Sök i Ratio Lex

Angående reformering av den obligatoriska skolan m. m

1962-02-23 · 635 sidor, varav 631 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 631 av 635 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:54, Angående reformering av den obligatoriska skolan m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

1

Nr 54

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reformering av den

obligatoriska skolan m. m.; given Stockholms slott den So

februari 1962.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

På grundval av 1957 års skolberednings betänkanden — Grundskolan, SOU

1961: 30, m. fl. — framlägges förslag om en till innehåll och utformning väsentligt

förändrad obligatorisk skola, benämnd grundskola, samt om vissa ändrmgar i

skolorganisationen i övrigt.

Den obligatoriska skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den

enskilde elevens allsidiga utveckling och fostran. I sin strävan mot detta mål

bör grundskolan intensifiera sin samverkan med hemmen och samhället utanför

skolan. Som en för grundskolans utformning fundamental princip — och som en

radikal avvikelse från tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås

vidare, att eleven skall på det stadium av grundskolan där alternativa studievägar

finnes följa dessa efter fritt successivt val.

Den till nio år utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst, infalla

mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Grundskolan indelas i tre treåriga

stadier, varav de två första förutsättes arbeta helt utan organisatorisk

differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås eleverna under den större delen av

veckans lektioner hållas samlade i från mellanstadiet så langt möjligt oförändrade

klasser i en för alla gemensam undervisning. För den mindre delen av

undervisningstiden i dessa årskurser föreslås ett antal alternativa grupper av

tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa ämnen avses eleverna sammanföras till

undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läroplanen för nionde årskursen upptar

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 54

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

fem sektorer med tillsammans nio linjer varav vissa med mer teoretisk, andra

åter med mer praktisk inriktning.

Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången

föreslås minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till

283. Årskurserna 1—4 bibehåller sina nuvarande timtal, medan övriga årskurser

föreslås fa genomgående 35 timmar per vecka. Reduktionen av undervisningstiden

möjliggöres bl. a. genom en grundlig och fördomsfri omprövning inom rimliga

gränser av ämnenas fördelning och lärostoff. Specialundervisningen föreslås

få förbättrade betingelser.

Läroplanen karakteriseras genomgående av strävan efter en för alla medborgare

förbättrad allmän utbildning med en likaledes för alla gemensam kärna,

som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till återhållsamhet i fråga om

såväl antalet skilda studievägar som graden av specialisering inom dessa. De

praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har sålunda begränsats till fyra,

alla med en brett upplagd grundutbildning siktande inte mot olika yrken utan

mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år

tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås

bli obligatorisk för samtliga elever i åttonde årskursen under tre veckor med

vissa möjligheter till variation i praktiktidens längd.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för

grundskolan, bl. a. att ge varje elev en efter hans förutsättningar avpassad utbildning,

föreslås i första hand tre omfattande åtgärder, vilka var för sig och än

mer tillsammans bör kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effektiviteten

i vidaste mening. Salunda bör antalet elever i grundskolans klasser

främst på mellan- och högstadierna minskas betydligt — ingen klass skall normalt

vara större än 25 elever på lågstadiet och 30 elever i övriga årskurser —

en genomgripande upprustning företagas av skolans tillgång på olika slag av

undervisningshjälpmedel samt lärarfortbildningen genom skilda åtgärder ytterligare

intensifieras. Förslag om förstärkning av tillsynslärarorganisationen framföres

även.

För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande uppgifter

bättre betingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska

området och inom skolhälsovården. Sålunda förordas bl. a. successivt inrättande

av en statlig skolpsykologorganisation, omfattande en psykologtjänst m.m. vid

varje länsskolnämnd.

Som ett direkt komplement till grundskolan föreslås upprättande av tvååriga,

frivilliga kommunala påbyggnader på densamma — med namnet fackskolor —

svarande huvudsakligen mot fyra av linjerna på grundskolans högstadium. Samtidigt

föreslås att praktiska realskolan och flickskolan successivt avvecklas. Även

Privata skolors liksom folkhögskolans ställning i den förändrade skolorganisationen

beröres i propositionen.

En plan framlägges för allmän övergång till grundskolorganisationen under

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

tiden 1962—1972 med samtidig avveckling av folkskola och realskola. Fackskolorganisationen

beräknas genomförd under tiden 1965—1970. Reformen a\ den

obligatoriska skolan i enlighet med dessa förslag beräknas komma att höja samhällets

utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redovisningsåret

1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. redovisningsåret 1972/73, en

ökning som dock till viss del motsvaras av bortfallande kostnader för skolformer,

som avvecklas.

I anslutning till förslagen i förevarande proposition framlägges i annat sammanhang

förslag till skollag.

En effektiv och allsidig information om den nya skolan måste ses som ett led

i själva genomförandet av skolreformen. Förslag om sadan information framlägges

liksom om åtgärder avsedda att möjliggöra en fortsatt ut\ eckling av

skolan och dess arbete. I samband härmed föreslås viss ändring av skolöverstyrelsens

organisation.

I ett avslutande avsnitt av propositionen redovisas förslag om medelsanvisningar

för nästa budgetår under tretton olika anslag, vilka alla i större eller

mindre utsträckning har direkt samband med de olika förslag, som framlägges

i anslutning till skolberedningens betänkanden. Ett par av de här upptagna anslagen

är helt nya, nämligen de som föreslås under rubrikerna Information om

skolreformen och Pedagogiska hjälpmedelscentraler. Med sammanslagning av

det nuvarande anslaget till vissa särskilda skoländamål och det s. k. försöksanslaget

upptas vidare ett anslag benämnt Pedagogiskt utvecklingsarbete inom

det allmänna skolväsendet. Det nuvarande anslaget till försökskostnadsbidrag

föreslås vidare bli ersatt av ett nytt anslag, Bidrag till pedagogisk utrustning

m. m. Därjämte behandlas anslagen beträffande skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna

och läroboksnämnden, bidrag till skolbibliotek och till vissa byggnadsarbeten

inom det allmänna skolväsendet, vidareutbildning av lärare m. m.

samt lärares fortbildning in. m. På åtskilliga punkter medför de framlagda förslagen

om skolreformen av budgettekniska skäl anslagsmässiga konsekvenser

först senare år.

På driftbudgeten äskas nu anslag under åttonde huvudtiteln för nästa budgetår

med sammanlagt 141 565 000 kr. I förhållande till riksstaten för innevarande

budgetår innebär dessa förslag om anslag för nästa budgetår dels en minskning

på 2 335 000 kr. huvudsakligen på grund av förslag om avlösning av statsbidraget

till kommunerna för skolbibliotek, en minskning som först ett senare år

uppväges av en motsvarande höjning under annat anslag, dels i övrigt en sammanlagd

ökning med 28 924 000 kr. Denna ökning är endast till en jämförelsevis

obetydlig del att beteckna som automatisk. I förhållande till för

ändamålet preliminärt beräknade belopp i riksstatsförslaget enligt arets statsverksproposition

innebär förslagen en uppräkning med 2 334 000 kr. Utöver här

berörda anslag för nästa budgetår kommer slutligen också i särskild proposition

denna dag att föreslås anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår med tillhopa

670 000 kr., avseende kostnader för olika förberedelseåtgärder för skolreformen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23

februari 1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, af Geijerstam, Holmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående reformering

av den obligatoriska skolan m. m. och anför därvid följande.

Vid anmälan av bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, i årets statsverksproposition

anförde jag i den inledande översikten, att jag ämnade senare framlägga

förslag om propositioner till 1962 års riksdag angående en reform av den obligatoriska

skolan m. m. pa grundval av vissa av 1957 års skolberedning avgivna

betänkanden. Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan under

punkterna 99, 102, 104, 10a, 112, 156, 282 och 298 i nämnda bilaga föreslagit riksdagen

att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1962/63 beräkna
till

Skolöverstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av 6 911 000 kr.,

till Skolöverstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 047 000 kr.,

till Länsskolnämndema: Avlöningar ett förslagsanslag av 5 235 000 kr.,

till Länsskolnämndema: Omkostnader ett förslagsanslag av 1 284 000 kr.,

till Läroboksnämnden ett förslagsanslag av 170 000 kr.,

till Bidrag till skolbibliotek ett förslagsanslag av 2 260 000 kr.,

till Åtgärder i samband med skolrefomiens genomförande ett reservationsanslag

av 2 800 000 kr.,

till Folkskolor m.m.: Pedagogiskt stimulansbidrag ett förslagsanslag av

13 300 000 kr.,

till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet ett förslagsanslag

av 102 000 000 kr.,

till Vidareutbildning av folkskollärare ett reservationsanslag av 910 000 kr.

kr. samt

till Lärares fortbildning m. m. ett reservationsanslag av 3 100 000 kr.

Sedan dessa frågor numera färdigberetts, anhåller jag att få ånyo anmäla desamma.

I särskild proposition avses bli framlagt förslag till skollag m. m.; jag torde

senare denna dag fa aterkomma till denna fråga. I förevarande sammanhang

anmäles först vissa av 1957 ars skolberedning framlagda förslag, yttranden häröver

samt ställningstaganden till dessa förslag, varjämte i ett avslutande avsnitt

behandlas anslagsfrågor för nästa budgetår på grundval av framlagda äskanden.

I anslutning till här berörda frågor kommer även förslag att framläggas om

anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

5

I. INLEDNING

Utredningsarbete och remissbehandling

Den reform av det svenska skolväsendet, som nu avses bli till sin utformning

närmare fastslagen och under 1960-talet genomförd över hela landet, började

förberedas med tillsättandet av 1940 års skolutredning. Förberedelserna fortsattes

genom arbetet inom 1946 års skolkommission. På grundval av dessa utredningar

fattades vid 1950 års riksdag beslut om vissa riktlinjer för det svenska

skolväsendets utveckling (prop. 70, SäU 1, Rskr 341, SFS 1950: 549). De fastställda

riktlinjerna innebar bl. a. att åtgärder skulle vidtagas för genomförandet

inom tid, som framdeles bestämdes, av en pa nioårig allmän skolplikt grundad

enhetsskola avsedd att, i den mån den tillämnade försöksverksamheten ådagalade

lämpligheten, ersätta folkskolan, fortsättningsskolan, den högre folkskolan,

den kommunala mellanskolan (numera den kommunala realskolan) och realskolan,

samt att allsidiga försök skulle anställas angående de för enhetsskolan

ändamålsenliga organisations- och arbetsformerna. Vid 1956 års riksdag kompletterades

1950 års skolbeslut med ett uttalande, att den pågående försöksverksamheten

med enhetsskolorganisationen skulle utmynna i en obligatorisk, organisatoriskt

sammanhållen nioårig skola (SU 102, Rskr 251). Erfarenheterna från den

under hela 1950-talet och alltjämt pågående försöksverksamheten har från skolöverstyrelsens

sida redovisats dels i form av årliga redogörelser, vilka varje år

också presenterats för riksdagen, dels genom en år 1959 avlämnad sammanfattande

för söksrapport (skolöverstyrelsens skriftserie nr 42).

I enlighet med förslag i propositionen 1957:106 har vidare fastställts riktlinjer

för planeringen för enhetsskolorganisationens allmänna genomförande (SU

127, Rskr 317). Det tidsschema, som därvid antogs som riktpunkt för planeringen,

utgick ifrån antagandet att statsmakterna senast vid 1962 års riksdag

skulle kunna besluta om enhetsskolans definitiva utformning.

Redan när riktlinjerna för skolreformen och försöksverksamheten drogs upp

år 1950 räknade man med att försöksperioden skulle avslutas med en utredning

mot slutet av 1950-talet. I den förut nämnda propositionen 1957:106 (s. 44—61)

presenterades för riksdagen de direktiv som skulle gälla för den avsedda sammanfattande

utredningen i skolfrågorna. I anslutning härtill lämnade Kungl.

Maj:t chefen för ecklesiastikdepartementet bemyndigande att tillkalla högst mo

sakkunniga för att verkställa en sådan utredning.

Såsom en av de nio sakkunniga och med uppdrag att såsom ordförande leda

de sakkunnigas arbete tillkallade departementschefen den 25 april 1957 mig, som

vid denna tidpunkt var statssekreterare i ecklesiastikdepartementet. I övrigt tillkallades

såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, lektorn

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Erik Arrhén, ledamöterna av riksdagens andra kammare, rektorn Stellan Arvidson

och docenten Gunnar Helén, ombudsmannen Bror Johansson, ledamoten av

riksdagens andra kammare, skogsinspektoren Harald Larsson, fru Maj Larsson,

direktoren Matts Bergom Larsson samt undervisningsrådet Ragnar Lundblad.

Sedan Arrhén avlidit, utsåg departementschefen den 26 september 1958 i Arrhéns

ställe dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, filosofie magistern

Birgitta Sjöqvist. På egen begäran entledigades vidare från sakkunniguppdraget

dels den 29 oktober 1958 Lundblad, dels den 5 juni 1959 Johansson. Såsom

Johanssons efterträdare tillkallades sistnämnda dag ombudsmannen Tore Karlson.

Till huvudsekreterare åt de sakkunniga utsåg departementschefen den 6 maj

1957 undervisningsrådet Jonas Orring.

De sakkunniga, som antog benämningen 1957 års skolberedning, har därjämte

biträtts av ytterligare sekreterarpersonal och ett stort antal experter och andra

medarbetare.

Skolberedningen har under utredningsarbetets gång överlämnat redogörelser

för genomförda undersökningar och rapporter över specialutredningar enligt

följande:

JohnElingreii, Torsten Husén, Wilhelm Sjöstrand och Arne Trankell: Skolan

och differentieringen. Fyra professorer har ordet (Almqvist & Wiksell 1959)

J°^f O™»: Flyttning, kvarsittning och utkuggning i högre skolor i relation

till folkskolans betygsättning (SOU 1959:35).

Bengt Ramund: Kommunal flickskola och praktisk realskola. En undersökning

angaende elevrekrytering m. m. (stencilerad, 1960).

i fv?^0mn?Un1a*a lekskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad

19o9; utförd av en expertgrupp).

Praktiska realskolan och den obligatoriska nioåriga skolan (stencilerad 1959- utförd av en expertgrupp).

Kjell Härnqvist: Individuella differenser och skoldifferentiering (SOU 1960:

13).

Urban Dahllöf: Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet. Empiriska

studier över kursinnehållet i den grundläggande skolan (SOU 1960:15).

Ingvar Johannesson och David Magnusson: Social- och personlighetspsykologiska

faktorer i relation till skolans differentiering (SOU 1960: 42).

Sixten Marklund: Skolreformen och lärarutbildningen (stencilerad, 1960).

Sven Rydberg: Synpunkter på skolans betyg inom lärarkår och arbetsmarknad

(stencilerad, 1961).

Sven-Eric Henricson: Högstadieelevernas inställning till vrken, ämnen och

ämnesväl m. m. (stencilerad, 1961).

Birger Bromsjö: Kursplaneundersökning i samhällskunskap (stencilerad 1961).

Elvy Johanson: Kursplaneundersökning i fysik och kemi (Almqvist & Wiksell,

Daijämte har skolberedningen våren 1961 överlämnat betänkandet Hjälpmedel

i skolarbetet (SOU 1961:17), utarbetat på grundval av vissa expertutredningar.

En samlad redovisning av utredningsmaterialet och därpå grundade förslag

har skolberedningen slutligen framlagt dels i huvudbetänkandet Grundskolan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962 7

(SOU 1961:30), dels i betänkandena Läroplaner för grundskola och fackskolor

(SOU 1961: 31) och Förslag angående skolstadga (stencilerat), vilka samtliga

ingivits den 14 juli 1961. Stadgeförslaget har utarbetats av vissa experter och

sekreterare inom sekretariatet och endast på några punkter närmare behandlat»

av beredningens ledamöter.

Skolberedningens tre sist nämnda betänkanden har varit föremål for en gemensam

remissbehandling, medan övriga betänkanden efter hand för kännedom

överlämnats till ett stort antal statliga organ, organisationer in. fl. närmast såsom

underlag för den senare remissbehandlingen av huvudbetänkandet. Utöver

den uppgjorda remissplanen har ett betydande antal yttranden över betänkandena

ingivits till ecklesiastikdepartementet. Även sådana yttranden redovisas i

det följande.

Utlåtanden har inkommit från följande statliga organ:

skolöverstyrelsen, som överlämnat yttranden från samtliga länsskolnämnder

samt från kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg, högre allmänna

läroverket i Linköping, katedralskolan i Lund, Malmö latinskola, högre

allmänna läroverket i Bromma i Stockholm, högre allmänna läroverket å Östermalm

i Stockholm, högre allmänna läroverket i Östersund, praktiska realskolan

i Malmö, folkskoleseminariet i Falun, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,

folkskoleseminarierna i Haparanda, Jönköping, Kalmar, Karlstad, Landskrona,

Strängnäs, Umeå och Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Uppsala, slöjdlärarseminariet

och statens försöksskola i Linköping;

överstyrelsen för yrkesutbildning, som berett vissa tekniska skolor tillfälle att

inkomma med yttranden;

överbefälhavaren, som hört försvarsgrenscheferna och mihtärpsykologiska institutet,

socialstyrelsen, arbetarskvddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, som

hört länsarbetsnämnderna, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen, telestyrelsen,

järnvägsstyrelsen, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,

riksrevisionsverket, riksarkivet, som hört landsarkivarierna, domänstyrelsén,

lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, som hört skogsvårdsstyrelserna, sjöfartsst.

yrelsen;

överståthållarämbetet, som överlämnat yttrande från Stockholms stad, samt

samtliga länsstyrelser, som bl. a. överlämnat yttranden från sammanlagt 383

kommuner, (eu av länsstyrelserna har ingivit sitt utlåtande jämte bilagda yttranden

så sent att dessa icke kunnat beaktas) ävensom samtliga domkapitel;

universitetskanslersämbetet, som överlämnat yttranden från teologiska, humanistiska

och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid universitetet i Uppsala,

större akademiska konsistoriet samt teologiska, juridiska, medicinska, humanistiska,

matematisk-naturvetenskapliga och ekonomiska fakulteterna vid

universitetet i Lund, större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg,

större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm, lärarkollegierna vid

karolinska institutet, tandläkarhögskolan i Stockholm och medicinska högskolan

i Umeå;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5b år 1962

överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som överlämnat yttranden från

kollegienämnderna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska

högskola;

kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, direktionen över gymnastiska centralinstitutet,

styrelsen för musikaliska akademien, som hört en särskild kommitté

och musikhögskolans lärarråd, styrelsen för lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök, lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan, styrelsen för och lärarkollegiet

vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid skogshögskolan;

studiehjälpsnämnden, statens läroboksnämnd, statens råd för samhällsforskning,

statens konsumentråd, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala

ledning, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildningssakkunniga.

Yttranden har inkommit från följande organisationer m.jl.:

Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska

stadsförbundet;

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund (gemensamt yttrande),

Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen;

Landsorganisationen i Sverige (LO), Statstjänstemännens riksförbund, som

överlämnat yttrande från Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund:

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), som överlämnat yttranden

från Legitimerade sjukgymnasters riksförbund, Svenska folkbibliotekariers förbund,

Sveriges agronom- och lantbrukslärarförbund, Sveriges läkarförbund, Sveriges

socionomers riksförbund, Tekniska läroverkens lärarförbund och från Läro\

erkslararnas riksförbund, som i sin tur bifogat yttranden från Musiklärarnas

riksförening och Gymnastiklärarsällskapet; Sveriges skoldirektörsförening;

Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som överlämnat yttranden i vissa

frågor från Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och

Sveriges småskollärarförbund (gemensamt yttrande) samt från Sveriges skolledarforbund,

Svensk sjuksköterskeförening, Svenska facklärarförbundet, Sveriges

förskollärares riksförbund, Verkstadsskolerektorernas riksförening, Teckningslärarnas

riksförbund, Handelslärarnas riksförening, Yrkesutbildningens lärarförening,

Sveriges textillärares riksförening, Föreningen Sveriges vävlärarinnor,

Svenska barnavårdslärarinnors förening, Svenska skolkökslärarinnors förening,

Slöjdlärarnas riksförening och Yrkesskolerektorernas riksförening;

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Biologilärarnas förening,

Filosofi- och psykologilärarnas förening, Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig

undervisning, Föreningen lärare i samhällskunskap, Geografilärarnas förening,

Historielärarnas förening, Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas

förening, Riksföreningen för lärarna i moderna språk, Svenska förbundet för

specialundervisning, Hörselpedagogernas förening, Svenska yrkesskolföreningen,

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund;

Riksförbundet landsbygdens folk, Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen,

Svenska sparbanksföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges redareförening, Hushållningssällskapens

förbund;

styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg,

styrelsen för sydsvenska socialinstitutet, Hermods korrespondensinstitut,

Nordiska korrespondensinstitutet (NKI-skolan), Lantbruksförbundets tidskrifts

aktiebolags korrespondensskola (LTK-skolan), Brevskolan, Enskilda läroverkens

förbund, stiftelsen Kristofferskolan, Svenska läkaresällskapet, Svenska skolläkarföreningen,

Svenska barnpsykiatriska föreningen, Frikyrkliga samarbetskommittén,

Kyrkliga skolföreningen, Religionspedagogiska institutet, Sveriges

förenade kristliga lärarförbund, Samverkande bildningsförbunden, som överlämnat

yttranden från Arbetarnas bildningsförbund, KFUK:s och KFUM:s studieförbund,

Svenska landsbygdens studieförbund, studieförbundet Medborgarskolan

och Tjänstemännens bildningsverksamhet; Centralförbundet för nykterhetsundervisning,

Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Örebro kvinnoföreningars

samarbetskommitté, Svenska naturskyddsföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet,

Sveriges riksidrottsförbund, Svenska skolidrottsförbundet,

Svenska slöjdföreningen, Blivande lärares riksförbund, Sveriges förenade studentkårer,

Uppsala studenters filmstudio m. fl., Sveriges elevers centralorganisation,

Studierådet vid affärsbankerna, VVS-tekniska föreningen;

Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund,

Högerns ungdomsförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Demokratisk ungdom, Sveriges

liberala studentförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges

socialdemokratiska studentförbund.

Vissa skrifter i hithörande frågor har vidare inkommit från bl. a. skolstyrelsen

i Björsäter, en ämneskonferens i fysik vid Linköpings enhetsskolor, lektor Rune

Alfonce och länsskolinspektören K. G. Friskopp (angående ämnet fysik), professor

F. Fagerlind m. fl. representanter för de biologiska läroämnena vid Stockholms

universitet, professor W. Sjöstrand (angående differentieringsfrågan m.m.),

rektor John R. Andersson m. fl. (angående avvikelser i fråga om läroplanens

ämnen), rektor H. Alm (angående friskolor in. m.), f. d. folkhögskolerektom K.

Hedlund m. fl. (angående folkhögskolans ställning), Harriet Holmqvist m. fl.

(upprop angående kristendomen och den svenska skolan) samt rektorer och lärare

vid yrkesskolor i Västerbotten (angående utredning om anknytningen

grundskola-yrkesskola).

Vid den följande redovisningen av skolberedningens förslag och yttrandena

däröver användes de av skolberedningen förordade beteckningarna »grundskola»

för den nioåriga obligatoriska skolan och »fackskolor» för vissa föreslagna tvååriga

påbyggnadsskolor. Ställningstagandet till dessa namnförslag redovisas i

slutet av detta inledande avsnitt. Redogörelsen för beredningens betänkanden,

1* — llihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 sand. Nr 6b

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i huvudsak avseende betänkandet Grundskolan (SOU 1961:30), göres i det

följande starkt förkortad, varvid i första hand de närmare motiveringarna

uteslutits eller endast medtagits på vissa punkter. I fråga om vissa till huvudbetänkandet

fogade särskilda yttranden torde helt få hänvisas till betänkandet.

Vissa partier av huvudbetänkandet liksom därtill hörande yttranden redovisas

vidare i samband med proposition om skollag. På många punkter avser skolberedningens

förslag frågor, vilka inte kräver riksdagens medverkan; detta är

fallet beträffande t. ex. vissa betygsfrågor liksom i fråga om stora delar av

den föreslagna läroplanen för grundskolan, vilken endast i vissa huvuddrag torde

böra underställas riksdagen. Även på sådana punkter lämnas emellertid för

överblickens och sammanhangets skull en viss redovisning av förslagen. Med

hänsyn till materialets omfång kan de inkomna yttrandena i många detaljfrågor

här återges endast i begränsad utsträckning. Det inkomna materialet blir emellertid

i vissa delar ett värdefullt underlag för det fortsatta arbetet med hithörande

frågor inom skolöverstyrelsen.

Vid hänvisning till skolberedningens huvudbetänkande anges i det följande

inom parentes »SB» jämte kapitel- eller sidnummer.

Några förutsättningar för skolberedningens arbete

(SB kapitel 3—10)

Skolberedningens betänkande saknar ett i egentlig mening historiskt avsnitt,

men beredningen har i ett särskilt kapitel (kap. 3) givit en kort översikt över

1946 års skolkommissions principbetänkande och de i anslutning därtill följande

besluten vid 1950 års riksdag.

En inte så liten del av förutsättningarna för skolberedningens arbete har därefter

successivt vuxit fram under riksdagens behandling på 1950-talet av skolreformen

och försöksverksamheten (kap. 4), vanligen i samband med behandlingen

av skolöverstyrelsens årliga försöksrapporter. Till beredningens framställning

av riksdagsbehandlingen av skolreformen på 1950-talet torde här få hänvisas

(SB s. 54 ff.).

De primära riktlinjerna för utredningen har utgjorts av de fylliga direktiven

för skolberedningens arbete (SB kap. 5), vilka kan sägas sammanfattande återge

vid tidpunkten för arbetets begynnande föreliggande förutsättningar. Då direktiven

tidigare i sin helhet presenterats för riksdagen (prop. 1957:106 s. 44_61)

torde det här räcka med att återge vad som sammanfattningsvis angavs som

beredningens huvuduppgifter, nämligen

1) att företaga erforderliga undersökningar rörande skolans mål och uppgifter

i samhället,

2) att på grundval av de samlade erfarenheterna från försöksverksamheten

närmare utforma och bestämma den obligatoriska, organisatoriskt sammanhållna

nioåriga skola, för vilken riksdagen uttalat sig,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

3) att framlägga förslag angående den organisatoriska anknytningen till denna

skola av skolor för viss vidareutbildning, såsom praktiska realskolor och kommunala

flickskolor,

4) att på grundval av de företagna undersökningarna av skolans uppgifter i

nutidssamhället närmare bestämma innehållet och utformningen av de under

föregående punkter nämnda skolformernas kurser, samt

5) att utföra de kostnadsberäkningar och utarbeta de författningsförslag, som

fordras för den föreslagna skolorganisationens bedömande och genomförande.

I de många detaljer, som kunde anmäla sig under arbetets gång, skulle utredningen

enligt direktiven ha fria händer att föreslå vad som befinnes bäst förenligt

med grundtankarna i riksdagens beslut om en obligatorisk, organisatoriskt sammanhållen

nioårig skola för barn- och ungdomsundervisningen i riket.

Naturligtvis har erfarenheterna från den under 1950-talet bedrivna försöksverksamheten

med nioårig enhetsskola i hög grad utgjort

underlaget för beredningens överväganden och förslag, vilket för övrigt

inte sällan direkt framgår av beredningens framställning under skilda avsnitt.

I anslutning till sin sammanfattande redogörelse för försöksverksamheten (SB

s. 69 ff.) tillfogar beredningen några avslutande synpunkter (SB s. 87 ff.). I dessa

erinras bl. a. om sambandet mellan ökningen i anspråken på utbildning på realskolestadiet,

riksdagens successiva behandling av skolreformfrågor och försöksverksamhetens

kvantitativa utveckling. Även kraven under försökstiden på

jämförelser i fråga om kunskapsresultaten mellan realskolan och försöksskolan

kommenteras av beredningen. Om dessa krav liksom om ett par andra av de

redovisade iakttagelserna anför skolberedningen följande.

Den kritik som riktats mot försöksverksamheten har bl. a. gått ut på att

verksamheten inte varit nog vetenskaplig. För att en försöksverksamhet skall

kunna bli vetenskaplig i »laboratoriemässig» mening erfordras emellertid stora

ingripanden såväl i kommunernas handlande som i den enskilde lärarens sätt att

bedriva sin undervisning. Alldeles frånsett att man kan ifragasätta om det över

huvud taget är möjligt att göra för ett experiment erforderliga, tillrättaläggande

ingripanden inom en samhällsfunktion som skolan utan att man samtidigt ändrar

viktiga förutsättningar för den verksamhet man vill undersöka, bör också erinras

om att försöksverksamheten är ett frivilligt kommunalt åtagande. I överensstämmelse

med 1950 års riksdags beslut om att skolan skall vara en kommunal

angelägenhet, har således utplacerande av »vetenskapliga® försök inte kunnat

ske utan föregående överenskommelse med berörda kommunala befattningshavare,

förtroendemän såväl som anställda. Det torde under sådana förhållanden

få betraktas som svårt eller uteslutet att åstadkomma vad man skulle kunna

kalla för i sträng mening vetenskapliga försök. Här bör väl också tilläggas, att

läraren, vid försök som förutsätter ett ingripande utifrån i relationen mellan

lärare och elever, riskerar att komma i konflikt med en av de för läraren grund
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

läggande reglerna: att i varje ögonblick utforma sin undervisning så att eleverna

får så god behållning av den som möjligt.

Att kraven på jämförelser varit så starka bör vidare inte förvåna. Det naturliga

motstånd mot förändringar som vanligen föreligger på olika områden av

samhällslivet fick här näring av skolkommissionens egna och därefter även av

skolöverstyrelsens uttalanden i frågan. I skenet av senare erfarenheter är det

uppenbart, att sådana uttalanden varit olyckliga och att de iimeburit ett hinder

för den pedagogiska delen av försöksverksamheten. Man kan dock därav för

framtiden dia den lärdomen att kommande reformer och andra förändringar på

skolans område måste få starta och bedrivas utan att först bli fastlåsta vid

redan förefintliga förhållanden.

Om erfarenheterna i stort kan sägas, framhåller beredningen, att hela det inre

aibetet i skolan, metodiken, arbetssättet är i hög grad beroende av en radikal

förnyelse av kursinnehållet i läroplanen liksom av organisationen av lärostoffet.

Nödvändigheten härav framträder så starkt även därför att elevmaterialet är

delvis nytt och mer varierat än förr och därför att skoltiden förlängts för betydande

elevskaror. Erfarenheterna understryker också vikten av att ändringar i

målsättning och arbetsmetoder snabbt tillföres lärarutbildningen.

Erfarenheterna från försöksverksamheten understryker vidare, avslutar beredningen

detta avsnitt, hur angeläget det är, att skolreformens slutliga genomförande

understödjes av en väl genomtänkt och aktivt genomförd upplysningsverksamhet.

Aven försöksverksamheten vid högre skolor (kap. 7) har

uppmärksammats av beredningen, som lämnar en sammanfattande redogörelse

för denna (SB s. 91 ff.). Det är angeläget, säger beredningen bl. a., att erfarenheterna

från denna tillvaratas i det praktiska skolarbetet även i skolformer och

pa orter, som hittills inte berörts av denna del av försöksverksamheten, och

beredningen gör här ett uttalande om värdet av all försöksverksamhets stimulerande

effekt, väl ägnat som riktpunkt för den fortsatta utvecklingen i fråga

om skolans arbete. Varje lärare, säger beredningen, löper risk att hemfalla åt

slentrian. Dess motsats är pedagogisk försöksverksamhet, organiserad eller ej.

Den innebär alltid en stimulerande omprövning av praktiserade undervisningsmetoder.

Att försöksverksamheten vid högre skolor nått den redovisade omfattningen,

är ett tecken på det intresse för pedagogiska frågor och pedagogisk utveckling

som finns bland lärarna i berörda skolformer och det vittnar också om

att en förnyelse av metodiken ägt och äger rum inom dem.

Skolberedningen lägger också ett internationellt perspektiv

pa den obligatoriska skolan (kap. 8) och behandlar där översiktligt

sådana frågor som skolan och samhället, målsättningsfrågor, skolpliktstidens

längd, differentiering samt anknytning mellan grundläggande skola och högre

skola, evaluering och betygsgivning samt läroplansfrågor. I kapitlet, som för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

fattats av professorn vid lärarhögskolan i Stockholm Torsten Husén, konstateras,

att den i Sverige sedan andra världskrigets slut pågående utvecklingen i stort

sett löper parallellt med utvecklingen i andra jämförbara länder.

För belysning av åtskilliga väsentliga och svåra frågor har beredningen föranstaltat

om ett omfattande psykologiskt-pedagogiskt forskningsprogram

för vilket redogöres i betänkandets kapitel 9. Da undeisökningsrapporterna

dessutom efter hand publicerats i separata volymer, vilka

tillställts ett stort antal myndigheter och organisationer torde det här räcka med

att återge ett par av de uttalanden som beredningen sammanfattningsvis avslutar

framställningen med.

I vissa fall har undersökningarna gett definitiv information eller utmynnat i

tydliga rekommendationer till praktiska åtgärder. I andra fall har de gett uppslag

som efter fortsatt diskussion kommit att påverka den avvägning som ligger

bakom beredningens konkreta ställningstaganden. I några fall har undersökningsresultaten

varit negativa i så måtto att undersökta förhållanden ej kunnat

visas ha det inflytande som allmänt antas. Också detta är viktig information,

även om sådana negativa undersökningsresultat som regel måste kringgärdas

med ett större antal reservationer än de positiva.

De begåvningsdifferenser som är en av utgångspunkterna för skolans differentiering

uppträder mte bara mellan olika elever utan också i betydande grad

såsom skillnader i förutsättningar för studier inom olika ämnesområden hos en

och samma elev. Ingetdera slaget av differenser är fullt konstanta. Det är därför

viktigt att valet av ämnen och kurser är flexibelt och kan anpassas till elevernas

skiftande förutsättningar för olika studier.

Med hjälp av betyg och testresultat kan vissa förutsägelser göras beträffande

elevens lämplighet för olika slags utbildning. Dessa förutsägelser kan utnyttjas

som underlag för studievägledning i samband med ett successivt ämnes- och

linjeval. Däremot bör man undvika att lägga förutsägelserna till grund för ett

val som binder för en följd av kommande årskurser, och särskilt bör ett urval

gjort av skolan undvikas med hänsyn till de risker för felplacering som finnes.

Stabila intressen och yrkesönskningar utkristalliseras relativt sent. Om yrkesbestämda

ämnen och linjer skall förekomma inom grundskolans ram, bör de

därför komma in på ett sent stadium och trots yrkesanknytningen ges en relativt

bred uppläggning.

Klassens heterogenitet i fråga om elevsammansättning tycks spela en mindre

roll för inlärningsresultaten än vad som vanligen antas. Ej heller synes den ha

en utslagsgivande betydelse för elevernas allmänna anpassning i skolmiljön. De

organisatoriska anordningarna för differentieringen bör därför i första hand

kunna anpassas efter de krav på flexibilitet som kan härledas ur kännedomen

om de individuella differensernas art och utveckling. Likaså bör under sådana

förhållanden allmänna värderingar av skolans uppgifter få utöva ett betydande

inflytande på den lösning som väljes.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

När det gäller kursplanernas utformning i ämnena svenska, matematik, fysik,

kemi och samhällskunskap ger kursplaneundersökningarna ett värdefullt underlag

både i fråga om allmän uppläggning och i detaljfrågor. Även här måste

emellertid undersökningsresultaten infogas i helheten med stöd av värderingar

av pedagogiska mål och medel.

Slutligen har också åtskilliga övriga undersökningar, som beredningen

företagit under arbetets gång, lämnat viktiga bidrag till de förutsättningar

beredningen haft att beakta vid sina överväganden och förslag. För dessa

undersökningar ges en sammanfattande redogörelse i kapitel 10. Mer fullständiga

redogörelser har under arbetets gång publicerats och tillställts olika institutioner

och organisationer. Resultaten av nämnda undersökningar redovisas eller åberopas

därjämte kontinuerligt i det följande vid redogörelserna för de olika avsnitt

i beredningens huvudbetänkande som de berört.

Skolöverstyrelsens försöksrapporter avseende redovisningsåret 1960/61

Den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten omfattar i överensstämmelse

med 1950 ars riksdags beslut dels försök med en enhetsskolorganisation i

anslutning till de riktlinjer som uppdrogs i propositionen 1950: 70, dels också

försök av olika slag inom de äldre skolformerna. Överstyrelsen har att inkomma

med årliga redogörelser för försöksverksamheten.

Från och med år 1951 har vederbörande departementschef årligen i lämpligt

sammanhang lämnat översikter rörande försöksverksamhetens gång (prop.

1951:136 s. 3; 1952:149 s. 93; 1953:126 s. 2; 1954:137 s. 2; 1955:120 s. 3; 1956:80

s. 2; 1957:106 s. 3; 1958:109 s. 2; 1959: 62 s. 2; 1960:131 s. 2; 1961: 38 s. 1).

Här bör erinras om att skolberedningen, som förutsätter att den nuvarande

försöksavdelningen inom skolöverstyrelsen avvecklas från och med utgången av

budgetåret 1961/62, i anslutning därtill föreslår (SB s. 773), att den sista av de

årliga rapporter som avdelningen har att avge till Kungl. Maj:t avlämnas före

den 1 november 1961.

Skolöverstyrelsen har inkommit med redogörelser för försöksåret 1960/61, den

1 november 1961 avseende försöksverksamheten med nioårig enhetsskola jämte

bilaga om yrkesvägledning och den 31 oktober 1961 avseende pedagogisk försöksverksamhet.

Rapporterna, som i sin helhet har publicerats i »Aktuellt från

skolöverstyrelsen» 1962 nr 5—6, 7 och 8, återges i korthet i det följande.

För upplysningar angående försöksavdelningens organisation och vissa administrativa

uppgifter m. m. torde få hänvisas till de fullständiga rapporterna.

Försöksverksamhet med nioårig enhetsskola m. m.

Försökskommunernas antal ökades vid verksamhetsårets början med 78 till

295 kommuner, vartill kommer vissa övningsskolor. Under läsåret hade 113

kommuner eget högstadium, därav 62 kommuner med samtliga årskurser 7_9.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 1. Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen

på högstadiet

Läsår

Undervisande lärare

F.M., F.K.

med prak- tisk lärar- kurs samt

adj.-beh.

folkskoll.

Ämnes-

lärare

Folkskoll.

med för

\o 19 före- skriven

vidareut- bildning

Folkskol- lärare utan

vidareut- bildning

F.M., F.K.

eller T.K.

utan prak- tisk lärar- kurs

Fil. stud.,

ingenjörer,

ekon. stud.

Övriga

Samtliga

lärare

1954/55

1955/56

1956/57

1957/58

1958/59

1959/60

1960/611 * * *

41

14.1

61

14,5

76

12,8

124

14,9

187

16.2

312

16,0

454

18,3

10

3,5

14

3.3

21

3,5

19

2.3

23

2,0

21

1,1

28

1,1

31

10.7

94

22.4

176

29.5

193

23,2

322

27.8

487

24.9

584

23.6

130

44.8

150

35.8

190

31.9

319

38,4

384

33,2

647

33,1

760

30,7

57

19,7

77

18,3

102

17,1

130

15,6

162

14.0

293

15.0

298

12.0

21

7

14

3.3

16

2,7

25

3.0

51

4.4

118

6.0

226

9,1

10

2.4

15

2.5

22

2.6

28

2,4

78

3,9

129

5,2

290

100

420

100

596

100

832

100

1 157

100

1 956

100

2 479

100

1 Preliminära tal, lämnade av statistiska centralbyrån.

3. p» 11»»*™ ™

*. Fö,SvarjeVår °aDger del övre talet absolut antal och del undre procenttal.

I verksamheten har deltagit 14 300 klasser med inalles 333 000 elever, varav

67 600 på högstadiet. Tre län — Gotlands, Blekinge och Hallands — har ingen

försökskommun inom sitt område, medan i Västmanlands lan, det lan där försöksverksamheten

är mest utbyggd, 25 av de 27 skolkommunerna bedrivit försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola under redovisningsåret.

Även i årets rapport har uppgifter lämnats om lärarfortbildning, lärarkompetens

och elevernas studiegång.

Lärarnas formella kompetens för undervisning i läroämnen på högstadiet framgår

av tabell 1. Antalet för stadiet behöriga lärare är procentuellt i stort sett

detsamma som föregående redovisningsår, vilket innebar att mer än hälften av

lärarna ännu saknar formell kompetens för undervisning på högstadiet. Om emellertid

filosofie magistrar etc. med föreskriven teoretisk kompetens men utan

praktisk lärarutbildning medräknas stiger gruppen lärare med formell kompetens

till 55 %.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Behörighet att undervisa i engelska i årskurserna 5 och 6 i klasser av A-typ

ar ca 94 % av lärarna, medan i klasser av B-typ drygt hälften (59 %) har

denna kompetens. De lärare, som utan att äga erforderlig kompetens undervisat i

engelska pa mellanstadiet, har till 86% begagnat sig av språkundervisning per

radio Pa grundval av redovisade statistiska uppgifter konstaterar överstyrelsen

att det i landet finns en viss reserv av folkskollärare, huvudsakligen tjänstgöiande

j årskurserna 3—4, med behörighet att undervisa i engelska, vilka under

redovisnmgsaret inte behövt tagas i anspråk för sådan undervisning.

... Elevfrnas ämnes-, kurs- och linjeval på högstadiet visar bl. a. följande. Talen

för lasaret 1960/61 poängterar ytterligare den ökning, som elevgruppen med två

främmande språk undergått under de två senaste åren. Den utgjorde vid läsårets

s ut i arskurs 7 52,5 % av samtliga elever och i årskurs 8 46,5 %. En viss avgång

av tysklasande elever till realskolor och flickskolor äger dessutom alltjämt rum

Det ar fortfarande proportionellt fler flickor än pojkar, som läser två främmande

språk men skillnaden fortsätter att minska. Den uppgick i årskurs 7 till

5,8 procentenheter mot 9,5 procentenheter fem år tidigare. År 1960/61 uppgick

skillnaden i arskurs 8 till 6,9 procentenheter. Gruppen utan främmande språk i

arskurs 8 har sedan föregående läsår gått ner från 24,5 % till 19,1 % av totala

antalet elever i årskursen. Den domineras alltjämt av pojkarna.

Man kan sålunda, säger överstyrelsen, konstatera ett stigande intresse för de

främmande språken.

Elevernas fördelning på olika linjer i årskurs 9 visar en fortsatt utveckling mot

mer teoretiskt inriktad eller, kanske hellre, ospecialiserad utbildning. Sålunda har

d,eVer S°m gårtiU 9y på fem år minskat från 56,9% av årskullen till

45,9 %, rekryteringen till 9a på samma tid minskat något eller från 28 0 % till

25,5 %, medan rekryteringen till 9g samtidigt ökat från 15,1 % till 28,6 %. Det

relativa antalet elever i 9g är för första gången sedan försöksverksamheten började

större än i 9a.

Procenttalen avser den genomsnittliga fördelningen i hela landet. Lokalt redovisas

betydande avvikelser från genomsnittet.

I fråga om frekvensen av olika tillvalskombinationer och alternativkurser konstaterar

överstyrelsen, att även om sambandet mellan val av det andra främmande

språket och den svårare alternativkursen är framträdande har dock en

ändring mtratt som visar, att tyskans roll som linjedelare i försöksskolan nu

börjat brytas.

Vad avser organisationen av klasser och grupper kan framhållas att 31 4 %

av klasserna i årskurs 7 och 37,6 % av klasserna i årskurs 8 läsåret 1960/61 innea

it elever med olika val av främmande språk, vilket innebär en ökning från

oregaende läsår med 13,7 respektive 5,2 procentenheter. Av rapporten framgår

vidare att 45 % av klasserna i årskurs 7 och 35,2 % av klasserna i årskurs 8

innehållit elever med olika alternativkursval, vilket också detta innebär eu

oknmg från föregående läsår, störst i årskurs 7 med 14,6, ej fullt så framträdande

i arskurs 8 med 5,8 procentenheter.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

Antalet klasser av s. k. Österåkerstyp utgjorde under läsåret omkring 250 i

sjunde årskursen och omkring 70 i åttonde, vilket innebär en avsevärd ökning

jämfört med motsvarande antal liknande klasser läsåret 1959/60. Även antalet

ändrade kursval uppvisar en mindre grad av ensidighet än tidigare. För båda

könen tillsammans är det alltjämt ofta fråga om en övergång från två främmande

språk till ett eller från ett främmande språk till intet. I årskurs 7 är dock

en övergång till tyska praktiskt taget lika vanlig som en övergång från tyska

(276:290). Byte av praktiskt tillvalsämne förekommer också i förhållandevis

stor utsträckning.

Avgången av elever från försöksskolans mellanstadium till högre skolor, vilken

med bortseende från ett fåtal undantag, sker efter årskurs 6, har under den

senaste treårsperioden förändrats på följande sätt:

Läsår Avgång %

1958/59 .................................... 19,0

1959/60 .................................... 11,8

1960/61 .................................... 8,5

Avgången av elever från högstadiet i försöksskolan till senare skolor visar

jämfört med närmast föregående redovisningsår (prop. 1961:38 s. 9) en väsentligt

ökad övergång till försöksgymnasier och yrkesskolor. Uppgifterna för läsåret

1960/61 framgår av tabell 2.

Vissa avvikelser från Timplaner och huvudmoment liksom vissa pedagogiska

försök på högstadiet redovisas även av skolöverstyrelsen.

I Lund har undervisning i engelska med goda erfarenheter meddelats eleverna

i samtliga tolv klasser i årskurs 4. På många håll har man arbetat med en kurs i

tyska, omfattande tre veckotimmar och med konkretiserad uppläggning, ett försök

som enligt rapporterna slagit väl ut. På högstadiet i Lund har man också

gjort försök med estetiska tillvalskombinationer.

Två skolor har prövat ett projekt med växlande storlek på undervisningsavdelningen

och redovisar positiva erfarenheter. Utöver fortsatta försök med

korrespondensundervisning redovisas bl. a. också vissa försök med befrielse från

skyldigheten att avge vitsord åt eleverna i vissa årskurser liksom försök med

befrielse från vitsord i uppförande och ordning.

Försöksverksamhet med observationsklasser och särskild observationsundervisning

avseende även högstadiet var under läsåret 1960/61 anordnad i 58, respektive

32 rektorsområden. Från samtliga rapporteras goda eller mycket goda

erfarenheter av försöken. Skolöverstyrelsen utfärdade den 21 juni 1961 förebilder

till timplaner för observationsklasser i årskurserna 7 och 8, jämte därtill hörande

anvisningar (AktSÖ 1961:33 s. 640 ff.).

Erfarenheterna från yrkesvägledningen i försöksskolan redovisas i bilaga till

rapporten. Bilagan bygger i allt väsentligt på en omfattande undersökning av

yrkesvägledningen i försöksskolan (i sin helhet redovisad i AktSÖ 1962:7).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 2. Elevernas övergång från försöksskolans högstadium till andra

skolor efter utgången av läsåret 1960/61

Mottagande skolor

Antal elever avgångna från årskurs

7

8

9g

9a

9y

Realskola i högre allmänt läroverk, samrealskola, kommu-

nal realskola, praktisk realskola, flickskola ............

212

75

30

12

_

Allmänt gymnasium:

It I* .......................

—

80

49

11

_

RI3 ..............................................

—

—

117

_

_

LI* ..............................................

—

22

60

_

_

LI3 ........................................

—

_

69

_

_

AI* ..............................................

—

1

10

1

—

AP ................................

—

—

62

_

_

F örsöksgymnasium:

rp .................................

—

—

473

—

_

LI3 ............................

—

—

129

—

—

AP ..............................

—

—

318

_

_

Tekniskt gymnasium............................

—

_

99

3

11

Handelsgymnasium ..........................

—

—

51

_

_

Folkskoleseminarium, folkskollärarlinje .................

—

_

_

_

_

Folkskoleseminarium, sm&skollärarlinje .................

_

_

_

__

__

Yrkesskolor (centrala) ..........................

_

41

34

69

133

Yrkesskolor (kommunala) ..............

5

728

208

437

681

Summa

Avgångna elever i procent av totala antalet elever i resp.

217

947

1 709

533

3 067

825

årskurser (normalklasser) den 15 september 1960 enligt

statistiska centralbyråns uppgifter............

0,7

4,3

27,7

Undersökningen har haft en mera inventerande karaktär och den visar bl. a.,

att yrkesvägledningen är väl utbyggd i försöksskolan. Hela antalet yrkesvägledande

befattningshavare inom försöksskolan utgjorde 236, därav 23 studierektorer

för yrkesvägledning och praktiska ämnen. Av de 236 befattningshavarna

utgjorde 102 högstadiebehöriga och 100 ej högstadiebehöriga folkskollärare.

Återstående 24 befattningshavare fördelade sig på övriga lärarkategorier.

Uppgifterna om den förberedande yrkesutbildningen företer, med nedan

nämnda undantag, i allt väsentligt samma drag som föregående år. Totalt har

under läsåret inemot 5 400 elever erhållit en förberedande yrkesutbildning i årskurs

9y. Av dessa var 44 % flickor och 56 % pojkar. Detta innebär att flickornas

andel ökat något från föregående läsår.

Andelen elever, som erhållit all sin yrkesförberedande undervisning i enhetsskolan

uppgick under redovisningsåret till 74 % (föregående år 69 %). Om man

inräknar även sådana, som fått sin huvudsakliga undervisning i enhetsskola men

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Tabell 3. Branschinriktningen hos elever, som läsåret 1960/61 fått sin

yrkesförberedande utbildning huvudsakligen inom enhetsskola1

Pojkar

Flickor

Summa

Antal

%

Antal

%

Antal

%

70

2,5

17

0,8

87

1,8

12

0,4

874

41,3

886

18,1

730

26,4

10

0,5

740

15,2

69

2,5

—

—

69

1,4

152

5,5

86

4,0

238

4,9

238

8,6

888

42,0

1 126

23,1

651

23,6

192

9,1

843

17,3

310

11,2

38

1,8

348

7,1

532

19,3

11

0,5

543

11,1

2 764

100,0

2116

100,0

4 880

100,0

Bransch

1. Jord- och skogsbruk ..

2. Husligt arbete .......

3. Metallyrken .........

4. Trätekniska yrken ....

5. Lokalt betingade yrken

6. Handel och kontor ...

7 a. Hantverk och blandade

yrken ..............

7 b. Allmänpraktisk kurs

8. Tekniska grenar.....

eller industriskolor.

yrkesteori och/eller yrkesarbete i yrkes- eller industriskola, omfattar denna

grupp ej mindre än 91 % (89 %). Branschinriktningen lios de i gruppen ingående

eleverna har sammanställts från försöksrapportens mer detaljerade material och

återges i tabell 3. En motsvarande sammanställning, som avser läsaret 1959/60,

återfinns i propositionen 1961: 38 (s. 13).

Skolöverstyrelsen uttalar i rapporten bl. a., att den fortlöpande kompletteringen

av högstadieskolorna med lokaler för praktiska ämnen är angelägen, om

elevernas möjligheter att välja kvalitativ, förberedande yrkesutbildning skall

vidgas. Den är också nödvändig för att öka skolans möjligheter att erbjuda

eleverna intressefångande praktiska tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8.

Av redogörelsen för skolpsylcologiskt arbete och pedagogisk forskning framgår

bl. a., att överstyrelsen inlett ett utredningsarbete rörande de elevvårdande funktionerna

inom skolan, en utredning som i sin första etapp redovisats till Kungl.

Maj-t i gemensam skrivelse den 18 november 1961 från skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen

och överstyrelsen för yrkesutbildning. Den beröres närmare

i ett följande avsnitt om skolberedningens förslag i fråga om yrkesväglednings
frågor.

,

Av skolöverstyrelsens förevarande rapport framgår vidare, att statens forsoksskola

i Linköping driver ett avsevärt antal försök, fördelade på de åtta första

årskurserna. Två forskningsrapporter från skolan har också publicerats under

redovisningsåret.

Bland övriga hithörande arbetsuppgifter, som försöksavdelningen sysslat med,

må vidare nämnas undersökningar i anslutning till lärometoden Engelska utan

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

bok, utarbetande av standardprov för årskurs 8, undersökningar i samband med

försökssändningar med skoltelevisionen vårterminen 1961, planläggning av försök

med undervisningsmaskiner samt undersökningar rörande specialundervisning

för elever med läs- och skrivsvårigheter. Sammanfattningsvis säger överstyrelsen

om den sistnämnda undersökningen, att ingenting framkommit som tyder

pa nagon signifikant skillnad i allmänintellektuell nivå mellan s. k. läsklass och

normalklass. Den genomsnittliga prestationsnivån är lika i båda, men prestationerna

har något olika karaktär. Vissa läsklassers handikapp i den verbala faktorn

uppvägs av deras prestationer i övriga faktorer, främst den spatiala och

därnäst den induktiva.

P edagogisk för söksverksamhet

Denna har liksom föregående ar varit uppdelad i dels en fri försöksverksamhet,

för vilken framställning till skolöverstyrelsen behöver göras endast när den

fordrar antingen avvikelse från gällande stadga eller visst statsbidrag, dels s. k.

särskild försöksverksamhet. Den pedagogiska försöksverksamheten har avsett

såväl den obligatoriska skolan som högre skolor och bland de senare särskilt det

gymnasiala stadiet.

Rapport om fri försöksverksamhet har lämnats från 60 skolor eller skolstyrelser

om sammanlagt 90 försök. Särskild försöksverksamhet har under läsåret

1960/61 bedrivits vid samma sju skolor som tidigare.

Skillnaden mellan de två formerna för pedagogisk försöksverksamhet kan väl

närmast sägas ligga däri, att man vid den senare formen till vissa särskilda

skolor, som erhåller vissa speciella resurser, samlar ett större antal försöksprojekt,

vilka därigenom kan samordnas och ges en mer systematisk utvärdering.

Ilär kan man också, sedan preliminära resultat erhållits, lägga ut fortsatt prövning

av försöksanordningen vid särskilt utsedda »dotterskolor». Överstyrelsen

lämnar i sin rapport en redogörelse över den särskilda försöksverksamhetens

organisation m. m. samt lämnar för de sju berörda skolorna en fullständig förteckning

över de pedagogiska försök som bedrives vid var och en av dem.

De försök som bedrivits — vid den fria såväl som den särskilda verksamheten

—- har varit av i huvudsak följande slag.

1. Organisatoriska försök, dvs. försök avseende organisationen av vissa delar

av skolans inre arbete. De har omfattat försök med ämneskoncentration, skrivningssystemet

och formerna för skriftliga prov samt bibehållet kursomfång med

reducerat timtal på den grenade delen av gymnasiet.

2. Undervisningsmetodiska försök. Flera av dessa försök är mer eller mindre

förknippade med varandra såsom försök rörande friare arbetsformer för eleverna,

studieteknik samt bok- och bibliotekskunskap. Av dessa torde försöket med

studieteknik kunna förväntas ge särskilt utbyte. Skolöverstyrelsen redovisar här

bl. a. ett försök med samordning mellan flertalet lärare i berörda klasser.

. Särskilda och tämligen allsidiga försök med tekniska hjälpmedel i undervisningen

bedrives vid en skola — Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk_med

goda förutsättningar härför. Rapporten ägnar, förutom åt metodiska och tekniska

frågor, bl. a. uppmärksamhet åt hur den i december 1960 antagna lagen om

upphovsrätt kommer att påverka undervisningen med AV-hjälpmedel

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5^ år 1962

Under läsåret 1960/61 bär vid sammanlagt fem skolor pågått försök med en

delvis ny metod för nybörj arundervisningen i franska, den s. k. S:t Cloudmetoden,

till en del analog med den sedan tidigare på ett lägre åldersstadium

prövade metoden Engelska utan bok. Försöket fortsätter.

Till de undervisningsmetodiska försöken hör också försök med införande av

nya ämnen eller ämnesdelar liksom samordning av ämnen eller delar av ämnen.

3. Ämnesmetodiska försök. Bland dessa kan nämnas grammatikundervisningen

i modersmålet och dess samordning med motsvarande undervisning i moderna

språk, muntlig framställning, olika skrivningstyper i moderna språk och

ändring i vissa fall av ämnenas kursinnehåll. Som exempel på det sistnämnda

kan nämnas vissa försök rörande geometriundervisningen på realskolestadiet.

4. Övriga försök. Försöket med särskild normalskolekompetens, vilket sedan

några år pågått vid fem skolor, har av skolöverstyrelsen börjat avvecklas. Bland

övriga försök torde det med femdagarsvecka tilldra sig det största intresset och

skolöverstyrelsen avser att under första kvartalet 1962 i Aktuellt från skolöverstyrelsen

ge en sammanfattande redogörelse för hittills vunna erfarenheter av

detta. Likaså avser överstyrelsen att på samma sätt och. vid samma tid redovisa

resultaten av en undersökning rörande försök med partiell differentiering (sammanhållna

klasser) i årskurserna 7 eller 7 och 8 i försöksskolan.

S lutanmärkningar

I anslutning till skolberedningens förslag om att förevarande försöksrapport

skall bli den sista gör skolöverstyrelsen avslutningsvis vissa kortfattade kommentarer

av i huvudsak följande innehåll.

Efter hand har var och en av de båda rapporterna — om försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola respektive om försöksverksamhet vid högre skolor —

kommit att uppta företeelser, som också kunde ha upptagits i den andra rapporten.

Inom enhetsskolan har förekommit rent pedagogiska försök, upplagda på

samma sätt som försöken vid de högre skolorna. I högre skolor har introducerats

strävanden, som tidigare varit förbehållna den obligatoriska skolan. Slutligen

har påbörjats försök, som samtidigt berör flera skolformer, särskilt försöket med

femdagarsvecka. Det framförliggande utvecklingsarbetet synes sålunda i stort

sett få samma karaktär, oavsett vid vilken skolform det bedrivs.

Som framhölls i närmast föregående års redogörelse för försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola (AktSÖ 1961: 5—6 s. 162), säger skolöverstyrelsen, har

uppgiften att bygga upp den nya obligatoriska skolan tagit stor tid och kraft i

anspråk under den gångna försöksperioden. Mindre uppmärksamhet än som

varit önskvärt har därför kunnat ägnas den nya skolans arbetsformer. Det pedagogisk-metodiska

nydaningsarbetet måste emellertid ägnas ökad uppmärksamhet,

sedan organisationsproblemen lösts. Ett planmässigt bedrivet pedagogiskt

utvecklingsarbete utgör — såväl för den obligatoriska skolans del som for dennas

olika påbyggnader — ett väsentligt led i den ständigt fortskridande skolreformen.

Betydande resurser erfordras för att detta utvecklingsarbete skall ge de

resultat, som man på många håll scr fram emot med ivrig förväntan, avslutar

skolöverstyrelsen sin rcdogiirclsc för försöksverksamhet med enhetsskola läsåret

1960/61.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Namnfrågor

(SB kapitel 2)

S kolberedningen

Även om namnfrågor kan te sig mindre väsentliga vid sidan om de många

betydelsefulla problem, som är förknippade med den allmänna övergången till

obligatorisk nioårig skola, saknar de inte betydelse. Skolberedningen har funnit

det mest praktiskt att redan i början av sitt betänkande ägna uppmärksamhet

åt frågan om namnet på den obligatoriska skolan och några därmed sammanhängande

namnfrågor. Beredningen erinrar i detta sammanhang också om att

namnens innebörd regelmässigt definieras genom författningsbestämmelser, genom

vilka benämningar pa saväl de skilda skolformerna som de olika skolenheterna

för närvarande fastställes.

Den mest angelägna frågan i detta sammanhang gäller namnet på den nya

skolformen. Begreppet »försöksverksamhet med nioårig enhetsskola» och den

därmed sammanhängande administrativa benämningen »försöksskola», som för

närvarande är namnet på den obligatoriska skolan i så många kommuner i riket

att de innefattar halva folkmängden, försvinner ju med utgången av läsåret

1961/62.

Skolberedningen diskuterar flera olika förslag till namn på den nioåriga obligatoriska

skola, som avses skola allmänt genomföras med början den 1 juli 1962,

men väger slutligen mot varandra de två benämningarna »folkskola» och »grundskola».

Åtskilliga skäl talar för att man skulle bibehalla folkskolo som benämning

på den nya skolan. Namnet har inte minst på senare år vunnit i aktning och

anseende i takt med att skolformen kommit att omfatta flera årskurser och

blivit mera variationsrik i fråga om innehållet. Även folkskolans verksamhet och

pedagogiska utveckling under senare decennier har bidragit till att befästa dess

ställning i det allmänna medvetandet. Det finns också flera likheter mellan folkskolan

och den nya nioåriga skolan. Liksom folkskolan är den nya skolan en

kommunal, obligatorisk och examensfri skola. Det kunde därför ligga nära till

hands att till den nya skolan överföra den äldre obligatoriska skolans namn.

Flera vägande skäl talar emellertid också emot en sådan tanke. Inte minst

måste de psykologiska skälen härvidlag tillmätas betydelse. Ett bibehållande av

folkskolenamnet skulle sannolikt bidra till att under avsevärd tid konservera de

missuppfattningar om försöksskolan som rått på åtskilliga håll. Folkskolan framstår

trots allt för stora grupper av medborgare, kanske mest för en äldre generation

men också för andra som saknar närmare kännedom om dagens skolsituation,

som enbart en elementär skolform med blygsamma och otillräckliga

resurser i jämförelse med andra skolformer. Den kommande obligatoriska skolan

har hämtat många drag från folkskolan men bygger också på erfarenheter från

andra skolformer, sasom realskolan och flickskolan. Den bör ses inte bara som en

utbyggnad av en skolform utan som en syntes av pedagogiska erfarenheter från

flera äldre skolformer och dessutom som åtskilligt av en nyskapelse. Med ett

sadant betraktelsesätt är det inte särskilt tillfredsställande att överföra benämningen

från en enda äldre skolform pa hela den nya skolan. Vidare bör beaktas,

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

att ännu när riksdagen år 19C2 fattar beslut om den allmänna övergången till

obligatorisk nioårig skola finnes folkskolan kvar i ett större antal kommuner än

de som då infört den nya skolformen. Folkskolan kommer sålunda att bestå

parallellt med den nya skolan i ytterligare inemot tio år, och under denna tid

kvarstår sålunda behovet av namnet folkskola med dess gamla innebörd. Det

måste också anses betydelsefullt att den för alla gemensamma skolan får ett

namn som anger inte bara vad skolan vill ge av innehåll, dvs. fostran och utbildning,

utan också dess plats och uppgift i skolsystemet liksom dess plats och

betydelse för den enskilde. Namnet folkskola uppfyller inte dessa fordringar.

Återstår så namnet grundskola. Benämningen är i och för sig något glanslös

och kan måhända leda tanken till något som påbörjats men inte^ förts till ett

avslutat helt. De nyss angivna önskemålen i fråga om namnet på skolformen,

vilka man vill se uppfyllda, tillgodoses dock i hög grad av namnet grundskola.

Alla högre skolformer kommer att bygga på den grund som den nioåriga skolan

lägger. Från denna synpunkt kan måhända den invändningen resas, att grunden

kommer att omfatta en oproportionerligt stor del av byggnaden. För studenternas

del kommer den att omfatta tre fjärdedelar av studietiden och för annan

utbildning på det gymnasiala åldersstadiet en lika stor eller ännu större andel.

En sådan invändning utgår dock från den numera föråldrade uppfattningen,^att

en människas utbildning upphör i och med att hon passerat skolan. Vidare måste

beaktas att den nioåriga obligatoriska skolan skall lägga grunden för den allmänna

medborgerliga bildningen i vårt land. För de människor som går ut i

samhället utan genomgång av vidareförande skolor kommer den sålunda att ge

grunden för deras framtida liv och verksamhet, både inom och utom yrket.

Även från denna synpunkt måste namnet anses vara både adekvat och välfunnet.

Skolberedningen föreslår sålunda, att den obligatoriska nioåriga skolan får

namnet grundskola.

Beredningen föreslår senare i sitt betänkande, att vissa linjer av nionde årskursen

får sin fortsättning i frivilliga tvååriga påbyggnader på grundskolan

inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekonomisk skola med

en för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa skolor, som sålunda blir en i

viss mån ny grupp av skolor pa den gymnasiala aldersnivan, har av beredningen

betraktats som en skolform. Som gemensamt namn för denna föreslår beredningen

fackskolor. Den i gruppen ingående humanistiska utbildningsvägen bör

benämnas humanistisk skola.

Skolberedningen föreslår samtidigt, att de i de högre tekniska läroverken ingående

hittillsvarande tekniska fackskolorna författningsmässigt och i fråga om

benämningen bör inordnas i de tekniska gymnasierna och där bilda tvååriga

speciallinjer. I fråga om benämningen på kompetensen från dessa utbildningsvägar

anför beredningen följande.

Om enligt skolberedningens förslag de nuvarande tekniska fackskolorna i fortsättningen

betecknas som särskilda linjer inom ett tekniskt gymnasium, behöver

någon annan förändring inte inträda beträffande de olika ingenjörskategoriernas

benämning än att i stället för »läroverksingenjör» bör användas uttrycket »gymnasieingenjör»,

eftersom benämningen »läroverk» författningsmässigt enligt skolberedningens

förslag upphör.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

I det allmänna språkbruket förväxlas ofta benämningar på (1) skolform, (2)

skolanläggning (skolhus) och (3) klasstyp. Beredningen har inte kunnat bortse

ifrån att behov även kan föreligga av en någorlunda klar och entydig terminologi

i fråga om olika slag av skol anläggningar, även om det kanske härvidlag inte

finns skäl att på samma sätt fastlåsa en terminologi i stadgor och författningar.

Skolberedningen vill i första hand framhålla, att det från flera synpunkter

mest tilltalande är att gruppbenämningar undvikes vid namngivning av skolanläggningar

och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller personell anknytning,

t. ex. stadsdels- eller bygdenamn. En fortsatt utveckling i sistnämnda

riktning synes böra eftersträvas.

Beredningen anför åtskilliga synpunkter i frågan (SB s. 34 f.) — bl. a. framkastas

tanken på att låta det högsta stadiet eller den högsta skolformen inom

skolanläggningen bestämma benämningen — men anser sig för närvarande böra

avstå från att föreslå några bestämda regler i fråga om benämningen på skolanläggningar.

Yttranden

Skolberedningens förslag om »grundskola» som namn på den nioåriga

obligatoriska skolan röner ett blandat mottagande i yttrandena, inte

sällan ett starkt motstånd. Enligt yttrandena står striden praktiskt taget uteslutande

mellan benämningarna grundskola och folkskola. Ett bibehållande av

försökstidens benämning enhetsskola synes knappast på något håll sättas i fråga.

Övriga av skolberedningen diskuterade namnförslag röner intet eller ytterst

obetydligt intresse. Anledning torde finnas att i allmänhet, om också inte alltid,

utgå ifrån att instanser som inte alls berört denna namnfråga accepterat skolberedningens

namnförslag. Med en försiktig tolkning härvidlag — med hänsyn

till bl. a. att vissa yttranden uteslutande ägnas någon eller några specialfrågor

i betankandena — synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan »grundskola»

och »folkskola» med en svag övervikt för »grundskola».

Önskan om att bevara benämningen folkskola framträder numerärt starkast i

yttrandena från länsskolnämnderna och kommunerna. 14 länsskolnämnder förordar

i mer eller mindre bestämda ordalag denna benämning, medan tre säger

sig godta »grundskola» och Övriga sju inte särskilt berör namnfrågan. Bland

hörda kommuner uttalar sig 186 för namnet folkskola, medan 34 godtar benämningen

grundskola och ytterligare 152 inte gör något uttalande i namnfrågan.

Om man får förutsätta att de uteblivna uttalandena på denna punkt innebär ett

tyst accepterande av skolberedningens förslag, skulle för kommunernas del röstetalen

för de nämnda två alternativen stå precis lika. En kommun förordar ett

tredje alternativ, nämligen elementarskola, Av länsstyrelserna har, uppenbarligen

under intryck av kommunernas ställningstaganden, tolv givit sitt förord för

»folkskola». Vid de av skolöverstyrelsen hörda 21 utbildnings anstalterna, huvudsakligen

högre allmänna läroverk med praktisk lärarkurs och folkskoleseminarier,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 5.i år 1962 25

förekommer sju röster för »folkskola» och 14 yttranden utan något uttalat ställningstagande.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till beredningens förslag om benämningen grundskola

och anför härvid följande.

När överstyrelsen i sina överväganden om benämning för den nioariga obligatoriska

skolan anslutit sig till skolberedningens förslag, har överstyrelsen fäst

särskilt avseende vid att fostran i denna skola skall vara grunden bade för all

annan utbildning och — vad angår den, som ej får del av ytterligare utbildning

—- för verksamhet i förvärvslivet. Ordet »grundskola» är därjämte i motsats

till flera av de andra av skolberedningen angivna namnförslagen — nytt,

vilket torde vara en fördel vid genomförandet av en skolreform, som i äldre skolformers

ställe inför en ny skolform. Ett bibehållande av äldre skolbenämningar

skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter. »Grundskola» är dessutom

lämpligt att ingå i författningstext.

I yttrandena från övriga statliga instanser och i de till mer än ett hundratal

uppgående yttranden, som inkommit från olika organisationer och sammanslutningar,

förekommer i mer eller mindre bestämda ordalag förord för »folkskola» i

13 fall, nämligen från järnvägsstyrelsen, kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm,

Svenska landskommunernas jörbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,

Svenska yrkesskolf öreningen, Lärarhögskolornas och seminariernas

lärarförbund, Blivande lärares riksförbund, Svenska lantbruksförbundet,

Folkpartiets kvinnoförbund och ungdomsförbund samt Högerns kvinnoförbund

och ungdomsförbund. Benämningen grundskola accepteras däremot uttryckligen

av följande organisationer, nämligen Statstjänstemannens riksförbund, Läroverkslärarnas

riksförbund, Sveriges hanti>erks- och industriorganisation, NKIskolan,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Från Landsorganisationens sida synes man, med hänsyn till de

administrativa svårigheterna under övergångstiden och för att markera det nya

i skolformen, beredd att acceptera namnet grundskola, även om det inte anses

helt tillfredsställande, men organisationen vill vidare aktualisera tanken att begreppet

folkskola återigen tas under övervägande, när den nya skolformen är

helt genomförd och inte längre kan sammanblandas med den äldre folkskolan.

Från Läroverkslärarnas riksförbund framhålles att, om en av de förutvarande

skolformerna finge ge namn åt hela den nya skolan, skulle det medföra olägenheter

av praktisk art under hela den tid, då den nya och den gamla lika benämnda

skolformen förekom samtidigt i landet. Förväxlingar i stadgor och cirkulär

skulle bli följden. Vidare skulle enligt förbundet en sådan namnidentitet lätt leda

till den uppfattningen, att den nya skolan i stort sett motsvarar en av de förutvarande,

att den har övertagit dennas funktion, målsättning, arbetsformer, organisation

och läraruppsättning. Detta skulle medföra svårigheter att i den praktiska

tillämpningen markera och genomföra de intentioner, som ger karaktären

åt en helt ny skola med uppgifter motsvarande flera förutvarande skolformer.

I yttranden, där ett bibehållande av namnet folkskola förordas, framföres i

stort sett följande argumentering. Folkskola har god historisk klang och eu mer

■in hundraårig tradition. Namnet har sedan länge ett gott anseende hos Sveriges

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

befolkning. Den nya skolan blir i verklig mening en folkets skola, vilket också

lämpligen bör framgå genom ett bibehållande av namnet folkskola. »Grundskola»

ger intryck av något ofullbordat, vilket anses strida mot skolans målsättning,

medan »folkskola» ger uttryck för en hela folkets skola med avslutad allmän

medborgarundervisning. Skolberedningens argumentering för att byta namn anses

för svag eller otillräcklig. Genom att bibehålla »folkskola» skulle man vidare

kunna undvika den föreslagna benämningen mellanskollärare och i stället bibehålla

benämningen folkskollärare. De administrativa olägenheterna med att ge

den nya skolan namnet folkskola skulle kunna undvikas genom att under övergångstiden

använda någon hjälpbeteckning. Konkreta förslag till en sådan hjälpbeteckning

är dock sällsynta i yttrandena: i ett par fall talas om »nya folkskolan»,

i ett annat yttrande framkastas »folkskolan av år 1962», i något fall

förordas att den nuvarande folkskolan benämnes 1842 års folkskola.

Skolberedningens förslag att de av beredningen förordade nya tvååriga på
ggnadsskolorna

benämnes fackskolor beröres av ett begränsat antal

instanser, av vilka de flesta har en positiv inställning till detta förslag. Bland

dessa positiva kan nämnas skolöverstyrelsen, ett tiotal länsskolnämnder och

Tekniska läroverkens ingenjörs förbund. Överstyrelsen förordar i detta sammanhang

för de nuvarande tekniska fackskolorna den kortare beteckningen tvååriga

linjer av tekniskt gymnasium i stället för enligt beredningen »tvååriga speciallinjer».

Överstyrelsen för yrkesutbildning beklagar att beredningen inte kunnat finna

någon annan benämning för påbyggnadsskolorna och anför härvid följande.

Gentemot förslaget kan redan från början den erinringen resas, att under begreppet

fackskola införts en skollinje, som icke är en fackskola, nämligen den

humanistiska skolan. Detta maste anses som olyckligt och inkonsekvent. Den

omständigheten, att benämningen fackskoleingenjör redan användes för dem.

som genomgått tekniskt läroverks fackskola, måste skapa oklarhet. Hur bra uttrycket

»fackskola» i och för sig är rent språkmässigt, hade det enligt överstyrelsens

uppfattning varit lyckligt, om beredningen hade kunnat finna en

annan benämning, som även täckte den humanistiska skolan.

Skall uttrycket fackskola komma till användning på sätt föreslagits, bör man

emellertid överväga att låta detta begrepp omfatta kurser av minst samma

längd vid yrkesskolorna.

Överstyrelsens samtliga invändningar och synpunkter återkommer i flera

andra yttranden. Invändningen att man redan har begreppet teknisk fackskola

betonas inte minst från Statstjänstemännens riksförbund och Tekniska läroverkens

lärarförbund, vilka båda bestämt avstyrker, att den nya skolformen benämnes

fackskola. Förstnämnda förbund föreslår i stället »påbyggnadsskola»

eller »vidareutbildningsskola». Det sist nämnda förbundet föreslår i sin tur

»teknisk skola», »merkantil skola» etc. 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens

centrala ledning anser det tvivelaktigt om benämningen fackskola som gemensam

beteckning för de fyra nya utbildningsvägarna är lämplig. De sakkunniga

vill reservera uttrycket för skolor, som direkt förbereder för yrkesarbete,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr o b- år 1962

och förordar vidare, i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning och några

andra instanser, en vidgning av begreppet fackskola till att omfatta även vissa

slag av yrkesskolor. De sakkunniga finner vidare, att det skulle vara värdefullt

och bidra till att skapa större klarhet i terminologien på skolans område, om

man kunde finna en gemensam beteckning på alla de skoltyper som utgör påbyggnader

på den obligatoriska skolan.

Läroverkslärarnas riksjörbund beklagar, närmast med tanke pa den föreslagna

humanistiska skolan, att »normalskola» eller »lyceum» inte ansetts kunna komma

i fråga; särskilt anses benämningen lyceum värd att ytterligare diskuteras.

Bättre än »humanistisk skola» anser förbundet vara »allmän fackskola», ett förslag

som även förekommer i ett par andra yttranden.

Gymnasieutredningen synes i nuläget acceptera benämningen fackskola åtminstone

för ett par av de föreslagna utbildningsvägarna, nämligen de tekniska

och merkantila påbyggnaderna. Utredningen, som vidare godtar, att de nuvarande

tekniska fackskolorna tills vidare benämnes tvaariga linjer vid tekniskt

gymnasium, finner det svårt att finna ett gott samlande namn för de föreslagna

nya skoltyperna. Utan att framlägga något preciserat förslag vill utredningen

väcka tanken på att i det framtida skolsystemet låta benämningen gymnasium få

en vidare innebörd än den för närvarande har; om termen t. ex. finge åsyfta alla

skolformer på det gymnasiala åldersstadiet, skulle de föreslagna fackskolorna

kunna benämnas tvåårigt humanistiskt gymnasium, tvåårigt tekniskt gymnasium

etc.

Skolberedningens resonemang kring frågan om benämningar på skolanläggningar

beröres endast i några få yttranden. Länsskolnämnden i Norrbottens

län menar, att frågan bör göras till föremål för särskild utredning. Länsskolnämnden

i Hallands län framhåller, att här synes föreligga behov av benämningar

med hänvisning till stadietyp — exempelvis ML-skola, HM-skola, GH
skola_i

högre grad än till klasstyp. Länsskolnämnderna i Malmöhus län och i

Skaraborgs län understryker i detta sammanhang, liksom flera andra instanser

vid behandlingen av författningsfrågor, behovet av definitioner; uttryck såsom

skola, skolform, skolanläggning, skolenhet m. fl. behöver ges en klar och entydig

innebörd.

Läroverkslärarnas riksjörbund ser inget hinder för att uttrycket läroverk bibehålies

och föreslår att så sker, t. ex. för enhet eller anläggning i vilken ingår årskurserna

7—9, antingen ensamma eller i förening med annat högre eller lägre

stadium. Gymnasieutredningen berör i detta sammanhang också läroverksbegrcppet

och finner att benämningen läroverk i varje fall under övergångstiden

bör undvikas. Enligt gymnasieutredningen bör en skolas namn först och främst

beskriva dess läge i kommunen. I det framtida skolväsendet med dess förenklade

struktur är det icke alltid nödvändigt att i skolors namn ange deras karaktär.

Att den i skolanläggningen ingående högre skolformen skall vara styrande i

namnfrågan synes enligt utredningen ej utan vidare klart.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Departementschefen

Tiden från 1940-talets början har på skolans område präglats av stora och

snabba förändringar föranledda av dels föräldrarnas efter hand allt mer ökade

krav på förbättrad utbildning för sina barn, dels det successiva frambrytandet på

bredare front av nya tankar och principer i undervisnings- och uppfostringsfrågor.

Debatten om försöksskolan och skolreformen har under det gångna decenniet

alltid varit livlig, många gånger hård, ibland hätsk och bitter. Detta är

inte förvånande. Tidigare reformer på skolans område, om vilka det också stått

häftiga strider, har mest berört skolans utanverk. Den omläggning som nu föreslås

är på ett helt annat sätt genomgripande. Den innebär för lärarnas del en i

många stycken ny situation: väsentliga förbättringar av arbetsbetingelserna i

skilda hänseenden, en förändrad målsättning, en förändrad metodik i undervisningen,

en ny ansvarsfördelning mellan hemmet och skolan i fråga om elevernas

fortsatta studier m. m. För föräldrar och målsmän blir förändringen i många avseenden

lika genomträngande, inte minst med hänsyn till det ökade intresseengagemang

från deras sida, som ett framgångsrikt genomförande av reformen

förutsätter. Också för förtroendemän och tjänstemän med uppgifter på skolans

område kommer reformen att både utlösa och kräva stort intresse och helhjärtade

insatser för att den skall kunna planenligt genomföras i den anda och med

det syfte, som utgör reformens innersta kärna: en kvalitativt och kvantitativt

förbättrad allmän medborgarutbildning.

1957 års skolberedning har till hjälp och stöd för sina överväganden och förslag

haft ett rikt och allsidigt material av erfarenheter och fakta. Sedan svensk

vetenskaplig expertis inom psykologi och pedagogik på beredningens inbjudan

lämnat en samlad överblick över de möjligheter till belysande av för skolan

aktuella problemställningar, som den pedagogisk-psykologiska forskningen för

närvarande har att ge, har utredningsarbetet bedrivits på bred front. Resultaten

av ett omfattande psykologisk-pedagogiskt forskningsarbete har efter hand publicerats

i ett antal större och mindre skrifter. Skolöverstyrelsens årliga rapporter

liksom dess sammanfattande tioårsrapport över försöksverksamheten med nioårig

enhetsskola jämte rapporterna över den pedagogiska försöksverksamheten vid

högre skolor har av naturliga skäl varit av största vikt för skolberedningens

arbete. Erfarenheterna från försöksverksamheten, vilka av beredningen också

studerats vid ett antal besök ute i försöksskolor, har i centrala avseenden liksom

i betydelsefulla detaljfrågor ingått i underlaget för beredningens förslag. De vetenskapliga

forskningarna har kompletterats med vissa andra undersökningar

rörande elevernas ämnesval i försöksskolan, deras förhållande i några viktiga avseenden

till skolan och skolans arbete m. m. Till bilden av sistnämnda undersökningar

bör fogas ett antal överläggningar med företrädare för institutioner samt

näringslivs- och intresseorganisationer m. fl.

För arbetet med de i anslutning till huvudförslaget framlagda läroplansför
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

slagen har beredningen anlitat en läroplansdelegation och därjämte för denna och

andra uppgifter ett stort antal andra pedagogiska experter på skolans skilda

stadier och ämnen, i allt över hundratalet personer med stor erfarenhet från

skolans olika fält.

I det väsentliga föreslår 1957 års skolberedning följande.

Skolans mål och uppgifter bör mer än förr inriktas på den enskilde elevens

allsidiga utveckling och fostran och i sin strävan mot detta mål bör skolan intensifiera

sin samverkan med hemmen och samhället utanför skolan. Som en för

skolans utformning grundläggande princip — och som en radikal avvikelse från

tidigare tradition inom svenskt skolväsen — föreslås vidare, att eleven skall på

det stadium av den obligatoriska skolan där alternativa studiemöjligheter finnes

ha tillträde till dessa på grundval av målsmannens och elevens fria val.

Den till nioårig längd utsträckta skolplikten bör, om än inte undantagslöst,

infalla mellan elevernas sjunde och sextonde levnadsår. Skolan, som föreslås få

namnet grundskola, indelas i tre treåriga stadier, varav de två forsta förutsattes

arbeta helt utan organisatorisk differentiering. I årskurserna 7 och 8 föreslås

eleverna under den större delen av veckans lektioner hållas samlade i från mellanstadiet

så långt möjligt oförändrade klasser i en för alla gemensam undervisning.

Den mindre delen av undervisningstiden i dessa årskurser ägnas enligt förslaget

ett antal alternativa grupper av tillvalsämnen. Vid undervisningen i dessa

ämnen sammanföres eleverna till undervisningsgrupper enligt sina tillval. Läroplanen

för nionde årskursen upptar fem sektorer med tillsammans nio linjer

varav vissa med mer teoretisk, andra åter med mer praktisk inriktning. Även

tillträdet till dessa linjer baseras som nämnts på elevernas fria tillval.

Den totala undervisningstiden för eleverna under den nioåriga skolgången föreslås

minskad från för närvarande i försöksskolan 293 veckotimmar till 283, eller

med tio veckotimmar. Årskurserna 1—4 får enligt förslaget bibehålla sitt nuvarande

timtal, medan övriga årskurser föreslås få genomgående 35 timmar per

vecka. En grundlig och fördomsfri omprövning inom rimliga gränser av ämnenas

fördelning och lärostoff har företagits. Specialundervisningen avses få förbättrade

betingelser.

Läroplanens uppbyggnad och innehåll karakteriseras genomgående av strävan

efter en för alla medborgare förbättrad allmän utbildning med en för alla gemensam

kärna, som är så stor som möjligt. Denna strävan har lett till en avseväid

återhållsamhet i fråga om såväl antalet skilda utbildningsvägar som graden av

specialisering inom dessa. De praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen har

sålunda begränsats till fyra, alla med en brett upplagd grundutbildning siktande

inte mot olika yrken utan mot breda sektorer av yrkes- och näringslivet.

Studiet av det första främmande språket — engelska — föreslås börja ett år

tidigare än nu och bli obligatoriskt för alla normalklasselever i årskurserna 4—7.

Den allmänna målsättningen för undervisningen i främmande språk inom vårt

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

skolväsende föreslås ändrad till förman för en väsentligt större variationsrikedom

inom i stort sett samma kvantitativa ram.

Praktisk yrkesorientering på arbetsplatser i samhället utanför skolan föreslås

av skolberedningen bli obligatorisk för samtliga elever under tre veckor i åttonde

årskursen.

Skolberedningen föreslår vidare nya principer — i överensstämmelse med den

allmänna målsättningen — för betygsättning och flyttning, bättre överensstämmande

med numera allmänt accepterade grunder för övriga samhälleliga funktioner.

I syfte att ge lärarna goda möjligheter att förverkliga målsättningen för den

obligatoriska skolan, syftande bl. a. till att ge varje elev en efter hans förutsättningar

avpassad utbildning, föreslår beredningen i första hand tre omfattande

och kostnadskrävande åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans bör

kunna ge en avsevärd höjning av den pedagogiska effektiviteten i vidaste mening.

Enligt beredningens mening bör sålunda nu antalet elever i klasserna främst

på mellan- och högstadierna minskas betydligt, en genomgripande och kraftfull

upprustning av skolans tillgång på olika slag av undervisningshjälpmedel företagas

samt lärarutbildningen och lärarfortbildningen ytterligare förstärkas.

För att ge den mer direkta elevvården och därmed sammanhängande uppgifter

bättre arbetsbetingelser föreslås förstärkta insatser på det skolpsykologiska området

och inom skolhälsovården.

Som ett direkt komplement till den obligatoriska skolan föreslår skolberedningen

upprättande av tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnader på grundskolan

— av beredningen benämnda fackskolor — svarande mot fyra av linjerna

på grundskolans högstadium. Samtidigt föreslås att praktiska realskolan och

kommunala flickskolan under övergångstiden successivt avvecklas.

Beiedningen lägger fram en fullständig plan för en allmän övergång till den

nya skolordningen under tiden 1962—1972. Fackskolorganisationen föreslås genomförd

under tiden 1965 1970 till en omfattning som beräknats motsvara omkring

tjugo procent av varje arskull. Reformen av den obligatoriska skolan i

enlighet med dessa förslag beräknas av beredningen komma att höja samhällets

utgifter för denna del av skolväsendet från omkring 1,8 miljarder kr. redovisningsåret

1962/63 till omkring 2,3 miljarder kr. resdovisningsåret 1972/73. eu

ökning som dock till viss del mosvaras av bortfallande kostnader för skolformer,

som avvecklas.

Beredningen föreslår — i överensstämmelse med en av riksdagen tidigare uttalad

önskan — en skollag i vilken några för skolans verksamhet och den enskildes

rätt till undervisning fundamentala regler bör införas, och som komplement

till skollagen en för de flesta skolformer gemensam skolstadga.

Beredningen framhåller slutligen, att en effektiv och allsidig information om

den nya skolan blir nödvändig och att informationen måste ses som ett led i

själva genomförandet av skolreformen samt vidare att betydande insatser allt

framgent maste göras för den fortsatta utvecklingen av skolan och dess arbete.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

Här bör till sist framhållas, att beredningens förslag inte är på alla punkter

enhälligt — det vore väl heller inte tänkbart i en så stor och mångfamnande

fråga som denna. Till huvudbetänkandet är fogat ett antal särskilda yttranden

i olika frågor. Intet av yttrandena berör dock de väsentliga frågorna, den principiella

grund på vilken vår kommande obligatoriska skola bör byggas och de

huvudlinjer efter vilka den bör utformas. Om dessa har beredningens ledamöter

varit ense.

Jag har vid flera tillfällen understrukit hur omfattande det av skolberedningen

behandlade frågeområdet är; det berör de flesta hem och griper in mer eller

mindre på det alldeles övervägande antalet sektorer inom samhället. En samlad

och väl avvägd lösning av skolfrågan har en avgörande betydelse för hela vårt

samhälles utveckling under kommande år. Med hänsyn härtill har jag funnit det

lämpligt att ge skolberedningens förslag en mycket omfattande remissbehandling.

Statliga, kommunala och enskilda institutioner och organisationer, vilka kan

tänkas vara på ett eller annat sätt berörda av förslagen i deras helhet eller delar

av dem, har erhållit förslagen för yttrande. Därjämte har spontant inkommit ett

stort antal enskilda skrivelser, vanligen berörande olika delfrågor.

I alla väsentliga avseenden ger den stora huvudparten av de instanser som

yttrat sig sin anslutning till beredningens förslag, inte sällan i ordalag som ger

uttryck för verklig uppskattning och tillfredsställelse. Förslag och önskemål om

ändringar eller tillägg i en rad, visserligen inte sällan betydande men dock från

principiell synpunkt mindre väsentliga frågor kan inte förta helhetsintrycket av

en med några undantag klart tillstyrkande och positiv remissbehandling. Aven

om skolan förvisso inte är en angelägenhet endast för skolväsendets egna institutioner

och organisationer, kan det här vara av visst intresse att särskilt peka på

dessa organs inställning till förslaget. De båda överstyrelserna på skolans område

tvekar inte att tillstyrka skolberedningens förslag och av lärarnas organisationer

tillstyrker organisationerna för yrkeslärare, låg- och mellanstadiets klasslärare,

fyra av de sex övningslärarkategorierna samt en del av högstadiets ämneslärare,

medan däremot läroverkslärarna som företrädare för en annan del av högstadiets

ämneslärarkår samt de återstående övningslärarkategorierna i sitt remissyttrande

intagit en kritisk hållning till väsentliga punkter i skolberedningens förslag.

Skolledarorganisationer representerande den alldeles övervägande delen av statliga

och kommunala skolledare inom den obligatoriska skolans område, har avgivit

tillstyrkande yttranden.

Remissbehandlingen av skolberedningens betänkande är med andra ord sa

starkt positiv, att dess förslag i alla väsentligheter bör läggas till grund för

beslut om den obligatoriska nioåriga skolan vid 1962 års riksdag och med ikraftträdande

i huvudsak från och med den 1 juli 1962.

Skolberedningens arbete och det beslut, som det är min förhoppning att statsmakterna

skall fatta i anslutning till de här framlagda förslagen, utgör slutet på

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

en epok och samtidigt början på en ny löftesrik period i det svenska skolväsendets

utveckling. Jag vill emellertid understryka, att skolreformen inte får ses enbart

som en genomgripande reform på utbildningens och uppfostrans område. Att

göra utbildning och bildning lika tillgängliga för alla är först och sist en social

reform i vidaste mening med djupgående verkningar för samhällets utveckling på

lång sikt. Det är från samhällets synpunkt och med hänsyn till den samlade

effekten av alla medborgares insatser betydelsefullt, att varje människa — och i

all synnerhet gäller detta de unga — får den skolning som svarar mot hennes anlag

och intressen. Men det är lika viktigt, att varje medborgare får en grundläggande

bildning, som sätter honom i stånd att finna innehåll och glädje i sitt liv

oavsett på vilken post han fullgör sin arbetsinsats, själv finna vägar till egen

förkovran och utveckling, samverka med andra för gemensamma värdefulla mål

och att med medvetenhet och omdöme ta sin del av ansvaret för samhällets skötsel

och utveckling på demokratisk grund.

I det följande upptar jag först ett avsnitt om den obligatoriska skolans mål,

organisation och verksamhet. I omedelbar anslutning därtill följer ett avsnitt

om vissa till den obligatoriska skolan anslutande skolformer samt ett om utvecklingen

av skolans arbete. Därefter behandlas i tur och ordning skolsociala

frågor, skolans befattningshavare och vissa administrativa frågor samt frågor

rörande övergång till den nya skolordningen. Slutligen anmäles vissa anslagsfrågor

för budgetåret 1962/63.

Innan jag övergår till nästa avsnitt, vill jag av praktiska skäl här behandla

spörsmålet om namn på den obligatoriska nioåriga skolan jämte ytterligare ett

par nomenklaturfragor, samtliga av den arten att de torde böra underställas

riksdagen.

Skolberedningen föreslår, att den framtida obligatoriska skolan skall benämnas

grundskolan. Liksom beredningen synes även remissinstanserna, i den mån namnfrågan

berörts, genomgående ha stannat inför valet mellan »grundskola» och

»folkskola». Som framgår av redogörelsen för remissbehandlingen i denna fråga

synes rösterna fördela sig tämligen lika mellan grundskola och folkskola med en

svag övervikt för grundskola.

I sitt betänkande redovisar beredningen jämförelsevis utförligt de skäl som

slutligen kommit den att stanna för benämningen grundskola. Av dessa vill jag

särskilt understryka ett par samt tillägga ytterligare ett som talar i samma riktning.

Det kan med fog hävdas att det nu, då folkskolan och realskolan avvecklas,

knappast vore rimligt att bibehalla namnet från en av de skilda skolformer som

kommer att ersättas av den nya. Framdeles, då hittillsvarande skolformer med

deras benämningar försvunnit som begrepp ur det allmänna medvetandet, kan

man måhända, som LO anger, från mer förutsättningslösa grunder än nu ompröva

denna fråga. Vidare måste det — vilket jag ännu starkare än skolberedningen

vill understryka — under avsevärd tid skapa betydande administrativa

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

och därmed också organisatoriska svårigheter att arbeta med ett och samma

namn på två skilda begrepp: den nuvarande folkskolan och den nya obligatoriska

nioåriga skolan. I anledning av de många yttranden som sammankopplar namnet

på skolformen med tjänstebenämningen på mellanstadiets klasslärare vill

jag ytterligare framhålla, att benämningen på skolformen rimligen också bör

bilda grunden för kollektivbenämningen på samtliga i skolan tjänstgörande

lärare. Den kan inte förbehållas en av de där tjänstgörande lärarkategorierna.

Jag förordar, att den obligatoriska nioåriga skola, varom jag i det följande

framlägger detaljerade förslag, från och med den 1 juli 1962 benämnes grundskolan.

I likhet med skolberedningen förordar jag, att de föreslagna frivilliga tvååriga

påbyggnaderna på grundskolan benämnes jackskolor.

Av nu befintliga skolanläggningar är det endast benämningen läroverk, som är

författningsmässigt definierad. Beredningen anser att, då denna skolform enligt

den givna definitionen nu upphör i och med realskolans avveckling, namnet inte

bör överföras till någon ny typ av skolanläggning. Vad i övrigt gäller benämningen

av skolanläggningar är det såsom beredningen framhållit från flera synpunkter

mest tilltalande att gruppbenämningar generellt undvikes vid namngivning

av skolanläggningar och att dessa i stället ges egennamn med lokal eller

personell anknytning, t. ex. stadsdels-, person- eller bygdenamn. En fortsatt utveckling

i denna riktning synes böra eftersträvas. Vad jag här anfört har avseende

även på skolanläggningar, innehållande olika skolformer.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr Bit

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 196S

II. DEN OBLIGATORISKA SKOLANS MÅL,

ORGANISATION OCH VERKSAMHET

Skolberedningen

Skolans mål och uppgifter

(SB kapitel 11—13, 15)

Skolberedningen, som ägnat frågan om skolans mål och uppgifter stort intresse

och en ingående behandling, har uppenbarligen menat, att fastställandet av

målet för skolans verksamhet måste utgöra grunden för vidare ställningstaganden

om skolans innehåll och utformning. Det är inte möjligt att ge annat än en

översiktlig framställning av vad beredningen här anfört. Delvis får den begränsas

till ett punktvis återgivande av väsentliga konstateranden.

Arbetet med att utforma en läroplan för den nioåriga grundskolan, framhåller

skolberedningen, måste inledas med ett allvarligt försök att bestämma skolans

aktuella mål och huvuduppgifter som ett led i ett mera långsiktigt skolprogram.

Utgångspunkten för målsättningsdiskussionen synes vara given: skolans mål

måste bestämmas utifrån individens behov och samhällets krav. I vissa avseenden

råder ingen motsättning mellan dessa båda. Den enskildes behov och

samhällets krav förenas båda i ett bestämt syfte, individens livsduglighet i

vidaste bemärkelse.

En spänning mellan individens och samhällets intressen uppstår emellertid

då det gäller att ange innehållet i läroplanen. Avgörandena försvåras av att

fortlöpande förändringar oavbrutet försiggår i det fält där värderingarna skall

ske. Skolans mål måste därför från tid till annan revideras, dess uppgifter måste

fortlöpande hållas tidsenliga.

Skolberedningen försöker att mot bakgrunden av det sagda ange utgångsläge

och förutsättningar för skolans verksamhet. I centrum för skolans verksamhet

står den enskilde eleven, och utgångspunkten är aktningen för elevens människovärde,

hans personlighet och egenart. För att kunna medverka till hans utveckling

är det nödvändigt, att läraren så allsidigt som möjligt söker lära känna

elevens psykiska och fysiska förutsättningar. Samverkan bör ske med elevens

föräldrar och mellan lärare och alla dem som i övrigt har erfarenheter av eleven.

Hemmet har ensamt haft hand om barnet under dess betydelsefulla tidigaste

år. Under hela skoltiden utövar sedan hem och omgivning ett fortsatt inflytande

på barnet. Det är viktigt att fastslå, säger skolberedningen, att skolan inte ensam

kan leda barnets utveckling. Hemmet har även under barnets år i skolan

det primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård. Skolans roll i

dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. Även intrycken från

kamratkretsen och från miljön i övrigt är av betydelse för elevens utveckling.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Skolans miljö är en viktig förutsättning för ett gott resultat av skolarbetet

och huvudansvaret för att skolmiljön kommer att verka i positiv riktning vilar

på de vuxna personer som arbetar där, främst på den enskilde läraren. Även

skolans ledning har naturligtvis i dessa stycken betydelsefulla uppgifter och det

är angeläget, att den i övrigt klart omfattar och verksamt stöder ett arbete

med den målsättning som läroplanen anger. Skolberedningen uttalar bl. a. att

även om de administrativa göromålen kan synas skolledaren omfattande och

maktpåliggande, bör de inte tillåtas undanskymma hans viktiga uppgift att

vara pedagogisk ledare. Skolberedningen erinrar även (SB s. 148 f.) om skolans

beroende av såväl det omgivande samhället som kulturarvet.

Skolans mål, anför skolberedningen, kan i korthet anges vara att soka

hjälpa varje elev till allsidig utveckling. Detta sker genom att den meddelar

grundläggande allmänbildning och planmässigt söker bidra till elevens personliga

mognande. Riktpunkten för skolans strävan är därvid att fostra människor med

tillräcklig beredskap för att möta de krav som livet i vår tids samhälle ställer

på dem. I det samhälle som skolan utgör är det rimligt att det ideala eftersträvas,

även om detta mål sällan är möjligt att uppnå.

När man tidigare sökt bestämma skolans mål, har man stundom ställt upp

begreppen fostran och undervisning som väsentligt atskilda. Fostran har angiv its

innebära »karaktärens utformande, känslo- och viljelivets utveckling, de allmänna

personliga egenskapernas daning», medan undervisning betecknats som

»bibringandet av kunskaper och färdigheter». Senare malsättningsdiskussion har

visat, att denna tudelning är mindre lämplig. All undervisning innebär ju i realiteten

en påverkan på personligheten, antingen vi medvetet åsyftar det eller inte.

Undervisningen har sålunda en fostrande effekt. Men individens fostran är det i

grunden väsentligare, och begreppet undervisning måste därför vid en målsättning,

som huvudsakligen bygger på värderingar, underordnas begreppet fostran.

I sin framställning om skolans mål använder beredningen därför termen fostran

i en vidare mening, såsom en gemensam beteckning för fostran och undervisning.

Skolans mål är att uppfatta som en helhet, framhåller skolberedningen, som

dock av praktiska skäl och för överskådlighetens skull gör en uppdelning av

målet i individuell respektive social fostran. Beredningen har också sökt kartlägga

den individuella fostran i dess viktigaste drag (SB s. 150 ff.).

Det viktigaste medlet för skolans individuella fostran, för utvecklingen

av elevens personlighet, säger beredningen, är själva skolarbetet eller

rättare sagt det sätt på vilket eleverna är sysselsatta dag ut och dag in under

alla de många skolåren. För individens utveckling är den intellektuella skolningen

av väsentlig betydelse. I ett demokratiskt samhälle, där man önskar

lägga allt större självansvar på den enskilda människan, blir denna uppgift av

allt större vikt.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962

I nära samband med den intellektuella utvecklingen hos en växande individ

står också den emotionella. Utvecklingen av elevens känsloliv framstår därför

som en av huvuduppgifterna på personlighetsfostrans område. Av denna anledning

måste också den estetiska fostran vara en av skolans viktiga uppgifter.

Av skolans miljö och arbetssätt är också viljelivets utveckling beroende. Skolans

fostran av viljelivet syftar till att skapa självtillit hos eleven, befrämja hans

förmåga att uthålligt arbeta för att nå uppställda mål, utveckla hans beredskap

till samarbete med andra, till hänsyn mot andra och till insatser för andras

bästa, grundlägga behov och vana hos honom att fullgöra uppdrag han åtagit

sig och plikter som pålagts honom.

Genom den etiska fostran skall eleven bibringas en klar uppfattning om de

moraliska normer som måste gälla i ett demokratiskt samhälle. Medlet för denna

fostran till en etisk inställning är inte bara upplysning om lagar och regler ute i

samhällslivet utan framför allt skolans eget liv och arbetet där.

En stor del av människans liv ägnas åt arbetet och skolans uppgift är därför

att hjälpa eleven till en positiv inställning till arbetet, till personligt engagemang

i självpåtagna och ålagda uppgifter. En förlängd skolpliktstid kräver att skolan i

alla dessa avseenden hos eleverna grundlägger en god beredskap för den verksamhet

som tar vid efter skoltidens slut. Skolan skall genom arbete meddela

fostran för arbete, praktiskt arbete såväl som studier av olika slag. Arbetet med

dess praktiska uppgifter bör också få utgöra ett av medlen för elevernas ekonomiska

fostran.

Den obligatoriska skolan skall även göra eleverna skickade att ta ställning till

frågor om utbildning och utkomst för framtiden. Studie- och yrkesorienteringen

har därvid en stor uppgift att fylla. Inte minst gäller detta den praktiska yrkesorienteringen

och denna bör komma samtliga elever i grundskolan till del.

Vårt samhälles tekniska och ekonomiska utveckling medför, att nutidsmänniskan

erhaller allt större fritid och att den fysiska ansträngningen i arbetet

ofta minskar. Skolberedningen är angelägen framhålla, att fostran för fritiden

kräver betydande insatser av skolan på de allra flesta ämnesområden. Just en

fostran för fritiden och därvid även en estetisk fostran erbjuder särskilt angelägna

uppgifter och betydande möjligheter för skolan att genom sin verksamhet

skapa en aktiv kulturmiljö i vart land och göra livet rikare och meningsfullare

för människorna. Av motsvarande skäl bör skolan söka väcka intresse hos de

unga för de stora gemensamma grundfrågorna och det ligger därvid nära tillhands

att särskilt intressera dem för och stödja ett aktivt och positivt föreningsliv.

Även skolans hälsofostran ägnas av beredningen uppmärksamhet (SB s. 162 ff.)

liksom fostran för familjelivet. I och för sig vore den sistnämnda uppgiften så

betydande, att den skulle motivera ett särskilt undervisningsämne, vilket beredningen

dock inte funnit det möjligt att föreslå. En god fostran för familjelivet

bör också kunna astadkommas inom ramen för de nuvarande ämnena.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 5tf år 1962

I fråga om de allmänt grundläggande kunskapernas betydelse för den unge?

individuella fostran framhåller beredningen inledningsvis följande. Skolan bär

att orientera individen i tillvaron och att meddela sadana kunskaper och färdigheter

som berikar honom personligen, som gör honom skickad att bemästra

mötande livssituationer och som ger honom god grund för fortsatt utbildning.

Denna uppgift innebär i korthet att eleven under skoltiden skall bibringas goda

språk- och räknefärdigheter samt orienteras i nuet och det förflutna, i naturens

och teknikens värld och i samhällslivet.

Utifrån denna utgångspunkt redovisar beredningen (SB s. 166 ff.) det väsentligaste

av de färdigheter och insikter inom olika ämnesområden som den obligatoriska

skolan bör arbeta med och meddela eleverna. Härvid sammanfattar

beredningen (SB s. 175 ff.) även de mål som bör uppställas för den obligatoriska

skolans orientering i livsåskådningsfrågor, dess samhällsorientering och dess naturvetenskapliga

orientering. Av de anförda synpunkterna torde ett par uttalanden,

som kan förväntas tilldra sig ett mer allmänt intresse, böra återges.

Mängden av det stoff som efter hand hopats inom orienteringsämnena på

grundskolans åldersstadium är nu oroväckande stor. Försöken till gallring i det

nytillkomna eller äldre stoffet har ännu varit få och föga radikala. Hänsyn har

t. ex. aldrig tagits till det förhållandet, att eleverna numera erhåller en omfattande

och värdefull orientering genom radio, television, film och press. Om man

nu söker slå vakt om en »oförändrad» eller »bibehållen kunskapsstandard» i betydelsen

obeskuren kunskapsmängd, verkar man sålunda i realiteten för en »allsidighet»

som närmast bör benämnas ytlighet och godtar ett studiesätt som ofta

innebär ett själlöst memorerande. Allt tal om att eleverna i en sådan studiesituation

tillägnar sig »fasta kunskaper» i orienteringsämnena är närmast önsketänkande.

Skolberedningen menar för sin del att en sträng sovring av det traditionella

stoffet i dessa ämnen är oundgängligen nödvändig och den anger också

(SB s. 174 f.) några kriterier som bör vara ledande vid denna sovring.

En orientering i livsåskådningsfrågor ingår i olika form och omfattning huvudsakligen

i undervisningen i kristendomskunskap, svenska, samhällskunskap och

biologi. Om det förstnämnda ämnet anför beredningen i huvudsak följande.

Religionen hör till den verklighet som skolan har att orientera i och ge kunskap

om. Den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och

sociala värderingar som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på. Kunskap om

kristendomen är nödvändig för förståelsen av västerlandets kultur- och samhällsliv

såväl i gångna tider som i nutiden. Även kunskap om de icke-kristna religionerna

hör till den orientering som skolan skall ge. Detta är särskilt angeläget

i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir allt livligare och alltmera

oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom om de strömningar som

satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.

Beredningen säger i anslutning härtill vidare, att kristendomsundervisningen

måste bedrivas så, att den inte kommer i strid med kravet på tanke- och tros
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

frihet. Den skall därför vara objektiv i den meningen, att den meddelar sakliga

kunskaper om olika trosåskådningars innebörd och innehåll utan att auktoritativt

söka paverka eleverna att omfatta en viss åskådning.

Om skolans sociala fostran framhåller beredningen bl. a., att skolan

skall hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra, dvs. lära dem den

svåra konsten att leva och verka tillsammans med andra människor. Humanitetens

och demokratiens ideal är de värderingar på vilka skolans fostran skall

bygga.. Eleven maste bibringas en övertygelse om varje människas egenvärde

liksom om att frihet och rätt bär upp mänsklighetens handlande och inse att

våld och våld är nedbrytande krafter.

Eftersom skolsamhället kan betraktas som en övningsplats för social fostran,

bör den dagliga samvaron i klass och skola sålunda vara inriktad på att befästa

goda normer för samlevnad, fostra till samarbete, hänsyn och respekt för överenskommelser.

Beredningen anger i korthet det karakteristiska för en god social

fostran i klassen på följande sätt: eleverna arbetar med väsentliga och meningsfulla

uppgifter, som motsvarar deras förutsättningar, de vet vad de gör och har

inflytande på det som sker och känner sig förenade med och inte åtskilda från

varandra. Men lika viktig som gemenskapen i klassen är den större gemenskapen

i skolan. Det är vidare naturligt, att familjens samlevnadsproblem tas till utgångspunkt

för skolans sociala fostran redan på ett tidigt åldersstadium. Slutligen

framhålles, att skolans sociala fostran måste ske med inriktning på att

förhallandena i vart moderna samhälle snabbt förändras. Förmåga av'' objektivitet

och självständighet, av kritisk hållning och motståndskraft mot tendentiös

påverkan, vana och förmåga att väga argument mot varandra och därefter ta

ställning bör därvid främjas.

För den aktuella diskussionen om skolans mål är det också angeläget att söka

uppställa ett nutida allmänbildnings mål. Beredningen anger (SB

s. 181 ff.) vad som enligt dess mening bör ingå däri liksom på vilket sätt man i

skolans arbete bör kunna förverkliga målet. Av särskilt intresse är en speciell

sj npunkt pa begreppet allmänbildning. Accepteras denna dubbla innebörd av

allmänbildningsbegreppet har den betydelse inte minst för uppbyggandet av

skolans tim- och kursplan och därmed för dess organisatoriska utformning. Det

är den obligatoriska skolans väsentligaste uppgift att ge alla medborgare en nödvändig

gemensam referensram, och denna måste i dagens komplicerade samhälle

omsluta ett betydligt rikare innehåll än förr. Allmänbildningen blir därigenom

ett föreningsband som gör det lättare för människor att nå personlig kontakt,

utbyta åsikter och samarbeta i de skiftande och invecklade kollektiv, där de lever

och verkar. Den här redovisade synen utmynnar ofrånkomligt i den slutsatsen,

att den för alla elever gemensamma undervisningen nu måste göras mer omfattande

och längre än tidigare. Det förefaller enligt skolberedningens mening

sannolikt, att utvecklingen inom kort kommer att leda till ännu längre gående

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

krav i detta avseende än vad beredningen nu funnit möjligt att föreslå. Flera skal

till stöd för denna syn återges i anslutning till uttalandet (SB s. 183 f.).

En till nio år förlängd obligatorisk medborgarutbildning skall enligt direktiven

för skolberedningens arbete inrymma också någon form av yrkesf orberedande

utbildning, som direkt eller indirekt har att förmedla elevernas

övergång från skolan till arbetslivet. Beredningen gör här det principiellt viktiga

uttalandet, att eftersom grundskolan har till uppgift att på lämpligt satt forbereda

samtliga elever för deras kommande verksamhet i arbetslivet ar samtliga

linjer i nionde årskursen, var och en på sitt sätt, yrkesförberedande. De bor alltsa

i olika avseenden likställas med varandra.

Med hänsyn till de tilltagande olikheterna i elevernas inriktning och förutsättningar

i övrigt bör dock några av nionde årskursens linjer ges en mer praktisk

inriktning än övriga och det blir således dessa linjer som i stort sett får sagas

ersätta linje 9y i försöksskolan med dess olika grenar.

Efter ett uttalande om att den grundläggande utbildningen pa dessa linjer

normalt bör ske i skolmässiga former, erinrar beredningen om att en tidig specialisering

ofta medför risk för felval, som innebär inte endast tidsförlust for eleverna

utan även onödiga utgifter för det allmänna. Av detta och andra redovisade

skäl föreslår beredningen - såsom även närmare utvecklas i ett senare

avsnitt av betänkandet — att den nuvarande, jämförelsevis starkt specialiserade

utbildning som meddelas inom 9y i försöksskolan utbytes mot en mindre specialiserad

utbildning inom ett fåtal linjer inriktade mot vida yrkesområden.

Läroplanenförg rundskolan skall enligt skolberedningen vara ett

hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteten det dagliga

livet i skolan. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehall som

undervisningen skall sysselsätta sig med. Den får emellertid inte endast Mgora

en förteckning över fakta. Grundskolans läroplan måste utgöra ett sa langt

möjligt konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn. Den skall

främja en fortskridande skolreform.

För att kunna uttrycka samhällets syn på den obligatoriska skolan av i dag

och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt skolbruk måste den fullständiga

läroplanen innehålla ett avsnitt om (1) skolans mål, (2) allmänna riktlinjer

för skolans inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan (3)

skolan, hemmet och närsamhället i syfte att på bästa sätt leda elevernas fostran

och utbildning, (4,) timplaner, (5) kursplaner och (6) allmänna anvisningar for

undervisningen.

Beredningen analyserar också de olika principer efter vilka läroplanen, främst

då avsnittet med kursplaner, kan läggas upp. Den kan med i stort sett samma

sakinnehåll utformas enligt olika läroplanstyper: den ämnesindelade, dar lärostoffet

framlägges systematiserat i traditionella ämnen, i stort sett utformade

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

efter mönster av vetenskapliga discipliner, den samordnade, som nära ansluter

till den ämnesindelade och den samlade läroplanen, där stoffet inte är ämnesmdelat

utan samlat kring intresseområden. Skolberedningens förslag till läroplan

för grundskolan utgör en syntes av läroplanstyperna.

Förslaget till läroplan för grundskolan (SOU 1961:31) inrymmer vissa kursöreskrifter.

Dessa skall tjäna till huvudsaklig ledning för undervisningen. Föreskrifternas

utformning skall främja en anpassning av skolarbetet till lokala förhållanden

och till samhällslivet i dess helhet, så att läroplanen gynnar en fortskridande

reform av skolans verksamhet.

Läroplanens kursföreskrifter skall enligt beredningens förslag utgöras av huvudmoment,

som omfattar de områden, det stoff och de färdigheter som skall

vara det väsentliga föremålet för undervisningen av alla elever på ett stadium

eller — i vissa fall — i en eller två årskurser. Även om anordningen med huvudmoment

ger läraren en viss frihet i arbetet bör dock alltid krävas, att eleven

säkert skall beharska sådant som är väsentligt i sammanhanget och som ligger

inom gränsen för hans möjligheter.

. huvudmomenten innehåller en grundkurs i vederbörande ämne eller sakområde.

Denna är gemensam för alla elever i klassen. Ett huvudmoment medger

emellertid att varje elev, oavsett studieförutsättningar, kan beredas möjlighet att

arbeta med överkurser, uppgifter som vanligen ligger inom huvudmomentens

ram men som också kan ligga utom denna.

För att tillmötesgå de ofta uttalade önskemålen om utförligare anvisningar för

studiernas uppläggning och bedrivande inom huvudmomentens ram föreslår

skolberedningen, att de nämnda kursföreskrifterna kompletteras med mera detaljerade

studieplaner, vilka dock bör ha karaktären av förslag. Som ett förstahandshjälpmedel

vid studieplansarbetet har skolberedningen låtit utarbeta och i

sitt förslag till läroplan infört ett antal summariska förslag till dispositioner av

studieplaner i vissa ämnen och för vissa stadier eller hela lärokurser.

Läroplansförslagets huvudmoment och allmänna anvisningar bör enligt skolberedningens

mening senare kompletteras med erforderliga metodiska anvisningar

för varje stadium och ämne.

I fråga om skolans ämnen föreslår skolberedningen, att dessa för överskådlighetcns

skull indelas i två ämnesgrupper: allmänna ämnen och specialämnen.

eredmngen har också föreslagit vissa ändrade ämnesbeteckningar i läroplanen

Bl. a. föreslås beteckningen Svenska i stället för Modersmålet.

Utöver beteckningarna allmänna ämnen och specialämnen anser beredningen

det vara erforderligt med särskilda namn också på grupper av allmänna ämnen.

1 läroplanen tillampas darfor uppdelning av de allmänna ämnena i skilda ämnesgrupper.

aÄÄSit ämn“'' d“ SPrit'' ^ räk"rfM*heto Säre» till

Orienteringsämnen, dit även kristendomskunskap hänföres

Ovmngsämnen, en beteckning som skolberedningen stannat för trots att den

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

inte är helt tillfredsställande. Åtskilliga alternativa benämningar på denna ämnesgrupp

har diskuterats inom beredningen, bl. a. »Skapande ämnen», »Fackämnen»

och »Färdighetsämnen». Ingendera beteckningen synes vara helt lämplig.

I kapitlet om läroplanen redovisar skolberedningen översiktligt vissa drag i

den föreslagna timplanen, bl. a. det totala timtalet för eleverna pa skolans olika

stadier och timtalets fördelning på olika ämnesgrupper (SB s. 197 ff.). Förslagen

innebär, att antalet veckotimmar i de fyra första årskurserna skall vara oförändrat,

medan timplanen i årskurs 5 och högre genomgående skall uppta 35 timmar

per vecka, vilket medför en minskning av den totala undervisningstiden i

samtliga årskurser från nuvarande 293 veckotimmar i försöksskolan till 283

veckotimmar i grundskolan. Beredningen återkommer emellertid med en närmare

presentation av timplanerna senare i kapitlet om grundskolans innehall

och utformning (kap. 18). I förevarande framställning koncentreras redogörelsen

för timplanens närmare utformning till det senare avsnitt, där betänkandets

kapitel 18 behandlas.

Den viktiga frågan om skolans inre arbete ägnas av skolberedningen

avsevärd uppmärksamhet (SB s. 202 ff.). Det allra mesta av vad beredningen

där anför är av betydelse för skolans arbete och far därför förutsättas bli föremal

för särskild uppmärksamhet vid all lärarutbildning och -fortbildning. Då frågorna

emellertid till övervägande delen rör detaljer i det dagliga arbetet alla

viktiga — måste redovisningen av vad beredningen anfört nödvändigtvis bli

jämförelsevis summarisk.

En god omvårdnad om eleverna utgör underlag för skolans övriga verksamhet.

Den personliga omvårdnaden innebär väsentligen, att skolan skall hjälpa eleven

att övervinna sina svårigheter, att lära känna sig själv och att hjälpa sig själv.

Klassföreståndaren skall söka skaffa sig den individuella kännedom om elevens

psykiska och fysiska förutsättningar, skolresultat, hemförhållanden och livsförhållanden

i övrigt, som utgör grundvalen för en riktig bedömning och lämpliga

åtgärder. För att underlätta lärarnas arbete maste det ställas erforderliga hjälpmedel

till deras förfogande. Skolsköterska och i förekommande fall skolkurator

kan hjälpa lärarna med vissa av uppgifterna, men huvudansvaret för omvårdnaden

av eleverna måste dock vila på klassföreståndare och rektor.

Undervisningens innehåll och utformning är enligt beredningen a\ stor betj - delse för uppnående av målen för skolans verksamhet. Det lärostoff och de

färdigheter som ingår i skolans undervisning paverkar direkt elevernas möjligheter

att uppleva studierna som något intressant och betydelsefullt samt deras

möjligheter att engagera sig i skolarbetet. Som allmän regel gäller, att all inlärning

måste vara motiverad, om den skall ge varaktiga resultat.

En möjlighet att öka beredskapen för och intensiteten i studierna är att låta

eleverna vid starten av ett arbete medverka vid planeringen av detta och skaffa

sig eu överblick över det stoff som de skall inhämta och bearbeta. Även måls
2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 5i

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

männen torde vara väl betjänta av en motsvarande förhandsinformation om

skolans kurser och syftemål.

De verksamhetsformer som förekommer i klassrummen växlar avsevärt och

för erhållande av en bättre översikt över problemen analyseras arbetsformerna

av skolberedningen (SB s. 207 ff.), som i samband därmed också ger en mer

preciserad terminologi än den nu gängse. I anslutning till sin beskrivning framhåller

dock beredningen, att det självfallet inte existerar någon för alla lärare,

elever och skolstadier »bästa undervisningsform» eller »bästa metod». Ingen av

undervisningsformerna bör användas ensidigt.

Även om undervisningsformerna sålunda måste bli skiftande, gäller dock

under alla omständigheter, att några undervisningsprinciper i det praktiska skolarbetet

måste tillämpas i ett organiskt sammanhang (SB s. 209 ff.). All undervisning

måste vara aktiv i den meningen, att den resulterar i självständig elevaktivitet.

Lika viktigt på alla åldersstadier i grundskolan är kravet på att undervisningen

skall vara konkret, att den skall bygga på en åskådlighet, som ansluter

till verkligheten och tillmötesgår elevens behov av mening och sammanhang.

Det betyder, att den skall anknyta till upplevelser, som eleverna redan haft, och

rikta sig till samtliga sinnen som kan förmedla intryck från omvärlden. Beredningen

pekar också på de hjälpmedel och möjligheter i övrigt som läraren bör

kunna utnyttja för att astadkomma konkretion och åskådlighet.

Om skolan pa ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin uppgift, måste

vidare en individualisering av undervisningen under alla omständigheter äga

rum. Grundskolan söker skapa yttre förutsättningar för en individualisering av

undervisningen genom bl. a. följande anordningar:

variation i fråga om tidpunkten för skolgångens början;

uppdelning av klass i undervisningsgrupper i vissa ämnen;

uppdelning av lärostoffet på grundkurs och överkurser;

det fria och upprepade ämnesvalets system på högstadiet;

fritt val mellan olika kurser i ämnena matematik och främmande språk i årskurserna

7—9;

möjlighet till stödundervisning vid förändring av tillval på högstadiet;

fritt val av vissa övningsämnen i årskurserna 7—9;

fritt val av praktikplats i samband med praktisk yrkesorientering;

fritt val av linje i årskurs 9.

Dylika huvudsakligen yttre anordningar är dock inte tillfyllest. Framför allt

måste lärarna göra allvarliga ansträngningar för att individualisera undervisningen

inom klassens ram. Man måste avpassa kraven efter den enskilde elevens

förmaga och personliga förhallanden i och utanför skolan. Det bör vara ett ideal

att sträva efter, att varje elev far den hjälp till utveckling, som överensstämmer

med hans anlag och möjligheter.

Beredningen är väl medveten om att varje form av individualisering av arbetet

i en klass av normal storlek ställer stora krav på läraren. Den erinrar emellertid

om att åtskilligt redan gjorts t. ex. för att få fram lämpliga läroböcker och

andra hjälpmedel för sådant arbete. En fortsatt strävan att åstadkomma för
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

bättrad metodik och bättre hjälpmedel bör kunna leda fram till gynnsammare

förutsättningar för skolarbetet än de som nu är för handen.

Undervisningen skall också bedrivas så, att elevernas känsla for gemens ''ap

och samarbete befrämjas varvid gemenskapskretsen även bör vidgas utanför den

enskilda klassen. När man vill vänja eleverna vid ett produktivt och friktionsfritt

samarbete, bör man givetvis i första hand ta vara på möjligheterna härtill

i det dagliga arbetet i klasserna. Efter hand som eleverna blir aldre, bor övningen

i samarbete kunna bli av delvis annan natur och grupparbetet få större omfattning

Ett huvudsyfte med grupparbetet är elevernas sociala fostran. Pa högstadiet

kan verksamheten i en hel klass eller i grupper inom klassen med fordel

ibland få studiecirkelns arbetsform. På detta sätt kan skolan ge eleverna bättre

inriktning på och förberedelse för det fria folkbildningsarbetet.

Grupparbetet kräver åtskilligt av organisationsförmåga, av förberedelse och

konsekvent ledning, i annat fall är risken stor för att arbetet skall spolieras av

elever, som inte finner mening i det och inte får utlösning för sin energi. Grupparbetet

utgör emellertid ett viktigt inslag i skolans vardagsliv och ar ett värdefullt

komplement till övriga arbetsformer.

Grundläggande för skollivets gestaltning och utveckling ar att läraren i väsentliga

avseenden har en betydande frihet i sitt arbete. Den förnyelse som kommer

till stånd i skolarbetet härrör ofta i sista hand från enskilda lärare.

Lärarens frihet begränsas emellertid av de mål som anges för skolans verksamhet.

Friheten medför också ett ansvar att ständigt strava efter att forbattra

sin undervisning.

Men goda resultat av en skolas verksamhet utgör väsentligen en frukt av

omsorgsfull planering och ett gott samarbete. Med de mål som nu uppställes för

skolans verksamhet blir konferenser av olika slag och föräldramöten ännu nödvändigare

än förut. De viktigaste konferensformerna för ledningen av skolans

inre arbete anger beredningen vara följande: stadiekonferenser, årskurskonferenser,

klasskonferenser, ämnesgruppskonferenser liksom ämneskonferenser. Av konferenskaraktär

är också en del av de studiedagar, som regelbundet anordnas för

information och instruktion i arbetet. I vissa fall har dessa studiedagar på försök

helt eller delvis fått karaktären av planeringsdagar.

Rektor har ansvaret för ledningen av skolans inre arbete. Det är då nödvändigt,

att rektor och andra skolledare deltar i skolans vardagsliv och leder det

pedagogiska vardagsarbetet. Det arbete som åvilar rektor, studierektor, tillsynslärare

och huvudlärare och som tillhör konsulent- och inspektionsverksamheten,

bör målmedvetet kunna inriktas på att i konkreta situationer mera påtagligt

främja en utveckling av skolans inre arbete.

För att läraren skall kunna förverkliga skolans mål och uppgifter måste han

bl a också ha tillgång till vissa undervisningshjälpmedel. Skolberedningen

har ägnat denna fråga en betydande uppmärksamhet och som

nämnts samlat resultatet av två expertgruppers arbete i volymen Hjälpmedel i

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jt år 1962

skolarbetet (SOU 1961: 17). Beredningen har i ett särskilt kapitel i sitt betänkande

(SB s. 230 ff.) givit ett samlat uttryck för och kraftigt understrukit, att

en reform av skolans inre arbete, föranlett av ökade krav från samhällets sida

också kräver betydande förbättringar för lärarna i fråga om tillgången på hjälpmedel

för undervisningen. Åtskilligt av den materiel som därvid kommer i fråga

måste vara av annat och mer varierat slag än den nu vanliga. Som konsekvens

av sina ställningstaganden har skolberedningen också utfört erforderliga kostnadsberäkningar

och framlagt vissa förslag om statsbidrag för anskaffning av

hjälpmedel m. m. För samtliga dessa överväganden och förslag redogöres mera

utförligt i ett följande avsnitt.

På olika ställen framhåller skolberedningen att skolans viktigaste uppgift är

att medverka till en allsidig och harmonisk utveckling av den enskilde elevens

karaktär och anlag liksom att skolan inte är ensam om denna fostringsuppgift.

Den måste lösas under samverkan mellan skolan och hemmet.

Då eleven börjar skolan, har hemmet under de avgörande utvecklingsåren ensamt

haft hand om denna uppgift. Även under skolåren har hemmet det avgörande

inflytandet på elevens utveckling. Härigenom uppstår en angelägen

samordningsuppgift. Om skolan skall lyckas i sin fostrargärning, understryker

beredningen, måste den samverka med hemmet.

Varje elev ar en individ med egna särmärken. Skolans fostran måste vara

individualiserad så att den tar hänsyn till varje elevs individuella förutsättningar.

Vill skolan förstå dem, måste den ha tillräcklig kännedom om hemmiljön.

En samverkan mellan skolan och det enskilda hemmet förutsätter dock att elevens

föräldrar har tillräcklig kännedom om skolan och får förståelse för dess

arbete, och att skolan har tillräcklig kännedom om elevens hemförhållanden.

I båda fallen är det skolan som har ansvaret för att kännedomen blir djupgående

nog.

Om man vill ge elevens föräldrar och målsmän kunskap om skolan och förståelse

för dess strävanden, måste man förmå dem att komma till skolan. Sedan

gammalt brukar skolan inbjuda till åhörardagar, som ger föräldrarna tillfälle att

bekanta sig med lärarna och se barnen i verksamhet. Skolstyrelsen skall författningsenligt

verka för samarbete mellan hem och skola. Den mera direkta kontakten

mellan den enskilda skolan och de målsmän som har sina barn i denna bör

dock i första hand ombesörjas av denna skola själv.

En form av mera direkt kontakt mellan hemmet och skolan är föräldramötena.

De kan anordnas för hela skolan, för ett visst stadium eller för en

enstaka klass. De stora föräldramötena har i främsta rummet informatoriska

uPPgifter. Klassmötena kan ge tillfälle till överläggningar om mer interna frågor.

En mera fast form får dessa möten, om en föräldraförening bildas vid skolan.

Ansvaret för föräldraföreningens arbete bör bäras av denna själv, inte av skolan.

Beredningen rekommenderar att föräldrarna själva tar initiativet till föreningens

bildande och övertar hela ansvaret för dess arbete. Det är emellertid skolans och

dess befattningshavares uppgift att på allt sätt stödja föräldraföreningen. I de

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Majrts proposition nr 5i år 1962

fall, då erforderliga målsmannainitiativ uteblir, bör skolan söka finna nya former

för föreningens verksamhet så att den fortlever och verkar genom målsmännens

eget intresse för uppgiften.

Det har blivit allt vanligare, att en föräldraförening byggs upp nerifrån, dvs.

är topporganisationen för de skilda klassföreningarna. I en klassförenings arbete

uppstår rika tillfällen för föräldrarna att lära känna lärarna och skolmiljön. Men

dess arbete ger också möjlighet för lärarna att personligen lära känna elevernas

föräldrar. I bästa fall kan en sådan bekantskap bli utgångspunkten för en direkt

samverkan mellan den enskilde läraren och det enskilda barnets hem.

Ytterst är det denna samverkan som är viktigast. Den förutsätter, att läraren

känner hemmet och förstår hur eleven har det där. Läraren har ofta ingen

möjlighet att rätt bedöma en elevs skolprestationer, intressen, attityder och

uppförande, om han inte är förtrogen med elevens hemförhållanden. Först med en

sådan ingående kännedom kan läraren förstå eleven och hjälpa honom på det

riktiga sättet. Och först med en sådan kännedom kan läraren inleda en samverkan

med hemmet som är byggd på realiteter.

En gemensam uppgift för skola och hem är att finna de riktiga formerna för

elevernas hemarbete. Då hemmen i skilda hänseenden är olika utrustade, bör

skolan söka åstadkomma en utjämning bl. a. genom att ge eleverna tillgång på

fritid till skolans bibliotek och till arbetsplats i skolan; eleverna bör här få tillfälle

till samarbete. Anordningar av dessa slag bör dock komma till stånd först

efter överläggning med berörda målsmän.

De mot skolan negativa eller likgiltiga hemmen erbjuder dock inte sällan

betydande problem. Men när det gäller sådana hem kan en kontakt vara speciellt

nödvändig. Det fordras en stor fond av intresse och takt, om en lärare till sist

skall lyckas få till stånd den samverkan, som dock är förutsättningen för att han

skall kunna helt förstå eleven och ge hjälpen åt denne de riktiga formerna.

Samverkan mellan hem och skola måste bygga på ömsesidigt förtroende. En

lärare får således inte dra sig för att söka kontakt med målsmännen, när det

finns anledning därtill, men det är viktigt, att initiativ till sådan kontakt inte

uteslutande tas från skolans sida utan att föräldrar lika väl som elever är inställda

på att själva ta upp de problem som är aktuella.

En förutsättning för ett friktionsfritt samarbete mellan skola och hem är, att

läraren alltid iakttar den största varsamhet med de uppgifter om elevernas förhållanden,

som kommer till hans kännedom. Elevers och målsmäns rättmätiga

krav på diskretion måste alltid iakttas. Särskilt stor försiktighet bör iakttas, om

det finns anledning befara, att en anmärkning från skolan kan leda till mindre

önskvärda reaktioner mot eleven från föräldrarnas sida.

Formerna för samverkan mellan skola och hem kan variera, framhåller beredningen

avslutningsvis under detta avsnitt. Anvisningar om lämpliga former bör

ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan. Innan

anvisningar om sådan samverkan fastställs, bör Målsmännens riksförbund, som

är huvudorganisation för de flesta föräldraföreningarna, beredas tillfälle till överläggningar

för att framföra sina synpunkter.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jj år 1962

Yttranden

Vad gäller skolberedningens förslag beträffande skolans målsättning

kan i stort sägas, att beredningens allmänna och principiella uppfattning praktiskt

taget undantagslöst accepterats. Mottagandet av dessa förslag präglas

i stor utsträckning av en pataglig tillfredsställelse över den helhetssyn beredningen

givit uttryck för. Inte minst gäller detta yttrandena från länsskolnämnder,

kommuner och företrädare för lärarkårerna. De kommentarer som

görs har mestadels karaktären av instämmanden eller understrykanden av beredningens

uttalanden. Självfallet förekommer dock, såsom i det följande skall

exemplifieras, pa olika punkter tvekan, kritiska uttalanden eller önskemål om

en fylligare behandling av vissa spörsmål. Uttalanden med en negativ klang

riktar sig emellertid ofta mindre mot målsättningen som sådan utan snarare

mot de åtgärder för förverkligande av målsättningen som beredningen föreslagit,

tvivel uttalas om möjligheterna att förverkliga målet eller om lämpligheten

av de vägar beredningen anvisat. De frågeställningar eller ämnesområden

som här med någon större frekvens förekommer i uttalanden av mer eller

mindre kritisk natur kan sammanfattningsvis sägas vara följande: målsättningens

prägel av ideal, avvägningen mellan kunskapsmeddelelse och allmän fostran

och i samband därmed värdet av fasta kunskaper, föräldrarnas primära ansvar

för fostran, ökad kristen prägel på målet för skolans fostran, objektiviteten i

kristendomsundervisningen, ekonomisk fostran, den formella uppläggningen av

målsättningsavsnittet.

I likhet med skolberedningen finner skolöverstyrelsen det av olika skäl angeläget,

att målet för skolans verksamhet fastställes klart, och att målet bör

fastställas av statsmakterna. Överstyrelsen ansluter sig i allt väsentligt till de

av skolberedningen anförda synpunkterna på skolans målsättning. Dessa sammanfattas

av överstyrelsen på följande sätt.

Skolans målsättning utgår från humanitetens och demokratiens ideal. I centrum

för skolans verksamhet star den enskilde eleven. Skolans centrala uppgift

är personlighetsfostran. Huvudansvaret för elevens fostran kommer dock alltjämt

att vila på hemmet.

Aktning för elevens människovärde, personlighet och egenart bör prägla skolans

verksamhet, samtidigt som skolan ständigt måste taga hänsyn till den

gemenskap, varav den enskilde är en del. Skolan skall sålunda ge alla elever lika

villkor för att utveckla sin personlighet och bli goda samhällsmänniskor. I enlighet

härmed skall skolan söka främja den enskilda människans växt och utveckling,

hjälpa de unga att växa in i en gemenskap med andra samt till dem förmedla

nyttiga färdigheter och kunskaper. Inom det enhetliga målet personlighetsfostran

kan urskiljas ett flertal delmål, vilka griper in i varandra.

Grundskolans mål är delvis nytt och ett annat än det hittillsvarande skolsystemets.

Tyngdpunkten har väsentligt förskjutits från undervisning med begränsat

kunskapsmeddelande syfte mot personlighetsfostran.

. Skolan skall icke endast så nära som möjligt motsvara den aktuella samhällssituationen

utan också främja samhällsutvecklingen.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Överstyrelsen framhåller vidare, att det sålunda uppställda målet har idealets

karaktär och ej kan uppnås helt. överstyrelsen betonar, att därest distansen

mellan det faktiska tillståndet och det uppställda malet ej skall bil allt för

stor, vissa förutsättningar måste vara uppfyllda. Sålunda måste lararut i - ningen mera än hittills inriktas på den fostrande uppgiften och goda hjälpmedel

ställas till lärarnas förfogande. Lärarfortbildningen måste utbyggas sa, att de i

tjänst varande lärarna får bättre möjlighet att motsvara de stora krav, som

ställs på dem. Överstyrelsen finner vidare, att 4 § i förslaget till skollag ic e

utformats så, att fostringssynpunkten ställes i förgrunden. Överstyrelsen förutsätter,

att denna paragraf omformuleras, så att den överensstämmer med den

målsättning, som överstyrelsen tillstyrkt.

I ett yttrande betonas med särskilt eftertryck målsättmngsfragans betydelse

för skolans utveckling och vikten av enighet om denna målsättning. Det har

åsyftade uttalandet kommer från länsstyrelsen i Södermanlands län, som hel

accepterar beredningens synpunkter på frågan om skolans mål och i detta sammanhang

anför bl. a. följande.

Undervisningens uppgift att utveckla fria och självständiga människor^i samverkan

är en programförklaring och pa samma gang eu malsattnmg. Det har

avgörande betydelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattnmg ar a

mänt accepterad! Detta har inte med tillräcklig kraft strukits under i den allmänna

skoldebatten, som i stället haft benägenhet att förstora meningsmotsa tningarna

i fråga om de praktiska skolvägarna att gagna denna malsattnmg. En g

heten futredningen är emellertid påtaglig om de principiella riktlinjerna för

skolans arbete, sammanfattade i krav på sjal v verksamhet, åskådlighet, mdivi

dualtsering samt gemenskap och samarbete. Det som kommer att ske med skolan

och inom skolan är av sådan storleksordning - bl. a med tanke pa den

högstadieorganisation, som byggs upp under trycket av den förvandling som

befolkningsstrukturen genomgår — och dessutom av en sa genomgripande och

SÄtkL och innefattar slutligen för skolans fostran och

undervisning så många nya begrepp och definitioner att den stora vinsten ligger

i den enligt länsstyrelsens mening framsynta malsattnmgen och den principiella

enigheten om denna. Häri ligger också skolreformens ^sto^ka betyflelse

Det är inte en demokrati i genombrottet utan en demokrati i sm mogn ,

i™ Ändliga liv, för människorna, frihet under ansvar

och samarbete och därmed för sin framtid. Övergången från den gamla folkskolan

och till den nya grundskolan, där redan namnbytet markerar den väsentlig

förändring som kommer att ske med hela vårt skolväsende innebar en

nödvändig anpassning till vårt allmänna framåtskridande och enr f<J™ts^in|

för ett bibehållande och en förkovran av var materiella och kulturella standard.

I likhet med skolöverstyrelsen noterar många andra att målet av skolberedningen

satts högt och man anser det i allmänhet riktigt att så sker. Att ett förverkligande

av målet kräver förstärkta insatser i fråga om bl. a. lärarutbildning

och lärarfortbildning betonas med varierande styrka tämligen genomgående i

yttrandena. Eu mera markerad reaktion inför den ideala skolsituation beredningen

anses ha utmålat kommer från ett par kollegier vid läroverk och folkskoleseminarier.

Sådana uttalanden kommer också från nagra medicinska instan
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

ser. Vid folkskoleseminariet i Jönköping betecknar man såsom mindre välbetänkt

skolberedningens uttalande att i det samhälle som skolan utgör det är

rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att

uppnå. Både fostran och undervisning är liksom diplomati det möjligas konst,

framhåller kollegiet, och uppställs mål, vilka är omöjliga att nå, inträder endast

modlöshet inför en övermäktig uppgift. Kollegiet vill därför uttrycka ett

bestämt önskemål, att den kommande läroplanens utformning av skolans allmänna

målsättning blir sådan, att disproportionen mellan mål och resultat inte

blir storre an nödvändigt. Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Östersund

anser, att skolan mte bör överskatta sina möjligheter att ge fostran och göra

anspråk på att kunna förverkliga ett fostringsprogram av den i och för sig storstilade

art, som skolberedningen presenterar. Skolan fyller enligt kollegiets mening

främst sin fostrande uppgift i samband med meddelande av kunskaper

och färdigheter. Att skolan utöver denna uppgift på olika sätt kan bidraga till

en fostran i mer allmän mening, påverka eleverna socialt, deras personlighetsutveckling,

deras värderingar och attityder, är enligt kollegiet obestridligt, men

mycket i denna allmänna fostran förutsätter hos lärare, målsmän och hos andra

i elevernas omgivning värderingar, personliga ambitioner och engagemang, som

man inte kan inräkna som fasta resurser i ett alltför vittomspännande fostringsprogram.

Karolinska institutets lärarkollegium, som uttalar förståelse för och

uppskattning av den grundsyn som format förslagen, säger sig dock närmast ur

mentalhygieniska synpunkter hysa viss betänksamhet inför den höga målsättning

som kommit till uttryck. Kollegiet fruktar att gjorda uttalanden kan bli

tagna bokstavligt och då skapa ett pedanteri i skolans arbetsformer, ett tillstånd

som ofta utmarkte aldre skolformer och som tyvärr alltjämt hotar skolans värld.

Bampsykiatriska föreningen ger också uttryck för både uppskattning och vissa

betänkligheter och anlägger dessutom med sikte på ett förverkligande av målsättningen

vissa synpunkter på urvalet till lärarbanan och på åtgärder i samband

med lärarutbildningen. I

I kapitlet om skolans mal i ett föränderligt samhälle har skolberedningen

pa ett utmärkt satt angett den allmänna syftning, som skolfostran i vidaste

bemärkelse och under ideala förhållanden kan innebära. Den betonar primärgruppens,

familjens, grundläggande betydelse i utformningen av det elevmaterial

som skolan därefter i samverkan med hemmen skall föra vidare under beaktande

av varje barns individuella förutsättningar och under hänsynstagande till

varje elevs egenvärde. De i kapitlet framförda värderingarna och målen för fostran

vinner föreningens fulla anslutning. För att uppnå dessa mål lägges emellertid

ett enormt ansvar och ställes höga krav på lärarkåren. Det gäller för lärarna

mte enbart att besitta eu driven pedagogisk skicklighet utan i hög grad även

ett u?vainnPT° tg r.t-!ftfUktu’ ST’ fÖr att ge ideaIa förutsättningar, kräver

ett urval av lararkandidater. Hur denna svåra personlighetsbedömning på ett

tidigt stadium skall ga till under ett samtidigt ökat behov av antalet lärare har

vnndlmnSen eJt 1S ll yackI,gt mtresse- Läraryrket är redan nu oerhört krävande

ur mental synpunkt och torde framför allt i högstadiet i den framtida

skolan bil an mer påfrestande. För att bättre nå den höga målsättningen i vår

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

framtida skola och ge den dess allsidiga fostringsinnehåll fordras att skolans

centralgestalter, lärarna, på ett tidigt utbildningsstadium blir i tillfälle att fa

insikt i sina personliga problem och konfronteras med de svårigheter, som läraryrket

medför. Ökade möjligheter borde även skapas för lärare, som finner yrket

alltför påfrestande, att på ett rörligt sätt kunna utnyttja sin kapacitet mom

andra yrken.

Även i yttrandet från Bollnäs stad berör man den ideala prägeln och framför

i anslutning därtill ett särskilt förslag. Den av beredningen föreslagna målsättningen

accepteras enligt yttrandet till fullo, samtidigt som det emellertid

påpekas att beredningen skapat täckning för denna målsättning genom att räkna

med utpräglat ideala förhållanden beträffande skollokaler, läroböcker, undervisningsmateriel

och framför allt lärarkrafter. Då det enligt yttrandet inte finns

någon som helst anledning att räkna med sådana ideala förhållanden inom överskådlig

tid och då det oundvikligen krävs att skolan rustas för en allt större

insats i arbetet på elevernas fostran, framlägges det förslaget att arbetet med

barnens fostran får en särskilt angiven plats på skolschemat. Individens fostran

avses sålunda bli ett läroämne jämställt med övriga ämnen på skolschemat och

det bör anförtros lärarkrafter, som genom utbildning och fallenhet verkligen är

kvalificerade för uppgiften.

I ett uttalande i anslutning till målsättningsfrågorna ger kollegiet vid Katedralskolan

i Lund expressivt uttryck för en starkt kritisk syn på skolberedningens

förslag över huvud taget. Även om uttalandet inte uttryckligen riktar sig

mot målsättningen som sådan, belyser det kollegiets uppfattning om möjligheterna

att förverkliga beredningens program bl. a. när det gäller att tillgodose

såväl goda teoretiska begåvningar som teoretiskt svagt begåvade individer.

Beredningen diskuterar utförligt principerna för elevens såväl individuella

som sociala fostran i grundskolan, det säges många väsentliga ting om personlighetsutveckling,

arbetsfostran, fostran för fritiden, hälsofostran, fostran för

familjelivet, allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter, om allmänbildning

och förberedande yrkesutbildning. Men som en röd tråd går genom hela

betänkandet tankegången, att kunskapskontroll och allt vad därmed sammanhänger

skall i görligaste mån undvikas. Det talas utförligt om samarbetets stora

betydelse, mindre om vikten av den enskilde elevens prestationer, när han uteslutande

är hänvisad till sig själv. Det ges en idealbild av en skolsituation, där

allt på ett föga realistiskt sätt samverkar till det bästa trots de ofantliga svårigheter,

som det nya skolsystemet måste föra med sig för dem som skall undervisa

i det. Det talas mycket litet om att nio års skolgång åtminstone för dem

som ämnar läsa vidare fram till nagon examen, kostar möda och ansträngning,

kanske rentav medför motgångar och besvikelser. Sadant tillhör en svunnen tid,

underbetygen är borta, kvarsittning skall i princip inte förekomma, och examina

är avskaffade. Ällt detta är konsekvenser av principen, att lärogången i den

nioåriga obligatoriska grundskolan är enhetlig, att man skall erbjuda eleverna

i stort sett samma utbildning, även om deras förutsättningar för att tillgodogöra

sig den är mycket olika. Thnken pa de sammanhallna klasserna pa högstadiet

är sålunda eri av de bärande i betänkandet. Konsekvent genomförd är den visserligen

inte, men man har gått så långt man har kunnat. De pedagogiska skälen

har fått vika för de organisatoriska. Alla skall gå i en och samma skolform, det

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

vilar över systemet ett drag av ofrihet som man reagerar inför. Eleverna i det

nya skolsystemet utgöres ändå av samma slags pojkar och flickor som i det

gamla; det kommer att bland dem finnas såväl goda teoretiska begåvningar som

teoretiskt svagt begåvade individer, liksom hittills. Deras förutsättningar för

teoretiskt skolarbete kommer fortfarande att skilja dem åt, och där kan skillnaden

vara genomgripande, liksom hittills. Eu god skola skall sörja lika väl för

båda dessa typer av elever.

I några yttranden betonar man hemmets primära ansvar för barnets fostran.

Länsskolnämnden i Kopparbergs län talar för en bestämd fördelning av ansvaret

mellan hem och skola men synes, liksom de flesta andra, tillfredsställd med

beredningens eget uttalande, att hemmet även under barnets år i skolan har det

primära och huvudsakliga ansvaret för dess fostran och vård och att skolans roll

i dessa sammanhang är av hjälpande och stödjande natur. I andra yttranden

däremot, t. ex. från jolkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar liksom från

medicinalstyrelsen framföres önskemål om en större betoning av föräldraansvaret.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller det nyss berörda uttalandet av

beredningen men tycker sig finna att beredningen i fortsättningen lägger så stor

vikt vid skolans fostrande uppgifter i olika avseenden att föräldrarnas kommit

att skjutas i bakgrunden.

Den i skolberedningens målsättning framträdande förskjutningen av tyngdpunkten

från undervisning med begränsat kunskapsmeddelande syfte mot personlighetsfostran

har i allmänhet inte bara accepterats utan dessutom ofta mottagits

med uppenbar tillfredsställelse. Samtidigt har emellertid förslaget föranlett

inte så få mera restriktiva uttalanden, där man särskilt stryker under värdet

av fasta kunskaper. Uttalandena innebär ibland inte någon kritik av målsättningen

men möjligen farhågor för en överbetoning av vissa av beredningens

uttalanden. I andra fall gör man mera direkt gällande, att beredningen underskattat

betydelsen av fasta kunskaper. Ibland åter ser man, kanske inte i målsättningen,

men i den föreslagna organisationen risker för en nivåsänkning i

fråga om kunskaper och intellektuell träning med följder för den högre utbildningen.

Uttalanden av här berört slag är sålunda relativt skiftande till sin innebörd.

Några exempel, huvudsakligen valda bland de mest kritiska yttrandena,

torde här få lämnas.

Universitetskanslern anser sig i stort sett kunna ansluta sig till skolberedningens

principiella ståndpunkt rörande grundskolans mål, nämligen den integrativa

syn på förhållandet mellan uppfostran och undervisning som innebär att

skolan skall dels bidra till en social fostran av eleverna, dels meddela grundläggande

allmänbildning. Kanslern anser sig dock böra understryka vikten av att

skolans traditionella huvuduppgift att förmedla kunskaper och färdigheter icke

torde böra eftersättas till förmån för dess verksamhet för ungdomens sociala

anpassning. Kanslern understryker att den nioåriga skolan kommer att utgöra

grunden för gymnasiet och därmed också för akademiska studier. Gymnasieutredningen,

som kan acceptera beredningens synsätt när den använder termen

fostran såsom det övergripande begreppet för grundskolans uppgifter och däri

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ök år 1962

inordnar även undervisning, finner det vara av särskilt stor betydelse, att beredningen

betonar vikten av att aktiva studiemetoder premieras på bekostnad av

»själlöst memorerande». Endast med metoder av förstnämnda slaget kan man

enligt gymnasieutredningen förvärva säkra och meningsfyllda kunskaper.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund känner ett behov av att

framhålla, att insikter eller uppfattning av sammanhang å ena sidan och fasta

kunskaper å andra sidan ej står i något motsättningsförhållande till varandia,

insikter kan aldrig ersätta kunskaper om fakta, eftersom insikter just är en uppfattning

av sammanhang mellan fakta. Förbundet vill därför framhålla vikten

av att kunskapskravet bevakas, då riktlinjerna för skolans inre arbete uppdrages.

Enskilda läroverkens förbund framhåller, att man bör akta sig för att

skapa något konstlat motsatsförhållande mellan personlighetsfostran och bibringandet

av kunskaper och färdigheter samt uttalar, att skolberedningen på

ett lyckligt sätt undgått att skärpa skoldebattens motsättningar mellan teoretiskt

och praktiskt, mellan kunskapsinhämtande och personlighetsfostran. Frågan

huruvida skolberedningen genom sin föreslagna skolorganisation lyckats

ange de bästa vägarna till realiserandet av de uppställda målen bortser förbundet

i detta sammanhang ifrån. Förbundet önskar vidare, liksom ett par andra

instanser, starkare betona skolans ställning som överbringare av kulturarvet och

anför härom följande.

Man kanske kan karakterisera skolberedningens målsättning som i hög grad

koncentrerad kring den enskilde eleven och hans bästa, hans framgång i kommande

yrke, hans psykiska och andliga hälsa. Då det gäller samhällets krav pa

skolan och dess arbete, har beredningen starkt framhållit skolans roll som fostrare

av funktionsdugliga och nutidsorienterade medborgare. Allt detta synes

vara riktigt och värdefullt, men förbundet kan icke underlåta att peka pa en

annan sida av skolans uppgift, nämligen att vara den institution i samhallet,

som slår en brygga mellan det förflutna och nutiden, som för varje medborgare

står som en bärare och förmedlare av vårt s. k. kulturarv. Det finns ingen annan

samhällsinstitution, som kan övertaga den uppgiften. I målsattnmgarna för de

olika ämnena kan man finna dessa synpunkter beaktade, men da de flesta

ämnena på skolschemat torde kunna medverka till fullgörandet av skolans uppgift

som kulturbärare, borde denna sida av skolans uppgift vara starkare framhävd

vid fastläggandet av den svenska skolans målsättning.

Med livligt bejakande av allt det värdefulla, som sägs av beredningen om

skolans uppgift att på olika sätt ta hand om och utveckla de unga, vilt Histonelärarnas

förening dock ställa frågan, om inte undervisningsuppgiften kommit att

underordnas den allmänt fostrande uppgiften på ett sätt, som är både olyckligt

och orealistiskt. Föreningen vill starkt framhålla, att enligt dess uppfattning

skolans möjligheter att bedriva en fostrande uppgift väsentligen sammanhanger

med det kunskapsmeddelande arbete den kan utföra och det kunskapsinhämtande

den kan hjälpa eleverna till. Föreningen kan inte underlåta att uttrycka

oro över att uppgiften att bibringa kunskaper och färdigheter kommit att beredas

eu i varje fall till synes så undanskjuten plats. Lärovcrkslärarnas riksförbund,

som finner att vissa av beredningens formuleringar om målsättningen inte

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

gärna kan väcka invändningar, framhåller att man måste hålla i sär begreppen

slutstandard för varje enskild elev, vilken alltid varit varierande inom alla skolformer,

och den jämförbara standard i fråga om kunskaper som inom varje

ämnesgrupp måste uppnås av varje enskild elev, om han skall kunna åberopa

en viss nivå i ett avgångsbetyg, som rimligen bör ha ett visst kompetensvärde.

Slutsatsen bör bli, att man beträffande studiemålen kan kräva, att dessa inte

bara klart fixeras utan även att kunskapsresultaten kontrolleras på ett sådant

sätt, att garantier ges för en enhetlig bedömning. Efter vissa jämförelser med

1946 års skolkommission anför riksförbundet, att skolberedningens i förhållande

till skolkommissionens uttalanden ännu vagare angivande av studiemålen ger

förbundet anledning att ytterligare skärpa sina krav på en högre värdering av

de fasta kunskaperna och deras roll i elevernas allmänna fostran. I samband

med lararfrågorna betecknar förbundet den målsättning för grundskolan, som

framförts av beredningen, som så värdefull att dess realiserande inte får äventyras

genom att skolreformen genomföres i bakvänd ordning, dvs. att lärarfrågorna

löses i sista i stället för i första hand.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, vilka bl. a. uttalar

sin anslutning till att de fostrande uppgifterna nu liksom tidigare måste

ingå såsom en väsentlig del av skolans verksamhet och vidare betonar, att den

största uppmärksamhet bör ägnas åt elevens arbetsfostran, anför att sådana

uppgifter inte får leda till att avkall göres på kravet, att skolan skall bibringa

eleverna fasta grundläggande kunskaper. En rimlig avvägning måste sålunda

göras mellan de fostrande och kunskapsmeddelande uppgifterna. Organisationerna

instämmer i att skolan skall sörja för en grundläggande allmänbildning,

som skall öppna elevernas sinne för bildningens värden samt ge dem förutsättningar

och intressen för vidare studier och egen utveckling, liksom i att det

väsentligaste härvidlag är att ge alla medborgare en nödvändig gemensam referensram

av kunskaper. Den obligatoriska skolan måste vidare, framhåller organisationerna,

utformas så att den ger en tillräcklig grund för såväl fortsatt teoretisk

och praktisk utbildning som direkt inträde i förvärvslivet. Sveriges grossistförbund

hävdar, att det primära i skolans arbete måste vara kunskapsinhämtandet.

Även om förbundet sålunda i högre grad än beredningen vill trycka på

kunskapsinhämtandet, innebär detta inte, framhålles det, att förbundet till alla

delar vill behålla den målsättning som dominerat inom den gamla realskolan.

Mycket av det stoff av framför allt minneskaraktär, som nu i så hög grad förekommer

inom nuvarande skolformer kan utan svårigheter utmönstras och ersättas

med för elevens allmänna fostran väsentligare ämnen. Enligt förbundet

måste vidare individens behov komma i första hand och dessa får inte i alltför

hög grad hämmas av hänsyn till kollektivet, vilket bör komma till klart

uttryck i direktiven för den kommande skolan.

Att förvärvandet av kunskaper och färdigheter alltjämt är skolans väsentligaste

uppgift hävdas också från exempelvis Skara stad.

Såväl SACO som Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa student
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 It år 1962

förbund finner, att det grundläggande kravet på skolan måste vara att varje

individ skall ges möjligheter att oberoende av ekonomiska, sociala och geografiska

faktorer göra rättvisa åt sina särskilda förutsättningar, anlag och intressen.

SACO finner, att dessa grundläggande principer väl till sin allmänna syftning

inte kan anses stå i strid med de målsättningar som skolberedningen gett uttryck

för, vilka med nödvändighet måste bli mycket allmänt hållna och vilka i stor

utsträckning bygger på för demokratisk åskådning grundläggande värderingar

och därför kan accepteras av alla. SACO pekar vidare pa att målkonflikter kan

uppstå när det är fråga om att tillämpa de grundläggande kraven på ungdomar

med skilda utbildningsmål, begåvningsnivåer, studieförutsättningar och karaktärsegenskaper.

Med stort eftertryck ställer organisationen frågan om skolberedningens

organisatoriska förslag verkligen tillgodoser de angivna grundläggande

synpunkterna, inte minst i vad gäller tillvaratagandet av landets begåvningar.

De två nämnda förbunden anför i anslutning till det nyss angivna kravet på

skolan, att denna icke får åsidosätta sina kulturella uppgifter för sociala syftemål.

Skolan måste kunna vända sig till såväl de mer begåvade eleverna, så att

skolarbetet blir värt sin tid även för de duktigaste, som till de elever vilka icke

har förutsättningar för mera krävande intellektuellt arbete och kunna ge dessa

elevers arbete mening och trivsel. Förbunden understryker emellertid samtidigt

kraftigt vikten av skolans socialt fostrande roll och anför härom följande.

Denna fostran till dugliga, harmoniska, samarbetsvilliga medborgare är av

ovärderlig nytta i dagens och morgondagens alltmer komplicerade samhälle där

just kraven på solidaritet och samarbete är framträdande. Till stor del sker

denna fostran genom det dagliga ai’betet i klassen och genom det ökade inslaget

av grupparbete i skolan varigenom framförallt respekt för och hänsynstagande

till andras åsikter och förståelse för samarbete grundlägges. De fasta och regelmässiga

arbetsformerna i skolarbetet med deras disciplinskapande effekt utgör

även de en viktig faktor i skolans socialt fostrande uppgift. Dessutom innebär

elevrådens ökade arbetsuppgifter samt stödjandet av det fria föreningslivet inom

skolan bättre möjligheter för skolan att forma ansvarskännande och dugliga

samhällsmedlemmar.

Ilögerns kvinnoförbund, som i betänkandets målsättningsavsnitt finner utomordentliga

formuleringar för vad skolan enligt en allmänt medborgerlig uppfattning

bör ha som målsättning, anser det vara en verklighetsfrämmande teoretisk

konstruktion att över huvud taget göra en värderande avvägning mellan de

fostrande och de kunskapsmeddelande uppgifterna i skolan. Dessa uppgifter

måste i det praktiska skolarbetet vara integrerande beståndsdelar i en odelbar

helhet. Varje undervisningsämne kräver självklart sin speciella innehållsbegränsning

och sin metodik. Men just därför är enligt förbundet skolberedningens

kategoriska värderingar verklighetsfrämmande och vilseledande. Allvarligast

är dock, anför förbundet vidare, att det är skolberedningens subjektiva värdering

av skolans sociala målsättning, som avgör dess ställningstagande till den

viktiga differenticringsfrågan.

Målsmännens riksförbund noterar med tillfredsställelse skolberedningens

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

grundsyn, innebärande krav på individualisering i undervisningen och en skyldighet

för skolan att vårda sig om var och en av eleverna. Denna grundsyn framstår

för förbundet som något av det väsentligaste i hela huvudbetänkandet.

Samtidigt vill förbundet med skärpa framhålla, att den organisation, som skall

realisera önskemålen om elevvården blivit alltför vagt skisserad; elevvården

måste vila på ett samarbete mellan lärare, rektor, skolläkare, skolsköterska,

kurator, skolpsykolog och barnpsykiater. Förbundet finner vidare, att det kommer

att bli omöjligt att uppehålla den kunskapsstandard som den nuvarande

skolan har, om man i ordet kunskapsstandard inlägger betydelsen av på traditionellt

sätt redovisad kunskapsmängd. Om beredningens förslag genomföres,

men den förutsatta nedskärningen av lärostoffet inte blir tillräckligt genomgripande,

kommer detta att innebära, att barnens hemarbete ökas, något som

enligt förbundet måste undvikas.

Utan att på något sätt vilja undervärdera utbildningsmotivet förefaller det

Landsorganisationen angeläget att markera det sociala motivet och personlighetsmotivet.

Förvärvs- och yrkesinriktningen bör för grundskolans del underordnas

de större sociala och personlighetsutvecklande perspektiven. Det framstår

för LO som angeläget, att den grupp människor, för vilken grundskola och

arbetsliv blir direkt sammankopplade, blir så liten som möjligt eller helt enkelt

obefintlig; grundskolan bör därför inte konstrueras så, att den understödjer eller

ens förutsätter en direkt övergång till arbetslivet. LO vänder sig mot varje värdering

som går ut på att grundskolan genom sin utformning tar ställning till

vilka kunskaper och vilken träning i t. ex. svenska språket olika kategorier

människor skall äga mot bakgrunden av behovet av kunskaper i framtida yrkesutövning.

Det viktigaste torde enligt organisationen vara att inventera, vad

samhället har rad med att ge alla elever, och hur mycket av färdighetsämnen

som ryms inom denna ram. Tillvalet bör inte tillämpas så, att man enbart tar

ställning till vilken yrkesinriktning varje enskild kan få de närmaste åren efter

grundskolans slut, utan också beakta att eleverna längre fram i tiden kan växla

om till ny yrkesinriktning. Detta framstår som speciellt angeläget då näringslivet

präglas av alltmer stegrad dynamik och då arbetskraftsbehoven har en

benägenhet att förändras med stor snabbhet. När det gäller främmande språk

finner LO, att beredningen har ställt en blygsammare målsättning än vad som

är önskvärt och möjligt; det första främmande språket bör få en ambitiösare

målsättning än den som kan utläsas av beredningens förslag.

TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller i

sina till skolberedningens förslag om målsättningen helt positiva yttranden

bl. a. värdet av att skola, hem och samhälle kan enas om vissa grundläggande

fostringsprinciper. I detta sammanhang kan vidare nämnas att i några yttranden,

t. ex. från ett par länsslcolnämnder och folhsholeseminarier samt Svenska

landsbygdens kvinnoförbund och Si''enska landsbygdens ungdomsförbund, görs

uttalanden för ett vidgat utrymme för etiska frågor, en ökad betoning av fasta

etiska normer, behovet av fasthet i fostran eller liknande.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Såsom inledningsvis antytts finns också i vissa yttranden önskemål eller yrkanden

om att skolans fostran skall ha en klart kristen prägel. Sådana uttalanden

förekommer i första hand från vissa domkapitel och från några organisationer.

Det starkast uttalade underkännandet härvidlag av skolberedningens

utformning av målsättningen kommer från domkapitlet i Linköping, som anför

bl. a. följande.

Att låta tyngdpunkten i skolans arbete falla på fostran är en allmän strävan

i vår tid, lika lätt att iakttaga i en demokrati som USA som i diktaturstaterna

på andra sidan järn- och bamburidaer. Fostran är emellertid ett tomt begrepp,

om det inte bestämmes vart fostran skall leda. Dess innehåll kommer att fixeras

ganska annorlunda t. ex. i sovjetisk och i brittisk skollagstiftning. När skolberedningen

försöker närmare fastlägga vad den svenska skolan skall fostra sina

elever till, synes de mångskiftande formuleringarna inte komma längre^än till en

rent formalistisk målangivelse, mest frappant uttryckt, när skolans mål »i korthet

anges vara att söka hjälpa varje elev till en allsidig utveckling», och när

det framhålles, att skolan »skall medverka till den unges utveckling till en fri,

aktiv, harmonisk och livsanpassad personlighet». Bakom sådana bestämningar

synes ligga en människosyn, som utgår ifrån att människan i sig själv är god

och kommer att utveckla goda egenskaper i den mån miljön tillåter dem att

komma till uttryck. Utan att här ingå på en längre motivering vill domkapitlet

hävda att en sådan antropologi är föga realistisk och direkt olämplig som grund

för skolans målangivelse. Om denna målangivelse verkligen skall bli mer än

tomma ord, måste den på ett helt annat sätt än vad skolberedningen gjort fyllas

med innehåll, så att skolans arbetare tydligt och klart vet vart deras strävan

att fostra de unga skall leda.

Man kan inte här nöja sig med den förklaringen att de överslätande och till

intet förpliktande formuleringarna måste tillgripas därför att hela vår kultursituation

är splittrad och bestämd av skiftande livsaskadningar eller brist pa

sådana. Det svenska samhällslivet är dock fortfarande i sin grundstruktur så

dominerat av värderingar, som är hämtade ur det kristna evangeliet, att det

får anses vara en huvuduppgift för den svenska skolan att i sin fostrande verksamhet

som normer uppställa de krav, som kan härledas ur en kristen livssyn.

Det är ingen invändning, om det kunde visas att majoriteten av svenska hem

stode likgiltig mot dessa värderingar. Tvärtom — desto angelägnare bleve det

då för skolan att som ideal för sina elever framvisa de regler för samlevnaden

i ett kristet kultursamhälle, som gäller för oss, även om vi inte alltid är medvetna

om deras ursprung.

Domkapitlet har inte undgått att uppskatta de positiva omdömen, som i

betänkandet Grundskolan formuleras om kristendomskunskapen (SB s. 176), där

ämnesvis sammanfattas de mål, som bör uppställas för den obligatoriska skolans

orientering i livsåskådningsfrågor. Med djupt beklagande måste emellertid domkapitlet

konstatera, att dessa positiva omdömen inte kunnat få möjlighet att i

något avseende färga själva bestämningen av skolans mål.

Som ytterligare exempel bland domkapitlens yttranden i denna fråga kan nämnas

följande. Domkapitlet i Uppsala uttalar, att kristen tro, inte blott som kulturhistorisk

och sedlig faktor utan jämväl och framför allt som eu andlig realitet,

bör förbli ett bärande fundament för liv, arbete och fostran i den .svenska

skolan. Från domkapitlet i Lund påyrkas, att skolans grundläggande värderingar

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

anknytes till den kristna etiken och därmed till det allmänna rättsmedvetandet.

För domkapitlet i Karlstnd synes det just med hänvisning till humanismens

och demokratiens värden, vilka åberopas av skolbcredningen, vara nödvändigt

att fastsla, att den svenska skolan ideologiskt sett skall vara en kristen skola.

Domkapitlet i Visby anser det genom vissa av beredningens värderingar sagt,

att det samhälle i vilket eleven skall förverkliga sina inneboende möjligheter,

förverkliga sig själv, i allt väsentligt bygger på kristen grund. Slutsatsen bör

då vara, att svenska folkets skola skall vara en kristen skola.

Kristendomsläramas förening finner många av de synpunkter skolberedningen

anlägger i målsättningskapitlet vara värda att beaktas och fasthållas

för framtiden. Föreningen menar dock, att skolbcredningen i de olika aspekter,

som anlägges på utveckling av elevens personlighet, icke beaktat religionens

grundläggande betydelse för personlighetsutvecklingen. De kristna värderingarna

kan inte endast tillhöra den omgivande verkligheten eller det förflutna

varom skolan skall orientera utan de måste enligt föreningens mening även ingå

i skolans fostran. Sveriges förenade kristliga lärarförbund framhåller, att den syn

på skolans målsättning och kristendomsundervisningen som skolberedningen

redovisar är av den art, att den borde kunna accepteras av ansvarskännande

målsmän och lärare; kristendomsundervisningen bör ses som ett av de viktigaste

medlen för skolans fostran av de unga. Frikyrkliga samarbetskommittén uttalar

om de kristna värderingarna och skolans allmänna målsättning följande.

Skolberedningen utgår realistiskt ifrån, att vårt folk i dag är splittrat i fråga

om livsåskådning och att urgamla normsystem råkat i upplösning. Uppenbart

är att uppfostringsarbetet därigenom i hög grad försvårats. Med en viss rätt

kan det sägas, att en fostran, som inte bygger på en fast livsåskådning i sig

själv är en motsägelse. När den etiska fostran anges ha till uppgift att bibringa

eleverna en klar uppfattning om de moraliska normer, som måste gälla i ett

demokratiskt samhälle, utgår man i själva verket från bestämda värderingar

och förutsätter, att vissa moraliska normer är nödvändiga för att demokratien

skall kunna fungera. Någon närmare analys av demokratiens grundvalar görs

emellertid inte och normerna endast antydes. Samarbetskommittén har förståelse

för svårigheten att åstadkomma precisering men vill framhålla, att en mera

vägledande skrivning borde ha varit möjlig. Samarbetskommittén anser, att de

kristna värderingarna ha.r avgörande betydelse inte blott för demokratien utan

även för folklivets sundhet över huvud taget. Vad beredningen uttalar om att

den kristna religionen är en väsentlig del av grundvalen för de etiska och de

sociala värderingar, som vårt samhälle och vår samlevnad bygger på, borde i

högre grad kunnat få bestämma uppfattningen om skolans och särskilt uppfostrans

målsättning. Det finns emellertid inte någon anledning att övervärdera

allmänt formulerade uttalanden om målsättningen i fråga. Avgörande blir den

moral, som faktiskt är gällande i medborgarnas liv. Mellan skola och samhälle

finns ju inte nagra vattentäta skott, utan de påverkar ömsesidigt varandra.

I samband med frågorna om de stora dragen i målsättningen kan vidare

noteras gymnasieutredningens synpunkter på i vad mån den föreslagna målsättningen

för grundskolan kan accepteras även för gymnasiets del. Härvid beröres

också bl. a. beredningens uttalanden om allmänbildningsmålet.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Den allmänna syn på skolans personlighetsutvecklande uppgift, som beredningen

ger uttryck för, kan gymnasieutredningen till stora delar bejaka. Vad

som under rubrikerna individuell och social fostran sägs om utveckling av

elevens personlighet, arbetsfostran, hälsofostran samt fostran för fritiden, familjelivet

och till samarbete med andra bör sålunda kunna gälla även för gymnasiet,

i den mån man tar den hänsyn som betingas av att det här gäller ett mognare

elevklientel, som redan i grundskolan konfronterats med de olika frågorna.

Beträffande skolans uppgift att meddela kunskaper och färdigheter blir givetvis

målsättningen i detaljerna väsentligt annorlunda för gymnasiet än för grundskolan.

Detta återspeglas också klart i avsnittet »Det nutida allmänbildningsmålet».

De definitioner (bl. a. SB s. 182 och 258), som i detta och andra sammanhang

ges av allmänbildningsbegreppet. är väl inte helt överensstämmande,

men skolberedningen använder i huvudsak begreppet i meningen av de kunskaper,

färdigheter, attityder och vanor, som grundskolan meddelar. Med denna

definition blir det meningslöst att säga att ett av grundskolans mål är att ge

allmänbildning och avsnittet om »Det nutida allmänbildningsmålet» bör därför

mera ses som en sammanfattning av övriga delmål. Detta bör beaktas vid avfattningen

av den mer komprimerade framställning av grundskolans mål, som

gymnasieutredningen utgår ifrån kommer att inleda läroplanen för grundskolan.

Gymnasieutredningen vill också framhålla, att man i skollagens § 4 bör eftersträva

en generell formulering av målet, som täcker alla skolformer. Därvid

måste observeras att skolberedningens synpunkter på grundskolans fostrande

uppgifter i viss utsträckning inte kan vara tillämpliga på de myndiga elever, som

kan komma att finnas i fackskolorna, gymnasiet och yrkesskolan. I

I det sist återgivna yttrandet görs ett påpekande av närmast redaktionell

art med sikte på den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans

mål. Även från andra håll kommer påpekanden av denna art med önskemål om

distinktare formuleringar, större koncentration och enkelhet eller en klarare

och mera entydig utformning. Här kan nämnas yttrandena från folks koleseminariema

i Jönköping och Kalmar, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg,

Sveriges skoldirelctörsförening samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund.

Sistnämnda förbund liksom kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

anser, att målsättningen kunde med fördel byggas upp kring temat »frihet,

trygghet, ansvar». Från seminariets sida utvecklas denna ide närmare samtidigt

som en betydande kritik riktas mot den uppbyggnad skolberedningen givit

målsättningsavsnittet.

I olika specialfrågor, som ryms inom skolberedningens målsättningskapitcl,

görs från remissinstansernas sida vissa påpekanden och kommentarer. Eu större

uppmärksamhet åt den ekonomiska fostran krävs från flera länsskolnämnder

liksom från generalpoststyrelsen och Svenska sparbanksföreningen. Nämnda

förening uttrycker förvåning över att ekonomisk fostran ej finns angivet som

ett av skolans mera angelägna delmål. I de berörda yttrandena görs vissa jämförelser

med utformningen i detta hänseende av gällande undervisningsplaner

för folkskolan. Särskild tillfredsställelse uttalas ibland över beredningens behandling

av fostran för familjelivet, men denna målsättning anses stå i särskilt

markant disproportion till det föreslagna timtalet för ämnet hemkunskap enligt

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

yttrandena från bl. a. länss kolnämnden i Uppsala län, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och statens konsumentråd.

Ett missnöje över att gymnastiken och idrotten inte ägnats mer uppmärksamhet

vid behandlingen av skolans målsättning kommer till synes i flera yttranden,

bl. a. från direktionen över gymnastiska centralinstitutet, Gymnastiklärarsällskapet

och Riksidrottsförbundet. Man vill fästa uppmärksamheten på att allvarliga

problem kan uppstå, om inte den fysiska fostrans roll i skolan tillräckligt

beaktas, och avser därmed inte enbart det begränsade utrymme gymnastiken

erhållit i förslaget till timplan. De två förstnämnda instanserna finner området

otillräckligt behandlat såväl när det gäller utveckling av elevens personlighet,

som beträffande arbetsfostran och estetisk fostran. Gymnastiken och

idrotten har, framhålles det, en alldeles påtaglig möjlighet att på ett synnerligen

värdefullt sätt bidra till elevernas helhetsfostran. Idrottsrörelsen har endast

i förbigående berörts i avsnittet om fostran för fritiden.

Bland olika specialsynpunkter, som kommer till synes i yttrandena, kan här

vidare nämnas överbefälhavarens uttalanden angående skolans uppgifter i fråga

om orientering om totalförsvaret samt beträffande angelägenheten av att skolan

ger eleverna en positiv inställning till nödvändigheten av ett starkt försvar

för frihet, fred och demokrati; eleverna bör bibringas förståelse för den personliga

insats som erfordras av varje samhällsmedlem för att detta försvar skall

bli effektivt.

Lärarorganisationernas, däribland de olika ämnesföreningarnas synpunkter i

fråga om målsättningen för enskilda ämnen eller vissa ämnesgrupper hänför

sig i stor utsträckning till det särskilda läroplansbetänkandet och tar sålunda i

allmänhet sikte på den slutliga utformningen av läroplanens detaljer. Här kan

dock nämnas, att Geografiläramas riksförening och JIistorieläramas förening

ger uttryck för en huvudsakligen positiv syn på beredningens förslag om en

samordning mellan närbesläktade ämnen och en genombrytning av ämnesgränserna;

praktiska svårigheter vid ett genomförande i större omfattning påtalas

dock. I anslutning till den i skolberedningens huvudbetänkande (SB s. 166 ff.)

angivna målsättningen i svenska uttalar Modersmålsläramas förening, att det

enligt dess mening inte är möjligt att i detta ämne, där de individuella differenserna

är större än i något annat, föra samtliga elever fram till de av beredningen

skisserade målen; föreningen uttalar dock sin stora tillfredsställelse över

att skolberedningen tillerkänner ämnet dess ovedersägliga nyckelställning.

I fråga om ämnet kristendomskunskap har åtskilliga synpunkter framförts

i första hand från domkapitlen och från organisationer med speciell anknytning

till området. Särskilt ingående diskuteras frågan om objektiviteten i kristendomsundervisningen.

Vissa tolkningar av innebörden i beredningens uttalanden

om objektiviteten förs fram och jämförelser görs emellan skolberedningens uttalanden

i huvudbetänkandet (SB s. 176) och läroplansförslagets närmare angivelser

av objektivitetens krav vid undervisningen i ämnet på olika stadier.

Uttalandena i remissyttrandena visar inte någon helt entydig inställning till

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

beredningens förslag, såsom illustreras av de följande exemplen ur yttrandena.

I flertalet fall synes man inte vara alldeles nöjd med de framlagda förslagen.

Vanligast synes vara att man är särskilt missnöjd med vad som i läroplansforslaget

angivits rörande objektiviteten vid undervisningen på grundskolans olika

stadier.

Domkapitlet i Strängnäs hävdar, att ett generellt uttalande om att undervisningen

i kristendomskunskap liksom all annan undervisning skall präglas av

saklighet hade varit tillfyllest; beredningen hade därmed undgått små nu knappast

framgångsrika försök att bestämma vad denna objektivitet skall anses närmare

innebära på grundskolans olika stadier. Domkapitlet anför vidare i denna

fråga bl. a. följande.

Förstås med kravet på objektivitet att en saklig framställning av kristendomens

egenart, dess historia och dess olika fromhetsriktningar skall ges, utan

att eleven blir föremål för en påverkan av auktoritativ art, är detta en naturlig

och självklar förutsättning. Ur det ständigt upprepade kravet på objektivitet

kan emellertid lätt den risken uppkomma, att de kristna normerna och värderingarna

relativiseras. Den viktiga och riktiga principen, att eleven i skolan

skall förhjälpas till en genom självständig eftertanke vunnen personlig livsuppfattning,

får icke leda till en sådan kylig neutralitet hos läraren, som kan komma

att utgöra ett hinder för personlig fostran och så beröva eleverna möjlighet till

inlevelse, personligt engagemang och upplevelsen av trygghet. Då beredningen

när det gäller fostran till demokratiskt medborgarskap ingalunda tvekar^ om

att denna skall direkt påverka eleverna och förhjälpa dem till ett bestämt standpunktstagande,

synes det egendomligt, att beredningen samtidigt vill omgärda

kristendomsundervisningen med restriktioner, vilka går utöver kravet pa. den

objektivitet, som består i en saklig undervisning, vilken — såsom beredningen

själv framhåller — alltid innebär en påverkan på personligheten. Domkapitlet

finner därför att det sätt, på vilket beredningen hävdar kravet på kristendomsundervisningens

objektivitet, kan komma att leda till ur kristendomsämnets

egen synpunkt ogynnsamma konsekvenser.

Domkapitlet i Växjö anser det riktigare att använda uttrycket »sakligt riktig»

undervisning än »objektivitet». Enligt domkapitlet bör väl subjektivitet

undvikas men lärarens engagement lika litet som vid undervisning i fysik och

geografi uteslutas. Domkapitlet i Göteborg finner det för sin del självfallet att

kravet på objektivitet i undervisningen inte fattas så, att det kommer att utgöra

ett hinder för en personligt engagerad undervisning.

Såväl Frikyrkliga samarbetskommittén som Kristendomslärarnas förening och

Religionspedagogiska institutet ansluter sig närmast till vad beredningen i

huvudbetänkandet anfört om objektiviteten och finner inte lämpligt att i enlighet

med läroplansförslaget närmare ange objektivitetens innebörd på olika stadier.

De två förstnämnda vänder sig särskilt emot vad som uttalats beträffande

lågstadiet. Föreningen anser det viktigt att understryka, att objektivitet

icke innebär en negativ inställning till ämnet. Samarbetskommittén, som menar

att undervisningen skall vara objektiv i den meningen, att den skall meddela

sakliga kunskaper utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta en

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5A år 1962

viss åskådning, har med tillfredsställelse funnit, att skolberedningen i sak har

samma uppfattning om kristendomsundervisningen som den som varit gällande

en lång följd av år.

Domkapitlet i Stockholm, som i objektivitetsfrågan gör vissa jämförelser

mellan laroplansförslaget, tidigare och nu gällande undervisningsplan för folkskolan,

timplaner och huvudmoment för försöksverksamheten samt skolkommissionens

uttalanden i ämnet, finner att skolberedningen driver objektivitetskravet

mycket hårt och att förslaget betecknar en sekularisering av ämnets uppläggning.

Domkapitlet i Luleå, som mest uppehåller sig vid uttalandena i läroplansförslaget,

synes däremot i stort sett nöjd med förslagen och framhåller att

i huvudbetänkandets målsättningskapitel och i ännu högre grad i detaljläroplanen

finns många positiva synpunkter och anvisningar, som om de följs och förverkligas

bör leda, till en god kristendomsundervisning. Domkapitlet anför bl. a.

att kravet på objektivitet i undervisningen i minst lika hög grad är ett skydd

mot kristendomsfientlig propaganda som mot proselytvärvande för kristna särmeningar.

Domkapitlet i Karlstad finner, att läroplansförslaget uppvisar en

långt mera positiv inställning än huvudbetänkandet till kravet att skolan skall

ge en kristen fostran. Det berättigade kravet på objektivitet i undervisningen

har, anför domkapitlet, där tydligt förenats med uppfattningen att kristendomen

och det kristna kulturarvet skall få forma eleven på ett positivt sätt från lågstadiet

och uppåt.

Enligt Sveriges socialdemokratiska studentförbund slutligen bör undervisningen

i kristendomskunskap i enlighet med principerna om religionsfrihet övergå

till att bil religionskunskap både nominellt och reellt, vilket skulle innebära

att kristendomskunskap utgår som självständigt ämne i kurs- och timplaner.

Endast ett fatal remissinstanser har berört skolberedningens uttalanden i

kapitel 12 om vilka olika avsnitt den fullständiga läroplanen skall innehålla.

Skolöverstyrelsen och Federationen Sveriges allmänna folleskollärarförening

synes ansluta sig till beredningens uppfattning på denna punkt. Länsskolnamnden

i Örebro län anser, att en läroplan bör omfatta jämväl läroböcker

och övriga hjälpmedel. BI. a. Läroverksläramas riksförbund beklagar, att skolberedningen,

fastän den lämnat många metodiska anvisningar, inte själv presterat

en systematiskt utformad undervisningsplan. Vissa synpunkter på utformningen

av läroplanens avsnitt om skolans mål har redovisats i det föregående.

Skolöverstyrelsen och Folkskollärarfederationen tillstyrker likaledes skolberedningens

förslag, att läroplanen utformas såsom en syntes av en samlad,

samordnad och ämnesindelad läroplan. Gymnasieutredningen erinrar om att

skolberedningen säger sig ha eftersträvat att på högstadiet i någon mån genomfora

den samordnade läroplanstypen. Bl. a. finns ansatser till samordning

mellan de samhällsorienterande ämnena historia, geografi och samhällskunskap.

Utredningen anför härom vidare.

Gymnasieutredningen bedömer för sin del sådana strävanden som utomordentligt

betydelsefulla och anser därför att man genom konkreta åtgärder bör söka

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. May.ts proposition nr 51+ år 1962

skapa garantier för att de förverkligas. Bland sadana åtgärder kan nämnas

lärarutbildning och lärarfortbildning, varigenom möjliggöres att en lärare kan

svara för flera närbesläktade ämnen, samt vidare föreskrifter och anvisningar

om hur samordningen praktiskt skall realiseras — t. ex. genom detaljplanering

vid ämneskonferenser och någon ny typ av huvudlärarinstitution för varje

ämnesblock och klass — då undervisningen maste ombesörjas av mer än en

lärare.

Vad skolberedningen anfört om läroplanens huvudmoment med grundkurser

och överkurser har mött föga kritik. Länsskolnämnden i Jönköpings lön menar,

att det vore riktigare att förutsätta en minimikurs för de lägsta nivåerna, en

mellankurs för medelmåttorna och överkurser för de översta nivåerna. Då det

gäller högstadiets orienteringsämnen, förordar även länsskolnämnden i Kristianstads

län en uppdelning av kursinnehållet i minimikurs, normalkurs och överkurs.

FolkskoUärarfederationen delar skolberedningens uppfattning om principerna

för utformningen av kursföreskrifterna. Federationen fäster stort avseende

vid att huvudmomenten i fråga om samtliga läroämnen fördelas och utbyggs

i ett förslag till årskursfördelning. Att lärarens frihet ej onödigtvis inskränkes

har från flera håll framhållits som ett önskemål.

Skolberedningens förslag att införa de förkortade ämnesbeteckningarna

svenska, hembygdskunskap, biologi, gymnastik och teckning har fått ett valvilligt

mottagande. De beteckningar för ämnesgrupper, som skolberedningen

föreslagit, är däremot föremål för delade meningar. Skolöverstyrelsen och Folkskollärarfederationen

accepterar uttryckligen de föreslagna beteckningarna.

I flera yttranden framkommer emellertid kritiska synpunkter och förslag, framför

allt beträffande de allmänna ämnenas uppdelning i färdighetsämnen, orienteringsämnen

och övningsämnen. Särskilt bibehållandet av beteckningen

övningsämnen har framkallat bestämda gensagor från vissa hall. Att alla ämnen

bör kallas läroämnen hävdas av kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping

samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Även TCO finner

starka skäl tala för slopande av ämnesgrupperingen och föreslår, att termen

läroämnen konsekvent användes för samtliga förekommande undervisningsämnen.

Stats tjänstemännens riksförbund ater vill reservera beteckningen läroämnen

för alla allmänna ämnen. Förbundet anför i ämnet följande.

I alla ämnen, även de s. k. övningsämnena, ingår både färdighets- och orienteringsmoment.

Skolberedningens förslag att alla ämnen i den nya skolan blir

jämställda när det t. ex. gäller villkor för flyttning till högre klass, är en annan

omständighet, som enligt SR:s uppfattning talar för namnet läroämnen såsom

gemensam benämning på alla allmänna ämnen. Ett bibehållande av namnet

övningsämnen skulle dessutom för framtiden lätt kunna konservera den vanliga

uppfattningen att övningsämnena är mindre väsentliga iin övriga ämnen

och därigenom påverka elevernas linjeval pa högstadiet i olämplig riktning.

I viss överensstämmelse med sistnämnda förslag har länsskolnämnden i

Jämtlands län uttalat sig för en uppdelning i allmänna ämnen och specialämnen.

Kollegiet vid seminariet för huslig utbildning i Uppsala finner den föreslagna

s. 62 Kontrollera mot PDF

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

uppdelningen anmärkningsvärd: »I arskurs 7 är hemkunskap ett övningsämne,

men i årskurs 8 är hemkunskap med hemsjukvård ett specialämne för att i 9ht

vara yrkesämne». Seminariet anser, att beteckningen övningsämne bör slopas.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Falun förordar, att benämningen övningsämnen

ersättes med beteckningen ämnen för estetisk-praktisk och fysisk

fostran. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium i Göteborg och musikaliska

akademiens styrelse föreslår, att övningsämnena betecknas färdighetsämnen,

medan Musiklärarnas riksförening vill beteckna musiken som ett orienteringsämne

eller i andra hand som ett estetiskt ämne. Från flera håll har i

detta sammanhang påpekats, att dessa frågor sammanhänger med övningslärarnas

ställning, och förslag om den särskilda övningslärarstadgans slopande har

från några håll framförts.

Orienteringsämnenas uppdelning på högstadiet i kristendomskunskap, samhällsorienterande

och naturorienterande ämnen har på några punkter diskuterats.

Det större konsistoriet vid universitetet i Stockholm, har till sitt yttrande

fogat en skrivelse från universitetets båda geografiprofessorer, vilka protesterar

mot att geografien förts enbart till de samhällsorienterande ämnena. De påpekar,

att ämnet vid universiteten är i lika hög grad ett naturvetenskapligt

som ett samhällsvetenskapligt ämne. Grupperingen kunde medföra vissa riskmoment

och bl. a. leda till ett eftersättande av de naturgeografiska momenten.

Man kunde också tänkas fa den uppfattningen, att högstadiets geografilärare

i sin akademiska examen skulle kunna kombinera geografi enbart med samhällsvetenskapliga-humanistiska

ämnen. Likartade synpunkter har anförts av

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala. I anslutning

till förslaget att hänföra kristendomskunskapen till orienteringsämnena hav

bl. a. länsskolnämnden i Kronobergs län betonat, att ämnets särställning bör

bevaras och att ämnet skiljer sig från övriga orienteringsämnen. Å andra sidan

har exempelvis Österåkers kommun betonat fördelarna av en närmare samordning

mellan kristendomsämnet och övriga orienteringsämnen.

Beredningens synpunkter på skolans inre arbete har så gott som

genomgående fatt ett välvilligt mottagande i yttrandena. Flertalet remissorgan

har därvid understrukit betydelsen av det inre arbetets förnyelse. Särskilt har

man betonat, att grundskolan — vars riktlinjer för det inre arbetet sammanfattats

i begreppen själv verksamhet, åskådlighet, individualisering och samarbete

- kommer att ställa utomordentliga krav på lärarna, skolledarna och

klassföreståndarna. Nödvändigheten av att åtgärder vidtages i syfte att underlätta

främst lärarnas situation t. ex. genom förbättrad utbildning och fortbildning,

tillgång till effektiva pedagogiska hjälpmedel och metodiska anvisningar

samt tillräckliga undervisningslokaler har i stor utsträckning poängterats i

remissyttrandena.

Länsskolnämnden i Kalmar län exempelvis anför, att beredningen bygger på

en mycket stark tilltro till de mänskliga resurserna, lärarnas och elevernas.

Troligen rymmer denna tilltro rätt mycken överskattning. Ett är emellertid

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. May.ts proposition nr 5-4 år 1962

säkert; till slut kommer det att bero på läraren, om utvecklingen i praktiken

kommer att gå i den riktning, som intentionerna pekar, framhåller nämnden.

Att åstadkomma en reformering av skolans arbetssätt är en fråga på lång sikt,

och för dess lösning kräves ett tålmodigt uppbyggnadsarbete, som skall påbörjas

vid lärarutbildningsanstaltema och fortsättas genom ihärdigt fortbildningsarbete

bland de verksamma lärarna. Skall beredningens intentioner om

undervisningens individualisering och aktivisering kunna förverkligas, måste

enligt nämnden lärarnas utbildning och omskolning bli föremal för ett malmedvetet

intresse under den närmaste tioårsperioden, och det allmänna måste vara

berett att bära härav betingade kostnader.

Under hänvisning till att ett väl avvägt samspel mellan klassundervisning,

grupparbete och individuell undervisning är av vikt för att skolan skall nå

önskat resultat framhåller skolöverstyrelsen, att en sådan kombination av olika

arbetsformer kräver tillgång till lokaler och hjälpmedel samt god lärarutbildning.

Överstyrelsen vill också understryka vikten av att skolan i sin fostrande

och undervisande verksamhet inriktar eleverna på gemenskap och samarbete,

samtidigt som den ger utrymme åt deras individualitet och självständighet.

För att skolans inre arbete skall få den utformning, som beredningen skisserat,

krävs enligt överstyrelsen en väl genomförd planering och en nära samverkan

mellan alla berörda parter. Inte minst maste rektor, studieiektor, tillsynslärare,

huvudlärare och klassföreståndare ha tillräcklig tid att ägna dessa

viktiga uppgifter.

Några instanser, bl. a. länsskolnämnden i Gotlands län och socialstyrelsen,

har i sina yttranden berört frågan om rektorernas uppgifter. Sålunda säger sig

sagda länsskolnämnd helt vilja instämma i beredningens uttalande, att det

stöd och det intresse, som den enskilde läraren kan påräkna från skolledaren, är

väsentligt för utformningen av skolans inre arbete. Nämnden anser det darfor

vara av betydelse, att erforderlig arbetskraft ställes till skolledarens förfogande

på skolexpeditionen för att därigenom befria denne från vissa rutinbetonade

göromål. Sociabtijreben erinrar om, att beredningen lagt huvudansvaret på

rektor, för att skolans inre arbete kommer att förnyas i enlighet med forslagen,

men samtidigt synes ha räknat med, att denne alltjämt skall vara administrativ

chef och tillika lärare. Såvitt styrelsen kan finna måste i första hand arbetsledaruppgifterna

bli åsidosatta vid en sådan orimlig arbetsbörda. Styrelsen vill

därför förorda, att rektor i vart fall under utbyggnadstiden avkopplas från

läraruppgifterna och erhåller verksamt stöd i sina arbetsledaruppgifter.

I fråga om lärarnas hjälpmedel för det inre arbetet inom grundskolan erinrar

sociabtyrcben, att beredningen i åtskilliga sammanhang utgått från att lärarna

vid den starkt individualiserade elevvård, som de skall utöva, får tillgång

till sådana hjälporgan som psykologer, kuratorer, föräldraföreningar, elevråd

m. m. Styrelsen anser, att inrättandet av rationellt arbetande dylika organ är

en angelägen uppgift och i vissa avseenden en förutsättning för att det nya

skolprogrammet skall kunna motsvara, vad som därmed avsetts.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I ett senare avsnitt redovisas remissinstansernas speciella synpunkter på

klassföreståndarens arbetsuppgifter och klassföreståndarinstitutionens organisation

inom grundskolan. I yttrandet från Mai mö stad understrykes särskilt

beredningens uttalande om att huvudansvaret för elevvården måste vila på

klassföreståndare och rektor. På senare år har, framhålles det i yttrandet, kunnat

konstateras en tendens att avlasta klassföreståndaren en del av ansvaret

för elevvården genom kuratorer och yrkesvalslärare m. fl.; en klar avgränsning

av dessa olika befattningshavares kompetensområden bör företagas. Klassföreståndaren

lär i det dagliga arbetet känna eleven och hans problem i en

omfattning, som övriga nämnda befattningshavare inom skolan ej har möjlighet

till vid endast sporadiska kontakter. Klassföreståndarens stora betydelse

i sammanhanget synes självklar, framhålles det från stadens sida. I anslutning

tdl beredningens uttalande att läraren måste få erforderliga hjälpmedel till

sitt förfogande, såsom materiel för anteckning av eleviakttagelser, för skolmognadsundersökningar,

för diagnostiska prov etc., finner Federationen Sveriges

allmänna folkskollärarförening det vara angeläget framhålla, att det också krävs

ett underlag i form av psykologiska och andra undersökningar, utförda av

t. ex. skolpsykologer och skolläkare. I vissa fall kan läraren få hjälp av skolsköterska

och skolkurator. Förbunden kan vidare instämma i beredningens uttalande

att huvudansvaret för elevvården måste vila på klassföreståndare och

rektor men vill samtidigt framhålla nödvändigheten av att det skapas praktiska

förutsättningar för att lösa dessa uppgifter.

I anslutning till nyckelorden aktivitet, konkretion och individualisering vill

skolöverstyrelsen understryka betydelsen av goda hjälpmedel, bl. a. lämpligt

studie- och arbetsmaterial och rikhaltiga boksamlingar, och av möjligheter till

stimulerande exkursioner och studiebesök. Skolans uppgift att ge en effektiv

studie- och arbetsteknik förtjänar enligt överstyrelsen att accentueras. Inte

minst viktigt är enligt kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, att lärarna

till sitt förfogande får svårighetsgraderade och självinstruerande hjälpmedel,

som kan underlätta individualiseringen på högstadiet.

Flera remissinstanser, bl. a. länsskolnämndema i Kristianstads och Skaraborgs

län, Läroverksläramas riksförbund samt kollegierna vid folkskoleseminariet i

Jönköping, folkskolcseminariet i Haparanda, högre allmänna läroverket å Östermalm

i Stockholm och statens försöksskola i Linköping ävensom Stockholms

stad framhåller, att utförliga och konkreta metodiska anvisningar är en förutsättning

för att beredningens intentioner, när det gäller undervisningens uppläggning,

skall kunna förverkligas. Länsskolnamnden i Skaraborgs län framhåller

vikten av att metodiska anvisningar snarast utarbetas, så att sådana

fmnes till hands för de i inledningsskedet till grundskolan rådvilla lärarna.

Studieplaner måste enligt nämnden tillkomma genom centrala initiativ, vilket

icke utesluter, att den intresserade läraren bör uppmuntras att åstadkomma

en egen studieplan. Länsskolnamnden i Kristianstads län understryker betydelsen

för det inre arbetet av att de metodiska anvisningarna, som måste utarbetas

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i anslutning till läroplanen, innefattar en uppdelning av kursinnehållet icke

bara efter varje kursmoment utan även efter prestationsnivåerna inom det

föreliggande elevmaterialet. Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping anför

i detta sammanhang att de metoder och de arbetsformer, som ett förverkligande

av den nya skolans mål oundgängligen kräver, förutsätter en betydligt

mera utvecklad studieteknik och lästeknik hos eleverna än tidigare. Kollegiet

vill därför framhålla det angelägna i att studieplaner och anvisningar för en

systematiskt upplagd undervisning i studieteknik för årskurserna 1—9 och med

konkreta förslag för varje enskilt ämne sammanställes och på lämpligt sätt

inarbetas i kursplanerna.

Frågan om formerna för undervisningens uppläggning diskuteras i några

remissyttranden. Sålunda finner kollegiet vid folkskoleseminariet i Umeå det

vara värdefullt, att beredningen i sina riktlinjer för undervisningen betonar, att

ingen av de där nämnda undervisningsformerna bör ensidigt användas, utan

att skolan bör bjuda på varierande situationer, som ger rytm åt arbetet. Den

individualisering av undervisningen, som rekommenderas, är synnerligen eftersträvansvärd.

Enligt kollegiet bör det klart fastslås, att läraren måste ha full

frihet att välja det arbetssätt, som han med hänsyn till situationen och klassens

sammansättning finner vara bäst. Med anledning av beredningens synpunkter

på undervisningens individualisering frågar sig kollegiet vid högre

allmänna läroverket i Bromma i Stockholm hur det skall kunna undvikas, att i

elevernas medvetande framträder uppfattningar om att det just genom individualiseringen

sker en uppdelning, eftersom läraren ger olika uppgifter och bedömer

dem efter prestationer. Även om läraren bedömer från fall till fall, är

han ju likväl nödsakad att ha vissa grunder eller normer för sina bedömningar.

Säkerligen kan eleverna icke undgå att märka, att en viss gruppering med

hänsyn till färdigheter och anlag äger rum. På så sätt uppkommer en ny form

av differentiering, som mera torde göra sig gällande i sammanhållna högstadieklasser

än efter linje- och tillvalsprinciper uppdelade grupper. Kollegiet vid

folkskoleseminariet i Landskrona varnar för beredningens rekommendationer

i avsnittet om individualisering, så vitt gäller matematikundervisningen. Att

här låta eleverna fritt övergå till nytt kursmoment skulle vara synnerligen

riskabelt och torde för övrigt vara ogörligt i praktiken.

Till beredningens uppskattning av grupparbetet som ett värdefullt komplement

till annan undervisning vill kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

helt ansluta sig. Frågan kan emellertid enligt kollegiet diskuteras ur socialpsykologisk

synvinkel, ltespekten för individen skall gälla även här, så att ingen

tvingas in i gruppen, om han visar sig kunna och vilja arbeta på egen hand.

Det väsentliga i sammanhanget är dock enligt kollegiet, att organisationen med

sammanhållna klasser på högstadiet icke är möjlig utan de rekommenderade

undervisningsmetoderna. Kollegiet vid Malmö latinskola anser, att beredningens

pedagogiska och metodiska rekommendationer är byggda på ganska osäkra premisser,

och att beredningens värderingar är svagt underbyggda. När allt kom
3

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 5lf

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mer omkring måste nog klassundervisningen under mycket lång tid framåt bli

den absolut dominerande undervisningsformen, och metoden saknar icke förtjänster.

Modererad genom inskränkning av elevernas hemarbete och genom

så många inslag av vettig individualisering som möjligt torde den vara den

enda, som i närvarande läge kan rekommenderas såsom allmän standardmetod.

Även Historielärarnas förening tror, att klassundervisningen får en stor betydelse

också i den nya skolan, och anför följande.

Individualiserad undervisning i betydelsen av uppgifter, som de enskilda eleverna

har att lösa eller arbeta med på egen hand, kan naturligtvis tillämpas i

större eller mindre omfattning, beroende på tillgången på lämpliga uppgifter

och nödvändig arbetsmateriel i klassrummet. Detsamma gäller i viss utsträckning

grupparbetet. Det torde emellertid vara nödvändigt att besinna, att grupparbetet,

om det skall lyckas, väl främst låter sig användas, när man har att göra

med studieintresserade och begåvade klasser. I mycket heterogena klasser kan

det i själva verket vålla betydande svårigheter att genomföra. Som ingen annan

arbetsform kräver grupparbetet disciplin och samling, då det ytterst lätt ger

rum för distraherande moment. Grupparbetet får sålunda inte övervärderas som

lösningen på det pedagogiska problemet med sammanhållna klasser utan måste

bedömas realistiskt.

I ett par remissyttranden förordas, att lägerskolverksamheten inordnas i skolarbetet.

Länsskolnämnden i Älvsborgs län anser sålunda, att särskilt för mer

praktiskt lagda stadselever måste i årskurs 8, där den föreslagna timplanen

uppvisar en stark anhopning av teoretiska ämnen, lägerskolans friare arbetsformer

bli av mycket stort värde. Dessutom ges härigenom tillfälle att praktiskt

bibringa eleverna det naturvett, som så många människor visar sig sakna i det

allmännare umgänget med naturen. För lägerskolverksamheten bör enligt nämnden

kunna anslås minst en vecka i årskurs 8. Länsskolnämnden i Göteborgs och

Bohus län, som delar beredningens uppfattning om värdet av lägerskolor, finner

det dock icke befogat, att sådana skolor endast skulle få förekomma för

elever från städer och tätorter.

Betydelsen av korrespondensundervisningen såsom ett viktigt hjälpmedel för

den individualiserade undervisningen har särskilt understrukits i några remissyttranden,

främst från olika korrespondensinstitut och vissa folkbildningsorganisationer.

Härvid framhålles även bl. a. att ett visst mått av förtrogenhet med

denna undervisningsform bör bibringas eleverna under skoltiden. Som ett medel

att kompensera ett eventuellt felaktigt val av tillvalsgrupp i årskurs 7 och 8

samt ett otillfredsställande val av linje i årskurs 9 kan korrespondensundervisningen

även göra en insats på det nya högstadiet i form av stödundervisning,

som hjälper eleven över till en ny studieväg. Särskilt folkbildningsorganisationerna

har mera i detalj berört studiecirkelverksamheten och folkbildningsrörelsernas

roll för det inre arbetet i den nya skolan.

Beträffande de av beredningen föreslagna möjligheterna för eleverna att i

större utsträckning än nu anförtros uppdrag inom bibliotek, skolexpedition och

annorstädes inom skolan understryker skolöverstyrelsen och gymnasieutred
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningen betydelsen av att eleverna i största möjliga utsträckning får tillfälle att

göra insatser på detta område, varvid förutsattes att vederbörande elever i viss

mån befrias från närvaro vid lektioner för uppdragens fullgörande.

Frågorna om elevråd och om elevernas inflytande på ordningsreglernas utformning

har upptagits till behandling i några yttranden. Sålunda säger sig

Folkpartiets ungdomsförbund vilja instämma i beredningens uppskattning av

elevrådens betydelse som instrument för elevernas skolning till samverkan och

demokrati, och vill särskilt understryka, att eleverna genom elevråden och inom

klassens ram bör beredas ett betydande inflytande på ordningsregler och andra

förutsättningar för livet i skolan. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

anser, att elevråden icke bör få de begränsade funktioner, som upprätthållande

av ordningen innebär. De bör ges ett bestämt medinflytande, da det gäller

utformningen av skolans ordningsregler och även i andra sammanhang uppfattas

såsom givande ett uttryck för elevernas ståndpunkt i skilda frågor. Gymnasieutredningen

betonar betydelsen av att eleverna lär sig något om självstyrelse,

och tillstyrker, att allt göres från skolans och det allmännas sida, som kan

uppmuntra sådana aktiviteter. Målsmännens riksförbund framhåller i detta

sammanhang, att ungdomen får den effektivaste och bästa sociala fostran genom

att på eget ansvar och under lämpliga former medverka i uppbyggandet

av det samhälle i miniatyr, som skolan utgör. Sveriges elevers centralorganisation,

som med tillfredsställelse noterat beredningens positiva inställning till

elevernas självstyrelseverksamhet, understryker vikten av att elevråd bildas vid

landets samtliga grundskolor. Organisationen vill emellertid framhålla det

olämpliga i, att elevråden har till uppgift att upprätthålla ordningen i och omkring

skollokalerna och kontrollera efterlevnaden av skolans ordningsföreskrifter,

i all synnerhet som eleverna inte fått medverka vid utformningen av skolans

ordningsregler.

Vikten av att skolan aktivt engagerar sig för att på olika sätt stimulera elevernas

fritidsverksamhet i form av föreningsliv, utgivande av skoltidningar m. m.

understrykes i flera yttranden.

Med hänsyn till vår tids allvarliga ungdomsproblem måste skolan enligt länsstyrelsen

i Västerbottens län i betydligt större omfattning än hittills intressera

sig för elevernas fritidsverksamhet. För att ungdomarna skall finna trivsel i

samhället bör skolan stimulera dem till en fritidsverksamhet, som främjar deras

andliga utveckling och stärker deras hälsa. Att ge skolan erforderliga resurser

härför måste enligt länsstyrelsen vara en god investering för samhället. Gymnasieutredningen

uttalar om föreningslivet bl. a. följande.

Man torde numera inom alla läger vara ense om att ungdomens föreningsliv

bör understödjas. Om skolan därvidlag skall rikta elevernas uppmärksamhet

mot utanför skolan arbetande föreningar eller först och främst stödja skolans

interna föreningsliv, kan icke generellt avgöras. Detta beror nämligen såval pa

skolform som på föreningslivets lokala struktur. 1 den kommande, alla elevkategorier

omfattande grundskolan, bör dock ett för alla lärjungar Öppet förenmgsväsende

kunna verksamt arbeta för ett av denna skolas mål — den sociala fost
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Majds proposition nr 54 år 1962

rån. Utredningen vill dock understryka, att elevernas egna föreningar inte får

splittra skolans gemenskap.

Enligt Landsorganisationen bör grundskolan se det som en tillgång, att eleverna

deltar i för de olika åldrarna lämpat föreningsliv även utanför skolan.

Skolan bör dessutom stödja föreningsmässiga verksamhetsformer genom att upplåta

lokaler för sammanträden, studiecirklar, samkväm etc. Organisationen anser,

att skolan icke bör taga ställning till arten av föreningsliv i den meningen,

att man skulle vara mindre positiv till exempelvis politiska, demokratiska ungdomsföreningar

än till andra. Folkpartiets ungdomsförbund finner det vara angeläget,

att icke vissa föreningar, t. ex. de politiska, ställs i strykklass. Rektorerna

bör därför fråntas den rätt de nu har att vägra vissa föreningar tillgång

till lokaler. Det torde inte vara några svårigheter att, mot bakgrunden av att

skolan skall fostra till demokrati, göra en rimlig generell gränsdragning för vilka

föreningar, som ej skall tillatas. Med tillfredsställelse noterar Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund den positiva inställning, som beredningen har

gentemot föreningslivet i skolan, vilket enligt förbundet kontrasterar mot den

uppfattning angående politiskt organisationsarbete i skolan, som några få rektorer

i vissa sammanhang gett uttryck för. Även Sveriges elevers centralorganisation

är kritiskt inställd mot de nuvarande möjligheterna för rektor att förhindra

att skollokaler upplåtes till politisk föreningsverksamhet och vill ha en

ändring till stånd. Vidare önskar organisationen, att rektor ej bör få förbjuda

skolförening att använda skolans anslagstavlor. Härjämte föreslås, att det utarbetas

regler för utgivande av stencilerade skoltidningar i nära anslutning till

tryckfrihetsförordningens bestämmelser.

Sveriges riksidrottsförbund framhåller betydelsen av det vittomfattande förenings-

och ungdomsarbete som bedrives inom idrottsrörelsen, en verksamhet

som förbundet finner att skolberedningen alltför litet uppmärksammat.

Endast några fa remissorgan har i sina yttranden berört frågan om planering

och samverkan för att främja skolans inre arbete. Sålunda finner TCO det vara

angeläget, att kollegieinstitutionen även i den obligatoriska skolan ges en fastare

ställning än vad som hittills varit fallet, och Sveriges textillärares riksförening

anser det vara värdefullt för skolans inre arbete, att samarbete lärarna

emellan kommer till stånd i form av konferenser av olika slag. Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening anför bl. a. följande.

En planering av undervisningen på längre sikt, för hela stadiet, läsåret och

terminen och för perioder av varierande längd, erfordras alltid men är särskilt

väsentlig, för att de av beredningen rekommenderade kursuppläggningarna och

undervisningsformerna skall kunna förverkligas på ett tillfredsställande sätt att

ge eleverna ett gott utbyte av studierna. Planeringen måste fullföljas genom

förberedelser för undervisningen inom kortare kursavsnitt och under enskilda

lektioner, uttalar beredningen bl. a. Federationen finner denna framställning realistisk

som ett uttryck för den ökade arbetsbörda för den enskilde läraren, som

den nioåriga skolan kommer att medföra. Ytterligare insatser från den enskilde

lärarens sida kommer även att krävas för att klara de ökade krav på samver
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kan, som skolarbetet kommer att ställa. Federationen anser, att samverkan och

samarbete lärare emellan — enskilt eller i kollegie- och konferensform — är ett

nödvändigt och självklart inslag i skolans dagliga arbete. Det är viktigt, att

lärarna ges tid härför liksom att ändamålsenliga samarbetsformer skapas.

Flertalet remissinstanser har i likhet med beredningen understrukit nödvändigheten

av ett ökat samarbete mellan skolan och hemmen.

Riksförbundet landsbygdens folk ifrågasätter om inte nya vägar borde prövas.

En mera öppen och positiv inställning från skolans och lärarnas sida efterlyses

därvid. En intensifierad forskning på detta område förordas av NKI-skolan.

Försöksverksamhet borde härutinnan organiseras av de ansvariga organen. En

till hemmen given effektiv instruktion om hemstudiemas teknik och studiemiljöns

betydelse vore vidare av värde. I allmänhet betonas behovet av initiativ

och aktivt stöd från skolans sida. Svenska landsbygdens kvinnoförbund anför

härom följande.

Samarbetet mellan hem och skola är av naturliga skäl starkt beroende på lärarna,

särskilt klassföreståndarna. Dessa har emellertid åtskilliga hinder att övervinna,

främst av psykologisk natur. Dagens föräldrar har sin personliga skolerfarenhet

från en skola och en undervisning av annan art än den som nu förutses.

Under deras skoltid förekom samverkan mellan hem och skola endast i

blygsam omfattning. Det psykologiska avståndet mellan å ena sidan lärare, å

den andra föräldrar och elever, var pa deras tid i allmänhet langt större till

följd av den mera auktoritära skolan och det dåtida samhällets sociala struktur.

Det kan inte förvåna om sådana omständigheter och erfarenheter leder till att

förståelsen mellan lärare och föräldrar inte är den bästa vid etablerandet av

samarbete mellan hem och skola. Allmänt sett talar detta för att samarbetet

erhåller en framträdande plats vid informationen om grundskolan.

Enligt förbundets mening måste lärarna erhålla ett aktivt stöd från skolledningen,

främst skolstyrelsen. Denna måste se det som en synnerligen angelägen

uppgift att utarbeta lokala riktlinjer för samarbetet och medverka till att dessa

kommer till hemmens kännedom. Skolstyrelserna bör för dessa uppgifter erhålla

lämpliga anvisningar och riktlinjer, innefattande olika alternativ som kan komma

i fråga med hänsyn till kommuntyp och skoldistriktens struktur. Särskilt

bör uppmärksammas vikten av att föräldraföreningarna beredes möjlighet till

aktiv medverkan, särskilt i fråga om de fostrande uppgifterna, och till praktiska

insatser i fråga om frilufts- och fritidsverksamhet, samarbetet mellan hem och

skola, vid ordnande av övervakning för skolskjutsbarns läxöverläsning under

väntetid m. m.

Att centraliseringen inom ett större område av elevernas skolgång på högstadiet

kan minska och försvåra möjligheterna till kontakt skola-hcm framhålles

av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Riksförbundet landsbygdens

folk och vissa kommuner.

Läroverkslärarnas riksförbund papekar, att lärarnas arbetsuppgifter pa grund

av det även enligt förbundets mening önskvärda intensifierade samarbetet mellan

skolan och hemmen medför ökade arbetsuppgifter för skolledarna och lärarna.

Förbundet förutsätter, att det från statens och kommunernas sida kommer

att skapas förutsättningar för förverkligandet av dessa intentioner och tar

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

för givet, att statsmakterna är beredda att ge skolan de resurser som behövs

för att föra ut dessa tankar till skolans vardag. Sålunda måste lärarnas undervisningsskyldighet

reduceras, sa att de får tid för dessa önskvärda uppgifter.

Enligt Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening bör skolan tillsammans

med övriga kommunala organ medverka i s. k. »föräldrakampanjer».

Vikten av målsmännens aktiva deltagande i skolarbetet, främst inom föräldraföreningens

ram, understrykes i flertalet yttranden.

Kvänums kommun uttalar den förhoppningen, att föräldraföreningarna i sin

medverkan för att nå gemensamma fostringsnormer för skola och hem ej kommer

att syssla med detaljer utan bli medel för att underlätta den behövliga

direkta kontakten föräldrar—lärare. Länsskolnämnden i Östergötlands län ifrågasätter

om inte föräldraföreningarna skall göras obligatoriska, i varje fall bör

anvisningarna göras verkligt uppfordrande i detta avseende. Socialstyrelsen

anser, att det bör ankomma på skolans ledning att verka för tillkomsten av föräldraföreningar.

Erforderliga anslag för föreningarnas verksamhet torde lämpligen

böra beviljas av kommunerna. Även Landsorganisationen finner att det

allmänna, på villkor som närmare bör utredas, ekonomiskt bör bidraga till skapandet

av en livlig föräldraaktivitet. Boxholins köping finner de olika klassernas

föräldramöten, där man i en trängre krets lättare kan samråda, vara av det

största värde. Här nås den personliga kontakten på ett annat sätt än vid massbesökta

föräldramöten.

Att hemarbete för eleverna måste vara obligatoriskt betonas av folkskoleseminariet

i Jönköping och understrykes än starkare av Lärarhögskolornas och seminariernas

lärarförbund i anslutning till vad beredningen anfört härom i detta

sammanhang.

Angelägenheten av att lärare icke obehörigen yppar vad som iakttagits eller

eljest framkommit vid samarbetet med lärjunges hem eller i övrigt vid behandling

av elevs personliga förhållanden finner skolöverstyrelsen vara av sådan vikt,

att föreskrift i detta avseende bör intagas i skolstadgan. Även Målsmännens riksförbund

anser, att det bör uttryckligen fastslås, att tystnadsplikt föreligger och

föreslår, att frågan eventuellt blir föremål för särskild utredning. Bestämmelserna

om mottagningstid (telefontid) föreslås av länsskolnämnden i Malmöhus

län utsträckas att gälla alla lärarkategorier. Nödvändigheten av viss mottagningstid

berörs också av Umea stad och Östra Vikbolandets kommun. Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening framhåller nödvändigheten av att

läraren vid fullgörande av sina många gånger grannlaga och svåra kontaktuppgifter

för egen del åtnjuter ett fullgott rättsskydd.

Att anvisningar om lämpliga former för samverkan mellan skola och hem bör

ges i de allmänna anvisningar, som skall ingå i läroplanen för grundskolan, tillstyrkes

av flertalet hörda instanser. Dock föreslår TCO och Folkskollärarfederationen,

att ej endast Målsmännens riksförbund beredes tillfälle till överläggningar

i denna fråga utan även de berörda lärarorganisationerna. Även Landsorganisationen

finner skäl föreligga, att sådana överläggningar ges en bredare

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k är 1962

bas, då fråga om hem och skola är av allmän social betydelse. Vid utarbetandet

av anvisningarna bör enligt skolöverstyrelsen kontakt sökas med foretradare for

målsmän och elever.

Departementschefen

I direktiven för 1957 års skolberednings arbete framhölls bl. a., att det inte var

meningen, att beredningen skulle ge sig in på att utarbeta någon skolans eller

skolarbetets filosofi. Skolarbetets innehåll och utformning i vid mening ar emellertid

beroende av skolans läroplan och denna i sin tur helt avhangig av det mai

som samhället sätter upp för skolans verksamhet. Det är därför, vilket aven

understrykes av skolöverstyrelsen i dess yttrande, nödvändigt att skolans

mål i förevarande sammanhang fastställes åtminstone i små huvuddrag. Det

bör också ges ökad tyngd genom att i någon mån få komma till uttryck i forfattningsformuleringar.

Avgörande för skolans mål och undervisningens innehåll är enligt mm mening

varje människas rätt till allsidig utveckling av sina anlag och intressen. Tungt

vägande är också det moderna samhällets behov av och krav på sadana egenskaper

hos människorna, vilka grundlägger och förstärker demokratiens principer

för samverkan och tolerans mellan kön, raser och nationer och som gor

människorna till nyttiga samhällsmedlemmar i en tid, som kännetecknas av stark

utveckling. , , 0 , ,

Skolberedningen tar individens behov och samhällets krav som utgangspun

för målsättningsdiskussionen och betonar, att samlivet i det demokratiska samhället

måste utformas av fria och självständiga människor. Men friheten och

självständigheten får inte utgöra självändamål; de måste vara grundvalar for

samarbete och samverkan. Fostran till fritt och självständigt kritiskt omdome,

vilket är en mycket viktig uppgift för skolan, måste kompletteras med fostran

till samarbete. Respekten för sanning och rätt, för manmskans egenvärde, för

människolivets okränkbarhet och därmed för rätten till odelad personlig integritet

representerar så omistliga tillgångar, att de kan sägas utgöra några av de

grundvärden som måste få bestämma skolans mål och undervisningens innehall

och inriktning. Även om i övrigt det mesta är föränderligt i utvecklingssamhahet

ges det vissa grundvärden, som aldrig förlorar sitt innehåll eller sin giltighet. Det

har avgörande betvdelse för skolans fortsatta arbete, att denna malsattmng ar

allmänt godtagen och det är därför enligt min mening väsentligt, att skolberedningen

varit helt enig om dessa principiella riktlinjer för skolans arbete, hksom

att de som yttrat sig över förslaget inte satt här berörda riktlinjen fråga. Harav

följer för undervisningsarbetet sammanfattningsvis kraven pa sjalvverksam et,

åskådlighet, individualisering samt gemenskap och samarbete.

Skolans mål är att uppfatta som en helhet. Den uppdelning på delmål, som

skolberedningen gör, är huvudsakligen praktiskt betingad och avser framfor allt

att ange de huvudriktningar, i vilka skolan för närvarande synes böra satta in

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

små anstrangnmgar, de områden där dess uppgifter nu är särskilt angelägna. Vad

beredningen i detta sammanhang anför om en ändrad avvägning mellan kunskapsmeddelelse

och fostran, om individuell fostran i dess olika aspekter innefattande

bl. a. personlighetsutveckling och intellektuell skolning, om social fostran,

det nutida allmänbildningsmålet och den förberedande yrkesutbildningen

synes mig i allt väsentligt vara väl ägnat som riktpunkt för skolans läroplan och

darmed också för dess arbete.

I några av remissvaren har man menat, att skolberedningen sätter målet för

den obligatoriska skolan för högt och i ett par av svaren har man i all synnerhet

vant sig mot beredningens uttalande om att »i det samhälle som skolan utgör är

det rimligt att det ideala eftersträvas, även om detta mål sällan är möjligt att

uppna», medan andra uttryckligen accepterat att målet sättes högt. Jag förstår

val den tveksamhet en och annan emellanåt kan känna inför den uppfordrande

malsattning som skolberedningen därmed angivit. Men om man betänker svftet

med skolans hela verksamhet - att uppfostra och utbilda vår ungdom för^dess

egen och samhällets fortsatta utveckling — är det uppenbart att målet för denna

niaste sattas högt, och jag finner därför inte anledning att på denna punkt av''

*ran den uppfattning skolberedningen givit uttryck åt.

Under avsnittet om individuell fostran har beredningen även uppdragit rikthiijer

för allmänt grundläggande kunskaper och färdigheter. Vad där anföres är

till betydande delar endast en tillämpning och ytterligare precisering av de allmänna

riktlinjer till vilka jag nyss givit min anslutning och jag anser mig med

ett undantag därför inte behöva ytterligare uppehålla mig vid beredningens uttalanden

i dessa frågor; i yttrandena ibland gjorda uttalanden om en från skolberedningens

sida alltför negativ syn på betydelsen av fasta kunskaper får mot

bakgrunden av de uttalanden beredningen faktiskt gjort i denna fråga liksom de

i många yttranden redovisade erfarenheterna anses sakna fog. Det berörda

undantaget utgöres av undervisningen i kristendomskunskap, där jag för klarhetens

skull vill med understrykande återge det väsentligaste av vad beredningen

anfört. 6

Religionen hör till den verklighet, uttalar beredningen, som skolan har att

orientera i och ge kunskap om. Den kristna religionen är en väsentlig del av

grundvalen for de etiska och sociala värderingar som vårt samhälle och vår

samlevnad bygger pa. Kunskap om kristendomen är nödvändig för förståelsen av

västerlandets kultur- och samhällsliv såväl i gångna tider som i nutiden Skolans

religionsundervisning måste därför i vår kulturmiljö i första hand vara en undervisning

om kristendomen: de bibliska skrifternas innehåll, kristendomens historia

och samfundsformer samt kristen trosuppfattning och etik. Men även kunskap

om de icke-kristna religionerna hör till den orientering som skolan skall ge.

Detta ar särskilt angeläget i en tid, då kontakterna mellan folk och kulturer blir

allt livligare och alltmera oumbärliga. Eleverna bör emellertid också få kännedom

om de strömningar som satt de religiösa sanningarnas värde i fråga.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Undervisningen i kristendomskunskap, framhåller skolberedningen vidare, skall

liksom undervisningen i andra orienteringsämnen också ha en fostrande inverkan

på individen. Genom det stoff som behandlas aktualiseras frågor, som rör elevernas

egen livsinställning. Normer och livsideal, som är av betydelse för deras

personliga utveckling och som fostrar till sanningssökande och livsallvar, kan

härigenom förmedlas. Undervisningen skall samtidigt ge en inblick i nutidens

religiösa och etiska grundfrågor i nära anslutning till sådana problem av personlig

och social natur som är eller kan bli aktuella för eleverna, t. ex. nykterhet, laglydnad,

brottslighet, fredssträvanden, äktenskap och gruppgemenskap. De etiska

kraven bör ställas så att de väcker till ansvar utan att detta förknippas med

fruktan eller förlamande skuldkänslor. En ensidigt moraliserande undervisning

bör undvikas. Även i övrigt bör kristendomsundervisningen vara så beskaffad,

att den tar hänsyn till elevernas förutsättningar och behov.

Jag vill vidare och kanske med än större skärpa än beredningen betona dess

uttalande, att kristendomsundervisningen måste bedrivas så, att den inte kommer

i strid med kravet på tanke- och trosfrihet. Därför skall den vara objektiv

i den meningen, att den meddelar sakliga kunskaper om olika trosåskådningars

innebörd och innehåll utan att auktoritativt söka påverka eleverna att omfatta

en viss åskådning. Den fundamentala principen skall här upprätthållas, att

eleverna skall fostras till självverksamhet, självständigt tänkande och personligt

ställningstagande. Om skolan med vidsynthet och tolerans ger kännedom om

skilda åskådningar, som rymmes inom och utom kristendomen, grundlägger den

hos eleverna förståelse, aktning och respekt för oliktänkande samt hjälper dem

själva fram mot en personlig livsuppfattning.

Skolan är endast en del av det samhälle i vilket den ingår och målet för dess

verksamhet är, som jag nyss anfört, i hög grad beroende av samhällets behov

och önskemål. Samhället utvecklas och förändras kontinuerligt, en utveckling

vartill skolan, sedd i ett större perspektiv, själv bidrar. Skolans mål måste därför

från tid till annan revideras. För detta talar även skolans egen inre utveckling:

den efter hand ökade lärarerfarenheten, ämnesstoffets successiva förnyelse,

undervisningsmetodikens förändring och förbättring, tillförseln av nya och mer

avancerade pedagogiska hjälpmedel m. m. Hela detta dynamiska skeende i och

omkring skolan medför att dess mål måste tid efter annan revideras, dess uppgifter

fortlöpande hållas tidsenliga. Kravet på en fortskridande skolreform i

denna mening är fortfarande och måste framdeles vara lika angeläget som då det

på sin tid framfördes av 1946 års skolkommission. Ansvaret för att denna fortlöpande

förnyelse och anpassning till efter hand ändrade förutsättningar och

önskemål kommer till stånd, något som bör kunna företagas utan alltför ofta

återkommande förändringar av organisationen, synes i första hand böra vila på

den centrala skolledningen, även om det självfallet också ständigt bör vara

aktuellt för alla dem, som ute på fältet ägnar .skolan sin kraft och sitt intresse

— lärare såväl som föräldrar och förtroendemän.

3* — Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 samt Nr (Ut

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr Bil år 1962

Läroplanen för grundskolan skall enligt skolberedningen vara

ett hjälpmedel för att göra de för skolan uppställda målen till realiteter i dess

dagliga liv. Den bör ange ramen för dess verksamhet och det innehåll som undervisningen

skall sysselsätta sig med. Jag delar därför beredningens uppfattning,

att den fullständiga läroplanen för att kunna uttrycka samhällets syn på den

obligatoriska skolan av i dag och för att kunna fylla sitt ändamål för praktiskt

skolbruk bör innehålla avsnitt om skolans mål, allmänna riktlinjer för skolans

inre arbete, en framställning om erforderlig samverkan mellan skolan, hemmet

och närsamhället samt timplaner, kursplaner och allmänna anvisningar för undei

v isningen. Grundskolans läroplan maste också så långt möjligt utgöra ett

konsekvent uttryck för en genomtänkt pedagogisk grundsyn och den skall vidare

främja en fortskridande skolreform.

När det gäller den slutliga utformningen av läroplanens avsnitt om skolans

mål får måhända de i några fall i yttrandena resta kraven på en distinktare utformning

beaktas, varvid dock givetvis all varsamhet bör iakttagas i fråga om

det sakliga innehållet.

I det av skolberedningen överlämnade förslaget angående skolstadga har

föreslagits att läroplan skall utfärdas av Kungl. Maj:t. Jag har erfarit att skolöverstyrelsen

— på grundval av skolberedningens arbeten — börjat förbereda

utarbetandet av metodiska anvisningar och sammanställandet i övrigt av ett

förslag till fullständig läroplan med den av mig tidigare redovisade uppläggningen.

Överstyrelsen torde komma att underställa Kungl. Maj it förslaget i dess

helhet. Kungl. Maj:t torde därvid böra själv fastställa åtminstone skolans mål

och riktlinjer för dess verksamhet, timplaner samt den del av kursplanerna som

utgöres av mål och huvudmoment för undervisningen i varje särskilt ämne. Till

vissa av skolberedningen även i detta sammanhang berörda frågor om elevvård

och om klassföreståndarskap återkommer jag längre fram.

Vad beredningen i förevarande sammanhang anfört i fråga om skolans

inre arbete svarar enligt min mening väl mot målsättningen för skolan, och

den syn på skolans uppgifter som måste vara vägledande för dess verksamhet.

Även vad beredningen uttalar i fråga om samverkan mellan skolan, hemmet

och eleverna finner jag väl ägnat att utgöra riktlinjer för denna

viktiga del av skolans verksamhet. Jag vill kanske kraftigare än beredningen

understryka, att även om det bör vara lika naturligt för hemmen att ta kontakt

med skolan som skolan med hemmen, måste dock ansvaret för att samverkan

kommer till stand i sista hand vila pa skolan. Jag har redan inledningsvis framhållit

vilken betydande vikt för skolans arbete, som föräldrarnas intresseengagemang

har, och jag kommer på nytt tillbaka till denna fråga vid spörsmålet om

skolans längd, innehåll och utformning. Angelägenheten av att i erforderlig omfattning

få föräldrarnas medverkan i samarbetet torde emellanåt tarva nya och

okonventionella grepp för att man skall kunna lösa uppstående problem och få

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. May.ts ''proposition nr 5h år 1962

verksamheten effektiv. Beredningens uttalande om att skolöverstyrelsen, innan

den utfärdar anvisningar om formerna för samverkan m. m„ bor bereda Malsmännens

riksförbund tillfälle till överläggningar för att framlagga små synpunkter

finner jag riktigt och vill endast i likhet med några remissinstanser flagga,

att liknande överläggningar bör äga rum jämväl med företrädare for andra av

detta samarbete berörda parter, bl. a. lärarorganisationerna.

Skolans struktur och organisation

Skolans längd, innehåll och utformning

(SB kapitel 16—18)

Skolberedningen

Vid behandlingen av frågan om s k o 1 m o g n a d och dess problem erinrar beredningen

att i direktiven för dess arbete klart anges, att gränsen mellan forskolans

och småskolans arbetsområden inte nu bör rubbas. Skolberedningen ar

helt införstådd med detta men framhåller, att det blir en viktig uppgift under

kommande decennier att bygga ut förskoleväsendet med syfte att sa småningom

kunna införliva detta med det allmänna skolväsendet. .

Beredningen, som erinrar om att skolmognadsprövning inte är obligatorisk i

vårt land, framhåller att problemet om skolmognaden i själva verket har stor

räckvidd även om begreppet till sin innebörd synes vara oklart. Av bl. a inhämtade

uppgifter (SB s. 245 f.) drar skolberedningen slutsatsen, att forskoleväsendet

synes böra utvecklas, och skolmognadsproblemet underkastas fortsatt

vetenskaplig forskning. Lärarutbildning och lärarfortbildning måste samtidigt

inriktas på att ge lågstadiets lärare större förutsättningar att individualisera

undervisningen med hänsyn till faktiskt föreliggande ganska^ stora skillnader

mellan de olika individerna inom sjuåringarnas led. Inte minst på lågstadiet torde

därför de av skolberedningen föreslagna individualiserande hjälpmedlen ha stor

betydelse.

I detta sammanhang erinrar beredningen också om de s. k. skolmognadsklasserna.

Intresset för denna verksamhet har visserligen påtagligt ökat under senare

år men verksamheten är fortfarande av ganska blygsam omfattning och den

förekommer för närvarande endast i städer och tätorter. Skolberedningen fäster

visst avseende vid det hjälpmedel i skolan som dessa klasser utgör och har i

avsnittet om specialundervisning föreslagit vissa åtgärder, som bör kunna främja

inrättandet av dem.

Med hänvisning till bl. a. anförda synpunkter föreslår skolberedningen, att

normalåldern för skolgångens början alltjämt skall vara sju år. Likasa föreslås,

såsom också förutsattes i beredningens direktiv, att skolplikten skall vara nioårig.

Frågan om skolplikten och vad därmed hänger samman torde få upptagas till

närmare behandling i samband med proposition om skollag. Av beredningens

s. 76 Kontrollera mot PDF

76 Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

uttalanden i dessa frågor bör därför i detta sammanhang endast erinras om ett

par detaljer. Beredningen pekar sålunda på önskvärdheten av att icke skolmogna

barn omhändertas i skolmognadsklasser eller genom individualiserande undervisningsmetoder

beredes lämplig miljö i normalklass. Med erinran om den utbyggnad

av vårt skolväsen med frivilliga påbyggnader på grundskolan som man

fortsättningsvis kan emotse konstaterar skolberedningen vidare, att vi inte nu

bor aktualisera någon ytterligare förlängning av den allmänna skolplikten utan

att vi for närvarande i vårt land bör samla våra krafter i första hand på att

skapa en för all landets ungdom tillgänglig skola med nioårig skolplikt, sträckande

sig normalt från elevernas sjuårsålder till deras sextonårsålder.

klevmaterialets och undervisningens differentiering

Skolberedningen har ägnat denna fråga betydande uppmärksamhet. För att få

all den belysning av frågan som rimligen kan åstadkommas på den pedagogiska

erfarenhetens och den vetenskapliga forskningens nuvarande ståndpunkt har

eredmngen föranstaltat om en serie delvis omfattande undersökningar, vilka

dels under arbetets gång redovisats var för sig, dels sammanfattande återges i

andra delar av betänkandet.

Namnda sammanfattningar redovisar också i korthet erhållna resultat och

antyder de slutsatser man kan dra av dessa. Självfallet har beredningen därutöver

tillgodogjort sig Övriga undersökningar och bidrag till belysande av denna

svåra fråga som efter hand publicerats. Vidare har till beredningen under arbetets

gång inkommit ett antal skrivelser från lärarorganisationer, andra sammanslutningar

inom och utom skolans område, grupper av lärare, ämnesföreträdare

och enskilda personer.

Oavsett vilken ståndpunkt man intar i differentieringsfrågan, framhåller skolberedningen,

torde alla vara överens om att människorna är olika utrustade i

fråga om anlag, förmåga, intressen och energi m. m. De skillnader i åsikter som

utmarker hithörande debatt rör huvudsakligen frågan om det sätt på vilket man

skall kunna gå elevernas individuella förutsättningar till mötes, hur man i skolans

arbete bäst skall kunna ta hänsyn till differenserna mellan och inom de olika

individerna. Men det bör också betonas, att det register av kvaliteter som är

gemensamt for flertalet människor och som den obligatoriska skolan kan och

skall tillgodose, är stort. Variationsviddens storlek skall därför inte överdrivas.

Vissa allmänna synpunkter på differentieringsfrågan redovisar skolberedningen

på följande sätt.

De olikheter vilka åberopas som skäl för en organisatorisk differentiering avser

som regel enbart intellektuell förmåga, eller rättare sagt intellektuell préstationsformaga^

pa det bokliga området vid en viss given tidpunkt. För bedömningen

av fragan om art, grad och tidpunkt för elevernas fördelning på skilda

studievägar och undervisningsgrupper spelar i verkligheten olikheter i fråga om

mognad stak t hos de växande ungdomarna, medverkan från hemmiljön och målsmannens

inställning till skolarbetet en lika stor eller större roll än de intellektuella

prestationerna enligt skolans måttstock.

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I dagens och morgondagens situation har sociala och mänskliga faktorer en

lika stor betydelse för individen och för samhället som det intellektuellt kunskapsmässiga.

Det är människornas bristande förmåga att leva och arbeta tillsammans,

som är vår tids stora problem — icke att uppna ständigt nya och

större intellektuella prestationer. Förmågan att leva och arbeta samman i

harmoni utvecklas bara i liten grad genom ensidigt intellektuell träning. Den

övas i praktiska former för arbete innanför sociala ramar, och den förutsätter en

gemensam grundval av utbildning och erfarenheter. Prestige- och värderingsmomenten

bör inte släppas in i skolans värld innan det skapats en viss social

motvikt mot dem.

Även om det för den enskilde målsmannen är naturligt att betrakta skolan,

dess organisation, verksamhet och sätt att lösa utbildningsfrågan för just hans

egna barn som det väsentliga, kan denna syn inte accepteras av dem som har

att å samhällets vägnar söka sig fram till en skolform, som avser hela landet och

alla elevtyper. Skolsystemet måste utformas med hänsyn tagen till landets barnskara

som helhet betraktad. Man kan då vid lösandet av problemen bl. a. mte

bortse från de mycket betydande ojämnheterna olika landsändar emellan i fråga

om befolkningstäthet och näringsstruktur m. m. Tillgodoseendet av skola och

utbildning måste vidare ske med beaktande av att våra ekonomiska och personella

resurser är begränsade.

Det är främst från här antydda förutsättningar som skolberedningen haft att

försöka lösa problemet om elevmaterialets och undervisningens differentiering.

För att lättare kunna få en överblick över det rikt förgrenade problemkomplex

som den s. k. differentieringsfrågan utgör, har beredningen försökt att i någon

mån särskilja de olika komponenterna från varandra.

I fortsättningen av förevarande kapitel (kap. 17; SB s. 252 ff.) försöker beredningen

först fastställa vilka (1) olika typer av differentieringsanordningar som

kan förekomma och uppehåller sig i anslutning därtill vid de tva system för elevernas

gång genom skolan som under försökstiden varit föremål för diskussion

och uppmärksamhet. Därpå anges de (2) utgångspunkter vilka enligt beredningens

mening utgör grundvalen för överväganden och ställningstaganden. Utöver

dessa grundläggande utgångspunkter finns emellertid åtskilliga (3) andra

omständigheter, vilka kanske inte är av alldeles samma vikt som nyssnämnda

utgångspunkter men som dock är väsentliga och salunda maste var för sig i

större eller mindre grad beaktas vid behandlingen av differentieringsfrågan. Till

dessa kommer också ett par (4) specialproblem av främst organisatorisk betydelse.

I framställningen återges därefter (5) de alternativ till lösande av differentieringsfrågan

som i dagens läge är tänkbara, varpå beredningen avslutar kapitlet

med (6) överväganden och förslag.

I anslutning till redogörelsen för vilka typer av differentieringsanordningar —

organisatoriska eller pedagogiska — som kan förekomma (SB s. 253 f.) erinras

som nämnts om de två system för elevernas gång genom skolan som är tankbara.

Det första, urvalssystemet, innebär att samhället eller skolan bestämmer,

om en elev skall anses lämpad att få den utbildning han önskar. Avgörandet

i fråga om utbildningsväg fattas av skolan med hänsyn till dess bedömning av

elevens förutsättningar sådana de ter sig i bedömningsögonblickct.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

Tillvalssystemet innebär att den enskilde eleven tillsammans med föräldrarna

inom en given ram själv får bestämma vilken typ av utbildning han önskar försöka

uppna, oavsett vilken uppfattning skolan har om hans förutsättningar för

den önskade utbildningen. Systemet bygger naturligtvis på att skolan tillhandahåller

de upplysningar, som kan finnas att ge den enskilde för att underlätta

hans ställningstagande.

Skolberedningen, som närmat sig differentieringsfrågan i syfte att, med beaktande

inom alla rimliga gränser av grundläggande principer för en reform av

skolan, söka sig fram till vad som är praktiskt genomförbart i dagens läge, försöker

fastställa några utgångspunkter för skolberedningen

vid dess behandling av problemområdet.

Det bör starkt understrykas, säger beredningen, att den s. k. differentieringsfrågan

i första hand är en kursplane- och målsättningsfråga och i andra hand en

fråga om elevernas fördelning på grupper och avdelningar. Mot den bakgrunden

anger beredningen följande förutsättningar.

Elevernas fria tillval innebär som redan nämnts att beslutanderätten

angående arten av den utbildning inom den obligatoriska skolan som eleven

får tillgång till överflyttas från samhället och/eller skolan till den enskilde.

Övergång från urval till tillval kan därigenom sägas vara ett led i en alltjämt pågående

demokratiseringsprocess. Men skall denna omläggning kunna förverkligas,

maste tillvalet få bli ett val efter intressen och önskemål inom de gränser som

skolans och samhällets möjligheter erbjuder. I förekommande fall bör tillvalet,

enligt beredningens uppfattning, få göras även i strid mot elevernas begåvningsmässiga

förutsättningar såsom dessa uppfattas av skolan, men valet skall alltid

vara föregånget av erforderlig studie- och yrkesorientering från skolans sida. Med

hänsyn till att eleverna vid de tider då valet av studieväg skall träffas befinner

sig i en period, kännetecknad av snabb och genomgripande utveckling, är det

viktigt att valet får upprepas efter jämförelsevis kort tid, varvid det om så erfordras

kan revideras. Valet bör med andra ord vara successivt, årligen återkommande.

Det är härvidlag viktigt att valsituationen aktualiseras av skolan,

så att en eventuellt erforderlig ändring i tillvalet inte blir beroende av de ungas

eller deras föräldrars eget initiativ.

För att få frågan om övergången från det tidigare urvalssystemet till försöksskolans

system med ett fritt tillval ytterligare belyst, har beredningen låtit företa

en undersökning angående tillförlitligheten hos avlämnande lärares betyg som

underlag för urval av elever till vidare studier.

Beredningen har också genom förfrågningar riktade till ett antal skolledare,

klassföreståndare och elever i försökskommuner sökt förvissa sig om hur tillvalssystemet

fungerar vid dess praktiska tillämpning. Undersökningen visar, att

det övervägande antalet skolledare anser, att tillvalssystemet fungerat tillfredsställande

eller mycket tillfredsställande och att man endast i några fall, inte

fullt 10 %, har en negativ uppfattning. Omdömet gäller för samtliga de kategorier

— elever, målsmän och lärare — vilka skolledarnas bedömning omfattat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj ds proposition nr 5h år 1962

Även om man således finner, att gången genom den obligatoriska skolan vad

normalklasserna beträffar bör baseras på ett fritt tillval, är det å andra sidan mte

möjligt att för närvarande genomföra fritt tillval genom hela skol- och utbildningsväsendet.

Någonstans under utbildningsgången torde det nämligen vara nödvändigt

att göra tillträdet till vidareutbildning spärrat. Gransen for övergång till

system med spärrat inträde har efter hand förskjutits uppåt och gar som

bekant i försöksskolan vid inträdet till de utbildningsvägar som tar sin början

efter den nioåriga skolans slut, vilket den enligt beredningens mening också fortsättningsvis

bör göra. Vid den tidpunkten blir det också möjligt att med hj al pa

bl a. det spärrade tillträdet i viss utsträckning styra tillströmningen till o i a

utbildningsvägar, vilket kan vara berättigat med hänsyn till bl. a. samhällets

önskemål och behov.

I kapitlet om skolans mål i ett föränderligt samhälle (kap. 11) diskuterar

beredningen önskvärdheten av att utforma skolan så att den ger alla medborgare

en förbättrad allmänbildning. Där ges en i viss man vidgad innebörd

åt begreppet allmänbildning, som i fortsättningen bör avse de kunskaper,

färdigheter och den fostran som den för alla gemensamma skolan meddelar. Som

riktpunkt för arbetet med skolreformen måste då galla, att grundskolan skall ge

en mera omfattande och rikare fasetterad bildning än vad den tidigare skolan

sav Men denna strävan måste också innesluta, att den for alla gemensamma

allmänbildningsgrunden blir så omfattande som möjligt. Den gemensamma referensramen

på bildningens område bör med andra ord bil sa vid som möjlig .

Med denna dubbla målsättning i fråga om den allmänbildning som grun

skolan skall förmedla är det uppenbart, att utbildningens specialisering bor uppskjutas

så långt som det med hänsyn till pedagogiska och ekonomiska omständigheter

är möjligt. . , . ,.

Nästa utgångspunkt eller förutsättning som beredningen behandlar gallei

skolans främjande av elevernas sociala utveckling li

som avvägningen mellan olika elevgruppers intressen.

En för beredningen självklar utgångspunkt vid behandlingen av frågor rörande

elevernas sociala fostran har varit, att den obligatoriska skolan maste utformas

så. att den främjar en önskvärd social utveckling och en okad förståelse me

borgarna emellan. Skolan skall också i ökad omfattning vänja eleverna vid samarbete

mellan människor med skilda förutsättningar i olika avseen en.

För att få frågan om den sociala utvecklingen hos eleverna ytterligare belyst

har beredningen låtit företa ett par undersökningar bl. a. i syfte att soka faststalla

eller åtminstone belysa hur elevernas sociala utveckling paverkas eller beroies

av olika differentieringsmiljöer. Undersökningarna har tidigare redovisats och

de refereras i korthet av beredningen (SB s. 259). Resultaten ar inte alldeles

entydiga, vilket av skäl som beredningen anför knappast ar överraskande Därutöver

anför beredningen i huvudsak följande allmänna synpunkter pa denna

fråga.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

En av huvuduppgifterna för skolan i ett demokratiskt samhälle måste vara att

SÄ!*1 I05"*," « *».»sk,p oXlmSet ‘

. . .nna tostran ar främst det kamratskap, den gemenskanskänsla

om sa småningom växer fram hos elever som dag för dag och Tv förftS

sammans i en klass eller en grupp och vilken främjas och befästes av de ar

hets- och undervisningsmetoder som lärarna tillämpar. Det har invänts att en

dan gemenskap inte uppstår om olikheterna mellan de unga är för stora" Här

Z° .T‘‘ ** ''lThällaS'' “tt ‘"vändningen möjligen Säg, gdtighef undéi

åm£ ,‘"g i veSk.samhel " ensidigt inriktad på „ä|o„“vi,s verkl

samhet, t. ex. bokligt intellektuella prestationer. Som framgår av kanitlet

bSKS^d luS?er“f rhilleak,n d0Ck sk°''*“ verksamhet i„Äte

egransas pa detta satt, och eftersom det är ovanligt att en elev är i de flesta

1„„ J’!.°,yerl,agtsen e!ler underlägsen Övriga elever, saknar invändningen under
divh^ter

bör bnrvtLam^T PU!Jkt n!r gemenskapen på grund av andra omstänaigneter

bor brytas maste grundas pa värderingar, men under alla förhållanden

sbkoriadn sk^n11868 S°m en Vlkti? förutsättning vid bedömningen av frågan om hur

skolan skall organiseras, att den önskvärda gemenskapen inte avbrvtes tidigare

hestämd åldersnivå genom en eller lan*

allt fnStfn m jStef.0CrSa tas tlU de jämförelsevis stora sociala olikheter som trots

allt fortfarande föreligger utanför skolan. För barn som kommer från hem utan

t ex''vHdltT t°Ch ,stud''emedvetande, hem där båda föräldrarna på grund ^v

märksamhe/som i l"t! hemmet,saknar möjlighet att ägna barnen samma uppmärksamhet

som i detta avseende bättre ställda hem kan göra måste en socialt

fåktl!"ttUtf°rmningiaV Sk°lan förutsättas få stort värde för att dessa elever skall

fa bättre reella chanser till en mot deras anlag och förutsättningar svarande

bSnmran|Val?nl fjeSt Skulle bH fallet Den sociala miljön i skolan kan här

b%aknas fa»St0r betydelse> i positiv eller negativ riktning

till formagan att samarbeta med andra människor hör också vana vid att ta

att Bra Sigkde°tto torT"*'' t.orftl>t och onyanserat sätt. Bästa möjligheten

ujti,,. ms, skaU r

krav “U “*»

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Utöver anförda omständigheter bör, framhåller skolberedningen, ytterligare en

betydelsefull sådan åberopas, nämligen den från social synpunkt negativa miljö,

som erhålles i de klasser som blir kvar vid uppdelning av eleverna efter studiebegåvning

och studieinriktning. Det är numera ingalunda ovanligt att man i

kommuner med den äldre skolorganisationen har en övergång till högre skolor

motsvarande omkring hälften av årskullarna. De betygsmässigt bäst utrustade

eleverna kommer ofta från hem med positiv inställning till skolan, där medvetandet

om utbildningens betydelse och vad den kräver i fråga om hemmens medverkan

är stor. I den högre skolan kommer de i en miljö som i flera avseenden är

positiv. Deras sociala utveckling, om än i viss mån ensidig, störs föga av oföretagsamhet,

ovillighet och liknöjdhet eller av opposition mot skolan och dess verksamhet.

Däremot störs den, enligt inte sällan omvittnad erfarenhet, i stor utsträckning

i den miljö som ofta är dominerande i de klasser som blir kvar i folkskolan,

och möjligheterna för eleverna i dessa klasser att under sin kvarvarande

skoltid få leva ett socialt riktigt och utvecklande liv är betydligt mindre än i de

»teoretiska klasserna». Det skulle innebära en betänklig brist på ansvarskänsla

att medvetet skapa sådana utarmade miljöer. Efter skolans slut skall också de

båda elevgrupperna återförenas i ett och samma, för alla gemensamma samhälle

och där samarbeta för dess utveckling.

Ibland hävdas den synpunkten att det skulle vara bäst för de intellektuellt

sämre utrustade eleverna att låta dem slippa uppleva sin egen underlägsenhet

vid en daglig jämförelse med bättre lottade elever i samma klass. Även om synpunkten

inte bör negligeras bör dock framhållas, att det knappast finns några

belägg för att eleverna själva upplever saken så, och man bör i denna fråga, som

för övrigt redan antytts, också erinra om de ibland avsevärda variationerna hos

en och samma individ i fråga om förutsättningarna för skolans olika ämnen, de

s. k. intraindividuella differenserna. Därutöver kan, med erinran om lärarens

möjligheter att i det dagliga arbetet gynnsamt påverka andan och stämningen i

en klass, följande tilläggas.

Den gemenskap och sammanhållning som uppstår i en grupp eller en klass,

inte minst på det åldersstadium varom här är fråga, är en tillgång av betydande

värde. Ett förhärskande drag i den sociala fostran som en sammanhållen klass

eller grupp ger, är det kamratskap som uppstår mellan individerna i klassen och

som erfarenhetsmässigt tar över de i begränsad mening intellektuella kvaliteter

som skiljer de olika gruppmedlemmarna åt. Ingen i en klass där alla väl känner

varandra kan vara nedlåtande eller grym mot någon av sina kamrater utan att

bryta mot det kamratskap som är av stor betydelse för klassens sammanhållning

och dagliga liv. För sammanhållningen i klassen och för uppskattningen av kamraterna

har sådana karaktärsdrag som vänlighet, hjälpsamhet och renhårighet

avgörande betydelse och i fråga om förmåga hos kamraterna synes idrottsliga

prestationer eller färdigheter inom övningsämnena spela väl så stor roll för elevernas

bedömning som bokliga prestationer. De intellektuella prestationerna

blir som regel inte av någon dominerande betydelse för samvaron i eu klass, i

varje fall inte i den meningen att en mindre del av eleverna på grund av genomgående

bristfälliga intellektuella prestationer skulle bli mer eller mindre uteslutna

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.k år 1962

ur gemenskapen. Här erinras också om att alternativet för de svagt utrustade

elever som eventuellt skulle känna sig isolerade i en sammanhållen klass är den

s. k. negativt utgallrade klassen. Förelåge påtaglig risk för utstötande av kamrater

ur gemenskapen skulle denna sannolikt förekomma även här och den därav

uppkomna effekten måste då adderas till den allmänt negativa verkan som miljön

i en sådan klass erfarenhetsmässigt har.

I skoldebatten framföres ofta det argumentet, att en begåvningsuppdelning är

nödvändig av hänsyn till »de bästa» eleverna. Den odifferentierade klassgemenskapen

medför, brukar det framhållas, att de bästa eleverna hindras i sitt kunskapsinhämtande

av de sämre utrustade. Påståendet må, framhåller beredningen,

ha ett visst fog för sig så länge man dels begränsar gruppen begåvade elever till

en liten del av varje årskull, dels inskränker målsättningen för deras del till att

avse huvudsakligen inhämtande av teoretiska kunskaper. Beredningen anför

härom vidare följande.

En så avgränsad elevgrupp kan dock inte åstadkommas. Tvärtom har vi mot

1950-talets slut på åtskilliga håll fått en övergång till högre skolor på mer — i

vissa fall betydligt mer — än hälften av varje årskull. Det kan då inte vara

realistiskt att, som man emellanåt gör i skoldiskussionen, behandla denna stora

grupp som om det vore fråga om en till numerären begränsad intellektuell elit.

Här bör också erinras om att någon t. ex. på betygspoäng grundad uppdelning av

elever på olika avdelningar så vitt man vet inte förekommer i de högre skolorna,

ett förhållande som väl får ses som uttryck för en där förvärvad pedagogisk

erfarenhet.

Men även om man skulle lyckas sammanföra den minoritet som kan göra skäl

för benämningen »de bästa» till en grupp kan man för deras del inte begränsa

målsättningen på antytt sätt. Även för dem måste i den obligatoriska skolan

gälla vad beredningen angivit i kapitlet om skolans mål. Om man i överensstämmelse

härmed vill beakta att skolan skall ge såväl kunskaper som individuell

och social fostran i vid bemärkelse måste konstateras, att en klass sammansatt

enbart av »de bästa» eleverna genom sin ensidighet saknar förutsättningar för

meddelande av social fostran. Och om skolan begränsar sig till att huvudsakligen

meddela kunskaper har en viktig del av målsättningen försummats. I ingetdera

fallet har skolan för elevernas del varit ändamålsenlig eller effektiv. I detta sammanhang

torde också böra erinras om att urvalsskolans resultat måste ses mot

bakgrunden av det pris som får betalas för att man skall erhålla resultaten, dvs.

de begåvningar som på grund av ofullkomlighet hos de hjälpmedel varmed urvalet

verkställes blir utestängda, och det jämförelsevis betydande antal elever

som på grund av kvarsittning respektive ofrivillig avgång från skolan sent eller

aldrig uppnår kunskapsmålet.

Vi vet, anför beredningen, som redan nämnts fortfarande för litet om hur olika

sociala miljöer verkar på olika elever. De sociala önskemålen är vidare också

jämförelsevis värdebetonade, beroende av de utgångspunkter som vi har för våra

bedömningar. De sociala argumenten i differentieringsfrågan kan därför inte få

bli allenarådande. Men det vore å andra sidan att ta grovt miste, om man skulle

utesluta de sociala synpunkterna ur övervägandena med hänvisning till bristen

på vetenskapligt ådagalagda fakta. De synpunkter i denna fråga som anförts i det

föregående är dock erfarenhetsmässigt väl belagda. Vidare är vi numera ense om

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj ds proposition nr 5 It år 1962

väsentliga grundläggande demokratiska principer. Detta medför i sm tur möjlighet

till vissa, ganska säkra värderingar, om än områdena inom vilka dessa kan

ske är begränsade.

Genom försöket ovan att belysa den sociala synpunkten och dess vikt for det

slutliga ställningstagandet i fråga om skolans organisation m. m. har skolberedningen

inte velat säga mer än att denna synpunkt måste tillmätas avsevärd

betydelse vid den slutliga sammanvägningen av synpunkterna på differentieringsfrågan.

Den kan inte få dominera över alla andra önskemål, men den far

heller inte skjutas undan av andra. Strävan efter att organisera skolan så att den

så långt möjligt främjar en riktig social utveckling och mognad hos det övervägande

flertalet av eleverna — och i varje fall inte verkar i motsatt riktning hos

en del av dem — måste med andra ord vara en av de oavvisliga utgångspunkter

som tillsammans utgör den plattform från vilken grundskolan skall byggas upp.

Om tillgodoseendet av landsbygdens utbildningsbehov

utmynnar beredningens resonemang i korthet i följande. Ju striktare en

differentiering genomföres och ju djupare ner i årskurserna den påbörjas, desto

större blir det befolkningsunderlag som erfordras för att en fullständig skola

skall kunna byggas upp. Ett av syftena med den avsedda reformen av skolan

är att man skall på detta område söka utjämna skillnaderna mellan städer och

tätorter å ena sidan och landsbygden å den andra. Målet måste vara att alla

uppväxande oberoende av bostadsort skall få reell tillgång till likvärdig utbildning.

