Sök i Ratio Lex

Med förslag till lag om allmän försäkring, m. m

1962-03-09 · 433 sidor, varav 430 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 430 av 433 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1962:90, Med förslag till lag om allmän försäkring, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

1

Nr 90

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

allmän försäkring, m. m.; given Stockholms slott den 9

mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll

vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om

höjning av folkpensioner in. in.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr

431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960

(nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) lag om allmän försäkring,

5) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

6) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

7) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän

försäkring (sjukreseförordning),

8) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension,

10) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

in. m.,

11) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.,

12) lag om finansiering av folkpensioneringen,

13) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas

fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

14) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

15) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr

269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

1—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

16) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni

1950 (nr 261),

17) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare,

18) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt

19) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande

departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Torsten Nilsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen innebär att sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen fr. o. m. den 1 januari 1963 sammanföres

i en lag om allmän försäkring till ett enhetligt system, som ger den enskilde

skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom och barnsbörd, ålderdom, invaliditet

och försöi’jarens frånfälle.

Inom sj u k försäkringen föreslås grundsjukpenningen höjd från

3 till 5 kr. om dagen. Samma höjning föreslås för sjukpenningavdraget vid

sjukhusvård. Sjukpenningskalan bygges ut så att försäkringsskyddet kommer

att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året. Sjukpenningen

i den högsta sjukpenningklassen skall utgöra 28 kr. om dagen. Den

nuvarande regeln att sjukpenningen minskas efter 180 dagars sjukdom föreslås

slopad.

Enligt förslagen skall företagarna automatiskt anslutas till försäkringen

för tilläggssjukpenning och få samma sjukpenningskydd som de anställda.

Viss individuell valfrihet att tillhöra tilläggssjukpenningförsäkringen skall

finnas för företagarna men den sammankopplas med valfriheten inom försäkringen

för tilläggspension, så att utträden och återinträden får ske endast

med avseende på båda försäkringarna i förening. Företagarna kan välja

33 eller 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden.

För att tillgodose behovet av sjukförsäkringsskydd för företagare som redan

anmält undantagande från tilläggspensioneringen föreslås att de skall få

tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan med verkan

fr. o. m. den 1 januari 1963.

I syfte att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen

föreslås att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skall få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka

sammanlagt uppgår till minst 7 kr. om dagen. Hon skall därutöver, om hon

så önskar, genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg

som uppgår till lika stort belopp.

En till visst antal dagar maximerad sjukhjälpstid skall finnas endast för

den som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. I övrigt skall sjukhjälp

utgå till dess förtidspension tar vid. En ålderspensionär skall kunna

komma i åtnjutande av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård sammanlagt

högst 180 dagar. Den som har hel förtidspension skall ej kunna

vara sjukpenningförsäkrad, men däremot skall han under en tid av högst

180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. Den som har partiell förtidspension

skall kunna vara sjukpenningförsäkrad för den kvarstående

förvärvsinkomsten, och någon maximerad sjukhjälpstid gäller inte för honom.

Förslagen innebär vidare att moderskapsförsäkringen förbättras

och att mödrahjälpen avskaffas. Grundpenningen föreslås höjd från

270 till 900 kr. vid enkelbörd. Tilläggspenning skall kunna utgå i 180 dagar

mot f. n. 90 dagar. Dessutom får blivande och nyblivna mödrar ersättning

för tandläkarvård.

Beträffande pensioneringen föreslås, att folkpensionerna höjes

fr. o. in. den 1 juli 1962 med 350 kr. för en ensam pensionär, varmed även

avses änkepensionär, och med tillhopa 500 kr. för två pensionsberättigade

makar. Med 12 indextillägg blir det årliga beloppet för en ensam pensionär

3 250 kr. och för två pensionsberättigade makar sammanlagt 5 090 kr. Till de

angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt bostadstillägg. Indextillägg

som utlöses efter den 30 juni 1962 skall utgå med 75 kr. till ensam

pensionär och 60 kr. till envar av två gifta pensionärer.

En uppmjukning föreslås av det nu gällande kravet på mantalsskrivning

i riket för rätt till folkpension. Rätt till pension skall sålunda föreligga,

förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en svensk

som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de fem åren

närmast dessförinnan.

Rätten till tilläggspension utvidgas genom att svensk medborgares lön

i utlandet m. in. blir pensionsgrundande i ökad utsträckning. För att neutralisera

verkningarna för tilläggspensionen av inkomstbortfall under längre

perioder av sjukdom föreslås vissa regler för försäkrade som är födda 1927

eller tidigare.

Efter mönster från tilläggspensioneringen föreslås rörlig pensionsålder

inom folkpensioneringen så att ålderspension skall kunna uttagas från 63

års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den som väntar med att

ta ut ålderspensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss höjning av

pensionen. Reglerna om förtida uttag avses skola träda i kraft successivt så

att under år 1963 förtida uttag blir möjligt för personer födda 1896 och 1897.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Därefter sänkes den undre gränsen varje år med ett år. Härigenom kommer

reformen att vara fullt genomförd år 1966.

Beträffande förtidspensionen föreslås att samma invaliditetsbegrepp och

samma invaliditetsbedömning skall gälla för både folkpensioneringen och

tilläggspensioneringen. Invaliditetsbegreppet har utformats som en arbetsinvaliditet,

vilken har sin grund i medicinska faktorer. För rätt till förtidspension

förutsättes att arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Vid

varaktig nedsättning av arbetsförmågan utgår förtidspension, under det att

pensionsförmånen benämnes sjukbidrag då arbetsförmågans nedsättning

inte är varaktig men kan beräknas bestå avsevärd tid.

Den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner

slopas och ersättes med följande för folkpensioneringen och tilläggspensioneringen

gemensamma regler om pensionens storlek. Försäkrade, vilkas

arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del

därav återstår, erhåller hel förtidspension, vars storlek motsvarar ålderspensionen.

Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt

mera än hälften, utgår två tredjedelar av hel pension. I övriga fall utgives

en tredjedel av hel pension.

Beträffande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen

och sättet för pensionens beräkning föreslås vissa ändrade

regler. De nya reglerna innebär att kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas

från två till ett år, varjämte i ökad utsträckning förhindras att den

försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension om han under

åren närmast före invaliditetens inträde tillfälligt saknat pensionsgrundande

inkomst eller haft osedvanligt låg sådan inkomst. Utlänningar får rätt

till förtidspension — och därmed familjepension —- från tilläggspensioneringen

på i stort sett samma villkor som svenskar.

De generella folkpensionsförmånerna kompletteras enligt förslaget med

särskilda förmåner till blinda, till personer med avsevärda vårdbehov och

till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga defekter. En förmån,

benämnd invaliditetstillägg, är avsedd för dem som har ålders- eller förtidspension

och en annan, kallad invaliditetsersättning, för invalidiserade i

arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de inte blir berättigade

till förtidspension. Invaliditetstillägget föreslås skola utgå med 1 200 kr. och

invaliditetsersättningen med 1 800 kr. om året. Som en följd av de sålunda

föreslagna bestämmelserna förordas att de nuvarande blindtilläggen och

vårdtilläggen skall upphöra.

Älders- och förtidspension kompletteras vidare med icke inkomstprövade

barntillägg motsvarande de nuvarande särskilda barnbidragen. Dessa tilllägg

skall för varje barn under 16 år i regel utgöra 1 000 kr. om året.

Den nuvarande inkomstprövningen skall enligt förslaget bibehållas för

hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt änkepensioner i anled
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ning av dödsfall före den 1 juli 1960. I inkomstprövningsreglerna förordas

dock vissa uppmjukningar främst beträffande änkepensionerna.

Inom familjepensioneringen föreslås änkepension till frånskilda kvinnor

efter den förutvarande mannen under förutsättning att denne vid tidpunkten

för dödsfallet var skyldig att utge underhållsbidrag till kvinnan. Med

den angivna begränsningen skall frånskild kvinna i princip kunna erhålla

folkpension och tilläggspension på samma villkor som gäller för änka. Sammanlagda

beloppet av den frånskilda kvinnans änkepension från folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen får dock inte överstiga underhållsbidraget.

Egenpension och familjepension från tilläggspensioneringen skall kunna

utgå samtidigt utan reduktion av någondera pensionen. Sammanträffar flera

familjepensioner skall däremot endast en av dem utgå. Den nuvarande

regeln inom tilläggspensioneringen att familjepension ej får uppgå till mera

än 80 procent av den avlidnes egenpension föreslås upphävd.

Förmånligare regler införes för pension till vissa kvinnor, som blivit änkor

före den 1 juli 1960 och som haft barn i hemmet.

Kostnaderna för sjuk- och moderskapsförsäkringen skall liksom

hittills fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De föreslagna

reformerna föranleder viss höjning av de försäkrades egna avgifter.

Arbetsgivarnas bidrag föreslås skola utgöra 1,5 procent av löner upp till

22 000 kr. Staten föreslås skola bidraga med 50 procent av utgifterna för

sjukvårdsersättning som ej avser sjukhusvård, för grundsjukpenning, barntillägg

och moderskapspenningens grundpenning. Statens bidrag beräknas

till 320 milj. kr. för budgetåret 1962/63.

För budgetåret 1962/63 beräknas merkostnaderna för de föreslagna folkpensionsreformerna

till 394 milj. kr. I reglerna om folkpensionskostnadernas

fördelning mellan staten och kommunerna föreslås vissa justeringar,

som skall gälla tills vidare i avvaktan på en slutlig lösning av kostnadsfördelningsfrågan.

Statens kostnader för folkpensionerna beräknas för budgetåret

1962/63 till 2 967 milj. kr. Kommunernas kostnader uppskattas för

samma tid till ca 542 milj. kr.

I propositionen föreslås, att riksdagen för budgetåret 1962/63 till Bidrag

till sjukkassor in. m. beviljar ett förslagsanslag å 320 milj. kr. och till Bidrag

till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag å 2 967 milj. kr.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av

folkpensioner m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner

m. m.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Folkpension i form av allmän

ålderspension, tilläggspension, änkepension

eller hustrutillägg skall höjas

för år räknat med

705 kronor för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension,

invalidpension eller sjukbidrag

eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,

ävensom för hustru, som uppbär

hustrutillägg, samt

950 kronor för annan pensionsberättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962.

Folkpension i form av allmän ålderspension,

tilläggspension, änkepension

eller hustrutillägg skall

höjas för år räknat med

455 kronor för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension,

invalidpension eller

sjukbidrag eller vars hustru uppbär

hustrutillägg, ävensom för hustru,

som uppbär hustrutillägg, samt

600 kronor för annan pensionsberättigad.

- lut?hen-Jsoä t: ,l

-hud -u t ?r.oiirvxf cf-runuVfiwlKi -<

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960:100.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr 431)

om folkpensionering

Härigenom förordnas, att 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

6

3 m o m. För varje hel mångfald

av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgör indextillägget

för år räknat

40 kronor för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension,

invalidpension eller sjukbidrag

eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,

ävensom för hustru som uppbär

hustrutillägg, samt

50 kronor för annan pensionsberättigad.

Ifall----------i''

Där pensionspristalet,-----

§•

3 m o m. För varje hel mångfald

av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgör indextillägget

för år räknat

60 kronor för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension,

invalidpension eller sjukbidrag

eller vars hustru uppbär hustrutilllägg,

ävensom för hustru som uppbär

hustrutillägg, samt

75 kronor för annan pensionsberättigad.

vrigt.

— av tre.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1962; dock skall indextillägget till

den del det motsvarar så många hela

mångfalder av tre, som pensionspristalet

för juni 1962 översteg 100, beräknas

enligt den äldre lydelsen av

6 § 3 mom.

1 Senaste lydelse av 6 § 3 mom. se SFS 1960:99.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående

ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Hangenom förordnas, att tredje stycket 3 punkten övergångsbestämmelserna

till lagen den 5 maj 1960 angående ändring i lagen den 29 juni

1946 (nr 431) om folkpensionering skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

3. Då fråga är om änkepension

efter man, som avlidit före ikraftträdandet,

skall 3 § i mom. andra

stycket nya lydelsen tillämpas endast

om de i sagda moment första

stycket a) angivna förutsättningarna

voro uppfyllda för juli månad 1960.

Utgår änkepension för juni månad

1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra

stycket äldre lydelsen, ehuru den

pensionsberättigade icke varit gift

med den avlidne minst fem år, skall

vid tillämpningen av 3 § 4 mom. första

stycket b) anses som om äktenskap

bestått under så lång tid.

(Föreslagen lydelse)

3. Utgår änkepension för juni månad

1960 jämlikt 3 § 4 mom. andra

stycket äldre lydelsen, ehuru den

pensionsberättigade icke varit gift

med den avlidne minst fem år, skall

vid tillämpningen av 3 § 4 mom.

första stycket b) anses som om äktenskap

bestått under så lång tid.

Denna lag träder i kraft den 1

juli 1962.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9

Förslag

tin ‘''V'' ■ ''

.nob ‘fiol jKsbciir.m ''.(''kw! ii > ; inri f /..;;j::J■: . n r;: ■>;i <rn;v

Lag

om allmän försäkring

Härigenom för ordnas som följer.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

.).■! .fij.i;; !<• . ''■ ,:i •jbnidVjrfV.l

1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

Den allmänna försäkringen består av sjukförsäkring, folkpensionering och

försäkring för tilläggspension.

Till den allmänna försäkringen äro anslutna frivillig sjukpenningförsäkring

och frivillig pensionsförsäkring.

• j > ins ].;) binumin /«•; unnlj;;/* ''t t Ij*|

2 §•

Den allmänna försäkringen handhaves av riksförsäkringsverket, de allmänna

försäkringskassorna samt de lokala organ, som Konungen bestämmer.

3 §.

Försäkrade enligt denna lag äro svenska medborgare, så ock de som utan

att vara svenska medborgare äro mantalsskrivna i riket.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension är den som enligt 11 kap.

6 § tillgodoräknats pensionspoäng försäkrad, även om han ej längre uppfyller

förutsättningarna enligt första stycket.

4 §•

Från och med den månad varunder försäkrad uppnår sexton års ålder

skall han, därest han är bosatt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa.

Försäkrad skall vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde

han är mantalsskriven. Är den försäkrade ej mantalsskriven i

riket, skall han vara inskriven hos den kassa, inom vars verksamhetsområde

han är bosatt vid årets ingång, eller, om han bosätter sig i riket

senare under året, hos den kassa, inom vars verksamhetsområde bosättningen

äger rum.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5§.

Allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart kassan erhållit

kännedom om att han skall vara inskriven hos kassan. Inskrivning gäller

från den tidpunkt, då sådant förhållande inträtt att den försäkrade skall

vara inskriven, dock tidigast från och med tredje månaden före den, då

han inskrives.

Skall försäkrad, som ej är mantalsskriven i riket, vara inskriven hos försäkringskassa

enligt vad i 4 § sägs, åligger det honom att inom två veckor

från den tidpunkt då sådant förhållande inträtt att han skall vara inskriven

anmäla sig till den kassa, hos vilken han skall inskrivas.

Så snart allmän försäkringskassa erhållit kännedom om att försäkrad ej

längre skall vara inskriven hos kassan, skall kassan avföra honom från sitt

register över inskrivna försäkrade med verkan från den tidpunkt, då sådant

förhållande inträtt att inskrivningen skall upphöra.

6 §.

Inom folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension skola de

beräkningar, som angivas i denna lag, göras på grundval av ett basbelopp.

Basbeloppet fastställes av Konungen för varje månad och utgör fyratusen

kronor multiplicerat med det tal, vilket angiver förhållandet mellan det allmänna

prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och

prisläget i september 1957. Ändring av nämnda tal må ej föranleda ändring

av basbeloppet, med mindre talet stigit eller nedgått med minst tre procent

sedan närmast föregående ändring av basbeloppet vidtogs. Det sålunda beräknade

basbeloppet avrundas till närmaste hundratal kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11

ANDRA AVDELNINGEN

Sjukförsäkring

2 kap. Om sjukvårdsersättning

1 §•

Försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersättning för utgifter

för läkarvård, tandläkarvård och sjukhusvård ävensom i samband

därmed företagna resor, så ock till sådan ersättning, varom föreskrift meddelats

enligt 6 §.

2 §.

Ersättning för utgifter för läkarvård utgår vid sjukdom, som enligt

läkares utsago kräver sådan vård, ävensom vid förlossning med tre fjärdedelar

av utgifterna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt av

Konungen fastställd taxa skola beräknas uppgå, med tre fjärdedelar av

sistnämnda belopp. I utgifter för läkarvård skola inräknas kostnader för

läkares resa och för läkarintyg, som erfordras för utfående av sjukpenning.

Med läkarvård avses icke vård, som lämnas försäkrad vilken åtnjuter sjukhusvård.

Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbegripen

röntgen- och annan undersökning — som kan meddelas av varje läkare, så

ock röntgenundersökning samt röntgen- och radiumbehandling, som utföres

av därför särskilt utbildad läkare.

Är uppenbart att försäkrad vid samma sjukdom utan fog sökt mer än

en läkare eller att läkare anlitats vid flera tillfällen än som varit behövligt,

utgår ersättning allenast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade

läkaren, eller för de besök, som skäligen varit behövliga. Har försäkrad,

oaktat han uppenbarligen utan risk för försämring av hälsotillståndet kunnat

besöka läkare, påkallat besök av läkare i sin bostad eller annorstädes,

må ersättningen nedsättas till belopp, som skulle hava utgivits för det fall

att den försäkrade besökt läkaren.

3 §•

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår för sådan av sjukdom föranledd

behandling, som angives i en av Konungen fastställd förteckning och

som av tandläkare meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola

eller allmänt sjukhus.

Ersättning för utgifter för tandläkarvård utgår jämväl för sådan, kvinnlig

försäkrad meddelad behandling, som angives i en av Konungen fastställd

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kangl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

förteckning och som utförts under tid då den försäkrade var havande eller

inom tvåhundrasjuttio dagar efter förlossningsdagen.

Ersättning utgår med tre fjärdedelar av utgifterna eller, då dessa överstigit

det belopp, vartill de enligt av Konungen fastställd taxa skola beräknas

uppgå, med tre fjärdedelar av sistnämnda belopp.

4 §•

Ersättning för utgifter för sjukhusvård, som på grund av sjukdom eller

förlossning varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus, med belopp, som motsvarar den för

sådan vård vid sjukhuset tillämpade avgiften å allmän säl,

då erforderlig vård ej kunnat beredas å hemortssjukhus eller behovet av

sjukhusvården uppkommit utanför den landstingskommun eller landstingskommun

ej tillhörande stad, där den försäkrade är bosatt, och han med

anledning härav måst intagas å annat allmänt sjukhus, med belopp, som

motsvarar den lägsta avgift, mot vilken den försäkrade kunnat erhålla vården

å sj ukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets

försorg, med belopp, som motsvarar den lägsta för sådan vård

utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande den lägsta avgift, mot vilken den

försäkrade kunnat erhålla vården å allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat

för vården i fråga.

Konungen äger fastställa taxa för beräkning av ersättning, som avses i

första stycket. Har sådan taxa fastställts, utgår ej ersättning för belopp,

varmed vårdavgiften överstiger i taxan angivet belopp.

Med sjukhusvård avses vård, som å sjukhus lämnas där intagen försäkrad,

ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom

riksförsäkringsverkets försorg.

Såsom sjukhus räknas i denna lag dels allmänt sjukhus, varmed förstås

sjukvårdsinrättning som tillhör staten eller till vars drift statsbidrag utgår

eller som drives av landstingskommun eller stad, som ej tillhör sådan kommun,

och ej är anordnad vid hem, som avses i 18 § lagen om socialhjälp,

ävensom sjukvårdsinrättning varöver riksförsäkringsverket förfogar, dels

ock annan sjukvårdsinrättning, som enligt av Konungen fastställd förteckning

är att anse såsom sjukhus jämlikt denna lag. Hemortssjukhus är allmänt

sjukhus, drivet av landstingskommun eller stad, inom vars område

försäkrad är bosatt.

5 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård som

avses i 2 §, 3 § första stycket eller 4 §, utgår ersättning enligt vad Konungen

med riksdagen förordnar för utgifter i anledning av resor till och från

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

läkaren, tandläkaren eller sjukvårdsinrättningen, där ej med hänsyn till resans

längd samt den sjukes tillstånd skäligen kunnat fordras att han gått

eller färdats på annat sätt, som icke krävt särskild kostnad.

6 §•

Konungen äger föreskriva, att ersättning enligt av Konungen fastställda

grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård eller behandling

i anledning av sjukdom än i 2—4 §§ sägs.

7 §•

Har kommun genom att anställa eller eljest träffa avtal med läkare eller

på annat sätt vidtagit åtgärder för att bereda medellösa eller mindre bemedlade

personer läkarvård, må Konungen på framställning av kommunen

förordna, att den efter grunder som fastställas av Konungen skall vara berättigad

att av vederbörande allmänna försäkringskassa erhålla ersättning

för kostnad för läkarvård, som sålunda beretts försäkrad. Sådan ersättning

må i varje särskilt fall utgivas allenast i den mån ersättning i anledning

av vården ej tillkommit den försäkrade själv samt må ej överstiga vad som

skolat utgivas till denne, därest han fått vidkännas motsvarande kostnad.

Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som anordnar läkarvård

eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för sjukvårdsersättning

kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse

för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader.

Allmän försäkringskassa äger jämväl med kommun eller transportföretag,

som åtager sig att ombesörja transporter, för vilka ersättning från

sjukförsäkringen må utgivas, träffa överenskommelse om skälig gottgörelse

härför samt om avgifter, vilka kommunen eller företaget må uttaga av de

försäkrade för utförda transporter.

Överenskommelse som avses i andra eller tredje stycket skall för att vara

gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Om redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att vid sjömans

sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2 §, 3 § första stycket, 4, 5 eller

6 §, äger han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden

enligt bestämmelserna i denna lag.

8 §.

Försäkrad, som icke är bosatt i riket, äger rätt till sjukvårdsersättning

endast om vårdbehovet uppkommit under vistelse härstädes.

Äger försäkrad som avses i första stycket rätt till ersättning för vården

jämlikt annan författning eller utländsk lagstiftning eller på grund av

överenskommelse med främmande makt, skall sådan ersättning avdragas

från motsvarande ersättning enligt denna lag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

9 §•

Ersättning för sjukvård utom riket utgår endast i den utsträckning Konungen

föreskriver.

Har redare för svenskt fartyg jämlikt sjömanslagen haft att för sjömans

sjukvård utom riket vidkännas kostnad, som omfattas av föreskrifter meddelade

med stöd av första stycket, äger han från allmän försäkringskassa

1 den ordning Konungen bestämmer erhålla gottgörelse för kostnaden enligt

nämnda föreskrifter.

Har genom utrikesförvaltningens försorg åt försäkrad lämnats ekonomiskt

bistånd avseende sjukvård utom riket, äger utrikesförvaltningen från

allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse därför enligt vad i andra

stycket sägs.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning

1 §•

Försäkrad äger enligt vad nedan sägs rätt till sjukpenning på grundval

av placering i sjukpenningklass.

2 §•

Hos allmän försäkringskassa inskriven försäkrad, vars inkomst av förvärvsarbete

för år räknat uppgår till minst ettusenåttahundra kronor, skall

med hänsyn till sagda inkomst vara placerad i sjukpenningklass. Har den

försäkrade inkomst såväl av anställning som av annat förvärvsarbete, skall

placeringen anses grundad på inkomsten av anställning såvitt avser den

sjukpenningklass, i vilken den försäkrade skulle hava placerats med hänsyn

enbart till sagda inkomst, samt i övrigt på inkomsten av annat förvärvsarbete.

För tid då undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt

11 kap. 7 § äger giltighet för den försäkrade skall för placering i högre

sjukpenningklass enligt 4 § än klassen nr 2 hänsyn icke tagas till inkomst

av annat förvärvsarbete än anställning.

Med inkomst av förvärvsarbete avses den inkomst i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad, som försäkrad kan antagas komma

att tills vidare åtnjuta av eget arbete, antingen såsom arbetstagare i allmän

eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller ock eljest (inkomst

av annat förvärvsarbete). Ersättning i penningar eller naturaförmåner som

nyss sagts för arbete som försäkrad utför för annans räkning utan att vara

anstalld i dennes tjänst anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade

och den som utgivit ersättningen äro ense därom samt överenskommelse

tillika träffas enligt 11 kap. 2 § andra stycket; och skall i dylikt fall

den förre anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Beräkning av inkomst av förvärvsarbete skall, där förhållandena ej eljest

äro kända för försäkringskassan, grundas på de upplysningar, som kassan

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna

framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den forsakrades

inkomst. Inkomst av arbete för egen räkning må ej beraknas högre an som

motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Utgores

inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de

regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa men

vars inkomst av förvärvsarbete icke uppgår till ettusenåttahundra kronor

för år, skall likväl vara placerad i sjukpenningklass, såframt hon ar gi t

och stadigvarande sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande

sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make el er

med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

3 §.

Försäkrad, som åtnjuter hel förtidspension enligt denna lag eller under

månaden närmast före den, varunder han uppnått sextiosju års ålder, åtnjutit

sådan pension eller på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas icke vidare

äger komma i åtnjutande av sjukpenning, må ej vara placerad i sjukpenningklass.

Ej heller må kvinna på grund av vad i 2 § sista stycket stadgas

vara placerad i sjukpenningklass för tid efter den månad, varunder hon

fyller sextiosju år.

4 §•

Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenningklass

nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Övriga sju - penningklasser och beloppet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår

av följande tabell:

Sjukpenningklass

Inkomsten av förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning

kr

nr

till kr

men ej till kr

2

1 800

2 600

5

3

2 600

3 400

6

4

3 400

4 200

7

5

4 200

5 000

8

6

5 000

5 800

9

7

5 800

6 800

10

g

6 800

8 400

12

9

8 400

10 200

14

10

10 200

12 000

16

11

12 000

14 000

18

12

14 000

16 000

20

13

16 000

18 000

22

14

18 000

21 000

25

28

15

21 000

-=-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjukpenning

och återstoden tilläggssjukpenning.

För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning minskas

med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen

skall intill ett belopp av två kronor 50 öre anses belöpa på grundsjukpenning.

I övrigt skall minskningen i första hand anses belöpa på sådan

del av tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjukpenningen vid sjukhusvård lägst fem

kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år till

henne eller hennes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor

och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn.

5 §•

Allmän försäkringskassa skall i samband med inskrivning av försäkrad

besluta angående den försäkrades placering i sjukpenningklass. Av beslutet

skall framgå i vad mån placeringen grundas på inkomst av anställning

eller på inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrades placering i sjukpenningklass

skall omprövas

a) när till kassans kännedom kommit att försäkrads inkomstförhållanden

undergått ändring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass,

b) när undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten blir

giltigt eller upphör att äga giltighet, samt

c) nar förtidspension enligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan

utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades

arbetsförmåga.

Ändring av försäkrads placering i sjukpenningklass i fall som avses

under a), b) och c) här ovan må ej ske förrän vid det månadsskifte, som

mtraffar närmast efter det beslutet härom fattats. Ändring av försäkrads

placering i sjukpenningklass i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast

efter det anledning till ändringen uppkommit eller, i fall då kvinnas

placering i sjukpenningklass enligt 2 § sista stycket skall upphöra på grund

av att hennes make eller man med vilken hon stadigvarande sammanbott avlider,

vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet.

Under tid då försäkrad lider av sjukdom som avses i 7 § må hans placering

i sjukpenningklass icke ändras, med mindre sådant fall är för handen som

avses under b) och c) här ovan eller rätt till sjukpenning upphör till följd

av vad i 4 kap. 3 eller 5 § stadgas.

Under tid då försäkrad efter förmedling av arbetsvårdsorgan undergåi

arbetsvård i form av arbetsprövning, yrkesutbildning eller arbetsträning

må han ej placeras i lägre sjukpenningklass än den han tillhörde, då arbetsvärden

började, med mindre sådant fall är för handen som avses under

b) och c) bär ovan eller, vad angår arbetsträning, denna pågått sex månader.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §.

Försäkrad är skyldig att så snart ske kan och senast inom två veckor till

den allmänna försäkringskassan anmäla sådan stadigvarande ändring i

sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för placeringen i sjukpenningklass.

Beslut angående försäkrads placering i sjukpenningklass skall skriftligen

delgivas denne.

7 §•

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften. Såsom sjukdom anses jämväl sådant tillstånd

av nedsatt arbetsförmåga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning

utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande.

Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgives hel sjukpenning.

I annat fall utgår halv sjukpenning.

Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtill, påfordra att nedsättning

av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

8 §•

Vid bedömande huruvida fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger

skall, om sjukdomen kan antagas vara kortvarig, särskilt beaktas

huruvida den försäkrade på grund av sjukdomen är urståndsatt att utföra

sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4

kap. 2 §, skall arbetsförmågan anses nedsatt i den mån den försäkrade på

grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

Åtnjuter den försäkrade förtidspension enligt denna lag, skall vid prövning

av den försäkrades rätt till sjukpenning bedömningen av hans arbetsförmåga

ske med bortseende från den nedsättning av arbetsförmågan, som

ligger till grund för utgående pension.

9 §.

Till sjukpenning utgives barntillägg för den försäkrades eller hans makes

barn under sexton år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.

Detsamma gäller där den försäkrade är underhållsskyldig beträffande barn

under sexton år, med vilket han icke stadigvarande sammanbor, såframt

han på sätt riksförsäkringsverket föreskriver styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres.

Barntillägg för barn över tio år utgår ej till sjukpenning, som tillkommer

kvinna vilkens make är placerad i sjukpenningklass, med mindre allmän

försäkringskassa så medgivit. Sådant medgivande må lämnas endast, såframt

kvinnans inkomst av förvärvsarbete överstiger mannens, och medför

att barntillägg för barn som nu sagts ej skall utgå till sjukpenning, som

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tillkommer mannen. Medgivandet gäller från och med månaden näst efter

den, varunder det lämnats, intill dess kassan annorlunda bestämmer.

Barntillägg till hel sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två

kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt

för dag. Till sjukpenning, som tillkommer kvinnlig försäkrad vilken stadigvarande

sammanbor med barn under tio år, utgör dock barntillägg lägst två

kronor för dag.

Barntillägg till halv sjukpenning utgör hälften av belopp som i föregående

stycke sägs.

Vid tillämpning av denna paragraf skall med make jämställas den, med

vilken den försäkrade stadigvarande sammanbor och med vilken han varit

gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karenstid) och ej heller

för tid, innan anmälan om sjukdomsfallet gjorts hos den allmänna försäkringskassan,

där ej hinder mött för sådan anmälan eller eljest särskilda skäl

föranleda att sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäkringskassan,

skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, för

hans del gälla en karenstid av trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt angår sådan

tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete.

Försäkrad, som gjort anmälan enligt andra stycket, må övergå till kortare

karenstid om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Den kortare

karenstiden skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning

härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning vid sjukdom,

som inträffat innan den kortare karenstiden blivit gällande.

Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu

dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en

sjukperiod. Karenstid enligt första stycket tillämpas ej, när den försäkrade

vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

Såsom sjukperiod anses tid, varunder försäkrad i oavbruten följd lider

av sjukdom som avses i 7 §. 11

11 §•

Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att äga

giltighet, skall beträffande tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av

annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre dagar. Den försäkrade

må dock under de förutsättningar som angivas i 10 § tredje stycket välja en

karenstid av tre eller trettiotre dagar; och skall därvid jämväl i övrigt tilllämpas

vad i nämnda lagrum är stadgat.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Ej må i något fall sjukpenning som avses i denna paragraf utgivas vid

sjukdom, som inträffat medan undantagande ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos allmän försäkringskassa eller

skulle hava varit inskriven därest hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §,

äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör

vid enkelbörd niohundra kronor och vid flerbörd nämnda belopp ökat med

fyrahundrafemtio kronor för varje barn utöver ett.

Av moderskapspenningen äger den försäkrade lyfta trehundra kronor

före nedkomsten, dock tidigast å etthundratjugonde dagen före den beräknade

tidpunkten därför.

13 §.

Även om sjukdom som i 7 § sägs icke är för handen, utgår tilläggssjukpenning

till kvinnlig försäkrad, som i anledning av barnsbörd avhåller

sig från förvärvsarbete, såframt hon omedelbart före nedkomsten eller den

beräknade tidpunkten därför under minst tvåhundrasjuttio dagar i följd

varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass eller

skulle hava varit placerad i sådan sjukpenningklass, därest hon uppfyllt

åldersvillkoret i 1 kap. 4 §.

Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde dagen före den

beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med förlossningsdagen

så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock

högst för etthundraåttio dagar. Från och med den trettionde dagen efter förlossningsdagen

utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av

sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.

Sjukpenning för tid före förlossningen utgår först från och med den dag

kvinnan hos den allmänna försäkringskassan anmält sin önskan att erhålla

sjukpenning, där ej hinder mött för anmälan eller särskilda skäl till

annat föranleda.

Till sjukpenning enligt denna paragraf utgår ej barntillägg.

14 §.

Försäkrad, som äger rätt till moderskapspenning, må ej åtnjuta grundsjukpenning

eller barntillägg för tiden från och med förlossningsdagen till

och med den tjugunionde dagen därefter.

15 §.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig;

b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt;

d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare;

e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar

på det allmännas bekostnad.

16 §.

Beträffande arbetstagare, som på grund av lag eller annan författning

eller bestämmelse, som beslutats av kommun, är berättigad att uppbära lön

vid sjukdom eller barnsbörd, äger Konungen föreskriva undantag helt

eller delvis från vad som är stadgat om placering i sjukpenningklass.

Har undantag som i första stycket sägs icke föreskrivits eller gäller det

endast delvis, äger arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer från

allmän försäkringskassa erhålla arbetstagaren tillkommande sjukpenning

jämte barntillägg, i den mån nämnda förmåner icke överstiga den utbetalda

lönen.

överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom eller

barnsbörd utgivit lön till arbetstagaren, skall hos allmän försäkringskassa

äga uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenning jämte barntillägg är

bindande för kassan, endast såframt överenskommelsen har form av kollektivavtal

och å arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation, som

enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation.

Föreligger dylikt kollektivavtal, må det av arbetsgivare, som

är bunden av avtalet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande

arbetstagare, vilken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete

för vilket avtalet gäller.

Har försäkrad, som drabbats av sjukdom utom riket, därvid erhållit underhåll

genom utrikesförvaltningens försorg, äger förvaltningen i den ordning

Konungen bestämmer från allmän försäkringskassa erhålla den försäkrade

tillkommande sjukpenning jämte barntillägg, i den mån nämnda

förmåner icke överstiga utgivet underhåll.

17 §.

Sjukpenning jämte barntillägg må indragas eller skäligen nedsättas, om

försäkrad

a) vägrar att mottaga besök av person, som av den allmänna försäkringskassan

erhållit uppdrag att verkställa sjukkontroll;

b) under sjukdom ändrar vistelseort utan att underrätta den allmänna

försäkringskassan därom eller avreser till utlandet, där ej kassan medgivit

att sjukpenning må utgå under vistelse därstädes;

c) utan giltigt skäl underlåter att på sätt stadgas i 6 § första stycket anmäla

sådan ändring i sina inkomstförhållanden, som är av betydelse för

placeringen i sjukpenningklass.

Angående nedsättning eller indragning av sjukpenning i andra fall stadgas

i 20 kap. 3 §.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

18 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger allmän försäkringskassa

besluta, att sjukpenning jämte barntillägg samt moderskapspenning tillkommande

försäkrad, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande

vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket

lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal

myndighet eller den försäkrades make eller annan person att användas

till den försäkrades samt, vad angår sjukpenning jämte barntillägg, hans

familjs och, i fråga om moderskapspenning, barnets nytta.

Beträffande moderskapspenning, som tillkommer kvinna vilken ej uppnått

tjuguett års ålder, må försäkringskassan på framställning av barnavårdsnämnd

besluta om utbetalning till annan enligt vad i första stycket

sägs.

Är kvinna vid tiden för nedkomsten intagen i barnhem, ungdomsvårdsskola,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare, må försäkringskassan på framställning av föreståndare

för inrättningen besluta, att moderskapspenningen skall utbetalas till

honom att användas till kvinnans och barnets nytta.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

Ersättning enligt 2 och 3 kap. utgives av den allmänna försäkringskassa,

hos vilken den försäkrade är inskriven eller skulle hava varit inskriven,

därest han uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §. Sjukvårdsersättning åt försäkrad,

som icke är och ej heller under förutsättning som nyss sagts skulle

hava varit inskriven hos allmän försäkringskassa, utgives av den kassa,

inom vars verksamhetsområde vården erhållits.

2 §•

Har sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgivits för nittio dagar

i följd eller föreligger eljest skälig anledning, skall den allmänna försäkringskassan,

i den utsträckning riksförsäkringsverket så föreskriver, undersöka

huruvida skäl föreligger att vidtaga åtgärd, som är ägnad att förkorta

sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva

nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Befinnes åtgärd som nu

sagts erforderlig, skall kassan tillse att lämplig sådan vidtages.

3 §•

För tid efter ingången av den månad, varunder försäkrad fyllt sextiosju

år eller dessförinnan börjat åtnjuta ålderspension enligt denna lag, må

sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård icke utgå för mer än sammanlagt

etthundraåttio dagar. Vad nu sagts skall i fråga om ersättning för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sjukhusvård äga motsvarande tillämpning för tid, varunder den försäkrade

åtnjuter hel förtidspension; och skall med sådan tid jämställas efterföljande

tid, därest förtidspensionen upphört att utgå med månaden näst före

den, varunder den försäkrade fyller sextiosju år.

4 §.

Vad i 3 kap. 3, 5 och 8 §§ ävensom 3 § detta kapitel stadgas med avseende

på förtidspension skall äga motsvarande tillämpning där den försäkrade

skulle hava kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk

medborgare.

5 §.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken

han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må

för tid efter utgången av den i 11 § sistnämnda lag omförmälda samordningstiden

ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta enligt

sagda lag ersättning enligt 2 och 3 kap. ej utgivas med anledning av

skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäkring

eller enligt särskild författning eller enligt Konungens förordnande medför

rätt till motsvarande ersättning, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket

eller bolag varom sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

utgives ersättning enligt 2 och 3 kap. endast i den mån beloppet därav

överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen,

den särskilda författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjukdom,

som medför rätt till ersättning enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

23

TREDJE AVDELNINGEN

F olkpensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Svensk medborgare, som är mantalsskriven i riket eller som varit mantalsskriven

härstädes för det år varunder han fyllt sextiotvå år och för de

fem åren närmast dessförinnan, är berättigad till folkpension enligt vad nedan

sägs.

Har barn, som är svensk medborgare, till följd av sin ålder icke blivit

mantalsskrivet här i riket, äger barnet likväl rätt till barnpension enligt 8

kap. 5 §.

2 §.

Den, som kommit i åtnjutande av folkpension enligt vad i 1 § första stycket

sägs men vars rätt enligt nämnda lagrum upphört, må även i fortsättningen

åtnjuta folkpension, därest Konungen för vissa fall så förordnat

eller det med hänsyn till omständigheterna skulle framstå såsom oskäligt

att indraga pensionen. Vid tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20 kap. skall

pensionsberättigad som i denna paragraf sägs likställas med försäkrad, även

om han icke uppfyller förutsättningarna i 1 kap. 3 § första stycket.

6 kap. Om ålderspension

1 §•

Rätt till folkpension i form av ålderspension tillkommer försäkrad från

och med den månad, varunder han fyller sextiosju år.

På särskild framställning av försäkrad utgår ålderspension för tid före

den månad, varunder han fyller sextiosju år, dock tidigast från och med

den månad, då han uppnår sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts

må ej utgå till försäkrad, som äger komma i åtnjutande av tilläggspension

enligt 12 kap. 1 § andra stycket, med mindre han tillika gör framställning

enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av vad i andra stycket sägs, för

ir räknat nittio procent eller, för gift försäkrad vars make åtnjuter folkpension

i form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension

enligt 1 § första stycket, sextiosju och en halv procent av basbeloppet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Åtnjuter maken enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket två tredjedelar

eller en tredjedel av hel förtidspension, utgår dock ålderspension i förra fallet

med sjuttiofem och i senare fallet med åttiotvå och en halv procent av

basbeloppet.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder

den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels

procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till

ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om

pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas pensionen

med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen börjar

utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade uppnådde

nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter ingången

av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och ej heller

till tid, då den försäkrade åtnjutit tilläggspension i form av ålderspension

eller icke varit berättigad till folkpension.

7 kap. Om förtidspension

1 §•

Rätt till folkpension i form av förtidspension tillkommer försäkrad, som

fyllt sexton år, för tid före den månad, då han fyller sextiosju år eller ålderspension

enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom, därest hans

arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller

annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen kan anses varaktig.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den

antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension

i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;

och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande

sjukbidrag.

2 §•

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast

en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer

än hälften, utgår två tredjedelar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives en tredjedel av hel förtidspension.

3 §.

Vid bedömande i vad mån arbetsförmågan är nedsatt skall beaktas den

försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga,

bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans

utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden

och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomst av arbete likställes

i skälig omfattning värdet av hushållsarbete i hemmet.

Är den försäkrade föremål för åtgärd av beskaffenhet, som angives i 4

kap. 2 §, skall arbetsförmågan under tiden för åtgärden anses nedsatt i den

mån den försäkrade på grund av åtgärden är hindrad att utföra förvärvsarbete.

4 §.

Hel förtidspension utgör för år räknat nittio eller, för gift försäkrad vars

make åtnjuter folkpension i form av ålderspension eller förtidspension eller

äger rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket, sextiosju och en halv

procent av basbeloppet. Åtnjuta båda makarna förtidspension och är pensionen

för endera eller båda sådan som i 2 § andra eller tredje stycket sägs,

skall dock vid beräkning av pension hel förtidspension utgöra, om två

tredjedelar av hel förtidspension utgår till andra maken, sjuttiofem och,

om en tredjedel av hel förtidspension utgår till denne, åttiotvå och en halv

procent av basbeloppet.

8 kap. Om familjepension

1 §•

Rätt till folkpension i form av änkepension tillkommer för tid före den

månad, då änkan fyller sextiosju år eller folkpension i form av ålderspension

dessförinnan börjar utgå till henne,

a) änka, som har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor med

barn under sexton år, därest barnet vid makens död stadigvarande vistades

i makarnas hem eller hos änkan; samt

b) annan änka, som vid makens död fyllt trettiosex år och varit gift med

honom minst fem år.

Upphör rätt till änkepension enligt första stycket a), skall vid bedömandet

av rätt till pension enligt b) anses som om mannen avlidit, då rätten till

pension enligt a) upphörde, samt äktenskapet varat till nämnda tidpunkt.

2 §•

Ogift eller frånskild kvinna eller änka, som stadigvarande sammanbodde

med ogift eller frånskild man eller änkling vid dennes död och som varit

gift med eller har eller har haft barn med honom, likställes med änka i fråga

om rätt till änkepension. Den tid, under vilken kvinnan oavbrutet sammanbott

med mannen fram till tidpunkten för dennes död, jämställes vid tilllämpningen

av 1 § första stycket b) med tid, varunder äktenskap bestått.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är berättigad

till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även om fall

som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat

utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande

makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock beaktas endast

barn till den avlidne. I fall som avses i samma stycke b) skall med tid, varunder

äktenskapet bestått, jämställas tid, varunder kvinnan efter äktenskapets

upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden om och stadigvarande

sammanbott med barn under sexton år till den avlidne. Vad i detta

stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag

eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit

i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension.

3 §•

Kvinna äger icke rätt till änkepension efter man, från vilken hon vid

dennes död levde åtskild, därest kvinnan efter det sammanlevnaden med

mannen upphörde stadigvarande sammanbott med annan man, med vilken

hon varit gift eller har eller har haft barn.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap

eller stadigvarande sammanbor med man, med vilken hon varit gift eller

har eller har haft barn. Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år

eller upphör samboendet inom tid som nu sagts, skall pensionen ånyo börja

utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för

handen.

4 §•

Änkepension utgör, där ej annat följer av vad nedan sägs, för år räknat

nittio procent av basbeloppet.

Utgår änkepension med tillämpning av 1 § första stycket b) och hade den

pensionsberättigade ej fyllt femtio år vid mannens död eller vid den tidpunkt,

som avses i 1 § andra stycket, minskas pensionen med en femtondel

för varje år, varmed antalet år som den pensionsberättigade fyllt vid mannens

död eller vid nämnda tidpunkt understiger femtio.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild

kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

5 §.

Rätt till folkpension i form av barnpension tillkommer barn, vars fader

eller moder eller båda föräldrar avlidit och som icke fyllt sexton år.

Rätt till barnpension föreligger ej, om barnet är adopterat av annan

än den avlidne eller dennes make, och ej heller för barn utom äktenskap,

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år i962

därest den avlidne enligt avtal, som är bindande för barnet, åtagit sig att till

dess underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

6 §.

Barnpension utgör för år räknat tjugufem procent av basbeloppet. För

barn, vars båda föräldrar avlidit, samt för barn utom äktenskap, som fyllt

tre år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, utgör dock barnpensionen

trettiofem procent av basbeloppet.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår barntillägg för varje barn

under sexton år till försäkrad eller försäkrads hustru, därest den försäkrade

har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med barnet. Barntillägg

enligt vad nu sagts utgives ej till ålderspension, som den försäkrade åtnjuter

för tid före den månad varunder han fyller sextiosju år, eller till pension,

som tillkommer gift kvinna. Ej heller utgår barntillägg för barn, som

är berättigat till pension enligt denna lag.

Barntillägg till ålderspension eller hel förtidspension utgör för år räknat

tjugufem procent av basbeloppet. Utgår enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje

stycket två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension, utgör barntillägget

motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension.

Åtnjuter den försäkrade tilläggspension enligt denna lag, minskas honom

tillkommande barntillägg med hälften av tilläggspensionen i den mån denna

för år räknat överstiger halva basbeloppet.

2 §•

Till ålderspension eller förtidspension utgår invaliditetstillägg, därest den

försäkrade är ur stånd att reda sig själv och på grund härav vid upprepade

tillfällen dagligen är i behov av hjälp av annan samt hjälpbehovet uppkommit

innan den försäkrade fyllt sextiotre år. Invaliditetstillägg skall

alltid utgå, därest den försäkrade är blind och blindheten inträtt innan den

försäkrade uppnått sextiotre års ålder.

Ändå att så ej följer av första stycket utgår invaliditetstillägg till förtidspension,

som avses i 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket, därest den försäkrade

utför förvärvsarbete men på grund av höggradig nedsättning i

kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan

person eller får vidkännas betydande inerutgifter för färdmedel eller andra

hjälpmedel för att kunna utföra arbetet.

Invaliditetstillägg tillkommer ej försäkrad, som stadigvarande vårdas å

anstalt tillhörande staten eller kommun eller å enskild anstalt till vars drift

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

statsbidrag utgår eller ock genom anstaltens försorg utom densamma, och

ej heller försäkrad, som enligt gällande bestämmelser om blindundervisning

är skolpliktig.

Invaliditetstillägg utgör för år räknat trettio procent av basbeloppet.

3 §.

Åtnjuter försäkrad som avses i 2 § första stycket andra punkten eller

andra stycket icke pension enligt denna lag, äger han, därest han fyllt sexton

år, rätt till invaliditetsersättning för tid före den månad då han fyller

sextiosju år.

Invaliditetsersättning tillkommer ej försäkrad, som enligt gällande bestämmelser

om blindundervisning är skolpliktig.

Invaliditetsersättning utgör för år räknat fyrtiofem procent av basbeloppet.

4 §.

Vid tillämpning av 2 och 3 §§ skall såsom blind anses den vars synförmåga,

sedan ljusbrytningsfel rättats, är så nedsatt att han saknar ledsyn.

5 §•

Om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg förordnar Konungen

med riksdagen.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,

skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av 6, 7

och 9 kap. likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes vid tillämpning av 6 och 7 kap. pensionsberättigad,

som stadigvarande sammanbor med annan, med vilken den

pensionsberättigade varit gift eller har eller har haft barn.

2 §•

Därest pensionsberättigad under hel månad är intagen i fångvårds- eller

tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest är på statens bekostnad

intagen i anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, må av hans å månaden

belöpande folkpension ej utgå högre belopp än som för år räknat

motsvarar femton procent av basbeloppet. Kan den pensionsberättigade på

grund av sitt tillstånd uppenbarligen icke tillgodogöra sig nämnda belopp till

sin personliga nytta, må riksförsäkringsverket besluta om nedsättning av

beloppet, dock till lägst tvåhundra kronor för år.

Riksförsäkringsverket må medgiva nära anhörig, vilken för sitt uppehälle

är beroende av den pensionsberättigade, rätt att helt eller delvis uppbära

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 29

sådan del av folkpension, som enligt vad i första stycket sägs icke skall

utgivas.

Åtnjuter barn under hel månad på statens bekostnad vård på anstalt eller

eljest kost och bostad, må barntillägg för barnet ej utgå för den månaden;

dock må sådant tillägg utgå för tid då barnet är inackorderat vid nomadskola.

3 §•

Därest pensionsberättigad i annat fall än som avses i 2 § under hel månad

är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten,

äger den som driver anstalten att, i den mån Konungen så förordnar,

uppbära så stor del av den pensionsberättigades å månaden belöpande folkpension,

som svarar mot kostnaderna för vården eller försörjningen på

anstalten, varvid den pensionsberättigade dock skall äga erhålla visst belopp

för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning

för det fall att den pensionsberättigade åtnjuter vård eller försörjning mot

avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall än som avses i 2 §

sista stycket under hel månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän

bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala organ som

svarar för vårdkostnaden att, i den mån Konungen så förordnar, uppbära

så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

4 §.

År någon för samma månad berättigad till flera änkepensioner, utgives

endast den största av dem eller, om de äro lika stora, pensionen efter den

sist avlidne mannen.

Föreligger för samma månad rätt till förtidspension samt änkepension

eller hustrutillägg, utgives endast en av förmånerna. Utgives i enlighet härmed

änkepension eller hustrutillägg, skall vid tillämpning av 3 kap. 3, 5 och

8 §§ samt 4 kap. 3 § anses som om den försäkrade kommit i åtnjutande av

förtidspension.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN

Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Rätt till tilläggspension grundas på inkomst av förvärvsarbete.

För varje år, varunder någon varit försäkrad enligt 1 kap. 3 § första stycket,

skall för honom enligt vad nedan sägs beräknas pensionsgrundande inkomst

på grundval av hans inkomst av anställning och inkomst av annat

förvärvsarbete under året. Sådan beräkning skall icke göras för år före det

då den försäkrade uppnår sexton års ålder, ej heller för år då den försäkrade

avlidit eller för år efter det då han fyllt sextiofem år eller för tidigare

år, varunder han åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag.

2 §•

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en

och samme arbetsgivare åtnjuten lön, som under ett år ej uppgått till trehundra

kronor.

Ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för

arbete som försäkrad utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes

tjänst skall, om ersättningen under ett år uppgått till minst trehundra

kronor, anses såsom inkomst av anställning, såvida den försäkrade och den

som utgivit ersättningen varit ense därom; och skall i dylikt fall den förre

anses såsom arbetstagare och den senare såsom arbetsgivare.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn icke tagas till lön

eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är

bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat fall än då den

försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i

rörelse som bedrives från här beläget fast driftställe. Hänsyn skall ej heller

tagas till lön eller ersättning från främmande makts härvarande beskickning

eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning

eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta

stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt

svenska staten eller utländsk beskickning här i riket eller, där lönen härrör

från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande

inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäk
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ringsverket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen

för tilläggspension enligt 19 kap. 1 §; och skall i dylikt fall den som åtagit

sig sådan förbindelse anses såsom arbetsgivare.

3 §•

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses

a) inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade;

samt

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad

för arbete för annans räkning;

allt i den mån inkomsten icke enligt 2 § är att hänföra till inkomst av

anställning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till

femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

4 §•

Till grund för beräkningen av inkomst av anställning och inkomst av

annat förvärvsarbete under visst år skall läggas den försäkrades taxering

till statlig inkomstskatt avseende nämnda år. Avser taxeringen beskattningsår

som ej sammanfaller med kalenderår, skall inkomst under beskattningsåret

anses hava åtnjutits under det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret.

Närmare bestämmelser rörande beräkningen av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete beslutas av Konungen med riksdagen.

Angående beräkningen av inkomst av anställning för försäkrad, som är

bosatt utomlands eller som eljest avses med förbindelse enligt 2 § sista

stycket eller som har att erlägga sjömansskatt, stadgas särskilt.

5 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger

det vid årets ingång gällande basbeloppet. Inkomst av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete skola därvid var för sig avrundas till närmast

lägre hundratal kronor. Basbeloppet avräknas i första hand mot inkomsten

av anställning.

Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av

anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger

sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet. Belopp,

från vilket sålunda skall bortses, avräknas i första hand å inkomst av

annat förvärvsarbete.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

För varje år, för vilket pensionsgrundande inkomst fastställts för försäkrad,

skall pensionspoäng tillgodoräknas honom. I den mån pensionsgrundande

inkomst härrör från inkomst av annat förvärvsarbete må dock pensionspoäng

tillgodoräknas den försäkrade endast såvida tilläggspensionsavgift

enligt 19 kap. 3 § för året till fullo erlagts inom föreskriven tid. Utan

hinder av att sådan avgiftsbetalning icke skett skall pensionspoäng tillgodoräknas

den försäkrade för det år varunder han fyllt sextiofem år eller, där

den försäkrade eller efterlevande till honom ansöker om pension enligt

denna lag för tid före det år varunder den försäkrade skulle uppnå sextiosju

års ålder, för de båda år som närmast föregått det då pension vid bifall till

ansökningen skulle börja utgå.

Pensionspoäng som i första stycket sägs är den pensionsgrundande inkomsten

delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet. Pensionspoäng

beräknas med två decimaler.

För år, varunder försäkrad åtnjutit förtidspension enligt 13 kap. 2 §,

skall den försäkrade tillgodoräknas pensionspoäng motsvarande vad enligt

nämnda paragraf skall antagas hava tillgodoräknats honom för samma år.

7 §•

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen såvitt

angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådant undantagande skett,

skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för

tid efter ingången av året näst efter det då anmälan gjordes hänsyn icke

tagas till inkomst av annat förvärvsarbete.

Anmälan som i första stycket sägs må återkallas av den försäkrade med

verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar sedan undantagandet

ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den försäkrade

ej ånyo göra dylik anmälan.

Anmälan eller återkallelse skall, där den försäkrade är omyndig, göras av

förmyndaren, som därvid har att visa att den försäkrade samtycker till

åtgärden.

12 kap. Om ålderspension

1 §•

Rätt till tilläggspension i form av ålderspension tillkommer försäkrad

från och med den månad, varunder han fyller sextiosju år, under förutsättning

att pensionspoäng tillgodoräknats honom för minst tre eller, om han

icke är svensk medborgare, minst tio år.

På särskild framställning av försäkrad utgår, under förutsättning som i

första stycket sägs, ålderspension för tid före den månad, varunder han

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fyller sextiosju år, dock tidigast från och med den månad, då han uppnår

sextiotre års ålder. Pension enligt vad nu sagts må ej utgå till försäkrad,

som äger komma i åtnjutande av folkpension enligt 6 kap. 1 § andra stycket,

med mindre han tillika gör framställning enligt nämnda lagrum.

2 §•

Ålderspension utgör, där ej annat följer av andra och tredje styckena, för

år räknat sextio procent av produkten av basbeloppet för den månad, för

vilken pension skall utgivas, och medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats

den försäkrade eller, om pensionspoäng tillgodoräknats honom

för mer än femton år, medeltalet av de femton högsta poängtalen. Har

pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för mindre än trettio år,

skall hänsyn tagas endast till så stor del av nämnda produkt som svarar

mot förhållandet mellan det antal år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats

honom, och talet trettio.

Har undantagande enligt 11 kap. 7 § ägt giltighet för den försäkrade,

skall honom tillkommnade ålderspension utgöra sextio procent av så stor

del av den i första stycket angivna produkten, som svarar mot förhållandet

mellan det antal år, dock högst trettio, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats

den försäkrade, och talet trettio ökat med ett för varje år, för vilket

den försäkrade till följd av undantagandet icke tillgodoräknats pensionspoäng

eller gått förlustig mer än en poäng. Ej må med tillämpning av

vad nu sagts talet trettio ökas till mer än femtio. Vad i detta stycke stadgas

skall äga motsvarande tillämpning i fall då pensionspoäng jämlikt 11 kap.

6 § första stycket på grund av underlåten avgiftsbetalning icke tillgodoräknats

den försäkrade.

Börjar ålderspension utgå tidigare än från och med den månad, varunder

den försäkrade fyller sextiosju år, skall pensionen minskas med sex tiondels

procent för varje månad, som då pensionen börjar utgå återstår till

ingången av den månad varunder den försäkrade fyller sextiosju år. Om

pensionen börjar utgå senare än från och med sistnämnda månad, ökas

pensionen med sex tiondels procent för varje månad, som då pensionen

börjar utgå förflutit från ingången av den månad varunder den försäkrade

uppnådde nämnda ålder; härvid må hänsyn dock ej tagas till tid efter

ingången av den månad, under vilken den försäkrade fyllt sjuttio år, och

ej heller till tid, då den försäkrade åtnjutit folkpension eller icke varit berättigad

till tilläggspension i form av ålderspension.

13 kap. Om förtidspension

1 §•

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer enligt vad

nedan sägs försäkrad för tid före den månad, då han fyller sextiosju år

2 — Ii ihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

eller ålderspension enligt denna lag dessförinnan börjar utgå till honom,

därest hans arbetsförmåga på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet,

vanförhet eller annat lyte är nedsatt med minst hälften och nedsättningen

kan anses varaktig samt den försäkrade äger tillgodoräkna sig pensionspoäng

för tid före det år, varunder pensionsfallet inträffat.

Kan nedsättningen av arbetsförmågan icke anses varaktig men kan den

antagas bliva bestående avsevärd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggspension

i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid;

och skall i övrigt vad som är stadgat om förtidspension gälla beträffande

sjukbidrag.

Vad i 7 kap. 2 och 3 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande

förtidspension enligt detta kapitel.

2 §•

Är den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet placerad lägst i den

sjukpenningklass, som svarar mot en årsinkomst av förvärvsarbete uppgående

till det vid årets ingång gällande basbeloppet, eller har pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år, som närmast

föregått det år då pensionsfallet inträffar, skall förtidspension utgå med

tillämpning av bestämmelserna i andra stycket. Detsamma skall gälla för

det fall den försäkrade icke är placerad i sjukpenningklass som nu sagts

men skulle hava varit placerad i sådan klass, därest den allmänna försäkringskassan

haft kännedom om samtliga de förhållanden som skola ligga till

grund för placeringen i sjukpenningklass.

Hel förtidspension motsvarar den tilläggspension i form av ålderspension,

som skulle tillkomma den försäkrade, därest sådan pension skulle

börja utgå från och med den månad varunder han fyller sextiosju år. Härvid

skall ålderspensionen beräknas under antagande att den försäkrade för

varje år från och med det då förtidspensionen börjar utgå till och med det

då han uppnår sextiofem års ålder tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande

medeltalet av de pensionspoängtal, vilka tillgodoräknats honom under

de fyra år som närmast föregått det år då pensionsfallet inträffade eller, om

pensionen därigenom blir större, under samtliga år från och med det då han

fyllt sexton år till och med det som närmast föregått pensionsfallet. Vid

beräkningen av nämnda medeltal bortses från de år intill ett antal av hälften,

för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka

poängtalet är lägst.

Pension enligt denna paragraf må ej utgå, om undantagande enligt 11 kap.

7 § ägde giltighet för den försäkrade då pensionsfallet inträffade samt undantagandet

tillika föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast

föregående åren gått förlustig mer än en pensionspoäng. Ej heller må

pension som nu sagts utgå, om den försäkrade vid sextiosju års ålder icke

kan komma i åtnjutande av ålderspension enligt 12 kap.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år i 962

3 §.

Äger den försäkrade icke komma i åtnjutande av förtidspension enligt

vad i 2 § stadgas men skulle han hava varit berättigad till tilläggspension i

form av ålderspension, därest han uppnått sextiosju års ålder det år då pensionsfallet

inträffar, skall hel förtidspension utgå med belopp motsvarande

vad den försäkrade i sådant fall skulle hava erhållit i ålderspension, beräknad

enligt 12 kap. 2 § första och andra styckena.

14 kap. Om familjepension

1 §•

Är försäkrad vid sitt frånfälle berättigad till tilläggspension i form av

förtidspension eller ålderspension eller skulle han, om fall som avses i 13

kap. 1 § varit för handen vid tidpunkten för dödsfallet, hava varit berättigad

till förtidspension, äga hans efterlevande rätt till tilläggspension i form

av familjepension enligt vad nedan sägs.

2 §•

Rätt till änkepension tillkommer änka efter den försäkrade, om äktenskapet

varat minst fem år och ingåtts senast den dag då den försäkrade

fyllde sextio år.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna för rätt till änkepension

icke uppfyllda, äger änkan likväl komma i åtnjutande av sådan pension,

därest den försäkrade efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan.

Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är

berättigad till underhållsbidrag av den försäkrade, är för tid varunder bidraget

skolat utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid

den försäkrades död. Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning,

därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva

sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda

kvinnan rätt till pension.

Änkepension skall indragas, om den pensionsberättigade ingår äktenskap.

Upplöses äktenskapet innan det bestått i fem år, skall pensionen ånyo börja

utgå, om förutsättningarna i övrigt för rätt till pension alltjämt äro för

handen.

3 §■

Änkepension utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes barn

som enligt 4 § är berättigat till pension efter honom, trettiofem och i annat

fall fyrtio procent av hel förtidspension enligt 13 kap., som den försäkrade

var berättigad till eller skulle hava kommit i åtnjutande av därest rätt till

sådan pension inträtt vid tidpunkten för dödsfallet, eller, om den försök
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

rade var berättigad till ålderspension, av dylik pension beräknad enligt 12

kap. 2 § första och andra styckena.

Om begränsning i vissa fall av storleken av änkepension till frånskild

kvinna stadgas i 17 kap. 2 §.

4 §•

Rätt till barnpension tillkommer den försäkrades barn, som icke fyllt nitton

år.

Vad i 8 kap. 5 § andra stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning

beträffande rätt till pension enligt denna paragraf.

5 §•

Barnpension för ett barn utgör för år räknat, om efter den försäkrade finnes

någon, som enligt detta kapitel är berättigad till änkepension efter

honom, femton och i annat fall fyrtio procent av den förtidspension eller

ålderspension som i 3 § sägs. Äro de pensionsberättigade barnen flera, ökas

de nämnda procenttalen med tio för varje barn utöver det första; och skall

det sammanlagda barnpensionsbeloppet fördelas lika mellan barnen.

Föreligger rätt till såväl änkepension som barnpension efter försäkrad

men utgör på grund av 17 kap. 2 § änkepensionen eller, om flera äro berättigade

till sådan pension, det sammanlagda änkepensionsbeloppet icke trettiofem

procent av förtidspension eller ålderspension som i 3 § sägs, skall

det sammanlagda barnpensionsbeloppet ökas i motsvarande mån, dock högst

med belopp motsvarande tjugufem procent av förtidspensionen eller ålderspensionen.

6 §•

Familjepension efter försäkrad, som ej var svensk medborgare, utgår till

efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var bosatt

i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

7 §•

Är någon för samma månad berättigad till flera tilläggspensioner i form

av familjepension, utgives endast den största av dem eller, om samtliga eller

de största äro lika stora, en av dessa. Av lika stora änkepensioner utgives

pensionen efter den sist avlidne mannen.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Är försäkrad, som är svensk medborgare, född under något av åren 1896

—1914, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första stycket talet trettio utbytas

mot talet tjugu. Beträffande försäkrad som nu sagts skall 12 kap. 2 §

andra stycket icke äga tillämpning.

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Om försäkrad är svensk medborgare och född under något av åren 1915

—1923, skall vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra styckena talet

trettio utbytas mot talet tjugu ökat med ett för varje år, som den försäkrade

är född senare än år 1914; och skall för varje år, som den försäkrade är

född senare än år 1914, ökning som i 12 kap. 2 § andra stycket sägs ske med

en tiondel av det antal år, för vilket den försäkrade till följd av undantagandet

icke tillgodoräknats pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng.

2 §•

Har försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, visst år under mer än

nittio dagar uppburit sjukpenning enligt denna lag eller lagen om yrkesskadeförsäkring

eller motsvarande ersättning enligt lagen om ersättning

åt smittbärare och har han därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass,

vilken han skulle hava tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete

uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkning

av det i 12 kap. 2 § första stycket angivna medeltalet av pensionspoäng

bortses från nämnda år, därest medeltalet därigenom höjes, samt vid

tillämpningen i övrigt av 12 kap. 2 § anses som om pensionspoäng tillgodoräknats

den försäkrade för det året. Vad nu sagts skall icke avse år, då

den försäkrade åtnjutit ålderspension eller förtidspension enligt denna lag

eller då undantagande enligt 11 kap. 7 § varit gällande för honom, och må

ej tillämpas med avseende å mer än tre år.

3 §•

I fråga om pension till den som ej är svensk medborgare skall för tid varunder

han ej är bosatt i riket vid tillämpning av 12 kap. 2 § första och andra

styckena talet trettio utbytas mot talet fyrtiofem samt pensionsberäkningen

göras med tillämpning av det basbelopp som gällde vid ingången av det sista

år, för vilket pensionsgrundande inkomst beräknats för den försäkrade.

Pension må ej på grund av vad nu sagts utgå med högre belopp än om den

pensionsberättigade varit bosatt härstädes.

Är pensionsberättigad som i första stycket sägs ej bosatt i riket, må utan

hans samtycke tilläggspension till honom utbytas mot ett engångsbelopp,

motsvarande kapitalvärdet av den pension vartill han är berättigad enligt

första stycket. Med den pensionsberättigades samtycke må utbyte ske mot

lägre engångsbelopp, dock lägst fyrtio procent av nämnda kapitalvärde. Har

utbyte ägt rum, föreligger ej rätt till vidare ersättning på grundval av pensionspoäng,

som dessförinnan tillgodoräknats den försäkrade. Grunderna

för beräkningen av kapitalvärde som nu sagts fastställas av Konungen.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Ytterligare bestämmelser om folkpension och tilläggspension

16 kap. Om utgivande av pension m. m.

1 §•

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos

allmän försäkringskassa i enlighet med vad Konungen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård enligt

denna lag, må allmän försäkringskassa tillerkänna honom förtidspension

utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag, må den tid varunder sådant bidrag skall

utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

I den mån Konungen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna

den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han

icke gjort ansökan därom.

2 §•

Såsom villkor för rätt till förtidspension, invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning

må föreskrivas att den försäkrade skall under högst trettio

dagar vara intagen å visst sjukhus eller underkasta sig undersökning av

viss läkare. För den försäkrades kostnader i anledning av föreskrift som

nu sagts skall ersättning utgå i enlighet med vad Konungen förordnar.

3 §.

Då skäl föreligga därtill må pension beviljas för tid intill dess slutligt beslut

fattats. För sådan pension må föreskrivas särskilda grunder och villkor.

Förekommer anledning att pension bör indragas eller minskas, må förordnas,

att pensionen för tid intill dess slutligt beslut fattats skall indragas

eller utgå med lägre belopp.

4 §•

Pension utgives månadsvis.

Vid beräkning av pensionsbelopp för månad skall den årspension, från

vilken beräkningen utgår, avrundas till närmast lägre hela krontal, som är

jämnt delbart med tolv. År årspensionsbeloppet lägre än tolv kronor, bortfaller

pensionen för den månad som beräkningen avser. Vid tillämpning

av vad nu sagts skola samtliga den pensionsberättigade tillkommande pen
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionsförmåner anses som en pension. Avrundning skall i första hand göras

å folkpension enligt 6, 7 eller 8 kap.

5 §.

Ålderspension utgår från och med den månad varunder den försäkrade

fyller sextiosju år eller, om han önskar att pensionen skall börja utgå tidigare

eller senare, från och med den månad som angives i pensionsansökningen.

Förtidspension, barntillägg, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

utgå från och med den månad, varunder rätt till förmånen inträtt. I fall

som avses i 1 § andra stycket utgår dock förtidspension från och med månaden

näst efter den, då beslutet om pension meddelats.

Familjepension utgår från och med den månad då den försäkrade avlidit

eller, om han vid sin död åtnjöt ålderspension eller förtidspension, från

och med månaden näst efter den, varunder dödsfallet inträffat.

Pension må ej utgå för längre tid tillbaka än tre månader före ansökningsmånaden.

6 §•

Vad i 1 § första, andra och sista styckena, 2 §, 3 § första stycket samt 5 §

andra och sista styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om ökning av förtidspension.

Ändring av pension i andra fall än i första stycket sägs skall gälla från

och med månaden näst efter den varunder anledning till ändringen uppkommit.

Vad i denna paragraf stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om ändring

av pension i anledning av förändring av basbeloppet.

7 §.

Därest arbetsförmågan väsentligt förbättras för försäkrad som åtnjuter

förtidspension, skall pensionen indragas eller minskas med hänsyn till förbättringen.

8 §•

Försäkrad som åtnjuter förtidspension är skyldig att, om hans arbetsförmåga

väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom

hos allmän försäkringskassa. Motsvarande skall beträffande den som åtnjuter

änkepension eller förmån enligt 9 kap. gälla, om förhållandena så ändras

att rätten till pensionen eller förmånen därav påverkas. Är den försäkrade

omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmyndaren.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må pensionen

eller förmånen indragas för viss tid eller tills vidare.

9 §•

Pensionsförmån utgår till och med den månad, varunder den pensionsberättigade

avlidit eller rätten till förmånen eljest upphört.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

10 §.

Har någon under resa eller eljest blivit borta och kan det antagas att han

avlidit, äga hans efterlevande åtnjuta familjepension enligt denna lag. Såsom

villkor för utbetalning av pension må dock krävas förklaring på heder

och samvete av efterlevande att denne saknar varje underrättelse om den

bortovarande. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från hans

förmyndare. Finnes den bortovarande sedermera vara vid liv, skall pension

ej vidare utgå.

11 §•

Den som genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller

medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 eller 5 § strafflagen sägs äger ej

rätt till familjepension efter den avlidne.

Familjepension må indragas eller skäligen nedsättas, om den efterlevande

annorledes än i första stycket sägs vållat dödsfallet genom handling, för

vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom.

12 §.

På framställning av nykterhetsnämnd äger riksförsäkringsverket besluta

att pension tillkommande den, som är hemfallen åt alkoholmissbruk och beträffande

vilken föreligger omständighet i övrigt som i 15 § första stycket

lagen om nykterhetsvård sägs, helt eller delvis skall utbetalas till kommunal

myndighet eller den pensionsberättigades make eller annan person att

användas till den pensionsberättigades och hans familjs nytta.

Är pensionsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller

annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv omhänderhava honom tillkommande

pension, må riksförsäkringsverket besluta, att pensionen skall

utbetalas till annan enligt vad i första stycket sägs.

13 §.

För utbetalning av pension utom riket må krävas bevis att rätt till pension

alltjämt föreligger.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m.

1 §•

Det pensionsbelopp, som först förfaller till betalning efter bifall till ansökan

om förtidspension, skall minskas med den försäkrade tillkommande

sjukpenning jämte barntillägg enligt denna lag i den mån pension och sjukförsäkringsförmåner

belöpa på samma månad; och skall minskningen i

första hand göras å folkpension. Vad nu sagts skall äga motsvarande tilllämpning

beträffande belopp, varmed förtidspension ökas i anledning av

ytterligare nedsättning av arbetsförmågan.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

2 §•

Folkpension, och tilläggspension i form av änkepension till frånskild

kvinna må sammanlagt utgöra högst så stort belopp som motsvarar det underhållsbidrag,

vilket mannen var skyldig utgiva till henne vid tidpunkten

för sin död; och skall härvid folkpension utgå endast i den mån tilläggspensionen

ej förslår. Vad nu sagts utgör icke hinder för att pensionen ökas till

följd av att basbeloppet stiger.

Bestämmelserna i första stycket må icke lända till minskning av pension,

som utgår med tillämpning av 8 kap. 2 § första stycket.

3 §.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta eller sjukpenning jämlikt lagen

om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild

författning eller enligt Konungens förordnande rätt till livränta eller sjukpenning,

som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket eller

bolag som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, minskas honom eljest

tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsvarande skall äga tilllämpning

i fall då livränta eller sjukpenning utgår enligt utländsk lagstiftning

om yrkesskadeförsäkring. Har livränta eller del därav eller livränta

för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge

eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de

vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspension

minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid

tillkommande sjukpenning jämte barntillägg eller livränta såsom skadad;

dock må avdrag å annan förtidspension än hel sådan ske endast om skadan

inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension

göras endast om den pensionsberättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng

för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension ävensom

tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med

tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta

såsom efterlevande, dock må avdrag å tilläggspension göras endast

om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den

tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension.

Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå,

i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form

av änkepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst

tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Vid tillämpning av 1 och 3 §§ tagas andra tillägg till pension än barntillägg

ej i beaktande. Minskning av folkpension enligt nämnda paragrafer skall

sist göras å barntillägg.

5 §. -

Det pensionsbelopp som först förfaller till betalning efter beslut om pension

eller om ökning av pension eller upphävande av förordnande som i 16

kap. 3 § andra stycket sägs må, där den pensionsberättigade under den tid

å vilken pensionsbeloppet belöper i väsentlig mån erhållit sin försörjning

av allmänna medel, till den del pensionsbeloppet motsvarar vad den myndighet

som tillhandahållit försörjningen visar sig hava för nämnda tid utgivit

för den pensionsberättigades samt hans makes och minderåriga barns

försörjning uppbäras av myndigheten.

6 §.

I den mån Konungen så förordnar skall från pension enligt denna lag

avdragas pension enligt utländsk lagstiftning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

43

SJÄTTE AVDELNINGEN

För försäkringen gemensamma bestämmelser

18 kap. Om allmänna försäkringskassor

1 §•

För varje landstingskommun samt varje stad, som ej tillhör sådan kommun,

skall finnas en allmän försäkringskassa. Då särskilda förhållanden

föranleda därtill, må dock försäkringskassas verksamhetsområde omfatta

två landstingskommuner eller landstingskommun och stad som nyss sagts.

Om antalet försäkringskassor och deras verksamhetsområden förordnar

Konungen.

Allmän försäkringskassa skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas

erforderligt.

2 §•

Riksförsäkringsverket utövar tillsyn över de allmänna försäkringskassorna,

vilka hava att ställa sig verkets anvisningar till efterrättelse.

Hos riksförsäkringsverket skall föras register över de allmänna försäkringskassorna

för inskrivning av de uppgifter, som enligt denna lag eller vad

eljest föreskrives skola intagas i registret.

3 §•

För allmän försäkringskassa fastställer Konungen firma.

Ej må annan än allmän försäkringskassa i sin firma eller eljest vid beteckning

av rörelsen använda ordet »försäkringskassa» tillsammans med

ordet »allmän» eller eljest i firman intaga något, varigenom kan givas sken

av att firman innehaves av allmän försäkringskassa.

4 §•

För allmän försäkringskassas förbindelser häfta allenast kassans tillgångar.

Utan riksförsäkringsverkets medgivande må allmän försäkringskassa ej

överlåta eller med inteckning för gäld belasta fast egendom och ej heller

upptaga, övertaga eller ikläda sig ansvar för lån eller åtaga sig annan förpliktelse,

såvida ej denna har omedelbart sammanhang med kassans verksamhet.

Om vad som skall iakttagas beträffande allmän försäkringskassas tillgångar

och skulder, därest kassan upphör eller dess verksamhetsområde

ändras, meddelar Konungen bestämmelser i varje särskilt fall.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

5 §•

Allmän försäkringskassa må ej bedriva annan verksamhet än som angives

i denna lag eller i bestämmelser, som utfärdats med stöd av densamma.

I den mån Konungen så förordnar, är allmän försäkringskassa pliktig att

biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet

ävensom att tillställa socialregister behövliga uppgifter.

Allmän försäkringskassa skall tillhandagå statlig eller kommunal myndighet,

försäkringsinrättning samt arbetsgivare med yttranden och upplysningar,

i den mån hinder enligt lag eller författning ej möter samt mera

betydande olägenhet ej därigenom uppkommer för kassan. Myndighet, som

handhar arbetslöshetsförsäkring, eller lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs

jnå ej av allmän försäkringskassa förvägras begärt biträde.

6 §•

I allmän försäkringskassa skola finnas styrelse, en eller flera pensionsdelegationer

samt försäkringsnämnder enligt vad nedan stadgas. I den mån

ej annat föreskrives tillkommer det styrelsen att besluta i angelägenheter,

med vilka kassan har att taga befattning.

Stadgar för allmän försäkringskassa skola, på förslag av kassan, fastställas

och registreras av riksförsäkringsverket. Stadgarna skola angiva var

kassans styrelse skall hava sitt säte och hur kassans värde- och övriga

säkerhetshandlingar skola förvaras.

7 §•

Styrelse för allmän försäkringskassa skall bestå av sju eller, om kassans

verksamhetsområde omfattar två landstingskommuner inom skilda län, åtta

ledamöter. En ledamot, som skall vara ordförande, utses av Konungen, en

ledamot av medicinalstyrelsen samt en ledamot av länsstyrelsen; om kassans

verksamhetsområde tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen utse en ledamot.

Övriga ledamöter utses av landstinget eller, där fråga är om kassa,

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar

kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera

landstinget utse två ledamöter; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun

och stad, som ej tillhör sådan kommun, utses tre ledamöter av

landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses en suppleant.

8 §•

Styrelseledamot utses för en tid av fyra år, räknat från och med den

1 januari året näst efter det, då han blivit utsedd.

Styrelseledamot må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett

honom.

Avgår styrelseledamot innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 45

ända, skall för den återstående tiden utses ny ledamot i den ordning, vari

den avgångne ledamoten blivit utsedd.

9 §. i

Ledamot av allmän försäkringskassas styrelse skall vara svensk medborgare.

Uppdraget må ej innehavas av den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

Ej heller må den vara styrelseledamot som är ledamot i eller befattningshavare

vid försäkringsdomstolen eller som är i riksförsäkringsverkets

eller allmän försäkringskassas tjänst.

Styrelseledamot äger ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan

honom och kassan eller rörande hans försäkring eller eljest hans rätj

enligt denna lag. Ej heller må han deltaga i behandling av annan fråga, vari

han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot kassans. Vad

sålunda är stadgat äger motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller

annan talan mot styrelseledamot eller tredje man.

10 §.

Till styrelsesammanträde skola samtliga ledamöter kallas. Är styrelseledamot

förhindrad att tjänstgöra, skall till tjänstgöring i första hand in;

kallas den för honom utsedde suppleanten. Suppleant må även eljest närr

vara vid styrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för

sammanträde. Den i 12 § första stycket omförmälde direktören äger deltaga

i styrelsens sammanträden men ej i dess beslut.

Vid förfall för ordföranden föres ordet av den för honom utsedde suppleanten

eller, vid förfall jämväl för denne, av den som de vid sammanträdet

närvarande utse. ,

Styrelsen är beslutför, då mer än halva antalet ledamöter är närvarande.

Såsom styrelsens beslut gäller den mening, om vilken de flesta röstande

förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid styrelsens sammanträden skall föras protokoll. Har ledamot, som deltagit

i ärendes behandling, från styrelsens beslut avvikande mening, skal}

denna antecknas till protokollet.

11 §•

Styrelsen äger bemyndiga styrelseledamot eller befattningshavare hos den

allmänna försäkringskassan att teckna kassans firma samt uppdraga åt

styrelseledamot eller befattningshavare hos kassan att å styrelsens vägpar

fatta beslut i de angelägenheter, beträffande vilka så lämpligen kan ske.

Styrelsen äger föreskriva, att rätten till firmateckning får av två eller flera

personer utövas allenast i förening.

12 §.

Hos allmän försäkringskassa skola vara anställda en direktör, vilken i

enlighet med de anvisningar, som lämnas av kassans styrelse, har att leda

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

arbetet inom kassan, en eller flera föredragande för pensionsärenden samt en

eller flera förtroendeläkare. Förtroendeläkare har att tillhandagå försäkringskassan

i frågor, som kräva medicinsk sakkunskap, och skall söka

främja samarbetet mellan kassan och inom dess område verksamma läkare.

Utöver de befattningshavare, som avses i första stycket, skola hos allmän

försäkringskassa vara anställda tjänstemän i erforderligt antal.

13 §.

Befattningshavare hos allmän försäkringskassa tillsättas och entledigas

1) direktör, föredragande för pensionsärenden ävensom annan tjänsteman,

beträffande vilken Konungen så föreskrivit, av riksförsäkringsverket;

2) förtroendeläkare av medicinalstyrelsen; samt

3) övriga tjänstemän av kassan.

Riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen skola vid tillsättande och

entledigande av befattningshavare hos kassan inhämta yttrande från kassans

styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra anställningsvillkor för befattningshavare,

som tillsättas och entledigas av riksförsäkringsverket, skola bestämmas av

verket efter kassans hörande. Beträffande sådana villkor för förtroendeläkare

är kassan pliktig ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som på förslag

av medicinalstyrelsen meddelas av riksförsäkringsverket.

14 §.

Allmän försäkringskassas räkenskaper skola avslutas för år. Räkenskapsavslutningen

skall vara verkställd före utgången av nästföljande mars månad.

Styrelsen skall senast den 15 april varje år till revisorerna avlämna en av

styrelsens ledamöter underskriven förvaltningsberättelse för det senast förflutna

året. Styrkt avskrift av berättelsen skall samtidigt översändas till

riksförsäkringsverket samt till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

Före utgången av oktober månad varje år skall styrelsen tillställa riksförsäkringsverket

en beräkning av kassans förvaltningskostnader för nästföljande

år.

15 §.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av kassans

inkomster avseende sjukförsäkring enligt 2—4 kap. ej åtgått för

löpande utgifter under det år bokslutet avser avsättas till en fond för den

obligatoriska sjukförsåkringen.

Fondens kapital och avkastning må tagas i anspråk allenast i den mån

kassans inkomster avseende försäkringen ej förslå till täckande av löpande

utgifter.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Angående förvaltningen av fond som avses i denna paragraf förordnar

Konungen med riksdagen.

16 §.

För granskning av styrelsens förvaltning och den allmänna försäkringskassans

räkenskaper skola för varje år utses en revisor av riksförsäkringsverket

och två revisorer av landstinget eller, där fråga är om kassa, vars

verksamhetsområde utgöres enbart av stad, av stadsfullmäktige. Omfattar

kassans verksamhetsområde två landstingskommuner, skall vartdera

landstinget utse en revisor; utgöres verksamhetsområdet av landstingskommun

och stad, som ej tillhör sådan kommun, skall en revisor utses av landstinget

och en revisor av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget av den som utsett honom.

Revisor skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till kassans verksamhet erfordras

för uppdraget. Till revisor må ej utses den som är i kassans eller styrelseledamots

tjänst, ej heller nära anhörig till styrelseledamot.

17 §.

Revisor äger när som helst inventera den allmänna försäkringskassans

medel och övriga tillgångar samt granska dess böcker, räkenskaper och

andra handlingar. Styrelsen och direktören må ej vägra att lämna av revisor

begärd upplysning angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter,

som riksförsäkringsverket meddelar.

Revisorerna skola inom fyra veckor från den dag de mottagit styrelsens

förvaltningsberättelse till styrelsen överlämna en av dem underskriven revisionsberättelse.

Styrkt avskrift av revisionsberättelsen skall samtidigt tillställas

riksförsäkringsverket samt vederbörande landsting eller stadsfullmäktige.

18 §.

Talan mot styrelseledamot på grund av hans uppdrag må ej anställas,

lärest icke riksförsäkringsverket skriftligen till honom framställt anmärkning

mot det förfarande, å vilket talan grundas, inom tre år efter utgången

av det år, då förfarandet ägt rum. Vad nu sagts gäller ej talan, som grundas

på att styrelseledamot begått brottslig handling. Riksförsäkringsverket äger

förordna ställföreträdare för styrelsen att föra den allmänna försäkringskassans

talan.

Talan mot revisor på grund av hans uppdrag må ej anställas, sedan två år

förflutit från det revisorernas berättelse överlämnades till styrelsen, såvida

icke talan grundas på att revisor begått brottslig handling.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

19 §•

Styrelseledamot, direktör eller revisor i allmän försäkringskassa, som vid

fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat kassan

eller tredje man skada, är pliktig att utgiva ersättning för skadan. Föreligger

allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, om det med

hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt prövas

skäligt.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada, svara de för ersättningen en för

alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts dock allenast

med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande

efter vad som med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes

ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas

skäligt.

20 §.

Frågor om förtidspension, invaliditetstillägg och invaliditetsersättning

avgöras i allmän försäkringskassa av en pensionsdelegation, bestående av

fem ledamöter. Dessa äro ordföranden i kassans styrelse, som tillika för

ordet i delegationen, två av medicinalstyrelsen utsedda läkare och två av

landstinget eller, om kassans verksamhetsområde utgöres enbart av stad,

av stadsfullmäktige utsedda ledamöter. Omfattar kassans verksamhetsområde

två landstingskommuner eller landstingskommun och stad, som ej

tillhör sådan kommun, skola landstingen eller landstinget och stadsfullmäktige

vardera utse en ledamot. Då skäl äro därtill må Konungen utse

särskild ordförande i pensionsdelegation.

Suppleant för ordförande, som tillika är ordförande i kassans styrelse,

är den för honom utsedde suppleanten i styrelsen. För annan ordförande,

så ock för annan ledamot än ordförande utses en suppleant.

I allmän försäkringskassa må med Konungens medgivande finnas flera

pensionsdelegationer.

21 §.

Pensionsdelegation är beslutför då minst fyra ledamöter äro närvarande.

I delegationens sammanträden men ej i dess beslut äga den allmänna försäkringskassans

direktör samt en företrädare för länsarbetsnämnden deltaga.

I övrigt skall vad i 8 10 §§ är stadgat med avseende på styrelse äga mot
svarande

tillämpning med avseende på pensionsdelegation; dock må förtroendeläkare

hos allmän försäkringskassa vara ledamot av pensionsdelegation.

Har föredraganden från beslutet avvikande mening, skall denna antecknas

till protokollet.

22 §.

Ärende avgöres i pensionsdelegation efter föredragning av föredragande

för pensionsärenden.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

I ärende, som handlägges av pensionsdelegation, må envar som saken rör

eller som eljest antages kunna lämna upplysningar av betydelse höras.

Begär den saken rör att bliva muntligen hörd inför pensionsdelegation,

skall hans begäran villfaras, om ej särskilda skäl däremot äro.

Beslut som fattas i pensionsdelegation skall, i den mån det icke befinnes

obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

23 §.

I allmän försäkringskassa prövas i den utsträckning varom stadgas i

särskild författning frågor rörande folkpension av försäkringsnämnder.

Nämnderna skola även tillhandagå kassans styrelse, pensionsdelegation och

lokalkontor med råd och upplysningar angående lokala angelägenheter.

Försäkringsnämnd skall finnas för varje kommun. Med riksförsäkringsverkets

medgivande må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde omfatta

flera kommuner eller del av kommun.

24 §.

Försäkringsnämnd skall bestå av minst fem och högst sju av kommunen

utsedda ledamöter. Består nämndens verksamhetsområde av flera kommuner,

bestämmer dock riksförsäkringsverket antalet ledamöter och huru

många ledamöter som skola utses av varje kommun. För varje ledamot utses

en suppleant. Nämnden utser inom sig ordförande och vice ordförande.

Vad i 8—10 §§ är stadgat med avseende på styrelse skall äga motsvarande

tillämpning med avseende på försäkringsnämnd.

Föredragning inför försäkringsnämnd verkställes av den som den allmänna

försäkringskassans styrelse utser därtill.

25 §.

Arvode och annan ersättning till ordförande i styrelse och till ledamot

av pensionsdelegation fastställas av Konungen.

Arvode och annan ersättning till annan ledamot av styrelse än ordförande,

till ledamot av försäkringsnämnd, till revisor och till sådan ställföreträdare

för styrelse som omförmäles i 18 § första stycket fastställas

av riksförsäkringsverket.

Arvode och annan ersättning som avses i denna paragraf utgivas av

den allmänna försäkringskassan.

26 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om ledamot av styrelse, pensionsdelegation

eller försäkringsnämnd samt om revisor skall i tillämpliga delar gälla beträffande

suppleant.

Har suppleant för styrelseledamot deltagit i behandlingen av fråga rörande

rättshandling gentemot tredje man, är den omständigheten att förut
-

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196%

sättningar för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades, utan verkan

mot tredje man, om denne ej insåg eller bort inse nämnda förhållande.

27 §.

I det i 2 § omförmälda registret skall för varje allmän försäkringskassa

antecknas styrelseledamots, suppleants och firmatecknares fullständiga

namn och hemvist samt vad som gäller beträffande rätten att teckna kassans

firma.

Ändring i förhållande varom anteckning sålunda skett är ej gällande gentemot

tredje man förrän ändringen registrerats eller därförutan kommit till

tredje mans kännedom.

28 §.

Vad ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd, revisor

eller befattningshavare hos allmän försäkringskassa så ock den som

eljest biträder sådan kassa under sin verksamhet hos kassan erfarit rörande

enskilds personliga förhållanden må ej obehörigen yppas. Bryter någon

häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej

gärningen är belagd med straff i strafflagen.

Alla handlingar i förekommande ärenden skola så förvaras, att de icke

äro tillgängliga för obehöriga.

19 kap. Om försäkringens finansiering

1 §•

Arbetsgivare skall enligt vad nedan sägs för varje år erlägga avgift dels

till sjukförsäkringen, dels till försäkringen för tilläggspension.

Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren under

året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i form av

kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 §

andra stycket sista punkten är för handen, annan ersättning för utfört

arbete. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning

i vad den för år räknat överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av vad arbetsgivaren

under året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad utgivit såsom lön eller, där fall som avses

i 11 kap. 2 § andra stycket är för handen, annan ersättning för utfört arbete,

sedan från nämnda summa dragits dels ett belopp motsvarande det

vid årets ingång gällande basbeloppet multiplicerat med det beräknade

genomsnittliga antalet arbetstagare hos arbetsgivaren under året, dels ock

för varje arbetstagare sådan del av lön eller annan ersättning, som för år

räknat överstiger sju och en halv gånger nämnda basbelopp. Härvid skall

arbetstagare, som under hela året varit anställd med full arbetstid, räk
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

nas såsom en arbetstagare och arbetstagare, som under året varit anställd

1 mindre omfattning, medräknas i motsvarande mån. Genomsnittliga antalet

arbetstagare beräknas med en decimal. Om särskilda skäl föranleda

därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men

som giver i huvudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke tagas till

arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till trehundra kronor. Vad

gäller sjukförsäkringen skall vidare, där ej fall som avses i 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten är för handen, vid beräkning av avgift bortses från

arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Såvitt angår försäkringen för tilläggspension skall bortses

från arbetstagare, som vid årets ingång uppnått sextiofem års ålder, så ock

från arbetstagare i fall då lön eller annan ersättning till honom antingen

enligt 11 kap. 2 § sista stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller,

om arbetstagaren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes,

avser arbete utom riket.

Om redares avgift för lön till vissa sjömän stadgas särskilt.

2 §.

Försäkrad, som visst år är inskriven hos allmän försäkringskassa, skall

för nämnda år erlägga sjukförsäkringsavgift till kassan enligt vad nedan

sägs.

Har den försäkrade under året varit placerad i sjukpenningklass, skall i

sjukförsäkringsavgiften ingå avgift avseende den allmänna försäkringskassans

utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning.

Sådan avgift utgår för varje månad, under vilken den försäkrade varit

placerad i sjukpenningklass. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig

må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort

framställning därom hos kassan, befrias från avgift för varje hel månad av

tjänstgöringstiden.

Uppgår den försäkrades till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid

taxering året näst efter det år sjukförsäkringsavgiften avser till minst tvåtusenfyrahundra

kronor och har han icke vid sistnämnda års utgång upphört

att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt sextiosju år

eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension

enligt denna lag, skall sjukförsäkringsavgiften innefatta avgift avseende

den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning. Vad nu

sagts om försäkrads taxerade inkomst skall i fråga om försäkrad, som

taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, avse den sammanlagda

taxerade inkomsten.

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant

särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 §

2 mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid till
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

lämpning av tredje stycket med taxerad inkomst avses vad som återstår,

sedan den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Angående skyldighet för försäkrad, som taxeras enligt för gift skattskvldig

gällande bestämmelser, att svara för sjukförsäkringsavgiften för

den med vilken han är gift eller eljest lever tillsammans stadgas i uppbördsförordningen.

3 §■

Försäkrad, för vilken för visst år fastställts pensionsgrundande inkomst

på grundval av inkomst av annat förvärvsarbete, skall för nämnda år erlägga

tilläggspensionsavgift å den pensionsgrundande inkomsten, i vad

denna härrör från inkomst av annat förvärvsai''bete.

4 §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tiondels

procent av det belopp, varå avgiften skall beräknas. Av avgiften skola fyra

femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas

utgifter för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning.

Medlen fördelas mellan kassorna i förhållande till deras utgifter för

vartdera ändamålet under året; och skola därvid de utgifter för läkemedel,

som enligt vad därom är särskilt stadgat åvila kassorna, anses ingå

i utgifterna för sjukvårdsersättning. Konungen äger med riksdagen förordna,

att viss del av de medel, som enligt vad nu sagts skola tillgodoföras

de allmänna försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd

allmänna sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som fastställas

i enahanda ordning.

5 §•

Avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 1 § samt tilläggspensionsavgift

enligt 3 § skola utgå efter en procentsats, som fastställes av Konungen

med riksdagen. Procentsatsen skall vara så avvägd att avgifterna i

förening med andra tillgängliga medel förslå till bestridande av pensionsutbetalningar,

förvaltningskostnader och andra försäkringen för tilläggspension

åvilande utgifter ävensom till den fondering som finnes erforderlig.

Beslut om den procentsats, som skall tillämpas för visst år, skall fattas

senast ett år dessförinnan. Riksförsäkringsverket åligger att vart femte

år framlägga förslag beträffande procentsatserna under nästfoljande sju år,

i den mån uttaget icke redan beslutats.

De avgifter, som avses i första stycket, skola ingå till en fond, benämnd

allmänna pensionsfonden, med vars tillgångar kostnaderna för försäkringen

för tilläggspension skola bestridas.

Allmänna pensionsfonden förvaltas på sätt Konungen med riksdagen förordnar.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

Sjukförsäkringsavgift fastställes av riksförsäkringsverket efter den allmänna

försäkringskassans hörande. Sådan avgift utgår för varje avgiftspliktig

med visst belopp i hela kronor, varvid öretal bortfaller.

Avgifterna enligt 2 § andra stycket skola vara så avvägda, att de i förening

med andra för denna del av försäkringen tillgängliga medel förslå till

bestridande av den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning

jämte barntillägg samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader

och erforderlig fondering; och skola därvid utgifterna för barntillägg

och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning.

Avgifterna skola i vad de avse grundsjukpenning vara lika stora för

samtliga till grundsjukpenning berättigade försäkrade i den allmänna försäkringskassan.

Såvitt angår tilläggssjukpenning skola avgifterna, till den

del sådan sjukpenning svarar mot inkomst av anställning, vara lika stora

för alla försäkrade i kassan, som med avseende å sådan inkomst tillhöra

samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst

av annat förvärvsarbete skola avgifterna vara lika stora för samtliga

försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är

lika stor och för vilka samma karenstid gäller; därest undantagande, som

avses i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten, upphört att äga giltighet

eller övergång till kortare karenstid skett efter ingången av den månad

varunder den försäkrade fyllt fyrtio år, må dock med hänsyn till skillnad

mellan de försäkrade i fråga om deras ålder göras avvikelse från vad nu

stadgats. Avgifterna skola beräknas för månad.

År försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad,

för vilken avgift enligt 2 § andra stycket skall utgå, icke berättigad till sjukpenning

för minst nittio dagar, nedsättes avgiften till hälften av det belopp,

vartill den eljest skolat uppgå. Har försäkrad under visst år åtnjutit inkomst,

för vilken erlagts sjömansskatt, skall avgift enligt 2 § andra stycket

avseende samma år nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken

sådan inkomst åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje stycket skola vara så avvägda, att de i förening

med andra härför tillgängliga medel förslå till bestridande av den allmänna

försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet

utgifter för läkemedel, ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig

fondering. Avgifterna skola vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga

försäkrade i kassan samt beräknas för år.

Avgift enligt 2 § tredje stycket må ej överstiga ett belopp motsvarande

summan av tio kronor och en femtedel av den försäkrades taxerade

inkomst, i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor. Taxeras försäkrade

enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, må avgiften för

vardera utgå högst med ett belopp motsvarande summan av fem kronor och

en femtedel av den försäkrades taxerade inkomst, i vad denna överstiger

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ettusentvåhundra kronor; och skall därvid hälften av den sammanlagda

taxerade inkomsten anses belöpa på vardera.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår för varje år statsbidrag med hälften

av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

8 §.

Angående finansiering av folkpensioneringen förordnar Konungen med

riksdagen.

9 §•

Om debitering och uppbörd av avgifter enligt 1 § samt av tilläggspensionsavgifter

enligt 3 § ävensom angående befrielse i vissa fall från skyldighet

att erlägga avgift av sistnämnda slag förordnar Konungen med riksdagen.

10 §.

Om debitering och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter enligt 2 § stadgas

i uppbördsförordningen.

Allmän försäkringskassa äger i den ordning Konungen bestämmer av

statsverket uppbära hela beloppet av de sjukförsäkringsavgifter, som vid

debitering av slutlig skatt debiterats för kassans räkning.

Har försäkrad, som är pliktig att erlägga sjukförsäkringsavgift, avlidit och

efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom

för sin försörjning, och har dödsboet att erlägga kvarstående eller tillkommande

skatt, vari ingår sjukförsäkringsavgift, under uppbördstermin, som

äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger taxeringsnämnd eller prövningsnämnd,

därest ömmande omständigheter äro för handen, efter framställning

från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis

av sjukförsäkringsavgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts

i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat

erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet. Framställning

som nu sagts skall göras före utgången av andra året efter det år,

varunder den försäkrade avlidit. 11

11 §•

I avräkning å de avgifter, som tillkomma allmän försäkringskassa, äger

kassan av statsverket erhålla förskott enligt de föreskrifter Konungen utfärdar.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 55

20 kap. Övriga bestämmelser

1 §•

I denna lag avses, där ej annat framgår, med år kalenderår och med månad

kalendermånad.

2 §•

Adoptivbarn likställes i denna lag med eget barn. Vid tillämpning av bestämmelse

i 3 kap. 2, 4 och 9 §§ samt 21 kap. 1 § om försäkrad, som sammanbor

med barn, skall med barn som där sägs likställas fosterbarn.

3 §■

Ersättning enligt denna lag må indragas eller skäligen nedsättas, om den

som är berättigad till ersättningen

a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift

eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begäres;

b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för

vilken ansvar genom lagakraftägande dom ådömts honom;

c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares

föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt;
d)

medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande

uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning.

Vägrar försäkrad utan giltig anledning att underkasta sig åtgärd av beskaffenhet

som avses i 4 kap. 2 §, må sjukpenning jämte barntillägg eller

förtidspension helt eller delvis tills vidare förvägras honom, under förutsättning

att han erinrats om denna påföljd.

4 §•

Har någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra

honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes

förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp, eller

har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning

och har han skäligen bort inse detta, skall återbetalning ske av vad för mycket

utbetalats, där ej i särskilt fall anledning föreligger att helt eller delvis

eftergiva återbetalningsskyldighet.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, må vid

senare utbetalning till honom i avräkning å vad för mycket utgått innehållas

skäligt belopp. Avdrag å tilläggspension må tillika göras för ogulden tillläggspensionsavgift,

såvida enligt 11 kap. 6 § första stycket pensionspoäng

tillgodoräknats den försäkrade för det år som avgiften avser.

3 §•

Ersättning enligt denna lag, som ej lyfts före utgången av andra året efter

det varunder beloppet förfallit till betalning, skall vara förverkad.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

6 §•

Fordran å ersättning enligt denna lag, som innestår hos riksförsäkringsverket

eller allmän försäkringskassa, må ej tagas i mät för gäld.

Ej heller må rätt till ersättning överlåtas, innan ersättningen är tillgänglig

för lyftning.

7 §•

Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad

att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må

tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej återkrävas av den som är skyldig att

utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

8 §.

Den som är försäkrad eller eljest äger rätt till ersättning enligt denna lag

åligger att, i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bestämmande, av riksförsäkringsverket, lämna de uppgifter,

som äro av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande omyndig

åvilar uppgiftsskyldigheten förmyndaren.

9 §•

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och försäkringsinrättningar

äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen,

riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt organ som i

1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande förhållande, som är av

betydelse för tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra honom enligt första stycket

åvilande uppgiftsskyldighet, straffes med böter, högst etthundra kronor.

10 §.

Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående försäkring

enligt denna lag föres genom besvär hos riksförsäkringsverket.

Beslut av allmän försäkringskassa, som fattats i pensionsdelegation,

skall, ändå att beslutet icke överklagats, prövas av riksförsäkringsverket

såvida delegationens ordförande eller föredraganden anmält från beslutet

avvikande mening. Riksförsäkringsverket äger ock eljest, utan att talan

föres, till prövning upptaga ärende som avses i första stycket. 11

11 §•

Uppstår tvist mellan allmänna försäkringskassor angående tolkning eller

tillämpning av denna lag, skall tvisten på yrkande av någon av kassorna

avgöras av riksförsäkringsverket.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i fråga, varom i 10 eller 11 § förmäles,

föres talan genom besvär hos försäkringsdomstolen.

Riksförsäkringsverkets beslut i fråga som i första stycket sägs må av

verket underställas försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig

lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av

domstolen eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning.

13 §.

Besvär skola ingivas eller insändas till den myndighet eller det organ som

meddelat beslutet.

Den omständigheten att besvären ingivits eller insänts direkt till den

myndighet, som har att pröva besvären, utgör ej hinder för besvärens upptagande

till prövning, därest de inkommit före besvärstidens utgång.

Beträffande tid för anförande av besvär skall jämväl i fråga om allmän

försäkringskassas beslut tillämpas vad som är föreskrivet i lagen om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Allmän försäkringskassas och riksförsäkringsverkets beslut lända till

omedelbar efterrättelse, om ej annat föreskrivits i beslutet eller bestämmes

av myndighet som har att pröva beslutet.

14 §.

Beträffande fullföljd av talan i vissa fall skall gälla vad därom är stadgat

i författning som avses i 11 kap. 4 § eller 19 kap. 9 § eller 10 § första

stycket. I fråga om besvär över beslut i ärende, som avses i 19 kap. 10 §

sista stycket, skall vad som gäller beträffande besvär över beslut enligt 15 §

1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt äga motsvarande tillämpning.

15 §.

Konungen äger träffa överenskommelse med främmande makt angående

utsträckt tillämpning av denna lag eller om undantag i vissa fall från vad

i lagen är stadgat.

16 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJUNDE AVDELNINGEN

Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring

1 §•

Kvinnlig försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass och som ej åtnjuter

förtidspension enligt denna lag, skall, såframt hon är gift och stadigvarande

sammanbor med sin make eller, i annat fall, stadigvarande

sammanbor med barn under sexton år till henne eller hennes make eller

med någon, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, genom

frivilliga avgifter kunna hos den allmänna försäkringskassa, hos vilken hon

är inskriven, försäkra sig för erhållande av visst sjukpenningtillägg.

Genom frivilliga avgifter skall ock hos allmän försäkringskassa inskriven

försäkrad, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas

pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt

förvärvsarbete, kunna hos kassan försäkra sig för erhållande av viss sjukpenning

jämte barntillägg eller av visst tillägg till den sjukpenning, vartill

han är berättigad enligt 3 kap.

Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre belopp

än tolv kronor för dag. Ej heller må sjukpenningtillägg uppgå till högre

belopp än som motsvarar skillnaden mellan tolv kronor och den sjukpenning,

vartill den försäkrade är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning av 16 kap. 1 § andra stycket och 17 kap. 1 § skall med

sjukpenning som där sägs likställas sjukpenning och sjukpenningtillägg

på grund av försäkring som avses i denna paragraf.

2 §■

Närmare förutsättningar och villkor för försäkring som i 1 § sägs bestämmas

av Konungen.

Till allmän försäkringskassa utgår statsbidrag för den frivilliga försäkringen

enligt vad Konungen med riksdagen beslutar.

Då bokslut är uppgjort för allmän försäkringskassa, skall vad av inkomsterna

för den frivilliga försäkringen ej åtgått för löpande utgifter under det

år bokslutet avser avsättas till en särskild fond för den frivilliga sjukförsäkringen.

Angående denna fond skall vad som stadgas i 18 kap. 15 §

andra och tredje styckena äga motsvarande tillämpning.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring

59

1 §•

Genom frivilliga avgifter skall försäkrad, som är svensk medborgare, under

de förutsättningar och på de villkor Konungen bestämmer kunna hos riksförsäkringsverket

försäkra sig för erhållande av pension.

2 §.

Försäkringstekniska grunder för den frivilliga pensionsförsäkringen fastställas

av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 § 1 mom. lagen om försäkringsrörelse

skola äga tillämpning.

De erlagda avgifterna ingå till en fond, benämnd fonden för den frivilliga

pensionsförsäkringen, vilken förvaltas och användes enligt de grunder

som bestämmas av Konungen med riksdagen.

Om regelbundet återkommande försäkringsteknisk undersökning av den

frivilliga pensionsförsäkringen förordnar Konungen.

Angående ikraftträdande av denna lag förordnar Konungen med riks

dagen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Lagen om allmän försäkring träder i kraft den 1 januari 1963.

Genom lagen om allmän försäkring upphävas, i den mån ej annat följer

av vad nedan sägs,

lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring;

lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om modeTskapshjälp;

förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp;

förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt

svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket;

lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

lagen den 29 juni 1946 (nr 432) angående införande av nya lagen om

folkpensionering;

lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner m. m.;

lagen den 5 maj 1960 (nr 102) om barnpensioner;

lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag;

lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension;

samt

lagen den 29 juni 1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

2§.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i lagen om allmän försäkring eller

denna lag eller genom bestämmelse som utfärdats med stöd av lagen om

allmän försäkring, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

3§.

Beräkning av basbeloppet med tillämpning av 1 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring skall första gången göras för januari 1963; och skall vid tilllämpning

av bestämmelserna i andra stycket i nämnda paragraf anses som

om ändring av basbeloppet vidtagits sagda månad.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4§.

Det åligger försäkrad, för vilken lagen om allmän försäkring medför mera

omfattande sjukförsäkring än äldre bestämmelser, att i den ordning Konungen

föreskriver lämna de uppgifter, som i samband med lagens ikraftträdande

erfordras för att bestämma omfattningen av hans försäkring.

5§.

Utan hinder av vad i lagen om allmän försäkring är stadgat äger den,

som vid utgången av år 1954 var berättigad att uppbära sjukpenning från

erkänd sjukkassa, rätt att vid den sjukdom, varom fråga är, från allmän

försäkringskassa åtnjuta sjukpenning enligt de vid nämnda tidpunkt å

honom tillämpliga föreskrifterna, för det fall att han är berättigad till sjukpenning

enligt lagen om allmän försäkring dock endast i den mån han på

grund av de äldre bestämmelserna blir berättigad till sjukpenning för

längre tid än eljest eller med högre belopp än som eljest skolat tillkomma

honom såsom sjukpenning jämte barntillägg. Vad nu stadgats skall ock

gälla, där den som vid utgången av år 1954 var medlem i erkänd sjukkassa

och då ej ägde uppbära sjukpenning därefter drabbas av sjukdomsfall, som

äger medicinskt samband med sjukdom, för vilken rätt till sjukpenning

från erkänd sjukkassa förelegat, dock ej för fall att den försäkrade, frånsett

arbetsoförmåga på grund av kortvarig och medicinskt sett fristående

sjukdom, under mer än två år före sista sjukdomsfallet varit fullt arbetsför.

Vad i första stycket sägs om sjukpenning skall äga motsvarande tillämpning

å ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsverket äger meddela särskilda föreskrifter om beloppet av

de avgifter som den försäkrade har att erlägga, i fall där enligt vad ovan

sägs äldre bestämmelser om sjukhjälp skola tillämpas.

6 §.

Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa och vid utgången av

år 1962 var försäkrad för grundsjukpenning enligt 7 § första stycket lagen

den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring skall, oaktat han årsinkomst

av förvärvsarbete understiger ettusenåttahundra kronor, vara placerad i

sjukpenningklass, och därvid tillhöra sjukpenningklassen nr 2 enligt 3 kap.

4 § lagen om allmän försäkring. Försäkrad må dock icke vara placerad i

sjukpenningklass på grund av vad nu sagts, sedan hans inkomst av förvärvsarbete

stigit till ettusenåttahundra kronor eller nedgått under ettusentvåhundra

kronor.

Placering i högre sjukpenningklass än nr 2 av försäkrad, som vid utgången

av år 1962 fyllt sextiosju år, må grundas allenast på inkomst av

anställning. Därest försäkrad som nu sagts vid utgången av år 1962 om
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fattas av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947

om allmän sjukförsäkring, äger han kvarstå i sådan försäkring efter ingången

av år 1963; och skola därvid äldre bestämmelser alltjämt gälla.

Försäkrad, som vid utgången av år 1962 uppbär sjukpenning på grund

av försäkring jämlikt 47 § första stycket lagen den 3 januari 1947 om allmän

sjukförsäkring, må under sjukperiod, som löper vid ikraftträdandet

av lagen om allmän försäkring, icke placeras i sjukpenningklass, efter vilken

sjukpenning utgår med lägre belopp än som skulle hava tillkommit

honom, därest de äldre bestämmelserna alltjämt varit i kraft.

Utan hinder av vad i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring

stadgas må försäkrad vid det månadsskifte, som inträffar vid utgången

av år 1962, placeras i högre sjukpenningklass än tidigare.

7 §•

Vid tillämpning av 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring skall med tid

varunder sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgått enligt nämnda

lag likställas tid, för vilken erkänd eller allmän sjukkassa haft att utgiva

motsvarande förmån; och skall med ålderspension och hel förtidspension

enligt lagen om allmän försäkring likställas ålderspension och invalidpension

eller sjukbidrag enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering.

I fall då sjukperiod löper vid ikraftträdandet av lagen om allmän försäkring,

må sjukpenning jämte barntillägg eller ersättning för sjukhusvård

enligt sagda lag, oaktat rätt till sådan förmån enligt vad i första stycket

sägs icke föreligger, utgå under så lång tid av sjukperioden som den försäkrade

skulle hava ägt åtnjuta motsvarande förmån enligt lagen den 3

januari 1947 om allmän sjukförsäkring.

8 §•

Bestämmelserna i 2 kap. 3 § andra stycket samt 3 kap. 12—14 §§ lagen

om allmän försäkring skola icke äga tillämpning i fråga om barnsbörd, som

ägt rum före lagens ikraftträdande. Beträffande sådan barnsbörd skola lagen

den 21 maj 1954 om moderskapshjälp och förordningen den 11 juni 1937 om

mödrahjälp lända till efterrättelse även efter utgången av år 1962.

Har kvinna i anledning av barnsbörd, som inträffar efter utgången av år

1962, uppburit grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp, skall vad

sålunda uppburits avräknas från henne tillkommande moderskapspenning

enligt lagen om allmän försäkring.

Tid varunder tilläggspenning uppburits enligt lagen om moderskapshjälp

skall, såvitt avser barnsbörd beträffande vilken lagen om allmän försäkring

är tillämplig, avräknas från den i 3 kap. 13 § sistnämnda lag angivna tiden

av högst etthundraåttio dagar.

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

9§.

Vad i 6 kap. 1 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas skall

äga tillämpning under år 1963 endast å försäkrade, som äro födda åren

1896 och 1897, under år 1964 endast å försäkrade, som äro födda åren 1897

—1899, samt under år 1965 endast å försäkrade, som äro födda åren 1898—

1901.

10 §.

Pensionspristal skall med tillämpning av 6 § 2 mom. lagen den 29 juni

1946 om folkpensionering fastställas för tiden till och med juni 1968, såframt

ej Konungen med riksdagen annorlunda förordnar.

11 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med

riksdagen annorlunda förordnar, i stället för bestämmelserna i 6 kap. 2 §

första stycket, 7 kap. 4 § och 8 kap. 4 § första stycket lagen om allmän

försäkring gälla att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension

eller änkepension skall för år räknat utgöra tvåtusensexhundrafemtio kronor

eller, där den försäkrade är gift och hans make åtnjuter folkpension i

form av ålderspension eller förtidspension eller äger rätt till pension enligt

6 kap. 1 § första stycket nämnda lag samt fall som nedan i tredje eller

fjärde stycket sägs ej är för handen, tvåtusensextiofem kronor.

De i första stycket angivna pensionsbeloppen skola för varje mångfald

av tre, varmed pensionspristalet överstiger etthundra, förhöjas med ett indextillägg.

Varje sådant tillägg utgör för gift pensionsberättigad som i

första stycket sägs sextio kronor och för annan pensionsberättigad sjuttiofem

kronor för år; dock skola indextillägg, vilka motsvara så många hela

mångfalder av tre som pensionspristalet för juni 1962 överstiger 100, utgöra

för gift pensionsberättigad fyrtio kronor och för annan pensionsberättigad

femtio kronor för år. Därest pensionspristalet, efter att hava stigit med

hel mångfald av tre, åter nedgår, skola indextillägg utgå efter oförändrade

grunder, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald

av tre.

Åtnjuter den försäkrades make enligt 7 kap. 2 § andra eller tredje stycket

lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel av hel förtidspension,

utgår ålderspension till den försäkrade i förra fallet med

fem sjättedelar och i senare fallet med elva tolftedelar av det belopp, vartill

pensionen skulle uppgå, därest maken ej åtnjutit folkpension och ej heller

ägt rätt till pension enligt 6 kap. 1 § första stycket nämnda lag.

Åtnjuta makar förtidspension och utgår för endera eller båda två tredjedelar

eller en tredjedel av hel förtidspension, skall vid beräkning av pension

hel förtidspension utgöra, om två tredjedelar av hel förtidspension

utgår till andra maken, fem sjättedelar och, om en tredjedel av hel för
-

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tidspension utgår till denne, elva tolftedelar av hel förtidspension till försäkrad,

vars make ej åtnjuter folkpension och ej heller äger rätt till pension

enligt 6 kap. 1 § första stycket lagen om allmän försäkring.

Vid tillämpning av 17 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring

skall med ökning av pension till följd av att basbeloppet stiger jämställas

förhöjning som avses i andra stycket i denna paragraf.

12 §.

För tiden intill utgången av juni 1968 skall, såframt ej Konungen med

riksdagen annorlunda förordnar, iakttagas vad nedan stadgas.

Följande i 8 och 9 kap. lagen om allmän försäkring angivna förmåne''

skola för år räknat utgöra

barnpension ettusen kronor eller, för barn, vars båda föräldrar avlidit,

eller för barn utom äktenskap, som fyllt tre år och beträffande vilket faderskapet

ej fastställts, ettusenfyrahundra kronor;

barntillägg ettusen kronor eller, i fall då enligt 7 kap. 2 § andra eller

tredje stycket lagen om allmän försäkring två tredjedelar eller en tredjedel

av hel förtidspension utgår, motsvarande andel av nämnda belopp;

invaliditetstillägg ettusentvåhundra kronor; samt

invaliditetsersättning ettusenåttahundra kronor.

För beräkning och utbetalning av folkpension till försäkrad, som icke

tillika åtnjuter tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring, skola

i stället för bestämmelserna i 16 kap. 4 § nämnda lag stadgandena i 11 §

sista stycket och 38 § 1 mom. sista stycket lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering

alltjämt äga tillämpning.

I fall som avses i 10 kap. 2 § första stycket lagen om allmän försäkring

må ej utgå högre pensionsbelopp för månad än femtio kronor.

13 §.

Åtnjuter försäkrads hustru hustrutillägg och utgår tillägget på grund

av tredje stycket i övergångsbestämmelserna till lagen om hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg till folkpension med förhöjt belopp, skall den

försäkrades folkpension i form av ålderspension eller förtidspension minskas

med belopp som motsvarar förhöjningen av hustrutillägget.

14 §.

Göres sannolikt att avgifter enligt 4 § lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om

allmän pensionsförsäkring erlagts av någon, som icke är berättigad till folkpension

enligt lagen om allmän försäkring, skall efter riksförsäkringsverkets

prövning folkpension beviljas honom med lägst vad som svarar mot pension

på grund av de avgifter, vilka kunna antagas hava erlagts.

Beträffande avgifts- eller grundpension enligt äldre bestämmelser, vilken

s. 65 Kontrollera mot PDF

V

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 65

vid utgången av år 1962 åtnjutes av den, som ej är berättigad till folkpension

enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering, skola de äldre bestämmelserna

fortfarande gälla.

15 §.

Åtnjuter någon vid utgången av år 1962 bidrag enligt lagen den 26 juli

1947 (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn, skola äldre bestämmelser

alltjämt tillämpas i fråga om sådant bidrag.

16 §.

Bestämmelserna i tredje stycket punkterna 1—4 övergångsbestämmelserna

till lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni

1946 (nr 431) om folkpensionering skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.

Dock skall beträffande änkepension efter man, som avlidit före den

1 juli 1960, i stället för 8 § första stycket lagen om folkpensionering i lagrummets

lydelse före nämnda tidpunkt gälla, att sådan pension minskas

med en tredjedel av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga

ettusen kxonor. Vid tillämpning i fall som nu sagts av 13 § 2 mom.

sistnämnda lag skall ock procenttalet 20 utbytas mot 10.

Vad i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring stadgas om minskning av

folkpension skall ej äga tillämpning å änkepension efter man, som avlidit

före den 1 juli 1960.

17 §.

Änkepension enligt 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring

utgår ej i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

18 §.

Folkpension och barnpension, som vid utgången av år 1962 åtnjutes av

den som är berättigad till folkpension enligt lagen om allmän försäkring,

så ock särskilt barnbidrag, som åtnjutes vid nämnda tidpunkt, skall utan

särskild ansökan övergå till motsvarande förmån enligt lagen om allmän

försäkring, såvida rätt till sådan förmån föreligger vid lagens ikraftträdande.

För den som vid utgången av år 1962 åtnjuter folkpensionsförmån, som

ersatts av förmån enligt lagen om allmän försäkring, må de nya bestämmelserna

ej föranleda sänkning av utgående belopp.

19 §•

Särskilt barnbidrag för barn, för vilket rätt till barntillägg enligt 9 kap.

1 § lagen om allmän försäkring icke föreligger vid ikraftträdandet, skall med

tillämpning av äldre bestämmelser utgå jämväl för tid efter ikraftträdandet

så länge rätt till barntillägg som nu sagts icke föreligger.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 66 Kontrollera mot PDF

i

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

20 §.

Beträffande försäkring för tilläggspension skall så anses som om lagen

om allmän försäkring trätt i kraft den 1 januari 1960. Angående pensionsgrundande

inkomst för tid före den 1 januari 1963 skola dock äldre bestämmelser

gälla med det undantag att vid beräkning av sådan inkomst för år

1962 vad i 11 kap. 5 § lagen om allmän försäkring stadgas skall äga tilllämpning.

21 §.

Anmalan som avses i 36 § första stycket lagen den 28 maj 1959 om försäkring

för allmän tilläggspension må före utgången av år 1962 återkallas

med verkan från och med den 1 januari 1963; och skall vid tillämpning

av 11 kap. 7 § andra stycket sista punkten lagen om allmän försäkring

hansyn ej tagas till anmälan som sålunda återkallats.

22 §.

Försakrad, som är svensk medborgare och som är född år 1896, äger rätt

till tilläggspension i form av ålderspension, om pensionspoäng tillgodoräknats

honom för två år. ö

23 §.

Tilläggspension i form av förtidspension eller familjepension må ej utgå

i anledning av pensionsfall, som inträffat före den 1 januari 1962.

24 §.

Även om så ej följer av vad i 13 kap. 2 § lagen om allmän försäkring är

stadgat skall förtidspension till försäkrad, som är svensk medborgare och

for vilken pensionsfallet inträffat under år 1962, beräknas med tillämpnmg

av namnda paragraf, såframt pensionspoäng tillgodoräknats honom

for åren 1960 och 1961.

25 §.

Vid tillämpning av 13 kap. 2 § och 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring

må hansyn ej tagas till år före 1960.

Vid tillämpning av 15 kap. 2 § skall med sjukpenning enligt lagen om allmän

försäkring likställas sjukpenning enligt lagen den 3 januari 1947 om

allmän sjukförsäkring och tilläggspenning enligt lagen den 21 maj 1954

om moderskapshjälp. Nämnda paragraf må tillämpas för den som är född

år 1897 med avseende å högst ett och för den som är född år 1898 eller 1899

med avseende å högst två år.

26 §.

övergångsbestämmelserna till lagen den 26 maj 1961 (nr 259) angående

ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän tilläggspension

skola alltjämt äga motsvarande tillämpning.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

27 §.

Ansökan om folkpensionsförmån enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering,

barnpension enligt lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner

eller särskilt barnbidrag enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag

skall handläggas enligt äldre bestämmelser även efter ingången av

år 1963.

28 §.

Pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud ävensom

mödrahjälpsnämnderna skola upphöra med sin verksamhet med utgången

av juni 1963. Handläggning som enligt lag eller författning ankommer på

pensionsnämnd skall efter sagda tidpunkt ankomma pa allmän försäkringskassa.

29 §.

De allmänna sjukkassorna äro vid ikraftträdandet av lagen om allmän

försäkring allmänna försäkringskassor enligt nämnda lag.

Vad i lag eller författning är stadgat om allmän sjukkassa skall efter

ikraftträdandet i stället avse allmän försäkringskassa.

30 §.

Har för understödsförening registrerats firma, som icke överensstämmer

med vad i 18 kap. 3 § andra stycket lagen om allmän försäkring stadgas,

åligger det tillsynsmyndigheten att, därest ej före den 1 juli 1963 för registrering

anmälts beslut om ändring av firman till överensstämmelse med

nämnda stadgande, anmana föreningen att inom sex månader för registrering

anmäla beslut om sådan ändring. Efterkommes ej anmaningen, skall

tillsynsmyndigheten föreslå ändring av föreningens firma och, sedan föreningen

erhållit tillfälle att yttra sig över förslaget, besluta i ärendet. Om

beslutad ändring skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen underrätta föreningen.

över beslutet må besvär anföras i den ordning, som i 79 § lagen

den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar sägs. Sedan beslutet vunnit

laga kraft, skall i understödsföreningsregistret införas anteckning om

ändringen samt bevis om firmans nya lydelse tillställas föreningen.

Ej må någon i sin firma använda ordet »sjukkassa» tillsammans med något

av orden »allmän» eller »central».

31 §.

De i 18 kap. 20 § lagen om allmän försäkring omförmälda pensionsdelegationerna

skola träda i verksamhet den 15 oktober 1962.

I allmänna sjukkassor, vari försäkringsnämnder icke finnas, skola sådana

nämnder inrättas från och med den 15 oktober 1962. Ledamot och

suppleant i nämnd som här avses skola första gången utses för tid intill

utgången av år 1965.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

32 §.

Fråga rörande änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat före

den 1 juli 1960, eller om bidrag som avses i 15 eller 19 § skall i allmän försäkringskassa

prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde

den till pensionen eller bidraget berättigade senast blivit mantalsskriven.

33 §.

Bestämmelserna i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring

och lagen den 21 maj 1954 om moderskapshjälp skola alltjämt gälla i fråga

om arbetsgivares bidrag för år 1962 och tidigare år.

34 §.

Avgift, som avses i 19 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän försäkring,

skall jämväl förslå till sådan kostnad för försäkring enligt lagen den 17

december 1954 (nr 774) med särskilda bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring

i allmän sjukkassa, som enligt sistnämnda lag skall belasta

försäkringen för grundsjukpenning i kassan.

35 §.

Beträffande sjukförsäkringsavgift för tid före den 1 januari 1963 skola

äldre bestämmelser alltjämt gälla. Vid bestämmande av avgift för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning avseende år 1962 skall

dock i stallet för den i 33 § andra och tredje styckena lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring angivna inkomstgränsen ettusentvåhundra

kronor gälla en inkomstgräns av tvåtusenfyrahundra kronor.

36 §.

Av allmän sjukkassas fond för den frivilliga försäkringen skall den 1 januari

1963 till den allmänna försäkringskassans fond för den obligatoriska

sjukförsäkringen överföras medel i den omfattning, som svarar mot

avgifter erlagda för försäkring enligt 47 § första stycket lagen den 3 januari

1947 om allmän sjukförsäkring, till den del medlen icke erfordras

med hänsyn till försäkring enligt nämnda lagrum, vilken jämlikt 6 § tredje

stycket denna lag upprätthålles efter ingången av år 1963.

37 §.

Förslag som i 19 kap. 5 § andra stycket lagen om allmän försäkring sägs

skall framläggas första gången år 1963 och andra gången år 1967.

38 §.

Beträffande rätt till pension på grund av avgifter, som erlagts enligt 34 §

lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 35 § lagen den 28

juni 1935 (nr 434) om folkpensionering eller lagen den 29 juni 1946 om

frivillig statlig pensionsförsäkring, skola äldre bestämmelser alltjämt gälla.

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 69

39 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet

av lagen om allmän försäkring, meddelas av Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, att 4, 11, 13—15, 17, 20, 26, 32 och 47 §§ lagen

den 14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Från försäkringen------

Jämväl arbetstagare, som är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap eller

svågerlag med arbetsgivaren eller

dennes make och som varaktigt

lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,

är undantagen från försäkringen,

dock endast såvida arbetstagaren

ej är sjukpenningförsäkrad

enligt 7 § lagen om allmän sjukförsäkring.

Med släktskap likställes

adoptivförhållande.

Utföres arbete---— —--

(Föreslagen lydelse)

§•

--- med arbetsgivaren.

Jämväl arbetstagare, som är i rätt

upp- eller nedstigande släktskap eller

svågerlag med arbetsgivaren eller

dennes make och som varaktigt

lever i hushållsgemenskap med arbetsgivaren,

är undantagen från försäkringen,

dock endast såvida arbetstagaren

ej är placerad i sjukpenningklass

enligt lagen om allmän

försäkring. Med släktskap likställes

adoptivförhållande.

— av arbetsgivarna.

11 §•

Drabbas någon, som är försäkrad

enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

av yrkesskada, äger han för tid

till och med nittionde dagen efter

den då skadan inträffade, dock längst

till den dag skadan medför rätt till

livränta eller till och med den dag

rätten till sjukpenning upphör enligt

29 § nämnda lag, (samord
-

Drabbas någon, som är omfattad

av sjukförsäkringen enligt lagen om

allmän försäkring, av yrkesskada,

äger han för tid till och med nittionde

dagen efter den då skadan inträffade,

dock längst till den dag skadan

medför rätt till livränta eller till och

med den dag rätten till sjukpenning

upphör enligt 4 kap. 3 § nämnda lag,

1 Senaste lydelse av It § se SFS 1955:399 samt av 26 § se SFS 1961:256.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

ningstid) rätt att erhålla sjukhjålp

från allmän sjukkassa enligt

vad därom är stadgat i lagen om allmän

sjukförsäkring.