. .Öl,

Den obligatoriska skolan måste sålunda utformas till att bil inte tva eller

flera skilda skoltyper utan en enda skola för hela landet, så beskaffad att barn

och ungdom på landsbygden och i de glesare befolkade delarna av landet inom

den obligatoriska skolan erhåller en utbildning, som så långt det over huvud

taget är möjligt är likvärdig med den som erbjudes barn och ungdom i städer

och tätorter.

Det är vidare önskvärt, att skolan utformas så att den genom sm verksamhet

främjar en utjämning av skillnader i värderingen av olika

yrken. Skolans möjligheter till inverkan på eleverna och deras malsman ar i

detta avseende givetvis begränsade, framhåller beredningen. Men skolan kan

om den ges en oriktig utformning relativt lätt påverka värderingarna i en inte

önskvärd riktning lika väl som skolan, om den är riktigt utformad, genom sitt

arbete och sin verksamhet kan lämna direkt positiva bidrag till utvecklingen.

Tillvaratagandet av begåvning och intressen, anlag och företagsamhet, ambition

och energi hos de unga måste vid sidan om övriga uppgifter betraktas som

en utomordentligt viktig uppgift för skolan, understryker skolberednmgen. Diskussionen

om skolans effektivitet i dessa avseenden är och maste

vara av central natur. Den är lika viktig, vilka elevkategorier och studievägar

man än avser.

I den allmänna debatten har frågan om skolans effektivitet oftast avsett kunskapsmcddelelsen.

Men även om man begränsar problemet till att galla enbart

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

denna, är frågan om en skolforms effektivitet ingalunda så enkel och entydig

som manga uppenbarligen föreställer sig.

Beredningen erinrar om att effektiviteten i begränsad mening inte kan bedömas

enbart utifrån de teoretiskt mest studiebegåvade elevernas synpunkt.

Aven resultatet av skolans verksamhet för de elever som försenas eller lämnar

en skolform utan avslutade studier måste beaktas.

Men önskemålet om att skolan skall vara effektiv har från samhällets synpunkt

även andra sidor. En skola byggande på hittillsvarande tämligen strikta

differentiering kan inte upprättas annat än på ett begränsat antal orter. Erfarenhetsmässigt

vet man emellertid, att om eleverna har lång väg till en högre skola,

blir den relativa rekryteringen till skolformen också mindre. Skillnaderna härvidlag

är mycket betydande. Medan man i vissa städer har en relativ övergång till

högre skolor på två tredjedelar eller tre fjärdedelar av varje årskull, ibland ännu

mer, finns fortfarande områden i landet, där övergången till realskolemässig utbildning

ligger under en tjugondei av årskullen. Om man således med hänvisning

till effektiviteten i studieresultaten för den enskilde eleven utformar en skola med

tämligen strikt och långtgående differentiering — med betydande risker för separation

av utbildningsvägarna — kan detta i sin tur medföra att skolorganisationen

blir ineffektiv i den meningen, att ett betydande antal begåvade unga

människor aldrig far tillgång till den utbildning som de vore väl ägnade för.

Ytterligare en fråga behandlas i detta sammanhang (SB s. 268 f.), nämligen

den betydelse som det s. k. sociala handikappet har för rekryteringen av ungdomar

från skilda sociala miljöer till olika utbildningsvägar. Efter en kort redogörelse

för några undersökningar, som behandlat detta problem anför beredningen

följande.

De har i korthet antydda undersökningarna belyser ett viktigt problem i det

stora komplex som döljer sig bakom uttrycket organisatorisk differentiering,

nämligen det pris man far betala då man jämförelsevis tidigt utväljer ett mindretal

elever och genom successiv gallring leder dem fram till ett för alla tämligen

ensartat mai. Ju tidigare urvalet och den organisatoriska differentieringen sker,

fd,e,StP storre betydelse far det sociala handikappet. Ett sådant system medför att

ett betydande antal elever från lagre socialgrupp inte erhåller den utbildning

som kommer deras med hänsyn till teoretisk begåvning jämbördiga kamrater

från mera privilegierade miljöer till del. Betydande utbildningsreserver har därigenom

uppstått i de lagre socialgrupperna. Även om flertalet av dem, som nu

gatt miste om den högre utbildning de skulle ha kunnat tillgodogöra sig på

andra vagar gjort stora insatser i samhällslivet, är det givetvis ur samhällets

synpunkt ineffektivt att inte ta till vara de studiebegåvningar som finns. Samti(T1,

g. lnnebar detta för manga enskilda en orättvisa, som är oförenlig med målsättningen

for en demokratisk skola.

Kraven på att skolan skall vara effektiv bör således så långt möjligt tillgodoses.

Därvid måste man dock beakta att effektiviteten hos eu skolform har flera

sidor.

De under detta avsnitt återgivna utgångspunkterna för en behandling av

frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är enligt skol
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

beredningen grundläggande och väsentliga. Om dem bör de flesta kunna enas.

De kan självfallet inte uttömmande beskriva den strävan från samhällets sida,

vilken kommer till uttryck i den pågående reformen av den obligatoriska skolan.

Men de återger dock något av det väsentligaste och ger dessutom en konkret

översikt över de riktlinjer som inte får lämnas ur sikte vare sig då det gäller att

finna en lösning i stort på t. ex. målsättnings- och differentieringsfrågorna eller

då man i en enskild kommun vill lösa frågan om det egna skolväsendets organisation.

Tanken på att man i såväl det ena som det andra fallet skulle kunna finna

lösningar, som fullständigt tillgodoser samtliga här angivna utgångspunkter är

knappast realistisk, men man får å andra sidan aldrig acceptera en lösning som

helt åsidosätter någon av dem.

Vid behandlingen av differentieringsfrågan bör emellertid vissa andra

omständigheter samtidigt beaktas. Beredningen erinrar om de önskemål

som kan framföras från vissa målsmän eller grupper av målsmän, om de psykologiska

aspekterna, om samhällets önskemål och behov angående arten och omfånget

av den utbildning som den obligatoriska skolan bör ge, om den enskilde

elevens rätt till personlig tillfredsställelse, om tillförlitlighet och användbarhet

hos tillgängliga hjälpmedel för elevbedömning samt om den inverkan på samhällets

kostnader som utformningen av skolan kan ha. I detta sammanhang behandlas

även frågan om pedagogiska önskemål och erfarenheter, dvs. lärarnas

uppfattning om vad som är pedagogiskt möjligt och lämpligt. Då denna tilldragit

sig tämligen stort intresse i debatten kring skolberedningens betänkande, lämnas

här en något fylligare redogörelse för beredningens argumentering i denna fråga.

Det torde få betraktas som uppenbart, säger beredningen, att lärarnas möjligheter

att med hittillsvarande krav på skolan — från samhällets och målsmännens

sida — och med hittills tillgängliga hjälpmedel i de olika ämnena genomföra en

enbart pedagogisk differentiering med tillräcklig variationsrikedom och med bibehållen

kunskapsstandard hos eleverna är små. Från fåtaliga undantag kan

härvid bortses.

Differentieringshjälpmedel i avsevärd omfattning kan förbättra situationen.

Här bör också erinras om att det sätt på vilket lärarna upplever samhällets krav

på skolan — t. ex. krav på fasta, lätt redovisbara kunskaper osv. — betyder

mycket för deras bedömning av möjligheterna att genomföra en pedagogisk

differentiering inom klassens ram.

I överensstämmelse med den här redovisade uppfattningen har beredningen

på annan plats behandlat två omständigheter, vilka var för sig är av betydelse

för avvägningen mellan inre pedagogisk och yttre organisatorisk differentiering.

I kapitlet Undervisningshjälpmedel har beredningen föreslagit en avsevärd förbättring

i fråga om skolans utrustning med hjälpmedel och i kapitlet om delningstal

m. m. har beredningen som en viktig del av den helhet som de samlade

förslagen utgör, föreslagit en betydande sänkning av antalet elever i klasserna.

Båda åtgärderna tillsammantagna ger skolan nya förutsättningar för att utan

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

andra organisatoriska åtgärder än de nämnda kunna komma till rätta med de

problem som undervisningen utifrån hittillsvarande förutsättningar skapat.

I fråga om lärarnas möjligheter att finna sig till rätta i nya undervisningssituationer

och med andra förutsättningar för att utföra sitt viktiga arbete framhåller

beredningen följande.

En avsevärd del av den nuvarande kåren av lärare har erhållit utbildning för

en skola med annan målsättning och annat innehåll samt annan elevuppsättning

än den som kommer att bli utmärkande för grundskolan. Det är därför inte förvånansvärt,

att åtskilliga lärare kan känna osäkerhet och tvekan inför de nya

uppgifter som kommer att möta dem. Dessa reaktioner kommer naturligt som en

följd av det ansvar inför uppgiften som varje lärare känner, ansvaret för att de

elever som han blivit anförtrodd får en god utbildning och fostran så långt detta

är möjligt inom ramen för skolans arbete. Lärarkårens utbildning är emellertid

allsidig och gedigen. Det är då ett förhållande av mindre betydelse, att tidigare

metodisk skolning tagit sikte på andra situationer än dem som framgent kommer

att råda i stora delar av grundskolan. Det saknas anledning tro att den förändring

i jämförelse med det äldre skolsystemet som nu föreslås av skolberedningen

skulle ställa lärarkåren inför olösliga eller ens särskilt svårlösta uppgifter. Erfarenheten

från senare tid visar tvärtom att lärarna inom olika skolformer visat

både intresse för och förmåga att snabbt anpassa sig efter inträdda förändringar.

Mot slutet av 1940-talet förebådades snara förändringar inom skolsystemet mot

vilka åtskilliga allvarliga argument anfördes. Dessa har dock inte hindrat att man

under 1950-talet kunnat med framgång förverkliga införandet av nioårig skolplikt,

engelska som obligatoriskt ämne för samtliga elever, det fria tillvalet,

praktisk yrkesorientering för omkring två tredjedelar av varje årskull i försöksskolan,

förberedande yrkesutbildning och direkt övergång från den obligatoriska

skolan till det treåriga gymnasiet. Inom realskolan har bl. a. undervisningen i och

med införande av särskild realexamen modifierats i riktning mot de förhållanden

som råder inom folkskolan. Samtliga de nämnda förändringarna, vilka genomförts

på kort tid och med goda resultat som följd, har var och en på sitt sätt varit

genomgripande. Övergången från folkskole-realskolesystem till försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola, vilken är mer genomgripande än övergången från

försöksskola till den av beredningen föreslagna grundskolan, har också i kommun

efter kommun landet över regelmässigt genomförts under livligt engagemang

och resultatrik medverkan från berörda skolledares och lärares sida. Önskemålen

om övergång till obligatorisk nioårig skola är för övrigt nu så omfattande att

samhället för ögonblicket saknar möjlighet att tillmötesgå dem i önskad takt.

Under senare delen av beredningens arbete har ett antal opinionsyttringar från

lärare direkt eller indirekt kommit till beredningens kännedom. De mest uppmärksammade

av dessa har varit kritiskt inställda mot vad man ansett sig kunna

utläsa ur beredningens s. k. Visbykommuniké, men även positiva yttringar återfinnes.

Beredningen har beaktat de framförda synpunkterna vid sina överväganden.

I fråga om de pedagogiska önskemålen och erfarenheterna har beredningen

emellertid funnit, att man bör fästa större avseende vid ovan redovisade övriga

omständigheter än vid de farhågor som kommit till uttryck, vartill kommer att

differentieringskomplexet innehåller åtskilliga andra faktorer av betydelse. Beredningen

har samtidigt förordat omfattande och betydelsefulla åtgärder till

underlättande av lärarnas arbete, vilket framgår av förslag på andra ställen i

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962

betänkandet, åtgärder som i väsentliga delar förutsättes träda i kraft i samma

ögonblick som övergången till grundskola påbörjas. Det är skolberedningens

övertygelse att lärarkåren kommer att leva sig in i de bärande motiven för den

pågående skolreformen och jämförelsevis snabbt finna sig väl till rätta i den nya

skolformen. Åtskilliga skäl talar också för att den inre och yttre förändring som

vårt skolväsende nu genomgår kommer att verka stimulerande och befrämjande

på den pedagogiska utvecklingen.

Oberoende av hur man löser frågan om elevernas gång genom skolan, antingen

genom urval eller tillval, har skolan behov av instrument och

hjälpmedel för vägledning eller uppdelning av eleverna.

De instrument eller hjälpmedel som för närvarande kan tänkas komma

i fråga refereras översiktligt av beredningen( SB s. 274 f.), och sammanfattningsvis

säger beredningen om dem att de tillsammans kan ge en jämförelsevis god

bild av den enskilde eleven och hans förutsättningar, men att de dock av praktiska

skäl endast i mindre omfattning torde kunna användas samtidigt. I alla

tveksamma fall bör dock alla till buds stående hjälpmedel av förevarande slag

utnyttjas. Vad beträffar de psykologiska proven måste dock, understryker beredningen,

kraven på dem som skall handha proven ställas högt. De personer

som skall tolka och till eleverna och deras målsmän förmedla resultaten måste

ha en gedigen skolpsykologisk utbildning.

Det är vidare önskvärt, säger beredningen, att stor uppmärksamhet ägnas åt

utvecklingen och förbättringen av de olika slagen av förevarande hjälpmedel

och skolberedningen förutsätter att skolöverstyrelsen, som i sista hand synes

böra ha ansvaret för att utvecklingen sker i rätt riktning, ägnar dessa frågor stor

uppmärksamhet.

Efter en diskussion av några specialproblem av organisatorisk betydelse (SB s.

276 ff.) såsom studietidens längd, den s. k. dragkampen mellan praktiskt och

teoretiskt samt flickornas dominans beträffande tillvalet av främmande språk

övergår beredningen till att ställa upp alternativa möjligheter till

lösande av differentieringsfrågan. Inledningsvis redovisas där

vissa avgränsningar, som beredningen funnit vara möjliga och välbetänkta.

Frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering är, framhåller

beredningen, i första hand en pedagogisk fråga, sa till vida som läroplanens utformning

är avgörande för hur stora variationer man kan erbjuda eleverna. Först

i andra hand är det en organisationsfråga. Från dessa utgångspunkter indelar

beredningen differentieringsalternativen i tre avdelningar med hänsyn till timoch

kursplanens utformning.

Läroplan för linjedelat högstadium (I) tänkes utformad med ett antal karaktärslinjer

där visserligen en kärna av för alla elever gemensamma ämnen återfinnes

på samtliga linjer, men där å andra sidan linjerna skiljes åt genom för var

och en av dem karakteristiska tim- och kursplaner upptagande linjens fack
-

ainnen.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 b år 1962

Det sammanhållna högstadiet (II) skulle karakteriseras av att högstadiets

läroplan utformas med en för alla elever i stort sett gemensam tim- och kursplan.

Läroplan för högstadium med tillvalsämnen (III) utformas med möjligheter

till en viss individualisering i fråga om ämnesuppsättningen och därmed också i

fråga om arten och omfånget hos det lärostoff som skall inhämtas.

Beredningen erinrar om att vid försöksskolan tillämpas en läroplan med tillvalsämnen.

Under försökstiden har emellertid till övervägande delen också tilllämpats

en på ämnesvalet grundad organisatorisk uppdelning av eleverna. Under

senare år har man för högstadiet i försöksskolan kunnat urskilja åtta olika varianter,

konstaterar beredningen, som vidare tillägger att en läroplan med tillvalsämnen

sålunda kan tillämpas på flera olika sätt. En möjlighet vid läroplan

med tillvalsämnen vore därför att låta denna få tillämpas fritt efter de enskilda

skolornas eget bedömande. En fri och oreglerad organisatorisk tillämpning av

läroplan med tillvalsämnen innesluter emellertid enligt beredningen så avsevärda

risker, att den inte kan komma i fråga.

Såsom en inledning till sina sammanfattande överväganden

och förslag i frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering

framhåller skolberedningen följande.

Efter de gångna årens debatt i differentieringsfrågan kan ingen nu rimligen

leva i den föreställningen att frågan skulle vara särskilt lättlöst. Föregående

översikt över områdets mängd av skiftande komponenter visar hur svårt problemet

i själva verket är. Att med bibehållande av de grundläggande utgångspunkterna

för skolreformen mot varandra väga de många olika önskemålen och villkoren

och att till slut komma fram till ett resultat, som i rimlig omfattning

tillgodoser skilda intressen, fordrar inte bara stora ansträngningar utan också

vilja att ge avkall även på punkter, som man betraktar som i och för sig relativt

väsentliga. Utan denna vilja lär möjligheten att komma fram till en för hela

landet avsedd skola omfattande samtliga elever vara liten.

Skolberedningen har medverkat till och själv genomfört ett antal undersökningar

inom skolans område. Även i övrigt finns vetenskapliga forskningsresultat

av avsevärd omfattning och betydelse, vilka belyser olika delproblem inom differentieringsfrågan.

Hithörande pedagogisk-psykologiska forskning är sålunda långt

ifrån obetydlig, och de fakta som forskningen frambragt med godtagbar entydighet

har varit av betydelse för skolberedningen i dess behandling av frågorna.

Men vetenskapen kan inte ha det avgörande ordet beträffande skolans organisation

och arbete. Ingen, som företräder den pedagogiska forskningen, torde heller

vilja hävda en annan mening. Det är samhället, som skall ange målsättningen för

skolans verksamhet. Förverkligandet av målsättningen är i hög grad beroende

av det sätt på vilket skolans verksamhet organiseras och bedrives och det måste

därför i sista hand vara samhället, som i stora drag anger riktlinjerna för denna.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962 89

Detta gäller inte bara skolans organisatoriska utan i viss mån även dess pedagogiska

utformning.

Tidigare anförda skäl liksom gjorda erfarenheter under försökstiden leder

enligt beredningen till den uppfattningen att elevernas gång genom skolan skall

baseras på ett fritt, successivt tillval mellan olika studievägar pa de stadier där

sådana finns att välja mellan. Denna princip kan dock inte helt få gälla för

överförande av elev till specialklass. Även om ett sådant överförande aldrig bör

få ske utan ingående undersökning och utredning, vari samtal och överläggning

med målsmännen måste få stort utrymme, kan skolan behöva att som en

yttersta åtgärd överföra elev till främst hjälpklass men också vissa andra former

av specialklass även mot målsmäns önskan och vilja. Detta bör då få äga

rum. Besvärsrätt föreslås över hänförande av elev till specialundervisning.

Skolberedningen föreslår, att någon organisatorisk differentiering inte skall

förekomma på låg- och mellanstadierna. Beredningen vill dock inte motsätta sig,

att för en fortsatt penetrering av hithörande problem, om så visar sig lämpligt,

begränsade försök med organisatorisk differentiering företas vid statens försöksskolor

även i lägre årskurser än den sjunde.

Beredningen finner vidare att ingen tvekan kan råda om att den obligatoriska

skolan skall vara examensfri.

I det följande diskuteras de alternativa förslag till lösning av elevmaterialets

och undervisningens differentiering som tidigare presenterats, nämligen (I) det

linjedelade högstadiet, (II) det helt sammanhållna högstadiet och (III) högstadiet

med tillvalsämnen. Om det linjedelade högstadiet anför skolberedningen i

huvudsak följande.

De skäl som i första hand brukar åberopas till förmån för det linjedelade högstadiet

är hänsynen till en i jämförelse med nuläget bibehållen eller helst höjd

kunskapsnivå hos eleverna, främst då hos de mest begåvade. Här vill beredningen

dock erinra om att den företagna undersökningen om prestationsutveckling

i olika differentieringsmiljöer (SB s. 123 f.) tyder på att en homogenisering

av klasserna för de ur skolans synpunkt svagaste eleverna medför för dem ogynnsamma

konsekvenser i fråga om kunskapsinhämtandet samtidigt som homogeniseringen

inte har några påtagliga positiva effekter för de bästa eleverna. Gentemot

argumentet om linjedelningens fördel i ovan nämnda avseende bör vidare

framhållas, att en sådan uppdelning, för den händelse den skulle kunna genomföras

med tillräcklig grad av rättvisa och säkerhet, kommer att favorisera barn

från studiemedvetna hem, varför en uppdelning av eleverna efter deras vilja och

förmåga att följa skolans undervisning i avsevärd utsträckning också kommer

att bli en uppdelning av eleverna efter deras sociala ursprung. Det kan erinras

om att i de samhällen där den ekonomiska standarden är hög, där är också den

relativa övergången till högre skolor stor, där standarden är låg är också övergången

liten.

Även andra skäl anförs för det linjedelade högstadiet. Om de olika linjerna

göres olikartade till innehåll och uppläggning bör de kunna göras målinriktade

och därför också mera lättöverskådliga för målsmännen. Det ligger otvivelaktigt

en viss tyngd i detta skäl. Mot argumentet talar dock den omständigheten, att

elevernas yrkesmedvetande inte är särskilt utpräglat vid den tid, då valet till

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5^ år 1962

viss linje skulle företas. Risken för felval och felplaceringar måste vid ett sådant

högstadium bli betydande, ett argument som dock tills vidare torde väga olika

starkt i olika landsändar.

Även sociala skäl anföres inte sällan till stöd för det linjedelade högstadiet.

Det måste, framhålles det bl. a., vara förmånligt med hänsyn till klassens sammanhållning

och kamratskap att eleverna får dagligen vistas tillsammans med

likasinnade och att de där får för dem avpassad undervisning.

Beredningen har självfallet noga vägt här anförda skäl jämte åtskilliga andra

mot varandra. För sitt slutliga ställningstagande har beredningen, vid sidan om

övriga argument, fäst stor vikt vid två omständigheter. Av ekonomiska skäl

måste vissa villkor uppställas i fråga om lägsta antalet elever som måste krävas

för att klasser skall få upprättas inom varje årskurs av de skilda linjerna. Ju

flera år en linjedelning omspänner, desto strängare måste av ekonomiska skäl

villkoren för upprättande av klasser bli. Följden blir att ett linjedelat högstadium

med tillräcklig variationsrikedom kommer att erfordra ett så stort befolkningsunderlag,

att det inte kan upprättas annat än i våra största kommuner.

Härigenom skulle en av de enligt beredningens mening ofrånkomliga utgångspunkterna

eftersättas, nämligen nödvändigheten av att den nya skolan skall

vara tillämpbar över hela landet i kommuner av olika storlek.

I ett linjedelat högstadium torde vidare så småningom en eller annan av

linjerna på ett ur olika synvinklar ogynnsamt sätt komma att te sig mer värdefull

och tilldragande än de andra. För att organisationen av skolan då inte skall

förändras allt för mycket och för att inte prestigesynpunkter skall leda till enligt

skolans uppfattning alltför oriktiga studieval från elevernas sida, ligger det nära

till hands att göra ingrepp eller begränsningar i det fria tillvalet. Skulle skolan å

andra sidan till fullo acceptera elevernas och målsmännens rätt att efter erhållna

informationer fritt välja studieväg, kommer skolan förr eller senare i det läget

att samtliga eller nästan samtliga elever väljer den »finaste» studievägen. Inom

denna linje, som då bleve den helt dominerande, erhölle skolan i själva verket ett

i stort sett odifferentierat elevmaterial. Linjen skulle också ha en för elevsammansättningen

föga lämpad målsättning. Även med hänsyn till den vikt som

beredningen fäster vid att elevernas gång genom skolan får ske i överensstämmelse

med ett fritt tillval har beredningen inte kunnat godtaga det i hela sin

längd linjedelade högstadiet. I

I fråga om det helt sammanhållna högstadiet med en för alla elever i stort sett

gemensam läroplan tillämpad utan organisatorisk uppdelning av eleverna framhåller

beredningen i huvudsak följande.

Det är skolans uppgift mer nu än förr att ge eleverna en god social fostran.

Beredningen, som erinrar om dels de skäl som talar för respektive emot denna

uppfattning, dels våra än så länge bristfälliga kunskaper på detta område, vill

endast framhålla, att frågan om hur en odifferentierad miljö verkar i socialt

hänseende säkerligen till mycket hög grad är beroende av det sätt på vilket

skolans lärare utnyttjar de möjligheter som förhållandena i en odifferentierad

miljö ger.

Strävan till förbättring av allmänbildningen måste också i hög grad innebära,

att den för alla gemensamma utbildningen sträcker sig så långt upp i årskurserna

som möjligt, att den gemensamma referensramen blir så stor som möjligt. Från

den synpunkten motsvarar det odifferentierade högstadiet stora anspråk. Ju

senare uppdelning av eleverna sättes in, ju senare utbildningen göres olika för

skilda grupper av elever, desto mer utjämnas vidare de reella skillnader mellan

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

eleverna som härrör från olikheter mellan hemmen. Det sammanhallna högstadiet

blir sålunda ett led i utbildningens demokratisering. Det kan inte vara rimligt,

att den ojämnhet i fråga om övergången till vidare utbildning, vilken härrör ur

skillnader i fråga om målsmännens ekonomiska och sociala trygghet skall utgöra

grunden för skolans organisation, utan tvärtom bör skolan organiseras så att den

så vitt möjligt eliminerar dessa skillnader.

Skolan bör heller inte organiseras så, att den föregriper yrkesvalet. Den bör

med andra ord helst ge en för alla elever gemensam undervisning fram till skolpliktstidens

slut.

Men starka skäl framföres även emot det helt sammanhållna högstadiet. Skillnaderna

i elevernas anlag och intressen börjar redan vid 13—15-årsåldern i vissa

hänseenden bli så utpräglade, att det då inte längre är pedagogiskt möjligt att

ge alla elever en och samma undervisning, ett och samma ämnesstoff. Det är

med andra ord den pedagogiska erfarenheten, hela vår pedagogiska tradition,

lärarutbildningen, den pedagogiska metodiken och bristen pa för dylik undervisning

lämpade hjälpmedel som gör det mycket svårt att i varje fall för närvarande

bedriva undervisning i alltigenom heterogena klasser. Det bör dock

erinras om att i vissa kommuner övergången till realskolor och flickskolor är sa

stor, att situationen där måste komma det sammanhallna högstadiet bra nära i

fråga om intellektuell variationsvidd hos elevklientelet. Ej heller företas mom

realskolan de genomgripande differentieringsåtgärder som ovan återgivna pedagogiska

argument skulle motivera ens i de fall da väsentligt mer än hälften av en

årskull övergår till den högre skolan.

Utöver de anförda argumenten för och emot vill beredningen framhalla, att

ett högstadium med sammanhållen läroplan tillämpad utan organisatorisk differentiering

av eleverna självfallet ställer de minsta anspråken pa befolkningsunderlag

och sålunda lättast kan genomföras även i små eller glest befolkade

kommuner. Eftersom det vidare ställer små anspråk i fråga om gruppuppdelning

av eleverna blir detta högstadium också tveklöst det minst lararkravande

och därför det billigaste.

Beredningen, som finner argumenten för det sammanhållna och odifferentierade

högstadiet vägande, har dock blivit övertygad om att det av pedagogiska

skäl åtminstone för dagen inte är genomförbart. Det skulle, för att över huvud

taget nu kunna genomföras, ställa sådana anspråk på förnyelse av den pedagogiska

metodiken, förbättring av lärarnas resurser, förnyelse av läroboksbeståndet

och hjälpmedel i övrigt, som för närvarande knappast är möjliga att realisera.

Under sådana förhållanden har beredningen funnit, att grundskolan inte nu kan

organiseras med en i hela sin längd sammanhållen undervisning.

Återstår så högstadier organiserade efter vad här kallats cn läroplan med tillvalsämnen.

Om organisationen tillämpas så som skett under försöksperioden i eu

stor del av våra försöksskolor, måste högstadierna enligt beredningens mening

betraktas inte som tillvalshögstadier utan som linjedelade högstadier. Av skal

som ovan angivits kan beredningen inte godtaga, att sadana högstadier bibehålies.

Beredningen ger sålunda i fråga om de ytterligare h u v u d d r a g e n i hö gs

t adiets utformning sitt förord för ett system med eu läroplan med

grupper av tillvalsämnen jämte vissa regler för elevernas gruppering. Härvid

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr ö!± år 1962

bör högstadiet så långt det är möjligt vara sammanhållet och odifferentierat,

varvid dock enligt beredningens mening det nionde skolåret bör vara linjedelat.

Eleverna bör däremot regelmässigt hållas samlade från tidigare årskurser till och

med årskurs 8, vilket dock inte utan eftersättande av viktiga mål kan ske i samtliga

ämnen. En begränsning bör här ske till ämnet svenska och de s. k. orientelingsämnena

liksom till de estetisk-praktiska ämnena, medan omgruppering av

eleverna efter deras tillval bör äga rum i s. k. grundläggande färdighetsämnen.

Om villkoren i fråga om erforderligt minsta antal elever för upprättande av tillvalsgrupper

skall kunna sättas sa lågt, att skolan blir genomförbar även i mindre

kommuner och skolområden, är det även av ekonomiska skäl nödvändigt, att

gruppen kärnämnen inte blir för liten i förhållande till gruppen av tillvalsämnen.

I det kommande högstadiet skall finnas ett antal studievägar grundade dels på

en kärna av gemensamma ämnen, dels på tillval av vissa ämnen och ämnesgrupper.

Beredningen har utformat förslag till sådana tillvalsgrupper i årskurserna

7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Dessa tillvalsgrupper och linjer avviker

delvis från dem som förekommit i försöksverksamheten. Sålunda skall det bli

möjligt för eleverna att påbörja studiet av det andra främmande språket _

tyska, alternativt franska — ej blott i årskurs 7 utan även i årskurs 8. I årskurs

8 skall det kommande linjevalet kunna förberedas genom tillval av karaktärsbetonade

ämnesgrupper med viss anknytning till linjer i årskurs 9. I sistnämnda

årskurs avses kunna förekomma utöver gymnasieförberedande linje även eu humanistisk,

en allmänpraktisk, en teknisk, en mekanisk, en merkantil, en handels-,

en social-ekonomisk och slutligen en hushållsteknisk linje.

De humanistiska, tekniska, merkantila och social-ekonomiska linjerna av

nionde årskursen avses vidare kunna få sin fortsättning i tvååriga påbyggnader

på grundskolan inom en humanistisk, teknisk, merkantil respektive social-ekonomisk

fackskola med för arbetslivet avpassad slutkompetens. Dessa har av beredningen

behandlats i ett särskilt kapitel.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen avses eleverna i årskurserna

7 och 8 hållas samlade i sina ursprungliga klasser så långt de praktiska

omständigheterna medger; i nionde årskursen fördelas eleverna efter sitt val av

linje. Uppbyggnaden av de tillvalsgrupper som beredningen utformat utgör

samtidigt grunden för en i förhållande till vad som hittills prövats förändrad

gruppering av eleverna inom och mellan klasserna på högstadiet Beredningen

understryker, att denna tillvalsgruppering ej kan uppfattas som identisk med

vare sig en fullständig homogenisering från och med årskurs 7 eller en s. k. nivågruppering.

Den senare inrymmer bl. a. ett för grundskolan så väsensfrämmande

moment som att skolan skall bestämma de grupper till vilka eleven skall föras.

Beredningen har övervägt att till kommunernas fria val överlämna alternativa,

från varandra skilda differentieringssystem men har enat sig om att fullfölja

utformningen av den ovan skildrade tillvalsgrupperingen som huvudprincip för

elevernas gruppering i årskurserna 7 och 8. Undantag från principen i ena eller

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

andra riktningen avses bli möjliga endast i särskilda fall, där högstadiets omfattning,

speciella lokala förhållanden eller önskemålet om pedagogisk nyorientering

gör en avvikelse motiverad. Huvudregeln och möjligheterna till avvikelse från

denna belyses ytterligare i det följande. Detta beredningens ställningstagande

grundar sig på övertygelsen, att det för vårt lands skolväsen vore olyckligt om

den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det rikspolitiska

planet till var och en av landets kommuner. Ställningstagandet grundar sig också

på uppfattningen att tillvalsgrupperingen ger en fast grund för ett högstadium,

tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan i kommuner av olika storlek

och struktur. Efter tjugo år av utrednings- och försöksarbete är det vidare nödvändigt,

att den obligatoriska skolan nu får den mer definitiva utformning som

är en förutsättning för lugn och stabilitet i arbetet. Försökstidens erfarenheter

och annat tillgängligt material i frågan ger också utan tvekan ett tillräckligt

underlag för ett avgörande i dagens läge.

För avhjälpande av de svårigheter i arbetet för vissa lärare som till en del kan

vara förenade med ett sålunda uppbyggt högstadium har beredningen föreslagit

tre åtgärder, vilka var för sig och än mer tillsammans, bör ge skolan goda förutsättningar

för det fortsatta arbetet: förbättrad lärarinformation och -fortbildning,

förbättring i fråga om undervisningshjälpmedel och slutligen en sänkning

av elevantalet i klasserna. Därtill kommer förslag om aktiva åtgärder i fråga om

den fortsatta utvecklingen av skolans inre arbete och om viss fortsatt försöksverksamhet

liksom om en betydande utökning av skolpsykologorganisationen

och förbättrade möjligheter till upprättande av specialklasser.

Grundskolans innehåll och utformning

I kapitel 18, vari denna fråga behandlas, tar beredningen först upp vissa för

den nioåriga skolan i dess helhet övergripande frågor, vissa frågor av principiell

betydelse för mer än ett stadium eller av betydelse för ett stadium men med

konsekvenser för flera stadier och därjämte vissa andra frågor som berör flera

än ett stadium. Därpå behandlas i tre på varandra följande avsnitt frågor rörande

låg-, mellan- och högstadierna. Vidare ägnas ett avsnitt åt sambandet

mellan grundskolans högstadium och anslutande skolformer. Beredningen har

också funnit det önskvärt att något undersöka den praktiska genomförbarheten

och vissa konsekvenser av sina förslag, vilket sker i ett därpå följande avsnitt,

varpå framställningen i kapitlet avslutas med en sammanfattning av förslagen i

form av timplaner och vissa översiktliga sammanställningar.

Under ett avsnitt med några principiella frågor summeras först vissa organisatoriska

synpunkter, i huvudsak motsvarande tidigare återgivna förutsättningar

för differentieringsfrågans behandling. Beredningen slår vidare fast, att skolan

skall, liksom hittills i försöksverksamheten, bestå av tre treåriga stadier men

understryker starkt, att grundskolan är och måste betraktas som en hel och

odelbar enhet. Detta är väsentligt bl. a. vid bedömningen av läroplanen, och det

är vidare inte minst av pedagogiska skäl nödvändigt att varje lärare, som arbetar

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 4. Totala antalet veckotimmar i årskurserna 1—9 enligt skolberedningen

och enligt Timplaner och huvudmoment i försöksskolan

1. Maximum av

allmänna ämnen

2. Minimum av

allmänna

ämnen

Ämnen och

Antal

I % av totala

Antal

I % av totala

ämnesgrupper

veckotimmar

timtalet

veckotimmar

timtalet

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

Allmänna ämnen ...

283

291

100,0

100,0

249

252

88,0

86,6

Svenska .........

68

66

24,1

22,7

67

66

23,7

22,7

Matematik ......

40

38

14,1

13,1

36

34

12,7

11,7

Främmande språk

34

38,5

12,0

13,2

15

13,5

5,3

4,6

Orienteringsämnen:

Kristendoms-

kunskap .......

17

17

6,0

5,8

16

15

5,7

5,2

Övriga ........

60

64,5

21,2

22,2

53

58,5

18,7

20,1

Övningsämnen ...

64

67

22,6

23,0

62

65

21,9

22,3

Specialämnen ......

—

—

—

34

39

12,0

13,4

i grundskolan, känner sig som medarbetare i en för eleverna nioårig obruten

skolgång.

Av stor betydelse för skolans struktur och funktion är också frågan om arbetsveckans

längd för eleverna. Beredningen konstaterar, att det nuvarande veckotimtalet

framför allt pa skolans högstadium får anses omöjligt att bevara, och

den har sålunda stannat för att lästiden för eleverna i årskurserna 1—4 bör vara

oförändrad med 20, 24, 30 och 34 timmar per vecka respektive, medan den i årskurserna

5—9 bör stanna vid genomgående 35 timmar per vecka. Detta innebär

för den nioariga skolgången i dess helhet en minskning med åtta veckotimmar

pa den reguljära timplanen. Inräknas i försöksskolans timplan de två timmar per

vecka på högstadiet, varmed undervisningstiden i matematik förstärktes genom

riksdagens beslut våren 1959 uppgår minskningen enligt skolberedningens förslag

till tio veckotimmar.

Fördelningen av tiden, uttryckt i antal veckotimmar och i procent av det

totala vecko timtalet samt de relativa förändringar som inträder i förhållande till

nuvarande uppdelning enligt timplaner och huvudmoment för försöksskolan, belyses

av tabellerna 4 och 5.

Till tabellerna fogar beredningen några kortfattade kommentarer rörande de

skäl som föranlett dess ställningstaganden i fråga om fördelningen av undervisningstiden

(SB s. 199 f.). Därutöver tillfogas följande kommentar i fråga om utrymmet

för det fria tillvalet.

Det spelrum som kan medges varje elev för variation i ämnesvalet, begrän
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 Jr år 1962 95

Tabell 5. Totala antalet veckotimmar på varje stadium enligt tabell Jr,

alternativ 1 med maximum av allmänna ämnen

Lågstadiet

Mellanstadiet

Högstadiet

I %

av

Antal

I %

av

Antal

I %

av

Allmänna

vecko-

totala

vecko-

totala

vecko-

totala

ämnen

timmar

timtalet

timmar

timtalet

timmar

timtalet

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

SB

Toh

Svenska ........

31

30

41,9

40,6

26

25

25,0

23,6

11

11

10,5

9,9

Matematik .....

13

12

17,6

16,2

15

15

14,4

14,1

12

11

11,4

9,9

Främmande

språk ........

—

—

—

—

11

10

10,6

9,4

23

28,5

22,0

25,7

Orienterings-

ämnen:

Kristendoms-

kunskap ......

6

6

8,1

8,1

6

6

5,8

5,7

5

5

4,7

4,5

Övriga .......

12

14

16,2

18,9

18

18

17,3

17,0

30

32,5

28,6

29,3

Övningsämnen ..

12

12

16,2

16,2

28

32

26,9

30,2

24

23

22,8

20,7

Summa

74

74

100,0

100,0

104

106

100,0

100,0

105

in

100,0

100,0

sas på grund av att var och en under den obligatoriska skoltiden skall tillgodogöra

sig ett visst mått av en för alla gemensam grundläggande allmänbildning.

Det förutsättes, att de gemensamma obligatoriska ämnena genomgående utgöres

av allmänna ämnen, under det att det fria tillvalet kan omfatta bade allmänna

ämnen och specialämnen. Ramen för det fria tillvalet utgör 5 veckotimmar i årskurs

7, 7 veckotimmar i årskurs 8 och stiger i årskurs 9 till 22 veckotimmar på

linjerna 9p, 9mek, 9ha och 9ht. För elever i 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utgör antalet

veckotimmar för fritt tillval 7.

Frågan om de främmande språken i grundskolan ägnas av

beredningen avsevärd uppmärksamhet. Nagon tvekan om att engelska som första

främmande språk, vilket under hela försökstiden varit obligatoriskt ämne för

alla normalklasselever, kommit för att stanna finns enligt beredningen inte.

Skolberedningen föreslår att undervisning i engelska påbörjas med två timmar

i veckan redan i årskurs 4. De två veckotimmarna bör, där så är möjligt, disponeras

för undervisning vid minst fyra tillfällen per vecka. Beredningen föreslår

vidare, att ämnet skall vara obligatoriskt till och med årskurs 7. Det är dock

sannolikt, säger beredningen, att man vid nästa revision av grundskolans läroplan

får ta steget fullt ut och göra ämnet obligatoriskt till och med nionde årskursen.

I fråga om det andra och tredje främmande språket, vilka under alla förhållanden

måste tillhöra grupper av tillvalsämnen, har beredningen funnit, att

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

det för den enskilde eleven i grundskolan inte finns utrymme för studium av tre

främmande språk. Att möjlighet till studium av ett andra främmande språk

dock skall stå öppen har stått utom all fråga.

Däremot är det inte utan vidare självklart vilket språk, tyska eller franska,

som bör vara det andra främmande språket. Beredningen har funnit det lämpligast,

att lämna eleverna fritt val mellan de två språken och den anger också

utförligt (SB s. 300 ff.) de skäl som motiverar denna ståndpunkt. Ett av dessa

är av mera generellt intresse och torde för den skull böra i korthet återges

Man kan förutse att vi inom en nära framtid behöver ett betydande antal

människor med goda kunskaper i andra än de tre främmande språk som av tradition

har en mycket stark ställning i svenska skolor. Det torde då vara omöjligt

att kräva att varje student först skall tillägna sig goda eller godtagbara kunskaper

i just dessa tre, för alla studenter gemensamma främmande språk. Åtskilliga

skäl talar salunda för att var målsättning i fråga om de främmande språkens

ställning i den framtida svenska undervisningen bör omprövas i den riktningen,

att man av en student bör kunna kräva, att han skall ha (1) goda kunskaper i

engelska, (2) jämförelsevis goda kunskaper i endera tyska eller franska samt

därutöver beroende på^ det enskilda tillvalet (3) kunskaper motsvarande tre års

studier i ett tredje språk. Det tredje språket bör då få väljas betydligt friare än

vad som nu är fallet och en mer rikhaltig uppsättning av främmande språk —

självfallet inneslutande även det återstående av de tre traditionella — synes

därför böra bjudas eleverna pa gymnasiet för tillval. Dessa frågor ligger emellertid

för närvarande under gymnasieutredningens behandling och beredningen

saknar därför anledning att, utöver dessa allmänna synpunkter, gå närmare in

på dem.

Anordningen med fritt val av det andra främmande språket måste påverka

gymnasiets utformning i så måtto som samtliga gymnasielinjer måste erbjuda

nybörjarkurser i saväl tyska som franska. Enligt beredningens principiella svn i

frågan om de främmande språkens framtida ställning bör dock tillfällen till nybörjarundervisning

på gymnasiet inte begränsas till tyska och franska. Därutöver

synes i första hand böra förekomma ryska och spanska samt måhända även

italienska.

Pa grundval av erfarenheterna från försökstiden har beredningen vidare föreslagit,

att skolan fr. o. m. arskurs 7 bör kunna erbjuda eleverna två kurser av

olika omfång och karaktär i det andra främmande språket. Den större kursen i

det andra främmande språket skall enligt förslaget kunna tillväljas som nybörjarspråk

jämväl i årskurs 8. Elever som i denna årskurs med höga betyg läst den

större kursen i det andra främmande språket som nybörjarspråk bör om de så

önskar kunna gå till 9g. Slutligen framhålles att elev, som i årskurs 7 valt ett

visst språk, normalt bör fortsätta med samma språk så länge han fortsätter med

ett andra främmande språk. Endast om särskilda skäl föreligger bör han få växla

från det ena språket till det andra vid övergången till högre årskurs.

Åtskilliga allmänna önskemål beträffande timplanen återges

av beredningen. Svenska bör liksom matematik få en jämförelsevis stark

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ställning och starka krav har rests på att de estetiskt-praktiska ämnena bör få

ett vidgat utrymme inom den obligatoriska skolan. Entimmasämnen bör vidare

så långt möjligt undvikas.

Någon ändring i det samlade timtalet för ämnet kristendomskunskap har inte

föreslagits.

Beredningen har vidare av praktiska eller principiella skäl föreslagit följande

ändrade ämnesbenämningar.

Svenska, tidigare »Modersmålet», i vilket ämne även kursmomenten »Danska

och norska» ingår.

Hembygdskunskap, tidigare »Hembygdskunskap med arbetsövningar», i vilket

ämne teckning, målning, modellering och annat manuellt arbete alltfort ingår.

Biologi, tidigare »Biologi med hälsolära», i vilket ämne hälsolära även i fortsättningen

ingår som ett väsentligt moment.

Gymnastik, tidigare »Gymnastik med lek och idrott» och »Gymnastik, lek

och idrott», i vilket ämne både lek och idrott fortfarande skall ha stor omfattning.

. . .

Teckning, tidigare »Teckning, målning och modellering», i vilket ämne även

t. ex. målning och modellering fortfarande skall inga.

I ämnena engelska och matematik föreslås för hela högstadiet parallella, s. k.

alternativa kurser: »engelska, allmän kurs» och »engelska, särskild kurs» samt

»matematik, allmän kurs» och »matematik, särskild kurs». I andra ämnen skall

enligt beredningens förslag ej förekomma alternativa kurser, vilket innebär en

viss inskränkning i jämförelse med försöksskolan som nu har sådana även i fysik,

kemi och tyska. I ämnena tyska och franska föreslås skilda kurser med olika

timtal, nämligen »tyska» och »tyska, mindre kurs» samt »franska» och »franska,

mindre kurs».

Beredningen har vidare räknat med s. k. förstärkningsanordningar

av i stort sett samma art och omfattning som i försöksskolan. Någon ändring i

villkoren för uppdelning av klass i grupper har inte övervägts av beredningen,

som alltså föreslår att hittillsvarande villkor för upprättande av undervisningsgrupper

på lågstadiet, i praktiska och laborativa ämnen på mellan- och högstadierna

liksom vid undervisningen i främmande språk alltfort skall gälla. Viss

justering i fråga om upprättande av slöjdgrupper har dock föreslagits, varom

mera senare. Vad ämnet svenska beträffar, för vilket beredningen föreslagit

förstärkningsanordningar i årskurserna 7 och 8, bör gälla att klass med lägst 21

elever får delas i två undervisningsgrupper under en timme per vecka i vardera

årskursen.

Jämförelsevis detaljerat (SB s. 303 ff.) redovisas för ett antal ämnen de förändringar

som föreslagits i ämnenas samlade timtal liksom i de till ämnena

hörande s. k. förstärkningsanordningarna. Översiktligt redovisas resultaten av

övervägandena på följande sätt. 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 4 år 1962

Tabell 6. Undervisningstiden för eleverna i årskurserna 1—3 i ämnen

med gruppuppdelning

Ämne

(Ämnesgrupp)

Årskurs 1

Årskurs 2

Årskurs 3

Årskurs 1—3

Antal

vtr

Därav

i grupp

Antal

vtr

Därav

i grupp

Antal

vtr

Därav

i grupp

Antal

vtr

totalt

Därav

i grupp

Svenska ...........

9

5

11

2

11

1

31

8

Matematik .........

4

2

4

1

5

1

13

4

Orienteringsämnen ..

5

1

6

1

7

_

18

2

Övningsämnen .....

2

—

3

—

7

*2

12

2

Summa vtr

20

8

24

4

30

4

74

16

1 I slöjd, enligt särskilda bestämmelser.

Tabell 7. Undervisningstiden för eleverna i ämnen med förstärkningsanordningar

(undervisning i halvklass, laborationer i halvklass) enligt Timplaner

och huvudmoment och enligt skolberedningens förslag till

läroplan för grundskolan

Ämne

Försöksskolan, årskurs 1—9

Grundskolan, årskurs 1—9

Antalet för- stärknings- timmar -)- eller — i åk

4—9

Antal

vtr

Antal vtr

först.-anordn.

i åk 4—9

Antal

vtr

Antal vtr

först.-anordn.

i åk 4—9

Svenska .............

66

68

2

+ 2

Matematik ..........

38

1

40

_

— 1

Engelska ............

20,5

4

21

Biologi ..............

6

0,5

5

1,5

+ 1

Kemi ...............

4.5

1,5

4

1,5

±0

Fysik ...............

6

1,5

6

1,5

±0

Summa vtr

—

8,5

—

9,5

+ 1

Beredningen finner nuvarande möjligheter till gruppindelning på mellanstadiet

i textilslöjd liksom i trä- och metallslöjd otillfredsställande och föreslår, att den

första delningen skall få ske redan när antalet elever i skolan uppgår till 21,

men att för delning av större elevantal nuvarande bestämmelser (100 § Fs) skall

bibehållas. Bestämmelserna bör gälla både låg- och mellanstadiet. I detta sammanhang

föreslår beredningen jämväl att de äldre benämningarna »manlig» och

»kvinnlig» slöjd nu definitivt bör upphöra att användas.

Vad beträffar frågan om möjligheter för skolan att anordna instrumentalmusik

och körsång är det beredningens mening, att nuvarande bestämmelser inom försöksskola

angående visst utbyte av lektioner i andra ämnen mot de här nämnda

bör överföras till grundskolan. Det är vidare rimligt, framhåller beredningen, att

den i realskolan existerande möjligheten till extra timtilldelning för instrumen
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

talmusik, kör- och solosång överföres till grundskolan. Beredningen har i sina

kostnadsberäkningar upptagit visst, ungefärligt belopp för ändamålet.

Ett av beredningens läroplansdelegation angivet program för skolans fritidsverksamhet

kan enligt beredningen knappast nu föreslås till genomförande utan

ytterligare överväganden.

Beredningen övergår därefter till att stadievis något närmare presentera förslagens

innebörd och omfattning.

I enlighet med departementschefens uttalanden i propositionen till 1950 års

riksdag (nr 70, s. 219) har också den försöksvis bedrivna enhetsskolan organiserats

med ett treårigt lågstadium, dock utan att detta erhållit i alla avseenden

stadgemässiga konsekvenser. Vissa förändringar i fråga om tredje årskursens

tillhörighet har emellertid företagits under 1950- och början av 1960- talet, även vad beträffar folkskolan. Skolberedningen föreslår nu i överensstämmelse

härmed, att grundskolans lågstadium skall omfatta årskurserna 1—3. I de

fall, t. ex. i B-skolor, då tredje årskursen av organisatoriska skäl måste sammanföras

med högre årskurser innebär detta att en del av lågstadiet fogas till mellanstadiet.

Trots de övervägande goda erfarenheterna för lågstadiets del av försökstiden

föreslås dock vissa mindre ändringar i läroplanen för detta stadium. Sålunda

har beredningen funnit det motiverat att föreslå en ökning med en veckotimme

i undervisningstiden för ämnet matematik, medan ämnet hembygdskunskap fått

vidkännas motsvarande minskning. Ämnena på lågstadiet, vilka föreslås bli

desamma som i försöksskolan, liksom även timfördelningen och möjligheterna

till undervisning i halvklass framgår av timplan för årskurserna 1—6.

Då årskurs 3 enligt beredningens förslag definitivt överföres till lågstadiet,

uppstår i skolor av b-typ och B2-typ ett speciellt problem av närmast organisatorisk

art. Beredningen har därför utarbetat förslag till timplaner jämte tillhörande

exempel på arbetsordningar för skolor av klasstyp bv och B2v (v =

variant), i detta fall klasser bestående av årskurserna 1, 2 och 3 respektive årskurserna

4, 5 och 6. Det är enligt beredningens mening önskvärt att man, då så

befinnes möjligt och lämpligt, prövar dessa klasstyper. I

I det tidigare avsnittet om några principiella frågor har vissa förhållanden av

största betydelse för arbetet på mellanstadiet och för stadiets organisation

redan behandlats. Dit hör t. ex. införandet av ämnet engelska i årskurs

4, timfördelningen för detta ämne, vissa förändringar beträffande ämnena

svenska och matematik samt ändringar i fråga om förstärkningsanordningarna.

De väsentligaste förändringarna därutöver som föreslagits av beredningen ligger

på det pedagogiska området och går i huvudsak tillbaka på erfarenheter från försöksverksamheten.

Denna har visat på behovet av variationer i undervisningsmetoder

och arbetsformer samt i sättet att åstadkomma samverkan vid

undervisningen i mellanstadiets ämnen. Den har också understrukit ett behov av

planmässighet i fråga om dessa variationer. Ett ensidigt utnyttjande av en enda

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

metod eller en enda arbetsform är inte att rekommendera. Det synes vidare

erforderligt, att den traditionella ämnesläsningen på mellanstadiet efter hand

lämnar större utrymme för samlad undervisning och periodläsning i syfte att

skapa bättre förutsättningar för att göra undervisningen meningsfylld för eleverna

och för att lättare kunna anpassa den till deras intressen och deras åldersmässiga

förutsättningar. Samverkan mellan undervisningen i svenska och orienteringsämnen

liksom i övningsämnen och orienteringsämnen är angelägen.

För mellanstadiets del har beredningen föreslagit att veckotimtalet i årskurs 4

skall bibehållas vid 34, medan i årskurserna 5 och 6 en minskning föreslås från

nuvarande 36 till 35 vtr i vardera årskursen. Svenska har genom läroplansförslaget

fått en förstärkt ställning dels genom en timplaneökning, dels genom den

samordning av undervisningen med övriga ämnen som den föreslagna kursplanen

bör kunna främja. Möjligheten för kommunerna att anordna undervisning

i slöjd under 2 vtr i årskurserna 4—5 som tidigare förelegat har föreslagits utgå.

Motiveringen härför är bl. a. det ökade inslaget av manuellt arbete i övriga ämnen

på mellanstadiet och den förstärkning som ämnena slöjd och verkstadsarbete

erhållit på högstadiet. I fråga om ämnet slöjd bör som en nyhet noteras

förslaget om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall undervisas

i textilslöjd och flickorna i träslöjd. Vidare bör om timplanen för mellanstadiet

framhållas, att en av de fyra veckotimmarna i slöjd i årskurs 6 efter skolstyrelsens

beslut får utbytas mot hemkunskap.

I syfte att främja en önskvärd utveckling av det inre arbetet i samband med

en lika önskvärd samverkan vid undervisningen i mellanstadiets ämnen har

beredningen föreslagit en förändring, som i fråga om timplanen måhända mest

ter sig som en redaktionell ändring men som i realiteten varit vägledande vid

uppgörandet av motsvarande kursplaneförslag. Ämnena kristendomskunskap,

samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap har såväl tim- som kursplanemässigt

samlats till en grupp benämnd orienteringsämnen, och inom denna

grupp har de fyra sistnämnda ämnena ett gemensamt timtal, för övrigt i överensstämmelse

med vad som nu gäller för försöksskolan. Utöver de nämnda ämnena

ingår i timplanen för mellanstadiet även ämnena svenska, matematik,

engelska, musik, teckning, slöjd och gymnastik. Beträffande undervisningstidens

fördelning mellan de olika ämnena hänvisas till sammanställningen på s. 109. I

I fråga om högstadiet anföres, utöver vad som tidigare och i andra sammanhang

angivits, i huvudsak följande.

Beredningen avvisar det ibland framförda önskemålet om att högstadiet skall

kunna bestå av studievägar av olika längd.

De förstärkningsanordningar som föreslagits för grundskolans olika stadier är

avsedda att ge läraren större möjlighet att lära känna de enskilda eleverna, att

underlätta en mera personlig handledning och tillämpning av individualiserande

arbetsformer samt att ge eleverna arbetsuppgifter med vilka de kan fortsätta

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

under de timmar klassen är samlad liksom vid arbete i hemmet. Någon omgruppering

av eleverna mellan olika klasser under dessa timmar är inte avsedd.

° I ett särskilt kapitel (kap. 20) behandlas frågan om teoretisk och praktisk

yrkesorientering, men beredningen förutskickar redan i detta sammanhang att

praktisk yrkesorientering skall ingå som en obligatorisk del av skolans verksamhet

för samtliga elever samt att den bör förläggas till årskurs 8.

Beredningen redovisar sammanfattningsvis de föreslagna tillvalsgrupperna i

årskurserna 7—8, vilka återges längre fram (se s. 112) och linjerna i årskurs 9

(s. 112).

Vid konstruerandet av grupperna har beredningen till väsentliga delar tillgodogjort

sig erfarenheter från försöksverksamheten med nioårig enhetsskola.

Frekvensen av ämnen för fritt tillval redovisas i de årliga försöksrapporterna och

har givit god ledning. Antalet grupper i årskurs 7 uppgår till 5, medan 9 grupper

föreslagits i årskurs 8. I sistnämnda årskurs är två av grupperna skilda från de

övriga på så sätt, att de innehåller var sitt s. k. karaktärsämne. Den brist pa

studiehåg som kan föreligga hos en del elever under åttonde året bör lättare

kunna bemästras, om skolan kan erbjuda dem ett par tillvalsgrupper med viss

målinriktning. Dessa två grupper har givits merkantil respektive teknisk inriktning.

Genom sin konstruktion och sitt kursinnehåll kan de i vissa avseenden förbereda

ett kommande linjeval i årskurs 9 utan att för den skull innebara ett

linjeval i årskurs 8. Den tekniska gruppen får 4 vtr »teknisk orientering» i arskurs

8 och ämnet bör kunna förstärkas genom ämnet slöjd och genom att eleven

kan få tillfälle till teknisk ritning i ämnet teckning. Den merkantila tillvalsgruppen

har likaså 4 vtr i ett karaktärsämne, nämligen handelskunsKap. Genom

att de elever som väljer denna grupp får avstå från slöjd kan eleverna trots

ämnesträngseln erhålla undervisning i det andra främmande språket. Aven lor

deras del kan självfallet undervisningen i teckning anpassas till deras val av

grupp.

Tillvalet av grupper i årskurserna 7 och 8 utmynnar i årskurs 9 i en genomförd

linjedelning. Beredningen, som föreslår att den nuvarande linje 9a avvecklas

och att den nuvarande linje 9y omvandlas på det sätt som narmare beskrives i

kapitlet om den förberedande yrkesutbildningen, föreslår vidare att undervisningen

i årskurs 9 bör inriktas mot fem sektorer: en teoretisk, en allmänutbildande,

en teknisk-mekanisk, en för kontor och handel och slutligen en för husliga och

vårdande yrken. Inom var och en av de fyra sistnämnda sektorerna erbjudes

möjlighet till en mer teoretiskt och en mer praktiskt inriktad utbildning.

Linjerna inom de fem sektorerna blir då följande

1. linje 9g gymnasieförberedande linje

2. linje 9h humanistisk linje

linje 9p allmänpraktisk linje

3. linje 9t teknisk linje

linje 9mek mekanisk linje

4. linje 9m merkantil linje

linje 9ha handelslinje

5. linje 9s social-ekonomisk linje

linje 9ht hushållsteknisk linje

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962

Beredningen har övervägt att lägga in även en estetisk linje i årskurs 9 men

funnit att en sådan inte bör ingå i årskursens reguljära uppsättning av utbildningsvägar.

Detta bör dock inte utgöra hinder för att den skall få upprättas i

sadana fall da särskilda skäl härtill föreligger.

Som tidigare framgått har åtskilliga av linjerna en ganska stor gemensam

kärna av ämnen. Beredningen är självfallet på det klara med att varje högstadieskola

knappast kan upprätta fristående klasser på samtliga linjer. Men genom

samläsning i gemensamma ämnen och upprättande av tillvalsgrupper på de

villkor beredningen på annat ställe föreslår, bör det bli möjligt att även i skolor

med måttligt antal elever i varje årskurs bjuda eleverna flertalet av de föreslagna

linjerna. För beredningen framstår det därjämte som särskilt viktigt,

att de linjer som upprättas i en kommun blir likvärdiga med motsvarande linjer

i andra kommuner. Elasticiteten i systemet måste således ligga i antalet linjer/

grupper som kan upprättas, inte i skillnader i värdet hos de linjer/grupper som

kunnat upprättas. Ytterligare synpunkter på det behövliga elevunderlagets storlek

redovisar beredningen i ett senare kapitel om interkommunal samverkan.

Inom försöksskolan finns det för närvarande möjlighet för de elever som valt

fel att få skolans hjälp med att välja om, att genom stödundervisning kunna gå

över till annan studieväg. Möjligheten torde också i viss mån ha utnyttjats för

hjälp till elever som på grund av sjukdom varit borta från skolan någon tid och

därför blivit efter i arbetet. Beredningen föreslår, att denna möjlighet till att i

viss omfattning lämna stödundervisning bibehålies.

Utsträckningen av skoltiden till nio år medför att grundskolan mer eller mindre

kommer in på områden, som tidigare varit förbehållna andra skolformer. Det kan

då uppstå vissa problem angående grundskolans högstadium och

anslutande skolformer.

Grundskolan är en skola för alla och den måste utformas med hänsyn härtill.

Det är då inte möjligt eller rimligt att låta dess utformning annat än i mindre

grad bestämmas av de mottagande skolformernas önskemål var för sig. Dessa

måste i stället anpassa sin undervisning efter den utformning som grundskolan

ges.

I anslutning till ett under försökstiden och även i de senaste årens debatt

framfört förslag uttalar beredningen som sin principiella uppfattning, att den

nioåriga grundskolan så långt detta är möjligt skall utgöra en obruten enhet.

I princip bör samtliga linjer i årskurs 9 behållas i grundskolan. De skäl som talar

för denna av beredningen deklarerade uppfattning är i stort sett desamma oberoende

av vilka linjer i årskurs 9 det rör sig om.

Enligt en fast tradition förekommer ett allmänt gymnasium nästan undantagslöst

organiserat tillsammans med en realskola. Beredningen redovisar (SB s.

323 f.) de skäl som talar för respektive emot att en liknande anordning även

framgent bibehålies men avstår från ett principiellt ställningstagande, i all synnerhet

som denna fråga berör inte enbart grundskolan utan även andra skol
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

former, främst då gymnasiet. Först då pågående utredning om de gymnasiala

skolformernas framtida organisation och innehåll avslutats, torde det vara möjligt

att ta definitiv ställning till denna fråga. Beredningen vill dock framhålla,

att så länge samorganisation mellan grundskolans högstadium och efterföljande

skolform förekommer, denna inte bör vara exklusivt begränsad till gymnasiet.

Nära knutna till problem angående grundskolans högstadium och anslutande

skolformer är frågor rörande för högstadiet erforderligt elevunderlag

m. m. Dessa behandlas i huvudbetänkandets kapitel 37.

Beredningen lämnar där inledningsvis (SB s. 621 ff.) som allmän bakgrund en

kort redogörelse för grundläggande principer vid skolplaneringen så som de efter

hand utformats och numera tillämpas av i första hand länsskolnämnderna och

skolöverstyrelsen.

Med utgångspunkt i den av skolberedningen själv föreslagna högstadiekonstruktionen

diskuteras därpå den för planeringsarbetet viktiga frågan om erforderligt

elevunderlag för grundskolan. Beredningen konstaterar, att dess konstruktion

av högstadiet är så utformad, att den låter anpassa sig efter mycket

varierande förhållanden i fråga om högstadiernas omfattning. Denna elasticitet

i konstruktionen medför, att det hittills som riktpunkt för planeringen gällande

minimiantalet om 75 barn per årskull i stort sett synes tillräckligt även för den

högstadieorganisation beredningen vill se förverkligad. En annan sak är, framhåller

beredningen, att man givetvis inte har garantier för att kunna organisera

undervisning på högstadiets samtliga linjer i årskurs 9 förrän vid ett större elevunderlag

än 75 elever per årskurs.

Beredningen redovisar (SB s. 624 f.) även resultatet av vissa hypotetiska beräkningar

angående erforderligt minsta antal elever vid olika antal tillvalsgrupper

i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Därvid konstateras, att även

för elever i högstadieområden mindre än den normala minimistorleken kommer

det nya högstadiet att tillhandahålla rikare valmöjligheter i fråga om studievägar

än vad försöksverksamheten hittills kunnat erbjuda.

I anslutning till vad beredningen anför i fråga om erforderligt elevunderlag

för högstadierna berörs också frågan om s. k. partiella högstadier. Det erinras

om att förslagen om sådana partiella högstadier ibland har avsett avkortade,

ibland spjälkade högstadier.

På anförda grunder (SB s. 626 f.) finner beredningen ett avkortat högstadium

så mycket sämre än ett fullständigt, att det inte kan godtagas. I fråga om ett

från och med årskurs 7 spjälkat högstadium, som beredningen också anför starka

skäl emot, erinrar beredningen om att detta numera knappast längre behöver

diskuteras, sedan departementschefen och riksdagen år 1957 (prop. 1957:106

s. 65) tagit avstånd därifrån.

Beredningens förslag i fråga om partiella högstadier betyder dock självfallet

inte, att beredningen räknar med att högstadiets samtliga studievägar skall komma

till stånd i alla högstadieområden. Om i ett högstadieområde ett så litet

antal elever väljer viss linje i årskurs 9, att de enligt gällande minimital för upp
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

rattande av särskild klass eller undervisningsgrupp ej kan inom området beredas

undervisning enligt sådan linje — det måste alltså röra sig om mindre än fem

elever — medan dylik undervisning däremot meddelas vid ett angränsande högstadieområde,

bör i princip hinder inte möta för ett interkommunalt samarbete

innebärande att dessa enstaka elever ett visst år överföres till det senare högstadiet,

om sa är praktiskt möjligt med hänsyn till restidsavstånd m. m.

Att däremot tillskapa en högstadieorganisation, enligt vilken vissa elever

systematiskt och regelmässigt — just på grund av sin särskilda studieinriktning

— sorteras ut ur det egna högstadiet för att sändas till ett annat, vore att

upprätta en form av avsiktligt ofullständiga högstadier, som beredningen menar

inte bör få förekomma.

För att bilda sig en uppfattning om den praktiska genomförbarh„e

tC a V h ° § s 1 a d * e f ö r s 1 a g e t har beredningen låtit undersöka detta

pa forhållandena inom sex försökskommuner, tre från stad och tre från landsbygd.

Analysen av beredningens högstadieplan utfördes på så sätt att vederbörande

rektor mot bakgrunden av elevernas redan träffade tillval gjort en

bedömning av hur samtliga elever på det läsåret 1960/61 befintliga högstadiet

sannolikt skulle ha valt tillvalsgrupp enligt beredningens förslag, om de haft

detta att tillgå i stället för försöksskolans högstadium. Totalt ingår i undersökningen

mer än 2 400 elever.

För att man lättare skall kunna bedöma de resultat som analysgruppen kommit

fram till har beredningen givit en samlad översikt (SB s. 325 f.) av de sex

analysområdenas skolorganisatoriska struktur i början av höstterminen 1960,

dvs. den tidpunkt som analysen avsåg.

För sitt arbete fick de sex rektorerna vissa förutsättningar angivna. Deras

arbete med därtill hörande kommentarer av analysresultaten grundar sig på

den timplan och de tillvalsgrupper som förelåg vid tiden för den företagna analysen.

Dessa skiljer sig något från dem som beredningen slutgiltigt föreslår.

Skillnaderna är dock obetydliga och de ändringar som företagits kan inte bedömas

ha så avsevärt ändrat de förutsättningar som förelåg vid tiden för den

företagna analysen, att de på något sätt rubbar de allmänna slutsatser som på

grundval av analysen kunnat dras i fråga om genomförbarheten och hållbarheten

av skolberedningens förslag till grundskolans innehåll och utformning.

Beträffande möjligheterna att tillgodose elevernas sannolika önskemål framhålls

från de tre i undersökningen ingående städerna att det endast är ett försvinnande

fåtal elever, vilkas tillval ej kunnat realiseras.

En preliminär schemaläggning för alla analysområdena visar, att schemaläggaren

inte i något fall ställts inför problem, som bedömts som oöverstigliga. Ingen

i gruppen har nödgats konstatera att schemat »inte går ut».

Vilka har då konsekvenserna blivit av den nya organisationen i fråga om läraroch

lokalbehovet? Analysgruppens resultat i dessa hänseenden kan samman
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

fattas sålunda: ingen (i varje fall ingen nämnvärd) ökning av lokalbehovet och

heller ingen ökning (i själva verket någon minskning) i det samlade lärarbehovet.

En mer detaljerad redovisning av undersökningsresultatet återfinnes i betänkandet

(SB s. 326 ff.) med angivande av såväl positiva som negativa iakttagelser.

Allmänt anser analysgruppen emellertid den föreslagna högstadieorganisationen

uppenbarligen vara i stort sett realistisk och tilltalande. En påtalad svårighet

med klassjöreståndarskapet som kan komma att uppstå, belyses av beredningen

tämligen ingående (SB s. 331 f.).

Det framgår av beredningens inställning till skolans elevvårdande uppgifter

(SB s. 145 och 202), att klassföreståndaren enligt dess uppfattning har en central

roll i grundskolans verksamhet. De svårigheter att sköta klassförestandarskapet

som alltid föreligger måste av naturliga skäl accentueras på ämneslärarstadiet.

Skolberedningen är också medveten om att den föreslagna högstadiekonstruktionen

och högstadiets därmed sammanhängande timplan kan medföra en viss

fara för splittring i arbetet och därmed också en risk för att klassföreståndarnas

arbete skall försvåras. Detta är en av anledningarna till att beredningen sa enträget

framhåller betydelsen av samordning vid undervisningen i olika ämnen

på högstadiet och låtit detta ta sig uttryck i läroplanen på olika sätt.

Beredningen har vidare i sitt förslag till saväl läroplan som betygsättningsbestämmelser

utgått från att alla ämnen skall vara likvärda, och man torde därför

nu böra allvarligt pröva att utse även övningslärare till klassföreståndare.

Vidare borde, menar beredningen, i åtskilliga fall en och samma lärare, med

erforderlig reglering av tjänstgöringsskyldigheten kunna vara klassföreståndare i

två klasser. Beredningen erinrar också om att bl. a. den föreslagna minskningen

i elevantalet i klasserna bör ge klassföreståndaren ökade möjligheter att komma

i kontakt med sina elever. Skolberedningen finner det också naturligt, att lärare

med klassföreståndarens uppgifter på högstadiet, vid rektors uppgörande av

tjänstefördelningen för året, skall kunna erhålla tillgodoräkning i undervisningsskyldigheten.

Likaså finner skolberedningen det rimligt, att klassföreståndare —

efter rektors medgivande — i angelägna ärenden äger rätt att samla sin klass

eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under läsdagen, även på undervisningstid

som ligger utanför hans eget ämne.

Nära sammanhängande med timplanens utformning är, som flera gånger

nämnts, frågan om elevernas gruppering vid uppflyttning till högre

årskurs. Där föreslår beredningen följande.

Som allmän regel för uppflyttning av elever, i sin helhet tillämplig på låg- och

mellanstadiet, bör gälla, att elev vid uppflyttning i årskurs bör få behålla sina

lärare och klasskamrater. Principen återges i förslaget till skolstadga.

I fråga om grupperingen av eleverna på högstadiet har beredningen, sasom

redan nämnts, föreslagit följande.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen, med undantag för de

kursuppdelade ämnena engelska och matematik, hålles eleverna i årskurserna

4# — ISihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 61)

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

7 och 8 samlade i sina ursprungliga klasser. För undervisningen i tillvalsämnen

liksom i de nyssnämnda kursuppdelade ämnena sammanföres eleverna till undervisningsgrupper

enligt sina tillval av ämnen och kurser. Avvikelse i särskilda

fall från regeln om att eleverna skall hallas samlade i sina ursprungliga klasser,

föranledd av sådana praktiska omständigheter som att elever kommer till högstadiet

från olika bygdeskolor med små klasser som måste slås ihop m. m. avses

få beslutas av rektor.

Om i enstaka fall under arbetet i årskurs 7 eventuellt skulle ha uppkommit

speciella svårigheter, skall sasom en särskild undantagsåtgärd skolstyrelsen

kunna efter förslag av rektor och kollegium vid uppflyttning av eleverna till

årskurs 8 besluta om avvikelse från regeln om klassernas sammanhållande.

Skolberednmgen vill ytterligare understryka dessa avvikelsers karaktär av

undantagsfall motiverade av speciella omständigheter.

Avvikelser från huvudregeln, föranledda av andra än ovan nämnda omständigheter,

t. ex. syftande till pedagogiska försök, som förutsätter annan elevgruppering

än den reguljära, bör få förekomma enligt beslut av länsskolnämnden efter

framställning av skolstyrelsen.

Beredningen har sammanfattat sin ståndpunkt i dessa frågor vad gäller årskurserna

7 och 8 i följande förslag till stadgebestämmelse:

Vid uppflyttning till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna behålla sina

klasskamrater.

Rektor må i särskilda fall besluta om avvikelse härifrån som föranledes av

högstadiets omfattning, ojämnheter vid val av tillvalsgrupper, tillgången på

lärare, lokaler och undervisningsmateriel eller liknande.

Vid uppflyttning till årskurs 8 må i särskilda undantagsfall skolstyrelsen efter

förslag av rektor och kollegium besluta att sammanföra eleverna i klasser enligt

deras val av tillvalsgrupp, om det påkallas av det samlade arbetsresultatet i

arskurs 7 eller av brist på lärare med erforderlig kompetens.

Avvikelse av annan anledning än i andra och tredje styckena sägs må beslutas

av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande av rektor

och kollegium.

Vid undervisningen i årskurs 9, där timplanen upptar en fullständig linjedelnmg,

sammanföres eleverna på lämpligt sätt till klasser enligt sina val av linjer

i årskursen.

En nioårig skola för alla barn med den målsättning för grundskolan som skolberedmngen

funnit motiverad och lämplig måste rimligen bli ganska rikt sammansatt,

framhåller beredningen. För att belysa innebörden av sina förslag har

den givit en översiktlig sammanfattning med en schematisk översikt

över grundskolan jämte till denna anknytande utbildnings- och verksamhetsområden.

Därjämte ges en översikt över hur timfördelningen för några av grundskolans

ämnen utfaller i jämförelse med försöksskolan och realskolan samt en

sammanställning över de olika ämnena och deras förekomst på samtliga stadier

m. m.

s. 107 Kontrollera mot PDF

.5

J i

l-i

IT)

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

107

Teoretisk

Sektor för

Teknisk-mekanisk

Merkantil sektor

Värdande-huslig

sektor

allmänutbildning

sektor

sektor

(12)

G gm-

>

T»

er

C

Yrkes-

Yrkes-

Yrkes-

Yrkes-

Öl)

nasi-

:0

z

C

TJ

Humanis-

skola;

Teknisk

skola;

Merkantil

skola;

Soc- ek.

skolo;

(IO)1 2 * * 5 6->

um

-Q

S

i

C.

tisk skola

Näringsliv

fackskola

Näringsliv

fackskola

Näringsliv

fackskolo

Näringsliv

41

41 Än

9 h

9 o

91

9 mek

9m

9 ha

9s

; 9 ht

Åk 9

28+7 vtr

28+7 vtr) 13+22 vtr

28+7 vtr] l3+22vtr

28+7vtr]l3+22vtr

In

28+7vtr;i3+2Zvtr

Åk 8

Åk 7

Åk 6

Åk 5

Åk 4

Åk 3

Åk 2

Åk I

2.4*4 vtr obl. Ämnen

22+4+4 vtr obl. ämnen l^v|r)l^

35 vtr obl. ämnen, varav engel$ka4vtr

I 12.1 3 141516 7 8 9

2 3 4 5

TÄÄat7

35 vtr obl. ämnen, var av engelska 5 vtr

34vtr obl. ämnen, varav engelska 2vtr

30 vtr obl. ämnen

24 vtr obl. ämnen

20 vtr obl. ämnen

sT

Tillvalsgrupper ''

Diagram 1. Schematisk översikt över grundskolan jämte anslutande utbildnings- och

verksamhetsområden

1 I åk 7 är 1 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs och

4 vtr obligatorisk undervisning i engelska, antingen allmän eller särskild kurs.

2 I åk 8 är 4 vtr obligatorisk undervisning i matematik, antingen allmän eller särskild kurs.

a I åk 9 anges för varje linje först antalet vtr för gemensamma ämnen, därefter veckotimtalet för

linjens tillvalsämnen.

* »Luckan» mellan årskurserna 9 och (10) markerar att övergången från viss linje i årskurs 9

naturligen kan ske även till annan fortsatt utbildning än den som i schemat utgör fortsättning på

linje i åk 9.

6 Parentes omkring de tre senaste årskurserna markerar att eleverna inte behöver gå direkt från

grundskola till fortsatt utbildning. För vissa sådana utbildningar torde det bli regel med ett

kortare eller längre uppehåll för förvärvande av erforderlig praktik.

“ Se förteckning s. 112.

Anmärkningar:

Utöver i schemat angiven utbildning tillkommer för årskurserna 1—9 specialklasser enligt därom

gällande bestämmelser.

1 årskurserna 1—6 läser eleverna utan omgruppering tillsammans enligt sammanhållen laroplan.

I årskurserna 7—8 omgrupperas eleverna i undervisningsgrupper enligt tillval av ämnen i tillvalsgrupper

och av kurs i kursuppdelat ämne. Vid undervisningen i övriga ämnen läser eleverna tillsammans

med kamraterna från föregående år.

I årskurs 9 uppdelning av eleverna på klasser enligt linjeval.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

1. Jämförelse mellan Timplaner och huvudmoment och grundskolans läroplan.

I sammanställningen nedan anges för de upptagna ämnena deras procentuella

(%) andel av den totala undervisningstiden (a) i samtliga årskurser och (b)

på högstadiet.

Ämne

a: i årskurserna 1—9

b: på högstadiet

Enl. Toh

(tot. 293 vtr)

Enl. SB

(tot. 283 vtr)

Enl. Toh

(tot. 113 vtr)

Enl. SB

(tot. 105 vtr)

Svenska .........................

22,5

24,0

9,7

10,5

Matematik .............

13,7

14,1

11,5

11,4

Moderna språk

13,1

12,0

25,2

21,9

Engelska ...................

7,0

7,4

9,3

9,5

Tyska (språk 2) ................

5,1

4,6

13,3

12,4

Franska .................

1

—

2,7

2. Jämförelse mellan veckotimtalen i femårig realskola och årskurserna 5—9 i

grundskolan enligt beredningens förslag (inom parentes anges antalet veckotimmar

i grundskolans motsvarande klasser) visar följande:

Sv

Eng

Ty

Fr

Ma

l6 .....

• 6 (8)

6 (5)

—

_

4

(5)

2“ .....

• 6 (8)

5 (4)

—

—

5

(5)

3‘ ......

4 (3)

4 (4)

5 (5)

—

3

(4)

45 ......

• 3 (3)

3 (3)

5 (4)

—

4 + 1 (4)

5 ...... 3 (5) 3 (3)

Jämförelsen för dessa årskurser visar

svenska får en ökning med 5 vtr;

5 (4)

sålunda att

3 (0)

4 + 1 (4)

engelska far samma veckotimtal, om man för grundskolan medräknar de två

veckotimmarna i årskurs 4;

tyska minskas med 2 vtr;

franska utgår;

matematik får oförändrat veckotimtal, om för realskolan de två extratimmarna

inräknas.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962 109

Timplan för årskurserna 1—6

i skolor av klasstyp a och A

Ämne

Årskurs

1

2

3

4

5

6

An-

tal

vtr

Där- av i

grp

An-

tal

vtr

Där- av i

grp

An-

tal

vtr

Där- av i

grp

An-

tal

vtr

Där-

av

vtr

först.

An-

tal

vtr

Där-

av

vtr

först.

An-

tal

vtr

Där-

av

vtr

först.

Svenska ........

9

5

ii

2

ii

1

10

8

8

Matematik .....

4

2

4

1

5

1

5

5

5

Engelska .......

”2

5

2

4

i

Orienterings-

ämnen:

Kristendoms-

2

2

2

2

2

2

kunskap ....

Hembygds-

kunskap ..••

3

1

4

1

5

Samhälls-

kunskap ....

Historia ......

86

"6

*6

Geografi ......

Naturkunskap .

Musik4 .........

1

1

2

2

2

1

Teckning .......

2

2

2

Slöjd5 ..........

2

2

2

4(3)

Gymnastik” .....

1

2

3

3

3

3

Summa vecko-

timmar1. *•7 ...

20

8

24

4

30

2

34

—

35

2

35

i

Anmärkningar

1 Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr

därav, då klass av a-typ med lägst 15 elever må delas i två grupper, respektive då förstärkningsanordning

må tillämpas i klass av A-typ med lägst 21 elever.

* Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma

förutsättningar för samlad undervisning och periodläsning, blir det stundom erforderligt göra

modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets veckor av den

anslagna tiden. Timplanens tillämpning i dessa sammanhang framgår dels av läroplanens allmänna

riktlinjer, dels av exempel på arbetsordningar och arbetsplaner m.m., fogade till läroplanen.

* Undervisningstiden fördelas på fyra lektionstillfällen varje vecka.

4 Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.

5 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser. I årskurs 6 kan, om skolstyrelsen så beslutar,

1 vte slöjd utbytas mot 1 vte hemkunskap.

4 Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar.

» Undervisning i trädgårdsskötsel bör anordnas, där omständigheterna så medgiver. Sammanlagt

högst 20 lektioner må varje läsår användas för detta ändamål och tid tagas från timplanens

ämnen efter skolchefens bedömande i samråd med vederbörande lärare.

* Fördelning av undervisningstiden på samhällskunskap, historia, geografi och naturkunskap skall

huvudsakligen ske enligt följande plan, uppgjord under den förutsättningen, att man varje läsår

disponerar 35 • 6 = 210 lektioner.

Sk Hi

Antal lektioner i årskurs 4: 30 40

, ... 5: 30 60

. ... 0: 30 60

Ge

Na

Repetition m. m.

70

60

10

60

50

10

60

50

10

s. 110 Kontrollera mot PDF

110 Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Timplan för årskurserna 7—9

Ämne

Årskurs

7

8

9g, 9h, 9t,

9m, 9s

9mek, 9ha,

9ht, 9p

An-

tal

vtr

Där-

av

först.

An-

tal

vtr

Där-

av

först.

An-

tal

vtr

Där-

av

först

An-

tal

vtr

Där-

av

först

Obligatoriska ämnen:

Svenska ......................

3

1

3

1

5

3

Matematik....................

4

4

4

Engelska......................

4

Orienteringsämnen:

Kristendomskunskap .........

2

2

1

Samhällsorienterande ämnen:

Samhällskunskap ..........

1

2

2

2

Historia ..................

0

3

2

Geografi ..................

0

3

2

2

Naturorienterande ämnen:

Biologi ...................

3

1

0

2

0,5

2

0,5

Kemi.....................

0

2

1

2

0,5

Fysik ....................

2

0,5

2

0,5

2

0,5

Musik5 ........................

•2(1)

|

|

|

Teckning .....................

2

j7 4

j T 4

2

Slöjd4 .................

”1 (2)

1

Hemkunskap4 .................

3

Gymnastik5 ...................

3

3

2

2

Praktisk yrkesorientering5 ......

Tillvalsämnen4''9................

5

7

7

1022

Summa veckotimmar1''5

35

2,5

35

2,5

35

1,5

35

0,5

Anmärkningar

Antal vtr för årskursen anges i vänstra kolumnen här ovan. I högra kolumnen anges antal vtr

därav som avser förstärkningsanordningar, då klass med lägst 21 elever vid undervisning i svenska

och nybörjarundervisning i det andra främmande språket eller klass med lägst 17 elever vid laborationer

i biologi, kemi och fysik må indelas i två grupper.

Vid uppgörande av arbetsordningen och vid planering av undervisningen i syfte att åstadkomma

förutsättningar för en samordning av undervisningen och för periodläsning, blir det stundom erforderligt

göra modifikationer i timplanens ämnesuppdelning och i en likformig fördelning på läsårets

veckor av den anslagna tiden.

Dessutom frivillig instrumentalmusik och frivillig körsång enligt därom gällande bestämmelser.

4 Gruppindelning enligt därom gällande bestämmelser.

Dessutom friluftsverksamhet enligt särskilda bestämmelser och anvisningar. Under varje årskurs

på högstadiet må två friluftsdagar användas för studiebesök och exkursioner. I årskurs 8 skall två

friluftsdagar användas till obligatorisk undervisning i brandskydd och olycksfallsvård och i årskurs

9 två dagar eller fyra halvdagar (minst tio lektioner) till obligatorisk undervisning i barnavård.

Undervisningstiden för musik och slöjd i årskurs 7 fördelas på respektive ämnen efter elevernas

val i antingen 2 + 1 eller 1+2 vtr.

'' Undervisningstiden för musik, teckning och slöjd fördelas på respektive ämnen efter elevernas val

i alternativt 2 + 2 + 0, 2 + 0 + 2 eller 0 + 2 + 2 vtr i årskurs 8 och i linjerna g, h och s inom

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. May.ts proposition nr 5 b år 1962

årskurs 9; i linjerna t och m inom årskurs 9 antingen 2 + 2 + 0 eller 0 + 2 + 2 vtr; i Övriga linjer

inom årskurs 9 alternativt 2 + 0+0, 0 + 2 + 0 eller 2 vtr engelska.

• Praktisk yrkesorientering omfattar för varje elev i årskurs 8 tre hela lasveckor fördelade på

2-3 praktikperioder på lika många arbetsplatser. Under varje period deltar halva klassen i orienteringen

på arbetsplatserna och är sålunda frånvarande från den schemabundna undervisningen i

skolan, där övriga elever samtidigt erhåller undervisning i halv klass. _

* Deltagandet i undervisning i tillvalsämnen är obligatoriskt för eleverna. Varje elev ager vaja

en av de i timplanen för årskurserna 7 och 8 fastställda tillvalsgruppema med de ämnen och de

veckotimtal, som där angives (s. 112), och en av de för årskurs 9 fastställda linjerna (s. 112).

10 Fördelning av undervisningstiden på yrkesämnen enligt särskild plan (nedan).

Yrkesämnen på vissa linjer i arskurs 9 (jfr s. 112)

Linje

Ämne

Antal

vtr

Summa

vtr

Mekanisk linje

Yrkesarbete: bänkarbete, maskinarbete,

varmbearbetning, tillämpningsövningar

17

Yrkesteori: verktygslära, verktygsmaskin-

lära, maskinelement, materiallära, skärning,

svetsning och lödning, yrkesräkning, ma-

terialhantering, produktionsteknik,

branschkännedom, yrkeshygien

5

22

Handelslinje

Svensk övningskurs

2

Handelsräkning

4

Handelslära

2

Bokföring

3

Allmän varukännedom

2

Maskinskrivning

3

Butiksarbete eller kontorsarbete

6

22

Ilushållsteknisk linje

Bostad och inredning

4 (1)

Ekonomi och arbetsorganisation

2 (1)

Kost och matlagning

7 (1)

Textilier och sömnad

5 (1)

Barnavård och familjekunskap

4 (2)

22

Anmärkning: Antalet veckotimmar i

yrkesteori anges inom parentes.

Allmänpraktisk linje

Yrkesarbete: förrådsarbete, expeditionsarbe-

te, bänkarbete, maskinarbete, varmbear-

betning, underhållsarbete, motorskötsel,

bostadsvård, klädvård, matlagning

18

Yrkesteori: verktygs- och maskinlära, ma-

teriallära, ritningsläsning, yrkesräkning,

yrkeshygien, yrkesorientering

4

22

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5A år 1962

T illvalsämnen

I. 1 tillvalsgrupper1 inom årskurs 7 (5 vtr):

7:1 Tyska/franska 5 vtr

7:2 Tyska/franska 3 vtr -f svenska/matematik 2 vtr2

7:3 Tyska/franska 3 vtr -j- maskinskrivning 2 vtr

7:4 Slöjd/maskinskrivning 3 vtr + svenska/matematik 2 vtr2

7:5 Slöjd 5 vtr

II. I tillvalsgrupper1 inom årskurs 8 (7 vtr):

8:1 Tyska/franska 4 vtr + engelska 3 vtr

8: 2 Tyska/franska 5 vtr3 -f- engelska 3 vtr

8:3 Tyska/franska 2 vtr -f- engelska 3 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr

8: 4 Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr

8: 5 Handelskunskap 4 vtr4 + engelska 3 vtr + tyska/franska 2 vtr

8:6 Hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr 4- engelska

3 vtr

8: 7 Slöjd 2 vtr -f- maskinskrivning 2 vtr -f engelska 3 vtr

8: 8 Slöjd/hemkunskap med hemsjukvård/musik och teckning5 4 vtr -f

maskinskrivning 3 vtr

8:9 Verkstadsarbete/hemkunskap med hemsjukvård 7 vtr

III. 1 linjer1 inom årskurs 9 (7 respektive 22 vtr):

9g

9h

9t

9m

9s

9mek

9ha

9ht

9p

Tyska/franska 4 vtr -f engelska 3 vtr

Tyska/franska 4 vtr6 -f engelska 3 vtr

Teknisk orientering 4 vtr + engelska 3 vtr

Handelskunskap 4 vtr -f tyska/franska 2 vtr7 + engelska 3 vtr

Familje- och socialkunskap 4 vtr + engelska 3 vtr

Yrkesämnen 22 vtr enligt särskild

timplan s. 111

A nmärkningar

1 Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet, s. 113.

'' Förstärknings- eller fördjupningskurs i ett ämne 2 vtr hela läsåret eller i två ämnen 2 vtr vardera

en termin.

'' Nybörjarkurs 5 vtr; gymnastik minskas 1 vte.

! E.le''’er i tillvals^PP 8:5 erhåller 2 vtr i ettdera av de obligatoriska övningsämnena musik eller

teckning; 2 vtr slöjd utgår.

I Om skolstyrelsen så beslutar, må 2 ytr musik + 2 vtr teckning utbytas mot i vtr dramatik.

-Mindre kurs, som ansluter till kurs i tillvalsgrupp 8: 2, 8: 3 och 8: 5.

T Tyska/franska 2 vtr ersätter fysik 2 vtr.

8 Även en estetisk linje avses kunna upprättas, då särskilda skäl därtill föreligger. Tillvalsämnen

mä dar utgöras av estetiskt specialämne 4 vtr och engelska 3 vtr.

8 I kommun med även finskspråkig befolkning må finska kunna ingå som tillvalsämne och ersätta

annat amne i tillvalsgrupperna 7: 3 med 2—3 vtr och 8: 3 med 2 vtr.

s. 113 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962 113

Ett antal exempel på studievägar genom högstadiet

Exempel nr

Tillvalsgrupp

i årskurs 7

Tillvalsgrupp

i årskurs 8

Linje i

årskurs 9

1

7:1

8:1

9g

2

7: 4—5

8:2

3

7:1

8:1

9h

4

7:2—3

8:3

5

7: 4—5

8:2

9t

6

7:1—3

8:3

7

7:4

8:4

8

7:5

8:7

9

7:1

8:1

9m

10

7:2—3

8:3

11

7: 2—3

8:5

9s

12

7:1—3

8:3

13

7:4

8:6

14

7:5

8:6

15

7:1—2

8:3

9mek

16

7:4

8:4

17

7:5

8:9

18

7:1—3

8:5

9ha

19

7:4

8:6

20

7:4

8:8

9ht

21

7:1—3

8:3

22

7:4

8:6

23

7:5

8:9

9p

24

7:1—3

8:3

25

7:4

8:7

26

7:5

8:8

Anmärkning. Exemplen anger endast ett antal studievägar, som är möjliga utan kompletterande

stödundervisning för att kompensera följderna av ett mindre lämpligt val av tillvalsgrupp i lägre

årskurs. Exempel nr 2 förutsätter för andra än mycket duktiga elever viss komplettering i andra

språket vid övergång till 9g.

Yttranden

Om den allmänna inställningen till frågorna om skolmognad, skolålder

och skolplikt kan i korthet sägas följande. Utsträckningen av den

allmänna skolplikten till nio år accepteras genomgående i yttrandena. I vissa

yttranden förordas dock en mera generös inställning i fråga om medgivande för

enskilda elever till ett tidigare avslutande av skolgången. Flertalet av dem, som

yttrar sig i hithörande frågor, understryker starkt vad beredningen anfört angående

förskoleväsendets utbyggnad och har därvid synpunkter även på frågorna

om skolmognad och skolgångens början; förord för en tidigare skolstart förekommer

i vissa yttranden. Spörsmålen rörande skolplikten — dess nedre och

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

övre åldersgränser, avvikelser från huvudreglerna härom m. m. — behandlas i

samband med proposition om skollag. Den närmare redovisningen av remissinstansernas

synpunkter på hithörande frågor torde därför i förevarande sammanhang

få inskränkas till huvudsakligen vissa spörsmål om förskoleverksamheten,

skolmognadsundersökningar och skolmognadsklasser.

Att direktiven för beredningens arbete icke tillåtit att förskolornas uppgifter

och eventuella inlemmande i det obligatoriska skolväsendet kunnat tagas upp till

behandling, beklagas av länsskolnämnden i Västmanlands län. Så länge denna

anknytning nedåt saknas, anför nämnden, kommer skolmognads- och inskolningsproblemen

att till vissa delar förbli olösta. En införlivning av förskolan i det

obligatoriska skolväsendet, varvid förskolorna sålunda skulle lyda under skolstyrelserna

och skolöverstyrelsen, förordas eller anses böra upptas till övervägande

enligt yttrandena från länsskolnämnderna i Malmöhus län och Göteborgs och

Bohus län samt länsstyrelsen i Västmanlands län, kollegierna vid lärarhögskolan

i Stockholm och folkskoleseminariet i Kalmar, Federationen Sveriges allmänna

jolkskollärarförening och Sveriges skoldirektör sjörening. Tillsättandet av en utredning

för snabb behandling av den viktiga förskolefrågan rekommenderas av

Landsorganisationen, SACO, TCO och Folkpartiets ung domsförbund. Enligt

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund bör utbildningskapaciteten dimensioneras

efter målsättningen att alla barn efter uppnådda fem år beredes plats i

förskola. Lidingö stad anför, att tiden nu synes mogen för att ett förskoleår nu

införes och om några år göres obligatoriskt; införes ett sådant förskoleår, torde

det underlätta övergången till ett lägre antal veckotimmar i grundskolan.

Sveriges förskollärares riksförbund stöder inte tanken på ett förskoleår enbart

för sexåringarna. Föreningen framhåller, att förskoleverksamheten aldrig syftat

till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av barnen enbart i denna

ålder, trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta tvingat fram detta. Förskolefostran,

som den bedrives i vårt land, vill nå en utveckling av hela barnet, intellektuellt,

socialt, emotionellt. Detta syns förbundet svårt att nå, om barnen endast

får ett förskoleår. Sexårsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt en mindre

lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyckligt om barnen

kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder är ur utvecklingssynpunkt

en lugn period, med goda möjligheter till gruppanpassning. Förbundet

anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans nedre gräns,

utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd förskoleverksamhet.

Skolmognaden är i viss mån beroende av barnens tidigare erfarenheter och en

förskola för 4—7-åringar skulle förmodligen förändra också skolmognaden. Givetvis

spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara.

Den psykologiska expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder

förrän i åldern 6 V2 år; denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiologiska

faktorer.

I enlighet med vad beredningen föreslagit ställer man sig i allmänhet i yttrandena

positiv till att skolmognadsproblemet underkastas fortsatt vetenskaplig

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962 115

forskning och att åtgärder vidtas för främjande av inrättandet av skolmognads
klasser.

.

Skolmognadsundersökningar bör enligt Folkskollärarfederationen bil obligatoriska.

Federationen anför härom följande.

För att utröna nybörjarnas bästa möjliga placering har i allt större utsträckning

under snart 20 år gjorts skolmognadsundersökningar. 1946 ars skolkommission

förordade skolmognadsundersökning av alla barn. Erfarenheten av skolmognadsundersökning,

som för närvarande ej är obligatorisk men dock förekommer

i inte obetydlig utsträckning, har varit synnerligen god, varför förbunden

yrkar, att skolmognadsundersökning nu blir obligatorisk. Aven om förbunden

kan instämma i att begreppet skolmognad till sin innebörd kan vara oklart,

uppställer likväl den nya skolan i vårt nuvarande samhälle sa stora krav pa eu

nybörjare att obligatorisk skolmognadsundersökning måste anses motiverad.

Som redan tidigare påpekats bör emellertid skolmognadsproblemet underkastas

fortsatt vetenskaplig utredning och skolmognadsundersöknmgens metodik bil

föremål för vetenskapliga och praktiska försök.

Även kollegierna vid folkskoleseminarierna i Jönköping och Kalmar, TCO,

Svenska jörbundet för specialundervisning, Folkpartiets kvinnoförbund och

Sveriges skoldirektörsförening yrkar på obligatoriska skolmognadsundersökningar.

Skolöverstyrelsen finner å andra sidan, främst med hänsyn till att nu använda

metoder behöver förbättras, att dylika undersökningar alltjämt icke bör

bli obligatoriska för den enskilde.

Att skolmognadsproven och i samband därmed läkarundersökning skall företagas

på våren i samband med inskrivningen av eleverna i första årskursen föreslås

bl. a. av vissa organisationer, nämligen TCO, Folkskollärarfederationen,

Facklärarförbundet, Förbundet för specialundervisning och Folkpartiets kvinnoförbund.

Skälen för denna ståndpunkt är dels att de fysiskt skolomogna barnen

då redan på ett tidigt stadium kan observeras, dels att eventuella defekter, t. ex.

i syn, hörsel och tal, kan korrigeras under sommaren före skolans början i stället

för att som nu tillåtas inverka menligt på inlärningsresultatet under det första

skolåret. Skolöverläkaren i Stockholm, i vars synpunkter även skoldirektören

instämmer, anser å andra sidan, att beredningens förslag att bibehålla den nu

gällande ordningen med läkarundersökning av nybörjarna vid läsårets start bor

tillstyrkas. Vissa skäl som talar mot att skolmognadsproven förläggs till våren

framkommer vidare i ett uttalande från överläkaren för den mentalhygieniska

verksamheten inom Stockholms skolväsen. Det inträffar inte så sällan, framhåller

denne, att vissa barn, som visar sig omogna vid dessa prov mognar under

sommaren och att resultatet av provet därför blir missvisande. Detta sammanhänger

av allt att döma med att den förändring av kroppstypen från småbarnstyp

till skolbarnstyp, som alla barn genomgår, kan komma till stånd nnder

loppet av 3—4 månader och att härmed barnens rörelsebehov och lcklust dämpas

och förändras samtidigt som koncentrationsförmågan ökar.

Behovet av fler skolmognadsklasser understrykes av ett par länsslcolnämnder,

kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona, Folkskollärarfederationen och

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Svenska läkaresällskapet. Socialstyrelsen intar i denna del en försiktig hållning

och anför.

Beredningen framhåller att gjorda undersökningar synes visa, att skolmognaden

kan ifrågasättas hos en femtedel av sjuåringarna. Om detta är riktigt och

systemet med undervisning i skolmognadsklass kunde genomföras i hela landet,

skulle det innebära, antingen att skoltiden för ett mycket stort antal elever

skulle utsträckas till tio ar eller också att de fick avsluta skolan innan föreskrivna

normalkurser avklarats. Det uppgives nämligen att en femtedel av eleverna

i skolmognadsklasserna överföres till hjälpklass eller annan specialklass och

att hälften av de elever, som överförts till normalklass från skolmognadsklass,

har försenats ett ar. I Stockholm uttages 8 % av eleverna till undervisning i

specialklass. Av specialklassernas elever undervisas ca 70 % i hjälpklasser (riksmedeltal).

Dessa siffror är enligt socialstyrelsens mening oroande höga och kan

tyda på bristande resurser att tillvarataga elevernas utvecklingsmöjligheter.

Skolmognadsklassernas organisation har inte fått en tillfredsställande lösning

ansei länsskolnämnden i Skaraborgs län och Svenska skolläkarföreningen. Sistnämnda

instans anför härom följande.

För att få en ur mentalhygienisk synpunkt bästa möjliga skolstart för alla,

som nu har rätt därtill, fordras enligt föreningens mening vissa modifikationer av

lagstadiets uppbyggnad, sa att det kan på ett bättre sätt än nu ge en för de

olika elevkategorierna lämpad undervisning och omvårdnad. Några konkreta

åtgärder i sådan riktning har beredningen ej föreslagit. Den pekar endast på

önskvärdheten av att skolomogna elever omhändertages i skolmognadsklasser.

Skolläkarföreningen anser emellertid att konstruktionen av dessa klasser måste

bil föremål för omprövning. Verkligt oroliga barn kan man t. ex. ej klara i dessa

klasser för närvarande och vidare kan det ej vara riktigt, att hälften av eleverna

där genom sådan placering får sin skolgång försenad med ett år.

En i viss mån liknande inställning redovisas av kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm, som menar att en större differentiering på olika slags klasser under

de första skolåren är angelägen med hänsyn till att det är av vikt för barnens

och även föräldrarnas inställning till skolan att alla barn omhändertas av skolan

vid skolpliktens början. Sålunda bör övervägas, framhåller kollegiet, om inte

både skolmognadsklasser och förskola borde inrättas inom den obligatoriska

skolan.

Såsom i viss man redan framgatt finner den medicinska expertisen anordningen

med skolmognadsklasser otillräcklig. Ett starkare betonande av möjligheten

till uppskov med skolgångens början kommer till synes i yttrandet från

Sveriges barnpsykiatriska förening, som framhåller att den av beredningen antydda

möjligheten att bereda dessa barn en lämplig miljö i normalklassen genom

att individualisera undervisningsmetoderna trots sina brister har ett visst berättigande

i stora delar av vårt glest bebyggda land; men oftast utgör ett skoluppskov

även utan eu organiserad sysselsättning det skonsammaste sättet att

möta svårigheterna på i de fall där skolan saknar speciella resurser.

Aven skolöverstyrelsen berör i samband med skolmognaden beredningens uttalande

om att sent utvecklade barn även skulle kunna med tillämpning av indi
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 4 år 1962

vidualiserade undervisningsmetoder tas om hand i normalklass. Överstyrelsen

erinrar om det försök med bl. a. stödundervisning i samband med den första

läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöksskola i Linköping. Erfarenheterna

från denna verksamhet synes kunna utnyttjas för att tillgodose behovet

av individualisering av nybörjarundervisningen samt underlätta situationen för

barn med bristande skolmognad i enlighet med skolberedningens intentioner.

Huvudparten av remissinstansernas uttalanden samlar sig naturligt nog kring

de centrala frågorna om elevmaterialets och undervisningens differentiering (SB

kap. 17) samt om grundskolans innehåll och utformning (SB kap. 18). I vissa

fall görs, oftast som komplement till redovisade detalj synpunkter, mera generella

uttalanden om huruvida skolberedningens förslag i stort kan

läggas till grund för beslut om den nioåriga obligatoriska skolans utformning,

tillstyrkanden i princip av de föreliggande förslagen liksom uttalanden om huruvida

ett avgörande i frågan bör ske nu.

Inledningsvis torde här få redovisas vissa sådana mera allmänna uttalanden

från de båda överstyrelserna på skolans område. Skolöverstyrelsen erinrar om att

ett tjugoårigt utredningsarbete om den obligatoriska skolan, bedrivet av tre skolkommittéer,

nu avslutats och att sedan 1949/50 bedrivits en försöksverksamhet,

vars resultat redovisats i olika sammanhang. Efter dessa omfattande utredningar

är det enligt överstyrelsens mening angeläget, att 1962 års riksdag beslutar

om skolreformens allmänna genomförande. Ett sådant beslut behövs som utgångspunkt

för det förestående utvecklingsarbetet: skolan och lärarutbildningen

måste snabbt få fasta riktlinjer för sitt arbete. Ett sådant beslut erfordras också

som underlag för den pågående fackskole- och gymnasieplaneringen: saknas ett

sådant underlag, kommer under 1960-talet svårbemästrade problem att uppstå

inom stadierna ovanför grundskolan. Utvecklingen på samhällslivets alla områden

under efterkrigstiden har medfört behov av en genomgripande skolreform.

Även under och efter ett allmänt genomförande av skolreformen kommer den

nya skolan att befinna sig i ett övergångsskede, tills skolan hunnit anpassa sig

efter de nya verksamhetsformerna. Hur långvarig denna period blir, beror till

stor del på vilka resurser statsmakterna och de kommunala huvudmännen ställer

till förfogande för information om de nya förhållandena, för lärarnas fortbildning,

för produktion av de pedagogiska hjälpmedel, som den nya skolan

ovillkorligen behöver, och för liknande åtgärder. Skolöverstyrelsen tillstyrker i

det väsentliga bifall till skolberedningens förslag, dock med vissa viktiga ändringar

och kompletteringar. Vad sålunda föreslås innebär tillsammantaget för

vår skola en betydande kvalitetshöjning, kännetecknad främst av att stora ungdomsgrupper

får tillgång till bättre skolutbildning än tidigare, och av att hela

den skolpliktiga ungdomen får genom det fria tillvalet avsevärt ökade möjligheter

att följa studievägar, som svarar mot den enskildes intresse och förmåga

liksom mot samhällets krav.

Överstyrelsen för yrkesutbildning finner förslaget till grundskola vara av den

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

natur, att det med fördel kan och bör läggas till grund för ett förslag till skolreform.

Överstyrelsen ansluter sig i huvudsak till förslaget. Överstyrelsen framhåller,

att denna anslutning icke är helt oreserverad men att de erinringar som

överstyrelsen gör avser av beredningen föreslagna dellösningar, om än i några fall

viktiga sådana, de berör alltså icke några av de grundväsentliga dragen i den

föreslagna skolan. Överstyrelsen vill redan inledningsvis framhålla, att reformen

nödvändiggör nya, relativt långtgående överväganden i fråga om anslutningen

mellan grundskolan och de under överstyrelsen sorterande yrkesskolorna.

I fråga om yttrandena i övrigt rörande förslagen om huvuddragen i

grundskolans utformning kan till en början göras det formella

påpekandet, att — framför allt i dessa frågor men också i olika detaljfrågor —

exempelvis i fråga om länsskolnämnder, kommuner och universitetens fakulteter

till det beslutade uttalandet från vederbörande instans i inte obetydlig utsträckning

förekommer reservationer eller särskilda yttranden. Sådana anmälda avvikande

meningar föreligger såväl när det avgivna remissyttrandet innebär en anslutning

till beredningens förslag som när det innefattar ett avståndstagande

från förslaget. Till den allmänna bilden av remissbehandlingen i vad gäller huvudfrågorna

hör också att det ibland, vilket kanske särskilt får sägas gälla en

del kommunyttranden, inte går att utläsa något bestämt ställningstagande i den

ena eller den andra riktningen. Nyanserna i uttalandena är självfallet över huvud

taget synnerligen skiftande.

Ett par av huvuddragen i grundskolans utformning accepteras genomgående.

Det gäller förslagen om examensfriheten och om att ingen organisatorisk differentiering

skall förekomma på låg- och mellanstadierna. De delade meningar,

som kommer till synes i yttrandena, gäller högstadiets utformning och där främst

organisationen av årskurserna 7 och 8. Att linjedelning skall ske i årskurs 9

möter mera sällan invändningar.

Vissa synpunkter kommer igen inte bara i yttranden som får betecknas som

helt eller i huvudsak negativa utan även i viss utsträckning i yttranden där man

godtar skolberedningens uppläggning i allt väsentligt. Även om nyanserna i uttalandena

kraftigt varierar kan de här avsedda synpunkterna betecknas som

ganska allmänt förekommande. I första hand är här att nämna det starka och

i olika sammanhang återkommande betonandet av att ett genomförande av skolberedningens

förslag kräver betydande insatser i fråga om lärarfortbildning, en

ökad och förbättrad lärarutbildning, upprustning i olika avseenden i fråga om

pedagogiska hjälpmedel av skilda slag samt inte minst ett realiserande av den

av beredningen förordade sänkningen av elevantalet i klasserna. I några fall kan

utläsas en viss misstro i fråga om statsmakternas beredvillighet att verkligen

ställa de erforderliga resurserna till förfogande. I mera enstaka fall förekommer

också farhågor för eller påståenden om att skolberedningen underskattat storleken

av de erforderliga insatserna. I åtskilliga yttranden ges också uttryck för

tanken på en fortskridande skolreform liksom understrykanden av beredningens

uttalanden exempelvis om att skolans utformning inte bör betraktas som en

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

gång för alla fastslagen eller uttalas i skiftande ordalag förhoppningar om att

justeringar skall kunna vidtagas efter hand som erfarenheterna ger anledning.

Att klassföreståndarfrågan utgör ett problem, som behöver ytterligare övervägas

vid ett genomförande av den föreslagna utformningen av högstadiet omvittnas

vidare tämligen allmänt. Även i tillstyrkande yttranden uttalas inte sa

sällan önskemål eller förhoppningar om att man skall något kunna inskränka

antalet valkombinationer framför allt i årskurs 8 för att därigenom något begränsa

de schematekniska svårigheter som tämligen allmänt framhålles; för

elever och målsmän skulle härigenom också valsituationen bli mindre komplicerad,

menar man ibland.

En överblick av remissmaterialet ger vid handen att en klar och betydande

majoritet ansluter sig till skolberedningens förslag om huvuddragen i högstadiets

utformning, ofta med ett betonande av att ett ställningstagande inte får uppskjutas.

Utöver den positiva inställningen från de båda överstyrelserna på skolans

område, som redan antytts, kan konstateras att av länsskolnämndema endast

fyra avgivit yttranden som får betecknas som avstyrkande eller i huvudsak

negativa. I den grupp om åtta kollegier vid läroverk, som avgivit yttranden till

skolöverstyrelsen, reses däremot ett tämligen samfällt motstånd mot förslaget.

Endast ett av dessa yttranden — från högre allmänna läroverket i Linköping —

kan betecknas som huvudsakligen positivt, medan övriga om också med variationer

i fråga om kritikens styrka, argumentens art och de egna förslagen går i

avstyrkande riktning med i allmänhet förord för en linjedelning av hela

högstadiet och/eller ett uppskov med ställningstagandet till utformningen

och en fortsatt försöksperiod. Bland de tio hörda kollegierna vid folkskoleseminarier

är inställningen avgjort mera positiv. Men också mer eller

mindre klara avståndstaganden förekommer här: från Strängnäs förordas att

eleverna grupperas i klasser efter tillvalet, från Uppsala rekommenderas uppskov

och försök, från Landskrona talas om en mer markerad uppdelning av eleverna

fr. o. m. årskurs 7 och från Jönköping redovisas att delade meningar råder i

fråga om såväl principen om det fria valet som anordningen med sammanhållna

klasser i årskurserna 7 och 8. Från de olika akademiska instanserna redovisas i

avsevärd utsträckning farhågor för följderna på högre utbildningsnivåer av den

föreslagna utformningen av grundskolan. Flertalet av dessa yttranden torde få

betecknas som negativa men också positiva bedömningar återfinnes i inte så få

yttranden. En positiv hållning redovisas vidare från gymnasieutredningen, såsom

i det följande skall närmare redovisas.

ltelativt många länsstyrelser har uttalat sig i de här berörda huvudfrågorna,

varvid det stora flertalet tillstyrker förslaget. Ett starkt kritiskt yttrande kommer

från länsstyrelsen i Gotlands län, vilket utmynnar i att länsstyrelsen förklarar

sig inte vilja motsätta sig en prövning av beredningens högstadickonstruktion.

Mera markerade betänkligheter kommer också till synes i yttrandena från

Stockholms län, Malmöhus län och Västcrnorrlands län. Bland kommunerna

förekommer givetvis delade meningar. Antalet kommuner som av länsstyrelserna

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

hörts i de olika länen är högst varierande. Inom så gott som samtliga län finns

någon eller några av de hörda kommunerna, som i sina yttranden redovisar en

avstyrkande eller i huvudsak negativ hållning till skolberedningens förslag, men

även med beaktande av att inställningen dessutom i en del yttranden är obestämd

eller svårtolkad föreligger bland kommunyttrandena en avsevärd majoritet

i tillstyrkande riktning. Om också uttalanden, mer eller mindre bestämda,

för en fortsatt utprövning och därmed ett uppskov med det definitiva ställningstagandet

till högstadiets utformning förekommer, är eljest motståndet mot

tanken på ett uppskov påtagligt i kommunyttrandena, i några fall så starkt att

man tillstyrker förslaget trots en klart uttalad misstro mot exempelvis anordningen

med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8, detta för att få slut

på provisorietiden. Från de båda kommunförbunden kommer klara tillstyrkanden

varvid särskilt med tillfredsställelse noteras att valfrihet för kommunerna

mellan olika differentieringssystem inte skulle föreligga, något som också i stor

utsträckning välkomnas från de enskilda kommunernas sida.

I den mån man från näringslivets organisationer och arbetsgivarorganisationerna

närmare uttalar sig i huvudfrågorna redovisas i allmänhet anslutning till den

av skolberedningen föreslagna utformningen. En klart positiv inställning kan

konstateras från speciella företrädare för landsbygdsintressena, såsom Svenska

lantarbetsgivareföreningen, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund.

Bland personalorganisationerna och särskilda lärarsammanslutningar föreligger

tillstyrkande yttranden från bl. a. Statstjänstemännens riksförbund, Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen samt

Sveriges skoldirektörsförening. I avstyrkande riktning går däremot yttrandena

från SACO och Läroverksläramas riksförbund liksom i viss mån — ehuru yttrandena

främst avser synpunkter på undervisningen i enskilda ämnen — från

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning, Föreningen lärare i

samhällskunskap, Historielärarnas förening och Modersmålslärarnas förening.

I fråga om de politiska organisationernas inställning kan i denna inledande

översikt framhållas, att meningarna går starkt isär: förord för linjedelning

fr. o. m. årskurs 7, tillstyrkande av skolberedningens förslag liksom önskemål

om sammanhållning av klasserna även i årskurs 9 förekommer. Den sist antydda

åsiktsriktningen finns företrädd även i yttranden från annat håll och kommer

att närmare redovisas i det följande. Även mellan yttranden från organisationer

av samma partitillhörighet framträder ibland betydande nyansskillnader.

I de avstyrkande eller huvudsakligen negativa yttrandena vänder man sig

såsom tidigare antytts främst mot förslaget om bibehållandet av klassgemenskapen

även i årskurserna 7 och 8. Förord ges i vissa fall för ett uppskov med

ställningstagandet och en viss fortsatt försöksverksamhet. Förslag förekommer

om att fr. o. m. årskurs 7 tillämpa en linjedelning, en gruppering i klasser efter

elevernas val av tillvalsgrupper eller en formering av klasserna efter elevernas

allmänna studieförutsättningar, en prestationshomogenisering. Kritiken mot den

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5b år 1962

föreslagna utformningen av högstadiet avser i stora drag följande. Den föreslagna

utformningen är oprövad. Man förutser en sänkt kunskapsstandard med olyckliga

verkningar för gymnasiet och för universitets- och högskoleutbildningen.

Man ifrågasätter möjligheterna att tillgodose såväl de studieinriktade och teoretiskt

väl begåvade eleverna som de svagast utrustade eleverna. Man bestrider

eller ifrågasätter betydelsen av klassammanhållningen för elevernas sociala utveckling,

de väl begåvade elevernas stimulerande inverkan på sämre utrustade

kamrater samt den eftersträvade effekten att förbättra situationen för elever från

en mindre studieinriktad miljö och öka deras reella möjligheter och benägenhet

till mer krävande studier. De pedagogiska svårigheterna betonas starkt och den

pedagogiska erfarenheten, som anses tala emot det föreslagna systemet, ges en

större tyngd i förhållande till andra omständigheter. Det anses ibland inte heller

oskäligt, att skolorganisationen ges en olikartad utformning i tätorter och på

landsbygden, i större och mindre kommuner. Förslag om frihet för kommunen

eller skolledningen att välja mellan olika system förekommer klart utsagt endast

i ett mindre antal yttranden, där man i allmänhet tänker sig en viss fortsatt

utprövning.

Ett inslag i skolberedningens högstadiekonstruktion som ytterst sällan uttryckligen

sättes i fråga är principen om det fria valet. Det är tvärtom vanligt

att anslutning till denna princip ges, även när förslag framlägges om linjedelning,

tillvalsgruppering eller liknande fr. o. m. årskurs 7, såsom kommer att

framgå av vissa exempel i det följande. Redan tidigare har redovisats, att kollegiet

vid folkskoleseminariet i Jönköping anmäler delade meningar om det fria

valet. Ett negativt uttalande föreligger också från Färingsö kommun, i vars yttrande

man säger sig icke kunna dela uppfattningen att beslutanderätten beträffande

val av studieväg på högstadiet skall läggas hos eleven och föräldrarna.

Man framhåller i detta yttrande vidare, att skolan bör ges möjlighet att ingripa

i de fall, då elev ej kan tillgodogöra sig undervisningen inom den valda studievägen.

Länsskolnämnden i Göteborg anser, att i de fall då målsman uppenbarligen

ej har förmåga eller vilja att på ett realistiskt sätt bedöma frågan om vad

som ur elevens och samhällets synpunkt är bäst, bör ej målsmannaintresset få

fälla utslaget. Nämnden uppmärksammar särskilt de problem som kan uppstå

vid motsättningar mellan elevs och målsmans vilja och finner att särskilt i de

fall, då skolan bedömer elevernas önskningar vara bättre grundade än målsmannens,

elevens önskningar bör få vara avgörande. Föreningen för matematisknaturvetenskaplig

undervisning uttalar inte något avstyrkande av principen om

det fria valet men säger sig vilja påpeka en del olägenheter, som kan bli följden,

om valet av alternativkurser skall göras av målsman utan att skolan skall påverka

detta val. I fråga om inställningen till det fria valet kan här vidare pekas

på de synpunkter, som framföres av Högerns kvinnoförbund och som närmare

redovisas i det följande.

Utöver den nyss lämnade allmänna översikten över ställningstagandena torde

här böra lämnas en något närmare redovisning ur uttalandena om huvuddragen

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54- år 1962

i högstadiets uppbyggnad, huvudsakligen differentieringsfrågan, dels från skolöverstyrelsens

och några andra centrala instansers sida, dels från vissa andra organs

sida som exempel på den kritik och de varierande synpunkter och förslag

som kommer till synes.

Skolöverstyrelsen finner liksom beredningen, att principen om det fria successiva

tillvalet måste bilda grunden för elevernas passage genom en obligatorisk

skola. Överstyrelsen anser också att denna princip är av så fundamental

natur, att den bör fastslås i skollagen. Överstyrelsen accepterar beredningens

principiella lösning av differentieringsfrågan liksom att de enskilda kommunerna

måste följa differentieringssystemet och ej bör få välja andra alternativ.

Accepterandet av att en linjedelning göres i årskurs 9 sker dock inte reservationslöst

från överstyrelsens sida. Till stöd för sina ställningstaganden i dessa frågor

anför skolöverstyrelsen bl. a. följande.

En väsentlig slutsats, som måste dras av gjorda undersökningar, är enligt

skolöverstyrelsens mening den, att mycket starka krav måste ställas på elasticitet

i det differentieringssystem man stannar för. Den praktiska erfarenheten under

försökstiden av olika differentieringsmodeller understryker också detta behov.

Delvis som ett uttryck härför torde den under de sista åren ökade övergången

till det så kallade partiellt differentierade högstadiet kunna betraktas.

En konsekvens av överstyrelsens ställningstagande till målet för skolans verksamhet,

till principen om det fria tillvalet och till vissa undersökningsresultat

blir, att spelrummet för olika lösningar av differentieringsfrågan ej blir så stort.

Ett högstadium i hela sin längd organiserat på linjer efter en läroplan med ett

antal karaktärslinjer går knappast att förena med det fria successiva tillvalet,

med synen på behovet av en så långt möjligt gemensam allmänbildningsgrund

eller med kravet på elasticitet. Överstyrelsen finner väsentligt, att en skola, avsedd

för samtliga elever, utformas så, att den med så fullständig organisation

som möjligt kan upprättas över hela landet i högstadieområden av olika storlek.

På skäl som beredningen angivit och som skolöverstyrelsen finner vägande,

ansluter sig skolöverstyrelsen till uppfattningen, att ett högstadium helt utan

organisatorisk differentiering med en för alla elever gemensam läroplan av pedagogiska

skäl ej för närvarande kan genomföras.

Överstyrelsen anser därför, att högstadiet måste byggas upp på en läroplan

med tillvalsämnen. En läroplan med tillvalsämnen medger i och för sig flera olika

anordningar för organisatorisk differentiering av eleverna.

Om en omfördelning av eleverna, strikt genomförd efter en eller annan bestämd

grund, företas vid övergången till högstadiet, riskerar man att tvingas

bortse från några av de väsentliga krav, som de av skolöverstyrelsen angivna

förutsättningarna ställer på högstadieorganisationen. Resultatet blir lätt ett högstadium

som så liknar det linjedelade, att det — enligt vad som ovan anförts —

ej kan accepteras. Eleverna bör enligt skolöverstyrelsens mening undervisas tillsammans

utan omfördelningar i timplanens gemensamma ämnen och endast omgrupperas

i tillvalsämnen och i sådana ämnen, där det av pedagogiska skäl inte

kan bedömas såsom möjligt att i längden ge eleverna samma undervisning och

samma ämnesstoff, vilket främst gäller främmande språk och matematik. I ett

högstadium, där ämnesuppsättningen är bestämd av samhällets behov och följaktligen

riklig och mångsidig, tillgodoses kravet på en gemensam allmänbildningsgrund

och en flexibilitet, som ger utrymme för elevernas fria val och de

intraindividuella differenserna, bäst, om högstadiet är odifferentierat.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Även de synpunkter på en effektiv skola, som beredningen anför och som överstyrelsen

funnit betydelsefulla, har bidragit till överstyrelsens ställningstagande.

Utan att närmare ingå på skolberedningens sociala argument för en sen differentiering

vill överstyrelsen ansluta sig till uppfattningen, att man i skolan så

långt möjligt bör undvika att skapa den socialt negativa miljö, som kan uppstå

i klasser, bestående av elever, vilka blir kvar vid en uppdelning av eleverna efter

studiebegåvning. Ytterligare ett skäl av social natur talar för en sen differentiering.

Förmågan att uppfatta och förstå medmänniskor kräver en viss mognad,

och om dessa socialt värdefulla drag skall kunna tillägnas i skolan, synes det

väsentligt, att de får utbildas under förhållanden, som så mycket som möjligt

liknar dem, som föreligger ute i samhället.

Till grund för framställda krav på tillvalsdifferentiering synes ligga en önskan

att ernå vad som ur lärarsynpunkt bedöms som homogena klasser. Påfallande är

att det ej insetts, att sådana klasser icke kan uppnås i ett system, där man

accepterar det fria tillvalet. Att uppfattningen om den pedagogiska situationen

i odifferentierade klasser emellertid ej är så entydig, som debatten ibland utvisar,

framgår av resultatet av en lärarenkät som skolöverstyrelsen våren 1961 genomförde

om erfarenheterna av undervisningen i partiellt differentierade klasser. Av

betydelse i detta sammanhang är att vår hittillsvarande skoltradition förutsatt

undervisning i relativt homogena klasser på högstadiet. En omställning till ett

nytt betraktelsesätt blir så mycket svårare, som även lärarutbildningen utgått

från nämnda tradition — de lärare, som hittills tagits i anspråk för undervisningen

i heterogena klasser, har i stort sett saknat utbildning för ändamålet.

Detta påpekande ger sin aspekt på vikten av att skolreformen förknippas med

en omläggning av lärarutbildningen liksom med en lärarfortbildning, som tar

klart sikte på den förändrade situationen i klasserna.

Skolöverstyrelsen finner det naturligt, att samma grundsyn anläggs på differentieringen

i årskurs 9 som i årskurserna 7 och 8 och anser av principiella skäl,

att samma system borde tillämpas genom hela högstadiet. Skolöverstyrelsen

har allvarligt övervägt möjligheterna härför. Värdet av att eleverna får vara

kvar i sina klasser och åtminstone i viss utsträckning behålla samma kamrater

och samma lärare är uppenbart.

Genom linjedelningen sådan som den utformats i beredningens förslag har det

nionde skolåret fått en yrkesförberedande karaktär. Vidare har genom att några

linjer fått ett stort antal timmar anslagna för yrkesämnen en markerad skillnad

mellan »praktiska» och »teoretiska» linjer skapats, vilket ej torde vara lyckligt

och ej helt svarar mot elevernas intressen och utbildningsbehov. Denna uppdelning

utgör också ett avsteg från den allmänbildningssyn, som beredningen företräder

och överstyrelsen accepterar. Emellertid talar starka skäl av pedagogisk

art för att vissa elever behöver en studieväg med så många praktiska ämnen och

yrkesämnen, att tillvalsgruppens timtal blir mycket omfattande. På grund härav

finner överstyrelsen en linjedelning för närvarande vara den praktiska konsekvensen.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att för den största delen av ungdomarna

sker centreringen mot ett mera bestämt verksamhetsområde jämförelsevis

sent. Ur de synpunkter, som överstyrelsen företräder, förefinnes därför intet

intresse för cn sådan differentiering inom högstadiet, som i allt för unga år

tvingar den unge och hans föräldrar att göra ett yrkesval. Den avvägning, som

skolberedningens förslag fått i detta avseende, tillgodoser de synpunkter som

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5k år 1962

överstyrelsen företräder. Om differentieringsfrågans övriga aspekter saknar överstyrelsen

anledning uttala sig.

Tidigare har nämnts, att fyra länsskolnämnder ställt sig mer eller mindre

klart avvisande till förslaget om högstadiets utformning. Länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län finner, att den tveksamhet, som råder beträffande möjligheterna

att genomföra den föreslagna högstadieorganisationen med gott resultat,

talar för att förslaget bör prövas i ett begränsat antal kommuner med goda

resurser, innan det göres obligatoriskt. Under denna försökstid bör enligt nämnden

högstadiet i övriga kommuner organiseras i enlighet med någon funktionsduglig

modell från försöksskolans högstadium, t. ex. den som användes i Göteborg.

Som stöd för sitt ställningstagande anför nämnden i huvudsak följande.

De skäl för differentiering som beredningen anför vad gäller nionde skolåret

torde i stor utsträckning gälla även beträffande sjunde och åttonde skolåren.

De sociala skäl som beredningen anför mot differentieringen är värda beaktande,

om differentieringen verkligen medför det av beredningen befarade resultatet.

Om detta vet man emellertid mycket litet. Beredningen torde huvudsakligen

bygga sina slutsatser härom på icke bevisade antaganden. Schemaläggningen för

ett högstadium av det slag som föreslagits måste stöta på mycket stora svårigheter

med ett stort antal hål timmar som följd. Speciellt i kommuner med ett

stort antal elever, som är beroende av skolskjutsar är detta en nackdel. Den vid

olika tillfällen framförda läraropinionen mot den föreslagna organisationen av

årskurserna 7 och 8 är värd beaktande.

Länsskolnämnden i Uppsala län synes inte avse att avstyrka skolberedningens

förslag men framhåller allmänt vissa brister.

Det är enligt nämndens mening synnerligen angeläget, att man så snart som

möjligt försöker komma fram till en fast och överskådlig organisation. Under sådana

förhållanden är det förståeligt, att man inom skolberedningen enats om en

kompromisslösning, trots att alla parter torde ha insett, att den icke i alla avseenden

är ägnad att leda fram till det mål alla eftersträvar. Det torde icke finnas

någon anledning att blunda för de brister förslaget har, även om man är ense

om att skolfrågan äntligen maste föras fram till en lösning. Länsskolnämnden

kan därför icke underlåta att anföra betänkligheter mot förslaget till högstadieorganisation

såsom det fixerats bl. a. med avseende på linjedifferentieringen.

Organisationen är i stort sett oprövad, och det måste anses i hög grad ovisst,

om den verkligen kommer att visa sig vara rätta vägen att nå målet. De motiveringar,

som åberopas för densamma, är i mycket diskutabla, och den kritik som

framförts mot förslaget synes pa åtskilliga punkter vara bättre underbyggd och

mera realistisk. Länsskolnämnden vill emellertid i det läge frågan nu befinner sig

icke belasta sitt yttrande med någon egen ingående argumentering i frågan.

Nämnden vid endast framhålla angelägenheten av att de ansvariga statsmakterna

vid frågans vidare behandling förfar med klar insikt om förslagets brister och

skapar möjligheter till smidig tillämpning av skolsystemet, så att man så långt

som möjligt kan reducera de olägenheter, som en definitiv fixering otvivelaktigt

skulle komma att medföra. Bland de detaljer, som hos nämnden väckt betänkligheter,

namnes särskilt dels den försvagning av övningsämnenas ställning, som

timplanerna för grundskolan innebär, dels de svårigheter, som den föreslagna

konstruktionen av högstadiet medför, när det gäller att realisera klassföreståndarens

viktiga funktioner som fostrare.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

LänsskoInämnden i Kalmar län förordar för sin del en differentiering av eleverna

i årskurserna 7 och 8 på olika klassavdelningar, så att klasser uppstår,

bildade med hänsyn till elevernas fria val av tillvalsgrupper. Nämnden anser

nämligen att de fördelar som eventuellt står att vinna på t. ex. det sociala planet

icke uppväger de nackdelar som av allt att döma måste vidlåda de sammanhållna

klasserna i form av sänkt kunskapsnivå. Länsskolnämnden i Södermanlands

län finner det inte nödvändigt att skolorganisationen blir densamma x

stora och små kommuner. Nämnden förordar en linjedelnmg på ett starkt begränsat

antal karaktärslinjer, där sådana möjligheter föreligger. Nämnden anför

i sammanhanget i huvudsak följande.

Varje elev skall ha möjlighet att själv välja studieväg. Nämnden anser emellertid,

att det föreslagna systemet med fasta ämnen och tillvalsamnen som staller

eleverna inför valet mellan hundratals studievägar, skulle bliva alltför komplicerat

och svåröverskådligt. Det kan medföra sådana schematekniska oc i an ra

svårigheter, att det inte kommer att fungera tillfredsställande. I detta sammanhang

vill nämnden erinra om de erfarenheter, som vunnits under decennierna

före 1955, då ett liknande system tillämpades på gymnasiet. ..

Länsskolnämnden anser därför, att en linjedelning på ett starkt begransat

antal karaktärslinjer är att föredraga inom kommuner, dar sadana mojligheter

föreligger. Skolan kommer då i organisatoriskt avseende att utmarkas av enkelhet,

reda och klarhet. Fråga är, om inte klasser med barn som har liknande intresseinriktning

vore den lämpligaste studiemiljön. Inom mindre kommuner, dar

elevantalet inte är tillräckligt stort för upprättande av samtliga eller vissa

karaktärslinjer, får man tänka sig en komplettering med fasta ämnen och tillvalsämnen,

där tillvalsgrupperna motsvarar karaktärslinjerna. Ett sadant system

torde säkert kunna fungera bättre i en liten högstadieskola med dess mera personliga

och familjära prägel än i en stor.

Nämnden delar inte den uppfattningen, att samtliga eller nastan samtliga elever

inom ett linjedelat högstadium skulle välja den »finaste» studievägen. Da

realskolan avskaffats och spärrarna till de teoretiska studievägarna pa högstadiet

därigenom helt borttagits kommer de teoretiskt betonade studievagarna säkerligen

att te sig mindre tilldragande i framtiden.

Om det förslag till differentiering, som länsskolnämnden här forordat, genomföres

nämligen, när den nya skolan börjat »finna sin melodi», lärarna anpassat

sig efter den nya målsättningen och om de erfarenheter, som då vunnits, pekar i

riktning att så är möjligt och lämpligt, kan man försiktigt utbygga organisationen

med flera karaktärslinjer och öka antalet sammanhållna klassavdelningar.

Detta vore en fortskridande skolreform.

Kollegiet vid Malmö latinskola finner det ytterst tvivelaktigt om det ur

social synpunkt är olämpligare att låta de tysk- och franskläsande eleverna i

årskurserna 7 och 8 bilda egna klasser än att låta dom avlägsna sig ur sin klass

under 5 veckotimmar för att studera de svåra och följaktligen »fina» ämnena

tyska och franska. De pedagogiska, organisatoriska och schematekniska skal,

som talar för ett linjedelat högstadium med fritt linjeval, sådant det praktiserats

i flertalet försökskommuner finner kollegiet så starka, att de bör vara avgörande

i frågan; i varje fall anses det obefogat att på detta stadium låsa fast

skolan i det tillvalssystem, som beredningen föreslagit. Kollegiet vid katedral
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skolan i Lund befarar, att den planerade skolan i två väsentliga avseenden ej

kommer att fylla de anspråk, som man har rätt att ställa på den: den kommer

sannolikt inte att kunna ställa tillräckligt höga krav på de intellektuellt bättre

rustade och den torde ej heller kunna bli en särskilt lycklig arbetsplats för de

intellektuellt svagare utrustade. Kollegiet kan vidare inte finna skolberedningens

argumentering för ett sammanhållet högstadium bärkraftigt. Ett sådant högstadium

framstar inte för kollegiet som ett led i utbildningens demokratisering.

Vad en dylik skolordning kan åstadkomma är enligt kollegiet på sin höjd en viss

likiiktning, men det är en föga demokratisk tanke att låta alla elever gå i samma

skolform oavsett deras skiftande förutsättningar. Lika övertygat som kollegiet

är om det riktiga i att varje elev oavsett kön, ekonomi, social miljö etc. får

lika goda möjligheter till utbildning som varje annan, lika övertygat är kollegiet

om att den sociala verkan av en odifferentierad skolmiljö är mindre lycklig, i

vissa fall säkerligen ogynnsam.

Kollegiet vid statens försöksskola i Linköping biträder förslagen om det fria

valet, om studievägarnas uppläggning med en kärna av gemensamma ämnen och

tillvalsgrupper, om bibehållandet av klassgemenskapen i årskurserna 7 och 8

samt om linjedelning i årskurs 9. Kollegiet framhåller att det dock hade varit

önskvärt med en mera omfattande och ingående praktisk utprövning av den

föreslagna organisationen med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 än

som ägt rum, innan en mera allmän övergång till en sådan organisation skall ske.

Att kollegiet trots denna invändning velat biträda skolberedningens förslag, får,

framhålles det i yttrandet, framför allt tillskrivas det faktum att kollegiets erfarenheter

av undervisning i sammanhållna klasser i samband med pågående pedagogiska

försök vid denna skola rörande differentieringens utformning under läsåren

1959/60 och 1960/61 i årskurs 7 och under läsåret 1960/61 i årskurs 8 icke

varit ogynnsamma.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm beklagar, att beredningen ej kunnat

godtaga något av de två andra alternativ, som närmast stått till buds i fråga om

högstadiets utformning, nämligen den enligt kollegiets mening ur socialt fostrande

synpunkt lämpligaste modellen, dvs. en helt sammanhållen klass med inomklassdifferentiering,

eller den för närvarande ur undervisningssynpunkt fördelaktigaste

typen, dvs. uppdelning i undervisningsavdelningar efter ämnesval. Vid

sina uttalanden om högstadiets uppläggning anför kollegiet vidare bl. a. följande.

Kollegiet delar beredningens uppfattning, att elevens väg genom högstadiet

bör bestämmas efter elevens och målsmännens val. Det fria valet i försöksskolorna

har i stort sett visat sig fungera på ett synnerligen tillfredsställande sätt,

trots att missriktad föräldraambition stundom lett till ämnesval, som blivit något

av en katastrof för eleven genom att för svåra kurser valts. Dessa undantagsfall

bor ej rubba principerna om det fria valet men bör föranleda skolan att vidga

sin studievårdande verksamhet.

Beredningens förslag angående differentiering inom årskurserna 7 och 8 är

enligt kollegiets mening behäftat med svagheter bl. a. i följande avseenden. Förslaget

medför till synes oöverstigliga organisatoriska svårigheter, om krav på ur

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

undervisningssynpunkt tillfredsställande arbetsordning skall uppehållas. Det är

synnerligen tvivelaktigt, om huvudsyftet med beredningens förslag, nämligen

fostran till social samhörighet, kan nås när klassen i så hög grad (inemot hälften

av veckotimmarna) är uppspaltad på olika undervisningsavdelningar. Ett klassföreståndarskap

enligt beredningens intentioner kan endast undantagsvis åstadkommas.

• n i 11

Kollegiet delar ej beredningens åsikt rörande de s. k. negativt gallrade klasserna,

av beredningen kallade »avstjälpningsklasser». Denna uppfattning strider

helt mot de positiva erfarenheter av undervisningen i sådana klasser, som vunnits

vid ett stort antal försöksskolor landet runt liksom vid lärarhögskolans övningsskola.

Undervisningen har gett de enskilda eleverna goda resultat både

kunskapsmässigt och i fråga om social fostran.

Om beredningens högstadiemodell trots den kritik som kan riktas mot densamma

beslutas, vill kollegiet enträget framhålla, att vissa ändringar bör genomföras,

nämligen avseende en nedskärning av tillvalsgruppernas antal och rörande

klassföreståndarskapet.

Kollegiet beklagar, att bristerna i beredningens högstadieförslag inte kunnat

bli avslipade under en försöksperiod, och förutsätter att möjligheterna till revidering

av den högstadiemodell som beslutas ständigt beaktas. Fortlöpande försöksverksamhet

i olika avseenden bör givetvis förekomma. Kollegiet vill särskilt

framhålla vikten av att försök göres med helt sammanhållna klasser och att

undervisningsmetodiken där blir föremål för intensiv pedagogisk forskning.

Universitetskanslern framhåller i sitt utlåtande att flera av de av honom hörda

akademiska myndigheterna uttalat starka betänkligheter mot beredningens förslag

i differentieringsfrågan. Även enligt kanslerns mening måste förslaget ge anledning

till tveksamhet. Att märka är dock, framhåller kanslern, att från samhälleliga

synpunkter mycket talar för skolberedningens lösning av differentieringsfrågan

och det måste såvitt han kan finna anses vara en vinst att det mera

definitiva valet av utbildningslinje uppskjutes till en tidpunkt, då det är lättare

att avgöra i vilken riktning elevens anlag och intressen pekar. De befarade

olägenheterna torde också kunna reduceras genom en generell minskning av

elevantalet i klasserna, genom en med hänsyn till elevernas studieförutsättningar

individualiserad undervisning och genom att en upprustning i fråga om pedagogiska

hjälpmedel kommer till stånd. Kanslern vill understryka nödvändigheten

av att åtgärder i nu angivna avseenden vidtages i samband med skolreformens

genomförande. Kanslern anser sig tillika böra förutsätta, att gymnasieutredningen

beaktar de svårigheter, som kan uppkomma för den del av årskullen som

siktar mot akademiska studier och som genom den förlängda samundervisningen

med elever ur årskullen i övrigt kan ha blivit fördröjd i sin kunskapsmässiga utbildning.

Det torde böra ankomma på gymnasieutredningen att i sina förslag

söka avbalansera sådana eventuella förseningar. Vidare understryker kanslern

vikten av att beredningens uttalanden om att den föreslagna reformen skall vara

en fortlöpande skolreform beaktas. I fråga om målet, organisationen och arbetsmetoderna

bör man enligt kanslerns mening räkna med att grundskolan göres

så flexibel att reformarbetet icke låses vid eu gång för alla fixerade arbetsformer

utan att hänsyn tages till de erfarenheter, som kan framdeles gc anledning till

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

olika modifikationer. — I samband med frågorna om högstadiets utformning beklagar

kanslern, att förslag om de mottagande skolornas och särskilt gymnasiets

framtida utformning icke föreligger samtidigt med att ställning skall tagas

till grundskolan; frågorna borde ha prövats i ett sammanhang. Därest grundskolereformen

skulle komma att medföra en standardsänkning av gymnasiernas

slutkrav på kunskaper maste, framhåller kanslern, med nödvändighet i en hel

rad ämnen den propedeutiska undervisningen förstärkas för att göra det möjligt

för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier, vilket i sin tur skulle

kunna leda till en icke önskvärd förlängning av den akademiska studietiden.

Enligt kanslern bör man icke göra avkall på att studenternas allmänbildning,

färdigheter och kunskaper i läroämnen skall vara minst lika höga som för närvarande.

Som ett exempel på de mera kritiska uttalanden som förekommer från de olika

akademiska instanserna kan vidare tagas följande anförande ur det mycket utförliga

yttrande, som i dessa frågor avges av humanistiska fakulteten vid universitetet

i Uppsala.

Trots att skolberedningen byggt sina överväganden på i huvudsak riktiga och

sunda principer, da det gäller att skapa en grundskola i »ett föränderligt samhälle»,

kan fakulteten således inte alltid godtaga den tillämpning som skett av

dessa principer. Grundskolans mål får inte så ensidigt som skolberedningen

gjort gällande utformas enbart med hänsyn till grundskolan själv. Tanken på

hela det högre bildnings- och utbildningsväsendet måste få bli mer avgörande.

Därför vill fakulteten även ifrågasätta, huruvida differentieringsproblemet lösts

på det bästa tänkbara sättet. Det torde härvidlag vara nödvändigt att låta inte

minst de praktiskt begåvade och intresserade få större möjligheter — och dessutom

tidigare än skolberedningen föreslagit — att välja sin studiegång i enlighet

med sina egna personliga förutsättningar. Detta är ju i själva verket helt i överensstämmelse

med det fria tillvalets princip, som i sin tur vilar på »den enskilda

människans rätt att få utvecklas fullt och helt», varom skolberedningen med all

rätt slår vakt. Fakulteten anser vidare, att det bör ges större möjlighet att inom

grundskolan skapa prestationshomogena avdelningar på mellan- och högstadiet.

Något förbud mot en sådan anordning, som för övrigt inte på minsta sätt strider

mot skolberedningens principiella utgångspunkter eller därpå byggda överväganden,

bör inte utfärdas. Den förut nämnda uppdelningen inom en och samma

avdelning^ på två mindre grupper i vissa ämnen under ett bestämt antal

timmar och på skilda nivåer bör under alla förhållanden få ske »med hänsyn till

elevernas förmåga». Antalet elever per avdelning bör minskas men på ett så

radikalt sätt, att genomsnittsantalet verkligen kommer att bli avsevärt lägre än

nu. Endast om sådana förändringar sker i grundskolans utformning och organisation

vågar fakulteten räkna med att den förut nämnda standardsänkningen

skall kunna undvikas.

Fakulteten kan alltså formulera följande fyra grundkrav:

1. Differentieringsproblemet i grundskolan bör tas upp till förnyat övervägande

och lösas efter andra linjer än dem beredningen förordar.

2. De föreslagna intagningsbestämmelserna för gymnasiet måste modifieras,

för att gymnasiet skall kunna fylla sina uppgifter och inte ställas inför olösliga

organisatoriska problem.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

3. För skolans och samhällets egen skull bör statsmakterna i nuvarande situation

satsa ännu mera på utbildningen av kvalificerade lärare.

4. Grundskolans utbyggnadstempo bör inte forceras mera än tillgången på

kvalificerade lärare medger.

Fakulteten vill slutligen framhålla att det kan bli nödvändigt att vid universiteten

öka den propedeutiska undervisningen i en rad ämnen för att göra det

möjligt för de blivande studenterna att bedriva universitetsstudier.

Liksom universitetskanslern beklagar överstyrelsen för de tekniska högskolorna

att möjlighet ej förelegat till en samtidig bedömning av gymnasiets framtida

utformning. Då så ej är förhållandet, framstar det för överstyrelsen sasom

vanskligt att göra något uttalande om problem som kommer att uppstå för universitet

och högskolor, därest den föreslagna grundskolan organiseras i enlighet

med det förevarande förslaget. I anslutning härtill framhalles, att från bada de

tekniska högskolornas sida betänkligheter uttalats med avseende å den föreslagna

organisationen av grundskolans högstadium. Överstyrelsen delar den uppfattning,

som därvid kommit till uttryck, enär överstyrelsen ej blivit övertygad

om att förslaget i önskvärd omfattning beaktar det teoretiskt mest begåvade

elevmaterialets intressen, ur vilken grupp gymnasiet företrädesvis kommer att

rekryteras.

Gymnasieutredningen betonar i sitt yttrande vikten av att grundskolans utformning,

oavsett vilken denna än blir, fixeras snarast möjligt, och att beslut om

den nya skolan fattas vid 1962 års riksdag. Det torde ur allmän synpunkt vara

betydelsefullt att den obligatoriska skolan efter mer än 10 års försöksverksamhet

får arbetsro. Ur gymnasieutredningens speciella synpunkt tillkommer att grundskolan

är den skola, som utredningen skall utgå ifrån i sitt arbete. Denna skola

måste nödvändigt ha en sådan fasthet, att man vet, vilken utgångspunkt det

nya gymnasiet kommer att få. Gymnasieutredningen har redan flera gånger

under sitt arbete nödgats konstatera svårigheten, för att inte säga omöjligheten,

att konstruera en enhetlig gymnasieorganisation med en utgångspunkt, som är

så flytande som de nuvarande gymnasieförberedande skolformerna är. Skall

utredningens fortsatta arbete kunna planeras ändamålsenligt och genomföras

inom rimlig tid, är det nödvändigt att klarhet snarast möjligt erhålles om grundskolans

framtida utformning. Gymnasieutredningen säger sig vidare från sina

utgångspunkter i det stora hela kunna acceptera den utformning skolberedningen

givit läroplanen för grundskolan. Med hänsyn till de många faktorer,

som måste få inflytande på utformningen, synes skolberedningen enligt gymnasicutredningcns

mening ha på ett tillfredsställande sätt beaktat kraven även

från de skolor som skall bygga på grundskolan. — De särskilda synpunkter

gymnasieutredningen framför beträffande de främmande språken m.m. redovisas

närmare i det följande. — När det gäller läroplanens tillämpning för den

enskilda individen anser sig utredningen ha anledning uppehålla sig endast vid

vissa sidor av den så kallade diffcrentiermgsfragan. länken att i arskurs 9 mera

utpräglat söka inrikta studievägarna på högstadiet mot bestämda kompetens
5

— Bihany till riksdagens ''protokoll 1962. 1 samt. Nr

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mål kan gymnasieutredningen acceptera. Utan att ta ställning till huruvida

varje sådant mål är tillräckligt motiverat eller motsvarande studiegång lämpligt

utformad vill gymnasieutredningen sålunda tillstyrka skolberedningens förslag

om en uppdelning av årskurs 9 på linjer, som leder fram till respektive kompetenser.

Utredningen utgår emellertid från att linjeindelningen inte automatiskt

skall medföra genomgripande omgrupperingar av eleverna på sådant sätt att

omfattande lärar- och kamratbyten sker vid övergång från årskurs 8 till årskurs

9; genom samläsning torde denna synpunkt kunna beaktas.

I fråga om kommunernas yttranden torde det vara av särskilt intresse att med

några exempel belysa försökskommunernas inställning till skolberedningens förslag

mot bakgrunden av gjorda erfarenheter i den egna kommunen. I yttrandet

från Olands kommun förordas en ny försöksperiod framför ett ensidigt beslut

enligt beredningens förslag. Till stöd härför anföres följande.

I Olands försökskommun har eleverna å högstadiet fördelats uteslutande på

grundval av elevernas egna tillval. Denna tillvalsdifferentiering har visat sig

ändamålsenlig och varit grunden för goda studieresultat. Såväl målsmännen som

lärarkåren och kommunala myndigheter är fullt tillfredsställda med det differentieringssystem

som för närvarande tillämpas. Systemet erbjuder otvivelaktigt

den bästa grunden för gedigen kunskapsmeddelelse. De sociala och övriga aspekter

på den helhetsfostran som skolan skall meddela kan väl tillgodoses inom systemets

ram. En modern skola har en mängd andra instrument i sin hand för förverkligande

av dessa högst väsentliga målsättningar. Fritidsgrupper, skolföreningar,

elevråd, skoltävlingar, representation av skolan i olika sammanhang

m. m. är verksamma medel för en mera allsidig fostran. Om skolverksamheten

härutöver bedrives med folkhögskoleandan som förebild och under ständig bevakning

av det lika människovärdet hos de olika individerna, så torde en naturlig,

glad, demokratisk och effektiv skolmiljö komma att skapas. Detta torde

vara den bästa grunden för en modern progressiv och demokratisk skola. Beredningens

förslag i differentieringsfrågan är icke i tillräcklig omfattning grundat

på de erfarenheter som vunnits under försöksåren. Under alla förhållanden bör

beredningens förslag icke läggas till grund för ett definitivt beslut.

Även från Oxelösunds köping rekommenderas en fortsatt försöksverksamhet

i fråga om högstadiets utformning. Skolstyrelsen redovisar de ännu mycket begränsade

erfarenheterna av högstadieundervisningen där och anför därvid följande,

vari stadens fullmäktige instämmer.

Vid enhetsskolan i Oxelösund har högstadieperioden inte omfattat mer än 1 år

hittills. Ett högstadium enligt beredningens alternativ III har därvid tillämpats,

Erfarenheterna från den korta tiden är sådana, att ytterligare försökstid är synnerligen

önskvärd. Ett helt linjedelat högstadium (alt. I) torde ha många fördelar.

Motståndarna till detta alternativ har bl. a. pekat på nackdelarna av att

klasskamraterna genom linjedelning skingras och att de nybildade klasserna blir

disciplinärt svåra. I själva verket innebär alternativ III, högstadium med tillvalsämnen,

den största elevsplittringen. Klassgemenskapen finns kvar endast

under 1/3 av veckans lektioner, medan eleverna under 2/3 av lektionerna hänvisas

till andra grupper. En fullständig linjedelning (alt. I) skulle däremot innebära,

att eleverna visserligen finge bilda en ny klass vid inträdet på högstadiet,

men att klassen sedan under minst 2 år finge arbeta gemensamt i alla ämnen.

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

Undervisningen kunde då göras mera meningsfylld. Elevmaterialets homogena

sammansättning borde ge tillfälle till utveckling av harmoniska klasser. Med

hänvisning till de vid försöksverksamheten i Oxelösund samt från andra kommuner

redovisade betänkligheterna mot att redan nu lasa fast högstadiet vid en

form, som ej accepteras från alla håll, anser skolstyrelsen i Oxelösund, att försöksverksamheten

vad avser högstadiets utformning skall fortsätta ännu

några år.

I yttrandet från Skinnskattebergs kommun göres inte något alldeles klart uttalat

ställningstagande till skolberedningens förslag men anföres, att vissa av de

olika differentieringssystemen — av vilka kommunen prövat flera — måste

anses alltför litet prövade hittills och att viss försöksverksamhet beträffande differentieringen

borde få bedrivas även i fortsättningen. Om de gjorda erfarenheterna

i kommunen uttalas följande.

Fullt utbyggt högstadium (t. o. m. klass 9) har i Skinnskattebergs kommun

funnits fr. o. m. läsåret 1958/59. Under de första åren tillämpades s. k. tillvalsdifferentiering,

dvs. eleverna placerades i homogena klasser efter tillval (tyskläsande

elever i en klass, elever med praktiska tillval i en klass etc.). Under ett

par år har också systemet med »saxade klasser» tillämpats (genom parallelläggning

av två klasser har möjlighet beretts för en elev att läsa t. ex. alternativkurs

2 i matematik men alternativkurs 1 i engelska osv.). De sista två åren har

klasserna gått upp odelade från klass 6, alltså »odifferentierade».

Erfarenheten av de olika systemen kan inte på något sätt odelat redovisas,

då man kan påvisa fördelar och nackdelar med varje system. Med reservation för

att erfarenheterna omfattar ganska korta perioder och relativt litet elevantal

anser man sig dock i kommunen ha konstaterat:

att det i och för sig är en fördel för den enskilde eleven, att klassen går upp

odelad och eleven får ha samma kamrater även i klass 7 och 8, men genom

förstärkningstimmar, alternativkursuppdelningar och olika tillval splittras ändå

klassen under veckans flesta timmar. Detta medför också, att det för barnens

fostran så viktiga klassföreståndarskapet i klasserna 7 och 8 i många fall måste

fullgöras av lärare, som får ha sin klass odelad under endast 1 eller 2 veckotimmar;
att

barn från hem utan studietradition oftare tycks ge upp teoretiskt mera

krävande ämnen, när de kan gå kvar i samma klass, alltså den odifferentierade,

även om de slutar med tyska eller alternativkurs-2-ämnen. (I innevarande läsårs

odifferentierade 8:or läser endast 29 elever tyska mot tidigare 40 ä 45 elever);

att disciplinärt och vad skolleda beträffar problemen verkar vara mindre i en

odifferentierad klass än i en s. k. »praktisk klass», men större än motsvarande

problem i en differentierad teoretisk klass. Över huvud taget har dock problem

av ovan nämnda art varit av ringa omfattning under hela försökstiden;

att man vid kommunens skola har fått goda erfarenheter av systemet med

»saxade klasser», alltså där eleven placeras i samma klass som kamrater med

likartade intressen och »begåvning» (visat genom tillval) men där ändå möjlighet

att välja olika alternativkurser och tillvalsämnen funnits;

att det odifferentierade systemet förutsätter, att det utarbetas läroböcker och

undervisningsmateriel av en ny typ, som möjliggör individualisering av undervisningen.

Troligen behövs också speciella ämnesrum, där facklitteratur och övrig

nödvändig materiel ständigt finns tillgänglig.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132 Kungl. Majrts proposition nr 51+ år 1962

I yttrandet från Järna kommun framhålles, att försöksskolan där under flera

år varit organiserad med sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 men med

kursuppdelning efter tillval i flera ämnen än enligt beredningens förslag samt

att man där haft enbart goda erfarenheter av den tillämpade organisationen.

Önskemal framförs om vissa åtgärder för förstärkning av klassföreståndarens

ställning och om en uppdelning på alternativa kurser även i svenska. Slutligen

uttalas, att man från kommunens sida tror i princip på beredningens förslag

under förutsättning att skolan tillföres ökade resurser i lokaler, undervisningsmateriel

och en avsevärt förbättrad lärarfortbildning. Från Sköns köping uttalar

man sm anslutning till skolberedningens förslag — dock med en önskan att

antalet tillvalsgrupper i arskurs 8 nedbringas — och anför i differentieringsfrågan

vidare följande.

. den sedan 1950/51 inom kommunen bedrivna försöksverksamheten med

nioårig enhetsskola har olika differentieringsmodeller prövats i årskurserna 7_9,

alltifrån strikt begåvningshomogenisering med ledning av betyg och tests till

- som under de tre senaste läsaren — helt sammanhållna och från årskurs 6

intakta klasser. Förslaget till sammanhållna klasser kom från högstadiets lärare.

Lärarnas förslag om helt sammanhållna klasser även i årskurs 8 har ej kunnat

realiseras pa grund av bristande lokalutrymmen och schematekniska problem.

Målsmännen har varit intresserade av denna högstadieorganisation och i god tid

efterhört om den skulle komma att tillämpas även påföljande läsår. Ett bevis

för att lärarna funnit denna organisationsform (sammanhållna klasser) fördelaktig

finner skolstyrelsen uti att lärarna på nytt år efter år föreslagit dess tilllämpning.

Det är otvivelaktigt sa, att systemet kräver mera ur pedagogiskmetodisk

synpunkt. Detsamma gäller beträffande lokaltillgång (grupprum),

lokalernas utrustning och tillgången på väl differentierad undervisningsmateriel.

De mindre undervisningsavdelningarna har av lärarna betraktats som en förutsättning

för systemets tillämpning. Om elevcentrerad fostran och individualiserad

undervisning skall kunna ges, är det nödvändigt att den grupp, läraren för

tillfället har, är liten.

Pa grund av den erfarenhet som salunda vunnits av olika differentieringssystem

framhåller skolstyrelsen, att systemet med odifferentierade klasser visat

väsentliga fördelar. Ett par av dessa förtjänar att framhållas. Enligt systemet

med det fria tillvalet av såväl ämnen som kurser i vissa ämnen, kan_trots en

väl utförd studievägledning — felval göras. Därtill förefinnes ofta betydande

intraindividuella differenser hos en och samma elev och om man så beaktar att

under och omedelbart efter puberteten framträder ej sällan bestämda specialintressen,

framstar klart att ett stort behov förefinnes för övergång från ett ämne

till ett annat och/eller från cn kurs till en annan. De sammanhållna klasserna

ger större möjligheter än något annat system att tillmötesgå sådana önskemål

utan att förhållandena i övrigt förändras (klass- eller skolbyte med åtföljande

lärarbyten även i icke berörda ämnen). Vad skolberedningen''framför om vikten

av främjandet av alla elevers sociala utveckling vill skolstyrelsen, utifrån vunna

erfarenheter, helt instämma i. En klar förbättring — totalt sett _ av inställ
ningen

till studier och skola samt elevernas anpassning och trivsel i övrigt har

kunnat förmärkas hos eleverna inom de odifferentierade klasserna.

Även fian Österåkers kommun ansluter man sig till skolberedningens förslag

om högstadiets utformning men framhåller med stor skärpa, att åtgärder för

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Majds proposition nr 5.4 år 1962

att förbättra klassföreståndarens ställning måste vidtagas. Man tar vidare avstånd

från tanken på en valfrihet mellan olika differentieringssystem. I dessa

frågor anföres i kommunens yttrande bl. a. följande.

Den organisation av högstadiet med ett successivt tillval av ämnen och kurser

och i övrigt sammanhållna klasser i årskurs 7 och 8 samt linjedelning först i

årskurs 9 finner skolstyrelsen vara en naturlig konsekvens av de mål, som preciserats

för en obligatorisk skola i ett föränderligt samhälle. Differentiermgstragan

är en fråga om val mellan delvis konkurrerande kulturella, sociala och etiska

målsättningar, och skall rimlig hänsyn kunna tagas till både samhällets krav och

samtliga elevgruppers behov i olika avseenden måste därför kompromisser goras.

Utgår man från målsättningen att skolans uppgift består i att främja elevernas

intellektuella och sociala utveckling, begränsa irrationella värderingar av olika

yrken, förbättra allmänbildningen och samtidigt ge effektiva färdigheter i att

tala och skriva modersmålet och behärska främmande språk samt räkna, är de

naturligt att söka hålla samman eleverna i de ämnen, där det med hänsyn till

målet för undervisningen är väsentligast att ge alla samma kunskaper, medan

man i ämnen, där målet är olika, låter dem välja olika studievägar. En organisation,

baserad på strävan att erbjuda en undervisning, som kan badc subjektivt

upplevas och de facto är så långt möjligt likvärdig för alla elevgrupper, har under

flera år prövats inom Österåkers kommun. Den så småningom framvaxta

formen har, trots komplikationer, som oundgängligen sammanhänger med försöket

att träffa det i skilda lägen riktiga valet mellan så många faktorer som

möjligt, tillvunnit sig skolstyrelsens och flertalet lärares och föräldrars förtroende

i minst lika hög grad som annorlunda organisationsformer på andra håll.

Ett viktigt mål för skolan är att ge elever från skilda miljöer och bebyggelseformer

möjlighet till en utbildning, som svarar mot deras behov och fallenhet.

Samtidigt är det angeläget att skolan inte utformas så, att praktiska yrken i alltför

hög grad utarmas på teoretiska begåvningar. Det föreligger en viss spänning

mellan dessa båda synpunkter. Skolsystemet kan sannolikt utformas så, att de

teoretiska studievägarna genom strängt verkande urvalsprinciper erhåller en

sådan prestige, att det i kombination med intensiv studievägledning driver flertalet,

som kan förutsättas ha någon möjlighet, att försöka sig pa den teoretiska

studievägen, medan de, som inte kan gå där, betraktas och betraktar sig som

mer eller mindre odugliga. En organisation, som den av beredningen föreslagna,

som på ett diskret sätt låter olika elever efter intresse och fallenhet välja ämnen

och kurser och göra ett linjeval först då yrkesinriktningen i 15-årsåldern någorlunda

mognat, synes bäst tillgodose båda de nämnda, numera allmänt accepterade

önskemålen. Varken rädsla för misslyckande eller överdrivna prestigekanslor

behöver i någon större utsträckning hindra föräldrar och elever att välja den

med hänsyn till elevens förutsättningar naturligaste studievägen. Det förhållandet

att de intresserade, positiva eleverna finns kvar i klasserna kan på lang

sikt komma att påverka attityderna till kunskaper och kultur i en riktning, som

innebär ett höjande av kulturnivån i vårt samhälle.

Starka skäl talar för att alla skolor i hela landet tillämpar samma organisation,

hurudan denna än blir. Landsbygden har i allmänhet större svårigheter än

städer och tätorter att dra till sig lärare. Skulle mindre orter därtill erhålla en

högstadieorganisation, som av flertalet lärare betraktades som mer arbetskrävande

än en linjedelad skola, skulle detta ytterligare öka rckrytcringssvångheterna.

Vidare baseras skolboksutgivningen främst på majoriteten av skolor.

Skulle dessa bli linjedelade, kommer det att bil svårt att erhålla lämpliga liiro
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

böcker och lämplig individualiserande material för sammanhållna klasser i landsbygdsstöd

Detta skulle ytterligare öka lärarnas arbetsbörda och öka rekryteringssvårigheterna.

Det skulle i sin tur leda till att mer arbetskrävande skolformer

på landsbygden fick nöja sig med lärare av sämre kvalitet med uppenbara

olägenheter som följd.

Skolstyrelsen godtar sålunda de av beredningen föreslagna allmänna principerna

för partiell differentiering i årskurserna 7 och 8, men önskar en synnerligen

betydelsefull modifikation i själva timplanen för att möjliggöra en förstärkning

a\ klassföreståndarens ställning. Skolstyrelsen vill med skärpa säga ifrån, att om

skolberedningens högstadieorganisation skulle komma att framstå såsom en

organisation, som skapar hemlöshetskänslor och ordningsproblem bland eleverna,

så beror det inte på den partiella differentieringen i och för sig utan på att möjligheterna

till rätt utövande av klassföreståndarskapet har försvagats i en utsträckning,

som generellt aldrig prövats i svenskt skolväsende. Erfarenheter från

försöksverksamheten i Österåker har visat, att det är först sedan man på olika

sätt lärt sig att från höstterminens början ta hand om eleverna i 7:an som de

ordnings- och trivselmässiga förhållandena blivit tillfredsställande. Till de åtgärder,

som underlättar denna övergång, hör så enkla anordningar som att

klassföreståndaren har eleverna under hälften av första dagen under höstterminen,

samt att ett föräldramöte anordnas så tidigt som möjligt i september,

men framför allt att man inte ger klassföreståndaren mindre än 4 ä 5 timmar i

klassen. Skolstyrelsen vill betona vikten av att det skapas verkliga garantier för

att klassföreståndarskapet kan utövas på ett riktigt sätt. Allmänt hållna rekommendationer

att använda raster m. m. för kontakter med klassen är av jämförelsevis

ringa värde i detta sammanhang.

A \ e ii från sadana städer som Stockholm, Göteborg och Linköping ger man sin

anslutning till skolberedningens förslag om högstadiets uppbyggnad. Linköpings

stad, där man har erfarenheter av olika differentieringssystem, främst systemet

med s. k. saxade klasser, framför som sitt eget följande uttalande av stadens

skolstyrelse.

De allmänna förutsättningar för betraktandet av frågan om elevmaterialets

och undervisningens differentiering, som beredningen anför, anser sig skolstvrelsen

kunna acceptera.

Ett fritt val av tillvalsämnen och studiekurser har skolstyrelsen försökt tilllämpa

under de gångna försöksåren. Även om målsmännen i rätt stor utsträckning

följt den rådgivning, som skolan lämnat, har ett starkt »överval» till teoretisk

undervisning alltmer framträtt. I årskurs 7 har sålunda ca 65% av eleverna

valt alternativkurs 2 och i årskurs 8 ca 55—62 %. Till teoretiska studier i klass

9g och motsvarande klasser i stadens högre skolor har inemot 40—45 % av årskullarna

anmält sig. Med det differentieringssystem, som hittills tillämpats, har

salunda de teoretiska studievägarna utövat en mycket stor dragningskraft,

vilket medfört, att även de till det yttre homogena 2-kursklasserna fått en vad

elevernas intellektuella förutsättningar beträffar heterogen sammansättning.

Skolstyrelsen har för elever med skiftande studieförutsättningar (stora intraindividuella

differenser) sökt bereda undervisning i särskilda klassavdelningar med

s. k. saxat val av alternativkurser (alt. kurs 2 i språk, alt. kurs 1 i matematik

och naturvetenskapliga ämnen eller vice versa). Även om erfarenheterna av undervisningen

i dessa klasser varit goda, har dock även flera avigsidor framträtt;

eleverna har i stor utsträckning fått byta skolmiljö, klasserna har oftast fått en

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj tis proposition nr Öb år 1962

ensidig elevsammansättning i det hänseendet att i språkklasserna flickorna dominerat

i elevantal, medan i de naturvetenskapligt inriktade klasserna pojkarna

varit i stor majoritet. I de sistnämnda klasserna har som regel stora disciplinproblem

uppträtt. En ändring av elevernas studieinriktning har ottast endast

kunnnt ske vid böriciii rv nytt läscir osv. #

Med hänsyn till ovan anförda förhållanden och till de relativt gynnsamma

erfarenheter, som vunnits vid försöken i Kungsbergsskolan med sammanha Ina

klasser i stort sett i enlighet med skolberednmgens förslag, vill skolstyrelsen

tillstyrka skolberedningens synpunkter beträffande elevmaterialets och undervisningens

differentiering Skolstyrelsen får dock kraftigt framhalla att detta ställningstagande

förutsätter, dels att beredningens förslag beträffande skolor^

utrustning med undervisningsmateriel och sänkningen av ekvantalet i Wasserna

beaktas, dels att den pågående gymnasieutredningen

studiemålen för gymnasiet och utformandet av gymnasiets tim- <sch .kursPla^

kommer att taga konsekvenserna av de forandnngar, som följer

av statsmakterna om målsättning och arbetsformer i grundskolan.

Från SACO.s sida accepteras beredningens förslag om elevernas fria tillval.

I övrigt förordar SACO, med avvikelse från skolberedningens förslag, att de

högstadier som framdeles kommer att inrättas organiseras som tillvalsgrupperade

högstadier utom i vissa fall då högstadierna ingår i en försöksverksamhet.

Nödvändigheten av en fortskridande skolreform medför enligt organisationens

mening att högstadieorganisationen icke bör låsas fast i en viss organisation En

försöksverksamhet av icke alltför obetydlig omfattning anses sålunda bora fortfarande

finnas. I denna försöksverksamhet, som skulle vara vetenskapligt upplagd

och kontrollerad, bör enligt SACO:s förslag prövas dels skolberedningens

förslag, dels vissa modifikationer såsom ett i princip sammankallet högstadium

men med alternativkurser i flera ämnen än engelska och matematik eller ett

högstadium med tillvalsgruppering men med sammanförande av eleverna vic

undervisningen i vissa ämnen, där olägenheterna av heterogena klasser kunde

bedömas vara jämförelsevis små, t. ex. övningsämnen. Systematiska jämförelser

mellan huvudformen tillvalsgrupperade högstadier och de försöksvis provade anordningarna

avses enligt SACO:s förslag komma till stånd. - Till stöd for sitt

ställningstagande till skolberedningens förslag anför SACO bl. a. följande.

Skolberedningens högstadiekonstruktion kan icke förvantas tillgodose vissa

grundläggande krav som måste ställas på det obligatoriska skolväsendet.

Genom att under två av högstadiets tre år sammanhalla eleverna i klassen

försvårar beredningens högstadieorganisation undervisningens anpassning till

elevernas särprägel och särbehov, en anpassning som maste vara väsentlig tor

en progressiv skola. Särskilt för elever från ej studiemedvetna hem synes allvarliga

konsekvenser av beredningens förslag hota i det att övergång från svarare

till lättare kurs kommer att ske i allt för stor utsträckning. De nuvarande sociala

ojämnheterna i den nuvarande rekryteringen till den högre undervisningen kan

sålunda komma att konserveras eller förvärras. Det sammanhal na högstadiet

kan vidare förväntas ge sämre kunskaper och samre intellektuell ti aning. De

krav på social fostran, som med rätta kan ställas på eu

skola, kan tillgodoses utan att ett sammanhållet högstadium obligatoriskt info
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

res i kommunerna Samtliga el ev kategorier kommer att bli lidande på ett ,ammanhallet

högstadium.

SACO betonar dessutom, att ett sammanhållet högstadium kan förväntas få

icke onskvarda konsekvenser för kunskapsnivån hos sökande till högre studier.

Särskilt framhalles, att de krav universitet och högskolor måste ställa på studenternas

forkunskaper svårligen torde kunna tillgodoses av ett gymnasium baserat

pa grundskolans arskurs 9g i ett sammanhållet högstadium. SACO har vidare

velat ge uttryck åt sm övertygelse att de kvalitativa synpunkterna på utbildningsväsendet

måste ges en större betydelse i den skolpolitiska debatten än vad

som hittills vård fallet. Utbildningens kvalitet måste nu mer än någonsin sättas

i centrum for reform strävandena, som icke väsentligen kan inriktas på att slussa

ett visst kvantum ungdomar genom en skolutbildning av en viss längd.

Konsekvenserna av beredningens högstadieorganisation var vid dess framläggande

okanda och ar annu otillräckligt utredda. Ett accepterande av beredningens

förslag kommer i praktiken att innebära ett gigantiskt pedagogiskt och

organisatoriskt experiment i vilket många årgångar elever obligatoriskt kommer

att inga. Införandet i ett slag och över hela landet av en otillräckligt prövad

skolorganisation ar särskilt allvarligt för övergångstidens ungdom. Denna ungdom

kommer att utbildas innan den nya organisationen vuxit fram, avslipats och

modifierats med hänsyn till praktiska erfarenheter. Särskilt betänkligt är att

det nya högstadiet skulle starta med otillräcklig lokaltillgång, otillräcklig fortbildmngsverksamhet

i vad avser lärarna, utan läroböcker avpassade till den nya

undervisningen och utan de nya pedagogiska metoder och metodiska anvisningar

till laroplanerna, som ter sig oundgängligen nödvändiga.

Oberoende av vilken högstadieorganisation man väljer är det nödvändigt att

sadana ekonomiska resurser ställes till förfogande att skolans myndigheter

snabbt kan losa de har aktualiserade problemen. De ekonomiska kraven måste

dock runligen bil storre om beredningens förslag genomföres än om man anknyter

till de tiilvalsgrupperade högstadier som redan finnes i de flesta försöktkommuner.

Mot denna bakgrund ter sig den fortsatta försöksverksamhet som rekommenderas

av skolberedningen särskilt betydelsefull. Denna måste ges en sådan omtattnmg

och sadana resurser att den skolpolitiska och pedagogiska debatten

snabbt kan tillföras nytt material. Ett genomförande enligt beredningens förslag

av en hittills otillräckligt prövad högstadiemodell skulle ytterligare accentuer.

a . ta behov. Ett accepterande av beredningens förslag utan ordentlD

uppföljning av dess praktiska resultat kunde bli ödesdigert för hela undervisningsväsendets

fortsatta utveckling.

I den skolpolitiska debatten har ofta framhållits nödvändigheten av eu fortskr,

dande skolreform Samhället förändras ständigt, och skolan måste anpassa

sig till detta dynamiska samhälle och icke lasas fast vid en organisation som icke

kan pa sikt torvantas motsvara samhällets behov. Beredningens förslag till högstadieorganisation

innebär ett avsteg från dessa principer, om vilka allmän

enighet ratt, i det att kommunerna påtvingas ett otillräckligt prövat högstadium

som kommer att erbjuda stora svårigheter att väsentligt förändra.

Under hänvisning till vad som ovan anförts kan SACO icke finna, att tillräckhg

grund föreligger för att nu införa skolberedningens högstadiemodell obligatoriskt

over hela landet. b

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker det fria tillvalet som princip för

elevernas studiegång i fråga om ämnen och kurser. Som förutsättning krävs

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

dock enligt förbundet förstärkt studierådgivning och bättre garantier för att

de föreslagna fackskolorna verkligen byggs ut så att de täcker landet. Vidare

framhåller förbundet i denna fråga att, om det fria tillvalet skall bli en realitet,

det torde bli nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att genom

samverkan mellan olika högstadieområden bereda eleverna möjlighet att gå de

valda vägarna. Förbundet avstyrker vidare, att man framtvingar en viss gruppering

av klasserna i årskurserna 7 och 8 genom centralt utfärdade bestämmelser.

Förbundet siktar till en viss valfrihet mellan olika differentieringssystem. Enligt

förbundet borde gruppering efter tillval, som erfarenhetsmässigt hittills är den

mest kända och prövade, vara det normala. Det kan dock finnas lägen, framhåller

förbundet, då man måste frångå denna grupperingsprincip. Under sådana

förhållanden måste man ge företrädesrätt för de lokala förhållandena och den

samlade lokala erfarenheten, sådan denna kommer till uttryck i skolstyrelse,

skolledning och lärarkollegier. Enligt förbundet bör det vidare, innan riksdagen

fattar beslut om organisationen och om tidsplanen för dess genomförande, genom

utredning vara tillfredsställande klarlagt, dels att vissa av förbundet uppställda

förutsättningar, som återges i det följande, kan uppfyllas, dels att deras uppfyllande

kan ske i den takt som med hänsyn till grundskolans införande är nödvändig.

Sedan grundskolan börjat tillämpas som normal skolform bör vidare

enligt förbundet åt skolöverstyrelsen anförtros att kontinuerligt insamla och

bearbeta erfarenhetsmaterial från skolorna med sikte på bedömning av utfallet

av den nya organisationen. Om de nyss åsyftade förutsättningarna heter det i

förbundets yttrande, att förbundet med hänsyn till de mal som uppställts av

skolberedningen för den nioåriga skolan kräver, att följande åtgärder genomföres

oavsett högstadiets organisation.

Genom vetenskaplig undersökning och prövning vid statliga försöksskolor och

i ett begränsat antal kommuner måste man bl. a. klarlägga hur olika faktorer

påverkar elevernas studievägsval och därigenom få fram material som ger ett

klart stöd för en enhetligare utformning av högstadiet som är rättvis i förhållande

till elever från olika sociala miljöer. Genom denna verksamhet och

genom intensifierad metodikforskning måste man snarast klarlägga genom vilka

undervisningsmetoder de av beredningen uppställda malen bäst främjas. Alla

de problem som det nya elevmaterialet och de nya kurserna uppställer måste

systematiskt och konsekvent undersökas till fromma för skolans utveckling.

Garantier för sänkning av elevantalet så att klasser och undervisningsgrupper

understiger 30 genom införande av maximital.

Garantier för att stat och kommun genomför den upprustning av undervisningsmaterielen

som bedöms nödvändig med hänsyn till de förändrade förutsättningarna

för undervisningen. Denna upprustning skall i varje kommun vara

genomförd vid den tidpunkt då organisationen förändras enligt beredningens

förslag.

Garantier för att gymnasiet får behålla en 4-årig studiegång vid sidan av den

3-åriga, i avvaktan på att klarhet vunnits beträffande grundskolans möjligheter

att förbereda eleverna för gymnasiestudier på ett sådant sätt att gymnasiets

slutmål — förberedelse för vidare högre studier — inte äventyras.

Utbyggnad av fackskolorna så att de täcker hela landet.

5* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Betydligt större utrymme för skolans investeringar än det som skolberedningen

beräknat. Den nya skolan får inte tvingas att starta med en period av

lokalprovisorier.

En kraftig förstärkning av skolledningen, främst genom inrättande av befattningar

för kvalificerade medhjälpare för rektorerna samt genom garantier för

erforderliga anslag till biträdeshjälp från kommunernas sida.

Föreskrifter beträffande kommunernas skyldighet att inrätta kuratorsbefattningar

i förhållande till skolväsendets storlek.

Förstärkning och effektivisering av studierådgivning och föräldrainformation.

Yrkesvalslärarfrågan måste lösas snarast enligt de riktlinjer som framläggs på

annan plats i detta yttrande.

Förstärkt lärarutbildning. Ordentligt stöd åt fortbildningsverksamheten.

Sänkt undervisningsskyldighet för lärarna på grundskolans högstadium.

Konkreta metodiska anvisningar utfärdade i så god tid att skolledare och

lärare hinner tillgodogöra sig dem och kan omsätta dem i undervisningen, när

de nya läroplanerna skall börja tillämpas.

Vid sin mycket omfattande behandling i remissyttrandet av hithörande frågor

gör Läroverkslärarnas riksförbund vidare en genomgång av de olika utgångspunkter

och argument som beredningen anfört och för en diskussion om i vad

mån de medel beredningen anvisat leder till de mål som i olika avseenden uppställts.

Bl. a. uppehåller sig förbundet vid frågorna om elevernas sociala fostran

och utveckling samt effekten av elevernas sammanhållande i de ursprungliga

klasserna även i årskurserna 7 och 8. Resultat redovisas av vissa av förbundet

genomförda undersökningar med jämförelser mellan ett antal tillvalsgrupperade

respektive sammanhållna högstadier. I yttrandet görs bl. a. följande uttalanden.

Resultatet blev att för de undersökta skolorna tycks de tillvalsgrupperade

högstadierna åstadkomma en utjämning mellan socialgrupperna i fråga om övergången

till 9g. De sammanhållna högstadierna i samma material tycks däremot

vidga klyftan mellan socialgrupperna i detta hänseende. Socialgrupp 3 är nämligen

bättre företrädd på 9g vid tillvalsgrupperade än vid sammanhållna högstadier

i det undersökta materialet. Socialgrupperna 1 och 2 är däremot bättre

företrädda på 9g vid sammanhållna än vid tillvalsgrupperade högstadier i det

undersökta materialet.

Enligt de erfarenheter som gjorts i Österåker tycks — och denna förmodan

stöds av skolchefen där — de teoretiskt mera krävande studievägarna på det

sammanhållna högstadiet vara alltför lätta att »hoppa av» från. Man får ändå

stanna kvar i klassen. Det »tar inte emot» på samma sätt som när motsvarande

»avhopp» får till följd övergång till en helt ny klass. Det ämnes- eller tillvalsgrupperade

högstadiet gör eleverna pa de olika studievägarna mindre benägna

att »hoppa av», i varje fall tycks detta gälla eleverna från socialgrupp 3. Å andra

sidan tycks — fortfarande enligt skolchefen i Österåker — det sammanhållna

högstadiet ge till resultat att olika skolklasser inte blir olika prestigeladdade.

Olika klasser blir inte längre förknippade med mer eller mindre »fina» studievägar.

Skolklasserna blir genom att de inte formerats efter tillval, inte heller

socialgruppsuppdelade. Däremot får systemet till följd — genom de ovan beskrivna

avhoppen — att själva studievägarna så som de konstitueras av olika

ämnes- och kurskombinationer blir prestigeladdade — enligt skolchefen i Österåker

dock i mindre grad — och socialgruppsbundna. Bundenheten till social
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962

grupper tycks vara mera markerad vid de sammanhållna högstadierna än vid

ett antal jämförbara högstadieskolor.

Det sammanhållna och partiellt differentierade högstadiet skulle alltsa ge till

resultat en »avladdning» av klasserna och en upplösning av bundenheten mellan

skolklasser och socialgrupper. Prestigeladdningen och socialgruppsbindningen

kommer i stället att hänföras till vissa tillvalskombinationer och kurser. Detta

tar sig uttryck i eu låg andel av elever från socialgrupp 3 på de gymnasieinriktade

studievägarna, vilka domineras av elever från socialgrupperna 1 och 2.

Frigörandet av klass- eller linje valet på det sammanhållna högstadiet från den

värdeladdning, som tycks vara förknippad med de utpraglat teoretiska klasserna

på andra högstadier, har här lett till det överraskande resultatet att detta frigörande

ensidigt drabbat socialgrupp 3, medan socialgrupperna 1 och 2 fortfarande

erfar dragningen till de gymnasieinriktade studievägarna. Det kan knappast

påstås att detta är ett ur studievalssynpunkt »riktigt» utfall. Då måste

man nämligen anta, att den faktiska fördelningen av eleverna i t. ex. klass 9 vid

de sammanhållna högstadierna motsvarar elevernas anlag och begåvning och i så

fall skulle det innebära att socialgrupp 3 i dessa kommuner skulle vara sämre

lottade på studiebegåvningar och socialgrupperna 1 och 2 sällsynt lyckligt

lottade. Så torde knappast vara fallet. Förklaringen till det egendomliga resultatet

får sökas på annat håll. Tydligt är i varje fall, att organisationen med sammanhållna

klasser inte lyckats upphäva sambandet mellan studieval och socialgrupp.

I stället tycks detta samband ha accentuerats.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga, att målet rättvisa åt elever från

hem utan studiemedvetande och studietradition inte nås med medlet studievägsoch

begåvningsblandade klasser, i varje fall inte såvitt man kan se av materialet

från försöksverksamheten. Det förefaller mera troligt att en effektiv information

till föräldrarna och en effektiv studie- och yrkesrådgivning ger det bästa resultatet

oavsett organisation.

En summering av bedömningen av hela avsnittet om den sociala utvecklingen

ger vid handen följande. Det är mycket angeläget att man får en skola som ger

alla elever oavsett social miljö en reell chans att utveckla sina anlag, att komma

till sin rätt. Skolan får självfallet inte lägga hinder i vägen för en sådan ordning.

Tvärtom är det önskvärt att den främjar detta syfte. Det kan den göra genom

åtgärder i fråga om studie- och yrkesrådgivning, läxhjälp och stödundervisning,

mindre klasser och reducerad arbetsbörda för lärarna. Skolans sociala fostran

kräver för sitt realiserande att större resurser ställs till lärarnas förfogande i

fråga om metodik, hjälpmedel, tid och mindre klasser. Vilken roll skolans organisation

spelar för den sociala fostran och för den sociala rättvisan är inte klarlagt.

Hittills redovisat material från försöksverksamheten och från de vetenskapliga

undersökningarna ger inte tillfredsställande klarläggande svar på dessa

frågor. Givetvis är det önskvärt att eleverna i sin skolklass far träffa kamrater

från olika sociala miljöer. Hur en sådan önskvärd »blandning» skall astadkommas

på ett sätt som inte medför betydande nackdelar i andra avseenden är

inte klart. Det är möjligt, att ett bevarande på högstadiet av de från mycket

små geografiska områden rekryterade mellanstadieklasserna kan leda till att

högstadiets 7:or och 8:or blir ensidigt sammansatta just med hänsyn till den

sociala miljön. Eu gruppering efter tillval skulle ge pedagogiska fördelar utan

att utesluta sociala.

Skolberedningcns förslag i fråga om skolans mål har här tagits till utgångspunkt

för en principdiskussion. Denna diskussion och det remissarbete som i

övrigt utförs inom förbundet ger vid handen, att högstadiets utformning, såvitt

s. 140 Kontrollera mot PDF

140 Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

det gäller läroplanen, i stort sett tillgodoser dessa mål, även om invändningar kan

göias mot densamma i vissa viktiga avseenden. I fråga om högstadiets organisation

har vi funnit, att densamma är relevant i förhållande till målen med

undantag för grupperingen av eleverna i årskurserna 7 och 8. På den punkten

kan förbundet inte finna att det föreslagna medlet — sammanhållning av klasserna

— leder fram till de uppställda målen, dvs. förbättrad allmänbildning,

skolans främjande av elevernas sociala utveckling och deras sociala fostran,

likvärdig utbildning för landsbygden, utjämning av skillnader i värderingen av

olika yrken och skapandet av en effektiv skola. Det förtjänar påpekas att denna

avvikande mening inte grundas på att andra mål än beredningens uppställts

utan helt pa ett konstaterande av brister i det av beredningen förda principiella

resonemanget och i det redovisade sakliga underlaget.

Genomgången av kapitel 17 i beredningens betänkande visar sålunda att dess

förslag om en centralt bestämd gruppering av klasserna 7 och 8, inte är övertygande

principiellt motiverat, inte stöds av föreliggande material från försöksverksamheten

och inte har stöd av vetenskapligt material på de centrala punkterna.

Därtill kommer, att den sammanhållna klassen, som spelat så stor roll

för beredningens principiella ställningstagande i praktiken visar sig vara närmast

en fiktion. Det karakteristiska för skolberedningens organisation av klasserna 7

och 8 är tvärtom att klasserna under huvuddelen av antalet lektioner sönderdelas

i ett mycket stort antal grupper och att varje enskild elev varje vecka

kommer att tillhöra minst sex, vanligen åtta—nio grupper. Detta leder till en

splittring av klassgemenskapen som hittills inte haft någon motsvarighet på

detta åldersstadium inom det svenska skolväsendet.

Follcskollärarfederationen ansluter sig som tidigare nämnts till skolberedningens

förslag om högstadiets uppbyggnad. Här torde få redovisas vissa av

fedei ationens uttalanden om principen om det fria valet och om elevernas gruppering

i årskurserna 7 och 8.

Federationen finner den grundläggande principen om det fria tillvalet synnerligen

värdefull, och försöksverksamheten har på denna punkt gett ett klart och

entydigt positivt utfall. Det torde vara av stort värde att en elev kan få pröva

en studieväg utan att hindras av inträdesspärrar, då även ett i och för sig mindre

lämpligt val kan ge positiva erfarenheter för den fortsatta utbildningen. Varje

differentieringsanordning måste utgå från principen om fritt val. En lösning,

som sätter det fria valet ur funktion, kan således enligt federationens bestämda

uppfattning inte accepteras.

Eu ofta, förekommande framställning av den organisatoriskt sammanhållna

undervisningen gör gällande att alla elever bibringas i stort sett samma mått av

kunskaper och färdigheter, vilket skulle innebära en inte önskvärd nivellering.

En sådan uppfattning av skolarbetet framstår enligt federationens mening som

ogrundad. Det bör tvärtom framhållas att strävandena alltid gått ut på att så

långt möjligt finna former för en individualiserad undervisning. Inom folkskolan

har enskilda lärare och grupper av lärare härvid lagt ner ett omfattande, inspirerande

och framgångsrikt arbete. De arbetsformer och den av skolberedningen

forordade differentieringen inom klassens ram är sålunda inga principiella nyheter.

Vad som fordras är dock yttre arbetsbetingelser — minskat elevantal, mera

och bättre hjälpmedel osv. — som möjliggör för läraren att organisera undervisningen

på det önskade sättet.

Den organisatoriska differentieringen måste grundas på någon princip för

uppdelning av eleverna. Som underlag för sådan uppdelning har inte sällan

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

framförts synpunkten att spännvidden mellan bäste och sämste elev i en slumpvis

sammansatt klass blir så stor, att undervisningen egentligen inte kan tillgodose

någon. Från denna utgångspunkt kommer man fram till att klasserna

fr. o. m. årskurs 7 skall homogeniseras. Kriteriet på sådan homogenisering synes

inte alltid vara klar, men nära till hands ligger en »prestationshomogenisering»

baserad på betygsättningen i årskurs G. En dylik urvalsmetod är emellertid —

frånsett att den inte ger den grad av homogenisering som förväntas — enligt

federationens mening inte förenlig med fritt val av studieväg. Systemet med

fritt val skulle sålunda komma i kläm, något som federationen på det bestämdaste

motsätter sig.

Ett annat sätt för elevgruppering är att valet av tillvalsgrupp skall läggas till

grund för uppdelning av eleverna. Det betyder att samtliga elever, som valt viss

tillvalsgrupp får utgöra en egen klass. Förutsättningen är då givetvis att antalet

elever är tillräckligt stort för en sådan anordning. Möjligheten att genomföra en

organisatorisk differentiering enligt denna modell torde begränsas till de allra

största kommunerna. Till detta kommer att den från pedagogiska synpunkter

eftersträvade homogeniseringen sannolikt ändå inte åstadkommes, eftersom valet

av tillvalsgrupp inte kan sägas utgöra kriterium på elevernas studieförmåga.

Som beredningen framhåller är det också troligt att en sådan differentiering lätt

skulle snedvrida tillvalet, bl. a. genom att systemet i praktiken uppfattas som

en linjedelning. Risk föreligger att elever från mindre studievänlig miljö därvid

får ett försämrat utgångsläge. Man får vidare utgå från att valet av tillvalsgrupp

i årskurs 8 i många fall måste justeras i förhållande till valet i årskurs 7.

Det betyder att en stor del av eleverna skulle helt omgrupperas ytterligare en

gång inom loppet av två år. Detta kan från skilda synpunkter inte vara tillfredsställande.

Då systemet dels inte är tillämpbart annat än i de största kommunerna,

dels inte heller är helt oantastligt från andra utgångspunkter, förefaller

en sådan differentieringsmodell mindre lämplig för en hela landet omfattande

obligatorisk skola.

Federationen finner således liksom beredningen att varken urval eller tillval

som grund för en linjeuppdelning före årskurs 9 är acceptabel. Undervisningen

i den för alla elever gemensamma kärnan av ämnen skall sålunda ske i från

mellanstadiet sammanhållna klasser och efter en och samma kursplan. Undantagna

härifrån är ämnena matematik och engelska, vilka föreslås uppdelade pa

två kurser. Detta avsteg från principen att undervisningen i en grundläggande,

allmänbildande skola för alla bör »bedrivas enligt en läroplan utan alternativa

kurser i något ämne» är resultatet »av ingående överväganden inom beredningen».

De motiv härför som redovisas förefaller emellertid inte helt invändningsfria.

Federationen anser sig dock i nuvarande situation och under rådande

förhållanden kunna acceptera detta förslag.

Den anpassning till elevernas förutsättningar och intressen, som är önskvärd

och nödvändig för en meningsfull undervisning, skall således även i årskurserna

7 och 8 ske inom klassens ram — i viss omfattning genom särskilda förstiirkningsanordningar.

Av flera skiil blir svårigheterna att pedagogiskt lösa den uppgiften

stöiTe i takt med elevernas utveckling.

Målsättningen för den nioåriga skolan inkluderar som framgått tidigare,

många moment utöver ren kunskapsmeddelelse. Undervisningen ges cn inriktning

mot praktiskt användbara färdigheter och kunskaper, den intellektuella

träningen sätts i samband med emotionell utveckling och estetisk fostran, de

socialt fostrande inslagen blir mer framträdande, studieteknik får en mer markerad

ställning osv. Förbunden, som under årtionden arbetat för en förstärkning

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

av den allmänna medborgarundervisningen, finner att de av skolberedningen

föreslagna differentieringsanordningarna för närvarande i huvudsak svarar mot

en för individ och samhälle önskvärd utveckling. Federationen tillstyrker således

principen att eleverna i årskurserna 7 och 8 hålls samlade i sina avdelningar från

mellanstadiet på det sätt som beredningen föreslagit.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund har vid avvägningen

av de argument, som talar för och emot det av skolberedningen föreslagna

differentieringssystemet kommit till den uppfattningen, att ett ståndpunktstagande

till fragan särskilt med den räckvidd ett sådant beslut kommer

att få helst borde grundas pa en inom ett icke allt för litet antal kommuner

bedriven försöksverksamhet, byggd på skolberedningens förslag. Med hänsyn

till den långa tid, under vilken skolfrågan redan varit föremål för utredning och

debatt, vill organisationerna emellertid icke framföra något yrkande i denna

riktning. Organisationerna har i detta läge stannat vid att de icke vill motsätta

sig beredningens förslag i fråga om undervisningens och elevmaterialets differentiering

på högstadiet. Organisationerna har intagit denna ståndpunkt under

den bestämda förutsättningen att möjligheterna till partiell differentiering i årskurserna

7 och 8, i vad gäller de gymnasieinriktade elevernas behov av fördjupade

kunskaper i vissa ämnen, i vart fall icke kommer att beskäras. Organisationerna

förutsätter vidare, att förekommande tillvalsämnen och alternativkurser

för de gymnasieinriktade eleverna skall innebära väsentligt skärpta krav

med avseende på kunskaper och självständigt arbete i förhållande till dem, som

skall gälla för övriga elever på samma åldersstadium.

Målsmännens riksförbund anser sig sakna tillräcklig grund för att kunna ge

uttryck åt en bestämd ståndpunkt i differentieringsfrågan. Ur de speciella synpunkter

som förbundet har att beakta kan för övrigt ej differentieringen tillmätas

en så genomgripande betydelse. Förbundet är, framhålles det, väl medvetet

om att allvarliga betänkligheter från skilda utgångspunkter kan resas mot

den föreslagna högstadiekonstruktionen — betänkligheter som även kommit

till uttryck inom förbundet — och vill kraftigt understryka beredningens uttalande

om vikten av att man genom fortsatta experiment verkar för att skolans

utveckling sker i takt med samhällets och helst så, att den främjar samhällsutvecklingen.

Förbundet ser i detta uttalande en borgen för att beredningen icke

avser att för lang tid lasa fast skolan vid den nu föreslagna organisationen utan

att man ständigt bör ta hänsyn till de praktiska erfarenheterna, icke minst hos

målsmän och lärare, av det nya skolsystemet och låta dessa erfarenheter bilda

grunden för en fortskridande skolreform.

Högerns kvinnoförbund understryker i sitt yttrande det önskvärda i att skolfrågan

efter decenniers utredningsarbete leder fram till ett riksdagsbeslut. Men

det är av vikt framhåller förbundet, att detta beslut får en sådan utformning,

att det ger skäl för benämningen »en fortskridande skolreform». Det föreliggande

förslaget är i flera avseenden en oprövad nyhet. Riksdagsbeslutet får

enligt förbundets mening icke låsa skolorganisationen för en obestämd framtid.

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-1 år 1962

Förbundet anser det nödvändigt att erfarenheter som göres under de narmaste

åren efter beslutet läggs till grund för kommande jämkningar. Förbundet uttalar

vidare sin anslutning till principen om ett tillvalssystem, som kan underlätta

möjligheterna för elever som valt fel att få välja om. En omarbetning eller ett

uteslutande förordas av bestämmelsen i förslaget till skollag om rätten till fritt

val. Den avsedda effekten borde enligt förbundet kunna uppnås genom att valet

av studieväg bestäms i samråd mellan målsman, elev och skolledare och genom

att de sistnämnda under ämbetsansvar hänvisar elev till den studiegång, som

är administrativt möjlig i överensstämmelse med det uttryckta önskemålet. I

fråga om elevernas gruppering finner förbundet att olika skäl talar för en gruppering

på grundval av allmän prestationsförmåga, en prestationshomogenisering.

Högerns ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund gör inga

uttalanden om principen om det fria tillvalet. Båda förbunden finner starka

skäl tala för ett i princip linjedelat högstadium fr. o. m. sjunde skolåret. Därjämte

synes det förbunden angeläget, att kommunerna ges möjlighet att påverka

skolorganisationens utformning och i synnerhet högstadiets i så måtto, att de

bereds möjlighet att välja mellan ett begränsat antal högstadiekonstruktioner.

Folkpartiets ungdomsförbund tillstyrker, att skolberedningens förslag läggs

till grund för den nya skolans organisation och avvisar de förslag som framförts

om att beslutet skall uppskjutas. Sveriges liberala studentförbund finner argumenten

både för och emot skolberedningens förslag så svagt underbyggda att det

på grundval av det föreliggande materialet inte är möjligt att inta en deciderad

ställning i differentieringsfrågan. Samtidigt anses det emellertid från förbundets

sida önskvärt, att man får skolfred i landet. Förbundet vill därför inte motsätta

sig skolberedningens förslag men finner det önskvärt att vissa kommuner får

bedriva försöksverksamhet med högstadier av annan typ än den som beredningen

föreslagit, för att om så visar sig påkallat en modifiering av högstadiemodellen

måtte kunna ske. Folkpartiets kvinnoförbund avstår för sm del från

uttalande i fråga om högstadiets utformning, eftersom beredningens beslut på

denna punkt är resultatet av en politisk kompromiss.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund förklarar sig i princip tillstyrka beredningens

förslag i fråga om högstadiets utformning. Svenska landsbygdens ungdomsförbund

framhåller bl. a., att deklarationen om sammanhållna klasser i viss

mån blir en illusion då förslaget kan leda till att mindre än hälften av undervisningstiden

kommer att ske i sammanhållna klasser. Förbundet anser att målsättningen

om sammanhållna klasser maste fullföljas. Förbundet påyrkar en

sådan ändring av de föreslagna bestämmelserna om bibehållande av klassgemenskapen

att avvikelse från denna huvudprincip skall kunna göras först efter

länsskolnämndens godkännande.

Den berörda skärpningen av föreskrifterna om klassernas sammanhållande i

årskurserna 7 och 8 förordas också av Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

som helst även skulle se att frågan om en avvikelse beträffande klassammanhållningen

skulle underställas skolöverstyrelsen. Också i fråga om årskurs 9

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

anser förbundet att en större sammanhållning bör eftersträvas; en del av de av

beredningen föreslagna linjerna bör enligt förbundet kunna sammanslås och

elevernas olika inriktning tillgodoses genom tillvalsämnen. Sveriges socialdemokratiska

studentförbund ger sin anslutning till de ledande principerna i beledningens

betänkande och anser det önskvärt, att den nya organisationen lägges

till grund för kommande riksdags beslut. Det är enligt förbundet angeläget, att

det senast vid vårriksdagen 1962 fattas ett beslut om den nya skolans utformning

så att berörda parter får arbetsro. Förbundet understryker särskilt att det

mått av gemensamma ämnen, som utgör grunden för sammanhållandet av klasserna

inte får göras för litet. Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund kan

inte godtaga tanken pa en tidig linjedifferentiering och avstyrker även att

begränsade försök med organisatorisk differentiering enligt beredningens uttalande

skall kunna företagas vid statliga försöksskolor även i lägre årskurser

än den sjunde. Förbundet ger vidare sin principiella anslutning till det sammanhållna

högstadiet och vill förorda att eleverna också i nionde årskursen hålles

samman i en och samma klass, dvs. att differentieringen där liksom i högstadiet

i övrigt sker inom klassens ram. För den händelse en linjedifferentiering ändå

skulle genomföras i nionde årskursen, föreslår förbundet som ett andrahandsyrkande

sådana i yttrandet närmare angivna förändringar i utformningen av

denna årskurs, att de olika utbildningsalternativen blir mer jämställda, avseende

bl. a. en begränsning till fyra linjer.

Liksom det sistnämnda förbundet framför även andra remissinstanser önskemål

om eller mera konkreta förslag till en utformning av högstadiet som siktar

till en hela högstadiet igenom högre grad av sammanhållning både i fråga om

amnesuppsattningen och timfördelning enligt läroplanen samt beträffande elevernas

gruppering. I allmänhet syftar man härvid till att i större utsträckning

ge alla elever en allmänbildande undervisning. Bland dem som närmare utformar

dylika förslag kan här nämnas Arbetarnas bildningsförbund och Landsorganisationen,

vilkas förslag är likartade. Landsorganisationens förslag, som inte

anses behöva rubba den av beredningen förordade principen om tillvalsgrupper

i årskurserna 7 och 8 och om linjedelning i årskurs 9, går ut på att alla elever

erhåller sammanhållen och obligatorisk undervisning i färdighetsämnena svenska,

matematik och första främmande språk (engelska) hela högstadiet igenom, sålunda

även i årskurs 9, liksom obligatorisk och sammanhållen undervisning i

samhällskunskap och i estetiska ämnen med möjlighet till differentiering inom

klasserna. Vidare förordar LO, att de av beredningen föreslagna linjerna 9mek

9ha, 9ht och 9p försvinner, samtidigt som de fem återstående linjerna modifieras’

genom klassdifferentiering, så att linjevalet för alla elever ryms inom dessa.

Yrkesutbildningen bör enligt organisationen helt hänvisas till den egentliga

yrkesskolan efter grundskolans slut.

I den hittills lämnade redogörelsen har huvudsakligen de stora dragen i differentiermgsfrågan

berörts. Åtskilliga synpunkter framföres givetvis också i många

detaljfrågor. I anslutning till frågan om de sammanhållna klasserna i årskurserna

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

7 och 8 kommer olika meningar till synes om den närmare utformningen av författningsföreskrifterna

om denna anordning. Från exempelvis ett par länsskolnämnder

och en del kommuner framföres förslag som syftar till en uppmjukning

av huvudregeln att eleverna vid uppflvttning till arskurs 7 och till arskurs 8

skall behålla sina klasskamrater. Utbyte av »skall» mot »bör», »skall i regel»

eller »bör om möjligt» förekommer bland de framförda förslagen. I yttrandet

från Lidingö stad reagerar man kraftigt mot införandet av »ett stelt system med

lagstadgade klasskamrater» och anför därvid inte endast en principiellt avvikande

uppfattning i själva differentieringsfrågan — med förord för en generell

möjlighet att bilda klasser av de elever som valt samma tillvalsgrupp eller

eljest visar likartade intressen och någorlunda lika studieförutsättningar — utan

hävdar vidare, att den föreslagna bestämmelsen i formellt hänseende är betänklig.

Den innebär, framhålles det, en detaljreglering på ett område, där eljest

skolledaren regelmässigt avgör frågorna; att vissa av dessa frågor dessutom skall

hänskjutas till skolstyrelsen och vissa till länsskolnämnden innebär en tillkrångling

av det administrativa förfarandet, som bör undvikas, framhålles det

från stadens sida.

Av den tidigare redogörelsen har vidare framgått att ett par av de politiska

organisationerna vill göra en skärpning av de föreslagna reglerna, så att avvikelser

i fråga om den bibehållna klassgemenskapen inte skall kunna beslutas av

rektor eller i vissa fall skolstyrelsen utan alltid kräva beslut av länsskolnämnden.

Sveriges skoldirektör sjörening vill för sin del också frånta rektor denna möjlighet

men i stället hänföra även dessa fall till skolstyrelsens prövning. Skolöverstyrelsen

föreslår i sin tur, att paragrafens första stycke får följande lydelse: »Vid uppflyttning

till årskurs 7 och till årskurs 8 skola eleverna om möjligt behålla sina

klasskamrater». Överstyrelsen föreslår vidare, att paragrafens andra och tredje

stycken, som innehåller regler om rektors och skolstyrelses befogenheter att

besluta om avvikelser från huvudregeln, skall utgå samt att paragrafens fjärde

stycke skall erhålla följande ändrade lydelse: »Avvikelse må i särskilda fall

beslutas av länsskolnämnden efter framställning av skolstyrelsen och yttrande

av rektor och kollegium.»

I samband med att, såsom ofta sker, i yttrandena framhålles organisatoriska

eller främst schematekniska svårigheter vid ett genomförande av skolberedningens

högstadieförslag framföres önskemål i allmänna ordalag eller mera preciserade

förslag om en reducering av antalet valkombinationer i årskurserna 7

och 8, i synnerhet i fråga om den sistnämnda årskursen. Som skäl för en reducering

anföres ibland också att därmed valsituationen för målsmän och elever

skulle underlättas. Skolöverstyrelsen uppmärksammar i sitt utlåtande de här

berörda problemen och framhåller bl. a., att överstyrelsen har för avsikt att

fortsätta vissa påbörjade schcmastudicr och att så snart beslut fattats rörande

timplanerna utarbeta exempel på arbetsordningar för låg-, mellan- och högstadier

av olika storlek och konstruktion, vilka kan vara till hjälp vid schemaläggningen.

Genom dessa arbeten kommer timplanernas praktiska konsekvenser

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

i fråga om skolskjutsar, väntetider, lärartjänster in. m. i stor utsträckning att

klarläggas. Resultaten i dessa hänseenden av de pågående undersökningarna av

schemaläggningsproblemen för grundskolan avser överstyrelsen att förelägga

Kungl. Maj:t. Överstyrelsen hemställer att, därest timplanerna för grundskolan

blir föremål för riksdagsbeslut, Kungl. Maj:t förbehåller sig att företaga sådana

jämkningar i timplanerna, som kan befinnas erforderliga efter här berörda och

andra motsvarande undersökningar.

Utformningen av årskurs 9 med de föreslagna linjerna har i flertalet

yttranden accepterats, ofta med en uttalad tillfredsställelse över bl. a. att

den nuvarande linjen 9a försvinner, att de mera praktiskt betonade utbildningsvägarna

jämställes med övriga linjer och att i samband därmed 9y-begreppet

och de många grenarna och valkombinationerna därinom ersättes av några få

linjer. Bl. a. skolöverstyrelsen accepterar den föreslagna linjeuppsättningen men

framlägger vissa detaljerade förslag om förändringar beträffande olika ämnen

inom linjerna, vilket närmare redovisas i samband med frågor om detaljer i

läroplanen.

I de fall då man inte är nöjd med skolberedningens linjeuppsättning i årskurs

9 framföres, utöver vad hittills redovisats, många och rikt varierade önskemål

och uppslag i fråga om utbildningsvägarna i årskursen. Å ena sidan förekommer,

såsom i det följande kommer att närmare redovisas i samband med frågorna om

yrkesförberedande utbildning, förslag om en rikare variation av utbildningsvägarna

i regel i kombination med en större frihet att anordna linjer eller

varianter med anknytning till ortens näringsliv, vilka ibland avses komma till

stånd genom en viss omläggning och differentiering av 9mek, i andra fall genom

möjlighet till utbyte av 9p eller annan linje, ibland åter som tillägg utöver den

linjeuppsättning skolberedningen föreslagit. Det är å andra sidan inte ovanligt,

att önskemål framföres om en inskränkning av antalet linjer i årskurs 9. Ibland

uttalas sådana önskemål endast i mera allmänna ordalag, medan man i andra fall

mera konkret ifrågasätter sammanslagning av vissa angivna linjer. Som grund

för propåer om färre linjer eller om sammanslagning av linjer kan man finna

önskemål att närmast av organisatoriska skäl minska en alltför stor splittring,

att öka möjligheterna att även vid mindre högstadier kunna erbjuda en lika fullständig

linjeuppsättning som på större orter och att förenkla elevernas valsituation.

Ännu vanligare synes dock vara att man i första hand syftar till att minska

dragkampen mellan teoretiskt och praktiskt, att man befarar att linjerna 9mek,

9ha, 9ht och 9p kommer att vid sidan av övriga linjer te sig föga lockande, vilket

mer eller mindre klart utsagt anses kunna fa mindre lyckliga konsekvenser för

rekryteringen till yrkesskolorna och till vissa sektorer av yrkeslivet. De här antydda

farhagorna tar sig ibland också på ett mindre genomgripande sätt uttryck

i förslag om en viss översyn av utformningen av de nämnda mera praktiskt

betonade linjerna i riktning mot större likställdhet med övriga linjer i fråga om

mslaget av teoretiska eller allmänbildande ämnen. Uttalanden om en sådan

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

överarbetning förekommer bl. a. från 1955 ars sakkunniga för yrkesutbildningens

centrala ledning, länsskolnämnden i Södermanlands län, Sveriges skoldirektörsförening

och från vissa kommuner, däribland exempelvis Stockholm (skoldirektionen),

Kungsåra och Tierp. Här kan också nämnas skolöverstyrelsens förslag

att i viss utsträckning öka möjligheterna att på här berörda linjer tillvälja

engelska och matematik i syfte bl. a. att öka möjligheterna för elever från dessa

linjer att utan alltför omfattande kompletteringar vinna inträde vid fackskola.

Verkstadsskolerektorernas förening gör vissa allmänna uttalanden om en minskad

splittring och differentiering i årskurs 9, om en mindre grad av yrkesförberedande

utbildning men i stället en mera vidgad yrkesorientering. Gentemot

uttalanden för ett ökat inslag av allmänbildande ämnen kan å andra sidan ställas

vissa anmärkningar från Yrkesutbildningens lärarförening mot att enligt skolberedningens

förslag timtalet för yrkesämnen minskats. Föreningen, som framhåller

yrkesämnenas betydelse för bevarandet av studieintresset samt de insikter

och färdigheter även i teoretiska moment som eleverna bibringas i yrkesämnena,

föreslår en möjlighet för eleverna på berörda linjer att byta ut de föreslagna två

timmarna i alternativt musik, teckning och engelska mot praktiskt tillval.

De förut berörda propåerna om sammanslagning av vissa angivna linjer är

varierande till sin innebörd. Flertalet förslag avser dock en sammanslagning av

en mera teoretiskt och en mera praktiskt betonad linje inom en och samma

sektor. Så förordas t. ex. — i viss likhet med de förut berörda förslagen från

Landsorganisationen och Arbetarnas bildningsförbund — från länsskolnämnden i

Örebro län och länsstyrelsen i Gotlands län en sammanslagning av 9t med 9mek,

av 9m med 9ha och av 9s med 9ht. En annan variant lanserar Svenska yrkesskolföreningen,

som önskar uppskjuta yrkesutbildningen till stadiet ovanför

grundskolan; föreningen vill sammanslå 9t med 9mek, 9m med 9ha och 9h med

9s men däremot bevara 9ht. Samma förslag förekommer också i yttrandet från

Tjänstemännens bildningsverlcsamhet. En tredje mera omfattande linjesammanslagning

skisseras av Yrkesskolerektorernas förening, nämligen av 9m och 9ha

samt, om också med större tvekan, av 9t med 9mek och av 9h med 9p; även i

denna variant skulle 9ht bestå. Mera begränsade önskemål om sammanslagningar

förekommer också: 9t med 9mek och 9h med 9s (länsskolnämnden i Norrbottens

län, Kiruna stad), enbart 9t och 9mek (Södertälje stad), enbart 9m och

9ha (kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona), enbart sammanslagning av

9h och 9s (överstyrelsen för yrkesutbildning, Lidingö stad). Länsskolnämnden i

Gävleborgs län anser det befogat med en omprövning av vissa linjer, innebärande

eu omgruppering av ämnena på så sätt, att 9h och 9ht i första hand blir förstärkta

på bekostnad av 9s, som i så fall kunde utgå som självständig linje, samt

att 9mek och 9p hopfogas till cn linje. Sveriges hantverks- och industriorganisation

tänker sig för sin del som parallell till 9g inom den allmänutbildande sektorn

eu linje med tre grenar, nämligen en humanistisk, cn social (eventuellt socialekonomisk)

och cn allmänpraktisk gren; inom sektorn för husliga och vårdande

yrken skulle kvarstå endast den hushållstekniska linjen, 9ht. Här kan också som

s. 148 Kontrollera mot PDF

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ytterligare ett exempel nämnas, att man enligt yttrandet från Göteborgs stad,

som dock i övrigt ger uttryck för tillfredsställelse med den föreslagna linjeuppsättningen,

gärna i stället för linje 9p skulle se en linje som låg närmare 9li men

vore mindre teoretiskt betonad än denna.

De exemplifierade idéerna och önskemålen om sammanslagningar av olika linjer

bottnar i allmänhet inte i något speciellt missnöje med utformningen av de

mera teoretiskt betonade linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utan, såsom torde ha

framgått, snarare i en allmän önskan att minska antalet linjer eller i vissa befarade

olägenheter i fråga om linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. En närmare redogörelse

för speciella synpunkter på var och en av de sist nämnda linjerna lämnas

i det följande i samband med olika frågor som hänger samman med den yrkesförberedande

utbildningen. Utöver det förhållandet att den föreslagna linjeuppsättningen

i årskurs 9 i allmänhet godtagits kan vidare gentemot de olika

förslagen om sammanslagningar och förändringar ställas vissa yttranden, där

man särskilt poängterar värdet hos vissa av de föreslagna linjerna.

Skolberedningens förslag att möjlighet skall föreligga att anordna en estetisk

linje tillst yrkes särskilt av bl. a. kollegierna vid jolkskoleseminarierna i Falun

och Landskrona, musikaliska akademiens styrelse, Tcxtilläramas riksförbund och

Folkskollärarfederationen. I vissa fall önskar man därvid, att linjen skall jämställas

med övriga linjer och inte ges en särskild undantagsställning.

Vad beredningen i olika sammanhang anfört rörande den centrala roll, som

klassföreståndaren bör få inom grundskolan, har kraftigt understrukits

i yttrandena. Samtidigt har, såsom i viss mån redan framgått, i stor utsträckning

betonats att klassföreståndarens ställning inom högstadiet icke fått en tillfredsställande

lösning. Man har framhållit nödvändigheten av att klassföreståndaren

erhåller tillräckligt med tid för att utföra sina arbetsuppgifter. Flera

remissorgan har dessutom ställt sig tveksamma eller avvisande till vissa detaljer

i beredningens förslag till åtgärder. Relativt många har framlagt egna förslag,

medan några föreslagit ytterligare utredning av ifrågavarande problemkomplex.

Skolöverstyrelsen finner det angeläget påvisa de svårigheter, som klassföreståndaren

kan väntas möta på högstadiet, och diskuterar i anslutning härtill

olika möjligheter för klassföreståndaren att på nämnda stadium samla eleverna

på tid utanför hans egen lektionstid i klassen. Överstyrelsen anför sålunda bl. a.

följande.

En viktig pedagogisk-organisatorisk fråga gäller, som beredningen påpekar,

klassföreståndarskapet på högstadiet. Svårigheterna att dels låta klassföreståndaren

erhalla timtal i klassen i önskvärd omfattning, dels låta honom fortsätta

med klassen genom hela högstadiet, helst alltså även i årskurs 9, ställs i hjärt

belysning genom den av beredningen åberopade analysgruppens arbete. Beredningen

bekiäftar, att klassföreståndaren i manga fall måste befaras få ett mvcket

litet antal undervisningstimmar i klassen och finner att han i sådant fall måste

få tillfälle att även utanför den ordinarie lektionstiden ägna sig åt eleverna, ta

del av deras problem och hjälpa dem da det behövs. Beredningen finner därför

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.4 år 1962

rimligt, »att klassföreståndare — efter rektors medgivande — i angelägna ärenden

äger rätt att samla sin klass eller del av klassen vid lämplig tidpunkt under

läsdagen, även på undervisningstid, som ligger utanför hans eget ämne». Till

huvudtanken i det anförda ansluter sig överstyrelsen helt. Men överstyrelsen

finner, att möjligheterna i detta hänseende måste vidgas väsentligt utöver vad

beredningen synes ha tänkt sig.

Rektors medgivande i varje särskilt fall bör icke erfordras. En klassföreståndare

och hans klass bör varje vecka ha angelägna ärenden till varandra,

utan att för den skull något extraordinärt behöver ha inträffat i skolarbetet.

Om klassföreståndaren endast har ett fåtal undervisningstimmar i klassen, bör

den tid, som ägnas åt behandlingen av sådana ärenden, ej få inkräkta pa dessa

timmar men ej heller på andra lärares timmar i klassen.

Överstyrelsen, som i detta sammanhang vill erinra om de synnerligen positiva

erfarenheter, som gjorts vid försöken med »klassens timme», finner det nödvändigt,

att rektor får befogenhet att vid behov bereda klassföreståndare på högstadiet

ökade möjligheter att regelbundet samla sin klass. En sammanlagd tid

av 30 minuter per vecka, utanför lektionstid men inom skoldagens ram, bör

sålunda av rektor kunna ställas till klassföreståndarens förfogande för elevvårdande

uppgifter, i former som godkänts av skolstyrelsen. Olika former för en

sådan anordning är möjliga.

Skolöverstyrelsen har funnit, att det är vanligt — särskilt i större skolor

att klasserna måste delas i ett par grupper, som växelvis har morgonsamling,

vardera under hälften av veckans dagar. Om detta förhållande utnyttjas, skulle

ett alternativ kunna vara, att de morgnar, då vanlig morgonsamling ej äger rum

och eleverna således är lediga, två eller tre morgonsamlingar om vardera 10 ä 15

minuter varje vecka anvisas för ändamålet. Detta arrangemang behöver ej

inkräkta på den kortare morgonsamling i lärorummet, som sådana morgnar kan

anordnas före undervisningens början.

Ett annat alternativ är sådan schemaanordning, att klassföreståndaren disponerar

motsvarande tid i samband med vissa raster, utan att återstående del av

berörda raster understiger vad som eljest är föreskrivet beträffande rast.

Vid det praktiska genomförandet av ettdera av ovan angivna alternativ

— eller olika kombinationer av alternativen — bör också det s. k. home-roomsystemet

beaktas. Detta system innebär, att eleverna får tillfälle att under lärares

ledning regelbundet samlas i viss lokal inom skolan. En motsvarande anordning

skulle i grundskolan innebära en i hög grad önskvärd förstärkning av klassföreståndarens

medverkan i elevvården och utgöra ett viktigt inslag i skolans

socialt fostrande verksamhet.

Överstyrelsen anser inte, att formerna på detta område bör bindas genom bestämmelser

eller anvisningar, i varje fall inte förrän viss erfarenhet vunnits.

Även andra remissorgan har närmare påvisat svårigheterna att pa högstadiet

organisera ett effektivt klassf örestånd arskap och har i stor utsträckning framlagt

förslag eller antytt efter vilka linjer denna fråga bäst bör kunna lösas. Många

länsskolnämnder, kollegier, kommuner och lärarorganisationer berör sålunda

problemen. Tämligen vanligt är därvid att förslag framföres om införande av en

klassföreståndarens timme eller om att viss tid per dag eller vissa dagar i veckan

anslås till klassföreståndaruppgifter. Några exempel på olika förslag kan här ges.

Länsslcolnämnden i Göteborgs och liohus län föreslår, att i timplanen upptas

särskild tid för uppgifter, som står i samband med klassföreståndarskapet. Läns
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

skolnämnden i Älvsborgs län anser, att klassföreståndaren bör ha minst fem

veckotimmar i sin klass. Detta är enligt nämnden med nuvarande ämneskombinationer

för högstadielärarna icke möjligt att tillgodose i beredningens högstadiemodell

annat än i undantagsfall. Denna allvarliga svaghet måste rättas till.

En väg vore, att varje klassföreståndare under förslagsvis femton minuter per

dag finge ägna sig helt åt sin klass för klassföreståndaruppgifter. Denna tid

skulle reserveras på schemat och inräknas i lärarens undervisningsskyldighet

som två veckotimmar. Länsskolnämnden i Västernorrlands län förordar, att övnmgslärare

med tillräckligt antal veckotimmar i klassen kan få förordnas till

klassföreståndare samt att ämneslärare, som förordnas till klassföreståndare,

beredes ytterligare veckotimmar i klassen även i ämnet, där denne till äventyrs

skulle sakna formell kompetens.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm hävdar, att en fullt tillfredsställande

anoidning föi klassförestandarskapets utövande icke kan nås inom ramen för

beredningens förslag, men att något gynnsammare förhållanden kan uppnås

genom inrättandet av en »klassföreståndarens timme». Tid för denna kan vinnas

t. ex. genom att veckotimantalet i arskurs 7 och 8 utökas från föreslagna 35 till

36 eller genom en allmän nedskärning av lektionstidens längd. I anslutning till

beredningens förslag att klassföreståndaren skulle kunna erhålla erforderlig tillgodoräkning

i undervisningsskyldigheten, yrkar Federationen Sveriges allmänna

folkskollärarjörening, att den tillgodoräkningsbara tiden fastställs till minst en

veckotimme. Sådant tillgodoräknande får dock ej påverka undervisningsskyldigheten

för lärare, som ej är klassföreståndare. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

föreslår, att i klassföreståndarens tjänstgöring i årskurs 7 inlägges en

halv timme per vecka för omvardnad och vägledning av eleverna.

Läroverksläramas nksjörbund har upptagit beredningens förslag rörande

klassföreståndaren i den nya högstadieorganisationen till kritisk granskning

och anfört i anslutning härtill följande.

Även om klassföreståndarens uppgifter redan i skolöverstyrelsens allmänna

anvisningar är starkt framhävda, kan det knappast bestridas, att skolberednmgen

ger klassföreståndaren i den nya skolan än mer maktpåliggande uppgifter

än han tidigare haft. Detta blir särskilt uppenbart dels med den starka

betoning av skolans fostrande uppgifter, som präglar beredningens förslag, dels

genom den betydelse, som studieorienteringen måste få i en skola, som präglas

av det fria tillvalets princip. För denna studieorientering ges klassföreståndaren

huvudansvaret. Samtidigt som klassföreståndarens roll sålunda ökar i omfattning

och betydelse, minskar emellertid starkt klassföreståndarens möjligheter

att lära känna eleverna och hålla kontakt med dem i den nya organisationen.

Vidare reduceras skolans möjligheter att utnyttja sina lärare för klassföreståndaruppgifter

i högst betänklig grad. Endast nagra få ämneskombinationer (modersmålet,

kristendom, samhällskunskap) kan bilda underlag för klassföreståndarskap

i såväl klass 7 som 8.

Det är uppenbart, att fragan om vem som skall vara klassföreståndare alls

inte varit aktuell för beredningen, när timplanen konstruerades. Även mindre

justeringar t. ex. av timtalen för historia och biologi i klasserna 7 och 8 _

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skulle ha kunnat ge ett bättre underlag för klassföreståndaruppgifter. Under

sådana förhållanden är det närmast beklämmande, att klassföreståndaren spelas

ut mot skolkuratorn och i viss mån även mot yrkesvalsläraren.

De av beredningen föreslagna åtgärderna till problemets avhjälpande är

föga genomtänkta och i stort sett orealistiska. Hur den samordnade undervisningen

skall kunna underlätta klassföreståndarens uppgifter anges inte mera

konkret och förefaller dunkelt. Snarast lägger denna undervisningsform ökade

uppgifter på klassföreståndaren, eftersom samordning nödvändigtvis kräver

en samordnare och denne knappast kan vara någon annan än klassföreståndaren.

I exempelvis den gamla flickskolan var övningslärare ofta klassföreståndare,

vilket var möjligt och lämpligt, då övningsämnena där hade en stark och central

ställning. Ett liknande arrangemang är omöjligt dels för gymnastiklärarens

del, eftersom gymnastikläraren undervisar endast pojkarna eller endast flickorna

i klassen, dels för tecknings-, musik och slöjdlärarnas del, eftersom de med

elevernas valfrihet mellan övningsämnena endast undervisar en del av klassens

elever. För hemkunskapslärarnas del är arrangemanget starkt försvårat, eftersom

de undervisar under halvdagspass i lokaler, som ofta är skilda från övriga

undervisningslokaler och eftersom deras ämne endast förekommer i klass 7.

Det betonas av beredningen, att inte ens en lärare med god utbildning och

personlig lämplighet för uppgiften kan sköta klassföreståndaruppgiften på ett

tillfredsställande sätt, om antalet elever han har att ansvara för är alltför stort.

Hur kan man då föreslå, att samma lärare skall vara klassföreståndare i två

klasser?

Förstärkningsanordningarna i främmande språk saknar betydelse i sammanhanget,

eftersom språklärare inte kan vara klassföreståndare. Klassdelningen

betyder visserligen, att lärarna träffar eleverna i mindre enheter men även att

de tillfällen han träffar hela klassen är färre.

Klassföreståndaruppgifterna kommer att försvåra övergången till friare arbetsformer

för en lärare med tvåtimmarsämne, eftersom dessa uppgifter måste

ta viss del av lektionstiden och fria arbetsformer alltid är tidskrävande.

Beredningen har ej heller visat, hur klassföreståndarens specifika insatser i

studicorienteringen skall kunna ske.

Beredningen konkretiserar inte på något sätt, på vad sätt eller i vilken omfattning

klassföreståndaren skall tillgodoräkna undervisningsskyldighet, inte

heller när klassföreståndaren skall kunna samla sin klass under läsdagen. På

raster? Under andra lärares lektionstid?

Riksförbundet föreslår, att klassföreståndarfrågan tas upp som eu central

fråga och grundligt utredes även och icke minst ur synpunkten av högstadielärarens

arbetsbörda och allmänna arbetssituation. Vid utredningen bör enligt

förbundet bl. a. beaktas om det går att lösa problemet genom att en (betald)

veckotimme ställes till klassföreståndarens förfogande. Denna timme bör i så

fall kunna »slås sönder», inte minst med hänsyn till bästa sättet att sörja för studieorienteringens

behov.

Beredningens förslag om möjligheterna för eu övningslärare att utses till

klassföreståndare och för en och samma lärare att kunna vara klassföreståndare

i två klasser har — utöver vad som framgått av de redovisade yttrandena —

föranlett vissa kommentarer. Sålunda tillstyrker länssholnämnden i Skara
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 5 tf år 1962

borgs län beredningens förslag i berörda hänseende. Länsskolnämnden i Hallands

län är däremot kritiskt inställd till beredningens förslag. Nämnden

framhåller, att det av timplanerna framgår, att en övningslärare i regel

endast har ett fåtal veckotimmar i högstadiets klasser och praktiskt taget

aldrig har en klass samlad i dess helhet, samt att många av klassens elever

över huvud icke deltar i hans ämne. Detta gäller samtliga övningsämnen och

samtliga årskurser på högstadiet. Åtgärden att göra en och samma lärare till

klassföreståndare i två klasser är enligt nämnden en nödfallsåtgärd, som inte

bör förekomma. Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller, att det kommer

att vara så gott som uteslutet av praktiska skäl att lärare i övningsämnen

på högstadiet anlitas som klassföreståndare, enär vederbörande lärare endast i

undantagsfall undervisar i hel klass. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm

hävdar, att förslaget att övningslärare skulle kunna utses till klassföreståndare

i regel är ogenomförbart, ävensom att samtidigt klassföreståndarskap i två

klasser absolut bör undvikas. Även kollegierna vid högre allmänna läroverket

i Linköping och vid högre allmänna läroverket i Bromma är kritiska mot tanken,

att två klasser skulle kunna ha samma klassföreståndare. Från Karlskoga

stad framhålles, att beredningens förslag om övningslärare som klassföreståndare

måste betraktas såsom en synnerligen otillfredsställande lösning, eftersom

undervisningen här ofta sker med halv klass, pojkar eller flickor. Även det

dubbla klassföreståndarskapet bör undvikas, då försöksverksamheten på detta

område givit ett nedslående resultat.

Enskilda läroverkens förbund, som anser att beredningen icke kunnat anvisa

någon tillfredsställande lösning på frågan om klassföreståndarskapet på högstadiet,

förordar, att frågan blir föremål för försöksverksamhet. Svenska skolläkarföreningen

understryker de svårigheter, som möter klassföreståndare på

högstadiet, när de skall fylla de höga krav som ställs på dem, särskilt som de

fatt ytterst små resurser för att klara sin uppgift. Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund anser det vara av betydelse, att klassföreståndarskapets problem

uppmärksammas vid all lärarutbildning samt att fortbildningskurser i

saken ordnas för äldre lärare. Sveriges förenade studentkårer framhåller nödvändigheten

av, att varje klassföreståndare har en sådan utbildning, att han

sakkunnigt kan bistå med yrkes- och studierådgivningen.

Skolberedningens förslag att det totala timtalet för eleverna skall

reduceras från 293 till 283 har i allmänhet hälsats med tillfredsställelse. Förslaget

har sålunda tillstyrkts av bl. a. skolöverstyrelsen, åtskilliga länsskolnämnder

och Folkskollärarfederationen. Några av dessa har dock uttalat, att

de gärna skulle ha sett en ytterligare reducering eller att en ytterligare reducering

bör övervägas vid övergången till femdagarsvecka. Bland dem som intagit

en tveksam eller kritisk hållning till förslaget vill nästan alla förorda en

ytterligare reducering. Dock bör i detta sammanhang uppmärksammas, att en

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mångfald önskemål om ökat timtal för enstaka ämnen framförts, såsom framgår

av redogörelse i det följande. Likaså har såsom tidigare visats förslag framförts

i yttrandena om införande av en klassföreståndarens timme. Huruvida

avsikten i sådana fall varit, att det ökade timtalet skulle tas från annat ämne,

eller om tanken i stället till äventyrs varit, att det totala veckotimtalet skulle

ökas, har mera sällan blivit klargjort.

Olika motiveringar har framförts i de yttranden, som är tveksamma eller

kritiska på denna punkt. Inte sällan framhålles, att det föreslagna veckotimtalet

är väl högt med tanke på en kommande femdagarsvecka, eller också beklagar

man, att skolberedningen inte redan nu kunnat mera direkt anpassa sitt

förslag till femdagarsveckan. Uttalanden av denna innebörd har gjorts av bl. a.

länsskolnämnderna i Kalmar samt Göteborgs och Bohus län, kollegiet vid folkskoleseminariet

i Landskrona, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund

och några kommuner. Högerns kvinnoförbund anser, att det timtal, som

nu gäller i försöksskolan, borde ha föreslagits i avvaktan på resultatet av utredningar

om anpassandet av skolans arbetsvecka till arbetslivet. I vissa yttranden

anlägges medicinska synpunkter på frågan. Svenska läkaresällskapet

hävdar, att arbetsdagen även enligt beredningens förslag blir för lång på lågoch

mellanstadierna och inte ger tillräcklig tid för rekreation, utevistelse m. m.

Svenska skolläkarföreningen hälsar förkortningen av undervisningstiden från

och med årskurs 5 med tillfredsställelse men frågar sig samtidigt, om det är

hygieniskt riktigt att bibehålla de nuvarande veckotimtalen för årskurserna 3

och 4. Timtalen för dessa årskurser överstiger med 6 respektive 4 timmar de

tal, som förordades i Hjärnes tidigare utredning. Lärarkollegiet vid karolinska

institutet finner, att den föreslagna reduktionen knappast är tillräcklig, och

synes vilja förorda en ytterligare reducering, även om det skulle gå ut över det

andra främmande språket. I en del yttranden framläggs konkreta förslag. Länsskolnännnden

i Jämtlands län förordar i varje fall för glesbygderna en arbetsvecka

om 32 lektionstimmar från och med årskurs 4. Det nyss nämnda kollegiet

vid folkskoleseminariet i Landskrona vill begränsa timtalet till 33 fr. o. m.

årskurs 4, medan Sveriges skoldirektörsförening och Stockholms stad anser 34

veckotimmar tillfyllest i årskurserna 5 och 6. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

i Göteborg gör gällande, att arbetsbördan ännu är för stor på lågoch

mellanstadierna och att antalet grupptimmar bör ökas i vissa klasser,

medan antalet elevtimmar i motsvarande grad minskas. Länsskolnämnden i

Örebro län ifrågasätter, om vinsten med 35 timmar i veckan uppväger de förluster

man gör genom det minskade timtalet för övningsämnena.

Enligt ett flertal remissinstanser kompliceras frågan om skolarbetsdagcns

längd av skolskjutsproblemet. Denna fråga har berörts av bl. a. vissa länsskolnämnder

och vissa kommuner, såsom Björsäter och Östra Vikbolandet. Det

framhålles, att fördelarna med det lägre veckotimtalet på lågstadiet delvis

spolieras genom att dessa barn ofta får finna sig i långa väntetider. Länsskol
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 5b år 1962

nämnden i Västmanlands län ifrågasätter, om inte timantalet för dessa barn

kunde ökas med lekverksamhet under lärares tillsyn för att fylla ut väntetiderna.

Nämnden säger också, att en utökning av undervisningstiden i årskurs

1 till 24 veckotimmar skulle förenkla många skolskjutsproblem utan något

men för barnen.

I sammanhanget kan vidare erinras om att, såsom närmare redovisas i ett

följande avsnitt, förekommande förslag om minskning av lektionstidens längd

till genomgående 40 minuter ibland motiverats med en önskan att något öka

det föreslagna veckotimtalet och därmed bereda större utrymme på timplanen

för något eller några ämnen.

Skolberedningens förslag rörande de främmande språkens ställning

i grundskolan har diskuterats i en mångfald yttranden. Inte minst har förslaget

om undervisning i engelska redan i årskurs 4 väckt livligt intresse. Reaktionen

på denna punkt har varit påfallande positiv. Det alldeles övervägande antalet

remissinstanser har sålunda tillstyrkt förslaget. Bland dessa må nämnas skolöverstyrelsen,

åtskilliga länsskolnämnder, vissa läroverk, seminarier och kommuner,

gymnasieutredningen, TCO, Folkskollärarjederationen, Enskilda läroverkens

förbund, Blivande lärares riksförbund och Läroverkslärarnas riksförbund.

De motiveringar, som framföres, är mestadels desamma som skolberedningen

presenterat. Skolöverstyrelsen framhåller, att de erfarenheter, som försöksverksamheten

här redovisat, visserligen är begränsade men genomgående

goda. I en del yttranden betonas, att frågan sammanhänger med problemet om

en förstärkning av mellanskollärarutbildningen, så att denna medför behörighet

att undervisa i engelska. Folkskollärarfederationen påpekar vikten av att

hjälpmedel, t. ex. bandspelare, ställs till förfogande. Skolradions betydelse i

sammanhanget papekas av bl. a. länsskolnämnden i Västmanlands län, Arboga

stad, Vittinge och Västerfärnebo kommuner.

Några remissinstanser vill gå ett steg längre än skolberedningen och uttalar

sig för undervisning i engelska redan i årskurs 3. Landsorganisationen, som betonar

betydelsen av kunskaper i engelska språket för alla samhällsgrupper, utvecklar

skälen för undervisning i engelska i denna årskurs, liksom sin syn på

ämnets ställning i de högsta årskurserna, på följande sätt.

Psykologiskt och pedagogiskt skulle den fördelen vinnas, att man får ett

mera avspänt närmande till det främmande språket genom en så tidig introduktion

som möjligt. Det förhållandet, att det egna språket i årskurs 3 ännu

inte är helt fixerat, torde uppvägas av att den naturliga härmningsförmågan

är bättre bevarad, vilket bör tillvaratas i språkundervisningen. LO vänder sig

sålunda emot att engelska endast skall vara obligatoriskt under 4—7 skolåret

och förordar att det blir obligatoriskt för alla elever under 3—9 skolåret.

Även kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, länsstyrelsen i Västerbottens

län, SACO och Arbetarnas bildningsförbund ställer sig positiva till engelska

i årskurs 3 eller till undersökning av möjligheterna härför.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ok är 1962

Å andra sidan saknas inte röster, som ställer sig tveksamma eller avvisande

till förslaget att redan i årskurs 4 börja undervisning i engelska. Även vissa

instanser, som i och för sig tillstyrkt förslaget, har pekat på de svårigheter, som

måste uppstå, så länge en stor del av klasslärarna saknar behörighet i ämnet.

Särskilt har flera kommuner, mest landskommuner men även städer som Södertälje

och Söderköping, framhållit dessa svårigheter. Speciella problem uppstår

i B‘2- och B3-skolor, framhålles det. Länsskolnämnden i Gotlands län anser

med tanke på dessa skolor, att alternativa timplaner med och utan engelska i

årskurs 4 torde böra fastställas. Länsskolnämnden i Malmöhus län pekar på

svårigheterna i de fall, då klasserna 3—4 undervisas i en skolanläggning med

lärare utan behörighet i engelska, medan klasserna 5—G undervisas i en anläggning

på så betydande avstånd från den förra, att ämnesbyte mellan skolorna

är omöjligt. Nämnden tror, att engelskans inplacering i årskurs 4 på längre sikt

leder till en ytterligare centralisering av skolväsendet. Länsskolnämnden i Kronobergs

län föreslår, att småskollärarkandidater i större utsträckning än hittills

bereds tillfälle att på seminarierna avlägga prov för behörighet. I några yttranden,

bl. a. från Stockholms stad, TCO och Folkskollärarfederationen framhålles

att, då klassläraren saknar behörighet i engelska och ämnesbyte följaktligen

måste ske, det icke blir möjligt att anordna undervisningen vid fyra tillfällen

per vecka, utan två hellektioner måste då utläggas i arbetsordningen.

Förslaget om undervisningens uppdelning på fyra halva lektioner per vecka

har i övrigt fått ett i stort sett välvilligt mottagande.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona har avstyrkt förslaget om

undervisning i engelska i årskurs 4 med motiveringen att flera nya ämnen tillkommer

i denna årskurs, vilket ökar kraven på eleverna. De två veckotimmar,

som avsetts för engelska, kan enligt kollegiets mening i stället användas till förstärkning

av ämnet svenska med gruppdelning av klassen eller till undervisning

i orienteringsämnen. Humanistiska fakulteten vid universitetet i Lund anmäler

vidare stark tvekan rörande förslaget med hänsyn till lärartillgången. Slutligen

vill Pajala kommun ifrågasätta, om det är bra med engelska i årskurs 4 i en

finskspråkig bygd.

Skolberedningens förslag att undervisningen i engelska skall vara obligatorisk

till och med årskurs 7, har endast berörts i ett fåtal yttranden. Sålunda har

kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och folkskoleseminariet

i Umeå uttalat sig för att svaga elever skall kunna erhålla dispens i årskurs 7.

Tljo stad och Riksföreningen för lärarna i moderna språk anser, att ämnet bör

vara frivilligt i årskurs 7. Sistnämnda förening hänvisar härutinnan till en av

168 engelsklärare i Stockholm undertecknad skrivelse, som i juni 1961 ingivits

till skolberedningen. Läroverksläramas riksförbund vill fästa uppmärksamheten

på den mycket starka opinionen bland språklärarna till förmån för att

göra ämnet frivilligt från och med årskurs 7. Enskilda läroverkens förbund tillstyrker

beredningens förslag men anser, att dispensmöjligheter bör finnas i alla

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts ''proposition nr B k år 1962

årskurser. Att engelska skall vara obligatoriskt ämne till och med årskurs 9

förordas, som tidigare framgått, av Landsorganisationen liksom av Sveriges

konservativa studentförbund. Enligt SACO.s uppfattning skulle den nuvarande

målsättningen för språkundervisningen uppfyllas bättre än enligt beredningens

förslag, om engelska blev obligatoriskt ämne till och med årskurs 9. Vissa dispensmöjligheter

måste dock finnas, framhåller SACO.

Beträffande skolberedningens förslag att möjligheterna till språkstudier för

den enskilde eleven skall begränsas till två språk i stället för tre är meningarna

delade. Förslaget tillstyrkes uttryckligen av skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna

i Hallands, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands län, länsstyrelsen i

Gävleborgs län och FolksIcoUärarfederationen samt några kommuner. Vidare har

lärarkollegiet vid karolinska institutet på tal om det sammanlagda timantalet

per vecka sagt sig vilja starkt ifrågasätta nödvändigheten eller till och med önskvärdheten

av att mer än ett främmande språk studeras inom grundskolan,

hellre än att timantalet per vecka ytterligare sänkes. Riksföreningen för lärarna

i moderna språk stöder beredningens förslag i princip men finner det förvånansvärt

och oroande, att det alternativa andra språket på högstadiet fått timtalet

minskat med två veckotimmar, vilket föreningen motsätter sig. Sveriges grossistförbund

finner det önskvärt, att eleverna i grundskolan får tillfälle till vissa

elementära kunskaper i ett tredje språk, så att de i varje fall kan uttala ord på

detta språk. Förbundet framkastar därför tanken på en frivillig orienteringskurs

med detta begränsade syfte. Samma tanke framföres av Järfälla kommun.

De yttranden, som är kritiska mot skolberedningens förslag i fråga om antalet

språk, uppvisar sinsemellan åtskilliga olikheter. I några yttranden framföres krav

på att de gymnasieinriktade eleverna skall få möjlighet att studera ett tredje

språk. Detta föreslås salunda av SACO, Sveriges förenade studentkårer, Högerns

ungdomsförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Därvid framhålles,

att denna fråga hör nära samman med frågan om de krav på språkkunskaper,

som ställs av gymnasiet samt universitet och högskolor. SACO uttalar i detta

sammanhang, att de västeuropeiska integrationssträvandena rimligen måste

komma att ställa ökade krav på språkkunskaper hos personer över huvud med

kvalificerade sysselsättningar. Några instanser, såsom kollegiet vid folkskoleseminariet

i XJppsala, Enskilda läroverkens förbund och Högerns kvinnoförbund

finner det beklagligt att beredningen stannat för två språk. Länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län finner förslaget inge de allvarligaste betänkligheter.

Liknande formuleringar återkommer i ett par yttranden från akademiska myndigheter.

Det större konsistoriet vid universitetet i Lund ser med oro på beredningens

förslag i detta avseende. Humanistiska fakulteten vid universitetet i

Uppsala anser förslaget innebära, att de som börjar sina gymnasiestudier genomgående

skulle ha sämre språkkunskaper än som hittills varit fallet; för vissa

kategorier skulle försämringen vara mycket betydande. De av beredningen föreslagna

åtgärderna torde inte kunna hindra, att standardsänkningen följer med

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

genom gymnasiet och fram till studentexamen. Fakulteten uttalar sina allvarliga

betänkligheter mot en sådan utveckling. Även överstyrelsen för de tekniska

högskolorna finner förslaget otillfredsställande. Med hänsyn till de ökade internationella

förbindelserna finner Läroverksläramas riksförbund det vara nödvändigt,

att möjligheter bereds elever, som så önskar, att i varje fall i årskurs 9

läsa tre främmande språk. För möjligheten att studera tre språk inom grundskolan

uttalar sig vidare länsskolnämnden i Uppsala län liksom några kommuner,

t. ex. Alvesta köping.

Även när det gäller frågan, huruvida eleverna skall få välja mellan tyska och

franska som andra främmande språk, går meningarna starkt isär. En viss övervikt

för skolberedningens förslag är dock märkbar. Huvudsakligen positiva yttranden

har sålunda på denna punkt avgetts av skolöverstyrelsen, tre länsskolnämnder,

kollegierna vid tre läroverk och vid statens försöksskola i Linköping,

länsstyrelsen i Norrbottens län, Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, TCO, Riksföreningen för

lärarna i moderna språk, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund,

Enskilda läroverkens förbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Läroverksläramas

riksförbund och Sveriges konservativa studentförbund. Ett par av dessa instanser

har dock gett uttryck åt tvekan, liksom de praktiska svårigheterna betonats

från några håll. I några yttranden framhålles också risken av att franskan i realiteten

på många håll försvinner ur bilden. Vikten av att franskan blir jämställd

med tyskan understrykes dock ofta. Särskilt har Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund i sitt gemensamma yttrande utvecklat skälen härför.

Organisationerna uttalar, att utvecklingen mot en gemensam europeisk

marknad medför, att franska språket från merkantil och industriell synpunkt

sannolikt får en allt större betydelse. De finner det vara väsentligt för industri

och handel — särskilt den del därav, som är inriktad pa export att inte enbart

de gymnasieinriktade eleverna utan även de, som senare får utbildning i fackskolorna

eller som träder in i förvärvslivet med enbart grundskolans kunskaper,

besitter några färdigheter i franska.

I de negativa yttrandena är det huvudsakligen två skäl, som åberopas. Dels

anses tyska språket i och för sig förtjäna företräde framför franskan i grundskolan,

dels framhålles de organisatoriska svårigheterna vid ett fritt val, såsom

lärar- och schemasvårigheter. Att det germanska språkområdet ligger oss närmare

och att vi har livligare kulturella och merkantila förbindelser med Tyskland

framhålles av bl. a. länsskolnämnderna i Hallands och Skaraborgs län samt av

Enköpings stad och Ilörby köping. Sistnämnda länsskolnämnd framhåller också,

att elevens val vid eu så tidig ålder kommer att avgöras av tillfälliga faktorer.

Länsskolnämnden i Värmlands län erinrar om att tyskan en gång varit begynnelsespråk

i den högre skolan. Att tyskan är lättare att lära framhålles också i

några yttranden som en beaktansvärd synpunkt. De organisatoriska svårigheterna

vid ett fritt val betonas av flera instanser. Arbetsmarknadsstyrelsen vill

rikta uppmärksamheten på de svårigheter beträffande lärarrekryteringen, som

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

kan uppstå, om franska i större utsträckning skulle komma att väljas som andra

språk. Problemet att få lärare i franska, särskilt för de små högstadierna, har

även framhävts av länsskolnämnden i Västmanlands län och flera kommuner.

När man i vissa yttranden hävdar, att en inskränkning över huvud taget måste

göras beträffande antalet valkombinationer på högstadiet, förordas ibland att i

första hand just möjligheten att välja franska som andra språk bör offras. Denna

uppfattning har exempelvis Sveriges skoldirektörsförening. De schematekniska

besvärligheter, som skulle orsakas av valmöjligheterna, betonas också av några

av de förut nämnda instanserna och dessutom av kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm och Folkskollärarfederationen. Denna framhåller, att det i årskurs 8

kommer att inträffa, att eleverna skall grupperas med hänsyn till följande fria

val, nämligen tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; tyska, mindre kurs, påbörjad

i årskurs 7; franska, större kurs, påbörjad i årskurs 7; franska, mindre kurs

påbörjad i årskurs 7; tyska, större kurs, påbörjad i årskurs 8; franska, större

kurs, påbörjad i årskurs 8; och olika ämnen, fritt valda av enspråkiga elever

eller av elever utan språkval. Nya svårigheter uppstår i årskurs 9. Både i organisatoriskt

och pedagogiskt avseende torde detta valsystem vara alltför invecklat.

Om valsystemet skall förenklas, kan man enligt federationens mening överväga

att slopa möjligheten att välja alternativa sekundärspråk. Gymnasieutredningen

inskränker sig till att påpeka, att det alternativa valet av det andra språket

givetvis blir en komplikation och att problemet väsentligen är av organisatorisk

och ekonomisk natur.

Skolberedningens förslag att studierna i det andra främmande språket skall

kunna påbörjas även i årskurs 8 — vilket i allmänhet synes ha accepterats utan

särskilda kommentarer — tillstyrkes av bl. a. kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm och länsskolnämnden i Skaraborgs län, vilka dock är kritiska mot

tanken att elever, som i årskurs 8 med höga betyg läst den större kursen som

nybörjarspråk, bör kunna gå till 9g. Nämnden uttalar, att hjälp genom stödundervisning

säkerligen behövs, om en elev, som börjat det andra språket i

årskurs 8, syftar mot 9g. Och kollegiet hävdar, att det skall vara möjligt för de

åsyftade eleverna att gå till 9g endast under förutsättning, att de där får utgöra

en särskild undervisningsgrupp, medan däremot samläsning med elever, som läst

den större kursen två läsår, är fullkomligt utesluten. Riksföreningen för lärarna

i moderna språk uttalar, att uppdelningen av det andra språket på olika tillvalsgrupper

med olika timtal synes kunna möjliggöra en smidig anpassning av språkundervisningen

efter individuella önskemål och förutsättningar, men framhåller,

att samläsning de olika grupperna emellan skulle omöjliggöra ett effektivt utnyttjande

av tid och lärarkrafter.

Skolberedningens förslag att vissa kategorier studerande utan något annat

främmande språk än engelska skall vara behöriga att övergå till gymnasium

innebär enligt matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala

en allvarlig standardsänkning. Fakulteten framhåller med skärpa, att kunskaper

i minst två främmande språk bör vara villkor för inträde i gymnasium.

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

Humanistiska fakulteten vid samma universitet anser, att alternativet med

endast ett främmande språk inger stora betänkligheter och reagerar mot skolberedningens

förslag att det treåriga gymnasiet på samtliga linjer skall belastas

med nybörjarkurser i såväl tyska som franska. Gymnasiets redan nu krävande

studiegång kommer därigenom att utökas med kursmoment, som hittills hört

hemma i realskolan respektive försöksskolan. Enligt fakulteten torde det dessutom

vara förenat med stora organisatoriska svårigheter och dryga kostnader

att ordna undervisningen t. ex. i första realringen så, att man där kan ta emot

somliga elever med fullständig kurs i tyska bakom sig, andra med fullständig

kurs i franska, återigen andra med kortare kurs i tyska, andra med kortare

kurs i franska och slutligen vissa elever utan förkunskaper vare sig i tyska

eller franska. Tekniska läroverkens lärarförbund framhåller, att man för rätt

till inträde i de olika gymnasieformerna måste kräva vissa betygsmässiga minimikrav

om gymnasiernas studieval skall kunna upprätthållas. Gymnasieutredningen

anför i fråga om reglerna för intagning i gymnasiet följande.

Utredningen utgår ifrån att som huvudregel skall gälla att elev, som önskar

vinna inträde i gymnasiet, skall i grundskolans årskurs 9 ha deltagit i undervisningen

i tyska eller franska (större kurserna) samt engelska och matematik

(särskilda kurserna). Undantag från denna regel bör emellertid kunna förekomma

såsom skolberedningen exempelvis på s. 280 i huvudbetänkandet framhållit.

Gymnasieutredningen finner det dock inte möjligt att för närvarande,

innan klarhet vunnits om hur det framtida gymnasiet bör utformas, närmare

precisera i vilka fall undantag från huvudregeln bör komma ifråga. Det synes

dock rimligt att elev med endast mindre kurs i tyska eller franska men med i

övrigt stark meritering bör medgivas övergång i varje fall till vissa sektorer

av gymnasiet. Detsamma kan måhända gälla även elever med den allmänna

kursen i matematik. Till den redan nämnda svårigheten, orsakad av möjligheten

att i grundskolan välja mellan franska och tyska, tillkommer i sådant fall också

problemet, hur man i gymnasiet skall tillgodose elevgrupper med väsentligt

olika förkunskaper i franska, tyska eller matematik. Frågan blir om man kan

nöja sig med anordnandet av enbart nybörjarundervisning respektive fortsatt

undervisning i tyska och franska. Om så inte blir fallet får man räkna med

ökade krav från gymnasiets sida ifråga om lärarresurser med åtföljande ekonomiska

konsekvenser. I

I viss anslutning till de här behandlade frågorna om de främmande språken

kan också något nämnas om synpunkterna på beredningens förslag till terminologi

beträffande de olika kurserna som skulle förekomma dels i ämnena engelska

och matematik (allmän kurs, särskild kurs), dels i det andra främmande språket

(tyska; tyska, mindre kurs; franska; franska, mindre kurs). Vissa invändningar

har rests mot de föreslagna benämningarna. Skolöverstyrelsen vill för

enkelhetens skull föreslå, att parallellkurserna i alla dessa ämnen kallas större

kurs och mindre kurs. Även generalpoststyrelsen finner det med hänsyn till

värderingen av sökandes meriter samt av deras förutsättningar för vidareutbildning

önskvärt, att skillnaderna mellan olika kurser uttryckes enhetligare

och klarare, t. ex. med de genomgående definitionerna större respektive mindre

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1968

kurs. Lämpligheten av de föreslagna beteckningarna ifrågasattes också av bl. a.

länsskolnämnden i Gotlands län och kollegienämnden vid Chalmers tekniska

högskola. Kollegienämnden menar, att t. ex. beteckningarna I och II kunde

utvisa, vilken kurs som är den svårare och vilken som är den lättare.

I yttrandena framföres också åtskilliga synpunkter och önskemål beträffande

andra ämnen på timplanen än de främmande språken. En viss

redovisning av synpunkterna beträffande främst timtal, förstärkningsanordningar

och alternativa kurser torde här böra lämnas. Skolöverstyrelsens huvudsakliga

ändringsförslag redovisas därvid samlade i slutet av den följande redogörelsen.

Vad först gäller ämnet svenska, så har ett inte obetydligt antal remissinstanser

framfört önskemål om alternativa kurser i svenska på samma sätt som skolberedningen

föreslagit beträffande matematik och engelska. Dylika önskemål

har sålunda uttalats av fyra länsskolnämnder, vissa kollegier vid folkskoleseminarier

och läroverk, några kommuner, Sveriges förenade studentkårer, Läroverkslärarnas

riksförbund, Modersmålsläramas förening, Högerns kvinnoförbund,

Högerns ungdomsförbund, och Sveriges konservativa studentförbund.

Några av dessa instanser har dock alternativt föreslagit ytterligare förstärkningstimmar

eller över huvud möjlighet att i någon form dela upp eleverna

efter förutsättningar.

Modersmålsläramas förening, som föreslår alternativkurser för årskurserna

7 och 8, erinrar om att föreningen i en skrivelse till skolberedningen år 1960

uttalat sig för en uppdelning av ämnet på kursvarianter av olika inriktning och

svårighetsgrad. Föreningen framhåller, att dess uppfattning har fått starkt stöd

i de rapporter, som föreningen erhållit från sina ortsföreningar och från enskilda

medlemmar. I fortsättningen betonar föreningen, att den står fast vid sitt krav,

att modersmalsläraren — i likhet med lärarna i övriga färdighetsämnen — får

bedriva sin för allt skolarbete grundläggande undervisning med stöd av en

sådan organisatorisk differentiering av elevmaterialet, att det blir praktiskt

genomförbart för honom att meddela en efter olika elevgruppers olika förutsättningar

och behov avpassad undervisning. Vad som gör detta krav särskilt

angeläget för modersmålets del är enligt föreningen det obestridliga faktum,

att skillnaderna mellan olika elevers färdighet är större i svenska än i något

annat ämne. I t. ex. matematik och engelska finns ett bestämt »tak»: ingen

elev förutsättes kunna mer än vad skolundervisningen ger; i svenska är färdigheten

ett resultat av skolans undervisning jämte utanför skolan förvärvad färdighet,

beroende på hemmiljö, bildningsmöjligheter och studieintresse, framhåller

föreningen. Föreningen hävdar vidare, att endast alternativkurser ger

möjlighet att gemensamt behandla texter av lämplig svårighetsgrad, som stimulerar

eleverna och effektivt kan utnyttjas för deras färdighetsövningar.

Vidare framhålles svårigheterna i betygsättningsfrågan i en odifferentierad

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

klass, där en gemensam betygskala torde vara omöjlig att genomföra med hänsyn

till att läraren inte får ställas i en olöslig konflikt mellan humanitetens krav

och skyldigheten att avge ett rättvisande omdöme och till att den svage eleven

har legitima anspråk på att se en samvetsgrann arbetsinsats uppskattas.

Skolöverstyrelsen säger sig i denna fråga anse, att de rent pedagogiska skäl,

som beredningen anför för en differentiering inom ämnet matematik, till stor del

skulle kunna åberopas även i fråga om svenska. Trots detta finner överstyrelsen

det icke möjligt att genomföra en differentiering i ytterligare ett ämne utöver

de av beredningen föreslagna.

Förstärkning av undervisningen i svenska på annat sätt än genom alternativkurser

har föreslagits från flera håll. Kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

i Göteborg förordar ytterligare en grupptimme i årskurs 3, likaså en

grupptimme på mellanstadiet. Även Högerns ung domsjörbund och Sveriges

konservativa student jörbund uttalar sig för ökad gruppundervisning. TCO,

Folkskollärarjederationen och Sveriges skolledarförbund föreslår förstärkningsanordningar

på mellanstadiet. De båda förstnämnda organisationerna har preciserat

sitt förslag sålunda, att klassen bör delas under en veckotimme i årskurs

4. Läraren har då mottagit en ny klass, vars anlag och intressen han skall

lära känna, påpekas det. Folkskollärarfederationen framhåller vidare, att undervisningen

i svenska bör stödjas i finskspråkiga bygder i Norrbottens län,

lämpligen genom undervisning med delad klass under 1—2 veckotimmar i årskurserna

4—6. Övertorneå kommun föreslår två förstärkningstimmar i årskurserna

7 och 8 med hänsyn till de relativt stora språksvårigheterna för gränsbygdens

elever.