Är skadad, som avses i första stycket,

under samordningstiden eller del

därav ej sjukpenning för säkrad i allmän

sjukkassa, skall för sådan tid

till honom utgivas sjukpenning enligt

denna lag med belopp motsvarande

vad han skulle hava ägt uppbära

från sjukkassan, därest han varit

obligatoriskt sjukpenningförsäkrad

enligt lagen om allmän sjukförsäkring.

Vad nu sagts skall icke gälla

försäkrad, som avses i 3 § andra

stycket denna lag, och ej heller arbetstagare,

som enligt 28 § första

stycket lagen om allmän sjukförsäkring

undantagits från sjukpenningförsäkring.

Är den, som drabbas av yrkesskada,

under samordningstiden eller del

därav ej försäkrad enligt lagen om

allmän sjukförsäkring, skall för sådan

tid till honom utgivas ersättning

enligt denna lag med belopp, som han

skulle hava ägt uppbära, därest han

omfattats av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Medför yrkesskada under samordningstiden

behov av sjukvård utom

riket eller tandläkarvård eller sådana

särskilda hjälpmedel, som avses

i 12 §, skola erforderliga kostnader

härför, utgifter för nödiga resor inräknade,

ersättas enligt denna lag, i

den mån ersättning icke utgår enligt

lagen om allmän sjukförsäkring.

Vad nu sagts skall ock gälla i fråga

om kostnader för särskild vård,

(Föreslagen lydelse)

(samordningstid) rätt att

från allmän försäkringskassa erhålla

ersättning enligt samma grunder

som vid annan sjukdom.

Är skadad, som avses i första

stycket, under samordningstiden

eller del därav ej berättigad till sjukpenning

från allmän försäkringskassa,

skall för sådan tid till honom

utgivas sjukpenning enligt denna lag

med belopp motsvarande vad han

skulle hava ägt uppbära från försäkringskassan,

därest han varit placerad

i sjukpenningklass enligt lagen

om allmän försäkring. Vad nu sagts

skall icke gälla försäkrad, som avses

i 3 § andra stycket denna lag, och ej

heller arbetstagare, som enligt 3 kap.

16 § första stycket lagen om allmän

försäkring undantagits från placering

i sjukpenningklass.

Är den, som drabbas av yrkesskada,

under samordningstiden eller del

därav ej omfattad av sjukförsäkringen

enligt lagen om allmän försäkring,

skall för sådan tid till honom

utgivas ersättning enligt denna

lag med belopp, som han skulle hava

ägt uppbära, därest 2 och 3 kap. lagen

om allmän försäkring varit tillämpliga

å honom.

Medför yrkesskada under samordningstiden

behov av sjukvård utom

riket eller landläkarvård eller sådana

särskilda hjälpmedel, som avses

i 12 §, skola erforderliga kostnader

härför, utgifter för nödiga resor inräknade,

ersättas enligt denna lag, i

den mån ersättning icke utgår enligt

lagen om allmän försäkring. Vad nu

sagts skall ook gälla i fråga om kostnader

för särskild vård, som på för
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

som på försäkringsinrättningens be- säkringsinrättningens begäran lämgäran

lämnas den skadade. nas den skadade.

13 §.

Förorsakar olycksfall---------minst hälften.

Sjukpenningens storlek--------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och---—----följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning--------hel sjukpenning.

Sjukpenning må ej i något fall utgå

efter sjukpenningklass med lägre

nummer än den sjukpenningklass,

till vilken den skadade hör enligt

22 § lagen om allmän sjukförsäkring,

och ej heller med lägre belopp än

som skolat utgå i sjukpenning från

allmän sjukkassa, därest skadan ej

utgjort yrkesskada. För tid, beträffande

vilken livränta, som tillerkänts

den skadade, enligt 16 § första

stycket andra punkten icke må

uppbäras, må hel sjukpenning jämte

barntillägg, som avses i 14 §, icke

utgå med lägre belopp än som

motsvarar livräntan för dag räknad.

14

Har skadad, som är försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring,

ett eller flera hemmavarande barn,

vilka äro sjukvårdsförsäkrade såsom

barn till honom, skall utgivas barntillägg

till sjukpenningen. Barntillägg

till hel sjukpenning utgör en

krona för ett eller två barn, två kronor

för tre eller fyra barn samt tre

kronor för fem eller flera barn, allt

för dag. Barntillägg till halv sjukpenning

utgår med hälften av belopp

som nu sagts.

Vad i första stycket sägs skall även

gälla, därest den skadade har an
-

Sjukpenning må ej i något fall utgå

med lägre belopp än som skolat

utgå i sjukpenning från allmän

försäkringskassa, därest skadan ej

utgjort yrkesskada. För tid, beträffande

vilken livränta, som tillerkänts

den skadade, enligt 16 § första

stycket andra punkten icke må uppbäras,

må hel sjukpenning jämte

barntillägg, som avses i 14 §, icke

utgå med lägre belopp än som motsvarar

livräntan för dag räknad.

§•

Är skadad vid tillämpning av lagen

om allmän försäkring eller med stöd

av densamma meddelade bestämmelser

berättigad till barntillägg till

sjukpenning eller skulle han hava

varit berättigad till sådant tillägg,

därest han omfattats av sjukförsäkringen

enligt nämnda lag, skall

barntillägg utgå jämväl till

sjukpenning enligt denna lag; och

skola därvid bestämmelserna i 3 kap.

9 § och 20 kap. 2 § lagen om allmän

försäkring äga motsvarande tillämpning.

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nät barn, som icke uppnått den ålder

varmed följer försäkringsplikt

enligt lagen om allmän sjukförsäkring,

såframt den skadade är underhållsskyldig

beträffande barnet och

styrker att underhållsskyldigheten

fullgöres. Barntillägg må dock ej utgivas

för barn, som är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till make med vilken

den skadade sammanlever. Ej

heller må barntillägg utgå för tid, beträffande

vilken annan jämlikt första

stycket äger uppbära barntillägg

för barnet.

Är den skadade icke försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring,

skall barntillägg enligt vad ovan

stadgats ändock utgivas, därest sådant

tillägg skolat utgå om den skadade

varit försäkrad enligt nämnda

lag.

15

För tid, då yrkesskada föranleder

sjukhusvård, skall i stället för sjukpenning

utgivas hempenning.

Hempenning utgår, där ej annat

följer av vad nedan i tredje stycket

stadgas, för dag med belopp, motsvarande

den sjukpenning som eljest

skolat utgå, minskat med tre

kronor dock med högst hälften av

sjukpenningens belopp. Å hempenning

skall utgivas barntillägg enligt

vad i H § sägs.

För skadad kvinna, som är försäkrad

enligt lagen om allmän sjukförsäkring

och i hemmet har minst

ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne

eller hennes make, skall hempenningen

utgöra minst tre kronor för

3* — Bihang till riksdagens protokoll

§•

För tid, då yrkesskada föranleder

sjukhusvård, skall sjukpenning

minskas med fem kronor för dag,

dock med högst hälften av sjukpenningens

belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget eller

makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn

under tio år, utgör sjukpenningen

vid sjukhusvård lägst fem

kronor för dag.

1962. 1 samt. Nr 90

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

dag. Sådan kvinna skall tillika äga

uppbära barntillägg till hempenning

med två kronor, såframt hon ej enligt

14 § är berättigad till barntillägg

med högre belopp. Vad i sistnämnda

lagrum är stadgat för fall att

den skadade ej är försäkrad enligt

lagen om allmän sjukförsäkring

skall äga motsvarande tillämpning i

fall som avses i detta stycke.

I övrigt skall vad i denna lag sägs

om sjukpenning gälla även hempenning.

17

Är försäkrad till följd av yrkesskada

under längre tid ur stånd att

reda sig själv, förhöjes honom tillkommande

sjukpenning eller livränta

under tiden med vårdbidrag.

Sådant bidrag utgår dock ej

under tid, då han på grund av skadan

åtnjuter sjukhusvård. Bidragets

storlek bestämmes, när den skadade

är intagen på vårdhem eller annan

anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens

storlek och eljest med hänsyn

till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets

bestämmande skall hänsyn

jämväl tagas till förmån, som den

skadade för motsvarande ändamål

åtnjuter jämlikt lagen om folkpensionering.

Bidraget må ej sättas högre

än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och

ettusenåttahundra kronor för år, om

han uppbär livränta.

20

Änka efter — —-----— —

Var den avlidne ogift, skall livränta

efter samma grunder som an
-

§•

Är försäkrad till följd av yrkesskada

under längre tid ur stånd att

reda sig själv, förhöj es honom tillkommande

sjukpenning eller livränta

under tiden med vårdbidrag.

Sådant bidrag utgår dock ej

under tid, då han på grund av skadan

åtnjuter sjukhusvård. Bidragets

storlek bestämmes, när den skadade

är intagen på vårdhem eller annan

anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens

storlek och eljest med hänsyn

till vårdbehovets omfattning. Vid bidragets

bestämmande skall hänsyn

jämväl tagas till förmån, som den

skadade för motsvarande ändamål

åtnjuter jämlikt lagen om allmän

försäkring. Bidraget må ej sättas högre

än till fem kronor för dag, om den

skadade uppbär sjukpenning, och

ettusenåttahundra kronor för år, om

han uppbär livränta.

§•

den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta

efter samma grunder som an
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

givits i första stycket utgå till ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande

förhållanden, så

ock till kvinna, som var trolovad med

den avlidne och som hade eller haft

barn med honom eller var havande

med barn till honom. Har kvinna

som nu nämnts varit gift och äger

hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande

man eller, om han är avliden,

i egenskap av efterlevande till

honom uppbära livränta, pension —

annan än folkpension — skadestånd

eller annan därmed jämförlig ersättning,

som skall upphöra att utgå

därest hon ingår nytt äktenskap,

skall för tid, under vilken hon äger

rätt till dylik förmån, henne tillkommande

livränta enligt detta stycke

minskas med vad som svarar mot

värdet av förmånen. Avdrag som nu

sagts skall ock ske för vad kvinnan

äger uppbära i livränta efter man,

med vilken hon tidigare sammanlevat

under äktenskapsliknande förhållanden

eller varit trolovad.

Rätten till--

Efterlämnar den

Var den

Finnas flera —

Skall livränta,

75

(Föreslagen lydelse)

givits i första stycket utgå till ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande

förhållanden, så

ock till kvinna, som var trolovad med

den avlidne och som hade eller haft

barn med honom eller var havande

med barn till honom. Har kvinna

som nu nämnts varit gift och äger

hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande

man eller, om han är avliden,

i egenskap av efterlevande till

honom uppbära livränta, pension —

annan än folkpension eller tilläggspension

— skadestånd eller annan

därmed jämförlig ersättning, som

skall upphöra att utgå därest hon ingår

nytt äktenskap, skall för tid, under

vilken hon äger rätt till dylik

förmån, henne tillkommande livränta

enligt detta stycke minskas med

vad som svarar mot värdet av förmånen.

Avdrag som nu sagts skall

ock ske för vad kvinnan äger uppbära

i livränta efter man, med vilken hon

tidigare sammanlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit

trolovad.

med annan.

årliga arbetsförtjänst,

årliga arbetsförtjänst.

--årliga arbetsförtjänsten.

--i 23 §.

26 §.

Har skadad från allmän sjukkassa

uppburit ersättning, som skolat utgivas

av försäkringsinrättning, skall,

därest förhållandet kommer till inrättningens

kännedom, vad som utgivits

från kassan avdragas från ersättning,

som i anledning av skadan

Har skadad från allmän försäkringskassa

uppburit ersättning, som

skolat utgivas av försäkringsinrättning,

skall, därest förhållandet kommer

till inrättningens kännedom,

vad som utgivits från kassan avdragas

från ersättning, som i anledning

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

tillkommer honom enligt denna lag,

samt det avdragna beloppet utbetalas

till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, barnpension enligt

lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner

eller bidrag enligt lagen den

26 juli 1947 om särskilda barnbidrag,

skall avdrag göras i den mån ersättningen

skolat föranleda minskning

av pensionen eller bidraget; dock

skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant

avdrag endast om begäran därom

framställes av riksförsäkringsverket.

Belopp, som av sådant bolag

avdragits enligt vad nu sagts, skall

utbetalas till riksförsäkringsverket.

32

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,

som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom

om inträffad yrkesskada, är skyldig

att enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anmäla skadan

till den allmänna sjukkassa, i vilken

den skadade är försäkrad, eller, om

den skadade ej är försäkrad i allmän

sjukkassa, till den försäkringsinrättning,

som jämlikt 33 § skall utgiva

ersättning i anledning av skadan. I

sistnämnda fall skall, där så kan ske

utan oskälig omgång eller kostnad,

den som avgiver anmälan tillse, att

läkarintyg angående skadans beskaffenhet

och den skadades tillstånd eller,

där skadan medfört döden, angående

dödsorsaken snarast möjligt

insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän sjukkassa, som mottagit

av skadan tillkommer honom enligt

denna lag, samt det avdragna beloppet

utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension, skall avdrag göras i

den mån ersättningen skolat föranleda

minskning av pensionen; dock

skall bolag, som avses i 1 §, göra

sådant avdrag endast om begäran

därom framställes av riksförsäkringsverket.

Belopp, som av sådant

bolag avdragits enligt vad nu sagts,

skall utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,

som genom underrättelse enligt

31 § eller eljest erhållit kännedom

om inträffad yrkesskada, är skyldig

att enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anmäla skadan

till den allmänna försäkringskassa,

hos vilken den skadade är inskriven,

eller, om den skadade ej är inskriven

hos allmän försäkringskassa, till den

försäkringsinrättning, som jämlikt

33 § skall utgiva ersättning i anledning

av skadan. I sistnämnda fall

skall, där så kan ske utan oskälig

omgång eller kostnad, den som avgiver

anmälan tillse, att läkarintyg

angående skadans beskaffenhet och

den skadades tillstånd eller, där skadan

medfört döden, angående dödsorsaken

snarast möjligt insändes till

försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

anmälan enligt första stycket, skall

enligt de föreskrifter, som meddelas

av Konungen, anskaffa läkarintyg,

varom sägs i första stycket, samt

översända anmälan jämte intyget och

erforderliga kompletterande upplysningar

till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som------

(Föreslagen lydelse)

mottagit anmälan enligt första

stycket, skall enligt de föreskrifter,

som meddelas av Konungen, anskaffa

läkarintyg, varom sägs i första

stycket, samt översända anmälan

jämte intyget och erforderliga kompletterande

upplysningar till försäkringsinrättningen.

--av försäkringsinrättningen.

47

I fråga om ersättning på grund av

den frivilliga försäkringen skall gälla

vad som stadgats beträffande ersättning

på grund av den obligatoriska

försäkringen. Från ersättning,

som avses i 12—15 §§ och som belöper

på tid innan den skadade blivit

berättigad till livränta, skall dock

avdragas vad som för motsvarande

ändamål utgår i sjulthjälp från allmän

sjukkassa.

I försäkringsavtalet-----

§•

I fråga om ersättning på grund av

den frivilliga försäkringen skall gälla

vad som stadgats beträffande ersättning

på grund av den obligatoriska

försäkringen. Från ersättning,

som avses i 12—15 §§ och som belöper

på tid innan den skadade blivit

berättigad till livränta, skall dock

avdragas vad som för motsvarande

ändamål utgår i sjukhjälp från allmän

försäkringskassa.

---första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 ja

nuari 1963.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring

(sj ukreseför ordning)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Försäkrad, som enligt lagen om allmän försäkring är berättigad till ersättning

för utgifter för läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård, äger

rätt till ersättning för utgifter i anledning av resor i enlighet med vad nedan

stadgas.

2 §•

Har försäkrad åtnjutit läkarvård, som avses i 2 kap. 2 § lagen om allmän

försäkring, skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till

och från läkaren, vilka föranletts huvudsakligen av behovet av läkarvård,

i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fyra kronor.

Såsom utgift i anledning av resa till eller från läkare skall, i den mån Konungen

så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning

och för anlitande av följeslagare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått

vid besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt

den försäkrade vistas. Ersättning må dock utgivas högst med belopp, som

skulle hava utgått, därest läkarvården sökts vid närmaste allmänna sjukhus,

där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning av läkare sökt läkarvård vid sjukhus

eller för enbart öppen vård avsedd sjukvårdsinrättning, vilken tillhör

staten eller till vars drift statsbidrag utgår eller som drives av landstingskommun

eller stad, som ej tillhör sådan kommun;

b) om den försäkrade utan att hänvisning av läkare skett sökt läkarvård

vid sjukhus för skada, som drabbat honom genom olycksfall, och det

skäligen kunnat antagas att han till följd av skadan var i trängande behov

av sådan vård;

c) om den försäkrade på grund av sjukdom varit i trängande behov av

läkarvård men icke kunnat anträffa den provinsialläkare eller stadslä
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 79

kare, inom vars distrikt han vistas, och därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i anledning av återresa må utgivas högst för resa till den

plats, varifrån resan till läkaren företogs. Om resan till läkaren anträtts

från den försäkrades arbetsplats och den försäkrade företager dagliga resor

mellan bostaden och arbetsplatsen, må dock ersättning i anledning

av återresa utgivas för resa till den försäkrades bostad.

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger därvid beträffande resor inom viss försäkringskassas

verksamhetsområde föreskriva, att ersättning skall utgå

endast i den mån utgifterna för varje besök hos läkaren överstiga fem kronor

samt att vad i andra stycket stadgas icke skall äga tillämpning.

3 §•

Vid tandläkarvård som avses i 2 kap. 3 § första stycket lagen om allmän

försäkring skall vad i 2 § denna förordning sägs om läkarvård äga

motsvarande tillämpning.

4 §.

Har försäkrad åtnjutit sjukhusvård som avses i 2 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring skall ersättning utgå för utgifter i anledning av resor till

och från sjukvårdsinrättningen. Såsom sådan utgift skall, i den mån Konungen

så förordnar, anses förutom resekostnad utgift för övernattning

och för anlitande av följeslagare eller vårdare under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre belopp än som skulle hava utgått,

om vården åtnjutits vid närmaste allmänna sjukhus, där erforderlig vård

kunnat beredas, eller, om den sjuke intagits å hemortssjukhus och behovet

av sjukhusvård uppkommit vid vistelse inom sjukvårdsområdet eller

därtill gränsande kommun, vid närmaste hemortssjukhus, där erforderlig

vård kunnat beredas.

Utgifter i anledning av återresa från sjukvårdsinrättning ersättas endast

i den mån de överstiga fyra kronor. Kostnad för återresa må ej beräknas

högre än för resa till den försäkrades bostad. Har behovet av sjukhusvård

uppkommit under det att den försäkrade vistats utom det län,

där han är bosatt, och har han i anledning därav intagits å sjukvårdsinrättning,

som är belägen utom nämnda län, må kostnad för återresan ej

beräknas högre än för resa till den plats, varifrån resan till sjukvårdsinrättningen

företagits. Om behovet av sjukhusvård uppkommit vid vistelse

inom en till det egna sjukvårdsområdet gränsande kommun och vården

beretts vid sjukvårdsinrättning belägen utom det län där den försäkrade

är bosatt, må dock ersättning för återresa till bostaden utgå i den mån

nämnda ersättning icke överstiger det belopp som skulle hava utgått för

återresa till bostaden från närmaste hemortssjukhus, där vården kunnat

beredas.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Angående beräkningen i övrigt av ersättning enligt denna paragraf förordnar

Konungen. Konungen äger därvid föreskriva, att viss sjukvårdsinrättning,

som ej är allmänt sjukhus, skall vara likställd med sådant

sjukhus.

5 §.

För resa utom riket må ersättning icke utgå.

6 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1963.

s. 81 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

81

Förslag

till

Lag

om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Hustrutillägg tillkommer hustru till den, som åtnjuter folkpension i form

av ålderspension eller förtidspension, därest hustrun fyllt sextio år och själv

ej åtnjuter folkpension samt makarna varit gifta minst fem år. När särskilda

skäl äro därtill, må hustrutillägg utgå, oaktat hustrun ej fyllt sextio

år eller makarna varit gifta kortare tid än fem år.

Hustrutillägg skall, där ej annat följer av vad i 4 § stadgas, för år räknat

motsvara skillnaden mellan å ena sidan sammanlagda beloppet av folkpension

i form av ålderspension till två makar samt å andra sidan sådan

pension till ogift, pensionerna beräknade för år och under förutsättning

att de börjat utgå från och med den månad varunder den pensionsberättigade

fyllt sextiosju år.

2 §.

Kommunalt bostadstillägg skall, där kommun så beslutat, utgå till den,

som åtnjuter folkpension i form av ålderspension, förtidspension eller änkepension

och är mantalsskriven inom kommunen, eller till där mantalsskriven

hustru som åtnjuter hustrutillägg.

Kommunalt bostadstillägg utgår enligt de grunder kommunen bestämmer.

Avvikelse från vad i 4 och 5 §§ stadgas må dock icke äga rum, och för rätt

till kommunalt bostadstillägg må ej fordras viss tids bosättning inom kommunen

eller uppställas annat därmed jämförligt villkor. Konungen äger

meddela föreskrifter angående det högsta belopp som må utgå i kommunalt

bostadstillägg för pensionsberättigad, som är bosatt i ålderdomshem

eller därmed likställt hem.

Om kommuns beslut rörande kommunalt bostadstillägg skola riksförsäkringsverket

och den allmänna försäkringskassa, inom vars verksamhetsområde

kommunen är belägen, ofördröjligen underrättas.

3 §.

Hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg må ej utgå till ålderspension,

som den till sådan pension berättigade åtnjuter för tid före den månad

varunder han fyller sextiosju år.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg minskas med en tredjedel av

den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga för den som är

gift sjuhundrafemtio kronor och för annan ettusen kronor samt med ytterligare

en tredjedel av årsinkomsten i vad den må överstiga för den som är

gift ettusenfemtio kronor och för annan ettusenfyrahundra kronor.

Minskning skall, där rätt till såväl hustrutillägg som kommunalt bostadstillägg

föreligger, göras först å bostadstillägget och därefter å hustrutillägget.

5 §.

Med årsinkomst avses i denna lag den inkomst, för år räknat, som någon

kan antagas komma att åtnjuta under den närmaste tiden. Såsom inkomst

räknas icke allmänt barnbidrag, folkpension, tilläggspension enligt lagen

om allmän försäkring till den del pensionen jämlikt 9 kap. 1 § sista stycket

nämnda lag föranlett minskning av barntillägg som där avses, livränta eller

sjukpenning jämte barntillägg som avses i 17 kap. 3 § nyssnämnda lag i vad

den enligt samma lagrum avdragits från pension, ersättning på grund av

sjukförsäkring i allmän försäkringskassa eller understöd som någon på

grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva.

Vid uppskattning av förmögenhets avkastning skall denna höjas med tio

procent av det belopp, varmed förmögenheten må överstiga för den som är

gift femtontusen kronor och för annan tjugutusen kronor.

Värdet av naturaförmåner skall uppskattas efter regler, som fastställas

av Konungen.

I fråga om makar skall årsinkomsten för envar av dem beräknas utgöra

hälften av deras sammanlagda årsinkomst och värdet av förmögenhet beräknas

utgöra hälften av deras sammanlagda förmögenhet.

Årsinkomst avrundas för envar pensionsberättigad till närmaste hela tiotal

kronor.

6 §•

Har för någon som åtnjuter hustrutillägg årsinkomsten ökats till sådant

belopp att rätt till sådan förmån ej längre tillkommer henne, indrages förmånen.

Sker eljest mera avsevärd ändring i den inkomst, efter vilken

hustrutillägget blivit bestämt, må detta i enlighet därmed ökas eller minskas.

Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där för någon

som åtnjuter kommunalt bostadstillägg förhållandena så ändrats att rätten

till tillägget därav påverkas.

«

7 §•

Därest någon beträffande sina eller sin makes ekonomiska förhållanden

åberopat oriktig uppgift av beskaffenhet att kunna påverka rätten till förmån

enligt denna lag, ehuru skäligen kunnat fordras att uppgiften varit

riktig, skall ansökning om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg av
-

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

slås och redan beviljad sådan förmån indragas; ock må därvid viss tid bestämmas

under vilken rätten till förmånen skall vara förverkad.

Vad nu sagts skall, när skäl föreligga därtill, gälla jämväl därest någon

utan vederlag eller mot uppenbarligen otillräckligt vederlag avhänt sig inkomst

eller egendom i sådan myckenhet att avhändelsen avsevärt inverkar

vid beräkningen av hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg, ehuru

han insett eller bort inse att avhändelsen skulle kunna påverka rätten till

sådan förmån för honom själv eller maken. I fall som nu sagts må ock i

stället för eller jämte påföljd, som i första stycket sägs, vid fastställandet

av den pensionsberättigades årsinkomst så anses som om han fortfarande,

helt eller delvis, vore i besittning av inkomst eller egendom som han avhänt

sig.

8 §•

Den som åtnjuter hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg är skyldig

att, om hans eller hans makes ekonomiska förhållanden väsentligt förbättrats,

utan oskäligt dröjsmål göra anmälan härom till den allmänna försäkringskassa,

inom vars verksamhetsområde han senast blivit mantalsskriven.

Enahanda skyldighet åligger honom, om han åtnjuter kommunalt

bostadstillägg och mantalsskrives i annan kommun än förut, så ock om

han ingår äktenskap eller om hans äktenskap upplöses genom makens död

eller annorledes. Är den som åtnjuter tillägget omyndig åvilar anmälningsskyldigheten

förmyndaren. Uppbäres förmånen av myndighet eller av annan

person än den pensionsberättigade eller dennes förmyndare, är jämväl sådan

myndighet eller person anmälningsskyldig.

Underlåtes anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, må, där

underlåtenheten inverkat på rätten till eller beloppet av hustrutillägg eller

kommunalt bostadstillägg, sådan förmån indragas såsom stadgas i 7 § första

stycket.

9 §•

Gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande lever åtskild från sin make,

skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, vid tillämpningen av denna

lag likställas med ogift pensionsberättigad.

Med gift pensionsberättigad likställes pensionsberättigad, som stadigvarande

sammanbor med annan, med vilken den pensionsberättigade varit

gift eller har eller har haft barn.

10 §.

Ärende angående förmån enligt denna lag skall i allmän försäkringskassa

prövas av den försäkringsnämnd, inom vars verksamhetsområde den pensionsberättigade

senast blivit mantalsskriven.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

11 §•

Ansökan om förmån enligt denna lag skall innehålla nödiga upplysningar

för bedömande av sökandens rätt ävensom en av sökanden och, om han är

gift, hans make underskriven förklaring på heder och samvete att de lämnade

upplysningarna äro med sanningen överensstämmande. För omyndig

sökande skall förklaringen avgivas av förmyndaren.

12 §.

Bankaktiebolag, sparbanker och andra penningförvaltande inrättningar

äro pliktiga att på begäran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket

eller allmän försäkringskassa uppgift för namngiven person rörande

förhållande som är av betydelse för tillämpning av denna lag.

13 §.

Där ej annat följer av vad ovan sägs skall vad i lagen om allmän försäkring

eller eljest är stadgat om folkpension äga motsvarande tillämpning med

avseende å förmån enligt denna lag.

14 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg, som vid utgången av år 1962

åtnjutes av den som är berättigad till motsvarande förmån enligt denna lag,

skall utan särskild ansökan övergå till förmån enligt denna lag.

Hustrutillägg till kvinna, som vid utgången av år 1962 åtnjöt sådant tilllägg

enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering och vars make vid

nämnda tidpunkt stadigvarande vårdades på anstalt, må för tid varunder

nämnda vård därefter utan avbrott fortsätter ej utgå med lägre belopp än

vad som skulle hava varit fallet, därest de äldre bestämmelserna alltjämt ägt

tillämpning.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

85

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 4, 6—8 och 11 §§ förordningen den

18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om försäkring för allmän tilläggspension1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som

följer.

Förordning

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1 §•

För här i riket bosatt försäkrad

skall pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om försäkring för allmän

tilläggspension bestämmas av den lokala

skattemyndighet, inom vars

tjänstgöringsområde den försäkrade

taxerats till statlig inkomstskatt eller

skulle hava taxerats till sådan skatt,

därest han icke haft att erlägga sjömansskatt.

Vad nu sagts om lokal

skattemyndighet skall i Stockholm

avse överståthållarämbetet.

För här i riket bosatt eller mantalsskriven

försäkrad skall pensionsgrundande

inkomst enligt lagen om

allmän försäkring bestämmas av den

lokala skattemyndighet, inom vars

tjänstgöringsområde den försäkrade

taxerats till statlig inkomstskatt eller

skulle hava taxerats till sådan

skatt, därest han varit bosatt i riket

eller icke haft att erlägga sjömansskatt.

Vad nu sagts om lokal skattemyndighet

skall i Stockholm avse

överståthållarämbetet.

För annan — —----av överståthållarämbetet.

3 §•

Inkomst av anställning, för vilken Inkomst av anställning, för vilken

utomlands bosatt försäkrad icke är skattskyldighet här i riket icke föreskattskyldig

här i riket, skall bestäm- ligger, skall, där den försäkrade är

1 Senaste lydelse av 4 och 11 §§ se SFS 1961:260.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mas med ledning av särskild uppgift

från arbetsgivaren. Sådan uppgift

skall senast den 31 januari året näst

efter det år, som inkomsten avser,

avlämnas till den myndighet, som

enligt 1 § har att bestämma den försäkrades

pensionsgrundande inkomst.

I uppgiften skall angivas den

försäkrades fullständiga namn, födelsetid

och adress ävensom beloppet

av den utbetalade lönen eller ersättningen

och den tidrymd som denna

avser. Vidare skall i uppgiften angivas,

huruvida den försäkrade åtnjutit

naturaförmåner i form av kost

eller bostad. Ett exemplar av uppgiften

skall inom tid som nyss sagts

av arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare att

vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen

angående uppbörd av avgifter

enligt lagen om försäkring för

allmän tilläggspension, m. m. foga

uppgift som avses i första stycket

stadgas i nämnda förordning.

4

Vid bestämmande av pensionsgrundande

inkomst skall, utöver

vad som framgår av lagen om försäkring

för allmän tilläggspension, gälla

följande.

Värdet av naturaförmån i form av

kost eller bostad till arbetstagare,

som avses i 1 § första stycket förordningen

om sjömansskatt, skall

uppskattas i enlighet med vad riksförsäkringsverket

föreskriver. Vad

bosatt utomlands eller avses med förbindelse

enligt 11 kap. 2 § sista stycket

lagen om allmän försäkring, bestämmas

med ledning av särskild

uppgift från arbetsgivaren. Sådan

uppgift skall senast den 31 januari

året näst efter det år, som inkomsten

avser, avlämnas till den myndighet,

som enligt 1 § har att bestämma den

försäkrades pensionsgrundande inkomst.

I uppgiften skall angivas den

försäkrades fullständiga namn, födelsetid

och adress ävensom beloppet

av den utbetalade lönen eller ersättningen

och den tidrymd som denna

avser. Vidare skall i uppgiften angivas,

huruvida den försäkrade åtnjutit

naturaförmåner i form av kost

eller bostad. Ett exemplar av uppgiften

skall inom tid som nyss sagts av

arbetsgivaren sändas till den försäkrade.

Om skyldighet för arbetsgivare

att vid arbetsgivaruppgift enligt förordningen

angående uppbörd av vissa

avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, m. m. foga uppgift som

avses i första stycket stadgas i nämnda

förordning.

§•

Vid bestämmande av pensionsgrundande

inkomst skall, utöver vad

som framgår av lagen om allmän

försäkring, gälla följande.

Värdet av naturaförmån i form

av kost eller bostad till arbetstagare,

som avses i 1 § första stycket förordningen

om sjömansskatt, skall uppskattas

i enlighet med vad riksförsäkringsverket

föreskriver. Vad nyss

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

nyss sagts skall jämväl äga tillämpning

beträffande förmån av kost eller

bostad, som försäkrad åtnjutit under

bosättning utomlands.

(Föreslagen lydelse)

sagts skall jämväl äga tillämpning

beträffande förmån av kost eller bostad

i fall som avses i 3 § första stycket.

Vid beräkning----------

Riksförsäkringsverket äger

Vid beräkning —-----

— femhundra kronor.

------av rörelse.

--den försäkrade.

6 §.

Förekommer anledning att vid beräkning

av pensionsgrundande inkomst

hänföra belopp, som enligt försäkrads

allmänna självdeklaration

utgör inkomst av anställning, till inkomst

av annat förvärvsarbete eller

att eljest hänföra visst belopp till annat

slag av inkomst än den försäkrade

uppgivit, skall, där hinder ej möter,

den försäkrade beredas tillfälle

att yttra sig. Dock vare detta ej nödigt

i fråga om misskrivning eller

annat uppenbart förbiseende eller då

eljest yttrande av den försäkrade uppenbarligen

icke är erforderligt för

frågans bedömande.

Förekommer anledning att vid beräkning

av pensionsgrundande inkomst

hänföra belopp, som enligt

försäkrads allmänna självdeklaration

utgör inkomst av anställning,

till inkomst av annat förvärvsarbete

eller att eljest hänföra visst belopp

till annat slag av inkomst än den försäkrade

uppgivit eller ock att göra

avdrag, som i i- § tredje stycket sägs,

skall, där hinder ej möter, den försäkrade

beredas tillfälle att yttra sig.

Dock vare detta ej nödigt i fråga om

misskrivning eller annat uppenbart

förbiseende eller då eljest yttrande

av den försäkrade uppenbarligen

icke är erforderligt för frågans bedömande.

7 §•

Uppmärksammas att pensionsgrundande

inkomst blivit oriktigt beräknad

på grund av felräkning, missskrivning,

annat uppenbart förbiseende

eller ovetskap om förhållande

som påverkar beräkningen av den

pensionsgrundande inkomsten, skall,

sedan den försäkrade erhållit tillfälle

att yttra sig, beräkningen ändras,

därest felaktigheten icke är att anse

såsom ringa. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning då vid bc
-

Uppmärksammas att pensionsgrundande

inkomst blivit oriktigt

beräknad på grund av felräkning,

misskrivning, annat uppenbart förbiseende

eller ovetskap om förhållande

som påverkar beräkningen av den

pensionsgrundande inkomsten, skall,

sedan den försäkrade erhållit tillfälle

att yttra sig, beräkningen ändras,

därest felaktigheten icke är att anse

såsom ringa. Vad nu sagts skall äga

motsvarande tillämpning då vid be
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

stämmande av avgiftsunderlag enligt

förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension, m. m. belopp,

som ingår i inkomst av anställning,

ansetts icke skola inräknas i

avgiftsunderlaget eller belopp, som

ingår i inkomst av annat förvärvsarbete,

hänförts till sådant underlag.

Ändring, som i detta stycke sägs, må

icke ske efter utgången av sjätte året

efter det år, som inkomsten avser.

Har för------beräknas, i

(Föreslagen lydelse)

stämmande av avgiftsunderlag enligt

förordningen angående uppbörd

av vissa avgifter enligt lagen om allmän

försäkring, m. m. belopp, som

ingår i inkomst av anställning, ansetts

icke skola inräknas i avgiftsunderlaget

eller belopp, som ingår i

inkomst av annat förvärvsarbete,

hänförts till sådant underlag. Ändring,

som i detta stycke sägs, må icke

ske efter utgången av sjätte året efter

det år, som inkomsten avser,

danröjas.

8 §•

Har belopp, som enligt försäkrads

allmänna självdeklaration utgör inkomst

av anställning, vid beräkning

av pensionsgrundande inkomst hänförts

till inkomst av annat förvärvsarbete

eller har eljest visst belopp

hänförts till annat slag av inkomst

än den försäkrade uppgivit, skall

denne underrättas om avvikelsen och

skälen härför.

Om pensionsgrundande

Pensionsgrundande inkomst

Har verkställd-----

Underrättelse enligt---

Har belopp, som enligt försäkrads

allmänna självdeklaration utgör inkomst

av anställning, vid beräkning

av pensionsgrundande inkomst hänförts

till inkomst av annat förvärvsarbete

eller har eljest visst belopp

hänförts till annat slag av inkomst

än den försäkrade uppgivit, skall

denne underrättas om avvikelsen och

skälen härför. Likaså skall underrät
-

telse lämnas om sådant avdrag som i

4 § tredje stycket sågs.

--— — pensionsgrundande inkomsten.

— ---— den försäkrade.

den försäkrade.

— — över beslutet.

11 §•

Över sådant------eller underrättelse.

Över beslut,------hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå Riksförsäkringsverket äger, ändå

att klagan icke förts, till prövning att klagan icke förts, till prövning

upptaga ärende, vari meddelats be- upptaga ärende, vari meddelats beslut,

som avses i första och andra slut om beräkning av pensionsgrunstyckena.

dande inkomst.

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962 89

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Klagan över------besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut------sådan prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståthållarämbetets — — — — — — försäkringsdomstolens

prövning.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1, 2, 4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§ förordningen

den 18 december 1959 angående uppbörd av avgifter enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension, m. m.» skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives, dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.

(Gällande lydelse)

1

Angående debitering och uppbörd

av avgift från arbetsgivare enligt lagen

om försäkring för allmän tillläggspension,

bidrag från arbetsgivare

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

och lagen om moderskapshjälp

samt avgift för obligatorisk

försäkring i riksförsäkringsverket

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring

jämte tilläggsavgift enligt 39 §

sistnämnda lag och avgiftstillägg

jämlikt 14 § lagen angående omreglering

av vissa ersättningar enligt lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om

försäkring för olycksfall i arbete

m. m. ävensom avgift enligt förordningen

angående byggnadsforskningsavgift

skall gälla vad nedan

stadgas.

Avgift jämte------verket 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Angående debitering och uppbörd

av avgifter från arbetsgivare enligt

lagen om allmän försäkring samt avgift

för obligatorisk försäkring i

riksförsäkringsverket enligt lagen om

yrkesskadeförsäkring jämte tilläggsavgift

enligt 39 § sistnämnda lag och

avgiftstillägg jämlikt 14 § lagen angående

omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916

(nr 235) om försäkring för olycksfall

i arbete m. m. ävensom avgift enligt

förordningen angående byggnadsforskningsavgift

skall gälla vad nedan

stadgas.

bestämmer.

1 Senaste lydelse av 1, 4, 5, 29, 41 och 44 §§ se SFS 1961:261.

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts propc

(Gällande lydelse)

2

I denna förordning förstås med

arbetsgivaravgift: sum
man

av arbetsgivarens avgifter och

bidrag enligt 1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift eller bidrag, som avses i

1 § första stycket, skall beräknas för

arbetsgivaren;

utgiftsår: det kalenderår för

vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag

för avgift till försäkringen

för allmän tilläggspension skall med

lön enligt denna förordning förstås

jämväl sådan ersättning, som enligt

5 § andra stycket lagen om försäkring

för allmän tilläggspension anses

såsom inkomst av anställning.

nr 90 år 1962

(Föreslagen lydelse)

I denna förordning förstås med

arbetsgivaravgift: sum
man

av arbetsgivarens avgifter enligt

1 § första stycket;

avgiftsunderlag: belopp

varå avgift, som avses i 1 § första

stycket, skall beräknas för arbetsgivaren;
utgiftsår:

det kalenderår för

vilket avgiftsunderlag skall bestämmas.

Såvitt gäller beräkning av avgiftsunderlag

för avgift till sjukförsäkringen

och försäkringen för tilläggspension

skall med lön enligt denna

förordning förstås jämväl sådan ersättning,

som enligt 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten eller 11 kap.

2 § andra stycket lagen om allmän

försäkring anses såsom inkomst av

anställning.

4 §•

Vid bestämmande av avgiftsunder- Vid bestämmande av avgiftsunderlag

skall utöver vad som framgår av lag skall utöver vad som framgår av

de i 1 § angivna lagarna samt för- de i 1 § angivna författningarna samt

ordningen angående redares avgift i förordningen angående redares avvissa

fall enligt lagen om försäkring gifter i vissa fall enligt lagen om allför

allmän tilläggspension, m. m. män försäkring gälla följande.

gälla följande.

Jämväl såvitt---—--eller bostad.

Värdet av------pensionsgrundande inkomst.

Avdrag för------vissa arbetstagare.

5 §•

Arbetsgivare, som-----— av riksförsäkringsverket.

Vid arbetsgivaruppgift skall ar- Vid arbetsgivaruppgift skall arbetsgivare

foga ett exemplar av de betsgivare foga ett exemplar av de

kontrolluppgifter, vilka han enligt kontrolluppgifter, vilka han enligt

37 § 1 mom. första, andra eller sjun- 37 § 1 mom. första, andra eller sjunde

punkten taxeringsförordningen de punkten taxeringsförordningen

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

har att avlämna för inkomsttaxeringen,

ävensom av uppgift som avses i

3 § förordningen angående beräkning

av pensions g rundande inkomst enligt

lagen om försäkring för allmän tillläggspension.

Befrielse från nämnda

skyldighet må medgivas av riksförsäkringsverket

eller, efter Konungens

bemyndigande, av myndighet

som verket bestämmer.

Blanketter till

(Föreslagen lydelse)

har att avlämna för inkomsttaxeringen,

ävensom av uppgift som avses i

3 § förordningen angående beräkning

av pensionsgrundande inkomst enligt

lagen om allmän försäkring. Befrielse

från nämnda skyldighet må medgivas

av riksförsäkringsverket eller,

efter Konungens bemyndigande, av

myndighet som verket bestämmer.

och sjömansskattekontoret.

20 §.

Preliminär avgift för visst år skall

utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens

under nästföregående år debiterade

slutliga avgift. Är den för

utgiftsåret fastställda procentsatsen

för avgiftsuttaget enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

högre eller lägre än procentsatsen för

det år som den sålunda debiterade

slutliga avgiften avser, skall hänsyn

härtill tagas vid bestämmandet

den preliminära avgiften.

Har slutlig-----

Särskild beräkning--

Preliminär avgift för visst år skall

utgå med belopp motsvarande arbetsgivarens

under nästföregående

år debiterade slutliga avgift. Äro de

för utgiftsåret gällande procentsatserna

för avgiftsuttaget enligt lagen

om allmän försäkring högre eller

lägre än procentsatserna för det år

som den sålunda debiterade slutliga

avgiften avser, skall hänsyn härtill

tagas vid bestämmandet av den preliminära

avgiften,

slutliga avgiften.

---omständighet föreligger.

av

29 §.

Efter den —------anståndstidens utgång.

Ogulden del av arbetsgivaravgift Ogulden del av arbetsgivaravgift

skall anses omfatta avgifter och bi- skall anses omfatta avgifter, som avdrag'',

som avses i 1 §, i samma pro- ses i 1 §, i samma proportion som avportion

som sådana avgifter och bi- gifterna ingå i arbetsgivaravgiften.

drag ingå i arbetsgivaravgiften.

39 §.

Avgift enligt § lagen om försök- Tilläggspensionsavgift enligt 19

ring för allmän tilläggspension kap. 3 § lagen om allmän försäkring

(tilläggspensionsavgift) skall, med iakttagande av vad i 40 §

skall, med iakttagande av vad i 40 § sägs, debiteras och uppbäras i en
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sägs, debiteras och uppbäras i enlig- lighet med vad som stadgas i upphet

med vad som stadgas i uppbörds- bördsförordningen.

förordningen.

41

Skall enligt 9 § första stycket lagen

om försäkring för allmän tillläggspension

pensionspoäng för visst

års inkomst av annat förvärvsarbete

tillgodoräknas den försäkrade,

oaktat tilläggspensionsavgift för året

icke till fullo erlägges inom tid som

angives i 40 § första stycket, må

riksförsäkringsverket efter framställning

från den försäkrade eller

dödsboet efter honom medgiva befrielse

från erläggande helt eller delvis

av avgiften, därest ömmande omständigheter

föreligga.

§•

Skall enligt 11 kap. 6 § första stycket

lagen om allmän försäkring pensionspoäng

för visst års inkomst av

annat förvärvsarbete tillgodoräknas

den försäkrade, oaktat tilläggspensionsavgift

för året icke till fullo erlägges

inom tid som angives i 40 §

första stycket, må riksförsäkringsverket

efter framställning från den

försäkrade eller dödsboet efter honom

medgiva befrielse från erläggande

helt eller delvis av avgiften, därest

ömmande omständigheter föreligga.

44 §.

Riksförsäkringsverket äger för varje

år från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp

motsvarande skillnaden mellan

summan av de arbetsgivaravgifter,

som enligt vad i 17 § andra stycket

sägs under året anmälts för påföring

i samband med slutlig skatt, och vad

som av dessa avgifter kan enligt av

Konungen fastställda grunder beräknas

bliva avskrivet på grund av bristande

betalning. Beloppet skall fördelas

mellan avgifter och bidrag, som

avses i 1 §, i samma proportion som

sådana avgifter och bidrag ingå i

nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola

i den mån de inflyta av vederbörande

länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.

Belopp, som redovisas

visst år, skall fördelas inel
-

Riksförsäkringsverket äger för

varje år från vederbörlig inkomsttitel

å riksstaten tillgodoföra sig ett belopp

motsvarande skillnaden mellan

summan av de arbetsgivaravgifter,

som enligt vad i 17 § andra stycket

sägs under året anmälts för påföring

i samband med slutlig skatt, och vad

som av dessa avgifter kan enligt av

Konungen fastställda grunder beräknas

bliva avskrivet på grund av bristande

betalning. Beloppet skall fördelas

mellan avgifter, som avses i 1 §,

i samma proportion som avgifterna

ingå i nyssnämnda avgiftssumma.

Avgiftsbelopp som avses i 29 § skola

i den mån de inflyta av vederbörande

länsstyrelse redovisas till riksförsäkringsverket.

Belopp, som redovisas

visst år, skall fördelas mellan

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lan avgifter och bidrag som i 1 § sägs

i samma proportion som sådana avgifter

och bidrag ingå i summan av

de under nästföregående år debiterade

slutliga avgifterna.

Riksförsäkringsverket må----

(Föreslagen lydelse)

avgifter som i 1 § sägs i samma proportion

som avgifterna ingå i summan

av de under nästföregående år

debiterade slutliga avgifterna.

--eller restituerats.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

Vid debitering enligt 20 § första

stycket av arbetsgivares preliminära

avgifter för åren 1963 och 1961 skall

hänsyn tagas till ökning, som avgiftsunderlaget

kan antagas komma

att undergå till följd av bestämmelserna

i lagen om allmän försäkring.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

95

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angaende redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas, dels att 1—6 §§ förordningen den 18 december 1959

angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,

dels att förordningens rubrik skall lyda som följer.

Förordning

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

(Gällande lydelse)

1

Redare skall för varje år å vad

ha a under året utgivit i lön i penningar

eller naturaförmåner i form

av kost eller bostad till sådan arbetstagare

hos honom, som avses i 1 §

första stycket förordningen om sjömansskatt,

erlägga avgift enligt lagen

om försäkring för allmän tillläggspension

samt bidrag jämlikt lagen

om allmän sjukförsäkring och

lagen om moderskapshjälp enligt vad

nedan sägs.

2

Konungen skall fastställa procentsats

dels för uttaget av avgiften till

försäkringen för allmän tilläggspension,

dels ock för uttaget av ett sammanlagt

bidrag till kostnaderna för

den allmänna sjukförsäkringen och

moderskapshjälpen. Beslut om de

båda procentsatser, som skola till
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Redare skall, i enlighet med vad

nedan sägs, för varje år å vad han

under året utgivit i lön i penningar

eller naturaförmåner i form av kost

eller bostad till sådan arbetstagare

hos honom, som avses i 1 § första

stycket förordningen om sjömansskatt,

erlägga avgifter enligt 19 kap.

1 § lagen om allmän försäkring.

§•

Konungen skall fastställa procentsatser

för uttaget av avgifter till

sjukförsäkringen och försäkringen

för tilläggspension. Beslut om de båda

procentsatser, som skola tillämpas

för visst år, skall fattas under

året dessförinnan.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

lämpas för visst år, skall fattas under

året dessförinnan.

För avgiften skall procentsatsen

för visst år utgöra en på sätt nedan

sägs bestämd andel av den procentsats,

som med stöd av 32 § lagen om

försäkring för allmän tilläggspension

fastställts för året. Procentsatsen för

bidraget skall utgöra samma andel

av de sammanlagda procenttalen enligt

38 § första stycket lagen om allmän

sjukförsäkring och 12 § lagen

om moderskapshjälp. Nämnda andel

skall svara mot förhållandet mellan

antalet svenska sjömän och hela antalet

sjömän på svenska handelsfartyg

i medeltal för den 31 december

under de tre år, som närmast föregått

det år då procentsatserna fastställas.

Hänsyn tages härvid ej till fartyg

med en bruttodräktighet understigande

300 registerton. Procentsatserna

beräknas med två decimaler.

4 §.

Bidraget till kostnaderna för den

allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjälpen

utgår efter den för

året gällande procentsatsen och beräknas

för varje redare å summan av

lön till arbetstagare som i 1 § sägs,

sedan därifrån för varje arbetstagare

dragits sådan del av lön, som för år

räknat överstigit femtontusen kronor.

Härvid skall bortses från arbetstagare,

som icke är obligatoriskt försäkrad

enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,

så ock från arbetstagare,

som jämlikt 28 § lagen om allmän

sjukförsäkring undantagits från försäkringen

för tilläggssjukpenning.

(Föreslagen lydelse)

För avgiften till sjukförsäkringen

skall procentsatsen för visst år utgöra

en på sätt nedan sägs bestämd

andel av den procentsats, varmed avgift

enligt 19 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring skall utgå. Procentsatsen

för avgiften till försäkringen

för tilläggspension skall utgöra samma

andel av den procentsats som

med stöd av 19 kap 5 § sagda lag

fastställts för året. Nämnda andel

skall svara mot förhållandet mellan

antalet svenska sjömän och hela antalet

sjömän på svenska handelsfartyg

i medeltal för den 31 oktober under

de tre år, som närmast föregått

det år då procentsatserna fastställas.

Hänsyn tages härvid ej till fartyg

med en bruttodräktighet understigande

300 registerton. Procentsatserna

beräknas med två decimaler.

3 §.

Avgiften till sjukförsäkringen utgår

efter den för året gällande procentsatsen

och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbetstagare

som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat överstigit

tjugutvåtusen kronor. Härvid

skall bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad enligt

lagen om yrkesskadeförsäkring,

j

4 .

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

3 §■

Avgiften till försäkringen för allmän

tilläggspension utgår efter den

för året gällande procentsatsen och

beräknas för varje redare å summan

av lön till arbetstagare som i 1 § sägs,

sedan därifrån dragits dels ett belopp

motsvarande det beräknade genomsnittliga

antalet dylika arbetstagare

hos honom under året multiplicerat

med det i 10 § lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

omförmälda basbelopp, som gäller

vid årets ingång, dels ock för varje

arbetstagare sådan del av lön, som för

år räknat överstigit sju och en halv

gånger nämnda basbelopp. Härvid

skall arbetstagare, som under hela

året varit anställd med full arbetstid,

räknas såsom en arbetstagare och arbetstagare,

som under året varit anställd

i mindre omfattning, medräknas

i motsvarande mån. Genomsnittliga

antalet arbetstagare beräknas

med en decimal.

5

Bidraget till kostnaderna för den

allmänna sjukförsäkringen och moderskapshjålpen

skall fördelas mellan

sjukvårdsförsäkringen, försäkringen

för tilläggssjukpenning och

moderskapshjälpen i enlighet med

förhållandet mellan de i 38 § första

stycket lagen om allmän sjukförsäkring

och 12 § lagen om moderskapshjälp

angivna procenttalen för bidragen

till nämnda ändamål.

6

De närmare föreskrifter som fin
-

(Föreslagen lydelse)

* §■

Avgiften till försäkringen för tilläggspension

utgår efter den för året

gällande procentsatsen och beräknas

för varje redare å summan av lön

till arbetstagare som i 1 § sägs, sedan

därifrån dragits dels ett belopp

motsvarande det beräknade genomsnittliga

antalet dylika arbetstagare

hos honom under året multiplicerat

med det i 1 kap. 6 § lagen om allmän

försäkring omförmälda basbelopp,

som gäller vid årets ingång, dels ock

för varje arbetstagare sådan del av

lön, som för år räknat överstigit sju

och en halv gånger nämnda basbelopp.

Härvid skall arbetstagare, som

under hela året varit anställd med

full arbetstid, räknas såsom en arbetstagare

och arbetstagare, som under

året varit anställd i mindre omfattning,

medräknas i motsvarande

mån. Genomsnittliga antalet arbetstagare

beräknas med en decimal.

§•

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäkringskassornas

utgifter för sjukvårdsersättning

och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning.

§•

De närmare föreskrifter som finnas

erforderliga för tillämpningen

nas erforderliga för tillämpningen

4 — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse)

av denna förordning meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande,

av riksförsäkringsanstalten.

(Föreslagen lydelse)

av denna förordning meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,

av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

Äldre bestämmelser skola alltjämt

äga tillämpning i fråga om avgifter

och bidrag, som avse tiden före

ikraftträdandet.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

99

Förslag

till

Lag

om finansiering av folkpensioneringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till bestridande av kostnaderna för folkpensioneringen skola utgå bidrag

i enlighet med vad nedan stadgas. I övrigt skola kostnaderna bestridas av

statsmedel.

2 §•

Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat

följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga folkpensionsavgift för

år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under

förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst

sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret

samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd

för taxeringsåret var svensk medborgare.

Folkpensionsavgift skall icke erläggas av den, som för december månad

året näst före taxeringsåret åtnjutit folkpension i form av ålderspension

eller förtidspension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst

före taxeringsåret. Ej heller skall folkpensionsavgift erläggas av den, för

vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten icke uppgår till

tvåtusenfyrahundra kronor eller, om han skall taxeras enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser samt den med vilken han skall samtaxeras

icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift,

den sammanlagda taxerade inkomsten för dem som samtaxeras

icke uppgår till tvåtusenfyrahundra kronor.

3 §•

Folkpensionsavgift skall utgå med fyra procent av den avgiftspliktiges till

statlig inkomstskatt taxerade inkomst med de begränsningar som nedan

sägs.

Avgiftspliktiga, som samtaxeras, skola erlägga avgift med sammanlagt

högst sexhundra kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera har en taxerad

inkomst överstigande sjutusenfemhundra kronor, envar påföres pensionsavgift

med trehundra kronor. Om endast den ene har en taxerad in
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

komst överstigande sjutusenfemhundra kronor, minskas i förekommande

fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av avgifterna ej överstiger

sexhundra kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra stycket skall erlägga avgift

med högst sexhundra kronor.

Folkpensionsavgift må i intet fall utgå med högre belopp än vad som

motsvarar summan av tio kronor och en femtedel av den taxerade inkomsten

i vad denna överstiger tvåtusenfyrahundra kronor; och skola därvid

avgiftspliktiga som samtaxeras anses som en avgiftspliktig samt avgiftsbeloppet

fördelas mellan dem i förhållande till varderas taxerade inkomst.

Folkpensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmaste

hela krontal.

4 §•

Har avgiftspliktig vid taxering till statlig inkomstskatt erhållit sådant

särskilt avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga som avses i 9 § 2

mom. andra stycket förordningen om statlig inkomstskatt, skall vid tilllämpning

av 2 och 3 §§ med taxerad inkomst avses vad som återstår, sedan

den taxerade inkomsten minskats med nämnda avdrag.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat dödsbodelägare, som vid hans

frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att

erlägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår folkpensionsavgift,

under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger

beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, efter

framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis

av avgiften. Befrielse må dock icke avse avgift, som påförts i anledning

av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas

under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i andra stycket skall göras senast under andra

kalenderåret efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i andra stycket

sägs skall motsvarande gälla som stadgas i taxeringsförordningen beträffande

besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

5 §•

Folkpensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats

till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av folkpensionsavgifter är i övrigt stadgat i

uppbördsförordningen.

6 §•

Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna för folkpensioneringen

med

dels viss andel, motsvarande en tiondels procent för varje fullt tiotal

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för följande förmåner,

som under året utbetalats för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade,

nämligen förtidspensioner jämte barntillägg till sådana pensioner,

änkepensioner i anledning av dödsfall, som inträffat före den 1 juli

1960, samt hustrutillägg, dock högst tre femtedelar av nämnda kostnader,

dels ock viss andel, motsvarande en femtedels procent för varje fullt tiotal

skatteören per invånare i kommunen, av kostnaderna för kommunala

bostadstillägg, som under året utbetalats för pensionsberättigade, mantalsskrivna

inom kommunen, dock högst fyra femtedelar och lägst en fjärdedel

av sagda kostnader.

7 §■

Vid bestämmandet av antalet skatteören per invånare i kommunen skall

hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen

påförts de till kommunen skattskyldiga i taxeringslängden

för året med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tilllägg,

samt till antalet invånare vid årets ingång.

8 §•

Varje kommuns bidrag uträknas av riksförsäkringsverket.

9 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av

denna lag, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1963, då lagen den 30 juni 1947

(nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen

upphör att gälla.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest stadgande,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

Äldre bestämmelser skola alltjämt gälla i fråga om pensionsavgifter, som

påföras för år 1962 eller tidigare år, ävensom beträffande kommunernas bidrag

till kostnaderna för folkpensioneringen avseende år 1962 och tidigare

år.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den

obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Angående förvaltningen av den i 18 kap. 15 § lagen om allmän försäkring

omförmälda fonden för den obligatoriska sjukförsäkringen samt den i 21

kap. 2 § samma lag omförmälda fonden för den frivilliga sjukförsäkringen

skall gälla vad nedan stadgas.

2 §.

Allmän försäkringskassa må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun, Sveriges allmänna hypoteksbank

eller Konungariket Sveriges stadshypotekskassa;

2. i obligationer garanterade av staten eller kommun;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,

som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade eller garanterade av staten eller

kommun eller utfärdade av riksbanken, postbanken, bankaktiebolag, sparbank

eller centralkassa för jordbrukskredit;

5. i skuldförbindelser, för vilka kassan äger säkerhet genom inteckning

i annan fastighet än industrifastighet inom två tredjedelar av senast fastställda

taxeringsvärde, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet icke

må medräknas taxeringsvärdet å växande skog; dock skall åbyggnad, för att

inteckning i fastigheten må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag,

som avses i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt

med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. med riksförsäkringsverkets medgivande i fastighet, avsedd för kassans

verksamhet; och skall i fråga om brandförsäkring av åbyggnad gälla

vad vid 5. stadgas.

3 §.

Utan hinder av vad i 2 § föreskrives må allmän försäkringskassa med riksförsäkringsverkets

medgivande såsom tillgång i fond redovisa värdet i inventarier,

som anskaffats för kassans verksamhet, under förutsättning att

nedskrivning av värdet sker med minst en tiondel varje år.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1963.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

103

Förslag

till

Förordning

■vm ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angaende kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel

Härigenom förordnas, att 2—6 §§ förordningen den 4 juni 1954 angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2

Den som är försäkrad jämlikt lagen

om allmän sjukförsäkring och

som lider av långvarig och allvarlig

sjukdom äger, där Konungen i fråga

om sjukdomen så bestämt, utan kostnad

erhålla läkemedel, som enligt

vad Konungen förordnat skall tillhandahållas

kostnadsfritt vid sådan

sjukdom.

Vad nu sagts skall ock gälla svensk

medborgare som utan att vara försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring vistas här i riket.

3

I annat fall än som avses i 2 § äger

vid sjukdom den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

vid inköp av läkemedel, som

enligt apoteksvarustadgan den 14 november

1913 (nr 308) är att hänföra

till apoteksvara eller som utan att

utgöra apoteksvara innehåller gift

av första klassen, åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet

Den som är omfattad av sjukförsäkring

enligt lagen om allmän försäkring

och som lider av långvarig

och allvarlig sjukdom äger, där Konungen

i fråga om sjukdomen så bestämt,

utan kostnad erhålla läkemedel,

som enligt vad Konungen förordnat

skall tillhandahållas kostnadsfritt

vid sådan sjukdom.

Vad nu sagts skall beträffande den

som är bosatt utom riket gälla allenast

för tid varunder han vistas hårstädes.

§•

I annat fall än som avses i 2 §

äger vid sjukdom den som är omfattad

av sjukförsäkring enligt lagen

om allmän försäkring eller här i riket

är i allmän eller enskild tjänst

vid inköp av läkemedel, som enligt

apoteksvarustadgan den 14 november

1913 (nr 308) är att hänföra till

apoteksvara eller som utan att utgöra

apoteksvara innehåller gift av

1 Senaste lydelse av 2 och 3 §§ se SFS 1958:461.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

med hälften av det belopp, varmed

priset må överstiga tre kronor. Har

under en formel förskrivits flera

läkemedel, skall prisnedsättningen

avse den sammanlagda kostnaden. Är

förskrivning avsedd att expedieras

mer än en gång, skall nedsättningen

hänföra sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är försäkrad

jämlikt lagen om allmän

sjukförsäkring skall ock gälla den

som, utan att vara försäkrad enligt

nämnda lag, vistas här i riket under

förutsättning att han är svensk medborgare

eller härstädes är i allmän

eller enskild tjänst.

Från prisnedsättning — —----

4

Har apotekare mot recept utlämnat

läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt

eller läkemedel, varom sägs

i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den

ordning Konungen bestämmer av

den i lagen om allmän sjukförsäkring

avsedda tillsynsmyndigheten

erhålla ersättning med belopp motsvarande

i förra fallet fastställt försäljningspris

och eljest föreskriven

prisnedsättning.

första klassen, åtnjuta nedsättning

av fastställt pris för läkemedlet med

hälften av det belopp, varmed priset

må överstiga tre kronor. Har under

en formel förskrivits flera läkemedel,

skall prisnedsättningen avse den

sammanlagda kostnaden. Är förskrivning

avsedd att expedieras mer

än en gång, skall nedsättningen hänföra

sig till varje expedition.

Vad nu sagts om den som är omfattad

av sjukförsäkring enligt lagen

om allmän försäkring skall beträffande

försäkrad, som är bosatt utom

riket, gälla allenast för tid varunder

han vistas härstädes.

--stycket avses.

§

Har apotekare mot recept utlämnat

läkemedel, som avses i 2 §, kostnadsfritt

eller läkemedel, varom sägs

i 3 §, till nedsatt pris, äger han i den

ordning Konungen bestämmer av

riksförsäkringsverket erhålla ersättning

med belopp motsvarande i förra

fallet fastställt försäljningspris och

eljest föreskriven prisnedsättning.

5 §.

Kostnaden för tillhandahållande

av läkemedel enligt denna förordning

bestrides av statsmedel med belopp

för kalenderår motsvarande en

krona 15 öre för envar, som vid utgången

av det år kostnaden avser är

medlem i allmän sjukkassa, och i

övrigt av de allmänna centralsjuk
-

Kostnaden för tillhandahållande av

läkemedel enligt denna förordning

bestrides av statsmedel med belopp

för kalenderår motsvarande en krona

15 öre för envar, som vid utgången

av det år kostnaden avser är

inskriven hos allmän försäkringskassa,

och i övrigt av de allmänna

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kassorna i förhållande till antalet

medlemmar vid nämnda tidpunkt,

vilka äro pliktiga att erlägga sjukförsäkringsavgift

enligt lagen om allmän

sjukförsäkring.

6

Denna förordning äger icke tilllämpning

å den som vårdas å sjukvårdsanstalt,

som avses i lagen om

allmän sjukförsäkring.

försäkringskassorna i förhållande till

antalet inskrivna försäkrade vid

nämnda tidpunkt, vilka äro pliktiga

att erlägga sjukförsäkringsavgift enligt

lagen om allmän försäkring.

§•

Denna förordning äger icke tilllämpning

å den som erhåller sjukhusvård,

som avses i lagen om allmän

försäkring.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

4*— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ förordningen den 21 maj 1954 om

skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

1

Arbetsgivare, som------

Upphör arbetstagares — -----

Uppgift, som här avses, skall lämnas

till allmän sjukkassa.

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring, bör

uppgiften lämnas till den sjukkassa,

i vilken arbetstagaren är försäkrad.

(Föreslagen lydelse)

§.

nyss sagts.

— arbetstagarens anställande.

Vad i denna förordning stadgas om

anställning skall äga motsvarande

tillämpning i fall av överenskommelse,

som avses i 3 kap. 2 § andra

stycket sista punkten lagen om allmän

försäkring.

Uppgift, som här avses, skall lämnas

till allmän försäkringskassa.

Är arbetstagaren inskriven hos allmän

försäkringskassa, bör uppgiften

lämnas till den försäkringskassa, hos

vilken arbetstagaren är inskriven.

3 §.

Uppgift om — —----anställningen upphört.

Uppgift skall lämnas å särskild Uppgift skall lämnas å särskild

blankett, vartill formulär fastställes blankett, vartill formulär faststälav

riksskattenämnden efter samråd les av riksskattenämnden efter sammed

tillsynsmyndigheten för de all- råd med riksförsäkringsverket.

männa sjukkassorna.

Uppgiftsblanketter tillhandahållas---—--med posten.

1 Senaste lydelse av 1 och 4 §§ se SFS 1961:266.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats

till annan allmän sjukkassa än

den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,

åligger det den sjukkassa, som

mottagit uppgiften, att ofördröjligen

vidarebefordra densamma till den

sjukkassa, som arbetstagaren tillhör.

Är arbetstagaren ej försäkrad jämlikt

lagen om allmän sjukförsäkring,

skall uppgiften i stället vidarebefordras

till utmätningsmannen i anställningsorten.

Sjukkassa, som mottagit uppgift

avseende i kassan försäkrad arbetstagare,

skall, sedan den tagit del av

innehållet i uppgiften, ofördröjligen

vidarebefordra uppgiften till vederbörande

utmätningsman inom kassans

område.

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats

till annan allmän försäkringskassa

än den, hos vilken arbetstagaren

är inskriven, åligger det den försäkringskassa,

som mottagit uppgiften,

att ofördröjligen vidarebefordra

densamma till den kassa, hos

vilken arbetstagaren är inskriven. Är

arbetstagaren ej inskriven hos allmän

försäkringskassa, skall uppgiften i

stället vidarebefordras till utmätningsmannen

i anställningsorten.

Försäkringskassa, som mottagit

uppgift avseende hos kassan inskriven

arbetstagare, skall, sedan den

tagit del av innehållet i uppgiften,

ofördröjligen vidarebefordra uppgiften

till vederbörande utmätningsman

inom kassans område.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, dels att i 5 och 10 §§, 11 § 1 mom., 12 § 2 mom.,

13—19 §§ samt 21 och 22 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni 1950

orden »riksförsäkringsanstalten» och »anstalten» skola ersättas med orden

»riksförsäkringsverket» och »verket», dels att 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom.

och 11 § 2 mom. nämnda förordningi skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

(Gällande lydelse)

4

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten

i sådant ärende må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till

försäkringsrådet senast inom en månad

efter det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

Försäkringsrådet äger,-----

Över försäkringsrådets beslut må

klagan ej föras. 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som angives i 6 § 3 mom.,

av riksförsäkringsverket.

över beslut av riksförsäkringsverket

i sådant ärende må klagan föras

hos försäkringsrådet genom besvär,

som skola hava inkommit till försäkringsrådet

senast inom en månad

efter det klaganden erhållit kännedom

om beslutet.

— denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut må

klagan föras hos försäkringsdomstolen

genom besvär. Besvären skola

hava inkommit till försäkringsrådet

inom tre veckor från det klaganden

erhållit kännedom om beslutet; dock

skall besvärstiden för menighet

vara fem veckor. Den omständigheten,

att besvären ingivits eller insänts

direkt till försäkringsdomstolen, ut
-

1 Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 1 och 2 mom., 12 § 2 mom. samt 13—

19 och 21—22 §§ se SFS 1954:460 samt av 10 § se SFS 1960:181.

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

gör ej hinder för besvärens upptagande

till prövning, därest de inkommit

till domstolen före besvärstidens

utgång.

Försäkringsrådets beslut länder

till efterrättelse utan hinder av förd

klagan, såframt ej rådet annorlunda

förordnar.

Med avseende-------försäkringsrådet stadgas.

6 §.

2 mom. Har olycksfallet----— — halv sjukpenning.

Sjukpenningens storlek-------att hänföra.

Sjukpenningklasserna och------följande tabell:

(Tabellen, i vilken ändring ej föreslås, är här utesluten.)

Halv sjukpenning -------hel sjukpenning.

För tid, —------ — dag räknad.

1 fråga om utgivande av barntilllägg

till sjukpenningen och av hempenning

i stället för sjukpenning

skola bestämmelserna i 14 och 15 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring äga

motsvarande tillämpning.

7

2 m o m. Änka efter----—

Var den avlidne ogift, skall livränta

efter samma grunder som angivits

i första stycket utgå till ogift

kvinna, som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande

förhållanden, så

ock till kvinna, som var trolovad med

den avlidne och som hade eller haft

barn med honom eller var havande

med barn till honom. Har kvinna

som nu nämnts varit gift och äger

hon åtnjuta underhåll av sin förutvarande

man eller, om han är avliden,

i egenskap av efterlevande till

honom uppbära livränta, pension —

I fråga om utgivande av barntillägg

till sjukpenningen och om sjukpenning

under tid för sjukhusvård

skola bestämmelserna i 14 och 15 §§

lagen om yrkesskadeförsäkring äga

motsvarande tillämpning.

§•

- den avlidne.

Var den avlidne ogift, skall livränta

efter samma grunder som angivits

i första stycket utgå till ogift kvinna,

som sedan avsevärd tid sammanlevde

med den avlidne under äktenskapsliknande

förhållanden, så ock till

kvinna, som var trolovad med den

avlidne och som hade eller haft barn

med honom eller var havande med

barn till honom. Har kvinna som nu

nämnts varit gift och äger hon åtnjuta

underhåll av sin förutvarande man

eller, om han är avliden, i egenskap

av efterlevande till honom uppbära

livränta, pension — annan än folk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

annan än folkpension — skadestånd pension eller tilläggspension — skaeller

annan därmed jämförlig ersätt- destånd eller annan därmed jämförning,

som skall upphöra att utgå lig ersättning, som skall upphöra att

därest hon ingår nytt äktenskap, utgå därest hon ingår nytt äktenskall

för tid, under vilken hon äger skap, skall för tid, under vilken hon

rätt till dylik förmån, henne till- äger rätt till dylik förmån, henne

kommande livränta enligt detta tillkommande livränta enligt detta

stycke minskas med vad som svarar stycke minskas med vad som svarar

mot värdet av förmånen. Avdrag som mot värdet av förmånen. Avdrag som

nu sagts skall ock ske för vad kvin- nu sagts skall ock ske för vad kvinnan

äger uppbära i livränta efter nan äger uppbära i livränta efter

man, med vilken hon tidigare sam- man, med vilken hon tidigare sammanlevat

under äktenskapsliknande manlevat under äktenskapsliknande

förhållanden eller varit trolovad. förhållanden eller varit trolovad.

Rätten till--------med annan.

Efterlämnar den — ------—årliga arbetsförtjänst.

Var den — — -—---årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera-------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta,-----— här nedan. 11

11 §•

2 m o in. Har skadad från allmän

sjukkassa uppburit ersättning, som

skolat utgivas enligt denna förordning,

skall, därest förhållandet kommer

till riks försäkringsans tältens

kännedom, vad som utgivits från

kassan avdragas från ersättning, som

i anledning av skadan tillkommer

honom enligt denna förordning, samt

det avdragna beloppet utbetalas till

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen

om bidrag till änkor och änklingar

med barn eller lagen om särskilda

barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen

göras avdrag om och

i den mån ersättningen skolat föran
-

2 mom. Har skadad från allmän

försäkringskassa uppburit ersättning,

som skolat utgivas enligt denna

förordning, skall, därest förhållandet

kommer till riksförsäkringsverkets

kännedom, vad som utgivits från kassan

avdragas från ersättning, som i

anledning av skadan tillkommer honom

enligt denna förordning, samt

det avdragna beloppet utbetalas till

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension skall göras avdrag om

och i den mån ersättningen skolat

föranleda minskning av pensionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

leda minskning av pensionen eller

bidraget; och skall avdraget belopp

utbetalas till pensionsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft

den 1 januari 1963.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 3—5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning

åt smittbärarei skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

r

Ersättningen för inkomstbortfall

åt den som är sjukpenningförsäkrad

jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring

utgår för dag räknat med det

högsta belopp som han vid sjukdom

är berättigad att uppbära i sjukhjälp

på grund av den obligatoriska och

frivilliga sjukpenningförsäkringen

för dag under de första etthundraåttio

dagarna av en sjukperiod, för

vilken sjukpenning utgår; dock att

ersättning åt den som åtnjuter annan

inkomst av förvärvsarbete än inkomst

av tjänst alltid skall bestämmas

till det belopp för dag räknat

som skulle hava utgått till honom,

därest hela hans årsinkomst av förvärvsarbete

utgjort inkomst av

tjänst.

Ersättningen åt den som icke är

sjukpenningförsäkrad enligt nyssnämnda

lag skall med tillämpning av

de i första stycket angivna grunderna

utgå med det belopp för dag räknat

som han skulle hava ägt uppbära

från allmän sjukkassa, därest han 1

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningen för inkomstbortfall

åt den som omfattas av sjukförsäkringen

enligt lagen om allmän försäkring

utgår för dag räknat med det

högsta belopp som han vid sjukdom

är berättigad att uppbära i sjukpenning,

barntillägg och sjukpenningtillägg

på grund av försäkring enligt

nämnda lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser; dock att

ersättning åt den som åtnjuter annan

inkomst av förvärvsarbete än

inkomst av anställning alltid skall

bestämmas till det belopp för dag

räknat som skulle hava utgått till

honom, därest hela hans årsinkomst

av förvärvsarbete utgjort inkomst av

anställning.

Ersättningen åt den som vid sjukdom

icke är berättigad till sjukpenning

på grund av försäkring som i

första stycket sägs skall med tilllämpning

av de i nämnda stycke angivna

grunderna utgå med det belopp

för dag räknat som han skulle hava

1 Senaste lydelse av 3 och 4 §§ se SFS 1959:588 samt av 5, 7 och 9 §§ se SFS 1961:270.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

varit obligatoriskt sjukpenningför- ägt uppbära från allmän försäksäkrad

enligt sagda lag. ringskassa, därest han varit placerad

i sjukpenningklass jämlikt 3 kap. lagen

om allmän försäkring.

Den som — —---— om arbetsinkomst.

4

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukvårdsanstalt, som i lagen

om allmän sjukförsäkring omförmäles,

skall ersättningen för inkomstbortfall

minskas med tre kronor

för dag, dock med högst hälften

av ersättningens belopp. Det lägsta

ersättningsbeloppet till kvinna, som

är intagen å sjukvårdsanstalt och i

liemmet har minst ett barn under

tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes

make, skall utgöra fem kronor för

dag.

5

Från ersättningen för inkomstbortfall

skola avräknas sjuk- eller

hempenning, tilläggs penning och

barntillägg, vartill smittbäraren under

tiden för ingripandet må vara

berättigad enligt lagen om allmän

sjukförsäkring, lagen med särskilda

bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring

i allmän sjukkassa,

lagen om yrkesskadeförsäkring eller

lagen om moderskapshjälp.

Från ersättningen-------

Vad i------om yrkesska

§•

Är den till ersättning berättigade

intagen å sjukhus, som i lagen om

allmän försäkring omförmäles,

skall ersättningen för inkomstbortfall

minskas med fem kronor för

dag, dock med högst hälften av ersättningens

belopp. Det lägsta ersättningsbeloppet

till kvinna, som stadigvarande

sammanbor med eget

eller makes barn, adoptivbarn eller

fosterbarn under tio år, skall för tid

då hon är intagen å sjukhus utgöra

sju kronor för dag.

§•

Från ersättningen för inkomstbortfall

skola avräknas sjukpenning,

barntillägg och sjukpenningtillägg,

vartill smittbäraren under tiden för

ingripandet må vara berättigad på

grund av försäkring enligt lagen om

allmän försäkring eller med stöd

därav meddelade bestämmelser, lagen

med särskilda bestämmelser om

frivillig sjukpenningförsäkring i allmän

sjukkassa eller lagen om yrkesskadeförsäkring,

för ingripandet.

7 §.

Det ankommer på allmän sjuk- Det ankommer på allmän försäkkassa

att besluta om ersättning åt ringskassa att besluta om ersättning

tillfällig smittbärare. åt tillfällig smittbärare.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ärende angående ersättning upp- Ärende angående ersättning uppta
-

tages av den allmänna sjukkassa

som smittbäraren tillhör. Tillhör han

icke någon sjukkassa, upptages ärendet

av den sjukkassa, inom vars

verksamhetsområde han är bosatt.

Är smittbäraren icke bosatt i riket,

upptages ärendet av den sjukkassa,

inom vars verksamhetsområde ingripandet

skett.

9

Beträffande ersättning åt tillfällig

smittbärare skola i övrigt bestämmelserna

i 11 § tredje stycket, 23 §

första stycket, 21 § första stycket,

28 § andra och fjärde styckena, 30 §

andra stycket, 32 §, i5 § andra stycket

samt 46, 59, 89, 101—103 och

105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring

äga motsvarande tillämpning.

Utöver vad i 27 § första stycket

nämnda lag sägs må ersättning nedsättas

eller indragas, om smittbärare

underlåter att ställa sig till efterrättelse

av myndighet meddelade

föreskrifter angående vad han har att

iakttaga under den tid ingripandet

avser.

ges av den allmänna försäkringskassa

hos vilken smittbäraren är

inskriven. Är han icke inskriven hos

någon försäkringskassa, upptages

ärendet av den kassa, inom vars verksamhetsområde

han är bosatt. Är

smittbäraren icke bosatt i riket, upptages

ärendet av den försökringskassa,

inom vars verksamhetsområde

ingripandet skett.

§.

Beträffande ersättning åt tillfällig

smittbärare skola i övrigt bestämmelserna

i 3 kap. 5 § tredje stycket, 15 §,

16 § andra stycket och 17 § samt 20

kap. 3 § första stycket och 4—-13 §§

lagen om allmän försäkring äga motsvarande

tillämpning.

Utöver vad i 3 kap. 17 § och 20

kap. 3 § första stycket nämnda lag

sägs må ersättning nedsättas eller indragas,

om smittbärare underlåter att

ställa sig till efterrättelse av myndighet

meddelade föreskrifter angående

vad han har att iakttaga under den

tid ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

115

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervis

ning och vård av vissa psykiskt efterblivna

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 4 juni 1954 om undervisning och

vård av vissa psykiskt efterblivna1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

22

Undervisning och vård enligt denna

lag av psykiskt efterbliven, som

är inskriven eller för observation intagen

vid särskola eller som är inskriven

vid vårdanstalt och ej fyllt

tjuguett år, skall vara kostnadsfri,

dock att landstinget eller efter Konungens

bestämmande annan som

driver särskola eller vårdanstalt äger

att såsom ersättning för kostnaden

uppbära den inskrivne tillkommande

folkpension, barnpension enligt lagen

om barnpensioner eller särskilt

barnbidrag så ock allmänt barnbidrag,

som enligt 7 § lagen om allmänna

barnbidrag må utgå för den

efterblivne. Den som sålunda uppbär

folkpension skall vara skyldig

att enligt de närmare föreskrifter

Konungen meddelar tillhandahålla

den pensionsberättigade fickpengar

eller använda motsvarande belopp

(Föreslagen lydelse)

§•

Undervisning och vård enligt denna

lag av psykiskt efterbliven, som är

inskriven eller för observation intagen

vid särskola eller som är inskriven

vid vårdanstalt och ej fyllt

tjuguett år, skall vara kostnadsfri,

dock att landstinget eller efter Konungens

bestämmande annan som

driver särskola eller vårdanstalt äger

att såsom ersättning för kostnaden

uppbära allmänt barnbidrag, som

må utgå enligt 7 § lagen om allmänna

barnbidrag. Om rätt att uppbära

folkpension såsom ersättning för

kostnaden stadgas särskilt.

1 Senaste lydelse se SFS 1960:112.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

för ökande av hans trivsel eller eljest

till hans personliga nytta.

För vård------Konungen bestämmer.

Utan hinder — —---— centralstyrelsen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1963.

afl ■ ui.n

ff-IO i

v;nL"c;

1

•‘”tf. friév il ''jo

■SB ttfOH lAtlÄ

no b‘i«v i''%>o gnin*i vi>i*n i

f-i.

em

:«1 ’

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

117

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister

Härigenom förordnas, att 2, 4 och 5 §§ lagen den 20 mars 1936 om socialregister1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

2

I socialregistret skola antecknas:

/) de personer, som erhålla understöd

eller annan hjälp genom kommunens

organ;

2) inom kommunen boende personer,

vilka uppbära folkpension i

form av tilläggspension, änkepension,

kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg,

blindtillägg eller vårdtilllägg,

bidrag enligt lagen om bidrag

till änkor och änklingar med barn,

mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller

bidragsförskott eller som med bidrag

av allmänna medel åtnjuta sjukvård

eller yrkesutbildning, varom i 74 § lagen

om folkpensionering förmäles,

för förebyggande eller hävande av

höggradig nedsättning av arbetsförmågan;
3)

personer, som erhålla hjälp i

annan form än ovan sagts, i den mån

det registerförande organet erhåller

kännedom därom och finner anteckning

om förhållandet böra inflyta i

registret.

(Föreslagen lydelse)

§•

I socialregistret skola antecknas de

personer, som erhålla understöd eller

annan hjälp genom kommunens organ,

ävensom personer, vilka erhålla

hjälp i annan form, i den mån det

registerförande organet erhåller kännedom

därom och finner anteckning

om förhållandet böra inflyta i registret.

1 Senaste lydelse av 2 och 4 §§ se SFS 1954:136 och av 5 § se SFS 1954:251.

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4§.

Beslutar kommunalt organ, att

hjälp skall utgå till viss person, skall

beslutet omedelbart delgivas det registerförande

organet. Sådan delgivningsplikt

åligger pensionsnämndens

ordförande i fråga om folkpension i

form av tilläggspension, änkepension,

kommunalt bostadstillägg,

hustrutillågg, blindtillägg eller vårdtillägg

ävensom beträffande bidrag

enligt lagen om bidrag till änkor och

änklingar med barn, särskilt barnbidrag

samt bidrag av allmänna medel

för sjukvård eller yrkesutbildning,

varom i 2 § 2) sägs, samt barnavårdsnämnd

i fråga om mödrahjälp

och bidragsförskott.

i

Statlig myndighet, av landsting

tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt

försäkringsbolag, varom förmäles

i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

allmän sjukkassa och erkänd

arbetslöshetskassa äro pliktiga att

efter framställning tillhandagå det

registerförande organet med upplysning

angående från myndigheten,

styrelsen, nämnden, bolaget eller kassan

till viss angiven person utgående

hjälp.

Beslutar kommunalt organ, att

hjälp skall utgå till viss person, skall

beslutet omedelbart delgivas det registerförande

organet.

§•

Statlig myndighet, av landsting

tillsatt styrelse eller nämnd, ömsesidigt

försäkringsbolag, varom förmäles

i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,

allmän försäkringskassa

och erkänd arbetslöshetskassa äro

pliktiga att efter framställning tillhandagå

det registerförande organet

med upplysning angående från myndigheten,

styrelsen, nämnden, bolaget

eller kassan till viss angiven person

utgående hjälp.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1963.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

119

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 26 januari

1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holm
qvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, fråga om reform av socialförsäkringslagstiftningen,

särskilt vad avser förtidspensionering, sjukpenningförsäkring

och moderskapshjälp, samt anför.

I arbetet med socialförsäkringens effektivisering har vid de senaste årens

riksdagar tillryggalagts flera betydelsefulla etapper, år 1958 principbeslut

om folkpensioneringens fortsatta utbyggnad, år 1959 lagstiftningen om

försäkring för allmän tilläggspension, år 1960 nya bestämmelser rörande

familj eförmåner inom folkpensioneringen och år 1961 beslut om socialförsäkringens

administrativa handhavande. Den år 1958 tillkallade socialförsäkringskommittén,

1 som fick i uppdrag att utreda den närmare utformningen

av de av samma års A-riksdag fattade principbesluten rörande folkpensioneringen

och sedermera även vissa andra frågor bl. a. i anknytning till

tilläggspensioneringen, har nu avslutat sitt arbete genom avlämnandet av

betänkandet Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring m. m. (SOU

1961:29). Socialförsäkringsfrågor har även behandlats av socialpolitiska

kommittén1 2 i dess betänkande Stöd åt barnaföderskor (SOU 1961: 38). I en

inom socialdepartementet utarbetad promemoria, betitlad Lag om allmän

försäkring, m. m. (SOU 1961:39), har framlagts förslag till enhetlig lagreglering

av socialförsäkringssystemet med undantag av yrkesskadeförsäkring

och arbetslöshetsförsäkring. De genom promemorian framlagda lagförslagen

beaktar socialförsäkringskommitténs och socialpolitiska kommitténs

förslag och i visst hänseende jämväl förslag av utredningen om

s. k. beroende uppdragstagare3 i betänkandet Sociallagstiftningen och de

1 Förste vice talmannen A. Strand, ordförande, t.f. generaldirektören R. Broberg samt ledamöterna

av riksdagens andra kammare A. Andersson, I. Bengtsson, R. Eliasson och H. Gustafsson.

2 Statssekreteraren E. Michanek, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare

T. Bengtson, förbundsordföranden G. Hallström, direktören S. Hydén, ledamoten av riksdagens

andra kammare S. Jonsson, förste sekreteraren A. Nilstein, folkskolläraren H. Nyhage, ledamöterna

av riksdagens andra kammare E. Rimmerfors och E. Sjövall samt t. f. byråchefen R. Thilert.

2 Häradshövdingen G. Engström.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

s. k. beroende uppdragstagarna (SOU 1961:57). Promemorian innehåller

därutöver vissa nyheter i materiellt avseende. Slutligen har utredningen om

pensionsstyrelsens frivilliga försäkring1 redovisat sitt uppdrag i betänkandet

Frivillig statlig pensionsförsäkring (stencilerat).

Över socialförsäkringskommitténs betänkande och socialdepartementets

promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,

försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen,

riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

försäkringsinspektionen, medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i samtliga län, statens pensionsanstalt, 1958 års skatteutjämningskommitté,

allmänna skatteberedningen, Svenska landstingsförbundet,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges

lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk gemensamt, Landsorganisationen

i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges

läkarförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Socialförsäkringsbolagens

förening, Kommunernas pensionsanstalt, Svenska Personal-Pensionskassan,

Kooperativa förbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges husmodersföreningars riksförbund,

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges folkpensionärers riksorganisation,

De blindas förening, De vanföras riksförbund, Rikskommittén för partiellt

arbetsföra, Svenska vanförevårdens centralkommitté, De lungsjukas

riksförbund och Fredrika-Bremerförbundet, varjämte remissyttranden avgivits

över betänkandet av Sveriges hantverks- och industriorganisation samt

över promemorian av familjerättskommittén, Sveriges allmänna exportförening

och Utlandssvenskarnas förening. Yttranden har dessutom inkommit

från Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund,

Sveriges förenade studentkårer, Hörselfrämjandets riksförbund,

Riksförbundet för utvecklingsstörda barn, Svenska företagares riksförbund

och Möllerkommittén för åldringsfrågor.

Över socialpolitiska kommitténs betänkande har remissyttranden avgivits

av socialstyrelsen, efter hörande av samtliga mödrahjälpsnämnder, försäkringsdomstolen,

riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, medicinalstyrelsen,

överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro, Västernorrlands,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kroppssjukvårdens

statsbidragsutredning, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska arbetsgivareföreningen,

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges

akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund,

Svenska sjukkasseförbundet, Svenska socialvårdsförbundet och Sveriges

1 Presidenten L. Granqvist.

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tandläkarförbund, varjämte yttrande inkommit från Sveriges socialdemokratiska

kvinnoförbund.

Remissyttranden över det av utredningen om pensionsstyrelsens frivilliga

försäkring avlämnade betänkandet har inkommit från riksförsäkringsverket,

generalpoststyrelsen, försäkringsinspektionen, statens pensionsanstalt,

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges

hantverks- och industriorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges köpmannaförbund, Svenska företagares riksförbund, Svenska västkustfiskarnas

centralförbund, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation, Statstjänstemännens

riksförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,

Kommunernas pensionsanstalt, Svenska sjukkasseförbundet och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund.

över betänkandet Sociallagstiftningen och de s. k. beroende uppdragstagarna

har remissyttranden inkommit från socialstyrelsen, arbetsdomstolens

ordförande, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet, riksförsäkringsverket,

domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Petroleumbranschens arbetsgivareförbund,

Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Föreningen Skogsarbeten samt Värmlands och Västra

Bergslagens skogsarbetsgivareförening gemensamt, Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,

Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Föreningen

Sveriges filmproducenter, Folketshusföreningarnas riksorganisation,

Folkets parkers centralorganisation, Folkrörelsernas programaktiebolag,

Föreningen Riksorganisationen av artistarbetsgivare, Musiketablissementens

förening, Sveriges radio aktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Försäkringsfunktionärernas

förbund, Svenska musikerförbundet, Svenska skogsarbetareförbundet,

Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens

centralorganisation, Svenska teaterförbundet, Sveriges akademikers centralorganisation,

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Sveriges handelsresandeförbund,

Försäkringsföreningen för general- och huvudagenter,

Sveriges bensinhandlares riksförbund samt Fria litterära yrkesutövarnas

centralorganisation.

I åtskilliga fall har vid remissyttrandena fogats utlåtanden från underlydande

organ m. fl.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till närmare behandling.

I samband därmed bör även frågan om standardhöjning av folkpensionerna

den 1 juli 1962 och ett av 1961 års riksdag aktualiserat spörsmål

rörande folkpension åt vissa änkor behandlas.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

Gällande bestämmelser m. m.

Sjuk- och moderskapsförsäkring m. m.

Den allmänna sjukförsäkringen, som regleras i lagen den 3 januari 1947

om allmän sjukförsäkring1 (nr 1; ändr. 733/48, 621/50, 569/53, 244/54,

267/54, 518/54, 397/55, 402/55, 74/56, 627/56, 457/58, 560/59, 585/59, 106/60,

179/60 och 254/61), är avsedd att vid sjukdom bereda sjukhjälp dels i form av

ersättning för sjukvård, dels i form av för dag beräknad ersättning i penningar.

Försäkringen sker i allmän sjukkassa och är till övervägande del

obligatorisk. Med vissa undantag skall envar i riket bosatt svensk medborgare

samt envar här bosatt och mantalsskriven utlänning genom medlemskap

i sjukkassa vara försäkrad enligt lagen fr. o. m. ingången av kalendermånaden

efter den varunder han fyllt 16 år.

Sjukvårdsförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar

samt, med vissa smärre undantag, deras barn under 16 år. Dessutom

är övriga barn, som skulle ha varit sjukkassemedlemmar, om man bortser

från åldersvillkoret, sjukvårdsförsäkrade. Förmånerna utgöres av ersättning

för utgifter för läkarvård och sjukhusvård ävensom i samband därmed

företagna resor. Såsom utgifter för läkarvård skall anses även utgifter

för tandläkarvård, därest vården avser sådan behandling som anges i

en av Konungen fastställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik,

tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. Enligt taxan den 28

maj 1959 (nr 245) för beräkning av ersättning för läkarvård och tandläkarvård

enligt lagen om allmän sjukförsäkring ersättes i huvudsak endast

behandling, som är att hänföra till tand- och käkkirurgi, käkortopedi,

käkprotetik, samt annan behandling av käkskada av svårare beskaffenhet.

Utöver läkarvård och sjukvård kan ersättning utgå för utgifter för annan

vård och behandling, därest Konungen så föreskriver. Enligt kungörelsen

den 20 oktober 1961 om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för

vissa utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom (nr 506)

utgives ersättning för utgifter för konvalescentvård samt sjukgymnastik

behandling in. m.

I fråga om läkarvård ersättes 3/4 av utgifterna, dock får ersättningen icke

överstiga 3/4 av belopp, som upptagits i förutnämnda taxa.

Vid sjukhusvård utgår i princip ersättning för hela avgiften för vård å

allmän sal.

För resa till och från läkare utgår i princip ersättning för hela kostnaden,

i den mån den överstiger ett karensbelopp, som i allmänhet är 4 kr. men för

storstäderna 5 kr. Resa till sjukvårdsinrättning ersättes i princip helt, medan

återresa från sådan inrättning berättigar till ersättning endast i den mån

kostnaden överstiger 4 kr. 1

1 Denna lag benämnes i det följande SFL.

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Konvalescentvård samt sjukgymnastik in. m. ersättes efter i stort sett

samma grunder som läkarvård, dock att ersättning ej utgår för den försäkrades

resor.

Sjukpenningförsäkringen omfattar samtliga sjukkassemedlemmar

med minst 1 200 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete. Dessutom är

vissa kvinnliga medlemmar sjukpenningförsäkrade, oaktat de inte uppnår

denna inkomst (den s. k. hemmafruförsäkringen). Förutsättning härför är,

att kvinnan a) är gift och sammanlever med mannen eller b) sammanlever

med barn under 16 år, som är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne,

eller, om hon tidigare sammanlevt med make, var sjukvårdsförsäkrat såsom

barn till henne eller maken vid tiden för sammanlevnadens upphörande.

Samtliga sjukpenningförsäkrade medlemmar är försäkrade för grundsjukpenning.

Grundsjukpenningen utgår med 3 kr. om dagen. Till grundsjukpenning

utgår barntillägg, om medlemmen har barn, som är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till honom. (Makars barn är i regel sjukvårdsförsäk:ade

såsom barn till mannen.) Barntillägget utgör 1 kr. för ett eller två

oarn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn.

De medlemmar, som har en årsinkomst av tjänst om minst 1 800 kr., är

iessutom försäkrade för tilläggssjukpenning. Storleken av tilläggssjukpenningen

är beroende av i vilken sjukpenningklass medlemmen är placerad.

Klassplaceringen beror i sin tur av storleken av inkomsten av tjänst. Högsta

tilläggssjukpenning (sjukpenningklass nr 13) är 17 kr. om dagen och utgår

vid en årsinkomst av minst 14 000 kr. om året. Efter 180 dagar reduceras

tilläggssjukpenningen utom i de två lägsta klasserna.

Om sjukdom inte förorsakar förlust av arbetsförmågan men nedsättning

av densamma med minst hälften, utgår halv sjukpenning.

Under tid då medlem åtnjuter sjukhusvård utbytes sjukpenningen mot

hempenning. Hempenningen motsvarar sjukpenningen, minskad med 3 kr.,

dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Härjämte gäller att hempenningen

för kvinnlig medlem, som i hemmet har minst ett barn under

tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make,

skall utgöra minst 3 kr. om dagen. Till sådan kvinna skall alltid utgå barntillägg

till hempenningen med minst 2 kr. om dagen.

Sjukpenning utgår inte för de tre första dagarna av varje sjukperiod,

den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Vid beräkning

av karenstid skall, om sjukperiod börjar inom 20 dagar efter föregående

sjukperiods slut, de båda sjukperioderna anses som en sjukperiod.

Sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård utgår

vid varje sjukdom för högst 730 dagar (sjukhjälpstid). För tid efter den

månad då den försäkrade fyllt 67 år eller börjat uppbära folkpension i form

av invalidpension eller sjukbidrag är dock sjukhjälpstiden vid varje sjukdom

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kangl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

högst 180 dagar, dock att sjukpenning utgår i högst 90 dagar. För förvärvsarbetande

invalidpensionärer och sjukbidragstagare gäller en specialregel.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäkringsavgifter,

arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Sjukförsäkringsavgift erlägges av sjukkassemedlemmarna och innefattar

avgift för sjukvårdsförsäkringen, avgift för försäkringen för grundsjukpenning

och avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgift för sjukvårdsförsäkringen

skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts

till minst 1 200 kr., dock icke av den som vid utgången av sistnämnda år

upphört att vara medlem eller fyllt 67 år eller den som för december månad

samma år ägt uppbära folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag.

Avgift för försäkringen för grundsjukpenning, som skall avse även

barntillägg, skall erläggas av medlem, som vid utgången av det år avgiften

avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt

taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst 1 200

kr. Avgift för försäkringen för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem,

som under den månad avgiften avser eller del därav är försäkrad för

sådan sjukpenning.

Avgifterna för sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpenning

och försäkringen för tilläggssjukpenning skall var för sig vara så avvägda,

att de i förening med andra för ifrågavarande del av sjukkasseverksamheten

tillgängliga medel kan antagas förslå till infriande av förfallna utfästelser,

förvaltningskostnader och övriga sjukkassan i denna del åliggande

utgifter ävensom till erforderlig fondbildning. Härvid skall kassans förvaltningskostnader

i sin helhet fördelas på avgifterna för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning. Avgifterna för sistnämnda båda

försäkringar skall var för sig vara lika stora för samtliga av vederbörande

försäkring omfattade avgiftspliktiga medlemmar och beräknas för kalenderår.

Avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning

får sammanlagt inte överstiga två procent av den försäkrades taxerade

inkomst. Avgifterna för tilläggssjukpenningförsäkringen skall beräknas för

kalendermånad och vara lika stora för de medlemmar i kassan som tillhör

samma sjukpenningklass och för vilka gäller samma sjukhjälpstid. Vidare

skall de vara avvägda i förhållande till storleken av tilläggssjukpenningen

inom varje sjukpenningklass.

Arbetsgivare är skyldig bidraga med, såvitt gäller sjukvårdsförsäkringen,

0,25 procent och beträffande tilläggssjukpenningförsäkringen 0,85 procent

av den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad,

som arbetsgivaren under året utgivit till sådana hos honom anställda arbetstagare,

som är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Härvid skall hänsyn

inte tagas till arbetstagare, vars lön under året ej uppgått till 300 kr., och

ej heller till arbetstagares lön i den mån den överstiger 15 000 kr. för år

räknat.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgår med

50 procent av kassas utgifter för sjukvård och resor med undantag för

utgifter för sjukhusvård och utgifter för sådan vård och behandling, varom

Konungen föreskriver att ersättning skall utgå (konvalescentvård och sjukgymnastik

m. m.)> med 50 procent av utgifterna för grundsjukpenning samt

med 75 procent av utgifterna för barntillägg. Medlemsbidraget utgår med

4 kr. för medlem i städer, som utgör särskilda sjulckasseområden, med 5 kr.

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt med

4 kr. 50 öre i riket i övrigt. Avgiftslindringsbidrag utgår med belopp, varmed

sjukförsäkringsavgift nedsatts till följd av regeln att avgifterna för

sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning tillsammans

inte får överstiga två procent av den taxerade inkomsten. Avgiftsersättningsbidrag

utgår till sjukkassa med 10 kr. för varje medlem, som är befriad

från avgift till sjukvårdsförsäkringen.

Den frivilliga försäkringen enligt SFL är en komplettering av sjukpenningförsäkringen

och avser dels medlemmar, som har inkomst av annat förvärvsarbete

än tjänst (i huvudsak företagare), dels kvinnor, som tillhör

eller, om deras inkomst icke utgjort hinder därför, skulle ha tillhört den

s. k. hemmafruförsäkringen, dels ock studerande. Medlem, som är obligatoriskt

försäkrad för grundsjukpenning och som har inkomst av annat förvärvsarbete

än tjänst, äger frivilligt försäkra sig för sjukpenningtillägg.

Detta tillägg får uppgå till högst så stort belopp, att sjukpenningen jämte

tillägget motsvarar sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle

ha tillhört, om årsinkomsten utgjort inkomst av tjänst. Nyssnämnda

kvinnliga medlemmar kan försäkra sig för sjukpenningtillägg om lägst 1

kr. och högst 5 kr. för dag. Den sammanlagda sjukpenningen på grund

av den obligatoriska och den frivilliga försäkringen får dock inte överstiga

8 kr. om dagen. Medlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning

som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller allenast i ringa utsträckning

ägnar sig åt förvärvsarbete, äger försäkra sig för sjukpenning jämte

barntillägg eller tillägg till den sjukpenning han är berättigad till på grund

av den obligatoriska försäkringen. Sjukpenning på grund av den frivilliga

försäkringen får utgöra lägst 3 kr. och högst 8 kr. om dagen, medan sjukpenningtillägget

kan vara lägst 1 och högst 5 kr. för dag, dock icke högre

än att den sammanlagda sjukpenningen blir 8 kr. för dag. frivillig försäkring

kan i de båda första fallen tecknas med 3, 18, 33 eller 93 dagars karenstid.

I det sistnämnda fallet skall karenstiden vara 18 dagar. Frivillig försäkring

får i allmänhet meddelas endast om medlemmen ej fyllt 55 år och

har god hälsa. Avgifterna för den frivilliga försäkringen får inte utgå med

olika belopp för olika medlemmar i vidare mån än som föranledes av skillnad

mellan medlemmarna i fråga om ålder och sjukhjälpens omfattning.

Till den frivilliga försäkringen utgår statsbidrag med 20 procent av kassans

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt med 75 procent av

dess utgifter för barntillägg.

De enligt förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta

läkemedel (nr 519; ändr. 76/56 och 461/58) utgående läkemedelsförmånerna

står i visst samband med sjukförsäkringen. Kostnaderna bestrides

dels med statsbidrag, motsvarande 1 kr. 15 öre för varje sjukkassemedlem,

dels av sjukkassorna i proportion till antalet medlemmar. I SFL

stadgas, att avgifterna för sjukvårdsförsäkringen tillika skall förslå till utgifter

för läkemedel.

Svensk medborgare, som icke är bosatt i riket men vistas härstädes, erhåller

enligt förordningen den 29 augusti 1958 om sjukhjälp i vissa fall åt

svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket (nr 460; ändr. 267/61),

av allmän sjukkassa ersättning för utgifter för läkarvård, sjukhusvård,

annan vård och behandling samt sjukresor enligt samma regler som sjukvårdsförsäkrade

sjukkassemedlemmar, under förutsättning att vårdbehovet

uppkommit här. Kostnaderna härför skall belasta sjukvårdsförsäkringen i

den sjukkassa, inom vars område vården erhållits.

På grund av den obligatoriska sjukförsäkringen utger de allmänna sjukkassorna

även moderskapshjälp enligt bestämmelser i lagen den 21 maj

1954 om moderskapshjälp (nr 266; ändr. 403/55, 458/58, 561/59 och 255/61).

Moderskapshjälp utgöres av ersättning för förlossningsutgifter samt moderskapspenning.

Till förlossningsutgifter hänföres utgifter för läkarvård, som

är erforderlig vid förlossning annorstädes än på förlossningsanstalt, utgifter

för vård på förlossningsanstalt samt utgifter för resor till och från sådan

anstalt. I fråga om förlossningsutgifter gäller samma ersättningsbestämmelser

som för sjukvårdsförsäkringen enligt SFL. Moderskapspenning utgår

i form av grundpenning samt under vissa förutsättningar jämväl i form

av barntillägg och tilläggspenning. Grundpenningen utgör vid enkelbörd

270 kr. och vid flerbörd 405 kr. Av grundpenningen får kvinnan lyfta 135

kr. före nedkomsten, dock icke tidigare än den nittionde dagen före den

beräknade tidpunkten för nedkomsten. Grundpenningberättigad kvinna,

som tidigare har minst ett hemmavarande barn under tio år, vilket är sjukvårdsförsäkrat

såsom barn till henne eller hennes man, äger dessutom uppbära

barntillägg med 2 kr. för dag fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. fyrtiofjärde

dagen därefter, för tiden fr. o. m. tionde dagen efter förlossningsdagen

dock endast under förutsättning att hon åtnjuter vård på förlossningsanstalt

eller sjukhusvård. Till kvinna, som omedelbart före nedkomsten

eller den beräknade tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit

obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning, utges tilläggspenning med

samma belopp för dag som kvinnan äger uppbära i tilläggssjukpenning för

de första 180 dagarna av en och samma sjukperiod. Tilläggspenning utgår

tidigast fr. o. m. fyrtiofemte dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten

och senast fr. o. in. förlossningsdagen, så länge kvinnan utan av
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

brott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 90 dagar. Fr. o. m. den

tjuguåttonde dagen efter förlossningsdagen utgår tilläggspenning endast om

kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha barnet i sin

vård. Tilläggspenning utgår inte för tid, då kvinnan är intagen i annat

barnhem än mödrahem eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården

eller i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller är häktad eller eljest av

annan orsak än sjukdom är tagen i förvar på det allmännas bekostnad. Enligt

SFL får den som äger rätt till grundpenning inte uppbära grundsjukpenning

för tiden fr. o. m. förlossningsdagen t. o. m. den fyrtiofjärde dagen

därefter. Vidare utgår inte tilläggssjukpenning för dag, för vilken föreligger

rätt till tilläggspenning.

Moderskapshjälpen finansieras på liknande sätt som den allmänna

sjukförsäkringen. Vid bestämmande av sjukförsäkringsavgift till den

obligatoriska försäkringen enligt SFL skall avgiften för sjukvårdsförsäkringen

avse jämväl ersättning för förlossningsutgifter, avgiften för försäkringen

för grundsjukpenning jämväl grundpenning och barntillägg samt

avgiften för försäkringen för tilläggssjukpenning jämväl tilläggspenning. Arbetsgivarbidraget

utgår med 0,04 procent av samma belopp som det på vilket

arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen beräknas. Statsbidrag utgår

med 50 procent av sjukkassans utgifter för läkarvård och resor till och från

förlossningsanstalt, med 50 procent av utgifterna för grundpenning samt

75 procent av utgifterna för barntillägg.

Enligt förordningen den 11 juni 1937 om mödrahjålp (nr 339; ändr.

786/40, 228/44, 147/49, 242/50, 107/53 och 227/56) utgår mödrahjälp av

statsmedel till kvinna som i anledning av havandeskap eller barnsbörd är

i uppenbart behov av understöd. Hjälp lämnas endast till kvinna, som författningsenligt

skall vara mantalsskriven i riket. Hjälp lämnas i den form

som för varje särskilt fall finnes lämpligast samt i en eller flera poster till

ett sammanlagt värde av högst 600 kr. eller vid flerbörd högst 800 kr.

Mödrahjälp till kvinna utgår, där ej särskilda skäl föranleder annat, icke

för tid, som infaller senare än sex månader, eller, såvitt fråga är om hjälp

till tandvård, nio månader efter nedkomsten. Frågor om mödrahjälp avgöres

av mödrahjälpsnämnd, som finnes för varje landstingskommun och

varje stad, som icke tillhör sådan kommun. Ansökan om mödrahjälp skall

dock inges till barnavårdsnämnden, som verkställer utredningen i ärendet.

Talan mot mödrahjälpsnämnds beslut skall föras hos socialstyrelsen, som

tillika är tillsynsmyndighet för mödrahjälpsärenden. Socialstyrelsens beslut

får inte överklagas.

Enligt Ingen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare (nr 293; ändr.

459/58, 588/59 och 270/61) skall till s. k. tillfällig smittbärare, dvs. smittbärare

som inte är föremål för ingripande längre lid än 90 dagar, utgå ersättning

av statsmedel enligt i huvudsak samma grunder som gäller sjukpenning

enligt SFL. Ersättningen beslutas och utbetalas av sjukkassorna.

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Folkpensionering m. m.

Huvudbestämmelserna om folkpensioneringen finns i lagen den 29 juni

1946 om folkpensionering1 (nr 431; ändr. 221/47, 527/47, 732/48, 264/50,

157/51, 332/51, 396/52, 291/53, 134/54, 394/55, 400/55, 265/56, 168/57, 172/57,

192/58, 66/59, 99/60, 258/61 och 624/61). Folkpension utgår till här i riket

mantalsskriven svensk medborgare, under förutsättning att han fyllt 16

år. Enligt överenskommelser med andra stater kan i viss omfattning folkpension

utgå till utlänningar på samma villkor som gäller för svenska medborgare.

Förmånerna utgöres av ålderspension, invalidpension, sjukbidrag,

änkepension och hustrutillägg. De förhöjes med hänsyn till förändringarna

i penningvärdet med indextillägg. Vidare har förmånerna förhöjts med s. k.

standardtillägg enligt lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner

m.m. (nr 264; ändr. 193/58, 68/59 och 100/60). Dessutom utgår i vissa fall

ytterligare tillägg, varom mera i det följande.

Ålderspension tillkommer envar som fyllt 67 år. Ålderspensionen

utgår utan inkomstprövning och utgör för år räknat 2 255 kr. till gift pensionsberättigad,

vars make uppbär ålderspension, hustrutillägg eller ock

tilläggspensionsdel av invalidpension eller sjukbidrag, 2 595 kr. för gift

pensionsberättigad, vars make har enbart grundpensionsdel av invalidpension

eller sjukbidrag, samt 2 850 kr. till annan pensionsberättigad, allt inklusive

index- och standardtillägg.

Invalidpension utgår till den, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,

sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja

sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter,

under förutsättning att nedsättningen av arbetsförmågan kan anses varaktig.

Den som är blind skall alltid anses lida av sådan höggradig nedsättning

av arbetsförmågan som berättigar till invalidpension. Invalidpensionen består

av grundpension och tilläggspension, vilka förhöjes, grundpensionen

med indextillägg och tilläggspensionen med standardtillägg. Grundpensionen,

som utgår utan inkomstprövning, utgör, inklusive indextillägg, för år

räknat 640 kr. för gift pensionär, vars make uppbär folkpension, samt 750

kr. för annan pensionsberättigad. Tilläggspensionen är inkomstprövad. Dess

maximibelopp, inklusive standardtillägg, utgör per år för gift pensionsberättigad,

vars make åtnjuter ålderspension, tilläggspension eller hustrutillägg

1 615 kr. samt för annan pensionsberättigad 2 100 kr.

Sjukbidrag utges under förutsättning att sådan höggradig nedsättning

av arbetsförmågan som kräves för invalidpension varit oavbrutet bestående

minst sex månader samt att den, utan att anses varaktig, kan anses

bli bestående ytterligare avsevärd tid. I övrigt gäller detsamma om sjukbidrag

som om invalidpension.

Änkepension tillkommer änka under förutsättning att hon antingen 1

1 Denna lag benämnes i det följande FPL.

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

uppnått 36 års ålder vid mannens död och varit gift med honom minst fem

år eller har vårdnaden om och stadigvarande bor tillsammans med barn

under 16 år, som vid mannens död stadigvarande vistades i makarnas hem

eller hos änkan. Upphör änka att vara berättigad till änkepension på grund

av förekomsten av barn, skall vid bedömandet av hennes rätt till pension

i fortsättningen anses som om mannen avlidit, då barnet upphörde att påverka

rätten till pension, och äktenskapet varat t. o. in. nämnda tidpunkt.

Änkepensionen utgör för kvinna med barn och för kvinna, som vid mannens

död eller den därmed jämställda tidpunkten fyllt 50 år, 2 850 kr. om

året, inklusive index- och standardtillägg. För annan änka minskas pensionen

med Vis för varje år, varmed änkans ålder vid mannens död eller

nämnda tidpunkt understeg 50 år. Änkepension indrages, om änkan ingår

nytt äktenskap, men börjar ånyo utgå, om äktenskapet upplöses inom fem

år. Om en kvinna blivit änka efter den 30 juni 1960, utgår änkepensionen

utan inkomstprövning. Pension till änkor, vilkas män avlidit före den 1 juli

1960, är däremot inkoinstprövad, dock att, om dödsfallet inträffat under

tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1960, viss del av pensionen, det s. k. garantibeloppet,

är fri från inkomstprövning. Garantibeloppet utgör, om dödsfallet

inträffat under tiden den 1 juli 1958—den 30 juni 1959, en tredjedel

och, om dödsfallet inträffat under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni 1960,

två tredjedelar av det belopp som skulle ha utgått utan inkomstprövning.

Vidare gäller beträffande änkepension i övergångsfallen att förekomsten av

barn inte har betydelse för pensionsrätten, såvida icke barnet den 1 juli 1960

var under 16 år och änkan då hade vårdnaden om och stadigvarande sammanbodde

med barnet.

Hustrutillägg utgår till pensionsberättigad mans hustru, om hon

fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år. När särskilda skäl därtill

föranleder, kan hustrutillägg utgå, även om hustrun inte fyllt 60 år eller

makarna varit gifta kortare tid än fem år. Hustrutillägget, som är inkomstprövat,

uppgår maximalt till 2 255 kr. om året, inklusive index- och standardtillägg.

Tillägget utbetalas till hustrun, ehuru det är konstruerat som

ett tillägg till mannens pension.

I fråga om indextilläggen gäller, att socialstyrelsen skall verkjtälla

beräkning av förhållandet mellan det allmänna prisläget under varje

månad och prisläget i december 1951. På grundval härav fastställer Kungl.

Maj :t senast den 5 i andra månaden efter den, som beräkningen avser, det

procenttal (pensionspristalet) som utmärker angivna förhållande. Sålunda

fastställt pensionspristal skall gälla under tredje månaden efter den som

beräkningen avser. För varje hel mångfald av tre, varmed pensionspristalet

överstiger 100, utgår ett indextillägg. Ett indextillägg är för år räknat 40

kr. för gift pensionsberättigad, vars make åtnjuter folkpensionsförmån,

samt 50 kr. för annan pensionsberättigad. Om pensionspristalet, efter att

ha stigit med hel mångfald av tre, åter nedgår, skall oförändrat antal index5

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tillägg utgå, så länge pensionspristalet överstiger närmast lägre hela mångfald

av tre. Pensionspristalet har för mars 1962 fastställts till 133. Antalet

indextillägg uppgår alltså till 11.

Standardtillägg utgår för år räknat med 455 kr. till pensionsberättigad,

vars make uppbär folkpensionsförmån, samt med 600 kr. till annan

pensionsberättigad.

Till de nu nämnda förmånerna kan utgå kommunalt bostadstillägg.

Härom beslutar var kommun för sig beträffande de inom kommunen

mantalsskrivna invånarna. För bostadstilläggen skall gälla de i FPL

upptagna reglerna om inkomstprövning och inkomstberäkning, men i övrigt

har kommunerna frihet att besluta efter vilka grunder tilläggen skall

utgå. Vid inkomstprövningen skall minskningen först ske å bostadstillägget

och sedan å övriga pensionsförmåner.

Härutöver kan utgå vissa icke inkomstprövade förmåner, nämligen blindtillägg

och vårdtillägg.

Blindtillägg utgår med 1 200 kr. om året till den som blivit blind

före fyllda 60 år, dock ej till den som enligt gällande bestämmelser om

blindundervisning är skolpliktig.

Vårdtillägg utgår med 1 200 kr. om året till pensionsberättigad, som

utan att vara blind är ur stånd att reda sig själv och på grund därav är i

behov av ständig tillsyn och vård, under förutsättning att behovet därav

uppkommit före det han fyllt 60 år.

Den inkomstprövning, som vissa av folkpensionsförmånerna är

underkastade, innebär, att pensionen minskas med en tredjedel av den del

av den pensionsberättigades inkomst, som ligger mellan 1 000 och 1 400

kr., samt med två tredjedelar av inkomst därutöver. För gift pensionsberättigad

är gränsbeloppen i stället 750 resp. 1 050 kr. Vid beräkningen av

årsinkomst skall folkpension, barnbidrag och sjukhjälp från allmän sjukkassa

inte räknas såsom inkomst. Vidare gäller att förmögenhet överstigande

20 000 kr. (för gift pensionsberättigad 15 000 kr.) medför höjning

av årsinkomsten med 20 procent av det belopp varmed förmögenheten överstiger

nämnda gränsbelopp samt att gift pensionsberättigads inkomst och

förmögenhet anses utgöra hälften av makarnas sammanlagda årsinkomst

resp. förmögenhet.

I vissa fall kan dispens ges från inkomstprövningen så att högst 1 100 kr.

om året jämte standardtillägg tillerkännes helt arbetsoförmögen invalidpensionär

eller sjukbidragsberättigad, vars make ej åtnjuter folkpension. För

rätt till sådant s. k. hjälplöshetstillägg fordras dessutom att arbetsoförmågan

skall ha uppstått före fyllda 60 år och att särskilda skäl för

förmånen skall föreligga. Till den som uppbär blindtillägg eller vårdtillägg

utgår inte hjälplöshetstillägg.

Vid tillämpningen av FPL skall gift pensionsberättigad, vilken stadigvarande

lever åtskild från sin make, likställas med ogift pensionsberättigad,

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

där ej särskilda skäl föranleder till annat. Med gift pensionsberättigad likställes

i lagen pensionsberättigad, som stadigvarande sammanbor med annan,

med vilken han varit gift eller har eller har haft barn.

Folkpensioneringen kompletteras med barnpensioner och särskilda barnbidrag.

Barnpension utgår enligt Ingen den 5 maj 1960 om barnpensioner

(nr 102) till barn under 16 år, som mist sin fader eller moder eller båda

föräldrarna, under förutsättning att barnet är svensk medborgare och stadigvarande

vistas här i riket. Barnpension utgör, om båda föräldrarna är

döda, 1 400 kr. och eljest 1 000 kr. om året. Pensionen är inte inkomstprövad.

Enligt lagen den 26 juli 1947 om särskilda barnbidrag (nr 530; ändr.

399/52, 105/53, 69/54, 401/55, 174/57 och 103/60) utgår i vissa fall särskilt

barnbidrag till barn under 16 år, som är svensk medborgare

och stadigvarande vistas här i riket. Till barn, som är berättigat till barnpension,

utgår icke särskilt barnbidrag. Rätt till sådant bidrag föreligger för

1) barn, vars fader åtnjuter ålderspension, invalidpension eller sjukbidrag

enligt FPL, 2) barn, vars moder åtnjuter sådan folkpension, då föräldrarna

inte sammanlever samt modern har vårdnaden om eller stadigvarande bor

tillsammans med barnet, samt 3) barn vars moder är gift med annan än

barnets fader, då styvfadern åtnjuter folkpension samt modern har vårdnaden

om eller stadigvarande bor tillsammans med barnet. Särskilt barnbidrag

utgör för år räknat 996 kr. Beloppet är emellertid föremål för inkomstprövning

enligt särskilda regler. Inkomstprövningen sker dels med hänsyn till

försörjarens inkomst, dels med hänsyn till barnets egen inkomst.

Folkpensionerna, inklusive barnpensionerna och de särskilda barnbidragen,

finansieras av staten, dock med bidrag från kommunerna såvitt

angår vissa förmåner. Staten tillgodogör sig de folkpensionsavgifter, som

upptages i samband med de allmänna skatterna, samt den årliga avkastningen

av folkpensioneringsfonden. Kostnadsfördelningen mellan staten

och kommunerna regleras i lagen den 30 juni 1947 om kommunernas bidrag

till kostnaderna för folkpensioneringen (nr 398; ändr. 266/50, 159/51, 397/52,

135/54, 67/59 och 101/60). Vidare finns bestämmelser om skyldighet för

kommunerna att bidraga till kostnaderna för standardtilläggen i lagen om

höjning av folkpensioner m. m. samt för de särskilda barnbidragen i lagen

om särskilda barnbidrag. Kommun skall för varje år bidraga till kostnaderna

för tilläggspensioner, änkepensioner i anledning av dödsfall före den

1 juli 1960, hustrutillägg och vårdtillägg ävensom för indextillägg till grundpensioner,

nämnda änkepensioner och hustrutillägg, som under året utbetalats

för inom kommunen mantalsskrivna pensionsberättigade, med en

andel som motsvarar V20 procent för varje fullt tiotal skatteören per invånare

i kommunen (dvs. 1,5 procent för varje skattekrona per invånare),

dock högst 60 procent av nämnda kostnader. Beträffande kommunala bo
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stadstillägg gäller motsvarande, dock att procentsatsen här i stället är Vs

procent för varje fullt tiotal skatteören (dvs. 2 procent för varje skattekrona)

och att även en minimigräns satts för kommuns bidragsskyldighet,

nämligen 25 procent av kostnaderna. Standardtilläggen finansieras på samma

sätt som den pensionsförmån som förhöjts genom tillägget. Kostnaderna

för de särskilda barnbidragen fördelas mellan staten och kommunerna efter

i stort sett samma grunder som kostnaderna för andra inkomstprövade

folkpensionsförmåner än de kommunala bostadstilläggen. Den maximala bidragsprocenten

för kommun i fråga om barnbidragskostnaderna är dock 50.

Tilläggspensionering

Tilläggspensioneringen enligt lagen den 28 maj 1959 om försäkring för

allmän tilläggspension1 (nr 291; ändr. 259/61) är avsedd att bereda ålderspension,

förtidspension och familjepension utöver folkpension. Lagen trädde

i kraft den 1 januari 1960. Pensioner skall börja utgå år 1963. Försäkrad

enligt lagen är varje svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår varunder

han fyller 16 år. Detsamma gäller här i riket mantalsskrivna utlänningar.

Dessutom omfattar försäkringen dem som på grund av att de tidigare

varit svenska medborgare eller här mantalsskrivna utlänningar tillgodoräknats

pensionspoäng.

Rätt till pension grundas på inkomst av förvärvsarbete, som är antingen

inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete. Med inkomst

av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner

i form av kost eller bostad som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare

i allmän eller enskild tjänst, varvid dock bortses från lön från en och samme

arbetsgivare, som under ett år ej uppgått till 300 kr. Vidare skall ersättning

i penningar för arbete, som försäkrad utfört för annans räkning utan

att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom inkomst av anställning, såvida

den försäkrade och den som utgivit ersättningen varit ense därom samt

ersättningen under ett år uppgått till minst 300 kr. Vid beräkning av inkomst

av anställning skall hänsyn icke tagas till lön eller annan ersättning,

som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller

är utländsk juridisk person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts

vid skötseln av här i riket belägen fastighet eller i rörelse, som bedrives från

här beläget fast driftställe, och ej heller till lön eller ersättning från främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare,

vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke

är svensk medborgare. Med inkomst av annat förvärvsarbete

avses inkomst av här i riket bedriven rörelse, inkomst av här belägen

jordbruksfastighet, som brukas av den försäkrade, samt ersättning i penningar

för arbete för annans räkning, allt i den mån inkomsten icke är 1

1 Denna lag benämnes i det följande TPL.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

att hänföra till inkomst av anställning. Inkomst av något av de nu nämnda

inkomstslagen, vilken icke uppgår till 500 kr. för år, medräknas ej.

För beräkningarna inom försäkringen är basbeloppet av grundläggande

betydelse. Basbeloppet utgör 4 000 kr., multiplicerat med det tal soin

anger förhållandet mellan det vid varje tidpunkt gällande pensionspnstalet

enligt FPL och pensionspristalet för december 1957. \ id beräkningen

avrundas basbeloppet till närmaste hundratal kronor. Pensionspristalet for

december 1957 var 119 och för januari 1962 133. Basbeloppet för sistnämnda

månad utgjorde således ^i^_^=^4 471 kr., vilket avrundats till

4 500 kr.

För varje år skall, för svenska medborgare och här mantalsskrivna utlänningar,

på grundval av vederbörandes inkomst av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete beräknas pensionsgrundande inko

in s t. Denna utgöres av summan av inkomst av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete, i den mån summan överstiger det vid årets

ingång gällande basbeloppet. Pensionsgrundande inkomst skall icke beräknas

för år då den försäkrade avlidit eller för år efter det år han fyllt 65 år

eller för tidigare år, varunder han åtnjutit ålderspension enligt TPL eller

invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock icke invalidpension som

utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind. Vid beräkning av

pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst av anställning och inkomst

av annat förvärvsarbete i vad summan därav överstiger 7 Vs gånger

det vid årets ingång gällande basbeloppet. För varje år, för vilket pensionsgrundande

inkomst fastställts för en försäkrad, skall pensionspoäng

tillgodoräknas honom. Pensionspoängen utgör den pensionsgrundande inkomsten

delad med det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Rätt till ålderspension föreligger fr. o. m. den månad, varunder

den försäkrade fyller 67 år, under förutsättning att pensionspoäng tillgodoräknats

honom för minst tre eller, om han ej är svensk medborgare, minst

tio år. Emellertid kan på framställning av den försäkrade ålderspensionen

utgå tidigare, dock ej före den månad under vilken han uppnår 63 års ålder.

Likaså föreligger möjlighet att uppskjuta pensionsuttaget.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av produkten

av basbeloppet för den månad, för vilken pension skall utgivas, och

medeltalet av de pensionspoäng som tillgodoräknats den försäkrade eller,

om pensionspoäng tillgodoräknats honom för mer än 15 år, medeltalet av

de 15 högsta poängtalen (femtonårsregeln). Har pensionspoäng tillgodoräknats

för mindre än 30 år, skall dock nämnda produkt minskas med Vso för

varje år, som antalet poängår understiger 30 (trettioårsregeln). Vid förtida

uttag av ålderspension skall pensionen minskas med 0,6 procent för varje

månad, som då pensionen börjar utgå återstår till ingången av den månad

varunder den försäkrade fyller 67 år. Uppskjutes pensionsuttaget, ökas pen
-

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sionen på motsvarande sätt, dock att hänsyn därvid icke skall tagas till tid

efter den månad, under vilken den försäkrade fyllt 70 år.

F örtidspension utges till försäkrad, som på grund av nedsättning

av arbetsförmågan som inträffat efter det han blev försäkrad enligt TPL

åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL (dock ej invalidpension

som utgår allenast på grund av att den försäkrade är blind), för tid

före den månad då han fyller 67 år eller ålderspension dessförinnan börjar

utgå. För försäkrad, som ej är svensk medborgare, fordras dessutom att

pensionspoäng skall ha tillgodoräknats honom för minst fem år före det år,

varunder ifrågavarande folkpensionsförmån började utgå. Hel förtidspension

utgår vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan. I annat fall utges

60 procent av hel förtidspension.

Förtidspensionen utgår antingen enligt 16 §, som i regel ger det för den försäkrade

förmånligaste resultatet, eller enligt 17 §, som användes då 16 § ej

är tillämplig.

Förutsättningen för tillämpning av 16 § är att pensionspoäng tillgodoräknats

den försäkrade för minst två av de fyra år, som närmast föregått

det år då folkpension i form av invalidpension eller sjukbidrag började

utgå. Hel förtidspension skall då utgöra det belopp, vartill ålderspension

till den försäkrade skulle uppgå, därest sådan pension skulle börja utgå

fr. o. m. den månad varunder han fyller 67 år samt den försäkrade för varje

år fr. o. m. det, då förtidspensionen börjar utgå, t. o. m. det, då han uppnår

65 års ålder, antages ha tillgodoräknats pensionspoäng motsvarande medeltalet

av de två högsta poängtalen under nämnda fyraårsperiod (s. k. antagandepoäng).

Detta beräkningssätt skall även ligga till grund för ålderspensionen,

när denna avlöser förtidspensionen.

För förtidspension enligt 17 § fordras, att den försäkrade skulle ha varit

berättigad till ålderspension, därest han uppnått 67 års ålder den månad då

folkpension som nyss nämnts började utgå. Förtidspensionen utgör i så fall

det belopp som ålderspensionen skulle ha utgått med.

F amiljepension utgår till försäkrads änka och barn, under förutsättning

att den försäkrade vid sitt frånfälle var berättigad till allmän tilläggspension

i form av ålders- eller förtidspension eller skulle ha varit berättigad

till förtidspension, om han i stället drabbats av total nedsättning

av arbetsförmågan.

För rätt till änkepension fordras, att äktenskapet varat minst fem år

och ingåtts senast då den försäkrade fyllde 60 år eller att den försäkrade

efterlämnar barn, som tillika är barn till änkan. Rätten till änkepension

upphör, om änkan ingår nytt äktenskap.

Barnpension tillkommer den försäkrades barn under 19 år.

Familjepensionen utgör för år räknat, om en efterlevande är berättigad

till sådan pension, 40 procent av den förtids- eller ålderspension den försäkrade

skulle ha åtnjutit. Finns flera efterlevande, ökas nämnda procent
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tal med 10 för varje efterlevande utöver en. Mellan änka och barn delas

familjepensionen så, att änkan erhåller 35 procent av förtids- eller ålderspensionen

och barnet eller barnen återstoden. Mellan flera barn delas det

sammanlagda barnpensionsbeloppet lika. Familj epensionen får i intet fall

överstiga 80 procent av den försäkrades förtids- eller ålderspension. Skulle

familj epensionen med de angivna beräkningsnormerna komma att överskrida

denna gräns, nedsättes de olika pensionsdelarna proportionellt.

Familjepension efter försäkrad, som icke var svensk medborgare, utgår

till efterlevande, som icke är svensk medborgare, endast såvida denne var

bosatt i riket vid den tidpunkt då den försäkrade avled.

Tilläggspensioneringen finansieras genom avgifter, vilka inflyter

till allmänna pensionsfonden. Även avkastningen av fondmedlen får användas

till att bestrida utgifterna för försäkringen. Avgifterna skall vara

så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel förslår till bestridande

av pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader och andra försäkringen

åvilande utgifter ävensom till den fondering som finns erforderlig.

Konungen fastställer med riksdagen periodvis procentsats för avgifterna

till försäkringen. Enligt lagen den 28 maj 1959 angående procentsatsen

för avgiftsuttaget under åren 1960—196b enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension (nr 292) är procentsatsen för 1960 tre, för 1961 fyra,

för 1962 fem, för 1963 sex och för 1964 sju.

Såvitt gäller inkomst av anställning erlägges avgifterna av arbetsgivarna,

medan avgifter på inkomst av annat förvärvsarbete betalas av de försäkrade

själva. Arbetsgivaravgiften beräknas kollektivt å summan av vad

arbetsgivaren under året utgivit i lön, sedan därifrån dragits dels ett belopp,

motsvarande basbeloppet multiplicerat med det genomsnittliga antalet

arbetstagare under året, dels för varje arbetstagare sådan del av lön, som

för år räknat överstigit 7 V* gånger basbeloppet. Vidare skall vid beräkningen

av arbetsgivaravgift bortses från dels arbetstagare, som vid årets

ingång uppnått 65 års ålder, dels arbetstagare, vars lön icke under året

uppgått till 300 kr. Hänsyn skall heller inte tagas till lön, som på grund av

att arbetsgivaren är bosatt utomlands eller är utlänning inte kan bli pensionsgrundande,

eller till svensk arbetsgivares lön till arbetstagare, som varken

är svensk medborgare eller mantalsskriven här i riket, i vad lönen avser

arbete utom riket. Avgift på grund av inkomst av annat förvärvsarbete

beräknas på den pensionsgrundande inkomsten i den mån denna härrör

från inkomst av sådant arbete.

Försäkrad äger göra anmälan om undantagande från försäkringen

såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete. Har sådan anmälan skett,

skall vid beräkning av pensionsgrundande inkomst för den försäkrade för

tid fr. o. m. året efter det anmälan gjordes hänsyn icke tagas till inkomst

av annat förvärvsarbete. Anmälan far återkallas av den försäkiade med

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verkan från nästa årsskifte, dock tidigast från det som inträffar, sedan

undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan återkallats, äger den

försäkrade ej ånyo göra sådan anmälan. TPL innehåller även bestämmelser

om att arbetsgivare och arbetstagare genom kollektivavtal före den 1

juli 1961 kunde träffa överenskommelse om kollektivt undantagande såvitt

angick inkomst av anställning. Någon sådan överenskommelse har emellertid

inte träffats.

Undantagande verkar i regel reducerande på ålderspensionen och förtidspensionen.

Härav följer att i allmänhet också familjepensionen reduceras

genom undantagandet. I fråga om ålderspensionen gäller att, därest

undantagandet föranlett att den försäkrade för något år inte tillgodoräknats

pensionspoäng eller gått förlustig mer än en poäng, full ålderspension

inte får utgå, även om han har pensionspoäng för 30 eller flera år. I så

fall reduceras pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres

av talet 30 och nämnaren av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet

haft sagda verkan dock högst till 50. Vidare blir, om den försäkrade

har mindre än 30 poängår, andelen av full ålderspension mindre än eljest,

därest undantagandet haft sådan verkan som nyss sagts. Därvid reduceras

pensionen till det bråktal av full pension, i vilket täljaren utgöres av antalet

år, för vilka pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade, och nämnaren

av talet 30 ökat med 1 för varje år undantagandet haft sagda verkan dock

högst till 50.

I fråga om verkan å förtidspension av undantagande gäller — förutom att

pensionen reduceras efter samma regler som ålderspensionen — att förtidspension

icke får utgå enligt 16 §, om undantagandet ägde giltighet, då folkpension

i form av invalidpension eller sjukbidrag började utgå, och tillika

föranlett, att den försäkrade för något av de fyra närmast föregående åren

gått förlustig mer än en pensionspoäng.

Försummelse av försäkrad att inom föreskriven tid erlägga avgift för

inkomst av annat förvärvsarbete har som regel samma verkan på pensionen

som undantagande.

Till pensionsberättigad, som ej är svensk medborgare, utgår pension för

tid varunder han icke är bosatt i riket med hälften av det belopp, vartill

pensionen uppgick då han upphörde att vara bosatt härstädes eller, där den

pensionsberättigade var bosatt utom riket då pensionsrätten inträdde, första

gången skulle ha uppgått, om han vid sistnämnda tidpunkt varit bosatt i

riket. Dock får pensionen inte utgå med högre belopp än om den pensionsberättigade

varit bosatt i riket. Är utländsk pensionsberättigad inte bosatt

i riket, får utan hans samtycke honom tillkommande pension utbytas mot

ett engångsbelopp, motsvarande kapitalvärdet av den reducerade pensionen.

Med den pensionsberättigades samtycke får utbyte ske mot lägre engångsbelopp,

dock lägst 40 procent av nämnda kapitalvärde.

Till den som för samma manad är berättigad till flera pensioner enligt

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

TPL, utgår endast den största av dem eller, om samtliga eller de största är

lika stora, en av dessa, i första hand ålders- eller förtidspension.

Om den s. k. 30-årsregeln gällde även för försäkrade, som är födda år

1923 eller tidigare, skulle de inte ha möjlighet att erhålla full pension.

I inledningsskedet har därför 30-årskravet uppmjukats till ett

krav på 20 pensionsgrundande år för dem som är födda under åren 1896—

1914. För dem som är födda under något av åren 1915—1923 fordras i stället

för 30 år 21 år för dem som är födda år 1915, 22 år för dem som är

födda 1916 osv. Reglerna om verkningarna av undantagande har också modifierats

för dessa kategorier. Sålunda har undantagande för dem som är

födda under åren 1896—1914 i fråga om ålderspensionen endast den verkan

att de går miste om pensionspoäng för inkomst av annat förvärvsarbete

för den tid undantagandet gäller. För dem som är födda under åren 1915

—1923 gäller en upptrappningsregel för undantagandets verkan.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Enligt lagen den 29 juni 19i6 om frivillig statlig pensionsförsäkring (nr

433) äger svenska medborgare genom frivilliga avgifter försäkra sig hos

riksförsäkringsverket för erhållande av pension. Försäkringstekniska grunder

för försäkringen fastställes av Konungen, varvid bestämmelserna i 264 §

1 mom. lagen om försäkringsrörelse skall äga tillämpning. Avgifterna inflyter

till en fond, som förvaltas av verket.

De närmare bestämmelserna om den frivilliga försäkringen finns i kungörelsen

den 30 december 19i7 angående anordnandet av den frivilliga statliga

pensionsförsäkringen /pensionsstyrelsens frivilliga försäkring/ (nr 981;

ändr. 658/50, 177/51 och 16/56). Försäkringen avser livsvarig ålderspension

och lämnas enligt tre tariffer med beteckningarna O 3, U 3 och R 3. Tariffen

O 3 avser försäkring för dem som fyllt 67 år då försäkringen tages.

Pension utgår fr. o. in. den månad då avgiften inbetalats. Försäkringen medför

icke rätt att vid dödsfall återfå erlagda avgifter. Tariffen U 3 avser försäkring

för dem som är yngre än 67 år och medför inte rätt att vid dödsfall

återfå erlagda avgifter. Ålderspension utgår efter ansökan tidigast

fr. o. m. den månad, under vilken den försäkrade fyller 55 år, och senast

fr. o. m. den månad, under vilken han fyller 67 år. Därest den försäkrade

före den månad han fyller 55 år drabbas av sådan höggradig och varaktig

nedsättning av arbetsförmågan, som medför rätt till invalidpension enligt

FPL (dock ej invalidpension enbart på grund av blindhet), kan förtidspension

utgå med reducerat belopp, dock ej före fyllda 15 år. Tariffen R 3 slutligen

avser försäkring för personer under 67 år, förenad med rätt att vid

dödsfall återfå erlagda avgifter. Vid återbetalning minskas de erlagda avgifterna

med ‘/oo för varje månad, för vilken pension utgått eller bör utgå.

Angående tiden för utbetalning av pensionen gäller samma regler som för

försäkring enligt tariff U 3.

5* — Biliang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Dlaj.ts proposition nr 90 år 1962

Försäkringen tecknas genom postverket. Postanstalten utfärdar en försäkringsbok,

vari inbetalda avgifter kvitteras. Vid varje inbetalning bestämmer

den försäkrade vilken tariff inbetalningen skall avse. Genom att inbetala

avgift till försäkringen är den försäkrade icke bunden vid en bestämd

betalningsplan eller en viss avgiftssumma för försäkringen, utan inbetalning

av avgifter sker helt efter den försäkrades gottfinnande. För en person

får dock inte under ett år inbetalas större belopp än som tillhopa med

inbetalningar som under tidigare år gjorts för honom uppgår till högst

1 000 kr., multiplicerat med det antal år den försäkrade uppnår nästföljande

kalenderår. För försäkring enligt tariffen O 3 gäller dessutom den

begränsningen, att avgiften inte får vara högre än att motsvarande pension

jämte annan pension från den frivilliga försäkringen uppgår till 6 000 kr.

om året.

Yrkesskadeförsäkring m. m.

Yrkesskadeförsäkringen regleras i lagen den li maj 1954- om yrkesskadeförsäkring1

(nr 243; ändr. 399/55, 75/56, 586/59, 180/60 och 256/61). Försäkringen

är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen,

som i princip omfattar alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst samt

dessutom vissa yrkesutbildningselever och därmed jämförliga personer, är

avsedd att ge skydd vid olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Den frivilliga

försäkringen kan för egen räkning tecknas av envar svensk medborgare,

som är bosatt i riket, eller av här bosatt och mantalsskriven utlänning.

Sådan försäkring kan meddelas även åt arbetsgivare, som här bedriver

verksamhet, för arbetstagare hos honom, åt utbildningsanstalt i riket

för elever vid anstalten samt åt svensk yrkes- eller fackorganisation för

medlemmar i organisationen. Den frivilliga försäkringen ger möjlighet till

skydd vid varje skada på grund av olycksfall eller därmed jämställd orsak.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen utgöres av ersättning för läkarvård,

tandläkarvård, sjukhusvård, läkemedel, resor och särskilda hjälpmedel

ävensom sjukpenning, invalidlivränta, efterlevandelivränta och begravningshjälp.

Kostnader för läkar-, tandläkar- och sjukhusvård samt för läkemedel ersättes

i princip helt liksom nödiga utgifter för resor. Likaså utgår ersättning

för erforderliga kostnader för särskilda hjälpmedel till lindrande av

menliga följder av yrkesskada.

Såväl sjukpenning som livränta är till storleken beroende av den skadades

årliga arbetsförtjänst, dock att denna därvid inte får beräknas till lägre

belopp än 1 200 kr. eller till högre belopp än 15 000 kr. Sjukpenningen anknyter

till den inom sjukförsäkringen gällande sjukpenningskalan, dock

sker inte någon sänkning av sjukpenningen efter 180 dagar. Däremot ned- 1

1 Denna lag benämnes i det följande YFL.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sättes sjukpenning enligt YFL för tid efter den månad då den skadade fyllt

67 år i motsvarande mån som sjukpenning enligt SFL nedsättes för tid efter

180 dagar. Sjukpenning enligt YFL får inte utgå efter sjukpenningklass med

lägre nummer än den som den skadade tillhör enligt SFL och ej med lägre belopp

än som skolat utgå från allmän sjukkassa om skadan ej utgjort yrkesskada.

Till sjukpenningen utgår barntillägg efter samma regler som i SFL.

Liksom i nämnda lag utbytes vid sjukhusvård sjukpenningen mot hempenning.

Om yrkesskada efter upphörande av därav förorsakad sjukdom medför

under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning

av densamma med minst Vio, utgår livränta till den skadade. Livräntan

beräknas på det s. k. ersättningsunderlaget. Vid fastställande av ersättningsunderlaget

medräknas årlig arbetsförtjänst, som inte överstiger

7 200 kr., till hela sitt belopp, den del av arbetsförtjänsten, som överstiger

7 200 men ej 10 800 kr., till tre fjärdedelar och den del därav, som överstiger

10 800 kr., till hälften.

Livräntan utgör för år räknat t. o. m. den månad under vilken den skadade

fyller 67 år, vid förlust av arbetsförmågan »/« av ersättningsunderlaget,

vid nedsättning av arbetsförmågan med minst 30 procent en mot graden

av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med

V12 av detta, samt vid nedsättning av arbetsförmågan med mindre än 30

procent den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget, som svarar mot

graden av nedsättningen. För tid fr. o. m. månaden efter den, varunder den

skadade fyllt 67 år, utgör livräntan 3U av livräntebeloppen före 67 år.

Om försäkrad till följd av yrkesskada under längre tid är ur stånd att

reda sig själv, förhöjes honom tillkommande sjukpenning och livränta med

vårdbidrag, dock icke under tid han åtnjuter sjukhusvård. Bidraget får ej

sättas högre än till 5 kr. för dag, om den skadade uppbär sjukpenning, och

till 1 800 kr. om året, om han uppbär livränta. Vid bestämmande av vårdbidragets

storlek skall hänsyn tagas bl. a. till förmån, som den skadade för

motsvarande ändamål åtnjuter enligt FPL.

Så länge änka efter avliden försäkrad lever ogift, äger hon uppbära livränta

med belopp, som för tiden t. o. in. den månad, under vilken hon fyller

67 år, motsvarar Vs och för tiden därefter Vi av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Livränta utgår jämväl till änkling, därest denne genom dödsfallet

kommer att sakna erforderligt underhåll. I sådant fall utgår livräntan

med belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt, dock

högst med nyssnämnda belopp. Frånskild make är berättigad till livränta

efter försäkrad, under förutsättning alt denne varit skyldig alt utge underhållsbidrag.

Livräntan utgår med underhållsbidragets belopp, dock högst

Va resp. V4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Till den avlidnes barn under 16 år utgår livränta med Vs av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst för varje sådant barn. Livräntan skall utgå även efter

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

det barnet fyllt 16 år, dock längst till 21 år, därest barnet till följd av sjukdom

eller annan dylik orsak är ur stånd att försörja sig.

Om den avlidnes fader, moder eller adoptant till följd av dödsfallet kommer

att sakna erforderligt underhåll, äger sådan efterlevande under sin

återstående livstid erhålla livränta med belopp, som med hänsyn till omständigheterna

prövas skäligt, dock med högst V» av den avlidnes årliga

Arbetsförtjänst.

Efterlevandelivräntorna får sammanlagt inte överstiga Va av ersättningsunderlaget.

Är så fallet skall livräntorna nedsättas proportionellt, dock att

livräntor till fader, moder eller adoptant skall nedsättas i första hand.

YFL trädde i kraft den 1 januari 1955. På skadefall, som inträffat dessförinnan,

är som regel äldre lagstiftning i ämnet tillämplig. Emellertid har

ersättningarna enligt denna lagstiftning i viss mån uppräknats. Härom

gäller lagen den 17 juni 1955 angående omreglering av vissa ersättningar

enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete

m. m. (nr 469) m. fl. författningar.

Yrkesskadeförsäkringen finansieras genom avgifter, som vad angår den

obligatoriska försäkringen erlägges av arbetsgivarna. Avgifterna skall bestämmas

med hänsyn till den risk, som försäkringen avser. Till bestridande

av kostnaderna för omreglering av äldre yrkesskadeersättningar erlägger

arbetsgivaren ett avgiftstillägg.

Till yrkesskadeförsäkringslagstiftningen har anknutits särskilda bestämmelser

om ersättning av statsmedel, avseende speciella kategorier. Bland

hithörande författningar märkes främst militärersättningsförordningen den

2 juni 1950 (nr 261; ändr. 256/53, 672/53, 460/54, 362/55, 587/59 och 181/60).

Samordningsbestämmelser

I SFL, FPL, TPL och YFL finns bestämmelser om samordning mellan de

socialförsäkringsgrenar som regleras i de olika lagarna.

Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

innebär i princip, att den yrkesskadade under viss tid,

den s. k. samordningstiden, erhåller sjukhjälp från allmän sjukkassa enligt

reglerna i SFL. Först därefter utgår ersättningen från yrkesskadeförsäkringen.

Samordningstiden omfattar som regel tiden fr. o. m. den dag,

då yrkesskadan inträffade, t. o. m. nittionde dagen därefter eller den tidigare

dag då skadan medför rätt till livränta enligt YFL.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkringen och folkpensioneringen

gäller — förutom de regler om folkpensionärers

sjukhjälpstid, för vilka tidigare redogjorts — att vid utbetalning av invalidpension

eller sjukbidrag eller kommunalt bostadstillägg till sådan förmån

med belopp, avseende längre tid än en månad, till den som är berättigad

till sjukpenning eller hempenning jämte i förekommande fall barntillägg

sjukhjälpsbeloppet avdrages från pensionen, i den mån det överstiger 90

kr. När fråga är om hempenning skall avdrag ske som om sjukpenning

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

utgått. Avdraget belopp utbetalas till sjukkassan. Kan sjukhjälpsbeloppet

inte helt avdragas på folkpensionen, skall överskjutande del avdragas på

särskilt barnbidrag.

I fråga om samordningen mellan sjukförsäkringen och tillläggs

pensioneringen gäller, att förtidspension för viss månad

skall minskas med sjukpenning eller hempenning för månaden, i den mån

denna överstiger vad som avdragits från folkpension eller särskilt barnbidrag.

Det sagda skall dock ej gälla i fråga om sjukhjälp för sjukperiod,

som börjat efter utgången av den månad, varunder förtidspensionen första

gången utbetalats, med mindre den som uppburit partiell förtidspension

kommer i åtnjutande av hel förtidspension. I sådant fall skall avdraget göras

på det belopp varmed pensionen ökat.

Samordningen mellan tilläggspensioneringen och yrkesskadeförsäkringen

är så ordnad, att från tilläggspension dragés

den pensionsberättigade tillkommande livränta eller sjukpenning. Vad som

gäller förmån enligt YFL gäller även annan sjukpenning eller livränta,

vilken jämlikt lag eller särskild författning eller enligt Konungens förordnande

utbetalas från riksförsäkringsverket eller försäkringsbolag som meddelar

yrkesskadeförsäkring, ävensom sjukpenning eller livränta, som utgår

enligt utländsk lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.

Folkpensioneringen och yrkesskadeförsäkringen är

såtillvida samordnade som sjukpenning och livräntebelopp enligt YFL nedsättes

för tid efter 67 år. Vidare gäller, att från änkepension till kvinna,

vars man avlidit efter den 30 juni 1960, och från barnpension skall dragas

den pensionsberättigade tillkommande efterlevandelivränta enligt yrkesskadeförsäkringslagstiftningen,

dock icke i vidare mån än att alltid minst

hälften av änkepensionen och en fjärdedel av barnpensionen skall utgivas.

Yrkesskadelivräntor inverkar även på storleken av inkomstprövade folkpensionsförmåner.

I

I dministration

Administrationen för de olika grenarna av socialförsäkringen var ursprungligen

uppbyggd för varje gren för sig. Genom beslut vid 1961 års

riksdag togs emellertid ett avgörande steg mot en enhetlig organisation för

hela försäkringen. Sjukförsäkringens lokala organisation omskapades, bl. a.

i syfte att den framdeles skulle handha även folkpensionering och tilläggspensionering.

De två tidigare centralmyndigheterna för socialförsäkringen,

riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen, sammanslogs till riksförsäkringsverket.

Fn för socialförsäkringen gemensam högsta prövningsinstans,

försäkringsdomstolen, inrättades. Vidare fattades principbeslut om

att pensioneringens -— såväl folkpensioneringens som tilläggspensioneringens

—- lokala organisation senast med ingången av år 1963 skall anförtros

åt de allmänna sjukkassorna, vilka skall förstärkas med särskilda organ

för handläggningen av pensionsärenden. Med hänsyn till att en ny or
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ganisation på det administrativa området håller på att genomföras lämnas i

det följande endast en kortfattad redogörelse för gällande bestämmelser.

Den allmänna sjukförsäkringen, inklusive moderskapsförsäkringen, ornhänderhas

av allmänna sjukkassor. För varje landstingskommun och varje

stad, som inte tillhör sådan kommun, skall finnas en sådan kassa. Då särskilda

förhållanden föranleder därtill, kan dock två landstingskommuner

eller landstingskommun och stad utanför landstingskommun förenas till

ett sjukkasseområde. Om indelning i sjukkasseområden beslutar Konungen.

Antalet sjukkassor är f. n. 30, nämligen en för varje landstingskommun

och en för varje stad, som inte tillhör sådan kommun, dock att de båda

landstingskommunerna i Kalmar län tillhör samma kassa. Allmän sjukkassa

skall inrätta lokalkontor i den mån så prövas erforderligt. Vidare skall i

sjukkassa, vars verksamhetsområde inte utgöres enbart av stad, finnas försäkringsnämnder

— i regel en för varje kommun —- för att tillhandagå kassa

med råd och upplysningar.

Tillsynen över de allmänna sjukkassorna är anförtrodd riksförsäkringsverket.

över kassas beslut i ärende angående försäkring kan klagan föras

hos verket genom besvär. Verket äger dessutom att till prövning upptaga

sådant ärende, oaktat klagan icke förts.

Ärenden angående folkpension, barnpension och särskilda barnbidrag

handlägges centralt av riksförsäkringsverket och lokalt av pensionsnämnder,

varav det i regel finns en i varje kommun. Ansökan om någon av de

nämnda förmånerna inges till pensionsnämndens ordförande. Vissa ansökningar,

i huvudsak sådana som avser ålderspension och barnpension, vidarebefordras

till verket för beslut. I övriga ärenden fattar pensionsnämnden

beslut, men beslutet överprövas av verket. I fråga om invalidpensionsärenden

och vissa därmed jämställda ärenden är överprövningen såväl saklig som

formell, medan den i övriga ärenden inskränker sig till en formell granskning.

Klagan över pensionsnämnds beslut föres hos verket.

Enligt TPL skall den allmänna tilläggspensioneringen handhas av den

centrala myndighet (pensionsmyndigheten) och de lokala organ som Konungen

bestämmer. Riksförsäkringsverket har i kungörelse den 28 maj

1959 (nr 294) utsetts till pensionsmyndighet. Med stöd av kungl. brev den

18 december 1959 (nr 553) har de allmänna sjukkassorna ålagts handha registreringen

av pensionsgrundande inkomst, och enligt förutnämnda beslut

år 1961 skall sjukkassorna framdeles omhänderha jämväl prövningen av pensionsförmåner.

Uppgiften att bestämma pensionsgrundande inkomst är enligt

förordningen den 18 december 1959 angående beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension

(nr 551; ändr. 260/61) anförtrodd de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm

överståthållarämbetet). Enligt förordningen den 18 december 1959

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

m. m. (nr 552; ändr. 88/60 och 261/61) har riksförsäkrings
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verket att debitera arbetsgivaravgifter enligt TPL ävensom arbetsgivarnas

bidrag enligt SFL och lagen om moderskapshjälp samt arbetsgivaravgifter till

obligatorisk yrkesskadeförsäkring i riksförsäkringsverket, medan de avgifter

som de försäkrade själva skall erlägga enligt TPL (tilläggspensionsavgifter)

påföres av de lokala skattemyndigheterna (i Stockholm överståthållarämbetet).

Uppbörden av arbetsgivares avgifter, som sammanlagt överstiger

1 000 kr., ankommer på riksförsäkringsverket, medan mindre arbetsgivaravgifter

och de försäkrades egna tilläggspensionsavgifter uppbäres i samband

med de allmänna skatterna, över lokalt organs beslut enligt TPL

samt över lokal skattemyndighets beslut rörande beräkning av pensionsgrundande

inkomst kan besvär anföras hos riksförsäkringsverket. Ändå

att klagan inte förts, äger verket upptaga sådant ärende till prövning.

Yrkesskadeförsäkring meddelas av riksförsäkringsverket och nio för

ändamålet bildade ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen.

Enligt principbeslut vid 1961 års riksdag skall socialförsäkringsbolagen

med utgången av år 1965 upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring.

u ••

Beslut av yrkesskadeförsäkringsinrättning kan överklagas genom besvär

hos försäkringsrådet. Även om besvär inte anförts, äger rådet upptaga sådant

beslut till prövning.

Mot riksförsäkringsverkets beslut i nu angivna ärenden utom ärenden rörande

yrkesskadeförsäkring kan talan föras hos försäkringsdomstolen. Verket

äger dessutom underställa besluten domstolens prövning, om det för

enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken

prövas av domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning.

Även mot försäkringsrådets beslut får besvär anföras hos försäkringsdomstolen.

Domstolens beslut får ej överklagas. Bestämmelser om domstolen

och om förfarandet där finns i lagen den 26 maj 1961 om försäkringsdomstol

(nr 262).

Föreliggande förslag

Översikt över de olika förslagen

De föreliggande förslagen rör väsentligen de varandra närstående sjukoch

moderskapsförsäkringarna samt folk- och tilläggspensioneringen. Förslagen

går ut på att förstärka vissa delar av dessa försäkringar samt att

inbördes samordna försäkringarna så att luckor i försäkringsskyddet och

dubbelersättningar i görligaste mån undvikes.

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger på förtidspensioneringen.

Kommittén har bl. a. lagt fram förslag om ett enhetligt

invaliditetsbegrepp inom folkpensionering och tilläggspensionering, om invaliditetsgradering

samt om avveckling av inkomstprövningen beträffande

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

fortidspensioner från folkpensioneringen. Vidare har föreslagits reviderade

regler rörande förutsättningarna för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen.

Kommittén liar i sitt arbete på förtidspensioneringens utformning

kraftigt understrukit rehabiliteringens betydelse. Socialförsäkringskommhten

bär även behandlat andra pensionsfrågor än sådana som berör

förtidspension. Förslag föreligger sålunda bl. a. beträffande rörlig pensionsålder

inom folkpensioneringen och angående sammanträffande av tilläggspensioner.

För att socialförsäkringen skall kunna ge ett fullgott, fortlöpande skydd

\id långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet har socialförsäkringskommittén

föreslagit regler för en materiell samordning mellan sjukförsäkringen

och den allmänna pensioneringen. De sjukförsäkringsfrågor som

kommittén därvid kommit in på gäller sjukhjälpstiden och övergången från

försörjning genom sjukförsäkringen till försörjning genom pensioneringen,

sjukpenningförmånernas nivå samt den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringens

omfattning med hänsyn till personkretsen.

Yrkesskadeförsäkringen berörs inte av socialförsäkringskommitténs arbete

i vidare mån än att kommittén föreslagit vissa regler om samordning

av denna försäkring med sjukförsäkringen och pensioneringen. Dessa regler

är avsedda att få en provisorisk karaktär i avbidan på en genomgripande

omdaning av yrkesskadeförsäkringen.

Beträffande moderskapsförsäkringen innehåller socialförsäkringskominatténs

betänkande endast förslag om sådana förbättringar, som är en

mer eller mindre automatisk följd av de tilltänkta ändringarna i sjukförsakringslagstiftningen.

Stödet åt barnaföderskor genom moderskapsförsäkringen

har emellertid även prövats av socialpolitiska kommittén, som kommit

till det resultatet att förmånerna från moderskapsförsäkringen bör

väsentligt utvidgas samtidigt som mödrahjälpen bör avskaffas. Förutom

förbättringar av redan befintliga förmåner föreslår socialpolitiska kommittén

införandet inom moderskapsförsäkringen av tandvårdsförmåner för

blivande mödrar.

Socialdepartementets promemoria innehåller förslag till ett sammanförande

av huvudbestämmelserna rörande sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering

och tilläggspensionering i ett lagverk. Därutöver föreslås i promemorian

vissa sakliga nyheter. Bl. a. föreslås en lösning av problemet

rörande frånskilda kvinnors rätt till änkepension från folk- och tilläggspensioneringen

samt vissa ändrade regler rörande utlandssvenskars och utlänningars

ställning inom tilläggspensioneringen. I fråga om det administrativa

handhavandet av sjukförsäkringen och pensioneringen ansluter departementspromemorian

till de principbeslut i ämnet som fattats av 1961 års

riksdag.

Finansieringsfrågor aktualiseras genom alla de nu berörda förslagen,

men nagra mera djupgående ändringar i finansieringssystemet föreslås

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

inte. I socialförsäkringskommitténs betänkande förordas dock en utvidgning

av underlaget för arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen och en viss

omfördelning av kommunernas bidrag till folkpensionerna. I socialdepartementets

promemoria framlägges förslag till en förenkling av statsbidragssystemet

inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna.

I betänkandet om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen framlägges

förslag om utökning av denna försäkring med nya former, avseende temporär

ålderspension, förtidspension och familjepension. Utredningen om s. k.

beroende uppdragstagare lämnar en redogörelse för rättsförhållandena rörande

sådana uppdragstagare inom sociallagstiftningen m. m. samt föreslår

vissa lagändringar, av vilka en beaktats i förslaget till lag om allmän försäkring

och de övriga rör arbetsfredslagstiftningen.

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Som förut nämnts har socialförsäkringskommittén utarbetat sina förslag

rörande sj ukförsäkringen med utgångspunkt från att en långtgående

materiell samordning bör åstadkommas mellan denna försäkring

och en reformerad förtidspensionering. En förutsättning för en rationell

samordning mellan sjukförsäkring och pensionering är enligt kommitténs

uppfattning att förmånerna från dessa båda socialförsäkringsgrenar fastställes

efter någorlunda likartade grunder. Kommittén erinrar härvid om

att sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen nu skiljer sig åt på så vis

att försäkringsskyddet enligt den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning

omfattar inkomster av tjänst men ej inkomster av annat förvärvsarbete,

medan däremot den allmänna tilläggspensioneringen ger skydd

för båda slagen av inkomster. Denna skillnad aktualiserar, framhåller kommittén,

en omprövning av frågan om företagarnas ställning

inom sjukpenningförsäkringen.

Socialförsäkringskommittén är medveten om att det finns företagare,

som kan vara borta kortare eller längre tid från sin rörelse utan att detta

medför svårare ekonomiska konsekvenser för dem. För det stora flertalet

företagare, t. ex. för småföretagare inom jordbruk, trädgårdsodling, fiske,

småindustri, hantverk och handel, anser sig kommittén dock kunna utgå

ifrån att läget är ett annat. Företagarna lever i många fall under betingelser,

vilka är likartade med löntagarnas, och de flesta av dem måste förmodas

ha samma behov som löntagarna av skydd mot inkomstbortfall på

grund av sjukdom. Kommittén fastslår, att företagarna själva i stor utsträckning

delar denna uppfattning, och tillfogar, att det även är ett allmänt

intresse att tillgodose företagarnas behov av försäkringsskydd för

sjukdomsfall. Ytterligare tillkommer den nyssberörda samordningssynpunkten.

Med hänsyn härtill och då erfarenheten visat, att trots behovet av försäkringsskydd

endast eu förhållandevis ringa del — omkring en femtedel

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

— av företagarna utnyttjat möjligheten att teckna frivillig kompletteringsförsäkring

enligt SFL, föreslår kommittén, att företagarinkomster blir jämställda

med anställningsinkomster ifråga om tillhörighet till tilläggssjukpenningförsäkringen.

Alla sjukkassemedlemmar med en viss minsta inkomst

av förvärvsarbete föreslås alltså bli obligatoriskt försäkrade för tillläggssjukpenning,

vilken graderas efter förvärvsinkomstens storlek. Några

särskilda begränsningar för företagarinkomster — t. ex. så att ett lägre

maximum tillämpas vid sjukpenningklassplaceringen eller att endast viss

kvotdel av inkomsten beaktas — har inte ansetts behövliga eller lämpliga.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer, enligt vad kommittén

framhåller, att ställa sjukkassorna inför vissa problem. I första hand

får sjukkassan bygga på uppgifter, som företagaren själv lämnar angående

sin sysselsättning och sina inkomster. I viss omfattning kan dessa uppgifter

kontrolleras genom jämförelse med företagarens taxering, och någon

lijälp vid kontrollarbetet torde sjukkassan även ha av det inom kassan

förda pensionsregistret för tilläggspensioneringen. Kommittén understryker

dock, att det av flera skäl inte är möjligt att helt bygga en sjukpenningklassplacering

på vederbörandes taxerade inkomst och att en företagare

bör kunna placeras i såväl högre som lägre sjukpenningklass än den som

motsvarar hans deklarerade inkomst för visst eller vissa år. Vid sjukpenningklassplaceringen

kan god ledning ofta hämtas av den inkomst som i

orten brukar åtnjutas av en anställd person med motsvarande förutsättningar

och färdigheter. Med hänsyn till kostnaderna för försäkringen anser

kommittén f. ö. att det inte behöver befaras att företagarna skall vara angelägna

att få en för hög sjukpenningklassplacering.

För att lösa de särskilda tillämpningssvårigheter som kan uppstå när det

gäller att sjukpenningklassplacera makar, vilka driver förvärvsverksamhet

gemensamt, vill kommittén lita till anvisningar från riksförsäkringsverket

och, i sista hand, till rättstillämpningen. Såsom kommittén påpekar

är det i hithörande fall brukligt att den ena maken ensam taxeras för hela

den gemensamma inkomsten, medan det i sjukförsäkringssainmanhang är

regel att makarna betraktas såsom kompanjoner och alltså sjukpenningklassplaceras

var för sig.

När en försäkrad har både anställnings- och företagarinkomster blir det

enligt kommitténs mening nödvändigt att göra dubbla beräkningar av årsinkomsten.

Inplaceringen i sjukpenningklass får därvid i första hand grundas

på anställningsinkomsten och i andra på företagarinkomsten. Företagarinkomsten

avses sålunda i fall av blandad inkomst komma att medföra

att sjukpenningen kan utgå med högre belopp än om endast anställningsinkomst

förelegat.

Kommittén anser det önskvärt, att företagarna beredes möjlighet att i

viss utsträckning anpassa försäkringsskyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom

efter det individuella behovet, och föreslår, att detta önskemål skall

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tillgodoses genom en valfri karenstid. Det är dock enligt kommitténs mening

inte påkallat att inom den obligatoriska försäkringen medge en lika

vittgående valfrihet som nu gäller inom den frivilliga försäkringen (3, 18,

33 resp. 93 dagars karenstid). En rimlig ordning är enligt kommitténs mening

att som huvudregel skall gälla samma karenstid för företagare som

för anställda, dvs. 3 dagar, men att företagarna får möjlighet att efter särskild

framställning få karenstiden förlängd med 30 eller 90 dagar. Det skall

enligt kommittéförslaget också vara möjligt att övergå från en karenstid

till en annan, men vissa spärregler har ansetts erforderliga för att hindra

spekulation från de försäkrades sida.

En viktig fråga som kommittén behandlar är om företagarna skall kunna

individuellt utträda och återinträda i tilläggssjukpenningförsäkringen. Vid

sitt ställningstagande till denna fråga har kommittén beaktat att tilläggssjukpenningen

tillsammans med grundsjukpenningen liksom förtidspension

från folk- och tilläggspensioneringarna utgör ett riskskydd. Sjukpenningförsäkringen

är avsedd dels för korttidsfallen och dels för den första

tiden av långtidsfallen, medan förtidspensioneringen skall ge skydd vid

långvarig sjukdom och invaliditet. Kommittén anser att sjukförsäkring och

pensionering bör samordnas så, att rätten till sjukpenning i princip upphör

vid samma tidpunkt som rätten till förtidspension inträder. En sådan samordning

förutsätter att förmånerna från sjukförsäkringen och pensioneringen

är någorlunda likvärdiga, men denna likvärdighet riskerar, påpekar

kommittén, att gå förlorad om man medger undantagande från endast endera

tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen. Om en

företagare fick göra undantagande från tilläggspensioneringen och ändå

stå kvar i tilläggssjukpenningförsäkringen, tror kommittén att det i praktiken

skulle uppstå stora svårigheter att vid långvarig sjukdom och invaliditet

draga in en relativt hög sjukpenning och ersätta den med enbart en

förhållandevis låg förtidspension från folkpensioneringen. Följden skulle

då hli en oförsvarlig extra belastning på sjukpenningförsäkringen. Även

alternativet att låta ett undantagande avse endast tilläggssjukpenningförsäkringen

skulle enligt kommitténs uppfattning vålla samordningssvårigheter,

och kommittén anser inte heller att det finns något egentligt behov

av en sådan ordning därest man godtar kommitténs förslag om en valfri

karenstid. De anförda synpunkterna för fram till slutsatsen, att företagarna

bör kunna göra undantagande från tilläggssjukpenningförsäkringen endast

på villkor att de samtidigt gör ett motsvarande undantagande från

tilläggspensioneringen. Återkallelse av undantagande från tilläggspensioneringen

bör enligt kommittéförslaget automatiskt leda till återanslutning till

tilläggssj ukpenningförsäkr ingen.

Tre ledamöter av kommittén (herrar Andersson, Eliasson och Gustafsson)

har anmält avvikande mening och föreslår, att företagare efter fritt val

skall kunna utträda ur endera försäkringen för tilläggssjukpenning eller

försäkringen för allmän tilläggspension.

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kommittén erinrar om att den nuvarande obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen

för anställda finansieras genom bidrag från arbetsgivarna

(omkring 60 procent av kostnaderna) och genom avgifter från de försäkrade

(omkring 40 procent av kostnaderna). Beträffande företagarna

utgår kommittén ifrån att de själva helt skall bestrida utgifterna för sin

tilläggssjukpenningförsäkring genom egna avgifter, och för dessa avgifter

fordras då särskilda tariffer, vilka lämpligen bör fastställas av riksförsäkringsverket.

För att ge en uppfattning om storleken av de avgifter, som

måste uttagas av företagarna för deras försäkring för tilläggssjukpenning,

har kommittén gjort vissa, i följande tablå redovisade beräkningar (avgifterna

i tablån är genomsnittsavgifter för hela landet och det har förutsatts

att hela årsinkomsten av förvärvsarbete utgör företagarinkomst).

Årsinkomst av

förvärvsarbete

kr.

Tilläggs-

sjukpenning

kr.

Avgift

i kr. vid en karenstid av

3 dagar

33 dagar

93 dagar

6 800— 8 400

8

123

74

45

14 000—16 000

16

253

152

93

21 000—

24

383

230

141

1 samband med kommittéförslagets genomförande kan enligt kommittén

väntas uppkomma en del problem av övergångsnatur. För sjukkassorna

torde särskilt den första inplaceringen i sjukpenningklasser bli en arbetskrävande

och svår uppgift, men kommittén anser sig kunna utgå från att

kassorna under riksförsäkringsverkets ledning skall kunna tillfredsställande

bemästra svårigheterna. Sjukkassorna måste få tillgång till inkomstuppgifter

från företagarna, och bestämmelser bör utfärdas om skyldighet för

företagarna att lämna vissa uppgifter i anslutning till ikraftträdandet av

den nya lagstiftningen. Beträffande ikraftträdandet är ytterligare att märka

att kommittén inte vill uppställa något hälsovillkor och att även den som är

tillfälligt sjukskriven vid tidpunkten för lagändringen skall sjukpenningklassplaceras.

Däremot föreslås ett åldersvillkor som innebär att företagare,

vilka före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska

tilläggssjukpenningförsäkringen.

Den nuvarande möjligheten för företagare att teckna frivillig sjukpenningförsäkring

bör enligt kommittén slopas, därest förslaget om obligatorisk

tilläggssjukpenningförsäkring vinner bifall. Tidigare tecknad frivillig

försäkring föreslås skola upphöra samtidigt med att den nya lagstiftningen

träder i kraft.

Kommittén har även övervägt frågan om en obligatorisk tilllägg

ssjuk penningförsäkring för hemmafruar. En dylik

försäkring skulle emellertid, enligt vad kommittén funnit, föra med sig åtskilliga

svårigheter och mindre önskvärda konsekvenser. När hemmafruarna

anslutits till försäkringen för grundsjukpenning är det för att försäkringen

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

skall ersätta inte en utebliven inkomst utan vissa ökade utgifter. De utgifter

som åsyftas varierar, påpekar kommittén, avsevärt från fall till fall, beroende

bl. a. på familjens storlek och sammansättning. Av särskild betydelse

är om i familjen finns minderåriga barn och om husmoderns sjukdom medför

behov av lejd hjälp, men förhållandena är härvidlag så skiftande att det

inte går att på grundval av dem utforma några allmänna principer för en

differentierad klassplacering. Ej heller tror kommittén att det är möjligt

att uppnå tillfredsställande resultat genom att bygga inplaceringen i sjukpenningklass

på en uppskattning i pengar av värdet av det arbete, som en

hemmafru utför. Även om man skulle kunna tänka sig att i praktiken tilllämpa

vissa schablonregler — exempelvis att uppskatta hemmafruarnas arbete

i hemmet med utgångspunkt från på orten gängse normer för avlöning

av hembiträde — skulle man likväl sakna garantier för att man gjorde

en riktig sjukpenningklassplacering i det enskilda fallet. Att generellt försäkra

hemmafruarna för en relativt hög tilläggssjukpenning anser kommittén

inte vara lämpligt. Många av dem torde nämligen inte ha något större

behov av försäkring utöver grundsjukpenningen, och hemmafruarna har

också i relativt liten omfattning utnyttjat möjligheterna att komplettera

grundsjukpenningen genom frivilligt sjukpenningtillägg.

Det måhända starkaste skälet mot en ökning av hemmafruarnas obligatoriska

försäkringsskydd är emellertid enligt kommitténs mening att avgifterna

i många fall skulle bli alltför betungande. Kommittén utgår härvid

från att statsbidrag inte skall komma ifråga. I stället för obligatorisk tillläggssjukpenningförsäkring

vill kommittén anvisa andra utvägar för att i

begränsad omfattning förstärka hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen.

Som framgår av det följande föreslås, att grundsjukpenningen höjes

från 3 till 4 kr. och att rätten till barntillägg till grundsjukpenning utvidgas.

Vidare vill kommittén förbättra hemmafruarnas frivilliga försäkring för

sjukpenningtillägg så att sjukpenningtilläggets maximibelopp höjes från 5

till 6 kr. om dagen. Med grundsjukpenning, barntillägg och frivilligt sjukpenningtillägg

skall en hemmafru, om kommitténs förslag genomföres,

kunna få en ersättning från försäkringen som maximalt uppgår till 12 kr.

om dagen, och det bör, framhåller kommittén, i det sammanhanget uppmärksammas

att ersättningen inte utgör skattepliktig inkomst.

När kommittén tar upp frågan om grundsjukpenningens storlek,

konstaterar kommittén till en början att sjukpenningförsäkringen i

sin helhet är så konstruerad, att grundsjukpenningen har en förhållandevis

större betydelse när den utgår som en självständig försäkringsförmån än

när den utgår som en bottenförsäkring för dem som är obligatoriskt tillläggssjukpenningförsäkrade.

I det förra fallet blir grundsjukpenningens

syfte främst att utgöra ett bidrag till täckande av de kostnader, som uppkommer

vid sjukdom och som inte täckes genom sjukvårdsförsäkringen. I

det senare fallet avser grundsjukpenningen att tillsammans med tilläggs
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenningen lämna en skälig kompensation för inkomstbortfall i anledning

av sjukdom. Med denna utformning av sjukpenningförsäkringen bör

enligt kommitténs uppfattning en höjning av grundsjukpenningen medföra

en motsvarande minskning av tilläggssjukpenningen.

Det totala antalet sjukkassemedlemmar som var försäkrade för endast

grundsjukpenning uppgick, upplyser kommittén, vid utgången av år 1959

till omkring 1,7 miljoner, varav inte fullt 1,2 miljoner i hemmet arbetande

kvinnor och i runt tal 0,5 miljoner företagare och därmed jämställda förvärvsarbetande.

Följer statsmakterna kommitténs förslag att obligatoriskt

försäkra företagarna för tilläggssjukpenning, skulle tydligen en höjning av

den nuvarande grundsjukpenningen 3 kr. om dagen från synpunkten av

sjukförsäkringens effektivitet få betydelse främst för hemmafruarna. En

höjning av grundsjukpenningen kan emellertid, enligt vad kommittén framhåller,

inte ske enbart för en viss grupp av sjukpenningförsäkrade utan den

måste ges generell giltighet. Med oförändrade metoder för finansieringen

av grundsjukpenningen leder en generell höjning otvivelaktigt till ökade

kostnader såväl för de försäkrade i gemen som för staten.

I sina närmare undersökningar av kostnadsfrågan har kommittén arbetat

alternativt med 1 resp. 2 kronors höjning av grundsjukpenningen och en

motsvarande höjning av grundpenningen från moderskapsförsäkringen.

Efter vad kommittén funnit skulle den årliga kostnaden för det förra alternativet

bli omkring 70 milj. kr. och för det senare alternativet omkring 140 milj.

kr. Som jämförelse nämnes, att kostnaden för nuvarande grundsjukpenning

(och grundpenning) för budgetåret 1961/62 uppskattats till 193 milj. kr. Under

förutsättning av statsbidrag med oförändrat procenttal 50, skulle den

genomsnittliga, årliga avgiften per försäkrad medlem öka från omkring 30

till omkring 38 kr., om grundsjukpenningen höjdes från 3 till 4 kr., och till

omkring 46 kr., om grundsjukpenningen höjdes till 5 kr. Statens bidrag

skulle öka med omkring 35 resp. 70 milj. kr. om året. Om man i stället utgår

från att statsbidraget inte bör ökas alltför mycket men i gengäld bidragsprocenten

justeras till 40 procent, kan försäkringsavgiften enligt kommitténs

beräkningar antagas bli omkring 45 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen

till 4 kr. och omkring 55 kr. vid en höjning av grundsjukpenningen

till 5 kr.

Kommittén har vid sin bedömning av frågan om grundsjukpenningens

storlek tagit hänsyn till sambandet mellan denna fråga och frågan om tillhörighet

till sjukpenningförsäkringen. Kommittén påpekar att det finns en

inkomstgräns — f. n. 1 200 kr. om året -—- som andra försäkrade än hemmafruar

måste uppnå för att tillhöra sjukpenningförsäkringen. Enligt kommittén

måste, för undvikande av överförsäkring, denna gräns höjas om

grundsjukpenningens belopp höjes. En höjning av inkomstgränsen finner

kommittén önskvärd även med hänsyn till penningvärdets fall och till vissa

önskemål om förenklingen i uppbörds- och taxeringsväsendet. Kommittén

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

föreslår, alt inkomstgränsen fastställes till 1 800 kr. om grundsjukpenningen

bestämmes till 4 kr. Blir grundsjukpenningen högre, bör även inkomstgränsen

sättas högre. Kommittén framhåller emellertid, att varje höjning

av inkomstgränsen måste medföra att ett antal personer med låga inkomster

ställes utanför sjukpenningförsäkringen, även om man genom övergångsarrangemang

kan och bör låta dem som vid tiden för en lagändring redan

tillhör sjukpenningförsäkringen stå kvar i denna oberoende av om de uppfyller

de nya inkomstvillkoren.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit har kommittén

funnit att varsamhet bör iakttagas vid fastställandet av grundsjukpenningens

storlek. Kommittén förordar därför alternativet att höja grundsjukpenningen

från 3 till 4 kr. För kvinna med barn under 10 år i hemmet skall enligt

kommitténs förslag hempenningen vid sjukhusvistelse också vara minst

4 kr. om dagen.

En ledamot av kommittén (herr Andersson) föreslår, att grundsjukpenningen

bestämmes till 5 kr. om dagen.

Kvinnor med små barn i hemmet har ett förstärkt sjukpenningskydd vid

sjukhusvård genom att de är garanterade barntillägg på minst 2 kr.

om dagen. Kommittén föreslår, att den begränsning som ligger däri att

denna garanti endast gäller under sjukhusvistelse skall slopas. Genomföres

detta förslag, betyder det att en kvinna, som har barn under 10 år i hemmet,

vid sjukdom alltid får en sammanlagd sjukpenningersättning av minst 6 kr.

om dagen (4 kr. i grundsjukpenning och 2 kr. i barntillägg).

En rationell samordning mellan sjukförsäkring och pensionering förutsätter,

enligt vad kommittén funnit, en revision av sjukpenningskalan,

och det blir därvid en uppgift att sörja för att sjukförsäkrings- och

pensionsförmåner ger en någorlunda jämn och kontinuerlig ersättningsnivå

vid långvarig sjukdom som övergår i pensionsberättigande invaliditet. En

fullt idealisk kontinuitet är dock, påpekar kommittén, inte möjlig att uppnå,

eftersom man inte lär kunna komma ifrån den skillnad mellan sjukförsäkring

och pensionering, som består i att tilläggssjukpenningen grundas

på den inkomst vederbörande kan antagas komma att åtnjuta tills vidare

medan tilläggspensionen grundas på inkomster som hänför sig till förfluten

tid.

Ett av reformönskemålen beträffande sjukpenningskalan gäller den nuvarande

regeln att sjukpenningen —- utom i de lägsta sjukpenningklasscrna

— reduceras efter de första 180 dagarna av en sjukperiod. Den omständigheten

att tilläggssjukpenningen sjunker efter viss tids sjukdom

innebär en svaghet i försäkringsskyddet, och kommittén anser att en förbättring

är angelägen för att de långtidssjuka skall få ett verksamt ekonomiskt

skydd. Den nuvarande ordningen kan enligt kommitténs uppfattning

leda till orimliga fluktuationer: först utgår en förhållandevis hög sjukpcn
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ning, efter någon tid reduceras denna och efter ytterligare någon tid avlöses

den låga sjukpenningen av en hög förtidspension från folk- och tilläggspensioneringen.

Kommittén påvisar också att de skäl som ursprungligen

motiverat reduktionsregeln bortfallit eller avsevärt försvagats. Redan när

en obligatorisk sjukförsäkring med graderad sjukpenningersättning infördes

i mitten av 1950-talet var man i och för sig på det klara med att en

långvarig sjukdom medför större påfrestning på den sjukes och hans familjs

ekonomi än en kortvarig. Skulle man få till stånd en samordning

mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen — och detta ansågs

mycket angeläget -— var man emellertid tvungen att åtminstone under en

kortare tid, den s. k. samordningstiden, ge en förhållandevis god sjukpenning

som kunde accepteras även för yrkesskadefallen. Arrangemanget med

en betydligt lägre sjukpenning efter samordningstidens utgång kunde i dåvarande

läge motiveras med kostnadsskäl och med önskemålet att undvika

överförsäkring. Dessutom framhölls, att flertalet långtidssjuka under alla

förhållanden vid sjukhjälpstidens slut måste övergå till den blygsamma enhetsstandard

som folkpensioneringen kunde ge. Läget nu, sedan tilläggspensioneringen

genomförts, är enligt kommitténs mening ett helt annat. I

framtiden kommer de flesta långtidssjuka att såsom pensionärer vara tillförsäkrade

en relativt god standard, som är individuellt anpassad efter vederbörandes

inkomster såsom frisk.

Beträffande kostnadsfrågan anmärker kommittén, att den utgiftsökning,

som ett borttagande av reduktionsregeln skulle föranleda, med utgångspunkt

från nuvarande sjukpenningskala uppskattats till omkring 55 milj.

kr. om året och att utgiftsökningen naturligtvis blir större om sjukpenningskalan

bygges på med nya sjukpenningklasser. De ekonomiska och

andra skäl, som kan tala mot ett borttagande av reduktionen av sjukpenningen

efter viss sjukskrivningstid, anser kommittén emellertid inte vara

av den tyngd att de bör hindra en sådan reform. Kommittén föreslår alltså,

att tilläggssjukpenningen skall utgå med samma belopp under hela sjukhjälpstiden.

önskemålen beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalan

sättes av kommittén i samband med frågan om sjukpenningens beskattning,

och kommittén utgår ifrån att sjukpenningen av praktiska och administrativa

skäl även i fortsättningen bör utgöra skattefri inkomst. Med

denna utgångspunkt finner kommittén ej skäl att göra någon mera genomgripande

omarbetning av den nuvarande sjukpenningskalan.

Däremot föreslår kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med

nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggspensioneringen.

En sjukpenningskala, som täcker inkomster intill samma

maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst

inom tilläggspensioneringen, har konstruerats av kommittén och skulle få

det utseende som framgår av denna tabell.

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

153

Sjuk- penning- klass nr

Årsinkomsten

uppgår

Sjuk- penning

per dag

kr.

Veckolön

vid klass- mitten

kr.

Veckolön efter

källskatteav- drag

Kompensation per

vecka efter

första sjukveckan

till

kr.

men ej

till

kr.

ogift

kr.

gift

kr.

kr.

%

ogift

gift

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

2

1 800

2 400

4

40

38

38

28

73,7

73,7

3

2 400

3 000

5

52

47

49

35

74,5

71,4

4

3 000

3 600

6

63

54

59

42

77,8

71,2

5

3 600

4 200

7

75

63

71

49

77,8

69,0

0

4 200

5 000

8

88

72

81

56

77,8

69,1

7

5 000

5 800

9

104

83

92

63

75,9

68,5

8

5 800

6 800

10

121

95

103

70

73,7

68,0

9

6 800

8 400

12

146

113

120

84

74,3

70,0

10

8 400

10 200

14

179

136

146

98

72,1

67,1

11

10 200

12 000

16

213

156

169

112

71,8

66,3

12

12 000

14 000

18

250

182

198

126

69,2

63,6

13

14 000

16 000

20

288

203

224

140

69,0

62,5

14

16 000

18 000

22

327

223

250

154

69,1

61,6

15

18 000

21 000

25

375

250

281

175

70,0

62,3

16

21 000

24 000

28

433

281

316

196

69,8

62,0

17

24 000

27 000

31

490

311

348

217

69,8

62,4

18

27 000

30 000

34

548

342

383

238

69,6

62,1

19

30 000

33 000

37

606

367

408

259

70,6

63,5

20

33 000

—

40

663

401

444

280

69,8

63,1

I anslutning till tabellen diskuterar kommittén om samordningsskälen

verkligen påkallar att maximibeloppet är detsamma inom sjukförsäkringen

och tilläggspensioneringen. Kommittén anför, att garantier under alla förhållanden

kommer att saknas för att förmånsnivåerna blir likvärdiga, eftersom

sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdomsfallet

inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av inkomster

under förfluten tid. Dessutom fäster kommittén avseende vid att

tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att försäkrade

som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kommittén

anser det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningskalan

så att dess övre inkomstgräns motsvarar maximum av den pensionsgrundande

inkomsten. Utbyggnaden bör enligt kommitténs mening kunna ske

successivt i den takt statsmakterna finner påkallad. Tills vidare vill kommittén

bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och kommittén

menar att man därigenom i stort sett täcker sådana grupper, som

kan antagas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörjning

under sjukdom. Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det föreslagna

taket är, enligt vad kommittén upplyser, tjänstemän som är tillförsäkrade

eu kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kommittén har

inte funnit skäl att i sjukförsäkringslagstiflningen införa bestämmelser om

indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp.

Beträffande sjukpenningens storlek vid sjukhusvård

har kommittén övervägt att höja det nuvarande trekronorsavdraget, som

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ursprungligen motiverats med att den sjuke vid sjukhusvistelse gör besparingar

i fråga om föda, klädslitage m. m. Kommittén, som erinrar om att

vårdavgiften för patienter på allmän sal vid sjukhus f. n. uppgår till 5 kr.

om dagen mot tidigare 3 kr., anser att den sjukes besparingar vid sjukhusvistelse

numera kan uppskattas till högre belopp än 3 kr. Det föreslås därför

att avdraget på sjukpenningen bestämmes till 5 kr., dock liksom f. n.

högst hälften av sjukpenningens belopp. Av avdraget skall enligt förslaget

2 kr. anses belöpa på grundsjukpenningen.

En ledamot av kommittén (herr Bengtsson) reserverar sig mot förslaget

om höjning av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård.

I en översikt över brister i den nuvarande samordningen mellan sjukförsäkring

och pensionering påpekar kommittén att reglerna om s j u khjälpstid

i sjukförsäkringslagstiftningen är så konstruerade, att det

inträffar såväl att ett och samma hjälpbehov under kortare eller längre tid

täckes av båda försäkringarna som att ett hjälpbehov inte täckes av någondera

försäkringen. Den normala sjukhjälpstiden på 730 dagar hänföres i

allmänhet till varje sjukdom för sig. Föreligger flera sjukskrivningsperioder

måste sjukkassan i regel bedöma, om det är fråga om samma sjukdom

och om sammanläggning av perioderna skall ske. Reglerna om sammanläggning

vållar, enligt vad kommittén konstaterar, sjukkassorna mycket

stora svårigheter i tillämpningen, och de kan även leda till synnerligen

slumpartade resultat för den försäkrade. Den som lider av en recidiverande

sjukdom blir lätt utförsäkrad utan att för den skull få rätt till pension.

Kommittén har kommit till uppfattningen att det rådande samordningssystemet

måste utmönstras och ersättas med ett annat, som bättre tillgodoser

socialförsäkringens krav på ett effektivt skydd vid sjukdom och invaliditet.

En samordning mellan sjukförsäkring och pensionering kan, anser kommittén,

inte byggas på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och

invaliditet, eftersom dessa begrepp inte är entydiga och det inte låter sig

göra att invändningsfritt fastslå vilken dag ett sjukdomstillstånd övergått

i invaliditet. Riktpunkten bör i stället vara att sjukpenningen reserveras

dels för kortvariga sjukdomsfall, dels för den första tiden vid mera långvariga

fall. Redan under sjukhjälpstiden skall, när så behövs, rehabiliteingsåtgärder

sättas in för att förkorta sjukdomstiden eller eljest förebygga

eller häva en nedsättning av arbetsförmågan. Kan rehabiliteringen antagas

komma att draga ut på tiden aktualiseras frågan om utbyte av sjukpenning

mot pension varvid enligt kommitténs förslag beträffande förtidspensioneringen

i första hand en tidsbegränsad förtidspension kommer ifråga. Kommittén

anser det däremot inte lämpligt att i lag fixera en tidpunkt vid vilken

ett sådant utbyte senast skall ha skett.

Beträffande samordningen mellan sjukförsäkring och

pensionering förordar kommittén sålunda, att någon till visst antal

s. 155 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 155

dagar maximerad sjukhjälpstid inte skall gälla för tid före den månad under

vilken den försäkrade fyller 67 år. Sjukkassas skyldighet att utge sjukhjälp

i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård skall i stället

bortfalla eller begränsas fr. o. m. månaden näst efter den under vilken förtidspension

beviljats, och kommittén erinrar härvidlag om att den i annat

sammanhang föreslår att förtidspension skall kunna beviljas även utan ansökan

från den försäkrade. Den som erhåller hel förtidspension skall enligt

förslaget inte kunna vara sjukpenningförsäkrad. När endast partiell förtidspension

beviljas behöver inte rätten till fortsatt sjukpenning helt bortfalla,

men den försäkrades sjukpenningklassplacering skall omprövas så

att sjukpenning utgår efter den klass, som motsvarar den försäkrades återstående

förvärvsförmåga. Förtidspensionen utgår såsom ersättning för den

bestående invaliditeten, medan sjukpenningen ersätter den genom den aktuella

sjukdomen förlorade resterande arbetsförmågan. Någon verklig dubbelersättning

uppkommer alltså inte. Sjukpenning efter den senaste klassplaceringen

utgår utan begränsning till visst antal dagar. Den upphör dock

eller begränsas, om förutsättning för högre förtidspension (hel förtidspension

eller högre grad av partiell förtidspension) föreligger. Vid beviljande av

högre grad av partiell pension upphör sjukpenningen att utgå efter den dittillsvarande

klassplaceringen och denna omprövas på samma sätt som när

förtidspension först beviljades. Hemmafruar med partiell förtidspension

föreslås få behålla sin obligatoriska grundsjukpenningförsäkring ograverad.

Det nu sagda har avseende endast på tiden innan den försäkrade fyllt

67 år. I fråga om ålderspensionärernas sjukpenningförsäkring föreslås den

nuvarande sjukhjälpstiden 180 dagar vid varje sjukdom, därav dock högst

90 dagar må avse sjukpenning, utbytt mot en högsta sammanlagd, för både

sjukpenning och ersättning för sjukhusvård gällande sjukhjälpstid av 180

dagar, räknad från ingången av den månad då den försäkrade fyllt 67 år.

Kommittén framhåller, att den föreslagna regeln i de flesta fall blir fördelaktigare

för de försäkrade än de nuvarande bestämmelserna och även har

den fördelen att det inte blir nödvändigt att tillämpa några medicinska sammanläggningsregler

— något som bereder särskilda svårigheter i fråga om

åldringarna. Sjukhjälpstiden 180 dagar föreslås vad angår ersättning för

sjukhusvård gälla även för dem som åtnjuter hel förtidspension, varvid tiden

skall räknas från ingången av den månad under vilken pensionen börjat

åtnjutas.

En smidig övergång från sjukpenning till pension förutsätter, framhåller

kommittén, en särskild administrativ anordning för utbetalning av det

första förfallande förtidspensionsbeloppet. Kommittén anser att den centrala

utbetalningen av pensioner bör bibehållas men förordar att sjukkassan

förskotterar pensionen intill dess den centrala utbetalningen kan träda

i funktion. För ändamålet bör medel ställas till sjukkassornas förfogande.

Har sjukkassa utbetalat ersättning (sjukpenning) under tid som täckes av

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ett pensionsbeslut, bör avdrag på pensionen göras för ersättningen från sjukförsäkringen.

Kommittén har funnit övervägande skäl tala för den nu inom

tilläggspensioneringen gällande regeln att avdraget belopp inte skall återbetalas

till sjukkassan.

I samband med frågan om sjukhjälpstid behandlar kommittén den nuvarande

bestämmelsen i SFL om att försäkringsplikt inte föreligger för den

som åtnjutit sjukhusvård under minst 730 dagar i följd, så länge sjukhusvård

därefter pågår. Kommittén anser att ersättning från sjukförsäkringen

inte heller i fortsättningen skall utgå till personer, som under längre tid

vistats på sjukhus eller anstalt. Emellertid synes detta i den enhetliga nya

lagstiftningen böra komma till uttryck på annat sätt än genom en bestämmelse

om försäkringsplikt eller försäkringstillhörighet. Det torde lämpligen

kunna ske genom en särskild bestämmelse att ersättning för sjukhusvård

inte utgår vid sådan långvarig vård som nu angivits. Kommittén föreslår

därför att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå för tid efter det vården

pågått 730 dagar i en följd. Frågan om sjukpenning i dylika fall blir inte

aktuell, eftersom vederbörande kan antagas vara berättigad till förtidspension

eller ålderspension. För att hindra ett kringgående av bestämmelsen

och för att undgå fall, där tveksamhet kan uppkomma till följd av överflyttning

mellan olika sjukvårdsanstalter, föreslår kommittén att, därest

ny vårdperiod börjar inom 20 dagar efter föregående vårdperiods slut, vården

likväl skall anses ha pågått i en följd.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan grundsjukpenningförsäkringen

och moderskapsförsäkringens grundpenning har

socialförsäkringskommittén som en konsekvens av förslaget om grundsjukpenningens

höjning från 3 till 4 kr. föreslagit en höjning av grundpenningen

från 270 till 360 kr. vid enkelbörd och från 405 till 540 kr. vid flerbörd.

Socialpolitiska kommittén har emellertid i sitt betänkande behandlat

moderskapsförsäkringen mera fristående, övervägandena inom socialpolitiska

kommittén har lett fram till förslag om en kraftig utbyggnad av moderskapsförsäkringen

parallellt med en avveckling av mödrahjälpen.

Utbyggnaden av moderskapsförsäkringen innefattar främst ökning av grundpenningen,

förlängning av den tid under vilken tilläggspenning skall kunna

åtnjutas samt införande av en tandvårdsförsäkring för blivande och nyblivna

mödrar.

I en historisk översikt konstaterar socialpolitiska kommittén, att mödrahjälpen

infördes vid en tid då socialförsäkringen ännu var föga utvecklad

och fattigvården lämnade mycket övrigt att önska. Mödrahjälpen, som kom

till för att undvika att barnaföderskor skulle behöva vända sig till fattigvården,

var länge jämbördig med övriga existerande bidragsformer. Med

tillkomsten av den moderna socialhjälpen och den obligatoriska moderskapsförsäkringen

har emellertid bilden helt förändrats. Behovsprövningen

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

för mödrahjälp är numera, enligt vad kommittén funnit, i vissa fall snävare

än för socialhjälp, och ser man till helhetseffekten finner man att mödrahjälpen

endast svarar för Vio av samhällets stöd åt barnaföderskor. Kommittén

vitsordar visserligen, att mödrahjälpen varit av betydande värde, men

framhåller samtidigt att verksamhetens uppläggning inte kan accepteras i

dagens läge. Handläggningen i mödrahjälpsärenden är tung och tidskrävande,

och det har visat sig svårt att nå enhetlighet i tillämpningen.

Likväl står det klart för kommittén att man inte utan vidare kan avskaffa

mödrahjälpen och låta socialhjälpen träda in i dess ställe. Detta skulle nämligen

kunna leda till att kanske var fjärde barnaföderska blev beroende av

socialhjälp. Den utväg kommittén förordar är att man samtidigt med en avveckling

av mödrahjälpen förstärker moderskapsförsäkringen. På moderskapsförsäkringen

liksom på annan obligatorisk socialförsäkring bör man

enligt kommitténs uppfattning kunna ställa kravet att den skall vara så

effektiv att kompletterande hjälp inte behöver tillgripas annat än i undantagsfall.

Kommittén erinrar vidare om att moderskapsförsäkringen medför

en viss kostnadsomfördelning i samhället till barnfamiljernas förmån, som

kan sägas vara ett led i familje- eller befolkningspolitiken. Kommittén tror

visserligen inte att samhällets stödåtgärder åt barnaföderskor i någon högre

grad påverkar nativiteten men utgår dock från att sådana åtgärder kan medverka

till att förebygga aborter.

I motiveringen till sitt förslag om införande såsom en förmån från moderskapsförsäkringen

av ersättning för tandläkarvård åt mödrar

erinrar kommittén om att bidrag till tandvårdskostnader nu utgår från

mödrahjälpen men endast efter sträng behovsprövning med hänsyn till

hjälptagarens ekonomi. Tandvård bör, anser kommittén, ingå såsom ett

normalt led i den förebyggande mödravården. Allmän enighet torde nämligen

råda om att det är önskvärt att mödrar får sina tänder undersökta och

behandlade före förlossningen eller så snart som möjligt därefter. För omfattningen

i det enskilda fallet av samhällets hjälp till kostnaderna för denna

tandvård bör enbart tandvårdsbehovet vara avgörande, och mödratandvården

bör därför enligt kommitténs uppfattning ligga vid sidan av hjälpformer

av mödrahjälpens eller socialhjälpens natur. Kommittén har erfarit att

folktandvården visserligen torde kunna ta emot de blivande mödrar, som

besöker mödravårdsinstitutionerna, för en första undersökning av tänderna

men att folktandvården inte torde ha tillräckliga resurser för att man f. n.

skulle kunna anordna en kostnadsfri mödratandvård inom dess ram. Oberoende

härav har kommittén emellertid funnit att skäl talar för att det

bör stå mödrarna fritt att välja mellan folktandvården och privatpraktiserande

tandläkare för att få tänderna omsedda i samband med havandeskapet.

Kommittén föreslår därför, att frågan om mödratandvård löses efter

förebild av sjukförsäkringens regler om ersättning för läkarvård. Tandläkarvårdsersättningen

bör liksom läkarvårdsersättningen bestämmas till

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 196t

av de faktiska utgifterna eller, om dessa överstiger visst taxebelopp, 3/i

av taxebeloppet. Detta belopp bör enligt kommittén vara högre än avgifterna

i den nuvarande folktandvårdstaxan, men kommittén lämnar Öppet hur långt

man därvid bör gå. Den tandbehandling, som skall ersättas inom ramen för

moderskapsförsäkringen, är i kommittéförslaget begränsad till sådana åtgärder,

som oundgängligen erfordras för vinnande av ett från medicinskodontologisk

synpunkt tillfredsställande resultat. Behandlingen bör i största

möjliga utsträckning sikta till ett konserverande av tänderna. Ersättning bör

enligt kommittén utgå för avtagbara proteser men inte för sådan dyrare

behandling som stifttänder, inlägg av guld och porslin samt bryggor av

olika slag. Med behandling bör i ersättningshänseende jämställas tandundersökning

som medför särskild kostnad. För att tandvårdsförsäkringen inte

skall förfela sitt syfte bör enligt förslaget som villkor för rätt till ersättning

krävas att behandlingen kommit till stånd inom 270 dagar från förlossningsdagen.

Bestämmelser om vilka behandlingsåtgärder som skall vara ersättningsbara

och om de arvoden på vilka ersättning normalt skall beräknas

föreslås skola intagas i den av Kungl. Maj :t fastställda sjukkassetaxan.

Moderskapsförsäkringens grundpenning vid enkelbörd, 270 kr.,

motsvarar grundsjukpenningen 3 kr. för 90 dagar och socialpolitiska kommittén

konstaterar att en höjning av grundsjukpenningen i enlighet med

socialförsäkringskommitténs förslag till 4 kr. om dagen i och för sig föranleder

en höjning av grundpenningen till 360 kr. Denna höjning är emellertid

enligt socialpolitiska kommitténs mening ej tillräcklig från synpunkten

av försäkringens effektivitet, helst som de barnaföderskor -— i praktiken

4 av 10 —- som har förvärvsarbete skulle gå miste om förbättringen genom

att deras tilläggspenning i motsvarande mån reduceras.

Socialpolitiska kommittén anser det lämpligt, att moderskapspenningen

i stort sett avpassas efter det stöd, som sjukpenningförsäkringen ger vid

sjukdom under en viss tid, men finner det inte påkallat att sjukpenningens

konstruktion i alla avseenden bildar mönster för moderskapspenningens utformning.

För beräkningen av grundpenningens lämpliga storlek utgår

socialpolitiska kommittén från att grundpenningen bör motsvara grundsjukpenningen

4 kr. under 180 dagar. Till grundsjukpenningen kommer

emellertid ett barntillägg å 2 kr., vilket enligt socialförsäkringskommitténs

förslag skall utgå även vid sjukdom som ej föranleder sjukhusvistelse. Detta

förslag om utvidgad rätt till barntillägg inom sjukförsäkringen har emellertid

tillkommit med tanke på de fall, då modern på grund av sjukdom måste

ha hjälp med tillsyn av hemmavarande barn, en situation som normalt inte

föreligger under mera avsevärd tid efter förlossning. Enligt socialpolitiska

kommitténs åsikt finns det inte tillräcklig anledning att behålla ett särskilt

barntillägg inom moderskapsförsäkringen, utan i stället bör grundpenningen

höjas med ett lämpligt belopp. Därigenom får även förstföderskor del av

denna förhöjning, vilket kommittén finner berättigat med hänsyn till att

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

första barnet vanligen medför större utrustningskostnader än de följande

barnen. Kompensationsbeloppet för barntilläggets borttagande vill kommittén

fastställa till 60 kr. Avsikten är att detta belopp skall motsvara

barntillägget för den tid efter förlossningen, under vilken modern är avstängd

från rätten till grundsjukpenning. F. n. är denna tid 45 dagar, men

kommittén föreslår att den sänkes till 30 dagar.

Med de angivna beräkningsgrunderna skulle grundpenningen uppgå till

(720 + 60 =) 780 kr., men kommittén föreslår att beloppet avrundas uppåt

till 800 kr. Vid flerbörd ökas enligt gällande regler grundpenningen med

hälften, f. n. 135 kr., såväl vid tvillingfödsel som vid de sällsynta trillingfödslarna.

I fortsättningen skall enligt kommitténs förslag utöver beloppet

800 kr. utgå 400 kr. för varje ytterligare barn som födes vid samma förlossning.

Kommittén förordar, att 200 kr. av grundpenningen skall få lyftas redan

120 dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen.

Socialpolitiska kommittén utgår från att de av socialförsäkringskommittén

framlagda förslagen om att utvidga sjukförsäkringen till andra förvärvsarbetande

än arbetstagare och att bygga på sjukpenningskalan med nya

klasser skall slå igenom även i fråga om tilläggspenningen inom

moderskapsförsäkringen. Den främsta nyhet kommittén för egen del föreslår

beträffande tilläggspenningen har avseende på den tidrymd under vilken

tilläggspenning skall kunna utgå.

Syftet med tilläggspenningen är, framhåller socialpolitiska kommittén, att

denna i förening med grundpenningen skall göra det möjligt för kvinnor

med förvärvsarbete att vara borta från arbetet i samband med barnsbörd.

Tilläggspenningen, som nu utgår under högst 90 dagar, ger barnaföderskan

en viss ersättning för förlorad arbetsförtjänst under ledigheten. Den nämnda

tidrymden har fastställts närmast med hänsyn till en bestämmelse i arbetarskyddslagen,

som tillförsäkrar en kvinna sex veckors ledighet före och lika

lång ledighet efter nedkomsten. Kommittén vill emellertid påminna om att

det finns en betydligt längre tidsfrist stadgad i lagen den 21 december 1945

om förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller

havandeskap in. in. Enligt denna lag får en arbetsgivare i allmänhet inte

avskeda en kvinnlig arbetstagare på grund av att hon i samband med havandeskap

eller barnsbörd avhåller sig från arbetet under skälig tid, högst

sex månader. För att bestämmelsen i fråga skall få full effekt är det enligt

kommitténs mening nödvändigt att den kompletteras med sådana ekonomiska

åtgärder, att kvinnorna får möjlighet att utnyttja den rätt till ledighet som

lagen ger dem. Kommittén har kunnat konstatera att arbetsgivarna endast

undantagsvis betalar lön under ledighet för barnsbörd så lang tid som sex

månader. Problemet löses emellertid om man i moderskapsförsäkringen utsträcker

tiden för åtnjutande av tilläggspenning från 90 till 180 dagar. Kommittén

föreslår att så sker. Såsom ytterligare skäl för sitt förslag tillägger

kommittén, att barn under sex månader i allmänhet inte kan placeras på

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

daghem och att åtskilliga mödrar onekligen ställes inför försörjningssvårigheter,

om moderskapsförsäkringen upphör innan de kan få sitt barn placerat

på daghem och börja arbeta igen. Tilläggspenningen skall enligt kommitténs

förslag kunna börja utgå tidigast 60 dagar, mot f. n. 45 dagar, före

den beräknade nedkomsten.

Allmänna grunder för rätt till pension

För närvarande krävs inom folkpensioneringen för rätt till

pension i princip svenskt medborgarskap och mantalsskrivning här i riket.

Beträffande mantalsskrivningskravet föreslås i departementspromemorian

en uppmjukning därhän att det skall vara tillfyllest att vederbörande varit

mantalsskriven här för det år, varunder han fyllt 62 år och de fem åren närmast

dessförinnan. Det framhålles i promemorian att, om någon varit mantalsskriven

här i riket under en längre sammanhängande period av sin aktiva

tid och denna period inte ligger alltför långt tillbaka i förhållande till pensionsåldern,

det synes rimligt att han får komma i åtnjutande av folkpension

vid bosättning utom riket, även om han under de sista åren före pensionsåldern

varit bosatt utomlands. Förslaget har sin främsta betydelse för

ålderspensionen men gäller även förtidspension och änkepension.

Enligt nuvarande regler inom tilläggspensioneringen skall

vid avgränsning av den inkomst som grundar pensionsrätt undantag ske för

vissa fall, då det regelmässigt inte föreligger möjlighet att göra krav på

arbetsgivaravgift gällande. Sålunda skall vid beräkning av inkomst av anställning

hänsyn inte tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad

åtnjutit från arbetsgivare vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk

person, i annat fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här

i riket belägen fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast

driftställe. Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller ersättning från främmande

makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från någon

som tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare.

I departementspromemorian framhålles, att efter tillkomsten av TPL

från olika håll framförts önskemål om ändring av de nu berörda reglerna.

Det har gjorts gällande att på grund av reglernas utformning svenska medborgare

i många fall ställes utanför tilläggspensioneringen, oaktat goda skäl

talar för att de bör komma i åtnjutande av samma pensionsförmåner som

sina landsmän i allmänhet. Härvid har som exempel anförts personer som

här i landet är anställda hos utländska beskickningar och konsulat eller hos

andra utländska arbetsgivare under sådana förhållanden att lönen inte blir

pensionsgrundande. Ett annat exempel som anförts är den internationella

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

biståndsverksamheten. Enligt nuvarande bestämmelser förutsätts för att

löneinkomst härrörande från sådan verksamhet skall grunda pensionsrätt

att uppdragsgivaren är svensk och domicilierad i Sverige, vilket med hänsyn

till de former vari sådan verksamhet bedrives avsevärt begränsar den krets

som kan komma in under TPL. En ytterligare grupp, som nämnes i detta

sammanhang, är svenskar anställda hos svenska företags utländska dotterbolag.

När det gäller att ta ställning till hithörande problem bör man, heter det i

promemorian, framför allt beakta den stora betydelsen av att de försäkrade

kan bibehålla en obruten tillhörighet till pensioneringen. Under den tid som

förflutit efter tillkomsten av TPL har på mångfaldiga sätt dokumenterats

att de enskilda fäster synnerligen stor vikt vid det skydd som TPL ger. Det

är därför naturligt att svårigheter kan uppstå att rekrytera personal till

verksamhet, där detta skydd saknas. En förutsättning för att löneinkomst

skall bli pensionsgrundande måste dock vara att någon svarar för att avgift

till försäkringen erlägges. Med hänsyn till försäkringens kollektiva karaktär

i vad avser löntagarnas försäkring bör också eftersträvas en lösning efter

kollektiva linjer, när det gäller den här ifrågasatta utvidgningen av de försäkrades

krets. Någon form av individuell anslutning till systemet för löntagare,

som står utanför på grund av de allmänna reglerna, kan inte gärna

tänkas.

Mot bakgrunden av det nu anförda föreslås i promemorian ett stadgande

av innehåll att de nämnda undantagen icke skall gälla beträffande svensk

medborgares lön, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i

riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk

person, som äger ett bestämmande inflytande i den utländska juridiska personen,

enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att svara

för arbetsgivaravgift för lönen ifråga. Den närmare utformningen av förbindelsens

innehåll föreslås överlämnad till riksförsäkringsverket. Det måste

förutsättas, framhålles vidare i promemorian, att förbindelsen får en viss

räckvidd både vad avser personkretsen och tiden. Sålunda bör exempelvis

en förbindelse, som ett svenskt företag ingår med avseende å anställda i ett

utländskt dotterbolag, i regel omfatta alla svenska medborgare vid dotterföretaget.

Vidare bör krävas att åtagandet omsluter ett större antal år. över

huvud måste tillses, att de förmånliga reglerna för beräkning av tilläggspension,

exempelvis de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna, inte missbrukas

genom att åtagandena begränsas till de år, som är av betydelse med

hänsyn till dessa regler.

Ett par andra frågor, som rör beräkning av pensionsgrundande inkomst,

behandlas av socialförsäkringskommittén. Kommittén erinrar om att enligt

nu gällande regler sådan beräkning inte skall göras för år, varunder försäkrad

åtnjutit invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL, dock ej invalidpension

som utgår enbart på grund av blindhet. I anslutning till sina förslag

6 — Bilmng till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

rörande förtidspensioneringen förordar kommittén, att beräkning av

pensionsgrundande inkomst skall vara utesluten

endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng tillgodoräknas förtidspensionären.

Den som endast åtnjuter förtidspension från folkpensioneringen men

inte från tilläggspensioneringen eller vars tilläggspension inte beräknas med

tillhjälp av antagandepoäng skall alltså enligt kommitténs förslag kunna få

pensionspoäng tillgodoräknade på grundval av sin arbetsinkomst.

Längre perioder av sjukdom eller arbetslöshet kan medföra

bortfall av poängår eller poängdel och på så sätt reducera tilläggspensionen.

Socialförsäkringskommittén framhåller, att hänsyn härtill är tagen i TPL

bl. a. genom att det för rätt till full pension endast fordras poäng för 30 år

och att pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren. För

försäkrade tillhörande övergångsgenerationen, för vilka varje bortfall av

poäng påverkar pensionens storlek, föreligger dock enligt kommitténs mening

viss anledning att söka motverka effekten av poängbortfall på grund

av sjukdom. Kommittén föreslår därför att om en försäkrad, som är född år

1927 eller tidigare, visst år under mer än 90 dagar uppburit sjukpenning

och därvid varit placerad lägst i den sjukpenningklass, vilken han skulle

ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgått till det vid årets

ingång gällande basbeloppet, skall vid beräkningen av medeltalet av hans

pensionspoäng bortses från nämnda år, därest poängmedeltalet därigenom

höjes, samt vid pensionsberäkningen i övrigt så anses som om pensionspoäng

tillgodoräknats honom för det året. Härigenom uppnås att ett till följd av

sjukdom dåligt eller bortfallet poängår inte drar ner det genomsnitt, på vilket

pensionen beräknas, samtidigt som bortfall av ett poängår inte behöver

medföra reduktion av pensionen på grund av att antalet pensionsgrundande

år minskas. Den föreslagna regeln bör enligt kommitténs mening inte få

tillämpas med avseende på mer än tre år. Beträffande poängbortfall på grund

av arbetslöshet kan kommittén inte förorda någon regel motsvarande den

som föreslagits i fråga om sjukdom.

Ålderspension

Bortsett från de i närmast föregående avsnitt omnämnda förslagen och de

förslag av socialförsäkringskommittén rörande poängberäkning inom tilläggspensioneringen,

för vilka redogöres i ett kommande avsnitt om förtidspension,

berör de föreliggande förslagen inte ålderspensioneringen i annat

avseende än att socialförsäkringskommittén behandlar pensionsåldern inom

den allmänna pensioneringen.

Socialförsäkringskommittén erinrar om att kommitténs utredningsuppdrag

beträffande pensionsåldern avser dels frågan om en individuellt rörlig

pensionsålder inom folkpensioneringen och dels frågan om möjligheterna

för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt arbete att från folkpensioneringen

och den allmänna tilläggspensioneringen erhålla oreducerad ålders
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

pension före 67 års ålder. Kommittén framhåller, att anordningen med individuellt

rörlig pensionsålder finns inom tilläggspensioneringen.

Den innebär möjlighet att ta ut ålderspension vid 63 år, varvid pensionens

belopp reduceras med hänsyn till det tidigare uttaget. Möjlighet ges också att

genom att uppskjuta pensionsuttagets början till efter 67-årsåldern i viss utsträckning

erhålla förhöjd pension. Vid bedömandet av frågan huruvida en

motsvarande anordning bör finnas inom folkpensioneringen anser sig kommittén

kunna förorda att inom folkpensioneringen införes bestämmelser om

uppskjutet pensionsuttag efter 67 års ålder motsvarande dem som redan

finns inom tilläggspensioneringen. När det gäller möjligheterna att ta ut

ålderspension före 67 års ålder erinrar kommittén om att dess förslag angående

förtidspensioneringens utformning innebär ökade möjligheter att erhålla

förtidspension. Detta utesluter emellertid inte, att det kan föreligga

önskemål om och behov av förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen.

Man torde nämligen böra räkna med att ett betydande antal förvärvsarbetande

också i framtiden måste lämna sin anställning eller upphöra

med sitt yrke vid en lägre ålder än 67 år utan att deras arbetsförmåga blivit

så nedsatt som förutsättes för rätt till förtidspension.

Frågan om förtida uttag av den i huvudsak skattefinansierade ålderspensionen

från folkpensioneringen måste emellertid enligt kommitténs mening

bedömas även ur andra synpunkter. Kommittén erinrar om att allmänna

pensionsberedningen inte kunde förorda förtida pensionsuttag bl. a. av det

skälet, att den i förtid uttagna pensionens årsbelopp måste reduceras och

den lägre pensionen skulle sedan komma att utgå under pensionärens hela

återstående livstid, vilket kunde medföra att han vid högre ålder behövde

samhällelig hjälp i annan form. Kommittén anser, att denna olägenhet kvarstår

i viss mån även efter tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen,

ehuru risken för att pensionen blir otillräcklig för den framtida försörjningen

blir mindre i den mån folkpensionen kompletteras med tilläggspension.

Betänkligheter kan likväl hysas mot en anordning med förtida pensionsuttag

från folkpensioneringen. Kommittén finner sålunda, att det föreligger

risk att sådant uttag mången gång kommer att ske, ehuru något behov

därav inte föreligger. Arbetsovilliga personer, som utgår från att det

allmänna under alla omständigheter skall försörja dem på ålderdomen, kan

förutsättas i stor utsträckning söka pension så snart som möjligt. Mot bakgrunden

av att folk- och tilläggspensioneringarna måste ses som ett enhetligt

pensionssystem och då det i ett avsevärt antal fall torde föreligga behov

av möjlighet till förtida pensionsuttag, finner emellertid kommittén, att

övervägande skäl talar för att i folkpensioneringen införes bestämmelser om

förtida uttag motsvarande dem som finns inom tilläggspensioneringen.

Kommittén föreslår därför, att rätt till uttag av reducerad ålderspension

även inom folkpensioneringen skall föreligga från 63 års ålder.

Kommittén framhåller att, om någon ändring inte vidtages i gällande be
-

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stämmelser, en person, som tar ut folkpension före 67 års ålder, kommer att

påföras folkpensionsavgift t. o. m. det år då han fyller 66 år. En avgiftsbefrielse

i dessa fall skulle, anför kommittén, i viss mån rubba grunden för

den reduktion av pensionens storlek som inträder vid förtida pensionsuttag.

För den enskilde torde det emellertid te sig naturligt att han avgiftsbefrias,

när hans försäkringsfall inträffar. Kommittén anser att folkpensionsavgift

inte bör uttagas av den som börjat uppbära ålderspension från folkpensioneringen.

När det gäller frågan huruvida den, som äger rätt till såväl folkpension

som tilläggspension, skall kunna göra förtida uttag eller uppskjuta uttaget

beträffande den ena pensionsdelen men icke den andra, finner kommittén

tveksamt om en sådan valfrihet skulle motsvara något verkligt behov. Ett

medgivande att i förtid ta ut endast den ena pensionsdelen skulle dessutom

komplicera bedömningen av rätten till förtidspension från den andra, varjämte

valfriheten skulle förorsaka ökat administrativt besvär för pensionsorganen.

Kommittén förordar därför, att försäkrad, som äger rätt till såväl

folkpension som tilläggspension, inte skall ha rätt till förtida pensionsuttag

med mindre framställningen avser båda pensionsdelarna. Motsvarande bör

gälla om uppskjutet pensionsuttag.

I fråga om möjligheterna för vissa yrkesgrupper att

erhålla oreducerad ålderspension före 67 år framhåller

socialförsäkringskommittén, att det ligger i sakens natur, att en generell

pensionsålder av 67 år i en allmän hela folket omfattande pensionering inte

helt kan tillgodose pensionsbehovet för alla som omfattas av försäkringen.

Pensionsbehovet varierar nämligen med hänsyn till såväl sysselsättning

som hälsotillstånd. Ålderspensionen har därför kompletterats

med förtidspension främst med sikte på att tillgodose pensionsbehovet för

dem som på grund av inträffad arbetsoförmåga inte är i stånd att fortsätta

med förvärvsarbetet intill 67-årsåldern. Kommittén anför vidare, att dess

förslag beträffande förtidspensioneringens utformning bl. a. innebär, att det

nuvarande kravet på nedsättning av arbetsförmågan med minst två tredjedelar

skall sänkas till att avse nedsättning med hälften inom såväl folkpensioneringen

som tilläggspensioneringen. Reglerna för bedömningen av

invaliditetsgraden i det enskilda fallet torde vidare ge pensionsorganen ökade

möjligheter att bevilja förtidspension även vid sådan nedsättning av

arbetsförmågan, som har samband med åldrandet. Sålunda kan den som på

grund av tungt arbete är utsliten, när han några år före den generella pensionsåldern

uppnår den inom yrket vanligen tillämpade avgångsåldern,

förutsättas vara berättigad till förtidspension. Av viss betydelse vid bedömande

av frågan om behovet av en lägre pensionsålder är jämväl den möjlighet

till förtida uttag av ålderspension, som kommittén föreslår också för folkpensioneringens

vidkommande.

Behovet av en lägre pensionsålder än 67 år kan dock inte, understryker

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kommittén, lösas för hela arbetsområden vare sig genom den föreslagna förtidspensioneringen

eller genom anordningen med förtida pensionsuttag. Problemet

om en lägre pensionsålder inom den allmänna pensioneringen ar

emellertid aktuellt inte blott för yrkesgrupper med tungt och hälsofarligt

arbete utan även för anställda i andra yrken såväl på grund av arbetets natur

som med hänsyn till redan genomförd praxis i fråga om avgångsåldern.

Kommittén framhåller vidare, att det torde ligga utanför det möjligas gräns

att differentiera pensionsåldern inom den allmänna pensioneringen sa att

rimliga anspråk på rättvisa olika grupper emellan tillgodoses. Arbetsförhållandena

inom ett och samma yrke varierar starkt på olika arbetsplatser

och förändras på grund av den tekniska utvecklingen från tid till annan.

Arbetstagarna skiftar vidare sysselsättning under årens lopp och det torde

inte sällan förekomma, att en arbetstagare har flera olika sysselsättningar

inom loppet av ett och samma år. Det torde inte heller vara ovanligt, att eu

arbetstagare vid högre ålder övergår från tyngre till lättare arbeten inom

eller utom yrket. Kommittén anför, att en anordning med differentierad

pensionsålder skulle medföra invecklade lagbestämmelser och avsevart

tynga pensioneringens administration. Vidare yttrar kommittén, att det inte

är rimligt att inom den skattefinansierade folkpensioneringen ge olika

grupper olika stort pensionsskydd. Om det för vissa grupper skulle gälla

förmånligare pensionsbestämmelser än för övriga medborgare, skulle erfordras

en särskild finansiering av de bättre pensionerna. En sådan kan inte

ordnas inom ramen för folkpensioneringen och knappast heller inom tillläggspensioneringen.

Av det anförda finner kommittén framgå, att det inte ar möjligt att pa e

godtagbart sätt inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern

efter yrke eller sysselsättning. Enligt kommitténs mening bör det nu

diskuterade pensionsbehovet kunna tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar

efter överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter.

Kommittén erinrar vidare om att möjlighet till komplettering av pensionsskyddet

i förevarande avseende föreligger genom försäkring i enskild forsäkringsinrättning

eller genom den frivilliga pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket.

Förtidspension

Tyngdpunkten i socialförsäkringskommitténs betänkande ligger som

nämnts vid förslagen rörande utformningen av förtidspensionen. Denna

benämning föreslås av kommittén, efter mönster från TPL, skola inom

folkpensioneringen ersätta den hittillsvarande termen invalidpension. Kommittén

erinrar inledningsvis om att folkpensioneringen och tilläggspensioneringen

tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem

— den allmänna pensioneringen. Fördenskull behover reglerna om

folkpensionen och tilläggspensionen inte överensstämma i alla avseenden

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

men det synes dock naturligt om förutsättningarna för rätt till invalidförmån

från pensionssystemets båda delar i princip är desamma.

Kommittén framhåller, att syftet med den allmänna pensioneringens förtidspension

i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk

trygghet vid förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen

avser således inte att vara en lytesersättning utan en kompensation

för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av en sjukdom eller skada.

Dessa konsekvenser varierar starkt från fall till fall beroende på en mängd

skiftande omständigheter och de kan dessutom i större eller mindre grad

påverkas genom olika åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra

utnyttjande av den återstående arbetsförmågan. Kommittén anför

vidare, att klientelet inom den allmänna pensioneringen måste bli mycket

heterogent. Med hänsyn härtill får man räkna med att samma sjukdom eller

skada inverkar olika på arbetsförmågan för olika försäkrade. Det sagda

gäller redan vid anatomiska defekter men framför allt i fråga om psykiska

sjukdomar och sjukdomstillstånd av blandat fysiskt och psykiskt ursprung.

Kommittén upplyser i detta sammanhang, att de psykiska sjukdomarna jämte

de invärtes sjukdomarna med mera diffusa och skiftande symtom nu spelar

den helt dominerande rollen som invaliditetsorsak inom folkpensioneringen.

På grund av det anförda och med hänsyn till att en rent medicinsk bedömning

endast sällan tillåter hänsynstagande till rehabiliteringsåtgärder

anser kommittén, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan

komma i fråga. Orsaken till invaliditet bör emellertid — liksom inom den

nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska faktorer. Därutöver

bör fordras att den medicinska defekten medför förlust eller en

betydande nedsättning av arbetsförmågan. Invaliditetsbegreppet

bör sålunda enligt kommitténs mening utformas som en arbetsinvaliditet

grundad på medicinska faktorer. I fråga om de blinda förordar kommittén,

att man slopar den nuvarande bedömningsregeln i FPL att den

som är blind alltid skall anses lida av så höggradig nedsättning av arbetsförmågan

som förutsättes för rätt till invalidpension. För de blinda skall

alltså för rätt till förtidspension enligt FPL — liksom nu enligt TPL —

gälla samma förutsättningar som för övriga.

Invaliditetsbegreppet måste enligt kommitténs mening i övrigt utformas

så, att därav framgår vilken högsta arbetsförmåga en person får ha och

likväl vara berättigad till förtidspension. Kommittén understryker, att man

inte kan såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över

huvud försörja sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen, och ej heller

på förmågan att fullgöra de med den tidigare tjänsten förenade arbetsuppgifterna,

vilket är en förutsättning för rätt till förtidspension för de hos

stat och kommun anställda tjänstemännen. Om man skall kunna använda

ett och samma invaliditetsbegrepp inom den allmänna pensioneringens

båda delar, måste man i stället generellt utgå från den kvotdel av full

s. 167 Kontrollera mot PDF

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

arbets- eller förvärvsförmåga, som den försäkrade har kvar. Därvid uppkommer

problemet vad som skall förstås med full arbetsförmåga och om

man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning, exempelvis använda

ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen, eller om man skall

ha en mera individuell bedömning. Härvidlag framhåller kommittén, att det

klientel som kommer under bedömande i yrkesskadeförsäkringen i motsats

till inom den allmänna pensioneringen är relativt homogent och att

de invalidiserande yrkesskadorna vanligen drabbar de kroppsarbetande.

Yrkesskadorna, som domineras av yttre kroppsskador, är vidare enligt

kommitténs mening betydligt enklare att bedöma och klassificera än de

sjuklighetstillstånd, som det gäller att pröva inom en allmän pensionering.

Sådana slag av invaliditetsorsaker, som är de vanliga inom yrkesskadeförsäkringen,

kan antagas komma att spela endast en försvinnande

liten roll inom pensioneringen. De försörjningsekonomiska följderna av en

sjukdom eller skada liksom medicinska och arbetsmässiga åtgärder för att

förbättra eller återställa arbetsförmågan bör enligt kommitténs mening

tillmätas vida större betydelse inom pensioneringen än som åtminstone

hittills varit fallet inom yrkesskadeförsäkringen. Kommittén finner därför,

att yrkesskadeförsäkringens invaliditetsbegrepp och metoder för invaliditetsbedömningen

inte utan väsentliga modifikationer är lämpade för en

allmän pensionering.

Kommittén föreslår, att invaliditetsbegreppet inom den allmänna pensioneringen

utformas så, att invaliditetsbedömningen i princip inriktas

direkt på den försäkrade. I första hand måste man bedöma den försäkrades

medicinska status och därjämte beakta samtliga de omständigheter,

som i det enskilda fallet påverkar hans möjligheter att utnyttja den återstående

arbetsförmågan, såsom hans ålder och förutsättningar med avseende

å krafter, utbildning, yrke o. d. Vid bedömningen av arbetsförmågans

nedsättning måste vidare hänsyn tagas till storleken av å ena sidan

den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått efter invaliditetens inträde,

och å andra sidan hans arbetsinkomst som frisk. I sistnämnda hänseende

har man att beakta både den inkomst, som den försäkrade uppnått före

invaliditetens inträde, och den inkomst som han, om han ej drabbats av

invaliditet, antagligen skulle ha kunnat förskaffa sig under den tid därefter

som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditetsgrad

som förutsättes för rätt till förtidspension. Kommittén framhåller, att

en mildring av det inom folkpensioneringen nu gällande kravet på minst två

tredjedels nedsättning av arbetsförmågan medför en ökning av antalet

invalidpensionärer och att man även utan någon sådan sänkning av invaliditetsgränsen

kan utgå ifrån att det i vart fall under de närmaste åren

efter pensionsreformens ikraftträdande kommer att föreligga hetydandc

svårigheter för den nya socialförsäkringsadministrationen att bemästra

s. 168 Kontrollera mot PDF

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

de olika arbetsuppgifterna. Vid en radikal sänkning av invaliditetsgränsen

skulle sannolikt uppkomma hart när oöverstigliga svårigheter vid bedömningen

av invaliditetsgraden. Det kan således enligt kommitténs uppfattning

inte komma i fråga att bestämma en så låg gräns för rätt till förtidspension

som exempelvis den inom yrkesskadeförsäkringen nu gällande

för rätt till livränta eller 10 procent invaliditet. Kommittén föreslår, att

rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan nedsatts med

minst hälften. Vid en sådan gränsdragning erhålles överensstämmelse med

den regel som nu finns beträffande rätten till sjukpenning från den allmänna

sjukförsäkringen.

Beträffande invaliditetens varaktighet erinrar kommittén om att

folkpensioneringens ersättningsformer vid invaliditet nu är uppdelade i

invalidpension och sjukbidrag. Invalidpension utgår tills vidare, om invaliditeten

är varaktig, medan sjukbidrag fastställes att utgå för viss tid,

om invaliditeten är eller kan antagas vara av övergående natur. Sjukbidraget

är i realiteten att anse som en tidsbegränsad invalidpension. Kommittén

anser att varaktighetskravet i den nya förtidspensioneringen bör utformas

väsentligen med utgångspunkt från nu gällande regler inom folkpensioneringen.

Kommittén föreslår således, att såsom förutsättning för rätt

till icke tidsbegränsad förtidspension bör stadgas, att nedsättningen av

arbetsförmågan kan anses varaktig. Är nedsättningen inte varaktig men

kan den antagas bestå avsevärd tid, varmed bör avses en tid inte understigande

ett år, bör förtidspensionen fastställas att utgå under viss på

förhand bestämd tid. Vid jämförelse med sjukbidraget innebär kommitténs

förslag den modifikationen, att den för sjukbidraget gällande regeln att

bidraget utgår först sedan arbetsförmågans nedsättning varat minst sex

månader slopas, vilket dessutom resulterar i en minskning av tidskravet för

arbetsoförmågans bestånd från sammanlagt minst ett och ett halvt år till

minst ett år.

Kommittén understryker, att det ur olika synpunkter är synnerligen angeläget,

att allt som är möjligt att göra för att återställa eller förbättra den

försäkrades arbetsförmåga blir gjort och på ett så tidigt stadium som

möjligt. Rätt till förtidspension, om man bortser från den tidsbegränsade

pensionsformen, bör inte föreligga förrän man gjort vad som rimligen kan

komma i fråga i det enskilda fallet i rehabiliteringshänseende.

En expert hos kommittén (herr Lundberg) anför i särskilt yttrande, att

han icke kan tillstyrka kommitténs förslag om att tidsbegränsad förtidspension

skall kunna utgå under tid för rehabilitering. Även om den socialförsäkringsförmån,

som i sådant fall bör finnas, skulle till sin storlek motsvara

förtidspension, bör den enligt hans mening framstå som en sjukförsäkringsförmån.

I frågan om invaliditetsgraderingen anför kommittén, att

invalidpensionsförmånerna nu till väsentlig del är inkomstprövade, varige
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

aom erhålles eu viss gradering av förmånernas storlek med hänsyn till

bl. a. den arbetsinkomst som kan påräknas. Inkomstprövningsreglerna innebär

emellertid, att hänsyn skall tagas inte endast till den inkomst av

arbete, som invaliden kan förskaffa sig, utan även till hans inkomst av

förmögenhet m. m. ävensom till makens inkomst- och förmögenhetsförhållanden.

Kommittén erinrar om det av 1958 års A-riksdag gjorda uttalandet,

att reformarbetet inom invalidpensioneringen borde bedrivas från

den utgångspunkten att nuvarande inkomstprövning om möjligt slopas

och ersättes med en uppskattning av vederbörandes eventuellt kvarstående

arbetsförmåga. Uppfattningen att inkomstprövningen i dess nuvarande

form inte bör komma till användning delas av kommittén, som förordar,

att inkomstprövningen ersättes med en gradering av förmånerna

efter andra grunder. Härvid bör man enligt kommitténs mening ta hänsyn

till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av vederbörandes

möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha kvar.

Efter att ha erinrat bl. a. om att man inom yrkesskadeförsäkringen tilllämpar

ett system med ersättning i relation till exakta procenttal framhåller

kommittén, att ett sådant system förutsätter att man kan på objektiva

grunder fastställa en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet, vilket

stöter på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen. Svårigheterna

ökar givetvis väsentligt, om invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom

eller en invärtesmedicinsk åkomma eller en blandning av fysiska och

psykiska moment, samt i den mån invaliditeten inte uppkommit genom en

enda händelse utan som resultat av flera händelser eller en successivt fortgående

process, exempelvis åldrande. Enligt kommitténs mening måste

det betraktas som en illusion att man inom en i fråga om både personkrets

och invaliditetsorsak allmän pensionering skulle kunna objektivt riktigt

fastställa invaliditetsgraden till ett ens tillnärmelsevis exakt procenttal.

Ett system, som förutsätter exakt beräkning av vederbörandes ekonomiska

invaliditet, har även den nackdelen, att det kan verka återhållande på

invalidens lust att genom träning eller på annat sätt öka sin prestationsförmåga.

Kommittén anser det därför lämpligast att begagna ett intervallsystem,

som inte förutsätter en allt för noggrann gradering av invaliditeten.

Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade

indelas i tre grupper, varvid till helinvaliderna (grupp I) hänföres de,

vilkas arbetsförmåga är nedsatt med minst fem sjättedelar, till en mellangrupp

(svårare partiellt invalidiserade, grupp II) de, vilkas invaliditet är

mindre än nu nämnts men uppgår till minst två tredjedelar, och till den

lägsta gruppen (lättare partiellt invalidiserade, grupp III) de, vilkas invaliditet

uppskattas till minst hälften men ej till två tredjedelar. Kommittén

tillägger, att reglerna om invaliditetsbedömningen bör vara så utformade, att

den omständigheten att eu försäkrad förtjänar något mer än en sjättedel

av den inkomst han kunde antagas ha haft, om invaliditeten inte inträf6*

— Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fat, inte hindrar att han hänföres till grupp I i fall då hans kvarvarande

inkomst uppgår till högst 1 800 kr., motsvarande den föreslagna inkomstgränsen

för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen.

Kommittén anser, att det inte är möjligt att med någon större grad av bestämdhet

uttala sig om hur de förtidspensionsberättigade kan komma att

fördela sig på de tre grupperna. Enligt en inom kommittén gjord grov uppskattning

kan dock under de närmaste åren efter reformens ikraftträdande

totala antalet förtidspensionsberättigade beräknas till 170 000, varav 130 000

antages komma att höra till grupp I, 15 000 till grupp II och 25 000 till

grupp III. Beräkningarna ger vid handen att sammanlagda antalet förtidspensionärer

kommer att öka med omkring 30 000 samt att av de förtidspensionsberättigade

de allra flesta — sannolikt mellan s/t och 5/e -— kommer

att tillhöra grupp I.

Vid den sålunda föreslagna gruppindelningen finner kommittén det

uppenbart, att de invalider som hänföres till grupp I skall ha hel förtidspension,

motsvarande ålderspensionen vid fyllda 67 år. Rörande pensionens

storlek till invaliderna inom övriga grupper anför kommittén, att ett system,

där pensionen är proportionell mot invaliditetsgraden, väsentligen skulle

innebära, att invaliderna i grupp II finge s/4 och invaliderna i grupp III

V2 av full pension. Ett i huvudsak regressivt system, där kompensationen

alltså är relativt sett lägre vid lägre invaliditetsgrader, skulle kunna utformas

så, att invaliderna i grupp II finge 2/3 och invaliderna i grupp III Vs

av hel pension. Med det proportionella systemet blir skillnaden i pensionsbelopp

de olika pensionsberättigade grupperna emellan mindre än vid det

regressiva systemet, medan med det sistnämnda tröskeln vid gränsen mellan

ingen pension och pension i grupp III blir mindre än med det proportionella.

På grund av denna tröskels stora betydelse finner kommittén

det angeläget, att den inte göres högre än vad som är nödvändigt med

hänsyn till pensioneringens effektivitet. Kommittén förordar därför det

regressiva systemet och föreslår, att invaliderna i grupp II erhåller 2/3 och

invaliderna i grupp III Vs av hel pension.

Beträffande invaliditetsbedömningen framhåller kommittén,

att åtskilliga problem aktualiseras vid jämförelsen mellan den inkomst,

som den försäkrade kan antagas uppnå efter invaliditetens inträde, och den

inkomst, som det kan antagas att han skulle ha uppnått, om han ej drabbats

av invaliditet. Om den pensionssökande är född invalid eller blivit invalid

innan han fyllde 16 år eller innan han trätt ut i förvärvslivet, är det

uteslutet eller svårt att beräkna den arbetsinkomst, som han skulle ha

uppnått, om han inte drabbats av invaliditet. I sådana fall måste man enligt

kommitténs mening i regel utgå från arbetsförtjänsten i orten för en

icke yrkesutbildad person. Beträffande frågan i vilken omfattning man vid

invaliditetsbedömningen bör beakta sådan arbetsinkomst, som en person

bereder sig efter olika rehabiliteringsåtgärder, anser kommittén, att per
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

soner, som genom rehabilitering helt eller delvis återvunnit sin arbetsförmåga,

bör få frågan om sin rätt till förtidspension bedömd med hänsyn

härtill. Kommittén anför vidare, att det bör föreligga viss skyldighet

att byta arbete och verksamhetsområde. Det kan dock inte vara rimligt

att vid beaktande av de förvärvsmöjligheter, som står den invalidiserade till

buds, reservationslöst utgå från arbetsmarknaden i dess helhet. I stället

bör man enligt kommitténs mening beakta den del av arbetsmarknaden,

som är rimlig med hänsyn till pensionssökandens tidigare utbildning ocl

verksamhet samt till det yrke för vilket han utbildats eller omskolats i

anledning av den hotande eller inträdda invaliditeten.

Socialförsäkringskommittén framhåller, att arbetsmarknadsläget spelar

en väsentlig roll vid beräkningen av förtjänstnivån. Enligt kommitténs

mening bör det för tillfället aktuella arbetsmarknadsläget vid kortvarigare

konjunkturförskjutningar i princip inte inverka på invaliditetsbedömningen.

Dock torde det inte kunna undvikas, säger kommittén, att arbetsmarknadsläget

vid tidpunkten för beslutet om förtidspension i praktiken kommer

att något överbetonas, om det är ett dåligt läge. Vad angår det lokala arbetsmarknadsläget

anför kommittén, att det på orter med differentierat

näringsliv i allmänhet finns större möjligheter att inpassa en invalidiserad

person i förvärvslivet än på orter med föga utvecklat näringsliv. Detta gör att

frågan om flyttningsskyldighet för den försäkrade aktualiseras i vissa fall.

Frågan härom bör enligt kommitténs mening få bli beroende av en skälighetsbedömning.

I fall då en flyttning med hänsyn till omständigheterna

inte gärna kan ifrågasättas, torde den försäkrades arbetsförmåga och

arbetsmöjligheter böra bedömas med hänsyn till förhållandena på bostadsorten.

Kommittén utgår ifrån att de självständiga företagarna och de gifta kvinnorna

kommer att vålla särskilda problem vid invaliditetsbedömningen. Beträffande

de förra synes det knappast möjligt eller lämpligt att på förhand

uppställa särskilda regler, utan invaliditetsprövningen måste även här bli

en skälighetsbedömning, varvid värdet av det arbete som den invalidiserade

företagaren kan utföra får bedömas med ledning av vad han måste

betala en annan person för att få arbetet utfört. Om en gift kvinna på

grund av invaliditet måst lämna ett förvärvsarbete utom hemmet, som

hon varit sysselsatt med under normal arbetstid, bör hon enligt kommitténs

mening bedömas på samma sätt som andra förvärvsarbetande. Har kvinnan

endast delvis eller inte alls ägnat sig åt förvärvsarbete, måste även

arbetsprestationerna i hushållet beaktas. Vid den ekonomiska värderingen

av husmoderns arbete får man söka fastställa hur stor andel av detta arbete,

som bon tidigare utfört och som hon även efter invalidiseringen kan utföra.

Invaliditetsbedömningen bör enligt kommitténs uppfattning i princip

vara densamma antingen fråga är om icke tidsbegränsad förtidspension eller

om tidsbegränsad pension. Emellertid anser kommittén rimligt, att man

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

vid den tidsbegränsade pensionsformen tillmäter pensionssökandens möjligheter

att fortsätta sitt tidigare arbete avgörande betydelse, medan man

vid den varaktiga pensionsformen bör beakta även omskolning till annat

yrke. Utgår den tidsbegränsade pensionen under tid för arbetsvärd och hindrar

arbetsvårdsåtgärden vederbörande från att utnyttja den kvarstående

arbetsförmågan, bör han enligt kommitténs mening vara berättigad till pension

som helinvalid även om arbetsförmågan är så stor att han, om det

gällt icke tidsbegränsad förtidspension, skulle ha erhållit endast partiell

förtidspension.

Som ett spörsmål angående invaliditetsbedömningen behandlar kommittén

frågan om folkpension åt särskolelever, sedan kommittén avvisat tanken på

att genom ett specialstadgande utesluta sådana elever från rätt till förtidspension.

Enligt kommitténs mening är det ytterst vanskligt att bedöma möjligheterna

till eftermognad och arbetsförmåga, innan eleven avslutat den

teoretiska och praktiska utbildningen vid särskola och försök gjorts att införa

honom i arbetslivet. Kommittén, som erfarit att folkpension f. n. i stor

utsträckning beviljas särskolelever, uttalar att större restriktivitet bör råda,

när det gäller att bevilja förtidspension i nu nämnda fall. En praxisändring

i denna riktning bör enligt kommitténs mening komma till stånd i samband

med genomförandet av kommitténs förslag.

Socialförsäkringskommittén behandlar också frågan huruvida de av kommittén

förordade reglerna bör kunna leda till att invalidpension utgår även

om den invalidiserade kan förskaffa sig en arbetsförtjänst, som långt överstiger

vad de flesta förvärvsarbetande kan förtjäna. Som exempel nämnes

det fall att vederbörande skulle kunna antagas ha uppnått en arbetsinkomst

av 50 000 kr., om invaliditeten ej inträffat, och att hans arbetsinkomst

visserligen kraftigt sjunker till följd av invaliditeten men likväl uppgår

till närmare 25 000 kr. Kommittén ifrågasätter, om det är motiverat att

en socialförsäkring skall träda in i ett sådant fall, samt tillägger att, då fråga

är om mycket höga arbetsinkomster, det ofta föreligger särskilt stora

svårigheter att göra en ens något så när tillförlitlig uppskattning av inkomsternas

storlek och varaktighet. Enligt kommitténs mening är det

inte möjligt, att vid invaliditetsbedömningen utgå från hur stora inkomster

som helst. Kommittén föreslår därför, att arbetsinkomst, som ligger över

ett belopp motsvarande sju och en halv gånger basbeloppet, inte skall beaktas

vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning.

Vid sin behandling av invaliditetsbedömningsfrågorna fäster socialförsäkringskommittén

särskilt stor vikt vid rehabiliteringen. Kommittén

anser nämligen ur olika synpunkter angeläget att allt som kan göras

för att återställa eller förbättra en försäkrads arbetsförmåga också blir

gjort. Det primära ur socialpolitisk synpunkt bör vara, att en sjuk eller

skadad person återvinner hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven

tillgodoses genom pension. Rehabiliteringen ingår som ett naturligt

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

och betydelsefullt led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till icke

tidsbegränsad förtidspension bör enligt kommitténs mening inte föreligga,

förrän man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma

i fråga i det enskilda fallet. Kommittén understryker, att den förordade

omdaningen och utbyggnaden av förtidspensioneringen och sjukpenningförsäkringen

medför ett trängande behov av en snabb och effektiv utbyggnad

av de nu otillräckliga rehabiliteringsresurserna. Detta är enligt kommitténs

mening nödvändigt icke blott på grund av de ökade förmånerna

utan även med hänsyn till den föreslagna utformningen av invaliditetsbegreppet

samt grunderna för invaliditetsbedömningen och invaliditetsgraderingen.

Pensionsorganen måste för att kunna bedöma pensionsrätten ha

tillgång till väl utrustade sjukhus för erforderliga undersökningar samt

möjlighet att utnyttja arbetsvärdens resurser. Dessa socialförsäkringens

behov bör enligt kommitténs mening i princip tillgodoses inom samhällets

normala verksamhet för sjukvård och arbetsvärd. Detta utesluter emellertid

inte att socialförsäkringen själv bör ha vissa resurser att pröva

rehabiliteringsmöjligheterna och graden av arbetsförmågans nedsättning.

I det sammanhanget erinrar kommittén om att kommittén tillstyrkt det

av utredningen rörande pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet framlagda

förslaget att sjukhusen i Nynäshamn, Tranås och Åre alltjämt skulle

drivas av den centrala socialförsäkringsmyndigheten. Inte heller finner

kommittén, att det principiellt möter något hinder att socialförsäkringen

ekonomiskt stöder rehabiliteringsverksamheten i den mån denna utnyttjas

i socialförsäkringens tjänst. Ställningstagandet i övrigt till denna fråga

bör emellertid enligt kommitténs mening anstå i avvaktan på en mera enhetlig

lösning av socialförsäkringens finansiering.

Kommittén uttalar, att envar försäkrad som så önskar och är i behov

av rehabilitering bör ha rätt alt få behovet tillgodosett. I vad mån skyldighet

bör föreligga för försäkrad att underkasta sig rehabiliteringsåtgärder måste

enligt kommitténs uppfattning bedömas med hänsyn till omständigheterna

i det enskilda fallet. Kommittén betonar också vikten av att rehabiliteringsåtgärderna

övervägs och utföres på ett så tidigt stadium som möjligt samt

att rehabiliteringsverksamheten samordnas och planlägges på ett rationellt

sätt. Den socialförsäkringsgren, som de sjuka och skadade först kommer i

kontakt med, är i regel sjukförsäkringen. Det bör därför i första hand ankomma

på denna att följa utvecklingen av hälsotillståndet hos dem som åtnjuter

sjukhjälp. I sådant syfte förordar kommittén en föreskrift om att allmän

försäkringskassa skall vara skyldig att taga initiativ till åtgärder, som

kan vara ägnade att minska sjukdomens följder, så snart ersättning för sjukvård

eller sjukpenning utgivits för 90 dagar i följd eller eljest anledning

föreligger därtill.

Vad angår frågan om bidrag till den enskilde under tiden för

rehabilitering yttrar kommittén, att rehabiliteringsåtgärderna i regel är av

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sadan natur, att ett positivt resultat kan väntas endast om vederbörande

själv är besjälad av en önskan att nå det åsyftade målet. Det är därför av

betydelse att han under rehabiliteringstiden erhåller sådant ekonomiskt

stöd att han icke har ekonomiska bekymmer för sig och sin familj. I sådant

syfte föreslår kommittén, att det nuvarande stadgandet i SFL att sjukpenning

ej utgår för tid då försäkrad undergår av arbetsvårdsorgan förmedlad

arbetsprövning eller yrkesutbildning skall utgå ur lagstiftningen. Kommittén

förordar också borttagande av den nuvarande regeln i FPL om att

folkpension med hänsyn till omständigheterna skall helt indragas eller nedsättas,

därest den pensionsberättigade av allmänna medel åtnjuter sjukvård

eller yrkesutbildning. I det sammanhanget framhåller kommittén,

att den föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen bör kunna bli en lämplig

och användbar form för ekonomiskt stöd under rehabilitering. Kommittén

förordar slutligen vissa modifikationer i bestämmelserna för de utbildningsbidrag,

som utges från arbetsmarknadsstyrelsen vid viss rehabilitering.

För främjande av samarbetet inom och planläggningen av rehabiliteringsverksamheten

föreslår kommittén, att det tillskapas ett centralt organ,

benämnt centrala rehabiliteringsberedningen, där företrädare

för olika av rehabiliteringsverksamheten berörda intressen kan överlägga

om gemensamma problem. Enligt kommitténs mening bör ett sådant

organ stå under ledning av en av Kungl. Maj :t utsedd styrelse, bestående av

ordförande och ett lämpligt antal ledamöter. Styrelseledamöterna bör förordnas

efter förslag av medicinalstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen

för yrkesutbildning, riksförsäkringsverket, landstingsförbundet,

stadsförbundet, landskommunernas förbund och rikskommittén för partiellt

arbetföra. Dessutom bör i beredningen ingå representanter för arbetsmarknadens

organisationer. Genomföres detta förslag, synes enligt kommitténs

mening den till arbetsmarknadsstyrelsen knutna rådgivande delegationen

i arbetsvårdsfrågor inte längre erforderlig.

Av de föreliggande förslagen rörande förtidspensionen angår vissa endast

tilläggspensioneringen. Socialförsäkringskommittén erinrar om

att det för rätt till förtidspension enligt TPL i princip kräves att den försäkrade

på grund av nedsättning av arbetsförmågan, som inträffat efter det

han blev försäkrad enligt nämnda lag, åtnjuter invalidpension eller sjukbidrag

enligt FPL. På grund härav utestänges många från förtidspension

och familjepension trots att erforderligt antal år med pensionspoäng föreligger

och avgifter erlagts. Någon motsvarande begränsning gäller inte för

ålderspension enligt TPL. Denna skillnad synes enligt kommitténs mening

inte hållbar. Med hänsyn härtill förordar kommittén, att rätt till förtidspension

enligt FPL inte längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension

enligt TPL. Försäkrade, som icke kan komma i åtnjutande av folkpen
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sion, föreslås alltså få en fristående rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen.

Kommittén förordar vidare en sådan utformning av förutsättningarna

för rätt till förtidspension enligt TPL, att rätten skall — i likhet

med vad nu gäller enligt FPL — vara oberoende av när invalidiserandet

kan sägas ha börjat. För rätt till förtidspension enligt TPL skall dock enligt

kommitténs förslag krävas att, efter det vederbörande förvärvat pensionspoäng

för det minsta antal år som kräves för att förtidspension skall utga,

en försämring av arbetsförmågan inträtt, så att vederbörande därigenom

underskridit antingen invaliditetsgränsen eller gränsen mellan de olika

invalidgrupperna.

När det gäller de närmare förutsättningarna för rätt till

förtidspension och sättet för pensionens beräkning erinrar

kommittén om att enligt 16 § TPL förtidspension utgår, om pensionspoäng

tillgodoräknats den försäkrade för minst två av de fyra år som närmast

föregått året för pensionsfallet, och att vid pensionsberäkningen antages

att poäng motsvarande medeltalet av de två högsta poängtalen under

fyraårsperioden tillgodoräknats honom för varje år t.o.m. det då han fyller

65 år. Kommittén framhåller, att en rad anledningar — såsom utbildning,

värnpliktstjänstgöring, invaliditet, havandeskap och barnsbörd, arbetslöshet

och viss vistelse utomlands — kan medföra att pensionsgrundande inkomst

och därav föranledd pensionspoäng för visst eller vissa år inte kommer

att fastställas för vederbörande eller att poängen blir särskilt låg. När

TPL tillkom fanns det, yttrar kommittén, knappast någon annan möjlighet

att ange förutsättningarna för tillgodoräknande av antagandepoäng an

den i lagen valda metoden. Vid bifall till kommitténs förslag rörande sjukförsäkringen

uppkommer emellertid förutsättningar för en annan och bättre

lösning. Inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete kommer

nämligen då att få samma betydelse, när det gäller placering i viss

sjukpenningklass, i vart fall i de inkomstlägen som är aktuella i detta sammanhang,

dvs. inkomster som något överstiger basbeloppet. Kommittén

anser, att det förhållandet att vederbörande vid tiden för pensionsfallets

inträffande är sjukpenningförsäkrad på grundval av en förvärvsinkomst

överstigande basbeloppet i de allra flesta fall torde utgöra ett tillräckligt

bevis för att han då var förvärvsarbetande och att han, om han ej drabbats

av invaliditet, skulle ha fortsatt i förvärvsarbete och därigenom fått

tillgodoräkna sig pensionspoäng. På grund härav förordar kommittén, att

rätt till pension skall föreligga och antagandepoäng få beräknas, om den

försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallet är placerad lägst i den sjukpenningklass,

vilken han skulle ha tillhört om hans årsinkomst av förvärvsarbete

uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet. Även

en sådan regel är emellertid behäftad med vissa olägenheter och den bör

därför enligt kommitténs mening kompletteras med en regel liknande den

som nu finns i 16 § TPL. De nu uppställda kraven på pensionspoäng för

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tv a av de sista fyra aren bör emellertid enligt kommitténs mening kunna

skärpas till att avse tre av de fyra år, som närmast föregått det år då

pensionsfallet inträffade.

Beträffande beräkningen av antagandepoängen anför kommittén, att reglerna

bör vara så utformade, att antagandet blir så riktigt som möjligt

med utgångspunkt från den försäkrades faktiska poängförvärv. Även om

det torde bli ett rimligt resultat, om antagandet skall avse medelpoängen

under den bästa hälften av fyraårsperioden före året för pensionsfallets

inträffande, kan denna regel dock ibland ge mindre tillfredsställande resultat.

Detta gäller främst sådana förvärvsarbetande, som på grund av värnplikt,

havandeskap, barnsbörd och vård om småbarn inte har två poängår

under den aktuella fyraårstiden eller som på grund av sjukdom eller arbetslöshet

eller någon av nyss angivna omständigheter har en lägre poäng under

ifrågavarande år än tidigare. För att tillgodose dessa kategorier bör man

enligt kommitténs mening överväga en kompletterande regel, som får tilllämpas

om den ger högre pension än den andra regeln. I sådant syfte förordar

kommittén att, om pensionen därigenom blir större, antagandet skall

avse medelpoängen under samtliga de år varunder den försäkrade varit omfattad

av försäkringen, varvid bortses från de år intill ett antal av hälften,

för vilka pensionspoäng ej tillgodoräknats den försäkrade eller för vilka

poängtalet är lägst.

En följd av de av kommittén förordade reglerna blir att riskskyddet

enligt TPL — i form av förtidspension och familjepension — kan inträda

redan med ett års pensionspoäng, medan det enligt nuvarande regler krävs

poäng för minst två år.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna medför ibland en rimligare

pensionsberäkning än nuvarande regler även vid bortfallsanledningarna

studier eller annan utbildning och värnpliktstjänstgöring.

De nya bestämmelserna kan enligt kommitténs mening ändå inte

anses tillfyllest i sådana fall då den försäkrade av den ena eller den andra

av nu angivna anledningar inte hunnit förvärva pensionspoäng för något år

innan försäkringsfallet inträffar. Kommittén föreslår därför, att vid tillämpning

av TPL den försäkrade för tid fr. o. m. det år varunder han fyller 17 år

t. o. m. det år varunder han fyller 28 år skall tillgodoräknas lägst en pensionspoäng

för varje år, då han på grund av studier eller annan utbildning

eller tjänstgöring såsom värnpliktig under större delen av året varit förhindrad

att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. De nu förordade bestämmelserna

bör dock inte gälla, såframt pensionsfallet inträffat senare än under

tredje året efter det år, för vilket ifrågavarande hinder senast förelegat.

Den som får pensionspoäng med tillämpning av den föreslagna regeln föreslås

även få pensionen beräknad med tillgodoräknande av antagandepoäng.

Detta bör gälla även den som på grund av utbildningen eller värnpliktstjänstgöringen

ännu inte hunnit bli placerad i sådan sjukpenningklass, som enligt

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

förslaget krävs för att få tillgodoräkna antagandepoäng, eller inte hunnit få

tre poängår under de närmast föregående fyra åren. Kommitténs förslag

aktualiserar frågan om finansieringen av pensionsförmåner för poäng på

grund av studier eller värnpliktstjänstgöring. Mot bakgrunden av att de verksamheter,

som föranleder poängberäkningen, studier eller annan utbildning

och tjänstgöring såsom värnpliktig, är av allmänt samhällsintresse, anser

kommittén att staten bör svara för de merkostnader som härav uppkommer

för försäkringen. Kommittén förordar, att finansieringsfrågan tills vidare löses

så att den nya regeln beaktas vid beräkningen av statens arbetsgivaravgift

till den allmänna tilläggspensioneringen.

En fråga, som gäller förtidspension från tilläggspensioneringen, har behandlats

även i departementspromemorian. För att utländsk medborgare

skall komma i åtnjutande av förtidspension enligt TPL krävs

att han före pensionsfallet förvärvat pensionspoäng för minst fem år. Socialförsäkringskommittén

föreslår att den motsvarande tvåårsregeln för

svenska medborgare skall modifieras, så att pensionsrätt skall kunna inträda

redan med ett års pensionspoäng, men går inte närmare in på utlänningarnas

ställning i detta avseende. I departementspromemorian framhålles

emellertid, att det finns skäl att samtidigt som riskskyddet för de svenska

medborgarna förbättras ta upp frågan om utlänningarnas ställning. I promemorian

framhålles, att en utlänning, som flyttar in i landet och anslutes

till den svenska produktionen, inte har något som helst pensionsskydd från

tilläggspensioneringen för sig själv och sin familj under de fem första åren

här i riket. Visserligen kan jämställdhet med svenska medborgare åstadkommas

konventionsvägen, men det torde dröja ännu någon tid innan några konventionsförhandlingar

på området kan komma till stånd. Därtill måste man

räkna med att vad många utlänningar beträffar förutsättningar under överskådlig

tid helt kommer alt saknas för att deras pensionsproblem skall få

sin lösning genom konventioner. Normalt torde det vidare vara så att de utländska

familjer, som kan beröras av bestämmelserna, inte har förskaffat

sig någon ekonomiskt tryggad ställning, som tål vid större inskränkningar i

försörjarens förvärvsförmåga. Kan inte pensioneringen gripa in, torde därför

i många fall hjälpåtgärder från samhällets sida få träda i stället. Med

hänsyn till det anförda föreslås i promemorian, att åtskillnaden mellan

svenska och utländska medborgare när det gäller rätten till tilläggspension

i form av förtidspension slopas. Detta medför automatiskt en motsvarande

utjämning när det gäller rätten till familjepension.

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

I samband med sin behandling av förtidspensionsfrågorna framhåller

socialförsäkringskommittén, att det trots förbättringen av folkpensionen

och tillkomsten av tilläggspensionen även framdeles torde föreligga behov

att i särskilda fall komplettera de generella förmånerna från f o 1 k p e n
-

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sioneringen med särskilda förmåner. Kommittén erinrar om att den

som blivit blind före fyllda 60 år nu äger att utöver honom eljest tillkommande

folkpension erhålla en särskild lytesersättning i form av blindtillägg.

Detta tillägg skall enligt kommitténs förslag alltjämt kunna utgå till åldersoch

förtidspension. Som framgår av det föregående föreslår kommittén borttagande

av den nuvarande bestämmelsen i FPL om att den som är blind alltid

skall anses berättigad till förtidspension oavsett blindhetens inverkan på

förvärvsförmågan. Blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som förutsättes

för rätt till förtidspension, skall i stället enligt kommitténs förslag

erhålla en särskild folkpensionsförmån, benämnd blindhetsersättning.