Skolberedningens förslag i fråga om matematiken har inte föranlett något

större antal kommentarer. Skolöverstyrelsen uttalar dock, att överstyrelsen inte

finner det vara berättigat att säga, att beredningen föreslagit en förstärkt ställning

för matematiken. Det av beredningen föreslagna timantalet, 40 veckotimmar,

bör inte blott jämföras med försöksskolans och den femåriga realskolans

timantal utan även med vad som gäller för 6-årig folkskola + 3-årig realskola.

Timantalet för sistnämnda kombination är 42, om man inräknar de två extratimmar,

som ämnet erhållit, påpekar överstyrelsen. Föreningen för matematisknaturvetenskaplig

undervisning framhåller, att den föreslagna uppdelningen av

ämnet i två alternativkurser på högstadiet är en av grundförutsättningarna

för att matematikundervisningen skall kunna ge ett något så när tillfredsställande

resultat. Uppdelning måste alltid kunna ordnas, så snart mer än fem

elever i en avdelning väljer den ena av alternativkurserna, hävdar föreningen.

Telestyrelsen ifrågasätter, om inte matematikundervisningen borde ytterligare

förstärkas genom en ökning av timantalet på högstadiet. Även lärarkollegiet

vid veterinärhö g skolan anser beredningens förslag vara tilltaget i underkant.

Sveriges skolledar jörbund, folkskollärarfederationen och TCO önskar ytterligare

förstärkningsanordningar på mellanstadiet. De båda sistnämnda organi
6

— Bihang till riksdagens ''protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

sationerna har på denna punkt ett konkret förslag, innebärande att delning av

klass under en veckotimme alltjämt skall förekomma i årskurs 6.

Att kristendomsämnet enligt skolberedningens förslag fått behålla sitt nuvarande

timantal, har i många yttranden hälsats med tillfredsställelse. Den kritik,

som likväl riktats mot förslaget, hänför sig mestadels till det förhållandet, att

kristendomskunskap ej avsetts förekomma i årskurs 9 på linjerna 9mek, 9ha, 9ht

och 9p. Önskemål om att undervisning i ämnet skall meddelas på alla linjer av

årskurs 9 har framställts från ett relativt stort antal instanser, såsom flertalet

domkapitel, de teologiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund,

länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, några kollegier vid folkskoleseminarier,

några kommuner, Kristendomslärarnas förening, Sveriges förenade kristliga

lärarförbund, Religionspedagogiska institutet, Kyrkliga skoiför eningen och

Högerns kvinnoförbund. Samma syfte har också en till ecklesiastikdepartementet

ingiven skrift jämte därvid fogat upprop, som undertecknats av omkring

60 000 personer. Några domkapitel samt Frikyrkliga samarbetskommittén har inskränkt

sig till att förorda ett mindre antal lektioner i livsåskådningsfrågor på de

praktiskt betonade linjerna i årskurs 9. Vissa av de förut uppräknade instanserna

liksom Högerns ungdomsförbund har uttalat sig för två veckotimmars

kristendomsundervisning även i årskurs 9. Å andra sidan har Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund uttalat, att ämnet ej borde förekomma i denna årskurs.

Sveriges socialdemokratiska studentförbund menar, att kristendomskunskapen

borde övergå till att bli religionskunskap. Vidare har Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund och Österåkers kommun hävdat, att kristendomskunskap

på mellanstadiet bör få gemensamt timtal med övriga orienteringsämnen

och vidkännas motsvarande nedskärning.

Synpunkter på objektiviteten i kristendomsundervisningen har redovisats i

samband med målsättningsfrågorna i det föregående.

Vad beträffar ämnet historia har det framlagda förslaget till timplan för högstadiet

i vissa yttranden ansetts otillfredsställande. Det är framför allt Ilistorielärarnas

förening, som funnit anledning till invändningar. Att ämnet inte alls

förekommer i årskurs 7 innebär enligt föreningens mening en stor svaghet, då

eleverna härigenom tappar kontakten med ämnet och får svårt att därefter ta

upp den igen. Likaså synes det föreningen allvarligt, att en stor del av eleverna

i årskurs 9 skall bli utan undervisning i historia. Föreningen föreslår, att ämnet

tilldelas ett timtal av två veckotimmar i varje årskurs inom högstadiet och inom

samtliga linjer av årskurs 9. Vidare har Högerns ungdomsförbund och Sveriges

konservativa studentförbund yrkat, att ämnet i årskurs 7 tilldelas minst två

veckotimmar. Likaså har kollegierna vid fyra läroverk beklagat, att historieundervisning

ej skulle förekomma i årskurs 7.

I fråga om samhällskunskapen har kollegiet vid Annedals folkskoleseminarium

i Göteborg betonat svårigheten att nå resultat, när undervisningen begränsas till

en veckotimme, såsom skolberedningen föreslagit beträffande årskurs 7. Kooperativa

förbundet gör en jämförelse mellan samhällskunskapens och de övriga

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

orienteringsämnenas utrymme på schemat enligt de föreslagna timplanerna och

säger sig inte kunna undgå att dra slutsatsen, att det för den nya skolan sa

utomordentligt betydelsefulla ämnet samhällskunskap har fått en alltför styvmoderlig

behandling. Förbundet vill starkt ifrågasätta, om inte en omdisponering

av tiden, särskilt i fråga om orienteringsämnena historia, geografi, naturkunskap

och kristendomskunskap, skulle kunna företagas. Österåkers kommun

föreslår, som tidigare nämnts, att kristendomskunskapen samordnas med övriga

orienteringsämnen på mellanstadiet och vidare att omkring 10 timmar av den

samlade undervisningstiden i varje årskurs överföres från kristendomskunskapen

till samhällskunskapen.

Geografilärarnas riksförening uttalar, att vissa betänkligheter måhända bör

anföras mot att geografin inte är representerad i årskurs 7. Med hänsyn till den

samordning av studiet i orienteringsämnena, som skolberedningen föreslagit,

önskar föreningen dock inte göra något mera preciserat uttalande härvidlag.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm beklagar, att

ämnet enligt förslaget försvunnit i en av högstadiets årskurser, medan kollegiet

vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm beklagar, att en veckotimme

bortfallit i jämförelse med den gamla realskolans timplan.

Biologins ställning i den föreslagna timplanen för högstadiet har framkallat

missnöje hos vissa remissinstanser. Det är framför allt förslaget, att undervisning

i ämnet ej skulle förekomma i årskurs 8, som gjorts till föremål för kritik.

Önskemål om biologiundervisning även i denna årskurs har framförts av lärarkollegiet

vid veterinärhögskolan, lärarrådet vid sko g shö g skolan, kollegiet vid

Annedals folkskoleseminarium i Göteborg, Läroverkslärarnas riksförbund och

Biologilärarnas förening. Sistnämnda förening framhåller, att ett biologilöst år

innebär, att hela undervisningen i naturbiologi på högstadiet komprimeras till

ett enda år och att exkursionsmöjligheterna krymps med 50 %. Ämnets kontinuitet

bryts, och det naturintresse, som kan ha väckts i årskurs 7, löper fara att

slockna. Föreningen vänder sig också mot förslaget, att ämnet i årskurs 9 skulle

förlora en halv veckotimme. Det torde vara en enhällig uppfattning bland lärarna,

att den nuvarande kursen för klass 33, som dock är elementär, är mycket

svår att hinna med på 2,5 veckotimmar, framhåller föreningen, som föreslår, att

antalet veckotimmar för ämnet skall vara 2 i årskurs 7, 1 i årskurs 8 och 2,5 i

årskurs 9. Ett antal professorer och laboratorer i de biologiska ämnena vid

universitetet i Stockholm har i ett särskilt uttalande kritiserat skolberedningens

förslag såsom innebärande en standardförsämring och särskilt påpekat det otillfredsställande

i att eleverna enligt förslaget skulle inhämta sina kunskaper, bortsett

från humanbiologin, flera år före gymnasiestudiernas början. Krav på förstärkning

av biologiundervisningen har vidare rests av kollegierna vid folkskoleseminaricrna

i Kalmar och i Strängnäs.

Även beträffande fysikens och kemins ställning inom grundskolan har önskemål

i olika hänseenden framförts. Alternativkurser i såväl fysik som kemi har

föreslagits eller ifrågasatts av vissa instanser, såsom Tekniska läroverkens lärar
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj ds proposition nr 5 b år 1962

förbund, Tekniska läroverkens ingenjörsjörbund, Läroverkslärarnas riksförbund,

kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona. Därvid har från ett par håll framhållits,

att alternativkurser är behövliga inte bara med hänsyn till de elever,

som fortsätter vid realgymnasier eller tekniska läroverk, utan även med tanke på

dem, som siktar på tekniska fackskolor eller andra tekniska utbildningsvägar.

Föreningen för matematisk-naturvetenskaplig undervisning har föreslagit alternativkurser

i fysik. Den mera krävande kursen skulle lämpa sig för elever, som

väljer den större kursen i matematik. Den skulle stå öppen också för särskilt,

intresserade elever. Vid en gemensam undervisning får läraren anslå mycken tid

för att hjälpa de svagare eleverna. Laborationerna måste då förenklas och kursinnehållet

begränsas, framhåller föreningen. I andra hand föreslår föreningen, att

i årskurs 9 linjerna 9g och 9t å ena sidan samt 9h, 9m och 9s å andra sidan får

olika kurser. Fysik och kemi borde enligt föreningens mening vara obligatoriska

ämnen även på de övriga, mera praktiskt inriktade linjerna av årskurs 9, i synnerhet

som det mesta av den moderna fysiken skulle behandlas i denna årskurs.

Vidare anser föreningen liksom Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund,

att förstärkningstimtalet i fysik för årskurs 8 bör ökas från en halv till en

veckotimme. Några kollegier vid läroverk, särskilt Malmö latinskola, vänder sig

mot tanken på nedskärning av timtalet för kemi i jämförelse med nuvarande

realskola. Som skäl åberopas bl. a. bristen på personer med kemisk utbildning.

Å andra sidan har kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg uttalat,

att kemin torde bli väl tillgodosedd i det nya gymnasiet, och under denna förutsättning

skulle man eventuellt kunna tänka sig en större nedskärning än vad

som föreslagits, eventuellt också en sammanslagning med annat ämne, nämligen

med fysik i årskurs 8 och med biologi i årskurs 9.

Tanken på en sammanslagning av fysik och kemi har också framförts från ett

par andra håll. Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan anser, att undervisningsplanerna

bör moderniseras, så att dessa ämnen samordnas till ett ämne. Gymnasieutredningen,

som betonar vikten av samordning mellan besläktade ämnen,

uttalar, att om man accepterar den mera allmänna uppläggning av ämnena fysik

och kemi, som skolberedningen föreslår, så kan det ifrågasättas, om inte en

sammanslagning vore till fördel för undervisningen.

Vad gäller övningsämnenas ställning har ibland i yttrandena mera allmänt

uttalats ett visst missnöje över att dessa inte beretts större utrymme på timplanen.

Samverkande bildningsförbunden, Arbetarnas bildningsförbund och

Svenska landsbygdens studieförbund har sålunda uttalat sig för att den estetiska

fostran bör få större utrymme i grundskolan.

Skolberedningens förslag till timplan har, såvitt gäller musikens ställning,

accepterats av bl. a. musikaliska akademiens styrelse, som dock säger sig ha

svårt att ta ställning i fråga om högstadiets timplan för ämnesgruppen musikteckning-slöjd.

Däremot har Musiklärarnas riksförening beklagat sig över musikens

undanträngda ställning i skolan och föreslagit ytterligare en veckotimme i

årskurs 6 samt dessutom en obligatorisk veckotimme i envar av årskurserna 8

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

och 9. Önskemål om obligatorisk undervisning i musik i årskurs 8 och på vissa

eller alla linjer av årskurs 9 framföres också av kollegierna vid folkskoleseminariet

i Jönköping, högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm och statens

försölcsskola i Linköping.

Beträffande den frivilliga instrumentalmusiken, kör- och solosången har några

olika förslag framkommit. Musikaliska akademiens styrelse upprepar ett tidigare

till skolberedningen framfört förslag, innebärande, att möjlighet skall beredas

eleverna både på mellan- och högstadierna att delta i frivillig musikundervisning

med en veckotimme för varje påbörjat 25-tal elever som beräkningsgrund.

Musiklärarnas riksförening hemställer, att frivillig instrumentalmusikundervisning

tilldelas varje skola med lägst en veckotimme per klassavdelning och att

tid för kör- och orkesterverksamhet tilldelas varje skola med lägst två veckotimmar

för varje påbörjat 50-tal frivilligt deltagande elever. Skolöverstyrelsen

anser normerna för timtilldelningen alltför snäva och förordar följande normer.

För frivillig instrumentalmusik (omfattande dels individuell undervisning, dels

orkester- och ensemblemusik) och solosång beräknas en veckotimme per klass

från och med mellanstadiet. För frivillig körsång beräknas veckotimmar i proportion

till antalet kördeltagare. Upprättandet av och delning av undervisningsavdelning

i körsång föreslås få ske för varje påbörjat 50-tal till deltagande anmälda

elever på ifrågavarande stadium, varvid även lågstadiet ifrågakommer.

Överstyrelsen har även uttalat sig i kostnadsfrågan och därvid uppfattat skolberedningens

förslag så, att detta skulle avse ej blott högstadiet utan även

mellanstadiet. Med utgångspunkt häri kommer överstyrelsen fram till att kostnaden

för beredningens förslag efter hand till 1971 kommer att öka till 6,3 miljoner

kr. Enligt överstyrelsens förslag skulle kostnaden vid samma tidpunkt uppgå

till omkring 13 miljoner kr.

I anslutning till frågan om den frivilliga musikundervisningen framhåller överstyrelsen

vidare lämpligheten av att, där så kan ske, skolans fostran inte begränsas

till de schemabundna timmarna. Det är enligt överstyrelsens mening av

stor betydelse, om skolan i samarbete med på orten verksamma ungdomsvårdande

organisationer kan bidra till att intresseväckande sysselsättning beredes

de elever, som är i behov av omhändertagande på sin fritid. Länsskolnämnden i

Uppsala län betonar, att genomförandet av femdagarsveckan kommer att skapa

fritidsproblem för eleverna, och föreslår en utredning om bildningsorganisationernas

medverkan för organiserandet av ungdomens fritidsverksamhet. Folkpartiets

ung domsförbund säger sig dela skolberedningens skeptiska hållning beträffande

skolans engagemang i fritidsverksamheten men förordar försöksverksamhet

i några kommuner med även annan frivillig fritidsverksamhet än musik.

Vad beträffar ämnet teckning har Teckning slärarnas riksförbund förklarat sig

acceptera möjligheten till fritt val mellan de tre estetiska ämnena musik, teckning

och slöjd i årskurserna 8 och 9 endast under förutsättning att teckning blir

ett obligatoriskt tvåtimmarsämne i årskurs 7 i överensstämmelse med skolberedningens

förslag. Vidare har förbundet i likhet med kollegiet vid folkskolesemi
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

nariet i Jönköping föreslagit, att frivillig undervisning i teckning anordnas på

högstadiet. Från kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm i Stockholm

föreslås däremot, att teckning skall vara obligatoriskt ämne i högstadiets

samtliga klasser.

Från relativt många håll har klagomål framförts över att slöjden föreslagits

få mindre utrymme än hittills. Slöjdlärarnas riksförening konstaterar, att nedskärningen

på mellanstadiet uppgår till omkring 42 procent, något som föreningen

finner ytterst betänkligt. Slöjdundervisningen i vårt land har under många år

förverkligat en allmän praktisk utveckling av individen, som bidragit till fostran

av händighet och teknisk skicklighet, framhåller föreningen, som förordar att

slöjden får ökat timantal, förslagsvis i årskurs 5. Sveriges textillärares riksförening

anser det vara hart när omöjligt att med det starkt reducerade timantalet

medhinna kursplanerna och dessutom prestera ett fullgott arbete. Det skulle i

varje fall kräva en helt annan utrustning av slöjdsalarna och en genomgripande

uppbyggnad av undervisningshjälpmedlen. Föreningen är dock medveten om

svårigheterna att få till stånd ett ökat utrymme för ämnet. Båda de nämnda

föreningarna uttalar sig för en tillvalsgrupp bestående av språk och slöjd på

högstadiet. Lärarkollegiet vid karolinska institutet finner det beklagligt, att

ämnet slöjd fått minskat utrymme på mellanstadiet, inte minst med hänsyn till

det levande intresse, som såväl pojkar som flickor i denna ålder i regel visar för

detta ämne. Det synes kollegiet viktigt att tillfredsställa barnens spontana intressen

i denna ålder. I flera andra yttranden beklagas den föreslagna nedskärningen

och uttalas önskemål om ökat timantal, ibland i årskurserna 3—5, ibland

i mellanstadiets årskurser och i några fall på högstadiet. Uttalanden av sådan

innebörd har gjorts bl. a. av kollegierna vid fyra folkskoleseminarier, seminariet

för huslig utbildning i Uppsala och slöjdlärarseminariet i Linköping samt av flera

kommuner. I några fall kritiseras även det fria valet mellan vissa övningsämnen

på högstadiet. Å andra sidan bör här nämnas, såsom framgår av den följande

redogörelsen beträffande hemkunskap, att ett flertal remissinstanser förordat

ökat timantal för hemkunskapen på bekostnad av slöjden.

Statstjänstemannens riksförbund anser, att kommunerna alltjämt bör ha möjlighet

att anordna ytterligare undervisning i slöjd i årskurserna 4 och 5. Förslaget

om att under minst 20 lektioner på mellanstadiet pojkarna skall undervisas

i textilslöjd och flickorna i träslöjd, har tilltalat flera remissinstanser. Vissa

kritiska synpunkter har dock framförts. Folkskollärarinneförbundet menar, att

olikartad undervisning i ämnet inte bör erbjudas skilda elevgrupper utan samtliga

elevgrupper, såväl pojkar som flickor, bör ges samma kvantum undervisningsstoff

i de olika slöjdarterna. Liknande synpunkter anlägges av Folkpartiets

kvinnoförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. TCO säger sig ej kunna

ta ställning till vilken omfattning ett utbyte av slöjdart bör få men vill framhålla

vikten av att valet av slöjdart icke sker så, att flickorna generellt söker sig till

textilslöjden och pojkarna till trä- och metallslöjden. Söderköpings stad ifrågasätter,

om det ej vore bäst med obligatorisk undervisning i textilslöjd i årskurs 3

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5!/■ år 1962

och därefter fritt val. Bland de förslag, som i övrigt framföres i denna fråga, må

slutligen nämnas, att Slöjdlärarnas riksförening förordar, att utbytet göres i

årskurs 5 och omfattar hela höstterminen.

Indelningen i grupper vid undervisningen i slöjd behandlas i samband med

frågor om antalet elever i klasser och grupper.

När det gäller önskemål om ökat timantal för enskilda ämnen, finns det ett

ämne, som återkommer i remissyttrandena med särskilt hög frekvens, nämligen

hemkunskap. Detta ämnes utrymme på schemat har berörts av ett mycket stort

antal av de hörda kommunerna och därjämte av ett femtiotal andra remissinstanser,

vilka praktiskt taget alla uttryckt önskemal om ökat timantal för ämnet

eller beklagat, att skolberedningen ej ansett sig böra tilldela ämnet mer än 3 obligatoriska

veckotimmar, samtliga i årskurs 7. Det är instanser av skiftande slag,

som slutit upp bakom ämnet, såsom skolöverstyrelsen, det stora flertalet länsskolnämnder,

flera kollegier vid folkskoleseminarier, lantbruksstyrelsen, statens

konsumentråd, samt ett stort antal organisationer, t. ex. Kooperativa förbundet,

Målsmännens riksförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges husmodersföreningars

riksförbund och de politiska kvinnoförbunden. Ofta betonas ämnets

vikt och svårigheten att nå det för ämnet uppställda målet på den av beredningen

föreslagna tiden. Det vanligaste förslaget gar ut på att ämnet erhaller

vtterligare en veckotimme i årskurs 7. Detta föreslås av bl. a. skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och många länsskolnämnder. Vissa instanser,

bl. a. lantbruksstyrelsen förordar 5 veckotimmar, sasom i särskilt yttrande föreslagits

av skolberedningens ledamöter Maj Larsson och Birgitta Sjöqvist. I

några yttranden föreslås 4 veckotimmar i årskurs 7 och därutöver 2 veckotimmar

i årskurs 8 eller 9. Denna linje företrädes av kollegiet vid seminariet för huslig

utbildning i Uppsala, Svenska skolkökslärarinnors förening och Blivande lärares

riksförbund. Ett par kollegier vid folkskoleseminarier anser, att hemkunskapen

ej borde avföras från mellanstadiet.

Frågan varifrån det ökade timtalet för hemkunskapen skulle tas har ofta förbigåtts

men dock berörts i många yttranden. Den dominerande asikten synes

vara, att en ökning för hemkunskapens del bör gå ut över något annat övningsämne,

företrädesvis slöjden.

Förslaget att en veckotimme i slöjd i årskurs 6 skall få utbytas mot hemkunskap

efter beslut av skolstyrelsen, har mötts av viss kritik från länsskolnämnderna

i Skaraborgs och Värmlands län. Det framhålles, att eleverna vid inträdet

på högstadiet bör ha samma utgångsläge i ämnet och att svårigheterna att skaffa

lärare för en veckotimme blir mycket stora.

Sveriges förskollärares riksförbund framkastar tanken pa att familjekunskapen

skulle utgöra ett särskilt ämne i grundskolan.

Även för gymnastikens del har önskemål om ökat timantal framförts i icke

så få yttranden. De kritiska rösterna är nästan genomgående samstämmiga på

en punkt, nämligen i fråga om timantalet i årskurs 9. Att gymnastiken bör erhålla

tre veckotimmar även i denna årskurs betonas av direktionen över gym
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

nastiska centralinstitutet, Svenska läkaresällskapet, Svenska slcolläkarföreningen,

Gymnastiklär arsällskapet, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges riksidrottsförbund

samt Skid- och friluftsfrämjandet. Den av skolberedningen föreslagna reduceringen

till två veckotimmar i årskurs 9 beklagas även av kollegierna vid vissa

folkskoleseminarier och vid högre allmänna läroverket i Bromma i Stockholm

samt av enstaka kommuner. I motiveringarna understrykes betydelsen av den

fysiska fostran. Inte sällan betonas, att kroppsövningarna är särskilt betydelsefulla

i vår tid med dess tilltagande motorisering och automation. Några instanser

erinrar också om att gymnastiken hittills i vissa skolformer och på vissa stadier

haft fyra veckotimmar till sitt förfogande.

I ett flertal yttranden riktas kritik mot förslaget att friluftsdagarna i viss utsträckning

skall utnyttjas till studiebesök, undervisning i trafikkunskap och

barnavård m. m. Synpunkter på denna fråga redovisas emellertid närmare i ett

följande avsnitt om vissa administrativa frågor.

Åtskilliga instanser ställer sig avvisande till tanken att undervisningen i barnavård

skall förläggas till friluftsdagar. Mestadels har därvid frågan setts ur den

nyss berörda aspekten, att friluftsdagarna behöver tas i anspråk för sitt egentliga

ändamål. Men i några yttranden hävdas, att ämnet är av sådan vikt, att

det bör placeras på schemabunden tid och erhålla ökat timantal. Bl. a. har

Svenska bamavardslärarinnors förening och överstyrelsen för yrkesutbildning

gett uttryck åt denna asikt. Skolöverstyrelsen har framlagt ett konkret förslag

rörande ämnets ställning i grundskolan. Överstyrelsen tillstyrker härvid, att

undervisningen i barnavård flyttas från åttonde till nionde årskursen. Förslaget

i övrigt presenterar överstyrelsen på följande sätt.

För att undervisningen i barnavård skall bli till nytta för eleverna bör den

omfatta minst en halv veckotimme, som förlägges så, att kompetenta lärare kan

erhallas. Undervisningen har hittills ingått som ett moment i ämnet hemkunskap,

där en klass normalt är delad i två grupper (Fs 106 § 3 mom.). Då barnavården

nu brytes ut från hemkunskapen, föreslår överstyrelsen dels att den alltjämt

blir delaktig av samma delningsbestämmelser som hemkunskapen, dels att

den uppföres på timplanen och får tid anvisad i motsvarande form som den

praktiska yrkesorienteringen. Arrangemanget medför liksom den praktiska yrkesorienteringen

i årskurs 8 ingen inskränkning av något ämne på timplanen utan

i stället undervisning i halv klass enligt ordinarie schema med kvarvarande

elever under erforderlig tid, i detta fall sammanlagt motsvarande en halv veckotimme.

Skolöverstyrelsen föreslår som tidigare antytts vissa förändringar i de framlagda

timplanerna. Överstyrelsen finner, att ämnet hemkunskap drabbats orimligt

hårt, och föreslår, att ämnets timtal i årskurs 7 ökas från 3 till 4. Enligt överstyrelsens

förslag tages denna fjärde veckotimme från ämnet kristendomskunskap,

som aterfar en veckotimme i arskurs 9, där den enligt överstyrelsens

mening bör få ökat värde. I denna årskurs tages vidare inom linjerna 9g, 9h, 9t,

9m och 9s en veckotimme från ämnet svenska, som enligt överstyrelsens förslag

i gengäld får en förstärkningstimme, samt inom linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts •proposition nr 5£ år 1962

en veckotimme från tillvalsämnen, som minskar till 21 veckotimmar. Överstyrelsen

finner vidare, att skolberedningen i sin berättigade strävan att göra tillvalsmöjligheterna

på högstadiet mera överskådliga kommit att begränsa de

praktiska inslagen alltför hårt. Härvid synes överstyrelsen i första hand syfta

på årskurserna 7 och 8, dår överstyrelsen vill införa verkstadsarbete som alternativ

till slöjd i olika tillvalsgrupper. Överstyrelsen uttalar vidare, att möjligheterna

till en meningsfull kombination av ett kvalificerat praktiskt tillvalsämne

med annat teoretiskt eller praktiskt tillvalsämne bör bevaras i större utsträckning

än i skolberedningens förslag, t. ex. kombinationen verkstadsarbete-engelska.

Motsvarande kombinationsmöjligheter vid linjevalet i årskurs 9, övergångsformer

mellan en praktisk och en teoretisk studieriktning, måste skapas

som ersättning för dem som försvinner. Då antalet direkt yrkesförberedande

grenar/linjer starkt reduceras, bör enligt överstyrelsen vidgade möjligheter till

tillval av läroämnen öppnas inom de kvarvarande linjerna. I syfte att minska

klyftan mellan teoretiska och praktiska studievägar föreslår överstyrelsen vissa

modifikationer beträffande tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 samt linjer och

tillvalsämnen i årskurs 9, som framgår av följande.

I fråga om tillvalsämnen i årskurserna 7 och 8 föreslår överstyrelsen verkstadsarbete

som alternativ till slöjd i alla tillämpliga sammanhang. Tillvalsgruppen

7: 4 kompletteras sålunda med alternativet verkstadsarbete 3 veckotimmar och

7: 5 med verkstadsarbete 5 veckotimmar. I det senare sammanhanget, när veckotimtalet

är tillräckligt för ändamålet, inkluderas yrkesritning. På motsvarande

sätt införes verkstadsarbete 4 veckotimmar som alternativ i tillvalsgrupperna 8: 7

och 8: 8, medan verkstadsarbete 7 veckotimmar kompletteras med yrkesritning

i tillvalsgrupp 8: 9. Genom dessa kompletteringar öppnas samtidigt möjlighet till

för eleverna meningsfulla kombinationer av verkstadsarbete med andra teoretiska

och praktiska ämnen: engelska (8:7), svenska/matematik (7:4), maskinskrivning

(8:8) och yrkesritning (7:5 och 8:9). Överstyrelsen har även övervägt

i vad mån den sålunda företagna ökningen av antalet underalternativ kan

kompenseras genom eliminering av några av beredningen föreslagna alternativ.

I årskurs 7 har detta befunnits möjligt, då alternativet svenska 2 veckotimmar

ena terminen + matematik 2 veckotimmar andra terminen kunnat avföras

såsom mindre nödvändigt i grupperna 7:2 och 7:4.

På de linjer, där antalet obligatoriska läroämnen är starkt begränsat —

9mck, 9ha, 9ht och 9p — bör möjligheterna till kompletterande tillval av läroämnen

förbättras. I första hand bör möjlighet till tillval av engelska med fullt

timtal — större eller mindre kurs — öppnas på alla fyra linjerna. Detta bör i

och för sig inte medföra tvång att eliminera övningsämnena. Därutöver bör

på var och en av dessa fyra linjer ytterligare möjligheter skapas för eleverna

att förkovra sig inom ett kunskapsområde, motsvarande något av de övriga,

inom linjen icke obligatoriska läroämnena. Därvid kommer matematiken i första

rummet i fråga inom 9mek, 9ha och 9ht, bl. a. med hänsyn till olika alternativ

för fortsatt utbildning efter dessa linjer. Överstyrelsen har övervägt möjligheten

att inom dessa linjer erbjuda eleverna tillval av matematik med fullt timtah

4 veckotimmar. Detta skulle emellertid komma att alltför hart inkräkta pa

yrkesämnena. Överstyrelsen begränsar sig därför till att förorda, att matematikintresscrade

elever inom 9mek och 9ha bereds tillfälle till individuellt kompletterande

studier i matematik, närmast med stöd av korrespondenskurser,

G* — Bihan g till riksdagens protokoll 1002. 1 samt. Nr 5b

s. 170 Kontrollera mot PDF

170 Kungl. Maj:ts proposition nr 5J> år 1962

i samband med undervisningen i yrkesräkning respektive handelsräkning, samt

att eleverna inom 9ht, där särskild tid ej anslagits till räkning, bereds tillfälle

att tillvälja 2 veckotimmar matematik. Överstyrelsen avser att återkomma till

hithörande undervisningsfrågor vid behandlingen av grundskolans läroplan men

har i detta sammanhang ansett sig böra redovisa de synpunkter på undervisningen

i räkning/matematik inom berörda linjer, som måste beaktas vid avvägningen

av timplanen.

Inom 9ha är det av särskild vikt, att fortsatta studier i det andra främmande

språket — tyska/franska — möjliggöres. Då de språkintresserade eleverna på

denna linje i stor utsträckning måste beräknas tidigare ha tillhört tillvalsgrupp

8: 5, får man begränsa sig till den mindre kursen med 2 veckotimmar. Samma

kurs läses även inom 9m, med vilken samläsning kan bli aktuell.

Inom 9p slutligen med dess brett orienterande syftning synes det mest ändamålsenligt

att bereda de elever, som vill vidga sin teoretiska orientering utöver

de obligatoriska läroämnena, tillfälle att fullfölja den orientering om den moderna

naturvetenskapligt-tekniska världsbilden som kursen i fysik eller kemi

ger.

Ytterligare en väsentlig förstärkning av utbildningsmöjligheterna inom här

berörda linjer finner överstyrelsen sig ha anledning förorda. Det gäller yrkesteorien

inom 9mek. De yrkesteoretiska ämnen, som är mest angelägna vid en

mekanisk grundutbildning, och den tid, som erfordras för en effektiv undervisning

i dem, kan med stöd av en omfattande erfarenhet inom försöksverksamheten

anges på följande sätt: materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2

veckotimmar, yrkesritning/ritteknik 2 veckotimmar, yrkesräkning 3 veckotimmar.

Överstyrelsen föreslår, att undervisningen i yrkesteori inom linjen koncentreras

till dessa ämnen och att de upptas i timplanen med angivna timtal.

Då detta innebär en ökning av timtalet i yrkesteori med 2 veckotimmar, och

en motsvarande inskränkning av tiden för yrkesarbete ej kan rekommenderas,

ser sig överstyrelsen nödsakad föreslå, att musik/teckning utgår på denna linjeämnet

teckning kan i viss mån anses ersatt genom yrkesritning/ritteknik. Musikintresserade

elever bör i viss utsträckning kunna finna ersättning för den

förlorade musikundervisningen i den frivilliga musikutbildningen. Med en närmare

specifikation av yrkesarbetet inom linjen bör anstå tills läroplanen behandlas;

överstyrelsen finner det i detta sammanhang tillräckligt att klassificera

yrkesarbetet som mekaniskt verkstadsarbete.

Det inom dessa fyra linjer fakultativa tillval av läroämnen, som överstyrelsen

föreslår, måste ske på bekostnad av yrkesarbetet inom 9mek och 9p samt

motsvarande praktiskt arbete inom 9ha och 9ht. För att inte detta praktiska

arbete skall inkräktas alltför hårt genom de teoretiska tillvalen, måste vid tillval

av ett andra läroämne inom 9p, 9ha och 9ht även övningsämnestimmarna

tas i anspråk.

Tillval av de angivna läroämnena bör tillåtas även när det endast rör sig

om enstaka elever. I sådant fall bör samundervisning ske med annan linje, där

dessa läroämnen förekommer. Särskilt önskvärd är samundervisning mellan

linjer med besläktad intresseinriktning. I sådana fall torde samundervisningen

ofta med fördel kunna utsträckas till att omfatta för berörda linjer gemensamma,

obligatoriska läroämnen med lika veckotimtal. Har linjerna därjämte vissa

yrkesämnen gemensamma, vidgas möjligheten till samundervisning ytterligare.

Detta är fallet med 9mek och 9t enligt här framlagda förslag. Denna samundervisningsmöjlighet

är i och för sig värdefull och bör utnyttjas i största möjliga

utsträckning, då den kan bidraga till att göra uppdelningen i en »teoretisk»

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

och en »praktisk» elevgrupp inom samma intresseriktning mindre definitiv.

Givetvis bör det som hittills tillkomma den lokala skolledningen att ange de

valkombinationer för de fakultativa tillvalstimmarna, som inom ramen för timplanen

avses komma att tillämpas på orten.

För att undervisningen med syfte att bibringa eleverna tekniska grundbegrepp

skall få arbetsbetingelser inom grundskolan, som mera närmar sig förhållandena

inom försöksskolan, där 9 veckotimmar anslagits för ändamålet,

bör ytterligare minst 2 veckotimmar tillföras »teknisk orientering» i 9t. Detta

kan ske genom att 9t i fråga om övningsämnen jämställes med 9p, 9ha och 9ht.

Den fördelning av dessa 6 veckotimmar teknisk undervisning som med ledning

av försöksverksamheten kan bedömas som mest ändamålsenlig och effektiv, är.

materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära 2 veckotimmar -\- verkstadsarbete

(demonstrationer och praktiska tillämpningsövningar till föregående

ämne på skolverkstaden) 2 veckotimmar -j- yrkesritning/ritteknik 2 veckotimmar.

Skolstyrelse, som så önskar, synes därjämte böra få rätt att erbjuda elever

i 9t, vilka ej tidigare haft verkstadsarbete, ytterligare 2 veckotimmar verkstadsarbete

som alternativ till övningsämnena. Lämpade för samundervisning

med 9mek är materiallära, verktygs- och verktygsmaskinlära (2 vtr), yrkesritning/ritteknik

(2 vtr) samt eventuellt förekommande extra tillval av verkstadsarbete

(2 vtr).

För 9m föreslår överstyrelsen en motsvarande förstärkning av handelskunskapen

till 6 veckotimmar. Med specifikationen av detta ämne på delämnen

torde böra anstå tills läroplanen behandlas. Linjen jämställes i fråga om övningsämnen

helt med 9p, 9ha och 9ht.

Frågan om det för grundskolans högstadium erforderliga elevunderlaget

berörs av relativt få remissinstanser. Av dessa anser ett flertal att den

av skolberedningen föreslagna högstadieorganisationen kräver ett större elevunderlag

än vad som angivits av beredningen, medan andra däremot särskilt

uttalar sig för mindre högstadier.

För behov av ett större elevunderlag uttalar sig bl. a. länsskolnämnderna i

Östergötlands, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län. Som skäl härför anförs

bl. a., att beredningens beräkningar bygger på en från skolorganisatorisk

synpunkt nästan idealisk fördelning av eleverna pa högstadiet. En sadan fördelning

torde emellertid sällan föreligga, om man låter eleverna välja fritt. Sistnämnda

synpunkter framföres även av länsskolnämnden i Kronobergs län, som

framhåller vikten av att genom tillräckligt elevunderlag, vilket dock ej enligt

nämnden behöver vara större än för försöksskolans högstadium, säkerställa

goda valmöjligheter för eleverna, där detta kan ske utan eftergift beträffande

kravet på rimliga skolskjutsförhallanden. Svårigheterna att bedöma huruvida

ett givet elevantal bildar ett tillräckligt stabilt underlag för upprättandet av

ett fullständigt högstadium framhålles även av länsskolnämnden i Blekinge län.

Tveksam gentemot beredningens förslag i denna del ställer sig också länsstyrelsen

i Kalmar län, som anser, att endast då särskilda geografiska eller befolkningsmässiga

skäl föreligger bör högstadier kunna upprättas med ett elevunderlag

på endast 75 elever. Liknande uppfattning redovisas av länsstyrelsen i

Malmöhus län, som framhåller angelägenheten av att befolkningsmässigt till
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962

räckligt stora högstadieområden tillskapas. Som skäl härför anföres, att det är

angeläget att de högstadier, som kommer till stånd, blir kvalitativt väl tillgodosedda

och därigenom attraktiva för både lärare och elever samt till bästa gagn

för sin orts och sitt områdes allmänna utveckling. Sistnämnda synpunkter

framföres även av Hörnejors kommun, som anser att den linjedelning som föreslagits

i årskurs 9 knappast kan genomföras helt i mindre högstadieområden.

Genomförandet av grundskolan måste därför enligt kommunen förutsätta skolområden,

som har en sådan storlek att en verklig linjefördelning kan genomföras

och som kan garantera en differentiering av undervisningen även för

barn från glesbygder och mindre distrikt. — I yttranden från mindre

kommuner är det för övrigt relativt vanligt, att man med större eller

mindre grad av besvikelse konstaterar, att för den egna kommunens del endast

ett begränsat antal av de föreslagna linjerna i årskurs 9 kan komma att upprättas.

— Olägenheterna med alltför små högstadier framhålles vidare även av

länsstyrelsen i Norrbottens län, som understryker vikten av att vid planeringen

av högstadierna i första hand de utbildningsmässiga, kvalitativa synpunkterna

måste bli tillgodosedda.

En i huvudsak positiv inställning till beredningens uttalanden i förevarande

del redovisas av skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Skaraborgs och Västmanlands

län samt Folkskollärarfederationen och TCO. Överstyrelsen anser

dock, att beredningen något överskattat möjligheten att på basis av elevernas

fria val upprätta praktiska linjer vid mindre och normalstora högstadier. Att

25 elever — 35 procent av 70 — som väljer praktiska linjer, av fritt val fördelar

sig sa harmoniskt, att tre linjer kan upprättas, måste enligt överstyrelsen

anses så sällsynt, att det inte bör tagas med i en kalkyl över differentieringsmöjligheterna.

Länsskolnämnden i Västmanlands län framhåller, att beredningens

förslag innebär, att även de minsta kommuner kan organisera en god

högstadieorganisation. Samtidigt hävdar också nämnden med bestämdhet, att

de tvåparallelliga högstadierna i pedagogiskt och fostrande hänseende är absolut

fullvärdiga med de flerparallelliga. Beredningens påstående att de små högstadierna

skulle vara i högre grad lärarkonsumerande finner nämnden inte gälla

under alla förhållanden. Till förmån för de små högstadierna uttalar sig också

länsskolnämnden i Skaraborgs län, som varnar för den nu enligt nämnden

radande tendensen att skapa alltför stora högstadieanläggningar. Sistnämnda

uppfattning delas av Folkskollärarfederationen, som särskilt framhåller de betydande

olägenheter, som stora skolenheter medför ur ordnings- och disciplinsynpunkt.

Liknande synpunkter redovisas av Anderslövs kommun, som påpekar,

att det inte är utan vidare givet, att stora skolenheter är överlägsna de

mindre rent pedagogiskt sett. Med hänsyn till skolans uppgift att vara fostrande

och karaktärsdanande för eleverna, bör man enligt kommunens mening

vara försiktig vid utformningen av högstadierna och inte låta sig vilseledas av

kunskapsmässiga fördelar av svårbestämbar art på bekostnad av andra lika

betydelsefulla värden. Den personliga kontakten mellan lärare och elever får

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962 173

inte försvåras i högre grad än vad som är oundgängligen nödvändigt, påpekar

kommunen.

Beträffande de grundläggande principerna för skolplaneringen framhåller

länsskolnämnden i Skaraborgs län i detta sammanhang, att de planerande myndigheterna

i de flesta fall måste utreda och beakta låg- och mellanstadiernas

framtida organisation i samband med att högstadieorganisationen utiedes. Arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller vikten av att hänsyn tages till näringslivets

framtida utveckling vid planerandet av högstadier. Styrelsen varnar även för

en uppdelning av högstadiet på flera orter inom samma kommun, något som

dock enligt styrelsen i många fall måste ske till följd av att eleverna i glesbygden

eljest skulle få orimligt lång skolväg.

Övervägande delen av de remissorgan, som berört frågan om partiella

högstadier anser i likhet med beredningen att sadana högstadier icke bör

inrättas. En direkt negativ inställning till denna högstadieform redovisas sålunda

av bl. a. skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Kronobergs, Blekinge,

Malmöhus och Skaraborgs län samt Folks kollär ar federationen, Örebro stad och

Kiruna stad. Som skäl härför åberopas av länsskolnämnden i Blekinge län, att

erfarenheterna av högstadier av ifrågavarande art varit negativa. På grundval

av erfarenheterna från högstadieplaneringen inom länet anser länsskolnämnden

i Gävleborgs län, som bestämt avstyrker spjälkade högstadier, det önskvärt

att frågan om möjligheten att anordna avkortade högstadier med två

paralleller i årskurserna 7 och 8 ej skall anses aviörd från den aktuella diskussionen.

Till stöd härför anföres följande.

Man kan ej bortse från möjligheten, att för elever, som eljest skulle resa

långa skolvägar eller inackorderas, nackdelarna med färre tillvalsmöjligheter

kunde väl uppvägas av de fördelar, som en skolgång i hemmiljö med kortare

skolresor skulle medföra. Det bör ej heller a priori anses ogenomförbart, att

med stimulans av ekonomisk art uppmuntra lärare med erforderlig kompetens

att söka sig till tjänster vid högstadier av här berörd art, även om vederbörande

lärare därigenom skulle riskera att få undervisa i andra ämnen än som normalt

ingår i egen tjänst.

Tveksam till beredningens negativa inställning till de partiella högstadierna

ställer sig eu och annan kommun. Håbo kommun anser, att det finns områden,

där man måste föredra ett avkortat högstadium som alternativ till mycket

långa resor eller inackordering.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län utgar ifran att enkla högstadier av s. k.

glesbygdstyp även framdeles skall kunna organiseras, varvid nämnden förutsätter

visst samarbete med fullständigt högstadium i annat högstadieomrade i

egen eller annan kommun.

Beredningens förslag till ett visst interkommunalt samarbete, innebärande

att enstaka elever ett visst år överföres från ett högstadium till ett annat, tillstyrkes

särskilt av länsskolnämndema i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar och

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5U år 1962

Blekinge län. Ifrågavarande samarbete bör enligt länsskolnämnderna i Kristianstads

och Malmöhus län ej gälla endast visst år, eftersom man i många fall

kan förutse behov av samarbete för längre tid än ett läsår. Av samma uppfattning

är länsstyrelsen i Östergötlands län, som anser, att ett mellankommunalt

samarbete av ifragavarande art i en del fall bör få en fast organisation, vilken

emellertid bör kunna ändras, därest förutsättningarna för undervisning enligt

viss linje ändras. Att riktlinjer för dylikt samarbete i en del fall uppdrages på

längre sikt synes länsstyrelsen vara av värde såväl för dem som handhar skolväsendets

organisation som för eleverna. För ett mera regelmässigt samarbete

på detta område uttalar sig även några kommuner, däribland Degerfors kommun

(Västeibottens län), som framhåller, att de mindre kommunerna genom

ett samarbete på längre sikt skulle kunna erbjuda en fullständig högstadieundervisnmg

åt sina elever. Liknande synpunkter redovisas av Örnsköldsviks

stad, som även betonar, att ett mera fast organiserat samarbete icke behöver

betyda att vare sig avkortade eller spjälkade högstadier behöver upprättas.

Ifrån Munkedals kommun hävdas, att principen om fullständiga högstadier

inte bör föranleda så bundna bestämmelser, att från vanlig kommunalekonomisk

synpunkt naturliga och från pedagogisk synpunkt försvarbara besparingar

av byggnader hindras, t. ex. i fråga om uppförande av en skolverkstad

eller dylikt som kan betjäna två högstadieskolor.

Länsskolnämnden i Kronobergs län påpekar, att beredningen i sitt förslag

gör samarbete av ifragavarande slag beroende av den förutsättningen, att en

av kommunerna skall ensam ha underlag för vederbörlig linje. Denna begränsning

synes nämnden omotiverad. Om i berörda kommuner sammanlagt så

många elever väljer en viss linje att minimifordringarna uppfylles och samverkan

är möjlig och lämplig, bör enligt nämnden linjen ifråga få inrättas i en av

kommunerna.

Riksförbundet landsbygdens folk understryker i detta sammanhang vikten

av att elevernas utbildningsönskningar så långt möjligt blir tillgodosedda också

på landsbygden och anser, att visst samarbete därvid kan ske mellan olika

skoldistrikt, sa att elever från skola där viss utbildningslinje inte kunnat upprättas

överföres till annan skola.

Beredningens uttalanden om viss samorganisation mellan grundskolas

högstadium eller del därav och annan skolform beröres i en del yttranden.

Delade meningar råder om lämpligheten av att sammanföra högstadium med

gymnasium. Skolöverstyrelsen finner det i princip önskvärt, att ett gymnasium

är förenat med ett högstadium. Enligt överstyrelsen vinnes därigenom bl. a. att

såväl lärare som speciallokaler, t. ex. naturvetenskapliga institutioner, kan utnyttjas

effektivt. Den dagliga kontakten mellan lärarna på de olika stadierna

är dessutom värdefull. Gymnasiets lärare konfronteras härigenom med pro
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts ''proposition nr b k år 1962

blemen på närmast lägre stadium och lär känna dess olika elevkategorier samt

får bättre klart för sig vad de i fråga om kunskaper kan kräva av de elever,

som de tar emot från högstadiet. Överstyrelsen finner det också värdefullt, om

lärare med vederbörlig kompetens kan beredas undervisning på båda stadierna.

Separata gymnasier bör enligt överstyrelsens mening endast förekomma, då

särskilda skäl kan föranleda undantag från den generella regeln, att gymnasium

bör vara förenat med högstadium. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm

framhåller särskilt de pedagogiska fördelarna av att lärarna samtidigt kan fa

undervisa på både högstadium och gymnasium och finner, att det skulle vara

synnerligen olyckligt, om gymnasium och högstadium organiserades »som vattentäta

skott». Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker att årskurs 9g som

regel skall vara förenad med högstadiet, men understryker samtidigt vikten

av att gymnasier förenas med ett högstadium av grundskolan. Såväl pedagogiska

som organisatoriska skäl talar för denna sammanhållning. Lärarna på de

båda stadierna kan ömsesidigt utbyta erfarenheter av respektive stadiers

undervisningsproblem och elevmaterial. Av mycket stor betydelse för kontinuiteten

i undervisningen är möjligheten för lärare från ett högre stadium att

undervisa på det lägre stadiet och vice versa. Förbundet påpekar vidare, att det

går lättare att effektivt utnyttja lokaler och institutioner, om ett högstadium

är förenat med gymnasium.

Annan uppfattning beträffande högstadiets placering hävdas bl. a. av lansskolnämnden

i Uppsala län. Nämnden framhåller svårigheten att bemästra de

jätteskolor, som skulle uppstå, om man förde samman ett större gymnasium

med ett fullständigt högstadium med alla dess paralleller. För att undvika detta

skulle man bli tvingad att stympa högstadiet, vilket skulle mnebara, att endast

några av högstadiets linjer komme att sammanföras med gymnasiet. Utan

tvekan skulle detta enligt nämnden leda till att såväl elevernas målsmän som

deras lärare komme att betrakta dessa linjer som förnämligare än de Övriga

och därför eftersträvansvärda. Nämnden anser att gymnasierna som regel bor

vara fristående samt finner det angeläget, att frågan om gymnasiernas frigörande

från grundskolan blir föremål för ytterligare övervägande. Enligt Folkslcollärarfederationen

bör strävan vara att så långt möjligt hålla den obligatoriska

skolan samlad och skild från övriga skolformer. Det kan dock enligt federationen

ej helt undvikas att under en övergångstid den obligatoriska skolan

eller del därav placeras tillsammans med t. ex. gymnasium. Federationen betonar

dock att en dylik anordning skall ses som undantagsfall, betingad av lokalförhållanden.

Detta får under inga förhållanden leda till ett system, som kan

uppfattas som en klyvning av den nioåriga skolan. Placeringen av ett högstadium

till en skola med gymnasium innebär således ingen klassificering av detta

högstadium i förhållande till andra högstadier. Sveriges socialdemokratiska studentförbund

framhåller, att en samorganisation mellan högstadier och gymnasier

otvivelaktigt skulle påverka principen om högstadiernas likställdhet och destruk
-

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kiingl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tivt mverka på grundskolan. Ett högstadium förlagt till läroverksbyggnaden kan

ge det ett sken av en bättre undervisning. Gymnasieutredningen påpekar, att frågan

om samorganisation av olika skolformer ej bör slutligt avgöras, förrän utredningen

framlagt sina förslag. Utredningen kommer i enlighet med sina direktiv att

ingående behandla dessa problem, när större klarhet vunnits beträffande gymnasiets

utformning i övrigt. Utredningen utgår från att myndigheterna ej

genom principiella ställningstaganden i ena eller andra riktningen kommer att

föregripa utredningens förslag.

I fråga om förläggning av viss linje av årskurs 9 till gymnasium eller fackskola

havdar Sveriges skoldirektör sförening det väsentliga i principen om den organisatoriska

sammanhållningen av högstadiet, så att inte viss linje i årskurs 9

utbrytes för att förläggas i anslutning till frivillig skolform. Länsskolnämnden

i Kronobergs län anser det vara ett absolut krav att 9g skall kvarstanna inom

grundskolan och gymnasieutredningen finner de av skolberedningen anförda

argumenten for bibehållande av 9g inom grundskolan övertygande. Tekniska

läroverkens lärarförbund framhåller, att valmöjligheten till gymnasieutbildning

starkt skulle försämras, om 9g förlädes till allmänt gymnasium. Enligt förbundet

kan vidare en organisatorisk samordning mellan den föreslagna tekniska

fackskolan och 9t komma att bidraga till den uppfattningen, att 9t är den enda

vägen till teknisk fackskola och att valet av 9t utesluter annan vidare utbildning-

Ej heller Tekniska läroverkens ingenjörs förbund anser att 9t bör samordnas

med den tekniska fackskolan i organisatoriskt avseende. Samordnandet

av en lagre och en högre skolform påverkar i alltför hög grad eleverna att

fortsätta inom samma skolorganisation.

I fråga om samorganisation mellan fackskola och grundskola anför Läroverkslärarnas

riksförbund i huvudsak följande.

Vid anknytningen av fackskolan till grundskolans högstadium bör försiktighet

iakttagas. Utöver av skolberedningen anförda nackdelar bör observeras att

samtliga fackskollmjer kommer att kräva dyrbar utrustning. De bör därför

under alla förhållanden centraliseras till skolanläggningar, där denna materiel

kan utnyttjas.

Avsevarda_ pedagogiska skäl talar för en anknytning till en fackskola av motsvarande

linje av arskurs 9, inte minst möjligheten att undvika alltför täta

lärarbyten. Uppenbarligen blir denna organisationstyp aktuell främst för relativt

stora kommuner med flera högstadieområden. Ofta torde där till fackskolan

komma att knytas ett högstadium. Detta kan då tänkas vara fullständ!gt,

men i arskurs 9 mer specialiserat på fackskolan motsvarande linjer än på

Övriga. Mot ett sadant arrangemang bör principiella betänkligheter vara mindre

an vid en förläggning av enbart årskurs 9 till fackskolan. Möjligheten till sådana

utvagar bor vara särskilt nära till hands under den första uppbyggnaden av

tackskolorna, eftersom annars projektering av nödvändiga nybyggnader försvaras

i mycket hög grad.

Framförda synpunkter på frågan om hänförande av vissa linjer av årskurs

9 till yrkesskolan m. m. redovisas i ett följande avsnitt om yrkesförberedande

utbildning.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51± år 1962

177

Yrkesorientering

(SB kapitel 20)

Skolberedningen

Studie- och yrkesorientering i olika former utgör av flera skäl en viktig del av

grundskolans verksamhet, framhåller skolberedningen inledningsvis i förevarande

avsnitt av sitt betänkande (kap. 20). Efter en redogörelse för nuvarande förekomst

och utformning i försöksskolan och andra skolformer behandlar beredningen

några organisatoriska frågor i samband med yrkesorienteringen, främst

den teoretiska delen av denna.

Skolberedningen har under sitt arbete erfarit att skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen,

i visst samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning ägnat

yrkesorienteringsfrågorna ingående uppmärksamhet i form av vissa utredningar.

Beredningen, som framhåller att den tillmäter frågan om yrkesvägledningens

mer slutgiltiga lösning stor betydelse, anser sig under sådana förhållanden sakna

anledning att själv framlägga mer definitiva förslag och begränsar sig därför till

att framföra vissa, mer allmänna synpunkter med en önskan om att dessa skulle

beaktas under det fortsatta utredningsarbetet.

Yrkesorienteringen är ett led i skolans personlighetsfostrande verksamhet,

uttalar beredningen, och ett värdefullt bidrag till den orientering om samhället

och arbetslivet som skolan skall ge. Försöksverksamheten har emellertid givit

vid handen, att det inte är helt lätt att infoga yrkesorienteringen i skolans verksamhet

i övrigt. Ansvaret måste fördelas på många händer, och skolan kan inte

utan bistånd från näringslivet och från arbetsmarknadsorganen tillfredsställande

fullgöra uppgiften.

Det slutliga ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten liksom för all

annan skolans verksamhet måste ligga hos rektor. Då det gäller den enskilde

eleven och hans fostran är det naturligt, att klassföreståndaren i samverkan med

övriga lärare i klassen liksom med sådana övriga befattningshavare i skolan som

har upplysningar att lämna om eleven bör ha goda möjligheter att ge ^ eleven

och dennes målsman värdefulla upplysningar till stöd för deras beslut i fråga om

elevens val av fortsatt studieväg. I fråga om den allmänna delen av undervisningen

i yrkesorientering har varierande praxis rått under försöksaren. Även om

åtskilliga skäl talar för att denna undervisning bör ingå som en naturlig del i

ämnet samhällskunskap, vilket dock förutsätter att lärarna i detta ämne får en

kompletterande utbildning i hithörande frågor, bör dernm fråga upptas till vidare

behandling tillsammans med övriga vid pågående utredning av dessa frågor.

Om yrkesvägledningen inte enbart skall resultera i en rad spridda ansatser,

behövs det en sammanhållande kraft, skolans specielle yrkesvägledare, som kan

hjälpa varje elev att sammanfatta hans situation. I detta kontaktarbete bör

yrkesvägledaren liksom hittills samråda med skolledare, lärare, medicinsk och

psykologisk personal samt föräldrar liksom med arbetsförmedlingens personal.

Det är därför angeläget, att den nya grundskolan har tillgång till särskild sakkunskap

i dessa frågor, dvs. en befattningshavare som har specialutbildning för

studie- och yrkesvägledning. Helst bör sådan expertis kontinuerligt stå till förfogande

för varje högstadieskola.

Denna del av skolans arbete är sammansatt av flera olika komponenter, de flesta

med förankring i skolans arbete men en del med tyngdpunkten utanför skolan.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Med den vikt som beredningen tillmäter skolans orienterande verksamhet som

ett medel för att på ett rätt sätt främja elevens fria, personliga utveckling

måste naturligen utgångspunkten för lösande av de med yrkesorienteringen förknippade

organisatoriska och administrativa frågorna vara skolan och skolans

ansvar för och vård om den enskilde eleven. Även med utgångspunkt i detta

måste dock hänsyn tas till förhållanden och utveckling utanför skolan, i det

arbetsliv till vilket eleven snart nog skall övergå.

Frågan om den praktiska yrkesorienteringen, som under försöksverksamheten

med nioårig enhetsskola förekommit som tillvalsämne med

fyra veckotimmar i åttonde årskursen, inledes med en redogörelse för nuvarande

utformning och erfarenheterna från försöksskolan (SB s. 361 f.). Beredningen

preciserar därefter några frågeställningar av betydelse för handläggningen och

redovisar därjämte (SB s. 364) de svårigheter man kan förutse vid en över hela

landet genomförd obligatorisk skola med praktisk yrkesorientering för hela eller

större delen av en årskurs.

I den svåra frågan om obligatorium eller tillval redovisar beredningen de skäl

och omständigheter som talar för respektive mot tanken på praktisk yrkesorientering

som obligatoriskt inslag i grundskolans högstadium (SB s. 364 ff.). Beredningen

har till slut funnit, att de skäl som talar för att praktisk yrkesorientering

skall göras till ett obligatoriskt moment i grundskolans arbete och att den skall

placeras i årskurs 8 väger tyngre än de skäl som talar för att den skall placeras i

årskurs 9 och göras frivillig. Beredningen föreslår sålunda, att praktisk yrkesorientering

under tre veckor skall ingå som ett obligatoriskt moment för alla

elever i årskurs 8.

De svårigheter vid genomförandet av praktisk yrkesorientering som kan förväntas

uppstå hänför sig till övervägande delen till näringslivets möjligheter att

medverka, att kunna ställa erforderligt antal praktikplatser till förfogande. Svårigheterna

härvidlag är dels av generell natur, dels lokalt betonade beroende på

ensidigheten eller otillräckligheten i en orts näringsliv. Beredningen har dock

genom en överslagsmässig kalkyl (SB s. 367) sökt belysa sannolikheten för att

anordningen skall kunna genomföras och har därjämte genom arbetsmarknadsstyrelsens

försorg erhållit vissa uppskattningar över den förutsebara tillgången

på praktikplatser. Vidare erinras om att beredningen själv föreslagit två åtgärder,

nämligen dels en minskning av den praktiska yrkesorienteringen från fyra

till tre veckor, dels anordnande av den förberedande yrkesutbildningen i skolmässiga

former, vilka otvivelaktigt medför en stark minskning i anspråken på

näringslivets medverkan. Beredningen anser sig därför kunna räkna med att

anordningen kan genomföras som obligatorium.

Av olika skäl torde emellertid, trots föreslagna förändringar i såväl praktisk

yrkesorientering som förberedande yrkesutbildning, ett ökat antal arbetsplatser

behöva utnyttjas, bl. a. för de i detta sammanhang nytillkommande eleverna med

teoretisk studiegång. Det större antalet arbetsplatser och de platser av delvis

annat slag än de hittills övervägande som behöver utnyttjas, torde stå att finna

dels bland statliga och kommunala verk och inrättningar, vilka hittills med
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5i år 1962

verkat endast i mindre utsträckning, dels hos företag som ännu inte har praktikanter.

Beredningen räknar emellertid med att de för praktikförmedlingen ansvariga

verken, närmast arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen

erforderliga åtgärder redan på ett tidigt stadium.

Med tanke på de stora lokala variationer som föreligger i fråga om näringslivets

möjligheter är det naturligt, att beredningen också behandlat fragan om

eventuellt erforderlig lokal begränsning av den praktiska yrkesorienteringens

omfattning. Av beredningens förslag till läroplan framgar, att praktisk yrkesorientering

avses förekomma inte med ett visst antal veckotimmar pa timplanen

utan liggande utanför timplanen. En minskning inom en kommun av den praktiska

yrkesorienteringen medför sålunda endast att det schemabundna skolarbetet

i stället erhåller ett större utrymme än vad som eljest skulle ha varit

fallet. Det kan också bli nödvändigt att i vissa kommuner helt inställa den praktiska

yrkesorienteringen något år. För skolans del erbjuder detta inga svårigheter.

Beredningen anför följande principiella synpunkter på dessa frågor.

Man bör i princip inte acceptera att den praktiska yrkesorienteringen skall

kunna helt inställas inom ett skolområde eller en kommun, såvida inte synnerligen

svårbemästrade omständigheter gör detta oundgängligt. De inskränkningar

som kan bli erforderliga bör vidare fördelas så, att de inte ensidigt går ut över

någon viss grupp elever. Man måste sålunda t. ex. föredra, att samtliga elever i

årskurs 8 erhåller en något avkortad praktik framför att en mindre del av

eleverna erhåller yrkespraktik i full utsträckning.

Skulle så vid planeringen inför ett stundande läsår visa sig, att möjligheterna

till anordnande av praktisk yrkesorientering stöter på stora svårigheter bör det

åligga rektor och skolstyrelse att utan dröjsmål anmäla förhållandet till länsskolnämnden.

Denna bör då i samråd med länsarbetsnämnden vidta erforderliga

åtgärder. Dessa bör främst kunna bestå i att nämnderna, med deras större överblick

över läget inom samtliga kommuner, föreslår andra kommuner med bättre

tillgång på praktikplatser att planeringen av den praktiska yrkesorienteringen

för de senares del får samordnas med motsvarande planering inom kommuner

med tillfällig brist på praktikmöjligheter. Det är heller inte osannolikt att länsarbetsnämnden

genom direkt hänvändelse kan bidra till att stimulera fler arbetsplatser

till åtminstone tillfällig medverkan. Om trots vidtagna åtgärder tillgången

på praktikplatser blir otillräcklig inom underskottskommunen, bör länsskolnämnden

ha bemyndigande medge sådan avvikelse från läroplanens bestämmelser,

att den praktiska yrkesorienteringen får minskas från tre till två eller i

nödfall en vecka för samtliga elever.

Beredningen framhåller, att praktisk yrkesorientering bör ge mindre av arbetet

som teknisk prestation och mer av arbetsplatsen som social miljö. Från denna

utgångspunkt ställer sig beredningen tveksam till tanken pa anordnande av

orienteringen i skolmässiga former. Beredningen vill emellertid inte helt avvisa

utvägen utan menar, att praktisk yrkesorientering undantagsvis bör kunna an
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 51r år 1962

ordnas i skolmässiga former, dock inte som ersättning för utan som komplement

till praktik på arbetsplatser.

Av de övriga frågor som beröres kan slutligen följande nämnas. Beredningen

menar att skolöverstyrelsen i samråd med andra ämbetsverk — i första hand

arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning — och med arbetsmarknadens

organisationer bör låta utarbeta erforderliga handledningar och

broschyrer för handledare på arbetsplatser, informationer till företagsledning,

anordna erforderlig kursverksamhet och även i övrigt sörja för en god och

allsidig information och orientering.

Slutligen framhåller skolberedningen i fråga om arbetstiden för de elever som

fullgör praktisk yrkesorientering, att enligt dess mening bör eleverna normalt

följa de på arbetsplatsen gällande arbetstiderna. Bl. a. för elevernas upplevelse av

arbetsplatsens miljö maste det anses angeläget, att de även får uppleva dess

rytm.

Yttranden

I yttrandena betonas i stor utsträckning nödvändigheten av att eleverna i den

obligatoriska skolan erhåller en tillfredsställande studie- och yrkesorientering;

behovet anses snarast öka vid den utformning av grundskolan beredningen föreslagit.

I anslutning till de mera allmänna synpunkter på organisatoriska

frågor i samband med yrkesorienteringen, som skolberedningen

framför, beklagas eller kritiseras inte så sällan att beredningen inte närmare

penetrerat och framlagt förslag i dessa frågor. Ett snabbt slutförande av

pågående utredningar på området och en lösning av frågorna i samband med

beslutet om skolreformen påyrkas av bl. a. vissa länsskolnämnder och lärarorganisationer.

Med anknytning till beredningens här gjorda allmänna uttalanden

framförs på olika punkter synpunkter och önskemål.

De terminologiska fragorna berörs av skolöverstyrelsen, gymnasieutredningen

och Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, vilka alla uttalar tillfredsställelse

över att beredningen förordar termen yrkesorientering som en

övergripande beteckning. Federationen, som framhåller att verksamheten till sin

inriktning mest är orienterande och minst rådgivande eller vägledande, vill beteckna

de olika momenten i verksamheten allmän studie- och yrkesorientering,

enskild studie- och yrkesorientering samt praktisk yrkesorientering. Överstyrelsen

däremot vill i närmare anslutning till beredningens terminologi använda uttrycken

teoretisk respektive praktisk yrkesorientering samt enskild studie- och

yrkesvägledning. Gymnasieutredningen betonar, att vägledande inslag måste

förekomma och anser att termerna vägledning och vägledare bör bibehållas som

underbegrepp.

Att yrkesorienteringen skall brytas ut ur samhällskunskapen och få ställning

av självständigt ämne i årskurserna 7—9 föreslås av Läroverkslärarnas riksförbund.

Ett motsvarande förslag framföres av Sveriges hantverks- och industri
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

organisation. Häremot kan ställas ett yrkande från Sveriges skoldirektörsförening

att alla lärare i samhällskunskap bör få en sådan utbildning, att de kan

ta hand om hela undervisningen i ämnet samhällskunskap, sålunda även den

teoretiska yrkesorienteringen.

Den närmare utformningen av i första hand den teoretiska eller allmänna

yrkesorienteringen berörs av vissa instanser. Såsom exempel på vad som i detta

sammanhang från skilda håll framföres kan här nämnas: större koncentration

kring yrkesorienteringen i årskurs 7 och en motsvarande beskäming av sådana

moment i årskurs 8, närmare anvisningar om timfördelningen mellan yrkesorientering

och övriga moment i ämnet samhällskunskap, betonande av att yrkesorientering

skall förekomma även i årskurs 9, effektivare insatser för att motverka

traditionsbundenheten i fråga om kvinnliga och manliga yrken, en förstärkt

ställning för ämnesmomentet arbetarskydd, uppmärksamhet åt orientering

om läget på arbetsmarknaden vid tidpunkten för utbildningens avslutande, frågor

om avvägningen mellan »inre» faktorer sasom anlag, intressen och personlighet

samt sådana »yttre» faktorer som främst arbetsmarknadsförhållandena. Det

framhålles att allsidig och objektiv information måste ges om olika yrkesområden,

varvid från skilda håll särskilt anges sådana områden som jordbruks- och

skogsbruksnäringarna, sjömansyrket och militäryrket. Behovet av information

även direkt till målsmännen om utbildningsvägar och yrken framhålles liksom

vikten av den medicinska yrkesrådgivningen och angelägenheten av att myndigheterna,

arbetsmarknadens parter och näringslivets organisationer samfällt utarbetar

ett program för produktion, distribution och användning av det informationsmaterial

som behövs för yrkesorienteringen.

Skolberedningens uttalande att utgångspunkten för lösandet av de med yrkesorienteringen

förknippade organisatoriska och administrativa fragorna maste

vara skolan och skolans ansvar för och vård om eleven, understryker Federationen

Sveriges allmänna jolkskollärarförening »med skärpa». Federationen finner

det vidare angeläget, att skolans myndighet ges förutsättningar att handha

skolans frågor och att skolans befattningshavare för ifrågavarande verksamhet

får ställning som huvudman. Den här framskymtande frågan om arbets- och

ansvarsfördelningen mellan skolan och arbetsmarknadsverket berörs också i

några andra yttranden. Ett par länsskolnämnder framhåller att problemen

härom snarast måste lösas, dock utan att uttala någon bestämd åsikt om hur

dessa borde lösas. Sveriges skoldirektör sjörening understryker, att några förändringar

av principiell innebörd i fråga om arbetsfördelningen mellan skola och

arbetsförmedling icke är påkallade, och tillägger att skolan självklart skall ha

ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten. Gymnasieutredningcn ifiagasätter,

främst med tanke på den breda och djupa insikt i arbetsmarknadsfrågorna,

som måste krävas för den yrkesorienterande verksamheten på gymnasiet,

om inte yrkesorienteringen organisatoriskt och administrativt bör pa nagot sätt

förankras inte bara i skolan utan också hos arbetsmarknadsorganen. Utan att

ta ställning i denna svåra fråga vare sig beträffande grundskolan eller gymnasiet

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

önskar utredningen betona, att ett eventuellt gemensamt utnyttjande av den

yrkesvägledningsutbildade expertisen framtvingar omsorgsfulla överväganden i

frågan.

Någon kritik mot anordningen med särskilda yrkesvalslärare kommer knappast

till synes i yttrandena. Däremot görs i flera yttranden uttalanden till förmån

för ett bibehållande av denna anordning. Så sker bl. a. i yttrandena från ett par

länsskolnämnder, kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens försöksskola

i Linköping, TCO, Folkskollärarfederationen, Läroverkslärarnas riksförbund,

Sveriges skoldirektörs förening och Föreningen för lärare i samhällskunskap.

Härvid framlägger Läroverkslärarnas riksförbund närmare förslag om

behörighetskrav och utbildning för yrkesvalslärare, innebärande bl. a., att sådan

lärare skall ha behörighet till ordinarie tjänst på högstadiet, äga personlig lämplighet

och ha genomgått viss specialutbildning. Förbundet framhåller därjämte

den roll kurator måste spela för de elever, som behöver speciell omtanke då det

gäller yrkesvalet; en icke oväsentlig del av kurators arbete måste bestå i att

utreda vissa elevers yrkesvalssituation, ta kontakter med föräldrar etc. vid speciella

yrkesvalsfrågor. Föreningen för lärare i samhällskunskap menar däremot

att framtida bestämmelser om den kurativa verksamheten bör ges den klara utformningen

att i fråga om all yrkesorienterande verksamhet är yrkesvalsläraren

ansvarig; samarbete skall dock ske med skolkurator liksom med andra befattningshavare.

Föreningen anser vidare, liksom gymnasieutredningen, att i skolstadgan

bör tas in föreskrifter om den yrkesvägledande personalen; om innehållet

i dessa föreskrifter har dock dessa båda instanser olika förslag. Skoldirektörsföreningen

framhåller, att den skolans specielle yrkesvägledare som beredningen

talar om även i fortsättningen bör vara lärare med specialutbildning för yrkesvägledningsuppgifter.

Detsamma betonas av Federationen, som vid sin utförliga

behandling av denna fråga sammanfattningsvis framför i huvudsak följande.

Skolans yrkesvalslärare bör under rektor ha huvudansvaret för den allmänna

studie- och yrkesorienteringen. Yrkesvalsläraren bör i den mån det i skolan är

möjligt och lämpligt kunna överta samhällskunskapens studie- och yrkesorienterande

del. Ansvaret för den kontinuerliga enskilda studie- och yrkesorienteringen

i skolan och därmed sammanhängande uppgifter bör åläggas en lärare i

skolan, en yrkesvalslärare. För uppgifter som sammanhänger med den enskilda

orienteringen bör skolan få särskild timtilldelning. Om vid skolan endast en

lärare har hand om den enskilda studie- och yrkesorienteringen kan — om lokala

förhållanden i övrigt medger det — klassföreståndaren handha sådana uppgifter,

som han som klassföreståndare lämpligen kan fullgöra; i så fall bör av den anslagna

tiden särskild tid tilldelas klassföreståndaren liksom nu förekommer vid

skolor med studierektor. Den lärare, som har hand om den enskilda orienteringen,

bör vidare också anförtros planläggning och övervakning av den praktiska yrkesorienteringen.

Även från kommunernas sida förekommer direkta uttalanden till förmån för

ett bibehållande av yrkesvalslärarinstitutionen. Så sker t. ex. i yttrandena från

Järfälla, Västerås och Göteborg. I yttrandet från Göteborg uttalas bl. a. följande.

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Undervisningen i yrkesvägledning förutsätter sadana specialstudier av ocli

kunskaper om arbetsmarknaden, som klassföreståndare inte har möjligheter att

göra eller tillägna sig. Man kan inte begära, att en klassföreståndare som t. ex. är

ämneslärare i språk, skall kunna så vägleda eleverna vid deras skiftande yrkes^ al,

som är nödvändigt. Tillgång på speciell yrkesvalslärare med utbildning i hithörande

ting synes vara ett ofrånkomligt krav. Det bör vara en pa skolan verksam

lärare, som förutom nämnd specialutbildning har möjlighet att bedöma elevernas

yrkesval även ur skolsynpunkt. Det kan bär framhallas, att erfarenheten av det

omfattande yrkesvägledande arbetet inom försöksskolans högstadium i Göteborg

tydligt talar för lämpligheten och värdet av den nuvarande organisationen med

yrkesvalslärare, en eller två i varje rektorsområde, med lärartjänst i skolan men

samtidigt anknutna till länsarbetsnämnden. De svarar för huvuddelen av den

teoretiska yrkesorienteringen, organiserar i samarbete med länsarbetsnämndens

ungdomsavdelning såväl den praktiska yrkesorienteringen som den del av den

förberedande yrkesutbildningen, som helt eller delvis ligger utanför själva försöksskolan,

och följer elevernas arbete på dessa områden. Den sålunda uppbyggda

yrkesvalslärarorganisationen är väl lämpad att fungera också inom

grundskolans högstadium.

Tanken på en sammankoppling av olika elevvårdande åtgärder inom de

yrkesvägledande, skolpsykologiska och kurativa omradena framskymtar i

några yttranden. Så är fallet i yttranden från gymnasieutredningen, som finner

en sådan sammankoppling för grundskolans vidkommande gynnsam men inte

anser sig ännu kunna ta ställning till om sa bör ske även pa gymnasiestadiet.

Länsskolnämnden i Hallands län gör ett uttalande om att vid skolor, där särskilda

befattningar som yrkesvalslärare, skolpsykolog och kurator inte kan

inrättas utan en sammanslagning måste ske, kombinationen yrkesvalslärarekurator

synes vara att föredraga framför yrkesvalslärare-skolpsykolog.

Skolöverstyrelsen finner för sin del att beträffande organisationen av den

studie- och yrkesorienterande verksamheten som helhet delvis förändrade förutsättningar

nu föreligger i jämförelse med dem som ledde till hittillsvarande organisation.

Kvar står emellertid, framhåller överstyrelsen, behovet av en nära

samverkan med arbetsmarknadsverket. Hittills har en sadan samverkan säkrats

bl. a. genom att yrkesvalslärarna varit arvodesanställda i länsarbetsnämnderna.

Likaså måste som hittills studie- och yrkesorienteringen samverka med undervisningen

i samhällskunskap, i vilket ämne momentet teoretisk yrkesorientering

fortfarande kommer att ingå. Å andra sidan har elevers, målsmäns och lärares

behov av information i samband med det fria tillvalet enligt överstyrelsens mening

framhävt kravet på samverkan med övrig elevvård inom skolan. Diirtill

kommer, att inrättandet av fackskolor ställer ökade krav på service till elever

och målsmän, när det gäller val av studiealternativ och utbildningsplanering

över huvud.

Skolöverstyrelsen, liksom överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen,

gör i övrigt i remissutlåtandena inte några ytterligare uttalanden

om de berörda organisationsfrågorna under hänvisning till att verken senare

avser att återkomma till dessa frågor. I skrivelse till Kungl. Maj:t av den 18

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5U år 1962

november 1961 har de tre ämbetsverken sedermera framlagt förslag om studieoch

yrkesorienteringens organisation i grundskolan. Förslaget berör också den

lokala skolpsykolog- och skolkuratorsverksamheten.

Skolberedningens förslag att den praktiska yrkesorienteringen

skall utsträckas till att bli obligatorisk för alla elever och därvid liksom hittills

vara förlagd till årskurs 8 mottas i många yttranden med särskild tillfredsställelse,

varvid framhålles värdet av att den praktiska yrkesorienteringen kommer

att nå elevkategorier, som nu inte kan få del av denna. Ofta nämnes här såsom

nödvändigt eller särskilt betydelsefullt att detta moment föregår valet av linje i

nionde årskursen. Uttalade avstyrkanden eller bestämt förord för ett från beredningens

förslag helt avvikande alternativ förekommer i en till antalet inte särskilt

stor minoritet av yttrandena. Denna negativa inställning återfinnes emellertid

i viss utsträckning bland parter, vilkas inställning till frågan är betydelsefull

för ett genomförande av den föreslagna anordningen, nämligen från vissa av

representanterna för näringslivet. Som motiv för en negativ hållning till eller

tveksamhet inför förslaget anges ibland bl. a., att man kan ifrågasätta värdet av

praktisk yrkesorientering för elever på det avsedda åldersstadiet eller speciellt för

klart studieinriktade elever, vilka lika bra eller måhända bättre kunde få erfarenhet

från arbetslivet genom feriearbete, eventuellt underlättat genom bistånd

från skolans sida vid sökande av anställning. Betydligt vanligare motiveringar

för betänkligheter mot förslaget är dock befarade svårigheter att anskaffa tillräckligt

många och varierade praktikplatser särskilt på mindre orter och i

trakter med ensidigt näringsliv, där också problem med övervakning och inackordering

av eleverna kan uppstå, samt vidare farhågor för eller konstaterad obenägenhet

från näringslivets sida att i fortsättningen tillmötesgå skolan vid den

praktiska yrkesorienteringen, när bl. a. rekryteringsskälen inte i samma grad blir

en stimulerande faktor. Uttalanden om praktiska svårigheter, som kommer att

möta vid ett genomförande av skolberedningens förslag, förekommer över huvud

taget ganska genomgående i de yttranden, som tar upp frågan om praktisk yrkesorientering.

Insikt om svårigheterna redovisas lika väl i starkt positiva yttranden

som i helt avvisande, även om givetvis graden av optimism eller pessimism inför

möjligheterna att övervinna svårigheterna starkt varierar.

Svårigheterna betonas inte minst från de sjutton länsskolnämnder, som berör

detta förslag. Nämnderna synes dock tämligen enhälligt, om också med skiftande

grad av tillförsikt, sluta upp kring förslaget; inget avstyrkande förekommer från

deras sida. Fem länsstyrelser ansluter sig uttryckligen till förslaget. Av de jämförelsevis

få kommuner, som särskilt uttalar sig om denna fråga, ansluter sig det

stora flertalet till förslaget; bland dessa återfinnes Stockholms stad. Likaså tillstyrker

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet.

Inom den statliga sektorn förekommer positiva uttalanden till förmån för förslaget

om praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8 från olika myndigheter,

vilkas medverkan på området är av betydelse. Här kan nämnas skolöver
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5i år 1962

styrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarl

nadsstyrelsen, 21 länsarbetsnämnder, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen,

flertalet skogs vårdsstyrelser och sjöf artsstyrelsen. Skolöverstyrelsen

betonar det allmänt samhällsorienterande momentet i denna del av samverkan

mellan skola och samhälle. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner principen om

att den praktiska yrkesorienteringen bör vara obligatorisk obetingat riktig men

anser, att det dock kan synas osäkert om icke svårigheterna ändå är större än

vad arbetsmarknadsmyndigheterna i samband med skolberedningens överväganden

antagit. Samma överstyrelse pekar på att kravet pa praktikplatser i näringslivet

från grundskolans sida i framtiden kommer att tvingas konkurrera med ett

mycket stort krav på praktikplatser för sökande till olika icke-obligatoriska

skolor, främst inom den tekniska sektorn pa olika nivåer men också inom merkantil

utbildning och på sjukvårdsområdet. Målet bör dock enligt överstyrelsen

vara, att näringslivet så småningom känner de omfattande uppgifterna i fråga

om praktisk yrkesorientering såsom fullt naturliga och alltid tar hänsyn till dem

i sina beräkningar; detta torde emellertid vara en målsättning pa ganska lang

sikt. Järnvägsstyrelsen uttalar, att dess erfarenheter av den praktiska yrkesorienteringen

är blandade, för att inte säga ganska negativa. Järnvägsstyrelsen

är likväl ense med beredningen om att alla elever bör erhalla praktisk orientering,

och styrelsen understryker, att den har en positiv inställning till denna orientering,

vilket hittillsvarande engagemang på området torde visa. Alltför många

problem är emellertid ännu olösta inom området och resultatet har ofta blivit

därefter, anser styrelsen. Det är nödvändigt, att hithörande organisationsfrågor

m. in. nu löses; det fordras av alla parter betydligt mera samarbete, förberedelse

och realism än hittills. Sjöf artsstyrelsen anför, att sjöfartsnäringen och sjöfartsmyndigheterna

är beredda att medverka i den praktiska yrkesorienteringen sa

långt möjligt är. Styrelsen och organisationerna inom näringen har enats om att

gemensamt undersöka hithörande problem i syfte att skapa lämpliga former och

en lämplig organisation för orienteringen om sjömannens och fiskarens yrken.

Arbetsmarknadsstyrelsen är i likhet med beredningen medveten om att stora

krav kommer att ställas på näringslivet i samband med anskaffandet av lämpliga

praktikplatser för en hel årskurs elever. De svårigheter beredningen anfört

anser styrelsen inte böra negligeras men inte heller överskattas. Att den praktiska

yrkesorienteringen bör förläggas till årskurs 8, förefaller styrelsen självklart.

Styrelsen understryker vidare behovet av personalresurser.

Styrelsen vill i detta sammanhang erinra om det starkt minskade behovet av

platser för de elever, som för närvarande i 9:e årskursen under stor del av läsåret

erhåller förberedande yrkesutbildning i näringslivet. Sadan skulle enligt beredningens

förslag i grundskolan kunna förekomma endast i mycket begränsad

omfattning. De positiva erfarenheter länsarbetsnämnderna praktiskt taget enhälligt

redovisat innebär inte, att de förbiser de svårigheter beredningen andragit.

Man är helt införstådd med t. ex. de problem, som kan uppstå på orter med foga

differentierat näringsliv eller som kan avse förhållandena inom speciella yrkesområden

som jordbruk eller sjöfart. Man är också medveten om de problem,

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

som kan orsakas av att en helt ny kategori elever genom obligatoriet skall beredas

praktisk yrkesorientering, varvid önskemål kommer att framföras om placering

i praktik inom helt andra yrken än sådana som förekommit hittills. Beredningen

har för den praktiska yrkesorienteringen angivit två huvudsyften: dels

studium av enskilda yrken, dels studium av arbetsplatsen som social miljö. Det

är för styrelsen fullt klart, att med de skiftande förhållanden under vilka praktiken

kan komma att genomföras kan stundom det ena av dessa syften bli bättre

tillgodosett än det andra. För den enskilde eleven kommer emellertid yrkesvalssituationen

regelmässigt att utgöra utgångspunkten för valet av praktikarbete,

i den teoretiska yrkesorienteringen måste således som förberedelse för den praktiska

yrkesorienteringen även ingå klargörande av dennas varierande innehall

inom olika yrkesområden.

Styrelsen ar helt medveten om det ansvar, som kommer att vila inte bara på

skolan utan även på arbetsförmedlingen vid genomförandet av obligatorisk praktisk

yrkesorientering för samtliga elever i en hel årskurs. Accepteras emellertid

denna orientering som ett nödvändigt och med övrig undervisning jämställt led

i den nya skolan, är arbetsmarknadsverket berett att bidraga till dess genomförande.

En förutsättning härför är emellertid, vilket understrukits av samtliga

länsarbetsnämnder, att erforderlig upprustning av personalresurserna sker.

Inom den statliga sektorn framhåller vidare överbefälhavaren, att den praktiska

yrkesorienteringen har stor betydelse, och att krigsmakten även för framtiden

är beredd att medverka på området. Medicinalstyrelsen inskränker sig i

denna fråga till ett uttalande om att det ur såväl elevens egen som sjukhushygienisk

synpunkt är mindre lämpligt att mottaga elever vid akutsjukhusen.

Generalpoststyrelsen anser, att det kan förefalla tveksamt, om praktiska förutsättningar

kommer att finnas för att låta samtliga elever i klass 8, således även

de klart gymnasie- eller yrkesinriktade, deltaga i yrkesorientering i arbetslivet.

Styrelsen framhåller betydelsen av det i stor utsträckning förekommande frivilliga

ferie- och fritidsarbetet samt värdet av väl förberedda studiebesök. Styrelsen

uttrycker emellertid sin beredvillighet att medverka med de begränsningar, som

följer av säkerhets- och sekretessföreskrifter beträffande omhänderhavda försändelser

och medel samt av de växlande organisatoriska förhållandena på olika

orter. Styrelsen utgår från att postverket blir inkopplat på ett tidigt stadium av

yrkesorienteringens vidare planerande, bl. a. för att möjliggöra en rationell samverkan

och arbetsfördelning mellan företrädare för statlig verksamhet, främst

kommunikationsverken.

Många organisationer ställer sig positiva till skolberedningens förslag om

obligatorisk praktisk yrkesorientering för alla elever i årskurs 8, däribland företrädare

för lärarkårerna. Här kan nämnas Landsorganisationen, Statstjänstemannens

riksförbund, TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening,

Yrhesskolerektorernas riksförening, Sveriges skoldirektörsförening, Folkpartiets

kvinnoförbund och ungdomsförbund, Sveriges liberala studentförbund, Svenska

landsbygdens kvinnoförbund, Svenska landsbygdens ungdomsförbund och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund. En positiv inställning redovisas också i yttrandena

från bl. a. kollegierna vid lärarhögskolan i Stockholm och vid Statens försöks
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungl. May.ts proposition nr 5k år 1962

skola i Linköping, 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning

och studierådet vid affärsbankerna.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund framför kritiska synpunkter mot beredningens

resonemang om möjligheterna att åstadkomma tillräckligt antal prak ikplatser.

Det är dock förbundets övertygelse att näringslivet kan losa de problem

det ställs inför i samband med den nya grundskolan, men det maste framhåller

förbundet, vara statens uppgift att i möjligaste män organisera sin del av verksamheten

så att näringslivets uppgift underlättas, vidare att ti se a e orme

lande organen i fråga om den praktiska yrkesorienteringen far erforderliga

resurser och kompetens samt slutligen att den praktiska yrkesorienteringen, om

den skall genomföras såsom obligatorisk, får sådan utformning att den kan

accepteras såsom logisk och meningsfull av näringslivets företrädare. Laroverksläramas

riksförbund anser det vara värdefullt for alla elever, inte minst för de

teoretiskt inriktade, att få kontakt med det praktiska yrkeslivet Sko an bor pa

olika sätt stödja idén om feriearbete. Förbundet ar positivt inställt till principen

om möjlighet till praktisk yrkesorientering för alla men är synnerligen tveksam

inför möjligheten att anskaffa praktikplatser som ar relevanta med hansyn till

olika elevers studie- och yrkesval. Förbundet förordar, att det genom en ingående

undersökning klarläggs huruvida det verkligen finns mojligheter att bereda relevanta

praktikplatser för olika elevgrupper på högstadiet, innan fragan om de

praktiska yrkesorienteringens karaktär av obligatorium tas upp till avgörande

ben praktiska yrkesorienteringen bör enligt förbundets mening forlaggas till arskurs

8, då det inför linjevalet i årskurs 9 är av vikt att eleverna beretts tillfälle

att få konkret kännedom om olika yrken. _

Bland dem som i olika former företräder privata arbetsgivare och foretag ar

meningarna delade. Kooperativa förbundet tillstyrker förslaget. Svenska lantarbetsgivareföreningen

säger sig knyta förhoppningar till den fores agna formen

av praktisk yrkesorientering och Sveriges lantbruks förbund ger \

positiv inställning. Sveriges köpmannaförbund ansluter sig helt till för g

framhåller att det enligt förbundets mening är nödvändigt, att den praktiska

vrkesorientermgen Mgges til. årskurs 8. D» »skilds deta.jh.nde n h.r under

försöksperiod» haft goda erfarenheter av den fria,11,ga verksamhet »m bednvits

på området i fråga. Enligt förbundets mening bor, vad detaljhandeln be

träffar inte oöverstigliga tekniska hinder uppstå att gora den praktaka orienteringen

obligatorisk. Om växelundervisningen i årskurs 9 försvinner sasom bere - ningen föreslagit, kommer detaljhandelns möjligheter att bereda lampliga praktikplatser

för yrkesorienteringen att öka.

Skolberedningens förslag avstyrkes uttryckligen av Svenska arbetevareforeningen,

Sveriges industriförbund och Sveriges grossistforbund vilka i likhet med

Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksförbund

förordar en anordning av det slag som föreslagits i särskilt yttrande till huvu

betänkandet (Matts Bergom Larsson och Birgitta Sjöqvist), nam ,gen frivillig

praktisk yrkesorientering i årskurs 9 och viss förstärkning av den allmänna

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts ''proposition nr o-k år 1962

(teoretiska) yrkesorienteringen i årskurs 8. Arbetsgivareföreningen och Industriforbundet

uttalar i sitt gemensamma yttrande, att organisationerna, efter ingåen

e överläggningar med branschorganisationer och företag, icke kunnat finna

att de hittills vunna erfarenheterna talar för en fortsatt och därjämte obligatorisk

praktisk yrkesorientering inom skolans ram. Inom vissa regioner är det med

ansyn till näringslivets struktur närmast uteslutet att anordna praktisk yrkesorientering

av något egentligt värde för eleverna. Inom vissa tyngre industribranscher

kan man ur arbetarskyddssynpunkt icke bereda elever på detta åldersstadium

tillfälle att på ett realistiskt sätt uppleva arbetsförhållandena inom

oretagen. Foretag, som medverkat i praktisk yrkesorientering, har framhållit, att

be ydande svårigheter varit förenade med att bereda ungdomarna en meningsfylld

sysselsättning. Elevernas val av arbetsplats synes i icke ringa mån ha skett

etter andra bevekelsegrunder än önskan att erhålla orientering om olika yrken

och darmed en vägledning vid yrkesvalet. Vid den av organisationerna förordade

forstarkta allmänna yrkesorienteringen bör en nära samverkan upprättas med

näringslivet och möjligheterna till noga förberedda studiebesök väl tillvaratagas.

Vid en frivillig praktisk yrkesorientering, som anordnas i årskurs 9 har framhåller

organisationerna, eleverna nått en högre grad av mognad och blivit mer

medvetna om det förestående inträdet i arbetslivet. Som skäl för förläggning till

arskurs 9 framhåller Handelns arbetsgivareorganisation att därmed skulle uppnas

basta möjliga anknytning mellan den praktiska yrkesorienteringen och

in trädet i förvärvslivet. Denna organisation, som redovisar att inom dess verksamhetsområde

föreligger goda erfarenheter av den hittillsvarande frivilliga praktiska

yrkesorienteringen, anser det vidare både onödigt och orimligt att göra den

praktiska yrkesorienteringen obligatorisk för alla elever, en tanke som anses

rimma illa med principen om individens fria val. Under alla omständigheter bör

enligt Handelns arbetsgivareorganisation den praktiska orienteringen bli frivillig

för de mera studieintresserade eleverna med fast inriktning mot gymnasiet; fler

talet av dessa elever kommer sedermera att förvärva betydande praktik som ett

nödvändigt led i sm vidare utbildning och dessutom förekommer feriearbete

numera i stor utsträckning, varigenom många elever förskaffar sig praktisk yrkesorientering

i minst den utsträckning beredningens förslag avser. Enligt Försäkringsbolagens

riksförbund är det inte tillfredsställande att den praktiska yrkesorienteringen

kommer Så tidigt’ att den ur rekryteringssynpunlct blir av underordnad

betydelse for företagen. Ofta kan den alltför korta praktiktiden ge en

s ev kanske rent av negativ bild av yrkesområdet i fråga, framhåller förbundet

Den korta praktiken hinner visserligen ge eleverna en inblick i arbetsmiljön och

dess speciella atmosfar och kanske även klargöra skillnaden mellan skola och

arbetsliv, medan däremot de yrkesmässiga erfarenheterna torde bli ganska be

gransade. Förbundet framhåller, att den praktiska yrkesorienteringen ställer

stora krav pa näringslivet men förklarar att försäkringsbolagen är beredda att

gora sm insats pa detta område. Sveriges grossistförbund i sin tur understryker

att man inte får se denna fråga utifrån näringslivets önskemål om att kunnJ

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5k- or 1962

rekrytera arbetskraft; denna inställning kan visserligen vara frestande men svär

dock mot grundsyftet med en yrkesorienterande verksamhet. Detta förbund

framför sålunda andra motiv för sitt avstyrkande av beredningens förslag och

sitt förord för frivillig praktisk yrkesorientering i årskurs 9. En meningsfylld

sysselsättning går enligt förbundet icke att astadkomma för elever i den av

beredningen avsedda åldersgruppen. Att den obligatoriska yrkesorienteringen

skulle kunna tjäna till att ge eleverna en uppfattning om arbetsplatsens sociala

miljö, tror förbundet vara ett betydligt överdrivet argument. Med hänsyn till det

begränsade urvalet av tillgängliga praktikplatser kommer många elever att sakna

möjlighet att få praktisera i de yrken, där de helst skulle vilja arbeta. Bl. a.

måste möjligheterna att ordna praktiktjänstgöring inom icke-manuella yrken

bli i det närmaste obefintliga. Att i en sådan situation tvinga en elev in på ett

helt annat yrkesområde, kan knappast leda till en gynnsam inställning till praktiktjänsten,

framhåller förbundet, som också pekar på andra och senare praktikmöjligheter

för eleverna.

Utan att framföra något bestämt yrkande eller förslag i frågan ställer sig

också Svenska bankföreningen närmast negativ till skolberedningens förslag.

Särskilt synes förläggningen till årskurs 8 göra föreningen tveksam. För affärsbankernas

del tillkommer, framhåller föreningen, dessutom det förhållandet att

gällande sekretessbestämmelser utgör ett visst hinder mot att låta skolelever

deltaga i det egentliga bankarbetet. Bankföreningen ifrågasätter om inte den i

och för sig värdefulla yrkesorienterande verksamheten skulle kunna bedrivas i

andra former med bibehållen medverkan från näringslivet. Sveriges hantverksoch

industriorganisation deklarerar, att yrkesvägledningen är ett värdefullt inslag

i skolarbetet, men finner att det för närvarande saknas tillräckligt underlag

för att slutgiltigt ta ställning till frågan om yrkesvägledningens definitiva utformning

över huvud taget. Organisationen förordar att i pågående utredningsarbete

bör ingå en fördjupad försöksverksamhet med praktisk yrkesorientering

förlagd till såväl åttonde som nionde årskurserna, varigenom det bör vara möjligt

att få en bättre bild av den teoretiska och praktiska yrkesorienteringens

inflytande på olika åldersnivåer. Försöksverksamheten med praktisk yrkesorientering

bör vidare enligt organisationen vara öppen för såväl de teoretiskt som

de praktiskt inriktade eleverna; de olika elevkategorierna bör i princip fa samma

möjligheter att erhålla kontakt med arbetslivet. Försök bör också göras med

frivillig utplacering av elever i yrkespraktik under sommarlovet under medverkan

av yrkesvalsläraren.

Liksom i vissa nämnda yttranden från organisationer inom näringslivet vinner

förslaget i det särskilda yttrandet till huvudbetänkandet helt eller i huvudsak

anslutning även från annat håll. Fn länsarbetsnämnd liksom några kommuner,

bl. a. Anderslöv och Partille, samt Högerns ungdomsförbund och Fredrilca-Bremer-förbundet

gör uttalanden i denna riktning; sistnämnda förbund synes dock i

första hand sätta i fråga bibehållandet av den praktiska yrkesorienteringen över

huvud taget. Jjänsskolnämndcn i Göteborgs och Bohus län uttalar, att, därest

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

stora svårigheter skulle uppstå att anordna obligatorisk yrkesorientering i årskurs

8, möjlighet synes böra finnas att införa frivillig praktisk yrkesorientering i

arskurs 9 och att samtidigt förstärka den teoretiska yrkesorienteringen i årskurs

8. Ett avvisande av tanken på ett obligatorium för alla elever, men samtidigt

positiva uttalanden för den praktiska yrkesorienteringens förläggning till årskurs

8 förekommer ibland i kommunyttrandena, t. ex. från Djursholm. I yttrandet

från Kungälv föreslås med hänsyn främst till svårigheterna att erhålla tillräckligt

många lämpliga praktikplatser, att detta moment skall kunna frivilligt väljas

i årskurs 8, varvid synes avses att de elever som inte gjort detta tillval under

tiden för kamraternas praktiska yrkesorientering får ägna sig åt vissa fördjupade

studier på något område. I yttrandet från Göteborg ifrågasättes om skolberedningens

förslag är praktiskt genomförbart, men något annat alternativ anges inte.

SACO, som finner det tveksamt, om den praktiska yrkesorienteringen kan ha

någon funktion att fylla i årskurs 8, föreslår att den praktiska yrkesorienteringen

utgår ur årskurs 8 och ersättes med en mer allmän yrkesorientering. Enskilda

läroverkens förbund framför åtskilliga invändningar mot beredningens förslag

och framhåller bl. a. att bristande möjligheter att tillgodose elevernas önskemål

om typ av praktikplatser kan bidra till att skapa olust inför praktiskt yrkesarbete,

att den praktiska yrkesorienteringen för elever, som från början är

inställda på teoretiska studier, kan komma att betraktas som ett olustigt avbrott

i studierna, att inkräktandet på den effektiva lästiden inger betänkligheter, att

överensstämmelsen med principen om elevernas fria val kan ifrågasättas och att

det vidare kan ifrågasättas om inte en utvidgning av feriearbetet skulle vara till

fromma för näringslivet i högre grad än om samtliga ca 100 000 elever i årskurs 8

kastas ut i arbetslivet under terminerna. Förbundets yttrande utmynnar i ett

förslag, innebärande att den praktiska yrkesorienteringen göres till frivilligt tillvalsämne

i årskurs 9 för elever på linjerna 9g och 9h, att den för övriga elever

förlägges till årskurserna 8 och 9, varvid den i årskurs 8 förekommer frivilligt

och i årskurs 9 obligatoriskt; fullgjort feriearbete bör vidare kunna tillgodoräknas

som praktisk yrkesorientering och dispensmöjligheter avses förekomma. Slutligen

framhåller förbundet svårigheterna för internatskolor, som ligger mer eller mindre

isolerat, att erbjuda lämpligt urval av praktikplatser.

Utöver de stora huvudfrågorna om den praktiska yrkesorienteringen som

obligatorium och om dess förläggning till årskurs 8 diskuteras i yttrandena

många detaljfrågor i samband med den praktiska yrkesorienteringen, vilket i viss

man redan framskymtat i den lämnade redogörelsen. Att insatser måste göras

för att ge kontinuerlig och tillräcklig information till dem som skall ta hand om

eleverna i praktisk yrkesorientering, för att få till stånd en effektiv handledning

och för att åstadkomma ett omsorgsfullt val av praktikplatser, betonas från

olika håll. Synpunkter på sådana frågor framföres bl. a. i yttrandena från arbetsmarknadsstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning, järnvägsstyrelsen och länsskolnämnden

i Malmöhus län. Tanken på ett samarbetsorgan för att underlätta

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5^ år 1962

det praktiska genomförandet framföres i några yttranden. Järnvägsstyrelsen

anför, att för planering och administration bör finnas ett gemensamt forum, där

yrkesvalsläraren bör vara den sammanhallande. Telestyrelsen anser det böra

övervägas att inom varje kommun, eventuellt gemensamt för flera kommuner,

engagera inom olika yrkesområden sakkunniga personer för att biträda lärarna

vid utformningen och genomförandet av det praktiska avsnittet av yrkesorienteringen.

Länsskolnämnden i Östergötlands län talar här om en kommunal

nämnd med representanter för näringslivet, länsarbetsnämnden och skolan, som

kunde biträda yrkesvalsläraren i uppkommande principiella och praktiska svårigheter.

Från arbetarsJcyddsstyrelsens sida framhålles angelägenheten av att

yrkesvalsläraren vid val av praktikplatser samrader även med yrkesinspektionen

för att undvika att eleverna placeras i farliga arbeten, i synnerhet som eleverna

inte kan anses vara arbetstagare i arbetarskyddslagens mening, när de genom

skolans försorg och under skolans tillsyn sysselsättes med praktisk yrkesorientering.

Studierådet vid affärsbankerna framhåller, att om eleverna helt fritt skulle

få välja praktikplatser, risk skulle uppstå för att orienteringen kommer att

försiggå inom ett alltför snävt yrkesområde. Den grundläggande principen bör

enligt rådets mening vara, att yrkesorienteringen blir så mångskiftande som

möjligt. För elevernas del bör därför en inskränkning göras till fritt val mellan

färdiga satser om två till tre praktikställen, valda från skilda delar av arbetslivet,

t. ex. kontor, verkstad, detaljhandel. Härigenom skulle de erforderliga

praktikplatserna spridas över ett större fält och den belastning som den praktiska

yrkesorienteringen otvivelaktigt kommer att medföra för näringslivet kunde

förväntas bli jämnare fördelad.

I vissa yttranden tas upp frågan om och i vad man praktisk yrkesorientering

bör kunna ske i skol- eller kursmässiga former. Att så skall kunna ske inom de

speciella yrkesområden vederbörande instans företräder föreslås av lantbruksstyrelsen,

Lantarbetsgivareföreningen, domänstyrelsen, skogsstyrelsen och sjöfarts

styrelsen; med hänsyn till inkvarteringssvarigheter, arbetets karaktär eller

andra speciella praktiska svårigheter anses sålunda bl. a. lantmannaskolor och

sjömansskolor böra få utnyttjas för den praktiska yrkesorienteringen. Särskilt

utförliga förslag om den praktiska yrkesorienteringen inom sitt verksamhetsområde

presenterar skogsstyrelsen, som bl. a. förordar fortsatt tillämpning av

vissa kursmässiga former. Såsom en reservmöjlighet för att öka resurserna för

den praktiska yrkesorienteringen framför överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnden

i Hallands län och Sveriges skoldirektörsförening tanken pa att

också i någon mån utnyttja yrkesskolorna. I detta sammanhang bör också noteras,

att 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning understryker

att syftet med den praktiska yrkesorienteringen blir förfelat om den inte förlagges

till arbetsplatser utan sker i skolmässiga former. De sakkunniga har dock

ingen invändning mot skolberedningcns uttalande att anordnande i skolmässiga

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

former undantagsvis bör kunna få förekomma, inte som ersättning för men som

komplement till praktik på arbetsplats.

En förstärkning av den praktiska yrkesorienteringen genom att också frivillig

sadan införes i arskurs 9 finner arbetsmarknadsstyrelsen, länsskolnämnden i

Göteborgs och Bohus län, kollegiet vid statens försöksskola i Linköping samt de

kommunala instanserna i Linköping och Vadstena kunna bli behövlig för vissa

elever. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att genom att de yrkesinriktade

linjerna breddats och mer eller mindre givits ett kunskapsinnehåll, som kan

förbereda för en större grupp yrken, det är sannolikt att det åtminstone för en

del elever skulle innebära en fördel att få någon förberedande kontakt med

arbetsmarknaden i anknytning till den yrkesvägledning, som i övrigt skall lämnas

under nionde skolaret. Det kan gälla fullständigt odeciderade elever, som

önskar orientera sig i riktning mot val av speciellt yrke eller viss utbildning,

ellei elever, som av olika skäl kan komma att fa svårigheter att anpassa sig i

yrkeslivet; den senare gruppen kommer delvis att bestå av elever från specialklasser.

Ett problemområde, som i mycket stor utsträckning berörs av remissinstanserna,

är omfattningen av den tid som bör anslas till praktisk yrkesorientering

och i anslutning därtill hur lång tid som bör anslås för varje praktikplats. Trots

insikt om svårigheterna att erhålla tillräckligt många praktikplatser vid en

praktisk yrkesorientering omfattande alla elever, förordas eller uttalas ofta

önskemål om en utökning av den föreslagna normaltiden av tre veckor, vanligen

till fyra veckor. Uttalanden i denna riktning förekommer i yttrandena från

relativt många av de kommuner som yttrat sig i frågan liksom från bl. a. överstyrelsen

för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,

Landskommunernas förbund, Stadsförbundet, TCO, Federationen Sveriges allmänna

folkskollärarförening, Läroverksläramas riksförbund och Skoldirektörsföreningen.

Härvid rekommenderas i allmänhet, att tiden fördelas på två arbetsplatser

med två veckor på vardera arbetsplatsen. Enligt överstyrelsen för yrkesutbildning

är en tid av en eller kanske en och en halv vecka på en arbetsplats

närmast värdelös. Trots föreliggande svårigheter bör därför som riktpunkt uppställas

en tid av fyra veckor med i regel praktik på två olika arbetsplatser men

med möjlighet att begränsa praktiken till en arbetsplats. Överstyrelsen är dock

medveten om, att det tyvärr på grund av lokalt föreliggande bristande resurser

många gånger kommer att bli nödvändigt med dispenser avseende en mera begränsad

yrkesorientering. Arbetsmarknadsstyrelsen avråder bestämt från ett allmänt

genomförande av praktikperioder om endast en vecka och understryker

vidare starkt olägenheterna av att praktikperioderna har skiftande längd.

Skolberedningens förslag innebär, att praktiken skulle kunna fördelas på tre

arbetsplatser om en vecka pa varje, tva arbetsplatser om två veckor på den ena

och en vecka på den andra arbetsplatsen eller en arbetsplats under hela perioden.

Det torde vara tvivelaktigt, om orientering av så kort varaktighet som en vecka

kan ge nagot väsentligt av ett yrkes innehåll och miljö. Med hänsyn även till

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Majtts proposition nr ok år 1962

den pågående övergången till 5-dagarsvecka för allt större yrkesgrupper och den

diskussion beredningen i sitt betänkande fört fram om förkortad arbetsvecka för

skoleleverna, måste styrelsen bestämt avråda från ett allmänt genomförande av

praktikperioder om endast en vecka. Styrelsen vill därför förorda, att en praktikperiod

skall omfatta minst två veckor på varje arbetsplats. För att eleverna skall

få någon ledning inför linjevalet, bör de försöka få erfarenhet från ett par yrkesområden,

vilket skulle innebära två praktikperioder om två veckor vardera eller

totalt fyra veckors praktisk yrkesorientering. En blandning av praktikperioder

med en och två veckors varaktighet är opraktisk från förmedlingssynpunkt och

är ej heller lämplig med hänsyn till vare sig arbetsplatsernas eller skolans arbetsförhållanden.

De gångna 15 årens erfarenheter ger vid handen, att den stora

variation, som förekommer inom de obligatoriska skolformernas praktikverksamhet,

avsevärt försvårat genomförandet och försämrat resultaten av den praktiska

yrkesorienteringen.

Ibland rekommenderas en viss frihet för kommunerna att alltefter resurserna

besluta om den praktiska yrkesorienteringens omfattning inom latituden tva till

fyra veckor. Så sker exempelvis i yttrandet från länsskolnämnden i Västmanlands

län. Nödvändigheten av att enligt skolberedningens förslag kunna nagot

inskränka tiden betonas av flera länsskolnämnder, liksom att bindande föreskrifter

inte bör utfärdas om att tiden skall fördelas på tre platser. I enstaka

kommunyttranden, t. ex. från Arboga, förekommer yrkanden om stor frihet för

skolstyrelsen att besluta inte bara om tidens längd utan även om hur manga

och vilka elever som skall få deltaga i den praktiska yrkesorienteringen. 1955 års

sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning förordar också en relativt

stor kommunal handlingsfrihet. Man bör sålunda inte utfärda bindande föreskrifter

om den praktiska yrkesorienteringens längd, om antalet praktikperioder

och om det antal yrken orienteringen skall avse. I författningarna bör endast

fastslås, att sådan orientering skall vara obligatorisk för eleverna i årskurs 8 och

förläggas till arbetsplatser inom närings- och yrkeslivet.

Skolöverstyrelsen slutligen framhåller, att flera skäl talar för att den praktiska

yrkesorienteringen bör ha samma omfattning som den hittills vanligen haft,

nämligen fyra veckor. Inför svårigheterna att anskaffa tillräckligt antal praktikplatser,

speciellt på grund av lokala förhållanden finner överstyrelsen det emellertid

för närvarande icke lämpligt att räkna med mer än de tre veckor, beredningen

föreslagit. Som beredningen papekat kan ändock lokala och/eller temporära

svårigheter uppträda och överstyrelsen anser det angeläget, att sadana

svårigheter så långt möjligt elimineras i samarbete mellan länsskolnämnder och

arbetsmarknadsverkets regionala organ. I den man inskränkningar likväl maste

företagas, instämmer överstyrelsen i uppfattningen, att sådana icke bör ensidigt

drabba någon särskild elevkategori. Det bör ankomma på länsskolnämnden att

medge förekommande avvikelser.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr 5b

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 54 år 1962

Yrkesförberedande utbildning

(SB kapitel 21)

Skolberedningen

Skolberedningen framhåller (SB s. 184), att all utbildning inom grundskolan skall

ge en grund för yrkesutbildning och verksamhet i arbetslivet. Den skall ge insikt

om och förståelse för arbetslivet, en begynnande arbetsfostran och på några

linjer i nionde årskursen dessutom undervisning i yrkesämnen i viss omfattning.

På grundval jämväl av övervägandena i differentieringskapitlet (kap. 17) har

beredningen föreslagit, att försöksskolans linjer 9a och 9y avvecklas och ersättes

med andra mera klart fixerade. Samtidigt med beteckningen 9y försvinner enligt

förslaget även det därmed förenade begreppet förberedande yrkesutbildning och

samtliga i nionde årskursen förekommande linjer likställes.

Skolberedningen föreslår vidare (SB s. 378), att övergång sker från den nuvarande

jämförelsevis starkt specialiserade utformningen av den förberedande

yrkesutbildningen i 9y till en mera ospecialiserad utformning

av motsvarande linjer inom grundskolans nionde årskurs. Dessa bör vara så

upplagda, att de ger en bred grundutbildning inriktad inte mot vissa bestämda

yrken utan mot breda sektorer av näringslivet. Beredningen understryker, att

den här avsedda utbildningen bör ske i skolmässiga former.

Totalt skulle som tidigare nämnts (s. 101) utbildningen i grundskolans sista

arskurs inriktas mot fem sektorer och meddelas på inalles nio olika linjer. De

linjer som skolberedningen föreslår kan med hänsyn till principiella skillnader i

läroplanen indelas i två grupper. Den första består av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m

och 9s, medan den andra gruppen — som närmast motsvarar försöksskolans 9y

med dess olika grenar och varianter och som i detta kapitel mera ingående behandlas

och motiveras — består av linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. Läroplanen

för de senare linjerna innehåller enligt förslaget inom den för tillval fria gruppen

av ämnen 22 veckotimmar, medan de förra linjerna har endast 7 veckotimmar i

tillvalsgrupperna. I enlighet med den nyss återgivna principiella inställningen

angående graden av specialisering avses den mekaniska linjen (9mek), handelslinjen

(9ha) och den hushallstekniska linjen (9ht) ge en bred grundutbildning

var och en inriktad mot en vid sektor av näringslivet. En presentation av linjernas

ämnesuppsättning har här tidigare lämnats (s. 111). Därutöver fordras

enligt beredningens mening för de helt obestämda eleverna — de som fortfarande

vid ingången till nionde året är osäkra om vilken väg de vill fortsätta på och

vilkas enda vägledning vid valet vanligen är, att de inte önskar gå en väg med

alltför mycket teoretisk undervisning — en allmänpraktisk linje (9p). Denna

linje skulle erbjuda en mer individuellt avpassad fortsatt yrkesorientering och

fostran. Övergången till 9p bör enligt beredningen varken bero av yrkesinriktning

eller begåvningsnivå.

Som bakgrund för de här redovisade förslagen om koncentration till fyra yrkesförberedande

linjer redogör beredningen i korthet för den förberedande yrkes
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

utbildningen inom 9y i försöksskolan och för några erfarenheter av denna av

intresse för den fråga som här behandlas. I dessa hänseenden liksom i fråga om

skolberedningens närmare resonemang omkring och motiveringar för dessa förslag

torde här få hänvisas till betänkandet (SB s. 372—378).

I detta sammanhang diskuterar beredningen vidare (SB s. 379—382) framförda

önskemål om möjlighet till utbyte eller omändring av sadan

linje, som föreslås komma i stället för 9y i försöksskolan. Med hänsyn till bl. a.

risken för icke önskvärda principiella konsekvenser för linjeutformningen på högstadiet

tar beredningen avstånd såväl från att någon av de föreslagna linjerna

skulle kunna utbytas mot annan linje som att föreslagna linjer i vissa fall skulle

kunna kompletteras med andra. I kommuner med skogsbruk som enda eller

dominerande näringsgren bör dock enligt förslaget såsom enda undantag en av

de föreslagna linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p efter länsskolnämndens medgivande

få utbytas mot grundutbildning med skoglig inriktning, linje 9skog.

Inom försöksverksamheten förekommer ibland samarbete mellan försöksskola

och annan skola av speciellt slag; närmast avses här lantmannaskola. Om sådant

samarbete framhåller skolberedningen, att det inte utan vidare skall behöva avbrytas,

så länge behov härav föreligger. Efter medgivande av länsskolnämnden

bör därför en sådan mera speciell linje såsom en övergångsanordning få fortsätta

tills vidare så länge ett så stort antal elever anmäler sig till utbildningen, att

denna kan anordnas på de villkor i övrigt som gäller för grundskolans motsvarande

verksamhet. Denna möjlighet att fortsätta ett pågående samarbete bör

dock inte få föranleda, att verksamheten utvidgas till att omfatta även andra

högstadieskolor, vilket skulle stå i strid mot beredningens allmänna syn på

grundskolans yrkesförberedande verksamhet.

Under försökstiden har frågan om samverkan mellan en hetsskola

och yrkesskolor emellanåt tilldragit sig avsevärd uppmärksamhet

och den har i vissa kommuner haft en viss betydelse för deras planering av

skolväsendets utbyggnad m. m. Som allmän grund för bedömning av denna

fråga framhåller beredningen dels att samtliga linjer bör ingå i högstadieskolan

(grundskolan), dels att ingen elev normalt bör påbörja egentlig yrkesutbildning

före utgången av grundskolan. Uttalandet bör dock inte tolkas så, framhåller

beredningen, att inte grundskolan skulle kunna lokalmässigt förlägga t. ex. en av

sina avdelningar till yrkesskolan.

Avsteg från angivna principer bör dock enligt beredningen i vissa fall kunna

få förekomma. Sådana vid slutet av årskurs 8 klart yrkesbestämda elever, vilkas

önskemål om utbildning för visst yrke inte rimligen kan anses innefattade i den

allmänna grundutbildning som de fyra linjerna ger, bör efter skolstyrelsens bestämmande

i individuella 1 sill fa övergå till yrkesskola för att där fullgöra sitt

nionde skolår. Även övergång till yrkesutbildning hos hantverkare eller företagare

i övrigt bör på motsvarande sätt kunna komma i fråga, men i båda fallen.

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bör mottagande part kunna svara för att eleven får planmässig undervisning i

såväl yrkesarbete som yrkesteori. Vidare bör garantier föreligga för att eleven

antingen får en allmänbildande undervisning i grundskolan eller på annat sätt

erhåller en dylik undervisning, som är likvärdig med den som grundskolan ger

under nionde skolåret. Vad beredningen här närmast avser är sådana yrkeskategorier

som målare och byggnadsindustriarbetare liksom yrken inom den grafiska

och keramiska industrin m. fl.

Till frågan om eventuellt överförande av hela avdelningar eller linjer från

grundskolan till yrkesskolan intar skolberedningen en avvisande hållning. En i

fråga om nionde årskursen redan fungerande och från vissa synpunkter ändamålsenlig

samverkan mellan grundskola och yrkesskola bör emellertid inte oförmedlat

behöva avbrytas. Beredningen föreslår att i de fall, då sådan samverkan

redan etablerats, bör den tills vidare få fortsätta på hittillsvarande sätt. Skulle

däremot ökat behov av utbildningsmöjligheter uppstå inom området för samverkan,

bör detta behov tillgodoses genom att grundskolan får egna lokaler för

den utbildning som dittills varit omhändertagen av yrkesskolan. Även i de fall

då så långt förda planer på samverkan föreligger, att de inte utan påtagliga

olägenheter kan ändras, bör den planerade samverkan i fråga om yrkesskolans

övertagande av vissa klasser få komma till stånd. Beredningen vill inte heller

motsätta sig att i kommuner, som är så stora att de på en eller flera av linjerna

9mek, 9ha, 9ht och 9p har parallellavdelningar, en av dessa parallellavdelningar

skulle kunna få överföras till yrkesskolan, dock under förutsättning att den utbildning

som lämnas i de båda parallellerna utformas så att den blir likvärdig.

I små kommuner kan emellanåt dels av ekonomiska skäl, dels med hänsyn till

bräckligheten i elevunderlaget för en planerad yrkesskola en avvägning erfordras

mellan byggandet av verkstadslokaler för grundskolans nionde årskurs och för

en planerad yrkesskola. I sådana fall där av anförda skäl en önskvärd yrkesutbildning

över huvud taget eljest inte skulle komma till stånd, bör enligt beredningens

mening de praktiska och ekonomiska skälen få fälla utslaget och kommunen

få möjlighet att efter vederbörligt tillstånd få anordna den yrkesinriktade

utbildningen i fråga om en eller ett par linjer inom yrkesskolan. I fråga om

större kommuner med betryggande elevunderlag och tillräckliga ekonomiska

resurser föreslår dock beredningen, att dess allmänna syn på högstadiets fullständighet

skall gälla med full styrka.

Skolberedningen framhåller (SB s. 384 f.), att frågan huruvida den yrkesförberedande

undervisningen i grundskolan skall bli uppskattad eller inte i målsmännens

ögon i hög grad torde komma att bero på yrkesskolornas anpassning

av sina kursplaner och sin undervisning till grundskolan och på

deras möjligheter att ta emot elever från 9mek, 9ha, 9ht och 9p så att eleverna

på lämpligt sätt får tillgodoräkna sig det utbildningsförsprång på den praktiska

sidan som de har i jämförelse med inträdessökande med enbart teoretisk utbildning.

Efter en diskussion av de svårigheter som uppstår och en inventering av

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

några tänkbara vägar efter vilka de bör kunna lösas framhåller beredningen slutligen,

att anknytningsfrågan i hög grad är en expertuppgift, vilken bör lösas av

vederbörande ämbetsverk. Beredningen förutsätter, att överstyrelsen för yrkesutbildning

— i samråd med skolöverstyrelsen — vidtar de åtgärder som erfordras

för att eventuell omarbetning av kursplaner och erforderliga anvisningar skall

vara slutförda, då de första eleverna från grundskolan söker inträde i yrkesskola,

vilket i nämnvärd omfattning kan beräknas ske först hösten 1965.

Yttranden

I ett tidigare avsnitt har redovisats remissinstansernas synpunkter i stort på

den föreslagna linjeorganisationen i årskurs 9. Härvid har belysts bl. a. olika

önskemål om sammanslagningar av vissa linjer, om mer eller mindre totalt uteslutande

av de genom sitt omfattande inslag av yrkesämnen särpräglade linjerna

9mek, 9ha, 9ht och 9p liksom förslag om överarbetning av läroplanerna för dessa

linjer i riktning mot en närmare likställdhet med övriga linjer i fråga om inslaget

av allmänbildande ämnen.

I den mån man accepterar tanken på att ge vissa linjer ett större inslag av

praktiskt arbete — vilket i flertalet fall sker, ibland även trots vissa farhågor

i fråga om linjernas dragningskraft — så uttrycks i allmänhet särskild tillfredsställelse

med skolberedningens förslag att linjerna skall avse att ge en bred

grundutbildning inriktad icke mot bestämda yrken utan mot breda sektorer av

näringslivet. Inte alldeles ovanligt är dock att en uttalad anslutning till denna

princip under olika motiveringar kombineras med förslag om ytterligare utbildningsvarianter

eller specialiseringar.

Till belysning av den uppskattning, som möter skolberedningens förslag om

uppläggningen av de här berörda linjerna kan anföras ett par exempel. TCO

framhåller, att det från arbetsmarknadssynpunkt synes angeläget att fastslå, att

beredningens förslag att låta den förberedande yrkesutbildningen omfatta ett

fåtal vida yrkesområden, är helt överlägset den mer specialiserade yrkesinriktning

som i regel givits eleverna under försöksverksamheten. En längre gående

specialisering skulle hindra den rörlighet på arbetsmarknaden, som maste betecknas

som nödvändig med hänsyn till strukturförändringar inom näringslivet. Den

förberedande yrkesutbildningen inom vida sektorer skapar däremot en god

beredskap för vidareutbildning och anpassning till förändringar i arbets- och

samhällsliv. Länsskolnämnden i Gotlands län betonar, att den koncentrering av

den förberedande yrkesutbildningen som föreslås synes komma att i betydande

grad underlätta organiserandet av högstadierna i landsbygdskommunerna och i

övriga kommuner med föga differentierat näringsliv. Från länsskolnämnden i

Östergötlands län anföres i denna fråga följande.

Införande av förberedande yrkesutbildning inom skolans arbetsram är en anordning,

som ger åt grundskolan eu särskild karaktär av allsidighet. Den praktiska

utbildningen får därmed en erforderlig social uppvärdering och likställighet

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

med den teoretiska skolningen. Skolan far samtidigt också en ny uppgift av

personligt värde för den enskilde — en förmedlande ställning mellan grundutbildning

och praktiskt arbetsliv samt som vägledare för eleven mot ett för denne

passande yrkesområde.

Med visst fog kan det anses, att ett av de största värdena i skolreformen ligger

pa den praktiska sidan - att skolan därigenom far mera allsidiga studiemål och

att den med praktisk utbildning mer direkt ställer sig i samhällets och arbetslivets

tjänst. Principen om en förberedande yrkesutbildning inom den allmänna

grundskolans ram och vid sidan om de teoretiska studielinjerna biträdes helt av

länsskolnämnden.

Det synes riktigt, att den yrkesförberedande utbildningen i årskurs 9 får en

mer allmän karaktär av grundutbildning syftande mot visst större område inom

yrkeslivet hellre än att den från första början ges en begränsad speciell inriktning.

Graden av yrkesbestämdhet vid ifrågavarande åldersstadium är ringa, och

även detta talar för ett uppskjutande av det specialiserade yrkesvalet, så långt

det är möjligt.

Linköpings stad har, under hänvisning till vad skolstyrelsen i staden anfört

angående erfarenheterna från undervisningen i årskurs 9y i staden, anslutit sig

till beredningens förslag, att den yrkesförberedande undervisningen i grundskolan

bör ges en mer allmän inriktning än vad som varit fallet i försöksskolan. Nämnda

skolstyrelse yttrar i denna fråga bl. a. följande.

Klass 9y har i Linköping fått karaktären av långt driven specialisering. Genom

samarbete med stadens yrkesskolor har för det övervägande flertalet elever den

förberedande yrkesutbildningen kunnat utformas som det första utbildningsåret

i ett av eleverna valt yrke. Undervisning helt i enhetsskolans regi har endast

förekommit i avdelningar för husligt arbete samt allmänpraktiska-allmänorienterande

avdelningar med inriktning mot verkstadsindustrin respektive affär och

kontor. Mer sporadiskt utförda undersökningar utvisar, att eleverna i rätt stor

utsträckning tagit anställning eller fortsatt sin utbildning i av dem valt yrke

efter nionde skolårets slut. Den i Linköping utprovade uppläggningen av klass

9y har ur dessa synpunkter visat sig fungera väl. Trots att 9y-eleverna i viss

utsträckning getts prioritet vid undervisningen i yrkesskolan, har en i flera fall

rätt kraftig dirigering av eleverna fått tillgripas, då eleverna många gånger visat

en stark tendens att för den förberedande yrkesutbildningen välja bland tonåringar

populära yrken. Ifrågavarande organisation av klass 9y är sålunda ej

förenlig med principen om ett fritt ämnes- eller linjeval. Från yrkesskolorna har

efter hand allt starkare framförts önskemål om att eleverna borde ha lämnat den

obligatoriska skolan, innan de vunnit inträde i yrkesskolan. Efter ett fritt företaget

val med uttalad önskan att skaffa sig en egentlig yrkesutbildning borde,

framhåller representanter för yrkesundervisningen, elevernas attityder mot yrkesskolans

undervisning i flera fall bli mer positiv än vad hittills många gånger varit

fallet. Skolstyrelsen ansluter sig därför till beredningens förslag, att den yrkesförberedande

undervisningen skall ges en mer allmän inriktning. Styrelsen förutsätter

dock, att de undantag från denna regel, som beredningen anför, kommer

att gälla, dvs. att klart yrkesbestämda elever efter individuell prövning av skolstyrelsen

kan få påbörja en egentlig yrkesutbildning redan i årskurs 9, antingen i

yrkesskola eller hos hantverkare eller företagare samt att en fungerande och

ändamålsenlig samverkan mellan grundskolan och yrkesskolan inte bör omedelbart

avbrytas.

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5 It år 1962

Från ett par håll har dock framförts vissa principiella erinringar mot beredningens

uttalanden om yrkesförberedande utbildning och en bred grundutbildning.

Från skogsstyrelsen framhålles bl. a., att med uttrycket »brett lagd yrkesutbildning»

ofta har förståtts ytlig orientering, vilket kunnat leda till slutsatsen

att yrkesutbildningen i grundskolan knappast skulle kunna föra till samma utbildningsresultat

som vid icke-obligatoriska yrkesskolor. 1955 års sakkunniga for

yrkesutbildningens centrala ledning, som ansluter sig till forslaget om de yrkesförberedande

linjerna men förutsätter en viss omprövning av läroplanerna för

dessa, framhåller att beredningens resonemang om grundskolans yrkesförberedande

uppgift lätt ger intrycket, att beredningen anser yrkesutbildning och

praktisk utbildning vara samma sak. De sakkunniga anfor härutinnan bl. a.

följande.

Att praktisk utbildning och yrkesutbildning har mycket gemensamt kan naturligtvis

inte förnekas men fördenskull är de mte identiska. Yrkesutbildningen

har till uppgift att ge eleven sådana kunskaper och färdigheter att han kan gora

en produktiv insats i närings- eller yrkeslivet och därigenom försörja sig. En

allmänt praktisk utbildning är begränsad till att ge eleven vissa färdigheter av

praktisk natur, som kan underlätta hans kommande yrkesutbildning men som

inte är direkt nödvändiga för denna. Undervisningen i övmngsamnena: slöjd,

teckning, hushållsgöromål m. fl. är avsedd att ge sadana praktiska färdigheter

och över huvud taget utveckla elevernas praktiska anlag. Men denna utbildning

har inte en målsättning av den ekonomiska innebord — samhällsekonomisk

såväl som privatekonomisk — som kännetecknar yrkesutbildningen.

Eftersom skolberedningen finner att all undervisning i grundskolan maste

anses som yrkesförberedande föreslår den att beteckningen 9y och det med denna

linie förenade begreppet förberedande yrkesutbildning slopas och att samtliga

linjer inom årskursen 9 likställes. De sakkunniga ger sin anslutning till denna

princip om likställighet eftersom därigenom markeras, att yrkesutbildningen bor

bli jämställd med de teoretiska utbildningsvägarna. Huruvida utformningen av

de olika linjerna inom årskurs 9 enligt skolberedningens förslag också kommer

att bidra till att skapa en sådan jämställdhet är en annan sak.

De sakkunniga har i princip ingenting att invanda mot dcn foreslagna uppläggningen

av den förberedande yrkesutbildningen inom grundskolan mot breda

sektorer av yrkeslivet och utan någon högre grad av specialisering. Den överensstämmer

med de riktlinjer, som sedan lange tillämpats för den grundlaggam e

yrkesutbildningen i yrkesskolan och som aven vant en huvudlinje för den förberedande

yrkesutbildning som inom den hittillsvarande forsoksskolan bed

vits i skolmässiga former. De sakkunniga anser sig dock bora papeka, att om den

förberedande yrkesutbildningen i grundskolan skall motsvara den definition de

angivit på yrkesutbildning får den inte bli så allmän, att eleven inte under detta

stadium kan erhålla de kunskaper och färdigheter, som bör utgöra grundvalen for

den fortsatta egentliga yrkesutbildningen.

Mot den föreslagna utformningen av linje 9 in e k bär en del kritik framförts.

Överstyrelsen för yrkesutbildning — som för övrigt föreslår att de föreslagna

praktiskt betonade linjerna skall kunna ges eu viss anknytning till det

lokala näringslivet gcnoin en anpassning av de i undervisningen ingående tilllämpn

ingsö v nin garn a - anser att linje Omek icke erhållit en med hänsyn till det

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

svenska näringslivets struktur tillräcklig bredd. Överstyrelsen framkastar även

tanken på ytterligare varianter och anför bl. a. följande.

Enligt läroplanen för Ömek skall den förbereda för specialiserad utbildning

främst inom de mekaniska yrkena eller för inträde i arbetslivet inom yrkesområden,

där en viss färdighet i handhavandet av vanliga handverktyg och maskiner

m. m. är av värde. Mot läroplanen finnes i och för sig ingen erinran att resa;

den siktar emellertid ganska ensidigt på verkstadsindustrin och denna närstående

verksamhetsområden. Däremot ger den föga eller ingen förberedelse för

övergång till andra branscher t. ex. byggnadsindustrin eller trä- eller massamdustrierna.

Utan att närmare vilja gå in på frågan vill överstyrelsen för närmare

diskussion framkasta tanken att inom särskild, allmänt mot industrin och

hantverket inriktad linje, öind, tillskapa sådana möjligheter i fråga om tillvalsamnen

att man kunde erhålla en anpassning till näringslivet i den del av landet,

där skolan är belägen, för de fall, då ömek icke lämnar en med hänsyn härtill

avpassad förberedande yrkesutbildning. Visserligen är det enligt föfslaget tänkt,

att ett dylikt system ej skall finnas inom de praktiskt betonade utbildningslnjerna

i arskurs ö, men ett avsteg härifrån torde knappast kunna möta principiella

betänkligheter.

Även fian andra hall hävdas, att linjen Omek fått en alltför snäv inriktning.

Sålunda anser arbetsmarknadsstyrelsen, att ömek skulle bli nyttigare, om den

utformas med större variationsmöjligheter. Detta bör enligt styrelsen ske genom

att ämnet yrkesarbete far anpassas till behovet inom olika branscher och näringslivets

lokala struktur, medan ämnet yrkesteori bibehålies i föreslagen utformning.

Härigenom skulle linjen kunna ge sådana grundläggande kunskaper, som kunde

val a av värde för en mångfald yrken saväl inom industri och hantverk som inom

samfärdsel, jord- och skogsbruk och andra näringsgrenar. Enligt domänstyrelsen

vore det värdefullt om Omek kunde ges en bredare utformning och i sig inrymma

viss utbildning i förbränningsmotorer, vilket skulle vara till gagn för många

näringsgrenar. Svenska lantarbetsgivaref öreningen framhåller, att förslaget innebär,

att även elever med intresse för praktiskt arbete inom jordbruk, skog och

trädgård kommer att hänvisas till ömek. Någon direkt förberedelse för det tilltänkta

yrket erhåller dessa elever icke härigenom. På grund av linjens utpräglade

specialisering mot verkstadsindustri föreligger enligt föreningen risk för att

ett förefintligt intresse för landsbygdsnäringarna vänds från desamma, Föreningen

vill i detta sammanhang ifrågasätta, om icke ömek borde ges annan

benämning, som bättre svarar mot linjens speciella karaktär och inriktning, t. ex.

»Verkstadstekniska linjen» eller »metallbearbetningslinjen». Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges industriförbund föreslår, att man i läroplanen för ömek

bibehåller en kärna, omfattande i första hand ämnet yrkesteori, och att denna

kompletteras med ett antal alternativa kursplaner för ämnet yrkesarbete, avpassade

efter de behov, som föreligger inom vissa centrala yrkesområden. En av

dessa alternativa kursplaner bör överensstämma med vad beredningen föreslagit

för linje Ömek. I övrigt bör de ta sikte på följande yrkesområden: bvggnadsbranschen,

livsmedelsindustrin, textil- och beklädnadsindustrin, den kemiska

industrin samt den trätekniska och träkemiska industrin. Vidare föreslår orga
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

nisationerna, att linjen erhåller den neutrala benämningen 9hi (hantverk och

industri). En sådan benämning skulle troligen bättre än 9mek attrahera ungdomar

med olika intressen och inriktning, inte minst flickor. Ett liknande förslag

om omformning av 9mek till en linje 9hi framföres av Sveriges hantverks- och

industriorganisation, som därvid nämner lokala variationer med inriktning mot

den grafiska industrin, byggnadsfacket, textil-konfektion och sömnad; den föreslagna

linjen 9mek har enligt organisationen fått en alltför snäv inriktning mot

det mekaniska området och verkstadsyrken. Organisationen understryker vidare,

liksom också Yrkeskvinnors samarbetsförbund, risken för att flickorna i ringa

utsträckning kommer att välja 9mek, därest valmöjligheterna göres för snäva.

Även några kommuner, såsom Malmö stad och Ystads stad, anser linje 9mek

vara alltför specialiserad. Från Malmö ifrågasättes om inte linjen kunde utformas

så, att den innehöll inslag från den mekaniska linjens metallsida kombinerat

med vissa trätekniska element och med beaktande av den allmänpraktiska linjens

moment om förrådsarbete, expeditionsarbete, motorskötsel, underhållsarbete

och bostadsvård. Därigenom skulle enligt staden den allmänpraktiska linjen

kunna utgå. Från Ystad hävdas, att skillnaden mellan linje 9mek och 9p bör

göras större.

Endast i några få fall har beredningens förslag i fråga om utformningen av

linjerna 9 ha och 9ht föranlett särskilda kommentarer. Sveriges köpmannaförbund,

som övervägt en koncentration av all handelsundervisning till

9ha men slutligen stannat för att acceptera saväl den mera teoretiskt betonade

linjen 9m som linjen 9ha, framhåller, att en avsevärd förstärkning av linjen 9ha

skulle kunna åstadkommas, om linjens undervisning förlädes till lokal yrkesskolas

handelsavdelning. Detta skulle medverka till att den omfattande handelsutbildning,

som nu bedrives vid yrkesskolorna, skulle fa en kvantitativ utökning

av betydelse för dessa skolors utveckling till fullvärdiga utbildningsanstalter för

handel. Vidare ifrågasätter förbundet, om icke den växelundervisning inom

detaljhandeln som hittills förekommit i nionde årskursen kunde bibehållas i någon

form. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttrycker farhågor för att 9ha

— med sitt i förhållande till andra linjer väsentligt nedskurna antal veckotimmar

i de obligatoriska ämnena — inte kommer att ge de allmänbildande grundkunskaper,

som är nödvändiga, eller kommer att utöva större dragningskraft på

intellektuellt väl utrustade elever. Sveriges textillärares riksförening föreslår, att

någon form av påbyggnad etableras för linje 9ht för att ge elever, som valt denna

linje, möjlighet till vidareutbildning inom det allmänna skolväsendets ram. Lantbruksstyrelsen

tillstyrker linje 9ht och anför, att den föreslagna uppläggningen

av denna utbildning synes i stort sett tillgodose behovet av förberedande yrkesutbildning

för fortsatt egentlig yrkesutbildning vid bl. a. lanthushållsskola. Såsom

framgått av den tidigare lämnade översikten över synpunkterna på linjeorganisationen

i årskurs 9 i stort, så har vid förslag om sammanslagning av

teoretisk och praktiskt betonad linje inom samma sektor dock linje 9ht oftast

ansetts böra kvarstå.

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1002. 1 sand. Nr 5b

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Mot den av beredningen föreslagna allmänpraktiska linjen, 9p,

har remissorganen, i den mån linjen särskilt berörts, i stor utsträckning ställt sig

kritiska eller tveksamma. Ibland ifrågasätter man helt dess berättigande men

oftare riktas kritiken mot den närmare utformning linjen givits. Överstyrelsen

för yrkesutbildning förordar en mera ändamålsenlig utformning av linjen 9p

och anför följande.

Linjen har rubricerats som en mognadslinje. Yrkesmässigt sett leder den

ingenstans; eleverna bibringas ett visst mått av praktiskt kunnande, som har

betydelse kanske främst i vardagslivet. Allmänt sett innebär valet av linje 9p,

att en i huvudsak praktiskt inställd pojke eller flicka får ett år på sig för att

överväga yrkesvalet. Frågan huruvida en linje med detta innehåll bör finnas

inom grundskolan måste därför bedömas ur delvis andra synpunkter än de

överstyrelsen företräder. Därest man närmast ur skolpsykologiska synpunkter

vitsordar betydelsen av en dylik linje bör den behållas men ges en mera ändamålsenlig

utformning.

Även arbetsmarknadsstyrelsen anser, att den allmänpraktiska linjen icke erhållit

en tillfredsställande uppläggning, och föreslår med understrykande av

behovet av en allmänpraktisk linje en omprövning av linjens utformning. Styrelsen

anför bl. a. följande.

En allmänpraktisk linje har en viktig funktion att fylla dels för elever med

relativt brett odifferentierat intresseregister, dels för sådana elever, som inte

anser, att någon av de övriga linjerna motsvarar deras speciella intresseinriktning

eller yrkesplaner. För dessa elever kan en väl utformad allmänpraktisk

linje erbjuda ett alternativ till de teoretiska utbildningslinjerna, vilka de eljest

— i avsaknad av lämpliga praktiska linjer — kan känna sig lockade att välja.

Sannolikt omfattar de båda nämnda elevkategorierna en stor del av elevmaterialet,

varför den allmänpraktiska linjen bör betraktas som en synnerligen viktig

utbildningsväg. Den bör ej heller nödvändigtvis ses som en »mognadslinje» i

högre grad än andra linjer i årskurs 9. Det vore olyckligt, om 9p ingick i allmänhetens

medvetande som ett andrahandsalternativ av mindre värde än övriga

linjer. Styrelsen anser det finnas skäl befara, att så kan bli fallet med den föreslagna

utformningen, som i elevernas och föräldrarnas ögon kan ge en prägel av

»enklare 9mek». Styrelsen vill därför föreslå, att frågan om den allmänpraktiska

linjens innehall på nytt prövas i syfte att nå eu för eleverna mera attraktiv form

av bred praktisk yrkesträning, som kan tillfredsställa olika intressen. Vid en

sådan förnyad prövning kan det även behöva övervägas, huruvida ej en speciell

lärarkategori för den allmänpraktiska linjen bör utbildas.

Också TCO, som inser nödvändigheten av en särskild allmänpraktisk linje,

finner den föreslagna utformningen av linje 9p otillfredsställande och förordar en

översyn. Liknande uttalanden göres från Yrkesutbildningens lärarförening och

Slöjdlärarnas riksförening. 1955 ars sakkunniga för yrkesutbildningens centrala

ledning uttrycker tveksamhet, huruvida den allmänpraktiska linjen kommer att

ge nagon utbildning av värde med tanke på elevernas fortsatta yrkesutbildning.

Samma inställning har Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund,

som därjämte ifrågasätter, om linjen i vart fall med den föreslagna utformningen

bör inrättas. Svenska lantarbets giv ar ef öreningen och Landsorganisa
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tionen föreslår, att linjen slopas. Sistnämnda organisation framhåller därvid, att

linjen icke är försvarbar mot bakgrunden av beredningens egen beskrivning av

målsättningen för grundskolan. Statstjänstemannens riksjörbund, som finner att

valet av linje för de elever som inte är inriktade mot en teoretisk studieväg är

mycket begränsat särskilt för kvinnliga elever, anser att en allmänpraktisk linje

för kvinnliga elever bör övervägas. Uttalanden i denna riktning görs även i yttrandet

från Ystads stad.

Beredningens förslag om anordnande av en linje 9skog har sa gott som

undantagslöst hälsats med tillfredsställelse i yttrandena. Endast ett par remissorgan

har ställt sig kritiska mot linjen som sådan, medan flera instanser föreslagit

vissa lättnader i villkoren för linjens inrättande.

Skogsstyrelsen finner det vara angeläget, att linje 9skog inrättas, där behov

av ifrågavarande utbildning beräknas varaktigt föreligga, och ej såsom beredningen

föreslagit, där skogsbruket utgör enda eller dominerande näring. Styrelsen

tillstyrker, att där nyss angivna förhållanden är för handen, linje 9skog får

anordnas under förutsättning att vissa betingelser för undervisningen kan skapas.

Dessa sammanhänger enligt styrelsen närmast med frågor rörande kursplan,

lärare, lokaler och utrustning samt övningsskogar. Därjämte bör vägarna för

samverkan mellan grundskolan och skogsbrukets organ ägnas särskild uppmärksamhet.

Även sko g shö g skolans lärarråd föreslår en uppmjukning av villkoret för utbyte

av en av de föreslagna fyra linjerna mot linje 9skog till att gälla kommuner, där

behovet av skoglig utbildning anses vara väsentligt. Länsstyrelsen i Jämtlands

län anser, att inrättande av linje 9skog bör få ske utan att någon av de övriga

linjerna därför måste slopas; i annat fall föreligger, enligt styrelsens mening,

risk för att yrkesutbildningen för blivande skogsyrkesutövare försenas och kommer

att påbörjas först efter avslutad grundskola. Några kommuner, såsom

Hällefors köping, Torp och Pajala, har också ansett, att linje 9skog bör få inrättas

utan att annan linje utbytes.

Domänstyrelsen är tveksam om linje 9skog bör inrättas. Styrelsen anser, att

man genom att medge inrättande av denna linje frångår en av beredningens

huvudprinciper att någon specialisering inom grundskolan ej bör få förekomma.

Styrelsen ifrågasätter om inte linje 9p eller möjligen 9mek kunde utformas i

skogskommunerna på sådant sätt, att den yrkesinriktade delen av utbildningen i

huvudsak anknyter till skogsarbetet. Därigenom skulle det icke behövas någon

skoglig linje. Om en sådan differentiering av 9p eller 9mek icke anses möjlig vill

styrelsen tillstyrka inrättande av 9skog. Kravet bör dock enligt styrelsen vara

att linjen utformas som förberedande yrkesutbildning för skogsbruket med så

bröd bas, att eleverna efter genomgång av denna fortfarande har goda möjligheter

till frihet vid valet av yrke. Vidare förutsättes, att den skogliga yrkesutbildningen

efter grundskolan anpassas till denna utbildningsgång.

Örebro stad avstyrker förslaget om 9skog och föreslår i stället, att möjlighet

att efter särskild prövning inrätta annan yrkesinriktad linje bör hållas öppen.

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Beredningens förslag att ingen annan för orten karakteristisk

linje än 9skog skall fa inrättas har mött kritik från en del remissorgan, såsom

i viss mån redan framgått vid redovisningen av synpunkterna om linje 9mek.

Många har föreslagit, att en dylik lokalt anpassad linje eller mera allmänt att

ytterligare lokal anpassning av den yrkesförberedande utbildningen skall få

anordnas, bl. a. skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen,

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet, Yrkesutbildningens

lärarförening samt ett antal kommuner, däribland Stockholms stad, Enköpings

stad, Katrineholms stad, Landskrona stad, Täby köping samt Österåker

och Vifolka. Skolöverstyrelsen anför härom bl. a. följande.

Överstyrelsen har intet att erinra mot att tre egentliga grundutbildningslinjer,

för allmän mekanisk utbildning, för handelsutbildning och för hushållsteknisk

utbildning samt därutöver en allmänpraktisk linje för mera obestämda elever

ställs upp som en allmän norm för den lokala skolplaneringen i landet. Men enligt

överstyrelsens bestämda uppfattning har denna i och för sig välbehövliga

och välmotiverade norm låsts alldeles för hårt i beredningens förslag.

De enda avsteg från normen som medges i beredningens förslag är skoglig

grundutbildning — efter länsskolnämndens medgivande — i kommuner med

skogsbruk som enda eller dominerande näring samt förberedande yrkesutbildning

för jordbruk i samarbete mellan försöksskola och lantmannaskola, likaledes efter

länsskolnämndens medgivande och endast på orter där sådant samarbete redan

är organiserat. Ett så snävt utformat undantagsmedgivande är ej tillräckligt. Det

ger för liten rörlighet åt organisationen, för liten möjlighet till anpassning efter

elevernas faktiska utbildningsbehov och intressen, för liten möjlighet att fortsättningsvis

dra slutsatser av samlade erfarenheter på ett så pass nytt pedagogiskt

arbetsfält som den förberedande yrkesutbildningens.

Principiellt avgörande för om en ny linje får inrättas bör enligt överstyrelsens

uppfattning vara, om linjen svarar mot ett påtagligt utbildningsbehov och utbildningsintresse

på orten och kan utnyttjas som grund för fortsatt yrkesutbildning.

Det synes böra tillkomma överstyrelsen — eller efter överstyrelsens medgivande

annan myndighet — att i förekommande sammanhang pröva dessa frågor.

Överstyrelsen föreslår därför, att annan linje för grundutbildning än de

normalt förekommande skall kunna inrättas efter särskilt medgivande av överstyrelsen.

Flera instanser har särskilt föreslagit, att en jordbrukslinje skall få inrättas

— i en del fall i förening med linje 9skog — bl. a. länsskolnämnderna i Östergötlands,

Hallands och Värmlands län, länsstyrelserna i Stockholms och Hallands

län, Sveriges lantbruks för band, Hushållningssällskapens förbund samt några

kommuner, exempelvis Boxholms köping samt Bettna, Östra Vikbolandet, Skatelöv

och Fjärdhundra.

Lantbruksstyrelsen däremot tillstyrker förslaget om slopande av jordbruksutbildningen

i grundskolan. Denna tillstyrkan säger sig styrelsen dock kunna ge

endast under den bestämda förutsättningen, att klart yrkesbestämda elever även

framdeles ges möjlighet att fullgöra det nionde skolåret i en lantbrukets skola.

Vidare måste jordbruket ges erforderlig plats i den yrkesvägledning, som skall

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-i år 1962

ingå i grundskolan, varjämte ökat statligt stöd bör ges till den klubbverksamhet,

som för närvarande bedrives bland jordbrukarungdomen. Inte heller Riksförbundet

landsbygdens folk samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund motsätter

sig uteslutandet av särskild jordbruksutbildning i grundskolan.

Från en del håll har angivits vissa speciella linjer i anslutning till för orten

dominerande näring; en jämförelse kan här också göras med de tidigare redovisade

förslagen beträffande linje 9mek. Sålunda föreslår t. ex. arbetarskyddsstyrelsen,

att möjligheter borde finnas att inrätta en linje för gruvhanteringen.

Sjöfartsstyrelsen förordar en linje, som tar sikte på sjöfarts- och fiskeriintressena

och som skulle organiseras såsom en variant till 9mek. Sveriges textillärares riksförening

vill ha en textil linje. Träteknisk och textil utbildning föreslås av bl. a.

Yrkesutbildningens lärarförening. Enköpings stad förordar en linje med textil

inriktning samt en byggnadsteknisk linje. Slöjdlärarnas riksförening uttrycker

förvåning över att förslag saknas om en träteknisk linje. Yrkeskvinnors samarbetsförbund

föreslår en grafisk linje. Luleå stad ifrågasätter om icke på orter, där

en stödindustri finnes, någon av de yrkesförberedande linjerna borde kunna utbytas

mot en linje, som anknyter till denna industri. Kiruna stad anser, att det

för samernas del bör finnas möjlighet till yrkesförberedande undervisning i renskötsel.

Beredningens förslag i syfte att tills vidare bibehålla ett redan etablerat och

väl utformat samarbete mellan försöksskola och lantmannaskola

har icke mött någon egentlig kritik. Länsskolnämnderna i Kalmar,

Malmöhus och Västmanlands län framhåller de goda erfarenheter man haft av

ett dylikt samarbete. Förstnämnda länsskolnämnd anser, att möjligheterna är

stora att vid lantbrukets både i fråga om lärarkrafter och lokaler välutrustade

skolor, där goda internat finnes, tillgodose behovet av jordbruksutbildning. Lantbruksstyrelsen,

styrelsen för lantbrukshö g skolan och statens lantbruksförsölc

samt Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund finner det vara angeläget,

att klart yrkesbestämda elever, som önskar välja lantbruksyrket, beredes tillfälle

att gå det nionde skolåret inom lantbrukets skolor. Svenska landsbygdens

kvinnoförbund framhåller, att ifrågavarande undervisning icke oundgängligen i

sin helhet måste ske vid lantmannaskola. Av praktiska skäl torde det i åtskilliga

fall vara befogat, att den allmänna undervisningen i årskursen meddelas inom

grundskolan och yrkesundervisningen i lantmannaskolan. Bestämmelserna bör

därför enligt förbundet ges en sådan utformning och innebörd, att ett sådant förfarande

kan tillämpas. Svenska lantarbetsgivareföreningen vill utsträcka dispensmöjligheterna

till att omfatta jämväl ettårig lärlingsutbildning vid särskilda trädgårdsföretag,

under förutsättning att utbildningen bedrives planmässigt samt att

undervisningen i »9y-kursens» gemensamma läroämnen kan ordnas tillfredsställande.

Förslaget om rätt för klart yrkesbestämda elever att under

vissa förutsättningar övergå till yrkesskola eller viss annan yrkesutbildning för

att där fullgöra sitt nionde skolår har uttryckligen tillstyrkts av flera remiss
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

organ, bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Kalmar

län, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet samt några

kommuner, däribland Hjo stad, Alvesta köping samt Vallentuna och Älvkarleby.

Från några hall har dock kritik framförts mot att de föreslagna villkoren för en

övergång gjorts alltför restriktiva. Sålunda anser överstyrelsen för yrkesutbildning,

att skolstyrelse bör ges större möjligheter att medge individuella övergångar

efter årskurs 8 till yrkesskola än som förutsättes i betänkandet. När det

gäller yrkesbestämda elever, för vilka grundskolan ej kan bjuda en lämplig förberedande

yrkesutbildning, bör skolstyrelse, enligt överstyrelsens förmenande,

kunna ge rätt till övergång efter årskurs 8 till yrkesskola eller till sådan utbildning

inom näringslivet, där godkända läroplaner följes; ytterligare särskilda skäl

bör ej krävas. Även 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning

och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening håller före, att de av

beredningen föreslagna villkoren är för snäva. Sveriges hantverks- och industriorganisation

anser att medgivande bör lämnas, såvida icke särskilda skäl emot

sådan övergång föreligger.

Av yttrandet från Stockholms stad framgår, att yrkesskoldirektören för sin del

inte anser sig kunna ansluta sig till beredningens förslag att inskränka elevernas

hittills förefintliga möjligheter att tidigt slå in på sin utstakade väg mot framtidsyrket.

Enligt dennes mening bör varje klart yrkesbestämd elev, som önskar

övergå till yrkesskola efter årskurs 8, också ha rätt därtill, om man icke kan visa,

att det för hans yrkesutbildning skulle vara till påtaglig fördel, att han deltoge i

den förberedande yrkesutbildningen på mekanisk-, handels- eller hushållslinje.

För elever, som erhållit medgivande att övergå till yrkesskola efter årskurs 8,

bör det ankomma på yrkesskolan att svara för elevens undervisning i allmänna

ämnen motsvarande den allmänbildande undervisningen i årskurs 9 i grundskolan.

Om flera elever erhåller sådant medgivande, blir det lättare för yrkesskolan

att organisera den allmänna undervisning, som erfordras.

Med utgångspunkt i beredningens förslag om att klart yrkesbestämda elever i

vissa fall skulle efter åttonde skolåret kunna få övergå till yrkesskolan och bl. a.

kunna erhålla yrkesundervisning inom byggnadsindustrins yrken uttalar länsskolnämnden

i Uppsala län särskilda betänkligheter.

Undervisningen av ifrågavarande yrkeskategorier bedrives för närvarande på

så sätt att eleverna efter en grundläggande utbildning om 3—5 månader vid

yrkesskola placeras i s. k. lärlingsbyggen. Skolan erhåller dessa lärlingsbyggen

efter överenskommelse med ortens byggmästarförening. Lärlingsbygget är ett

vanligt hyreshus om 30—50 lägenheter. Det uppföres i sin helhet av eleverna,

under ledning av lärare och instruktörer. Det är därvid av avgörande betydelse,

att byggtiden kan hållas inom rimliga gränser. Eleverna måste få en viss arbetstakt

intränad, enär de efter slutad utbildning annars omöjligen kan hävda sig

vid sitt inträde i ackordslagen. Enligt nämndens mening innehåller yrkena arbetsmoment,

som är alltför fysiskt pressande, när det gäller elever under 16 år.

Kombinationen tunga arbetsmoment och uppdriven arbetstakt gör det dessutom

ytterst olämpligt att tillåta intagning av yngre elever till dessa avdelningar.

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Nämnden anser det vara av vikt, att även dessa elever före sin yrkesutbildning

har genomgått grundskolan i dess helhet. Elevernas högre allmän- och grundutbildning

samt större mognad torde göra det möjligt att genomgå yrkesutbildning

i snabbare takt.

Bland länsarbetsnämnderna råder delade meningar beträffande lämpligheten

av övergång efter årskurs 8 till yrkesskola, men övervägande antalet nämnder

avråder från sådan övergång på grund av elevernas obestämdhet i yrkesvalet i

14—15-årsåldern.

I anslutning till det berörda förslaget, som avser även möjlighet för elev att i

vissa fall få fullgöra det nionde skolåret hos hantverkare eller företagare under

förutsättning bl. a. att eleven får en allmänbildande undervisning i grundskolan

eller erhåller en därmed likvärdig undervisning, har länsskolnämndema i Östergötlands,

Kronobergs, Kristianstads och Västmanlands län efterlyst närmare

föreskrifter, hur en effektiv kontroll skall ske att eleven erhåller en planmässig

undervisning.

Beträffande beredningens förslag om överförande i vissa fall av hela

klasser till yrkesskola framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning,

att man måste anlägga praktiska och ekonomiska synpunkter på denna fråga.

Överstyrelsen föreslår, att i stora kommuner en eller flera parallellavdelmngar

bör kunna överföras till yrkesskolan (skolverkstad eller inbyggd verkstadsskola),

samt att nionde årskursens förläggande till inbyggd skola bör kunna komma till

stånd även i mindre kommuner i syfte att gagna utbildningen. Överstyrelsen

anför i anslutning härtill bl. a. följande.

Det kan exempelvis i ett visst fall vara förenat med påtagliga fördelar att ha

en 9mek-avdelning i en inbyggd verkstadsskola. Detta kan vara till fördel för

ungdomen, som på detta sätt beredes relativt säkra utsikter till fortsatt sysselsättning.

Det kan vara en ekonomisk fördel för kommunen; verkstadsskolor är

nämligen ofta dyra att utrusta. Av uttalanden i betänkandet att döma synes det

icke omöjligt att genomföra en dylik ordning. Enligt lagförslaget är det dock

knappast möjligt. Överstyrelsen noterar med tillfredsställelse beredningens diskussion

rörande de mindre kommunernas speciella svårigheter att fa till stand

tillräckliga yrkesutbildningsmöjligheter för ungdomen. Emellanåt finnes inom

en kommun icke tillräckligt elevunderlag för en yrkesskola, därest yrkesskolan

icke får taga emot elever från det nionde skolaret. Sker icke detta, kommer

någon egentlig yrkesutbildning icke till stand. En liknande situation inträffar,

om kommunen icke har råd att bygga verkstäder för bade grundskola och yrkesskola.

Skulle kommunen enligt skollagen tvingas att bygga för grundskolan,

kommer i dylika fall någon yrkesskola icke till stånd. Härigenom kommer ju den

förberedande praktiska yrkesutbildningen inom det nionde skolåret att delvis

förlora sin mening; det finnes icke möjligheter att fullfölja den påbörjade utbildningen.

Även 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och Sveriges

hantverks- och industriorganisation hävdar, att beredningens regler för överförande

av hela klasser till yrkesskolan är alltför restriktiva och förordar ökade

möjligheter till samarbete med yrkesskolor. Uttalanden i denna riktning görs

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

även i yttranden från SACO, Lidingö stad m. fl. Av yttrandet från Stockholms

stad framgår, att stadens kammarkontor föreslår, att undervisningen i grundskolans

yrkesämnen, där så lämpligen kan ske, förlägges till yrkesskolan. Ett godtagande

av beredningens förslag skulle få till konsekvens, att den yrkesskolorganisation,

som för närvarande i Stockholm är under uppbyggnad och vilken

beslutats efter ingående utredningar, skulle sönderbrytas. Förslaget måste enligt

kammarkontorets uppfattning dessutom leda till en dubbelorganisation och med

säkerhet föranleda betydande merkostnader.

Länsskolnämnden i Hallands län förordar, att i de fall påvisbara fördelar

föreligger att förlägga någon linje av nionde skolåret till yrkesskola detta bör få

komma till stand, och att det bör ankomma på vederbörande länsskolnämnd,

som har att fastställa organisationsplanen, att besluta i dylika fall. Denna möjlighet

kan enligt nämnden vara av värde särskilt under övergångstiden. I motsats

härtill är länsskolnämnden i Uppsala län av den uppfattningen, att som

regel inga undantag bör göras, när det gäller kommunernas skyldigheter att

organisera det nionde skolåret. Grundprincipen om lika allmänbildning för

eleverna måste enligt nämndens mening ständigt hävdas. Här kan också erinras

om det tidigare redovisade uttalandet från Linköpings stad.

I anslutning till beredningens uttalande, att en redan etablerad och väl fungerande

samverkan mellan obligatorisk skola och yrkesskola icke oförmedlat bör

avbrytas utan tills vidare få fortsätta på hittillsvarande sätt, understryker

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund önskvärdheten av

att sadan samverkan i största möjliga utsträckning etableras och detta icke bara

i mindre kommuner utan även eljest, där praktiska förutsättningar därför kan

anses föreligga. Samverkan av detta slag bör omfatta icke blott kommunala

yrkesskolor utan även företagsskolor. Där sådant samarbete kommer till stånd,

bör den i grundskolan ingående kursplanen för yrkesarbete och eventuellt även

för yrkesteori, enligt organisationernas mening, förläggas till yrkes-, företagseller

verkstadsskola. Undervisningen i dessa ämnen skulle sannolikt bli mer

verklighetsbetonad tack vare anknytningen till dessa skolor. Vidare skulle ett

stort antal kommuner kunna undvika dyrbara investeringar i byggnader och

apparater och behovet av yrkeslärare skulle kunna minska genom att yrkesskolorna

blev bättre utnyttjade.

En av de kommuner, som vill särskilt understryka beredningens uttalande om

att ett redan etablerat samarbete med yrkesskolan inte bör oförmedlat avbrytas,

är Skärblacka kommun, som anför bl. a. följande.

Kommunalfullmäktige noterar förslaget med tillfredsställelse och hävdar med

bestämdhet, att detta medgivande icke får tagas bort av de fastställande myndigheterna.

Därvid bör begreppet »tills vidare» icke ges för snäv innebörd.

Inom Skärblacka, vars näringsliv totalt domineras av Fiskeby AB, har industrin

och kommunen i samarbete lyckats åstadkomma en treårig utbildning för cellulosa-

och pappersindustriarbetare inom yrkesskolans ram. Efter fullgjord åttaårig

skolplikt övergår eleverna nu till denna treåriga yrkesskola och kommer ut i det

egentliga yrkesarbetet vid aderton års ålder, då de ur avtalssynpunkt icke längre

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

betraktas som minderåriga. Denna utbildningsväg är ingalunda någon »smal

kanal» utan har en avsevärd bredd. Sålunda kan utbildningen syfta till följande

anställningar inom företaget, driftarbete, mekanisk verkstad, elektrisk verkstad,

instrumentverkstad, ritkontor och laboratorium. Yrkesskolan maste i detta fall

vara treårig. Det är fullkomligt orealistiskt att tro, att tillräckligt antal elever

skulle välja denna skolform, om de först måste fullgöra nioårig skolplikt. De

skulle då hinna ur yrkesskolan lagom att fullgöra värnplikten. Från industrins

sida anses detta förhållande vara synnerligen olyckligt. Skulle icke dessa bestämt

yrkesinriktade elevers nionde skolår helt få förläggas till yrkesskolan med undervisning

i de allmänbildande ämnena därstädes, komme hela denna förnämligt

upplagda utbildningsväg, över vilken både industrins och kommunens företrädare

känner en viss stolthet, att raseras, och felaktiga investeringar har gjorts.

Beträffande anpassningen av yrkesskolans kursplaner

och undervisning till grundskolan har flertalet remissinstanser framhållit

nödvändigheten av att denna fråga snarast erhåller en tillfredsställande

lösning. Överstyrelsen jör yrkesutbildning framhåller, att en av de för överstyrelsen

mest centrala frågorna är högstadiets anknytning till yrkesskolorna.

Det gäller här att ordna yrkesskolornas undervisningsplaner och organisation på

sådant sätt, att de kommer att erbjuda de från nionde årskursen avgående

eleverna en naturlig fortsättning över till den egentliga yrkesutbildningen. Till

belysning av de problem, som härvid kan tänkas uppkomma, anför överstyrelsen

bl. a. följande.

Det är inte rimligt eller möjligt att låta grundskolans utformning annat än i

mindre grad bestämmas av de mottagande skolformernas önskemål, framhåller

beredningen. Slutsatsen av detta »i och för sig självklara konstaterande» blir, att

de mottagande skolorna måste anpassa sin undervisning efter den utformning

grundskolan ges. Beredningen förutsätter sålunda, att de mottagande skolornas

utformning och intagningsbestämmelser m. in. blir föremål för översyn.

Enligt överstyrelsens uppfattning har beredningen, då den gör det återgivna

»självklara konstaterandet» helt rätt, såvida det gäller grundskolans anpassning

efter mottagande skolor av allmänbildande karaktär. Frågan ligger emellertid till

på ett något annat sätt, då det gäller att lösa problem innebärande grundskolans

anknytning till yrkesutbildande skolor.

Den undervisning, som meddelas i yrkesutbildande läroanstalter — det må

vara fackgymnasier eller sedvanliga yrkesskolor —— inaste alltid i sista hand

bestämmas av näringslivets krav på den arbetskraft det efterfrågar. Sker ej

detta, kommer yrkesutbildningen icke att fylla avsedd funktion. Enär undervisningen

inom det nionde skolåret i stor utsträckning blir yrkesförberedande,

ligger det i sakens natur att såväl grundskolans som yrkesskolans undervisningsplaner

måste anpassas efter varandra, under iakttagande av att utbildningen blir

meningsfylld, dvs. att näringslivets krav blir tillgodosedda. De problem som

sammanhänger härmed torde dock icke komma att bjuda allt för svarlösta problem.

Svårigheter av en annan storleksordning uppkommer av andra anledningar.

Den av skolberedningen framförda grundtanken bakom den föreslagna linjeuppdelningen

är, enligt vad överstyrelsen kan bedöma, följande. Av dom, som

fortsätter sina skolmässiga studier efter årskurs 9, bör de som valt linje g gå till

gymnasium, de från ht, t, in och s till humanistisk skola respektive vederbörande

fackskola samt de från mek, ha och ht till olika avdelningar inom yrkesskolan.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Härvid skulle den naturliga gången vara den, att mek-elever söker sig till en

verkstadsskola, de från ha till en handelsskola och tidigare ht-elever till någon

av utbildningslinjerna inom de husliga yrkena eller vårdområdena. Detta principschema

för grundskolelevernas fortsatta utbildning inom de praktiska utbildningsområdena

torde även få tagas till utgångspunkt vid uppgörandet av undervisningsplanerna

inom yrkesskolorna.

En på dylikt sätt utformad studiegång får dock icke betraktas som den enda

huvudlinjen från vilken avvikelser blir betraktade som mer eller mindre onormala

företeelser. I så fall skulle man nämligen icke utnyttja de rika variationsmöjligheter,

som den nya grundskolan erbjuder. För en blivande yrkesarbetare inom

industrin eller för en hantverkare bör en väg via g eller t till en verkstadsskola

vara lika naturlig. Han skaffar sig nämligen på detta sätt ett större mått allmänbildning

respektive teoretiskt tekniskt kunnande som grund än vad fallet skulle

ha blivit, om han via 9mek gått över till yrkesskolan eller till en lärlingsutbildning-

För en ungdom med goda intellektuella förutsättningar, vilken önskar ägna

sig åt ett praktiskt yrke bör till och med en sådan studiegång vara att förorda.

,På samma sätt bör man via g eller m kunna söka sig till en handelsskola eller en

husmodersskola. En flicka, som genomgått ht och där erhållit vad hon anser vara

en viktig huslig utbildning, kan vidare mycket väl tänkas fortsätta till en verkstadsskola^

för att erhålla utbildning till bilmekaniker enär hon tänker försörja

sig som sådan.

Det är självklart, att dessa olika vägar i utbildningsgången måste skapa problem

för yrkesskolorna. I fråga om en del av yrkesskolornas avdelningar måste

man sålunda vara beredd att mottaga elever med vissa förkunskaper inom det

yrke varom fråga är men också elever, som helt saknar dylikt yrkeskunnande.

Överstyrelsen anser emellertid, att den icke i detta sammanhang har anledning

att närmare fördjupa sig i dessa frågor, som kräver grundliga överväganden.

Frågorna har den natur, att de måste lösas på det ena eller andra sättet.

Lantbruksstyrelsen erinrar om, att för lantbruksundervisningens del dessa

anpassningsfrågor redan ingående behandlats. Sålunda har 1955 års lantbruksundervisningskommitté

i sitt betänkande SOU 1961:13 förordat en utbyggnad

av den förberedande yrkesutbildningen i jordbruk samt en anpassning av den

egentliga yrkesutbildningen till den utbildning, som ges i enhetsskolan. Styrelsen,

som tillstyrkt kommitténs förslag i nämnda avseende, är medveten om att ytterligare

anpassningsproblem kan uppstå i samband med att skolberedningens förslag

genomföres. Även om utbildning i »9y» endast till ringa del kan väntas

komma att tillgodose behovet av förberedande yrkesutbildning i jordbruk, torde

det mått av allmänna praktiska insikter och färdigheter, som grundskolan ger,

vara av värde för en fortsatt yrkesutbildning i jordbruk. Styrelsen är medveten

om att detta förhållande förtjänar att uppmärksammas i det fortsatta arbetet

på utformningen av kursplaner och anvisningar för ifrågavarande yrkesutbildning.

Skogsstyrelsen finner det vara önskvärt med en anpassning mellan grundskolan

och den frivilliga skogsutbildningen samt anför härutinnan följande.

Tiden för skogsundervisning är betydligt kortare i grundskolan än i årskurs 1

av den frivilliga skogsyrkesutbildningen. Den torde emellertid få anses tillräcklig

för att ungefär lika stort kunskapsmått skall kunna inhämtas i de båda utbild
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. May.ts proposition nr 5Jr år 1962

ningsformerna. Färdighetsträningen kan emellertid inte drivas lika långt i grundskolan,

varför eleverna från 9skog i allmänhet torde vara mindre rutinerade vid

kursens slut än de, som genomgått första årskursen. Det finns således motiv för

önskemål om påbyggnad efter 9skog. Motsvarande gäller dock även för vissa

elever i årskurs 1. Framför allt skulle det vara värdefullt för de yngre deltagarna

att genom ett andra utbildningsår (av speciell karaktär) få en mjukare övergång

till fullt självständigt skogsarbete. En sådan andra årskurs synes böra inriktas i

första hand på maskin- och redskapslära samt arbetsplanering och arbetstekmk.

Skogsstyrelsen har i sina petita för 19C2/63 föreslagit försök med nämnda kurs
typ.

Skolöverstyrelsen, som påpekar att beredningen icke synes ha berört fragan

om värdet av grundskolans utbildning i jämförelse med nuvarande 7—8-årig

folkskola i vad gäller inträde vid yrkesskolor, vill fästa uppmärksamheten på,

att berörda fråga kommer att vara aktuell hela övergångstiden och innebära att

intagningsmyndigheterna vid yrkesskolorna har att göra jämförelser mellan ett

åttonde och nionde skolår för vissa sökande samt motsvarande tid i förvärvsarbete

för andra. Överstyrelsen föreslår i anslutning härtill, att normerande

bestämmelser utfärdas, som underlättar och reglerar denna jämförelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen delar beredningens uppfattning, då det gäller vikten

av att yrkesskolornas undervisning anpassas till de förändrade förutsättningar

— bl. a. beträffande elevernas förkunskaper — som grundskolorganisationen

medför. Styrelsen vill i sammanhanget tillägga, att anknytningsfrågan torde innefatta

en rad detaljproblem av pedagogisk art för yrkesskolorna, bl. a. rörande

kursplanernas innehåll och utbildningstidens längd. Även frågor av mera allmänt

slag synes kunna komma att aktualiseras i detta sammanhang, exempelvis frågan

huruvida yrkesskolan skall ge en till individuella yrken specialiserad utbildning

direkt på grundskolan eller huruvida en bredare upplagd yrkesskolutbildning är

att föredraga.

Länsskolnämnden i Kristianstads lön framhåller betydelsen av att linjerna

9mek, 9ha och 9ht garanterar tidsvinst vid övergången till yrkesskola.

I yttrandet från Stockholms stad framhålles, att kravet på anpassning av

yrkesskolans undervisning till grundskolans kommer att resultera i en heterogen

organisation inom yrkesskolorna genom att dessa i högre grad än tidigare kommer

att få mottaga elever med starkt skiftande förkunskaper i fråga om förberedande

yrkesutbildning. Även om de praktiska svårigheterna med en sådan

heterogen organisation torde kunna övervinnas i Stockholm med dess omfattande

elevmaterial, torde yrkesskolornas anknytning till grundskolans utbildningslinjer

kräva ingående överväganden och delvis ett fullständigt nytänkande. Om skolberedningens

betänkande i huvudsak lägges till grund för statsmakternas beslut

vid nästa års riksdag, ges en länge saknad utgångspunkt för kommunalt planeringsarbete

på skolans område. Härutöver kräves emellertid inte endast för

gymnasierna utan framför allt för yrkesutbildningen en likvärdig grund av

ställningstaganden till uppgifter och organisation från statsmakterna, som förbehållit

sig de principiellt viktigaste avgörandena även på dessa områden. Det

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

vore djupt beklagligt, om inte också den reguljära yrkesutbildningen bleve föremal

för uppmärksamhet motsvarande den som nu kommit grundskolan, gymnasiet

och universiteten till del.

Beredningens uttalande om att anknytningsfrågan är en expertuppgift, vilken

bör lösas av vederbörande ämbetsverk, har blivit föremål för instämmanden av

bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i

Västerbottens län, läns sko Inämnd erna i Malmöhus och Hallands län, Svenska

yrkesskolf öreningen samt Sveriges hantverks- och industriorganisation. Andra

instanser såsom länsstyrelsen i Västmanlands län, länsskolnämnden i Gävleborgs

län, TCO, Verkstadsskolerektorernas riksförening, Föreningen Sveriges vävlärarinnor,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges skoldirektörsförening har

förordat, att en särskild beredning tillsättes eller i mera allmänna ordalag framhållit

vikten av att frågan med det snaraste utredes.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att anknytningsfrågorna har den

natur, att de härmed förenade utredningsarbetena bör utföras av överstyrelsen.

För detta ändamål måste överstyrelsen oundgängligen utrustas med för ändamålet

kvalificerad personal och erhålla tillräckliga anslag; kostnaderna härför

uppskattar överstyrelsen till minst 300 000 kr. under vartdera av två på

varandra följande budgetår. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang vidare

om den i riksdagen motionsvis väckta tanken på tillsättandet av en särskild

beredning för yrkesutbildningsfrågor och framhåller därvid bl. a., att tillsättandet

av en särskild yrkesskolberedning i nuvarande situation, innan konsekvenserna

av den nya grundskolans införande kan överblickas, sannolikt skulle försena

och i hög grad försvåra det överstyrelsen tillkommande arbetet med anpassningsproblemen.

Det för ungdomen i nuvarande situation utan tvekan angelägnaste

är, att anknytningsfrågorna löses. Dessa får under inga omständigheter

försenas av andra mera långsiktiga problem.

Några remissinstanser har funnit det vara önskvärt, att inte bara anknytningsfragorna

mellan grundskola och yrkesskola närmare penetreras utan även

relationerna mellan de föreslagna fackskolorna och yrkesskolorna. Sålunda har

LO, som förordat ett beslut om inrättande av fackskolor i samband med grundskolans

införande, föreslagit att beslutet ges en sådan utformning, som möjliggör

— förutom en översyn av problemet om relationerna mellan folkhögskola och

fackskola — en översyn av fackskolor och egentlig yrkesutbildning sedda som

alternativa vidareutbildningsformer, grundade på det nionde skolåret. Sveriges

hantverks- och industriorganisation tillstyrker utredningar beträffande fackskolornas

utformning och yrkesskolornas anpassning efter den nya grundskolan,

varvid olika alternativ beträffande förhållandet mellan fackskolor och yrkesskolor

bör övervägas. TCO vill ha en särskild beredning för att pröva ifrågavarande

anknytningsfrågor.

Arbetarskyddsstyrelsen slutligen berör i samband med den yrkesförberedande

utbildningen frågor om elevernas ställning i arbetarskydds hänseende

och anför därvid följande.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

Enligt arbetarskyddsstyrelsens till Kungl. Maj:t framlagda förslag den 8 november

1960 till kungörelse om tillämpning av arbetarskyddslagen å arbete, som

utföres av elev vid vissa anstalter för yrkesutbildning m. m. skulle arbetarskyddslagen

bli tillämplig på elev i årskurs 7, 8 och 9 inom folkskolan och försöksskolans

högstadium i fråga om yrkeskunskap och förberedande yrkesutbildning

avseende verkstadsarbete och snickeri, jordbruk, husdjursskötsel och trädgårdsskötsel,

skogsvård, avverkning och transport. Såvida arbetarskyddsstyrelsens

förslag genomföres, kommer följaktligen nämnda kungörelse att tillämpas på

grundskolans elever i t. ex. 9mek.

Under den hittillsvarande försöksverksamheten har eleverna i åttonde och

nionde årskurserna betraktats som arbetstagare enligt arbetarskyddslagen under

den tid de varit ute i praktisk yrkesutbildning inom industri, handel och hantverk.

I praktiken har arbetarskyddsverkets samarbete med skolorna tillgått så,

att skolkommunerna inkommit med framställningar om generell dispens från

bestämmelserna i 23 och 24 §§ arbetarskyddslagen för eleverna för arbete vid

vissa namngivna företag. Arbetsplatserna har därefter inspekterats av yrkesinspektionen

för att utröna deras lämplighet från arbetarskyddssynpunkt. Bland

de villkor, som uppställts i de generella tillstånden, märks bl. a. att arbetet skall

ledas av kompetent arbetsledare och att bestämmelserna i kungörelsen om förbud

att använda minderårig till vissa farliga arbeten (SFS nr 209/1949) iakttages.

I och med att grundskolan övertager den förberedande praktiska yrkesutbildningen

i årskurs 9 kommer arbetarskyddsverkets befattning med denna del av

undervisningen att bli av annan art. Skolstyrelse äger därefter t. ex. att tillställa

yrkesinspektör förslag över typritningar på ny-, om- och tillbyggnad av skolornas

verkstadslokaler. Skolstyrelse kan samråda med yrkesinspektör vid val av maskin

och annan teknisk anordning. Yrkesinspektionens befattningshavare kommer

även att ha inspektionsplikt av skolverkstäder.

Skolberedningen

Antal elever i klasser och grupper

(SB kapitel 19)

Debatten om klassernas storlek har — om än med växlande styrka — förts från

tid till annan, men på senare år har den utgjort ett nästan dominerande inslag i

diskussionen kring skolans utveckling och skolreformen. Efter ett kort omnämnande

om tidigare utredningar, som ägnat frågan uppmärksamhet, (SB

s. 341 f.) konstaterar skolberedningen, att det undersökningsmaterial som belyser

effekten av klasstorleken är jämförelsevis magert. De två undersökningar som

beredningen haft tillgängliga — den ena avseende lärarna och klassernas storlek,

den andra skolprestationernas samband med klasstorleken — får anses vara till

sin omfattning begränsade, varför försiktighet med generella slutsatser måste

iakttas. Men även med hänsyn härtill bör det kunna konstateras, säger beredningen,

att dessa två undersökningar inte visat att klasstorleken har betydelse i

fråga om elevernas allmänna uppförande respektive deras prestationer. Att klassstorleken

däremot är av betydelse för det arbete läraren får lägga ner för uppnående

av goda undervisningsresultat, torde man kunna utgå ifrån även utan

undersökningar.

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Efter en redogörelse (SB s. 343 ff.) för nuvarande bestämmelser för folkskolan

(Fs 99—110 §§), försöksskolan (Fs 111—115 §§) och realskolan (Ls § 44 mom. 3;

§ 120 mom. 2), varvid bl. a. konstateras förekomsten av principiellt skilda grunder

för upprättande av klasser och grupper inte bara mellan realskolan och den

obligatoriska skolan utan även mellan de olika stadierna inom den senare, anför

beredningen några synpunkter på delningstal och genomsnittstal m. m.

Den i vissa fall tillämpade s. k. överskottsmetoden innebär, att ny klass får

upprättas för varje påbörjat visst antal elever, medan den s. k. genomsnitts- eller

normaltalsmetoden innebär, att så många klasser får upprättas i en viss skolenhet,

att ett visst angivet genomsnittligt antal elever per klass erhålles. Skillnaden

mellan de två metoderna kan väl sägas ligga däri, att vad den förra

metoden beträffar medeltalet elever kommer att ligga under, slumpvis till och

med ganska mycket under det s. k. delningstalet. Så vitt man kan se av de nu

gällande talen har dessa valts så, att någon nämnvärd skillnad mellan klassernas

storlek i det stora hela inte erhålles mellan de olika metoderna. För bedömning

av klasstorleken inom en skolform måste man också beakta den gruppuppdelning

av klasserna som får företas i övningsämnen och laborativa ämnen såväl som de

bestämmelser angående minimiantal elever för upprättande av tillvalsgrupper

som utfärdats. Bådadera bidrar till att undervisningen under avsevärd del av undervisningstiden

kan få bedrivas i grupper med ganska begränsat elevantal.

Skolberedningen framhåller, att den inte kunnat finna några bärande skäl för

att man skall tillämpa olika principer på olika stadier inom den obligatoriska

skolan. I detta sammanhang gör beredningen ett uttalande av följande innebörd.

Beredningen ifrågasätter om man nödvändigtvis skall behöva knyta det antal

klasser, som erhållits vid tillämpning av delningstalet på det till en årskurs

hörande antalet elever, just till samma årskurs. Det finns skäl som talar för att

man, sedan antalet klasser framräknats för var och en av årskurserna på ett

stadium eller inom en skola, får friare förfoga över hur antalet skall disponeras

på stadiet eller inom skolan med förskjutning om så erfordras av en eller annan

klass uppåt eller neråt. Detta skulle ge möjlighet för rektor eller skolstyrelse

att smidigare avpassa elevantalet i klasserna med utgångspunkt i samtliga de

förhållanden som bör beaktas då klassfördelningen för instundande läsår skall

upprättas. Anordningen torde kunna medges utan någon mer väsentlig förändring

i de eljest erforderliga bestämmelserna.

Vidare framhåller beredningen att nuvarande bestämmelser om delningstal

m. m. kan sägas utgöra en statisk skala så till vida som de är gemensamma för

samtliga skolor inom varje skolform i hela landet. Från vissa synpunkter, främst

hänsynen till skolplaneringen, vore det önskvärt med en glidande skala med olika

delningstal för högstadier av olika storlek. Beredningen har noga undersökt

genomförbarheten av det här antydda förslaget med delningstal enligt glidande

skala men har slutligen av flera skäl stannat för att inte föreslå denna till genomförande.

Beredningen har också försökt belysa kostnaden för en tänkt sänkning av delningstalet

i årskurserna 4—9 från 35 till 30. På grundval av redovisade under
-

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

sökningar om lärarbehov och lärartillgång framhåller beredningen, att under de

förhållanden som gäller inom den obligatoriska skolan betyder ett delningstal

(enligt överskottsmetoden) på 25 elever för a-stadiet att klasserna genomsnittligen

kommer att innehålla 20—21 elever. Delningstalet 30 för A-klasser på

mellanstadiet liksom för årskurserna 7—8 sammantagna innebär, att dessa klasser

genomsnittligen får ett elevantal på 26—27 elever, medan för årskurs 9 medeltalet

inte blir högre än omkring 22 elever per klass. Ingen klass skulle heller

normalt behöva bli större än vad lågstadiet beträffar 25 elever och i övriga årskurser

30 elever.

I kapitlet om lärarbehov och lärartillgång har beredningen bl. a. redovisat de

beräkningar som företagits för att belysa såväl det totala lärarbehovet som den

ökning av lärarbehovet som skulle uppstå vid en övergång till de ovan angivna

delningstalen. På grundval av redovisade alternativa lärarbehov och med tilllämpning

av vederbörliga lönegrader har beredningen räknat fram följande kostnader

för en övergång från nu gällande bestämmelser till ovan diskuterade delningstal

på olika stadier.

Tabell 8. Ökning i förhållande till nuläget i lär arlönekostnader vid viss minskning

av elevantalet i klasserna i grundskolan. Belopp i miljoner kr.

Läsår

Mellan-

stadiet

Högstadiet, lärare i

Total

kostnads-

ökning

läro-

ämnen

övnings-

ämnen

yrkes-

ämnen

1964/65 .............

8,9

21,5

2,1

2,4

34,9

1966/67 .............

10,4

28,0

3,5

2,1

44,0

1968/69 .............

11,2

33,8

4,1

2,8

51,9

1970/71 .............

11,3

37,4

5,8

3,2

57,7

1972/73 .............

11,2

37,8

6,0

3,3

58,3

Av tabellen framgår sålunda att kostnaden vid fullständig tillämpning av

denna reform skulle vid en fullt genomförd grundskola och med 1961 års lärarlöner

uppgå till 58,3 miljoner kr. Om beloppet bör följande tilläggas.

Den angivna kostnadsökningen innesluter endast kostnader för egentliga lärarlöner;

pensioneringskostnader har således inte medräknats. Till dessa lärarlönekostnader

kommer kostnader för lärarutbildning samt därjämte kostnader för

erforderlig ökning i antalet klassrum och institutionslokaler liksom ytterligare

behov av undervisningsmateriel m. m. Beträffande kostnaderna för mellanstadiets

del bör slutligen framhållas, att denna företer högre grad av osäkerhet än

övriga på grund av svårigheten att vid den här tillämpade beräkningsmetodiken

beakta B-klassernas inverkan. Beräkningarna har utförts så, att effekten för

B-klassernas del vid medeltalsberäkningen »inbakats» i medeltalen för samtliga

klasser på mellanstadiet. Då emellertid metodiken kunnat i viss mån kontrolleras

med hjälp av empiriskt material är det sannolikt, att den från B-klassernas inverkan

härrörande osäkerheten inte är av större betydelse, framhåller beredningen.

s. 216 Kontrollera mot PDF

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I sina sammanfattande överväganden anför skolberedningen i huvudsak följande.

De ekonomiska verkningarna av en sänkning av elevantalet i grundskolans

klasser är utomordentligt svåra att säkert ange utan mycket ingående undersökningar.

Befolkningsomflyttning jämte centralisering måste tillsammans så småningom

ge ett visst utslag i fråga om medeltalet elever per klass. Redovisade

beräkningar bör dock enligt beredningens mening kunna med godtagbar noggrannhet

ge en uppfattning om storleksordningen av de driftkostnadsökningar

som en reform av detta slag skulle medföra.

\ id några tillfällen i sitt betänkande erinrar beredningen om vilken väldig

omfattning skolan har. Detta är också anledningen till att även mycket små förändringar

i ena eller andra avseendet får så stora ekonomiska följder. Det är

mot denna bakgrund, man måste betrakta den tvekan och eftertänksamhet med

vilken samhället tar ett avgörande i en fråga som den här behandlade. Vidare är

det uppenbart, att önskvärdheten av att få mindre klasser i skolorna måste

vägas mot andra angelägna önskemål beträffande skolväsendet. Det ekonomiska

utrymmet för sådana — t. ex. materiell utrustning, lärarfortbildning, nya skolformer

m. m. — måste rimligen bli allvarligt beskuret, om en betydande del av

våra ekonomiska resurser i stället disponeras för här diskuterat ändamål.

Det förslag till grundskolans innehåll och utformning som beredningen framlägger

företer vissa nya drag, främst vad högstadiets utformning beträffar. Även

om förändringarna i jämförelse med försöksskolan inte bör överdrivas, ger de

dock lärarna en något annan arbetssituation än i hittillsvarande skolsystem. Här

måste främst erinras om den vikt som beredningen tillmäter förändrade arbetsformer

med en utveckling mot ökad individualisering av skolarbetet. För att ge

läraren bättre möjligheter att omsätta dessa syften i det dagliga arbetet torde en

minskning av klassernas storlek böra betraktas som ett pedagogiskt hjälpmedel

i arbetet.

Vid vägande av olika omständigheter mot varandra, varvid stor hänsyn tagits

till önskvärdheten av att ge lärarna bättre möjligheter att förverkliga grundskolans

målsättning, har beredningens ledamöter, trots de förhållandevis betydande

kostnadsökningar som denna reform är förenad med, utifrån sina olika

utgångspunkter enats om att för grundskolan föreslå den minskning av elevantalet

i klasserna som erhålles genom att i princip ny klass får upprättas i årskurserna

1—3 för varje påbörjat 25-tal elever och i årskurserna 4—9 för varje

påbörjat 30-tal elever. Därvid bör de i nuvarande folkskolestadga 101 § 2 mom.

angivna bestämmelserna om skolområdets avgränsning fortfarande gälla. Inom

varje kommun bör de nya delningstalen omfatta årskurs efter årskurs i takt med

övergången till grundskolans läroplan för att som underlag för delningstalens

tillämpning skall kunna läggas skola som helhet. Vad högstadiet beträffar föreslås

dock övergången till de nya delningstalen i den enskilda kommunen inte

träda i kraft förrän i och med övergång jämväl till principen om sammanhållna

klasser i årskurserna 7 och 8. Det förutsättes att konsekvensändringar genomföres

för B-skolornas del i anslutning till bestämmelserna för a- och A-klasserna.

Den föreslagna anordningen ansluter i väsentliga delar vad högstadiet beträffar

till nu gällande delningstal i försöksskolan, där i odifferentierade klasser ny avdelning

får upprättas för varje påbörjat 30-tal elever (112 § Fs). Då enligt

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

beredningens förslag klasser av årskurserna 7 och 8 hålles samlade sedan föregående

år, bör delningstalen för mellanstadiet (nu i princip delningstal 35) ansluta

till dem för högstadiet. Det vore heller knappast rimligt, att man skulle ha

genomgående avsevärt större klasser på mellanstadiet än på högstadiet.

Slutligen bör, liksom i försöksskolan, tillvalsgrupp i årskurserna 7 och 8 få

upprättas om minst fem elever anmält sig för gruppen i fråga.

Utöver vad ovan anförts föreligger behov av vissa kompletterande bestämmelser

för årskurs 9. Den hittillsvarande ganska rikhaltiga uppsättningen

av utbildningsvarianter inom 9y avvecklas och ersättes med endast fyra utbildningsvägar.

Vidare har beredningen föreslagit, att begreppet 9y skall avvecklas

och att de fyra utbildnings vägar som kommer i dess ställe skall helt jämställas

med övriga linjer i årskurs 9. Då dessa fyra linjer emellertid har en i princip

annan läroplan än övriga linjer måste dock för deras del vissa särbestämmelser

finnas i fråga om upprättande av klasser och grupper. Samtliga förändringar i

fråga om årskurs 9, som beredningen föreslagit, gör det nu möjligt att utforma

tillhörande administrativa bestämmelser mera rationellt och överskådligt.

Som allmän regel bör gälla att linje av årskurs 9 får utgöra egen klass i samtliga

ämnen om minst 12 elever anmält sig till linjen. Inom varje linje bör därjämte

ny klass få upprättas för varje påbörjat 30-tal elever. Skulle inom

gruppen 9g, 9h, 9t, 9m och 9s mindre än tolv men minst fem elever ha valt

viss linje bör dessa elever i gemensamma ämnen föras till annan, näraliggande

linje men i linjens tillvalsämnen få bilda egen undervisningsgrupp. Skulle inom

gruppen 9mek, 9ha, 9ht och 9p mindre än tolv men minst åtta elever ha valt viss

linje bör dessa elever, efter länsskolnämndens medgivande och om särskilda skäl

föreligger, få bilda egen undervisningsgrupp i samtliga yrkesämnen. Anledningen

till här föreslagen skillnad mellan de två grupperna av linjer är att antalet

linjeskiljande timmar på timplanen är så väsentligt mycket större i den senare

gruppen än i den förra, 22 mot 7. Den nuvarande mycket stora administrativa

skillnaden mellan 9y och övriga linjer i årskurs 9 har dock kunnat i det närmaste

utjämnas, eftersom övergången från ett större till ett betydligt mindre antal

yrkesförberedande linjer sannolikt kommer att underlätta upprättandet av dem.

Inom de icke speciellt yrkesförberedande linjerna bör samma förstärkningsanordningar

i fråga om Iaborationer m. m. få gälla som hittills i försöksskolan.

För de fyra linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p bör vidare ytterligare en grupp i

yrkesarbete få upprättas om klassen består av lägst 17 elever.

Liksom hittills bör slutligen för grundskolan i dess helhet gälla, att samläsning

alllid bör ske så långt som det med hänsyn till syftet med undervisningen är

möjligt och lämpligt.

I det av beredningens sekretariat utformade stadgeförslaget har regler om

delningstal m. m. införts i 128—13G §§.

Beredningen har också något övervägt frågan om klassernas storlek och förstärkningsanordningar

m. m. för fackskolornas del. Även om beredningen

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ansett det ligga utanför sina egentliga arbetsuppgifter att lösa denna fråga, har

beredningen dock för deras del utgått ifrån att bestämmelserna i årskurserna

7—B på grundskolans högstadium skall äga motsvarande tillämpning. Den närmare

utformningen härav torde böra ske i anslutning till det fortsatta stadgearbetet.

Beredningen har i förevarande kapitel fäst uppmärksamheten vid de vittgående

konsekvenserna av sina förslag till minskning av klassernas storlek. Förslaget

går helt i linje med traditionella uppfattningar om hur skolans arbete skall

organiseras och bedrivas. I framtiden, då fråga åter kan bli aktuell om sådan

förändring av undervisningssituationen som beror av de deltagande elevgruppernas

storlek, torde man böra söka sig fram efter nya vägar. Det vore sålunda

inte otänkbart, att genom en analys av läroplanen kunna dela upp ämnena och

undervisningstiden så, att man vid en del av skolans arbete kunde ha eleverna

samlade i mycket stora grupper, väsentligt större än de nuvarande klasserna,

medan man under en återstående, mindre del av undervisningstiden kunde låta

eleverna under lärares ledning arbeta i grupper om ett fåtal elever. En sådan

organisatorisk förändring i förening med nya hjälpmedel och förändrade undervisningsmetoder

skulle också kunna bli av betydelse för den fortsatta pedagogiska

utvecklingen.

Yttranden

Utan undantag redovisas i yttrandena en positiv inställning till skolberedningens

förord för en minskning av elevantalet i klasserna. Praktiskt taget genomgående

understrykes starkt angelägenheten av en dylik åtgärd. Åtskilliga betecknar

sålunda minskningen som en absolut förutsättning för förverkligandet

av grundskolans målsättning och finner fördelarna av minskat elevantal vara

uppenbara ur såväl pedagogiska som sociala synpunkter. Åtgärdens betydelse

för det inre pedagogiska arbetets förstärkning och för förverkligandet av en

individualiserad undervisning betonas.

Om sålunda stor och enhällig uppslutning sker kring tanken på en sänkning av

elevantalet i klasserna, så förekommer å andra sidan mycket och kritiskt resonemang

kring den tekniska utformningen av föreskrifterna om delningstal och

beräkning av antalet klasser. Det göres ofta gällande att i första hand den utformning

föreskrifterna givits i det framlagda stadgeförslaget inte leder fram till

den av skolberedningen i huvudbetänkandet avsedda minskningen i elevantalet.

Skolberedningens förslag att vid beräkningen av antalet klasser

överskottsmetoden skall komma till användning i stället för den nu i viss utsträckning

tillämpade medeltalsmetoden kritiseras av överståthållarämbetet, som

under hänvisning till ett av skoldirektören i Stockholm framlagt alternativförslag

förordar, att frågan tages upp till förnyad prövning. Skoldirektören föreslår,

att i stället »klassantalstabeller» skall upprättas till ledning vid beräkningen av

klassantalet, och redovisar förslag till sådan tabell innebärande i vissa hänseen
-

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj.ds ''proposition nr 51+ år 1962

den generösare delningstal än de av beredningen föreslagna. Ett system med

klassantalstabeller förordas också av Sveriges skoldirektörsförening, som hävdar,

att överskottsmetoden medför viss oregelbundenhet.

Frågan om storleken av det upptagningsområde, som de av skolberedningen

angivna delningstalen skall hänföra sig till, beröres i många yttranden. Skolöverstyrelsen

framhåller, att nu gällande bestämmelser i praktiken innebär, att vid

fastställande av klassantalet för en tätort med flera högstadieskolor beräkningen

beträffande låg- och mellanstadierna sker på grundval av elevantalet i hela tätorten

men i fråga om högstadiet grundas på elevunderlaget för varje särskild

skola med högstadium. Följden härav blir, att antalet klasser inom ett högstadieområde

blir lägre på mellanstadiet än på högstadiet, vilket måste medföra omorganisation

av klasserna vid övergången till årskurs 7. Detta system rimmar illa

med principen om sammanhållna klasser, en princip som inte kan praktiskt tilllämpas

med den utformning stadgeförslaget fått. Överstyrelsen hävdar, att upptagningsområdet

för låg- och mellanstadierna normalt skall vara av högst den

omfattning som gäller för högstadiet. Överstyrelsen räknar med att i vissa fall

något utbyte av elever över områdesgränsema kan vara ändamålsenligt. Hänvisning

av elev till annat område än det han tillhör får dock ej gälla för något

enstaka år utan skall i regel avse elevens återstående skoltid. Överstyrelsen förordar

vidare i detta sammanhang att begreppet »skola» i de aktuella författningsbestämmelserna

utbytes mot »skolenhet». Överstyrelsen, som anser det

välbetänkt, att skolberedningen föreslagit, att elevområde skall av länsskolnämnden

fastställas för alla skolor under skolstyrelsens förvaltning, finner dock lämpligt,

att begreppet elevområde inte som beredningen föreslagit får innebörden av

mot viss skolform svarande upptagningsområde, omfattande i regel hel kommun,

utan bibehåller sin hittillsvarande betydelse av område, från vilket eleverna

mottages i viss skolenhet. En obligatorisk indelning av kommunerna i elevområden

av denna innebörd är en förutsättning för bestämmandet av antal klasser

enligt den metod överstyrelsen föreslår.

Länsskolnämnden i Norrbottens län, Svenska landskommunernas jörbund,

Svenska stadsförbundet och Sveriges skoldirektörs förening framhåller bestämt,

att rektorsområdet skall vara den största enhet, som kan komma i fråga som

underlag för beräkning av klassantalet. Möjlighet bör finnas att beräkna klassantalet

för varje skolanläggning för sig, om avståndet mellan skolenheterna är

alltför stort för att samarbete skall kunna äga rum. Den väntade effekten av de

av skolberedningen föreslagna lägre delningstalen uteblir, om alla skolanläggningar

inom en och samma kommun betraktas som en enhet. Federationen Sveriges

allmänna folkskollärarförening finner det angeläget att inget elevområde

göres större, än vad som är skäligt och naturligt, för att skiftningarna mellan

olika skolor ej skall bli onödigt accentuerade. Federationen anser att rektorsområde

normalt bör vara upptagningsområde utom vid interkommunal samverkan,

då beräkningen av elevantalet i de klasser samverkan avser måste ske för

större områden. Jämväl från kommunalt håll ställer man sig negativ till att

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kommunen i dess helhet skall betraktas som upptagningsområde. T. ex. Myckleby

kommun förutsätter sålunda, att delningstalen skall avse elevantalet vid

skolan eller inom skolområdet. Munkedals kommun anser att det tydligt bör

framgå, att ett visst i organisationsplanen angivet område av kommunen skall

vara upptagningsområde för en viss skolanläggning t. ex. en bygdeskola och ett

eventuellt större område för en centralskola.

I yttrandena framhålles genomgående att årskursen, ej stadiet bör utgöra beräkningsgrund

för klassantalet. Därest så ej sker, kommer enligt skolöverstyrelsen

skolberedningens förslag om en sänkning av elevantalet i klasserna inte att

förverkligas. Om delningstalen tillämpas på stadierna, betyder detta, att klasserna

i många fall, där överskottsmetoden redan nu tillämpas, skulle bli större

än de blir enligt nu gällande normer. Är elevantalet tillräckligt stort, inträder

beträffande lågstadiet en försämring även för skolor, på vilka medeltalsmetoden

för närvarande tillämpas. Länsskolnämnden i Kristianstads län framhåller med

skärpa, att nämnden kan tillstyrka en skolreform enligt de av skolberedningen

angivna riktlinjerna endast under förutsättning att de för uppdelning i klasser

angivna delningstalen sättes i relation till antalet elever i varje årskurs för sig,

icke till totalantalet elever på stadiet. Länsskolnämnden i Hallands län anser att

vid tillämpning av överskottsmetoden årskursen bör utgöra enheten, men att

nämnden under alla omständigheter bör kunna medge avvikelse från fördelningsreglerna,

när särskilda skäl föreligger. Länsstyrelsen i Kalmar lön anger, att

från ett flertal håll i länet med allt skäl framhållits att elevantalet vid indelning

i klasser skall ansluta till årskursen och icke till stadiet, då eljest i många fall

försämringar i stället för förbättringar kan uppstå. Federationen Sveriges allmänna

folkskolLirarförening finner det nödvändigt, att beräkningen av antalet

klasser sker på varje årskurs för sig för att överskottsmetoden skall medföra en

faktisk maximering av elevantalet i klassen.

Från olika håll har framhållits vikten av att maximital införes. SACO och

Läroverkslärarnas riksförbund anser, att garantier härigenom skapas för att elevantalet

åtminstone skall understiga 30. TCO hävdar, att det av skolstadgan bör

framgå, att elevantalet aldrig får överskrida 30 och Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund understryker med skärpa betydelsen av att de av skolberedningen

angivna maximala elevtalen blir en verklighet. Högerns kvinnoförbund

framhåller, att en spärregel bör införas så att maximitalet endast i undantagsfall

överskrides.

I några yttranden berörs särskilt sambandet mellan reglerna för klassernas

delning och principen om de genom stadierna sammanhållna klasserna. Länsskolnämnden

i Malmöhus län finner att konsekvensen av skolberedningens ställningstagande

på sistnämnda punkt fordrar, att antalet elever i årskurs 1, respektive

4 och 7 lägges till grund för delningen. Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm

säger sig ha full förståelse för de ekonomiska synpunkter, som ligger till

grund för den anordning, som innebär, att lågstadium och mellanstadium har olika

delningstal. Detta leder enligt kollegiet dock till att småskolavdelningar i års
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kurs 3 spränges sönder och nya klassavdelningar bildas, varigenom principen

rubbas om att elever under sin gång genom skolan får ha samma kamrater.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund anser, att skolberedningen

medvetet bryter mot principen om sammanhållna klasser genom att upplösa

klassen efter årskurs 3 och skapa en ny klass i årskurs 4. Folkskollärarfederationen,

som ansluter sig till skolberedningens uppfattning om värdet av de sammanhållna

klasserna, framhåller, att ett beräkningssystem för upprättande av

klasser och grupper, som förutsätter årliga omplaceringar och omgrupperingar av

eleverna, strider mot beredningens grundsyn. Enligt föreningen får därför ett

accepterande i nuläget av ett högre delningstal fr. o. m. arskurs 4 ses mot bakgrunden

av andra omständigheter. TCO framhåller, att man vid utformningen

av stadgebestämmelserna måste iaktta, att årliga omgrupperingar och omplaceringar

strider mot skolans mål att främja den sociala fostran, som främst skapas

genom det kamratskap och den gemenskapskänsla, som så småningom växer

fram hos elever, som dag för dag och år för år arbetar i en klass eller grupp. Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund vill ha smidigare tillämpning av delningsreglerna

för att klassenheten skall kunna bevaras så länge som möjligt.

Länsskolnämnderna bör enligt förbundet ha rätt att medge att redan inrättade

parallellavdelningar bibehålies, även om barnantalet genom avflyttning sjunker,

och omvänt bör ett skoldistrikt, om en klass genom inflyttning blivit för stor,

ha rätt att välja mellan att dela klassen eller att behålla den som enhet med

mer långtgående förstärkningsanordningar än som annars medges. Boxholms

kommun reagerar mot att delningstalen tvingar till att »plocka om» eleverna,

varigenom sammanhållningen ej kan genomföras ens i småskolan.

I en del yttranden ifrågasättes tillräckligheten av den av skolberedningen föreslagna

sänkningen av delningstalen och förordas en ytterligare minskning

av elevantalet i grundskolan och ibland minskningar även i andra skolformer.

Några exempel kan här anföras. TCO accepterar delningstalet 30 för

årskurserna 4—9, men finner det motiverat, att delningstalet för årskurserna

1_3 sättes till 24 i stället för enligt beredningen till 25. Folkskollärarfederationen

går på samma linje som TCO, men betonar kraftigt, att de föreslagna delningstalen

endast utgör ett steg på vägen mot ett betydligt lägre elevantal. Båda

organisationerna vill genomföra minskade elevantal även i folkskolan. Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund föreslår, att delningstalen 25 och 30

ersättes med talen 22 och 27. Landsorganisationen anser med hänsyn till sociala

och personlighetsmotiv i grundskolans målsättning det önskvärt, att frågan om

klassernas storlek blir prövad i takt med att samhällets resurser ökas så att

ytterligare minskning av klassernas storlek kan ske. Högerns kvinnoförbund,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges liberala student!örbund förutskickar,

att en ytterligare minskning av elevantalet i klasserna sker, så snart

detta är möjligt. Länsskolnämnden i Gotlands län understryker, att den finner

en reducering av elevantalet i klasserna angelägen icke endast i den kommande

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

skolan utan även starkt motiverad i de nuvarande skolformerna och finner det

önskvärt, att en sådan reducering omedelbart kommer till stånd. Munkedals och

Skaftö kommuner anser, att de nya delningstalen under övergångstiden skall

gälla för samtliga kommuner, som begärt att få övergå till nioårig skola, oavsett

om detta medgivits eller ej.

I första hand som stöd för dylika förslag om ytterligare minskning av elevantalet

men också som motiv för en ändrad utformning av föreskrifterna om

klassantalsberäkningen anföres ibland även aspekter på disciplinfrågan. TCO

finner det otillfredsställande, om beräkningsmetoderna skulle leda till att genomsnittstalen

för de stora skolorna, där ofta disciplinsvårigheterna är särskilt framträdande,

kommer att ligga väsentligt över genomsnittet. Folkskollärarfederationen

understryker kraftigt, att behovet av mindre elevantal inte endast beror

på att arbetssätt och arbetsformer i viss omfattning förändras utan i hög grad

även på den rådande disciplinsituationen. Som framgått av olika undersökningar

tvingas lärare i stigande omfattning att använda en stor del av den för undervisning

avsedda tiden till att korrigera elever och återställa ordningen i klassen.

Enligt föreningen visar all lärarerfarenhet, att disciplinsvårigheterna ökar i en

stor klass, medan däremot ett mindre elevantal i sig själv bidrar till att skapa en

lugnare atmosfär i klassrummet. Lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå

framhåller, att det kan förväntas, att en nioårig grundskola med elever i de första

pubertetsåren — ofta från ej studieinriktade hem — kommer att medföra stora

problem, vilka i sig kräver relativt små klassavdelningar. Högerns ungdomsförbund

och Sveriges konservativa studentförbund anser det nödvändigt med eu

minskning av elevantalet inte minst i tätorternas skolor, där för närvarande de

stora klasserna vållar stora disciplinsvårigheter till men för undervisningen och

ungdomens fostran.

Glesbygdernas problem har i samband med elevantalsreglerna särskilt berörts

i vissa yttranden. Sålunda finner t. ex. länsskolnämnden i Kopparbergs län det i

hög grad angeläget med liberalare grunder för dessa bygder, där ett fastlåsande

vid 30 som delningstal kan innebära växlingar från år till år mellan en eller två

avdelningar per årskurs. Enligt nämnden kan detta i själva verket bli avgörande

för om en glesbygd över huvud taget skall kunna få ha ett eget högstadium.

Länsskolnämnden i VÖsterbottens län framhåller betydelsen av att åtgärder vidtages

för att bibehalla bygdeskolornas klasstyper. Högerns kvinnoförbund önskar,

att man för glesbygder medger ett lägre barnantal på låg- och mellanstadiet.

Elevernas restid skulle därigenom kunna reduceras och skolarbetets påfrestningar

minskas.

Länsstyrelsen och länsskolnämnden i Norrbottens lön finner förmånligare delningstal

motiverade för årskurserna 1—6, när det gäller skolor med finsk- och

lapskspråkiga elever. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening föreslår,

att ännu lägre delningstal än de av skolberedmngen föreslagna bör gälla i

kommuner med även finskspråkig befolkning.

I fråga om B-skolorna är enligt skolöverstyrelsens mening gynnsammare

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

villkor än hittills angelägna för övergång från en klasstyp till en annan ej blott

för klasser av Bl-typ, som angivits i stadgeförslaget, utan även för klasser av

B2- och B3-typ med hänsyn till de ökade krav, som ställes på undervisningen i

den nya skolan, överstyrelsen föreslår beträffande förändring av B3 till B2b och

vice versa samma normer, som för närvarande gäller vid försöksskola i glesbygd.

Även i fråga om förstärkningsanordningar vill överstyrelsen föreslå generösare

bestämmelser än de nuvarande för klasser av B-typ liksom att förstärkning får

förekomma vid klass av Bl-typ; på grund av lokalförhållanden torde det även

framdeles komma att finnas Bl-klasser med mer än 30 elever. Länsskolnämnden

i Västmanlands län har ett liknande förslag om bättre tillgodoseende av klasser

av B2-typ. Länsskolnämndema i Gotlands, Jämtlands och Norrbottens län föreslår

mera allmänt att förbättringar, motsvarande dem som kommer A-skolor till

del, även bör komma till stånd i fråga om klasser av B-typer. Länsstyrelsen i

Västerbottens län framhåller, att bygdeskolorna av B-formen alltjämt har en

stor betydelse inom länet med dess många spridda och jämförelsevis små bebyggelsegrupper.

Det är därför av vikt, att man avväger antalet elever i B-klassema

i jämförelse med A-klasserna så att relationen blir riktig med hänsyn till respektive

klassers arbetsuppgifter. Länsstyrelsen i Norrbottens län understryker, att

de avsedda lättnaderna beträffande antalet elever i klasserna även bör komma

de alltjämt i länet vanliga klasserna av B-typerna till del samt föreslår, att skolstadgans

bestämmelser rörande elevantalet i klasser av B-typerna bringas i överensstämmelse

med skolberedningens principiella uttalanden. Jämväl Svenska

landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet hävdar, att den sänkning

av elevantalet, som föreslås för Bl-klasserna, även bör komma övriga Bklasser

till del. TCO framhåller, att den svårare arbetssituation, som generellt

kan förutses, blir än mer accentuerad för B-skoloma, varför en sänkning av elevantalet

i dessa — utöver vad konsekvensändringar i och för sig skulle ge — synes

väl motiverad. Folkskollärarfederationen finner det högst anmärkningsvärt, att

de konsekvensändringar, som förutskickats för Bl-skolornas del, i stadgeförslaget

ej föreslagits beträffande övriga B-skolor. Föreningen hävdar med skärpa, att

också dessa klasstyper ges den pedagogiska hjälp, som minskat elevantal innebär,

samt anför vissa skäl för en sänkning av elevantalet utöver vad enbart konsekvensändringar

i och för sig skulle ge. Flera kommuner, t. ex. Björsäter, Boxholm,

Floda, Vreta Kloster och Åkerbo, reagerar mot att minskningen i delningstalen

ej berör skolor av B2-, B3- och b-typ.

Söderköpings stad framhåller, att bestämmelsen i 132 § i stadgeförslaget att

jämsides med a- eller A-klass får anordnas b- eller Bl-klass för att nedbringa

antalet klasser strider mot principen om sammanhållna klasser; stadgandet föreslås

utgå.

I fråga om antalet elever i tillva lsgrupp er i årskurserna 7

och 8 framhåller skolöverstyrelsen, att det synes mest praktiskt och klargörande,

att föreskriften om erforderligt elevantal för anordnande av tillvalsgrupp

knytes till det enskilda tillvalsämnet. Beträffande tillämpningen av grupp
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Majrts ‘proposition nr o\ år 1962

indelningsbestämmelserna främst i fråga om de på olika alternativkurser uppdelade

ämnena engelska och matematik finner överstyrelsen, att man av schematekniska

skäl ej bör alltför rigoröst hålla på att varje möjlighet till samläsning

skall tillvaratagas. Överstyrelsen föreslår en viss ändring av föreskrifterna om

samläsning.

Lantbruksstyrelsen framhåller, att skolberedningens förslag om att tillvalsgrupper

får upprättas, om minst fem elever anmält sig för gruppen i fråga, har

speciell betydelse för landsbygdens vidkommande. Det bör enligt styrelsen härigenom

bli möjligt för skolor inom de mera glesbefolkade kommunerna att ge

eleverna i klasserna 7 och 8 samma tillvalsmöjligheter som vid skolor i städer

och andra tätorter. Länsskolnämnden i Älvsborgs län hävdar, att tillvalsgrupp

på mindre orter i vissa fall skall få bildas även vid lägre elevantal än 5 för att

varje högstadium på landsbygden skall tillförsäkras tillvalsmöjligheter, som tål en

jämförelse med tätorternas högstadier. Enligt TCO och Folkskollärarfederationen

bör alternativkursgrupper i matematik i årskurserna 7 och 8 samt i engelska

i årskurs 7 jämte tillvalsgrupp, vari ingår svenska, matematik och/eller främmande

språk i årskurserna 7 och 8 inrättas för varje påbörjat 14-tal elever. Därigenom

skapas förutsättningar för att kunna genomföra undervisningen med

mindre behov av samläsning och minskade krav på parallelläggning av undervisningen

i flera klasser.

Beträffande elevantalet inom de olika linjerna i årskurs

9 föreslår skolöverstyrelsen en ändring av beredningens förslag i vad gäller reglerna

för upprättande av linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p. Överstyrelsen anför

härom följande.

Den nuvarande mycket stora administrativa skillnaden mellan 9y och övriga

linjer i årskurs 9 kan ytterligare utjämnas vid utformningen av § 133 stadgeförslaget.

Möjligheten att vid lägre elevantal än 8 anordna linje i samundervisning

med annan linje behöver sålunda icke begränsas till de teoretiskt betonade

linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s utan kan, i analogi med vad som nu gäller för

grenar av 9y (Fs 114 § a), gälla varje linje i årskurs 9, under förutsättning att

den för linjens anordnande erforderliga separata undervisningen sammanlagt

omfattar i medeltal högst 7 veckotimmar. Denna förutsättning kommer i första

hand att kunna uppfyllas vid samundervisning mellan två eller flera av nyssnämnda

fem linjer men kan även komma att uppfyllas vid annan samundervisning

mellan linjer i årskurs 9, t. ex. mellan 9mek och 9p. Om åter den för linjens

anordnande erforderliga separata undervisningen sammanlagt omfattar i medeltal

mer än 7 veckotimmar, bör linjen, i analogi med vad som nu gäller för gren

av 9y och i anslutning till vad i stadgeförslaget föreslås i fråga om 9p, 9mek, 9ha

och 9ht, få inrättas i samundervisning med annan linje vid ett elevantal av lägst

8. Det i stadgeförslaget i detta sammanhang angivna villkoret — »varjämte

fordras, att särskilda skäl föreligga och att länsskolnämnden lämnat sitt medgivande»

— bör dock uteslutas, då motsvarande restriktion ej gäller vid anordnande

av heltidskurs inom yrkesskolan. Mer restriktiva bestämmelser rörande

anordnande av en linje för obligatorisk grundutbildning inom grundskolan än

vad som gäller vid anordnandet av en motsvarande kurs vid den frivilliga ut
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bildningen inom yrkesskolan — oavsett om skolpliktiga elever där fullgör sin

skolplikt — vore principiellt betänklig och skulle på ett icke önskvärt sätt kunna

påverka skolplaneringen i en del kommuner.

Även i några andra yttranden påtalas den av överstyrelsen berörda försämringen

av möjligheterna att upprätta vissa av linjerna av arskurs 9. Länsskolnämnden

i Norrbottens län förmenar, att stadgeförslaget i 138 § andra stycket

innebär en klar försämring för kommuner med begränsat elevunderlag samt förordar

bestämt, att de nuvarande bestämmelserna i berörda hänseende för 9y

skall gälla även i fortsättningen. Svenska landskommunernas förbund och Svenska

stadsförbundet framhåller, att antalet linjeskiljande timmar kan åberopas

som argument för skillnaden mellan de erforderliga minimitalen elever inom de

båda grupperna av linjer i årskurs 9, vilken skillnad har sin motsvarighet redan

i nuvarande folkskolestadgas regler om försöksskolan. Däremot utgör det enligt

förbunden intet stöd för att nu skärpa dessa regler i en för de mera praktiskt

betonade utbildningslinjerna oförmånlig riktning. Länsskolnämnden i Västmanlands

län finner det skäligt att räkna med det genomsnittliga antalet elever på

samtliga linjer och medgiva färre än 12 elever på en linje, om motsvarande

ökning kan konstateras på någon eller några av de andra linjerna.

Yrkesutbildningens lärarförbund föreslår, att ny grupp i yrkesarbete skall få

upprättas redan vid lägst 13 elever i stället för föreslagna 17. Föreningen motiverar

det lägre delningstalet med att undervisningen till stor del är av individuell

karaktär. Utbildningen sker med hjälpmedel — maskiner, verktyg m. m. —

som fordrar en individuell handledning från lärarens sida. TCO understrjkei

undervisningens karaktär i laborativa ämnen och yrkesämnen samt förordar ett

lägre elevantal än 17 för att eleverna skall få fullt utbyte av undervisningen.

Skogsstyrelsen anser det synnerligen angeläget, att skogsundervisningen organiseras

så, att yrkesläraren vid övningar får arbeta med grupper omfattande

mindre än tolv elever.

I fråga om reglerna för gruppindelning i slöjd förekommer åtskilliga

önskemål om förbättringar i vad avser låg- och mellanstadierna, utöver den

av beredningen föreslagna, som i och för sig dock ses som en välkommen om

också inte tillräcklig förbättring. Uttalanden i denna riktning förekommer i stor

utsträckning i yttrandena från kommuner, länsskolnämnder och sådana organisationer

som har speciell anknytning till ämnet. Härvid framhålles bl. a., att de

flesta slöjdsalar är dimensionerade för 16 elever, att ett lågt elevantal är erforderligt

ur pedagogiska synpunkter och att praktiska och schematekniska svårigheter

— vilka förutses öka vid ett genomförande av skolberedningens förslag till högstadiekonstruktion

— redan nu ofta föranlett delning utöver vad gällande föreskrifter

förutsätter, vilket fått bekostas av kommunerna utan statsbidrag. Önskemålen

synes vanligen gå ut på att delningstalen skall pa berörda stadier vara

desamma som på högstadiet samt att gruppindelningen skall ske med klassen som

utgångspunkt och på så sätt att varje klass får bilda minst två slöjdgrupper.

Även skolöverstyrelsen önskar i denna fråga göra en avvikelse från skolbered
8

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 5/t

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningens förslag. Överstyrelsen anser, att beräkningen av antalet slöjdgrupper

skall grundas på elevantalet i klassen och inte som nu på elevantalet i berörda

årskurser vid skolan. De nuvarande bestämmelsernas restriktiva karaktär bereder

många kommuner betydande svårigheter — bland annat av schemateknisk

art. Det kan för övrigt knappast vara motiverat, framhåller överstyrelsen, att

reglerna för gruppindelningen i slöjd skall vara hårdare för låg- och mellanstadierna

än för högstadiet. Överstyrelsen förordar nu, att samma normer skall tilllämpas

för samtliga stadier. Genomförandet av överstyrelsens förslag kommer att

innebära en inte oväsentlig ökning av kostnaderna för slöjdundervisningen på

stadierna i fråga. Enligt gjorda approximativa beräkningar skulle överstyrelsens

förslag medföra en ökning av antalet slöjdlärartjänster med 300 och för

statsverkets del innebära en kostnadsökning med i runt tal 4,2 miljoner kr.

vid full utbyggnad av grundskolan på de berörda stadierna.

Skolberedningen

Specialundervisning

(SB kapitel 22)

Beredningen framhåller, att den inte kunnat ta upp frågorna angående specialundervisningen

till fylligare behandling men finner dem så viktiga, att den likväl

velat anföra vissa mer allmänna synpunkter på dem. På vissa punkter framlägges

också direkta förslag.

Utbyggnaden av specialundervisningen företer jämförelsevis stora olikheter

dels de olika länen emellan, dels mellan stad och landsbygd, vilket också statistiskt

belyses (SB s. 387—389). Anordnandet av specialundervisning

ingår emellertid som ett viktigt led i skolans strävanden att skapa betingelser

för en studiegång, avpassad efter den enskilde elevens förutsättningar

och behov. I överensstämmelse härmed föreslår beredningen, att i varje län

utbyggnaden av denna undervisning planlägges och samordnas genom länsskolnämndens

försorg. Speciella elevområden bör fastställas och dessa områdens tillgångar

och behov i olika, hithörande avseenden inventeras. Genom centraliseringsåtgärder

bör i åtskilliga fall elevunderlaget bli tillräckligt för anordnande

av differentierade specialklasser på högstadiet, medan på låg- och mellanstadierna

en utbyggnad av den s. k. särskilda specialundervisningen i stor utsträckning

bör kunna ge landsbygdens barn tillgång till experthjälp i hemskolan utan

att de får alltför betungande skolresor. Skolberedningen föreslår vidare, att vid

interkommunal samverkan för inrättande av specialklasser andelen av dessa

klasser inom värdkommunen bör få utökas över nu gällande gräns på 15%

(Fs 108 §). Vid oförutsett behov av specialundervisning bör denna få anordnas

med statsbidrag även för kortare tid än en termin. Detta skulle göra det möjligt

för kommun att t. ex. i en akut disciplinkris sätta in särskild specialundervisning

för barn med tillfälliga anpassningssvårigheter eller att, då t. ex. ett syn- eller

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962

hörselskadat barn mitt i en termin återvänder till skolan efter en längre tids

sjukhusvård, anordna särskild specialundervisning för detta barn jämsides med

annan undervisning. Beträffande hjälpklasselever med hörsel-, syn- eller talsvårigheter

föreligger redan nu möjlighet att ge specialhjälp av mer än ett slag.

Denna möjlighet bör enligt beredningens mening utvidgas till att gälla även

elever med andra komplicerade handikapp.

Vad organiserandet av specialundervisningen beträffar framhåller beredningen,

att ämneslärarsystemet inte tillåter den samordning av undervisningen i olika

ämnen och den omläggning av arbetsordningen, som kan krävas för att stimulera

elever med skolleda och begynnande vanart till produktivt arbete. För de störda

eller vanartshotade eleverna synes därför ett antal »klasslärarklasser» böra finnas

inrättade av typen läs- eller observationsklass. Elevantalet i dessa klasser bör

hållas lågt och deras tim- och kursplaner bör utformas så, att de underlättar

övergång till och från sådan klass. För att stimulera lärare att åtaga sig undervisning

i dylika klasser och förvärva lämplig vidareutbildning för uppgiften torde

vid beräkning av undervisningsskyldigheten i dessa klasser i anslutning till bestämmelserna

i nuvarande 198 och 199 §§ Fs läro-, övnings- och yrkesämnen

böra tillmätas samma värde.

I 101 § Fs anges bl. a. att elevantalet »vid läsårets början» är avgörande för

om klass skall få anordnas, om ej länsskolnämnden av särskilda skäl annat medgiver.

Paragrafen bör enligt beredningens mening ges en liberal tolkning, eftersom

nyintagning av elever i specialklasser bör ske successivt under höstterminen

och efter hand som arbetet i klassen stabiliserats. Beredningen, som inte föreslagit

någon ändring i nu gällande bestämmelser i fråga om elevantalet i specialklasser,

finner det dock rimligt, att gällande delningstal tillämpas med beaktande

av de variationer i förutsättningarna just i fråga om dessa klasser som kan förekomma.

Länsskolnämnden bör få bemyndigande medge viss reducering, främst

för specialklasser på lågstadiet, då skäl härtill föreligger.

Slutligen understrykes, att specialklasser inte bör isoleras från andra utan så

långt det är möjligt placeras i vanliga skolor tillsammans med andra klasser.

Frågan om överförande av elever till specialklasser av

olika slag diskuteras av beredningen mot bakgrunden av dess förslag på annan

plats (SB s. 255 ff., SI 9 §) om målsmännens och elevernas rätt till fritt val av

studieväg inom de delar av skolan där alternativa studievägar finns. Enligt beredningen

bör i de nya anvisningar för uttagning och placering av elever till

specialklasser som kommer att erfordras kraftigare än förut framhållas specialundervisningens

karaktär av förmanserbjudande och det bör understrykas, att

överförandet av elev till specialklass i princip bör bygga på målsmännens fria

medverkan. I vissa fall mastc emellertid malsmans rätt till fritt val av studieväg

för eleven få vika och skolans myndigheter både med hänsyn till den enskilde

eleven och till undervisningen i klassen i övrigt i sista hand ensidigt fa avgöra

om elev skall överföras till eller från specialklass. Uttagning av elev till specialklass

bör föregås av noggranna och allsidiga undersökningar liksom av överlägg
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

ningar med barnets målsman. Av uttagningshandlingarna bör framgå, om överförandet

till specialklass skett mot malsmans vilja och skälen för överförandet.

Målsman bör därjämte ges möjlighet att hos länsskolnämnd få omprövning av

den lokala skolledningens beslut.

Det vore inte oväntat om avgång i förtid från skolan bleve aktuell särskilt

ofta vad beträffar hjälpklasselever. Beredningen uttalar emellertid, att särskild

försiktighet bör iakttas med att låta hjälpklasselever sluta skolan före skolpliktstidens

slut. Tillstånd bör heller inte lämnas med mindre än att skolan först förvissar

sig om, att eleven från skolan kan gå direkt till annan skyddad eller för

honom lämplig miljö.

Vad beträffar rekrytering, utbildning och fortbildning av lärare för specialundervisning

patalar skolberedningen vissa behov1 och lämnar en del

principiella synpunkter, men erinrar om att dessa frågor för närvarande behandlas

av 1960 års lärarutbildningssakkunniga.

Även kursplan e- och undervisningsfrågor har något berörts

av beredningen. I årskurs 8 bör specialklasseleverna i likhet med övriga elever

erhålla obligatorisk praktisk yrkesorientering i tre veckor och i årskurs 9 bör

eleverna ges tillfälle att välja tillvalsämne. Skolberedningen föreslår vidare, att

skolöverstyrelsen bör erhålla i uppdrag att för andra specialklasser än hjälpklasser

— för vilka sistnämnda tim- och kursplaner redan finns utarbetade och

tills vidare kan behallas i stort sett oförändrade — utföra erforderliga läroplansarbeten

samt att utfärda desamma liksom till dem hörande anvisningar.

Bland de övriga frågor som beredningen behandlat kan här i första

hand framhållas behovet av information, särskilt angeläget för specialklasselevernas

och deras målsmäns del. En förutsättning för att eleverna skall kunna överföras

till specialklasser i samförstånd med målsmännen och under deras frivilliga

medverkan är, att såväl dessa som lärarna är väl informerade om specialundervisningens

mål och medel. Framför allt i årskurs 9 bör därvid linjen med avkortade

kurser, dvs. hjälpklassundervisningen, infogas som en alternativ linje

vid sidan av övriga högstadielinjer vid presentationen för målsmännen. För de

elever som har möjlighet därtill bör hel eller partiell övergång till annan praktiskt

betonad linje underlättas.

Slutligen framhåller skolberedningen, att efter hand som de olika formerna

för specialundervisning byggs ut, torde den centrala ledningen inom skolöverstyrelsens

undervisningsavdelning — för närvarande bestående enbart av en

konsulent för specialundervisningsfrågor — böra förstärkas med konsulenter för

undervisningens olika specialområden.

Kuratorsverksamhet för hjälpklasselevernas inplacering i yrkeslivet och viss

eftervård synes (SB s. 442) kräva särskilt beaktande i detta sammanhang. Ökade

insatser från skolans sida i samverkan med arbetsmarknadsverkets organ synes

särskilt beträffande hjälpklasselevers utplacering vara angelägna. Eftersom detta

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr o-4 är 1962

klientel numerärt är förhållandevis litet torde en speciell omvårdnad härvidlag

också utan alltför vidlyftiga eller kostnadskrävande anordningar kunna åstadkommas.

Vad skolberedningen anför och förordar i fråga om hjälpklasseleverna

har även avseende på elever i observationsklass.

Den utväg som hittills på vissa håll prövats att såsom kurator mot särskilt

arvode anlita lärare med erfarenhet av hjälpklassklientelet för att bistå elever i

avslutningsklasserna inför deras inträde i yrkeslivet och hålla viss fortsatt kontakt

med eleverna, torde även i fortsättningen vara tillämpbar. Andra och i vissa

hänseenden måhända bättre vägar torde dock böra prövas inom grundskolan.

I kommuner, där elevunderlaget och därmed också kontaktarbetet i samband

med yrkesvägledningen är så stort att anställande av flera än en yrkesvalslärare

kommer i fråga, synes det naturligt och lämpligt, menar beredningen, att sådana

uppgifter i vad gäller hjälpklasseleverna tilldelas en hjälpklasslärare på högstadiet,

som därvid får inräkna kontaktarbetet i sin undervisningsskyldighet

enligt gällande normer (Fs 197 § andra stycket, AktSÖ 1959: 28 s. 478).

Skolberedningen pekar också på möjligheten av att man på därtill avpassade

orter tillämpar en redan prövad anordning med lagarbete mellan en hjälpklasslärare

på högstadiet, yrkesvalsläraren, skolpsykologen och en representant för

ungdomsförmedlingen, vilka i samarbete med föräldrar och arbetsgivare har att

underlätta hjälpklasselevernas yrkesanpassning.

Yttranden

Skolberedningens förslag i fråga om specialundervisningen mottas i allmänhet

mycket positivt i yttrandena. Önskemål om ytterligare förbättringar i olika

avseenden på området förekommer dock, liksom ibland förslag om vidare utredning.

Allmänt betonas, inte minst från länsskolnämnder, lärarorganisationer

och läkarsammanslutningar, behovet av en utbyggnad av denna undervisningsform,

ofta med understrykande av vikten av att landsbygdens behov av

specialundervisning tillgodoses. Som ett exempel på uttalanden om specialundervisningens

betydelse inom skolan kan tas följande uttalande av SACO.

Specialklassorganisationen är en viktig del av undervisningsväsendet och

måste ses som en förutsättning för att ordnad undervisning av såväl specialklasselever

som övriga elever över huvud taget skall komma till stånd. Många

goda resultat har kunnat noteras inom t. ex. hjälpklassundervisningen. Skolans

alldeles unika möjlighet att förebygga grövre utvecklingsrubbningar måste helt

och fullt utnyttjas, något som kräver medverkan av skolans pedagogiska, psykologiska,

sociala och medicinska personal.

Vad skolberedningen anfört om ökade insatser från länsskolnämndernas sida

i fråga om specialundervisningen vinner allmänt gillande. HaUstahammars

köping finner dock, att skolberedningens förslag om att specialundervisningens

utbyggnad i varje län skall planläggas och samordnas genom länsskolnämndens

försorg är lämpligt endast beträffande vissa specialklasser på högstadiet och

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr o-k år 1962

sådana specialklasser på låg- och mellanstadierna, vilka ej lämpligen kan anordnas

lokalt. Skolmognads- och hjälpklasser kan och bör i regel ordnas på det

lokala planet. Skolskjutsar, som torde bli erforderliga vid centralisering och vid

interkommunalt samarbete, bör undvikas på de lägre stadierna, framhålles det

vidare; detta gäller generellt för alla elever och i synnerhet för sådana, som

har ett handikapp av ett eller annat slag.

Vad gäller de olika åtgärder beredningen föreslagit för att möjliggöra ett

ökat utnyttjande av specialundervisningen har särskilt det

föreslagna överskridandet vid interkommunal samverkan av den s. k. 15-procentregeln

framhållits som en nödvändig åtgärd, dock inte bara vid sådan samverkan

utan även i andra fall. Flera remissinstanser föreslår, att 15-procentregeln

avskaffas och att istället det verkliga behovet lägges till grund för bestämmandet

av antalet specialklasser. För en sådan ändring uttalar sig bl. a. Statstjänstemännens

riksförbund, SACO, TCO, Sveriges textillärares riksförening,

Federationen Sveriges allmänna folks kollär ar förening, Svenska förbundet för

specialundervisning, Hörselpedagogernas förening och länsskolnämnden i Kopparbergs

län. Förbundet för specialundervisning anser, att procenttalet 15 bör

ses endast som ett ungefärligt rikttal för riket. Federationen belyser närmare

det utrymme för en utbyggnad som kan finnas inom den gällande procentregeln.

För närvarande gäller enligt folkskolestadgan att antalet specialklasser i kommunen

bör utgöra högst 15 procent av antalet normalklasser. Då alltjämt ett

stort antal elever i kommunen kan gå i icke-obligatoriska skolor, fastställs således

icke alltid specialklassprocenten på kommunens hela elevunderlag. Särskilt

torde detta gälla städer och tätorter. Antalet elever i hjälpklass utgjorde 1959

2,63 procent av det totala antalet elever i den obligatoriska skolan. Skulle hela

antalet elever som åtnjuter specialundervisning räknas, torde detta antal utgöra

4—4,5 procent av samma totalantal. Specialklassprocenten hänför sig emellertid

icke till totalantalet elever utan till totalantalet klasser i den obligatoriska

skolan. Specialklassprocenten för hela riket torde 1959 ha utgjort 7,5—8 procent.

Man skulle härav kunna dra den slutsatsen att den fastställda specialklassprocenten

generellt medger en betydande utbyggnad av specialundervisningen. Då

hälften av rikets kommuner icke har egna specialklasser, är det följaktligen tätorterna,

som svarar för att specialklassprocenten uppnår den angivna nivån.

I tätorterna förhåller det sig faktiskt så, att ramen för anordnande av specialundervisning

är tämligen snäv och icke alltid motsvarar föreliggande behov.

Skolöverstyrelsen framhåller i detta sammanhang, att överstyrelsen övervägt

att föreslå avskaffande av 15-procentregeln, eftersom detta procenttal i vissa

fall visat sig otillräckligt i kommuner, som önskat en väl differentierad specialundervisning.

Överstyrelsen anser dock, att behovet av specialAhmer kan tillgodoses

inom ramen för de 15 procenten. Därutöver bör enligt överstyrelsen

anordnande av särskild specialundervisning bl. a. i klinikmässiga former medgivas.

Svenska skolläkarföreningen, som med intresse tagit del av beredningens

förslag till en uppmjukning av 15-procentregeln för inrättande av specialklasser,

anser, att dessa förslag ej kommer att vara tillräckliga för att åvägabringa en

rimlig lösning av detta för skolans liv mycket viktiga problem.

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Inrättandet av specialklasser i större grad än hittills måste enligt beredningen

bli möjligt i den nya skolan. I elevvårdens intresse anser skolläkarföreningen

detta vara av allra största vikt. Som det nu är går många elever, särskilt i de

större städerna, och väntar på plats i sådana klasser på grund av den strikta

tillämpningen av 15-procentregeln för inrättande av specialklasser. Psykologiskpedagogisk

liksom medicinsk utredning av fallen har ändock bekräftat behovet.

De mest dramatiska konsekvenserna uppstår beträffande elever som ej kan

beredas plats i observationsklasser, eftersom deras nervösa rubbningar skapar

svåra disciplinproblem i normalklassema. Inte heller skolmognadsklasser kan

inrättas i erforderlig utsträckning. Därvid får man även beakta den omständigheten,

att omogna barn ej bör resa alltför lång väg från hemmet för att komma

till någon sådan klass.

Sveriges skoldirektörsförening påpekar, att 15-procentregeln i många kommuner

visat sig vara en alltför snäv gräns för att behovet av specialklasser

skall kunna tillgodoses, sedan det fastställts, att även skolmognadsklasserna

skall inräknas bland specialklasserna. Liknande synpunkter framföres av

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet, som framhåller,

att starka skäl föreligger för att antingen höja den angivna kvotgränsen

eller undanta skolmognadsklasserna vid bestämmandet av specialklassemas

antal; för vissa kommuner har 15-procentregeln visat sig omöjliggöra inrättandet

av skolmognadsklasser i önskvärd omfattning. Samma synpunkter framföres

även från Uppsala stad. Enligt länsskolnämndens i Södermanland mening bör

sådan specialundervisning, som av lärare meddelas åt enskilda elever från olika

specialklasser, ej inräknas i det antal klasser, som kommun har rätt att oiganisera.

Eskilstuna stad hävdar, att befintliga kliniker (läs- och talfelskliniker) ej

bör inräknas i andelen specialklasser, varjämte man vänder sig mot huvudregeln,

att antalet specialklasser bör utgöra högst 15 procent av antalet normalklasser

och föreslår, att andelen specialklasser bör räknas i procent av hela antalet

klasser i en kommun. Det anses dock kunna övervägas om ej hela principen

om en viss procent specialklasser kunde slopas. Södertälje stad finner, att v id

beräknandet av antalet specialklasser, i synnerhet hjälpklasser, borde årskursen

ligga som grund.

Malmö stad framför den tanken att särskilda procenttal borde fastställas

för hjälpklasser och för övriga specialklasser. Den mest homogena och oftast

förekommande specialklassen är hjälpklassen. De övriga kräver i regel ett ganska

stort upptagningsområde, varvid de större kommunerna ofta far tjäna som

centraler. Nu gällande 15-proccntregel kan därför bli ogynnsam för dessa kommuner.

Tänkbart vore, att man fastställde en viss procent för hjälpklasser och

en annan för övriga specialklasser.

För att förverkliga en ytterligare utbyggnad av specialundervisningen föreslår

länsskolnämnden i Kopparbergs län, att föreskriften om anordnande av sådan

i 137 § i förslaget till skolstadga får en mera bestämd formulering genom att

uttrycket »där så kan ske» uteslutes. Samma sak föreslås av Hörselpedagogemas

förening. En ändring av denna paragraf förordas även av Svenska yrkesskol
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232 Kungl. Majits proposition nr 5-4 år 1962

föreningen, som under åberopande av erfarenheter inom yrkesskolan av detta

elevklientel, anser, att uttrycket »bör, där så kan ske» skall utbytas mot »skall,

där så kan ske».

Svenska förbundet för specialundervisning samt städerna Stockholm, Göteborg

och JJmeå anser, att beredningens förslag om en liberal tolkning av föreskriften

(130 § förslaget till skolstadga) rörande elevantalet vid läsårets början såsom

avgörande för antalet specialklasser, bör komma till uttryck i stadgan. Denna

uppfattning delas av Sveriges skoldirektörsförening, som anser att i annat fall

nuvarande föreskrift om elevantalet vid läsårets början bör utgå ur stadgan.

I en del yttranden går man närmare in på de olika formerna för och

arterna av specialundervisning. Länsskolnämnden i Hallands

län finner det önskvärt, att samtliga hjälpklassmässiga elever även på låg- och

mellanstadierna kan hänvisas till hjälpArhmer och att den särskilda hjälpundervisningen

endast skall fa förekomma i undantagsfall. Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund ser däremot i special klasserna en form av i och för sig

inte önskvärd differentiering och anser att man i första hand bör tillgripa

den extra undervisning vid sidan av undervisningen i normalklass som den särskilda

specialundervisningen innebär. I viss mån likartade uttalanden till förmån

för den särskilda specialundervisningen, men med delvis andra utgångspunkter,

återfinnes i andra yttranden, som redovisas i det följande.

Förslaget om att barn jämsides med placering i hjälpklass bör kunna erhålla

särskild specialundervisning i vidgad omfattning tillstyrkes av flera remissinstanser

bl. a. skolöverstyrelsen och Svenska förbundet för specialundervisning.

Enligt förbundet bör sådan hjälp kunna beredas elev efter länsskolnämndens

prövning och ej såsom föreslås efter prövning av skolöverstyrelsen. Av samma

uppfattning är länsskolnämnden i Västmanlands län.

Svenska skolläkarföreningen understryker, liksom några andra instanser,

starkt vikten av att specialklassema i största möjliga utsträckning bibehålls

på högstadiet och att de i görligaste mån får ha kvar klasslärarsystemet i denna

undervisningsform.

Beredningens förslag om »klasslärarklasser» av typen modifierad läs- eller

observat ionsklass för störda eller vanartshotade barn på högstadiet tillstyrkes

av bl. a. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening och Svenska förbundet

för specialundervisning. En skeptisk hållning till förslaget om de berörda

klasslärarklasserna redovisar länsskolnämnden i Kristianstads län, som

anser, att placering ute i näringslivet under skolans kontroll skulle ge bättre

resultat med detta elevklientel än som är möjligt att uppnå i någon tvp av

observationsklass. Skolöverstyrelsen framhåller i samband med frågan om klasslärarklasser

på högstadiet, att enligt överstyrelsens mening måste för hjälpklasselevema,

som under sin skoltid läser avkortade kurser i samtliga teoretiska

ämnen, under alla förhållanden anordnas en särskild studieväg på högstadiet

med speciella tim- och kursplaner. I övrigt finner överstyrelsen det önskvärt,

att specialklassernas elever i den utsträckning det är möjligt överföres

s. 233 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962 233

till vanlig klass på högstadiet i varje fall i årskurs 9. De specialklasselever, som

ej kan följa högstadieundervisningen i vanliga klasser, bör beredas tillfälle att

fortsätta i specialklass även på högstadiet. Stadgeförslagets medgivande i 138 §

om B-typ i specialklass på högstadier möjliggör en sådan anordning. Överstyrelsen

utgår från att överstyrelsen bemyndigas föreskriva de ändringar i gällande

bestämmelser om lärares kompetens m. in., som erfordras för att genomföra

beredningens förslag om ett modifierat ämneslärarsystem inom vissa specialklassers

högstadier. När det gäller hjälpklasserna, bör som hittills klasslärarsystem

tillämpas, och hjälpklasslärare med särskild vidareutbildning bör tjänstgöra på

detta stadium. Det synes överstyrelsen angeläget, att som beredningen föreslagit

»klasslärarklasser» också kan finnas för observationsklasselevema på

högstadiet. Eu vidareutbildning motsvarande den, som ges hjälpklasslärare för

Ao 19-tjänst, bör ges åt observationsklasslärarna.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Bromma finner, att i disciplinhänseende

svåra elever och elever med olämplig uppväxtmiljö bör beredas en bättre

och lugnare omgivning; det vore högst angeläget att internat upprättades, helst

dock inte i storstäderna. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad rekommenderar

i sin tur för vissa elever någon typ av mindre normalklass.

Det finns en del barn, som inte rimligen bör hänföras till någon typ a,v gängse

specialklasser men som på grund av olika omständigheter inte kan följa undervisningen

i en ordinär normalklass utan reagerar med passivitet eller andra

psykiska rubbningar och anpassningsbesvär av skilda slag genom den press som

de — även med en aldrig sa förstående lärare -—- känner sig utsatta för, da de

jämför sig med sina kamrater. Det kan gälla normalbegåvade barn med en speciellt

långsam och kanske pedantiskt noggrann arbetstakt eller med andra subvalida

eller supersolida drag och det kan också gälla t. ex. sådana barn som

inte kan betraktas som hjälpklassmässiga men som utgör gränsfall. Erfarenheten

har visat, att sådana barn ej sällan placeras i hjälpklasser, trots att de val skulle

kunnat tillgodogöra sig normalskolans kurser i en mindre klassavdelnmg och

under för deras situation bättre avpassade arbetsförhållanden. Kollegiet anser

därför att elever som för sin psykiska hälsa och allmänna anpassning är i påtagligt

behov av undervisning i normalklasser med ett mindre barnantal skall kunna

erhålla sådan. Sådana klasser skulle också vara till stor hjälp, t. ex. i samband

med överflyttningar från specialklasser till normalklass eller för kroppsligt svaga

elever i kommun, där förutsättningar för inrättande av hälsoklasser eller andra

mindre vanliga specialklasser saknas och barnets svårigheter inte är av sådan

svårighetsgrad, att cn placering inom annat skoldistrikt synes påkallad.

LänssIcolnämnden i Västmanlands län är inne på tankegångar som aktualiserar

gränsdragningen mellan särskild specialundervisning och vad som närmast

kan kallas stödundervisning. Nämnden anser, att möjligheterna till särskild

specialundervisning av olika slag måste ökas i långt större utsträckning än

vad som framgår av 138 § i förslaget till skolstadga, där liksom i gällande bestämmelser

de vanligen förekommande arterna av specialundervisning särskilt

uppräknas. Som stöd härför anför nämnden följande.

8# — Bihan g till riksdagens protokoll 196H. 1 sand. Nr 5 It

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Behovet av en utbyggd undervisning i den s. k. läsklinikens organisatoriska

form men med stödåtgärderna även omfattande ämnen såsom matematik eller

vissa andra färdighetsämnen är ovedersägligt. Frågan om specialklassundervisning

och särskild specialundervisning har i vissa stycken hittills ansetts ha relevans

endast för smärre grupper av elever, vars förmenta specifika karaktär och

avgränsning från andra elevgrupper undanskymt det förhållandet, att specialundervisningens

och skolsvårigheternas problematik även måste analyseras med

klart beaktande av skolframgångens kontinuerliga variation och de betydande

intraindividuella differenser, som där kan föreligga. Länsskolnämnden önskar

en generösare skrivning beträffande den särskilda specialundervisningen.

Nämnden ifrågasätter också nödvändigheten av att kommunernas framställningar

rörande specialundervisning i andra former och för elever av annat slag

än de särskilt i stadgan angivna (§ 138 tredje stycket) underställes skolöverstyrelsen.

Enligt nämnden borde medgivanden — åtminstone i de fall framställningarna

endast avser ett begränsat antal veckotimmar — kunna lämnas

av länsskolnämnderna.

Liknande synpunkter om möjligheter att smidigare kunna för olika ändamål

anordna särskild specialundervisning framföres också i andra yttranden. Från

‘S. 1 CO, jolkskollärarjederationen och länsskolnämnden i Blekinge län anges speciellt

räknekliniker respektive från nämndens sida särskild specialundervisning

för genomsnittsbegåvade barn med räknesvårigheter. Sådana barn anges av

nämnden utgöra 0,5 procent av samtliga skolbarn. I syfte att bereda stödundervisning

åt ett mellanskikt av elever, vilket anses vara av icke föraktlig storlek,

förordar kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm, att utbyggnaden av specialundervisningen

inte så ensidigt lägges på special/L-Za-sser.

Länsskolnämnden i Västerbottens län påpekar, att beredningen ej nämnt

något om de speciella svårigheter som sammanhänger med undervisningen av

rörelsehämmade elever. Nämnden anför härom följande.

Ehuru dessa barn ofta är normalbegåvade och med hänsyn till intellektuell

status bör placeras i normalklass medför deras fysiska defekter ibland att det

kan vara svårt för dem att tillgodogöra sig undervisningen i normalklass. Öppnades

möjligheter för att anordna specialundervisning för normalbegåvade, men

rörelsehämmade barn skulle deras möjligheter att få en god start väsentligt förbättras.

Behandlingen av elever med taldefekter uppehåller sig länsskolnämnden i

Södermanlands län särskilt vid och föreslår att statsbidrag skall kunna utgå

för en särskild tjänst för ändamålet.

Länsskolnämnden har en rik erfarenhet av de mindre kommunernas svårigheter

att anordna en kvalificerad behandling av sådana elever, som uppvisar

utpräglade taldefekter sasom stamning, nasalering, förhöjt tonläge m. m. Dessa

elever kan ej hänföras till gruppen elever med läs- och skrivsvårigheter, för vilka

särskild specialundervisning kan anordnas under visst antal veckotimmar. Nämnden

finner det synnerligen angeläget, att taldefekta elever får en för dem lämplig

behandling. En tillfredsställande lösning av denna fråga skulle kunna åstadkommas,

om en särskild statsbidragsberättigad tjänst finge inrättas, vars inne
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 5\ år 1962

havare skulle ha till enda uppgift att meddela dylik talfelsbehandling. Tjänsten

skulle kunna administreras antingen av länsskolnämnden eller av någon kommun,

som bleve huvudman för tjänstinnehavaren.

I samband med dessa synpunkter om taldefekter kan vidare nämnas att skolöverstyrelsen

föreslår, att ordet »talklass» skall utgå i stadgan, då överstyrelsen

anser att elever med talfel bör tillhöra vanliga klasser men erhålla särskild

specialundervisning för avhjälpande av sitt talfel. Österåkers kommun beklagar,

att skolberedningen inte kommit med förslag till utvidgad specialundervisning

för elever med läs- och skrivsvårigheter. Enligt erfarenheter, gjorda inom

kommunen, är antalet elever med läs- och skrivsvårigheter sannolikt så många,

att det vid varje större skola borde inrättas en särskild läsklinik. Att sända

normalbegåvade elever till läsklasser, där de måste ges B-undervisning tillsammans

med elever tillhörande andra årskurser, synes vara av mycket mindre

värde än att erbjuda elever ur alla årskurser, även högstadiet, möjlighet till

individuell hjälp med sina speciella svårigheter utan att behöva lämna den vanliga

klassgemenskapen.

Hörselpedagogernas förening framlägger en rad förslag för att förbättra de

hörselskadade barnens situation, avseende bl. a. obligatoriska hörselundersökningar

med audiometer, tal- och sprakträning för hörselskadade barn i åldern

6—7 år i förskola eller i annan form, en sänkning av elevantalet i hörselklasser,

stödundervisning i vissa kunskapsämnen, klasslärarsystem även på högstadiet,

utnyttjande av korrespondensundervisning på högstadiet under klasslärarens

ledning samt åtgärder för yrkesvägledning m. m. för detta elevklientel.

I anslutning till skolberedningens uttalanden om att specialklasser inte böi

isoleras från andra klasser utan så långt det är möjligt placeras i vanliga skolor

tillsammans med andra klasser framhåller länsskolnämnden i Värmlands län

och Folkskollärarfederationen, att undantag från denna princip kan behöva

göras för observationsklasser. I sammanhanget förordar vidare länsskolnämnden

i Hallands län samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund, att specialklasserna

inte särskilt utpekas, exempelvis genom särskild markering på

klassrumsdörren. Enligt förbundet bör dessa klasser registreras med vanliga

siffer- och bokstavsbeteckningar. Även kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping

önskar få bort beteckningen hjälpklass.

Frågor om antalet elever i klasser och grupper vid specialundervisning

berörs av skolöverstyrelsen, som i fråga om bl. a. vissa regler om

gruppindelning föreslår följande ändringar i beredningens förslag till skolstadga.

Överstyrelsen föreslår, att bland specialklasser i 138 § även anges CP-klasscr,

varvid antal elever för inrättande av klass och gruppindelning i vissa ovningsämnen

bör överensstämma med vad som i 138—140 §§ angives för observationsklasser.

Tillägg bör dessutom göras till dessa paragrafer av innebörd, att

skolöverstyrelsen, då medgivande ges om specialklasscr för elever »av annat

slag», i dessa fall må föreskriva elevantal och gruppindelning inom de gränser,

som angives i 139 och 140 §§. Därjämte bör 244 § angående bl. a. lärares tjänstgöring

i specialklass erhålla följdkomplcttering. Vidare bör enligt överstyrelsen

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5J+ år 1962

fogas till 141 § ett mom. f) av följande innebörd: om specialklasselever gruppundervisas

tillsammans med elever i vanlig klass i något av de ämnen, vari

gruppindelning förekommer jämlikt 135 § d) och f) och enligt 136 § (laborationer

i biologi, fysik och kemi; yrkesarbete; slöjd på låg- och mellanstadierna),

och om därvid specialklasseleverna utgör minst en fjärdedel av gruppen, må

lör denna grupp efter medgivande av länsskolnämnden tillämpas de förmånligare

delningstalen för specialundervisning i 140 § och 141 § b). Slutligen föreslår överstyrelsen

med hänsyn till behovet av mycket individuell handledning vid slöjdundervisningen

i synklasser och hörselklasser, att eleverna i dessa klasser skall

gruppmdelas i slöjd pa samma sätt som i observationsklasseroa.

Även i ganska många andra yttranden förekommer yrkanden och förslag om

förmånligare regler beträffande elevantal i klasser och grupper vid specialundervisningen.

Förslagen varierar men sammanfaller ibland med de förslag

som nyss ledovisats från skolöverstyrelsen. Förslag om förbättringar av här

avsett slag förekommer i yttrandena från några länsskolnämnder, TCO, Folkskollärarfederationen,

Svenska förbundet för specialundervisning, Sveriges

textillärares riksförbund, Slöjdlärarnas riksförening samt ett antal städer och

andra kommuner bland vilka kan nämnas Södertälje, Umeå, Hallstahammar,

Jarfälla och Vreta kloster. Skolöverstyrelsens nyssnämnda förslag om CP-klasser

återkommer även i yttrandena från Göteborg och Malmö.

En positiv inställning till beredningens förslag om att hänvisning av

elev till specialklass skall kunna ske även mot målsmans vilja redovisas

av skolöverstyrelsen, länsskolnämndema i Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,

Skaraborgs och Värmlands län, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarföibund,

TCO, Federationen Sveriges allmänna follcskollärarförening, Svenska

förbundet för specialundervisning, Sveriges skoldirektör sförening, Sveriges bampsykiatrislca

förening, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund samt vissa

kommuner, däribland Stockholms stad; i atskilhga yttranden görs ej något uttalande

i frågan. Flera av nämnda instanser betonar dock vikten av så långt

möjligt frivillig medverkan från föräldrarnas sida samt av att beslut i hänvisningsfrågor

föregås av noggrann prövning. Sålunda föreslår skolöverstyrelsen

och Sveriges barnpsykiatriska förening, att sådan hänvisning skall föregås av

medicinsk och psykologisk utredning samt att föreskrift härom intages i skolstadgans

137 §. Vikten av att beslut om hänvisning till specialklass föregås av

medicinsk och psykologisk undersökning betonas även av länsskolnämndema

i Kopparbergs och Värmlands län. Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund

påpekar, att forskning på området som grund för rätt placering alltjämt

är nödvändig. Länsskolnämnden i Malmöhus län understryker vikten av

att lärarutbildningsanstalterna informerar lärarna om ifrågavarande problem.

I detta sammanhang framhåller Sveriges skoldirektörsförbund, att mot det ökade

ansvar, som skolan ställs inför vid uttagning och placering av elever till specialundervisning,

ovillkorligen måste svara ökade skolpsykologiska resurser, så att

placeringen kan ske pa grundval av sa noggranna och allsidiga undersökningar

som möjligt. Göteborgs stad förutsätter, att vägledande och stödjande anvis
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. May.ts proposition nr 5-4 år 1962

ningar ges åt de avgörande myndigheterna. Norrköpings stad finner det nödvändigt,

att skolan får ifrågavarande rätt, men finner att uttrycket »vederbörande

skolledare» är olämpligt och att beslutanderätten borde läggas på en person,

skolchef, annan skolledare eller skolpsykolog, såsom delegat för skolstyrelsen

eller i tjänsten på uppdrag av densamma. Skaftö kommun anser, att skolstyrelsen

skall ha att besluta i frågan efter yttrande av skolledare, skolpsykolog,

målsman och klassföreståndare.

Beredningens förslag i fråga om målsmans besvärsrätt över hänvisningsbeslut

tillstyrks av de remissinstanser som berört frågan, däribland Målsmännens riksförbund,

som med detta uttalande också får anses ha accepterat att överföring

till specialundervisning skall kunna ske mot målsmans vilja.