Kommittén anser, att en viss åldersgräns, före vilken blindheten

skall ha inträtt för att berättiga till endera av dessa blindförmåner, bör

finnas även i fortsättningen. Kommittén finner dock en viss höjning skälig

och föreslår att gränsen höjes till 63 år. Den höjda åldersgränsen skall enligt

förslaget tillämpas även i fall då blindheten inträtt innan den nya lagstiftningen

trätt i kraft. Kommittén föreslår, att blindtillägget bibehålies vid

1 200 kr. samt att blindhetsersättningens belopp skall utgöra 1 800 kr.

Beträffande det vårdtillägg som nu utgår till pensionärer, vilka är

ur stånd att reda sig själva och på grund härav är i behov av ständig tillsyn

och vård, föreslår kommittén ingen annan ändring än att den åldersgräns,

före vilken vårdbehovet skall ha inträtt för att berättiga till vårdtillägg,

höjes från 60 till 63 år. Kommittén förordar vidare, att ett nytt tillägg benämnt

hj ä 1 ptillägg skall kunna utgå, där vårdtillägg nu inte kan

komma i fråga men där det uppenbarligen föreligger ett avsevärt behov av

mera stadigvarande hjälp. Skillnaden i förutsättningarna jämfört med vårdtillägget

bör enligt kommitténs mening avse intensiteten i hjälp- eller vårdbehovet.

Medan det nu för rätt till vårdtillägg kräves att vederbörande är i

behov av ständig tillsyn och vård, föreslås när det gäller rätt till hjälptilllägg,

att vederbörande är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan.

Med denna bestämning kan hjälptillägg utgå i fall, där hjälpbehovet är relativt

betydande och avser dagligen återkommande åtgärder såsom hjälp med

av- och påklädning, med att stiga upp eller gå till sängs, att intaga föda, att

förflytta sig etc. Beträffande förutsättningarna för rätt till hjälptillägg utöver

vad nu anförts bör stadgas samma villkor som för vårdtillägget. Kommittén

förordar slutligen att vårdtillägget bibehålies vid 1 200 kr. samt att

hjälptilläggets belopp bestämmes till 800 kr. Några specialbestämmelser

motsvarande dem som nu gäller beträffande det med inkomstprövningen

sammanhängande s. k. hjälplöshetstillägget blir inte erforderliga med kommitténs

förslag rörande förtidspensioneringens utformning.

Vid det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet kan det, yttrar

kommittén, inträffa att vederbörande trots synnerligen betydande medicinska

defekter inte är berättigad till förtidspension, beroende på att hans

arbetsinkomst relativt sett är hög. Anledningen till att han har så stor in
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition, nr 90 år 1962

komst kan vara att han besitter en osedvanligt stor arbetsvilja. Det kan vidare

vara så att förvärvandet av arbetsinkomsten möjliggöres genom att han

får hjälp av anhöriga eller andra för att kunna ta sig till eller från arbetsplatsen

eller får personligt bistånd av annan i arbetet eller skaffar sig särskilda

hjälpmedel för färderna eller för ax-betets utförande, vilket kan förorsaka

honom stora utgifter. Kommittén anser, att det i fall som de nu

åsyftade är angeläget att samhället vidtager särskilda åtgärder för att uppmuntra

till arbete, och erinrar om att en särskild lytesersättning sedan gammalt

utges till en grupp höggradigt medicinskt invalidiserade, nämligen de

blinda. Enligt kommitténs mening talar rättvisesynpunkter för införande av

en mera allmän lytesersättning, även om det är svårt att utforma och tilllämpa

regler för en sådan ersättning. Den invalidgrupp, som det synes ligga

närmast till hands att jämställa med de blinda, omfattar enligt kommitténs

åsikt personer, vilka lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens

funktion. För bedömning av storleken av det medicinska hindret kan

man beträffande rörelsehindrade — men knappast i fråga om dem som lider

av andra sjukdomar -—■ hämta viss ledning från de inom yrkesskadeförsäkringen

använda s. k. invaliditetstabellerna. Kommittén föreslår, att en försäkrad

i ålder mellan 16 och 67 år, som lider av höggradig nedsättning i

rörelse- eller stödorganens funktion men likväl har sådan förmåga att genom

arbete bereda sig inkomst att han uteslutes från rätt till förtidspension, skall

ha rätt till en särskild folkpensionsförmån kallad vanför e ersät tn

i n g, om han är i behov av avsevärd fortlöpande hjälp av annan person

eller får vidkännas betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel

för att kunna utföra sitt arbete. Är den försäkrade visserligen inte

utesluten från rätt till förtidspension men erhåller han en lägre sådan pension

än eljest skulle ha utgått, föreslås han i stället få rätt till v a n f öretillägg.

Enligt kommitténs förslag bör vanföreersättning utgå med

1 200 kr. och vanföretillägg med 800 kr. för år räknat.

Socialförsäkringskommittén utgår ifrån att det alltjämt föreligger behov

av ett ekonomiskt stöd till barnfamiljer motsvarande de särskilda barnbidragen,

som nu i vissa fall kompletterar folkpensionen till pensionärer

med barn. Kommittén föreslår, att detta stöd tekniskt utformas såsom ett tilllägg

till försörjarens folkpension, benämnt barntillägg. Barntillägg

bör enligt kommitténs uppfattning i princip utgå till sådana barn som nu

är berättigade till särskilt barnbidrag. Barntilläggets belopp föreslås motsvara

den nuvarande barnpensionen till barn som mist en av föräldrarna,

alltså 1 000 kr. per barn och år. I analogi med avvägningen av förtidspensionen

förordar kommittén, att barntillägg till hel förtidspension skall utgå

med fullt belopp samt att barntillägg till partiell förtidspension skall utgöra

motsvarande andel av barntillägg till hel förtidspension. Bl. a. på grund av

att barntilläggen har karaktär av tillägg till försörjarens folkpension, vilken

utgår utan inkomstprövning, förordar kommittén, att även barntilläggen ut
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

går utan inkomstprövning. Till förhindrande av överförsäkring i sådana

fall, där försörjaren uppbär tilläggspension, förordar dock kommittén en reduktionsregel,

innebärande att barntillägget minskas med hälften av tilläggspensionen

i den mån denna för år räknat överstiger halva basbeloppet.

Kommittén anför beträffande hustru tillägget, att detta tillägg

är ett mycket värdefullt komplement till folkpension i form av ålders- och

invalidpension genom det ekonomiska stöd det lämnar två makar, av vilka

endast mannen är pensionsberättigad. Emellertid erinrar kommittén om att

det i de nuvarande tjänstepensionssystem för stats- och kommunalanställda,

med vilka det nya allmänna pensionssystemet företer betydande överenstämmelse,

inte förekommer någon anordning motsvarande hustrutilläggen och

att så ej heller är fallet inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén

tillägger, att behovet av hustrutillägg uppenbaidigen minskar i den mån

folkpensionsbeloppen stiger och tilläggspensioneringen blir effektiv. Hustrutillägg

torde också bli mindre behövliga än eljest vid bifall till kommitténs

förslag att sänka det inom folkpensioneringen för rätt till invalidpension nu

tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning av arbetsförmågan till

minst halv nedsättning. Principiellt och på längre sikt skulle därför enligt

kommitténs mening kunna ifrågasättas, huruvida anledning föreligger att

bibehålla anordningen med hustrutillägg. Under den allmänna tilläggspensioneringens

utbyggnadsskede har emellertid enligt kommitténs åsikt ett

relativt stort antal familjer behov av hustrutillägg eller motsvarande förhöjning

av mannens pension. Kommittén anser därför, att det under avsevärd

tid framåt föreligger behov av huslrutillägg, samt föreslår att sådana

tillägg alltjämt skall finnas.

I fråga om utformningen av hustrutillägget finner kommittén inte anledning

ifrågasätta ändring i de nu gällande bestämmelserna, att hustrutillägg

i princip utgår till pensionsberättigads hustru, som själv ej åtnjuter folkpension,

därest hustrun fyllt 60 år och makarna varit gifta minst fem år.

Kommittén anser jämväl, att det såväl av principiella skäl som med hänsyn

till kostnaderna är ofrånkomligt att bibehålla den nuvarande inkomstprövningen

av tilläggen. Beträffande den tekniska utformningen av hustrutillägget

föreslår kommittén den ändringen, att storleken av mannens egen pension

blir oberoende av huruvida hustrutillägg utgår eller inte. En sådan

ändrad konstruktion medför inte någon förändring i det sammanlagda

högsta pensionsbelopp, som tillkommer makarna, eftersom hustrutilläggets

belopp enligt förslaget bestämmes till skillnaden mellan två makars sammanlagda

folkpension och den folkpension, som tillkommer en ensamstående

pensionär.

För det fall att en gift man uppbär partiell förtidspension uppkommer

frågan, dels huruvida rätt till hustrutillägg bör föreligga och dels huruvida

hustrutilläggets maximibelopp bör graderas på motsvarande sätt som mannens

pension. Enligt kommitténs mening talar övervägande skäl för att

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

hustrutillägg bör utgå enligt samma grunder vid partiell förtidspension

som vid hel sådan pension. Kommittén föreslår vidare, att hustrutillägg till

ålderspension inte skall utgå, därest mannen inte fyllt 67 år. Vid uppskjutet

uttag av ålderspension saknas enligt kommitténs uppfattning anledning att

låta den med sådant uttag förenade förhöjningen av pensionen avse även

hustrutilläggen.

Ehuru storleken av de kommunala bostadstilläggen och grunderna

för deras utgivande i princip bestämmes av vederbörande kommun,

anser socialförsäkringskommittén, att dess förslag om partiell förtidspension

aktualiserar frågan, om det bör överlåtas åt kommunerna att avgöra, huruvida

en person med sådan förtidspension skall få bostadstillägget reducerat

i motsvarande mån, eller om för kommunerna tvingande reduktionsregler

bör införas. Ett i viss mån likartat spörsmål behandlades av kommittén i

dess tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen

m. m. (SOU 1959:32). Kommittén uttalade där, att det enligt kommitténs

mening inte förelåg något praktiskt behov av en i lag fastslagen

reduktionsregel i de fall då minskning av änkepensionens grundbelopp skulle

ske med tillämpning av den s. k. femtondelsregeln. Statsmakterna hade icke

något att erinra mot denna uppfattning. Kommittén anser, att frågan om

rätt till kommunalt bostadstillägg till partiell förtidspension bör bedömas på

enahanda sätt som skett i fråga om de nyssnämnda änkepensionerna. Frågan

bör alltså regleras i de av kommunerna fastställda grunderna. Detsamma

bör enligt kommitténs mening gälla beträffande rätten till kommunalt bostadstillägg

vid förtida uttag av ålderspension.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen skall enligt kommitténs

förslag alltjämt vara underkastade inkomstprövning. Vid bifall

till kommitténs förslag kommer inkomstprövningen i övrigt att bibehållas

allenast beträffande änkepension till kvinnor som blivit änkor före den 1 juli

1960. Den omständigheten att inkomstprövningen i fortsättningen begränsas

till de nyssnämnda förmånerna kunde, yttrar kommittén, måhända ge

fog för uppfattningen att frågan om inkomstprövningen numera är av mindre

vikt. Kommittén konstaterar emellertid att, även om antalet inkomstprövade

förmånsslag blir ringa, så kan dock ett mycket stort antal personer beräknas

komma att uppbära sådana förmåner. Enbart antalet kommunala

bostadstillägg beräknas sålunda till omkring 600 000 vid tiden för reformernas

genomförande.

Beträffande inkomstprövningens utformning framhåller kommittén att,

om avdragsreglerna skulle uppmjukas, följden blir att flera personer erhåller

inkomstprövade förmåner och att dessa förmåner i många fall kommer

att utgå med större belopp. Kommittén ifrågasätter, huruvida det är

erforderligt att öka de inkomstprövade förmånernas omfattning i ett läge,

då folkpensionernas standard successivt förbättras och allmän tilläggspension

kommer att utges utöver folkpensionen. Eu uppmjukning av inkomst
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

prövningsreglerna skulle motarbeta önskemålet att i möjlig mån inskränka

inkomstprövningen inom pensionssystemet och gynnar vidare endast pensionärer,

som har så stora inkomster att dessa enligt de nu gällande reglerna

verkar reducerande på de ifrågavarande pensionsförmånerna. Beträffande

synpunkten att pensionärernas arbetsvilja hämmas genom inkomstprövningen

framhåller kommittén, att stränga avdragsregler minskar bredden

av det inkomstskikt, inom vilket ökad inkomst till följd av avdragsreglerna

leder till minskad pension. Vid en uppmjukning av avdragsreglerna blir

denna verkan av en inkomstökning märkbar för flera, och effekten av uppmjukningen

kan alltså i vissa fall bli den motsatta mot att stimulera till

arbetsinsatser.

Kommittén utgår från att allmän tilläggspension liksom tjänstepension

skall anses utgöra inkomst vid tillämpning av avdragsreglerna. I den mån

tilläggspension utgår kommer den sålunda att helt eller delvis ta i anspråk

det s. k. avdragsfria beloppet. Skulle i dylika fall utformningen av avdragsreglerna

medföra någon stimulerande effekt på arbetsviljan, måste reglerna

uppenbarligen mildras i mycket hög grad, vilket skulle få till resultat att

även personer, som har så stor icke inkomstprövad pension, att de rimligen

inte behöver inkomstprövade förmåner, skulle komma att få sådana förmåner.

Kommittén framhåller vidare, att varje uppmjukning leder till en

ökning av folkpensionskostnaderna för såväl staten som kommunerna. Kommittén

finner de angivna skälen mot en uppmjukning av avdragsreglerna så

vägande, att en generell ändring inte bör komma i fråga annat än i ett avseende.

Härvid åsyftar kommittén de s. k. skärpningsreglerna, vilka innebär att

vid uppskattningen av förmögenhets avkastning denna skall ökas med

20 procent av det belopp, varmed förmögenheten överstiger för gift pensionsberättigad

15 000 kr. (för makar tillsammans 30 000 kr.) och för annan

pensionsberättigad 20 000 kr. Kommittén anför, att den höga skärpningsprocenten

otvivelaktigt verkar hårt, något som särskilt framträder om

taxeringsvärdena på egnahemsfastigheter skulle höjas mera avsevärt. På

grund härav föreslår kommittén, att skärpningsprocenten sänkes från 20

till 10.

När det gäller inkomstprövningen av änkepension till kvinnor, som blivit

änkor före den 1 juli 1900, föreslår socialförsäkringskommittén, som framgår

av redogörelsen för förslagen angående familjepensionen, även en uppmjukning

av reglerna om avdragsfaktorn vid all inkomst.

Familjepension

Rätten till och storleken av familjepension från tilläggspensioneringen påverkas

i flera avseenden av de förslag rörande förtidspensionen, för vilka

redogjorts i det föregående. Rätt till förtidspension för efterlevande till försäkrad

som inte är ålderspensionär förutsätter nämligen att den försäkrade

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skulle ha kunnat erhålla förtidspension, om han blivit invalidiserad i stället

för avlidit, och familjepensionens storlek står också i visst förhållande till

den förtidspension, som i så fall skulle ha utgått till den försäkrade. Socialförsäkringskommitténs

förslag om att rätt till förtidspension skall kunna

inträda redan med ett års pensionspoäng liksom de föreslagna förmånligare

beräkningsgrunderna i vissa fall får alltså motsvarande effekt för familj epensionens

del. Detsamma gäller departementspromemorians förslag om

slopande av skillnaderna mellan svenska och utländska försäkrade när det

gäller rätten till förtidspension.

De föreliggande förslagen berör emellertid i vissa avseenden familjepensionen

mera direkt. Sålunda innehåller departementspromemorian ett förslag

rörande änkepension till frånskilda kvinnor. Varken

folkpensions- eller tilläggspensionslagstiftningen innehåller nu några bestämmelser

om sådan pension. Socialförsäkringskommittén föreslog i sitt

tidigare betänkande Förbättrade familjeförmåner från folkpensioneringen

m. in. (SOU 1959:32), att frånskild kvinna skulle vara berättigad till folkpension

vid den förutvarande mannens död under i princip samma förutsättningar

i fråga om ålders- och barnvillkor som om äktenskapet upplösts

först genom mannens död. Barnrekvisitet skulle dock utformas så, att det

beträffande änkepension föreslagna kravet på stadigvarande vistelse i makarnas

hem vid mannens död skulle avse sådan vistelse i den frånskilda

kvinnans hem såväl vid äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, som föregått

äktenskapsskillnaden, som vid mannens död. Pensionsrätt skulle ej

föreligga om det dömts till äktenskapsskillnad på grund av att hustrun grovt

åsidosatt sina plikter mot mannen. Kommittén förordade vidare, att pensionen

skulle utgå med belopp motsvarande hälften av vad som skulle ha utgått

i änkepension om äktenskapet fortfarande hade bestått vid mannens

död.

Under remissbehandlingen av kommitténs förslag framfördes kritik mot

att änkepension till frånskilda skulle, såsom föreslagits, utgå utan avseende

på om mannens död medförde ett bortfall av underhållsbidrag från denne

eller ej. Chefen för socialdepartementet framhöll i proposition 1960: 75, att

han för egen del var benägen ge remisskritiken rätt i att pensionsrätten

bör reserveras för sådana fall, då det kan antagas vara vanligt att den frånskilda

kvinnan kommer i ett sämre försörjningsläge genom mannens död.

Han anförde vidare, att vid bedömning av de frånskilda kvinnornas rätt inom

folkpensioneringen även sambandet med tilläggspensioneringen måste beaktas.

Propositionen upptog inte något förslag om pensionsrätt för frånskilda

kvinnor.

Då spörsmålet ånyo tages upp till behandling i departementspromemorian

väljes till utgångspunkt departementschefens nyssnämnda uttalande att pensionsrätt

bör reserveras för sådana fall, då det kan antagas vara vanligt att

den frånskilda kvinnan kommer i ett sämre försörjningsläge genom man
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

nens död. Syftet med en änkepensionering, framhålles det, är att ge en ersättning

för den försörjning som mannen så länge han levde beredde den

pensionsberättigade. Härav bör, när det gäller frånskild kvinna, följa att pension

icke skall utgå i andra fall än då mannen var skyldig att utge u nderhållsbidrag

till kvinnan eller i vidare mån än som svarar mot

omfattningen av hans bidragsskyldighet. Det riktigaste kan härvid synas

vara att anknyta till det underhållsbidrag som kvinnan faktiskt åtnjöt vid

mannens död. I de fall då mannen icke fullgjort sina förpliktelser fullt ut

skulle detta innebära, att pensionen inte skulle normeras av den föreliggande

— genom avtal eller i dom stipulerade — underhållsskyldigheten utan

av vad som i realiteten utgivits vid tidpunkten för dödsfallet. En sådan anknytning

till vad som faktiskt utgått skulle dock bli ytterligt svår att genomföra

i praktiken. Särskilda undersökningar skulle få göras i de enskilda fallen,

och bevissvårigheterna skulle bli stora. Dessutom skulle en tillfällig

betalningssvårighet för mannen — måhända föranledd av den sjukdom

som sedan lett fram till dödsfallet — kunna få icke önskvärda konsekvenser

för änkepensionens del. Lämpligare synes då vara att anknyta pensionen

till det underhållsbidrag, som mannen vid sin död var juridiskt förpliktad

att erlägga till den frånskilda kvinnan. Anknytningen kan göras på så sätt,

att pension icke skall utgå med högre belopp eller för längre tid än som

svarar mot den underhållsskyldighet som ålåg mannen på grund av dom

eller avtal. I promemorian betonas, att skenavtal om underhållsbidrag givetvis

inte grundar pensionsrätt.

Mot en ordning innebärande att pensionsrätten skall anknytas till förefintligheten

av bidragsskyldighet från mannens sida kan göras den invändningen,

heter det vidare i promemorian, att därigenom från rätt till pension

utestänges kvinnor, vilka kan ha större behov av pension än de som haft

rätt till underhållsbidrag. Att mannen inte varit bidragsskyldig kan bero på

att han saknat förmåga att utge bidrag till den frånskilda hustrun — kanske

därför att han samtidigt haft att betala bidrag till barn i äktenskapet. Den

frånskilda makan kan därför ha fått klara sig utan eget bidrag, oaktat hon

väl skulle ha behövt sådant. Häremot anförs att det inte i och för sig bör

vara en uppgift för änkepensioneringen att gripa in i sådana fall. I den mån

hjälpbehov förelegat före mannens död är detta ett problem som måste lösas

i annat sammanhang och efter andra linjer. Hjälpen bör då inte sättas in

bara under den eventualiteten att mannen avlider. Beträffande barnfamiljerna

är vidare att märka, att försörj arens död innebär att barnpension från

folkpensioneringen utgår till barn under 16 år och sådan pension från tillläggspensioneringen

till barn under 19 år.

Beträffande bestämmelsernas utformning i övrigt framhålles

i promemorian, att det inte är givet att pension bör utgå i alla fall då

underhållsskyldighet förelegat, om förutsättningarna eljest skulle vara för

handen enligt de regler som bestämmer rätten till änkepension. Det gäller

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

här en utvidgning av pensionsrätten till ett helt nytt område. Utan vidare

kan det inte tagas för givet att generellt sett en frånskild kvinna vars förutvarande

make avlider har lika stort behov av pension som en änka. Socialförsäkringskommittén

har, framhålles det, i sitt betänkande SOU 1959: 32

redovisat rön, enligt vilka de frånskilda kvinnorna vanligtvis befinner sig

i ett bättre ekonomiskt läge än änkorna. En alltför långt gående generalisering

av rätten till änkepension i de fall då bidragsrekvisitet är uppfyllt

anses inte böra äga rum. En begränsning av pensionsrätten bör göras till

de fall, då normalt sett sannolikheten är störst för att ett påtagligt behov

av pension föreligger. Sådana fall synes i första hand föreligga då kvinnan

har minderåriga barn i hemmet samt vidare då äktenskapet varat

lång tid och det därför är sannolikt att kvinnans möjligheter att efter skilsmässan

söka sig ut på arbetsmarknaden är begränsade. Mot bakgrunden härav

föreslås i promemorian, att rätt till pension för frånskild kvinna skall

föreligga dels då kvinnan har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor

med barn till den avlidne, som stadigvarande vistades i kvinnans hem

såväl vid tiden för äktenskapsskillnaden eller hemskillnad, vilken föregått

äktenskapsskillnaden, som vid dödsfallet, dels då äktenskapet varat minst

15 år.

Enligt promemorian bör pension till frånskild kvinna från folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen om möjligt följa samma regler. Det föreslås

att de principer, som nu angivits, skall gälla för båda pensionsslagen.

Promemorian tar upp de speciella problem som uppkommer för det fall

att den avlidne efterlämnar såväl frånskild hustru som änka i ett senare

äktenskap eller flera frånskilda kvinnor, vilka är berättigade till pension.

Frågan är då, om förekomsten av mer än en förmånstagare skall föranleda

reducering av änkepensionerna, eventuellt i form av uppdelning av en pension

mellan de pensionsberättigade. Det framhålles i promemorian, att syftet

med den allmänna försäkringen är att för medborgarna i allmänhet bereda

ett skydd, som står i proportion till ett visst, efter generella grunder beräknat

behov. Om en man efterlämnar exempelvis såväl änka som frånskild

hustru är det rimligt att utgå från att båda kvinnorna var för sig, i den mån

de uppfyller pensionsvillkoren, har behov av de förmåner som generellt fastslagits.

Det allmänna pensionssystemet är — vad gäller såväl folkpensionerings-

som tilläggspensioneringsdelen — uppbyggt och finansierat på sådant

sätt, att det icke bör möta några hinder att låta mer än en änkepension

utgå till efterlevande efter en försäkrad även om därigenom beloppet för

en full änkepension överskrides. Härmed är inte sagt att pensionen bör vara

lika stor till en frånskild kvinna som till en änka. Det är att märka att pensionen

till frånskild kvinna föreslås bli maximerad på ett sådant sätt att

den normalt torde komma att uppgå till lägre belopp än full pension till en

änka. Med hänsyn till det anförda bygger promemorians förslag på tanken

att änkepension, vare sig den utgår till änka eller till frånskild kvinna, i

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

princip skall till sin storlek vara oberoende av om den avlidne efterlämnar

mer än en pensionstagare, som är berättigad till änkepension.

De problem som sammanhänger med sammanträffande mellan

flera pensioner tas upp av socialförsäkring skommittén. Kommittén

finner, att anledning saknas att frångå nuvarande principer inom

folkpensioneringen att en person aldrig skall kunna uppbära mer än en

folkpension, antingen egenpension eller familjepension. Däremot anser kommittén,

att starka skäl talar för att vid sammanträffande av egenpension och

efterlevandepension inom tilläggspensioneringen båda pensionerna skall

utgå till skillnad från vad som nu gäller enligt TPL.

Kommittén framhåller, att de för de statsanställda gällande pensionsbestämmelserna

i viss utsträckning använts som förebild för tilläggspensionssystemet

och att enligt dessa bestämmelser såväl egenpension som familjepension

kan utgå samtidigt. Vidare påpekar kommittén, att enligt bestämmelserna

i TPL full änkepension utgår oberoende av de inkomster änkan

samtidigt kan ha av anställning eller av annat förvärvsarbete. Dessa inkomster

— utöver basbeloppet — är pensionsgrundande och medför avgiftsplikt

enligt TPL. Det förhållandet att arbetsinkomsten sedermera faller bort

och ersättes av egenpension i form av förtidspension eller ålderspension kan

då enligt kommitténs mening inte rimligen tagas till intäkt för att draga in

änkepensionen, till vilken rätt grundats genom den avlidne mannens försäkring

enligt TPL. Den nuvarande regeln i TPL kan vidare, fortsätter kommittén,

för en gift kvinnlig företagare sägas innebära ett icke önskvärt incitament

till anmälan om undantagande från försäkringen. Läget kan nämligen

vara det att hon får ingen eller obetydlig valuta för sin egenavgift, eftersom

hon inte erhåller både egenpension och änkepension efter mannen.

Kommittén anser av anförda skäl att egen- och familjepension enligt

TPL bör kunna utgå samtidigt. Beträffande frågan om båda pensionerna

bör utges fullt ut eller om endera av dem bör reduceras anför kommittén, att

enligt statens allmänna tjänstepensionsreglemente egenpensionen i sådant

fall utgives helt, medan familjepensionen reduceras med egenpensionen, dock

att därvid minst 3/4 av familj epensionen skall utgå. Vad den allmänna pensioneringen

angår kan det emellertid, anför kommittén vidare, sägas att en

reduktion redan skett därigenom att den i änkepensionen ingående folkpensionsdelen

faller bort, om egenpension från folkpensioneringen skall utgå.

Vidare får en ensam änka eller ett ensamt barn enligt det statliga pensionsreglementet

i princip 50 procent av den avlidnes pension, medan vederbörande

enligt TPL erhåller endast 40 procent. Änka och ett barn får enligt

pensionsreglementet 70 procent av den avlidnes pension, men enligt TPL

endast 50 procent. Motsvarande skillnad kvarstår även om antalet förmånsberättigade

är flera. Kommittén förordar därför att vid sammanträffande

mellan egenpension och familjepension enligt TPL båda pensionerna skall

utgå fullt ut.

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Enligt kommitténs uppskattning kommer genomförandet av dess förslag

på denna punkt att medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen,

som på längre sikt torde uppgå till några få procent.

Vad gäller sammanträffande mellan flera familjepensioner, t. ex. två

barnpensioner eller änke- och barnpensioner, erinrar kommittén om ati

barn, som förlorat båda sina föräldrar, enligt FPL får högre pension änbarn,

som förlorat endast den ena av dem, nämligen 1 400 kr. i stället för

1 000 kr. om året. Vidare framhålles att barnpensionerna enligt TPL beräknas

efter högre procenttal, om den avlidne inte efterlämnat pensionsberättigad

änka, nämligen 40 procent för ett barn och 10 procent för varje barn

utöver det första. Finnes samtidigt änka med änkepensionsrätt, blir procenttalen

för barnen 15 för första barnet och 10 för varje barn därutöver.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kommittén anledning saknas

att utgiva dubbla barnpensioner enligt TPL. Vid sammanträffande mellan

två barnpensioner enligt TPL bör sålunda alltjämt gälla att endast den

största av dem utgives eller, om de är lika stora, en av dem.

För de sällsynta fall då barnpension och änkepension sammanträffar bör

enligt kommitténs mening även i fortsättningen gälla detsamma som vid sammanträffande

mellan två barnpensioner.

Socialförsäkringskommittén tar även upp frågan om de överförsäkringsproblem

som uppkommer på familjepensionssidan vid kombination

av folkpensionering och tilläggspensionering. Kommittén uttalar att

det i och för sig inte synes behöva föranleda betänkligheter att folkpensionen

i de lägsta inkomstskikten ger de efterlevande en familjepension, som är

större än den avlidnes inkomst, i de fall då enbart folkpension utgår. I sådana

fall ger ju pensionen inte mer än en blygsam försörjning. Enligt kommitténs

mening bör en maximeringsregel för familj epensioner träda i tillämpning

endast då tilläggspension utgår. Den naturliga lösningen i sådant fall anser

kommittén vara, att familjepensionerna — till en eller flera pensionsberättigade

efterlevande -— maximeras till viss procentuell andel av den avlidnes

egenpension. Kommittén anser att ett skäligt resultat i allmänhet nås om

denna andel fastställes till 90 procent. Härvid bör man utgå från beloppet

av den hela förtidspension, som den avlidne var berättigad till eller skulle

ha kommit i åtnjutande av om rätt till sådan pension inträtt vid tiden för

dödsfallet, eller — om han var berättigad till ålderspension — av sådan pension

som tillkommer honom därest pensionen uttages från 67 års ålder. I

fråga om folkpensionerna bör utgångspunkten vara förtids- eller ålderspension

till en man, vars hustru icke har folkpension. Barntillägg bör medräknas

men däremot inte andra tillägg till folkpensionen såsom hustrutillägg,

kommunalt bostadstillägg, blindtillägg etc. Minskning på grund av reduktionsregeln

skall enligt förslaget göras på tilläggspensionen men inte på

folkpensionen. Den reduktion, som med tillämpning av 90-procentregeln

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sker på familjepensioner från tilläggspensioneringen, föreslås skola göras på

de olika tilläggspensionerna i förhållande till deras storlek.

Den föreslagna 90-procentregeln bör enligt kommitténs mening modifieras

på en punkt. Kommittén framhåller, att eftersom folkpension i form av

änkepension i princip skall utgöra samma belopp som full egenpension till

en ensamstående pensionär, kommer 90-procentregeln att eliminera alla

mycket små tilläggspensioner, om änka ingår bland de pensionsberättigade.

Även i fall då änka ej finns men antalet pensionsberättigade barn är stort

kan regeln komma att eliminera de minsta tilläggspensionerna. Till undvikande

av nu berörda konsekvenser förordar kommittén, att regeln skall tilllämpas

endast i den mån tilläggspensionen överstiger 10 procent av basbeloppet.

Vid genomförande av den föreslagna 90-procentregeln kan man enligt

kommitténs mening slopa den nuvarande regeln i TPL om att familjepensionen

högst kan uppgå till 80 procent av egenpensionen.

När det gäller änkepension i anledning av dödsfall, som

inträffat före den 1 juli 196 0, föreslår socialförsäkringskommittén

som förut nämnts en viss uppmjukning av inkomstprövningsreglerna

utöver den justering av den s. k. skärpningen vid förmögenhetsinnehav,

som föreslås generellt för alla inkomstprövade förmåner. Kommittén

framhåller, att pensionsrätten för dessa änkor bör ses mot bakgrund av att

de kvinnor, som blir änkor efter den 30 juni 1960, får sin pension helt utan

inkomstprövning. Vidare erinrar kommittén om att 1960 års riksdag uttalat

sig för en minskning av skillnaden mellan de båda änkekategorierna i

pensionsavseende. önskar man minska denna skillnad, blir en uppmjukning

av inkomstprövningen nödvändig i fråga om pensionen till änkorna i

övergångsfallen. Det har under kommitténs utredningsarbete framkommit

att uppmjukningen måste begränsas till själva änkepensionen. Skulle den

avse även det kommunala bostadstillägget, kunde nämligen resultatet bli

att många av de ifrågavarande änkorna skulle komma i bättre läge än de

kvinnor, som blivit änkor efter den 30 juni 1960.

Vill man undvika att beräkningen av änkornas folkpension i övergångsfallen

blir alltför invecklad, låter det sig enligt kommitténs mening knappast

göra att tillämpa olika stor avdragsfri inkomst för änkepensionen och bostadstillägget.

Uppmjukningen bör därför avse avdragsfaktorn. Denna är

nu V3 i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet, dvs. mellan 1 000

och 1 400 kr., och i högre inkomstlägen, dvs. över 1 400 kr. Kommittén

förordar att endast den lägre avdragsfaktorn tillämpas beträffande själva

änkepensionen, vilken alltså minskas med Va av änkans inkomst i vad den

överstiger 1 000 kr.

I fråga om änkepensionen till övergångsfallens änkor bör vidare nämnas,

att 1961 års riksdag (L2U 3; rskr 81) hemställt om skyndsam utredning

i syfte att undanröja verkningarna av en övergångsbestämmelse, som inne
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungi. Maj. ts proposition, nr 90 år 1962

bär att rätten till änkepension för den, som blivit änka före den 1 juli 1960,

inte påverkas av att änkan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande haft

barn under 16 år i hemmet, om detta villkor inte uppfylldes vid ikraftträdandet.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Med hänsyn till att förslag rörande den allmänna pensioneringen och

sjukpenningförsäkringen måst framläggas i sådan tid att de kan genomföras

till 1963, då allmänna tilläggspensioner skall börja utges, har socialförsäkringskommittén

icke ansett möjligt att samtidigt framlägga förslag

till en definitiv lösning av alla de problem som samordningen med yrkesskadeförsäkringen

medför. Vidare hade innan kommittén avslutat sitt arbete

chefen för socialdepartementet förklarat sig ämna tillkalla en särskild utredning

rörande yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning.

För tiden intill dess resultatet av denna utrednings arbete föreligger

har kommittén föreslagit vissa provisoriska samordningsregler, som nödvändiggöres

av kommitténs förslag i övrigt. Samordningen under denna övergångstid

bör enligt kommittén bygga på samma grunder som för närvarande

gäller. Härvid bör den nuvarande yrkesskadeförsäkringen lämnas orubbad

i all den utsträckning som är möjlig, och framför allt bör undvikas lagändringar,

som innebär ökade förmåner från och därmed ökade utgifter

för denna försäkring.

När det gäller samordningen mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen påpekar kommittén, att sjukpenningtabellerna

i SFL och YFL är anknutna till varandra och att det därför

kunde synas som om de föreslagna ändringarna av SFL:s sjukpenningtabell

måste föranleda motsvarande ändringar i YFL för att inte sjukpenningen,

efter den s. k. samordningstidens utgång, i vissa inkomstlägen skall

bli lägre vid yrkesskada än vid annan sjukdom. Enligt en bestämmelse i YFL

(13 § femte stycket) får emellertid sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen

inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning

från allmän sjukkassa, därest skadan ej utgjort yrkesskada. Detta stadgande,

som nu sällan behöver tillämpas, innebär att den nya sjukpenningtabell

som föreslagits för sjukförsäkringens del blir tillämplig i yrkesskadefallen

även efter samordningstidens utgång, utan att någon ändring av

tabellen i YFL erfordras. Då en ändring av sistnämnda tabell alltså inte är

nödvändig, föreslår kommittén att den bibehålies oförändrad.

I YFL finns bestämmelser om hempenning och om barntillägg i vissa fall.

Dessa bestämmelser, som är hämtade från SFL, bör enligt kommitténs mening

få i sak samma ändrade innehåll, som föreslås för sjukförsäkringen.

En sådan ändring beträffande hempenningen torde medföra en ytterst ringa

minskning av yrkesskadeförsäkringens utgifter, medan ändringen av barntilläggsrcglerna

medför en obetydlig ökning av nämnda utgifter.

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Kostnadsökningarna till följd av det vidgade tillämpningsområdet för

13 § femte stycket YFL samt jämkningarna av barntilläggsreglerna är enligt

kommittén så ringa, att de inte i och för sig torde behöva medföra någon

premiehöjning.

I detta sammanhang må nämnas, att kommittén behandlat frågan om

karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Kommittén kan

inte tillstyrka att den nuvarande karenstiden (3 dagar) inom sjukförsäkringen

slopas eller förkortas och inte heller att den ändras från ovillkorlig

till villkorlig, exempelvis så att den som blir sjuk mer än tre dagar även får

sjukpenning för karensdagarna. En villkorlig utformning av karenstidsbestämmelsen

leder, säger kommittén, erfarenhetsmässigt till att sjukskrivningstiderna

tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall

utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid i

och för sig inte är påkallad.

Beträffande yrkesskadefallen anför kommittén, att samordningen mellan

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, som medför att sjukförsäkringens

karenstid gäller även vid yrkesskada, innebär en viss försämring

för de yrkesskadade i förhållande till vad som gällde enligt tidigare

bestämmelser. Kommittén framhåller emellertid, att samordningen infördes

i samband med totalt sett avsevärda förbättringar av försäkringsförmånerna.

Ett slopande av karenstiden vid yrkesskada eller införande av olika karenstider

vid yrkesskada och vid annan sjukdom skulle medföra att fördelarna

av samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen

i väsentlig mån eliminerades. Om olika karenstidsbestämmelser skulle gälla

inom sjukförsäkringen för yrkesskador och för andra sjukdomar, bleve det

nämligen nödvändigt att i de fall då framställning om sjukhjälp avsåg yrkesskada

omedelbart verkställa prövning av frågan om riktigheten härav.

Kommittén kan med hänsyn till det anförda inte förorda särskilda karenstidsbestämmelser

för yrkesskadefall.

I fråga om samordningen mellan den allmänna pensioneringen

och yrkesskadeförsäkringen framhåller socialförsäkringskommittén,

att i den föreslagna förtidspensioneringen folkpensionen,

bortsett från kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg, inte

längre skall vara underkastad någon inkomstprövning. För att inte därmed

en omotiverad dubbelersättning skall uppkomma föreslår kommittén, att

yrkesskadeersättning skall avdragas från folkpension i form av förtidspension.

Detsamma föreslås i fråga om folkpension i form av ålderspension och,

i överensstämmelse med vad som redan nu gäller, folkpension i form av änkepension

och barnpension.

Enligt TPL skall yrkesskadeersättning i sin helhet avdragas från allmän

tilläggspension. Bestämmelsen härom utformades, framhåller kommittén,

synnerligen restriktivt i syfte att lämna alla vägar öppna vid ett kommande

ställningstagande till samordningsfrågorna. Av bestämmelsen följer bl. a*.

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

att sjukpenning eller invalidlivränta från yrkesskadeförsäkringen reducerar

änke- och barnpensioner från tilläggspensioneringen, ehuru den arbetsinkomst,

för vilken sjukpenningen eller livräntan träder i stället, inte inverkar

på tilläggspensionen. Vidare kan änkelivränta från yrkesskadeförsäkring

dragas av på egenpension från tilläggspensioneringen, trots att den

avlidnes tidigare arbetsinkomst inte inverkade på denna pension. Kommittén

föreslår, att sådan reduktion »korsvis» inte skall äga rum och att i

fortsättningen folkpension och tilläggspension får minskas endast med

»motsvarande yrkesskadeförmån», dvs. förtidspension och ålderspension

med sjukpenning eller invalidlivränta samt barnpension och änkepension

med efterlevandelivränta. Folkpensioneringens ålderspension, som ju avlöser

både dess förtidspension och dess änkepension, skall därjämte minskas

med änkelivränta. Enligt förslaget skall för den som åtnjuter både folkpension

och tilläggspension avdraget i första hand göras på tilläggspensionen

med hänsyn till att denna finansieras på likartat sätt som yrkesskadeförsäkringen.

Socialförsäkringskommittén finner det motiverat att vid pensionsfall,

som helt eller delvis förorsakats av yrkesskada, tills vidare något större

förmåner utgår än eljest. Detta kan åstadkommas genom att endast en viss

del av yrkesskadeersättningen avdrages på pensionen. Enligt gällande bestämmelser

om samordning mellan statlig tjänstepension och yrkesskadeersättning

skall vid fastställande av de s. k. bruttopensionsförmånerna bortses

från vad av sjukpenningen resp. livräntan överskjuter tre fjärdedelar av

det gällande beloppet. Motsvarande anordning bör enligt kommitténs uppfattning

införas vid den provisoriska samordningen mellan yrkesskadeförsäkring

samt folk- och tilläggspensionering och avdraget på pensionen bör

därvid ske med endast tre fjärdedelar av yrkesskadeersättningen.

Enligt nu gällande regler i FPL och lagen om barnpensioner får avdrag

för yrkesskadelivränta inte föranleda reduktion med mer än hälften

av änkepensionen och tre fjärdedelar av barnpensionen. Borttages detta

friläggande av viss folkpensionsdel, uppkommer, framhåller kommittén, en

för provisorietiden inte tillräckligt motiverad sänkning av den totala ersättningen.

Kommittén föreslår därför att nuvarande regler bibehålies. Även

en viss del, lämpligen en fjärdedel, av de nya förtidspensionerna från folkpensioneringen

bör enligt kommitténs mening friläggas. När det gäller

ålderspension från folkpensioneringen påpekar kommittén, att enligt nuvarande

regler folkpensionen inte reduceras med yrkesskadeersättning men

att denna ersättning ofta är lägre efter 67 år än dessförinnan. Sålunda är för

skador, som inträffat efter ingången av år 1955, invalid- och änkelivräntorna

25 procent lägre efter 67 år än dessförinnan. Med de stigande ålderspensionerna

från folkpensioneringen framstår denna sänkning enligt kommitténs

mening som för liten. För helinvalider blir i vissa fall summan av

ålderspension och livränta större än summan av förtidspension och livränta,

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

vilket inte kan anses motiverat. I nuvarande läge förordar kommittén som

förut nämnts att folkpensioneringens ålderspension i likhet med dess förtids-,

änke- och barnpensioner och motsvarande tilläggspensioner reduceras

med yrkesskadeersättning, dock att även här en viss del av pensionen

frilägges. Kommittén föreslår att utan hinder av avdraget tre fjärdedelar av

ålderspensionen skall utgå.

Kommittén erinrar om att den som åtnjuter partiell förtidspension kan

vara förvärvsarbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den sjukpenning

eller livränta, som därvid tillerkännes honom, är till sin storlek beroende

av den reducerade arbetsförtjänst han har som invalid. Liksom den partiella

förtidspensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, bör den

sjukpenning eller livränta som ersätter arbetsförtjänsten lämna pensionen

orubbad i den mån den till följd av yrkesskadan ökade invaliditeten inte

medför att högre partiell eller hel förtidspension skall utgå. Det föreslås

därför, att avdrag på annan förtidspension än hel sådan får ske endast om

skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår.

Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada innan han

förvärvat pensionspoäng inom tilläggspensioneringen anser kommittén det

i regel oberättigat att låta livräntan reducera tilläggspensionen. Den till

grund för poängberäkningen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen antagas

vara lägre på grund av yrkesskadeinvaliditeten, varigenom en reduktion

kan sägas äga rum på tilläggspensionssidan. Kommittén utgår från

att ett sådant resonemang varit motivet till den bestämmelse i TPL, enligt

vilken avdrag inte skall göras för livränta eller sjukpenning i anledning av

skada som inträffat före den 1 januari 1960. Denna bestämmelse bör enligt

kommitténs förslag jämkas så att avdrag på tilläggspension för yrkesskadeersättning

inte får ske, om yrkesskadan inträffat innan den försäkrade

äger tillgodoräkna sig pensionspoäng för ett år.

För att inte folkpensionen skall sänkas för någon pensionär vid ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna föreslår kommittén en övergångsbestämmelse,

enligt vilken de nya samordningsreglerna inte får föranleda att folkpensionen

för den som åtnjöt sådan pension för december 1962 sänkes under

det belopp, som utgick för nämnda månad.

Vid tillämpning av vad kommittén föreslagit rörande avdrag på folkpension

skall enligt förslaget bortses från andra tillägg till sådan pension

än barntillägg. Såvitt avser de inkoinstprövade tilläggen hustrutillägg och

kommunalt bostadstillägg anses samordningen alltjämt böra ske genom att

yrkesskadeersättningen i likhet med annan inkomst kan reducera tillägget.

I den mån yrkesskadeersättningen enligt de i det föregående behandlade

reglerna redan minskat den huvudförmån till vilken tillägget utgår, bör dock

yrkesskadeersättningen inte räknas som inkomst. De övriga tilläggen, blindtillägg,

vårdtillägg, hjälptillägg och vanföretillägg, föreslås skola utgivas

oberoende av samtidigt utgående yrkesskadeersättning. Vid sammanträf
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

fande mellan vårdbidrag enligt YFL och motsvarande folkpensionsförmåner

anser kommittén lämpligast att tills vidare bibehålla nuvarande regel om

samordning på yrkesskadeersättningssidan.

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Kostnaderna för sjukvårdsförmånerna påverkas av socialpolitiska

kommitténs förslag rörande ersättning för tandläkarvård

åt barnaföderskor. Kommittén uppskattar de årliga kostnaderna för denna

nya sjukförsäkringsförmån till 15 milj. kr. Inom det nuvarande mödrahjälpsklientelet

erhåller ungefär varannan barnaföderska tandvårdsersättning. Om

varannan av samtliga beräknade 107 000 barnaföderskor skulle erhålla ersättning

för tandläkarvård från sjukförsäkringen, skulle beloppet 15 milj.

kr., vid den föreslagna återbäringen med 3/i av kostnaden enligt taxa, förslå

till en total behandlingskostnad av ca 375 kr. för varje kvinna som erhåller

den nya förmånen. Sistnämnda belopp innefattar enligt kommitténs mening

en betryggande marginal. Skulle i stället antalet barnaföderskor, som får

ersättning för tandläkarvård, uppgå till eller 3U av samtliga, räcker 15

milj. kr. till att ersätta 3U av kostnader på 275 kr. resp. 250 kr. per kvinna.

Även dessa belopp ligger ett gott stycke över nuvarande tandvårdskostnad

inom mödrahjälpen, som i medeltal är 175 kr. per hjälptagare.

Av betydelse för beräkningen av kostnaderna för förslagen rörande sjukpenningförmånerna

är bl. a. i vad mån höjningarna av förmånernas

storlek kan antagas leda till att de försäkrade kommer att vara sjukskrivna

i större utsträckning än hittills. Socialförsäkringskommittén utgår från i

stort sett oförändrad sjuklighetsfrekvens och uppskattar, att den föreslagna

höjningen av grundsjukpenningen från 3 till 4 kr. (samt den av kommittén

förordade motsvarande höjningen av moderskapshjälpens grundpenning)

medför en kostnadsökning på omkring 70 milj. kr. om året. I motsatt riktning

verkar den föreslagna höjningen av sjukpenningavdraget vid sjukhusvård,

vilken för grundsjukpenningens del beräknas medföra en årlig kostnadsminskning

på 4 milj. kr. Nettokostnadsökningen antages alltså utgöra

omkring 66 milj. kr. Utsträckningen av rätten till vissa barntillägg

antages medföra en kostnadsökning på omkring 17 milj. kr. om året. Förslaget

om att för tilläggssjukpenningen skall gälla samma belopp under hela

sjukhjälpstiden beräknas medföra att årskostnaderna för tilläggssjukpenningförsäkringen

för de anställda ökar med omkring 55 milj. kr. Påbyggnaden

av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser antages medföra

en kostnadsökning i fråga om de anställda på omkring 45 milj. kr. Nu berörda

kostnadsökningar uppväges i betydande mån av förslaget om höjning

av grundsjukpenningen med eu krona. I de inkomstlägen som motsvarar de

nuvarande sjukpenningklasserna 2—13 minskas tilläggssjukpenningen med

7 B i han g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

samma belopp som höjningen av grundsjukpenningen, så att den sammanlagda

sjukpenningen per dag blir lika stor som för närvarande. Den härigenom

uppkomna minskningen av kostnaderna för tilläggssjukpenningen uppskattas

till omkring 40 milj. kr. Det föreslagna slopandet av regeln att sjukhjälpstiden

är maximerad till 730 dagar har förutsatts inte medföra några

mera väsentliga kostnadsökningar. Den totala kostnadsökningen i fråga om

tilläggssjukpenningförsäkringen för de anställda uppskattas därför av kommittén

till omkring (55 + 45 — 40 —) 60 milj. kr. I fråga om kostnaderna

för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen för företagare framhåller

kommittén, att det är svårt att mera exakt beräkna storleken av de

inkomster som kommer att ligga till grund för företagarnas inplacering i

sjukpenningklass. Kostnaderna är vidare beroende av vilka karenstider som

företagarna i allmänhet kommer att välja. En annan oviss fråga är i vilken

omfattning företagarna kan antagas anmäla undantagande från tillhörighet

till försäkringen. I brist på närmare utgångspunkter uppskattar kommittén

kostnaderna till ett belopp av storleksordningen 100 milj. kr. om året. Förslagen

beträffande den frivilliga försäkringen beräknas medföra att kostnaderna

för denna försäkring i fråga om företagarna nedgår med omkring

10 milj. kr. Den sammanlagda kostnadsökningen på grund av socialförsäkringskommitténs

förslag rörande sjukpenningförmånerna skulle alltså uppgå

till omkring (66 + 17 + 60 + 100— 10 =) 233 milj. kr. om året.

De av socialpolitiska kommittén föreslagna förbättringarna av mode rskapspenningförmånerna

beräknas medföra kostnadsökningar

som uppgår, för höjningen av grundpenningen från 270 kr. vid enkelbörd

och 405 kr. vid flerbörd till 800 kr. vid enkelbörd och ytterligare 400 kr. för

varje barn utöver ett vid flerbörd, till 56 milj. kr. per år, varvid kostnadsminskningen

till följd av det nuvarande barntilläggets slopande beaktats,

och, för ökningen av den tid under vilken tilläggspenning utgår från 90 till

180 dagar, till 30 milj. kr. Vid beräkningen har förutsatts, att antalet

barnaföderskor som erhåller grundpenning är ca 107 000, antalet flerbörder

1 200 samt antalet kvinnor som är berättigade till tilläggspenning 50 000. Vidare

har beträffande tilläggspenningen beaktats socialförsäkringskommitténs

förslag, enligt vilket tilläggspenningen förutsättes minska med 1 kr. per

dag i alla nuvarande sjukpenningklasser och öka endast i höga inkomstlägen.

Om man frånräknar den kostnadsökning som följer av socialförsäkringskommitténs

förslag om höjning av grundpenningen och vilken kan beräknas

till 6 milj. kr. om året, föranleder alltså socialpolitiska kommitténs förslag

rörande moderskapspenningen en sammanlagd ökning av årskostnaderna

på (56 + 30 — 6 =) 80 milj. kr. Härvid har hänsyn ej tagits till att kostnaden

för mödrahjälpen, som uppgår till 6 milj. kr. om året, bortfaller.

I principerna för sjukförsäkringens finansiering, enligt vilka kostnaderna

fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten, föreslår

socialförsäkringskommittén och socialpolitiska kommittén inte några änd
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Atajrts proposition nr 90 år 1962

ringax. Vad angår de försäkrades egna avgifter medför endast

socialpolitiska kommitténs förslag några konsekvenser för den del av avgifterna,

som hänför sig till sjukvårdsförmånerna. Den av kommittén föreslagna

nya förmånen ersättning för tandläkarvård åt mödrar medför som

nämnts en sammanlagd kostnadsökning på 15 milj. kr. Vid den statsbidragsprocent

på 50, som nu gäller för sjukkassornas utgifter för läkarvård, leder

detta till en genomsnittlig höjning av sjukförsäkringsavgiften med 2 kr. per

avgiftsbetalande försäkrad.

När det gäller den del av sjukförsäkringsavgiften, som hänför sig till sjukkassornas

utgifter för grundsjukpenning, erinrar social försäkringskommittén

om att avgiften för grundsjukpenningförsäkringen f. n. uppgår till i

genomsnitt för hela riket 30 kr. för varje medlem, som är försäkrad för sådan

sjukpenning. Om den nuvarande statsbidragsprocenten 50 bibehålies,

skulle den av kommittén föreslagna höjningen av grundsjukpenningen från

3 till 4 kr. leda till en höjning av avgiften med i genomsnitt omkring 8 kr.

per försäkrad, dvs. för två makar tillsammans 16 kr. Socialförsäkringskommittén

utgår emellertid från att statsbidraget till grundsjukpenningförsäkringen

bör vara i huvudsak oförändrat i kronor räknat, vilket föranleder

kommittén att räkna med en statsbidragsprocent på 40. Med utgångspunkt

härifrån ökar den genomsnittliga sjukförsäkringsavgiften på grund av förslaget

om grundsjukpenningens höjning från 3 till 4 kr. med omkring 15 kr.

eller för två makar 30 kr. om året. Kommittén framhåller, att den beräknade

ökningen av försäkringsavgifterna för grundsjukpenningen för de tilläggssjukpenningförsäkrade

delvis kommer att uppvägas av en samtidig minskning

av avgiften för tilläggsjukpenningen, eftersom denna enligt kommitténs

förslag minskas med samma belopp som det, varmed grundsjukpenningen

ökas.

I fråga om skyldigheten att erlägga avgift för försäkringen för grundsjukpenning

(grundpenning) förordar kommittén, att sådan avgift skall uttagas

av var och en som är försäkrad för sådan förmån, även om hans taxerade

inkomst inte uppgår till 1 200 kr. Avgift kommer således enligt förslaget att

påföras dels förvärvsarbetande, som är sjukpenningförsäkrade, och dels

kvinnor, som är försäkrade såsom hemmafruar.

De av socialförsäkringskommittén föreslagna förbättringarna av förmånerna

från försäkringen för tilläggssjukpenning (tilläggspenning) innebär

något ökade avgifter för de flesta tilläggssjukpenningförsäkrade medlemmar

som är anställda. Ökningen blir mest märkbar för sådana anställda som beröres

av förslaget om påbyggnad av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser.

Kommittén utgår härvid ifrån alt kostnaderna för de anställdas

tilläggssjukpenningförsäkring skall liksom för närvarande till omkring

40 procent täckas genom egna avgifter och till omkring 60 procent genom

arbetsgivarbidrag. Kostnaderna för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen

för företagare skall såsom tidigare framhållits enligt kommit
-

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

téns förslag bestridas av de försäkrade företagarna själva. Avgifternas storlek

blir som också framgår av redogörelsen för kommitténs förslag i denna

del beroende, förutom av sjukpenningklassen, bl. a. den karenstid som företagaren

väljer.

I detta sammanhang må nämnas, att enligt socialförsäkringskommitténs

åsikt avgiften till den obligatoriska sjukförsäkringen i självdeklarationen

bör få avdragas vid sidan av det allmänna försäkringsavdraget å 400 kr. för

ogift och 800 kr. för makar. Härigenom skulle full likställighet ernås i

fråga om rätt till avdrag för sjukförsäkringsavgiften mellan anställda och

företagare, vilka sistnämnda enligt kommitténs förslag om obligatorisk tillläggssjukpenningförsäkring

skall betala hela avgiften för denna försäkring

själva och alltså vid lika förmåner får högre avgifter än de anställda som

har arbetsgivarbidrag till sin tilläggssjukpenningförsäkring.

Socialpolitiska kommitténs förslag om höjd grundpenning utöver vad som

följer av socialförsäkringskommitténs förslag kan beräknas medföra att avgiften

för grundsjukpenning per avgiftspliktig försäkrad i genomsnitt ökar

med omkring 6 eller 7 kr., dvs. för två makar 12 eller 14 kr., beroende på om

statsbidraget sättes till 50 eller 40 procent. Socialpolitiska kommitténs förslag

om förlängd tid för åtnjutande av tilläggspenning medför höjning av

de försäkrades avgifter för tilläggssjukpenning.

Beträffande arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen och

moderskapsförsäkringen erinrar socialförsäkringskommittén om att av den

sammanlagda procentsatsen 1,14 för bidraget 0,25 procent går till utgifterna

för sjukvård, 0,85 procent till utgifterna för tilläggssjukpenning och 0,04

procent till utgifterna för tilläggspenning inom moderskapsförsäkringen.

Vidare erinrar kommittén om att arbetsgivarbidraget till utgifterna för tillläggssjukpenning

och tilläggspenning är avsett att täcka 60 procent av kostnaderna

för dessa förmåner men att för åren 1959 och 1960 bidraget inte

uppgått till detta procenttal, i anledning varav statsmakterna vid 1961 års

riksdag (prop. 129; L2U 51; rskr 320) beslutat att från allmänna sjukförsäkringsfonden

skall till försäkringen återföras det belopp, varmed arbetsgivarbidragen

för år 1960 understiger 60 procent av de under nämnda år i

de allmänna sjukkassorna bokförda utgifterna för tilläggssjukpenning och

tilläggspenning. Det belopp som sålunda skall återföras för år 1960 beräknas

till omkring 39 milj. kr. Redan för att den avsedda relationen mellan arbetsgivarnas

bidrag och de försäkrades avgifter i fråga om tilläggssjukpenningförsäkringen

skall uppnås måste alltså en höjning av arbetsgivarbidraget

vidtagas. De av kommittén föreslagna förbättringarna av försäkringarna

för tilläggssjukpenning och tilläggspenning leder vidare till sammanlagda

kostnadsökningar på ungefär 60 milj. kr., vilket med den nyssnämnda relationen

mellan arbetsgivarna och de försäkrade i finansieringsavseende betyder

en kostnadsökning för arbetsgivarna på omkring 36 milj. kr.

Kommittén erinrar om att arbetsgivarbidraget nu beräknas på löner upp

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition, nr 90 år 1962

till 15 000 kr. och framhåller, att den erforderliga höjningen av bidraget kan

uppnås genom höjning av bidragsprocenten eller av det löneunderlag på

vilket bidraget beräknas. Genomföres kommitténs förslag att taket för den

inkomst, som påverkar placeringen i sjukpenningklass, skall höjas från

14 000 till 21 000 kr., måste den övre gränsen för bidragsunderlagets beräkning

höjas. För att så långt möjligt få ett gemensamt avgiftstak inom de

varandra närstående socialförsäkringsgrenarna förordar kommittén, att arbetsgivarbidraget

till sjuk- och moderskapsförsäkringarna liksom avgifterna

till den allmänna tilläggspensioneringen skall beräknas på löner upp till

7 1/2 gånger basbeloppet, dvs. upp till 30 000 kr. i 1957 års penningvärde.

Med det avgiftsunderlag som sålunda förordats beräknar socialförsäkringskommittén,

att bidragsprocenten behöver höjas till 1,25, varav 0,25 för

sjukvårdsförmåner, 0,93 för tilläggssjukpenning och 0,07 för tilläggspenning.

Detta innebär alt arbetsgivarnas bidrag ökar med 75—80 milj. kr. för år

räknat vid 1960 års lönenivå. Socialpolitiska kommitténs förslag om förbättrad

tilläggspenning medför enligt denna kommittés beräkningar behov

av en ytterligare höjning av bidragsprocenten med 0,05. Den sammanlagda

bidragsprocenten skulle alltså enligt de båda kommittéernas förslag uppgå

till 1,30.

När det gäller statsbidraget till sjukförsäkringen och moderskapsförsäkringen

utgår som nämnts socialförsäkringskommittén och socialpolitiska

kommittén från att statsbidraget till grundsjukpenning och grundpenning

skall vara 40 procent i stället för som nu 50 procent men att i övrigt

nuvarande statsbidragssystem bibehålies.

I departementspromemorian framhålles att man, om man vill tillgodose

önskemålet att höjningen av grundsjukpenningen och moderskapspenningen

inte skall medföra någon nämnvärd ökning av statens bidrag till sjukkassorna,

inte är hänvisad enbart till alternativet med sänkning av bidragsprocenten

för dessa båda ändamål från 50 till 40. Med hänsyn till att kommittéernas

antagande på denna punkt inte torde vara att fatta som ett formligt

förslag, anses även en annan metod kunna övervägas. Det torde sålunda,

anföres det, vara skäl att undersöka, om inte det nuvarande systemet med

ett stort antal olika utformade statsbidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringen

skulle kunna förenklas och ersättas med en enda enhetlig bidragsform,

varvid man torde böra stanna för ett enhetligt bidrag av det nuvarande

sjukhjälpsbidragets typ, som alltså utgår i procent av kassornas utgifter för

vissa ändamål. Vid övergång till ett enhetligt procentuellt statsbidrag kommer

de nuvarande i kronor beräknade bidragen, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

och avgiftsersättningsbidrag, att försvinna. Det framhålles i

promemorian, att ett procentuellt bidrag leder till högre inkomster för

kassorna i samma mån som utgifterna för de ifrågavarande ändamålen

stiger och att ett sådant bidrag efter en högre procentsats därför torde vara

att föredraga framför ett lägre procentuellt bidrag i förening med ett bidrag

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

beräknat i vissa kronor per försäkrad. Mot bakgrunden av det anförda föreslås,

att statsbidrag skall utgå med 50 procent av utgifterna för sjukvårdsersättning

utom ersättning för sjukhusvård, för grundsjukpenning, för bamtiHägg

och för moderskapspenning. Vad sålunda föreslagits innebär i fråga

om sjukvårdsersättning bl. a. att bidrag utgår jämväl för utgifter för de s. k.

merprestationerna (konvalescentvård och sjukgymnastik m. m.), vilket inte

är fallet f. n.

Följande ur departementspromemorian hämtade tablå innehåller en sammanfattning

av promemorieförslaget beträffande statsbidragen i jämförelse

med dels beräkningarna i 1961 års statsverksproposition, dels socialförsäkringskommitténs

och socialpolitiska kommitténs förslag tillsammantagna. I

de delar, som beröres av kommittéernas förslag, följes deras beräkningar,

vilka avser år 1963, medan i övrigt siffrorna är hämtade från beräkningarna

i 1961 års statsverksproposition. Beloppen anges i milj. kr.

—-

Kostnad

De försäkrade

Staten

1961 års statsverksproposition

Läkarvård m. m.....

220,4

109,9

Ilo 5

Merprestationer enligt 18 § SFL

15,1

15,1

0*0

82 6

Grundsjukpenning.......

165,1

82''6

Barntillägg till sjukpenning..........

16,3

4,1

12/2

14,1

0 9

Grundpenning......

28,1

14,1

Barntillägg till moderskapspenning....

1,2

0,3

Medlemsbidrag (1).......

Avgiftslindringsbidrag (2) . ..

Avgiftsersättningsbidrag (3)

25.3

12,7

12.4

Socialförsäkringskommittén + Social-

Summa

226,1

270,7

politiska kommittén

Läkarvård m. m.........

220,4

109,9

no 5

Merprestationer enligt 18 § SFL

15,1

15,1

o''o

7,5

89.0

25.0

34.4

0,0

50.4

Tandläkarvård till barnaföderskor.

15,0

7 5

Grundsjukpenning......

222,5

133,5

Barntillägg till sjukpenning.........

33,3

8,3

Grundpenning..........

86,1

51,T

Barntillägg till moderskapspenning..

Bidragen 1—3.......

0,0

o''o

Förslag

Summa

326,0

316,8

Läkarvård m. m......

220,4

110,2

110,2

Merprestationer enligt 2 kap. 7 § lagen om

allmän försäkring (= 18 § SFL)

15,1

7,5

7,5

7,5

111,3

16 7

Tandläkarvård till barnaföderskor .

15,0

7,5

Grundsjukpenning .......

222,5

111,3

Barntillägg till sjukpenning ....

33,3

16''7

Moderskapspenning (= grundpenning)..

86,1

43,0

43 0

Barntillägg till moderskapspenning.....

0,0

0,0

0*0

Bidragen 1—3........

50,4

0,0

Summa

346,6

296,2

Av tablån framgår, att promemorieförslaget i förhållande till socialförsäkringskommitténs

och socialpolitiska kommitténs förslag tillsammantagna

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

leder till en minskning av statens bidrag med ett belopp i storleksordningen

20 milj. kr. och en motsvarande merbelastning på de försäkrade. I avgiftshänseende

motsvarar en sådan ökning av de försäkrades kostnader en höjning

av sjukförsäkringsavgiften med i genomsnitt omkring 5 kr. om året

för varje avgiftspliktig försäkrad. Därest det skulle anses lämpligt att minska

de försäkrades kostnader och i motsvarande mån öka statens bidrag, låter

sig detta lätt göra, framhålles det, genom en justering av procentsatsen för

det föreslagna statsbidraget.

Folkpens ionering

Vid sin behandling av folkpensionskostnaderna har socialförsäkringskommittén

inskränkt sig till att beräkna kostnaderna för det

närmaste året efter den föreslagna reformens ikraftträdande, dvs. för år

1963. Härvid har kommittén utgått från att folkpensionerna fr.o. m. den

1 juli 1962 höjes med standardtillägg å 250 kr. för ensamstående och 340 kr.

för två pensionsberättigade makar tillsammans samt att antalet indextillägg

fortfarande är 10.

Totalkostnaderna i miljoner kronor och deras fördelning på olika pensionsförmåner

dels med hänsyn till kommitténs förslag, dels utan hänsyn

därtill framgår av följande sammanställning.

Kostnader utan

hänsyn till

kommitténs

förslag

Kostnader

vid bifall till

kommitténs

förslag

ökning ( + )

resp.

minskning (—)

2 232,0

2 253,6

+ 21,6

227,0

389,2

227,0

—

__ , . finvalidpensionl

445,0

+ 55,8

förtidspension |sjukbidrag f.......

58,0

60,0

+ 2,0

Änkepension

87,9

87,9

__

11,0

11,0

—

108,9

113,9

+ 5,0

19,3

19,3

—

90,4

65,5

— 24,9

12,0

12,0

—

Blindhctsersättning^

4,6

4,9

+ 0,3

Blindtillägg J

3,0

3,2

+ 0,2

_

1,6

+

Vanförecrsättning^

0,5

+ 0,5

Vanföretillägg J

60,0

60,0

—

Barntillägg (särskilt barnbidrag).......

10,0

14,0

+ 4,0

Totalkostnader

3 313,3

3 379,4

+ 66,1

Enligt kommitténs beräkningar skulle således dess förslag för 1963 medföra

en kostnadsökning på omkring 66 milj. kr. Kostnadsökningen beträffande

de allmänna ålderspensionerna uppkommer genom den ändrade

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

konstruktionen av hustrutillägget, vilken medför en viss kostnadsökning

även i fråga om förtidspensionerna. Å andra sidan uppkommer en motsvarande

kostnadsbesparing å hustrutilläggen.

Kommittén framhåller, att kostnadsberäkningarna är behäftade med en

viss osäkerhet. Detta gäller särskilt kostnaderna för förtidspensionerna, då

det i fråga om dessa pensioner är svårt att med någon större grad av säkerhet

uttala sig såväl om antalet pensionärer som deras fördelning på olika invalidgrupper.

Vidare erinrar kommittén om svårigheterna att uppskatta den

kostnadsökning, som föranledes av ändringen i avdragsreglerna för inkomstprövning

av änkepensioner i övergångsfallen. Slutligen betonar kommittén,

att en betydande ovisshet vidlåder beräkningen av kostnaden för de kommunala

bostadstilläggen.

Socialförsäkringskommittén har i enlighet med sina direktiv prövat frågan

om fördelningen av folkpensionskostnaderna mellan

staten och kommunerna. Härvid erinrar kommittén om att folkpensionskostnaderna

stigit mycket kraftigt, sedan de gällande reglerna i

ämnet tillkom vid 1947 och 1952 års riksdagar, och att kostnadsökningen

drabbat såväl staten som kommunerna. Emellertid har på grund av ökat

medelskatteunderlag per invånare belastningen på kommunerna stigit även

relativt sett. Härvid har utvecklingen inte varit enhetlig för de olika kommunerna,

bl. a. beroende på varierande ålderssammansättning hos invånarna

och olika stor ökning i antalet skattekronor per invånare.

Kommittén framhåller, att kommunbidrag nu utgår till de inkomstprövade

förmånerna samt dessutom till indextilläggen till de i invalidpensioner och

sjukbidrag ingående grundpensionerna och till vårdtilläggen. Vidare påpekar

kommittén, att den i samband med att nämnda indextillägg år 1959 överfördes

från tilläggspensionsdelen till grundpensionsdelen av invalidpensioner

och sjukbidrag intagit den ståndpunkten att kommunerna bör bestrida

kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga

folkpensionskostnader. Denna uppfattning har kommittén fortfarande.

Emellertid anser kommittén, att denna lösning inte kan uppnås under de

närmaste åren, och hänvisar därvid till att frågan är föremål för prövning i

andra sammanhang, bl. a. i 1958 års skatteutjämningskommitté och i allmänna

skatteberedningen. Enligt kommitténs mening bör med hänsyn härtill

de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen f. n. inte rubbas i

mera avsevärd mån. I enlighet härmed föreslår kommittén att kommunbidrag

skall utgå till förtidspensioner, änkepensioner i övergångsfallen,

hustrutillägg och kommunala bostadstillägg. Beträffande barntilläggen påpekas,

att de ersätter de särskilda barnbidragen samt att de tekniskt är att

anse som tillägg till försörjarens folkpension, vilken i regel utgöres av förtidspension

och endast i undantagsfall av ålderspension. Kommittén föreslår

därför, att kommunerna skall bidraga jämväl till kostnaderna för barntillägg

till förtidspensioner. Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

däremot enligt kommitténs mening bestridas helt av staten. Kommittén anmärker,

att bidragen till förtidspensionerna — i motsats till vad nu gäller i

fråga om invalidpensioner och sjukbidrag — måste beräknas på förmånens

hela belopp, eftersom uppdelningen på grundpension och tilläggspension

försvinner. Vidare påpekas, att den föreslagna ändrade konstruktionen av

hustrutillägget medför att staten från kommunerna övertar en kostnad på

omkring 14 milj. kr.

Inte heller i principerna för bestämmande av kommunernas bidragsskyldighet

anser sig kommittén i rådande läge böra föreslå någon förändring.

Kommittén förordar således, att den nuvarande awägningsnormen för bidragsskyldigheten,

dvs. det faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen,

bibehålies. Kommitténs utgångspunkt att kostnadsfördelningen

mellan staten och kommunerna inte bör mera avsevärt rubbas, innebär dock

inte att kostnadsfördelningen bör bli oförändrad för varje enskild kommun.

Till kostnaderna för förtidspensionerna bör kommunerna enligt kommitténs

mening bidraga med något lägre andel än till kostnaderna för de nuvarande

invalidpensionerna och sjukbidragen. Såsom skäl härför anför

kommittén, dels att bidragen måste räknas på förmånens hela belopp, dels

att kostnaderna för de föreslagna förtidspensionerna blir högre än de nuvarande

kostnaderna för invalidpensionerna och sjukbidragen. Kommittén

förordar en motsvarande sänkning av kommunandelen i kostnaderna för de

övriga pensionsförmåner, beträffande vilka kommunerna nu bidrar till

kostnaderna efter i huvudsak samma grunder som gäller för invalidpensionerna.

Kommitténs övervägande utmynnar i förslag att kommunernas andel

i kostnaderna för förtidspensioner med därtill knutna barntillägg, änkepensioner

i övergångsfallen och hustrutillägg skall bestämmas till Vio procent

för varje fullt tiotal skatteören per invånare, dvs. 1 procent per skattekrona

mot nu 1 1h procent. Bidragets maximum föreslås vara oförändrat 60 procent.

Kommittén framhåller, att förslaget i denna del medför minskade utgifter

för praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med stort

antal förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen enligt tillgängliga statistiska

uppgifter är särskilt hög i de fyra nordligaste länen samt i Kronobergs och

Blekinge län, blir vinsten störst för kommunerna i nämnda län. Vidare ligger

i allmänhet de särskilt skattetyngda kommunerna i de län där invalidfrekvensen

är störst, och man kan enligt kommittén därför antaga, att reformen

kommer särskilt de mera skattetyngda kommunerna till godo.

Kommunernas genomsnittliga bidragsprocent för invalidpensioner in. in.

skulle, framhåller kommittén, vid genomförande av dess förslag sjunka från

nuvarande cirka 55 till drygt 42. Av de beräknade totalkostnaderna för förtidspensioner,

änkepensioner i övergångsfallen, hustrutillägg och barntillägg

för år 1963, cirka 638 milj. kr., skulle omkring 270 milj. kr. falla på kommunerna

och omkring 368 milj. kr. på staten.

7+ — Rihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

I fråga om kommunbidraget till de kommunala bostadstilläggen erinrar

kommittén om kommunernas bestämmanderätt beträffande dessa förmåner.

Denna bestämmanderätt motiverar enligt kommitténs mening att kommunbidraget

till bostadstilläggen blir relativt stort. Kommittén hänvisar

också till att den uttalat sig för att kommunerna i princip bör helt svara

för bostadstilläggen samt till att den förordat en sänkning av kommunbidragen

till förtidspensionerna m. in. På grund härav föreslår kommittén, att

kommunbidragen till bostadstilläggen höjes genom att maximum för bidragen

ökas från 60 till 80 procent. Däremot anser kommittén att bidragsfaktorn

(Vs procent för varje fullt tiotal skatteören eller 2 procent per skattekrona)

och minimibidraget (25 procent) inte bör ändras. Kommittén framhåller,

att kommunbidraget genom höjningen av maximigränsen stiger för

sådana kommuner, som uppnått den nuvarande maximigränsen, dvs. kommuner

i vilka antalet skattekronor per invånare överstiger 30. Hit hör alla

rikets 133 städer och över 600 av dess cirka 900 landskommuner.

Kommittén beräknar, alt den genomsnittliga bidragsprocenten för de

kommunala bostadstilläggen vid genomförande av dess förslag skulle öka

från nu i det närmaste 60 till drygt 75. Av totalkostnaderna för bostadstillläggen,

som för år 1963 beräknats till omkring 330 milj. kr., skulle i runt

tal 250 milj. kr. falla på kommunerna och 80 milj. kr. på staten. Vid oförändrad

maximiprocent skulle kommunernas bidrag ha uppgått till i runt

tal 200 milj. kr. Höjningen av maximiprocenten medför således att kommunbidraget

stiger med omkring 50 milj. kr.

Det sammanlagda kommunbidraget till förtidspensioner m. in. samt till

kommunala bostadstillägg blir enligt kommitténs förslag omkring (270 +

250 = ) 520 milj. kr. Därest också kommitténs övriga förslag genomföres,

skulle den på staten belöpande kostnadsandelen för folkpensioneringen bli

omkring (3 380 — 520 = ) 2 860 milj. kr. Till jämförelse nämner kommittén,

att kommunbidragen även vid oförändrade regler skulle uppgå till cirka 520

milj. kr. och att statens kostnadsandel, därest kommitténs förslag beträffande

folkpensioneringens förmånssida inte genomfördes, skulle bli omkring

(3 313 — 520 =) 2 793 milj. kr. Kommittén konstaterar, att kostnadsökningen

för staten (2 860 — 2 793 =) 67 milj. kr. i stort sett motsvarar totalkostnaden

för de föreslagna reformerna på folkpensioneringens förmånssida.

Kommittén har vidare undersökt hur dess förslag skulle ha verkat i de

olika kommunerna år 1959. Av sammanlagt 746 kommuner med lägre antal

skattekronor per invånare än 40 skulle praktiskt taget alla ha fått lägre utgifter

för folkpensioneringen. Detsamma skulle ha gällt åtskilliga kommuner

med högre skattekrontal. Kommuner med mer än 60 skattekronor per

invånare (sammanlagt 11) skulle alla ha fått ökade kostnader, en ökning

som helt faller på de kommunala bostadstilläggen. Kommittén framhåller,

att det inte är möjligt att av undersökningen draga några bestämda slutsatser

hur fördelningen av folkpensionskostnaderna blir år 1963. Enligt

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposi Aon nr 90 år 1962

kommitténs uppfattning torde man dock ha anledning antaga att kostnadsförskjutningen

i princip går i samma riktning som för år 1959. Folkpensionskostnaderna

torde således relativt sett minska i kommuner med lågt antal

skattekronor per invånare och öka i övriga kommuner.

Mot kommitténs förslag har tre ledamöter reserverat sig. En av dem (herr

Andersson) föreslår, att kommunerna inte skall bidraga till kostnaderna

för förtidspensioner, men ansluter sig i övrigt till kommitténs förslag. De

båda övriga (herrar Eliasson och Gustafsson) föreslår likaledes att kommunerna

befrias från bidrag till förtidspensionerna. I gengäld skulle enligt

deras förslag kommunbidraget till hustrutillägg och kommunala bostadstillägg

utgå med 2 procent per skattekrona per invånare med maximum vid

80 procent samt bidraget till de inkomstprövade änkepensionerna utgå efter

nu gällande grunder. Herr Anderssons förslag innebär i förhållande till kommittémajoritetens

en minskning av kommunbidragen med uppskattningsvis

197 milj. kr. för år 1963. Motsvarande minskning enligt herrar Eliassons och

Gustafssons förslag uppskattas till 164 milj. kr.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

I sitt betänkande konstaterar utredningen om pensionsstgrelsens frivilliga

försäkring, att även efter den allmänna pensioneringens utbyggande, som

medfört höjda folkpensioner och tillkomsten av allmänna tilläggspensioner,

ett behov av komplettering genom frivilliga försäkringsformer föreligger.

Kompletteringsbehoven kan antagas främst avse dels ålderspension före den

inom den allmänna pensioneringen normala pensionsåldern 67 år, dels höjning

av den allmänna pensioneringens pensionsnivå i vad avser ålders-, förtids-

och familjepension, vilket senare kompletteringsbehov inte minst gör

sig gällande för de åldersgrupper, som inte har möjlighet att erhålla full

tilläggspension. Utredningen anser att möjlighet bör finnas att inom den frivilliga

statliga pensionsförsäkringen teckna sådana kompletteringsförsäkringar,

som det enligt vad nu sagts kan antagas föreligga behov av. I början

av sitt arbete undersökte utredningen möjligheterna av en tämligen omfattande

utbyggnad av den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Med hänsyn

bl. a. till önskvärdheten att undvika tillskapandet av cn stor administrativ

apparat har utredningen dock stannat för ett mera begränsat alternativ med

en viss standardisering av de försäkringserbjudanden, som riktas till allmänheten.

Den nuvarande frivilliga statliga pensionsförsäkringen, som avser livsvarig

ålderspension, är enligt utredningens mening väl ägnad att

även i fortsättningen tjäna som kompletteringsförsäkring för den som endast

är intresserad av att höja nivån på sin ålderspension. Denna försäkringsform

anses därför böra bestå väsentligen oförändrad. För det kompletteringsbehov,

som avser pension från en tidigare pensionsålder än 67 år,

föreslås som ny försäkringsform en försäkring för temporär ålders
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

pension, utgående från valfri ålder mellan 60 och 65 år fram till 67 års

ålder, önskar någon höja sin pensionsnivå inte blott vad avser ålderspension

utan även beträffande förtidspension och änkepension föreslås två nya kombinerade

försäkringsformer, nämligen för livsvarig ålderspension

i förening med förtidspension och för livsvarig ålderspension

i förening med förtidspension och änkepension.

Pensionsåldern i dessa båda försäkringsformer, som kan kombineras

med försäkring för temporär ålderspension, är 67 år. Förtidspension skall

enligt förslaget utgå under tid då den försäkrade åtnjuter förtidspension

från den allmänna pensioneringen eller skulle ha åtnjutit sådan pension, om

han varit mantalsskriven i riket. Med hänsyn till vissa grupper, bl. a. personer

vilka omfattas av det på 1960 års överenskommelse mellan Svenska

arbetsgivareföreningen samt Svenska industritjänstemannaförbundet och

Sveriges arbetsledareförbund byggda s. k. ITP-systemet som endast i ringa

mån avser familjeskyddct, föreslås en försäkring för fristående änkepension.

Kompletteringsbehov i fråga om barnpensioner föreslås tillgodosett

genom en försäkring för fristående barnpension, utgående till 19 års

ålder. De nya försäkringsformerna utom försäkringen för temporär ålderspension

är förenade med försäkring för premiebefrielse vid sjukdom.

Liksom hittills avses försäkringen skola bygga på premiereservtekniken

och något statsbidrag förutsättes icke. Frågan om värdesäkring av pensionerna

anser utredningen böra bedömas på samma sätt som spörsmålet om

bevarande av realvärdet av frivilligt tecknade pensions- och livförsäkringar

över huvud. Utredningen erinrar härvid om det utredningsarbete som bedrives

av värdesäkringskommittén.

Vid konstruktionen av de nya försäkringsformerna har utredningen eftersträvat

att så långt möjligt anknyta till de principer som gäller för den nuvarande

frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Sålunda är avgifterna för

försäkringarna tekniskt utformade som engångsavgifter. Tarifferna för de

njm försäkringsformerna utvisar -— utom vad angår barnpension — den

pension som erhålles för en avgift på 100 kr. erlagd vid en viss ålder. För

de i ifrågavarande försäkringar ingående ålderpensions- och änkepensionsdelarna

räknas med samma ränteantaganden, som inom den nuvarande frivilliga

försäkringen, vilket innebär att avgifterna under de 10 första åren

efter avgiftsbetalningen beräknas bli förräntade efter en viss högre räntesats

än under återstoden av försäkringstiden. Liksom inom sagda försäkring

skall avgifterna kunna ändras när ändringar i fråga om ränteläge, dödlighet

och dylikt så påkallar. Barnpensionsförsäkringen är konstruerad som en

försäkring med naturliga premier, varvid ej räknas med någon ränteförhöjning.

Tarifferna kommer här att visa avgifterna för en pension på

1 000 kr.

Enligt förslaget skall betydligt högre belopp än hittills kunna inbetalas i

avgifter till den frivilliga försäkringen. Det föreslås att för pension åt en

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

person och hans efterlevande maximalt skall få inbetalas 200 000 kr. Beträffande

förtids- och familjepension föreslås därjämte en maximering med

hänsyn till storleken av den pension som försäkringen avser.

Såväl beträffande försäkringar enligt de nya reglerna som äldre försäkringar

föreslås vissa begränsade möjligheter till återköp, vilket nu inte

förekommer inom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen. Ett av de

föreslagna återköpsfallen föreligger då inbetalda avgifter befinnes inte förslå

till en pension å minst 10 kr. i månaden.

Med hänsyn till det förändrade läge, som vad angår pension efter 67 års

ålder inträtt med införandet av tilläggspensioneringen och folkpensioneringens

förbättring, föreslår utredningen att avgifter, som före den 1 januari

1960 erlagts till den frivilliga statliga pensionsförsäkringen av arbetsgivare

för hans personal, under vissa villkor till en del skall kunna omdisponeras

och användas till temporär ålderspension från 60, 63 eller 65 år fram till

67 års ålder.

D/en frivilliga statliga pensionsförsäkringen förutsättes liksom f. n. skola

handhavas av riksförsäkringsverket. På det lokala planet får riksförsäkringsverket

nu biträde av postanstalterna vid försäkringens handhavande.

Postverkets administrativa medverkan förutsättes bestå i fråga om den försäkringsform

som redan finns. För de nytillkommande försäkringsformerna

krävs emellertid i stor utsträckning en mera aktiv medverkan av lokala

organ än den som postanstalterna kan lämna. Utredningen föreslår, att de

allmänna sjukkassorna skall vara lokalombud för riksförsäkringsverket beträffande

de nya försäkringsformerna. Detta gäller även försäkringen för

temporär ålderspension, ehuru denna enligt vad utredningen anför i och

för sig skulle kunna handhavas under medverkan av postverket på samma

sätt som den hittillsvarande försäkringsformen. Någon egentlig ackvisitionsverksamhet

skall inte förekomma. Premierna för den frivilliga statliga pensionsförsäkringen

skall enligt förslaget vara så uppbyggda, att de med försäkringen

förenade omkostnaderna därigenom täckes.

De föreslagna bestämmelserna avses skola träda i kraft den 1 januari

1963, dvs. samtidigt som lagen om allmän försäkring.

Beroende uppdragstagare

Inledning

En person, som utför arbete för annans räkning, kan vara antingen anställd

eller uppdragstagare. En uppdragstagare intar i allmänhet en mera

självständig ställning till sin uppdragsgivare än en arbetstagare till sin arbetsgivare.

Självständigheten hos en uppdragstagare kan emellertid vara

mer eller mindre utpräglad, och man brukar därför skilja mellan beroende

och oberoende uppdragstagare. Denna uppdelning har rättslig betydelse

endast inom arbetsfrcdslagstiftningcn. Genom ändringar år 1945 i lagen

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister, lagarna den 22 juni 1928 om

kollektivavtal och om arbetsdomstol samt lagen den 11 september 1936

om förenings- och förhandlingsrätt likställdes nämligen i denna lagstiftning

med arbetstagare den som, utan att anställningsförhållande föreligger,

utför arbete för annans räkning och därvid till denne intar en beroendeställning

av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren.

Inom sociallagstiftningen i övrigt saknar däremot begreppet beroende uppdragstagare

rättslig betydelse. Här skiljer man endast mellan arbetstagare

och övriga förvärvsarbetande. I den mån den som utför arbete åt annan

inte är att anse såsom arbetstagare, hänföres han till gruppen övriga förvärvsarbetande;

han må vara beroende eller oberoende uppdragstagare i

arbetsfredslagstiftningens mening. Huruvida en person är att räkna såsom

arbetstagare eller ej, har betydelse i flera hänseenden såsom för yrkesskadeförsäkringsskyddet,

tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen

för tilläggssjukpenning enligt SFL, skyldigheten att erlägga avgift enligt

TPL, in. in.

Sedan lång tid tillbaka har strävanden gjort sig gällande att likställa de

beroende uppdragstagarna med arbetstagarna även vid tillämpningen av

andra lagar av social natur än arbetsfredslagarna. Frågan har prövats av arbetstidsutredningen

i dess år 1957 avgivna betänkande Beroende uppdragstagare

(SOU 1957: 14). I detta avstyrktes lagstiftning i ämnet. I samband

med antagandet av TPL uttalade sig 1959 års riksdag för en utredning av

möjligheterna att vid tillämpningen av denna lag likställa de beroende

uppdragstagarna med arbetstagarna. I anledning härav tillsattes utredningen

om s. k. beroende uppdragstagare. Dess uppdrag har inte varit begränsat

till TPL utan har omfattat jämväl övrig sociallagstiftning, där arbetstagarbegreppet

är av grundläggande betydelse.

Utredningen

Utredningen konstaterar inledningsvis att, då begreppet beroende uppdragstagare

genom 1945 års lagändringar tillädes rättslig betydelse inom

arbetsfredslagstiftningen, lagstiftaren utgick från den strikt civilrättsliga

tolkning av begreppet arbetstagare, som arbetsdomstolen då tillämpade.

Denna bedömning är inte längre vedertagen. Med hänvisning till senare

praxis hos de allmänna domstolarna, särskilt högsta domstolens principuttalande

i rättsfallet NJA 1949 s. 768, anför utredningen, att arbetstagarbegreppet

numera uppenbarligen har ett vidare innehåll och att det täcker

i varje fall en del av den personkrets, som lagstiftaren år 1945 åsyftade med

begreppet beroende uppdragstagare.

Bakgrunden till utredningsuppdraget är, anför utredningen, att vissa yrkeskategorier,

som av de rättstillämpande myndigheterna inte ansetts vara

arbetstagare i den bemärkelse detta uttryck numera har, framställt önskemål

om att lagstiftningsvägen bli likställda med arbetstagarna. Gemensamt

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

för dessa yrkeskategorier är, att de alla rubricerar sig såsom beroende uppdragstagare.

För utredningen har den rättsliga rubriceringen framstått som

mindre betydelsefull; det väsentliga har varit att undersöka, i vad mån

önskemålen är i sak befogade och huruvida de är av beskaffenhet att böra

och kunna tillgodoses genom lagstiftning. För att kunna ta ståndpunkt till

dessa frågor har utredningen i nära samarbete med berörda intresseorganisationer

sökt klarlägga de förhållanden, under vilka de olika yrkesgrupperna

arbetar. Utredningen har därvid funnit att bakom önskemålen döljer

sig problem, som skiftar starkt från bransch till bransch.

Utredningen diskuterar utförligt behovet av ändrade regler.

Härvid erinrar utredningen om att efter lagändring vid fjolårets riksdag

full likställighet genomförts mellan arbetstagare och andra förvärvsarbetande

i fråga om tilläggspensioneringens förmånssida. Vidare hänvisar utredningen

till socialförsäkringskommitténs förslag om att göra tilläggssjukpenningförsäkringen

obligatorisk även för andra förvärvsarbetande än

arbetstagare. Genomföres detta förslag, kommer frågan om de beroende

uppdragstagarnas likställighet med arbetstagarna att, såvitt angar sjukförsäkringens

förmånssida, lösas i det större sammanhang, där frågan rätteligen

hör hemma. I så fall, fortsätter utredningen, kommer beträffande

socialförsäkringsskyddets omfattning skillnad mellan arbetstagare och icke

arbetstagare att göras endast inom yrkesskadeförsäkringen. Emellertid hör

frågan om yrkesskadeförsäkringsreglernas tillämpning på andra förvärvsarbetande

än arbetstagare till de frågor som skall prövas av den nyligen tillsatta

utredningen för översyn av lagstiftningen om yrkesskador. Däremot

föreligger på socialförsäkringens avgiftssida en skillnad mellan arbetstagare

och andra förvärvsarbetande, i det att de förras försäkring i betydande utsträckning

finansieras genom arbetsgivaravgifter eller arbetsgivarbidrag,

medan de senare i huvudsak får bekosta sin försäkring genom egna avgifter.

Under utredningens arbete har från uppdragstagarsidan framhållits, att

denna skillnad, som kommer att bli mer och mer framträdande allteftersom

avgifterna stiger, gör det särskilt angeläget att de beroende uppdragstagarna

likställes med arbetstagarna. Enligt utredningens mening torde det emellertid

inte med fog kunna göras gällande att, om man ser saken i stort och på

något längre sikt, socialförsäkringens avgiftssystem är mera gynnsamt för

arbetstagarna än för övriga förvärvsarbetande. De avgifter och bidrag, som

arbetsgivarna betalar för de anställdas försäkring, är nämligen i realiteten

att anse som en del av dessas totallön. Hur totallönen fördelas på egentlig

lön, försäkringsavgifter osv. är en sekundär fråga, som främst rör arbetstagarna

själva. Ju större avgifter, som arbetsgivarna ålägges betala för

de anställdas försäkring, desto mindre del av totallönen återstår att utbetala

kontant.

I fråga om betydelsen för en person att i semesterhänseende betraktas

som arbetstagare anför utredningen, att även semesterförmånerna dr att

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

anse som en del av arbetstagarens totallön. De beroende uppdragstagarna

torde i allmänhet utföra sina uppdrag under sådana omständigheter, att

det inte kan anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över att uppdragen

utföres. I detta avseende är de alltså i regel att jämställa med s. k. okontrollerade

arbetstagare, som enligt semesterlagen inte har rätt till semesterledighet

utan i stället till s. k. särskild semesterlön. Om de beroende uppdragstagarna

inordnades under semesterlagen, skulle enligt utredningen

konsekvensen för deras vidkommande i allmänhet endast bli den att de blev

berättigade till sådan semesterlön. Enligt lagen är denna förmån konstruerad

som ett tillägg till den avtalade lönen, men i praxis har hinder

inte ansetts möta för parterna att avtala om en totallön, som inkluderar

en på något sätt specificerad semesterlön.

Utredningen framhåller, att det trots det anförda inte kan vara likgiltigt

för de beroende uppdragstagarna, om de i socialrättsligt hänseende betraktas

som arbetstagare eller beroende uppdragstagare. Den arbetsersättning,

som en fackorganisation kan utverka åt sina medlemmar eller en enskild

kan utverka åt sig, är i hög grad beroende på det förhandlingsläge som

råder. Den omständigheten att de beroende uppdragstagarna enligt lag

själva får betala sina socialförsäkringsavgifter och inte är berättigade till

någon semesterförmån innebär enligt utredningens mening i förhandlingshänseende

ett visst handikapp för dessa i jämförelse med arbetstagarna.

Vidare bör enligt utredningen beaktas, att de socialförsäkringsförmåner

som är tillförsäkrade arbetstagarna och bekostas genom arbetsgivaravgifter

eller arbetsgivarbidrag utgår oavsett huruvida dylika avgifter eller bidrag

i de enskilda fallen erlägges eller ej. Någon motsvarande garanti lämnas

inte uppdragstagarna, ty deras förmåner från försäkringen är i princip

beroende av att de betalt sina försäkringsavgifter. Slutligen anser utredningen

att man inte bör förbise de rent psykologiska verkningarna av att

vissa personer som utför arbete för annans räkning själva får erlägga sina

försäkringsavgifter, medan andra dylika personer får avgifterna betalda

av sina motparter utan att detta kommer till synes genom avdrag på den

avtalade arbetsersättningen. Med hänsyn till det anförda finner utredningen

naturligt, att vissa grupper uppdragstagare hyser önskemål om likställighet

med arbetstagarna, såvitt angar socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen.

Utredningen tar härefter upp frågan om lämpligheten av att genom

lagstiftning tillgodose vissa uppdragstagares önskemål om likställighet

med arbetstagarna i socialförsäkrings- och semesterhänseende. Den

närmast till hands liggande lösningen är, yttrar utredningen, att i de lagar,

vilkas tillämplighetsområde man vill utvidga, införa bestämmelser motsvarande

dem som år 1945 infördes i arbetsfredslagarna. Emellertid har det

under utredningsarbetets gång visat sig ytterst svårt att avgöra vilka personer

som är beroende uppdragstagare. Arbetsfredslagstiftningens defini
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

tion av detta begrepp ger, framhåller utredningen, föga ledning för bedömningen.

Förklaringen härtill är att begreppet beroende uppdragstagare tillskapades

i ett begränsat syfte, nämligen för att kunna vidga arbetsfredslagstiftningen

till att avse vissa fackligt organiserade uppdragstagare i

ungefär samma ställning som de egentliga arbetstagarna. Vid tillämpningen

av arbetsfredslagstiftningen behöver i allmänhet inte ske någon prövning

av de enskilda fackföreningsmedlemmarnas arbetsrättsliga ställning, eftersom

de motstridiga intressena på detta rättsområde huvudsakligen tillvaratages

av organisationerna på arbetsmarknaden. Begreppet beroende uppdragstagare

kunde därför ges och gavs också fullt medvetet en ganska vag

innebörd.

Utredningen påpekar, att den principiella skillnaden mellan arbetstagarbegreppet

och begreppet beroende uppdragstagare fördunklats till följd av

den rättsutveckling som ägt rum i fråga om tolkningen av uttrycket arbetstagare.

Var gränsen mellan de båda begreppen än dragés, kommer det enligt

utredningens uppfattning alltid att finnas vissa personer, som rättsligt

sett inte bedömes som arbetstagare men som står dessa nära och därför anser

sig skäligen böra inom sociallagstiftningen likställas med arbetstagare.

Utredningen anser det ytterst svårt att med den innebörd uttrycket arbetstagare

har enligt gällande praxis på ett tillfredsställande sätt avgränsa

denna personkrets. Dessa svårigheter kommer man inte förbi genom att

benämna de personer som åsyftas beroende uppdragstagare och helt allmänt

föreskriva, att de skall vara likställda med arbetstagare. Begreppet

beroende uppdragstagare måste enligt utredningens uppfattning, i varje

fall om det skall användas inom socialförsäkringen, fixeras på ett helt annat

sätt än som krävs för tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen. Emellertid

finner utredningen det inte möjligt att sammanfatta begreppet beroende

uppdragstagare i en definition, som ger de tillämpande myndigheterna

erforderlig ledning för bedömningen. För övrigt uttalar utredningen,

att det synes råda eu utbredd uppfattning att någon principiell skillnad

inte föreligger mellan arbetstagarbegreppet enligt nuvarande praxis och

begreppet beroende uppdragstagare. Därest en utvidgning av de beträffande

arbetstagare gällande bestämmelserna i ifrågavarande lagstiftning

anses önskvärd, bör enligt utredningens mening utvidgningen komma till

stånd utan användande av den rättsbildning, som begreppet beroende uppdragstagare

utgör. Utredningen framhåller, att denna rättsbildning till sin

konstruktion är så snarlik det nuvarande arbetstagarbegreppet, att det i

begrcppsredans intresse tvärtom är önskvärt att densamma helt utmönstras

ur lagstiftningen.

Under utredningsarbetet har ifrågasatts, om inte begreppet arbetstagare

skulle kunna på ett uttömmande sätt definieras i lag och därvid erhålla

ett så vidsträckt innehåll, att det kom att omfatta även sådana personer som

brukar kallas beroende uppdragstagare. Utredningen har med sitt begrän
-

s. 210 Kontrollera mot PDF

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sade uppdrag inte ansett sig kunna eller böra närmare analysera detta

spörsmål, som är av stor räckvidd, utan har blott anfört några allmänna

synpunkter. Sålunda framhålles, att det med hänsyn till de starkt växlande

förhållandena inom näringslivet och de enskilda människornas frihet

att ordna sina mellanhavanden på det sätt, som passar dem bäst, inte torde

vara möjligt att i lag lämna en så utförlig beskrivning av arbetstagarbegreppet

att man av lagtexten klart kan utläsa hur varje enskilt fall skall

bedömas. Hur omfångsrik och detaljerad en sådan lagtext än gjordes, skulle

den ändå aldrig bli komplett, och den skulle sannolikt bli föråldrad ganska

snart. Inte heller, uttalar utredningen vidare, torde det vara möjligt att,

utan en väsentlig inskränkning av det nuvarande arbetstagarbegreppet, i

lag angiva ett eller ett fåtal kriterier, som skulle vara av utslagsgivande

betydelse vid prövningen av vem som är arbetstagare. Vad angår möjligheten

att i lag fastslå vad som menas med arbetstagare genom en i allmänna

ordalag avfattad regel, som lämnar de tillämpande myndigheterna

möjlighet att ta hänsyn till omständigheter av den mest skiftande beskaffenhet,

är det enligt utredningens mening orealistiskt att föreställa sig att

man härigenom skulle kunna på ett tillfredsställande sätt lösa de problem,

som är förknippade med gränsdragningen mellan de beroende uppdragstagarna

och övriga uppdragstagare.

Utredningen har även prövat tanken att komplettera den nuvarande lagstiftningen

med särbestämmelser för sådana yrkesgrupper, inom vilka beroende

uppdragstagare anses vara att finna. En dylik lösning finner emellertid

utredningen vara förenad med stora vanskligheter, när det gäller

att på ett rättvist sätt utvälja de grupper som därigenom skulle bli likställda

med arbetstagare. Utredningen avvisar därför denna tanke. Även ett av

företrädare för handelsresandekåren framkastat förslag om att arbetstagarbegreppet

inom sociallagstiftningen skulle anknytas till det skatterättsliga

begreppet inkomst av tjänst avvisas av utredningen. En sådan regel

skulle, framhåller utredningen, innebära att socialförsäkringssystemet

rubbades i en av sina grundvalar, och den skulle inte medföra någon lösning

av frågan över hela linjen utan tvärtom skapa nya problem.

Sammanfattningsvis framhåller utredningen som sin mening att de problem,

som är förknippade med gränsdragningen mellan beroende och oberoende

uppdragstagare, är av sådan natur att de över huvud taget inte är

ägnade att lösas lagstiftningsvägen. Utredningen anser sig därför inte

kunna tillstyrka lagstiftning i ämnet.

Utredningen anlägger i ett följande avsnitt vissa synpunkter på rättstillämpningen.

Härvid erinrar utredningen om att det vid tillkomsten

av ny lagstiftning ibland framhållits, att arbetstagarbegreppet

inte är i sig givet eller oföränderligt. Härmed torde man ha velat säga, fortsätter

utredningen, att begreppet, om blott dess principiella innehåll bibehålies,

kan modifieras genom praxisförskjutningar i den mån så anses

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

önskvärt och ändamålsenligt. De principer som numera tillämpas vid prövningen

huruvida ett arbetstagarförhållande föreligger ger enligt utredningens

uppfattning ett relativt stort utrymme för dylika förskjutningar. Den

rättsutveckling som ägt rum under senare år kännetecknas i stort sett

också av en successiv, försiktig utvidgning av det arbetstagarbegrepp från

vilket lagstiftaren utgick år 1945. Härigenom har vissa grupper förvärvsarbetande,

som tidigare betecknats som beroende uppdragstagare, kommit

att rättsligen betraktas som arbetstagare. Det senaste exemplet härpå erbjuder

skogskörare med egen traktor, vilka förut i regel bedömts såsom självständiga

företagare men som genom ett av försäkringsrådet under utredningens

gång meddelat prejudikat hänförts till kategorien arbetstagare. I

detta sammanhang uttalar utredningen, att den ökade användningen av kollektivavtal

som möjliggjorts genom 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen

sannolikt bidragit till denna utveckling, som av allt att döma ännu

ej är avslutad. Även andra omständigheter har enligt utredningens uppfattning

medverkat, bl. a. uttalanden som statsmakterna vid skilda tillfällen

gjort till förmån för mera liberala bedömningsprinciper.

En av utredningens experter, preceptorn Axel Adlercreutz, har utfört en

i betänkandet intagen sammanfattning av rättspraxis under olika tider.

Adlercreutz har därvid även anfört en del kritiska synpunkter på nuvarande

rättstillämpning, som enligt hans uppfattning är alltför snäv. Utredningen,

som inte ansett sig böra taga ställning till de särskilda rättsfrågor som behandlats

av Adlercreutz, uttalar sin sympati för den grundsyn som präglar

hans inställning. I anslutning härtill framför utredningen följande egna

synpunkter, vilka företrädesvis har avseende på socialförsäkringen.

Enligt utredningens mening måste man räkna med att det även framdeles

i ett stort antal fall blir nödvändigt att pröva, huruvida personer, som

utför arbete för annans räkning, rättsligen är att anse som arbetstagare

eller som självständiga företagare. Både inom doktrinen och i praxis begagnar

man sig härvid av vissa kännetecken, som anses utmärkande för eu

arbetstagare, och andra kännetecken, som anses utmärkande för en uppdragstagare,

men samtidigt understrykes att ett visst eller vissa kännetecken

inte är utslagsgivande utan att hänsyn måste tagas till samtliga omständigheter

i varje särskilt fall. Denna bcdömningsmetod är enligt utredningens

uppfattning väl ägnad att komma till användning i tvistemål vid de

allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, där processförfarandet är

muntligt och kontradiktoriskt samt avgörandet grundas på den utredning

som parterna förebringar i målet. Däremot finner utredningen inte metoden

lika väl lämpad för socialförsäkringen.

Utredningen erinrar om att det inom tilläggspensioneringen åligger de

lokala skattemyndigheterna att varje år sortera upp praktiskt taget hela

den förvärvsarbetande befolkningens inkomster i sådana poster som härrör

från anställning och sådana som härrör från annat förvärvsarbete.

s. 212 Kontrollera mot PDF

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Vidare påpekas, att den praxis i fråga om tolkningen av arbetstagarbegreppet,

som tillämpas av domstolarna och som förutsatts skola följas inom

socialförsäkringen, utbildats utan tanke på att den skulle lända till efterrättelse

vid det praktiska handhavandet av en hela befolkningen omfattande

socialförsäkring, som innehåller olika regler för arbetstagare och andra

förvärvsarbetande. En på dylikt sätt konstruerad försäkring har, framhåller

utredningen, ett mycket starkt behov av enkla och fasta normer för prövningen

av vilka som är arbetstagare och vilka som icke är det. Inom vissa

yrkesgrupper, som befinner sig i skarven mellan de rena arbetstagarna

och de rena uppdragstagarna, är arbetstagar- och uppdragstagarindicierna

emellertid så blandade med varandra och kombinerade i så många variationer,

att socialförsäkringens behov av enkla och fasta gränsdragningsnormer

inte synes kunna tillgodoses, om målsättningen samtidigt skall

vara att i varje enskilt socialförsäkringsfall uppnå samma resultat som

vid en domstolsprövning.

Utredningen uttalar att, om socialförsäkringen skall kunna fungera på

ett tillfredsställande sätt, det i fråga om dylika yrkesgrupper torde bli nödvändigt

att tillämpa en något schabloniserad bedömningsmetod, som mera

anknyter till vad som anses normalt för de olika grupperna än till de speciella

förhållandena i det enskilda fallet. En sådan bedömningsmetod, fortsätter

utredningen, är inte helt främmande för socialförsäkringen. Utredningen

hänvisar till att vissa skogskörare med egen traktor numera — i

enlighet med en uppgörelse mellan avtalsparterna i facket — på ett tämligen

schablonartat sätt av försäkringsorganen klassificeras som arbetstagare.

I den mån så anses önskvärt och ändamålsenligt synes hinder inte

böra möta mot att förfara på motsvarande sätt beträffande andra yrkesgrupper,

om blott arbetstagarbegreppets kärna bibehålies. Härvid synes det

ligga närmast till hands, anför utredningen, att företrädesvis söka genomföra

sådana praxisförskjutningar, att de yrkesgrupper varom det kan bli

fråga helt och hållet eller med vissa klart avgränsade undantag hänföres

till kategorien arbetstagare. Då utredningen uttalar sig till förmån för en i

viss mån schabloniserad bedömningsmetod tänker utredningen i första

hand på sådana yrkesgrupper, vilka framstår såsom tämligen enhetliga

men inom vilka de enskilda gruppmedlemmarnas arbetsförhållanden företer

schatteringar, som enligt nuvarande praxis kan få avgörande betydelse

vid prövningen av medlemmarnas arbetsrättsliga status. Utredningen söker

närmare klargöra sina tankegångar genom att anknyta sitt resonemang

till några dylika yrkesgrupper, nämligen handelsresande och vissa

artister.

I fråga om den förstnämnda gruppen uttalar sig utredningen för den regeln,

att — där ej särskilda skäl till en annan bedömning visas föreligga —

såsom arbetstagare i socialförsäkringens bemärkelse skall räknas varje

provisionshandelsresande, såvida han i huvudsak är verksam endast för en

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

huvudmans räkning och inte har egen kontorsorganisation. En sadan

gränsdragning skulle innebära en viss praxisförskjutning, men den kan enligt

utredningens mening inte anses utgöra något principiellt avsteg från

vedertagna bedömningsnormer. Beträffande vissa artister, såsom musiker,

sångare och skådespelare m. fl., understryker utredningen, att de alltid

torde ha personlig arbetsskyldighet och att de mestadels är pliktiga att

rätta sig efter arrangörens anvisningar. Utredningen uttalar den uppfattningen

att de vid socialförsäkringslagstiftningens tillämpning bör betraktas

såsom arbetstagare, oavsett huruvida engagemanget är långvarigt eller

kortvarigt, tillfälligt eller mindre tillfälligt. Utredningen framhåller särskilt,

att de anförda synpunkterna inte är att fatta som förslag till bindande

anvisningar för myndigheterna utan att avsikten endast varit att ge exempel

på hur det behov av klara gränsdragningsregler, som föreligger inom

socialförsäkringen, skulle kunna tillgodoses genom praxisförskjutningar

inom det nuvarande arbetstagarbegreppets ram.

I detta sammanhang tar utredningen även upp frågan, huruvida socialförsäkringens

arbetstagarbegrepp genom en praxisutveckling sadan som

utredningen uttalat sig för skulle komma att skilja sig från arbetstagarbegreppet

på andra rättsområden. Utredningen bedömer dock inte risken

härför på längre sikt såsom särskilt stor. Sedan det väl fastslagits att personer

tillhörande en viss yrkesgrupp är att anse som arbetstagare i socialförsäkringens

bemärkelse, är det, anser utredningen, troligt att arbetsförhållandena

för de enskilda gruppmedlemmarna kommer att normaliseras,

så att ett anställningsförhållande i regel kan konstateras även vid en fingranskning

av det slag som är vanlig t. ex. i mål vid de allmänna domstolarna.

I fortsättningen framhåller utredningen de fördelar som är förenade med

den enligt TPL föreliggande möjligheten att ingå s. k. likställighet savtal.

Ett sådant avtal innebär att den, som utför arbete för annans

räkning utan att vara anställd i dennes tjänst träffar överenskommelse

med den för vars räkning arbetet utföres om att inkomsten av arbetet skall

anses som inkomst av anställning. Härigenom elimineras svårigheterna

att avgöra, huruvida ett arbetsavtal rättsligt sett är ett anställnings- eller

ett uppdragsavtal. Detta måste, framhåller utredningen, medföra en betydande

lättnad för försäkringsorganen, och även för parterna är det till fördel

att kunna träffa sådana avtal. Med hänsyn härtill anser utredningen

önskvärt att samma möjlighet att ingå likställighetsavtal öppnas även

inom övriga socialförsäkringsgrenar, där gränsdragningen mellan arbetstagare

och andra förvärvsarbetande är av betydelse för tillämpningen, dvs.

inom sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Vad sjukförsäkringen

beträffar synes enligt utredningens mening något hinder inte föreligga att

tillerkänna likställighetsavtal samma verkan som sådant avtal har inom

tilläggspensioneringen. Visserligen kan vissa svårigheter uppstå för sjuk
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kassorna att verkställa en riktig inkomstberäkning, då sådant avtal ingåtts,

men utredningen anser inte svårigheterna större än att de torde kunna bemästras.

V ad gäller yrkesskadeförsäkringen ställer sig frågan mera komplicerad.

Med hänsyn härtill och till att yrkesskadeförsäkringen är föremål

för utredning anser sig utredningen inte böra föreslå att motsvarande möjlighet

införes jämväl beträffande denna försäkring.

Likställighetsavtal beträffande sjukförsäkringen bör enligt utredningens

mening inte bli gällande, med mindre motsvarande avtal träffas med avseende

å tilläggspensioneringen. Eljest skulle, uttalar utredningen, vissa

risker föreligga att arbetsgivarbidrag i avtalsfallen inte blir erlagt. För

övrigt anser utredningen, alt det inte torde finnas något större intresse för

att träffa separata avtal beträffande sjukförsäkringen. Däremot har utredningen

den uppfattningen att separata avtal med avseende å tilläggspensioneringen

bör tillåtas, i varje fall tills vidare.

Möjligheten att träffa likställighetsavtal — såväl den nu gällande inom

tilläggspensioneringen som den av utredningen föreslagna inom sjukförsäkringen

— aktualiserar vissa ändringar i arbetsfredslagstiftningen.

Likställighetsavtal kan träffas inte bara i sådana uppdragsförhållanden,

där uppdragstagaren betecknas såsom beroende, utan i uppdragsförhållanden

över huvud taget. Utredningens överläggningar med olika intresseorganisationer

har givit vid handen, att likställighetsavtal inom flera

yrkesområden bäst kan åstadkommas genom kollektiva uppgörelser. Arbetsfredslagstiftningens

regler om förenings- och förhandlingsrätt, medling,

kollektivavtal in. m. är emellertid inte tillämpliga på de oberoende

arbetstagarna och deras organisationer. Utredningen framhåller, att gränsen

mellan beroende och oberoende uppdragstagare är synnerligen diffus

och att ingen i dagens läge torde kunna ange var den egentligen går. Det

skulle enligt utredningens uppfattning vara olyckligt, om denna gränsdragningsfråga,

som hittills huvudsakligen haft teoretiskt intresse, skulle

behöva aktualiseras vid den praktiska tillämpningen av arbetsfredslagstiftningen.

Följden härav skulle kunna bli att vissa uppdragstagare, som utför

sitt arbete under tämligen fria former, skulle — trots att de är sammanslutna

i fackorganisationer — vägras förhandlingsrätt under motivering att

de inte till sina huvudmän intar en beroendeställning av väsentligen samma

art som arbetstagares till arbetsgivare. Utredningen uttalar, att det ur samhällets

synpunkt måste anses önskvärt, att intressekonflikter mellan uppdragstagare

och uppdragsgivare löses förhandlingsvägen, oavsett huruvida

uppdragstagarna är beroende eller ej. Några principiella betänkligheter mot

att utvidga arbetsfredslagstiftningen till att omfatta jämväl de oberoende

uppdragstagarna torde enligt utredningens mening inte kunna anföras.

Utredningen föreslår därför, att arbetsfredslagarna utvidgas så, att de blir

tillämpliga på alla uppdragstagare. Härigenom skulle man, påpekar utredningen,

tillgodose det förut uttalade önskemålet om att rättsbildningen beroende

uppdragstagare helt utmönstras ur lagstiftningen.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

215

Yttranden

Allmänna synpunkter

Så gott som alla remissorgan ger sitt erkännande åt det arbete, som

på kort tid resulterat i de nu framlagda reformförslagen. Förslagen anses

allmänt innebära en välkommen förstärkning av vår socialförsäkring. Ofta

understrykes, vid sidan av den ökade trygghet som en lösning av socialförsäkringens

samordningsfrågor efter de föreslagna linjerna kan skänka den

enskilde, att möjligheter nu öppnar sig till administrativa förenklingar

och rationaliseringar. Det anses också genomgående vara en betydande vinst

både för den enskilde och för de tillämpande organen att de huvudsakliga

bestämmelserna om sjukförsäkring, moderskapshjälp, folkpensionering och

försäkring för allmän tilläggspension kunnat sammanföras i ett lagverk.

Att remisskritikens helhetsomdöme är positivt betyder inte att målet anses

vara nått med de nu föreslagna reformernas genomförande. Åtskilliga remissorgan

söker sätta in förslagen i ett större sammanhang och bedöma

dem även under hänsyn till den väntade eller önskade framtida utvecklingen.

Som allmänna riktpunkter för det kommande reformarbetet

anger riksförsäkringsverket ett materiellt och administrativt enhetligt försäkringssystem,

uppbyggt efter försäkringsmässiga grunder och med en

samordnad finansiering. Utifrån dessa riktpunkter konstaterar verket att

vissa viktiga frågor ännu är olösta och pekar på frågorna om yrkesskadeförsäkringens

framtid och om de kvarstående inkomstprövade folkpensionsförmånernas

bibehållande, vissa spörsmål i samband med socialförsäkringens

finansiering samt försäkringskassornas offentligrättsliga ställning.

Bland kvarstående uppgifter nämner verket också en omdaning av arbetslöshetsförsäkringen

och en samordning av denna försäkring med socialförsäkringen

i övrigt.

Somliga remissorgan, bland dem försäkringsdomstolen och Svenska sjukkasseförbundet,

framhåller, att en del ytterligare önskemål rörande sjukförsäkringen

kvarstår efter genomförandet av de nu framlagda förslagen, och

förutsätter att reformarbetet skall fullföljas genom en särskild översyn

av reglerna om denna försäkring.

I flera remissyttranden återkommer tanken att samordningen av folkpensionering

och tilläggspensionering i framtiden måste drivas än längre

än socialförsäkringskommittén föreslagit. Statens pensionsanstalt anser

alt det vore olyckligt om dubbelsystemet med folk- och tilläggspensioner

skulle bibehållas en längre tid och efterlyser en mera materiell samordning

av de båda pensionsformerna. Samma grundsyn kommer till uttryck i

yttranden av Sveriges akademikers centralorganisation och Statstjänstemannens

riksförbund. Båda dessa organisationer förordar i detta samman
-

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

hang att folkpensioneringens finansiering omlägges efter mönster av den

allmänna tilläggspensioneringen.

Försäkringsinspektionen tar i anledning av förslaget om en reformerad

förtidspensionering upp frågan om inte de förtidspensionerade borde få del

i de standardförbättringar, som den aktiva befolkningen kommer i åtnjutande

av när produktionen i samhället stiger. Inspektionen understryker,

att skälen för standardfölj samhet är betydligt starkare när det gäller förtidspensionärer

än när det gäller ålderspensionärer, eftersom pensionstiden

oftast är längre för förtidspensionärerna. Enligt inspektionens mening

är det angeläget att problemet om de förtidspensionerades rätt till

andel i samhällets produktivitetsvinster inte blir bortglömt utan tas upp

till förnyat övervägande i lämpligt sammanhang.

Inte minst de som företräder företagarintressen begagnar tillfället att

uttrycka sitt gillande av att socialförsäkringen i princip omfattar hela

folket och att företagare och andra självständiga yrkesutövare inte lämnats

utanför. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund

går i detta sammanhang in på frågan om valfrihet för företagare inom

försäkringssystemet. Förbunden utvecklar sina åsikter mot bakgrunden av

en framställning rörande lantbrukarnas särskilda förhållanden och hemställer

att lagstiftningen måtte utformas under hänsynstagande till dessa

förhållanden.

Försäkringsinspektionen liksom Kooperativa förbundet framhåller, att

även med den förstärkning av socialförsäkringen som nu föreslås betydande

utrymme kommer att finnas kvar för kompletterande privata försäkringsanordningar.

Inspektionen vill för sin del se det som sin uppgift att övervaka

anpassningen av den privata försäkringen till den reformerade socialförsäkringen

och anser sig därvid särskilt böra medverka till att förebygga

överförsäkring.

Sjuk- och moderskapsforsäkring

Om de stora linjerna i socialförsäkringskommitténs reformförslag rörande

sjukförsäkringen råder en så gott som fullständig enighet. Genomgående

är remissorganen sålunda ense med kommittén om att företagarna

bör anslutas till tilläggssjukpenningförsäkringen, att reglerna om reduktion

av sjukpenningen efter viss tid och om utförsäkring bör slopas samt

att grundsjukpenningen bör höjas och sjukpenningskalan byggas ut med nya

sjukpenningklasser. Ändringar i denna riktning anses allmänt erforderliga

för att åstadkomma ett jämnt och fortlöpande försäkringsskydd även vid

långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet. När åsikterna under remissbehandlingen

stundom går isär, gäller meningsskiljaktigheterna sådant som

grundsjukpenningens lämpliga storlek, det önskvärda antalet sjukpenningklasser

och andra frågor av annan än principiell natur.

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Såsom nyss antytts råder det allmän uppslutning kring socialförsäkringskommitténs

förslag rörande företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen.

I flera remissyttranden understrykes dock

att jämställandet av företagarinkomst med anställningsinkomst inom försäkringen

för tilläggssjukpenning kommer att ställa sjukkassorna på svåra

prov. Riksförsäkringsverket utgår från att svårigheterna kommer att bli

särskilt framträdande vid inplacering i sjukpenningklasser av konstnärer,

författare, musiker och andra fria yrkesutövare med varierande inkomster

samt av äkta makar med rörelse, som den ene driver med biträde av

den andre. Riskerna för missbruk är enligt verkets mening mycket större

då det gäller företagare än anställda, och åtminstone för det fall att

make biträder andre maken i förvärvsverksamhet ifrågasätter verket

om inte behov finns av en spärregel som kan minska dessa risker. Länsstyrelsen

i Stockholms län, som känner tvekan inför förslaget om företagarnas

tilläggssjukpenningförsäkring, erinrar om att det är mycket svårt

att göra en någorlunda rättvis värdering av företagarens arbete, eftersom

hans inkomster bestämmes, förutom av arbetsinsatsen, bl. a. av sådana faktorer

som i företaget investerat kapital, värdet av en eventuell fastighet och

dess inteckningsbelastning samt tillfällig inkomst eller förlust. Enligt Riksförbundet

landsbygdens folk och Sveriges lantbruks förbund är det beträffande

lantbrukarna nödvändigt att utarbeta särskilda normer för en uppskattning

av deras arbetsinkomster. Sveriges hantverks- och industriorganisation

gör invändningar mot ett uttalande av kommittén att god ledning

vid beräkningen av företagarens inkomster ofta kan hämtas av den lön som

i orten brukar betalas till en arbetstagare med motsvarande förutsättningar

och färdigheter. En sådan jämförelse kan, befarar organisationen, medföra

en nedklassning av de självständiga företagarnas inkomster och därmed leda

till lägre sjukpenning för dem än som motsvarar det faktiska inkomstbortfallet.

Beträffande klassplaceringen av makar anmärker försäkringsdomstolen,

att vardera makens arbetsinsats bör värderas för sig även i sådana fall då

den ene maken biträder den andre i dennes rörelse. Givetvis är det synnerligen

vanskligt att göra en uppspaltning av makarnas gemensamma inkomster,

och domstolen räknar med att makarnas egna uppgifter om arbetsfördelningen

dem emellan i allmänhet måste godtagas. Domstolen finner det

uppenbart att möjlighet till spekulation föreligger på så sätt att makarna

vid ökad sjuklighet hos den ene, i syfte att höja hans sjukpenning, kan

göra gällande att hans arbetsinsats ökat. Makes sjukpenningklassplacering

bör därför, enligt försäkringsdomstolens åsikt, inte utan starka skäl ändras

på grund av uppgiven förskjutning i arbetsbördan mellan makarna.

De administrativa komplikationer, som kan bli följden av en klassplacering

av dem som har både anställningsinkomster och inkomster av annat

förvärvsarbete, uppmärksammas av Svenska försäkringsbolags riksförbund.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förbundet anser, att det inte bör föreligga skyldighet att till vederbörande

sjukkassa anmäla sådan inkomst av annat förvärvsarbete som beräknas

understiga 1 800 kr. om året.

Socialförsäkringskommitténs förslag om valfri karenstid för företagarens

tilläggssjukpenning har inte mött annan invändning än att Svenska

arbetsgivareföreningen, utöver alternativen med 3, 33 eller 93 karensdagar,

vill införa även en karenstid av 18 dagar. Svenska försäkringsbolags

riksförbund ifrågasätter om det är ändamålsenligt att karenstiden för grundsjukpenningen

är 3 dagar, när företagaren för sin tilläggssjukpenning valt

en karenstid av 33 eller 93 dagar.

En fråga som blivit föremål för livligt intresse bland remissorganen rör

de villkor under vilka en företagare skall få utträda ur försäkringen för

tilläggssjukpenning. Socialförsäkringskommitténs förslag att undantagande

skall få göras men att undantagandet i så fall måste avse både försäkringen

för tilläggssjukpenning och försäkringen för tilläggspension tillstyrkes

av riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation och Svenska sjukkasseförbundet. Såsom skäl

för sin ståndpunkt anför dessa remissorgan, att en annan ordning skulle

medföra administrativa svårigheter och risk för felaktigheter samt inbjuda

till spekulation. Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation

har visserligen sympati för tanken att ge företagarna en större

valfrihet men accepterar kommittéförslaget för att tillgodose önskemålen

om en rationell samordning och en förenklad administration. Också Sveriges

hantverks- och industriorganisation anser i princip, att en företagare

bör ha möjlighet att kvarstå inom försäkringen för tilläggssjukpenning även

om han utträder ur den allmänna tilläggspensioneringen, men organisationen

har förståelse för de av kommittén anförda tekniska och administrativa

skälen och nöjer sig därför med att begära ytterligare utredning av frågan.

Avvisande till kommitténs förslag ställer sig länsstyrelserna i Stockholms,

Uppsala, Jönköpings och Västerbottens län, Riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges akademikers centralorganisation.

Några av dessa remissorgan hävdar, att företagarna med hänsyn till

att de själva betalar sina avgifter också själva bör få avgöra i vilken omfattning

de är i behov av försäkringsskydd och att de därför bör ha full

valfrihet att tillhöra båda, endera eller ingendera av försäkringarna för

tilläggssjukpenning och tilläggspension. I flera av yttrandena framhålles

det som särskilt betydelsefullt att företagarna får tillhöra försäkringen för

tilläggssjukpenning även om de sörjt för sin pensionering på annat sätt än

genom allmän försäkring. Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

lantbruksförbund anför, att det för den befolkningsgrupp, som förbunden

företräder, föreligger ett starkt behov av ett förbättrat riskskydd med avseende

på sjukdom, invaliditet och försörjares död i förtid men att med

hänsyn till såväl behovet som möjligheterna att finansiera avgifterna samma

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

intresse ej anses föreligga med avseende på ålderdomsförsörjningen. Förbunden

anser det inte rimligt, att en stor grupp av medborgare uteslutes från

möjligheten att ordna sitt efterlevandeskydd på jämställd nivå med andra

grupper därför att de ej kan bära avgifterna för en utökad ålderdomsförsörj

ning, som de ej önskar eller behöver. Med samma motivering finner

förbunden det vara ännu orimligare att de på denna grund också

skall bli uteslutna från möjligheten att delta i tilläggssjukpenningförsäkringen.

Förbunden anser sig kunna ansluta sig till att rätten till deltagande

i tilläggssjukpenningförsäkringen och den allmänna tilläggspensioneringens

förtids- och efterlevandeskydd sammankopplas. Att deltagande endast skulle

få ske om det omfattar hela den nuvarande tilläggspensioneringen och den

föreslagna tilläggssjukpenningförsäkringen måste förbunden däremot bestämt

avstyrka. Förbunden anhåller därför, att frågan om tilläggssjukpenningförsäkringens

anknytning till tilläggspensioneringen omprövas och

att i avvaktan härpå egna företagare under en övergångstid får rätt att delta

i tilläggssjukpenningförsäkringen, trots att de anmält undantagande från

tilläggspensioneringen. Enligt förbundens mening skulle det kunna övervägas

att under denna övergångstid låta den maximala tiden för rätt till tillläggssjukpenning

vara bestämd till två år.

Socialförsäkringskominitténs förslag att den frivilliga sjukpenningförsäkringen

för företagare skall slopas samtidigt med att de nya reglerna

om företagares tilläggssjukpenning träder i kraft har inte föranlett någon

erinran i princip, men förslag har under remissbehandlingen framförts att

vissa företagare övergångsvis skall få behålla sin frivilliga försäkring. Riksförsäkringsverket

påminner i detta sammanhang om att åtskilliga företagare

anmält undantagande från tilläggspensioneringen med retroaktiv

verkan från 1960 års ingång och att de inte kan återkalla sina anmälningar

med verkan förrän tidigast från och med den 1 januari 1965. Vid den tid då

anmälningarna om undantagande gjordes kunde, yttrar verket, företagarna

inte räkna med att anmälningarna skulle få betydelse även för deras sjukpenningförsäkring.

Verket har kommit till den uppfattningen att sådana

företagare, som gjort anmälan om undantagande före den 1 januari 1962,

bör få kvarstå inom den frivilliga försäkringen dock längst till och med

utgången av år 1966. Liknande synpunkter framförs även av Svenska arbetsgivareföreningen

och Sveriges hantverks- och indastriorganisation.

Ett annat sätt att beakta deras intressen, som före de nya sjukförsäkringsreglernas

genomförande undantagit sina inkomster från tilläggspensioneringen,

föreslås av försäkringsdomstolen, länsstyrelserna i Södermanlands

och Malmöhus lön, Handelns arbetsgivareorganisation, Tjänstemännens centralorganisation

och Sveriges akademikers centralorganisation. Gemensamt

för dessa remissorgans inställning är att de berörda företagarna genom särskilda

övergångsbestämmelser föreslås få möjlighet att ompröva sitt undantagande

och att återkalla delta med verkan från eu tidigare tidpunkt än som

eljest skulle ha kunnat ske.

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

I de flesta remissyttranden godtages eller lämnas utan erinran socialförsäkringskommitténs

ståndpunkt, att någon obligatorisk t i 11- läggssjukpenningförsäkring för hemmafruar inte bör

införas. Kommitténs grundläggande syn på försäkringsskyddet för hemmafruar,

enligt vilken skyddet bör avse att täcka inte ett inkomstbortfall

utan de ökade utgifter som en sjukdom medför, har emellertid ej genomgående

godtagits. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har svårt att acceptera denna

uppfattning och hänvisar — utan jämförelse i övrigt — till att vid bedömningen

av om en försäkrads arbetsförmåga är så nedsatt att förtidspension

skall utgå värdet av hushållsarbete, efter vad kommittén själv föreslår, i

skälig omfattning skall likställas med inkomst av arbete. Länsstyrelsen i

Kopparbergs län anser, att hemmafruarnas sociala förmåner i sjukförsäkringshänseende

inte står i paritet med de flesta andra medborgargruppers,

och finner denna ordning otillfredsställande. Liknande synpunkter beträffande

hemmafruarnas sjukförsäkring anföres av länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att det i realiteten

blir ett inkomstbortfall för familjen även när en husmor blir sjuk. Förbundet

ser saken så att husmoderns inkomst utgår in natura i form av det

arbetsresultat, som tillgodoföres familjen utan att först ersättas i pengar.