Direkt avvisande till beredningens förslag i denna del ställer sig socialstyrelsen,

som föreslår, att bestämmelsen om hänvisning av elev till specialundervisning

i 9 § andra stycket av förslaget till skollag skall utgå. Styrelsen framhåller

som skäl härför att ett beslut rörande överförande av elev till undervisning

i hjälpklass eller observation sklass är ett grannlaga och för eleven och hans

föräldrar betydelsefullt avgörande och att det, såvitt styrelsen kunnat finna,

icke ännu visats, att behov föreligger av en tvångsbestämmelse på ifrågavarande

område. I anslutning härtill varnar socialstyrelsen för ett sammanförande av

barn med psykiska besvär i särskilda klasser. Enligt styrelsen bör erforderlig

expertis inkopplas på varje sådant fall och fallen bör alltså bli föremål för utredning

ur såväl social som barnpsykiatrisk och psykologisk synpunkt. Österåkers

kommun beklagar, att skolberedningen ansett det nödvändigt att bryta mot

principen om fritt val av studieväg. De fall, då föräldrar mot lärarnas bestämda

inrådan insisterar på att deras barn skall gå i normalklass, är enligt skolstyrelsens

mening inte tillräckligt många för att motivera ett rent tvångsmässigt

förfarande. Enköpings stad finner visserligen beredningens ståndpunkt riktig

och realistisk men anser dock, att avsteget från principen om elevernas fria

tillval i någon mån rycker undan grunden för ställningstagandet till de sammanhållna

klasserna, eftersom det inte finns någon klar gräns mellan de elever,

som hänvisas till hjälpklass, och de elever, som går i normalklass, och eftersom

praxis i fråga om dylik hänvisning torde växla inte endast mellan olika skolor

utan även mellan olika klasser. I yttrandet från Södertälje stad uppfattas förhållandet

så att, för att förslaget om sammanhållna klasser skall vara praktiskt

genomförbart, beredningen tvingats till att frångå regeln om elevernas fria

val. Från stadens sida säger man sig ha full förståelse för detta, men anför,

att man givetvis får se till att specialklassprocenten icke blir så stor, att systemet

kommer att fungera som en ersättning för det s. k. »utkuggningssystem»,

som funnits i vissa skolformer.

Några remissinstanser, däribland ett par länsslcolnämnder och Volkskollärarfederationen,

framhåller i likhet med beredningen, att särskild försiktighet bör

iakttagas med att låta hjälpklasselever sluta skolan före skolpliktstidens

slut. Såsom närmare redovisas i samband med den allmänna frågan om skol
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

pliktstidens utsträckning till nio år, har bl. a. vissa läkarsammanslutningar

önskemål om generösa tillämpningsföreskrifter, som möjliggör avgång i förtid.

Sveriges bampsyleiatriska förening anför härvid bl. a. att de hittillsvarande

erfarenheterna från de distrikt i Stockholm, där nioårig enhetsskola införts, är

att problemen med företrädesvis förutvarande specialklasselever är betydande.

I detta sammanhang bör också erinras om de uttalanden, som i anslutning till

andra frågor rörande specialundervisningen görs om möjligheten att låta hjälpklasselever

fullgöra sitt sista skolpliktsår på lämplig arbetsplats under skolmyndigheternas

överinseende.

I anslutning till beredningens uttalanden om det fortsatta arbetet med bl. a.

tim- och kursplaner för specialundervisningen föreslår skolöverstyrelsen,

att överstyrelsen bemyndigas att utfärda förebilder till läroplan för specialklasserna,

varvid beredningens förslag rörande kursplaner och undervisningsformer

avses vara i huvudsak vägledande. Normgivande för detta arbete bör

enligt överstyrelsens mening även vara den erfarenhet, som gjorts vid användandet

av nu gällande timplaner för specialklasser respektive förebilder till sådana

timplaner, utfärdade av överstyrelsen, nämligen att en jämkning av timtalet

i specialklassernas timplaner i riktning mot större överensstämmelse med de för

vanliga klasser gällande är önskvärd särskilt i timplanerna för mellanstadiets

sista årskurs och för högstadiet, bl. a. för att möjliggöra smidig övergång från

specialklass till vanlig klass, när sådan övergång befinnes lämplig. Dock förutsätter

överstyrelsen, att i dessa timplaner skall kunna beaktas exempelvis angelägenheten

av minskade väntetider för sådana specialklassbarn, som är beroende

av skolskjutsar, t. ex. genom avkortning av lästiden.

Mot de allmänna riktlinjer som beredningen angett för ifrågavarande arbete

har ej heller Federationen Sveriges allmänna folkslcollärarförening något att invända.

Länsskolnämnden i Västerbottens län framhåller vikten av att tim- och

kursplaner snarast fastställes för samtliga årskurser i den nioåriga skolan, särskilt

i observationsklass, eftersom dessa klasser blir allt vanligare i kommunerna.

För att återgång till vanlig klass skall kunna möjliggöras betonar nämnden,

liksom ett par andra remissinstanser, vikten av att tim- och kursplaner i vanliga

klasser och specialklasser så nära som möjligt ansluter sig till varandra. Järfälla

kommun efterlyser förslag till stödåtgärder i samband med hjälpklasselevs återflyttning

till normalklass. Göteborgs stad anser det nödvändigt att öka timtalet

för andra specialklasser än hjälpklasser, eftersom de förra principiellt skall

följa kurser för vanliga klasser och eleverna i specialklasser ofta arbetar långsamt.

Det vore vidare felaktigt, att betrakta hjälpklasseleverna som en onyanserad

grupp. Även dessa relativt fåtaliga elever borde erbjudas vissa valmöjligheter

under högstadiets gång. I de fall en mera boklig utbildning önskades

av eleverna borde självfallet en sådan kunna stå till buds. För dessa sent

mognande elever syntes det angeläget med möjligheter till förlängd frivillig

skolgång. Utredning om dessa frågor borde snarast komma till stånd. Södertälje

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

stad önskar utredning angående tim- och kursplaner ej endast för hjälpklassernas

högstadium utan även för låg- och mellanstadiet.

Länsskolnämnden i Stockholms län anser, att ämnet engelska ej bör upptagas

i timplanen på hjälpklassernas mellanstadium. Enligt nämnden har hittills

vunnen erfarenhet av sådan undervisning inom länet varit helt negativ. I övrigt

ställer sig emellertid remissinstanserna, i den mån frågan särskilt berörs, mycket

positiva till beredningens förslag i vad avser såväl engelska på mellanstadiet

som i högre årskurser. I t. ex. yttrandet från Malmö stad nämnes särskilt, att

tillfredsställande resultat nåtts vid undervisning i engelska i hjälpklass. Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening förutsätter, att undervisningen

i engelska strängt rättas efter ifrågavarande elevers möjligheter att tillgodogöra

sig undervisningen.

En viss förstärkt ställning på timplanen för ämnena svenska och matematik

förordas för hjälpklassernas del av kollegiet vid statens försöksskola i Linköping.

Folkskollärarfederationen önskar en förstärkning av dessa ämnen genom förbättrade

möjligheter till uppdelning av elever i mindre grupper. Beredningens synpunkter

på växlingsperioderna i hjälpklass för praktisk och teoretisk undervisning

delas vidare av federationen.

Flera remissinstanser betonar vikten av den praktiska yrkesorienteringen för

hjälpklasseleverna. Arbetsmarknadsstyrelsen, som finner det självklart att den

praktiska yrkesorienteringen i grundskolan bör förläggas till årskurs 8, anser

att det i vissa fall kan bli motiverat även med en fortsättning i årskurs 9. Styrelsen

föreslår, att i samband med den definitiva utformningen av specialundervisningen

hänsyn tas till behovet att utvidga den praktiska yrkesorienteringen.

För styrelsen förefaller det väsentligt, att alla åtgärder vidtas för att underlätta

övergången till arbetslivet för elever med intellektuella eller andra arbetshinder.

Styrelsen stryker särskilt under beredningens uttalande om att for hjälpklassernas

del kan finnas skäl att utöka tiden för praktisk yrkesorientering utöver

i övrigt föreslagna tre veckor i årskurs 8, detta enligt styrelsen oberoende av

om sådan kommer till stand även i arskurs 9.

Behovet av ökad praktisk yrkesorientering understrykes också av TCO, som

påpekar, att dessa elever mer än andra torde vara i behov av grundlig orientering

om yrkeslivets möjligheter. Federationen Sveriges allmänna folks kollärarförening

föreslår att hjälpklasseleverna i årskurs 8 beredes tillfälle till fyra

veckors praktisk yrkesorientering. Svenska förbundet för specialundervisning

anser, att denna orientering i specialklass av årskurs 8 bör kunna utsträckas

till 36 dagar samt att i årskurs 9, i likhet med vad som nu gäller inom försöksskolan,

möjlighet bör ges för de elever som får den förberedande yrkesutbildningen

helt förlagd till skolan, att deltaga i två ä tre veckors kompletterande

yrkespraktik på arbetsplatser inom yrkesområdet.

Kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm anser, att frågorna om lijälpklasselevernas

yrkespraktik bör bli föremål för eu grundligare utredning. Ilärvid

borde enligt kollegiet bl. a. övervägas huruvida elever från specialklass, som

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. May.ts ''proposition nr 54 år 1962

'' isar utpräglad motvilja mot teoretiska studier men god anpassning i yrkespraktiken,

skulle kunna ges tillfälle att tillbringa sitt sista skolpliktsår på

lämplig arbetsplats under skolmyndigheternas överinseende.

Arbetsmarknadsstyrelsen uttalar med sikte på utformningen av nionde årskursen

for hjalpklasselevema, att styrelsen anser det vara av synnerlig vikt, att

då läroplaner för specialundervisningen utarbetas, hänsyn särskilt tas till hjälpklasselevemas

otillräckliga utbildningsmöjligheter. Det är nödvändigt att planera

den förberedande utbildning, som ges inom skolans ram, så, att dessa

elevers val av yrke eller sysselsättning kan vidgas att omfatta ett betydligt

bredare register än vad som för närvarande står dem till buds. Detta gäller inte

minst flickorna, som alltför ofta hänvisas till enbart huslig utbildning. Styrelsen

ar medveten om de svårigheter, som är förknippade med att organisera särskilt

tillrättalagd undervisning för relativt små elevgrupper men vill framhålla vikten

av att hjälpklasselevernas utbildningsfrågor i samband med grundskolans genomförande

får en tillfredsställande lösning.

De av skolberedningen i samband med kuratorsfrågorna angivna anordningarna

för att underlätta hjälpklass- och observationsklasselevers inpassning

i yrkeslivet beröres av några instanser. De av beredningen förordade olika formerna

för dessa uppgifter tillstyrkes av TCO. Svenska förbundet för specialundervisning

framhåller, att kuratorstjänster bör med statligt stöd kunna

inrättas för att underlätta speeialklasselevernas inpassning i yrkeslivet. Skolläkarföreningen

framhåller, att skolläkarna inom skolkuratorsverksamheten hittills

haft den största kontakten just med hjälpklasskuratorer, dvs. intresserade

lärare, som tar hand om eleverna från dessa specialklasser och hjälper dem in

i förvärvslivet efter skolans slut. Denna form av kuratorsverksamhet, ansluten

till skolan, bör enligt föreningens mening givetvis i någon form bibehållas och

lämpligen också omfatta elever från observationsklasser. Skolöverstyrelsen

berör närmare två av de av beredningen angivna anordningarna.

Beredningens förslag bör omfatta även observationsklassernas elever. Det synes

riktigt, att lärare med tjänstgöring i hjälp- eller observationsklasser och med

särskild utbildning härför, tar hand om de behövliga kuratorsinsatserna. Att mot

särskilt kommunalt arvode eller genom nedsättning av undervisningsskyldigheten

anlita lärare med erfarenhet av detta klientel för att bistå eleverna inför

deras intrade i yrkeslivet och hålla viss fortsatt kontakt med dem synes vara

en lämplig väg. Den torde vara den enda möjliga i små kommuner.

I större kommuner, där behovet av yrkesvägledning är så stort, att det erfordras

mera an en tjänsteman för uppgifterna, är det lämpligt att yrkesvägledningen

för hjälp- och observationsklasseleverna meddelas av en hjälp- eller

observationsklasslärare på högstadiet. Denne bör få inräkna kontaktarbete i sin

undervisnmgsskyldighet enligt gällande normer.

Folkskollärarfederationen anför i detta sammanhang följande.

Enligt gällande anvisningar (AktSÖ 1960: 30) skall hjälpklassläraren, om möjligt

i samarbete med yrkesvalslararen, i sin klass handha den allmänna studieoch

yrkesorienteringen. Hjälpklassläraren bör dessutom medverka och ibland

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

helt överta den enskilda studie- och yrkesorienteringen, men eleverna bör självfallet

ha möjlighet att också utnyttja yrkesvalsläraren, när så är lämpligt. I samråd

och samarbete med yrkesvalsläraren bör vidare hjälpklassläraren medverka

vid hjälpklasselevernas val av tillvalsämnen samt organisera den praktiska

yrkesorienteringen, svara för instruktion inför yrkespraktiken och öva tillsyn

över eleverna på arbetsplatsen. Även om vissa uppgifter av organisatorisk och

administrativ art bör ingå i yrkesvalslärarens arbete, medför skolans yrkesorientering

för hjälpklassläraren nya arbetsuppgifter, som är starkt förbundna med

hans kurativa uppgifter.

Skolberedningen har med dessa anknytningsmöjligheter som utgångspunkt

föreslagit att en hjälpklasslärare bör överta kontaktarbetet i samband med

yrkesvägledningen för hjälpklasselevernas del. Anordningen är tillämplig på

större orter, ty elevunderlaget förutsätts vara så stort, att mer än en yrkesvalslärare

kan förordnas i kommunen (rektorsområdet). Förslaget måste innebära

att en hjälpklasslärare-yrkesvalslärare beträffande samtliga hjälpklasser i

kommunen får en samordnande uppgift. Denna uppgift skall inräknas i lärartjänsten

enligt gällande normer för yrkesvalslärarnas kontaktarbete. För fullgörande

av bl. a. eftervårdande uppgifter skall hjälpklassläraren engageras hos

arbetsmarknadsverket.

I en kommun med stort elevunderlag medför beredningens förslag att hjälpklassläraren-yrkesvalsläraren

svarar för yrkesvalslärarens samordnande roll beträffande

dessa elever, men att arbetet fortfarande skall bedrivas i samarbete

med de andra hjälpklasslärarna. Förslaget innebär vidare dels att behovet av

mer än en yrkesvalslärare i kommunen skall täckas av en hjälpklasslärare-yrkesvalslärare,

dels att frågan om den yrkesorienterande-elevvårdande verksamheten

i mindre skolkommuner utan behov av mer än en yrkesvalslärare inte förs framåt.

Federationen anser att yrkesorienteringen för hjälpklasseleverna är värd allt

beaktande. I den mån det är möjligt att samla kontaktarbetet för hjälpklasseleverna

och vissa kurativa uppgifter hos en hjälpklasslärare-yrkesvägledare, bölden

anordningen kunna genomföras. I de fall då hjälpklasslärarna måste på särskilt

sätt medverka i yrkesorienteringen och handha kurativa uppgifter måste

de ha möjlighet att erhålla nedsättning i undervisningsskyldighet respektive

ersättning i form av särskilt arvode.

Att en viss försöksverksamhet i fråga om hjälpklasselevernas yrkesinpassning

och eftervård förekommer i Nederkalix kommun beröres av skolberedningen.

I kommunens remissyttrande lämnas vissa uppgifter härom. Den lärare som

undervisat i hjälpklass 9 har erhållit skolstyrelsens uppdrag att under två år

efter det att eleverna lämnat skolan följa dem »på vägen» ut i arbetslivet och

noggrant notera väsentliga problem. Efter ett år har det redan visat sig, framhålles

det i yttrandet, att lärarens insatser varit av betydelse för bl. a. elevernas

anställningsförhållanden jämfört med tidigare årskullar som lämnat hjälpskolan.

I yttrandet framhålles, att viss nedsättning i undervisningsskyldigheten med

statsbidrag borde vara möjlig i kommuner med hjälpklass på högstadiet; detta

skulle i någon mån visa att ett uttalat intresse finns för denna relativt stora

elevgrupp, vilket i sin tur skulle stärka hjälpskolans ställning.

I flera yttranden, bl. a. från några Uinsslcolnämndcr understrykes vikten av

att hjälpklasseleverna får möjligheter även till fortsatt y r k c s u t b i 1 dn

i n g. Skolöverstyrelsen uttalar sig för cn snabb förbättring. I avvaktan på

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

resultatet av den inom ecklesiastikdepartementet pågående undersökningen i

hithörande frågor bör enligt överstyrelsens mening lokala initiativ för att öka

hjälpklasselevernas utbildningsmöjligheter på allt sätt stödjas och uppmuntras.

Saväl länsskolnämnden i XJppscda län som Sveriges hantverks- och industriorganisation

förordar, att fragorna om hjälpklasselevernas förberedande yrkesutbildning

i den obligatoriska skolan och om deras fortsatta yrkesutbildning blir

föremal för noggrann utredning. I båda yttrandena pekas på den nya typ av

yrkesundervisning som med stöd från överstyrelsen för yrkesutbildning prövats

bl. a. vid Uppsala stads yrkesskola. Denna praktiska och individuellt handledda

utbildning bygger på en koncentration på vissa arbetsmoment, varigenom

eleverna får ett starkt specialiserat yrkeskunnande, som gör det möjligt för

dem att hävda sig på arbetsmarknaden. Länsskolnämnden omtalar, att vid

detta försök i en del fall nåtts goda resultat. Nämnden framhåller vidare, att

erfarenheterna beträffande yrkesutbildning för hjälpklasselever i övrigt inte är

särskilt omfattande och att det resultat som nåtts vid några yrkesskolor och

inbyggda verkstadsskolor inte blivit lyckat.

Enligt Svenska förbundet för specialundervisning bör speciella fackskolor och

yrkeslinjer inrättas för specialklasselever, som saknar förutsättningar att tillgodogöra

sig utbildningen i övriga fackskolor.

Såsom redan i viss mån framgått, påfordras i vissa yttranden att beredningens

behandling av specialundervisningsfrågorna kompletteras med ytterligare

utredning av ifrågavarande spörsmål. Kollegiet vid lärarhögskolan i

Stockholm framhåller, att en grundligare genomgång behövs bl. a. av följande

problemområden, nämligen skolstarten, avvägningen mellan specialklasser och

stödundervisning, återgång från specialklass till normalklass, tim- och kursplaner

för hjälpklasserna och hjälpklassernas yrkespraktik. Folkskollärarfederationen

anser, att i samband med den regionala planeringen för specialundervisningen

bör utredas, vilka olika former av specialundervisning som erfordras för att

olika handikapp och anpassningssvårigheter hos eleverna skall kunna bemästras.

Som skäl härför åberopar federationen bl. a. att det visat sig att de nu vedertagna

klassmässiga formerna för specialundervisning icke alltid är ändamålsenliga.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller, att beträffande

skolmognadsklasserna föreligger vissa oklarheter. Frågorna om fördelningen av

de två första årskursernas lärostoff på tre års skolgång och om betygsättning

har ej direkt berörts. Beredningens förslag i förevarande hänseenden synes

enligt länsskolnämnden böra överarbetas.

Åtskilliga av remissinstanserna berör lärar frågor och betonar därvid

särskilt vikten av att ökad utbildning av olika slag av specialklasslärare snarast

kommer till stånd. Yttranden av denna innebörd föreligger från Karolinska

institutets lärarkollegium, Statstfänstemännens riksförbund, Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund, TCO, Slöjdlärarnas riksförening, Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening, Svenska förbundet för specialundervisning,

Hörselpedagogemas förening samt länsskolnämndema i Malmöhus,

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts -proposition nr £>h år 1962

Hallands, Värmlands, Västmanlands och Kopparbergs län liksom från flera

kommuner. Även kvalitativa förbättringar i speciallärarutbildningen påyrkas.

Lärarutbildningssakkunniga erinrar i sitt yttrande om att de numera slutfört

sitt uppdrag beträffande speciallärarutbildningen genom framläggandet avbetänkandet

»Speciallärarutbildningens organisation».

Skolöverstyrelsen anför bl. a., att man inom överstyrelsen avser att överväga

erforderliga åtgärder för att i utbildningen av samtliga lärarkategorier inlägga

ökad undervisning om de olika slag av handikapp och svårigheter, som kan

föranleda placering av elever i specialklass. Hörselpedagogernas förening framhåller,

att varje lärare som undervisar i grundskolan bör under utbildningstiden

eller genom orienteringskurser lära sig iaktta de attityder, som är karakteristiska

för ett hörselskadat barn och åläggas att anmäla nya misstänkta fall till

undersökning.

Vissa lärarfrågor i samband med specialundervisningen redovisas även i avsnittet

om skolans befattningshavare.

Betygsättning, flyttning och kompetens

(SB kapitel 34 och 35)

Skolberedningen

Betygsättningen, dess lämpliga omfattning och anordnande liksom bestämmelser

angående elevernas flyttning till högre årskurs, sammanhänger med både principiella

ställningstaganden och de praktiska möjligheterna att lösa olika tekniska

frågor. För att få dessa belysta har beredningen låtit utföra enkäter bland lärare

inom försöksverksamheten och bland representanter för näringslivet rörande

betygsättningen och betygens utnyttjande. Dessa enkäter har tidigare redovisats

och de refereras kortfattat i betänkandet (SB s. 132 f. och 134). Beredningen

erinrar också om att betygsfragan har behandlats i flera tidigare utredningar

(SB s. 571 f.) samt ger vidare inledningsvis en översikt av principerna för betygsättning

och flyttning i nuvarande skolsystem, folkskola, realskola och försöksskola

(SB s. 573 ff.).

Under rubriken »Några huvudproblem» diskuteras (SB s. 576 ff.) syften med

betygsättningen, förekomsten av betyg, betygskalan, flyttning och kvarsittning

samt betygsnormerande hjälpmedel. I sistnämnda fråga gör beredningen här

vissa uttalanden och räknar med att, såsom också framgår av kapitlet om hjälpmedel,

ökade insatser måste göras på området.

Utvecklingen i fråga om konstruktion och användning av standardiserade prov

bör lämpligen drivas enligt två huvudlinjer. För det första bibehålies och nykonstrueras

standardprov för främst de årskurser där betygens tillförlitlighet och

jämförbarhet är av särskilt stor betydelse. Därvid bör de nuvarande standardprovens

betygsnormerande huvudsyfte bibchallas och de bör konstrueras för

användning i slutet av den årskurs där de skall förekomma. För det andra framställes

provserier med diagnostiskt syfte, på vilka betyg ej sättes. Sadana prov

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skall främst inriktas pa att fastställa vilka elever som har bristande respektive

goda kunskaper och på vilka punkter föreliggande brister är mest allvarliga.

Dessa senare prov skall användas redan i början av en utbildning speriod och då

särskilt i början av de årskurser där regelmässigt en ny lärare får hand om

undervisningen.

. Av det föregående framgår, att beredningen tillmäter såväl standard prov som

diagnostiska prov avsevärd betydelse som hjälpmedel i skolans arbete. Det är

därför nödvändigt, att skolväsendet kontinuerligt förses med sådana prov i tillräcklig

omfattning. Arbetet måste därvid i första hand inriktas på framställning

av prov för direkt och omedelbart bruk. Skall konstruktionen av prov kunna

bedrivas effektivt maste emellertid även ett mera långsiktigt utvecklingsarbete

med utnyttjande av den svenska och utländska forskningen komma till stånd.

Detta far anses vara en förutsättning för att skolväsendets behov av mätinstrument

m. m. skall kunna tillgodoses. De anordningar av tillfällighetskaraktär som

hittills i stor utsträckning präglat arbetet med prov för skolväsendet synes vara

otillräckliga med det program för framställning av prov som framdeles blir nödvändigt

för den obligatoriska skolans del. Viss ökning av effektiviteten bör också

kunna nas inom ramen för redan befintliga resurser, om dessa samordnas i högre

grad än vad som nu synes vara fallet.

Det synes böra ankomma pa i första hand skolöverstyrelsen att ta erforderliga

initiativ och göra de framställningar vartill de ovan angivna riktlinjerna föranleder.

Skolberedningens överväganden utmynnar i ett antal, delvis genomgripande

förslag. Av förslagen torde dock endast två, nämligen förslag om övergång dels

från en s. k. absolut till en relativ betygskala, dels till en friare bedömning än

tidigare av eleverna vid flyttning, vara av mer principiell betydelse, medan

övriga i allt väsentligt torde få betraktas som tekniska frågor i anslutning till

huvudförslagen. Då emellertid även de tekniska frågorna kan bidra till att belysa

hela problemkomplexet, torde det vara befogat att här beröra skolberedningens

förslag i dess helhet.

I fråga om betygens förekomst erinras om att skolreformen bl.a.

syftar till att ge ökad vikt åt personlighetsdaning och social fostran, varför

lärarna bör få stor frihet att inom målsättningens ram lägga upp skolarbetet som

de finner lämpligt både till innehåll och metoder. En omfattande betygsättning

på skolans olika stadier kan försvåra en sådan utveckling, eftersom förekomsten

av betyg kan leda till att arbetet ensidigt inriktas på de strikt kunskapsmässiga

och lätt mätbara prestationerna. Det är därför av vikt, att betygsättningen

mskränkes till enbart de årskurser och terminer, där den är starkt motiverad.

Skolberedningen presenterar fyra alternativa möjligheter från full betygsfrihet

till en mera moderat förekomst av betyg samt stannar slutligen för att föreslå

betygsättning vid följande tillfällen, nämligen

Vårterminen i årskurs 2

» » » 3

» » » 4

» » » 5

och därefter under samtliga terminer till och med vårterminen i årskurs 9.

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

Detta förslag motsvarar ungefär nuvarande omfattning. Enda skillnaden är

att betygsättningen höstterminen i årskurserna 4 och 5 borttagits. På lågstadiet

bör viss begränsning av de lägsta och högsta betygen iakttas. Därjämte föreslås

för lågstadiet ett gemensamt betyg i orienteringsämnena.

Skulle tillgången på skolpsykologer om några år vara väsentligt bättre och

förutsättningarna även i övrigt gynnsammare än nu, bör ytterligare inskränkning

i skolans betygsättning företagas. Det är vidare angeläget, framhåller beredningen,

att man på olika sätt, t. ex. genom utarbetande av elevkort, lätthanterliga

journaler och scheman för elevbedömning, underlättar för lärarna att föra

systematiska anteckningar om eleverna under terminerna samt att skapa former

för effektiv föräldrakontakt och -information. Sådana åtgärder är för övrigt

angelägna för skolan, oberoende av vilken ställning man intar till frågan om

betygens förekomst.

Skolberedningen föreslår införandet av en ny och mer differentierad betygskala,

nämligen en niogradig sifferskala. Någon utökning av skalan genom

införande av plus- och minustecken bör ej få förekomma i vare sig termins- eller

slutbetyg. Beredningen föreslår vidare, att betygen för samtliga elever i riket i

kurser av samma slag bör fördela sig på följande sätt, varvid 9 är högsta och 1

är lägsta betyg.

Betyg ..................... 9 8 7 6 5 4 3 2 1

Procenttal ................. 4 7 12 17 20 17 12 7 4

Genom tillhandahållande av standardprov bör garantier skapas för att hela

skalan utnyttjas.

Slutligen understrykes, att övergången till den relativa betygskalan, vilket

innebär, att man som utgångspunkt för skalan tar inte en för eleverna fastställd

minimiprestation utan en medelprestation för samtliga elever inom varje årskurs,

samtidigt innebär slopande av den hittillsvarande principen med »godkänd-gräns».

Betygen får enligt förslaget sålunda endast karaktären av relativa

och inte av absoluta mått.

Den grundläggande principen vid avgöranden om flyttning måste vara,

säger beredningen, att man utgår från vad som är lämpligt för den enskilde

elevens utveckling och för hans situation som helhet tagen. Betygen för en elev

utgör därvid endast en av bedömningsgrunderna — i åtskilliga fall inte ens den

viktigaste — och den måste kompletteras med andra upplysningar om elevens

situation.

Beredningen förordar sålunda, att då fråga uppstår om en elev skall flytta

till högre årskurs eller ej, frågan avgöres från fall till fall och efter samråd med

föräldrarna samt utifrån elevens totala situation och prestationer utan regler om

vissa bestämda betygskrav för uppflyttning. Avgörandet i dessa frågor bör vad

beträffar låg- och mellanstadiet liksom hittills åvila klassläraren eller, om flera

lärare förekommer i klassen, av dessa gemensamt samt på högstadiet klasskonferensen,

i vilken rektor förutsättes ingå som medlem.

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Som ett hjälpmedel i syfte att förenkla flyttningsproceduren har beredningen

föreslagit ett system med indelning av eleverna i tre grupper efter genomsnittsbetygen

i samtliga ämnen och ett i anslutning därtill något mer förenklat förfarande

vid behandlingen av frågor rörande flyttning vid läsårets slut. Förslaget

avser dock inte att på något sätt försätta huvudregeln ur spel.

Vidare erinras om de fall då en elev eller dennes målsman önskar, att eleven

av olika skäl skall gå om en viss årskurs trots att skolan anser, att han väl tillgodogjort

sig undervisningen i årskursen i fråga. Det synes inte föreligga skäl att

för närvarande föreslå annan ändring av gällande bestämmelse (45 § Fs) än vad

som angivits i fråga om föräldrarnas rätt att till skolan ställa förslag om kvarsittning.

Sådant förslag bör självfallet beaktas av klasskonferensen då den, på

grundval av sin bedömning om elevens situation som helhet betraktad, går att

fatta beslut om eleven skall flyttas till högre årskurs eller ej. En elev, som

sålunda på föräldrarnas önskan och med hänsyn till sin allmänna utveckling,

enligt klasskonferensens beslut får stanna kvar i en lägre klass trots kanske till

och med goda skolprestationer bör på sedvanligt sätt få räknas in bland de elever

som utgör grund för årskursens uppdelning i klasser och grupper. Annan elev

bör på målsmans önskan få gå om en årskurs, om detta inte medför utvidgning

av skolorganisationen eller eljest större olägenheter. De här angivna riktlinjerna

avses också bli tillämpade i fråga om kvarsittning i årskurs 9.

Efter uppenbarligen stor tvekan mellan flera olika alternativ i fråga om

betygsättning i tillvalsämnen och kurs uppdelade ämnen

föreslår skolberedningen att för de elever i en årskurs, vilka läser ett visst

tillvalsämne, betygen fördelas i detta ämne på ungefär samma sätt som betygen

för samma elever i likartat obligatoriskt, icke kursuppdelat ämne. Detta bör

gälla hela den elevgrupp som läser tillvalsämnet och ej den enskilde eleven. Genom

detta förfarande skulle samtliga betyg för en elev ha satts utifrån samma

referenssystem och direkta jämförelser skulle kunna göras mellan elevens betyg

i olika ämnen.

Vad beredningen anför i fråga om tillvalsämnena, menar den bör i tillämpliga

delar gälla även för praktiska ämnen.

Betygsättning i specialklasser erbjuder särskilda problem.

För hjälpklasser gäller särskilda kursplaner och vid betygsättningen bör hjälpklasseleverna

betraktas som en egen grupp, vilken skall betygsättas med samma

medelbetyg och samma spridning kring detta som de allmänna betygsanvisningarna

anger. Dock bör viss försiktighet iakttagas med de lägsta och högsta

betygen. Förslaget innebär i princip ett bibehållande av nu gällande riktlinjer

för betygsättningen av hjälpklasselever. Även för deras del bör dock den niogradiga

sifferskalan användas.

För elever från övriga specialklasser gäller i stort samma kursplaner som för

normalklasser. Ett betygsvärde från specialklass skall enligt beredningen därför,

liksom nu, ha samma innebörd som ett från normalklass.

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj:ts proposition nr bit år 1962

Ett särskilt problem utgör betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter.

Även om beredningen inte minst i denna svåra fråga känner

tvekan inför ett definitivt ställningstagande har den dock föreslagit, att betygen

för dessa elever liksom hittills alltjämt skall korrigeras uppåt med hänsyn till att

eleven har läs- och skrivsvårigheter. Anteckning skall därjämte göras på betygsblanketten,

att sådan korrigering har företagits.

Beredningen konstaterar också, att hela problemet med läs- och skrivsvårigheter

är i stort behov av fortsatt forskning och utredning.

Man kan i hög grad ifrågasätta, säger beredningen angående betyg i uppförande

och ordning, om skolan över huvud taget bör avge bedömningar

på detta svåra område, i synnerhet om dessa bedömningar kommer att

följa eleven under åtskilliga år framåt. Med hänsyn tagen till både föreliggande

önskemål och möjligheter förefaller det därför rimligast att behålla nuvarande

praxis att ge praktiskt taget alla elever samma betyg och endast markera grava

avvikelser nedåt med särskilda betyg. Beredningen finner det därför inte befogat,

att för närvarande föreslå någon ändring vad avser betygen i uppförande och

ordning vare sig i fråga om antalet betygsgrader eller i fråga om betygsbeteckningarna.

Liksom hittills bör betyg i uppförande och ordning ej utskrivas på

avgångs- eller slutbetyg, men då elev för sista terminen i skolan tilldelats lägre

betyg än det högsta i uppförande eller ordning bör såväl han själv som hans

målsman underrättas härom.

Under rubriken betygens rättskraft erinrar beredningen om att i

vissa fall elev och dennes föräldrar anmäler klagomål över betygsättningen till

rektor, skolöverstyrelsen eller annan myndighet. Även om frekvensen av konflikter,

så djupgående att de föranleder — eller bort föranleda — anmälan eller

besvär får anses jämförelsevis ringa kan dock en oriktig betygsättning i det

enskilda fallet få stora, ibland ödesdigra konsekvenser.

Beredningen har därför övervägt att föreslå införandet av besvärsrätt beträffande

betygsättningen. Vid diskussion av en sådan besvärsrätt måste man dock

beakta en rad svåra omständigheter. Frågan bör därför enligt beredningens

mening bli föremål för en utredning. Härför talar även det förhållandet, att

problemet är minst lika aktuellt inom skolformer ovanför grundskolan som

inom denna.

Om övergången till det nya betygsystemet m. m. anför

beredningen följande.

Det är angeläget, att den framtida forskningen inom pedagogikens område

ägnar betygsfrågan vederbörlig uppmärksamhet. Skolöverstyrelsen bör vidare få

i uppdrag att inom ramen för sina möjligheter särskilt beakta och stimulera utvecklingen,

inte minst genom fortsatt försöksverksamhet.

Övergången till det av skolberedningen föreslagna systemet bör ske successivt

och i takt med övergången till grundskolans läroplan. Skolöverstyrelsen bör därför

snarast erhålla i uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga anvisningar

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

m. m. för tillämpning av de nya betygsbestämmelserna. I uppdraget bör också

ingå en översyn och omräkning av gällande bestämmelser angående intagning

av elever till andra skolor. Härvid bör samtidigt realskolans betyg genom erforderliga

omräkningsnormer relateras till grundskolans betygsystem.

I direktiven för skolberedningens arbete framhålles önskvärdheten av att

kompetens värdet av grundskolans utbildning belyses genom

att ställas i relation till de krav på vissa grundläggande kunskaper och färdigheter,

som föreligger inom olika yrkesområden.

För att ge en någorlunda konkret bild av de möjligheter till anställning och

fortsatt utbildning på olika områden, som slutbetygen från grundskolans olika

linjer ger enligt den av skolberedningen föreslagna uppläggningen, har för

varje linje en förteckning, som återfinnes i bilaga 3 till betänkandet, utarbetats

över de yrken och anställningsområden, skolor och utbildningsvägar, till vilka

det är lämpligt för eleverna att söka sig med hänsyn till linjens karaktär. Förteckningen

bygger bl. a. på förutsättningen, att de vidareutbildningar av olika

slag, som står till buds ibland kan komma att kräva praktikkomplettering av

elever från de teoretiska linjerna eller på motsvarande sätt teorikomplettering av

elever från de praktiska linjerna.

Generellt gäller givetvis att eleverna bör välja studieväg efter håg och fallenhet.

För flera yrken är valet av linje i grundskolan av underordnad betydelse.

För de elever som från början är inriktade på ett yrke som kommer att

kräva högre skolunderbyggnad än den nioåriga grundskolan är det givetvis viktigare

än för andra att välja »rätt» studieväg eftersom t. ex. den tvååriga fackskolan,

som kan ge dem erforderlig kompetens, är mera specialiserad för olika

yrkesområden än grundskolan.

Kompetensvärdet av linjerna g, h, t, m och s kommer att bli ungefär

likvärdigt, eftersom skillnaderna mellan linjerna i årskurs 9 med avseende på

ämnesuppsättningen omfattar ett begränsat antal veckotimmar.

Da linje g är att betrakta som en direkt gymnasieförberedande linje, avsedd

för elever, som är inriktade på fortsatta studier vid allmänt gymnasium eller

fackgymnasium, har linjen ej upptagits som grund för något speciellt yrke och

nagon förteckning över yrken och arbetsområden efter linje 9g har ej uppgjorts.

Kompetensvärdet av linjerna mek, ha, ht och p har bedömts enligt principen

att slutbetygen från dessa linjer skall ge kompetens, förutom för direkt inträde

i yrkeslivet, för vidare utbildning vid yrkesskola eller i näringslivet på samma

sätt som t. ex. linje 9g ger kompetens för gymnasiala studier av olika slag.

Vissa yrkesområden fordrar utbildning av sådan art, att ingen av nionde

årskursens linjer kan sägas ge en direkt på yrket eller området inriktad kompetens.

I de fall, där elevernas yrkesinriktning går mot områden, för vilka grund
-

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

skolans yrkesbestämda linjer ej ger lämplig, direkt förberedelse, torde eleverna

få en i vissa avseenden bättre kompetens via yrkes- och branschskolor. Så kan

t. ex., såsom närmare behandlas i ett tidigare avsnitt, framhållas, att en elev som

på ett tidigt stadium bestämt sig för att bli guld- eller silversmed, typograf,

litograf, kemigraf eller murare bör kunna fa möjlighet att efter åttonde aret ga

till yrkes- eller industriskola i stället för till någon av grundskolans praktiska

linjer.

Beträffande linje 9p bör framhållas, att denna linje är avsedd för elever, som

vid inträdet till årskurs 9 inte bestämt sig för en grundutbildning för nagot visst

yrkesområde utan föredragit en allmänt upplagd yrkesförberedelse. Linje 9p

syftar bl. a. till att hjälpa den enskilde eleven att komma till klarhet om vilket

yrke han bäst passar för. Denna linje har därför ej upptagits sasom inriktad

mot något speciellt yrke. Någon förteckning över yrken och arbetsområden efter

linje 9p har ej heller utarbetats.

Hjälpklasseleverna bör beredas möjlighet till yrkesförberedelse genom praktiskt

arbete t. ex. i någon form av skyddad verksamhet eller vid allmänpraktisk

verkstad. I de fall där elevens psykiska handikapp även kompliceras av fysiska

bör han få möjlighet till arbetsträning.

Beträffande kompetensvärdet av avgångsbetygen från skolor tillhörande äldre

skolformer ställda i relation till slutbetygen från grundskolan kan framhållas,

att realexamen och normalskolekompetens närmast kommer att motsvara slutbetyg

från linjerna g, h, t, m och s innefattande jämväl betyg över särskild

kurs i ämnena engelska och matematik. Avgångsbetyg från respektive skolformer

bör alltså under övergångstiden i kompetenshänseende bedömas lika.

Den humanistiska linjen bör i första hand ses som lämplig för sådana

elever som kanske i och för sig har goda förutsättningar för gymnasiestudier

men är inriktade på yrkesområden, som kräver både en god skolunderbyggnad

och en kanske omfattande förpraktik. Gymnasiestudier skulle i sådana

fall utgöra en onödig förlängning av den totala studietiden.

Elever som valt linje h bör också efter denna linje ha möjlighet att övergå till

gymnasium, om de besitter speciellt goda kunskaper i matematik och de bedöms

såsom väl lämpade för gymnasiestudier.

Beredningen ger därefter i anknytning till bilageförteckningen en exemplifiering

av olika yrken för vilka slutbetyg från 9h skulle ge en lämplig kompetens.

De tekniska linjerna 9t och 9mek kommer att ge en lämplig kompetens

åt de elever, som redan i grundskolan är inriktade på olika slag av utbildningar

med teknisk eller mekanisk inriktning. Linje 9t omfattar en förberedande

naturvetenskaplig-teknisk studiegång, som i första hand är avsedd för sadana

elever som önskar fortsatt teknisk utbildning eller som vill utbilda sig inom

andra yrkesområden, vilka kräver intresse för naturvetenskapliga ämnen och

kanske speciellt goda kunskaper i dessa ämnen. Linje 9mek ger eleverna en praktiskt

inriktad yrkesförberedelse för bl. a. olika slag av tekniskt-mekaniska yrken

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

men torde också med erforderliga teorikompletteringar, t. ex. via tekniska fackskolor,

öppna vägen för en fortsatt teknisk utbildning.

Linjerna 9m och 9ha, de merkantila linjerna, är lämpliga för sådana

elever, som är så yrkesbestämda, att de redan i grundskolan vill ge sina studier

en merkantil inriktning, medan de social-ekonomiska och hushållstekniska

linjerna 9s och 9ht blir den lämpligaste grundutbildningen

för den stora grupp av ungdomar som vill välja kontaktyrken, där arbetsuppgifterna

omfattar service-arbete, vårdnadsarbete, husligt arbete eller arbete

av arbetsledande-organisatorisk karaktär. Åtskilliga av de yrken som här kan

komma i fråga kräver en ganska omfattande förpraktik och de senare skolor

som ger utbildning för mera kvalificerade tjänster inom dessa områden, har ofta

en ganska hög intagningsålder, vilket bör göra det möjligt och lämpligt för dessa

elever att efter grundskolan skaffa erforderlig förpraktik.

Skolberedningen anlägger avslutningsvis under avsnittet om kompetensvärdet

av grundskolans utbildning några sammanfattande synpunkter.

Det faktiska kompetensvärdet av en utbildning är i högre grad än man vanligen

tänker på en konjunkturfråga, framhåller beredningen. Är tillgången på väl

utbildad arbetskraft stor blir kompetensvärdet lågt och omvänt. Utbildning är

emellertid en form av investering från samhällets sida. En utbildning som av

ovidkommande skäl förlänges utöver den för utbildningsmålet normala är från

dessa synpunkter knappast önskvärd.

Vissa svårigheter hos mottagande skolor och företag, som anställer ung arbetskraft,

måste självfallet uppstå då såsom nu en genomgripande förändring av

skolväsendet företages. Det är nödvändigt inte minst för de ungas egen skull, att

denna omställningstid blir så kort som möjligt och att missförstånd om innehållet

i de nya vägarnas utbildning om möjligt undvikes. Det är vidare angeläget,

inskärper skolberedningen, att på sakliga grunder fastställda formella inträdeskrav

inte sättes mer eller mindre ur spel genom att mottagande skolor

m. fl. tillmäter den teoretiska skolunderbyggnaden ett dominerande värde, även

då detta med hänsyn till kommande utbildning och verksamhet inte är motiverat.

Kompetensvärdet av grundskolans slutbetyg står i nära samband med frågan

om betyg och betygsättning. Inte minst från denna utgångspunkt är fastställande

av kompetensvärde i avsevärd grad ett tekniskt problem. Beredningen

föreslår, att skolöverstyrelsen erhåller i uppdrag att så snart som möjligt utarbeta

förslag till nya meritvärderingsbestämmelser inom sitt eget ämbetsområde

samt i samråd med övriga ämbetsverk utarbeta för dem erforderliga förslag.

Samtliga förslag bör i god tid underställas Kungl. Maj:t för godkännande.

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

251

Yttranden

Vad beträffar frågorna om betygsättning och flyttning kan i

stora drag konstateras att remissinstanserna så gott som genomgående ställer

sig positiva till beredningens förslag i vad avser de två huvudfrågorna angående

dels den relativa betygsättningen, dels den allmänna principen för elevernas

flyttning och kvarsittning, medan däremot beredningens förslag i några

av detaljfrågorna röner starkt motstånd i remissyttrandena.

Standardprovens och de diagnostiska provens betydelse för betygsättningen

betonas av flera remissorgan. Därvid understrykes särskilt behovet av ökad

tillgång på sådana prov. Bl. a. föreslås standardprov inte bara i matematik,

modersmålet och engelska utan även i andra ämnen. Skolöverstyrelsen framhåller

i detta sammanhang, att en viktig förutsättning för att det nya betygsystemet

skall kunna fungera är att betygsnormerande hjälpmedel ställs till

lärarens förfogande. Härvid åsyftar överstyrelsen inte bara standardprov av

nuvarande karaktär utan även diagnostiska prov, som avser att ge en allsidigare

bild av elevernas prestationer i de olika ämnena.

Beredningens förslag i fråga om betygens förekomst (betygstillfällen) tillstyrkes

så gott som genomgående av remissorganen. I de få fall där invändningar

har gjorts har man i regel velat vidtaga ytterligare begränsningar i betygsättningen.

Vanligen ifrågasättes därvid ett slopande av betygsättningen på höstterminen

i årskurs 7. Exempelvis kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm och

Sveriges skoldirektörsförening anser, att försök med betygsfrihet i större utsträckning

än den av beredningen föreslagna är angelägna. Skolöverstyrelsen

anser även, att det finns anledning att överväga en ytterligare inskränkning

av betygsättningen utöver vad beredningen föreslagit, så att betyg skulle

förekomma först i de högre årskurserna i grundskolan. Enligt överstyrelsen

bör dock eventuella åtgärder i denna riktning baseras på erfarenheter av fortsatta

försök med utvidgad betygsfrihet.

En negativ inställning till ytterligare begränsningar av detta slag redovisas

av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser att sadana åtgärder väsentligt skulle

försvåra studie- och yrkesvägledningsarbetet. Att begränsningar i betygsgivningen

inte enbart har fördelar betonas av kollegierna vid folkskoleseminariema

i Kalmar och i Uppsala samt Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund.

Den av beredningen förordade relativa betygsättningen innebärande, att betygen

får karaktären av relativa och inte absoluta mått och ett slopande av

godkändgränsen, tillstyrkes så gott som genomgående av remissinstanserna.

Sålunda anser skolöverstyrelsen, att ett betygsystem utformat enligt de av

beredningen föreslagna principerna bör kunna fungera tillfredsställande. Enligt

överstyrelsen återstår emellertid många detaljfrågor att lösa. Överstyrelsen

hemställer därför att Kungl. Maj:t ej måtte fastställa detaljerade bestämmelser

om betygsättning och flyttning, förrän det inom överstyrelsen pågående

utredningsarbetet med sådana frågor avslutats. Gymnasieutredningen finner

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

den av beredningen förordade principen om relativ betygsättning vara ett

betydande framsteg. Att betygen skall vara relativa mått på elevernas prestationer

samt att nuvarande gräns i betygskalan mellan godkänt och underkänt

bör slopas framhalles av TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening.

I positiva ordalag över beredningens förslag i denna del uttalar sig även LO,

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund samt Läroverkslärarnas riksförbund,

Sistnämnda förbund instämmer härvid i beredningens uppfattning,

att en enhetlig betygsättning, som gör betygen jämförbara över hela riket,

maste förekomma främst med hänsyn till mottagande skolor och arbetsgivare.

Enligt förbundet torde beredningen vidare ha rätt i att betygsättningsprinciper

och flyttningsbestämmelser, som innebär att vissa bestämda betyg betraktas

som underkända, är olämpliga i en skola av grundskolans typ.

De nya principerna tillstyrkes även av de länsskolnämnder, som uttalat sig

i frågan. I några yttranden uttryckes dock farhågor för att det i praktiken

kommer att kvarstå en godkändgräns.

SACO accepterar i princip förslaget om övergång till relativ betygsättning

men avstyrker beredningens förslag till olika detaljbestämmelser för betygsättningen.

När det gäller dessa frågor föreslår SACO en förnyad utredning,

varvid erforderlig pedagogisk och psykologisk expertis bör utnyttjas. För en

ytterligare utredning rörande betygsättningsfrågorna uttalar sig även Sveriges

förenade studentkårer, som anser sig inte kunna ta ställning till dessa frågor

innan försöksverksamhet företagits med både det relativa och det absoluta

betygsystemet.

En negativ inställning till beredningens förslag rörande betygsättningen

redovisas av kollegiet vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg, som kritiserar

principen med relativ betygsättning samt med bestämdhet tar avstånd

från förslaget om slopande av godkändgränsen. Till stöd för sistnämnda ståndpunkt

anför kollegiet följande.

Inte minst för eleven själv är det av vikt, att betyget klart anger, om hans

kunskaper i ett visst ämne fyller måttet eller ej. Detta är framförallt av betydelse,

när han skall välja studieväg eller besluta sig för kvarsittning eller flyttning.

Då sådana viktiga val lämnas åt eleverna själva och deras föräldrar, är

det nödvändigt, att betygen ger bästa möjliga vägledning. När det gäller avgångsbetygen,

fordrar även hänsynen till näringslivet, att betygen i möjligaste

mån blir objektiva och absoluta mått och att gränsen mellan godkänd och icke

godkänd markeras.

Modersmåls läram as förening framhåller för sitt ämnes del betydande svårigheter

i fråga om betygsättningen och anför i detta sammanhang följande.

I den odifferentierade klassen kommer läraren att ställas inför utomordentliga

svårigheter, när det gäller att frigöra sig och klassen från ett nära till hands

l''8Sande men oberättigat jämförelsetänkande. Även här måste det dock vara

pedagogens främsta uppgift att skapa tillfällen att lyckas och att förmå eleverna

att gripa dem. Svårigheterna av detta slag koncentreras i betygsättnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

frågan, där en gemensam betygskala enligt föreningens uppfattning torde vara

omöjlig att genomföra med hänsyn till att läraren inte får ställas i en olöslig

konflikt mellan humanitetens krav och skyldigheten att avge ett rättvisande

omdöme och till att den svaga eleven har legitima anspråk på att se en samvetsgrann

arbetsinsats uppskattas.

Beredningens förslag om en niogradig betygskala tillstyrkes av ett stort antal

remissorgan. I några yttranden föreslås dock ett något mindre antal betygsgrader.

Sålunda ifrågasätter skolöverstyrelsen, om antalet betygsteg bör vara

så många som nio. Överstyrelsen önskar emellertid närmare överväga denna

fråga i samband med vissa övriga undersökningar om betygsättningen. För

en ytterligare utredning av dessa spörsmål uttalar sig även Läroverkslärarnas

riksförbund.

Den av beredningen förordade huvudprincipen att frågan om flyttning avelev

från årskurs till årskurs skall avgöras från fall till fall samt utifrån elevens

totala situation och prestationer utan regler om vissa bestämda betygskravför

flyttning tillstyrkes av så gott som samtliga remissinstanser, bl. a. av skolöverstyrelsen

och de länsskolnämnder som uttalat sig i fragan, samt gymnasieutredningen,

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund och Folkskollärarfederationen.

Flertalet av nämnda instanser betonar särskilt vikten av att

hänsyn tages till elevernas resultat i samtliga ämnen, övningsämnen inberäknade.

En direkt negativ inställning till beredningens förslag i denna del redovisas

av kollegiet vid folkskoleseminariet i Strängnäs, som menar, att förslaget till

flyttningsbestämmelser fått en sådan form, att de skulle bli mycket svåra

att tillämpa. Kollegiet föreslår därför en undersökning av flyttningsfrågan och

en klarare utformning av nämnda bestämmelser. Kollegiet vid slöjdlärarseminariet

stöder ej helt beredningens förslag utan anser, att frågan om kvarsittning

skall bestämmas enbart med utgångspunkt från betygsumman i samtliga ämnen,

dock att därvid stor hänsyn skall tas till elevens totala situation. Kollegiet vid

folkskoleseminariet i Uppsala, som tillstyrker beredningens principer rörande

flyttning, ifrågasätter om inte restriktivare flyttningsbestämmelser borde tilllämpas,

när det gäller flyttning av svaga elever till linje 9g än till andra linjer

av årskurs 9.

Flera remissorgan behandlar i detta sammanhang hemmets medverkan vid

avgörandet av flyttningsfrågor. Sålunda framhåller Målsmännens riksförbund,

att förslaget att kvarsittning icke får beslutas utan samråd med målsman är

ett av de väsentligaste av beredningens förslag. I flera yttranden betonas

dock vikten av att det måste vara skolan och ej hemmet som har det slutliga

avgörandet i sin hand när det gäller flyttning. Sålunda framhåller Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund samt länsskolnämndema i Kopparbergs

och Västerbottens län, att den av beredningen föreslagna bestämmelsen

om samråd med målsman innan beslut fattas om kvarsittning ej bör formuleras

så, att målsman får medbestämmanderätt. Att frågan om flyttning i sista hand

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

skall vara en skolans angelägenhet framhålles även av kollegierna vid praktiska

realskolan i Malmö samt folkskoleseminarierna i Lund och XJmeå. Länsskolnämnden

i Gotlands län ställer sig inte direkt avvisande till förslaget om samråd

med hemmet men uttalar farhågor för att ett sådant förfarande beträffande

varje elev, som eventuellt bör sättas kvar, skulle bli tidsödande.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om elevs möjlighet till frivillig

kvarsittning tillstyrkes av arbetsmarknadsstyrelsen, Folkskollärarfederationen

och Målsmännens riksförbund. Statskontoret framhåller i detta sammanhang,

att ämbetsverket i princip inte har något att invända mot den föreslagna bestämmelsen

om frivillig kvarsittning men påpekar samtidigt, att en sådan bestämmelse

kan missbrukas. Särskilt ligger enligt statskontoret ett missbruk

nära till hands, när en elev tillhör årskurs 9 och en kvarsittning skulle möjliggöra

för eleven att nå upp till betyg, som berättigar till inträde på något slag

av gymnasium eller fackskola. Ämbetsverket tillstyrker därför en bestämmelse

om frivillig kvarsittning på sätt beredningen föreslagit endast under förutsättning

att åtgärder vidtages för övervakning av hur praxis utvecklar sig

vid tillämpningen av bestämmelsen i fråga. Statskontoret tänker sig härvid,

att det skall ankomma på länsskolnämnderna att ombesörja övervakningen

och att skolorna skulle kunna åläggas att årligen till nämnderna rapportera

antalet kvarsittningar av denna art, som beslutits under året, och dessa kvarsittningars

fördelning på årskurser.

Beredningens förslag att som ett hjälpmedel i syfte att förenkla flyttningsproceduren

göra uppdelning av eleverna i vissa zoner efter deras genomsnittsbetyg

avvisas nästan enhälligt av remissinstanserna. Sålunda avstyrker skolöverstyrelsen

bestämt denna anordning samt anför till stöd härför i huvudsak

följande.

En indelning i zoner på sätt beredningen föreslagit skulle komma att framhäva

betygens roll för frågan om flyttning på ett sätt som strider mot de av

beredningen föreslagna allmänna principerna för avgöranden om flyttning skall

ske eller ej. Härtill kommer, att den lägsta zonen torde bli sammansatt huvudsakligen

av de elever, som har minsta studieförutsättningarna. För dessa elever

är det särskilt angeläget att skolan framstår som stödjande och hjälpande, om

skoltiden skall te sig meningsfull. En mer eller mindre automatisk kvarsättning

kan inte bidraga härtill. Även klasskonferensens överläggningar blir mycket betungande

med detta system — i regel väsentligt mer än för närvarande — och

risk finns att den betydelsefulla individualbedömningen med utgångspunkt från

elevens totala situation kommer att bli eftersatt och ersättas med ett mer formaliserat

förfarande. Överstyrelsen finner det därför nödvändigt att föreskrifterna

om betygszonerna i § 162 förslaget till skolstadga i sin nuvarande formulering

utgår.

Liknande synpunkter på denna fråga framföres av gymnasieutredningen,

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen

och Sveriges skoldirektörsförening. Även Läroverkslärarnas riksförbund,

som uppenbarligen accepterar huvudprincipen i fråga om elevs flyttning, finner

det vara mycket tveksamt, huruvida den lägsta betygsgruppen bör behandlas

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

så summariskt som beredningen föreslagit i detta sammanhang, eftersom man

i så fall riskerar att öka skolledan utan att vinna något positivt.

Kollegiet vid praktiska realskolan i Malmö framhåller, att beredningens förslag

att förhindra flyttning av elever med ett genomsnittsbetyg av högst 2,5

enheter kommer att kännas betydligt hårdare för de elever, som utsattes

för denna nya bedömning, än för de elever, som kuggas efter det nuvarande

systemet. Enligt kollegiet är gränsen olämpligt vald och vid uträkning av medelbetyg

bör dessutom lämpliga reduktionstal användas för övningsämnen.

Övningsämnenas roll i detta sammanhang berörs även av Folkskollärarfederationen,

som ifrågasätter dessa ämnens likvärdighet med läroämnena när det

gäller frågan om flyttning. Enligt federationen kan i praktiken beredningens

förslag att alla ämnen skall väga lika leda till att en elev, som är mycket duktig

i alla övningsämnen men svag i t. ex. färdighetsämnen, får flytta, medan däremot

en elev, som är duktig i färdighetsämnena men mycket svag i alla

övningsämnen, får sitta kvar.

Det av beredningen förordade förslaget till betygsättning i tillvalsämnen och

kursuppdelade ämnen avvisas av flertalet remissinstanser, som berört fragan.

Skolöverstyrelsen m. fl. förordar i stället ett annat av beredningens alternativ

i denna fråga, vilket i stort sett överensstämmer med nu gällande bestämmelser

för försöksskolan.

Övervägande antalet av de remissorgan, som berör frågan om betygsättning

av elever med läs- och skrivsvårigheter, går emot beredningens förslag om viss

korrigering uppåt av betygen för dessa elever. I stället förordar, bl. a. Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund, TCO, Folkskollärarfederationen

samt några länsskolnämnder och kollegier vid vissa folkskolesemirmrier, att

betygen sätts på basis av elevens faktiskt gjorda prestationer utan särskild

hänsyn till dennes läs- och skrivsvårigheter. Till stöd för sistnämnda synpunkt

anföres bl. a., att elever med dessa svårigheter inte utgör någon helt avvikande,

karakteristisk grupp, som klart kan urskiljas från övriga elever samt

att beredningens förslag är förenat med stora praktiska svårigheter. Skolöverstyrelsen

stöder ej något särskilt förslag i denna del utan önskar närmare

överväga frågan om betygsättningen av elever med läs- och skrivsvårigheter.

Utan att särskilt motivera sin ståndpunkt förordar Svenska förbundet för specialundervisning

beredningens förslag om korrigering av betygen. Målsmännens

riksförbund slutligen anser, att några särskilda anteckningar om dessa elevers

svårigheter ej bör göras på betygen.

I relativt få yttranden stöds uttryckligen beredningens förslag att bibehålla

uppförande- och ordningsbetygen i nuvarande omfattning. Däremot föreslår

flera remissinstanser, bl. a. några länsskolnämnder, socialstyrelsen, Landsorganisationen,

Arbetarnas bildningsförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund,

Folkpartiets ungdomsförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund,

Sveriges socialdemokratiska studentförbund och kollegiet vid folkskoleseminariet

i Strängnäs liksom en del kommuner att dessa betyg avskaffas.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Även skolöverstyrelsen finner det i princip önskvärt, att elevernas uppförande

och ordning inte registreras genom vitsord. Med hänsyn bland annat till

den pågående försöksverksamheten med befrielse från skyldigheten att avge

vitsord i uppförande ansluter sig överstyrelsen dock till beredningens förslag

att för närvarande inte vidtaga några generella ändringar i fråga om betygsättningen

i uppförande och ordning. Överstyrelsen finner det emellertid angeläget,

att nyssnämnda verksamhet med minskning av betygsättningen ytterligare

vidgas. De hittills redovisade resultaten är i det hela mycket positiva. Verksamheten

bör nu vidgas till att kunna omfatta slopande även av vitsord i ordning.

Vidare bör det formella tillvägagångssättet kunna förenklas så, att en

skola där kollegiet är enhälligt i sin önskan att pröva anordningen, endast

behöver anmäla att man avser att icke avge vitsord i uppförande och/eller

ordning. Enligt överstyrelsen bör dock tills vidare skyldighet föreligga att rapportera

resultaten av verksamheten.

TCO och Folkskollärarfederationen anser, att uppförande- och ordningsbetygen

för närvarande ger alltför litet utrymme för ett nyanserat omdöme beträffande

eleverna och förordar att betygsättningen i uppförande och ordning

upptages till förnyad utredning. Att frågan om dessa betygs vara eller inte

vara bör bli föremål för ytterligare utredning betonas även av länsskolnämnden

i Jönköpings län.

I några yttranden föreslås att även uppförande- och ordningsbetygen bör ges

siffermässig form. Till stöd härför åberopas bland annat olägenheten med två

betygsystem på samma betyg.

Sveriges elevers centralorganisation som önskar ett slopande av betygen i

uppförande och ordning, föreslår som ersättning för ifrågavarande betyg följande

tillvägagångssätt.

Elevernas förseelser föres på vanligt sätt in i klassliggaren. När förseelsen är

av allvarlig natur skall målsman underrättas. Detta skall även ske vid upprepade

förseelser av mindre grav karaktär. I första hand bör man försöka få

kontakt med målsman personligen eller per telefon. Visar sig detta omöjligt

kan anmärkning ske med hjälp av en blankett, i vilket fall målsman måste bekräfta

mottagandet av denna.

I fråga om vad beredningen förordat rörande betygens rättskraft råder, i de

få fall då något uttalande göres, delade meningar. I likhet med beredningen

anser några remissinstanser, bl. a. länsskolnämnden i Norrbottens län, Målsmännens

liksförbund, Läroverkslärarnas riksförbund och Fredrika-Bremer-förbundet,

att denna fråga bör bli föremål för utredning. Lärarhögskolornas och

seminariernas lärarförbund samt kollegierna vid högre allmänna läroverket i

Bromma, praktiska realskolan i Malmö, Annedals folkskoleseminarium i Göteborg

och folkskoleseminariet i Karlstad avstyrker däremot förslaget om en utredning

samt uttalar sig i anslutning härtill bestämt emot tanken på en eventuell

besvärsrätt beträffande betygsättningen. Kollegiet vid folkskoleseminariet i

Karlstad påpekar därvid, att konsekvensen för lärarna av en betygskorrigering

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

från högre myndighet synes oroande. Enligt kollegiet vore nämligen den situationen

icke otänkbar, att lärare — särskilt icke ordinarie — skulle komma

att utsättas för påtryckningar vid betygsättningen.

I de allmänna synpunkter rörande kompetensvärdet av grundskolans

utbildning, vilka beredningen givit uttryck åt, har flera remissinstanser

förklarat sig instämma. Nya synpunkter har också anförts.

Vikten av att klarhet skapas kring den obligatoriska skolans kompetens betonas

av ett par länsskolnämnder, länsarbetsnämnderna, Follcskollärarfederationen

m. fl. Länsskolnämnden i Kronobergs län anser, att en klarare avgränsning

mellan de olika linjernas yrkesområden skulle vara önskvärd. Motsatt

uppfattning har några länsarbetsnämnder, vilka förklarat, att kompetensgränserna

inte bör markeras för hårt utan hållas flytande inom en obligatorisk

skola, så att eleverna har största tänkbara möjligheter att välja efter skolans

slut.

Kooperativa förbundet framhåller, att problemen i samband med betygsgradering

och kompetensvärdering icke får bedömas enbart med utgångspunkt

i formalistiska betraktelsesätt. Vederbörandes personliga lämplighet och fallenhet

för olika tjänster respektive skolor måste i detta sammanhang skänkas allt

beaktande.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser det för tidigt att göra något uttalande

om grundskolans kompetensvärde och TCO vill fastslå, att det i allmänhet

ställer sig svårt — och ofta olämpligt — att söka fastställa ett kompetensvärde

för olika skolformer. Långt viktigare är, att målsmän och elever erhåller

kännedom om vilka yrken och vidareutbildningsvägar, som olika ämnes- och

linjeval är lämpade för, samt att näringslivet erhåller en fullgod information

om de kunskaper och färdigheter, som normalt inhämtas på olika studievägar.

Att samtliga föräldrar och elever bör bibringas upplysning om grundskolan

samt om ämnes- och linjevalets betydelse betonas också av Fredrika-Bremerförbundet.

Kunskaper om dessa frågor är enligt förbundet en absolut nödvändighet

för att eleverna skall kunna få den för dem med hänsyn till anlag och

begåvning bästa utbildningen. Förbundet instämmer med skolberedningen att

det är väsentligt att flickorna och deras föräldrar göres intresserade av att

välja även sådana yrken, som traditionellt icke rekryteras av flickorna.

Skolöverstyrelsen önskar ytterligare betona den breda gemensamma referensramen

för samtliga teoretiska linjer i årskurs 9. Elevens linjeval vid slutet av

årskurs 8 får icke betraktas som ett definitivt val av yrkesinriktning. Från

samtliga teoretiska linjer bör möjlighet finnas för övergång till allmänt eller

fackligt gymnasium, eventuellt efter nödiga kompletteringar. Utbildningen

vid grundskolan utgör en avslutad enhet och får icke i främsta rummet ses

som ett första led i en vidareutbildning. Varje linje, teoretisk som praktisk,

har sitt egenvärde och skall kunna leda direkt ut i yrkeslivet. Överstyrelsen

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr Bit

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

vill emellertid i anslutning till beredningens yttrande om kompletteringsmöjligheter

(SB s. 599) framhålla följande.

För övergång till fackskola från vissa linjer förutsattes teori- eller praktikkompletteringar.

Överstyrelsen anser det önskvärt att detta något vaga påpekande

preciseras. Om så ej sker torde elevernas linjeval försvåras. Såväl elevens

föräldrar som eleven själv bör kunna få en fastare vägledande upplysning

om kompletteringarnas omfattning, innehåll och normala tidsutdräkt genom

preciserade kompletteringsbestämmelser för övergång från de olika linjerna i

årskurs 9 till respektive fackskolor, samt upplysningar om dessa bestämmelser

genom vederbörande skolmyndigheter. Kompletteringarna bör kunna ombesörjas

vid de mottagande fackskolorna.

Överstyrelsen föreslår, att Kungl. Maj:t uppdrar åt vederbörande tillsynsmyndigheter

att så snart revisionen av fackskolornas läroplaner fullföljts vidtaga

i dessa hänseenden nödvändiga åtgärder.

Även Folkskollärarfederationen anser, att den nioåriga skolans samtliga

studievägar skall ges ett innehåll och en utformning, som i sig själv utgör en

fullt avslutad enhet. Anknytningen till fortsatt skolmässig utbildning måste

sålunda enligt federationens uppfattning i princip ske på och inte i årskurs 9.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsen kan uppdelningen av den nionde årskursens

teoretiska utbildning på linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s ge ungdomar med god

studiebegåvning möjlighet att inom den obligatoriska skolans ram erhålla en

alltefter intresseinriktning differentierad undervisning. Styrelsen finner detta

värdefullt och vill understryka betydelsen av att dessa ungdomar genom den

föreslagna konstruktionen erbjuds en undervisning, som kan medföra kompetens

för tillträde till utbildningsområden, som hittills varit förbehållna elever i frivilliga

högre skolor. I fråga om linje 9g förutsätter styrelsen, att den nu arbetande

gymnasieutredningen kommer att anpassa kursplanerna i det nya gymnasiet

till den underbyggnad, som 9g ger. Likaså förutsättes, att slutbetyg från

9m och 9t kommer att ge behörighet för inträde vid handelsgymnasium respektive

tekniskt gymnasium. Då det gäller de teoretiska linjernas kompetens för

inträde vid fackskola, är det enligt styrelsens mening önskvärt, att avgångsbetyg

från vilken som helst av linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och 9s berättigar till inträde

vid fackskola, oavsett dennas inriktning. De praktiska linjernas utbildning

synes, såvitt arbetsmarknadsstyrelsen säger sig kunna bedöma, vara ändamålsenligt

utformad för att kunna motsvara de antydda arbets- och utbildningssektorerna

utan att därför kunna bedömas såsom egentlig yrkesutbildning.

Linje 9mek bör dock kunna bli än nyttigare om den utformas med större variationsmöjligheter.

Härigenom bör linjen kunna ge sådana grundläggande

kunskaper, som kan vara av värde för en mångfald yrken såväl inom industri och

hantverk som inom samfärdsel, jord- och skogsbruk och andra näringsgrenar.

Landsorganisationen, vars önskemål om uppläggningen av årskurs 9 tidigare

redovisats, framhåller att yrkesrekryteringen från eleverna i de föreslagna s. k.

yrkesförberedande linjerna 9mek, 9ha, 9ht och 9p till avsedd yrkesverksamhet,

till direkt yrkesarbete och till vidareutbildning kommer att ske i konkurrens

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr B k år 1962

och i underläge, jämfört med eleverna i de övriga linjerna. Länsslcolnämnden

i Jönköpings län vill framhålla, att de praktiskt inriktade linjema 9mek, 9ha,

9ht och 9p med alla medel måste skyddas mot den mindervärdesstämpel ett

utpräglat — och för närvarande tämligen överdimensionerat — kompetenstänkande

lätt medför.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser det vara av stor vikt att under

övergångstiden före grundskolans allmänna genomförande relationstal fastställes

mellan kompetensvärdet av slutbetyg från grundskolans olika linjer och examensbetyg

från allmän och praktisk realexamen.

Redogörelsen i betänkandet för olika linjers lämplighet som underbyggnad för

utbildning inom olika yrkesområden har kritiserats i flera yttranden. Beträffande

några yrken har genomgång av grundskola icke ansetts tillräcklig som

grund för fortsatt utbildning. För andra yrken har den av beredningen föreslagna

linjen icke ansetts vara den lämpligaste eller någon särskild linje icke

ansetts böra anges.

TCO vill understryka, att den bedömning rörande olika linjers lämplighet,

som förekommer i betänkandet, i åtskilliga fall är diskutabel, och förutsättei,

att den fortsatta överarbetningen i dessa frågor sker i nära samarbete med

näringslivets och arbetsmarknadens organisationer.

Kollegierna vid folkskoleseminarierna i Landskrona och Strängnäs berör kompetensvärdet

av grundskolans utbildning med hänsyn till småskollärarutbildningen.

Seminariet i Landskrona anför, att enbart 9h som grund för lärarutbildning

måste betraktas ej endast som otillräckligt utan även som en klar försämring

i jämförelse med nu rådande förhållanden. Seminariet i Strängnäs anser, att

en treårig småskollärarutbildning kan baseras pa linjerna 9g, 9h, 9t, 9m och

9s med vissa tillägg. Alternativt kan övervägas en omorganisation av linjerna

i årskurs 9, så att en av dessa passar seminarierna. Om småskollärarutbildning

i framtiden skall ske också på tvåårig linje, förordas att denna utbildning

grundas på studentexamen. I fråga om lärarutbildningen föreslår Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund, att fackskola måtte krävas som

grund för utbildning till lärare i musik, teckning och slöjd samt att utredning

måtte komma till stånd rörande den grund som skall krävas för utbildning

till lärare på 3-årig småskollärarlinje och 4-årig folkskollärarlinje. Teckningsläramas

riksförbund finner ingen anledning att nu frångå sitt tidigare krav på

studentexamen för blivande teckningslärare och anser därför 9g vara den enda

linje i grundskolan, som normalt utgör lämplig förberedelse för dem som syftar

mot teckningslärarutbildning.

Beträffande kammarskrivarutbildningen framhåller Statstjänstemannens

riksförbund och generaltullstyrelsen, att den, åtminstone vad gäller flera av

ämnena icke lämpligen kan baseras på en kunskapsnivå, som år lägre än vad

som motsvarar studcntexamcnsnivan. Gencraltullstyrclsen, som tämligen ingående

behandlar kompetensfrågorna i vad avser tullverket, framhåller vidare

bl. a., att frågan i vad mån grundskolan påkallar ändringar i den inom tull
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260 Kungl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

verket bedrivna utbildningsverksamheten tillförlitligt torde kunna bedömas

först om åtskilliga år, då sökande till anställning i tullverket mera allmänt

genomgått grundskolan och på praktisk erfarenhet grundad kännedom om

utbildningsresultatet salunda föreligger. Ändringar kan även ifrågakomma med

hänsyn till resultatet av de undersökningar, som utföres dels av beredningen

för översyn av den av staten bedrivna personalutbildningen m. m., dels av

en mom tullverket tillsatt arbetsgrupp, vilken har till uppgift att utreda behovet

av utbildning för tulltjänsten.

Överbefälhavaren förklarar, att krigsmakten troligen icke kan erhålla tillräckligt

rekryteringsunderlag från linjerna 9t och 9mek utan måste ta emot

ungdomar från samtliga linjer inom den föreslagna grundskolan. En granskning

av läroplanerna visar även att ingen av de föreslagna linjerna kan betecknas

som olämplig som rekryteringsunderlag för krigsmakten. Eftersom man har

anledning att räkna med elever med högst skiftande skolutbildning, måste

krigsmakten även i framtiden vara beredd att ordna särskilda antagningsprov

för de sökande i syfte att erhalla en ur utbildningssynpunkt nödvändig gruppering

samt att bibehålla en särskild och efter krigsmaktens behov inriktad

allmänbildande undervisning inom ramen för underbefälsutbildning och härtill

hörande fackutbildning.

För sjukvårdsyrkena intresserade elever bör enligt medicinalstyrelsen tillrådas

social-ekonomisk eller humanistisk linje i grundskolan. För blivande

laboratriser-laboratoriebiträden bör den tekniska och den gymnasiala linjen i

grundskolan vara särskilt lämpliga. Generalpoststyrelsen påpekar, att vissa felaktigheter

vidlåder uppgifterna om befattningar i postverket, till vilka olika

linjer i grundskolan skulle föra. Telestyrelsen säger helt allmänt, att televerket

bör kunna få god användning såväl av elever från grundskolans praktiskt

betonade linjer som av elever från de mera teoretiskt inriktade linjerna. Beträffande

högre telefonistbefattningar anser styrelsen det vara vanskligt att angiva

viss linje eller vissa linjer såsom lämpligare än andra och föreslår, att befattningarna

rikstelefonist, utlandstelefonist och vaktföreståndare icke särskilt upptages

i förteckningarna.

Sjöfärtsstyrelsen framhåller, att sjöbefälsskolornas inträdeskrav ej bör låsas

fast vid 9t. Även linjerna 9g, 9h och 9ha synes kunna utgöra en lämplig grund.

Den av styrelsen föreslagna på sjöfartsyrken inriktade varianten 9mek skall

givetvis uppläggas så att eleverna kan vinna inträde i sjöbefälsskola utan ytterligare

teoretiska studier. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser, att samtliga

linjer utom de praktiskt inriktade bör kunna ge den kunskapsmässiga

grunden för inträde vid skogsskola samt att elever, som i grundskolan genomgår

en praktisk linje bör beredas möjlighet att efter grundskolan erhålla eu

kompletterande teoretisk utbildning för att kunna uppfylla kraven i detta

avseende för inträde vid skogsskola.

Enligt Svenska försäkringsbolags riksförbund medför den fortgående mekaniseringen

och automatiseringen att allt flera befattningar inom försäkringsbola
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

gen blir starkt specialiserade och de arbetsledare uppgifterna alltmera krävande.

Det är därför nödvändigt, att även försäkringsbolagen själva ger speciell

utbildning. Riksförbundets synpunkter på speciellt linje 9ha har tidigare

redovisats i samband med frågorna om den yrkesförberedande utbildningen.

Beredningens förslag, att skolöverstyrelsen skulle erhålla i uppdrag att utarbeta

förslag till nya meritvärderingsbestämmelser inom sitt eget ämbetsområde

och i samråd med övriga ämbetsverk utarbeta för dem erforderliga

förslag samt att samtliga dessa förslag skulle underställas Kungl. Maj:t för

godkännande, berörs av vissa statliga myndigheter.

Skolöverstyrelsen finner det nödvändigt icke blott att nya meritvärderingsbestämmelser

utfärdas utan även att dessa blir föremål för fortlöpande översyn.

Ansvaret härför bör dock icke åvila överstyrelsen ensam. Starka skäl

talar för inrättandet av ett statligt kompetensråd för handläggning av hithörande

frågor, aktuella jämväl för andra skolformer än grundskolan. Inom

den för arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöverstyrelsen

gemensamma samarbetsnämnden övervägs organisationen av ett

sådant kompetensråd. Sedan dessa överväganden slutförts torde denna fråga

komma att underställas Kungl. Maj:t.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill liksom länsarbetsnämnderna starkt understryka

det angelägna i att arbetet med meritvärderingsbestämmelser påbörjas snarast,

eftersom det är av vikt, att i skolans studie- och yrkesorientering information

kan ges om de olika studievägarnas kompetensvärde vid utträde i arbetslivet

eller som grund för skilda slag av utbildning.

De affärsdrivande verken har emellertid genomgående avstyrkt förslaget att

meritvärderingsbestämmelser skulle fastställas av Kungl. Maj:t.

Generalpoststyrelsen anser, att rekryteringspolitiken kunde komma att bli

mindre flexibel än erforderligt om meritvärdering beträffande postverkets område

fastställdes av Kungl. Maj:t. Förslaget synes inte heller ligga i linje med

den utveckling, som skett genom upphävande av tidigare instruktionsföreskrifter

om formell kompetens. Generalpoststyrelsen, som förutsätter ett samråd

med skolöverstyrelsen, finner det för sin del mest ändamålsenligt, att postverket

utarbetar ett informationsmaterial om de krav på förkunskaper som

verkets olika utbildningslinjer ställer, för att tillhandahållas skolor och lärare

fr. o. m. studieorienteringen i årskurs 6. Generalpoststyrelsen har gjort vissa

förundersökningar i detta hänseende och är beredd att samgå med övriga kommunikationsverk

i fråga om informationsmaterialet i syfte att skapa en större

överskådlighet för studie- och yrkesorienteringen i grundskolan.

Enligt telestyrelsen är det föreslagna förfaringssättet icke någon god lösning,

när det gäller att inom televerkets arbetsområde ta ställning till grundskolans

kompetensvärde. Förfarandet skulle vara omständligt och ägnat att skapa eu

bundenhet, som icke är förenlig med nödvändigheten av att vid rekrytering ta

hänsyn till den snabba utvecklingen av telekommunikationerna och till den

aktuella tillgången på arbetskraft. Det bör i stället liksom hittills få ankomma

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj ds proposition nr 5Jj år 1962

på verksmyndigheten att ange de reella kompetensvillkor och meddela de riktlinjer

i övrigt för rekryteringen, som svarar mot behovet vid varje tillfälle.

Järnvägsstyrelsen avvisar bestämt tanken på centralt utformade föreskrifter

för anställning och befordran inom de statliga verken. Det måste anses vara en

för varje verk väsentlig uppgift att arbeta fram sina krav härvidlag — krav

grundade på vad som i varje utvecklingsskede reellt krävs inom de olika yrkena

vid företaget och med vissa hänsyn till läget på arbetsmarknaden.

Departementschefen

Uppgiften att fastställa skolans innehåll och utformning beror bl. a. av den ram

som ges genom skolpliktstidens längd.

Den vid 1842 års riksdag beslutade skolreformen fastslog i princip att skolplikt

skulle föreligga. Först fyrtio år senare, med 1882 års folkskolestadga, infördes

emellertid en enhetlig undervisningsplan och samtidigt fastställdes skolplikten i

princip till sex år, från sjunde till fjortonde levnadsåret. Det dröjde sedan mer än

femtio år innan folkskolan genom 1936 års reform utbyggdes från sex- till sjuårig

med rätt för skoldistrikt att inrätta flera obligatoriska årskurser. Därefter har utvecklingen

gått raskt och om statsmakterna nu såsom jag ämnar förorda fattar

beslut om generell övergång till obligatorisk nioårig skola att genomföras i hela

riket under perioden 1962—1972, är det visserligen ett i vår skolutvecklings historia

epokgörande beslut, som dock i vad gäller skolpliktens omfattning knappast

kommer att väcka större uppseende, därför att den nioåriga skolplikten redan

blivit i sak helt accepterad inte bara av alla opinionsbildande organ och institutioner

i vårt land utan också av de flesta medborgare.

I likhet med skolbercdningen förordar jag alltså nioårig skolplikt, vilken eleverna

regelmässigt bör fullgöra under det sjunde till och med det sextonde levnadsåret.

Möjligheterna att låta barnen börja skolan ett år tidigare eller senare

än i sjuårsåldern bör enligt min mening vara i allt väsentligt desamma

som nu. I anslutning härtill vill jag från såväl sociala som pedagogiska synpunkter

understryka betydelsen av att förskoleväsendet utvecklas ytterligare. I syfte

att ge förskoleverksamheten bättre arbetsbetingelser har bl. a. proposition

(1962:46) nyligen framlagts angående utbyggnad av förskollärarutbildningen.

Vidare bör skolmognadsprövningens metodik bli föremål för fortsatta vetenskapliga

och praktiska försök. Det är också nödvändigt att utbildning och fortbildning

av lågstadiets lärare samtidigt inriktas på att ge dem än större förutsättningar

att individualisera undervisningen med hänsyn till faktiskt föreliggande,

ganska stora skillnader mellan de olika individerna inom de lägsta årskursernas

led.

Jag biträder vidare skolberedningens förslag om i stort sett oförändrade principer

beträffande möjligheterna för eleverna att, då så befinnes lämpligt, avgå

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J, år 1962 263

från skolan före skolpliktstidens slut eller k vars tunna där efter det att skolplikten

upphört.

Det är min avsikt att senare denna dag i förslag angående skollag m. m., till

vilket jag får hänvisa, närmare behandla nyss berörda frågor angaende skolplikten

och dess tillämpning m. m. samt att därvid något narmare precisera grunderna

för erforderliga författningar i ämnet.

Efter de gångna årens debatt i frågan om elevmaterialets och

undervisningens differentiering kan ingen nu rimligen leva i

den föreställningen att frågan skulle vara särskilt lättlöst. Skolberedmngens

olika betänkanden och förslag, inte minst den s. k. Visby-kommumken, har särskilt

i detta avseende varit föremål för en livlig diskussion och det ar enligt mm

mening naturligt, att delade meningar råder både i enskildheter och rörande

grundläggande principer för en organisation, som skall tillgodose allas rätt till

grundläggande utbildning för morgondagens samhälle. Att precisera de skada

intressen, som härvidlag gör sig gällande, är avsevärt lättare an att ange, hur

det väsentliga i vart och ett av dem skall tillgodoses inom en gemensam ram.

Att med bibehållande av de grundläggande utgångspunkterna for skolreformen

mot varandra väga de många olika önskemålen och villkoren och att på grun

därav komma fram till ett resultat, som i rimlig omfattning tillgodoser skilda

intressen, fordrar inte bara stora ansträngningar utan också vilja att ge avkall

även på punkter, som man betraktar som i och för sig relativt väsentliga. Utan

en sådan vilja lär möjligheten att komma fram till en för hela landet avsedd

skola omfattande samtliga elever vara liten.

Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att man i strävandena efter en

ändamålsenlig organisation av den obligatoriska skolan lätt kan förledas till att

felaktigt betrakta organisationsfrågorna som det primära. Den organisatoriska

formen — hur betydelsefull den än visat sig vara — är dock bara det yttre

medlet för att främja en framgångsrik utveckling av skolans inre arbete.

Skolberedningens förslag i förevarande avseende har, som jag redan namnt,

fått ett med några undantag positivt mottagande vid remissbehandlingen. Det

finns en stark förankring för det väsentliga i beredningens överväganden och

förslag, ett omdöme som inte jävas av de kritiska önskemål och synpunkter

som framförts i ett antal visserligen i och för sig inte sällan betydelsefulla, men

dock inte avgörande detaljfrågor. Den allmänna opinionen står så vitt jag kunnat

finna på samma principiella ståndpunkt som beredningen och dess förslag

kan alltså inte sägas ha framkommit vid sidan om vare sig den allmänna opinionen

eller sakkunskapen. Förslagen är i den meningen väl forankrade inte bara

politiskt — att de fått anslutning från huvudparten av dem som yttrat sig över

desamma. . .

Skolans målsättning, principerna för elevmaterialets och undervisningens fördelning

samt skolans organisation och struktur utgör självfallet i praktiken

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

oskiljbara delar av eu och samma enhet. Av praktiska skäl och för att nå en

storre överskådlighet har jag emellertid liksom skolberedningen funnit det lämpligt

att behandla de olika delarna var för sig. Avsnittet om målsättningen har

jag redan behandlat i det föregående.

Beträffande de utgångspunkter av principiell karaktär, som beredningen angivit

for små fortsatta överväganden, vill jag här i korthet peka på följande.

Av den mest grundläggande betydelse för skolans utformning är såsom beredningen

framhåller, frågan huruvida eleverna liksom hittills skall hänvisas till

olika studievägar på grundval av ett av skolan företaget urval eller ha tillträde

till dem efter föräldrarnas och elevernas fria tillval. Efter en tämligen utförlig

redovisning av skälen för och emot de båda alternativen förordar beredningen

tveklöst den senare principen.

Enligt den för skolan uppställda målsättningen måste strävan vara att ge

alla elever en bättre allmänbildning än vad den obligatoriska skolan tidigare

kunnat meddela. Strävan efter en för alla förbättrad allmänbildning måste

emellertid också innebära att man samtidigt söker få det för alla elever gemensamma

området av allmänbildning så stort som möjligt. Denna dubbla innebörd

för skolans del av allmänbildningsbegreppet, vilken torde böra bli vägledande

jämväl for utbildning ovanpå den obligatoriska skolan, blir betydelsefull i flera

viktiga avseenden for fastställande av skolans läroplan, första tidpunkten för

insättande av studievägskiljande ämnen, graden av specialisering när dessa

infogats i läroplanen m. m.

Den för alla gemensamma skolan måste vidare utformas så, att den främjar

elevernas sociala utveckling och så att det sker en så långt möjligt riktig avvägning

mellan olika elevgruppers intressen. Uppenbart är, att beredningen bl. a.

funnit hittillsvarande skolorganisation förenad med så påtagliga, inte önskvärda

effekter, att detta forhållande tillsammans med omständigheter av mer positiv

innebörd bestämt pekar i riktning mot att eleverna, oavsett hur läroplanen för

olika elevgrupper utformas, inte bör omdirigeras eller omgrupperas efter några

av i hittillsvarande skolsystem tillämpade, förment rationella grunder. Dessa

synes nämligen alla ha den effekten, att de ensidigt missgynnar miljömässigt

eller i övrigt sämre ställda elever utan att för den skull med säkerhet påvisbara

fordelar for andra elever uppnås. Beredningens överväganden i dessa avseenden

har bland andra legat till grund för dess förslag om s. k. sammanhållna klasser.

Nära sammanhängande härmed står strävan att bygga upp den obligatoriska

skolan sa, att den så långt möjligt bidrar till att utjämna skillnader i värderingen

av olika yrken. Vad beredningen här anför överensstämmer klart med

numera allmant godtagna riktpunkter för utvecklingen inom vårt samhälle.

För närvarande råder stora skillnader mellan faktiskt föreliggande möjligheter

till utbildning för barn och ungdom i städer och tätorter å ena sidan samt

på landsbygden å den andra. Då nu en obligatorisk skola för hela landet skall

byggas upp måste riktpunkten vara, att den utbildning som erbjudes lands
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5b år 1962

bygdens ungdom blir så långt möjligt likvärdig med den som deras kamrater

i städer och tätorter får tillgång till. Beredningen avvisar bestämt tanken på

att man för de mindre folkrika delarna av landet skulle nöja sig med en annan

_ och torftigare — skolorganisation än för övriga delar. Denna utgångspunkt

leder till att man måste söka finna en organisation så elastisk att den kan passa

i kommuner av olika storlek och där de skillnader som trots allt maste uppstå

är av kvantitativ och inte kvalitativ natur.

Nära sammanhängande med nyssnämnda utgångspunkt är önskemålet om

och synen på en effektiv skola. Beredningen framhåller här på angivna och

enligt min mening hållbara grunder, att man vid bedömande av »effektiviteten

hos skolan» inte kan begränsa sig till att bedöma den enskilda skolan och dess

elever; man måste betrakta vårt skolväsen som en helhet.

En ytterligare omständighet av intresse och betydelse i sammanhanget, om

än kanske inte av samma principiella vikt som de nyss nämnda, gäller värdet

och tillförlitligheten av tillgängliga instrument och hjälpmedel för elevbedömningen.

Beredningen finner, att en del av dem — det gäller främst olika slag av

s. k. psykometriska prov — är för omständliga eller speciella eller för litet utvecklade

för att kunna komma till användning annat än i mycket begränsad

omfattning. Andra åter — här avses närmast betyg och läraromdömen i övrigt

_är för otillförlitliga och beroende av svårbestämbara inflytanden för att man

inom den obligatoriska skolan skall kunna enbart på dem basera avgöranden

av vikt och betydelse för den enskilde eleven. Beredningen understryker dock

att hjälpmedlen — i all synnerhet tillsammantagna — kan ge en jämförelsevis

god bild i stort av eleven. De bör sålunda kunna vara till hjälp för skolan att ge

informationer till hemmen. Likaså bör de kunna underlätta för eleven och dennes

föräldrar att träffa val av studieväg inom de delar av skolan där alternativa

studievägar finns samt besluta om åtgärder i övrigt som kan främja elevens

utveckling.

Vad beredningen i nu redovisade avseenden anfört utgör enligt min mening

en god grundval för ställningstagandet till spörsmålet om elevmaterialets och

undervisningens fördelning. Synpunkterna beträffande elevernas fria val av

studieväg, den dubbla innebörden i strävan efter en för alla förbättrad allmän

utbildning, skolans uppgift att också främja elevernas sociala utveckling m. m.,

utjämning av skillnader i värderingen av olika yrken, tillgodoseende av landsbygdens

utbildningsbehov och angelägenheten av att få en i allsidig mening

effektiv skolorganisation anser jag vara utgångspunkter, som i dagens läge

måste tillmätas avgörande betydelse för utformningen av den obligatoriska nioåriga

skolan. Jag vill därtill understryka beredningens uttalande, att även om

man inte kan finna en lösning som överallt och i lika omfattning tillgodoser

samtliga angivna förutsättningar, så får man å andra sidan inte nöja sig med en

lösning som åsidosätter någon av dom helt.

Jag förordar alltså, att eleverna inom de delar av den obligatoriska skolan,

där alternativa studievägar bör finnas, skall följa dessa på grundval av för
9*

— Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 sand. Nr 5^

s. 266 Kontrollera mot PDF

266 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5J ur 1962

åldrarnas och elevernas fria, successiva tillval. Godtages det fria tillvalet, kan

man vid lösandet av differentieringsfrågan inte längre utgå från elevstocken

och de olika sätt pa vilka den kan uppdelas. Spörsmålet måste angripas utifrån

läroplanen: ämnesuppsättning, timfördelning, kursplaner och s. k. förstärkningsanordningar.

Inom de delar av skolan där elevernas individuella variationer

motiverar läroplansmässiga och organisatoriska åtgärder utöver de pedagogiska

synes man därför, på sätt beredningen angivit, ha tre alternativa möjligheter

till elevmaterialets och undervisningens differentiering: en linjedelad läroplan,

en sammanhållen läroplan och en läroplan med tillvalsämnen. Beredningen har,

såsom redovisats i det föregående, grundligt diskuterat de tre alternativen.

Varken den linjedelade eller den helt sammanhållna läroplanen motsvarar nyss

uppställda förutsättningar. Jag förordar därför i enlighet med beredningen, att

den obligatoriska skolan — i de delar där alternativa studievägar befinnes motiverade

— skall organiseras på grundval av en läroplan med tillvalsämnen.

Jag har tidigare vid flera tillfällen berört frågan om föräldrarnas och elevernas

fria tillval av studieväg inom de delar av skolan där alternativa vägar finns.

Knappast någon har väl — sedan skolberedningen presenterat sitt förslag —

på allvar satt det fria tillvalet i fråga. I den på betänkandet följande allmänna

debatten liksom i vissa remissvar har dock framförts synpunkter och förslag,

vilka till sina konsekvenser kommer i konflikt med nämnda princip. Jag

vill därför ytterligare understryka, att principen om det fria tillvalet av studieväg

— ett överflyttande av beslutanderätten i en för den enskilde viktig fråga

från samhällets representanter till hemmen — enligt min mening utgör en hörnsten

för den kommande obligatoriska skolan. I likhet med beredningen finner

jag denna rätt för föräldrarna så grundläggande, att den bör införas i av riksdagen

antagen skollag. Jag avser att i förslaget om skollag m. m. förorda bestämmelser

i enlighet härmed. Det är min övertygelse, att det fria tillvalet kommer

att fa betydelse för skola och utbildning vida utöver den närmast liggande

effekten för den enskilde eleven, något som också beredningen pekat på. Det

successiva, fria tillvalet förutsätter ett verkligt aktivt intresse för barnen och

deras skolgång från föräldrarnas sida. Som en konsekvens av det fria tillvalet

bör således kunna förväntas en betydande föräldraaktivitet i dessa för deras

egna barn sa viktiga frågor, en aktivitet som bör initieras och stimuleras genom

information och andra åtgärder från skolans sida. Det ökande föräldraintresse

för barnens och skolans problem, som man bl. a. av dessa skäl har rätt att hoppas

på, bör kunna medföra ett både intensifierat och breddat samarbete mellan

hem och skola, som inte minst kommer att gagna trivseln i det dagliga skolarbetet

och stödja både föräldrar och lärare i deras fostrargärning.

Innan jag övergår till att närmare behandla den av mig nyss förordade läroplanen

med tillvalsämnen och organisationen m. m. av den obligatoriska skolan,

vill jag framhålla ytterligare några synpunkter av principiell betydelse.

För att belysa frågan om elevmaterialets och undervisningens differentiering

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-4 år 1962

har skolberedningen föranstaltat om flera undersökningar. Av dessa har särskilt

den om förhållandet mellan s. k. inter- och intraindividuclla differenser tilldragit

sig stort intresse. Av denna synes framgå, att svårigheterna i differentieringsavseende

ökar med antalet ämnen, vari undervisning skall meddelas och med

skillnaden mellan ämnena. Ju fler ämnen som skall beaktas vid en eventuell

»homogenisering» av eleverna — vilket i och för sig är en tanke som förutsätter

ingrepp utifrån och därför kommer i konflikt med grundsatsen om föräldrarnas

och elevernas fria val av studieväg — och ju lägre det i vidaste mening begåvningsmässiga

sambandet är mellan ämnena, desto svårare blir det att finna en

homogeniseringsform som tar hänsyn till de intraindividuella variationerna.

Redan den omständigheten, att samtliga ämnen inklusive övningsämnena enligt

beredningens förslag skall jämställas med varandra, måste beräknas medföra

att antalet felplacerade elever skulle öka om eleverna skulle generellt fördelas

efter den ena eller andra indelningsgrunden.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört, vill jag något beröra det av Läroverkslärarnas

riksförbund bl. a. i dess yttrande över beredningens betänkande

föreslagna systemet med homogenisering av elevmaterialet genom en generell

tillvalsgruppering på högstadiet. Med den relation mellan obligatoriska ämnen

och tillvalsämnen, som beredningen föreslagit är det uppenbart, att om eleverna

skulle på grundval av tillvalet av en ämnesgrupp sammanföras till grupper för

gemensam undervisning i samtliga ämnen, så innebär det att tillvalet av t. ex.

det andra främmande språket får utgöra grund för en generell fördelning av

eleverna. Anordningen skulle vidare medföra, att undervisningen i samtliga övriga

ämnen skulle till uppläggning och inriktning komma att regleras eller styras

av elevens önskemål om tillval av endast ett ämne. Denna bas för fördelning

av elever skulle i själva verket bli smalare än den i hittillsvarande skolorganisation

tillämpade, där man som bekant gör ett urval av elever till examensskolor

på grundval av ett betydligt större antal ämnen. Även erfarenheterna

av den försiktiga form av partiell tillvalsgruppering, som särskilt under

tidigare år tillämpats i försöksverksamheten, ger ytterligare stöd för mina betänkligheter.

Av bl. a. dessa skäl bör alltså någon generell tillvalsgruppering inte

komma i fråga på grundskolans högstadium.

I några av remissyttrandena har man befarat, att de mest begåvade och de

allra svagaste elevernas behov inte skulle kunna tillgodoses inom ramen för den

föreslagna organisationen, att de skulle lämnas utanför den förbättring för övriga

elevgrupper som den obligatoriska nioåriga skolan kommer att medföra.

Jag delar den i yttrandena framförda uppfattningen, att här avsedda elever

måste få vara i hög grad föremål för skolans omsorger, så att deras intressen

och deras rätt till utveckling efter sina förutsättningar så långt möjligt tillgodoses.

För att ytterligare förtydliga min uppfattning i denna fråga vill jag också

peka på ett par elevgrupper, som visserligen är fåtaligt företrädda, men som

inte sällan förbises i debatten kring dessa problem. Vad jag här avser är för det

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

första de sent utvecklade eleverna, de som efter medelmåttiga eller kanske

rent av dåliga skolprestationer under en följd av år helt plötsligt tar ett språng

i sin utveckling. Den andra gruppen utgöres av de originella och egenartade

eleverna, de som på grund av intellektuell eller annan särprägel endast med

svårighet anpassar sig i den för alla gemensamma undervisningen. Enligt min

mening måste det vara en angelägen uppgift för skolan att med påpasslighet

och på allt sätt hjälpa även dessa elevgrupper till en för dem avpassad undervisning,

varvid man — om så skulle fordras — inte får dra sig för att tillgripa

okonventionella eller från det vanliga skolarbetet i övrigt avvikande åtgärder.

Skolberedningen har för de mest liksom för de minst begåvade elevgrupperna

föreslagit åtgärder, vilka jag i andra avsnitt av min framställning förordar till

genomförande. Förslagen om en avsevärd minskning av elevantalet i klasserna,

en förbättrad tillgång på undervisningshjälpmedel och en förbättrad lärarfortbildning

syftar bl. a. till att underlätta för lärarna att åstadkomma den ökade

individualisering som till sist ändå är det bästa medlet för att tillgodose varje

enskild elev. Vidare har jag i annat sammanhang förordat en förbättring av

specialundervisningen. De bäst begåvade eleverna bör enligt min mening med

hjälp av främst individualiserande åtgärder få läsa snabbare än sina kamrater.

Då så befinnes lämpligt och möjligt bör de även få hoppa över en årskurs.

Beträffande mellanstadiet anser jag, att någon organisatorisk differentiering

inte skall förekomma. Jag vill emellertid, i enlighet med ett av beredningen gjort

uttalande, inte motsätta mig, att för en fortsatt penetrering av hithörande problem,

om sa visar sig lämpligt, begränsade försök med organisatorisk differentiering

företas vid statens försöksskolor även i lägre årskurser än den sjunde.

I överensstämmelse med beredningens förslag förordar jag, att den obligatoriska

skolan skall vara examensfri.

Om det kommande högstadiets utformning enligt en läroplan med tiUvalsämnen

vill jag sammanfattningsvis förorda följande.

På högstadiet bör finnas ett antal studievägar grundade på en kärna av gemensamma

ämnen och på tillval av vissa ämnen och ämnesgrupper samt —

i årskurs 9 — av vissa linjer. Jag har tidigare x-edovisat beredningens förslag

till sådana tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. Dessa

tillvalsgrupper och linjer avviker delvis från dem som förekommit i försöksverksamheten

med nioårig enhetsskola. I årskurs 8 bör vidare det kommande

linjevalet kunna förberedas genom tillval av karaktärsbetonade ämnesgrupper

— med teknisk orientering respektive handelskunskap — med viss anknytning

till motsvarande linjer i årskurs 9. Denna årskurs bör utöver gymnasieförberedande

(g) linje bestå av en humanistisk (h), en allmänpraktisk (p), en teknisk

(t), en mekanisk (mek), en merkantil (m), en handels- (ha), en socialekonomisk

(s) samt en hushallsteknisk (ht) linje. Till frågor rörande vissa av

dessa linjer återkommer jag i det följande.

Jag förordar i annat sammanhang, att de humanistiska, tekniska, merkantila

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

och social-ekonomiska linjerna av nionde årskursen får sin fortsättning i tvååriga

påbvggnader på grundskolan, av mig föreslagna till benämningen fackskolor.

För undervisningen i timplanens gemensamma ämnen i årskurserna 7 och 8

förordar jag, att eleverna hålles samlade i sina ursprungliga klasser så långt de

praktiska omständigheterna medger, medan de i tillvalsgruppema liksom i linjerna

i årskurs 9 får omgrupperas efter sina val. Motsvarande omgruppering bör

om så befinnes önskvärt få företagas jämväl i de alternativkursuppdelade ämnena

engelska och matematik. Från skolöverstyrelsen har framförts, att i överensstämmelse

med den principiella synen på grundskolans mål och uppgifter

eleverna bort hållas samlade i sina ursprungliga klasser även i årskurs 9 och

att där i stället för linjedelningen bort tillämpas anordningen med tillvalsgrupper.

Ännu längre gående önskemal i sammanhallande riktning har framförts

av LO. Även om de principiella grunder för högstadiets utformning, vilka jag

tidigare förordat, ger gott stöd för nämnda förslag, menar jag dock i likhet

med beredningen att dessa förslag av pedagogiska skäl åtminstone för dagen

inte är genomförbara. Jag vill understryka, att den av mig förordade tillvalsgrupperingen

ingalunda är identisk med vare sig generell tillvalsgruppering, dvs.

fullständig homogenisering från och med årskurs 7, eller s. k. nivågruppering.

Den senare förutsätter bl. a. i strid med principen om det fria tillvalet, att skolan

regelmässigt kan bestämma de grupper till vilka eleverna skall föras.

Skolberedningen har övervägt att till kommunernas fria val överlämna alternativa,

från varandra skilda differentieringssystem men har slutligen och enligt

min mening med all rätt funnit, att utformningen av den beskrivna principen

för elevernas gruppering i årskurserna 7 och 8 bör fullföljas och sålunda bli

obligatorisk i samtliga kommuner. Undantag från principen i ena eller andra

riktningen bör enligt min mening vara möjlig endast i särskilda fall, där högstadiets

omfattning, speciella lokala förhållanden eller önskemålet om pedagogisk

nyorientering gör en avvikelse motiverad. I det föregående har i detalj

redogjorts för hur villkoren för nämnda avvikelser bör stadgemässigt utformas.

Jag förutsätter att dessa bestämmelser kommer att med oförändrad saklig innebörd

införas i den blivande skolstadgan. Jag utgår givetvis från att nämnda

möjligheter till avvikelser från anordningen med sammanhållna klasser inte

missbrukas i strid mot den grundsyn på skolans utformning som här redovisats.

Skulle tendenser härtill framdeles yppa sig, bör utformningen av ifrågavarande

bestämmelser upptas till omprövning. Dessa mina ställningstaganden, för vilka

jag funnit gott stöd i yttrandena över beredningens förslag, lika väl bland dem

som delat beredningens uppfattning i differentieringsfrågan som bland de tveksamma,

grundar sig på övertygelsen, att det för vart lands skolväsen vore olyckligt

om den hittills förda striden i differentieringsfrågan överfördes från det

rikspolitiska planet till var och en av landets kommuner. Mitt ställningstagande

grundar sig också på uppfattningen, att det här förordade systemet ger cn fast

grund för ett högstadium, tillräckligt variationsrikt för att kunna passa skolan

i kommuner av olika storlek och struktur.

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Jag övergår nu till att på grundval av tidigare förordade principer in. in. närmare

behandla skolans innehåll och utformning.

Skolberedningen har givit förevarande avsnitt en tämligen utförlig behandling

med for varje stadium detaljerade ställningstaganden i fråga om lästiden

och dess fördelning, förekomst av olika ämnen och deras benämning och sammanförande

i grupper m. m„ förslag till tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8

samt linjer i årskurs 9, förekomst och omfattning av s. k. förstärkningsanordnmgar,

vissa problem angående grundskolans högstadium och anslutande skolformer

m. m. En analys av högstadieplanens praktiska tillämpning redovisas

aven. Dess överväganden och förslag kompletteras med förslag till läroplan för

den obligatoriska skolan.

Vad beredningen i dessa avseenden anfört, finner jag väl genomarbetat och i

god överensstämmelse med den målsättning och de principer för den obligatoriska

skolan som jag tidigare förordat. Det bör i allt väsentligt ligga till grund

för den nioåriga skolans mer detaljerade utformning. De flesta av hithörande

frågor — jag avser här närmast läroplanen — torde inte vara av den arten att

beslut i dem fordrar riksdagens medverkan. Det torde böra ankomma på Kungl.

Maj :t> att inom ramen för det totala antalet lektioner per vecka liksom antalet

och karaktären i stort av tillvalsgrupper och linjer på högstadiet samt enligt

av riksdagen godkända allmänna grunder och övriga riktlinjer för den obligatoriska

skolan besluta om frågor rörande läroplanen med tillämpningar. Några

av beredningens överväganden, vilka framför allt i remissbehandlingen tilldragit

sig större uppmärksamhet, synes dock böra närmare beröras här.

Jag biträder beredningens förslag om en reducering av det totala veckotimtalet

från 293 till 283, vilket innebär för de fyra första skolåren ett bibehållande

av det veckotimtal, som nu gäller inom försöksskolan, medan det för femte till

och med nionde skolåren innebär en minskning i undervisningstiden för eleverna

tiU genomgående 35 lektioner med nuvarande lektionslängd per vecka. Även om,

såsom framhållits i en del remissyttranden, ytterligare minskning från flera synpunkter

vore önskvärd, synes den dock inte möjlig att nu genomföra. Den till

arbetet med läroplanen hörande avvägningen av det tidsutrymme som på olika

stadier bör ägnas åt olika ämnesgrupper och ämnen är alltid svår och har blivit

an svårare av den föreslagna timreduktionen. Jag delar emellertid helt beredningens

uppfattning, att den angivna undervisningstiden för eleverna inte bör

på nagot av grundskolans stadier få överskridas. Framkommande önskemål om

större utrymme för det ena eller det andra ämnet måste därför enligt min mening

tillgodoses inom den angivna ramen och på bekostnad av andra ämnen.

Den årliga lästiden vid grundskolan bör vara densamma som vid försöksskolan

och således omfatta 39 veckor.

Skolberedningen föreslår vissa ändringar i nu gällande ämnesbeteckningar:

svenska i stället för modersmålet, hembygdskunskap i stället för hembygdskunskap

med arbetsövningar, biologi i stället för biologi med hälsolära, gymnastik

i stället för gymnastik med lek och idrott samt teckning i stället för

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

teckning, målning och modellering. Då samtidigt kursinnehållet och ämnets

karaktär klart anges av kursplanen och tvekan om vederbörande skolämnes

innehåll och karaktär sålunda inte kan uppstå, finner jag beredningens förslag

befogat och räknar med att denna terminologi skall användas vid läroplanens

slutliga utformning.

Beredningens enhälliga förslag i fråga om ämnet kristendomskunskap, ämnets

omfattning och målet för undervisningen har jag i det föregående utförligt redovisat,

Jag förordar, att målet för undervisningen med av mig förut angivna krav

på objektivitet fastställes i överensstämmelse med beredningens förslag samt att

ämnet tilldelas två lektioner per vecka i var och en av de åtta första årskurserna

och en lektion per vecka på var och en av de teoretiskt inriktade linjerna i

nionde årskursen. Ämnet bör hänföras till gruppen orienteringsämnen.

Jag vill vidare förorda, att engelska som första främmande språk blir obligatoriskt

ämne för samtliga elever i normalklasscr under fjärde till och med

sjunde årskurserna. Jag förutser, att försök med engelska från tidigare årskurser

snart nog kan visa sig lämpliga.

Beträffande målsättningen för undervisningen i främmande språk inom det

allmänna skolväsendet bör vad beredningen anfört tills vidare kunna galla,

i avvaktan på ändringar som i fråga om de högre skolstadierna kan komma att

aktualiseras genom gymnasieutredningens arbete. Beredningens förslag innebar

i korthet, att varje student bör få goda kunskaper i engelska, jämförelsevis goda

kunskaper i tyska eller franska samt kunskaper utöver de nyss nämnda beroende

på det enskilda tillvalet motsvarande tre års studier i ett tredje språk.

I överensstämmelse härmed bör, som beredningen föreslagit, eleverna vid påbörjandet

av studierna i det andra främmande språket — möjlighet härtill bor

föreligga ej blott i årskurs 7 utan även i årskurs 8 — få välja mellan tyska och

franska. De med sistnämnda förslag förenade praktiska och schematekniska

olägenheterna, vilka påtalats av några remissinstanser, närmast Sveriges skoldirektörsförening

samt Stockholms stad, kommer visserligen att kunna uppträda

men jag finner dem dock inte så vägande, att denna valfrihet i fråga om

det andra främmande språket bör i princip avvisas. Man vet ännu för litet om

hur eleverna och deras föräldrar kommer att utnyttja valfriheten, och i de fall

det visar sig — t. ex. på grund av lärarbrist eller andra lika svårartade hinder

_ omöjligt att gå elevernas önskemål till mötes torde skolan få nöja sig med

att tills vidare tillhandahålla endast det ena av de två främmande språken.

Jag vill dock understryka, att denna begränsning bör betraktas som cn undantagsföreteelse,

vilken bör tillgripas endast då tvingande skäl föreligger.

Jag förordar vidare, att det andra främmande språket får två kurser — som

synes böra benämnas tyska (franska) respektive tyska (franska) mindre kurs

_ med olika timtal. Vidare bör, till skillnad från försöksskolan, den enskilde

eleven inte erhålla undervisning i mer än två främmande språk på grundskolans

högstadium.

Undervisningen i ett ämne kan liksom skolans verksamhet i dess helhet för
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

stärkas även på andra sätt än genom en ökning av det totala timtalet i ett eller

flera ämnen. En vanlig form av förstärkning — om än inte den enda — är att

någon timme av undervisningen i ett ämne får bedrivas med delad klass på så

sätt, att läraren får undervisa halva klassen under en timme och den andra

halvan en annan timme. Dessa s. k. förstärkningsanordningar, för vilka enligt

min mening gruppuppdelning är en bättre benämning, förekommer i våra nuvarande

skolor i flera ämnen och på alla stadier. Skolberedningen föreslår vissa

ändringar jämfört med försöksskolan i fråga om möjligheterna till förstärkning

av undervisningen, medförande en total ökning för den nioåriga skolgången om

en veckotimme. Den mest pafallande nyheten är förslaget till gruppuppdelning i

svenska med en timme per vecka i årskurserna 7 och 8. Om sistnämnda anordning

framhåller beredningen i sitt läroplansförslag, att den inte bör föranleda

en begåvningsmässig uppdelning av eleverna.

Jag förordar, att gruppuppdelning i grundskolan får tillämpas i den omfattning

och enligt de riktlinjer i övrigt som beredningen angivit. Kungl. Maj:t

torde böra äga rätt att göra de smärre justeringar som det fortsatta läroplansarbetet

och efter hand förvärvade erfarenheter kan föranleda. Villkor för olika

ämnen och stadier i fråga om det minsta antal elever, som normalt bör fordras

för att anordningen i varje enskilt fall skall få utnyttjas, återkommer jag till i

det följande. Beredningens uttalande angående utnyttjandet av anordningen i

svenska synes mig böra gälla all gruppuppdelning, som avses i detta sammanhang.

Grundskolans lågstadium bör liksom i försöksskolan omfatta årskurserna

1—3. Det speciella problem av närmast organisatorisk art i skolor av b-typ och

B2-typ som detta medför synes på sätt beredningen föreslår försöksvis och då

så befinnes lämpligt och möjligt böra mötas genom anordningen med klasstyp

bv och B2v, dvs. klasser bestående av årskurserna 1—3 respektive 4_6. Vad

beredningen i övrigt anfört i fråga om ämnesuppsättning, timfördelning, kursinnehåll

samt riktlinjer för arbetet på lågstadiet och för vilket i det föregående

lämnats en utförlig redogörelse, finner jag i allt väsentligt ägnat att läggas till

grund för utformningen av och arbetet på stadiet.

Utöver vad jag i andra sammanhang redan anfört beträffande mellanstadiet,

viH jag här endast peka på de förslag medförande ökade möjligheter till pedagogiska

förbättringar i skilda avseenden, som beredningen framlagt och vilka

jag i allt väsentligt förordar.

Även beträffande högstadiet har jag tidigare tämligen ingående redovisat

beredningens förslag samt förordat de grunder liksom den omfattning och det

innehåll, som bör prägla det närmare utformandet av läroplanen och organisationen

för högstadiet. Jag begränsar mig därför här till att beröra ett antal delfrågor,

bl. a. några som särskilt uppmärksammats i vissa yttranden över beredningens

betänkanden.

Beredningens förslag till undervisningstid för ämnet hemkunskap har mött

skarpa gensagor i åtskilliga yttranden och även i övrigt utlöst önskemål om en

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 5| år 1962

förbättring för ämnet. Jag finner den framförda kritiken värd beaktande. Kungl.

Maj:t torde därför, vid det slutliga fastställandet av läroplanen, böra öka undervisningstiden

i detta ämne med en timme per vecka i årskurs 7. Även om fortsatta

överväganden kan tänkas ytterligare belysa alternativa möjligheter till

nämnda förstärkning, anser jag mig nu böra räkna med att utrymme för denna

timtalsökning i hemkunskap bör åstadkommas genom att den veckotimme, som

enligt beredningens förslag avdelats till slöjd alternativt musik i samma arskurs,

överföres till ämnet hemkunskap.

För de obligatoriska övningsämnena musik, teckning och slöjd på högstadiet

har beredningen, som jag nyss antytt, föreslagit viss valfrihet för eleverna. I

inte så få remissyttranden har man pekat på de schematekniska och andra

svårigheter, t. ex. i fråga om möjligheten att beräkna underlaget för övningslärartjänster,

som denna rörlighet kan komma att medföra. Jag förstår den

tvekan som bland det praktiska skolfolket kan uppstå i dessa avseenden, men

finner syftet med förevarande förslag motivera, att anordningen tills vidare

prövas. Skulle därvid svårigheterna bli stora och kanske så betydande, att de

inte uppväger fördelarna med anordningen, torde det böra ankomma på Kungl.

Maj :t att göra erforderliga förändringar i läroplanen. Över huvud taget torde

Kungl. Maj:t och skolmyndigheterna särskilt för de närmaste åren få uppmärksamt

ge akt på erfarenheterna av den obligatoriska skolans detaljmässiga utformning

samt efter hand vidta de åtgärder vartill erfarenheterna kan föranleda. Vad

jag i förevarande sammanhang avser är närmast justeringar av den typ, som

nyss nämnts eller avförande från läroplanen av kombinationer, som vid den

praktiska tillämpningen visar sig mindre frekventa.

I fråga om förekomsten av s. k. alternativa kurser med samma timtal på

grundskolans högstadium förordar jag, vilket innebär en väsentlig begränsning

jämfört med försöksskolans läroplan, att dylika kurser — med benämningen allmän

respektive särskild kurs — får förekomma endast i ämnena engelska och

matematik.

Skolöverstyrelsens förslag till generellt ökade valmöjligheter på högstadiet

anser jag mig inte böra biträda. Ej heller kan jag biträda överstyrelsens förslag,

att i årskurserna 7 och 8 ämnet verkstadsarbete skall införas som alternativ

till ämnet slöjd i alla tillämpliga sammanhang.

Det har från några håll vid remissbehandlingen framhållits, att antalet valkombinationer

på det föreslagna högstadiet kommer att bli ganska stort. Med

erinran om att beredningens förslag dock innebär en inte obetydlig åtstramning

jämfört med valrikedomen i försöksskolan, vill jag i klarhetens intresse framhålla

följande. Skolans företrädare bör naturligtvis i sin informationsverksamhet

upplysa eleverna och deras föräldrar om de alternativ som den nioåriga skolan

ger. Men möjligheten att upprätta grupper och därigenom gå de enskilda elevernas

önskemål till mötes är beroende av det antal elever, som anmäler sig till

de olika grupperna. Antalet ämnesgrupper och valkombinationer i övrigt, som

förslaget till den obligatoriska skolans högstadium upptar, måste därför betrak
-

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tas som det maximala antal, den yttersta ram som kan komma i fråga. I ett

antal skolor kommer man på grund av för litet elevantal eller ojämn fördelning

av eleverna på tillvalsgrupper inte att kunna utnyttja hela planen. En viss och

enligt min mening naturlig koncentration uppstår därigenom, som visserligen

kan sägas strida mot en restlös tillämpning av principen om det fria tillvalet

men som likväl är ofrånkomlig av rent praktiska skäl.

Beredningen har i förslaget till läroplan förordat vissa möjligheter till undervisning

i finska på högstadiet samt till upprättande, om särskilda skäl föreligger

och efter skolöverstyrelsens medgivande, av estetisk linje i årskurs 9.

Jag biträder dessa förslag.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande påyrkat vissa avvikelser från skolberedningens

förslag i fråga om undervisning i barnavård, brandskydd och olycksfallsvård

samt om friluftsdagarnas utnyttjande. Vad överstyrelsen sålunda anfört

torde böra beaktas vid det slutliga läroplansarbetet och jag vill här endast framhålla,

att friluftsdagarna så långt ske kan bör ägnas de ändamål, vartill de ursprungligen

är avsedda.

Jag förordar, att den i försöksskolan medgivna möjligheten till viss stödundervisning

för elever, som önskar byta studieriktning eller som på grund av

långvarig sjukdom eller andra liknande omständigheter har behov av extra

stöd från skolan under viss, begränsad tid, överföres till grundskolan. Kostnaden,

som för närvarande bestrides med medel ur anslaget till försöksverksamhet

inom det allmänna skolväsendet och vilken med tillämpning av normer

skolöverstyrelsen på senare tid härvidlag följt vid fullt genomförd grundskola

torde kunna uppskattningsvis beräknas till 3 ä 4 miljoner kr., bör från och

med nästa redovisningsår belasta anslaget till bidrag till driften av den obligatoriska

skolan m. m. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag

av skolöverstyrelsen meddela närmare bestämmelser härutinnan.

Jag förordar vidare, att den frivilliga instrumentalmusiken m. m. i grundskolan

förstärkes jämfört med försöksskolan på det sätt som beredningen föreslagit.

Det innebär att denna frivilliga verksamhet bör förekomma i den obligatoriska

skolan i samma omfattning och efter väsentligen samma grunder som

för närvarande gäller för den treåriga realskolan. Beredningen har beräknat

kostnaderna för denna anordning vid fullt genomförd nioårig skola till i runt

tal 3,5 miljoner kr. Även dessa kostnader torde från och med nästa redovisningsår

böra belasta anslaget till bidrag till driften av den obligatoriska

skolan m. m.

En så omfattande reformering av den obligatoriska skolan som den nu planerade

kommer att i åtskilliga avseenden ge anslutande skolor ändrade förutsättningar

såväl i läroplansmässigt som organisatoriskt avseende och kräva

en större eller mindre anpassning från deras sida. Jag avser att senare — vid

behandlingen av den yrkesförberedande utbildningen — återkomma till frågan

om yrkesskolans anpassning till den obligatoriska skolan och vill här i dessa

anknytningsfrågor endast framhålla följande.

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

Beredningen har av naturliga skäl, utöver vad som varit aktuellt i målsättnings-

och läroplansfrågor, inte mer utförligt berört gymnasiets kursplanemässiga

anpassning till den obligatoriska skolans högstadium. I anslutning till beredningens

uttalanden, vilka jag finner beaktansvärda och i god överensstämmelse

med den allmänna synen på skolans omvårdnad om den enskilde eleven,

förutsätter jag, att gymnasieutredningen vid sitt fortsatta arbete beaktar förslaget

om att elev med begränsade kunskaper i främmande språk men med god

teknisk eller naturvetenskaplig begåvning under angivna förutsättningar skall

kunna vinna inträde på gymnasium.

Från vissa remissinstanser har framförts farhågor för att den föreslagna obligatoriska

skolan kommer att ge en otillräcklig grund för studier på det treåriga

gymnasiet. Jag vill med hänvisning till av beredningen föreslagna kursplaner

ytterligare understryka betydelsen av de redan flera gånger nämnda, mycket

betydelsefulla åtgärder som jag i andra sammanhang förordat: minskning av

klassernas storlek, förbättrad hjälpmedelstillgång och förstärkt lärarfortbildning.

Även andra åtgärder, inte minst de rent pedagogiska, som fått prägla

kursplaneförslagen, talar för att den nioåriga skolan kommer att ge god förberedelse

för gymnasiala studier, en uppfattning som även stöds av hittills

vunna positiva erfarenheter av försöksskolan. Jag kan därför inte dela de farhågor

som kommit till uttryck. En treårig studiegång på gymnasiet — ovanpå

den nioåriga obligatoriska skolan — bör sålunda, som framhållits i direktiven

för gymnasieutredningen, alltjämt kunna bibehållas som huvudform för det

allmänbildande gymnasiet.

Jag delar beredningens uppfattning, att den obligatoriska skolan så långt

möjligt skall utgöra en obruten helhet samt förordar att i princip samtliga linjer

bör behållas i den egna högstadieskolan. Från denna principiella grund kan

jag — med understrykande av beredningens betänkligheter mot att som generell

regel anknyta gymnasium direkt till vissa högstadier — förorda, att vad

beredningen anfört i fråga om samorganisering av den obligatoriska skolans

högstadium och fackskola respektive gymnasium får bli vägledande för den

närmaste tidens utveckling. Någon principiell bindning till den ena eller den

andra organisationsformen bör alltså inte nu ske. Det torde böra ankomma på

Kungl. Maj:t att tills vidare vid prövning av framställningar om förändringar

i nuvarande skolorganisation eller om upprättande av nya skolor på stadiet

ovanför den obligatoriska från fall till fall fatta beslut i dessa lokala organisationsfrågor.

Utformningen av nuvarande bestämmelse om att kommunalt gymnasium

alltid skall vara förenat med underliggande skola (realskola) torde i

överensstämmelse med vad jag nyss anfört böra omprövas.

Nära knutna till problemen om den obligatoriska skolans högstadium och anslutande

skolformer är frågor rörande erforderligt elevunderlag för högstadiet.

Den konstruktion av högstadiet, som jag nyss förordat, är så utformad, att den

låter anpassa sig efter mycket varierande förhållanden i fråga om elevantalet

i högstadiets skolenheter. Denna elasticitet i konstruktionen medför, att det

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

hittills som riktpunkt för planeringen gällande minimiantalet av 75 barn per

årskull i stort sett synes tillräckligt även för den föreslagna högstadieorganisationen.

En annan sak är, som jag för övrigt redan antytt, att man givetvis inte

har garantier för att kunna organisera undervisning på högstadiets samtliga

linjer i årskurs 9 förrän vid ett större elevunderlag, beroende bl. a. på elevernas

ojämna fördelning. Den allmänna utvecklingen — som bl. a. kommit till

synes i försöksverksamheten med nioårig enhetsskola — tenderar mot en allt

längre gående teoretisk och allmänbildande undervisning. Denna utveckling

kan komma att medföra att vissa av tillvaLsgrupperna i årskurserna 7 och 8 och

linjerna i årskurs 9 blir mindre frekventerade och så småningom i realiteten

överflödiga med därav följande mindre pregnanta anspråk på elevunderlag för

högstadierna. Det vore då föga framsynt att alltför strikt åberopa den nu föreslagna

linjedelningen i nionde årskursen som ett avgörande skäl mot högstadier

med mer begränsat elevunderlag. Någon anledning att ändra hittills tillämpade

riktlinjer för högstadieplaneringen synes mig emellertid inte föreligga.

S. k. partiella högstadier — det gäller såväl avkortade som spjälkade — bör,

med de begränsade undantag jag i andra sammanhang ansett mig inte böra gå

emot, inte få förekomma.

Jag vill här till sist framhålla, att skolöverstyrelsens uppslag att ge kommuner

och skolor önskvärd hjälp i schemaarbetet m. m. i form av exempel på

arbetsordningar för låg-, mellan- och högstadier av olika storlek och konstruktion

synes mig mycket värdefullt och ägnat att befrämja en friktionsfri övergång

till den nya skolordningen. Jag förutsätter, att arbetet bedrives så, att

förebilderna finns tillgängliga i god tid före den allmänna övergången till grundskolans

högstadium.

Skolberedningen har ägnat uppmärksamhet också åt klassföre ståndar skåpet

och därvid konstaterat, att det ibland kommer att bli svårt att ordna detta

på ett tillfredsställande sätt. Beredningen har även angivit vissa utvägar ur de

svårigheter som kan komma att uppstå. Även många av remissinstanserna fäster

uppmärksamheten vid dessa problem, några under förmenande av att svårigheterna

är direkt förbundna med den föreslagna högstadieplanen.

För min del vill jag i anledning av den framförda kritiken understryka att

klassföreståndarskapet är och måste vara av stor betydelse för skolans verksamhet,

och att alla möjligheter att stärka detta bör övervägas. Emellertid vill

jag framhålla, att man på sina håll i remissbehandlingen förbisett att svårigheterna

med klassföreståndarskapet är beroende i första hand av bredden i lärarnas

ämneskombinationer och att det i varje skola på detta åldersstadium

varit och alltjämt är ett problem. Även om svårigheterna i vissa fall kan komma

att öka vid övergång från realskolorganisationen till grundskolans högstadium

sker dock därvid ingen principiell förändring av de rent tekniska förutsättningarna

i detta avseende. En genomgång av förhållandena läsåret 1960/61 beträffande

klassföreståndarskapet vid statliga och kommunala realskolor visar i stort

s. 277 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962 277

en provkarta på de svagheter, som man velat förbinda med den nu aktuella högstadieplanen.

I remissyttrandena har åtskilliga förslag till förbättring av klassföreståndarens

möjligheter att fullgöra sina uppgifter framförts. Vissa från skolöverstyrelsen

framförda förslag synes mig i första hand förtjäna beaktande. Jag avser

här i första hand ett förslag om en generell avkortning av lektionerna till 40

minuter — fyra lektioner dagligen har som bekant för närvarande en längd

av 45 minuter. Den frilagda tiden skulle sedan kunna på olika sätt disponeras

för klassföreståndaruppgifter.

Även om förslaget har betydande intresse är jag inte beredd att nu förorda

någon generell lösning av problemet, bl. a. därför att i varje fall en lösning efter

nyss antydda linjer samtidigt berör andra för skolans arbetsrytm viktiga frågor,

som inte nu kan utan vidare överblickas. Med hänsyn till att övergången till

läroplanen för det nya högstadiet, enligt de riktlinjer för övergången som jag

senare återkommer till, blir aktuell i nämnvärd omfattning först läsåret 1963/64,

synes under instundande läsår böra föranstaltas om tämligen ingående försök

med olika alternativ till lösande av klassföreståndarfrågan för att därigenom

samla erfarenheter för en mer definitiv lösning än vad som nu är möjlig att

åstadkomma. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen, att efter samråd

med berörda lärarorganisationer och representanter för målsmännen inkomma

till Kungl. Maj:t med närmare förslag beträffande dylika försök.

Då hela frågan om skolans studie- och yrkesorientering är rikt sammansatt

och inte alldeles lättöverskadlig, vill jag först ge en kort sammanfattning

av de väsentligaste dragen i frågekomplexet, innan jag tar ställning till

skolberedningens förslag i denna del.

Termen yrkesorientering användes vanligen som en sammanfattande benämning

på de åtgärder som vidtas för att hjälpa ungdomar och andra att lösa problem

i samband med yrkesval. Enligt namnet är och bör verksamheten vara

mera orienterande än rådgivande. Inom försöksskolan, till vilken jag här begränsar

min redogörelse, kan orienteringen sägas besta av teoretisk yrkesorientering

— för vilken allmän yrkesorientering är en riktigare benämning enligt

skolberedningen — ingående som en del av ämnet samhällskunskap på högstadiet,

enskild yrkesorientering meddelad av främst yrkesvalslärare vid enskilda

samtal med elever och föräldrar samt praktisk yrkesorientering på arbetsplatser

i näringslivet, vilken som ett tillvalsämne erbjudes elever i åttonde årskursen.

Den praktiska yrkesorienteringen har regelmässigt en omfattning av fyra veckor,

och till valsmöjligheten utnyttjas för närvarande av omkring två tredjedelar

av årskursens elever. Det slutliga ansvaret för den yrkesorienterande verksamheten

liksom för all annan skolans verksamhet ligger hos rektor, som därvid har

att samverka med klassföreståndare och andra skolans befattningshavare. Men

om yrkesvägledningen inte enbart skall resultera i eu rad spridda ansatser, behövs

det helst i varje högstadieskola en sammanhållande kraft, som kan hjälpa

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

■varje elev att sammanfatta hans situation. För fullgörandet av dessa många

olikartade uppgifter, vilka främst är förenade med den enskilda och den praktiska

yrkesorienteringen, har skolan en särskild s. k. yrkesvalslärare.

Skolberedningen understryker, att yrkesorienteringen är ett led i skolans personlighetsfostrande

verksamhet och ett värdefullt bidrag till den orientering om

samhället och arbetslivet, som skolan skall ge. Erfarenheten har emellertid givit

vid handen, att det inte är helt lätt att infoga studie- och yrkesorienteringens

olika delar i skolans verksamhet i övrigt. Ansvaret måste fördelas på många

händer, och skolan kan inte utan bistånd från näringslivet och från arbetsmarknadsorganen

tillfredsställande fullgöra uppgiften.

Beträffande den allmänna och enskilda yrkesorienteringens omfattning, innehåll

och uppgifter i grundskolan förordar beredningen i stort sett oförändrade

grunder, medan den i fråga om den praktiska yrkesorienteringen föreslår rätt

betydande förändringar. Jag återkommer senare till dessa. Beredningen har också

berört den organisation som från skolans sida fordras för att samordna och

utföra de främst med den enskilda och den praktiska yrkesorienteringen sammanhängande

arbetsuppgifter, vilka för närvarande utföres av yrkesvalslärare.

Yrkesorienteringen är som nämnts sammansatt av åtskilliga komponenter, de

flesta med förankring i olika delar av skolans arbete men en del med tyngdpunkten

utanför skolan. Det är svårt att utan ingående överväganden ta ställning

till den slutliga avvägningen av de skilda momenten mot varandra, liksom

att besvara frågan hur skolan på bästa sätt skall samverka med arbetsmarknadens

företrädare. Skolberedningen har också, med hänvisning till en vid tidpunkten

för avlämnandet av beredningens huvudbetänkande pågående utredning

inom skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för

yrkesutbildning, avstått från att framlägga eget förslag i denna fråga. Den gör

dock ett för yrkesorienteringens organisation och utformning principiellt viktigt

uttalande. Med den betydelse skolans orienterande verksamhet har för elevernas

fria, personliga utveckling måste, framhåller sålunda beredningen, utgångspunkten

för lösandet av de med yrkesorienteringen förknippade organisatoriska

och administrativa frågorna vara skolan och skolans ansvar för och vård om den

enskilde eleven. Hänsyn måste dock tas jämväl till förhållanden och utveckling

utanför skolan, i det arbetsliv till vilket eleven snart nog skall övergå.

I skrivelse till Kungl. Maj:t har numera de tre ämbetsverken på grundval av

den nyssnämnda utredningen föreslagit, att den nuvarande yrkesvalslärarinstitutionen

skall avlösas av en organisation med s. k. skolkonsulenter. Dessa, som

skulle vara utbildade i psykologi och pedagogik samt i arbetsmarknads- och

yrkesvägledningsfrågor, skulle inte vara lärare och inte heller vara på samma

satt som lärarna knutna till skolan såsom dess befattningshavare. Skolkonsulenten

skulle anställas av kommun eller av flera kommuner i samverkan men

i arbetshänseende underställas rektor vid den skola där han har sin huvudsakliga

tjänstgöring. Statsbidrag har föreslagits utgå till avlöning av befattningshavarna

via arbetsmarknadsstyrelsen, och skyldighet till samverkan med dess

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

regionala och lokala organ skulle föreligga. I alla kommuner utom de största

skulle konsulenterna även ha hand om lokala skolpsykolog- och skolkuratorsgöromål.

Man förutsätter att på större orter de senast berörda göromålen skulle

uppdelas på skilda tjänstemän. Organisationsförslaget grundar sig på att man

velat till cn enda befattningshavare samla de flesta elevvårdande funktionerna,

nämligen de yrkesvägledande, de skolpsykologiska och de kurativa. Ämbetsverkens

förslag skulle, om det genomfördes, medföra en genomgripande förändring

av den yrkesvägledningsorganisation, som hittills utprövats och tillämpats i försöksverksamheten

med nioårig enhetsskola.

För egen del vill jag med starkt understrykande av beredningens uttalanden

framhålla vikten och betydelsen av den obligatoriska skolans studie- och yrkesorientering.

Den yrkesorienterande verksamheten bör kunna bli ett värdefullt

komplement till skolans övriga verksamhet och ett medel att främja elevernas

fria personliga utveckling, samtidigt som den bidrar till att ge dem en konkretare

uppfattning om det arbete som tar vid efter utbildningens slut. I överensstämmelse

med det sagda är det enligt min mening alldeles klart, att skolan och skolans

ansvar för och vård om den enskilde eleven maste vara den primära utgångspunkten

för dess studie- och yrkesorientering, en uppfattning som låter sig väl

förena med hänsynen till förhållandena i arbets- och samhällslivet utanför skolan.

Yrkesorienteringens organisation och effekt i den obligatoriska skolan är emellertid

av utomordentligt stor betydelse inte bara för denna skolas funktionsduglighet

utan också för utformningen av utbildningsväsendet över huvud taget,

liksom självfallet även för arbetsmarknaden och ungdomarnas framtida fördelning

på skilda sektorer av denna. Det gäller således ett spörsmål, som kontinuerligt

måste ägnas stor uppmärksamhet och som, därest radikalt ändrade lösningar

ifrågasättes, kräver ingående överväganden.

Jag är mot bakgrunden av det anförda inte nu beredd att utan ytterligare

överväganden och undersökningar ta ställning till frågan om en omorganisation

av yrkesvägledningen i den riktning, som förordats av ämbetsverken. Det bör

i detta sammanhang också framhållas, att någon egentlig kritik mot det nuvarande

yrkesvalslärarsystemet inte förekommer i remissvaren, medan däremot uttalanden

till förmån för detta system inte är alldeles ovanliga. Av grundskoleförslagct

föranledda eventuella förändringar i detta avseende behöver heller inte

nödvändigtvis genomföras till läsåret 1962/63, bl. a. eftersom av skolberedningen

föreslagen läroplan för högstadiet avses bli mer allmänt tillämpad först

ett år senare. Jag avser emellertid att utan dröjsmål söka penetrera problemområdet.

Som jag nyss antytt är en ändamålsenlig utformning av yrkesorienteringen

en fråga av stor vikt för det inre, pedagogiska arbetet i den obligatoriska

skolan och av största betydelse jämväl för bl. a. fackskolorna och det kommande

gymnasiet och därmed även för gymnasieutredningens arbete, omständigheter

som även de talar för att spörsmålen så snart ske kan ägnas fortsatta

överväganden.

De mindre genomgripande förändringar och förbättringar av den nuvarande

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

yrkesvalslärarorganisationen, som på grundval av gjorda erfarenheter otvivelaktigt

kan och bör företagas redan från och med nästa läsår, torde det böra

ankomma pa Kungl. Maj.‘t att besluta om efter förslag av skolöverstyrelsen och

arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag övergår därefter till att behandla vad i övriga hithörande frågor föreslagits

av skolberedningen.

Jag biträder beredningens förslag om i stort sett oförändrade grunder för den

allmänna och den enskilda yrkesorienteringens omfattning, innehåll och uppgifter,

innebärande bl. a. att den allmänna (teoretiska) yrkesorienteringen tills

vidare alltjämt skall ingå som en del av ämnet samhällskunskap.

Skolberedningen erinrar om att den praktiska yrkesorienteringen har utgjort

en mycket uppskattad del av försöksskolans verksamhet. Efter ingående överväganden

föreslår beredningen, att praktisk yrkesorientering skall förekomma

som ett inslag i den obligatoriska skolans arbete, men att den med ändring av

nuvarande förhållanden skall avse samtliga skolans elever och inte bara en del

av dem. Den bör förläggas till åttonde årskursen och bör normalt omfatta tre

veckor fördelade på olika arbetsplatser så långt möjligt efter de grunder som

nu gäller. Till beredningens förslag har på denna punkt fogats en reservation,

vari förordas att den praktiska yrkesorienteringen i stället förlägges som ett frivilligt

moment för eleverna i arskurs 9 samt att den allmänna yrkesorienteringen

i årskurs 8 ges en avsevärd pedagogisk förstärkning.

Förslaget i fråga om den praktiska yrkesorienteringen mottas i många yttranden

med särskild tillfredsställelse, varvid framhålles värdet av att denna orientering

kommer att nå alla elevkategorier. Ofta nämner man här såsom nödvändigt

eller särskilt betydelsefullt, att detta moment föregår valet av linje i nionde

årskursen. Uttalade avstyrkanden eller bestämt förord för ett från beredningens

förslag helt avvikande alternativ förekommer i en till antalet inte särskilt stor

minoritet av yttrandena. Dessa reserverade eller negativa ställningstaganden återfinnes

emellertid i viss utsträckning bland parter, vilkas inställning till frågan

är betydelsefull för ett genomförande av den föreslagna anordningen, nämligen

vissa av de för näringslivet representativa organen och även några av de statliga

verk, som praktiskt berörs av anordningens utformning. Det är vanligen inte

så mycket principiella betänkligheter — även om sådana förekommer — som fastmer

tvekan inför den praktiska genomförbarheten, som motiverar förekommande

avstyrkanden. Insikt om svårigheterna redovisas, det bör framhållas, lika väl i

starkt positiva yttranden som i helt avvisande, även om givetvis graden av

optimism eller pessimism inför möjligheterna att övervinna svårigheterna starkt

varierar.

För egen del anser jag att vad som framkommit vid remissbehandlingen av

beredningens förslag och vid överläggningar, som jag därefter haft med representativa

företrädare för arbetsmarknaden, inte har givit anledning att frångå

den principiella uppläggning av den praktiska yrkesorienteringen, som skolberedningen

förordat. De tämligen enstämmiga tillstyrkandena från dem, som i första

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj:ts proposition nr .5/ år 1962

hand har att bevaka utbildningens intressen, liksom även arbetsmarknadsstyrelsens

positiva inställning bör enligt min uppfattning ses som en bekräftelse av att

beredningen bedömt den praktiska yrkesorienteringens utformning riktigt på de

två ur utbildningspolitisk synvinkel väsentligaste punkterna, nämligen förläggningen

till årskurs 8 och utsträckningen till att omfatta samtliga elever. Jag

biträder därför beredningens förslag i dessa avseenden. Normalt bör, såsom

beredningen föreslagit, den praktiska yrkesorienteringen omfatta tre veckor.

Med anledning av den tvekan, som vid remissbehandlingen kommit till uttryck

i fråga om möjligheterna att praktiskt genomföra yrkesorienteringen enligt

de av beredningen föreslagna och av mig här förordade riktlinjerna, finner jag

emellertid angeläget att framhålla, att förslaget härutinnan ingalunda är kategoriskt.

Såsom skolberedningen anfört, bör man således vara medveten om att situationen

i fråga om tillgång på praktikplatser kan bli allvarlig och svårigheter

uppstå att bereda alla elever praktisk yrkesorientering i avsedd omfattning.

Beredningen har beträffande detta problem och dess lösning anfört vissa synpunkter,

som synes mig kunna bli vägledande för det praktiska handhavandet

av frågan. Om trots vidtagna åtgärder tillgången på praktikplatser likväl blir

otillräcklig, bör länsskolnämnden äga medge erforderliga avvikelser från läroplanens

bestämmelser om den praktiska yrkesorienteringen. Det bör vidare pekas

på att, även om beredningen av principiella skäl ställt sig tveksam till tanken

att anordna orienteringen i skolmässiga former, så har beredningen emellertid

inte velat helt avvisa den utvägen utan menat, att praktisk yrkesorientering

undantagsvis bör kunna anordnas i skolmässiga former, dock inte som ersättning

för utan som komplement till praktik på arbetsplatser.

Nu berörda åtgärder bör således kunna tillgripas, därest problemet praktiskt

inte går att lösa på annat sätt. Över huvud taget menar jag, att uppläggningen

av den praktiska yrkesorienteringen, i varje fall till en början, inte bör bindas

inom alltför snäva regler, innan man genom en utprövning på fältet verkligen

kunnat förvissa sig om var gränsen för det möjliga går, något som vi ännu inte

säkert vet, vilket bl. a. försökstidens positiva erfarenheter understryker.

Ändringar i de uppdragna riktlinjerna bör också kunna ske efter hand som

de motiveras av insamlade erfarenheter. I den meningen kommer alltjämt en

viss positiv karaktär av försöksverksamhet att ligga i den föreslagna anordningen.

Det bör också erinras om att övergången till högstadiet enligt den nya

läroplanen avses börja höstterminen 1963, varför behovet av praktikplatser i

ökad omfattning i årskurs 8 skulle inträda först läsåret 1964/65. Detta medger

en förberedelsetid, som bör kunna väl utnyttjas av de berörda myndigheterna

och övriga organen på såväl avlämnar- som mottagarsidan.

Slutligen vill jag i denna fråga framhålla, att jag anser mig kunna räkna med

att, med den uppläggning av den praktiska yrkesorienteringen som jag nu förordat,

denna skall kunna genomföras med näringslivets positiva medverkan.

Med understrykande av vad beredningen anfört därom förutsätter jag också, att

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

de statliga och kommunala verken och inrättningarna skall lämna sin medverkan

i samma anda och i en betydligt ökad omfattning. Deras villighet att bidra till

ett framgångsrikt genomförande av anordningen med praktisk yrkesorientering

för alla elever bör, framför allt med hänsyn till anordningens primära syften,

självfallet inte vara mindre än andra företagares.

Införandet av praktisk yrkesorientering enligt här angivna riktlinjer innebär,

att den obligatoriska skolan träder ut i samhället ur den relativa isolering som

under tidigare skeden i alltför hög grad präglat skolans liv. Skolan bör även därigenom

få bättre möjligheter än förr att fullgöra sina uppgifter.

De principiella riktlinjer, som legat till grund för högstadiets utformning och

för vilka jag tidigare redogjort, har varit bestämmande även för mitt ställningstagande

i fråga om utformningen av den yrkesförberedande utbildningen

i den obligatoriska skolan. Då dessa principer under de närmaste

åren kommer att bli betydelsefulla i åtskilliga organisatoriska sammanhang,

vill jag med några synpunkter ytterligare understryka den vikt jag tillmäter

dem.

Den målsättning för skolan som jag tidigare förordat är betydelsefull inte

minst för de elever för vilka den allmänbildande undervisningen i stort sett upphör

i och med utgången av den obligatoriska skolan. Det synes särskilt viktigt

just för den, som mer eller mindre direkt från skolan går till ett yrkesarbete, att

han under sin skoltid får en så gedigen grund som möjligt i svenska, matematik,

språk, historia och litteratur m. m., kunskaper och erfarenheter som sedermera

kan hjälpa honom att ge livet meningsfullt innehåll och värde i olika avseenden.

Från denna utgångspunkt borde, som exempelvis LO framhåller i sitt yttrande,

all utbildning under de nio skolåren vara allmänbildande och några speciellt

yrkesinriktande linjer inte förekomma. Av flera olika skäl, vilka sammanfattningsvis

kan benämnas pedagogiska, synes det dock ofrånkomligt att tills vidare

och för en del av elevstocken i nionde årskursen bibehålla ett ganska betydande

inslag av praktiska moment bestående av, det bör dock framhållas, såväl praktiskt

arbete som teori i anslutning till detta. De yrkesteoretiska ämnena är för

övrigt nära besläktade med andra linjers allmänna ämnen. En väsentlig utgångspunkt

vid lösandet under kommande år av konkreta organisatoriska problem

måste dock enligt min mening vara, att den obligatoriska skolan i princip bör

ge alla elever en god allmän utbildning. Den får inte utformas så, att den predestinerar

bygdens barn och ungdom för vissa bestämda yrken eller så att den

blir en värvningscentral för viss eller vissa branscher, en uppfattning som på

intet sätt behöver stå i strid med skolans uppgift att även ge eleverna en god

förberedelse för kommande insatser i arbetslivet och att göra dem medvetna om

värdet och nödvändigheten av att man så snart som möjligt efter skolans slut

skaffar sig en målinriktad yrkesutbildning, antingen denna förvärvas i skolmässiga

former eller på en arbetsplats.

Skolberedningens förslag i fråga om den yrkesförberedande utbildningen har

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj.ts ''proposition nr 5h år 1962

omfattats med stort intresse i remissvaren. Det förhållandet att därvid framförts

många skiftande och ofta starkt divergerande synpunkter och önskemål beträffande

antalet linjer eller linjevarianter, ger mot bakgrunden av vad jag nyss

framhållit starkt stöd för den principiella uppfattning och den strama linje som

beredningen förordat.

På av beredningen angivna grunder och i huvudsaklig överensstämmelse med

dess förslag förordar jag därför följande.

Samtliga vägar inom grundskolan bör så långt möjligt vara likställda inte

minst i begreppsmässigt avseende. I egentlig mening måste all undervisning i

grundskolan anses som förberedande för kommande yrkesutövning. I överensstämmelse

härmed bör beteckningen 9y och begreppet förberedande yrkesutbildning

utgå och samtliga linjer i nionde årskursen likställas.

Nuvarande tämligen rika specialisering inom 9v i försöksskolan bör nu — som

beredningen föreslagit — överges till förmån för en mer ospecialiserad utformning

av närmast motsvarande linjer i nionde årskursen av den obligatoriska

skolan. Den ökade rörligheten och den ökande specialiseringen på arbetsmarknaden

understryker enligt min mening ytterligare det befogade i den forordade

omläggningen.

Jag förordar vidare, att av linjerna i nionde årskursen fyra — av beredningen

betecknade 9mek, 9ha, 9ht och 9p — får ges en mer praktisk inriktning an

övriga med ett visst, inte obetydligt utrymme för mera direkt yrkesinriktad

undervisning. Fler linjer med yrkesämnen än nyss nämnda bör normalt inte

få förekomma på den obligatoriska skolans högstadium. Linjerna bör utformas

så, att de ger en bred ospecialiserad grundutbildning inriktad inte mot vissa

yrken utan mot breda sektorer av näringslivet. Utbildningen bör regelmässigt

ges i skolmässiga former. Med anledning av i remissyttrandena framförda synpunkter

vill jag något uppehålla mig vid karaktären hos dessa linjer.

Skolberedningens förslag till utformning av linjerna 9ha och 9ht har i det hela

godtagits vid remissbehandlingen.

Från åtskilliga håll framföres erinringar mot förslaget till utformning av linje

9mek. Den säges vara alltför inriktad mot verkstadsindustrin och den anses

inte upplagd så, att den passar flickor särskilt väl. För att linjen verkligen skall

motsvara önskemålet om en bred grundutbildning, som bl. a. ger eleverna ytterligare

ett års anstånd med det mer definitiva valet av kommande yrke, efterlyses

inte sällan en bearbetning av läroplansförslaget. Jag avser att föranstalta

om cn sådan överarbetning syftande mot att göra linjen mindre ensidigt inriktad.

I samband härmed kan även övervägas om benämningen 9mek, med hänsyn

till utbildningens syfte och målsättning, är den mest välfunna.

Inte så få remissinstanser har å andra sidan föreslagit variationer av 9mek i

riktning mot vissa bestämda yrken. Da dessa varianter skulle strida mot principerna

om cn för alla i den obligatoriska skolan sa langt möjligt gemensam

allmän utbildning och om den praktiska utbildningens ospccialiserade karaktär,

kan jag inte biträda förslagen härom. Psykologiska och pedagogiska liksom i

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj:ts ''proposition nr öU år 1962

många fall rent praktiska skäl talar emellertid för att tillämpningsövningar och

undervisningsmoment bör kunna, dock endast i mindre omfattning och helt

inom ramen för den praktiska delen av yrkesämnena, få främst kanske genom

valet av övningsobjekt ges en viss anknytning till elevernas erfarenhetsbakgrund,

till den omgivande lokala miljön med dess yrken, industrier och näringsgrenar.

Anordningen torde bl. a. kunna tillgodose sjönäringarnas önskan om att

pa vissa orter kunna fa utbildningen i viss mån anknuten till sjönäringarna.

Yrkesteorin liksom de allmänna (grundläggande) delarna av yrkesarbetet bör

däremot inte omfattas av dessa modifikationer, eftersom eljest en variation som

närmar sig en icke godtagbar linjeuppdelning snart nog skulle erhållas. Det bör

vid den planerade överarbetningen av läroplanen vara möjligt att ge närmare

anvisningar om hur tillämpningsövningar m. m. skall kunna väljas.

Jag delar den i flera remissyttranden framförda uppfattningen, att förslaget

till läroplan för 9p bör överarbetas för att den ännu bättre skall svara mot de

mai, som angivits för denna utbildning. Sistnämnda överarbetning torde böra

ske samtidigt med överarbetningen av läroplanen för 9mek.

Skolberedningen har föreslagit begränsade möjligheter till utbyte på vissa

angivna villkor av en av de fyra praktiskt inriktade linjerna mot en skoglig

linje, 9skog. Utbyte av linje därutöver skulle inte få företagas. Jag biträder

beredningens förslag, ehuru det innebär en viss principiell avvikelse från den

allmänna uppläggningen, men vill samtidigt framhålla, att den av mig nyss förordade

möjligheten till modifikation av 9mek i åtskilliga fall sannolikt kan visa

sig bättre motsvara de önskemål som kan ligga till grund för upprättande av

9skog.

I enlighet med beredningens förslag förordar jag vidare, att förefintlig samverkan

mellan försöksskola och skola av annat speciellt slag — beredningen

avser här närmast lantmannaskola — efter medgivande av länsskolnämnden

och på de övriga villkor som beredningen angivit inte utan vidare skall behöva

avbrytas så länge behov därav föreligger, trots att anordningen i princip innebär

upprättande av ytterligare en linje i nionde årskursen.

Som allmänna grunder för samverkan mellan obligatorisk skola och yrkesskola

bör i överensstämmelse med beredningens uppfattning gälla, att i princip samtliga

linjer bör ingå i högstadieskolan samt att ingen elev normalt bör påbörja

egentlig yrkesutbildning före utgången av den obligatoriska skolan. Med viss

avvikelse från dessa grunder bör dock i enlighet med beredningens förslag klart

yrkesbestämda elever efter skolstyrelsens medgivande i varje enskilt fall och

med de förbehåll som beredningen angivit få fullgöra sitt nionde skolår i yrkesskola,

hos hantverkare eller företagare i övrigt.

Beredningen avvisar, enligt min mening i god överensstämmelse med nyss

förordade allmänna grunder, överförandet av hela avdelningar från den obligatoriska

skolan till yrkesskola men föreslår, att redan etab‘lerat samarbete skall

få fortsätta så länge behov därav föreligger. Jag vill visserligen — ehuru med

någon skärpning av beredningens förslag i sistnämnda fråga — inte motsätta

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 51). år 1962

mig, att sådan samverkan skall få fortsätta i de fall då ett avbrytande av den

skulle medföra påtagliga svårigheter för skolväsendet i kommunen, men jag

vill samtidigt framhålla, att de organisatoriska fördelar man avser att vinna

med sådan samverkan kan ernås också genom att den obligatoriska skolan

lokalmässigt får utnyttja yrkesskolans resurser utan att klasserna för den skull

administrativt överföres till yrkesskolan. Däremot anser jag mig inte kunna

förorda förslaget om att parallellavdelning av 9mek, 9ha, 9ht eller 9p — annat

än möjligen rent undantagsvis — får överföras till yrkesskola.

För små kommuner med begränsade ekonomiska resurser och litet elevunderlag

och där en önskvärd yrkesutbildning eljest inte skulle komma till stånd

förordar jag det undantaget, att efter vederbörligt medgivande en eller ett par

av de praktiskt inriktade linjerna i nionde årskursen kan få överföras till yrkesskola.

Skolberedningen föreslår, att överstyrelsen för yrkesutbildning — i samråd

med skolöverstyrelsen — vidtar de åtgärder som erfordras för att i god tid före

höstterminen 1965 anpassa yrkesskolans kursplaner och arbete till de ändrade

förutsättningar som den nioåriga skolan kommer att medföra. I anslutning

härtill har ett antal remissinstanser önskat vidga förslaget till att avse en fullständig

utredning beträffande yrkesutbildningen i hela dess vidd (jfr SU

1960:192, Rskr 383).

Frågan om yrkesutbildningens principiella uppläggning, inriktning och innehåll

för framtiden är komplicerad och av stor omfattning. Den är emellertid

också beroende av ett stort antal faktorer, vilka ännu inte kan helt överblickas,

bl. a. resultaten av arbetet inom 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens

centrala ledning m. m. Jag är inte beredd att i förevarande sammanhang ta upp

hela problemkomplexet till en så genomgripande och radikal behandling som

det synes fordra. Det är emellertid min avsikt att i anslutning till 1960 års riksdags

uttalande i ämnet framdeles återkomma till detta viktiga utredningsspörsmål.

Vad gäller det nu aktuella problemet torde Kungl. Maj:t böra uppdra åt

överstyrelsen för yrkesutbildning att, oberoende av den större och mera genomgripande

utredning av yrkesutbildningen som senare kan komma till stånd,

företa föreslagen översyn — begränsad till vad som för de närmaste åren är

mest nödvändigt — av yrkesskolornas kursplaner m. m. Det är önskvärt, att vid

översynen även beaktas de läroplaner för yrkesutbildning, som kan komma att

beröras av de föreslagna fackskolorna, liksom det förhållandet att under en inte

obetydlig övergångstid yrkesskolorna kommer att rekryteras jämväl av elever

med sju- eller åttaårig folkskola. Om så befinnes möjligt torde normerande bestämmelser

för mottagande av elever med olika slag av förutsättningar böra

utarbetas.

Jag har tidigare erinrat om att tiden för den allmänbildande undervisningen

på förevarande linjer i nionde årskursen av beredningen föreslagits till 13 veckotimmar,

medan de linjcskiljande timmarna föreslagits till 22.

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. May.tfs proposition nr 54 år 1962

I åtskilliga remissvar framhålles, att dessa linjer kommer att få ett för litet

allmänbildningsinnehåll och att de därigenom erhåller ett sämre anseende än

övriga linjer i årskursen. Kritiken synes inte kunna utan vidare avfärdas även

om det samtidigt beaktas att fastställandet av förevarande läroplan bjuder på

svåra avvägningsproblem: yrkesämnena bör inte tilldelas så liten tid att motsvarande

del av utbildningen blir otillräckligt tillgodosedd för att vara yrkesinriktande,

variationsrikedomen bör av schematekniska m. fl. skäl inte onödigtvis

öka m. m. Kungl. Maj:t torde emellertid, för att kunna tillmötesgå önskemålen

om en förbättring i vissa fall av det allmänbildande innehållet på dessa

linjer, böra äga att efter framställning och inom ramen för det totala veckotimtalet

medge annan avvägning mellan de olika ämnesgrupperna.

Såsom skolberedningen anfört har på senare år frågan om klassernas

storlek utgjort ett av de dominerande inslagen i diskussionen kring skolans

utveckling och skolreformen. Den har även av skolberedningen betraktats som

ett av de centrala spörsmålen. I beredningens förslag till utformning av den obligatoriska

nioåriga skolan ingår som grundväsentliga förutsättningar att vissa

åtgärder vidtages för underlättande av lärarnas arbete och höjande av den pedagogiska

effektiviteten, nämligen dels en minskning av elevantalet i klasserna, dels

en kraftig upprustning av skolornas undervisningshjälpmedel och dels en förbättrad

utbildning och fortbildning av lärare. Beredningen beräknar själv att den

sänkning av elevantalet i klasserna som beredningen övervägt medför en ökning

av lärarlönekostnaderna med inemot sextio miljoner kr. per år vid fullt utbyggd

grundskola. Redan storleksordningen av nämnda belopp anger att det på

denna punkt gäller en mycket betydande förbättring i arbetsförutsättningarna.

En minskning av elevantalet kommer också, inte minst under genomförandeperioden,

att ställa mycket stora krav på våra personella och materiella resurser.

Vid vägande av olika omständigheter mot varandra, varvid stor hänsyn tagits

till önskvärdheten av att ge lärarna bättre möjligheter att förverkliga grundskolans

målsättning, har beredningens ledamöter, trots de förhållandevis betydande

kostnadsökningar som denna reform är förenad med, utifrån sina olika utgångspunkter

enats om att för grundskolan föreslå den minskning av elevantalet i

klasserna som erhålles genom att i princip ny klass får upprättas i årskurserna

1—3 för varje påbörjat 25-tal elever och i årskurserna 4—9 för varje påbörjat

30-tal elever. Jag förordar, att detta förslag genomföres. Såsom skolberedningen

själv framhåller innebär förslaget generellt genomfört, att ingen klass normalt

skall behöva bli större än vad lågstadiet beträffar 25 elever och i övriga årskurser

30 elever.

Med hänsyn till förslagets stora skolorganisatoriska och ekonomiska konsekvenser

vill jag här något närmare beröra ett antal hithörande delfrågor.

För närvarande tillämpas i den obligatoriska skolan två olika metoder för

beräkning av antalet klasser inom ett skolområde, nämligen dels den s. k. medeltalsmetoden,

dels överskottsmetoden. I likhet med beredningen föreslår jag en

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5-4 år 1962

generell övergång till överskottsmetoden. Ett genomförande av ett av Stockholms

stad i dess remissyttrande väckt förslag om övergång till en helt ny metod

med s. k. klassantalstabell, vilken har en principiellt annan innebörd än skolberedningens

förslag och vilken också leder till väsentligt större kostnader, anser

jag icke kunna komma i fråga.

Befolkningens rörlighet, tillkomsten av nya typer av skolanläggningar och

andra liknande omständigheter har medfört, att den obligatoriska skolans lokala

organisation inte längre är lika ensartad som förr. Detta har föranlett viss tvekan

när det gällt att fixera det elevunderlag, på vilket delningstalen skall appliceras.

Det torde i detta avseende vara nödvändigt med ett klarläggande. Enligt min

mening bör de elever som skolorganisatoriskt bildar en enhet utgöra detta delningsunderlag.

Inom varje skolenhet bör sålunda för klasser av a- och A-typ i

varje årskurs få upprättas en ny avdelning för varje påbörjat 25-tal elever på

lågstadiet och för varje påbörjat 30-tal elever för årskurserna 4^-8. Inom skolenheten

bör vidare linje i årskurs 9 få upprättas om minst 12 elever anmält sig

till linjen i fråga. Inom varje linje bör, som framgatt av vad jag redan anfört, en

klass få upprättas för varje påbörjat 30-tal elever. Med skolenhet bör i förevarande

sammanhang, såsom jag nyss antytt, avses de elever inom olika årskurser,

vilka i fråga om skolarbetet stadigvarande bildar en skolorganisatorisk

enhet och vilka således undervisas antingen i ett gemensamt eller i flera näraliggande

skolhus eller andra undervisningsutrymmen. Regelmässigt kommer

eleverna till skolenheten från samma trakt, men denna behöver inte vara en och

densamma för samtliga årskurser i skolenheten; i åtskilliga fall kommer exempelvis

detta geografiska område för högstadiet i skolenheten att vara ett annat

— och större — än för övriga stadier.

I åtskilliga, kanske till och med i flertalet fall kommer upptagningsområdet att

sammanfalla med det s. k. rektorsområdet, medan i andra fall — det gäller närmast

högstadiet — upptagningsområdet kan bestå av mer än ett rektorsområde.

I de glesare befolkade kommunerna med flera bygdeskolor på låg- och mellanstadiet

kommer däremot med den av mig här angivna indelningsgrunden rektorsområdet

att kunna innehålla flera skolenheter med därtill hörande upptagningsområden.

En viss elasticitet i elevfördelningen mellan skilda skolenheter inom

samma kommun bör vara tillåten, exempelvis för att marginalvis utjämna elevantalet

mellan klasserna i olika skolenheter. Uppkommer i visst fall tvekan om

vad som skall anses som skolenhet eller finnes eljest skäl därtill, bör länsskolnämnden

vara oförhindrad att meddela beslut om huru eleverna skall fördelas på

olika skolenheter av samma skolform.

I anslutning till sitt huvudförslag förutsätter skolberedningen, att konsekvensändringar

genomföres för B-skolornas del. I det av skolberedningen överlämnade

stadgeförslaget har dessa ändringar dock kommit att beröra endast klasser av

Bl-typ, där elevantalsgränserna för övergång till klasser av a- respektive A-typ

och vice versa genomgående sänkts med fem enheter. Jag förordar ett genomförande

av förslaget i vad avser klasser av Bl-typ. Beträffande övriga B-klasser

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 51± år 1962

ansluter jag mig till skolöverstyrelsens förslag och förordar sålunda, att elevantalsgränserna

för övergång från lägre till högre klasstyp och vice versa även

för deras del sänkes med fem enheter. Jag föreslår vidare, även detta med någon

förbättring för B-skolornas del i jämförelse med vad som framgår av stadgeförslaget,

att om Bl-klass har lägst 30 elever, B2- eller b-klass lägst 25 elever och

B3-klass lägst 20 elever, klassen skall fa delas i en högre och en lägre grupp högst

fyra timmar i veckan för att bereda elever på olika stadier skild undervisning i

ämnen eller moment, som endast svårligen kan behandlas under de gemensamma

lektionerna. Jag vill också här framhålla, att den i stadgeförslaget förordade

regeln om att, jämsides med a- och A-klass, b- eller B-klass skall få anordnas i

syfte att nedbringa antalet klasser bör begränsas till låg- och mellanstadierna.

På högstadiet bör inte förekomma annat än s.k. A-klasser, såvida det inte är fråga

om specialanordningar företagna i glesbygder, i skolenheter där man prövar speciella

undervisningsmetoder eller i andra fall där särskilda förhållanden föreligger.

Det har under remissbehandlingen tämligen ingående diskuterats huruvida i

fråga om a- och A-klasser antalet klasser skall beräknas på varje årskurs för sig

vid skolenheten, på samtliga elever tillhörande visst stadium eller på annat sätt.

Även om det finns skäl som talar för att man skulle nöja sig med att tillämpa

delningstalen pa den första årskursen i varje stadium och därefter genom hela

stadiet bortsett från arskurs 9 — behålla det antal klasser per årskurs som

den första delningen skulle ge, finner jag dock att många främst praktiska och

skolorganisatoriska skäl talar emot en sådan anordning. Enligt min mening bör,

sasom redan framgatt av mitt ställningstagande, delningstalen inom skolenheten

tillämpas pa varje arskurs för sig. Med den inte helt tvingande formulering som

stadgan i likhet med nuvarande bestämmelser avses få angående villkoren för

upprättande av klasser, ligger det också enligt min mening inom länsskolnämndens

befogenheter att besluta om de medgivanden att bibehålla antalet paralleller

oförändrat från föregående år som emellanåt kan vara befogade t. ex. vid viss,

mindre utflyttning av barn från en skolenhet. Motsvarande möjligheter att med

en förnuftig anpassning till i särskilda fall föreliggande omständigheter medge

eller föreskri\ a ett annat antal klasser vid en skolenhet än det som en strikt

tillämpning av delningstalen skulle ge bör liksom för närvarande också tillkomma

länsskolnämnden. Vad jag här närmast tänker på är exempelvis sådana områden,

där man utöver de svensktalande eleverna också har lapsk- eller finsktalande

elever eller där man på grund av upptagningsområdets ringa barnantal och

langa avstand till annan högstadieskola vid en tillfällig nedgång i barnantalet

kan behöva behålla samma antal klasser som föregående år för att inte tvingas

till en för organisationen av skolenheten allvarligt störande förändring.

Såsom skolberedningen föreslagit, bör de nya delningstalen — vilka som

nämnts är helt hopkopplade med den av beredningen föreslagna utformningen

av grundskolan i övrigt — vad de två lägsta stadierna beträffar genomföras årskurs

för årskurs i den takt vari övergången till grundskolans läroplan sker och

vad avser högstadiet i takt med övergången till anordningen med sammanhållna

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

klasser. Jag biträder detta förslag. De justeringar för hel kommun eller större del

därav i den praktiska tillämpningen av denna princip, som övergångsvis kan

komma att fordras, torde det böra ankomma på skolöverstyrelsen att besluta om.

I överensstämmelse med den här intagna principiella ståndpunkten kan jag däremot

inte tillstyrka det från ett antal remissinstanser framförda förslaget om att

motsvarande gynnsammare delningsbestämmelser skulle tillämpas jämväl för de

äldre skolformerna.

I anslutning till vad jag här anfört i fråga om de generella delningsreglerna vill

jag slutligen peka på att en strikt tillämpning av dem emellanåt kan vara mindre

lämplig, ibland kanske inte ens möjlig. Vad jag här avser är närmast sådana fall,

där kvarsittning eller inflyttning av en eller annan elev skulle medföra uppbrytning

av ett flertal väl sammanhållna klasser, vilkas elevantal tillsammans ligger

invid eller strax under gränsen för upprättandet av ytterligare en klass, eller där

man av lokal- eller lärarbrist eller andra tillfälliga lokala förhållanden kan vilja

stanna vid det lägre antalet klasser eller för tillfället helt enkelt inte kan öka

detta. Den lokala skolledningen bör i sådana fall vara obetagen att avstå från

en strikt tillämpning av de av statsmakterna medgivna delningsreglerna även

om därigenom de förutsatta maximitalen för elevantalet i klass — 25 respektive

30 — tillfälligtvis skulle komma att överskridas.

Vad skolberedningen föreslagit i fråga om villkor för utnyttjande av s. k. förstärkningsanordningar

bör enligt min mening genomföras. Beredningens förslag

innebär, att i försöksskolan gällande villkor för upprättande av undervisningsgrupper

på lågstadiet, i praktiska och laborativa ämnen på mellan- och högstadierna

liksom vid undervisningen i främmande språk alltfort skall gälla.

Någon gruppuppdelning vid undervisningen i matematik på mellanstadiet

avses dock, till skillnad från nu, inte förekomma. Vad ämnet svenska beträffar,

för vilket skolberedningen föreslagit förstärkningsanordningar i årskurserna

7 och 8, bör gälla att klass med lägst 21 elever får delas i två undervisningsgrupper

under en timme per vecka i vardera årskursen. Vidare bör,

liksom i försöksskolan, tillvalsgrupp i årskurserna 7 och 8 — liksom undervisningsgrupp

i alternativkurs i ämnena engelska och matematik i årskurserna

7—9 — få upprättas om antalet elever i gruppen är minst fem.

För de fyra praktiskt inriktade linjerna i årskurs 9 bör i enlighet med beredningens

förslag ytterligare en grupp i yrkesarbete få upprättas om klassen består

av lägst 17 elever.

Vid undervisningen i slöjd på mellanstadiet är det för närvarande möjligt att

anordna det antal grupper, som erhålles, då det sammanlagda elevantalet i slöjd

i skolan — varmed i folkskolestadgan närmast avses den av mig i det föregående

definierade skolenheten — delats med 15. Uppstår därvid en rest på minst 10,

får ytterligare en grupp anordnas. Vid små skolenheter medför detta att uppdelning

av de ifrågavarande eleverna på två grupper kan ske först vid lägst 25

elever. Jag biträder skolberedningens förslag, att den första delningen skall få

10 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1962. 1 sand. Nr

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 k år 1962

ske redan när antalet elever uppgår till lägst 21, men att för delning av större

elevantal än 24 den hittillsvarande bestämmelsen fortfarande skall gälla. Förslaget

medför en väsentlig förbättring av arbetsförhållandena i dessa ämnen vid de

små skolenheterna. De ytterligare förbättringar i fråga om gruppindelningen i slöjd

som förordats från bl. a. skolöverstyrelsen är jag inte nu beredd att tillstyrka.

Såväl skolöverstyrelsen som de båda kommunförbunden vänder sig mot vissa

av beredningens förslag om villkor för upprättande av linjerna 9mek, 9ha, 9ht

och 9p. Jag finner deras invändningar befogade och föreslår därför, att dylik

linje bör få upprättas om minst fem elever anmält sig till undervisningen och

den separata undervisningen för gruppen inte omfattar mer än sju veckotimmar.

Om åter den för linjens anordnande erforderliga separata undervisningen sammanlagt

omfattar mer än sju veckotimmar bör linjen få inrättas i samundervisning

med annan linje vid ett elevantal av lägst åtta utan särskilda villkor och

utan särskilt medgivande av länsskolnämnden.

Liksom hittills bör slutligen för grundskolan i dess helhet gälla, att samläsning

alltid bör ske sa långt som det med hänsyn till syftet med undervisningen

är möjligt och lämpligt.

Skolöverstyrelsen föreslår i sitt yttrande över beredningens betänkande, att

villkoren för upprättande av viss undervisningsgrupp inte bör bindas vid hel

grupp av tillvalsämnen utan i stället vid vart och ett av de i tillvalsgrupp ingående

ämnena. Detta skulle i vissa fall kunna medföra ökad smidighet vid den

praktiska tillämpningen och emellanåt ge större möjligheter att tillmötesgå

elevernas önskemål i fråga om tillval. Jag vill i anslutning härtill framhålla, att

det i en så stor organisation som den grundskolan utgör blir svårt att i detalj

förutse varje problem av förevarande slag, som kan tänkas uppkomma, och det

torde därför få ankomma på Kungl. Maj:t att, beträffande den praktiska tilllämpningen

av de här i stort angivna riktlinjerna för uppdelningen av elever i

undervisningsgrupper, medgiva de mindre justeringar och förändringar, som kan

finnas befogade.

Jag vill i detta avsnitt av min framställning till sist ännu en gång understryka,

att den minskning av elevantalet i klasserna, som jag här föreslagit och vars innebörd

är att i grundskolan normalt ingen klass skall behöva bli större än vad lågstadiet

beträffar 25 elever och i övriga årskurser 30 elever, kräver mycket betydande

insatser från det allmännas sida. Ett genomförande av detta förslag tillgodoser

ett väsentligt önskemål från lärarnas sida och måste förutsättas medföra

en betydande höjning av den pedagogiska effektiviteten. Skulle framdeles våra

personella, materiella och ekonomiska resurser anses medge åtgärder av liknande

storleksordning som den nu föreslagna, syftande till en ytterligare höjning av den

pedagogiska effektiviteten, är det möjligt men enligt min mening ingalunda

säkert, att man da bör fortsätta pa samma väg som den nu använda, dvs. generell

minskning av elevantalet i tämligen statiska klassformationer. Pedagogisk

utveckling och forskning kan vid en senare tidpunkt ha givit helt andra möjlig
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

heter och anvisningar för bedömningen av dessa frågor. Detta antydes ganska

klart av vissa i utlandet pågående försök och av redan nu föreliggande forskningsresultat,

hur blygsamma dessa än är. Det bör ankomma på alla för vår

skolas utveckling ansvariga och intresserade att nogsamt och fördomsfritt ge akt

på och själva söka bidra med uppslag, som kan leda skolans arbete in på ännu

effektivare vägar än de hittills vanliga.

Anordnandet av specialundervisning är, som skolberedningen framhåller,

ett viktigt och betydelsefullt led i skolans strävanden att skapa betingelser

för en studiegång, avpassad efter den enskilde elevens förutsättningar och

behov. Denna undervisning har en dubbel uppgift, nämligen dels att för de

elever, som är i behov därav, ge en särskilt anpassad undervisning, dels också att

underlätta undervisningen i normalklasserna genom att helt eller delvis vid

sidan av denna ge vissa elever den speciella undervisning, som meddelad inom

normalklassens ram skulle verka synnerligen tyngande på denna. I överensstämmelse

härmed föreslår beredningen flera betydelsefulla åtgärder för förbättring

av denna del av skolans verksamhet. Planering och utbyggnad av

specialundervisning bör kunna intensifieras genom interkommunal samverkan,

den bör planeras och initieras genom länsskolnämndens försorg, kommun som

tar emot elever från annan kommun bör få överskrida det eljest föreskrivna

antalet specialklasser, specialundervisning bör få anordnas för kortare tid än en

termin och elever med komplicerade handikapp bör kunna få specialundervisning

av mer än ett slag, i båda fallen med statsbidrag. Jag förordar, att skolberedningens

förslag i dessa avseenden, vilka också genomgående tillstyrkts i remissyttrandena,

i allt väsentligt kommer till utförande.

Inte så få remissinstanser, däribland de båda kommunförbunden, har föreslagit

ett fullständigt slopande av den berörda s. k. 15 %-regeln, en åtgärd som

även skolöverstyrelsen övervägt men till sist ändå inte funnit sig böra föreslå.

Ett slopande av denna norm skulle visserligen i en del fall underlätta en ytterligare

utbyggnad av specialundervisningen i städer och andra tätorter, där en

sådan utbyggnad organisatoriskt är lättare att genomföra, men skulle samtidigt

— med hänsyn till den alltjämt knappa tillgången på specialutbildade lärare —

ytterligare försvåra motsvarande utbyggnad i landsbygdskommunerna, där förbättringen

i detta hänseende för närvarande framstår som mer angelägen. Inte

heller jag är därför beredd att föreslå ett helt slopande av normen utan stannar

vid den av beredningen förordade uppmjukningen i samband med interkommunal

samverkan på området. Med hänsyn till de svårigheter, som i vissa yttranden

påvisats att inom den fastställda ramen inrymma bl. a. skolmognadsklasser, kan

dock utvecklingen här behöva följas med särskild uppmärksamhet från länsskolnämndernas

och skolöverstyrelsens sida.

Skolöverstyrelsen framför i sitt yttrande angående specialundervisningen vissa

önskemål och förslag, bl. a. att s. k. Cp-klasser i stadgan bör få upptas bland

specialklasserna. Om detta liksom om andra i yttrandena framförda förslag vill

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

jag rent allmänt framhålla, att eftersom samhället måste anses ha särskilt påtagliga

skyldigheter just emot de på ett eller annat sätt handikappade barnen,

bör deras behov av omvårdnad och utbildning så långt möjligt tillgodoses på

bästa sätt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i enlighet härmed få

närmare besluta om de förändringar i delningstal m. m. beträffande specialundervisningen,

som påkallas i anledning av de vid remissbehandlingen framförda synpunkterna.

I fråga om överförande av elev till specialklasser av olika slag föreslår beredningen,

att detta som en yttersta åtgärd bör kunna få ske även mot föräldrarnas

vilja. Detta förslag har med endast något enstaka undantag accepterats vid

remissbehandlingen. Jag biträder förslaget, trots att det innebär ett avsteg från

det eljest för grundskolan avsedda fria valet av studieväg. I likhet med beredningen

vill jag dock bestämt understryka specialundervisningens karaktär av en

förmån liksom att överförandet av elev till specialklass i princip bör bygga på

föräldrarnas frivilliga medverkan. Skulle trots allt hänvisning behöva ske mot

föräldrarnas vilja, bör detta och skälen härtill framgå av uttagningshandlingarna.

Såsom skolberedningen förordat bör målsman ha möjlighet att hos länsskolnämnd

överklaga beslutet.

Samhällets omsorg om specialklasseleverna och då framför allt hjälpskolans

elever kan inte upphöra i och med att de slutar den obligatoriska skolan. Som

beredningen uttalat bör också särskild försiktighet iakttas med att låta hjälpklasselever

sluta skolan före skolpliktstidens slut. Dessa elevers yrkesutbildning

och arbetsanställning måste, ofta under åtskilliga år efter skoltidens slut, ägnas

stor uppmärksamhet. Genom en inom ecklesiastikdepartementet företagen kartläggning

och utredning av de problem och omständigheter, som härvid särskilt

måste beaktas, redovisad i en promemoria i december 1961, bör goda förutsättningar

ha erhållits för en närmare bedömning av vilka åtgärder som i dessa hänseenden

bör vidtagas. Kungl. Maj:t har genom beslut den 12 januari i år uppdragit

åt skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen

att efter samråd gemensamt eller var för sig vidtaga eller, i den

mån så erfordras, hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder vartill promemorian ger

anledning. Promemorian jämte meddelande om Kungl. Maj:ts uppdrag till de

tre verken har senare också för kännedom tillställts ett stort antal statliga, kommunala

och enskilda organ, som arbetar med eller i övrigt är berörda av hithörande

frågor.

Vad skolberedningen anfört om specialundervisningen utöver vad jag nu berört

står i god överensstämmelse med den grunduppfattning i dessa frågor som jag

nyss givit uttryck för, och behöver därför inte föranleda ytterligare kommentarer

från min sida.

Skolberedningen har även upptagit betygsättning, flyttning och

kompetens till en i vissa delar jämförelsevis fördomsfri och radikal omprövning

och behandlat dessa för skolan viktiga frågor inte enbart från principiell

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

synpunkt. Hithörande frågor torde med ett undantag inte vara av den arten

att riksdagens medverkan formellt fordras för deras fortsatta behandling. Det

torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare utfärda erforderliga bestämmelser.

Ilcla detta område är emellertid av betydande vikt för skolans verksamhet och

jag vill därför här något närmare beröra ett par större frågor.

I fråga om betygsättningens omfattning föreslår beredningen en mindre begränsning

jämfört med nuvarande förhallanden, innebärande att betyg skall utfärdas

vid slutet av vårterminen i årskurserna 2—5 samt därefter vid slutet av

varje termin. Även om såsom vissa remissinstanser uttalat, en längre gående

betygsfrihet i och för sig vore önskvärd, torde man av de skäl som skolberedningen

anfört tills vidare få stanna vid det nämnda förslaget. Det är dock enligt

min mening viktigt, att man i den fortsatta pedagogiska försöksverksamheten i

ökad omfattning ägnar uppmärksamhet åt frågan hur betygsättningen i skolan

skall kunna ytterligare begränsas.

Beträffande den ofta diskuterade frågan om betyg i uppförande och ordning

föreslår beredningen, att sådana betyg skall utfärdas, men att de inte skall skrivas

ut på avgångs- och slutbetyg. Förslaget, som pa flera hall i remissbehandlingen

tilldragit sig stor och inte sällan kritisk uppmärksamhet, innebär ett bibehållande

av nuvarande bestämmelser.

Jag har full förståelse för skolöverstyrelsens principiella uppfattning, att elevernas

uppförande och ordning inte bör registreras genom vitsord i terminsbetyg

och/eller betygskatalog. I nuvarande läge synes emellertid övervägande skäl

tala för skolberedningens förslag att för närvarande inte vidtaga några generella

ändringar i fråga om denna betygsättning. Jag finner det likväl angeläget, att

pågående försöksverksamhet med begränsning av förevarande betygsättning

ytterligare vidgas i överensstämmelse med vad överstyrelsen förordat. Det bör

noteras att de hittills redovisade resultaten av denna försöksverksamhet i det

hela är mycket positiva.

Det nuvarande systemet för betygsättning i folkskolan är sasom beredningen

framhållit, uppbyggt efter två, från varandra skilda principer, nämligen såväl

den absoluta som den relativa betygsättningen. Beredningens förslag om en definitiv

övergång till enbart den s. k. relativa betygskalan finner jag välgrundat

och det bör utgöra underlaget för det fortsatta arbete med betygsfrågorna, som

beredningen föreslagit, att skolöverstyrelsen skall utföra.

Frågan om elevs flyttning eller kvarsittning har i vissa avseenden, bl. a. med

hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser, större vikt än de nyss nämnda, och

den torde därför till skillnad från dessa böra i sina huvuddrag underställas riksdagen.

I enlighet med beredningens förslag förordar jag — såsom torde få ytterligare

beröras i samband med förslaget om skollag — att elev, som ej före skolpliktens

upphörande genomgått årskurs 9, bör få fullfölja skolgången, om han finnes

kunna tillgodogöra sig undervisningen.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Vad beträffar uppflyttning av elev under skolpliktstiden föreslår beredningen,

att till skillnad från vad som nu gäller, elev normalt skall uppflyttas till närmast

högre årskurs samt att klasskonferensen, vilken förutsättes ha beslutanderätt i

dessa frågor, bör bedöma fråga om uppflyttning — respektive kvarsittning —

med hänsyn till elevens allmänna utveckling och vad som i övrigt är för honom

i det hela lämpligast. Beslut om kvarsittning bör enligt beredningen få fattas

först efter samråd med föräldrarna, som för övrigt förutsättes själva kunna hos

rektor väcka förslag om att eleven skall få gå om samma årskurs som föregående

läsår. Jag förordar, att skolberedningens förslag lägges till grund för kommande

flyttningsbestämmelser. I ett ofta diskuterat avseende vill jag därutöver

göra följande klarläggande.

Om målsman önskar att elev, för vilken det med hänsyn till hans skolmässiga

prestationer bedömes naturligast med flyttning till högre årskurs, skall få stanna

kvar ett år i en viss årskurs och motiverar detta med elevens behov av ett års

ytterligare mognad i sin utveckling eller liknande skäl, som klasskonferensen

utifrån den allmänna regeln för beslut om flyttning respektive kvarsittning finner

bärande, bör eleven efter klasskonferensens beslut få gå om den aktuella årskursen,

oavsett om detta medför kostnader för det allmänna eller ej. Föreligger

inte sådana skäl, och klasskonferensen därför finner att eleven normalt skall

flytta, bör denne pa malsmans önskan och efter rektors medgivande trots allt

kunna få gå kvar, om detta inte medför ökade kostnader för det allmänna.

Skolberedningens förslag i de mer principiella betygs- och flyttningsfrågor för

vilka jag nu redogjort har vunnit allmänt gensvar hos remissinstanserna. Dessa

ställer sig däremot genomgående skeptiska eller avgjort kritiska mot vissa av de

detaljförslag som beredningen presenterat. Kritiken riktar sig framför allt mot

det förslag till zonindelning av betygen, som beredningen avsett som ett hjälpmedel

vid avgörande av fråga om elevs flyttning. Remissinstansernas kritik mot

förslaget pa denna punkt är i och för sig ett glädjande bevis på den enhällighet

med vilken man omfattat beredningens grundläggande förslag i fråga om principerna

för elevs flyttning från en klass till nästa. I anslutning till vad beredningen

föreslagit i betygs- och flyttningsfrågan har skolöverstyrelsen redan igångsatt

en översyn i tekniskt avseende av förslaget. Jag förutsätter, att vid denna

översyn beaktas såväl de grundsatser, vilka jag i det föregående förordat som de

synpunkter, vilka framkommit under remissbehandlingen. Vid kommande prövning

av skolöverstyrelsens förslag till anvisningar i betygsfrågan avser jag att

ägna särskild uppmärksamhet åt den del av anvisningarna som rör betyg och

betygsättning på alternativa kurser, eftersom just dessa betämmelser erfarenhetsmässigt

visat sig ha stort inflytande på utformningen av det dagliga arbetet

på den nioåriga skolans högstadium.

_ Vad beredningen anfört i fråga om kompetensvärdet av grundskolans utbildning

ansluter jag mig i allt väsentligt till men vill därutöver göra några påpekanden.

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Då man talar om kompetensvärdet av en viss utbildning sammanblandas inte

sällan två skilda saker, nämligen kompetensen eller kompetensangivelser å ena

sidan och meritvärdering å den andra. I förra fallet avses de faktiska kunskaper

som fordras för att man skall kunna fullgöra en uppgift eller klara en anställning,

medan man i det senare fallet torde mena den poängvärdering e.d. som åsättes en

viss utbildning för inträde i vidareförande skolor och annan utbildning. I och för

sig är givetvis den reella kompetens som en skola eller en utbildning — som nu

grundskolan — ger den i sak väsentliga frågan. Enligt min mening har skolberedningen

där givit uttryck för principer, som bör kunna vara vägledande vid fortsatt

handläggning av kompetensfrågor av skilda slag. Man kan emellertid inte

bortse från den stora praktiska betydelse, som väl utformade och lättydda meritvärderingsbestämmelser

har. Jag delar skolberedningens uppfattning, att dessa

bör utformas utifrån den föreslagna grundskolan och dess utbildning samt att

meritvärdet av övriga skolors betyg återföres på grundskolans. Framför allt

under övergångstiden, som i de avseenden det här gäller kommer att bli ganska

lång, blir behovet av en s. k. översättningsnyckel betydande. Därvid bör beaktas

önskvärdheten av att mottagande skolor och arbetsgivare genom nyckeln så

långt möjligt erhåller upplysning om vilket kursinnehåll som i den ena respektive

den andra betygskalan döljer sig bakom ett angivet betyg.

Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen, i förekommande fall i samråd

med andra ämbetsverk, att göra en översyn av nu gällande meritvärderingsbestämmelser

samt att därefter till Kungl. Maj:t avge de förslag vartill översynen

föranleder.

Slutligen vill jag här erinra om den översyn av kompetensföreskrifterna i de

statliga verksinstruktionerna, som på grundval av den s. k. kompetensutredningens

arbete skett under de senare åren. Av bl. a. detta skäl är jag inte beredd

att här till behandling ta upp skolöverstyrelsens antydan om att man nu skulle

formellt upprätta ett särskilt statligt kompetensråd. Frågan om hur hithörande

arbetsuppgifter, vilka det tills vidare i viss omfattning torde ankomma på skolöverstyrelsen

att svara för i samråd med övriga berörda ämbetsverk och institutioner

m. fl., skall lösas på längre sikt får ytterligare övervägas.

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

III. VISSA TILL DEN OBLIGATORISKA SKOLAN

ANSLUTANDE SKOLFORMER

Fackskolor. Praktiska realskolan och flickskolan. Folkhögskolan

(SB kapitel 29—31, 33 och 36)

S kolberedningen

Fackskolor

Utöver vad beredningen anfört i tidigare avsnitt redovisar den här inledningsvis

(SB s. 481 ff.) vissa allmänna synpunkter som motiverar förslaget att

en ny typ av tvååriga skolor ovanpå grundskolan — fackskolor — med fyra olika

utbildningsvägar, en humanistisk, en teknisk, en merkantil och en social-ekonomisk,

upprättas. De föreslås bli frivilliga kommunala skolor, byggande på grundskolan

men dock inte nödvändigtvis tidsmässigt eller organisatoriskt direkt anslutna

till denna. Beredningen räknar vidare med att dessa skolor i vissa fall

också kan komma att upprättas av andra huvudmän än kommuner eller kommunalförbund.

I första hand kan detta komma i fråga vid omorganisering av

enskilda samskolor (SB s. 552).

Trots det nya drag som kännetecknar den föreslagna fackskolorganisationen,

ansluter den i åtskilliga avseenden till erfarenheter från vissa, redan befintliga

skolformer, närmast flickskolan och praktiska realskolan. Enligt beredningens

mening bör traditionen från dessa skolor och deras tillgångar i form av pedagogiska

erfarenheter så långt möjligt bevaras och ges liv i fackskolorna. Vid uppbyggandet

av fackskolorganisationen bör kommuner med flickskola och/eller

praktisk realskola kunna komma i förhandsställning dels därför att inrättandet

av fackskolor i dessa kan ske med mindre omställningsproblem och mindre

anspråk på investeringsmedel än fallet blir i andra kommuner, dels därför att

de kan bidra till att fackskolorganisationen snabbt finner en ändamålsenlig inre

utformning.

Den närmare utformningen av fackskolornas utbildning redovisas i betänkandet

Läroplaner för grundskola och fackskolor (SOU 1961:31 s. 217 ff.).

Om utbildningens syfte och mål anför beredningen vad gäller

den humanistiska skolan bl. a., att begreppet humanistisk i detta sammanhang

maste ges en inte alltför snäv innebörd. Skolan är humanistisk i sin mångsidighet,

inte i begränsningen till en viss grupp ämnen. Skolan syftar också till att ge

sina elever, vid sidan om en brett humanistisk allmänbildning, möjlighet till inriktning

på vissa ämnesområden.

1 illkomsten av en skola av detta slag bör vidare göra det möjligt för vidare
-

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb är 1962

utbildningsanstalter, som nu kräver minst enhetsskola eller realexamen men som

tenderar att höja kraven till studentexamen och har skäl för någon höjning, att

göra avgångsbetyg från humanistisk skola till normalkrav för inträde. Därmed

skulle skolan direkt kunna tjäna ett gymnasieavlänkande syfte. Skolan bör även

för eleverna och deras föräldrar kunna te sig som ett attraktivt alternativ till

gymnasiet.

Den humanistiska skolan avser att föra sina elever fram till en slutkompetens

av ungefär samma meritvärde, som nu tillmäts avgångsbetyg med normalskolekompetens.

Dess slutkompetens bör också på flera punkter kunna komma bättre

till sin rätt än normalskolekompetensen nu gör bl. a. av följande orsaker:

1. Studiegången är öppen för både pojkar och flickor och har därför större

allmängiltighet.

2. Studiegången bör kunna bli mer allmänt tillgänglig än flickskolans studiegång

för närvarande är och bör därför mer allmänt kunna uppställas som inträdeskrav

för vissa former av vidareutbildning.

3. Studiegången leder två år utöver grundskolan i en allmänbildande, på åtskilliga

punkter gymnasialt betonad studiegång och kan därför framstå som

en skolkompetens, som ligger mellan grundskolans och gymnasiets, dock

närmare den senare.

Till ytterligare belysning av den humanistiska skolan bör nämnas, att dess

läroplan enligt beredningens förslag (SOU 1961:31 s. 218 ff.) är uppbyggd med

tre grupper av ämnen:

1. En kärna av gemensamma ämnen, i vilken ingår såväl allmänbildande teoretiska

ämnen som vissa övningsämnen. Denna kärna upptar omkring 3/5 av

undervisningstiden i vardera årskursen.

2. En grupp teoretiska ämnen som i vissa ämneskombinationer kan tillväljas

på antingen reallinje eller språklinje. Linjeämnena upptar omkring 1/4 av

undervisningstiden i vardera årskursen.

3. Inom ramen för fritt valt arbete, som omfattar 1/7 av undervisningstiden i

vardera årskursen, ingår ett ganska stort antal ämnen, som ger utrymme för

elevens individuella val av praktiska eller estetiska ämnen. Fritt valt arbete

kan enligt läroplansförslaget ersättas av specialisering på estetisk gren.

Om syftet och målet med den tekniska fackskolan anför beredningen bl. a.

följande.

Med hänsyn till näringslivets behov av ytterligare teknisk personal och till att

man enligt en av Sveriges industriförbund företagen utredning på arbetsgivarhåll

i huvudsak synes vara tillfredsställd med den nuvarande fördelningen av

ingenjörsbeståndct — civilingenjörer, läroverksingenjörer och institutsingenjörer

— måste utbildningsbehovet bedömas vara avsevärt för den s. k. institutsingenjörsgruppen.

Det framstår då som en viktig uppgift att skapa en regionalt mer

utbredd organisation och en med avseende på inträdesfordringar och studiemål

mer enhetlig kursform för utbildning av ingenjörer på den nivå som här avses,

än vad de nuvarande läroanstalterna tillsammans representerar.

10* — Bihang Ull riksdagens protokoll 196%. 1 samt Nr Bit

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Den nuvarande organisationsformen vid kommunal teknisk skola med fem

terminers utbildning till ingenjörsexamen bygger på andra förhållanden inom

det obligatoriska skolväsendet än dem som nu är under genomförande.

Då den obligatoriska skolan nu kommer att ge samtliga ungdomar i varje årsklass

tillfälle till längre gående studier och med årskurs 9t erbjuder en för vidare

tekniska studier speciellt inriktad kurs med i stort sett samma kunskapskrav i

de matematisk-naturvetenskapliga ämnena som gäller för inträde i gymnasium,

är det naturligare, anför beredningen, att i framtiden låta den lägre ingenjörsutbildningen

bygga på denna bättre grund och i stället låta den omfatta en studietid

av två år. Samtidigt skulle de påtagliga organisatoriska svårigheter som nu

vidlåder systemet med femterminskurs elimineras. Denna formellt sett kortare

studietid får dock inte tas till intäkt för en ensidigt teknisk utbildning. Den tekniska

fackskolan måste, liksom varje annan skola på detta åldersstadium, ägna

betydande uppmärksamhet åt att förbättra och berika den allmänbildning som

eleverna erhållit i grundskolan.

Den tekniska fackskolan bör också enligt beredningens mening få en viss

specialisering. Den föreslås därför uppdelad på en maskinteknisk facklinje, i årskurs

2 under 14 vtr uppdelad på en konstruktionsteknisk och en produktionsteknisk

gren, på en elektroteknisk facklinje, i årskurs 2 uppdelad på en gren för

elkraft och en för elektronik under 20 vtr samt på en byggnadsteknisk facklinje,

som under 24 vtr i årskurs 2 uppdelas på en husbyggnadsteknisk och en väg- och

vattenbyggnadsteknisk gren. Som riktpunkt för utvecklingen bör gälla, att

ytterligare specialisering därutöver regelmässigt inte bör förekomma på detta

utbildningsstadium.

Den merkantila fackskolan bör ge allmänbildning av mera teoretisk art än

yrkesutbildningsanstalterna och en fackutbildning av mera praktisk natur än

vad fackgymnasiet ger. Den kan inte omspänna en alltför vid sektor utan får

sålunda inrikta sig på att ge eleverna en god grundutbildning inom det merkantila

området. Den bör ge en vidgad allmänbildning jämsides med en viss fackutbildning.

Denna senare får inte förväxlas med branschutbildning, som nödvändigt

måste bli mycket specialiserad till vissa yrkesområden t. ex. livsmedel,

manufaktur och försäkring. Såsom förberedande för ett utåtriktat yrke bör

eleverna få övning i och förståelse för god kontakt med omgivningen.

Arbetet på ett kontor kan med hänsyn till arbetsuppgifterna särskiljas i två

huvudtyper, en med kameral inriktning och en med korrespondentinriktning. För

det arbete inom handeln som icke kan hänföras till det direkta kontorsarbetet

kan en tredje grupp urskiljas, som mer direkt är inriktad på distributionen. För

att ge utbildningen största möjliga effektivitet och i görligaste mån fylla existerande

behov bör därför en lämplig differentiering utgöras av

1) en distributionstekniskt inriktad studiegång,

2) en kameralt inriktad studiegång och

3) en korrespondentinriktad studiegång.

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

Då en kärna av allmänbildande och handelstekniska ämnen är gemensam för

samtliga linjer blir det inte fråga om någon kraftigare linjedifferentiering. På

orter, där man t. ex. på grund av för litet elevantal inte från början kan göra en

uppdelning efter intresseinriktning eller behov, kan därför en samläsning äga

rum i flertalet ämnen.

Den distributionstekniska linjen skall ha till mål att utbilda personal för

handelns mer utåtriktade arbete, medan den kamerala studiegången med kraftigt

timantal i företagsekonomiska ämnen skall kunna utbilda personal med redovisningsteknisk

inriktning. Korrespondentlinjen avses av beredningen ge en god

språkutbildning i åtminstone svenska och engelska men med möjligheter till

tillval i tyska och franska samt därjämte en god allmän kontorsutbildning. Målsättningen

bör vara att på denna nivå utbilda korrespondenter med god språkbehandling

och goda kunskaper i maskinskrivning. Eleverna bör också kunna

fylla måttet såsom sekreterare på mindre och medelstora kontor.

Behovet av arbetskraft inom de områden som den merkantila facklinjen vänder

sig till kan visserligen inte med säkerhet anges, uttalar beredningen, men

åtskilliga skäl pekar dock på att det kommer att bli avsevärt. Utöver det intensifierade

utbytet av varor och tjänster blir dock den starka tekniska utbyggnaden

av betydelse även för den merkantila utbildningens del. Den stora teknikerbristen

är allmänt omvittnad. I den mån teknikersidan utbyggs och bristen hävs,

ökas industriens produktion och en ökning av behovet av merkantilt utbildad

personal med utbildning motsvarande fackskolans kommer samtidigt att uppstå.

Vad avser den social-ekonomiska fackskolan erinrar beredningen om att den

skolutbildning, som närmast ovanför folkskolan stått till buds för de i vid bemärkelse

servicebetonade yrkena, i allmänhet har varit antingen enbart allmänbildande

eller främst handels- och kontorsbetonad eller hushållsinriktad.

Beredningen har därför i första hand med hänsyn till arbetsmarknadens behov

och läget beträffande utbildningsmöjligheterna funnit det motiverat att föreslå

inrättandet av en social-ekonomisk fackskola enligt de riktlinjer som diskuteras

i det följande. Beredningen har också i annat sammanhang (kap. 38) sökt beräkna

det kvantitativa behovet av cn sådan skolform. Nämnda översiktsberäkningar

har självfallet endast fått tjäna som riktpunkt vid diskussion av den

social-ekonomiska fackskolans omfattning och relation till parallella utbildningslinjer

med hänsyn till elevmaterialet. Även en så grov skattning som den beredningen

gjort visar dock, att social-ekonomiska fackskolor borde upprättas på ett

tämligen stort antal orter.

Även skäl som berör ungdomarnas personliga utveckling talar för den socialekonomiska

fackskolans upprättande, anser beredningen. Av utredningar om

skolungdomarnas yrkesvalstendenser vet man att inriktningen mot sociala, vårdande,

pedagogiska och servicebetonade yrken är stark hos framför allt tonårsflickor

men även förefinns hos cn inte obetydlig grupp av pojkarna.

Den social-ekonomiska fackskolan har sammanfattningsvis till uppgift att på

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

den obligatoriska skolans grund ge eleverna ökad allmänbildning samt en utbildning

som förbereder för sådana uppgifter inom yrkesliv och fritidsverksamhet,

som i särskilt hög grad innebär kontakt med människor.

Undervisningen bör bidra till att ge eleverna ökad människokännedom och

klargöra betydelsen av ett korrekt, vänligt och hjälpsamt uppträdande. Den

skall vidare ge eleverna en god kunskap om samhället, söka fördjupa förståelsen

för de grundläggande demokratiska principerna och insikten om, vilken betydelse

de har för enskilda människors handlande. Vidare skall den uppöva elevernas

färdighet i att på ett korrekt och naturligt sätt uttrycka sig i tal och skrift

samt ge viss övning i att utföra de uppgifter av administrativ och ekonomisk

art, som kan komma i fråga inom den praktiska yrkesverksamheten. Även om

det här anförda måste ingå i målet för all utbildning, är det uppenbart att det

gäller i alldeles speciell grad för den social-ekonomiska skolan, eftersom denna

just har till uppgift att utbilda sina elever för verksamhet inom kontakt- och

serviceområden.

Social-ekonomisk fackskola skall genom ett system med tillvalsämnen bereda

spelrum för olika yrkes- och begåvningsinriktningar bland eleverna samt ge tillfälle

att odla estetiska och praktiska intressen. Till innehåll och uppläggning

skall undervisningen, förutom att tjäna elevernas personliga utveckling, uppöva

deras förmåga både till självständigt arbete och till samarbete med andra.

Sasom framgar av ett följande avsnitt om kompetensfrågor anför beredningen

själv vissa kritiska synpunkter i vad gäller gränsdragningen mellan den humanistiska

och den social-ekonomiska fackskolan.

Tillkomsten av en i viss mån helt ny skolform måste naturligen samtidigt ge

upphov till vissa namnfrågor. Utöver vad beredningen i annat sammanhang

anfört och som tidigare presenterats har den här i korthet framhållit

följande.

Beredningen har funnit det mest ändamålsenligt och logiskt att sammanföra

de föreslagna fackskolorna till en enhet med benämningen fackskolor. Den tekniska

utbildningsvägen bör benämnas teknisk fackskola och den merkantila utbildningsvägen

merkantil fackskola. Om namnet på den humanistiska kan viss

tvekan råda. Beredningen har här övervägt vissa andra namn men inte funnit

några av dessa böra komma i fråga utan stannat för att denna utbildningsväg

administrativt bör tillhöra gruppen fackskolor, men av språkliga skäl få sin

benämning förenklad till humanistisk skola. Den återstående utbildningsvägen

föreslås bli benämnd social-ekonomisk fackskola.

I fråga om den kategori ingenjörer, som den nya tekniska fackskolan kommer

att utbilda, föreslår beredningen namnet fackskoleingenjörer. Samtidigt föreslås

att benämningen läroverksingenjör utbytes mot gymnasieingenjör, en benämning

som bör komma även dem till del som genomgår den tvååriga linje vid de högre

tekniska läroverken som nu kallas fackskola, men som av beredningen i annat

sammanhang föreslagits få benämningen ändrad till tvåårig speciallinje vid tekniskt

gymnasium. Om beredningens förslag genomföres torde fackskoleingenjörer

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kunna bli ett lämpligt namn inte bara för ingenjörerna från den nya fackskolan

utan även från de nuvarande tekniska läroanstalter, som antar fackskolans normalplan.

Vad slutligen de humanistiska, merkantila och social-ekonomiska fackskolorna

beträffar föreslår beredningen, att den kompetens de ger benämnes fackskolekompetens

från respektive humanistisk, merkantil och social-ekonomisk fackskola.

Beredningen behandlar även vissa frågor rörande elevintagning och

praktikfordringar m. m. Principen om elevernas fria val, vilken är

grundläggande för den obligatoriska skolans högstadium, kan rimligen inte tilllämpas

mer än intill en viss gräns. Beredningen finner salunda, att vid intagning

till utbildning ovanpå det nionde skolåret måste principen om det fria tillvalet

— i den meningen att eleverna fritt kan få välja art och grad av fortsatt utbildning

utan hinder av t. ex. arbetsmarknadens behov och sina egna förutsättningar

— upphöra att gälla. Till vidaregående skolor måste de inträdessökande sålunda

räkna med att vissa krav ställes i fråga om förkunskaper, inriktning och i förekommande

fall praktik samt att platstillgången kan vara begränsad. Den här

redovisade uppfattningen får dock inte förhindra att skolan på allt sätt underlättar

för utbildningssökande med annan skolbakgrund än den för vederbörande

skolform normala att ändra sitt val. Detta kan ske på flera sätt, antingen genom

av skolan anordnad eller anvisad komplettering eller genom att elever som på

egen hand inhämtat kompletterande kunskaper under någon tid får följa undervisningen

för att därigenom pröva om deras förutsättningar för vidare studier i

skolformen är tillräckliga.

För inträde i de fyra fackskolorna bör slutbetyg från motsvarande linje i

grundskolans nionde årskurs vara det normala. Huruvida därvid vissa bestämda

ki-av bör uppställas i fråga om tidigare lästa kurser eller kvalificerade betyg i

vissa ämnen får avgöras för varje skolform för sig vid utarbetande av de mer

detaljerade bestämmelser som så småningom kommer att erfordras.

Några bestämmelser angående de inträdessökandes ålder bör inte fastställas.

Det torde komma att bli så, att elever i ganska stor omfattning övergår direkt

från grundskolans nionde år till fackskolutbildning, men det är enligt beredningens

mening å andra sidan i hög grad önskvärt, att fackskolorna kommer att

betraktas som en naturlig utbildningsväg för de ungdomar som efter något eller

några års förvärvsarbete ovanpå grundskolan eller efter genomgången yrkesutbildning

av annan art än fackskolans önskar återuppta eller fortsätta sin utbildning.

Beredningen tänker sig vidare att man till de tvååriga huvudkurserna vid den

tekniska fackskolan skall kunna knyta vissa kompletteringskurser, avsedda för

dem som av olika skäl icke valt de ämnen inom grundskolans högstadium, som

gör dem behöriga för inträde i fackskolans första årskurs. En sådan anordning,

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 It år 1962

uttalar beredningen, bör för övrigt vara lika naturlig vid andra fackskolor som

vid den tekniska. Under en relativt lång övergångstid torde dylika kompletteringskurser

komma att spela en avsevärd roll även för andra kategorier. Vad

beredningen här närmast har i tankarna är presumtiva sökande med t. ex. endast

åttaårig folkskola eller oavslutad realskolutbildning bakom sig. Den kurstid

beredningen närmast tänker sig är ett år, men även en kortare kurs bör kunna

komma i fråga.

Av speciellt intresse är fragan huruvida föregående praktik bör krävas för

inträde i fackskola. Beredningen har funnit att dylika krav bör uppställas endast

för den tekniska fackskolan och anför därom bl. a. följande.

Om man för en tvåårig teknisk utbildning, byggande på grundskolan, vill

uppstalla ett ingenjörsmässigt mål, torde det vara nödvändigt att låta studierna

i de tekniska tillämpningsämnena baseras på en god praktisk grund. I samma

riktning talar för övrigt den omständigheten, att om eleverna kommer för unga

till den tekniska fackskolan, har de vid slutet av utbildningen inte den ålder

och mognad som erfordras för att de skall kunna placeras i arbetsuppgifter för

vilka deras utbildning eljest skulle göra dem lämpliga. Praktiken måste också ha

en viss, inte för obetydlig omfattning och den praktik som kan medhinnas på

tva sommarperioder kan sålunda knappast bli tillfyllest. Detta innebär, att

tanken på en obruten studiegång för den tekniska fackskolan i anknytning till

den obligatoriska skolan som en normal anordning har måst uppgivas.

Skolberedningen diskuterar i detta sammanhang också med intresse frågan om

s. k. växelutbildning, dvs. en styrd praktikperiod inlagd mellan första och andra

aret vid den tekniska fackskolan, dock utan att låta diskussionen utmynna i regelrätta

förslag.

Praktikfordringarna för inträde i den tekniska fackskolan anges av beredningen

generellt på följande sätt: För inträde i andra årskursen bör fordras sammanlagt

minst tolv månaders planmässig och allsidig praktik av sådant slag, att

den utgör en god förberedelse för studierna inom det område som fackinriktningen

i andra årskursen representerar.

Beredningen har även övervägt fragan om betyg och betygsättning m. m. vid

undervisningen i fackskolorna samt föreslår, att även för dem skall i huvudsak

gälla de för grundskolan föreslagna bestämmelserna. I fråga om bestämmelser

för elevs flyttning från första till andra årskursen torde dock här andra grunder

få gälla än dem som gäller för den obligatoriska skolans del, detta i överensstämmelse

med att principen om. elevernas fria val inte kan gälla för fackskolorna.

Beredningen föreslår vidare i fråga om formerna för studiernas avslutande, att

samtliga fackskolor skall vara examensfria. Ej heller bör centralt givna avslutningsprov

förekomma, vilket dock inte hindrar att åtskilliga — av beredningen

exemplifierade — åtgärder kan vidtagas i syfte att nå samstämmighet i utbildningen

mellan skilda skolor av samma slag och viss normering av slutkompetensen.

Vid sin behandling av frågan om kompetensvärdet av fackskolornas

utbildning erinrar beredningen först om att det gemensamma

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

målet för dessa skolor är att föra eleverna till en karaktärsbunden, men inte alltför

specialiserad utbildning, som främst kan bli en bra grund såväl till en anställning

direkt efter genomgången fackskola som till en mer specialiserad

branschutbildning inom näringslivet och vars kompetens dessutom blir lämplig

för fortsatta studier vid utbildningsanstalter av olika slag.

Det är sannolikt, framhåller beredningen, att den hittillsvarande begränsningen

på detta åldersstadium till två kompetensnivåer lett till att studentexamen

i många fall kommit att krävas för en anställning eller för inträde vid

viss skola helt enkelt därför att närmast lägre kompetens — realexamen —

ansetts vara för låg. Med inrättandet av de tvååriga fackskolorna, tillgängliga

för både pojkar och flickor, kommer det framtida skolväsendet att få den kompetens

på mellannivå som nu saknas.

Tendensen att höja kravet på skolunderbyggnad till studentexamensmvå orsakas

i dagens läge mer av den starka konkurrensen om tillgängliga elevplatser

än av att undervisningen vid vederbörande skolor numera kan sägas kräva

högre allmänbildningsnivå.

Det måste anses vara av största betydelse för samhället, att ökningen i de

kommande studentkullarna, vilka även relativt sett kommer att växa därför att

gymnasiestudier i framtiden blir tillgängliga för allt större grupper av ungdomar,

inte får resultera i ett krav på studentexamen som skolunderbyggnad för ett

stort antal yrken, för vilka rimligtvis en lägre kompetens bör vara tillfyllest för

att eleverna skall tillgodogöra sig fackutbildningen. Krav på en kombination av

god allmänbildning och ett gott handlag för yrket, det sistnämnda lämpligen

dokumenterat genom fullödig och väl meriterad praktik, bör även i framtiden få

utgöra den normala vägen in i ett yrke. I de fall där studentexamen inte bedöms

som ett oeftergivligt krav för att följa undervisningen vid vederbörande skola

_ och grundskolutbildning inte kan anses tillräcklig bör slutbetyg från

fackskola bedömas som en lämplig kompetens. Om sökande med studentexamen

och fackskolekompetens konkurrerar om en plats bör omdömen från förpraktik

och förpraktikens värde i förhållande till det tilltänkta yrket tillmätas mycket

stor betydelse.

För elever som i årskurs 9 är tveksamma om sina förutsättningar för gymnasiestudier

kommer fackskolorna att ge möjligheter till senare övergång till

gymnasium. Elever vid den merkantila fackskolan skulle efter vederbörlig

komplettering av vissa ämnen kunna fortsätta studierna vid handelsgymnasium.

Övergång från teknisk fackskola till första årskursen av tekniskt gymnasium

torde kunna ske efter årskurs 2 i den förra, eventuellt redan efter årskurs 1, om

eleven där uppnått mycket goda studieresultat.

Utarbetandet av förslag till kompetensangivelser för tvååriga fackskolor bör

ske med hänsyn bl. a. till arbetsmarknadsförhållandena. För fackskolorna innebär

detta, enligt beredningen, att de så långt möjligt bör uppfylla följande tre

fordringar:

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

a) Med hänsyn till elevernas yrkesintressen bör linjerna täcka enhetliga men

samtidigt tillräckligt breda fält.

b) Med hänsyn till arbetsmarknadens struktur bör linjerna täcka funktionella

enheter i fråga om såväl arbetsuppgifternas art som utbildningens natur.

c) Från yrkesvägledningssynpunkt bör linjerna göras så klart avgränsade från

varandra som möjligt.

De föreslagna tekniska och merkantila fackskolorna kan sägas vara uppbyggda

så, att de vad kompetensen beträffar i stort sett motsvarar dessa synpunkter.

Den tekniska fackskolan kommer att leda fram till en lägre ingenjörskompetens

motsvarande den kompetens som studier vid tekniska aftonskolor, kommunala

tekniska skolor och tekniska institut nu ger. Det stora flertalet av de

elever, som genomgår denna skola, kommer att gå till teknikeryrken av olika slag.

Utbildningen leder till en ny kompetensnivå, lämplig för kvalificerade arbetsuppgifter

utan att det för den skull nödvändigtvis måste vara fråga om befälsposter

— inom verkstadsindustrin och det större hantverket. Den kan emellertid

även ge en lämplig kompetens för andra, av beredningen exemplifierade yrkesområden

(SB s. 613).

Den merkantila fackskolan kommer att ge en kompetens som för närvarande

narmast motsvaras av t. ex. realexamen samt en god kontorsutbildning vid

kommunal yrkesskola eller privat handelsinstitut. Eleverna blir väl rustade för

att direkt efter skolan söka en anställning, men också för branschmässig vidareutbildning.

Beredningen ger också ett antal exempel på sådana yrken och utbildningar

för vilka den merkantila fackskolan skulle ge en lämplig utbildning.

De humanistiska och social-ekonomiska fackskolorna skiljer sig avsevärt från

de båda andra med hänsyn till att de i större utsträckning syftar till att ge en

vidgad allmänbildning med vissa specialiseringsmöjligheter. De kommer inte att

ge eleverna en på samma sätt yrkesinriktad utbildning som de tekniska och

merkantila fackskolorna, utan snarast en allmänbildningskompetens på mellannivå.

De föreliggande förslagen till läroplaner för humanistisk och social-ekonomisk

fackskola är, framhåller beredningen, inte i alla delar så klart avgränsade

från varandra som de enligt beredningens mening bör vara i sitt slutgiltiga skick,

och det erbjuder därför vissa svårigheter att dra slutsatser beträffande kompetensvärdet.

Med nämnda reservation ger beredningen dock vissa allmänna

synpunkter på dessa fackskolors kompetensvärde (SB s. 615). Därutöver lämnar

beredningen för ytterligare belysning av dessa skolors kompetensvärde (SB s.

615 f.) en exemplifierande yrkesförteckning med kommentarer.

Med hänsyn till synpunkter som beredningen anfört på sistnämnda två fackskolors

kompetens förordar beredningen, att man vid den i annat sammanhang

föreslagna överarbetningen av dessa fackskolors läroplaner överväger möjligheten

att göra de humanistiska och social-ekonomiska fackskolorna bättre avgränsade

från varandra.

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Under rubriken vissa organisatoriska frågor behandlar beredningen

bl. a. den centrala ledningen av dessa skolor samt föreslår, att den

tekniska och merkantila fackskolan föres till överstyrelsens för yrkesutbildning

kompetensområde, medan de båda övriga får sortera under skolöverstyrelsen.

Vid en blandfackskola — en skola bestående av flera av de föreslagna fyra

utbildningsvägarna — bör skolenheten efter beslut av Kungl. Maj:t i varje

enskilt fall föras till den överstyrelse dit skolan med hänsyn till sin huvudsakliga

karaktär hör hemma, varvid antalet avdelningar av skilda linjer bör kunna tas

till utgångspunkt för avgörande av dess karaktär.

I detta sammanhang förordar beredningen också en genomgripande förstärkning

av lärarutbildningen med sikte på skolformens speciella krav liksom möjligheter

till successiva konsultationer ute på fältet. En decentralisering till länsskolnämnderna

av konsulent- och inspektionsverksamheten bör övervägas.

Det vore inte oväntat, om åtskilliga problem och frågor skulle uppstå i fråga

om de nya fackskolornas lokala organisationsformer, och beredningen

har därför också ägnat denna fråga intresse.

Det synes nödvändigt, framhåller beredningen, att fackskolorna kommer att

organiseras på jämförelsevis varierande sätt på olika orter. Skolornas storlek,

existensen av tidigare skolformer, tillgängliga lokaler m. m. gör det vanskligt att,

utöver i annat sammanhang gjorda uttalanden om att grundskolans högstadium

i princip bör vara fullständigt, rekommendera någon speciell organisationsform

som den generellt bästa. Beredningen gör dock en jämförelsevis ingående inventering

av de olika former för organisationen av fackskolor — fristående, blandfackskolor

eller skolor samorganiserade med skolor tillhörande andra skolformer

— som kan tänkas förekomma (SB s. 499 ff.) med en redovisning av de synpunkter

som i första hand kan läggas för respektive emot de olika alternativen.

Av de anförda synpunkterna kan följande redovisas.

Fristående separata fackskolor torde enligt beredningen bli möjliga att organisera

endast på de största orterna. Vad den humanistiska skolan beträffar kan det

vara befogat att inte alltid i första hand utgå ifrån, att den skall upprättas som

en fristående skola. Beredningen hyser också tämligen stora betänkligheter mot

att ett fullständigt allmänt gymnasium förbindes med en eller flera fackskolor

men har mindre att invända mot att enstaka linjer av allmänt gymnasium kombineras

med fackskola. Beträffande fackskolas förening med grundskolans högstadium

bör en objektiv och i början försiktig utprövning av olika vägar vara

angelägen varvid som allmän regel bör gälla, att grundskolans högstadium i princip

skall utgöra cn obruten helhet.

I fråga om den tekniska fackskolan framhåller beredningen bl. a., att man av

praktiska skäl emellanåt sannolikt vill lokalmässigt förlägga 9t till tekniska fackskolor.

Detta bör endast undantagsvis kunna ske om det inte medför olägenhet

för grundskolans högstadium som helhet betraktat, uttalar beredningen.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

Om upprättandet av fackskolor anför beredningen att kommun,

som önskar upprätta en fackskola alternativt omändra en på orten redan befintlig

skolform, efter vederbörliga kommunala beslut har att göra framställning

härom till Kungl. Maj:t. Yttrande över framställningen bör i vanlig ordning

avges av länsskolnämnden. Da upprättande av fackskolor är en planeringsfråga,

som berör inte bara en orts utan en regions hela skolväsen, vill beredningen

ifrågasätta om inte därjämte båda överstyrelserna regelmässigt bör yttra sig över

framställningen innan Kungl. Maj:t fattar beslut, oavsett att fackskolan kommer

att sortera endast under den ena överstyrelsen.

Erfarenheter av verksamheten bör kunna erhållas jämförelsevis snabbt bl. a.

därför, att studiegången inte omfattar mer än två år, och erfarenheterna bör

göra det möjligt, att tämligen snart därefter påbörja ett allmänt uppbyggande

av den nya skolformen alltefter kommunernas önskemål. Enligt av beredningen

avgivet förslag (kap. 38) skall vissa kommuner kunna påbörja övergången till

grundskolans nya läroplan i årskurs 7 från och med höstterminen 1962. De elever

som genomgår grundskolan i dessa kommuner erhåller slutbetyg från det nya högstadiet

första gången vid slutet av vårterminen 1965, och för deras del kan behovet

av fackskolutbildning bli aktuell första gången från och med höstterminen

1965. Beredningen föreslår sålunda, att fackskolor skall få börja mer allmänt

upprättas från denna tidpunkt. Kommun, som så önskar, bör dock få möjlighet

att redan från och med höstterminen 1963 försöksvis få starta fackskola.

Utöver vissa av beredningen i detta sammanhang anförda synpunkter på fackskolornas

lärarfrågor, vilka beröres senare tillsammans med övriga lärarfrågor,

behandlar beredningen även vissa övriga frågor.

Vid diskussionen om vilka facklinjer som bör komma i fråga har beredningen

stannat vid de fyra här nämnda fackskolorna, medan ett väckt förslag om en

estetisk fackskola enligt beredningens mening i varje fall tills vidare inte synes

böra komma till utförande.

Av beredningen utarbetade förslag till läroplaner för fackskolor får i första

hand, framhåller beredningen, betraktas som tämligen långtgående och detaljerade

illustrationer till innebörden av förslaget till fackskolorganisation. Beredningen

gör sålunda inte anspråk på att i betänkandet (SOU 1961: 31) ha presenterat

läroplaner i ett slutgiltigt skick. Beredningen föreslår därför, att Kungl.

Maj :t tillkallar en mindre grupp sakkunniga, vilka bör få till uppgift att i första

hand svara för erforderlig överarbetning av läroplansförslaget.

Beredningen uttalar vidare, att den slutgiltiga läroplanen efter behandling av

vederbörande myndigheter bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Om sitt förslag till fackskolorganisation framhåller beredningen avslutningsvis

att detta pa visst sätt torde kunna betraktas som sista steget i den reform

med vilken vårt skolväsende arbetat sedan tjugo år och samtidigt som första

steget i en kommande reformperiod.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Praktiska realskolan. Flickskolan

Direktiven för skolberedningens arbete innehöll också, inom ramen för en tämligen

vidsträckt rätt att pröva frågan om överbyggnader på den obligatoriska

skolan, ett uppdrag till beredningen att överväga frågan om den praktiska

realskolan och dess ställning i ett kommande skolsystem.

Skolberedningen lämnar några korta data om praktiska realskolan och redogör

därjämte för hur skolformen belysts av undersökningar, som beredningen låtit

utföra (SB s. 513 ff.). Om erfarenheterna från praktiska realskolan mot bakgrunden

av beredningens principiella syn på grundskolan anföres i korthet

följande.

Den praktiska realskolan har under sin relativt korta tillvaro vunnit ett gott

anseende, vilket också lett till en stark expansion. Den har inom den hittillsvarande

skolorganisationen gjort eu värdefull insats och fyllt ett kännbart behov.

Det sista torde i all synnerhet gälla om handelslinjen. Svårigheterna att

inom den givna tidsramen föra fram eleverna till det uppställda målet kan dock

inte skymmas bort. Man har också på olika punkter tvingats att avvika från

målsättningen. Inte minst när man står inför frågan hur en utbildning av detta

slag skal! infogas i ett väsentligt ändrat skolsystem, synes det nödvändigt att

komma fram till en mer realistisk syn på möjligheterna att på ett visst stadium

ge både en god allmänbildning och en fackbetonad utbildning. Skolberedningen

har när det gäller den obligatoriska skolans utformning eftersträvat att alltfler

ungdomar skall ges ett större och i stort sett lika matt av allmänbildning, en sa

långt möjligt gemensam referensram. Som konsekvens av en sådan strävan får

man också acceptera att specialiseringen av utbildningen förskjutcs uppåt, en

följd som också ur andra synpunkter bl. a. i fråga om elevernas mognad för

studier och för yrkesval har betydande positiva sidor. För skolberedningen har

det av dessa och andra skäl tett sig ofrånkomligt att i det fragekomplex, där den

praktiska realskolan ingår som en delfråga, finna en i jämförelse med nuvarande

förhållanden tämligen radikal lösning. Denna lösning innebär i stort sett dejs att

man inom grundskolan i form av olika studievägar med en viss men till omfånget

begränsad karaktärsbetoning bygger vidare på de erfarenheter som gjorts bl. a.

i den praktiska realskolan, dels att det slutmål som gällt för denna skolfoim lyftes

upp på ett något högre åldersstadium och med vissa utvidgningar och förändringar

uppgår i det större projekt med olika slag av tvååriga fackskolor ovanför

den nioåriga obligatoriska skolan, som skolberedningen presenterat.

Beredningen diskuterar olika alternativ till praktiska realskolans anpassning

till grundskolan. Med utgångspunkt i att grundskolan enligt beredningens uppfattning

skall vara en pedagogiskt och organisatoriskt sammanhållen enhet

föreslår beredningen, att den praktiska realskolan, liksom de mot denna skolform

svarande inbyggda linjerna, skall avvecklas. Skolformen kommer att ersättas

av dels grundskolans högstadium, dels fackskolorna. Som allmän regel för

avvecklingen av praktiska realskolan som skolform bör gälla, att den skall

samordnas med sista tidpunkten för den allmänna övergången till grundskola.

I överensstämmelse härmed bör riktpunkten för den slutliga avvecklingen av den

praktiska realskolan i landet vara, att i kommun, vilken övergår till grundskola

först vid slutet av perioden för den allmänna övergången till denna skolform och

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

vilken i sin skolorganisation har en praktisk realskola, elever får tas in i denna

skolas ny bör jarklass sista gången läsåret 1967/08. Om särskilda skäl föreligger

och om fackskola inte upprättas i kommunen, bör Kungl. IVlaj:t äga medge

överskridande av denna gräns.

För de kommuner, vilka senast vid ingången av läsåret 1962/63 skall upprätta

årskurs 7 i grundskolan, gäller enligt vad beredningen föreslagit (kap. 38),

att de senast höstterminen 1963 skall övergå till grundskolans läroplan men med

möjlighet för dem att efter medgivande av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall övergå

till denna läroplan höstterminen 1962. Kommun tillhörande nämnda grupp skall

därefter senast från och med läsåret 1964/65 därjämte övergå till bestämmelserna

angående sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8, dock med möjlighet

för kommun som sa önskar att efter anmälan till länsskolnämnden övergå till

nämnda differentieringsanordning tidigare. Skolberedningen föreslår, att senast

id ingången av det läsår da grundskolan i en kommun övergår till anordningen

med sammanhallna klasser i arskurs 7 — samt året därpå även i årskurs 8 _

intagning skall upphöra i praktiska realskolans första årskurs och de därpå

följande åren successivt även i senare årskurser, tills skolan är i sin helhet avvecklad.

Beredningen förordar vidare, att om en kommun före den angivna sista tidpunkten

för påbörjande av praktisk realskolas avveckling önskar inrätta fackskola

— vilket som nämnts försöksvis bör få ske från och med höstterminen 1963

och allmänt från och med höstterminen 1965 — ett medgivande härtill skall

kombineras med skyldighet för kommun att i anslutning härtill avveckla en

förekommande praktisk realskola av motsvarande slag. Då även den kommunala

flickskolan avses uppgå i fackskolorganisationen, torde man kunna räkna med

att det i allmänhet även ur kommunens synpunkt skall te sig lämpligast att vid

en och samma tidpunkt över hela linjen ersätta de äldre skolformerna med den

nya fackskolorganisationen. Någon ovillkorlig skyldighet till en sådan total

samordning torde dock ej böra fastslas. Att däremot en äldre skolform och en

fackskola, båda med samma eller näraliggande inriktning, inte bör tillåtas bestå

parallellt annat än i den utsträckning som lämpligen följer av en successiv

avveckling respektive uppbyggnad — synes uppenbart. Skolberedningen räknar

självfallet med att mellan den äldre och den nya skolformen skall kunna förekomma

en smidig succession i fråga om såväl lokaler och utrustning som lärarkrafter.

I sadana fall behöver fackskolans tillkomst inte innebära nyinvesteringar

eller någon större utbyggnad av skolorganisationen.

Vad avser den allmänna övergången till grundskola och fackskolor har beredningen

föreslagit (kap. 38), att upprättande av fackskola skall få ske först efter

medgivande av Kungl. Maj:t. Även om ett nedläggande av en praktisk realskola

för närvarande inte synes fordra någon särskild sanktion av Kungl. Maj:t, förutsätter

beredningen att en praktisk realskolas nedläggande genom omvandling till

fackskola alltid kommer att regleras genom ett beslut från Kungl. Maj:ts sida.

En av praktiska realskolans tre utbildningsvägar, den husliga linjen, har inte

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

på samma sätt som övriga fått en motsvarighet inom fackskolorganisationen.

Beredningen anför härom.

Beredningen har inte funnit det ådagalagt att behov föreligger av en fackskola

med sådan specialinriktning. Här bör, utöver de studiealternativ grundskolan

kan erbjuda, framhållas de olika mer eller mindre specialiserade utbildningsvägar

inom det husligt betonade området, som finns bl. a. inom yrkesskolväsendet

(husmodersskolor, lanthushållsskolor, barnsköterskeutbildning, ekonomiföreståndarutbildning,

sömnadsutbildning av olika slag m. m.). För den som

behöver eller vill grunda en utbildning med huslig inriktning på en gedigen allmänbildning

med inslag av praktiska och estetiska moment, torde vidare den

humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan utgöra synnerligen värdefulla

studiealternativ.

Liksom vad gäller den praktiska realskolan innehåller direktiven för skolberedningens

arbete ett direkt uppdrag till beredningen att ta upp flickskolan

till behandling samt »grundligt skärskåda flickskolefrågan i dess olika aspekter».

Även här har beredningen i huvudbetänkandet lämnat nagra kortfattade data

om skolformen och redogör för hur den belysts av undersökningar, som beredningen

låtit utföra (SB s. 523 ff.).

Den kommunala flickskolans roll inom skolväsendet pa de orter, där skolformen

förekommer, är onekligen mångsidig, framhåller beredningen och uttalar

sin uppskattning av åtskilliga drag i denna skolform. När nu en skolform kommer

till, som på realskolans åldersstadium ger plats åt alla elevkategorier och inom

sig rymmer olika studievägar, framstår emellertid flickskolans hittillsvarande roll

i en annan belysning Med beredningens förslag till grundskolans utformning och

till därpå byggande fackskolor framstår det sålunda som en naturlig konsekvens,

att den organisatoriska och pedagogiska helhet som grundskolan avses utgöra

inte splittras genom att flickskolan tillätes bestå som en skolform parallell med

grundskolans högstadium.

Beredningen har också vid bedömningen av flickskolans fortsatta ställning haft

att överväga frågan om sam- och särundervisning. Behovet av och önskemålen

om särundervisning är, konstaterar beredningen, uppenbarligen inte sa starka att

de på något vis kan motivera bevarandet av en särskild skolform för flickor.

Även med sikte på den obligatoriska skolan framför skolberedningen här vissa

synpunkter på särundervisningen.

Skolberedningen föreslår sålunda, att den kommunala flickskolan skall upphöra

som särskild skolform och uppgå dels i grundskolan, dels i fackskolorganisationen.

Även de flickskollinjer eller normalskollinjer, som är knutna till

andra skolformer avses bli avvecklade.

I avsnittet om praktiska realskolan har beredningen, som nyss anförts, angivit

vissa riktlinjer för avvecklingen av denna skolform. Skolberedningen avser, att

motsvarande riktlinjer skall gälla för avvecklingen av den kommunala flickskolan.

Tidpunkten för flickskolans avveckling förutsättes enligt de tidigare för

praktiska realskolan angivna riktlinjerna komma att variera från kommun till

kommun, beroende på bl. a. den lämpliga samordningen med grundskolans ge
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310 Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

nomförande och upprättandet av en mot flickskolan svarande fackskola. Intagning

i första årskursen av flickskola skulle i kommun, som övergår till grundskola

först vid slutet av perioden för sådan övergång, sista gången få förekomma läsåret

1967/68; med Kungl. Maj:ts medgivande skulle i vissa fall denna tidsgräns

dock kunna överskridas. En flickskolas omvandling till fackskola förutsättes

alltid bli reglerad genom beslut av Kungl. Maj:t. Beträffande avvecklingsfrågan

torde i övrigt få hänvisas till avsnittet om praktiska realskolan.

Folkhögskolan

Efter en kort återblick på folkhögskolans utveckling under senare tid (SB s.

565 ff.) och några tidigare utredningar om folkhögskolans ställning och uppgifter

anlägger beredningen några principiella synpunkter på folkhögskolans

framtida ställning i skolväsendet.

Skolberedningen har inte haft till uppgift att utreda folkhögskolans ställning,

men anser det vara av väsentlig betydelse för helhetssynen på det framtida

skolsamhället att översiktligt söka klarlägga folkhögskolans uppgifter i sammanhanget.

Folkhögskolans huvuduppgift har varit och är att ge medborgerlig och personlig

bildning men skolan har också tagit viss hänsyn till elevernas behov av

målinriktad utbildning med sikte på tillträde till annan speciell utbildning.

Denna dubbla uppgift är fortfarande av stor betydelse för folkhögskolan, därför

att skolan pa sa sätt far möjlighet att väcka intresse för sociala och centralt

mänskliga problem hos ungdom, som annars kanske skulle ha fått en snävare

inriktning, dominerad av yrket och dess problem. Denna uppgift kan beräknas

komma att avtaga i samma takt som yrkes- och fackskolutbildningen utbyggs.

Folkhögskolan skulle därigenom få möjlighet att odelat ägna sig åt sin huvuduppgift

att ge medborgerlig och personlig bildning, en insats som av allt att döma

blir ännu angelägnare i framtiden. Beredningen ifrågasätter om inte, tills klarhet

vunnits i fråga om avvägningen mellan folkhögskolans båda uppgifter, en viss

återhållsamhet bör iakttagas i fråga om medgivande av statsbidrag till nya folkhögskolor,

dock med undantag för dem som redan påbörjat sin verksamhet. De

folkhögskolor som inriktar sig på den ursprungliga huvuduppgiften bör dock,

enligt beredningens mening, få effektivt stöd för sin verksamhet, ekonomiskt

och på annat sätt, en synpunkt som bör beaktas vid prövning av fråga om statsbidrag

till nya folkhögskolor. I syfte att främja folkhögskolans uppgift att ge

fördjupad insikt i sociala och personliga frågor bör man också, framhåller skolberedningen,

från statsmakternas sida göra allt för att denna i folkhögskolan

frivilligt inhämtade allmänbildning vinner erkännande i arbetslivet.

Beiedningen understryker också betydelsen av ett intimare samarbete mellan

folkhögskolan och andra skolformer, inte minst grundskolan, för att väcka intresse

för denna form av fortbildning och fördjupning och beredningen anger

också några vägar efter vilka detta kan ske. Vidare framhåller beredningen det

värdefulla i en nära samverkan mellan länsskolnämnderna och folkhögskolorna

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

i respektive län. Detta gäller inte minst planeringen av medverkan från rektorer

och lärare vid den ena skolformen som föreläsare vid konferenser anordnade av

den andra, förläggning av kurser, lärarbyten och andra åtgärder.

Enligt beredningens uppfattning kommer de genom grundskolans och fackskolornas

genomförande för alla förbättrade möjligheterna till utbildning inte

att göra folkhögskolans uppgifter mindre betydelsefulla. Tvärtom talar all erfarenhet

för att ju bättre den allmänna, grundläggande utbildningen blir, desto

större blir önskemålen hos de unga om att få ytterligare förbättra och fördjupa

sina kunskaper. Folkhögskolan kommer därför att framdeles få nya och betydelsefulla

uppgifter främst på ett högre personlighetsfostrande plan, uppgifter

som ligger i linje både med viktiga delar av den målsättning för grundskolan som

beredningen angivit och med de för folkhögskolans verksamhet bärande tankarna,

framhåller beredningen avslutningsvis.

Yttranden

Skolberedningens projekt om en ny frivillig skolform, fackskolor, har

mötts av ett mycket stort positivt intresse i yttrandena. Kring projektet i stort

kan konstateras en i det närmaste undantagslös uppslutning. Man synes överlag

vara på det klara med att ovanpå grundskolan bör skapas en skolform utgörande

ett komplement till gymnasier och yrkesskolor. Denna allmänt positiva

syn delas således inte endast av skol- och undervisningsmyndigheter utan även

av kommunerna liksom av näringslivets organisationer samt av politiska, ideella

och flertalet fackliga organisationer. Något direkt avstyrkande föreligger inte,

om än i ett fåtal yttranden kommer till synes en i något hänseende principiell

kritik eller tvekan. Kritiken eller tveksamheten går i dessa fall inte längre än

att man — utöver den av beredningen förutsatta översynen av läroplansförslaget

— föreslår en mera djupgående översyn eller omprövning av projektet

i dess helhet eller i vissa delar, innan skolformen förs ut i praktiken, eller förordar

någon form av utredning rörande relationerna mellan den nya skolformen

och vissa andra mer eller mindre näraliggande skolformer. Den allmänt positiva

inställningen till förslaget i stort utesluter naturligtvis inte, att i olika delfrågor

inom problemkomplexet kritiska synpunkter eller önskemål om förändringar i

förslaget i inte så obetydlig utsträckning förs fram, särskilt från instanser med

speciell sakkunskap eller särskilda intressen att bevaka inom området i fråga.

I fråga om synpunkterna på projektet i stort torde redovisningen här få

begränsas till — utöver yttranden från sådana centrala instanser som skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning m. fl. — huvudsakligen vissa mera

kritiskt betonade eller tveksamma uttalanden.

Skolöverstyrelsen anger i följande sex punkter huvudmotiven för sitt accepterande

av fackskoleförslaget. (1) Det finns och kommer att hos många medborgare

finnas ett starkt intresse för ökade möjligheter utöver vad grundskolan

kommer att ge till utbildning vid sidan av de nuvarande gymnasierna och yrkes
-

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skolan. (2) Det är ur social synpunkt av intresse, att nya utbildningsvägar

erbjuds ungdomar i åldern 16—18 år. (3) Fackskolor kommer att behövas för

den stora grupp 16—18-åringar, som inte är speciellt lämpad för gymnasiala

studier men ändå inte är så specifikt yrkesinriktad som ett inträde i en yrkesskola

bör förutsätta. (4) Fackskolor behövs också för en grupp vuxna elever,

som efter ett antal år i förvärvslivet vill återupptaga sina studier i yrkesutbildande

eller i allmänbildande syfte. (5) Samhället behöver arbetskraft med en

utbildning på mellannivå mellan grundskolan och den gymnasiala utbildningen

vid de allmänna gymnasierna och fackgymnasierna. (6) Ersättning måste skapas

för praktisk realskola och flickskola. — De nämnda sex motiven för fackskolor

kan till en del även sägas vara en beskrivning av dessa skolors mål och innehåll.

Överstyrelsen framhåller vidare, att de nödvändiga »mellanliggande» skolformerna

torde behöva vara av två typer. Den ena typen karakteriseras av en

bred men dock fackbetonad utbildning med fixerad kompetens. Omfattningen

av s. k. allmänbildande ämnen i en sådan skola torde närmast vara en utrymmesfråga

och avhängig av kompetensämnenas krav på plats i timplanen. Den

andra fackskoletypen bör karakteriseras av fortsatt allmänutbildning men behöver

fördenskull inte vara utpräglat teoretisk. Den kommer att rekryteras

dels ur det nuvarande flickskoleklientelet, dels till en stor del av dem som för

närvarande avlägger realexamen utan tanke på gymnasiestudier eller som söker

en bredare allmänbildning inom folkhögskolan.

Överstyrelsen understryker behovet av den av skolberedningen förutsatta

överarbetningen av fackskoleförslagen. Kompetensfrågorna behöver ytterligare

penetreras, likaså sambandet mellan elevernas intresseinriktningar och de föreslagna

skoltyperna, gränsdragningen emellan fackskola och yrkesskola, särskilt

vad beträffar den merkantila utbildningen; även vissa synpunkter beträffande

folkhögskoleväsendet kan behöva beaktas. Skolöverstyrelsen — som såsom i det

följande närmare redovisas förordar vissa förändringar i förslaget främst beträffande

den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fackskolan —

hemställer, att vederbörande överstyrelser får i uppdrag att i samråd med gymnasieutredningen

verkställa bearbetning av skolberedningens förslag. Oavsett

den förutsatta bearbetningen finner skolöverstyrelsen att inrättandet av fackskolor

inte får uppskjutas och att dessa inte till en början bör ges försöksskolekaraktär.

Det är tvärtom angeläget, att sådana inrättas såsom normala inslag

i skolorganisationen så snart som möjligt, även om läroplanerna på grund av

att grundskolan allmänt nått årskurs 9 först i mitten av 1960-talet dessförinnan

måste bli av i viss mån provisorisk karaktär. Ett längre dröjsmål med inrättande

av fackskolor kan nämligen eljest, framhåller överstyrelsen, medföra en icke

önskvärd överdimensionering av gymnasierna, som på längre sikt kan lägga

hinder i vägen för en rationell utformning av skolväsendet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att tillskapandet av en skolform,

som leder fram till en kompetens liggande mellan å ena sidan den nuvarande

realexamen och å andra sidan studentexamen inklusive examen från

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

fackgymnasium, är väl motiverad som påbyggnad på och fortsättning av grundskolan.

Överstyrelsen, som närmare uppehåller sig endast vid de tekniska och

de merkantila fackskolorna, räknar med en viss bearbetning och komplettering

av läroplanerna för dessa skolor. Läroplanerna för dessa bör enligt överstyrelsens

mening smidigt kunna ändras dels med ledning av gjorda erfarenheter, dels

på grund av den fortlöpande utvecklingen. Det anses därför böra ankomma på

överstyrelsen att göra erforderliga ändringar i läroplanerna; de bör sålunda inte

fastställas av Kungl. Maj:t.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner den nya skolformen väl motiverad med hänsyn

både till arbetsmarknadens behov och till elevernas yrkesvalssituation.

Gymnasieutredningen framhåller att, om fackskolorna kommer till stand,

skulle ett önskemål som sedan långt tillbaka i olika sammanhang framställts om

en teoretisk utbildningsväg något under gymnasienivå förverkligas. Gymnasieutredningen

föreslår för sin del att fackskolorna snarast kommer till stånd utan

att gymnasieutredningens slutliga förslag avvaktas. Utredningen anser en överarbetning

av läroplanerna för samtliga fackskolor erforderlig i viss utsträckning.

Den slutliga bearbetningen bör emellertid inte forceras; innan fackskolornas

utformning fixeras måste nämligen större klarhet råda bl. a. beträffande

det framtida gymnasiets konstruktion. Redan med utgångspunkt i beredningens

förslag, modifierat med hänsyn bl. a. till remissinstansernas yttranden, kan

man dock enligt utredningen få ett tillräckligt underlag för en start i begränsad

skala fr. o. m. höstterminen 1962 eller 1963. Fackskolorna bör sålunda enligt

utredningens mening, efter en första överarbetning som bör ske i samråd med

gymnasieutredningen, snarast förverkligas. Efter en provisorietid krävs en mera

ingående översyn med hänsyn dels till gjorda erfarenheter, dels till den utformning

parallella skolformer, framför allt gymnasiet, kan komma att få. När gymnasieutredningen

givit sitt förord för ett snabbt förverkligande av fackskoleförslaget

har utredningen varit väl medveten om att därmed frågan om den

horisontella klyvningen av gymnasiet påverkas på ett avgörande sätt. Härom

samt beträffande vissa andra frågor rörande relationerna gymnasium-fackskola

anför utredningen i huvudsak följande.

Vissa av de motiv som kan anföras för den föreslagna fackskolorganisationen

har tidigare åberopats som argument för den horisontella klyvningen av gymnasiet.

Gymnasieutredningen är angelägen framhålla, att, om fackskolorna nu

genomföres, frågan om den horisontella klyvningen av gymnasiet påverkas på

ett avgörande sätt. Det kan nämligen starkt ifrågasättas om ett system med

fackskolor är förenligt med ett gymnasium, utformat med en avgångsetapp efter

exempelvis två års studier. Om denna kombination kommer till stånd, skulle

man ställa avnämarna inför en närmast oöverskådlig flora av kompetenser och

utbildningsnivåer, där man ofta bleve tvungen att giira jämförelser mellan ungdomar

med tvåårig fackskolutbildning och tvåårig gymnasieutbildning. Ett

beslut om inrättande av fackskolor kan således komma att innebära att man

föregriper en av gymnasieutredningens utredningsuppgifter, nämligen just frågan

om den horisontella klyvningen av gymnasiet. Under nuvarande förhållanden

vill gymnasieutredningen emellertid inte reservera sig häremot. De senaste

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

årens utomordentligt starkt ökade utbildningsintresse på det gymnasiala åldersstadiet

har nämligen medfört en mycket snabb expansion av gymnasiet. Kan

man inte inom en snar framtid erbjuda valvärda alternativ till framförallt det

allmänna gymnasiet, måste resultatet bli en ur bl. a. arbetsmarknadssynpunkt

ogynnsam ytterligare tillväxt av detta gymnasium. Ett alternativ, som åtminstone

för närvarande med hänsyn till grundskolans genomförande bör prövas, är

fackskolorna.

Trots att det ur många synpunkter hade varit lämpligast om frågan om införande

av fackskolorna närmare samordnats med gymnasieutredningens uppdrag,

vill utredningen ändå föreslå att fackskolor snarast kommer till stånd

utan att gymnasieutredningens slutliga förslag avvaktas. Självfallet har gymnasieutredningen

därmed icke tagit ställning till de gymnasiala skolformernas

utformning på längre sikt. Utformningen och införandet av fackskolorna bör

vidare ske i visst samarbete med gymnasieutredningen.

Vid överarbetningen av fackskolan måste bl. a. särskild omsorg ägnas frågan

om skolformens avgränsning gentemot gymnasiet. Man måste räkna med att

i framtiden krav kommer att resas på övergångsmöjligheter i båda riktningarna

mellan fackskola och gymnasium. Särskilt kan detta bli aktuellt mellan den

allmänna sektorn av gymnasiet och den humanistiska och/eller socinl-ekonomiska

fackskolan. Gymnasieutredningen menar visserligen att sådan övergång

bör tillhöra undantagen men finner det å andra sidan rimligt att exempelvis

elever, som kommer underfund med att de vill gå igenom gymnasium, skall

kunna göra detta utan alltför stora svårigheter och utan större tidsförlust. Den

anpassning, som erfordras mellan gymnasium och fackskola, kan emellertid inte

slutgiltigt ske förrän större klarhet erhållits om det framtida gymnasiets utseende.

Gymnasieutredningen avser att i samband med att utredningen tar upp vuxenutbildningen

på gymnasiestadiet även behandla frågan om hur den, som genomgått

fackskola, skall kunna uppnå den kompetens, som gymnasiet i dess olika

former avser att ge.

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning finner syftet med

förslaget om inrättande av fackskolor legitimt och tillstyrker i princip förslaget.

Beträffande den praktiska utformningen och genomförandet av förslaget anser

de sakkunniga dock att många erinringar kan göras. Då den nya fackskolan

blir en skolform vid sidan av redan befintliga frivilliga påbyggnader på den

obligatoriska skolan är det givet, framhåller de sakkunniga, att elevrekryteringen

till densamma får återverkningar inte bara på rekryteringen av elever

till gymnasierna utan även till yrkesskolor av skilda typer och till folkhögskolan.

Den risken kan uppstå, att de mera teoretiskt betonade skolformerna

kommer att dra till sig ett större antal elever än vad som svarar mot näringsoch

yrkeslivets behov av arbetskraft med övervägande teoretisk skolning. Går

utvecklingen i denna riktning blir konsekvenserna allvarliga såväl för de utbildade

själva som för hela samhället. Av de föreslagna fyra typerna av fackskolor

är den humanistiska och den social-ekonomiska starkast motiverade ur

elevrekryteringssynpunkt. Inrättandet av de båda direkt yrkesförberedande

fackskolorna, den tekniska och den merkantila, är inte lika starkt motiverat,

därför att det redan existerar skolformer, som ger en utbildning av likartad

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

natur. Därmed vill de sakkunniga dock ingalunda påstå att dessa båda fackskoletyper

skulle vara överflödiga. Dock vill de sakkunniga bestämt understryka

vikten av att utbildningen vid dessa skolor lägges upp så, att onödig

konkurrens med redan existerande yrkesutbildande skolor undvikes och att de

utexaminerade eleverna kan väl hävda sig på arbetsmarknaden. De sakkunniga

förordar, att utformningen av fackskolorna blir föremål för förnyat övervägande,

att läroplanerna omprövas och att kompetensvärdet av utbildningen klart

fastställes.

Liksom de nämnda sakkunniga hyser också Statstjänstemännem riksförbund

vissa farhågor för att fackskolorna oftare blir alternativ till yrkesskolan än till

gymnasiet. Förbundet finner det otillfredsställande, att frågan om fackskolorna

lösryckts från frågorna om gymnasiernas och yrkesskolornas framtida organisation

så att icke grundskolans påbyggnader kan diskuteras i ett sammanhang.

Då man ännu icke vet hur de framtida gymnasierna — de allmänna och fackgymnasierna

— kommer att gestaltas med avseende på omfattning och innehåll,

är det svårt att ta ställning till frågan om de föreslagna fackskolornas

värde som attraktivt alternativ. Förbundet är emellertid ense med skolberedningen

om nödvändigheten av att tillfredsställa de med det stigande välståndet

ökade anspråken på utbildning utöver den som grundskolan ger och tillstyrker

därför att tvååriga, frivilliga kommunala påbyggnadsskolor inrättas av den

föreslagna typen.

I yttrandet från TCO framhålles att förslaget om fackskolor har mötts med

stort och positivt intresse från TCO-förbundens sida. TCO anser det viktigt,

att allmänbildningen och yrkesutbildningen på detta stadium delvis ses som en

enhet. Samtidigt som TCO sålunda med tillfredsställelse kan acceptera utgångspunkterna

och grundlinjerna för skolberedningens förslag till fackskolor, vill

organisationen betona, att detta får betraktas som ett principförslag. Organisationen

vill för sin del tillstyrka, att en kommitté snarast tillsättes för ytterligare

utredningar och bearbetningar av skolberedningens förslag om fackskolor. Arbetsuppgifterna

bör dock enligt TCO:s mening gå utöver dem, som föreslagits

i betänkandet och således beröra också grundläggande frågor beträffande linjeindelningen,

huvudinriktningen på olika yrkesområden, krav på förpraktik eller

praktik i direkt anslutning till fackskolundervisningen m. m. Den ytterligare

beredningen av fackskolefrågan bör bedrivas med skyndsamhet, men fackskolan,

som utgör ett så viktigt reforminslag, får dock inte tillkomma som ett hastverk

så att den från början inte får det anseende den bör ha. Å andra sidan

betraktar TCO fackskolorna som eu integrerad del av skolberedningens förslag,

varför de måste inrättas i takt med genomförandet av den nya obligatoriska

skolan.

SACO — vars yttrande i frågan torde få betraktas som det mest kritiska —

finner för sin del, att det utan tvekan föreligger goda skäl för att skapa en utvidgad

påbyggnadsutbildning ovanför grundskolan. Vissa av grundtankarna

bakom skolberedningens förslag till fackskolor ter sig riktiga och kan delas av

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

SACO, som sålunda anser det angeläget att åstadkomma en avlänkning från

de studievägar som leder fram till universitets- och högskolenivån, så att ungdomar

inte av brist på alternativ hänvisas till universitets- och högskolestudier.

SACO ifrågasätter emellertid om skolberedningens förslag till fackskolor i den

utformning det erhållit och med det utredningsunderlag som föreligger kan läggas

till grund för ett beslut. Yttrandet utmynnar i dels ett tillstyrkande av

genomförandet av den tekniska fackskolan, dels en hemställan att frågan om

humanistiska, social-ekonomiska och merkantila fackskolor hänskjutes till gymnasieutredningen.

I sin motivering för ställningstagandet beträffande de tre sist

nämnda fackskoletyperna framhåller SACO — i korthet återgivet — huvudsakligen

följande.

Frågan om läroplanerna i fackskolorna är otillfredsställande utredd. En närmare

arbetsmarknadsmässig bedömning om utbildningsvägarnas värde saknas.

Fackskolorna bör som en del av gymnasiepolitiken bedömas i samband med

gymnasiepolitiken i dess helhet. Syftet att lätta tillströmningspressen på universiteten

och högskolorna kan kanske bättre nås genom en horisontell klyvning

av gymnasiet. Allmänbildande fackskolor och horisontell klyvning av gymnasiet

utgör i varje fall ur vissa synpunkter alternativ, varför båda frågorna bör utredas

i ett sammanhang. Formella eller reella höjningar av inträdeskraven till

olika utbildningsanstalter till studentexamensnivån är inte någon olycklig utveckling

utan en konsekvens av att växande krav på skolning ställes i de flesta

yrken. Beredningens synpunkter beträffande intagningskrav vid olika utbildningsanstalter

står i strid med den pågående utvecklingen. Den allvarliga situation

som uppstått genom det starkt ökade antalet studenter och den stora

tillströmningen till universitet och högskolor kan svårligen bemästras, om man

icke utöver andra åtgärder även intensifierar ansträngningarna att anknyta

yrkesutbildningsanstalter utanför universiteten och högskolorna till studentexamensnivån.

De föreslagna påbyggnadslinjerna kan vidare komma att attrahera

de kategorier, som hittills rekryterat yrkesskolorna. Om avlänkningseffekten

i huvudsak kommer att rikta sig mot yrkesskolorna, kan inte ens på

lång sikt påbyggnader av fackskoletyp hjälpa till att lösa det diskuterade problemet.

Mot bakgrunden av dessa perspektiv måste SACO framhålla, att SACO icke

genom ett tillstyrkande av fackskolorna kan vara med och dela ansvaret för

att en redan allvarlig utbildnings- och arbetsmarknadssituation ytterligare kan

komma att skärpas och tillspetsas.

SACO:s tveksamhet beträffande fackskolorna delas inte av Läroverksläramas

riksförbund, som tvärtom ställer sig mycket positivt till projektet och ingående

uppehåller sig vid de olika typerna av fackskolor. Förbundet vill mycket starkt

understryka beredningens allmänna motivering för upprättande av en fackskolorganisation

med i viktiga avseenden samma funktion som de hittillsvarande

flickskolorna och praktiska realskolorna och uttala sin glädje och tillfredsställelse

över de framlagda förslagen. Fackskolorna motsvarar ett klart behov

från samhällets sida av kvalificerad personal på ett mellanplan. Samtidigt kan

fackskolorna väntas kanalisera den ökade efterfrågan på skolutbildning utöver

grundskolan. Med lämplig anpassning i enskildheter allt efter utvecklingen in
-

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj:ts proposition nr 5U år 1962

om yrkes- och kulturliv bör den föreslagna organisationen bli en utomordentligt

värdefull faktor i vårt lands skolväsen. Förbundet framhåller vidare bl. a., att

en fackskoleplanering måste komma till stånd utan tidsutdräkt.

Från näringslivets sida välkomnas sasom tidigare antytts den föreslagna fackskolorganisationen.

Svenska arbetsgivare]öreningen och Sveriges industri]örbund

uttalar exempelvis sin övertygelse om att dessa skolor kan komma att fylla en

utomordentligt viktig uppgift, då behovet av arbetskraft med här avsedd utbildning

redan nu ger sig starkt tillkänna och sannolikt kommer att öka väsentligt.

Om fackskolor i tillräckligt antal och med lämplig inriktning inrättas kommer

det även att medföra en i och för sig önskvärd avlastning av gymnasieorganisationen.

Landsorganisationen, som beklagar att det inte ingått i skolberedningens uppdrag

att också närmare precisera folkhögskolan och yrkesskolornas ställning

och sammanhang med grundskolan, förklarar sig benägen att godta beredningens

förslag om inrättande av fackskolor av de typer och det innehåll som angivits.

Organisationen förordar, att beslut om inrättande av fackskolor fattas

i samband med beslut om grundskolans införande. Beslutet anses böra få en

utformning, som möjliggör dels en översyn av problemet om relationerna mellan

folkhögskola och fackskolor, dels en översyn av fackskolor och egentlig yrkesutbildning

sedda som alternativa vidareutbildningsformer, grundade på det

nionde skolårets linjer 9t, 9h, 9m och 9s, modifierade enligt organisationens förslag.