Förlusten av denna inkomst är kännbar, och enligt förbundets mening är

en tilläggssjukpenningförsäkring för de hemarbetande kvinnorna i och för

sig starkt motiverad. Emellertid kan förbundet instämma i vad socialförsäkringskommittén

anfört om att det är svårt att göra en rättvis ekonomisk

bedömning av husmödrarnas arbetsinsatser i olika fall och att avgifterna

för tilläggssjukpenningen i många fall säkerligen skulle bli betungande.

Om än med viss tvekan avstår förbundet därför från att yrka

på en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring för husmödrar. Den frivilliga

försäkringen för husmödrar bör emellertid enligt förbundets uppfattning

byggas ut mer än kommittén föreslagit. Med utgångspunkt från en av

socialstyrelsen gjord beräkning av värdet av husmoderns arbete i hemmet

— socialstyrelsen sägs ha uppskattat detta arbete till 7 500 kr. om året —■

förordar förbundet att det högsta frivilliga sjukpenningtillägget skall vara

8 kr. om dagen. I förening med grundsjukpenningen kan husmodern då

få en sammanlagd ersättning av högst 12 kr. om dagen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har den principiella inställningen

att försäkringsinrättningar, som med monopol omhänderhar obligatoriska

försäkringsanordningar, inte bör driva frivillig försäkring. De eventuella

administrativa fördelarna med en sådan sammankoppling uppväger enligt

förbundets åsikt inte på långt när nackdelarna. Förbundet ser därför helst

att det inte finns någon frivillig försäkring för hemmafruar och att den

obligatoriska försäkringen för dem i stället höjes till ett lämpligt avvägt

belopp, t. ex. 7 eller 8 kr. En avgiftsökning torde inte vara nödvändigt för
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

enad med detta förslag, om samtidigt karenstiden utökas till 7 dagar med

rätt för den försäkrade att i stället välja 33 eller 93 dagars karenstid.

De varandra närstående frågorna om grundsjukpenningens

storlek och inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen för grundsjukpenning

har mer eller mindre utförligt behandlats i åtskilliga remissyttranden.

I socialförsäkringskommitténs förslag att höja grundsjukpenningen

till 4 kr. om dagen instämmer länsstyrelsen i Västmanlands län,

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska sjukkasseförbundet. Sveriges

husmoderföreningars riksförbund återger med gillande kommitténs motivering

för att begränsa höjningen till en kompensation för penningvärdets

fall, särskilt vad kommittén uttalat om att en generell höjning av grundsjukpenningen

måste medföra ökade kostnader såväl för de försäkrade som

för staten och att kostnadsökningarna inte medför ökade förmåner för

dem som är försäkrade för tilläggssjukpenning.

En höjning av grundsjukpenningen till 5 kr. om dagen förordas av

länsstyrelsen i Blekinge län, Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges

läkarförbund, vilka i anslutning därtill framhåller angelägenheten av

att förbättra de icke yrkesarbetande gifta kvinnornas ställning. Riksförbundet

gör även en jämförelse med senare års förbättringar av folkpensionsförmånerna

och finner det naturligt att grundskyddet inom sjukförsäkringen

förstärkes på motsvarande sätt. Även Landsorganisationen finner den av

socialförsäkringskommittén föreslagna höjningen av grundsjukpenningen

otillräcklig. Landsorganisationen påpekar, att grundsjukpenningen ger en

väsentligt sämre standard än folkpensionen, och uttalar, att förtidspensionen

från folkpensioneringen motsvarar en sjukpenning av ungefär 8 kr.

om dagen. Organisationen ger därför sitt stöd åt alternativet med en grundsjukpenning

på 5 kr. om dagen. Enligt organisationens mening är det inte

någon ofrånkomlig konsekvens av en höjning av grundsjukpenningen att

även inkomstgränsen för tillhörighet till grundsjukpenningförsäkringen

nöjes i motsvarande mån. Landsorganisationen tror inte, att riskerna för

överförsäkring är så betydande att man vid en höjning av grundsjukpenningen

även bör höja inkomstgränsen utöver 1 200 kr. om året med påföljd

att kanske något tiotusental fler personer än f. n. kommer att sakna rätt till

grundsjukpenning.

Beträffande den ifrågavarande inkomstgränsen ger Fredrika-Bremerförbundet

uttryck åt samma uppfattning som Landsorganisationen. Förbundet

pekar därvid särskilt på en kategori som ofta bär små inkomster och

som skulle kunna bli lidande på att denna gräns höjdes, nämligen änkor,

frånskilda och vissa andra kvinnor, vilka har hand om barn eller tar vård

om eu ålderstigen anförvant. Den kategori kvinnor som Fredrika-Bremerförbundet

åsyftar i sitt yttrande bör enligt vad Sveriges husmodersföreningars

riksförbund förordar föras in under försäkringen för grundsjukpenning

oberoende av om de har förvärvsinkomst eller ej.

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget att barntillägg till grundsjukpenningen för kvinnor med

barn under 10 år i hemmet skall kunna utgå även vid sjukdom, som ej

föranleder sjukhusvård, har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Landsorganisationen hade väntat sig att socialförsäkringskommittén

skulle ha undersökt storleken av den utgiftsstegring för familjen, som

följer med husmoderns sjukdom, och framlagt förslag om hur stor del

av dessa utgifter som borde täckas av försäkringsförmåner. För egen del

är Landsorganisationen inte beredd att komma med något konkret yrkande,

men organisationen anser att frågan bör närmare utredas.

Beträffande kommittéförslagen rörande sjukpenningskalan anses

det allmänt innebära en välkommen förbättring att den nuvarande regeln

om reduktion av sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom slopas. Bland dem

som särskilt poängterar detta märkes Landsorganisationen och Svenska

s jukkasseförbundet.

Den av socialförsäkringskommittén förordade utbyggnaden av sjukpenningskalan

diskuteras i flera remissyttranden, och den fråga som därvid

främst är omstridd är hur högt taket bör sättas. Länsstyrelserna i

Uppsala och Östergötlands län säger sig vara övertygade om det riktiga i

kommitténs ståndpunkt att f. n. inte beakta högre inkomster än 21 000 kr.

om året. Landsorganisationen vitsordar behovet av en påbyggnad av skalan

med nya klasser och har inte något yrkande som går längre än kommitténs

förslag. Inte heller Svenska arbetsgivareföreningen har någon invändning

mot kommittéförslaget.

Svenska sjukkasseförbundet ifrågasätter starkt om inte den av kommittén

konstruerade skalan med 20 sjukpenningklasser, varav den högsta är avsedd

för inkomster uppgående till 33 000 kr. om året eller mera, bör komma

till användning redan nu. Även om kommitténs förslag om en etappvis utökning

av antalet sjukpenningklasser har vissa skäl för sig, finns det enligt

förbundets åsikt skäl som talar för en sjukpenningskala som kan tillämpas

oförändrad under en längre tid. Varje förändring av skalan medför, påpekar

förbundet, att inkomstuppgifter måste infordras och att en större eller

mindre grupp av försäkrade måste omplaceras i nya sjukpenningklasser.

Mer bestämt avvisande till kommittéförslaget ställer sig försäkringsinspektionen.

Inspektionen medger visserligen, att en stor del av dem som

har inkomster över 21 000 kr. om året är tjänstemän med rätt till kompletterande

sjuklön, men framhåller också, att det finns betydande grupper,

både arbetstagare och företagare, för vilka detta inte gäller. Både rättviseskäl

och hänsyn till samordningen mellan sjukpenningförsäkring och pensionering

kräver enligt inspektionens mening att taket är lika högt inom

sjukpenningförsäkringen som inom tilläggspensioneringen. Sjukpenningskalans

maximibelopp bör, om denna uppfattning vinner gehör, indexregleras.

Tjänstemännens centralorganisation betraktar det som mest ändamålsenligt

med parallellitet mellan sjukförsäkring och pensionering för hela

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

inkomstskalan. Organisationen lämnar i detta sammanhang upplysningen

att de sjuklöner, som på vissa områden tillförsäkrats tjänstemännen genom

avtal, i regel har en maximerad varaktighet på endast 3—4 månader. Inte

heller Sveriges akademikers centralorganisation är tillfreds med kommitténs

argument att flertalet personer med höga löneinkomster är tjänstemän som

har rätt till kompletterande sjuklöneförmåner. Det ankommer enligt organisationen

helt på arbetsmarknadens parter att avtalsvägen reglera samordningen

mellan sjuklön och sjukpenning. Organisationen är av den meningen

att sjukpenningskalans tak bör sammanfalla med det maximibelopp,

som beaktas vid fastställandet av underlaget för arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen,

och erinrar om att detta maximibelopp föreslagits satt till

7 Vä gånger tilläggspensioneringens basbelopp.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att antalet sjukpenningklasser

utan försämring för de försäkrade — bör reduceras. En omprövning av

sjukpenningskalans allmänna konstruktion begäres också av Tjänstemännens

centralorganisation, som hänvisar till att skatteförhållandena ändrats

sedan de nuvarande sjukpenningbeloppen fastställdes efter en avvägning

med hänsyn till dagsinkomsten efter avdrag för skatt i olika inkomstlägen.

Organisationen anser också att sjukpenningen bör vara skattepliktig inkomst,

något som givetvis skulle påverka sjukpenningskalans utformning.

Samma principiella inställning till frågan om skattskyldighet för sjukpenning

har försäkringsinspektionen, länsstyrelsen i Hallands län och Sveriges

akademikers centralorganisation. Inspektionen anser emellertid att man bör

vänta med en skattereform tills sjukkassorna hunnit få databehandlingsmaskiner,

och centralorganisationen vill låta anstå med ändrade skatteregler

tills en ny utredning kunnat företagas.

Överståthållarämbetet, Landsorganisationen, Svenska sjukkasseförbundet,

Svenska socialvårdsförbundet, De vanföras riksförbund och De lungsjukas

riksförbund kritiserar kommittéförslaget om sjukpenningens storlek

vid sjukhusvård och avstyrker förslaget om höjning av sjukpenningavdraget

från 3 till 5 kr. Genomgående framhålles därvid att, om

Värdet av de besparingar i fråga om kostnader för mat in. in. som den sjuke

gör under sjukhusvistelsen stigit, effekten härav neutraliseras till följd av

att även den sjukes av sjukdomen förorsakade kostnader ökat med penningvärdets

fall. Landsorganisationen tillfogar, att den sjukes fasta utgifter

ökat allteftersom standarden i samhället stigit.

Socialförsäkringskommitténs förslag om slopande av de nuvarande reglerna

om 730 dagars sjukhjälpstid har inte mött någon gensaga under

remissbehandlingen. Vad angår samordningen mellan sjukförsäkring

och pensionering är kommitténs förslag om möjlighet

för sjukkassa att utan ansökan bevilja förtidspension i princip tillstyrkt

eller lämnat utan erinran i praktiskt taget alla remissyttranden.

Försäkringsdomstolen finner att de nya samordningsreglerna nödvändig
-

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

gör en föreskrift, som förhindrar att skyddet vid invaliditet i icke avsedd

utsträckning överföres från pensioneringen till sjukförsäkringen. Domstolen

anför dock vissa betänkligheter mot den föreslagna bestämmelsen med hänsyn

till att den ersättning, som en försäkrad erhåller från sjukpenningförsäkringen,

och den ersättning, som han äger erhålla från förtidspensioneringen,

som regel inte torde vara likvärdiga. I de fall en försäkrad uppfyller

förutsättningarna för förtidspension och denna ersättningsform är för

honom fördelaktigare än sjukpenning, har han intresse av att snarast söka

sådan pension. Om åter sjukpenningen är fördelaktigare för honom än förtidspension,

är det ett understundom mycket betydande intresse för honom

att pensionen beviljas vid så sen tidpunkt som möjligt. Enligt domstolens

mening framstår det under sådana förhållanden som en brist hos förslaget

att den försäkrades rättigheter från den allmänna försäkringen kan bli

beroende på vederbörande försäkringskassas bedömning av den lämpliga

tidpunkten för pensionsprövningen, vilken bedömning i sin tur kan påverkas

av exempelvis arbetsbelastningen inom det organ, som har att

verkställa prövningen. Eftersom förutsättningarna för förtidspension kan

vara uppfyllda redan i och med sjukdomsfallets inträffande, exempelvis

om detta har sin grund i ett svårartat olycksfall, skulle den försäkrade då

efter kort tid kunna gå miste om sin sjukpenning. I de fall då denna är

mera värd än förtidspensionen blir det en försämring i jämförelse med

nuvarande förhållanden, som i regel möjliggör för den försäkrade att åtnjuta

sjukpenning i två år vid varje sjukdom. Domstolen tillägger, att den

föreslagna regeln kan särskilt svårt komma att drabba sjukpenningförsäkrade

utländska medborgare, vilka icke äger rätt till pensionsförmåner. De

kan vid sjukdomsfall, som omedelbart eller efter kort tid medför bestående

invaliditet, bli praktiskt taget helt lämnade utan försäkringsskydd. Med

hänsyn till det anförda anser domstolen det böra övervägas att ge bestämmelsen

den innebörden, att sjukkassa skall, sedan den försäkrade

under 365 dagar i följd lidit av sjukdom som medfört nedsättning av arbetsförmågan

med minst hälften, bevilja honom förtidspension så snart

förutsättningarna föreligger även om ansökan ej gjorts.

Även Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att reglerna om

samordning mellan sjukpenningförsäkringen och förtidspensioneringen

måste tillämpas så att de ekonomiska konsekvenserna för den enskilde

individen icke blir ofördelaktiga. Detta kan uppnås på det sättet att sjukpenningen

skall utgå under exempelvis minst ett år, innan den på kassans

initiativ kan ersättas av förtidspension. En liknande hållning intar länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län. Rikskommittén för partiellt arbetsföra

och De lungsjukas riksförbund utgår från, att den föreslagna bestämmelsen

tillämpas så att ingen försämring i försäkringsskyddet inträder för

den enskilde. De blindas förening föreslår, att den nuvarande valfriheten

mellan sjukpenning och pension bibehålies.

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att sjukkassas rätt att

bevilja pension utan ansökan kompletteras med en skyldighet för kassan att

för fall då sjukhjälp utgått mer än två år ta upp frågan om förtidspension,

såvida icke arbetsoförmågan med stor sannolikhet kommer att vara blott

ytterligare någon kortare tid.

Beträffande samordningsfrågorna i övrigt hävdar De blindas förening, att

en persons sjukpenningförsäkring inte bör påverkas av att han har hel förtidspension.

Även den som har hel förtidspension kan nämligen ha en inte

obetydlig arbetsinkomst, och det bör, anser föreningen, rimligen vara enbart

arbetsinkomstens storlek som är avgörande för tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen.

Föreningen menar, att de bestämmelser som gäller ålderspensionärerna

— således rätten att erhålla sjukpenning i 180 dagar - - även

bör gälla pensionärer med hel förtidspension i vad avser den invalidiserande

sjukdomen och att de nämnda förtidspensionärernas sjukpenningskydd

när det gäller andra sjukdomar bör följa sjukförsäkringens allmänna bestämmelser

om rätt till sjukpenning. De vanföras riksförbund föreslår, att

den som har hel förtidspension skall vara tilläggssjukpenningförsäkrad med

begränsad sjukhjälpstid, om hans årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till

minst 1 800 kr. om året. De lungsjukas riksförbund anser, att alla pensionärer

bör ha obegränsad sjukhjälpstid i fråga om ersättning för sjukhusvård.

Försäkringsdomstolen är tveksam beträffande lämpligheten av att, såsom

socialförsäkringskommittén föreslår, låta hemmafruar med partiell förtidspension

stå kvar inom försäkringen för grundsjukpenning och anser att så

inte bör få ske om kvinnan har 2/s av hel förtidspension. Domstolen anför,

att sammanlagda beloppet av folkpensionen för dag räknad och sjukpenningen

då kommer att överstiga det högsta sjukpenningbelopp, som en

hemmafru kan tillförsäkra sig genom att teckna en frivillig försäkring utöver

den obligatoriska. Därtill kommer, att det i praktiken måste bli synnerligen

svårt att bedöma, huruvida en kvinna, vars arbetsförmåga genom

invaliditet kan ha nedsatts med inemot 80 procent, förlorat sin återstående

arbetsförmåga till följd av en mera tillfällig sjukdom. Ännu svårare blir att

bedöma, huruvida halv sjukpenning skall utgivas. Riksförsäkringsverket är

i huvudsak av samma uppfattning som försäkringsdomstolen.

Beträffande regeln i kommittéförslaget om att ersättning för sjukhusvård

icke utgår för sådan del av en vårdperiod, som infaller efter det att vården

pågått 730 dagar, har de remissorgan som behandlar saken olika meningar.

Försäkringsdomstolen anser, att regeln i princip är riktig, men understryker

att andra samhälleliga åtgärder måste vidtagas för att de som berörs av

regeln skall kunna få kostnadsfri vård intill dess att förtidspension kan

utgå. I praktiken, säger domstolen, torde regeln ha betydelse främst för barn

som inte fyllt 16 år och som därför inte kan få förtidspension. Socialstyrelsen

har den uppfattningen att 730-dagarsregeln inte är sakligt motiverad

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

och framhåller, att det förmodligen ganska ringa antal människor som berörs

av regeln hör till dem som är hårdast drabbade i livet. En modern

socialförsäkring måste enligt styrelsens åsikt täcka även sådana kostnader

som det här gäller. Även De lungsjukas riksförbund anför erinringar mot

den föreslagna 730-dagarsregeln.

Socialpolitiska kommitténs förslag att förstärka stödet åt barnaföderskor

genom att kraftigt öka hjälpen inom moderskapsförsäkringens

ram samtidigt som mödrahjälpen avvecklas har praktiskt taget överallt

fått ett utomordentligt gynnsamt mottagande. Remissorganen ansluter

sig helt till kommitténs uppfattning att moderskapsförsäkringen bör vara så

effektiv, att kompletterande stödåtgärder endast undantagsvis behöver tillgripas

och att, när sådana åtgärder blir behövliga, de i första hand bör tillhandahållas

i form av socialhjälp. Inte minst i socialstyrelsens och mödrahjälpsnämndernas

yttranden kommer denna grundsyn till uttryck. Styrelsen

förutsätter dock, att lösningen av problemen kring särskilt de ogifta

mödrarnas nödsituation blir föremål för snara överväganden och att effektiva

stödåtgärder kommer till stånd. Mödrahjälpsnämnden i Stockholm

framhåller, att mödrahjälpsnämnderna haft ett inte obetydligt värde därigenom

att de fört mödrarna i kontakt med barnavårdsnämnderna och satt

barnavården i tillfälle att ge mödrarna stöd och råd i andra än rent ekonomiska

angelägenheter, ett värde som nu går förlorat. Även mödrahjälpsnämnderna

i Malmöhus och Gävleborgs län beklagar att kommittéförslaget

inte kunnat ta hänsyn till intresset av att barnaföderskorna kan få ett personligt

stöd. I några yttranden betonas därjämte de befolkningspolitiska

skälen för en förbättrad hjälp åt barnaföderskor. Medicinalstyrelsen vågar

visserligen inte bedöma den sannolika befolkningspolitiska effekten av de

föreslagna reformerna men framhåller betydelsen av att hjälpåtgärderna i

samband med förlossning är av sådan omfattning att ansökan om abort inte

skall behöva göras av ekonomiska skäl.

Införandet av ersättning för tandläkarvård åt nyblivna

mödrar som en försäkringsförmån anses allmänt som ett viktigt och värdefullt

inslag i socialpolitiska kommitténs förslag, och i flera remissyttranden

framhålles att en sådan anordning är en förutsättning för att mödrahjälpen

skall kunna avskaffas. Medicinalstyrelsen understryker vikten av att tandkontroll

och tandvård blir ett normalt led i den förebyggande mödravården.

En dålig tandstatus kan nämligen, säger styrelsen, nedsätta kvinnans allmänna

motståndskraft under graviditet och laktationsperiod samt innebära

infektionsrisker, som kan påverka såväl moderns som det späda barnets

hälsa.

Socialstyrelsen hyser en viss oro för att det nya systemet åtminstone under

de närmaste åren kan komma att medföra en försämring för de ekonomiskt

sämst ställda barnaföderskorna, som enbart är hänvisade till folk
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 90 år 1962

tandvården. Styrelsen räknar nämligen med att införandet av mödratandvårdsförsäkring

skall öka besöksfrekvensen hos folktandvården med förlängda

väntetider som följd. Den medellösa modern kan också, tror styrelsen,

få svårigheter med betalningen hos tandläkaren. Styrelsen föreslår

därför 1) att blivande mödrar regelmässigt skall få förtur inom folktandvården,

2) att dispens skall kunna ges från det föreslagna villkoret att tandvården

skall vara slutförd inom nio månader efter förlossningen samt 3)

att sjukkassa skall vara skyldig att på framställning av patienten betala

försäkringsandelen av tandvårdskostnaden direkt till tandläkaren. Beträffande

lämpligheten av en förtur för mödrar inom folktandvården har medicinalstyrelsen

en i viss mån avvikande mening. Styrelsen tror, att en sådan

förtur kan skapa svårigheter för vården i övrigt vid en del distriktstandpolikliniker.

Sveriges tandläkarförbund uppehåller sig bl. a. vid frågan om folktandvårdens

resurser och möjligheterna i övrigt att förverkliga kommitténs förslag.

Förbundet anser det olämpligt att föreskriva, att undersökningen av

samtliga blivande mödrar skall utföras av folktandvården. Denna undersökning

kommer i många fall icke att kunna åtföljas av behandling vid folktandvården,

antingen på grund av att patienten uttrycker bestämda önskemål

om att behandlas av viss privatpraktiserande tandläkare eller på grund

av att folktandvårdens resurser icke förslår till att meddela behandlingen.

Det är också ett faktum, yttrar förbundet, att bettsaneringen i det enskilda

fallet många gånger kan utföras på flera olika, i och för sig likvärdiga sätt,

varför det är lämpligast att den tandläkare, som skall utföra behandlingen

även får göra den inledande undersökningen.

Socialstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län och Statstjänstemånnens

riksförbund föreslår, att ersättning för resor skall kunna utges från försäkringen

vid tandbehandling på samma villkor som gäller vid besök hos

läkare.

Beträffande taxan för tandvårdsersättning uttalar medicinalstyrelsen, att

det i och för sig vore bäst om folktandvårdstaxan och taxan för återbäring

från moderskapsförsäkringen vore en och densamma. Tandvårdstaxa bör

enligt styrelsens mening fastställas av styrelsen i samråd med riksförsäkringsverket

och efter förhandlingar med tandläkarorganisationerna. Svenska

landstingsförbundet finner det angeläget med en enhetlig taxa och är inte

främmande för en höjning av folktandvårdstaxan.

I fråga om den lämpliga storleken av moderskapsförsäkringens grundpenning

har inte framkommit några från socialpolitiska kommitténs

förslag avvikande meningar, och inte heller göres någon invändning mot förslaget

om förlängning av den tidrymd under vilken tilläggspenningen

skall kunna utgå. Socialstyrelsen framhåller, att sistnämnda förslag

är ägnat att radikalt förbättra den förvärvsarbetande kvinnans möjligheter

alt själv få vårda det nyfödda barnet under dess första månader. Lands
-

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

organisationen uttalar sin tillfredsställelse över att kvinnorna i förvärvsarbete

nu blir i tillfälle att utnyttja den rätt lagen länge givit dem att vara lediga

från sitt arbete sex månader i samband med barnsbörd. Riksförbundet landsbygdens

folk anser det olyckligt att rätten till tilläggspenning är sammankopplad

med tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning,

vilket bl. a. medför att lantbrukarhustrurna i allmänhet inte

får tilläggspenning. Förbundet föreslår, att rätten till tilläggspenning utsträckes

att omfatta även kvinnor, som är frivilligt försäkrade för tilläggssjukpenning.

Pensionering

Allmänna grunder för rätt till pension

Förslaget i departementspromemorian om uppmjukning av det inom

folkpensioneringen gällande kravet på mantalsskrivning i riket

för rätt till pension har inte mött motstånd i något yttrande. Svenska arbetsgivareföreningen

anser det tillfredsställande att förslag framlagts om att

svensk medborgare skall kunna uppbära folkpension utomlands, om han

varit mantalsskriven här i riket för det år varunder han fyllt 62 år och för

de fem åren närmast dessförinnan. Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser

uppmjukningen välmotiverad.

önskemål om ytterligare uppmjukning framställes av Utlandssvenskarnas

förening, till vars synpunkter Sveriges allmänna exportförening ansluter

sig. Utlandssvenskarnas förening framhåller, att även den föreslagna

regeln om krav på mantalsskrivning i riket antingen vid det tillfälle då pensionen

uppbäres eller för det år varunder vederbörande fyllt 62 år och de

fem åren närmast dessförinnan innebär en viss diskriminering av utlandssvenskarna

och därför inte är ägnad att för framtiden stimulera intresset

för utlandstjänst. Föreningen anser, att möjlighet bör öppnas för utgivande

av folkpension till utlandssvensk utan krav på att denne först återflyttar

till riket.

Förslaget om att vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom

tilläggspensioneringen hänsyn i större utsträckning skall tagas

till lön, som svensk medborgare åtnjutit från utländsk arbetsgivare, föranleder

i allmänhet inte någon erinran. Svenska arbetsgivareföreningen och

Handelns arbetsgivareorganisation tillstyrker förslaget, och Tjänstemännens

centralorganisation hälsar de förbättrade möjligheterna till poängförvärv

med tillfredsställelse.

Riksförsäkringsverket framhåller, att möjligheterna att avgöra när en

svensk juridisk person äger ett bestämmande inflytande i en utländsk juridisk

person är ytterst begränsade för att inte säga obefintliga, och ifrågasätter

därför, om lagtexten bör utformas på sätt som föreslagits. I verkets

yttrande påpekas dessutom, att en stor del av de svenskar, som är syssel
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

.satta hos svenska företags utländska dotterorganisationer, redan enligt gällande

bestämmelser får räkna sin lön som pensionsgrundande. Det är nämligen

vanligt, anför verket, att anställningsavtalet är upprättat med moderföretaget

och att detta följaktligen är att anse som arbetsgivare. Att lönen

utbetalas genom den utländska dotterorganisationen kan inte utgöra hinder

för att betrakta lönen som åtnjuten i tjänst hos arbetsgivare i Sverige, i vart

fall inte om lönen på ett eller annat sätt redovisats i moderföretagets bokföring.

Enligt verket föreligger emellertid i dessa fall en viss risk för missbruk

bl.a. med hänsyn till femtonårsregeln.

Utlandssvenskarnas förening hävdar, att tilläggspensioneringen i princip

skall omfatta alla utlandssvenskar, och finner det därför oriktigt, att alltjämt

vissa till numerären långt ifrån obetydliga grupper helt är ställda

utanför. Föreningen håller för möjligt, att frågan kan lösas genom anslutning

till någon form av frivillig pensionsförsäkring, eventuellt den redan

befintliga. Sveriges allmänna exportförening, som ansluter sig till de av

Utlandssvenskarnas förening framförda synpunkterna och önskemålen, medger

att svårigheten ligger i att finna en metod för att säkerställa avgiftsbetalningen.

Emellertid anser föreningen, att detta problem bör kunna lösas

beträffande två kategorier utlandssvenskar, som icke nämnts i departementspromemorian,

nämligen dels svensk personal hos de svenska handelskamrarna

i utlandet, dels svenskar, som från företag i hemlandet utsändes

för tjänstgöring hos företagets utländska affärsförbindelser (agenter, köpare

i fast räkning, licenstagare, uppdragsgivare i entreprenadsammanhang

m. fl.). I fråga om de vid handelskamrarna anställda svenskarna hänvisar

föreningen bl. a. till kamrarnas halvofficiella ställning och föreslår, att avgiftsbetalningen

garanteras av kommerskollegium, som handlägger ärenden

rörande kamrarna. Beträffande de svenskar som tjänstgör hos svenska företags

utländska affärsförbindelser framhåller föreningen, att avgiftsbetalningen

självfallet bör garanteras av det svenska företaget. I samband härmed

påpekar föreningen, att den utländske arbetsgivaren inte alltid är en

juridisk person.

Enligt Sveriges akademikers centralorganisation och Sveriges läkarförbund

synes förslaget inte medge att svenskar i internationell verksamhet

får tillgodoräkna sig pensionspoäng.

Socialförsäkringskommitténs förslag att för försäkrad, som åtnjuter förtidspension,

beräkning av pensionsgrundande inkomst

skall vara utesluten endast för år, för vilket s. k. antagandepoäng

tillgodoräknas honom, kritiseras av försäkringsdomstolcn. Domstolen framhåller,

att den föreslagna ändringen leder till att en förtidspensionär med

ingen eller ringa anknytning till tilläggspensioneringen kan komma att försättas

i förmånligare läge än en förtidspensionär med den fastare anknytning

som tillgodoräknande av antagandepoäng förutsätter. Den förre kan

nämligen i motsats till den senare förvärva pensionspoäng genom förvärvs
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 9O år 1962

arbete efter pensionsfallet. Av förslaget framgår inte när och på vad sätt

sålunda förvärvade pensionspoäng skall inverka på pensionsberäkningen.

Enligt domstolens mening kan det starkt ifrågasättas, om ändringsförslaget

bör genomföras nu. Riksförsäkringsverket anför liknande synpunkter och

anser, att starka skäl talar för att avgörandet av frågan om pensionsrätt i

förevarande fall får bli beroende av ytterligare överväganden. I avvaktan på

resultatet av dessa överväganden bör enligt verkets mening en försäkrad

över huvud taget inte ges möjlighet till förvärv av pensionspoäng för år

under vilket förtidspension utgått.

Socialförsäkringskommitténs behandling av frågan om hänsynstagande

vid pensionsberäkningen för vissa åldersgrupper till bortfall av pensionspoäng

på grund av sjukdom eller arbetslöshet föranleder i

allmänhet ingen erinran från remissorganens sida. Landsorganisationen

ansluter sig till förslaget och har förståelse för kommitténs synpunkter på

svårigheterna att jämställa arbetslöshet som bortfallsanledning med långvarig

sjukdom. Erfarenheten säger emellertid, fortsätter organisationen, att

särskilt äldre personer är svårplacerade på arbetsmarknaden, vilket visat

sig icke minst i samband med företagsnedläggelser. Personer som på detta

sätt drabbas av långvarig arbetslöshet bör därför efter särskild ansökan —

varvid bortfallsanledningen kan verifieras av arbetsförmedlingen — kunna

tillgodoräknas pensionspoäng.

Ålderspension

Socialförsäkringskommitténs förslag om individuellt rörlig

pensionsålder inom folkpensioneringen tillstyrkes av så gott som

samtliga de remissorgan, som tagit upp frågan till behandling, ehuru i en

del fall med vissa erinringar beträffande det förtida uttaget. Tillstyrkande

yttranden utan några förbehåll föreligger från Landsorganisationen, Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges lantbruksförbnnd, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges folkpensionärers riksorganisation och Yrkeskvinnors

samarbetsförbund.

Riksförsäkringsverket anser — med hänvisning till de av kommittén åberopade

skälen mot förtida uttag — det vara mindre tillfredsställande att sådant

uttag skall kunna ske utan andra begränsningar än de av kommittén

föreslagna. En dylik rätt synes inte gå väl ihop med den sida av folkpensioneringens

ställning i pensionssystemet, som innebär att folkpensionen

utgör ett bottenskydd med uppgift att garantera den försäkrade försörjning

av en viss minimistandard. Riksförsäkringsverket föreslår därför, att rätt

till förtida uttag förknippas med villkoren att uttaget avser både folkpension

och tilläggspension och att det sammanlagda pensionsbeloppet uppgår

till minst det belopp, som den försäkrade skulle vara berättigad att erhålla i

folkpension vid uttag från 67 års ålder sedan pensionen höjts till den av

statsmakterna förutsatta nivån. Genom en sådan spärregel skulle den för
-

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

säkrade alltid vara garanterad ett pensionsskydd motsvarande folkpensionens

normalbelopp. En motsvarande begränsning förordas jämväl av Svenska

arbetsgivareföreningen.

Svenska stadsförbundet kan med viss tvekan — icke minst med tanke på

svårigheterna att utforma en rationell samordning — ansluta sig till kommitténs

förslag om förtida uttag men ifrågasätter, om inte reduktionsreglerna

vid sådant uttag är alltför förmånliga i vissa fall. Betänkligheter av

samma art uttalas av Kommunernas pensionsanstalt, som dessutom framhåller

att de skäl mot förtida uttag, som anförts av socialförsaknngskommittén

och tidigare utredningar, är mycket vägande. De fall, dar egentligt

behov av förtida uttag kan anses föreligga, torde enligt pensionsanstaltens

mening komma att utgöra endast en ringa del av det antal förtidsuttag, som

kommer till stånd om var och en kan ta ut sin ålderspension när han anser

sig behöva den. Enligt pensionsanstaltens uppfattning är enda alternativet

att i varje särskilt fall pröva de skäl, som anföres för önskemålet om förtida

uttag. Svenska försäkringsbolags riksförbund, som anser att frågan

om förtida pensionsuttag bör utredas ytterligare, finner reduktionen vid

förtida uttag alltför gynnsam och förordar vidare, att kommunalt bostadstillägg

till ålderspension inte skall utgå före fyllda 67 år. Statstjänstemånnens

riksförbund anser, att befrielse från folkpensionsavgift inte bör föreligga

vid förtida uttag.

Statens pensionsanstalt uttalar, att mot en ovillkorlig rätt till förtida uttag

kan anföras både medicinska och arbetsmarknadspolitiska skäl ävensom de

konsekvenser ett sådant uttag enligt förslaget medför beträffande ratten

till förtidspension, änkepension, hustrutillägg och barntillägg. Pensionsanstalten

anser sig därför inte kunna biträda förslaget. Skulle det likväl komma

att genomföras, förordar pensionsanstalten en spärregel motsvarande

den av riksförsäkringsverket föreslagna och anser dessutom, att åtgärder är

påkallade i syfte att förhindra att kommunalt bostadstillägg till ålderspension

utgår innan pensionstagaren fyllt 67 år. Med hänsyn bl. a. till de komplikationer,

som uppkommer vid samordningen mellan pension från den allmänna

försäkringen och pension från staten och kommunerna, ifrågasätter

pensionsanstalten vidare, om inte rätten till förtida uttag av ålderspension

från tilläggspensioneringen bör omprövas och göras beroende av medgivande

från vederbörande försäkringsmyndighets sida.

När det gäller möjligheterna för vissa yrkesgrupper

att erhålla o reducerad ålderspension före 67 år delar

de remissorgan, som behandlar ämnet, kommitténs uppfattning att frågan

bör lösas avtalsvägen. Så är fallet även med Landsorganisationen, som emellertid

erinrar om att arbetsgivarna visat mindre intresse av alt förhandla

inom områden, vilka delvis är täckta av lagstiftning. Landsorganisationen,

som inte oreserverat kan dela kommitténs uppfattning att det inom den

allmänna pensioneringens ram skulle vara omöjligt att differentiera pen
-

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sionsåldern med hänsyn till yrke och sysselsättning, anser att man längre

fram bör kunna överväga, om inte frågan skulle kunna lösas genom lagstiftning

för den händelse avtalsvägen inte skulle vara framkomlig.

Förtidspension

Socialförsäkringskommitténs grundläggande uppfattning att förutsättningarna

för rätt till förtidspension i princip bör vara desamma inom såväl

folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har nästan undantagslöst

vunnit remissorganens gillande. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening

är dock inte en något olika bedömning av invaliditetsfrågan utesluten

på grund av att bestämmelserna om folk- och tilläggspensioneringen lagtekniskt

sammanföres till en författning och att de båda pensionsdelarna

skall administreras på samma sätt. Svenska vanförevårdens centralkommitté

yttrar, att principen om gemensamma förutsättningar ej bör drivas

för långt även om den från tekniskt administrativa synpunkter kan synas

naturlig. Man kan sålunda enligt centralkommitténs mening tänka sig, att

folkpensioneringens förtidspension får utgå på grundval av ett mera medicinskt

bedömande, medan rätten till motsvarande pension från tilläggspensioneringen

får bli mera beroende av den faktiska nedsättningen av arbetsförmågan.

I remissyttrandena tillstyrkes allmänt huvuddragen i kommitténs förslag

om utformningen av invaliditetsbegreppet som en arbetsinvaliditet

grundad på medicinska faktorer liksom förslaget om att man vid

invaliditetsbedömningen bör beakta samtliga omständigheter, som är ägnade

att belysa de medicinska faktorernas inverkan på vederbörandes arbetsmöjligheter.

Likaså tillstyrkes förslaget om att förtidspension skall

kunna utgå, då arbetsförmågan nedsatts med minst hälften. Bland de tillstyrkande

remissorganen märkes socialstyrelsen, försäkringsdomstolen,

riksförsäkringsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, riksrevisionsverket, försäkringsinspektionen,

medicinalstyrelsen, flertalet länsstyrelser, statens pensionsanstalt,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska

landskommunernas förbund, Landsorganisationen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Svenska socialvardsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet,

Sveriges läkarförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund och Sveriges folkpensionärers riksorganisation.

Beträffande det av kommittén förordade invaliditetsbegreppet anför riksförsäkringsverket,

att begreppet liksom inom den nuvarande folkpensioneringen

bygger på en arbetsinvaliditet grundad på medicinska faktorer men

att invaliditetsbedömning och invaliditetsgradering på ett annat sätt än vad

nu är fallet bygger på relationen mellan den försäkrades tidigare arbetskapacitet

och hans efter invalidiseringen kvarstående arbetsförmåga. Enligt verkets

mening har de ekonomiska faktorerna i sistnämnda hänseende tiller
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

känts en central betydelse. Försäkringsrådet yttrar, att de av kommittén omnämnda

faktorerna utöver den medicinska invaliditeten bör beaktas men ej

tillmätas så stor betydelse som kommittén synes avse. Eljest föreligger risk

att man inte erhåller en i det långa loppet rättvis och enhetlig invaliditetsbedömning.

Flera remissorgan, som i övrigt ger sin anslutning till kommitténs förslag,

understryker de svårigheter, som måste uppkomma vid den praktiska

tillämpningen av det föreslagna invaliditetsbegreppet, och uttalar att stora

krav kommer att ställas på de organ, som skall handlägga förtidspensionsärendena.

Samtidigt betonas vikten av att dessa organ genom föreskrifter

och anvisningar får vägledning i syfte att åstadkomma en enhetlig praxis.

Riksförsäkringsverket framhåller, att det i stort sett måste överlämnas åt

praxis att med fullföljande av de i betänkandet angivna riktlinjerna utveckla

invaliditetsprövningen. Självfallet måste detta bli förknippat med

betydande svårigheter. Verket förutsätter att det skall ankomma på verket

att under den första tiden, intill dess en mera fast praxis kommer till stånd

genom försäkringsdomstolens avgöranden, genom råd och anvisningar ge

de pensionsprövande organen vägledning i syfte att åstadkomma enhetlighet

i bedömningen av pensionsansökningarna. Svenska stadsförbundet framhåller,

att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före och efter

invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning i praktiken

kan leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som

inte är avsedd. En alltför schematisk tillämpning av denna princip skulle

kunna leda till en hårdare inkomstprövning än den som enligt nuvarande

regler gäller inom folkpensioneringen. För att lagens verkliga syfte skall

bli tillgodosett i tillämpningen redan från början är det därför enligt förbundets

mening av vikt att anvisningar utfärdas.

Kommitténs förslag att rätten till förtidspension för de blinda skall bedömas

efter samma grunder som för övriga försäkrade, vilket innebär att

man slopar den nuvarande regeln inom folkpensioneringen att den som är

blind alltid skall anses som invalid oavsett sin faktiska arbetsförmåga, tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av ett flertal remissorgan, bland dem

länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Västmanlands och Gävleborgs län,

Landsorganisationen, Sveriges läkarförbund och Svenska försäkringsbolags

riksförbund. Samtidigt framhålles, att förslaget kan medföra försämringar

för vissa blinda, som vid reformens ikraftträdande uppbär invalidpension

och blindtillägg. De blindas förening ävensom länsstyrelserna i Jönköpings

samt Göteborgs och Bohus län motsätter sig förslaget i vad det avser de

blinda och anser, att alla blinda utan prövning av arbetsförmågans nedsättning

liksom nu bör vara berättigade till förtidspension.

Kommitténs förslag att kravet på invaliditetens varaktighet i fråga

om icke tidsbegränsad förtidspension bör vara utformat i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som nu gäller inom folkpensioneringen har icke mött

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 saml. Nr 90

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

någon erinran. Den av kommittén föreslagna tidsbegränsade förtidspensionen

uppmärksammas i flera yttranden huvudsakligen i anledning av kommitténs

uttalande att den ifrågavarande pensionsformen även bör kunna bli ett

lämpligt och användbart ekonomiskt stöd under den tid en försäkrad är

föremål för rehabiliteringsåtgärder. Vad kommittén sålunda anfört gillas

av arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län och Rikskommittén

för partiellt arbetsföra, men den allmänna uppfattningen synes vara att

socialförsäkringsersättning i dessa fall bör lämnas i annan form eller i varje

fall under annan benämning än pension. Samtidigt understrykes att rehabiliteringsåtgärderna

i princip bör vara avslutade, när pensionsfrågan avgöres.

I åtskilliga fall förordas, att stödet under rehabilitering skall utgå från

sjukförsäkringen. Uttalanden av denna innebörd göres av bl. a. medicinalstyrelsen,

ett flertal länsstyrelser, Svenska landskommunernas förbund,

Landsorganisationen, Tjänstemånnens centralorganisation, Folksam och

Kommunernas pensionsanstalt. Bland remissorgan, som inte synes ha något

att erinra mot en stödform enligt pensioneringens regler under rehabilitering

men som förordar ändrad beteckning på den tidsbegränsade pensionsförmånen,

märkes överståthållarämbetet och Svenska försäkringsbolags

riksförbund, vilka anser att man bör överväga att bibehålla beteckningen

sjukbidrag. Riksförsäkringsverket yttrar, att benämningen sjukbidrag kan

göras till föremål för invändning och överväger förslagsvis beteckningen

tidsbegränsad invaliditetsersättning. Under erinran om den norska lagstiftningens

»attfpringsbidrag» föreslår Sveriges läkarförbund termen rehabiliteringslön.

Svenska sjukkasseförbundet förordar, att beteckningen tidsbegränsad

förtidspension utbytes.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbolagens förening

anser det icke motiverat att mildra varaktighetskravet för rätt till

tidsbegränsad pensionsförmån från nuvarande minst ett och ett halvt år

till en tid icke understigande ett år.

Socialförsäkringskommitténs förslag i frågan om invaliditetsgraderingen,

som innebär att de förtidspensionsberättigade uppdelas

i tre grupper och att pensionen i de olika grupperna graderas så att hel förtidspension

utgår i grupp I, två tredjedelar av hel pension i grupp II och

en tredjedel av hel pension i grupp III, accepteras i det övervägande antalet

remissyttranden.

Riksförsäkringsverket finner sålunda, att övervägande skäl talar för att

kommitténs förslag lägges till grund för lagstiftning. Det synes dock verket

lämpligt att, om en försäkrad som har hel eller två tredjedels förtidspension,

därefter får sin arbetsförmåga förbättrad så att en nedsättning av

pensionen skall ske, reduktionen får göras successivt under en övergångstid

i stället för i ett enda steg. Medicinalstyrelsen framhåller särskilt vikten

av att det tröskelproblem som uppkommer vid invaliditetsgränsen reduceras

i möjlig mån. Styrelsen tillstyrker därför, att vid halv invaliditet kom
-

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

pensation utgår med en tredjedel av full pension. Beträffande gruppindelningen

anser styrelsen, att de trösklar som måste uppstå jämväl mellan de

olika grupperna inbördes utgör en mindre olägenhet än de praktiska svårigheter

som skulle föreligga vid tillämpning av en i och för sig önskvärd,

mera fingraderad skala, samt håller före att ett socialt tillfredsställande resultat

bör kunna uppnås med det föreslagna systemet. Försäkringsinspektionen

har ej någon erinran mot graderingen, som dock enligt inspektionens

mening torde föranleda en del besvärliga gränsfall i praktiken. Enligt överståthållarämbetets

mening synes gruppindelningen under vissa förhållanden

kunna medföra försämrade pensionsförmåner för pensionärer, som nu har

inkomstprövade pensionsförmåner, vilket inte torde ha varit avsett och

som synes kunna undvikas genom övergångsbestämmelser. Förslaget tillstyrkes

vidare av länsstyrelserna i Södermanlands, Blekinge, Malmöhus och

Västmanlands län samt Svenska landstingsförbundet. En positiv inställning

har också länsstyrelsen i Värmlands län, som dock ifrågasätter om det på

grundval av medicinska och andra faktorer är möjligt att avgöra, huruvida

en person fått sin arbetsförmåga nedsatt med sådana kvotdelar som 5/e och

Va. Kommunernas pensionsanstalt anför, att förslaget till invaliditetsgradering

och till relativ kompensationsgrad icke överensstämmer med motsvarande

regler inom den kommunala pensioneringen. Motiveringen för förslaget

synes dock enligt pensionsanstaltens mening hållbar för en allmän pensionering,

och olikheterna synes icke vålla större olägenheter för personalpensioneringens

samordning med den allmänna pensioneringen. Svenska

stadsförbundet anser den regressiva ersättningsskalan motiverad särskilt

med hänsyn till de speciella förhållanden, som gäller för en obligatorisk

allmän pensionering. Förbundet påpekar, att systemet kan ge en lägre sammanlagd

inkomst (förtidspension + arbetsinkomst), då invaliditetsgraden

nedsättes på grund av ökad arbetsförmåga. En sådan icke önskvärd konsekvens

kan dock enligt förbundets mening undvikas, om inkomstbortfallsprincipen

inte ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Arbetsmarknadsstyrelsen

anser, att graderingen i vissa fall kan ha ett produktionshämmande

inflytande eller förorsaka en negativ inställning till rehabiliteringen.

Styrelsen föreslår därför, att tillämpningsföreskrifter utfärdas av

sådan karaktär att den enskilde medborgaren uppmuntras till en produktiv

insats. Landsorganisationen ansluter sig till kommittéförslaget under förutsättning

att det s. k. tröskelproblemet blir föremål för uppmärksamhet samt

att graderingen och kompensationen fungerar tillfredsställande ur rehabiliteringssynpunkt.

En del remissorgan, som i princip tillstyrker en regressiv kompensationsskala,

är kritiska med hänsyn till att den föreslagna utformningen kan medföra

att den sammanlagda inkomsten av pension och arbete sjunker, då

arbetsförmågan ökar. Till dessa hör bland andra Svenska försäkringsbolags

riksförbund, Folksam och Kooperativa förbundet. De föreslår en omarbet
-

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ning, så att pensionären garanteras större samlade ekonomiska förmåner i

samma mån som arbetsförmågan förbättras.

Tjånstemännens centralorganisation och Sveriges akademikers centralorganisation

anser inte det föreslagna regressiva systemet lämpligt och förordar

i stället ett proportionellt system, där tröskeln mellan minst 50 procent

invaliditet och lägre invaliditet lämpligen kan modifieras genom att ytterligare

en grupp tillfogas, omfattande personer med en viss minsta invaliditet

lägre än 50 procent.

Beträffande gruppindelningen förordar några remissorgan flera grupper,

medan andra föredrager blott två grupper. Till de förra hör Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation och Svenska

försäkringsbolags riksförbund samt till de senare statens pensionsanstalt,

länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands samt Göteborgs och Bohus län ävensom

Sveriges läkarförbund och De vanföras riksförbund.

De blindas förening yttrar, att hel förtidspension alltid bör utgå till blinda,

och länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att många skäl talar för en sådan

lösning. Hörselfrämjandets riksförbund berör hörselnedsättningen som invaliditetsgrund

och anser, att vid bedömningen av hörselskadades pensionsförmåner

hel förtidspension bör utgå till den vars invaliditet uppgår till minst

hälften.

När det gäller invaliditetsbedömningen framhåller några

remissorgan, att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i invaliditetssammanhang

så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden

av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkringsverket

yttrar sålunda, att det i nu nämnda fall är vanligt att vederbörande icke

utför något förvärvsarbete trots att hans fysiska tillstånd synes medge

detta, och erinrar samtidigt om att man vid tillämpning av folkpensioneringens

invaliditetsbegrepp inte varit benägen att anse pensionsberättigande

invaliditet styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt underlag.

Inom en pensionering med goda förmåner och en så pass låg invaliditetsgräns

som 50 procent får, fortsätter verket, problemen säkerligen betydligt

större proportioner. Pensionssystemet och dess handhavande kan

därför komma att spela en icke oväsentlig roll för frekvensen av neuroser

och psyko-somatiska fall. Enligt verkets åsikt bör även i fortsättningen

en betydande restriktivitet iakttagas, när det gäller att bevilja förtidspension

i här berörda fall. I alldeles särskilt hög grad gäller detta, tillägger

verket, då såsom orsak till nedsättningen i arbetsförmågan i läkarutlåtande

angivits psykopati eller liknande diagnos, huvudsakligen yttrande sig i

asocialitet, alkoholism o. d. Riksförsäkringsverket utgår från att annat inte

åsyftats av kommittén.

Arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsprövningen behandlas i

flera remissyttranden. Riksförsäkringsverket uttalar, att det inte synes

vara något att erinra mot kommitténs synpunkter i denna del. Verket

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

erinrar om att enligt erfarenheten inkomstbortfallet icke sällan är större än

som motiveras av de medicinska faktorerna, vilket ibland kan bero på att en

återstående arbetsförmåga faktiskt inte kan utnyttjas, därför att vederbörande

ej kan få arbete, som motsvarar hans förmåga, trots att han skulle

vara villig att åta sig sådant arbete, om det erbjöds honom. Verket understryker

den stora betydelse för invalidpensioneringen som samhällets sysselsättningspolitik

har. I den mån de rörlighetsbefrämjande åtgärderna bygges

ut, så att exempelvis den som är bunden till en viss ort genom fastighetsinnehav

erhåller möjlighet att söka arbete på annan ort, underlättas aven

för partiella invalider att utnyttja sin återstående arbetsförmåga. Som en

komplettering till en invalidpensionering sådan som den föreslagna fordras

enligt riksförsäkringsverkets mening inte bara rehabiliteringsanordningar i

egentlig mening utan också en betydande utbyggnad av de befintliga resurserna

för att bereda personer med nedsatt arbetsförmåga lämplig sysselsättning.

Svenska arbetsgivareföreningen anser det tveksamt, om skyldigheten

att byta arbete och verksamhetsområde bör vara densamma inom folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen. Ett uttalande av kommittén om att

hänsyn främst bör tagas till den försäkrades förtjänstmöjligheter på den del

av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för hans yrkesutbildning,

tidigare sysselsättning och ställning i yrket och samhället, kan enligt

föreningens mening accepteras för tilläggspensioneringens del men det

synes tveksamt, om samma princip bör gälla för folkpensioneringen. Beträffande

frågan i vilken utsträckning den försäkrade bör vara underkastad

skyldighet att byta arbete och vistelseort framhåller Landsorganisationen,

att organisationen i annat sammanhang betonat värdet av rörlighet på arbetsmarknaden,

varvid utgångspunkten varit att rörligheten skall uppnås

genom stimulanser. Från angivna utgångspunkt ansluter sig organisationen

till kommitténs uttalanden men motsätter sig bestämmelser av tvångskaraktär.

Kommitténs uppfattning att det lokala arbetsmarknadsläget

måste inverka på invaliditetsbedömningen delas av organisationen. Tjänstemännens

centralorganisation ansluter sig till kommitténs mening att man

vid invaliditetsbedömningen främst bör ta hänsyn till förvärvsmöjligheterna

på den del av arbetsmarknaden, som faller inom ramen för vederbörandes

yrkesutbildning, tidigare sysselsättning och ställning i yrket och samhället,

men vill i anslutning till kommitténs uttalande att som tidigare sysselsättning

bör förstås även annan än den, som vederbörande hade omedelbart

före invaliditetsfallet, framhålla att hänsyn måste tagas till varaktigheten

och omfattningen av den sysselsättning som vederbörande liade vid invaliditetsfallets

inträffande, så att i bedömningen inte intages förhållanden, vdka

ligger långt tillbaka i tiden. De vanföras riksförbund understryker betydelsen

av den allmänna inställningen från omgivningens sida till de invalidiserade

på arbetsmarknaden. En negativ attityd från arbetsgivarnas och

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

arbetskamraternas sida kan motverka en arbetsplacering, även i fall där

invaliditeten har ingen eller ringa betydelse vid arbetets utförande. Förbundet

anför vidare, att det måste anses vara oriktigt att räkna med en kvarstående

arbetsförmåga hos en invalidiserad, när denne trots bästa arbetsvilja

och allvarliga försök att skaffa sig arbete inte kan erhålla sysselsättning.

Rikskommittén för partiellt arbetsföra anser det uppenbart, att man

inte endast bör bedöma vederbörande som arbetsför enligt vissa normer utan

också beakta om han verkligen kan få det arbete och den inkomst som beräknats

för honom.

Vad kommittén uttalar rörande en restriktivare praxis vid invaliditetsbedömningen

beträffande särskolelever anser sig skolöverstyrelsen kunna tillstyrka,

även om styrelsen skulle föredra att ett undantagsstadgande kunde

göras i lagen angående sådana elever. Styrelsen framhåller dock de ekonomiska

konsekvenser, som en mera restriktiv praxis vid beviljande av förtidspension

skulle få för särskoleleverna och deras anhöriga samt för skolorna

och deras huvudmän. Liknande påpekanden göres av Svenska landstingsförbundet

och Svenska stadsförbundet. Sistnämnda förbund liksom överståthållarämbetet

vill inte tillstyrka vad kommittén förordat utan anser, att frågan

bor bli föremål för förnyat övervägande. Även Riksförbundet för utvecklingsstörda

barn hävdar, att frågan om ändrad praxis bör vila intill dess det föreligger

en mera fullständig plan för hur olika kategorier av utvecklingsstörda

barn lämpligen skall inpassas i ett system med utbildningsbidrag, rehabiliteringshjälp

och socialförsäkringsförmåner. Detta spörsmål bör enligt förbundets

mening behandlas av socialpolitiska kommittén och mentalsjukvårdsberedningen

gemensamt.

Kommitténs förslag att vid invaliditetsbedömningen den försäkrades arbetsinkomst

som fullt arbetsför icke skall beräknas till högre belopp än

som motsvarar 71/* gånger basbeloppet tillstyrkes av Landsorganisationen.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens åsikt kan gränsbeloppet för folkpensioneringens

del sättas betydligt lägre, medan det däremot inom tilläggspensioneringen

bör sättas vid 15 gånger basbeloppet.

Övriga remissorgan, som yttrat sig i frågan, avstyrker förslaget. Försåkringsdomstolen

anser, att den föreslagna regeln kan leda till otillfredsställande

resultat, och anför följande exempel, i vilket basbeloppet antages

utgöra 4 000 kr. En försäkrad med 35 000 kr. i årlig arbetsinkomst skulle

ej kunna erhålla förtidspension, om nämnda inkomst till följd av sjukdom

varaktigt minskas till 17 000 kr., under det att en annan försäkrad med en

arbetsinkomst som fullt arbetsför av 30 000 kr. skulle kunna erhålla en förtidspension

pa över 6 000 kr. vid en av sjukdom förorsakad minskning av

inkomsten till 14 000 kr. Bestämmelsen skulle också leda till att en försäkrad,

som åtnjuter halv sjukpenning, i vissa fall icke kan beviljas förtidspension,

ehuru hans arbetsförmåga är varaktigt nedsatt. Domstolen anser

därför, att man i rättstillämpningen bättre kommer till rätta med de

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes, och

förordar därför att bestämmelsen utgår. Samma uppfattning kommer till

uttryck i remissyttranden från Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska

försäkringsbolags riksförbund. Tjänstemännens centralorganisation och

Sveriges akademikers centralorganisation åberopar som skäl mot den

föreslagna regeln jämväl, att vederbörande inte skulle fa tillgodoiäkna sig

antagandepoäng, vilket leder till att han skulle komma i ett avsevärt sämre

läge i vad avser ålderspension från tilläggspensioneringen än en person med

lägre inkomst.

Frågor rörande rehabiliteringen behandlas i praktiskt taget samtliga

remissyttranden. Undantagslöst understrykes vad kommittén anfört

om socialförsäkringens intresse av att denna verksamhet kraftigt utbygges

både på sjukvårdssidan och på arbetsvårdssidan. Samtidigt betonas, att det

är synnerligen angeläget att åtgärder härför snabbt blir vidtagna. Arbetsmarknadsstyrelsen

understryker vikten av att statens arbetsklinik får tillräckliga

resurser såväl för arbetsprövning som för undervisning och utbildning

av befattningshavare inom rehabiliteringsorganisationen. Styrelsen

erinrar vidare om att på grund av arbetsvärdens bristande resurser det inledda

samarbetet mellan arbetsvärden och sjukkassorna i de s. k. samarbetslagen

icke givit önskvärd effekt. På vissa håll begränsar sig resultatet av

samarbetet i många fall till en registrering av personer, som borde bli föremål

för rehabilitering, därest resurser förelåge. Även riksförsäkringsverket

anför, att samarbetslagen på grund av bristande resurser ännu inte på alla

håll fungerar så som avsetts. Medicinalstyrelsen erinrar om att en icke

obetydlig rehabiliteringsverksamhet är igångsatt eller planerad i enlighet

med av styrelsen år 1954 skisserade riktlinjer. Samtidigt tillfogar styrelsen,

att denna rehabiliteringsorganisation starkt hämmats av bristen på läkare,

sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Styrelsen framhåller, att den grundläggande

invaliditetsbedömning som nu aktualiseras för förtidspensioneringen

till stor del kommer att äga rum vid de vårdavdelningar för bl. a.

observationsfall, som enligt vad styrelsen förordat skall inrättas inom den

lasarettsanslutna rehabiliteringsverksamheten. Med hänsyn till att de medicinska

rehabiliteringsinstitutionerna ännu är så ofullständigt utbyggda

finner styrelsen det rimligt, att socialförsäkringen själv tills vidare har

möjlighet att i försäkringens intresse pröva rehabiliteringsmöjligheter och

göra invaliditetsbedömningar på egna sjukhus (Nynäshamn, Iranås och

Åre). Enligt styrelsens uttalande är möjligheterna till arbetsprövning vid

statens arbetsklinik otillräckliga. Svenska landstingsförbundet fiamhåller,

att landstingen i sin egenskap av huvudmän för sjukvården och den grundläggande

delen av rehabiliteringsverksamheten har ett positivt intresse av

att medverka i rehabiliteringen. Därom vittnar icke minst den planering

och utbyggnad som skett under senare år. Förbundet vill dock - - liksom

medicinalstyrelsen — betona, att utbyggnadstakten i avgörande grad är

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

beroende av tillgång på utbildad personal. Även försäkringsinspektionen understryker,

att en tillfredsställande rehabilitering kan uppnås endast genom

en väsentlig förbättring av tillgången på utbildad personal inom sjukvården

och arbetsvärden.

Flera remissorgan stöder kommitténs principiella ståndpunkt att inget

hinder bör finnas för bidrag från socialförsäkringen till rehabiliteringsinstitutioner.

Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar om sin tidigare positiva

inställning i denna fråga, och försäkringsinspektionen betonar nödvändigheten

av att ifrågavarande spörsmål snarast vinner en tillfredsställande

lösning. Medicinalstyrelsen framhåller, att det hitintills mera varit bristande

personella än ekonomiska faktorer, som hållit tillbaka den medicinska

rehabiliteringen, och tillfogar att så torde bli fallet under avsevärd tid framåt.

Enligt Svenska landstingsförbundet talar starka principiella skäl för att

rehabiliteringsverksamheten åtminstone delvis finansieras via socialförsäkringen,

och Landsorganisationen är av samma mening. Folksam däremot

kan inte finna, att man samhällsekonomiskt vinner något med att belasta

socialförsäkringen med en viss kostnadsandel för dessa ändamål. Det

väsentliga är att organisationen blir effektiv och att ansvaret för dess utformning

inte fördelas på flera händer.

Socialförsäkringskommitténs uttalanden i fråga om rätten till och skyldigheten

att underkasta sig rehabilitering behandlas i några remissyttranden.

Medicinalstyrelsen tillstyrker, att en försäkrad skall vara skyldig att

underkasta sig rehabiliteringsåtgärder under förutsättning att det allmänna

kan erbjuda honom de erforderliga resurserna och de ekonomiska

möjligheterna därtill. Landsorganisationen instämmer helt i kommitténs

uttalande att varje försäkrad skall äga rätt att få sitt rehabiliteringsbehov

tillgodosett men anser inte att man kan uppställa några bestämmelser om

den försäkrades skyldighet att underkasta sig rehabilitering. Organisationen

anför vidare, att all rehabilitering bör utformas så att den stimulerar

den försäkrade att frivilligt genomgå yrkesutbildning eller annan arbetsvårdsåtgärd.

Därigenom undviker man bedömningssvårigheter, huruvida

den försäkrade skall vara skyldig att underkasta sig rehabilitering eller

ej. Liknande synpunkter anföres av De vanföras riksförbund. Statstjänstemannens

riksförbund anser det med hänsyn till de bristande resurserna

mindre välbetänkt att konstruera en rätt till rehabilitering, vilket dessutom

är onödigt då samhället givetvis ställer tillgängliga resurser till förfogande

i syfte att de skall utnyttjas på bästa sätt.

Beträffande frågan om bidrag till den enskilde under tiden för

rehabilitering anser, som framgår av det föregående, ett stort antal remissorgan

att sådant bidrag i första hand bör utgå från sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket

uttalar, att vissa bedömningssvårigheter uppstår för sjukkassorna

om sjukpenning skall utgå under rehabilitering vid sidan av de

statliga utbildningsbidragen. Kassorna måste då ta ställning till om den för
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

säkrade under rehabiliteringstid är helt arbetsoförmögen eller har sin arbetsförmåga

nedsatt med minst hälften, i vilka fall hel resp. halv sjukpenning

skall utgå, eller har arbetsförmågan nedsatt med mindre än hälften, då sjukpenning

ej skall utgå.

Kommitténs förslag om vissa förbättringar i bestämmelserna om de statliga

utbildningsbidragen har inte mött någon erinran.

Förslaget om inrättande av ett centralt samordnings- och planeringsorgan

för rehabiliteringsverksamheten, benämnt centrala rehabiliteringsberedningen,

tillstyrkes allmänt, då ett sådant organ anses

verksamt kunna bidraga till en lösning av rehabiliteringsverksamhetens

utformning. Till de tillstyrkande myndigheterna hör medicinalstyrelsen, som

dock anser att ett organ av kombinerad planerings- och forskningskaraktär

skulle kunna uträtta vida mera för att befordra rehabiliteringens utveckling.

Landsorganisationen, som också är positivt inställd till förslaget, berör

frågan om samarbetet på det regionala planet. Organisationen uttalar, att

det av kommittén förordade samarbetet inom samarbetslagen och pensionsdelegationerna

inte tillräckligt motsvarar de krav man bör ställa på en

rehabiliteringsverksamhet, som i princip skall vara odelbar och fortlöpa

utan avbrott från det skadan eller sjukdomen inträffat tills vederbörande

åter är ai’betsför. Organisationen finner det vidare önskvärt att ett direkt

samarbete mellan de arbetsvårdande och sjukvårdande organen etableras

vid alla större sjukhus samt att frågorna om forskning och utbildning av

personal uppmärksammas. Till sist yttrar organisationen, att rehabiliteringsfrågorna

bör bli föremål för fortsatt utredning. Svenska vanförevardens

centralkommitté anser, att behovet av samordning är stort, och finner

med hänsyn till det omedelbara planeringsbehovet angeläget, att en statlig

utredning omedelbart tillsättes. En sådan utredning kunde även förbereda

uppgifterna för rehabiliteringsberedningen.

Socialförsäkringskommitténs förslag att rätt till invalidförmån från folkpensioneringen

icke längre skall utgöra villkor för rätt till förtidspension

från tilläggspensioneringen tillstyrkes av remissorganen. Med

hänsyn till de olika finansieringssystemen inom de båda försäkringarna

framstår enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening den nuvarande

sammankopplingen, som skulle ha drabbat utlandssvenskarna och de här

i riket förvärvsarbetande utländska medborgarna, som ohållbar.

De förslag av socialförsäkringskommittén rörande förutsättningarna

för rätt till förtidspension och sättet för pensionens

beräkning, vilka innebär ökade möjligheter för pensionsberäkning

med tillgodoräknande av antagandepoäng m. in. tillstyrkes i allt

väsentligt eller lämnas utan erinran. Riksförsäkringsverket är positivt inställt

till förslagen men framhåller att eftersom antagandepoäng kan

komma att bygga på ett enda års pensionsgrundande inkomst, pensionens

storlek i vissa fall kan komma att rent slumpvis bli beroende av om den

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

försäkrades inkomst detta år varit särskilt hög eller låg. Kommunernas

pensionsanstalt anför, att förslaget innehåller värdefulla förbättringar i

avseenden som är av speciellt intresse för de mindre kommunerna. Enligt

anstaltens bedömande medför ett genomförande av kommitténs förslag, att

därefter kommer att kvarstå endast mindre betydande risker för att en kommun

skall bli skyldig utge förtids- och familjepension utan att ha en

väsentlig del av denna återförsäkrad i den allmänna pensioneringen. Försäkringsdomstolen

anser, att pensionsberäkning med tillgodoräknande av

antagandepoäng inte bör knytas till den faktiska placeringen i sjukpenningklass

utan till den klassplacering som skulle ha förelegat, om sjukkassan

i vederbörlig ordning erhållit kännedom om samtliga förhållanden som

skall ligga till grund för klassplaceringen. I huvudsak samma synpunkter

anföres av Svenska sjukkasseförbundet.

Förslaget om tillgodoräknande av pensionspoäng under studier eller

annan utbildning och värnpliktstjänstgöring anses av

Svenska stadsförbundet välmotiverat, men förbundet efterlyser en definition

av vad som skall avses med studier eller annan utbildning. En närmare bestämning

är enligt förbundets mening nödvändig, såvida man inte skall utgå

från att alla, som före 28 års ålder icke har förvärvsarbete, i stället ägnar sig

åt utbildning. Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter lämpligheten av det

föreslagna systemet, vilket måste komplicera lagstiftningen. Länsstyrelsen

reagerar vidare mot att staten föreslås skola svara för de merkostnader, som

genom tillgodoräknande av poäng i förevarande fall uppkommer för försäkringen.

Utan närmare utredning om vilka som kommer att omfattas av en

dylik förmån —- länsstyrelsen anför i denna del liknande synpunkter som

Svenska stadsförbundet — samt hur stora kostnaderna kommer att bli anser

sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka förslaget i denna del. Länsstyrelsen

i Gotlands län finner konstruktionen med poäng, som inte grundas på förvärvsinkomst,

betänklig och kan ej tillstyrka förslaget. Ett fortsatt beträdande

av vägen med poängförvärv utan arbetsinsats kommer enligt länsstyrelsens

mening att ge anledning till nya anspråk, som blir svårare att tillgodose

ju mer sambandet med arbetsinsatsen uppluckrats. Statens pensionsanstalt

finner inte sådana skäl föreligga, att principen för finansiering av försäkringen

bör brytas med anslag av statsmedel för en utgift av så ringa storleksordning.

Anstalten anser, att kostnaderna bör bäras av försäkringskollektivet;

i vart fall torde de inte böra belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda

anslaget för statens arbetsgivaravgift till försäkringen.

Några remissorgan förordar, att möjligheterna att förvärva pensionspoäng

ytterligare utvidgas. Sålunda hemställer Sveriges husmodersföreningars

riksförbund om en utredning rörande de hemarbetande husmödrarnas möjlighet

att erhålla pensionspoäng, och Fredrika-Bremerförbundet anser, att

gift kvinna bör få tillgodoräkna sig pensionspoäng för år, då hon avstår

från förvärvsarbete för att vårda minderåriga barn i hemmet. De blin
-

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

das förening och De vanföras riksförbund anser, att de från barn- och ungdomsåren

invalidiserade, vilka ej har möjlighet att få pensionsgrundande

inkomst, bör garanteras pensionspoäng i huvudsak enligt förslaget om

poäng åt studerande. Kooperativa förbundet finner det vara av särskild betydelse

att inkomst av stipendier, som utgår till forskare, blir pensionsgrundande.

Förbundet ifrågasätter, om icke stipendiaternas verksamhet i

detta avseende bör likställas med studier.

Förslaget i departementspromemorian att slopa det nu gällande villkoret

för utländsk medborgare att förtidspension från tilläggspensioneringen

kan utgå, endast såvida pensionspoäng tillgodoräknats för minst

fem år, tillstyrkes av samtliga remissorgan som yttrat sig i frågan, nämligen

Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation, Tjänstemännens

centralorganisation, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Svenska Personal-Pensionskassan och YTrkeskvinnors samarbetsförbund.

I detta sammanhang behandlar remissorganen vissa kvarstående villkor

som leder till att utlänningar kan vara uteslutna från rätt till tilläggspension

i en del fall, där svenska medborgare är berättigade till sådan pension.

Svenska arbetsgivareföreningen anser sålunda, att de kvarstående särreglerna

beträffande utlänningar, som består i krav på minst 10 poängår för rätt

till ålderspension resp. krav på möjlighet att uppnå minst 10 poängår för

rätt till förtids- och familjepension, är otillfredsställande. Om reglerna med

hänsyn till överkompensation icke anses helt kunna slopas, bör de dock,

framhåller föreningen, mildras så att rätt föreligger till en pension, som

kan anses svara mot erlagda avgifter. Handelns arbetsgivareorganisation

hemställer, att återstående särbestämmelser beträffande utlänningar blir

föremål för översyn i syfte att i möjlig mån upphäva eller i vart fall ytterligare

modifiera dem. Tjänstemännens centralorganisation anser, att de förbättringar,

som skett i fråga om behandlingen av utländska medborgare i

Sverige, inte är uttömmande och uttalar att de kvarvarande speciella bestämmelserna

för utlänningar ej är förenliga med de principer, som tilllämpas

på den svenska arbetsmarknaden.

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

De av socialförsäkringskommittén föreslagna särskilda förmånerna från

folkpensioneringen till vissa invalider täcker enligt socialstyrelsens

mening på intet sätt de särskilda kostnader, som drabbar invaliderna,

varför dessa enligt förslaget inte är tillförsäkrade samma minimistandard

som andra folkpensionärer. Frågan hur förmånerna bör utformas och vilka

åtgärder, som i övrigt bör vidtagas för att invaliden skall bli jämställd med

övriga folkpensionärer, finner styrelsen dock vara av så stor räckvidd, att

en utredning härom skulle allvarligt försena genomförandet av det framlagda

förslaget. Styrelsen tillstyrker därför förslaget i dess nuvarande ut
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

formning men hemställer samtidigt att frågan om invalidernas ställning i

försäkringen blir föremål för fortsatt utredning.

Socialförsäkringskommitténs förslag till ändrad konstruktion av folkpensionsförmånerna

till de blinda, så att b 1 i n d t i 11 ä g g i fortsättningen

skall utgå till försäkrad, som är berättigad till ålders- eller förtidspension,

och blindhetsersättning till försäkrad, som ej uppbär folkpension,

tillstyrkes eller lämnas utan erinran av remissorganen, om man bortser från

de i avsnittet om förtidspension omnämnda, vilka anser att den nuvarande

ovillkorliga rätten till invalidpension skall bibehållas för dem som blivit

blinda före en viss ålder. Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Västmanlands

län yrkar, att åldersgränsen för rätt till blindförmån bör bestämmas

till 67 år. Enligt Svenska socialvårdsförbundets mening bör det övervägas

att låta åldersgränsen sammanfalla med den som gäller för rätt till

ålderspension alltså 67 år, om någon åldersgräns överhuvudtaget skall stipuleras.

De blindas förening anser, att åldersgränsen bör helt avskaffas eller

bestämmas till 67 år. Statstjänstemännens riksförbund är av den uppfattningen

att blindförmånerna skall utgå oavsett när blindheten inträffat.

Förslagen beträffande vårdtillägg och hjälptillägg tillstyrkes

eller lämnas utan erinran av bl. a. Landsorganisationen och De vanföras

riksförbund. Riksförsäkringsverket finner det önskvärt med en klarare

gränsdragning mellan de båda förmånerna. Svenska socialvårdsförbundet

yttrar, att man kommer att stå inför stora svårigheter vid den praktiska

bedömningen, huruvida vederbörande skall anses berättigad till den ena

eller den andra hjälpformen. Enligt förbundets mening kan därför ifrågasättas

om man inte i stället för att tillskapa en ny förmån, som blir svår att

avgränsa från den tidigare, borde mildra bestämmelserna för rätt till vårdtillägg

och avstå från att införa den föreslagna nya hjälpformen. I samma

riktning uttalar sig överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands,

Skaraborgs och Värmlands lån samt De lungsjukas riksförbund.

Den föreslagna höjningen av åldersgränsen för vårdbehovets inträde från

60 till 63 år tillstyrkes av riksförsäkringsverket, medan överståthållarämbetet,

länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska socialvårdsförbundet förordar

att gränsen höjes till 67 år. De vanföras riksförbund och De lungsjukas

riksförbund anser båda, att åldersgränsen 63 år är väl låg. Förstnämnda

förbund föreslår dessutom att vårdtillägget skall utgå med 2 400 kr. och

hjälptillägget med 1 600 kr. Statstjänstemännens riksförbund anser, att tillläggen

bör utgå oavsett när vårdbehovet inträtt.

De föreslagna nya hjälpformerna vanföreersättning och v a nföretillägg

tillstyrkes av Landsorganisationen, som anser det vara en

väsentlig uppgift att underlätta för de vanföra att genom förvärvsarbete

göra en samhällsinsats. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner, att den föreslagna

hjälpen ofta kan vara lämplig och behövlig, men befarar svårigheter

■säd den praktiska tillämpningen, varför frågan bör ytterligare utredas och

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

övervägas. Länsstyrelsen i Uppsala län ställer sig tveksam till förslaget och

anser att förmånerna borde ha inkomstgraderats. Andra remissorgan har

icke något att erinra mot förslaget i och för sig men förordar en mera

generell utformning av villkoren utan begränsning till vissa former av invaliditet.

Uttalanden av sådan innebörd göres av Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska vanförevårdens

centralkommitté, De lungsjukas riksförbund, Sveriges läkarförbund

och Socialförsäkringsbolagens förening. De vanföras riksförbund föreslår,

att allenast en lytesersättning skall finnas för vanför, som icke uppbär pension

eller som har endast partiell pension, och att denna ersättning skall

uppgå till 1 200 kr.

Mot kommitténs förslag att ersätta de nuvarande särskilda barnbidragen

med barntillägg, utformade som tillägg till försörj arens folkpension,

göres inga principiella invändningar. De vanföras riksförbund anser dock, att

barntillägg icke bör reduceras av den anledningen att försörj aren uppbär

partiell förtidspension. Förslaget att barntillägget skall minskas med bidragsförskott

avstyrkes av socialstyrelsen, några länsstyrelser, Svenska stadsförbundet

och Kommunernas pensionsanstalt. Under åberopande av bestämmelserna

om rätt till barntillägg från sjukförsäkringen ifrågasätter riksförsäkringsverket,

huruvida inte barntillägg i visst fall bör kunna utgå till folkpension,

som tillkommer gift kvinna. Enligt socialstyrelsens mening kan

några allvarliga invändningar icke resas mot att barntillägg får utgå även

till folkpension till gifta kvinnor.

Förslaget till ändrad utformning av hustrutillägget lämnas utan

erinran. Riksförsäkringsverket, länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands

län samt Tjänstemännens centralorganisation anser dock, att förslaget bör

ses endast som ett steg mot en längre gående reform av innebörd att hustrutillägget

avvecklas som en självständig förmån.

Vad kommittén förordat beträffande de kommunala bostadstilläggen

föranleder ingen erinran. De blindas förening, De vanföras

•iksförbund, Rikskommittén för partiellt arbetsföra och De lungsjukas riksförbund

anser, att det bör vara möjligt att i lagen intaga bestämmelser om

enhetliga regler för bostadstilläggens utgivande. Bestämmelserna bör därvid

utformas så, att bostadstillägget alltid står i relation till den faktiska

bostadskostnaden.

Inte heller kommitténs generella uttalanden och förslag rörande den i n - komstprövning, som alltjämt förutsättes för vissa folkpensionsförmåner,

har mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Famil jepension

Förslaget i departementspromemorian om att bland den allmänna pensioneringens

familjeförmåner skall upptagas änkepension till från
-

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

skilda kvinnor vid den förutvarande makens död tillstyrkes eller

lämnas utan erinran av samtliga remissorgan. I detta sammanhang må nämnas,

att enligt familjerättskommitténs mening vissa principiella skäl talar

för att också änklingspension införes i det allmänna pensionssystemet. Denna

inställning delas av Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Yrkeskvinnors

samarbetsförbund och Fredrika-Bremerförbundet.

I övervägande antalet remissyttranden accepteras att pensionsrätten, såsom

föreslagits i promemorian, göres beroende av att den frånskilda kvinnan

varit berättigad till underhållsbidrag och likaså att pensionens

storlek begränsas av underhållsbidragets storlek, i den mån detta understiger

beloppet för vanlig änkepension. Bland de remissorgan, som godtar

en sådan lösning, återfinnes försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket,

flertalet länsstyrelser, statens pensionsanstalt, Landsorganisationen,

Tjänstemännens centralorganisation, Folksam, Kooperativa förbundet,

Svenska socialvårdsförbundet och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Sålunda

anför försäkringsdomstolen, att mot bakgrunden av syftet med den i

lagförslaget gjorda gränsdragningen rätten till änkepension för frånskild

icke lämpligen synes kunna knytas annat än till fastställt underhållsbidrag.

Statens pensionsanstalt förklarar sig efter ingående överväganden ha stannat

för att förorda promemorieförslaget i vad gäller såväl pensionsrättens

anknytning till förefintligheten av rätt till underhållsbidrag vid den frånskilde

mannens död som pensionens begränsning till underhållsbidragets

belopp. Enligt Landsorganisationen är det angeläget att samhället med olika

medel söker förbättra de ensamstående mödrarnas, däribland de frånskildas,

ekonomiska ställning. Organisationen tillstyrker därför förslaget men framhåller

samtidigt, att de ensamstående mödrarnas problem därmed icke är

löst utan snarast bör bli föremål för behandling. Yrkeskvinnors samarbetsförbund

har förståelse för de frånskildas prekära ekonomiska ställning men

ansluter sig till förslaget att göra frågan om änkepensionen till frånskild

beroende av om underhållsbidrag utgått eller icke, eftersom enligt förbundets

uppfattning syftet med änkepension till frånskild bör vara att gardera

den frånskilda mot det inkomstbortfall, som annars skulle uppstå genom

dödsfallet.

Från vissa håll riktas kritik mot att rätten till änkepension för frånskild

kvinna göres beroende av att hon varit berättigad till underhållsbidrag.

Familjerättskommittén yttrar, att rätten till pension enligt rådande uppfattning

framstår som en intjänad förmån med försäkringsmässiga inslag

och att denna uppfattning måste skänkas det största beaktande. Detta gäller,

sägei kommittén, utan inskränkning i fråga om tilläggspensioneringen,

medan folkpensioneringen med större fog torde kunna uppfattas som en

grundförsörjning, vilken kan behandlas främst från sociala synpunkter.

A illkoret att den frånskilda hustrun skall kunna erhålla änkepension endast

om hon är berättigad till underhåll är enligt familjerättskommitténs mening

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

icke rationellt grundat. En hustru kan vara i påtagligt behov av underhåll

men mannen sakna förmåga att utge något, eller hustrun kan tills vidare

reda sig hjälpligt men antagas vara i behov av pension på äldre dagar. Vid

skilsmässa måste hustrun söka att till varje pris rädda sin rätt till pension

efter mannen. Ett rationellt avgörande i underhållsfrågan kan enligt kommitténs

mening icke vinnas, då ovidkommande hänsyn på detta sätt måste

spela in. De olyckliga verkningarna förstärks av alt även pensionens storlek

göres beroende av kvinnans rätt till underhåll, så att folkpension och

tilläggspension till frånskild kvinna sammanlagt icke får överstiga underhållsbidragets

storlek. För pensionens storlek bör, med kommitténs utgångspunkt

att pensionen är intjänad under äktenskapet, tiden för äktenskapets

längd tillmätas grundläggande betydelse. Ett rimligt resultat synes enligt

kommittén kunna uppnås, om frånskild make tillgodoräknas pensionsgrundande

tid före äktenskapet och fram till äktenskapsskillnaden och tillägges

pension i proportion därtill. Senare frånskild make får då tillgodoräknas

tid från första skillnaden till dess skillnad vanns i andra äktenskapet. Vissa

minimibelopp torde också böra angivas. Om anknytningen till underhållsbidraget

slopas, kan det emellertid tänkas, framhåller kommittén, att man

anser sig böra avstå från att låta flera i princip ograverade änkepensioner

utgå vid sidan av varandra. För sådant fall bör enligt kommittén — med

bibehållande av tiden för äktenskapets bestånd såsom grundläggande faktor

— frånskild hustru få prioritet framför senare hustru. Detta kan, om mannen

gifter sig flera gånger, leda till att änkan blir utan pension (utöver sådan

som utgår enligt folkpensioneringen), men denna konsekvens synes kommittén

naturlig. Enligt familjerättskommitténs mening bör pensionsrätt

från ett tidigare äktenskap alltid återupplivas vid ett senare äktenskaps

upplösning, oavsett detta äktenskaps varaktighet. Jämväl länsstyrelsen i

Uppsala län förklarar, att pensionsrätten bör betraktas som intjänad under

äktenskapet och alltså utgå oavsett förekomsten av underhållsbidrag samt

att pensionens storlek bör göras beroende av äktenskapets längd. Liknande

synpunkter anföres av länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län samt

Fredrika-Bremerförbundet.

Svenska försäkringsbolags riksförbund, till vars yttrande i denna del

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska Personal-Pensionskassan ansluter

sig, anser det olämpligt att rätten till änkepension för frånskild hustru

anknytes till förefintligheten av underhållsskyldighet eller till underhållets

belopp. Om man inte vill göra gällande, säger förbundet, att det inte föreligger

någon rättssäkerhet för utfästa pensioner inom tilläggspensioneringen,

måste man acceptera att pensionsrätten är en successivt intjänad rätt. Enligt

allmän civillagstiftning är makar skyldiga att efter förmåga gemensamt

svara för familjens försörjning och den tillgång, som rätten till pensionsförmånerna

innebär, måste därför i princip anses tillhöra båda makarna.

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Vid omgifte bör enligt förbundets mening pensionsrätten inom tilläggspensioneringen

ej gå förlorad utan endast pensionen indragas under tiden för

det nya äktenskapets bestånd.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund framför i huvudsak samma

synpunkter som familjerättskommittén och tillägger att, eftersom pensionsrätten

är en tillgång i äktenskapet i vilken även andra maken bör ha del,

denna rätt borde gälla även ålderspensionen. Hustrun borde sålunda få rätt

till del i mannens ålderspension under hans livstid, vilket skulle kompensera

hennes försämrade möjligheter att själv intjäna en tillfredsställande

pension. Frågan härom bör enligt förbundets mening utredas. Förbundet

anser vidare, att änkepension från tilläggspensioneringen inte bör indragas

vid omgifte.

Både remissorgan, som i princip godtar det framlagda förslaget om pensionsrättens

anknytning till underhållsbidraget och sådana som förordar en

lösning efter andra linjer, gör invändningar i vissa avseenden mot b estämmelsernas

utformning i övrigt. Detta gäller bl. a. kraven

på att den frånskilda kvinnan antingen skall ha vårdnaden om och

stadigvarande bo tillsammans med barn, som stadigvarande vistades i kvinnans

hem såväl vid skillnaden som vid dödsfallet, eller ock ha varit gift med

mannen i minst 15 år. Beträffande vårdnads- och samboendekraven anser

statens pensionsanstalt liksom Fredrika-Bremerförbundet, att frånskild

kvinna bör kunna få änkepension, även om vårdnaden överflyttas på henne

först i samband med mannens död. Familjerättskommittén anser, att inom

tilläggspensioneringen något krav på vårdnad eller samboende över huvud

taget inte bör uppställas för frånskilds rätt till pension, lika litet som för

änkas. Det bör enligt kommitténs uppfattning vara tillräckligt, om den försäkrade

efterlämnar barn, som tillika är barn till kvinnan. Liknande synpunkter

anföres av Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Yrkeskvinnors

samarbetsförbund accepterar vårdnadskravet men hemställer att kravet

på samboende utgår. Det kan, framhåller förbundet, bero på praktiska omständigheter

att detta krav inte kan uppfyllas. Kravet på 15 års äktenskap

för frånskild, för vilken barnrekvisitet ej är uppfyllt, möter motstånd från

länsstyrelserna i Östergötlands, Uppsala och Jämtlands län, statens pensionsanstalt,

familjerättskommittén, Tjänstemännens centralorganisation

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Gemensamt för dessa yttranden är att

anknytningen till underhållsbidraget anses utgöra en tillräckligt restriktiv

faktor och att de 15 åren bör kunna nedsättas till 10 eller, i likhet med vad

som gäller för änka, 5 år.

Den fråga, som vid sidan av frågan om anknytningen till underhållsbidraget,

är föremål för den största uppmärksamheten bland remissorganen,

är den nya pensionens inverkan på barnpensioner från tilläggspensioneringen.

Härom uttalar försäkringsdomstolen, att de föreslagna bestämmelserna

innebär en ogynnsam begränsning av pensionerna för barn i senare

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

äktenskap, och domstolen förordar en ändring av bestämmelserna till undvikande

härav. Även riksförsäkringsverket föreslår, att förslaget omarbetas

så att stötande resultat ej uppstår genom att änkepension till frånskild reducerar

pensionen till barn i senare äktenskap. I dessa fall, framhåller verket,

föreligger i regel ingen ekonomisk gemenskap. Det påpekas också att, om

den frånskilda själv har barn, det kan inträffa att hennes och barnens

gemensamma pension blir lägre än om hon inte varit berättigad till änkepension,

ett resultat som enligt verket är otillfredsställande. Statens pensionsanstalt

anser, att pensioner till barn i annat gifte inte bör reduceras av

pensionen till frånskild. Familjerättskommittén finner reduceringsregeln

otillfredsställande. Om mannen efterlämnar endast frånskild och änka, behöver

ingenderas pension reduceras, men om han i stället för änka efterlämnar

barn i senare äktenskap, reduceras barnpensionerna. En sådan följd

bör enligt kommittén undvikas. Både i nu nämnda fall och då den frånskilda

har egna pensionsberättigade barn framstår det vidare som en onödig begränsning,

att barnpensionerna reduceras i full utsträckning, även om änkepensionen

till den frånskilda endast utgör en mindre del av full änkepension.

Liknande synpunkter framförs av Fredrika-Bremerförbundet, som

framhåller att större reducering av barnpensionerna i vart fall ej bör ske

än som svarar mot storleken av den frånskildas änkepension. Några av

remissorganen går ett steg längre och framlägger förslag, som innebär en

ändring även av gällande regler för änkepensionens inverkan på barnpensionens

storlek så att barnpensionen endast påverkas av änkepension, därest

hushållsgemenskap eller släktskapsband föreligger mellan barnet och änkan.

Uttalanden i denna riktning göres bl. a. av Folksam, Yrkeskvinnors samarbetsförbund,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

När det gäller socialförsäkringskommitténs förslag om sammanträffande

mellan flera pensioner godtar samtliga remissorgan förslaget

om att, såvitt angår tilläggspensioneringen, både egenpension och

familjepension skall kunna utgå samtidigt. Riksförsäkringsverket, som

anför att enligt en inom verket gjord uppskattning förslaget kan antagas

medföra en utgiftsökning för tilläggspensioneringen på lång sikt på ca

5 procent, ifrågasätter dock, om den föreslagna ändringen är av sådan angelägenhetsgrad

att denna kostnadsökning är motiverad.

Till socialförsäkringskommitténs uppfattning, att vid sammanträffande

av flera familjepensioner inom tilläggspensioneringen endast en av dem

bör utgå, ansluter sig Sveriges husmodersföreningars riksförbund under förutsättning

att barnpensionens storlek inte påverkas av änkepension till

annan än barnets moder eller vårdnadshavare. Svenska försäkringsbolags

riksförbund däremot anser, att vid sammanträffande av två barnpensioner

övervägande skäl talar för alt båda utges, och hänvisar därvid till att barnoensionen

inom folkpensioneringen är högre, om båda föräldrarna avlidit

opaginerad Kontrollera mot PDF

2o0

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

än om endast en av dem är död. Om vardera av två makar har en pensionsgrundande

inkomst av 10 000 kr. synes det rimligt, fortsätter förbundet, att

barnen efter båda föräldrarnas död kommer i ungefär samma ekonomiska

situation, som om mannen har en pensionsgrundande inkomst av 20 000 kr.

men hustrun ingen inkomst. Vidare anser förbundet, att änkepension och

barnpension utan olägenhet bör kunna utgå samtidigt till samma person.

Kommunernas pensionsanstalt anför liknande synpunkter och framhåller,

att egendomliga konsekvenser i samordningsavseende kan uppkomma, när

avlidna föräldrar varit anställda hos olika arbetsgivare, som båda tillämpar

bruttosystem i sin personalpensionering.

Socialförsäkringskommitténs förslag till lösning av vissa överförsäkringsproblem

på familjepensionssidan tillstyrkes av Landsorganisationen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att de föreslagna

reglerna är godtagbara, ehuru det kan ifrågasättas om 1 O-procentregeln över

huvud taget behövs. Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar, att

förslaget synes ge rimligt resultat under den förutsättning socialförsäkringskommittén

haft att räkna med, nämligen att det endast kan vara fråga om en

änkepension. Riksförsäkringsverket anser, att den föreslagna maximeringsregeln

kan verka förhållandevis hårt på barnpension, då det utgår flera änkepensioner

efter en försäkrad, t. ex. till änkan och till en eller flera frånskilda

kvinnor.

Tjänstemännens centralorganisation kritiserar förslaget och anför, att det

synes tveksamt, huruvida överförsäkring kan anses föreligga, eftersom de

i förhållande till den försäkrades inkomster höga familjepensioner som kan

förekomma närmast äger samband med storleken av det bottenskydd för

änkor och barn, som man av sociala skäl velat åstadkomma inom folkpensioneringen.

Organisationen påpekar, att med den föreslagna utformningen

av barntilläggen inga sådana tillägg till egenpension kommer att utgå vid

medelstora inkomster. Reduceringen av barntilläggen återverkar sedan på

familjepensionerna vid tillämpning av den föreslagna maximeringsregeln.

Vidare framhåller organisationen, att regeln skulle förändra de förutsättningar

under vilka tidigare tjänstepensionssystem samordnats med folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen. Tjänstemännens hittillsvarande

familjepensionsskydd har nämligen i väsentlig grad förutsatts kunna ersättas

av motsvarande förmåner från folkpensioneringen och tilläggspensioneringen.

Organisationen förklarar sig inte kunna acceptera, att dessa förmåner

nu försämras. Därest en maximeringsregel likväl anses böra förekomma,

förordar organisationen att barntilläggen beräknas vara oreducerade

vid maximeringsregelns tillämpning eller att barnpensionerna från folkpensioneringen

inte medräknas vid familjepensionernas maximering.

Mot den föreslagna uppmjukningen av inkomstprövningen av änkepension

i anledning av dödsfall, som inträffat före

den 1 juli 196 0, göres ingen invändning. Förslaget tillstyrkes av

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Landsorganisationen, Svenska landskommunernas förbund och Sveriges

husmodersföreningars riksförbund. Enligt sistnämnda förbund är det önskvärt,

att inkomstprövningen helt slopas för änkor, som fyllt 60 år. Riksförsäkringsverket

framhåller, att försäkringsnämnderna, som kommer att

handlägga ärenden av detta slag, normalt får tillämpa två olika avdragsregler

i varje fall varom här är fråga. De nu gällande reglerna blir sålunda

fortfarande tillämpliga på de kommunala bostadstilläggen, medan de föreslagna

mildrade avdragsreglerna kommer att få tillämpas på själva änkepensionen,

vilket säkerligen kommer att i betydande grad tynga arbetet och

avsevärt öka felriskerna.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Så gott som samtliga remissorgan tillstyrker eller lämnar utan erinran

socialförsäkringskommitténs förslag till provisorisk reglering av samordningen

mellan sjukförsäkringen och den allmänna

pensioneringen, å ena, samt yrkesskadeförsäkringen, å

andra sidan. Sålunda finns enligt försäkringsrådet ur yrkesskadeförsäkringssynpunkt

inte något att erinra mot förslaget, och även riksförsäkringsverket

förklarar sig kunna i huvudsak tillstyrka detsamma. Landsorganisationen

ansluter sig till kommitténs förslag under betonande av att det får

betraktas som en tillfällig lösning. Likaså uttalar Riksförbundet landsbygdens

folk och Sveriges lantbruksförbund, att de inte har några erinringar att

göra mot de föreslagna samordningsreglerna men att de vill understryka

önskvärdheten av att yrkesskadeförsäkringsfrågan snarast blir utredd och

att hänsyn därvid tages till lantbrukarbefolkningens speciella synpunkter

och önskemål.

Inte heller försäkringsdomstolen har några erinringar mot förslagets

huvudprinciper. Emellertid uttalar domstolen att, om reduktion å pensionen

sker med endast en viss del av yrkesskadeersättningen, detta torde kunna

leda till att i vissa fall de sammanlagda förmånerna kommer att uppgå till

så högt belopp, att det kan bli komplikationer för den nya utredningen om

yrkesskadeförsäkringen. Domstolen ifrågasätter därför om det inte trots

allt borde övervägas att ändra sjukpenningtabellen i YFL liksom det maximibelopp,

som ligger till grund för beräkningen av livräntor enligt nämnda

lag. Genomföres dessa ändringar, fortsätter domstolen, kan reduktion ske

med hela yrkesskadeersättningen.

Socialförsäkringsbolagens förening hävdar i sitt remissyttrande, att samordningsreglerna

endast bör tillämpas vid ersättning på grund av obligatorisk

yrkesskadeförsäkring. Livränta på grund av frivillig försäkring enligt

YFL har hittills undantagits, säger föreningen, bl. a. då det gällt förbättring

av ersättning i form av ersättningstillägg eller genom omreglering. Så länge

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

reduktionen inte kan ske på livräntesidan uppkommer enligt föreningen en

disproportion mellan den premie försäkringsinrättningen måste uttaga för

att få täckning för utgående ersättning och den totalersättning den försäkrade

får behålla, sedan den föreslagna samordningsregeln verkat. En dylik

disproportion mellan premier och ersättningar uppfyller, anser föreningen,

inte de krav på premiernas skälighet, som bör upprätthållas då det gäller

frivillig försäkring.

Enligt Svenska stadsförbundet synes i fråga om äldre yrkesskadeförsäkringsfall

en samordning sådan som kommittén föreslagit vara ofrånkomlig

även efter en revision av yrkesskadeförsäkringen. Beträffande skadefall,

som inträffar efter den nu föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, borde

däremot enligt förbundets mening en principiellt riktig lösning, genom ingrepp

på yrkesskadesidan, ha kunnat åstadkommas redan nu utan att man

därmed skapat komplikationer för den pågående utredningen om yrkesskadeförsäkringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förklarar, med

instämmande av Svenska Personal-Pensionskassan, att en ytterligare samordning,

som innebär avdrag på pensionssidan, borde undvikas. Emellertid

synes de föreslagna reduktionsreglerna i huvudsak kunna tillämpas i fråga

om yrkesskadefall, som inträffat före den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Förbundet ifrågasätter dock lämpligheten av att ålderspension reduceras

med livränta från YFL, som grundas på lägre invaliditetsgrad än 50 procent.

Frågan om karenstid inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna behandlas

av riksförsäkringsverket, som inte vill förorda någon ändring av antalet

karensdagar. Landsorganisationen hemställer, att frågan om slopande

av karenstiden eller minskning av antalet karensdagar tages upp till behandling

redan nu eller, om detta ej är möjligt, att den nyligen tillsatta utredningen

om yrkesskadeförsäkringen får i uppdrag att utreda frågan. Svenska

försäkringsbolags riksförbund anser, att det bör ankomma på yrkesskadeförsäkringsutredningen

att ta upp frågan om det lämpliga antalet karensdagar

inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. I många fall kan, uttalar förbundet,

en längre karenstid möjliggöra administrativa förenklingar för

sjukkassorna, eftersom dessa genom en sådan reform skulle befrias från en

mängd småärenden. Även Sveriges läkarförbund vill snarare se en förlängning

än en förkortning av karenstiden.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

253

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsfförsäkring

Socialförsäkringskommitténs förslag att arbetsgivarnas bidrag

till sjuk- och moderskapsförsäkringen skall beräknas på löner upp till det

belopp som beaktas vid fastställandet av arbetsgivarnas avgift till försäkringen

för tilläggspension är föremål för delade meningar bland remissorganen.

Riksförbundet landsbygdens folk och Handelns arbetsgivareorganisation

säger sig kunna godta kommittéförslaget, därvid arbetsgivarorganisationen

dock påpekar att det hade varit lika naturligt att anpassa sjukförsäkringens

tak till yrkesskadeförsäkringens som till tilläggspensioneringens.

Länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges akademikers centralorganisation

påpekar, att det naturliga hade varit att söka överensstämmelse

mellan sjukpenningskalans tak och taket för underlaget vid beräkning av

arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen. Enligt dessa båda remissorgan kommer

kommittéförslaget att få effekten av en extra beskattning på företagare,

som sysselsätter kvalificerad arbetskraft med relativt höga löner. Samma

inställning har Svenska försäkringsbolags riksförbund, som även tror att

endast obetydliga administrativa förenklingar står att vinna genom ett förverkligande

av socialförsäkringskommitténs förslag.

Riksförsäkringsverket, som ägnar frågan en ingående behandling, fäster

uppmärksamheten på att förslaget inte åstadkommer full överensstämmelse

i fråga om avgiftsunderlaget inom tilläggspensioneringen och sjukförsäkringen.

Bl. a. skall, framhåller verket, till skillnad från vad som gäller inom

tilläggspensioneringen vid fastställandet av sjukförsäkringens avgiftsunderlag

medtagas löner till arbetstagare som fyllt 65 år och vidare skall bortses

från arbetstagare som inte är obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Förslaget

innebär i verkligheten att tre avgiftsunderlag erfordras vid debitering av

socialförsäkringsavgifter, ett för sjukförsäkringen, ett för tilläggspensioneringen

och ett för yrkesskadeförsäkringen. Administrativt är detta en försämring

i förhållande till vad som nu gäller, eftersom f. n. avgiftsdebiteringen

inom sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna kan grundas på en beräkning,

som utgår från samma personkrets och samma löner (maximalt beaktas

15 000 kr. per år och anställd). Dessutom kan enligt verkets mening mot

kommittéförslaget invändas, att arbetsgivare med arbetstagare som har mer

än 21 000 kr. om året i lön får högre avgifter till sjukförsäkringen än andra.

Riksförsäkringsverket anvisar två alternativa utvägar att nå en bättre ordning.

En metod vore att sätta avgiftsunderlaget till 22 000 kr., lika för yrkesskadeförsäkringen

och sjukförsäkringen. Visserligen skulle härvid delvis

samma betänkligheter kunna anföras för yrkesskadeförsäkringens del som

vid kommitténs förslag framställts för sjukförsäkringens, enär löneunderlaget

komme att höjas från 15 000 kr. til! 22 000 kr. utan alt motsvarande

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

förmåner skulle utgå från yrkesskadeförsäkringen. En sänkning av de nuvarande

premiesatserna för yrkesskadeförsäkringen med i genomsnitt 7

procent skulle dock bli möjlig och i stort utjämna de ekonomiska verkningarna

av höjningen av lönemaximum. En mindre höjning -— ca 3 procent —•

av uttagsprocenten för sjukförsäkringen måste ske i förhållande till vad

kommittén räknat med för att kompensera det från ca 33 000 till 22 000 kr.

sänkta lönemaximum. En annan mera radikal metod vore att höja maximigränsen

för samtliga debiteringar till den nivå som gäller inom tilläggspensioneringen

och samtidigt ta bort de skillnader som nu finns mellan avgiftsunderlagen.

Härigenom skulle man vinna fördelen av ett enhetligt avgiftsunderlag

för alla tre berörda försäkringsgrenar. Denna metod motiverar en

sänkning av premiesatserna för yrkesskadeförsäkringen med i medeltal 10

procent.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att arbetsgivarna har ett

starkt intresse av att uppgifterna till riksförsäkringsverket förenklas så

mycket som möjligt, och anser att strävandena bör inriktas på att bibehålla

ett gemensamt avgiftstak för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. Att höja

yrkesskadeförsäkringens avgiftstak till överensstämmelse med tilläggspensioneringens

kan enligt föreningen inte komma ifråga, men en viss mindre

höjning kan vara försvarlig eftersom sjukförsäkringens reviderade sjukpenningskala

skall tillämpas även inom yrkesskadeförsäkringen. Föreningen

föreslår, att lönedelar över 21 000 kr. om året ej beaktas vid debiteringen av

arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen.

Förslaget i departementspromemorian om att statsbidraget skall

utgå med hälften av sjukkassas utgifter för sjukvårdsersättning utom ersättning

för sjukhusvård, för grundsjukpenning, för barntillägg och för grundpenning

innebär, framhåller riksrevisionsverket, en betydande förenkling

av administrationen. Samma uppfattning uttalas av länsstyrelsen i Gotlands

lån.

Svenska sjukkasseförbundet finner för sin del att förslaget går för långt

i strävandena att förenkla formerna för statens bidrag. Kan det påvisas att

ett visst slag av utgifter drabbar vissa kassor särskilt hårt på grund av

befolkningsstrukturen eller av andra skäl, bör enligt förbundets mening statens

bidrag för detta slag av utgifter kunna höjas. Endast därigenom kan

man få en tillräcklig utjämnande effekt, och förbundet kan inte se att en

sådan ordning skulle medföra några större administrativa olägenheter. Förbundet

föreslår, att statsbidraget i vad avser barntillägg och grundpenning

bestämmes till 70 procent av kassans utgifter.

Folkpensionering

Socialförsäkringskommitténs principiella inställning, att fördelningen

av f o 1 k p e n s i o n s k o s t n a d e r n a mellan staten

och kommunerna på längre sikt bör ordnas så att kommunerna be
-

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

strider kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen och staten svarar

för övriga kostnader, vinner i allmänhet gillande i remissyttrandena. Länsstyrelserna

i Uppsala, Östergötlands och Västmanlands län samt stadsfullmäktige

i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Linköping ävensom Landsorganisationen

ansluter sig till kommitténs uppfattning. Länsstyrelserna i

Jönköpings och Västerbottens län samt Riksförbundet landsbygdens folk

och Sveriges lantbruksförbund anser, att staten helt bör svara för kostnaderna

för förtidspensionerna. Svenska försäkringsbolags riksförbund uttalar,

att kommunerna fr. o. m. år 1963 bör åläggas att helt finansiera kommunala

bostadstillägg och hustrutillägg, medan övriga kostnader bör åvila staten.

Anslutning till socialförsäkringskommitténs principiella uppfattning, att

staten bör helt finansiera de förmåner vilkas storlek den själv bestämmer,

uttalas också av 1958 års skatteutjämningskommitté (majoriteten). Däremot

anser sistnämnda kommitté, att ur skatteutjämningssynpunkt starka

invändningar kan riktas mot uppfattningen att kostnaderna för de kommunala

bostadstilläggen helt skall åvila kommunerna. En lösning i enlighet

med socialförsäkringskommitténs principiella uppfattning kommer, framhålles

det, att medföra stora skillnader i kommunernas relativa kostnader,

även om man tar hänsyn till den minskning av kostnaderna som kan väntas

följa av att tilläggspensioner börjar utgå fr. o. in. år 1963. Vid utformningen

av skatteutjämningssystemet synes det därför bli nödvändigt att ta hänsyn

till de omständigheter, som påverkar kommunernas kostnader för folkpensioneringen.

Lösningen av skatteutjämningsproblemet skulle underlättas,

om kostnaderna för folkpensioneringen helt avlastades från kommunerna.

Skatteutjämningskommittén anser, att det innan slutlig ställning tages till

frågan om folkpensioneringens utformning bör utredas, om möjlighet finns

att slopa kommunernas direkta medverkan vid folkpensioneringens finansiering.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Jämtlands län anser, att folkpensionskostnaderna

helt bör överflyttas på staten.

Socialförsäkringskommitténs förslag till provisoriska ändringar i reglerna

för kostnadsfördelningen biträdes av Landsorganisationen. Länsstyrelserna

i Östergötlands och Malmöhus län anser sig kunna godtaga förslaget som

ett provisorium. Tjänstemännens centralorganisation uttalar en liknande

uppfattning. Allmänna skatteberedningen framhåller, att förslaget inte är

ägnat att motverka ställningstaganden av principiell natur i vad avser den

framtida finansieringen av folkpensioneringen.

I ett flertal yttranden möter förslaget erinringar. Länsstyrelsen i Västerbottens

län ansluter sig till reservationen av herrar Eliasson och Gustafsson.

Riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund delar de

uppfattningar, som kommit till uttryck i nämnda reservation och i reservationen

av herr Andersson.

Svenska stadsförbundet uttalar, att man under pågående utredning om

skattcutjämningen mellan kommunerna inte bör ändra på kostnadsfördel
-

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ningen mellan kommunerna inbördes. Förbundet avstyrker därför de föreslagna

ändringarna i fråga om bidragsprocent och maximiprocent. Emellertid

har förbundet intet att erinra mot att kommunbidrag tills vidare uttages

till kostnaderna för förtidspensionerna, även om dessa kommer att utgå

utan inkomstprövning. Svenska landskommunernas förbund anser det anmärkningsvärt,

att kommittén — samtidigt som den principiellt hävdar att

kommunerna bör bestrida kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen

och staten svara för övriga folkpensionskostnader -— icke dragit de praktiska

konsekvenserna av denna ståndpunkt utan i stället framlagt ett förslag,

som innebär ett konserverande tills vidare av nuvarande för kommunerna

högst ogynnsamma kostnadsfördelning. Visserligen, fortsätter förbundet,

motiveras förslaget med att folkpensionskostnaderna relativt sett

skulle minska i kommuner med lågt antal skattekronor per invånare och

öka i övriga kommuner, men tendensen till utjämning kommunerna emellan

är vid närmare påseende obetydlig. Därtill kommer att den ökning av skatteunderlaget,

som är att vänta under de närmaste åren, får till följd en ytterligare

övervältring av kostnaderna för folkpensioneringen på kommuner

med mindre än 60 skattekronor per invånare. Förbundet avstyrker förslaget

att kommunerna skall bidraga till förtidspensionerna, och hävdar vidare,

att någon ändring av gällande bestämmelser rörande kommunbidraget till

de kommunala bostadstilläggen över huvud inte bör genomföras annat än i

samband med en lösning av kostnadsfördelningsfrågan i vad avser även

övriga pensionsförmåner. 1958 års skatteutjåmningskommitté uttalar, att

förslaget leder till en fortsatt ökning av kostnaderna för de mest skattesvaga

kommunerna, av vilka flertalet har hög utdebitering, medan vissa kommuner

med stor skattekraft och låg utdebitering får en sänkning av sina relativa

kostnader, samt att förskjutningen till de skattesvaga kommunernas

nackdel kan väntas bli ännu större år 1963. Enligt kommittén leder skatteunderlagsutvecklingen

till att ojämnheten i belastningen av kommunerna

kommer att bli lika stor år 1963 som den var år 1959. Kommittén anser sig

varken ur sakliga eller principiella synpunkter kunna godtaga förslaget till

provisoriska ändringar i fördelningsreglerna. Enligt stadskollegiet i Stockholm

skulle socialförsäkringskommitténs förslag för år 1959 innebära en

merkostnad av 11,5 milj. kr. för staden. Utgiftsökningen har, fortsätter kollegiet,

av stadens statistiska kontor beräknats till omkring 21 milj. kr. år

1964. Kollegiet avstyrker bestämt, att maximigränsen för kommunbidragen

till kostnaderna för bostadstilläggen höjes. En sådan höjning kan inte accepteras

av kollegiet, med mindre staten helt övertager kostnaderna för övriga

delar av folkpensioneringen. Ordförandena i pensionsnämnderna i Göteborg

anför, att kostnadsökningen för stadens del vid genomförande av förslaget

beräknas bli ca 9 milj. kr. år 1964.

s. 257 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

257

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Remissorganen är allmänt ense med utredningen om att det även efter den

allmänna pensioneringens utbyggande föreligger behov av komplettering

genom frivilliga försäkringsformer. Enighet råder också om att den frivilliga

statliga pensionsförsäkringens nuvarande pensionsform, som avser

livsvarig ålderspension, bör bestå väsentligen oförändrad. När det gäller

tillgodoseendet av kompletteringsbehoven i övrigt ansluter sig åtskilliga

remissorgan till utredningens förslag med eller utan vissa smärre modifikationer.

Andra remissorgan vill begränsa utbyggnaden till att avse endast

en försäkring för temporär ålderspension, medan förslagen i övrigt avstyrkes

eller ställes på framtiden. Som motivering för detta sitt ställningstagande

åberopar remissorganen dels att socialförsäkringsadministrationens

krafter under de närmaste åren bör få koncentrera sig på sin huvuduppgift

att genomföra programmet för de allmänna pensions- och sjukförsäkringsreformerna

och dels principiella synpunkter på statens åtaganden

på det frivilliga försäkringsväsendets område.

Tillstyrkande yttranden utan några reservationer föreligger från Tjänstemännens

centralorganisation, Sveriges akademikers centralorganisation och

Statst jänstcmännens riksförbund. De föreslagna kompletteringsförsäkringarna

anses av Svenska västkustfiskarnas centralförbund synnerligen

värdefulla. Centralförbundet uppger, att det beslutat att den 1 januari 1963,

då de nya bestämmelserna avses skola träda i kraft, till deltagande anmäla

samtliga medlemmar, som är aktiva yrkesfiskare, varigenom försäkringen

skulle tillföras över 4 000 försäkrade med en sammanlagd årlig premie på

betydligt mera än en milj. kr. Statens pensionsanstalt finner utredningens

val av försäkringsformer i stort sett väl avvägt. Folksam anser, att de föreslagna

försäkringsformerna, som med smärre modifikationer sedan länge

funnits på marknaden, utgör ett naturligt komplement till den allmänna

pensioneringen och vill inte avstyrka att de även skall kunna meddelas i

statlig regi. Handelns arbetsgivareorganisation vill inte motsätta sig att den

frivilliga statliga pensionsförsäkringen i framtiden omfattar kompletteringsförsäkringar

avseende i första hand höjning av pensionsnivån för dem,

som icke hinner intjäna full pension från tilläggspensioneringen. Därvid

förutsättes dock att försäkringen sker med bibehållande av nuvarande enkla

administrationsformer och med tillämpning av de för enskilda försäkringsbolag

gällande villkoren. Sveriges husmodersföreningars riksförbund yttrar,

att behov av kompletteringspensioner föreligger icke blott i den omfattning

som utredningen anfört utan även för de hemarbetande kvinnorna och för

änklingarna. Riksförbundet landsbygdens folk tillstyrker de föreslagna nya

försäkringsformerna och förordar en utredning om möjligheten att teckna

försäkring för enbart förtidspension eller sådan pension i kombination med

annan försäkring än livsvarig ålderspension,

t)—-Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Även Landsorganisationen anser att förslagen bör genomföras men vill

med hänsyn till de stora krav, som de närmaste åren kommer att ställas på

socialförsäkringsadministrationen, inte motsätta sig att förslagen genomföres

successivt, därvid förslaget om utbyte av livsvarig ålderspension mot

temporär ålderspension först bör ifrågakomma.

Tillstyrkande yttranden i vad avser förslaget om försäkring för temporär

ålderspension föreligger från riksförsäkringsverket, försäkringsinspektionen,

Svenska abetsgivareföreningen, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska sjukkasseförbundet.

Behovet av övriga av utredningen föreslagna försäkringsformer

är enligt riksförsäkringsverkets mening mycket skiftande och beroende

av rent individuella omständigheter, vilket allt nödvändiggör en

stark differentiering av försäkringsvillkoren, en god service och en ackvisitionsverksamhet,

som måste bedrivas i hård konkurrens med privat försäkring,

ävensom en kvalificerad lokal administration. Med hänsyn till den

intensiva organisationsverksamhet, som de närmaste åren måste bedrivas

inom verket för andra och mera angelägna ändamål, är det enligt verkets

åsikt uteslutet att verket till den 1 januari 1963 skall kunna medhinna det

organisationsarbete, som kräves om ifrågavarande grenar av den frivilliga

försäkringen skulle införas då. På grund härav kan riksförsäkringsverket

inte tillstyrka förslagen i nu berörda delar i vad avser ett genomförande

från sagda dag. Försäkringsinspektionen ställer sig i princip positiv till

förslagen. Efter att tämligen utförligt ha belyst de praktiska sidorna av ett

realiserande av förslagen finner inspektionen emellertid, att detta kommer

att ställa stora krav såväl på den centrala administrationen som på de lokala

organen, om den utbyggda försäkringen skall få någon kvantitativ betydelse

och dessutom bli kvalitativt välskött. Med hänsyn härtill anser inspektionen

att förslagen utom i vad avser den temporära ålderspensionen

bör uppskjutas. Uppskovstiden kan enligt inspektionens mening utnyttjas

till fortsatt planering av den tilltänkta verksamheten efter hand som resurser

därtill frigöres.

Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening kan det inte anses föreligga

något behov att utöka den frivilliga statliga pensionsförsäkringen med

nya försäkringsformer utom den förut nämnda temporära ålderspensionen.

Ett sådant behov torde bäst kunna tillgodoses av det privata försäkringsväsendet,

som har en för ändamålet utbyggd organisation. Arbetsgivareföreningen

ansluter sig vidare till uppfattningen, att det är olämpligt att under

de närmaste årens intensiva organisationsverksamhet belasta socialförsäkringsadministrationen

med ytterligare arbetsuppgifter. Sveriges hantverksoch

industriorganisation avstyrker bestämt en väsentlig utbyggnad av den

frivilliga statliga försäkringen. Motiven för en sådan utbyggnad är enligt

organisationens mening inte övertygande och dessutom anföres, att kompletterande

försäkringar av den typ, som berörs i utredningen, sedan gammalt

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

meddelas av en råd privata och kooperativa försäkringsbolag och kassor.

Emot formerna för denna del av försäkringsrörelsen eller dess konkurrensförhållanden

har organisationen veterligt inga allvarliga erinringar rests.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, att de inom landet verksamma

privata försäkringsbolagen är väl rustade att möta efterfrågan på kompletterande

försäkringsförmåner. Den ifrågasatta utvidgningen av den statliga

frivilliga försäkringsverksamheten måste därför betecknas såsom obehövlig,

och den kan enligt riksförbundets mening ej heller vara ägnad att främja

en sund utveckling av försäkringsväsendet. Svenska sjukkasseförbundet

ifrågasätter om en utbyggnad av den frivilliga försäkringen — utom i vad

avser den temporära ålderspensionen — är erforderlig. Under åberopande

av sina praktiska erfarenheter rörande den frivilliga sjukförsäkringen

erinrar förbundet om att en omfattande ackvisitions- och serviceverksamhet

på lokalplanet är erforderlig, för att den föreslagna försäkringen skall få

någon anslutning. På grund härav och med hänsyn till den arbetsbelastning,

som väntar sjukkassorna till följd av ändringar i socialförsäkringslagstiftningen

vid årsskiftet 1962/63, är det enligt förbundets mening olämpligt

att vid nämnda tidpunkt pålägga kassorna ytterligare arbetsuppgifter.

Sveriges köpmannaförbund och Svenska företagares riksförbund anser,

att utredningens förslag icke bör föranleda någon åtgärd från statsmakternas

sida, och åberopar som skäl för sin inställning, att det finns tillfredsställande

möjligheter att genom redan befintliga pensionsförsäkringsinstitutioner

erhålla de kompletteringspensioner, som anses önskvärda.

En utbyggd frivillig försäkring anses i flera remissyttranden kunna i

administrativt avseende handhavas på samma sätt som den nuvarande frivilliga

försäkringen, om utbyggnaden begränsas till den temporära ålderspensionen.

Generalpoststyrelsen finner det mest ändamålsenligt att nämnda

försäkringsform behandlas lika med den nuvarande frivilliga försäkringsformen.

Beroende uppdragstagare

Som allmänt omdöme om utredningens förslag uttalar socialstyrelsen,

att utredningens kartläggning av hela fältet av beroende uppdragstagare torde

innefatta alla yrkesgrupper, som rimligen kan vara aktuella i sammanhanget.

Enligt styrelsen synes utredningen också uttömmande ha redovisat

de problem, som äger samband med arbetstagarbegreppets utformning för

de olika yrkesgrupperna. Kartläggningen jämte de i betänkandet redovisade

synpunkterna har, framhåller styrelsen, den största betydelse för rättstilllämpningen

och för avtalsförhandlingarna i framtiden. Utredningen har

därigenom enligt styrelsens mening redan medfört ett positivt resultat av

stort värde. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande anser däremot, att

utredningen givit ett tämligen negativt resultat, sett mot bakgrunden av

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

utredningsdirektiven. Tillstyrkanden av utredningens förslag utan närmare

motivering föreligger från Sveriges akademikers centralorganisation,

Folkrörelsernas programaktiebolag och Svenska skogsarbetarförbundet.

Endast ett fåtal yttranden innehåller direkta uttalanden om behovet

av ändrade regler. Socialstyrelsen ansluter sig helt till vad utredningen

anfört om önskvärdheten av att för vissa yrkesgrupper utvidga arbetstagarbegreppet.

Riksförsäkringsverket erinrar om att förmånerna från

tilläggspensioneringen numera är desamma, oavsett om förvärvsinkomsten

härrör från anställning eller från annat förvärvsarbete, samt att motsvarande

regler kommer att gälla inom sjukförsäkringen, om socialförsäkringskommitténs

förslag genomföres. Skulle den nyligen tillsatta utredningen

för översyn av lagstiftningen om yrkesskador leda till att företagare och

självständiga yrkesutövare blir delaktiga av denna försäkrings förmåner på

samma sätt som inom tilläggspensioneringen, kommer enligt verkets uppfattning

underlaget för de i betänkandet redovisade önskemålen om en utvidgning

av arbetstagarbegreppet att försvagas, om man ser endast till

önskvärdheten att ge ett effektivt skydd. Emellertid anser verket det uppenbart,

att den kraftiga höjning av avgiftsnivån, som är att vänta särskilt

för tilläggspensioneringens del, gör frågan om avgiftsskyldigheten mera

betydelsefull än hittills. Tjänstemännens centralorganisation är av den uppfattningen

att utredningen alltför mycket undervärderat trygghetssynpunkten

och framhåller att utredningens resonemang om totallönen i lika hög

grad skulle kunna tillämpas på de egentliga arbetstagarna och då motivera

att de själva skulle erlägga socialförsäkringsavgifter och betala kostnaderna

under semestertiden.

Utredningens uppfattning att vissa uppdragstagares önskemål om likställighet

med arbetstagarna i socialförsäkrings- och semesterhänseende inte

bör tillgodoses genom lagstiftning har på ett par undantag när inte

mött gensaga i yttrandena. Arbetsdomstolens ordförande, försäkringsdomstolen,

försäkringsrådet, riksförsäkringsverket, domänstyrelsen, Handelns

arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen

Skogsarbeten, Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,

Folkets husföreningarnas riksorganisation och Folkets parkers centralorganisation

ansluter sig uttryckligen till denna uppfattning. Svenska teaterförbundet

anser, att frågan om lagstiftning bör anstå till dess man prövat

möjligheten att tillgodose önskemålen genom likställighetsavtal inte blott

inom tilläggspensioneringen utan även inom sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande däremot är

av den uppfattningen att lagstiftning är absolut nödvändig och föreslår,

att i socialförsäkringslagarna och i semesterlagen införes ett stadgande av

samma innehåll som 1945 års tillägg till arhetsfredslagstiftningen. Sveriges

handelsresandeförbund uttalar en liknande uppfattning.

De synpunkter utredningen anlagt på rättstillämpningen har

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

blivit föremål för delade meningar. En positiv inställning kommer i regel

till synes i yttrandena från de organisationer som företräder arbetstagaroch

uppdragstagarintressen. Yttrandena från arbetsgivar- och uppdragsgivarhåll

innehåller däremot i allmänhet kritik.

Försäkringsdomstolen framhåller att det inom socialförsäkringen föreligger

behov av såvitt möjligt enkla och fasta gränsdragningsregler. För de

enskilda i egenskap av utgivare eller mottagare av ersättning för utfört

arbete är det sålunda enligt domstolens mening av vikt, att de själva utan

svårighet kan bedöma huruvida ett anställningsförhållande föreligger eller

ej. Gränsdragningen måste också ske på sådant sätt, att det inte uppstår

alltför stora komplikationer vid uttag av avgifter av dem som skall anses

såsom arbetsgivare. Med hänsyn härtill vill domstolen framhålla önskvärdheten

av en i viss mån förenklad bedömningsmetod. Även riksförsäkringsverket

understryker vikten av att reglerna för arbetstagarbegreppets tolkning

är så enkla och allmängiltiga som möjligt. Verket uttalar, att utredningens

rekommendation att lösa gränsdragningsfrågan genom modifieringar

i praxis synes få godtagas. Enligt verkets uppfattning torde tillämpningen

av den något schabloniserade bedömningsmetod som utredningen

förordat erbjuda vissa möjligheter att åstadkomma något så när fasta normer

för avgiftsdebiteringen och något så när tillfredsställande möjligheter

för allmänheten att sätta sig in i frågor om försäkringstillhörigheten. Verket

vill emellertid tillråda att utvidgningar av arbetstagarbegreppet sker

med viss försiktighet, enär erfarenheten visar att varje uppmjukning medför

ökade gränsdragningssvårigheter. Arbetsdomstolens ordförande uttalar,

att en modifierad praxis med en mera schablonartad bedömning av arbetstagarbegreppet

hos socialförsäkringsorganen får antagas vara ägnad att

leda till att man på arbetsmarknaden inrättar sig efter den nya situationen.

I sin tur torde härigenom, heter det vidare, övriga domstolars praxis påverkas,

varigenom ett enhetligt arbetstagarbegrepp skulle komma att bestå.

Bland de organisationer som redovisat en positiv inställning till utredningens

förslag märkes Landsorganisationen, Sveriges bensinhandlares

riksförbund, som starkt understryker värdet av den av utredningen förordade

schabloniserade bedömningsmetoden, och Fria litterära yrkesutövarnas

centralorganisation. Tjänstemännens centralorganisation föiklarar sig

vilja understödja utredningens synsätt och framhåller att det ofta förefallit

stötande att av två personer inom samma yrkesgrupp med likartade

arbets- och inkomstförhållanden den ene räknas som arbetstagare och den

andre som uppdragstagare, emedan avgörande vikt fästs vid vissa avtalsvillkor

beträffande vederlagets bestämmande. Svenska musikerförbundet

och Svenska teaterförbundet har inte några invändningar mot utredningens

synpunkter, såvitt angår respektive förbunds medlemmar.

I vissa av de positiva yttrandena anser man att de av utredningen gjorda

uttalandena inte är tillräckliga för att uppnå de eftersträvade förskjut
-

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ningarna i rättspraxis. Socialstyrelsen finner det sålunda inte helt tillfredsställande

att man i en rättsfråga, där enligt styrelsens mening starka skälighetssynpunkter

talar för en ändrad tillämpning, överlämnar åt de myndigheter

som hittills ansvarat för utformningen av praxis att utan ledning

av något uttalande av statsmakterna ta ansvaret för om tillämpningen skall

ändras eller inte. Styrelsen anser därför att såväl de rättstillämpande myndigheterna

som allmänheten bör erhålla ett uttalande av statsmakterna

rörande utvidgning av praxis i den av utredningen angivna riktningen. Även

försäkrings domstolen anser det angeläget, att statsmakterna markerar sin

inställning till hur praxis hör utformas. Svenska musikerförbundet och

Svenska teater förbundet hemställer, att statsmakterna utfärdar bindande

direktiv angående den praxisförskjutning utredningen förordat. En liknande

uppfattning har Fria litterära yrkesutövarnas centralorganisation.

Försakringsrådet (majoriteten) ställer sig i viss mån tveksamt till den

förordade praxisförskjutningen och påpekar, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet

mer och mer utvidgats till att omfatta personkategorier,

vilka tidigaie bedömts som självständiga företagare och betecknats som

beroende uppdragstagare, en rättsutveckling som torde komma att fortskrida

ytterligare. Rådet uttalar, att rådet i samband med denna utveckling

såvitt möjligt försökt få fram allmänna principer och därvid beaktat

behovet av en viss schablonisering. Emellertid föreligger enligt rådets mening

vid försök till schablonisering svårigheter av samma art som vid försök

till lagstiftning i ämnet. Det måste också alltid tillses, att man håller

sig till det arbetstagarbegrepp som ligger till grund för lagstiftningen. En

av preceptorn Adlercreutz skisserad utveckling, som utredningen sympatiserar

med, torde enligt rådets mening leda till att detta begrepp frångås.

Rådet framhåller vidare, att oklara gränsfall kommer att dyka upp i tilllämpnmgen

vilken väg man än väljer. Dessutom kan en schablonisering

inom lagstiftningens ram i viss mån verka negativt. Personer, som enligt

hittills tillämpade bedömningsgrunder är att anse som arbetstagare med

hänsyn till de speciella förhållandena i det enskilda fallet, kan nämligen

vid en schabloniserad bedömningsmetod bli betraktade som självständiga

företagare.

En i huvudsak negativ inställning till den förordade praxisförskjutningen

framkommer i yttrandena från domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,

Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska lantarbetsgivareföreningen,

Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation, Folkets parkers

centralorganisation, Musiketablissementens förening, Föreningen Riksorganisationen

av artistarbetsgivare, Sveriges radio aktiebolag och Föreningen

Skogsarbeten.

Domänstyrelsen erinrar om att det av förarbetena till sjukförsäkringsoch

yrkesskadeförsäkringslagstiftningen synes klart framgå, att det civilrättsliga

arbetstagarbegreppet skall användas, vilket innebär likformighet

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

med semesterlagstiftningen. Det av försäkringsrådet genom viss schablonisering

utformade s. k. socialrättsliga arbetstagarbegreppet, som uppkommit

vid tillämpningen av den äldre yrkesskadeförsäkringslagstiftningen, förkastades.

Enligt styrelsens mening innebär utredningens förslag om en

schabloniserad bedömningsmetod ett återupplivande av det socialrättsliga

arbetstagarbegreppet. Styrelsen anser det dessutom troligt, att en sådan

bedömningsmetod skulle kunna ge upphov till samma problem som en lagstiftning

med enahanda syfte. Med hänsyn härtill uttalar styrelsen tveksamhet

inför utredningens förslag och framhåller som sin mening, att det

civilrättsliga arbetstagarbegreppet bör vara grundläggande för bedömningen.

Liknande synpunkter anföres av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska

lantarbetsgivareföreningen och Föreningen Skogsarbeten.

Förslaget att vidga möjligheten att ingå s. k. likställighetsavtal

till att avse även sjukförsäkringen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av domänstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,

Svenska lantarbetsgivaref öreningen, Försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation, Folksam, Svenska lasttrafikbilägareförbundet,

Folketshusföreningarnas riksorganisation, Landsorganisationen, Försäkringsfunktionärernas

förbund, Föreningen Skogsarbeten, Riksföi bundet

landsbygdens folk och Sveriges bensinhandlares riksförbund. Även försäkringsdomstolen

tillstyrker förslaget men tillfogar, att likställighetsfallen

kan väntas medföra svårigheter för sjukkassorna såväl i fråga om bedömningen

huruvida överenskommelse skall anses föreligga som när det gäller

inkomstberäkningen.