. ... ,

Från städer och andra kommuner visas ett mycket stort intresse för de nya

fackskolorna. Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet

betecknar vidare förslaget som en av de mest välkomna nyheterna i beredningens

konstruktion av den kommande skolorganisationen. Dessa skolor förefaller

enligt förbunden att genom sin målsättning och sin uppbyggnad kunna bli de

attraktiva alternativ till gymnasiestudier som beredningen syftat till. Ett villkor

härför är dock, framhåller förbunden, att frågan om den nya utbildningens

kompetensvärde får en klar och entydig lösning. Med erinran om de kvalificerade

utbildningsmöjligheter vid yrkesskolorna som faktiskt finns för närvarande,

förutsätter förbunden, att åtskilliga inom yrkesskolornas ram nu existerande

utbildningsvägar kommer att ombildas till fackskolor.

Såsom ett av de från Målsmännens riksförbunds synpunkt värdefullaste uppslagen

i skolberedningens betänkande anges förslaget om inrättande av fackskolor.

Härigenom ges, framhåller förbundet, en möjlighet att lata de väsentligaste

av de värden, som flickskolan och den praktiska realskolan representerat,

kvarleva inom det nya skolsystemet och i former, som icke alltför mycket avviker

från de gamla. Genom dessa skolor kommer ett stort utbildningsbehov

att tillgodoses. Det finns mängder av privata och även en del offentliga skolor,

som nu bjuder den ungdom, som lämnat den obligatoriska skolan men ännu

icke på allvar funnit plats inom näringslivet, eu yrkesförberedande undervisning.

Utan att på något sätt vilja underkänna de skolor, som redan finns, vill

s. 318 Kontrollera mot PDF

318 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

förbundet framhalla som sin mening, att detta slag av undervisning bör tillgodoses

inom det offentliga skolväsendets ram. Skolberedningens uppläggning

av planen för fackskolorna förefaller förbundet i stort sett lycklig.

Vad så gäller de skilda typerna av fackskolor torde i fråga om den tekniska

fackskolan kunna sägas att den i särskilt hög grad mottagits som

ett välkommet tillskott, i synnerhet mot bakgrunden av arbetsmarknadens

ökande behov av utbildade tekniker på mellannivå. Den större enhetligheten av

utbildningen pa denna niva som ett genomförande av förslaget skulle medföra

betecknas ofta som en avgjord fördel. Den kritik som förekommer i yttrandena

riktar sig inte mot den tekniska fackskolans berättigande. Man siktar i några

fall närmast till en ytterligare överarbetning eller en viss utprövning av försökskaraktär.

I vissa fall berörs särskilt frågor om avgränsning gentemot andra

utbildningsvägar pa det tekniska området, varvid också jämförelser speciellt

görs i fråga om praktiktiden. En stor del av invändningarna gäller slutligen

önskemål om ytterligare linjer utöver de föreslagna.

Den följande närmare redovisningen av yttrandena rörande den tekniska

fackskolan torde få begränsas till att till största delen ge exempel på de kritiska

uttalanden som förekommer i fråga om huvuddragen i den föreslagna utbildningen.

_ Skolöverstyrelsen tillstyrker, att tekniska fackskolor med föreslagna differentieringar

inrättas. Behovet av skolformen torde vara stort, framhåller överstyrelsen,

som också finner avnämarkravet väl fixerat. Omfattande erfarenhet

finnes av liknande skolor med ett elevklientel som i intellektuellt avseende torde

motsvara det som här är att vänta. Lärogången med inlagt praktikår tillstyrkes.

Praktiken måste enligt överstyrelsen styras från skolan. Förslaget om inrättande

av tekniska fackskolor vill också arbetsmarknadsstyrelsen oreserverat

tillstyrka. Den nuvarande lägre tekniska utbildningen i kommunala tekniska

skolor, tekniska institut och tekniska aftonskolor bygger, som beredningen framhållit,

på andra förhållanden inom det obligatoriska skolväsendet än de som nu

ar under genomförande. En omformning av utbildningen blir därför nödvändig,

och den föreslagna tekniska fackskolan är enligt styrelsens uppfattning väl

lämpad som en normgivande utbildningsväg. Skolans undervisning synes väl

motsvara arbetsmarknadens utbildningskrav, när det gäller ifrågavarande teknikerpersonal.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller bl. a. att utbildningsvägarna

från grundskola fram till ingenjör onekligen blir ganska många under övergångstiden.

Det kan hända, att detta är önskvärt ur näringslivets synpunkt; ur

elevsynpunkt torde en enhetligare studiegång sannolikt haft vissa fördelar.

Bortsett härifrån uppkommer emellertid en annan fråga, framhåller överstyrelsen,

nämligen om de föreslagna tekniska fackskolorna inom det nya systemet

kommer att framstå såsom ett valvärt alternativ. Särskilt gäller detta i förhållande

till de tekniska gymnasierna. Båda dessa skolformer kommer att med

mraknande av praktiktiden få en treårig studiegång, men gymnasieutbildningen

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ger på grund av de mera omfattande teoretiska studierna högre kompetens än

fackskolan. Man bör ytterligare pröva denna fråga, framhåller överstyrelsen,

varvid särskilt måste beaktas, om icke studiegången kan på något sätt ändras,

så att det tekniska gymnasiets och den tekniska fackskolans olika målsättning

tydligare än för närvarande även avspeglar sig i olikheter i fråga om studietidens

längd. Gentemot förslaget att i studietiden för den tekniska fackskolans

del lägga in ett praktikår finns från överstyrelsens sida i och för sig intet att

erinra; det är självfallet att värdet av studierna måste bli väsentligt större, om

de kombineras med praktik av denna omfattning. Även studier vid verkstadsskola

bör enligt överstyrelsens mening få tillgodoräknas som praktik.

Även länsskolnämnden i Kristianstads län berör gränsdragningen mellan de

tekniska gymnasierna och de tekniska fackskolorna. Eftersom en av huvudanledningarna

till fackskoleförslaget är en önskan att presentera ett attraktivt

alternativ till gymnasierna, finner nämnden det väsentligt att de tekniska fackskolornas

studiemål klart avgränsas från det tekniska gymnasiets och att detta

mål sättes så mycket lägre, att skolformen verkligen förmår utbilda även elever

från andra begåvningskvartilen. Å andra sidan måste givetvis, framhåller nämnden,

utbildningen ge en kompetens som röner efterfrågan inom näringslivet.

Härvidlag är praktiktidens längd av betydelse. Den genom praktikens omfattning

till tre år förlängda studiegången medför dock i sin tur en betydande

sänkning av den tekniska fackskolans gymnasieavlänkande effekt. Dessa båda

sidor av problemet bör enligt nämnden vägas mot varandra.

Vid bl. a. sina jämförelser i fråga om studietidens längd mellan de tekniska

gymnasierna och de föreslagna tekniska fackskolorna kommer Tekniska läroverkens

lärarförbund fram till att tanken på en förlängning av studietiden vid

de tekniska gymnasierna till fyra år får förnyad aktualitet. Enligt förbundet

måste det hälsas med tillfredsställelse om den föreslagna tekniska fackskolan

kan åstadkomma en normering av den tekniska utbildningen under gymnasieingenjörsnivå.

Förbundet finner det dock naturligt, att även den föreslagna

tekniska fackskolan närmare utredes av gymnasieutredningen. Det är enligt

förbundet av betydelse att försöksverksamhet snarast möjligt kommer till stånd

vid tekniska skolor, som i organisatoriskt hänseende är relativt stabila, och att

låta resultaten härav samt av gymnasieutredningens vidare prövning av frågan

bli avgörande för den fortsatta utvecklingen. Förbundet instämmer i princip i

skolberedningens förslag om erforderlig praktik. Förbundet framkastar tanken

på att parallellt med de tvååriga fackskolorna en treårig sådan försöksvis upprättas,

där praktik inlägges i skolverkstad, och således teori och praktik kan

samspela; detta skulle inte medföra någon förlängning av den avsedda totala

utbildningstiden.

Till dem som, i likhet med sistnämnda förbund, i större utsträckning betonar

behovet av överarbetning och cn viss försöksvis anordnad utprövning hör tekniska

högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Kollegienämnden

vid tekniska högskolan i Stoclcholm betonar att omfanget och

s. 320 Kontrollera mot PDF

320 Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jt år 1962

framför allt djupet av kunskaperna hos elever från en tvåårig kurs, rekryterad

på det avsedda sättet, måste bli mindre än hos elever från de tekniska institut

och de kommunala tekniska skolor, som nu existerar. Kollegiet kan icke dela

beredningens uppfattning, att den föreslagna fackskolan kommer att ersätta

nämnda skolor och institut. Det torde även i fortsättningen komma att finnas

behov av ett antal dylika statsunderstödda eller helt oberoende läroanstalter

för teknisk utbildning. Kollegiet anser sig när det gäller de tekniska fackskolorna

starkt böra understryka den provisoriska karaktären hos läroplansförslaget

och finner sig icke övertygat om lämpligheten av den där förutsatta nya undervisningsmetoden.

Det synes vidare kollegiet helt nödvändigt, att läroplanerna

för den tekniska fackskolan även efter överarbetning till en början förblir provisoriska

och göres till föremål för en omfattande försöksverksamhet. Kollegiet

är av den uppfattningen, att den tekniska fackskolan kommer att tillföra näringslivet

och de tekniska forskningscentra välkommen personal, men att de

som genomgått denna skola endast i ett mindre antal fall kommer att ha en

sådan utbildning och standard, att de omedelbart kan sysselsättas med ingenjörsmässiga

uppgifter. Ifrån kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola

tillstyrkes uttryckligen förslaget om inrättande av tekniska fackskolor. Man

finner dock att kurserna är mycket omfattande med hänsyn till den relativt

korta studietiden, tva ar. Man torde icke helt kunna jämföra elevmaterialet i

den tilltänkta fackskolan med det, som nu återfinns i t. ex. fackkurserna på de

tekniska läroverken. Fackskolornas elever torde komma att genomsnittligt vara

yngre än de, som nu går på fackkurser samt sakna den allsidiga och ofta mångåriga

praktik, som fackkursernas elever hunnit förvärva. Studiehåg och studieteknik

kan därför inte beräknas vara lika utpräglade i den framtida fackskolan

som i nuvarande fackkurser. Kollegiet har intet att erinra mot att praktiktiden

sätts så lång som 12 månader. Däremot vänder sig kollegiet bestämt emot, att

den teoretiska studiegången skulle avbrytas av ett praktikår mellan fackskolans

båda årskurser. Ett sådant avbrott torde komma att inverka negativt på

elevernas förmåga att tillägna sig den digra andra årskursen. I stället förordas,

att praktiken förlägges dels före första årskursen vid fackskolan, dels till sommaren

mellan första och andra årskursen. Läroplanerna behöver ytterligare

överarbetas och kollegiet föreslår, att en kommitté tillsättes för ändamålet, i

vilken bör ingå lärare, som undervisat i tekniskt läroverk och är väl förtrogna

med lärostoffet på den tekniska fackskolans stadium. Sedan kursplanerna genomarbetats,

bör de prövas försöksvis i några tekniska läroverk, helst jämsides

med nuvarande kursplaner för fackkurser. Härigenom kan värdefulla erfarenheter

vinnas, icke minst av möjligheterna att genomföra den föreslagna samlade

undervisningen med ämnesblock.

Tekniska läroverkens ingenjörsförbund tillstyrker inrättandet av teknisk

fackskola i princip enligt beredningens förslag. En utbyggnad av och en normalisering

av utbildningsväsendet på denna nivå hälsas med tillfredsställelse.

Förbundet framför inga speciella invändningar mot utformningen men finner

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

det beklagligt, att den nya fackskolan, vars elever senare dock skall fullgöra

ingenjörsuppgifter, blir av lägre kvalitet än de nuvarande kommunala tekniska

skolorna och flertalet av de privata tekniska instituten. Beträffande praktikfordringarna

tillstyrker förbundet det av beredningen framlagda förslaget under

förutsättning att detalj bestämmelser får utformas i samråd mellan näringsliv

och skola.

1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och Svenska

yrkesskolf öreningen betonar mycket starkt betydelsen av praktik och synes

ifrågasätta om eleverna från de tekniska fackskolorna med sin till ett år begränsade

praktik i jämförelse med elever från andra utbildningsvägar på området

skall kunna hävda sig på arbetsmarknaden. Yrkesskolföreningen talar här

om »manschettingenjörer, som icke känner respektive yrken från grunden». Om

man däremot, framhåller föreningen, anvisade en elev utbildningsgång över

yrkesskola, förslagsvis tvåårig eller treårig yrkesutbildning med inbyggt första

år i fackskolan, skulle förhållandet bli helt annorlunda; här måste mellanformer

skapas.

Även Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund lägger

den största vikt vid det praktiska yrkeskunnandet hos den här avsedda kategorien

av tekniker. Av detta skäl borde eleverna före inträdet i teknisk fackskola

helst ha genomgått fullständig yrkesutbildning, framhåller organisationerna

men tillägger, att den föreslagna ettåriga studiepraktiken i vart fall bör

vara ett minimum i fråga om praktisk erfarenhet. Utformningen av denna praktik

liksom kursplanerna måste enligt organisationerna ägnas stor omsorg i samarbete

mellan skola och näringsliv; en önskvärd snabb anpassning till näringslivets

behov kan annars inte åstadkommas.

Arbetsgivareföreningen och Industriförbundet framhåller vidare, att även

andra inriktningar av den tekniska fackskolan än de föreslagna bör kunna komma

i fråga. Man menar att viktiga industriområden icke finns företrädda i beredningens

förslag. Särskilt nämner organisationerna behovet av en kemisk

facklinje och anför härom följande.

De tekniska fackskolorna kan med den föreslagna utformningen icke tillgodose

de stora krav på en lägre teknikerutbildning, som exempelvis de starkt

expanderande kemiska industrierna redan har och sannolikt framdeles kommer

att få. Det är icke endast den kemiska industrin (organisk och oorganisk) i

egentlig mening, som är i behov av denna teknikerkategori, utan jämväl pappersoch

massaindustrin, livsmedelsindustrin, färg- och lackindustrin, läkemedelssamt

tvättmedelsindustrierna. Det synes organisationerna nödvändigt att den

tekniska fackskolan innehåller jämväl en avdelning för kemi på sådana orter

där ett tillräckligt elevunderlag finnes. Kursplanen synes i huvudsak böra omfatta

en kombination av den humanistiska skolans kurser i ämnena matematik,

fysik, kemi och biologi på reallinjen samt kemiteknisk apparatteknik, där tilllämpliga

delar av undervisningen på den tekniska fackskolans maskintekniska

linjo kan tjäna som förebild. Organisationerna vill längre fram återkomma med

ett närmare utarbetat förslag till läroplan för en kemisk facklinje.

11 — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 51>

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Majds proposition nr 54 år 1962

Det av de sistnämnda två organisationerna framförda kravet på en utökning

av den av beredningen föreslagna linjeorganisationen med en kemiteknisk linje

utgör över huvud taget den oftast förekommande invändningen mot beredningens

utformning av den tekniska fackskolan. Ibland framföres en mera allmän

önskan att lokalt kunna anordna även andra speciallinjer än de föreslagna,

ett önskemål som inte är ovanligt från kommunernas sida och som även uttalas

av överstyrelsen för yrkesutbildning, TCO och Tekniska läroverkens lärarförbund;

överstyrelsen framhåller, att tillkommande linjer dock inte får ges mer

specialiserad inriktning utan måste ha lika allmänna läroplaner som de av beredningen

föreslagna. Även i sådana fall, då man allmänt önskar möjligheter

att vidga linjeuppsättningen, nämnes särskilt ofta som exempel just en kemiteknisk

linje. Som motivering för en sådan linje framhålles i några yttranden,

däribland det från Folkpartiets kvinnoförbund, att en sådan utbildningsväg

skulle kunna locka kvinnor att söka sig till tekniska yrken. Bland dem som särskilt

nämnt en kemiteknisk linje såsom önskvärd — som enda tillägg till linjeuppsättningen

eller som exempel på ytterligare önskvärda variationer — kan

vidare nämnas överstyrelsen för yrkesutbildning, arbetsmarknadsstyrelsen, kollegienämnden

vid Chalmers tekniska högskola, TCO, Sveriges hantverks- och

industriorganisation och Yrkesutbildningens lärarförening.

Invändningar mot de föreslagna linjerna och grenarna förekommer sällan.

Från Tekniska läroverkens ingenjörsförbund godkännes linjerna och grenarna

uttryckligen. Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola anser dock, att

uppdelningen av den maskintekniska linjen i en produktionsteknisk och en

konstruktionsteknisk gren är olämplig. Skillnaden mellan grenarna anses alltför

liten för att ge anledning till uppdelning och kollegiet finner det inte heller

angeläget med en sådan uppdelning för ingenjörer på ifrågavarande utbildningsnivå.

I samband med den tekniska fackskolan och dess linjeuppsättning kan också

nämnas vissa mera enstaka förslag om ytterligare linjer och ytterligare typer

av fackskolor. Textilteknisk utbildning nämns exempelvis av överståthållarämbetet,

skoglig utbildning av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Överbefälhavaren

finner, att militära fackskolor för krigsmaktens del blir det enda tänkbara

alternativet. Den tekniska fackskolan är den som ur krigsmaktens synpunkt

äger det största intresset, men överbefälhavaren finner att fackskolornas

inriktning mot näringslivets krav minskar möjligheterna för krigsmakten att

dit förlägga den allmänbildande undervisningen för blivande underofficerare.

Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola framhåller, att i samband med

frågan om kemiteknisk linje vid teknisk fackskola också borde diskuteras utbildningen

för preparatriser och laboratriser (laboranter); mycket talar för att

denna utbildning, som är tvåårig och bygger på realexamensnivå, i en framtid

skulle kunna samordnas med den lägre ingenjörsutbildningen. Lärarkollegiet

vid tandläkarhö g skolan i Stockholm anför, att särskild utredning torde fordras

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

för att klarlägga huruvida tandteknikerutbildningen går att infoga bland fackskolorna

samt dessa skolors roll för tandsköterskeskolorna.

Skolöverstyrelsen berör i sina uttalanden om den tekniska fackskolan cn speeialfråga.

Överstyrelsen framhåller att, även om den tekniska fackskolan skall

vara examensfri, det av kompetensskäl är angeläget med vissa normerande åtgärder.

Sålunda torde enligt överstyrelsens mening ledamöterna i de föreslagna

tekniska råden vid länsskolnämnderna böra ha intim kontakt med de tekniska

fackskolorna och följa undervisningen i dem. I samma standardiserande syfte bör

vederbörande överstyrelse dessutom ställa samlingar av givna skriftliga prov

i de centrala fackämnena till skolornas förfogande. — Dessa frågor beröres inte

så sällan även i övriga remissyttranden. Även om inte krav på någon regelrätt

examen framförs, så framhålles ofta med en viss reservation mot skolberedningens

uttalanden i frågan, att olika åtgärder behöver vidtagas för att nå en

enhetlig standard och slutkompetens över hela landet. Uttalanden av denna art

göres ofta generellt i fråga om fackskolorganisationen men synes särskilt ofta

betonas i samband med den tekniska fackskolan.

En annan specialfråga i samband med den tekniska fackskolan gäller förslaget

om att den som genomgått denna utbildning skall erhålla titeln fackskolingenjör

samt förslaget att de nuvarande läroverksingenjörerna i fortsättningen

skall benämnas gymnasieingenjörer. Vissa invändningar förekommer mot dessa

förslag. Läroverksläramas riksförbund finner det böra övervägas om inte benämningen

fackingenjör är bättre än fackskolingenjör. Även TCO förordar benämningen

fackingenjör för att undvika sammanblandning med dem som erhållit sin

utbildning vid nuvarande tekniska fackskolor. Tekniska läroverkens lärarförbund

vill ifrågasätta om inte de från den tekniska fackskolan — enligt förbundets

förslag benämnd teknisk skola — avgångna eleverna borde kallas tekniker,

men finner det av olika skäl måhända nödvändigt att acceptera att de utexaminerade

kallas ingenjörer. Förbundet motsätter sig dock bestämt benämningen

fackskolingenjörer på denna ingenjörskategori. Benämningen läroverksingenjörer

synes förbundet vilja bibehålla som en gemensam term för gymnasieingenjörer

och fackskolingenjörer (nuvarande tekniska fackskolutbildning). Kollegienänmdcn

vid tekniska högskolan i Stockholm avstyrker att titeln ingenjör sammankopplas

med avslutandet av fackskolan. Tekniska läroverkens ingenjörsförbund

har inga invändningar mot att de som genomgått teknisk fackskola benämnes

ingenjörer mot bakgrunden av rådande praxis i arbetslivet. Däremot vill förbundet

inte acceptera, att benämningen läroverksingenjör utbytes mot gymnasieingenjör,

en fråga som enligt förbundet inte bör bli aktuell förrän gymnasicutredningen

framlagt sina förslag och riksdagen tagit ställning därtill.

Den föreslagna närmare utformningen av den merkantila facksko1

a n har föranlett erinringar endast i mindre utsträckning. Flertalet synes vara

ense med Läroverksläramas riksförbund, som uttalar att uppbyggnaden av

denna fackskola är den bäst genomarbetade. Fn del kritik även på mera väsent
-

s. 324 Kontrollera mot PDF

324 Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

liga punkter förekommer dock. Invändningarna avser den angivna målsättningen,

linjeorganisationen och praktikfrågan.

Såväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att målsättningen

angivits alltför blygsamt, varvid man särskilt synes vända sig emot

vad som i den särskilda läroplansvolymen angivits om jämförbarheten med det

kunskapsmatt som de praktiska realskolorna och de på realexamen byggande

ettåriga handelsskolorna för fram till. Även 1955 års sakkunniga jör yrkesutbildningens

centrala ledning synes vara inne på samma tankegång. Skolöverstyrelsen

anför om målsättningsfrågan följande.

Jämför man detta studiemal med den målsättning som angivits för övriga

fackskolor, finner man, att den merkantila fackskolans mål satts väsentligt lägre

än de övrigas, för vilka målet alltid överstiger den allmänna och praktiska realexamens

nivå. Överstyrelsen finner det realistiskt att räkna med att även den

merkantila fackskolan skall kunna na en högre nivå än den föreslagna. Som

riktpunkt för denna högre målsättning bör sättas, att fackskolan inom endera

av språk- eller handelsämnena når en nivå, som ligger något under den som hittills

uppnåtts inom de tvååriga handelsgymnasiema. Motsvarande bör gälla för

den nya linjen. Denna nya målsättning behöver ej påverka momentuppräkningen

i kursplanerna utan endast de kunskapskrav som skall dölja sig bakom

kursplanerna. I likhet med vad som framhålles beträffande övriga fackskolor

erfordras dock en detalj granskning av läroplanen, innan denna börjar tillämpas.

Likaledes torde gymnasieutredningens förslag rörande de 3-åriga handelsgymnasierna

böra avvaktas, innan provisoriska tim- och kursplaner utarbetas för

denna fackskola. Med de definitiva planerna bör anstå, till dess gymnasieutredningen

avlämnat sitt slutbetänkande.

I sin kritik mot målsättningen anför överstyrelsen jör yrkesutbildning, att

den merkantila fackskolan bör kunna ge ett större kunskapsmått än den praktiska

realskolan och den ettariga handelsskolan samt att vad i målsättningen

anges om elevernas omedelbara användbarhet på arbetsplatsen ej är helt realistiskt

med den utformning kursplanen fått. För att göra fackskoleleverna »omedelbart

användbara» till arbete av så pass kvalificerat slag som rimligen kan

väntas av den som genomgått en tvåårig påbyggnadsskola, bör utbildningen

enligt överstyrelsen t. ex. genom grenvis arrangerade grupper av tillvalsämnen,

inriktas mer direkt på den yrkesverksamhet eleven siktar på. Speciellt gäller

detta den merkantila fackskolans distributionslinje. Eleverna bör beredas tillfälle

att genom grenval inrikta sig på viss bransch eller distributionsform.

Någon ytterligare specialisering av utbildningsvägarna i den merkantila fackskolan

synes däremot inte eftersträvas av Handelns arbetsgivareorganisation,

Sveriges köpmannaförbund och Sveriges grossistförbund, vilka snarast anser att

skolan i viss mån blivit alltför specialiserad. Alla tre organisationerna är inne

på tanken att sammanslå den kamerala linjen och korrespondentlinjen till en

enhetlig kontorslinje. Handelns arbetsgivareorganisation framhåller som sin me^Lig,

man även i fackskolorna bör i icke ringa mån bibehålla grundskolans

målsättning att meddela en bred grundutbildning som förberedelse för verksamhet

inom tämligen vida sektorer av affärslivet. Samma uppfattning fram
-

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. May.ts proposition nr oh år 1962

för Köpmannaförbundet. Den nämnda sammanslagningen till en kontorslinje

tänker sig Grossistförbundet främst som ett alternativ, när elevunderlaget inte

räcker till för upprättande av samtliga tre linjer. Att den distributionstekniska

linjen bör bestå som självständig linje understrykes av sistnämnda förbund.

Förbundet framhåller vidare att fackskolornas verksamhet under de första åren

bör betraktas som en försöksverksamhet. Svenska bankföreningen i sin tur talar

om en ökad specialisering men synes därmed knappast avse en ökad inriktning

på branscher utan vilja ge en klarare skillnad mellan de tre linjerna pa bekostnad

av tillvalsämnena. Föreningen anför härom följande.

För att undervisningen skall bli effektiv bör den i viss utsträckning inriktas

på rent praktiska tillämpningsövningar, t. ex. genom anordnande av s. k. övningskontor.

Vidare är skillnaderna mellan timplanerna för den merkantila fackskolans

tre olika linjer så pass obetydliga att det måste ifrågasättas, om undervisningen

på en var av de tre linjerna verkligen kommer att bli i tillräcklig

grad specialiserad. För distributionslinjens del synes det därför böra övervägas

om icke antalet veckotimmar i handels- och distributionslära samt reklam- och

försäljningsteknik bör ökas på bekostnad av valmöjligheterna i fråga om tillvalsämnen.

Även korrespondentlinjen synes lämpligen kunna göras mera specialbetonad

genom att i högre grad lägga tyngdpunkten vid undervisningen ^svenska

samt genom att i timplanen införa två obligatoriska främmande språk. Den

kamerala linjen slutligen är visserligen mera klart specialinriktad än de båda

övriga, men även där borde antalet tillvalsämnen kunna begränsas.

Från annat håll framföres förslag om att även i den föreslagna merkantila

utbildningen bör ingå krav på praktik. Sådana förslag kommer från arbetsmarknadsstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och TCO. Överstyrelsen förordar

en praktik om 4—6 månader förlagd till sommaren före första årskursen

och till sommarferien mellan de båda årskurserna. TCO anser att praktiken inte

bör överstiga ett år.

I fråga om den merkantila fackskolan bör slutligen även uppmärksammas

vissa i det följande närmare redovisade uttalanden om denna fackskolas betydelse

vid överväganden om slopande av den föreslagna social-ekonomiska fackskolan

som en särskild fackskola.

I yttrandena behandlas mycket ofta den humanistiska skolan och

den social-ekonomiska fackskolan i ett sammanhang. Den kritik

skolberedningen själv redovisar i fråga om den oklara gränsdragningen mellan

dessa två fackskolor och beträffande svårigheterna, då det gäller att dra slutsatser

beträffande kompetensvärdet, speglar sig i stor utsträckning i yttrandena,

ibland endast i mera allmänna, bekräftande ordalag. Av yttrandena framgår

också, att man inte så sällan funnit det svårt att bedöma den social-ekonomiska

fackskolan såsom varande den av de fyra fackskoloma som utgör en egentlig

nyskapelse, en utbildningsform som man inte kunnat bedöma mot bakgrunden

av tidigare erfarenheter från en befintlig skolform. Huvudsakligen dessa omständigheter

har lett till att båda dessa fackskolor, men speciellt den socialekonomiska,

utsatts för en delvis ganska hård kritik i remissbehandlingen. Fri
-

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tiken går dock inte ut på ett slopande av denna del av fackskoleprojektet, men

åtskilliga förslag framförs om hur problemen kring dessa fackskolor skall lösas.

Ibland vill man ge en skarpare yrkesinriktad profil åt vardera skolan, men vanligt

är också att man önskar behålla den breda allmänbildande inriktningen

som särskilt präglar den humanistiska skolan. Även om uppfattningarna här går

isär kommer man mycket ofta — utifrån skilda utgångspunkter — fram till

samma resultat i fråga om vissa organisatoriska huvuddrag, nämligen att föreslå

en sammanslagning av de två fackskolorna till en fackskola, eventuellt med

benämningen allmän eller social fackskola, som man i regel utrustar med åtminstone

en reallinje, en språklig linje och en social linje. Till den allmänna

bilden av remissbehandlingen av denna del av fackskoleprojektet hör också

uttalanden om att i förslaget om fackskolorganisationen saknas en utbildningsväg

av hemekonomisk, hushållsteknisk eller konsumtionsekonomisk inriktning.

I de förslag om utökning med en sådan utbildningsväg, som med tämligen stor

frekvens förekommer, antyder man ibland en särskild fackskola med denna inriktning

— stundom betraktad som en förändrad social-ekonomisk fackskola —

men vanligt är även att en studiegång av denna art tänkes ingå i den sammanslagna

humanistiska och social-ekonomiska fackskolan. I resonemangen kring

den humanistiska skolan skymtar i viss mån frågor om gränsdragningen gentemot

det allmänna gymnasiet. I än högre grad diskuteras i yttrandena i samband

med såväl den humanistiska som den social-ekonomiska fackskolan likheten

mellan dessa fackskolors målsättning och inriktning å ena sidan och folkhögskolans

å andra sidan liksom följderna för folkhögskolan av tillkomsten av

de berörda fackskolorna. Problemen om folkhögskolan såsom de framstår i yttrandena

redovisas närmare i den avslutande delen i detta avsnitt.

I den följande redovisningen av exempel ur yttrandena, valda till större delen

ur kritiskt betonade sådana, illustreras närmare en eller flera av de här antydda

problemställningarna och förslagen. Självfallet finns även i många yttranden

ett mera kortfattat och okritiskt accepterande av beredningens förslag i de

här aktuella frågorna.

Några av länsskolnämnderna säger sig vilja lösa problemet om gränsdragningen

mellan den humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan genom

att få till stånd en mer renodlad social utbildningsväg. Vissa inbördes nyanser

i bedömningarna och förslagen kommer dock till synes. Länsskolnämnden i

Skaraborgs län föreslår, att den humanistiska skolan göres i stort sett lika med

den nuvarande flickskolan med en övervägande humanistisk utbildning men med

möjlighet till fritt val av naturvetenskapliga ämnen i den omfattning som för

närvarande ges inom flickskolan samt med möjlighet även till estetisk utbildning.

Den social-ekonomiska fackskolan bör mer renodlat bli en social fackskola.

Länsskolnämnden i Gävleborgs län ser för sin del gärna att den humanistiska

skolan utformas till ett attraktivt alternativ till gymnasiet i och för sig och att

den speciellt för elever med inriktning på ett estetiskt specialområde lämnar

tillfälle till en försiktig prövning av anlag och håg. Men skolan bör enligt nämn
-

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

dens uppfattning även få en inriktning mot vissa yrkesområden. En justering

bör göras av de humanistiska och social-ekonomiska fackskolornas konstruktion

i syfte att nå en mera realistisk gruppering av yrkena. Nämnden föreslår, att

den humanistiska skolan får en utformning, som i yrkesinriktande avseende

genom en ny linje närmast tar sikte på serviceyrken och inom dessa inte minst

vårdande och därmed besläktade yrken med krav på en grundläggande god

allmänbildning av viss kvalitet på undervisningen och estetiska yrken med

samma krav samt på rena vårdyrken. Denna skola bör i sådant fall utrustas med

tre linjer: en reallinje, en språklinje och en sociallinje. Dess kursplaner bör vara så

utformade att de i de obligatoriska och de allmänna ämnena i huvudsak bygger

på beredningens förslag till kursplan för humanistisk skola men med vissa ämnesmoment

och avsnitt överflyttade från förslaget till kursplan för social-ekonomisk

fackskola. Elever med inriktning mot vissa service- och kontaktyrken bör enligt

nämnden också kunna få sin utbildning vid merkantil fackskola. Den socialekonomiska

fackskolan bör enligt nämnden göras så inriktad mot vissa typyrken,

att den får en profil, som klart avgränsar den från den humanistiska

skolan. Detta vill nämnden åstadkomma genom att ge den en mera markerad

utformning för hushållsteknisk-ekonomisk utbildning. Länsskolnämnden i Uppsala

län konstaterar, att den föreslagna humanistiska skolan blir en mindre kravande

motsvarighet till det allmänna gymnasiet och att den inte heller leder

direkt ut i näringslivet, vilket en fackskola enligt nämndens mening borde göra.

Nämnden frågar sig, om inte denna utbildning kommer att bil ett gymnasiesurrogat

utan verkligt värde, och berör vidare frågan om gymnasiets horisontella

klyvning. Nämnden menar, att de antydda svagheterna i beredningens förslag

skulle elimineras genom en omkonstruktion liknande den som nyss redovisats

från länsskolnämnden i Gävleborgs län, nämligen så, att den social-ekonomiska

fackskolans ekonomiska gren får uppgå i den merkantila fackskolan, att den

sociala grenen i den social-ekonomiska fackskolan sammanslås med den humanistiska

skolan till en för eleverna mera lockande och meningsfylld vag, som star

självständig i förhållande till gymnasiet i sin målsättning och som leder direkt

ut i näringslivet, och att därtill kommer en huslig fackskolutbildmng med inriktning

främst på tre ämnesområden: det biologiskt-kemiska, det psykologiska

och det estetiska. Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län framhåller i sin

tur att vid den förutsatta bearbetningen av läroplansförslaget bör beaktas nödvändigheten

av att den social-ekonomiska fackskolan antingen erhåller en från

den humanistiska skolan klart avgränsad målsättning och ämnesram eller också

införes under den humanistiska skolan såsom cn variant av denna. Den sistnämnda

skolan torde, fortsätter nämnden, kunna avpassas så, att den bildar

underlag till utbildning för vårdyrken i vidare bemärkelse (lärare, sjuksköterska),

under det att den social-ekonomiska, därest den kommer till stånd, borde syfta

till incra scrvicebctonade yrken och eventuellt även ha en inriktning pa konsumtion

(textil, livsmedel). .

Till resultatet att den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fack
-

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

skolan bör sammanslås till en enda skola med en språklinje, en reallinje och eu

sociallinje kommer man i andra yttranden på grundval av ett ställningstagande

som — i motsats till vissa av de återgivna uttalandena från länsskolnämnderna

— innebär ett uttryckligt avståndstagande från tanken på att ge en fastare

yrkesbestämd profil åt de olika utbildningsvägarna. Ett yttrande i denna riktning

kommer från Östersunds stad, vilket kan sägas vara representativt för det

resonemang som förekommer i ganska många yttranden och som därför torde

få mera utförligt redovisas.

^r..en riktig synpunkt att fackskolorna bör verka gymnasieavlänkande.

Alen det är också tillfredsställande att de icke konstruerats som ett oeftergivligt

alternativ till gymnasiet utan i viss mån kan bilda en övergångsmöjlighet

ti detta I verkligheten synes en sådan konstruktion självklar med hänsvn

till den allmänna frihet i valet av utbildning, som beredningen gjort till ett

huvudtema vid utformningen av enhetsskolans högstadium. Det verkar därför

i viss man överraskande att beredningen synes vilja främja en överarbetning av

lack skolorganisationen, som syftar till att ge eu fastare yrkesbestämd profil åt

varje lackskola. En sådan stelhet i fackskolorganisationen är olämplig icke blott

med hansyn till principen om den enskilde elevens rätt till fritt val av framtidsbana

utan också med hänsyn till den faktiska ovissheten om anställning kan

stallas till buds i yrkeslivet helt i enlighet med av eleverna valda utbildningstormer.

&

...Den s. k. humanistiska skolan är i princip av annan typ än övriga fackskolor.

Vid dess konstruktion har beredningen utgått från det faktum att en stor grupp

yrken kräver en allmänbildningsgrund av mer djupgående art och att denna

altman bild ning, som kan ges en antingen språklig eller naturvetenskaplig inriktning,

icke behöver drivas så långt som till studentexamen. De flesta yrken

av denna karaktär kräver specialutbildning ovanför fackskolenivån. I

viss mån synes beredningen sedermera ha sökt ändra sin utgångspunkt och

skapa en facklig profil även för den humanistiska skolan. Försöket har misslyckats,

vilket är naturligt, eftersom yrkeslivet icke har någon grupp av »typyrken»

att erbjuda. Det är angeläget att beredningens ursprungliga avsikt

bibehalles, da den ger det enda verkligt realistiska och välgrundade motivet för

skolformen.

I sitt sökande efter lämpliga yrken för den social-ekonomiska fackskolan har

beredningen kommit till en del verklighetsfrämmande resultat. Beredningen vill

gora gallande, att den social-ekonomiska skolan skulle vara avpassad för vad

den kallar serviceyrken. Här torde beredningen ha blivit fångad av sin egen terminologi

i alltför hög grad, och detta ehuru den själv påpekar, att en skillnad

torehgger mellan vårdyrken, som kräver djupgående mänskliga kontakter och

serviceyrken. Beredningen har här berört en grundläggande skiljelinje. De ytligare

kontaktyrkena (kundtjänst, expeditionstjänster, »fröken i luckan») kräver

främst saklig korrekthet och rutin inom vederbörande tjänsteområde. Men de

pa mdmduell fysisk och psykisk vård inriktade yrkena däremot kräver stor

vilja och formaga till inlevelse i en annan människas levnadsförhållanden, miljö

och psyke Utom särskilt intresse och personlig lämplighet för uppgiften behövs

har god allmänbildning av en art, som öppnar utblickar över mänskliga, samhalleliga

och kulturella förhållanden. Endast vårdyrken av denna art kan sägas

bilda en »typgrupp» motsvarande en särskild intresse- och anlagsriktning hos

utövaren. Beröring med andra yrkesområden gäller här snarare undervisning

med barnavardande och fostrande inslag än nyssnämnda ytliga serviceyrken,

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

som i sin mån närmast torde höra samman med det sakområde, som kontakten

med allmänheten gäller.

En justering av både den humanistiska och den social-ekonomiska skolans

konstruktion är därför nödvändig, och en sådan bör syfta till en mer realistisk

gruppering av yrkena. En del kontors- och expeditionsbetonade yrken bör föras

till den merkantila fackskolans område. För återstoden — serviceyrken med

krav på grundläggande allmänbildning av viss kvalitet, undervisnings- och estetiska

yrken med samma krav jämte vårdyrken i ovannämnda mening — bör

en social-humanistisk skola skapas med huvudsakligen allmänbildande syfte och

med tre linjer, en språklig, en real och en social.

Nästan exakt samma resonemang återfinnes t. ex. i yttrandet från Läroverkslärarnas

riksförbund, som kommer fram till att de båda berörda fackskolorna

bör samordnas till en skola, som främst bör vara av allmänbildande art, men

liksom den humanistiska skolan redan enligt förslaget inrymmer en språklinje

och en reallinje skulle den nya sammanslagna skolan även inrymma en social

linje, där många av de värdefulla uppslag, som enligt förbundet kännetecknar

den social-ekonomiska fackskolan kunde förverkligas, medan den för alla elever

gemensamma ämneskretsen kunde få en kursutformning, som tillgodosåg samtliga

linjers krav på grundläggande allmänbildning. Enligt förbundet bör vidare

vissa för den social-ekonomiska fackskolan tänkta uppgifter överföras även till

den merkantila fackskolan. Då förbundet också finner det uppseendeväckande

att fackskolan inte har någon inriktning mot de två stora konsumtionsområdena

livsmedel respektive kläder och heminredning, föreslås därjämte en utbildning

av sådan inriktning, vilket anses kunna ske utan avgörande förändringar i den

social-ekonomiska fackskolans timplan enligt beredningens modell. Detta nytillskott

synes förbundet vilja betrakta som en särskild fackskoletyp, en konsumtionsekonomisk

fackskola, skild från den av förbundet skisserade vidgade humanistiska

skolan.

Bland dem som betonar att den humanistiska skolan bör vara en huvudsakligen

allmänbildande skola utan utpräglad facklig profil är också Högerns

kvinnoförbund, som vidare finner mycket tala för att denna skola breddas genom

tillförande av en social linje ersättande den föreslagna social-ekonomiska

fackskolan. För en samordning i en eller annan form mellan den humanistiska

skolan och den social-ekonomiska fackskolan talar vidare Folkpartiets kvinnoförbund,

Sveriges skoldirektörsförening, Statstjänstemännens riksförbund och

TCO liksom ytterligare ett par länsskolnämnder och inte så få kommuner. TCO

framhåller bl. a., att den humanistiska skolan bör mer slutgiltigt diskuteras i

samband med gymnasiercformen. Gymnasieutrcdningen för sin del anför, att det

måhända vore lämpligast att de båda berörda fackskolorna åtminstone tills

vidare sammanfördes till en och behovet av de olika studieriktningarna blev

tillgodosett genom lämplig differentiering. En avgörande synpunkt anser utredningen

härvid vara att det viktiga vårdnadsområdet särskilt beaktas; utbildningen

för vårdnadsuppgifter och husliga uppgifter har enligt utredningen inte

tillräckligt blivit tillgodosedd inom fackskolorna.

11* — Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 sand. Nr 5b

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Utöver de förslag som hittills redovisats om inrättande av en fackskolutbildning

med hemekonomisk inriktning — ibland angiven som huslig, hushållsteknisk

eller konsumentekonomisk — förekommer förslag i denna riktning även

från bl. a. kollegierna vid praktiska realskolan i Malmö och seminariet för huslig

utbildning i Uppsala, Föreningen Sveriges vävlärarinnor, Folkpartiets kvinnoförbund,

Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Sveriges

husmodersföreningars riksförbund, Målsmännens riksförbund och Sveriges

hantverks- och industriorganisation liksom från en del kommuner. Länsskolnämnden

i Kristianstads län ifrågasätter för sin del om inte vissa delar av den

utbildning, som nu förutsättes ingå i den social-ekonomiska fackskolan med fördel

skulle kunna anslutas till den tekniska fackskolan i form av livsmedelsteknisk

eller textilteknisk gren. Statens konsumentråd framhåller mera allmänt

betydelsen av konsumentundervisning inom såväl den merkantila fackskolan

som den social-ekonomiska fackskolan.

Möjligheten att inom den humanistiska skolan anordna en estetisk specialisering

tillstyrkes särskilt av bl. a. musikaliska akademiens styrelse.

Vissa av de här redovisade idéerna och synpunkterna kommer till synes även

i utlåtandena från arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsen

tillstyrker att den humanistiska skolan inrättas och framhåller

i detta sammanhang vikten av att samtliga fackskolor göres lika attraktiva för

pojkar som för flickor. I samband med förslaget om den social-ekonomiska fackskolan

betonar styrelsen önskvärdheten av en förstärkning av de grundläggande

utbildningsmöjligheterna med inriktning mot sjukvård och socialvård samt vissa

slag av servicebetonat arbete inom offentlig och enskild förvaltning. Arbetsmarknadsstyrelsen

vill dock ifrågasätta, om det ej bör övervägas att i den socialekonomiska

fackskolan ge utbildningen en något mera bestämd inriktning mot

de yrkesområden, för vilka den avser att förbereda. I beredningens förslag synes

enligt styrelsens mening utbildningens mål och kunskapsstoff i tämligen stor

utsträckning sammanfalla med vad beredningen angivit för den humanistiska

skolan. Eventuellt skulle det enligt styrelsen även kunna övervägas att i någon

form kombinera de båda skolornas undervisning, exempelvis genom att anordna

ett gemensamt första år med relativt allmän inriktning. Styrelsen anser sig

dock ej kunna ta ställning till vilken form en grundutbildning för de socialt betonade

serviceyrkena lämpligen bör få. Skolöverstyrelsen kommer fram till att

den humanistiska skolan och den social-ekonomiska fackskolan bör sammanslås

till en social fackskola med en social, en språklig, en naturvetenskaplig, en

hemekonomisk och en estetisk gren eller motsvarande tillvalskombinationer.

Överstyrelsen anför i dessa frågor bl. a. följande.

Skolöverstyrelsen instämmer i vad beredningen själv konstaterat, nämligen

att den social-ekonomiska fackskolans målsättning blivit något splittrad och

oklar. Den sammanfaller vad allmänbildningen beträffar med andra skolformers,

vad fackutbildningen beträffar till stora delar med de humanistiska och merkantila

fackskolornas.

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Den social-ekonomiska fackskolan bjuder ett stort antal valalternativ avsedda

att ge olika kompetenser. Likväl finns ett viktigt avnämaromrade som mte tillgodoses

— det husligt vårdande eller hemekonomiska. Området tillgodoses cj

heller av den humanistiska skolan. Varken de elevkategorier som väljer den husliga

linjen vid de praktiska realskolorna eller de som med speciellt goda anlag

deltager i flickskolornas undervisning i hemkunskap skulle i framtiden få sina

intressen tillgodosedda. I ett skolsystem med individen i centrum vore detta

beklagligt. Även om många elever examineras vid de praktiska realskolornas

husliga linjer utan att fördenskull sedermera i sitt förvärvsarbete ägna sig åt

livsmedelsindustrier, storhushåll eller dylikt, kommer utbildningen dem till godo

i deras arbete i hemmen och blir på så sätt av avsevärd samhällsekonomisk

betydelse. Även för ett stort antal vårdyrken är en hemekonomisk grundutbild
m

Skolberedningen har i läroplansavsnittet för social-ekonomiska fackskolor fört

fram flera intressanta pedagogiska uppslag. Huvudintrycket blir dock, att skolformen

bättre skulle passa för en gymnasialt betonad elevgrupp än för den

mera praktiskt inriktade elevkategori, för vilken fackskolorna är avsedda.

Skolöverstyrelsen har efter genomgång av förslagen om social-ekonomisk fackskola

och humanistisk skola kommit till den slutsatsen, att fackskoleförslagen

i dessa stycken bör omarbetas för att utmynna i en sammanbyggd fackskola.

Det kan övervägas om denna bör få en benämning, av vilken även dess allmänt

humanistiska inriktning framgår, t. ex. social-humanistisk fackskola. Överstyrelsen

föreslår tills vidare namnet socialfackskola. I denna skola bjudes eleven

flera studievägar. Där skulle sålunda kunna finnas en social, en språklig, eu

naturvetenskaplig, en hemekonomisk och en estetisk gren eller motsvarande

tillvalskombinationer. Överstyrelsen har för detta sitt yttrande icke haft möjlighet

att utarbeta ett förslag till utformning av en sådan sammanbyggd fackskola.

Den avses emellertid kunna ge viss fixerad kompetens samtidigt som den

i vissa kommuner lättare inrättas än de tva fackskolor den skulle ersätta. Vid

skapandet av den sociala fackskolan måste folkhögskoleväsendet beaktas.

Några synpunkter på kompetensvärdet av utbildningen vid främst den socialekonomiska

fackskolan från några speciella instanser torde slutligen få redovisas.

Sveriges socionomers riksförbund har i och för sig inte nagot att invända mot

tillkomsten av de föreslagna fackskolorna men ifrågasätter starkt beredningens

exemplifiering av yrken för vilka den social-ekonomiska och i viss män även den

humanistiska skolan förutsättes bli en lämplig grund. Förbundet betonar bl. a.,

att utbildningen vid socialinstituten är av högskolemässig karaktär, för vilken

den social-ekonomiska fackskolans kompetens — åtminstone i den utformning

som skisserats i betänkandet — måste anses utgöra en otillräcklig grund. Enligt

förbundet föreligger också tydlig risk för att fackskolekompetensen från såväl

elevernas och målsmännens som lärarnas sida kan komma att betiaktas som en

»epa»-mässig gymnasieutbildning, en uppfattning som enligt förbundet väl torde

kunna förklaras mot bakgrunden av läroplaner och utbildningstid enligt det

föreliggande förslaget. Även från socialinstitutens sida betonas att utbildningen

där är av högskolekaraktär. Enligt yttrandet från .socialinstitutct i Stockholm

finner man det knappast tillrådligt att som en normal väg till studier vid socialinstitut

rekommendera en fackskolutbildning, som mte avser att leda fram till

högskolestudier, och från socialinstitutet i Göteborg är man under hänvisning

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

till pågående utredning om socionomutbildningen inte beredd att ta någon mera

definitiv ställning till vad som i framtiden kan visa sig bli den lämpligaste förberedelsen

för studier vid socialinstituten; rent allmänt anses dock den föreslagna

social-ekonomiska skolan kunna bli av betydelse för en yrkesutbildning,

för vilken krävs en kunskapsnivå mellan grundskola och studentexamen. Från

sydsvenska socialinstitutet pekar man främst på folkhögskolans betydelse i sammanhanget.

I många yttranden, speciellt från lärarsammanslutningar av olika slag liksom

fi an instanser med insikter och intressen på det specialområde respektive fackskola

avser, förekommer detaljerade synpunkter på de framlagda läroplansförslagen,

vilka det skulle föra för långt att närmare redovisa. Här må dock

bland sådana detaljanmärkningar nämnas att en viss kritik i fråga om kristendomsämnets

ställning framföres, särskilt beträffande den social-ekonomiska

fackskolan. Salunda uttalas exempelvis från Kristendomslärarnas jörening, att

man ej kan inrätta en skola för i egentlig mening vårdande och personalbehandlande

yrken med uteslutande av undervisning i detta ämne, och domkapitlet

i Växjö påpekar i sammanhanget, att bland yrken, som denna skola skulle

kunna utgöra lämplig grund för, upptagits även sådana befattningar som diakon,

diakonissa, missionär och ungdomsledare.

Utöver synpunkter på de skilda fackskoletyperna upptas i yttrandena också

flera för fackskolorna gemensamma frågor.

I anslutning till vad skolberedningen anfört i kapitlet om kompetensvärdet

av fackskolornas utbildning görs i yttrandena åtskilliga uttalanden om fackskolutbildningens

lämplighet för olika yrken. Såsom i någon mån framskymtat i den

föregående redovisningen förekommer, främst från fackliga organisationers sida,

relativt ofta uttalanden om att fackskolutbildningen inte utgör tillräcklig grund

för det ena eller det andra yrket eller att vissa nu gällande lägre inträdeskrav bör

höjas till krav på fackskolutbildning. Från bl. a. skolöverstyrelsens sida betonas

däremot mycket starkt, att införandet av fackskolekompetens icke får medföra en

höjning av kompetenskravet för tillträde till utbildningsvägar, för vilka grundskolan

ger tillräcklig förutbildning. Till dess fackskolor hunnit inrättas i större

mängd, bör enligt överstyrelsens mening ej heller fackskolekompetens över

huvud ställas som inträdeskrav utan bör i stället tills vidare tillmätas meritvärde.

Överstyrelsen framhåller vidare önskvärdheten av att välmeriterad praktik

poängsättes. Sådan praktik jämte genomgången fackskola bör i vissa fall

tillmätas ett värde likställt med den nuvarande studentexamen, framhåller

överstyrelsen vidare; detta skulle kunna medföra en önskad avlänkning från

gymnasiet.

Från flera håll betonas betydelsen av att möjligheter finns att, helst vid

fackskolorna, genomgå sådana kompletteringskurser som kan behövas för att

vinna inträde vid fackskola. Ofta betonar man därvid i likhet med skolöverstyrelsen,

att det inte bör förutsättas, att fackskolorna först och främst bör

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

rekryteras från motsvarande linjer av årskurs 9 i grundskolan. Enligt överstyrelsens

mening skulle det för en god rekrytering vara olyckligt, om eleverna

och deras målsmän fick den uppfattningen att till teknisk fackskola kommer

man endast från 9t etc.

I det tidigare avsnittet om grundskolans innehåll och utformning har berörts

frågan om samorganisation av högstadium och gymnasium. Därvid har också

redovisats vissa i yttrandena framförda synpunkter på samorganisation av

högstadium och fackskola liksom frågan om förläggning av viss linje av årskurs

9 till fackskola eller gymnasium. Utöver vad därvid redovisats kan här

i fråga om lokala organisationsformer för fackskolorna tilläggas, att beredningens

uttalanden i dessa frågor i allmänhet inte mött några invändningar. Man stryker

ofta under att en tämligen stor frihet för lokala variationer måste finnas. Stadsförbundet

och Landskommunernas förbund framhåller, att kommunerna bör

få stor självbestämmanderätt, då härigenom redan befintliga resurser bäst kan

tas i anspråk. Enligt yttrandena synes man vidare i vad speciellt gäller den

tekniska fackskolan tämligen ofta tro mindre på värdet av att en sådan fackskola

ingår i en blandfackskola och i stället rekommendera samorganisation

mellan teknisk fackskola och tekniskt gymnasium eller yrkesskola. Läroverksläramas

rilcsförbund däremot uttalar stor sympati för tanken på blandfackskolor

och understryker risken för att fackskolan vid samorganisation med

gymnasium skulle komma att betraktas som ett »sämre» studiealternativ.

I fråga om huvudmannaskapet för fackskolorna framhålles från bl. a. vissa

länsskolnämnders sida att inte endast kommuner utan även landsting bör

kunna vara huvudmän. Att också enskilda företag, organisationer m. fl. skall

kunna upprätta fackskolor och därvid erhålla statsbidrag framhålles av bl. a.

överstyrelsen för yrkesutbildning, Svenska yrkesskolföreningen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och industriorganisation.

Från enstaka kommuner förekommer också uttalanden om att

fackskolorna borde vara statliga.

Skolberedningens förslag om fackskolornas centrala ledning tillstyrkes av

skolöverstyrelsen. Även 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala

ledning finner den av skolberedningen föreslagna lösningen riktig och lämplig,

om tillsynen över det allmänna skolväsendet respektive yrkesskolväsendet

även framdeles kommer att vara uppdelad mellan två ämbetsverk. Överstyrelsen

för yrkesutbildning finner skäl tala för att även den social-ekonomiska

fackskolan hänföres till sagda överstyrelse. I den mån man eljest i yttrandena

tagit upp frågan om den centrala ledningen för fackskolorna — vilket ganska

ofta sker, inte minst från länsskolnämndernas sida och av olika organisationer

på skolans område — synes detta praktiskt taget genomgående ha skett för

att protestera mot förslaget att de olika typerna av fackskolor skall hänföras

till olika överstyrelser eller ännu vanligare för att starkt framhålla att frågan

om skolväsendets centrala ledning snarast måste bringas till en lösning, en

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

lösning som ibland i yttrandena uttryckligen anges böra vara en sammanslagning

av de två överstyrelserna på skolans område.

Framförda synpunkter på lärarfrågor i samband med fackskoloma redovisas

i viss begränsad omfattning i ett följande avsnitt om skolans befattningshavare.

När det gäller frågor om tidpunkten för startande av fackskolor och planeringen

för fackskolorganisationen har tidigare i detta avsnitt framgått, att skolöverstyrelsen

är mån om att inrättandet av sådana skolor inte uppskjutes.

Överstyrelsen anser, att ett mindre antal fackskolor om möjligt bör startas läsåret

1962/63 — således ett år tidigare än beredningen tänkt sig — på orter

med speciella förutsättningar härför samt att utbyggnaden i övrigt får ske

på grundval av'' vad som ur skolplaneringssynpunkt visar sig lämpligt. Till

budgetåret 1965/66 bör så omfattande erfarenheter ha vunnits, att skolformens

mera definitiva karaktär och utformning kan fastställas före början av läsåret

1966/67. Överstyrelsen förutsätter vidare, att lokalprogram av samma slag

som finns för det obligatoriska skolväsendet och för de allmänbildande gymnasierna,

regelmässigt bör utarbetas för fackskolorna. Härvid får man enligt

överstyrelsens mening ej känna sig bunden av tidigare skolformers förekomst

och placering, även om dessas byggnader och utrustning bör tillvaratagas, där

så även ur andra planeringssynpunkter är ändamålsenligt. Detta är en ekonomisk

angelägenhet av stor vikt. Fackskolorna bör ha den dubbla målsättningen

att dels förbereda för yrken, för vilka kräves utbildning på mellannivå,

dels ge möjlighet till fortsatta högre studier. Deras lärarkår, lokaler och allmänna

utrustning bör vara sådan, att fackskolorna i dessa avseenden väl tål

en jämförelse med gymnasier och yrkesskolor. Även om de praktiskt inriktade

fackskolorna i flera kommuner kommer att avlösa praktiska realskolor, får

en alltför nära sammankoppling ej ske. Det vore nämligen beklagligt, anser

överstyrelsen, om den felaktiga uppfattningen vunne insteg, att de tekniska

och merkantila fackskolorna vore enbart nya namn på praktiska realskolans

maskintekniska linje och handelslinje. Vid utväljandet av fackskolorterna bör

redan från början allmänna planeringssynpunkter anläggas och inte prioritet

ges åt orter, som för närvarande har kommunal flickskola eller kommunal

praktisk realskola. Överstyrelsen vill sålunda avstyrka bifall till skolberedningens

förslag om att ge kommuner med praktiska realskolor och flickskolor

en förhandsställning vid uppbyggandet av fackskolorganisationen.

Gymnasieutredningens uttalande om ett visst påbörjande av fackskolorna

läsåret 1962/63 eller 1963/64 har tidigare nämnts. Även länsskolnämnderna i

Västmanlands län och Västerbottens län har önskemål om en möjlighet att i

vissa fall starta redan hösten 1962. Sådana önskemål förekommer också i några

yttranden från kommunerna, t. ex. från Skellefteå, som nu inom sin skolorganisation

har ett icke statsbidragsberättigat tionde skolår. I kommunyttrandena

uttalas ibland också förhoppningar om att på respektive ort få starta fackskola

vid den av beredningen angivna tidpunkten för ett påbörjande försöksvis,

dvs. hösten 1963, eller i vart fall före tidpunkten för den mera allmänna över
-

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

gången till fackskola, vilken av beredningen angivits böra börja fr. o. m. läsåret

1965/66. Från kommuner, som nu har högre skolor såsom flickskolor

och praktiska realskolor, är ett mycket vanligt yrkande att fackskolor där skall

få inrättas senast läsåret efter det då den första årskullen elever lämnar grundskolan.

Från exempelvis Falköping framhåller man dock, att fackskolor bör

få inrättas redan innan högstadiet är fullt utbyggt. Enligt yttrandet från Göteborg

bör fackskolan starta samma år som avvecklingen av praktisk realskola

och flickskola påbörjas.

Från såväl kommunernas som andra instansers sida accepteras i allmänhet

såsom nödvändigt att en planering och en viss styrning i fråga om fackskolorganisationen

sker. Enstaka protester mot en styrning förekommer dock, exempelvis

från Sunne. Oftare nöjer man sig med att såsom Landskommunernas

förbund och Stadsförbundet understryka att det centrala planeringsarbetet

inte bör bedrivas så strikt, att intet utrymme lämnas för lokala initiativ.

I motsats till skolöverstyrelsens nyss återgivna uttalande i frågan havdas

tämligen allmänt i yttrandena i övrigt, om också inte alldeles undantagslöst,

att i enlighet med skolberedningens förslag företräde till inrättande av fackskola

bör ges kommuner, som nu har flickskola och/eller praktisk realskola. Särskilt

vanligt är givetvis ett sådant uttalande från kommuner med dylik högre

skola. Ibland framhålles också, att en sådan förtur bör avse även det fallet

då man har exempelvis en inbyggd praktisk realskollinje. Från några kommuner,

såsom Järfälla och Pajala, betonas vidare, att fackskola bör kunna komma

till stånd även i mindre kommuner. Synpunkter på frågan om ett mera generellt

företräde för grundskolans utbyggnad före fackskolorganisationen behandlas

i ett följande avsnitt om vissa övergångsfrågor.

Skolberedningens förslag att den praktiska realskolan och flickskolan

skall avvecklas och uppgå dels i grundskolans högstadium, dels i

fackskolorganisationen har praktiskt taget undantagslöst accepterats av remissinstanserna.

Accepterandet sker ibland uttryckligen såsom i yttrandena från

skolöverstyrelsen, sex länsskolnämnder, tre länsstyrelser, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska stadsförbundet, Statstjänstemännens riksförbund,

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Sveriges skoldircktorsförening,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa

studentförbund samt åtskilliga kommuner, t. ex. städerna Stockholm, Göteborg,

Linköping och Luleå. Ännu vanligare är dock att den föreslagna avvecklingen

av de båda skolformerna — under accepterande av projektet med en fackskolorganisation

— över huvud taget inte kommenteras i yttrandena och sålunda

i allmänhet tyst godtages som en naturlig konsekvens. Några instanser —

bl. a. Malmö borgarskolas kollegium, Sveriges textillärares riksförening och

Fredrika-Bremer-förbundet — beklagar endera eller båda skolformernas upphörande,

men yrkar ej på åtgärder i motsatt riktning. Det sist nämnda föi bundet

uttalar därvid i likhet med flera andra organ, bl. a. Landsbygdens kvinno
-

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

förbund, den förhoppningen att mycket av flickskolans goda tradition kan

omma att tillvaratagas inom den nya skolorganisationen.

I de helt enstaka yttranden, där en negativ eller tveksam inställning till avvecklingen

kan sägas komma till synes, tar den sig närmast uttryck i förslag

om ett mer eller mindre temporärt bibehållande, såsom i yttrandena från

SACO och Högerns kvinnoförbund. SACO, som föreslår att fackskolefrågan

i v galler tre av de fyra föreslagna fackskoletyperna hänskjutes till gymnasieutredningen

för vidare provning, synes emellertid begränsa sitt förslag om

bibehållande till flickskolorna och förordar att nu existerande sådana skolor

till dess fackskolefrågan slutligt avgjorts, skall få fortsätta att bestå med den

anpassning till grundskolan, som kan bli nödvändig. Högerns kvinnoförbund

— som ger uttryck för en positiv inställning till förslaget om fackskolor —

syftar däremot på båda de äldre skolformerna. Förbundet är av den meningen,

att dessa nya fortbildningsvägar, vilka ännu är oprövade inte kan ersätta de

förutvarande flickskolorna och praktiska realskolorna på nuvarande stadium

varför förbundet vill förorda, att all hänsyn tas till de kommuner, där dessa’

skolformer sedan gammalt är prövade. I alla händelser bör icke kommunerna

a -omma i det laget, att de gamla skolformerna avvecklas, innan de nya skolformerna

provats och befunnits utgöra fullgod ersättning för de äldre.

Laroverksläramas riksförbund, som ställer sig mycket positiv till fackskoleprojektet,

synes icke ifrågasätta ett bibehållande av de nämnda äldre skolformerna

men anfor också i sitt yttrande, att flickskolans bildningstyp föreslås

de facto utmönstrad ur svenskt skolväsen, vilket enligt förbundet måste betecknas

som en förlust för skolväsendet i det hela. Såsom synnerligen tacknämligt

anser förbundet emellertid att beredningen sökt skapa en ersättning för flickskolans

slutkompetens genom den humanistiska linjen inom grundskolans

ogsta arskurs och den påbyggnad på grundskolan som kallas humanistisk

skola, i viss mån även den som kallas social-ekonomisk fackskola. Förbundet

anser s.g vidare böra understryka, att den ovedersägligen högt skattade möjlighet

flickskolan tillhandahållit sina elever att med teoretiska studier av en

art, som hållit alla vägar till högre utbildning öppna, förena en gedigen förberedelse

för framtida uppgifter i hem- och familjeliv och samtidigt odla estetiska

intressen icke ställts till buds inom beredningens högstadieorganisation. Förbundet

understryker vidare skolberedningens uttalanden om att kommuner

med praktisk realskola och/eller flickskola bör komma i förtur vid inrättande

av fackskolor och att mellan den äldre och den nya skolformen skall kunna

förekomma en smidig succession i fråga om såväl lokaler och utrustning som

lararkrafter. Såsom en lämplig utväg för att förbereda den nya skolformen pedagogiskt

och organisatoriskt anger förbundet utvägen att så snart som möjligt

starta försök med fackskolor knutna till praktiska realskolor och flickskolor

i kommuner där försöksskola också finns. För att säkra kontinuerlig tillgång

till lärare borde sedan regelmässigt fackskollin jer knutna till praktisk realskolas

klass 3 upprättas senast samtidigt med att grundskolans högstadium börjar

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj:ts proposition nr 51 år 1962

organiseras i en kommun. Genom ett sådant arrangemang skulle dessutom

erhållas en lämplig utjämning av utbildningsmöjligheterna mellan närliggande

»skolgenerationer» samtidigt som skolgången underlättades för barn från

familjer, som flyttar från en kommun till en annan.

De av skolberedningen föreslagna närmare riktlinjerna för hur avvecklingen

av flickskolan och praktiska realskolan skall gå till, synes också i allmänhet

ha accepterats. Kommentarer förekommer relativt sällan på denna punkt. Landskommunernas

förbund och Stadsförbundet förklarar sig inte ha något att erinra

mot den takt i vilken avvecklingen förutsatts ske. I yttrandet från Falun

tillstyrkes planen för avvecklingen under förutsättning att fackskolefrågan löses

i huvudsak enligt skolberedningens förslag. Någon förskjutning i det uppgjorda

tidsschemat anses dock böra kunna få medges, om lokala hänsyn så påfordrar.

I yttrandet från TJppsala stad uttalas, att det självfallet inte kan bli frågan

om att avveckla stadens kommunala flickskola och praktiska realskola i annan

takt än vad inrättandet av fackskolor motiverar. Från Nacka stad avstyrker

man det av beredningen föreslagna systemet att avvecklingen av praktisk

realskola skall påbörjas det år, då anordningen med sammanhållna klasser i

årskurs 7 i grundskolan första gången tillämpas. Denna sammankoppling betecknar

man däremot uttryckligen som riktig i yttrandet från Göteborg.

Från olika håll, inte minst från kommunernas sida, betonas vikten av en

smidig och friktionsfri övergång från den äldre till den nya skolorganisationen.

I detta sammanhang förordas — med framhållande av skolberedningens uttalande

om att vissa skäl talar för att andra tjänster i läroämnen än befordringstjänster

för adjunkter inte bör komma i fråga i fackskolorna — i yttrandena

från bl. a. statskontoret, samt städerna Stockholm, Uppsala, Halmstad och

Östersund, att lärare med examen från högre lärarinneseminarium, vilka ju

särskilt ofta har anställning vid flickskolorna, skall kunna vinna anställning

inom fackskolorganisationen.

I kapitlet om flickskolan har skolberedningen gjort vissa uttalanden av

mera allmän principiell natur i frågan om sam- eller särundervisning. I anslutning

härtill uttalar skolöverstyrelsen, att en av beredningen redovisad utredning

synes ge vid handen, att något behov av särskilda flickskolor för det åldersstadium

som motsvarar de kommunala flickskolornas två högsta klasser inte

föreligger. Ett önskemål om rena pojk- och flickklasser torde däremot, framhåller

överstyrelsen, finnas hos vissa pojkar och flickor på de åldersstadier som

motsvarar mellan- och högstadierna i grundskolan. Läroverksläramas riksförbund

deklarerar att det förhållandet att ingen renodlad flickundervisning föreslagits

kan godtagas, ehuru det måste konstateras, att ett tydligt föräldraintresse

för sådan undervisning dokumenterats. Förbundet anför här vidare följande.

I detta sammanhang vill förbundet uttala sin tillfredsställelse med att flickornas

rätt att fritt välja ämnen uttryckligen erkänns, trots att detta kan leda till

en icke önskvärd dominans av flickor på vissa språkligt betonade studievägar.

Att denna dominans bör undanröjas inom det fria tillvalets ram och att det ofta

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5.f år 1962

hörda talet om att flickorna måste drivas över på matematisk-naturvetenskapliga

utbildningsvägar icke bör få leda till en inom grundskolan utövad press på

flickorna från yrkesrådgivningen får anses självklart. Den anslutning från elevernas

sida, som flickskolans reallinje fått röna, talar för övrigt kraftigt för att

flickor, om de blott känner sig ha fått tillräckligt utrymme för språkliga och

humanistiska intressen inom den allmänna undervisningsramen, därutöver gärna

väljer som specialitet matematisk-naturvetenskapliga studier.

Ehuru skolberedningen ej kunnat ägna folkhögskolans framtida ställning

mer än vissa förhållandevis allmänna uttalanden, har ett stort antal remissinstanser

berört frågan, ofta för att understryka vad skolberedningen anfört

angående denna skolforms fortsatta betydelse och på olika sätt slå vakt om folkhögskolan

både i fråga om dess särskilda bildningsuppgifter samt dess mera

obundna ställning och friare arbetsformer. Så har uttalanden angående folkhögskolans

betydelse gjorts av skolöverstyrelsen, länsskolnämnderna i Skaraborgs

och Västerbottens län, länsstyrelserna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus,

Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs och Västemorrlands län samt av en del

kommuner liksom av Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens

studieförbund, Studieförbundet medborgarskolan och Målsmännens riksförbund.

Den av skolberedningen förordade återhållsamheten med statsbidrag till nya

folkhögskolor avstyrkes uttryckligen av skolöverstyrelsen, Folkpartiets ungdomsförbund

och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.

I ett flertal yttranden uppmärksammas förhållandet mellan folkhögskolorna

och de nu föreslagna fackskolorna. Man erinrar, att särskilt de humanistiska

och social-ekonomiska fackskolorna kommer att meddela allmänt yrkesförberedande

utbildning av liknande slag som nu meddelas i folkhögskolorna. I vissa

yttranden inskränker man sig till att påpeka de rekryteringssvårigheter, som

kan uppkomma för folkhögskolan, men i många fall går man in på frågan om

en lämplig gränsdragning mellan skolformerna eller påpekar möjligheten att på

något sätt utnyttja folkhögskolorna för fackskolundervisning, eventuellt endast

övergångsvis. De flesta yttrandena innehåller dock ej några närmare förslag

utan frågan hänskjutes till vidare utredning. Ett stort antal yttranden, samt

en från tre f. d. ledamöter av skolkommissionens folkhögskoledelegation inkommen

skrift, innehåller förslag om vidare utredning angående folkhögskolefrågan

i dess helhet eller vissa delproblem. Denna utredning tänkes ofta samordnad

med den planerade vidare bearbetningen av fackskolornas läroplaner.

Arbetarnas bildningsförbund tänker sig ett större utredningsprojekt om fackskolans,

yrkesskolans och folkhögskolans uppgifter och ställning, vilken utredning

borde samordnas med gymnasieutredningen.

Den samverkan mellan folkhögskolor och fackskolor, som åsyftas i yttrandena,

synes vara tänkt på mycket skiftande sätt. I några få fall anger man

uttryckligen vilken organisatorisk form för samarbetet som avses. I andra fall

kan detta i viss mån utläsas av sammanhanget. Men ibland föreslår man endast

utredning av frågan utan att ange någon närmare målsättning. Huvudtyperna

bland de föreliggande förslagen kan sägas vara följande.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

Den första typen av förslag går ut på att folkhögskolan och fackskolan bor

kunna bestå parallellt och båda ge en yrkesinriktad utbildning, som medför

ungefär samma kompetens. Ibland föreslås att de genom central eller regional

planering anvisas var sina områden, där de har att ombesörja sådan utbildning.

Man synes i allmänhet avse, att folkhögskolorna skall kunna bibehalla sin ställning

och sina arbetsformer oförändrade. Uttalanden i angiven riktning göies av

Nynäshamns stad, Tanums kommun, Ludvika stad, Mora köping, Bollnäs stad

— som dock tänker sig att folkhögskolorna endast övergångsvis skall tillgodose

yrkesutbildningsbehov — Kooperativa förbundet, Sveriges lantbruks förbund

och Svenska landsbygdens studieförbund. Länsskolnämnden i Gävleborgs län,

som dock i första hand tänker sig en lösning enligt det alternativ med fackskollinjer

vid folkhögskola som redovisas i det följande, och Bollnäs stad anser,

att det finns skäl till avvaktande hållning ej endast beträffande statsbidrag

till nya folkhögskolor, utan även beträffande inrättande av fackskolor i de

fall då befintliga folkhögskolor kan utföra utbildningsuppgifterna. Vadstena

stad och styrelsen för sydsvenska socialinstitutet ger uttryck åt liknande tankegångar.

Skolöverstyrelsen anför i sitt yttrande bl. a. följande:

Då det alltså är väsentligt att folkhögskolan behåller sin yrkesutbildning

uppgift vid sidan av sin allmänbildande insats, bör det också konstateras att det

bör vara helt möjligt att samtidigt tillgodose kraven på inrättandet av fackskolor

och på folkhögskolan som ett fritt alternativ med fria kursplaner och

utan betyg. Det bör alltså eftersträvas att folkhögskolorna blir alternativ till

fackskoloma utan att folkhögskolorna därför tvingas in i fixerade och för alla

gemensamma kursplaner eller i någon form av betyg. Av vikt är emellertid att

den av folkhögskolorna givna undervisningen far kompetensvärde i näringslivet

och vid tillträde till högre undervisning.

Svenska landstingsförbundet, som anser att stor risk föreligger för att elevunderlaget

för folkhögskolan kommer att avsevärt minska och som förordar,

att en representant för denna skolform far deltaga i arbetet med läroplanerna

för fackskolorna, anför om folkhögskolan vidare bl. a. följande.

Folkhögskolan har ju i första hand varit eu landsbygdens och glesbygdens

skolform och dess syfte har varit att meddela såväl personlig bildning som utbildning.

Fackskolorna, som är direkt inriktade mot ett bestämt utbildningsmål

måste lägga huvudvikten vid utbildningssynpunkterna. För folkhögskolan

skulle då återstå den i och för sig betydelsefulla uppgiften att meddela en

personlighetsdanande bildning. Ifrågasättas kan emellertid, om det ar lyckligt

att söka genomföra en dylik skillnad. För flertalet av de uppgifter, som den

social-ekonomiska fackskolan skulle giva utbildning för, finns ett stort behov av

personlig bildning. Så är det t. ex. inom de vårdande yrkena inte endast fråga

om betyg i kunskapsämnen utan även intresset för dom som skall vårdas som är

av största betydelse. ,

Icke minst med hänsyn härtill synes det styrelsen angeläget att folkhögskolan

icke ställes vid sidan av skolorganisationen. Med den fria ställning folkhögskolan

har vad gäller kursplaner och val av undervisningsämnen möter här vissa

svårigheter, som det synes angeläget att söka komma till rätta med utan att

grunderna för den svenska folkhögskolans arbete i väsentliga hänseenden rub
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bas. I varje fall synes det nödvändigt att garantier skapas att folkhögskolan kan

leva vidare.

I några yttranden föreslås, att folkhögskolorna särskilt anförtros sådan utbildning,

som i olika sammanhang ifrågakommer för något äldre elever, så enligt

TCO och Högerns ungdomsförbund. Länsskolnämnden i Kristianstads län betonar

i detta sammanhang, att det maste finnas möjlighet att rätta felval i fråga

om studieriktning under skolgången, samt föreslår, att centralt i varje län eller

landskap ordnas omställnings- och kompletteringskurser på ferietid. Beträffande

vilka elevkategorier, som vid folkhögskolorna skulle kunna få undervisning

av värde för deras yrkesutbildning, anför skolöverstyrelsen följande.

En främst pa allmänbildning inriktad kompletterande undervisning, som sammanfaller

med folkhögskolans traditionella insats, kommer sannolikt att krävas

både på och över fackskolornas nivå.

Beträffande uppgiften pa fackskolenivån kan flera behovsgrupper bli aktuella,

t. ex. ungdom, som genomgått eller påbörjat yrkesskola, men som vill

övergå till fackskola, eller ungdom, som genomgått yrkesskola, men som vill

meritera sig för inträde till annan fackutbildning, eller också ungdom, som vill

övergå från en fackskola till en annan, t. ex. från en teknisk till en social fackskola.

Dessa kompletterande insatser för ungdom i åldern 16—17 år skulle

kunna fullgöras bäst genom inrättandet av ungdomsfolkhögskolor av Vårdingetyp,

medan ungdom över 17 år skulle hänvisas till övriga folkhögskolor.

Uppgiften över fackskolenivån kan gälla ungdom, som utöver fackskolan vill

skaffa sig ytterligare meriter för att förbättra möjligheterna att vinna inträde

vid en institution för fortsatt utbildning, exempelvis fackhögskola eller ungdom

och vuxna, som efter något eller några år i förvärvsarbete vill aktualisera och

komplettera små kunskaper för inträde vid en högre utbildningsanstalt. Mycket

talar för att både utbildningsbehovet och yrkesrörligheten växer i snabbare takt,

än hittills och därigenom gör denna komplettering ännu angelägnare.

Till ovannämnda grupper kan fogas andra, t. ex. ungdom, som genomgått

lackskola eller yrkesskola men som på grund av skolleda eller sen studiemognad

natt mindre tillfredsställande resultat. Studiemognaden liksom yrkesmedvetandet

utvecklas hos många först efter fack- eller yrkesskoletiden och för dessa

kan folkhögskolan bli en lämplig och kanske nödvändig fortbildningsväg. Intresset

för yrkesbyte kommer dessutom sannolikt att växa i ett samhälle med bättre

individuell ekonomi, med ökad kontakt mellan olika yrkesgrupper, med bättre

information om olika yrken och med snabbare förändringar yrkesmässigt på

arbetsmarknaden.

En andra speciell variant av förslagen till lösningar av folkhögskolefrågan

gar ut pa att fackskollinjer inrättas vid vissa folkhögskolor. Förslag i denna

riktning framlägges av bl. a. länsstyrelsen och länsskolnämnden i Kronobergs

län, som båda påpekar det lämpliga i att man utnyttjar folkhögskolornas

mtematmöjligheter, samt av lantbruks styr ds en, Markaryds köping, Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund, Kooperativa förbundet, länsskolnämndema

i Gävleborgs, Jämtlands och Västemorrlands län samt länsarbetsnämnden

i Kristianstads län. Den organisatoriska lösningen i fråga om huvudmannaskap

m. m. beröres i allmänhet icke närmare. I detta sammanhang må nämnas att

från Fristads kommun ifrågasättes om inte, för att möjliggöra att fackskolor

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

inrättas i flera landskommuner, sådan skola, särskilt den humanistiska skolan

och den social-ekonomiska fackskolan, skulle kunna förläggas till eller eventuellt

anknytas till en folkhögskola utan att denna skolforms särart äventyras.

I några fall föreslås uttryckligen såsom en tredje variant, att vissa folkhögskolor

skall kunna inordnas bland fackskolorna. Länsstyrelsen i Västerbottens

län, Övertomeå kommun, länsskolnämnden i Norrbottens län, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund har uttalanden

i denna riktning. Målsmännens riksförbund menar, att vissa folkhögskolor

kunde inlemmas i fackskolorganisationen, t. ex. som fackskolor för glesbygderna.

Som ett fjärde alternativ kan betecknas uttalanden om att gränsdragningen

mellan fackskolor och folkhögskolor bör vidare prövas, särskilt i vad avser den

humanistiska och den social-ekonomiska fackskolan. Uttalanden i denna fråga

göres av några länsarbetsnämnder, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

stadsförbundet, Landsorganisationen, Brevskolan, och, som förut antytts,

Arbetarnas bildningsförbund. Denna omprövning skulle tydligen kunna resultera

i att endera skolformens ämnesområde minskas, men uttalandena är mycket

allmänt hållna.

Utöver det nu anförda göres en del särskilda uttalanden angående folkhögskolornas

framtida roll. I några fall ser man det som en vinst om folkhögskolorna

genom bortfallet av de yrkesutbildande uppgifterna bringas att Ȍterfinna

sin själ», så t. ex. i yttrandena från länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs

län, Bollnäs stad samt länsskolnämnden i Malmöhus län. Folkhögskolans

insatser för det folkliga kulturlivet och betydelse för folkbildningsarbetet framhålles

av skolöverstyrelsen samt sistnämnda synpunkt även av Samverkande

bildningsförbunden, Svenska landsbygdens studieförbund och Studieförbundet

medborgarskolan. Länsskolnämnden i Norrbottens län tänker sig, att vissa

folkhögskolor i framtiden kan ägna sig särskilt åt etisk och estetisk fostran.

Nynäshamns stad däremot tror inte, att vår tids ungdom har tid eller råd att

i intematform tillgodogöra sig »de nya och betydande uppgifter på personlighetsfostrande

plan», vilka skolberedningen förväntar att folkhögskolorna i framtiden

skall syssla med, utan föreslår som nämnt, att folkhögskolan skall påtaga

sig fackskoluppgifter.

Styrelserna för de tre socialinstituten uttalar sig bestämt för folkhögskolan

som en lämplig förutbildning för socialinstituten. Svenska landsbygdens ungdomsförbund

och Svenska landsbygdens kvinnoförbund understryker betydelsen

av att folkhögskolkompetenscn vinner erkännande i näringslivet. Så gör

även skolöverstyrelsen, som vidare anser, att folkhögskolan snarast bör ges

ökade ekonomiska resurser och att medel bör anslås bl. a. till kvalificerade kurser

för folkhögskollärare. Överstyrelsens uttalanden om folkhögskolan utmynnar

i förslag om en allsidig utredning av folkhögskolans ställning och uppgifter i

framtiden med beaktande av bl. a. det allmänna skolväsendets tillväxt och en

utbyggnad av det övriga folkbildningsarbetet.

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

I några fall nämner man behovet av samarbete mellan folkhögskolan och

andra skolformer, t. ex. i yttrandena från länsskolnämndema i Malmöhus och

Västerbottens län samt Sveriges konservativa studentjörbund. Slutligen uttalar

sig länsskolnämndema i Jämtlands och Norrbottens län angående länsskolnämndernas

samarbete med, respektive överinseende över folkhögskolorna.

Departementschefen

Vad gäller stadiet efter nionde årskursen avgränsade direktiven för skolberedningen

dess arbete i vissa avseenden ganska bestämt, medan de i andra lämnade

över stora och vid den tiden ganska svårbedömda uppgifter till beredningen.

Gymnasier, yrkesskolor och lärarutbildningsanstalter skulle över huvud ej

behandlas av beredningen, medan den däremot skulle överväga behovet av tillgång

vid sidan om gymnasier och yrkesskolor till vidareutbildning efter genomgången

obligatorisk skola. Vidare skulle den praktiska realskolans och flickskolans

eventuella bibehållande och anknytning till den kommande nioåriga

skolan grundligt överses; dessa frågor borde insättas i det större sammanhang

som bildas av bl. a. de nyssnämnda vidareutbildningsfrågorna. Skolberedningen

har också funnit det av värde för helhetssynen på vårt utbildningsväsen att ägna

folkhögskolan någon uppmärksamhet även om denna skolform inte berördes i

beredningens direktiv.

Skolberedningen har föreslagit upprättande av en ny typ av skolor, enligt

förslaget benämnda fackskolor, med fyra olika utbildningsvägar, en humanistisk,

en teknisk, en merkantil och en social-ekonomisk. De föreslås bli frivilliga,

tvååriga, examensfria kommunala skolor byggande i stort sett på motsvarande

linjer i nionde årskursen i grundskolan men dock inte nödvändigtvis

tidsmässigt eller organisatoriskt direkt anslutna till dessa. Det framgår av beredningens

framställning i olika sammanhang, att förslaget om fackskolor bör ses

som ett komplement till grundskolereformen och att dennas innebörd och syften

i ett större perspektiv kan till fullo förstås först mot bakgrunden av fackskoleförslaget.

För ytterligare belysning av förevarande förslag har beredningen samtidigt

med sitt huvudbetänkande avlämnat bl. a. även ett preliminärt förslag till

läroplaner för fackskolor.

Beredningens förslag i denna del har i remissbehandlingen ägnats stor uppmärksamhet

av myndigheter och organisationer inom skolan liksom av det

politiska livets och näringslivets organisationer. Det har till alldeles övervägande

delen blivit väl mottaget av remissinstanserna, ett intryck som inte undanskymmes

av enstaka kritiska röster eller av att vissa tillstyrkande remissinstanser haft

åtskilliga erinringar att göra i fråga om vissa delar av förslaget, de flesta dock

avseende frågor, som principiellt är av mindre vikt.

Jag finner de av skolberedningen redovisade principiella grunderna och i övrigt

angivna skälen utgöra en stark motivering för dess förslag till fackskolorganisation.

Jag förordar, att beslut nu fattas om upprättande — i huvudsaklig överens
-

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts •proposition nr 5 b år 1962

stämmelse med av beredningen angivna grunder — av tvaariga, frivilliga och

examensfria, statsunderstödda påbyggnader på grundskolan. Dessa, för vilka jag

redan föreslagit benämningen fackskolor, bör i princip vara kommunala, men

Kungl. Maj :t bör, då skäl därtill föreligger, äga medge att de får upprättas även

av annan huvudman. Statsbidrag bör utga i huvudsak enligt de grunder, som

beredningen förordat, innebärande driftbidrag och byggnadsbidrag enligt väsentligen

samma system, som nu gäller för högre kommunala skolor, samt därjämte

bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel enligt samma

grunder som vid de kommunala yrkesskolorna. Jag förordar vidare, att fackskola

får upprättas efter beslut av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall, försöksvis

tidigast från och med höstterminen 1963. Organisationen bör därefter få mer

allmänt genomföras med början omkring år 1965. Den av beredningen angivna

takten och omfattningen av den successiva utbyggnaden — till en kapacitet i

början av 1970-talet, motsvarande en rekrytering av i runt tal 20 % av ifrågakommande

födelseårgångar — bör tills vidare vara vägledande för planeringen

av utvecklingen av denna skolform. Frågan om fackskolorganisationens framtida

omfattning bör emellertid självfallet ingående uppmärksammas och i mån av

behov omprövas, i första hand i samband med gymnasieutredningens överväganden

rörande det »gymnasiala» utbildningsväsendets framtida totaldimensionering

och avvägningen mellan skilda utbildningsvägar inom denna sektor.

Om statsmakterna biträder de nu förordade grunderna för anordnande av fackskolor

torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att senare år för riksdagen

framlägga mera detaljerade förslag beträffande de organisatoriska, administrativa

och ekonomiska frågor, som för sin slutliga lösning fordrar riksdagens medverkan.

I förevarande sammanhang vill jag emellertid beträffande den nyhet i svenskt

skolväsende, som de föreslagna fackskolorna innebär, ytterligare anföra följande.

Skolberedningen har föreslagit, att Kungl. Maj:t genom en mindre grupp

sakkunniga skall låta företa en överarbetning av läroplansförslaget, en tanke som

finner stöd i åtskilliga remissvar, t. ex. från de båda överstyrelserna, 1955 ars

sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning och gymnasieutredningen.

I överensstämmelse härmed har jag för avsikt att senare denna dag i annat sammanhang

utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla ett antal sakkunniga

för att företa nämnda överarbetning och närmare pröva vissa därmed sammanhängande

spörsmål. Jag vill här framhålla, att åtskilliga skäl, inte minst önskemål

framförda i ett antal remissyttranden, motiverar att inom de sakkunniga

representeras bl. a. de erfarenheter, som folkhögskolan har att ge i dessa frågor.

Vad beredningen anfört i fråga om specialiseringsgraden i den föreslagna fackskolorganisationen

bör i allt väsentligt vara vägledande för det fortsatta arbetet.

Vid överarbetningen av läroplansförslaget torde vissa justeringar i detta komma

att visa sig erforderliga. Gränsdragningen mellan de föreslagna typerna av fackskolor

kan behöva ändras, vilket beredningen själv för övrigt räknat med. Eventuellt

kan även sammanslagning av den humanistiska och den social-ekonomiska

fackskolan eller liknande anordningar visa sig ändamålsenliga. Man kan för den

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tekniska fackskolan — trots beredningens uttalande om att ytterligare specialisering

inom denna utöver den föreslagna regelmässigt inte bör förekomma — behöva

överväga även en kemisk-teknisk linje till de tre föreslagna. Linjedelningen

i den merkantila fackskolan kan behöva ytterligare penetreras. Samtliga de

överväganden som kan komma i fråga bör dock enligt min mening hålla sig inom

den av beredningen angivna principiella ramen för fackskolorganisationens uppbyggnad.

De sakkunniga torde vidare få anledning att ytterligare överväga vad

beredningen anfört i fråga om praktikkrav och övriga inträdesfordringar, betygsättning

och flyttning, möjligheterna till övergång från fackskola till andra skolor,

främst kanske olika former av gymnasier, förläggande av kompletteringskurser

till en eller flera av fackskolorna m. fl. liknande frågor av närmast pedagogisk

natur.

I detta sammanhang vill jag också nagot beröra av bl. a. skolöverstyrelsen och

kollegierna vid de tekniska högskolorna diskuterad försöksmässig utprovning av

läroplaner för fackskolor. Det ligger i sakens natur att man just för en ny skolform,

efter hand som bl. a. det praktiska skolarbetet givit erfarenheter, bör

räkna med att läroplanerna måste ändras och att i den meningen all verksamhet

på området sker försöksvis. Jag utgår ifrån att de ansvariga ämbetsverken särskilt

under de första åren av verksamheten kontinuerligt håller Kungl. Maj:t

underrättad om erfarenheterna och föreslår därav betingade åtgärder. Under

sådana förhållanden torde någon särskild försöksverksamhet i formell mening

inte vara erforderlig.

Skolberedningen har i fråga om fackskolornas centrala ledning med utgångspunkt

i nu rådande förhållanden förordat, att den tekniska och den merkantila

fackskolan föres till överstyrelsens för yrkesutbildning kompetensområde, medan

de båda övriga får sortera under skolöverstyrelsen. Denna tudelning har mött

starka invändningar från vissa remissinstanser. I avvaktan på vad som med

avseende på frågor av denna art kan bli följden av den utredning, som göres av

19o5 års sakkunniga för yrkesutbildningens centrala ledning, synes mig beredningens

förslag tills vidare vara det mest praktiska. Det torde böra ankomma

på Kungl. Maj :t att vid prövningen i övrigt av framställning om upprättande

av fackskola tills vidare avgöra till vilken av de båda överstyrelserna skolan skall

föras. Vad frågan om de lokala organisationsformerna beträffar torde de av skolberedningen

angivna riktlinjerna i stort kunna gälla. Kungl. Majrt bör dock

— vid sin prövning av framställningar om rätt för kommun eller annan huvudman

att få upprätta fackskola — tills vidare få pröva den lokala organisationsformen

från fall till fall tills större erfarenhet vunnits av de olika organisationsformernas

verkningar i skilda avseenden: art av rekrytering, inverkan på grundskolans

högstadium m. m.

Jag ansluter mig vidare i fråga om fackskolorna till beredningens mening att,

om prioritering mellan olika önskemål måste företas, framställning från kommun

med hittillsvarande skolorganisation om införande av grundskola i princip bör

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

ges förtur framför önskemål från kommun med redan införd grundskola om

upprättande av fackskola.

Med viss avvikelse från skolberedningens förslag beträffande omändringen av

den äldre organisationen med praktisk realskola och kommunal flickskola föreslår

skolöverstyrelsen, att fackskolorganisationen redan från början bör utbyggas

enligt allmänna planeringsprinciper utan särskilt hänsynstagande till befintligheten

av berörda äldre skolformer. Beredningens önskemål om en smidig

övergång från den äldre till den nyare organisationen med tillvaratagande av

befintliga tillgångar i form av lokaler och lärare samt en värdefull pedagogisk

erfarenhet och tradition torde i allt väsentligt kunna tillgodoses inom ramen för

den av skolöverstyrelsen hävdade — och enligt min mening riktiga — principen

för organisationens utbyggnad.

Den praktiska realskolan har under sin knappt trettioåriga tillvaro

vunnit ett gott anseende, vilket också lett till en stark expansion. Den har, som

skolberedningen framhållit, inom den hittillsvarande skolorganisationen gjort en

värdefull insats och fyllt ett kännbart behov. Svårigheterna att inom den givna

tidsramen föra eleverna fram till det uppställda målet — en god allmänbildning

och samtidigt en inte obetydlig specialutbildning — kan dock inte skymmas

bort. Inte minst när man står inför frågan hur en utbildning av detta slag skall

infogas i ett väsentligt ändrat skolsystem, blir det nödvändigt med en mer realistisk

syn på möjligheterna att på ett visst stadium ge både en god allmänbildning

och en fackbetonad utbildning. I enlighet med skolberedningens förslag förordar

jag, att den praktiska realskolan liksom de mot denna svarande inbyggda linjerna

avvecklas i och med övergången till den nya skolorganisationen med grundskola

och fackskolor.

I fråga om takten och formerna för praktiska realskolans avveckling innebär

beredningens förslag i huvudsak, att senast vid ingången av det läsår då grundskolan

i en kommun med praktisk realskola övergår till anordningen med sammanhållna

klasser i årskurs 7 — samt året därpå även i årskurs 8 — intagning

skall upphöra i praktiska realskolans första årskurs och därpå följande år successivt

även i senare årskurser, tills skolan är i sin helhet avvecklad.

Jag biträder skolberedningens förslag på denna punkt men förutsätter, att om

särskilda skäl föreligger Kungl. Maj:t skall äga besluta om erforderliga avvikelser

från den angivna huvudregeln.

Den kommunala flickskolan är en skolform med gamla anor i

svenskt skolväsen. Den har inte minst under tidigare perioder gjort insatser av

bestående värde på det pedagogiska området. Inte så få av de pionjärer som

fört vår skolas utveckling framåt bär återfunnits just inom flickskolan. Fortfarande

är den kommunala flickskolans roll inom skolväsendet på de orter, där

skolformen förekommer, onekligen mångsidig.

När nu en skolform kommer till, som på den hittillsvarande realskolans ålders
-

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

stadium ger plats åt alla elevkategorier och inom sig rymmer olika studievägar,

framstår flickskolans roll i en annan belysning. Med beredningens förslag till

grundskolans utformning blir det en naturlig konsekvens, att den organisatoriska

och pedagogiska helhet som grundskolan avses utgöra inte bör splittras genom

att flickskolan består som en skolform parallell med grundskolans högstadium.

Flickskolans högre stadium kommer följdriktigt att efterträdas av vissa utbildningsvägar

inom fackskolorganisationen. Inte bara skolberedningen utan även

remissinstanserna har med betygande av sin uppskattning av flickskolans insatser

godtagit dess avveckling.

I enlighet med skolberedningens förslag förordar jag därför, att den kommunala

flickskolan skall upphöra som särskild skolform och uppgå dels i grundskolan,

dels i fackskolorganisationen. Även de flickskollinjer eller normalskollinjer,

som är knutna till andra skolformer bör avvecklas. I fråga om takten och

formerna för flickskolans avveckling torde i allt väsentligt samma riktlinjer, som

föreslagits i fråga om den praktiska realskolan, böra gälla.

I årets statsverksproposition, bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, har jag

under punkt 61, Folkhögskolor: Bidrag till driften av folkhögskolor bl. a. anfört

att det synes ofrånkomligt att ytterligare överväga spörsmålet om folkhögskolans

ställning och uppgifter i den framtida utbildningsorganisationen och

bildningsverksamheten. Jag ämnar därför här mera utförligt behandla detta

problem.

Jag vill först erinra om vad dåvarande departementschefen anförde i propositionen

1957:146 angående folkhögskolans ställning och uppgifter. Han uttalade

därvid bl. a. följande.

»I folkhögskolans målsättning har den medborgerliga bildningen alltifrån

första början intagit en central ställning, och fortfarande är detta ett av denna

skolforms främsta kännetecken. Demokratins och organisationsväsendets framväxt

har givit medborgarna större inflytande, och samtidigt har utvecklingen

gjort samhällsfrågorna alltmer komplicerade. För att den enskilde skall ha möjlighet

att få överblick över aktuella problem och i sin mån kunna påverka och

medverka till lösningen av dem, fordras det i våra dagar en betydligt vidare

orientering och större kunskaper än för endast några årtionden sedan. Enhetsskolans

förverkligande kommer att ge folkhögskolan en bättre grund att bygga

på i detta avseende och kan inte förväntas minska den vuxna ungdomens behov

av fortsatt orientering i de samhälleliga och personliga problemen. Betydelsen av

folkhögskolans insats på detta område kommer säkerligen att kvarstå oförminskad.

Den andra huvuduppgiften för folkhögskolans kunskapsmeddelelse är att

orientera eleverna inom kulturens skilda fält för att därigenom skapa ökad förståelse

hos de unga för andra värden än de rent materiella. Hur vi utnyttjar en

stigande levnadsstandard och en ökad fritid beror i mycket på vårt eget val, men

folkhögskolan kan öppna nya möjligheter för den enskilda människan till ett

rikare personligt liv.

I regel har folkhögskolorna klart fattat dessa sina uppgifter och sökt att på

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj ds proposition nr 54 år 1962

bästa sätt fylla dem. Utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning har

de samtidigt kunnat ge eleverna en viss yrkesorientering och en god grund för

deras fortsatta yrkesutbildning. De tidigare refererade elevundersökningarna har

otvetydigt visat, att en mycket stor del av de ungdomar, som efter någon tids

arbete i förvärvslivet söker sig till folkhögskolorna, avser att senare övergå till

annat yrke. För många av dem blir folkhögskolan en hjälp i yrkesvalet och en

väg till fortsatt yrkesutbildning. Jag anser att också detta är en viktig uppgift

för folkhögskolorna, som de emellertid bäst fyller genom att hålla fast vid sin

primära målsättning som bildningsskola och icke genom att söka efterlikna realskolan

och andra utbildningsskolor i kursplaner och metodik. Vare sig det framtida

yrket är sjuksköterskans, polismannens, socialarbetarens eller den i näringslivet

verksammes, så måste den medborgerliga och personliga fostran, som

folkhögskolan syftar till, vara av det allra största värde. De färdigheter i exempelvis

modersmål och matematik eller den grundläggande orientering i naturvetenskapliga

ämnen, som vissa yrkesskolor måste kräva, har ett eget bildningsvärde

och äger redan därför sin givna plats på schemat.

Jag har hittills i huvudsak berört den egentliga undervisningen vid folkhögskolan.

Kunskapsmeddelelsen ingår emellertid endast som en viktig del i folkhögskolans

större uppgift att vara karaktärsdanande. Att hjälpa de unga till en

personlighetsutveckling, som gör dem till mogna människor och medborgare, är

i dag kanske väsentligare än någonsin tidigare. I vår tid har en ständigt föränderlig

miljö påverkat vår livsföring och minskat självskrivenheten i många

nedärvda normer, varigenom individen i stigande grad tvingats till egna ställningstaganden.

Jämsides härmed har samhällsutvecklingen givit ökat medbestämmande

och medansvar åt den enskilde. Sålunda krävs en allt större förmåga

av var och en till kritiskt omdöme och självständigt tänkande. Samtidigt ställer

det demokratiska samhället allt större anspråk på individens förmåga att känna

solidaritet med sina medmänniskor och att samarbeta med dem.

I den aktuella debatten har man på sina håll framfört tvivel om folkhögskolans

möjligheter att fortleva efter den nioåriga skolans genomförande. Det är naturligtvis

svårt att med någon bestämdhet bedöma utvecklingen på längre sikt för

en frivillig skola med en så allmän målsättning, men vissa linjer är redan nu

skönjbara. Folkhögskolans betydelse som genomgångsled för vidare yrkesutbildning

kommer säkerligen till en del att upphöra, allteftersom enhetsskolan genomföres.

Det är emellertid troligt att utvecklingen i samhälle och näringsliv kommer

att lika kravet på en utbildning utöver den som enhetsskolan ger; i synnerhet

kommer detta att gälla inom yrken, där konkurrens råder om platserna.

Symptomatiskt är väl också att elevtillströmningen till folkhögskolorna kraftigt

vuxit under de senaste två årtiondena, samtidigt som ungdomskullarnas storlek

minskat och möjligheterna till en annan högre skolgång mångdubblats.

Det förefaller också troligt, att en förbättrad grundläggande skolutbildning

kommer att hos många skapa ett ökat behov av vidgat allmänvetande och orientering

på sådana områden, där utvecklingen snabbt gar vidare. Därtill kommer

den stigande levnadsstandarden att ge ökade möjligheter till folkhögskolestudier.

Emellertid finns det anledning för folkhögskolorna att i tid söka anpassa sin

undervisning, till både innehåll och form, efter det nya läget, att pröva andra

kurstyper och söka en starkare anknytning till nya befolkningsgrupper. Sker

detta, så kommer folkhögskolorna att även i fortsättningen ha en mycket väsentlig

uppgift att fylla i det svenska samhället.»

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Vad här återgivits och som av riksdagen lämnades utan erinran synes mig alltjämt

i hög grad äga giltighet. Det är enligt min mening med bl. a. dessa riktlinjer

som utgångspunkt man har att bedöma folkhögskolans ställning och uppgifter.

Från några håll har nu farhågor yppats för att införandet av en ny skolform

— fackskolorna och av dem särskilt den humanistiska och social-ekonomiska —

skulle kunna innebära en fara för folkhögskolans fortsatta existens eller i varje

fall försvåra för den att fullgöra sina uppgifter. För egen del vill jag tvärtom

framhålla, att tillkomsten av fackskolor bör i än högre grad än enbart den förlängda

skolplikten möjliggöra för folkhögskolan att hålla fast vid sin primära

målsättning. I anslutning härtill vill jag först erinra om några faktiska omständigheter

av betydelse i sammanhanget.

Den tekniska fackskolan kan förmodas få elever företrädesvis i åldern 17—25

ar, den humanistiska och den social-ekonomiska i åldern 16—18 år och den merkantila

sannolikt i åldern 17—20 år. Ingen har satt i fråga att de tekniska och

merkantila fackskolorna skulle infogas i eller inkräkta på folkhögskolan. Farhågorna

för intressekollision har berört de två andra fackskolorna. Det bör då

erinras om att folkhögskolan för närvarande till övervägande delen tar emot

elever som är lägst 18 år. Medelåldern hos dess elever är enligt senast tillgängliga

uppgifter 21 år för män och 20 år för kvinnor. De föreslagna humanistiska och

social-ekonomiska fackskolorna är alltså företrädesvis avsedda för andra ålderskategorier

än dem folkhögskolan stadgemässigt och traditionellt vänder sig till.

Folkhögskolan är vidare relativt sett en inte särskilt stor skolform: den har

innevarande läsår omkring 12 000 elever. Beredningen beräknar, att fackskolorganisationen

under tiden 1965—1970 skall utbyggas till en omfattning motsvarande

omkring 20 % av varje årskull, vilket innebär att fackskolorna vid full

utbyggnad skulle ha omkring 40 000 elever, varav inemot hälften i de humanistiska

och social-ekonomiska fackskolorna. Önskemål om fackskolutbildning kan

vidare med säkerhet förväntas uppstå i första hand på orter med stort befolkningsunderlag.

Det torde vara uppenbart att folkhögskolorna, vilka i elevavseende

i hög grad har riks- eller landsdelskaraktär, saknar tillräckliga möjligheter

att uppfylla de utbildningsönskemål, som avses bli tillgodosedda av fackskolorna.

Däremot kan naturligtvis de senare tänkas dra till sig ett antal elever,

som eljest skulle ha sökt sig till folkhögskola.

Jag vill vidare understryka, att till de omständigheter som man vid bedömningen

av dessa frågor inte kan bortse från hör att folkhögskolan, som är betygsfri

och arbetar utan fasta kursplaner och med betydande frihet över huvud taget,

har väsentligt annan karaktär och andra uppgifter än dem fackskolan föreslagits

få. Att göra om fackskolan till folkhögskola vore att ge den ett annat syfte än

vad beredningen med stort instämmande från remissinstanserna föreslagit. En

sådan förändring av den föreslagna nya skolformen bör enligt min mening inte

komma i fråga.

Det från något håll framkastade förslaget om att folkhögskolan skulle få

— med bibehållande av sin egenart och karaktär — arbeta med den för fackskolorna

angivna målsättningen är enligt min mening på grund av de väsentliga

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

motsägelser det synes innebära knappast genomförbart i praktiken. Det avgörande

principiella skälet mot detta förslag synes mig emellertid vara, att ett

genomförande därav skulle i betydande grad eliminera de grundläggande värdena

i folkhögskolans målsättning eller i varje fall starkt undergräva dessa.

Skulle däremot huvudmannen för en folkhögskola av något skäl — och man

skall härvid naturligtvis inte helt bortse från möjligheten av en till följd av

skilda orsaker avtagande elevtillströmning — vilja ändra skolan till en fackskola

med dess karaktär, mål och kursinnehåll m. m., bör detta som det synes mig utan

svårighet kunna ske efter vederbörlig framställning till Kungl. Maj:t. Fackskolor

kommer med säkerhet inte att kunna upprättas med så stor geografisk spridning,

att fackskolutbildning blir i lika hög grad tillgänglig för all landets ungdom.

Tillkomsten — genom omändring av folkhögskola — av fackskola i internatform

skulle därför ge värdefulla möjligheter till fackskolutbildning för elever

som eljest endast med svårighet skulle kunna komma i åtnjutande därav.

En viktig uppgift för folkhögskolan under framför allt de senaste aren har

varit att, utan att göra avkall på sin huvudsakliga målsättning, meddela målinriktad

fyllnadsutbildning och komplettering. Jag vill därför peka på att det

under avsevärd tid framåt, i varje fall hela sextiotalet och en betydande del av

sjuttiotalet, kommer att finnas människor i för folkhögskolan aktuella åldrar

med enbart folkskolutbildning, vilka för fortsatt yrkesutbildning behöver bättra

på sina kunskaper i grundläggande ämnen. Med tillkomsten av ett mer differentierat

utbildningssystem uppstår också efter hand ett ökat behov av kompletterande

utbildning för inträde i yrkesskola och annan fackutbildning

m. m., behov som folkhögskolan även fortsättningsvis bör kunna tillgodose, om

den, såsom det hette 1957, i tid söker anpassa sin undervisning, både till innehåll

och form, efter det nya läget, prövar andra kurstyper och söker en starkare

anknytning till nya befolkningsgrupper. För vuxna kan folkhögskolan därigenom

ge likartade möjligheter som fackskolan är avsedd att ge åt främst yngre elever.

Det sistnämnda är väsentligt också med hänsyn till folkhögskolans huvuduppgift.

Denna har varit och är alltjämt att ge allmän medborgerlig bildning.

Folkhögskolans insats för elevernas förberedande yrkesutbildning har emellertid

också varit av stor betydelse. Många ungdomar, som anmält sig till folkhögskola

främst för att kunna meritera sig för inträde till någon viss skola för yrkesbcstämd

utbildning, har därigenom blivit intresserade för andra studier och

problem. Denna dubbla uppgift är fortfarande av stor betydelse för folkhögskolan,

därför att skolan på så sätt får möjlighet att väcka intresse för sociala

och centralt mänskliga problem hos ungdom, som annars kanske skulle ha fått

en snävare inriktning, dominerad av yrket och dess problem. Uppgiften att ge

målinriktad grundutbildning kan emellertid, såsom skolberedningen framhåller,

beräknas avtaga i samma takt som yrkes- och fackskolutbildningen byggs ut.

Folkhögskolan bör just därigenom få möjlighet att mera odelat ägna sig åt sin

huvuduppgift att ge medborgerlig och personlig bildning. Med sin frihet i fråga

om kursplaner, sin erfarenhet av vuxenundervisning och sin internatform kan

folkhögskolan, såsom skolberedningen understrukit, i nära samverkan med sam
-

s. 350 Kontrollera mot PDF

350 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

hällets olika organ, folkrörelser och andra skolformer göra en ytterligt betydelsefull

insats.

Jag vill vidare i anslutning till vad jag nyss anfört understryka det angelägna

i att den i folkhögskolan frivilligt inhämtade allmänbildningen vinner allt

erkännande. Inte minst bör man vid utfärdande av olika intagnings- och meritvärdesbestämmelser

på nämnda grund regelmässigt kunna ange folkhögskolutbildningen

som ett alternativ likvärdigt med motsvarande eller likartad fackskolutbildning.

Beträffande tillväxten av antalet statsbidragsberättigade folkhögskolor, en

fråga som berörts även av skolberedningen, hänvisar jag till mitt ställningstagande

i årets statsverksproposition under punkten om bidrag till driften av

folkhögskolor.

I flera yttranden över skolberedningens betänkande — från skolöverstyrelsen,

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Högerns ungdomsförbund, Konservativa

studentförbundet m. fl. — föreslås en utredning om folkhögskolans ställning

och uppgifter i framtiden. Mot bakgrunden av de riktlinjer, vilka så sent som vid

1957 års riksdag drogs upp i detta avseende, och med hänsyn till vad jag här i

övrigt anfört, kan jag för egen del inte finna det motiverat att nu sätta igång en

ny särskild utredning om folkhögskolan. Dess fria ställning kräver tvärtom, att

den nödvändiga omställningen och anpassningen till fortskridande förändringar i

ett dynamiskt utbildningsväsende och till nya strömningar i människornas bildningssträvanden

nu kommer inifrån folkhögskolan själv såsom ett praktiskt uttryck

för de reformsträvanden som bör hållas levande vid varje skola. Jag är

förvissad om att folkhögskolan därigenom skall kunna på det mest övertygande

sättet visa sin livskraft.

Privata skolor

(SB kapitel 32)

Skolberedningen

De privata skolorna indelas av skolberedningen främst med hänsyn till de anslag

på riksstaten enligt vilka statsbidrag till dem utgår, i fyra grupper, nämligen:

A. skolor med statsbidrag från anslaget Privatläroverk: Bidrag till vissa privatläroverk

(budgetåret 1960/61 11 710 000 kr.).

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatläroverk A.

B. skolor med statsbidrag från anslaget Privatläroverk: Bidrag till vissa internatläroverk

(budgetåret 1960/61 685 000 kr.).

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatläroverk B.

C. skolor utan statsbidrag men under skolöverstyrelsens inseende.

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatskolor C.

D. skolor utan statsbidrag, vilka ej står under skolöverstyrelsens inseende.

Gruppen benämnes i fortsättningen Privatskolor D.

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

För Privatläroverk A gäller privatläroverksstadgan (SFS 1960: 92), medan förhållandena

vid Privatläroverk B regleras genom ett kungl. brev den 5 juni 1953

(ändrat den 2 maj 1958).

Direktiven för skolberedningens arbete berör inte de privata skolorna, vare

sig statsunderstödda eller övriga. Beredningen har emellertid funnit det nödvändigt

att av väsentligen följande skäl behandla även dessa skolor.

I och med den allmänna övergången från bl. a. folkskola till nioårig obligatorisk

skola avvecklas efter hand inte bara samtliga realskolor utan också realskolan

som skolform. Eftersom de enskilda skolorna i viktiga delar ansluter till förhållandena

inom folkskolan och realskolan måste privatskolornas ställning omprövas.

Vidare har skolberedningen enligt sina direktiv att ingående behandla

frågan om den kommunala flickskolan, en skolform som numera jämförelsevis

ofta utgör förebilden för privatskolor.

Vidare erinras om den praxis som utbildats beträffande statsbidrag. Enligt

denna utgår i regel inte statsbidrag till skolor eller delar av skolor, som är helt

parallella med del av den obligatoriska skolan, under vilken avgång till högre

skolor inte är möjlig. Med tillämpning av samma praxis skulle efter en genomförd

nioårig skola statsbidrag inte utgå till de privata skolorna för den del av

dem som motsvarar undervisningen fram till och med den nuvarande realexamen.

En sådan konsekvens av nu gällande statsbidragspraxis i kombination

med övergång till obligatorisk nioårig skola skulle så allvarligt äventyra privatskolornas

ekonomi, att den skulle komma den sakliga omprövningen av deras

existens bra nära. Även av detta skäl bör privatskolefrågan upptas till behandling.

Den allmänna övergången till obligatorisk nioårig skola och en samtidig avlösning

av med densamma parallella skolformer blir särskilt genomgripande i de

högre årskurserna och övergången får konsekvenser även för grundskolans påbyggnader.

De privata skolorna måste då uppenbarligen anpassa sin undervisning

till dessa ändringar. Men grundskolereformen innebär icke endast ändrade

tim- och kursplaner utan även organisatoriska omläggningar av skolväsendet

och en förskjutning i synen på skolans uppgifter särskilt beträffande elevernas

sammanhållande i klasser och deras anpassning till samhällslivet. Verksamheten

vid de privata skolorna på det allmänna skolväsendets område maste framdeles

bedömas med beaktande av även dessa synpunkter.

Efter en kort redogörelse för förhållandena på detta område i våra nordiska

grannländer (SB s. 536 f.) anlägger beredningen några principiella synpunkter

på privatskolefrågan (SB s. 537 f.) samt redogör för några väsentliga drag i de

privata skolornas framväxt och nuvarande förhållanden (SB s. 538 ff.). I sistnämnda

avseende behandlas först frågan om huvudmän och lärarpersonal varefter

några ekonomiska aspekter efterföljes av en kort återblick på statsbidragsfrågan

(SB s. 541).

Av den tämligen fylliga redogörelsen för de nuvarande privata skolorna (SB

s. 542 ff.) med vissa tabellariska uppgifter framgår bl. a., att det läsåret 1960/61

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

fanns 21 privata skolor i landet tillhörande privatläroverk A med tillsammans

omkring 9 600 elever. Gruppen privatläroverk B innehöll samma år fyra internatläroverk

med inalles 1 200 elever. Beredningen framhåller, att den förra

gruppen således är en »skolform» av samma storlek som t. ex. Linköpings eller

Uppsala stads hela skolväsen med obligatoriska skolor och anknytande s. k.

högre skolor. Det är således absolut sett en — kanske oväntat — stor skolform,

men den motsvarar dock inte mer än omkring 1 % av totala elevantalet i landets

allmänbildande skolor. Skolorna har också en mycket ojämn geografisk

fördelning. Över 40 % av elevantalet i privatläroverk A återfinnes i skolor i

Stockholm. Vidgar man stockholmsområdet till att omfatta förutom Stockholm

hela stockholmstrakten och därjämte Uppsala stad så går i där befintliga skolor

av typ privatläroverk A nära 75 % av eleverna. Privatskolefrågan är, konstaterar

beredningen, knappast en hela landets skolväsen omfattande fråga.

Privatskolor C innehöll nämnda läsår tio skolor med nära 1 100 elever vartill

kommer ett antal skolor av skiftande storlek och karaktär tillhörande privatskolor

D.

Skolberedningen inleder sina överväganden och förslag med att avgränsa sitt

frågeområde. Den har inte ansett sig böra behandla frågor om de privata gymnasierna

eller gymnasiedelen av de privata högre skolorna. För dessa skolor och

skoldelar ifrågasätter beredningen således för närvarande ingen principiell ändring

vare sig i fråga om privatläroverksstadgan eller i fråga om statsbidragen;

dock förutsättes att den senare föreslagna förenklingen i fråga om statsbidragsbestämmelsemas

utformning skall gälla även gymnasierna.

De av beredningen föreslagna tvååriga fackskolorna förutsättes visserligen till

övervägande delen komma att upprättas som frivilliga kommunala skolor, men

beredningen förutser att dessa skolor i vissa fall också kan komma att upprättas

av andra huvudmän än kommuner eller kommunalförbund. I första hand kan

detta komma i fråga vid omorganisering av enskilda samskolor. Skulle sålunda

intresse uppstå på enskilt håll för övergång till dylika skolor, lutar beredningen

närmast åt att de, då Kungl. Maj:t efter prövning i varje enskilt fall medger att

sådan skola får komma till stånd, skall erhålla statsbidrag på i huvudsak det sätt

och de villkor som gäller för övriga enskilda skolor på motsvarande utbildningsoch

åldersstadium.

De förslag skolberedningen i detta sammanhang (SB s. 553 ff.) och i förslag

till skollag framlägger om rätten att i fråga om skolpliktiga barn få utnyttja,

starta och driva enskilda skolor liksom ett förslag om möjlighet

att ingripa mot enskild skola avseende även högre åldersstadier torde få behandlas

i samband med proposition angående skollag m. m.

I detta sammanhang förutsätter beredningen också, att tillämpningen av de

föreslagna principerna i fråga om redan existerande statsunderstödda enskilda

skolor får prövas från fall till fall i samband med frågan om fortsatt statsbidrag.

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Härvid avses hänsyn bl. a. bli tagen till det förhållandet att skolorna tillkommit

under andra förhållanden än de nu rådande.

Skolberedningen föreslår vidare, att enskilda skolor med kommunen som

huvudman inte framdeles skall få upprättas, i varje fall inte på det stadium som

svarar mot den obligatoriska skolan.

Vad beträffar den principiella frågan om statsbidrag till enskilda

skolor har beredningen, som redan nämnts, begränsat sin behandling till

skolpliktstidens skola.

Rätten att få upprätta respektive utnyttja en enskild skola konstituerar enligt

beredningens uppfattning inte utan vidare motsvarande rätt till ekonomiskt

stöd från det allmänna. Enligt beredningens mening bör dock statsbidrag i vissa

fall och under vissa förhållanden kunna utgå efter Kungl. Maj :ts och eventuellt

riksdagens prövning i varje enskilt fall.

De privata internatskolorna fyller en ur det allmännas synvinkel viktig funktion

och enligt beredningens mening är det önskvärt, att dessa skolor fortsätter

sin verksamhet och något hinder mot att nya dylika skolor upprättas bör heller

ej föreligga allt eftersom behov härav kan uppstå. Detta förutsätter emellertid,

att dessa skolor alltjämt får bidrag från det allmänna även i de fall då skolans

organisation och verksamhet i allt väsentligt överensstämmer med grundskolans.

De olika kommunerna bör emellertid ej belastas med kostnaderna utan dessa bör

alltjämt bäras av staten. Som huvudregel bör dock gälla, att målsmännen liksom

nu får bära en inte obetydlig del av kostnaderna och att statens bidrag i motsvarande

mån begränsas. Där särskilda skäl föreligger bör i stället stipendier

kunna utgå till elever, som är i behov därav.

Som motivering för att i första hand internatskolorna bör få bibehålla möjligheten

till statsbidrag anför beredningen följande.

Det finns vissa grupper elever för vilka det allmänna skolväsendet passar

mindre väl. Dit hör främst barn till målsmän som på grund av arbete eller

studier vistas utomlands under längre eller kortare tid och för vilka barnens

skolgång inte kan ordnas i det främmande landet. Hit kan också i vissa fall höra

barn till utlänningar, som vistas i Sverige för uppdrag eller studier och vilka på

grund av sin verksamhet inte kan ha stadigvarande vistelseort i landet. Vidare

kan hit räknas barn från splittrade hem för vilka vederbörande förmyndare eller

barnavårdsnämnd inte utan synnerliga besvär kan ordna skolgången på barnets

gamla hemort. Till gruppen bör därutöver räknas ett antal barn och ungdomar

som på grund av skilda omständigheter kan behöva ett radikalare miljöbyte än

vad överflyttning till annan skola på eller i närheten av hemorten erbjuder. För

samtliga dessa elever gäller, att de har behov av en omvårdnad i samband med

skolgången, vilken förutsätter att de inackorderas eller tas om hand i internat.

Extematskolor åter, vilka bedriver sin verksamhet i stort sett efter de för det

allmänna skolväsendet gällande tim- och kursplanerna och med huvudsaklig tilllämpning

av den obligatoriska skolans organisation in. in., fullgör en funktion,

vilken i princip minst lika väl fullgöres av det allmänna skolväsendet. Det bör

12 — Bihang till riksdagens protokoll 10G2. 1 saml. Nr 5.\

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts ''proposition nr J.f år 1962

följaktligen föreligga speciella skäl för att en här avsedd externatskola skall

komma i åtnjutande av bidrag från det allmänna.

I de fall då enskild skola vill bedriva en verksamhet, genom vilken man önskar

förverkliga eller utpröva kursplanemässiga, metodiska eller i övrigt pedagogiska

idéer och tankar eller där man genom en speciell uppläggning av skolans hela

arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostringseller

omvårdnadsidéer, är det knappast fråga om en verksamhet parallell med

den som bedrives i den obligatoriska skolan. Som följd härav bör det kunna vara

större skäl till statsbidrag för sådan externatskola än för övriga.

Enligt beredningens mening bör Kungl. Maj:t vidare, med frångående av nu

tillämpad praxis i fråga om statsbidrag till enskilda skolor, inom den principiella

ram som beredningen förordat kunna lämna statsbidrag även för lägre åldersstadium

än högstadiet om det med hänsyn till skolans verksamhet, den lokala

organisationen eller andra förhållanden kan anses motiverat.

De s. k. nationalitetsskolorna erbjuder stora svårigheter för en generell behandling,

framhåller beredningen vidare. Så vitt bekant erhåller heller inte

svenska skolor i utlandet bidrag från det land där de bedriver sin verksamhet.

Beredningen föreslår, att i de fall då s. k. nationalitetsskola kan komma i fråga för

statsbidrag förslag härom liksom hittills förelägges riksdagen av Kungl. Maj:t.

Nuvarande statsbidragsbestämmelser karakteriseras av en jämförelsevis långtgående

detaljrikedom med betydande administrativa svårigheter som följd. Skolberedningen

vill därför föreslå ett förenklat system för beräkning och utanordning

av statsbidrag till dessa skolor. Det torde i huvudsak kunna utformas på

följande sätt.

För varje skola fastställer skolöverstyrelsen, förslagsvis för sex år i sänder, en

organisationsplan med angivande av antalet klassavdelningar vid skolan. Under

perioden inträffande förändringar i skolan bör dock kunna föranleda omprövning

av beslutet. I huvudsaklig överensstämmelse med föreskrifterna om statsbidrag

för grundskolan, men med beaktande av de för varje enskild skola karakteristiska

förhållandena, beräknas därefter antalet statsbidragsgrundande lärartjänster

för skolan. För varje sådan tjänst fixeras ett statsbidragsbelopp motsvarande

78 % av dels genomsnittslönen till lärare vid enskilda skolor på grundskolans

åldersstadium, dels motsvarande pensionskostnad. Det sålunda beräknade statsbidraget

bör utgöra statens bidrag till skolans kostnader för lärarlöner, vikariatsersättningar,

sjuklöner, pensionsersättningar m. m. samt skolans kostnader för

sådana ändringar i lärarnas undervisningsskyldighet, som föranledes av pedagogiska

försök.

De enskilda skolornas ekonomiska förutsättningar varierar emellertid från

skola till skola beroende på innehav av fonder, fastigheter osv. En viss differentiering

av de ekonomiska bidragen från det allmänna har därför ansetts vara

ofrånkomlig, och det nuvarande statsbidraget är också som nämnts differentierat.

I vissa kommuner har därutöver bidrag till enskilda skolor utgått även från

kommunen. Frågan blir nu om statsbidragen skall behöva differentieras även i

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

fortsättningen. Efter någon tvekan har dock beredningen stannat för att ange

den odifferentierade utväg som nyss redovisats.

De internatskolor som bildar gruppen Privatläroverk B utgör fyra stycken,

och de erhåller bidrag enligt andra bestämmelser än de som gäller för Privatläroverk

A. Även bland dessa finns fyra internatskolor. Skolberedningen föreslår,

att man vid omprövningen av statsbidrag till privatskolor tillhörande Privatläroverk

B undersöker möjligheten att överföra dessa skolor till samma anslag

som övriga internatskolor. Visar sig detta möjligt, skulle, förutom att nu föreliggande

föga motiverade olikheter försvunne, även en viss administrativ och

organisatorisk förenkling åstadkommas. Förändringen bör avse även gymnasiestadiet.

Beredningen har även berört några specialfrågor av viss betydelse

i sammanhanget. Sålunda anför beredningen synpunkter på intagning av elever i

privata skolor, innebärande en viss inskränkning i skolans möjligheter att välja

ut sina elever bland de sökande, och föreslår därvid till övervägande bl. a. för

Stockholms del ett för samtliga privata skolor gemensamt intagningsorgan.

De för den obligatoriska skolan gällande bestämmelserna om betyg, betygsättning

och flyttning torde kunna tillämpas även vid de enskilda skolorna, men

det är angeläget, framhåller beredningen, att kompetensvärdet av deras utbildning

inte bedömes efter så strikta och formella normer att en skolas försöksverksamhet

och pedagogiskt friare arbete försvåras eller sättes ur spel.

Beredningen har också övervägt, om det inte skulle ställas som villkor för

statsbidrag till internatskola, att denna skall reservera ett antal platser för elever

från den egna skolorten, men har avstått från att framlägga detta som förslag.

Beredningen framhåller dock det under alla förhållanden önskvärda i att samordning

åstadkommes mellan en orts skolväsen och en på orten befintlig internatskola.

Vederbörande länsskolnämnd bör sålunda vid fastställande av organisationsplaner

för de olika kommunerna alltid undersöka möjligheten till samverkan

mellan internatskola och skolortens allmänna skolväsen. Beredningen anlägger

också vissa synpunkter på hur sådan samverkan ekonomiskt skulle kunna regleras.

I fråga om övergång och övergångsbestämmelser anför beredningen

inledningsvis att de privata skolornas omläggning under övergångstiden

för grundskolans allmänna genomförande bör vara överlämnad till deras

eget initiativ. En sammankoppling i varje enskilt fall med omläggningen av den

obligatoriska skolan i skolkommunen behöver inte ske. Som enda regel bör gälla,

att de föreslagna nya bestämmelserna angående skolornas organisation, arbete

och statsbidrag m. m. bör få tillämpas första gången från och med den intagning

av elever som föregår läsåret 1963/G4 samt att omläggningen bör vara påbörjad

senast från och med ingången av läsåret 19G7/68. Statsbidrag enligt hittills

gällande bestämmelser bör således utgå senast till och med den elevårgång som

intages höstterminen 196G. De nya statsbidragsbestämmelser som bör kunna bli

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts yr oposition nr 5 i år 1962

resultatet av beredningens överväganden i det föregående bör beräknas senast

från och med elevintagningen höstterminen 1967 för att därefter successivt

genomföras årskursvis upp genom skolan. Vidare bör — även i de fall då skolan

stannar för en organisation, som inte kvalificerar för statsbidrag — intagning av

elever i första årskursen av skolform, som skall avvecklas, inte få ske från och

med läsåret 1967/68 och efter hand inte heller i följande årskurser. Eftersom

varje omläggning är förenad med ekonomiska konsekvenser för staten, bör omläggningen

i varje enskilt fall, om statsbidrag skall utgå, få ske först efter medgivande

av Kungl. Maj:t.

Beredningen föreslår i fråga om de privata skolorna slutligen, att ett extra

byggnads- och utrustningsanslag av 200 000 kr. per år under budgetåren

1962/63—1967/68 eller tillhopa 1 200 000 kr. ställes till Kungl. Maj:ts förfogande

för bidrag till av den för deras del nödtvungna omläggningen direkt

föranledda kostnader. Möjligheten till byggnadsbidrag skall självfallet förbehållas

de skolor och de delar av skolorna som efter den förutsatta prövningen från

fall till fall blir berättigade till här behandlade statsbidrag i övrigt. Bidraget bör

likaledes bestämmas från fall till fall men bör inte i något fall utgå med större

del av den beräknade byggnadskostnaden än vad som svarar mot den ungefärliga

procentsats enligt vilken skolan erhåller statsbidrag till lärarlöner, såvida inte

särskilda skäl kan motivera ett högre belopp.

Yttranden

Av de relativt få remissinstanser som yttrat sig i fråga om de privata skolorna

intar så gott som samtliga en i huvudsak klart positiv hållning till skolberedningens

förslag beträffande dessa skolor. Härvid framhåller flera remissinstanser

privatskolornas stora betydelse vad beträffar den pedagogiska reformverksamheten.

Sålunda anser Målsmannens riksförbund det synnerligen önskvärt, att

sådana privatskolor, som har ett eget pedagogiskt program att förverkliga, erhåller

effektivt stöd av statsmakterna. Vidare framhåller förbundet att hinder mot

enskild undervisning ej bör skapas under förutsättning att resultatet av denna,

prövat på rimligt sätt, håller måttet.

Enligt Djursholms stad synes det önskvärt, att villkoren för att driva enskild

skola och statsbidragsbestämmelserna för den utformas så, att pedagogisk och

organisatorisk nydaning underlättas. En sådan mera generös och liberal stadga

bör göra privatskolinstitutionen värdefull för skolväsendet som helhet. Folkpartiets

kvinnoförbund påpekar, att det är ytterst angeläget att privata skolor,

framför allt de som arbetar efter egna pedagogiska principer får möjligheter att

utvecklas samt att icke minst nya skolor av experimentkaraktär ges möjligheter

att starta. Liknande synpunkter framföres av länsskolnämnden i Jönköpings län,

Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, Högerns ungdomsförbund,

Sveriges konservativa studentförbund och Sveriges förenade studentkårer. Ungdomsförbundet

och studentförbundet framhåller även, att ett alltför hårt krav på

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

normalisering till den offentliga grundskolans principer skulle i betydande utsträckning

lägga hinder i vägen för de privata skolornas existens.

Några remissinstanser framhåller även privatskolornas stora betydelse för

vissa speciella kategorier av elever. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges

industriförbund erinrar härvid om den betydelse internatskolorna fått för framförallt

barn till utlandssvenskar och anser det därför angeläget, att en utbyggnad

av den statliga stipendiegivningen snarast kommer till stånd för internatskoleleverna.

Betydelsen av internatskolorna för barn till utomlands verksamma föräldrar

betonas även av Folkpartiets ungdomsförbund. Liknande synpunkter

framföres av Högerns kvinnoförbund, som erinrar om att vissa speciella familjeförhållanden,

samhällsutvecklingen och den ökade internationella kontakten stärker

behovet av speciella skolor. Förbundet anser tillgången på platser i nu befintliga

privata skolor vara alltför knapp och tillstyrker därför ett liberalare bedömande

av dessa spörsmål.

I de hittills berörda yttrandena görs i allmänhet endast mera allmänt hållna

uttalanden. Mera preciserade ställningstaganden till olika delfrågor förekommer

i ett mindre antal yttranden.

Remissinstansernas närmare synpunkter på de centrala frågorna om rätten

att sända skolpliktiga barn till andra former av undervisning än dem samhället

anordnar samt rätten att starta och driva enskild skola för

barn i skolpliktsåldern torde få redovisas i samband med förslaget till skollag.

Här torde endast i korthet böra nämnas, att skolöverstyrelsen ansluter sig till

beredningens förslag i dessa tre principfrågor, att Enskilda läroverkens förbund,

som med tillfredsställelse noterar den positiva hållning skolberedningen intagit

till de privata skolorna, tillstyrker att enskilda skolor med syfte att bedriva

undervisning på den obligatoriska skolans åldersstadier får startas och drivas i

enlighet med beredningens förslag, samt att vissa remissinstanser, däribland

nämnda förbund och Läroverksläramas riksförbund närmare uppehåller sig vid

frågan om vilka närmare krav på utformningen av en enskild skola som bör

ställas upp, särskilt i vad gäller uppsättningen av olika studievägar på högstadiet.

Enskilda läroverkens förbund betygar privatläroverkens villighet att med bevarande

av de bästa erfarenheterna från arbete inom de hittills traditionella

skolformerna ställa sina personella och materiella resurser till förfogande i en tid,

då alla krafter måste sättas in för att den stora förändringen av landets skolväsen

skall bli till största möjliga gagn för det uppväxande släktet. Förbundet vill

dock samtidigt slå vakt om skolornas frihet att i enlighet med varje skolas pedagogiska

traditioner söka pröva nya vägar för en allt bättre skolutbildning. Att

nu säga, i vilka avseenden avvikelser från det allmänna skolväsendet skulle

kunna ske och vilken försöksverksamhet som skall igångsättas är givetvis omöjligt,

framhåller förbundet, så länge det slutliga beslutet om den nya skolans utformning

icke har fattats.

När det gäller frågan huruvida och i vilka fall statsbidrag i fortsätl
-

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningen bör utgå till enskilda skolor på den obligatoriska skolans åldersstadium

ger Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund uttryck för en mera restriktiv

syn än beredningen. Förbundet ifrågasätter starkt, om det är motiverat att vid

sidan av det obligatoriska skolväsendet genom statsanslag upprätthålla privata

skolor. Detta torde, anför förbundet, strida mot den principiella inställning som

skolberedningen har om en skola för hela folket, rekryterad från alla samhällsgrupper.

Ungdomsförbundet anser emellertid, att det finns vissa kategorier av

barn, som av skilda anledningar, inte kan eller bör gå i en vanlig skola. Det gäller

sålunda barn, som behöver särskild omvårdnad och enligt förbundet torde för

dessa barn internatformen vara lämplig. Det bör enligt förbundets mening uppdragas

åt skolöverstyrelsen att utreda frågan om statliga internatskolor med

undervisning motsvarande årskurserna 1—9 i grundskolan. Under en övergångstid

bör därvid statsanslag kunna utgå till privata internatskolor. Enligt förbundets

mening finns det inga skäl för att — med undantag för internatskolorna —

ge statsanslag till privata skolor med undervisning motsvarande grundskolans.

Beredningens förslag i denna punkt avstyrkes av förbundet. Skulle förbundets

förslag icke vinna bifall föreslås, att statsbidrag i varje fall icke utgår för lågoch

mellanstadierna. Det förefaller ej heller förbundet riktigt, att det föreslagna

extra byggnads- och utrustningsanslaget utgår till andra än internatskolor.

Från Göteborgs stad redovisas i viss mån liknande restriktiva synpunkter. Staden

finner, att internatskolorna fyller en viss funktion i samhället och att de därför

bör kunna fa statligt stöd till sin verksamhet. Det kan dock övervägas, om

de inte borde upprättas och drivas genom det allmännas försorg. Denna fråga

synes emellertid förutsätta särskilda överväganden. Staden ställer sig mera kritisk

till beredningens uppfattning att statsbidrag bör kunna utgå till enskilda

skolor, som vill bedriva en verksamhet genom vilken man önskar förverkliga eller

utpröva kursplanemässiga, metodiska eller i övrigt pedagogiska idéer och tankar

eller där man genom en speciell uppläggning av skolans hela arbete vill för praktiskt

skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostrings- eller omvårdnadsidéer.

Det är enligt staden svårt att säga, med vilken grad av nödvändighet på

så sätt karakteriserade verksamheter måste bedrivas utanför den allmänna skolan.

I den mån så blir fallet, synes emellertid ett engagemang från statens sida

kunna övervägas. Man vill nämligen förutsätta, att den skola beredningen föreslår

inte skall bli så bunden till form och innehåll, att den kommer att sakna

utrymme för pedagogiska verksamheter av denna art.

Enskilda läroverkens förbund ingår inte mera preciserat på frågan vilka typer

av enskilda skolor som i fortsättningen bör erhålla statsbidrag men biträder

förslagen om att statsbidrag skall kunna utgå till samtliga av den obligatoriska

skolans åldersstadier samt att nedre gräns för statsbidragsberättigad del av skola

bör sammanfalla med en av de stadiegränser, som finns inom det obligatoriska

skolväsendet. Att de fyra internatskolorna som betecknats privatläroverk B

överföres till kategorien privatläroverk A tillstyrker förbundet. Förbundet understryker

internatskolornas behov av statligt stöd och synes vidare vilja hävda,

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

att det förhållandet att en enskild skola tillämpar särundervisning skall kunna

utgöra särskilt skäl för statsbidrag; i dessa två frågor anför förbundet i huvudsak

följande.

Beträffande statsbidraget gäller i särskilt hög grad för internatskolornas del,

att det är nödvändigt med en hög statsbidragsprocent för undvikande av höjning

av de redan mycket höga avgifterna. Eu sänkning av bidragsprocenten

till en genomsnittsprocent, lika för alla skolor, skulle för internatskolorna skapa

ett prekärt läge. Förbundet vill i detta sammanhang ifrågasätta, om icke en

eventuell utbyggnad med statligt bidrag av de nuvarande internatskolorna skulle

VaTa en för det allmänna billigare åtgärd för att tillgodose ett ökat behov av

internatplatser än nyinrättande av statliga internatskolor. Det synes även troligt,

att det i framtiden kommer att bli ett växande behov av internatplatser.

Det är därför enligt förbundets mening angeläget, att statliga stipendier, där

särskilda skäl föreligger, i ökad utsträckning ställes till förfogande för behovande

elever.

Även om det finnes ett flertal privatläroverk, som sedan lång tid tillämpat

samundervisning på samtliga skolstadier och i samtliga skolformer, vilket skolberedningen

nu föreslår skall bli obligatoriskt för alla offentliga skolor, existerar

dock ett antal skolor, som enligt donationsbestämmelser och enligt gammal tradition

alltid haft särundervisning. Detta gäller framför allt ett antal skolor, enbart

öppna för flickor. Det anses av förbundet naturligt, att dessa skolor, som antingen

måste få fortsätta som särskolor eller också lägga ned sin verksamhet,

även i fortsättningen får existera med särundervisning. Detta synes vara i överensstämmelse

med skolberedningens krav på en speciell uppläggning som. skäl

för statsbidrag: ».. . där man genom en speciell uppläggning av hela skolans

arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande uppfostnngseller

omvårdnadsidéer, är det knappast fråga om en verksamhet parallell med

den som bedrives i den obligatoriska skolan». I detta sammanhang må påpekas

den vid Fjellstedtska skolan helt speciella uppläggningen av arbetet.

Från stiftelsen Kristoff erskolan framhalles att, om arbetet vid en reformskola

skall kunna bli fruktbart för det allmänna, så måste en grundprincip vara den

att skolan ej är förbehållen barn från en ekonomiskt stark föräldrakrets, utan att

den tvärtom finns till för barn ur alla samhällsgrupper. Det är därför viktigt,

framliålles det, att sådana skolor inom den fria sektorn ej tvingas att avvisa

några elever av ekonomiska skäl. I yttrandet berörs vidare möjligheterna till

samarbete och kontakt mellan reformskolor och det allmänna skolväsendet. Bl. a.

uttalas härom följande.

»Skolberedningens betänkande har i många avseenden ingivit oss förtrostan

om waldorfpedagogikens framtida möjligheter att, trots hittillsvarande stoia ekonomiska

svårigheter, kunna fortleva som skolform i Sverige. Beredningen har

påvisat det berättigade och viktiga i att en fri reformpedagogisk sektor existerar.

Beredningen vill ge denna sektor en möjlighet. Waldorfpedagogiken vill för sin

del ge ett bidrag till denna sektors innehåll. Den fria sektorns värde för det

allmänna skolväsendet mastc ju till sist besta i en form av kommunikation mellan

detta och den fria sektorns olika verksamhetsgrenar.

Själva tror vi mindre på möjligheten att direkt sa att säga överlämna vissa

''resultat’ till det allmänna — såsom experimentavdelningen inom en industri

överlämnar färdiga modeller för produktion. Fn waldorfskolas kursplan är sa

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

enhetligt sammanfogad, att sådant knappast med fördel låter sig göra. Desto mer

tror vi pa det fruktbara i ett samarbete i form av seminarieverksamhet på det

pedagogiska forskningsplanet.»

Skolöverstyrelsen behandlar de föreslagna riktlinjerna för statsbidragsgivmngen

mera ingående och synes i allt väsentligt dela beredningens uppfattning

i dessa frågor. Inledningsvis konstaterar överstyrelsen att någon skyldighet

för samhället att ekonomiskt understödja privata skolor icke följer av principen

om undervisningsfriheten, lika litet som några ekonomiska skyldigheter för

samhället följer av t. ex. tryckfriheten, yttrandefriheten eller rehgionsfriheten.

Det är också mycket osäkert, om staten gör någon besparing på grund av att

det fmns enstaka privata skolor, även om dessa ej erhåller statsbidrag, då det

inte alls är säkert, att något ökat klassbehov skulle uppstå, om dessas elever

i stallet ginge i de skolor de med hänsyn till sin bostad borde tillhöra. På grund

av sina lokalförhållanden måste de enskilda skolorna ofta arbeta med små

klasser och kräver därigenom mera lärarkraft än andra skolor. Frågan om

statsbidrag till privata skolor på den obligatoriska skolans åldersstadium kan

alltså huvudsakligen betraktas som en pedagogisk fråga.

Överstyrelsen tillstyrker i fråga om internatläroverken att hittillsvarande

statsbidragspraxis för dessa skolor fortfarande följes, vilket bl. a. innebär, att

bidrag också skall kunna utgå till årskurser, som motsvarar grundskolan och

därvid icke endast högstadiet utan även lägre årskurser. På grund av den roll

internatläroverken kommer att ha inom skolväsendet synes det överstyrelsen mest

ändamålsenligt, att dessa skolor relativt snart övergår till grundskolans läroplaner

som helhet. Överstyrelsen anser emellertid inte beredningens förslag om

internatskolor tillfyllest utan vidhåller sin tidigare, av beredningen berörda

hemställan om särskild utredning.

• ^m, *ntf™atläroverkens lämpliga omfattning är icke enbart en pedago
gisk

eller skolpolitisk fråga utan har i kanske än högre grad aspekter ur familjesocial

barna- och ungdomsvårds-, handelspolitisk och utlandshjälpssynpunkt.

speciellt vill skolöverstyrelsen betona den familjesociala aspekten, dvs. internatens

betydelse för barn från av olika omständigheter splittrade hem, och barnoch

ungdomsvardsaspekten, dvs. internatens betydelse för det miljöombyte, som

ofta kan vara önskvärt bl. a. för storstadsungdomar. Såsom framgick av nämnda

skrivelse, finner överstyrelsen uppgiften att utreda internatskolornas framtida

ställning och omfattning för stor och vittomfattande, för att överstyrelsen själv

skall kunna verkställa den. Överstyrelsen måste för den skull vidhålla sin hemställan,

^ att Kungl. Maj.t måtte uppdra åt en särskild utredning med sakkunniga

från samtliga ovannämnda områden att utreda intematskolefrågorna.

Även enligt skolöverstyrelsens mening bör statsbidrag kunna utgå till privata

skolor med undervisning i årskurser motsvarande det obligatoriska skolväsendet

också i andra fall än i fråga om internatskolor. Bland externatskolorna synes

överstyrelsen vilja närmare skilja ut olika fall, där statsbidrag skulle kunna

komma i fråga. Först nämner överstyrelsen sådana s. k. reformskolor (friskolor),

vilkas arbete ar av intresse för samhällets skolväsende som sådant även i de fall,

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5-1 är 1962

då det är fråga om en avancerad försöksverksamhet. Överstyrelsen anser liksom

beredningen, att man icke genom några formella krav på anpassning till grundskolan

skall begränsa möjligheten för dessa skolor att erhålla statsbidrag eller att

arbeta fritt efter sina idéer. Även om det måste anses vara en plikt för samhället

att så långt det låter sig göra bereda alla elever en för dem lämpad undervisning

och skolmiljö, fortsätter överstyrelsen, kan detta mål för närvarande

icke anses uppnått. Som en motsvarighet till internatskolorna kan det därför

vidare finnas ett behov särskilt i storstäderna av skolor, där särpräglade barn

och barn som har svårt att anpassa sig efter förhållandena i de stora skolenheter,

som där är regel, eller till förhållandena i en skola med samundervisning mellan

pojkar och flickor, kan finna sig tillrätta. Ofta är det här fråga om enskilda

skolor, som i enlighet med beredningens uttalande »vill bedriva en verksamhet

genom vilken man önskar förverkliga eller utpröva kursplanemässiga, metodiska

eller i övrigt pedagogiska idéer och tankar eller där man genom en speciell uppläggning

av skolans hela arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsbefrämjande

uppfostrings- och omvårdnadsidéer». Också dessa skolor bör kunna

få åtnjuta statsbidrag, givetvis efter prövning från fall till fall. Undantagsvis,

tillägger överstyrelsen, torde liksom för närvarande statsbidrag kunna komma

i fråga även i andra fall. I fråga om de existerande statsunderstödda externatskolorna

bör enligt överstyrelsens mening frågan om statsbidrag upptagas till

omprövning av statsmakterna i samband med införande av grundskolan inom

de olika kommunerna, varvid såsom beredningen påpekat varsamhet och hänsyn

bör iakttagas.

Skolöverstyrelsen avslutar sina uttalanden om statsbidrag till externatskolor

med att framhålla, att omfattningen av den skolverksamhet, som bedrives utanför

den obligatoriska skolans ram, emellertid icke bör — om icke den obligatoriska

skolans sociala målsättning skall äventyras — få för stor omfattning vare

sig inom riket i dess helhet eller inom en viss skolas elevområde. Frågan om

statsbidrag skall utgå till en privat skola bör därför liksom hittills från fall till fall

avgöras av riksdagen efter förslag av Kungl. Maj:t. Då anslag beviljas, bör dock

detta avpassas på sådant sätt, att den privata skolan verkligen kan bedrivas

på ett tillfredsställande sätt.

Att samarbete i enlighet med beredningens förslag upptas mellan internatskola

och kommunens obligatoriska skolor finner skolöverstyrelsen — i likhet med

länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län samt Enskilda läroverkens förbund

_ändamålsenligt. Skolöverstyrelsen uttalar här vidare att tidpunkten för internatskolornas

övergång till grundskola torde böra bestämmas från fall till fall,

varvid även frågor om kostnadsfördelning mellan internatskolan och kommunen

bör avgöras. Täby köping delar beredningens uppfattning att kommunala dagelever

inte bör inräknas i internatskolans statsbidragsgrundande elevstock.

Anvisningar måste dock i så fall ges om på vilket sätt dessa elever skall komma

att utgöra underlag för statsbidrag till det kommunala skolväsendet. Kommunen

bör självfallet inte åsamkas förlust av statsbidrag genom att viss del av det kom
12*

— Bihav g till riksdagens 1)701010011 19G2. 1 samt. Nr

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

munala skolväsendet förläggs till privatskola. Köpingen uttalar vidare, att en

förutsättning för att samverkan mellan privatskola och kommun skall vara möjlig

givetvis är att privatskolan erhåller gynnsammast möjliga statsbidrag, så att

förutsättningar för en fullgod undervisning skapas, utan att detta innebär en

betydande extra kostnad för den kommun där skolan är belägen. Förbättrat

statsbidrag till internatskola får emellertid inte innebära, att skolans pedagogiska

frihet allvarligt beskärs. Sigtuna stad anser, att en samverkan mellan värdkommuner

och privatskolor i vissa fall är organisatoriskt så invecklad, att frågan

behöver närmare övervägas, samt föreslår därför, att privatskolornas organisation

och samverkan med värdkommunernas grundskola snarast görs till föremål

för en snabbutredning, varvid internatskolornas ställning särskilt bör uppmärksammas.

Det av skolberedningen såsom en övergångsanordning föreslagna bidraget till

byggnadsarbeten och utrustning vid enskilda skolor tillstyrkes av skolöverstyrelsen

och Enskilda läroverkens förbund men avstyrkes däremot, såsom tidigare

framgått, av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund såvitt avser andra

skolor än internatskolor. Överstyrelsen tillägger, att här bör avses skolor som

övergår till grundskolans läroplan i dess helhet, inte endast tim- och kursplanen

för viss del av grundskolan. Vidare bör enligt överstyrelsens mening såsom villkor

för statsbidrag gälla att varaktigt behov av skolbyggnaden skall anses styrkt.

Det av beredningen skisserade förenklade systemet för beräkning

av statsbidrag till skolor av typ privatläroverk A vinner föga

stöd hos de remissinstanser, som berört frågan. Skolöverstyrelsen avstyrker förslaget

under motivering att de privata skolornas huvudmän inte äger den ekonomiska

bärkraft som beredningens förslag skulle innebära. Förhållandet är, framhåller

överstyrelsen, beträffande privatläroverken ett helt annat än i fråga om

det obligatoriska skolväsendet och de högre kommunala skolorna, där en kommun

är huvudman.

Statskontoret, som endast på denna punkt yttrat sig om beredningens förslag

beträffande enskilda skolor, erinrar om att de ekonomiska förutsättningar under

vilka de enskilda skolorna driver sin verksamhet är starkt varierande. Det förordade

enhetliga statsbidraget torde enligt ämbetsverkets mening för många av

skolorna komma att medföra en väsentlig inkomstminskning. I den mån kompensation

härför ej kan erhållas från vederbörande kommun eller andra intressenter

torde anspråk på tilläggsbidrag av statsmedel komma att resas. Statskontoret

framhåller slutligen, att vid ett accepterande av beredningens förslag

bör principen om enhetlig statsbidragsgivning strängt upprätthållas, då det nya

systemet i annat fall kan medföra en kostnadsökning för statsverket.

Enskilda läroverkens förbund säger sig med stor oro ha tagit del av detta skolberedningens

förslag i denna del och anför härom vidare.

Förslagets genomförande skulle få de allvarligaste konsekvenser för vissa skolor

och skulle icke förenkla administreringen av statsbidragen. Då organisationsplanen

kan skifta år från år genom inträdda förändringar och förmodligen, åtmin
-

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj:ts proposition nr öh år 1962

stone under 1960-talet, icke kan tänkas gälla för samma 6-årsperiod för samtliga

skolor, skulle beräkningen av »genomsnittslönen» bli en tidskrävande och årligen

återkommande arbetsuppgift för skolöverstyrelsen. Da man kan förutse,

att vissa skolor skulle kunna få statsbidrag för klasserna 1 9, andra för klasserna

4—9, ytterligare andra enbart för stadiet 7—9 (förutom de varianter, som internatskolorna

kunde erbjuda), skulle en genomsnittslön för samtliga aldersstadiei,

dvs. innefattande alla lärarkategorier från smaskollärare till adjunkter i 23.e lönegraden,

bli synnerligen ofördelaktig att ha till beräkningsgrund för de skolor, som

har enbart högstadiet med dess genom tillvalsgrupper och linjedelning så kostsamma

lärarbehov. Detta lärarbehov maste ju också skifta från ar till ar, beroende

på om tillvalsgrupper och linjer kunna upprättas eller ej. För högstadieskolor

torde det, i varje fall under de första åren efter övergång till en ny skolform, bil

omöjligt att fastställa organisationen för så långa perioder som 6 år i taget. Ännu

betänkligare är förslaget om att statsbidragsprocenten skulle vara 78 för samtliga

skolor i stället för som nu en differentierad procentsats från 60 till 89 % med ett

medeltal av 78 %. De allra flesta skolor, som skulle komma ifråga för statsbidrag

för undervisning på grundskolans åldersstadier, dvs. totalt cirka 15 skolor i hela

landet, skulle förena grundskolestadier med gymnasium och/eller fackskola, varför

man skulle komma i den situationen, att en bidragsprocent skulle tillämpas

för undervisning på grundskolans stadier och en annan för undervisning på högre

stadier, om vissa lärare skulle undervisa på flera stadier. Det skulle inte bli

någon förenkling att ha olika bidragsprocent för olika delar av samma lärares

lön. Enda lösningen vore då att på motsvarande sätt beräkna en genomsnittslön

för alla gymnasielärare inom privatläroverken och lägga den till grund för

beräkningen av varje enskild skolas statsbidrag. Den konsekvensen har skolberedningen

icke dragit, varför förbundet maste anse förslaget helt orealistiskt.

Till detta kommer, att en enhetlig bidragsprocent skulle ställa de skolor i ett

mycket svårt läge, som f. n. har en sadan ekonomisk ställning, att de nödgas begära

uppåt 90 % för att kunna klara sin ekonomi utan en avsevärd höjning av

terminsavgifterna. Skolberedningen har insett denna svårighet, men den har tyvärr

icke angett en väg ur den bekymmersamma situation, som dessa skolor

skulle hamna i, om beredningens förslag genomfördes. Samma ofördelaktiga inverkan

på de ekonomiskt mest betungade skolornas läge skulle t. ex. upphörandet

av Djursholms samskola som privatläroverk ha. Denna skola, som f. n. har 60 %

statsbidrag, bidrager genom sin storlek till att ett antal skolor kunna åtnjuta

en bidragsprocent över genomsnittet.

Förbundet avstyrker sålunda förslaget i den form det erhållit i betänkandet.

Däremot tillstyrker förbundet livligt alla åtgärder för förenklandet av det slutliga

bidraget, dvs. kontrollen av att de av varje skola utbetalade löne- och pensionsavgiftsbeloppen

är i överensstämmelse med avlöningsreglementen och stadgor.

Enligt nuvarande ordning sker en onödig dubbelkontroll. Djursholms stad

däremot, som tar fasta på att procenttalet enhetligt skulle bli 78, anser den föreslagna

förenklingen av statsbidragsgivningen för Djursholms samskolas del vara

synnerligen väl motiverad.

Ytterligare några specialfrågor tas upp av vissa remissinstanser. Skolöverstyrelsen

berör beredningens uttalande, att enskilda skolor med kommun

som huvudman inte vidare bör få upprättas. Överstyrelsen finner frågan inte

vara av den vikt att någon lagstiftning i ämnet är påkallad och anför härom

följande.

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Beredningen säger icke uttryckligen, om kommunen skall förbjudas att förvärva

eller stödja skolor, som vid tidpunkten för kommunens beslut redan existerar,

vilket hittills varit den vanligaste formen för kommunens engagemang i

privata skolor. I tva av de fall, då en kommun bibehållit formen privatläroverk

för en av kommunen helt ägd skola (Djursholms och Saltsjöbadens samskolor),

torde detta väsentligen bero på att statsbidraget därigenom blir större, än vad

det skulle blivit, om skolorna varit kommunala. I ett tredje fall (Hälsingborgs

högre flickskola) är skolans lokalfråga orsak härtill. I en del andra fall torde

kommuner ha föredragit att lämna bidrag framför att söka förvärva skolorna,

likaledes av ekonomiska skäl.

Om ett förbud för kommunerna att äga privata skolor icke skulle komma att

inkludera även ett förbud mot kommunala anslag, torde det vara meningslöst.

De av beredningen skisserade reglerna för intagning av elever vid privata skolor

berörs av skolöverstyrelsen, som tar avstånd från tanken på elevområden och

särskild intagningsnämnd för de statsunderstödda privatläroverken i Stockholm;

intagningen bör här kunna anförtros åt skolorna själva. Beredningens synpunkter

biträdes däremot av Göteborgs stad. Enskilda läroverkens förbund biträder

förslaget om en särskild intagningsnämnd för Stockholm, men har i övrigt i fråga

om ordningen för elevernas intagning i enskilda skolor förslag som avviker från

den av beredningen angivna vägen.

Enskilda läroverkens förbund har vidare intet att erinra mot de tidpunkter,

som beredningen angivit för tidigaste respektive senaste tid för påbörjande av

övergång till den nya skolformen. Härvid förutsattes, att nyintagning av elever

i lägsta kvarvarande klass av realskola respektive normalskollinje skall få ske

till och med det läsår, som föregår första intagningen i ny skolform.

Vidare framhåller förbundet, att det i fråga om de privata skolornas ställning

i det framtida skolsystemet finns så många otillräckligt behandlade problem, att

en särskild utredning av frågan synes inte bara önskvärd utan nödvändig.

Utredningen, för vilken förbundet räknar upp närmare ett tjugotal

arbetsuppgifter, föreslås bli tillsatt omedelbart efter riksdagsbeslutet om skolreformen.

Förslag om en särskild utredning framlägges också, såsom tidigare

nämnts, från Sigtuna stad samt vidare från Djursholms stad, Målsmännens riksförbund

och Folkpartiets ungdomsförbund. Även från Stockholms stads sida

(skoldirektionen) utmynnar uttalandena i privatskolefrågan i en hemställan om

tillsättande av en särskild utredning med uppgift att framlägga förslag om de

befintliga privata skolornas organisation och ekonomiska förhållanden. Skoldirektören,

som i sitt tjänsteutlatande redovisat olika problem i samband med

de privata skolorna i staden, framhåller att behovet av en utredning är brådskande.

Enskilda läroverkens förbund har konstaterat, att intresset för facksko1

a n är stort och tillstyrker att privatläroverk vid sidan av andra skolformer

skall få inrätta fackskollinjer och att statsbidrag i detta fall skall få utgå i enlighet

med de principer, som hittills tillämpats på gymnasiet och normalskolans

högstadium.

s. 365 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

365

Departementschefen

Direktiven för skolberedningens arbete berörde inte de privata skolorna, vare

sig de statsunderstödda eller övriga. Verksamheten vid dessa skolor blir emellertid

i hög grad beroende av de förändringar som en allmän övergång till obligatorisk

nioårig skola och samtidig avlösning av med densamma parallella skolformer

medför. Det är därför naturligt, att beredningen till granskning upptagit

även dessa spörsmål.

Privatskolornas elevantal uppgår för närvarande till drygt 1 % av totala

elevantalet i landets allmänbildande skolor. Privatskolefrågan är sålunda ett

kvantitativt begränsat problem. De därmed förbundna principiella spörsmålen

har dock ett allmännare intresse, vilket ytterligare understrykes av att dessa

skolor i stort sett finns samlade inom ett fåtal geografiskt begränsade områden,

där deras verksamhet blir mera märkbar.

I likhet med skolberedningen begränsar jag i huvudsak min behandling av

hithörande frågor till skolor för elever i skolpliktsåldern.

Den principiella delen av privatskolekomplexet kan, på det sätt som beredningen

gjort, uppdelas i fyra huvudfrågor, nämligen rätten att sända skolpliktiga

barn till annan undervisning än den av det allmänna tillhandahållna, rätten att

få starta respektive driva enskilda skolor samt frågan huruvida och i vilken omfattning

statsbidrag bör utgå till enskild undervisningsverksamhet. I förslag angående

skollag m. m., till vilket jag får hänvisa, avser jag att senare denna dag

till behandling uppta de tre förstnämnda av dessa frågor. Samtidigt kommer jag

där att behandla ett av skolberedningen framlagt förslag om införande av möjlighet

att ingripa mot uppenbart olämplig privat skola för icke skolpliktiga

elever under 21 års ålder. Innan jag i förevarande sammanhang övergår till att

behandla statsbidragsfrågor m. m. vill jag i all korthet och i anslutning till nyssnämnda

principfrågor anföra några allmänna synpunkter på enskild undervisningsverksamhet.

Vad beredningen anfört i fråga om rätten att utnyttja, starta och driva enskild

undervisning finner jag i allt väsentligt riktigt och väl ägnat som grund

för reglering i framtiden av hithörande spörsmål. Jag vill dock framhalla, att

en privat skola inte bör få drivas så, att den kommer i strid med eller motverkar

den målsättning som statsmakterna fastställer för den obligatoriska skolans

verksamhet och utveckling. Jag förordar vidare, att man av privat skola,

som mottar skolpliktiga elever, bör begära att den undervisning, som skolan

meddelar, till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar den

obligatoriska skolans samt att skolan förestås av person, som äger erforderlig

skicklighet för undervisning och är väl lämpad att förestå en skola. Det kan

därför enligt min mening inte komma i fråga att enskild undervisning för skolpliktiga

elever skulle framdeles, sedan grundskolan allmänt genomförts, få meddelas

efter normer och riktlinjer för skola, som statsmakterna nu menar bör

avlösas av grundskolan. I de svåra avvägnings- och prövningsproblem som här
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

vid emellanåt kan uppkomma bör man emellertid enligt min mening ändå alltid

förfara med aktsamhet och erforderlig hänsyn. De krav man ställer på arbetet i

en enskild skola får inte i författningarna ges en så statisk utformning eller tilllämpas

sa snävt att det i realiteten blir omöjligt att driva sådan verksamhet.

Jag vill här därjämte understryka skolberedningens uttalande, att det med hänsyn

till den pedagogiska utvecklingen är angeläget, att det allmänna visar förståelse

för och tillmötesgående mot dem som obundna av en konventionell pedagogisk

uppfattning vill leta sig fram på andra vägar för att nå det mål man

ställer för en god skola, oavsett om arbetet bedrivs inom eller utom det allmänna

skolväsendet.

Rätten att upprätta och driva respektive utnyttja en enskild skola konstituerar

enligt skolberedningens uppfattning inte utan vidare motsvarande rätt

till ekonomiskt stöd från det allmänna. I statsbidragsfrågan råder i viss mån delade

meningar bland dem som yttrat sig över denna del av beredningens förslag.

Enskilda läroverkens förbund uttrycker i stort sett belåtenhet med beredningens

positiva hållning till enskilda skolor och Målsmännens riksförbund m. fl. menar,

att skolor med ett eget pedagogiskt reformprogram bör få effektivt stöd av

statsmakterna, medan Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund tar avstånd

från tanken på statsbidrag åtminstone vad avser undervisning motsvarande

årskurserna 1—6.

För egen del förordar jag, att statsbidrag till internatskolor i princip skall

kunna även fortsättningsvis utgå under de förutsättningar och för tillgodoseende

av de behov som skolberedningen angivit. Frågan om statsbidrag till eventuellt

nytillkommande skolor samt spörsmål om eventuell ändring av utgående

statsbidrag torde liksom hittills i varje enskilt fall böra underställas riksdagen,

varvid även andra anordningar, jämförbara med internatskoleverksamheten

eller med samma syfte som denna, bör kunna övervägas. En viss omprövning

av organisationen vid befintliga internatskolor för anpassning till den nya skolsituationen

får givetvis förutsättas.

Statsbidrag till extematskolor kan inte behandlas lika entydigt som föregående

fråga. Enligt min mening bör för dylika skolor — jag avser här i första

hand sådana skolor, som kan komma att i framtiden bli aktuella, liksom i redan

befintliga statsunderstödda enskilda skolor sådana årskurser, som motsvarar

grundskolans lägre stadier och för vilka med några få speciella undantag statsbidrag

numera inte utgår — som allmän regel gälla, att statsbidrag inte bör

utgå annat än i de fall, då det finns en stark pedagogisk motivering eller andra

liknande särskilda skäl för ett bidrag. För främjande av den pedagogiska friheten

räknar jag med att sådana normer för statsbidrag skall kunna komma till

stånd att inte bokföringsmässiga och liknande skäl hindrar att statsbidrag till

enskild skola, av vilken endast viss del utgjort den formella beräkningsgrunden

för bidraget, av ledningen för skolan får fritt disponeras för hela dess verksamhet.

Statsbidrag bör sålunda kunna ifrågakomma efter prövning i varje enskilt

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

fall från riksdagens sida beträffande sådana skolor, vilka syftar till att förveikliga

eller utpröva mer omfattande eller genomgripande kursplanemässiga, metodiska

eller andra pedagogiska idéer och tankar eller där man genom en speciell

uppläggning av7 skolans hela arbete vill för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande

uppfostrings- eller omvårdnadsidéer. Dylika experimenteller

friskolor synes, inte minst med hänsyn till att de kan lämna stimulerande

bidrag till den allmänna pedagogiska utvecklingen, vara förtjänta av det allmännas

stöd. Även om vissa skäl motiverar att statsbidrag för sådan skola eller

del av skola inte bör övervägas, förrän den med någon tids verksamhet dokumenterat

den pedagogiska egenart m. m. som skulle tala för statsbidrag, vill

jag inte förorda att en sådan tidsregel uppställes som generell norm.

Bland andra särskilda skäl som kan tänkas motivera statsbidrag till privat

externatskola vill jag nämna det förhållandet, att skolan är avsedd för en minoritet,

exempelvis en s. k. nationalitetsskola. Även om dylika förhållanden knappast

kan tänkas ha samma tyngd som de nyssnämnda, torde dock statsbidrag

undantagsvis kunna ifrågakomma därest i det enskilda fallet skäl därtill skulle

befinnas föreligga.

Vad så gäller de befintliga privatskolorna utan internat, till vilka statsbidrag

för närvarande utgår, får det i överensstämmelse med den nyss redovisade principiella

synen på de enskilda skolornas verksamhet betraktas som ofrånkomligt,

att de måste ompröva sin uppbyggnad vid det allmänna skolväsendets övergång

till organisationen med grundskola och fackskolor. En sadan anpassning

till ändrade förutsättningar kommer för övrigt sannolikt att för berörda skolor

te sig både praktisk och förmånlig. Jag förordar i överensstämmelse med

skolberedningens rekommendation — att statsmakterna iakttar en viss varsamhet

och hänsyn, då man framdeles behandlar framställningar från dessa skolor

om organisatoriska förändringar föranledda av reformen i det allmänna skolväsendet,

och i samband därmed prövar fragan om fortsatt statsbidiag. Redan

utgående statsbidrag torde sålunda böra indragas endast om starka skäl därtill

föreligger.

Jag förordar vidare, att ett av beredningen föreslaget extra byggnads- och

utrustningsanslag om 200 000 kr. per år under budgetåren 1962/63—1967/68,

tillhopa alltså 1 200 000 kr. ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för bidrag till

enskilda skolor för sådana kostnader, som direkt föranleds av den nyss berörda,

nödtvungna omläggningen. Bidraget, vilket under en sexårspcriod torde böra

utgå ur anslaget Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet,

bör icke tas i anspråk för något slag av utvidgningar av verksamheten

utan förbehållas sådana byggnads- och omändringsarbeten, som är direkt

orsakade av organisationsförändring. Skulle önskemålen om bidrag, som här

avses, visa sig överskrida det förordade beloppet torde vid bidragsprövningen

internatskolor böra äga företräde.

Av skolberedningen föreslagen förenkling av det nuvarande, tämligen detaljerade

systemet för statsbidrag till privata skolor har vid remissbehandlingen,

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i de fall förslaget upptagits till behandling, utlöst invändningar och kritiska

kommentarer. Man synes i allmänhet mena, att en förenkling, gärna i form av

något slag av schablonisering, är önskvärd och kan genomföras, men att spännvidden

i fråga om statsbidragen m. m. måste bibehållas. Jag är därför inte beredd

att i oförändrat skick förorda skolberedningens förslag till förenkling av

förevarande statsbidragssystem. Det torde böra ankomma på skolöverstyrelsen

att efter erforderliga överväganden till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till

förenklat statsbidragssystem för enskilda skolor. Nu gällande statsbidragsbestämmelser

torde därför tills vidare böra bibehållas.

I detta sammanhang vill jag även beröra frågan om takten och sättet för de

privata statsunderstödda skolornas övergång till en ny skolordning. Den av mig

förutsatta organisationsförändringen av de enskilda statsunderstödda skolor,

som nu finns, bör lämpligen samordnas med grundskolans allmänna genomförande

men synes inte nödvändigtvis behöva i varje enskilt fall direkt sammankopplas

med omläggningen av den obligatoriska skolan i skolkommunen.

De privata skolornas förändring bör under övergångstiden vara överlämnad till

deras eget initiativ. Som enda regel bör gälla, att den förändrade organisationen

bör senast börja tillämpas från och med ingången av läsåret 1968/69. Detta

synes för övrigt böra avse även icke statsunderstödda privata skolor. Eftersom

varje organisationsförändring kan vara förenad med ekonomiska konsekvenser,

torde omläggningen vad beträffar de statsunderstödda skolorna i varje enskilt

fall — om fortsatt statsbidrag förutsättes — böra underställas Kungl. Maj:t.

För att man i olika instanser, åtminstone vad beträffar likartade skolor, skall

kunna tillämpa så långt möjligt gemensamma bedömningsgrunder bör framställningar

om organisationsförändringar i förening med fortsatta statsbidrag i

möjligaste mån samordnas genom skolöverstyrelsens försorg. I en stad som

Stockholm är det för övrigt inte uteslutet att de enskilda skolorna själva —

måhända i visst samarbete med den kommunala skolledningen — vill samordna

sina överväganden.

Viss tvekan har i remissvaren kommit till synes i fråga om de riktlinjer, efter

vilka de privata statsunderstödda skolornas verksamhet bör omprövas. De enskilda

läroverkens förbund framhåller, att det torde bli svårt att inom en enskild

skola på högstadiet upprätta grundskolans alla tillvalsgrupper och linjer.

Man ifrågasätter därför viss samverkan mellan flera skolor med utbyte av elever.

Mot denna tanke vänder sig skoldirektören i Stockholm, som menar att

varje skola bör arbeta som en enhet. Jag vill i dessa frågor framhålla följande.

Privatläroverkens speciella förhållanden — lärar- och lokaltillgångar, materielutrustning,

skolornas storlek och pedagogiska tradition m. m. — synes göra ett

fastlåsande av ett i förväg fixerat antal studievägar och linjer omöjligt. Jag vill

också erinra om att eleverna i enlighet med sin rätt att fritt välja studieväg,

kan komma att välja så ensidigt att endast ett fåtal av flera erbjudna tillvalsmöjligheter

utnyttjas. För min del är jag därför inte beredd att förorda andra

villkor för dessa skolors förändring än att deras organisation och arbete inte får

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 4 år 1962

läggas upp med ensidig inriktning mot någon viss bestämd grupp elever på

sådant sätt att i realiteten en urvalsskola av äldre karaktär bibehålies. Befinnes

viss samverkan mellan två eller flera skolor lämplig i fråga om enstaka

elever bör sådan kunna åstadkommas genom frivilliga överenskommelser.

Inom denna vida ram för den närmare prövningen av frågan bör man kunna

räkna med att de enskilda skolorna själva med smidigt utnyttjande av sina

resurser och traditioner i olika avseenden och med utvecklande av sin pedagogiska

egenart, utformar sådana högstadier med vissa variationsmöjligheter för

eleverna och goda inslag av estetisk och praktisk fostran m. m., som genom sitt

arbetssätt och sin allmänna anda syftar till att förverkliga mål motsvarande

dem som man velat ställa upp för den obligatoriska skolan.

Beredningen har framhållit det önskvärda i att viss samverkan åstadkommes

mellan internatskola och vederbörande kommuns eget skolväsen. De skäl med

vilka beredningen motiverar sin rekommendation är i och för sig beaktansvärda,

men jag vill å andra sidan peka på vissa principiella och praktiska svårigheter

för sådan samverkan, som framförts i några yttranden över beredningens

förslag. Jag förordar därför i denna fråga som allmän riktlinje, att den lokala

och regionala planeringen av det allmänna skolväsendet inom dessa områden

bedrives på vanligt sätt. Skälig hänsyn bör dock härvid kunna tas till önskvärdheten

av att internatskolan och det kommunala skolväsendet genom utbyte

i viss omfattning av elever och på annat sätt stöder varandra.

Som redovisats i det föregående har Enskilda läroverkens förbund liksom

Stockholms stad m. fl. hemställt om en särskild utredning rörande de befintliga

privata skolornas organisation och ekonomiska förhållanden in. m., medan skolöverstyrelsen

upprepat en tidigare hemställan om en särskild utredning av internatskolefrågoma.

De av mig nyss förordade allmänna riktlinjerna för upprättande och drivande

av privata externatskolor liksom de författningsbestämmelser, vilka jag föreslår

i annat sammanhang senare denna dag, bör enligt min mening kunna ge

skolornas huvudmän tillräckligt fasta utgångspunkter för egna initiativ och åtgärder

samt kommunala och statliga organ tillräcklig ledning för erforderliga

överväganden och beslut. Jag är därför inte beredd att föranstalta om någon

särskild utredning i dessa frågor.

Behovet av internatskoleplatser på grundskolans låg- och mellanstadienivå

är så vitt man nu kan överblicka inte särskilt påträngande. Vid bifall till förslag

i årets statsverksproposition, bilaga 10, ecklesiastikdepartementet (s. 218), om

upprättande av ett internatgymnasium vid Osby samskola kan förväntas en

förbättrad tillgång på internatplatser för gymnasieelever framför allt flickor,

vilka än så länge har mer begränsade möjligheter än pojkar till detta slag av

utbildning. I detta sammanhang vill jag också omnämna vissa inom Utrikesförvaltningens

tjänstemannaförening pågående överväganden, vilka synes böra

följas med uppmärksamhet och intresse. Tanken bakom dessa är, att man genom

upprättande av skolhushåll i förslagsvis vissa landsortsstäder med ett rikt schat
-

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

terat skolväsen skulle kunna genom lämpliga former för anknytning till ortens

skolor ge barnen större variations- och valmöjligheter i utbildningsavseende än

vad som kan erbjudas i internatskolor, samtidigt som barnen skulle få en intimare

och livligare kontakt än eljest med det svenska samhället av i dag. Vad

dessa överväganden kan komma att utmynna i, är det dock ännu för tidigt att

nu uttala sig om.

Vad beredningen föreslagit i fråga om intagning av elever, betygsättningsoch

meritvärderingsbestämmelser, rätt för enskilda skolor att utnyttja standardprov

och samverka i vissa avseenden med det allmänna skolväsendet m. m.

torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att, i den mån behov härav föreligger,

besluta om.

s. 371 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

371

IV. UTVECKLING AV SKOLANS ARBETE

Undervis ningshjälpmedel

(SB kapitel 14)

Skolberedningen

Skolberedningen har funnit frågan om hjälpmedlen i skolarbetet vara så väsentlig

för skolreformen, att den uppdragit åt två expertgrupper att utreda frågorna

om behovet av hjälpmedel för undervisningen och om urvalet och produktionen

av dessa; det sammanfattande resultatet av dessa båda utredningar redovisas i

betänkandet Hjälpmedel i skolarbetet (SOU 1961:17).

Den fylligare framställningen i hjälpmedelsbetänkandet har fått ligga till

grund för de överväganden och förslag som beredningen framför i sitt huvudbetänkande

(SB s. 230 ff. och 875 ff.) och vilka i korthet har följande innehåll.

Beredningen pekar på läroboken som ett viktigt hjälpmedel och en utveckling

av läroboksbeståndet måste nu vara en primär uppgift. Läroboken måste vidare

kompletteras med läseböcker och bredvidläsningslitteratur. Nuvarande brist på

lämpliga läroböcker m. m. i övnings- och yrkesämnen bör genom direkta statliga

initiativ avhjälpas. Av vikt är även studie- och arbetsuppgifter, diagnostiska och

andra prov i olika ämnen och på olika stadier samt svårighetsgraderade övningsuppgifter.

Brevskolemateriel bör komma till användning i viss omfattning också

i det reguljära skolarbetet, menar beredningen; även frågan om s. k. korrespondenshögstadier

beröres i hjälpmedelsbetänkandet. Särskilt intresse bör ägnas

den pedagogiska journalföringen för vilken läraren behöver utarbetat material.

Det ankommer i främsta rummet på skolöverstyrelsen, framhåller beredningen,

att främja önskvärd omläggning och utveckling av skolboks- och skolmaterielproduktionen.

Det är vidare nödvändigt, att lärarutbildningsanstalterna får möjlighet

att pröva och regelbundet använda ifrågavarande materiel i såväl den

teoretiska som den praktiska lärarutbildningen.

Ett välförsett skolbibliotek tillhör de nödvändiga förutsättningarna för arbetet,

understryker beredningen, som i överensstämmelse härmed föreslår (SB s. 697),

att kommunerna skall vara skyldiga svara för att skolorna får bibliotek. Denna

ändring får emellertid numera i realiteten anses vara blott formell och något

överförande på kommunerna av kostnader för nya ändamål innebär den knappast.

Frågan behandlas närmare i förslaget till skollag.

I anslutning till frågan om skolbiblioteken anför beredningen vissa synpunkter

på bibliotekens organisation — centralbibliotek för skolan, klassbibliotek, ämnesrumsbibliotek,

bokförråd — liksom på bokuppsättningen i dom och bibliotekens

utnyttjande (SB s. 232 f.).

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Skolberedningen konstaterar i anslutning till ovan antydda synpunkter, att

såväl lokalförhållandena för skolbiblioteken, sammansättningen och omfattningen

av bokbestånden, organisationen av boksamlingarna som bibliotekariernas

arbetsmöjligheter kräver betydande insatser inte minst av ekonomisk art, för

att skolbiblioteket skall kunna fylla sin centrala uppgift i varje skolas arbete.

Den förordade uppläggningen av skolbiblioteksverksamheten får givetvis genomföras

successivt under en uppbyggnadsperiod. Beträffande åtgärder som närmast

bör vidtas hänvisar beredningen till de förslag som framföres i betänkandet

Hjälpmedel i skolarbetet (s. 73—82).

Filmen, radion och televisionen har, säger beredningen, ett stort värde för att

levandegöra undervisningen och för att berika skollivet i övrigt. Det är därför

viktigt, att skolan får möjlighet att vänja eleverna vid ett aktivt seende och

lyssnande och att skolorna utrustas i överensstämmelse härmed. I detta sammanhang

fäster beredningen uppmärksamheten på dels behovet av en stark förbättring

och utveckling av de audivisuella hjälpmedlen, dels nödvändigheten av

att undervisningslokalerna planeras och utrustas så att de motsvarar den moderna

pedagogikens krav även i de avseenden som här behandlas. Den traditionella

utrustningen i klassrummet måste också ägnas uppmärksamhet. Här kan

även relativt enkla tillskott innebära väsentligt förbättrade möjligheter för ett

effektivt arbete.

Åtgärder bör också vidtagas för att särskilt främja undervisningen med AVhjälpmedel,

främst TV-undervisning, i glesbygder och i det syftet bör enligt beredningen

en särskild fond för ändamålet övervägas. I ett senare sammanhang

(SB s. 732) förutsätter beredningen — något som synes utgöra ett i första hand

förordat alternativ till förslaget om en särskild fond — för samma ändamål en

årlig medelsanvisning av en storleksordning motsvarande vad som nu utgår

under det s. k. gränsortsanslaget (240 000 kr.).

Det faller visserligen utanför dess uppdrag, framhåller beredningen, att ta upp

frågan om den nuvarande läroboksgranskningen, hur den bör ske och vilken

karaktär den skall ha, men den understryker dock att en hög standard på undervisningshjälpmedlen

förutsätter någon form av granskning. Beredningen föreslår

med utgångspunkt i nuläget, att den nuvarande granskningen genom statens

läroboksnämnd och de båda överstyrelserna på skolans område systematiseras

och förstärkes och att resultaten snabbt göres tillgängliga för lärarna (SB s. 234 f.).

Erforderliga åtgärder bör vidtagas utan dröjsmål och så att de kan träda i kraft

senast vid ingången av läsåret 1962/63. Skolberedningen förutsätter att de granskande

organen på hjälpmedelsområdet — statens läroboksnämnd och de båda

överstyrelserna — efter samråd i denna fråga tar upp preciserade äskanden i den

omfattning som erfordras för att en väsentlig förstärkning av verksamheten skall

kunna erhållas under de närmaste tre åren. Som riktlinje härför har beredningen

upptagit en kostnad av 250 000 kr.

Sammanfattningsvis finner skolberedningen sålunda, att följande åtgärder bör

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5J/. år 1962

vidtas för att realisera här i korthet nämnda och i betänkandet Hjälpmedel i

skolarbetet (SOU 1961:17) närmare preciserade förslag:

I. Åtgärder, huvudsakligen från skolöverstyrelsens och överstyrelsens för yrkesutbildning

sida, för att planera och stimulera produktionen av följande

hjälpmedel m. m.

1. Läroböcker och bredvidläsningslitteratur enligt den nya läroplanens syften.

2. Systematiskt utprövat läsmaterial för olika stadier.

3. Brevskolematerial, brevkurser som stöd- och överkurser, material för

korrespondensstudier, avsett för bruk i såväl ordinär undervisning som i

skolglesbygder.

4. Audivisuella hjälpmedel.

5. Periodiska sammanställningar för skolbruk av material ur dagspressen.

6. Med hänsyn till behovet av hjälpmedel av olika slag väl disponerade och

utrustade klassrum och facksalar (bör beaktas vid uppgörande av lokalprogram

för skolor, varvid även specialklassernas behov bör tillgodoses).

II. Åtgärder genom nu befintliga statliga organ för att producera eller anskaffa

följande hjälpmedel m. m.

1. Läroböcker m. m. för övnings- och yrkesämnen. Beredningen föreslår att

ett årligt anslag av 35 000 kr. under fem år, räknat från och med

1962/63, ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att främja produktionen

av ifrågavarande hjälpmedel.

2. Diagnostiska prov, standardprov och pedagogiska journaler, utprövade

och producerade i samverkan mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolorna.

3. Audivisuella hjälpmedel, producerade av skolöverstyrelsen inom ramen

för ett årligt anslag av cirka 325 000 kr. och inriktade på att hjälpa

lärarna med väsentliga moment i undervisningen.

4. Audivisuella hjälpmedel, tillkomna i samverkan mellan skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och privata producenter.

5. Elektrostencilapparater, anskaffade för lärarutbildningsanstalter, större

skolenheter etc.

III. Åtgärder som avser revision av gällande instruktioner och anslagshöjningar

för befintliga statliga organ, åstadkommande av nya organ etc.

1. En revision av instruktionen för statens läroboksnämnd. En utredning

angående granskningsinstitutionen inom samma nämnd bör samtidigt

företas. En höjning av anslaget för nämndens verksamhet erfordras speciellt

under den närmaste treårsperioden, räknat från den 1 juli 1962.

2. Den rådgivande granskningen av audivisuell undervisningsmateriel inom

skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning bör fortsättas och

bedrivas kontinuerligt samt med ökade ekonomiska och personella re
-

surser.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

3. Åtgärder för att främja undervisningen med audivisuella hjälpmedel i

skolglesbygder bör vidtagas; en statlig fond för ändamålet bör övervägas.

4. Rikscentraler och länscentraler för undervisningshjälpmedel bör upprättas,

eventuellt i nära anslutning till lämpliga lärarutbildningsanstalter.

5. Tillkomsten av lokala arkiv för audivisuella hjälpmedel förlagda till stora

skolenheter på centralorter och avsedda för större kommuner eller regioner

bör underlättas bl. a. genom åtgärder från riks- och länscentralernas

sida.

IV. Åtgärder som avser utbildning och fortbildning av lärare. Skolöverstyrelsen

bör erhålla i uppdrag att tillse att följande undervisningsmoment ägnas

ingående och kontinuerlig uppmärksamhet vid utbildning och fortbildning

av lärare: undervisningen i läs- och studieteknik, eleviakttagelser, elevbedömning

och pedagogisk journalföring, användningen av diagnostiska prov

och standardprov, skolbibliotekets användning i undervisningen, de audivisuella

hjälpmedlen och deras användning, specialklassernas undervisningsproblem.

V. Åtgärder som avser försöksverksamhet.

1. Vissa av de föreslagna åtgärderna under avdelningarna III och IV här

ovan synes böra påbörjas i relativt begränsad omfattning och försöksvis,

varefter verksamheten kan utökas efterhand som gynnsamma erfarenheter

vunnits.

2. För försöksundervisning i främmande språk under skolöverstyrelsens

ledning föreslås en särskild medelsanvisning.

I det s. k. hjälpmedelsbetänkandet utvecklas närmare det nyss nämnda förslaget

om hjälpmedelscentraler, dels två rikscentraler för pedagogiska

hjälpmedel, dels länscentraler i de städer där länsskolnämnderna är stationerade.

Rikscentralerna föreslås förlagda till Stockholm och Göteborg och det är önskvärt,

framhålles det i betänkandet, att statens psykologisk-pedagogiska bibliotek

och svenska skolmuseets moderna samling av undervisningsmateriel samordnas

med rikscentralerna. I fråga om centralernas uppgifter och organisation kan i

korthet följande framhållas ur hjälpmedelsbetänkandet (SOU 1961: 17 s. 125 ff.).

Till rikscentralerna synes lämpligt att förlägga visst arbete med kompletterande

utgivning av vissa förteckningar, boklistor etc. Här kan nämnas att speciellt

utarbetade litteratur- och arbetsmaterielförteckningar avsedda för varje

lektionsrum och lärare, avses komma till stånd liksom en allmän hjälpmedelsförteckning,

som skulle kunna ersätta de nu förekommande förlagskatalogerna,

den av läroboksnämnden utgivna förteckningen av godkända läroböcker samt

vissa av skolöverstyrelsen utgivna förteckningar och kataloger över undervisningsmateriel,

filmer och stillbildsserier.

Det förefaller också vara lämpligt att länscentralerna men även rikscentralerna

bl. a. svarar för information och demonstrationer av hjälpmedlen, t. ex. i samband

med utställningar. Samarbete med länsskolnämnder, skolornas rektorer, studierektorer

och materielförvaltare bör kunna ske i betydande utsträckning. Det

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

synes vidare vara en angelägen uppgift för dessa centraler att svara för viss

kursverksamhet vid lärarutbildningsanstalterna samt att till skolorna bidra med

diskussionspunkter och arbetsprogram kring hjälpmedlen under planeringsdagar

och pedagogdagar. För att effektivt samordna olika verksamhetsformer bör de

AV-assistenter, som nu finns i flertalet län, knytas till länscentralerna och under

benämningen materielassistenter biträda med kursverksamhet vid lärarutbildningsanstalterna.

Förutom nämnda uppgifter bör centralerna i övrigt vara de institutioner till

vilka lärarna kan framställa önskemål om nya hjälpmedel, som de anser kan

underlätta undervisningen, och till vilka de kan vidarebefordra egna förslag och

idéer för att få dem bedömda. Centralerna bör också själva komma med idéer

och förslag och verksamt arbeta för att lämpliga hjälpmedel framställs. Vidare

bör skolöverstyrelsen genom centralerna kunna förmedla idéer och uppslag,

bidra med information och hjälpmedel beträffande särskolor, abnormskolor,

specialklasser m. m.

Även i fråga om vissa typer av metodiska anvisningar, t. ex., om hjälpmedlens

utnyttjande i skolarbetet, om inomklassdifferentiering på olika stadier m. m.

skulle hjälpmedelscentralerna eventuellt kunna medverka.

Beträffande organisationen av de två rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel

föreslås att de anordnas som sektioner under lämplig rotel inom skolöverstyrelsens

undervisningsavdelning. Sektionen förutsättes sta under ledning av en

för varje central verkställande tjänsteman, direkt ansvarig inför rotelchefen. Med

hänsyn främst till angelägenheten av att kunna knyta erfarna och lämpliga

skolmän till uppdraget föreslås, att tjänstemännen förordnas som konsulenter

inom överstyrelsen. Rikscentralen i Stockholm bör förläggas till skolöverstyrelsen,

medan den i Göteborg bör förläggas till pedagogiska institutionen vid universitetet

i Göteborg. Såsom förut framgått anses även anknytning till lärarutbildningsanstalter

böra övervägas i fråga om hjälpmedelscentralerna.

Det är önskvärt, att rikscentralerna dels kontinuerligt tillförs erfarenhet från

det dagliga skolarbetet, dels så långt det är möjligt omfattas av lärarna med

intresse och förtroende. Skolberedningen föreslår därför att den rotel, som inom

skolöverstyrelsen kan komma i fråga för arbetsuppgiften, för ändamalet byggs

ut med en rådgivande styrelse för centralerna.

Den för de båda centralerna gemensamma styrelsen bör bestå av, förutom

chefen för den rotel inom skolöverstyrelsen till vilken centralerna hör samt de

två föreståndarna, en representant för överstyrelsen för yrkesutbildning, en för

vart och ett av Läroverkslärarnas riksförbund, Sveriges folkskollärarförbund,

Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges småskollärarförbund samt två

representanter för Svenska facklärarförbundet. För var och en av de förbundsutsedda

medlemmarna av styrelsen bör utses en personlig suppleant.

De regionala hjälpmedelscentralerna — länscentralerna — förutsättes visserligen

organisatoriskt och anslagsmässigt sortera under samma rotel inom skolöverstyrelsen

som rikscentralerna men bör vad det dagliga arbetet beträffar vara

anknutna till länsskolnämnden och i övrigt få en jämförelsevis fri ställning. För

var och en av länscentralerna bör utses en regional styrelse. Denna föreslås

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

bestå av en representant för länsskolnämnden, den verkställande tjänstemannen

i hjälpmedelsstationen samt en regionalt utsedd representant för vart och ett av

de fem lärarförbunden.

Som verkställande tjänsteman i länscentralerna, vilken förutsättes bedriva

sin verksamhet som deltidsarbete, bör skolöverstyrelsen på förslag av länsskolnämnden

mot arvode förordna en intresserad lärare. Till rikscentralen i Stockholm

bör knytas skolöverstyrelsens filmkonsulent.

Såväl styrelsen för rikscentralerna som styrelserna för länscentralerna förutsättes

bestå av aktiva, i tjänst varande lärare med påfallande intresse för och

erfarenhet av de frågor som centralerna har att handlägga. Styrelserna bör

kontinuerligt förnyas, förslagsvis så att varje ledamot väljs för en tid av tre år

och att omval må förekomma högst två gånger

Den beräkning av särskilda statliga kostnader för undervisningshjälpmedel

som beredningen företagit, med undantag för de redan redovisade

kostnaderna för granskningsåtgärder och vissa anordningar för AV-hjälpmedel i

glesbygder, visar i korthet följande.

1. Läroböcker i övnings- och yrkesämnen. För produktion av sådana föreslås

35 000 kr. per år under fem år, avsedda att disponeras för att bl. a. vid behov

kunna bereda tjänstledighet åt författare. Kostnadsökning för 1962/63

35 000 kr.

2. Studie- och arbetsuppgifter. Nu utgående anslag av 25 000 kr. bör för angivet

ändamål fördubblas och ställas till hjälpmedelscentralernas förfogande. Kostnadsökning

per år jämfört med budgetåret 1961/62 25 000 kr.

3. Utarbetande av instruktionskort, studieplaner för cirkelarbete, hjälpmedel

för vissa skolformer m. m. beräknas av beredningen kosta 30 000 kr. per år

under tre år. För försök med apparatur för språkundervisning och maskinell

utrustning för undervisning och inlärning föreslås ett engångsanslag av 35 000

kr. respektive 10 000 kr. och för utarbetande av studieplaner i praktiska

ämnen ett engångsanslag av 40 000 kr., medan utarbetande av en för undervisningen

i främst praktiska ämnen enhetlig terminologi beräknas kosta

8 000 kr. Total kostnadsökning för 1962/63 123 000 kr.

4. Rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel beräknas för budgetåret 1962/63

kosta 261 000 kr. vartill kommer ett engångsanslag för utrustning av 30 000

kr. Fullt utbyggda beräknas centralerna budgetåret 1972/73 kosta 315 000 kr.

I beloppet ingår kostnader för två föreståndare, två amanuenser eller assistenter,

två kontorsbiträden, vissa expenser, dagarvoden och resekostnader i samband

med sammanträden, lokalkostnader samt kostnader för experter, tryckning,

granskningsarbete vid utarbetande av olika slag av förteckningar, anvisningar

och arbetsprogram (Hjälpmedel i skolarbetet, SOU 1961:17 s. 189).

5. Länscentralerna för pedagogiska hjälpmedel. Föreslås utbyggda under en

treårsperiod med en kostnad 1962/63 av 130 000 kr. och 1972/73 av

398 000 kr.

I kostnaden ingår deltidsarvoden för 25 föreståndare (varav en för Stockholms

stad), skrivhjälp, dagarvoden och resekostnader i samband med sammanträden,

vissa expenser samt för utställningar m. m. och för lokaler m. m.

En engångskostnad för utrustning har beräknats till 50 000 kr.

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj:ts proposition nr 51y år 1962

6. Filmproduktion m. m. Skolöverstyrelsens nuvarande anslag för ändamålet på

100 000 kr. föreslås höjt med 225 000 kr. per år, vilket sålunda också ger den

årliga kostnadsökningen jämfört med innevarande budgetår.

7. Skolorna föreslås bli befriade från den skatt som för närvarande utgår på

grammofoner och grammofonskivor. Inkomstbortfallet torde bli ringa.

Enligt den nyss gjcrda specificeringen uppgår sålunda de statliga kostnaderna

till 829 000 kr. för budgetåret 1962/63 och till 963 000 kr. för 1972/73. Härtill

kommer de förut nämnda kostnaderna för vissa granskningsåtgärder och för

särskilda anordningar för AV-hjälpmedel i glesbygder. Vidare bör här anmärkas

att kostnadsberäkningar ej utförts beträffande huvudsakligen den förordade

intensifierade användningen av standardprov och diagnostiska prov m. m. Till

de statliga kostnaderna hör också de i det följande berörda statsbidragen för att

stimulera användningen av pedagogiska hjälpmedel.

För att täcka de kommunala kostnader som erfordras för den föreslagna

upprustningen och utrustningen av skolorna med pedagogiska hjälpmedel

föreslår beredningen i samband med behandlingen av statsbidragsfrågorna (SB s.

699 ff.) att särskilda statsbidrag — pedagogiska stimulansbidrag — skall utgå.

En fullständigare redogörelse för dessa statsbidrag lämnas i samband med redogörelsen

för övriga statsbidragsfrågor, varför framställningen här begränsas

till följande upplysningar om beredningens förslag. Det hittillsvarande s. k.

försökskostnadsbidraget föreslås bli omändrat bl. a. till ett pedagogiskt stimulansbidrag.

För täckande av de kostnader som förorsakas av klassrummens förseende

med fast utrustning för audivisuell undervisningsmateriel m. m. föreslår

beredningen att byggnadsbidraget till skolbyggnader för här avsett ändamål

uppräknas med en procentenhet.

De kommunala kostnader som avses bli täckta av pedagogiskt stimulansbidrag

respektive höjning av byggnadsbidraget anges av beredningen vara följande.

1. Läroböcker i läroämnen. Ökad tillgång på dessa böcker i grundskolan har av

beredningen uppskattats till 4 kr. per elev och år (i ökning), vilket för budgetåret

1962/63 ger en kostnadsökning på 2 050 000 kr. och vid fullt utbyggd

grundskola 3 737 000 kr.

2. Läroböcker i övnings- och yrkesämnen. Ökad tillgång på dessa har uppskattats

till 2 kr. per elev och år (i ökning) eller för budgetåret 1962/63 totalt

256 000 kr. och 1972/73 totalt 655 000 kr

3. Korrespondenskurser som hjälpmedel i det reguljära skolarbetet. Beräknad

kostnad 260 000 kr. budgetåret 1962/63 och 493 000 kr. 1972/73.

4. Bredvidläsningslitteratur. Förnyelse och utökning av denna beräknas till en

krona per elev och år eller budgetåret 1962/63 totalt 512 000 kr. och 1972/73

934 000 kr.

5. Studie- och arbetsuppgifter. För inköp av duplikatorer, skrivmaskiner och

annan liknande utrustning för att underlätta lärarnas utarbetande av sådana

uppgifter har beräknats 150 000 kr. per år under fem år. För ökad tillgång

på studie- och arbetsuppgifter har beräknats 3 kr. per elev och år eller totalt

för 1962/63 1 537 000 kr. och för 1972/73 2 804 000 kr.

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

6. Skolbibliotek. Ett ökat pedagogiskt utnyttjande av skolbiblioteket genom

bl. a. att biblioteket hålles tillgängligt större delen av skoldagen beräknas

kosta 1 700 000 kr. budgetåret 1962/63 och 2 200 000 kr. vid fullt utbyggd

grundskola.

7. AV-utrustning i nya skollokaler. Denna utgift, vilken avses bli täckt av det

föreslagna extra byggnadsbidraget, har beräknats till 2 000 000 ler. budgetåret

1962/63 och 2 500 000 kr. 1972/73.

8. AV-upprustning av äldre skollokaler. I fråga om dessa måste en motsvarande

upprustning ske för vilken de kommunala kostnaderna schematiskt uppskattas

till 2 500 000 kr. per år under en femårsperiod.

Beredningen säger avslutningsvis i kapitlet om undervisningshjälpmedel, att

den velat ge ett samlat uttryck för och kraftigt understryka, att en reform av

skolans inre arbete, föranlett av ökade krav från samhällets sida också kräver

betydande förbättringar för lärarna i fråga om tillgången på hjälpmedel i undervisningen.

Skoiberedningen är visserligen medveten om att de föreslagna åtgärderna

tillsammans utgör ett program, som inte kan omgående genomföras.

Enligt beredningens uppfattning bör det dock kunna vara förverkligat i god tid

före det fullständiga genomförandet av grundskolan.

Yttranden

Beredningens förslag om upprustning i fråga om undervisningshjälpmedlen

har genomgående mottagits markerat positivt i yttrandena.

Hjälpmedlens roll för förverkligandet av skolreformens inre-pedagogiska

program har allmänt understrukits. Många har med skärpa framhållit, att en

genomgripande nydaning och kraftfulla insatser från det allmännas sida på detta

område är en oundgänglig förutsättning för skolreformens genomförande. Detta

tar sig ibland, inte minst i yttranden från organisationer som företräder lärarna,

uttryck i uttalanden om att programmet bör genomföras »utan dröjsmål»,

»snarast» eller »omedelbart». Särskilt uttrycksfullt framhålles betydelsen av att

resurser sätts in i yttrandet från Historieläramas förening: »Kommer inte myndigheterna

att släppa till de pengar som behövs för att åstadkomma denna

upprustning, blir reformen förfelad. Det blir bara klassundervisning under större

svårigheter än förr, på en lägre nivå och med sämre resultat.» Tidsfaktorn betonas

i detta sammanhang allra starkast av Läroverksläramas riksförbund, som

dessutom i hjälpmedelsupprustningen ser en ökning i lärarens totala arbetsvolym.

Förbundet, som ansluter sig till de framförda förslagen om undervisningshjälpmedel,

framhåller sålunda att det emellertid kommer att dröja mycket

länge, innan de grundskolor, som startar 1962 och närmast följande år, kommer

att förfoga över en lärarkår, en sådan undervisningstradition och en sådan

pedagogisk utrustning, som gör det möjligt för dem att förverkliga skolreformens

intentioner. Det är nödvändigt att dessa förutsättningar för en reform av skolans

inre arbete föreligger ute i kommunerna, i den takt den nya grundskolan skall

genomföras där.

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

Läroverkslärarnas riksförbund betonar också, liksom flera andra instanser, det

nära sambandet mellan hjälpmedelsfragorna samt lärarutbildning och lärarfortbildning.

Att lärarutbildningsanstalternas utrustning med materiel och hjälpmedel

av olika slag måste väsentligt förstärkas framhålles av bl. a. skolöverstyrelsen

och Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund. Inte bara det

tekniska handhavandet av viss apparatur behöver inläras; betydelsen av utbildning

om olika hjälpmedels metodiska utnyttjande i undervisningen understrykes

från flera håll. Från kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping uttalas i detta

sammanhang vissa farhågor för att den egentliga ämnesmetodiken kan bli tillbakasatt.

iVIan får av de gångna årens utveckling liksom av skolberedningens betänkande

ett intryck av att själva arbetsformerna, de yttre arrangemangen för arbetets

bedrivande, blivit föremål för mer intresse än den egentliga ämnesmetodiken.

Kollegiet anser det därför angeläget, att ämnesmetodiken ägnas större uppmärksamhet.

I detta sammanhang vill kollegiet också uttrycka den uppfattningen, att

man inte bör överskatta de tekniska hjälpmedlens betydelse för en resultatrik

undervisning. Det är väsentligt, att de tekniska hjälpmedlen används på ett

pedagogiskt riktigt sätt.

En varning för övertro på speciellt tekniska eller audivisuella hjälpmedel uttalas

också från kollegiet vid folkskoleseminariet i Landskrona, som därvid särskilt

nämner de yngre lärarna, och från länsskolnämnden i Värmlands län, som

ifrågasätter om inte lika gott resultat skulle kunna uppnås med en mindre insats

på detta område. De audivisuella hjälpmedlen synes för närvarande tilldraga sig

mycket stor uppmärksamhet från allmänhetens sida, menar länsskolnämnden,

och risk föreligger därför för att en snedvridning vid materielanskaffningen äger

rum, vilket kan få till följd att de övriga hjälpmedlen, som är av största vikt för

undervisningens individualisering kommer i skymundan. Skolöverstyrelsen säger

sig i allt väsentligt kunna ansluta sig till beredningens förslag i fråga om de

audivisuella hjälpmedlen och understryker kraftigt vikten av att de föreslagna

åtgärderna genomföres.

Att äldre skolor i utrustningshänseende bringas i paritet med nyare skolanläggningar

framhålles vidare av överstyrelsen, liksom i ytterligare ett par yttranden,

som angeläget. Glesbygdernas behov av hjälpmedelsupprustning betonas

av Svenska lantbruks förbundet och av länsskolnämnderna i Norrbottens län och

Kopparbergs län. Sistnämnda länsskolnämnd pekar därvid särskilt på det av

beredningen framlagda förslaget att en särskild fond bör övervägas för att

främja AV-undervisningen i glesbygder. Statskontoret ställer sig emellertid negativt

till tanken på en sådan fond liksom till alternativet med en särskild medelsanvisning

över den årliga budgeten.

Tillskapandet av eu ny bidragsform rimmar icke väl med strävandena att

begränsa antalet specialregler för statsbidragsgivningen. Att för ändamålet avsätta

en diversemedelsfond innebär bl. a. att de faktiska över fonden redovisade

utgifterna icke kommer att framgå av budgetredovisningen. Enligt statskontorets

mening bör en utgiftsreglering över cn dylik fond ej ifrågakomma. För ändamålet

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

bör i stället kunna anlitas de särskilda medel av stimulansbidraget, som enligt

beredningens förslag skall stå till Kungl. Maj:ts förfogande för extra bidragsgivning

åt mindre bärkraftiga kommuner.

Såsom beredningen föreslagit bör det särskilda stimulansbidraget lämpligen

sammanföras med det nuvarande anslaget till folkundervisningens främjande i

rikets nordligaste gränsorter. Med hänsyn till den schablonmässiga avvägningen

av stimulansbidraget synes skäl ej föreligga att som beredningen förordat vid

sammanslagningen räkna med dubbla summan av nyssnämnda anslag.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarjörening förutsätter att det föreslagna

pedagogiska stimulansbidraget helt används för hjälpmedelsupprustning.

Federationen finner, liksom TCO, det angeläget att utnyttjandet av bidraget

regleras genom normerande föreskrifter om en godtagbar hjälpmedelsstandard.

Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser, att minimikrav för utrustning av skolor

av olika storlek borde uppställas som villkor för statsbidrag. Även länsskolnämnden

i Hallands län förordar villkorsbestämmelser. Såsom närmare redovisas

i anslutning till statsbidragsfrågorna ställer sig skolöverstyrelsen däremot avvisande

till tanken på att uppställa preciserade statsbidragsvillkor.

Saväl skolöverstyrelsen som överstyrelsen för yrkesutbildning synes beredda

att påtaga sig de ökade uppgifter på hjälpmedelsområdet, som beredningens

förslag innebär. Sistnämnda överstyrelse framhåller att samarbete med industrin

och med den pedagogiska vetenskapen är nödvändig på detta område.

Vissa förslag av anslagskaraktär från skolöverstyrelsens sida i anslutning till

hjälpmedelsfrågorna beröres längre fram i detta avsnitt.

Åtskilliga delfrågor inom hjälpmedelsområdet berörs i yttrandena. Synpunkter

och förslag i fråga om olika skollokalers utformning och utrustning, studiemateriel

av olika slag och för olika ämnen m. m. framföres sålunda av lärarsammanslutningar,

studieförbund, korrespondensinstitut m. fl. Det skulle föra för långt

att här närmare redovisa vad som därom anföres. I sammanhanget kan dock

nämnas, att Hermods korrespondensinstitut ifrågasätter om inte den av skolberedningen

för ökad användning av korrespondensundervisning som individualiserande

hjälpmedel beräknade kostnaden är för låg, eftersom den angivna kostnaden

inte torde kunna täcka avgiften för mer än ca tre undervisningsbrev per

korrespondensstuderande elev och år i grundskolan.

Frågan om materiel vården omfattas med intresse från flera håll. Det

framhålles att den ökade tillgången på materiel av olika slag, i vissa fall dyrbar

och komplicerad apparatur, skärper kraven på materielvårdande insatser. Skolöverstyrelsen

understryker vikten av att särskilda befattningshavare får ansvaret

för materiel vården. Det vore felaktigt, anser överstyrelsen, och stridande mot

vad som inom andra områden iakttages, om denna viktiga samt ekonomiskt och

pedagogiskt betydelsefulla materielvård försummades. På överstyrelsens initiativ

pågår utredning om vilka hjälpkrafter, som — därest medel ställdes till förfogande

— skulle kunna tjänstgöra såsom ett slags assistenter, så att lärarna kunde befrias

från vissa sysslor (på institutioner, vid framställning av arbetsmateriel m.m.,

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

vid materielinventering osv.), vilka icke fordrar den kompetens läraren besitter.

Överstyrelsen ämnar senare återkomma med eventuellt förslag och äskande med

anledning av denna utredning.

TCO och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening finner det med

hänsyn till materielförvaltarens viktiga funktion angeläget, att bestämmelser

om befattningar för dylik förvaltare införes i skolstadgan. Federationen anser att

i samband härmed även bestämmelserna om institutionsföreståndarnas tjänstgöring

bör omprövas. Statstjänstemannens riksförbund föreslår, att särskilda

tekniker med uppgift att instruera rörande materielens användning och vård bör

anställas i större utsträckning än som för närvarande är fallet. Landskommunernas

förbund och Stadsförbundet påyrkar däremot, att 215 § i beredningens förslag

till skolstadga omformuleras så, att det klart framgår att tillsynsläraren

normalt skall vara skolans materielvårdare. Genom en ändring av gällande bestämmelser

bör klargöras att stadgan ej — såsom nu ibland hävdas — mer eller

mindre förutsätter att materielvården skall avlyftas från tillsynsläraren för att

överföras på någon ny för uppgiften speciellt inrättad befattningshavarkategori.

I samband med frågan om materielvård skisserar länsskolnämnden i Skaraborgs

lön följande riktlinjer: Stora och väl inredda materielrum; huvudlärare som

ansvarar för materielens vård och förvaring; ändamålsenliga, gärna centralt

utarbetade katalogiseringsmetoder; ökad själv verksamhet från elevernas sida.

En organisation av antytt slag skulle enligt nämndens mening ge läraren möjlighet

till avkoppling under rasten och denne skulle ändå finna erforderlig materiel

framtagen vid lektionens början.

Frågan om skolbibliotek och vad därmed sammanhänger har rönt ett

livligt och positivt intresse. Skolöverstyrelsen ansluter sig helt till beredningens

förslag, att kommunen skall åläggas att svara för att skolan får bibliotek och

bestrida de kostnader, som icke täckas av andra medel. Överstyrelsen framhåller,

att kommunernas skyldigheter på detta område bör regleras genom särskilda

föreskrifter i syfte att tillförsäkra skolorna bibliotek av den omfattning och

karaktär, som en tidsenlig undervisning kräver. Frågan om förhållandet mellan

bokförråd och gemensamt bibliotek bör emellertid enligt överstyrelsen ytterligare

utredas. Då det inte kan anses vara tillfredsställande med den kluvna

situationen i en skolas centrala bokförsörjning, bör möjligheterna undersökas att

med utgångspunkt i skolans ämnen, kursplaner och undervisningsmetoder skapa

ett"mera effektivt, centralt »bokhjälpmedel».

Förslaget att kommunerna skall vara skyldiga svara för att skolorna under

skolstyrelsens förvaltning får bibliotek hälsas med tillfredsställelse av överstyrelsen

för yrkesutbildning, som framhåller att i detta avseende för närvarande föreligger

avsevärda brister vid yrkesskolorna. Svenska landskommunernas förbund

och Svenska stadsförbundet biträder beredningens förslag om denna skyldighet

under uttryckligt betonande av att samordning mellan folkbibliotek och skolbibliotek

skall kunna ske, där så är lämpligt. Enligt SACO.s uppfattning bör biblio
-

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tekets huvudman ges tillfälle att organisera skolbiblioteket på det sätt som ter

sig försvarligt ur rationella synpunkter. Sålunda bör statsbidrags- och andra

bestämmelser utformas så att de icke lägger hinder i vägen för olika organisationsformer

från t. ex. ett självständigt skolbibliotek till en långt driven integrering

av skolbiblioteket i kommunens folkbibliotek. Svenska folkbibliotekarieföreningen

understryker starkt, att alla möjligheter till samverkan med folkbibliotek

bör tas till vara. Det samarbete som på olika håll förekommer finns

det all anledning att studera; särskilt nämner föreningen ett avtal om samverkan

som slutits mellan skolstyrelsen och stadsbiblioteket i Örebro.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening finner att skolberedningen,

trots att beredningen principiellt har understrukit skolbibliotekets särart

och självständighet i förhållande till andra bibliotek, ej fullföljt intentionerna

och föreslagit de insatser som ansetts vara behövliga. Beredningens förslag till

skollag har fått en utformning som enligt federationens mening inte är entydig i

dessa delar. Av skollagen bör sålunda klart framgå att s/eofbibliotek avses. Skolans

myndigheter, centralt och lokalt, bör enligt federationen självfallet åta sig

ansvaret för verksamheten och leda denna. Ett genomförande av beredningens

intentioner, fortsätter federationen, bör vidare medföra att normerande föreskrifter

angående skolbibliotekens innehåll och utformning utarbetas. Vad federationen

föreslagit angående normerande föreskrifter biträdes av TCO.

Enligt federationen blir vidare skolbibliotekarien med skolberedningens målsättning

för skolarbetet och skolbiblioteksverksamheten till sin funktion en studieteknisk

rådgivare (bibliotekslärare), vars uppgift i större skolor bör delas upp

på flera lärare, verksamma inom olika stadier i skolan. I skolstadgan (241 och

262 §§ förslaget) bör intas föreskrifter, som gör att pedagogiskt biblioteksarbete

kan jämställas med undervisning i skolans ämnen; lärares tjänstgöring som skolbibliotekarie

bör få inräknas i tjänstgöringsskyldigheten. Läroverksläramas riksförbund

anser att som skolbibliotekarie bör anlitas lärare, för vilka denna tjänstgöring

ingår i tjänsten med visst antal veckotimmar. Sveriges skoldirektörers

förening förordar att denna tjänstgöring bör få inräknas i lärarens undervisningsskyldighet.

Samma sak föreslås från Stockholms stads sida (skoldirektören).

Frågan om inrättandet av en särskild skolbibliotekarietjänst eller en anordning

som går ut på vidgat inräknande av skolbibliotekarietjänstgöringen i lärartjänstgöringen

tas upp av statskontoret, som finner att beredningen ej tagit ställning

till detta organisatoriska problem. Statskontoret anför följande.

Statskontoret finner det nödvändigt, att de organisatoriska förhållandena klargöres.

Det är måhända rimligt med heltidsanställda bibliotekarier vid större

skolenheter och det blir då fråga om införandet av ett nytt slag av tjänster vid

skolorna. Vid mindre skolor torde detta dock knappast vara tänkbart. Här blir

man tvungen att använda det andra sättet med inräkning av bibliotekstjänstgöringen

i lärartjänstgöringen, varvid riktlinjer behövs för avvägningen av de

olika slagen av tjänstgöring mot varandra.

Då lösningen av bibliotekariefrågan är av stor vikt för att upprustningen av

biblioteken skall ge det önskade resultatet — vilket är en förutsättning för den

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

pedagogiska reformen — vill statskontoret framhalla nödvändigheten av att

beredningens förslag kompletteras med en utredning om bibliotekariernas anställningsförhållanden

och en beräkning av vad detta skulle kosta stat och kommun.

Även skolöverstyrelsen finner, att skolbibliotekariens tjänstgöringsförhållanden

måste ändras för att man skall nå ett förverkligande av skolberedningens intentioner

om bibliotekets pedagogiska utnyttjande. Överstyrelsen berör i detta sammanhang

också beredningens kostnadsberäkning för detta ändamål samt fragan

om skolbibliotekariernas utbildning.

Det pedagogiska arbete, bl. a. i form av rådgivning och handledning, som skolbibliotekarien

i sin kontakt med såväl elever som lärare bör få ägna sig åt, är av

väsentlig betydelse, då det gäller att ge eleverna en riktig studieteknik. Skolberedningen

fastslår i Läroplaner för grundskola och fackskolor (s. 30): »Undervisningen

i studieteknik skall också ge kunskaper om boken och dess användning,

om bild och bildstudium, om bibliotekets utnyttjande samt förmåga att arbeta

effektivt och rationellt med hemuppgifter och andra självständiga studier.»

Ett efter vissa grunder bestämt antal rådgivningstimmar borde därför få

inräknas i skolbibliotekariernas tjänstgöring. Det bör tilläggas, att den föreslagna

rådgivningen kommer att gälla studier i skolans böcker över huvud taget

—i bokförråd, klassrum, facksalar och gemensamt bibliotek. Den kostnadsökning

på 1 700 000—2 200 000 kr., som huvudbetänkandet räknar med för denna

»skolbibliotekets pedagogiska funktion» (s. 876 f.), synes låg, om det uppställda

målet skall nås: ett skolbibliotek, som är disponibelt under större delen av skoldagen

med en bibliotekarie tillgänglig som handledare för de enskilda elever, som

under viss lektion får sitt arbete förlagt dit. Även annan undervisning i studieteknik

bör få inräknas i lärartjänstgöring. I stället för individuella beslut enligt

nu gällande bestämmelser för nedsättning i undervisningsskyldigheten för pedagogiska

biblioteksgöromål bör utfärdas generella bestämmelser för den ekvivalenttjänstgöring,

som den ovan skisserade rådgivningsverksamheten innebär. I

skolstadgan bör utfärdas instruktion för skolbibliotekarie/bibliotekslärare i analogi

med instruktioner för skolläkare och skolsköterska.

Skolberedningen föreslår i Hjälpmedel i skolarbetet (s. 81), att frågan om

skolbibliotekariernas utbildning bör utredas; detta önskemål, som framförts även

i flera andra sammanhang, vill överstyrelsen starkt understryka.

Frågorna om granskning av undervisningshjälpmedel och om läroboksnämndens

ställning behandlas i ett förhållandevis stort antal yttranden. TCO

och Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening tillstyrker beredningens

förslag om en revision av instruktionen för läroboksnämnden och framhåller, att

därvid även behovet av ett granskningsorgan, dess sammansättning och funktion

bör behandlas. Möjligheterna att samordna granskningen av alla hjälpmedel bör

då också prövas liksom, enligt federationens yttrande, möjligheten att anknyta

granskningsorganen till de föreslagna hjälpmedelscentralerna. Önskemål om ett

enda centralt granskningsorgan framförs också från länsskolnämnden i Värmlands

län. Ifrån länsskolnämnden i Norrbottens län betonas, att en centralt samordnad

ledning i fråga om läroboksurvalet är oundgängligen nödvändig. Även

Sveriges skoldirektörers jörening finner att någon form av läroboksgranskning

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

även i fortsättningen är önskvärd och understryker vidare, liksom vissa andra

instanser, nödvändigheten av att läroboksnämnden ges ökade anslag och att dess

arbete effektiviseras. Behovet av läroboksgranskning synes mera sällan sättas i

fråga. Länsskolnämnden i Jämtlands län förordar dock ett avskaffande av läroboksnämnden

och anser att ansvaret för att en lärobok fyller måttet bör läggas

på producenten och kommunerna, närmast skolornas lärarkollegier. Också

Malmö stad framför i sitt yttrande, att nämnden bör helt avskaffas och nya

vägar sökas, som medger kommunerna större frihet att välja läroböcker; man

skulle därvid kunna tänka sig tillskapandet av särskilda organ med konsultativa

uppgifter till kommunernas ledning vid val av läroböcker. Dessa organ kunde

förläggas i anslutning till rikscentralerna för pedagogiska hjälpmedel.

Skolöverstyrelsen understryker kraftigt den betydelse läroböckernas utformning

och därmed läroboksnämndens verksamhet har för hela skolreformen. Ett

nära samarbete mellan nämnden och överstyrelsen är synnerligen angeläget,

framhåller överstyrelsen vidare; ett sådant samarbete pågår och kommer att

intensifieras.

Landsorganisationen, som finner svagheter föreligga i det nuvarande granskningssystemet

anser att beredningens förslag inte löser väsentliga frågor. Det

hade varit önskvärt, att beredningen kunnat föreslå en fast och ändamålsenlig

organisation för granskningsförfarande av läroböcker och pedagogiska hjälpmedel

med nydaningsstimulerande inslag. Organisationen framför vidare ett förslag till

stimulerande åtgärder.

LO är införstådd med att problemet är svårbemästrat. De förfaranden som

tillämpats och är ställda i utsikt har mera kritisk karaktär än inspirerande och

stimulerande. De tar främst sikte på att öva kritik av framställt material, även

om det i denna kritik skulle ingå rådgivning i positiv mening. Om detta principiella

system för granskning och rådgivning i fråga om produktion av läroböcker

skall bibehållas, vill LO förorda, att detta kombineras med att skolöverstyrelsen

erhåller möjligheter att prisbelöna eller lämna stipendier åt läroboksförfattare

och framställare av pedagogiskt material i sådana fall, där man kan bedöma, att

ett banbrytande eller på annat sätt erkännansvärt arbete nedlagts. De prissummor

eller stipendier det här skulle bli frågan om bör vara av en sådan omfattning att

de stimulerar till men också kan utgöra en ekonomisk gottgörelse för en god

insats. Pris- och stipendiegivningen bör indelas i grupper på grundval av de

skolstadier materialet är framställt för.

En utredning om inrättande av ett statligt skolboksförlag förordas av Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund. Närmast som komplement till övrig produktion

förordar Sveriges socialdemokratiska studentförbund en ökad statlig

förlagsverksamhet.

Statens läroboksnämnd slutligen tvekar inte om behovet av fortsatt granskningsverksamhet.

Härom och om nämndens hittillsvarande verksamhet anför

nämnden i huvudsak följande.

Skolberedningen konstaterar i huvudbetänkandet, att en hög standard på

undervisningshjälpmedlen även i fortsättningen måste upprätthållas genom nå
-

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

gon form av granskning. Läroboksnämnden instämmer i detta krav. Vid sin

granskning av läroböcker har nämnden funnit, att ett betydande antal av de till

nämnden insända böckerna i ett eller annat hänseende i sitt ursprungliga skick

icke varit lämpade för skolbruk. Under budgetåret 1960/61 underkändes således

mer än 12 % av de till granskning insända läroböckerna och ett ungefär lika stort

antal blev först efter vissa omarbetningar uppförda på läroboksförteckningen.

Detta innebär att i runt tal var fjärde till granskning anmäld lärobok var behäftad

med sådana brister, att den icke kunde uppföras på läroboksförteckningen.

Nämnden finner dessa siffror starkt styrka behovet av en granskning. Tanken

att ett avskaffande av läroboksgranskningen skulle medföra, att förlagen komme

att genomföra en noggrannare granskning än vad nu är fallet, synes verklighetsfrämmande.

Förlagen är givetvis synnerligen angelägna att en till granskning

anmäld bok skall bli uppförd på läroboksförteckningen och detta framtvingar

en förlagsgranskning, som i varje fall icke torde utökas för den händelse den

statliga granskningen skulle upphöra.

Nämnden erinrar vidare om att den genom tidigare anslagsäskanden som icke

bifallits sökt få till stånd en ny läroboksförteckning och viss konferensverksamhet.

Läroboksnämnden finner det vidare synnerligen angeläget, att frågan om

granskning av samtliga undervisningshjälpmedel snarast möjligt blir föremål för

en förutsättningslös utredning. Härvid bör bl. a. undersökas formen för och

syftet med granskningen samt granskningsorganets eller granskningsorganens

ställning. Innan en sådan utredning lett till resultat måste emellertid enligt

nämndens mening granskningen fortsätta i sin nuvarande form. I nämndens

instruktion bör i avvaktan på utredningens resultat för närvarande endast göras

av det nu aktuella läget föranledda justeringar. Inte minst under de närmaste

åren, då läroböcker för den nya skolan kommer att produceras i betydande antal,

har granskningen en viktig uppgift att fylla. På de sakkunniga som skall biträda

läroboksnämnden vid granskningen av dessa läroböcker, måste ställas kravet

att de är väl förtrogna med den nya skolans läroplan och mål. För att säkerställa

tillgången på sådan sakkunskap kommer ett omfattande samarbete mellan

skolöverstyrelsen och läroboksnämnden att ske. En konferensverksamhet mellan

företrädare för dessa organ samt nämndens sakkunniga bör inom en snar framtid

få inledas. Detta samarbete kommer enligt nämndens mening givetvis att

öka nämndens möjligheter att uppfylla de krav, som under övergångstiden kommer

att ställas på densamma. Ytterligare åtgärder erfordras emellertid för att

nämnden tillfredsställande skall kunna lösa sin uppgift. I annat sammanhang

framlägger nämnden förslag om ökade medelsanvisningar i syfte att kunna dels

utge en ny läroboksförteckning, dels förbättra tillgången på kvalificerade sakkunniga

genom ökade medel till ersättningar, dels i större utsträckning än hittills

låta en lärobok bli föremål för granskning av mer än en sakkunnig, dels göra

en viss utvidgning av nämndens kansli.

I samband med granskningsfrågan uttalar företrädare för näringslivet —

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges Industriförbund, Svenska bankföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges försäkringsbolags rilcs
13

— Pihang till riksdagens protokoll 19C>£. 1 samt. Nr

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj.ts proposition nr 54 år 1962

förbund — bestämda önskemål om att få medverka vid granskning av hjälpmedel,

som mer direkt berör förhållanden inom näringslivet.

Beredningen föreslår som redan nämnts inrättande av vissa hjälpmedelscentraler

för bl. a. distribution, information och rådgivning beträffande

hjälpmedel i skolarbetet. I fråga om nödvändigheten av särskilda åtgärder av

detta slag är remissinstanserna ense med beredningen.

Beträffande organisationen av de föreslagna centralerna på länsplanet möter

beredningens förslag dock på en punkt från vissa håll bestämt motstånd. Sålunda

finner länsskolnämndema i Kristianstads län, Göteborgs och Bohus län samt

Skaraborgs län ävensom länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län att länscentralerna

inte böra göras fristående utan inordnas under länsskolnämnderna.

Även länsskolnämnden i Örebro län motsätter sig skapandet av ytterligare ett

fristående regionalt organ på skolans område.

Ifrån Malmö stad finner man det anmärkningsvärt, att beredningen ej ansett

det möjligt att föreslå inrättandet av en rikscentral i de södra delarna av landet,

och länsskolnämnden i Malmöhus län anser, att det bör övervägas om inte en

rikscentral borde placeras i Malmö. Enligt Umeå stad bör övre Norrland med

hänsyn till avstånden få en rikscentral för undervisningshjälpmedel, vilket kan

ordnas genom att länscentralen i Umeå ges karaktär av rikscentral. Sveriges

skoldirektörs förening och Slöjdlärarnas riksförening föreslår likaledes att antalet

rikscentraler utökas så att landets norra och södra delar bättre tillgodoses. Från

Stockholms stads sida föreslås att skoldirektionens central för audivisuella

hjälpmedel ges funktionen som länscentral med statsbidrag motsvarande staten

eljest åvilande utgifter för en länscentral av den omfattning som skolväsendet i

Stockholm kräver.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till skolberedningens förslag om hjälpmedelscentraler

men föreslår vissa inte obetydliga förändringar i det framlagda

programmet. Överstyrelsen siktar, främst i fråga om organisationen på riksplanet,

till en större koncentration och ett effektivare utnyttjande av de beräknade

medelsresurserna. Överstyrelsens förslag om riksorgan innebär i korthet följande.

Endast en rikscentral inrättas. Utöver av beredningen skisserade arbetsuppgifter

bör till denna hänföras även handläggning av standardiseringsärenden. Rikscentrålen

förlägges till Stockholm och avses betjäna även Stockholms stad och

Stockholms län. Det förutsattes få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om

dess administrativa anknytning; såväl lärarhögskolan i Stockholm som skolöverstyrelsen

kan övervägas i denna anknytningsfråga, som överstyrelsen senare

avser att återkomma till. Rikscentralen bör åtminstone i sina huvuddrag upporganiseras

under budgetåret 1962/63. Den föreslagna styrelsen bör, för såväl

rikscentralen som länscentralerna, utbytas mot en rådgivande nämnd. Kostnaderna

för en enligt överstyrelsens förslag förstärkt rikscentral i Stockholm anges

av överstyrelsen på följande sätt, varvid förutsättes att hyreskostnaderna bestrides

från fastighetsfonden.

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj.-ts ''proposition nr 5 It år 196%

Föreståndaren (antagen placering löneklass 27) ....

Tre assistenter (antagen placering löneklass 22)----

Tre kontorsbiträden (antagen placering löneklass 5)

Expenser ......................................

Rådgivande nämnden...........................

Hjälpmedelsförteckningar, experter m. m..........

Utställningar ..................................

. . . 34 944

.. . 80 964

. . . 33 660

. . . 20 000

3 000

. . . 80 000

. . . 10 000

Summa kr.

149 568

113 000

262 568

Utrustning, inklusive kostnader för förvaringsskåp för undervisnings
hjälpmedel

(engångsanslag) ....................................

Summa summarum kr.

30 000

292 568

Länscentralerna föreslås av överstyrelsen bli indelade i två grupper. Länscentralerna

i Göteborg, Umeå och Malmö (grupp I) avses fa en avsevärt förstärkt

organisation, särskilt i vad avser den expeditionella sidan. Övriga 20 länscentraler

hänföres till grupp II. Utbyggnaden av länscentralorganisationen föreslås,

såsom också skolberedningen förutsätter, bli utbyggd i etapper, lämpligen i

takt med grundskolans genomförande och efter initiativ av respektive länsskolnämnd.

De tre centralerna i grupp I och ytterligare några länscentraler bör enligt

överstyrelsens mening inrättas under 1963/64. Uppbyggnadsperioden torde, anför

överstyrelsen vidare, få utsträckas utöver de tre år, som beredningen föreslagit,

men överstyrelsen finner det angeläget, att hjälpmedelscentralerna byggs upp så

snabbt som möjligt. Om länscentralernas organisatoriska ställning m. m. anför

överstyrelsen följande.

Enligt skolberedningens förslag skall länscentralföreståndarna förordnas av

skolöverstyrelsen efter förslag av länsskolnämnderna; överstyrelsen finner denna

anordning motiverad. Förhållandet blir visserligen ej detsamma som beträffande

fortbildningskonsulenterna, som för närvarande förordnas av länsskolnämnderna

och avlönas från ett speciellt anslag; däremot är parallellen med de regionala

skolpsykologernas nuvarande ställning visavi skolöverstyrelsen och länsskolnämndema

värd att uppmärksammas. Anknytningen till länsskolnämnderna bör

under alla förhållanden göras så stark som möjligt och alla möjligheter till

samordning med den regionala skolmyndighetens organ beträffande^ skrivhjälp,

lokaler o. d. tillvaratagas. De större länscentralerna bör i den män så är möjligt

anknytas till lärarhögskolor och vetenskapliga institutioner, vilket ej bör utesluta,

att vederbörande länsskolnämnd har nära kontakt med verksamheten.

Anmärkas bör, att de föreslagna AV-assistenternas ställning i förhållande till

länscentralerna ej helt klarlagts; ett mycket nära samarbete får här förutsättas.

Vid sina kostnadsberäkningar för länscentralerna finner överstyrelsen en ökning

av engångsanslaget till utrustning ofrånkomlig, i synnerhet när det gäller

de större länscentralerna. Omfattningen av denna ökning liksom av det årliga

anslaget till kontinuerlig anskaffning av undervisningshjälpmedel för demonstrationsbruk

m. m. blir, framhåller överstyrelsen, beroende av hur producenterna av

hjälpmedel kommer att förhålla sig till hjälpmedelscentralernas utställningar,,

framför allt till dylika av permanent natur. Kommer förlagen att deponera

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj ds proposition nr 5It år 1962

saluförda artiklar hos hjälpmedelscentralerna, innebär detta ur anslagssynpunkt

en avsevärd lättnad; i annat fall krävs väsentligt högre anslag, än beredningen

förutsatt och än nedanstående kalkyl anger. Ett samarbete närliggande länscentraler

emellan i syfte att åstadkomma en differentiering av uppgifterna kan i

viss mån bidraga till att begränsa kostnaderna. I följande kostnadskalkyl förutsättes

att hyreskostnaderna bestrides från fastighetsfonden.

Kostnadsberäkning för en länscentral

grupp I

grupp n

Föreståndare .....................

7 000

Skrivhjälp ........................

2 000

Expenser .........................

1 000

Rådgivande nämnd................

1 000

Utställningar ...................

1 500 12 500

Utrustning (engångsanslag).........

....... 10 000

5 000

Kostnader för samtliga länscentraler

Grupp I, 3 länscentraler ........................................ 66 000

Grupp II, 20 länscentraler ...................................... 250 000

Utrustning (engångsanslag)

Grupp I, 3 länscentraler ...................................... 30 000

Grupp II, 20 länscentraler .................................... 100 000

130 000

Sammanlagda kostnader för riks- och länscentraler

Rikscentral .................................................... 262 568

Länscentralema ........................... 316 000

Kr. 578 568

Utrustning (engångsanslag)

Rikscentral................................................... 30 000

Länscentralema .............................................. 130 000

Kr. 160 000

I direkt anslutning till det nu redovisade förslaget upptar skolöverstyrelsen i

remissutlåtandet sasom anslagsäskande för nästa budgetår den angivna kostnaden

för en rikscentral för pedagogiska hjälpmedel, överstyrelsen föreslår för

ändamålet ett särskilt förslagsanslag med rubriken Driftkostnader vid pedagogiska

hjälpmedelscentraler, varunder överstyrelsen avser att senare år skall tillkomma

medel också för länscentraler. överstyrelsen berör i remissutlåtandet

även andra anslagsmässiga konsekvenser av sina ställningstaganden

till frågorna om pedagogiska hjälpmedel.

I anslutning till de av skolberedningen såväl i kapitlet om undervisningshjälpmedel

som i kapitlet om betygsättning behandlade frågorna om standardprov,

diagnostiska prov m. m. föreslår skolöverstyrelsen sålunda, efter samråd med

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

styrelsen för lärarhögskolorna, en viss förstärkning av personalresurserna vid

lärarhögskolans i Stockholm pedagogisk-psykologiska institution. Överstyrelsen

framhåller, att arbetet med konstruktion av standardprov redan nu fått en sådan

omfattning, att institutionen inte kan fullgöra ens pågående uppdrag utan eu

personalförstärkning. Den föreslagna förstärkningen — en psykolog i Ao 25, en

psykolog i Ao 21 och en assistent i Ao 15 — motsvarar den hittillsvarande personalåtgången

för provkonstruktionsarbetet. De tekniska kostnaderna för dessa

prov, främst trycknings- och distributionskostnader, bör enligt överstyrelsen

bestridas med kommunala medel via överstyrelsens förlagsverksamhet. Anslagstekniskt

upptas förslaget om personalförstärkning under rubriken Pedagogiskt

utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet i det följande avsnittet om

anslagsfrågor för budgetåret 1962/63.

Vidare föreslår överstyrelsen, såsom närmare kommer att redovisas vid behandlingen

av anslaget Skolöverstyrelsen: Avlöningar en anslagsökning med

50 000 kr. för förstärkning av överstyrelsens verksamhet med granskning av

audivisuella hjälpmedel. I fråga om den granskningsverksamhet som hänför sig

till läroboksnämnden har, såsom i det föregående framgått av nämndens remissyttrande

och som ytterligare kommer att redovisas vid behandlingen av dess

anslag för nästa budgetår, vissa förstärkta medelsresurser begärts från nämndens

sida, avseende dels innevarande budgetår, dels budgetåret 1962/63.

De i det föregående (s. 376 f. p. 1—3 och 6) redovisade förslagen från skolberedningens

sida om medelsanvisningar till produktion av vissa läroböcker, till

filmproduktion, till utarbetande av studie- och arbetsuppgifter, instruktionskort

m. m., och till försök med viss apparatur har i vad avser närmast följande budgetår

med endast en mindre justering i medelsberäkningen upptagits bland skolöverstyrelsens

anslagsäskanden. Dessa hänföres i det följande till det nyssnämnda

anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete.

I sitt remissutlåtande över skolberedningens betänkanden har skolöverstyrelsen

vidare i olika sammanhang hänvisat till en av överstyrelsen i skrivelse den

20 oktober 1961 gjord framställning om anslag på tilläggsstat för innevarande

budgetår. Denna framställning avser dels sådana anslagsändamål som närmast är

att hänföra till de i förevarande avsnitt behandlade frågorna om undervisningshjälpmedel,

dels medelsanvisning till informationsverksamhet, dels också medelsanvisning

till vissa lärarutbildningskurser m. m. I vad framställningen avser

information kommer den att beröras närmare under närmast följande avsnitt och

i vad den rör lärarutbildningskurser m. m. i ett senare avsnitt rörande skolans

befattningshavare. Det torde emellertid vara lämpligt att här i ett sammanhang

översiktligt redovisa samtliga de medelsanvisningar på tilläggsstat som överstyrelsens

framställning avser. Härvid redovisas äskandena med beaktande av den

justering av beloppet, avseende de berörda lärarutbildningskurserna, som överstyrelsen

sedermera vidtagit i anslutning till remissutlåtandet.

I sin framställning erinrar överstyrelsen inledningsvis om att i skolberedningens

huvudbetänkande och i betänkandet Hjälpmedel i skolarbetet förutsät
-

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J+ år 1962

tes, att på skolöverstyrelsen skall ankomma att vidtaga förberedelser för genomförandet

av de där framlagda förslagen. Överstyrelsen anmäler att, därest beslut

kommer att fattas i anslutning till beredningens förslag, nämnda förberedelsearbeten

måste i viss utsträckning påbörjas redan innevarande budgetår för att

avsedda resultat skall kunna vinnas. De medel, som enligt skolberedningens

betänkanden beräknats för ifrågavarande åtgärder, måste sålunda delvis anvisas

på tilläggsstat för innevarande budgetår. Överstyrelsen framhåller, att någon

svårighet att vid åtgärdernas planläggning och genomförande beakta de ändringar,

som kan bli en följd av remissbehandlingen icke föreligger. Av framställningen

framgår vidare, att överstyrelsen från reservationsanslaget Försöksverksamhet

inom det allmänna skolväsendet för innevarande budgetår kan till en

mindre del täcka kostnader för erforderliga förberedelsearbeten. Härutöver skulle

emellertid enligt skolöverstyrelsens beräkningar för innevarande budgetår erfordras

anslag på tilläggsstat med sammanlagt i avrundat tal 720 000 kr. Beloppet

fördelar sig på följande ändamål:

1. Sakkunniga för utarbetande av förslag till metodiska anvisningar, 206 500 kr.

2. Utredningar i planeringsfrågor, avseende skolskjutsar och lokaler, 40 000 kr.

3. Sakkunniga för påbörjande i mindre omfattning av produktion av pedagogiska

hjälpmedel, 100 000 kr.

4. Utprövning av vissa standardprov för årskurs 8, 55 000 kr.

5. Åtgärder för information om skolreformen, 228 000 kr.

6. Vissa lärarutbildningskurser m. m., 90 000 kr.

Slutligen bör här redovisas att kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm i sitt

remissyttrande över skolberedningens betänkanden anmäler, att högskolans

pedagogisk-psykologiska institution är beredd att göra vissa insatser på hjälpmedelsområdet.

Såsom bilaga till yttrandet har sålunda fogats en särskild promemoria

av professor Torsten Husen med förslag om ett projekt för utarbetande av

vissa svårighetsgraderade och samtidigt självkontrollerande hjälpmedel som stöd

för en individualiserande undervisning på högstadiet. Ur promemorian kan här i

korthet lämnas följande uppgifter.

Framställningen av här avsedda hjälpmedel är en arbetsuppgift, som tarvar

samverkan mellan flera erfarna lärare, kursplaneexperter, provkonstruktörer och

pedagogiska forskare. Det är alltså fråga om en uppgift som endast kan lösas

centralt och därigenom komma skolväsendet i dess helhet till godo. Lärarhögskolans

pedagogisk-psykologiska institution, vilken sedan ett par år ägnat

hjälpmedelsfrågan preliminära undersökningar, är beredd att i fortsättningen

sätta in betydligt större personella och andra resurser i detta arbete. Institutionen

kan numera ställa sin basorganisation till förfogande för ett nytt projekt,

som ligger vid sidan av den mera långsiktiga forskningen och tar sikte på skolväsendets

omedelbara behov.

Syftet med ett projekt rörande svårighetsgraderade och självinstruerande

hjälpmedel är tvåfaldigt, nämligen att dels tillgodose den obligatoriska skolans

högstadium med sådana hjälpmedel, dels genom vissa experiment skaffa sådana

erfarenheter av dessa hjälpmedels lämpliga infogande i undervisningen att erforderliga

metodiska anvisningar kan utarbetas.

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5-4 år 1962

I projektet avses flera ämnesområden bearbetas i administrativ samordning,

liksom vid tidigare gjorda kursplaneundersökningar. Diskussionen om differentieringen

synes ge vid handen att färdighetsämnen i främsta rummet bör förses

med hjälpmedel. Sålunda skulle man enligt de preliminära planerna främst inrikta

sig på matematik, modersmålet och engelska (eventuellt tyska eller franska).

Enligt en uppgjord tidsplan för projektets genomförande skulle de avsedda hjälpmedlen

kunna ställas till hela det obligatoriska högstadiets förfogande från och

med läsåret 1964/65. Projektet är till hela sin uppläggning starkt målinriktat och

ett uttryck för att låta forskningen tillgodose de mest påträngande och näraliggande

problemen. Arbetet kan dock också komma att ge tillfälle till mindre

starkt målinriktad forskning, som avser att bl. a. belysa hur inlärningsprocessen

i klassrummet fungerar och därmed bidra till att överbrygga den klyfta mellan

pedagogisk-psykologisk grundforskning och praktiskt skolarbete som ofta före
ligger.

. e

Utöver de resurser, som institutionen kan ställa till förfogande i fråga om

personal och materiel, beräknas för projektets genomförande under en treårsperiod

ett belopp av 124 000 kr. per år, vilket belopp innefattar kostnader för

ersättning till tre högstadielärare (en för vart och ett av de föreslagna ämnena),

arvoden till experter, löner för tillfällig biträdespersonal, resekostnader, traktamenten,

stencilering, tryckning av blanketter m. m.

Fortsatt utveckling av skolans arbete. Information

om skolreformen

(SB kapitel 45 och 44)

S kolberedningen

Om grundskolans målsättning och den fortsatta försöksverksamheten

framhåller skolberedningen inledningsvis, att det nu

blir en angelägen uppgift att skapa förutsättningarna för den inre förnyelse som

måste ligga inom ramen för skolreformen och ske inom tidsfristen för denna.

I och med att den generella övergången till grundskolesystemet inledes läsåret

1962/63 skall den nu pågående försöksverksamheten med nioårig enhetsskola

upphöra. En verksamhet av detta slag, vilken i hög grad haft organisatorisk

karaktär, torde inte längre erfordras, i varje fall inte under avsevärd tid. Däremot

är det nödvändigt, att man genom fortsatta experiment verkar för att

skolans utveckling sker i takt med samhällets och helst så att den främjar samhällsutvecklingen.

Arbetsuppgifterna och problemen har i de flesta fall stor angelägenhetsgrad

och då samtidigt resurserna är begränsade är det nödvändigt, att

försöksverksamhet och forskning åtminstone till en början inriktas på näraliggande

problem.

Många av problemen bör, uttalar beredningen, lösas i samverkan mellan

psykologisk-pedagogisk forskning och experiment ute pa fältet. Da det gäller

regelrätta experiment har forskningen i främsta rummet att anlita de särskilda

försöksskolorna, men i vissa fall torde försök med fördel kunna läggas ut pa för

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

skolutvecklingen speciellt intresserade och lämpade kommuner. Försök bör vidare

i erforderlig omfattning förläggas även till andra skolformer än grundskolan.

Det är vidare angeläget, att det experimentella framstegsarbete, som igångsättes

och bedrives lokalt, där det förekommer får sådana resurser, att resultaten

kan bearbetas och publiceras. Det är likaså angeläget, att alla som är ansvariga

för den svenska skolan och dess utveckling bidrar till att skapa en positiv försöksmiljö.

De vunna resultaten bör också snabbt förmedlas till lärarna på olika

sätt, med fördel genom systemet med studieplaner. Det bör åligga skolöverstyrelsen

att stimulera enskilda författare eller grupper av lärare att utarbeta

studieplaner, t. ex. under kurs- och konferensdagar. Ansvaret för en studieplan

bör dock alltid stanna hos den enskilde författaren.

Här fäster beredningen också uppmärksamheten på att — parallellt med fortsatta

försök m. m. jämte analys av resultaten från dessa — en revision av läroplanen

bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet. Här ger bl. a. de under senare år

företagna kursplaneundersökningarna betydande erfarenheter av värde för ett

fortsatt läroplansarbete.

De för den fortsatta forsknings- och experimentverksamheten ansvariga bör

nu förutsättningslöst tänka igenom den kommande verksamheten med särskild

uppmärksamhet på dels att avgränsa uppgifterna, dels hur resultaten snabbare

och i större omfattning skall komma lärarutbildning och -fortbildning till godo.

Ledningen av försöksverksamheten med nioårig enhetsskola m. m. uppdrogs

redan vid dess början åt skolöverstyrelsen, som under försöksåren haft och fortfarande

har en för ändamålet upprättad arbetsenhet. Det har ibland ifrågasatts

huruvida ledningen av den fortsatta försöksverksamheten

bör ligga hos skolöverstyrelsen eller inte. Skolberedningen diskuterar och

anger skälen för och emot nuvarande anordning (SB s. 771 f.) och finner det

därvid naturligt, att den som har hand om den löpande verksamheten bäst bör

ha möjlighet att främja utvecklingen. Skolberedningen finner sålunda utan tvekan,

att ledningen av försöksverksamheten även framdeles bör ligga hos skolöverstyrelsen.

Arbetsuppgifterna i fråga om pedagogisk-psykologisk forskning liksom i fråga

om empirisk försöksverksamhet är mångskiftande och beredningen visar genom

nedanstående översikt hur ansvaret för dessa bör kunna vara fördelat:

A. Grundforskning på det psykologisk-pedagogiska området är naturligen en uppgift för

universitetens motsvarande institutioner.

B. Målforskning torde — förutom i viss omfattning vid universiteten — i främsta rummet

böra bedrivas vid lärarhögskolornas pedagogisk-psykologiska institutioner samt därjämte

vid statliga försöksskolor.

C. Nedan angivna uppgifter synes böra ankomma på lämplig arbetsenhet inom skolöverstyrelsen,

nämligen

1. att så långt möjligt följa inom landet pågående forskning samt att ta de initiativ

till koordinering av denna som är önskvärda och möjliga,

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

2. att leda målforskning vid statliga försöksskolor, särskild försöksverksamhet och

eventuella försök utlagda i särskilda försökskommuner,

3. att lämna hjälp till andra arbetsenheter inom överstyrelsen i fråga om fri försöksverksamhet

samt

4. att inom verket liksom till lärarutbildningen förmedla in- och utländska erfarenheter

och resultat.

Ansvaret för skolreformen och det allmänna genomförandet av grundskolan

med dess målsättning i fråga om det inre arbetet bör vila på skolöverstyrelsen i

dess helhet. Varje arbetsenhet inom verket måste ta del av huvudansvaret för en

stor del av hittillsvarande försöksverksamhet. Det gäller närmast i trängre

mening pedagogiska och ämnesmetodiska försök och liknande. Åtskilliga av de

arbetsuppgifter som redovisats i det föregående torde emellertid enligt beredningens

mening böra föras till en arbetsenhet inom verket med uppgift att svara

för experiment och försök. Närmast avses då arbetsuppgifter under punkt C i

den nyss återgivna förteckningen.

Då försöksverksamheten med nioårig enhetsskola nu utmynnar i en allmän

övergång till obligatorisk nioårig skola, talar åtskilliga skäl för att skolöverstyrelsens

försöksavdelning bör avvecklas, vilket skolberedningen synes utgå ifrån.

I anslutning härtill föreslår beredningen, att den sista av de årliga rapporter som

den nuvarande försöksavdelningen har att avge till Kungl. INIaj :t lämnas före den

1 november 1961. Samtidigt med att den nuvarande försöksavdelningen avvecklas

eller omändras bör den till försöksavdelningen knutna lekmannanämndens

verksamhet upphöra. Den viktiga funktion nämnden fyllt under försöksperioden

som förmedlare av ömsesidig information mellan den centrala skolledningen

och allmänna opinionen torde fortsättningsvis böra fullgöras i andra

former.

I och med den allmänna övergången till obligatorisk nioårig skola och därmed

sammanhängande organisatoriska förändringar inom skolväsendet blir en omprövning

av vissa delar av den nuvarande arbetsfördelningen inom skolöverstyrelsen

nödvändig. Skolberedningen föreslår, att en sådan översyn kommer till

stånd, om möjligt före den 1 juli 1962. Därvid bör samtidigt övervägas, om en

särskild arbetsenhet inom verket för ledande av det fortsatta utvecklingsarbetet

erfordras och hur den i så fall på ett ändamålsenligt sätt skall infogas i verkets

organisation i övrigt. Det torde vara lämpligt att vid nämnda översyn samtidigt

och i huvudsaklig överensstämmelse med de principiella riktlinjer för den fortsatta

försöksverksamheten som beredningen ovan angivit till behandling uppta

det väsentligaste i de skisserade arbetsuppgifterna samt hur de skall samordnas

med, respektive avgränsas från verksamheten inom skolöverstyrelsen i övrigt.

Vidare föreslår beredningen att, samtidigt som den nuvarande försöksavdelningen

avvecklas, dess psykologiska sektion omändras till en egen arbetsenhet,

en skolpsykologisk rotel. Om de skolpsykologiska frågorna och deras behandling

i skolöverstyrelsen framhåller beredningen, att det är mindre de vetenskapligt

pedagogiska och mer de i egentlig mening skolpsykologiska frågorna som bör

ägnas uppmärksamhet och intresse.

13* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 5l>

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Beredningen har även diskuterat möjligheten att i ökad omfattning tillföra

verket direkterfarenheter från områden av betydelse för verkets arbete utöver

dem som tillföres genom vissa förordade avdelningar i anslutning till de föreslagna

hjälpmedelscentralerna samt erinrar i detta sammanhang om de olika

kontakter verket redan knutit t. ex. i fråga om fortbildningsfrågor. Det torde nu

böra övervägas, säger beredningen, om inte till överstyrelsen kunde knytas jämväl

en rådgivande nämnd med ledamöter tillsatta förslagsvis på treårsförordnande.

Ledamöterna skulle utses bland aktivt verksamma forskare främst inom

Pedagogik, psykologi och sociologi men även företrädare för övrig samhällsvetenskaplig

forskning kunde komma i fråga. Vidare bör i en sådan rådgivande nämnd

självfallet ingå framstående aktiva skolmän med stort intresse för och god överblick

över utvecklingsarbete på skolans område.

Åtskilliga av de punkter i utvecklingsarbetet som beredningen uppehållit sig

vid kommer att tid efter annan kräva tillgång på experter av olika slag. Sådana

för utvecklingen av skolans arbete väsentliga uppgifter kommer att aktualiseras

med jämna mellanrum, och de måste få utan dröjsmål igångsättas och slutföras

just då det med hänsyn till arbetets art m. m. blir mest lämpligt. Beredningen

föreslår, att till skolöverstyrelsens förfogande för här nämnda slag av arbetsuppgifter

ställes ett årligt belopp av tills vidare 200 000 kronor, vilket lämpligen

bör tillföras skolöverstyrelsens expertanslag.

När nu skolreformen efter en lång utrednings- och försöksperiod står inför sitt

slutliga förverkligande och skall genomföras över hela landet, skärpes påtagligt

behovet av en allsidig upplysningsverksamhet. Inte minst mot bakgrunden av

vissa tidigare negativa erfarenheter framstår det, framhåller beredningen, som

nödvändigt med en planmässig information som ett led i själva genomförandet

av skolreformen. En allmänt spridd vetskap om vad som beslutats,

kännedom om beslutens innebörd, förutsättningar och syften kan — oavsett de

sakliga meningsskiljaktigheter som alltid kan föreligga och som bör komma till

uttryck — i första hand på ett verksamt sätt bidra till att den allmänna debatten

rensas från missförstånd och att därav föranledda onödiga irritationer undvikes.

Det är en mängd fakta och principer som måste meddelas (SB s. 760 ff.)

inte bara skolfolk och kommunalmän utan även en större allmänhet. Det bör

också erinras om att informationsbehovet kommer att sträcka sig utöver grundskolan

och de skolformer denna kommer att ersätta, eftersom grundskolans

utformning i vissa hänseenden också kommer att inverka på gymnasiet och

yrkesskolan.

Av stor betydelse när det gäller informationsfrågorna är att införandet av

grundskola och i samband därmed avvecklingen av äldre skolformer kommer att

ske vid skilda tidpunkter i olika kommuner. Av bl. a. detta skäl är det naturligt,

att en stor del av ansvaret för att erforderlig information ges får åvila skolstyrelserna.

I denna mer lokalt eller regionalt betonade verksamhet bör länsskolnämnderna

kunna fylla en betydande uppgift.

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

Under försöksperioden har från olika håll framhållits, att den information som

ges skall vara saklig och objektiv, fri från partipolitisk och skolpolitisk fargning.

Ett sådant krav innebär emellertid inte, att upplysningsverksamheten ens i den

del den riktar sig till vidare kretsar bör inskränkas till att ge endast vissa isolerade

data.

Dessa synpunkter är av särskild betydelse i fråga om den mera ingående upplysning

och penetration som bör beredas lärarna. Eftersom en reform kan fullt

ut genomföras endast av dem som känner dess syften och arbetar i överensstämmelse

härmed, är det av grundläggande betydelse att lärarnas stora flertal

får förståelse för skolreformens bärande idéer och en däremot svarande inställning

till grundskolans målsättning och till sitt eget arbete i den nya skolsituationen.

Den omställning, som ett förverkligande av den nya skolan innebär för

många lärare, skulle i hög grad underlättas om dessa vore fullt informerade om

skälen till att en omställning behövs. En ingående, konkret och saklig information

om grundskolans målsättning blir sålunda en av huvuduppgifterna för den

närmaste framtiden.

I fråga om informationsarbetets genomförande framför skolberedningen vissa

allmänna synpunkter, men anför att (SB s. 763) beredningen inte ansett sig

böra presentera någon plan för verksamheten. Huvudansvaret för denna verksamhet

bör naturligen åvila skolöverstyrelsen. Även en mängd andra instanser

än skolstyrelser och länsskolnämnder måste givetvis samverka med skolöverstyrelsen.

Den intensifierade informationsverksamheten kräver vissa ökade ekonomiska

resurser utöver dem som redan finns. Skolberedningen beräknar överslagsvis att

för här avsedd informationsverksamhet krävs i första hand en extra medelsanvisning,

utöver nuvarande, på sammanlagt omkring 700 000 kr. under en

tvåårsperiod. Kostnaden, som lämpligen torde böra fördelas med en större del på

budgetåret 1962/63 och en mindre del på 1963/64, inkluderar bl. a. kostnader för

framställning av informationsmaterial, en viss ökning av arbetskraften inom

skolöverstyrelsen för informationsarbetet och medel för informationsverksamhet

via länsskolnämnderna. Det kan vidare böra övervägas att ställa någon del av

det angivna beloppet till förfogande redan tidigare genom anslag på tilläggsstat

för budgetåret 1961/62. För en efter budgetåret 1963/64 fortsatt och under hela

genomförandeperioden pågående informationsverksamhet, främst via länsskolnämnderna,

beräknar beredningen vidare en ökning av nuvarande årliga anslagstilldelning

med uppskattningsvis 200 000 kr.

Y ttranden

Inledningsvis bör här erinras om att vissa remissinstanser, såsom närmare redovisats

i tidigare sammanhang, i samband med fragan om den föreslagna utformningen

av högstadiet förordar en fortsatt försöksperiod. I yttrandena överlag

_ inte minst i sådana där man trots en viss uttalad osäkerhet i fråga om den

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

praktiska genomförbarheten hos beredningens högstadiekonstruktion ger sin

anslutning till förslaget — är det mycket vanligt, att man särskilt understryker

beredningens uttalanden om att skolans utformning inte bör betraktas såsom en

gång för alla fastslagen liksom dess uttalanden om en fortlöpande omprövning

av läroplanen och om fortsatt forskning och försöksverksamhet. Den förnyelse

av skolans inre arbete, som enligt beredningen måste ske inom ramen för skolreformen

och inom tidsschemat för denna, betonas också tämligen allmänt i

anslutning till förslagen om grundskolans utformning; inte minst poängteras att

statsmakterna måste ställa erforderliga resurser härför till förfogande.

Som exempel kan i detta sammanhang tas Statstjänstemannens riksförbunds

uttalande om »vikten av att framtidens skola blir en dynamisk skola så att den

omstöpning av det obligatoriska skolväsendet i vårt land, som på grundval av

skolberedningens förslag nu skall genomföras, blir en fortlöpande skolreform, som

tar lärdom av forskning och erfarenheter och smidigt anpassas efter individernas,

samhällets och kulturens krav».

Direkta synpunkter på de av beredningen i förevarande kapitel skisserade riktlinjerna

för fortsatt utvecklingsarbete m.m. förekommer endast i

enstaka yttranden. Skolöverstyrelsen, som vill starkare än skolberedningen fästa

uppmärksamheten vid förskjutningen från försöksverksamhet till utvecklingsarbete,

anför i detta sammanhang bl. a. följande.

De organisatoriska problemen kommer för grundskolans del att lösas för avsevärd

tid framåt genom det väntade beslutet vid 1962 års riksdag. Även om den

fortskridande skolreformen också måste få innefatta förändringar i organisatoriskt

avseende, kan därför förbättringssträvandena på grundskolans stadium till

allra största delen inriktas på det inre arbetet.