Endast riksförsäkringsverket har en kritisk inställning och ifrågasätter

lämpligheten av förslaget. Verket erinrar om att placeringen i sjukpenningklass

är beroende av den försäkrades framtida inkomst av förvärvsarbete.

Därest uppdragsinkomsten jämställes med anställningsinkomst, försvåras

enligt verkets mening i många fall klassplaceringen avsevärt, i vad den avser

inkomst som skall anses härflyta från anställning. Huruvida och i vilken

omfattning en uppdragstagare framdeles kan komma att träffa överenskommelse

med sin uppdragsgivare torde nämligen särskilt då fråga är om

andra än fortlöpande uppdrag — inte med någon större säkerhet kunna

beräknas på förhand. Då det gäller korttidsuppdrag, ger i regel föregående

års inkomster av sådana uppdrag inte heller någon ledning för inkomstbedömningen.

Först efter det överenskommelse träffats och anmälan darom

gjorts till sjukkassan, kan fråga uppkomma om ändring av klassplaceringen.

I de fall överenskommelsen avser uppdragsinkomst, som inte är

kontinuerlig, anser verket sannolikt, att anmälningen inte kommer att påverka

klassplaceringen, såvitt det ej med säkerhet kan beräknas, att den

försäkrade mera stadigvarande kommer att erhålla sådan inkomst. Syftet

med den ingångna överenskommelsen kommer med andra ord inte att uppnås.

Verket påpekar vidare, att det saknas möjlighet att kontrollera att

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

uppdragsgivaren i överenskommelsefallen erlägger arbetsgivarbidrag till

sjukförsäkringen. För att underlätta kontrollen och förhindra missbruk

föreslår verket, att likställighetsavtal inom tilläggspensioneringen alltid

skall avse även sjukförsäkringen.

Utredningens förslag till ändringar i arbetsfredslagstiftningen

tillstyrkes av socialstyrelsen, som uttalar, att dess erfarenhet bestyrker

utredningens förmodan att det endast i tämligen få fall förekommer

förbindelser mellan oberoende uppdragstagare och deras huvudmän

av sådant slag att en tillämpning av lagstiftningen blir aktuell. Landsorganisationen

erinrar om att organisationen i sitt yttrande över det förslag,

som ledde till 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen, uttalat sig

för att utvidgningen skulle avse alla uppdragstagare och inte begränsas

till beroende sådana. Såsom skäl härför anförde organisationen i huvudsak,

att gränsdragningen mellan beroende och andra uppdragstagare skulle

ställa sig mycket svår samt att det knappast kunde vara förenat med några

olägenheter utan från flera synpunkter måste vara fördelaktigt att inom

arbetsfredslagstiftningen likställa alla uppdragstagare med arbetstagare.

Enligt organisationens uppfattning har styrkan av dessa skäl tilltagit. Försök

rings funktionärernas förbund yttrar, att förhandlingsrätt vägrats inom

förbundets område under motivering att arbetet ej utfördes under sådana

villkor och förhållanden som förutsättes ligga i begreppet beroende uppdragstagare.

Förbundet hälsar därför den föreslagna utvidgningen av arbetsfredslagstiftningen

med tillfredsställelse. Enligt Försåkringsföreningen

för general- och huvudagenter föreligger det ett starkt behov för den kategori

av försäkringsagenter, som föreningen företräder, att erhålla en oomtvistlig

förenings- och förhandlingsrätt samt att i övrigt inrymmas i arbetsfredslagstiftningen.

Föreningen anser, att utredningens förslag till utvidgning

av arbetsfredslagstiftningen tillgodoser detta behov och i övrigt löser

den svåra frågan om gränsdragning mellan olika yrkeskategorier på ett

enkelt och rationellt sätt. Försäkringsrådet (majoriteten) anser sig inte

böra avstyrka utredningens förslag men förklarar sig ha svårt att överblicka

konsekvenserna därav på arbetsmarknaden. Utredningens förslag

har också tillstyrkts eller lämnats utan erinran av Folksam, Folketshusföreningarnas

riksorganisation, Folkets parkers centralorganisation, Svenska

musikerförbundet, Riksförbundet landsbygdens folk, Tjänstemännens centralorganisation,

Sveriges bensinhandlares riksförbund och Fria litterära

yrkesutövarnas centralorganisation.

Föreningen Sveriges aktiva handelsresande uttalar, att utvidgningen av

förhandlingsrätten till oberoende uppdragstagare inte innebär några fördelar

av nämnvärd praktisk betydelse för handelsresandenas del. Det är

inte den hittillsvarande begränsningen av förhandlingsrätten till arbetstagare

och beroende uppdragstagare, som hindrat handelsresandena i deras

strävan att få bort kategoriklyvningen. De handelsresande som skulle kun
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

na betecknas som oberoende uppdragstagare är, framhåller föreningen, ett

försvinnande fåtal och torde i själva verket vara att karaktärisera som handelsagenter.

Arbetsdomstolens ordförande ger uttryck för tveksamhet inför den föreslagna

utvidgningen och påpekar, att betydelsefulla förändringar i rättsläget

mellan parterna inträder, om arbetsfredslagstiftningens regler göres

tillämpliga på deras mellanhavande, i förhållande till om allmänna civiloch

processrättsliga regler gäller. Som exempel härpå nämnes, att enligt

3 § lagen om kollektivavtal sådana avvikelser från det kollektiva uppdragsavtalet,

varom enskilda parter överenskommer, blir ogiltiga i den mån avvikelsen

inte kan anses tillåten enligt avtalet. Vidare framhålles att, såsom

torde framgå av 7 § nämnda lag, part i avtalsförhållandet i motsats till vad

som eljest gäller inom civilrätten inte kommer att vara berättigad att häva

avtalet vid kontraktsbrott från motsidan av väsentlig betydelse. Slutligen

erinras om att part enligt 8 § kollektivavtalslagen kan förpliktas utgiva

ideellt skadestånd vid avtalsbrott och att viss begränsning i skadeståndets

storlek därvid kommer att gälla. Arbetsdomstolens ordförande påtalar,

att närmare utredning saknas angående i vilken utsträckning oberoende

uppdragstagare för närvarande faktiskt träffar kollektiva arbetsavtal med

uppdragsgivare och att det inte heller är bekant vilka kategorier som bör

räknas in under begreppet uppdragstagare eller vilka förhållanden som på

detta område är eller kan komma att bli reglerade kollektivt. Under sådana

omständigheter får det anses från principiell synpunkt betänkligt att för

närvarande genomföra den tilltänkta utvidgningen av arbetsfredslagstittningen.

Härtill kommer att gränsdragningen mellan uppdragsavtal och

andra avtal av mera affärsmässig natur ingalunda är klar. Det kan emellertid,

anföres det vidare, mot bakgrunden av det utredningsmaterial som redovisats

i betänkandet inte bestridas, att det finns behov att tillerkänna även

oberoende uppdragstagare en i lag skyddad förhandlingsrätt, ett intresse

som bör vägas mot de förutnämnda principiella betänkligheterna. Denna

avvägningsfråga anser arbetsdomstolens ordförande svårbedömbar. Enligt

hans uppfattning talar dock sannolika skäl för att kollektiva uppgörelser

om arbetsvillkor normalt inte kommer att träffas på andra områden än

sådana där förhållandena är likartade dem som råder på den egentliga arbetsmarknaden.

Med hänsyn härtill, heter det avslutningsvis, är det måhända

att antaga, att den föreslagna utvidgningen i praktiken inte kommer att

medföra sådana olägenheter att man bör avstå därifrån.

Domänstijrclscn förklarar sig inte kunna tillstyrka den föreslagna utvidgningen

av arbetsfredslagstiftningen och uttalar som sin bestämda uppfattning,

att denna lagstiftning allt fortfarande bör vara begränsad till att

gälla arbetstagare och beroende uppdragstagare. Enligt styrelsens mening

skulle förslaget kunna medföra ogynnsamma och säkerligen inte avsedda

konsekvenser, i det att arbetsfredslagstiftningen skulle kunna bli tillämp9*

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 266 Kontrollera mot PDF

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

lig för en organisation, vars medlemmar visserligen i vissa sammanhang

uppträder som uppdragstagare men i andra och kanske mera dominerande

som självständiga företagare. Det förefaller styrelsen naturligt, om en motpart

ställer sig tveksam till lämpligheten av att träffa kollektivavtal med

en sådan organisation, särskilt i fall då motivet för ett avtal mellan organisationerna

är att få en ren prisfråga reglerad. Då gränsen mellan arbetsavtal

och andra avtal inte alltid är lätt att dra, skulle som en följd av den

föreslagna lagstiftningen den situationen kunna uppstå, att en prisreglerande

uppgörelse blir betraktad som ett kollektivavtal, varigenom arbetsrättsliga

normer i fråga om skadestånd, rätt till stridsåtgärder osv. blir

tillämpliga. Styrelsen påtalar vidare, att utredningen inte närmare analyserat

de följdverkningar förslaget skulle få beträffande föreningsrätten, en

enligt styrelsens uppfattning ytterst betydelsefull fråga. Om förslaget genomföres

skulle, framhåller styrelsen, otvivelaktigt den situationen kunna

uppstå, att en person, som är att anse som självständig företagare i ett kontraktsförhållande,

skulle kunna göra gällande, att viss åtgärd från motpartens

sida bör anses som kränkande av föreningsrätten. En sådan utvidgning

av föreningsrätten är enligt styrelsen helt orimlig, särskilt som föreningsrätten

har sin grund i rent fackliga förhållanden.

Kritiska synpunkter liknande dem som domänstyrelsen redovisat anföres

även av Petroleumbranschens arbetsgivareförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,

Svenska lantarbetsgivareföreningen, Föreningen Skogsarbeten,

Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Försäkringsbolagens

förhandlingsorganisation och Föreningen Sveriges filmproducenter.

Även Svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig ändringar

i arbetsfredslagstiftningen och understryker bl. a., att den föreslagna utvidgningen

kan få en verkan rakt motsatt den åsyftade, att vidga förutsättningarna

för frivilliga avtal mellan uppdragsgivare och uppdragstagare.

Om man skulle tillämpa arbetsrättsliga normer i fråga om skadestånd, rätt

till stridsåtgärder m. m. på förhållandet uppdragsgivare och självständig

uppdragstagare, skulle enligt föreningens mening varje generell uppgörelse

mellan kontrahenterna löpa risk att bli betraktad såsom kollektivavtal,

vilket skulle gälla även i rena prisfrågor. I så fall, uttalar föreningen, skulle

det inte vara förvånande, om huvudmannasidan i fortsättningen blir ytterligt

försiktig med att ingå generella överenskommelser över huvud taget

med uppdragstagarparten.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

I samband med framläggande av propositioner i socialförsäkringsfrågor

vid de senaste årens riksdagar har jag haft anledning att erinra om att socialförsäkringen

för närvarande befinner sig i ett skede av snabb utveck
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ling. Härvid har jag brukat lämna en översikt av de olika reformetapper

som genomförts och som planeras. Även i år torde en sådan översikt vara

på sin plats.

Såsom inledning till det utvecklingsskede som jag åsyftar vill jag beteckna

ikraftträdandet år 1955 av lagstiftningen om allmän sjukförsäkring och

den därmed i viss utsträckning samordnade nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen.

De viktigaste milstolparna har därefter varit pensionsbesluten

åren 1958 och 1959. Vid 1958 års A-riksdag tog statsmakterna ställning till

folkpensioneringens framtida utformning och fastställde en riktpunkt för

den nivå, som dessa pensioner borde ha uppnått år 1968. År 1959 togs sedan

genom lagstiftningen om försäkring för allmän tilläggspension det

avgörande steget mot socialförsäkringens utbyggnad till ett modernt trygghetssystem,

som motsvarar högt ställda anspråk. Under tiden hade det

utredningsarbete påbörjats, som erfordrades för att fullfölja statsmakternas

intentioner enligt de principiella ställningstagandena på pensionsområdet

från 1958. Efter tillkomsten av försäkringen för allmän tilläggspension

fick detta utredningsarbete givetvis också beakta de med denna försäkring

sammanhängande problemen.

Utredningsverksamheten bedrevs på två parallella linjer, dels inom 1958

års socialförsäkringskommitté vad avsåg de olika socialförsäkringsgrenarnas

materiella innehåll, och dels inom socialförsäkringens administrationsnämnd

beträffande försäkringens administrativa handhavande. På grundval

av förslag av socialförsäkringskommittén beslöts år 1960 betydande

förbättringar av folkpensioneringens familjeförmåner i enlighet med statsmakternas

principiella ställningstagande år 1958. Administrationsnämndens

arbete ledde vid 1961 års riksdag fram till en genomgripande reform av socialförsäkringsadministrationen,

både vad gäller socialförsäkringsorganens

uppbyggnad och formerna för ärendenas behandling. Administrationsnämnden

hade därmed slutfört sina uppgifter.

Med framläggande av de förslag, som jag i fortsättningen kommer att ta

ställning till, har socialförsäkringskommittén fullgjort sitt utredningsuppdrag.

Dess förslag syftar till en reform av invalidpensioneringen både på

folkpensions- och tilläggspensionssidan, som bygger på ställningstagandena

från år 1958. Samtidigt föreslås en förbättring av sjukpenningförsäkringen,

så att ett sammanhängande försäkringsskydd utan luckor och dubbelersättningar

på i princip likvärdig nivå erhålles genom å ena sidan sjukpenning

och å andra sidan invalidpension eller, som denna pensionsform i fortsättningen

bör benämnas, förtidspension.

I slutskedet av socialförsäkringskommitténs utredningsarbete bar den

lagtekniska sidan av reformverket utretts inom socialdepartementet. Härvid

har även utarbetats förslag om materiella ändringar i vissa avseenden,

bl. a. på familjepensioneringens område och i fråga om utlandssvenskars och

utlänningars ställning inom socialförsäkringssystemet.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Socialpolitiska kommittén, som har i uppdrag att verkställa en kartläggning

av socialpolitikens nuvarande innehåll och verkningar samt att pröva

de socialpolitiska åtgärdernas lämpliga utformning i framtiden, har som

resultat av sina överväganden rörande stödet åt barnaföderskor lagt fram

ett förslag om en avsevärd förbättring av moderskapsförsäkringen samtidigt

med en avveckling av mödrahjälpen. Ett par andra utredningar i aktuella

socialförsäkringsfrågor har vidare lett fram till förslag, som står i

samband med de övriga föreliggande förslagen. Slutligen kompletteras bilden

av den reformetapp vi nu står inför av att tiden är inne att ta ytterligare

ett steg mot den folkpensionsnivå, som enligt 1958 års ställningstaganden

skulle vara uppnådd år 1968.

Redan vad jag nu anfört torde ge en antydan om hur betydelsefull årets

reformetapp är både med hänsyn till de föreliggande frågornas vikt och

till förslagens omfång. Utbyggnaden och samordningen av de varandra närstående

socialförsäkringsgrenarna sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering

och tilläggspensionering och sammanförandet av de huvudsakliga

bestämmelserna om dessa försäkringar i ett lagverk i enlighet med

de nu föreliggande förslagen kan på ett sätt sägas utgöra en slutsten i det

arbete på socialförsäkringens utveckling till en hög grad av effektivitet,

som jag i det föregående skildrat.

Det sagda får naturligtvis inte uppfattas så att reformarbetet på socialförsäkringsområdet

kan anses avslutat för en längre tid framåt. Yrkesskadeförsäkringen,

som fick ny gestalt vid den nuvarande reformperiodens början,

kan av olika skäl f. n. inte annat än provisoriskt anknytas till den allmänna

pensioneringen — folkpensionering och tilläggspensionering — i dess

nya utformning. En utredning har emellertid igångsatts i syfte att möjliggöra

en långtgående integration mellan yrkesskadeförsäkringen samt sjukförsäkringen

och den allmänna pensioneringen. Sedan flera år har frågan

om en översyn av sjukförsäkringslagstiftningen stått på dagordningen. I

stor utsträckning har önskemålen om en sådan översyn blivit tillgodosedda

genom de förslag rörande sjukpenningförsäkringen, som framlagts av 1958

års socialförsäkringskommitté. För fullföljande av översynen beträffande

de delar av sjukförsäkringen som inte behandlats av kommittén, främst bestämmelserna

om ersättning för sjukvård, har jag tillkallat en särskild utredning.

En socialförsäkringsgren, som hittills i allmänhet inte behandlats

i samband med de övriga, är arbetslöshetsförsäkringen. Även denna försäkrings

omfattning och utformning är föremål för utredning.

I de förslag, som jag i det följande framlägger, lämnas principerna för

de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. Oaktat reglerna om

sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering

sammanföres i en lag, kommer alltså i huvudsak skilda finansieringsbestämmelser

att gälla för dessa tre försäkringsgrenar. Även yrkesskadeförsäkringen

följer sitt eget finansieringssystem. Det framstår som ett mycket

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

starkt önskemål att finansieringsreglerna för de med -varandra i förmånshänseende

samordnade försäkringsgrenarna bringas i bättre samklang med

varandra och förenklas. Frågan om socialförsäkringens finansiering står

givetvis i nära samband med beskattningens utformning, och hithörande

problem överväges bl. a. inom allmänna skatteberedningen i samverkan med

socialdepartementet. Det är min förhoppning att finansieringsspörsmålen

inom socialförsäkringen skall kunna få en tillfredsställande lösning inom

en icke avlägsen framtid.

Som synes är arbetet redan i gång med åtskilliga frågor, som rör socialförsäkringens

vidare utveckling. Andra sådana arbetsuppgifter kan väntas

bli aktuella längre fram. Jag vill ytterligare uppehålla mig blott vid ett

spörsmål av större räckvidd. Socialförsäkringens tillämplighet på andra

länders medborgare är en fråga, som får alltmer ökad betydelse. Flera internationella

organ, i vilkas arbete Sverige deltar, har problem av detta slag

under behandling, och för den ekonomiska integrationen och arbetskraftens

rörlighet över gränserna spelar frågor, som sammanhänger med likaberättigande

i socialförsäkringshänseende och vidmakthållande av socialförsäkringsskyddet

vid arbete i andra länder än det egna, en viktig roll.

I de nu föreliggande förslagen har vissa hithörande problem tagits upp till

behandling, men en undersökning av hela frågekomplexet om grunderna

för svenska medborgares och utlänningars rättigheter enligt vår socialförsäkringslagstiftning

bör snarast komma till stånd.

Slutsatsen av vad jag nu yttrat blir att socialförsäkringen även i fortsättningen

lovar att bli ett fält, som bjuder på en rik utveckling, men att

de förslag, som jag i fortsättningen redogör för, likväl betecknar ett avgörande

steg mot socialförsäkringens sammangjutning till ett enhetligt

system, ägnat att genom sina olika komponenter skänka den enskilde ett i

det hela tillfredsställande skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom,

ålderdom och försörjarens frånfälle.

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Inom en allmän försäkring, som omsluter både sjukförsäkring och pensionering,

är det givet att det måste finnas ett nära samband mellan sjukförsäkringens

regler om sjukpenningförmåner och den allmänna pensioneringens

bestämmelser om ersättning vid invaliditet. Lagstiftningens syfte

måste vara att även vid långvariga sjukdomar som övergår i invaliditet garantera

de försäkrade ett fullgott skydd, utan luckor ellei ojämnhetei. Socialförsäkringskommittén

har från denna utgångspunkt undersökt skillnaderna

i olika hänseenden mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen

liksom även reglerna om samordning mellan dessa båda grenar av socialförsäkringen.

Undersökningen har utmynnat i förslag att ansluta företagarna

till den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning, alt slopa

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

bestämmelserna om reduktion av sjukpenningen efter viss tids sjukdom

och om utförsäkring, att höja grundsjukpenningen samt att bygga ut sjukpenningskalan

med nya sjukpenningklasser. Om dessa allmänna linjer i

kommitténs förslag råder en så gott som fullständig enighet bland remissorganen.

Även jag anser att reformer i den angivna riktningen är av behovet

starkt påkallade.

Beträffande företagarnas ställning inom sjukpenningf

orsäkringen finner jag sålunda att kommittén anfört övertygande

skäl för sin uppfattning att den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning

bör ge skydd mot inkomstbortfall även när inkomsten härrör från

annat förvärvsarbete än anställning. Av intresse är att bland de remiss
-

organ, som företräder företagarintressen, det är en allmän uppfattning att

flertalet självständiga företagare och fria yrkesutövare har behov av ett

vidgat försäkringsskydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom och att

detta behov bör tillgodoses genom att vederbörande automatiskt anslutes

till tilläggssjukpenningforsäkringen. Jag finner att kommitténs förslag i

denna del bör genomföras.

En automatisk anslutning av företagarna till försäkringen för tilläggssjukpenning

är inte oförenlig med en viss individuell valfrihet. Behovet av

försäkringsskydd är mer skiftande när det gäller företagare än när det gäller

anställda, vilket motiverar att särskilda valmöjligheter står företagarna

till buds. De valmöjligheter man vill ge företagarna inom sjukförsäkringen

måste emellertid bedömas i samband med den redan befintliga valfriheten

inom tilläggspensioneringen. I ett remissyttrande har med tanke på lantbrukarnas

speciella förhållanden framkastats förslag om att låta skiljelinjen

gå mellan riskskydd och åldersskydd. En företagare borde kunna ställa

sig utanför tilläggspensioneringens ålderspensionsdel men ändock ha kvar

rätten till tilläggssjukpenning liksom sitt förtids- och familjepensionsskydd

inom försäkringen för tilläggspension. Detta förslag bryter emellertid

mot systemets grundläggande konstruktion, och en uppbyggnad efter

de i yttrandet föreslagna linjerna skulle ge upphov till invecklade problem

rörande samordningen mellan förtidspension och ålderspension. Det är svårt

att bedöma om det skulle vara möjligt att finna en tillfredsställande lösning

på dessa samordningsproblem, men det står i alla händelser klart att

varje lösning, som kunde förtjäna att övervägas, skulle komplicera försäkringssystemet

på ett sätt som är ägnat att inge starka betänkligheter. En

hela folket omfattande socialförsäkring kan inte, om rimliga anspråk på

översiktlighet och hanterlighet skall upprätthållas, tillfredsställa alla tänkbara

önskemål om variationer. Jag kan därför inte förorda eu lösning av

det slag som åsyftas i det berörda remissyttrandet.

En annan fråga är om valmöjligheterna inom sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen

bör vara fristående från eller sammankopplade med varandra.

I det förra fallet skulle en företagare kunna välja att tillhöra endast

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

endera tilläggssjukpenningförsäkringen eller tilläggspensioneringen, men

i det senare fallet skulle utträde och återinträde få avse endast båda försäkringsgrenarna

gemensamt. Socialförsäkringskommitténs majoritet har föredragit

det senare av dessa båda alternativ, men en minoritet inom kommittén

och åtskilliga remissorgan har givit företräde åt det förra. De som förordat

att valmöjligheterna inom sjukpenningförsäkringen och tilläggspensioneringen

blir helt fristående från varandra har i en del fall motiverat

sin ståndpunkt med att företagarna själva betalar sina avgifter och därför

själva bör få bestämma omfattningen av sitt försäkringsskydd. Inom ett i

princip obligatoriskt försäkringssystem, i vilket de olika delarna är beroende

av varandra, kan emellertid ett argument av detta slag inte ensamt fa bli

utslagsgivande. Finge vissa försäkrade välja att tillhöra tilläggspensioneringen

samtidigt som de kunde ställa sig utanför försäkringen för tilläggssjukpenning,

skulle detta kunna leda till ett tryck på de pensionsbeviljande

organen för att förmå dem att fylla ut luckan i försäkringsskyddet genom

att bevilja pension i fall då detta eljest inte skulle ha skett. Resultatet skulle

kunna bli en omotiverad belastning på tilläggspensioneringen. Omvänt

skulle det kunna leda till att sjukförsäkringen i viss omfattning finge överta

pensioneringens roll, om en del försäkrade kunde tillhöra försäkringen

för tilläggssjukpenning även efter ett utträde ur tilläggspensioneringen.

Det skulle nämligen då i praktiken kunna bli svårt att pa ett så tidigt stadium

som rätteligen borde ske byta ut en tämligen hög sjukpenning mot

folkpension. Mot denna sista form av valfrihet kan även invändas att man

knappast bör räkna med att en företagare har större förmåga att själv bära

de ekonomiska konsekvenserna av en invaliditet än motsvarande följder

av en övergående sjukdom. Jag har vid övervägande av de olika synpunkter

som kan anläggas på frågan kommit till den uppfattningen att utträden

och återinträden beträffande försäkringarna för tilläggssjukpenning och

för tilläggspension bör få ske endast med avseende på bada försäkringarna

i förening. För att tillmötesgå önskemålen om ett billigare men till följd

därav givetvis också mindre omfattande sjukförsäkringsskydd förordar jag

att, såsom socialförsäkringskommittén föreslagit, företagarna skall få rätt

att välja karenstid för tilläggssjukpenningen. Kommitténs förslag om 33

och 93 dagars karenstid som alternativ till den normala 3-dagarstiden förefaller

mig väl avvägt.

Beräkningen av företagarnas årsinkomster kommer otvivelaktigt att ställa

de till försäkringskassor ombildade sjukkassorna inför vissa problem. Det

finns dock grundad anledning att tro, att kassorna skall kunna bemästra

problemen om de söker sig fram efter de vägar som socialförsäkringskommittén

anvisat. I enlighet med vad kommittén förordat bör makar som gemensamt

driver självständig förvärvsverksamhet kunna sjukpenningklassplaceras

var för sig. För detta fall finns en särskild risk för spekulation såtillvida

som en make vid tilltagande sjuklighet kan tänkas försöka få sin

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sjukpenning höjd utan att hans relativa arbetsinsats ökat eller makarnas

samlade inkomster stigit. Denna risk bör, såsom försäkringsdomstolen ansett,

motverkas genom att kassorna inte utan starka skäl ändrar en makes

sjukpenningklassplacering på grund av en uppgiven förskjutning i arbetsfördelningen

mellan makarna.

Genomföres förslaget om allmän anslutning av företagare till tilläggssjukpenningförsäkringen

finns inte längre behov av en frivillig sjukpenningförsäkring

för denna grupps vidkommande. Bestämmelserna härom

kan alltså slopas. Under remissbehandlingen har den tanken framkastats,

att vissa företagare övergångsvis borde få behålla sin frivilliga försäkring

under viss tid. Syftet med detta övergångsarrangemang skulle vara att bereda

en möjlighet till sjukpenningskydd utöver grundsjukpenningen för

personer, som anmält undantagande från tilläggspensioneringen före de

nya sjukförsäkringsreglernas tillkomst och som vid tiden för sin anmälan

aUtså inte kunnat ta hänsyn till den verkan denna skulle få för deras sjukförsäkring.

Det är dock att märka att endast en ringa del av de företagare

som utträtt ur tilläggspensioneringen är frivilligt försäkrade för sjukpenning

i allmän sjukkassa. Ett sätt att beakta intresset av sjukförsäkringsskydd

för alla dem som är undantagna från tilläggspensioneringen synes

vara att ge dem möjlighet att ompröva sitt ställningstagande i samband

med den nya lagstiftningens ikraftträdande, så att undantagandet kan upphöra

från en tidigare tidpunkt än som eljest skulle ha kunnat ske. Jag föreslår,

att den som gjort anmälan om undantagande från tilläggspensioneringen

skall få tillfälle att senast den 31 december 1962 återkalla sin anmälan

med verkan från och med den 1 januari 1963.

Beträffande övriga övergångsanordningar kan jag instämma i vad socialförsäkringskommittén

anfört. Jag ansluter mig till förslaget att företagare,

som före ikraftträdandet fyllt 67 år, ej skall omfattas av den obligatoriska

tilläggssjulcpenningförsäkringen. Någon hälsoprövning bör givetvis inte

förekomma för dem till vilka denna försäkring utsträckes, och vidare bör

gälla att en tillfällig sjukdom vid tidpunkten för lagändringen inte hindrar

att den försäkrade placeras i sjukpenningklass, som berättigar till tilläggssjukpenning.

Socialförsäkringskommittén har ingående övervägt men slutligen förkastat

tanken att införa en obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring

för hemmafruar. Kommittén vill i stället

lita till andra åtgärder för att förbättra hemmafruarnas ställning inom sjukförsäkringen.

I allmänhet har kommitténs ståndpunkt godtagits eller lämnats

utan erinran av remissorganen. Några av dessa anser dock att kommittéförslaget

är mindre tillfredsställande och hävdar, att hemmafruarnas

sociala förmåner i sjukförsäkringshänseende ej heller efter ett genomförande

av kommitténs förslag kommer att stå i paritet med andra medborgargruppers.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

För egen del har jag kommit till samma uppfattning som socialförsäkringskommittén.

För mig, liksom för kommittén, har väsentligen två synpunkter

varit bestämmande. För det första kan man inte bortse från att

stora svårigheter möter då det gäller att finna säkra hållpunkter för en

gradering i det enskilda fallet av sjukpenningens storlek. Vanligen är ju

tilläggssjukpenningen avsedd att ersätta en inkomst, som faller bort på

grund av sjukdom, men beträffande hemmafruarna skulle man få bestämma

tilläggssjukpenningen med ledning av en uppskattning av de merutgifter

i hemmet, som förorsakas av att husmoderns arbetsinsats bortfaller.

Dessa merutgifter varierar kraftigt efter en mångfald skiftande omständigheter,

bland dem barnantalet samt behovet av och kostnaden för lejd hjälp.

Det skulle knappast vara möjligt att inom ramen för schablonregler komma

fram till en rättvisande beräkning av dessa utgifter. För det andra har

jag den uppfattningen att avgifterna för en försäkring avseende tilläggssjukpenning

åt husmodern för många familjer skulle bli alltför betungande,

om inte bidrag till försäkringen lämnades av statsmedel, något som jag

inte anser böra ske i fråga om en obligatorisk sådan försäkring.

I likhet med socialförsäkringskommittén finner jag det dock angeläget

att hemmafruarnas och de ensamma mödrarnas förmåner inom sjukförsäkringen

förbättras. I det följande ämnar jag föreslå åtgärder, som medför

att en hemmafru med barn under 10 år i hemmet vid sjukdom alltid skall

få obligatoriska förmåner, grundsjukpenning och barntillägg, vilka sammanlagt

uppgår till minst 7 kr. om dagen. Vidare bör hon, om hon så önskar,

genom frivillig försäkring kunna skaffa sig ett sjukpenningtillägg som

uppgår till lika stort belopp. I flertalet fall innebär dessa förslag för hemmafrun

en ökning av de obligatoriska förmånerna med 4 kr. och en förstärkning

av de högsta sammanlagda förmånerna från obligatorisk och frivillig försäkring

med 6 kr. om dagen. Förmåner av denna storlek finner jag beaktansvärda.

Som jämförelse kan nämnas att en ensamstående förvärvsarbetande

måste ha en årsinkomst av förvärvsarbete överstigande 8 400 kr. för

att få en högre sjukpenning än de 12 kr. om dagen, som varje hemmafru

enligt detta förslag kan komma upp till.

Då jag härefter övergår till frågan om grundsjukpenningens

storlek vill jag som utgångspunkt för min bedömning påpeka, att för

flertalet anställda och företagare en höjning av grundsjukpenningen inte

kommer att betyda något för deras samlade sjukpenningersättning. Höjningen

kommer endast att innebära en förskjutning mellan vad som utgår

i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tilläggssjukpenning.

Sin väsentliga betydelse får en höjning av grundsjukpenningen

för dem som inte är försäkrade för tilläggssjukpenning, dvs. för hemmafruar

och för vissa kategorier som — i allmänhet på grund av att de har

förvärvsarbete endast under mindre del av året — bär mycket små inkomster.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274 Kungl. I\laj:ts proposition nr 90 år 1962

Diskussionen om grundsjukpenningens storlek har i huvudsak kommit

att gälla huruvida grundsjukpenningen bör höjas med 1 eller 2 kr., dvs. till

4 eller 5 kr. om dagen. Det har, under förutsättning av att statsbidrag liksom

hittills skall utgå med 50 procent, beräknats att för varje kronas höjning

av grundsjukpenningen avgiften per försäkrad medlem i genomsnitt

skulle öka med 8 kr. om året. Statens bidrag skulle för varje krona i höjd

grundsjukpenning öka med omkring 35 milj. kr. om året.

Socialförsäkringskommittén har till stöd för sin uppfattning att höjningen

av grundsjukpenningen bör begränsas till 1 kr. — vilket i stort sett innebär

en kompensation för penningvärdets fall — bl. a. anfört att varje höjning

av grundsjukpenningen måste föranleda en höjning av inkomstgränsen

för tillhörighet till sjukpenningförsäkringen, vilken gräns f. n. går vid

1 200 kr. om året. En höjning av grundsjukpenningen med 1 kr. motiverar

enligt kommitténs åsikt att inkomstgränsen höjes till 1 800 kr. Enligt kommitténs

uppskattning får redan denna höjning till följd att något tiotusental

personer ställs utanför sjukpenningförsäkringen. En höjning av grundsjukpenningen

till 5 kr. bör enligt kommitténs mening leda till en inkomstgräns

på 2 400 kr., vilket gör att ytterligare några tiotusental personer faller

ur sjukpenningförsäkringen. En grundsjukpenning på 5 kr. är i hög grad

önskvärd med tanke på husmödrarnas behov av förbättrat sjukpenningskydd.

Såtillvida är jag ense med kommittén att jag anser, att en höjd

grundsjukpenning bör åtföljas av en höjd inkomstgräns. Jag finner det

dock möjligt att förena en grundsjukpenning på 5 kr. med en inkomstgräns

för tillhörigheten till försäkringen vid 1 800 kr. Personer, som vid tiden

för lagändringens ikraftträdande tillhör sjukpenningförsäkringen men vilkas

inkomster ligger under den nya inkomstgränsen, bör såsom kommittén

föreslagit övergångsvis få behålla sin grundsjukpenningförsäkring.

För kvinnor med småbarn i hemmet bör i enlighet med socialförsäkringskommitténs

förslag det obligatoriska grundskyddet ytterligare förstärkas

genom att reglerna om barntillägg reformeras. Jag förordar att

sådant tillägg skall utgå även vid sjukdom som ej fordrar sjukhusvistelse.

I det föregående har jag redan med exempel visat vad denna lagändring i

förening med höjningen av grundsjukpenningen kommer att innebära för

det samlade försäkringsskyddet vid sjukdom.

Vid en jämförelse mellan sjukpenningen enligt den nu gällande sjukpenningskalan

och den allmänna pensioneringens förmåner skall

man finna åtskilliga olikheter, vilka inte kan kvarstå om man vill förverkliga

tanken på ett jämnt, fortlöpande försäkringsskydd vid sjukdomar som

övergår i invaliditet. Det bör dock genast sägas att vissa skillnader i reglerna

för sjukförsäkringen och pensioneringen är ofrånkomliga, och att en

fullständig likvärdighet mellan sjukpenningförmåner och pensionsförmåner

inte kan uppnås. Man lär sålunda inte kunna undgå sådana skillnader,

som sammanhänger med att sjukpenningen är ett uttryck för den vid sjuk
-

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

domsfallet aktuella inkomsten medan pensionen beräknas på grundval av

inkomster i det förflutna.

I den allmänna debatten har vid olika tillfällen höjts röster för att hela

sjukpenningskalan borde konstrueras om och att man borde övergå till ett

system, där sjukpenningen skulle utgöra skattepliktig inkomst. Denna åsikt

har framförts även under remissbehandlingen av socialförsäkringskommitténs

förslag. Vilken uppfattning i saken som än må vara den principiellt

riktiga eller den mest konsekventa anser jag, att det av uppbördstekniska

och andra praktiska skäl i dagens läge inte är möjligt att göra sjukpenningen

beskattningsbar. I likhet med socialförsäkringskommittén och det

stora flertalet remissorgan finner jag inte heller eljest skäl till en mera

genomgripande omläggning av sjukpenningskalan. Det är visserligen sant

att skatteskalorna för den statliga inkomstbeskattningen liksom utdebiteringsnivån

för kommunal- och landstingsskatterna ändrats sedan de nuvarande

sjukpenningbeloppen fastställdes och att härigenom vissa smärre förskjutningar

uppkommit i den kompensationsgrad, som sjukpenningen representerar.

Förskjutningarna, som gått i båda riktningarna, är inte sådana

att det kan påstås att sjukpenningen numera inte ger en rimligt avvägd

kompensation i förhållande till dagsinkomsten efter avdrag för skatt.

Däremot är det uppenbart, att en ändamålsenlig samordning mellan sjukförsäkringen

och pensioneringen kräver att sjukpenningskalan bygges ut

med nya sjukpenningklasser. Den fråga som härvidlag är omstridd gäller

endast hur högt taket bör sättas. Socialförsäkringskommittén har velat

nöja sig med en utbyggnad som innebär att försäkringsskyddet skulle komma

att omfatta inkomster upp till omkring 22 000 kr. om året och att sjukpenningen

i den högsta ldassen skulle utgöra 28 kr. om dagen. En del remissorgan

är av den meningen att man bör bygga ut sjukpenningskalan så att

dess tak överensstämmer med inkomsttaket inom tilläggspensioneringen.

Man skulle då ta hänsyn till inkomster upp till inkomstläget närmast över

33 000 kr. om året, och den högsta sjukpenningen skulle bli 40 kr. om dagen.

Som ett skäl för denna uppfattning har även anförts att det bör råda överensstämmelse

mellan sjukpenningskalans tak och den maximiinkomst, som

beaktas vid fastställandet av underlag för arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen,

vilket inte är fallet enligt kommitténs förslag.

I valet mellan de båda alternativen för utbyggnad av sjukpenningskalan

anser jag mig böra stanna för socialförsäkringskommitténs förslag. Goda

skäl talar för att man, såsom kommittén föreslagit, bör gå fram i etapper.

Höjningen av grundsjukpenningen till 5 kr. bör föranleda vissa jämkningar

i sjukpenningskalan. Jag vill tillägga att jag vid utformningen av reglerna

om sjukförsäkringens finansiering ämnar i mitt förslag beakta synpunkten

att det bör råda överensstämmelse mellan det högsta inkomstbelopp, som

inverkar på sjukpenningens storlek, och det maximibelopp, på vilket arbetsgivarbidrag

beräknas.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

I socialförsäkringskommitténs förslag att slopa regeln om reduktion av

sjukpenningen efter 180 dagars sjukdom har remissorganen genomgående

instämt, och jag finner förslaget välgrundat. Regeln kan betecknas som en

kvarleva från sjukförsäkringens uppbyggnadsskede då de ekonomiska resurserna

var mera begränsade och erfarenheter saknades. Ett väl utvecklat pensionssystem

är som kommittén visat inte förenligt med sjukförsäkringsregler,

som ger upphov till starka växlingar i försäkringsskyddets nivå.

Socialförsäkringskommittén har lagt fram förslag om att sjukpenningens

storlek vid sjukhusvård skall fastställas till ett belopp,

som understiger sjukpenningbeloppet i övriga fall med 5 kr. Jag anser

mig kunna godtaga kommitténs förslag. Kvinnor med barn under 10 år i

hemmet bör alltid vara garanterade en sjukpenning av minst 5 kr., vartill

kommer barntillägg.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det inte längre finnas

någon maximerad sj ukhjälpstid för andra än ålderspensionärer

och vissa förtidspensionärer. Kommittén vill dock behålla en begränsning

i sjukhjälpstiden, såtillvida att ersättning för sjukhusvård inte skall utgå

för tid efter det vården pågått 730 dagar i en följd.

Grundtanken i kommittéförslaget är att sjukhjälp skall utgå till dess

pensionen tar vid. I princip bör det inte uppkomma vare sig luckor i försäkringsskyddet

eller dubbelersättningar. Kommittén vill inte bygga samordningen

mellan sjukförsäkring och pensionering

på en gränsdragning mellan begreppen sjukdom och invaliditet, eftersom

dessa begrepp inte kan göras entydiga. Riktpunkten för kommittéförslaget

är i stället att sjukpenningen skall reserveras dels för kortvariga sjukdomsfall,

dels för den första tiden vid långvariga fall. Med denna uppläggning

kan det självfallet inte bli den försäkrades ensak att avgöra när pension

skall börja utgå, och kommittén har också föreslagit, att försäkringsorganen

skall ha möjlighet att oberoende av ansökan låta sjukpenningen avlösas

av förtidspension.

En lösning av samordningsproblemen efter kommittéförslagets linjer finner

jag naturlig för ett i grunden enhetligt försäkringssystem, som omfattar

både sjukförsäkring och pensionering. Jag kan dock inte förorda den

av kommittén föreslagna regeln, som begränsar ersättningen för sjukhusvård

till en sammanhängande vårdperiod av 730 dagar. I de förhållandevis

sällsynta fall då någon vårdas på sjukhus mer än två år utan att bli berättigad

till pension talar inte minst sociala skäl för att sjukförsäkringen bör

svara för vårdkostnaden även i fortsättningen.

Som ett betydande framsteg i förhållande till nuvarande regler vill jag

framhålla att med de nya principerna försäkringsorganen för framtiden

kommer att befrias från det lika svåra som ofruktbara arbetet med att

pröva om flera, varandra närliggande sjukperioder föranletts av samma

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sjukdom eller av olika och att tillämpa de regler om sammanläggning av

sjukperioder som är förbundna med den nuvarande ordningen.

I några remissyttranden har uttryckts farhågor för att de föreslagna reglerna

skulle kunna komma att tillämpas på ett för den försäkrade ofördelaktigt

sätt. Vad man då tänkt på är sådana fall då den försäkrade har en

förhållandevis hög sjukpenning men ett mera blygsamt pensionsskydd eller

omvänt har rätt till en hög pension men endast en låg sjukpenning. I det

förra fallet skulle den försäkrade ha intresse av att pensioneringen skedde

så sent som möjligt och i det senare fallet av att den skedde så tidigt

som möjligt. Tidpunkten för övergång från sjukförsäkring till pensionering

skulle, anföres det vidare, kunna bli alltför mycket beroende av

de olika försäkringsorganens uppfattning eller rent av kunna påverkas av

sådana omständigheter som arbetsbelastningen hos dessa organ. I de nu

berörda yttrandena förordas, att sjukpenning skall ha utgått under en viss

minsta tid innan försäkringsorganet får ta initiativ till utbyte mot förtidspension.

För min del tror jag att man bör söka komma till rätta med de

antydda problemen på annat sätt än genom att skapa regler om någon form

av sjukhjälpstid. Dessa skulle i viss mån bli behäftade med samma svagheter

som de nuvarande bestämmelserna om sjukhjälpstid. Det bör ankomma

på riksförsäkringsverket att utfärda anvisningar för en enhetlig tilllämpning

av den av kommittén föreslagna regeln och att övervaka anvisningarnas

efterlevnad. Som en riktpunkt för tillämpningen bör gälla att utbyte

av sjukförsäkringsförmåner mot förtidspension inte skall göras innan

själva läkeprocessen avslutats och ett mera definitivt medicinskt tillstånd

inträtt. Vad särskilt gäller farhågorna för oenhetlig praxis hos försäkringsorganen

må slutligen erinras om att försäkringskassorna, om kommittéförslaget

godtages, enligt en uttrycklig lagbestämmelse kommer att vara

skyldiga att kontinuerligt följa varje särskilt sjukdomsfall för tid efter det

sjukskrivningen varat 90 dagar.

För ålderspensionärer och för dem som åtnjuter hel förtidspension skall

enligt kommittéförslaget gälla särskilda regler om sjukhjälpstid. En ålderspensionär

skall sålunda kunna komma i åtnjutande av sjukpenning och

ersättning för sjukhusvård sammanlagt högst 180 dagar, räknat från ingången

av den månad han fyller 67 år eller dessförinnan börjat åtnjuta

ålderspension. Den som har hel förtidspension skall ej kunna vara sjukpenningförsäkrad,

men däremot skall han under en tid av sammanlagt högst

180 dagar kunna få ersättning för sjukhusvård. För den som har partiell

förtidspension skall gälla vanliga regler, dvs. han skall för obegi ansad tid

vara sjukvårdsförsäkrad och han skall också kunna vara sjukpenningförsäkrad

för den kvarstående förvärvsinkomsten.

Även i denna del kan jag i allt väsentligt biträda kommittéförslaget. Jag

delar således inte den i ett par remissyttranden framförda uppfattningen,

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

att de särskilda svårigheter, som i vissa fall kan uppkomma när det gäller

att bedöma om eller i vilken grad en tillfällig sjukdom påverkat en förtidspensionärs

arbetsförmåga, är av den art att hemmafruar med två tredjedelar

av hel förtidspension till skillnad från andra försäkrade med partiell

förtidspension bör vara uteslutna från rätt till grundsjukpenning.

I de fall förtidspension beviljas retroaktivt för tid, för vilken sjukpenning

utgått, bör liksom hittills avdrag för sjukpenningen göras på pensionen

i den mån förmånerna belöper på samma tid. Frågan om ett utbetalningsförfarande,

som möjliggör en smidig övergång från sjukpenning till

pension, får behandlas i administrativ ordning.

Reformbehovet för den till sjukförsäkringen nära anknutna moderskapsförsäkringen

har prövats av socialpolitiska kommittén. Såsom

remissbehandlingen av kommitténs betänkande om stöd åt barnaföderskor

utvisar är det en allmän mening — en mening som även jag omfattar

att det numera bör ställas helt andra och större krav på moderskapsförsäkringen

än tidigare. Moderskapsförsäkringen måste göras lika

effektiv som annan socialförsäkring, så att behovsprövad hjälp endast undantagsvis

behöver ifrågakomma. I den mån sådan hjälp blir erforderlig,

bör den lämnas inom ramen för socialhjälpen. Mödrahjälpen bör

alltså avvecklas.

För att moderskapsförsäkringen skall kunna överta den nuvarande

mödrahjälpens uppgifter bör försäkringen ha möjlighet att lämna ersättning

för tandläkarvård. Socialpolitiska kommitténs förslag att

komplettera moderskapsförsäkringen med en sådan försäkringsförmån för

blivande och nyblivna mödrar har på alla håll mötts av instämmanden.

Jag anser det för min del både av medicinska och sociala skäl i hög grad

välbetänkt att tandkontroll och tandvård göres till ett normalt led i den

förebyggande mödravården. Att bestämmelserna om ersättning för läkarvård

i sjukvårdsförsäkringen får tjäna som förebild för reglerna om ersättning

för tandläkarvård inom moderskapsförsäkringen synes både naturligt

och lämpligt, och jag kan vid min behandling av kommittéförslaget i denna

del inskränka mig till några reflexioner och påpekanden på enstaka punkter.

Såsom socialpolitiska kommittén framhållit är det av olika skäl önskvärt

att den försäkrade såväl för förberedande undersökning som för själva

behandlingen kan välja om hon vill anlita folktandvården eller privatpraktiserande

tandläkare. Med en sådan uppläggning synes det inte vara

anledning att frukta att de nya försäkringsförmånerna skall skapa ett alltför

hårt tryck på folktandvårdens resurser. För att reformens effekt inte

skall försvagas bör det visserligen finnas förtursrätt för mödrar inom folktandvården,

men denna förtursrätt bör kunna kombineras med en dispensmöjlighet

för medicinalstyrelsen så att man kan undvika sådana svårigheter

för vården i övrigt, som eljest måhända skulle kunna uppstå vid enstaka

tandpolikliniker.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Reglerna om ersättning för tandläkarvård måste i administrativ ordning

kompletteras med taxebestämmelser för beräkning av sådan ersättning.

Medicinalstyrelsen och riksförsäkringsverket har fått i uppdrag att utarbeta

förslag till sådana bestämmelser, och ämbetsverken kommer att samråda

med berörda tandläkarorganisationer innan förslag avges.

Socialpolitiska kommittén har inte velat föreslå regler om ersättning för

resor i samband med besök hos tandläkare, och jag är ense med kommittén

om att några sådana regler i varje fall inte bör införas innan viss erfarenhet

vunnits av den nya tandvårdsförmånen.

Moderskapshjälpens grundpenning skall enligt kommittéförslaget,

som genomgående tillstyrkts av remissorganen, höjas till 800 kr. vid enkelbörd.

Förslaget utgår från en grundsjukpenning på 4 kr. Mitt förslag att

grundsjukpenningen fastställes till 5 kr. bör föranleda att grundpenningen

sättes till 900 kr.

Förslaget att utsträcka den tid under vilken tilläggspenningen utgår

till 180 dagar har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.

Själv vill jag i detta sammanhang begagna tillfället att understryka vad som

även från annat håll sagts om det lyckliga i att reformen ger förvärvsarbetande

mödrar effektiv möjlighet att utnyttja den ledighet i samband med barnsbörd,

vartill lagstiftaren i annat sammanhang givit dem rätt.

Pensionering

Allmänna grunder för rått till pension

De allmänna principerna för vem som är berättigad till folkpension och

för möjligheten att förvärva rätt till tilläggspension beröres i några avseenden

av de föreliggande förslagen. I departementspromemorian framlägges

sålunda förslag om en viss uppmjukning av det inom folkpe nsioneringen

gällande kravet på mantalsskrivning i riket för rätt till

pension. Detta förslag har allmänt rönt genklang under remissbehandlingen,

och ett par remissorgan har förordat en mera långtgående uppmjukning.

För egen del är jag inte beredd att gå längre än promemorieförslaget. Den

pågående utvecklingen på det internationella socialpolitiska området synes

alltmer peka mot ett utplånande av nationaliteten som grund för rätten till

sociala förmåner och vänder sig mot särbestämmelser för det egna landets

medborgare. Detta manar till försiktighet när det gäller att utvidga rätten

till folkpensionsförmåner under vistelse i utlandet. Å andra sidan anser

jag att i dagens läge så goda skäl talar för förslaget att det bör läggas till

grund för lagstiftning. Jag föreslår därför, att rätt till folkpension skall föreligga,

förutom för svensk medborgare som är mantalsskriven i riket, för en

svensk, som varit mantalsskriven här för det år han fyllt 62 år och för de

5 åren närmast dessförinnan.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Även förslaget i promemorian om att inom tilläggspensioneringen

lön, som svensk medborgare åtnjutit i utlandet eller från utländsk

diplomatisk representation här i landet m. m., skall kunna bli pensionsgrundande

i ökad utsträckning har rönt ett gynnsamt mottagande under

remissbehandlingen. Jag vill också förorda att förslaget genomföres.

Därigenom kommer lön till svenskar i fall som nyss sagts att bli pensionsgrundande,

om svenska staten eller utländsk beskickning här i riket genom

förbindelse, som godkänts av riksförsäkringsverket, förbundit sig att erlägga

pensionsavgift för lönen. Detsamma skall gälla då ett svenskt företag

på motsvarande sätt garanterar avgifter för lön till svenskar som är

anställda vid dotterföretag i utlandet. Vad beträffar det föreslagna kriteriet

på ett dotterföretag, nämligen att det svenska moderföretaget skall äga

ett bestämmande inflytande i dotterföretaget, torde det enligt min mening

inte behöva stöta på oöverstigliga svårigheter att avgöra om moderföretaget

kan tillsätta flertalet platser i dotterföretagets styrelse, vilket bör få

godtagas som bevis på sådant inflytande som nyss sagts. Ytterligare vill jag

understryka, att det får ankomma på riksförsäkringsverket att ge förbindelsen

sådant innehåll med avseende på personkrets och giltighetstid m. in.

att missbruk av tilläggspensioneringen undvikes.

Jag vill framhålla att möjligheterna för svenska staten att ikläda sig förbindelse,

som nu berörts, inte genom lagstiftningen begränsas till fall, då

det rör sig om uppdrag i utlandet för statens omedelbara räkning. Det blir

därigenom möjligt att säkra pensionsrätt för svenskar i utlandet vid olika

former av internationell verksamhet, exempelvis de svenska handelskamrarna

utomlands och den tekniska biståndsverksamheten. I den mån Kungl.

Maj :t så förordnar bör det därvid kunna ankomma på den myndighet, under

vilken ifrågavarande verksamhetsområde närmast sorterar, att fatta ståndpunkt

till om erforderlig förbindelse skall lämnas.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit att för den som åtnjuter förtidspension

beräkning av pensionsgrundande inkomst

skall vara utesluten endast för år, för vilka s. k. antagandepoäng

tillgodoräknas den försäkrade. Rätt till pension från tilläggspensioneringen

skulle alltså — i motsats till vad nu är fallet — kunna intjänas av den

som uppbär förtidspension enbart från folkpensioneringen eller förtidspension

från tilläggspensioneringen med tillämpning av bestämmelser motsvarande

dem i nuvarande 17 § TPL.

Syftet med förslaget i denna del, nämligen att öppna större möjligheter

för invalider att med sin återstående förvärvsförmåga tjäna in tilläggspension,

är behjärtansvärt. Förslaget står också i överensstämmelse med

tilläggspensioneringens grundtanke att förvärvsarbete skall grunda pensionsrätt.

Kommitténs förslag leder emellertid, såsom framhållits av försäkringsdomstolen

och riksförsäkringsverket, till att en förtidspensionär

som före pensionsfallet haft ingen eller ringa anknytning till tilläggspen
-

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

sioneringen kan komma att få en bättre ställning än en förtidspensionär

med den fastare anknytning till systemet, som är en förutsättning för tillgodoräknande

av antagandepoäng. En sådan konsekvens kan inte anses

tillfredsställande. Vidare har kommittén ej berört problemet hur och under

vilka förutsättningar de pensionspoäng, som pensionären tjänar in, skall

läggas till grund för beräkning av hans pension. Ställning måste tagas till

sådana frågor som huruvida de nyförvärvade pensionspoängen skall få brukas

till förhöjning av redan utgående förtidspension och efter vilka grunder

i så fall en eventuell gränsdragning skall ske med hänsyn till de invaliditetsorsaker,

som ligger i tiden före det den försäkrade började uppbära pension

och de som inträffat därefter. Här möter flera vanskliga problem. Man

måste se till att det inte öppnas vägar för spekulation på systemets bekostnad.

Innan ett definitivt ställningstagande sker måste frågan utredas ytterligare,

och jag är därför inte beredd att nu förorda en lagändring i enlighet

med kommitténs förslag.

Såsom socialförsäkringskommittén anför kan längre perioder av sjukdom

eller arbetslöshet medföra sådant inkomstbortfall, att pensionspoäng

för ett visst år inte tillgodoräknas den försäkrade eller att pensionspoängen

blir lägre än vad den eljest skulle ha blivit. Som bekant erhålles

full pension redan efter 30 eller, för övergångsgenerationerna, 20 poängår,

och pensionen beräknas på genomsnittspoängen för de 15 bästa åren.

Med hänsyn härtill kan det sägas att i tilläggspensioneringen finns inbyggd

en regulator mot mera tillfälliga inkomstbortfall av nyss nämnda

eller andra anledningar. Det sagda gäller dock inte med samma styrka för

försäkrade, som på grund av sin ålder vid systemets start inte kan förvärva

pensionspoäng för mer än det antal år som erfordras för full pension eller

något därutöver. För många åldersgrupper gäller att antalet möjliga poängår

är långt färre än 20 eller 30 och att 15-årsregeln inte får någon betydelse.

Socialförsäkringskommittén har därför föreslagit vissa regler, som

för försäkrade födda 1927 eller tidigare är ägnade att neutralisera verkningarna

av poängförluster under år då sjukpenning utgått mer än 90 dagar.

Den föreslagna privilegieringen av sjukdomstid föreslås få tillämpas

med avseende på högst 3 år. Däremot har kommittén inte velat förorda någon

motsvarande privilegiering av arbetslöshetsperioder. Jag kan ansluta

mig till vad kommittén föreslagit. När det gäller den skillnad, som göres

mellan sjukdom och arbetslöshet, vill jag peka på att man för konstaterande

av om sjukdom förelegat har en naturlig kontrollmöjlighet i den allmänna

sjukförsäkringen, medan något motsvarande hjälpmedel inte står

till buds ifråga om arbetslöshet för andra än inedlemmar i arbetslöshetskassor.

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1969

Ålderspension

Under den nu avslutade etappen av utredningsarbetet på pensionsområdet

har speciella ålderspensionsfrågor berörts endast såtillvida som socialförsäkringskommittén

behandlat pensionsåldern inom folkpensioneringen.

Kommitténs förslag om individuellt rörlig pensionsålder

för folkpensionen efter mönster av vad som nu gäller för tilläggspensionen

har tillstyrkts av så gott som samtliga remissorgan, som tagit upp frågan.

Vissa erinringar beträffande det förtida uttaget före 67 års ålder har dock

gjorts. Bland annat har i några yttranden framförts tanken att förtida uttag

av folkpension inte borde medges i andra fall än då den pensionsberättigade

kommer i åtnjutande av tilläggspension av sådan storlek, att denna

tillsammans med folkpensionen uppgår till ett belopp, som svarar mot folkpensionen

vid ett uttag från 67 års ålder.

Jag kan väl förstå dem som hyser betänkligheter mot att en pensionär

genom förtida uttag skall kunna förorsaka, att nivån på hans pension inte

kommer att motsvara den minimistandard, som folkpensionen beräknad

efter sitt normalbelopp är avsedd att garantera. Följden kan bli att samhället

under senare skeden av pensionärens liv måste ingripa i fall där detta

inte skulle ha behövts, om oreducerad folkpension hade utgått. Betänkligheterna

måste dock vägas mot vad som står att vinna genom att utan inskränkningar

medge rätt till förtida uttag. Möjligheten att ta ut folkpension

i förtid måste betraktas som värdefull för den, som av någon anledning

inte har möjlighet att utföra förvärvsarbete fram till 67-årsåldern

utan att fördenskull vara berättigad till förtidspension, liksom för personer

vilkas arbetsinkomster sjunker under åren närmast före 67-årsåldern.

Genom en inskränkning av den i de nämnda remissyttrandena antydda

arten skulle i många fall de, som är i störst behov av att få ut pension i

förtid, ställas utanför möjligheten härtill. Särskilt otillfredsställande skulle

detta vara för de åldersklasser, som inte kunnat tjäna in någon tilläggspension

eller blott kunnat förvärva en ringa sådan pension. Att som från några

håll ifrågasatts göra en individuell prövning huruvida godtagbara skäl anförts

för en önskan att ta ut pension i förtid anser jag inte lämpligt. Jag

förordar mot bakgrund av vad nu anförts regler om förtida och uppskjutet

uttag av ålderspension i enlighet med vad kommittén föreslagit. Detta innebär

att rätt till förtida uttag från 63 år införes och att denna rätt inte förknippas

med andra villkor än att tilläggspension i förekommande fall skall

utgå från samma tidpunkt som folkpensionen. Kommunalt bostadstillägg

bör dock inte kunna utgå till ålderspensionen före den månad då pensionären

fyller 67 år.

Enligt det av mig förordade förslaget kommer folkpension liksom tillläggspension

att vid förtida uttag reduceras med 0,6 procent för varje månad

som uttaget göres före den månad då 67-årsåldern uppnås. En förhöjning

med motsvarande procenttal inträder för varje månad som uttaget upp
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sk jutes efter månaden för 67-årsdagen, dock inte för tid efter ingången av

den månad då 70-årsdagen inträffar. Gentemot de kritiska synpunkter, som

vid remissbehandlingen anförts rörande reduktionsregelns konstruktion vid

förtida uttag, vill jag anföra att beräkningsgrunderna inom folkpensioneringen

bör följa dem som skall gälla inom tilläggspensioneringen. Jag finner

mig inte böra till förnyad prövning ta upp de regler, som nyligen accepterats

för tilläggspensioneringens del.

Vid ett införande av rätt till förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen

i enlighet med vad nu anförts kommer, om inga särskilda övergångsbestämmelser

införes, under år 1963 inte mindre än fem nya åldersklasser

att föras in under ålderspensioneringen. Verkan härav skulle kunna

bli att under en kort tidrymd en synnerligen kraftig ökning av kostnaderna

för folkpensioneringen inträder. Vilken kostnadsökning införandet av rätt

till förtida uttag kommer att medföra är svårt att uppskatta eftersom fasta

hållpunkter saknas, när det gäller att bedöma i vilken utsträckning rätten

kommer att utnyttjas. Försiktigheten bjuder dock att de nya reglerna sättes

i kraft successivt. Jag förordar, att under år 1963 möjlighet till förtida uttag

öppnas för personer födda 1896 och 1897 samt att därefter den undre

åldersgränsen varje år sänkes med ett år. Härigenom kommer reformen

att vara fullt genomförd år 1966, så att ålderspension från folkpensioneringen

då kan utgå från 63 års ålder. Däremot är reglerna om förtida uttag

inom tilläggspensioneringen fullt ut tillämpliga redan från ingången av år

1963.

De överväganden som lett fram till att jag förordar möjligheten till förtida

uttag av ålderspension från folkpensioneringen vilar på antagandet att

denna möjlighet kommer att utnyttjas i begränsad omfattning. Skulle detta

antagande visa sig oriktigt, bör frågan om förtida uttag kunna omprövas.

I nära samband med frågan om rörlig pensionsålder står spörsmålet om

möjligheterna för vissa yrkesgrupper att erhålla

oreducerad ålderspension före 67 år. Socialförsäkringskommitténs

rekommendation att pensionsbehovet i hithörande fall i första hand

skall tillgodoses genom kompletterande pensionsanordningar avtalsvägen

har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen. För egen del är

jag också, mot bakgrunden av vad kommittén anfört om svårigheterna att

inom den allmänna pensioneringen differentiera pensionsåldern efter yrke

och sysselsättning, övertygad om riktigheten av att avtalsvägen i första

hand prövas. Jag vill också erinra om att förbättrade möjligheter till komplettering

av pensionsskyddet skapas genom den utbyggnad av den frivilliga

pensionsförsäkringen hos riksförsäkringsverket, som närmare behandlas i

det följande.

s. 284 Kontrollera mot PDF

284

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Förtidspension

En invalid- eller förtidspensionering har funnits inom folkpensioneringen

alltsedan dess tillkomst. Syftet med förtidspensioneringen har varit att

ge ett ekonomiskt grundskydd till den, vars arbetsförmåga på grund av

sjukdom, lyte eller dylikt mera varaktigt gått helt eller till större delen

förlorad före den allmänna pensionsåldern. Invalidpensionen har i det väsentliga

behållit de grunddrag, som den erhöll genom 1913 års folkpensioneringslag.

I princip oförändrade är alltså invaliditetsbegreppet och reglerna

för invaliditetsbedömningen. Kvar står också kravet att arbetsförmågan

skall vara mycket starkt reducerad för rätt till invalidpension liksom

den gradering av invalidpensionens storlek, som innefattas i den nuvarande

inkomstprövningen.

Redan i samband med förberedelsearbetet för den allmänna tilläggspensioneringen

aktualiserades frågan om en reformering av folkpensioneringens

invalidförmåner. Då 1958 års A-riksdag tog principiell ståndpunkt till utformningen

i stort av folkpensioneringen, förordade den att invalidpensioneringens

problem skulle utredas. Riksdagen uttalade härvid att utredningsarbetet

borde bedrivas från utgångspunkten att den nuvarande inkomstprövningen

om möjligt slopades. Invalidpensionens storlek i det enskilda

fallet borde i stället bestämmas på grundval av en uppskattning av

vederbörandes kvarstående arbetsförmåga. Frågan om att mildra det inom

folkpensioneringen nu tillämpade kravet på minst två tredjedels nedsättning

av arbetsförmågan borde också övervägas.

I avvaktan på det slutliga ställningstagandet till spörsmålen om förtidspension

inom såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen har reglerna

för förtidspension från tilläggspensioneringen tills vidare utformats

med invalidförmånerna inom folkpensioneringen som förebild. Sedan 1958

års socialförsäkringskommitté nu slutfört sin utredning, är tiden inne att

ompröva förtidspensionsspörsmålet i hela dess vidd.

Förtidspensioneringens utformning innefattar en rad svårbedömbara

problem. Kommittén har löst de olika spörsmålen på ett enligt min mening

lyckligt sätt. Rörande de allmänna riktlinjer, som bör vara bestämmande

för utformningen av den nya förtidspensioneringen, kan jag ansluta mig

till kommittén. Jag biträder dess uttalande att samma invaliditetsbegrepp

och samma invaliditetsbedömning skall tillämpas inom det allmänna pensionssystemets

båda delar, att kravet på arbetsförmågans nedsättning sänkes

samt att den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens invalidförmåner

slopas och ersättes med andra för folkpensioneringen och

tilläggspensioneringen gemensamma regler om pensionens storlek. Denna

min ståndpunkt får ses mot bakgrunden av att folkpensioneringen och tillläggspensioneringen

tillsammans skall utgöra delar av ett och samma pensionssystem

— den allmänna pensioneringen. Principen om enhetliga förutsättningar

och grunder i övrigt kan jag därför inte finna vara annat än

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

en naturlig konsekvens av den sammansmältning av pensioneringens båda

delar, som eftersträvas på flera områden. Med denna uppfattning är det

också naturligt, att invalidförmånen erhåller en och samma benämning.

Jag biträder alltså förslaget, att benämningen invalidpension inom folkpensioneringen

ersättes med beteckningen förtidspension.

Ett grundläggande problem inom förtidspensioneringen rör utformningen

av invaliditetsbegreppet. För att kunna bedöma hur den allmänna

pensioneringens förtidspension bör vara uppbyggd torde man först

böra klargöra den principiella grunden för förtidspensioneringen och syftet

med densamma. Socialförsäkringskommittén har framhållit, att syftet

i princip är att tillförsäkra medborgarna rätt till ekonomisk trygghet vid

förtida förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. Pensionen avser således

inte att vara en lytesersättning utan en kompensation för sådana försörj

ningsekonomiska konsekvenser, som har sin grund i sjukdom eller

skada. Med denna enligt min mening riktiga målsättning torde det vara

uppenbart, att ett renodlat medicinskt invaliditetsbegrepp inte kan komma

i fråga. Jag behöver bara nämna, att följderna av de medicinska defekterna

varierar i mycket hög grad i de enskilda fallen. Dessa följder kan dessutom

i större eller mindre omfattning motverkas eller undanröjas genom olika

åtgärder för att höja arbetsförmågan eller möjliggöra utnyttjande av den

kvarvarande arbetsförmågan. Grunden till den bristande arbetsförmågan

bör — liksom inom den nuvarande folkpensioneringen — utgöras av medicinska

faktorer. Härutöver bör, såsom kommittén anfört, fordras att den

medicinska defekten medför förlust eller en betydande nedsättning av arbetsförmågan.

I likhet med praktiskt taget samtliga remissorgan ansluter

jag mig alltså till kommitténs uppfattning, att invaliditetsbegreppet bör

utformas som en arbetsinvaliditet, vilken har sin grund i medicinska faktorer.

Invaliditetsbegreppet bör i övrigt utformas så att därav framgår, vilken

högsta arbetsförmåga en person kan få ha och likväl vara berättigad till

förtidspension. I detta hänseende har kommittén anfört, att man icke kan

såsom f. n. inom folkpensioneringen bygga på förmågan att över huvud försörja

sig, den s. k. minimiförsörjningsprincipen. Folkpensioneringens krav

att vederbörande skall vara ur stånd att försörja sig, vilket i och för sig

tolkas som liktydigt med att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst

två tredjedelar, anses i praxis likväl inte uppfyllt, om arbetsinkomsten överstiger

ett visst, förhållandevis lågt maximibelopp. Om en person med goda

inkomster blir höggradigt invalidiserad, så att hans arbetsinkomst sjunker

med mer än två tredjedelar men likväl även däiefter överstiger nämnda

maximibelopp, är han inte berättigad till folkpensioneringens invalidförinåner.

I ett pensionssystem, som avser att ge både ett grundskydd och dessutom

ett i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten avvägt tilläggsskydd,

kan tydligen en sådan metod inte komma i fråga. Jag är också ense

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

med kommittén om att man inom en pensionering, som omfattar hela folket,

inte kan bygga på en bedömning av förmågan att fullgöra de med det

tidigare arbetet förenade uppgifterna.

I stället måste man utgå från den andel av full arbetsförmåga, som den

försäkrade har kvar. Därvid uppkommer frågan vad som skall förstås med

full arbetsförmåga och om man skall tillämpa något slag av genomsnittsbedömning,

exempelvis använda ett tabellsystem såsom inom yrkesskadeförsäkringen,

eller om man skall ha en mera individuell bedömning. Liksom

kommittén anser jag, att invaliditetsbegreppet bör utformas på sådant

sätt att bedömningen i princip inriktas direkt på den försäkrade. I första

hand måste man bedöma den försäkrades medicinska status och därutöver

beakta samtliga de omständigheter, som i det enskilda fallet påverkar hans

möjligheter att utnyttja den återstående arbetsförmågan, såsom hans ålder

och förutsättningar med avseende på krafter, utbildning, yrke o. d., i förekommande

fall efter det att vederbörliga rehabiliteringsåtgärder vidtagits.

Vid bedömningen av arbetsförmågan måste vidare hänsyn tagas till storleken

av å ena sidan den arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått eller kan beräknas

uppnå efter invaliditetens inträde, och å andra sidan hans arbetsinkomst

som frisk. I sistnämnda hänseende har man att beakta både den

arbetsinkomst, som den försäkrade uppnått före invaliditetens inträde, och

den arbetsinkomst som han, om han ej drabbats av invaliditet, sannolikt

skulle ha förskaffat sig under den tid därefter som kan överblickas.

I invaliditetsbegreppet ingår även angivandet av den lägsta invaliditetsgrad,

som förutsättes för rätt till förtidspension. Inom folkpensioneringen

fordras nu att arbetsförmågan är höggradigt nedsatt, vilket såsom nämnts

tolkas så att arbetsförmågan skall vara nedsatt med minst två tredjedelar.

Enligt min mening har socialförsäkringskommittén anfört goda skäl för

sitt förslag att rätt till förtidspension skall föreligga, om arbetsförmågan

nedsatts med minst hälften. Jag förordar därför en sådan regel och vill

erinra om att vid denna gränsdragning överensstämmelse erhålles med vad

som nu gäller beträffande rätt till sjukpenning.

I detta sammanhang vill jag ta upp några synpunkter i anledning av vad

som förekommit vid remissbehandlingen. Bl. a. har uttalats, att den förordade

definitionen av invaliditetsbegreppet och utformningen av förtidspension

i övrigt kommer att ställa mycket stora krav på de organ, som skall

pröva pensionsansökningarna. Jag vill med tanke härpå erinra om att

statsmakterna förra året beslutat, att en ny lokal organisation för prövningen

av förtidspensionsfrågorna skall stå färdig vid den tidpunkt, då

förtidspensionsreformen träder i kraft. Prövningen skall handhavas av särskilda

inom försäkringskassorna inrättade organ, kallade pensionsdelegationer.

En sådan delegation skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande

— i allmänhet tillika kassastyrelsens ordförande — samt två av

medicinalstyrelsen utsedda läkare och två lekmannarepresentanter utsedda

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

av landstinget eller staden. Särskild expertis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden

och rehabiliteringsverksamhet tillföres delegationerna genom

att en representant för länsarbetsnämnderna kan delta i delegationens överläggningar.

För att förbereda och föredraga de till delegationernas prövning

hörande ärendena skall finnas en särskild tjänsteman, en pensionsföredragande.

Inom riksförsäkringsverket pågår ett omfattande förberedelsearbete

i syfte att utbilda och träna personal för uppgiften som pensionsföredragande.

Jag tror därför man kan påstå att det är väl sörjt för en sakkunnig

och effektiv prövning av förtidspensionsärendena på det lokala planet.

Kraven på en motsvarande prövning i de fall, som blir föremål för bedömning

i högre instans, har samtidigt tillgodosetts genom omorganisationen

av den centrala socialförsäkringsmyndigheten och genom inrättandet

av försäkringsdomstolen.

Vad jag nu anfört utesluter givetvis inte att pensionsdelegationerna, särskilt

i början av sin verksamhet, behöver stöd och vägledning från det centrala

socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig

praxis de olika pensionsdelegationerna emellan talar härför. Jag instämmer

därför oreserverat i det uttalande, som gjorts i remissyttrandet från riksförsäkringsverket

och även i åtskilliga andra yttranden, nämligen att det

bör ankomma på verket att genom råd och anvisningar ge delegationerna

vägledning i syfte att åstadkomma enhetlighet i bedömningen av pensionsansökningarna.

I några yttranden har diskuterats, huruvida icke kommittén låtit den

försäkrades medicinska status skjutas alltför mycket i bakgrunden och

i stället i alltför hög grad betonat de ekonomiska faktorernas betydelse. Det

har vidare anförts, att principen om jämförelse mellan arbetsinkomst före

och efter invaliditet vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning kan

leda till ett slags indirekt inkomstprövning av förtidspensionerna, som

skulle kunna bli hårdare än den som enligt nuvarande regler gäller inom

folkpensioneringen.

I dessa avseenden anser jag mig böra erinra om att en grundläggande

förutsättning för rätt till förtidspension är att arbetsförmågan av medicinska

skäl — sjukdom, lyte eller dylikt — är nedsatt i betydande grad. Föreligger

icke en sådan grund för nedsättningen utan beror denna på någon annan

omständighet, är rätt till förtidspension icke för handen. Om exempelvis

en frisk person drabbas av arbetslöshet och därmed förlorar sin arbetsinkomst,

så har detta i och för sig ingen inverkan på frågan huruvida rätt till

förtidspension föreligger. Ä andra sidan följer av definitionen av invaliditetsbegreppet

att det icke är tillräckligt för rätt till förtidspension alt det

föreligger en från medicinsk synpunkt betydande kroppslig eller själslig defekt.

Det fordras också att defekten medför betydande konsekvenser för

vederbörandes förmåga att försörja sig genom eget arbete samt att dessa

konsekvenser inte kan neutraliseras genom olika åtgärder för att återställa

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

arbetsförmågan. Tillämpningen av invaliditetsbegreppet förutsätter ett intimt

samspel mellan såväl medicinska som ekonomiska bedömningsgrunder.

Farhågorna för att jämförelsen mellan arbetsinkomsten före och efter

invaliditet i realiteten skulle innebära en form av inkomstprövning tror

jag bottnar i en överskattning av den roll som denna jämförelse är avsedd

att spela. Avsikten är inte att den skall ha en utslagsgivande betydelse för

frågan huruvida invaliditet föreligger. Jämförelsen kan emellertid jämte

övriga omständigheter tjäna till vägledning vid bedömningen av frågan, i

vilken omfattning sjukdomen eller skadan nedsatt arbetsförmågan.

För de blinda skall enligt socialförsäkringskommitténs förslag gälla samma

invaliditetsbegrepp som för övriga försäkrade. Förslaget innebär att

blinda, vilkas arbetsförmåga nedsatts med minst hälften, skall vara berättigade

till förtidspension från såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen,

medan övriga blinda inte anses berättigade till sådan pension.

De senare skall däremot, om blindheten inträffat före viss ålder, äga rätt

till blindhetsersättning, vilken fråga jag återkommer till i ett senare avsnitt.

De blindas förening jämte några andra remissorgan har motsatt sig,

att man tar bort den nuvarande inom folkpensioneringen men ej inom tilläggspensioneringen

gällande regeln, att en blind alltid skall betraktas som

invalid oavsett arbetsförmågans nedsättning.

Vid den tidpunkt, då den sistnämnda regeln tillkom, var folkpensionerna

mycket låga och inkomstprövningsreglerna mycket restriktiva. Fn arbetsför

blind kom därför utöver blindtillägget mera sällan i åtnjutande av annan

invalidpension än den icke inkomstprövade delen, dvs. grundbeloppet

200 kr. Sedan dess har folkpensionerna höjts avsevärt och inkomstprövningen

har liberaliserats. Inom den allmänna tilläggspensioneringen gäller

samma invaliditetsbegrepp för samtliga försäkrade oberoende av sjukdomens

eller lytets art, och någon ändring därvidlag har inte ifrågasatts.

När den nuvarande inkomstprövningen av folkpensioneringens förtidspension

nu slopas och ersättes med en bedömning av den kvarvarande arbetsförmågans

storlek, måste enligt min mening folkpensioneringens invaliditetsbegrepp

för de blinda omprövas. Intresset av rättvisa olika invalidgrupper

emellan kräver, att man därvid eftersträvar samma principer som

för övriga försäkrade. En tillämpning av dessa principer torde också innebära

fördelar för ett betydande antal blinda i jämförelse med vad som nu

gäller. Enligt de nya invaliditetsgraderingsregler, som jag strax ämnar förorda,

skall man nämligen vid bedömande av pensionens storlek endast beakta

den försäkrades egen arbetsinkomst och sålunda inte inkomst av annat

slag, som vederbörande eventuellt har, och inte heller makes inkomst. Jag

utgår från att med det betydande handikapp, som blindheten otvivelaktigt

utgör, de blinda ofta kommer att bli berättigade till förtidspension. En

alltför snäv tillämpning av invaliditetsbegreppet för de blinda synes ej

behöva befaras. Det förtjänar också att beaktas, att arbetsföra blinda i mot
-

s. 289 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 90 år 1962

289

sats till tidigare numera inte är hänvisade till endast ett fåtal yrken utan

har helt andra möjligheter än förr att utnyttja sin arbetsförmåga och göra

sig gällande på arbetsmarknaden. Rehabiliteringsverksamheten för de blinda

får också anses vara under förhållandevis god utveckling. Jag delar kommitténs

uppfattning, att rätten till förtidspension jämväl för de blinda skall

vara beroende av arbetsförmågans nedsättning.

Vid ställningstagandet till frågan om invaliditetens varaktighet

som förutsättning för rätt till förtidspension får man hålla i minnet, att

sjukpenning och förtidspension är olika former av ersättning, som båda

utgår vid en av sjukdom förorsakad nedsättning av arbetsförmågan. Sjukpenning

bör i princip utgå i mera kortvariga fall och under den första

tiden av långvarig nedsättning av arbetsförmågan. Pension är avsedd för

fall då denna nedsättning fått varaktig natur. Folkpensioneringens ersättningsformer

vid invaliditet är nu uppdelade i invalidpension och sjukbidrag.

Invalidpension utgår tills vidare vid varaktig invaliditet. Sjukbidrag, som

begränsas till viss tid, utgår om invaliditeten visserligen inte bedömes som

varaktig men kan väntas bestå avsevärd tid, varmed i praxis förstås en tid

av minst ett år. Dessförinnan måste dock arbetsförmågans nedsättning ha

varat minst sex månader. Sjukbidraget är i realiteten att anse som en

tidsbegränsad pension. Tilläggspensioneringens varaktighetsvillkor är detsamma

som folkpensioneringens. Enligt kommittéförslaget har varaktighetskravet

i den nya förtidspensioneringen utformats i väsentlig överensstämmelse

med vad som nu gäller inom folkpensioneringen. För den tidsbegränsade

pensionsformen slopas dock kravet på att arbetsförmågans nedsättning

skall ha bestått minst sex månader innan pensionsförmånen kan

utgå. Jag biträder i sak kommitténs förslag men anser i likhet med flera

remissorgan att beteckningen pension inte är lämplig för en förmån som

skall utgå under en begränsad tid. Jag förordar, att benämningen sjukbidrag

begagnas inom den allmänna pensioneringen.

Då jag härefter övergår till frågan om invaliditetsg raderingen

vill jag till en början erinra om att den allmänna tendensen inom socialförsäkringen

alltmer gått i riktning mot en avveckling av inkomstprövningen.

Denna tendens blev framträdande vid införandet av de allmänna

ålderspensionerna i nuvarande folkpensioneringslag av år 1946, och principen

har vidare kommit till uttryck i ställningstagandet vid 1958 års A-riksdag

rörande riktlinjerna för utformningen av invalidpensioneringen och

förmånerna till efterlevande. Efter beslut vid 1960 års riksdag utgår fr. o. m.

den 1 juli samma år såväl änkepensioner — bortsett från sådana pensioner

i anledning av dödsfall före nämnda dag — som de nya barnpensionerna

utan inkomstprövning.

Socialförsäkringskommittén förordar, att den nuvarande inkomstprövningen

beträffande förtidspensionerna ersättes med en gradering av förmånerna

efter andra grunder. Därvid bör man enligt kommitténs mening

10 — Bihnng till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ta hänsyn till såväl medicinska överväganden som till en bedömning av

vederbörandes möjligheter att utnyttja den arbetsförmåga som han kan ha

kvar. Jag är överens med kommittén om denna utgångspunkt och är väl

medveten om att det inom en i fråga om både personkrets och invaliditetsorsak

allmän pensionering inte är möjligt att på objektiva grunder fastställa

en exakt invaliditetsgrad i det enskilda fallet. Som kommittén anför

stöter detta på stora svårigheter redan inom yrkesskadeförsäkringen och

blir vida svarare, om — sasom ofta torde bli fallet inom den allmänna pensioneringen

— invaliditetsorsaken är en psykisk sjukdom eller en invärtesmedicinsk

åkomma eller en blandning av fysiska och psykiska moment.

Enligt kommitténs förslag skall de förtidspensionsberättigade uppdelas

i tre grupper, varvid till grupp I hänföres de som har arbetsförmågan

nedsatt med minst fem sjättedelar, till grupp II de vilkas arbetsförmåga

är nedsatt i mindre mån men dock med minst två tredjedelar och till grupp

III övriga pensionsberättigade, dvs. de vilkas arbetsförmåga nedsatts med

mindre än tva tredjedelar men med minst hälften. Det övervägande antalet

remissorgan uttalar sin anslutning till förslaget. Några föredrar dock en

uppdelning i endast två grupper, medan andra förordar en mera fint avvägd

invaliditetsgradering med flera grupper än tre. Enligt min mening

torde det icke vara möjligt att differentiera invaliditetsgraderingen mer än

vad kommittén föreslagit. Å andra sidan är det önskvärt att pensionerna

i görlig mån avväges efter arbetsförmågans nedsättning. Jag biträder därför

kommitténs förslag rörande gruppindelningen. De av kommittén föreslagna

gränserna fem sjättedelar och två tredjedelar för arbetsförmågans

nedsättning bör i lagen uttryckas i mera allmänna ordalag utan direkt angivande

av de nämnda talen.

Vad angår pensionens storlek i de olika grupperna finner jag kommitténs

motivering för en regressiv kompensationsskala bärande beträffande

en pensionering av förevarande art. Jag är därför inte beredd att förorda

någon ändring i förslaget att hel förtidspension skall utgå till pensionärer

i grupp I, två tredjedelar av hel pension till pensionärer i grupp II och en

tredjedel av hel pension till pensionärer i grupp III. I några remissyttranden

har anförts, att det av kommittén förordade systemet kan ha ett produktionshämmande

inflytande eller förorsaka en negativ inställning till

rehabiliteringen. Systemet skulle med andra ord kunna resultera i en

lägre sammanlagd inkomst, då invaliditetsgraden nedsättes på grund av

förbättrad arbetsförmåga. Samtidigt har emellertid framhållits, att en sådan

icke önskvärd konsekvens kan undvikas, om inkomstbortfallsprincipcn icke

ges en alltför schematisk tillämpning i praktiken. Bestämmelserna kommer

också att bli så utformade att det fordras en väsentlig förbättring av

den försäkrades arbetsförmåga för att hans pension skall kunna sänkas.

Det torde icke vara möjligt att lagstiftningsvägen mera i detalj reglera

denna fråga, men jag finner det vara utomordentligt betydelsefullt, att pen
-

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungi. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

sionssystemet i praktiken vinner sådan tillämpning att det icke hämmar

utan i stället främjar en produktiv insats. Detta är av vikt för den enskilde

och för samhället. Jag utgår ifrån att riksförsäkringsverket ägnar denna

fråga särskild uppmärksamhet. I enlighet med min i det föregående deklarerade

principiella uppfattning att rätten till förtidspension i princip bör

vara lika för alla oberoende av invaliditetens art finner jag inte skäl att

överväga avvikande regler om pensionens storlek för särskilda grupper av

förtidspensionärer med hänsyn till invaliditetsorsaken.

Socialförsäkringskommittén har tämligen utförligt behandlat en rad problem

som har samband med invaliditetsbedömningen. De av

kommittén härutinnan skisserade riktlinjerna har i stort sett lämnats utan

erinran av remissorganen. Jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén

anfört och skall endast ta upp några få synpunkter, som berörts under

remissbehandlingen.

I en del remissyttranden — bl. a. det som avgivits av riksförsäkringsverket

— har framhållits att särskilda svårigheter måste uppkomma vid de i

invaliditetssammanhang så betydelsefulla psykiska sjukdomarna och sjukdomstillstånden

av blandat fysiskt och psykiskt ursprung. Riksförsäkringsverket

erinrar om att det i sådana fall är vanligt att vederbörande icke utför

något förvärvsarbete, trots att hans hälsotillstånd synes medge detta.

Verket tillägger att man vid tillämpning av folkpensioneringens invaliditetsbegrepp

inte varit benägen att anse pensionsberättigande invaliditet

styrkt vid exempelvis neuroser utan påvisbart organiskt underlag. I anledning

härav vill jag uttala, att någon ändring inte är avsedd att göras i den

praxis som utbildats för här berörda och liknande fall.

Ett annat spörsmål avser arbetsmarknadslägets betydelse vid invaliditetsbedömningen.

Jag accepterar kommitténs synpunkter i denna del och vill

i likhet med vissa remissorgan kraftigt understryka betydelsen av att alla

åtgärder vidtages i syfte att partiellt arbetsföra blir i tillfälle att utnyttja sin

återstående arbetsförmåga. Jag räknar med att arbetsmarknadens organisationer

aktivt stöder dessa strävanden. Att samhällets sysselsättningspolitik

har stor betydelse för förtidspensioneringen framstår såsom uppenbart. Inte

minst är det av vikt att de rörlighetsbefrämjande åtgärderna får vidgat utrymme.

Socialförsäkringskommittén har berört ett speciellt spörsmål angående

invaliditetsbedömningen i det att kommittén förordar större restriktivitet

än för närvarande vid beviljande av förtidspension åt psykiskt efterblivna,

som är elever vid särskolor. Detta uttalande har väckt kritik på flera håll.

Jag hyser förståelse för de skäl som kommittén andragit till stöd för sin

uppfattning. Det måste nämligen, som kommittén framhåller, vara ytterst

vanskligt att bedöma möjligheterna till eftermognad och arbetsförmåga,

innan eleven avslutat den teoretiska och praktiska utbildningen vid särskolan

och försök gjorts att placera honom i arbetslivet. Under denna tid förelig
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

gei i allmänhet små möjligheter att bedöma invaliditetens grad och dess varaktighet.

Samma svårigheter måste emellertid ofta uppkomma även i fall,

där den medicinska defekten är av annan art än psykisk efterblivenhet. Att

under sådana förhållanden på förhand binda utvecklingen av praxis för en

viss grupp av handikappade synes knappast lämpligt eller riktigt. Betänkligheter

kan också resas mot att förorda en sådan lösning, då man icke med

säkerhet kan överblicka vilka konsekvenser i olika avseenden, som den

skulle föra med sig. Jag är därför inte beredd att i dagens läge förorda

några från invaliditetsbedömningen i övrigt avvikande grunder för bedömningen

i de nu berörda fallen. Denna fråga bör lämpligen tagas upp i ett

större sammanhang, sedan bättre erfarenhet vunnits angående tillämpningen

av reglerna om förtidspension inom det nya socialförsäkringssystemet.

Ett flertal remissorgan motsätter sig kommitténs förslag, att vid invaliditetsbedömningen

den försäkrades arbetsinkomst som fullt arbetsför icke

skall beräknas till högre belopp än som motsvarar 7‘A gånger basbeloppet.

Jag finner den anförda kritiken berättigad. I likhet med försäkringsdomstolen

anser jag, att man i rättstillämpningen bättre kommer till rätta med de

problem som här möter, om en bestämd maximigräns ej uppställes. Detta

utesluter givetvis inte att särskild uppmärksamhet vid invaliditetsprövningen

måste ägnas åt frågan huruvida invaliditet kan anses föreligga då

en person, som tidigare åtnjutit en hög inkomst, får denna kraftigt decimerad

men likväl har förmåga att förtjäna inkomster långt över genomsnittet.

I anslutning till de under senare år vidtagna eller planerade pensionsreformerna

har statsmakterna fäst stor vikt vid den verksamhet som går

under beteckningen rehabilitering. Socialförsäkringskommittén har

ingående behandlat denna fråga och därvid understrukit, att det primära

ur socialpolitisk synpunkt bör vara att en sjuk eller skadad person återvinner

hälsa och arbetsförmåga och inte att försörjningsbehoven tillgodoses

genom pension. Rehabiliteringen ingår därför som ett naturligt och betydelsefullt

led i själva invaliditetsbedömningen, och rätt till förtidspension

i egentlig mening bör enligt kommitténs mening inte föreligga, förrän

man i rehabiliteringshänseende gjort vad som rimligen kan komma i fråga

i det enskilda fallet. En sådan målsättning och den föreslagna omdaningen

och utbyggnaden av förtidspensioneringen medför ett behov av en snabb och

kraftig upprustning av rehabiliteringsresurserna. Knappast någon av de av

kommittén behandlade frågorna har väckt så livlig diskussion under remissbehandlingen

som rehabiliteringsspörsmålen. Vad kommittén anfört beträffande

rehabiliteringen har nästan undantagslöst verifierats. Helt allmänt

vill jag framhålla, att jag med stor tillfredsställelse hälsar det levande och

positiva intresse som ägnas rehabiliteringsfrågorna. Det skapar tillförsikt

och borgar för att även dessa frågor skall nå en tillfredsställande lösning.

Jag är medveten om att resurserna nu är otillräckliga. Samtidigt måste

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

dock konstateras, att en utbyggnad skett och sker på såväl den medicinska

rehabiliteringens som arbetsvärdens område. I likhet med flera remissorgan

anser jag att utbyggnadstakten i avgörande grad är beroende av tillgången

på utbildad personal. Hur de problem som här föreligger lämpligen bör lösas

är jag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Åtskilliga andra

frågor av organisatorisk och teknisk natur är i behov av en närmare undersökning.

Frågan om bidrag från socialförsäkringen till rehabiliteringsinstitutioner

har av kommittén ställts på framtiden. Kommitténs förslag om inrättande

av ett centralt samordnings- och planeringsorgan för rehabiliteringsverksamheten,

benämnt centrala rehabiliteringsberedningen,

har rönt ett positivt mottagande. Jag hyser också den uppfattningen,

att ett organ för planering och samordning på rehabiliteringsområdet

behöver inrättas. Frågan om dess organisation, uppgifter och verksamhetsformer

förtjänar dock ett närmare övervägande.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag det ytterst angeläget, att en

fortsatt utredning sker av nu skisserade och andra därmed sammanhängande

frågor. Jag har därför tagit initiativ till en sådan utredning. Därvid

har jag uttalat, att utredningen tills vidare bör fungera som ett centralt samordningsorgan.

Vid utredningsarbetet torde de synpunkter och uppslag, som

framkommit i socialförsäkringskommitténs betänkande och vid remissbehandlingen

därav, bli av stort värde. Av vad jag anfört torde framgå, att

jag icke finner det lämpligt att nu ta ställning till organisatoriska och

andra spörsmål på rehabiliteringens område.

Det enda mera omstridda av socialförsäkringskommitténs förslag i rehabiliteringsavsnittet

är det som gäller ekonomiskt bidrag till den

enskilde under tiden för rehabilitering. Kommittén har föreslagit vissa

åtgärder för att effektivisera bidraget under sådan tid i form av sjukpenning

från sjukförsäkringen och utbildningsbidrag från arbetsmarknadsstyrelsen

men också betonat vikten av att pensioneringen stöder rehabiliteringssträvandena.

I det senare hänseendet har kommittén uttalat, att den

föreslagna tidsbegränsade pensionen, för vilken jag nyss förordat benämningen

sjukbidrag, bör kunna bli en lämplig och användbar form för ekonomiskt

stöd. Vissa remissorgan ger sin anslutning till vad kommittén anfört,

men den allmänna uppfattningen synes vara att ersättning från socialförsäkringen

under rehabilitering bör utgå från sjukförsäkringen eller i varje

fall lämnas i annan form eller under annan benämning än pension. Jag

delar för min del uppfattningen att socialförsäkringsförmånen under tid för

rehabilitering i första hand bör vara sjukpenning. Detta torde också ha varit

grundtanken vid kommitténs överväganden. Fn naturlig och riktig gränsdragning

mot pensioneringen synes mig vara att sjukbidrag ifrågakommer

först i andra hand, exempelvis då rehabiliteringen tar längre tid och pensionsförmånerna

i det enskilda fallet har större värde för den enskilde än

sjukpenningen.

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

När det gäller de av kommittén förordade ändringarna i grunderna för de

statliga utbildningsbidragen vill jag erinra om att jag i årets statsverksproposition

under anslaget till Omskolning in. in. (V ht p. 71) förordat vissa

uppmjukningar i förutsättningarna för sådant bidrag under tillfällig sjukdom.

Till övriga förslag i denna del får jag återkomma i annat sammanhang.

Då jag härefter övergår till vissa frågor om förtidspension som enbart

rör tilläggspensioneringen, vill jag erinra om att statsmakterna

när TPL antogs år 1959 var på det klara med att även åtskilligt annat än

vad som sammanhänger med ett reviderat invaliditetsbegrepp och en ändrad

invaliditetsgradering kunde behöva ändras i bestämmelserna om förtidspension,

innan den nya pensioneringen trädde i kraft på förmånssidan.

En förutsättning för att någon skall ha rätt till förtidspension enligt den

nuvarande lydelsen av TPL är att han också har rätt till folkpension i form

av invalidpension eller sjukbidrag. Som reglerna om familjepension är uppbyggda

i TPL blir det också en förutsättning för rätt till familjeskydd från

tilläggspensioneringen att försörjaren skulle ha kunnat komma i åtnjutande

av invalidförmån från folkpensioneringen, om han blivit invalidiserad i

stället för avlidit. Denna sammankoppling mellan folk- och tilläggspensionering

kan möjligen tyckas vara ett naturligt uttryck för tanken att folkpension

och tilläggspension i realiteten utgör delar av en och samma pension.

Tiden kan emellertid ännu inte anses vara mogen för att genomföra en fullständig

överensstämmelse mellan pensionssystemets båda grenar i fråga

om villkoren för rätt till pension. De medborgarskaps- och mantalsskrivningsvillkor

som finns inom folkpensioneringen har inte någon motsvarighet

inom tilläggspensioneringen när det gäller rätt till ålderspension, och så

bör inte heller vara fallet beträffande rätt till förtidspension och familjepension.

Inom tilläggspensioneringen finns större möjligheter än inom folkpensioneringen

att jämställa utlänningar och utlandssvenskar med andra

försäkrade, och dessa möjligheter bör tillvaratagas. Min bedömning av denna

fråga överensstämmer helt med vad socialförsäkringskommittén föreslagit

och remissorganen tillstyrkt.

Inom ett försäkringssystem, som omfattar hela folket och vars förtidspensioner

är avsedda att ersätta ett inkomstbortfall på grund av invaliditet,

kan man inte utan vidare låta den försäkrades förhållanden vid tiden för en

invalidisering bli avgörande för rätten till pension eller pensionens storlek.

Det kan nämligen inte vara en uppgift för ett sådant försäkringssystem att

ersätta en hög, tillfällig inkomst, som den försäkrade åtnjuter när pensionsfallet

inträffar, med en hög, livsvarig pension. Uppenbarligen kan man inte

heller godta en ordning som medför att en tillfällig nedgång i den försäkrades

inkomster vid tiden för pensionsfallet får till följd att den pension, på

vilken han skall leva under återstoden av sitt liv, blir mycket låg. För att

undvika dylika ojämnheter torde det vara nödvändigt att ha vissa regler

om kvalifikationstid, men det är ett starkt önskemål att kvalifikationstiden

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:Is proposition nr 90 år 1962

göres så kort som möjligt för att de försäkrade skall få ett fullgott riskskydd

i nära anslutning till sitt inträde i förvärvslivet. Den vanskliga uppgiften

blir att vid utformningen av bestämmelser om de närmare förutsättningarna

för rätt till förtidspension och sättet för

pensionens beräkning kombinera en kort kvalifikationstid med regler,

som i rimlig utsträckning begränsar spelrummet för tillfälliga och slumpartade

faktorer.

Enligt 16 § TPL skall förtidspension utgå, om pensionspoäng tillgodoräknats

den försäkrade för minst 2 av de 4 år som närmast föregått året för

pensionsfallet, vilket ju i praktiken betyder en kvalifikationstid av 2 år. Förtidspensionen

skall till beloppet motsvara ålderspensionen, och vid beräkningen

av pensionens storlek antages att pensionspoäng motsvarande medeltalet

av de 2 högsta poängtalen under fyraårsperioden närmast före pensionsfallet

tillgodoräknats honom för varje år från och med det då förtidspension

skall börja utgå till och med det då han fyller 65 år.

Socialförsäkringskommittén har nu föreslagit vissa ändringar i dessa

regler. Enligt kommittéförslaget skall förtidspension kunna utgå om något

av två alternativa fall föreligger. Det ena är att den försäkrade vid tiden för

pensionsfallet är placerad i lägst den sjukpenningklass, som han skulle ha

tillhört om hans årsinkomst uppgått till det vid årets ingång gällande basbeloppet,

och pensionspoäng dessutom tillgodoräknats honom för åtminstone

ett år före året för pensionsfallet. Är den försäkrade inte sjukpenningklassplacerad

som nyss sagts, skall likväl förtidspension utgå, om pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst 3 av de 4 åren närmast före året för pensionsfallet.

Antagandepoängen skall i båda fallen motsvara medeltalet av de

faktiska poängen för de 2 bästa åren av nämnda fyraårsperiod. Om man

därigenom skulle komma till ett förmånligare resultat för den försäkrade,

skall emellertid i stället för fyraårsperioden såsom bas användas samtliga

år från och med det då den försäkrade fyllt 16 år till och med det som närmast

föregått året för pensionsfallet. Antagandepoängen skall då bestämmas

till medeltalet av poängtalen för halva antalet av de nämnda åren, varvid

åren med högst poängtal medräknas.

Det är min uppfattning att anspråken på ändamålsenliga bestämmelser

om rätt till förtidspension och om beräkning av pensionens storlek tillgodoses

väsentligt bättre genom de föreslagna reglerna än genom nu gällande

bestämmelser. Samtidigt som kvalifikationstiden för flertalet fall förkortas

från två till ett år förhindras i ett större antal fall än med hittillsvarande bestämmelser

att den försäkrade blir utan pension eller får en mycket låg pension

om han under åren närmast före invaliditetens inträde — t. ex. på

grund av utbildning, värnpliktstjänstgöring, arbetslöshet eller sjukdom —

tillfälligt saknat pensionsgrundande inkomst eller haft osedvanligt låg sådan

inkomst. I socialförsäkringskoinmitténs förslag vill jag för min del inte göra

någon annan ändring än att den kortare kvalifikationstiden, ett år, skall

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kunna, som försäkringsdomstolen föreslagit, åtnjutas även av den som faktiskt

inte varit sjukpenningklassplacerad i lägst den klass som motsvarar en

årsinkomst lika stor som basbeloppet men som skulle ha varit det, om försäkringskassan

haft kännedom om samtliga de förhållanden som rätteligen

skall ligga till grund för en klassplacering.

För att inte något missförstånd skall uppstå vill jag tillägga, att regler

motsvarande dem i 17 § TPL om en reducerad förtidspension av fribrevsnatur

skall kvarstå även efter de nu föreslagna lagändringarna. Den som

inte uppfyller de villkor, som gäller för pension på grundval av antagandepoäng,

skall således kunna få en förtidspension, till beloppet motsvarande

den ålderspension som han redan intjänat.

Även om en förbättring av riskskyddet blir följden av de nya reglerna om

förtidspension med tillgodoräknande av antagandepoäng, har socialförsäkringskommittén

prövat vissa önskemål om en särskilt gynnsam poängberäkning

för grupper av hårt drabbade invalider. Med tanke på personer som

invalidiserats i unga år och som av en eller annan anledning ännu inte

hunnit grundlägga rätt till en god tilläggspension har kommittén föreslagit

bestämmelser, enligt vilka studier eller annan utbildning

och värnpliktstjänstgöring som anledning till låg eller utebliven

förvärvsinkomst under vissa år särskilt skall beaktas i pensionshänseende.

Förslaget innebär att den, som av någon av de nämnda anledningarna

under större delen av ett år varit förhindrad att bereda sig inkomst av

förvärvsarbete, skall få tillgodoräkna sig minst en pensionspoäng för det

året. Poäng av detta slag skall kunna tillgodoräknas en försäkrad för åren

från och med det då han fyller 17 år till och med det då han fyller 28 år.

Beträffande finansieringen av de särskilda pensionsförmåner, som sålunda

skall tillkomma vissa unga invalider, har kommittén sagt sig anse att staten

bör svara för den merkostnad som uppkommer för försäkringen. Motiveringen

är att de verksamheter som ger anledning till förmånerna är av allmänt

samhällsintresse.

Försäkringen för tilläggspension är avsedd att ge ett efter inkomsternas

storlek graderat skydd mot bortfall av förvärvsinkomster. Försäkringen

finansieras helt med avgifter som i princip är knutna till dessa inkomster.

Socialförsäkringskommitténs förslag om pensionspoäng i anledning av utbildning

och värnpliktstjänstgöring innebär ett avsteg från principen om

förvärvsinkomst som förutsättning för pension. Kommittén har dragit konsekvensen

härav genom att frångå också tilläggspensioneringens finansieringsmetod

när det gäller dessa särskilda förmåner. Det inger emellertid

allvarliga betänkligheter att förändra tilläggspensioneringen från eu avgiftsfinansierad

försäkring mot bortfall av förvärvsinkomster till ett system med

blandad avgiftsfinansiering och skattefinansiering, i vilket olika omständigheter

utöver inkomstbortfall skall kunna ge upphov till pensionsrätt. Jag

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

är för egen del inte beredd att förorda ett sådant blandat system, vars konsekvenser

inte är utredda. Som framgår av vad jag yttrade redan vid förberedandet

av tilläggspensioneringen är jag på det klara med att pensionsfrågorna

för dem som blir invalidiserade i unga år rymmer särskilda problem.

Dessa torde emellertid böra bli föremål för ytterligare utredning och

därvid angripas från andra och mer generella utgångspunkter än socialförsäkringskommittén

gjort. Vad gäller försäkringsskyddet under tid för utbildning

och värnpliktstjänstgöring vill jag peka på att de som undergår yrkesutbildning

enligt särskilda bestämmelser omfattas av den obligatoriska

yrkesskadeförsäkringen och att motsvarande skydd enligt militärersättningsförordningen

lämnas under värnpliktstjänstgöring.

I samband med ändringarna i tilläggspensioneringens bestämmelser om

förtidspension bör uppmärksamhet även ägnas åt reglerna om utländsk

medborgares ställning inom pensionssystemet. För närvarande saknar

en utlänning, som flyttar till Sverige, under de första fem åren här

i riket pensionsskydd från tilläggspensioneringen för sig och sin familj.

Utlänningar är således i detta hänseende sämre ställda än svenskar. Möjlighet

föreligger enligt TPL att genom avtal med andra stater jämställa personer

som inte är svenska medborgare med svenskar i avseende på tilläggspensioneringen.

Av olika skäl är det dock åtskilliga här verksamma utlänningar

som, i vart fall under de närmaste åren, inte kan bli omfattade av

sådana överenskommelser med andra länder. I internationellt konventionsarbete,

som är avsett att vara normerande för nationell lagstiftning, är det

en tendens att vidga utlänningarnas rättigheter och skyldigheter på socialförsäkringsområdet.

Den tanken vinner alltmer gehör att en utlänning,

som med sin arbetsinsats bidrar till ett lands produktion, i princip bör vara

jämställd med landets egna medborgare i förhållande till socialförsäkringen.

Denna grundsats är hos oss sedan länge genomförd inom yrkesskadeförsäkringen

och i stort sett även inom sjukförsäkringen. Beträffande tilläggspensioneringen

bör, såsom föreslagits i departementspromemorian, utlänningar

få rätt till förtidspension och familjepension på i stort sett samma

villkor som svenskar.

De särregler för utlänningar som i övrigt förekommer inom tilläggspensioneringen,

t. ex. den längre kvalifikationstiden inom ålderspensioneringen,

begränsningarna i utlänningars möjligheter att uppbära pension utomlands

samt uteslutandet av utlänningar från de särskilda övergångsförmåner som

stadgats för personer födda åren 1896—1923, uppbärs av sådana skäl att det

inte är möjligt att utan vidare slopa dem. Som jag inledningsvis yttrat hör

det till de framtida uppgifterna att ta upp hela frågan om reglerna för svenska

medborgares och utlänningars ställning inom vårt socialförsäkringssystem.

10* — namn g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

Sedan åtskilliga år tillbaka har de generella förmånerna inom folkpensioneringen

kompletterats med tilläggsförmåner av olika slag, blindtillägg

och vårdtillägg, hustrutillägg och kommunala bostadstillägg samt

särskilda barnbidrag. Folkpensioneringens utbyggnad samt tillkomsten av

tilläggspensioneringen aktualiserar frågan om behovet av dessa tillägg och

hur de bör vara utformade. Skilda synpunkter kan därvid läggas på de olika

förmånerna.

De nuvarande förmånerna till de blinda och hjälpen till andra svårt invalidiserade,

dvs. blindtilläggen och vårdtilläggen, har uppenbarligen ett nära

samband med varandra. De särskilda behov, som här föreligger på grund

av höjda levnadskostnader och försämrade möjligheter till normal livsföring,

kommer inte att tillgodoses genom de generella pensionsförmånerna.

Jag utgår därför från att det även framdeles kommer att föreligga behov av

tilläggsförmåner till pensionen i dessa fall.

Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att blindtillägget bibehålies

som en kompletterande förmån till sådana blinda, som uppbär ålders- eller

förtidspension. Övriga blinda, vilkas arbetsförmåga inte är så nedsatt som

förutsättes för rätt till förtidspension, föreslås erhålla en fristående folkpensionsförmån,

benämnd blindhetsersättning. I båda fallen är förutsättningen

att blindheten inträtt före 63 års ålder. Kommittén föreslår vidare,

att vårdtillägget bibehålies och kompletteras med ett lägre tillägg, benämnt

hjälptillägg, för vilket skall gälla något mindre stränga förutsättningar

än för vårdtillägg. Slutligen förordar kommittén införande av två

ytterligare förmånsformer, vanföreersättning och vanföretillägg, för förvärvsarbetande

invalider med vissa lyten och defekter.

Kommitténs förslag innebär en ytterligare differentiering av stödformerna

för att täcka behov, vilka i grunden är mer eller mindre likartade. Jag anser

för min del att strävandena i stället bör gå ut på att förenhetliga förmånerna

och sammanföra dem under en gemensam benämning. Jag tror att möjligheterna

härtill är goda och skall återkomma till denna fråga efter en genomgång

av enskildheterna i kommitténs förslag.

Kommittéförslaget om blindtillägg och blindhetsersättning

står i samband med förslaget om invaliditetsbegreppets utformning.

Som framgår av vad jag anfört i avsnittet om förtidspension godtar jag den

av kommittén föreslagna ändrade konstruktionen av förmånerna till de

blinda. Jag förordar alltså, att blinda som åtnjuter förtidspension eller ålderspension

skall erhålla ett tillägg till pensionen, medan blinda som inte

är pensionsberättigade får en fristående förmån.

Enligt kommittéförslaget skall för rätt till blindförmånerna krävas, att

blindheten inträtt före det vederbörande fyllt 63 år mot nu 60 år. Motsvarande

föreslås gälla beträffande det för rätt till vårdtillägg och hjälptillägg

uppställda villkoret i fråga om tiden för vårdbehovets uppkomst. Förslaget

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

har i denna del tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de flesta remissyttrandena.

Några remissorgan har dock ifrågasatt att åldersgränsen hör helt utgå

eller höjas till 67 år.

I hittillsvarande lagstiftning har det inte ansetts lämpligt att helt slopa

åldersgränsen. I fråga om de blinda har anförts bl. a., att av dem som blivit

blinda i högre ålder ett ganska betydande antal kan antagas åtnjuta vård på

allmänna inrättningar och därför ej är i behov av blindtillägg. Skulle sådant

tillägg utgå även till dem som vid mycket hög ålder blivit blinda, skulle

vidare vissa tillämpningssvårigheter uppkomma. Beträffande vårdtillägget

har åberopats att behov av hjälp för personlig vård uppkommer förhållandevis

ofta i de högre åldersgrupperna. För egen del finner jag att övervägande

skäl talar för att bibehålla en åldersgräns före vilken blindheten eller vårdbehovet

skall ha yppats. Huruvida åldersgränsen bör sättas vid 63 år eller

en annan ålder är en avvägningsfråga. Jag finner det vara en fördel att

gränsen ligger några år under folkpensionsåldern 67 år, så att inte den omständigheten

huruvida blindheten eller vårdbehovet inträtt kort före eller

kort efter pensionsålderns inträde kan bli avgörande för om tillägg skall

utgå under återstoden av den försäkrades levnad. Kommitténs förslag bör

enligt min mening godtagas.

Beträffande den av kommittén föreslagna gränsdragningen mellan vårdtillägg

och hj älptillägg har i några remissyttranden anmärkts,

att förutsättningarna för rätt till de olika tilläggen inte angivits tillräckligt

klart. För rätt till vårdtillägg krävs f. n. att den pensionsberättigade är ur

stånd att reda sig själv och på grund härav har behov av ständig tillsyn

och vård. Förslaget om hj älptillägg innebär att kraven på vårdbehovets

intensitet mildras så att det räcker med att pensionären är i behov av avsevärd

fortlöpande hjälp från annan persons sida. Vårdtillägg och hj älptillägg

är båda avsedda för svårt invalidiserade med betydande behov av

vård och bistånd. Skillnaden mellan de båda förmånerna är en fråga om

gradering av stödets storlek i olika fall. Jag kan ge kritiken rätt i att det

mången gång skulle bli svårt att avgöra, huruvida den försäkrade bör ha

det ena eller det andra av de båda föreslagna beloppen 1 200 och 800 kr.

Enligt min mening hör någon sådan gradering av stödets storlek inte förekomma.

Däremot bör det för rätt till vårdtillägg nu gällande kravet i fråga

om vårdbehovets intensitet uppmjukas till huvudsaklig överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit för hjälptilläggets vidkommande.

Det föreslagna systemet med v anf öreersättning och vanföretillägg

för förvärvsarbetande invalider är en nyhet inom folkpensioneringen.

Tillägget föreslås tillkomma försäkrade med partiell förtidspension,

medan vanföreersättningen på samma sätt som blindhetsersättningen

är avsedd för dem som trots en betydande medicinsk defekt har sådan

förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete, att de inte har

rätt till förtidspension. De nya förmånerna är enligt kommittéförslaget av
-

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kiingl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sedda för personer, som lider av höggradiga rubbningar i rörelse- och stödorganens

funktion och som till följd härav behöver omfattande personligt

bistånd av andra människor eller får vidkännas betydande merutgifter för

färdmedel eller andra hjälpmedel för att kunna utföra sitt arbete. Emellertid

finns det varaktiga defekttillstånd, såsom exempelvis rubbningar i cirkulationsorganen

och vissa neurologiska sjukdomar, vilka på samma sält som

rubbningar i rörelse- och stödorganens funktion vållar betydande kostnader

och svårigheter även om den som drabbats därav kan fortsätta att arbeta.

Vid remissbehandlingen har från flera håll anförts att det är angeläget, att

villkoren för de ifrågavarande förmånerna ges en sådan utformning, att hänsyn

mera tages till behovet av bistånd eller hjälpmedel för att kunna utföra

arbetet än till lokalisationen av lytet eller organfelet. För egen del vill jag

också förorda en sådan mera generell utformning av villkoren utan begränsning

till vissa former av defekttillstånd.

Som jag inledningsvis anförde bör de förmånsformer, som socialförsäkringskommittén

uppdelat på förmåner till blinda, till personer med avsevärda

vårdbehov och till förvärvsarbetande invalider med svåra kroppsliga

defekter, så långt möjligt sammanföras och få en enhetlig utformning. En

förmån, benämnd invaliditetstillägg, bör vara avsedd för dem

som har pension och en annan, kallad invaliditetsersättning,

för invalidiserade i arbetsför ålder, vilkas förvärvsförmåga är sådan att de

inte blir berättigade till förtidspension. För rätt till invaliditetstillägg till

ålders- eller förtidspension bör fordras att den försäkrade är ur stånd att

reda sig själv och på grund härav vid upprepade tillfällen dagligen har behov

av annan persons hjälp. En blind skall alltid anses uppfylla dessa förutsättningar.

Ett ytterligare villkor skall som förut nämnts vara att vårdbehovet

uppkommit eller blindheten inträtt före 63 års ålder. Vidare bör invaliditetstillägg

kunna utgå till partiell förtidspension, därest den försäkrade

lider av höggradig nedsättning i ett eller flera kroppsorgans funktion och

på grund härav behöver fortlöpande hjälp av annan person eller får vidkännas

betydande merutgifter för färdmedel eller andra hjälpmedel för att

kunna utföra förvärvsarbete. Åtnjuter en förvärvsarbetande som nu nämnts

eller en blind inte någon pension alls, skall han ha rätt till invaliditetsersättning.

Invaliditetstillägget bör utgöra 1 200 kr. och invaliditetsersättningen

1 800 kr. om året. Mitt förslag rörande invaliditetsförmånerna medför

något ökade kostnader jämfört med kommittéförslaget, men å andra

sidan torde en inte obetydlig lättnad i det administrativa arbetet ernås.

Vad angår frågan om barntillägg inom folkpensioneringen, delar

jag socialförsäkringskommitténs uppfattning att det alltjämt kommer att

föreligga behov av ett ekonomiskt stöd till vissa barnfamiljer motsvarande

det som nu utgår i form av särskilt barnbidrag. Jag ansluter mig också till

förslaget, att detta stöd tekniskt bör utformas såsom ett icke inkomstprövat

tillägg till försörjarens folkpension. I fråga om den barntilläggsberättigade

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

kretsen ansluter jag mig i allt väsentligt till kommittéförslaget. Barntillägg

bör sålunda utgå för varje barn under 16 år till den försäkrade eller hans

hustru, därest den försäkrade har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor

med barnet. Barntillägg bör däremot inte, såsom ifrågasatts i några

remissyttranden, utgå till folkpension som tillkommer gift kvinna i andra

fall än då hon lever åtskild från sin make. I de fall då av makar som sammanlever

endast hustrun är pensionär skall alltså något barntillägg inte

utgå till hustruns pension. Kommitténs förslag bör följas även därutinnan

att tillägget bestämmes till 1 000 kr. om året och att detta belopp vid partiell

förtidspension reduceras till samma andel som pensionen utgör av

hel förtidspension. Tillika bör barntillägg på sätt kommittén förordat

minskas med tilläggspension över en viss storlek. Däremot synes man böra

undvika regler som leder till att barntillägg utgår från pensioneringen

men minskas med utgående bidragsförskott, vilket ofta torde uppgå till i

det närmaste samma belopp som tillägget. Såsom föreslagits i ett par remissyttranden

torde frågan kunna lösas på det sättet, att barntillägg ej utgår

i fall då pensionären väl är nnderhållsskyldig gentemot barnet men inte

har vårdnaden om eller stadigvarande sammanbor med det.

I det föregående har jag förordat att de särskilda invaliditetsförmånerna

och barntilläggen tills vidare skall utgå med vissa i kronor angivna belopp.

Frågan om indexreglering av dessa belopp torde få upptagas senare, lämpligen

i samband med att folkpensionernas anknytning till basbeloppet tekniskt

genomföres.

Hustrutilläggen och de kommunala bostadstilläggen avser att mera allmänt

svara för sådana försörjningsbehov som inte täckes av den allmänna

pensionen och den försäkrades övriga inkomster. I likhet med socialförsäkringskommittén

är jag övertygad om att det under avsevärd tid framåt

föreligger behov av en tilläggsförmån i fall av den art att hustrutill1

ä g g nu kan utgå. En annan sak är att det längre fram kan visa sig lämpligt

att sammansmälta hustrutillägget och det kommunala bostadstillägget

till en förmån. Jag har inte något att erinra mot den föreslagna ändrade

konstruktionen av hustrutillägget, som innebär att tillägget i fortsättningen

kommer att motsvara skillnaden mellan pensionsbeloppet för två pensionsberättigade

makar och pensionen för en ensam pensionär. Ändringen

påverkar inte storleken av det högsta sammanlagda belopp som tillkommer

makarna. Även i övrigt tillstyrker jag vad kommittén föreslagit beträffande

detta tillägg. Bl. a. bör liksom hittills gälla, att hustrutillägget

skall vara inkomstprövat.

Enligt socialförsäkringskommitténs förslag skall det ankomma på kommunerna

att ta ställning till om de k o in in u n a 1 a bostadstillä ggen

till partiella förtidspensioner skall reduceras i samma mån som förtidspensionerna.

Vad kommittén anfört i denna fråga föranleder ingen erinran

från min sida. Som jag anfört i samband med behandlingen av frågan

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1902

om förtida uttag av ålderspension kan jag däremot inte ansluta mig till

att rätt till kommunalt bostadstillägg vid sådant uttag skall vara beroende

av innehållet i de av kommunerna fastställda grunderna för dessa tillägg.

Denna fråga bör i stället lagstiftningsvägen regleras så, att kommunalt bostadstillägg

vid förtida uttag av ålderspension icke kan utgå före 67 års ålder.

Efter slopandet av inkomstprövningen beträffande förtidspensionerna

kommer de förmåner inom folkpensionssystemet, som alltjämt är underkastade

inkomstprövning, att utgöras av hustrutillägg och kommunala

bostadstillägg samt änkepensioner i anledning av dödsfall före den

1 juli 1960.

Endast ett ringa antal förmånsslag blir således i fortsättningen beroende

av inkomstprövning. Som kommittén mycket riktigt framhåller betyder

detta dock inte, att inkomstprövningen numera skulle ha ringa betydelse.

Antalet pensionärer med kommunalt bostadstillägg och hustrutillägg är

nämligen mycket stort. En uppmjukning av inkomstprövningsreglerna

skulle leda till att detta antal stiger ytterligare och att de inkomstprövade

förmånernas belopp ökar. Härigenom skulle uppkomma en avsevärd kostnadsökning

för såväl staten som kommunerna, och det är att märka att

uPPmjukningen inte skulle medföra någon förbättring av standarden för

pensionärer med ringa eller ingen inkomst. Vad kommittén anfört mot en

mera vittgående uppmjukning av inkomstprövningen i fråga om hustrutillägg

och kommunala bostadstillägg har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen.

Jag vill heller inte förorda ändring i inkomstprövningsreglerna

annat än i avseende på den s. k. skärpningsprocenten vid innehav av

förmögenhet. Jag föreslår i likhet med kommittén, att detta procenttal sänks

från nuvarande 20 till 10. Till frågan om inkomstprövningen av änkepensioner

återkommer jag i nästföljande avsnitt.

Famil jepension

Inom tilläggspensioneringen är rätten till familjepension vid en försäkrads

död i de fall, då han inte är ålderspensionär, knuten till den rätt till

förtidspension, som den försäkrade skulle ha haft om han blivit invalid i

stället för avlidit. Härigenom kommer den utsträckta rätt till förtidspension,

som behandlats i det föregående, att återverka även när det gäller

skyddet för de efterlevande. Sålunda kommer rätt till familjepension normalt

att föreligga redan när försörj aren förvärvat ett års pensionspoäng. Slopandet

av åtskillnaden mellan svenskar och utlänningar när det gäller rätten

till förtidspension medför att någon skillnad, bortsett från vissa undantagsfall,

inte heller kommer att föreligga i fråga om de efterlevandes rätt till

familjepension. På så sätt sker betydelsefulla utfyllnader av tidigare luckor

i tilläggspensioneringens familjeskydd.

I samband med de senaste årens pensionsbeslut har frågan om änkepension

till frånskilda kvinnor vid den förutvarande, makens

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

död diskuterats vid flera tillfällen utan att någon lösning kunnat nås. Spörsmålet

rymmer flera vanskliga problem när det gäller att nå en avvägning,

som ger ett rimligt pensionsskydd och som samtidigt kan inpassas i det föreliggande

pensionssystemet. Då frågan ånyo tagits upp i departementspromemorian

har som utgångspunkt valts att pensionsrätten bör begränsas till de

fall, då det kan antagas vara vanligt att den frånskilda kvinnan kommer i

ett sämre försörjningsläge vid mannens död. På grund härav föreslås som

en förutsättning för rätt till pension, att kvinnan skulle ha varit berättigad

till underhållsbidrag av mannen, om denne levat. Den sammanlagda

pensionen från folk- och tilläggspensioneringarna föreslås maximerad

till storleken av underhållsbidraget, varvid dock indextillägg skall kunna

tillkomma. En ytterligare förutsättning för rätt till pension skall enligt promemorian

vara att kvinnan antingen har barn under 16 år i hemmet eller har

varit gift med den avlidne i minst 15 år. Pensionens storlek skall i princip

inte påverkas av att en försäkrad efterlämnar flera som är berättigade till

änkepension.

Förslaget att införa pensionsrätt för frånskilda kvinnor har inte rönt

någon gensaga under remissbehandlingen. Det stora flertalet remissorgan

har även godtagit en lösning efter de huvudlinjer som departementspromemorian

förordar. Från en del håll har dock rests invändningar. Dessa har

främst riktats mot att rätten till pension göres beroende av att ratt till underhållsbidrag

föreligger. Man har framhållit, att genom en sådan anordning

många frånskilda kvinnor kommer att bli utan pension trots att de väl kan

vara i behov därav. När det gäller tilläggspensioneringen har utgångspunkten

för kritiken varit, att den frånskilda kvinnan under sin äktenskapstid bör

anses ha tjänat in en viss pensionsrätt, som sedan skall komma henne till

godo vid mannens död. En konsekvens av detta resonemang blir att, när den

försäkrade efterlämnar såväl änka som hustru i ett tidigare äktenskap, en

änkepension får beräknas och sedan uppdelas på de pensionsberättigade efter

vissa normer.

Innan jag går närmare in på förslaget om änkepensionsrätt för frånskilda

kvinnor vill jag erinra om de grundprinciper, på vilka den allmänna pensioneringen

vilar. När det gäller ålders- och förtidspension är tanken att de

utgående förmånerna skall ersätta ett inkomstbortfall till följd av inträdd

arbetsoförmåga, som har sin grund i åldrande eller invaliditet. På samma

sätt är syftet med änke- och barnpension att ge en ersättning for vad familjen

i ekonomiskt hänseende går miste om genom försörjarens död. Pension

skall alltså allmänt sett ersätta bortfallen förvärvsinkomst enligt vissa grunder,

vilka inom ett pensionssystem som det förevarande med nödvändighet

måste bygga på generella bedömningar av pensionsbehovet. På eu sådan

generell bedömning vilar exempelvis regeln att änkepension upphör, om

kvinnan ingår äktenskap.

Tillämpar man dessa grundsatser på spörsmålet om pensionsrätt för från
-

s. 304 Kontrollera mot PDF

304

Kangl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

skilda kvinnor blir resultatet, att pensionsrätt inte bör föreligga i andra fall

än då kvinnans försörjningsläge försämras vid den förutvarande mannens

död. Det naturliga är därvid att knyta pensionsrätten till förhandenvaron av

underhållsbidrag. Pensionen kommer då att ersätta det underhållsbidrag

som faller bort genom mannens död. Obestridligen kommer med denna lösning

en del frånskilda kvinnor att sakna pensionsrätt, ehuru det av sociala

skal kunde vara motiverat att de erhöll någon form av ekonomiskt stöd.

Emellertid kan jag inte finna det riktigt att söka lösa detta problem inom

ramen för änkepensioneringen. Frågan om de ensamstående kvinnornas och

säl skilt de ensamma mödrarnas problem i allmänhet bör tas upp från andra

utgångspunkter. Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka, att

det i många fall skulle te sig egendomligt att utge änkepension till en frånskild

kvinna, mot vilken mannen inte har någon underhållsskyldighet. Det

finns enligt min mening inga skäl att exempelvis en frånskild kvinna i full

förvärvsverksamhet helt plötsligt, kanske lång tid efter det äktenskapet

upplösts, skulle bli berättigad till änkepension efter en man, vars död till

ingen del påverkar hennes egna försörjningsmöjligheter.

Ett problem av särskilt slag beröres av dem som företräder den meningen,

att änkepensionsrätten har karaktären av en tillgång, som kvinnan

tjänar in under äktenskapet och som därför bör förbehållas henne även

efter äktenskapets upplösning. Ett konsekvent genomförande av den antydda

tankegången förutsätter, att kvinnan i någon form får del av mannens egenpension.

Detta är emellertid ett spörsmål av helt annan art, som jag inte är

beredd att gå in på i detta sammanhang. Jag vill framhålla, att en kvinna

som före eller under äktenskapet har haft eget förvärvsarbete givetvis har

förvärvat en självständig rätt till tilläggspension. På motsvarande sätt har

hon i regel möjlighet att efter äktenskapets upplösning tjäna in sådan pension.

Tilläggspensioneringens regel att endast 30 års pensionsgrundande

inkomst erfordras för rätt till full pension är ägnad att särskilt gynna sådana

kategorier, som under en del av sin aktiva tid måste hålla sig borta från förvärvsarbete.

o Resonemanget att änkepensionsrätt till frånskilda kvinnor skall bedömas

såsom en under äktenskapet intjänad förmån leder, som förut påpekats, till

att flera änkepensionsberättigade efter en försäkrad skulle få dela på en

enda tillgänglig änkepension. Dessa pensionstagare skulle alltså få lägre

pension an änkan efter den som inte efterlämnar mer än en änkepensionsberättigad.

Detta skulle innebära en försämring jämfört med vad nu gäller

for den kvinna, som är gift med den försäkrade vid dennes död. En sådan

utveckling vill jag inte medverka till, särskilt som denna kvinna även i ekonomiskt

hänseende torde drabbas hårdast vid mannens död. Jag har svårt

att finna något bärande skäl varför en änka i ett sådant fall skulle vara

sämre ställd än om mannen inte tidigare varit gift.

Det bör påpekas att den frånskilda kvinnans minderåriga barn, till vilka

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

den förutvarande maken är fader, blir berättigade till barnpension efter

honom. Barnpensionerna inom tilläggspensioneringen är så utformade att

de utgår med relativt sett högre belopp, när den försäkrade inte samtidigt

efterlämnar någon som är berättigad till änkepension. Härigenom uppnås

för frånskilda kvinnor med barn under 19 år en viss utjämning mellan å ena

sidan fall, då både änkepension och barnpension utgår, och å andra sidan

fall, då enbart barnpension utgår. Som jag strax kommer till kan dock reglerna

om barnpension inom tilläggspensioneringen leda till en del komplikationer,

om den försäkrade efterlämnar flera änkepensionsberättigade.

Folkpensioneringen och tilläggspensioneringen skall bilda ett så långt

möjligt enhetligt pensionssystem. Jag finner det därför angeläget, att man

inte vid införandet av pensionsrätt för frånskilda kvinnor fjärmar de båda

pensionsslagen från varandra genom olikheter i reglerna, som inte är betingade

av skillnader i bestämmelserna om änkepension i huvudfallen.

I betraktande av vad jag nu anfört finner jag mig böra förorda att frågan

om änkepensionsrätt för frånskilda kvinnor löses efter de huvudlinjer, som

föreslagits i departementspromemorian. En förutsättning för pension bör

alltså vara att mannen, om han levat, skulle ha varit skyldig att utge underhållsbidrag

till kvinnan. Då en försäkrad efterlämnar flera änkepensionsberättigade,

bör pension till envar av dessa i princip utgå utan hänsynstagande

till att mer än en änkepension skall utgå. Den regel jag förordar

torde bidra till att göra skilsmässoparter och andra mera uppmärksamma

på den frånskilda kvinnans försörjningsbehov på längre sikt.