Den jämsides med enhetsskoleförsöket bedrivna försöksverksamheten vid

högre skolor har numera vunnit en sådan fasthet, att — därest tillräckliga ekonomiska

och personella resurser står till buds — man kan under en följd av år

samla en stor del av insatserna till den pedagogiska och undervisningsmetodiska

utvecklingen på skolstadier ovanför grundskolan. Här tillkommer enligt skolberedningens

förslag även fackskolor. Under sådana omständigheter framträder

starkare draget av utveckling innanför en given organisatorisk ram. Försöken

blir endast medel i strävan att förbättra skolarbetet. Skolöverstyrelsen vill

starkare än skolberedningen fästa uppmärksamheten vid denna förskjutning

från försöksverksamhet till utvecklingsarbete. Skolöverstyrelsen vill betona, att

ett utvecklingsarbete vore behövligt, även om ej ett delvis nytt mål för skolans

verksamhet uppställts och ej samhället förändrades så snabbt. Men behovet

accentueras givetvis av dessa av skolberedningen anförda förhållanden, och det

blir tvingande, därför att skolans inre förnyelse är en integrerande der av den

föreslagna skolreformen, som alltså skulle förfuskas, om den inre förnyelsen utebleve.

Skolberedningen konstaterar, att »en ny metodik i undervisningen förutsätter

ett långvarigt framstegsarbete, grundat på omfattande försök». Överstyrelsen

kan bekräfta, att detta är ett riktigt konstaterande, och vill — på grund av lång

erfarenhet — tillägga, dels att planering och ledning av även enkla pedagogiska

experiment kan vara mycket tidskrävande och administrativt besvärliga, dels

att framställningen av metodiska anvisningar och annat material för förbättring

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

av skolarbetet är långt mera komplicerat och kostnadskrävande än somj allmänhet

antages. Det framstegs- eller utvecklingsarbete, som här är i fråga, skall

följaktligen beräknas bli långvarigt och kostsamt. Skolöverstyrelsen har redan

igångsatt planering av produktion av de för den inre förnyelsen erforderliga

pedagogiska hjälpmedlen. De av skolberedningen särskilt omnämnda studieplanerna

bör där inta en framskjuten plats, enär de synes vara väl ägnade att

befordra ett pedagogiskt framstegsarbete; skolöverstyrelsen vill emellertid också

framhålla, att även andra åtgärder i samma syfte är angelägna.

Statens råd för samhällsforskning, som uttalar sin tillfredsställelse över skolberedningens

allmänna hållning till den pedagogisk-psykologiska forskningens

roll i samband med den fortsatta utvecklingen av skolans arbete, framhåller att

åtskilliga av de problem som uppräknats av beredningen för sin lösning kräver

stora insatser i form av kvalificerad forskning. Rådet delar i allt väsentligt

beredningens uppfattning om hur arbetsuppgifterna i fråga om pedagogisk-psykologisk

forskning bör kunna fördelas på de institutioner som finns i landet, vid

universiteten, vid lärarhögskolorna och inom skolöverstyrelsen. Rådet understryker

mycket starkt vikten av att skolväsendet förses med egna medel av inte

alltför blygsam omfattning för bedrivandet av pedagogisk forskning och experimentverksamhet.

Det bör övervägas om vissa medelsresurser därvid skall ställas

till förfogande av den föreslagna, till skolöverstyrelsen knutna rådgivande nämndens

förfogande. Forskningsrådets egna medel måste i första hand användas för

att stödja forskning av generellt intresse inom ämnesområdena psykologi och

pedagogik. Med nuvarande och för den närmaste framtiden väntade medelstillgångar

synes detta enligt rådets mening innebära att den forskning som är

inriktad på speciella förhållanden och näraliggande problem inte kan påräkna

stöd i tillräcklig grad.

Försöksledaren vid statens försöksskola i Linköping framkastar tanken på

upprättandet av ett pedagogiskt institut med uppgift att kontinuerligt administrera

och utföra vetenskapliga undersökningar rörande skolans mål, uppgifter

och kursinnehåll.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund anser, att det måste krävas

att flera statliga försöksskolor inrättas, där kursplaneförslag kan prövas innan

de definitivt fastställes. Tanken på ytterligare särskilda försöksskolor aktualiseras

också av bl. a. länsstyrelsen och länsskolnämnden i Norrbottens län, vilka

påminner om ett tidigare väckt förslag om att lokalisera en sådan försöksskola

till Luleå. Länsskolnämnden i Västmanlands län haller före att detta län skulle

kunna erbjuda den positiva försöksmiljö, som beredningen talar om. Det tidigare

nämnda forskningsrådet understryker, att för att forskning skall kunna sättas in

på ett effektivt sätt krävs att bättre betingelser för experiment med vetenskaplig

uppläggning åstadkommes inom skolväsendet. Sålunda är det enligt rådets mening

uppenbart att ytterligare särskilda försöksskolor måste inrättas för att

möjliggöra vissa experiment i klassrumsmiljö under kontrollerade förhållanden;

den för närvarande enda skolan av detta slag i landet kan t. ex. med sina tre eller

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

fyra parallellavdelningar inom varje årskurs ofta inte ge tillräckligt stort statistiskt

underlag för definitiva slutsatser av ett experiment.

I detta sammanhang kan vidare nämnas, att stiftelsen Kristojjer skolan i anslutning

till skolberedningens uttalanden berör erfarenheter från waldorfpedagogiken

och bl. a. föreslår, att man undersöker möjligheterna att skapa sådana

kontaktformer mellan det allmänna skolväsendet och existerande reformpedagogiska

verksamheter i landet, att dyrt vunna erfarenheter och insikter inte löper

risk att förbli outnyttjade, där de kunde vara till nytta.

I sin egenskap av representant för waldorfpedagogiken ser Kristofferskolan

som en av sina uppgifter att efter förmåga göra arbetet inom skolan fruktbart

för samhället i dess helhet och inte enbart för den egna kretsen av elever, lärare

och föräldrar. En verksamhet i förstnämnt syfte framstår för skolan som något

synnerligen önskvärt under förutsättning att den kan ske inom ramen för vad

som är praktiskt genomförbart med hänsyn till lärarnas arbetsbörda och kravet

på ostörd undervisning i klasserna.

Vidare lämnas några exempel på aktuella pedagogiska områden, inom vilka

waldorfpedagogiken kan redovisa särskilda erfarenheter och där den fortsätter

sina bemödanden att finna adekvata lösningar: Rätt tidpunkt för olika undervisningsinnehåll.

Periodundervisning. Estetisk fostran (det konstnärliga elementets

egentliga verkningar och betydelse). Långsamt inlärande av skrivning och

läsning. Tidig språkundervisning. Klasslärare på lågstadiet (1 t. o. m. 8 skolåret),

facklärare på högstadiet (9 t. o. m. 12 skolåret). Sen differentiering. Regelbundet

studiearbete i kollegiet. Karakteriserande, ograderade betyg. Samarbete med

föräldrakretsen. Frågor i samband med yrkesundervisning och anslutning till

yrkeslivet. Lärarutbildning. Differentierad religionsundervisning enligt föräldrarnas

önskan.

Skolberedningens förslag om en viss översyn av skolöverstyrelsens

organisation och de i anslutning därtill framförda synpunkterna i fråga

om olika arbetsenheter m.m. inom överstyrelsen beröres i endast ett mycket

begränsat antal yttranden. Kring de olika delfrågorna förekommer — utöver

skolöverstyrelsens egna mera ingående överväganden — enstaka uttalanden.

Skolberedningens uppfattning, att den till försöksavdclningen knutna lekmannanämndens

uppgift är avslutad i och med den hittillsvarande försöksverksamhetens

upphörande, delas inte av Folkpartiets kvinnoförbund, som vidare anser

det nödvändigt att finna former för större lekmannainflytande inom de centrala

skolmyndigheterna. Förslaget om nämndens upphörande föranleder också Målsmännens

riksförbund att framhalla önskvärdheten av att man finner former, som

ger möjlighet till lekmannainflytande inom skolväsendets centrala ledning.

Statskontoret saknar en närmare motivering till förslaget om nämndens indragning.

Med framhållande av att ämbetsverket saknar egen kännedom om resultatet

av nämndens hittillsvarande arbete, påpekar statskontoret att det från

principiella synpunkter är viktigt att lekmännen, i synnerhet i deras egenskap

av målsmän, har möjlighet till insyn i skolorganisationens arbete. Skolöverstyrelsen,

som anser att lekmannanämnden under försöksperioden fyllt en viktig

funktion, instämmer dock med beredningen i att nämnden bör upphöra i och

med att försöksavdelningen avvecklas.

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

Uppslaget med en till skolöverstyrelsen knuten rådgivande nämnd för utvecklingsarbete

och försöksverksamhet möts av tillstyrkanden från länsskolnämnden

i Jönköpings län, statskontoret, järnvägsstyrelsen och statens samhällsvetenskapliga

forskningsråd liksom från skolöverstyrelsen. Statskontoret och järnvägsstyrelsen

anser, att en sådan bör kunna bli av stor betydelse för skolans framtida

utveckling; järnvägsstyrelsen framhåller, att även näringslivet bör vara representerat

i nämnden. Forskningsrådet vill livligt instämma i förslaget och anföi

vidare, att företrädarna för forskningen inom beteende- och samhällsvetenskaperna

i nämnden bör utses i samråd med forskningsrådet. Överstyrelsen, som i

princip biträder förslaget, räknar med att i annat sammanhang få återkomma till

frågorna om den närmare utformningen av en sådan nämnds verksamhet, dess

sammansättning och instruktion för densamma. Skolberedningens förslag om en

särskild rotel för skolpsykologien tillstyrkes uttryckligen i några yttranden, bl. a.

från statskontoret och det nyss nämnda forskningsrådet. Karolinska institutets

lärarkollegium, anser att skolöverstyrelsens rotel för skolhälsovård bor utbyggas

till en särskild avdelning med ytterligare barnpsykiatrisk expertis samt att till

denna avdelning bör knytas även skolpsykologinstitutionen, skolans kuratorsverksamhet

samt specialundervisning och abnormundervisning.

I fråga om de av beredningen förutsatta, större organisatoriska ingreppen i

skolöverstyrelsens uppbyggnad har synpunkter framförts av statskontoret och

överstyrelsen själv. Statskontoret finner skolberedningens motivering både för

en fortsatt försöksverksamhet och för att denna skall ledas av skolöverstyrelsen

övertygande men ställer sig — enligt remissutlåtandet över skolberedningens

förslag _ tveksam till en avveckling av skolöverstyrelsens försöksavdelning.

Ämbetsverket återkommer emellertid till denna fråga i ett senare särskilt utlåtande

över skolöverstyrelsens eget förslag till omorganisation. Slutligen finner

statskontoret det lämpligt med det årliga anslag på 200 000 kr. som skolberedningen

begär för att möjliggöra för skolöverstyrelsen att anlita experter för

speciella uppdrag i samband med genomförandet och utvecklandet av grundskolan.

Skolöverstyrelsen anför, att överstyrelsen i likhet med beredningen anser det

vara självfallet, att all försöksverksamhet som berör det överstyrelsen underställda

skolväsendet även framdeles måste centralt ledas och att ledningen skall

ankomma på överstyrelsen. Överstyrelsen räknar liksom beredningen med att

försöksavdelningen bör avvecklas men en mindre försöksenhet bibehållas. I fråga

om ansvarsfördelningen inom verket för utvecklingsarbete och försöksverksam
-

het anför överstyrelsen i huvudsak följande.

I fortsättningen bör en stor del av ansvaret för utvecklingsarbetet med däri

i,mående försök åvila de olika arbetsenheterna, var och en inom sitt arbetsområde

Försöksverksamhet måste bli ett normalt inslag i det löpande arbetet

inom varje arbetsenhet, i första hand nu för anpassningen av skolans inre arbete

till målsättningen för den nya skolan men också alltmera med tanke pa utvecklingen

av skolformerna ovanför grundskolan. Å andra sidan kommer det att

finnas arbetsuppgifter inom ett utvecklingsarbete av sådan art, att det av prak
-

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

neueii och andra aroetsenheter.

tlska skäHnte kan utföras av de olika arbetsenheterna utan bör ankomma på en

särskild sadan. Försök, som kräver mera komplicerad utvärderingsmetodik. för

att resultaten skall kunna tillfredsställande bedömas, bör sålunda — liksom också

undersökningar som på grund av sin omfattning eller långsiktiga karaktär bör

klmTTJl! fo™jkscn!letc.11 — ankomma på denna. Andra arbetsenheter skall

kunna erhalla hjalp från forsoksenheten vid planering av försök. Till dennas

arbetsuppgifter skulle också höra att hålla kontakten med den pedagogisk-psykoogiska

forskningen och att följa utvecklingen på skolans område inom andra

att mCt.n°rd!sk;1 ?C,h ''nternationella samarbetet på skolans område kommer

T f.a ant storre betydelse och maste betraktas som ett viktigt led i utvecklingsarbetet.

\ idare bor namnas den viktiga uppgiften att se till, att de erfarenheter

Tm ’ IT VmneS 1 ntvecklingsarbetet, förmedlas till lärarutbildning och

fortbildning. Ett nara samarbete måste givetvis förekomma mellan försöksen
-

Den år 1952 genomförda omläggningen av överstyrelsens indelning i arbetsenheter

efter arbetsuppgifter, i stället för tidigare efter skolformer, har enligt

överstyrelsens mening visat sig riktig och i det praktiska arbetet inneburit

bestamda fördelar. Den sålunda redan tidigare genomförda ändringen medför

vidare, anfor överstyrelsen, att för närvarande någon allmännare översyn avöverstyrelsens

organisation ej behöver ske på grund av övergången till grundskolan.

Överstyrelsen erinrar här också om att den centrala skoladministrationens

utformning kan beröras av det förslag, som är att vänta från utredningen

om yrkesutbildningens centrala ledning. Överstyrelsen finner att det endast är

beträffande försöksavdelnmgen och undervisningsavdelningen, som större organisatoriska

förändringar måste genomföras redan fr. o. m. nästa budgetår. I fråga

om pa organisationsavdelningen ankommande uppgifter anför överstyrelsen

Skolöverstyrelsens förslag till omorganisation innebär i korthet, att försöksavdelningen

med dess tre rotlar avvecklas med utgången av budgetåret 1961/62

att fr. o. m. budgetåret 1962/63 inrättas tre nya rotlar, nämligen en försöksrotel,’

en skolpsykologrotel och en hjälpmedelsrotel, att fr. o. m. samma tidpunkt den

nuvarande undervisningsavdelningen uppdelas på två avdelningar, nämligen en

ny undervisningsavdelning till vilken hänföres de nuvarande rotlarna U 1, U3,

U4 och U 5 jämte den nya hjälpmedelsroteln, samt en lärarutbildnings’- och

försöksavdelning, till vilken föres de nuvarande rotlarna U 2 och U 6 jämte den

nya försöksroteln och den nya skolpsykologroteln. Sammanfattningsvis anges de

berörda avdelningarna bli organiserade på följande sätt.

följande.

ärenden rörande grundskolans låg- och mellanstadier skall hänföras till rotel O

/ ^ siuimsAumus jag- och mellanstadier skall hänföras till rotel O 2

som för narvarande handlägger, jämte ärenden om den lokala och regionala skoladmmistrationen,

frågor om folkskolan och försöksskolans låg- och mellanstadier

medan ärenden rörande högstadiet skall ankomma på rotel 0 4, dit för närvarande

hor organisationsfrågor rörande försöksskolans högstadium samt högre

kommunala skolor och privatläroverk. Ärenden om fackskolorna avses skola

ankomma pa rotel O 3, som har gymnasiets organisationsfrågor om hand.

Överstyrelsen räknar med att i anslutning till den nuvarande rotelindelningen

ärenden rörande grundskolans låg- och mellanstadier skall hänföras till rotel O 2

som för narvarande handlägger, jämte ärenden om den lokala och regionala skol
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Undervisningsa vdelningen:

Rotel U 1 (U 1), avdelningschefens rotel, allmänna pedagogiska frågor; byrådirektörssektion,

vissa administrativa uppgifter för

hela avdelningen;

» U 2 (U 3), undervisningsfrågor avseende grundskolan, folkskolan och

fortsättningsskolan och beträffande övningsämnen; till

roteln anknytes sektionerna för fysisk fostran samt

hemkunskap och skolmåltidsverksamhet;

» U 3 (U 4), undervisningsfrågor avseende gymnasier, fackskolor, realskolor

och flickskolor;

» U 4 (U 5), examensfrågor;

» U 5 (ny rotel), hjälpmedel, hjälpmedelscentralerna, undervisningsfrågor

avseende praktiska ämnen.

Lärarutbildnings- och försöksavdelningen:

Rotel L 1 (ny rotel), avdelningschefens rotel, speciellt pedagogiskt utvecklingsarbete;

byrådirektörssektion, vissa administrativa uppgifter

för hela avdelningen;

» L 2 (U 2), utbildning av folk- och småskollärare, vidareutbildning

och fortbildning, folkskoleseminarierna, på överstyrelsen

ankommande uppgifter rörande lärarhögskolorna;

» L 3 (U 6), utbildning av ämneslärare (bl. a. praktisk lärarkurs) och

lärare i övningsämnen, fortbildning, seminarierna för

huslig utbildning och slöjdlärarseminariet;

» L 4 (ny rotel), skolpsykologverksamheten, yrkesvägledning.

Överstyrelsen berör också frågan om skolsociala rotelns ställning inom överstyrelsens

organisation. Denna rotel, som ursprungligen ingick i undervisningsavdelningen,

har alltsedan den 1 januari 1954 enligt särskilda Kungl. Maj:ts

beslut, senast den 30 juni 1959 gällande intill utgången av mars 1961, utgjort en

fristående rotel. På roteln ankommer dels skolsociala frågor avseende hela det

överstyrelsen underställda skolväsendet, dels såväl undervisningsfrågor som

organisations- och personalfrågor beträffande specialskolor och särskolor. Överstyrelsen

anser sig ej böra nu förorda, att roteln återföres till undervisningsavdelningen

eller inordnas i organisationsavdelningen, utan föreslår, att den tills

vidare får behålla ställningen som fristående rotel.

Vad av överstyrelsen föreslagits beträffande försöksavdelningens avveckling,

uppdelning av undervisningsavdelningcn i två avdelningar och upprättande av

tre nya rotlar medför, anför överstyrelsen, ingen förändring av antalet avdelningschefs-

och rotelchefsbefattningar i förhållande till det nuvarande läget.

Överstyrelsen föreslår, att en administrativ byrådirektörssektion inrättas även

på lärarutbildnings- och försöksavdelningen. Förslaget innebär inrättande av en

ny byrådirektörstjänst. Till sektionen skulle, såsom skett på undervisnings- och

organisationsavdelningarna, sammanföras administrativa arbetsuppgifter från

avdelningens samtliga rotlar. Beträffande personalfrågorna i övrigt på de nyorganiserade

avdelningarna framhåller överstyrelsen, att det för närvarande är

svårt att i detalj förutse personalbehovet, särskilt på de tre nya rotlarna. Över
-

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

styrelsen understryker vidare, att till de nödvändiga förutsättningarna för att

överstyrelsen skall kunna lösa de förestående maktpåliggande uppgifterna i samband

med skolreformens genomförande hör, att till överstyrelsens förfogande i

enlighet med beredningens förslag ställes, utöver vad som för närvarande utgåx-,

ett belopp av minst 200 000 kr. årligen för anlitande av experthjälp.

Längre fram i detta avsnitt beröres överstyrelsens uttalanden om behovet av

personalförstärkning för informationsverksamhet.

I utlåtande över skolöverstyrelsens förslag till omorganisation finner statskontoret

sig kunna ta avstånd från sina tidigare anförda betänkligheter mot försöksavdelningens

avveckling, eftersom de arbetsuppgifter, som hittills utförts av

denna avdelning, inom den nu föreslagna organisationen kommer att i huvudsak

åvila en särskild arbetsenhet för speciellt pedagogiskt utvecklingsarbete, nämligen

försöksroteln. Då den föreslagna organisationen också i övrigt enligt statskontorets

mening synes innebära en anpassning till den utveckling, som ägt rum

på undervisningens område, har ämbetsverket inte funnit anledning till erinran

mot de av överstyrelsen framlagda förslagen. Ehuru det ur principiell synpunkt

synes böra eftersträvas, att rotelcheferna i största möjliga utsträckning befrias

från administrativa göromål, vilka bör överlåtas på kvalificerad administrativ

personal, saknar statskontoret dock underlag att — innan några närmare erfarenheter

vunnits rörande verksamheten inom lärarutbildnings- och försöksavdelningen

— bedöma, huruvida en särskild byrådirektörssektion på nämnda

avdelning bör inrättas. I nuvarande läge torde det vara svårt att bedöma den

blivande arbetsbelastningen på de olika avdelningar, som beröres av grundskolereformens

genomförande. Statskontoret utgår därför ifrån att verksamheten

inom nämnda avdelningar under det kommande budgetåret fortlöpande följes

med uppmärksamhet.

Beredningens uttalanden om nödvändigheten av en planmässig information

som ett led i själva genomförandet av skolreformen samt om denna

informations uppläggning och innehåll har genomgående rönt ett välvilligt mottagande

av remissorganen. Många instanser har dock funnit det angeläget understryka

behovet av upplysningsverksamhet i olika hänseenden. Ibland framlägges

även förslag rörande informationsverksamhetens ordnande och belyses konsekvenserna

i såväl personellt som ekonomiskt hänseende av en effektivt ordnad

information om grundskolan.

Skolöverstyrelsen framhåller, dels att informationen i skolfrågor, även om den

av naturliga skäl måste intensifieras under de närmaste åren, dock måste bli

kontinuerlig, dels att den måste ges en uppläggning, som medger en hög grad av

anpassning till de olika informationsbehov, som kan visa sig föreligga under

arbetet med skolreformens förverkligande. De kostnader, som en planmässigt

genomförd informationsverksamhet oundvikligen medför, är enligt överstyrelsen

mer än väl motiverade av att en allsidig belysning av utbildningsfrågorna kan

väntas påtagligt underlätta skolans och lärarnas arbete.

Länsstyrelsen i Kronobergs län understryker angelägenheten av att upplys
-

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

ningsverksamheten riktas såväl mot skolväsendets olika organ, lärare, elever och

målsmän som mot allmänheten i övrigt. En ingående konkret och saklig information

om grundskolans målsättning måste enligt styrelsen bli en av huvuduppgifterna

för den närmaste framtiden. Även TCO finner det vara viktigt, att

en grundlig kännedom om den nya skolan sprides icke enbart eller i första hand

till lärarna utan även till allmänheten och i synnerhet till föräldrar och målsmän.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund anser, att informationsverksamheten ej

bör riktas enbart till skolans eget folk — förtroendemän och lärare — utan till

en vidare krets såsom föräldrar, allmänhet, näringsliv och arbetsmarknad. Järnvägsstyrelsen

framhåller betydelsen av, att också näringslivet far en ingående

information. Detta är enligt styrelsen värdefullt bl. a. med tanke pa att arbetsgivaren

behöver bilda sig en uppfattning om blivande arbetstagares användbarhet

efter genomgången grundskola. Bl. a. länssholnämnden i Västmanlands län

vill särskilt förorda information via televisionen. Enligt nämnden kan skolstyrelsernas

och länsskolnämndernas insatser i fråga om information effektivt

stödjas av press, radio och television. Nämnden erinrar dessutom om det mycket

goda upplysningsarbete, som folkbildningsorganisationerna i länet utfört på

ifrågavarande område. Kooperativa förbundet och Brevskolan understryker vikten

av att folkbildningsorganisationer och olika folkrörelser erhåller en så omfattande

hjälp med framställningen av studiematerial som möjligt för att därigenom

kunna bidraga med information till allmänheten rörande grundskolan.

Även Landsorganisationen är av den meningen, att organisationsväsendet kan

fylla en viktig funktion i detta sammanhang. Länsskolnämnden i Malmöhus län

ifrågasätter, om inte staten måste lära av näringslivet, hur man med utnyttjande

av inte minst tekniska hjälpmedel skall bedriva en tidsenlig informationsverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen vill för sin del framhalla, att grundskolans

genomförande bl. a. kräver, att det yrkesorienterande publikationsmaterial, som

styrelsen utger, anpassas till de förändrade förutsättningarna, och att styrelsen

givetvis är beredd medverka till att så sker. Upplysningsvis vill styrelsen meddela,

att en studie- och yrkesorienterande handbok, avsedd för eleverna i grundskolan

och deras målsmän, planerats i samråd med skolöverstyrelsen och är

under förberedelse.

Flera länsskolnämnder har behandlat frågan om nämndernas uppgifter, när

det gäller informationen rörande skolreformen och dess genomförande. De har

därvid förklarat sig godtaga beredningens förslag i ämnet men samtidigt framhållit

nödvändigheten av att nämnderna erhåller erforderliga personella och

ekonomiska resurser för informationsverksamhetens bedrivande. Länsskolnämnden

i Kronobergs län vill poängtera behovet av att skolinspektörerna och nämndernas

byrådirektörer erhåller en mera intensiv penetrering av olika problem i

samband med grundskolans genomförande. En sådan genomgång bor enligt

nämnden ske under skolöverstyrelsens ledning.

Läroverkslärarnas riksförbund har mera ingående behandlat informationsverksamhetens

praktiska ordnande för lärarna, och då främst för de lärare, som

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

övergår från att undervisa i realskola och motsvarande skolformer till att undervisa

i den nioåriga obligatoriska skolan. Förbundet anser, att det bör föreligga

ett stort behov av information för berörda lärarkategorier. I väsentliga avseenden

förändras visserligen icke dessa lärares arbetssituation. Det bör dock enligt

förbundet framhållas, att den nya skolformen i åtskilliga avseenden bjuder på

speciella problem. Dess målsättning, kursplaner, elevklientel och betygsnormer

avviker på vissa punkter från de icke-obligatoriska skolornas. Organisationen

och skolenheterna ser annorlunda ut i en del avseenden. Lärarnas ställning i

fråga om tjänsteinnehav och tjänstgöring kan i vissa fall också förändras. Det

här diskuterade informationsbehovet är i vissa avseenden svårt att skilja från

det behov av fortbildning eller omskolning, som kontinuerligt gör sig påmint.

Förbundet har dock uppfattat det så, att den nu aktuella informationen skulle

avse att täcka lokala och regionala behov och till sin form mera bygga på ett

antal informationsmöten eller studiedagar än längre kurser med rent instruktiva

inslag. I anslutning härtill framlägger förbundet förslag om informationens innehåll,

planläggning och verkställighet samt anför härutinnan bl. a. följande.

Följande moment bör enligt riksförbundets mening ingå i en information riktad

till lärarna.

1. Den 9-åriga grundskolans uppgifter, organisation, tim- och kursplaner,

elevmaterial o. d. Den allmänna informationen rörande detta moment bör kompletteras

med en grundlig information om den 9-åriga grundskolans uppläggning

i kommunen såsom lokaliseringsfrågor, förändringar i utbildningslinjers och

klassavdelningars förläggning, samverkan med andra kommuner, vilka utbildningslinjer

av olika slag som förekommer på olika stadier, eventuella prognoser

med därav väntade förändringar för kommunens skolväsende.

2. Pedagogiska problem: Nya elevgrupper, metodiska frågor, läroböcker och

undervisningsmateriel o. d., betygsnormer.

3. Lärarnas ställning och arbetsförhållanden: Omorganisationens betydelse för

lärarnas rättsliga ställning, skyldighet respektive möjligheter att få fortsatt

tjänstgöring i kommunen, förflyttningsmöjligheter, vilka stadier eller skolformer

kommer tjänstgöringen att förläggas till, eventuella nyheter i fråga om undervisningsskyldighet

o. d.

Planläggning och verkställighet av denna informationsverksamhet bör enligt

riksförbundets mening ordnas på följande sätt. Inom varje län svarar länsskolnämnden

för planeringen av informationsverksamheten i samråd med respektive

länslärarkommittéer. Länsskolnämnderna övervakar vidare verkställigheten av

verksamheten bl. a. för att kontrollera att valda ämnen är relevanta, att lämpliga

medverkande utses osv. Länsskolnämnderna bör göra en kostnadsplanering

enligt den tidtabell för den 9-åriga grundskolans genomförande i länen som kan

finnas uppgjord samt begära anslag för detta i den mån statsverket skall bidra

med kostnader. Verkställigheten bör ske kommunvis och åvila skolstyrelserna,

vilka bör lokalt svara för ämnesval, medverkande, lokaler osv. Riksförbundet

förutsätter dock att vissa generella anvisningar i enlighet med i denna skrivelse

anförda synpunkter på ämnesval, medverkande, uppläggning m. m. ges centralt

till länsskolnämnder och skolstyrelser. Skolstyrelserna bör vid uppläggning och

genomförande samråda med lärarorganisationernas lokala organ. De kostnader

som uppkommer i samband med genomförandet av denna informationsverksam
-

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i är 1962

hot bör åvila skolans huvudmän. Några kostnader bör alltså icke falla på den

deltagande personalen.

När det gäller uppläggningen av denna informationsverksamhet anser riksförbundet,

att den helst bör genomföras med ett antal informationsmöten eller

studiedagar skolvis på schematid. Som medverkande bör man bl. a. begagna sig

av läroverksrektorer och läroverkslärare, som varit med om övergång från realskola

till enhetsskola och som alltså har ingående erfarenhet av de problem, som

kan uppkomma både i samband med själva övergången och i fortsättningen i

samband med den 9-åriga grundskolan. Givetvis bör uppläggningen av dessa

informationsmöten präglas av att detta är en praktisk fråga och att deltagarna

skall ges saklig information rörande konkreta problem.

Skolöverstyrelsen har till behandling upptagit frågor rörande medelsbehovet

för informationsändamål. Inledningsvis erinrar överstyrelsen, att den redan för

innevarande budgetår begärt vissa medel på tilläggsstat för informationsverksamheten,

en framställning som berörts i det föregående avsnittet om undervisningshjälpmedel.

Sålunda har överstyrelsen för innevarande budgetår äskat

150 000 kr. till information framför allt vid lärarutbildningsanstalterna och länsskolnämnderna,

28 000 kr. till en kurs för sådana befattningshavare inom skolväsendet,

som i första hand kan väntas bli tagna i anspråk i informationsverksamheten

samt 50 000 kr. till kurser för journalister och jämställda, sammanlagt

228 000 kr. Medelsbehovet för informationsändamål budgetåret 1962/63 uppskattar

överstyrelsen till sammanlagt 554 000 kr., därav 104 000 kr. till överstyrelsens

informationstjänst, 20 000 kr. till journalistkurser, 30 000 kr. till bildband

samt 400 000 kr. till information till och genom länsskolnämnderna. Överstyrelsen

förutsätter att medel till information för budgetåret 1962/63 upptages under

ett särskilt reservationsanslag. Under annat anslag, nämligen Fortbildning av

lärare m. m., beräknar överstyrelsen vidare ett belopp av 100 000 kr. för information

vid lärarutbildningsanstalter. För innevarande budgetår samt för det

följande budgetåret äskar överstyrelsen sålunda för informationsändamål sammanlagt

882 000 kr. Av överstyrelsens motivering till de för nästa budgetår

begärda beloppen framgår bl. a. följande.

Under budgetåret 1962/63 kommer en förstärkning av den personal inom

överstyrelsen som sysslar med informationsverksamhet, att bli oundgängligen

nödvändig, om de väntade kraven på information skall kunna tillgodoses. Med

hänsyn till behovet av en kontinuerlig och förstärkt informationstjänst föreslår

överstyrelsen, att en tjänst som biträdande pressombudsman i överstyrelsen

inrättas. Kostnaden för denna beräknas för budgetåret 1962/63 till 30 000 kr.

Därutöver föreligger emellertid under samma budgetår ett tillfälligt behov av

ytterligare arbetskraft. Under detta budgetår kan nämligen en starkt stegrad

efterfrågan på information och service beräknas föreligga. Därjämte måste det

under detta budgetår ankomma på överstyrelsen att framställa informationsmaterial

av olika slag. Fn del av detta material måste visserligen förarbetas

redan under första halvåret 1962 men kan ej färdigställas förrän riksdagsbeslutet

om skolreformen föreligger. Till en för dessa arbetsuppgifter avsedd arbetskraft

äskar skolöverstyrelsen ett engångsbelopp på 30 000 kr. Vid en utbyggnad av

informationsverksamheten kommer en särskild arbetskraft för skrivarbeten m. m.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

att erfordras. För detta ändamål beräknar överstyrelsen ett belopp på 14 000 kr.

Vidare behövs inom ramen för informationstjänsten medel för utarbetande av

illustrationsmaterial såsom diagram, fotografier etc., matriser och klichéer. Härför

och för övriga expenser i informationsarbetet erfordras 30 000 kr. För närvarande

finns inga medel för sådana uppgifter, vilket visat sig vara till allvarligt

hinder i informationen. Större delen av detta medelsbehov kan beräknas vara

tillfälligt. Den samlade merutgiften för överstyrelsens informationstjänst skulle

alltså under budgetåret 1962/63 komma att uppgå till 104 000 kr.

Överstyrelsen förutser att ett omfattande informationsmaterial i form av

trycksaker behöver framställas, bl. a. en allmän informationsskrift om skolreformen

och en trycksak, som riktar sig till föräldrar och elever. Om sådant

material skulle framställas för att utan kostnad överlämnas till kommunerna för

distribution, skulle detta innebära eu mycket betydande utgift. Överstyrelsen

föreslår därför att dylikt informationsmaterial utarbetas genom överstyrelsens

försorg men distribueras genom dess förlagsverksamhet och därvid åsättes pris,

som i huvudsak täcker kostnaderna. Beträffande utarbetandet av ljudbildband

bör dock grundkostnaden bestridas av statsmedel. Överstyrelsen äskar därför

30 000 kr. för utarbetande av ljudbildband. Detta belopp beräknas täcka kostnaden

för ett ljudbildband om grundskolan, ett bildband om skolplanering samt ett

par kortare ljudbildband som underlag för pedagogiska diskussioner jämte distribution

av ett exemplar av varje ljudbildband till länsskolnämnderna och bildningsförbunden.

Enligt skolberedningens principskiss för informationen kommer viktiga uppgifter

i informationsverksamheten att åvila länsskolnämnderna. Medel bör beräknas

för en information genom dessa, som riktar sig framför allt till skolstyrelser,

skolledare samt befattningshavare vid statliga skolor. Överstyrelsen äskar därför

för budgetåret 1962/63 400 000 kr. att användas för bestridande av kostnader

för länsskolnämndernas informationsverksamhet. Beloppet bör stå till överstyrelsens

förfogande att fördelas efter ansökan från länsskolnämnderna på grundval

av ingivna planer. Dessutom föreslås att överstyrelsen av dessa medel täcker

sådana kostnader, som kommer att uppstå genom ökat behov av konferenser

med länsskolnämnder, skolledare m. fl., och för vilka medel icke anvisats i annan

ordning.

Skolöverstyrelsen framhåller slutligen, att informationen till lärarna knappast

kan särskiljas från fortbildningsåtgärderna. En väsentlig del av informationen

kommer med all säkerhet att ges inom fortbildningens ram, icke minst vid planerings-

och studiedagar.

Departementschefen

Det är naturligtvis svårt att i den levande funktion, som skolans arbete utgör,

hålla isär den dagliga verksamheten och erfarenheterna av denna från

de åtgärder, som syftar till att utveckla skolans arbete. Jag har också i det

föregående i samband med behandlingen av skolans mål och uppgifter berört

vissa mer begränsade frågor om skolans arbete och dess utveckling, främst då

sådana uppgifter som kan sägas vara närmare förbundna med målsättningen.

s. 407 Kontrollera mot PDF

407

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I förevarande avsnitt avser jag att något utförligare ge vissa synpunkter och

förslag på hur man genom mer direkta åtgärder från samhällets sida skall kunna

så vitt möjligt främja en allsidig utveckling av skolans arbete.

Skolberedningen har, som jag redan flera gånger framhållit, föreslagit flera

åtgärder i syfte att göra lärarna allt bättre skickade att fullgöra sitt arbete,

ge dem bättre arbetsförutsättningar samt att tillföra skolarbetet en rikare uppsättning

av goda undervisningshjälpmedel. Beredningen har ägnat

inte minst sistnämnda fråga ett betydande intresse.

I förgrunden för strävandena på detta område bör stå uppgiften att skapa

och tillhandahålla sådana hjälpmedel, som gör det möjligt för läraren att anpassa

skolarbetet till graden och arten av den enskilde elevens begåvning och

intressen. Det kan dock ifrågasättas, om inte beredningen, då den tilldelar

boken och övriga tryckta hjälpmedel en så dominerande roll som den gör, kommer

i motsats till sin egen, i andra sammanhang uttalade — och enligt min

mening riktiga — uppfattning att undervisningen skall präglas av självverksamhet,

åskådlighet, individualisering samt gemenskap och samarbete liksom

att den skall rikta sig till samtliga sinnen, som förmedlar intryck från omvärlden.

I överensstämmelse med sin uppfattning om hjälpmedlens värde och de

möjligheter dessa bör kunna bjuda att göra undervisningen mer stimulerande

och inlärningen effektivare, har beredningen genom två arbetsgrupper gjort en

sammanfattande översyn över aktuella önskemål och möjligheter på hjälpmedelsområdet.

Resultatet av gruppernas arbete har av beredningen redovisats

i en särskild volym: Hjälpmedel i skolarbetet (SOU 1961:17). Volymen,

som även innehåller konkreta förslag till åtgärder till vilka beredningen i stort

anslutit sig, bör enligt min mening kunna för de närmaste åren bli en utmärkt

handbok i hjälpmedelsfrågor för skolmän och andra med intresse för området.

Vid sin behandling av spörsmål rörande undervisningshjälpmedel preciserar

beredningen sammanfattningsvis vilka åtgärder, som enligt dess mening nu bör

vidtagas. Det är i första hand åtgärder från skolöverstyrelsens och överstyrelsens

för yrkesutbildning sida, för att planera och stimulera produktion av vissa

angivna hjälpmedel. Vidare synes åtgärder erforderliga för att genom nu befintliga

organ producera eller anskaffa viss annan materiel liksom initiativ

avseende revision av instruktioner samt anslagshöjningar för befintliga statliga

organ — närmast avses bär läroboksnämnden — jämte upprättande av

nya statliga organ med uppgifter på hjälpmedelsområdet. Slutligen föreslår beredningen

i detta sammanhang också åtgärder för fortbildning av lärare liksom

för försöksverksamhet, t. ex. viss försöksundervisning i främmande språk.

I direkt anslutning till sin sammanfattning av önskvärda åtgärder framlägger

beredningen i en till sitt huvudbetänkande fogad bilaga mer detaljerade

förslag med kostnadsberäkningar: åtgärder för att råda bot på bristen på läroböcker

i vissa övnings- och yrkesämnen, produktion av studie- och arbetsupp
-

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5J år 1962

gifter, utarbetande och tryckning av instruktionskort för individualiserande

arbete, försök med viss apparatur vid språkundervisning, filmproduktion m. m.

Vad beredningen anfört i dessa stycken finner jag vara väl grundat och det

bör kunna utgöra en riktpunkt för den fortsatta utvecklingen. För vissa av hithörande

uppgifter fordras ett ganska omfattande förberedelsearbete, medan

andra bör verkställas utan dröjsmål för att resultat skall finnas tillgängliga så

snart som möjligt efter ett kommande riksdagsbeslut i grundskolefrågan. Vad jag

här avser är närmast påbörjande av arbete med metodiska anvisningar till läroplanen

samt förberedelser för produktion av vissa hjälpmedel.

Till spörsmålet om erforderliga anslagsmedel avser jag att i det följande återkomma

vid behandlingen av vissa anslagsfrågor för budgetåret 1962/63; anslag

för de mer brådskande åtgärderna torde böra upptagas på tilläggsstat för innevarande

budgetår.

De flesta verksamhetsområden i samhället har på senare år i ökad takt tillförts

nya hjälpmedel och en förbättrad teknisk utrustning i syfte att underlätta

arbetets utövande samt öka och förbättra produktionen. Man har all

anledning förmoda — och det är naturligtvis denna tanke som utgör grunden

för beredningens förslag i dessa frågor — att undervisningsarbetet härvidlag

inte skiljer sig från annan verksamhet, en uppfattning som på intet sätt förringar

det personliga i lärarens gärning. Jag delar denna uppfattning och vill

med kanske än större skärpa än beredningen framhålla, att en god tillgång i

undervisningen på väl utprövade och ändamålsenliga hjälpmedel bör kunna

väsentligen förbättra lärarens möjligheter att nå en god effekt av sitt arbete.

Inte minst bör man genom s. k. instruktionskort och andra liknande hjälpmedel

kunna sätta verktyg i lärarens hand, med vilka han kan ge en långt mer individualiserad

undervisning än tidigare och på ett bättre sätt än förr tillgodose

den enskilde elevens begåvning och intressen. Genom en övergång från den

nuvarande ganska ensidiga tryckta materielen till sådan som i högre grad än

förr tar i anspråk andra begåvningskomponenter än den verbala är det också

troligt, att man kan ge ökat utbyte åt skolarbetet för sådana elever, som nu

emellanåt har svårt att finna mening däri. Det är sannolikt, att vi i dessa avseenden

endast står i början av en utveckling, som — under förutsättning att

den ledes konstruktivt och fördomsfritt — kan för både eleverna och det allmänna

ge ökad effekt av insatserna på skolans område.

Mot bakgrunden av vad jag här anfört förordar jag, att grundskolan tillföres

en riklig uppsättning allsidiga, ändamålsenliga och för skolbruk väl utformade

hjälpmedel. För att därvid underlätta för kommunerna att snabbt genomföra

den pedagogiska upprustning, som härmed avses, och för åstadkommande av

en över hela landet så jämn standard som möjligt förordar jag vidare, att statsbidrag

skall utgå. Frågan om den närmare utformningen av här avsedda nya

statsbidrag kommer jag att behandla i det följande i samband med vissa statsbidragsfrågor.

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Mycket av den moderna undervisningsmaterielen består av audivisuell eller

annan teknisk utrustning, som för sitt utnyttjande fordrar vissa fasta anläggningar

i undervisningslokalerna. Utan dessa förutsättningar måste man räkna

med att den endast undantagsvis och svårligen kommer till användning. Jag

finner det därför nödvändigt, att skollokalerna utrustas med permanenta anordningar

för auditiva, visuella och andra hjälpmedel.

Beredningen föreslår för detta fall, att visst statsbidrag skall utgå i samband

med byggnadsbidrag. Vad avser statsbidragets närmare konstruktion återkommer

jag vid behandlingen av vissa statsbidragsfrågor.

Skolberedningen fäster stor vikt vid att kraftfulla åtgärder vidtas för att

verksamt främja produktion och distribution av samt information om olika

slag av hjälpmedel i skolans arbete. I detta syfte föreslås upprättande av ett

antal s. k. hjälpmedelscentraler, varav två större rikscentraler — en i Stockholm

och en i Göteborg — samt en i varje län förlagd till samma stad som länsskolnämnden.

En utförlig redogörelse för förslaget har lämnats i det föregående.

Rikscentralen i Stockholm förutsättes vara anknuten till skolöverstyrelsen,

medan den i Göteborg skulle kunna ha visst samarbete med motsvarande universitetsinstitution

och länscentralerna samverka med länsskolnämnderna.

Samtliga pedagogiska remissinstanser har i sina yttranden tillstyrkt förslaget

om hjälpmedelscentraler. Skolöverstyrelsen föreslår dock för sin del, inom i

stort sett samma kostnadsram som skolberedningens förslag, vissa modifikationer

i detta. I stället för två rikscentraler räknar överstyrelsen sålunda med

endast en, förlagd till Stockholm och eventuellt anknuten till skolöverstyrelsen.

Rikscentralen skulle, förutom föreståndare, ha tre assistenter och viss administrativ

personal. Kostnaden för denna central beräknas av skolöverstyrelsen

till omkring 260 000 kr. per år, vartill kommer ett engångsanslag för utrustning

om 30 000 kr. Länscentralerna bör enligt överstyrelsen graderas i två

grupper. De i Göteborg, Umeå och helst även Malmö bör få en jämfört med

de övriga förstärkt organisation. I övrigt räknar överstyrelsen med 20 länscentraler

— eftersom såväl Stockholms stad som Stockholms län bör kunna

betjänas av rikscentralen — och dessa bör få något större anslag till skrivhjälp

och utställningar m. m. än vad beredningen räknat med. Skolöverstyrelsen beräknar

den årliga kostnaden för var och en av de större länscentralerna till

22 000 kr. och för var och en av de övriga till 12 500 kr. per år. Ett engångsanslag

för utrustning på 10 000 kr. till var och en av de tre första och på 5 000

kr. till var och en av de övriga beräknas även. De sammanlagda årliga kostnaderna

för samtliga hjälpmedelscentraler beräknas av överstyrelsen till inemot

580 000 kr., medan engångsanslaget för utrustning till samtliga beräknas till

160 000 kr.

Jag biträder i princip förslaget om upprättande av en organisation av hjälpmedelscentraler

med i allt väsentligt det syfte och de arbetsuppgifter, som skolberedningen

angivit. Då skolöverstyrelsens modifierade förslag synes bättre tillgodose

det tillämnade syftet med anordningen, torde detta böra tas till utgångs
-

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

punkt för den successiva uppbyggnaden av organisationen. Denna bör starta

med upprättandet av den föreslagna rikscentralen i Stockholm fr. o. m. nästa

budgetår. Beträffande personalen vid rikscentralen vill jag här endast ange, att

jag inte räknar med att ordinarie tjänster eller sådana icke-ordinarie tjänster, för

vilkas inrättande kräves riksdagens medverkan, bör komma till stånd redan

fr. o. m. nästa budgetår. Till av förslaget föranledda kostnader för budgetåret

1962/63 återkommer jag i det följande vid behandlingen av anslag till pedagogiska

hjälpmedelscentraler.

I likhet med skolberedningen vill jag understryka, att ett välförsett skolbibliotek

tillhör de nödvändiga förutsättningarna för skolarbetet. Skolbiblioteket

skall dels tjäna undervisningen i skolans olika ämnen, dels ge eleverna möjlighet

att tillägna sig goda läsvanor och uppleva läsningen som något lockande och

stimulerande och därigenom befrämja, att de som vuxna utnyttjar de offentliga

biblioteken. Eleverna bör från sina tidigaste skolår få vänja sig vid att bruka

böcker som nyttiga arbetsredskap, och de bör få uppleva glädjen av att läsa

goda böcker. Ingenting tyder på att tillkomsten av nya massmedia, numera tillgängliga

för nästan varje barn, skulle minska skolbibliotekets betydelse. Enligt

min mening måste skolbiblioteket därför alltjämt anses ha en central uppgift i

skolans arbete. Beredningen föreslår vissa åtgärder i syfte att underlätta bibliotekets

utnyttjande i det dagliga skolarbetet, och vad gäller finansierandet av

bl. a. förstärkningen av skolbiblioteksverksamheten hänvisar beredningen till

förslaget om införandet av ett pedagogiskt utrustningsbidrag. Det utgående särskilda

bidraget till skolbibliotek bör däremot enligt min mening nu avlösas, en

fråga vartill jag återkommer i det följande.

Jag finner det angeläget att i detta sammanhang något beröra den ibland omdiskuterade

frågan om eventuell samverkan mellan skolbibliotek och allmänt

bibliotek. Det är enligt min mening motiverat, att en generell möjlighet öppnas

för samverkan mellan dessa två former av bibliotek i alla de fall då detta är

önskvärt och lämpligt. Jag vill emellertid understryka, att eftersom skolbiblioteket

har en central pedagogisk uppgift att fylla, får inte enbart kommunalekonomiska

synpunkter bli avgörande för om dylik samverkan skall komma till

stånd eller inte. Med all förståelse för att samverkan mellan de båda formerna

av bibliotek kan för båda ge ökat utbyte av de resurser samhället kan avdela för

biblioteksverksamhet, vill jag dock erinra om värdet av skolbibliotekets pedagogiska

funktioner samt att staten just av den anledningen ekonomiskt understödjer

kommunernas ansvar för skolbiblioteksverksamheten.

Enligt beredningens uppfattning måste även i fortsättningen en hög standard

på undervisningshjälpmedlen förutsätta någon form av granskning. Sådan sker

redan vad läroböcker beträffar genom statens läroboksnämnd och vad övriga,

främst audivisuella hjälpmedel beträffar genom skolöverstyrelsens och överstyrelsens

för yrkesutbildning försorg. Den förra granskningen är förhindrande,

den senare rådgivande. Jag delar beredningens uppfattning, att den nu förefintliga

granskningen bör systematiseras och förstärkas samt att resultaten utan

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 5J år 1962

dröjsmål bör göras tillgängliga. Av denna anledning avser jag, att i det följande

vid behandlingen av skolöverstyrelsens avlöningsanslag föreslå viss förstärkning

av dess möjligheter i fråga om den rådgivande granskningsverksamheten.

I fråga om statens läroboksnämnd vill jag anföra följande.

Åtskilliga skäl utöver de redan nämnda talar för, att nämndens verksamhet

utan dröjsmål bör förstärkas samtidigt som man också, med hänsyn till av bl. a.

skolreformen föranledda förändringar, synes böra överse nämndens instruktion.

Jag har därför för avsikt att föranstalta om den mera omedelbart erforderliga

översynen av instruktionen för statens läroboksnämndj därvid kan bl. a. vissa

jämkningar i nämndens sammansättning komma att visa sig påkallade.

Den för nämndens verksamhet förutsatta ökningen av dess resurser avser jag

att återkomma till i det följande vid behandlingen av anslag till läroboksnämnden.

I beredningens hjälpmedelsbetänkande ägnas viss uppmärksamhet åt granskningsfrågans

principiella sida, dock utan att en mer samlad översyn över hela

problemområdet presenteras. Genom tillkomsten av de förordade hjälpmedelscentralerna,

förändringen i begreppet läroplan varigenom den för läroboksgranskningen

viktiga termen kursplan ej längre är lika lättbestämd och entydig

som förr, utvecklingen mot en samordning mellan läroböcker i traditionell mening

och andra hjälpmedel till s. k. lärobokspaket, det ökade behovet av samverkan

och samordning mellan på skilda håll förekommande granskning och

andra liknande omständigheter ter sig på längre sikt en förutsättningslös omprövning

av nämndens verksamhet och uppgifter nödvändig.

Vi står emellertid i här berörda avseenden delvis endast i början av ett utvecklingsskede.

Det synes därför inte lämpligt att, förrän ytterligare erfarenheter

vunnits av utvecklingen på de områden som berör eller gränsar till statens läroboksnämnds

verksamhet, till närmare övervägande uppta frågan om en mer

genomgripande översyn av problemkomplexet.

I förevarande sammanhang vill jag slutligen beröra ett förslag, vilket i form

av en bilaga fogats till yttrandet från kollegiet vid lärarhögskolan i Stockholm.

I bilagan framlägger föreståndaren för pedagogisk-psykologiska institutionen vid

lärarhögskolan en tämligen detaljerad plan för utarbetande av svårighetsgraderade

och självinstruerande hjälpmedel för individualiserande undervisning

på den obligatoriska skolans högstadium. Arbetet, som i samarbete med skolöverstyrelsen

skulle utföras vid den nämnda institutionen och till väsentliga

delar av dess personal samt efter vad jag sedermera erfarit i första hand gälla

vissa orienteringsämnen, avses enligt planen påbörjas vårterminen 1962 och

bedrivas så, att nämnda hjälpmedel skulle kunna ställas till hela det obligatoriska

högstadiets förfogande fr. o. m. läsåret 1964/65. Kostnaden för arbetet

beräknas till 124 000 kr. per år under tre på varandra följande år, avseende i

huvudsak tillfällig forskningspersonal, testningsmaterial o. d.

Det framlagda förslaget innebär att den pedagogiska forskningen tas i anspråk

för den funktionella delen av skolans verksamhet, och förslaget står så vitt jag

s. 412 Kontrollera mot PDF

412

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

kan bedöma i god överensstämmelse med de syften och önskemål i fråga om

hjälpmedelsutvecklingen, vilka jag nyss uppehållit mig vid. Jag finner det önskvärt,

att förslaget kommer till utförande även därför att man genom ett arbete

som det planerade bör kunna förvärva erfarenheter, som kan utgöra en god

grund för fortsatt utveckling pa området för hjälpmedel och undervisningsmetodik.

I detta sammanhang vill jag för övrigt gärna uttala, att jag finner den avsedda

samverkan mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolans pedagogisk-psykologiska

institution både naturlig och önskvärd.

Med arbetet förenade särskilda kostnader torde i varje fall till väsentlig del

kunna bestridas ur det anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna

skolväsendet, som jag avser att föreslå i det följande. Jag vill tillägga att

projektet enligt min mening synes vara av sådant intresse för den pedagogiskpsykologiska

forskningen, att det borde kunna komma i fråga för stöd även från

statens råd för samhällsforskning.

Genom de beslut, som riksdagen nu förutsättes komma att fatta om en reformering

av den obligatoriska skolan, kommer för grundskolans del de organisatoriska

problemen att i stort lösas för avsevärd tid framåt. Jag delar skolberedningens

uppfattning, att man samtidigt måste skapa förutsättningar för den

fortsatta utvecklingen av skolans inre arbete. Det är också

uppenbart, att en förskjutning nu bör ske från försöksverksamhet i vidsträckt

mening till utvecklingsarbete. Vad beredningen anfört i fråga om grundskolans

målsättning och den fortsatta försöksverksamheten finner jag i allt väsentligt

riktigt och väl ägnat att utgöra riktpunkten för det följande, inre utvecklingsarbetet.

Jag vill emellertid betona, att ett sådant arbete under alla förhållanden

vore nödvändigt, även om ej ett delvis nytt mål uppställts för skolans verksamhet

och denna i anslutning därtill erhåller en förändrad organisatorisk utformning.

Inget verksamhetsområde, och allra minst skolans, kan i dagens samhälle

med dess snabba föränderlighet avstå från att ägna utvecklingsfrågorna stor

uppmärksamhet.

Skolberedningen, som uttalar att ledningen av försöksverksamheten även

framdeles bör ligga hos skolöverstyrelsen, ger en översikt av hur enligt dess

mening ansvaret för de mångskiftande arbetsuppgifterna i fråga om pedagogiskpsykologisk

forskning liksom beträffande empirisk försöksverksamhet m. m. bör

kunna avgränsas och fördelas. Översikten är enligt min mening realistisk och bör

kunna främja ett rationellt utnyttjande av våra samlade resurser inom dessa

verksamhetsområden. Jag vill också understryka beredningens uttalande, att

försöksverksamhet och forskning åtminstone till en början synes böra inriktas

på näraliggande problem samt att de för utvecklingsarbetet ansvariga förutsättningslöst

bör tänka igenom den kommande verksamheten med särskild uppmärksamhet

på att avgränsa densamma.

Den hittillsvarande försöksavdelningen inom skolöverstyrelsen har haft en

omfattande och betydelsefull verksamhet, där pedagogiska, administrativa och

s. 413 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.-ts proposition nr 5 It år 1962 413

organisatoriska arbetsuppgifter varit intimt sammanflätade med varandra. I

fortsättningen bör enligt min mening en stor del av den hittillsvarande försöksavdelningens

arbetsuppgifter fullgöras av verkets ordinarie arbetsenheter, vilka

alla synes böra i sin mån få ta en del av ansvaret för den pedagogiska utvecklingen.

Vad jag här närmast avser är i trängre mening pedagogiska och ämnesmetodiska

försök och andra liknande utvecklingsfrämjande arbetsuppgifter. För

de av beredningen angivna särskilda uppgifterna i samband med utvecklingsarbetet

torde däremot en särskild arbetsenhet böra finnas inom överstyrelsen.

Skolberedningen har i sitt betänkande uttalat, att det borde ankomma på

överstyrelsen att — med utgångspunkt i de förändrade förutsättningar som den

skolorganisatoriska utvecklingen medfört och kan förväntas ytterligare medföra

— ompröva vissa delar av den nuvarande arbetsfördelningen inom verket. I sitt

remissyttrande har överstyrelsen i enlighet därmed föreslagit vissa ändringar i

verkets organisation, vilka i det föregående redovisats.

Jag förordar följande åtgärder med verkan fr. o. m. den 1 juli 1962.

Den nuvarande försöksavdelningen bör avvecklas och därmed även den till

avdelningen knutna lekmannanämnden. Ytterligare periodiska försöksrapporter

utöver dem, som lämnades den 31 oktober respektive den 1 november 1961

behöver enligt min mening inte avgivas, varvid jag dock samtidigt förutsätter

att ämbetsverket efter hand och på lämpligt sätt till Kungl. Maj:ts kännedom

bringar de erfarenheter m. m., som kan vara av värde och intresse för bedömning

av skolans fortsatta utveckling. Beredningens förslag om inrättande av en

till överstyrelsen knuten rådgivande nämnd för utvecklingsarbete och försöksverksamhet

m. m. bör enligt min mening förverkligas, något som också överstyrelsen

givit sin principiella anslutning till. Fn sådan nämnd bör kunna kontinuerligt

berika och vidga överstyrelsens kontakter i olika riktningar. Erforderliga

föreskrifter om nämnden torde, efter förslag av överstyrelsen, böra meddelas

av Kungl. Maj:t.

Jag förordar vidare att, samtidigt som den nuvarande försöksavdelningen

avvecklas, dess psykologiska sektion omändras till en egen arbetsenhet, en skolpsykologisk

rotel.

Vad överstyrelsen föreslagit i fråga om avvecklingen av försöksavdelningen,

upprättande av en ny avdelning, benämnd lärarutbildnings- och försöksavdelningen

samt fördelning och omfördelning av arbetsuppgifter finner jag realistiskt

och välmotiverat. Den föreslagna förändringen bör alltså nu genomföras.

Vid undervisningsavdelningen bör därvid — om än med förändrad inbördes

ordning — bibehållas de nuvarande första, tredje, fjärde och femte rotlarna med

i stort sett oförändrade arbetsuppgifter. Till avdelningen bör vidare föras en

ny rotel för hjälpmedel, hjälpmedelscentraler och eventuellt vissa undervisningsfrågor

avseende specialämnen. Till den nya lärarutbildnings- och försöksavdelningen

bör med i stort sett oförändrade arbetsuppgifter föras de nuvarande andra

och sjätte rotlarna från undervisningsavdelningen liksom den av mig nyss för
-

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ordade skolpsykologroteln. Vidare bör hit även föras den föreslagna roteln för

utvecklings- och försöksarbete.

Även om, som skolöverstyrelsen framhåller, den aktuella omändringen av verkets

inre organisation kan genomföras inom ramen för det nuvarande antalet

avdelningschefs- och rotelchefsbefattningar, har överstyrelsen i sina petita för

budgetåret 1962/63 föreslagit vissa ehuru mindre omfattande personalförändringar

i anslutning till organisationsförändringen. Till dessa liksom till av förslagen

föranledda kostnader återkommer jag i det följande vid behandlingen av

anslagen till skolöverstyrelsen.

När nu skolreformen efter en lång utrednings- och försöksperiod står inför sitt

slutliga förverkligande skärpes påtagligt, som skolberedningen framhåller, behovet

av en allsidig information. Inte minst mot bakgrunden av vissa

tidigare negativa erfarenheter framstår det som nödvändigt med en planmässig

och omfattande saklig upplysningsverksamhet som ett led i själva genomförandet

av skolreformen. Allmänheten har numera genom förekomsten och spridningen

av press, radio och television vant sig vid att få snabb, korrekt och tillräcklig

information. Att tillmötesgå de krav på service som därigenom uppstått

ligger, inte minst när det gäller att sprida kännedom om samhällets åtgärder på

skolans område och syftet med dessa, direkt i samhällets eget intresse. En allmänt

spridd vetskap om vad som beslutats, kännedom om beslutens innebörd,

förutsättningar och syften kan — oavsett de sakliga meningsskiljaktigheter som

alltid kan föreligga och som bör komma till uttryck — i första hand på ett

verksamt sätt bidra till att den allmänna debatten rensas från missförstånd

och att därav föranledda onödiga irritationer undvikes. Därtill kommer det särskilda

behovet av information till närmast berörda parter, såsom lärare, målsmän

och elever.

Jag delar skolberedningens uppfattning om inte bara värdet utan även nödvändigheten

av en allsidig och omfattande, planmässigt genomförd information,

och liksom beredningen betraktar jag informationsarbetet som ett led i skolreformens

genomförande. Det är också nödvändigt, att informationen påbörjas i

omedelbar anslutning till riksdagens beslut om grundskolereformen. För att

detta skall kunna ske måste, som skolöverstyrelsen understryker, åtskilliga tekniska

förberedelser för informationsarbetet företas redan innevarande budgetår.

Verksamheten synes för övrigt i allt väsentligt kunna bedrivas efter de riktlinjer

och i de syften, som skolberedningen angivit. Om beredningens förslag i övrigt

vill jag här i korthet anföra följande.

Huvudansvaret för informationsverksamheten bör enligt min mening åvila

skolöverstyrelsen, som också bör ansvara för den närmare planeringen av hur

man på bästa sätt skall kunna gå skolfolk och allmänhet till handa med de upplysningar

de kan önska. Skolöverstyrelsens roll synes i första hand böra vara

att lämna hjälp och stöd i form av informationsmateriel m. m. till andra instanser

på skolans område liksom till organisationer och enskilda, vilka av egen kraft

s. 415 Kontrollera mot PDF

415

Kungl. Majrts proposition nr år 1962

och av eget intresse lämnar information om de egna verksamhetsområdena. Det

mest naturliga och närmast till hands liggande sättet för spridande av kunskaper

om grundskolan, dess mål, syften och verksamhet m. m. torde nämligen vara att

underlätta arbetet för dem — anställda inom press, radio och television m. fl. —

som bär att i sitt dagliga arbete till allmänheten förmedla sakupplysningar och

idéer.

Jag förutsätter, att skolöverstyrelsen — liksom överstyrelsen för yrkesutbildning

— i sin informationsverksamhet kommer att inte minst för skolans eget

folk och då i synnerhet vid lärarutbildningsanstalterna underlätta deras möjligheter

att snabbt skaffa sig information om förestående förändringar på deras

eget arbetsområde. Åtskilligt av denna verksamhet torde för övrigt till betydande

delar sammanfalla med den fortbildningsverksamhet, som jag i det följande

återkommer till.

Skolberedningen har också utfört vissa kostnadsberäkningar, avseende för det

centrala verkets arbete de två första budgetåren och för det regionala arbetet

genom länsskolnämnderna dessutom hela återstoden av genomförandeperioden.

Den för informationsverksamhet för två år beräknade kostnaden om 700 000 kr.

förefaller med hänsyn till arbetets omfattning och uppgiftens vikt och betydelse

rimlig, men jag räknar med att en del av detta belopp behöver disponeras redan

innevarande budgetår. Härutöver beräknar jag också vissa medel till information

vid lärarutbildningsanstalter. Till dessa kostnadsfrågor för budgetåret

1962/63 återkommer jag i det följande vid behandlingen av anslagen till information

om skolreformen respektive lärares fortbildning m. m. samt, beträffande

de kostnader som fordras för innevarande budgetår, i särskilt förslag om anslag

på tilläggsstat.

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj ris •proposition nr 54 år 1962

V. VISSA SKOLSOCIALA FRÅGOR

(SB kapitel 24—26, del av 37)

Skolberedningen

I samband med grundskolans utformning och utarbetandet av stadgebestämmelser

för denna skolform har skolberedningen haft anledning att beröra också

skolhälsovården. Beredningen finner det vidare erforderligt att på skolhälsovårdens

område i viss mån utsträcka sina överväganden även till andra

skolformer än grundskolan, främst med hänsyn till de samordningsproblem, som

uppstår när grundskola eller del därav bildar skolenhet tillsammans med skola

av annan typ. Större enhetlighet olika skolformer emellan har sålunda eftersträvats.

Som bakgrund till förslag om vissa ändringar beträffande skolhälsovården

lämnar beredningen först en redogörelse för gällande föreskrifter inom olika skolformer.

I allt väsentligt innehåller därefter skolberedningens förslag följande.

Skolberedningen föreslår, i anslutning till vissa redan tidigare av skolförfattningssakkunniga

framförda överväganden, ett överförande till kommunerna av

huvudmannaskapet för hälsovården vid de allmänna läroverken och de högre

tekniska läroverken från och med budgetåret 1962/63. Det bör alltså enligt beredningens

mening i fortsättningen åligga kommunen att genom skolstyrelsen

sörja för skolhälsovården vid dessa statliga skolor. Om personalens överförande

till kommunen anför beredningen följande.

En förändring som torde vara relativt enkel att genomföra med hänsyn till

att samtliga läkare och flertalet sköterskor vid läroverken innehar arvodesbefattningar,

vilka tillsättes genom förordnande tills vidare från och med viss

dag eller tills vidare för viss tid, högst sex år. Ett överförande till kommunal

anställning redan den 1 juli 1962 torde, även om förordnandeperioden då inte

utlöpt, få förutsättas kunna komma till stånd på frivillighetens väg. Innehavare

av ordinarie skolskötersketjänst bör erbjudas att övergå på en motsvarande

kommunal tjänst. Så länge en sådan övergång ej kommit till stånd och tjänsten

alltjämt är besatt med ordinarie innehavare, bör dessa statliga tjänster, som nu

inte är fler än elva, vara uppförda på övergångsstat med skyldighet för innehavaren

att fullgöra sin tjänstgöring inom den av kommunen anordnade skolhälsovården.

För statens del innebär den föreslagna kommunaliseringen ett bortfall av vissa

avlöningskostnader och vissa övriga utgifter vid de allmänna och vid de högre

tekniska läroverken. Beträffande den kompensation, som bör ges kommunerna,

framlägger beredningen förslag för vilket redogöres i samband med redogörelsen

för övriga statsbidragsfrågor.

För de statliga läroverken liksom övriga icke obligatoriska skolor föreslår

beredningen, att den nu bl. a. för läroverken gällande principen om undersökning

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962 417

av eleverna minst vartannat år slås fast, medan det däremot inte närmare bör

anges i vilka årskurser undersökning skall ske.

Den nu vid allmänna läroverk gällande regeln att heltidsanställd skolsköterska

skall tjänstgöra vid flera läroanstalter med ett sammanlagt elevantal av 1 500—

2 500, bör nu, enligt vad beredningen vidare föreslår, ersättas med en för hela

den kommunala skolhälsovården gällande föreskrift att på heltidsanställd skolsköterska

ej bör ankomma mer än 1 500 elever, såsom nu gäller för den obligatoriska

skolan.

Trots den ännu föreliggande bristen på läkare och skolsköterskor anser sig

skolberedningen böra förorda en viss skärpning av de nu för den obligatoriska

skolan gällande föreskrifterna i fråga om frekvensen av undersökningar och beträffande

regelbundna läkarmottagningar.

Beredningen föreslår sålunda för den nioåriga grundskolans del, att, utöver

den årliga undersökningen av eleverna i första årskursen och övriga nyinskrivna,

skall föreskrivas ett minimum av tre — mot nu två — undersökningar under

skoltiden. Härigenom skulle en serie av undersökningar normalt kunna omfatta

årskurserna 1, 4, 7 och 9. En begränsning till endast två undersökningar bör

dock kunna komma i fråga som undantagsfall, då särskilda svårigheter föreligger

att i kommunen genomföra det större programmet. I det framlagda stadgeförslaget

slås fast att den tillkommande fjärde undersökningen skall ske i årskurs 9.

Skyldighet för skolläkaren att särskilt undersöka bl. a. klena elever och elever,

som hänvisats till honom av lärare, målsman m. fl. är fastslagen i folkskolestadgans

bestämmelser. Det synes skolberedningen angeläget, att regelbundet återkommande

mottagningar för eleverna under medverkan av skolsköterskan kommer

till stånd i större utsträckning än för närvarande, även om dessa mottagningar

på åtskilliga håll ej behöver hållas varje vecka och inte så sällan måste

förläggas till läkarens ordinarie mottagningslokaler. Skolläkarens kontakt med

livet i skolan och med lärarna främjas naturligtvis bäst, om de regelbundna mottagningarna

kan förläggas till skolans lokaler, vilket alltså torde böra eftersträvas.

För att i föreskrifterna åtminstone något starkare betona de regelbundna

mottagningarnas betydelse föreslår skolberedningen, att till nuvarande regler

fogas dels att, där så lämpligen kan ske, mottagningen bör anordnas i skolan,

dels att vid större skola mottagning bör anordnas varje vecka.

Beredningen anser inte de förordade förbättringarna av skolhälsovården inom

den obligatoriska skolan vara av sådan omfattning, att någon ändrad avvägning

av kommunernas driftbidrag kan komma i fråga.

Ytterligare föreslår skolberedningen, att skolläkares resekostnader, i den mån

inte dessa genom samordning med annan tjänsteresa bekostas av statsverket,

såsom kan ske när provinsialläkare är skolläkare, i fortsättningen skall bestridas

av kommunen. Det i riksstaten nu uppförda förslagsanslaget Folkskolor m. m.:

Resekostnadsersättning åt skolläkare vid folk- och småskolor (30 000 kr.)

föreslås sålunda efter utgången av budgetåret 1961/02 inte vidare upptagas i

riksstaten. Vad här föreslagits, uttalar beredningen, torde vara helt i överens14

— Dihang till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt Nr 5/f

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

stämmelse med den av allmänna statsbidragsutredningen hävdade uppfattningen,

att statsbidrag som saknar kommunalekonomisk betydelse bör avvecklas.

Enligt förslaget till skolstadga bibehålies den nu gällande regeln att, såvitt

avser obligatorisk skola, i kommun med högst 20 000 invånare distriktssköterska

skall inom ramen för sin tjänstgöring vara skyldig tjänstgöra även som skolsköterska.

I förslaget har tillagts ett undantag härifrån för fall då skolenheten

omfattar även icke obligatorisk skolform.

Skolhälsovård bör bli obligatorisk även vid de nya fackskolorna, föreslår beredningen

och i stadgeförslaget hänföres dessa skolor till samma normer som gäller

för övriga icke obligatoriska skolor.

Skolberedningen, som inledningsvis i kapitlet om skolhälsovården erinrat om

ett av skolöverstyrelsen, efter särskilt utredningsuppdrag, framlagt förslag om

införande av statligt reglerad hälsovård vid bl. a. kommunala yrkesskolor och

handelsgymnasier, förordar att dessa skolformer — i fråga om de kommunala

handelsgymnasierna såvitt inte åtgärden redan tidigare hunnit genomföras i

anslutning till den vid 1961 års riksdag beslutade omorganisationen av handelsgymnasierna

— i detta sammanhang införlivas i det kommunala skolhälsovårdssystemet.

För de kommunala yrkesskolornas del torde den obligatoriska hälsovården

böra avse elever i längre heltidskurser. Frågan om kompensation till

kommunerna för ökade kostnader i samband med införandet av obligatorisk

hälsovård vid yrkesskolor behandlas av beredningen tillsammans med övriga

statsbidragsfrågor, för vilka redogöres senare.

I fråga om den skolpsykologiska verksamheten, dess omfattning

och organisation har skolberedningen inte företagit några egna undersökningar

eller utredningar, men framlägger dock efter en redogörelse för vissa

tidigare utredningar och för nuvarande förhållanden vissa överväganden och

förslag om den fortsatta verksamheten.

Mot bakgrunden av bl. a. vissa anförda (SB s. 432 f.) synpunkter finner beredningen

det nödvändigt, att ett ställningstagande till frågan om skolpsykologorganisationen

inte ytterligare fördröjs.

Den angelägnaste och mest effektiva åtgärden, som från statens sida bör vidtagas,

är enligt skolberedningens bedömande en successiv utbyggnad av den

organisation med regionalt verksamma skolpsykologer, som i begränsad omfattning

prövats under ett par år. Principbeslut bör sålunda nu fattas om en organisation

med en statlig skolpsykologtjänst för varje län, att byggas ut under en

period av omkring tio år.

För innehavarna av dessa tjänster föreslår skolberedningen benämningen länsskolpsykolog.

Lönegradsplaceringen och behörighetskraven beräknas ansluta sig

till vad som nu gäller för de tre regionala skolpsykologtjänsterna. Tjänsterna bör

inrättas som ordinarie. Från och med den 1 juli 1962 bör de tre nuvarande extra

tjänsterna som regional skolpsykolog omvandlas till ordinarie tjänster som länsskolpsykolog.

Vid tillsättning av länsskolpsykologtjänst synes det kunna vara

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts ''proposition nr Bly år 1962

befogat att, såsom brukar ske beträffande skolinspektörer, lata vederbörande

under ett första år såsom ett slags prövotid uppehålla tjänsten som extra tjänsteman

eller med vikariatslöneförordnande. Som en omedelbar konsekvens av det

föreslagna principbeslutet förordar skolbcredningen från och med budgetaret

1962/63 en utökning med två nya länsskolpsykologtjänster. 1 fråga om placeringen

av de successivt nytillkommande tjänsterna torde Kungl. Maj:t böra

besluta. Såväl takten för organisationens utbyggnad år för år som placeringen

av nya tjänster torde i viss mån böra anpassas efter hur snabbt grundskolan

genomföres i de olika länen. Det kan vidare finnas skäl att ge en viss förtur åt

län med sämre rekryteringsmöjligheter, framhåller skolberedningen.

Samarbetet med länsskolnämnden och den rent lokalmässiga anknytningen

till dess kansli är, att döma av den hittillsvarande försöksverksamheten, av stor

betydelse. Med tanke på den ytterligare utprövning av de lämpliga verksamhetsformerna,

som ännu kan behövas, kan det dock, säger beredningen, finnas skäl

att ännu något eller några år låta dessa tjänstemän stå direkt under skolöverstyrelsens

ledning. Ett nära samarbete med överstyrelsen och dess expertis på

området kommer givetvis även på längre sikt att vara naturligt och angeläget.

För länsskolpsykologorganisationen får, liksom hittills i försöksverksamheten,

beräknas viss biträdespersonal och i någon man tillfälligt anlitad arbetskraft

jämte kostnader för sjukvård, resor, expenser och viss utrustning. Kostnader

för testmateriel torde endast i begränsad utsträckning böra hänföras till de statliga

utgifterna. Den föreslagna länsskolpsykologorganisationen medför vid full

utbyggnad enligt skolberedningens överslagsvisa beräkningar, utöver hyresutgifter,

årliga kostnader på inemot 1,2 miljoner kr., varav en mindre del dock

redan nu ingår i den statliga budgeten. Därtill kommer engångskostnader för viss

utrustning med ungefär 140 000 kr.

I fråga om länsskolpsykologens uppgifter kan och bör i nuvarande läge en

exakt precisering inte göras. Skolberedningen ger endast några exempel på uppgifter

främst under uppbyggnadsskedet. Länsskolpsykologerna, uttalar beredningen,

bör bl. a. i viss mån utgöra en länk mellan den teoretiska psykologin och

pedagogiken och dess praktiska tillämpning ute på fältet. Skolberedningen framhåller

dock eftertryckligt, att här inte är fråga om att skapa nya forskningscentra.

Att sörja för en lokal skolpsykologisk verksamhet bör vara en kommunal angelägenhet,

anför beredningen och ger i det följande vissa exempel på hur sådan

kan anordnas. Anställandet av heltidstjänstgörande skolpsykolog i större kommuner

blir ingalunda mindre angeläget genom den föreslagna skolpsykologorganisationen

på länsplanet. Kommunal samverkan genom engagerandet av en skolpsykolog

för verksamhet i flera kommuner torde också kunna vara en lämplig

lösning. Anordningen med nedsättning av undervisningsskyldigheten för lärare

med vissa skolpsykologiska arbetsuppgifter torde — ehuru den inte synes fråp

alla synpunkter tillfredsställande — få bli en relativt vanlig väg under en övergångstid

och i mindre landsbygdskommuner. Nedsättningen torde vidare inte

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

böra få alltför stor omfattning för en och samma lärare, utan uppgifterna hellre

fördelas på flera lärare. Också andra organisationsformer, t. ex. såsom nu förekommer

i form av direkt samarbete med den psykiska barna- och ungdomsvården,

bör kunna förekomma. Det bör, anföi’es vidare, i sammanhanget uppmärksammas,

att man stundom synes ha satt i fråga lämpligheten av den nu förekommande

anordningen att kombinera lärartjänstgöring (med viss nedsättning

av undervisningsskyldigheten) och anställning som pedagogassistent inom den

psykiska barna- och ungdomsvården.

Skolberedningen finner inte skäl föreslå att statsbidrag skall utgå till lokal

skolpsykologisk verksamhet annat än i den form och den utsträckning, som nu

enligt av Kungl. Maj:t tillämpad praxis förekommer vid nedsättning av lärares

undervisningsskyldighet; statsbidrag har i allmänhet utgått till halva antalet

nedsättningstimmar. Den statligt ekonomiska insatsen på området bör i övrigt

koncentreras till länsskolpsykologorganisationen.

Slutligen har beredningen också, mot bakgrunden av vissa erhållna uppgifter,

under avsnittet om den skolpsykologiska verksamheten övervägt möjligheterna

till en tillfredsställande rekrytering. Med den föreslagna successiva utbyggnaden

bör enligt beredningens bedömande utsikterna härtill numera vara relativt gynnsamma.

Beredningen understryker i sammanhanget vikten av att frågorna om

den praktiska psykologutbildningen och om legitimation för psykologverksamhet

snarast bringas till en lösning.

Vid arbetet med spörsmål rörande den obligatoriska skolans utformning, frågor

om skolhälsovård och skolpsykologisk verksamhet m. m. har skolberedningen

också kommit i beröring med frågan om skolkuratorsverksamheten

m. m.

Beredningen, som inte funnit det möjligt att företa några särskilda undersökningar

eller utredningar inom frågeområdet, ger inledningsvis (SB s. 436 ff.) en

kort sammanfattning av vissa tidigare utredningar och förslag beträffande skolkuratorer

samt redogör därefter översiktligt (SB s. 439 ff.) för nuvarande kuratorsverksamhet

inom olika skolformer. Vissa av beredningen i detta sammanhang

berörda specialfrågor om s. k. hjälpklasskuratorer m. m. har redovisats i

anslutning till övriga frågor rörande specialundervisningen.

På den framtida kuratorsverksamheten liksom på samarbetet mellan olika

befattningshavare inom skolan och med andra organ lägger beredningen bl. a.

följande synpunkter.

När det gäller den kurativa verksamhet som kan komma i fråga för elever dels

på gymnasiestadiet, dels inom den obligatoriska nioåriga skolans åldersstadium,

främst dess högstadium, framhåller beredningen bl. a., att det är nödvändigt att

söka få en viss överblick över de resurser, som inom skolan och inom samhället i

övrigt står till buds på området. Beredningen pekar på skolhälsovården och den

skolpsykologiska verksamheten och framhåller i samband därmed att var och en

som medverkar inom skolans värld måste inte bara ansvara för sin egen isolerade

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

del av arbetet utan också känna och förverkliga det gemensamma ansvaret för

elevens bästa i det lagarbete, som här måste förekomma mellan olika experter

inbördes liksom mellan experterna och skolans ledning och lärare. Av verksamhetsgrenar

utanför skolan framhålles barnavården, den psykiska barna- och ungdomsvården

samt kommunens och andra organs insatser för ungdomens fritidsverksamhet.

Mot bakgrund av det resonemang som beredningen fört och med tanke på de

från kommun till kommun starkt skiftande förhållandena ter det sig för beredningen

självklart, att en bedömning av skolans behov av särskilda hjälpkrafter

för elevvårdande uppgifter måste göras utifrån situationen i varje enskild kommun

och att i denna bedömning även förhållandena inom andra verksamhetsgrenar

än skolan måste vägas in.

Särskilt skolkuratorsfrågan behöver ses i detta vidgade perspektiv. Anställandet

av skolkurator är säkerligen inte sällan en riktig och behövlig åtgärd. Man

bör dock inte a priori utgå ifrån att detta alltid är den rätta och den enda rätta

vägen.

Beredningen framhåller vidare bl. a., att en ökning av skolans stab av specialister

också kan medföra avsevärda risker för alltför stor splittring av den elevvårdande

verksamheten. Lärarens kontakt med och ansvar för den enskilde

eleven utgör själva grunden för skolarbetet. Ämneslärarsystemet på grundskolans

högstadium och på högre stadier och svårigheten att tilldela klassföreståndaren

något mera betydande timtal i den egna klassen bidrar dock till att lärarnas

insatser kanske inte alltid blir tillräckliga (jfr kap. 18 s. 331 f.) I allra första hand

bör därför sådana åtgärder vidtagas, som ökar klassföreståndarens möjligheter

att hjälpa eleverna.

Beredningen pekar också på att utredningar om hemförhållanden och liknande

uppgifter, som brukar anförtros kuratorn om sådan finns, nu ibland handhas av

skolsköterskan.

Skolberedningen anför ytterligare en del synpunkter delvis av praktisk natur

(SB s. 444 ff.), av vilka somliga talar för och andra mer eller mindre emot ett

vidgat anlitande av skolkuratorer. Med sitt resonemang säger sig beredningen

inte vilja bestrida att behov av särskilda skolkuratorer kan föreligga men några

mera bestämda allmänna rekommendationer anser sig beredningen dock inte

kunna framlägga i kuratorsfrågan. Skolberedningen räknar heller inte med statsbidrag

till kommunal skolkuratorsverksamhet.

Ehuru bedömningen av kuratorsbehovet och ansvaret för sådan verksamhet

inom kommunens hela skolväsende bör ses som en kommunal angelägenhet,

synes, säger beredningen, i nuvarande läge tillräckliga skäl inte föreligga att

förändra huvudmannaskapet för den nu etablerade skolkuratorsverksamheten

med statliga medel vid vissa högre allmänna läroverk, vilken i första hand torde

beröra gymnasieeleverna. Ett oförändrat statligt huvudmannaskap kan här tills

vidare också vara motiverat med hänsyn till behovet av praktikplatser för utbildning

av kuratorer. En samordning med kommunens kuratorsverksamhet i

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

förekommande fall är givetvis angelägen. Om till skolanläggning med statlig

kuratorstjänst kommer att förläggas även klasser tillhörande den obligatoriska

skolan, bör hinder inte möta mot att kuratorns verksamhet omfattar också eleverna

i dessa klasser; en fördelning av kostnaderna för kurator stjänsten mellan

stat och kommun torde därvid böra ske enligt de regler som nyligen fastställts

för motsvarande situation beträffande statligt anställd skolsköterska.

I anslutning till behandlingen av vissa specialfrågor i samband med försöksverksamhetens

avveckling berör skolberedningen även frågan om studiehjälp.

Skolberedningen anser, att en behovsprövad stipendiegivning i princip inte

hör hemma i en obligatorisk skola. Skäl finns alltså för att avveckla denna stödform

i samband med grundskolans allmänna genomförande. Beredningen finner

emellertid, att denna fråga har sitt naturliga sammanhang i den prövning av de

allmänna barnbidragen eller liknande stödåtgärder åt barnfamiljerna, som skall

komma till stånd enligt nyligen i riksdagen fattat beslut. Då beredningen förutsätter,

att frågan sålunda blir prövad vid den av riksdagen begärda översynen av

barnbidragen, anser sig beredningen inte böra framlägga något eget förslag till

slutlig lösning. Till dess denna fråga blivit prövad i ett vidare sammanhang, torde

det nuvarande studiehjälpssystemet för försöksskolan få tillämpas för grundskolans

elever.

Y ttranden

Skolberedningens förslag angående utformningen av skolhälsovården

hälsas i allmänhet med tillfredsställelse i remissyttrandena. Endast på vissa

punkter påyrkas justeringar eller framföres önskemål om ytterligare förbättringar.

Sålunda har ytterst få invändningar gjorts mot förslaget att kommunalisera

skolhälsovården vid statliga läroverk. Skolöverstyrelsen förutsätter dock uttryckligen

att verksamheten därvid får minst samma omfattning som tidigare.

SACO framhåller i detta sammanhang, att det vore önskvärt att klara statliga

direktiv till kommunerna lämnades beträffande lokal-, utrustnings- och verksamhetsstandard.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

uttalar vissa farhågor för att svårigheter i praktiken kommer att uppstå

genom det ändrade huvudmannaskapet för skolhälsovårdens personal. TCO förutsätter,

att de problem som uppkommer i samband härmed i fråga om den

berörda personalens anställnings-, avlönings- och pensionsförhållanden, blir föremål

för förhandlingar i vanlig ordning.

Falköpings stad finner inte de anförda skälen för att kommunerna skall svara

för personal för skolhälsovården bärande. Denna inställning är eljest inte vanlig

från kommunernas sida. Något som däremot ofta betonas i kommunyttrandena

är att kommunerna förutsättes få full kompensation för denna nya uppgift.

De närmare synpunkterna på kompensationsfrågan redovisas dels i ett föl
-

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

jande avsnitt om skolans befattningshavare där beredningens större projekt om

överförande av vissa andra personalkategorier och uppgifter till kommunerna

behandlas, dels i ett följande avsnitt om statsbidragsfrågor.

Att statsmedel inte vidare skulle utgå till skolläkares resekostnader anser sig

länsskolnämnden i Gotlands län inte kunna tillstyrka. Nagra kommuner har

också reagerat mot detta förslag, som eljest ytterst sällan beröres i yttrandena.

Som exempel kan nämnas Söderköping, Alvesta och Bygdeå, vilka påpekar att

en överflyttning till kommunerna av kostnaderna för skolläkares resor främst

skulle drabba de ofta vidsträckta landskommunerna.

Mot den för hela skolhälsovården föreslagna normen i fråga om antalet elever

per heltidsanställd skolsköterska, 1 500 elever, har gjorts vissa invändningar,

även om den härigenom inträdande förbättringen för de statliga läroverkens de!

noterats med tillfredsställelse. Med framhållande av skolsköterskornas redan nu

betungande arbetsbörda och en förutsedd framtida ökning därav, önskar flera

remissinstanser en ytterligare sänkning av elevantalet. Sålunda förordar skolöverstyrelsen

antalet 1 300, medan 1 200 förordas av SACO, TCO, Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening, Svenska facklärarförbundet, Sveriges

läkarförbund, Svenska läkaresällskapet, Svenska skolläkarf öreningen och Folkpartiets

kvinnoförbund. Som motiv härför anger överstyrelsen, SACO och Skolläkarföreningen

huvudsakligen, att större uppmärksamhet redan har riktats

och även bör riktas mot skolsköterskans elevvårdande och mentalhygieniska

uppgifter. TCO anför att om skolsköterskan över huvud taget effektivt skall

kunna fullgöra sina betydelsefulla uppgifter är denna sänkning nödvändig.

Samma ståndpunkt intar folkskollärarfederationen och facklärarförbundet. Gymnasieutredningen

uttalar helt allmänt att det är angeläget, att heltidsanställd

skolsköterska kan erhållas vid ett betydligt lägre elevantal än 1 500. Lärarkollegiet

vid medicinska högskolan i XJmea ifrågasätter, utan nagot bestämt yrkande,

om inte det angivna elevantalet av 1 500 är för stort med hänsyn till skolsköterskans

mångskiftande arbetsuppgifter. Medicinalstyrelsen uttalar, att en sänkning

vore mycket önskvärd men för närvarande torde försvåras av bristen på

sjuksköterskor.

Mot ett bibehållande av den nu gällande skyldigheten för distriktssköterska

att i kommun med högst 20 000 invånare inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet

vara verksam som skolsköterska har vissa invändningar rests. Länsskolnämnden

i Jönköpings län finner det angeläget att särskild skolsköterska skall

få anställas i kommun med betydligt lägre invånarantal än detta, medan Sd CO

och Sveriges läkarförbund vill göra skyldigheten beroende av främst antalet elever

i kommunens grundskolor. TCO föreslår att, där behov finnes av heltidsanställd

skolsköterska, sådan skall kunna anställas oberoende av kommunens

invånarantal. Sveriges skoldirektör sförening förordar att distriktssköterska bör

vara skolsköterska endast i mindre kommuner med högst 10 000 invånare. Staden

Köping finner bestämmelsen, att distriktssköterskorna skall vara skyldiga

att tjänstgöra som skolsköterskor i kommuner med mindre än 20 000 invånare,

s. 424 Kontrollera mot PDF

424 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

fullständigt orimlig och i klar strid med föreskriften, att en skolsköterska skall

omhänderha högst 1 500 elever. Härom anföres följande.

Om man räknar med ett födelsetal av 15 promille av befolkningen får man för

en kommun med 20 000 invånare fram en siffra på ca 300 elever per årskurs

eller för nio årskurser 2 700 elever, vilket innebär att det finns arbetsuppgifter

för tva heltidsanställda skolsköterskor. Eftersom 1 500 elever anses vara maximum,

bör det idealiska antalet rimligen vara lägre. Det torde dock icke finnas

någon som helst möjlighet för distriktssköterskorna i en kommun med 20 000

invånare att jämsides med sitt ordinarie arbete medhinna skolhälsovården.

Bestämmelsen bör ändras, sa att anställande av särskild skolsköterska blir obligatoriskt

vid ett stadigvarande elevantal på 1 500. Skyldighet för distriktssköterskorna

att tjänstgöra vid skolhälsovården skulle då begränsas till kommuner

med mindre än 1 500 elever i grundskolan.

Medicinalstyrelsen finner, att föreskriften om distriktssköterskas skyldighet

i förevarande hänseende i princip bör ändras till att avse antalet skolbarn i

kommunen. Därest särskild skolsköterska skall anställas måste dock i varje

särskilt fall skolväsendets organisation i förhållande till distriktssköterskedistrikten,

tätorternas placering och dylikt beaktas. Skolöverstyrelsen är för sin del

inte beredd att ta ställning till frågan om distriktssköterskas skyldighet att

tjänstgöra som skolsköterska och erinrar om dels inom medicinalstyrelsen pågående

utredning angående distriktsvården, dels om bildandet av kommunalblock

vid vilket tillämpandet av denna bestämmelse skulle kunna leda till mindre

önskvärda konsekvenser. Överstyrelsen framhåller även att det undantag från

distriktssköterskans skyldighet att vara skolsköterska vid grundskolan, som

formulerats i beredningens stadgeförslag för fall då en skolanläggning innefattar

även icke-obligatorisk skolform, kan få mindre lyckliga följder. Om i en skolenhet

finns inrymda, förutom grundskolan, klasser från en realskola under av%

ecjiling eller klasser från en fackskola måste kommunen anställa särskild skolsköterska

för hela skolenheten, framhåller överstyrelsen. Om bestämmelsen

a\ ser endast skolenhet innehållande högstadium och statligt gymnasium bör

denna begränsning anges.

Det ökade antalet läkarundersökningar av hela klasser i den obligatoriska

skolan tillstyrkes av så gott som samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan.

Åtvidabergs köping ifrågasätter emellertid, huruvida det utökade antalet läkarundersökningar

verkligen är nödvändigt. De massundersökningar, varom här är

fråga, har enligt köpingen väl knappast gjort det möjligt för läkaren att sätta

sig m i de enskilda fallen. Det vore därför lämpligare, att skolsköterskeorganisationen

utbyggdes, och att de, som skolsköterskan ansåg vara i behov av

särskild läkarvård, hänvisades till läkaren, vilken då kunde ägna mera tid åt

dessa barn. Alvesta köping konstaterar, att beredningens förslag om förstärkning

av skolhälsovården inom den obligatoriska skolan innebär en försämring

för de elever, som med bibehållande av nu gällande organisation skulle ha undervisats

i realskola. En ordning med nuvarande undersöknings- och mottagningsfrekvens

på läroverksplanet borde sättas som riktmärke för samtliga årsklasser

s. 425 Kontrollera mot PDF

425

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

då en standardförbättring på detta synnerligen viktiga område är angelägen.

Väl är, framhålles det, vad beredningen anfört angående bristen på läkare förvisso

en bister realitet inom många provinsialläkardistrikt, men en generell

bestämmelse borde inte hindra ett genomförande av en förbättring inom de

områden, där de personella resurserna gör det möjligt. Även gymrw^ieutredningen

framhåller, att fyra undersökningar under skoltiden måste betraktas

som ett minimiprogram och att målet bör vara en undersökning per elev och år.

Bl. a. länsskolnämndema i Skaraborgs och Västmanlands län, TJppsala stad

samt TCO och Sveriges skoldirektörsförening uttalar önskemålet, att den första

undersökningen vidtas i samband med inskrivningen till årskurs 1, då även

skolmognadsproven bör verkställas. Barnets hälsotillstånd bör vara fastställt

på ett så tidigt stadium, att hänsyn kan tas härtill vid bedömningen av barnets

skolplacering. Även Folkskollärarfederationen framför krav härpå med den

motiveringen, att eventuella defekter möjligen kan korrigeras under sommaren

före skolans början. Skolöverläkaren i Stockholm å andra sidan anser, att beredningens

förslag att bibehålla den nu gällande ordningen med undersökning av

nybörjarna vid läsårets start bör tillstyrkas. Denne anför härom vidare följande.

Från slcolläkarhåll har anförts, att möjligheterna att under de månader som

återstår till dess skolan börjar, rätta till defekter av antytt slag i de flesta fall

är mycket små bl. a. med hänsyn till väntetiden på polikliniker och sommarsemestrar

för sjukvårdspersonal. För Stockholmsförhållanden är en omändring

med undersökning av första årskursen till våren knappast påkallad. Vid den

skolmognadsprövning som praktiskt taget överallt genomföres numera i Stockholms

skolor, upptäcks vanligen handikapp av både psykisk och somatisk art

och föräldrarna får anvisning om lämplig konsultinstans i de fall denna ej redan

är ordnad förut. För övrigt har redan på barnavårdscentraler och daghem,

där det övervägande antalet barn före skolbörjan kontrollerats, de flesta sjukliga

tillstånd och handikapp diagnosticerats och hänvisats till specialistinstans.

Hörselpedagogemas förening föreslår införande av obligatorisk hörselundersökning

med audiometer under det år barnet fyller sex år och därjämte två

gånger under skolpliktstiden.

SACO, Sveriges läkarförbund och lärarkollegiet vid medicinska högskolan i

Umeå m. fl. understryker värdet av den läkarundersökning, som beredningen

förutsatt skall äga rum i skolans avslutningsklass, då man därigenom kan samordna

denna undersökning med utfärdandet av de arbetsböcker, som alla förvärvsarbetande

under 18 år skall ha.

Vad beträffar förläggandet av skolläkarens mottagning till skolan har medicinalstyrelsen,

SACO, Sveriges lälcarförbund och Folkskollärarfederationen framhållit,

att för undantag härifrån skall starka skäl föreligga. Sålunda understryker

medicinalstyrelsen, att endast om detta av praktiska skäl ej kan genomföras

bör eleverna få hänvisas till läkarens ordinarie mottagning och då endast

på för skolbarnen särskilt angivna tider. Även länsskolnämndema i Jönköpings

14* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 51+

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

och Kristianstads län framhåller särskilt vikten av att skolhälsovården rent

lokalmässigt förlägges till skolan.

Flera remissorgan har i detta sammanhang berört frågan om normalinstruktionen

för saväl skolläkare som skolsköterska. Folkskollärarfederationen framhåller,

att föreskrift bör intas i denna, att barnets lärare på lämpligt sätt informeras

om förhållanden av vikt för lärarens behandling av eleven i fråga och

medicinalstyrelsen framhåller även biologilärarens betydelse i hälsofostran för

eleverna. För utformningen av nämnda instruktioner anses samråd böra ske

mellan skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Vikten av att skolhälsovården enligt beredningens förslag skall bli obligatorisk

även i de kommunala fackskolorna och yrkesskolorna betonas av bl. a.

lärarkollegiet vid medicinska högskolan i Umeå samt länsskolnämnderna i

Blekinge och Gotlands län. Sistnämnda länsskolnämnd vill i vad gäller yrkesskolornas

obligatoriska hälsovård inbegripa även vissa heltidskurser, som omfattar

en kortare tid än ett läsår, nämligen kurser om en hel termin. Häri instämmer

överstyrelsen för yrkesutbildning, som förutsätter att även de landstingskommunala

yrkesskolorna medtages vid denna omreglering. Flera kommuner,

däribland städerna Göteborg, Linköping, Falun och Skellefteå, har också

uttryckligen förklarat sig biträda beredningens förslag till utvidgning av skolhälsovården.

Skolöverstyrelsen anför i detta sammanhang att förverkligandet av denna

utökning av skolhälsovårdsorganisationen kommer att kräva ytterligare arbetsinsatser.

Sålunda behöver en skolöverläkartjänst vid överstyrelsen för yrkesutbildning

inrättas. Detta skulle tills vidare kunna ske genom att biträdande

skolöverläkarbefattningen hos skolöverstyrelsen omvandlades till heltidstjänst

med åliggande för befattningshavaren att handlägga hälsovårdsärenden inom

överstyrelsen för yrkesutbildning. För att biträda vid arbetet med dessa ärenden

borde finnas en amanuens. En utökning och omorganisation av skolöverstyrelsens

resurser på bl. a. skolhälsovårdens område föreslås också från Karolinska

institutets lärarkollegium, som anser att överstyrelsens rotel för skolhälsovård

bör utbyggas till en särskild avdelning med ytterligare barnpsykiatrisk expertis

samt att till denna avdelning bör knytas även skolpsykologinstitutionen och

skolans kuratorsverksamhet. Till denna avdelning bör också föras såväl specialundervisningen

som abnormundervisningen.

Enligt Målsmännens riksförbund har den psykiska hälsovården vid skolonia

behandlats för lättvindigt av skolberedningen. Liknande tankegångar spåras i

yttrandet från Karolinska institutets lärarkollegium, som förordar vissa förstärkningar

av resurserna inom och utanför skolan. Kollegiet anför följande.

Med kännedom om i hur stor utsträckning specialklassernas klientel består av

elever med skilda psykiska insufficiens- och sjukdomstillstånd finner emellertid

lärarkollegiet att alltför liten hänsyn tagits härtill vid utarbetande av riktlinjerna

för skolhälsovården. Denna föreslås visserligen utbyggd kvantitativt men

knappast kvalitativt. Elever, som på grund av svårigheter vid kunskapstill
-

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

ägnandet eller som på grund av anpassningssvårigheter och beteenderubbningar

föreslås till t. ex. specialklasser, garanteras icke någon medicinsk bedömning. Det

är lärarkollegiets uppfattning, att grundskolans genomförande förutsätter ett

allt mer vidgat samarbete med medicinsk sakkunskap och därför en betydande

utbyggnad av dels skolläkarorganisationen, dels den psykiska barna- och ungdomsvården.

Icke minst kommer behovet härav att göra sig gällande inom

grundskolans högstadium, där man måste räkna med en relativt hög frekvens

av elever med psykiska störningar av olika slag.

Svenska läkaresällskapet framhåller att det bör eftersträvas, att skolpsykiatrisk

verksamhet antingen organiseras inom skolhälsovårdens ram eller anknytes

till barnpsykiatriska kliniker.

Medicinalstyrelsen framhåller, att arbetet inom skolhälsovården för tjänsteläkarens

del efter hand torde komma att underlättas genom organisationen

av s. k. flerläkarstationer.

Slutligen framhålles från lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm,

att tandvårdens ordnande i skolorna icke är omnämnd i utredningen. I nuvarande

författning rörande folktandvården är organiserad tandvård tillgänglig

endast för barn i åldersperioden 6—15 år. Lärarkollegiet betonar angelägenheten

av att tandvård, så snart tillgång till tandläkare i erforderligt antal

genom betydande utökning av tandläkarhögskolorna och deras utbildningskapacitet

uppnåtts, effektivt genomföres inom folktandvården ej blott för alla

barn och skolelever från tidigaste åldrar t. o. m. 16 år utan även för eleverna i

planerade fackskolor och i gymnasierna.

Vad beträffar skolberedningens förslag om utbyggnad av skolpsykologverksamheten

kan konstateras att detta genomgående livligt tillstyrkes

i yttrandena. Behovet av en sådan verksamhet och en fast organisation på området

understrykes starkt, inte minst av länsskolnämnderna, lärarorganisationerna,

lärarutbildningsanstalterna och den medicinska expertisen. Det framhålles

ofta att en utbyggnad av denna verksamhet är en av förutsättningarna

för att det nya skolprogrammet skall kunna genomföras på ett effektivt sätt.

Synpunkter på elevvården i stort anföres ofta i detta sammanhang. Som

exempel kan nämnas länsskolnämnden i Östergötlands län, som pekar på den

aktuella uppfostringssituationen och anför att rättsliga myndigheter bekräftat,

hur ofta brist på personlig rådgivning och vägledning kan antas ha bidragit

till ökad ungdomskriminalitet. Statskontoret hävdar, att såväl skolpsykologsom

skolkuratorsinstitutionerna behöver en fastare organisation än vad de för

närvarande har och anser tidpunkten vara inne för att dra upp riktlinjerna

för en över hela riket någorlunda likformig organisation och för ett klart och

fast inordnande av befattningshavarna inom elevvården i skolväsendet. Elevvården

bör göras till föremål för en utredning gällande såväl huvudmannaskapet

som lönesättning och avgränsning av arbetsuppgifterna. Målsmännens

riksförbund framhåller med skärpa att den organisation, som skall realisera

önskemålen om individualiseringen i undervisningen, nämligen elevvården,

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Majrts proposition nr 5^ år 1962

blivit alltför vagt skisserad. Stockholms stad framhåller att, i betraktande av

den stora vikt, som skolberedningen i skilda sammanhang lägger vid en utbyggd

skolpsykologisk verksamhet, är dess rekommendationer överraskande få

och allmänt hållna.

Att enligt skolberedningens förslag ett principbeslut nu skall fattas om en

regional organisation med en statlig skolpsykologtjänst för varje län har i yttrandena

inte rönt några invändningar. Den tidrymd, inom vilken utbyggnaden

skall ske, har däremot ibland ansetts vara onödigt lång. En snabbare takt

förordas eller önskas av fyra länsskolnämnder liksom av bl. a. TCO, Folkskollärarjederationen,

Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund och Svenska landsbygdens ungdomsförbund. Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund föreslår, att denna organisation skall byggas

upp redan under en femårsperiod. Skolöverstyrelsen accepterar den av beredningen

angivna uppbyggnadsperioden av omkring tio år och lärarkollegiet vid

lärarhögskolan i Stockholm instämmer med beredningen i att utbyggnad i en

snabbare takt inte torde kunna genomföras.

Länsskolnämnden i Kalmar län anser benämningen länsskolpsykolog mindre

lyckad. Länsskolnämndema i Östergötlands och Kristianstads län ifrågasätter

om inte de av skolberedningen för länsskolpsykologerna förutsatta behörighetskraven

— innefattande licentiatexamen i psykologi eller pedagogik jämte lärarerfarenhet

— satts för höga och om inte därigenom vissa rekryteringssvårigheter

uppkommer. Kravet på lärarerfarenhet understrykes av flera länsskolnämnder

liksom av kollegierna vid Jönköpings folkskoleseminarium och vid

Annedals folkskoleseminarium i Göteborg. Läroverkslärarnas riksförbund,

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund betonar att en genom praktiskt

skolarbete förvärvad erfarenhet är nödvändig för en skolpsykologs verksamhet.

Svenska förbundet för specialundervisning framhåller önskvärdheten

av erfarenhet även från specialundervisning. Länsskolnämnden i Malmöhus län

framkastar i detta sammanhang förslaget att under inledningsskedet dispensvägen

kunna anlita i övrigt utmärkt lämpade sökande med betydande lärarerfarenhet.

Lönegradsplaceringen för länsskolpsykologerna förs på tal av bl. a.

länsskolnämnden i Gotlands län, som ifrågasätter om lönegraden A 24 kan göra

det möjligt att i längden upprätthålla de ställda behörighetskraven. Länsskolnämnden

i Jämtlands län anser, att utbildningsbehovet av skolpsykologer skulle

säkerställas, om dessa kunde se fram emot lönegraden Ao 26. Lärarhögskolornas

och seminariernas lärarförbund förordar en lönesättning i paritet med lärares

med motsvarande akademisk utbildning, och SACO, att åtgärder snarast bör

yidtagas på löneområdet.

Mot beredningens uttalande om att vid placeringen av nya länsskolpsykologtjänster

eventuellt borde ges företräde åt sådana län, som har rekryteringssvårigheter,

har rests invändningar från länss kolnämnderna i Kristianstads och

Mabnöhus län. Dessa anser, att alla skäl talar för att man i en bristsituation

utbjuder de mest attraktiva tjänsterna, varvid man också kan erhålla praktik
-

s. 429 Kontrollera mot PDF

429

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

platser för studerande, som har för avsikt att utbilda sig till skolpsykologer.

Skolöverstyrelsen anser att beslutanderätten om placeringen av de successivt

nytillkommande tjänsterna lämpligen bör tillkomma överstyrelsen — och inte

såsom enligt beredningens förslag Kungl. Maj:t — bl. a. för att planeringen

skall kunna smidigt anpassas efter rekryteringsmöjligheterna.

Tio länsskolnämnder anser, att skolpsykologerna från början skall knytas

direkt till länsskolnämndema och att en övergångstid med tjänsternas anknytning

till skolöverstyrelsen är helt obehövlig. Länsskolnämnden i Göteborgs och

Bohus län anför här, att tendenser förmärkts till strävanden mot en ny splittring

i den regionala skolledningen och att nämndens erfarenhet därav ej ar

goda; av principiella och i förevarande fall även av praktiska skäl hävdar nämnden,

att varje utvidgning av den regionala verksamheten inom skolväsendet

måste ske inom nämnderna. Enligt länsskolnämnden i Malmöhus län saknas all

anledning att skapa ett sidoställt organ; den direkta kontakten med skolöverstyrelsen

behöver inte hindras genom skolpsykologens ställning som tjänsteman

hos nämnden. Länsskolnämnden i Skaraborgs län framhåller med skärpa att det

ej är önskvärt att få mer än en statlig regional skolmyndighet i varje län. Skolöverstyrelsen

instämmer däremot i beredningens uttalande att länsskolpsykologerna

ännu något eller några år bör sta direkt under överstyrelsens ledning.

Sju länsskolnämnder (Stockholms, Östergötlands, Malmöhus, Skaraborgs,

Värmlands, Västerbottens och Norrbottens län) framför redan nu sina önskemål

att bli tilldelade länsskolpsykologtjänster. Stockholms stad uttalar med

instämmande av öv er ståthållar ämbetet, att det synes rimligt att Stockholm i

vad avser den skolpsykologiska verksamheten är sin egen länsskolnämnd och

att staden bör erhålla statsbidrag till inrättande av tva skolpsykologtjänster

motsvarande de av skolberedningen föreslagna länsskolpsykologtjänsterna.

Länsskolnämnden i Norrbottens län, flera kommuner i nämnda län samt kollegiet

vid follcskoleseminariet i Haparanda hävdar, att med hänsyn till de stora

avstånden inom detta län behov där förefinnes av två länsskolpsykologer.

Medicinalstyrelsen, Sveriges skoldirektör sjörening och Sveriges bampsykwtriska

förening pekar på behovet av en gränsdragning mellan skolpsykologens

verksamhet å ena sidan och skolläkarens och den psykiska bama- och ungdomsvårdens

å andra sidan. Medicinalstyrelsen anför i detta sammanhang, med anknytning

till ett uttalande av beredningen om pedagogassistenternas verksamhet,

följande.

Frågor som berör skolpsykologens verksamhet i förhållande till skolläkaren

och den psykiska barna- och ungdomsvården bör enligt styrelsens mening ytterligare

utredas. Därvid bör lämpligen all barnpsykiatrisk och^ skolpsykiatnsk

verksamhet samordnas med den psykiska barna- och ungdomsvården. Den skolpsykologiska

verksamheten bör ej omhänderhava de barnpsykiatriska problemen,

ej heller bör den psykiska barna- och ungdomsvården syssla med utpräglade’skolpsykologiska

uppgifter. Ett intimt samarbete måste etableras mellan

lärare, skolläkare, skolsköterska och skolpsykolog för att bereda de barn som

behöver barnpsykiatrisk hjälp möjlighet att erhålla sådan. Beredningen anför

s. 430 Kontrollera mot PDF

430 Kungl. Majrts ''proposition nr 54 år 1962

härom: »Det bör i sammanhanget uppmärksammas att man stundom synes

ha satt i fråga lämpligheten av den nu förekommande anordningen att kombinera

lärartjänstgöring---och anställning som pedagogassistent inom den

psykiska barna- och ungdomsvården». Vad som i detta sammanhang bedömes

olämpligt är pedagogassistenternas arbete med barn psykiatriska, kliniskt psykologiska

och skolpsykologiska uppgifter, uppgifter för vilka de saknar utbildning.

I nära samarbete med ett barnpsykiatriskt team utgör pedagogassistenten

manga gånger ett värdefullt tillskott till den psykiska barna- och ungdomsvården,

åtminstone till dess den skolpsykologiska organisationen blivit mera utbyggd.

Skolöverstyrelsen konstaterar i denna fråga att pedagogassistenter stundom

kommit att fungera även som skolpsykologer. Det synes enligt överstyrelsens

mening ej lämpligt att man gar denna omväg för att få det bistånd i elevvården,

som den skolpsykologiska verksamheten utgör. Assistenterna inom den psykiska

barna- och ungdomsvården torde enligt överstyrelsens mening böra begränsa

sm verksamhet till dem, som där inskrivits som patienter. I yttrandet från

Göteborgs stad framhålles, att det för närvarande finns en viss fara i att man

inom. de psykiatriska institutionerna bygger upp en organisation för skolpsykiatri

utanför skolorganisationen. Ett samarbete mellan skolpsykolog och skolpsykiater

är enligt staden nödvändigt. Den lyckligaste lösningen härvidlag torde

vara, att man i de större städerna låter skolpsykiatriska institutionen tillhöra

skolhälsovården, doek med den anknytning till den psykiatriska centralen som

kan vara nödvändig.

Att den lokala skolpsykologverksamheten bör vara en kommunal angelägenhet

har i och för sig tämligen allmänt accepterats. Åtta länsskolnämnder anser

dock att verksamheten bör stimuleras med statsbidrag och ifrågasätter om inte

vid sidan av det kommunala initiativet staten bör påtaga sig visst ansvar för

att denna elevvårdande verksamhet verkligen kommer igång. Yrkanden eller

önskemål om statsbidrag till lokal verksamhet framföres även från andra instanser,

däribland gymnasieutredningen, TCO, Folkskollärarfederationen, Svenska

förbundet för specialundervisning, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Svenska

landsbygdens ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges

socialdemokratiska ungdomsförbund. Sistnämnda förbund vill också sätta som

mål att inte bara varje kommun utan varje skola får en skolpsykolog. SACO

och Folkpartiets ungdomsförbund ifrågasätter i detta sammanhang om inte ett

åläggande för kommunerna att i viss utsträckning inrätta, skolpsykologtjänster

är nödvändigt. Sveriges skoldirektör sförening hävdar att statligt stöd bör utgå

i betydligt större omfattning och i andra former än de föreslagna.

Dessutom har sa gott som samtliga kommuner, som berört frågan om skolpsykologisk

verksamhet, föreslagit att statsbidrag skall utgå till den kommunala

skolpsykologverksamheten. I yttrandet från Säter hävdar man, att staten

bör utreda vad som skall anses vara lämpligt elevunderlag för mindre psykologområden

med psykolog deltidsanställd i flera kommuner och att statsbidrag till

avlöning av skolpsykologer inom dessa områden bör få utgå efter samma grun
-

s. 431 Kontrollera mot PDF

431

Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

der sorn till avlöning åt lärarpersonal. Som ett exempel på den argumentering

som framföres för statsbidrag kan tas yttrandet från Nederkalix kommun, där

också erfarenheter redovisas från den försöksverksamhet med skolpsykologkurator

som med statligt stöd pågar i Råneå, 1 öre och Nederkalix sedan 1959.

Under de dryga två år som försöket hittills pågått har både kommunerna och

de inom skolan verksamma enhälligt accepterat befattningshavarens insatser.

Hans arbete i området har blivit en institution. Utan överdrift kan det påstås

att skolan icke kan fungera tillfredsställande utan denna skolpsykolog-skolkurator.

Skolledare och lärare och i mycket stor utsträckning allmänheten ställer

sig oförstående inför ett tvärt slut på verksamheten. Åtminstone torde ISederkalix’

kommun komma att nödgas diskutera frågan om inrättandet av en kommunal

tjänst för skolpsykolog-skolkurator.

Skolberedningens uppfattning att skolpsykologisk verksamhet bör vara en

kommunal angelägenhet är svår att acceptera. Ser man till lärarens ställning

i den obligatoriska skolan, konstateras att statsbidrag utgår till lönen. Social

verksamhet inom skolan hör i icke ringa grad ihop med elevernas utbildning

och undervisning. Skolans psykologiska verksamhet kan icke självklart utbrytas

ur skolans totala arbete på så sätt att kommunen skulle anses vara huvudman

för just denna del, dvs. ekonomiskt ansvarig för att skolan fungerar socialt.

En sådan gränsdragning är svår att första. Statsbidrag bör utga till avlönande

av heltidsanställd kommunal skolpsykolog-skolkurator. För geografiskt stora

men folkfattiga och skattetyngda kommuner är det omöjligt att annars ha skolpsykolog.

Att lösa frågan gemensamt med närliggande kommuner verkar icke

heller tilltalande. Erfarenheten har visat, att det område, inom vilket försöksverksamheten

med skolpsykolog-skolkurator pågått, till ytan är absolut maximalt

för att inte resor skall förtaga en viktig del av arbetstiden och därmed

arbetsresultatet. En sådan kommun som exempelvis Jokkmokk är till ytan jämförbar

med vissa län i Syd- och Mellansverige. En skolpsykolog i en sådan kommun

kan icke fungera på samma effektiva sätt som i en mindie. Nederkalix

kommun har i sin budget de två sista åren anslagit 8 000 kr. årligen till reseoch

traktamentsersättningar för skolpsykologen, lill detta skulle vid en kommunalisering

av tjänsten komma ett betydande lönebelopp. Kostnaderna blir pa

så sätt större i större landsbygdsområden än i till ytan små kommuner. Jämfört

med städer, där rese- och traktamentsersättningar icke förekommer blir skillnaden

ändå större. Därjämte får man i de nordliga delarna av vårt land under

lång tid framåt räkna med att få teoretiskt mindre kvalificerade krafter i det

skolpsykologiska arbetet. IVXen den totala kostnaden för verksamheten skulle

ändå bli minst lika stor som eller större än i städer med välutbildade skolpsykologer.

Detta sista bör icke uppfattas såsom en bestämd mening att lägre utbildning

i en sådan tjänst medför sämre arbetsresultat. Men resonemanget stöder

meningen att det ur rättvisesynpunkt borde vara motiverat med statsbidrag

åtminstone till skolpsykologens lön.

Skolpsykologverksamheten på det regionala planet i de stora länen kan icke

lämna lika god service som motsvarande verksamhet i de till ytan mindre. Kommunernas

storlek i Norrbotten motsvarar i vissa fall hela län i Sydsverige. Detta

motiverar i ännu högre grad att kommunerna, i t. ex. Norrbottens län, får i

gång eu skolpsykologisk-skolkuratorisk verksamhet. Kuratorsverksamheten bör

utbyggas och med fördel ingå i skolpsykologens uppgifter. För landskommuner

förefaller det att vara mest ändamålsenligt med en sådan anordning.

s. 432 Kontrollera mot PDF

432 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte på det lokala planet en

11! t )ygg( 1 skol k u rators verksam het vore att föredra framför den förordade skolpsykologverksamheten.

Nynäshamns stad förordar, att tyngdpunkten Iägges på

kuratorsverksamheten, då befattningshavare till denna lättare torde gå att

anskaffa; regionalt bör psykologer anställas. Socialstyrelsen synes ifrågasätta

möjligheterna att för närvarande fa till stånd lokal skolpsykolog verksamhet

med hänsyn till bristen på kompetent arbetskraft.

I fråga om den av skolberedningen i viss utsträckning accepterade anordningen

med nedsättning av lärares undervisningsskyldighet för fullgörande av

skolpsykologiska uppgifter förordar skolo verstyrelsen införande av en stadgebestämmelse,

som ger överstyrelsen möjlighet att medge inräknande i adjunktseiler

ämneslärartjänst av tid för sadana uppgifter med högst åtta veckotimmar.

Förbundet för specialundervisning delar ej beredningens uppfattning att vid

tillämpning av den här berörda anordningen uppgifterna hellre bör fördelas på

flera lärare, da enligt förbundets mening i så fall kompetenskravet gärna åsidosättes.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund förordar i detta sammanhang

möjlighet att nedsätta undervisningsskyldigheten till hälften i fall då de skolpsykologiska

arbetsuppgifterna omfattar flera mindre skoldistrikt som saknar

tillgång till egen expertis. HaUstahammars köping föreslår, att länsskolnämnderna

skall bemyndigas fatta beslut om nedsättning av undervisningsskyldigheten

för lärare med skolpsykologiska arbetsuppgifter.

Malmö stad framhåller, att en fackpsykolog med full tjänstgöring ur såväl

samordnings- och planeringssynpunkt som med hänsyn till effektivitet är att

föredra framför lärare med skolpsykologisk verksamhet som bisyssla, samt finner

det därför önskvärt och angeläget att större kommuner med underlag fölen

heltidstjänst ej lockas att pa grund av statsbidragsmöjligheten lösa frågan

genom anlitande av lärare med för ändamålet minskad undervisningsskyldighet.

Nederkalix kommun anser, att en lösning av frågan om skolpsykologiskt-skolkuratoriskt

arbete i skolan genom att medgiva nedsättning av undervisningsskyldigheten

för en eller flera lärare icke är en fullgod lösning. En person bör

sköta uppgiften och helt ägna sig åt den. Staden Säter hävdar däremot, att den

som dagligen kan iaktta eleverna i deras arbetssituation snarast har större förutsättningar

än en från undervisningen helt frikopplad psykolog att sätta sig in

i deras problem. Utvägen att anförtro uppgiften som skolpsykolog åt lärare

med efter omständigheterna anpassad, statsbidragsberättigad reduktion av

undervisningsskyldigheten bör därför inte betraktas enbart som en nödlösning

i ett övergångsskede.

Att utbildningsfrågorna för psykologerna och de därmed sammanhängande

frågorna om kompetenskrav och legitimation måste ägnas ökad uppmärksamhet

och bringas till en lösning betonas av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,

SACO och Sveriges förenade studentkårer. Medicinalstyrelsen betonar därvid

särskilt fragan om de praktiska utbildningsmomenten. Enligt skolöverstyrelsen

synes det ändamålsenligt att med hänsyn till här ifrågavarande vetenskapers

s. 433 Kontrollera mot PDF

433

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

snabba framsteg samtidigt även överväga ändringar i de bestämmelser som den

28 juli 1958 fastställts för den teoretiska utbildningen för psykologer. Skolläkarföreningen

och Sveriges bampsykiatriska förening understryker angelägenheten

av att skolpsykologer har en god medicinsk orientering; den sist nämnda föreningen

tillägger också praktik vid barnpsykiatrisk klinik.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning anser, att all skolpersonal med

elevvård som uppgift bör söka observera om elevens problem sammanhänger

med bruk av narkotiska eller stimulerande ämnen eller med alkoholmissbruk

eller dylikt i hemmet.

Vissa synpunkter på skolkuratorsfragan har redan kommit till synes

vid redovisningen av yttrandena beträffande den skolpsykologiska verksamheten,

två frågor som ofta behandlas parallellt i yttrandena. När det gäller

inställningen till kuratorsverksamheten förekommer åtskilliga nyanser i uttalandena,

men helt allmänt kan sägas att en majoritet av de relativt många som

uttalat sig i detta ämne har en mera oreserverat positiv uppfattning om kuratorsinstitutionen

än beredningen och därmed starkare betonar behovet av sådana

befattningshavare och efterlyser insatser på området; ett visst missnöje

uttalas över skolberedningens behandling av frågan.

Det mest helhjärtade instämmandet i skolberedningens synpunkter kommer

från Svenska skoUäkarföreningen, som bl.a betonar att kurativa insatser kan

och i första hand bör utföras av skolsköterskan.

I samband med behandlingen av kuratorsfrågan betonar beredningen nödvändigheten

av att på både det centrala och det lokala planet vidga perspektiven

till att omfatta också andra befattningshavare inom och utom skolan. Den påpekar

också risken av en alltför stor splittring av den elevvårdande verksamheten

genom utökning av skolans stab av specialister. SkoUäkarföreningen kan

genom sin erfarenhet bekräfta riktigheten av dessa farhågor.

Bedömningen av kuratorsbehovet måste enligt föreningens mening därför bil

föremål för mycket noggrant studium av föreliggande fakta och omständigheter.

Den som har den bästa utbildningen härför inom skolans värld, nämligen skolsköterskan,

bör givetvis i första hand utnyttjas. För hennes arbete inom skolhälsovårdens

mentalhygieniska verksamhet är den kombinerade utbildningen

för sjukvård och social verksamhet en förutsättning.

Beredningen anser f. ö. att ansvaret för kuratorsfrågan i skolorna skall vila

på den enskilda kommunen. Detta finner föreningen vara riktigt. Huvudmannaskapet

för de statliga kuratorerna i vissa läroverk har emellertid lämnats utanför

denna rekommendation. SkoUäkarföreningen beklagar detta. I enhetlighetens

och samordningens intresse bör de statliga kuratorerna liksom de statliga

skolläkarna och skolsköterskorna få kommunen till huvudman.

Medicinalstyrelsen synes lika litet som skolberedningen vilja göra någon generell

bedömning av behovet av särskild skolkuratorsverksamhet.

Därest denna yrkeskategori iiven framdeles avses skola knytas till skolans

verksamhetsområde är det av största vikt att tjänsterna besättes med för skolkurativa

uppgifter utbildade befattningshavare, socionomer. Skolkuratorns ar
-

s. 434 Kontrollera mot PDF

434

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

betsfält bör vara väl avgränsat, men samtidigt bör ett nära samarbete råda

med rektor, lärare, skolläkare, skolsköterska, skolpsykolog och eventuellt andra

medarbetare.

Klassläraren är och bör likväl vara den som närmast handhar elevtillsynen

inom skolan. En lärare med intresse för elevernas skolproblem kan vara synnerligen

lämpad för vissa kurativa uppgifter och där göra en betydelsefull insats.

Av vikt är emellertid att läraren icke i allmänhetens ögon får sken av att vara

kurator. När det gäller problem som nära sammanhänger med elevernas liv

utanför skolan bör eleverna och deras vårdnadshavare kunna utgå från att hithörande

problem handlägges av en ansvarig och specialutbildad befattningshavare

med tystnadsplikt. I flertalet sådana ärenden erfordras även kontakt

med andra sociala institutioner och sådana uppgifter torde bäst handhavas av

härför särskilt utbildade kuratorer.

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm förklarar sig i stort sett vilja instämma

i vad som sägs om skolkuratorerna och deras arbetsuppgifter samtidigt

som styrelsen betonar, att handhavandet av de sociala uppgifterna exempelvis

elevernas hem- och miljöförhållanden, som enligt styrelsen oftast är helt

oberoende av medicinska och hygieniska faktorer, kräver sociala fackkunskaper.

Enligt yttrandet förutsättes givetvis ett teamarbete mellan den medicinska,

psykologiska och sociala expertisen till skolans tjänst.

Från länsskolnämndernas sida synes uttalandena ganska varierande och ibland

obestämda. Länsskolnämnden i Kronobergs län, som finner att frågan om behovet

av kuratorer torde kräva ytterligare utredning, ser liksom beredningen

en fara i att splittra de elevvårdande uppgifterna på alltför många befattningshavare.

Enligt nämnden skulle i många fall lärarnas möjligheter till elevvårdande

verksamhet av ifrågavarande art kunna ökas genom viss nedsättning i

undervisningsskyldigheten. Länsskolnämnden i Jönköpings län anser, att de

kurativa uppgifterna inom skolan i största möjliga utsträckning bör ombesörjas

av dem som där står barnen närmast: lärarna och skolledarna. Dessa bör få

vidgade möjligheter och bättre utbildning för denna speciella uppgift. Nämnden

anser vidare nödvändigt, att de speciella skolkuratorer som kan komma

att erfordras otvetydigt knyts till skolan, framstår som dess företrädare och

underordnas skolchefen. Länsskolnämnden i Skaraborgs län har intet att erinra

mot de synpunkter som beredningen anfört i detta sammanhang men uttrycker

samtidigt den uppfattningen, att skolkuratorsverksamheten bör utbyggas och

att det därför är önskvärt, att kommunerna på olika sätt stimuleras till att medverka

till en sådan utbyggnad. Nämnden i Malmöhus län konstaterar, att

beredningens ställningstaganden inte föranleder något uttalande från nämnden

i fragan, och ifrån Stockholms län uttalas, att nämnden finner vad beredningen

anför om önskvärdheten av att utöka antalet kuratorer vara riktigt. En förbättrad

skolkuratorsverksamhet torde, enligt nämnden i Blekinge län medföra

att skolans elevvård intensifieras. I yttrandet från Södermanlands län anföres

endast, att till skolkurativ verksamhet i kommunal regi statsbidrag synes böra

utgå. Länsskolnämnden i Östergötlands län påvisar behov av »psykolog/kurator»

och synes inte vilja ge något bestämt förord för den ena eller den andra

s. 435 Kontrollera mot PDF

435

Kungl. Maj:ts proposition nr 51f år 1962

kategorien. — Vissa till kuratorsinstitutionen mera klart positiva yttranden från

ett par länsskolnämnder anges i det följande.

Statstjänstemannens riksförbund förklarar, att förbundet ställer sig positivt

till beredningens förslag angående skolkuratorsverksamheten. Om klassföreståndare

och rektor har tillräcklig kontakt med eleverna blir behovet av speciell

personal för sociala uppgifter i skolan mindre, konstaterar Socialdemokratiska

kvinnoförbundet, som anser att rektorernas tjänstgöring bör ordnas så att de

har tid att handleda nya lärare och vikarier och så att de finns tillgängliga för

samtal med elever och målsmän. Från Kooperativa förbundet betonas, att skolkuratorsvcrksamheten

inte bör få medföra att lärarnas intresse för t. ex. elevernas

hemförhållanden och anpassning i skolan helt överlåtes på skolans specialister.

Kuratorsinstitutionen får ej förbises, uttalar Lärarhögskolamas och seminariernas

lärarförbund och anför vidare, att de nya disciplinanvisningarna särskilt

i större städer gjort institutionen oumbärlig. SACO finner, att behovet av skolkuratorer

klart framgår av »skolberedningens mycket positiva skrivning». SACO

anger i det följande vissa motiv för ett ökat behov och anger en målsättning

för insatserna på området.

Detta behov skulle accentueras ytterligare vid det förhållandet, att med den

föreslagna högstadieorganisationen klassföreståndaren skulle komma att tillbringa

jämförelsevis få timmar i sin klass. Kuratorns hjälp är ytterst betydelsefull

såväl för elever som för föräldrar och lärare, särskilt då rektorerna. Då

behovet av kuratorer inom skolväsendet är ostridigt, synes det vara en angelägen

statlig och kommunal uppgift att sörja för att ett tillräckligt antal kuratorer

finnes. Ett mål på lång sikt bör vara en kurator på 1 000 elever. Åtgärder

bör vidtagas på löne- och utbildningsområdet för att täcka skolkuratorsbehovet.

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Linköping finner det märkligt, att

beredningen inte beträffande skolkuratorerna kommit fram till samma positiva

syn på behovet »av en fast organisation med tillräckligt utbildad personal» som

i fråga om skolpsykologerna. Kollegiet anför vidare.

Med utgångspunkt från förhållandena i Linköping, där ju en tämligen rikhaltig

erfarenhet av skolkuratorsverksamhet finns att tillgå, måste fastslås att

denna verksamhet varit utomordentligt betydelsefull. Kollegiet anser, att denna

verksamhet vid högre allmänna läroverket i Linköping i hög grad bidragit till

att ge skolan en mer elevcentrerad karaktär. Kurator har på ett helt annat sätt

än som varit möjligt för rektor, skolsköterska och klassföreståndare kunnat ingående

och personligt syssla med olika missförhållanden i form av skolk, skoltrötthet,

svårigheter att underordna sig skolans regler, ungdomskriminalitet etc.

Kuratorn har också visat sig vara en utomordentligt betydelsefull förbindelselänk

mellan skolan och hemmen och mellan skolan å ena sidan och barnavårdsnämnd

och polis å den andra.

Med hänsyn till här redovisade erfarenheter framstår kuratorsinstitutionen

för kollegiet såsom omistlig och bör därför ges en fastare utformning än vad

som hittills varit fallet. Kollegiet föreslår därför,

att skolkuratorsverksamheten inom grundskolans högstadium bygges ut;

s. 436 Kontrollera mot PDF

436

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

att normalinstraktion för kurator utfärdas;

att skolöverstyrelsen bemyndigas att kontinuerligt meddela råd och anvisningar

för kuratorsverksamheten;

att kompetenskrav och lönevillkor för kurator fastställes.

Nästan genomgående har de kommuner, som berört frågan om skolkuratorsverksamheten,

understrukit behovet av denna verksamhet. Därvid framföres

också krav på statsbidrag till verksamheten. Från Fcdun framhålles t. ex., att

så länge den övriga verksamhet, som skulle vara ett stöd för den kurativa, inte

är utbyggd, och så länge lärarutbildningen inte helt har tagit sikte på dessa

frågor, torde behovet av kuratorer vara klart dokumenterat. Staden har svårt

att dela beredningens uppfattning, att statligt anslag skall kunna utgå för kurativ

verksamhet i gymnasiet men ej för verksamhet inom den obligatoriska skolan.

Malmö stad är också positivt inställd till kuratorsverksamheten men anser,

att behov föreligger att närmare precisera gränserna för kuratorernas verksamhet

i förhållande till övriga experters uppgifter inom elevvården och att vissa

bestämda krav på dessa befattningshavares kompetens bör fastställas. Liknande

synpunkter framföres ofta även från annat håll. Lindes kommun finner frågan

vara av synnerligen stor vikt och önskar därför att hela frågekomplexet blir föremål

för utredning.

Klart positiva uttalanden om behovet och angelägenheten av kuratorsverksamhet

inom grundskolan, främst dess högstadium — även högre skolformer

inbegripes ofta i uttalandena — görs vidare av följande instanser, nämligen

socialstyrelsen, statskontoret, fyra länsskolnämnder (Kristianstads, Hallands,

Älvsborgs och Kopparbergs län), länsstyrelsen i Kopparbergs län, de av skolöverstyrelsen

hörda kollegierna vid vissa jollcskoleseminarier och läroverk, lärarkollegiet

vid medicinska högskolan i TJmeå, gymnasieutredningen, Sveriges socionomers

riksförbund, Läroverksläramas riksförbund, TCO, Folkskollärarfederationen,

Sveriges skoldirektör sförening, Målsmännens riksförbund, Enskilda läroverkens

förbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund

samt Socialdemokratiska ungdomsförbundet. Utlåtandet från statskontoret har

närmare berörts redan i samband med skolpsykologfrågan. Särskilt utförliga uttalanden

och mera konkreta och detaljerade yrkanden framförs från socialstyrelsen,

Läroverksläramas riksförbund och Socionomförbundet. Förslag om att

statsbidrag skall utgå till kuratorsverksamhet framföres härvid från socialstyrelsen,

länsskolnämnden i Älvsborgs län, Sveriges socionomers riksförbund, Läroverkslärarnas

riksförbund, TCO, Folkskollärarfederationen, Sveriges skoldirektörsförening,

Enskilda läroverkens förbund och Folkpartiets ungdomsförbund.

Som exempel på de argument och de närmare förslag som föres fram i frågan

kan här anföras följande uttalanden från Sveriges socionomers riksförbund.

Ingenting i skolberedningens samlade förslag ger vid handen att skolkuratorsbehovet

skulle komma att minska, snarare tvärtom. Genom det nu föreslagna

skolsystemets genomförande kommer skolan i framtiden att ställas inför stundom

helt nya arbetsuppgifter, inte minst med tanke på att verksamheten utsträc
-

s. 437 Kontrollera mot PDF

437

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

kes till högre åldersgrupper. En stor del av ansvaret för samhällets ungdomsfostran

kommer således att falla på skolan och dess befattningshavare. För att i

varje fall större skolor i större samhällen skall få en tillfredsställande elevvård

blir kuratorn alltfort en nödvändig medlem av det redan nu befintliga teamet

med pedagogisk, psykologisk och medicinsk expertis.

Beredningen hyser farhågor för att en ökning av skolans stab av specialister

kan medföra avsevärda risker för alltför stor splittring av den elevvårdande

verksamheten. Man säger: »Lärarens kontakt med och ansvar för den enskilde

eleven utgör själva grunden för skolarbetet». Därför bör, enligt beredningens

uppfattning, vidtagas sådana åtgärder som ökar klassföreståndarens möjlighet

att hjälpa eleverna. Förbundet kan till viss del instämma häri. Beredningen

torde emellertid inte till fullo ha beaktat att i skolor, där samtliga skolans klasser

har ämneslärare och där klassföreståndaren endast har ett ringa timantal

i sin egen klass, kanske rent av inte undervisar hela klassen, allvarlig risk föreligger

att föreståndaren inte alls kommer att känna den egna klassen. Till följd

härav får klassföreståndaren inte den insikt i eller möjlighet till omsorg om små *

elever som skolberedningen tänkt sig. Med hänsyn härtill bör det i framtiden

i högre grad än för närvarande vara befogat att en självständigt arbetande kurator

finns. Förbundet finner angeläget framhålla skolkuratorns kontaktfunktioner

dels mellan föräldrarna och skolan, dels mellan skolan och de socialvårdande

myndigheterna och övriga samhälleliga organ. I sammanhanget vill förbundet

också betona att det, speciellt på högre åldersstadier och i gymnasierna, föreligger

ett påtagligt behov av personlig rådgivning, som närmast torde åvila

kuratorn. Man får heller inte bortse ifrån kuratorns betydelsefulla profylaktiska

arbetsuppgifter. Förbundet vill fästa uppmärksamheten på det speciella behov

av skolkurator som föreligger på skolorter, där elever finns inackorderade, med

hänsyn även till att kuratorn i detta sammanhang utgör en trygghetsfaktor

också för föräldrarna. Slutligen har skolkuratorn en angelägen uppgift också när

det gäller elevernas fritidssysselsättningar.

Förbundet vill till sist understryka det nödvändiga i, att skolkuratorstjänsterna

rekryteras med personer med adekvat utbildning, dvs. socionomexamen.

Med hänvisning till vad ovan anförts beträffande skolkuratorsverksamheten

föreslår förbundet, att garantier skapas för att skolkuratorsbefattningar inrättas

ute i kommunerna och att antalet befattningar bestäms i relation till skolväsendets

storlek. Från statens sida bör bidrag utga till kommunerna föi att

täcka en del av kostnaderna. Till detta bidrag bör fogas bestämmelser angående

tjänsternas inrättande, antalet tjänster samt behörighet till tjänst.

Ur de här berörda yttrandena kan vidare noteras, att socialstyrelsen hävdar

att kuratorn bör ha en fristående ställning i förhållande till skolan, medan Folkskollärarjederationen

betonar, att skolan bör vara huvudman för kuratorn, att

skolkuratorn helst själv bör vara lärare och att risken för splittring av den clevvårdande

verksamheten kan motverkas, om de flesta av skolans specialister

också är lärare. Tanken på att i en och samma person förena yrkesvalsläraren

och skolkuratorn skymtar i yttrandena från länsskolnamnden i Hall-ands län och

Läroverkslärarnas riksförbund.

Skolöverstyrelsen slutligen ger uttryck för en positiv syn på skolkuratorsverksamheten.

I sitt remissutlåtande förklarar sig överstyrelsen anse det nödvändigt,

att skolväsendet förfogar över cn basorganisation för de elevvårdande uppgif
-

s. 438 Kontrollera mot PDF

438 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

terna. Vid handläggningen av dessa uppgifter erfordras, anför överstyrelsen,

samarbete mellan olika experter, varvid skolkuratorn genom sin utbildning och

erfarenhet bör representera elevvårdens sociala sida.

Här bör till sist erinras om att skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning

och arbetsmarknadsstyrelsen i sin gemensamma framställning om yrkesvägledningens

organisation, vilken berörts i det tidigare avsnittet om yrkesorienteringen,

framlagt förslag som även avser den lokala skolpsykologverksamheten

och skolkuratorsverksamheten.

Vad beredningen anfört i fråga om studiehjälp till grundskolans elever

biträdes av bl. a. skolöverstyrelsen, statskontoret, socialstyrelsen, studiehjälpsnämnden

och Landsorganisationen. Beredningens uppfattning att en behovsprövad

stipendiegivning i princip inte hör hemma i en obligatorisk skola noteras

särskilt av studiehjälpsnämnden och överståthållarämbetet. Från Skurups

kommun framhålles, att så länge de nuvarande stipendierna finns kvar bör de

utga efter samma grunder till alla elever. Som skäl härför åberopar kommunen,

att det uppfattas som stötande och orättvist att bland de elever som frivilligt

går i grundskolan, utgår stipendier till de elever som har de högsta och

lägsta betygen, men ej till vissa mellanskikt. De allmänna studiebidragen bör,

framhåller kommunen vidare, ersättas av barnbidrag, som bör utgå till den

1 juli det år eleverna slutar grundskolan, något som skulle medföra en administrativ

förenkling.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, som i dagens läge ansluter sig

till vad beredningen anfört rörande studiehjälp, föreslår att en särskild utredning

tillsättes för det studiesociala systemet under högskolenivån. Förbundet,

som tidigare hos chefen för ecklesiastikdepartementet hemställt härom, anser

att skälen för en sådan utredning ytterligare förstärkts genom förslaget om fackskolor.

Det måste nämligen enligt förbundet klarläggas hur nämnda skolor skall

betraktas i studiesocialt hänseende. Fackskolornas ställning i detta avseende

berörs även av några andra remissinstanser. Landsorganisationen framhåller, att

i samband med förslaget om inrättande av fackskolor aktualiseras studiesociala

problem, som berör en frivillig skolform. LO finner det önskvärt, att den nu arbetande

studiesociala utredningen bl. a. uppmärksammas på dessa problem.

Socialstyrelsen anser det uppenbart, att allmänt studiebidrag — om denna

bidragsform kommer att kvarstå i sin nuvarande utformning — bör utgå till

elever i fackskola i den mån de är under 18 år och icke uppbär allmänt barnbidrag.

Möjligheterna att genomgå fackskola får inte vara beroende av föräldrarnas

ekonomiska ställning, framhåller Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.

Förbundet anser vidare, att både de allmänna studiebidragen och de

behovsprövade stipendierna bör höjas.

s. 439 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

439

De partementschefen

När det gäller skolsociala frågor har skolberedningen till särskild behandling

tagit upp frågor om skolhälsovård, skolpsykologisk verksamhet och kuratorsverksamhet

samt studiehjälp. Särskilt i vad gäller skolhälsovården har beredningen

vidgat sina överväganden till att avse även andra skolformer än grundskolan;

bl. a. vissa samordningsfrågor, som tidigare gjort sig påminta och på nytt

aktualiserats i stadgearbetet inom beredningen, har krävt ställningstaganden på

området. Vad beträffar övriga berörda områden innebär beredningens överväganden

och förslag inte någon fullständig penetrering och lösning av hithörande

problem. Vissa riktlinjer dras emellertid upp och i fråga om den skolpsykologiska

verksamheten framlägges ett konkret organisationsförslag, som om det bifalles

innebär en högst betydande etapp i utvecklingen på elevvårdens område. Fortsatta

ansträngningar måste givetvis på dessa områden göras som ett led i hela

utvecklingsarbetet.

Vad först gäller de olika förslagen på skolhälsovårdens område, vilka

i allt väsentligt rönt ett välvilligt mottagande från remissinstansernas sida, finner

jag, att beredningens program bör i sin helhet genomföras med verkan redan

fr.o. m. nästa budgetår.

Sålunda bör hälsovården vid de statliga läroverken — allmänna läroverk och

högre tekniska läroverk — överföras till kommunalt huvudmannaskap mot att

kommunerna av statsmedel erhåller kompensation för de med denna nya uppgift

förenade utgifterna. Den tekniska utformningen av denna kompensation avser

jag att närmare beröra i det följande i samband med olika statsbidragsfragor.

Medel till kostnader för dessa hittills statliga uppgifter har i årets statsverksproposition

i vanlig ordning beräknats under anslagen till avlöningar och omkostnader

vid de allmänna och de tekniska läroverken. Jag förutsätter att, därest

inte riksdagen har något att erinra häremot, de berörda avlöningsanslagen får

disponeras på sådant sätt att den avsedda kompensationen till kommunerna tills

vidare inrymmes i anslagen, där kompensationsbeloppet salunda ersätter hittills

beräknade utgifter till avlöningar åt motsvarande statligt anställda personal

m. m. Förslagets genomförande torde för nästa budgetår inte behöva medföra

någon ändrad avvägning av de i statsverkspropositionen föreslagna anslagsbeloppen

till läroverken.

Förslaget om hälsovårdens kommunalisering vid läroverken innebär vidare att

skolläkare och skolsköterskor fr. o. m. den 1 juli 1962 anställes såsom kommunala

befattningshavare. När det gäller skolläkare och deltidsanställda skolsköterskor,

vilka kategorier såsom statligt anställda hittills innehaft arvodesbefattningar

med förordnande tills vidare fr. o. m. viss dag eller tills vidare för viss tid, högst

sex år, torde omläggningen inte föranleda några svårigheter. Inte heller beträffande

de elva ordinarie skolskötersketjänster, som för närvarande finns inrättade

vid de allmänna läroverken, torde det ändrade huvudmannaskapet för

hälsovården medföra några större problem. Tjänsterna bör fr. o. m. nästa bud
-

s. 440 Kontrollera mot PDF

440

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

getår i personalförteckningen för de allmänna läroverken avföras från ordinarie

stat men i den mån tjänsterna är besatta med ordinarie innehavare tills vidare

upptas på övergångsstat med hänsyn till att övergång till en motsvarande kommunal

tjänst, som bör erbjudas, eller eventuellt förflyttning till annan statlig

tjänst kanske inte i samtliga fall omedelbart kan komma till stånd. Kungl. Maj:t

torde böra erhålla riksdagens bemyndigande att vidta den här åsyftade ändringen

i personalförteckningen. Skolsköterska som sålunda övergångsvis kvarstår

på statlig tjänst bör åläggas skyldighet att fullgöra sin tjänstgöring inom den

kommunala skolhälsovården.

Liksom beredningen förutsätter jag, att den nu vid läroverken gällande principen

om undersökning av eleverna minst vartannat år skall slås fast i stadgebestämmelserna

om skolhälsovården, såvitt gäller de här berörda läroverken

liksom för övriga icke obligatoriska skolor, samt att även omfattningen i övrigt

av den hälsovårdande verksamheten i samband med kommunaliseringen icke

skall minskas. För läroverkens del avser jag vidare, att en förbättring skall

inträda genom att den nu gällande regleringen i fråga om antalet elever per

heltidsanställd sköterska även där ersättes med en för hela den kommunala

hälsovården gällande föreskrift att på heltidsanställd skolsköterska ej bör ankomma

mer än 1 500 elever, såsom nu gäller för den obligatoriska skolan. Någon

ytterligare sänkning av detta tal, vilket förordats av flera remissinstanser, anser

jag mig däremot inte böra föreslå och jag vill på den punkten erinra om att även

medicinalstyrelsen i sitt remissutlåtande intagit samma ståndpunkt med hänvisning

till bristen på sköterskor.

I remissyttrandena har från flera håll påyrkats en ändring av den nu gällande

bestämmelsen — som avser även försöksskolan — att det i kommun med högst

20 000 invånare åligger distriktssköterska att inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet

vara verksam som skolsköterska vid det obligatoriska skolväsendet,

en princip som skolberedningen för sin del förutsatt skola gälla även fortsättningsvis.

Med hänsyn främst till att vissa frågor rörande distriktsvården för

närvarande är under utredning är jag inte beredd att nu förorda någon principiell

ändring av denna skyldighet. I anslutning till några remissuttalanden, som synes

utgå ifrån att kommun av den storleksordning det här är fråga om skulle vara

förhindrad att anställa särskild skolsköterska, vill jag framhålla, att så inte är

fallet. Sedan det tidigare utgående särskilda statsbidraget till skolhälsovård

avlösts, torde dock kommunerna enligt gjorda erfarenheter vara mindre benägna

än förut att vidta en sådan åtgärd, oavsett att även för de här avsedda kommunernas

del avlösningen av det särskilda skolhälsovårdsbidraget inneburit en höjning

av det allmänna driftbidraget till den obligatoriska skolan. I det framlagda

stadgeförslaget har vidare föreslagits ett undantag från huvudregeln om distriktssköterskas

skyldighet att vara verksam som skolsköterska. Undantaget

har tillkommit i syfte att undanröja tveksamheter i fråga om hennes förpliktelser

i sådana fall då inom en och samma skolanläggning inrymmes även annan skolform

än en obligatorisk skola. En närmare reglering med sikte på dylika fall

s. 441 Kontrollera mot PDF

441

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

synes av praktiska skäl inte vara obefogad. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att i samband med utfärdandet av stadgebestämmelserna göra den avvägning

som här befinnes nödvändig och lämplig med beaktande av även de

invändningar mot förslagets utformning, som gjorts av skolöverstyrelsen i fråga

om bl. a. det fallet då en realskola är under avveckling.

Minimiantalet reguljära läkarundersökningar av eleverna under skoltiden bör

i enlighet med skolberedningens förslag för grundskolans del fastställas till fyra

med möjlighet att i undantagsfall, då särskilda svårigheter föreligger att i kommunen

genomföra detta utökade program, göra en inskränkning till tre sådana

undersökningar. I de föreskrifter som kommer att utfärdas torde också böra

komma till uttryck angelägenheten av att läkarmottagningen anordnas i skolan

och att mottagning, då det gäller en större skola eller eljest ett större antal

elever, hålles en gång i veckan.

Mitt förslag är vidare, att statsmedel i fortsättningen inte skall utgå till resekostnader

åt skolläkare inom det obligatoriska skolväsendet. Det nu utgående

anslaget Folkskolor m. m.: Resekostnadsersättning åt skolläkare vid folk- och

småskolor bör sålunda efter utgången av innevarande budgetår inte vidare upptas

i riksstaten. Jag vill här till belysning av bidragets kommunalekonomiska

betydelse tillägga, att vissa från riksrevisionsverket inhämtade uppgifter, avseende

anslagsbelastningen för budgetåren 1959/60 och 1960/61, utvisar att det

högsta belopp som under ett år utanordnats sammanlagt inom ett helt län uppgår

till knappt 5 000 kr.; i övrigt varierar beloppen för de olika länen mellan

omkring 300 kr. och drygt 3 000 kr.

Skyldigheten för kommun att anordna skolhälsovård bör såsom beredningen

föreslagit utvidgas till att omfatta även kommunala yrkesskolor och den bör

vidare avse även de nya kommunala fackskolorna. Därmed skulle, sedan numera

denna åtgärd vidtagits också beträffande handelsgymnasierna, hälsovård vara

obligatorisk inom alla skolformer sorterande under den kommunala skolstyrelsen.

Vad gäller hälsovården inom yrkesskolväsendet bör enligt min mening skyldigheten

begränsas till elever i längre heltidskurser. Den obligatoriska hälsovården

bör vidare, såsom föreslagits av överstyrelsen för yrkesutbildning, införas även

vid de landstingskommunala yrkesskolorna. Till frågan om kompensation åt

huvudmännen för denna skyldighet med avseende på skolhälsovården återkommer

jag vid behandlingen i det följande av statsbidragsfrågor.

På grundval av föreliggande erfarenheter från den försöksverksamhet med

regional skolpsykologverksamhet, som sedan några år tillbaka bedrivits,

har skolberedningen föreslagit, att beslut nu fattas om genomförande

under en period av omkring tio år av en organisation med statligt anställda

skolpsykologer på det regionala planet. Jag finner det för egen del ytterst väsentligt,

att detta förslag genomföres och vill då särskilt framhålla betydelsen av

att den förekommande verksamheten på området genom en fast organisation

ges stadga och förutsättningar för en fortsatt utveckling under betryggande

s. 442 Kontrollera mot PDF

442

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

former. Härigenom skapas också förutsättningar för att effektivt tillgodogöra

skolväsendet de landvinningar på området, som genom bl. a. forskning och försöksverksamhet

redan gjorts och i allt snabbare takt tillkommer.

Jag föreslår därför, att en organisation med länsskolpsykologer successivt utbygges

under den period beredningen beräknat. Några synpunkter som i remissbehandlingen

anförts i fråga om organisationen synes mig vara värda beaktande.

Vad som från olika instanser inom Norrbottens län anförts om behovet av två

psykologtjänster inom länet med hänsyn till de långa avstånden bör åtminstone

i så måtto kunna vinna beaktande att hänsyn härtill tas vid beräkningen av

medel till tillfällig personal som hjälp åt länsskolpsykologen. Ifrån länsskolnämndernas

sida har man i flera fall reagerat mot förslaget, att länsskolpsykologerna

under en övergångstid skulle sortera direkt under skolöverstyrelsen och

sålunda inte administrativt knytas till länsskolnämnderna. Jag finner invändningarna

berättigade och föreslår därför, att tjänsterna redan från början anknytes

till länsskolnämnderna. Det nära samarbete med överstyrelsen, som

särskilt under de närmaste åren är nödvändigt, bör ändå kunna komma till

stånd. Såsom närmare framgår vid behandlingen i det följande av länsskolnämndernas

anslag för nästa budgetår räknar jag sålunda med att tjänsterna

uppföres på personalförteckningen för nämnderna och att medel för ändamålet

upptages under dessa anslag. I anslutning till skolöverstyrelsens förslag förordar

jag vidare, med avvikelse från vad som förutsatts av beredningen, att beslutanderätten

i fråga om placeringen av de successivt nytillkommande tjänsterna

skall tillkomma överstyrelsen.

Den del av programmet som bör förverkligas redan nästa budgetår innefattar

fem länsskolpsykologtjänster, varav tre redan nu finns inrättade som extra

tjänster i Ag 24, upptagna under anslaget till försöksverksamhet inom det allmänna

skolväsendet. Jag förordar, att dessa fem tjänster nästa budgetår uppföres

som extra ordinarie i personalförteckningen. I fråga om behörighetskraven

förutsätter jag att, liksom vid de nu försöksvis inrättade tjänsterna, skall fordras

licentiatexamen. Huruvida mera preciserade krav i fråga om lärarerfarenhet —

något som särskilt betonats i vissa remissyttranden — skall uppställas bör ytterligare

övervägas. Under länsskolnämndernas anslag kommer jag också att beräkna

medel för biträdeshjälp åt psykologerna, för reseersättningar, sjukvård

och expenser samt för utrustning åt de två nytillkommande psykologerna. Liksom

skolöverstyrelsen räknar jag också med att medel till denna verksamhet,

avseende exempelvis testmaterial, tillfällig personal och kursverksamhet, i viss

utsträckning skall efter särskild prövning kunna utgå ur annat anslag, nämligen

det som i det följande upptages under rubriken Pedagogiskt utvecklingsarbete

inom det allmänna skolväsendet.

Skolberedningen har beräknat de årliga kostnaderna för den regionala skolpsykologverksamheten

vid full utbyggnad till inemot 1,2 miljoner kr. Härtill

skulle komma hyresutgifter för tjänstelokaler under allmänna fastighetsfonden

s. 443 Kontrollera mot PDF

443

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

samt engångskostnader för utrustning med ungefär 140 000 kr. Dessa beräkningar

torde kunna anses ge en riktig bild av de årliga kostnadernas storleksordning.

Såsom skolberedningen förutsatt måste givetvis den statliga organisationen pa

det regionala planet kompletteras av och samspela med en lokal skolpsykologverksamhet.

Att sörja för en lokal verksamhet på området bör vara en kommunal

angelägenhet. Det är min övertygelse att kommunerna, i den mån inte

så redan är fallet, skall komma att inse det angelägna i att förse det kommunala

skolväsendet med erforderliga resurser för att åstadkomma en verksamhet av

detta slag. Ett statligt stöd kommer kommunerna tillgodo genom det bistånd

som länsskolpsykologerna i olika hänseenden lämnar. Dessutom vill jag i likhet

med beredningen förorda, att i samband med nedsättning av lärares undervisningsskyldighet

för fullgörande av vissa skolpsykologiska uppgifter — en anordning

som det torde vara ofrånkomligt att tills vidare tillämpa i viss omfattning

— statsbidrag liksom hittills i viss utsträckning skall kunna utgå. Jag vill här

något uppehålla mig vid den praxis på området som på senare år uppkommit,

en praxis som enligt min mening bör vara riktgivande vid den fortsatta behandlingen

av sådana frågor.

Enligt 196 § folkskolestadgan kan, om särskilda skäl föreligger, undervisningsskyldigheten

nedsättas med högst åtta veckotimmar. Endast i ringa utsträckning

torde ha förekommit att, då lärare anses böra användas för ändamålet,

enbart denna marginal ansetts tillräcklig för att få särskild arbetskraft för vissa

skolpsykologiska uppgifter. För att möjliggöra nedsättning med större antal

veckotimmar och när det gällt nedsättning för lärare på försöksskolans högstadium,

för vilka andra regler om undervisningsskyldigheten gäller, har särskilt

medgivande lämnats av Kungl. Maj:t. Härvid har också föreskrift lämnats om

till hur stor del av det medgivna timtalet statsbidrag får utgå, i allmänhet ungefär

halva nedsättningstimtalet. Via statsbidraget har sålunda, mom och utom

ramen för 196 § Fs, ett visst ekonomiskt stöd lämnats till den lokala skolpsykologverksamheten.

Utvägen att för denna verksamhet i viss utsträckning friställa

lärare genom nedsättning i undervisningsskyldigheten har i första hand använts

i fråga om uppgifter i samband med placering av elever i olika former av specialundervisning,

den del av skolpsykologernas arbetsområde, som ursprungligen

påkallat skolpsykologisk expertis inom skolan. Nedsättningens storlek har

gjorts beroende av antalet elever och klasser i kommunen men också av den utbildning

läraren haft. Om läraren haft speciella studier i psykologi och/eller

pedagogik samt testningserfarenhet har nedsättningen avvägts med hänsyn till

att även andra skolpsykologiska arbetsuppgifter kunnat genomföras än den

mer begränsade att biträda vid uttagning till specialundervisning. Nedsättningen

har inte i något fall överstigit 15 veckotimmar; i regel har nedsättningen omfattat

6—12 veckotimmar.

Några andra former för statligt, ekonomiskt stöd till lokal skolpsykologisk

verksamhet är jag inte beredd att föreslå.

Skolberedningen liksom bl. a. skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen har fäst

s. 444 Kontrollera mot PDF

444

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

uppmärksamheten på angelägenheten av att vissa frågor i samband med psykologutbildningen

bringas till en lösning eller omprövas. Jag är för egen del införstådd

med att vissa hithörande problem så snart som möjligt bör tas upp till

behandling.

Innan jag övergår till att behandla kuratorsfrågan, vill jag här erinra om att

det av mig tidigare i samband med yrkesorienteringsfrågorna berörda förslaget

från skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen

om skolkonsulenter innefattar också spörsmål om den lokala skolpsykologverksamheten

och kuratorsverksamheten.

Skolberedningens synpunkter på skolkuratorsverksamheten ansluter

jag mig helt till. Det behov av särskilda hjälpkrafter av här avsett slag,

som kan föreligga, bör salunda bedömas utifrån förhållandena i varje enskild

kommun och med perspektivet vidgat till även andra verksamhetsområden än

skolans. Jag vill särskilt stryka under vad beredningen anfört om riskerna för

alltför stor splittring av den elevvårdande verksamheten och om lärarens och

klassföreståndarens centrala ställning i skolarbetet och elevvården.

Undervisning, fostran och elevvård är inte uppgifter som kan ställas upp isolerade

från varandra och med klara gränsdragningar anförtros åt skilda befattningshavare.

Den integrativa syn på skolans verksamhet, som skolberedningen

med rätta givit så starkt uttryck för i olika sammanhang, måste bli vägledande

aven när det gäller att bedöma behovet av speciella hjälpkrafter av olika slag.

Ingen kan rimligtvis föreställa sig att uppkommande problemfall bland eleverna

— nusskötsel av skolarbetet, upprepad skolkning, missanpassning, förseelser av

olika slag eller dylikt — kan avlastas de övriga befattningshavarna och helt

läggas på någon skolans specialist. Oavsett om denna specialist är kurator,

psykolog, läkare eller skolsköterska, förslår för det första inte hans utbildningsmässiga

och erfarenhetsmässiga bakgrund till att göra en helhetsbedömning av

eleven och bakgrunden till hans svårigheter. Specialisterna kan inte heller ha

tillräcklig kännedom om den enskilde eleven och bekantskap med undervisningssituationen.

Ett gemensamt ansvar och ett effektivt samspel både mellan specialisterna

inbördes samt mellan dessa och klassföreståndaren, skolans övriga lärare

och skolans ledning är nödvändigt; det slutliga avgörandet bör i regel ligga hos

skolans ledning. Naturligt är vidare, att skolans rektor och lärare skall i olika

former kunna anlita speciell sakkunskap: allmänt medicinsk, psykiatrisk, psykologisk

och social. På vissa av dessa områden har skolan sedan länge knuten till

sig en särskild organisation. På andra områden har skolan fått vända sig till

organ utanför skolans väggar. Uppgifternas kvantitet på det speciella området

har fått och bör rimligen även i fortsättningen vara avgörande för dels om en

särskild befattningshavare behöver knytas direkt till skolan, dels om denne

behöver engageras för heltids- eller deltidsarbete. Uppgifter med speciell social

anknytning, som kuratorn genom sin utbildning har kompetens för och är

särskilt lämpad för, kan givetvis på vissa orter vara av den omfattning att den

hjälp som kan ges av barnavårdsnämnden och i viss mån av skolsköterskan är

s. 445 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It är 1962 445

otillräcklig. Det är då fullt berättigat och önskvärt, att en särskild kurator

anställes.

Jag vill liksom skolberedningen betrakta skolkuratorsverksamheten som en

kommunal angelägenhet att bedömas från fall till fall och jag är inte beredd att

föreslå statsbidrag eller någon annan reglering från statens sida beträffande

denna verksamhet i grundskolan. 1 fråga om den skolkuratorsverksamhet som

för närvarande med statliga medel bedrives vid ett antal högre allmänna läroverk

och som i första hand är avsedd för gymnasieeleverna, vill jag för närvarande

inte föreslå någon ändring. Såsom skolberedningen påpekat kan en viss

reglering av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun behöva ske för

sådana fall då till en skolanläggning med statlig kuratorstjänst kommer att förläggas

även klasser tillhörande den obligatoriska skolan eller eventuellt annan

kommunal skolform. Det torde få ankomma pa Jvungl. Maj:t att i man av behov

meddela erforderliga bestämmelser härom.

Återstår så i detta sammanhang att behandla frågor om studiehjälp.

I fråga om studiehjälp gäller för försöksskolans del anordningar, som enligt

tidigare ställningstaganden endast tar sikte på försöksperioden. I försöksskolan

kan, liksom i realskolan, utgå behovsprövade stipendier, dock endast till eleverna

i årskurserna 8 och 9. I vissa undantagsfall kan också komma i fråga särskilda

studiebidrag, vilka avser bidrag till inackordering, resor och måltider. De under

en senare period tillkomna allmänna studiebidragen, som i olika skolformer utan

behovsprövning kan utgå till elever i åldern 16—18 ar, förekommer också i försöksskolan,

där dock endast ett mindre antal elever hinner komma i åtnjutande

av denna speciella förmån. Den huvudsakliga stödformen i försöksskolan är salunda

de nyss nämnda behovsprövade stipendierna.

Skolberedningen har för sin del uttalat, att en behovsprövad stipendiegivning

i princip inte hör hemma i en obligatorisk skola och att skäl alltsa finns för att

avveckla denna stödform i samband med grundskolans allmänna genomförande.

Beredningen har emellertid vidare funnit, att denna fråga har sitt naturliga

sammanhang i den prövning av de allmänna barnbidragen eller liknande stödåtgärder

åt barnfamiljerna som 1961 års riksdag uttalat sig för. Då beredningen

förutsatt, att frågan sålunda blir prövad vid den av riksdagen begärda översynen,

har beredningen för sin del inte ansett sig böra framlägga något eget

förslag till slutlig lösning. Beredningen har slutligen uttalat att, till dess denna

fråga blivit prövad i ett vidare sammanhang, det nuvarande studiehjälpssystemet

för försöksskolan torde få tillämpas för grundskolans elever.

Sålunda torde i anslutning till skolberedningens förslag nuvarande för försöksskolan

gällande former för studiehjälp — i avvaktan pa att fragan om en

avveckling av dessa former av .studiehjälp löses — i oförändrat skick böra tills

vidare gälla för grundskolan och till följd härav erforderliga ändringar av formell

natur vidtagas i gällande författningar.

s. 446 Kontrollera mot PDF

446

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

VI. SKOLANS BEFATTNINGSHAVARE. VISSA

ADMINISTRATIVA FRÅGOR

Skolans befattningshavare

(SB kapitel 27, 39 och 28 jämte avsnitt ur kapitel 29)

Skolberedningen

Under avsnittet om skolans befattningshavare tilldrar sig frågan om de olika

lärarkategorierna och deras användning stor uppmärksamhet

från beredningens sida.

Skolberedningen erinrar här inledningsvis om att Kungl. Maj:t under hösten

1960 tillkallat fem sakkunniga, vilka erhållit i uppdrag att utreda vissa centrala

lärarutbildningsfrågor. Då en utredning om lärarfrågorna sålunda pågår, har

skolberedningen begränsat sitt ställningstagande i detta sammanhang till att

avse frågan hur de nuvarande lärarkategorierna under en övergångstid på bästa

sätt skall kunna utnyttjas på grundskolans olika stadier. Vidare ägnas även

fragan om fackskolornas lärare en översiktlig behandling.

Frågor rörande lärarkategoriernas benämning behandlas av skolberedningen i

ett särskilt kapitel (kap. 2) tillsammans med andra nomenklaturfrågor. Beredningen

anför därvid i korthet följande.

Samtliga i grundskolan tjänstgörande lärare utgör tillsammans kåren av

grundskollärare. För lagstadiets lärare bör den hittillsvarande tjänstebenämningen

smas kollärare bibehållas, medan däremot lärare med klasslärarutbildning

för främst mellanstadiet bör benämnas mellanskollärare. Båda grupperna utgör

var för sig delar av den större enheten klasslärare. I fråga om benämningar på

lärare i övningsämnen respektive yrkesämnen saknas anledning föreslå några

ändringar, men för lärarna i läroämnen bör viss mindre ändring nu företagas.

Kåren av lärare i läroämnen på grundskolans högstadium kommer, liksom

inom försöksskolan, att innehålla adjunkter som en lärargrupp. Beredningen föreslår

att den nuvarande benämningen folkskollärare med särskild ämnesutbild(vidareutbildade

folkskollärare) utbytes mot ämneslärare. Gruppen ämneslärare

kommer då att innehålla befattningshavare med olika slag av utbildning:

lärare med examen från högre lärarinneseminariet, vidareutbildade mellanskollärare,

lärarutbildade gymnasieingenjörer respektive gymnasieekonomer och

sådana lärare som på andra vägar erhållit behörighet till ämneslärartjänster.

För att underlätta en överblick över sina förslag har beredningen sammanställt

dessa i en schematisk översikt på s. 37 i betänkandet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4 47

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

I fråga om lågstadiets lärare anför beredningen i huvudsak följande.

På grund av stadieindelningen i grundskolan finner beredningen det naturligt,

att småskollärarnas arbetsområde skall sammanfalla med det lägsta stadiet.

Emellertid kommer, även sedan grundskolan helt genomförts, klasstypen Bl,

som kan omfatta årskurserna 3 och 4 eller årskurserna 5 och 6, att vara förhållandevis

vanlig.

Undervisningen på lågstadiet bör tills vidare bestridas av lärare med den

nuvarande småskollärarutbildningen. Däremot bör undervisningen i Bl-klasser

normalt bestridas av lärare med den hittillsvarande mellan-(folk-)skollärarutbildningen.

Då särskilda omständigheter så påfordrar, bör dock länsskolnämnderna

tills vidare kunna medge småskollärare att undervisa i Bl-klasser.

I detta sammanhang ställer skolberedningen frågan om det är nödvändigt att

ha en särskild utbildning för årskurserna 1—4 och en annan för mellanstadiet,

främst då årskurserna 5—6 samt anför därom bl. a. följande.

Det framstår för beredningen som tveksamt om den psykologisk-pedagogiska

och den metodiska grundutbildning som erfordras för årskurserna 1—3 är sa

väsentligen olika den som erfordras för mellanstadiet, att utbildningsskillnaden

på denna grund måste upprätthallas. _ . „

Skolberedningen, som utgår från att lärarutbildningssakkunniga. maste narmare

penetrera dessa spörsmål, förutsätter dock att den utbildning, som för

närvarande ger mellanskollärarkompetens, även i fortsättningen kommer att bil

den normala för undervisning i årskurserna 5 och 6, och att den fortsättningsvis

i inte ringa utsträckning skall utgöra grund för vidareutbildning till högstadielärare.

Gruppen mellanstadielärare erbjuder enligt beredningen väsentligt fler och mer

varierade problem. Beredningen konstaterar först, att de nuvarande folkskollärarna

kan i sin undervisningsskyldighet få inräkna de flesta på mellanstadiet

förekommande ämnen. Undantag utgör dock ämnena engelska och slöjd.

Skolberedningen finner emellertid att mellanskollärarutbildningen normalt bör

medföra behörighet att undervisa i engelska och förutsätter, att lärarutbildningssakkunniga

ägnar uppmärksamhet åt frågan vilka förändringar i lärarutbildningsanstalternas

organisation detta kommer att medföra. Under mellantiden

torde det vara erforderligt, att den nuvarande organisationen med behörighetskurser

uppehälles.

Den nuvarande skillnaden mellan slöjd och övriga ämnen är, säger beredningen,

med hänsyn till undervisningens värde och betydelse olycklig. Då frågan

om ett likställande av ämnet med övriga emellertid är förknippad med flera

komplicerande omständigheter avstår beredningen från andra åtgärder än att

uttala det önskvärda i att rättelse i denna fråga astadkommes sa snart detta

blir möjligt.

Beredningen diskuterar även vissa modifikationer i mellanstadiets klasslärarsystem

(SB s. 452 ff.) med angivande av skäl som talar för respektive mot en

uppmjukning av detsamma.

Sammanfattningsvis finner skolberedningen i fråga om mellanstadiet, att un
-

s. 448 Kontrollera mot PDF

448

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962

dervisningen i årskurserna 4—6 tills vidare i huvudsak skall bestridas av mellanskollarare

samt att dessa lärares utbildning bör vidgas så, att den medför behörighet

till undervisning i samtliga på stadiet förekommande undervisningsämnen.

Vissa hinder för önskvärda och lämpliga modifikationer i klasslärarsystemet på

detta stadium föreligger för närvarande. Det är önskvärt, att dessa avlägsnas

och att nuvarande inskränkning i adjunkters och nuvarande ämneslärares möjlighet

att i sin undervisningsskyldighet inräkna viss undervisning på mellanstadiet

undanröjes, varvid dock lärare i läroämnen på högstadiet inte utan länsskolnämndens

medgivande bör få bestrida undervisning på mellanstadiet i större

omfattning än den som mellanstadiets lärare bestrider på högstadiet.

Slutligen bör de övningslärare i den nuvarande folkskolan, vilka vid grundskolans

genomförande inte kan beredas erforderlig tjänstgöring på mellanstadiet

kunna överföras till grundskolans högstadium utan tjänstens ledigförklarande.

I fråga om lärare i läroämnen på högstadiet ger skolberedningen först en återblick

på de senaste årens utveckling i fråga om utbildningen av vissa högstadielarare

(SB s. 455 ff.), redogör därefter i korthet (SB s. 457 f.) för nuvarande

möjligheter till vidareutbildning av mellanskollärare och ger vidare en överblick

(SB s. 458 ff.) över lärarsituationen i fråga om förevarande grupp inför grundskolans

genomförande. I detta sammanhang behandlas särskilt problemet om en

avvägning i fråga om klasslärar- respektive ämneslärarsystemet — på vilket

skolstadium det ena skall avvecklas för att ersättas av det andra — närmast då

som bakgrund till en diskussion om förekomst och omfattning av gruppen vidareutbildade

mellanskollärare på högstadiet. Beredningen anför i sistnämnda

fråga bl. a. följande.

et far inte anses självklart, att de i mindre grad teoretiskt inriktade eleverna

,e y.ara mmdre lämpade att tillgodogöra sig undervisning av ämneslärare och

ioljakthgen predestinerade för undervisning enligt klasslärarsystem. För dessa

elever mer an kanske för andra torde lärarens personliga egenskaper vara av avgörande

betydelse. I sammanhanget kan framhållas, att gynnsamma erfarenheter

högsTadiet amneslararundervisning 1 viss omfattning till och med i hjälpklass på

Det vore emellertid att på ett oförsvarligt sätt förenkla hela problemet, om

man bortsage från det förhållandet, att åtskilliga elever ännu på högstadiet har

behov av en mer sammanhallen undervisning. Av hänsyn även till sociala skäl,

tm att klassen bor fostras till en i bästa mening väl sammanhållen enhet är det

nödvändigt, att skolan har tillgång till lärare som på grund av sin utbildning är

ja™Pade f°r och beredda tl]l att ta undervisning även i andra ämnen än det

tatal, dar han erhållit en nagot fördjupad utbildning.

Andra skäl än de här anförda talar också enligt beredningen för att skolan skall

tillföras lärare med den utbildning som de vidareutbildade folkskollärarna har.

Vid vägande av olika omständigheter mot varandra finner beredningen otvetydigt

att vidareutbildade mellan-(folk-)skollärare även i fortsättningen bör ingå

som en reguljär del i högstadiets lärarkår.

s. 449 Kontrollera mot PDF

449

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

Frågan om fördelningen av antalet tjänster mellan vidareutbildade mellanskollärare

och adjunkter (jämte nuvarande »ämneslärare») är inte mindre svårbedömd

än den förra. Beredningen har försökt belysa den på flera olika sätt (SB s.

461 ff.).

Genom en undersökning i realskolorna höstterminen 1960 av hur stor del av

antalet veckotimmar, som bestrides av lärare med full kompetens, dvs. med

minst två akademiska betyg i undervisningsämnena visar att andelen varierar

mellan 73,2% och 49,5% de olika formerna av realskola emellan med ett

genomsnitt av 65,0 %. Genomsnittligen har alltså i realskolorna 35 % av undervisningen

i läroämnen bestritts av lärare med annan utbildning än den nämnda,

främst då folkskollärare och motsvarande.

I försöksskolan har under läsåren 1954/55 till 1959/60 genomsnittligen omkring

60 % av motsvarande undervisning bestritts av folkskollärare med och

utan vidareutbildning.

I detta sammanhang berör beredningen också frågan om bristen på lärare.

Beredningens egen summariska beräkning av lärarbehovet, vilken beröres något

mer utförligt senare, visar säger beredningen, att vi, under den tid man kan

överblicka, kommer att ha ett mycket stort behov av väl utbildade lärare för

att grundskolan skall kunna allmänt genomföras och en fackskolorganisation

dessutom uppbyggas. Här anlägger beredningen följande speciella synpunkter på

lärarbristen. Grundskolan, säger beredningen, skall genomföras i hela landet. Det

är då självfallet, att även skolorna i de mer avlägsna delarna av landet måste få

tillgång till väl utbildade lärare. Beredningen menar därför att lärarbrist alltjämt

föreligger och måste beaktas så länge de mindre skolorna på landsbygden och i

mindre orter i övrigt inte får behöriga sökande till ledigförklarade tjänster, alldeles

oavsett om totala antalet personer med lärarutbildning i landet är lika

stort som eller överstiger antalet tjänster som skall upprätthållas.

Med hänvisning till anförda omständigheter föreslår beredningen, att antalet

tjänster för ämneslärare i lönegrad 19 med klasslärarutbildning för mellanstadiet

även fortsättningsvis bör uppgå till 40 % och för adjunkter (inklusive nuvarande

»ämneslärare») till 60 % av totala antalet tjänster för lärare i läroämnen. Fördelningen

40:60 bör avse totala antalet tjänster men dessa relationstal bör inte

gälla varje ämnesgrupp för sig. Beredningen föreslår vidare, att båda lärarkategorierna

liksom hittills skall fördelas jämnt över hela landet i proportion till

varje skolas behov av lärare.

Med hänvisning till bristen på naturvetenskapligt och tekniskt utbildade

lärare förordar beredningen att skolöverstyrelsen, vid anordnande av vidareutbildningskurser

för mellanskollärare, beaktar den brist på lärare med naturvetenskaplig

utbildning som finns och den förbättrade tillgång på lärare i andra

ämneskombinationer som — så vitt man nu kan bedöma — kommer att uppstå.

I konsekvens härmed borde också ledigförklarande av tjänster för vidareutbildade

mellanskollärare böra ske främst i nämnda ämnesgrupper. Då å andra sidan

skolledare och skolstyrelser själva bäst har överblick över sina möjligheter att

15 — Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 0i

s. 450 Kontrollera mot PDF

450

Kuiigl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

förvärva lärare i olika ämneskombinationer förordar beredningen, att någon

anvisning inte bör utfärdas med innebörd, att tjänster för vidareutbildade mellanskollärare

skall utlysas på visst sätt.

I detta sammanhang förordar skolberedningen inför grundskolans genomförande,

att ordinarie tjänster i Ao 19 i naturvetenskapliga ämnen redan från och

med budgetåret 1962/63 får inrättas vid sådana realskolor, som senare kommer

att ersättas med ett högstadium.

Avslutningsvis under detta avsnitt betonar skolberedningen önskvärdheten av,

att varje lärare i sin utbildning göres förtrogen med klassföreståndarskapets

problem, något som enligt uttalande i annat sammanhang i betänkandet också

bör beaktas i fortbildningsverksamheten.

I fråga om andra lärarkategorier på högstadiet erinrar beredningen först om

att lärarbristen och den ständigt ökande efterfrågan på naturvetenskaplig och

teknisk utbildning lett till att läroverksingenjörer — med ettårig ämnesmässig

och pedagogisk vidareutbildning — rekryterats som lärare.

Den förändring av högstadiet, vilken föreslås av skolberedningen, kommer

inte att minska behovet av dessa lärare vartill kommer behov av dem vid de

föreslagna fackskolorna. Beredningen räknar alltså med ett vidgat behov av

vidareutbildade läroverksingenjörer, vilka beredningen för övrigt i fortsättningen

i enlighet med förslag i kapitlet om fackskoloma benämner gymnasieingenjörer.

Vad frågan om organisation av tjänster angår, finner skolberedningen det vara

angeläget, att ordinarie tjänster för ifrågavarande kategori inrättas och att dessa

tjänster tillätes innesluta timmar vid såväl grundskolans högstadium och fackskolorna

som yrkesskolan. Då det från fackutbildningssynpunkt är angeläget, att

lärare av den typ som här avses håller kontakten med näringslivet levande

synes skäl föreligga, att i en dylik lärartjänst jämväl skall kunna ingå undervisningstimmar

i inbyggda verkstadsskolor och i utbildningsformer, som organiserats

av näringslivet självt inom företagen.

I detta sammanhang bör observeras, att gymnasieingenjör för närvarande kan

anställas i Ae 19 endast om vissa angivna grenar av 9y eller praktisk realskollinje

finns inom kommunen. Skolberedningen föreslår här endast, att för dessa

lärare gällande bestämmelser anpassas till den förändrade skolsituation som skolberedningens

förslag utmynnar i.

Vad som anförts rörande gymnasieingenjörer äger enligt beredningen i jämförbara

delar sin giltighet även i fråga om gymnasieekonomer. Då handelsgymnasierna

nu också förändras till treåriga, synes grund föreligga att jämställa även

denna utbildning, kompletterad med pedagogisk vidareutbildning, med vidareutbildning

för mellanskollärare.

Liksom beträffande gymnasieingenjörerna bör tjänster för gymnasieekonomer

inrättas på grundval av undervisningstimmar inom såväl grundskolans högstadium

som på dess påbyggnader.

s. 451 Kontrollera mot PDF

451

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

Angående rekrytering och utbildning av yrkeslärare, en fråga som inte i första

hand berör grundskolan utan yrkesskolan, lämnar beredningen (SB s. 466 f.) en

kort redogörelse för nuvarande förhållanden och pågående utredningar pa området.

Redogörelsen visar bl. a., att förslag om rekrytering och utbildning av

lärare i yrkesämnen för närvarande just är under behandling och att denna kan

förväntas leda till resultat inom närmaste tiden. Samma gäller i viss mån frågor

rörande dessa lärares anställning och avlönande. Beredningen, har salunda ansett

sig sakna anledning att ägna yrkeslärarfrågorna särskild behandling, men framhåller

dock, att det även för grundskolans del är nödvändigt, att tillgången på

väl utbildade yrkeslärare utan dröjsmål blir tillfredsställande.

Denna lärarkategori bör alltså enligt beredningens mening alltjämt bibehållas

på grundskolans högstadium.

Frågan om yrkesvalslärare har av beredningen inte närmare behandlats men

berörs i viss mån i samband med frågor rörande yrkesorientering (kap. 20) för

vilka redogjorts tidigare.

Alla de kategorier övningslärare, som nu undervisar i försöksskolan och i de

högre skolorna, kommer att behövas i grundskolan, konstaterar beredningen

vidare.

På anförda skäl (SB s. 470) framhåller beredningen att det från utbildningsväsendets

synpunkt skulle vara ett intresse, att en ny tjänstetyp skapades,

omfattande undervisning i såväl övningsämne som läroämne. Skolberedningen

föreslår, att lärarutbildningssakkunniga får i uppdrag att närmare utreda denna

fråga.

Skolberedningen framhåller, att lärarutbildningssakkunniga skall behandla

frågan om specialklasslärare, varför beredningen begränsar sig till att uttala

följande. Undervisningsskyldigheten för högstadiets hjälpklasslärare bör fast-!

ställas efter samma normer som för övriga högstadielärare. Möjlighet bör vidare

skapas att, liksom för lärare i hjälpklass, skapa tjänster i lönegrad Ao 19 även för

lärare i andra specialklasser än hjälpklasser, och det är därför angeläget att

vidareutbildningsfrågan för dessa lärare snarast löses.

Skolberedningen redovisar i två sammanhang (SB s. 468 f. och s. 506 ff.) synpunkter

på frågan om lärare inom fackskoloma av i huvudsak följande innebörd.

I fråga om de kompetenskrav som skall uppställas för lärartjänsterna vid

fackskolor kan man lämpligen utgå från förhållandena vid motsvarande, nu

befintliga skolor: flickskolor, kommunala tekniska skolor och praktiska realskolor.

Lektorstjänster kan således inte anses erforderliga vare sig vid den tekniska

fackskolan eller vid de övriga fackskolorna. Man bör räkna med följande

lärarkategorier i läroämnena: adjunkter, ämneslärare, lärare i befordringsgång

och timlärare. Andra adjunktstjänster i läroämnen än befordringstjänster bör

icke komma i fråga. För undervisning i matematik, fysik, kemi och de humanistiskt

betonade ämnena bör samma kompetenskrav för de olika tjänsterna upp
-

s. 452 Kontrollera mot PDF

452 Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

ställas som nu gäller vid allmänt läroverk eller tekniskt gymnasium, dvs. akademisk

utbildning.

Vad den humanistiska skolan beträffar kan ämneskombinationerna i stort

sett vara sådana som nu förekommer vid kommunal flickskola eller allmänt gymnasium

även om friare ämneskombinationer än de där vanliga bör kunna förekomma.

För vissa ämnen eller ämneskombinationer såsom kultur- och samhällsstudium

m. fl. bör lärarfrågan kunna lösas, framhåller beredningen, genom tillvaratagande

av befintliga lärarkrafter. Det bör kunna bli naturligt att man, framför

allt för specialämnena såsom t. ex. dramatik, även utnyttjar yrkesfolk på orten.

För behörighet till adjunktur vid praktisk realskola, vari praktiskt ämne

ingår, fordras för närvarande civilingenjörsexamen, ett kompetenskrav som i

princip bör gälla för motsvarande ämnen i den tekniska fackskolan.

Med hänsyn till den brist på för läraryrket kompetenta civilingenjörer som

redan nu råder, får man dock för den tekniska fackskolans del realistiskt räkna

med att även andra ingenjörer än civilingenjörer får bestrida undervisningen i

tekniska läroämnen, varför man måste förutsätta inrättandet av ordinarie tjänster

även för denna kategori. Förutsättningen för att man skall kunna förorda en

sådan formell kompetenssänkning är, framhåller beredningen, att välkvalificerade

icke högskoleutbildade ingenjörer, i första hand läroverksingenjörer, skall

kunna intresseras. Det är därför väsentligt, framhåller beredningen, att lönen för

dem inte sättes för lågt. Beredningen förutsätter vidare, att dessa senare lärare

utöver sin ingenjörskompetens har såväl ett års normerad vidareutbildning

inklusive pedagogisk utbildning som minst fyra års industriell eller motsvarande

teknisk erfarenhet.

För undervisningen i den merkantila fackskolan kan det för fackämnena framför

allt för en del av dem, vara realistiskt att såsom teoretisk grund fordra handelsgymnasieexamen

jämte pedagogisk utbildning samt meriterad yrkespraktik.

Beredningen anlägger motsvarande synpunkter (SB s. 509 f.) på kompetensen för

lärare i specialämnen i social-ekonomisk fackskola.

Skolberedningen berör även frågan om lärares fortbildning, varmed beredningen

avser sådan utbildning, som gör läraren bättre skickad att fullgöra sina

åligganden i den tjänst han innehar.

En redogörelse lämnas för ett par undersökningar rörande lärares behov av

information och fortbildning. De speciella informationsbehov som uppstår i och

med grundskolans genomförande behandlas av beredningen i annat sammanhang.

Fortbildningsbehovet kommer med säkerhet att öka inte minst på det rent

pedagogiska området. Beredningen anser därför ytterligare insatser från det allmännas

sida utöver dem som åstadkommits genom förslagen i 1961 års statsverksproposition

erforderliga för främjande av lärarfortbildningen. Beredningen

avstår dock från att ta upp något preciserat belopp härför men utgår från, att

det ökande fortbildningsbehovet kommer att beaktas såväl vid upprättande av

skolöverstyrelsens årliga petita som vid prövningen av överstyrelsens äskanden.

I anslutning till detta generella uttalande vill beredningen också understryka det

s. 453 Kontrollera mot PDF

453

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

angelägna i att samtliga tillgängliga resurser samordnas på sådant sätt att effekten

av de samlade tillgångarna blir maximal. Inte minst angeläget är det, att

det allmänna informationsarbete för skolreformens genomförande som tidigare

omnämnts samordnas med den egentliga fortbildningen.

Skolberedningen har också försökt penetrera lärarfrågans kvantitativa sida

och göra en beräkning av lärarbehov och lärartillgång.

Lärarbehovet beror väsentligen av tre omständigheter: (1) elevantalet, (2) läroplanen

och (3) delningstalen, dvs. villkoren för upprättande av klasser och undervisningsgrupper.

Elevantalet har i detta sammanhang betraktats som en

given faktor, sedan beredningen stannat för ett bestämt alternativ i fråga om

grundskolans utbyggnadstakt. Gjorda analyser av lärarbehovet för den nioåriga

skolan synes vidare tyda på, framhåller beredningen, att den föreslagna läroplanen

inte fordrar fler lärare än vad försöksskolans läroplan gör.

Utifrån dessa grundläggande utgångspunkter redogör skolberedningen (SB

s. 659 ff.) för vissa gjorda beräkningar av lärarbehovet i såväl grundskolan som

fackskolor dels enligt nuvarande delningstal, dels enligt det föreslagna lägre och

sammanfattar resultaten av sina beräkningar i fråga om lärarbehovet på i stort

sett följande sätt. Det lärarbehov som utifrån alternativa antaganden i fråga

om bestämmelser för inrättande av klasser schematiskt har beräknats i det föregående

sammanfattas i tabell 9, vad hela den obligatoriska skolan beträffar. Där

anges även för varje beräkningsår ökningen i lärarbehovet för de lärarkategorier

som antagits bli berörda av tillämpningen av de nya delningstalen. Den största

stegringen uppstår som synes när det gäller behovet av lärare i läroämnen på

högstadiet; den av de nya delningstalen föranledda ökningen i lärarbehovet för

denna kategori är cirka 10% läsåret 1964/65. Åtta år senare, läsåret 1972/73,

kan samma ökning beräknas uppgå till nära 13 %. Det erforderliga antalet lärare

i denna kategori uppgår med nuvarande delningstal till knappt 7 900 läsåret

1964/65 och skulle med samma delningstal öka till mer än 11 100 läsåret 1972/73.

Med de nya delningstalen blir emellertid motsvarande lärarbehov nära 8 700

respektive mer än 12 500.

För ämnena teckning, musik och gymnastik skulle, med tillämpning av de

föreslagna, nya delningstalen följande lärarbehov uppstå under läsåren 1962/63

—1972/73.

Läsår 1962/63 64/65 66/67 68/69 70/71 72/73

Lärarbehov i teckning .............. 390 471 535 603 673 681

musik ................ 257 310 352 397 444 451

gymnastik ............ 612 697 815 906 1 010 1 019

Slår man samman alla i den obligatoriska skolan förekommande lärarkategorier,

finner man för det första att grundskolan fullt utbyggd kommer att

— med tillämpning av beredningens delningsbestämmelser — kräva i runt tal

50 200 lärartjänster, för det andra att detta antal — med tillämpning av de

nuvarande delningstalen — i stället skulle bli omkring 48 000, för det tredje att

övergången till de generösare delningsbestämmelser beredningen föreslår medför

s. 454 Kontrollera mot PDF

454

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J/. år 1962

Tabell 9. Sammanställning av det beräknade totala lärarbehovet i det

obligatoriska skolväsendet dels med gällande delningstal,

dels med de av skolberedningen föreslagna

Årskurs

och ämnen

Lärarbehov vid olika delningstal, uttryckt i heltidstjänster

Deln.-tal

62/63

64/65

66/67

68/69

70/71

72/73

1—3

SB1 ........

14 207

14 229

14 061

13 880

13 996

14 441

Nuv.1 ......

14 207

14 229

14 061

13 880

13 996

14 441

Ökning.....

—

—

—

—

—

—

4—6

SB ........

11750

11 821

11 727

11 774

11 609

11 551

Nuv.......

11 750

11 384

11 218

11 226

11 056

11 001

Ökning.....

—

437

509

548

553

550

7—9

SB ........

6 960

8 682

9 957

11 336

12 387

12 546

läroämnen

Nuv.......

6 960

7 877

8 909

10 073

10 987

11 133

Ökning.....

—

805

1 048

1263

1 400

1 413

7—9

SB ........

5 182

5 350

5 727

6 282

6 593

6 621

Nuv.......

5 182

5 257

S 575

fi TOfi

Ökning.....

93

152

176

253

258

7—9

SB ........

779

1572

1371

1 802

2 071

2 172

yrkesämnen

Nuv.......

779

1 440

1 256

1 651

1 896

1 992

Ökning.....

—

132

115

151

175

180

1—9

SB ........

2 588

2 628

2 687

2 771

2 839

2 875

spec.-klasser

Nuv.......

2 588

2 628

2 687

2 771

2 839

2 875

Ökning.....

—

—

—

—

—

—

Summa för

SB ........

41 466

44 282

45 530

47 845

4*9 495

50 206

obl. skolv.

Nuv.......

41 466

42 815

43 706

45 707

47114

47 805

Ökning.....

—

1 467

1 824

2138

2 381

2 401

1 SB = av skolberedningen i kapitel 19 föreslagna delningstal. Nuv. = nu gällande delningstal.

1 Inklusive lärarbehov i slöjd på mellanstadiet.

en ökning i det samlade lärarbehovet som uppgår till drygt 3 % det första år då

de nya delningstalen för grundskolan generellt skall tillämpas, alltså 1964/65, och

till något över 5 % det år då grundskolan är helt genomförd, alltså 1972/73.

För fackskoloma, där beräkningarna av flera skäl — bl. a. på grund av att

läroplanerna ännu inte är definitiva — har måst bli mer summariska och mer

osäkra än för den obligatoriska skolan, skulle en tillämpning av samma delningstal

som föreslås för högstadiet medföra en ökning av det beräknade lärarbehovet

i läroämnen, vilken framgår av nedanstående uppställning avseende tre av de

undersökta åren:

Läsår 1965/66 68/69 71/72

Lärarbehov med de nya delningstalen ........................... 718 1 254 1 757

med nuvarande delningstal .......................... 626 1 091 1531

Ökning 92 163 226

s. 455 Kontrollera mot PDF

455

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Även frågan om möjligheterna att täcka lärarbehovet i vad avser lärare i läroämnen

har, om än överslagsmässigt behandlats av skolberedningen, som i sammanhanget

också erinrar om att arbete med en prognos över hela lararfältet pågår

inom 1960 års lärarutbildningssakkunniga i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.

Beredningen har begränsat sig till att söka belysa lararsituationen dels

läsåret 1960/61, dels läsåret 1964/65. En viss bild kan härigenom erhållas av

situationen inför läsåret 1965/66, då enligt beredningens förslag fackskolorna

föreslås mera allmänt starta.

Efter en redogörelse (SB s. 673 f.) för behovssituationen vid vissa högre skolor

analyseras (SB s. 674 f.) rekryteringsbehovet av lärare i läroämnen med utgångspunkt

i produktionen av lärare med akademisk utbildning (SB s. 675 ff.).

Resultatet av den översiktliga undersökningen summeras av skolberedningen

genom en sammanfattning av lärarbrist och läraröverskott läsåret 1964/65 och i

anslutning därtill en sammanfattande kommentar.

Sammanställes rekryteringsbehovet med lärartillskottet erhålles den bild av

situationen som följande tabell visar. (Beteckningen L avser en av undervisningsrådet

Ragnar Lundblad ar 1958 publicerad prognos.)

Tabell 10. Lärarbrist (—) och läraröverskott (+) inom vissa ämnesgrupper

läsåret 196b/65, uttryckt i heltidstjänster I

Ämne

nativ

Svenska

Latin och

grekiska

Mod.

språk

Hist. och

samh.-

lära

Geo-

grafi

Bio-

logi

Matem.

Fysik

Kemi

Summa

100 %

60%

SB,

SB,

L

— 4.95

+ 9

+ 279

— 23

— 23

— 243

+ 404

+ 774

— 480

— 39

— 88

— 99

+ 72

+ 311

— 306

— 98

+ 7

— 1 786

— 1056

— 847

— 3 432

— 731

*+ 436

1 Utom latin och grekiska, som ej beräknats av Lundblad.

I tabellen avses med »100 %-alternativet» att all undervisning i läroämnen

skall bestridas av lärare med akademisk utbildning och med »60 %-alternativet»

att 60 % av denna undervisning skall bestridas av lärare med akademisk utbildning

och resten av mellanskollärare med vidareutbildning. Resultatet kommenteras

av beredningen sålunda.

I 100-procentsalternativet skulle, såsom framgår av tabell 10, brist på lärare

föreligga i alla ämnesgrupper läsåret 1964/65, i de flesta fall en mycket betydande

brist. Även i 60-procentsalternativet, som beredningen betraktar som

det från praktisk synpunkt intressantaste räkneexemplet, eftersom det överensstämmer

med den av beredningen även på andra grunder föreslagna andelen

adjunktstjänster på högstadiet, blir bristen på lärare i matematik-fysik-kemi

mycket stor 1964/65. Gruppen moderna språk uppvisar däremot ett inte oväsentligt

överskott. Beredningen varnar emellertid uttryckligen för förhastade

slutsatser på grundval av detta överskott. Det är framräknat under antagandet

att av lärarna i moderna språk på grundskolans högstadium läsåret 1964/65 skall

40 (y0t dvs. 64*7 lärare, vara folkskollärare med särskild ämnesutbildning i mo
-

s. 456 Kontrollera mot PDF

456

Kungl. May.ts proposition nr 54 år 1962

derna språk. Sedan 1954/55 har visserligen i runt tal 1 000 folkskollärare genomgått

befordrings- eller vidareutbildningskurser, men inga sådana kurser har

anordnats i moderna språk. Huruvida några folkskollärare skaffat sig behörighet

genom akademiska studier (utan att föra dessa vidare till adjunktsbehörighet)

är icke bekant. Antalet måste i så fall vara mycket begränsat, eftersom totala

antalet folkskollärare med särskild ämnesutbildning eller motsvarande, vilka

läsåret 1960/61 tjänstgör i högre skolor, endast lär vara något mer än 1 000, dvs.

ungefär samma antal som antalet folkskollärare som vidareutbildat sig den

icke akademiska vägen. Det finns även andra skäl för en försiktig bedömning

beträffande den tidpunkt, då läraröverskott skulle uppstå i moderna språk. Ett

sådant skäl är det ovanligt stora inslaget kvinnor bland de nu språkstuderande

saväl som bland de redan examinerade. Under senare år har andelen kvinnor

legat ganska nära 50%, och detta procenttal torde knappast gå ned. Erfarenheten

visar att den kvinnliga akademiska arbetskraften är geografiskt mera

bunden än den manliga samtidigt som avbrott och tjänstledighet bland de kvinnliga

lararna synes ha högre frekvens. Över huvud taget utgör omfattningen av

lärarnas längre och kortare avbrott i lärarverksamheten en mycket viktig faktor

vid bedömningen av när lärarbrist eller läraröverskott kan uppkomma. Problemet

torde också inom 1960 års lärarutbildningssakkunniga ägnas särskild uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis framhåller beredningen, att det här presenterade räkneexemplet

innehåller en rad delvis så osäkra antaganden, att de enskilda tal

som söker beskriva situationen läsåret 1964/65 icke var för sig kan uppfattas

såsom särskilt tillförlitliga. Totalt sett bör man emellertid kunna räkna med en

väsentlig förbättring av lärarsituationen under perioden 1960—65. De utvecklingstendenser

— framför allt i fråga om lärarproduktionen — som i det föregående

antytts inger också förhoppning om att lärarbristen, även i de mest utsatta

ämnesgrupperna, kommer att kunna i huvudsak bemästras under 1960- talet. Det kan emellertid i vissa fall komma att dröja väsentligt längre än man

ibland har räknat med.

Utöver frågor rörande de olika lärarkategorierna och deras användning m. in.

jamte vissa andra personalkategorier, som behandlats i annat sammanhang har

beredningen också till behandling upptagit vissa specialfrågor rörande övriga

befattningshavare i skolan. Dessa frågor är dock inte begränsade till

enbart grundskolan, utan avser bl. a. problem om samordning mellan olika skolformer,

aktualiserade främst vid arbetet med skolstadgan. Det gäller dels några

frågor rörande skolledningen, dels överflyttning till kommunen av vissa personalkategorier

m. m. vid vissa statliga skolor.

I den förra frågan erinrar- beredningen inledningsvis om de betydelsefulla uppgifter

som rektorerna har som arbetsledare. Skolberedningen, som betraktar

rektorernas arbetsledande uppgifter som mycket väsentliga inte minst under det

pågående och förestående utbyggnadsskedet, rekommenderar att särskilda skolledarkurser

med huvudsakligen detta syfte regelmässigt upptages i programmet

för lärarnas fortbildning. Kursverksamheten bör, säger beredningen, rikta sig till

redan utsedda rektorer, och beredningen upptar i sina kostnadsberäkningar för

s. 457 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962 457

detta ändamål 50 000 kr. för läsåret 1901/62 utöver det kursanslag som redan

finnes anvisat.

Då det gäller frågan om biträdeshjälp åt skolledarna, vilken aktualiserats i en

skrivelse till beredningen, framlägger skolberedningen inga förslag rörande den

obligatoriska skolan men understryker starkt vikten av att, såsom förutsattes av

dåvarande departementschefen i propositionen 1956:182 (s. 133 och 135), tillräckliga

insatser på detta område göres från kommunernas sida. Beredningen

erinrar i detta sammanhang också om den utredning rörande vissa skoladministrativa

spörsmål som nyligen igångsatts.

En annan fråga, som beredningen i detta sammanhang berör, gäller anordningen

med studierektorer och den risk för dualism i skolans ledning som detta

kan medföra. Skolberedningen redogör här kortfattat för det system med rektorsassistenter

som med Kungl. Maj :ts medgivande nu prövas i Stockholm och

uttalar, att den finner detta system tilltalande samt förutsätter att dessa frågor

följes med uppmärksamhet från skolöverstyrelsens sida. Beredningen säger sig

inte finna anledning föreslå, att någon omläggning nu göres i gällande bestämmelser

om förstärkning av den pedagogiska ledningen genom studierektorer eller

på annat sätt. En utveckling i riktning mot den mera samlade ledning, som

rektorsassistentsystemet syftar till, bör, säger beredningen, ske inom ramen för

vad som nu är föreskrivet, i vart fall i avvaktan på ytterligare erfarenheter.

Beredningen har vidare — på samma sätt som i annat sammanhang redovisas

i fråga om poänggränser för skoldirektörs- och rektorstjänsterna — utan närmare

ställningstagande i sakfrågan, i stadgeförslaget infört nuvarande krav på antal

klasser för inrättande av studierektorsbefattning oförändrade.

Om överflyttning till kommunen av vissa personalkategorier m. m. vid vissa

statliga skolor anför beredningen i korthet följande.

I kapitel 24 har skolberedningen föreslagit, att skolhälsovården vid de allmänna

läroverken och de högre tekniska läroverken från och med den 1 juli 1962

överflyttas till kommunerna. Beredningen finner också starka skäl tala för att

ytterligare uppgifter beträffande dessa — efter grundskolans genomförande enbart

gymnasiala — skolformer överflyttas till kommunerna, även om ingen förändring

av skolornas huvudmannaskap i övrigt sker. Från och med nyss nämnda

tidpunkt bör sålunda enligt beredningens mening kommunerna vid dessa

statliga skolor också svara för vaktmästarpersonal, biträdespersonal samt kontorsutrustning

och kontorsmateriel på skolexpeditionen, städningspersonal och

övriga anordningar för inre renhållning; vid de tekniska läroverken tillkommer

dessutom uppgiften att svara för uppvärmning, belysning och vatten. Till vaktmästarpersonalen

räknas härvid även maskinister och värmeskötare samt beträffande

de tekniska läroverken också institutionstekniker och eldare.

Kommunen avses erhålla full kompensation för dessa nya uppgifter enligt cn

enkel schablonberäkning.

Skolberedningen, som i dessa frågor samarbetat med gymnasieutredningens

delegation för utredning av frågan om huvudmannaskapet för de framtida gym
15*

— lYxhang till riksdagens ''protokoll 10G2. 1 saml. Nr 5\\

s. 458 Kontrollera mot PDF

458

Kungl. Majds ''proposition nr 54 år 1962

nasiala utbildningsvägarna, redovisar vissa överväganden och problem i samband

med överförande av de nämnda personalkategorierna till kommunal tjänst (SB

s. 476 ff.).

Skolberedningen finner vidare i detta sammanhang att vid ett överförande till

kommunen av ansvaret för biträdes- och teknikerpersonal vid de nuvarande

allmänna läroverken och högre tekniska läroverken vissa riktlinjer för kommunernas

skyldigheter bör fastställas av Kungl. Maj:t.

Yttranden

I fråga om skolberedningens förslag om de olika lärarkategoriernas benämningar

tilldrar sig förslaget om att utbyta »folkskollärare» mot »mellanskollärare»

det största intresset. Denna fråga tas upp i åtskilliga yttranden, där det

förordade namnbytet praktiskt taget genomgående avstyrkes. En negativ inställning

till benämningen mellanskollärare synes inte så sällan, såsom tidigare berörts,

ha framstått som ett tungt vägande motiv för att förorda ett bibehållande

av »folkskola» som namn på den obligatoriska skolan. Skolöverstyrelsen finner

att det vore önskvärt, att benämningen folkskollärare vid övergång till en ny

skolorganisation utbyttes mot en benämning — mellanskollärare — som bättre

preciserar kategoriens arbetsområde. Å andra sidan, fortsätter överstyrelsen, kan

också skäl anföras för benämningen folkskollärare. I denna namnfråga bör enligt

överstyrelsens mening hänsyn även tagas till lärargruppens önskemål. Överstyrelsen

vill därför inte motsätta sig, att benämningen folkskollärare bibehålies,

därest respektive lärargrupp själv önskar detta. Bland dem som avvisar förslaget

är Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, som helst vill ha en

enhetlig tjänstetitel för alla lärare i den obligatoriska skolan. Federationen anför

vidare.

Beredningens förslag i denna fråga har väckt stor uppmärksamhet även utanför

lärarkretsar och någon entusiasm för den föreslagna tjänstebenämningen har

därvid inte försports. Förbunden uppfattar beredningens ställningstagande i

denna fråga som synnerligen omotiverat och sakligt oriktigt och vänder sig mot

det med skärpa.

Det hade däremot varit konsekvent och tilltalande, om beredningen på denna

punkt varit radikal och i anslutning till förslaget om ett sammanförande av olika

skolformer till en enhet även företagit »rationaliseringar» i fråga om lärarnas

tjänstebenämningar. Den titel, som då ligger närmast till hands, är »lärare». Den

obligatoriska skolans lärare har mycket gemensamt, enhetstanken i denna skolform

har beredningen själv slagit vakt om och det vore därför, anser förbunden,

logiskt och ändamålsenligt med en enhetlig tjänstebenämning. Den åtskillnad

som ur administrativ och löneteknisk synpunkt måste göras av de olika befattningshavarna

torde kunna ordnas på ett smidigt sätt även med en gemensam

titel. Förbunden vill därför föreslå att alla lärare i den obligatoriska skolan oavsett

ämne eller stadietillhörighet ges tjänstetiteln lärare. Skulle detta förslag ej

vinna bifall yrkar förbunden att titeln folkskollärare bibehålls i likhet med vad

som föreslagits för övriga lärarkategorier.

s. 459 Kontrollera mot PDF

459

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

Federationens förslag om den enhetliga benämningen »lärare» återkommer i

ytterligare några yttranden bl. a. från TCO. Vanligast är eljest, att man föreslår

ett bibehållande av benämningen folkskollärare för mellanstadiets lärare, men

också andra varianter förekommer. Några vill ha benämningen folkskollärare

gemensam för såväl de nuvarande folkskollärarna som småskollärarna; andra

åter vill benämna dessa två kategorier gemensamt »klasslärare».

Att övningslärarna i fortsättningen skall benämnas ämneslärare är vidare ett

förslag som framförs i flera yttranden; i något fall ifrågasättes för dessa även

benämningen adjunkter. En sådan vidgning av begreppet ämneslärare forordas

från bl. a. musikaliska akademiens styrelse, Musiklärarnas riksförening, Läroverkslärarnas

riksförbund och gymnasieutredningen. Läroverksläramas riksförbund

menar att beteckningen övningslärare är oegentlig och missvisande; den ger en

oriktig föreställning om ämnenas art och betydelse. Den bör därför slopas samtidigt

som en gemensam beteckning för övningsämnen och läroämnen införs.

Gymnasieutredningen framhåller att många av dessa lärare, framför allt i fackskolorna

kan komma att vara ämneslärare i en icke oväsentlig del av sin tjänstgöring.

Beredningens förslag att folkskollärare i lönegrad A 19, vidareutbildade folkskollärare,

i fortsättningen benämnes ämneslärare mottas, i den män frågan

särskilt berörs, med tillfredsställelse. Benämningen accepteras uttryckligen av

bl. a. TCO, Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, Läroverkslärarnas

riksförbund och Statstjänstemännens riksförbund.

Ehuru skolberedningen på grund av den pågående utredningen om lärarutbildningsfrågor

begränsat sina ställningstaganden i fråga om lärarna till att avse

frågan hur de nuvarande lärarkategorierna under en övergångstid på bästa sätt

skall kunna utnyttjas på grundskolans olika stadier, har åtskilliga instanser,

särskilt ett antal organisationer, berört lärarutbildningsfrågor. Därvid har vikten

av att lärarutbildningen förstärkes och att dessa frågor över huvud bringas till

en snar lösning kraftigt understrukits.

Vad så beträffar skolberedningens ställningstaganden i fråga om lärarkategoriernas

användning på olika stadier, kan först konstateras,

att frågan om vilken lärarkategori som skall undervisa på lågstadiet, i stort sett

inte gett upphov till stridiga meningar. De instanser, som uttalat sig i detta

spörsmål, bl. a. Federationen Sveriges allmänna folkskoUärarförening, finner det

följdriktigt, att undervisningen i årskurserna 1—3 inom den nya skolan tills

vidare bedrives av lärare med småskollärarutbildning.

Mot förslaget att undervisningen i Bl-klasscr 3—4 normalt bör ombesörjas av

lärare med hittillsvarande folkskollärarutbildning har ej heller några invändningar

rests. Däremot har från några håll uttalats tvekan inför förslaget att länsskolnämnderna,

då särskilda omständigheter sa pafordrar, tills vidare bör kunna

medge småskollärare att undervisa i sådana klasser. Länsskolnämnden i Norrbottens

Uin vill över huvud inte biträda detta förslag. Länsskolnämnden i Kronobergs

län förutsätter, att särskilda anvisningar utfärdas för de av skolberedningen

s. 460 Kontrollera mot PDF

460

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962

föreslagna undantagsfallen. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening

framhåller, att hittillsvarande utbildning för småskollärare — i motsats till

folkskollärarutbildningen — inte kan anses ge generell kompetens för undervisning

i årskurs 4. Av organisatoriska skäl anser federationen det emellertid

rimligt, att länsskolnämnderna i undantagsfall och då särskilda skäl kan anföras

skall kunna medge småskollärare rätt att undervisa i Bl-klasser 3—4, varvid

dock förutsättes, att en sadan bestämmelse också i tillämpningen får karaktären

av undantagsbestämmelse. Mot dessa uttalanden kan ställas ett yttrande av

kollegiet vid folkskoleseminariet i Haparanda, som säger sig vilja betona nödvändigheten

av att småskollärare beredes tillfälle att tjänstgöra i klasser av

ifrågavarande slag. Detta skulle inte minst gälla i en språkligt så särpräglad

bygd som Tornedalen. Det framhalles, att seminariet meddelar undervisning i

finska, varigenom tillgången på tvåspråkiga småskollärare blir relativt stor.

Den av skolberedningen framkastade tanken på en enda lärarkategori för

årskurserna 1—6 har berörts av länsskolnämnderna i Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, vilka anser, att tanken förtjänar uppmärksamhet och bör göras

till föremål för fortsatta överväganden. Svedala kommun har uttalat sig för en

folkskollärarutbildning, som är differentierad på två utbildningslinjer, den ena

med sikte på årskurserna 1—4, den andra för årskurserna 5—9.

Skolberednmgens uttalande att undervisningen i årskurserna 4—6 tills vidare

i hu\ udsak skall bestridas av mellanskollärare, har i princip inte rönt motsägelse

från något håll.

Frågan om att vidga utbildningen för sistnämnda lärarkategori, så att utbildningen

medför behörighet till undervisning i samtliga undervisningsämnen på

mellanstadiet, diskuteras i ett flertal yttranden. Åtskilliga remissinstanser tillstyrker,

att utbildningen normalt bör ge behörighet även i engelska. Denna mening

undeistrykes salunda av bl. a. sex länsskolnämnder, kollegiet vid lärarhögskolan

i Stockholm, kollegierna vid folkskole seminarierna i Kalmar och Karlstad,

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund, TCO och Folkskollärarfederationen.

I yttrandena betonas särskilt, att en sådan reform är en förutsättning

för att undervisningen i engelska i arskurs 4 skall kunna bedrivas i enlighet med

skolberedningens intentioner. I vissa yttranden framträder dock en tveksam eller

avvisande hållning. Kollegiet vid folkskole seminariet i Falun betonar, att ett

positivt beslut inte kan fattas, förrän lärarutbildningssakkunniga löst frågan,

hur en sådan utbildning skall bli möjlig — vid de nuvarande seminarierna skulle

ämnesträngseln medföra en snedbelastning av studietiden. Kollegiet vid folkskoleseminariet

i Uppsala uttalar såsom sin erfarenhet, att åtskilliga lärarkandidater,

även på den 2-åriga linjen, saknar förutsättningar att förvärva behörighet

i engelska. Läroverksläramas riksförbund säger, att det vore önskvärt, om

lärarna i engelska på mellanstadiet hade kunskaper, motsvarande akademiskt

betyg, i amnet. Detta önskemål understrykes starkare av Sveriges förenade

studentkårer och framför allt av SACO, som bl. a. anför följande.

s. 461 Kontrollera mot PDF

461

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Särskilt nödvändigt är att korrekta uttalsvanor tidigt grundlägges. Av lärarna

måste därför krävas en gedigen utbildning i ämnet. Beredningens förslag leder

vidare till den konsekvensen, att den grundläggande utbildningen i engelska

kommer att bli sämre än motsvarande utbildning i franska eller tyska. Det torde

helt saknas motiveringar för en sådan uppläggning av undervisningen. SACO

måste därför bestämt hävda att för undervisning i engelska på mellanstadiet

skall normalt krävas akademiskt betyg i ämnet.

1960 års lärarutbildningssakkunniga, som synes beredda att utreda bl. a. ifrågavarande

spörsmål, påpekar, att den föreslagna lärarutbildningen i engelska innebär

förändringar inte endast i utbildningsanstaltemas organisation utan även i

lärarutbildningens innehåll. Folkskollärarfederationen, som anser en utvidgning

av undervisningen på denna punkt nödvändig, har samtidigt framfört tveksamhet

inför en alltför snabb avveckling av systemet med fristående behörighetskurser.

Sådana bör anordnas, så länge rekryteringen gör detta motiverat, anser

federationen.

Önskemålet att även slöjd skall kunna ingå i folkskollärartjänst understrykes

av bl. a. länsskolnämnderna i Malmöhus och Gävleborgs län samt Folkskollärarjederationen.

Enligt federationens mening är det med hänsyn såväl till helheten i

klasslärarsystemet som till ämnets betydelse angeläget, att ämnets påtalade

särställning undanröjes. Länsskolnämnden i Skaraborgs län förklarar sig intet ha

att invända mot att timmarna i detta ämne honoreras på samma sätt som timmarna

i andra övningsämnen. Å andra sidan finns även den meningen företrädd

att undervisningen bör förbehållas specialutbildade övningslärare. Kollegiet vid

seminariet för huslig utbildning i TJppsala understryker principiellt vikten av att

specialutbildade lärare anlitas i övningsämnen. Sveriges textiUärares riksförening

och Slöjdlärarnas riksförening hävdar, att slöjdundervisningen bör handhas

av övningslärare. Sistnämnda förening framhåller, att den förändring inom ämnet

och den metodik, som genom tillskott från facklärare utvecklas i den moderna

slöjdundervisningen, är byggd på en grundlig teknisk skicklighet hos läraren,

varigenom eleverna fått en i allt väsentligt värdefullare undervisning. Folkskollärarnas

utbildning i slöjd måste numera anses otillräcklig för den tilltänkta

uppgiften. Föreningen vill som sin bestämda uppfattning framhålla att, sedan

slöjdlärarseminariet i Linköping varit i gång några år, ett tillräckligt antal

facklärare i slöjd finns tillgängliga för all undervisning, detta med hänsyn även

till den av skolberedningen föreslagna markanta nedskärningen av slöjdundervisningen.

Vad skolberedningen uttalat och föreslagit i fråga om modifikationer i mellanstadiets

klasslärarsystem, bl. a. rörande vidgade möjligheter till ämnesbyte, har

fått ett välvilligt mottagande. Bl. a. har ett antal länssIcolnämnder tillstyrkt förslagen.

Fo Iks kollär arf ed eratio nen, som betonar klasslärarsystemets stora betydelse

på mellanstadiet, ger dock uttryck åt en viss tvekan och säger sig förutsätta,

att alltför långtgående modifikationer i klasslärarsystemet icke kommer

att ske. Federationen är dock införstådd med att möjlighet till vissa modifika
-

s. 462 Kontrollera mot PDF

462

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tioner bör finnas av såväl organisatoriska som framför allt pedagogiska skäl.

Läroverkslårarnas riksförbund tillstyrker, att inskränkningarna i rätten för högstadiets

lärare att fullgöra viss del av sin tjänstgöring på mellanstadiet upphäves.

Enligt förbundets uppfattning bör det anses som en normal företeelse, att

ämneslärare bestrider viss del av sin tjänstgöring på mellanstadiet. Det större

konsistoriet vid universitetet i Stockholm vill understryka nödvändigheten av att

ämneslärare, i högre grad än vad skolberedningen föreslagit, kommer att handha

språkundervisningen pa mellanstadiet. Länsskolnämnden i Älvsborgs län uttalar

sig för att ämneslärare i engelska bör få undervisa på mellanstadiet, även om

lärare på mellanstadiet inte kan beredas motsvarande tjänstgöring på högstadiet.

Det principiella kravet att mellanstadielärarnas undervisning på högstadiet skall

vara av ungefär samma omfattning som högstadielärarnas undervisning på mellanstadiet,

synes motiverat av lärarbristen, framhåller SACO. Om det lokalt icke

är lärarbrist, bortfaller denna motivering, varför nämnda krav i sådana fall ej

bör vidhållas.

Skiftande meningar har framförts i frågan om hur högstadiets lärarkår skall

vara sammansatt. Att vidareutbildade folkskollärare åtminstone under en övergångstid

behöver tas i anspråk på högstadiet synes alla instanser räkna med.

Den dominerande åsikten synes också vara, att dessa lärare bör utgöra en reguljär

del av lärarkåren på detta stadium. På denna punkt kan emellertid flera olika

åsikter i skiftande nyanser urskiljas.

Läget kommer klarast till uttryck i remissinstansernas inställning till skolberedningens

förslag rörande proportionen mellan olika lärarkategorier på högstadiet.

Beredningens förslag att antalet tjänster för ämneslärare i lönegrad 19

med klasslärarutbildning för mellanstadiet (vidareutbildade folkskollärare) även

fortsättningsvis bör uppgå till 40 % av totala antalet tjänster för lärare i läroämnen,

har vunnit anslutning från flera håll. Sålunda har förslaget utan reservationer

uttryckligen tillstyrkts av bl. a. sex länsskolnämnder. Skolöverstyrelsen

framför ingen erinran mot förslaget, men framhåller, att det bör preciseras, till

vilken kategori gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer skall hänföras.

I några yttranden tillstyrkes den av skolberedningen föreslagna proportionen

med viss tvekan. Läroverkslårarnas riksförbund delar skolberedningens uppfattning

om önskvärdheten av att ämneslärarkåren tillföres ett icke alltför litet

antal medlemmar med utbildning för och kännedom om undervisningen också på

lägre stadier samt tillstyrker med hänsyn till rådande omständigheter den föreslagna

kvoteringen. SACO kan godkänna förslaget med hänsyn till rådande lärarbrist

men förutsätter, att frågan ånyo skall tagas upp, så snart förutsättningarna

härvidlag ändrats.

En kritisk hållning intas på denna punkt av universitetsmyndigheterna. Humanistiska

fakulteten vid universitetet i Lund, det större konsistoriet vid universitetet

i Stockholm samt universitetskanslern har framfört sinsemellan likartade

synpunkter. Kanslern har anfört följande.

s. 463 Kontrollera mot PDF

463

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

Jas är ense med de akademiska myndigheter som framhållit att lärarna på

grundskolans högstadium i så stor utsträckning som möjligt bor besltta magist - kompetens och att procenttalen 40-60 för antalet tjänster för respektive mellanskollärare

med särskild ämnesutbildning och för adjunkter, inklusive »amneslärare»,

ej torde böra få bli normerande för framtiden, enar dessa siffror återspeglar

situationen under en tid av svår lärarbnst. Fördelningen av lärare pa

olika utbildningslinjer synes mig böra givas största möjliga elasticitet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala synes

gå ett steg längre och vill bestämt framhålla, att en avsevart storre andel av

lärarkåren på grundskolans högstadium än den föreslagna bor ha akademisk

utbildning. En avgjort kritisk attityd intar också Sveriges förenade studentkårer,

som betecknar det som ett oeftergivligt krav, att undervisningen bestrides av

lärare med filosofisk ämbetsexamen. De av skolberedningen redovisade siffrorna

rörande realskolornas lärarkår bygger på en situation under en tid av stor lararbrist,

påpekar kårerna. Häremot framhålles den ökade examination av filosofie

magistrar, som emotses. Under en övergångstid synes det dock nödvändigt att

utnyttja lärare med lägre teoretisk kompetens. Liknande synpunkter framfores

av Sveriges konservativa studentförbund. Sveriges liberala studentforbund finner

det oriktigt att för framtidens skola föreslå en permanentmng av ett forhallande,

som tillkommit i en bristsituation, medan Sveriges socialdemokratiska studentförbund

inskränker sig till att ifrågasätta, om det för närvarande är lämpligt att

sätta gränsen 40:60 för fördelningen av tjänsterna.

Bland de kritiska rösterna finns dock även några, som önskar ge de vidareutbildade

folkskollärarna ett större utrymme på högstadiet än vad skolberedningen

föreslagit. Denna mening förfäktas av TCO och Folkskollärarfederationen. Dessa

organisationers likartade synpunkter redovisas utförligast av federationen, som

kraftigt understryker de skäl, som skolberedningen anfört för behovet av denna

lärargrupp på högstadiet. Federationen betonar i anslutning därtill, att lärargruppen

i fråga inte är någon nödlösning av lärarproblemen på högstadiet, utan

den har ett absolut egenvärde. De av skolberedningen själv anförda skälen måste

anses äga sådan tyngd, att de vidareutbildade folkskollärarna i fråga om ställning

och utrymme på högstadiet skall vara helt jämställda med Övriga lärare i

läroämnen på detta stadium. Frågan om lärarbehov och lärartillgång måste da

bedömas likvärdigt för båda grupperna. Federationen yrkar darfor, liksom TCO,

att antalet tjänster för ämneslärare i lönegrad 19 med klasslärarutbildning för

mellanstadiet för närvarande skall uppgå till 50% av totala antalet tjänster för

lärare i läroämnen på högstadiet. Erfarenheterna torde sedermera fa utvisa, om

ytterligare utrymme bör ges denna lärargrupp.

Sveriges skoldirektör sförening hävdar som en viktig princip, att lärartjänsterna

i lönegrad 19 bör vara proportionsvis jämnt fördelade på alla skolor med

högstadium. Länsskolnämnden i Skaraborgs län framhåller, att sådana tjänster

bör fördelas på lämpliga ämneskombinationer och inte i första hand skall behöva

vara knutna till naturvetenskapliga ämnen.

s. 464 Kontrollera mot PDF

464

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Skolberedningens önskemål om att bristen på lärare i naturvetenskapliga

ämnen skall beaktas vid anordnande av vidareutbildningskurser, har berörts i ett

antal yttranden. Tanken har vunnit anslutning från bl. a. Sveriges förenade studentkårer

och Läroverksläramas riksförbund. Däremot har TCO och Folkskollararfederationen

utifrån sin förut omnämnda inställning till frågan om de vidareutbildade

folkskollärarnas användbarhet på högstadiet avvisat tanken på att

begransa vidareutbildningsmöjligheterna främst till bristämnena på det naturvetenskapliga

området. Federationen uttrycker saken så, att den inte kan acceptera,

att just gruppen vidareutbildade folkskollärare skall vara den regulator

som skall tillgripas för att råda bot mot ett befarat humanistöverskott eller mot

bristen på lärare i de naturvetenskapliga ämnena.

Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Sveriges förenade kristliga lärarförbund

har uttalat sig för vidareutbildningskurser i kristendomskunskap, under det

att Högerns ungdomsförbund rent allmänt framhållit vikten av att den besvärliga

lärarsituationen i detta ämne löses snarast möjligt.

Skolberedningens förslag om att ordinarie tjänster i lönegrad Ao 19 för vidareutbildade

folkskollärare i naturvetenskapliga ämnen skall få inrättas från och

med budgetaret 1962/63 vid sådana realskolor, som kommer att ersättas med ett

högstadium, har bitratts av bl. a. skolöverstyrelsen, som därvid dock förutsätter

att det skall ligga i överstyrelsens hand att besluta om tilldelning av sådana

tjänster. Endast under förutsättning av central bedömning av behovet kan dessa

tjänster enligt överstyrelsens uppfattning komma att bli till fördel för skolväsendet

utan att i vissa avseenden ha icke avsedda konsekvenser för högstadiet på

orter med rekryteringssvårigheter. Läroverksläramas riksförbund är också positivt

inställt till förslaget och tillägger, att vissa skäl talar för att man överväger

att utoka förslaget till att gälla även andra likartade skolor och tjänster i andra

ämneskombinationer. Frågan om ordinarie tjänster är dock enligt förbundets

mening att betrakta som en förhandlingsfråga. Folkskollärarfederationen biträder

likaledes skolberedningens förslag men vill i linje med sin principiella inställning

till den berörda lärargruppens ställning och användbarhet kraftigt motsätta sig

den föreslagna inskränkningen till de naturvetenskapliga ämnena. I detta sammanhang

har federationen aktualiserat frågan om behörighetsvillkoren för denna

typ av ordinarie tjänster och föreslår härvidlag, att kravet på tre års tjänstgöring

som lärare i läroämnen skall ändras därhän, att även tjänstgöring i folkskola och

pa forsoksskolans mellanstadium skall få tillgodoräknas, varjämte två års tjänstgöring

skall vara tillfyllest.

\ ad skolbercdnmgen föreslagit i fråga om gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer

har tillstyrkts av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning. Länsskolnamnden

i Hallands län ifrågasätter lämpligheten av att inrätta här avsedda

tjänster i grundskolan, då risk föreligger, att skolan inte kan konkurrera med

näringslivet om de basta krafterna. I detta sammanhang må även omnämnas ett

yttrande av Tekniska läroverkens ingenjörs förbund, som anser, att de tjänster i

19 lönegraden, som erbjudes gymnasieingenjörer, vilka genomgått skolöverstyrelsens

lärarutbildningskurs, icke kan anses attraktiva för denna ingenjörskategori.

s. 465 Kontrollera mot PDF

465

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 i år 1962

I några yttranden reses krav på att gymnasieingenjörer och gymnasieekonomer

måste skaffa sig viss akademisk vidareutbildning för att vinna behörighet som

ämneslärare på grundskolans högstadium. Dylika förslag har framförts av det

större konsistoriet vid universitetet i Stockholm, SACO, Läroverkslärarnas riksförbund

och Sveriges förenade studentkårer. I fråga om omfattningen av den

kompletterande utbildning, som bör krävas, går emellertid meningarna isär. Som

ett exempel kan här redovisas förslaget från Läroverkslärarnas riksförbund. Förbundet

anser, att man för behörighet i matematik, fysik eller kemi på högstadiet

bör kräva universitetsutbildning med ett akademiskt betyg i två av dessa ämnen

eller motsvarande utbildning med examination av universitetslärare ovanpå

ingenjörsexamen. Ekonomiskt stöd bör lämnas under vidareutbildningen. I princip

anser dock förbundet, att examen från teknisk högskola vore den önskvärda

utbildningen för lärare i tekniska ämnen jämte matematik, fysik eller kemi som

fyllnadsämnen. Förbundet föreslår, att tjänster i tekniska ämnen med matematik,

fysik eller kemi som fyllnadsämnen ledigförklaras alternativt som adjunktstjänster

(för civilingenjörer) och ämneslärartjänster (för gymnasieingenjörer med

vidareutbildning). Vad beträffar lärare i handelstekniska ämnen på högstadiet

anser förbundet i princip, att examen från handelshögskola bör fordras.

Styrelserna för socialinstitutet i Stockholm och sydsvenska socialinstitutet har

kommit med ett speciellt uppslag, nämligen om utnyttjande av socionomer som

lärare. Styrelsen för det sistnämnda institutet finner det naturligt, att socionomer

efter pedagogisk vidareutbildning får behörighet att undervisa i samhällslära och

vissa andra ämnen.

Skolberedningens uttalande om nödvändigheten av att yrkeslärarnas anställnings-

och avlöningsförhållanden och övriga därmed sammanhängande frågor

erhåller en tillfredsställande lösning understrykes i ett flertal yttranden. Länsskolnämnderna

i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län har uttalat

sig för att yrkeslärarna ej skulle utgöra en särskild lärarkategori utan

inordnas bland ämnes- och övningslärarna. 1955 års sakkunniga för yrkesutbildningens

centrala ledning m. m. vill betona vikten av att alla lärarkategorier, som

kommer att verka i yrkesutbildningens tjänst, får en kvalitativt tillfredsställande

pedagogisk utbildning.

Vad skolberedningen anfört och föreslagit i fråga om lärare inom fackskolorna

har berörts i vissa yttranden. Vissa av de därvid framförda synpunkterna

torde här få redovisas. Beredningens förslag beträffande kompetenskrav

och tjänster i de allmänbildande läroämnena och den teoretiska delen av

fackämnena har sålunda tillstyrkts av bl. a. Läroverkslärarnas riksförbund. TCO

har tittalat, att behörighet till adjunktstjänst inom fackskolorna generellt bör

tillkomma samtliga i § 178 mom. 3:1—III läroverksstadgan avsedda lärare.

Även de vidareutbildade folkskollärarnas ställning i denna skolform bör enligt

TCO övervägas. Såsom framgått av det föregående vid behandlingen av frågan

om flickskolans avveckling har i vissa fall uttalanden gjorts om titt lärare med

s. 466 Kontrollera mot PDF

466

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

utbildning från högre lärarinneseminarium bör beredas möjlighet till anställning

vid fackskola. Överstyrelsen jör yrkesutbildning föreslår, att tjänsterna vid fackskolorna

skall vara av samma slag som vid gymnasierna. Sålunda bör enligt

överstyrelsens mening även lektorstjänster förekomma.

Skolberedningens förslag beträffande lärare i den praktiska delen av de fackutbildande

läroämnena har mött vissa invändningar. Läroverkslärarnas riksförbund

föreslår, att i fråga om de tekniska ämnena adjunktstjänster inrättas med

civilingenjörsexamen som kompetenskrav. På motsvarande sätt skulle för merkantilt

betonade ämnen adjunktstjänster inrättas för civilekonomer. Beträffande

ämnena allmän varukunskap, skyltning och varuexponering samt reklam- och

försäljningsteknik ansluter sig dock förbundet till åsikten, att det vore tillräckligt

att kräva handelsgymnasieexamen jämte kvalificerad vidareutbildning, t. ex. vid

Institutet för högre reklamutbildning, samt praktisk-pedagogisk utbildning. De

ordinarie tjänsterna för denna senare kategori bör vara ämneslärartjänster.

Ekonomiska fakulteten vid universitetet i Lund finner det önskvärt, att högskoleutbildade

lärare användes i största möjliga utsträckning, och vill förmoda,

att begreppet praktisk utbildning inte tänjes alltför mycket, i vilket fall den

merkantila fackskolan inte skulle bli vad skolberedningen åsyftar: ett bra alternativ

till handelsgymnasieutbildningen.

Skolöverstyrelsen har instämt i vad skolberedningen uttalat om överföring av

lärare från praktisk realskola till fackskola, som träder i den praktiska realskolans

ställe. Överstyrelsen tillägger, att man därutöver också bör på lämpligt sätt

bereda sådana lärare annan tjänst, vilka inte kan beredas tjänstgöring vid fackskolan.

Lärarfrågor i samband med specialundervisningen berörs

av en del instanser. Att klasslärartjänster i lönegrad Ao 19 för hjälpklass på

högstadiet bör bibehållas tillstyrkes av bl. a. Svenska förbundet för specialundervisning,

som vidare anser, att vid bestämmandet av undervisningsskyldigheten

— framför allt för lärare i observationsklasser — skälig hänsyn bör tas till det

merarbete av social art, som klassföreståndarskapet i sådana klasser medför. Ett

par länsskolnämnder liksom SACO, TCO och Federationen Sveriges allmänna

folkskollärarförening påyrkar, att justeringar görs i fråga om lärares undervisningsskyldighet

vid specialundervisningen. De frågor som berörs gäller undervisningen

på högstadiet och vid specialundervisning i form av klinikverksamhet.

Skolöverstyrelsen för sin del tillstyrker, att undervisningsskyldigheten för högstadiets

hjälpklasslärare fastställes på samma sätt och enligt samma normer

som för övriga högstadielärare. Detta bör också gälla observationsklasslärare, om

sådana enligt förslaget om speciallärarutbildning utbildas och anställes. Överstyrelsen

avser att genom anvisningar möjliggöra lika värdering av läro-, övningsoch

yrkesämnen i specialklass på högstadiet.

1960 års lärarutbildningssakkunniga erinrar om att de numera slutfört sitt

s. 467 Kontrollera mot PDF

467

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

uppdrag beträffande speciallärarutbildningen genom framläggandet av betänkandet

»Speciallärarutbildningens organisation».

Den av skolberedningen väckta tanken pa en ny tjänstetyp, omfattande undervisning

i såväl övningsämne som läroämne, har vunnit livlig

anklang hos flera remissinstanser, som tagit upp denna fråga. Sålunda har positiva

yttranden avgivits av fyra länsskolnämnder, Västerås stad, statskontoret,

direktionen över gymnastiska centralinstitutet, kollegiet vid folkskoleseminariet

i Kalmar, TCO, Sveriges textillärares riksförening, Svenska skolkökslärarinnors

förening och Läroverkslärarnas riksförbund. I nagra fall har kompletterande synpunkter

och önskemål framförts. Länsskolnämnden i Jämtlands län förordar, att

en folkskollärare, som genomgått gymnastiklärarutbildning, bör kunna såsom

mellanskollärare fullgöra en del eller huvuddelen av sin undervisningsskyldighet i

gymnastik. TCO anser, att även frågor rörande en kombination av yrkesämnen

och läroämnen bör utredas i detta sammanhang. Direktionen över gymnastiska

centralinstitutet bringar i erinran det av gymnastiklärarutbildningssakkunniga

år 1951 avgivna betänkandet (SOU 1951: 59), vari föreslogs en filosofisk ämbetsexamen

med fysisk fostran, bestående av gymnastiklärarexamen och fyra akademiska

betyg. Statskontoret betonar, att många problem är förknippade med ett

realiserande av tanken, såsom beträffande utbildning, avlöning och tjänstgöringsskyldighet,

och delar uppfattningen, att en utredning behövs. 1960 års lärarutbildnings

sakkunnig a förklarar sig beredda att utreda frågan, om Kungl. Maj .t

önskar utvidga utredningsuppdraget.

Vidare har statskontoret och länsskolnämnden i Jämtlands län aktualiserat

frågan om möjligheter till deltidstjänstgöring och partiell tjänstledighet för mellanskollärare,

varigenom en viss lärarreserv skulle kunna utnyttjas.

Frågan om lärarnas fortbildning har behandlats i ett mycket stort

antal remissyttranden. Genomgående har de instanser, som yttrat sig i saken,

kraftigt understrukit vikten av att fortbildningsverksamheten utbygges och intensifieras.

Stundom har därvid den normala fortbildningen och den information

inför grundskolans genomförande, som skolberedningen upptar i kapitel 44 av

huvudbetänkandet, behandlats som en enhet. I flera yttranden har uttalats, att

det krävs anslag från det allmänna av en annan storleksordning än hittills. Den

uppgörelse rörande kostnaderna för fortbildningen, som träffats mellan ecklesiastikdepartementet

och kommunförbunden, har i nagra yttranden noterats med

tillfredsställelse, men från några håll har påpekats, att uppgörelsen inte lett till

de resultat man kunnat vänta sig. Sålunda har TCO och Folkskollärarfederationen

anfört, att det fastställda minimiprogrammet i vissa kommuner uppfattats

som ett maximiprogram och att kommunerna ansett sig förhindrade att ekonomiskt

stödja fortbildning utöver detta program. Samma organisationer yrkar,

att lärarna vid deltagande i fortbildningsvcrksamhet far rcsekostnadscrsättmng

och traktamente enligt allmänna rescreglemcntet. Skolöverstyrelsen räknar med

att en viss justering av den gjorda överenskommelsen kommer att bli erforderlig.

s. 468 Kontrollera mot PDF

468

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b. år 1962

Vissa speciella uppslag och synpunkter har framförts från somliga instanser.

Sveriges förenade studentkårer har framkastat tanken på att lärare under s. k.

sabbatsterminer borde beredas möjlighet att med bibehållen lön fortbilda sig

genom särskilt anordnade kurser. Sveriges liberala studentförbund är inne på

samma tanke och säger sig önska, att fortbildningen göres obligatorisk. En kombination

av korrespondensutbildning under terminstid och kurser under ferietid

förordas av gymnasieutredningen. Korrespondensmetodens användbarhet även

för fortbildningen har vidare poängterats av Hermods korrespondensinstitut.

Olika synpunkter har framförts i en del organisatoriska frågor. Läroverksläramas

riksförbund understryker önskvärdheten av att en intim kontakt skapas både

centralt och regionalt mellan de för fortbildningen ansvariga myndigheterna och

lärarorganisationer, som i egen regi bedriver fortbildning. Länsskolnämnderna i

Uppsala och Södermanlands lön rekommenderar till länsskolnämnderna knutna

foitbildningsinstitut med länskonsulent, medan länsskolnämnden i Östergötlands

län förordar fortbildningskommittéer under länsskolnämnderna med representanter

för lärarna. Å andra sidan har kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping

uttalat, att de olika formerna av lärarfortbildning bör knytas till lärarutbildningsanstalterna.

Även Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund

talar om att lärarutbildningsanstalterna skulle kunna bli centraler för fortbildning

av redan examinerade lärare. Sveriges skoldirektörs förening menar, att

hjälpmedelscentralerna även bör få karaktär av fortbildningscentraler. Föreningen

föreslår vidare, att regelrätta fortbildnings- och omskolningskurser för

lärare anordnas under terminstid med full lön för deltagande lärare. De på så sätt

utbildade lärarna bör sedan beredas möjlighet att fungera som huvudlärare inom

sin skola och för sitt stadium. Huvudhirarsystemet skulle enligt föreningens

åsikt innebära stora fördelar.

Statskontoret har gått in på frågan om konsulentorganisationen. Ämbetsverket

anser, att skolberedningen bort ta upp frågan om en konsulentorganisation i

samband med behandlingen av övergången till grundskolan och den pedagogiska

nydaningen av skolorna. Skolberedningen begär anslag till AV- och materielutrustning

av skolorna, till riks- och länscentraler, till fortbildning av lärarna

m. m. men inte till anställande av konsulenter, vilka skall vara lärarna ute på

fältet till personlig hjälp, när det gäller att föra grundskolans pedagogiska ideal

ut i verkligheten, framhåller ämbetsverket, som ytterligare anför bl. a. följande.

Statskontoret kan icke dela skolberedningens optimistiska syn på möjligheterna

att blott genom information och fortbildning skapa garantier för ett lyckligt

genomförande av skolreformen. Erfarenheten från starten och verksamheten

av den nioåriga försöksskolan ger nämligen vid handen, att en stor konsulentorganisation

måst byggas upp för att leda utvecklingen av dessa skolor och

vara lärarna till hjälp. Denna konsulentverksamhet har till en del varit statlig

och sorterat under skolöverstyrelsens försöksavdelning. Skolberedningen nämner,

att mellan fem och tio konsulenter med olika uppgifter tjänstgjort på avdelningen,

men ger icke besked om den anser, att dessa konsulenter behövs även

efter den 1 juli 1962, då försöksverksamheten skall avvecklas.

s. 469 Kontrollera mot PDF

469

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

Slutligen har skolöverstyrelsen utförligt skisserat upp ett program för folkbildningsverksamheten.

Överstyrelsen framhåller, att under den period, da grundskolan

genomföres, prioritet bör ges åt fortbildningsbehovet inom denna skolform.

Vidare bör särskilt intresse ägnas de lärare, vilka undervisar vid lärarutbildningsanstalter

av skilda slag. Överstyrelsen fortsätter:

Det är av synnerlig vikt, att fortbildningen innehållsmässigt blir avpassad

efter rådande behov. Utöver ämneskunskap, litteratur- och materielkännedom

samt ämnesmetodiska anvisningar och information om hjälpmedel bör fortbildningen

förmedla övergripande synpunkter rörande exempelvis skolans mål och

allmänt fostrande uppgift, ämnesintegration och annan samordning mellan skilda

ämnen, läs- och studieteknik m.m. Erfarenheter av försöksverksamhet och experimentundervisning

bör förmedlas vid sidan av vissa iakttagelser gjorda av inspektörer

och ämneskonsulentcr. Särskilt under genomförandet av grundskolan måste

allt stoff i dess läroplan — inte minst de inledande mer principiella kapitlen —

anses högaktuellt i fortbildningsarbetet.

Överstyrelsen diskuterar härefter, hur fortbildningsstoffet skall föras ut till

lärarna dels under studiedagarna, dels under lärarnas fritid. Studiedagarna bör i

huvudsak tas i anspråk för seminarieövningar, laborationer, demonstrationer

(inklusive studiebesök), föreläsningar, auskultation samt gruppvis utförd kursplanering.

Fortbildningen under fritid kan inrymma samma moment men omfattar

dessutom som synnerligen väsentliga delar enskilda studier och studiecirkelverksamhet.

Den effektivaste förmedlingen av fortbildningsstoff torde ske

genom personliga kontakter. Härför fordras lämpliga och välinformerade konsulenter,

som kan tänkas bli antingen relativt fast och långsiktigt engagerade eller

utnyttjade temporärt för skilda uppdrag. Överstyrelsen anför vidare följande.

Av de fem studiedagarna bör maximalt två förläggas som planeringsdagar före

höstterminsuppropet. Övriga tre studiedagar utnyttjas för fortbildning i skilda

former under läsåret. Verksamheten organiseras lokalt och regionalt. Studiecirklar

och annan kursverksamhet på kvällstid under pågående termin ordnas

lokalt och regionalt. Längre kurser under ferier ordnas centralt och regionalt.

Länsskolnämnd — och inom denna närmast fortbildningskonsulenten — svarar

för den regionala organisationen och är rådgivande organ för den av lokal

skolmyndighet anordnade fortbildningen. Inom varje län bör finnas konsulenter

för olika stadier och ämnen. Enligt vad som nyss sagts, kan dessa tänkas fast

knutna till uppgiften, eller kan de tillfälligt utnyttjas för skilda uppdrag. I det

förra fallet förordnas de av länsskolnämnden.

Centralt och i vissa fall regionalt ordnade blir i huvudsak två slag av längre

feriekurser. Dels anordnas kurser avsedda för utbildning och fortbildning av

konsulenter, dels kurser avsedda för andra lärare. Konsulentutbildningen avses

bli knuten till fortbildningsinstituten och utgöra dessa institutioners främsta uppgift.

Av övriga feriekurser kan åtskilliga, i likhet med vad nu är fallet, väntas

bli anordnade av lärarorganisationer samt andra sammanslutningar och vissa

institutioner.

Det synes överstyrelsen naturligt och nödvändigt, att de föreslagna hjälpmedelscentralerna

organiseras så, att de i lämplig mån integreras i fortbildningsorganisationen.

Sålunda bör de länscentraler, som iörlägges till orter med fortbildningsinstitut,

vara nära knutna till dessa. Vid instituten skall enligt över
-

s. 470 Kontrollera mot PDF

470

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

styrelsens plan för lärarfortbildningen konsulenter i skilda ämnen och för olika

stadier utbildas och fortbildas. Dessa konsulenter kommer att representera en

mångskiftande och synnerligen värdefull praktisk pedagogisk erfarenhet, vilken

bör bli hjälpmedelscentralen till avsevärd nytta vid utformande och utväljande

av lämpliga hjälpmedel. Omvänt kommer konsulenterna, om de i sin utbildning

får direkt kontakt med hjälpmedlen, att vara de bästa kanalerna för spridande

av kännedom om lämpliga hjälpmedel ute på fältet.

I fortsättningen framhåller överstyrelsen, att den sökt fastställa den ungefärliga

kostnaden för ett effektivt utnyttjande av studiedagstiden. Överslagsberäkningar

har gjorts för två huvudalternativ med ett större eller mindre inslag av

konsulentverksamhet, varvid räknats med en vad avser gruppstorlek m. m. pedagogiskt

fullvärdig organisation av fortbildningen under fem studiedagar per läsår.

Överstyrelsen anför härom vidare:

Det första alternativet innebär en kår av länsvis förordnade konsulenter. För

ett medelstort län beräknas 15 konsulenter, vilka var och en för konsulentuppgiften

disponerar 3 dagar per vecka. Av denna tid beräknas 1 lU dag åtgå för

medverkan vid studiedagar. Därigenom är i princip behovet av medverkan vid

studiedagarna täckt. Lika lång tid, 1V* dag, skulle av konsulenterna utnyttjas för

konferenser med skolledare, huvudlärare och institutionsföreståndare, klassbesök,

enskilda lärares konsultation, ledning och medverkan vid kvällskurser m. m. Den

återstående tiden, V2 dag per vecka, avses för konsulentens egen fortbildning

och planering. I sin egen undervisning skulle konsulenterna dessutom kunna ta

emot auskultanter. Konsulenttjänstens innehavare bör erhålla 50 % nedsättning

i undervisningsskyldigheten på den ordinarie tjänsten och dessutom visst arvode.

Till utgångspunkt för beräkningarna har överstyrelsen tagit ett årsarvode av

3 000 kr. Under angivna förutsättningar skulle den sammanlagda kostnaden för

en sådan konsulentkår belöpa sig till omkring 6 800 000 kr. per år exklusive resor

och traktamenten.

Det andra alternativet förutsätter enbart medverkan under studiedagarna. En

sådan starkt avgränsad uppgift varken motiverar eller tillåter skapande av en

fast konsulentorganisation. De medverkande arvoderas enligt detta alternativ

för varje enskilt tillfälle enligt nu gällande ersättningsregler. Exklusive resor och

traktamenten beräknas den totala kostnaden enligt detta senare alternativ till

omkring 4 200 000 kr. per år. Utgifter för resor och traktamenten beräknas för

det senare alternativet bli förhållandevis något högre än för det förra.

Utöver de kostnadsbelopp som ovan nämnts kommer fortbildningen att medföra

kostnader för resor och traktamenten. Utbildning och fortbildning av ett

antal lärare, bland vilka konsulenterna skall utväljas, kommer vidare att innebära

kostnader, som i runt tal kan beräknas till i genomsnitt 550 000 kr. per år

under de närmaste fem åren. Därtill kommer övrig kursverksamhet och viss

information och administration.

Av de båda redovisade alternativen anser överstyrelsen det första vara det ur

pedagogisk synpunkt mest önskvärda. Konsulentens insats vid sidan om medverkan

vid studiedagarna bedömes som synnerligen värdefull. Vidare torde en

konsulentorganisation av den åsyftade arten ge värdefulla garantier för en

relativt stabil förekomst av ämnes- och stadievis fördelad erfarenhet. Slutligen

torde förekomsten av konsulentförordnanden stimulera lärare att skaffa sig den

s. 471 Kontrollera mot PDF

471

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

för uppgiften nödvändiga utbildningen. Även om en konsulentorganisation ej

upprättas, måste nämligen utbildning ges åt dem som skall medverka vid studiedagarna.

Uppbyggandet av en länsvis förordnad kår av konsulenter förutsättes

emellertid ta åtskilliga år i anspråk, varför överstyrelsen räknar med att under

de närmaste åren de alternativt nämnda organisationsformerna måste få komplettera

varandra. Strävan bör emellertid vara att så småningom bygga upp en

såvitt möjligt komplett konsulentorganisation.

Överstyrelsen förklarar härefter, att den uppskattar kostnaderna, automatisk

ökning ej medräknad, för fortbildningen om fem år, då konsulentorganisationen

beräknas kunna vara fullt utbyggd, till 9 350 000 kr. per år. Häri ingår kostnaderna

för konsulenternas nedsatta undervisningsskyldighet, vilka skulle komma

att belasta berörda avlönings- och statsbidragsanslag. I beloppet ingår däremot

inte kostnaderna för konsulenternas resor och traktamenten, som kan beräknas

uppgå till omkring 1 200 000 kr. per år. Ej heller har medräknats nödvändig

ökning av utgifter för länsskolnämndernas administration i detta sammanhang.

För budgetåret 1962/63 beräknar överstyrelsen kostnaderna för lärarfortbildningen

till totalt 3 957 100 kr. jämte 50 000 kr. för särskilda skolledarkurser.

Under de närmast följande fyra budgetåren beräknar överstyrelsen den nödvändiga

ökningen av fortbildningsanslaget till i genomsnitt omkring 1 650 000 kr.

per år, vari inbegripes resekostnader för konsulenterna. Härefter framhåller

överstyrelsen, att ett realiserande av dess program torde paverka den tidigare

nämnda överenskommelsen om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Vidare påpekar överstyrelsen behovet av höjda anslag för fortbildningsinstitutens

administration. Även för de till länsskolnämnderna knutna fortbildningskonsulenterna,

vilkas administrerande och planerande uppgifter beräknas öka,

förutsätter överstyrelsen en viss ökad medelsanvisning för nästa budgetår.

De remissinstanser, som uttalat sig om skolberedningens förslag om anordnande

av särskilda skolledarkurser i programmet för lärarnas fortbildning, har

genomgående tillstyrkt förslaget. Skolöverstyrelsen understryker behovet av fortbildning

för rektorerna och finner det angeläget, att denna verksamhet snarast

möjligt påbörjas. Överstyrelsen föreslår därför, såsom redan framgått, att det

av beredningen beräknade beloppet av 50 000 kr. anvisas för ändamalet redan

budgetåret 1962/63.

Förslaget om särskilda skolledarkurser förordas vidare av länsskolnämnderna

i Uppsala, Jönköpings och Jämtlands län. Länsskolnämnden i Jämtlands län

anser emellertid, att det föreslagna anslagsbeloppet till ifragavarande kursverksamhet

skulle bli helt otillräckligt. TCO konstaterar med tillfredsställelse, att

önskemålen om vidareutbildning av skolledarna i viss mån tillgodosetts, men

understryker, att det föreslagna beloppet knappast kan täcka mer än en mindre

del av det behov som här föreligger. Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker

förslaget samt framlägger vissa synpunkter rörande uppläggningen av kurserna.

s. 472 Kontrollera mot PDF

472

Kungl. Maj ds proposition nr 5J+ år 1962

I sina yttranden över frågorna om lä rarbehov och lärartillgång

framhåller flertalet remissinstanser de osäkerhetsfaktorer, som i olika hänseenden

vidlåder skolberedningens prognoser på ifrågavarande område. Den överslagsmässiga

karaktären understrykes och beredningens relativt optimistiska

slutsatser sättes ibland i fråga. Skolöverstyrelsen anför rörande dessa prognoser

bl. a. följande.

Skolberedningens kvantitativa lärarbehovskalkyl är överslagsmässig. 1960 års

lärarutbildningssakkunniga torde komma att framlägga mera fullständiga beräkningar.

Beträffande lärartillgången uppehåller sig beredningen endast vid ämneslärarkategorin.

Det hade givetvis varit önskvärt, om tillgången på klasslärare,

yrkeslärare och övningslärare belysts.

Det bör i sammanhanget erinras om tendensen att i yrkesskolornas timplaner

ägna en allt större andel åt allmänbildande ämnen. Detta innebär, att ämneslärarbehovet

torde bli större än det av skolberedningen framräknade.

Svårigheten att vid denna tidpunkt beräkna tillvalsgruppernas frekvens på

högstadiet och fackskolornas omfattning minskar ytterligare prognosens tillförlitlighet.

En obetydlig timplaneändring kan kraftigt ändra behovet inom vissa lärarkategorier.

Skulle således ämnet hemkunskap i årskurs 7 öka från 3 till 4 veckotimmar,

såsom överstyrelsen förordar, innebär detta med beredningens räknemetod,

att lärarbehovet i detta ämne, om hänsyn tagits till tillvalsmöjligheterna

i högre årskurser, skulle öka med 25 %. Överstyrelsen vill i detta sammanhang

erinra om att överstyrelsen förordat ändrade normer för gruppindelningen i slöjd.

Om förslaget genomföres, kan antalet behövliga slöjdlärartjänster beräknas öka

med 300.

Skolöverstyrelsen anser vidare, att beredningen underskattat behovet av

specialklasslärare. Erfarenheterna från andra håll — särskilt USA — pekar på

att förlängd skolplikt betyder, relativt sett, ökat specialklassbehov i de högre

årskurserna. Man maste också räkna med att den ökade urbaniseringen höjer

uttagningsprocenten från nuvarande 8 %. Det blir därvid sannolikt icke enbart

fråga om ökat behov av hjälp klasslärare utan fastmer av de andra kategorierna

specialklasslärare.

Det av skolöverstyrelsen för övergångstiden i stället för viss stödundervisning

angivna alternativet, som innebär, att grundskolans läroplan införes att

gälla för de med grundskolan parallella, icke obligatoriska skolformerna, innebär

ett minskat lärarbehov, eftersom antalet veckotimmar per klass enligt detta

alternativ skulle komma att minska och den fyraåriga realskolan helt ersättas av

den treåriga.

Överstyrelsen harj det föregående pekat såväl på irreliabiliteten i prognoser

av detta slag som på vissa uppåt- och nedåtpekande tendenser i fråga om lärarbehovet.

Skolberedningen har tämligen ingående sökt beräkna tillgången på ämneslärare

de närmaste fem åren. I tabell 40 på s. 678 visar raden med det s. k.

100 %-alternativet bäst den aktuella situationen. Enligt detta skulle 1964/65

komma att saknas omkring 1 800 lärare i matematik, fysik och kemi, 300 i

biologi, 100 i geografi, 500 i historia och samhällskunskap, 250 i moderna språk

samt 500 i svenska.

Denna brist skall täckas dels genom traditionell akademisk utbildning, dels

vad beträffar högstadiet delvis genom särskild ämnesutbildning för folkskollärare.

Den sistnämnda kategorin har hittills antingen avlagt tentamina för

s. 473 Kontrollera mot PDF

473

Kungl. Maj.ts proposition nr o i år 1962

minst två betyg i ett eller sammanlagt flera ämnen vid universitet eller deltagit

i av skolöverstyrelsen anordnade terminskurser i vissa ämnen. Bristen på lärare

av denna kategori skulle, om beredningens kalkyler används, bli (i avrundade

tal) 700 i matematik, fysik och kemi, 200 i biologi, 450 i historia och samhällskunskap

men ingen i moderna språk.

I moderna språk kommer beredningen enligt det s. k. 60 %-alternativet fram

till ett ganska betydande läraröverskott. Emellertid torde lärarbehovet åtminstone

i tyska och franska böra täckas helt med akademiker. Bristen på akademiker

skulle då bli 1 100 i matematik, fysik och kemi, 100 i biologi, 50 i historia

och samhällskunskap samt 250 i moderna språk. I ämnena geografi och svenska

erhålles enligt kalkylen underskott eller överskott, beroende på i vilken omfattning

folkskollärare används som ämneslärare.

Det torde få förutsättas, att Sverige kommer att mycket snart verksamt deltaga

i utvecklingsländernas lärarutbildning. Detta innebär, att ett ej obetydligt

antal svenska lärare blir ianspråktagna för sådan verksamhet. Detta lärer ej

minst komma att gälla lärare i matematik samt i naturvetenskapliga, tekniska

och merkantila ämnen ävensom övnings- och yrkeslärare. Den framtida svenska

lärarutbildningen måste dimensioneras med tanke härpå.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, att lärarbristen hösten 1961 synes vara

större än någonsin. Styrelsen är emellertid medveten om, att detta förhållande

icke får läggas till grund för en bedömning av den framtida utvecklingen, vad

gäller lärartillgång och lärarbehov. I anslutning härtill anför styrelsen bl. a.

följande.

De beräkningar, som beredningen redovisar, är —- som beredningen själv betonar

— av en överslagsmässig karaktär. Då de olika antaganden, som legat till

grund för beräkningarna, icke närmare redovisas, föreligger svårigheter att bedöma,

om den situation i fråga om lärarbehov och lärartillgång, som beredningen

förutsätter kommer att föreligga läsåret 1964/65, är realistisk. Styrelsen finner

sålunda, att det för närvarande saknas underlag för en mera detaljerad diskussion

rörande tillgång och efterfrågan på olika slag av lärare. Styrelsen vill dock

fästa uppmärksamheten vid några punkter.

En av dessa är kvinnornas yrkesverksamhetsgrad. Vikten av att denna faktor

noga analyseras bör understrykas, då lärarkåren har en mycket stor andel kvinnor.

Frågan om den framtida kvinnliga yrkesverksamheten rymmer ett flertal

varandra delvis motsägande tendenser, som kominer att göra varje prognos avseende

yrkesgrupper med stort kvinnligt inslag osäker.

Angående ämneslärarnas fördelning på filosofie magistrar och vidareutbildade

folkskollärare anser beredningen det s. k. 60 %-alternativet, dvs. 60 % filosofie

magistrar och 40% vidareutbildade folkskollärare, vara det mest realistiska.

Styrelsen delar emellertid beredningens uppfattning, att det överskott på lärare

inom ämnesgruppen moderna språk, som enligt beredningens beräkningar skulle

uppkomma läsåret 1964/65 med 60 %-alternativet, sannolikt mera är att betrakta

som ett räkneexempel än som en realistisk prognos av de skäl, som

beredningen anför.

I detta sammanhang vill styrelsen också rikta uppmärksamheten på de svårigheter

beträffande lärarrekryteringen, som kan uppstå, om franska i större utsträckning

skulle komma att väljas som andra språk.

För närvarande är det oklart, vad det nya gymnasiet kommer att innebära

beträffande lärarbehovet. Man bör dock kunna förutsätta, att behovet av lärare

s. 474 Kontrollera mot PDF

474

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

i moderna språk snarare kommer att öka än minska, då ett ökat inslag av

språkundervisning även vid fackgymnasierna torde bli nödvändigt.

Styrelsen vill sålunda hålla före, att behovet av lärare under den närmaste

5-årsperioden inom såväl de humanistiska som matematisk-naturvetenskapliga

ämnesgrupperna kommer att öka så kraftigt, att snabba åtgärder måste vidtagas,

vad gäller undervisningsresursernas utbyggnad vid universiteten. Detta

gäller i särskilt hög grad de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna. Åtgärder

bör även vidtagas för ökad rekrytering av ett flertal andra lärargrupper,

bl. a. för undervisning i tekniska och merkantila ämnen.

SACO vänder sig mot beredningens uppfattning, att det skulle föreligga en

lärarbrist. Enligt organisationens mening är det här fråga om en geografiskt

begränsad brist, medan det totalt sett föreligger ett överskott på lärare. Det hade

enligt SACO:s mening varit att föredra att beredningen inte publicerat dessa helt

överslagsmässiga beräkningar, vilka genom missuppfattningar av innebörden

redan orsakat vissa skadeverkningar, inom yrkesvägledningen. Länsstyrelsen i

Västemorrlands län och länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller svårigheterna

att i Norrland täcka lärarbehovet, särskilt i glesbygderna. Länsskolnämnderna i

Kronobergs län och Malmöhus län håller före att behovet av övningslärartjänster

i slöjd beräknats för högt, då även slöjdtimmarna i årskurserna 3—6 där undervisningen

ofta bestrides av klasslärare inräknats i detta behov.

Skolöverstyrelsen har i anslutning till remissbehandlingen av beredningens

förslag övervägt vilka åtgärder, som omgående bör vidtagas för att under övergångstiden

fram till 1965 minska lärarbristen. Då det gäller att vidtaga dylika

åtgärder, torde det enligt överstyrelsens mening vara nödvändigt att tillgripa

sådana utvägar, som i viss mån bryter mot nuvarande utbildningstradition.

Överstyrelsen föreslår bl. a. anordnande i samarbete med universitetsmyndigheterna

av regionalt ordnade akademiska ett-be tygskurser

med viss början redan våren 1962 och avsedda även för andra än folkskollärare.

Om detta utbildningsprojekt anför överstyrelsen vidare bl. a. följande.

En decentraliserad akademisk, väl styrd ett-betygsutbildning bör anordnas.

Denna skall avse ämnena matematik, fysik och kemi. I andra hand kan kurser

ifrågakomma i nationalekonomi och statskunskap. Kurserna förläggs till regioner,

där skolväsendet är så omfattande, att en rekrytering av 10—20 folkskollärare

på orten eller på dagsreseavstånd från orten kan påräknas. Vidare skall i orten

eller på bekvämt reseavstånd därifrån finnas lärare med sådan utbildning i kursämnet,

att de av universitetet kan godtagas som handledare.

Emellertid bör kurserna inte endast stå öppna för folkskollärare. Enligt överstyrelsens

uppfattning finns förutsättningar för att en regionalt ordnad akademisk

utbildning även skulle locka studenter och andra med motsvarande utbildning.

Dessa skulle därigenom kunna påbörja akademiska studier i hemorten,

vilket givetvis vore av ekonomisk betydelse för vederbörande. Anordningen

skulle kanske också öka den totala rekryteringen av studenter till naturvetenskapliga

universitetsstudier. I och för sig kan sådana studenter efter ett års

utbildning med två ett-betygstentamina tjänstgöra som timlärare på högstadiet.

Det är dock icke önskvärt, att studierna därmed avslutas. Den regionala utbild
-

s. 475 Kontrollera mot PDF

475

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962

ningen av denna kategori skall peka vidare mot fortsatta studier vid universitetet.

I fråga om ett-betygskurser i matematik torde intresse a.tt deltaga aven

kunna förväntas från vid handelsgymnasier tjänstgörande civilekonomer, som

skulle vilja bli kompetenta att ta hand om den matematikkurs, som enligt de nya

undervisningsplanerna för handelsgymnasierna skall förekomma i forsta årskursen.

Kurserna i nationalekonomi och statskunskap torde kunna paräkna

anslutning från lärare, som är behöriga att undervisa i historia på högstadiet och

historia med samhällslära i realskolan men önskar förvärva kompetens att undervisa

i det fristående ämnet samhällskunskap i grundskolan och på gymnasiet.

Det är på nuvarande stadium svårt att uppskatta, vilken omfattning en regionalt

ordnad akademisk ett-betvgsutbildning skulle kunna få. Måhända torde

antalet kursorter kunna bli tio. Under ett budgetår skulle i så fall omkring 20

ett-betygskurser anordnas och antalet utbildade ämneslärare bli 150, om deltagarantalet

per kurs beräknas till i genomsnitt 15. .

Skulle deltagarna i de i det föregående nämnda kurserna ha små bostadsorter

spridda över så stora områden, att de icke bekvämt kan resa till en kursort ett

antal gånger varje vecka, bör en handledd korrespondensundervisning ordnas,

vid vilken kursdeltagarna med jämna intervall sammandrages till föreläsningar

och räkneövningar. Eftersom överstyrelsen anser, att det först nämnda undervisningsalternativet

har den största möjligheten att lyckosamt genomföras, bör

detta andra alternativ först i andra hand prövas. För båda alternativen gäller

dock, att de deltagande folkskollärarna skall vara helt lediga från sina lärartjänster

mot lön med B-avdrag i förekommande fall. Vissa ändringar av bestämmelserna

om B-avdrag på lönen vid tjänstledighet för studier torde bli erforderliga.

Det är för närvarande svårt att överblicka, i vilken omfattning folkskollärare

skulle intressera sig för den diskuterade utbildningen. Det minskade behovet av

folkskollärare genom grundskolans införande torde emellertid öka kårens intresse

för vidareutbildning.

För att bereda personer med akademiska betyg, vilka av olika skäl lämnat

eller icke beträtt lärarbanan, förbättrade möjligheter att återinträda eller inträda

på nämnda bana, föreslår skolöverstyrelsen vidare anordnande av vissa introduktionskurser.

Överstyrelsen synes närmast räkna med att härigenom öka tillgången

på lärare i moderna språk. Om dessa kurser yttrar överstyrelsen i övrigt

bl. a. följande.

En kurs om fyra veckor skulle kunna bli till stor hjälp och underlätta ett

inträde eller återinträde på lärarbanan. Kursen skulle behandla de nya skolformerna,

läroplanerna och metodiken i anknytning till dessa samt även i viss

mån aktualisera ämnesstoffet och därjämte ge råd och anvisningar rörande

undervisningens bedrivande och behandlingen av eleverna. Innevarande vinter

bör via arbetsmarknadsverket, press, radio och TV information lämnas och

kontakt tagas med intresserade. Kurserna ordnas redan under våren 1962.

Medel för anordnande av såväl den nyss berörda regionala ctt-betygsutbildningen

som de sist angivna introduktionskurserna äskar skolöverstyrelsen dels

genom anslag på tilläggsstat för innevarande budgetår, dels genom ökade medelsanvisningar

för nästa budgetår, vilka i det följande behandlas under anslagsrubriken

Vidareutbildning av lärare m.m. respektive Lärares fortbildning m.m.

Överstyrelsens skrivelse om tilläggsstatsanslag för innevarande budgetår har tidi
-

s. 476 Kontrollera mot PDF

476

Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

gare berörts under avsnittet om undervisningshjälpmedel. Av det där redovisade

beloppet av 90 000 kr. för vissa lärarutbildningskurser m. m. avser 40 000 kr. visst

påbörjande av den regionalt anordnade utbildningen våren 1962, vilket närmare

framgår vid behandlingen av anslaget till vidareutbildning av lärare m. m., samt

50 000 kr. anordnande våren 1962 av de första introduktionskurserna.

Emedan lärarbristen på en del orter är och även framdeles under 1960-talet

kommer att förbli synnerligen besvärande, synes det skolöverstyrelsen också

angeläget, att den vanliga undervisningen i vissa fall skall kunna ersättas med

korrespondensundervisning. För att undvika tidsutdräkt i det

enskilda fallet då behov uppkommer hemställer överstyrelsen om generellt bemyndigande

för överstyrelsen att medge sådan anordning samt föreslår sådant

beslut av riksdagen, att medel för bekostande av dylik korrespondensundervisning

i ett eller flera ämnen skall få utgå från de i riksstaten för de olika skolformerna

upptagna anslagen för bestridande av kostnader för lärarlöner. Om

denna form av undervisning anför överstyrelsen vidare följande.

Inom de allmänna realskolorna har under en lång följd av år funnits och finns

fortfarande ett antal korrespondensrealskolor. Undervisningen sker här under

samverkan med ett korrespondensinstitut och tillgår så, att studiebreven läses i

en skola med en folkskollärare med studentexamen såsom studiehandledare.

Undantagsvis har även folkskollärare utan studentexamen och studenter kunnat

fungera såsom studiehandledare. Verksamheten har slagit mycket väl ut, vilket

lett till att kommuner, som haft sådana korrespondensrealskollinjer och sedan

övergått till försöksskola, bibehållit korrespondensmetoden i viss utsträckning.

Även eljest har inslag av korrespondensundervisning förekommit i försöksskolan.

Försök har även gjorts att på andra håll inom skolväsendet utnyttja korrespondensmetoden,

t. ex. i ämnet grekiska på gymnasiets helklassiska gren. Skolöverstyrelsen

finner det synnerligen angeläget, att denna väg skall stå öppen, om i en

krissituation svårigheter skulle uppstå att vid en skola upprätthålla undervisningen

i ett eller flera ämnen. Denna möjlighet bör kunna utnyttjas såväl för ett

helt läsår som vid akut lärarbrist under läsårets gång, t. ex. på grund av lärares

inkallande i militärtjänst.

Vad så gäller olika frågor som skolberedningen upptagit i sitt kapitel om

övriga befattningshavare — av vilka frågor den om skolledarkurser redan redovisats

i samband med fortbildningsspörsmålen — så kan här nämnas, att den av

beredningen endast genom vissa allmänna uttalanden berörda frågan om biträd

e s h j ä 1 p åt skolledarna vid det obligatoriska skolväsendet

har visats betydande intresse i åtskilliga yttranden. Vikten av att tillräcklig

biträdeshjälp ställes till rektorernas förfogande har därvid starkt betonats.

Skolöverstyrelsen finner det synnerligen angeläget, att rektorerna får biträdeshjälp

i sådan omfattning, att de verkligen får tid att ägna sig åt de pedagogiska

uppgifterna. Det är enligt överstyrelsen möjligt, att centralt utformade normerande

bestämmelser blir nödvändiga, för att frågan skall få en tillfredsställande

lösning. Enligt överstyrelsen bör emellertid resultatet av skoladministrativa

utredningens arbete på detta område avvaktas, innan särskilda åtgärder vidtages.

s. 477 Kontrollera mot PDF

477

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Länsskolnämndema i Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Örebro,

Gävleborgs och Västerbottens län anser normerande bestämmelser erforderliga

och länsskolnämndema i Södermanlands och Jönköpings län ifrågasätter om

inte statsbidraget bör göras beroende av om kommunerna tillfredsställande löst

biträdesfrågan. Länsskolnämnden i Västmanlands län har däremot funnit, att

skolstyrelserna i regel har blicken öppen för betydelsen av kontorshjälp åt skolledarna.

Förslag om fastställande av normerande bestämmelser framförs också av

Statstjänstemännens riksförbund och Sveriges skolledarförbund. TCO framhåller,

att en verklig lösning endast kan åstadkommas genom att statsmedel ställes till

förfogande för ifrågavarande biträdestjänster eller genom att tvingande normer

genomföres. Läroverkslärarnas riksförbund anser, att biträdesfragan i första

hand bör lösas genom överenskommelse mellan kommunförbunden å ena sidan

och berörda personalorganisationer å den andra. Om en sådan överenskommelse

inte går att åvägabringa, måste de nödvändiga garantierna för en tillfredsställande

standard på rektorsexpeditionernas anslag till medhjälpare skapas genom

föreskrifter rörande anslagsnormerna. Dessa normer bör utformas så, att de

tryggar minst den standard, som upprätthålls på de statliga anslagen till rektorsexpeditionerna.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges

skoldirektörsförening beklagar, att skolberedningen inte framlagt några

konkreta förslag rörande frågan om biträdeshjälp.

Skolberedningens positiva inställning till systemet med rektorsassis

t e n t e r i stället för studierektorer delas av flertalet av de remissinstanser

som yttrat sig i denna fråga. I några yttranden anförs, att tillräcklig erfarenhet

av olika system ännu icke erhållits.

Skolöverstyrelsen förklarar sig i princip biträda beredningens uppfattning men

betonar vikten av att anordningen utformas på ett sådant sätt, att de pedagogiska

uppgifterna inte blir eftersatta. Enligt länsskolnämnden i Kronobergs län

kan det komma att visa sig, att systemet med rektorsassistenter är en lämpligare

form av förstärkning av den pedagogiska ledningen än systemet med studierektorer.

Även kollegiet vid högre allmänna läroverket i Linköping föredrar systemet

med rektorsassistenter.

Önskvärdheten av möjligheter för kommunerna till fritt val mellan olika

system understryks av TCO, Sveriges skolledarförbund och Federationen Sveriges

allmänna folkskollärarförening.

Läroverkslärarnas riksförbund avstyrker däremot en utvidgning av systemet

med rektorsassistenter och anför som motivering härför i huvudsak följande.

Syftet med studierektorsinstitutionen är att studierektor under rektor skall utöva

den pedagogiska ledningen för det stadium, som ej täcks av rektors utbildning

och erfarenhet. Anordningen med förslaget om rektorsassistenter bortser i

hög grad från själva kvalitetsfrågan, dvs. rektors egen utbildning och erfarenhet.

Det rör sig i stället om cn kvantitetsfråga, dvs. man vill avlasta rektor vissa

s. 478 Kontrollera mot PDF

478

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

arbetsuppgifter, främst av administrativ art. Enligt förbundets mening kan en

avlastning av rektors arbetsbörda i och för sig inte göra rektor mera kompetent

att handha den pedagogiska ledningen av det stadium, för vilket han saknar utbildning

och erfarenhet. Även om hans arbetsbörda lättas, kvarstår i de fall, då

rektor saknar utbildning och erfarenhet för ett visst stadium, behovet av eu

förstärkning av den pedagogiska ledningen av detta stadium.

Den föreslagna överflyttningen till kommunerna av huvudmannaskapet

för viss personal m. m. vid statliga läroverk

har i allmänhet mottagits positivt i yttrandena. Från flera håll har emellertid

betonats att kommunerna måste få full kompensation för övertagandet och olika

argument har också anförts för uppskjutande av överflyttningen till en senare

tidpunkt.

Skolöverstyrelsen finner det sålunda angeläget, att resultaten av skoladministrativa

utredningens arbete, i vad detta angår de allmänna läroverken, avvaktas,

innan överflyttning beslutas. Överstyrelsen understryker också behovet

av riktlinjer för kommunernas skyldigheter beträffande ifrågavarande personal

och föreslår, att dessa, efter förslag av vederbörande överstyrelse, fastställes av

Kungl. Maj:t. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker förslaget och utgår

därvid från att den utredning, som måste föregå förslagets utarbetande, kommer

att ske i samråd med vederbörande kommunförbund.

Även statskontoret tillstyrker förslaget men understryker vikten av att riktlinjer

för kommunernas skyldigheter fastställes. Sålunda bör meddelas föreskrifter,

som reglerar antalet här avsedda anställningshavare vid de särskilda

skolorna och garanterar skolorna erforderlig utrustning. Vidare bör statsbidraget

avvägas så att kommunerna får intresse av att genom förenklingar och andra

rationaliseringar åstadkomma effektivare organisation och att eljest tillvarataga

uppkommande besparingsmöjligheter.

Mer kritiska synpunkter anförs av riksrevisionsverket. Enligt dess mening

talar vissa skäl för att alla skolformer, som lyder under de kommunala skolstyrelserna,

skall ha kommunen som huvudman. Då det torde bli anledning att ta

slutlig ställning till detta spörsmål, sedan gymnasieutredningen framlagt resultatet

av sitt arbete, ifrågasätter verket om tillräckliga skäl finnes att nu föra

över vissa av de statliga läroverkens personalkategorier till kommunalt huvudmannaskap.

Även om en överflyttning kommer till stånd finner verket den föreslagna

schablonmässiga metoden för beräknande av statsbidrag till denna personal

mindre lämplig. Därest full kompensation skall utgå anser verket det önskvärt

med en anknytning till ett redovisat reellt kostnadsunderlag.

Flera kommuner, t. ex. städerna Gävle och Kalmar, anser, att ett accepterande

av förslaget blir beroende av hur kompensationsfrågan löses. Önskvärdheten av

full ersättning för de faktiska kostnaderna betonas i yttrandena från Lidköping

och Skellefteå. En kompensation i form av ett schematiskt procenttillägg till

den totala lönesumman skulle missgynna gymnasier, vilka på grund av rekryte
-

s. 479 Kontrollera mot PDF

479

Kungl. Maj.ts proposition nr 5 4 år 1962

ringssvårigheter har många tjänster besatta med lågavlönade icke-ordinarie

lärare. Andra kommuner påpekar de fördelar en överflyttning skulle medföra.

Malmö finner sålunda förslaget realistiskt och ägnat att i hög grad främja möjligheterna

till effektiv planering och organisation. Däremot finner Falköping ej

de anförda skälen för överflyttning bärande. Enligt Stockholms stads kammarkontor

synes skäl kunna anföras för att frågan avgöres först sedan spörsmålet

om det framtida huvudmannaskapet för gymnasierna, som för närvarande är

under utredning, blivit föremål för definitivt ställningstagande. Även resultatet

av pågående utredning rörande biträdeshjälpen vid läroverkens rektorsexpeditioner

bör avvaktas.

Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet finner önskemålet

att undvika de praktiska och administrativa olägenheter, som det dubbla

huvudmannaskapet skulle förorsaka vid skolenheter bestående av en statlig och

en kommunal del, i och för sig berättigat. Ett enhetligt huvudmannaskap gör

det också lättare att rationellt utnyttja personalen, att planlägga och fördela

arbetsuppgifter för olika befattningshavare osv. Besvärliga förhandlingsfragor

kommer emellertid att uppstå och det är därför osannolikt, att det nya systemet

kan träda i kraft den 1 juli 1962. Förbunden framhåller vidare, att ett definitivt

ställningstagande till beredningens förslag om överförande från stat till kommun

av ifrågavarande uppgifter vid statliga skolor icke kan ske från kommunalt hall,

förrän kompensationsfrågans lösning är klar. I detta sammanhang uttalas, att

några detaljerade riktlinjer för eller några bindande föreskrifter om hur berörda

kommuner skall fullgöra sina nya åligganden icke får av staten uppställas. Alltför

fixerade normer i dylikt hänseende skulle kunna omintetgöra den rationella

samordning med motsvarande kommunala uppgifter inom grundskolan, som

reformen avser att skapa underlag för.

Vissa administrativa frågor

(SB delar av kapitel 43 ock kapitel 37; kapitel 23)

S kolberedningen

Skolberedningen har naturligen även behandlat frågan om skolväsendets

författningar (kap. 43). Sålunda fogas till betänkandet ett förslag till

skollag varjämte samtidigt med huvudbetänkandet överlämnats ett av beredningens

sekretariat utarbetat förslag angående skolstadga.

Åtskilliga av de förslag som beredningen framlägger i sin kapitcltext återspeglas

i framlagda förslag till lagtext och annan författningstext. Däri framlägges

därjämte på enstaka punkter förslag som inte avhandlats i huvudbetänkandets

kapiteltext.

En redogörelse för beredningens olika förslag i fråga om skolväsendets författningar

och därtill hörande frågor föreslås skola upptagas i särskild projiosition

angående skollag.

s. 480 Kontrollera mot PDF

480

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

Vid avvecklingen av statliga realskolor och högre kommunala skolor i samband

med grundskolans införande uppstår administrativa problem bl. a. rörande

donationer och fonder, som är knutna till den skola som skall avvecklas.

Provisoriskt finnes de för närvarande reglerade i de allmänna försöksskolebestämmelserna

(Afb 67 §). Beredningen föreslår, att den nuvarande provisoriska

regleringen, som — därest särskilt beslut i annan riktning inte fattas

— skulle automatiskt upphöra att gälla i och med försöksverksamhetens slut

vid utgången av läsåret 1961/62, får fortsätta att gälla även efter denna tidpunkt.

Även i fråga om dessa skolors arkiv föreslår beredningen att de författningsföreskrifter

som gäller under försöksverksamheten skall gälla även i fortsättningen.

I detta sammanhang erinrar beredningen om att övergången till grundskola

aktualiserar en del frågor, som rör arbetet på skolexpeditionerna. Sålunda torde

vissa praktiska problem kunna uppstå vid samorganisation av grundskola med

annan skolform på grund av olikheter beträffande dagböcker, matriklar och

journaler m. m. Beredningen har emellertid ansett det ligga utanför dess uppdrag

att gå in på dessa detalj spörsmål av praktisk-administrativ art och förutsätter

att överstyrelserna på skolans område överväger spörsmålen och vidtar

erforderliga åtgärder. Samtidigt erinras om att även skoladministrativa utredningen

enligt sina direktiv har att behandla bl. a. dessa problem.

Det problemområde som av skolberedningen behandlas i kapitlet om läsåret,

arbetsveckan, arbetsdagen (kap. 23) består av två från

varandra skilda delar. Den första delen avser en översyn och rationalisering

av de för olika skolformer gällande bestämmelserna om läsårets längd m.m.,

medan den andra delen berör frågan om en eventuell övergång till femdagarsvecka

i skolan.

Beredningen redogör först för gällande bestämmelser i fråga om läsårets

längd m. m. och konstaterar, att skilda regler för närvarande gäller i de flesta

av dessa avseenden för obligatoriska skolor och olika slag av icke-obligatoriska

skolor (SB s. 402 ff.). Det gäller läsårets längd, studiedagar, lovdagar, friluftsdagar,

arbetsveckan och arbetsdagen. Den sistnämnda, dvs. den dagliga undervisningstiden,

maximeras i både folkskolestadgan och läroverksstadgan till sju

lektioner, av vilka de två första på morgonen och de två första efter frukostrasten

skall omfatta 45 minuter, de övriga 40 minuter. Lärotimme i yrkesarbete

omfattar 60 minuter. Av fyra lektioner i en följd skall, utom i gymnasiets två

högsta ringar, minst en anslås till övningsämne, yrkesämne, laborationer eller

liknande. Mellan varje lektion skall lämnas rast om 10—15 minuter. Senast

efter dagens fjärde lektion förlägges måltidsrast, som bör omfatta minst 45

minuter eller, på lördagar, minst 30 minuter.

Beredningen har även undersökt möjligheten till samordning

av lärotider vid olika skolformer och därvid erinrat om de ökade möjligheter

därvidlag som skolstyrelsereformen medförde. En samordning med ett

s. 481 Kontrollera mot PDF

481

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

för grundskolan och alla därtill anslutande skolformer gemensamt läsår har

beredningen emellertid inte ansett sig kunna föreslå.

Vad beträffar läsåret vid allmänna läroverk, högre kommunala skolor och

handelsgymnasier förordar beredningen för sin del, att såväl vid alla slag av

gymnasier som vid de av beredningen föreslagna fackskolorna, tiden för inträdes-

och flyttningsprövningar skall inte som nu är fallet vid de allmänna

läroverken m. fl. skolor ligga utanför läsåret utan inräknas i detta. Läsåret

föreslås sålunda omfatta 39 veckor, inberäknat de sex dagarna för inträdesoch

flyttningsprövningar. Detta betraktar beredningen som en omläggning av

teknisk natur.

Därutöver har beredningen inte närmare och mera konkret gått in på frågan

om sammanjämkningen av de faktiska lärotiderna, men redogör dock i sammanhanget

för pågående försök med s. k. planeringsdagar. Dessa, som tillkommit

i vissa kommuner, däribland Stockholm, i det dubbla syftet att dels samordna

lärotiderna för eleverna, dels ge lärarna möjlighet till gemensam planering

inför det kommande läsåret, kan förläggas till tidpunkt före terminsuppropet

för eleverna.

I anslutning till redogörelsen för planeringsdagarna behandlar beredningen

även frågan om studiedagar och lovdagar m. m. Eftersom verksamheten

på planeringsdagarna ligger den på de hittillsvarande pedagogdagarna

ganska nära har beredningen föreslagit viss ändring i terminologin på området.

Termen auskultations- och instruktionsdagar föreslås utbytt mot uttrycket

planerings- och fortbildningsdagar, för vilka som samlingsnamn beredningen

använder den i folkskolestadgan redan införda benämningen studiedagar.

Beredningen föreslår, att studiedagarnas antal i grundskolan skall vara högst

fem per läsår, varigenom den hittillsvarande specialbestämmelsen för försöksskolorna

permanentas såsom regelmässigt gällande för grundskolan. Enligt denna

specialbestämmelse kan antalet studiedagar — i folkskolestadgan angivet till

högst tre — av skolöverstyrelsen ökas med två. Beträffande grundskolans påbyggnader,

dvs. yrkesskolor, fackskolor och gymnasier, avser beredningen att

antalet studiedagar liksom hittills skall vara högst tre. I det framlagda stadgeförslaget

föreslås vidare fastställande av skyldighet för lärarna att deltaga i

studiedagar.

I fråga om lovdagar har det synts obefogat att bibehålla stadgornas nuvarande

uppräkning av vissa fasta lovdagar kring påsk och pingst. Förläggningen

av lovdagarna bör skolstyrelserna efter förslag av vederbörande rektorer fritt

få bestämma. Det synes onödigt att i skolstadgan över huvud taget ange vissa

dagar under läsåret som obligatoriska lovdagar.

Antalet lovdagar inklusive tid som oundgängligen erfordras för skolarbetets

avslutande föreslås i grundskolan och i gymnasierna få uppgå till högst femton.

För fackskoloma synes samma regler böra bli gällande.

Antalet friluftsdagar bör enligt beredningens mening bli detsamma för alla i

skolstadgan berörda skolformer. En nyhet är att möjlighet skapas att även i

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt Nr 6/t

s. 482 Kontrollera mot PDF

482

Kungl. Maj.ts proposition nr 51t år 1962

grundskolan utnyttja högst två friluftsdagar för att jämte helgdagar och lovdagar

få till stånd ett längre sammanhängande lov. Från de allmänna samordningssynpunkter

som beredningen anlägger är denna nya möjlighet för de

obligatoriska skolorna av stor betydelse. De skolsociala aspekter som kan anföras

på barnfamiljernas möjligheter att bättre kunna tillgodogöra sig t. ex. ett

vårvinterlov gör det enligt beredningens mening befogat att undanröja den hittillsvarande

irritationsskapande skillnaden mellan obligatoriska skolor och vissa

icke-obligatoriska i frågan om friluftsdagarnas utnyttjande.

Slutligen bör nämnas att beredningen, såsom närmare anges bl. a. i kapitlet

Om läroplanen för grundskolan (SB s. 197 f.), föreslår en reducering av arbetsveckan

i grundskolan. Från och med årskurs 5 skall veckotimtalet vara 35.

Minskningen har företagits med såväl pedagogiskt-organisatoriska som skolhygieniska

motiveringar. Inte minst har hänsynen till den eventuellt kommande

femdagarsveckan spelat in.

Beträffande arbetsdagen i grundskolan har hittills gällande bestämmelser i

folkskolestadgan om lektionernas antal, om lektioners och rasters längd in. in.

bibehållits oförändrade.

Under de senaste åren har på åtskilliga arbetsområden inom såväl näringsliv

som offentlig förvaltning införts fria lördagar under kortare eller längre tid av

året. Denna utveckling mot femdagarsvecka, återverkar på skolans

arbete, framhåller beredningen, som i sammanhanget (SB s. 408 f.) erinrar om

den försöksverksamhet på området, vilken sedan några år tillbaka pågår efter

inbjudan från skolöverstyrelsen.

Som förutsättningar för försöksverksamheten angav skolöverstyrelsen:

1) skolans studiemål får inte förändras,

2) arbetsdagen bör inte göras längre än den för närvarande är i de olika

skolformerna,

3) en förlängning av läsåret bör undvikas.

Överstyrelsen har också angivit några möjligheter att kompensera bortfallet

av undervisningstid (SB s. 409 f.).

Efter en försiktig start med två respektive sex kommuner läsåren 1958/59 och

1959/60 omfattade försöken läsåret 1960/61 tio kommuner. Beredningen redogör

kortfattat (SB s. 410 f.) för några erfarenheter och slutsatser samt konstaterar,

att det som allmänt omdöme från alla berörda håll framhålles, att försöken i stort

sett utfallit till belåtenhet, och att man önskar fortsätta på den inslagna vägen.

Skolberedningen finner de nu bedrivna försöken med femdagarsvecka värdefulla.

Av särskilt intresse är försöken i ett par av de större kommunerna, då de

där omfattar skolor inom flera olika skolformer. Dessa senare försök kan ge en

uppfattning om möjligheterna att även vid de till grundskolan anslutande skolformerna

genomföra lediga lördagar.

Enligt skolberedningens uppfattning är det i princip angeläget att skolan, i

den mån och i den omfattning som arbetsmarknaden i stort mera allmänt övergår

till femdagarsvecka, söker anpassa sig efter de ändrade förhållandena så

långt detta är möjligt från praktiska, pedagogiska, medicinska och andra skol
-

s. 483 Kontrollera mot PDF

483

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b ur 1962

mässigt relevanta synpunkter. Mot bakgrund av denna principiella ståndpunkt

är det givet, att beredningen anser det önskvärt med fortsatta försök på området.

För att erfarenheterna av dessa skall ge bästa möjliga underlag för bedömning

av femdagarsveckans konsekvenser för skolan, synes försöksverksamheten

böra ske i mer varierande former än hittills med avseende på såväl

omfattning som organisatorisk uppbyggnad.

Beredningen har icke till detaljgranskning tagit upp de många problem av

social, samhällsekonomisk och arbetsmarknadsmässig natur som kan läggas på

det problemkomplex som femdagarsveckan utgör men den är medveten om

att utvecklingen går snabbt på detta område och att frågan har en helt annan

aktualitet nu än då beredningen påbörjade sitt arbete.

Då det här i första hand är fråga om ett betydelsefullt allmänt samhällsproblem,

vilket nära berör skolans organisation och inre arbete, föreslår beredningen

att en särskild utredning snarast kommer till stånd för en allsidig och

förutsättningslös behandling av hela frågekomplexet skolan och femdagarsveckan.

En sådan kommitté bör för en fråga som denna kunna bli av begränsad

storleksordning och till övervägande del vara av expertkaraktär.

Yttranden

Beredningens förslag i fråga om donationer och fonder innebärande

en förlängning av den under försöksperioden gällande provisoriska regleringen

på området tillstyrkes av skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län. Enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län är en allmän översyn av

ändamåls- och förvaltningsbestämmelsema rörande donationsfonderna påkallad

och länsstyrelsen delar beredningens uppfattning att detta bör ske genom

permutationsförfarande från fall till fall. Permutationsärendenas förberedande

och handläggning kräver dock i allmänhet så lång tid, att behövliga åtgärder

enligt länsstyrelsens uppfattning synes böra påbörjas med det snaraste, särskilt

som antalet ärenden kan förväntas bli betydande.

Vad beredningen anfört rörande vissa arkivfrågor biträdes helt av

skolöverstyrelsen. Riksarkivet, som hört landsarkivariema, understryker behovet

av författningsföreskrifter vad gäller skolarkiven samt framhåller, att i

samband med skolväsendets omorganisation tillfälle torde finnas att på ett

mera effektivt och rationellt sätt reglera vården av ifrågavarande arkiv. Riksarkivet

framhåller härom i huvudsak följande. I förslag angående skolstadga

återfinnes inga bestämmelser om vården av skolas arkiv. Sådana bör lämpligen

införas i skolstadgan. Det torde ligga nära till hands, att rektor och tillsynslärare

ålägges ansvaret för vederbörande skolas arkiv. Emellertid anser riksarkivet,

att en god vård av dessa intressanta arkiv lättare skulle åstadkommas,

om de olika kommunala skolornas arkiv efter någon tid samlades centralt

hos skolstyrelsen. Med skolstyrelsens arkiv skulle skolarkiven sedan kunna

överlämnas till vederbörande kommuns styrelse för att i kommunens centrala

s. 484 Kontrollera mot PDF

484

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

arkiv förvaras för forskningen. Enligt riksarkivet torde dessutom behövas särskilda

bestämmelser om överlämnande till skolstyrelse av upphörd kommunal

skolas arkiv.

Federationen Sveriges allmänna follcskollärarförening framhåller, att det erfordras

en genomgripande förenkling, samordning och modernisering av det

skolexpeditionella arbetet. Det uppdrag rörande dessa spörsmål,

som beredningen föreslår skall överlämnas till skolväsendets överstyrelser, bör

därför enligt federationen med det snaraste slutföras. Yttrandena i övrigt rörande

arbetet på skolexpeditionerna avser i allmänhet enbart frågan om biträdeshjälp

åt rektorerna och har närmare redovisats i det närmast föregående avsnittet

om skolans befattningshavare.

Mot skolberedningens förslag att endast i begränsad utsträckning samordna

läsåret vid grundskolan med läsåret vid anslutande skolformer har ett stort

antal remissinstanser invänt att en fullständig samordning bort genomföras.

Uttalanden i denna riktning göres av öv erståthåUar ämbetet, länsskolnämnderna

i Stockholms län, Kronobergs län, Kristianstads län, Skaraborgs lön och Örebro

län, flera kommuner, Svenska stadsförbundet, Svenslca landskommunernas förbund,

TCO, Sveriges skolledarförbund, Lärarhögskolornas och seminariernas

lärarförbund, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Statstjänstemännens

riksförbund, Målsmännens riksförbund, Sveriges socialdemokratiska

ungdomsförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund och Svenska

landsbygdens ungdomsförbund. Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund framhåller därvid, att om inte dessa besvärliga problem löses

i samband med grundskolans införande, synes det fara värt att de förblir olösta.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund finner beredningens argumentering

i denna punkt inte särskilt övertygande och påpekar att grundskolans alla

årskurser förutsättes ha lika långt läsår. Det torde då inte bjuda på några

större svårigheter med en samordning härvidlag mellan olika skolformer. Statstjänstemännens

riksförbund framhåller, att ett enhetligt läsår kan komma

till stånd därest flyttningsprövningarna förläggs till tid utanför läsåret. Av

samma uppfattning är länsskolnämnden i Örebro län.

De jämkningar av nuvarande bestämmelser rörande läsåret, som föreslås

av beredningen, har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i remisssvaren.

Emellertid föreslås i en del fall kompletteringar i olika hänseenden.

Skolöverstyrelsen föreslår sålunda bestämmelser om att högst 39 söndagar skall

få inräknas i läsåret. För att kunna nedbringa väntetiden för resande elever

på lågstadiet föreslår överstyrelsen, att det skall öppnas möjlighet att utsträcka

befrielsen från undervisningen för grupp eller klass till högst två dagar i veckan

för årskurserna 1 och 2 samt högst en dag i veckan för årskurs 3.

Läroverksläramas riksförbund framhåller i anledning av beredningens förslag

att utöka läsåret vid gymnasier och fackskolor till 39 veckor, att om en sådan

omläggning görs, måste den nya veckan helt ägnas åt med prövningar samman
-

s. 485 Kontrollera mot PDF

Kungl. Majrts proposition nr 54 år 1962 485

hängande verksamhet. Läsningen kan alltså inte ta sin början förrän fr. o. m.

påföljande vecka.

Länsskolnämnden i Jämtlands län åter anför, att samordningen av lärotiderna

vid olika skolformer också ur organisatorisk synpunkt är lämplig. Breddningen

av elevunderlaget på gymnasiestadiet bör underlättas genom att gymnasiets

elever bereds tillfälle följa ordinarie skolskjutsar till och från skolorten. Ett

38 veckors läsår vid gymnasiet synes utan olägenhet kunna överföras till ett 39

veckors. Samma gäller yrkesskolornas läsår. Vidare ifrågasätter nämnden om

ej inträdesprövningar och flyttningsprövningar med fördel kunde förläggas till

två dagar före höstterminens början.

Gymnasieutredningen tillstyrker gemensamma data för terminernas början

och slut för skolbarnen genom en förläggning av planeringsdagar till terminens

början. Utredningen tar emellertid även upp frågan om läsårets konstruktion

ur mera allmänna synpunkter. Utredningen ifrågasätter sålunda, om icke

arbetslivets femdagarsvecka samt de alltmer förlängda semestrarna och kravet

på att dessa skall fördelas över hela kalenderåret kan medföra, att fördelningen

av vårt nuvarande läsår på två förhållandevis »kompakta» lästerminer

skilda åt av ett mycket långt och ett relativt långt lov blir klart olämplig.

Gymnasieutredningen har vidare funnit, att den nuvarande konstruktionen

försvårar uformningen av vissa inom gymnasiet viktiga anordningar, bl. a.

fackgymnasieelevernas praktikarbete. Måhända vore det, anför utredningen,

även arbetshygieniskt riktigt med en annan läsårskonstruktion så att elevernas

arbetsbörda kunde mera jämnt fördelas över kalenderåret, t. ex. genom att antalet

läsveckor ökades från 39 till 41 eller 42 samtidigt som timtalet per vecka

ytterligare reducerats med 2 ä 3 veckotimmar. Ett veckoschema med maximalt

32 veckotimmar för eleverna skulle lätt kunna organiseras som en femdagars

vecka, vilket inte är fallet med en 35-timmarsvecka.

Länsskolnämnden i Jämtlands län förordar likaledes högst 32 veckotimmar i

årskurserna 4—9.

Beträffande beredningens förslag om studiedagar föreslår skolöverstyrelsen,

att varje kommun under de år, då övergång till grundskolans organisation

börjas och då högstadiet uppbygges, skall äga rätt uttaga ytterligare två

studiedagar avsedda för särskild information motiverad av övergången. Länsskolnämnden

i Jönköpings län uttalar, att mer än två studiedagar inte bör

bindas till läsårets början. Länsskolnämnden i Skaraborgs län anser icke heller

att det är tillfredsställande att förlägga samtliga fem studiedagar före skolarbetets

början på höstterminen. Länsskolnämnden i Malmöhus län ifrågasätter,

om det år efter år skall vara möjligt att anordna fem planeringsdagar i

följd för samtliga lärare i grundskolan och verkligen ge dessa dagar ett

meningsfullt innehåll. Ijänsskolnämnden i Hallands län framhåller, att dagarna

före ett upprop hör till de mest jäktade för skolledaren och därför minst lämpliga

för koncentration kring det pedagogiska. Ett förläggande av studiedagarna

till en lugnare tidpunkt kan därför diskuteras.

s. 486 Kontrollera mot PDF

486

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

För en utökning av antalet studiedagar till fem vid yrkesskolor och fackskolor

uttalar sig länsskolnämndema i Västmanlands och Jämtlands län. Nämnden

i Jämtlands län förordar samma utökning även för gymnasiernas del.

Tekniska läroverkens lärarförening understryker behovet av utökat antal dagar

under terminstid för pedagogkonferenser och annan fortbildning för lärarna.

Enligt TCO och FolkskoUärarfederationen bör det föreligga möjligheter att

anordna ytterligare studiedagar utöver fem inom grundskolan.

Läroverkslärarnas riksförbund anser att planeringsdagarna på högstadiet

inom grundskolan bör ges en annan utformning än hittills.

Efter en inledande ämneskonferens bör ges tillfälle till individuell planering

samt arrangeras vissa gemensamma förevisningar och instruktioner beträffande

undervisningsmateriel och andra hjälpmedel för undervisningen. Högstadiets

huvudlärare och institutionsföreståndare har stort behov av att ägna en betydande

del av dessa inledande dagar åt planering för sina ämnen och institutioner.

Så är också fallet till stor del för högstadiets ämnes- och övningslärare i övrigt.

Beträffande lovdagar föreslår länsskolnämnden i Södermanlands län

att bestämmelsen utformas så, att »antalet lovdagar inklusive tid som oundgängligen

erfordras för skolarbetets avslutande får uppgå till högst 15». Länsskolnämnden

i Hallands län önskar, att man skall kunna räkna med åtminstone

några gemensamma lovdagar eventuellt länsvis efter länsskolnämndens

beslut. Skolöverstyrelsen föreslår en uttrycklig bestämmelse, att lovdag ej får

förläggas till dag efter terminens sista undervisningsdag. Järnvägsstyrelsen

uttalar, att den allmänna uppfattningen är väl, att skolorna på en och samma

ort bör börja och sluta loven samtidigt. Från rikstrafiksynpunkt, inte minst för

järnvägen, är det kanske lika angeläget att dessa tider ej blir desamma för

hela Sverige. För att kunna tillgodose reseönskemålen under vintersportloven

måste dessa såsom för närvarande vara spridda. Angelägenheten av att olika

skolor i en ort erhåller samtidigt inträffande lovdagar understrykes bl. a. av

öv erståihållar ämbetet och Statstjänstemännens riksförbund.

Ett relativt stort antal remissinstanser har tagit upp frågan om lektionernas

längd och förordat, att 4 0-m inuterslektioner genomföres generellt

i läroämnen, övningsämnen och yrkesteoretiska ämnen. Skolöverstyrelsen har

härför åberopat dels schematekniska skäl, särskilt förläggningen av måltidsrasterna,

dels arbetshygieniska synpunkter. Överstyrelsen framhåller, att elevernas

arbetstid i skolan kan minskas med 15—20 minuter per dag, i den mån

den inbesparade tiden ej tages i anspråk för information till elever eller annan

elevvårdande verksamhet. Reduceringen skulle dessutom ge lärarna möjlighet

att ägna mera tid åt klassföreståndarskap, konferenser av olika slag, skolsociala

åtgärder o. d.

Länsskolnämndema i Örebro, Jämtlands och Västerbottens län förordar likaledes

genomgående 40-minuterslektioner men med delvis olika motivering.

Nämnden i Örebro län åberopar måltidsrast- och schemaläggningssynpunkter.

Nämnden i Jämtlands län framhåller, att 40-minuterslektionen bör vara en

s. 487 Kontrollera mot PDF

487

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jr år 1962

effektiv sådan; därför bör tid för arbetets igångsättande och avslutande i

lektionssalen-arbetsrummet ligga utanför dessa 40 minuter. Mellan två lektioner

bör läggas ett 15 minuters uppehåll, varav några minuter åtgår till nyssnämnda

uppgifter. Skolans hjälpmedel kommer att fordra mera tid för lärarens omedelbara

förberedelsearbete, varför den hittills dominerande 10-minutersrasten blir

otillräcklig. — Nämnden i Västerbottens län åter anser det angeläget att

läsdagen för eleverna göres kortare genom kortare lektioner, då antalet lektioner

i veckan ej synes kunna nedbringas.

Gymnasieutredningen förordar likaledes, att det bör övervägas, att generellt

genomföra 40-minuterslektioner. Sannolikt skulle åtgärden föga påverka undervisningens

standard, men ge barnen tillfälle sluta 15 ä 20 minuter tidigare varje

dag. En sådan anordning skulle också medge effektivare utnyttjande av skolsalarna.

Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund liksom kollegiet vid

folkskoleseminariet i Jönköping förordar 40-minuterslektioner med huvudsakligen

den motiveringen, att tidsvinsten kan ge möjlighet till vissa förstärkningar

av olika ämnen på timplanen, i första hand övningsämnen. Liknande

synpunkter anför Statstjänstemännens riksförbund, som förordar att man genom

psykologisk-pedagogisk forskning utreder den lämpligaste längden av lektionerna.

Med hänsyn till vad man vet om varaktigheten av elevernas receptivitet

under loppet av en lektion rekommenderar Svenska skolläkareföreningen, att

man förkortar den traditionella lektionstiden med 5—10 minuter.

I fråga om friluftsdagarna opponerar sig flera remissinstanser mot

att undervisning i barnavård, brandskydd, olycksfallsvård och trafikkunskap

skall ingå i dessa dagar. Syftet med dessa dagar, nämligen ungdomens fysiska

fostran blir därigenom åsidosatt. I denna riktning uttalar sig skolöverstyrelsen,

direktionen över gymnastiska centralinstitutet, länsskolnämnden i Kronobergs

län, Gymnastiklärarsällskapet, Lärarhögskolornas och seminariernas lärarförbund,

Svenska läkaresällskapet, Svenska skolidrottsförbundet, Sveriges riksidrottsförbund

samt Skid- och friluftsfrämjandet. Skolöverstyrelsen föreslår

dessutom att antalet friluftsdagar ökas med två med hänsyn till den tid som

anslagits för studiebesök och exkursioner. Direktionen över gymnastiska centralinstitutet

framhåller därvid i huvudsak följande.

Av friluftsdagarna kan två användas till ett längre sammanhängande lov och

två till studiebesök. Vidare skall två av dagarna utnyttjas för trafikundervisning,

två i årskurs 8 till olycksfallsvård och brandskydd och två i årskurs 9 till barnavård.

Om dessa möjligheter helt utnyttjas, kvarstår för fysisk aktivitet 0—G

dagar i årskurserna 1—7 och 0—4 dagar i årskurserna 8 och 9. Vid femdagarsvecka

skall enligt skolstadgan antalet friluftsdagar inskränkas till 4. Under nyssnämnda

förutsättning skulle inte en enda av dessa dagar användas till fysisk

aktivitet. Genom ökad mekanisering och automation strävar samhället att ge

mera frihet åt människorna i dagens och framtidens samhälle. Skolberedningen

har insett detta och framhållit nödvändigheten av att lära människorna att fylla

denna ökade fritid med värdefull sysselsättning sasom att lära känna och umgas

med naturen. Det är då anmärkningsvärt och beklagligt att beredningen fram
-

s. 488 Kontrollera mot PDF

488 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

lägger ett förslag som innebär att förutsättningarna härför omintetgörs genom

att den tid som ursprungligen avsetts för friluftsliv utnyttjas till att bereda plats

för andra, den fysiska fostran ovidkommande ämnen.

Skolberedningens förslag om en särskild utredning beträffande femdagarsvecka

vid skolorna har genomgående tillstyrkts av det stora antal remissinstanser

som yttrat sig i denna fråga. Därvid har särskilt understrukits vikten

av skolans anpassning till utvecklingen inom arbetsmarknaden. Svenska stadsförbundet

och Svenska landskommunernas förbund finner det angeläget med

fortsatta försök, framförallt i syfte att ytterligare utröna möjligheterna till

lediga lördagar även vid yrkesskolor, fackskolor och gymnasier.

En mera avvaktande hållning intar dock Läroverksläramas riksförbund, som

finner att frågan sa intimt berör problemet om läsårets organisation, att hela

detta ämne senare bör tas upp till allsidig utredning. Den hittillsvarande försöksverksamheten

med femdagarsvecka har enligt förbundet inte gett vägledande

resultat. Ett genomförande av femdagarsvecka samtidigt med genomförandet

av den komplicerade högstadieorganisation som föreslås av beredningen,

kommer att ställa mycket stora krav på de lokala skolledarna. Förbundet

förordar därför, att frågan om läsårets organisation inklusive femdagarsveckan

löses efter det den nya organisationen genomförts och stabiliserats.

Folkpartiets ungdomsförbund betraktar det däremot som självklart att skolan

måste följa den allmänna tendensen på arbetsmarknaden till övergång till

femdagarsvecka. Det är därför önskvärt att man redan nu fattar ett principbeslut

om införande av femdagarsvecka i skolan. Denna bör sedan genomföras

successivt alltefter kommunernas önskemål, men vara införd när den tioårsperiod

gått, under vilken den nya skolan skall byggas upp. En utredning bör

dock tillsättas för att studera formen för övergång till femdagarsvecka. Förbundet

påpekar i detta sammanhang, att Sverige har ett vid internationell

jämförelse tämligen långt sommarlov.

Skolöverstyrelsen uttalar, att läsårets längd, dess lämpliga uppdelning på

terminer samt antalet lovdagar och deras förläggning under läsåret hör till de

problem, som vid en utredning om femdagarsveckan måste skärskådas. Därvid

bör bl. a. de i utlandet radande förhållandena och erfarenheterna uppmärksammas.

En fortsatt och vidgad försöksverksamhet avseende skolans anpassning

till en kommande femdagarsvecka bör bedrivas och för närvarande särskilt

inriktas på anordningar som medför helt skolfria lördagar under sommarhalvåret.

Överstyrelsen hemställer om bemyndigande att fatta beslut angående

sådan försöksverksamhet och att leda den.

Gymnasieutredningen framhåller, att med hänsyn till den inom näringslivet

alltmer förekommande ordningen med lediga lördagar under hela sommarhalvåret

det kan ifrågasättas, huruvida man icke redan nu — i avvaktan på

att frågan om undervisningsfria lördagar under hela läsåret tages upp till

närmare prövning — borde överväga införande av lediga lördagar i skolorna

under nagia veckor i slutet av vårterminen och i början av höstterminen.

s. 489 Kontrollera mot PDF

489

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

I uttalanden av flera länsskolnämnder framhålles, att femdagarsveckan skapar

fritidsproblem särskilt i större tätorter. Länsskolnämnden i Uppsala län

framhåller, att en utredning avseende bildningsorganisationernas medverkan

för organiserandet av ungdomens fritidsverksamhet torde bli nödvändig. Särskilt

bör konstnärlig verksamhet vid sidan av idrott och fysisk fostran ifrågakomma.

Nämnden i Blekinge län föreslår vidgade och mera varierande försök.

Detsamma förordas av nämnden i Kristianstads län med den motiveringen,

att negativa erfarenheter förekommit och därför vissa frågor torde få ägnas

särskild uppmärksamhet. Nämnden i Västmanlands län upplyser, att några

kommuner diskuterar övergång till femdagarsvecka vid vårterminens slut och

höstterminens början, men att kommunerna förutsätter, att kostnaderna kommer

efter omläggningen att fördelas mellan stat och kommun pa samma sätt

som nu.

Svenska skolläkarföreningen anser femdagarsveckan i skolorna ofrånkomlig.

För en stor del av eleverna, nämligen de, som ej har normala hemförhållanden,

innebär emellertid en femdagarsvecka vissa risker. Samhället måste räkna med

att här behöva ingripa i stödjande syfte.

Glesbygdernas problem behandlas av länsskolnämnden i Jämtlands län, som

anser femdagars skolvecka vara till fördel för dessa bygder. Eleverna kan då

lättare tåla långa skolskjutsar, och nödvändig inackordering kan minskas i fråga

om antal barn. Där man ändock måste tillgripa inackordering, kan elevernas

bortovaro från hemmet inskränkas till fyra nätter (mandag—fredag) och sambandet

mellan hemmet och barnet-eleven bibehållas. Länsstyrelsen i Västerbottens

län framhåller däremot, att om man organiserar skolarbetet med femdagarsvecka

så, att man inom veckan skall aterläsa de förlorade lördagstimmarna,

måste man öka undervisningstiden under de fem kvarstående dagarna.

Detta innebär olägenheter för barn med lång färdväg till skolan. Svenska

landsbygdens kvinnoförbund anser att man i de utpräglade glesbygderna måste

räkna med att inackordering av eleverna under skolveckan måste tillgripas,

särskilt på högstadiet. Med fem dagars skolvecka får dessa elever tillbringa

längre tid i hemmet och ha den direkta kontakten med föräldrar och syskon,

vilket måste anses synnerligen värdefullt. Det bör emellertid uppmärksammas,

att glesbygdernas skolskjutsproblem ytterligare kompliceras vid femdagarsvecka.

Skolskjutsproblemct kan sägas utgöra ett särskilt slag av differentieringsproblcm.

Detta kan inte lösas på ett nöjaktigt sätt med 35 veckotimmar

och genomförd femdagarsvecka.

Den blivande utredningen om femdagarsveckan föreslås skola ske i samarbete

med olika experter och organisationer. Sveriges läkarförbund förutsätter att

medicinsk expert med erfarenhet av skolfrågor ingår i expertgruppen. TCO

framhåller önskvärdheten av att arbetsmarknadens organisationer blir företrädda

i utredningen. Folkslcollärarfederationen förutsätter, att utredningsarbetet

kommer att ske i nära kontakt med berörda lärarorganisationer. SACO

anser, att pedagogisk och medicinsk expertis bör utnyttjas vid utredningen.

10* — Ilihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr

s. 490 Kontrollera mot PDF

490

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Departementschefen

Jag avser att här till behandling först uppta huvudparten av de spörsmål om

skolans befattningshavare som beredningen aktualiserat samt därjämte

några frågor som behandlats vid överläggningar med vederbörande personalorganisationer

i anslutning till deras yttranden över beredningens betänkanden.

Vad beredningen föreslagit i fråga om tjänste benämning en på de olika lärarkategorierna

inom grundskolan har, utom i ett avseende, genomgående godtagits

vid remissbehandlingen. Beredningens förslag att lärare med klasslärarutbildning

för mellanstadiet bör benämnas mellanskollärare har utlöst starka invändningar,

inte bara från de berörda lärarkårerna själva. Jag finner de framförda

invändningarna vägande. Med avvikelse på denna punkt från skolbcredmngens

förslag i fråga om lärarkategoriernas tjänstebenämning, vilket jag i övrigt

biträder, förordar jag därför, att mellanstadiets klasslärare får bibehålla den

hittillsvarande tjänstetiteln folkskollärare. Vid bifall till vad jag här och i det

följande förordar, kommer kategorien ämneslärare framdeles att bestå av —

förutom de nuvarande ämneslärarna (i lönegrad 19 och 21) — folkskollärare med

särskild ämnesutbildning, gymnasieingenjörer med vidareutbildning samt gymnasieekonomer

med vidareutbildning. Jag förutser, att det emellanåt kan bli

nödvändigt, t.ex. i författningsmässiga sammanhang, att skilja de olika ämneslärargrupperna

åt genom vissa förklarande tillägg.

Beredningens förslag i fråga om lärarkategoriernas allmänna stadietillhörigket

och tjänstgöringsområden överensstämmer i allt väsentligt med nuvarande förhållanden.

Jag biträder förslaget men vill på ett par punkter i anslutning till

beredningens uttalanden göra förtydligande tillägg.

1 å grund av stadieindelningen i grundskolan bör småskollärarnas arbetsområde

ej som tidigare normalt omfatta endast årskurserna 1—2 utan sammanfalla

med det lägsta stadiet. I följd härav kommer folkskollärarnas arbetsområde att

normalt omfatta årskurserna 4—6.

Spörsmålet om vidareutbildade folkskollärare (folkskollärare med särskild

ämnesutbildning, i lönegrad A 19) behandlades av riksdagen senast år 1958

(prop. 1958:108; SU 86; Rskr 211). Redan då förutsatte riksdagen, att tjänster

för vidareutbildade folkskollärare kommer att bibehållas som en permanent anordning

på försöksskolans högstadium. Med någon skärpning av Kungl. Maj:ts

proposition härutinnan uttalade riksdagen vidare, att skolöverstyrelsen vid anordnande

av utbildningskurser skulle i första hand beakta behovet av lärare i

ämnen där brist råder. I fråga om antalet tjänster för vidareutbildade folkskollärare

uttalades i propositionen endast, att antalet borde för varje år fastställas

av Kungl. Maj:t, varvid i stort sett den dittills för lärare i läroämnen tillämpade

proportionen — 40 % vidareutbildade folkskollärare, 60 % adjunkter — borde

bli vägledande för de närmaste åren. Uttalandet i dessa avseenden mötte ingen

erinran från riksdagens sida.

s. 491 Kontrollera mot PDF

491

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

Jag biträder skolberedningens nu framförda förslag, att vidareutbildade folkskollärare

även i fortsättningen bör ingå som en reguljär del av högstadiets

lärarkår. Beredningen ger enligt min mening goda skäl för att nuvarande antalsrelation

mellan vidareutbildade folkskollärare och adjunkter alltjämt skall i

stort sett bibehållas. Kungl. Maj:t bör emellertid även i fortsättningen äga

att för varje år — utan bindning till några fastställda normer härutinnan —

bestämma hur stor andel av lärarna i läroämnen som skall utgöra av vidareutbildade

folkskollärare respektive adjunkter. Den fördelning, som av Kungl.

Maj:t årligen fastställes, bör avse totala antalet tjänster; relationstalen kan

däremot självfallet inte gälla varje ämnesgrupp för sig. Jag vill vidare på av

beredningen anförda grunder förorda, att båda lärarkategorierna liksom hittills

skall fördelas jämnt över hela landet i proportion till varje skolas behov avlärare.

Det har bl. a. från vederbörande personalorganisation hävdats, att utbildningen

av dessa lärare, då lärargruppen i fråga ej längre är att betrakta som

ett av lärarbristen orsakat tillfälligt arbetskraftstillskott, framdeles inte skall ensidigt

inriktas på vissa bestämda ämnesgrupper i vilka lärarbrist råder. Jag finner

inte detta resonemang övertygande. Tvärtom anser jag det naturligt

att det allmänna, som har att svara för lärarförsörjningen vid våra skolor,

utnyttjar föreliggande förutsättningar att i möjligaste mån styra lärartillförseln

efter behovet i skilda ämnen eller ämnesgrupper. Detta torde i det

långa loppet och sett ur en vidare synvinkel vara till fördel inte bara för skolan

utan även för lärarna själva. Det kan för övrigt erinras om att folkskollärarna

alltjämt har — och bör ha — möjlighet att skaffa sig sin särskilda ämnesutbildning

via akademiska studier, vilket då kan ske i valfria ämnen. Jag förordar

därför, att skolöverstyrelsen, vid anordnande av vidareutbildningskurser för folkskollärare,

så långt möjligt beaktar den brist på lärare med matematisk-naturvetenskaplig

utbildning som finns och den förbättrade tillgång på lärare i andra

ämneskombinationer, som — så vitt nu kan bedömas — kommer att uppstå.

Vidareutbildningskurser bör sålunda regelmässigt och om inte särskilda skäl föranleder

undantag ej anordnas i ämneskombinationer där god tillgång på lärare

kan förväntas.

Nu gällande bestämmelser i övrigt om utbildning m. m. beträffande vidareutbildade

folkskollärare torde i allt väsentligt böra överföras till grundskolan.

Med hänsyn till det angelägna i att grundskolan skall få en så god lärarsituation

som möjligt och att man inte nu bör inrätta ordinarie lärartjänster avny

typ vid skolor som avses skola successivt avvecklas, synes tillräckliga skäl

inte föreligga för att genomföra beredningens förslag, att ordinarie tjänster för

vidareutbildade folkskollärare i lönegrad Ao 19 i naturvetenskapliga ämnen

skulle inrättas fr. o. m. nästa budgetår vid sådana realskolor, som senare kommer

att ersättas med grundskolans högstadium.

I detta sammanhang vill jag också erinra om ett uttalande av skolbered
-

s. 492 Kontrollera mot PDF

492

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

ningen, nämligen att starka skäl talar för bibehållande av särskilda klasslärartjänster

i Ao 19 på högstadiet för undervisning i hjälpklass. För egen del vill jag

för tillfället endast uttala, att hela frågan om hjälpklasslärarutbildningen och i

samband därmed också frågan om tjänster för hjälpklasslärare — avseende ej

endast högstadiet — kommer att senare behandlas i förslag till särskild proposition

i ämnet.

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 mars 1959 har bestämmelser utfärdats

rörande tjänster för lärare i läroämnen i lönegrad Ae 19 avsedda för läroverksingenjörer

med särskild pedagogisk utbildning. Tjänsterna får inrättas på försöksskolans

högstadium, därest vissa angivna grenar av 9y förekommer vid

skolan. De kan likaledes inrättas vid allmänt läroverk och vissa andra högre

skolor där undervisning i tekniska läroämnen förekommer.

Den utformning av högstadiet, som jag i det föregående förordat, kommer

inte att minska behovet av lärare med nämnda utbildningsgång. Inrättandet av

fackskolor synes vidare komma att öka behovet av lärare med dylik utbildning.

Skolberedningen föreslår nu, att ordinarie tjänster för denna lärarkategori inrättas

samt att dessa tjänster tillå tes innesluta undervisning vid såväl grundskolans

högstadium och fackskolor som yrkesskola m. m.

Jag biträder beredningens förslag vad avser grundskolans högstadium. Det

torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter i stort sett de grunder som tilllämpas

för andra kategorier av lärare i läroämnen på högstadiet årligen fastställa

antalet ordinarie tjänster för gymnasieingenjörer med särskild pedagogisk

utbildning. Kungl. Maj:t bör vidare äga att vid utfärdandet av erforderliga

bestämmelser för utbildning, tjänsters inrättande och lärares förordnande m. m.

anpassa dessa efter de ändrade förutsättningar som införandet av den nya skolorganisationen

medför.

Likaså biträder jag skolberedningens förslag om inrättande av ordinarie

tjänster i merkantila och liknande ämnen för gymnasieekonomer med särskild

pedagogisk vidareutbildning. Kungl. Maj:t torde böra erhålla riksdagens bemyndigande

att efter i huvudsak samma grunder, som gäller för gymnasieingenjörer

med särskild pedagogisk utbildning, utfärda de bestämmelser som fordras samt

— inom ramen för tillgängliga anslag — vidta i övrigt erforderliga åtgärder för

att grundskolan i mån av behov skall kunna tillföras denna lärarkategori.

Skolberedningen har även berört vissa utbildnings- och behörighets frågor,

närmast avseende klasslärare på mellanstadiet och vissa övningslärare.

Jag har nyss förordat, att undervisningen i årskurserna 4—6 i huvudsak skall

bestridas av folkskollärare. Starka skäl talar vidare för, som skolberedningen

framhåller, att dessa lärares utbildning bör vidgas så, att den medför behörighet

för undervisning i stadiets samtliga ämnen, alltså även i engelska. Jag återkommer

i det följande till frågan om erforderliga konsekvenser för lärarutbildningen

av detta ställningstagande.

En inskränkning i folkskollärarnas tjänstgöringsområde av ett något annat

slag än det nyss nämnda ligger i det förhållandet att nuvarande bestämmelser

s. 493 Kontrollera mot PDF

493

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

om undervisning i slöjd tillämpas så, att undervisning i detta ämne normalt inte

kan ingå i folkskollärartjänst. Det är särskilt två hinder för detta som anföres:

vissa föreskrifter i kungörelsen 1953: 341 om vissa åtgärder för ordnande av den

undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats samt bestämmelser i timlärarkungörelsen

om arvode till folkskollärare för tilläggstimmar i slöjd jämfört

med tilläggstimmar i andra övningsämnen. Skolberedningen påpekar dessa förhållanden

och uttalar det önskvärda i att ämnet likställes med andra men avstår

från att framlägga förslag.

Enligt min mening strider det mot uppfattningen om alla ämnens lika varde

att ställa ämnet slöjd i en särställning av det slag, som här redovisats. Enligt

min mening bör därför de hinder, som föreligger mot ett jämställande av ämnet

slöjd med andra ämnen i folkskollärares undervisning, nu undanröjas. Å andra

sidan kan man inte bortse från att ett borttagande av nämnda hinder kan medföra

för ämnet slöjd i övrigt inte önskvärda konsekvenser. Genom ämnesbyte

eller på andra sätt kan nämligen folkskollärare komma att i sm tjänstgöring få

så många timmar slöjd, att därigenom underlaget för en ordinarie eller extra

ordinarie slöjdlärartjänst tillfälligt eller på längre sikt undanryckes till förfång

för övrig undervisning i ämnet slöjd inom skolan eller kommunen.

Jag förordar, att de hinder som föreligger mot ett jämställande av ämnet

slöjd med andra ämnen i folkskollärares undervisning nu undanröjes. Ämnet

bör emellertid normalt inte inräknas i folkskollärares tjänstgöring i större omfattning

än vad som i stort sett svarar mot ämnets andel av timplanen, en även

för övriga övningsämnen giltig princip som också bör vara riktgivande för i

vilken ordning ämnena — vid folkskollärares undervisning utöver full tjänst —

bör räknas som särskilt arvoderade övertimmar. Vid lösandet av de många

praktiska problem som kan komma att uppstå då det gäller att på ett förnuftigt

sätt samtidigt tillgodose undervisningen i sin helhet i en eller flera klasser

och i ämnet slöjd speciellt måste emellertid också beaktas, att en alltför stor

återhållsamhet i fråga om folkskollärares möjligheter att få inräkna ämnet

slöjd i sin undervisning inte sällan kan visa sig olämplig eller omöjlig. Det bör

ankomma på skolöverstyrelsen att utfärda de närmare anvisningar, som kan

bedömas nödvändiga.

Det synes mig lämpligt att i detta sammanhang även något beröra ett par

liknande frågor, nämligen om lärares bestridande av undervisning på angränsande

stadier eller i andra ämnen än som ingår i deras tjänst.

Klasslärare med småskollärarutbildning bör enligt vad jag nyss förordat bestrida

undervisning på lågstadiet. I 111-klasser — bestående av årskurserna 3 4

_bör emellertid undervisningen normalt bestridas av lärare med folkskollärar
utbildning.

Då särskilda skäl så påfordrar, bör dock länsskolnämnderna tills

vidare kunna medge småskollärare att undervisa i sådana Bl-klasser.

Vad beredningen anfört i fråga om klasslärares — främst mellanstadielärares

— möjligheter att genom ämnesbyte i viss omfattning bestrida undervisning i

s. 494 Kontrollera mot PDF

494

Kungl. Maj:ts proposition nr öj år 1962

annan klass än sin egen eller på högstadiet, finner jag utgöra en rimlig avvägning

mellan intresset av att klassundervisningen skall hållas så långt möjligt

obruten samt den inte sällan säkerligen pedagogiskt motiverade önskan om att

lata klasslarare ta undervisning i flera klasser än sin egen i ett ämne, där han

av en eller annan anledning har alldeles speciella förutsättningar att undervisa.

Likaså delar jag skolberedningens uppfattning i fråga om värdet av möjligheten

för lärare i läroämnen på högstadiet att — i rimlig omfattning — bestrida

undervisning i andra ämnen än tjänstens eller på mellanstadiet. Både ur

organisatoriska och pedagogiska synvinklar finns mycket att vinna på en vidgad

kontakt mellan skilda lärarkategorier och olika nivåer inom skolväsendet. Så

lange nuvarande^ brist på lärare i läroämnen föreligger kan denna anordning

emellertid inte få fritt tillämpas. Jag biträder därför skolberedningens förslag,

att mom varje skolenhet lärare i läroämnen på högstadiet inte utan Iänsskolnamndens

medgivande får i sin tjänstgöring inräkna undervisning på mellanstadiet

i större omfattning än den, som mellanstadiets lärare bestrider på högstadiet.

Denna begränsning kan naturligtvis vid den praktiska tillämpningen och

i det enskilda fallet medföra vissa svårigheter. Som riktpunkt för utformningen

av erforderliga bestämmelser och tillämpningen av dessa bör emellertid gälla,

att anordningen med sådant utbyte inte får ens i obetydlig omfattning för den

egna skolenheten ta i anspråk en större andel lärare i de läroämnen, där brist

föreligger, än vad som svarar mot det normala behovet.

I personalorganisationernas yttranden över beredningens betänkanden intar

spörsmålen om lärarnas undervisning sskyldighet och allmänna åligganden en

framtradande plats. Om dessa frågor vill jag i förevarande sammanhang anföra

följande.

Lärarens arbete är sammansatt av åtskilliga olikartade uppgifter och verksamheten

företer avsevärda innehållsmässiga skillnader mellan olika lärare med hänsjn

till bl. a. det stadium och de ämnen m. m., som undervisningen omfattar,

samt de övriga uppgifter som tillhör hans dagliga verksamhet i skolan.

Genomförandet av den obligatoriska nioåriga skolan efter i stort sett det

förslag som skolberedningen framlagt kommer att i skilda avseenden ändra arbetets

innehall och utformning inte bara för eleverna utan självfallet även för

lararna. I små yttranden över beredningens betänkande har lärarnas organisationer

bl. a. gjort gällande, att övergången till den nya skolan kommer att i olika

avseenden öka lärarnas arbete, en uppfattning som de ytterligare understrukit

vid direkta överläggningar mellan ecklesiastik- och civildepartementen och organisationerna.

De har pekat på de ökade kraven i fråga om elevomvårdnad och

klassföreståndarskap, undervisningsarbetets individualisering och kvalitetshöjning

i övrigt, tillsyn av en väsentligt rikare materielutrustning in. m. Det framhalles

vidare, att det oavsett beredningens förslag och beroende enbart på den

pedagogiska utvecklingen under senare år skett en successiv förskjutning av

arbetets omfattning från den tid då undervisningsskyldigheten senast fastställ
-

s. 495 Kontrollera mot PDF

495

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

des. I sammanhanget har även från företrädare för de icke-obligatoriska skolornas

lärare understrukits att dessa vid övergång till tjänstgöring som högstadielärare

i grundskolan får ett förlängt läsår med därmed följande ökad arbetsvolym.

Mot av personalorganisationerna gjorda uttalanden att arbetet för lärarna

kommer att öka måste emellertid ställas de av beredningen föreslagna och av mig

förordade åtgärderna för undervisningens effektivisering, vilka åtgärder även

underlättar lärarnas arbete: en betydande och kostnadskrävande minskning a\

klassernas storlek, en avsevärd upprustning av skolorna med undervismngshjälpmedel

och en kraftigt förbättrad lärarfortbildning. Även andra åtgärder

med arbetsunderlättande effekt har redan företagits eller föreslagits.

Vid sammanvägande av de skilda omständigheter som kan tänkas påverka

lärarnas arbetssituation — med allt beaktande av att stora variationer föreligger

mellan de enskilda fallen beroende av det personliga i lärargärningen,

skilda undervisningsämnen, större eller mindre intresse och engagemang för olika

delar av uppgiften, tillfälliga men djupgående variationer i disciplin- och samarbetsförhållanden

in. m. — kommer såvitt det nu är möjligt för mig att bedöma

omfattningen av lärarnas arbete generellt sett inte att öka till följd av grundskolans

genomförande. De omständigheter, som kan anföras för att belysa omfattningen

av lärarnas arbete, baserar sig emellertid i allt väsentligt mer pa allmänna

värderingar och mindre på faktiska kunskaper om tyngden och intensiteten

i de olika arbetsmomenten och i lärararbetet som helhet. Jag vill också erinra

om att vissa variationer kan tänkas föreligga mellan lärare pa olika stadier

och i skilda ämnen — det räcker med en erinran om att det för vissa lärare i Liro

ämnen med hänvisning till deras s. k. rättningsbörda yrkats pa att de skall fa en

gynnsammare tillgodoräkning av undervisningstiden i sina ämnen än andra

lärare — även om en viss utjämning inom ramen för det totala arbetet troligen

sker genom att en lärare som belastats mindre hårt med vissa arbetsmoment får

ägna ökad tid åt andra.

Vår kunskap på detta område är sålunda ofullständig, och då här berörda

spörsmål sannolikt kommer att även i fortsättningen aktualiseras, finner jag

det lämpligt, att man i samband med genomförandet av en ny skolorganisation

genom allsidig undersökning, så långt det är möjligt, penetrerar hela problemkomplexet

avseende i huvudsak grundskolans olika stadier, de högre kommunala

skolorna och de allmänna gymnasierna. Inte minst synes härvid den del av

lärarnas och andra befattningshavares åligganden som rör tillsyn, handhavande

och vård av undervisningshjälpmedel och annan materiel samt institutionsföreståndaruppgifter

o. d. böra ägnas uppmärksamhet och studium. Jag är emellertid

inte beredd att i detta sammanhang framlägga närmare förslag om hur en

sådan allsidig undersökning om lärarnas arbetsförhållanden m.m. skall utföras

bl. a. därför att den, om den skall ge underlag för en bedömning av arbetets omfattning

och de skilda arbetsfunktionernas mest rationella fullgörande i den

föreslagna obligatoriska skolan, måste utgå från dess läroplaner och arbetsför
-

s. 496 Kontrollera mot PDF

496 Kungl. Maj:ts proposition nr oh år 1962

hållanden. Över huvud taget torde en undersökning få föregås av tämligen ingående

överväganden, inte minst undersökningsmetodiska, innan den kan påbörjas.

Så snart något säkrare grunder för en arbetsundersökning för olika grupper

av lärare inom den obligatoriska skolan föreligger, avser jag att föranstalta

om en sådan under medverkan av lärarnas organisationer. Jag menar också, att

arbetet med en sådan undersökning bör bedrivas så raskt som det kan ske med

hänsyn till uppgiftens omfattning och utan att tillförlitligheten i de erhållna

resultaten eftersattes. Utredningen bör om möjligt göra en första partiell redovisning

av de delar som rör undervisningshjälpmedel och annan materiel i skola

och undervisning. Inte heller i övrigt bör utredningen vara förhindrad att om

så befinnes lämpligt i särskild ordning redovisa andra delar av sitt arbete.

Jag vill slutligen i denna fråga framhålla, att en förutsättningslös och allsidig

arbets- och funktionsundersökning på undervisningens område kan förväntas ge

värdefulla uppslag och idéer till rationaliseringar och att den därför jämväl

bör betraktas som ett medel för konstruktiva förändringar och förbättringar på

skolans område.

Vissa insatser med omedelbar verkan synes emellertid behövas, om reformen

av den obligatoriska skolan skall kunna föras ut i livet med avsett innehåll. Det

område, som jag här åsyftar, gäller materielvården.

Vården av den för en modern skola ganska omfattande och olikartade materielen

kan sägas bestå av tre moment. Med all reservation för svårigheten att dra

klara gränser mellan dessa kan de sägas vara i stort sett följande. Det första avser

ledning och tillsyn av materielanskaffning och materielvård. Dessa uppgifter

inom den obligatoriska skolan åvilar för närvarande — förutom rektor _ sär
skilda

tillsynslärare, vilka därutöver också har vissa andra uppgifter. För sitt

ansvar och sitt arbete — inklusive det som rör materielen — erhåller tillsynsläraren,

jämte särskilt av Kungl. Maj:t fastställt arvode, viss nedsättning i den

schemabundna undervisningsskyldigheten. Det andra momentet i fråga om befattningen

med materielen består av det direkta pedagogiska handhavandet av

densamma under och i anslutning till undervisningen, uppgifter som ingår i

larares allmänna åligganden. För dessa pedagogiskt betingade arbetsuppgifter

torde läraren för övrigt, liksom i fråga om vissa delar av det s. k. institutionsföreståndarskapet

på högstadiet och i högre skolor, kunna vinna viss lättnad

genom att i lämplig omfattning anlita intresserade elever, en anordning som säkerligen

också har rent pedagogiska fördelar. Utöver ledning av materielvården

m. m. samt det pedagogiska handhavandet och utnyttjandet av materielen tillkommer

som ett tredje moment vissa uppgifter i fråga om vård, reparation och

underhall m. m., som inte kan sägas vara av pedagogisk art och som därför inte

bör innefattas i lärares allmänna åligganden. Dylika uppgifter bör lämpligen

utföras genom försorg av skolans huvudman med anlitande av för ändamålet

lämpad personal, exempelvis vaktmästare o. d. befattningshavare. För huvud
-

s. 497 Kontrollera mot PDF

497

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 54 år 1962

mannen torde det vara ett primärt intresse att genom god vård av befintlig

materiel minska ersättningsbehovet. Fr. o. m. den 1 juli 1962 bör införandet för

grundskolans del av ett pedagogiskt utrustningsbidrag, vilket jag avser att i det

följande föreslå, skapa ökade förutsättningar för kommunerna att ordna denna

uppgift.

Det torde inte behöva särskilt understrykas, att de tre momenten i avsevärd

omfattning kan gripa in i varandra samt att ett eftersättande av uppgifterna

inom ett av dem kan få konsekvenser för de andra. För att underlätta för skolan

som helhet att effektivt utnyttja den materiel som ställes till dess förfogande

anser jag mig böra förorda viss förstärkning av tillsynslärarorganisationen i den

obligatoriska skolan liksom vissa åtgärder i syfte att underlätta för kommunerna

att göra ökade insatser på sin del av området.

Enligt nu gällande bestämmelser skall tillsynslärare finnas vid skolanläggning

tillhörande det obligatoriska skolväsendet, om anläggningen omfattar fler än två

klasser och rektor ej är knuten till anläggningen. Dessutom skall tillsynslärare

finnas vid anläggning, till vilken rektor tillika skolchef eller förste rektor är knuten,

om poängtalet för skolväsendet i kommunen överstiger 14 och vid anläggningen

finns flera än tio klasser.

Jag har blivit övertygad om att även den grupp rektorer, som inte är skolchefer

eller förste rektorer men som har att leda arbetet vid större skolanläggningar,

behöver avlastning i sitt arbete med sådana uppgifter, som normalt

åvilar tillsynslärare. I överensstämmelse härmed förordar jag sådan utvidgning

av tillsynslärarorganisationen fr. o. m. redovisningsåret 1962/63, att tillsynslärare

skall finnas jämväl i de större skolanläggningar, som nu är undantagna

från denna möjlighet. Tillsynslärare bör sålunda finnas — utom vid skolanläggningar

med fler än två avdelningar och utan rektor — vid varje till det obligatoriska

skolväsendet hörande anläggning med rektor om där finns fler än tio klasser

och kommunens poängtal överstiger 14.

Vid utformningen av nuvarande driftbidragsbestämmelser för den obligatoriska

skolan (kungörelse 1958: 665) utgick man från att kommunerna skulle bära

halva kostnaden för tillsynslärararvodena, medan staten skulle svara för återstoden

jämte hela kostnaden för nedsättning av undervisningsskyldigheten för

tillsynslärare. Det förhållandet, att tillsynslärararvodet för närvarande inte särskilt

inräknas i bidragsunderlaget måste alltså ses mot bakgrunden av att den

s. k. kommunandelen fastställts på sådant sätt att hälften av arvodet faller på

statsverket.

För att ytterligare förbättra kommunernas möjligheter att göra aktiva insatser

i fråga om den del av materielvården som rimligen bör åvila andra än rektor,

tillsynslärare och övriga lärare och för att särskilt markera att detta är ett angeläget

intresse från statsmakternas sida, synes det mig motiverat, att staten nu

ikläder sig hela kostnaden för samtliga tillsynslärararvoden utan att för den

skull någon uppjustering av kommunandelen äger rum. Jag förordar alltså, att

s. 498 Kontrollera mot PDF

498

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

tillsynslärararvode med hela sitt belopp inräknas särskilt i bidragsunderlaget enligt

12 § 3 mom. kungörelsen 1958: 665 på samma sätt som för närvarande gäller

exempelvis beträffande studierektorsarvode. Därest tillsynsläraruppgifterna vid

en skolanläggning befinnes böra uppdelas på flera lärare, bör detta enligt min

mening vara möjligt i fortsättningen.

Eftersom någon motsvarande uppräkning av kommunandelen enligt min mening

inte bör ske, innebär mitt förslag en överkompensation till kommunerna

beträffande kostnaderna för tillsynslärarorganisationen. Jag anser mig bl. a. därför

och med hänsyn till vad jag här i övrigt anfört ha skäl att förutsätta, att

kommunerna verkligen gör ökade insatser på detta område och vidtar erforderliga

åtgärder för att få till stånd en rationell materielvård.

Statsverkets merkostnader för de förändringar beträffande tillsynslärarorganisationen

och statsbidraget till denna, som jag nu förordat och som bör gälla

fr. o. m. redovisningsåret 1962/63, kan beräknas uppgå till omkring 2,8 miljoner

kr., varav 1,8 miljoner kr. för bidragsförändringen beträffande nu utgående tillsynslärararvoden

och ca 1 miljon kr. för de nytillkommande tillsynslärarbefattningarna.

Dessa kostnader kommer på grund av bidragssystemets tekniska utformning

att belasta budgeten först fr. o. m. budgetåret 1963/64.

Möjligheten till partiell tjänstledighet respektive deltidsanställning är för närvarande

begränsad till lärare i läroämnen respektive övningsämnen. Sedan några

år tillbaka har från vederbörande personalorganisation önskemål framförts om

att möjligheten skulle vidgas till att gälla jämväl klasslärare inom den obligatoriska

skolan. Yrkandet har åter aktualiserats av TCO i dess yttrande över

grundskolebetänkandet.

Förslaget inger främst från organisatoriska och pedagogiska synpunkter viss

tvekan. Möjligheten till partiell tjänstgöring för klasslärare står uppenbarligen

i viss motsättning mot principen om klasslärarsystemet. Jag har å andra sidan

blivit övertygad om att nuvarande bestämmelser medför att många personer

med lärarutbildning, som i och för sig gärna skulle vilja undervisa, av skäl

som måste respekteras inte anser sig kunna eller böra fullgöra hel lärartjänst. I

nuvarande läge finns för dessa lärare ingen annan utväg än att helt avstå från

lärartjänsten. Det är sannolikt, att man här har en arbetskraftsreserv, som skulle

väl behövas i skolan i dag.

För att man med utgångspunkt i skolans bästa skall kunna på ett smidigt och

effektivt sätt tillvarata den utbildade lärararbetskraften och för att man —

inom ramen för denna primära förutsättning — efter i stort sett de grunder i

övrigt, som gäller för övriga lärare inom den obligatoriska skolan, samtidigt

skall kunna gå enskilda lärares önskemål om reducerad tjänstgöring till mötes

förordar jag, att möjlighet till partiell tjänstledighet respektive deltidsanställning

fr. o. m. läsåret 1962/63 beredes jämväl klasslärare i grundskolan och

folkskolan.

s. 499 Kontrollera mot PDF

499

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Skolberedningen har på ett par punkter avstått från att till mer ingående

behandling ta upp frågor, som enligt dess mening bör bli föremål för ytterligare

utredning. Vid behandlingen av frågan om lärare för låg- och mellanstadierna

framhåller sålunda beredningen bl. a., att det för den framstår som tveksamt om

den psykologisk-pedagogiska och metodiska grundutbildning som fordras för

årskurserna 1—3 är så väsentligen olika den som fordras för mellanstadiet, att

utbildningsskillnaden på denna grund måste bibehållas. Vidare uttalas, att den

reguljära folkskollärarutbildningen normalt bör medföra behörighet att undervisa

i engelska. Beredningen förutsätter, att båda dessa frågor uppmärksammas

av 1960 års lärarutbildningssakkunniga. Med hänsyn till önskvärdheten av att

i fråga om undervisningens praktiska anordnande mildra eller utjämna de skarpa

gränserna mellan olika lärarkategorier och stadier, finner skolberedningen det

vidare önskvärt, att alla formella hinder för en rationell användning av lärarnas

personliga kapacitet undanröjes. Ett steg i denna riktning vore, framhåller

beredningen, att skapa en ny tjänstetyp, omfattande undervisning i såväl läroämnen

som övningsämne. Även denna fråga bör enligt skolberedningens mening

överlämnas till lärarutbildningssakkunniga för vidare behandling.

Allteftersom skolan utvecklas, nya ämnen kommer till, erfarenheter samlas

och nya synsätt gör sig gällande förändras naturligen kraven på lärarna och

deras utbildning. Mer eller mindre djupgående frågor rörande lärarutbildningen

— liksom naturligtvis också fortbildningen av i tjänst varande lärare — måste

därför tid efter annan komma att uppstå. De av skolberedningen här uppdragna

spörsmålen får därför ses som mindre yttringar av ett större skeende. Lärarutbildningen

har varit föremål för ständig uppmärksamhet under hela 1950-talet.

Ansträngningarna har emellertid — även om utbildningens innehåll naturligtvis

aldrig får tappas ur sikte — på grund av lärarbristen i hög grad fått inriktas på

att lösa de kvantitativa och organisatoriska frågorna. Som en följd härav har de

uppgifter, som 1960 års lärarutbildningssakkunniga fått i uppdrag att lösa varit

av övervägande organisatorisk karaktär.

Åtskilliga skäl talar emellertid för att man nu på ett mer genomgripande sätt

än bara genom lösande av här nämnda och liknande i och för sig väsentliga men

dock mindre fundamentala frågor bör söka anpassa lärarutbildningen till de förändrade

förutsättningar som blir ett faktum i och med reformeringen av den

obligatoriska skolan. Av vad jag anfört torde också framgå, att man inte längre

kan i samma mån som tidigare behandla utbildningen av de olika lärarkategorierna

skilda från varandra. Tvärtom talar starka skäl för att man nu, utgående

från skolans målsättning och behov, fritt och obundet söker genomlysa lärarutbildningsproblemets

såväl kvantitativa som kvalitativa sida. Det bör emellertid

också framhållas, att hithörande spörsmål ganska intimt berör andra områden

av vårt utbildningsväsen och av arbetsmarknaden och att de sålunda inte

kan lösas isolerade från dessa.

Som torde ha framgått av det sagda måste lärarutbildningen tillmätas en avgörande

betydelse för ett lyckligt genomförande av skolreformen och för skolans

s. 500 Kontrollera mot PDF

500

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

utveckling över huvud taget. Jag avser därför att, så snart ytterligare klarhet

vunnits på vissa punkter av betydelse för behandlingen av dessa spörsmål, föreslå

Kungl. Maj:t sådan komplettering av de direktiv, enligt vilka 1960 års lärarutbildningssakkunniga

bedriver sitt arbete, att lärarutbildningsfrågorna kan ges

en mer fullständig behandling än vad som hittills varit möjligt.

I nära anslutning till sin behandling av lärarutbildnings- och övriga lärarfrågor

understryker beredningen vikten av att frågan om lärarnas fortbildning

särskilt under de närmaste åren ägnas stor uppmärksamhet. Genom insättande

av aktiva åtgärder kan läraren göras bättre skickad att fullgöra sina åligganden

i den tjänst han innehar samtidigt som en ändamålsenlig fortbildning otvivelaktigt

kommer att underlätta hans dagliga arbete.

Fortbildning tillmätes numera stort värde på alla verksamhetsområden. Det är

inte längre möjligt för den enskilde tjänstemannen eller yrkesutövaren att på

egen hand tillgodogöra sig alla de förbättringar inom hans eget område, som

den snabba utvecklingen medför. Lärare och skolledare befinner sig i dessa

avseenden i samma belägenhet som varje annan utövare av ett kvalificerat och

tekniskt krävande yrke.

Skolöverstyrelsen fäster i sitt yttrande över beredningens betänkanden stort

avseende vid dessa frågor. Utan en tidsenlig fortbildning av lärarna, anordnad

genom det allmännas försorg och kompletterande lärarnas egen studieverksamhet,

är det icke sannolikt, att de mål, som skolreformen åsyftar, skulle kunna

inom rimlig tid uppnås. Dylik fortbildning kommer alltid att fordras, hur än den

grundläggande lärarutbildningen utformas. Överstyrelsen framlägger i anslutning

härtill också vissa förslag till utvidgning och förbättring av verksamheten.

Enligt min mening är frågan om lärares och skolledares fortbildning synnerligen

betydelsefull och den måste framgent ägnas stor uppmärksamhet och oavbrutet

intresse. Det finns också anledning att med uppskattning konstatera de

insatser, som lärarna själva och deras organisationer under en lång följd av år utfört

på detta område.

Jag förordar en ökning av verksamheten med fortbildningskurser, anordnade

såväl genom det ansvariga ämbetsverkets försorg eller på dess uppdrag som på

annat sätt. Likaså bör enligt min mening den av länsskolnämnderna bedrivna

studiedags- och kursverksamheten intensifieras. Inte mindre vikt bör tillmätas

av skolberedningen föreslagna kurser för befintliga skolledare med sikte

huvudsakligen på rektorernas arbetsledande uppgifter.

Sltolberedningens förslag om en ökning från tre till generellt fem studiedagar

under läsåret i grundskolan syftar till att öka de organisatoriska förutsättningarna

för den studie- och fortbildningsverksamhet som lämpligen bör ske i mer

direkt anslutning till läsårets arbete. Jag biträder förslaget.

På grundval av vissa föreliggande och inhämtade uppgifter har skolöverstyrelsen

sökt bilda sig en uppfattning om relationerna mellan antal tjänster och

antal undervisande lärare. Med utgångspunkt häri har överstyrelsen sökt fastställa

den ungefärliga kostnaden för vad den kallar ett effektivt utnyttjande av

s. 501 Kontrollera mot PDF

501

Kungl. Maj:ts proposition nr Bi år 1962

studiedagstiden. Överslagsberäkningar har gjorts för två huvudalternativ, vilka

båda innebär uppbyggandet av en kår av länsvis förordnade konsulenter för

olika ämnen och stadier. Enligt bada alternativen skulle skyldighet föreligga att

medverka vid studiedagar; enligt det större alternativet förutsattes därjämte insatser

från konsulenternas sida i form av skol- och klassrumsbesök, enskilda

konsultationer och viss kursverksamhet, företrädesvis pa kvällar m. m.

Båda förslagen understryker enligt min mening på ett förtjänstfullt sätt den

vikt man bör tillmäta fortbildningsverksamheten. Framför allt det större alternativet

— men även det mer begränsade — skulle säkerligen fullt genomfört

medföra god effekt och öka värdet av studiedagarna. Förslaget om upprättande

av en konsulentorganisation torde emellertid, innan mer definitiv ställning kan

tas till den närmare utformningen av en sådan, behöva ytterligare övervägas,

inte minst vad det organisatoriska och ekonomiska beträffar. För att utbildningsverksamhet

med angivet syfte skall kunna utan dröjsmål pabörjas bör

emellertid väsentligt ökade anslagsmedel fr. o. m. nästa budgetar ställas till överstyrelsens

förfogande. I första hand torde ansträngningarna böra inriktas på en

verksamhet i syfte att utbilda och träna ett antal skolmän, vilka i sin tur kan

tjänstgöra som instruktörer för blivande ledare av lokal och regional fortbildningsverksamhet.

Deltagande i studiedag inom skolväsendet är för närvarande formellt inte en

skyldighet för lärare. Med hänsyn till den betydelse som de under läsåret anordnade

studiedagarna har som ett väsentligt led i fortbildningsverksamheten

och för planeringen av skolans verksamhet anser jag, att beredningens förslag

om att deltagande i studiedag generellt skall vara en skyldighet för lärare bör

genomföras. Såvitt gäller ersättning åt lärare för kostnader i samband med deltagande

i studiedag gäller — enligt en i 1961 ars statsverksproposition (VIII

s. 684 ff.) redovisad överenskommelse mellan staten och kommunförbunden om

vissa riktlinjer för fördelning mellan staten och kommunerna av vissa arbetsuppgifter

och ekonomiska insatser på fortbildningsområdet inom det allmänbildande

skolväsendet — att kommunerna svarar för bl. a. resebidrag och traktamenten

till deltagande lärare i sådana fall, där studiedag förlägges till annan

ort än den egna skolorten och fråga är om lärare vid skola, som sorterar under

kommunens skolstyrelse; för annan lärare bestrides dylika bidrag av statsverket.

Som riktlinje för kommunerna beträffande ersättningens storlek har från

kommunförbundens sida rekommenderats samma regler som gäller för motsvarande

ersättning vid deltagande i med statsmedel anordnade fortbildningskurser

under ferietid, innebärande bl. a. traktamente med högst 16 kr. om dagen till

deltagare, som ej är bosatt på kursorten. I samband med att deltagande i studiedag

göres till en skyldighet för lärare förordar jag, efter samråd med företrädare

för kommunförbunden, att lärare med avseende a kostnader i samband med

deltagandet i studiedag får rätt — genom uttrycklig föreskrift i vederbörlig författning,

såvitt gäller lärare med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser

— till ersättning härför enligt allmänna resereglementet. Någon änd
-

s. 502 Kontrollera mot PDF

502

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

ring i nyssnämnda överenskommelse om bl. a. riktlinjer för kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun avses inte skola ske på grund härav. Med hänsyn

till den betydelse, som enligt min mening bör tillmätas fortbildningsverksamheten

för lärare, anser jag mig vidare böra förorda att också till deltagare i

fortbildningskurser, anordnade med medel ur anslaget Lärares fortbildning m. m.,

skall utgå ersättning enligt allmänna resereglementet.

Till de anslagsfragor, som sammanhänger med nu redovisade ställningstaganden

beträffande fortbildningsverksamheten återkommer jag i det följande vid

anmälan av vissa anslagsäskanden.

I anslutning till vad jag hittills anfört i detta avsnitt av min framställning vill

jag nämna att vid de överläggningar, som förevarit med vederbörande personalorganisationer,

enighet natts om vad jag förordat i fråga om lärarbenämningar,

partiell tjänstledighet och deltidsanställning för klasslärare samt skyldighet att

deltaga i studiedagar. Personalorganisationerna har även biträtt förslaget beträffande

en undersökning av lärarnas arbetsförhållanden och därmed sammanhängande

spörsmål.

Av inte mindre vikt än de nyssberörda spörsmålen är problemen om lärarbehov

och lärartillgång. Skolberedningen gör först på grundval av det beräknade

elevantalet under kommande år samt sina egna förslag i fråga om läroplanen

och elevantalet i klasserna en överslagsmässig beräkning av behovet av

olika slags lärare t. o. m. läsaret 1972/73. På grundval av beräkningarna redovisar

beredningen i detta sammanhang även den ökning i lärarbehovet, som

minskningen av elevantalet i klasserna kan väntas medföra. Uppgifterna har i

det föregående redovisats. Genom vissa beräkningar, som av naturliga skäl måste

vara än osäkrare än de nyssnämnda, söker beredningen vidare belysa möjligheterna

att täcka det förutsebara behovet av lärare. Sistnämnda beräkningar

avser dock endast lärare i läroämnen.

Beredningen — som i annat sammanhang gör det riktiga påpekandet, att lärarbrist

måste anses föreligga så länge de mindre skolorna på landsbygden och i

mindre orter i övrigt inte får behöriga sökande till ledigförklarade tjänster, alldeles

oavsett om totala antalet personer med lärarutbildning i landet är lika stort

som eller överstiger antalet tjänster som skall upprätthållas — sammanfattar

med all reservation för osäkerheten i sina beräkningar resultaten av dessa på i

stort sett följande sätt. Totalt sett bör man kunna räkna med en väsentlig förbättring

av lärarsituationen under perioden 1960—65. De utvecklingstendenser,

som beredningen ansett sig kunna skönja inger förhoppning om att lärarbristen,

även i de mest utsatta ämnesgrupperna, kommer att kunna i huvudsak bemästras

under 1960-talet. Det kan emellertid, avslutar beredningen sin kommentar,

i vissa fall komma att dröja väsentligt längre än man ibland har räknat med.

Det kommer inom kort att föreligga väsentligt bättre möjligheter att belysa

arbetskraftsbalansen på skolans område. Arbetsmarknadsstyrelsen och lärarut
-

s. 503 Kontrollera mot PDF

503

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

bildningssakkunniga har nämligen gemensamt utfört vissa lärarprognoser, av

vilka resultaten avseende lärare i läroämnen i dagarna publiceras. Motsvarande

arbeten beträffande i första hand klasslärare och vissa övningslärargrupper

pågår.

Av den arbetskraftsprognos, som jag nyss omnämnt framgår, enligt vad jag

inhämtat, att skolberedningens beräkningar och på dem grundade uttalanden i

stort sett synes realistiskt återge utsikterna under 1960-talet vad beträffar

ämnesgrupperna svenska, moderna språk och orienteringsämnen. Inom den

grova ram, som en numerisk totalberäkning för hela landet bildar, och med

bortseende från de lokala variationer, som man tills vidare måste räkna med

under avsevärd tid, torde man, vad de nämnda ämnesgrupperna beträffar, kunna

räkna med att bristen på lärare skall i stort sett kunna övervinnas vid mitten

av 1960-talet.

Väsentligt mindre gynnsam ter sig bilden vad avser ämnesgruppen matematik,

fysik och kemi. Enligt prognosen kommer bristen på lärare i dessa ämnen

1964/65 att bli något eller några hundratal större än de omkring 1100 tjänster,

som skolberedningen räknat med. Mot slutet av 1960-talet skulle vi enligt prognosen

och enligt de förutsättningar, vilka såväl beredningen som prognosen räknat

med, i fråga om fördelningen av lärartjänsterna på akademiker respektive

vidareutbildade folkskollärare, fortfarande ha en brist på mellan 800 och 1 000

lärare i dessa ämnen.

Det är i medvetande om dessa förhållanden som jag i det föregående uttalat,

att kurser för vidareutbildning av folkskollärare framdeles målmedvetet bör

inriktas på att motverka den brist i den matematisk-naturvetenskapliga ämnesgruppen,

vilken kan beräknas bli bestående under hela perioden för den allmänna

övergången till grundskola.

Trots här redovisade uppgifter tvekar jag inte om att vi med all kraft bör

genomföra reformen av den obligatoriska skolan på det sätt, som jag tidigare

förordat. Alla ansträngningar måste därvid inriktas på att tillföra skolan lärare

och man får därvid inte väja för att beträda andra vägar än de konventionella.

Jag torde i annat sammanhang få tillfälle att närmare beröra de för utbildningsväsendets

utveckling centrala problem, som den ifrågavarande prognosen

visar hän på. I förevarande sammanhang vill jag emellertid uppta ett par konkreta

spörsmål till behandling.

Skolöverstyrelsens i remissyttrandet framförda förslag till kurser för att till

lärarbanan införa eller återföra personer med lärarduglig utbildning, av överstyrelsen

benämnda introduktionskurser, finner jag värdefullt. Jag har förvissat mig

om att skolöverstyrelsen redan företagit åtgärder för att med anlitande av

tillgängliga medel ur anslaget Lärares fortbildning m. m. snarast igångsätta

dylika kurser.

Man måste räkna med att lärarbristen under avsevärd tid framåt, liksom

för närvarande, kan komma att förete stora lokala variationer samt att den i

vissa fall tillfälligtvis kan bli mycket svår att bemästra. Med erinran om de

s. 504 Kontrollera mot PDF

504

Kungl. Maj ris proposition nr 5J år 1962

mycket goda erfarenheterna av handledd korrespondensundervisning föreslår

skolöverstyrelsen i sitt yttrande, att om i en krissituation svårigheter skulle

uppstå vid en skola, undervisningen i de hotade ämnena får ordnas på nämnda

sätt. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av överstyrelsen

meddela närmare bestämmelser om hur detta skall ske, under förutsättning att

anordningen inte medför några större merkostnader för statsverket i förhållande

till de reguljära kostnaderna för undervisningen; kostnaderna torde i förekommande

fall få utgå från i riksstaten för vederbörande skolform upptaget anslag

för bestridande av kostnader för lärarlöner.

Med ledning av erfarenheter från i Örebro läsåret 1960/61 på lokalt initiativ

anordnad akademisk ett-betygsutbildning i ämnena matematik och fysik föreslår

överstyrelsen följande konkreta åtgärder för att öka tillströmningen av lärare

med utbildning i framför allt de matematisk-naturvetenskapliga ämnena.

En decentraliserad akademisk, väl styrd ett-betygsutbildning anordnas. Denna

skall i första hand avse ämnena matematik, fysik och kemi; i andra hand kan

kurser ifrågakomma även i nationalekonomi och statskunskap för att tillgodose

det behov av utbildning i dessa ämnen som tudelningen av ämnet historia med

samhällslära medfört. Kurserna avses bli förlagda till regioner, där skolväsendet

är tillräckligt omfattande för att man skall kunna påräkna en betryggande rekrytering

av deltagare och där lärare, som kan godkännas av vederbörande universitetsfakultet,

finns att tillgå. Kurserna bör enligt skolöverstyrelsen stå öppna

inte bara för folkskollärare. En decentraliserad akademisk utbildning torde även

kunna locka studenter och andra med motsvarande utbildning. De skulle därigenom

kunna påbörja akademiska studier i hemorten, vilka kan förväntas öka

den totala rekryteringen av studenter till naturvetenskapliga universitetsstudier.

Kurserna i nationalekonomi och statskunskap skulle anordnas på motsvarande

sätt och i första hand kunna påräkna anslutning från lärare, som är

behöriga att undervisa i historia på högstadiet och historia med samhällslära

i realskolan men som önskar förvärva kompetens att undervisa i det fristående

ämnet samhällskunskap i grundskolan och på gymnasiet.

Skolöverstyrelsen har sedermera kompletterat förevarande framställning med

mer detaljerade planer samt kostnadsberäkningar.

I belysning av den förutsebara bristen på lärare i främst ämnena matematik,

fysik och kemi och i anseende till att anordningen redan med framgång tilllämpats

anser jag mycket starka skäl tala för att medel anvisas redan för nästa

budgetår för genomförande av en decentraliserad ett-betygsutbildning i huvudsaklig

överensstämmelse med överstyrelsens förslag. Jag återkommer i det följande

vid behandlingen av anslagspunkten om vidareutbildning av lärare med

erforderliga anslagsäskanden. Jag vill tillägga, att jag i denna fråga haft kontakt

med de personalorganisationer, som kan ha intresse av densamma och från

dessa inhämtat att de i allt väsentligt ställer sig positiva till den föreslagna verksamheten.

s. 505 Kontrollera mot PDF

505

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5b år 1962

Jag vill även något uppehålla mig vid vissa frågor, främst sådana som aktualiserats

under remissbehandlingen av skolberedningens betänkanden, rörande

övriga bejattningshavare i skolan; till frågan om ändrat huvudmannaskap för

vaktmästare m. fl. vid statliga skolor återkommer jag dock vid behandlingen av

statsbidragsfrågor.

Beredningen har anfört vissa synpunkter på skolledarorganisationen och därvid

även något diskuterat de poänggränser som gäller för inrättande av tjänster

för skoldirektörer och rektorer. Enligt min mening bör nuvarande poängtal och

poänggränser oförändrade överföras till den nya skolorganisationen.

Ej heller bör enligt min mening några förändringar nu vidtagas med den nuvarande

studierektorsinstitutionen. Alltjämt bör således gälla att kommun,

som så önskar, inom den ekonomiska ram som studierektorsinstitutionen medger

bör få förstärka skolans ledning på annat likvärdigt sätt, t. ex. genom anordningen

med rektorsassistenter m. m. Jag vill här endast understryka angelägenheten

av att rektor och rektorsassistent i möjligaste mån representerar lärarkompetens

för skilda stadier.

I fråga om skolbiblioteksverksamheten har beredningen uttalat, att samverkan

mellan skolbibliotek och folkbibliotek i vissa fall kan te sig inte bara lämplig

utan önskvärd därigenom att en samordning av tillgängliga resurser kan ge

båda slagen av biblioteksverksamhet bättre arbetsbetingelser än vad som eljest

vore möjligt att uppnå. I överensstämmelse härmed vore det enligt min mening

inte riktigt att genom en uttrycklig föreskrift omöjliggöra för kommun att till

bibliotekarie jämväl för skolbiblioteket, då så befinnes lämpligt, förordna person,

som ej är lärare. Jag vill dock understryka att skolbiblioteket har och

alltjämt måste ha en mycket central uppgift att fylla i skolans verksamhet, och

att den här förordade möjligheten till samordning utnyttjas endast då detta kan

ske med allt beaktande av denna syn på skolbibliotekets funktioner.

Jag övergår så till att här behandla vissa administrativa frågor.

Skolberedningen föreslår, att läsåret i grundskolan skall omfatta 39 veckor

eller samma tid som vid folkskolan och försöksskolan. I fråga om lovdagar, studiedagar

och friluftsdagar föreslås för grundskolan i stort sett samma bestämmelser

som för folkskolan och försöksskolan. Antalet lovdagar inberäknat ledighet

vid slutet av termin för skolarbetets avslutande blir sålunda oförändrat även

om reglerna givits en enklare utformning. Beträffande studiedagarna föreslås

att såsom sådana även får räknas dagar vid termins början, som avses för

planering av skolarbetet under terminen eller läsåret. Antalet studiedagar under

läsåret föreslås bli fem vid grundskolan, liksom nu kan vara fallet vid försöksskolan,

samt tre för gymnasier och yrkesskolor. Beträffande friluftsdagar förordas,

att i grundskolan liksom redan gäller för allmänna läroverk och högre

kommunala skolor två friluftsdagar skall kunna utnyttjas för att tillsammans

med helgdagar och lovdagar åstadkomma ett längre sammanhängande lov.

I remissyttrandena har skolberedningens ifrågavarande förslag i allmänhet inte

s. 506 Kontrollera mot PDF

506

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

i och för sig mötts av någon erinran. Däremot har många remissinstanser framfört

kritik mot att beredningen inte gått längre och föreslagit en fullständig

samordning av läsåren vid de olika skolorna under de kommunala skolstyrelserna.

I likhet med beredningen anser jag, att det från vissa synpunkter naturligtvis

hade varit bäst, om en sådan lösning kunnat genomföras redan nu. Härför

talar inte bara föräldrarnas och elevernas intressen utan också skolorganisatoriska

och ekonomiska synpunkter. Att jag det oaktat inte anser mig nu böra

framlägga ett sådant förslag beror främst därpå att spörsmålet om femdagarsvecka

inom skolan, åtminstone under viss del av året, blir alltmer aktuellt och

i en nära framtid måste allvarligt prövas.

I samband härmed uppstår nämligen en rad frågor om läsårets lämpliga

uppläggning och organisation, vilka först måste närmare utredas. I vissa

remissyttranden, t. ex. av gymnasieutredningen, framhålles också att därvid

en mera genomgripande omläggning av läsåret bör övervägas. Alla dessa

frågor bör, såsom skolberedningen föreslagit, hänskjutas till en särskild utredning

och jag har för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillsätta

en sådan. Samtidigt bör vidgade och differentierade försök med femdagars

skolvecka vid olika skolformer äga rum.

I nuvarande läge anser jag mig därför böra biträda skolberedningens förslag

beträffande läsåret i grundskolan.

Vad angår de donationsjonder, vilka är knutna till realskolor under avveckling,

torde i fortsättningen samma ordning som hittills gällt få tillämpas beträffande

förvaltningen av donationsmedlen och handläggningen av frågor om ändrad

disposition av fonderna. I anledning av vad som uttalats av skolberedningen

och vid remissbehandlingen vill jag understryka angelägenheten av att

skolöverstyrelsen i samband med grundskolans genomförande fortlöpande vakar

över att fondfrågorna erhåller en tillfredsställande behandling. Särskilt måste

tillses, att då en realskola avvecklas utredning angående fondernas disposition

igångsättes så tidigt att ärendenas slutliga handläggning kan ske, innan avvecklingen

av skolan är slutförd.

Behov av vissa särskilda bestämmelser om hur man skall förfara med arkiven

hos statliga realskolor, vilka kommer att avvecklas i samband med grundskolans

genomförande, är uppenbarligen för handen. I likhet med skolberedningen

vid jag förorda, att dessa frågor regleras på sätt som motsvarar vad som gällt

under den hittillsvarande försöksverksamheten. Det torde ankomma på

Kungl. Maj:t att utfärda härför erforderliga bestämmelser. Det av riksarkivet

framförda förslaget om en närmare reglering av vården av de kommunala skolornas

arkiv rymmer flera detaljspörsmål, vilka inte blivit tillräckligt belysta.

Jag är därför inte beredd att nu ta ställning härtill.

Skolberedningen har i detta sammanhang berört vissa med arbetet på

skolexpeditionerna förknippade frågor av praktisk art, vilka kan uppkomma vid

samordning av grundskola med andra skolformer. Dessa frågor torde komma att

s. 507 Kontrollera mot PDF

507

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

behandlas av de av mig enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade sakkunniga

för utredning av vissa skoladministrativa spörsmål. Jag förutsätter, att även

skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ägnar de aktuella frågorna

erforderlig uppmärksamhet och efter samråd sinsemellan och med de sakkunniga

vidtager eller gör framställning om de åtgärder, som kan finnas påkallade.

Jag har i min framställning under förevarande avsnitt väsentligen behandlat

sådana frågor, där förordade förändringar eller fastlägganden i samband med

grundskolereformen ansetts böra underställas riksdagen. I den man skilda spörsmål

rörande skolans befattningshavare eller olika administrativa frågor här

eller i andra avsnitt av min framställning inte särskilt berörts, är de av den

naturen, att de antingen för sin slutliga lösning inte kräver riksdagens medverkan

eller ock avses komma att lösas på i huvudsak samma sätt för grundskolans

del som nu gäller för försöksskolan.

s. 508 Kontrollera mot PDF

508

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

VII. ÖVERGÅNG TILL DEN NYA SKOLORDNINGEN

Den allmänna övergången och behovet av skolbyggnader

(SB kapitel 38 och 40)

S kolberedningen

Övergång till en ny skolordning

Inledningsvis framhåller skolberedningen, att den allmänna övergången till en

obligatorisk nioårig skola i hela landet är en fråga av betydelse inte bara för

hela vart skolväsen utan även för andra delar av samhället. Som en grundläggande

förutsättning för allt vart arbete under uppbyggnads- och genom-’

förandeperioden måste gälla, att den skola som bygges upp skall vara en kvalitativt

godtagbar skola med innehåll och utformning enligt den målsättning och

den läroplan som skolberedningen angivit. Denna förutsättning kräver vissa

resurser i fråga om tillgång på lärare, lokaler och undervisningsmateriel m. m.

För att man skall kunna beakta även de anspråk på annan utbildning än de

som grundskolan ger, maste enligt beredningen planeringen för dennas genomförande

uppenbarligen så långt det går samordnas med utbyggnaden av främst

yrkesskolor, olika slag av gymnasier och de av beredningen föreslagna tvååriga

fackskolorna. Konkurrens i fråga om utbyggnadstakten kan förutses mellan å

ena sidan grundskolan, å andra sidan fackskolor i kommuner med redan införd

nioårig grundskola. Enligt beredningen bör i princip om än inte undantagslöst

utbyggnaden av grundskolan ges företräde framför upprättandet av fackskolor.

Beredningen har även undersökt kommunernas önskemål och planer om utbyggnaden

av grundskolan. Ur redogörelsen för denna undersökning (SB s. 639 ff.)

må här endast följande nämnas. Invånarantalet i försökskommunerna uppgår

läsaret 1960/61 till 36,8 % av rikets folkmängd. Två år därefter skulle den nioåriga

skolan, om kommunernas önskemål följdes, ha mer än fördubblats med

avseende på den berörda folkmängden, och senast höstterminen tre år efter det

försöksverksamheten avlösts av grundskolan skulle mindre än 4% av rikets

skolpliktiga barn sakna nioårig obligatorisk skola i sin hemkommun. En oreglerad

övergång till obligatorisk nioårig skola förutsätter ny- och ombyggnader på

jämförelsevis kort tid till stora belopp.

En undersökning för de föreslagna fackskolorna motsvarande den ovan redovisade

har inte kunnat företagas. På grund av den allmänna utvecklingen i fråga

om malsmännens ansprak pa utbildning för sina barn och med beaktande av

gjorda undersökningar i fråga om utbyggnadstakten för t. ex. gymnasierna,

räknar beredningen dock med att anspråken på vidare utbildning utöver den

som grundskolan ger kommer att bli betydande och att växa fort. Sedan

s. 509 Kontrollera mot PDF

509

Kungl. Maj ds proposition nr 51+ år 1962

beredningen i juli 1960 uppgivit, att den ämnade föreslå tvaariga frivilliga skolor,

har också från skilda kommuners sida intresse yppats för denna skolform.

Till behovet av skolbyggnader och lärare för grundskolan kommer sålunda

motsvarande anspråk för fackskolornas del. Beredningen konstaterar, med reservation

för all den osäkerhet som beräkningarna inrymmer, att inte heller fackskolor

kan få upprättas och byggas, i varje fall inte med statsbidrag, utan att de

härigenom uppstående anspråken noggrant avväges såväl mot landets tillgångar

i sin helhet som mot de anspråk som grundskolans genomförande ställer. Önskemålet

i en kommun med redan genomförd grundskola om att få upprätta fackskola

måste också som redan nämnts, sannolikt ofta vägas mot önskemål från en

annan kommun med äldre skolorganisation att få genomföra grundskolan.

I fråga om grundskolan erinrar beredningen inledningsvis om de riktlinjer

för skolreformens genomförande, det s. k. tidsschemat, vilket tidigare

underställts riksdagen (prop. 1957:106 s. 61 f.) utan erinran från dess sida, samt

uttalar, att alla åtgärder måste vidtagas för att den preliminärt godkända tidsplanen

skall följas. Övergången i varje enskild kommun till den nya skolorganisationen

bör första året regelmässigt begränsas till att avse årskurserna 1 5,

en mening som skolöverstyrelsen tidigare framfört till Kungl. Maj:t. I detta

sammanhang anför beredningen, att det är ett misstag att tro, att grundskolans

införande i en kommun till övervägande delen är en fråga om administration,

skolbyggnader och ekonomi. En ny skola måste först och sist förutsätta, att

skolstyrelsen och den ansvariga skolledningen i övrigt redan från början planmässigt

förbereder och genomför den förnyelse i fråga om det inre pedagogiska

arbetet utan vilken den obligatoriska skolans målsättning endast svårligen kan

förverkligas.

En fri övergång till grundskola skulle sannolikt medföra, att mycket stora

anspråk i fråga om byggnader och lärare skulle uppstå under en kort och intensiv

de] av den allmänna genomförandeperioden. Beredningen har därför funnit det

oundgängligt att föreslå, att övergången till nioårig skola i återstående kommuner

styres efter en på förhand uppgjord plan, så att man från riksdagens och de

övriga planerande organens sida kan för hela perioden överblicka vilka anspråk

som ställes i fråga om investeringar m. m. De starka latenta kommunala önskemålen

om att snabbt få gå över till den nya skolorganisationen kan emellertid

enligt beredningens mening inte lämnas obeaktade. Vid vägande av olika omständigheter

mot varandra har beredningen utgående från förutsättningen att

grundskolan vid utgången av läsåret 1961/62 redan omfattar 50% av befolkningen,

stannat för att föreslå nedan angiven takt i genomförandet av grundskolan.

s. 510 Kontrollera mot PDF

510 Kungl. Maj:ts proposition nr Öb år 1962

Procentuell ökning av grundskolan vid början av angiven hösttermin

Höstterminen år

1962

1963

1961

1965

1966

1967

1968

Procent av återstoden av befolkningen

20

20

20

15

15

5

5

Procent av totala befolkningen ......

Grundskolan omf. procent av befolk-

10

10

10

7,5

7,5

2,5

2,5

ningen .....................

60

70

80

87,5

95

97,5

100

Enligt beredningens plan för genomförandet får detta ske i en snabbare takt i

början än i slutet av perioden. Beredningen menar, att kommunernas önskemål

bör tillmötesgås så långt det är möjligt. För detta talar åtskilliga skäl, främst

hänsynen till ungdomens önskemal om utbildning. Vidare kan, om en kommun

med högre skola omorganiserar sitt skolväsen, förhållandena i närbelägna kommuner

utan dylik skola bli sa besvärliga, att en konsekvensändring även i den

senare gruppen av kommuner blir erforderlig. Vid bedömningen av förslaget

maste man också erinra sig att genomförandet i den enskilda kommunen sker

successivt med början i årskurserna 1—5, varför det fullständiga genomförandet

kommer att sträcka sig över längre tid än den som angivits i tablån ovan. Detta

är av betydelse i flera avseenden.

Utöver frågan i vilken takt grundskolan generellt sett skall genomföras, har

beredningen behandlat den ordning i vilken man inom de enskilda kommunerna

— sedan beslut härom väl har fattats — skall övergå från en äldre skolorganisation

till grundskolorganisationen. Dessa kan med avseende på deras skolorganisatoriska

läge vid slutet av läsåret 1901/62 indelas i följande grupper:

a) kommuner, vilka den 1 juli 1962 ej påbörjat försöksverksamhet med nioårig

enhetsskola,

b) kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62 genomfört försöksverksamhet

omfattande årskurserna 1—5,

c) kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62 genomfört försöksverksamhet

omfattande årskurserna 1—6,

d) kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62 genomfört försöksverksamhet

omfattande årskurserna 1—7 eller fler samt

e) till grupp d) hörande kommuner, vilka genomfört sådan verksamhet endast

inom en del av kommunen. I

I fråga om övergången från äldre skolorganisation till grundskola inom kommuner

tillhörande de olika grupperna ovan föreslår beredningen följande.

För samtliga kommuner tillhörande första gruppen (a) bör gälla att de, så

länge de bibehåller sin skolorganisation oförändrad, fortsätter att läsa efter äldre

läroplaner. De mindre ändringar i dessa, som erfordras för att undervisning i

engelska skall kunna meddelas från arskurs 4 redan från och med höstterminen

1962, bör få företas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Då kommun sedermera

efter framställning härom erhåller vederbörligt tillstånd att få övergå till

den nya grundskolorganisationen, bör övergången ske med början i årskurserna

1—5 för att därefter successivt utsträckas med en årskurs i taget för varje nytt

s. 511 Kontrollera mot PDF

511

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

läsår till dess grundskolan är i hela sin längd genomförd. Hur detta kommer att

te sig i fråga om kursplanernas tillämpning illustreras i det följande av tabell 11

(s. 513).

De kommuner tillhörande denna grupp (a) vilka erhåller tillstånd till övergång

från och med höstterminen 1962 befinner sig i viss mån i en särställning.

För deras del bör övergången genomföras på i stort sett ovan angivet sätt dock

med de modifikationer i läroplaner som framgår av tabell 12 (Grupp a, 2).

Oavsett att kommunen sålunda under läsåren 1962—1964 följt en modifierad

läroplan för folkskolan (U 55) i årskurserna 5 och 6 bör kommunen emellertid

från och med höstterminen 1964 vid övergången till högstadiet tillämpa grundskolans

läroplan.

I kommunen befintlig treårig respektive fyraårig realskola bör avvecklas på

följande sätt. Från och med höstterminen det år då grundskolan når högstadiet

sker ingen intagning i realskolans första klass och därefter successivt inte heller i

påföljande klasser. Skulle i kommunen finnas kvarvarande femårig realskola bör

motsvarande bestämmelse för realskolans första klass gälla från det år då grundskolans

genomförande påbörjas i årskurs 5. Beredningens förslag angående omändring

av i kommunen befintlig praktisk realskola respektive kommunal flickskola

behandlas i annat sammanhang. Vad beredningen här anfört i fråga om

avveckling respektive omändring av högre skolor, som blir berörda av det obligatoriska

skolväsendets övergång till nioårig skola, bör gälla generellt i samtliga

grupper av kommuner.

Förhållandena i den andra gruppen av kommuner (b) blir likartade med dem i

den föregående. Läroplanen för grundskolan bör från och med höstterminen 1962

tillämpas i årskurserna 1—4 samt under de därpå följande två åren i ytterligare

en årskurs för varje år. Under läsåret 1962/63 tillämpas i årskurserna 5 och 6

Timplaner och huvudmoment liksom läsåret 1963/64 i årskurs 6. Vid övergången

till högstadiet från och med höstterminen 1963 bör den av skolberedningen

föreslagna läroplanen för grundskolan börja tillämpas för att därefter

successivt genomföras för hela högstadiet. För högstadiets del kommer under de

första åren vissa modifikationer att erfordras i grundskolans läroplan föranledda

av skiljaktigheter i språkundervisningen på mellanstadiet. Översikt över genomförandegången

återfinnes i tabell 13. Den av dessa kommuner som läsåret

1963/64 vill tillämpa grundskolans läroplan i årskurs 7 men däremot inte

anordningen med sammanhållna klasser bör, i överensstämmelse med den nedan

föreslagna allmänna regeln, nämnda läsår få gruppera eleverna på annat sätt

efter deras tillval. Självfallet gäller dock i sådant fall inte det av beredningen

föreslagna lägre elevantalet i klasserna.

Även för kommuner tillhörande grupp (c) bör övergången genomföras på ett

sätt som motsvarar det nyssnämnda (se tabell 14).

För den stora grupp av kommuner (d) som påbörjat försöksverksamhet med

nioårig enhetsskola i så god tid att de vid ingången av läsåret 1962/63 hunnit

minst till årskurs 7 bör också tillämpningen av den nya läroplanen på låg- och

s. 512 Kontrollera mot PDF

512

Kungl. Maj:ts yr o-position nr 5 J år 1962

mellanstadiet genomföras i ovan nämnd ordning. Vad högstadiet beträffar blir

för dessa kommuners del genomförandet något mer komplicerat. Som allmän

regel för dessa kommuner föreslår beredningen, att en obligatorisk, successiv

övergång årskurs efter årskurs med början i årskurs 7 skall inledas från och

med ingången av läsåret 1963/64. Kommun som så önskar bör efter tillstånd av

Kungl. Maj :t dock få börja tillämpa grundskolans läroplan i årskurs 7 från och

med höstterminen 1962. Övergång till av beredningen föreslagen anordning med

sammanhållna klasser i årskurserna 7 och 8 föreslås bli obligatorisk i årskurs 7

från och med höstterminen 1964 och påföljande år även i årskurs 8. Kommun

som så önskar bör dock efter anmälan till länsskolnämnden redan tidigare få

börja tillämpa sammanhållna klasser på högstadiet och samtidigt därmed också

det av beredningen föreslagna lägre antalet elever per klass.

Hur övergången till grundskola föreslås ske i denna grupp av kommuner (d)

belyses i tabellerna 15 och 16.

Till den sista av de nyss (s. 510) nämnda grupperna (e) hörde läsåret 1960/61

följande kommuner, nämligen Stockholm, Malmö, Göteborg, Hälsingborg och

Jönköping. För deras del var det nödvändigt att beakta den komplikation som

låg i att man inom kommunen hade såväl områden med nioårig obligatorisk skola

som områden med folkskola och högre skolor. Av dessa städer är det emellertid

endast i Jönköping som man på grund av lokala skäl kan behöva räkna med

ytterligare något uppskov utöver den 1 juli 1962 i fråga om övergången till

nioårig skola. Beredningen menar, att i sådant fall bör kvarvarande högre skolor

alltfort liksom hittills få stå öppna på lika villkor för samtliga elever inom den

egna kommunen oavsett vad beredningen på annat ställe föreslår om att grundskolans

högstadium i elevområdesavseende skall jämställas med realskola.

I fråga om låg- och mellanstadierna förutsätter beredningen generellt, att de

föreslagna lägre elevantalen i klasserna får börja tillämpas i takt med övergången

till grundskolans läroplan.

Översikt över införandet av grundskola i kommuner tillhörande

olika grupper (s. 510)

Tabellerna anger de läroplaner som för varje läsår bör tillämpas i de skilda

årskurserna.

U = 1955 års undervisningsplan för rikets folkskolor

(U) frivillig årskurs av folkskolan

T = Timplaner och huvudmoment för försöksskolan

G = 1962 års läroplan för grundskolan

Asterisk (*) anger, att vissa modifikationer i tim- och kursplan bör övergångsvis

företas med hänsyn till att grundskolans läroplan upptar undervisning i

engelska från och med årskurs 4.

s. 513 Kontrollera mot PDF

513

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Tabell 11. Grupp a. (1) Kommuner, som börjar övergång i årskurs 1—5

höstterminen 1963 eller senare

(Exemplet avser kommun som börjar höstterminen 1965.)

Läsår

Årskurs

1

2

3

4

5

6

7

8 9

1962/63 ..................

U

u

u

D*

u

u

u

(U)

1963/64 ..................

u

D

u

U*

u*

u

u

(U)

1964/65 ..................

u

U

u

u*

u*

0*

u

(U)

1965/66 ..................

G

G

G

G

G

u*

u*

<U)

1966/67 ..................

G

G

G

G

G

G

u*

(U*)

1967/68 ..................

G

G

G

G

G

G

G

(U*)

1968/69 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

1969/70 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G G

Tabell 12. Grupp a. (2) Kommuner, som börjar övergång i årskurs 1—5

höstterminen 1962

Läsår

Årskurs

l

2

3

4

5

6

7

8

9

1961/62 ..................

U

D

u

c

U

U

U

<U)

1962/63 ..................

G

G

G

G

u*

u

u

(U)

1963/64 ..................

G

G

G

G

G

u*

D

(U)

1964/65 ..................

G

G

G

G

G

G

G*

(U)

1965/66 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G*

1966/67 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G*

1967/68 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G

Tabell 13. Grupp b. Kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62

genomfört försöksverksamhet i årskurserna 1—5

Läsår

Årskurs

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1961/62 ..................

T

T

T

T

T

u

u

(U)

1962/63 ..................

G

G

G

G

T

T

u

(U)

1963/64 ..................

G

G

G

G

G

T

G»

(U)

1964/65 ..................

G

G

G

G

G

G

G*

G*

1965/66 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G*

G*

1966/67 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G»

1967/68 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G

17 — Bihang till riksdagens •protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

s. 514 Kontrollera mot PDF

514

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

Tabell lli-. Grupp c. Kommuner, vilka med utgången av läsåret 1961/62

genomjört försöksverksamhet i årskurserna 1—6

Läsår

Årskurs

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1961/62 ..................

T

T

T

T

T

T

u

(U)

1962/63 ..................

G

G

G

G

T

T

•G*

(U)

1963/64 ..................

G

G

G

G

G

T

G*

Hl*

1964/65 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G*

Hl*

1965/66 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G*

1966/67 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G

1 Alternativt T.

Tabell 15. Grupp d. (1) Kommuner, vilka med utgången av läsåret

1961/62 genomfört försöksverksamhet i årskurserna 1—7 eller fler

Här: i årskurserna 1—7.

Läsår

Årskurs

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1961/62 ..................

T

T

T

T

T

T

T

(U)

1962/63 ..................

G

G

G

G

T

T

Hl*

T

1963/64 ..................

G

G

G

G

G

T

G*

Hl*

T

1964/65 ..................

G

G

G

G

G

G

G*

G*

Hl*

1965/66 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G*

G*

1966/67 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G*

1967/68 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G

1 Alternativt T.

Tabell 16. Grupp d. (2) Kommuner, vilka med utgången av läsåret

1961/62 genomfört försöksverksamhet i årskurserna 1—7 eller fler

Här: i årskurserna 1—9.

Läsår

Årskurs

1

2

3

4

5

6

7

8

9

1961/62 ..................

T

T

T

T

T

T

T

T

T

1962/63 ..................

G

G

G

G

T

T

Hl*

T

T

1963/64 ..................

G

G

G

G

G

T

G*

Hl*

T

1964/65 ..................

G

G

G

G

G

G

G*

G*

Hl*

1965/66 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G*

G*

1966/67 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G*

1967/68 ..................

G

G

G

G

G

G

G

G

G

Alternativt T.

s. 515 Kontrollera mot PDF

515

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

Fackskolor, praktiska realskolor och kommunala flickskolor, vad de tva

sistnämnda skolformerna beträffar deras två sista klasser, far i detta sammanhang

anses utgöra en enhet. Beredningen har därför i sin framställning och i sina

angivelser om utbyggnadstakten m. m. för enkelhetens skull enbart utgått från

fackskolorna.

Beredningen anser sig inte kunna ha någon mera bestämd uppfattning om i

vilken takt och till vilken omfattning fackskolorganisationen kan och bör

byggas ut under 1960-talet. Det måste bli en uppgift för de båda överstyrelserna

på skolans område att noggrant ge akt på utvecklingen och efter hand göra de

framställningar till Kungl. Maj:t som denna föranleder. För att ändå ge någon

uppfattning om storleksordningen av de anspråk, som uppbyggandet av fackskolorganisationen

under vissa angivna förutsättningar ställer, har skolberedningen

beräknat det behov av lärare och lokaler som skulle erfordras, om i runt

tal 20 % av varje födelseårgång kommer att rekrytera fackskolorganisationen.

Beredningen har vidare antagit, att uppbyggnaden av fackskolorganisationen

kommer att ske så snabbt att den förutsättes i stort sett vara fullbordad i början

av 1970-talet.

På grundval av gjorda antaganden om bl. a. elevernas fördelning på olika

linjer i grundskolans nionde årskurs, elevernas övergång under olika år till fackskolor

och till de nuvarande närmast motsvarande skolformerna (se SB s. 651—

652) redovisar skolberedningen den uppskattade byggnadstakten på sätt framgår

av nedanstående sammanställning. Den visar för varje läsår hur stor del av

vederbörande födelsekull, som beräknas gå i fackskolans första respektive andra

årskurs.

Läsår

Årskurs 1

Årskurs 2

%

%

1965/66 ..........

.......... 7

7

1966/67 ..........

.......... 10

7

1967/68 ..........

.......... 12,5

10

1968/69 ..........

.......... 15

12,5

1969/70 ..........

.......... 17,5

15

1970/71 ..........

.......... 20

17,5

1971/72 ..........

.......... 20

20

Det bör observeras att de anförda procenttalen för varje läsår hänför sig till

hela den årskull eller födelseårgång, som utgör det normala underlaget för elevers

tionde och elfte skolår. De hänför sig således inte blott till den del därav, som

närmast föregående vårtermin avslutade nionde skolåret i — den ännu inte fullständigt

genomförda — grundskolan.

På grundval av dessa antaganden erhålles följande beräknade antal elever i

fackskolornas två årskurser (och motsvarande).

s. 516 Kontrollera mot PDF

516

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

1965/66

1966/67

1967/68

1968/69

1969/70

1970/71

1971/72

16 900

19 500

24 600

29 400

34 800

39 100

41 200

Vad beträffar den procentuella elevfördelningen på fackskolornas olika linjer

har elevernas beräknade fördelning på den humanistiska, tekniska, merkantila

respektive social-ekonomiska linjen i grundskolans nionde årskurs fått bli avgörande.

Antagandet innebär att av de elever som går till fackskolor antas 25 %

välja den humanistiska, 30 % den tekniska, 32,5 % den merkantila och 12,5 %

den social-ekonomiska studievägen. Beredningen påpekar också, att fackskolornas

utbyggnad utöver praktiska realskolornas och flickskolornas nuvarande procentuella

andel av årskullen enligt antagandena ovan sätter in först läsåret

1966/67, då övergång till grundskola förutsättes redan ha påbörjats i så många

kommuner, att dessa innesluter 95 % av årskullen.

I syfte att ge en samlad översikt av den utbyggnadstakt, som skolberedningens

här genomförda kalkyler leder fram till och som också legat till grund för lärarbehovsprognosen,

återges följande tabell, som utvisar hur många procent av vederbörande

årskull som under genomförandeperioden antas befinna sig i dels grundskolan,

dels fackskolorna. Tabellen utgår från att försöksverksamhet med enhetsskola

läsåret 1961/62 som nämnts skall ha påbörjats i sådan omfattning, att

»försökskommunerna» innesluter hälften av såväl rikets befolkning som antalet

skolpliktiga barn. För den återstående hälften antas den successiva övergången

till nioårig grundskola ske i den takt som tidigare angivits (s. 510).

Tabell 17. Andel av årskidlen som för vart och ett av läsåren 1962/63—1972/73

beräknas befinna sig i olika årskurser av grundskolan respektive fackskolan

Läsår

Procent av årskullen som antas befinna

sig i:

Grundskolan

Fackskolan1

åk 1—5

åk 6

åk 7

åk 8

åk 9

åk 1

åk 2

1962/63 ........

60

50

46

38

24

7

1963/64 ........

70

60

50

46

38

7

7

1964/65 ........

80

70

60

50

46

7

7

1965/66 ........

87,5

80

70

60

50

7

7

1966/67 ........

95

87,5

80

70

60

10

7

1967/68 ........

97,5

95

87,5

80

70

12,5

10

1968/69 ........

100

97,5

95

87,5

80

15

12,5

1969/70 ........

100

100

97,5

95

87,5

17,5

15

1970/71 ........

100

100

100

97,5

95

20

17,5

1971/72 ........

100

100

100

100

97,5

20

20

1972/73 ........

100

100

100

100

100

20

20

''Anm. Procenttalen i dessa båda kolumner avser elever i såväl fackskolor som kvarvarande praktiska

realskolor och kommunala flickskolor.

s. 517 Kontrollera mot PDF

517

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

Frågan huruvida det praktiskt kommer att bli möjligt — med hänsyn till

lärartillgång, investeringsram, kommunala finanser osv. — att i fråga om de

kommunala fackskolorna under 1960-talets senare del genomföra en så betydande

kvantitativ expansion som här förutsättes, kan givetvis inte säkert besvaras,

framhåller beredningen. Vad tidigare i fråga om grundskolans allmänna

genomförande anförts om anspråken på statskassan och samhällets totala tillgångar

i stort gäller självfallet även här. Kommunalekonomiska faktorer kan

förmodas få en återhållande effekt i fråga om utbyggnadstakten.

Även andra faktorer måste emellertid antas ha en hämmande inverkan. Fackskolornas

lärarbehov blir med angiven utbyggnadstakt mycket betydande. Redan

med hänsyn härtill torde man få räkna med att inte heller fackskolorna kan fa

uppbyggas alldeles fritt, utan annan reglering än den som dé lokala kommunala

initiativen innebär och som statsbidragsprövningen från fall till fall ger möjlighet

till. Då härtill kommer önskemålet om en ändamålsenlig fackskolorganisation

över hela landet, synes det av samhällsekonomiska och andra skäl nödvändigt

med en viss dirigering av fackskolornas lokalisering och skolorganisationens

allmänna uppbyggnad.

På grundval i första hand av den nuvarande förekomsten av praktiska realskolor,

kommunala flickskolor och kommunala tekniska skolor har beredningen

försökt sig på en preliminär, schablonmässig lokalisering av fackskolorna. Den

grovt schematiska och självfallet tämligen osäkra bedömningen har resulterat i

att humanistiska skolor kan antas bli inrättade på ett 40-tal orter, tekniska

fackskolor på ett 70-tal, merkantila på likaså ett 70-tal och social-ekonomiska

fackskolor slutligen på ett 20-tal orter. Såsom tidigare nämnts anser skolberedningen,

att övergången till nioårig obligatorisk skola liksom därmed sammanhängande

förändringar av skolorganisationen i övrigt måste på något sätt regleras

eller styras. Genom länsskolnämndernas försorg sker redan nu en planering

av betydande omfattning. Prövning av statsbidragsfrågor för byggnader

ligger emellertid hos Kungl. Maj:t och därigenom regleras, oberoende av den

organisatoriska länsplaneringen, den takt och den ordning i vilken förändringarna

får genomföras. Nuvarande anordning med yttrande från länsskolnämnden över

kommunala framställningar och förslag av överstyrelsen samt beslut av Kungl.

Maj :t förefaller att även under övergångstiden vara den som bäst tillgodoser

samtliga samordningskrav. Över framställningar rörande upprättande av fackskolor

bör yttrande avges av båda överstyrelserna, oavsett under vilken vederbörande

typ av fackskola sorterar.

Fn detaljfråga av betydelse beröres i detta sammanhang. Under försökstiden

har elever boende i försökskommuner enligt bestämmelserna i läroverksstadgans

§ 45 och skolstyrelselagens 2 § haft frihet att söka till högre skolor i andra

kommuner. Beredningen menar, att då grundskolan från och med den 1 juli 1962

allmänt genomföres bör grundskolans högstadium i elevområdesavseende jämställas

med högre skola. Med stöd av övergångsbestämmelse i förslaget till skol
-

s. 518 Kontrollera mot PDF

518

Kungl. Maj:ts -proposition nr 54 år 1962

lag (65 §) avses Kungl. Maj:t kunna utfärda de föreskrifter, som erfordras för

en dylik omläggning.

Skolberedningen framhåller, att en rad besvärliga avvägningsfrågor kan förväntas

uppstå i samband med regleringen av genomförandet av grundskolan.

Det blir därför nödvändigt, att man försöker fastställa de grunder efter vilka

genomförandet så långt möjligt kan ske. Det lämpligaste förefaller beredningen

vara att man, vad grundskolan beträffar, i första hand bygger ut befintliga

regioner av försöksskolor. Så småningom får då regionerna ansluta till varandra.

Samtidigt som man planerar utbyggnaden av grundskolan måste man emellertid

också planera för grundskolans påbyggnader av olika slag. Beredningen

understryker dock, att resultatet av ett dylikt planeringsarbete inte bör betraktas

som en fix plan från vilken avvikelser inte får göras. Planeringsarbetet måste

mer betraktas som en hjälp för det allmänna att undvika omfattande och kostsamma

felinvesteringar.

Skolberedningen föreslår, att skolöverstyrelsen snarast uppdrar åt lämplig

arbetsenhet inom ämbetsverket att uppgöra en plan för genomförandet av

grundskolan i anslutning till den takt som beredningen föreslagit. I planen

bör stor uppmärksamhet ägnas åt de olika avvägningsfrågor som kan förutses,

och den bör före den 1 juli 1962 underställas Kungl. Maj:t. Vidare bör

det för grundskolans allmänna genomförande erforderliga planeringsarbete som

här avses i lämplig omfattning bedrivas i anslutning till motsvarande planering

för fackskolorna. Sistnämnda planering måste ske av skolöverstyrelsen och överstyrelsen

för yrkesutbildning gemensamt, och det förefaller därför enligt beredningens

mening mest ändamålsenligt att planeringen i sin helhet bedrives i samråd

mellan de båda verken eller genom en för de båda verken gemensam arbetsenhet.

Inte minst prioritetsavvägningen mellan genomförandet av grundskola i

en kommun och uppbyggandet av fackskola i annan kommun motiverar denna

anordning. Beredningen erinrar också om att den på annat ställe föreslagit, att

vissa av de tvååriga skolorna skall sortera under skolöverstyrelsen, andra åter

under överstyrelsen för yrkesutbildning, en omständighet, som även den talar

för en gemensam planering.

Behovet av skolbyggnader

Takten i grundskolans genomförande är, framhåller skolberedningen, i hög grad

beroende av tillgången på skollokaler, som är ändamålsenligt placerade och funktionsmässigt

avpassade till de behov som grundskolan representerar.

En analys av lokalbehovet och därmed förenade kostnader måste av naturliga

skäl bli överslagsmässig i den meningen, att några exakta uppgifter i fråga om

vare sig det sammanlagda beloppets storlek eller dess fördelning på olika år

under genomförandeperioden knappast kan presteras. Beredningen inleder sin

framställning med att belysa säkerheten hos de förutsättningar som ligger till

grund för dess överväganden (SB s. 680). Det konstateras, att säkerhetsmargi
-

s. 519 Kontrollera mot PDF

519

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

nalcn hos de från kommunerna lämnade uppgifterna om de enskilda byggnadsprojekten

bör vara jämförelsevis snäv. Vad uppgifterna för de närmaste åren

beträffar rör det sig också om projekt, varav flertalet redan finns på papperet.

Genom den tidigare omnämnda analysen av sin modell har beredningen funnit

ett praktiskt taget oförändrat eller i några ämnen med behov av speciallokaler

till och med något minskat lokalbehov i jämförelse med den nuvarande försöksskolan.

Hittillsvarande beräkningspraxis i fråga om den nioåriga skolans lokalbehov

torde därför icke behöva justeras.

Av beredningen berörda investeringsbehov och kostnader för att täcka byggnadsbehovet

avser samtliga kostnader, såväl statliga som kommunala.

I fråga om grundskolans lokalbehov erinrar beredningen om den

tidigare refererade enkäten till kommunerna angående kommunernas önskemål

i fråga om övergången till grundskola och det därmed följande investeringsbehovet

för skolbyggnader. De från skolöverstyrelsen utsända blanketterna var

uppställda på sådant sätt att de erhållna totaluppgifterna kunnat fördelas på

skolanläggningar av olika slag enligt följande:

A-byggen = låg- och/eller mellanstadieanläggningar

B-byggen = högstadieanläggningar i kommuner med försöksverksamhet läsaret

1960/61 (skolorna i regel delvis avsedda även för lägre stadier)

C-byggen = högstadieanläggningar i kommuner vilka ännu ej infört nioårig

skola (skolorna i regel delvis avsedda även för lägre stadier).

Anm.: I Stockholm finns läsåret 1900/61 nioårig skola införd endast i en del av staden, medan

återstående delar övergår till obligatorisk nioårig skola i årskurserna 1—7 höstterminen 1961. På

grund av tekniska skäl har uppgifterna för Stockholms del inte kunnat fördelas på A- respektive

B- och C-byggen. Samtliga erforderliga nybyggnader i Stockholm har därför fått föras som A + Bbyggen.

I anslutning till klassificeringen framhålles att A-byggena, oavsett om de förekommer

i kommuner med redan införd nioårig skola eller ej, är i huvudsak

oberoende av grundskolans fortsatta utbyggnad. Samma gäller naturligtvis om

B-byggena. Även dessas uppförande är bundet av en redan pabörjad utveckling

och kostnaden för (A + B)-byggena är således i stort sett oberoende av den

nioåriga skolans fortsatta utbyggnad. Vad C-byggena beträffar torde de i stort

sett motsvara det investeringsbehov som erfordras för grundskolans genomförande

i återstående kommuner. Detta uppgår till 946 miljoner kr.

Skolberedningen redovisar (SB s. 683 f.) en sammanställning över det sammanlagda

behovet i riket av investeringar för grundskolan genomförd i av kommunerna

själva önskad takt (SB s. 683 tabell 41) och företar därefter de jämkningar

i investeringsbehovets fördelning på olika år som föranledes av att beredningen

föreslagit en annan takt i den allmänna övergången till grundskola än

den som svarar mot kommunernas önskemal. I anslutning till en tämligen ingående

diskussion om de ytterligare omständigheter som kan bidra till att förskjuta

byggnadskostnaderna i tiden (SB s. 684 f.) beröres även möjligheterna att i ökad

omfattning uppföra skolanläggningar eller delar av skolanläggningar i bygg
-

s. 520 Kontrollera mot PDF

520

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

nadstekniskt sett förenklat utförande, dvs. i form av paviljonger. Även om

paviljongbyggandet först under de allra senaste åren vunnit en vidare spridning

i landet, är det tydligt att erfarenheterna därav — både pedagogiskt och byggnadsekonomiskt

varit goda. Beredningen förordar med hänsyn därtill, att

denna form av skolbyggande framdeles ges ett vidgat utrymme inom den totala

investeringsramen.

Efter av beredningen företagna förskjutningar erhålles det sammanlagda behovet

i riket av investeringar för grundskolan, genomförd i av skolberedningen

föreslagen takt, som framgår av följande tabell:

Tabell 18. Sammanlagda behovet i riket av investeringar för grundskolan,

genomförd i av skolberedningen föreslagen takt I

Beloppen grundade på uppgifter lämnade av kommunerna i oktober 1960.

Beteckningar i kolumn nr 1, se indelning angiven i texten s. 519. Beloppen i miljoner kronor.

Typ av

skolanläggningar

(se s. 519)

1

Läsår (rad nr 2)

Invånarantalet i nytillkommande kommuner med grundskola; i

procent av rikets folkmängd (rad nr 3)

2

61/62

62/63

63/64

64/65

65/66

66/67

67/68

68/69

69/70

3

6.3

10

10

10

7,5

7,5

2,5

2,5

_

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

Årets invest.-behov:

A (ej Sthlm) ....

4

195

156

104

74

52

43

43

28

21

B (ej Sthlm) ____

5

239

92

60

43

60

31

13

10

28

A+B (ej Sthlm) ..

6

434

248

164

117

112

74

56

38

49

A+B Sthlm .....

7

45

19

16

13

12

9

9

9

9

S:a A+B ........

8

*479

267

180

130

124

83

65

47

58

C ...............

9

35

92

147

168

154

140

98

70

28

S:a A-fB-fC ....

10

*514

359

327

298

278

223

163

117

86

Kumulativt invest.- behov:

A+B ...........

11

*479

746

926

1 056

1 180

1 263

1 328

1 375

1 433

C ...............

12

35

127

274

442

596

736

834

904

932

A+B+C ........

13

*514

873

1 200

1 498

1 776

1 999

2162

2 279

2 365

1 Häri ingår aven från 1960/61 återstående investeringsbehov, som inte kunnat täckas av nämnda

års investeringsram.

I en kommentar till kostnadsangivelserna framhålles bl. a. (SB s. 685), att

även om det kan anföras omständigheter, som sätter i fråga exaktheten i kommunernas

uppgifter, är det uppenbart att invändningarna, om de kunde beaktas,

skulle ha ömsom sänkande, ömsom höjande effekt på totalbeloppet. Osäkerheten

är dock sannolikt större för de uppgifter från kommunerna som avser periodens

s. 521 Kontrollera mot PDF

521

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

senare del och de höjande effekterna kan där förmodas väga över de sänkande.

Investeringsbehovet för genomförandeperiodens senare år återges därför av beredningen

med påtagliga förbehåll. Det understrykes också, att beredningen vid

sina överväganden inte kunnat beakta de kostnadsökningar som kan komma att

uppstå som en följd av beredningens förslag om en minskning av elevantalet i

klasserna.

Skolberedningen konstaterar emellertid, att en skolbyggnadsverksamhet av

den omfattning som i tabell 18 redovisas för de första budgetåren av perioden

av olika skäl inte torde kunna genomföras. Den skulle bl. a. ställa alltför stora

krav på samhällets resurser. Beredningen diskuterar sammanfattningsvis (SB

s. 686 ff.) dels de omständigheter som kan påverka lokalbehovet såväl i stort

som i de enskilda kommunerna, dels angelägenhetsgraden av byggen inom de

olika grupperna och dels möjligheterna att göra en förskjutning av in\ esteringarna

på längre tid. Med beaktande av olika hithörande synpunkter har

beredningen vägt önskemål och möjligheter mot varandra och slutligen med

utgångspunkt i den genomförandetakt beredningen själv förordat — stannat för

att föreslå den investeringsplan som återfinnes på rad nr 6 i den tabell som här

återges. Tabellen visar samtidigt (rad nr 7) hur stor den för varje år balanserade

bristen blir.

Tabell 19. Investeringsplan för budgetåren 1960/61—1969/70

Årligt investeringsbehov (råd nr 3) för grundskolan enligt av skolberedningen förutsatt takt för

skolreformens genomförande, jämte föreslagen ärlig investeringsram (rad nr 0). Beloppen angivna i

miljoner kronor.

Post

1

Budgetår

2

60/61

61/62

62/63

63/64

64/65

65/66

60/67

67/68

68/69

69/70

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

Årets invest.-behov

3

363

359

327

298

278

223

163

117

86

Brist från föreg. åt

4

—

151

289

298

275

223

176

124

62

19

S:a invest.-behov ..

5

311

514

648

625

573

501

399

287

179

105

Investeringsram ..

6

‘160

*225

350

350

350

325

275

225

160

105

Årets brist .......

7

151

289

298

275

223

176

124

62

19

1 Redan fastställd investeringsram.

Grafiskt återges investeringsplanen i följande diagram 2 och till jämförelse

återges även de investeringar som skulle erfordras om man genomför grundskolan

i av kommunerna önskad takt. Beredningen diskuterar även avslutningsvis

under detta avsnitt (SB s. 689 f.) hur de lokalbrister som kommer att uppstå

under genomförandetiden skall bemästras och beredningen understryker bestämt

nödvändigheten av att det nya i undervisningens innehåll, den pedagogiska

standardhöjning för alla, som beredningens förslag innebär, snarast genomföres

17» — Bihang till riksdagens protokoll 1062. 1 samt. Nr 6/t

s. 522 Kontrollera mot PDF

522

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

Miljoner kronor

I96Q/6I 1961/62 1962/63 1963/64 1964/65 1965/66 1966/67 1967/68 1968/69 1969/70 1970/71 Budgetår

Investering som erfordras för genomförande av grundskolan enligt kommunernas önskemål

“ — Av skolberedningen fö''reslagen investeringsplan

“ — “ Av skolberedningen jörutsatt investering för fackskolans genomförande

Diagram 2. Investeringar jör genomförande av grundskolan budgetåren 1960/61—1969/70

och att man inte förbiser detta vid de speciella lokaldispositioner som än ett tåg

kommer att erfordras. Beredningen har kommit till den uppfattningen, att föreliggande

utvägar att lösa lokalfrågan bör göra det möjligt att arbeta med den

investeringsplan för grundskolan som föreslagits.

De sammanlagda investeringarna för fackskolans lokalbehov uppskattas

av skolberedningen (SB s. 690 f.) till 150 miljoner kr., vilka, om

lokalerna skall sta till förfogande då de erfordras för fackskolan och denna utbygges

i den takt som skolberedningen föreslagit, torde böra fördelas på budgetåren

1965/66—1970/71 på följande sätt.

Läsår 1965/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71

Belopp (Mkr) ...................... 15 30 30 30 30 15

Lägger man samman grundskolans och fackskolans investeringsbehov

för budgetåren 1961/62—1969/70 (och för fackskolor där
-

s. 523 Kontrollera mot PDF

523

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

jämte för budgetåret 1970/71) kommer man upp till ett belopp på 2,5 miljarder

kr. Med utgångspunkt i beredningens antagna genomförandetakt för grundskolan

respektive fackskolan fördelas totalbeloppet på budgetåren enligt följande

tabell 20.

Tabell 20. Investeringsbehov för grundskola och fackskolor budgetåren

1961/62—1969PO1

Beträffande beteckningarna A, B och C, se indelning angiven i texten s. 519.

Beloppen angivna i miljoner kronor.

Kostnader för grundskolan

Kostnader

för fack- skolor

Sammanlagt

investerings-

behov

Budgetår

(A+B)-

byggen

C-byggen

Summa

1öfil/62 ...............

479

35

514

514

19fi2/fi3 ...............

267

92

359

359

!Qfi3/fi4 ..............

180

147

327

327

1964/65 ...............

130

168

298

298

Iflfi5/fifi ...............

124

154

278

15

293

1Qfifi/87 ..............

83

140

223

30

253

19fi7/6R ...............

65

98

163

30

193

10fi8/fi9 ...............

47

70

117

30

147

1969/70 ...........

58

28

86

30

116

1970/71 ...............

—

—

—

15

15

Summa

1 433

932

2 365

150

2 515

1 För fackskolor därjämte för budgetåret 1970/71.

Yttranden

I samband med de tidigare behandlade centrala frågorna om grundskolans utformning

har redovisats, att vissa remissinstanser förordar ett uppskov med beslutet

om den nioåriga obligatoriska skolans definitiva utformning och önskar

en fortsatt försöksperiod, en utprövning i begränsad omfattning av den högstadiekonstruktion

skolberedningen föreslagit. Här bör vidare inledningsvis erinras

om att å andra sidan i åtskilliga tillstyrkande yttranden med starkt eftertryck

betonats, att ett ställningstagande nu måste komma till stånd, att klara

utgångspunkter för planering och utvecklingsarbete nu måste skapas samt att

skolan efter den långa utrednings- och försöksperioden behöver arbetsro.

Inställningen till de berörda centrala frågorna återspeglas givetvis också i viss

mån i uttalandena om takten för grundskolans genomförande

i landet. I vissa yttranden påyrkas, att grundskolan genomföres om möjligt i

snabbare takt än beredningen föreslagit, att genomförandet sker i snabbast

möjliga takt, eller åtminstone i den av beredningen förordade takten. Dylika uttalanden

förekommer i yttrandena från bl. a. länsskolnämndcrna i Västmän
-

s. 524 Kontrollera mot PDF

524

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5U år 1962

lands och Älvsborgs län, länsstyrelsen i Norrbottens län, TCO, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens

ungdomsförbund och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Sistnämnda

förbund framhåller, att varje års uppskov med skolreformen betyder, att

en årgång elever berövas de ökade utbildningsmöjligheterna, och att det därför

är nödvändigt, att beredningens tidtabell hålles och att reformens genomförande

icke förskjutes genom brist pa skollokaler och lärare. Liknande synpunkter om

ungdomarnas utbildningsmöjligheter anföres också i yttranden från en del

kommuner.

Landskommunernas förbund och Stadsförbundet anför att det från kommunala

synpunkter visserligen kan beklagas, att grundskolans uppbyggnad ej kan

ske så snabbt som kommunerna önskar, men har ingen erinran mot den föreslagna

övergångstakten och accepterar att någon form av styrning helt enkelt

måste ske.

Andra instanser, framför allt sadana som känner osäkerhet inför skolberedningens

utformning av högstadiet och mer eller mindre klart utsagt önskar en

närmare praktisk utprövning, betonar i större utsträckning att övergången till

det nya systemet inte bör ske i snabbare takt än resurserna medger (bl. a. länsstyrelserna

i Malmöhus och Älvsborgs län, länsskolnämnden i Göteborgs och

Bohus län, folkskoleseminariet i Landskrona). Länsskolnämnden i Jönköpings

län finner den föreslagna utbyggnadstakten vara lämplig under förutsättning att

det ekonomiska underlaget så medger. Enligt nämndens mening är det särskilt

angeläget, att landskommunernas intressen tillgodoses. Läroverksläramas riksförbund

betonar, att det kommer att dröja mycket länge innan man förfogar

över en lärarkår, en sådan undervisningstradition och en sådan pedagogisk utrustning,

som gör det möjligt att förverkliga skolreformens intentioner; förutsättningarna

för en reform av skolans inre arbete måste föreligga ute i kommunerna

i den takt den nya grundskolan skall genomföras där.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län är tveksam om samhällets resurser medger en

övergång i den takt beredningen tänkt sig och anför därom följande.

Den nya nioåriga skolan och anslutande skolformer är avsedda att vara färdiga

till 1970. Detta förutsätter stora ekonomiska insatser från statens och kommunernas

sida. Då det gäller byggnader och andra investeringar, är skolan i mycket

hög grad beroende av de samlade anspraken på samhällets resurser i fråga om

byggnadsfolk, tekniker, byggnadsmaterial osv. Härtill kommer att behovet av

lärarpersonal icke synes kunna helt täckas. Med anledning därav och med tanke

på att även på andra samhällsområden föreligger stora reformprojekt, som kräver

kapital- och arbetsinsatser, kan det synas tveksamt, om skolreformen skall

kunna realiseras i den förhållandevis snabba takt, beredningen tänkt sig.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att tillgången på lärare av olika slag utgör en

mycket stor osäkerhetsfaktor, men vill inte av detta skäl motsätta sig att grundskolan

genomföres i den takt beredningen föreslagit. Styrelsen framhåller nödvändigheten

av att lärarbristen snarast möjligt blir hävd, då i annat fall grundskolan

— eller vissa linjer inom denna — icke kommer att kunna ge de kunska
-

s. 525 Kontrollera mot PDF

525

Kungl. Maj:ts proposition nr 5tf år 1962

per, som förutsatts, och därigenom ej heller kommer att röna den efterfrågan,

som utbildningstiden kunde motivera.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot den av beredningen föreslagna takten

för det successiva genomförandet av grundskolan. Ehuru denna innebär en

avsevärt jämnare övergång än den, som skulle svara mot kommunernas önskemål,

kommer den ändå att under de första åren av genomförandeperioden ställa

ej oväsentliga krav på samhällsekonomin. Liksom beredningen anser överstyrelsen

att denna insats från det allmännas sida är ofrånkomlig, framför allt med

hänsyn till ungdomens önskemål om utbildning. Övergången till den nya skolorganisationen

bör, såsom beredningen föreslår, första aret begränsas till att omfatta

årskurserna 1—5 med hänsyn till det nödvändiga pedagogiska förberedelsearbetet

och erforderliga åtgärder för anskaffning av lokaler och lärare. Den av

beredningen föreslagna ordningen för genomförandet av grundskolan i de enskilda

kommunerna finner överstyrelsen lämplig.

Överstyrelsen berör vidare särskilt orter med lärarutbildningsanstalter och

finner det beträffande sådana orter angeläget att i de fall, da försöksverksamhet

redan införts, anordningen med sammanhallna klasser tillämpas vid första

möjliga tidpunkt och att i övriga fall övergång till grundskola sker snarast möjligt.

Härigenom skulle grundskolan snabbare kunna tillföras lärare, som fatt sin

utbildning bättre tillrättalagd för de ändrade skolförhållandena. Liknande synpunkter

i fråga om orter med folkskoleseminarium eller lärarkursläroverk framföres

av kollegiet vid jolkskoleseminariet i Uppsala.

Från kommunernas sida är intresset störst för frågan om ordningen för genomförandet

av grundskolan i de enskilda kommunerna. Allmänt kan konstateras,

att kommunerna i betydande utsträckning inte alls gjort nagra kommentarer

till de förslag som härom framlagts och att, i den mån sa sker, det stora flertalet

uttryckligen accepterat den föreslagna ordningen. Direkta uttalanden om att

man inte har någon erinran att göra eller att den framlagda planen kan följas

görs t. ex. i yttrandena från Stockholm, Göteborg, Täby, Huddinge, Linköping,

Kristinehamn, Grava, Falun och Kiruna.

I yttrandet från Nacka stad konstateras, att den föreslagna ordningen för

stadens del innebär att övergång kan börja redan med ingången av läsåret

1962/63. Med hänsyn till den av beredningen förutsatta tidsmässiga sammankopplingen

mellan anordningen med sammanhallna klasser i arskurs 7 och påbörjandet

av praktiska realskolans avveckling — en sammankoppling som staden

för sin del vill avstyrka — anses det för Nackas del vara lämpligast att först

läsåret 1964/65, dvs. enligt den angivna huvudregeln, införa anordningen med

sammanhållna klasser i årskurs 7. Önskemal om att få börja tillämpa grundskolans

läroplan i årskurs 7 redan fr. o. m. läsåret 1962/63 framkommer i vissa

yttranden, så t. ex. från Österåker, Södertälje och Växjö. Från Södertälje uttalas

därvid den förhoppningen att Kungl. Maj:ts tillstånd till en sådan tidigare

start kommer att lämnas mera allmänt. Från Solna stads sida väger man skälen

för och emot en sådan omedelbar övergång i vad avser årskurs 7 och framhåller

s. 526 Kontrollera mot PDF

526

Kungl. Maj:ts proposition nr 5h år 1962

därvid, att mot en övergång redan till kommande läsår talar den omständigheten

att tiden för information till berörda parter kan bli väl knapp.

I yttrandet från Skurups köping framhålles, att möjligheter till modifikationer

bör finnas under de första åren, så att övergången till den nya arbetssituationen

blir mjuk. Önskemål om en snabbare tillämpning av grundskolans läroplan i

dess helhet finns på sina håll bland kommunerna. Från Västerfärnebo anser man

det t. ex. lämpligast, att samtidigt övergå beträffande årskurserna 1—7 med

hänsyn till svårigheter i fråga om skolskjutsar och väntetider för eleverna. Att

en kommun som så önskar bör ha möjlighet att övergå till den nya läroplanen

med en gång för årskurserna 1—8 eller 1—9, hävdas i yttrandet från Kolbäck.

Från flera håll har framhållits nödvändigheten av en samordnad planering

för kommunernas övergång till grundskola. Landskommunernas förbund och

Stadsförbundet understryker i samband därmed att övergången till grundskola

— för de kommuner som nu ej har försöksverksamhet — måste ske samtidigt i

naturligt sammanhängande block. Att utbyggnaden sker i sammanhängande

regioner framhålles såsom angeläget även av länsskolnämndema i Kalmar och

Skaraborgs lön, Statstjänstemannens riksförbund samt vissa kommuner såsom

Vreta kloster och Husby—Rekame. Härigenom skulle bl. a. vinnas att gymnasierna

snabbt skulle få nioårig skola genomförd i sina elevområden och därmed

undvikas, att gymnasierna måste ta emot elever dels från realskolor, dels från

obligatorisk nioårig skola. De mindre kommunerna är under övergångstiden

beroende av tillgängen pa realskolor och flickskolor på en större ort inom regionen.

Nämnda förbund anser vidare, att en metodisk planering måste ske och

anför härom följande.

Eftersom grundskolan inte enbart är en organisatorisk reform utan även en

reform av det inre arbetet i skolan, torde det vara synnerligen angeläget att en

»metodisk planering» snarast göres. De av skolberedningen rekommenderade arbetsformerna

som inte i och för sig är nya men som dock inte har använts i full

omfattning bör genomarbetas och genom fortbildningsverksamhet spridas till

lärarna. Särskilt måste beaktas arbetet inom de sammanhållna högstadieklasserna.

Det torde vara synnerligen värdefullt att de nya arbetsformerna kunde prövas

vid samtliga lärarutbildningsanstalter och erfarenhet förvärvas som sedan

kan komma de nya lärarna tillgodo under deras praktiska utbildning. SR anser

att denna sistnämnda verksamhet övergångsvis bör främjas vid lärarutbildningsanstalterna

t. ex. genom att medgiva nedsättning av undervisningsskyldigheten

för lärarna. Av samma angelägenhetsgrad som metodiken är behovet av för individualiserade

arbetsformer lämpliga läroböcker. Med tanke på vad som sagts bör

planeringen noga övervägas så att övergången inte kommer att försämra skolgången

för de elevårgångar, som befinner sig i skarven mellan det gamla och det

nya.

Beträffande de speciella problem, som kan väntas uppkomma, då en elev t. ex.

pa grund av flyttning från kommunen tvingas att övergå från en

skola tillhörande de äldre skolformerna till grundskolan eller tvärtom, har skolöverstyrelsen

framlagt förslag till lösningar. Enligt överstyrelsen kunde man

s. 527 Kontrollera mot PDF

527

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

antingen ordna med stödundervisning för dessa elever eller också, på satt överstyrelsen

närmare anger i sitt utlåtande, genom vissa relativt genomgripande

förändringar anpassa de äldre skolformernas tim- och kursplaner efter grundskolans

läroplan. Även om överstyrelsen inte anser sig i utlåtandet böra taga

ställning till dessa övergångstidens speciella problem, finner överstyrelsen det

vara angeläget, att statsmakterna i sina beslut om grundskolans genomförande

även beaktar dessa frågor. Även Statstjämtemännens riksförbund tar upp hithörande

frågor till behandling och anför därvid bl. a. följande.

SR har funnit, att olägenheter måste uppstå för elever, som flyttar från en ort

med grundskola till en ort med realskola eller omvänt Särskilt besvarande maste

det vara, att vissa ämnen, såsom historia, geografi och biologi icke alls förekommer

i vissa årskurser i grundskolan samt att den valfrihet som föreligger mel an

tvska och franska i grundskolan icke äger någon motsvarighet i realskolan. I

andra ämnen, t. ex. fysik är kurserna i grundskolan och realskolan mycket olika.

Man kan därför befara att elever, som byter bostadsort, blir efter i skolarbetet

och att ett gott resultat av deras skolgång därigenom aventyras. Genom att elever,

som avser att övergå till gymnasiet, i realskolan laser tre främmande språk,

medan grundskolans elever endast kan läsa två, kan också svårigheter uppstå

för en grundskolelev som just vid övergången till gymnasiet flyttar till en ort

där treårigt gymnasium bygger på realskolan. SR måste darfor krava, att sadana

åtgärder vidtages, att elever, som tvingas byta bostadsort och darmed skola och

lärare, icke förorsakas ökade svårigheter genom grundskolans genomforande. Da

eu temporär anpassning av grundskolan till de gamla skolformernas läroplaner

endast skulle uppskjuta olägenheterna till en senare tidpunkt, finner SR det

ändamålsenligast, att sådana förändringar vidtages i realskolans och folkskolans

tim- och kursplaner och i inträdesfordringarna till gymnasiet, att de ovannamnda

svårigheterna elimineras och orättvisor vid intagningen i gymnasiet forebvgges.

Det kan inte anses tillfredsställande, om endast stödundervisning skulle anordnas

för de flyttande eleverna, eftersom dessa då under en kanske relativt lang

tid skulle tvingas att läsa dubbla kurser, nämligen både den for alla elever gemensamma

kursen och kompletteringskursen, något som maste minska utsikterna

till goda vitsord i ämnena.

I ett tidigare avsnitt om fackskolor, praktiska realskolan och flickskolan har

redovisats vissa önskemål om en tidigare start av fackskolor an skolberednmgen

tänkt sig samt vissa synpunkter på frågan om fortur till mrattande av

fackskola skall ges kommuner, som nu liar praktisk realskola och/eller flickskola.

Den mer övergripande frågan om företräde i fråga om a ena sidan

utbyggandet av grundskolan i kommuner, som ännu har sitt skolväsende organiserat

efter det äldre systemet, samt å andra sidan uppbyggnad av fackskoloi

i kommuner med redan genomförd nioårig skola, därest konkurrens i fråga om

utbyggnadstakten uppstår, har särskilt berörts i vissa yttranden. Länsskolnämnden

i Kronobergs län anser, att någon absolut rangordning mellan dessa

fall inte bör anges utan förordar eu prövning från fall till fall. Såval länsstyrelsen

som länsskolnämnden i Kalmar län hävdar att sådana kommuner, som fortfarande

endast har folkskola rättvisligen bör få företräde; länsskolnämnden till
-

s. 528 Kontrollera mot PDF

528

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

lägger dock att pa orter där nioårig skola redan är införd och där praktiska

realskolor och flickskolor finns, dessa givetvis bör organiseras som fackskolor

i så snabb takt som möjligt. Länsskolnämnden i Malmöhus län vill sätta uppbyggandet

av grundskolan i kommuner utan högre skolor i andra hand och

anför härom följande.

I en kommun med skolor enligt det äldre systemet, där det förutom folkskolor

linns en kommunal flickskola eller praktisk realskola eller bådadera, måste enligt

nämndens mening såväl folkskolans som flickskolans och den praktiska realskolans

omdaning samordnas på så sätt, att de fackskolor som ersätter de båda

sistnämnda skolformerna står färdiga att ta emot elevströmmen, när den kommer

från grundskolan inte minst med tanke på att fackskoloma regelmässigt får

storre elevområden än den kommun, i vilken de är belägna. Man skulle hamna i

en olycklig situation om elever efter genomgången grundskola saknade möjligheter

till utbildning vid fackskolor. Länsskolnämnden menar, att de som planerar

centralt för den generella övergången till grundskolan i första rummet bör

satta kommuner med högre skolor. Där bör befintliga flickskolor och praktiska

realskolor omändras till fackskolor, om underlag för sådana skolor framdeles beräknas

föreligga, samtidigt som eventuellt förefintliga gymnasier anpassas efter

de nya skolformerna. Det är alltså inte fråga om upprättande av nya fackskolor

i den meningen, att man inte kan peka på att de haft ett slags föregångare i kommunen.

I andra hand bör komma uppbyggande av grundskolor i kommuner utan

högre skolor. Huruvida aven där framdeles skall finnas utrymme för fackskolor

torde ej kunna bedömas, förrän grundskolan hunnit växa ut och ta form. Ett

speciellt overgångsproblem skapar den av nämnden föreslagna anordningen Det

kan formuleras i frågan: »Vart skall de på grundskolan väntande kommunerna

under tiden sanda de elever som önskar en längre utbildning än den kvardröjande

folkskolan ger?» Man skulle kanske vara beredd att svara: »Till de kommuner

som tidigare mottagit sådana elever». Problemet är inte fullt så enkelt eftersom

dessa i och med den förlängda skolplikten måste ställa om platser åt ett

okat antal egna elever Detta kan bli så stort, att det inte medger några gästande

elever i grundskolan. Å andra sidan måste samhället sörja för att inte de väntande

kommunerna under tiden får det sämre än tidigare. Problemet innesluter i sig

tragan om lokaler och lärare. Närmast till hands torde väl den lösning ligga som

innebar, att kommuner i forsta utbyggnadsetappen där lärarfrågan lättast torde

Kunna losas lar vara beredda på provisoriska anordningar beträffande lokalerna

högstadium ndC kommunernas elever kan beredas plats i hemkommunens eget

Länsskolnämnden vill med skärpa understryka vikten av att här antydda problem

beaktas av den centrala myndighet som får sig ålagt att planlägga kommunernas

övergång till grundskolan. 88

Dessa prioriteringsfrågor tas också upp i vissa yttranden från kommunerna.

I stora drag kan sägas, att från landsbygdskommuner i allmänhet understrykes,

att företräde bor ges åt utbyggnaden av grundskolan, medan man ifrån städernas

sida med en argumentering liknande den som nyss redovisats från länsskolnämnden

i Malmöhus län finner det angeläget, att utbyggnaden av fackskolorganisationen

ges företräde i sådana kommuner som nu har högre skolor.

Skolöverstyrelsen yttrar i fråga om den centrala planeringen för det ickeobligatoriska

skolväsendet följande.

s. 529 Kontrollera mot PDF

529

Kungl. Maj:ts proposition nr l>!± år 1962

I anslutning till beredningens uppfattning att planeringen för fackskolornas

genomförande måste utföras av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

gemensamt, vill överstyrelsen meddela, att en för de båda verken gemensam

arbetsgrupp har tillsatts med uppgift att bedriva planeringen för det

icke-obligatoriska skolväsendet. De planeringsuppgifter, som tas upp inom gruppen,

berör huvuddelen av utbildningsväsendet närmast ovanför grundskolan. För

eleverna öppnar sig olika möjligheter för vidare utbildning av såväl teoretisk

som yrkesutbildande karaktär. Sannolikt kommer upprättandet av fackskolor

att påverka gymnasistfrekvensen, men även tillströmningen av elever till yrkesskolan

blir i stor utsträckning beroende av fackskolornas omfattning. En planering

för de olika gymnasieformerna kan sålunda ej ske utan hänsynstagande till

fackskolorna och en planering för fackskolorna kan ej genomföras utan att yrkesskolväsendets

utbyggnad infogas i planeringen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller önskvärdheten av att fackskolorna

liksom skolväsendet i övrigt innefattas i den allmänna samhällsplaneringen och

anför i anslutning härtill följande.

Det är nödvändigt att lokaliseringen av en ny skola sker efter noggrann prövning,

så att skolan icke endast förlägges på rätt ort utan också får en lämplig

placering inom orten. Länsstyrelsen anser, att dessa planerings- och byggnadsfrågor

bör behandlas så, att direkt samarbete sker mellan länsstyrelsen och dess

experter (länsarkitekt, distriktsingenjör, vägdirektör) å ena sidan samt länsskolnämnden

och dess chefstjänstemän, länsskolinspektören, å andra sidan. Det synes

fullt naturligt, att länsstyrelsen, såsom högsta myndighet över plan- och byggnadsväsendet

i länet, inkopplas på dessa frågor och detta så mycket mer som

skolan med därtill hörande bostäder, anläggningar m. m. ofta kan hänföras till

tätbebyggelse. Ett dylikt samarbete mellan länsstyrelse och länsskolnämnd är

ävenledes förutsatt i länsstyrelseinstruktionen (5 § 3 st. och 41 §). En i central

väg meddelad föreskrift om sådant samråds- eller samarbetsförfarande synes

måhända böra meddelas.

I den nyss berörda frågan om takten för grundskolans genomförande redovisades

från något håll en tvekan om samhällets resurser medger en tillämpning

av den övergångstakt beredningen förordat. I några fall ges uttryck för en sådan

tvekan i mera direkt anslutning till frågorna om behovet av skolbyggnader

och den framlagda investeringsplanen.

Statskontoret framhåller sålunda, att ifrågavarande skolbyggnadsverksamhet

kommer att ställa stora krav på samhällets resurser i olika avseenden. Särskilt

betydande blir givetvis anspråken på arbetskraftstillgången inom byggnadsbranschen.

Med hänsyn härtill anser statskontoret, att möjligheterna till ett

nedbringande av det omedelbara investeringsbehovet bör bli noggrant skärskådade.

För att uppnå en minskning av nämnda behov framhåller statskontoret

främst cn förskjutning framåt i tiden beträffande påbörjandet av vissa

skolanläggningar för låg- och mellanstadierna; prioritet bör i största möjliga

grad ges åt skolbyggen som i främsta rummet är avsedda för högstadiet. Härjämte

förordar statskontoret ett rationellt utnyttjande av befintliga skolanläggningar

och ett ökat paviljongbyggande. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser,

s. 530 Kontrollera mot PDF

530

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

att skolväsendet visserligen är en samhällsangelägenhet av utomordentligt stor

betydelse, men att andra angelägna investeringar icke därför bör åsidosättas i

alltför hög grad.

Skolöverstyrelsen framhåller, att den förskjutning av investeringarna, som

skolberedningen föreslagit, kommer att medföra stora svårigheter för kommunerna

att under de närmaste åren hjälpligt lösa sina lokalfrågor. Överstyrelsen

tillstyrker emellertid den föreslagna investeringsplanen för budgetåren 1960/61

—1969/70 men understryker därvid, att den för respektive budgetår av beredningen

föreslagna investeringsramen utgör ett absolut minimum, om grundskolan

skall kunna genomföras i avsedd takt och under något så när gynnsamma

betingelser.

Läroverkslärarnas riksförbund ställer sig kritiskt i fråga om tillräckligheten

av de av beredningen föreslagna investeringsramarna för skolbyggen. Förbundet

anför härutinnan bl. a. följande.

Investeringarna i skolbyggnader har under en följd av år släpat efter det snabbt

växande behovet. Detta har varit till men för undervisningen och för skolan som

uppfostringsmiljö. Dessutom har dessa förhållanden medfört betydande merarbete

för skolledare och lärare. Mot denna bakgrund har man hoppats, att åtminstone

den nya grundskolan skulle få gynnsammare förutsättningar vid sitt

genomförande. Denna första period blir särskilt arbetskrävande och komplicerad.

Om denna krävande period därtill försvåras genom lokalprovisorier, kommer

olidliga arbetsförhållanden att uppstå. Det är därför med besvikelse skolledare

och lärare nödgas konstatera, att icke heller skolberedningen anser sig kunna

föreslå tillräckliga investerings- och kostnadsramar för skolbyggen under grundskolans

genomförandeperiod. Att dessa ramar är otillräckliga konstateras redan

av beredningen i dess betänkande. Den överlåter dock med varm hand dessa

problem till skolstyrelser och rektorer.

SACO föreslår, att den av beredningen angivna investeringsramen vidgas på

så sätt, att det blir möjligt att snabbare än vad beredningen föreslagit lösa

grundskolans lokalproblem.

I yttrandena i övrigt, inte minst från länsskolnämnderna, är det tämligen

vanligt att skolberedningens byggnadsprogram betraktas såsom underdimensionerat

eller i vart fall som ett minimiprogram; angelägenheten av att tillräckliga

resurser ställs till förfogande betonas överlag starkt. Men även uttalanden i motsatt

riktning förekommer, om också mera sällan. Länsskolnämnden i Kalmar län

anser sålunda, att det av beredningen uppskattade totalbeloppet för grundskolans

investeringar budgetåren 1961/62—1969/70 är för högt beräknat. Enligt

länsskolnämndens erfarenhet, torde kommunerna i många fall ha redovisat behov

av skolbyggnader, som aldrig kommer till utförande. En ytterligare kostnadsbesparande

faktor ligger däri, att ett betydande antal preliminärt planerade

skolbyggen kan utföras med förenklat byggnadssätt. Ifrån Lidingö stads sida

finner man de redovisade byggnadskostnaderna förvånande höga.

Från en del håll har ifrågasatts, om beredningen vid beräkningen av investeringsbehovet

tagit tillräcklig hänsyn till det genom grundskolans införande

s. 531 Kontrollera mot PDF

531

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ökade behovet av vissa lokaler. Sålunda framhåller Svenska landskommunernas

förbund och Svenska stadsförbundet de icke oväsentliga kostnader, som kan

väntas uppstå till följd av den föreslagna sänkningen av elevantalet i klasserna.

Genom de sänkta delningstalen inställer sig nämligen, enligt förbunden, ett ökat

behov av klassrum och andra lärosalar. Stockholms stad har med hänsyn till de

ändrade delningstalen redovisat vissa alternativa beräkningar av det ökade

byggnadsbehovet för stadens del. I exempelvis yttrandet från Täby köping, där

man i sitt skolbyggnadsprogram utgått från en uppdelning av klasserna på högstadiet

för varje påbörjat 30-tal elever och även för mellanstadiet räknat med

30 som medeltal, konstateras att, om de av skolberedningen föreslagna delningsprinciperna

skulle komma att fastställas, grundskolan inte skulle medföra någon

ökning av lokalbehovet i förhållande till försöksskolan; köpingen önskar dock

andra delningsgrunder resulterande i ett lägre medeltal per klass. Skolöverstyrelsen

erinrar för sin del i detta sammanhang om att överstyrelsen redan tidigare

för den långsiktiga byggnadsplaneringen i stort sett räknat med delningstalet

30 på såväl mellanstadiet som högstadiet.

Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening och TCO påpekar, att

behovet av klassrum kommer att öka genom att varje klass, även på högstadiet,

erfordrar ett sådant. Erfarenheten från skolor med ämnesrumssystem visar nämligen,

att samtliga elever behöver en fast punkt i skolan. Inslaget med individualiserad

undervisning ökar dessutom behovet av ytterligare klassrum samt

grupp- och arbetsrum, specialsalar och skolbibliotek. Länsskolnämnden i Jönköpings

län och länsskolnämnden i Malmöhus län anser, att, därest beredningens

förslag om tillvalsmöjligheter skall kunna helt förverkligas, måste lokalbehovet

bli väsentligt större än det beräknade. Sistnämnda länsskolnämnd

menar, att, om man förutsätter en verklig tillämpning av det fria valets princip,

skulle behovet av grupprum bli så betydande, att det icke tillfredsställande

kan tillgodoses med nuvarande beräkningsnorm.

Några instanser framhåller nödvändigheten av att nuvarande skolbyggnadsbalans

snarast möjligt måste likvideras. Särskilt har man påpekat, bl. a. från

Stockholms stads sida, att gymnastik- och samlingslokaler saknas vid många

skolanläggningar. I detta sammanhang erinrar även Sveriges skoldirektörsförening

om den besvärande brist på gymnastiklokaler, som föreligger såsom en

följd av tidigare byggnadsrestriktioner. Föreningen hänvisar även till att samlingssalar

i stor utsträckning saknas. Målsmännens riksförbund beklagar den

för föräldrar oförklarliga eftersläpningen beträffande gymnastiklokaler och hoppas,

att frågan beaktas vid uppläggningen av byggnadsprogrammet.

Skolberedningens förslag om ett vidgat paviljongbyggande har — förutom

av statskontoret, såsom tidigare redovisats —■ i allmänhet om också inte undantagslöst

hälsats med tillfredsställelse av de remissorgan, som yttrat sig i frågan,

däribland vissa länsskolnämnder och länsstyrelser. Skolöverstyrelsen, som

här inte gör något närmare uttalande, beräknar att av den för vart och ett av

s. 532 Kontrollera mot PDF

532

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

budgetåren 1961/62—1967/68 angivna ramen ca 50 miljoner kr. belöper sig på

provisoriska skollokaler.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker, liksom ett par länsstyrelser, nödvändigheten

av att vid planeringen av skolbyggnader vederbörlig hänsyn tages till

näringslivets framtida utveckling och att folkminskningstendenser beaktas för

att i görligaste mån undvika felinvesteringar. Styrelsen framhåller också angelägenheten

av att skolmyndigheternas och kommunernas planering för skolbyggnader

bedrives i sådan omfattning, att investeringsvolymen i ett läge, då

detta är påkallat från sysselsättnings- och konjunkturpolitiska synpunkter,

snabbt kan utökas. En sådan planläggning skulle ge möjligheter att vid en konjunkturnedgång

tillvarata ledig arbetskraft för ett snabbare anskaffande av för

grundskolan erforderliga lokaler. På många håll föreligger alltjämt en betydande

eftersläpning av skolbyggnadsplaneringen. För att igångsättningen av skolbyggnadsföretagen

skall kunna ske på en från arbetsmarknadssynpunkt lämplig tidpunkt

under året, är det viktigt, att planeringen ligger väl framme och att arbetsmarknadsmyndigheterna

i god tid underrättas om de byggnadsföretag, som

avses komma till utförande.

Mot bakgrunden av den intensifiering av skolbyggnadsverksamheten som nu

avses ske, framlägges ibland i yttrandena förslag rörande den administrativa

handläggningen av ärenden angående statsbidrag till skolbyggnader. Sålunda

föreslår Läroverksläramas riksförbund — under hänvisning till att tiden för behandlingen

av skolbyggnadsärenden måste radikalt förkortas — att länsskolnämndernas

handläggning av dessa ärenden slopas. Från Lidingö stad hävdar

man däremot, att handläggningen av byggnadsärenden för grundskolan bör delegeras

till länsskolnämndema, således även lokalbehovsprövningen och statsbidragsgivningen.

Den erforderliga centrala styrningen av byggnadstakten skulle

vinnas, genom att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att lämna medgivande

till införande av grundskolan i kommunerna samt att fördela statsanslaget till

skolbyggnader mellan länsskolnämndema. Samma förslag kommer även från

Högerns kvinnoförbund. Också Sveriges skoldirektörsförening hänvisar till den

omständliga förberedelseproceduren för erhållande av statsbidrag och ifrågasätter

om icke en förenkling härvidlag är möjlig, utan att en sakligt befogad

kontroll behöver eftersättas.

Svenska stadsförbundet understryker nödvändigheten av att kommunerna

verkligen får finansieringsmöjligheter att genomföra det skolbyggnadsprogram

som statsmakterna själva beslutar om. Kapitalmarknadens organisation är ett

problem, som förbundet i detta sammanhang icke anser sig ha anledning att gå

in på, men enligt förbundets mening ankommer det på statsmakterna att så

samordna reform- och finanspolitik att de olika leden är samstämda. Svårigheten

att ordna kapitalanskaffningen är för närvarande betydande, anför förbundet.

s. 533 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

533

Statsbidragsfrågor

(SB kapitel 41)

Skolberedningen

Skolberedningen redogör först för gällande statsbidragsbestämmelser (SB s.

693 ff.) avseende skolformerna under den kommunala skolstyrelsen samt övergår

därefter till att redovisa överväganden och förslag angående statsbidrag till

grundskolan.

Skolberedningen har — i avvaktan på 1958 års skatteutjämningskommittés

behandling av hithörande problem — haft som riktmärke att de förslag den

framlägger i princip inte skall ändra hittillsvarande kostnadsfördelning mellan

staten och kommunerna. Därmed har beredningen dock inte tagit ställning till

denna kostnadsfördelning i framtiden. Frågan om en eventuell omfördelning

måste emellertid prövas i annan ordning. Detsamma gäller problemet om skolkostnadernas

fördelning mellan ekonomiskt bärkraftiga och ekonomiskt svaga

kommuner. Den fortskridande förändringen i penningvärdet har på grund av de

skatteunderlagsgraderade bidragens konstruktion medfört en relativ försämring

för ekonomiskt sämre ställda kommuner. Utgifterna för det obligatoriska skolväsendet

blir, framhåller beredningen, om de sätts i relation till kommunernas

skatteunderlag och alltså uttrycks per skattekrona, dubbelt så stora i landskommunerna

som i städerna. De kostnadsfördelningsfrågor som sammanhänger

med statsbidragens differentiering efter kommunernas ekonomiska bärkraft har

skolberedningen emellertid inte ansett sig kunna inom ramen för sitt arbete gå

in på. I fråga om statsbidragen till skolmåltider och elevinackorderingar har dock

utvecklingen sedd från kommunal synpunkt varit särskilt ogynnsam och beredningen

förutsätter att de i andra sammanhang på skilda sätt aktualiserade

frågorna om höjda statsbidrag till dessa ändamål skyndsamt upptas till prövning.

Bland de andra omständigheter som har inverkan på en bedömning av statsbidragsfrågan

erinrar beredningen främst om den förskjutning av kostnadsfördelningen

mellan stat och kommun som kan anses inträda genom de statliga realskolornas

avveckling. Detta faktum har beredningen dock inte ansett innebära

ett sådant slags kostnadsöverflyttning som nu kan föranleda beredningen att

föreslå justeringar på statsbidragsplanet, eftersom realskolans avveckling inte är

ett resultat av beredningens förslag utan av statsmakternas tidigare fattade

beslut.

Av motsvarande skäl föreligger enligt beredningens uppfattning inte heller

orsak att föreslå ändrade statsbidragsregler därför att kommunerna får ökade

kostnader för det obligatoriska skolväsendet, väsentligen beroende på åliggandet

att ombesörja undervisning av nio årskurser elever i stället för tidigare sju.

Såsom nämnts i avsnittet om undervisningshjälpmedel har beredningen föreslagit,

att kommunerna skall vara skyldiga att tillhandahålla skolorna bibliotek,

cn ändring som i realiteten dock får anses vara mera formell än reell. Bered
-

s. 534 Kontrollera mot PDF

534

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ningen erinrar om det särskilda statsbidrag till skolbiblioteken som redan utgår.

Beredningen förutsätter, att den fördelning som det särskilda biblioteksbidraget

ger uttryck för i princip bevaras, även om det separata biblioteksbidraget avlöses,

vilket beredningen inte finner anledning att göra någon erinran mot.

I kapitlet om skolhälsovården (kap. 24) har beredningen föreslagit en mindre

skärpning av ett redan existerande kommunalt åliggande i och med att antalet

allmänna läkarundersökningar föreslås öka från tre till fyra. Med hänsyn till nu

kända och av beredningen redovisade omständigheter (SB s. 698) och med beaktande

av konsekvenserna för kommunerna av ett nytt s. k. stimulansbidrag, som

beredningen föreslår, har beredningen inte funnit det nödvändigt med någon

ändrad avvägning av den s. k. kommunandelen i vad avser den fjärde läkarundersökningen

av eleverna.

Det nuvarande försökskostnadsbidraget — inklusive det extra försökskostnadsbidraget

— är, erinrar beredningen om, till sin författningsmässiga konstruktion

sådant, att det upphör den dag »försöksverksamheten med nioårig enhetsskola»

slutar, dvs. den 30 juni 1962. Under grundskolans genomförandeperiod

skulle ett permanentat försökskostnadsbidrag med oförändrad konstruktion, dvs.

80 kr. per elev och år på högstadiet, automatiskt växa till följande belopp:

1962/63 ............................... 10,4 Mkr

1964/65 ............................... 13,9 »

1966/67 ............................... 18,0 »

1968/69 ............................... 21,9 »

1970/71 ............................... 24,4 »

1972/73 ............................... 24,8 »

Utifrån principen om en i grunddragen oförändrad kostnadsfördelning mellan

staten och kommunerna har beredningen funnit att försökskostnadsbidragets

upphörande bör kombineras med ett bidrag till kommunerna, vilket i stort sett

tillför dessa samma belopp som försökskostnadsbidraget skulle ha gjort, om det

haft permanent karaktär. Beredningen är väl medveten om att tanken på ett nytt

statsbidrag inte rimmar med nuvarande principer för statsbidragsgivningen. När

beredningen ändå föreslår ett fristående statsbidrag är det dels därför att ett

sådant ju redan finns och kan sägas vara accepterat, varför det som nu föreslås

endast formellt kan sägas röra sig om ett nytt bidrag, dels och främst därför att

beredningen fäster stor vikt vid stimulanssynpunkten. Beredningen har med

andra ord funnit statliga stödåtgärder erforderliga och därför föreslagit införande

av ett generellt pedagogiskt stimulansbidrag.

I fråga om bidragets konstruktion har beredningen övervägt olika alternativ.

Beredningen har vid sina överväganden funnit tungt vägande skäl tala för en

sådan uppdelning av den summa kommunerna skall tillföras, att av de totalt

beräknade 26 kr. per elev på alla tre stadierna ett belopp av 25 kr. per

elev och år tilldelas kommunerna generellt, medan ett belopp motsvarande

1 kr. per elev ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för att utnyttjas såsom ett

särskilt stimulansbidrag i syfte att möjliggöra ett extra stöd åt kommuner med

s. 535 Kontrollera mot PDF

535

Kungl. May.ts proposition nr 51f år 1962

befolkningsmässigt och ekonomiskt svagt underlag, alltså kommuner för vilka

den åsyftade pedagogiska upprustningen leder till särskilt kännbara kostnader.

Med detta schablonmässigt beräknade bidrag bör sammanföras det nuvarande

anslaget till folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter. Detta

anslag har för budgetåret 1961/62 upptagits med 240 000 kr. I annat sammanhang

förutsätter beredningen därjämte en ungefärlig fördubbling av sistnämnda

belopp för att särskilda hjälpmedelsåtgärder beträffande glesbygder,

främst TV-undervisning, skall kunna åstadkommas.

I detta sammanhang erinrar beredningen om att det nuvarande extra försökskostnadsbidraget

(för de två senaste budgetåren upptaget med 50 000 kr.),

vilket kan utgå i fall då högstadiet medfört särskilt betungande kostnader för

kommunen, som nämnts upphör samtidigt med försökskostnadsbidraget.

Det totala anslagsbehovet för det nämnda generella stimulansbidraget (25 kr.

per elev) och det särskilda stimulansbidraget (1 kr. per elev) har uträknats

på basis av det sammanlagda antal elever som för varje beräkningsår antas

befinna sig i de olika årskurserna av grundskolan. Bidragens beviljande till de

enskilda kommunerna förutsättes alltså bli sammankopplat med den successiva

övergången till grundskolan. Detta innebär att först läsåret 1968/69 ingår i

beräkningsunderlaget samtliga elever i årskurserna 1—5, två år senare alla elever

i årskurserna 1—7, osv. På grundval härav kan de av beredningen föreslagna

pedagogiska stimulansbidragen beräknas komma att uppgå till följande belopp:

Allmänt Särskilt Totalt

stimulansbidrag stimulansbidrag (Mkr)

(Mkr) (Mkr)

1962/63 ................... 12,8 0,5 13,3

1964/65 16,9 0,7 17,6

1966/67 ................... 20,4 0,8 21,2

1968/69 ................... 22,3 0,9 23,2

1970/71 ................... 23,0 0,9 23,9

1972/73 ................... 23,4 0,9 24,3

Om konstruktionen av stimulansbidraget med särskild hänsyn tagen till tiden

för den allmänna övergången till grundskola, anför beredningen följande.

En jämförelse mellan totalbeloppet ovan och de belopp som nyss angivits i

tablån över försökskostnadsbidragets beräknade ökning visar det i och för sig

självklara, att denna konstruktion av stimulansbidraget medför att kommunerna

fram till en tidpunkt, då grundskolan till större delen är genomförd, kommer att

tillföras ett totalbelopp som är något större än vad försökskostnadsbidraget

skulle ha givit dem. Differenserna uppgår för de fyra första åren i sammanställningen

ovan till följande belopp: 2,9 Mkr, 3,7 Mkr, 3,2 Mkr respektive 1,3 Mkr.

Denna »överkompensation» synes emellertid försvarlig med hänsyn till önskemålet

att i synnerhet under de närmaste åren kraftigt stimulera till upprustning

av äldre skollokalers inredning och apparatutrustning, samtidigt som kommunerna

under grundskolans genomförandeperiod kommer att få vidkännas betydande

initialkostnader på grund av övergången till nioårig skola.

EU förverkligande av det upprustningsprogram som anges i hjälpmcdelsbetänkandet

leder för kommunernas del till kostnadsökningar på uppskattnings
-

s. 536 Kontrollera mot PDF

536

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It- år 1962

vis 11 miljoner kr. 1962/63 och drygt 13 miljoner kr. 1972/73. En nära till

hands liggande möjlighet vore att utforma det nya stimulansbidraget så, att

det för varje år direkt tillförde kommunerna endast vad som motsvarade kommunernas

beräknade kostnader för den skisserade upprustningen, medan återstoden,

inom ramen för den successiva anslagsökningen enligt tablån ovan, tillfördes

kommunerna genom minskade kommunandelar. År 1972/73 skulle vid tilllämpning

av denna metod alltså drygt 10 miljoner kr. komma kommunerna till

godo genom minskade kommunandelar. Minskningen skulle uppgå till nära 200

kr. per kommunandel.

En komplicerande faktor härvidlag skulle emellertid den omständigheten vara,

att kommunandelarna med hänsyn till status quo-principen skulle behöva justeras

varje år under genomförandeperioden. Dessutom skulle man på grund av

stimulansbidragets anknytning till grundskolan egentligen ha olika kommunavdrag

med hänsyn till i vad mån kommunerna genomfört grundskola eller ej.

Under genomförandeperioden synes därför den antydda konstruktionen med ett

separat stimulansbidrag böra accepteras. Sedan grundskolan väl har blivit helt

genomförd, bör emellertid den förenklingen övervägas, att det belopp som stimulansbidraget

motsvarar tillföres kommunerna helt och hållet genom sänkta

kommunandelar.

Att göra det pedagogiska stimulansbidrag som beredningen alltså vill införa

och tills vidare behålla till ett strikt specialdestinerat bidrag i den meningen,

att utbetalningen helt eller delvis göres beroende av att vissa detaljerade villkor

uppfylles, finner beredningen inte ändamålsenligt. Å andra sidan måste i själva

stimulanssyftet ligga, att vissa garantier skapas för att bidraget verkligen används

för en pedagogisk upprustning av den art som skolberedningen angivit i

hjälpmedelsbetänkandet. Beredningen förutsätter, att reglerna för utbetalning

av bidraget utformas så, att länsskolnämnderna åläggs att följa utvecklingen

på de områden som stimulansbidraget är avsett att främja, dvs. i första hand

skolornas utrustning med rikare och bättre hjälpmedel av skilda slag.

I fråga om statsbidrag till byggnadsarbeten bör alltjämt gälla nuvarande

bestämmelser om bidrag till kostnader för första uppsättningen inventarier i

såväl skolverkstad som andra lokaler för vad som hittills kallats förberedande

yrkesutbildning i årskurs 9, föreslår skolberedningen.

Utöver det nuvarande byggnadsbidraget erhåller försökskommunerna ett särskilt

bidrag med 8 % av byggnadsbidraget. Detta procentuella tillägg upphör

liksom försökskostnadsbidraget som en följd av försöksverksamhetens upphörande

i och med utgången av vårterminen 1962. I anslutning härtill anför

beredningen följande.

I hjälpmedelsbetänkandet framhålles att nytillkommande skollokaler redan

från början bör utrustas dels med sådan fast inredning och sådana installationer,

som väsentligt underlättar användningen av audivisuella hjälpmedel. Kostnaderna

härför har beräknats till mellan 1 500 och 2 000 kr. per lärosal. Beredningen

föreslår, att medel ställes till förfogande härför genom att byggnadsbidraget

till skolbyggnader uppräknas med en procentenhet. Med utgångspunkt i

beredningens kostnadsberäkningar innebär detta en ökning av de årliga anslagen,

s. 537 Kontrollera mot PDF

537

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962

vilken i stort sett varierar mellan 2 och 2,5 miljoner kr. Detta tillägg bör

enligt skolberedningen redovisas som en särskild post i anslaget för statsbidrag

till skolbyggnader för att därur sedan skall kunna utgå ett extra anslag, då de

nyuppförda byggnaderna inrednings- och utrustningsmässigt motsvarar vissa

fastställda krav, vilka bl. a. bör ansluta sig till de synpunkter som framförs i

hjälpmedelsbetänkandet.

Vad beredningen här föreslagit innebär alltså att statsanslaget för skolbyggen

i beredningens kostnadsberäkningar uppskattats till 36 % av investeringsramen,

men att det generella byggnadsbidraget till kommunerna alltjämt förutsättes

utgå enligt 35 %-regeln, medan återstoden avses disponerad för att medelst ett

schablonbelopp per klassrum och lärosal utbetalas först efter särskild prövning.

Beredningen har även behandlat frågan, hur statsbidragssystemet skall utformas

för den föreslagna nya skolformen fackskolor.

Beträffande fackskolorna erinrar beredningen först om, att det ankommer på

kommunerna att själva bestämma, om man vill ha fackskolor upprättade eller

inte. Om fackskolor skall ha någon utsikt att bli mera allmänt införda, måste

därför statsbidrag utgå i sådan omfattning, att inrättande av en sådan skola ej

tynger kommunens ekonomi mera än andra skolformer på samma stadium.

Enligt beredningens mening är det vidare angeläget, att statsbidragssystemet

beträffande de kommunala skolorna under skolstyrelserna göres så enhetligt och

enkelt som möjligt. Något av de redan tillämpade systemen bör därför komma

i fråga.

Vid valet av statsbidragssystem bör observeras, att fackskolorna till hela sin

struktur och uppläggning kommer att mest likna det allmänna skolväsendets

skolformer. Starka skäl talar enligt beredningens mening för att man för fackskolorna

genomför samma statsbidragssystem som för högre kommunala skolor,

dock att något avdrag för vissa huvudmansavgifter motsvarande tidigare pensionsavgifter

ej längre bör ske. Skolberedningen vill därför förorda denna lösning

av frågan beträffande såväl driftbidrag som bidrag till skollokaler. Dessutom bör

statsbidrag utgå till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel

enligt samma grunder som vid de kommunala yrkesskolorna.

Även i fråga om vissa andra skolformer innebär beredningens förslag

i viss mån ändrade kommunala åligganden. Sålunda föreslås som nämnts i

annat sammanhang cn statligt reglerad hälsovård införd vid handelsgymnasier

och kommunala yrkesskolor.

Vad handelsgymnasierna beträffar utgår beredningen från att deras statsbidragsfråga

i detta sammanhang redan reglerats i anslutning till 1961 års riksdags

beslut om ändrade statsbidragsgrunder för skolformen.

Beredningen förutsätter att frågan om statsbidrag till kommunerna för anordnande

av obligatorisk skolhälsovård vid yrkesskolors heldagskurser löses

efter samma principer, som tidigare tillämpats vid högre kommunala skolor och

nu senast vid handelsgymnasier, dvs. genom omräkning av nuvarande bidrag

s. 538 Kontrollera mot PDF

538

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

till driften av kommunala yrkesskolor. Beredningen beräknar uppskattningsvis

kostnaderna till 175 000 kr., varav på statsverket skulle falla i runt tal 80 000 kr.,

allt beräknat på elevantalet i dessa yrkesskolor höstterminen 1959.

I förslaget till skollag föreslår beredningen, att terminsavgifterna skall slopas

även vid handelsgymnasier och kommunala yrkesskolor. Det inkomstbortfall

som detta nya stadgande orsakar för berörda kommuner synes det rimligt att

dessa kompenseras för. I fråga om handelsgymnasierna har frågan redan beaktats

(prop. 1961:82 s. 15 f. och 43). Beträffande yrkesskolorna, för vilkas ekonomi

terminsavgifterna dock inte alls har samma betydelse som för handelsgymnasierna,

bör kompensationsfrågan lösas i samband med den omräkning av statsbidraget

som nyss föreslagits med anledning av skolhälsovårdsreformen.

Slutligen har beredningen i fråga om nuvarande allmänna läroverk och högre

tekniska läroverk föreslagit ett överförande av vissa uppgifter, avseende skolhälsovård,

vaktmästarpersonal, biträdeshjälp m. m., från staten till kommunerna.

För övertagandet av med dessa uppgifter förenade kostnader avses kommunerna

erhålla full kompensation, vilket står i överensstämmelse med beredningens principiella

status quo-linje. Beredningen har sökt bedöma olika möjligheter att förverkliga

kompensationen åt kommunerna.

Kravet på enkelhet leder enligt beredningens uppfattning till att kompensationen

till kommunerna på något sätt schabloniseras. Beredningen föreslår, att

kompensationen anknytes till kommunernas månatliga rekvisitioner av lärarlöner

för nuvarande statliga allmänna läroverk och högre tekniska läroverk samt

utformas såsom ett schematiskt procenttillägg på lönesumman.

På grundval av det material och de undersökningsresultat, som beredningen

haft tillfälle att ta del av, har beredningen uppskattat storleksordningen på det

erforderliga tillägget till lönerekvisitionerna för allmänna gymnasier till ungefär

10 % samt för tekniska gymnasier till omkring 20 %. Procentsatserna kan dock

exakt fastställas först sedan ytterligare material för frågans bedömning insamlats

och bearbetats. Beredningen förutsätter, att en sådan fortsatt analys i syfte

att säkrare kunna ange procenttilläggens storlek kommer att verkställas av gymnasieutredningen

och att uppgifter om resultaten skall därifrån kunna erhållas

i god tid före det nya systemets avsedda ikraftträdande den 1 juli 1962. En

minskning av kompensationens storlek förutsättes ske i sådana fall, då ordinarie

statlig befattningshavare av här avsett slag kvarstår på övergångsstat och sålunda

direkt avlönas av staten (SB s. 478).

Yttranden

Den av skolberedningen berörda, men ej i sak behandlade frågan om den

framtida kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

för skolväsendet liksom den därmed sammanhängande frågan om en

eventuell omfördelning av dessa kostnader mellan ekonomiskt bärkraftiga och

ekonomiskt svaga kommuner, har föranlett flertalet remissorgan att med skärpa

s. 539 Kontrollera mot PDF

539

Kun tgl. Maj:ts proposition nr 5 Jr år 1962

framhålla angelägenheten av att berörda frågor med det snaraste bringas till sin

lösning. Landskommunernas förbund framhåller, att det måste leda till allvarliga

betänkligheter, att beredningen ansett s!g förhindrad att upptaga dessa ytterst

betydelsefulla frågor till behandling. Förbundet finner det nödvändigt att kraftigt

framhålla, att dessa frågor icke kan skjutas åt sidan, då förslaget om grundskolans

genomförande nu skall framläggas. Förbundet erinrar i detta sammanhang,

liksom Svenska stadsförbundet, att skolkomniissionen på sin tid uttalade,

att kommunernas kostnader för skolväsendet till större del än dittills borde

övertagas av staten vid skolreformens förverkligande. Båda förbunden önskar

fästa uppmärksamheten på den förändring i ekonomiskt avseende, som inträder,

då realskolan avvecklas och ersättes med grundskolan. Därigenom kommer betydande

kostnader, som tidigare burits av staten, att överföras på kommunerna.

Landskommunernas förbund finner det vidare nödvändigt, att en för kommunerna

på landsbygden mera rimlig kostnadsfördelning genomföres samtidigt

med grundskolans införande. Förbundet anför i anslutning härtill följande.

Nettoutgifterna per elev i det obligatoriska skolväsendet har under åren

1949—1958 stigit procentuellt tre gånger mer på landsbygden än i städerna.

Under samma tid har statens andel i landskommunernas kostnader för det obligatoriska

skolväsendet sjunkit med ca 10 %, medan statens andel i städernas

motsvarande kostnader har stigit med omkring 3%. Elevkostnaden är sedan

början av 1950-talet högst på landsbygden. Genom att skattekraften i landskommunerna

är väsentligt lägre än i städerna blir skillnaden i utdebitering för

skolväsendet ännu mera framträdande. Landskommunernas genomsnittliga utdebitering

för det obligatoriska skolväsendet var 1958 omkring 3: 25 per skattekrona,

vilket är mer än dubbelt så högt som genomsnittet för städerna. I och

med grundskolans genomförande kommer utdebiteringen att öka kraftigt, samtidigt

som skillnaderna i skattetrycket ytterligare accentueras. Därutöver är

kommunerna på landsbygden numera skyldiga att genom ersättning till skolkommunen

deltaga i kostnaderna för högre utbildning i gymnasier, yrkesskolor

o. d. Även på detta område kan genom elevtillströmningen betydande kostnadsökningar

emotses, som skall bäras av landskommunernas relativt låga skatteunderlag.

Iledan innan ersättningsskyldigheten för den högre undervisningen

infördes och innan kostnaderna för enhetsskolan i nämnvärd grad slagit igenom

på genomsnittskostnaderna gick mer än 40 % av landskommunernas totala

nettoutgifter till skolväsendet. Tillsammantaget öppnar den hittillsvarande och

den väntade utvecklingen ett perspektiv på landskommunernas skolutgifter, som

måste inge allvarliga farhågor. Om den kommunala utdebiteringen inte skall ta

orimliga proportioner, kan dessa kommuner ställas utan möjligheter att tillgodose

andra angelägna kommunala behov. Självfallet vill landskommunerna

göra sin insats för att förverkliga de mål som ställts upp för likvärdiga utbildningsmöjligheter

och varom enighet torde föreligga. Men för dessa kommuners

vidkommande blir det ofrånkomligt att grundskolans genomförande och de förbättrade

möjligheterna till fortsatt utbildning förenas med åtgärder för en ändrad

kostnadsfördelning. Fn solidarisk skolpolitik måste i s;g inrymma en vidare

ekonomisk solidaritet. Oavsett om hithörande frågor tillhört skolberedningens

uppgifter eller ej, så kan de inte lämnas åsido då ett förslag om grundskolans

förverkligande nu skall framläggas. Styrelsen finner det nödvändigt att en för

kommunerna på landsbygden mera rimlig kostnadsfördelning genomföres sam
-

s. 540 Kontrollera mot PDF

540 Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

tidigt med grundskolans införande. Garantier i detta avseende måste lämnas av

statsmakterna.

Stockholms stad vill i sitt remissyttrande inte framställa yrkande om en statsbidragshöjning

med hänsyn till pågående utredning på området men betonar

starkt, att kostnadsövervältringen på kommunerna måste vinna beaktande vid

kommande omläggning av statsbidragssystemet i dess helhet. Såsom skäl för

detta krav åberopar staden bl. a. följande.

I skolberedningens betänkande hävdas, att kommunernas andel av kostnaderna

för det obligatoriska skolväsendet under hela 1950-talet skulle ha varit

i stort sett konstant. Sålunda skulle kommunerna ha svarat för i genomsnitt

46 % av kostnaderna, medan resterande 54 % skulle ha täckts av — i huvudsak

—- statsbidrag. Som utgångspunkt för den nu föreslagna reformen har skolberedningen

vidare valt, att kostnadsrelationen stat-kommun i fråga om det

obligatoriska skolväsendet skall hållas i stort sett oförändrad. Stadens kammarkontor

har emellertid framhållit, att tidigare i statlig regi driven undervisning i

stor utsträckning redan överflyttats eller kommer att överflyttas till kommunen

genom organisatoriska förändringar, varigenom också följer en betydande överföring

av kostnader från stat till kommun. Kammarkontoret har för sin del

beräknat, att redan hittills vidtagna organisatoriska omläggningar i huvudstaden

medfört en höjd kostnad för staden med över 3 miljoner kr. per år, samtidigt

som statens utgifter för huvudstadens skolväsen minskats med närmare 8 miljoner

kr.

I kommunernas yttranden över huvud taget ägnas, som naturligt är, ett

betydande utrymme åt statsbidragsfrågorna och frågan om fördelningen av skolväsendets

kostnader. De allmänna uttalandena går i stor utsträckning ut på att

den skolreform som nu skall beslutas inte får medföra en förskjutning av kostnaderna

till kommunernas nackdel, att en redan inträdd förskjutning måste

rättas till och att staten över huvud taget bör ta en större andel av skolkostnaderna.

Från de mindre kommunernas sida ges ibland uttryck för en allvarlig

oro för den ekonomiska situationen för deras del vid skolreformens genomförande.

Från dylika kommuner, som i viss mån anser sig ge en »utbildningsservice

gentemot expanderande produktionscentra», betonas mycket starkt att

en utjämning måste komma till stånd genom ökade statsbidrag. Som ett

exempel, bland många, på de ekonomiska bekymmer som kommer till synes i

yttrandena från vissa landsbygdskommuner, kan tas följande uttalande från

Pajalu kommun.

Den ekonomiska sidan av den nya grundskolan verkar mest problematisk för

fattiga, skattetyngda landsbygdskommuner. Särskilt betungande torde den bli

för Tornedalskommunerna med deras starka uttunning av folk i produktiv

ålder. Skolbercdningen hade visserligen inget formellt uppdrag att behandla t. ex.

kommunernas möjligheter att ekonomiskt klara skolreformen, men den borde

ändock kraftigare ha pekat pa att en förutsättning för att reformen skall kunna

genomföras är att de svagare kommunernas ekonomi förbättras, dels genom ändrade

grunder för statsbidragen och dels genom en effektiv kommunal skatteutjämning.

Tornedalskommunerna, som redan har nog att göra med den nuvarande

7-åriga skolan, kommer inte att orka med den utökade och tydligen myc
-

s. 541 Kontrollera mot PDF

541

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ket mer kostnadskrävande, per elev räknat, nya grundskolan. Ett särskilt bidrag

borde utgå för högstadiets elever som blir de mest kostnadskrävande. Skolberedningen

poängterar starkt möjligheten till likvärdig utbildning i olika landsdejar.

Denna likställighet mellan olika landsdelar och befolkningsgrupper är uppnådd

först då utgifterna för grundskolan fördelas lika för hela riket.

Även från länsskolnämndernas sida framhålles ofta att hithörande frågor

snarast eller ofördröjligen måste upptagas till avgörande. Svenska landsbygdens

kvinnoförbund föreslår för sin del, att frågorna om skolkostnadernas fördelning

och skatteunderlagsdifferentieringen av de statliga bidragen snarast tages upp

till prövning. I avvaktan på erforderliga utredningar bör temporära åtgärder

vidtagas i syfte att åstadkomma lättnader för främst de ekonomiskt sämst

ställda kommunerna. Ett absolut krav är det enligt förbundet, att förefintliga

utredningsförslag, avseende förbättring av statsbidragen och lättnader för de

skattesvaga kommunerna, genomföres utan dröjsmål. Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund anser det vara nödvändigt, att staten övertager en väsentligt

större del av kostnaderna, för att man skall kunna nå målet att ge alla

elever likvärdiga utbildningsmöjligheter.

Beträffande den av beredningen mera allmänt berörda frågan om förhöjda

statsbidrag till anordnande av skolmåltider och elevinackordering

erinrar skolöverstyrelsen om sina i petita för budgetåret 19C2/63 framlagda

förslag angående förändringar av ifrågavarande statsbidrag. Ett stort

antal remissorgan, bl. a. vissa länsstyrelser och länsskolnämnder, de båda kommunförbunden,

åtskilliga kommuner samt Sveriges skoldirektörsförening, har i

anslutning till beredningens uttalande i frågan understrukit behovet av ökade

statsbidrag på ifrågavarande områden. Bl. a. länsskolnämnden i Uppsala län

förordar, att de förslag, som de sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på

skolväsendets område i betänkande (SOU 1958: 37) föreslagit rörande statsbidrag

till skolmåltider, genast genomföres. I vart fall bör enligt nämnden normalbidragsprocenten

fastställas till 20. Öv erståthållar ämbetet framhåller i anslutning

till ett uttalande av Stockholms stad, att staden, vars årliga kostnader för

skolmåltider uppgår till över 20 miljoner kr., icke erhåller något som helst statsbidrag

för de egna eleverna. Ämbetet finner det önskvärt, att en snar till stadens

förmån verkande ändring av statsbidragsreglerna i fråga om skolmåltider kommer

till stånd.

Även i fråga om statsbidraget till skolskjutsar har vissa länsstyrelser

och länsskolnämnder föreslagit åtgärder för en ökning av kommunernas bidrag.

Från kommunerna själva påyrkas ofta generösare bidrag till detta ändamål eller

ibland att dessa kostnader helt skall bestridas av staten. De ökade skolskjutskostnaderna

vid centralisering av högstadiet framhålles i detta sammanhang.

Rörande skolbcredningens förslag på skolhälsovårdens område om

en ökning av antalet allmänna läkarundersökningar inom det obligatoriska skolväsendet

från tre till fyra har länsskolnämnden i Gotlands län förklarat sig icke

kunna dela beredningens uppfattning, att kostnadsökningar, som sammanhänger

s. 542 Kontrollera mot PDF

542

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

med denna utökning, skall helt bäras av kommunerna. Från exempelvis Malmö

stads sida accepteras däremot, att den fjärde läkarundersökningen införes utan

någon särskild kompensation. Svenska landskommunernas jörbund och Svenska

stadsförbundet, som tillstyrker förslaget om en utökning av antalet läkarundersökningar,

är tveksamma, huruvida beredningens antaganden om relativt blygsamma

merkostnader är realistiska. Därest pågående förhandlingar om skolläkarnas

arvoden leder till att de faktiska merkostnaderna blir väsentligt högre

än de av beredningen antagna (50 kr. per klass i sista årskursen), förutsätter

förbunden, att en förnyad bedömning göres, huruvida merkostnaderna för den

fjärde läkarundersökningen av eleverna ändock inte måste få konsekvenser på

statsbidragssidan, närmast måhända genom en minskning av kommunandelen i

driftbidraget. De båda förbunden framhåller att, såsom skolberedningen förutsatt,

införandet av statligt reglerad skolhälsovård vid de kommunala yrkesskolornas

heldagskurser måste föranleda en omräkning av det nuvarande driftbidraget

till yrkesskolorna.

Skolberedningens förslag om ersättande av det nuvarande försökskostnadsbidraget

med pedagogiskt stimulansbidrag samt beredningens

förslag om stimulansbidragens storlek och konstruktion tillstyrkes av bl. a.

skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsskolnämnderna i Kronobergs,

Västmanlands och Jämtlands län, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet samt Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening.

Skolöverstyrelsen anför dock i fråga om bidragets storlek, att vid fördelningen

på samtliga tre stadier av det nuvarande bidraget på SO kr. per högstadieelev

beloppet skäligen bör sättas till 27 kr. per elev i grundskolan i stället för

26 kr. som beredningen föreslår. I anslutning till beredningens resonemang om

huruvida stimulansbidraget bör utformas strikt specialdestinerat anför överstyrelsen

vidare följande.

Vad beträffar frågan om statsbidragsvillkor finner överstyrelsen att det ej är

lämpligt och knappast heller möjligt att föreskriva, att kommunerna skall använda

de dem på detta sätt tilldelade bidragen till vissa preciserade ändamål,

och att göra bidragets fortsatta utgående beroende av att medlen använts i enlighet

härmed. Det får förutsättas att om kommunerna erhåller ett bidrag, som

redan genom sin benämning framstår som ett bidrag till anskaffning av pedagogiska

hjälpmedel, bidraget också kommer att användas på avsett sätt. Länsskolnämnderna

torde dock, som beredningen föreslår, böra åläggas att följa utvecklingen

på detta område inom kommunerna.

Länsskolnämnden i Hallands län anser däremot att den avsedda kontrollen

över bidragets användning bör underbyggas med villkorsbestämmelser. Vissa

synpunkter på frågan om uppställande av normerande föreskrifter om godtagbar

hjälpmedelsstandard har i det föregående redovisats under avsnittet om undervisningshjälpmedel.

Statskontoret vill ej motsätta sig att försökskostnadsbidraget ersättes med det

förordade stimulansbidraget; den föreslagna konstruktionen med ett separat

bidrag liksom bidragsgrunderna i övrigt anser sig statskontoret kunna godtaga.

s. 543 Kontrollera mot PDF

543

Kungl. Maj:ts proposition nr .5/ år 1962

Länsskolnämnden i Blekinge län, som i övrigt biträder förslaget, anser, att

det av beredningen föreslagna särskilda stimulansbidraget om en krona per elev

åt kommuner med befolkningsmässigt och ekonomiskt svagt underlag är otillräckligt.

Länsskolnämnden i Gotlands län ifrågasätter om inte den föreslagna

generaliseringen av bidraget gått så långt att städerna gynnas på landsbygdens

bekostnad. Länsskolnämnden i Malmöhus lån föreslår, att stimulansbidraget får

utgå till samtliga kommuner fr. o. m. läsåret 1962/63 och icke som beredningen

föreslagit göres beroende av tidpunkten för grundskolans genomförande i kommunen.

Länsskolnämnden i Norrbottens län är tveksam, huruvida avvecklingen

av försökskostnadsbidraget bör efterföljas av nya typer av statsbidrag. Nämnden

anser, i likhet med ytterligare några länsskolnämnder, det i stället ligga i

sakens natur, att kompensationen bör komma kommunerna till godo genom utnyttjande

av redan befintliga statsbidragsformer. Den nuvarande kostnadsrelationen

mellan stat och kommun kan enligt nämnden lämpligen bevaras genom

en minskning av kommunandelen i allmänna driftbidraget. Länsstyrelsen och

länsskolnämnden i Uppsala län framhåller, att konstruktionen av stimulansbidraget

bör ytterligare utredas respektive omprövas. Såsom skäl härför anför

länsstyrelsen, att vissa kommuner, som har eller kan förväntas få ett i förhållande

till de lägre stadierna stort högstadium, skulle genom den föreslagna

bidragsformen få räkna med minskning av statsbidraget, något som främst skulle

drabba städerna. Förutom nämnda synpunkter framhåller länsskolnämnden, att

en ytterligare förlust uppstår för kommun, som nu erhåller försökskostnadsbidrag,

under övergångstiden till dess grundskolan fullständigt genomförts.

Länsstyrelsen i Stockholms län, som i annat sammanhang betecknar det såsom

av väsentlig vikt att av beredningen förordade ökade resurser och hjälpmedel

utan nedprutning och tidsutdräkt ställes till skolans förfogande, ifrågasätter,

huruvida bärande grund verkligen kan anses föreligga för det allmänna pedagogiska

stimulansbidraget, och påpekar, att detta bidrag ej rimmar väl med

gällande principer för statsbidragsgivningen.

En remissmyndighet har helt avstyrkt beredningens förslag om stimulansbidrag,

nämligen riksrevisionsverket. Ämbetsverket framhåller, att det nuvarande

försökskostnadsbidraget enligt förslaget skall ersättas av ett pedagogiskt

stimulansbidrag, som i stort sett tillför kommunerna samma belopp, som det

förra bidraget skulle ha gjort, om det haft permanent karaktär. Även med utgångspunkt

från status quo-principcn anser ämbetsverket, att den anförda motiveringen

icke är hållbar. Det synes icke, enligt verkets mening, ha varit avsikten,

att det nuvarande bidraget skulle omfatta hela den utbyggda grundskolan,

utan endast att under en övergångstid ge viss kompensation för kommunernas

merkostnader i samband med försöksverksamheten.

Att det föreslagna stimulansbidraget är särskilt välkommet för kommuner,

som saknar eget högstadium, framgår klart av bl. a. yttrandet från Väddö kommun.

Från kommunernas sida synes man i allmänhet nöjd med förslaget men

även kritiska synpunkter förekommer. Från bl. a. städerna Södertälje och En
-

s. 544 Kontrollera mot PDF

544

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5J+ år 1962

köping, Boxholms köping och Olands kommun uttalas missnöje över bidragets

storlek. Det anföres att förslaget innebär en försämring i jämförelse med försökskostnadsbidraget

särskilt för kommuner med stora högstadier, där elever mottages

från andra kommuner. Enligt yttrandet från Skurups kommun borde försökskostnadsbidraget

bibehållas oförändrat i fråga om högstadiet, varjämte det

vore rimligt med något stimulansbidrag även till övriga stadier; enklast kunde

detta ske genom att kommunandelarna på samtliga tjänster minskades eller togs

bort. Från Kiruna framhålles, att ett kraftigare stimulansbidrag behövs för vidsträckta

skolkommuner med många små skolenheter. I Arjeplog hävdar man,

att det bästa vore att föreskriva vilka tekniska hjälpmedel, som skall förekomma

som ett minimum i varje högstadieskola, och att ge ett statsbidrag, som med

varierande belopp skulle utgå för ändamålet alltefter kommunens ekonomiska

bärkraft. I yttrandet från Nederkalix framhålles, att den nya bidragsformen inte

bör få innebära en minskning i bidragsgivningen. Kommunen anför härom följande.

Skolberedningens förslag innebär i allmänhet en minskning med 5 kr. per år

och elev i enhetsskolor, som nu är helt utbyggda. En medelstor kommun med

exempelvis 3 000 elever får en minskning i bidragsgivningen med ca 5 000 kr.

per år, om eleverna tänkes fördelade jämt på de nio årskurserna och om kommunen

inte tillhör de norra gränsorterna. Bidraget bör ligga så högt, att kommunerna

erhåller ett statsbidrag motsvarande minst det nu gällande försökskostnadsbidraget.

Vad beredningen vid behandlingen av statsbidrag till skolbyggnader

föreslagit beträffande bibehållande av bidrag till första uppsättningen inventarier

har icke mött någon särskild kritik från remissinstansernas sida.

I fråga om det 8-procentiga tillägg som hittills utgått till försökskommuner i

samband med statsbidrag till skolbyggen, ifrågasätter länsstyrelsen i Uppsala län

om icke ifrågavarande tillägg bör bibehållas en del år framåt under den nya

skolans uppbyggnadstid.

Förslaget om en uppräkning av byggnadsbidraget med en procentenhet för att

därigenom underlätta för kommunerna att utrusta nya lokaler med installationer

m. m. för audivisuella hjälpmedel har tillstyrkts av flertalet av remissorganen.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande sökt uppskatta kostnaderna per rumsenhet

och medelsbehovet samt föreslår med vissa avvikelser från beredningens uppläggning

vissa närmare statsbidragsregler m. m. Överstyrelsen anför bl. a. följande.

Överstyrelsen delar skolberedningens uppfattning, att nytillkommande skollokaler

bör från början utrustas med sådan fast inredning och sådana installationer,

som väsentligt underlättar användningen av dylika hjälpmedel.

I likhet med beredningen anser överstyrelsen också, att kommunerna bör

erhålla statsbidrag till kostnaderna för anskaffning av utrustningen och att detta

bidrag bör utgå ur skolbyggnadsanslaget.

I hjälpmedelsbetänkandet har beredningen beräknat kostnaden för erforderlig

AV-utrustning till 1 500—2 000 kr. per lärosal. Vid sina överväganden av detta

s. 545 Kontrollera mot PDF

545

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

spörsmål har överstyrelsen funnit, att behovet av dylik utrustning varierar inom

vida gränser för undervisningslokaler av olika slag. Överstyrelsen räknar med

att de undervisningslokaler, som bör utrustas för AV-ändamål, beträffande kostnaderna

för erforderlig utrustning kan uppdelas i fyra olika grupper, på sätt

närmare framgår av följande uppställning.

Kostnad per

undervisningslokal

kr.

A. Klassrum för låg- och mellanstadierna, klassrum/ämnesrum för

högstadiet, lokaler för geografi och naturorienterande ämnen,

teckningssalar ........................................... 2 000

B. Grupprum för högstadiet................................. • 400

C. Trä- och metallslöjdssalar, salar för mångsidig slöjd och textil
-

slöjd, skolverkstäder, skolkök, gymnastiksalar............... 1 000

D. Musiksalar.............................................. 3 000

Kostnaderna för AV-utrustning i enlighet med ovanstående uppställning, tilllämpad

på byggen inom investeringsramen för budgetåret 1960/61 (sammanlagt

160 miljoner kr. för permanenta och provisoriska lokaler), skulle enligt en inom

överstyrelsen gjord undersökning ha uppgått till omkring 1 760 000 kr. Med den

av skolberedningen för budgetåret 1962/63 föreslagna investeringsramen om 350

miljoner kr. kan, om beståndet av lokaler av olika slag inom denna ram antages

få proportionsvis enahanda sammansättning som lokalbeståndet inom 1960/61

års ram, motsvarande kostnad beträffande ramen för budgetåret 1962/63 beräknas

till omkring 3 850 000 kr.

Enligt överstyrelsens mening bör statsbidrag lämpligen utgå med 50 % av de

i uppställningen angivna kostnaderna. I enlighet med nyssnämnda beräkningar

skulle då statsbidragen till AV-utrustning i nytillkommande lokaler inom 1962/63

års investeringsram komma att uppgå till sammanlagt omkring 1 925 000 kr.

Avsyning av anskaffad AV-utrustning torde lämpligen böra ske i samband

med avsyningen av byggnadsarbetena, och bidraget till utrustningen synes, efter

prövning av länsskolnämnden, kunna utanordnas av länsstyrelsen samtidigt med

den sista delen av statsbidraget till byggnadsarbetena.

I enlighet med brukligt tillvägagångssätt vid beräkning av medelsbehovet för

visst budgetår beträffande skolbyggnadsanslaget kan bidraget till AV-utrustning

beräknas komma att belasta anslaget för andra budgetåret efter det budgetår,

inom vars investeringsram bidrag beviljats till byggnadsarbetena. Till följd av

denna förskjutning av utbetalningen av utrustningsbidraget synes medelsbehovet

för belastningsåret kunna med tillräcklig noggrannhet beräknas på grundval av

en inventering av det lokalbestånd, som avsetts tillkomma inom vederbörande

årsram för byggnadsinvesteringen.

Med hänsyn till detta av överstyrelsen förordade förfarande, som i förening

med automatiskt verkande regler möjliggör god central överblick över statsbidragsgivningen

till AV-utrustningar i nytillkommande undervisningslokaler,

synes det överstyrelsen icke pakallat att, pa sätt skolberedningen föreslagit,

inom skolbyggnadsanslaget i viss ordning avsätta särskilda medel för här ifrågavarande

ändamål. I denna del avstyrker överstyrelsen således skolberedningens

förslag.

Riksrevisionsverket avstyrker beredningens förslag om höjning av statsbidragsprocenten

för skolbyggnader under samma motivering, som ämbetsverket

angivit i fråga om sitt ställningstagande till stimulansbidragens införande.

18 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 54

s. 546 Kontrollera mot PDF

546

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Svenska landskommunernas förbund framhåller i sitt yttrande, att beredningen

icke föreslagit någon tillfredsställande lösning i fråga om det 8-procentiga

byggnadsbidrag, som nu utgår till försökskommunerna men som upphör den 1

juli 1962. Försökskommunernas nuvarande tillägg innebär, att de får statsbidrag,

som med ca 3 procentenheter överstiger det generella byggnadsbidraget. Enligt

beredningens förslag skulle det generella byggnadsbidraget vid grundskolans

genomförande utgå enligt 35 %-regeln, varjämte ett anslag motsvarande eii

procentenhet skulle anvisas såsom bidrag till Ökade kostnader för fast inredning

och installationer för användningen av audivisuella hjälpmedel. Enligt

förbundets mening bör det generella byggnadsbidraget inte under några omständigheter

sänkas under den procentsats, som hittills gällt för försökskommunerna,

dvs. i regel 38 %. Bidragsbestämmelsernas konstruktion har för övrigt medfört,

att den ursprungligen avsedda skatteunderlagsgraderingen numera helt mist sin

effekt. I huvudsak detsamma framföres även från Svenska stadsförbundet.

Liknande synpunkter anföres även i en del yttranden från kommunerna.

Statskontoret, som avser att ägna frågan om paviljongbyggande särskild uppmärksamhet,

har för avsikt att senare inkomma med förslag till de ändringar i

statsbidragsbestämmelserna härför, som kan befinnas påkallade.

Vad beredningen föreslagit i fråga om statsbidrag till fackskolor har i

ett par fall föranlett erinran i vad avser förslaget om slopande av huvudmansavgifterna.

Såväl statskontoret som riksrevisionsverket anser, att avgifternas

slopande skulle innebära ett avsteg från principen om oförändrad kostnadsfördelning

mellan stat och kommun. Med anledning därav föreslår statskontoret,

att statsverket kompenseras genom en mot avgifterna svarande procentuell

minskning av driftbidraget. Riksrevisionsverket anser sig på anförda skäl icke

kunna tillstyrka förslaget om dessa avgifters slopande. Från enstaka kommuner,

t. ex. Växjö och Skurup, förekommer förslag om att statsbidrag till fackskolor,

eller mera generellt till högre kommunala skolor av olika slag, skall utgå enligt

samma konstruktion som statsbidraget till den obligatoriska skolan.

I anslutning till beredningens förslag om slopande av terminsavgifterna

vid yrkesskolor framhåller överstyrelsen för yrkesutbildning, att denna

fråga, i vad den gäller heltidskurser, torde kräva ytterligare utredning, ävensom

att avgifterna vid deltidskurser borde vara kvar såsom ett sätt att animera

eleverna att fullfölja studierna.

Remissinstansernas inställning till förslagen om överförande av vissa

uppgifter — skolhälsovård, biträdeshjälp, vaktmästarpersonal m. m. — vid

de allmänna läroverken och de högre tekniska läroverken från staten till

kommunerna har i det föregående redovisats dels i samband med skolhälsovårdsfrågorna,

dels bland frågorna rörande skolans befattningshavare. Därvid

har även synpunkter på kompensationsfrågan redovisats. Här torde få tillläggas

endast ett par ytterligare tekniska synpunkter rörande den föreslagna

kompensationen. Landskommunernas förbund och Stadsförbundet anför härom

bl. a. följande.

s. 547 Kontrollera mot PDF

547

Kungl. Maj:ts proposition nr b\ år 1962

Den principiella väg beredningen anvisar för kompensationens genomförande

synes i och för sig erbjuda fördelar. Metoden att schematisera kompensationen

genom en procentuell anknytning till lärarlönebeloppen är nämligen mycket

enkel, främst därigenom att den ej kräver något speciellt rekvisitionsförfarande.

Den synes också ha fördelen att innebära vissa garantier för en automatisk

värdebeständighet på kompensationen. Det slutliga ställningstagandet blir dock

beroende av vid vilken nivå kompensationstilläggets procentsats fixerats.

En icke oväsentlig metodisk invändning mot beredningens principförslag till

kompensationsfrågans lösning är att kompensationen föreslås baserad på de hittillsvarande

kostnaderna för ifrågavarande ändamål. Men hur stora dessa kostnader

kommer att bli för kommunerna, sedan uppgifterna lagts på dem och

sedan ifrågavarande befattningshavarekategorier överförts till kommunalt huvudmannaskap,

är omöjligt att på förhand beräkna. Olikheter mellan statliga

och motsvarande kommunala befattningshavare i fråga om lönegradsplacering,

semester-, sjukvårds- och pensionsförmåner osv. försvårar problemet. Särskilt bör

påpekas, att till de kostnader, som de statliga läroverken nu redovisar för ifrågavarande

befattningshavare, måste efter ett överförande till kommunalt huvudmannaskap

läggas de betydande kostnader kommunerna får vidkännas för

nämnda befattningshavares pensionering.

Förbunden förutsätter att de ytterligare överväganden i denna fråga, som

beredningen i betänkandet hänvisar till, tas till utgångspunkt för överläggningar

på departementsplanet med de båda kommunförbunden rörande storleken av det

procentuella tillägg på lönerna varmed kommunerna enligt förslaget skall gottgöras

för sitt övertagande av vissa statliga uppgifter.

I yttrandet från Malmö stad redovisas en gjord beräkning, delvis med uppskattade

belopp, för ett av stadens statliga läroverk med utgångspunkt i den av

beredningen preliminärt angivna procentsatsen. På grundval av den gjorda beräkningen

framhålles från stadens sida, att det angivna procenttalet inte synes

ge kommunen kompensation för mer än den direkta lönen utav personalkostnaderna.

Kostnader för personalförsäkring, pensionsavgifter till finansförvaltningen

och till allmän tilläggspensionering och vidare kostnader för personalvård

skulle sålunda inte bli täckta. I stadens yttrande göres också i sammanhanget

bl. a. det påpekandet, att på lönerekvisitionerna upptages även lönekostnader

för lärarkandidater vid läroverk med praktisk lärarkurs och det förmodas

att det inte varit skolberedningens mening att detta belopp skulle ingå i procentunderlaget.

Skolväsendets kostnader

(SB kapitel 42)

Skolberedningen

Kapitlet om skolväsendets kostnader inledcs (SB s. 708—724) med en jämförelsevis

ingående översikt över kostnadsutvecklingen på .skolans område under

1950-talet med en uppdelning på dels statens, dels kommunernas utgifter för

skoländamål. Framställningen belyses av tabellariska sammanställningar.

Skolberedningen inleder sina kostnadsberäkningar för d ea

obligatoriska skolan med att precisera några förutsättningar för sitt.

s. 548 Kontrollera mot PDF

548

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

arbete. Riktmärket för beräkningarna har varit att åstadkomma en uppskattning

av samhällets totalkostnader för ett obligatoriskt skolväsende, organiserat i enlighet

med skolberedningens förslag, ej att genomföra egentliga merkostnadsresonemang.

Ett sådant vore enligt beredningens mening orealistiskt och inadekvat,

eftersom de utgiftsökningar man har att räkna med till en mycket betydande

del skulle ha inställt sig även utan skolreform på grund av den utbyggnad

och upprustning, som under alla omständigheter hade måst företas i den bestående

skolorganisationen för att denna skulle någorlunda kunna motsvara den

allt starkare efterfrågan på utbildning utöver folkskolans nivå.

Beräkningarna har också så långt detta varit möjligt utförts i överensstämmelse

med den takt för grundskolans genomförande som beredningen föreslagit.

Efter vissa allmänna påpekanden av närmast teknisk natur beräknar beredningen

så kostnader för lärarlöner m. m. på sätt som närmare angives i betänkandet

(SB s. 726 f.). De totala kostnaderna för den obligatoriska skolans faktiska

lärar- och skolledarlöner har på grundval av nu gällande statsbidragsregler

fördelats på staten och kommunerna. Beloppen framgår av tabell 21. På grund

av den faktiska förskjutningen i statsbidragsutbetalningen avser beloppen dock

inte det budgetmässiga anslagsbehovet för varje år.

I samband med redogörelsen för skolbyggnadsbehovet (SB kap. 40) anges

också ramarna för investeringskostnaderna enligt beredningens kalkyler. Med

utgångspunkt, i dessa beräknas de årliga lokal- och inventariekostnadema under

genomförandepérioden.

Inom dessa (s. 521) har relationen mellan permanenta och provisoriska lokaler

av beredningen antagits bli densamma som under budgetåret 1961/62, dvs. de

permanenta skolbyggnadernas andel av den totala ramen har vid kostnadsberäkningarna

genomgående antagits vara 78 %. Beredningen gör också vissa tekniska

påpekanden i fråga om relationen mellan statsbidragets storlek och den

verkliga byggnadskostnaden samt om förskjutningar i fråga om statsbidragens

utbetalande. På grundval av gjorda antaganden framräknar beredningen följande

anslagsbehov för permanenta och provisoriska lokaler tillsammans:

Investe-

Statligt an.

Budgetår

ringsram

slagsbehov

(Mkr)

(Mkr)

1962/63 ...........

no

1963/64 ...........

......... 350

130

1964/65 ...........

......... 350

139

1965/66 ...........

......... 325

134

1966/67 ...........

......... 275

120

1967/68 ...........

......... 225

103

1968/69 ...........

......... 160

81

De kapitalutgifter för kommunerna som svarar mot dessa statsbidrag är

väsentligt mycket större än de angivna statliga anslagsbehoven. Den hittillsvarande

statsbidragsprocenten 35 kan i själva verket inte tas till utgångspunkt

för beräkningar av de summor kommunerna får lägga ned på fastighetsanskaffningar

för det obligatoriska skolväsendet.

s. 549 Kontrollera mot PDF

549

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

På grundval av inhämtade uppgifter, avseende de senaste åren kan beräknas,

säger beredningen, att statsbidragen till skolbyggen antagligen inte utgör mer än

omkring 28 % av de i kommunernas räkenskaper redovisade kapitalutgifterna för

lokaler och inventarier inom det obligatoriska skolväsendet. Med utgångspunkt

härifrån och under förutsättning att de kommunala kapitalutgifter som svarar

mot de statliga byggnadsbidragen upptas som utgift för samma tidsperiod som

motsvarande statliga budgetår, kommer man fram till följande approximativa

fördelning på stat och kommun av kapitalutgifterna för lokaler och inventarier

för det obligatoriska skolväsendet:

Totalt

Staten

Kommunerna

(Mkr)

(Mkr)

(Mkr)

1962/63 ......

..... 503

no

393

1963/64 .....

..... 594

130

464

1964/65 .....

..... 635

139

496

1965/66 .....

..... 613

134

479

1966/67 .....

..... 549

120

429

1967/68 .....

..... 471

103

368

1968/69 .....

..... 370

81

289

De investeringskostnader som sålunda redovisats falla på kommunerna säger

emellertid ingenting om kommunernas årliga driftutgifter för skolanläggningar.

Storleken av driftkostnaderna uppskattas av beredningen för år 1959, på grundval

av tillgängligt empiriskt material, till i genomsnitt 370 kr. per elev och

år i grundskolan. Enligt av skolöverstyrelsen tillämpade schematiska normer

torde de kunna år 1961 uppskattas till drygt 700 kr. per elev och år. På

grundval av nämnda uppgifter och den kalkylerade produktionen av nya skolT

lokaler under 1960-talet har kommunernas lokal- och inventariekostnader beräknats

växa till 570 kr. per elev 1969/70. Under dessa antaganden erhålles följande

årliga kostnader för kommunerna för nämnda ändamål:

Läsår 1962/63 64/65 66/67 68/69 70/71

Kommunerna* driftkostnader för lokaler (Mkr) 378 436 480 504 533

För beräkning av kostnader för skolskjutsar och inackorderingar utgår beredningen

från gällande statsbidrag budgetåret 1961/62 och gör den erfarenhetsmässigt

betingade uppräkning av dessa som av beredningen anses ge de verkliga

utgifterna. De sammanlagda faktiska kostnaderna för skolskjutsar budgetåret

1961/62 har antagits belöpa sig på 70 miljoner kr. Nu utgående inackorderingsbidrag

på 3,25 kr. per elev och dag vid inackordering i enskilt hem och 3 kr.

per elev och dag vid inackordering i elevhem torde, enligt beredningen, täcka

knappt hälften av kommunernas faktiska kostnader.

Dessa antaganden beträffande skolskjuts- och inackorderingskostnadema ger

de resultat för genomförandeperioden som framgår av tabell 21.

Kommunernas årliga kostnader för undervisningsmateriel, pedagogiska hjälpmedel

och skolbibliotek m. m. bär av beredningen beräknats sålunda.

Den mer varaktiga undervisningsmaterielen beräknas kosta 20 kr. per elev

och år och förbrukningsmaterielen för slöjd och hemkunskap lika mycket. Särskilt

statsbidrag utgår som bekant ej för dessa kostnader, vilka beräknats till

följande belopp:

s. 550 Kontrollera mot PDF

550

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 It år 1962

Mkr

1962/63 ............................ 33,6

1964/65 .................................... 34,2

1966/67 .................................... 34,9

1968/69 ............................. 36,0

1970/71 .................................... 36,9

1972/73 ........................... 37,4

På grundval av förslagen i skolberedningens hjälpmedelsbetänkande (SOU

1961:17) har gjorts ganska detaljerade beräkningar över vad ett realiserande av

förslagen skulle kosta. De kommer, utöver ovan angivna belopp, enligt beredningen

att uppgå till:

Totalt

Staten

Kommunerna

(Mkr)

(Mkr)

(Mkr)

1962/63 ......

.... 11,8

0,8

11,0

1964/65 ......

14,1

1,0

13,1

1966/67 ......

15,4

1,0

14,4

1968/69 ......

13,7

1,0

12,7

1970/71 ......

. . .. 14,1

1,0

13,1

1972/73 ......

. ... 14,2

1,0

13,2

Beredningen har, som nämnts i samband med redogörelsen för dess behandling

av statsbidragsfrågor, föreslagit inrättande av pedagogiska stimulansbidrag, avsedda

bl. a. för att finansiera hjälpmedelsupprustningen. Nyssnämnda kommunala

kostnadsökningar på grund av upprustningsprogrammet behöver därför inte

tas upp som en verklig kommunal nettokostnad, eftersom kommunerna genom

det nya stimulansbidraget kommer att tillföras belopp som är större än deras

kostnader för den i hjälpmedelsbetänkandet angivna utrustningsmässiga standardhöjningen

i skolorna, för genomförandeperiodens senare del avsevärt större

än de beräknade hjälpmedelskostnaderna.

Till den grupp av kostnader som här behandlats och som åsyftar anordningar

till undervisningens främjande torde få räknas även kostnaderna för kombinerad

korrespondens- och radioundervisning samt särskilda kostnader för folkundervisningens

främjande i rikets nordligaste gränsorter. I 1961 års statsverksproposition

upptas för dét förstnämnda ändamålet ett anslag av 0,63 miljoner kr.,

medan för det senare ändamålet föreslås 0,24 miljoner kr. För hela genomförandeperioden

har beredningen för dessa ändamål schematiskt beräknat en sammanlagd

kostnad för staten på omkring 1 miljon kr. årligen, varvid förutsättes att

anslaget för undervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter dels

sammanföres med det särskilda stimulansbidraget, dels ungefärligen fördubblas,

bl. a. för att möjliggöra den av beredningen i hjälpmedelsbetänkandet framförda

tanken på särskilda stödåtgärder för AV-undervisning, speciellt TV-undervisning

i glesbygderna (SOU 1961:17 s. 100 f.).

Sammanfattas de beräknade kostnaderna för viss undervisnings- och förbrukningsmateriel,

skolbibliotek, förslagen om upprustning beträffande skolornas

hjälpmedelstillgångar samt de sist nämnda speciella anordningarna för undervisningens

främjande erhålles de totala kostnader och dessas fördelning på stat och

kommun som framgår av tabell 21.

s. 551 Kontrollera mot PDF

551

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962

Beredningen har i fråga om den fria skolmaterielen som kommun enligt 212 §

folkskolestadgan är skyldig tillhandahålla eleverna och för vilken särskilt statsbidrag

numera ej utgår, funnit sig böra utgå från en årlig kostnad av 60 kr. per

elev. En beräkning på basis av detta belopp leder till de årliga kostnader för

kommunerna under genomförandeperioden som framgår av tabell 21.

I fråga om skolhälsovård och skolpsykologisk verksamhet har beredningen

utifrån tillgängligt material beräknat kostnaderna för den samlade skolhygieniska

verksamheten till 10 kr. per elev och år. Kostnaderna för den av beredningen

föreslagna fjärde läkarundersökningen, har beräknats till i runt tal 50 kr.

per klass i årskurs 9. Visst erfarenhetsmaterial för bedömning av dessa kostnader

har erhållits från Stockholms stad.

Statens sammanlagda kostnader för den föreslagna länsskolpsykologorganisationen,

fullt utbyggd, uppskattas av beredningen till inemot 1,2 miljoner kr.

Härtill kommer kostnader för nedsättning av undervisningsskyldigheten för

lärare som fullgör skolpsykologiska uppgifter. De ökade kommunala insatser på

detta område, som torde vara att vänta, kommer antagligen att leda till att

kommunernas kostnader för den lokala skolpsykologiska verksamheten blir av

minst samma omfattning som statens. Totalkostnaderna har för 1972/73 beräknats

till 3 miljoner kr., lika fördelade på stat och kommun.

De samlade utgifterna under detta avsnitt liksom deras fördelning på stat och

kommun framgår av tabell 21.

Beredningen har utgått ifrån att 82 % av eleverna läsåret 1962/63 kommer att

deltaga i skolmåltiderna samt att deltagandet därefter kommer att öka med en

procentenhet årligen. Utgångspunkt för beräkningarna har vidare varit en måltidskostnad

om en krona. Antalet bespisningsdagar per läsår har av beredningen

satts till 200. Beredningen har vidare uppskattat statsbidragsandelen budgetåret

1962/63 till 10 % samt räknat med oförändrad kostnadsrelation stat-kommun

under den följande tioårsperioden. Med dessa antaganden erhålles de skolmåltidskostnader

i den obligatoriska skolan som framgår av tabell 21.

Administration och övriga kostnader har också beräknats av skolberedningen.

Som underlag har man därvid haft uppgifter från det obligatoriska skolväsendet

i Västmanlands län för räkenskapsåren 1957—1959. Administrationskostnaderna

företer stora avvikelser kommunerna emellan men allmänt sett, konstaterar beredningen,

är de dock i stigande. Beredningen har uppskattat administrationskostnaderna

till 50 kr. per elev och år.

Sammanlagt erhålles då de approximativa kommunala kostnader för administration

och »övrigt» som likaså framgår av tabell 21.

Även undervisningen av de barn för vilka särskild skolplikt gäller, elever i

nomadskolor, blindskolor och dövskolor, har av beredningen beaktats vid kostnadsberäkningar

rörande den samlade grundskolorganisationen. Kostnaderna

har i detta fall framräknats approximativt såsom ®/7 av de hittillsvarande, vilket

för läsåret 1966/67 och därefter skulle ge en årlig kostnad av 19 miljoner kr.

s. 552 Kontrollera mot PDF

552

Kungl. Maj:ts proposition nr 51+ år 1962

Efter en framräkning av kostnaderna för var och en av de här redovisade

delposterna ger skolberedningen en sammanfattning och kommentar.

De kostnadsberäkningar för det obligatoriska skolväsendet som redovisats av

beredningen i förevarande kapitel (kap. 42) avser dels ändamål som anknyter

till de väsentliga anslagsposterna under rubriken Det obligatoriska skolväsendet

i statens budget, dels vissa andra med grundskolan sammanhängande anordningar.

Tillsammans uppgår här behandlade, till det obligatoriska skolväsendet

hänförliga kostnader till de belopp som anges i tabell 21. De utgifter som där

upptagits under beteckningarna 1) Lärarlöner, 2) Skolskjutsar, inackorderingar,

3) Materiel, pedagogiska hjälpmedel, 4) Nomadskolor m. m. motsvarar anslagen

under nyssnämnda rubrik i 1961 års statsverksproposition samt under den numera

på annat ställe i huvudtiteln uppförda posten Bidrag till skolbibliotek.

De fyra nyss angivna utgiftsposterna i tabellen motsvarar i själva verket

anslagsposter som täcker mer än 99 % av de sammanlagda utgifterna för det

obligatoriska skolväsendet och för skolbiblioteksanslaget i 1961 års statsverksproposition.

De kan följaktligen sägas tillsammans helt täcka de utgifter som i

statsverkspropositionen upptas för de obligatoriska skolorna och för skolbiblioteken.

Dessa utgifter — inklusive skolbiblioteksanslaget — är i propositionen för

1961/62 uppförda med 915 miljoner kr. Summan av statens beräknade utgifter

för (folkskolan och) grundskolan under nämnda fyra kostnadsrubriker,

som alltså motsvarar dessa anslagsändamål, är av den storlek som nedanstående

sammanställning visar. Beredningen erinrar om att de redovisade kostnadsberäkningarna

ej avser den faktiska budgetbelastningen för varje enskilt budgetår,

varför jämförelser bakåt i tiden ej blir helt adekvata — särskild betydelse har

detta i fråga om lärarlönema — men anger dock inom parentes i sammanställningen

för vart och ett av åren även ökningen i förhållande till nyssnämnda

summa i statsverkspropositionen; den för varje år beräknade ökningen är alltså

en kumulativ ökning, hela tiden relaterad till anslagssumman 915 miljoner kr.

för 1961/62:

1962/63 ............ 036 Mkr; (ökning: 21 Mkr)

1964/65 ............ 1030 . ( » 115 » )

1966/67 ............ 1093 » ( > 178 » )

1968/69 ............ 1 172 » ( » 257 . )

1970/71 ............ 1222 . ( . 307 • )

1972/73 ............ 1246 » ( > 831 » )

Från här redovisade kostnadsökningar skall subtraheras de besparingar för

staten som erhålles genom att statliga realskolor och högre kommunala skolor

med statsbidrag successivt avvecklas när grundskolan genomföres. Besparingarna

ökar stegvis och kan vid slutet av genomförandeperioden beräknas uppgå till

omkring 220 miljoner kr. i förhållande till de för 1961/62 uppförda anslagen

Den totala kumulativa ökningen kommer sålunda att uppgå till inte 331 utan

110 miljoner kr.

s. 553 Kontrollera mot PDF

553

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

Tabell 21. Sammanställning över vissa kostnadsberäkningar för det

obligatoriska skolväsendet

(Miljoner kronor)

1962/63

1964/65

1966/67

1968/69

1970/71

1972/73

Lärarlöner ............

897

983

1 040

1 116

1 164

1 182

Därav: staten .........

844

923

972

1 040

1 083

1 099

kommunerna ...

53

60

68

76

81

83

Lokaler och inventarier .

488

575

600

585

l(585)

J(585)

Därav: staten .........

no

139

120

81

(81)

(81)

kommunerna ...

378

436

480

504

(504)

(504)

Skolskjutsar, inackorde-

ring .................

79

90

101

112

123

134

Därav: staten .........

58

67

74

83

89

97

kommunerna ...

21

23

27

29

34

37

Materiel, pedagogiska

hjälpmedel ...........

64

69

74

77

80

81

Därav: staten .........

19

23

28

30

31

31

kommunerna ...

45

46

46

47

49

50

Fria läroböcker m.m. ..

50

51

52

54

55

56

Därav: staten .........

—

—

—

—

—

—

kommunerna ...

50

51

52

54

55

56

Skolhälsovård m.m.....

9

10

11

11

13

13

Därav: staten .........

1

1

1

1

2

2

kommunerna ...

8

9

10

10

11

11

Skolmåltider ..........

135

138

143

149

155

159

Därav: staten .........

14

14

14

15

16

16

kommunerna ...

121

124

129

134

139

143

Administration ........

50

51

52

54

55

56

Därav: staten .........

—

—

—

—

—

—

kommunerna ...

50

51

52

54

55

56

Nomadskolor m.m.....

15

17

19

19

19

19

Därav: staten .........

15

17

19

19

19

19

kommunerna ...

—

—

—

—

—

—

Summa utgifter........

1 787

1 984

2 092

2 177

*(2 249)

''(2 285)

Därav: staten .........

1 061

1 184

1 228

1 269

1 321

1 345

kommunerna ...

726

800

864

908

928

940

1 Beräkningen av investeringsramarna för grundskolan har ej förts fram längre än till 1969/70; här

har skolberedningen approximerat samma belopp som för det närmast föregående beräkningsåret.

Om totalkostnaderna i tabellen slås ut per elev, erhålles de elevkostnadsbelopp

för hela den obligatoriska skolan som anges i sammanställningen på s. 554. Där

har beredningen för jämförelsens skull medtagit motsvarande tal för kalenderåren

1957 och 1958, vilka beredningen räknat fram ur tillgängligt statistiskt material

(SB s. 721). Beloppen för dessa år har omräknats till 1961 års penningvärde.

18* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr Bi

s. 554 Kontrollera mot PDF

554 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Läsår

1957

1958

62/63

61/65

66/67

68/69

70/71

72/73

Kostnad per elev ....

1 850

1 850

2 125

2 323

2 395

2117

(2 137)

(2 116)

Därav: staten .......

1 000

1 033

1 262

1 386

1 106

1109

(1131)

(1 no)

kommunerna .

850

817

863

937

989

1 008

(1 006)

(1 006)

Dessa i enhetligt penningvärde uttryckta belopp inkluderar i princip de totala

elevkostnaderna, alltså även investeringarna. Som synes är de för grundskolans

genomförandeperiod angivna elevkostnaderna högre än de för 1957 och 1958

empiriskt framräknade beloppen. Skillnaderna är emellertid relativt måttliga

framhåller beredningen, om hänsyn tas till alla omständigheter som vid jämförelsen

bör beaktas, främst kanske den av beredningen föreslagna ökningen i

investeringsutgifterna. Beredningen nämner för övrigt att en approximativ uppskattning

av statens kostnader per elev 1960/61 och 1961/62, baserad på budgetanslagen

för de båda åren, synes resultera i en elevkostnad på omkring 1 100 kr.

respektive över 1 200 kr. Ökningen i de statliga kostnaderna, utslagna per elev,

från 1961/62 till 1962/63 synes alltså inte vara särskilt stor.

Vidare måste hänsyn tas till den omständigheten att den nioåriga skolan,

vilken erfarenhetsmässigt leder till en viss — egentligen ganska lättförklarlig —

ökning av elevkostnaderna, i förevarande avsnitt ju förutsättes till större delen

redan genomförd. Om man i stället jämför den beräknade elevkostnaden för t. ex.

1962/63 med motsvarande kostnad år 1958 i de kommuner som då hade fullt

utbyggd försöksskola, blir resultatet ett helt annat. Omräknas sistnämnda belopp

för försöksskolorna, dvs. 2 070 kr. (SB tab. 54), till 1961 års penningvärde,

blir det nämligen 2 193 kr. Tar man dessutom hänsyn till den nioåriga skolans

relativa omfattning åren 1958 respektive 1962, kan man — med kännedom

om den nyssnämnda elevkostnadshöjande effekt som försöksskolan i varje fall

hittills haft — beräkna att den för läsåret 1962/63 angivna elev kostnaden på

2 125 kr. är blott ett par procent högre än vad man rent matematiskt skulle

haft anledning att vänta sig, om man utgår från 1958 års elevkostnad. Denna

reella kostnadsökning bör ses mot bakgrund av de förändringar i pedagogiskt

standardhöjande syfte som beredningen föreslår: ökade anslag till pedagogiska

hjälpmedel, ökade investeringar i skolbyggen m. m. Från och med 1964/65 tillkommer

dessutom en annan omständighet: det sänkta elevantalet i klasserna. De

ökade kostnader som från 1964/65 kan konstateras såsom resultat av beredningens

beräkningar, kan till stor del förklaras just med det faktum, att beredningen

för vart och ett av åren 1962/65 räknat med en mer än 50-procentig

ökning jämfört med budgetåret 1961/62 av investeringsramen för skolbyggen

inom det allmänna skolväsendet.