I promemorian föreslås beträffande bestämmelsernas utformning

i övrigt, att för rätt till pension skall krävas att kvinnan antingen

i hemmet bär barn under 16 år till den avlidne eller också att äktenskapet

varat i minst 15 år. Kravet på minst 15 års äktenskap i de fall då barnrekvisitet

ej uppfylles har under remissbehandlingen kritiserats såsom alltför

hårt även av remissorgan som godtagit förslagets huvudprinciper. Sänkning

av detta krav till att avse 10 eller 5 års äktenskap har förordats. För

egen del är jag benägen att instämma i denna kritik. Enligt min mening bör

det beträffande änkepensionen till de frånskilda kvinnorna inte uppställas

några särskilda villkor utöver kravet på underhållsbidrag. Den frånskilda

kvinnan bör alltså med nämnda begränsning i princip kunna erhålla pension

på samma villkor som gäller för änka, dock med den modifikationen

att förekomsten av barn inte heller inom folkpensioneringen bör grunda rätt

till pension i andra fall än då den avlidne är fader till barnet. Rätt till folkpension

skall alltså föreligga, om kvinnan i hemmet har barn under 16 år

till den försäkrade eller om äktenskapet varat i fem år och kvinnan tillika

fyllt 36 år vid mannens död. I det senare fallet kommer pensionens storlek i

vissa fall att begränsas med tillämpning av gällande regel om reduktion av

änkepensionen för kvinnor som inte fyllt 50 år vid mannens död. I fråga om

rätt till tilläggspension skall krävas antingen att kvinnan har barn, till vilket

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kiingl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

den avlidne är fader, eller att äktenskapet varat minst fem år och ingåtts

senast den dag då den försäkrade fyllde 60 år.

Under remissbehandlingen har sambandet mellan änkepension och barnpensioner

tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Som jag redan påpekat kan

i vissa fall samspelet mellan änkepension och barnpension bli till fördel för

frånskilda kvinnor, som enligt de föreslagna reglerna kommer att sakna

rätt till änkepension. Å andra sidan har framhållits att tillkomsten av pension

till frånskilda kan leda till minskning av barnpensioner från tilläggspensioneringen.

Denna effekt beror på den grundläggande utformningen av

familjepensionsförmånerna inom tilläggspensioneringen, som innebär att

familjepensionens sammanlagda belopp står i förhållande till antalet efterlevande,

antingen änka ingår bland dessa eller ej. En efterlevande får t. ex.

en familjepension på 40 procent av den försäkrades egenpension, två efterlevande

får SO procent, tre 60 procent osv. Är en av de efterlevande änka, får

hon 35 procent av egenpensionen medan återstoden går till barnpension.

Vad nu sagts gäller enligt nuvarande bestämmelser även om änka och

barn ej lever i fainiljegemenskap. Det är då följdriktigt att änkepension till

frånskild kvinna påverkar storleken av pensionen till barn i annat äktenskap.

Detta blir dock inte fallet om den försäkrade även efterlämnar änka,

som är berättigad till pension efter honom. Änkepension till frånskild är

maximerad till underhållsbidragets nivå och kan därför komma att utgå

med lägre belopp än som motsvarar 35 procent av mannens egenpension.

Jag förordar att, om änkepension efter en försäkrad ej utgör 35 procent av

egenpensionen, vad som fattas i nämnda procenttal skall kunna användas

till förhöjning av barnpension. Detta innebär i förhållande till förslaget en

förbättring för barnen som gynnar både den frånskilda kvinnans egna barn

med den avlidne och andra barn till honom. I övrigt vill jag hänvisa till att

jag vid behandling av föreslagna regler om maximering av familjepensioner

i det följande kommer att förorda uppmjukningar, som är ägnade att ge

ökat utrymme för barnpensioner.

Samtliga remissorgan har godtagit socialförsäkringskommitténs förslag

att vid sammanträffande mellan flera pensioner egenpension

och familjepension från tilläggspensioneringen skall utgå samtidigt

utan reduktion av någondera pensionen. Även jag ansluter mig till detta

förslag. Likaså biträder jag kommitténs förslag att vid sammanträffande av

flera familjepensioner från tilläggspensioneringen endast den största av dem

skall utgå.

Inom familjepensioneringen föreligger vissa överförsäkringsproblem

såtillvida som det kan inträffa att de samlade pensionsförmånerna

efter en försäkrad kan komma att överstiga hans inkomst eller

hans pension under livstiden. Detta beror främst på folkpensionsförmånernas

utformning med fixa belopp i änke- och barnpensioner. Kommittén har

uttalat att det inte synes behöva föranleda betänkligheter att de efterlevande

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

får en familjepension, som är större än den avlidnes inkomst, i de fall då

enbart folkpension utgår. Däremot har kommittén ansett att en särskild

maximeringsregel bör kunna gripa in då såväl folkpension som tilläggspension

utgår. Kommittén förordar att det sammanlagda pensionsbelopp, som

utgår till efterlevande, i princip bör begränsas till 90 procent av den försäkrades

sammanlagda egenpension, varvid dock minskning endast skall få ske

på tilläggspensionen.

För egen del anser jag det i princip riktigt att pensionsbestämmelserna

inte bör leda till att familjens försörjningsläge förbättras genom den försäkrades

död. Det är dock givet att reglerna i ett allmänt pensionssystem

inte kan vara i detalj anpassade till alla de olika lägen, som kan uppkomma.

Enkla och klara linjer måste eftersträvas, varvid man till utgångspunkt bör

välja vissa normalfall. Att härvid, som kommittén gjort, utgå från den avlidnes

egenpension är en väg. Den kan sägas leda rätt i de fall, då den avlidne

vid dödsfallet var pensionär och inte genom en personlig arbetsinsats

bidrog till familjens försörjning. En annan metod, som leder till ett riktigare

resultat då en fullt arbetsför person dör. skulle vara att göra jämförelsen

med den avlidnes förvärvsinkomst.

Under inga förhållanden bör det komma i fråga att inkräkta på folkpensionsförmånerna

till de efterlevande. Dessa förmåner är avsedda att garantera

en minimiförsörjning och är avpassade därefter. Det återstår då att

undersöka i vad mån en reduktion bör sätta in med hänsyn till tilläggspensionen.

Den av socialförsäkringskommittén föreslagna regeln griper in

enbart i de fall då det finns flera barn som är berättigade till pension efter

den försäkrade. Det ter sig föga tilltalande att i ett socialförsäkringssystem

skära ned förmånerna just till de stora familjerna, allra helst som familjepensionsreglerna

ändock är så utformade att varje barn i en sådan familj i

princip får lägre pension än barn i en liten familj.

Mot bakgrunden av vad nu sagts finner jag att den föreslagna maximeringsregeln

inte bör införas i lagstiftningen. Jag finner ej heller skäl att, när

hela pensionssystemet nu kan överblickas, bibehålla den nuvarande regeln

inom tilläggspensioneringen att familjepensionen ej får uppgå till mer än

80 procent av den avlidnes egenpension. Denna regel träder i tillämpning

först då den försäkrade efterlämnar minst sex pensionsberättigade efterlevande.

Det må nämnas att inom statstjänstemännens familjepensionssystem,

som i mycket utgjort en förebild till tilläggspensioneringens bestämmelser,

inte återfinns någon liknande begränsningsregel.

Socialförsäkringskommitténs förslag om uppmjukning av inkomstprövningen

av änkepension i anledning av dödsfall, som inträffat

före den 1 juli 1 9 6 0, finner jag välbetänkt. Jag förordar

alltså, att folkpension i sådana fall skall minskas med en tredjedel av den

pensionsberättigades inkomst i vad denna överstiger 1 000 kr.

Efter den utbyggnad av änkepensioneringen på folkpensionssidan, som

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Mcij:ts proposition nr 90 år 1962

genomfördes år 1960, skall änkepension utgå om änkan fyllt 36 år vid

makens död, varvid viss reduktion av pensionen inträder om änkans ålder

vid dödsfallet understiger 50 år. Tidigare var åldersgränsen för rätt till

änkepension i princip 55 år. Vidare skall enligt de nya reglerna full pension

alltid utgå till änka som har barn under 16 år i hemmet. När yngsta barnet

uppnår 16 års ålder bedömes änkans pensionsrätt i fortsättningen som om

mannens död inträffat, när barnet fyllde 16 år. Förekomsten av minderåriga

barn i familjen kommer följaktligen i regel att ha betydelse för änkepensionen

även efter det att yngsta barnet fyllt 16 år. Om änkan var under 36

år vid dödsfallet, blir rätten till pension beroende på om änkan vid 36- årsålderns uppnående hade barn under 16 år i hemmet. Hade änkan fyllt

36 men ej 50 år vid mannens död, är hennes ålder vid den tidpunkt då hon

upphörde att ha barn under 16 år i hemmet avgörande för pensionens storlek.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1960 års lagstiftning skall för en

änka, vars man avlidit före den 1 juli 1960, förekomsten av barn under 16

år i änkans hem ha betydelse i pensionshänseende endast om sådant barn

fanns i hemmet vid sistnämnda tidpunkt. I annat fall blir änkans ålder vid

makens dödsfall avgörande för rätten till änkepension och för pensionens

storlek. Föregående års riksdag har hemställt om en skyndsam utredning i

syfte att undanröja verkningarna av den nämnda övergångsbestämmelsen

(L2U 3; rskr 81).

Då de nya änkepensionsreglerna genomfördes år 1960, gjordes de av olika

skäl inte fullt ut tillämpliga på äldre fall. Sålunda bibehölls inkomstprövningen

för de äldre fallen med vissa modifikationer i fråga om pension till

dem som blivit änkor åren närmast före de nya reglernas införande. På

samma sätt gjordes som nyss nämnts vissa undantag för äldre fall när det

gäller verkan i pensionshänseende av att änkan haft barn under 16 år i

hemmet. I det föregående har förordats en uppmjukning av inkomstprövningsreglerna

i övergångsfallen. Såsom andra lagutskottet i sitt av riksdagen

godkända yttrande framhållit finns det även skäl som talar för en ändring

av reglerna, när det gäller barnvillkorets återverkan på änkepensionen i

äldre fall. Otvivelaktigt medför de påtalade övergångsbestämmelsernas utformning

att en del änkor saknar rätt till änkepension eller får lägre sådan

pension än eljest skulle ha utgått, trots att såväl sociala skäl som rättviseskäl

kan tala för en gynnsammare behandling. Jag finner det därför befogat

med en ändring av berörda regler. De undersökningar som gjorts inom

socialdepartementet har övertygat mig om att ändringen lämpligen bör ske

på så sätt att undantagsbestämmelsen helt slopas. Också i fall då änkeblivandet

ligger i tiden före den 1 juli 1960 skall det alltså i fortsättningen

kunna anses som om dödsfallet inträffat vid den tidpunkt, då kvinnan upphörde

att ha barn under 16 år i hemmet, oavsett när denna tidpunkt infallit.

Jag förordar att lagändringen sker med verkan från den 1 juli 1962. Därigenom

vinnes bl. a. att prövningen av pensionsansökningarna kan utföras

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

av de nuvarande pensionsnämnderna och i huvudsak vara avslutad innan

pensionsreformen i övrigt sättes i kraft den 1 januari 1963.

Höjning av folkpensionerna

Statsmakternas ställningstaganden i folkpensionsfrågorna vid 1958 års

A-riksdag innebar att folkpensionerna fram till år 1968 successivt skulle

höjas så att, i 1957 års penningvärde räknat, ålderspensionen kom att uppgå

för en ensam pensionär till 3 600 kr. och för två pensionsberättigade makar

till 5 400 kr. En första höjning vidtogs vid 1958 års A-riksdag och en andra

skedde år 1960.1 enlighet med vad som förutsattes år 1958 bör en ny höjning

göras med verkan fr. o. m. den 1 juli 1962. Ett fullföljande av det tidigare

inledda programmet för folkpensionshöjningen fram till 1968 skulle innebära

att pensionerna höjdes med 250 kr. om året för en ensam pensionär

och 340 kr. om året för två pensionsberättigade makar.

Enligt statsmakternas ställningstaganden år 1958 är som nyss nämnts den

för år 1968 avsedda folkpensionsnivån uttryckt i 1957 års penningvärde.

Detta innebär att de för 1968 angivna beloppen i sin helhet bör vara indexreglerade

med 1957 som basår. Detta har förutsatts i förslaget till lag om

allmän försäkring, enligt vilket folkpensionsbeloppen uttrycks i procent av

det med utgångspunkt från prisläget i september 1957 indexreglerade basbeloppet.

Av tekniska skäl kan dock folkpensionernas anknytning till basbeloppet

inte genomföras i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän

försäkring utan får uppskjutas till en senare tidpunkt. Intill dess får

den nuvarande metoden med fasta indextillägg bibehållas. De nuvarande

indextilläggen, vart och ett på 50 kr. för en ensam pensionär och 40 kr. för

vardera av två pensionsberättigade makar, är så avpassade att pensionernas

ursprungliga belopp men inte standardtillägg är värdesäkrade. För att

underlätta samordningen mellan folkpensioneringen och tilläggspensioneringen

och möjliggöra en jämn stegring av folkpensionerna fram till det

för år 1968 uppställda målet, bör i år en ytterligare höjning av folkpensionerna

vidtagas med 100 kr. för en ensam pensionär och 160 kr. för

två makar. Samtidigt bör en uppjustering av indextilläggens storlek äga

rum, så att tillägg som utfaller efter juni månad 1962 utgör 75 kr. för en

ensam pensionär och 60 kr. för vardera av två makar.

Årets folkpensionshöj ning bör alltså bli 350 kr. för en ensam pensionär,

varmed även avses änkepcnsionär, och 500 kr. för två pensionsberättigade

makar eller 250 kr. för var och en av dem. Med sistnämnda belopp kommer

då också hustrutilläggen att höjas. Jag vill dock erinra om att enligt vad jag

i det föregående förordat hustrutilläggen fr. o. in. 1963 på grund av ändrad

konstruktion kommer att utgå med andra belopp än under 1962. Om den nu

föreslagna höjningen genomföres kommer med nuvarande 11 indcxtillägg

ä 50 respektive 40 kr. ålderspensionernas årsbelopp att fr. o. m. den 1 juli

i år utgöra 3 200 kr. för eu ensam pensionär och 5 010 kr. för två pensions
-

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

berättigade makar. Maximibeloppen för invalidpension och sjukbidrag blir

desamma, och full änkepension kommer att utgå med samma belopp som

ålderspensionen till en ensam ålderspensionär. Då hustrutillägg utgår kommer

maximibeloppet för makarnas sammanlagda pensionsförmåner att

uppgå till 5 010 kr. Till de angivna beloppen kan liksom hittills komma kommunalt

bostadstillägg.

Samordning med yrkesskadeförsäkringen

Med hänsyn till den tidsplan som socialförsäkringskommittén haft att

iakttaga har det inte varit möjligt för kommittén att framlägga förslag till

en definitiv lösning av frågorna om samordning av sjukförsäkringen och den

allmänna pensioneringen med yrkesskadeförsäkringen. Kommittén har därtör

inskränkt sig till att föreslå samordningsregler av provisorisk karaktär.

Då socialförsäkringskommittén avslutade sitt arbete tillkallade jag en särskild

utredning för att pröva frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida

utformning och anpassning till de övriga socialförsäkringsgrenarna.

I det läge som nu råder bör riktpunkten vara att så litet som möjligt rubba

nuvarande regler inom yrkesskadeförsäkringen och att undvika lösningar

som binder framtida ställningstaganden. De förslag som socialförsäkringskommittén

framlagt synes väl ägnade att fylla de krav som bör ställas på

samordningen under en övergångstid till dess yrkesskadeförsäkringen skall

inordnas i det allmänna försäkringssystemet. Jag ansluter mig till vad kommittén

föreslagit rörande samordningen mellan sjukförsäkringen

och yrkesskadeförsäkringen. Kommittéförslaget innebär

beträffande samordningen mellan den allmänna

pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen att nuvarande

metod med justeringar på pensionssidan bibehålies. Jag har inte heller

i denna del någon erinran mot förslaget. Som jag i tidigare sammanhang

uttalat bör dock den definitiva samordningen göras enligt principen att de

allmänna förmånerna utgår fullt ut och yrkesskadeförsäkringsförmånerna

utformas som kompletteringar.

Socialförsäkringskommittén har även behandlat frågan om att eventuellt

slopa eller förkorta den karenstid på tre dagar, som nu gäller inom

sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, men inte velat förorda någon

ändring. Under remissbehandlingen har uttalanden gjorts till förmån för

såväl en förkortning som en förlängning av karenstiden. Vid bedömningen

av olika reformönskemål på den allmänna försäkringens område har

jag för egen del inte kunnat komma till någon annan slutsats än kommittén.

Den argumentering som föres med sikte på att enbart för yrkesskadeförsäkringens

del slopa karenstiden synes främst bygga på det förhållandet,

att reglerna i förevarande avseende var gynnsammare för yrkesskadefallen

innan den allmänna sjukförsäkringen tillkom och yrkesskade
-

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

försäkringen samordnades med denna. Man måste dock här liksom eljest

se socialförsäkringssystemet som en helhet. Införandet av den allmänna

sjukförsäkringen och 1954 års lagstiftning om yrkesskadeförsäkring innebar

förbättringar för den enskilde, och reformen beslöts i stor enighet.

De förbättringar av sjukpenningskyddet inom den allmänna försäkringen,

som blir en följd av att de i det föregående redovisade reformförslagen genomföres,

är också till fördel för de yrkesskadade och utgör ytterligare en

positiv effekt av samordningen mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.

Finansieringsfrågor

Sjuk- och moderskapsförsäkring

Riksförsäkringsvei''ket bär för budgetåret 1962/63 beräknat sjukkassornas

utgifter vid oförändrade lagbestämmelser till 1 315 milj. kr. För budgetåret

1961/62 har utgifterna beräknats till 1 234 milj. kr. I båda fallen är hänsyn

tagen till de merutgifter, som förorsakas av den fr. o. m. den 1 januari 1962

gällande nya provinsialläkartaxan. På grundval av de beräkningar som

gjorts av socialförsäkringskommittén och socialpolitiska kommittén kan de

förslag, vilkas genomförande jag i det föregående förordat, tillsammantagna

beräknas medföra ökade utgifter för sjukkassorna på cirka 350 milj. kr.

för helt år räknat. Då förslagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1963,

kommer de av förslagen föranledda utgiftsökningarna för kassorna att

stanna vid 175 milj. kr. för budgetåret 1962/63. Sammanlagt kan alltså

sjukkassornas utgifter för budgetåret 1962/63 beräknas till (1 315 + 175 =)

1 490 milj. kr., vilket överstiger det för budgetåret 1961/62 beräknade beloppet

med 256 milj. kr. Till fördelningen av kassornas utgifter på olika

poster återkommer jag i samband med behandlingen av fragan om statsbidraget

till sjukkassorna.

När det gäller finansieringen av sjuk- och moderskapsförsäkringen

medför förslagen konsekvenser för de försäkrades egna avgifter

till försäkringen. Införandet av ersättning för tandläkarvård som

försäkringsförmån för blivande och nyblivna mödrar kan vid 50-procentigt

statsbidrag beräknas leda till en genomsnittlig ökning av sjukförsäkringsavgiften

med 2 kr. om året per avgiftspliktig försäkrad, dvs. med 4 kr. för

makar. Höjningen av grundsjukpenningen och modersltapshjälpens grundpenning

samt de föreslagna ändrade reglerna om barntillägg medför, om

statsbidraget för dessa ändamål sättes till 50 procent men vissa andra statsbidrag

till sjukkassorna samtidigt avskaffas, en avgiftshöjning med i genomsnitt

ca 40 kr. om året per avgiftspliktig, dvs. med 80 kr. för två avgiftspliktiga

makar. I gengäld kommer det ökade arbetsgivarbidrag till sjukvårdsförsäkringen,

som jag strax ämnar förorda, alt möjliggöra eu sänkning

av avgifterna med i genomsnitt 12 kr. per avgiftsbetalande försäkrad,

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

så att nettoökningen av avgifterna stannar vid i genomsnitt ca 30 kr. om året

per avgiftspliktig eller 60 kr. för två makar. För dem som är försäkrade för

tilläggssjukpenning, vilket blir fallet med den stora massan förvärvsarbetande

vare sig de är anställda eller ej, motvägs vidare den ökade avgiften på

grund av grundsjukpenningens höjning av en minskning i fråga om avgiften

för tilläggssjukpenningförsäkringen. Å andra sidan kommer även sistnämnda

avgift att påverkas i höjande riktning av att sjukpenningens belopp inte

som hittills skall minskas efter 180 dagars sjukdom liksom av att tiden för

åtnjutande av moderskapshjälpens tilläggspenning utsträckes från 90 till

180 dagar. Likaså kommer naturligtvis de, som på grund av sjukpenningskalans

utbyggnad blir försäkrade för större sjukpenning än förut, att få

högre avgifter. Företagarnas försäkring för tilläggssjukpenning skall helt

bekostas av dem själva genom avgifter, vilka bl. a. påverkas av den karenstid

som var och en väljer.

Avgift till försäkringen för grundsjukpenning bör som socialförsäkringskommittén

föreslagit erläggas av var och en som är försäkrad för sådan

sjukpenning och alltså inte bero på den taxerade inkomsten. Däremot bör

avgiftsskyldigheten i vad avser sjukvårdsförsäkringen alltjämt vara anknuten

till den taxerade inkomsten. I enlighet med statsmakternas ställningstagande

i samband med skattefrågornas behandling vid 1961 års höstriksdag

bör inkomstgränsen därvid höjas från 1 200 kr. till 2 400 kr. Samtidigt

bör den s. k. 2-procentregeln ersättas med en avtrappningsregel, motsvarande

den som 1961 beslöts beträffande folkpensionsavgiften.

Den nyssnämnda höjningen av inkomstgränsen för avgiftsskyldighet

till 2 400 kr. taxerad inkomst bör som förutsattes i 1961 års beslut gälla

redan fr. o. in. 1962. Den bör för sagda år avse jämväl skyldigheten att betala

avgift för försäkringen för grundsjukpenning.

Vad socialförsäkringskommittén anfört rörande avdrag vid beskattningen

för sjukförsäkringsavgift kan jag inte här gå in på.

Enligt gällande bestämmelser utgör arbetsgivarnas bidrag till

sjuk- och moderskapsförsäkringarna sammanlagt 1,14 procent av de anställdas

löner upp till 15 000 kr. Av bidraget går 0,25 procent på lönerna

till utgifterna för sjukvård, 0,85 procent till utgifterna för tilläggssjukpenning

och 0,04 procent till utgifterna för tilläggspenning. Arbetsgivarbidraget

till utgifterna för tilläggssjukpenning och tilläggspenning är avsett

att svara för 60 procent av nämnda utgifter. För åren 1959 och 1960

har dock bidraget inte uppgått till sagda andel av utgifterna. Även för 1961

och i fortsättningen kan underskott väntas uppkomma, om inte bidraget

höjes. Underskottet för 1960 skall enligt statsmakternas beslut år 1961

täckas genom återföring av medel från allmänna sjukförsäkringsfonden,

vilken bildats genom överföring av överskott å arbetsgivarbidragen för

åren 1955—1958. Genom återföringen för 1960 minskas fondens belopp

från 258 milj. kr. till 23 7 milj. kr.

s. 313 Kontrollera mot PDF

313

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1902

Allmänna sjukförsäkringsfonden kan givetvis inte årligen få avtappas

på medel för ordinära utgifter, om den skall kunna bestå och tjäna sitt

syfte att utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser.

Eftersom arbetsgivarbidraget i vad avser tilläggssjukpenning och

tilläggspenning vid nuvarande uttag för framtiden inte torde komma att

motsvara 60 procent av utgifterna för dessa ändamål, bör bidraget höjas.

En höjning blir också erforderlig med hänsyn till de i det föregående föreslagna

förbättringarna av försäkringen i vad avser tilläggssjukpenning och

tilläggspenning. Socialförsäkringskommittén har föreslagit, att bidraget

skall uttagas på löner upp till samma nivå som gäller för uttaget av arbetsgivarnas

avgifter till den allmänna tilläggspensioneringen eller 7 »/* gånger

basbeloppet. Med detta bidragsunderlag skulle enligt socialförsäkringskommitténs

beräkningar erfordras en avgiftsprocent på 1,25, varav 0,25

procent för sjukkassornas utgifter för sjukvård och 1 procent för utgifterna

för tilläggssjukpenning och tilläggspenning. Socialpolitiska kommitténs

förslag skulle med samma bidragsunderlag ge anledning till en ytterligare

höjning av uttagsprocenten med 0,05 avseende utgifterna för tilläggspen

ning, så att det sammanlagda uttaget blir 1,3 procent.

Socialförsäkringskommitténs förslag rörande bidragsunderlaget hai

kritiserats dels från principiella utgångspunkter och dels från praktiska.

I det förra hänseendet har anmärkts, att den föreslagna nya sjukpenningskalan

sätter inkomstgränsen mellan den näst högsta och den högsta sjukpenningklassen

vid 21 000 kr. och att maximum för bidragsunderlaget bör

överensstämma med sjukpenningskalans övre gräns. När det gäller betänkligheterna

av praktisk art pekas på att höjningen av underlaget för arbetsgivarbidraget

till sjuk- och moderskapsförsäkringen inte kommer att leda

till full överensstämmelse mellan underlagen för nämnda bidrag och för

avgifter till tilläggspensioneringen, eftersom bestämmelserna avviker från

varandra även i andra hänseenden än vad gäller det lönemaximum på vilket

uttaget beräknas. Däremot skulle, framhålles det, den överensstämmelse

som nu föreligger mellan underlagen för bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringen

samt avgifter till yrkesskadeförsäkringen komma att försvinna.

Jag finner det angeläget att arbetsgivarnas uppgifter till ledning lör debiteringen

av socialförsäkringsavgifter och själva debiteringsförfarandet

hos riksförsäkringsverket inte kompliceras. Den nu rådande ordningen att

bidraget till sjuk- och moderskapsförsäkringen och avgifterna till yrkesskadeförsäkringen

beräknas på samma underlag bör därför bibehållas.

Med hänsyn till den nivå upp till vilken inkomsterna beaktas vid placering

i sjukpenningklass, kan lämpligen underlaget för sjukförsäkringen

sältas till 22 000 kr. Samma begränsning av avgiftsunderlaget för yrkesskadeförsäkringen

synes lämplig med hänsyn till att reglerna för samordning

av sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring leder till att sjukpenning

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:Is proposition nr SO år 1962

enligt den högsta klassen inom sjukförsäkringen kan få utgivas även från

yrkesskadeförsäkringen.

Ett bidrag enligt den i det föregående omnämnda uttagsprocenten 1,3 på

ett underlag av löner upp till det av socialförsäkringskommittén förordade

maximum 7 V2 gånger basbeloppet, dvs. vid nuvarande basbeloppsvärde

upp till 33 750 kr., motsvarar i det löneläge som rådde 1960 ett bidrag av

1,35 procent på löner upp till 22 000 kr. Emellertid är det att märka att höjningen

av grundsjukpenningen innebär att av det samlade sjukpenningskyddet

för de anställda en del överflyttas från den med arbetsgivarbidrag

finansierade tilläggssjukpenningförsäkringen till den med statsbidrag finansierade

grundsjukpenningförsäkringen. Syftet med grundsjukpenninghöjningen

är att förbättra skyddet för dem som inte har tilläggssjukpenning,

främst hemmafruarna. Omfördelningen av sjukpenningskyddet för

de anställda mellan grundförmåner och tilläggsförmåner bör under sådana

omständigheter inte påverka arbetsgivarnas samlade kostnader för sjukförsäkringen.

Den minskning i arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för

tilläggssjukpenning, som blir en följd av finansieringsreglernas tekniska

utformning, bör motvägas av en höjning av arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen.

Vidare bör beaktas att med det av socialförsäkringskommittén

föreslagna avgiftsunderlaget skulle bidraget i tider med stigande

löner komma att öka, medan kassornas utgifter till följd av sjukpenningskalans

konstruktion inte skulle stiga i samma takt. Omräkningen av det

procentuella arbetsgivarbidraget till att avse lönebelopp intill ett fast maximum

av högst 22 000 kr. bör därför göras med tanke på ekonomisk ekvivalens

i ett läge, da förhållandevis flera anställda än för närvarande kan antagas

ha löner, som ligger över detta belopp. Med hänsyn till det anförda

förordar jag att bidragsprocenten sättes till 1,5. Av bidraget bör vad som

motsvarar 0,4 procent av lönerna användas för bestridande av utgifterna för

sjukvård och 1,1 procent för bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning,

vari enligt den terminologi som användes i förslaget till lag om allmän

försäkring inbegripes även tilläggspenning vid barnsbörd. Ett arbetsgivarbidrag

på 1,5 procent av löner upp till 22 000 kr. kan i ett löneläge motsvarande

1960 års beräknas inbringa omkring 450 milj. kr. per år.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidraget till sjukförsäkringen

i form av dels sjukhjälpsbidrag med 50 procent av sjukkassornas

utgifter för sjukvård utom sjukhusvård och s. k. merprestationer enligt

18 § SFL, för resor och för grundsjukpenning samt med 75 procent av

utgifterna för barntillägg, dels medlemsbidrag med 4—5 kr. per sjukkassemedlem,

dels avgiftsersättningsbidrag med 10 kr. per sjukvårdsförsäkrad

medlem som är befriad från avgift till sjukvårdsförsäkringen och dels avgiftslindringsbidrag

med det belopp, varmed medlems avgift kan ha nedsatts

med tillämpning av regeln att avgiften för sjukvårdsförsäkringen och

försäkringen för grundsjukpenning inte får överstiga 2 procent av medlemmens

taxerade inkomst. Till bestridande av sjukkassornas utgifter för

s. 315 Kontrollera mot PDF

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

förlossningsvård och moderskapspenning i form av grundpenning och barntillägg

utgår statsbidrag efter motsvarande grunder som gäller beträffande

utgifterna för sjukvårdsersättning, grundsjukpenning och barntillägg till

sjukpenning. I årets statsverksproposition (V ht p. 98) har anslaget Bidrag

till sjukkassor in. m. upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av 310

milj. kr.

Genomförandet av de av mig i det föregående förordade reformförslagen

leder till ökade utgifter för sjukkassorna i fråga om de försäkringsförmåner,

till vilka statsbidrag utgår. Utgifterna för sjukvårdsersättning påverkas

av att ersättning för tandläkarvård införes som en försäkringsförmån för

havande kvinnor och nyblivna mödrar. Av den beräknade kostnadsökningen

för detta ändamål 15 milj. kr. per år får alltså staten med nuvarande

bidragsprocent bära hälften eller 7,5 milj. kr. Utgifterna för grundsjukpenning

och grundpenning kan beräknas stiga med sammanlagt 180 milj.

kr. per år. Med den nuvarande bidragsprocenten 50 skulle detta innebära

en ökning av statsbidraget med 90 milj. kr. om året. Socialförsäkringskommittén

och socialpolitiska kommittén har emellertid räknat med ett

statsbidrag till utgifterna för grundsjukpenning och grundpenning på endast

40 procent. Med denna statsbidragsprocent skulle kostnadsökningen för

staten begränsas till omkring 50 milj. kr. per år. För barntillägg till sjukpenning

— barntilläggen till moderskapspenning försvinner — räknar socialförsäkringskommittén

med oförändrat 75 procent statsbidrag. Då kassornas

utgiftsökning för detta ändamål beräknas till 17 milj. kr. per år, blir

statsbidragsökningen 12,8 milj. kr. per år. Socialförsäkringskommitténs förslag

förutsätter att medlemsbidrag, avgiftsersättningsbidrag och avgiftslindringsbidrag

utgår enligt oförändrade grunder.

Såsom framhålles i departementspromemorian med förslag till lag om

allmän försäkring är man emellertid inte hänvisad till den i kommittéförslagen

begagnade metoden att sänka bidragsprocenten beträffande grundsjukpenning

och grundpenning, om man vill undvika en alltför stor ökning

av statsutgifterna på grund av förslagen. Ett likartat resultat nås om man,

som föreslås i promemorian, konstruerar statsbidraget såsom ett enhetligt

bidrag på 50 procent till kassornas utgifter för a) sjukvårdsersättning,

exklusive ersättning för sjukhusvård men inklusive sjukresor och de s. k.

merprestationerna, b) grundsjukpenning, c) moderskapspenning, vdkcn

term i lagförslaget reserveras för vad som nu kallas grundpenning, samt

d) barntillägg. Jag förordar den i departementspromemorian föreslagna lösningen,

som medför en välkommen förenkling av statsbidragssystemet.

För den frivilliga sjukpenningförsäkringen, som i fortsättningen kommer

att avse hemmafruar och studerande samt övergångsvis företagare över

07 år, bör alltjämt utgå statsbidrag enligt hittillsvarande grunder, dvs. 20

procent av kassornas utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt

75 procent av utgifterna för barntillägg.

De reformer jag förordat innebär ökade utgifter för sjukkassorna under

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

år 1963 med ca 350 milj. kr. och för staten med ca 50 milj. kr. Härtill kommer

automatiska utgiftsökningar. Jag vill även peka på det skattebortfall

för staten, som de ökade avgifterna för de försäkrade och för arbetsgivarna

medför till följd av den avdragsrätt som enligt skattelagstiftningen föreligger

för sådana avgifter. Detta bortfall uppskattas till mellan 40 och 50 milj.

kr. Totalt innebär således reformen en belastning för statsbudgeten på

90—100 milj. kr. per år.

I överensstämmelse med vad nu anförts kan för budgetåret 1962/63

sjukkassornas utgifter och statens bidrag beräknas på sätt framgår av

följande tabell. Det bör observeras, att de föreslagna ändringarna i bestämmelserna

för försäkringen skall träda i kraft den 1 januari 1963 och alltså

påverkar utgifter och statsbidrag under endast ett halvt år. Vidare bör

beaktas, att den i det föregående förordade höjningen till 2 400 kr. av inkomstgränsen

för skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen

och försäkringen för grundsjukpenning påverkar storleken av de för 1962

alltjämt utgående avgiftsersättnings- och avgiftslindringsbidragen, det

förra i höjande och det senare i sänkande riktning.

Medelsbehovet för budgetåret 1962/63 uppgår enligt beräkningarna i tabellen

till 319,1 milj. kr. Jag föreslår, att anslaget Bidrag till sjukkassor

m. m. definitivt uppföres med 320 milj. kr.

Folkpensionering

Socialförsäkringskommittén har beräknat att dess förslag medför en

ökning av folkpensionskostnaderna med omkring 66 milj. kr.

for 1963, som är det första året efter reformernas ikraftträdande. Enligt

verkställda beräkningar grundade på nyare underlag bör nämnda summa

undergå vissa justeringar. De nu nämnda förslagen föranleder under budgetåret

1962/63 kostnadsökning endast under andra halvåret. Kostnadsökningen

för denna tid kan beräknas till 40 milj. kr. Vidare bör för nämnda

budgetår beräknas kostnadsökningar dels i anledning av förtida uttag av

ålderspension, dels för den i enlighet med förslag i departementspromemorian

förordade utsträckningen av rätten till folkpension vid bosättning

utom riket.

Möjligheten till förtida uttag av ålderspension föreligger enligt mitt förslag

fr. o. m. den 1 januari 1963 för personer födda åren 1896 och 1897.

Under antagande att 10 procent av dem som har möjlighet till förtida uttag

begagnar sig av denna rätt kan merkostnaden under budgetåret 1962/63

uppskattas till 12 milj. kr. Antagandet om ett 10-procentigt utnvttjande

av möjligheten till förtida pensionsuttag vilar emellertid på osäker grund

och kan visa sig vara för lågt. Kostnadsökningen för den vidgade rätten till

folkpension utomlands kan för budgetåret beräknas till 4 milj. kr. Den föreslagna

utvidgade tillämpningen av barnvillkoret i fråga om änkepensioner

i övergångsfallen, som föreslås gälla redan fr. o. m. den 1 juli 1962, kan

s. 317 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

317

Sjukkassornas utgifter

Statsbidrag

milj. kr.

milj

kr.

Beräkning för

Beräkning för

1961/62

1962/63

1961/62

1962/63

Obligatorisk sjukpenning (exkl. mer-

sjukpenning enl. 122 § sjukförsäk-

ringslagen och S § lagen ang. införande

av lagen om allmän försäkring)

Grundsjukpenning..............

146,2

201,1

73,1

100,6

Grundhempenning..............

12,3

17,0

6,2

8,4

Barntillägg....................

15,1

23,9

11,3

13,9

Tilläggssjukpenning och tilläggs-

hempenning.................

453,8

548,5

—

—

Sjukvård och förlossningsvård

Läkarvård och tandläkarvård....

186,6

215,0

93,3

107,4

Resor till och från läkare och tand-

läkare......................

20,2

21,7

10,1

10,8

Sjukhusvård och vård å förloss-

ningsanstalt.................

83,8

85,5

—

—

Resor till och från sjukhus och för-

lossningsanstalt..............

15,2

15,5

7,6

7,8

Sjukhusvård utom riket.........

0,5

0,5

0,5

0,3

Sjukvårdsåtgärder enligt 18 § sjuk-

försäkringslagen (2 kap. 6 § la-

gen om allmän försäkring).....

14,1

14,4

—

3,6

Moderskapspenning

Grundpenning.................

28,1

60,0

14,1

30,0

Tilläggspenning................

36,9

49,1

—

—

Barntillägg....................

1,1

0,6

0,8

0,4

Utgifter enligt 19 § sjukförsäkrings-

lagen (2 kap. 7 § lagen om allmän

försäkring)

Läkarvårdsersättning till kommun

1,0

1,0

0,5

0,6

Gottgörelse till arbetsgivare.....

6,2

6,6

3,1

3,2

Gottgörelse till transportföretag

m. fl........................

0,3

0,3

0,2

0,2

Frivillig försäkring enligt sjukförsäk-

Tingslagen (21 kap. lagen om all-

män försäkring)...............

15,5

12,0

3,1

2,4

Frivillig försäkring enligt särskild lag

(T-försåkring) .................

2,6

2,6

0,5

0,5

Mersjukpenning (inkl. barntillägg)

enl. 122 § sjukförsäkringslagen (5 §

lagen ang. införande av lagen om

allmän försäkring)................

0,6

0,4

—

—

Förvaltningsutgifter...............

81,2

86,9

—

—

Övriga utgifter....................

0,2

0,2

—

—

Läkemedelsersättning..............

112,8

126,5

—

—

Bidrag för läkemedelsersättning.....

6,6

6,6

Medlemsbidrag...................

25,4

12,8

Avgiflslindringsbidrag.............

10,5

2,0

Avgiftsersättningsbidrag............

13,7

7,6

Summa

1 234,3

| 1 489,3

280,6

319,1

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

antagas medföra en kostnadsökning på 11,5 milj. kr. för budgetåret 1962/63.

För höjningen av folkpensionerna fr. o. m. den 1 juli 1962 tillkommer en

kostnadsökning för budgetåret på 326 milj. kr.

De totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1962/63 kan beräknas

enligt följande tablå.

Milj. kr.

1. Kostnader vid oförändrade regler (11 indextillägg) ............ 3 066

2. Höjning av folkpensioner .................................. 326

3. Nettoökning på grund av övriga reformförslag ................ 68

3 460

Den på staten belöpande andelen av totalkostnaderna för folkpensioneringen

är beroende av reglerna om fördelningen av folkpensionskostnaderna

mellan staten och kommunerna. Den

nuvarande fördelningen innebär att kommunerna bidrar till kostnaderna

dels för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna och dels för de icke

inkomstprövade indextilläggen till de i invalidpensionerna och sjukbidragen

ingående grundpensionerna samt vårdtilläggen. Övriga folkpensionsförmåner

bekostas helt av staten.

Socialförsäkringskommittén har vid sina överväganden i kostnadsfördelningsfrågan

funnit, att kommunerna på längre sikt bör bestrida kostnaderna

för de kommunala bostadstilläggen och staten svara för övriga folkpensionskostnader.

Kommittén finner emellertid att en sådan lösning inte

är möjlig under de närmaste åren. Med hänsyn härtill har kommittén lagt

fram förslag till reglering av kostnadsfördelningen tills vidare i avvaktan

på en slutlig lösning.

Jag är medveten om att de senare årens höjningar av folkpensionernas

belopp och det ökade medelskatteunderlaget per invånare i rikets kommuner

medfört en ökning av kommunernas kostnader för folkpensioneringen,

vilket inneburit en ökad påfrestning för kommunernas ekonomi. Samtidigt

har emellertid ej minst kommuner med svagt skatteunderlag erhållit en

ekonomisk lättnad genom den successiva utbyggnaden av socialförsäkringen.

Vidare avlyftes en betydande del av kommunernas finansiella förpliktelser

i avseende på folkpensionerna genom beslutet vid 1960 års riksdag

om att änkepensioner till kvinnor, vilkas män avlidit efter den 30 juni

1960, liksom barnpensionerna bekostas av staten.

Frågan om kommunernas bidrag till folkpensioneringens finansiering

kan ej bedömas isolerad utan bör avgöras i samband med en allmän omprövning

av grunderna för de skatteunderlagsgraderade kommunbidragen.

Utredningen i denna del åvilar 1958 års skatteutjämningskommitté. Innan

resultatet av denna utredning föreligger synes det inte lämpligt, att statsmakterna

mera slutgiltigt binder sig för den ena eller andra lösningen beträffande

folkpensionskostnadernas fördelning. Med hänsyn härtill delar

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

jag socialförsäkringskommitténs uppfattning, att man i nuvarande läge inte

bör ta definitiv ställning till kostnadsfördelningsproblemet.

Utgångspunkten för socialförsäkringskommitténs förslag till en provisorisk

lösning av kostnadsfördelningsfrågan är att de nuvarande grunderna

för kostnadsfördelningen inte bör rubbas i mera avsevärd mån. Mot denna

bakgrund föreslår kommittén att kommunbidrag tills vidare skall utgå till

i stort sett samma folkpensionsförmåner som nu med undantag av vårdtilläggen.

Kommunerna skall enligt förslaget bidra till kostnaderna för förtidspensioner

jämte därtill knutna barntillägg, änkepensioner i anledning

av dödsfall före den 1 juli 1960, hustrutillägg och kommunala bostadstilllägg.

Kostnaderna för övriga folkpensionsförmåner bör enligt kommitténs

mening bestridas av staten. I fråga om grunden för bestämmande av kommunernas

bidrag anser sig kommittén inte böra föreslå någon ändring. Det

faktiska skatteunderlaget per invånare i kommunen bör sålunda enligt

kommitténs åsikt bibehållas s^m awägningsnorm. Vad angår storleken av

kommunernas andel i kostnaaerna för de delvis av kommunerna finansierade

folkpensionsförmånerna föreslår kommittén dock vissa justeringar i

nu gällande grunder. Sålunda skall bidragsandelen till andra förmåner än

kommunala bostadstillägg sänkas från V20 procent till V10 procent för varje

fullt tiotal skatteören, dvs. från 1,5 till 1 procent för varje skattekrona per

invånare. Bidragets maximum föreslås vara oförändrat 60 procent av kostnaderna.

Beträffande de kommunala bostadstilläggen föreslår kommittén,

att kommunbidragsandelen Vs procent för varje fullt tiotal skatteören — 2

procent för varje skattekrona -—- och minimibidraget, 25 procent av kostnaderna,

bibehålies oförändrade. Bidragets maximum föreslås dock höjt

från nuvarande 60 till SO procent av kostnaden. Om kommitténs reformförslag

på förmånssidan genomföres, kommer enligt kommitténs beräkningar

kommunernas sammanlagda bidrag för kalenderåret 1963 att med

de nu förordade grunderna för kostnadsfördelningen uppgå till omkring

520 milj. kr. Till jämförelse nämner kommittén, att kommunbidragen med

oförändrade regler både på förmånssidan och i fråga om kostnadsfördelningen

skulle uppgå till samma belopp.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att den provisoriska reglering,

som nu bör göras i avbidan på en slutlig lösning, så litet som möjligt

bör rubba de nuvarande grunderna för kostnadsfördelningen. Kommittéförslaget

tillgodoser detta önskemål och bör enligt min mening följas. För

kommunerna som helhet betraktade kan härvid det sammanlagda kommunbidraget

för år 1963 beräknas motsvara det belopp som kommunerna skulle

ha haft att betala, även om kommitténs förslag inte genomförts. Samtidigt

sker emellertid en viss omfördelning av kostnaderna mellan kommunerna

inbördes genom att bidragsandelen till kostnaderna för förtidspensioner

m. in. sänkes och maximigränsen för bidragsskyldigheten till de kommunala

bostadstilläggen höjes. Den förstnämnda åtgärden medför minskade

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

utgifter beträffande förtidspensioner, änkepensioner och hustrutillägg för

praktiskt taget alla kommuner men särskilt för kommuner med stort antal

förtidspensionärer. Då invalidfrekvensen är särskilt hög i de fyra nordligaste

länen samt i Kronobergs och Blekinge län blir vinsten störst för kommunerna

i dessa län. Som kommittén anför ligger i allmänhet de särskilt

skattetyngda kommunerna i de län där invalidfrekvensen är störst, och man

kan därför antaga, att förslagets genomförande i denna del blir till fördel

speciellt för de mera skattetyngda kommunerna. Å andra sidan medför den

höjda maximigränsen för bidragsskyldigheten för de kommunala bostadstilläggen

att ett stort antal kommuner får ökade kostnader för dessa tilllägg.

Denna ökning, som uppkommer för kommuner med ett skatteunderlag

motsvarande mer än 30 skattekronor per invånare, har av kommittén

motiverats med att kommunerna själva har bestämmanderätten beträffande

bostadstilläggens storlek. Jag har icke något att erinra mot en sådan

lösning. Kommittéförslaget innebär sammanfattningsvis, att kommunernas

genomsnittliga bidrag för förtidspensioner m. m. sjunker från cirka 55

till cirka 42 procent, medan samma bidrag för de kommunala bostadstillläggen

beräknas öka från cirka 60 till cirka 75 procent.

På grundval av beräkningar gjorda inom riksförsäkringsverket och i enlighet

med vad som förut anförts rörande kostnadsökningarna på grund av

de olika reformerna har följande sammanställning upprättats rörande de

totala folkpensionskostnaderna för budgetåret 1962/63. Beräkningarna är

gjorda under antagande av 11 indextillägg å 50 kr. för ensam pensionär och

40 kr. för envar av två pensionsberättigade makar. I sammanställningen

anges tillika folkpensionskostnadernas fördelning på staten och kommunerna

enligt de grunder jag nyss förordat.

Varje indextillägg som utlöses efter den 30 juni 1962 skall enligt mitt förslag

utgå med 75 kr. för ensam pensionär och 60 kr. för var och en av

två pensionsberättigade makar. Kostnaden för varje indextillägg enligt de

nya reglerna kan beräknas till 75 milj. kr., varav 66 milj. kr. faller på staten

och återstoden på kommunerna.

Förmånsslag

Totalkostnad

milj. kr.

Staten

milj. kr.

Kommunerna

milj. kr.

Ålderspension........................

Förtidspension (invalidpension, sjukbi-

2 350,0

2 350,0

—

drag) .............................

440,2

232,3

207,9

Hustrutillägg........................

Änkepension

79,9

39,5

40,4

huvudfall.........................

77,5

77,5

_

övergångfall.......................

137,9

70,1

67,8

Invaliditetstillägg m. m...............

9,6

8,6

1,0

Barntillägg (särskilda barnbidrag)......

12,6

6,9

5,7

Barnpension.........................

39,0

39,0

_

Kommunala bostadstillägg............

313,2

98,8

214,4

Summa

3 459,9

2 922,7

537,2

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Medelsbehovet när det gäller statens kostnader för folkpensionerna

kan alltså för budgetåret 1962/63 beräknas till i runt tal 2 923

milj. kr. I årets statsverksproposition (V ht p. 101) har anslaget Bidrag

till folkpensioner m. m. upptagits med ett preliminärt beräknat belopp av

2 870 milj. kr. Jag föreslår att anslaget definitivt uppföres med 2 923 milj.

kr.

I årets statsverksproposition har anslaget Ersättning till postverket för

pensionsutbetalningar (V ht p. 102) preliminärt uppförts med 5,1 milj.

kr. Anslaget bör definitivt uppföras med det preliminärt beräknade beloppet

5,1 milj. kr.

Frivillig statlig pensionsförsäkring

Möjligheter att genom frivilliga avgifter utöka folkpensionen har funnits alltsedan

folkpensioneringens tillkomst. Nuvarande bestämmelser om den frivilliga

statliga pensionsförsäkringen härrör från 1946. Den försäkringsform

som står till buds är försäkring för livsvarig ålderspension. Avgiftsinbetalning

kan göras enligt någon av tre tariffer, vilka avser försäkring utan avgiftsåterbetalning,

försäkring med avgiftsåterbetalning och försäkring för åldringar.

Avgifter enligt de båda förstnämnda tarifferna kan erläggas t. o. m.

den månad då den försäkrade fyller 67 år. Pension utgår från den pensionsålder

som den försäkrade själv bestämmer, dock tidigast fr. o. m.

den månad han fyller 55 år och senast fr. o. m. den månad han fyller 67 år.

Vid invaliditet före 55-årsåldem kan en reducerad pension erhållas. Efter

den månad man fyllt 67 år kan avgift inbetalas endast enligt den tariff

som avser försäkring för åldringar. Pension utgår i detta fall omedelbart.

Redan i samband med tillkomsten av den allmänna tilläggspensioneringen

fann jag att det även framdeles skulle föreligga behov av en kompletteringsförsäkring

i statlig regi, sådan som den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.

Denna försäkring borde dock i vissa avseenden effektiviseras,

så att den kunde motsvara de anspråk som måste ställas på en försäkring

för komplettering av den allmänna tilläggspensioneringen. På mitt

initiativ tillkom därför en särskild utredning om den frivilliga försäkringen.

Utredningen uttalar att möjlighet bör finnas att inom den frivilliga

statliga pensionsförsäkringen teckna olika former av kompletteringsförsäkringar

till den allmänna pensioneringen. Enligt utredningens mening

bör den nuvarande försäkringsformen inom den frivilliga försäkringen bestå

väsentligen oförändrad. För det komplettcringsbehov, som avser pension

från en tidigare pensionsålder än 67 år, föreslås införande av en försäkring

för temporär ålderspension, utgående från valfri ålder mellan 60

och 65 år till 67 års ålder, önskar någon förhöja sin pensionsnivå inte

blott vad avser ålderspension — i vilket fall den nuvarande försäkringen

11 — Dihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

är tillfyllest utan även beträffande förtidspension och änkepension

skall två nya kombinerade försäkringsformer kunna utnyttjas, nämligen

för livsvarig ålderspension i förening med förtidspension samt för livsvarig

ålderspension i förening med förtidspension och änkepension. Därjämte

föreslås en försäkring för fristående änkepension och en försäkring för

fristående barnpension. Enligt utredningens åsikt kan de nya försäkringsformerna

ej administreras på samma enkla sätt som den nuvarande

försäkringsformen gör och även i fortsättningen avses komma att göra,

dvs. under medverkan av postverket. I stället föreslås att de allmänna

sjukkassorna skall biträda riksförsäkringsverket vid handhavandet av de

nya försäkringsformerna. De nya bestämmelserna avses skola träda i kraft

den 1 januari 1963.

När jag i detta sammanhang tar upp utredningens förslag till behandling

vill jag framhålla, att 1946 års lag om frivillig statlig pensionsförsäkring

endast innehåller vissa grundläggande bestämmelser beträffande försäkringen.

I övrigt regleras denna genom föreskrifter utfärdade av Kungl.

Maj :t. Denna metod bör tillämpas även i fortsättningen. I enlighet härmed

har i ett kapitel i förslaget till lag om allmän försäkring upptagits bestämmelser

motsvarande dem som nu återfinnes i 1946 års lag. Då det

förslag som framlagts av utredningen om den frivilliga statliga pensionsförsäkringen

syftar till en väsentlig utvidgning och omläggning av denna

försäkring, har jag emellertid ansett mig böra ge tillkänna min principiella

inställning till förslaget.

Enighet torde råda om att det även efter den allmänna pensioneringens

utbyggnad föreligger behov av att i viss omfattning komplettera folkpension

och tilläggspension med frivilliga pensionsförsäkringar. Huruvida

detta kompletteringsbehov bör kunna tillgodoses inom den frivilliga statliga

försäkringens ram eller om det bör överlåtas åt privata försäkringsinrättningar

att svara för detsamma kan däremot vara föremål för delade

meningar. Ett flertal remissorgan stöder helt eller i allt väsentligt utredningens

förslag, medan några få avstyrker detsamma. I flera remissyttranden

förordas emellertid en mera begränsad utvidgning av den ifråga\

arande försäkringen än den som utredningen föreslagit. De remissorgan

som har denna uppfattning anser sig kunna tillstyrka förslaget endast i

vad det avser försäkring för temporär ålderspension. Som skäl för sina avstyrkanden

i övrigt anför dessa remissorgan dels att behovet av sådana nya

försäkringsformer, som föreslagits av utredningen, är väl tillgodosett inom

det privata försäkringsväsendet och dels att de stora krav, som under de

närmaste åren kommer att ställas på såväl den centrala som den lokala

socialförsäkringsadministrationen, manar till försiktighet när det gäller

utökning av socialförsäkringsorganens arbetsuppgifter.

Utan att närmare gå in på frågan i vilken omfattning staten har anledning

att i egen regi sörja för en mera omfattande frivillig pensions
-

s. 323 Kontrollera mot PDF

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

försäkring vill jag framhålla, att det framstår som en betydande brist att

den nuvarande frivilliga statliga pensionsförsäkringen inte kan tillgodose

behovet av en temporär pension för dem, som tvingas att eller önskar

lämna förvärvsarbetet något eller några år före den inom den allmänna

pensioneringen normala pensionsåldern 67 år. Införandet av den föreslagna

försäkringen för temporär ålderspension tillhör därför enligt min

mening de mest angelägna reformbehoven.

Ett starkt skäl mot en mera väsentlig utbyggnad och omläggning av den

frivilliga statliga pensionsförsäkringen fr. o. m. den 1 januari 1963 utgör

enligt min mening den omständigheten, att socialförsäkringsadministrationen

under de närmaste åren bör få ägna alla sina krafter åt de ytterst

viktiga reformer som nu förestår på den obligatoriska socialförsäkringens

område. I dagens läge anser jag därför klokheten bjuda att man inte pålägger

socialförsäkringsadministrationen de ganska betydande arbetsuppgifter,

som skulle vara förenade med en mera omfattande omorganisation

av den frivilliga pensionsförsäkringen.

Mot bakgrunden av det anförda finner jag övervägande skäl tala för att

den frivilliga statliga pensionsförsäkringens nuvarande försäkringsform

bibehålies i huvudsak oförändrad samt att en försäkring för temporär

ålderspension, administrerad på samma sätt som den nuvarande försäkringen,

tillkommer. Bestämmelser härom bör upptagas i nya föreskrifter

för den frivilliga försäkringen, som Kungl. Maj :t utfärdar. Kungl. Maj :t

får därvid också pröva de övriga frågor, som väckts av utredningen eller

som framkommit vid remissbehandlingen.

Den ytterligare personal, som kan erfordras hos riksförsäkringsverket för

den frivilliga pensionsförsäkringen, torde få avlönas med medel som i årets

statsverksproposition föreslås skola beräknas under verkets avlöningsanslag

för tillfällig personal och andra tillfälliga personalförstärkningar (V ht p. 95).

Beroende uppdragstagare

Inom sociallagstiftningen är det i flera hänseenden av betydelse, huruvida

en person är att räkna såsom arbetstagare eller såsom förvärvsarbetande

av annat slag. Semesterlagen gäller endast arbetstagare, och inom

socialförsäkringarna göres i olika avseenden skillnad mellan anställda,

dvs. arbetstagare, och andra förvärvsarbetande. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen

är nu tillämplig endast på arbetstagare. Den obligatoriska

försäkringen för tilläggssjukpenning enligt SFI- avser endast inkomst

av anställning. Tilläggspensioneringen finansieras, i vad den motsvarar

anställningsinkomst, genom arbetsgivaravgifter, medan avgifterna för inkomst

av annat förvärvsarbete erlägges av de försäkrade själva.

I allmänhet torde det inte bereda svårighet att avgöra, huruvida en person

skall anses som arbetstagare. Beträffande vissa grupper kan dock

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

gränsdragningen vålla tvekan. Inom dessa kategorier företer de enskilda

fallen ofta betydande olikheter i det hänseendet att omständigheter, som

tyder på arbetstagarförhållande eller på självständig förvärvsverksamhet,

förekommer blandade på skilda sätt och med varierande styrka. Under sådana

förhållanden kan det vara vanskligt att med säkerhet förutsäga, om

en person kommer att bedömas som arbetstagare inom exempelvis socialförsäkringen.

Personer, vilka utför arbete för annans räkning men inte är

att anse som arbetstagare, brukar benämnas uppdragstagare.

Frågor om vem som är arbetstagare kan komma under prövning av bl. a.

de allmänna domstolarna, arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen, försäkringsrådet

och riksförsäkringsverket. Rättspraxis har växlat från tid till

annan och varierat mellan olika organ. Arbetsdomstolen företrädde i ett

antal avgöranden före år 1945 en snäv tillämpning av arbetstagarbegreppet,

som i huvudsak byggde enbart på vad som kunde utläsas av själva

avtalet mellan parterna. Försäkringsrådet tillämpade samtidigt en annan

praxis, som mera tog hänsyn till den arbetspresterandes sociala och ekonomiska

ställning än till själva avtalets innehåll. Dessutom utmärktes rådets

praxis av förhållandevis fixa normer vid avgränsningen. Det av arbetsdomstolen

tillämpade arbetstagarbegreppet har brukat kallas det civilrättsliga

i motsats till det av försäkringsrådet utbildade, som benämnts det socialrättsliga.

Mot bakgrund av arbetsdomstolens praxis företogs år 1945 vissa ändringar

i arbetsfredslagstiftningen, vilka innebar att sådana uppdragstagare,

som intar en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares

till arbetsgivaren, likställdes med arbetstagare. Härigenom uppkom

begreppet beroende uppdragstagare. Ändringarna begränsades till arbetsfredslagstiftningen

och avsåg alltså inte sociallagstiftningen i övrigt.

Det socialrättsliga arbetstagarbegreppet förlorade sin betydelse med

ikraftträdandet av YFL år 1955. Vid tillkomsten av denna lag uttalades

nämligen, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skulle vara avgörande

för lagens tillämplighet. Även övrig socialförsäkringslagstiftning samt semesterlagen

bygger på det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. På senare

tid har skett en förskjutning i praxis i riktning mot att ge detta arbetstagarbegrepp

en vidare omfattning. Denna utveckling har fortskridit så långt,

att det med visst fog torde kunna göras gällande, att de grupper av beroende

uppdragstagare som avsågs med 1945 års lagändringar numera i stort sett

faller under arbetstagarbegreppet.

Tid efter annan har framställts önskemål om en utvidgning av sociallagstiftningen,

så att sådana grupper bland uppdragstagarna som står arbetstagarna

nära blir likställda med dessa. Det var önskemål av detta slag som

föranledde 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen. Även därefter

har önskemålen kvarstått och då avsett företrädesvis socialförsäkrings- och

semesterlagstiftningen. Företrädare för de ifrågavarande grupperna har i

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

allmänhet ansett, att en lämplig lösning skulle kunna uppnås genom att i

socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen införa tillägg av det slag som

år 1945 gjordes i arbetsfredslagstiftningen. Frågan har för några år sedan

prövats av arbetstidsutredningen, som inte ville förorda en lösning genom

lagstiftning. Den utredning, som på mitt uppdrag på nytt behandlat hithörande

problem, har kommit till samma uppfattning.

Problemet rörande de beroende uppdragstagarna och sociallagstiftningen

bör självfallet i första hand bedömas mot bakgrunden av det behov avändrade

regler, som kan påvisas. De senaste årens utveckling på

socialförsäkringens område samt den lösning av frågan om företagarnas

sjukpenningförsäkring, som jag i detta sammanhang förordat, innebär en

radikal förändring i fråga om problemets omfattning. Från början hade vi,

bortsett från folkpensioneringen, endast en socialförsäkring, yrkesskadeförsäkringen.

Tillhörigheten till denna var — och den är fortfarande —

beroende på om vederbörande räknas såsom arbetstagare. Detsamma gäller

än så länge beträffande den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning,

som endast avser inkomst av anställning. Vår nyaste socialförsäkring,

tilläggspensioneringen, omfattar däremot både anställningsinkomst

och inkomst av annat förvärvsarbete, och efter lagändring i fjol är storleken

av förmånerna praktiskt taget oberoende av om inkomsten härrör

från anställning eller annat förvärvsarbete. Detsamma kommer att gälla

i fråga om sjukpenningförsäkringen efter genomförandet av nu framlagda

förslag om utvidgning av denna försäkring till att avse alla slag av förvärvsinkomst.

Härefter kommer alltså den enskildes ställning i trygghetshänseende

att inom de viktigaste socialförsäkringsgrenarna vara densamma

antingen han räknas såsom arbetstagare eller ej. Yrkesskadeförsäkringen

omfattar visserligen alltjämt endast arbetstagare, men denna försäkrings

betydelse minskar i och med att tilläggspensioneringen trätt i funktion.

En utredning har nyligen tillsatts med uppgift att undersöka yrkesskadeförsäkringens

ställning inom socialförsäkringssystemet, och till utredningens

uppdrag hör bl.a. att överväga vilken personkrets som bör

komma i åtnjutande av de särskilda förmånerna vid yrkesskada.

De beroende uppdragstagarnas önskemål att bli jämställda med arbetstagare

avser inte endast socialförsäkringen utan även semesterlagstiftningen.

Liksom i fråga om socialförsäkringslagstiftningen gäller emellertid

att tillgången till själva den sociala förmånen inte påverkas mycket avfrågan

huruvida den enskilde räknas som arbetstagare eller ej. Därest semesterlagen

gjordes tillämplig på de beroende uppdragstagarna, skulle

nämligen dessa med all säkerhet hänföras till de s. k. okontrollerade arbetstagarna,

vilka inte är berättigade till semesterledighet utan endast till

semesterlön. Ett tillgodoseende av önskemålen skulle alltså kunna ha betydelse

för uppdragstagarnas löneförmåner men inte för deras möjlighet

att erhålla en sammanhängande ledighet.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Sociallagstiftningens förmåner kommer härefter att tillfalla medborgarna

i huvudsak utan avseende på om förvärvsinkomsten härrör från anställning

eller annat förvärvsarbete. Skillnaderna på detta område mellan arbetstagare

och andra får i praktiken betydelse huvudsakligen när det gäller

sättet för finansieringen av förmånerna.

Vad jag nu anfört tyder enligt min mening på att tillräckligt starka skäl

inte kan anföras för en lagstiftning rörande de beroende uppdragstagarnas

ställning inom socialförsäkrings- och semesterlagstiftningen. Både

utredningen och den övervägande remissopinionen har också ansett att

lagstiftning i ämnet inte bör komma i fråga.

Med det anförda är inte sagt att den nuvarande rättstillämpninge

n i fråga om arbetstagarbegreppet representerar ett slutgiltigt stadium.

Rättspraxis har under senare år undergått en utveckling i riktning mot att

flera grupper räknas som arbetstagare, och det förefaller sannolikt att denna

utveckling kommer att fortsätta. Utredningens kartläggning av förhållandena

på de områden av arbetslivet, där beroende uppdragstagare kan antagas vara

verksamma, torde härvid utgöra ett värdefullt underlag. Under kartläggningsarbetet

har utredningen själv bidragit till att minska problemets omfattning.

Vid de sammanträden, som utredningen haft med företrädare för

olika grupper av uppdragstagare och deras motparter, har i flera fall enighet

nåtts mellan de berörda parterna om att vissa uppdragstagare borde bedömas

såsom arbetstagare respektive såsom företagare. Emellertid kvarstår

fortfarande grupper, beträffande vilka rättsläget får anses oklart.

Den nuvarande metoden för avgörande av om en person är att anse som

arbetstagare bygger i princip på en prövning av samtliga omständigheter

i det enskilda fallet. Den stora mängd ärenden, som årligen skall avgöras

inom socialförsäkringen, och de former i vilka sådana avgöranden måste

träffas torde dock framtvinga en praxis som i större utsträckning följer

schablonartade normer. Utredningen har starkt understrukit denna synpunkt,

som också vunnit gillande av de organ som närmast bär ansvaret

för rättspraxis på detta område, nämligen försäkringsdomstolen och riksförsäkringsverket.

Då det alldeles övervägande antalet frågor angående arbetstagarbegreppets

tolkning torde uppkomma inom socialförsäkringen,

kan dessa organs avgöranden förväntas få stor betydelse för rättsutvecklingen.

Såsom arbetsdomstolens ordförande framhållit finns det anledning

anta, att arbetsmarknadens parter kommer att inrätta sig efter de förskjutningar

som kan komma att ske i socialförsäkringsorganens praxis. Detta

torde i sin tur påverka rättstillämpningen hos övriga domstolar. På grund

härav synes det befogat att förutsätta, att arbetstagarbegreppet kommer

att bedömas enhetligt även framgent.

Inom tilläggspensioneringen finns möjlighet för uppdragstagare och uppdragsgivare

att genom s. k. likställighetsavtal överenskomma

om att ersättningen för det utförda arbetet skall betraktas såsom inkomst

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

av anställning. Härigenom uppnår uppdragstagaren att skyldigheten att

erlägga avgift till försäkringen överflyttas på uppdragsgivaren. En fördel

är att parterna genom ett sådant avtal själva kan lösa frågan huruvida

ersättningen skall bedömas såsom anställningsinkomst eller inkomst av

annat förvärvsarbete. Utredningen har föreslagit, att möjligheten att ingå

likställighetsavtal skall utvidgas till sjukförsäkringen, och har därvid hänvisat

till de fördelar som är förenade med motsvarande möjlighet inom

tilläggspensioneringen. Enligt förslaget skall likställighetsavtal inom sjukförsäkringen

äga giltighet endast under förutsättning att motsvarande avtal

träffas i fråga om tilläggspensioneringen. Däremot skulle för giltighet

av likställighetsavtal inom pensioneringen inte krävas att sådant avtal gäller

jämväl sjukförsäkringen.

Utredningens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga

remissyttranden utom riksförsäkringsverkets. Verkets kritik tar i huvudsak

sikte på likställighetsavtal i fråga om tillfälliga uppdrag. Verket anser

att avtalen i sådana fall inte skulle medföra några fördelar för de försäkrade,

emedan försäkringskassan knappast kan låta ett sådant avtal påverka

sjukpenningklassplaceringen. Den försäkrade skulle trots likställighetsavtalet

bli sjukpenningklassplacerad, som om uppdragsersättningen utgjorde

inkomst av annat förvärvsarbete. Den försäkrade skulle då själv

få betala hela sjukförsäkringsavgiften för nämnda inkomst, samtidigt som

uppdragsgivaren skulle få erlägga arbetsgivaravgift för den utgivna ersättningen.

Värdet av likställighetsavtal är uppenbarligen mindre inom sjukförsäkringen

än inom tilläggspensioneringen; avgiftsöverflyttningen inom sjukförsäkringen

torde högst komma att uppgå till något över 200 kr. om året

men kommer sannolikt att i allmänhet röra sig om lägre belopp. Uppdragsinkomster

är ofta svåra att på förhand beräkna till varaktighet och storlek,

och man torde inte heller alltid med säkerhet kunna förutse, att de

framdeles skall omfattas av likställighetsavtal. Såsom riksförsäkringsverket

framhållit kan det under sådana omständigheter bli svårt att ta hänsyn

till avtalen vid sjukpenningklassplaceringen. Emellertid synes likställighetsavtal

kunna vara av värde vid kontinuerliga uppdragsförhållanden.

Det synes vara ändamålsenligt, att uppdragsersättningen kan behandlas

lika i sjukförsäkrings- och tilläggspensioneringshänseende. Eftersom frågan

om lämpligheten att träffa likställighetsavtal kan ligga ganska olika

till inom de båda försäkringsgrenarna synes dessa dock inte böra sammankopplas

alltför hårt i förevarande hänseende. Jag förordar att utredningens

förslag godtages.

Utredningen har slutligen föreslagit sådana ändringar i ar bet sfredslagstiftningen

att vid tillämpningen av denna inte bara beroende

uppdragstagare utan även andra uppdragstagare likställes med arbetstagare.

Såsom motivering har främst anförts, att möjligheten att sluta

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

likställighetsavtal gäller alla uppdragstagare och att sådana avtal bäst

åstadkommes genom kollektiva uppgörelser. Utredningen anser därför att

arbetsfredslagstiftningen bör vara tillämplig på alla slag av uppdragsförhållanden.

Förslaget har väckt kritik i några yttranden. Utgångspunkten för kritiken

är i allmänhet, att förhållandet mellan oberoende uppdragstagare och

deras uppdragsgivare ofta är av en mer eller mindre utpräglat affärsmässig

natur. På grund härav skulle det inte vara lämpligt att tillämpa kollektivavtalsrättsliga

regler på uppgörelser mellan sådana parter, utan uppgörelserna

borde allt fort regleras av den allmänna civilrättens regler. Vidare

skulle det innebära betydande olägenheter att utsträcka det föreningsrättsliga

skyddet till organisationer av oberoende uppdragstagare och deras medlemmar.

Situationer skulle kunna tänkas uppstå då en åtgärd från ena

partens sida skulle bli att bedöma såsom en kränkning av föreningsrätten,

fastän åtgärden enligt allmänt civilrättsligt och nu godtaget betraktelsesätt

är tillåten.

Mellan kollektivavtalsrätten och den allmänna civilrätten föreligger onekligen

betydelsefulla skillnader i olika hänseenden. Sålunda äger part enligt

kollektivavtalslagen vid kontraktsbrott av väsentlig betydelse inte häva

avtalet utan måste söka arbetsdomstolens förklaring att avtalet inte vidare

skall gälla. Enligt kollektivavtalslagen gäller vidare speciella skadeståndsregler,

bl. a. regeln om begränsning av enskild arbetstagares skadeståndsansvar

till 200 kr., vilka inte i allo lämpar sig för användning i kommersiella

förhållanden.

Närmare utredning föreligger inte i vilken utsträckning förbindelserna

mellan de oberoende uppdragstagarna och deras uppdragsgivare innehåller

rent affärsmässiga drag. Under sådana förhållanden ter det sig vanskligt

att utan ytterligare överväganden och erfarenheter göra kollektivavtalsrättens

regler tillämpliga på uppgörelser mellan sådana parter. Utredningen

synes ha förutsatt, att de föreslagna utvidgningarna skulle få betydelse

endast för några enstaka grupper av uppdragstagare. Trots att dessa uppdragstagares

ställning inom arbetsfredslagstiftningen hittills varit oklar,

har deras organisationer såvitt känt i allmänhet inte vägrats förhandlingar

med motparten, och i en del fall har även kollektiva uppgörelser kunnat

träffas. Den praktiska fördel som kan vara förenad med en möjlighet att

genom organisationer kollektivt träffa uppgörelser om exempelvis betalning

av socialförsäkringsavgifter kan nås utan lagstiftning, därest i organisationernas

stadgar intages bestämmelse om att sådana avtal är bindande

för medlemmarna.

Utredningen har med sitt förslag bl. a. velat uppnå att gränsdragningen

mellan beroende och oberoende uppdragstagare blir obehövlig. I stället

skulle det emellertid bli nödvändigt draga gränsen mellan uppdragsavtal

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

och andra förmögenhetsrättsliga avtal, en avgränsning soin torde innebära

lika stora vanskligheter som den mellan beroende och oberoende uppdragstagare.

De olika omständigheter jag nu anfört gör att jag inte anser mig börs

förorda att de av utredningen föreslagna ändringarna i arbetsfredslagstiftningen

nu genomföres.

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer som uppdragits i det föregående

har inom socialdepartementet upprättats förslag till lag angående ändrad

lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner

m. m., lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr

431) om folkpensionering, lag om ändring i övergångsbestämmelserna till

lagen den 5 maj 1960 (nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946

(nr 431) om folkpensionering, lag om allmän försäkring, lag angående

införande av lagen om allmän försäkring, lag angående ändring i lagen

den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring, förordning angående

ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän försäkring (sjultreseförordning),

lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959

(nr 551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen

om försäkring för allmän tilläggspension, förordning om ändring i förordningen

den 18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt

lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. in., förordning om ändring

i förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgift

i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m„

lag om finansiering av folkpensioneringen, reglemente angående förvaltningen

av de allmänna försäkringskassornas fonder för den obligatoriska

och den frivilliga sjukförsäkringen, förordning om ändring i förordningen

den 4 juni 1954 (nr 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr

269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2

juni 1950 (nr 261), lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293)

om ersättning åt smittbärare samt lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen

den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

11*

Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 90

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning

av folkpensioner m.m.

Beloppen har i enlighet med vad som förordats i den allmänna motiveringen

höjts med 250 kr. för envar av två pensionsberättigade makar

och 350 kr. för en ensam pensionär.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering
Lagändringen,

som behandlats i den allmänna motiveringen, innebär en

omläggning av reglerna om indextillägget så att de höjningar, som utlöses

efter ingången av juli 1962, skall utgöra 60 kr. för envar av två pensionsberättigade

makar och 75 kr. för en ensam pensionär.

Förslaget till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj

1960 angående ändring i lagen om folkpensionering

Lagändringen har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Genom

att undantagsstadgandet utgår kommer vid bedömande av frågan om

änkepension till dem som blivit änkor före den 1 juli 1960 i förekommande

fall alltid att anses som om maken avlidit vid den tidpunkt då änkan

upphörde att ha barn under 16 år i hemmet. Härigenom kan rätt till änkepension

inträda i en del fall, då enligt nu gällande regler sådan rätt överhuvud

taget inte föreligger. I andra fall medför lagändringen förhöjning av

nu utgående pensioner. Det är dock att märka att änkepension alltjämt

skall vara inkomstprövad i fall då den faktiska tidpunkten för mannens

död ligger före den 1 juli 1960.

Av de allmänna reglerna i FPL följer, att det, såväl då lagändringen medfört

rätt till änkepension i fall där sådan rätt ej förut förelegat som då

de nya reglerna ger upphov till ökning av utgående förmåner, krävs ansökan

från änkan för att hon skall komma i åtnjutande av pensionen eller pensionshöjningen.

På grund av stadgandena i 38 § 1 mom. FPL om retroaktivt

utgivande av folkpensioner kan de nya eller ökade änkepensionerna komma

att utgå från och med lagens ikraftträdande den 1 juli 1962, även om ansökan

inges så sent som i oktober samma år.

Förslaget till lag om allmän försäkring

Såsom framhållits i det föregående har i departementspromemorian

framlagts ett förslag om sammanförande av bestämmelserna rörande sjukoch

moderskapsförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering i ett

enhetligt lagverk. Föreliggande förslag bygger på promemorieförslaget. Där

ej annat angives utgör de paragrafer i förslagen som har samma beteckning

motsvarigheter till varandra.

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Den föreslagna lagen har fått rubriken lag om allmän försäkring. Lika

litet som i den nuvarande socialförsäkringslagstiftningen får begreppet försäkring

uppfattas såsom liktydigt med motsvarande begrepp i lagarna om

försäkringsavtal och om försäkringsrörelse. Dessa båda lagar blir inte tilllämpliga

på den nu ifrågavarande lagen.

Lagen har uppdelats i sju olika avdelningar. Första avdelningen innehåller

vissa grundläggande bestämmelser som i stort är gemensamma för

de olika försäkringsgrenarna. Avdelningarna 2—4 behandlar var för sig

de tre försäkringsgrenar, som är sammanförda i lagen, nämligen sjukförsäkringen,

folkpensioneringen och tilläggspensioneringen. Moderskapsförsäkringen

föreslås uppgå i sjukförsäkringen. Femte avdelningen omfattar

för pensioneringen gemensamma bestämmelser. Sjätte avdelningen innehåller

regler för försäkringens administration och finansiering samt därutöver

vissa gemensamma bestämmelser. Sjunde avdelningen slutligen behandlar

de inom systemets ram administrerade frivilliga försäkringarna.

FÖRSTA AVDELNINGEN

Inledande bestämmelser

1 kap. Försäkringens omfattning m. m.

1 §•

I första stycket anges vilka försäkringsgrenar lagen omfattar. Såsom

närmare kommer att framgå av det följande innehåller lagen — förutom

bestämmelser som äger motsvarighet i SFL, FPL och TPL — stadganden

som återfinnes i en del andra, närstående författningar. Å andra sidan har

vissa föreskrifter i de nämnda lagarna brutits ut och upptagits i särskilda

författningar.

Enligt andra stycket är till den allmänna försäkringen anslutna en frivillig

sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring, vilka motsvarar,

den förra den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt SFL och

den senare den frivilliga statliga pensionsförsäkringen (riksförsäkringsverkets

frivilliga försäkring).

2 §•

Här anges vilka organ som skall handha försäkringen. Administrationen

skall i första hand vila på den organisation som byggts upp inom sjukförsäkringen.

Vid 1961 års riksdag (prop. 45; L2U 45; rskr 294) beslöts väsentliga

ändringar i denna organisation i syfte att göra den lämpad att omhänderha

även andra grenar av socialförsäkringen. Liksom hittills kom
-

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

mer de lokala skattemyndigheterna att medverka vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst inom försäkringen för tilläggspension.

Benämningen allmän sjukkassa har utbytts mot benämningen allmän

försäkringskassa, som bättre återspeglar kassornas funktion inom det samlade

systemet. Närmare bestämmelser rörande kassorna återfinnes i 18 kap.

3 §•

I denna paragraf anges den yttre ramen för den personkrets försäkringen

omfattar. Paragrafen ersätter därigenom bestämmelser, som nu återfinnes

i 5 och 6 §§ SFL, 1 § FPL och 2 § TPL.

Att en person är försäkrad innebär icke i och för sig att han omfattas av

alla förpliktelser eller har rätt till alla förmåner enligt lagen. Närmare

besked om i vilken utsträckning så är fallet lämnas för de olika grenarna

i de följande avdelningarna. I vissa fall är det möjligt att en person,

som icke är försäkrad, kommer i åtnjutande av förmåner från försäkringen.

Sålunda kan exempelvis en utlänning som inte är mantalsskriven här i

riket komma att uppbära familjepension från tilläggspensioneringen. Då

rör det sig emellertid inte om en självständig rätt, som grundar sig på

pensionstagarens egen försäkring, utan rätten härleder sig från en person,

som varit försäkrad enligt lagen.

Tillhörigheten till försäkringen är obligatorisk. Undantagande från försäkringen

för dem som omfattas av densamma är möjligt i den utsträckning

som framgår av stadgandena i 3 kap. 2 § första stycket sista punkten och

16 § första stycket samt 11 kap. 7 §. För dem som inte omfattas av systemet

enligt lagen är frivilligt inträde i försäkringen inte möjligt. 4 *

4 §•

Denna paragraf motsvarar 9 § första stycket SFL.

Försäkrade som har rätt till sjukpenning måste vara registrerade i någon

form. Registreringen skall ligga till grund såväl för bestämmande av förmånernas

storlek som för avgiftsberäkningen. I enlighet härmed innehåller

paragrafen regler om inskrivning hos allmän försäkringskassa i huvudsaklig

överensstämmelse med nuvarande bestämmelser om tillhörighet till

allmän sjukkassa.

Det har ansetts oegentligt att längre använda konstruktionen med medlemskap

i kassa för att ange förhållandet mellan den försäkrade och den

kassa han tillhör. De funktioner, som allmänna språkbruket förbinder med

beteckningen medlemskap i en sammanslutning, återfinnes numera endast

i ringa grad i relationen mellan en försäkrad och den allmänna sjukkassa

han tillhör. Lagen betecknar därför i stället vederbörande såsom inskriven

hos kassan. Ändringen innebär inte någon skillnad i sak mot vad f. n.

gäller.

s. 333 Kontrollera mot PDF

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

5 §.

Denna paragraf motsvarar 10 § SFL.

Försäkringspliktens inträde enligt SFL motsvaras i den föreslagna lagtexten

av att sådana förhållanden inträtt att den försäkrade skall vara inskriven

hos försäkringskassa. I första stycket återfinnes en allmän bestämmelse

om att allmän försäkringskassa skall inskriva försäkrad, så snart

kassan erhållit kännedom om att den försäkrade skall vara inskriven hos

kassan. I anslutning till ett påpekande från försäkringsdomstolen har intagits

en motsvarighet till stadgandet i 10 § tredje stycket SFL om att inskrivning

kan ske retroaktivt för en tid av upp till tre månader före den

månad varunder inskrivning sker. Inskrivning är ej förutsättning för att

den försäkrade skall få rätt till sjukvårdsersättning. Sjukpenningförmåner

kan däremot endast utgå för tid då den försäkrade varit inskriven. Den tidpunkt

från vilken inskrivning — och i förekommande fall sjukpenningklassplacering

— sker blir av betydelse för sjukförsäkringsavgiften enligt

19 kap. 2 §.

Beträffande dem som mantalsskrives här i riket kan förutsättas att kassorna

erhåller tillfyllestgörande uppgifter för inskrivningen från folkbokföringen.

Detta är inte alltid fallet när det gäller personer som ej är mantalsskrivna

i riket. Enligt stadgande i andra stycket åligger det försäkrad

som inte är mantalsskriven att inom två veckor från den tidpunkt då sådant

förhållande inträtt att han skall vara inskriven hos viss kassa anmäla sig

hos denna.

Tredje stycket innehåller en bestämmelse om att kassa skall från sitt

register avföra försäkrad, beträffande vilken det kommit till kassans

kännedom att han inte längre skall vara inskriven hos kassan. Stadgandet

motsvarar i viss mån 12 § första och andra styckena SFL. Genom tillämpningsföreskrifter

bör tillses att vid överflyttning från en kassa till annan

den förra kassan lämnar erforderliga uppgifter till den senare.

En jämförelse med reglerna i 3 kap. ger vid handen, att en försäkrad går

förlustig rätten till sjukpenning och moderskapspenning i och med avflyttningen

ur riket, oaktat vederbörande jämlikt bestämmelserna i 3 § första

stycket kan vara att betrakta som försäkrad enligt lagen. Rätten till sjukvårdsersättning

enligt 2 kap. däremot bibehalles så länge vederbörande är

försäkrad. Vissa särregler gäller dock enligt 2 kap. 8 § om sjukvårdsersättning

åt den som inte är bosatt i Sverige.

Förslaget innehåller ingen motsvarighet till 12 § tredje stycket SFL. Vad

där föreskrives torde gälla utan uttryckligt stadgande. 6

6 §■

Denna paragraf motsvarar 10 § TPL och utgör samtidigt, med den konstruktion

som folkpension sbestämmelserna får i förslaget, en ersättning

för reglerna i 6 § FPL.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Inom tilläggspensioneringen bär basbeloppet till uppgift dels att bilda

underlag när det gäller att bestämma i vad mån inkomst av förvärvsarbete

skall vara pensionsgrundande och föranleda avgiftsskyldighet, dels att utgöra

grunden för värdesäkringsmekanismen i systemet. Härav följer att

basbeloppet måste vara indexreglerat. Även inom folkpensioneringen anpassas

pensionerna till förändringar i det allmänna prisläget genom en indexreglering.

Sammansmältningen av folkpensioneringen och tilläggspensioneringen i

ett system förutsätter enhetlighet i värdeförändringarna. En praktisk och

ändamålsenlig lösning vid utformande av reglerna om indexregleringen i en

enhetlig pensionslagstiftning synes vara att inom båda pensionsformerna

begagna basbeloppet som underlag. Tilläggspensioneringen är konstruerad

med iakttagande av att basbeloppet skall användas vid beräkning av förmåner

och avgifter. Det är även möjligt att på motsvarande sätt uttrycka

förmånerna inom folkpensioneringen såsom procentdelar av det vid varje

tidpunkt gällande basbeloppet. Genom att basbeloppet följer skiftningar i

prisläget kommer då pensionsförmånernas storlek att anpassas efter prisutvecklingen.

Föreliggande lagförslag bygger på denna tanke. Så anges exempelvis

i 6 kap. 2 § första stycket ålderspensionsbeloppet till en pensionär,

vars make ej är berättigad till folkpension, till 90 procent av basbeloppet,

dvs. 3 600 kr. om man utgår från ett basbelopp av 4 000 kr.

Inom tilläggspensioneringen beräknas basbeloppet med utgångspunkt

från pensionspristalet för december 1957, vilket motsvarar allmänna prisläget

i september samma år. Denna tidpunkt lämpar sig väl även för folkpensioneringens

del med tanke på att statsmakterna vid sina uttalanden angående

den framtida folkpensionsnivån angivit beloppet — 3 600 kr. för

ensam pensionär och 5 400 kr. för två pensionsberättigade makar år 1968

— i 1957 års penningvärde. Prisläget i september 1957 har därför i denna

paragraf valts som utgångspunkt vid indexberäkningen. Det har därvid inte

ansetts nödvändigt att gå vägen över ett särskilt pensionspristal.

Basbeloppet för en månad uttryckes i förevarande paragraf såsom 4 000

kr. multiplicerat med det tal, som anger förhållandet mellan det allmänna

prisläget under tredje månaden före den som basbeloppet avser och

prisläget i september 1957. Emellertid måste denna regel kompletteras med

anordningar till förhindrande av alltför täta skiftningar i basbeloppet. Om

man inte inför någon särskild marginalspärr, skulle resultatet kunna bli

att basbeloppet ändras för varje månad. Särskilt stor risk för täta ändringar

skulle föreligga då indexvärdet ligger i närheten av en gräns som skiljer

mellan två basbeloppsvärden och prisläget undergår smärre förskjutningar

uppåt eller neråt. En obetydlig prisförskjutning åt ena hållet kan

då utlösa en ändring. En lika obetydlig prisförskjutning i den andra riktningen

ger sedan upphov till ny ändring av basbeloppet. Täta ändringar av

de utgående förmånernas storlek kan knappast anses ha något berättigande

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

i den mån inte ändringarna är föranledda av väsentliga prisförändringar. Ur

administrativ synpunkt är det även en fördel att pensionerna inte behöver

räknas om alltför ofta.

Inom folkpensioneringens indexregleringssystem har problemet med marginalspärr

lösts på så sätt att för att ändring av antalet indextillägg skall

ske i princip kräves en förändring av pensionspristalet med tre enheter,

motsvarande en prislägesförändring av tre procent i förhållande till utgångsläget

för indexregleringen (prisläget i december 1951). I förevarande

paragraf har en motsvarande regel uttryckts så, att en ändring av jämförelsetalet

ej skall föranleda ändring av basbeloppet, med mindre talet stigit

eller nedgått med minst tre procent sedan närmast föregående ändring av

basbeloppet vidtogs.

Liksom enligt TPL skall vid beräkningen av basbeloppet avrundning ske

till närmaste hundratal kronor.

De närmare reglerna angående indexberäkningen bör utfärdas av Kungl.

Maj :t i administrativ ordning. Här må blott framhållas, att man vid bestämmande

av det allmänna prisläget jämväl i fortsättningen torde böra

utgå från konsumentprisindex.

Som exempel på tillämpning av den föreslagna regeln må anföras följande.

Basbeloppet för april 1963 skall räknas ut. Först söker man upp det

indextal, som anger prisläget i januari 1963. Om prisläget i september

1957 sättes =100, finner man att detta indextal är exempelvis 115. Basbeloppet

för april 1963 blir då ({^X4000=) i 600 kr. För att höjning

av basbeloppet sedan skall ske, krävs att det jämförelsetal som anger förhållandet

mellan prisläget vederbörande månad och prisläget i september

1957 ^i exemplet -j^=l,15^ sti8u med minst tre Procent (i exemP,et med

tre procent av 1,15 eller 0,0345 till 1,1845). Finner man, då basbeloppet för

maj 1963 skall räknas ut, att pristalet för februari var 118,00, blir jämförelsetalet

1,1800, dvs. ökningen uppgår icke till fulla tre procent

och någon omräkning av basbeloppet göres ej. Då basbeloppet för juni

skall beräknas, visar det sig att pristalet för mars var 119,00. Man får da

jämförelsetalet 1,1900, dvs. ökningen överstiger tre procent jäm
fört

med de siffror som låg till grund för basbeloppet för april. Nytt basbeloppsvärde

skall då räknas ut. Det nya basbeloppet blir x 4000=^

4 760, avrundat 4 800 kr.

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ANDRA AVDELNINGEN

Sjukförsäkring

2 kap. Om sjukvårdsersättning

1 §•

I detta kapitel har sammanförts de grundläggande bestämmelserna i SFL

om sjukvårdsförsäkring och i lagen om moderskapshjälp om ersättning för

förlossningsutgifter. I kapitlet har vidare inarbetats bestämmelser, som ersätter

förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall

åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

Förevarande paragraf motsvarar 13 § SFL med den utvidgning som betingas

av att ersättning för tandläkarvård föreslås reglerad såsom en fristående

förmån. Vidare har intagits en hänvisning till 6 §, enligt vilken

ersättning kan utgå efter av Kungl. Maj :t fastställda grunder även för annan

vård och behandling än sjukhusvård, läkarvård och tandläkarvård,

t. ex. konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling m. m.

• I '' '' /• i ■ '' t .-.ii:** i - : " • Mr T| f : < J . : f

2 §.

Paragrafen motsvarar 14 § SFL med undantag av andra stycket och ersätter

därjämte till viss del 3 § lagen om moderskapshjälp. I paragrafen

göres ingen skillnad mellan läkarvård på grund av sjukdom och sådan vård

vid förlossning, och den motsvarar därigenom delvis även 6 § i departementspromemorian.

Från 4 § SFL har överförts föreskriften att med läkarvård ej avses vård,

som lämnas försäkrad, vilken åtnjuter sjukhusvård. Någon definition av

begreppet läkare upptages inte i förslaget. Det får anses klart att med läkare

avses den som är behörig utöva läkaryrket i riket. 3 * *

3 §•

Första stycket ersätter 14 § andra stycket SFL.

Andra stycket bygger på förslag av socialpolitiska kommittén. Ersättning

enligt detta stycke skall kunna utgå för tandläkarbehandling, som utförts

dels under graviditeten, dels efter förlossningen under en tidrymd av 270

dagar, räknat från denna.

Försäkringsdomstolen har uttalat, att tidpunkten för ett havandeskaps

inträdande synes vara alltför obestämd för att kunna tjäna till utgångspunkt

för bedömning av ersättningsrätten. Enligt domstolens mening bör

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ersättning utgå endast under förutsättning att behandlingen utförts efter

det havandeskap konstaterats.

Med hänsyn till tandvårdsförsäkringens effektivitet och likformiga tilllämpning

synes det mindre lämpligt att för rätt till ersättning fordra att

havandeskapet skall ha fastställts före behandlingen. Några större praktiska

olägenheter torde heller inte vara förenade .med den i förslaget upptagna regeln.

Tandläkarens uppgift om tiden för behandlingen, sammanställd med

intyg om förlossningsdagen eller den beräknade dagen därför, kan i regel

förutsättas ge erforderlig ledning för bedömningen.

Med tandläkare avses den som är behörig att utöva tandläkarkonsten här

i riket.

4 §•

Paragrafen motsvarar i departementspromemorian 4 § och till viss del 6 §.

De två första styckena motsvarar 15 § SFL och ersätter dessutom delvis

3 § lagen om moderskapshjälp. Liksom i 2 § gäller i denna paragraf samma

regler för vård vid sjukdom och vid förlossning.

I tredje och fjärde styckena finns definitioner av begreppen sjukhusvård,

sjukhus och hemortssjukhus, vilka överförts från 4 § SFL. Termen sjukvårdsanstalt

har utmönstrats ur lagstiftningen såsom icke längre erforderlig.

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 5 § och delvis 6 § i departementspromemorian,

upptar de grundläggande reglerna angående rätt till ersättning för

resekostnad i samband med läkarvård, tandläkarvård i vissa fall och sjukhusvård.

I motsats till vad nu gäller enligt 16 och 17 §§ SFL innehåller

förslaget inga närmare bestämmelser angående förutsättningarna för rätt

till ersättning och ersättningens storlek. Sådana bestämmelser har i stället

upptagits i förslaget till förordning angående ersättning för sjukresor enligt

lagen om allmän försäkring (sjukreseförordning). Den detaljerade naturen

hos de bestämmelser det här är fråga om påkallar tid efter annan

återkommande justeringar. Med hänsyn bl. a. härtill har det ansetts mindre

ändamålsenligt att intaga reglerna i ett lagverk av föreliggande slag.

Ersättning för resekostnader utgår inte vid tandläkarvård enligt 3 § andra

stycket. Detta överensstämmer med vad socialpolitiska kommittén förordat.

6

6 §•

Denna paragraf motsvarar 18 § SFL och 7 § i departementspromemorian.

De bestämmelser som här åsyftas återfinnes i kungörelsen den 20 oktober

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Majrts proposition nr 90 år 1962

1961 (nr 506) om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vissa

utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 19 § SFL och 8 § i departementspromemorian.

Bestämmelser om vilken försäkringskassa, som skall utge gottgörelse enligt

sista stycket återfinnes i 4 kap. 1 §.

8 §•

Denna paragraf tar i första hand sikte på svenska medborgare, som är

bosatta utomlands, de s. k. utlandssvenskarna, och överensstämmer i sak

med bestämmelserna i förordningen om sjukhjälp i vissa fall åt svenska

medborgare, som icke äro bosatta i riket. Rätten att erhålla ersättning för

sjukhjälp på grund av vårdbehov, som uppkommit vid vistelse härstädes,

har emellertid utvidgats till att avse jämväl här mantalsskrivna men ej

bosatta utlänningar.

I departementspromemorian (9 §) hade föreslagits, att rätt till ersättning

skulle föreligga även i de fall, då vårdbehovet uppkommit utom riket

i land, där den försäkrade ej kunnat erhålla tillfredsställande vård, för

vilken ersättning utgår jämlikt utländsk lagstiftning eller på grund av

överenskommelse med främmande makt. Den sålunda föreslagna utvidgningen

skulle ge svenska medborgare, som vistas i länder med mindre väl

utvecklad sjukvård eller socialförsäkring, möjlighet att, då de söker sig till

hemlandet för vård, komma i åtnjutande av samma sjukvårdsförmåner som

här i riket bosatta svenskar. Utvidgningen skulle, liksom paragrafen i övrigt,

avse även utomlands bosatta utlänningar, som är mantalsskrivna här.

De föreslagna utvidgningarna har kritiserats av försäkring sdomstolen

och riksförsäkringsverket. Verket påpekar, att landstingskommunerna och

städerna utom landsting åtagit sig att tillämpa inomlänstaxa för utlandssvenskar,

som söker sjukhusvård i Sverige för sjukdom, i vilken de insjuknat

i ett land, där möjlighet att erhålla av socialförsäkring ersatt tillfredsställande

sjukhusvård inte finns. En förutsättning är dock att vården

meddelas på sjukhus inom det sjukvårdsområde, där vederbörande

före utflyttningen senast var kyrkobokförd.

Utlandssvenskarnas intresse av att erhålla sjukvård i hemlandet till rimliga

kostnader synes vara skäligen tillgodosett genom möjligheten att inom

det sjukvårdsområde där vederbörande senast kyrkobokförts erhålla vård

till inomlänsavgift. Dessutom har utlandssvenskarna möjlighet att — oavsett

insjuknings- och kyrkobokföringsort — erhålla vård på statens sjukhus,

karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet, mot samma avgift som

enligt inomlänstaxan. Med hänsyn härtill synes det inte finnas anledning

att genomföra den ifrågasatta utvidgningen av rätten till sjukvårdsförmå
-

s. 339 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 339

ner från sjukförsäkringen. Förevarande paragraf har utformats i enlighet

härmed.

9 §.

Paragrafen motsvarar 20 § SFL och 10 § i departementspromemorian.

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning

1 §•

Paragrafen, som saknades i promemorieförslaget, anger den grundläggande

förutsättningen för rätt till sjukpenning.

2 §•

Denna paragraf, som innehåller reglerna om placering i sjukpenningklass,

har närmast motsvarighet i 7 § första och andra styckena, 8 § och

22 § andra stycket SFL. I promemorian motsvarades paragrafen av 1 och

2 §§.

För de viktigaste sakliga nyheterna i förevarande paragraf har redogjorts

i den allmänna motiveringen. De lösningar som därvid förordats innebär

att tilläggssjukpenningen kommer att följa olika regler i fråga om avgiftsskyldighet

och stundom även i fråga om karenstid alltefter inkomsternas

art. Så snart en försäkrad har både anställningsinkomst och inkomst av

annat förvärvsarbete måste därför vid placeringen i sjukpenningklass bestämmas

i vad mån vederbörandes inkomst hänför sig till det ena eller det

andra inkomstslaget. I enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag

skall vid klassplaceringen inkomst av anställning läggas i botten. Bestämmelserna

härom i första stycket kan åskådliggöras med följande exempel.

Om en försäkrad har en sammanlagd inkomst av förvärvsarbete som uppgår

till 15 000 kr. om året, varav 10 000 kr. utgör inkomst av anställning

och återstoden inkomst av annat förvärvsarbete, skall han enligt den i 4 § intagna

sjukpenningskalan placeras i sjukpenningklass nr 12. Därvid skall

tillika anmärkas att den försäkrade med hänsyn till sin inkomst av anställning

är placerad i sjukpenningklass 9. I sista punkten återfinnes reglerna

om undantagande av inkomster från försäkring för tilläggssjukpenning.

I andra stycket har intagits ett stadgande om s. k. likställighetsavtal,

varom hänvisas till den allmänna motiveringen.

Bestämmelserna i tredje stycket om beräkning av försäkrads inkomster

har i huvudsak oförändrade överflyttats från SFL. Det har dock inte ansetts

nödvändigt med ett uttryckligt stadgande om att hushållsarbete som

make utför i hemmet ej räknas såsom förvärvsarbete. Någon ändring i sak

är inte avsedd. Från vad som gäller beträffande beräkningen av pensionsgrundande

inkomst inom tilläggspensioneringen skiljer sig sjukförsäkring
-

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

ens inkomstberäkning därutinnan att det inom sjukförsäkringen alltid är

fråga om en uppskattning av den förväntade framtida inkomsten och inte

om fastställande av en inkomst under förfluten tid. Härav följer bl. a. att

den försäkrades taxering inte kan tillmätas lika stor betydelse inom sjukförsäkringen

som inom pensioneringen.

Sista styckets bestämmelser om sjukpenningförsäkring för vissa icke

förvärvsarbetande kvinnor, den s. k. hemmafruförsäkringen, har gjorts

tillämpliga även på kvinna som stadigvarande sammanbor med någon med

vilken hon varit gift eller har eller har haft barn. Denna utvidgning står i

samband med ändringar 1960 i skattelagstiftningen, vilka innebär att kvinna

som nyss sagts i skattehänseende behandlas som gift.

Uttrycket stadigvarande sammanbo, som hämtats från folkpensionslagstiftningen,

användes genomgående i förslaget i stället för SFL:s uttryck

sammanleva. I anslutning härtill må anmärkas, att makar givetvis bör anses

stadigvarande sammanbo i sådana fall då den ena maken på grund av

sitt arbete, sitt hälsotillstånd eller av annan liknande orsak vistas på annan

ort än hemorten, under förutsättning att makarna behållit sitt gemensamma

hem och har för avsikt att flytta samman när möjlighet därtill erbjuder

sig.

3 §•

Första punkten i paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser

rörande samordningen mellan sjukpenningförmåner, å ena, samt förtids-

resp. ålderspension, å andra sidan. Principerna för samordningen har

utvecklats i den allmänna motiveringen.

Andra punkten överensstämmer i sak med en motsvarande bestämmelse

i 7 § tredje stycket SFL.

4 §.

Bestämmelserna i de tre första styckena motsvarar 22 § tredje stycket

samt 25 § första och aoidra styckena SFL och är utformade efter de riktlinjer

som uppdragits i den allmänna motiveringen. Begreppet hempenning

har utmönstrats ur lagstiftningen såsom obehövligt. Hempenning enligt nuvarande

regler motsvaras av det sjukpenningbelopp, som framkommer sedan

reduktion skett enligt tredje stycket i förevarande paragraf.

Fjärde stycket ersätter 25 § tredje stycket första punkten SFL. I förhållande

till gällande bestämmelser har gjorts den ändringen att samboende i

vissa fall jämställts med äktenskap. 5

5 §•

Bestämmelserna i denna paragraf har motsvarighet i It § första—fjärde

styckena SFL. Reglerna om när ändring skall ske av försäkrads placering

i sjukpenningklass och om den tidpunkt från vilken ändringen skall få

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

verkan ansluter till SFL:s metodik. Eftersom sjukpenningen skall följa

delvis olika regler och avgiftens storlek blir olika beroende på om sjukpenningen

svarar mot anställningsinkomst eller inkomst av annat förvärvsarbete

blir det i fall av blandad inkomst nödvändigt att ompröva en försäkrads

placering i sjukpenningklass så snart proportionen mellan de båda

inkomstslagen förskjutes, även om förskjutningen ej skulle påverka den

sammanlagda sjukpenningen.

Regeln att ändring av sjukpenningklassplacering inte får göras under

sjukdom gäller även då s. k. hemmafruförsäkring enligt 2 § sista stycket

skall upphöra på grund av att kvinnan inte längre stadigvarande sammanbor

med mannen eller med barn under 16 år eller på grund av att hon fyllt

67 år.

Beträffande förbudet i sista stycket mot att placera den försäkrade i

lägre sjukpenningklass under tid då han undergår arbetsvärd är att märka

att till arbetsvärd i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag hänförts

inte blott, såsom f. n., arbetsprövning och yrkesutbildning, utan även

arbetsträning i den mån den ej omfattar mer än sex månader.

6 §•

Stadgandet i första stycket om den försäkrades skyldighet att anmäla

ändrade inkomstförhållanden — en motsvarande bestämmelse finns i 45 §

första stycket SFL — har avseende även på förskjutningar mellan anställningsinkomst

och inkomst av annat förvärvsarbete inom ramen för en

oförändrad totalinkomst.

Andra stycket motsvarar 11 § sista stycket SFL.

7 §•

Paragrafen har motsvarighet i 21 § första—tredje och femte styckena

SFL. Ändringarna är av redaktionell natur.

8 §•

Första stycket överensstämmer med första punkten i 21 § fjärde stycket

SFL. Beträffande uppskattningen av den försäkrades arbetsförmåga under

tid då han är föremål för rehabiliteringsåtgärder har i andra stycket i

denna paragraf och i 7 kap. 3 § andra stycket föreskrivits att både i sjukförsäkrings-

och pensionshänseende skall beaktas det hinder i förvärvsförmågan

som rehabiliteringsåtgärderna kan innebära.

Som framgått av den allmänna motiveringen skall en försäkrad som åtnjuter

partiell förtidspension kunna vara sjukpenningklassplacerad om

han har inkomster av förvärvsarbete. Bedömningen av huruvida han i visst

fall är berättigad till sjukpenning och om han skall ha hel eller halv sjukpenning

skall därvid ske med utgångspunkt från den kvarstående arbetsförmåga,

som han utnyttjar till förvärvsarbete och som alltså ligger till

s. 342 Kontrollera mot PDF

342 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

grund för hans klassplacering. Regler härom har upptagits i tredje stycket

i förevarande paragraf.

9 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser rörande barntillägg till sjukpenning.

Den väsentliga nyheten i jämförelse med motsvarande bestämmelser

i 6 § andra stycket, 24 § och 25 § tredje stycket andra punkten SFL är

att baintillägget skall utgå till sjukpenningberättigad kvinna som har barn

under 10 år utan hänsyn till om kvinnans sjukdom kräver sjukhusvård eller

ej. Sammanbor kvinnan stadigvarande med sådant barn skall barntilllägget

utgöra lägst 2 kr. för dag. Ett viktigt skäl för denna ändring har,

såsom utvecklats i den allmänna motiveringen, varit att man önskat förbättra

sjukförsäkringsskyddet för s. k. hemmafruar, men ändringen får

verkan även för förvärvsarbetande kvinnor med småbarn i hemmet.

I övrigt är ändringarna i förhållande till gällande bestämmelser i huvudsak

motiverade av systematiska och redaktionella skäl. På motsvarande

sätt som skall gälla enligt 4 § sista stycket har föreskrivits att vid tillämpning

av paragrafen med make i vissa fall skall jämställas den med vilken

den försäkrade stadigvarande sammanbor utan att äktenskap föreligger.

10 och 11 §§.

Det första och de båda sista styckena i 10 § innehåller bestämmelser som

med endast smärre jämkningar överflyttats från 22 § sista stycket och

26 § SFL.

I övrigt innehåller 10 och It §§ bestämmelser rörande valfri karenstid för

sjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Huvudregeln är att den allmänna karenstiden om tre dagar skall tilllämpas,

såvida inte den försäkrade särskilt anmäler att han önskar en längre

karenstid. I princip kan försäkringsskyddet varieras från tid till annan, och

det finns inga andra spärrar mot växlingar mellan olika karenstider än

sådana som ansetts erforderliga för att förhindra ett obehörigt utnyttjande

av försäkringen. Dessa spärrar har motsvarigheter i bestämmelserna om

frivillig försäkring i 49 § SFL. övergång till kortare karenstid skall sålunda

få ske endast under förutsättning att den försäkrade ej fyllt 55 år och att

han har god hälsa. Ny, kortare karenstid kan ej tillämpas vid sjukdom som

inträffat före utgången av den månad under vilken anmälningen om den

nya karenstiden gjorts.

För det fall att en försäkrad med inkomster av annat förvärvsarbete än

anställning undantagit dessa inkomster från sjukpenningförsäkringen men

undantagandet efter återkallelse upphört att gälla erfordras särskilda bestämmelser

i syfte att förebygga spekulation från den försäkrades sida.

Regeln är att den längsta karenstiden, 93 dagar, skall tillämpas om inte den

försäkrade särskilt anmält att han önskar en kortare karenstid. Möjligheten

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

att välja en kortare karenstid än 93 dagar står därvid öppen endast för försäkrad

som ej fyllt 55 år och har god hälsa.

Med bestämmelserna i 50 § andra stycket SFL som förebild har i 11 §

sista punkten föreskrivits, att sjukpenning ej i något fall må utgivas i anledning

av sjukdom som inträffat medan undantagande ägt giltighet.

Då i förevarande paragrafer stadgas att övergång till kortare karenstid

eller upphörande av undantagande ej skall ha verkan med avseende på sjukdom

som inträffat innan de ändrade reglerna blivit gällande för den försäkrade,

åsyftas inte bara det fallet att sjukdomstillstånd föreligger vid den

aktuella tidpunkten. Bestämmelserna skall även äga tillämpning vid återfall

i tidigare sjukdom under förutsättning att sjukdomen yppats första gången

innan den kortare karenstiden blev gällande eller undantagandet upphörde.

Har den försäkrade under en avsevärd tid ej haft känning av sjukdomen,

bör dock ny sjukdom anses föreligga även om ett därefter inträffande sjukdomstillstånd

skulle ha medicinskt samband med den tidigare sjukdomen.

12—14 §§.

Dessa paragrafer ersätter bestämmelserna om moderskapspenning i lagen

om moderskapshjälp ävensom 23 § andra stycket SFL.

I samband med att moderskapsförsäkringen lagtekniskt sammanfogats

med sjukförsäkringen har vissa ändringar i systematiken och terminologin

ansetts påkallade. Beteckningen moderskapspenning, som hittills varit samlingsnamnet

för såväl grund- som tilläggsförmånerna, har i 12 § inskränkts

till att avse vad som svarar mot den nuvarande grundpenningen. Barnsbörd

har i förslaget jämställts med sjukdom såsom orsak till inkomstbortfall, och

detta har medfört att termen tilläggspenning kan undvaras.

I fråga om rätten till grundförmåner från moderskapsförsäkringen har

gjorts en saklig ändring i förhållande till gällande rätt. b. n. är kvinnor som

vid tiden för nedkomsten vistas på vissa i lagen angivna anstalter — bland

dem ungdomsvårdsskolor — uteslutna från rätt till grundpenning. Ett motiv

för denna regel torde ha varit att man utgått från att vederbörande anstalt

borde tillhandahålla kvinna och barn erforderlig utrustning. Det synes emellertid

vara lämpligare att, såsom socialpolitiska kommittén förordat, låta de

kvinnor som det här är fråga om i likhet med andra blivande mödrar själva

göra de anskaffningar som behövs i anslutning till barnets födelse, och den

nämnda begränsningen har därför borttagits. En annan sak är att det bör

finnas möjlighet att förebygga missbruk av grundpenningen. Denna synpunkt,

som har giltighet även beträffande andra än anstaltsvårdade kvinnor,

bär beaktats vid utformningen av 18 § i detta kapitel.

Förutom att försäkringsförmånerna förbättrats har i förslaget möjligheterna

att utge ersättning från moderskapsförsäkringen i förskott utvidgats.

Av moderskapspenningen skall 300 kr. kunna utbetalas tidigast 120

dagar före den beräknade tidpunkten för förlossningen, och tilläggssjuk
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

penning skall, om kvinnan så önskar, kunna börja utgå 60 dagar före angivna

tidpunkt. I 13 § föreslås den nyheten att kvinnor, som inte kunnat

vara placerade i sjukpenningklass i 270 dagar före nedkomsten därför att

de under en del av denna tid varit under 16 år, likväl skall kunna få tillläggssj

ukpenning vid barnsbörd.

Moderskapsförmånerna skall även i fortsättningen vara samordnade med

sjukförsäkringsförmånerna på det sättet, att en kvinna som har rätt till

moderskapspenning skall vara avstängd från rätt till grundsjukpenning

under viss tidrymd. Vidare skall alltjämt gälla att kvinnan efter förloppet

av viss tid skall ha rätt till tilläggssj ukpenning i anledning av barnsbörd

endast under förutsättning att hon har eller på grund av sjukdom är förhindrad

att ha barnet i sin vård. I båda hänseendena skall hädanefter gälla

samma tidsfrist, 30 dagar efter nedkomsten.

Barntillägg utgår ej till moderskapsförsäkringens kontantförmåner. Detta

hindrar emellertid inte att en nybliven moder, om hon är sjuk, får barntillägg

till sin vanliga sjukpenning så snart den nyssnämnda 30-dagarstiden

efter nedkomsten gått till ända.

15 §.

Paragrafen motsvarar 23 § första stycket SFL. Punkten f) i sistnämnda

lagrum har dock utgått. Det har inte ansetts vara skäl att i fortsättningen

låta sjukpenningförsäkringen vara vilande under tid då den försäkrade

undergår arbetsprövning eller yrkesutbildning, eftersom sjukpenning i princip

skall kunna utga ett obegränsat antal dagar intill dess förutsättningarna

för rätt till förtidspension föreligger.

Sjukpenningförmånerna för patienter på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare

och för dem som är intagna på andra anstalter tillhör de

frågor som den nyligen tillsatta utredningen om översyn av sjukförsäkringslagstiftningen

skall pröva. I avbidan på resultatet av denna utredning har

det inte ansetts lämpligt att här göra några ändringar såvitt gäller rätten till

sjukpenning under anstaltsvård.

Det bör uppmärksammas att förevarande paragraf ej har avseende på

moderskapspenning men väl på tilläggssj ukpenning, som enligt 13 § utgår

i anledning av barnsbörd. Moderskapspenningen är såsom tidigare framgått

delvis avsedd att täcka vissa utgifter i samband med barnsbörden, och dessa

utgifter drabbar även dem som vårdas på anstalt. Tilläggssjukpenningen är

däremot vid barnsbörd liksom vid sjukdom avsedd att täcka ett inkomstbortfall,

och eftersom en sjuk person som på allmän bekostnad försörjes på

anstalt ej har rätt till sjukpenning på grund av sin sjukdom bör ej heller en

nybliven moder eller en gravid kvinna som är omhändertagen på anstalt få

tilläggssjukpenning. Härutinnan anknyter förslaget till nuvarande regler i

7 § sista stycket lagen om moderskapshjälp.

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

16 §.

De båda första styckena i denna paragraf motsvarar de båda första styckena

i 28 § SFL. Viss omarbetning av bestämmelserna har skett.

Stadgandet i tredje stycket i förevarande paragraf motsvarar 28 § sista

stycket SFL.

Bestämmelsen i 28 § tredje stycket SFL angående överenskommelse i kollektivavtal

om rätt för arbetsgivare att uppbära arbetstagares sjukpenning

har ej medtagits i förslaget. Några sådana överenskommelser har inte redovisats

under den tid SFL varit i kraft.

17 §.

Innehållet i första stycket i denna paragraf motsvarar punkterna d) och

f)—h) i 27 § första stycket SFL.

18 §.

I denna paragraf har samlats vissa bestämmelser om utbetalning av sjukpenning

till annan än den försäkrade. Första stycket har skrivits med 27 §

sista stycket SFL som förebild men det omfattar förutom sjukpenning även

moderskapspenning.

Gemensamt för bestämmelserna i förevarande paragraf är att de tillkommit

i syfte att förebygga att kontantersättningar från försäkringen missbrukas.

När det gäller moderskapsförmånerna är det särskilt angeläget

att stora kontantbelopp inte utbetalas till mycket unga mödrar, som saknar

förmåga att handha medlen. Påpekanden härom har gjorts under remissbehandlingen

och föranlett stadgandet i andra stycket.

Bestämmelsen i tredje stycket angående utbetalning av moderskapspenningen

till annan än modern har jämfört med motsvarande stadgande i 3

kap. 12 § tredje stycket i departementspromemorian jämkats så att försäkringskassorna

får befogenhet att pröva i vad mån en begäran om utbetalning

till föreståndare för en inrättning skall villfaras.

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring

1 §•

I förevarande paragraf regleras vilken allmänna försäkringskassa som

skall utbetala ersättning från sjukförsäkringen. I analogi med vad nu gäller

stadgas som en huvudregel att ersättning skall utgivas av den allmänna försäkringskassa

hos vilken den försäkrade är inskriven eller, beträffande den

som är under 16 år, hos vilken han skulle ha varit inskriven, om han uppfyllt

åldersvillkoret för inskrivning. Ersättning åt annan försäkrad än nu sagts

— det blir här i främsta rummet fråga om svenska medborgare som varken

är mantalsskrivna eller bosatta i riket — skall utgivas av kassan för den ort

där vården erhålles. Sistnämnda bestämmelse anknyter till 3 § förordningen

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket.

I fråga om sjukvårdsersättning till barn under 16 år som skulle ha varit

inskrivna hos allmän försäkringskassa, därest de uppfyllt åldersvillkoret,

är nu gällande regler i 6 § SFL så utformade att barnet får sin ersättning

från sjukkassa som någon av föräldrarna (fosterföräldrarna) tillhör. För

barn som fostras av båda föräldrarna är det den sjukkassa fadern tillhör,

som i första hand kommer i fråga. Sjukvårdsersättning till barn, vars föräldrar

(fosterföräldrar) inte är sjukkassemedlemmar, utges av sjukkassan

för den ort där barnet är bosatt (9 § andra stycket jämfört med 6 § sista

stycket SFL). De nu föreslagna lagreglerna kan i allmänhet inte väntas

komma att medföra någon ändring i praktiken i förhållande till vad sålunda

gäller, eftersom man torde kunna räkna med att ett barn som regel är mantalsskrivet

eller bosatt på samma ort som den person, vars kassatillhörighet

enligt de nuvarande bestämmelserna reglerar barnets sjukvårdsförsäkring.

I regel bör som bevis för att en viss försäkringskassa är skyldig att svara

för sjukvårdsersättning åt ett barn kunna godtagas att någon av föräldrarna

är inskriven hos kassan. Skulle ersättning i något fall komma att betalas ut

från orätt kassa, har detta mindre betydelse med hänsyn till den kostnadsutjämning

inom större områden, som blir en följd av lokalsjukkassornas

avskaffande.

2 §•

Denna paragraf, som ålägger försäkringskassa att på ett förhållandevis

tidigt stadium av en sjukdom undersöka behovet av rehabiliteringsåtgärder

och att i förekommande fall sörja för att sådana åtgärder kommer till stånd,

har berörts i den allmänna motiveringen. Bestämmelserna är av central

betydelse inte blott från allmänna sociala synpunkter utan även med hänsyn

till samordningen mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen. 3 *

3 §•

Med de nya principerna för samordningen mellan sjukförsäkringen och

den allmänna pensioneringen erfordras särskilda regler om sjukhjälpstid

endast för dem som åtnjuter ålderspension eller hel förtidspension. Dessa

regler har upptagits i förevarande paragraf och skiljer sig från motsvarande

bestämmelser i 29 § SFL. Sjukhjälpstiden skall vara enhetlig och inte såsom

för närvarande anknuten till varje sjukdom för sig. Ålderspensionärer och

pensionärer med hel förtidspension skall ha ett försäkringsskydd om sammanlagt

180 dagar, för ålderspensionärer avseende sjukpenning och ersättning

för sjukhusvård och för förtidspensionärer avseende enbart ersättning

för sjukhusvård. Det skall inte spela någon roll för skyddets omfattning om

denna tidrymd utfylles av en sammanhängande eller flera åtskilda sjukskrivningsperioder.

Om den som har hel förtidspension vid 67 års ålder övergår

till att uppbära ålderspension, skall de 180 dagarna räknas gemensamt för

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

tid då den försäkrade uppburit förtidspension och ålderspension. Har den

försäkrade förbrukat de 180 dagarna som förtidspensionär, har han sedan

inte rätt till ytterligare sjukhjälps tid, när han blir ålderspensionär.

4 §■

Bestämmelserna i denna paragraf rör en samordningsfråga av speciell

natur. Bestämmelsernas syfte är att förhindra att personer, som är invalidiserade

men som på grund av att de ej är svenska medborgare saknar pensionsrätt,

får en bättre ställning inom sjukförsäkringen än andra försäkrade.

För dem skall beträffande sjukpenning tillämpas samma regler som om de

varit berättigade till förtidspension. 5

5 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § SFL.

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

TREDJE AVDELNINGEN

F olkpensionering

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension

1 §•

Första stycket motsvarar 1 § FPL och ersätter därjämte delvis 1 § lagen

om barnpensioner. Här anges de båda grundförutsättningarna för rätt till

folkpension, nämligen svenskt medborgarskap och mantalsskrivning i riket.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen innehåller förslaget

en uppmjukning av kravet på mantalsskrivning såtillvida att det skall

vara tillräckligt, om den försäkrade varit mantalsskriven härstädes för det

år, varunder han fyllt 62 år, och för de fem åren närmast dessförinnan.

Enligt andra stycket har kravet på mantalsskrivning i riket kompletterats

med en regel, att barn, som är svensk medborgare men som till följd av sin

ålder inte blivit mantalsskrivet i riket, likväl skall äga rätt till barnpension.

Det kan nämligen förflyta en längre tid — upp till 14 månader — från födelsen,

innan ett barn blir mantalsskrivet.

2 §■

Första punkten i denna paragraf motsvarar 14 § 2 mom. tredje stycket

FPL. På grund av denna bestämmelse kan folkpensionsförmåner komma att

utgå till den som inte är att anse som försäkrad enligt de allmänna bestämmelserna

i 1 kap. 3 § första stycket. För den skull har i sista punkten tillagts

ett stadgande av innebörd att sådan pensionsberättigad vid tillämpning av

lagens regler beträffande folkpension skall likställas med försäkrad. 6

6 kap. Om ålderspension

1 §•

Första stycket motsvarar 3 § 1 mom. FPL.

Andra stycket innehåller, i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna

motiveringen, regler om rätt att uttaga ålderspensionen före den i

första stycket stadgade pensionsåldern, 67 år. Det må framhållas att möjlighet

även föreligger till uppskjutet pensionsuttag. Detta följer av 16 kap. 1

och 5 §§, enligt vilka stadganden ålderspension utgår först efter ansökan

samt fr. o. m. den månad som anges i ansökningen, dock ej för längre tid

tillbaka än tre månader före ansökningen. Hur pensionens storlek påverkas

av förtida resp. uppskjutet uttag regleras i 6 kap. 2 §.

Ansökan om förtida pensionsuttag skall, om rätt till både folkpension och

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

tilläggspension föreligger, avse båda pensionsslagen (jämför 12 kap. 1 §

andra stycket). Den som endast är berättigad till folkpension äger givetvis

utfå sin pension med början före 67-årsåldern. Särskilda övergångsbestämmelser

när det gäller förtida uttag av ålderspension från folkpensioneringen

återfinnes i 9 § promulgationslagen.

2 §•

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om ålderspensionens storlek,

motsvarar närmast 4 § 1 mom. FPL, varjämte den delvis ersätter stadganden

i 6 § FPL och 1 § lagen om höjning av folkpensioner m. m. Pensionsbeloppen

har angivits i procent av basbeloppet och därvid bestämts i enlighet

med den målsättning statsmakterna uttalat sig för, dvs. att ålderspensionen

år 1968 skall vara 3 600 kr. för en ensam pensionär och 5 400 kr. sammanlagt

för två makar, som båda uppbär pension, allt uttryckt i 1957 års penningvärde.

Angående folkpensionsbeloppen för tiden fram till juli 1968 finns

särskilda bestämmelser i 10—12 §§ promulgationslagen.

Med hänsyn till den i andra stycket upptagna regeln om förhöjning av

pensioner vid uppskjutet uttag, har i enlighet med förslag av socialförsäkringskommittén

föreskrivits, att den försäkrades pension skall utgå med det

lägre beloppet (67,5 procent) så snart den försäkrades make uppnått 67 års

ålder, även om maken underlåtit taga ut sin ålderspension.

I enlighet med vad socialförsäkringskommittén föreslagit har upptagits

vissa särbestämmelser i fråga om storleken av makes pension i de fall andra

maken uppbär partiell förtidspension. I så fall skall pensionen motsvara

pensionen för ensam, minskad med, om andra maken uppbär 2/s av hel förtidspension,

en sjättedel och, om andra maken uppbär Vs av hel förtidspension,

en tolftedel. Ålderspensionen till den, vars make uppbär 2/s av hel förtidspension,

blir alltså x 90 75 procent av basbeloppet. Uppbär maken

Vs av hel förtidspension, blir ålderspensionen ^1^x90 =^82,5 procent av

basbeloppet.

Andra stycket innehåller regler för minskning eller ökning av pensionen

vid förtida respektive uppskjutet uttag. Bestämmelserna har utformats efter

förebild av 13 § TPL. Bestämmelsen att vid ökning av pension till följd av

uppskjutet uttag hänsyn inte skall tagas till tid, då den försäkrade åtnjutit

tilläggspension, innebär — i förening med motsvarande stadgande i 12 kap.

2 § — att en försäkrad inte har något att vinna på att ta ut tilläggspension

men vänta med uttag av folkpension eller tvärtom. Den praktiska konsekvensen

härav blir, att uppskjutet uttag kommer att avse båda pensionsgrenarna,

en regel som förordats i den allmänna motiveringen. Bestämmelsen

att vid ökning av pension hänsyn inte skall tagas till tid, då den försäkrade

inte varit berättigad till folkpension, syftar på de fall, då den för
-

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

säkrade blir berättigad till pension vid en tidpunkt efter 67-årsåldern på

grund av att han först vid den tidpunkten uppfyller medborgarskaps- och

mantalsskrivningsvillkoren.

Till belysning av innebörden av förevarande paragraf må anföras följande

exempel. Samtliga är uppgjorda med utgångspunkt från ett basbelopp av

4 000 kr., varjämte bortsetts från sådan avrundning av pensionsbeloppen

som skall ske jämlikt 16 kap. 4 § andra stycket.

1) En försäkrad, vars make inte åtnjuter folkpension eller äger rätt till

pension enligt 1 § första stycket, tar ut sin ålderspension fr. o. m. den månad

då han fyller 63 år. Den fulla ålderspensionen, ^Jjjj-x4 000 3 600

kr., skall då minskas med (48 X 0,6 =) 28,8 procent. Ålderspensionen blir

alltså x 3 600 = j 2 563 kr. 20 öre.

2) Kommer maken till nyssnämnde försäkrade sedermera i åtnjutande

av ålderspension eller hel förtidspension eller blir maken berättigad till

pension enligt 1 § första stycket, sjunker den försäkrades ålderspension

före reduktionen enligt 2 § andra stycket till 0Z-l5X4OOO = j 2 700 kr., vilket

belopp på samma sätt som i föregående exempel skall reduceras med

28,8 procent med hänsyn till det förtida pensionsuttaget. Den försäkrades

3) Kommer i det föregående exemplet maken i stället i åtnjutande av

2/s av hel förtidspension, blir ålderspensionen före reduktionen enligt 2 §

andra stycket -x4 000 =^ 3 000 kr. Ålderspensionen i föreliggande

Det må påpekas, att minskning eller ökning av ålderspension med hänsyn

till förtida eller uppskjutet pensionsuttag inte påverkar storleken av

de tilläggsförmåner som utgår jämlikt 9 kap. 7

I denna paragraf anges förutsättningarna för rätt till förtidspension.

Dessa har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

Motsvarighet till första stycket återfinnes nu i 3 § 2 mom. FPL. Av de i

nämnda lagrum uppräknade invaliditetsorsakerna har orden »kropps- eller

sinnessjukdom» och »sinnesslöhet» ersatts med orden »sjukdom» och

»psykisk efterblivenhet». Därmed åsyftas inga sakliga ändringar.

ålderspension minskar alltså i detta

40 öre.

fall till

X 2 700

1 922 kr.

fall blir då

X 3 000

2 136 kr.

7 kap. Om förtidspension

1 §•

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

Bestämmelserna i andra stycket har motsvarighet i 3 § 3 mom. FPL.

Skillnaden mellan sjukbidrag och förtidspension hänför sig till varaktighetskravet.

I övrigt gäller för sjukbidraget i princip samma invaliditetsbegrepp

och samma regler för invaliditetsbedömningen som för förtidspension.

Detta utesluter dock inte att man vid invaliditetsbedömningen kan

komma till olika resultat beroende på om frågan avser sjukbidrag eller

varaktig pension. I förra fallet bör vid bedömning av den försäkrades arbetsförmåga

en väsentlig betydelse tillmätas hans möjlighet att fortsätta

sitt tidigare arbete, medan i det senare fallet bör beaktas hans förvärvsmöjligheter

efter omskolning till annat arbete.

Sjukbidrag likställes vid tillämpning av lagen i alla avseenden med förtidspension.

Vad som stadgas om hel förtidspension, t. ex. i 3 kap. 3 §, skall

alltså gälla även helt sjukbidrag.

2 §•

Indelningen av de förtidspensionsberättigade i tre invaliditetsgrupper

ansluter till socialförsäkringskommitténs förslag. Medan kommittén vid

angivande av de olika invaliditetsgraderna talar om nedsättning av arbetsförmågan

med Vs, Va eller V* har i lagförslaget i anslutning till departementspromemorian

använts metoden att ange invaliditetsgraderna i mera

allmänna ordalag, vilket bättre rimmar mot den art av prövning det här rör

sig om. Sakligt sett avses inte något avsteg från kommitténs normer.

3 §•

Angående första stycket, som innehåller vissa allmänna normer för

invaliditetsbedömningen, torde få hänvisas till den allmänna motiveringen.

Andra stycket innehåller en regel rörande invaliditetsbedömningen för

försäkrade, som är föremål för sådan rehabiliteringsåtgärd, som anges i

4 kap. 2 §. Stadgandet medför att, om den försäkrade har kvar så stor

arbetsförmåga att han i och för sig endast är berättigad till partiell förtidspension,

så bör under tiden för vidtagande av den ifrågavarande åtgärden

pensionen kunna förhöjas till samma belopp som för helinvalid, därest den

försäkrade på grund av åtgärden är förhindrad att utnyttja den kvarstående

arbetsförmågan. Sedan åtgärden avslutats bör frågan om pensionsrätten

i fortsättningen bli föremål för omprövning. 4

4 §•

Bestämmelserna i denna paragraf rörande förtidspensionens storlek ansluter

till motsvarande regler för ålderspensionen i 6 kap. 2 § första stycket.