Utöver här berörda och i tabell 21 sammanställda kostnader tillkommer vissa

kostnader som sammanhänger med skolberedningens förslag och som faller på

staten. De poster, som beredningen här redovisar hänför sig till frivillig instrumentalmusik

m. m., granskning av läroböcker m. m., informationsverksamhet,

visst anslag till privata skolor samt ökade expertmedel för skolöverstyrelsen.

s. 555 Kontrollera mot PDF

555

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5/ är 196-2

1. Kostnader för instrumentalniusik som led i skolans fritidsprogram. Dessa

kostnader, som har sin motsvarighet inom den nuvarande realskolorganisationen,

torde vid fullt utbyggd grundskola kunna grovt uppskattas till omkring

3,5 miljoner kr.

2. Kostnader till stöd för läroboksnämndens verksamhet, avsedda att möjliggöra

en utökad stab av granskare samt konferenser mellan dessa, läroboksnämnden

och de båda överstyrelserna. I kapitlet Undervisningshjälpmedel har

beredningen för detta ändamål beräknat ett belopp av 250 000 kr.

3. Kostnader för information om skolreformen. För denna betydelsefulla

verksamhet föreslår beredningen (SB kap. 44) ett anslag för budgetåret 1962/63

av 400 000 kr., för 1963/64 av 300 000 kr. och för vart och ett av de följande

åren under genomförandeskedet 200 000 kr.

I anslutning härtill bör erinras om att beredningen i kapitlet om de olika lärarkategorierna

och deras användning uttalat sig för ökade anslag åt den med

informationen nära sammanhängande lärarfortbildningen, dock utan att ange

något belopp härför. Däremot har ett särskilt belopp, 50 000 kr., beräknats för

upptagande av vissa skolledarkurser i fortbildningsprogrammet.

4. Kostnader avseende ett extra byggnads- och utrustningsanslag till privata

skolor. Beredningen räknar (SB kap. 32) för detta ändamål med ett belopp av

200 000 kr. per år under budgetåren 1962/63—1967/68.

5. Kostnader för expertförstärkning av skolöverstyrelsen i syfte att ge överstyrelsen

möjligheter att till behandling och utredning ta upp angelägna arbetsuppgifter

som kräver en koncentrerad arbetsinsats under viss tid och som svårligen

kan av överstyrelsens personal fullgöras vid sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna.

I kapitel 45, Fortsatt utveckling av skolans arbete, föreslår beredningen

för detta ändamål ett belopp av tills vidare 200 000 kr. årligen.

Här bör vidare tilläggas att i beredningens kostnadskalkyler ej ingår utgifterna

för studiehjälp samt att beredningen inte framlagt beräkningar av kostnader för

den förutsatta justeringen av statsbidraget till yrkesskolor och, såsom nämnts, ej

heller för den förordade ökningen av fortbildningsverksamheten.

I anslutning till konstaterandet av att såväl stora enskilda anslagsposter som

totalkostnaderna för grundskolan stiger ganska avsevärt i förhållande till hittillsvarande

kostnader för det obligatoriska skolväsendet har redan erinrats om att

vissa nuvarande kostnader successivt bortfaller vid genomförandet av grundskolan.

Beredningen redovisar här något närmare de bortfallande kostnaderna

för statliga realskolor och högre kommunala skolor.

Anslagen till avlöningar och omkostnader vid allmänna läroverk föreslås i

statsverkspropositionen för budgetåret 1961/62 bli uppförda med 253 miljoner

kr. Till vilken del detta belopp avser realskolor samt realskoledelen av högre

allmänt läroverk kan ej exakt anges. Av de allmänna läroverkens elevantal läsaret

1961/62 torde rcalskoleleverna utgöra högst 70%. Med beaktande av att

gymnasiets kostnader är relativt sett högre än realskolans torde de på realskolorna

fallande kostnaderna måhända kunna uppskattas till två tredjedelar av

totalbeloppet, dvs. till 170 miljoner kr. Realskolornas totala elevantal har

nu börjat sjunka och dessa kostnader kommer därför att årligen minska för att

vid 1970-talets början helt försvinna.

Det successiva bortfallet av dessa cirka 170 miljoner kr. måste givetvis

subtraheras från de kostnader grundskolan medför för staten. Den omständigheten

att kommunerna genom grundskolan får delvis överta kostnader för eu

s. 556 Kontrollera mot PDF

556

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

undervisning, som staten tidigare bekostat, har beredningen inte ansett böra i

detta sammanhang föranleda särskilda kostnadsberäkningar.

Även statsbidraget till högre kommunala skolor, dvs. kommunala flickskolor,

kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor och högre folkskolor

— för budgetaret 1961/62 föreslaget till 53 miljoner kr. — kommer så småningom

att, med skolornas upphörande, kunna avvecklas. Även detta kostnadsbortfall

skall subtraheras från kostnaderna för grundskolan.

Avslutningsvis berör skolberedningen också i största korthet frågan om vissa

kostnader för fackskolorna. För dessa nya skolformer har de egentliga

kostnadsberäkningarna begränsats till dels lärarlönekostnaderna, dels investeringsutgifterna.

Lärarlönekostnaderna har utifrån gjorda förutsättningar (SB s. 741) och med

tillämpning av samma elevantal i klasserna som beredningen föreslår för grundskolans

högstadium av beredningen beräknats till följande ungefärliga belopp:

Läsår 1965/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72

Lönekostnader för fackskolorna

(Mkr) ....................... 21 25 31 37 44 49 52

Därav: staten ................... 17 20 24 29 34 39 41

kommunerna ............. 4 5 7 8 9 10 11

Skolberedningen har i kapitlet om statsbidrag föreslagit, att statsbidrag till

skolbyggnadsarbeten för fackskolor skall utgå efter samma grunder som för närvarande

till högre kommunala skolor samt i kapitlet om skolbyggnader angivit

erforderliga ramar för investeringar under uppbyggnaden av skolformen. Om

beräkningarna i övrigt grundas på samma antagande, som gjorts beträffande

investeringarna för den obligatoriska skolan, erhåller beredningen följande ungefärliga,

statliga anslagsbehov:

Investe-

Statligt an-

Budgetår

ringsram

(Mkr)

slagsbehov

(Mkr)

1965/66 ............

4

1966/67 ............

8

1967/68 ............

11

1968/69 ............

........ 30

12

1969/70 ............

12

1970/71 ............

9

Kommunernas investeringar skulle utifrån samma antaganden som i fråga om

grundskolan komma att för vart och ett av de angivna åren uppgå till följande

belopp i miljoner kr.: 14, 29, 39, 43, 43 respektive 32.

Lämnar man dessa tal, vilka närmast är avsedda att illustrera finansieringsproblemets

omfattning, och försöker beräkna de årliga driftkostnaderna blir

uppgiften, framhåller beredningen, väsentligt svårare än för grundskolan. Om

man inte medräknar sådana skolsociala anordningar som skolmåltider, fria läroböcker

och dylikt, torde den genomsnittliga totala elevkostnaden per år mycket

s. 557 Kontrollera mot PDF

557

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

approximativt kunna sättas till i runt tal 2 000 kr. Utifrån detta antagande

erhåller man på grundval av beredningens uppskattningar om elevantalet och på

basis av den nuvarande faktiska kostnadsfördelningen vid högre kommunala

skolor följande kostnader för de nya skolorna:

Läsår 1965/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71 71/72

Totalkostnader för fackskolor (Mkr) 34 39 49 59 70 78 82

Därav: staten ................... 22 25 32 38 45 50 52

kommunerna............. 12 14 17 21 25 28 30

De mycket preliminära kalkyler som gjorts rörande kostnaderna för fackskolorna

får uppfattas såsom ett försök att ange de ungefärliga kostnadsramarna

för den tilltänkta fackskolorganisationen, framhåller skolberedningen avslutningsvis.

Först sedan dennas struktur mera i detalj utformats i olika avseenden

blir kostnadsberäkningar i egentlig mening möjliga.

Yttranden

Mot skolberedningens uppskattning av kostnadsutvecklingen för skolväsendet

under 1950-talet finner skolöverstyrelsen ingen anledning att göra erinran. I

anslutning till vad beredningen anför vill överstyrelsen framhålla, att ämbetsverket

givetvis instämmer i beredningens uttalande, att de samhällsekonomiska

aspekterna inte får undanskymma de betydande allmänkulturella värden, som

ligger i en förbättrad grundutbildning för alla, och att dessa värden för samhället

och den enskilde i och för sig är så väsentliga, att skolan i sin helhet icke bör

bedömas från snäva ekonomiska lönsamhetssynpunkter. Beträffande beredningens

prognos för kostnadsutvecklingen för den obligatoriska skolan under den

kommande tioårsperioden har överstyrelsen ej haft möjlighet att mera ingående

pröva beräkningarnas hållfasthet. Det är naturligt, att beräkningarna för en så

lång tidsperiod måste innefatta många osäkerhetsmoment, t. ex. i fråga om lärarbehovet,

och bli tämligen approximativa. Detta torde enligt överstyrelsens

mening särskilt gälla uppskattningen av kommunala kostnader. Såvitt överstyrelsen

kan bedöma, torde beräkningarna rörande statens kostnader ge en

riktig bild av kostnadsutvecklingen i stort.

I yttrandena har tämligen genomgående, såsom i någon utsträckning redovisats

i anslutning till andra avsnitt av beredningens huvudbetänkande, understrukits

vikten av att de anslagsbeviljande myndigheterna måste ta de ekonomiska

konsekvenserna av ett beslut om grundskolans genomförande. Angelägenheten

av att statsmakterna ställer medel till förfogande för grundskolans realiserande

fullt ut enligt den givna målsättningen betonas mycket starkt. Det

betecknas som ytterst beklagligt, om det stora målet i väsentliga avseenden icke

skulle kunna förverkligas på grund av bristande resurser, och reformen skulle

stanna på papperet. De olika ökade anslagsbehoven måste betraktas som nödvändiga

förutsättningar för reformen.

s. 558 Kontrollera mot PDF

558 Kiingl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att de beräknade kostnaderna för det

allmänna för den planerade obligatoriska skolan jämte föreslagen påbyggnad på

denna knappast ter sig i och för sig oproportionerligt höga eller eljest alltför

avskräckande, vare sig man ser på de årliga totalkostnaderna för stat och kommun

eller på årskostnaden per elev.

Under hänvisning till att vissa skolkommuner uttryckt farhågor för den belastning,

som kommer att åvila kommunerna vid ett genomförande av beredningens

förslag, framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län, att den ekonomiska

börda, som genom den blivande grundskolan pålägges samhällsmedlemmarna,

knappast torde komma att kännas tung för den, som är medveten om

att det här gäller vår angelägnaste gemensamma uppgift för samhällets utveckling

och förkovran.

Vid remissbehandlingen har från flera håll framhållits, att beredningens kostnadsberäkningar

inrymmer manga osäkra poster, både sådana som ansetts vara

för högt eller för lågt beräknade, och sådana som icke alls upptagits i beredningens

kalkyler. Sålunda påpekar länsskolnämnden i Hallands län, att den av

beredningen angivna merkostnaden för skolskjutsar, 5 miljoner kr., synes vara

otillräcklig. Svenska stadsförbundet är av den uppfattningen, att kostnaderna

för skolskjutsar, fria läroböcker och skolmåltider troligen beräknats för lågt.

Skolöverstyrelsen framhåller — under hänvisning till sitt förslag om frivillig

undervisning i instrumentalmusik och körsång — att vid ett bifall till detta

överstyrelsens förslag skulle kostnaderna för sådan undervisning vid fullt utbyggd

grundskola uppgå till omkring 13 miljoner kr., mot av beredningen beräknat

belopp av omkring 3,5 miljoner kr. Kostnadsökningen till följd av de av

överstyrelsen föreslagna ändrade bestämmelserna för gruppindelning för undervisningen

i slöjd på låg- och mellanstadierna skulle enligt överstyrelsens beräkningar

uppgå till omkring 4,2 miljoner kr. vid på dessa stadier fullt utbyggd

grundskola. Därest överstyrelsens i dess petita för budgetåret 1962/63 framlagda

förslag om förmånligare statsbidragsregler för skolmåltidsverksamheten blir

genomfört, kommer de av beredningen angivna statliga kostnaderna för verksamheten,

14—16 miljoner kr., att enligt överstyrelsens beräkningar stiga till

omkrjng 35 miljoner kr. Överstyrelsen framhåller vidare, att i de av beredningen

angivna kostnaderna ej synes ingå kostnader för lärarutbildning och fortbildning.

I vart fall synes kostnader för fortbildning i detta sammanhang böra beaktas.

Överstyrelsen erinrar om, att dessa kostnader av överstyrelsen beräknats stiga

från omkring 4,3 miljoner kr. för budgetåret 1962/63 till omkring 10,5 miljoner

kr. budgetåret 1966/67. Slutligen framhåller överstyrelsen på anförda skäl, att

det torde vara motiverat att i stället för den av beredningen antagna statsbidragsprocenten

av 35 för permanenta skolbyggnader räkna med en statsbidragsprocent

av 36, därvid statsbidrag till AV-utrustning icke medräknats.

Riksrevisionsverket är av den uppfattningen, att vissa av beredningen uppskattade

lönekostnader, exempelvis för övningslärare, synes vara baserade på

s. 559 Kontrollera mot PDF

559

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 k år 1962

något för hög löneklass. Ämbetsverket har inte ansett sig kunna ingå på en

närmare prövning av kalkylerna i deras helhet.

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att beredningen vid sina kostnadsberäkningar

beträffande de tekniska fackskolorna icke synes ha tagit hänsyn

till utgifter för anskaffande av laboratorieutrustningar eller på grund av den

tekniska utvecklingen föranledda nödvändiga kompletteringar av dylika utrustningar.

Vad överstyrelsen sålunda framhållit gäller, enligt ämbetets förmenande,

jämväl utrustningar för de merkantila fackskolorna.

Beredningens förslag beträffande sammanförande av det nuvarande anslaget

till folkundervisningens främjande i rikets nordligaste gränsorter med det särskilda

stimulansbidraget har föranlett skolöverstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens

län att yttra sig i ämnet. Skolöverstyrelsen erinrar, att ur gränsortsanslaget

utgår bidrag icke endast till kommuner utan även andra bidrag (finnbygdsstipendier,

bidrag till viss folkbildningsverksamhet, biblioteksverksamhet

m. m.). Överstyrelsen förutsätter, att det ej varit beredningens avsikt, att bidrag

ej vidare skulle utgå till sådana ändamål och föreslår att anslaget, med undantag

för den mindre del som nu utgår till kommuner, bibehålies som ett separat

anslag. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget under förutsättning

att de kommuner, som nu åtnjuter bidrag ur förevarande anslag, bibehåller

företräde till bidrag, och att vissa särskilda ändamål, bl. a. lekskolekurserna för

barn från finsktalande hem, alltfort skall anses utgöra bidragsgrund. Statskontoret

tillstyrker ett sammanförande av gränsortsanslaget med det särskilda stimulansbidraget.

Synpunkter på de gjorda kostnadsberäkningarna framföres vidare i yttrandena

ofta i nära anslutning till beredningens behandling av statsbidragsfrågorna.

Dep artementschefen

Den allmänna övergången till grundskola i hela landet är, som

skolberedningen framhåller, en fråga av betydelse inte bara för hela vårt skolväsen

utan även för andra delar av samhället. Som en grundläggande förutsättning

för allt arbete under uppbyggnads- och genomförandeperioden måste gälla,

att den skola som bygges upp skall vara en kvalitativt godtagbar skola med innehåll

och utformning enligt den målsättning och den utformning, som här tidigare

angivits. Detta kräver i sin tur betydande resurser i fråga om lärare, lokaler

och undervisningsmateriel in. m. Grundskolans genomförande måste därför och

med hänsyn jämväl till behovet av eu samordnad och långsiktig planering över

huvud taget, lika väl för landet i dess helhet som för varje enskild kommun,

uppenbarligen så långt det går samordnas med utbyggnaden av främst yrkesskolor,

fackskolor och olika slag av gymnasier. Därigenom bör den del av våra

samlade resurser som avdelas för utbildningsbehov kunna utnyttjas och avvägas

s. 560 Kontrollera mot PDF

560 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

så rationellt och effektivt som möjligt och det totala utbildningsbehovet bäst

tillgodoses.

Jag vill här inledningsvis konstatera, att innevarande läsår så många av landets

kommuner övergått till försöksverksamhet med nioårig enhetsskola, att de

folkmängdsmässigt motsvarar 53% av landets invånarantal. För att få någon

uppfattning om i vilken takt man önskar övergå till grundskola i de återstående

kommunerna, motsvarande omkring hälften av såväl rikets folkmängd som

antalet skolpliktiga barn, har beredningen genom medverkan av skolöverstyrelsens

planeringsavdelning undersökt kommunernas önskemål och planer. Undersökningen

visar, att kommunerna generellt sett önskar sådan övergång i betydligt

snabbare takt än vad som svarar mot ett jämnt genomförande enligt det av

riksdagen år 1957 förutsatta tidsschemat.

Liksom skolberedningen finner jag, att ett fritt genomförande av grundskolan

är omöjligt redan av hänsyn till skolbyggnadsbehovet. Någon form av styrning

eller reglering av genomförandetakten blir oundgänglig för att de uppkomna

anspråken skall kunna någorlunda jämnt tillgodoses under hela genomförandeperioden.

\issa

spörsmål utöver den nyss angivna omfattningen innevarande läsår av försöksverksamheten

med nioårig enhetsskola — bör här bringas i åtanke.

Enligt av riksdagen år 1957 (prop. 1957:106 s. 61 ff.; SU 127; Rskr 317) godkända

riktlinjer för planeringen skall försöksverksamheten med nioårig enhetsskola

upphöra med utgången av läsåret 1961/62 och den allmänna övergången

till obligatorisk nioårig skola påbörjas den 1 juli 1962. Övergången bör i varje

kommun ske successivt med början i årskurserna 1 och 5. Övergångsperioden bör

sträcka sig t. o. m. läsåret 1968/69, vilket innebär att kommun, som dröjer med

sin övergång till den nya skolordningen till sistnämnda läsår, kommer att nå

nionde årskursen läsåret 1972/73, då grundskolan alltså skulle vara helt genomförd

i hela riket.

Jag biträder beredningens förslag att denna tidsplan oförändrad bör gälla för

grundskolans genomförande, dock att övergången i varje kommun bör ske

successivt med början i årskurserna 1—5.

Övergången till den nya skolordningen bör för försökskommunernas del innebära,

att den nuvarande försöksskolan omvandlas till grundskola den 1 juli 1962

även om den, såsom jag strax skall närmare beröra, inte omedelbart i sin helhet

kommer att följa grundskolans regler i fråga om läroplan o. d. För de delar av

den nuvarande försöksskolan, som i enlighet med vad beredningen förordat

därutinnan övergångsvis inte kommer att tillämpa grundskolans läroplan m. m.,

bör försöksskolans timplaner och huvudmoment och vissa övriga bestämmelser

övergångsvis alltjämt gälla. På samma sätt bör folkskolans motsvarande läroplan

och vissa övriga bestämmelser övergångsvis i viss omfattning äga fortsatt

tillämpning i de av de nuvarande försökskommunerna, som innevarande läsår

inte genomfört försöksverksamhet i alla årskurser.

s. 561 Kontrollera mot PDF

561

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Vad avser kommuner, som innevarande läsår har sitt skolväsen ordnat enligt

den äldre ordningen med folkskola och s. k. högre skolor, förordar jag, att grundskolan

genomföres i den takt som skolbercdningen föreslagit och som i det föregående

redovisats. Det innebär, att övergången till grundskola kommer att ske

något snabbare i början och något långsammare i slutet av perioden men dock

inte, av skäl som jag nyss berört, så fort som kommunerna själva uttryckt

önskemål om. Nuvarande anordning med yttrande från länsskolnämnden över

kommunala framställningar och förslag av skolöverstyrelsen samt beslut av

Kungl. Maj :t i varje enskilt fall synes även under övergångstiden vara den som

bäst tillgodoser samtliga samordningskrav.

I de kommuner, som här avses bör engelska — inom ramen för det nuvarande

veckotimtalet och så vitt tillgången på lärare att undervisa i ämnet och omständigheterna

i övrigt det medger — införas i årskurs 4 fr. o. m. läsåret 1962/63.

För samtliga kommuner tillhörande denna grupp bör gälla att de, så länge de

bibehåller sin skolorganisation oförändrad, fortsätter att läsa efter äldre läroplaner.

De mindre ändringar i dessa, som erfordras för att undervisning i engelska

skall kunna meddelas från årskurs 4 redan fr. o. m. höstterminen 1962, bör få

företas efter medgivande av skolöverstyrelsen. Vad beredningen i övrigt anfört

för denna grupp av kommuner beträffande genomförandet av grundskolan ger

inte anledning till erinran.

Befintliga treåriga respektive fyraåriga realskolor bör avvecklas på följande

sätt. Fr. o. m. höstterminen det år då grundskolan når högstadiet sker ingen

intagning i realskolans första klass och därefter successivt inte heller i följande

klasser. Skulle i kommunen finnas kvarvarande femårig realskola bör motsvarande

bestämmelse för realskolans första klass gälla från det år då grundskolans

genomförande påbörjas i årskurs 5. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen att

närmare överväga och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till bl. a. de beslut,

som senare kan behöva fattas med riksdagens medverkan i anledning av realskolorganisationens

definitiva avveckling.

För de 367 kommuner som innevarande läsår bedriver försöksverksamhet med

nioårig enhctsskola i olika långt framskridna stadier har beredningen gjort en

indelning i flera grupper och för var och en av dem angivit tämligen detaljerade

planer för införande av grundskolans läroplan.

Jag förordar i likhet med beredningen, att samtliga nuvarande försökskommuner

vad låg- och mellanstadierna beträffar fr. o. in. höstterminen 1962 övergår till

grundskolans läroplan — och därmed till tillämpning av de av mig förut förordade

nya reglerna för elevantalet i klasserna — i årskurserna 1—4 samt därefter

successivt i följande årskurser.

Vad avser högstadiet skiljer beredningens förslag på övergång till grundskolans

läroplan och övergång till anordningen med sammanhållna klasser. Beredningens

förslag i dessa avseenden innebär bl. a., att övergången till det av

s. 562 Kontrollera mot PDF

562

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

mig tidigare förordade lägre antalet elever per klass skall ske i takt med övergången

till anordningen med sammanhållna klasser. Jag biträder detta förslag.

Spörsmålen om övergång till grundskolans läroplan — vad högstadiet beträffar

— blir först aktuella för den stora grupp av kommuner som påbörjat försöksverksamhet

med nioårig enhetsskola i så god tid, att denna vid utgången av

läsåret 1961/62 hunnit minst t. o. m. årskurs 6. Som allmän regel för dessa

kommuner, vilken bör vara riktgivande även för de kommuner inom denna

grupp, som senare genomför högstadiet, förordar jag, att en obligatorisk övergång

till grundskolans läroplan årskurs efter årskurs med början i årskurs 7 skall

inledas fr. o. m. läsåret 1963/64. Efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t bör dock

detta undantagsvis kunna få ske fr. o. m. läsåret 1962/63. Jag förordar vidare i

dessa fall obligatorisk övergång till anordningen med sammanhållna klasser i

årskurs 7 fr. o. m. höstterminen 1964 och påföljande år även i årskurs 8. Kommun

som så önskar bör dock efter anmälan till länsskolnämnden redan tidigare

få börja tillämpa sammanhållna klasser.

Beredningen har i anslutning till de generella reglerna för övergången till

grundskola tämligen ingående behandlat hur denna övergång bör ske för olika

grupper av försökskommuner. Vad beredningen därvid anfört synes i allt väsentligt

kunna gälla liksom dess förslag i fråga om erforderliga justeringar av läroplaner

m.m. under övergångstiden. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att

i anslutning till av mig förordade allmänna riktlinjer för övergången till grundskola

besluta om de modifikationer i läroplaner och i tillämpningen av dem

in. m., som övergångsvis kan erfordras, liksom att i vissa fall, då särskilda skäl

härtill föreligger, medge övergång till grundskolans läroplan — inte bara på

högstadiet — tidigare än som följer av vad jag nyss förordat. Bl. a. skulle därigenom

skolöverstyrelsens önskemål om en något snabbare övergång till grundskolan

på orter med lärarutbildning kunna tillgodoses.

Jag biträder skolberedningens förslag, att då grundskolan fr. o. m. den 1 juli

1962 allmänt genomföres, grundskolans högstadium i elevområdesavseende bör

jämställas med högre skola, såvida inte Kungl. Maj:t för viss kommun, om

särskilda skäl föreligger, medgiver undantag härifrån.

Under de närmaste åren kommer skolväsendet i olika kommuner att förete

ganska väsentliga skillnader, vilket för elever som flyttar från en kommun till

en annan kan komma att medföra olägenheter. Kungl. Maj:t torde böra bemyndigas

att meddela erforderliga föreskrifter för att för sådana elever liksom för

elever, vilka på grund av kvarsittning övergår från en skolform till en annan,

medge stödundervisning i erforderlig omfattning. Kostnaderna för sådan stödundervisning

torde böra bestridas ur anslag till avlöningar vid respektive bidrag

till driften av den skolform, till vilken eleven kommer och där stödundervisningen

sålunda anordnas.

Jag har redan tidigare i samband med behandlingen av förslaget om fackskolor

förordat vissa riktpunkter för det allmänna uppbyggandet av denna

skolform. Därutöver vill jag i detta sammanhang endast tillfoga följande.

s. 563 Kontrollera mot PDF

563

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5i år 1962

Skolberedningens förslag om en fackskolorganisation har, som tidigare redovisats,

fått ett gott mottagande vid remissbehandlingen. Även på annat sätt

har intresse för tanken kommit till synes, främst genom underhandsförfrågningar

från ett antal kommuner om att få upprätta en eller flera fackskolor. Man

måste därför räkna med att önskemål om fackskolor kommer att överskrida den

omfattning, vilken jag tidigare angivit som riktpunkt tills vidare för organisationens

utveckling. Med hänsyn härtill och för att vi skall få en ändamålsenlig

fackskolorganisation över hela landet, synes det av samhällsekonomiska och

andra skäl nödvändigt med en viss styrning av fackskolornas lokalisering och

planeringen av deras utbyggnad.

Jag har redan anfört, att övergången till grundskola liksom därmed sammanhängande

förändringar av skolorganisationen kräver en omsorgsfull och samordnad

planering. Genom länsskolnämndernas försorg sker redan nu en

skolplanering av betydande omfattning. Den organisatoriska prövningen av den

obligatoriska skolan, i huvudsak avseende frågor rörande skolorganisationens

utseende vid fullt genomförda förändringar, interkommunal samverkan och

liknande frågor, ligger sålunda hos länsskolnämnden. Prövningen av statsbidragsfrågor

för byggnader ligger emellertid hos skolöverstyrelsen och Kungl. Maj:t

och därigenom regleras i stor utsträckning den takt och den ordning, i vilken

förändringarna kan genomföras. Det torde vara nödvändigt, att fastställandet i

princip av skolorganisationen i länen och den takt, i vilken förändringarna får

genomföras, på något sätt samordnas.

I fråga om planeringen för genomförandet av den nya skolorganisationen med

grundskola och fackskolor vill jag vidare anföra följande.

Planeringen för grundskolan, vilken erbjuder de största problemen vad högstadiet

beträffar, är så långt framskriden att vad som nu är aktuellt närmast får

betraktas som justeringar av ännu ej fastställda planer. Även om sålunda visst

planeringsarbete för grundskolan återstår, får dock arbetet fortsättningsvis i

första hand inriktas på stadiet ovanför grundskolan och på en samordning av

planeringen för detta stadium med fastlagda eller återstående planer för grundskolan.

Planeringen för den samlade skolorganisationen — i första hand grundskola,

yrkesskolor, fackskolor och gymnasier — bjuder uppenbarligen på åtskilliga

besvärliga avvägningsproblem. Gränsdragningen i fråga om elevrekrytering

mellan gymnasiet och fackskolan varken kan eller bör i nuvarande läge särskilt

fixeras. Gränsen mellan fackskolan och yrkesskolan vad gäller såväl utbildningsmål

som elevrekrytering torde inte alltid bli lätt att ange. Utbyggnaden av

yrkesskolor, fackskolor och gymnasier synes därför böra baseras på kvantitativa

beräkningar av det för dem alla gemensamma rekryteringsunderlaget inom varje

upptagningsområde. För nödvändigheten av en översiktlig samordnad planering

talar också de olika, ibland irrationella omständigheter som kan komplicera

planeringsarbetet: framställning från andra huvudmän än primärkommuner,

s. 564 Kontrollera mot PDF

564

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

t. ex. från landsting eller industrier, om att få upprätta fackskola, förekomsten

på en ort av praktisk realskola och kommunal flickskola m. m.

Enligt vad jag erfarit har skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

numera upprättat ett gemensamt planeringsorgan med uppgift att i samråd

med berörda centrala, regionala och lokala myndigheter göra en samordnad

planering för såväl de allmänbildande och fackutbildande gymnasierna som för

den föreslagna fackskolorganisationen samt åtminstone i viss omfattning yrkesskolorna.

Det är enligt min mening angeläget, att skolöverstyrelsens egen slutliga

planering för det allmänna genomförandet av grundskolorganisationen — för den

händelse den kan utföras vid sidan om den samordnade planeringen för övriga

skolformer — liksom sistnämnda planering bedrives så effektivt, att grundskoloch

fackskolorganisationen kommer att genomföras på det sätt och i den takt

som jag förordat.

Takten i grundskolans genomförande är, såsom skolberedningen framhållit, i

hög grad beroende av tillgången på skolbyggnader, som är ändamålsenligt

placerade och funktionsmässigt avpassade till de behov som grundskolan

representerar.

Vid den förut omnämnda undersökningen om de kommunala önskemålen och

planerna i fråga om övergången till obligatorisk nioårig skola inhämtades samtidigt

uppgifter om det för övergången erforderliga byggnadsbehovet uttryckt i

totala investeringsbelopp. Beredningen erinrar om att en analys av lokalbehovet

och därmed förenade kostnader av naturliga skäl måste bli i viss mening överslagsmässig.

Det konstateras, att säkerhetsmarginalen hos de från kommunerna

lämnade uppgifterna om de enskilda byggnadsprojekten bör vara jämförelsevis

snäv, och beredningen godtar efter sin granskning de erhållna uppgifterna, vilka

för hela genomförandeperioden och för grundskolans del slutar på ett totalt belopp

om 2,36 miljarder kr., fördelat på olika typer av skolanläggningar. Beloppet

innefattar jämväl behov, som kvarstår från budgetåret 1960/61 sedan nämnda

års investeringsram disponerats.

Beredningen, som finner att det av kommunerna beräknade byggnadsbehovet

skulle förutsätta mycket betydande investeringar särskilt under första delen av

genomförandeperioden, har, som jag redan nämnt, föreslagit, att grundskolan

under genomförandeperioden förverkligas i en något mer utjämnad takt än vad

som svarar mot kommunernas egna önskemål. Beredningens beräkningar utmynnar

i det tidigare redovisade förslaget till investeringsramar för budgetåren

1962/63—1969/70. Beredningen förordar vidare, att skolanläggningar i — byggnadstekniskt

sett — förenklat utförande, s. k. paviljonger, ges ett vidgat utrymme

inom den totala investeringsramen.

Jag vill med hänsyn till den vikt som skolbyggnadsfrågan har för bedömningen

av möjligheterna att genomföra grundskolan inom den tid och i den takt,

som jag i det föregående förordat, något erinra om remissinstansernas uttalanden

i dessa frågor.

s. 565 Kontrollera mot PDF

565

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 51+ år 1962

Det är i yttrandena vanligt att beredningens byggnadsprogram betecknas som

underdimensionerat eller som ett minimiprogram. Skolöverstyrelsen framhåller,

att förskjutningen av investeringarna framåt i tiden kommer att medföra stora

lokalsvårigheter för kommunerna under genomförandetiden, men tillstyrker dock

förslaget som ett absolut minimum. Statskontoret förordar, att omfördelningen

genomföres så, att man under de närmaste åren prioriterar högstadiebyggen.

Kommunförbunden påpekar, att den föreslagna sänkningen av elevantalet i klasserna,

vilken kommunerna vid lämnandet av sina uppgifter rimligen ej kunnat

beakta, kommer att medföra ännu större byggnadsbchov än de som uppgivits.

Såsom redovisats har dock skolöverstyrelsen på den långsiktiga byggnadsplaneringen

sedan några år räknat med delningstalet 30 för saväl mellan- som högstadiet.

Av skolberedningen anförda överväganden och förslag synes mig realistiska

och väl svarande mot såväl föreliggande behov som våra möjligheter att tillgodose

desamma. Planen — upptagande ramar om 350 miljoner kr. per år under

budgetåren 1962/63—1964/65 samt 325, 275 och 225 miljoner kr. per år under

de tre därpå följande åren jämte slutligen 160 respektive 105 miljoner kr. per år

under budgetåren 1968/69 och 1969/70 — synes därför böra bli utgångspunkten

för de årliga ställningstagandena i fråga om investeringsramar och anslag, samtidigt

som behoven givetvis får bedömas mot bakgrunden av det samhällsekonomiska

läget. Erfarenhetsmässigt torde man dock böra räkna med att korrigeringar

uppåt av de låga talen för periodens sista ar kommer att kunna aktualiseras,

ju längre framåt i perioden vi kommer. Såväl skolberedningen som vissa

remissmyndigheter har förordat, att de provisoriska skolbyggnaderna ges ett

vidgat utrymme inom investeringsramen. I detta sammanhang vill jag erinra

om, att statskontoret för närvarande i samråd med berörda överstyrelser överser

statsbidragsbestämmelserna rörande skollokaler. Resultatet av denna utredning

torde bl. a. komma att klarlägga i vilken mån det fortfarande finns skillnader i

kostnadshänseende mellan vad som i dag kallas provisoriska skolbyggnader och

permanenta sådana och huruvida ändringar i statsbidragsbestämmelserna kan

finnas påkallade med hänsyn härtill. I överensstämmelse med vad jag nu anfört

beträffande grundskolans byggnadsbehov, kommer jag i det följande vid anmälan

av vederbörligt anslagsäskande att för budgetåret 1962/63 förorda en investeringsram

av 270 000 000 kr. för permanenta och 80 000 000 kr. för provisoriska

skolbyggnader.

Vissa remissinstanser har framfört förslag om förenkling av den administrativa

handläggningen av byggnadsärendena, bl. a. förslag om decentralisering av handläggningen

till länsskolnämndcrna. Jag vill med anledning därav framhålla att

vid behandling i annat sammanhang av frågan angående centrala sjukvårdsberedningens

organisation och arbetsuppgifter torde komma att beröras spörsmålet

angående en utredning rörande ändrade former för handläggning i vissa

delar av ärenden om byggnadsbidrag, bl. a. beträffande skollokaler, i syfte att

s. 566 Kontrollera mot PDF

566

Kungl. Maj:ts proposition nr 5å år 1962

ernå viss samordning och rationalisering av denna bidragsgivning från bl. a.

byggnadstekniska och byggnadsekonomiska synpunkter.

Beredningen har även framfört vissa överväganden och förslag i fråga om

behovet av skolbyggnader för fackskolor. Jag är inte beredd att nu ta ställning

till dessa förslag. Det torde i stället bli anledning att återkomma härtill i samband

med framläggandet av närmare förslag om fackskolorganisationens successiva

uppbyggnad.

Beträffande statsbidragsfrågorna vill jag först något beröra spörsmålet

om kostnadsfördelningen i stort mellan stat och kommun beträffande det

obligatoriska skolväsendet. Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid denna

fråga, som med hänsyn till ökningen av skolkostnadernas absoluta storlek utan

tvivel är av väsentlig betydelse. Även vid en oförändrad kostnadsrelation stat—

kommun vilket varit riktmärket för skolberedningen — kommer de absoluta

kostnader, som drabbar kommunerna att bli betydande. De ekonomiska bördor

som skolväsendet lägger på kommunerna är kännbara, framför allt för kommunerna

på landsbygden, vilka i såväl befolkningsmässigt som ekonomiskt avseende

i regel är de svagaste. Jag finner det i och för sig förståeligt om man på

kommunalt håll menar, att den hittillsvarande och väntade utvecklingen av

framför allt landskommunernas skolutgifter inger farhågor. Både Landskommunernas

förbund och Svenska stadsförbundet erinrar om skolkommissionens uttalande

på sin tid, att kommunernas kostnader för skolväsendet till större del än

dittills borde övertas av staten vid skolreformens genomförande.

Frågan om en eventuell omfördelning mellan staten och kommunerna av kostnaderna

för det obligatoriska skolväsendet kan emellertid rimligen inte bedömas

isolerad från alla de övriga verksamhetsområden, där likaledes en viss kostnadsfördelning

sker mellan staten och kommunerna. Spörsmålet torde naturligen

komma att aktualiseras i samband med 1958 års skatteutjämningskommittés

arbete och de överväganden och åtgärder från statsmakternas sida, vartill detta

kan komma att leda. Frågan om en eventuell ändring i fördelningen mellan stat

och kommun av kostnaderna för grundskolan och för skolväsendet bör således

prövas i ett större finanspolitiskt sammanhang, varför jag inte nu anser mig

kunna ta upp denna fråga till mer ingående behandling. Vad gäller de av skolberedningen

särskilt berörda statsbidragen till elevinackordering och skolmåltider

torde jag här vidare få hänvisa till vad jag anfört i årets statsverksproposition,

bilaga 10, ecklesiastikdepartementet, s. 12, 161 och 593 f.

I samband med att beredningen föreslår skyldighet för kommunerna att tillhandahålla

skolorna bibliotek — en ändring som får anses mera formell än reell

— säger sig beredningen icke ha anledning till erinran mot den i 1961 års statsverksproposition

aviserade avlösningen av statsbidraget till skolbibliotek, under

förutsättning av en i princip oförändrad kostnadsfördelning mellan stat och kommun.

Den avlösning av skolbiblioteksbidraget, som jag i det följande vid behandlingen

av anslagsfrågor avser att föreslå, bygger på den av beredningen upp
-

s. 567 Kontrollera mot PDF

567

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

ställda förutsättningen. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att vissa

kostnader för ökat pedagogiskt utnyttjande av skolbiblioteket kommer att täckas

av det nya pedagogiska stimulansbidrag jag avser att föreslå.

Enligt vad jag här anfört bör de nuvarande bestämmelserna om statsbidrag till

driftkostnader inom det obligatoriska skolväsendet med de ändringar på vissa

punkter, som jag i skilda avsnitt av min föregående framställning förordat, men

med oförändrat sakligt innehåll i övrigt tillämpas även för grundskolan. I detta

sammanhang vill jag emellertid uppta en mindre fråga, nämligen den om fördelningen

mellan olika skolor av kostnaderna för övningslärare med fyllnadstjänstgöring.

Enligt den ursprungliga kungörelsen i ämnet (1951:558), som alltjämt

gäller, skall vid fördelningen även medräknas kostnaderna för arvode för tillläggstimmar.

Då dessa timarvoden numera i stort sett uppgår till samma belopp

som lönen för veckotimme räknat bör fördelningen kunna begränsas till lönekostnaderna,

medan arvodena för tilläggstimmar helt bestrides av den kommun,

där dessa timmar fullgöres. Härigenom skulle en betydande förenkling av beräkningarna

vinnas. Jag har för avsikt att, om ej riksdagen framställer erinran

häremot, senare föreslå Kungl. Maj:t vissa omläggningar i förenklingssyfte.

I detta sammanhang vill jag erinra om dels att 1945 års riksdag (prop.

1: VIII s. 386, SU 8 s. 31, Rskr 8) bemyndigat Kungl. Majrt att, där i särskilda

fall omständigheterna det föranleder, besluta om statsbidrag till kommunal skola

utan hinder av att någon mindre avvikelse från de av riksdagen beträffande

statsbidraget fastställda grunderna och villkoren ägt rum, dels ock att 1949 års

riksdag (prop. 1: VIII s. 254, SU 8 s. 83, Rskr 8) främst med hänvisning till då

föreliggande planer på en kommande skolreform bemyndigat Kungl. Maj:t att,

då det kan finnas påkallat för att möjliggöra försöksanordningar inom skolväsendets

område, medge avvikelser från bestämmelser som tillkommit med

riksdagens medverkan (jfr även prop. 1955:120 s. 91). Med stöd av dessa

bemyndiganden har Kungl. Maj:t vid skilda tillfällen i ett antal särskilda fall

beslutit om mindre avvikelser från eller jämkningar i gällande statsbidragsbestämmelser

samt för vissa grupper av ärenden eller typfall funnit sig kunna

meddela föreskrifter eller anvisningar, som inneburit sådana avvikelser eller

jämkningar. I den mån dessa bedömts vara av nämnvärd ekonomisk betydelse

eller av principiellt intresse har de i skilda sammanhang bragts till riksdagens

kännedom (se exempelvis prop. 1961:1, VIII s. 324 ff.). Dessa bemyndiganden

har sålunda möjliggjort rimliga hänsynstaganden i enskilda fall och skapat förutsättningar

för ett praktiskt handlande i situationer, som inte kunnat på förhand

förutses. Då uppenbarligen enskilda fall och situationer av denna art kan komma

att aktualiseras även i framtiden, torde — därest riksdagen inte framställer

någon erinran däremot — bemyndigandena böra alltfort vara tillämpliga; 1949

års bemyndigande bör därvid avse det pedagogiska eller organisatoriska nydaningsarbete,

som alltframgent måste försiggå för att det av mig i tidigare avsnitt

av min framställning berörda kravet på en fortskridande skolreform skall kunna

tillgodoses.

s. 568 Kontrollera mot PDF

568

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Skolbcredningens mest betydande förslag i statsbidragshänseende innebär, att

det nuvarande försökskostnadsbidraget skall upphöra med försöksverksamhetens

slut den 30 juni 1962 och ersättas av ett system med pedagogiska stimulansbidrag,

så utformade att de i stort sett tillför kommunerna som helhet samma

totalbelopp som ett permanent försökskostnadsbidrag av nuvarande konstruktion

skulle ha gjort. Förslaget har tillstyrkts bl. a. av såväl kommunförbunden

som skolöverstyrelsen. Endast en remissmyndighet, riksrevisionsverket,

har helt avstyrkt.

Det kan naturligtvis sägas, att tanken på ett nytt statsbidrag inte stämmer

särskilt väl överens med nuvarande principer för bidragsgivningen, vilka ju bl. a.

präglas av strävanden att i största möjliga utsträckning förenkla statsbidragssystemet

och så långt möjligt begränsa antalet bidrag. Men som beredningen

framhållit, rör det sig här endast formellt om ett nytt bidrag. Härtill kommer

den av beredningen åberopade stimulanssynpunkten, vilken enligt förslaget kommer

till uttryck bl. a. genom en viss överkompensation under de närmaste åren

med hänsyn till önskemålet att kraftigt stimulera till upprustning av äldre skollokalers

inredning och apparatutrustning samtidigt med att kommunerna torde

få vidkännas betydande initialkostnader i samband med övergången till nioårig

skola. Man torde knappast våga räkna med att kommunerna mer allmänt inom

överskådlig tid skulle finna det möjligt att utan ekonomiskt stöd från staten realisera

det angelägna upprustningsprogram skolberedningen förordat. Enligt min

mening bör därför beredningens förslag genomföras.

Beredningen föreslår, att det nya statsbidragsbeloppet skall för år beräknas

till 26 kr. per elev i sådan årskurs av grundskolan, där läroplanen för grundskolan

eller timplaner och huvudmoment för försöksskolan tillämpas. Därav skall, såsom

ett allmänt pedagogiskt stimulansbidrag, till kommuner med grundskola utgå

ett bidrag motsvarande 25 kr. per elev. Ett totalbelopp, motsvarande 1 kr. per

elev, skall samtidigt stå till Kungl. Maj:ts förfogande för att utnyttjas såsom ett

särskilt pedagogiskt stimulansbidrag åt kommuner med befolkningsmässigt och

ekonomiskt svagt underlag, alltså kommuner för vilka den åsyftade pedagogiska

upprustningen leder till särskilt kännbara kostnader. Jag ansluter mig till

detta förslag samt förordar, att anslaget för ändamålet benämnes Bidrag till

pedagogisk utrustning m. m. Ett statsbidrag beräknat efter 26 kr. per elev kommer

visserligen vid fullt utbyggd grundskola, alltså läsåret 1972/73, att tillföra

kommunerna ett belopp av 24,3 miljoner kr., medan ett fortsatt försökskostnadsbidrag

skulle ha givit kommunerna inalles 24,8 miljoner kr. Men under perioden

till dess grundskolan är helt utbyggd kommer det nya bidraget med den föreslagna

konstruktionen sammanlagt att tillföra kommunerna ett belopp som är

ca 10 miljoner kr. större än vad ett försökskostnadsbidrag av nuvarande konstruktion

skulle ha lett till.

Vad avser frågan om villkor för det allmänna pedagogiska utrustningsbidraget

instämmer jag i vad skolöverstyrelsen anfört i sitt remissyttrande. Jag finner det

varken lämpligt eller möjligt att föreskriva, att kommunerna skall använda de

s. 569 Kontrollera mot PDF

569

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 k år 1962

medel, som de genom detta bidrag erhåller, till preciserade ändamål, och att

göra bidragens fortsatta utgående beroende av att medlen använts i enlighet

härmed. Liksom skolöverstyrelsen anser jag mig kunna förutsätta att kommunerna,

om de erhåller ett bidrag som redan genom sin benämning karakteriseras

som ett bidrag till anskaffning av pedagogiska hjälpmedel, också kommer att använda

medlen för sådant syfte. Det bör dock aligga länsskolnämnderna att

uppmärksamt följa utvecklingen på detta område.

Av såväl sakliga som anslagstekniska skäl synes det ej lämpligt att, såsom

beredningen föreslagit, med det särskilda pedagogiska utrustningsbidraget sammanföra

det nuvarande reservationsanslaget Folkundervisningens främjande i

rikets nordligaste gränsorter. Detta bör alltså bibehållas såsom ett separat anslag

under åttonde huvudtiteln. Förslag om medelsanvisning under anslaget för budgetåret

1962/63 har redan framlagts i årets statsverksproposition, bilaga 10,

ecklesiastikdepartementet (s. 164 ff.).

Vad i förevarande avseende gäller statsbidrag till skolbyggnader förordar jag

i enlighet med skolberedningens förslag bibehållande av nuvarande bestämmelser

om bidrag till första uppsättningen inventarier i såväl skolverkstad som andra

lokaler för vad som hittills kallats förberedande yrkesutbildning i årskurs 9y.

För att stimulera kommunerna att utrusta nytillkommande skollokaler med

sådan fast inredning och sådana installationer, som väsentligt underlättar användningen

av audivisuella hjälpmedel, har skolberedningen — med erinran om

att det nuvarande 8-procentstillägget på bidragssumman till försökskommun

upphör med utgången av juni 1962 — föreslagit, att ett belopp motsvarande en

procent av investeringsramen för permanenta byggnader årligen skulle avsättas

för nämnda ändamål. Statsanslaget till byggnadsbidrag skulle enligt förslaget

beräknas till 36 % av investeringsramen men det generella byggnadsbidraget som

hittills utgå efter 35 %-regeln, medan återstoden skulle disponeras för att medelst

ett schablonbelopp per lärosal utbetalas först efter särskild prövning.

På denna punkt har såväl Landskommunernas förbund som Svenska stadsförbundet

framhållit, att förslaget icke innebär någon tillfredsställande ersättning

för det extra bidragstillägget på 8 %, som nu utgår till försökskommunerna.

Det har påpekats, att detta särskilda tillägg realiter har inneburit, att försökskommunerna

fått ett statsbidrag utgörande i genomsnitt inte 35% utan 37,8%

av byggnadskostnaderna. Ett särskilt bidrag motsvarande en förhöjning med en

procentenhet av det genomsnittliga procenttalet för byggnadsbidrag skulle alltså,

framhålles det, innebära en försämring i statsbidragshänseende för kommunerna.

Enligt min mening kan man i detta sammanhang emellertid inte se bort

från att det särskilda statsbidraget tillkommit som något av ett pionjärbidrag.

Om vidare, som jag för min del förordar, statsbidrag övergångsvis får utgå

enligt de gamla reglerna i de fall statsbidragsansökan inkommit till vederbörande

statsmyndighet före den 1 mars 1962 och försöksverksamhet bedrivits inom

kommunen läsåret 1961/62, kan beträffande detta engångsbidrag en minskning

s. 570 Kontrollera mot PDF

570

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

aldrig träffa den enskilda kommunen, vilket däremot blivit fallet för samtliga

högstadiekommuner därest försökskostnadsbidraget upphört utan att något

annat bidrag kommit till i stället.

Liksom skolberedningen anser jag att kommunerna bör erhålla bidrag för

täckande av de kostnader, som den förutnämnda fasta inredningen och utrustningen

av skollokalerna leder till. Skolberedningen har beräknat kostnaden för

erforderlig fast AV-utrustning till 1 500—2 000 kr. per lärosal. Skolberedningen

har därjämte föreslagit, att statsmedel för dessa kostnader skulle utgå ur en

särskild under anslaget till bidrag till vissa byggnadsarbeten för det allmänna

skolväsendet upptagen anslagspost, vilken skulle tillföras ett belopp motsvarande

en procent av investeringsramen för permanenta skolbyggnader. Då skolberedningen

emellertid i övrigt inte angivit några närmare regler för denna bidragsgivning

har skolöverstyrelsen föreslagit, att undervisningslokalerna — med

hänsyn till att behovet av här avsedd utrustning är starkt varierande för olika

slags skollokaler — bör indelas i fyra grupper och att bidraget bör beräknas på

en kostnad av 2 000 kr. för klassrum och ämnesrum, lokaler för geografi och

naturorienterande ämnen samt teckningssalar, 400 kr. för grupprum på högstadiet,

1 000 kr. för slöjdsalar, skolverkstäder, skolkök och gymnastiksalar samt

3 000 kr. för musiksalar. Av de salunda beräknade beloppen bör statsbidrag utgå

med 50%. Rent anslagstekniskt innebär vidare skolöverstyrelsens förslag, att

medel inte på förhand skulle avsättas under en särskild anslagspost utan erforderliga

anslagsbelopp skulle beräknas allteftersom den nya bidragsgivningen kan

väntas belasta skolbyggnadsanslaget. Eftersom den här avsedda bidragsgivningen

skulle börja att tillämpas för lokaler som rymmes inom den för budgetåret

1962/63 beräknade investeringsramen, torde medelsbehov uppkomma först

under budgetåret 1964/65. Jag biträder överstyrelsens förslag och förordar, att

statsbidrag utgår med 50 % av de för var och en av de fyra grupperna angivna

utrustningskostnaderna.

Mitt principiella ställningstagande i fråga om statsbidrag till fackskolor har

jag tidigare angivit i samband med förslagen i övrigt om upprättande av en

fackskolorganisation.

Skolberedningen har också framlagt förslag med vissa statsbidragskonsekvenser

på andra områden än grundskolans.

I fråga om allmänna läroverk och högre tekniska läroverk föreslås, att kommunerna,

utan ändring av det för nämnda skolor i övrigt gällande statliga huvudmannaskapet,

skall svara för vaktmästarpersonal, biträdespersonal samt kontorsutrustning

och kontorsmateriel på skolexpeditionen, städningspersonal och

övriga anordningar för inre renhållning. Vid de tekniska gymnasierna skulle därjämte

tillkomma uppgiften att svara för uppvärmning, belysning och vatten. För

övertagandet av med dessa uppgifter förenade kostnader föreslås kommunerna

erhålla full kompensation och beredningen framför vissa förslag om hur denna

skulle beräknas och utanordnas.

s. 571 Kontrollera mot PDF

571

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Då förslaget, till vilket remissinstanserna och bland dem de båda kommunförbunden

ställt sig i stort sett positiva, fordrar vissa ytterligare undersökningar

och överväganden och dessutom bör samordnas med utförandet av vissa av

gymnasieutredningens arbetsuppgifter, är jag emellertid inte beredd att nu uppta

det till behandling för genomförande fr. o. m. budgetåret 1962/63.

I förslag till skollag m. m. senare denna dag förordar jag, att de högre tekniska

läroverken fr. o. m. den 1 juli 1962 inordnas under de kommunala skolstyrelserna.

Därmed bör dessa läroverks ekonomiska förvaltning överföras på skolstyrelsen

enligt i huvudsak samma grunder, som redan gäller beträffande de allmänna

läroverken. För de nya uppgifter, som härigenom kommer att åvila vissa

kommuner, bör dessa erhålla kompensation. Jag föreslår, att det sker på det

sättet att de fr. o.m. nästa budgetår helt befrias från dem på grund av särskilda

åtaganden åvilande skyldigheter i fråga om bostäder åt rektor och vaktmästare

m. fl. De belopp, som enligt dessa åtaganden inflyter till statsverket, redovisas i

avlöningsstaten såsom särskilda uppbördsmedel. Dessa uppbördsmedel, som

inkluderar jämväl annat än hyror och hyresersättningar, har för innevarande

budgetår upptagits till 175 300 kr. och har i årets statsverksproposition uppförts

med samma belopp för nästkommande budgetår (bilaga 10, ecklesiastikdepartementet,

s. 239). Om riksdagen fastställer avlöningsstat för de tekniska läroverken

för budgetåret 1962/63 i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget i statsverkspropositionen,

vill jag föreslå att bestämmelser utfärdas om att ifragavarande

uppbördsmedel inte skall uppbäras för nämnda budgetår, i vad avser

hyror och hyresersättningar. Det belopp som härigenom skulle komma kommunerna

till godo kan uppskattas till omkring 130 000 kr. I syfte att vinna ytterligare

överensstämmelse med vad som gäller för de allmänna läroverken vill jag

vidare föreslå den ordningen, att ersättningar för upplåtelse av högre tekniskt

läroverks tomt och lokaler i fortsättningen skall tillfalla vederbörande kommun.

Beredningen har vidare för de statliga läroverken föreslagit, att ansvaret för

personal m.m. för skolhälsovården på enahanda sätt skall överföras till kommunerna.

Jag har redan i avsnittet om vissa skolsociala frågor förordat, att

förslaget genomföres med verkan fr. o. m. budgetåret 1962/63.

Enligt beredningens tanke, som jag biträder, skulle kompensation till kommunerna

för dessa ökade utgifter utgå i form av ett procentuellt tillägg på lärarlönekostnaderna

vid berörda läroverk. Företagna undersökningar visar, att utgifterna

för skolhälsovården vid dessa skolor är tämligen begränsade; de uppgår

genomsnittligen inte till mer än ca 0,5 % och 0,8% av lärarlönekostnaderna vid

de högre tekniska läroverken respektive de allmänna läroverken. I avvaktan på

resultatet av den mer fullständiga prövning som torde böra bli nödvändig före

ett genomförande av skolberedningens mera omfattande förslag om ändrat huvudmannaskap

för vaktmästare m. fl. torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t att

i huvudsaklig överensstämmelse med av beredningen angivna grunder utfärda

erforderliga föreskrifter om disposition av i vederbörande avlöningsstater upptagna

arvodesmedel till skolhälsovardspersonalcn för utbetalning i stället till

s. 572 Kontrollera mot PDF

572

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

kommunerna av procentuella tillägg på lärarlönekostnaderna i enlighet med vad

jag här förordat samt att vidta av förslagets genomförande i övrigt föranledda

åtgärder.

Jag har vid min behandling av avsnittet om skolsociala frågor förordat, att

obligatorisk skolhälsovård fr. o. m. budgetåret 1962/63 införes vid de kommunala

yrkesskolornas längre heltidskurser. I förslag angående skollag in. m., som jag

senare denna dag framlägger, förordar jag vidare, att förbud införes mot elevavgifter

vid yrkesskolor, såvida inte Kungl. Maj:t medgiver undantag för särskilt

fall. Beträffande båda förslagen förutsätter beredningen att kompensation utgår

till skolornas huvudmän samt att fragan om statsbidrag löses genom omräkning

av nuvarande bidrag till driften av berörda skolor.

Av införskaffat material jämte övriga uppgifter kan beräknas att kommunernas

sammanlagda kostnader för skolhälsovård vid de kommunala yrkesskolorna

— varvid bortses från de centrala verkstadsskolorna och de inbyggda skolorna,

vid vilka sistnämnda eleverna i regel får sjukvård genom vederbörande företags

försorg — läsåret 1960/61 skulle ha uppgått till i runt tal 150 000 kr., vilket

motsvarar inte fullt 2 % av summan av de för samma budgetår utgående s. k.

årsbeloppsbidragen till ifrågavarande skolor enligt 33 och 35 §§ kungörelsen

1957:480 angående statsbidrag till yrkesskolor. Hälsovårdskostnaden per elev

har därvid antagits utgöra 5 kr. per år. Även om skäl talar för att kompensationen

liksom vid avlösning tidigare av motsvarande statsbidrag till andra kommunala

skolor skulle utgå med ungefär hälften av de verkliga kostnaderna, förordar

jag dock, att full kompensation i detta fall får utgå genom omräkning av

de nämnda årsbeloppsbidragen. Vart och ett av dessa bör därvid höjas med ett

enhetligt belopp av 70 kr. fr. o. m. redovisningsåret 1962/63.

Vad beträffar de centrala verkstadsskolorna skulle med en motsvarande beräkning

de sammanlagda kostnaderna för skolhälsovården nämnda budgetår ha

uppgått till endast ca 30 000 kr., motsvarande blott omkring 0,8 % av de sammanlagda

årsbeloppsbidragen enligt 32 § nämnda kungörelse. Med hänsyn till

merkostnadens ringa storlek förordar jag, att särskild kompensation inte skall

utgå, så vitt gäller skolhälsovården vid de centrala verkstadsskolorna.

Företagen undersökning angående förekomsten av elevavgifter vid yrkesskolorna

visar, att sådana avgifter som regel inte utgår vid de centrala och kommunala

yrkesskolornas heltidskurser. Där sådana avgifter förekommer utgår de

mestadels med relativt obetydliga belopp. I enstaka fall representerar dock avgifterna

en mera betydelsefull inkomstpost för huvudmannen. Detta gäller bl. a.

de tekniska skolorna i Hässleholm och Katrineholm, där inkomstposten på grund

av kraftigt tilltagna avgifter uppgår till mellan 300 000 kr. och 400 000 kr. per år.

På grund av elevavgifternas varierande förekomst och storlek torde det inte

vara möjligt att utan betydande svårigheter och med stora administrativa komplikationer

finna någon bidragsform, som för alla berörda kommuner skulle innebära

en adekvat kompensation för ett bortfall av elevavgifterna. Då dessa avgifter

dessutom i regel torde sakna kommunalekonomisk betydelse anser jag mig

s. 573 Kontrollera mot PDF

573

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

inte böra förorda någon generell kompensation i förevarande avseende. Med

stöd av övergångsbestämmelserna till den föreslagna skollagen torde Kungl.

Maj:t kunna medge vissa mer generella möjligheter till undantag övergångsvis

från förbudet att uttaga elevavgifter för att lösa i samband med förbudets genomförande

eljest uppkommande svårigheter. I enstaka undantagsfall av den

typ som nämnts framstår det emellertid med hänsyn bl. a. till elevrekryteringen

och utbildningens syfte som direkt stötande med så höga avgifter, varför förbudet

vore särskilt motiverat, samtidigt som ett undantagslöst förbud å andra

sidan skulle medföra ett alltför hårt ingrepp i huvudmannens ekonomi. I enstaka

undantagsfall av denna art, där rådande förhållanden uppenbarligen bör

rättas till, men där inte utan särskilt ekonomiskt stöd från statens sida förbudet

rimligen bör tillämpas, bör Kungl. Maj:t bemyndigas att, efter särskild

prövning, ur vederbörligt bidragsanslag bevilja huvudmannen ett extra bidrag

som kompensation för avgifternas borttagande eller för en väsentlig nedsättning

av desamma. Frågan om möjlighet till sadant extra bidrag bör givetvis omprövas

i samband med en framtida omprövning av det reguljära statsbidraget till

skolformen i fråga.

De beräkningar över skolväsendets kostnader under ett tiotal ar

framåt, som skolberedningen företagit, är naturligtvis i hög grad approximativa.

Som skolöverstyrelsen framhåller i sitt yttrande, måste kostnadskalkyler över en

så lång tidsperiod naturligen innefatta manga osäkerhetsmoment, t. ex. i fråga

om lärarbehovet. Såvitt överstyrelsen ansett sig kunna bedöma, torde dock beräkningarna

rörande statens kostnader ge en riktig bild av kostnadsutvecklingen

i stort. Jag delar denna uppfattning. Likaledes anser jag det uppenbart,

att uppskattningen av de kommunala kostnaderna många gånger måste vara

vanskligare än beträffande de kostnader, som bäres av staten. Följaktligen torde

osäkerhetsmarginalerna i fråga om de kommunala kostnaderna vara särskilt

stora. Det bör också framhållas, att beredningen i sina kalkyler — enligt min

mening med rätta — inte medräknat kostnader för den statliga studiehjälpen.

Enligt skolberedningens beräkningar skulle kostnaderna för det obligatoriska

skolväsendet, vilka för 1962/63 uppskattas till 1 790 miljoner kr., varav 1 060

miljoner på staten och 730 miljoner på kommunerna, komma att 1972/73 uppgå

till 2 290 miljoner kr., varav på staten 1 350 miljoner och på kommunerna 940

miljoner. Den sammanlagda kostnadsstcgringen skulle med andra ord vara av

storleksordningen 500 miljoner kr., varav ca 58 % skulle falla på staten.

En dylik grov beräkning av kostnadsstegringen fram till en fullt utbyggd

grundskola kan givetvis inte betraktas såsom något mått på vad just skolreformen

kostar. En sådan frågeställning är enligt min mening inte korrekt och kan

i varje fall inte besvaras med ledning av de totalkostnadskalkyler skolberedningen

gjort. De kostnadsökningar, som uppstår i samband med övergången till

en nioårig obligatorisk skola, skulle i stor utsträckning ha uppstått, även om

den nu aktuella skolreformen aldrig vidtagits. Under alla omständigheter hade

s. 574 Kontrollera mot PDF

574

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

i sa fall en betydande utbyggnad och upprustning i stället måst göras av nuvarande

skolformer, för att den bestående skolorganisationen någorlunda skulle ha

motsvarat den allt mer ökade efterfrågan på utbildning ovanför folkskolans nivå.

De totalkostnader beredningen redovisar får alltså inte betraktas såsom förenade

enbart med den reform av den obligatoriska skolan, som grundskolans genomforande

innebär. Tvärtom bör i stället förslaget till grundskola betraktas som en

med hänsyn till utvecklingens och det moderna samhällets krav adekvat utformning

av den obligatoriska skolan inom ramen för vad vi under alla förhållanden

fått betala för undervisning och utbildning av motsvarande åldersklasser.

Även om man skulle tillämpa ett merkostnadsresonemang vid analys av beredningens

kostnadsberäkningar, finner man att de beräknade totalkostnaderna på

approximativt 2 300 miljoner kr. är en föga lämplig utgångspunkt för slutsatser

om vilka kostnadsökningar för samhället, som grundskolan för med sig. Sammanför

man de statliga utgiftsposter i beredningens kalkyler, vilka tillsammans täcker

mer än 99 % av de sammanlagda statliga utgifterna för det obligatoriska

skolväsendet (inklusive skolbiblioteken) i 1961 års statsverksproposition, blir

resultatet en ökning från budgetåret 1961/62 till budgetåret 1972/73 med i runt

tal 330 miljoner kr. Det bör emellertid beaktas, att en väsentlig del av denna

öknmg endast utgör en överföring mellan olika anslag på budgeten genom att

statliga realskolor och högre kommunala skolor successivt avvecklas i samband

med grundskolans genomförande och kostnaderna för utbildningen vid dessa

skolformer i stället kommer att belasta det anslag från vilket statsbidraget till

grundskolan utbetalas. Vid slutet av grundskolans genomförandeperiod, alltså

läsåret 1972/73, kan dessa kumulativt ökade överföringar beräknas uppgå till

omkring 220 miljoner kr. i förhållande till de för 1961/62 uppförda anslagen.

Beräknad på detta sätt skulle den verkliga merkostnaden således uppgå till

blott 110 miljoner kr., en kostnadsökning som måste ses mot bakgrunden bl. a.

av att samtliga elever kommer att erhålla en nioårig skolgång med de väsentligt

standardförbättrande och effektivitetshöjande anordningar — minskning av elevantalet

i klasserna m. m. — som jag i det föregående förordat.

Det äi mig angeläget att än en gång betona den approximativa karaktären

hos de nu redovisade beräkningarna. Jag vill vidare gärna instämma i det uttalande,

som länsstyrelsen i Västmanlands län gör i sitt remissyttrande, när den

betonar, att den ekonomiska börda som genom den kommande grundskolan

läggs på samhällsmedlemmarna knappast torde kännas för tung för den, som är

medveten om att det här gäller vår angelägnaste gemensamma uppgift för samhällets

utveckling och förkovran. Likaså anser jag mig böra för egen del understryka

den grundsyn pa de ekonomiska fragorna i samband med skolreformen,

som skolberedningen ger uttryck åt, då den betonar att de samhällsekonomiska

aspekterna inte får undanskymma de betydande allmänkulturella värden, som

ligger i en förbättrad grundutbildning för alla, och att dessa värden för såväl

samhället som den enskilde i och för sig är så väsentliga, att skolan i sin helhet

icke bör bedömas uteslutande från snäva ekonomiska lönsamhetssynpunkter.

s. 575 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

575

VIII. HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad jag sålunda anfört och förordat får jag — med erinran

om att jag senare denna dag avser att föreslå Kungl. Maj:t att inhämta

lagrådets utlåtande över ett inom ecklesiastikdepartementet upprättat förslag

till skollag — hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1962 skall införas en allmän kommunal obligatorisk

skola, benämnd grundskolan, med uppgift att i samarbete med hemmen

främja elevernas allsidiga utveckling samt att därvid meddela eleverna kunskaper

och öva deras färdigheter;

2. godkänna av mig angivna grunder och riktlinjer för grundskolans organisation

och verksamhet, innebärande

a) att grundskolan skall omfatta nio årskurser, fördelade på lågstadium,

mellanstadium och högstadium, vart och ett om tre årskurser,

b) att lågstadiet och mellanstadiet skall omfatta en för alla elever gemensam

studieväg,

c) att på högstadiet skall finnas olika studievägar, på vilka undervisning meddelas

i årskurserna 7 och 8 i ämnen, som är gemensamma för alla elever, och i

olika tillvalda ämnen eller ämnesgrupper samt i årskurs 9 på särskilda linjer,

d) att eleverna skall följa högstadiets studievägar efter fritt, successivt val,

e) att klasser och grupper samt specialundervisning anordnas enligt av mig

förordade grunder,

f) att läsåret i grundskolan skall omfatta 39 veckor samt timplanen upptaga

20 veckotimmar i årskurs 1, 24 i årskurs 2, 30 i årskurs 3, 34 i årskurs 4 samt

35 veckotimmar i var och en av övriga årskurser, med möjlighet att i vissa

ämnen företaga gruppuppdelning eller meddela frivillig undervisning enligt av

mig förordade grunder, samt

g) att grundskolan i övrigt får i sina huvuddrag den utformning och det innehåll,

som jag i skilda hänseenden förordat;

3. besluta, att i grundskolan skall finnas lärare och andra befattningshavare

i enlighet med av mig angivna riktlinjer samt godkänna av mig förordade grunder

för befattningshavarnas anställnings- och tjänstgöringsförhållanden;

4. godkänna av mig förordade grunder för statsbidrag till driftkostnader,

byggnadsarbeten och pedagogisk utrustning m. m. för grundskolan;

5. godkänna av mig förordade riktlinjer för övergången till grundskolan;

6. besluta, att folkskolan, realskolan och flickskolan skall avvecklas i den ordning

jag förordat;

7. besluta, att fackskolor skall anordnas och organiseras i huvudsaklig överensstämmelse

med av mig förordade riktlinjer;

s. 576 Kontrollera mot PDF

576 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

8. godkänna av mig förordade riktlinjer för anordnande av statsunderstödda

privata skolor;

9. godkänna av mig förordade grunder för de tekniska gymnasiernas ekonomiska

förvaltning;

10. godkänna av mig förordade grunder för anordnande av skolhälsovården

vid statliga skolor under skolstyrelsens förvaltning samt vid yrkesskolor ävensom

för statsbidrag avseende skolhälsovården vid sistnämnda skolor;

11. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen

för de allmänna läroverken, som föranledes av vad jag föreslagit i det föregående;

12. bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med av mig

angivna grunder och riktlinjer utfärda de bestämmelser och andra föreskrifter,

fatta de beslut samt i övrigt vidtaga de åtgärder, som fordras för genomförandet

av den av mig förordade reformeringen av skolväsendet.

s. 577 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

577

IX. VISSA ANSLAGSFRÅGOR FÖR

BUDGETÅRET 1962/63

1. Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1959/60 ................................... 5 554 000 5 635191

1960/61 ................................... 5 474 000 5 893 628

1961/62 (statsliggaren s. 542)................ 6 254 000

1962/63 (förslag) ........................... 6 955 000

I det föregående har redogjorts för det förslag till omorganisation av överstyrelsen,

som överstyrelsen framlagt i remissyttrandet över skolberedningens betänkanden.

Förslaget innebär, att den nuvarande försöksavdelningen med dess

tre rotlar avvecklas, att tre nya rotlar inrättas samt att dessa tillsammans med

den nuvarande undervisningsavdelningen nyindelas i två avdelningar, nämligen

en undervisningsavdelning och en lärarutbildnings- och försöksavdelning.

Skolöverstyrelsen, som i sina anslagsäskanden räknar med att nämnda omorganisation

genomföres, föreslår för nästa budgetår, att förevarande anslag höjes

med 1 102 000 kr. Höjningen betingas, förutom av automatiska utgiftsökningar,

av följande förslag, av vilka förslagen i p. 17—23 endast avser budgetåret

1962/63.

1. En överdirektör i Bp 4 jämte ställföreträdararvode.

2. Ändring av sju undervisningsrådstjänster i Bo 1, tre i Be 1 och en i Bg 1

samt två byråchefstjänster i Bo 1 till förordnandetjänster i Br 3.

3. Befattningsarvoden åt sex avdelningschefer.

4. Fortsatt dubblering av två undervisningsrådstjänster.

Undervisningsavdelningen

5. Höjning av konsulenttjänstens för specialundervisning lönegradsställning

från Ae 21 till Ae 23 samt inrättande av ytterligare en sådan konsulenttjänst

i Ae 23.

6. Utbyte av en tjänst som amanuens/byråsekreterare mot förste byråsekreterartjänst

i Ae 21 (rotel U 1).

7. Höjning av lönegradsplaceringen från Ao 24 till Ao 26 för den byrådirektör,

som förestår sektionen för fysisk fostran.

8. Utbyte av en tjänst som amanuens/byråsekreterare mot förste byråsekreterare

i Ae 21 (sektionen för hemkunskap och skolmåltidsverksamhet).

9. Ändring av konsulenttjänsten i barnavård från arvodestjänst till extra

ordinarie tjänst i Ae 21 (halvtid).

19 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 61

s. 578 Kontrollera mot PDF

578

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Lärarutbildnings- och jörsöksavdelningen

10. Ändring av en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 till en byrådirektörstjänst

i Ao 24.

De regionala skolpsykologerna

11. Fem regionala skolpsykologer i lönegrad Ao 25.

12. Fem kontorsbiträden (halvtid).

Organisationsavdelningen

13. Ändring av en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 till en byrådirektörstjänst

i Ao 24.

14. Ändring av en kontorsskrivartjänst i Ae 13 till förste kanslisttjänst i Ae 19

(meritkontoret).

15. Tre kanslibiträden i Ao 7 och ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

Planerings- och byggnadsavdelningen

16. Ändring av en förste byråsekreterartjänst i Ao 23 till en byrådirektörstjänst

i Ao 24.

17. Dubblering av en undervisningsråds- eller byråchefstjänst i Br 3.

18. En extra befattningshavare (geograf) i Ag 23.

19. Två kontorister i Ag 9.

20. En förste byråsekreterare i Ag 23.

21. Två amanuenser/byråsekreterare.

22. En arkitekt i Ag 26.

23. En kontorist i Ag 9.

Administrativa avdelningen

24. Ändring av två förste byråsekreterartjänster i Ao 23 till byrådirektörstjänster

i Ao 24 (rotel A 2 och A 3).

25. En förste byråsekreterare i Ae 23 (rotel A 3).

26. Ändring av en extra förste kansliskrivartjänst i Ag 12 till kanslisttjänst i

Ae 13 (rotel A 3).

27. Ändring av en kontoristtjänst i Ao 9 till en kansliskrivartjänst i Ao 10 (rotel

A 3).

Skolsociala roteln

28. Ordinariesättning av en byrådirektörstjänst i Ae26 och en särskolinspektörstjänst

i Ae 24 samt höjning av den sistnämnda tjänsten till Ao 26.

29. En biträdande särskolinspektör i Ae23 och en amanuens/byråsekreterare.

30. Utökad tjänstgöring för konsulenten för undervisning av synsvaga barn i

folkskolan (från 3 till 6 månader/år).

31. En konsulent för undervisningen av hörselsvaga barn i folkskolan (halvtid).

s. 579 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

579

Skolhygienroteln

32. Ändring av bitr. skolöverläkarens tjänst från halvtidstjänst till heltidsbefattning

i lönegrad Bp 1.

Folkb ildningsr o teln

33. Arvode till avdelningschef i samband med rotelns omvandling till avdelning.

34. Ändring av folkhögskolinspektörens befattning från arvodestjänst till extra

ordinarie tjänst i Be 1.

35. Ändring av en byrådirektörstjänst i Ao 26 till en tjänst som biblioteksdirektör

i Bo 1.

36. En konsulent i Ae 21.

37. Utbyte av en kansliskrivartjänst i Ao 10 mot en kanslisttjänst i Ae 13

(bibliotekssektionen).

Kanslisektionen m. m.

38. En kontorist i Ae 9 (överdirektörens handsekreterare).

39. Utbyte av fem kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång mot fem

kanslibiträdestjänster i Ae 7.

40. Ökning med 262 000 kr. av medelsanvisningen under anslagsposten till arvoden

till experter och tillfällig personal m. m. (nu 98 000).

Beträffande förslagen inhämtas ur överstyrelsens framställning bl. a. följande.

1. Under jämförelse med organisationen av en del andra myndigheter, närmast

arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen, föreslog

skolöverstyrelsesakkunniga (SOU 1951:29) att en överdirektörstjänst skulle

inrättas hos överstyrelsen. Överstyrelsen består nu av fem avdelningar med

vardera minst tre rotlar, vidare tre fristående rotlar och en kanslisektion.

Åtskilliga åtgärder har vidtagits för att genom överflyttning av beslutanderätten

till avdelningsplena, till avdelningschefer och till rotelchefer samt genom

annan decentralisering förenkla verkets arbete och lätta belastningen på verkschefen.

Dessa åtgärder har visat sig mycket verksamma men kan likväl inte

drivas längre än till en viss gräns, som i det närmaste är uppnådd.

Den starka utveckling, som pågår inom skolväsendet, ställer växande krav på

skolöverstyrelsen.

Grundskolereformen står inför sitt genomförande, en avsevärd utbyggnad av

de gymnasiala skolformerna pågår, utbildningsväsendet är numera en av samhällets

större sektorer som ställer snabbt växande anspråk på den centrala ledningen.

Inrättandet av en överdirektörstjänst ter sig därför såsom en nödvändig

åtgärd.

4. Två undervisningsrådstjänster, den ena vid organisationsavdelningen och

den andra vid planerings- och byggnadsavdelningen, har sedan cn följd av år

uppehållits genom dubblering av respektive avdelningschefers undervisningsrådstjänster.

Sedan de båda ordinarie undervisningsråden erhållit förordnandetjänster

såsom avdelningschefer i lönegrad Br 3, har dubbleringen för det nu

löpande budgetåret fått den formen, att de provisoriskt anställda rotelcheferna

förordnats att bestrida göromål, som eljest ankommer på ordinarie undervisningsråd.

Behov av fortsatta förordnanden av sådant slag föreligger jämväl

under budgetåret 1962/63.

s. 580 Kontrollera mot PDF

580

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

5. Vad skolberedningen föreslagit rörande specialundervisningen har överstyrelsen

i sitt utlåtande i huvudsak anslutit sig till. Förslagens genomförande

på detta område innebär, att sådan undervisning kommer att öka i omfattning

och meddelas i delvis nya former. Vid förslagens genomförande kommer överstyrelsen

att ställas inför uppgiften att genom information, råd och anvisningar

bidraga till en lämplig utformning av undervisningen och till ett rationellt, väl

nyanserat utnyttjande av möjligheterna. Såsom överstyrelsen framhållit i sitt

utlåtande över skolberedningens betänkande, är överstyrelsens personella resurser

otillräckliga för att fylla dessa nya uppgifter.

Överstyrelsen föreslår, att ytterligare en tjänst som specialundervisningskonsulent

inrättas. Denna bör i likhet med vad som föreslås beträffande den nuvarande

konsulenttjänsten placeras i lönegrad Ae 23.

10. Därest förslaget om inrättande av en ny avdelning — lärarutbildningsoch

försöksavdelningen — bifalles, bör även denna avdelning tillföras en byrådirektörstjänst

i Ao 24, i utbyte närmast mot den förste byråsekreterartjänst i

Ao 23, som nu är placerad vid försöksavdelningen. Innehavaren av befattningen

kommer att erhålla arbetsuppgifter liknande dem, som nu åvilar byrådirektören

på undervisningsavdelningen.

15. Det administrativa arbetet med rektorstjänster, inspektörs- och skoldirektörstjänster

har medfört en ökning av arbetet på byrådirektörssektionen

och på meritkontoret. Vidare har länsskolnämnderna framställt önskemål om

att överstyrelsen om möjligt utsträcker sin service till att avse jämväl den

poängmässiga meritvärderingen av ansökningar till folkskollärartjänster i 19

lönegraden. Vissa perioder av året är särskilt arbetskrävande och det har visat

sig svårt att då erhålla förstärkning av arbetskraften. En utvidgning av meritkontorets

personal med två kanslibiträdestjänster skulle möjliggöra, att arbetet

kan bedrivas så, att balanser ej behöver uppstå.

16. Innehavaren av tjänsten som förste byråsekreterare i Ao 23 vid planerings-

och byggnadsavdelningen beslutar självständigt i ärenden rörande statsbidrag

till skolbyggnadsföretag för det allmänna skolväsendet. Vid handläggningen

av ärenden av denna typ fordras att den beslutande är väl bevandrad på

hela planerings- och byggnadsavdelningens arbetsfält. Arbetet får sin särskilda

betydelse genom att besluten blir avgörande för disponeringen av allmänna

medel. För budgetåret 1961/62 föreslår överstyrelsen en investering av 470

miljoner kr. till statsbidragsberättigade byggnadsarbeten för folkskolor och

högre skolor. Skolbyggnadsärendena har parallellt med skolpliktstidens förlängning

blivit av allt högre svårighetsgrad, eftersom anläggningarna omfattar ett

stort antal för olika skolformer olika utformade lokaler. En grannlaga uppgift

för nu ifrågavarande befattningshavare är att vid sin granskning tillse att kostnaderna

hålles så låga som möjligt.

17—19. Arbetsbelastningen på överstyrelsens planerings- och byggnadsavdelning

har under senare år ökat kraftigt som en följd av skolväsendets utvidgning

och inträffade skolorganisatoriska förändringar. Vid sidan av det ökade antalet

löpande ärenden har omfattande utredningsarbeten måst bedrivas inom avdelningen.

Skolberedningen har föreslagit, att skolöverstyrelsen skall uppgöra en plan för

grundskolans successiva genomförande. Det för grundskolans allmänna genomförande

erforderliga planeringsarbetet bör vidare enligt beredningen bedrivas i

anslutning till motsvarande planering för fackskolorna och i samråd med överstyrelsen

för yrkesutbildning eller av en för de båda verken gemensam arbetsenhet.

Det har tidigare överenskommits att en samordning av planeringen för

s. 581 Kontrollera mot PDF

581

Kungl. Maj:ts proposition nr o/ år 1962

de allmänbildande och fackutbildande gymnasierna skall äga rum, samt att det

grundläggande planeringsarbetet för de tre gymnasieformerna skall utföras vid

skolöverstyrelsens planerings- och byggnadsavdelning. Upprättandet av fackskolor

torde komma att påverka gymnasistfrekvensen, och även tillströmningen

av elever till yrkesskolan blir i stor utsträckning beroende av fackskolans omfattning.

Det har därför synts nödvändigt att samorganisera planeringen för

samtliga dessa utbildningsvägar.

Förändringarna beträffande den obligatoriska skolan och tillkomsten av nya

skolformer påverkar lokalplaneringen. Skolöverstyrelsens hittillsvarande anvisningar

angående skolbyggnadsplaneringen måste omarbetas och nya tillkomma.

Ledningen av avdelningschefens egen rotel försvåras i hög grad av dessa omfattande

arbetsuppgifter jämte föredragningarna från avdelningens båda övriga

rotlar. Det synes lämpligt att han befrias från det löpande arbetet på den egna

roteln, därigenom att en befattningshavare anställes som extra föredragande.

Detta kan av lönetekniska skäl lämpligast ske i form av dubblering av en undervisningsråds-

eller byråchefstjänst.

För att nyssnämnda planeringsarbete beträffande skolväsendet ovanför

grundskolan skall kunna utföras inom avdelningen har personalen på planeringsroteln

innevarande budgetår utökats med en befattningshavare (geograf) i

Ag 23 samt med två kontorister. För detta ändamål har Kungl. Maj:t efter

framställning av överstyrelsen medgivit att anslagsposten till Arveden till experter

och tillfällig personal m. m. må överskridas med erforderligt bolopp. Denna

personalökning är erforderlig även för budgetåret 1962/63.

20—23. För att medhinna en med hänsyn till sysselsättningsberedskapen

önskvärd forcering av handläggningen av byggnadsärenden har överstyrelsen

under tiden 1 februari 1961—31 mars 1962 genom av Kungl. Maj:t medgivna

anslagsöverskridanden kunnat uppehålla en förstärkning av den personal inom

planerings- och byggnadsavdelningen, som handlägger byggnadsärenden.

För genomförandet av grundskolan och uppbyggnaden av de av skolberedningen

föreslagna fackskolorna redovisar beredningen i sitt huvudbetänkande

en investeringsplan för skolbyggnadsverksamheten undertiden 1962/63—1969/70

upptagande en kostnad av sammanlagt 2 140 miljoner kr. Den årliga investeringsramen

beräknas för de tre första åren av perioden till 350 miljoner kr. och

för det fjärde till 325 miljoner kr. Överstyrelsen har i sitt yttrande över betänkandet

framhållit att överstyrelsen betraktar den för respektive budgetår

angivna ramen såsom ett absolut minimum, om grundskolan skall kunna genomföras

i avsedd takt och under något så när gynnsamma yttre betingelser.

Överstyrelsen utgår från att statsmakterna är beredda att ställa till förfogande

de anslagsmedel, som motsvarar de av beredningen förordade investeringsramarna.

Detta skulle för vart och ett av de närmaste åren innebära mer

än en fördubbling av de årliga investeringarna för motsvarande ändamål under

senare hälften av 1950-talet. Byggnadsärendenas antal kan beräknas öka i

samma omfattning och därmed arbetsbelastningen på byggnadsroteln Pb2 och

statsbidragsroteln Pb3. Överstyrelsen finner det nödvändigt, att ifrågavarande

arbetsenheter för de år, då investeringsramarna har sin största omfattning — i

första hand budgetåret 1962/63 — förstärkes med följande befattningshavare,

nämligen en förste byråsekreterare i Ag 23, två amanuenser/byråsekreterare,

en kontorist samt en arkitekt i Ag 26 med heltidstjänstgöring.

27. För granskning av ansökningar om statsbidrag är på rotel A 3 anställd

eu revisor, vilken biträdes av eu kontorist. Granskningsarbetet avser främst

statsbidragsansökningar från privatläroverken men även ansökningar om stats
-

s. 582 Kontrollera mot PDF

582

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

bidrag för andra ändamål såsom skolmåltidsverksamhet, hälsovård, svenska

skolor i utlandet, skolor för döva etc. Samtliga detaljer i arbetet, som förutsätter

ingående kännedom om gällande avlöningsförfattningar och statsbidragsföreskrifter,

kräver kontoristens medverkan. Denna har successivt kunnat

anförtros att självständigt utföra en omfattande del av granskningsarbetet.

Enligt överstyrelsens uppfattning är tjänsten förenad med en sådan grad av

ansvar och krav på kunskaper i fråga om författningstillämpning, att densamma

bör omvandlas till kansliskrivartjänst i lönegrad Ao 10.

30. Överstyrelsens konsulentverksamhet för gravt synskadade har pågått

under sammankgt tre höstterminer. En viss ökning av konsulentarvodet har

skett; under läsaret 1900/61 har medel ställts till förfogande för sådan konsulentverksamhet

under tre månader. Ett mycket stort behov finns emellertid av dels

informativt fältarbete — varken lärare, målsmän eller skolornas medicinska

personal har tidigare haft möjlighet att inom den obligatoriska skolans ram

tillgodose de gravt synskadade elevernas behov annat än i mycket ringa omfattning

— dels direkt undersöknings- och rådgivningsarbete rörande det individuella

fallet. Konsulentverksamheten har med hänsyn härtill under hela

tiden kompletterats genom en med privata medel bedriven stödverksamhet för

de gravt synskadade eleverna i våra obligatoriska skolor. Det synes ej tillfredsställande

att det viktiga uppbyggnadsarbetet av framför allt den särskilda specialundervisningen

för synskadade och den individuella rådgivningen till målsmän,

lärare, skolledare och eleverna själva ej skall kunna utföras enhetligt

genom överstyrelsens egna insatser. Överstyrelsen vill alltså föreslå, att medelstilldelningen

till synkonsulentverksamheten ökas i sådan omfattning, att arvode,

motsvarande en halv tjänst som synkonsulent, ställes till förfogande fr. o. m.

budgetåret 1962/63. För undervisningen i synklasser och hörselklasser samt för

den särskilda specialundervisningen åt syn- eller hörselskadade elever beräknar

överstyrelsen sålunda fr. o. m. läsåret 1962/63 två halvtidstjänster som konsulent,

var och en med avlöning efter samma bestämmelser, som gäller beträffande

ämneskonsulcnt.

31. Under de senaste åren har intresset för undervisningen av hörsel- och

synskadade elever i obligatoriska skolor kraftigt ökat. I dessa sammanhang

krävs specialinformation till skolstyrelser, skolledare, lärare och även föräldrar

utöver den, som överstyrelsens ordinarie specialundervisningskonsulent kan ge.

Överstyrelsens dövkonsulent har i allt mera ökad omfattning vidtalats av

kommunerna i frågor rörande hörselundervisningen. Hörselklassorganisationen

är under utbyggnad (1958/59 fanns 32 hörselklasser med 290 elever, 1959/60 36

klasser med cirka 320 elever, 1960/61 fanns 39 klasser med cirka 315 elever).

Även den särskilda specialundervisningen för hörselskadade elever utbygges i

viss omfattning. Överstyrelsen har uppmärksammat kommunernas stora behovav

expertråd vid bl. a. utrustandet av lokaler med speciell teknisk apparatur för

de hörselskadade eleverna och förmedlat viss audiologisk-teknisk expertis till

kommunerna. Från såväl redan verksamma hörselpedagoger som från målsmän

och övriga lärare kommer ofta förfrågningar rörande hörselpedagogiska problem.

Som nämnts har dövkonsulenten hittills i mån av tid gått skolstyrelser och

enskilda tillhanda med råd och information. Det är emellertid fullt klart att

hans förstahandsuppgift som konsulent för dövskolornas klientel ej därigenom

får eftersättas. Överstyrelsen begär därför utökning av sin specialkonsulentorganisation

med en halv tjänst som konsulent för undervisningen av hörselskadade.

33. Överstyrelsen har i sina petita för 1956/58 och 1961/62 föreslagit en

ombildning av folkbildningsroteln till en avdelning, folkbildningsavdelningen,

s. 583 Kontrollera mot PDF

583

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1062

bestående av en allmän folkbildningsrotel, en folkhögskolerotel och en biblioteksrotel,

vardera under ledning av ett undervisningsråd, av vilka ett tillika

skulle vara avdelningschef. Därjämte föreslogs en ny administrativ byrådirektörstjänst.

En sådan tjänst har nu tillförts roteln i utbyte mot en förste byråsekreterartjänst.

Med hänsyn till den fortsatta utvidgningen av rotelns arbetsuppgifter anser

sig överstyrelsen böra nu upprepa sitt förslag om omvandling av den fristående

roteln till en avdelning med nyssnämnda organisation. Såsom rotelchefer för

folkhögskolerotcln och biblioteksroteln anser överstyrelsen, att folkhögskolinspektören

och innehavaren av den befattning såsom biblioteksdirektör, varom

överstyrelsen framlägger förslag, bör förordnas.

34. Folkhögskolinspektören avlönas med arvode efter samma regler, som

gäller beträffande ämneskonsulenter hos överstyrelsen. Befattningens nuvarande

innehavare, vilken sedan den 1 juli 1958 åtnjutit tjänstledighet från sin tjänst

som rektor för en folkhögskola, har, sedan han icke längre kunnat beviljas

tjänstledighet från rektorstjänsten, valt att taga avsked från denna för att

kunna fortsätta sitt arbete hos överstyrelsen. Kungl. Maj:t har i samband

härmed medgivit, att han alltjämt må åtnjuta arvode såsom folkhögskolinspektör

enligt 29 löneklassen, dvs. samma löneklass, efter vilken arvodet utgått

medan han ännu innehade sin rektorstjänst i lönegrad Ao 26.

Inom den av överstyrelsen föreslagna folkbildningsavdelningen avses inspektören

erhålla ställningen som rotelchef och redan nu medför hans arbetsuppgifter

samma ansvar, som det som åvilar rotelchef. Överstyrelsen föreslår därför att

den nuvarande arvodesbefattningen omvandlas till en extra ordinarie tjänst

och därvid placeras i lönegraden Be 1. Därest förslaget om inrättande av folkbildningsavdelning

icke bifalles, hemställer överstyrelsen, att likväl en extra

ordinarie tjänst som folkhögskolinspektör inrättas i lägst lönegraden Ae 26.

Statskontoret finner med hänsyn till antalet arbetsenheter hos skolöverstyrelsen

i och för sig intet vara att erinra mot att en tjänst som överdirektör upptages

i personalorganisationen men ifrågasätter, huruvida den rätta tidpunkten

nu är inne för genomförande av ett dylikt förslag, eftersom ställning ännu icke

tagits till frågan dels om huvudmannaskapet för de av 1957 års skolberedning

föreslagna fackliga skolorna, dels om yrkesutbildningens centrala ledning. Enligt

statskontorets uppfattning är emellertid en avlastning av verkschefens arbetsbörda

påkallad och ämbetsverket anser, att detta lämpligen bör ske genom att

en befattningshavare högst i lönegrad B 4 tills vidare tillföres skolöverstyrelsen.

Med anledning av den förordade ombildningen av folkbildningsroteln till cn

avdelning med en allmän folkbildningsrotel, en folkhögskolerotel och en biblioteksrotel

erinrar statskontoret om att 1960 års folkbildningsutredning i betänkande

angående folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet (SOU 1961:44

s. 207 ff.) förutsatt ett bibehållande av den nuvarande folkbildningsroteln inom

skolöverstyrelsen med en i övrigt endast obetydlig personaländring. Statskontoret

konstaterar, att chefen för ecklesiastikdepartementet icke ansett det möjligt

att lägga utredningens förslag i nämnda betänkande till grund för proposition

till 1962 års riksdag. Beträffande anslaget till folkhögskolor framhåller

departementschefen i årets statsverksproposition, bilagan 10, att det syntes

ofrånkomligt att ytterligare överväga spörsmålet om folkhögskolans ställning

och uppgifter i den framtida utbildningsorganisationen och bildningsverksamheten

(s. 272). Då resultaten av de överväganden, som kan komma att ske av

ovan angivna frågor, bör beaktas vid ställningstagandet till organisationen av

s. 584 Kontrollera mot PDF

584

Kungl. Maj:ts proposition nr 54- år 1962

skolöverstyrelsens folkbildningsrotel, är statskontoret för närvarande icke berett

att tillstyrka den föreslagna ombildningen av roteln.

För genomförande av vissa arbetsuppgifter av engångskaraktär inom planerings-

och byggnadsavdelningen begäres en förstärkning av avdelningen med

viss extra personal. Med hänsyn framför allt till den starka ökning av skolbyggnadsverksamheten,

som otvivelaktigt kommer att äga rum, kan statskontoret i

och för sig biträda vad skolöverstyrelsen härutinnan föreslagit. Statskontoret

erinrar emellertid om att ämbetsverket i utlåtande den 9 oktober 1961 angående

centrala sjukvårdsberedningen ansett frågan om en utvidgning av sjukvårdsberedningens

verksamhetsområde till att även omfatta skolbyggnader vara förtjänt

att närmare övervägas. I sammanhanget framhölls att behovet av ett

centralt organ för handhavande av tekniskt utvecklingsarbete med avseende å

skolbyggnader kunnat konstateras vid den inom statens sakrevision tidigare påbörjade,

av statskontoret fortsatta undersökningen rörande byggnadsverksamheten

på yrkesskolväsendets område i syfte att få ökat underlag för bedömning

av relationen mellan statsbidragsgivningen och skäliga byggnadskostnader.

Statskontoret håller före, att berörda spörsmål bör uppmärksammas vid prövningen

av överstyrelsens hemställan om extra personal för skolbyggnadsärendena.

Departementschefen. I ett föregående avsnitt har jag redogjort för det av skolöverstyrelsen

framlagda förslaget om omorganisation av överstyrelsen i samband

med att försöksavdelningen avvecklas fr. o. m. nästa budgetår. Jag har därvid

anslutit mig till förslaget om uppdelning av den nuvarande undervisningsavdelningen

samt ett par nytillkommande rotlar för arbetsuppgifter, som hittills delvis

legat inom försöksavdelningens verksamhetsfält, på två avdelningar, nämligen

en undervisningsavdelning samt en lärarutbildnings- och försöksavdelning.

I sina äskanden för nästa budgetår framlägger överstyrelsen på nytt förslag

om förändring av folkbildningsroteln till en särskild avdelning inom överstyrelsen.

Jag är icke beredd att tillstyrka en sådan ombildning (p. 33).

Det är givetvis svårt att på nuvarande stadium förutse i vilken utsträckning

den förordade skolreformen kommer att varaktigt påverka personalbehovet vid

de centrala och regionala skolmyndigheterna. I avvaktan på närmare erfarenheter

härav begränsar jag mig nu till att föreslå sådana personalförstärkningar,

som kan förutses vara nödvändiga för att möta den belastning, som vissa arbetsenheter

inom överstyrelsen oundvikligen kommer att utsättas för i samband

med en reform av det obligatoriska skolväsendet m. m.

Planeringsarbetet i samband med det successiva genomförandet av en skolreform

kommer att resa krav på ett nära samarbete och samordning mellan olika

avdelningar inom överstyrelsen och ytterligare öka belastningen på ämbetsverkets

chef. Jag förordar därför, att medel nu beräknas för avlönande av en

befattningshavare med lön enligt lönegrad B 4. Denne befattningshavare skall

vara generaldirektörens ställföreträdare samt biträda generaldirektören vid verkets

ledning av i första hand centrala uppgifter i samband med genomförandet

av den föreslagna reformen av det obligatoriska skolväsendet (p. 1). För att

den ifrågavarande befattningshavaren skall kunna erhålla erforderlig biträdeshjälp

föreslår jag inrättandet av en extra ordinarie kontoristtjänst (p. 38).

s. 585 Kontrollera mot PDF

585

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

För fortsatt dubblering av undervisningsråds tjänsterna på organisationsavdelningen

samt planerings- och byggnadsavdelningen anser jag, att medel bör

beräknas (p. 4).

Vad beträffar personalbehovet vid de båda föreslagna nya undervisningssamt

lärarutbildnings- och försöksavdelningarna har överstyrelsen föreslagit,

att en administrativ byrådirektörssektion skall finnas inrättad vid vardera av

dessa. För detta ändamål föreslås en ordinarie förste byråsekreterartjänst omvandlad

till byrådirektörstjänst i Ao 24. I övrigt räknar överstyrelsen med att

kunna fylla personalbehovet vid de båda avdelningarna genom omflyttning avbefintlig

personal. Jag ansluter mig till överstyrelsens förslag i denna del och

tillstyrker inrättandet av en byrådirektörstjänst i Ao 24 på sätt överstyrelsen

förordat (p. 10).

Skolberedningen har förutsatt eu fortsatt utbyggnad av specialundervisningen

i grundskolan, vilket medför att undervisningsavdelningens personalresurser för

detta ändamål bör förstärkas. Jag förordar, att utöver den nuvarande konsulenttjänsten

för specialundervisning inrättas ytterligare en konsulenttjänst i Ae 21,

samt att nuvarande tjänsten därvid placeras i lönegraden Ae 23 (p. 5). I anslutning

till vad jag nu anfört, vill jag också biträda överstyrelsens förslag om utökad

tjänstgöring för den till skolsociala roteln knutna konsulenten för undervisning

av synsvaga barn och om inrättande av en halvtidstjänst som konsulent

för undervisning av hörselsvaga barn vid denna rotel (p. 30 och 31).

I proposition nr 46 till årets riksdag har Kungl. Maj:t framlagt vissa förslag

rörande förskollärarutbildningen. Dessa innebär bl. a. att tillsynen över denna

utbildning fr. o. m. nästa budgetår skall utövas av skolöverstyrelsen i stället för

av socialstyrelsen. Vid riksdagens bifall härtill torde den nuvarande tjänsten i

Ae 21 i socialstyrelsen, som är avsedd för befattningshavare med uppgift att

handlägga frågor rörande förskollärarutbildning, böra överflyttas till skolöverstyrelsen.

Därigenom skulle möjlighet beredas överstyrelsen att omedelbart

förvärva en befattningshavare med erfarenhet av förskollärarutbildning, vilket

jag finner synnerligen angeläget i samband med att ifrågavarande nya uppgift

tillföres ämbetsverket. Jag anser således, att medel nu bör beräknas för en tjänst

i lönegrad Ae 21 med placering vid lärarutbildningsavdelningen och avsedd för

befattningshavare med pedagogisk kompetens att handlägga ärenden rörande

förskollärarutbildning.

För förstärkning av organisationsavdelningen föreslår jag inrättandet av en

ordinarie kanslibiträdestjänst för avdelningen (p. 15).

Det behöver knappast särskilt understrykas, att vid genomförandet av

den föreslagna skolreformen betydande arbetsuppgifter kommer att vila på

överstyrelsens planerings- och byggnadsavdelning. Den av skolöverstyrelsen

föreslagna personalförstärkningen vid denna avdelning finner jag mig därför

böra i huvudsak tillstyrka. Jag föreslår således omändring av en ordinarie förste

byråsekreterartjänst vid avdelningen till byrådirektörstjänst i Ao 24 (p. 16).

Vidare beräknar jag för budgetåret 1962/63 medel dels för dubblering av cn

19* — Bihang till riksdagens ''protokoll 19G2. 1 saml. Nr 54

s. 586 Kontrollera mot PDF

586

Kungl. Maj:ts ''proposition nr år 1962

undervisningsråds- eller byråchefstjänst inom överstyrelsen för den befattningshavare,

som på planeringsavdelningen skall handlägga de centrala planeringsfrågorna

bl. a. beträffande gymnasie- och fackskolorganisationen (p. 17), dels

för anställande av ett antal extra befattningshavare på avdelningen, nämligen

en tjänsteman i Ag 23, vilken bör vara geograf, tre kontorister i Ag 9, en förste

byråsekreterare i Ag 23, en amanuens i reglerad befordringsgång och en arkitekt

i Ag 26 (p. 18—23). Statskontorets förslag om en utvidgning av centrala sjukvårdsberedningens

verksamhetsområde till att även omfatta skolbyggnader påverkar

inte bedömningen av skolöverstyrelsens personalbehov för nästa budgetår.

Förslaget torde i annat sammanhang bli föremål för Kungl. Maj :ts ställningstagande.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen upplyst rörande den nuvarande folkhögskolinspektörens

tjänsteförhållanden vill jag föreslå, att dennes nuvarande

arvodesbefattning hos överstyrelsen ombildas till extra ordinarie tjänst i lönegrad

Ae 26 (p. 34).

Jag föreslår vidare omändring av en tjänst som förste kansliskrivare i Agl2

till tjänst som kanslist i reglerad befordringsgång på administrativa avdelningen

(p. 26) samt av en kontoristtjänst i Ao 9 på administrativa avdelningen till

kansliskrivartjänst i Ao 10 (p. 27) och utbyte av tre kontorsbiträdestjänster vid

kanslisektionen mot kanslibiträdestjänster i Ae7 (p. 39).

Till kostnaderna för den regionala skolpsykologverksamheten avser jag att

återkomma under ett senare anslag.

Slutligen anser jag mig i likhet med skolberedningen böra föreslå en väsentlig

uppräkning av anslagsposten till experter och tillfällig personal m. m. för att

överstyrelsen skall kunna möta de behov av speciell sakkunskap eller extra

arbetskraft, som kan uppstå i samband med genomförandet av en skolreform.

Skolberedningen har för ändamålet föreslagit en med 200 000 kr. förhöjd medelsanvisning

under denna anslagspost. Jag anser mig böra biträda detta förslag.

Härutöver bör emellertid, såsom skolöverstyrelsen i samband med sitt yttrande

över skolberedningens betänkanden föreslagit, under denna anslagspost anvisas

50 000 kr. för granskning av filmer, bildband och apparatur ävensom för vissa

andra expertuppdrag inom det audivisuella området. Expertposten torde således

för nästa budgetår få uppräknas med sammanlagt 250 000 kr.

Utöver vad jag nu förordat räknar jag inte med andra förändringar av detta

anslag än vissa automatiska utgiftsökningar å sammanlagt i runt tal 60 000 kr.

Skolöverstyrelsens avlöningsanslag torde sålunda för nästa budgetår böra uppföras

med (6 254 000 + 701 000 =) 6 955 000 kr. Jag hemställer, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen

för skolöverstyrelsen, som föranledes av vad

jag i det föregående förordat;

s. 587 Kontrollera mot PDF

587

Kungl. Maj:ts proposition nr år 1962

b) godkänna följande avlöningsstat för skolöverstyrelsen,

att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 1 901 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis.................... 672 000

3. Arvoden till experter och tillfällig personal m. m.,

förslagsvis ................................. 348 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ... 2 598 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 1 353 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................. 83 000

Summa kr. 6 955 000

c) till Skolöverstyrelsen: Avlöningar för budgetåret 1962/63

under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

6 955 000 kr.

2. Skolöverstyrelsen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1959/60 ................................... 891 000 879 206

1960/61 ................................... 961 000 973 700

1961/62 (statsliggaren s. 544) ................ 965 000

1962/63 (förslag) ........................... 1 047 000

Skolöverstyrelsens äskanden under detta anslag innebär, såsom de slutligt

bestämts, en höjning av anslaget med i runt tal 288 000 kr., varav 160 000 kr.

avser kostnader för den regionala skolpsykologorganisationen och 50 000 kr.

kostnadsökningar, som sammanhänger med den under föregående anslagspunkt

berörda omorganisationen av överstyrelsen. Överstyrelsens förslag i övrigt

framgår av följande sammanställning.

Utgifter

1. Sjukvård m. m. (nu 16 000) ................................ of.

2. Reseersättningar (nu 284 000) ............................... + 52 000

3. Tjänstgöringstraktamenten åt vikarierande undervisningsråd (nu

30 000) ................................................... of.

4. Bränsle, lyse och vatten (nu 43 000).......................... of.

5. Övriga expenser (nu 497 000) ................................ + 9 500

6. Publikationstryck (nu 173 000) .............................. + 13 000

+ 74 500

s. 588 Kontrollera mot PDF

588

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

Inkomster

7. Prenumerationsavgifter m. m. avseende tidskriften »Aktuellt från

skolöverstyrelsen» (nu 78 000) ............................... — 3 000

Summa ökning kr. -f- 77 500

Av skolöverstyrelsens framställning inhämtas i övrigt bl. a. följande.

2. Den för innevarande budgetår medgivna höjningen av medelstilldelningen

till reseersättningar med endast 3 000 kr. innebär en reell minskning av resemöjligheterna

i förhållande till föregående år. Den nuvarande kostnadsramen möjliggör

inspektionsresor i så begränsad omfattning att 10—20 år kan förflyta mellan

överstyrelsens inspektionsbesök vid läroverk.

De från 1 juli 1961 höjda traktamentsbeloppen kommer för överstyrelsens

vidkommande att innebära en relativt kraftig kostnadsökning, eftersom erfarenhetsmässigt

traktamentena vid de typiska inspektionsresorna uppgår till två

tredjedelar av de totala resekostnaderna.

För att återställa överstyrelsens resemöjligheter till den nivå, som kunnat

uppnås under budgetåret 1960/61, beräknar överstyrelsen en höjning av anslagsposten

med 30 000 kr.

Vidare föreslår överstyrelsen en höjning av det för internordiska tjänsteresor

beräknade beloppet med 2 000 kr. till 12 000 kr. Slutligen föreslås, att ett belopp

av 20 000 kr. ställes till överstyrelsens förfogande för tjänsteresor utanför

Norden.

5. Delposten till övriga expenser har från innevarande budgetår höjts med

11 000 kr, varav 3 000 kr. har karaktären av engångsanvisning för inköp av

kontorsmaskiner och mattor. För samma ändamål har överstyrelsen även under

budgetåret 1962/63 behov av en engångsanvisning med 8 000 kr. frånsett det

medelsbehov som föranledes av skolreformens genomförande.

Ur anslagsposten till expenser skall vidare fr. o. m. innevarande budgetår

efter överstyrelsens närmare bestämmande utgå bidrag med lägst 3 500 kr. till

svenska skolmuseet. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening har

genom sin styrelse i egenskap av huvudman för museet hemställt om ett bidrag

av 4 500 kr. för bedrivande av museets verksamhet. Överstyrelsen tillstyrker

förslaget om ett statsbidrag av 4 500 kr., men anser att delposten till övriga

expenser bör höjas med motsvarande belopp.

6—7. Överstyrelsen räknar med en ökning av tryckningskostnaderna för tidskriften

»Aktuellt från skolöverstyrelsen» å 13 000 kr. Samtidigt har inkomsterna

av prenumerationsavgifter och lösnummerförsäljning visat någon nedgång

och torde budgetåret 1962/63 ej komma att överstiga 75 000 kr.

Departementschefen. I enlighet med överstyrelsens förslag förordar jag oförändrad

medelsanvisning under anslagsposterna 1, 3 och 4.

Med hänsyn till de fr. o. m. innevarande budgetår höjda traktamentsbeloppen

torde anslagsposten till reseersättningar böra höjas med 17 000 kr. Jag tillstyrker

vidare, att överstyrelsen för nästa budgetår får disponera högst 12 000 kr. för

internordiska tjänsteresor, vilket innebär en uppräkning med det av överstyrelsen

begärda beloppet av 2 000 kr. (p 2).

För innevarande budgetår har till inköp av kontorsmaskiner och mattor

anvisats ett engångsbelopp av 3 000 kr. Jag förordar, att samma belopp beräknas

s. 589 Kontrollera mot PDF

589

Kungl. Maj:ts ''proposition nr ok är 1962

såsom engångsanvisning för ändamålet även för budgetåret 1962/63. Härutöver

vill jag emellertid i enlighet med överstyrelsens förslag förorda, att ett engångsbelopp

av 50 000 kr. anvisas till bestridande av de särskilda omkostnader, som

kan föranledas av överstyrelsens uppgifter i samband med en skolreform och

en därav betingad omorganisation av överstyrelsen. Någon höjning av det

till skolmuseet anvisade beloppet är jag däremot inte beredd att tillstyrka (p. 5).

Ökade tryckningskostnader och minskade inkomster av tidskriftsförsäljningen

anser jag motivera en ökning av medelsanvisningen till publikationstryck med

10 000 kr. respektive en sänkning av den i omkostnadsstaten såsom särskilda

uppbördsmedel upptagna inkomstposten med 3 000 kr. Jag föreslår således en

höjning av anslagsposten 6 med 13 000 kr.

Till kostnaderna för den regionala skolpsykologverksamheten avser jag att

återkomma under ett senare anslag.

Vid bifall till vad jag nu anfört torde ifrågavarande anslag böra uppföras med

(965 000 + 82 000=) 1 047 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Skolöverstyrelsen: Omkostnader för budgetåret 1962/

63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

1 047 000 kr.

3. Länsskolnämnderna: Avlöningar

Anslag

1959/60 .................................... 3 859 000

1960/61 .................................... 4 041 000

1961/62 (statsliggaren s. 547) ................ 4 732 000

1962/63 (förslag) ........................... 5 255 000

Skolöverstyrelsen äskar för nästa budgetår en höjning av detta förslagsanslag

med 613 000 kr. Ökningen, i den del den icke är av huvudsakligen automatisk

natur, föranledes av följande förslag, sådana de blivit av överstyrelsen slutligt

bestämda.

1. Inrättande av en skolinspektörstjänst i Bo 1 vid länsskolnämnden i Uppsala

län.

2. Inrättande av en förste byråsekreterartjänst i Ao 21 och indragning av en

amanuenstjänst vid länsskolnämnden i Malmöhus län.

3. Inrättande av tjugotvå kanslisttjänster i Ae 15.

4. Inrättande av ytterligare femton kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång.

5. Anställande av experter och konsulenter för yrkesskolfrågor samt viss

dubblering av inspektörstjänster.

6. Uppräkning av fortbildningskonsulentemas arvoden.

7. Ökade kostnader för ersättning till biträdeshjälp åt nomadskolinspektören.

Nettoutgift

3 920 951

4 231 401

s. 590 Kontrollera mot PDF

590

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Av skolöverstyrelsens motivering för förslagen framgår bl. a. följande.

3. Skolöverstyrelsen har i sina anslagsäskanden såväl för budgetåret 1960/61

som för innevarande budgetår uttalat den uppfattningen, att inrättande av

kanslisttjänster vore den effektivaste vägen till ökad arbetskapacitet vid länsskolnämnderna.

I yttrande över ett tidigare av överstyrelsen avgivet förslag om

personalförstärkning hos nämnderna uttalade kompetensutredningen, att nämndernas

kansliuppgifter i stor utsträckning vore av den beskaffenhet, att de med

fördel kunde överflyttas för självständig beredning och handläggning till personal

i kanslists ställning. Vid avgivandet av 1960 års statsverksproposition uttalade

chefen för civildepartementet (Bilagan 2: För flera huvudtitlar gemensamma

frågor), efter att ha berört den undersökning rörande behovet av kanslist tjänster,

som kompetensutredningen utfört, att han funne undersökningen visa, att

vid de centrala ämbetsverken, varom då vore fråga, ett behov av mellangradstjänster

av ifrågavarande typ förelåge. Detta uttalande om användbarheten och

ändamålsenligheten av kanslisttjänster inom statsförvaltningen torde, som överstyrelsen

i sina äskanden för innevarande år framhållit, ha full tillämpning på

länsskolnämndernas förhållanden, och en personalökning vid länsskolnämnderna

synes böra följa den sålunda anvisade vägen. I sina framställningar till överstyrelsen

har nämnderna nu liksom nästföregående år i stor utsträckning gått på

den linjen. Samtliga nämnder utom de i Gotlands och Blekinge län har hemställt

om kanslisttjänster, dock att nämnden i Hallands län har framfört önskemål om

inrättande av en amanuenstjänst vid nämnden.

Överstyrelsen föreslår inrättande från och med den 1 juli 1962 av tjugotvå

kanslisttjänster, en i varje län med undantag av Gotlands och Blekinge län. För

att förvärva personal med god kapacitet och för att också få möjlighet att behålla

sin personal måste nämnderna kunna bjuda så goda villkor som möjligt

inom given ram. Med dessa utgångspunkter finner överstyrelsen lämpligt, att

kanslisttjänsterna från början inrättas som extra ordinarie tjänster i lönegrad

Ae 15.

4. För närvarande finns vid 15 länsskolnämnder inrättade kontorsbiträdestjänster

i reglerad befordringsgång. För att den personal, som är avsedd för det

egentliga expeditionsarbetet vid nämnderna skall erhålla förstärkning föreslår

överstyrelsen, att av de nämnder, vilka redan har var sitt kontorsbiträde, följande

nio skall erhålla ytterligare var sitt sådant biträde, nämligen nämnderna i

Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands,

Västerbottens och Norrbottens län. Dessutom föreslås att vid envar av

följande sex nämnder — vilka nu icke har sådan personal — anställes ett kontorsbiträde,

nämligen i Uppsala, Södermanlands, Kronobergs, Blekinge, Hallands

och Örebro län. Inalles föreslås alltså inrättande av femton nya kontorsbiträdestjänster.

5. Länsskolnämnderna har betydelsefulla arbetsuppgifter även beträffande

andra utbildningsformer än den obligatoriska skolan. Bland dessa synes yrkesutbildningen

ha det största behovet av ökade insatser från nämndernas sida.

I avbidan på bl. a. pågående utredning rörande yrkesskolväsendets centrala

ledning synes det icke lämpligt att genomföra sådana anordningar, som mer definitivt

låser organisationen. Överstyrelsen, som anser det vara tvingande nödvändigt

att redan nu genomföra en förstärkning av länsskolnämndernas personalresurser

med hänsyn till just dessa arbetsuppgifter, har tänkt sig att en sådan

förstärkning skulle anordnas efter två linjer. Dels skulle ökade anslagsmedel för

tillkallande av experter eller anställande av konsulenter ställas till förfogande,

s. 591 Kontrollera mot PDF

591

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

dels skulle särskilda möjligheter skapas för längre eller kortare dubbleringar av

skolinspektörstjänster vid nämnder, inom vilka särskilda behov av planering och

översyn av yrkesutbildningen anses föreligga. Sammanlagt skulle ett belopp av

270 000 kr. erfordras för yrkesskolundervisningens och annan fackutbildnings

behov.

I detta sammanhang torde även frågan om medelsanvisning till den regionala

skolpsykologorganisationen böra behandlas. Medel för detta ändamål utgår för

närvarande från reservationsanslaget Försöksverksamhet inom det allmänna

skolväsendet. Såsom tidigare framgatt har skolöverstyrelsen nu äskat medel föi

skolpsykologverksamheten under överstyrelsens egna avlönings- och omkostnadsanslag.

Kostnaderna härför under avlöningsanslaget har av överstyrelsen

beräknats till i runt tal 184 000 kr. Till stöd för äskandet i denna del har överstyrelsen

anfört bl. a. följande.

Regional skolpsykologisk verksamhet har sedan den 1 oktober 1958 bedrivits i

Uppsala och Västmanlands län samt från och med den 1 juli 1960 även i Jämtlands

län. Erfarenheterna från verksamheten har visat, att ett stort behov av

skolpsykologisk verksamhet föreligger. 1957 års skolberedning uttalar också, att

principbeslut nu bör fattas om en organisation med en statlig skolpsykologtjänst

för varje län, att byggas ut under en period av omkring tio år. Vidare föreslår

beredningen att tjänsterna inrättas som ordinarie. Detta bör enligt beredningens

uppfattning för nu befintliga tjänster gälla från och med den 1 juli 1962. I konsekvens

med sitt förslag om en successiv utbyggnad av verksamheten förordar

skolberedningen, att två nya tjänster inrättas från och med budgetåret 1962/63

(s. 433).

I överensstämmelse med sitt ställningstagande vid remissbehandlingen av betänkandet

räknar skolöverstyrelsen med att två nya regionala skolpsykologtjänster

inrättas från och med budgetåret 1962/63. Utredningar rörande behovet av

skolpsykologisk verksamhet har verkställts inom vissa länsskolnämnder och

framställningar om inrättande av tjänster har inkommit till överstyrelsen från

länsskolnämnderna i Kalmar, Malmöhus och Skaraborgs län.

Skolöverstyrelsen, som räknar med att de skolpsykologiska tjänsterna från och

med den 1 juli 1962 omvandlas till ordinarie tjänster, erinrar om att de s. k. licentiatlektorerna

från och med den 1 juli 1961 uppflyttats från lönegrad 24 till lönegrad

25. Med hänsyn till jämförbarheten beträffande såväl teoretiska som praktiska

kvalifikationer (för regionala skolpsykologer gäller filosofie licentiatexamen

med praktik jämte lärarerfarenhet) förutsätter skolöverstyrelsen, att de

regionala skolpsykologtjänsterna inplaceras i lönegrad Ao 25 från och med den

1 juli 1962.

Hos var och en av de fem regionala skolpsykologerna bör vara anställt ett

kontorsbiträde med halvtidstjänstgöring.

Departementschefen. Länsskolnämnderna trädde i funktion den 1 juli 1958.

Ganska tidigt restes krav från nämnderna på en förstärkning av kanslipersonalen

och dessa krav har för varje år framförts med allt större skärpa. Bl. a.

har framhållits, att inspektörernas ökade arbete på kanslierna har medfört inskränkning

av den egentliga inspektionsverksamheten. Hittills har förstärkning
-

s. 592 Kontrollera mot PDF

592

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

ar medgivits endast i begränsad omfattning, då erfarenhetsunderlaget varit för

ringa för att ge en säker grund för förslag om en mera betydande personalökning

och det kunnat antagas, att svårigheterna till en icke obetydlig del hängt

samman med att organisationen inte hunnit stabiliseras.

Den nu föreslagna skolreformen kommer att för sitt genomförande ställa nya

och betydande krav pa länsskolnämnderna. En stor del av det informationsoch

planeringsarbete, som måste bedrivas under det närmaste årtiondet, kommer

således att i första hand avila dessa. Kraven på pedagogisk rådgivning och på

fortbildningsverksamhet på länsplanet kommer att ytterligare starkt öka.

Nämndernas insatser förväntas vidare inom hjälpmedelsområdet, vid planeringen

av en utbyggd specialundervisning och vid planläggningen av den nya

fackskolorganisationen.

Det är enligt min mening inte möjligt att pålägga länsskolnämnderna ett så

starkt ökat ansvar för utvecklingen av skolväsendet under ett viktigt övergångsskede

utan att de i samband därmed också erhåller personalförstärkning.

Denna bör främst vara ägnad att avlasta inspektörerna en mängd administrativa

och expeditionella göromål. Jag föreslår därför, att en kanslisttjänst i reglerad

befordringsgång inrättas fr. o. m. nästa budgetår vid varje länsskolnämnd

med undantag av nämnderna i Gotlands och Blekinge län, eller sammanlagt

22 sådana tjänster (p. 3). Vidare tillstyrker jag inrättandet av 14 kontorsbiträdestjänster

i reglerad befordringsgång med placering vid de länsskolnämnder

skolöverstyrelsen bestämmer (p. 4). Inrättandet av ännu en skolinspektörstjänst

i Uppsala län (p. 1) och det föreslagna utbytet av en tjänst som amanuens

i reglerad befordringsgång mot en förste byråsekreterartjänst vid länsskolnämnden

i Malmö (p. 2) är jag inte beredd att tillstyrka.

Om de av mig nu tillstyrkta tjänsterna inrättas torde, såsom överstyrelsen

anföit, behovet av extra sekreterar- och biträdeshjälp vid länsskolnämnderna i

viss mån minska. Jag räknar därför med att delposten till arvoden och .särskilda

ersättningar till experter och tillfällig personal kan sänkas med i runt tal 35 000

kr.

I det föregående har jag uttalat mig för en successiv utbyggnad av den regionala

skolpsykologorganisationen i enlighet med skolberedningens förslag. Jag

har därvid förordat, att skolpsykologtjänsterna knytes till länsskolnämnderna.

Med hänsyn därtill bör medel under detta anslag beräknas för fem tjänster som

länsskolpsykolog, vilka jag föreslår placerade i lönegraden Ae 24, samt fem halvtidstjänster

som kontorsbiträden åt skolpsykologerna. Det torde, som tidigare

nämnts, böra ankomma pa skolöverstyrelsen att besluta till vilka nämnder dessa

tjänster skall knytas.

Skolöverstyrelsen har vid sin uppskattning av medelsbehovet under detta

anslag räknat med en minskning av icke-ordinarieposten med 158 000 kr. med

hänsyn till att vissa kostnader för vikarier på skolinspektörstjänster, som hittills

bestritts från denna post, enligt anvisningar, som utfärdats av riksräken
-

s. 593 Kontrollera mot PDF

593

Kungl. Maj:ts proposition nr 5-4 år 1962

skapsverket i cirkulär den 24 februari 1961, numera skall bestridas från ordinarieposten.

Då överstyrelsen inte utrett vilka kostnader man bör räkna med

för ändamålet under sistnämnda anslagspost, bör, i avvaktan på närmare erfarenheter

härav, anslagets totalbelopp enligt min mening inte nu minskas.

Skolöverstyrelsens förslag om särskild förstärkning av länsskolnämndernas personalresurser

för handläggning av frågor rörande yrkesskolväsendet (p. 5) samt

höjning av beloppet till biträdeshjälp åt nomadskolinspektören (p. 7) är jag inte

beredd att tillstyrka. Utöver vad jag i det föregående förordat räknar jag endast

med vissa automatiska kostnadsförändringar.

Anslaget torde för nästa budgetår böra uppföras med (4 732 000 + 523 000 =)

5 255 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring i personalförteckningen

för länsskolnämnderna, som föranledes av

vad jag i det föregående förordat;

b) godkänna följande avlöningsstat för länsskolnämnderna,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1962/63:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis % 792 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj :t, förslagsvis .................... 323 000

3. Arvoden och särskilda ersättningar till experter

och tillfällig personal m. m., förslagsvis........ 316 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .. 710 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 1 053 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................. 61 000

Summa kr. 5 255 000

c) till Länsskolnämnderna: Avlöningar för budgetåret

1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 5 255 000 kr.

4. Länsskolnämndernas Omkostnader

Anslag

1959/60 .................................... 1 039000

1960/61 .................................... 1 024 000

1961/62 (statsliggare* s. 549) ................ 994 000

1962/63 (förslag) ........................... 1 284 000

Nettoutgift

835 315

873 324

Skolöverstyrelsen föreslår, att detta förslagsanslag för nästa budgetår höjes

med i avrundat tal 124 000 kr. på sätt framgår av följande sammanställning.

s. 594 Kontrollera mot PDF

594 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

1. Sjukvård m. m. (nu 7 000).................................. -f- 1 000

2. Reseersättningar åt länsskolnämndernas ledamöter (nu 125 000) of.

3. Reseersättningar åt skolinspektörerna och nomadskolinspektören

(nu 420 000) .............................................. of.

4. Reseersättningar i övrigt (nu 190 000):

a) experter (nu högst 22 000) .............................. of.

b) byrådirektörer m. fl. (nu högst 17 000) .................... -j- 3 000

c) resor för fortbildningskonsulenter (nu högst 20 000) ........ of.

d) övriga utgifter under anslagsposten (nu beräknat 131 000) .. — 1 000

5. Expenser (nu 252 000):

a) ersättning till skolinspektör, som ej är stationerad på länsskolnämnds

kansliort, och till nomadskolinspektören för tillhandahållande

av tjänstelokal med möbler och annan erforderlig

rumsinredning samt för belysning och städning av sådan lokal

(nu 6 000) ............................................. _ 3 200

b) telefon (nu 81 000)...................................... 24 0)0

c) belysning (nu 10 000) ................................... * of.

d) övriga expenser (nu 130 000) ............................ -fl00000

Summa ökning kr. -f 123 800

Av skolöverstyrelsens framställning inhämtas i övrigt beträffande de olika

delposterna bl. a. följande.

3. Länsskolnämndernas önskemål beträffande delposten för budgetår^. 1962/

63 slutar på ett belopp av 410 000 kr. Någon höjning av posten med hinsyn till

en eventuellt ökad inspektörsorganisation har överstyrelsen icke ansett erforderlig,

då medelsförbrukningen för budgetåret 1960/61 uppgått till endsst 345 000

kr. Överstyrelsen anser det däremot angeläget, att utöver det av nämnderna

äskade beloppet ett visst belopp får reserveras för internordiska tjänsteresor. Ett

maximibelopp av 10 000 kr. synes överstyrelsen väl avvägt för detta ändamål.

4. Med hänsyn till den av länsskolnämnderna redovisade bekstningen av

denna post beträffande budgetåret 1960/61, i vad avser resekostradsersättning

och traktamente till vikarier för skolinspektör vid resor mellan bostadsort och

stationeringsort i samband med till- eller frånträdande av vikariatet, torde för

detta ändamål och till resekostnadsersättning och traktamente till vikarier för

nomadskolinspektören böra beräknas ett belopp av 100 000 kr.

Delposten till reseersättningar till byrådirektörer samt amanuens- och biträdespersonal

jämte vikarier för byrådirektörer och biträden, i vid delposten avser

tjänsteresor enligt 16 § instruktionen för länsskolnämnderna, är budgetåret

1961/62 uppförd med 17 000 kr. Vid beräkningen av rese- och traktamentskostnader

till ifrågavarande tjänsteresor bör beaktas, att vid

under avlöningsanslaget gjorda framställning om personalförstärkning dels en ny

tjänstemannakategori skulle tillkomma, nämligen kanslister, dels ock åtskilliga

nya kontorsbiträdestjänster skulle inrättas. I viss utsträckning skulle detta komma

att öka rese- och traktamentskostnaderna, då man har att räkna med att

såväl kanslist- som biträdespersonal bör kunna anlitas vid tjänsteresor. Överstyrelsen

föreslår, att posten uppföres med 20 000 kr.

För rese- och traktamentskostnader till vikarier för nu ifrågavarande katego
-

s. 595 Kontrollera mot PDF

595

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

rier i samband med av vikariatet föranledda resor mellan hemort och kansliort

torde böra beräknas ett belopp av 15 000 kr. ......

Slutligen torde under denna post till kostnader för flyttnmgsersattmng bora

beräknas ett belopp av 15 000 kr. .... , ,

Överstyrelsen räknar med oförändrat medelsbehov under övriga delposter och

föreslår att anslagsposten uppföres med sammanlagt 192 000 kr.

5. Till stöd för de under punkterna b) och d) föreslagna höjningarna aberopas

den begärda personalförstärkningen vid länsskolnämnderna. För de nytillkommande

befattningshavarna erfordras möbler och övrig kontorsutrustning.

I detta sammanhang torde även få erinras om att skolöverstyrelsen i sitt yttrande

över skolberedningens betänkanden beräknat medel under anslaget Skolöverstyrelsen:

Omkostnader för omkostnaderna för den under föregående anslagspunkt

berörda utbyggnaden av skolpsykologorganisationen. Dessa kostnader

har av överstyrelsen beräknats till sammanlagt 100 000 kr., varav under

anslagsposten Reseersättningar 116 000 kr., Sjukvård in. m. 1 000 kr. och Expenser

30 000 kr. samt 13 000 kr. som engångsanvisning avseende utrustning för de

två nytillkommande skolpsykologtjänsterna.

Departementschefen. Vid bifall till den personalförstärkning vid länsskolnämnderna,

som jag under föregående anslagspunkt förordat, bör vissa anslagsposter

under detta anslag uppräknas. Jag föreslår sålunda i enlighet med överstyrelsens

förslag, att anslagsposten Sjukvård höjes med 1 000 kr. (p. 1) och anslagsposten

Reseersättningar i övrigt med 2 000 kr. (p. 4). Vidare föreslår jag, att expensposten

uppräknas med 15 000 kr. för ökade telefonkostnader och med 50 000 kr.

såsom en engångsanvisning till anskaffning av möbler och kontorsmaskiner i

första hand för den nytillkommande personalen. Samtidigt bör, såsom överstyrelsen

föreslagit, delposten a) av sistnämnda anslagspost sänkas med i runt

tal 3 000 kr. med hänsyn till att antalet skolinspektörer med tjänstelokal på

annan ort än länsskolnämndens kansliort minskar (p. 5).

Delposten Reseersättningar åt skolinspektörerna och nomadskolinspektören

bör i enlighet med myndigheternas beräkningar uppföras med 410 000 kr. Den

av överstyrelsen föreslagna medelsanvisningen för internordiska tjänsteiesoi

under detta anslag (p. 3) är jag inte beredd tillstyrka.

Till bestridande av omkostnaderna för de fem länsskolpsykologer, som jag

föreslagit skola knytas till länsskolnämnderna, bör här medel å tillhopa 100 000

kr. beräknas i enlighet med skolöverstyrelsens förslag.

Slutligen vill jag erinra om att skolberedningen i sitt huvudbetänkande (s. 748)

föreslagit, att de tekniska gymnasierna skall inordnas under de kommunala

skolstyrelserna och att i samband härmed inrättas särskilda rådgivande organ

vid länsskolnämnderna, i vilka personer med industriell erfarenhet eller i övrigt

god kännedom om teknisk utveckling och forskning är företrädda. Jag avser att

T förslag till skollag m.m. senare denna dag förorda bestämmelser härom. Inrättandet

av dylika tekniska råd vid länsskolnämnderna kommer att medföra

vissa kostnader, huvudsakligen avseende resekostnader och traktamenten för

s. 596 Kontrollera mot PDF

596 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

sammanträden. Jag föreslår, att ett belopp av 75 000 kr. beräknas för ändamålet

under detta anslag.

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit torde omkostnadsanslaget för länsskolnämndema

böra uppföras med (994 000 -f- 290 000 =) 1 284 000 kr. Jag hemställer,

att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Länsskolnämnderna: Omkostnader för budgetåret

1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

1 284 000 kr.

5. Läroboksnämnden

Anslag

Nettoutgift

1959/60 ...................

67 000

1960/61 ..................

94 000

1961/62 (statsliggaren s. 550) .........

........ 92 000

1962/63 (förslag) ..............

Genom beslut den 8 december 1961 har Kungl. Maj:t medgivit, att det åt

läroboksnämnden för budgetåret 1961/62 anvisade förslagsanslaget må överskridas

med högst 30 000 kr.

Läroboksnämnden föreslår för nästa budgetår en höjning av detta anslag med

i runt tal 79 000 kr. Kostnadsökningen föranledes i huvudsak av följande förslag.

1. Höjt arvode samt heltidstjänstgöring i stället för halvtidstjänstgöring för

sekreteraren.

2. Ökad medelsanvisning till extra skrivhjälp.

3. Höjt anslag till arvoden åt sakkunniga.

4. Engångsanskaffning av skrivmaskin och bokhyllor.

5. Tryckning och distribution av ny läroboksförteckning.

Av nämndens motivering för förslagen framgår bl. a. följande.

1. Under de år den nya skolan skall genomföras kommer antalet hos nämnden

till granskning anmälda läroböcker med all sannolikhet att avsevärt öka. Dessutom

kommer nämnden under denna tid i betydande utsträckning att få handlägga

frågor angående nu befintliga läroböckers avförande från läroboksförteckningen.

Härtill kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid gymnasiet kan

komma att väsentligt omorganiseras, vilket skulle medföra en betydligt ökad

nyproduktion av läroböcker även för denna skolform. Alla dessa faktorer kommer

att ytterligare accentuera den under de senaste åren kraftiga ökningen av

arbetsbelastningen på nämndens kansli.

På grund härav och med hänsyn till vikten av att skolmyndigheter och bokförlag

framför allt under den förestående omdaningsperioden för skolan får ökade

möjligheter till sammanträffanden och annan kontakt med nämndens sekreterare

finner nämnden det nödvändigt, att den nuvarande halvtidstjänsten för sekreteraren

omvandlas till en heltidstjänst. Det tätare utgivandet av Iäroboksförteckningen,

vilket föreslagits av skolberedningen, kommer även att öka sekretera
-

s. 597 Kontrollera mot PDF

597

Kungl. May.ts proposition nr ok år 1962

rens arbetsbörda. Vid sin beräkning av kostnaderna för en omändring av sekreterartjänsten

till heltidstjänst räknar nämnden med att ingen ändring sker i

formen för anställningen av sekreterare. Denne skulle sålunda komma att förordnas

på viss tid och under denna tid vara tjänstledig från annan tjänst. Under

sin tid som sekreterare skulle denne härvid komma att åtnjuta dels arvode, dels

ersättning för mistade löneförmåner. Då ersättningen för mistade löneförmåner

är beroende av vederbörandes tjänsteinnehav, kan kostnaden härför endast

approximativt beräknas. Nämnden räknar här med ett ytterligare medelsbehov

för sådan ersättning till sekreteraren av i runt tal 17 200 kr.

Med hänsyn till de väsentligt utökade uppgifterna för sekreteraren och med

hänsyn till att denne också har att sköta nämndens kassa och räkenskaper, ett

arbete som ävenledes torde komma att öka i betydande grad, finner nämnden

det synnerligen angeläget att arvodet till sekreteraren ökas, förslagsvis från nuvarande

4 500 kr. till 6 000 kr. per år. Detta skulle medföra ett ytterligare anslagskrav

på 1 500 kr. för budgetåret 1962/63.

2. För att nämndens kansli skall kunna fylla de krav, som nämndens nya och

utökade arbetsuppgifter kommer att ställa på detsamma, måste extra skrivhjälp

kontinuerligt kunna få anlitas. De ytterligare kostnaderna härför för budgetåret

1962/63 beräknar nämnden till 8 000 kr.

3. I likhet med skolberedningen finner läroboksnämnden, att genomförandet

av den nya obligatoriska skolan kommer att ställa väsentligt ökade krav på en

kvalificerad granskning av läroböckerna. Under senare tid har emellertid svårigheterna

för nämnden att få behålla kvalificerade sakkunniga avsevärt ökat. Den

mest väsentliga orsaken härtill synes vara, att de arvoden, som nämnden har

möjlighet att utbetala till sina sakkunniga, är alltför låga. Nämnden finner det

därför synnerligen angeläget, att de arvoden, som utbetalas för fullgjorda granskningsuppdrag,

blir så avvägda, att för granskningen väl lämpade personer icke

avböjer att åtaga sig sådana uppdrag under hänvisning till att ersättningen härför

med hänsyn till arbetets omfattning och grannlaga natur är alltför ringa. För

att kunna genomföra en erforderlig höjning av granskningsarvodena — givetvis

avpassad efter uppdragets art och omfattning — beräknar nämnden de totala

kostnaderna för granskning under budgetåret 1962/63 till 75 000 kr., vilket innebär

en kostnadsökning med 39 000 kr.

5. I det för innevarande budgetår medgivna anslagsöverskridandet å 30 000

kr. ingår en post å 10 000 kr. för förnyad granskning av vissa äldre, på läroboksförteckningen

uppförda läroböcker med sikte på utgivandet av en ny, reviderad

förteckning i 6 000 exemplar. För tryckning och distribution av denna beräknar

nämnden under nästa budgetår en kostnad av sammanlagt 11 500 kr.

Departementschefen. Skolberedningen har betonat vikten av att en hög standard

på undervisningshjälpmedlen — såväl läroböcker som audivisuella hjälpmedel

av olika slag — upprätthålles genom någon form av granskning. Den

granskning, som nu sker genom överstyrelserna och statens läroboksnämnd, bör

enligt beredningens mening systematiseras och förstärkas. Särskilt angeläget

anser beredningen detta vara under de första två, tre åren efter den 1 juli 1962.

Ökade ekonomiska och personella resurser bör ställas till förfogande för denna

granskningsverksamhet. Som riktpunkt för den förstärkning av resurserna, som

under de närmaste tre åren erfordras, har beredningen räknat med ett belopp

av 250 000 kr.

s. 598 Kontrollera mot PDF

598

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Skolberedningens uppfattning på denna punkt kan jag helt ansluta mig till.

Vad uppgifterna för läroboksnämnden beträffar kan ett mycket stort antal nya

läroböcker väntas bli framlagda till granskning i samband med att nya läroplaner

fastställes för den nioåriga skolan. En omgranskning av äldre läroböcker

från synpunkten av deras fortsatta användbarhet har redan inletts och en reviderad

läroboksförteckning avses bli utgiven under nästa budgetår. Allt detta

måste givetvis medföra en starkt ökad arbetsbelastning för läroboksnämnden.

Nämnden har också i sina anslagsäskanden för nästa budgetår utgått ifrån att

en förstärkning av dess resurser i enlighet med skolberedningens uttalande är

nödvändig och har på grundval av sina nyss redovisade konkreta förslag hemställt

om en sammanlagd anslagshöjning med 79 000 kr.

Mot nämndens förslag har jag inte någon erinran, utan tillstyrker, att den

får en heltidsanställd sekreterare till sitt förfogande samt ökade medel till skrivhjälp

och till arvoden åt sakkunniga i enlighet med förslaget. Jag tillstyrker

vidare den begärda ökningen av expensmedlen för inköp av viss kontorsutrustning

och att medel beräknas för utgivande av en ny läroboksförteckning.

I detta sammanhang må erinras om att jag i det föregående under skolöverstyrelsens

avlöningsanslag föreslagit, att ett belopp av 50 000 kr. skall beräknas

för granskning av audivisuella hjälpmedel och viss apparatur under budgetåret

1962/63.

Beträffande nu förevarande anslag vill jag, med anledning av vad jag här tillstyrkt,

förorda en uppräkning med i runt tal 78 000 kr. Vid bifall härtill bör

anslaget uppföras med (92 000 -f 78 000 ==) 170 000 kr. Jag hemställer, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Läroboksnämnden för budgetåret 1962/63 under

åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 170 000 kr.

6. Bidrag till skolbibliotek

Anslag

1959/60 .................................... 4 091 000

1960/61 .................................... 4 091 000

1961/62 (statsliggaren s. 551) ................ 4 091 000

1962/63 (förslag) ........................... 2 257 000

Inledningsvis må här erinras om att en avlösning av statsbidraget till skolbiblioteksverksamheten,

vilket allmänna statsbidragsutredningen föreslog i sitt

betänkande SOU 1956: 8, genom beslut av 1957, 1960 och 1961 års riksdagar

uppskjutits till och med utgången av innevarande budgetår. Vid det senaste tillfället

skedde detta bl. a. under hänvisning till att skolbiblioteksfrågorna var

föremål för bedömning av skolberedningen. Denna, som berört frågan om biblioteksbidragets

avlösning i sitt betänkande om grundskolan (s. 698), förutsätter,

att den hittillsvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun i princip

bevaras, även om det separata biblioteksbidraget avlöses. Mot en avlösning har

Nettoutgift

4 055 807

4 027 535

s. 599 Kontrollera mot PDF

599

Kungl. Maj:ts proposition nr 5It år 1962

beredningen ingen erinran. Den föreslår emellertid i förslaget till skollag, att

kommun skall åläggas svara för att kommunal skola under skolstyrelsens förvaltning

får bibliotek (30 §). I anslutning till en utredning, som verkställts av

en särskild kommitté med företrädare för skolöverstyrelsen, Svenska stadsförbundet

och Svenska folkbibliotekarieföreningen angående organisation och arbetsmetoder

vid kommunala bibliotek, har beredningen givit lagtexten en sådan

utformning, att den även täcker fall, då samverkan mellan skol- och folkbibliotek

äger rum. Skolberedningen understryker vidare (SB s. 876), att skolbibliotekets

pedagogiska funktion måste stärkas, och räknar med en därav föranledd

utgiftsökning för kommunerna läsåret 1962/63 av 1 700 000 kr. Denna avses

bli täckt ur det av beredningen föreslagna nya stimulansbidraget.

Skolöverstyrelsens äskande beträffande nu förevarande anslag inneoär en

minskning av anslaget med 1 831 000 kr. Bortsett från vissa smärre anslagsökningar

till följd av höjda lokala biblioteksanslag samt förslag om statsbidrag

även till skogsbruksskolor grundar sig överstyrelsens beräkning på förutsättningen,

att bidragen till kommunala skolor skall avlösas från och med den

1 juli 1962.

Överstyrelsen anför härom i sitt anslagsäskande i huvudsak följande.

Mot bakgrunden av skolberedningens nu framlagda förslag synes det rimligt,

att frågan om biblioteksarbetets inräknande i lärartjänstgöringen löses i annat

sammanhang. En avlösning av bidraget i dess helhet genom minskning av lärarlönebidragets

kommunandel medför visserligen en icke önskvärd omfördelning

av statsbidraget mellan kommunerna, men denna torde kunna motverkas, om

det av skolberedningen föreslagna särskilda stimulansbidraget kommer till stånd.

Överstyrelsen räknar alltså med att skolbiblioteksbidraget, i den utsträckning

det utgår till kommunala skolor, avlöses genom minskning av kommunandelen.

Till biblioteken vid det obligatoriska skolväsendet utgick under budgetåret

1959/60 sammanlagt 3 590 885 kr. i statsbidrag. Till Övriga kommunala skolor

utgick för samma budgetår statsbidrag med 329 113 kr. Antalet bidragsgrundande

tjänster vid det obligatoriska skolväsendet enligt kungörelsen 1958:665

har under budgetåret 1959/60 uppgått till 44 487. Det belopp, varmed kommun
-

Det sammanlagda statsbidraget till kommunala skolor under skolstyrelsernas

förvaltning uppgick sålunda för 1959/60 till 3 919 998 kr. Till samma skolor har

1 förskott å bidraget för 1960/61 utbetalats 1 842 015 kr. Till övriga skolor har

som slutligt bidrag för 1959/60 och förskott för 1960/61 utgått tillsammans

161 000 kr. Under förutsättning, att samma förskottsbelopp utbetalas under

innevarande budgetår och att det totala bidraget för bidragsåret 1961/62 uppgår

till samma belopp som för 1959/60, skulle förevarande anslag för 1962/63

vid en avlösning den 1 juli 1962 belastas dels med slutligt bidrag till de kommunala

skolorna för 1961/62 med (3919998— 1 842 015=) 2 077 983 kr., dels

med bidrag till övriga skolor med 161 000 kr., eller tillsamman i runt tal 2 239 000

kr. Minskningen i förhållande till budgetaret 1901/62 utgör (4 091 000-

2 239 000 =) 1 852 000 kr.

Eu avlösning av bidragen till de kommunala biblioteken medför en kostnadsökning

under anslaget Folkskolor m. m.: Bidrag till driften av folkskolor in. in.,

andelen skall nedsättas, blir alltså

tal 90 kr.

3 590 885 + 329 113

88:12 eller i runt

s. 600 Kontrollera mot PDF

600

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

dock först från och med budgetåret 1963/64, motsvarande en sänkning av kommunandelen

enligt 13 § kungörelsen 1958: 665 med 90 kr.

Den automatiska ökningen av anslaget till följd av ökade lokala bidrag uppskattas

av överstyrelsen till 18 000 kr.

Departementschefen. Som ett led i strävan att reducera antalet driftbidrag

till kommunerna föreslog allmänna statsbidragsutredningen bl. a., att det nuvarande

statsbidraget till skolbibliotek skulle avlösas. Avlösningen borde avse

saväl bidraget till skolbibliotek i folkskolan som bidraget till bibliotek vid högre

kommunala skolor och kommunala anstalter för yrkesundervisning. Förslaget

motiverades beträffande sistnämnda skolformer med bidragets ringa ekonomiska

betydelse. Denna illustreras ju också av de av skolöverstyrelsen anförda siffror,

som nyss återgivits. Vid avlösning av det särskilda bidraget till skolbibliotek

föreslogs att kommunerna skulle erhålla kompensation genom en motsvarande

ökning av driftbidraget.

Skolberedningen och överstyrelsen har icke haft någon erinran mot förslaget

om avlösning. Såsom jag tidigare i anslutning till skolberedningens förslag antytt

och senare vill ytterligare utveckla, bör enligt min mening anordnandet av

skolbibliotek obligatoriskt åvila kommunerna. Det nuvarande bidragets funktion

som stimulansbidrag skulle därmed upphöra och jag finner därför inte

längre skäl föreligga för att detta särskilda statsbidrag bibehålies. Jag föreslår

sålunda, att till primärkommunerna utgående statsbidrag till skolbibliotek avlöses

från och med budgetåret 1962/63. Avlösningen torde, såsom förutsatts av

statsbidragsutredningen, böra ske genom minskning av kommunandelen vid

beräkning av det allmänna driftbidraget för obligatoriska skolor. I anslutning

till skolöverstyrelsens i det föregående redovisade beräkning av denna minskning

föreslår jag, att kommunandelen i samtliga hyresgrupper sänkes med i

runt tal 90 kr. Den därav förorsakade höjningen av driftbidraget påverkar

medelsberäkningen för anslaget till detta ändamål först från och med budgetåret

1963/64.

Mot överstyrelsens beräkning av minskningen under förevarande anslag till

följd av den föreslagna avlösningen har jag inte något att erinra. Minskningen

torde således böra beräknas till 1 852 000 kr.

Vad skolöverstyrelsen föreslagit beträffande statsbidrag till skolbibliotek vid

skogsbrukets skolor torde komma att upptagas till prövning i ett senare sammanhang

på föredragning av chefen för jordbruksdepartementet.

Med beaktande jämväl av den av överstyrelsen beräknade automatiska kostnadsökningen

under anslaget torde detta för nästa budgetår böra uppföras med

(4 091 000 — 1 834 000 =) 2 257 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen att

a) besluta, att nu utgående statsbidrag till primärkommunernas

kostnader för skolbibliotek skall avlösas enligt av mig

i det föregående förordade grunder;

b) till Bidrag till skolbibliotek för budgetåret 1962/63 under

åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2 257 000 kr.

s. 601 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 5k år 1962 601

7. Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

Under en ny anslagsrubrik av här använd lydelse bör nu medel anvisas till

huvudparten av de ändamål, för vilka kostnaderna för närvarande bestridas ur

reservationsanslagen Bidrag till vissa särskilda skoländamål

och Försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet.

Förstnämnda reservationsanslag, som för de tre senaste budgetaren uppförts

med respektive 350 000, 336 000 och 323 000 kr., disponeras av skolöverstyrelsen

för arbetsstudier m. m. i syfte att förbilliga skolmåltidsverksamheten, för framställning

av undervisningsfilm m. m., kontrollstandardisering och tryckning av

standardprov samt standardisering av skolinventarier och undervisningsmateriel.

Anslaget för försöksverksamhet har under samma budgetår uppförts med

respektive 1400 000, 2 000 000 och 2 040 000 kr. Huvuddelen av detta anslag

användes för försöksverksamhet inom enhetsskolan. Från anslaget bestrides

vidare bl. a. kostnaderna för försöksverksamhet med korrespondensundervisning

samt för regional skolpsykologverksamhet.

Innan jag går närmare in på skolöverstyrelsens äskanden beträffande nämnda

båda anslag vill jag erinra om vissa av sJcolberedningen framlagda förslag rörande

pedagogisk upprustning, för vilka medel bör beräknas i detta sammanhang.

Jag åsyftar de i det föregående (s. 376 f. under punkterna 1—3 och 6) redovisade

förslagen, vilka tillsammans skulle innebära en kostnadsökning av

408 000 kr. för nästa budgetår.

Skolöverstyrelsens äskande beträffande anslaget Bidrag till vissa

särskilda skoländamål för budgetåret 1962/63 innebär — sådant

det blivit slutligt bestämt — en höjning av anslaget med 430 000 kr. enligt

följande sammanställning.

1. Bidrag till arbetsstudier m. m. i syfte att förbilliga och förbättra

skolmåltidsverksamheten (nu 10 000) ...................... of.

2. Framställning av undervisningsfilm m. m. (nu 100 000):

a) Samnordisk produktion av filmer för lärarutbildning, matematik,

fysik och kemi (nytt) .......................... + ISO 000

b) Stöd åt övrig skolfilmsproduktion (nu 100 000) .......... + 100 000

c) Täckande av kostnader för Sveriges Radio med anledning av

upphovsrättsfrågors lösande (nytt) ..................... + 30 000

d) Inredning av talövningsrum (nytt) ...................... + 50 000

3. Kontrollstandardisering samt tryckning av standardprov (nu

163 000):

a) Översyn av standardprov i obligatoriska skolor (nu 18 000) of.

b) Nykonstruktion av standardprov i modersmålet och matematik

för årskurs 3 (nytt) .............................. + 10 000

s. 602 Kontrollera mot PDF

602

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

c) Konstruktion av parallellversion av standardprov i engelska

för årskurs 6 (nytt) ....................................

d) Tryckning och distribution av standardprov i modersmålet

och matematik för årskurs 3 samt i modersmålet, matematik

och engelska för årskurs 6 i obligatoriska skolor (nu 145 000)

4. Bidrag till standardisering av skolinventarier och undervisningsmateriel

(nu 50 000) ......................................

5. Övriga hjälpmedel (nytt) .................................

Summa ökning kr.

+ 21 500

+ 5 500

— 25 000

+ 88 000

430 000

Av vad överstyrelsen anfört härom inhämtas bl. a. följande.

2. a) Då metodikfilmer för lärarutbildningen av naturliga skäl har begränsad

marknad ur försäljningssynpunkt, kan landets kommersiella producenter på området

inte engagera sig i sådan produktion, varför denna måste bekostas av

statliga medel. Samtidigt maste metodikfilmer vara av hög klass såväl tekniskt

som innehållsmässigt för att på ett riktigt sätt kunna tjäna lärarutbildningen,

vilket innebär relativt hög kostnad för varje produkt. För att produktionen skall

få sådan omfattning, att den spelar någon roll, krävs alltså betydande ekonomiska

insatser. Överstyrelsen ser i Nordiska kulturkommissionens förslag till nordisk

samproduktion av sådana filmer i ämnena matematik, fysik och kemi en

god möjlighet till att inom rimlig tid få fram hjälpmedel, som täcker de viktigaste

områdena. Överstyrelsen upprepar därför sin i äskandena för innevarande

budgetår gjorda framställning om 150 000 kr. för denna filmproduktion.

c) Genom lagen 1960: 729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

äger enligt 17 § undervisningsväsendet rätt att för tillfälligt bruk göra bandinspelningar.

Överstyrelsen har haft överläggningar med Sveriges Radio för att söka nå en

överenskommelse, som ger skolorna möjligheter att utnyttja radioprogram även

för mera varaktigt bruk. Sveriges Radio har därvid förklarat sig villig medverka

till en dylik lösning vad skolradioprogrammen beträffar. Då flertalet bandningar

avser dessa program, innebär detta en ur skolväsendets synpunkt tillfredsställande

lösning. Beträffande de skolradioprogram, till vilka upphovsrätten tillkommer

Sveriges Radio, avses fri bandningsrätt utan vidare skola medgivas. Beträffande

övriga skolradioprogram har Sveriges Radio utlovat sig träffa sådana överenskommelser

med de medverkande, att skolorna skall kunna bevara ifrågavarande

program utan tidsbegränsning. En förutsättning är emellertid, att Sveriges

Radio, om i samband med överenskommelser med upphovsmannaorganisationerna

— vilka skulle träffas i anslutning till avtalsfrågorna i övrigt — så skulle

påfordras av dessa, har möjligheter att ekonomiskt ersätta de medverkande för

denna vidgade nyttjanderätt. Preliminärt beräknas 30 000 kr. för detta ändamål.

4. Skolöverstyrelsen, som i sitt tidigare redovisade uttalande angående skolberedmngens

förslag i fråga om hjälpmedelscentraler förordat inrättandet av en

särskild rikscentral för ändamålet, har därvid också föreslagit, att standardiseringsverksamheten

skall omhänderhas av denna rikscentral, vilken föreslås utrustad

med särskild personal härför. Medel för standardiseringsverksamhet behöver

i så fall ej längre beräknas under förevarande anslag.

Däremot äskar överstyrelsen i enlighet med skolberedningens i det föregående

s. 603 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5b år 1962 603

redovisade förslag ytterligare 25 000 kr. till utarbetande av ny undervisningsmateriel.

5. Under en ny delpost äskar överstyrelsen sammanlagt 88 000 kr. för vissa

av skolberedningen föreslagna ändamål inom hjälpmedelsområdet, dock ej apparater

för språkundervisning, för vilka medel äskas under punkten 2 d).

För i huvudsak motsvarande ändamål, som hittills bestritts från anslaget

Försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet,

äskar skolöverstyrelsen för nästa budgetår ett anslag av i runt tal 3 248 000 kr.

Då samtidigt vissa kostnader å tillhopa ca 574 000 kr. av överstyrelsen föreslås

bestridas från andra anslag uppgår den av överstyrelsen äskade anslagsökningen

till i runt tal 1 782 000 kr. De väsentligaste överföringarna av kostnader

från det hittillsvarande försöksanslaget till andra anslag avser de under tidigare

anslagspunkter berörda kostnaderna för skolpsykologorganisationen, vidare

kostnaderna för korrespondensundervisning i vissa kommuner, som i årets statsverksproposition

föreslagits skola bestridas från anslaget Folkskolor m. m.:

Bidrag till driften av folkskolor m. m., samt kostnaderna för länsskolnämndernas

konsulent- och fortbildningsverksamhet, vilka föreslås överförda till anslaget

Lärares fortbildning m. m.

Det av överstyrelsen för nästa budgetår äskade anslaget av 3 248 000 kr.

beräknas bli disponerat på sätt framgår av följande sammanställning. Siffrorna

inom parentes avser jämförelse med den av överstyrelsen för innevarande budgetår

uppgjorda planen för disposition av de för detta budgetår till buds stående

medlen, vilka vid utnyttjande av en reservation av 216 000 kr. uppgår till

sammanlagt 2 256 000 kr.

I. Pedagogisk verksamhet inom den obligatoriska

nioåriga skolan (grundskolan)................. 2 028 800 (-{-931650)

1. Viss kursverksamhet i anslutning till grundskolan 383 200 (+ 193 200)

2. Länsskolnämndernas konsulent- och fortbildningsverksamhet

............................ — (— iso 000)

3. Konferenser med ledamöterna i länsskolnämn
derna

m. .................................. 44 500 (— 12 650)

4. Studieresor för grundskolans lärare och skolledare 60 000 ( + 40 000)

5. Utarbetande och tryckning av metodiska anvisningar

m.m................................. 775 000 (+ 560 000)

6. Undersökningar och prov .................... 199 000 (+ 84 000)

7. Språkassistentverksamhet .................... 357 100 (+ 207 100)

8. Övergång till annan studieriktning............ 210 000 (+ 40 000)

II. För söks gymnasier ........................... 59 900 (+ 16 7{0)

III. Skolor med särskild försöksverksamhet ........ b15 500 (-{- 196 965)

IV. Försöksverlcsamhet med korrespondensundervisning

....................................... 10 200 (—233 850)

1. Kostnader för korrespondensundervisning i vissa

kommuner .................................. — (— 213 850)

2. Övrig korrespondensundervisning.............. 10 200 (— 20 000)

s. 604 Kontrollera mot PDF

604

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

V. Annan försöksverksamhet .................... 636 300 (-\-195 472)

1. Fri försöksverksamhet ....................... 45 300 (— 3 505)

2. Utgivande av vissa specialnummer av Aktuellt

från Skolöverstyrelsen ....................... 60 000 (+ 23 000)

3. Resekostnadsersättningar och traktamenten

m. m. för vissa befattningshavare i samband med

planering och tillsyn av den pedagogiska verksamheten

inom grundskolan ................... 50 000 (-f- 15 000)

4. Resekostnadsersättningar och traktamenten

m. m. till ledamöter och suppleanter i lekmanna
nämnden

................................... — (— 4 500)

5. Övrig försöksverksamhet ..................... 481 000 (+ 165 477)

VI. Regional skolpsykologverksamhet ............. 97 000 (—115 277)

Summa summarum 3 247 700 (+ 991 700)

Utav innehållet i skolöverstyrelsens framställning rörande detta anslag torde

här i korthet få återges följande.

1:1. För den av överstyrelsen direkt bedrivna fortbildningsverksamheten,

avseende ej minst yrkeslärare, äskas medel i ökad omfattning, beroende både på

att instruktionsverksamheten måste påskyndas och intensifieras och på att antalet

lärare snabbt ökar. Denna del av grundskolereformen är en av de känsligaste

— en otillräcklig vägledning av lärare kan få allvarliga konsekvenser.

I: 5. Överstyrelsen äskar medel för framställning av vissa pedagogiska hjälpmedel

för undervisningen i yrkes- och övningsämnen. För framställning av filmslingor

beräknas ett belopp av 55 000 kr., för utarbetande av elevinstruktioner

60 000 kr. och för information om de nya hjälpmedlen 10 000 kr. Vidare räknar

överstyrelsen med att själv vara tvungen att producera studieplaner, serier av

lektionsutkast m. m. i viss omfattning. Kostnaderna för att anlita särskilt tillkallade

sakkunniga för detta ändamål beräknar överstyrelsen till 592 000 kr.

Tillsammans med kostnader för tryckning m. m. kan totalkostnaden för denna

verksamhet beräknas till 650 000 kr. Av detta belopp räknar överstyrelsen med

att 320 000 kr. skall stanna på statsverket. I övrigt torde kostnaderna för den nu

planerade produktionen få slutligt bäras av de kommunala huvudmännen. Överstyrelsen,

som sedan länge bedriver förlagsrörelse, avser att ombesörja denna

produktion i egen regi. En förstärkning av förlagskapitalet erfordras emellertid

för produktionens igångsättande. Ett belopp av 330 000 kr. bör förskottsvis ställas

till överstyrelsens förfogande, vilket belopp bör kunna disponeras även för

framtida motsvarande produktion i förlagsrörelsen.

Överstyrelsen hemställer sålunda, att för här angivna ändamål anvisas dels ett

anslagsbelopp av 320 000 kr. dels ett stående förskott på 330 000 kr. för verksamhetens

igångsättande.

Det sammanlagda medelsbehovet under denna punkt skulle alltså uppgå till

(55 000 + 60 000+ 10 000 + 320 000=) 445 000 kr. Därtill kommer ett förskottsvis

anvisat belopp på 330 000 kr.

I: 6. Överstyrelsen redogör för vissa pågående undersökningar rörande metodiska

hjälpmedel, vilka beräknas draga kostnader under nästa budgetår, samt

anför vidare, att utarbetandet av standardprov för olika ämnen och årskurser

intar en mellanställning mellan de egentliga metodiska hjälpmedlen och de skol
-

s. 605 Kontrollera mot PDF

605

Kungl. May.ts proposition nr 5k år 1962

psykologiska metoderna. Under läsåret 1960/61 har i samarbete med lärarhögskolan

i Stockholm utprövats standardprov i modersmålet, matematik och engelska

för årskurs 8 i försöksskolan. För motsvarande årskurs har anmälts stort

intresse för standardprov även för ämnet tyska, sedan detta ämne numera i likhet

med matematik och engelska uppdelats på två skilda alternativkurser. Ifråga

om betygsnormerande hjälpmedel uttalar skolberedningen bl. a. att standardprov

bör bibehållas och nykonstrueras för främst de årskurser där betygens tillförlitlighet

och jämförbarhet är av särskilt stor betydelse och att det synes böra

ankomma på skolöverstyrelsen att ta erforderliga initiativ och göra de framställningar,

som påkallas av skolberedningens riktlinjer. Överstyrelsen avser att lata

framställa ytterligare standardprov, i första hand för årskurs 9. För utarbetandet

av här berörda standardprov beräknas kostnaderna under budgetåret 1962/63

uppgå till 80 000 kr.

II. Under posten till försöksgymnasier beräknar överstyrelsen medel för en

konferens med rektorer och lärare vid dessa gymnasier samt för den obligatoriska

studievägledning, som utom timplanen anordnas för eleverna i försöksgymnasierna.

Under p. 1:1 har medel beräknats för vissa kurser i studieteknik,

studieorientering och yrkesorientering, avsedda för lärare vid försöksgymnasierna.

III. Den särskilda försöksverksamhet som under en treårsperiod bedrivits vid

sju skolor går med innevarande budgetår till ända. Överstyrelsen önskar fortsätta

en motsvarande verksamhet under ännu en treårsperiod. För den lokala

ledningen av verksamheten förutsättes arvodering och nedsättning av undervisningsskyldigheten

ske enligt i huvudsak oförändrade grunder. Försöksverksamheten

har emellertid nu framskridit så långt, att det är angeläget att pröva hållbarheten

av de vid de särskilda försöksskolorna vunna resultaten ute på fältet,

förslagsvis genom att försöken nu lägges ut pa ett antal »dotterskolor» under

medverkan av lärare från »moderskolan». Överstyrelsen äskar medel för dessa

lärares assistentverksamhet vid fältförsöken samt för studiebesök och introduktionskonferenser

vid de särskilda försöksskolorna för lärare som medverkar i fältförsöken.

Vidare äskar överstyrelsen medel för fortsatt försöksverksamhet vid

Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk under en sexårsperiod med tekniska

hjälpmedel i undervisningen samt försök med bok- och bibliotekskunskap under

1962/63.

IV. Under posten till försöksverksamhet med korrespondensundervisning äskar

överstyrelsen nu endast medel till en korrespondenskurs i yrkesvägledning samt

fortbildningskurser för lärare i yrkesämnen.

V: 1. Från delposten till fri försöksverksamhet avser överstyrelsen att bestrida

kostnader för avslutande av försöksverksamheten med studiegång, som leder till

särskild normalskolekompctens, fortsatta försök med dramatisk framställning

som pedagogiskt hjälpmedel samt slutligen orientering för gymnasister rörande

de akademiska studiernas innebörd.

V: 2. Försöksavdelningens tidskrift »På försök» avses nedläggas med utgången

av innevarande budgetår. Överstyrelsen föreslår, att redovisning av erfarenheter

från försöksverksamheten i stället får ske genom några specialnummer av tidskriften

Aktuellt från skolöverstyrelsen, vilket kan betraktas som ett värdefullt

hjälpmedel i informationsverksamheten i samband med skolreformen.

V: 5. Av medlen till övrig försöksverksamhet avser de största posterna ersättningar

åt experter och sakkunniga samt särskilda försök vid statens försöksskola

i Linköping. Överstyrelsen beräknar vidare bl. a. ett belopp av 18 000 kr. för för
-

s. 606 Kontrollera mot PDF

606

Kungl. Maj:ts proposition nr 5J år 1962

sök med särskild rådgivningsverksamhet bland lärare inom tre län, där regional

skolpsykologverksamhet nu bedrives.

VI- Under posten till regional skolpsykologverksamhet beräknar överstyrelsen

för nästa budgetår endast medel till en konferens för skolpsykologiska befattningshavare,

vissa kostnader för tillfällig personal, för testmaterial och apparatur

samt kurser för utbildande av lärare till medhjälpare i det skolpsykologiska arbetet.

Departementschejen. En nödvändig förutsättning för att målsättningen för

den nya grundskolan skall kunna förverkligas i skolans inre arbete är att nya

pedagogiska hjälpmedel i tillräcklig omfattning ställes till skolornas förfogande

i undervisningen. Hit hör de audivisuella hjälpmedlen, nya läroböcker, arbetsuppgifter

osv. Vidare fordras under skolreformens successiva genomförande en

omfattande informationsverksamhet, som riktar sig såväl till lärarna och skolkommunerna

som till allmänheten. Skolberedningen har framlagt en rad detaljerade

förslag i dessa avseenden och gjort vissa beräkningar av medelsbehovet

härför. Under denna och närmast följande båda anslagspunkter samt under

anslaget till lärares fortbildning ämnar jag framlägga förslag till medelsanvisning

för ett flertal av de berörda ändamålen.

Den försöksverksamhet, som utgjort ett viktigt led i förberedelserna för skolreformen,

står nu inför sin avslutning men givetvis förutsättes även i framtiden

en centralt ledd verksamhet komma att bedrivas i syfte att förbättra undervisningsmetoderna

och ställa nya hjälpmedel till undervisningens tjänst. Inte

minst under övergångsskedet bör man räkna med att initiativ måste tas från

de centrala skolmyndigheternas sida för att få fram pedagogiska hjälpmedel i

anslutning till den nya studiegången i grundskolan. Jag anser därför, att en

ökad medelsanvisning blir nödvändig för pedagogiskt utvecklingsarbete av det

slag, som hittills tillgodosetts ur reservationsanslagen till särskilda skoländamål

och till försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet. Medlen för

dessa ändamål bör emellertid anvisas under ett enda anslag, vilket bör ha reservationsanslags

karaktär och — som tidigare framgått — rubriceras Pedagogiskt

utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet. Till detta anslag

torde få föras eventuella, vid detta budgetårs utgång förefintliga reservationer

under de båda hittillsvarande anslagen.

Vad angår de ändamål, som bör tillgodoses från det nya anslaget, vill jag

beträffande skolberedningens i det föregående redovisade förslag rörande nya

hjälpmedel för undervisningen i huvudsak ansluta mig till dessa. Jag anser mig

också böra på flertalet punkter godtaga skolberedningens kostnadsberäkningar,

vilka i en del fall avser kostnader under en följd av år. Jag föreslår, att under

detta anslag i enlighet med beredningens förslag beräknas 35 000 kr. att användas

till att stimulera framställningen av läroböcker i övnings- och yrkesämnen

och 30 000 kr. till utarbetande av instruktionskort, studieplaner för cirkelarbete

m. m. Skolberedningen har vidare föreslagit, att nu utgående anslag av 25 000

kr. till skolöverstyrelsen för utexperimenterande av undervisningsmateriel skall

s. 607 Kontrollera mot PDF

607

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

fördubblas och ställas till de föreslagna hjälpmedelscentralernas förfogande.

Med hänsyn till vad skolöverstyrelsen upplyst om förefintlig reservation av

medel för detta ändamål, anser jag mig emellertid inte nu böra föreslå fördubbling

av anslaget härför men förordar, att utöver reservationen anvisas ett belopp

av 25 000 kr. också för nästa budgetår. Dessa medel torde liksom hittills

få disponeras av skolöverstyrelsen.

Till framställning av skolfilm och andra audivisuella hjälpmedel har innevarande

år anvisats 100 000 kr., varav 15 000 kr. må disponeras för granskning

av filmer och bildband. Jag erinrar om att jag vid behandlingen av skolöverstyrelsens

avlöningsanslag föreslagit att 50 000 kr. anvisas under det anslaget

till granskning av dylika hjälpmedel. I likhet med skolberedningen föreslår jag,

att anslagsposten till produktion av skolfilm m. m. uppräknas med 225 000 kr.

till sammanlagt 325 000 kr. Därav torde, såsom överstyrelsen föreslagit, ett

belopp av 150 000 kr. få disponeras för samnordisk produktion av metodikfilmer

för lärarutbildningen, därest sådan gemensam produktion hinner starta

under budgetåret. Jag räknar med att i varje fall en produktion på nordisk bas

skall förberedas och planläggas under det kommande budgetåret.

Till den av skolberedningen förordade försöksundervisningen i främmande

språk med hjälp av ett specialinrett talövningsrum vill jag —■ i enlighet med

skolöverstyrelsens beräkningar — förorda, att 50 000 kr. anvisas såsom engångsbelopp.

Jag tillstyrker vidare de av skolberedningen föreslagna engångsanvisningarna

av 10 000 kr. för försök med s. k. självkontrollerande hjälpmedel,

40 000 kr. för utarbetande av studieplaner i specialämnen och 8 000 kr. för

utarbetande av enhetlig terminologi i sådana ämnen.

Med anledning av skolöverstyrelsens äskanden beträffande anslaget till särskilda

skoländamål anser jag mig, utöver vad jag i det föregående förordat, böra

tillstyrka oförändrad medelsanvisning av 10 000 kr. till arbetsstudier rörande

skolmåltidsverksamheten och ett belopp av 30 000 kr. till täckande av kostnader

för Sveriges Radio i samband med överenskommelser rörande upphovsrätten

till skolradioprogram. För kontrollstandardisering samt tryckning av standardprov

har för innevarande budgetår anvisats 163 000 kr. till skolöverstyrelsen.

I enlighet med överstyrelsens beräkningar torde för nästa budgetår böra anvisas

sammanlagt 200 000 kr. för motsvarande ändamål. I detta sammanhang vill jag

även erinra om att skolberedningen förordat en intensifierad användning av

standardprov och diagnostiska prov i grundskolan men inte angivit några kostnader

härför. I sina äskanden rörande försöksanslaget har emellertid skolöverstyrelsen

beräknat kostnaderna för framställning av sådana prov under budgetåret

1962/63 till i runt tal 80 000 kr. Jag anser mig böra föreslå, att detta belopp

upptages för ändamålet.

Såsom överstyrelsen anfört, torde särskilda medel inte längre böra anvisas för

standardiseringsverksamheten beträffande skolmateriel. Kostnaderna för denna

verksamhet torde i fortsättningen få bestridas från det närmast efterföljande

anslaget till hjälpmedelscentraler.

s. 608 Kontrollera mot PDF

608

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

Vad slutligen beträffar överstyrelsens äskanden i fråga om ändamål, som hittills

hänförts till försöksverksamheten inom det allmänna skolväsendet, vill jag

erinra om att jag dels i årets statsverksproposition (bilaga 10, s. 158) föreslagit,

att kostnaderna för korrespondensundervisning på högstadiet i vissa glesbygdskommuner

i fortsättningen skall belasta anslaget till bidrag till driften av folkskolor

m. m. dels under anslagen till länsskolnämnderna beräknat medel för den regionala

skolpsykologorganisationen. Vidare avser jag att under anslaget till

lärares fortbildning föreslå anvisande av medel för länsskolnämndernas konsulent-

och fortbildningsverksamhet, vilken för närvarande bekostas från försöksanslaget.

Detta belastas nu också med kostnaderna för den stödundervisning,

som kan medges för att underlätta för elever på högstadiet att övergå till annan

studieriktning. Då sådan undervisning bör bli en reguljär anordning i den kommande

grundskolan, har jag förordat att kostnaderna härför framgent skall bestridas

från anslaget till bidrag till driften av folkskolor m. m., där kostnaderna

dock påverkar anslagsberäkningen först för budgetåret 1963/64.

För vissa hithörande ändamål, som det med hänsyn till skolreformens genomförande

är särskilt angeläget att snabbt tillgodose, avser jag att senare denna dag

föreslå anvisande av medel å tilläggsstat II för innevarande budgetår. Jag vill vidare

framhålla, att en del av de ändamål, som skolöverstyrelsen önskat tillgodose

ur försöksanslaget, lämpligen bör bekostas av medel under något av de övriga

anslag, som jag i det följande kommer att behandla och som har nära samband

med skolreformen. Slutligen har jag vid avvägningen mellan de olika kraven på

ökad medelsanvisning för skilda skoländamål ansett mig böra ge företräde åt

sådan verksamhet, som direkt sammanhänger med grundskolereformen eller utgör

en förutsättning för dess genomförande. Mot bakgrund av vad jag nu anfört

anser jag inte skäl finnas för en så avsevärd anslagshöjning för fortsatt försöksverksamhet

m. m., som överstyrelsen föreslagit för nästa budgetår.

Utöver de av mig i det föregående för vissa bestämda ändamål föreslagna beloppen

å tillhopa 793 000 kr. är jag, med beaktande av förslagen att kostnaderna

för vissa ändamål i fortsättningen skall bestridas ur andra anslag, beredd att

tillstyrka en medelsanvisning av 1 257 000 kr. under detta anslag till övrigt

pedagogiskt utvecklingsarbete. Anslaget bör således uppföras med ett sammanlagt

belopp av 2 050 000 kr.

Genom att på nu förordat sätt under ett större anslag sammanföra medlen

till de många olika arbetsuppgifter, som kan hänföras till pedagogiskt utvecklingsarbete,

bör den fördelen vinnas, att en besparing inom ett arbetsområde

skall kunna utnyttjas inom ett annat. Det synes dock böra ankomma på Kungl.

Maj:t, att i större utsträckning än vad hittills varit fallet beträffande försöksanslaget

fastställa riktlinjer för disposition av det nya anslaget.

Under åberopande av vad jag här anfört och förordat hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna

skolväsendet för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 2 050 000 kr.

s. 609 Kontrollera mot PDF

609

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

8. Pedagogiska hjälpmedelscentraler

Under hänvisning till vad jag tidigare anfört med anledning av skolberedningens

förslag om hjälpmedelscentraler föreslår jag nu, att ett särskilt anslag för

detta ändamål under här använd rubrik uppföres i riksstaten. Detta skulle för

nästa budgetår endast belastas med kostnaderna för den av mig föreslagna rikshjälpmedelscentralen,

till vilken också skulle knytas den hittills inom skolöverstyrelsen

bedrivna standardiseringsverksamheten beträffande skolmateriel.

I det föregående har redovisats de av skolöverstyrelsen beräknade kostnaderna

för ifrågavarande central. Överstyrelsens beräkningar föranleder ingen erinran

från min sida. Jag föreslår sålunda, att medel beräknas till avlönande av en

föreståndare, tre assistenter och tre biträdestjänster. Tjänsterna som föreståndare

och assistenter synes tills vidare ej böra inrättas som fasta tjänster.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att i annat sammanhang pröva

frågan om dessa befattningshavares anställningsförhållanden. Till expenser,

kostnader för den rådgivande nämnden, upprättande av hjälpmedelsförteckningar,

anlitande av experter samt utställningsverksamhet torde få beräknas

ett sammanlagt belopp av 113 000 kr. Slutligen bör anvisas ett engångsbelopp

av 30 000 kr. till utrustning av hjälpmedelscentralens lokaler. Anslaget,

som jag i anslutning till överstyrelsens beräkningar finner böra uppföras med

tillhopa 292 000 kr., bör — med hänsyn till att däri ingår avlöningskostnader

— få karaktären av förslagsanslag. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t

att meddela närmare bestämmelser rörande dispositionen av anslaget.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Pedagogiska hjälpmedelscentraler för budgetåret

1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 292 000 kr.

9. Information om skolreformen

Jag har tidigare närmare utvecklat min syn på betydelsen av en allsidig upplysningsverksamhet

i samband med genomförandet av skolreformen. I anslutning

till vad jag därvid uttalat, föreslår jag nu, att medel för den av mig förordade

informationsverksamheten anvisas under ett särskilt reservationsanslag

i riksstaten, vilket bör erhålla här använd rubrik.

Skolberedningen har för den särskilda informationsverksamheten rörande

grundskolan beräknat ett medelsbehov av 700 000 kr. under en första tvåårsperiod.

Denna beräkning anser jag mig kunna godtaga men erinrar om att behovet

av upplysning rörande skolreformens innebörd kommer att tillgodoses

jämväl genom åtgärder, som skall bekostas ur andra anslag under åttonde huvudtiteln.

Med hänsyn till angelägenheten att snabbt kunna tillhandahålla informationsmaterial

och sprida erforderlig kunskap om nyheterna i skolorganisa
‘20

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 6/t

s. 610 Kontrollera mot PDF

610

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

tionen från och med nästa läsår avser jag, som också tidigare framgått, att senare

denna dag äska medel för en del av den föreslagna särskilda informationsverksamheten

på tilläggsstat redan för innevarande budgetår.

Återstående del av det för tvåårsperioden beräknade beloppet — enligt den

fördelning jag vill föreslå i runt tal 475 000 kr. — torde få beräknas under anslaget

för budgetåret 1962/63.

Jag hemställer sålunda, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Information om skolreformen för budgetåret 1962/63

under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

475 000 kr.

10. Bidrag till pedagogisk utrustning m. m.

Innevarande budgetår är i riksstaten under åttonde huvudtiteln upptaget ett

förslagsanslag av 8 075 000 kr. under rubriken Folkskolor m. m.: Försökskostnadsbidrag

(statsliggaren s. 569). I årets statsverksproposition (bilagan 10, ecklesiastikdepartementet,

s. 162) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan

på särskild proposition i ämnet, till Folkskolor m. m.: Pedagogiskt stimulansbidrag

för budgetåret 1962/63 beräkna ett förslagsanslag av 13 300 000 kr. Skolberedningens

och remissinstansernas uppfattning rörande den här avsedda bidragsgivningen

har nu redovisats i sammanhang med beredningens övriga förslag,

och jag har i anslutning härtill förklarat mig kunna i huvudsak biträda vad

beredningen härutinnan föreslagit. Det för nu ifrågavarande ändamål avsedda

nya anslaget torde böra erhålla den rubrik, som här använts, nämligen Bidrag

till pedagogisk utrustning m. m. Samtidigt som detta anslag upptages i riksstaten

fr. o. m. nästa budgetår, avses det inledningsvis nämnda nuvarande anslaget

till försökskostnadsbidrag utgå ur riksstaten.

I enlighet med vad som tidigare förutsatts, bör det nya anslaget fördelas på

två poster, den ena uppförd med ett förslagsvis beräknat belopp för det allmänna

bidraget av 25 kr. per elev och år i grundskolan samt den andra uppförd med

maximerat belopp för det särskilda bidraget till kommuner med behov av extra

stöd av här avsett slag. De båda posterna kan för nästa budgetår beräknas till

respektive 12 800 000 kr. och 500 000 kr.

Jag vill i detta sammanhang även beröra frågan om rubriceringen av vissa av

de anslag, som i årets statsverksproposition (bilagan 10, s. 150—167) är upptagna

i avsnittet Det obligatoriska skolväsendet m. m. Vid bifall till förslaget att den

nioåriga obligatoriska skolan skall benämnas grundskolan bör orden »Folkskolor

m. in.:» utgå ur anslagsrubrikerna.

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att till Bidrag till pedagogisk utrustning m. m. för budgetåret

1962/63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 13 300 000 kr.

s. 611 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 51). år 1962 611

11. Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet

Anslag Nettoutgift

1959/60 .................................. 82 600 000 85 240 726

1960/61 .................................. 75 700 000 66 036 713

1961/62 (statsliggaren s. 664) .............. 84 000 000

1962/63 (förslag) ......................... 102 000 000

Permanenta skollokaler. De investeringsramar, som av riksdagen

faststäUes för varje budgetår beträffande den statsbidragsberättigade skolbyggnadsverksamheten

och som har till uppgift att så begränsa verksamhetens omfattning

att den svarar mot de bidragsanslag som beviljas, har hittills avsett

beräknade totalkostnader för bygge inklusive utgifter för utvändiga ledningar

och planering av tomten. Skolöverstyrelsen föreslog i sina petita för budgetåret

1961/62, att investeringsramarna beträffande de permanenta skollokalerna i

stället för på de beräknade totalkostnaderna borde baseras på det bidragsunderlag,

som utgjorde den direkta grundvalen för beräkning av statsbidraget. Överstyrelsen

upprepar sitt förslag härutinnan, och i överensstämmelse härmed har

de ramberäkningar beträffande permanenta lokaler, som överstyrelsen utfört

och som redovisas i det följande helt grundats på bidragsunderlag.

I sina i vanlig ordning ingivna anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 har

överstyrelsen föreslagit en i bidragsunderlag uttryckt investeringsram av 420

miljoner kr. för permanenta skollokaler. Sedermera har skolöverstyrelsen i sitt

remissutlåtande över skolberedningens betänkanden med ändring av sitt tidigare

förslag godtagit den av skolberedningen förordade ramen av sammanlagt 350

miljoner kr. Detta belopp bör enligt skolöverstyrelsens mening fördelas med 300

miljoner kr. för permanenta skollokaler och 50 miljoner kr. för provisoriska

skollokaler. Då den av beredningen föreslagna ramen uttryckts i totalkostnader

har överstyrelsen företagit en omräkning till bidragsunderlag och därvid erhållit

ett belopp av 277 miljoner kr. i vad avser permanenta skollokaler.

Rörande beräkningen av medelsbehovet för statsbidrag till permanenta skollokaler

för budgetåret 1962/63 framhåller överstyrelsen bl. a. följande.

Överstyrelsen utgår från att, sedan statsbidrag beviljats till bygge inom investeringsramen

för visst budgetår, hälften av bidraget utanordnas under samma

budgetår samt att en fjärdedel utbetalas under det närmast följande budgetåret

och den sista fjärdedelen under det därpå följande budgetåret. Överstyrelsen

räknar därför med att anslaget för budgetåret 1962/63 huvudsakligen kommer

att belastas av bidrag, som beviljats till byggen inom investeringsramarna för

budgetåren 1960/63.

Beträffande frågan om relationen mellan investeringsram och utgående statsbidrag

till byggen inom denna ram har överstyrelsen gjort en undersökning

i fråga om förhållandena budgetåret 1960/61. Med investeringsramen för detta

budgetår uttryckt i beräknade totalkostnader inklusive utgifter för utvändiga

ledningar och planering uppgick den genomsnittliga statsbidragsprocenten till

omkring 36. Med en häremot svarande investeringsram, innefattande enbart

s. 612 Kontrollera mot PDF

612

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

bidragsunderlagen för ifrågavarande byggen, utgjorde bidragsprocenten omkring

39. Överstyrelsen förutsätter, att dessa relationstal kommer att äga

giltighet även för budgetåren 1961/62 och 1962/63. Mot den för budgetåret

1961/62 till 175 miljoner kr. fastställda investeringsramen, avseende totalkostnader,

skulle således svara en i bidragsunderlag uttryckt investeringsram om

ca 162 miljoner kr. Bidragsprocenten kan då beträffande investeringsramarna

för budgetåren 1961/62 och 1962/63, båda uttryckta i bidragsunderlag, beräknas

till 39.

För de ytterligare statsbidrag, som kan komma att beviljas för utförda byggnadsföretag,

räknar överstyrelsen för budgetåret 1962/63 med ett medelsbehov

av en miljon kr.

Med hänsyn till det anförda och till att de beviljade statsbidragen till byggen

inom investeringsramen för budgetåret 1960/61 uppgick till omkring 47,5 miljoner

kr. beräknar skolöverstyrelsen i sitt remissyttrande över skolberedningens

förslag medelsbehovet för budgetåret 1962/63 beträffande permanenta skol
lokaler

till —^--b I—H--— j _j_ i — (i avrundat tal) 82,7 miljoner kr.

Provisoriska skollokaler. I anslutning till statsutskottets uttalande

i utlåtandet 1961:93 under punkten 1 har Kungl. Maj:t uppdragit dels åt

statskontoret, att i samråd med skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

företaga en översyn av bestämmelserna rörande statsbidragsgivningen

till provisoriska skollokaler, dels ock åt nämnda myndigheter att i samband

med sagda överstyrelsers anslagsäskanden för budgetåret 1962/63 inkomma

med redogörelse härför jämte de förslag, vartill myndigheterna må finna anledning.

Med anledning härav har skolöverstyrelsen i samband med 1961 års petitaarbete

och efter överläggning med statskontoret, därvid även överstyrelsen för yrkesutbildning

varit representerad, företagit vissa undersökningar rörande relationen

mellan kostnaderna för uppförande av provisoriska skollokaler för det allmänna

skolväsendets behov och de statsbidrag, som utgår för ändamålet enligt

gällande bestämmelser i kungörelsen 1957:318, samt till övervägande upptagit

frågan om de ändringar i dessa bestämmelser, vartill resultatet av undersökningarna

kunde ge anledning. Undersökningsmaterialet har omfattat de statsbidragsärenden,

i vilka bidrag till uppförande av provisoriska skollokaler beviljats

inom investeringsramarna för de fyra budgetåren 1957/58—1960/61.

Rörande resultatet av det ifrågavarande utredningsarbetet inhämtas av skolöverstyrelsens

petita bl. a. följande.

Beträffande kostnadsutvecklingen utvisar undersökningen, att den för riket

genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter, som för budgetåret 1957/58 uppgick

till omkring 534 kr., därefter år för år ökats och för budgetåret 1960/61

utgjorde omkring 759 kr., innebärande en kostnadsstegring med 23,7 %.

Till en del är stegringen givetvis att tillskriva kostnadsutvecklingen för byggnadsverksamheten

i allmänhet. Ökningen beror emellertid också på att kommunerna

i allt större utsträckning tillgodoser ett mera stadigvarande behovav

skollokaler, då så befinnes lämpligt, med paviljongbyggnader av den s. k.

s. 613 Kontrollera mot PDF

613

Kungl. Maj:ts proposition nr 5/ år 1962

typ 2. Denna typ utgör vanligen en självständig slcolenliet och är därför försedd

med fullständiga värme-, ventilations- och sanitetsanläggningar, vilket

verkar fördyrande i förhållande till paviljong av typ 1, som är avsedd att

täcka ett tillfälligt behov och därför i regel är demonterbar och har fått ett

starkt förenklat utförande. Den byggnadstekniska standarden är vanligen högre

hos paviljonger av typ 2 för att ge längre varaktighet och lägre underhållsoch

driftkostnader.

Klassrumsytornas procentuella andel av totalytorna har sjunkit från 72,8

budgetåret 1958/59 till 60,6 budgetåret 1960/61. Att paviljonger sålunda i

stigande omfattning uppföres för att tillgodose behov även av vissa andra

lokaler än klassrum, har i sin mån bidragit till ökningen av genomsnittskostnaden

per kvadratmeter.

Avvägningsproblemet beträffande statsbidraget till provisoriska skollokaler

torde böra få ses i visst sammanhang med vad som gäller i fråga om de permanenta

skollokalerna. För budgetåret 1960/61 uppgick nettokostnaden per

kvadratmeter för permanenta skollokaler till i medeltal 1 101 kr., medan bidragsunderlaget

genomsnittligt utgjorde 1 078 kr. per kvadratmeter. Statsbidraget

utgick i medeltal med 420 kr. per kvadratmeter, motsvarande 38 % av nettokostnaden.

Med hänsyn till den starka stegringen sedan budgetåret 1957/58 av kostnaderna

för uppförande av provisoriska skollokaler anser överstyrelsen en höjning

av statsbidraget till dylika lokaler angelägen. Denna höjning synes böra avvägas

med beaktande av att en viss balans mellan statsbidragen till provisoriska

och till permanenta lokaler upprätthålles. Räknat med i medeltal 50 procent

statsbidrag skulle på grundval av 1960/61 års kostnader för provisoriska

lokaler, i avrundat tal 760 kr. per kvadratmeter, bidraget höjas till 380 kr. per

kvadratmeter, ett belopp vilket såsom rimligt är något understiger genomsnittsbidraget

å 420 kr. per kvadratmeter samma budgetår till de kostsammare

permanenta lokalerna. En ytterligare ökning av statsbidragsprocenten beträffande

de provisoriska lokalerna till exempelvis 60 skulle, räknad på kostnaderna för

budgetåret 1960/61, ge ett bidrag å 456 kr. per kvadratmeter och därmed överstiga

genomsnittsbidraget till de permanenta lokalerna, något som överstyrelsen

anser icke rimligen böra ifrågakomma.

Med hänsyn till kostnadsutvecklingen efter budgetåret 1960/61 anser överstyrelsen

det dock motiverat, att statsbidraget till provisoriska lokaler baseras

på en till 780 kr. per kvadratmeter uppräknad kostnadssumma och således

bestämmes till 390 kr. per kvadratmeter.

Överstyrelsen diskuterar även frågan, huruvida statsbidraget till provisoriska

skollokaler skulle liksom bidra gsunderlaget för permanenta, lokaler automatiskt

regleras genom anknytning till byggnadsstyrelsens byggnadskostnadsindex. Då

produktionen av provisoriska skollokaler emellertid är av särpräglad art i förhållande

till den byggnadsverksamhet, som nämnda kostnadsindex närmast

gäller, anser överstyrelsen, att denna index inte är lämpad för de provisoriska

lokalerna. Tillräckliga skäl synes för närvarande inte heller förefinnas för reglering

av bidraget till dylika lokaler genom någon form av ortsindex. Mot indexbindning

talar enligt överstyrelsens mening även önskvärdheten av en så enkel

administration som möjligt av statsbidragsgivningen till de provisoriska lokalerna.

s. 614 Kontrollera mot PDF

614

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

Med hänsyn till det i 1961 års statsverksproposition anförda beräknar överstyrelsen,

att under budgetåret 1961/62 kommer efter beviljande av statsbidrag

att igångsättas paviljongbyggen för en kostnad av 50 miljoner kr. inklusive

utgifter för utvändiga ledningar och planering. För budgetåret 1962/63 räknar

överstyrelsen — såväl i sina petita som i remissyttrandet över skolberedningens

förslag — med en kostnadssumma av samma storlek, exklusive utgifter för utvändiga

ledningar och planering. Skolöverstyrelsen beräknar vidare, att vid

oförändrade statsbidragsgrunder utgående bidrag till paviljongbyggen genomsnittligt

motsvarar 38 % av kostnaderna inklusive utgifter för utvändiga ledningar

och planering. Efter den av överstyrelsen föreslagna höjningen av statsbidragsbeloppet

till 390 kr. per kvadratmeter beräknas bidraget genomsnittligt

komma att motsvara 50 % av kostnaderna (exklusive utgifter för utvändiga

ledningar och planering).

Då överstyrelsen vidare räknar med att hälften av statsbidraget utbetalas

under det budgetår, då bidraget beviljats, och den andra hälften under det därpå

följande budgetåret, skulle således medelsbehovet för budgetåret 1962/63

38 X 50 50 X 50

kunna beräknas till 2 = 22 miljoner kr.

Sammanlagda beloppet av de bidrag till anskaffande av permanenta och provisoriska

skollokaler, som enligt det förut nämnda kan beräknas belasta anslaget

för budgetåret 1962/63, uppgår till (82,7 -f- 22=) 104,7 miljoner kr., med vilket

belopp anslaget sålunda enligt skolöverstyrelsens beräkningar skulle behöva

uppföras för sagda budgetår.

Resultatet av den i det föregående behandlade, av skolöverstyrelsen i samråd

med statskontoret verkställda undersökningen rörande bidraget till provisoriska

skollokaler liksom en motsvarande, av överstyrelsen för yrkesutbildning företagen

utredning, vilken föranlett sistnämnda överstyrelse att också föreslå en

höjning till 390 kr. per kvadratmeter av statsbidraget för provisoriska yrkesskolbyggnader,

har i särskilda skrivelser från de båda överstyrelserna underställts

statskontoret, som i anslutning härtill uttalat bl. a. följande.

Statskontoret håller i likhet med överstyrelserna före, att i betraktande av

den kostnadsutveckling, som inträtt efter tillkomsten av gällande statsbidragsbestämmelser

å förevarande område, viss uppräkning av det för provisoriska

skollokaler hittills tillämpade statsbidragsbeloppet får anses motiverad. Enligt

statskontorets mening bör en justering av statsbidragsbeloppet dock avvägas

med hänsyn till byggnadskostnadsutvecklingen. Som utgångspunkt torde härvid

kunde tagas förändringarna i byggnadskostnadsindex under tiden fr. o. m. ingången

av år 1957. Enligt vad under hand upplysts har sagda index, avseende

byggnader av trä, under tiden den 1 januari 1957—den 1 juli 1961 ökat med

13,5 %. Vid en uppräkning i enlighet härmed skulle ifrågavarande bidragsbelopp

komma att uppgå till

(325

13,5 X 325

=)

368 kr. 90 öre eller i runt tal

370 kr.

100

s. 615 Kontrollera mot PDF

615

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

För övervägandet av en justering av ifrågavarande statsbidragsbelopp i vidare

mån än vad sålunda angivits måste enligt statskontorets mening mera ingående

undersökningar anses påkallade, än som kunnat komma till stånd inom den för

översynen angivna tidsramen. Statskontoret avser att medelst dylika undersökningar

fortsätta det nu inledda utredningsarbetet. I detta sammanhang må

framhållas, att statskontoret fullföljer en tidigare inom statens sakrevision påbörjad

undersökning rörande byggnadsverksamheten på yrkesskolväsendets

område i syfte att därigenom få ökat underlag för bedömning av relationen mellan

statsbidragsgivningen och skäliga byggnadskostnader. Därest den efter hand

inträdda standardförändringen beträffande de provisoriska skollokalerna anses

böra beaktas vid avvägningen av bidragsbeloppets storlek, torde emellertid

icke i och för sig något vara att erinra mot det av överstyrelserna föreslagna

enhetsbeloppet, 390 kr. Bidragets stimulanskaraktär skulle givetvis härvid ytterligare

förstärkas.

Statskontoret anser, att statsbidraget till provisoriska skollokaler liksom hittills

icke bör anknytas till byggnadskostnadsindex eller ortsindex.

Departementschefen. I det föregående har jag i samband med behandlingen

av frågor rörande övergången till den nya skolordningen utförligt redovisat det

ökade behov av skollokaler, som ett genomförande av grundskolereformen i

den av mig förordade takten skulle medföra. Såsom därav framgått erfordras

avsevärt ökade investeringar i skolbyggnader, om inte reformens genomförande

skall hämmas av brist på lokaler. I enlighet med skolberedningens förslag har

jag förordat, att investeringsramarna för det allmänna skolväsendets del höjes

till 350 000 000 kr. per år. Jämfört med den för innevarande budgetår beräknade

investeringsramen av 225 000 000 kr. innebär detta en ökning med 125 000 000 kr.

För budgetåret 1962/63 bör en investeringsram av denna storlek fördelas med

270 000 000 kr. för permanenta och 80 000 000 kr. för provisoriska skollokaler.

Vid bestämmande av de angivna ramarna har jag i likhet med skolberedningen

utgått ifrån de totala kostnaderna. Jag har således inte ansett mig böra förorda

skolöverstyrelsens förslag om beräkning av investeringsramarna på grundval av

bidragsunderlaget.

Såsom jag anfört i 1962 års statsverksproposition (bilaga 10, ecklesiastikdepartementet,

s. 282) under anslaget till bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid

yrkesskolor torde det få ankomma på Ivungl. Maj:t att företa av omständigheterna

påkallade jämkningar i fördelningen av investeringsramarna såväl mellan

obligatoriska skolor och yrkesskolor som mellan permanenta och provisoriska

anläggningar.

Som nämnts i det föregående uttalade statsutskottet i samband med behandlingen

av förevarande anslag vid 1961 års riksdag (SU 93, p. 1) att en översyn

av bidragsgivningcn till provisoriska skollokaler var erforderlig. Bakgrunden

till detta uttalande var, att bidraget procentuellt sett undergått eu fortskridande

minskning till följd av att bidragsbeloppet — 325 kr. per kvadratmeter

nettogolvyta — förblivit oförändrat samtidigt som de genomsnittliga byggnadskostnaderna

för provisoriska skollokaler ökat avsevärt. Den utredning, som nu

s. 616 Kontrollera mot PDF

616 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

verkställts och som närmare redovisats i det föregående, belyser på ett intressant

sätt denna utveckling. De provisoriska skolbyggnaderna har visserligen

under senare år i snabb takt blivit allt dyrare men som framgår av skolöverstyrelsens

redovisning är denna förändring endast delvis att tillskriva kostnadsutvecklingen

för byggnadsverksamheten i allmänhet. Ökningen beror också i

hög grad på att det byggnadsbehov, som numera tillgodoses i form av lokaler,

vilka rubriceras som provisoriska och för vilka statsbidrag utgår enligt för sådana

avsedda regler, ändrat karaktär. I allt större utsträckning uppföres paviljongbyggnader

av den s. k. typ 2, vilka är utförda som självständiga skolenheter

och på ett sådant sätt att de får en livslängd, som gör att de knappast kan anses

som provisoriska.

Enligt min mening är det väsentligt, att de berörda orsakerna till kostnadsökningar

beaktas var för sig. Ökningar, som beror av att man tillgodoser ett

stadigvarande behov av skollokaler, synes inte utan vidare böra föranleda en

uppräkning av det utgående bidraget per kvadratmeter. Genom att utnyttja

bidraget för sådan byggnadsverksamhet skulle nämligen i själva verket statsbidraget

till provisoriska skollokaler komma att avse byggen, till vilka bidrag

borde utgå enligt reglerna för bidrag till permanenta skollokaler. Därmed skulle

en väsentlig förändring inträda i fråga om ändamålet med den särskilda bidragsgivningen,

vilken från början syftade till att av samhällsekonomiska skäl stimulera

kommunerna att tillgodose lokalbehov av kort varaktighet med enklare och

billiga byggnader.

I likhet med statskontoret anser jag, att mera ingående undersökningar är

påkallade för att närmare klarlägga de här berörda förhållandena. Möjligheterna

till en samordning av bidragsstödet till olika slag av skolbyggnader bör därvid

uppmärksammas. Av stor vikt är därjämte, att bidragsreglerna efter en

översyn kan få en sådan utformning, att de medför att de tillgängliga investeringsresurserna

utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Detta ytterligare utredningsarbete

utföres av statskontoret i samråd med berörda överstyrelser, varvid

även motsvarande bidragsgivning på yrkesskolväsendets område bör beaktas.

I avvaktan på resultatet av detta utredningsarbete är jag inte beredd att förorda

någon uppräkning av statsbidraget till provisoriska skollokaler.

Det erforderliga medelsbehovet för budgetåret 1962/63 har skolöverstyrelsen

med utgångspunkt i den av skolberedningen föreslagna investeringsramen beräknat

till sammanlagt 104 700 000 kr. Överstyrelsen har därvid dels utgått

ifrån en annan fördelning av investeringsramen på permanenta och provisoriska

skolbyggnader än vad jag här förordat, dels räknat med den nyss berörda

höjningen av bidraget till provisoriska skollokaler. Överstyrelsen har dessutom

beräknat investeringsramen på grundval av bidragsunderlag, vilket dock inte

påverkat anslagsberäkningen.

Som framgår av skolöverstyrelsens förut redovisade anslagsframställning kan

procentsatsen för bidraget till permanenta skolbyggnader genomsnittligt beräknas

s. 617 Kontrollera mot PDF

617

Kungl. Maj:ts -proposition nr 5Jr år 1962

till 39, då investeringsramen grundas på bidragsunderlag, och 36 då den — såsom

jag för min del förordat — beräknas på grundval av totalkostnader.

Beträffande provisoriska skolbyggnader har av skolöverstyrelsens nyss redovisade

undersökning av förhållandet mellan det nu utgående statsbidraget av

325 kr. per kvadratmeter nettogolvyta och de genomsnittliga byggnadskostnaderna

framgått, att bidraget motsvarar ca 38 % av kostnaderna.

Med tillämpning av den metod för anslagsberäkningen, som skolöverstyrelsen

använt men med den av mig förordade ändrade fördelningen av investeringsramen

på olika slag av skolbyggnader samt med oförändrat bidrag per kvadratmeter

till provisoriska skolbyggnader, beräknar jag det erforderliga medelsbehovet

för budgetåret 1962/63 till 77 225 000 kr. för permanenta och 24 700 000

kr. för provisoriska anläggningar. Det sammanlagda medelsbehovet för budgetåret

1962/63 skulle således uppgå till (77 225 000 + 24 700 000 =) 101 925 000 kr.,

vilket belopp bör avrundas till 102 000 000 kr. Jämfört med innevarande budgetår

innebär detta en anslagsökning av 18 000 000 kr.

Vid den här redovisade anslagsberäkningen har medel ej beräknats för det av

mig tidigare förordade särskilda bidraget till sådan fast inredning och sådana

installationer i nytillkommande skollokaler, som är avsedda att underlätta användningen

av audivisuella hjälpmedel. Såsom framgår av skolöverstyrelsens

remissutlåtande över skolberedningens ifrågavarande förslag kan kostnaderna

för denna bidragsgivning beräknas komma att belasta anslaget först under

andra budgetåret efter det budgetår, inom vars investeringsram bidrag beviljats

till byggnadsarbetena. Bidrag av detta slag, som hänför sig till den med investeringsramen

för budgetåret 1962/63 avsedda byggnadsverksamheten, skulle således

påverka medelsbehovet först under budgetåret 1964/65.

Den anslagsberäkning för budgetåret 1962/63, som skolberedningen redovisat

(SB s. 728), slutar på ett högre belopp än den jag nu redovisat. Denna olikhet

sammanhänger till övervägande del med att utredningen utgått från samma

förutsättning beträffande statsbidragets relativa andel av kostnaderna för provisoriska

skollokaler som legat till grund för anslagsberäkningen för innevarande

år, nämligen 50 %. En annan orsak till det nu erhållna lägre anslagsbeloppet

är som nyss berörts att — i motsats till tidigare beräkningar — medel ej inräknats

för bidrag till kostnader, som sammanhänger med skollokalernas utrustning

för användningen av audivisuella hjälpmedel.

Som jag i annat sammanhang framhållit bör vid övergången till grundskolan

det till försökskommun utgående särskilda statsbidraget med 8 % av eljest utgående

bidrag till permanenta skollokaler slopas. Jag har emellertid förordat,

att detta extra bidrag må kunna utgå övergångsvis i de fall statsbidragsansökan

inkommit till vederbörande statsmyndighet före den 1 mars 1962 och försöksverksamhet

bedrivits inom kommunen läsåret 1961/62. Eftersom de ansökningar,

som avgöres under det kommande budgetåret med hänsyn till denna

övergångsbestämmelse torde komma att medföra tilläggsbidrag i ungefär oför
*

— Ilihang till riksdagens protokoll 1902. 1 sand. Nr 51+

20''

s. 618 Kontrollera mot PDF

618

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5 b år 1962

ändrad omfattning, har jag ej funnit anledning att vid anslagsberäkningen beakta

den kostnadsminskning som på längre sikt uppkommer genom slopandet

av ifrågavarande tilläggsbidrag.

Jag vill i detta sammanhang vidare erinra om att skolberedningen föreslagit,

att bidrag i vissa fall skall kunna utgå till byggnadsarbeten m. m. vid privata

skolor. Av förut redovisade skäl har jag funnit mig böra tillstyrka detta förslag.

Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj:t att från och med budgetåret

1962/63 efter beslut i varje särskilt fall medgiva dylikt bidrag och därvid ta i

anspråk under förevarande rubrik beräknade anslagsmedel.

Beredningen har beräknat, att statsbidragskostnaderna för denna byggnadsverksamhet

under en övergångsperiod från och med nästa budgetår skulle uppgå

till 200 000 kr. årligen. Det torde dock vara ovisst, huruvida några bidragsutbetalningar

kan komma att aktualiseras redan under nästkommande budgetår.

I förra årets statsverksproposition berörde jag vissa frågor rörande skolbyggnadsverksamheten

som led i beredskapsplaneringen mot arbetslöshet och nämnde

därvid, bland annat, att kommunerna i regel inte brukar fullfölja detaljplaneringen

av sina skolbyggen genom att färdigställa detaljritningar och övriga

för utlysande av entreprenad erforderliga handlingar, förrän statsbidragsbeslut

meddelats. Detta förfaringssätt hade haft till följd, att ofta avsevärd tid hunnit

förflyta efter statsbidragsbesluten, innan byggnadsarbetena kommit igång. Jag

anmälde vidare, att Kungl. Maj:t med hänsyn till sysselsättningsberedskapen

vidtagit vissa åtgärder i syfte att påskynda kommunernas planeringsarbete och

därigenom få till stånd en viss beredskapsreserv av skolbyggen.

Även bortsett från beredskapssynpunkterna kan man konstatera, att skolbyggnadsföretagens

igångsättning många gånger är illa anpassad till de arbetsmarknadsmässiga

synpunkterna. Det behov, som kommunerna oftast har, att

få snabbt besked i sina statsbidragsärenden, leder nämligen automatiskt till en

sådan säsongrytm i statsbidragsgivningen, att största delen av statsbidragsbesluten

meddelas under budgetårets förra hälft med påföljd att investeringsramen

hinner bli nästan helt utnyttjad ganska långt före årets slut. Därefter

minskar omfattningen av statsbidragsgivningen för att sedan öka kraftigt, när

väl en ny investeringsram ställts till förfogande. Den nyss berörda eftersläpningen

i kommunernas planeringsarbete medför emellertid, att större byggnadsföretag

(med en byggnadstid av ett år eller mera), för vilka statsbidrag beviljas

i början av ett budgetår, ofta inte kommer igång förrän påföljande vinter. Efterfrågan

på arbetskraft till dessa byggen blir då i regel störst påföljande sommar,

vilket ur arbetsmarknadssynpunkt är otillfredsställande, eftersom man i säsongutjämnande

syfte eftersträvar att för ifrågavarande slag av byggnadsverksamhet

få störst efterfrågan på arbetskraft under vinterhalvåret och minst under

sommaren.

För att komma till rätta med detta förhållande har Kungl. Maj:t med början

i januari innevarande år i en rad fall tagit upp frågan om statsbidrag till skol
-

s. 619 Kontrollera mot PDF

619

Kungl. Maj:ts proposition nr o It- år 1962

byggnadsföretag till förberedande granskning. I den mån förutsättningar för

beviljande av bidrag befunnits föreligga, har vederbörande kommun genom särskilt

beslut av Kungl. Maj:t förklarats berättigad till statsbidrag. Eftersom utrymme

inte funnits för dessa byggnadsföretag inom den för budgetåret 1961/62

beslutade investeringsramen, har beslut om statsbidragets storlek och om anvisande

av medel icke meddelats samtidigt utan i stället har förutskickats, att

beslut i dessa avseenden skulle meddelas framdeles. Vidare har Kungl. Maj:t

förklarat, att den omständigheten att endast ett partiellt statsbidragsbeslut

meddelats inte utgör hinder för vederbörande kommun att påbörja byggnadsföretaget

med bibehållen rätt till statsbidrag.

Avsikten med de beslut, som salunda meddelats, har varit, att vederbörande

kommun därigenom skall erhålla visshet om att utrymme för dess bygge kommer

att finnas inom den investeringsram som förutsättes bli bestämd för nästa

budgetår. Det förutsättes att en kommun, som erhåller ett dylikt förhandsbesked,

skall påskynda sitt planeringsarbete, så att företaget blir färdigt att

påbörjas vid från arbetsmarknadssynpunkt lämplig tidpunkt.

Det förfaringssätt, som jag här angivit, är avsett att tillämpas beträffande

sådana särskilt utvalda, större byggnadsföretag (dvs. företag med en byggnadstid

av omkring tolv månader eller mera), som bedömes från skolsynpunkt vara

så angelägna, att de utan tvekan kommer att kunna inrymmas i den investeringsram,

som förutsättes bli fastställd för det kommande budgetåret, och vilka

dessutom från arbetsmarknadssynpunkt bedömes böra komma igång snarast

möjligt. Urvalet av byggnadsföretag sker i samverkan med skolöverstyrelsen

(respektive överstyrelsen för yrkesutbildning) och arbetsmarknadsstyrelsen. För

det allmänna skolväsendets del föreligger från de centrala ämbetsverkens sida

förslag att förhandsbeslut av nu angivet slag skall meddelas beträffande byggnadsföretag

till en sammanlagd kostnad av omkring 150 miljoner kr.

Vid vilken tidpunkt nu ifrågavarande byggnadsföretag kan komma att sättas

igång blir givetvis beroende av omständigheterna i de enskilda fallen. Avsikten

är emellertid, att en del av dem skall kunna påbörjas redan före utgången

av det innevarande budgetåret, vilket kommer att medföra en viss ökning av

investeringarna i förhållande till den för det löpande budgetåret förutsatta

investeringsramen och en däremot svarande minskning för det nästföljande året.

Det här redovisade systemet innebär, att det under vinterhalvåret blir möjligt

att utnyttja arbetskraftsresurser, som i annat fall inte skulle tas i anspråk.

Samtidigt bör en motsvarande minskning i efterfrågan på arbetskraft inträda

under sommarhalvåret. Denna förskjutning i säsongutjämnande syfte kan det

första året, då den här beskrivna ordningen tillämpas, i vissa fall innebära, att

skolbyggen färdigställes tidigare än vad som eljest skulle ha blivit fallet. Detta

får tillfälligt samma effekt som cn ökning av skolbyggandet. Då en sådan ökning

vinnes genom ett förbättrat utnyttjande av arbetskraften, utgör den dock inte

någon ökad tillfällig belastning på samhällsekonomien. I allmänhet torde emel
-

s. 620 Kontrollera mot PDF

620

Kungl. Maj:ts •proposition nr 54 år 1962

lertid inte den ökade arbetsintensiteten under vinterhalvåret medföra att skolbyggnadsf

öre tagen kan tas i bruk tidigare än vad som för närvarande är fallet;

både med den hittillsvarande och den här redovisade ordningen torde man i

allmänhet inrikta sig på att färdigställa skolbyggnadsföretagen till början av

höstterminen ett eller två år efter det att byggnadsarbetena igångsatts. Med

hänsyn härtill torde införandet av det nya systemet inte medföra någon större

ökning i behovet av kapitalmedel under detta första år, då systemet införes.

De resurser som tages i anspråk för skolbyggnadsverksamheten totalt under en

period blir ju desamma enligt såväl den hittills tillämpade som den nu redovisade

ordningen för Kungl. Maj:ts beslut. Någon mera betydande tillfällig ökning av

belastningen på förevarande bidragsanslag kan inte heller väntas uppkomma.

Då syftet med investeringsramar för skolbyggnadsverksamheten är att ge

denna byggnadsverksamhet den från samhällets synpunkt lämpligaste omfattningen

och det nu redovisade systemet från arbetsmarknadssynpunkt ter sig

avsevärt fördelaktigare än det hittills tillämpade, torde anledning till betänkligheter

mot den gjorda ändringen inte finnas. Jag har dock ansett det lämpligt

att frågan i detta sammanhang anmäles för riksdagen.

Under åberopande av vad jag anfört i det föregående hemställer jag, att

Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att medgiva, att statsbidrag må

utgå till kostnaderna för byggnadsarbeten m. m. vid privata

skolor i enlighet med vad jag i det föregående förordat;

b) till Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna

skolväsendet för budgetåret 1962/63 under åttonde huvudtiteln

anvisa ett förslagsanslag av 102 000 000 kr.

12. Vidareutbildning av lärare m. m.

1959/60 ..................

1960/61 ..................

1961/62 (statsliggaren s. 823)

1962/63 (förslag) ..........

Anslag Nettoutgift

1 000 000 891 685

1 000 000 1 105 486

910 000

1 800 000

Innevarande budgetår är i riksstaten under åttonde huvudtiteln upptaget ett

reservationsanslag av 910 000 kr. under rubriken Vidareutbildning av folkskollärare.

I årets statsverksproposition (bilagan 10, ecklesiastikdepartementet,

s. 532) har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild propo
-

s. 621 Kontrollera mot PDF

621

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

sition i ämnet, till Vidareutbildning av folkskollärare för budgetåret 1962/63

beräkna ett reservationsanslag av 910 000 kr. Vidare har i samma proposition

(s. 530) föreslagits, att i det preliminärt beräknade beloppet till Ökad ämnesoch

speciallärarutbildning medel jämväl skall upptagas för vidareutbildningsändamål.

Av skäl, som framgår av det följande, bör medel för nu nämnda ändamål i

fortsättningen anvisas under ett anslag med den rubrik som här använts.

Skolöverstyrelsen lämnar i samband med sina anslagsäskanden beträffande

vidareutbildningsverksamheten för nästa budgetår en redogörelse för bedriven

kursverksamhet under 1960/61 och 1961/6 2, av vilken framgår

följande.

Till terminskurserna, vidareutbildningskurserna i merkantila ämnen och för

hjälpklasslärare under läsåret 1960/61 anmälde sig sammanlagt 509 sökande.

Antalet sökande till kurserna i psykologi och pedagogik var 410 och till biämneskurserna

330. Kurserna i psykologi och pedagogik under höstterminen 1960

hade vid kursernas början 260 deltagare, av vilka 259 hittills godkänts vid slutprövning.

Antalet vid slutprövning godkända deltagare i terminskurser och

vidareutbildningskurser läsåret 1960/61 uppgick till 428.

En biämneskurs ordnades vårterminen 1961 i kristendomskunskap, två i historia,

en i samhällskunskap, två i geografi, en i matematik, två i fysik och fyra i

kemi. Det sammanlagda antalet deltagare vid kursernas början var 314, varav

296 hittills godkänts vid slutprövning.

Vid slutet av läsåret 1959/60 hade sammanlagt 408 deltagare med godkänt

resultat genomgått fullständig egentlig vidareutbildningskurs, vidareutbildningskurs

i merkantila ämnen eller för hjälpklasslärare. Under och efter läsaret

1960/61 har ytterligare 215 folkskollärare med godkänt resultat genomgått

nämnda vidareutbildning och sålunda förvärvat den särskilda ämnesutbildning,

som fordras för behörighet till folkskollärartjänst i lönegrad Ao 19. Efter kurserna

i psykologi och pedagogik under augusti 1961 beräknas detta antal ha

ökat ytterligare.

I de till överstyrelsen av kursföreståndarna och kursledarna ingivna pedagogiska

redogörelserna för vidareutbildningsverksamheten under läsåret 1960/61

vitsordas, att kursdeltagarna genomgående väl tillgodogjort sig undervisningen

och visat stort intresse för kursarbetet. Provningsresultatet måste också anses

gott.

Till de för läsåret 1961/62 planerade terminskurserna, vidareutbildningskurserna

i merkantila ämnen och för hjälpklasslärare anmälde sig 537 sökande samt

till kurserna i psykologi och pedagogik 413. Kurser i psykologi och pedagogik

ordnades höstterminen 1961 på 6 olika kursorter med ett sammanlagt deltagarantal

av 246 vid kursernas början. Vissa uppgifter beträffande nyssnämnda terminskurser

och vidareutbildningskurser framgår av följande sammanställning.

s. 622 Kontrollera mot PDF

622

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5/ år 1962

Terminskurser, vidareutbildning skur ser i merkantila ämnen och för

hjälpklasslärare läsåret 1961/62

Ämne och kursort

Antal deltagare vid läsårets början

Hösttermin

Vårtermin

Läsåret

Modersmålet, Lund .....................

20

20

Modersmålet, Umeå .......................

Historia, Linköping....................

20

Samhällskunskap, Linköping ..................

20

Samhällskunskap, Stockholm...............

27

Yrkesvägledning, Stockholm ...................

24

Matematik, Göteborg ....................

19

Fysik, Göteborg .....................

16

Matematik, Jönköping ................

24

Fysik, Jönköping ......................

17

Matematik, Stockholm ..................

18

Fysik, Stockholm ..................

21

Matematik, Östersund ..............

14

Fysik, Östersund .....................

13

Matematik, Lund ......................

16

Kemi, Lund ........................

16

Matematik, Uppsala ...............

19

Kemi. Linköping .....................

11

Fysik, Stockholm ....................

11

Kemi, Stockholm ...................

11

18

Geografi, Karlstad ........................

Merkantila ämnen, Stockholm .........

16

Hjälpklasslärarkurs, Stockholm...............

Hjälpklasslärarkurs, Göteborg ............

21

Summa

189

167

77

Anm. Medel till vidareutbildningskursema för hjälpklasslärare utgår budgetåret 1961/62 ur anslaget

till lärares fortbildning m. m.

Vad gäller verksamheten under budgetåret 1962/63 hänvisar

överstyrelsen inledningsvis till vissa av skolberedningen gjorda uttalanden

angaende de vidareutbildade folkskollärarna. Sådana lärare bör enligt beredningen

även i fortsättningen ingå som en reguljär del av högstadiets lärarkår.

Beträffande fördelningen av antalet tjänster mellan vidareutbildade folkskollärare

och i huvudsak akademiskt utbildade adjunkter föreslår beredningen, att

antalet tjänster för ämneslärare i lönegrad 19 med klasslärarutbildning för mellanstadiet

även fortsättningsvis bör uppgå till 40 % och för akademiskt utbildade

lärare till 60 % av totala antalet tjänster för lärare i läroämnen. Beredningen

har vidare förordat, att överstyrelsen vid anordnandet av vidareutbildningskurser

för folkskollärare, beaktar den brist på lärare med naturvetenskaplig utbild
-

s. 623 Kontrollera mot PDF

623

Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

ning som finns och den förbättrade tillgång pa lärare i andra ämneskombinationer

som — såvitt man nu kan bedöma — kommer att uppstå.

Överstyrelsen anser det önskvärt, att under budgetåret 1962/63 kunna upprepa

innevarande budgetårs kurser såväl i humanistiska som i naturvetenskapliga

ämnen. Med hänvisning till beredningens uttalanden angående bristen på

lärare i naturvetenskapliga ämnen finner överstyrelsen det angeläget att kunna

utvidga vidareutbildningsverksamheten just på detta område. Även i övrigt

föreslås en utvidgning av verksamheten. Härom anför överstyrelsen i huvudsak

följande.

Överstyrelsen upprepar det förslag, som framfördes i föregående års petita

angående en ny typ av vidareutbildningskurs, nämligen terminskurs förlagd helt

till kvällstid och utsträckt till att omfatta två terminer. Beträffande kursinnehåll

m. m. skulle en sådan kurs helt överensstämma med hittills anordnad terminskurs.

Överstyrelsen föreslår, att en kurs i vartdera av ämnena fysik och kemi

under kvällstid anordnas läsåret 1962/63 i Stockholm. Kostnaderna per kvällskurs

skulle uppgå till 35 000 kr.

Behovet av utbildade yrkesvalslärare i den obligatoriska nioåriga skolan är

stort. Vid utgången av läsåret 1960/61 fanns i 113 kommuner omkring 236

yrkesvalslärare, varav 44 % med behörighet härför. Under läsaret 1961/62 ha,r

ytterligare ett 80-tal skolor nått högstadiet och behovet av yrkesvalslärare härigenom

ökat. För läsåret 1962/63 bör därför beräknas ytterligare två terminskurser

i yrkesvägledning, avsedda även för lärare i läroämnen och övningsämnen

på högstadiet. Av organisatoriska och pedagogiska skäl kan det bli nödvändigt

att förlägga kurserna såväl till Stockholm som till annan ort.

Därest dessa två terminskurser i yrkesvägledning kommer till stånd, erfordras

ytterligare en kurs i samhällskunskap. Överstyrelsen beräknar kostnaderna för

två terminskurser i yrkesvägledning till 90 000 kr. och för en kurs i samhällskunskap

till omkring 20 000 kr.

I och med utvidgningen av terminskurserna behöver ytterligare en biämneskurs

och en kurs i psykologi och pedagogik anordnas. Överstyrelsen beräknar

kostnaderna för biämneskurs och för kurs i psykologi och pedagogik till omkring

10 000 kr. per kurs.

I samband med beräkningen av medelsbehovet under ifrågavarande

anslag för nästa budgetår lämnar överstyrelsen följande redogörelse for den beräknade

medelsåtgången innevarande budgetår.

Vid utgången av budgetåret 1960/61 fanns en reservation av 254 711 kr. å

förevarande anslag. Genom Kungl. Maj:ts beslut är emellertid 348 718 kr.

bundna för bidrag till Hermods korrespondensinstituts akademiska kurser. Hä,r

föreligger således ett underskott av 94 000 kr., som måste täckas under nu löpande

budgetår. Anslaget är för budgetåret 1961/62 uppfört med 910 000 kr.

Överstyrelsen beräknar kostnaderna enbart för vidareutbildningskurserna under

budgetåret 1961/62 till 820 000 kr., vartill kommer kostnader för planerade konferenser

med kursföreståndare och kursledare, för annonsering m. m., vilka kostnader

beräknas till 10 000 kr. Till stipendier till folkskollärare, som forvarvat

akademiska betyg i vissa ämnen, och till stipendier till deltagare i Hermods

korrespondensinstituts akademiska kurser beräknas omkring 90 000 kr. behova

s. 624 Kontrollera mot PDF

624

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 54 år 1962

tagas i anspråk. Ett underskott av 10 000 kr. beräknas sålunda uppkomma utöver

ovan angivet underskott på 94 000 kr.

För budgetåret 1962/63 uppskattar överstyrelsen medelsbehovet för vidareutbildning

av lärare till sammanlagt 1 254 000 kr., vilket innebär en ökning med

344 000 kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår. Av det äskade

beloppet utgör 950 000 kr. kostnaden för en verksamhet av samma omfattning

som innevarande budgetår, varav 40 000 kr. beror på en automatisk ökning på

grund av höjda arvoden och traktamenten. För den föreslagna utvidgningen av

kursverksamheten beräknas sammanlagt 200 000 kr. I de äskade medlen för

1962/63 ingår även ett belopp av 94 000 kr. för täckande av nyssnämnda underskott

gentemot Hermods korrespondensinstitut och ett belopp av 10 000 kr. för

täckande av underskott för verksamheten i övrigt.

Överstyrelsen föreslår slutligen, att anslagets nuvarande benämning Vidareutbildning

av folkskollärare ändras till Vidareutbildning av folkskollärare m. fl.

I skolöverstyrelsens utlåtande över skolberedningens betänkanden framföres,

sasom framgått av det föregående (s. 474 ff.), vissa förslag om åtgärder för att

minska bristen på lärare. Bl. a. bör enligt överstyrelsens mening anordnas en

decentraliserad akademisk ettbetygsutbildning av folkskollärare och motsvarande

kategorier till ämneslärare vid grundskolans högstadium. Utbildningen

bör i första hand avse matematik, fysik och kemi samt i andra hand nationalekonomi

och statskunskap. Överstyrelsen räknar med att en sådan regional

utbildning kommer till stand pa tio orter. De sammanlagda kostnaderna beräknas

till 740 000 kr. fördelade på följande sätt:

10 matematikkurser ......

6 fysikkurser ............

4 kemikurser............

2 kurser i nationalekonomi

2 kurser i statskunskap ..

740 000

Av de sammanlagda kostnaderna skulle omkring 40 000 kr. falla på preparandkurser

i matematik under vårterminen 1962, vilket belopp ingår i de äskanden

om tilläggsanslag budgetåret 1961/62 för bl. a. vissa lärarutbildningskurser, som

överstyrelsen ingivit och som redovisats i det föregående (s. 475 f.). Av återstående

700 000 kr. kommer, enligt överstyrelsens äskanden sådana de slutligt bestämts,

487 000 kr. på den akademiska undervisningen, 48 000 kr. på preparandkurser i

fysik, kemi, nationalekonomi och statskunskap samt 165 000 kr. på administration,

expenser och materialkostnader vid kursorterna. Då under vårterminen

1963 även bör anordnas preparandkurser i matematik med tanke på ettbetygskurser

i ämnet budgetåret 1963/64 beräknar överstyrelsen för detta ändamål

250 000

228 000

200 000

30 000

32 000

s. 625 Kontrollera mot PDF

625

Kungl. Maj:ts proposition nr 5b år 1962

40 000 kr. Enligt överstyrelsens uppfattning bör kostnaderna för den akademiska

undervisningen belasta universitetsanslagen, medan övriga kostnader bör belasta

anslaget till lärares fortbildning m. m. De sammanlagda kostnader för de

akademiska ettbetygskurserna, som bör utgå ur sistnämnda anslag under nästa

budgetår, är enligt överstyrelsens beräkningar 253 000 kr. Om folkskollärare,

som deltagit i ettbetygskurserna, önskar förvärva behörighet till folkskollärartjänst

i 19 lönegraden, måste de, påpekar överstyrelsen, genomgå av överstyrelsen

anordnad s. k. biämneskurs, omfattande omkring tre veckor, samt kurs i

psykologi och pedagogik, likaledes om ca tre veckor. I den mån dessa lärare kan

komma att deltaga i sådana kurser under budgetåret 1962/63, bör kostnaderna

härför belasta förevarande anslag.

I särskild framställning har Hermods korrespondensinstituts stiftelse bl. a.

anhållit att medel anvisas dels för utarbetande av en korrespondenskurs i statskunskap

för ett akademiskt betyg och dels för stipendier till de deltagare som

avlagt godkänd tentamen. Till stöd härför anför stiftelsen bl. a. följande.

Genom beslut den 30 juni 1960 beviljade Kungl. Maj:t medel till utarbetande

av en korrespondenskurs i nationalekonomi. I avsikt att skapa ytterligare möjligheter

för lärare i samhällskunskap (och i historia med samhällslära) att förvärva

erforderlig kompetens avser Hermods att efter mönster av i nationalekonomi

och andra ämnen nu pågående korrespondensundervisning kompletterad

med muntliga sommarkurser, på universitetsstadiet anordna en ettbetygskurs i

statskunskap. Vid planeringen av den föreslagna kursverksamheten i statskunskap

har Hermods utgått från att statliga stipendier enligt hittills tillämpade

principer skall kunna utgå till vid tentamen godkända studerande med ett

belopp som motsvarar erlagd kursavgift jämte föreskriven tentamensavgift.

I utlåtanden över framställningen tillstyrker universitetskanslern och skolöverstyrelsen

densamma. Överstyrelsen finner för sin del den föreslagna kursen

vara värdefull och ändamålsenlig som ett led i kursverksamheten för utbildning

av lärare i samhällskunskap. Behovet av kursen menar överstyrelsen vara klart

ådagalagt. Om framställningen bifalles och om bidrag skall utgå ur fortbildningsanslaget

förutsätter överstyrelsen, att anslaget för budgetåret 1962/63 uppräknas

med ett belopp, som motsvarar bidraget till utarbetande av kursen i fråga.

Departementschefen. Överstyrelsen har föreslagit att ett ökat antal kurser för

vidareutbildning av folkskollärare kommer till stånd. Jag delar uppfattningen

att så bör ske i viss utsträckning och förordar, att 40 000 kr. beräknas till ytterligare

en terminskurs i yrkesvägledning. Till denna bör emellertid även lärare i

läroämnen och övningsämnen på högstadiet äga tillträde. Om så erfordras bör

också ytterligare en kurs i samhällskunskap anordnas. Jag anser vidare, att

sammanlagt 20 000 kr. bör beräknas för ytterligare en biämneskurs och en kurs

i psykologi och pedagogik.

Jag har i det föregående redovisat mitt ställningstagande i fråga om vidareutbildningskursernas

inriktning mot bristämnen. Inom den medelsram som

s. 626 Kontrollera mot PDF

626

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

anvisas för ändamålet bör skolöverstyrelsen enligt min mening i än högre grad

än hittills koncentrera programmet på de ämnen där påtaglig brist råder och

anordna kurser i andra ämnen endast då särskilda skäl därtill föreligger.

Mot överstyrelsens förslag om uppräkning med sammanlagt 134 000 kr. till

följd av automatiska kostnadsökningar på grund av höjda arvoden och traktamenten

samt för täckande av underskott gentemot Hermods korrespondensinstitut

har jag inga erinringar.

Den av Hermods korrespondensinstituts stiftelse ingivna framställningen om

anslag till utarbetande av en korrespondenskurs för ett akademiskt betyg i statskunskap

bör enligt min mening bifallas och erforderliga medel härför — 53 000

kr. — beräknas under förevarande anslag.

I utlåtandet över skolberedningens betänkanden har överstyrelsen framlagt

förslag om anordnande av akademiska ettbetygskurser på ett antal platser i

landet. Bakgrunden till förslaget är de goda erfarenheter, som gjordes läsåret

1960/61 vid liknande kurser i matematik och fysik i Örebro, anordnade i samarbete

mellan universitetet i Stockholm och skolstyrelsen i Örebro. Vid min

behandling i det föregående av avsnittet om skolans befattningshavare har jag

förordat, att en kursverksamhet, anordnad i överensstämmelse med de av överstyrelsen

uppdragna riktlinjerna, kommer till stånd. Enligt vad jag erfarit har

genom inhämtande av preliminära förhandsanmälningar kunnat utrönas, att intresset

för kurser av föreslagen typ är stort. Överstyrelsen har vidtagit vissa

förberedande åtgärder så att kurserna, om förslaget bifalles, kan igångsättas i

full utsträckning på ett tiotal orter redan i höst. Det är således möjligt att hösten

1963 tillföra skolväsendet ett fyrtiotal lärare i samhällskunskap och ca 250 lärare

i matematisk-naturvetenskapliga ämnen.

Mot den beräknade kostnadsramen för de akademiska ettbetygskurserna har

jag inga invändningar. Kostnaderna för dessa kurser bör fördelas så, att universitetsanslagen

automatiskt belastas med kostnader för den undervisning, som

bedrives vid universiteten, medan kostnaderna för all undervisning, som bedrives

på de olika kursorterna, liksom för administration, expenser och materiel bör

bestridas från förevarande anslag. Sistnämnda kostnader kan för nästa budgetår

beräknas till 620 000 kr. Om det skall vara möjligt att börja kurser i matematik

redan nästa hösttermin, måste preparandkurser i ämnet ordnas redan våren

1962. Jag avser därför att senare denna dag föreslå, att riksdagen förelägges

förslag om att anvisa 40 000 kr. på tilläggsstat till riksstaten för budgetåret

1961/62.

Utöver nu nämnda kostnader för själva utbildningsverksamheten torde vissa

ytterligare merkostnader komma att uppstå. Genom att de deltagande folkskollärarna

förutsättes kunna få ledighet från sina lärartjänster med B-avdrag,

kan merkostnader uppkomma, för vilka statsbidrag automatiskt utgår ur driftbidragsanslaget.

s. 627 Kontrollera mot PDF

627

Kungl. Maj:ts proposition nr 5i år 1962

I anslutning till vad jag nu anfört rörande akademiska ettbetygskurser, vill

jag framhålla följande. Den brist på lärare, som för närvarande råder, är allvarlig.

Den måste tills vidare mötas med provisoriska och ibland improviserade

åtgärder. Nya uppslag och möjligheter att förbättra situationen uppkommer

ständigt. Det som därav är värdefullt bör enligt min mening utan dröjsmål

kunna bli tillvarataget. Kungl. Maj:t borde därför äga disponera medel för

sådana ändamål. Jag är emellertid inte beredd att nu framlägga förslag härom,

men om riksdagen inte har någon erinran däremot bör det vara Kungl. Maj:t

obetaget att inom ramen för här ifrågavarande anslag vidtaga åtgärder

jämväl av annat slag än som nu kunnat redovisas, i den mån de är avsedda att

tillgodose samma eller närliggande syfte.

För att erhålla en med anslagets ändamål adekvat rubrik bör denna ha den

inledningsvis angivna lydelsen.

Med anledning av vad jag här anfört och förordat bör anslaget uppföras med

(910 000 + 890 000=) 1 800 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte

föreslå riksdagen

att till Vidareutbildning av lärare m. m. för budgetåret 1962/

63 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

1 800 000 kr.

13. Lärares fortbildning m. m.

Anslag

1959/60 ................................... 1393 900

1960/61 ................................... 1 541 000

1961/62 (statsliggaren s. 841) ................ 2 500 000

1962/63 (förslag) ........................... 4 680 000

Nettoutgift

1 587 861

1 543 728

I sina anslagsäskanden för nästa budgetår föreslår skolöverstyrelsen, att detta

reservationsanslag höjes med 1 037 100 kr. till 3 537 100 kr. Av ökningen hänför

sig 100 000 kr. till ökade kostnader på grund av den fr. o. m. innevarande budgetår

genomförda höjningen från 14 kr. till 16 kr. av dagtraktamentena till kursdeltagarna.

Den föreslagna höjningen av anslaget beror i övrigt på förslag om

ytterligare höjning av traktamentena och om utvidgning av verksamheten, ökningen

föreslås bli fördelad på kurser, studiedagar m. m. enligt följande sammanställning.

s. 628 Kontrollera mot PDF

628 Kungl. Maj:ts proposition nr 54 år 1962

I. Vidareutbildningskurser för hjälpklasslärare (nu 90 000)____ of

II. Kurser för utbildande av

1. hjälpklasslärare och särskollärare (nu 260 000)........... -j- 50 600

2. lärare för barn med läs- och skrivsvårigheter (nu 42 000) + 8 000

3. talpedagoger (nu 65 000) ............................. -j- 66 000

4. lärare för hörselskadade barn (nu 28 000) .............. -J- 4 500

5. lärare i skolmognadsklasser (ny post)................... -|_ 70 000

III. Fortbildningskurser

1. a) i psykologi och pedagogik för småskollärare (ny post) .. + 30 000

b) för lärare i observationsklass och vid särskild observationsundervisning

(nu 16 000) ......................... -|- 2 000

2. för lärare med behörighet i engelska (nu 170 000)........ + 29 000

3. i yrkesvägledningsfrågor (nu 93 000)........’........... -j- 10 000

4. i frågor rörande röst- och talrubbningar (nu 14 500)..... -f 2 000

5. i hygien för lärare, skolläkare och skolsköterskor (nu 63000) -}- 8 000

6. för föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid

elevhem (nu 200) .................................... of

7. i övrigt (nu 893 600) ................................. -f 406 400

IV. Kurser för skolmåltidspersonal (nu 105 000) .............. of

V. Studiedagar, kurser m. m. anordnade av länsskolnämnderna

(nu 410 000) ........................................... 280 000

VI. Bidrag till

1. studiedagar, anordnade av lärarorganisationer (nu 55 000) of

2. vissa praktisk-pedagogiska kurser m. m. (nu 56 700)..... + 600

VII. Informationstjänst, administration, m. m. (nu 138 000)..... -f- 70 000

Summa ökning kr. + 1 037 100

Överstyrelsen betonar, att bedömningen av anslagsbehovet nära sammanhänger

med behandlingen av skolberedningens föreliggande betänkanden. Anslagsäskandet

är därför preliminärt i avbidan på överstyrelsens remissbehandling

av nämnda betänkanden. Vidare framhålles att överstyrelsen liksom tidigare

i princip anser, att allmänna resereglementets bestämmelser bör äga tillämpning

på deltagare i kurser och studiedagar. I föregående års petita räknade överstyrelsen

preliminärt med ett traktamente av 20 kr. per dygn och resekostnadsersättning

för resa i järnväg andra klass. Överstyrelsen säger sig ha under hand

erfarit, att dessa ersättningsfrågor avses skola upptagas till förhandlingar med

berörda departement i vederbörlig ordning. Överstyrelsen beräknar därför i förevarande

sammanhang medel enligt i föregående års petita tillämpade, oförändrade

grunder. I anslagsberäkningarna ingår sålunda en viss icke-automatisk höjning

under berörda poster, motsvarande de ökade traktamentskostnaderna.

Om förslagen under vissa av punkterna i sammanställningen inhämtas i överstyrelsens

anslagsframställning och övriga handlingar i ärendet bl. a. följande.

s. 629 Kontrollera mot PDF

629

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 5h år 1962

II: 5 och 111:1 a). Sveriges småskollärarförbund har hos överstyrelsen hemställt

om anordnande av vissa kurser för småskollärare, nämligen dels en terminskurs

för lärare i skolmognadsklasser, dels en fyraveckorskurs under pågående

termin i psykologi och pedagogik, dels ock kurser gällande instruktion i skolmognadsprov.

Överstyrelsen, som finner starka skäl tala för att dessa kurser

kommer till stånd, beräknar för den förstnämnda kursen en kostnad av 70 000

kr. och för kursen i psykologi och pedagogik 30 000 kr. Kurser gällande instruktion

i skolmognadsprov torde kunna inrymmas under anslagsposten V.

III: 7. Posten beräknas bli ianspråktagen för fortbildningskurser, anordnade

huvudsakligen under ferietid dels av överstyrelsen och fortbildningsinstituten,

dels också med bidrag från överstyrelsen av lärarorganisationer m. fl.

Starka skäl talar för en utvidgning av denna verksamhet. Antalet ansökningar

till åtskilliga av de sommaren 1961 anordnade kurserna översteg avsevärt antalet

platser, vilket gör det önskvärt med en dubblering av ett flertal kurser. Överstyrelsen

och lärarhögskolan i Stockholm har under sommaren 1961 anordnat

åtta kurser i olika ämnen för lärare, villiga att medverka i det regionala fortbildningsarbetet,

t. ex. vid studiedagar. Utbildning av flera lärare för detta ändamål

även inom andra ämnesområden är nödvändig. Under posten räknar överstyrelsen

även med medel för handledarkurser, bl. a. för handledare av övningsundervisning

i hemkunskap och textilslöjd vid seminarier för huslig utbildning,

samt till kurser, som hittills icke kunnat genomföras i önskvärd utsträckning,

exempelvis skolledarkurser och kurser i testning.

Likaså är en utökning av kursverksamheten för lärare i samhällskunskap

ofrånkomlig. Överstyrelsen redogjorde i samband med fjolårets anslagsäskanden

för en under 1960 anordnad kurs i nationalekonomi, vid vilken muntlig undervisning

kombinerades med självstudier (korrespondensundervisning). En liknande

kurs med avsevärt utökat deltagarantal har påbörjats under 1961.

Överstyrelsen har under senare år av brist på medel icke kunnat tillgodose de

i och för sig välmotiverade äskanden, som framlagts av lärarorganisationer m. fl.

För kurser av detta slag sommaren 1961 äskades över 500 000 kr., men överstyrelsen

kunde icke lämna bidrag med mer än ca 390 000 kr.

Överstyrelsen motser även en ökad belastning på denna post, när fortbildningsinstituten

byggt ut den verksamhet, som de beräknas påbörja under innevarande

år.

V. Länsskolnämnderna och Stockholms skoldirektion har för genomförandet

under år 1961/62 av sin planerade verksamhet med studiedagar, kurser samt

regional konsulentverksamhet äskat medel med omkring 820 000 kr. För ändamålet

disponerar överstyrelsen dels 410 000 kr. under rubricerade post, dels

180 000 kr. ur anslaget till försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet.

Med utnyttjande av förevarande anslag har i betydande omfattning anordnats

studiedagar för försöksskolans lärare, främst i form av studiedagar gemensamma

för lärare i hela länet eller i en region, bestående av flera kommuner. Genom att

antalet deltagande lärare härvid blivit förhållandevis stort har programmet kunnat

göras mera differentierat och även de mindre lärargruppernas intressen och

behov har kunnat tillgodoses i stor utsträckning.

Överstyrelsen föreslår dels att ett belopp av 180 000 kr. överföres från anslaget

till försöksverksamhet till förevarande post, dels att posten höjes med 100 000

kr. fiir att ge möjlighet åt länsskolnämnderna och skoldirektionen att utvidga

sin verksamhet på området. Den föreslagna höjningen inkluderar kostnadsökningen

för höjda traktamenten.

VI: 2. För bidrag till vissa praktisk-pedagogiska kurser för blivande lärare

s. 630 Kontrollera mot PDF

630

Kungl. Maj:ts proposition nr 5^ år 1962

utgår innevarande budgetår 56 700 kr. Posten har av skolöverstyrelsen fördelats

på så sätt att till Sveriges yngre läroverkslärares lokalavdelningar i Uppsala,

Lund och Göteborg utgår 11 900 kr., 12 500 kr. respektive 4 900 kr. På sistnämnda

ort anordnas kurserna i samarbete med föreningen Göteborgsstudenternas

kursverksamhet. Härjämte utgår ett belopp av 27 400 kr. till stiftelsen kursverksamheten

vid Stockholms universitet. I sin anslagsframställning beräknar

överstyrelsen för här ifrågavarande bidrag preliminärt 57 300 kr. i avvaktan på

ansökningar från samtliga berörda organisationer. Sedermera har överstyrelsen

för dessa bidrag tillstyrkt anvisande av ett belopp av 64 900 kr.

I särskild framställning har stiftelsen svenska Dalcrozeseminariet anhållit om

ett anslag av 15 000 kr. till en av stiftelsen anordnad treårig utbildning av lärare

i rytmik. Stiftelsen har till stöd för sin framställning lämnat en utförlig motivering,

varav framgår bl. a. följande.

För att främja rytmiklärarutbildningen tillkom 1960 stiftelsen svenska Dalcrozeseminariet.

Den av stiftelsen anordnade utbildningsverksamheten bedrives

fr. o. m. innevarande läsår efter tre linjer, nämligen en treårig högre utbildningskurs

för rytmiklärare, en sex månaders utbildningskurs avsedd för lärare inom

den obligatoriska skolans låg- och mellanstadium samt slutligen barn- och amatörkurser.

För att finansiera den treåriga utbildningen förutsättes deltagarna

skola erlägga avgifter. Dessa kan dock omöjligen sättas så höga att de tillnärmelsevis

täcker hela kostnaden för lärarlöner, lokaler m. m.

I utlåtande över stiftelsens framställning bestyrker skolöverstyrelsen, att rytmikundervisning

enligt Dalcrozemetoden har stort värde för förskolebarn, döv-,

blind- och särskolebarn. För denna undervisning föreligger brist på kompetenta

lärarkrafter. Överstyrelsen tillstyrker därför det begärda statsbidraget.

I sitt utlåtande över skolberedningens betänkanden framför skolöverstyrelsen,

såsom framgår av vad som anförts i det föregående under avsnitten IV Utveckling

av skolans arbete och VI Skolans befattningshavare, vissa förslag, som medför

ett utökat medelsbehov under förevarande anslag. Utöver de i anslagsäskandena

begärda medlen anser överstyrelsen sammanlagt ytterligare 620 000 kr.

vara erforderliga för nästa budgetår. Härtill kommer, att överstyrelsen menar,

att ett av de framlagda förslagen bör förverkligas redan under innevarande budgetår.

Ett belopp av 50 000 kr. ingår i det anslag för vissa lärarutbildningskurser

m. m., som enligt i det föregående lämnad redovisning överstyrelsen anser böra

uppföras på tilläggsstat.

De framlagda förslagen avseende nästa budgetår och kostnaderna för dem

framgår av följande sammanställning.

1. Information och fortbildning av lärare vid lärarutbildningsanstalter 100 000

2. Regionala konsulenter för fortbildning ......................... 420 000

3. Skolledarkurser ............................................. 50 000

4. Introduktionskurser för att underlätta inträde och återinträde på

lärarbanan .................................................. 50 000

Summa kr. 620 000

s. 631 Kontrollera mot PDF

631

Kungl. Maj:ts proposition nr ok år 1962

Beträffande dessa förslag framgår, utöver vad som redan i det föregående

anförts, bl. a. följande.

1. Med hänsyn till den centrala roll, som lärarutbildningsanstalterna spelar

vid genomförandet av skolreformen, föreslår överstyrelsen, att den redan inledda

informationsverksamheten vid dessa institutioner fortsattes.

2. Som framgår av det föregående förordar överstyrelsen, att under de närmaste

fem åren en organisation av länsvis förordnade konsulenter för fortbildning

uppbygges. För nästa budgetår beräknas kostnaderna för detta ändamål uppgå

till sammanlagt 420 000 kr.

3. Skolberedningen har föreslagit, att särskilda kurser för skolledare skall anordnas.

Överstyrelsen understryker starkt behovet av fortbildning av rektorer,

väsentligen inriktad på de arbetsledande uppgifterna. Då det är angeläget, att

denna verksamhet snarast möjligt påbörjas, bör för nästa budgetår ett belopp

av 50 000 kr. anvisas under förevarande anslag.

4. För att bereda personer med akademiska betyg, vilka av olika skäl lämnat

eller icke beträtt lärarbanan, möjlighet att återinträda eller inträda på nämnda

bana, föreslår överstyrelsen anordnande av särskilda introduktionskurser. Sådana

kurser bör anordnas redan under våren 1962. Kostnaderna härför, 50 000 kr.,

ingår i det äskande om tilläggsanslag för innevarande budgetår, som överstyrelsen

ingivit. För dylika kurser under nästa budgetår finner överstyrelsen likaledes

ett belopp av 50 000 kr. vara erforderligt.

Departementschefen. Vid min behandling i det föregående av frågorna om

skolans befattningshavare har jag redogjort för min inställning till fortbildningsverksamheten

och därvid även redovisat mina ställningstaganden till vissa av

skolöverstyrelsen i utlåtandet över skolberedningens betänkanden framförda förslag

beträffande fortbildningsändamål. I detta sammanhang begränsar jag mig

därför till att behandla de frågor, som direkt sammanhänger med beräkningen

av anslaget till lärares fortbildning för nästa budgetår. Jag upptar då först till

behandling de i skolöverstyrelsens anslagsäskanden framförda förslagen.

Det är min avsikt att i en särskild proposition om ökad ämnes- och speciallärarutbildning

skall läggas fram förslag om en omorganisation av speciallärarutbildningen.

Enligt det förslaget bör kostnaderna för sådana ändamål i fortsättningen

ej bestridas ur fortbildningsanslaget utan ur vissa anslag till lärarhögskolor.

Under förevarande anslag har för innevarande budgetår beräknats

sammanlagt 501 000 kr. till kurser för utbildning av olika kategorier speciallärare

(p. I, 11:1—4, III:lb). För nästa budgetår bör anslaget således minskas med

detta belopp. I nyssnämnda proposition kommer även att behandlas frågan om

anordnande av kurser för lärare i skolmognadsklasser (p. II: 5).

I enlighet med vad jag anfört i det föregående under avsnittet om skolans

befattningshavare bör allmänna resereglementets bestämmelser tillämpas vid

deltagande i nu ifrågavarande kurser och studiedagar. Jag föreslår, att anslaget

av denna anledning och till följd av den redan fr. o. m. innevarande budgetår

genomförda traktamentshöjningen från 14 kr. till 16 kr. uppräknas med 1 700 000

kr.

s. 632 Kontrollera mot PDF

632

Kungl. Maj:ts proposition nr 5 b år 1962

Den närmare fördelningen av fortbildningsanslaget på poster för fortbildningskurser,

studiedagar m. m. kan inte nu fixeras utan bör liksom tidigare, efter förslag

av överstyrelsen, få fastställas av Kungl. Maj:t. Jag anser mig därför i detta

sammanhang endast mera allmänt böra ta ställning till överstyrelsens olika förslag.

I sina äskanden har överstyrelsen föreslagit en betydande utökning av verksamheten

med fortbildningskurser (p. III: 1 a, 2—7). Jag anser att, bortsett

från de ökade kostnaderna för höjda traktamenten och reseersättningar, i runt

tal ytterligare 150 000 kr. bör beräknas för detta ändamål. Jag har i och för sig

intet att erinra mot att inom den tillgängliga medelsramen bidrag också utgår

till en kurs i psykologi och pedagogik för småskollärare (p. III: 1 a). Den lämpligaste

omfattningen och utformningen av en sådan kurs torde dock behöva utredas

närmare innan bidrag beviljas.

Överstyrelsen föreslår i anslagsäskandena, bortsett från ökade kostnader till

reseersättningar och traktamenten, en uppräkning med nära 100 000 kr. för en

utvidgning av sådan studiedags- och kursverksamhet, som anordnas av länsskolnämnderna

(V). Jag anser att medel bör beräknas för en sådan höjning av

anslagsposten. Vidare bör, såsom överstyrelsen föreslagit och i enlighet med

vad jag tidigare förordat, ett belopp av 180 000 kr. överföras till nämnda post

från det nuvarande anslaget till försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet.

Överstyrelsen har funnit, att vissa av de bidrag, som nu utgår till praktiskpedagogiska

kurser (VI: 2), bör höjas. Häremot har jag inte något att erinra. Jag

anser även, att bidrag till stiftelsen svenska Dalcrozeseminariets verksamhet

bör utgå med av stiftelsen äskat och av överstyrelsen tillstyrkt belopp.

I utlåtandet över skolberedningens betänkanden har skolöverstyrelsen i skilda

sammanhang framfört förslag, som leder till ökade kostnader under fortbildningsanslaget.

I enlighet med vad jag i det föregående vid min behandling av avsnittet

om utveckling av skolans arbete anfört, bör under förevarande anslag 100 000

kr. beräknas till information av lärare vid lärarutbildningsanstalter rörande skolreformen.

Under avsnittet om skolans befattningshavare har jag förordat, att

fortbildningsverksamheten bör förstärkas genom tillkomsten av regionala konsulenter.

Till kostnader härför bör enligt skolöverstyrelsens förslag beräknas

420 000 kr. Vad beträffar förslaget i överstyrelsens utlåtande om anvisande av

medel till skolledarkurser vill jag erinra om att överstyrelsen i anslagsäskandena

sagt sig ha beräknat medel under anslagsposten III: 7 för bl. a. skolledarkurser.

Överstyrelsen har i utlåtandet föreslagit, att en ny kursform införes, nämligen

introduktionskurser för att bereda personer med akademiska betyg, vilka av

olika skäl lämnat eller icke beträtt lärarbanan, tillfälle att återinträda eller inträda

på denna. Enligt vad jag erfarit, avser överstyrelsen att redan under

innevarande vårtermin igångsätta sådana kurser med tillgängliga medel ur förevarande

anslag. Jag finner, att denna nya kurstyp bör kunna bli ett värdefullt

s. 633 Kontrollera mot PDF

633

Kungl. Maj:ts proposition nr 5Jf år 1962

inslag bland åtgärderna för att motverka lärarbristen. Genom att kurserna börjar

i vår, bör skolväsendet redan till höstterminen kunna tillföras ett antal

lärare. Jag förutsätter, att introduktionskurser anordnas även under nästa budgetår

för medel inom anslagets ram.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat, bör anslaget uppföras med (2 500 000+

2 180 000 =) 4 680 000 kr. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att

till Lärares fortbildning m.m. för budgetåret 1962/63

under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

4 680 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Kerstin Kylin-Almryd

s. 634 Kontrollera mot PDF

634

Kungl. Majrts ''proposition nr 54 år 1962

INNEHÅLL

I. Inledning ............................................................ 5

Utredningsarbete och remissbehandling.............................. 5

Några förutsättningar för skolberedningens arbete.................... 10

Skolöverstyrelsens försöksrapporter avseende redovisningsåret 1960/61 .. 14

Namnfrågor ..................................................... 22

Skolberedningen ................................................ 22

Yttranden ..................................................... 24

Departementschefen .............................................. 28

H. Den obligatoriska skolans mål, organisation och verksamhet............... 34

Skolans mål och uppgifter ........................................... 34,

Skolberedningen ................................................ 34,

Yttranden ..................................................... 46

Departementschefen ............................................ 71

Skolans struktur och organisation..................................... 75

Skolans längd, innehåll och utformning ............................. 75

Skolberedningen ................................................ 75

Yttranden ..................................................... 113

Yrkesorientering ................................................. 177

Skolberedningen ................................................ 177

Yttranden ..................................................... ISO

Yrkesförberedande utbildning ...................................... 194

Skolberedningen ................................................ 194

Yttranden ..................................................... 197

Antal elever i klasser och grupper........................... 213

Skolberedningen ................................................ 213

Yttranden ..................................................... 218

Specialundervisning ............................................... 226

Skolberedningen ................................................ 226

Yttranden ..................................................... 229

Betygsättning, flyttning och kompetens ............................. 243

Skolberedningen ................................................ 243

Yttranden ..................................................... 251

Departementschefen .............................................. 262

UT. Vissa till den obligatoriska skolan anslutande skolformer.................. 296

Fackskolor. Praktiska realskolan och flickskolan. Folkhögskolan.......... 296

Skolberedningen ................................................ 296

Yttranden ..................................................... 311

Departementschefen ............................................ 342

Privata skolor...................................................... 350

Skolberedningen ................................................ 350

Yttranden ..................................................... 356

Departementschefen ............................................ 365

s. 635 Kontrollera mot PDF

635

Kungl. Maj ds proposition nr 5 k år 1962

IV. Utveckling av skolans arbete...........................................

Undervisningshjälpmedel ............................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Fortsatt utveckling av skolans arbete. Information om skolreformen......

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Departementschefen ................................................

V. Vissa skolsociala frågor................................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden ...................-.................................

Departementschefen ............................................

VI. Skolans befattningshavare. Vissa administrativa frågor....................

Skolans befattningshavare ...........................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Vissa administrativa frågor ..........................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Departementschefen ................................................

VII. Övergång till den nya skolordningen....................................

Den allmänna övergången och behovet av skolbyggnader................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Statsbidragsfrågor ..................................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Skolväsendets kostnader ............................................

Skolberedningen ................................................

Yttranden .....................................................

Departementschefen ................................................

Vill. Hemställan ..........................................................

IX. Vissa anslagsfrågor för budgetåret 1962/63 ................................

1. Skolöverstyrelsen: Avlöningar ..................................

2. Skolöverstyrelsen: Omkostnader ................................

3. Länsskolnämndema: Avlöningar ...............................

4. Länsskolnämndema: Omkostnader .............................

5. Läroboksnämnden ............................................

6. Bidrag till skolbibliotek .......................................

7. Pedagogiskt utvecklingsarbete inom det allmänna skolväsendet

8. Pedagogiska hjälpmedelscentraler...............................

9. Information om skolreformen ..................................

10. Bidrag till pedagogisk utrustning m. ............................

11. Bidrag till vissa byggnadsarbeten inom det allmänna skolväsendet ..

12. Vidareutbildning av lärare m. .................................

13. Lärares fortbildning m.m......................................

371

371

371

378

391

391

395

406

416

416

422

439

446

446

446

458

479

479

483

490

508

508

508

523

533

533

538

547

547

557

559

575

577

577

587

589

593

596

598

601

609

609

610

611

620

627

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

7 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. SU 1962:166 Utlåtande i anledning av väckta motioner om statsbidrag för TVmottagare för skolbruk. s. 4 i texten
  2. SärU 1962:2 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med färslag till skollag m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 19 i texten
  3. SärU 1962:3 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag på tillägg sstat II till riksstaten för budgetåret 1961/62 till förberedelseåtgärder för skol s. 1 i texten
  4. SärU 1962:4 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande lärarutbildning jämte i ämnet väckta motioner. s. 7 i texten
  5. SU 1962:61 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 16 maj 1957 s. 6 i texten

Visa alla 7