8 kap. Om familjepension

1 §•

Första stycket innehåller huvudregeln för rätt till änkepension från folkpensioneringen

och motsvarar 3 g 4 mom. första stycket FPL jämfört med

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

11 § första stycket samma lag. Den omarbetning av bestämmelserna som

skett sammanhänger med förslaget om möjlighet till förtida eller uppskjutet

uttag av ålderspension från folkpensioneringen.

Till andra stycket, som i departementspromemorian motsvarades av 2 §,

har överförts den nuvarande bestämmelsen i 3 § 4 mom. andra stycket FPL.

2 §•

Paragrafen innehåller bestämmelser om de förutsättningar under vilka

vissa kategorier av kvinnor skall anses likställda med änkor i fråga om

rätt till änkepension. Motsvarande bestämmelser hade i departementspromemorian

sin plats i 1 § andra och tredje styckena.

Innehållet i första stycket är detsamma som i 3 § 4 mom. fjärde stycket

FPL.

I andra stycket återfinnes de föreslagna nya reglerna om frånskild kvinnas

rätt till änkepension vid den förutvarande makens död. Med rättens beslut

avses både domar och interimistiska beslut. Avgörandena behöver inte

ha vunnit laga kraft vid dödsfallet.

Familjerättskommittén har i sitt remissyttrande pekat på det fall, att en

frånskild kvinna haft barn under 16 år i hemmet men barnet hunnit uppnå

denna ålder eller kvinnan upphört att ha barnet i hemmet, innan den förutvarande

maken avlider. Som kommittén anför synes rimligt, att även i sådant

fall äktenskapet anses ha varat till den tidpunkt, då yngsta barnet

fyllde 16 år eller kvinnan eljest upphörde att ha barn under nämnda ålder

i hemmet. I enlighet härmed stadgas i andra stycket andra punkten att

med tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, skall jämställas tid varunder

kvinnan haft vårdnaden om och stadigvarande sammanbott med barn under

16 år till den förutvarande mannen, vilket stadigvarande vistades i hennes

hem vid skilsmässan.

I sista punkten har tillagts ett stadgande, som utesluter änkepensionsrätt

för frånskild kvinna, när underhållsbidrag kan antagas ha tillkommit

i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till pension. Stadgandet ansluter

i sak till vad som ansetts skola gälla enligt promemorieförslaget utan

särskild lagbestämmelse. För att ge de pensionsbeviljande organen bättre

stöd när det gäller att stävja eventuella försök till missbruk torde ett uttryckligt

stadgande vara motiverat. 3 * *

3 §•

Paragrafen ersätter 3 § 4 mom. tredje och femte styckena FPL.

Genom en omformulering har bestämmelserna i första stycket gjorts

tillämpliga även i fråga om änkepension till frånskild. Paragrafen innehåller

ingen motsvarighet till nuvarande stadgande i 3 § 4 mom. tredje

stycket om att änkepension ej skall utgå, därest på talan av mannen dömts

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

till hemskillnad mellan makarna jämlikt 11 kap. 2 § första stycket giftermålsbalken,

dvs. på grund av att hustrun grovt försummat sina plikter

mot man och barn eller varit hemfallen åt missbruk av rusgivande medel

eller fört ett lastbart liv. Stadgandet infördes år 1960 efter förslag av socialförsäkringskommittén,

som förordade liknande regler i sitt förslag om änkepension

till frånskilda. Med det nu föreliggande förslaget om pension till

frånskilda, vilket anknyter till förefintligheten av underhållsbidrag, finns

inget praktiskt behov av bestämmelsen för dessa fall. Någon motsvarande

regel finns inte inom tilläggspensioneringen. Med hänsyn till vad nu anförts

har det ansetts riktigast att låta stadgandet utgå.

Formuleringen av andra stycket sista punkten har jämkats och ett förtydligande

tillägg har gjorts utan att någon saklig ändring avses därmed.

Ett återupplivande enligt detta stycke av frånskild kvinnas pensionsrätt

efter den förutvarande maken kommer inte i fråga, eftersom hon enligt

giftermålsbalkens bestämmelser definitivt förlorar rätten till underhållsbidrag

från denne i och med omgiftet.

4 §•

Första stycket ersätter 4 § 3 mom. första stycket FPL och innebär att

oreducerad änkepension skall vara lika stor som ålderspension eller hel

förtidspension till en ensam pensionär. Liksom fallet är i fråga om sistnämnda

båda pensionsformer har änkepensionen satts i relation till basbeloppet.

Andra stycket motsvarar 4 § 3 mom. andra stycket FPL.

Hänvisningen i tredje stycket motsvarades i departementspromemorian

av 7 § i kapitlet.

5 §•

Paragrafen innehåller den grundläggande regeln om rätt till barnpension

från folkpensioneringen och har i sak oförändrad överförts från 1 §

första och tredje styckena samt 2 § lagen om barnpensioner. Bestämmelse

motsvarande 1 § andra stycket sistnämnda lag återfinnes i 20 kap. 2 § i

förslaget. Av en jämförelse med detta lagrum framgår att barnpension

skall utgå även till adoptivbarn.

En jämförelse med 16 kap. 9 § visar att pension utgår till och med den

månad, varunder barnet fyller 16 år. 6 * * * * * 12

6 §•

Stadgandet motsvarar 3 § lagen om barnpensioner. Förutom att pensio
nens

storlek anknutits till basbeloppet har — i enlighet med uttalande av

1961 års riksdag (L2U 31; rskr 184) — föreslagits den ändringen i för
hållande

till vad nu gäller att, om ett barn utom äktenskap, som fyllt tre

år och beträffande vilket faderskapet ej fastställts, är berättigat till barn
12

— Bihan g till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

pension efter sin moder, pensionen skall utgå med samma belopp som

barnpension till barn, vars båda föräldrar avlidit.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m.

1 §•

I detta kapitel har sammanförts bestämmelser om vissa särskilda folkpensionsförmåner.

Förmånerna är av två slag, dels sådana som utgår såsom

tillägg till annan folkpension, dels sådana som utgår till försäkrade vilka

ej eljest åtnjuter pension enligt denna lag. Reglerna i det föreliggande

förslaget anknyter till förslagen i departementspromemorian i vad avser

barntillägget. De övriga i promemorieförslaget på grundval av socialförsäkringskommitténs

förslag upptagna förmånerna hjälptillägg, vårdtillägg,

blindtillägg, blindhetsersättning, vanföreersättning och vanföretillägg har,

såsom framgått av den allmänna motiveringen, i förslaget ersatts med

två hjälpformer, invaliditetstillägg till den som uppbär ålders- eller förtidspension

och invaliditetsersättning till den som inte eljest åtnjuter pension.

Av bestämmelsernas placering i den avdelning av lagen som handlar

om folkpensioneringen framgår, att de i detta kapitel omnämnda förmånerna

är att anse som folkpension. Storleken av de i kapitlet upptagna förmånerna

anges i procent av basbeloppet. Under en övergångstid regleras

förmånernas storlek genom stadganden i 12 § promulgationslagen.

Bestämmelserna om barntillägg i 1 §, motsvarande 2 § i promemorian,

har till huvudsaklig del behandlats i den allmänna motiveringen. Enligt

första punkten i första stycket utgår barntillägg för barn under 16 år till

den försäkrade eller dennes hustru. Med hustru jämställes icke annan kvinna,

med vilken den försäkrade sammanbor. Vidare gäller som en förutsättning

för rätt till barntillägg att den försäkrade har vårdnaden om eller

stadigvarande sammanbor med barnet. Det räcker alltså om en av dessa

förutsättningar är uppfylld. Med vårdnaden avses den rättsliga vårdnaden,

som inte nödvändigt behöver sammanfalla med den faktiska vården om

barnet. Uttrycket stadigvarande sammanbor bör tolkas på samma sätt som

motsvarande från 3 § 4 mom. första stycket a) FPL till 8 kap. 1 § första

stycket a) lagen om allmän försäkring överförda uttryck och alltså inte

ges allför snäv innebörd. Av andra punkten framgår, att barntillägg ej utgår

till ålderspension före 67 år och ej heller till pension som tillkommer gift

kvinna. Det är dock att märka att gift kvinna, som stadigvarande lever

åtskild från sin make, enligt 10 kap. 1 § första stycket i regel likställes

med ogift pensionsberättigad, varvid barntillägg kan utgå till hennes pension.

Tredje punkten har motsvarighet i 5 § lagen om särskilda barnbidrag.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser om barntilläggets

s. 355 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 355

storlek, vilka överensstämmer med vad socialförsäkringskommittén föreslagit.

Barntillägg utbetalas till den försäkrade till vars pension förmånen utgör

tillägg. I 10 kap. 2 och 3 §§ finns bestämmelser om inskränkningar i

rätten att uppbära barntillägg då barnet får sin försörjning på det allmännas

bekostnad.

2 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf om invaliditetstillägg

ersätter stadgandena om vårdtillägg, hjälptillägg och blindtillägg i departementspromemorians

3 och 4 §§. Bestämmelser om vårdtillägg och

blindtillägg återfinnes nu i 10 § FPL. Invaliditetstillägg skall kunna utgå

till ålders- eller förtidspension, men ej till änkepension. Om en änka som

är berättigad till förtidspension, enligt 10 kap. 4 § andra stycket väljer

denna pension framför änkepensionen, kan hon däremot givetvis vara berättigad

till invaliditetstillägg. Åldersgränsen för vårdbehovets eller blindhetens

inträde har i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag

höjts från nuvarande 60 till 63 år. Den som vid lagstiftningens ikraftträdande

fyllt 63 år blir berättigad till förmånen, om förutsättningarna för

rätt därtill visas ha varit uppfyllda vid den tidpunkt då han uppnådde

63 års ålder.

Andra stycket motsvarar stadgandena om vanföretillägg i 6 § departementspromemorian.

I förhållande till promemorian har som framgår av

den allmänna motiveringen gjorts den ändringen att det för rätt till förmånen

ej kräves att funktionsnedsättningen är hänförlig till rörelse- och

stödorganen. Nedsättning av funktionen hos vilket kroppsorgan som helst

kan grunda rätt till tillägget. Av stadgandets formulering framgår att

tillägg enligt detta stycke kan utgå endast till partiell förtidspension.

Bestämmelserna i tredje stycket har motsvarigheter i stadgandena i 10 §

1 inom. sista stycket FPL om att blindtillägg ej utgår till den, som enligt

gällande bestämmelser om blindundervisning är skolpliktig, och i 10 §

2 mom. sista stycket samma lag om att vårdtillägg inte utgår till den som

stadigvarande vårdas på anstalt. Invaliditetstillägg skall inte i något fall

utgå vid anstaltsvård som avses i förevarande lagrum. Därest någon, som

stadigvarande vårdas på anstalt och enligt nuvarande regler åtnjuter blindtillägg,

inte blir berättigad till invaliditetstillägg enligt de nya bestämmelserna,

kommer kan likväl med tillämpning av 18 § andra stycket promulgationslagen

att få behålla den förmån, som utgår enligt nuvarande bestämmelser.

3 §•

I denna paragraf har upptagits bestämmelser rörande invaliditetsersättning,

motsvarande reglerna om blindhetsersättning och vanföreersättning

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

i 5 och 6 §§ departementspromemorian. Invaliditetsersättning kan endast

utgå till den som inte eljest åtnjuter pension enligt förevarande lag. Därest

en kvinna, vilken eljest skulle vara berättigad till invaliditetsersättning,

åtnjuter en änkepension som utgår med lägre belopp än invaliditetsersättningen,

har hon möjlighet att avstå från änkepensionen och i stället komma

i åtnjutande av invaliditetsersättning. Av hänvisningen till 2 § första

stycket andra punkten framgår att invaliditetsersättning på grund av

blindhet kan utgå endast om blindheten inträtt innan den försäkrade fyllt

63 år.

4 §.

Stadgandena i denna paragraf motsvarar 3 § 2 mom. andra stycket sista

punkten FPL och 4 § första stycket sista punkten i promemorian.

5 §•

Bestämmelserna om de inkomstprövade folkpensionsförmånerna hustrutillägg

och kommunalt bostadstillägg har intagits i en särskild lag.

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension

1 §•

Paragrafen motsvarar 12 § FPL. Genom hänvisningen i första stycket

till 9 kap. uppnås, att en gift kvinna, som stadigvarande lever åtskild från

sin make, kan erhålla barntillägg för barn som hon stadigvarande sammanbor

med eller har vårdnaden om.

2 §•

Första och andra styckena, som handlar om folkpension under tid då

den pensionsberättigade är intagen i anstalt på statens bekostnad m. m.,

motsvarar 17 § FPL.

Det i sistnämnda paragraf stipulerade s. k. fickpenningbeloppet har

fr. o. m. den 1 juli 1961 höjts till 50 kr. i månaden. Med utgångspunkt från

detta belopp har här föreskrivits att vad som för år räknat motsvarar 15

procent av basbeloppet skall förbehållas den pensionsberättigade. Som framgår

av 12 § sista stycket promulgationslagen skall beloppet under en övergångstid

beräknas på samma sätt som hittills.

Sista stycket ersätter 14 § lagen om särskilda barnbidrag.

En förutsättning för att förevarande paragraf skall träda i tillämpning

är att vistelsen på anstalten m. m. avser en hel månad, varmed såsom

framgår av 20 kap. 1 § förstås kalendermånad. I den mån i paragrafen angivna

förutsättningar är uppfyllda endast för del av en månad skall alltså

inte något belopp innehållas.

s. 357 Kontrollera mot PDF

357

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

3 §•

Bestämmelserna i första stycket om rätt för den som driver en icke statlig

anstalt att uppbära folkpension, vilken tillkommer den som åtnjuter

vård på anstalten m. m., ersätter de nuvarande bestämmelserna i 18 §

2 mom. FPL. Andra stycket ersätter 17 § tredje och fjärde styckena lagen

om särskilda barnbidrag. Det förutsättes att de närmare grunderna för

tillämpningen av förevarande paragraf skall bestämmas av Konungen.

4 §.

Första stycket samt andra stycket första punkten motsvarar 11 § andra

stycket FPL. I de fall en kvinna uppfyller förutsättningarna för rätt till

både förtidspension och änkepension bör hon liksom nu ha möjlighet att

välja vilkendera pensionen hon vill åtnjuta. Likaså kan en kvinna vara i

den situationen att hon bör få välja mellan förtidspension och hustrutillägg.

I andra stycket andra punkten har, i överensstämmelse med vad socialförsäkringskommittén

föreslagit, intagits en bestämmelse av innebörd, att

den omständigheten att kvinnan föredrar att taga ut änkepension eller

hustrutillägg i stället för förtidspension inte skall medföra bättre förmåner

för henne i fråga om sjukpenning och sjukhjälpstid än om hon

åtnjutit förtidspension.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

FJÄRDE AVDELNINGEN

Försäkring för tilläggspension

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m.

1 §•

Med detta kapitel inledes fjärde avdelningen, som omfattar kapitlen

11—15 och behandlar tilläggspensioneringen. Bestämmelserna motsvarar

till stora delar helt TPL. I vissa avseenden finns dock betydelsefulla ändringar.

Bl. a. har reglerna angående utlandssvenskarnas och utlänningarnas

ställning inom systemet justerats. Reglerna om förtidspension har ändrats

i enlighet med vad som föreslagits i den allmänna motiveringen. Vidare

upptages stadganden om änkepension till frånskilda kvinnor.

Denna paragraf, som innehåller de grundläggande reglerna om beräkning

av pensionsgrundande inkomst, motsvarar 1 § andra punkten och 4 § TPL.

I departementspromemorian hade paragrafen i enlighet med socialförsäkringskommitténs

förslag utformats så att pensionsgrundande inkomst i vissa

fall skulle beräknas för förtidspensionär. Såsom framgår av den allmänna

motiveringen har kommitténs förslag på denna punkt inte följts.

2 §•

Paragrafen motsvarar 5 § TPL och innehåller regler om vilken inkomst

som skall vara pensionsgrundande såsom inkomst av anställning. I de båda

första styckena har inte gjorts annan ändring än att överenskommelse som

i andra stycket sägs skall kunna avse även naturaförmåner.

I sista stycket har däremot upptagits mera betydande ändringar. Enligt

gällande regler skall vid beräkning av inkomst av anställning hänsyn inte

tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare,

vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, i annat

fall än då den försäkrade sysselsatts vid skötseln av här i riket belägen

fastighet eller i rörelse som bedrives från här beläget fast driftsställe. Hänsyn

skall inte heller tagas till lön eller ersättning från främmande makts

härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken

tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och inte är svensk medborgare.

I överensstämmelse med vad som förordats i den allmänna motiveringen

har som en sista punkt i sista stycket tillagts ett stadgande av

innehåll, att de nämnda undantagen inte skall gälla beträffande svensk

medborgares lön, såframt svenska staten eller utländsk beskickning här i

riket eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk

person, som äger ett bestämmande inflytande i den utländska juridiska

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

personen, enligt av riksförsäkringsverket godtagen förbindelse har att

svara för arbetsgivaravgift för lönen i fråga.

Den som avger förbindelse enligt det nya stadgandet skall anses såsom

arbetsgivare i förhållande till den eller dem förbindelsen avser. Han har

inte blott att svara för arbetsgivaravgift till tilläggspensioneringen utan

även för fullgörandet av den uppgiftsskyldighet, som erfordras för bestämmande

av avgifter och pensionsgrundande inkomst. Förbindelsen torde böra

utformas så att den kan uppsägas av riksförsäkringsverket, om inte denna

uppgiftsskyldighet behörigen fullgöres.

Möjligheter saknas att på exekutiv väg göra krav på arbetsgivaravgifter

gällande mot utländska beskickningar. Emellertid synes det inte finnas

anledning att räkna med annat än att sådana beskickningar kommer att

infria sina förbindelser enligt lagen.

3 §•

Paragrafen motsvarar 6 § TPL. Under c) har medtagits även ersättning

i form av naturaförmåner, varigenom överensstämmelse med 2 § första

stycket erhållits.

4 §•

I denna paragraf, som motsvarar 7 § TPL, har sista stycket kompletterats

med hänsyn till tillägget i 2 § sista stycket.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 8 § TPL. Avrundningsregeln i tredje stycket

i nämnda lagrum har inarbetats i första stycket. Genom den föreslagna utformningen

av paragrafen kommer maximum för det inkomstbelopp, som

skall beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst, att exakt motsvara

sju och en halv gånger basbeloppet även om denna produkt skulle

sluta på 50-tal kronor. Genom stadgande i 20 § promulgationslagen har

de nya bestämmelserna gjorts tillämpliga även vid beräkning av pensionsgrundande

inkomst för år 1962.

6 §.

Denna paragraf motsvarar 9 § TPL. Innehållet i sista stycket har jämkats

i förhållande till promemorieförslaget till följd av att de föreslagna

reglerna i 13 kap. om särskild poängberäkning i vissa fall för studerande

och värnpliktiga har utgått. 7

7 §•

Första och andra styckena motsvarar 36 § TPL och innehåller reglerna

om individuellt undantagande från tilläggspensioneringen i fråga om inkomst

av annat förvärvsarbete. Det må erinras, att sådant undantagande

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

jämlikt 3 kap. 2 § första stycket sista punkten har enahanda verkan för

sjukförsäkringen i vad avser tilläggssjukpenning.

Tredje stycket saknar motsvarighet såväl i TPL som i departementspromemorian.

En motsvarighet till stadgandet finns däremot i 2 § kungörelsen

den 18 december 1959 (nr 554) med vissa föreskrifter om undantagande

från försäkringen för allmän tilläggspension. Åtgärder varom här är

fråga måste anses så betydelsefulla, att bestämmelserna bör intagas i lagen.

I förslaget saknas motsvarighet till bestämmelserna i 37—40 §§ TPL om

kollektivt undantagande. Avtal om sådant undantagande skulle träffas

före den 1 juli 1961 och registrering därav sökas senast den 31 augusti

1961. Någon ansökan om registrering av sådant avtal har inte ingivits.

12 kap. Om ålderspension

1 §•

Denna paragraf motsvarar 11 § TPL.

I andra stycket första punkten har gjorts ett förtydligande tillägg om

att de i första stycket angivna förutsättningarna — pensionspoäng för

minst 3 år eller, beträffande icke svensk medborgare, minst 10 år — gäller

även för förtida uttag av ålderspension.

I andra stycket andra punkten har intagits en bestämmelse om att förtida

uttag av ålderspension från tilläggspensioneringen i de fall då den

försäkrade äger komma i åtnjutande jämväl av ålderspension från folkpensioneringen

inte får ske, med mindre den försäkrade tillika gör framställning

om utfående av folkpensionen. En motsvarande bestämmelse beträffande

folkpensionen finnes i 6 kap. 1 § andra stycket.

2 §•

De två första styckena motsvarar 12 § TPL.

Tredje stycket motsvarar 13 § TPL. Ett par tillägg avseende ålderspension,

som börjar utgå efter 67-årsåldern, har dock gjorts. Sålunda föreskrives,

att vid beräkning av förhöjning av sådan pension hänsyn inte skall

tagas till tid, varunder den försäkrade åtnjutit folkpension. Såsom närmare

utvecklats vid 6 kap. 2 §, ernås härigenom regelmässigt, att folkpension

och tilläggspension kommer att uttagas från samma tidpunkt. Vidare

stadgas, att vid förhöjning av ålderspension på grund av uppskjutet pensionsuttag

hänsyn inte skall tagas till tid, då den försäkrade inte varit berättigad

till tilläggspension i form av ålderspension. Denna bestämmelse

får betydelse beträffande utlänningar, som blir svenska medborgare efter

det att de fyllt 67 år. Har en sådan försäkrad vid nämnda ålder minst 3

men inte 10 pensionsgrundande år, är han jämlikt 1 § första stycket inte

berättigad till ålderspension men blir det, i och med att han erhåller svenskt

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

medborgarskap. Det har inte ansetts rimligt, att i ett sådant fall låta tiden

efter 67-årsdagen verka förhöjande på pensionen.

13 kap. Om förtidspension

1 §•

I detta kapitel återfinnes reglerna om förtidspension från tilläggspensioneringen.

De i 3 och 4 §§ i promemorieförslaget intagna bestämmelserna

om rätt för studerande och värnpliktiga att i vissa fall tillgodoräkna sig

pensionspoäng enligt särskilda grunder har utgått. Skälen härför har angivits

i den allmänna motiveringen.

Invaliditetsbestämningarna i första stycket av förevarande paragraf ansluter

till vad som enligt 7 kap. 1 § första stycket skall gälla för folkpensioneringen.

Såsom särskilt villkor tillkommer att den försäkrade skall äga

tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, varunder pensionsfallet

inträffat. Som framgår av 2 § kan pensionspoäng för ett enda år vara tillfyllest.

Reglerna i andra stycket om sjukbidrag motsvarar bestämmelserna i

7 kap. 1 § andra stycket.

Enligt hänvisningen i tredje stycket skall samma invaliditetsgraderingsoch

invaliditetsbedömningsregler som inom folkpensioneringen gälla för

tilläggspensioneringens del.

Rätten till och storleken av förtidspension är inom tilläggspensioneringen

i betydelsefulla avseenden knuten till tidpunkten för pensionsfallets inträffande.

Försäkringsdomstolen framhåller i sitt remissyttrande, att det

är i hög grad önskvärt, att ifrågavarande begrepp bestämmes så att i tilllämpningen

såvitt möjligt undvikes tvister rörande nämnda tidpunkt.

Att i lagen uttömmande ange vad som skall förstås med tidpunkten för

pensionsfallets inträffande låter sig svårligen göra. Man riskerar här lätt

att få bestämmelser som i praktiken inte medger den smidiga anpassning

till föreliggande omständigheter, som bör eftersträvas. I alla händelser synes

det lämpligast att avvakta utvecklingen under den närmaste tiden efter

det att de nya pensionsbestämmelserna trätt i kraft. Det synes riktigast

att tidpunkten för pensionsfallet så nära som möjligt ansluter till att nedsättningen

i den försäkrades arbetsförmåga nått det stadium i fråga om

grad och varaktighet, som förutsättes för rätt till sjukbidrag eller förtidspension

enligt detta kapitel. Utgångspunkten för tillämpningen bör alltså

vara att pensionsfallet skall anses ha inträffat vid den tidpunkt, då arbetsförmågan

blivit nedsatt med minst hälften och nedsättningen tillika kan

betraktas som varaktig eller väntas bli bestående avsevärd tid.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 16 § TPL. Reglerna har dock i väsentliga delar

omarbetats i enlighet med socialförsäkringskommitténs förslag.

12* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Första stycket upptar regler om när den försäkrades pension skall beräknas

enligt de gynnsamma grunderna i andra stycket. Dessa beräkningsgrunder

skall tillämpas, om den försäkrade vid tidpunkten för pensionsfallets

inträffande varit placerad lägst i den sjukpenningklass, som svarar

mot en årsinkomst lika med det vid årets ingång gällande basbeloppet,

och den försäkrade tillgodoräknats pensionspoäng för minst ett år före

året för pensionsfallet. Motsvarande skall gälla då den försäkrade felaktigt

är placerad i för låg sjukpenningklass — eller ej klassplacerad alls — men

rätteligen skulle ha varit placerad i sjukpenningklass, som nyss sagts,

därest den allmänna försäkringskassan känt till samtliga de förhållanden

som skall ligga till grund för klassplaceringen. Om däremot den försäkrade

är felaktigt placerad i för hög sjukpenningklass och egentligen borde

ha tillhört en lägre klass än vad som motsvarar en årsinkomst lika med basbeloppet,

hindrar detta inte att han får sin pension beräknad enligt bestämmelserna

i andra stycket. I de fall där den oriktiga klassplaceringen

grundas på vilseledande från den försäkrades sida, finns möjligheter till

nedsättning av pensionen med tillämpning av 20 kap. 3 §.

Beräkningsgrunderna i andra stycket skall, därest den försäkrade äger

tillgodoräkna sig pensionspoäng för tre av de fyra åren närmast före året

för pensionsfallet, tillämpas även om den försäkrade inte är sjukpenningklassplacerad

för inkomst motsvarande minst basbeloppet. Promulgationslagens

24 § innehåller ett särstadgande angående rätt till förtidspension i

anledning av pensionsfall som inträffat under år 1962.

Reglerna om pensionsberäkning i andra stycket, som i viss mån avviker

från vad nu gäller enligt 16 § TPL, innebär att pension beräknas med utgångspunkt

från att den försäkrade antages ha för varje år, från och med

det då pensionsfallet inträffar till och med det då han uppnår 65 års ålder,

tillgodoräknats viss pensionspoäng. Denna pensionspoäng skall beräknas

enligt den av två alternativa metoder som ger det för den försäkrade gynnsammaste

resultatet. Den ena metoden innebär att antagandepoängen beräknas

motsvara medeltalet av de två högsta poängtalen under de fyra

åren närmast före pensionsfallet. Den andra metoden innebär att antagandepoängen

beräknas på grundval av poängförvärven under samtliga år

från och med den försäkrades sextonde år till och med året närmast före

pensionsfallet. Antagandepoängen skall därvid motsvara medeltalet för

halva antalet av de år som sålunda kommer i fråga, varvid hänsyn i första

hand tages till åren med de högsta poängtalen. Av udda antal år medräknas

flertalet, t. ex. av 15 år 8.

Reglerna i andra stycket kan belysas med följande exempel. En person

förvärvar under ett vart av åren 1960—1963 tre pensionspoäng, under åren

1964—1966 fem poäng och under åren 1967—1969 återigen tre poäng för år.

År 1970 drabbas han av invaliditet och blir berättigad till förtidspension.

Medeltalet för de två bästa av åren 1966—1969 blir fyra poäng. Medeltalet

av pensionspoängen för de fem bästa av de tio åren 1960—1969 blir 4,2

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

poäng. Den försäkrade skall alltså vid pensionsberäkningen tillgodoräknas

4,2 pensionspoäng för varje år från och med år 1970 till och med det då

han fyller 65 år.

Tredje stycket motsvarar de båda sista punkterna i 16 § TPL. I promemorian

var dessa bestämmelser upptagna i 5 §.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 17 § TPL. I promemorian återfinnes motsvarande

bestämmelser i 6 §.

14 kap. Om familjepension

1 §•

Paragrafen, som innehåller de grundläggande reglerna om rätt till familjepension

från tilläggspensioneringen, är med vissa redaktionella jämkningar

likalydande med 22 § första stycket TPL. Det bör uppmärksammas

att den vidgade rätt till förtidspension som följer av de föreslagna reglerna

1 13 kap. kommer att i motsvarande mån återverka på rätten till familjepension

i de fall då denna står i relation till försörj arens förtidspension

Stadgandet i 22 § andra stycket TPL motsvaras av bestämmelse i 20 kap

2 § i förslaget.

2 §•

De två första styckena behandlar de närmare förutsättningarna för rätt

till änkepension och motsvarar 23 § första och andra styckena TPL.

I tredje stycket, som i departementspromemorian motsvarades av tredje

och fjärde styckena, återfinnes de föreslagna nya bestämmelserna om

änkepension till frånskild kvinna vid den förutvarande makens död. Stadgandet

i sista punkten motsvarar 8 kap. 2 § sista stycket sista punkten i

förevarande lagförslag.

Stadgandet i fjärde stycket första punkten om att änkepension indrages,

därest kvinnan ingår nytt äktenskap, ersätter 23 § tredje stycket TPL. Det

har kompletterats med regler angående återupplivande av pensionsrätten,

om det nya äktenskapet upplöses innan det bestått i fem år. Dessa regler

motsvarar dem som gäller för folkpensioneringens del och som fått sin

plats i 8 kap. 3 § andra stycket i förslaget. Beträffande möjligheterna för

frånskild kvinna att få pensionsrätten återupplivad hänvisas till vad som

anförts under sistnämnda paragraf.

Tilläggspensioneringen saknar motsvarighet till bestämmelserna inom

folkpensioneringen om änkepensionsrätt i vissa fall vid sammanboende

utan att äktenskap föreligger. För rätt till änkepension från tilläggspensioneringen

förutsättes alltid att legalt äktenskap förelegat. I konsekvens

härmed saknas motsvarighet till stadgandet i 8 kap. 3 § andra stycket om

s. 364 Kontrollera mot PDF

364 Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

upphörande av rätt till änkepension i vissa fall då änkan sammanbor med

en man.

3 §•

Till första stycket av denna paragraf har överförts bestämmelserna i

24 § TPL.

Paragrafens andra stycke motsvarades i departementspromemorian av

8 §■

4 §•

Paragrafen motsvarar 25 § TPL.

5 §•

Första stycket motsvarar 26 § TPL. Bestämmelserna har omarbetats med

hänsyn till att även frånskild kvinna kan vara änkepensionsberättigad.

I andra stycket återfinnes de i den allmänna motiveringen närmare berörda

reglerna om beräkning av barnpensionsbelopp i vissa fall då änkepension

till frånskild kvinna reduceras på grund av den särskilda maximeringsregeln

i 17 kap. 2 §. Därest det änkepensionsbelopp som utgår efter

en försäkrad inte utgör 35 procent av den försäkrades egenpension, skall

barnpensionsbeloppet höjas i motsvarande mån dock högst med 25 procent

av egenpensionen. Finnes flera änkepensionsberättigade, skall vid tillämpning

av den föreslagna regeln hänsyn tagas till det sammanlagda beloppet

av änkepensionerna. Bestämmelserna i detta stycke kan följaktligen inte

komma i tillämpning när den försäkrade, förutom frånskild kvinna, efterlämnar

pensionsberättigad änka. Änkans pension kan nämligen inte understiga

35 procent av mannens egenpension. De berörda bestämmelserna kan

belysas med följande exempel. En försäkrad, vars egenpension från tilläggspensioneringen

utgör 10 000 kr. avlider och efterlämnar frånskild

hustru och två barn under 19 år. Underhållsbidrag till hustrun utgick med

100 kr. i månaden. På grund av bestämmelserna i 17 kap. 2 § maximeras

den frånskilda kvinnans pension till detta belopp, dvs. 1 200 kr. för år eller

12 procent av mannens egenpension. Barnpension till barnen skall i detta

fall med tillämpning enbart av bestämmelserna i första stycket i förevarande

paragraf utgå med sammanlagt 25 procent av egenpensionen, dvs.

2 500 kr. för år. Med tillämpning av andra stycket skall emellertid barnpensionsbeloppet

ökas med skillnaden mellan 35 och 12 procent, dvs. med

23 procent, av den försäkrades egenpension eller 2 300 kr. Det barnpensionsbelopp

som skall fördelas mellan barnen kommer följaktligen att uppgå

till (2 500 + 2 300 =) 4 800 kr.

6 §•

Paragrafen är likalydande med 29 § TPL.

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

7 §•

Bestämmelserna ersätter 43 § TPL. Som redovisats i den allmänna motiveringen,

föreslås samordning i fortsättningen skola ske endast mellan

familjepensioner men däremot ej mellan familjepension och egenpension.

Den försäkrades rätt till änkepension påverkas alltså inte av att hon samtidigt

är berättigad till egenpension — förtids- eller ålderspension — från

tilläggspensioneringen. Änkepension från folkpensioneringen kan däremot,

såsom framgått av det tidigare anförda, aldrig utgå samtidigt med folkpension

i form av förtids- eller ålderspension.

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension

1 §•

Denna paragraf motsvarar 57 § andra och tredje styckena TPL. Bestämmelsen

i första stycket i nämnda paragraf återfinnes i 22 § i promulgationslagen.

2 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om pensionsberäkning i vissa

fall då en försäkrad, som är född år 1927 eller tidigare, drabbats av längre

sjukperioder under sin aktiva tid och därigenom fått försämrade möjligheter

att förvärva pensionspoäng. Om en sådan försäkrad under ett år

uppburit sjukpenning från sjuk- eller yrkesskadeförsäkringen eller motsvarande

ersättning enligt lagen om ersättning åt smittbärare under mer

än 90 dagar, skall för hans del tillämpas särskilda regler vid pensionsberäkningen.

Förutsättningen skall dock vidare vara att han under den tid han

uppburit sjukpenningen eller ersättningen varit placerad i lägst den sjukpenningklass

som svarar mot en inkomst lika med basbeloppet. Föreligger

de nu nämnda förutsättningarna för något år, skall vid bestämmande

av det poängmedeltal, som skall ligga till grund vid beräkningen av den försäkrades

pension, bortses från det året, om man därigenom når ett gynnsammare

resultat för den försäkrade, dvs. om medeltalet höjes. Vidare

skall vid tillämpning av de s. k. 30-års- och 20-årsreglerna alltid anses som

om pensionspoäng tillgodoräknats den försäkrade för ifrågavarande år.

De angivna reglerna får emellertid för en försäkrad inte tillämpas för mer

än tre år. Skulle förutsättningarna vara uppfyllda för mer än tre år, skall

de år som kommer i fråga för tillämpningen utväljas så att det mest gynnsamma

resultatet för den försäkrade uppkommer.

Givetvis får de ifrågavarande bestämmelserna inte tillämpas för år då

den försäkrade åtnjutit ålders- eller förtidspension. För sådana år skall

ju pensionspoäng överhuvud inte beräknas. Ej heller får tillämpningen

avse år, då undantagande från försäkringen ägt giltighet för den försök
-

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

rade. Stadganden härom återfinnes i sista punkten i paragrafen. Enligt föreskrift

i 25 § andra stycket promulgationslagen får vidare bestämmelserna

tillämpas för dem som är födda år 1897 med avseende på högst ett år och

för dem som är födda åren 1898 och 1899 med avseende på högst två år.

För dem som är födda år 1896 kan, med den avfattning som 15 kap. 2 §

erhållit, tillämpning aldrig komma i fråga för mer än ett år.

Innehållet i förevarande paragraf kan belysas med följande exempel. En

försäkrad är född år 1904. Han kan maximalt förvärva pensionspoäng för

10 år, nämligen åren 1960—1969. Ären 1960—1964 samt 1966—1969 förvärvar

han två pensionspoäng per år, medan för år 1965, då han är sjuk och

uppbär sjukpenning under sex månader, en pensionspoäng tillgodoräknas

honom. Efter vanliga regler blir i detta fall poängmedeltalet för de tio åren

1,9. Bortser man med tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf från

året 1965 blir medeltalet högre eller 2,0. I detta fall får den försäkrade,

eftersom han har poäng även för år 1965, enligt de allmänna reglerna 3 * * * * * * 10/2o

av full pension. Hade den försäkrade i stället för 1965 inte alls tillgodoräknats

pensionspoäng, hade han enligt de vanliga reglerna fått »/so av full

pension. På grund av särbestämmelser i paragrafen skall emellertid så anses

som om han det året förvärvat poäng. Resultatet blir då att han även i

sådant fall får 10/2o av full pension. I detta sistnämnda fall behöver paragrafen

inte utnyttjas för att höja medelpoängen, som redan enligt de allmänna

reglerna blir 2,0.

3 §■

Denna paragraf upptar särbestämmelser rörande pension till utlänningar

under tid då de ej är bosatta här i landet. Stadgandena ersätter 46 § TPL,

men vissa ändringar föreslås i förhållande till bestämmelserna i sistnämnda

paragraf. I stället för det nu gällande stadgandet om halvering av eljest ut
gående

pension och pensionsberäkning på grundval av basbeloppet vid den

tidpunkt, då bosättningen i riket upphörde, föreslås regler, som syftar till

att reduktionen skall bli mindre. Enligt förslaget skall ej göras annan nedsättning

än den som betingas av att 30-årsregeln bytes ut mot en 45-årsregel

samt att pensionsberäkningen i övrigt anknytes till det basbelopp, som

gällde vid ingången av det år då den försäkrade sist förvärvade pensionspoäng.

Den särskilda förmån, som 30-årsregeln ger och som normalt tar

sikte på dem som hela sin aktiva tid omfattas av systemet, bortfaller

alltså i dessa fall och värdebeständigheten av pensionerna garanteras

inte för tid efter den tidpunkt då den försäkrade upphörde med sin förvärvsverksamhet

här i landet. Det bör understrykas att nedsättningen av

pension enligt de regler som nu nämnts endast avser tid, varunder pensionstagaren

är bosatt utomlands. Bosätter han sig ånyo i Sverige kommer

pension att utgå enligt eljest gällande regler.

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

I promemorian föreslogs i andra stycket att de nu enligt 46 § andra stycket

TPL gällande procentsatserna vid avlösning av pension mot engångsbelopp

skulle ändras till 50 och 20. I föreliggande förslag behålles emellertid

samma procenttal som i 46 § TPL eller 100 och 40.

Det må erinras om att avsteg från bestämmelserna i denna paragraf kan

göras genom överenskommelser med främmande makter.

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FEMTE AVDELNINGEN

Vissa bestämmelser om folkpension och tilläggspension1

16 kap. Om utgivande av pension m. m.

1 §•

Gi undläggande bestämmelser om pensionsansökan finns nu i 33 8 FPL

och 41 § TPL.

Med utgångspunkt från den organisation som föreslogs i propositionen

1961: 45 föreskrives i första stycket i denna paragraf, att ansökan om pension

skall goras hos allmän försäkringskassa som också har att besluta om

pensionen. I administrativt hänseende avses, såsom närmare utvecklas i förenamnda

proposition, fullständig samordning mellan folkpensions- och tilllaggspensionsförmånerna.

Beslut om utgivande av olika förmåner, som

aktualiseras genom samma ansökan, skall normalt ges i ett sammanhang.

Narmare föreskrifter angående ansökningsförfarandet och om utbetalning

av pension förutsättes utfärdade i administrativ ordning. Hithörande problem

ar for narvarande föremål för utredning genom riksförsäkringsverkets

forsorg. Därvid överväges även att till en del decentralisera pensionsutbetalningarna.

Bestämme1 serna x andra och tredje styckena bygger på förslag av socialforsakringskommittén

och motsvarar 5 § i promemorian. Regeln om att försäkringskassa

i vissa fall får bevilja förtidspension utan ansökan står i

samband med samordningen mellan sjukförsäkring och pensionering. Den

har behandlats i den allmänna motiveringen.

Stadgandet i fjärde stycket får ses mot bakgrunden av samordningen mellan

pension enligt denna lag och pension enligt de statliga och kommunala

oersonalpensionssystemen. Denna samordning bygger på den s. k. bruttometoden.

Detta gör att den försäkrade ofta saknar intresse att ansöka om

pension enligt denna lag, eftersom han genom personalpensionssystemet

ar garanterad pension utan hänsyn till de förmåner socialförsäkringen

ger. Det bör finnas möjlighet för den myndighet som svarar för utgivandet

av personalpensionen att påverka utgivandet av folk- och tilläggspension

i sådana fall. Enligt denna paragraf erhåller därför Kungl. Maj :t bemyndigande

att utfärda föreskrifter om att försäkringskassa skall äga tillerkänna

forsakrad pension utan hinder av att han ej gjort ansökan därom.

2 §•

Denna paragraf, som inte förekom i promemorieförslaget, har motsvarighet

i 36 § tredje stycket FPL. Föreskrift om intagning å sjukhus eller om

peLronbochetiHäggsrpen''tonVid Pr°P°Siti°nen f°8ade förs,a8et: digare bestämmelser om folk
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

sådan läkarundersökning som här avses kan utfärdas av försäkringskassa,

riksförsäkringsverket eller försäkringsdomstolen.

3 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om interimistiska beslut har vissa motsvarigheter

i 36 § sjätte stycket och 38 § 3 mom. första stycket FPL samt

47 § TPL. Motsvarande regler upptogs i departementspromemorian i 2 §.

Interimistiska beslut kan fattas i alla instanser.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i promemorieförslaget.

Första stycket har förebild i 42 § första stycket TPL och en motsvarande

regel finns i 38 § 1 mom. tredje stycket första punkten FPL.

Avrundningsreglerna i andra stycket överensstämmer med 48 § TPL.

Bestämmelsen om att samtliga den pensionsberättigade tillkommande pensionsförmåner

skall behandlas som en pension är ny. Regeln i sista punkten

tar i första hand sikte på det fall att vederbörande uppbär såväl folkpension

som tilläggspension men avser även det fall att mer än en folkpensionsförmån

utgår. Avrundning skall i första hand ske på folkpension i form av

ålders-, förtids- eller änkepension.

5 §•

Bestämmelserna i denna paragraf, som svarar mot 4 § i promemorian,

ersätter 38 § 1 mom., första stycket FPL samt 42 § andra och tredje styckena

TPL. Enligt gällande bestämmelser kan pension utgå retroaktivt för

högst tre månader före den månad då ansökningen om pension gjordes. I

överensstämmelse med vad som föreslagits i ett par remissyttranden men i

motsats till socialförsäkringskommitténs förslag förordas här att de nuvarande

möjligheterna till retroaktiva pensionsbeslut bibehålies även beträffande

förtidspensioner. Av bestämmelserna i 17 kap. 1 § följer att från en

retroaktivt beviljad förtidspension skall avdragas vad den försäkrade uppburit

i sjukpenning för samma tid.

6 §■

De i de föregående paragraferna intagna reglerna om pensionsansökan

in. in. tar sikte på det fall då nybeviljad pension skall börja utgå. På grund

av stadgandet i första stycket i denna paragraf kommer samma regler att

gälla med avseende på ökning av förtidspension till följd av att den försäkrades

arbetsförmåga försämras. Stadgandet har viss motsvarighet i 38 § 1

mom. andra stycket FPL och 42 § tredje stycket sista punkten TPL.

I andra fall än som avses i första stycket skall höjning av pension enligt

andra stycket ske från och med månaden näst efter den månad varunder

anledning till ändringen uppkom. Sådan ändring vidtages utan särskild

s. 370 Kontrollera mot PDF

370

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

ansökan. Så skall t. ex. vederbörande pensionsorgan automatiskt räkna om

en familjepension från tilläggspensioneringen, därest pensionen skall höjas

till följd av att antalet pensionsberättigade nedgått. Bestämmelserna i andra

stycket reglerar även tidpunkten för sänkning av utgående pension.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller inte ändring av pension till

följd av förändring av basbeloppet. Stadgandet i tredje stycket erinrar

härom.

7 §•

Bestämmelsen motsvarar 8 § första stycket departementspromemorian.

Liknande regler finns i 14 § 1 mom. första stycket FPL samt 19 § andra

stycket TPL.

Förbättras arbetsförmågan för den som åtnjuter förtidspension skall förbättringen

i princip inverka på rätten till pension. Såsom socialförsäkringskommittén

förordat bör dock en förbättring av arbetsförmågan medföra

reduktion eller bortfall av pension endast då förbättringen är väsentlig.

8 §•

Paragrafen har motsvarighet i 8 § andra stycket departementspromemorian.

Liknande bestämmelser finns i 15 och 16 §§ FPL samt 19 § tredje

stycket och 21 § andra stycket d) TPL.

Stadgandet i andra stycket att pensionen kan nedsättas eller indragas, om

anmälan underlåtes utan giltigt skäl, bör givetvis begagnas med stor varsamhet.

9 §.

Denna paragraf motsvarar 7 § i promemorieförslaget. Bestämmelsen ersätter

42 § sista stycket TPL och stadgande i 38 § 1 mom. första stycket FPL.

10 §.

En motsvarande regel finns i 28 § TPL men saknas i FPL. Det synes emellertid

naturligt att detsamma skall gälla för folkpensioneringen som för tillläggspensioneringen.

Promemorian upptog bestämmelserna i 9 §.

11 §•

Denna paragraf motsvarar 30 § första stycket och andra stycket a) TPL

samt 10 § departementspromemorian. Reglerna föreslås nu utsträckta till

att även omfatta folkpension.

Det bör understrykas att bestämmelserna i andra stycket inte är ovillkorliga

utan att tillämpningen är beroende på en prövning i det enskilda

fallet. En restriktiv tillämpning avses. Bestämmelserna är till för att undvika

direkt stötande resultat i vissa fall.

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Med förebild i 38 § 3 mom. tredje stycket FPL har i denna paragraf med

giltighet för såväl folkpensioneringen som tilläggspensioneringen upptagits

vissa bestämmelser om utbetalning av pension till annan än den pensionsberättigade.

Bestämmelser av liknande slag finns för sjukförsäkringen i 3

kap. 18 §. Motsvarighet till första stycket återfinnes i 20 kap. 5 § departementspromemorian.

Erfarenheterna från tillämpningen av folkpensioneringslagstiftningen

visar att en pensionsberättigad, som är gammal eller sjuklig, ej sällan behöver

hjälp med att handha sin pension, även om förutsättningar för en så

ingripande åtgärd som en omyndigförklaring ej skulle vara för handen. De

nuvarande bestämmelserna inom folkpensioneringen har i första hand tilllämpats

så att pensionen utbetalats till en medlem av den försäkrades familj,

vanligen make, eller till ett kommunalt organ, såsom socialnämnd eller

barnavårdsnämnd. Endast i undantagsfall har utbetalning skett till annan

privatperson än nu nämnts och då först efter ytterst noggranna undersökningar.

De befogenheter som tillagts riksförsäkringsverket enligt andra stycket

är avsedda att användas på liknande sätt och med stor försiktighet.

Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det kan bli fråga om, särskilt

sedan den allmänna pensioneringen kommit i full funktion, bör framdeles

undersökas vilka möjligheter som kan finnas att inom förmynderskapslagstiftningens

ram lösa frågan om utbetalning av socialförsäkringsersättning

till annan än den berättigade själv.

13 §.

Paragrafen motsvarar 45 § TPL och var i promemorieförslaget 11 §.

17 kap. Om sammanträffande av förmåner in. m.

1 §•

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om samordning mellan förtidspension

och sjukpenning, ersätter 38 § 2 mom. FPL och 18 § TPL. De

föreslagna bestämmelserna innebär att de retroaktivbelopp som utbetalas

efter bifall till ansökan om förtidspension — eller om ökning av sådan pension

— skall minskas med sjukpenning jämte barntillägg belöpande på

samma kalendermånad som den retroaktivt utbetalade pensionen. Någon

motsvarighet till reglerna i FPL om överförande av de innehållna beloppen

från pensioneringen till sjukförsäkringen återfinnes ej i förslaget. Bestämmelserna

har tillämpning på såväl folk- som tilläggspension, och minskning

skall i första hand ske å folkpension. Reglerna bygger på förslag av socialförsäkringskommittén.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

2 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § i departementspromemorian. Promemorieförslagets

2 § har utgått av skäl som redovisats i den allmänna motiveringen.

Första stycket första punkten innehåller den föreslagna, särskilda maximeringsregeln

för änkepension till frånskild, vars förutvarande make avlider.

Bakgrunden till bestämmelsen har utförligt behandlats i den allmänna

motiveringen. Härutöver må endast framhållas att den underhållsplikt, som

ålåg mannen vid tiden för dödsfallet, är avgörande för pensionens storlek.

Har ett avtalat eller i dom bestämt bidrag dessförinnan undergått förhöjning

enligt särskild lagstiftning om höjning av familjerättsliga underhållsbidrag,

avses alltså det förhöjda belopp, som framkommit med tillämpning av

nämnda lagstiftning.

I analogi med vad som gäller enligt föregående paragraf skall reduktion

av änkepension till följd av maximeringsregeln i första hand avse folkpensionen.

Av sista punkten i första stycket framgår att änkepension till frånskild

är värdebeständig liksom övriga pensioner enligt lagen och således till följd

av höjning av basbeloppet kan komma att överstiga underhållsbidraget vid

mannens död.

Änkepension från folkpensioneringen kan redan enligt nu gällande till 8

kap. 2 § överförda bestämmelser utgå till frånskild kvinna efter den förutvarande

maken, om hon stadigvarande sammanbodde med honom vid hans

död. En bestämmelse om att maximeringsregeln enligt denna paragraf ej

får minska folkpensionen i sådant fall har intagits i andra stycket.

I 3 § i departementspromemorian hade såsom ett andra stycke upptagits

ett stadgande att, om den frånskilda kvinnan åtnjöt ålders- eller förtidspension

från folkpensioneringen, änkepension från tilläggspensioneringen

skulle utgå endast i den mån tilläggspensionen tillsammans med den nämnda

ålders- eller förtidspensionen översteg underhållsbidraget. Familjerättskommittén

har yttrat att skäl saknas för en sådan ytterligare minskning av pensionen,

enär redan vid bestämmande av bidragsbeloppets storlek hänsyn

tages till utgående ålders- eller förtidspension respektive till den arbetsförmåga,

för vilken sistnämnda pensionsförmåner trätt i stället. Med hänsyn

till vad kommittén anfört och då principiella skäl talar mot att vid maximeringen

även medräkna kvinnans egenpension, har stadgandet uteslutits

ur det föreliggande förslaget.

3 §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i departementspromemorian, reglerar

samordning mellan pension samt yrkesskadeersättning och därmed jämförliga

ersättningar. Bestämmelserna har utformats i enlighet med socialförsäkringskommitténs

förslag.

s. 373 Kontrollera mot PDF

373

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

För närvarande finns bestämmelser om samordning med yrkesskadeförsäkringen

i 8 § tredje stycket FPL, 44 § TPL och 4 § lagen om barnpensioner.

4 §•

Enligt denna paragraf, som i departementspromemorian motsvaras av 5 §

första stycket, skall vid tillämpning av reglerna om samordning med sjukoch

yrkesskadeförsäkringen ej tagas hänsyn till invaliditetstillägg, hustrutillägg

eller kommunalt bostadstillägg. Bestämmelserna har föreslagits av

socialförsäkringskommittén.

5 §•

Till denna paragraf har överförts bestämmelserna i 18 § 1 mom. första

stycket FPL. Bestämmelserna tar sikte främst på fall, då pensionstagaren

erhållit socialhjälp som förskott på pension. Såsom framgår av stadgandet

kan endast pensionsbelopp som belöper på tid för vilken försörjningsbidraget

utgått, uppbäras av den ifrågavarande myndigheten.

Paragrafen motsvaras av 6 § i departementspromemorian.

6 §■

Paragrafen, som motsvarar 7 § i departementspromemorian, saknar motsvarighet

i nu gällande lagstiftning. Genom denna bestämmelse ges möjlighet

att utfärda särskilda bestämmelser till förhindrande av dubbelpensionering.

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

SJÄTTE AVDELNINGEN

För försäkringen gemensamma bestämmelser

18 kap. Om allmänna försäkringskassor

1 §•

Genom beslut av statsmakterna år 1961 (prop. 1961: 45; L2U 45; rskr 294)

reviderades bestämmelserna om sjukförsäkringens administration med sikte

på att i en nästa etapp en gemensam organisation skulle skapas för sjukförsäkringen

och pensioneringen. I detta hänseende beslöt statsmakterna i

princip, att de nuvarande centralsjukkassorna skulle utgöra första instans

för handläggning av både sjukförsäkrings- och pensionsärenden. Inom kassorna

skulle förtidspensionsärendena behandlas av nyinrättade pensionsdelegationer

och vissa folkpensionsärenden av de kommunalt utsedda försäkringsnämnderna.

Bestämmelserna i detta kapitel om allmänna försäkringskassor följer de

riktlinjer för organisationen som statsmakterna uppdragit. Härutöver har

endast föreslagits smärre sakliga nyheter. Med lagförslagets allmänna natur

har ansetts bäst överensstämma att i själva lagen bereda plats endast för

sådana administrativa bestämmelser, som är av mera central betydelse.

Förevarande kapitel är därför på flera punkter knapphändigare än motsvarande

bestämmelser i SFL.

Stadgandet i 1 § motsvarar 3 § SFL.

2 §.

Paragrafen motsvarar 91 § SFL.

3 §.

Av reglerna i 1 § följer att det i förekommande fall blir Kungl. Maj :t som

får fatta beslut om nybildande av försäkringskassa. Det har ansetts naturligt

att Kungl. Maj :t även fastställer firma för försäkringskassa. En föreskrift

härom har upptagits i första stycket i förevarande paragraf.

Paragrafens andra stycke har motsvarighet i 55 § tredje stycket SFL.

Ordet »försäkringskassa» i förbindelse med ordet »allmän» skall i fortsättningen

ej få användas av andra än de i detta kapitel åsyftade kassorna. För

att detta förbud skall kunna genomföras i förhållande till en privaträttslig

förening, vars firma vid lagens ikraftträdande innehåller den otillåtna ordsammanställningen,

erfordras särskilda övergångsbestämmelser. Sådana har

föreslagits i 30 § promulgationslagen.

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

4 §•

De två första styckena i denna paragraf motsvaras i SFL av 57 §.

Tredje stycket, som har avseende på ekonomiska transaktioner i samband

med att en försäkringskassa upphör eller dess verksamhetsområde ändras,

ersätter första och andra styckena i 104 § SFL. Med den ställning försäkringskassorna

har torde från rättssäkerhetssynpunkt ej vara något att invända

mot att Kungl. Maj :t vid ändring av försäkringskassas verksamhetsområde

i varje särskilt fall får bestämma vad som skall iakttagas beträffande

kassans tillgångar och skulder. Stadgandet i tredje stycket har avfattats

i enlighet härmed.

5 §•

Förebild till denna paragraf finns i 58 § SFL.

6 §•

I denna paragraf anges försäkringskassornas organ, nämligen styrelse,

pensionsdelegation och försäkringsnämnder. Bestämmelserna om styrelsens

behörighet och om stadgar har närmast motsvarighet i 69 § första stycket

och 56 § SFL.

7 §•

Bestämmelserna i denna paragraf om styrelsens sammansättning överensstämmer

med motsvarande bestämmelser i 69 § andra och tredje styckena

SFL.

8 §•

Motsvarighet till denna paragraf finns i 70 § första—tredje styckena SFL.

9 §.

I sak överensstämmer stadgandena i denna paragraf med reglerna i 71 §

och 72 § tredje stycket SFL.

10 §.

Föreskrifterna i denna paragraf om styrelsesammanträde har motsvarighet

i 69 § fjärde och femte styckena samt 72 § första och andra styckena

SFL. Det har tillagts en bestämmelse om att styrelseledamots skiljaktiga

mening skall antecknas till protokollet. Angående rätt för sjukkassedirektör

att närvara vid styrelsesammanträde stadgas för närvarande i 84 § SFL.

I förhållande till departementspromemorian har efter ett påpekande under

remissbehandlingen gjorts tillägget att vid förfall för både ordföranden

och dennes suppleant ordet skall föras av den som de vid sammanträdet

närvarande utser.

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

11 §•

Bestämmelsen är hämtad från 73 § SFL. Föreskrifterna i andra stycket

nämnda paragraf har dock ej ansetts behövliga.

12—13 §§.

Sedan försäkringskassorna övertagit sina uppgifter inom den allmänna

pensioneringen skall, såsom framgår av prop. 1961: 45, i varje kassa finnas

anställd minst en tjänsteman med uppgift att vara föredragande inför pensionsdelegation.

Denne bör tillhöra kretsen av tjänstemän som tillsättes

och entledigas av riksförsäkringsverket.

I övrigt motsvarar förevarande paragrafer 84, 85 och 90 §§ SFL.

14 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om försäkringskassas räkenskaper

m. m. är hämtade från 72 § fjärde och femte styckena samt 78 § andra stycket

SFL.

15 §.

Denna paragraf innehåller de grundläggande reglerna om avsättning till

kassornas fonder för den obligatoriska sjukförsäkringen och om ianspråktagande

av medel därur. Bestämmelser om förvaltning av fonden, motsvarande

vad som nu gäller enligt 79 § SFL, återfinnes i förslaget till reglemente

angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas fonder för den

obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen.

16—17 §§.

Föreskrifterna i dessa paragrafer överensstämmer i sak med vad som för

närvarande stadgas i 81 § första—fjärde styckena och 82 § SFL.

18 §.

Paragrafen motsvaras i SFL av 83 § första och andra styckena.

19 §.

Bestämmelserna ersätter 108 § SFL. De begränsningar i skadeståndsansvaret

som föreslås i denna paragraf ligger i linje med nyare principer på

skadeståndsrättens område. För jämförelse må hänvisas till 211 och 212 §§

lagen om aktiebolag samt 108 och 109 §§ lagen om ekonomiska föreningar.

20 §.

Bestämmelserna i denna och nästfoljande paragrafer om pensionsdelegationer

för prövning av frågor om förtidspension m. m. har utformats efter

de riktlinjer som uppdragits i prop. 1961: 45. Förutom ärenden rörande förtidspension

bör delegationerna handlägga även ärenden om invaliditetsersättning,

som enligt 9 kap. 3 § skall kunna utgivas till vissa invalider vilka

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

eljest inte åtnjuter pension, liksom ärenden rörande invaliditetstillägg enligt

2 § i nämnda kapitel, även i de fall då tillägget utgår till ålderspension.

Svenska sjukkasseförbundet har i sitt remissyttrande anfört, att det inom

vissa försäkringskassor -—- på grund av den tid fullgörandet av uppdraget

kommer att kräva — torde uppstå svårigheter att till en person sammanföra

ordförandeskapen i kassastyrelse och pensionsdelegation såsom förutsatts i

departementspromemorian.

Med hänsyn härtill har i paragrafens första stycke intagits ett stadgande

att Konungen, då skäl därtill föreligger, skall kunna utse särskild ordförande

i pensionsdelegation. Detta stadgande avser även att täcka det i tredje stycket

behandlade fallet att i en kassa finns flera delegationer. I anslutning till

omformuleringen av första och tredje styckena i förhållande till promemorian

har vissa jämkningar gjorts i andra stycket.

21 §.

I paragrafens andra stycke har en ändring gjorts i förhållande till departementspromemorian

för att av lydelsen klart skall framgå att även suppleant

för ledamot i pensionsdelegation skall underrättas om tid för sammanträden

och äga rätt att närvara vid sammanträdena. Stadgandet i andra stycket

sista punkten, att föredraganden skall anteckna sin mening till protokollet

när den ej överensstämmer med delegationens beslut, bör läsas i samband

med föreskriften i 20 kap. 10 § andra stycket första punkten om att riksförsäkringsverket

ex officio skall pröva delegationens beslut när ordföranden

eller föredraganden anmält avvikande mening.

22 §.

I denna paragraf behandlas bl. a. frågor om utredning i förtidspensionsärenden

och om pensionsdelegations beslut i sådana ärenden.

Det ligger i sakens natur att avgörandena i förtidspensionsärenden i allmänhet

kommer att grundas på skriftlig utredning. Möjlighet bör emellertid

finnas för delegation att muntligen höra sökanden eller annan upplysningsvis.

Att beslut i förtidspensionsärende förses med motivering är av betydelse

både för part, som vill besvära sig, och för den eller de instanser som eventuellt

skall överpröva ärendet. Något ovillkorligt krav på motivering för besluten

bör dock inte föreskrivas. Befinnes motivering obehövlig skall sålunda

pensionsdelegationen kunna avstå från att motivera beslutet.

23 §.

I prop. 1961:45 förutsattes att försäkringsnämnderna skulle få vissa

beslutsfunktioner inom den allmänna pensioneringen. Sålunda ansågs det

att nämnderna borde vara lämpade att handlägga frågor om inkomstprövade

folkpensionsförmåner. I förevarande paragraf, som motsvarar 60 § andra

s. 378 Kontrollera mot PDF

378 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stycket SFL, ges några grundläggande bestämmelser om försäkringsnämnd,

dess uppgifter och verksamhetsområde. En nyhet i förhållande till gällande

bestämmelser är att försäkringsnämnd skall finnas även i försäkringskassa

vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad.

Med det föreliggande förslaget fullföljes planerna på försäkringsnämnderna

såsom lokala socialförsäkringsorgan med inte blott rådgivande utan

även beslutande funktioner. Nämndernas rådgivande funktioner utsträckes

att omfatta lokala angelägenheter i anknytning till den allmänna försäkringen

i dess helhet, och beslutanderätt kan tilläggas nämnderna i ärenden

rörande folkpensionsförmåner. Det är förutsatt att lagstiftningen skall

utfyllas med administrativa föreskrifter. Kompletterande stadganden angående

försäkringsnämnds behörighet i pensionsfrågor finns i 32 § promulgationslagen

och i 10 § förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg till folkpension.

En försäkringsnämnd är i likhet med en pensionsdelegation ett organ

inom vederbörande allmänna försäkringskassa. Förslaget utgår från att

olika frågor, som aktualiseras av en och samma pensionsansökan, kan

komma att handläggas i olika former: somliga avgöranden träffas av en

tjänsteman på kassans pensionsavdelning, andra i pensionsdelegation och

andra åter i försäkringsnämnd. Samtliga avgöranden i anledning av samma

pensionsansökan torde emellertid i regel utåt böra framstå som en enhet och

redovisas som ett beslut av försäkringskassan, utfärdat genom pensionsavdelningens

försorg.

Samordningen av försäkringsnämndens arbete med arbetet hos kassans

pensionsavdelning och pensionsdelegation avses skola regleras i särskilda

föreskrifter. Av närliggande skäl måste man tänka sig att pensionsavdelningen

hos en kassa vid upprättandet av expedition i ett ärende gör en formell

granskning även av försäkringsnämndens avgörande. Pensionsavdelningens

tjänstemän skall dock inte ha behörighet att överpröva nämndens

avgörande, och upptäckt av en eventuell felaktighet kan föranleda rättelse

endast efter beslut av nämnden själv. Rättelsemöjligheten torde stå öppen

intill dess pensionsavdelningen expedierat beslutet.

Att kassans tjänstemän inte i sin handläggning får inkräkta på det område

som förbehållits försäkringsnämnd rubbar naturligtvis inte det faktum

att en fråga som handlagts av en försäkringsnämnd kan vara oupplösligt

förbunden med en fråga som skall avgöras på tjänstemannaplanet såtillvida

att nämndens beslut förfaller, om vederbörande tjänstemans prövning

av den fråga han har att handlägga utmynnar i ett avslag. Om t. ex. en folkpension

ej beviljas på grund av att sökanden inte uppfyller lagens medborgarskapsvillkor,

finns det ju inte utrymme för ett kommunalt bostadstillägg.

överhuvudtaget gäller att varje avgörande av försäkringsnämnd

rörande en tilläggsförman måste anses fattat under den av nämnden ej

prövade förutsättningen att rätt till huvudförmånen föreligger.

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

24 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om försäkringsnämnds sammansättning

och verksamhetsformer har överförts från 77 a § första och andra

styckena SFL.

I förhållande till departementspromemorian innehåller förslaget två ändringar.

I första stycket fjärde punkten föreslås nu, med återgång till SFL:s

bestämmelser, att försäkringsnämnd skall inom sig utse ordförande och

vice ordförande. Förslaget i departementspromemorian, som i sin tur byggde

på socialförsäkringskommitténs förslag, gick ut på att kommunen skulle

utse ordförande och vice ordförande. Mot detta stadgande har kritik riktats

under remissbehandlingen, bl. a. från riksförsäkringsverket och Svenska

sjukkasseförbundet. Det har mot bakgrunden av vad som anförts befunnits

lämpligt att återgå till gällande bestämmelser. I andra stycket har gjorts

samma ändring som i 21 § andra stycket.

Enligt uttalande av socialförsäkringskommittén bör kommuner, som så

önskar och som vidtagit mer omfattande anordningar för pensionsverksamheten,

exempelvis inrättat särskilda pensionsnämndsexpeditioner, beredas

möjlighet att i samråd med försäkringskassan och efter riksförsäkringsverkets

medgivande under en övergångstid i viss utsträckning fortsätta

denna verksamhet. Vad kommittén anfört förtjänar beaktande. I de fall det

inte befinnes lämpligt att i direkt anslutning till den nya lagstiftningens

ikraftträdande låta den personal och de särskilda anordningar det här kan

vara fråga om uppgå i försäkringskasseorganisationen, bör det vara möjligt

för en kassa att överenskomma med en kommun om att vissa uppgifter

som åvilar kassan tills vidare skall få handhas av kommunala organ.

Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall försäkringskassans styrelse

utse föredragande i försäkringsnämnd. Det är ingenting som hindrar att

styrelsen i enlighet med vad nu anförts utser en kommunal befattningshavare

till föredragande. Det torde bli nödvändigt att riksförsäkringsverket

utfärdar föreskrifter för kassorna i dessa frågor.

25 §.

I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om arvode och annan

ersättning till styrelseledamöter m. fl. Till dessa bestämmelser — utom såvitt

gäller ledamöter i pensionsdelegationer -— finns för närvarande motsvarighet

i 70 § sista stycket, 77 a § andra stycket, 81 § sista stycket och 83 §

sista stycket SFL.

26 §.

Beträffande denna paragraf må hänvisas bl. a. till 77 § och 77 a § sista

stycket SFL.

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

27 §.

Registret över försäkringskassorna synes böra innehålla bl. a. vissa för

tredje man betydelsefulla upplysningar såsom namnen på styrelseledamöter

och suppleanter samt firmatecknare.

Sker ändring i förhållande varom anteckning skett i registret bör, i enlighet

med allmänna associationsrättsliga principer, ändringen få verkan

gentemot tredje man först sedan den antecknats i registret, såvida inte

tredje man därförutan fått kännedom om ändringen.

I sak likartade regler finns nu i 93 och 96 §§ SFL.

28 §.

Bestämmelserna i denna paragraf om tystnadsplikt m. m. ansluter nära

till motsvarande regler i 109 § SFL. Tystnadsplikten har utvidgats till att

avse den som utan att vara befattningshavare hos kassan biträder denna,

exempelvis i egenskap av föredragande i försäkringsnämnd.

19 kap. Om försäkringens finansiering

1 §•

I denna paragraf har sammanförts de nuvarande bestämmelserna om

skyldighet för arbetsgivare att erlägga bidrag till sjukförsäkringen och avgift

till försäkringen för allmän tilläggspension. Paragrafens första stycke

fastslår arbetsgivares skyldighet att till de båda försäkringarna betala avgift.

Denna beteckning föreslås alltså för sjukförsäkringens del ersätta benämningen

bidrag.

Andra stycket första punkten har sin motsvarighet i 38 § första stycket

andra punkten SFL (jämför även 12 § lagen om moderskapshjälp). I händelse

överenskommelse enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten träffats

om att ersättning för utfört arbete, som eljest inte är hänförlig till inkomst

av anställning, skall anses som sådan inkomst vid placering i sjukpenningklass,

skall den som utgivit ersättningen anses som arbetsgivare och ersättningen

inräknas i hans avgiftsunderlag såvitt avser sjukförsäkringen. Beträffande

andra punkten må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Till tredje stycket har i huvudsak överförts bestämmelserna i 33 § första

och andra styckena TPL.

Fjärde stycket innehåller vissa undantag i fråga om arbetsgivares avgiftsskyldighet.

Första punkten är gemensam för sjukförsäkringen och tillläggspensioneringen

och överensstämmer med nuvarande regler i 38 § första

stycket tredje punkten SFL och 33 § tredje stycket första punkten TPL.

Andra punkten i detta stycke är hämtad från 38 § första stycket andra

punkten SFL, varjämte en justering gjorts med hänsyn till överenskommelsemöjligheten

enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten. Bestämmelsen

i tredje punkten i 38 § första stycket SFL om att hänsyn inte skall tagas

s. 381 Kontrollera mot PDF

381

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

till arbetstagare, som jämlikt Konungens beslut undantagits från tilläggssjukpenningförsäkringen

enligt 28 § första stycket SFL (3 kap. 16 § första

stycket förslaget till lag om allmän försäkring) har såsom saknande praktisk

betydelse inte medtagits. I sista punkten i stycket återfinnes bestämmelserna

i 33 § tredje stycket TPL med undantag av den s. k. 300-kronorsregeln.

Femte stycket motsvaras av 38 § andra stycket SFL och 33 § sista stycket

TPL.

2§.

Denna paragraf innehåller reglerna om skyldighet för försäkrade, som

är inskrivna hos allmän försäkringskassa, att erlägga sjukförsäkringsavgift

och motsvaras närmast av 33 § SFL. Avgiftsskyldigheten fastslås i

paragrafens första stycke.

I andra stycket regleras skyldigheten att betala avgift avseende utgifterna

för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning. Bestämmelserna

har utformats så att envar som är placerad i sjukpenningklass,

även om det blott är den lägsta — som berättigar till enbart grundsjukpenning

-—- skall erlägga avgift. Med hänsyn härtill har det ansetts

lämpligt att även när det gäller försäkrad, som endast är berättigad till

grundsjukpenning, beräkna avgiften för månad. Den nuvarande bestämmelsen

om att, då försäkringsplikt upphör, avgift avseende tilläggssjukpenning

inte utgår för löpande månad har ingen motsvarighet i förslaget.

Tredje stycket motsvarar 33 § andra och femte styckena SFL, dock att

såsom framgår av den allmänna motiveringen den inkomstgräns, som medför

befrielse från skyldighet att erlägga avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning,

höjts från 1 200 till 2 400 kr.

Fjärde stycket är en nyhet. Det har ansetts rimligt att reglerna om skattelindring

vid nedsatt skatteförmåga får motsvarande effekt beträffande

avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning.

I femte stycket återfinnes de nuvarande reglerna i 33 § sjätte stycket SFL.

3 §.

Paragrafen motsvaras av 34 § första och andra punkterna TPL.

4 §.

Motsvarigheterna till denna paragraf återfinnes i 38 § första stycket och

39 § första stycket SFL ävensom 12 § lagen om moderskapshjälp. Rörande

de föreslagna procentsatserna hänvisas till den allmänna motiveringen.

5 §•

Paragrafen motsvarar 31 § andra och tredje styckena samt 32 § ''IPL.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

6§.

Denna paragraf innehåller reglerna om beräkning av sjukförsäkringsavgifternas

storlek och motsvarar i nuvarande lagstiftning 34 och 35 §§ SFL.

Första stycket är avsett att ersätta 34 § fjärde stycket och tredje stycket

sista punkten samt 35 § tredje stycket SFL.

Andra stycket handlar om avgifterna avseende sjukpenning. Från 33 §

första stycket sista punkten SFL och 11 § lagen om moderskapshjälp hai

överförts reglerna om att avgiften för grundsjukpenning skall avse jämväl

utgifterna för barntillägg och moderskapspenning (i nuvarande lag grundpenning).

Vidare har i fråga om avgiften för tilläggssjukpenning beaktats

förslaget om obligatorisk tilläggssjukpenningförsäkring på grundval av

inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Stadgandet om avgiftsdifferentiering

med hänsyn till de försäkrades ålder, i fall då återinträde

efter undantagande eller karenstidsförkortning äger rum efter fyllda 40 år,

grundas på förslag av socialförsäkringskommittén.

Tredje stycket innehåller dels en av socialförsäkringskommittén föreslagen

bestämmelse om avgiftsnedsättning för den, vars sjukhjälpstid är

begränsad till mindre än 90 dagar och dels den nuvarande regeln i 35 §

andra stycket SFL.

I fjärde stycket upptages stadgandena om beräkning av avgift i vad avser

sjukvårdsersättning.

Femte stycket innehåller en upptrappningsregel i anslutning till den i 2 §

angivna inkomstgränsen för befrielse från avgift som avser sjukvårdsersättning.

Stadgandena har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser

i 19 § 2 mom. första stycket FPL i dess lydelse efter en under

år 1961 företagen lagändring. I anslutning till att upptrappningsregeln införes

har den nuvarande 2-procentsregeln i 35 § första stycket SFL slopats.

Fjärde stycket i 35 § SFL har ansetts kunna undvaras.

Bestämmelsen i 34 § första stycket SFL om att sjukkassas förvaltningskostnader

i sin helhet skall fördelas på sjukvårdsförsäkringen och försäkringen

för grundsjukpenning har ingen motsvarighet i förslaget. Avsikten

är att de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader för sjukförsäkringen

skall slå igenom på sjukförsäkringsavgifterna i vad avser såväl

sjukvårdsersättning och grundsjukpenning som tilläggssjukpenning. Fördelningen

på de tre delarna av sjukförsäkringsavgiften får göras i samband

med att riksförsäkringsverket fastställer avgiften. Tillgängliga erfarenheter

rörande de kostnader, som är förenade med kassornas arbetsuppgifter i avseende

på sjukvårdsersättning, grundsjukpenning och tilläggssjukpenning,

torde kunna tjäna som ledning vid beräkningen.

7 §.

I fråga om denna paragraf, som innehåller regler om statsbidrag till sjukförsäkringen,

hänvisas till den allmänna motiveringen. Förslaget innebär

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

i fråga om sjukvårdsersättning dels att bidrag utgår jämväl för utgifter för

s. k. merprestationer enligt 2 kap. 6 §, vilket inte är fallet med utgifter enligt

18 § SFL, dels att bidrag för sjukhusvård utom riket utgår med 50 procent

av utgivet belopp i stället för som nu med 100 procent av vad som

överstiger 3 kr. per dag.

Den nuvarande möjligheten enligt 41 § andra stycket SFL och 13 § andra

stycket lagen om moderskapshjälp att höja sjukhjälpsbidragets procentsats

för viss sjukkassa, vilken möjlighet aldrig utnyttjats, har ingen motsvarighet

i förslaget.

8 §•

De bestämmelser om finansiering av folkpensioneringen, som avses i

denna paragraf, har upptagits i förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen,

som behandlas i det följande.

Vad angår de allmänna försäkringskassornas förvaltningskostnader avseende

folkpensionering innebar bestämmelsen i 19 kap. 9 § promemorieförslaget

att kassorna skulle erhålla bidrag härför av statsmedel. I departementspromemorian

framhölls vidare att man, med hänsyn till att försäkringsnämndernas

verksamhet till betydande del torde komma att avse handläggning

av inkomstprövade folkpensionsförmåner, till vilka kommunerna

bidrar, borde överväga att i någon form låta kommunerna bidra till försäkringskassornas

kostnader i denna del. Spörsmålet om försäkringskassornas

kostnader för folkpensionsändamål står i nära samband med frågorna

om statsbidraget för sjukförsäkringen och om kommunernas bidrag

till folkpensioneringen. Med hänsyn till den ställning, som i det föregående

tagits till sistnämnda båda frågor synes något särskilt statsbidrag för kassornas

befattning med folkpensioneringen inte böra komma i fråga.

Övriga bestämmelser i 9 § i promemorieförslaget kan, med hänsyn till

utformningen av 5 och 6 §§ i förevarande förslag, undvaras.

9 §•

Paragrafen motsvarar 38 § sista stycket SFL samt 35 § och 34 § sista

punkten TPL. Paragraferna 9—It motsvaras i promemorieförslaget av

10—12 §§.

10 §.

Bestämmelserna i första och tredje styckena är överförda från 36 § SFL.

Andra stycket motsvarar 37 § första stycket SFL.

11 §•

Stadgandet ersätter 37 § andra stycket och 39 § andra stycket SFL.

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

20 kap. Gemensamma bestämmelser i övrigt1

1 §•

Enligt denna paragraf skall, där ej annat framgår, i lagen med år avses

kalenderår och med månad kalendermånad. Motsvarande stadgande beträffande

år återfinnes i 4 § andra stycket TPL.

2§.

Bestämmelser av samma innehåll som första punkten finns i 22 § andra

stycket TPL samt 1 § andra stycket lagen om barnpensioner. I andra punkten

innehåller paragrafen en regel av innebörd att fosterbarn inom sjukförsäkringen

skall vara jämställda med egna barn (jfr 6 § första stycket

tredje punkten SFL).

3 §•

Stadganden motsvarande dem i förevarande paragraf finns i 27 § första

och andra styckena SFL, 16 § sista stycket FPL samt 20 och 21 §§ TPL.

Paragrafen innehåller för sjukförsäkringen och pensioneringen gemensamma

bestämmelser om nedsättning eller indragning av försäkringsersättning

på grund av vissa obehöriga förfaranden från den försäkrades sida.

Bestämmelser som gäller enbart ersättning från sjukförsäkringen finns i

3 kap. 17 § och sådana som gäller enbart pensioneringen i 16 kap. 8 och

11 §§•

4§.

Motsvarighet till bestämmelserna i denna paragraf om återbetalningsskyldighet

och om kvittning finns i 106 § SFL, 39 § FPL och 50 § TPL.

Enligt bestämmelserna i andra stycket kan t. ex. för mycket utbetald

sjukpenning vid ett senare betalningstillfälle kvittas, inte bara såsom nu

mot sjukpenning utan även mot pension. Utvidgningen är en naturlig följd

av att sjukförsäkringen och pensioneringen bildar ett enhetligt system.

Möjligheterna till kvittning måste naturligtvis begagnas med urskillning,

och skälig hänsyn måste i varje särskilt fall tagas till försäkringsersättningens

betydelse för den ersättningsberättigades och hans familjs försörjning.

5 §.

Preskriptionsbestämmelser finns nu bl. a. i 30 § SFL, 15 § lagen om moderskapshjälp,

38 § 3 mom. sista stycket FPL och 49 § TPL. Bestämmelserna

föreslås i denna paragraf, som motsvarar 6 § i promemorian, bli enhetliga

för sjukförsäkringen och pensioneringen. Den föreslagna texten innebär

regelmässigt en förlängning av preskriptionstiden.

Ersättning från sjukförsäkringen är att anse som förfallen i och med att

1 Rubriken lyder i det vid propositionen fogade förslaget: Övriga bestämmelser.

s. 385 Kontrollera mot PDF

385

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

den blir tillgänglig för lyftning. Vad gäller läkarvårdsersättning inträffar

detta i och med att den försäkrade för sin del erlagt den betalning, som

grundar rätt till ersättning från försäkringen. I fråga om sjukpenning torde

i enlighet med vad riksförsäkringsverket framhållit vid remissbehandlingen

tiden böra räknas från den dag sjukpenningen avser. Beträffande

moderskapspenningen torde i normalfallet förlossningsdagen få bilda utgångspunkt

för preskriptionstidens beräkning.

6 §•

Paragrafen motsvarar 105 § SFL, 40 § FPL och 51 § 1PL. I promemorian

återfinnes samma bestämmelser i 7 §. Genom stadgandet blir rätt till ersättning

från sjukförsäkringen liksom rätt till pension fredad från utmätning.

De nuvarande bestämmelserna i FPL och TPL avser icke belopp som förfallit

till betalning men innestår hos försäkringsorganet. Härför finns särskilda

regler i 67 § utsökningslagen. Enligt dessa skall av förfallen pension

eller livränta, som tillkommer gäldenär såsom vederlag för egen eller annans

arbetsanställning och som förfaller till betalning efter det att gäldenär

fyllt 55 år eller blivit varaktigt oförmögen till arbete, från utmätning

undantagas vad som erfordras för nödigt underhåll fram till nästa förfallodag

åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn. Är pensionen lyftad,

skall av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank,

undantagas motsvarande belopp. Med avseende å annan pension eller livränta

än nu sagts får undantagas högst 1 500 kronors årsränta.

Reglerna i 67 § utsökningslagen om utmätningsfrihet för pensioner som

förfallit till betalning är inte lämpligt utformade med hänsyn till den allmänna

pensioneringen. Bestämmelserna skyddar inte heller innestående

förmåner från sjukförsäkringen. Sådant skydd erbjuder däremot 105 §

första stycket SFL. Med hänsyn till det anförda har bestämmelsen i sistnämnda

stadgande överförts till förevarande paragraf och gjorts tillämpliga

jämväl på pensionsförmåner. Frågan om utmätningsskyddet för försäkringsförmåner

torde komma att ytterligare övervägas vid den revision av utsökningsrätten,

som förberedes inom lagberedningen.

7 §•

Första stycket i denna paragraf, som motsvarar 8 § i promemorian, innehåller

bestämmelser om förhållandet mellan gottgörelse från försäkringen

och skadestånd i de fall då en skada kan föranleda anspråk av båda slagen.

Innebörden av bestämmelserna är att en försäkrad, som lidit skada för vilken

någon kan göras ansvarig enligt skadeståndsrättsliga regler, inte får

ersättning av den som förorsakat skadan i vidare mån än skadan överstiger

den gottgörelse försäkringen ger. Sakligt sett torde bestämmelserna

inte utgöra någon nyhet för pensioneringen. Uttryckligt stadgande i ämnet

finns f. n. endast i 107 § första stycket SFL.

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 386 Kontrollera mot PDF

386

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

FPL och TPL innehåller inte några regressregler och SFL innehöll ursprungligen

ett uttryckligt förbud mot regress. I anslutning till samordningen

år 1954 av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen infördes

emellertid regressmöjligheter inom sjukförsäkringen. Därvid utformades de

nu gällande bestämmelserna i 107 § andra stycket SFL och 51 § andra stycket

YFL så att regressrätten fick samma omfattning i båda lagarna. Återkrav

får enligt dessa bestämmelser anställas dels mot den som uppsåtligen

eller grovt vårdslöst vållat skada som försäkringen ersatt, dels även, när

skadan uppkommit i följd av trafik med motorfordon som avses i 2 § lagen

den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon, mot den som enligt lag

är skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller ej.

I förarbetena till denna lagstiftning betonades att den var avsedd som ett

provisorium i avbidan på det resultat, vartill utredningen rörande skadeståndsrättens

framtida gestaltning kunde komma.

Socialförsäkringens regressregler avviker väsentligt från dem som gäller

beträffande privata liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar enligt 25 § andra

stycket försäkringsavtalslagen. Sådana försäkringar har inte ansetts hindra

försäkringshavaren från att vid sidan av gottgörelsen från försäkringen

kräva fullt skadestånd av en ansvarig skadegörare, och med denna ståndpunkt

har det inte funnits något utrymme för regressregler. Skulle försäkringen,

vilket stundom förekommer, vara så konstruerad att den ersätter

den ^rkliga utgiften eller ekonomiska förlusten i anledning av försäkringsfallet

blir dock reglerna i 25 § första stycket försäkringsavtalslagen om skadeförsäkring

tillämpliga. Enligt dessa regler har försäkringsgivaren regressrätt,

förutom mot den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat

försäkringsfallet, även mot skadegörare som enligt lag är skyldig att utgiva

skadestånd oberoende av vållande. Regressrätt av detta slag förekommer

inte bara på motorismens område utan gäller varje verksamhetsområde

inom vilket strikt ansvar stipulerats.

Då nu sjukförsäkringen och pensioneringen sammanföres i en gemensam

lag och tillsammans bildar ett system, där de olika försäkringsformerna

griper in i varandra, är det knappast tänkbart annat än att samma regressregler

skall gälla över hela området. Man kan då välja mellan att antingen

slopa regressmöjligheterna för sjukförsäkringens del eller också införa

regressmöjligheter för försäkringen i dess helhet. Skall regressrätt finnas

inom den allmänna försäkringen kan det inte gärna bli tal om att konstruera

regressrätten på ett sätt som mera väsentligt avviker från mönstret i 107 §

andra stycket SFL. Reglerna i 25 § försäkringsavtalslagen passar inte för

socialförsäkringen, och att i detta sammanhang tillskapa en regressrätt av

helt ny modell kan inte vara lämpligt, allrahelst som det ännu är ovisst vart

det grundläggande reformarbetet inom skadeståndsrätten kommer att leda

beträffande regresskrav i allmänhet.

Till ledning för bedömandet av regressfrågan kan det vara av värde att

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

något beröra effekten av de nuvarande regressreglerna inom sjukförsäkringen.

Enligt inhämtade uppgifter tillgodofördes sjukkassorna år 1960

regressvägen ett sammanlagt belopp av drygt 5 milj. kr. fördelat på knappt

15 000 poster. Medelvärdet av varje post uppgick alltså till mellan 300 och

400 kr. Till helt övervägande del hänförde sig regressfallen till skador i anledning

av motorfordonstrafik, vilka reglerats via trafikförsäkringen. Handläggningen

av regressärendena är därför i första hand en angelägenhet mellan

sjukkassorna och trafikförsäkringsbolagen. I vilken utsträckning bolagen

sedan i sin tur av vederbörande skadevållare regressvis återfått vad

de utgivit till sjukkassorna är icke känt. Man torde kunna utgå från att omfattningen

av återkraven är relativt ringa.

Den nämnda siffran, 5 milj. kr. per år, i till sjukkassorna regressvis återförda

medel är lägre än den man räknade med vid bestämmelsernas införande

år 1954. Då kalkylerade man med en årlig summa av omkring 10

milj. kr. Det bör tagas i beaktande att det tillgodoförda beloppet icke återspeglar

sjukkassornas nettovinst till följd av regressbestämmelserna. Bland

annat måste hänsyn tagas till de administrationskostnader, som är förenade

med att spåra upp och bevaka återkravsfallen. Vad gäller återlcrav från trafikförsäkringsbolagen

bör man också beakta, att bolagen åsamkas förvaltningskostnader,

som i sin tur kommer att belasta trafikförsäkringen.

Önskvärt vore att man även kunde få en närmare uppfattning om vilken

den ekonomiska effekten för socialförsäkringens del skulle bli av att regressmöjligheterna

utvidgas till pensioneringen. Att här framlägga några siffror

med anspråk på att de tillnärmelsevis skall ge en riktig bild låter sig emellertid

inte göra. Alltför många faktorer är osäkra. Allmänt kan dock sägas

att det skulle komma att röra sig om betydligt större belopp än för sjukförsäkringens

del.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas att frågan i vad mån regressmöjligheter

skall finnas inte är betydelselös för försäkringen från ekonomisk

synpunkt. Därmed är emellertid inte sagt att regressrätt också bör finnas

för försäkringen.

Såsom framhållits har nuvarande regressregler betydelse nästan uteslutande

när det gäller krav mot trafikförsäkringsbolagen i anledning av

skador uppkomna vid trafik med motorfordon. Det finns ingen anledning

att tro annat än att förhållandet skall bli detsamma i framtiden i den händelse

regressreglerna bibehålies och utsträckes till pensioneringen. Det blir

då fråga om i första hand ett överflyttande av kostnaderna till trafikförsäkringsbolagen

och därifrån via försäkringspremierna till motorfordonsägarna,

till den del icke regress från bolagen gentemot skadevållarna kan

ge täckning. Detta senare kan dock icke väntas ske i någon större omfattning.

I den mån kostnaderna sålunda icke slutligen kan återföras till skadevållarna

bortfaller helt den preventiva effekt, som brukar åberopas som ett

av de starkaste argumenten för att regress skall få utövas. I de fall skade
-

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

vållaren nås, skulle de krav som riktas mot honom för försäkringsgivarens

utgifter i anledning av regress från socialförsäkringen i regel vara kombinerade

med krav från försäkringsgivaren för vad denne för egen del direkt

utgivit till den skadelidande. De preventiva synpunkterna torde redan genom

sistnämnda krav vinna tillräckligt beaktande. För övrigt torde den preventiva

effekt som kan uppnås genom återkrav icke vara alltför stor. Bland

annat bör beaktas att när det gäller trafikförsäkringar regeln torde vara

att försäkringsavtalen stipulerar regressrätt för försäkringsgivaren endast

i fall av uppsåt, grov vårdslöshet, rattfylleri, färd utan körkort o. d.

För dessa fall torde straffsanktioner vara lämpligast från preventiv synpunkt.

Av det anförda följer att problemet om regress inom socialförsäkringen

till sist blir en fråga huruvida trafikförsäkringen — och därmed motorismen

— eller den allmänna försäkringen slutligt skall stå vissa kostnader.

Ytligt sett kan det förefalla att finnas ett visst fog för tanken att motorismen

bör bära kostnaderna för de olyckor som trafiken med motorfordon ger

upphov till. Man kan emellertid också angripa regressfrågan från den utgångspunkten,

att vi i dag har dels en allmän försäkring, som avser att ge

ett grundläggande skydd åt alla och som bekostas av landets hela befolkning,

dels vissa andra jämförliga skyddsanordningar, som är avsedda att för

speciella fall komplettera den allmänna försäkringen. Trafikförsäkringen

är en sådan speciell försäkringsanordning. Med hänsyn till dess funktion

i förhållande till den allmänna försäkringens ligger det närmast till hands

att helt slopa regressmöjligheterna och att låta den allmänna försäkringens

kollektiv bära kostnaderna för det primära skyddet även vid trafikolyckor.

Det bör framhållas att problemet med regressrätten blir av mindre betydelse

ju allmännare bilägandet blir och ju större roll biltransporterna

spelar för näringslivet. Det blir då alltmer likgiltigt om de kostnader det

nu är fråga om slås ut på det ena eller det andra försäkringskollektivet,

när dessa kollektiv i stora delar sammanfaller. I stället gör sig andra hänsyn

gällande, såsom att det bör undvikas att de totala kostnaderna för det

skydd som det här är fråga om fördyras genom i och för sig ofruktbara

anordningar för överföring av pengar från den ena försäkringen till den

andra. I den mån det befinnes önskvärt att bilismen lämnar bidrag till

samhällskostnaderna ordnas detta lämpligen efter rationellare grunder än

genom regress från den allmänna försäkringen mot trafikförsäkringen.

Med beaktande av det anförda utgår föreliggande förslag från att regressreglerna

inom sjukförsäkringen slopas, varigenom för försäkringen i dess

helhet kommer att gälla detsamma som nu gäller inom folk- och tilläggspensioneringen.

Motsvarande problem för yrkesskadeförsäkringens del

kan inte lösas i detta sammanhang utan bör tas upp i samband med nu

pågående utredning om yrkesskadeförsäkringens framtida utformning. De

olägenheter som kan vara förenade med att tills vidare en annan ordning

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

råder inom yrkesskadeförsäkringen än inom socialförsäkringen i övrigt kan

inte anses vara sådana att de nu bör utgöra ett hinder mot en lösning i den

angivna riktningen.

I andra stycket av förevarande paragraf har intagits ett uttryckligt stadgande

om att regress icke skall få utövas för vad som utgått från den allmänna

försäkringen.

8 §•

Innehållet i denna paragraf, som betecknades 9 § i promemorieförslaget,

motsvarar 45 § andra stycket SFL.

9 §•

Denna paragraf ersätter 46 § SFL, 41 § FPL samt 52 § TPL. Paragrafen

motsvarar 10 § i promemorian. Straffsanktionen i andra stycket har motsvarighet

i 46 § SFL.

10 §.

Denna paragraf motsvarar 101 § SFL och 11 § i promemorian.

Statsmakterna tog under 1961, i anslutning till prop. 1961:45, ställning

till utformningen av besvärssystemet inom socialförsäkringen. De besvärsregler,

som innehålles i denna och följande paragrafer, innebär därför

i första rummet ett fullföljande av redan givna riktlinjer.

En allmän försäkringskassa fattar sina beslut i olika sammansättning

beroende på ärendenas art. Somliga ärenden avgöres av en tjänsteman hos

kassan eller av styrelsen, andra av en pensionsdelegation (förtidspensionsärenden)

och andra åter av en försäkringsnämnd (ärenden rörande

inkomstprövad folkpension). Oavsett i vilken form beslutet tillkommit skall

fullföljd ske hos riksförsäkringsverket. Riksförsäkringsverket har, även

om besvär ej anförts, rätt att i sin egenskap av tillsynsmyndighet ex officio

upptaga en kassas beslut till överprövning. Regeln att beslut av pensionsdelegation

skall underställas riksförsäkringsverket om ordföranden eller

föredraganden i delegationen haft från beslutet avvikande mening har

motiverats med att riksförsäkringsverket bör få tillräcklig överblick över

pensionsdelegationernas praxis och möjlighet att påverka denna i erforderlig

omfattning. Att, såsom i ett par av remissyttrandena över departementspromemorian

föreslagits, göra underställning obligatorisk så snart någon

av läkarledamöterna i en pensionsdelegation har en från majoriteten avvikande

mening synes vara att gå längre än som erfordras för åvägabringande

av enhetlig praxis. Någon sådan regel har ej upptagits i förslaget.

11 §•

Paragrafen motsvarar 102 § SFL och 12 § i promemorian.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i promemorian, innehåller bestämmelser

om talan mot riksförsäkringsverkets beslut och om underställning

av sådana beslut.

Fullföljd från riksförsäkringsverket sker till försäkringsdomstolen. I

likhet med motsvarande regler i 103 § SFL, 37 § FPL och 53 § TPL förutsätter

denna paragraf, att frågan om vem som är berättigad att föra talan

i sjukförsäkrings- och pensionsärenden hos försäkringsdomstolen får avgöras

i enlighet med allmänna rättsgrundsatser. Det torde vara klart att

det särskilt i pensionsärenden ofta saknas någon som i försäkringens eller

det allmännas intresse kan föra upp målet till försäkringsdomstolen. För

att bota denna brist har i de anförda lagrummen intagits vissa bestämmelser

om att riksförsäkringsverket, när det för enhetlig lagtolkning eller

rättstillämpning är av synnerlig vikt att en fråga prövas av försäkringsdomstolen

eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning, kan

underställa sitt beslut domstolens prövning.

I departementspromemorian har föreslagits att underställningsreglerna

skall utgå och att i stället en partsrepresentant för det allmänna, ett av

Kungl. Maj :t förordnat allmänt ombud, skall kunna föra upp ärenden

från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen. I motiveringen till

förslaget hänvisar promemorian till vissa uttalanden i samband med att

de nuvarande besvärsbestämmelserna antogs (prop. 1961:45; L^U 45).

Under remissbehandlingen av departementspromemorian har endast ett fåtal

remissorgan uppehållit sig vid frågan om allmänt ombud, men av dessa

har de flesta ställt sig tveksamma eller avvisande. Försäkringsdomstolen

hyser vissa farhågor för att ett allmänt ombud skulle rubba jämvikten i

processen, eftersom motparterna till honom ofta skulle vara gamla eller

sjuka människor med små möjligheter att tillvarata sina intressen. I detta

sammanhang påpekar domstolen även att det är oklart i vilken mån ombudet

i sin verksamhet skall se även till de försäkrades intresse. Riksförsäkringsverket

erinrar om att vid införandet år 1961 av nu gällande besvärsbestämmelser

från departementschefens sida framhölls, att man i frågan

om kontradiktoriskt förfarande borde avvakta erfarenheter av det nya

besvärssystemets funktion. För verket står det emellertid redan nu klart

att det inte finns något behov av ett allmänt ombud.

I fråga om besvärsförfarandets gestaltning på denna punkt torde i nuvarande

läge inte de principiella utan de praktiska synpunkterna böra bli

utslagsgivande. Därvidlag är att märka att man ännu inte, såsom underlag

för den närmare utformningen av ett tvåpartsförfarande, hunnit samla

några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens nya besvärssystem.

Vidare har själva instansordningen inom socialförsäkringen inte fått definitiv

form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid inte är avgjord.

Dessa synpunkter talar för att man bör bida ännu någon tid innan slutlig

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ställning tages till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.

I förevarande paragraf har därför de föreslagna bestämmelserna

om allmänt ombud fått utgå och i stället underställningsförfarandet

bibehållits.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 14 § i promemorian. Andra stycket hade

ingen motsvarighet i promemorieförslaget. En bestämmelse av samma

innehåll finns i bl. a. 103 § första stycket SFL.

I 101 § SFL samt 35 § FPL finns nu särskilda bestämmelser om besvärstid.

I övrigt skall — utan att detta uttryckligen föreskrivits i de olika

lagarna — vid besvär i sjukförsäkrings- och pensionsärenden tillämpas

den i lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut stadgade besvärstiden. Särbestämmelserna i SFL och

FPL föreslås nu slopade, och besvärstiden i 1954 års lag skall i stället bli

generellt tillämplig. Denna ändring kräver en uttrycklig hänvisning till

1954 års lag såvitt gäller besvär över försäkringskassas beslut. Försäkringskassa

torde nämligen inte vara att anse som förvaltande myndighet i

den mening 1954 års lag använder detta uttryck.

14 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i promemorian.

Beträffande besvär över vissa särskilda beslut rörande tilläggspensioneringen

skall liksom hittills tillämpas särskild instansordning. Härutinnan

kan hänvisas till 11 § förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående

beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension samt 38 och 42 §§ förordningen den 18

december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension, m. m. Klagan beträffande debitering

och uppbörd av sjukförsäkringsavgifter följer reglerna i uppbördsförordningen.

Förevarande paragraf innehåller en erinran om nu anmärkta särbestämmelser.

I andra punkten upptar paragrafen vidare en bestämmelse,

som nu finns i 36 § sista stycket SFL.

15 §.

Den ram inom vilken Kungl. Maj :t skall kunna träffa överenskommelser

med främmande länder har i denna paragraf vidgats i förhållande till vad

som nu gäller enligt 110 § andra stycket SFL, 42 § FPL och 54 § TPL liksom

i förhållande till vad som föreslagits i 16 § i departementspromemorian.

Utvidgningen är betingad av utvecklingstendenserna när det gäller

att samordna skilda länders socialförsäkringssystem. Skall vårt land kunna

medverka i den fortsatta utvecklingen på detta område, måste det bl. a.

finnas utrymme för att konventionsvägen införa särskilda, från lagen i

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

viss mån avvikande regler om villkoren för rätt till försäkringsersättning

och om beräkning av ersättningens storlek för försäkrade som under sin

arbetsföra tid haft anknytning till flera länder.

16 §.

Motsvarigheter till denna paragraf, som betecknades 17 § i promemorian,

finns i 125 § SFL, 43 § FPL och 55 § TPL.

v.

s. 393 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

393

SJUNDE AVDELNINGEN

Frivillig försäkring

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring

1 §•

Paragrafen motsvarar 47 § andra stycket och 48 § SFL. Den innehåller de

grundläggande bestämmelserna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen.

Genom stadgande i tredje stycket fastslås att summan av sjukpenningen

enligt den klass, som den försäkrade tillhör på grund av den obligatoriska

försäkringen, och tillägget på grund av den frivilliga försäkringen inte far

överstiga 12 kr.

Bestämmelsen i sista stycket klargör att sjukpenning från den frivilliga

försäkringen vid tillämpning av vissa stadganden om pension i lagen om

allmän försäkring skall jämställas med sjukpenning enligt den obligatoriska

försäkringen.

2 §•

Det kan inte anses lämpligt att tynga förevarande lag med detaljbestämmelser

rörande den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Inte heller kan

de regler det här är fråga om anses vara av den natur, att de behöver upptagas

i en av Konung och riksdag gemensamt antagen författning. Det har

därför i första stycket av förevarande paragraf överlämnats åt Konungen

att utforma de närmare bestämmelserna.

Enligt 53 § SFL utgår för närvarande statsbidrag till sjukkassorna för

den frivilliga försäkringen med 20 procent av vad kassan utgivit i sjukpenning

och sjukpenningtillägg samt med 75 procent av utgifterna för barntillägg.

Även i fortsättningen torde det vara ofrånkomligt med statsbidrag

till den frivilliga försäkringen. Om statsbidrag skall som framgår av andra

stycket Konung och riksdag gemensamt besluta.

Bestämmelsen i tredje stycket om en särskild fond för den frivilliga

sjukförsäkringen anknyter till nuvarande stadganden i 79 § SFL.

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring

1 och 2 §§.

Innehållet i detta kapitel motsvarar bestämmelserna i lagen den 29 juni

1946 (nr 433) om frivillig statlig pensionsförsäkring.

13* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 394 Kontrollera mot PDF

394 Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring

1 §•

De övergångsbestämmelser, som blir erforderliga i samband med införande

av lagen om allmän försäkring, blir så omfattande, att det har

ansetts lämpligt att sammanföra dem i en särskild promulgationslag. Där

ej annat angives motsvarar paragrafnumreringen i förevarande lagförslag

den i departementspromemorians förslag.

Den nya lagstiftningen siktar — i den mån den inte innebär en konfirmering

av vad nu gäller — genomgående till ett förstärkt skydd och till bättre

förmåner. Omstöpningen av vissa delar av systemet skulle dock i några

fall, åtminstone temporärt, kunna få som resultat att en tidigare förmån

minskas. Det har varit en angelägen uppgift att vid utarbetande av övergångsbestämmelserna

se till att sådana fall inte uppkommer.

I enlighet med vad som förutsatts i samband med tillkomsten av försäkringen

för allmän tilläggspension föreslås den nya lagen träda i kraft den

1 januari 1963. Ett ikraftträdande vid denna tidpunkt förutsätter stora

arbetsinsatser från de administrativa organens sida och lojal medverkan

från de enskilda försäkringstagarna. Inte minst sjukförsäkringens nydaning

kräver omfattande förberedelser. Företagarnas obligatoriska sjukpenningförsäkring

förutsätter en ny klassplacering av nära nog alla försäkrade

med inkomst av annat förvärvsarbete. Utökningen av sjukpenningskalan

medför vidare att ett stort antal försäkrade på en gång skall flyttas

upp i ny sjukpenningklass. När det gäller pensioneringen är det framförallt

de nya invalidbedömningsreglerna som ställer stora krav på de administrativa

organen.

Andra stycket i denna paragraf innehåller en uppräkning av de lagar

och förordningar, som kan upphävas genom tillkomsten av lagen om allmän

försäkring, sammanlagt elva stycken.

2 §•

En bestämmelse av förevarande slag är nödvändig, då det av praktiska

skäl är uteslutet att vidtaga ändringar i alla de författningar, som kan

komma i fråga.

3 §•

Sedan basbeloppet fastställts för januari 1963 skall, såsom framgår av

denna paragraf, vid tillämpning av spärreglerna i 1 kap. 6 § lagen om

allmän försäkring anses som om basbeloppet undergått ändring nämnda

månad.

4 §•

Särskild bestämmelse är erforderlig för att vid lagens ikraftträdande

säkerställa behövliga uppgifter från dem, vilka har en anställningsinkomst

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

som berättigar till inplacering i de nytillkommande högre sjukpenningklasserna

eller har inkomst av annat förvärvsarbete och på grund därav

beröres av de ändrade reglerna för sjukpenningklassplaceringen.

Genom bestämmelserna i första stycket förhindras att försäkrad, som

vid tiden för ikraftträdande av lagen om allmän försäkring har en årsinkomst

av förvärvsarbete mellan 1 200 och 1 800 kr. och på grund härav

är sjukpenningklassplacerad enligt SFL, plötsligt kommer att sakna

sjukpenningskydd genom den föreslagna höjningen av nedre inkomstgränsen

för inplacering i sjukpenningklass från 1 200 till 1 800 kr. Bestämmelserna

i fråga gäller till dess den försäkrades årsinkomst av förvärvsarbete

stigit till 1 800 kr. eller sjunkit under 1 200 kr. De regler i lagen om allmän

försäkring, som är tillämpliga på försäkrad i sjukpenningklass nr 2 enligt

3 kap. 4 § nämnda lag, gäller även den, som är sjukpenningklassplacerad

enligt förevarande paragraf. Detta innebär bl. a. att sjukpenningen utgör

5 kr. om dagen och att sjukförsäkringsavgift skall erläggas enligt samma

grunder som gäller för övriga som tillhör sjukpenningklass nr 2.

Vid genomförande av lagen om allmän försäkring kommer den obligatoriska

tilläggssjukpenningförsäkringen att bli tillämplig även på företagare.

Därigenom kan bestämmelserna om frivillig sjukpenningförsäkring

slopas för nämnda kategori. Företagare, som före lagens ikraftträdande

fyllt 67 år, kommer dock ej att bli berättigad till tilläggssjukpenning, såsom

framgår av första punkten i andra stycket. Genom bestämmelsen i

den följande punkten kommer företagare, som till följd av det uppställda

åldersvillkoret inte blir berättigad till tilläggssjukpenning enligt lagen om

allmän försäkring, att få kvarstå inom tidigare tecknad frivillig försäkring,

varvid nu gällande regler för sådan försäkring blir tillämpliga.

Företagare, som är sjukskriven vid ikraftträdande av lagen om allmän

försäkring och som vid utgången av 1962 uppbär sjukpenning på grund

av frivillig försäkring enligt SFL, tillförsäkras genom stadgandet i tredje

stycket under löpande sjukperiod sjukpenning efter lägst den sjukpenningklass

som skulle kommit i fråga, om den frivilliga försäkringen alltjämt

varit gällande för honom. Bestämmelserna bygger på förslag av socialförsäkringskommittén.

Socialförsäkringskominittén har föreslagit, att företagare som vid den

nya lagstiftningens ikraftträdande är tillfälligt sjukskriven skall kunna

från och med dagen för ikraftträdandet erhålla sjukpenning enligt den

sjukpenningklass han med hänsyn till inkomsten av annat förvärvsarbete

skall tillhöra enligt den nya lagen. I anslutning härtill har i sista stycket

5 §•

Denna paragraf har motsvarighet i 122 § SFL.

6 §.

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

intagits ett stadgande som ger möjlighet för försäkringskassorna att övergångsvis

dispensera från bestämmelsen i 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om

allmän försäkring att sjukpenningklassplacering ej får ändras under

pågående sjukdom. Stadgandet har utformats så att det äger tillämpning

inte enbart på företagarinkomst utan på all inkomst, som skall ligga till

grund för klassplaceringen. Möjlighet skall alltså föreligga exempelvis att

från och med den 1 januari 1963 placera om en anställd, vilken har en årsinkomst

av 22 000 kr. och vid utgången av år 1962 är placerad i den högsta

sjukpenningklassen enligt SFL, nr 13, till den högsta klassen enligt lagen

om allmän försäkring, nr 15.

7 §•

Enligt första stycket i förevarande paragraf skall vid tillämpning av de

i 4 kap. 3 § lagen om allmän försäkring intagna reglerna om sjukhjälpstid

medräknas tid före den nya lagstiftningens ikraftträdande, för vilken sjukkassa

haft att utge sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård. Vidare

skall ålderspension och hel förtidspension enligt nämnda lag motsvara

ålderspension och invalidpension eller sjukbidrag enligt FPL.

Enligt andra stycket skall försäkrad, som vid lagstiftningens ikraftträdande

är sjukskriven, inte under pågående sjukperiod få sämre ersättning

än om de äldre bestämmelserna varit gällande. Stadgandet ansluter till

förslag av socialförsäkringskommittén.

Sista stycket i denna paragraf i departementspromemorian har utmönstrats

som en följd av att bestämmelserna i 4 kap. 4 § i promemorians förslag

till lag om allmän försäkring har utgått.

8 §.

De nya bestämmelserna om moderskapsförsäkringen skall enligt första

stycket tillämpas allenast i fall, där barnsbörden ägt rum efter 1962 års

utgång. Effekten av stadgandena i detta stycke blir bl. a. att, om en barnaföderska

i anledning av barnsbörd, som inträffat före den nya lagens

ikraftträdande, blir berättigad till tilläggspenning för tid efter ingången av

år 1963, tilläggspenningen skall beräknas enligt äldre bestämmelser. Om en

kvinna uppburit förskott på grundpenning enligt lagen om moderskapshjälp

skall förskottet enligt andra stycket avräknas från moderskapspenningen

enligt lagen om allmän försäkring. Likaledes skall enligt sista stycket

tid, varunder tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp uppburits

före den 1 januari 1963, avräknas från den maximitid av 180 dagar,

som omförmäles i 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring. Bestämmelserna

bygger på förslag av socialpolitiska kommittén.

9 §•

Reglerna i 6 kap. 1 § sista stycket lagen om allmän försäkring om förtida

uttag av folkpensioneringens ålderspension kommer genom stadgan
-

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

det i denna paragraf att sättas i kraft successivt. De överväganden som

legat till grund härför har redovisats i den allmänna motiveringen.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

10 §.

I lagen om allmän försäkring har folkpensionsförmånerna genomgående

angivits i procent av basbeloppet. Det administrativa handhavandet av en

sålunda utformad indexreglering förutsätter emellertid tillgång till maskinell

utrustning och andra resurser, som inte kan beräknas vara att tillgå vid

tidpunkten för denna lags ikraftträdande. I denna och de två närmast

följande paragraferna föreslås därför provisoriska bestämmelser. Reglerna

i 11 och 12 §§ innebär, att under en övergångstid nu gällande regler inom

folkpensioneringen med indexreglering via pensionspristalet bibehålies. För

detta ändamål föreskrives i förevarande paragraf, att pensionspristal med

tillämpning av 6 § 2 mom. FPL skall fastställas för tiden t. o. m. juni 1968,

såvida inte Konungen med riksdagen annorlunda förordnar. Statsmakterna

har alltså möjlighet att före 1968 besluta om övergång till indexreglering

av folkpensionerna via basbeloppet, då förutsättningarna härför föreligger.

Paragrafen är likalydande med 9 § i departementspromemorian.

11 §•

De båda första styckena i denna paragraf normerar storleken av ålderspension

som utgår från 67 års ålder, hel förtidspension och änkepension.

I de i första stycket angivna beloppen är inräknade de belopp, som angives

i 4 § FPL och i lagen den 1 juni 1956 om höjning av folkpensioner

m. m. Vidare har räknats med att tilläggen enligt 1956 års lag skall undergå

förhöjning före lagens ikraftträdande i enlighet med vad i det föregående

föreslås. Pensionsbeloppen i första stycket avser alltså tiden till dess

höjning av folkpensionerna sker första gången efter den nya lagstiftningens

ikraftträdande. De belopp som skall gälla efter varje standardhöjning fram

till 1968 fastställes av statsmakterna vid varje särskilt tillfälle. Göres en

övergång till indexreglering över basbeloppet får statsmakternas beslut avse

procentsatserna i förhållande till basbeloppet.

Bestämmelserna om indextillägg i andra stycket motsvarar 6 § 1 och

3 mom. FPL. De har anpassats till föreliggande förslag om ändring i sist

angivna lagrum. Tillerkännes den försäkrade reducerad ålderspension

på grund av förtida uttag eller partiell förtidspension eller änkepension,

som skall nedsättas till följd av 15-delsregeln, uträknas pensionen i fråga

på grundval av de belopp, som framkommer enligt denna paragraf.

Tredje och fjärde styckena ersätter för övergångstiden stadgandena i

6 kap. 2 § första stycket sista punkten och 7 kap. 4 § sista punkten lagen

om allmän försäkring.

s. 398 Kontrollera mot PDF

398 Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

Stadgandet i sista stycket är erforderligt så länge indexreglering inte

sker över basbeloppet.

Bortsett från sista stycket, som är nytt, motsvaras paragrafen av 10 § i

departementspromemorian.

12 §.

De i andra stycket angivna beloppen motsvarar de i lagen om allmän

försäkring angivna procentdelarna av basbeloppet vid ett basbelopp av

4 000 kr.

Det har under övergångstiden ansetts ändamålsenligt att folkpension

till den som icke tillika uppbär tilläggspension — med vilken folkpension

i förekommande fall skall sammanläggas på grund av stadgandet i 16 kap.

4 § sista stycket lagen om allmän försäkring — beräknas och utbetalas enligt

äldre bestämmelser. Stadgande härom återfinnes i tredje stycket.

Sista stycket upptar ett stadgande om storleken av det s. k. fickpenningbeloppet

för anstaltsvårdade folkpensionärer under övergångstiden.

Paragrafen motsvarar 11 § i departementspromemorian frånsett att bestämmelsen

i näst sista stycket i promemorieförslaget blivit obehövlig

med hänsyn till bestämmelsen i 18 § sista stycket i förevarande lagförslag.

13 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf, som saknar motsvarighet i departementspromemorian,

utgör ett komplement till sista stycket i övergångsbestämmelserna

till lagen om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

till folkpension.

14 §.

Denna paragraf, som är identisk med 13 § i departementspromemorian,

motsvarar 3 § andra punkten och 4 § sista stycket lagen den 29 juni 1946

angående införande av nya lagen om folkpensionering.

15 §.

Innehållet i denna paragraf anknyter till andra stycket av ikraftträdandebestämmelserna

till 1960 års ändringar i FPL (SFS nr 99).

Paragrafen motsvarar 14 § i departementspromemorian.

16 §.

I fråga om inkomstprövning av änkepension till kvinna, vars man avlidit

före den 1 juli 1960, innebär bestämmelserna i första stycket sådan

uppmjukning i förhållande till nu gällande regler att den s. k. avdragsfaktorn,

som f. n. är Vs i lägre inkomstlägen över det avdragsfria beloppet

och Vs i högre inkomstlägen, ändras till att i alla inkomstlägen över sagda

s. 399 Kontrollera mot PDF

399

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

belopp utgöra V3. Vid förmögenhetsiunehav sänkes vidare den s. k. skärpningsprocenten

från 20 till 10.

För de fall, då inkomstprövad änkepension utgår, tillämpas inte samordningsreglerna

i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring enligt vad som

framgår av stadgandet i sista stycket.

Paragrafen motsvarar 15 § i departementspromemorian och bygger på

förslag av socialförsälcringskommittén.

17 §.

Genom lagen om allmän försäkring införes vissa nya regler om rätt till

änkepension för frånskilda kvinnor. I princip borde tillämpligheten av de

nya reglerna begränsas till fall, där den efter vilken pension utgår avlidit

efter lagens ikraftträdande. En viss retroaktivitet kan dock vara motiverad,

bl. a. med tanke på att familjepensionsfrågorna i övrigt inom folkpensioneringen

redan tidigare fått sin lösning. I denna paragraf föreslås sålunda

ett stadgande av innebörd att änkepension från folkpensioneringen i angivna

fall kan utgå i anledning av dödsfall som inträffat efter ingången

av år 1962. Samma tidpunkt blir enligt 23 § i promulgationslagen gällande

för tilläggspensioneringen. Pension utgives dock ej för tid före lagens

ikraftträdande.

Paragrafen överensstämmer med 16 § i departementspromemorian.

18 §.

I första stycket stadgas att folkpension och barnpension samt särskilt

barnbidrag enligt äldre lagstiftning utan särskild ansökan skall utbytas

mot motsvarande förmån enligt lagen om allmän försäkring, val vid gfvetvis

rätten till förmånen från 1963 års ingång skall bedömas efter de nya

reglerna. Det särskilda barnbidraget, som nu tillkommer barnet men regelmässigt

utbetalas till barnets förmyndare, ersättes enligt den nya lagstiftningen

av ett till försörjarens folkpension utgående barntillägg, som utbetalas

till försörj aren.

Bestämmelsen i andra stycket förhindrar att förmåner enligt nu gällande

lagstiftning, vilka vid ikraftträdandet ersättes av förmåner enligt lagen om

allmän försäkring, utgår med lägre belopp eller bortfaller. Sålunda undvilces

bl. a. att blind, som enligt nuvarande bestämmelser i FPL alltid åtnjuter

invalidpension jämte blindtillägg, får en försämring om han på

grund av de nya reglerna för invaliditetsbedömning i lagen om allmän försäkring

inte blir berättigad till förtidspension jämte invaliditetstillägg utan

enbart till invaliditetsersättning. Vidare undvikes sådan försämring av utgående

förmåner till följd av den nya samordningsregeln i 17 kap. 3 §

lagen om allmän försäkring, som eljest övergångsvis skulle kunna uppstå

i enstaka fall.

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungi. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Den pensionsgaranti som lämnas i andra stycket avser det belopp i kronor

räknat som utgick vid utgången av år 1962. Garantin skall gälla endast

så länge ifrågavarande belopp skulle ha fortsatt att utgå med tillämpning

av äldre bestämmelser.

Paragrafen motsvaras av 17 § i departementspromemorian.

19 §.

Enligt 9 kap. 1 § lagen om allmän försäkring utgår barntillägg till folkpension

endast under förutsättning att pensionären stadigvarande bor

tillsammans med eller har vårdnaden om barnet. Särskilt barnbidrag till

pensionärens barn kan enligt nuvarande bestämmelser utgå även i vissa

andra fall. Övergångsbestämmelsen i förevarande paragraf är avsedd för

sådana fall.

Paragrafen motsvarar 18 § i departementspromemorian.

20 §.

Enligt denna paragraf skall i fråga om försäkring för tilläggspension så

anses som om lagen om allmän försäkring varit tillämplig sedan den 1 januari

1960, då TPL trädde i kraft. Därigenom ges full rättsverkan med

avseende å tilläggspensioneringen enligt den nya lagen åt alla rättigheter

som uppkommit och alla åtgärder som vidtagits i kraft av TPL.

När fråga är om beräkning av pensionsgrundande inkomst med avseende

å inkomst som förvärvats före 1963 skall äldre bestämmelser tillämpas.

I den mån inkomsten avser 1962 skall dock till följd av stadgande i andra

punkten i denna paragraf gälla avrundningsreglerna i 11 kap. 5 § lagen

om allmän försäkring i stället för motsvarande regel i 8 § sista stycket TPL.

Bestämmelsen i 11 kap. 2 § sista stycket sista punkten lagen om allmän

försäkring om pensionsrätt för lön i vissa fall till svenska medborgare, som

är anställda i svenska företags dotterbolag i utlandet, m. fl. blir inte

gällande för lön för tid före 1963.

Första punkten i paragrafen har viss motsvarighet i 19 § departementspromemorian

under det att andra punkten är ny.

21 §.

I 3 kap. 2 § första stycket sista punkten lagen om allmän försäkring

har intagits en regel om att den för vilken undantagande från tilläggspensioneringen

äger giltighet inte skall vara tillförsäkrad tilläggssjukpenning,

i den mån denna grundas på inkomst av annat förvärvsarbete. De

personer, som före den nya lagstiftningens tillkomst med stöd av 36 § TPL

anmält undantagande från tilläggspensioneringen, har vid sin anmälan inte

kunnat förutse de konsekvenser detta undantagande sålunda skulle kunna

komma att få för deras ställning inom sjukförsäkringen. För att bereda

dessa personer möjlighet att ta sitt tidigare ställningstagande under om
-

s. 401 Kontrollera mot PDF

401

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

prövning och eventuellt återkalla sin anmälan har stadgandet i denna

paragraf tillkommit.

En före utgången av 1962 återkallad anmälan om undantagande får

verkan fr. o. m. den 1 januari 1963. Anmälan som på så sätt aterkallas skall

inte påverka den försäkrades rätt att i framtiden ånyo anmäla undantagande.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

22 §.

Innehållet i paragrafen, som motsvarar 20 § i departementspromemorian,

har hämtats från 57 § första stycket TPL.

23 §.

Tilläggspensioner kan utgå tidigast från och med år 1963. De nya reglerna

om beräkning av sådan pension kommer dock, i den mån ej annorlunda

föreskrives, att bli tillämpliga även då pensionsfallet inträffat före sagda

tidpunkt. Enligt 13 kap. lagen om allmän försäkring kan rätt till förtidspension

— och därmed familjepension —■ inträda redan efter det att pensionspoäng

tillgodoräknats den försäkrade för ett år, under det att enligt

TPL alltid krävs pensionspoäng för minst två år. Vid tillkomsten av TPL

förutsattes, att förtids- och familjepension från tilläggspensioneringen

skall kunna utgå i anledning av pensionsfall, som inträffat tidigast år 1962.

Som framgår av förevarande paragraf, vilken motsvarar 21 § i departementspromemorian,

är avsikten inte att göra någon ändring härutinnan.

24 §.

Om den försäkrade vid pensionsfallets inträffande inte är placerad i

sjukpenningklass, som avses i 13 kap. 2 § första stycket lagen om allmän

försäkring, kan likväl pension enligt nämnda paragraf utgå, om pensionspoäng

tillgodoräknats honom för minst tre av de fyra år som närmast

föregått året för pensionsfallet. Sistnämnda villkor kan inte uppfyllas då

pensionsfallet inträffar under 1962. Motsvarande pensionsberäkning skall

enligt 16 § TPL göras om pensionspoäng tillgodoräknats svensk försäkrad

för två år. Med hänsyn härtill ger förevarande paragraf en möjlighet att,

då pensionsfallet inträffar under 1962, beräkna pension enligt 13 kap. 2 §

lagen om allmän försäkring, därest pensionspoäng föreligger för 1960

och 1961.

Paragrafen är likalydande med 22 § i departementspromemorian.

25 §.

Vid poängberäkning enligt 13 kap. 2 § och hänsynstagande till sjukdomstid

enligt 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring skall inte beaktas tid före

tillkomsten av TPL. Första stycket i drnna paragraf klargör detta.

s. 402 Kontrollera mot PDF

402

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Genom stadgandet i första punkten i andra stycket klargöres att vid

tillämpning av 15 kap. 2 § lagen om allmän försäkring med tid, varunder

sjukpenning utgått enligt nämnda lag, skall jämställas tid, då sjukpenning

enligt SFL eller tilläggspenning enligt lagen om moderskapshjälp utgått

för tid efter ingången av år 1960.

Andra punkten i andra stycket har behandlats vid 15 kap. 2 § lagen om

allmän försäkring.

Paragrafen har bortsett från stadgandet i första punkten i andra stycket

motsvarighet i 23 § i departementspromemorian.

26 §.

De särskilda övergångsbestämmelserna i anslutning till 1961 års ändringar

i TPL (SFS nr 259) skall enligt denna paragraf i tillämpliga delar

gälla även i fortsättningen.

Paragrafen är likalydande med 24 § i departementspromemorian.

27 §.

Ansökan om folkpension enligt FPL, om barnpension enligt lagen om

barnpensioner eller om särskilt barnbidrag bör behandlas enligt nuvarande

regler även om den göres efter ingången av år 1963. Ifrågavarande pensionsförmåner

skall från ingången av nämnda år omräknas till förmån

enligt lagen om allmän försäkring, vilken därefter blir tillämplig även i

administrativt hänseende.

Paragrafen överensstämmer med 25 § i departementspromemorian.

28 §.

Sedan den nya lagen varit i kraft ett halvt år bör det vara möjligt att helt

avveckla pensionsnämnderna och riksförsäkringsverkets ortsombud liksom

mödrahjälpsnämnderna.

Paragrafen motsvarar 26 § i departementspromemorian, varjämte gjorts

ett tillägg rörande handläggning av ärenden, som inte kunnat slutligt handläggas

av pensionsnämnd.

29 §.

I denna paragraf, som överensstämmer med 27 § i departementspromemorian,

ges de kompletterande regler som är erforderliga på grund av att

beteckningen allmän sjukkassa ändras till allmän försäkringskassa.

30 §.

Första stycket i denna paragraf har motsvarighet i 111 § tredje stycket

SFL i lagrummets lydelse vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1955.

Stadgandet i andra stycket syftar till skydd mot missbruk av nu inarbetade

sjukkassebeteckningar.

Bestämmelserna återfinnes i 28 § i departementspromemorian.

s. 403 Kontrollera mot PDF

403

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

31 §.

Pensionsdelegationerna bör träda i verksamhet i god tid före ikraftträdande

av lagen om allmän försäkring, bl. a. med tanke på att de kan få att

behandla ansökningar om förtidspension från tilläggspensioneringen i anledning

av pensionsfall, som inträffat under 1962 och där pension skall utgå

från och med den 1 januari 1963. Med hänsyn till att landstingen skall utse

vissa ledamöter i delegationerna och då detta lämpligen bör ske vid lagtima

landstingsmöte i början av oktober 1962, har tidpunkten för verksamhetens

påbörjande satts till den 15 oktober 1962. Ordförande och föredragande i

delegationerna bör redan dessförinnan kunna förbereda arbetet. Bestämmelser

härom återfinnes i första stycket, som är likalydande med 29 § i departementspromemorian.

Andra stycket upptar bestämmelser om inrättande från den 15 oktober

1962 av försäkringsnämnder i stadssjukkassorna.

32 §.

Avsikten är att alla frågor om inkomstprövade förmåner i fortsättningen

skall höra under de nyinrättade försäkringsnämnderna. Beträffande hustrutillägg

och kommunala bostadstillägg framgår detta av stadgande i 10 § förslaget

till den särskilda lagen angående dessa tillägg. I denna paragraf ges

motsvarande regler såvitt rör inkomstprövade förmåner, som skall utgå

enligt äldre lagstiftning.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

33 §.

Genom denna paragraf, som saknar motsvarighet i departementspromemorian,

klargöres att de bidrag, som arbetsgivare har att erlägga till sjukförsäkringen

och moderskapsförsäkringen skall, i den mån bidragen avser

år före ikraftträdande av lagen om allmän försäkring, bestämmas enligt nu

gällande regler i SFL och lagen om moderskapshjälp.

34 §.

Stadgandet i denna paragraf, vilken har samma lydelse som 30 § i departementspromemorian,

innebär ingen saklig ändring i förhållande till vad som

nu gäller enligt 34 § första stycket SFL.

35 §.

För tid före ikraftträdande av lagen om allmän försäkring skall reglerna

om sjukförsäkringsavgift i SFL och lagen om moderskapshjälp alltjämt

vara tillämpliga. I fråga om 1962 års avgifter till sjukvårdsförsäkringen och

grundsjukpenningförsäkringen höjs dock genom stadgande i denna paragraf

den i SFL angivna inkomstgränsen för befrielse från sådana avgifter

från 1 200 till 2 400 kr. eller samma inkomstgräns som enligt förslaget skall

s. 404 Kontrollera mot PDF

404

Kungi. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

gälla avgift för sjukvårdsersättning enligt 19 kap. 2 § tredje stycket lagen

om allmän försäkring och som redan nu gäller för folkpensionsavgiften.

Paragrafen saknar motsvarighet i departementspromemorian.

36 §.

Genom företagarnas anslutning till den obligatoriska försäkringen för

tiHäggssjukpenning kommer den frivilliga sjukförsäkringen att i fortsättningen

omfatta hemmafruar, studerande samt de företagare, som vid reformens

ikraftträdande fyllt 67 år. Övriga frivilligt försäkrade kommer in

under den obligatoriska försäkringen. I denna paragraf föreskrives att så

stor andel av kassans för den frivilliga försäkringen fonderade medel, som

kan uppskattas belöpa på de av företagare erlagda avgifterna och som inte

erfordras med hänsyn till deras kvarstående frivilliga försäkring, skall överföras

till vederbörande kassas fond för den obligatoriska försäkringen.

Paragrafen, som bygger på förslag av socialförsäkringskommittén, saknar

motsvarighet i departementspromemorian.

37 §.

Innehållet i paragrafen är hämtat från 59 § sista stycket TPL. Paragrafen

motsvarar 31 § i departementspromemorian.

38 §.

Denna paragraf avser pension på grund av avgifter enligt äldre bestämmelser

om frivillig statlig pensionsförsäkring.

Paragrafen motsvarar 32 § i departementspromemorian.

39 §.

I samband med den nya lagens ikraftträdande kommer behov att föreligga

av ett stort antal föreskrifter som inte kunnat utfärdas i detta sammanhang.

Det ligger i sakens natur att vid en reform av den omfattning, som det här

rör sig om, Kungl. Maj :t och centralmyndigheten i stor utsträckning måste

få befogenhet att utforma kompletterande bestämmelser.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring

De ändringar som upptages i föreliggande förslag är i stor utsträckning

av rent formell natur. I de delar, som socialförsäkringskommittén behandlat,

följer ändringarna i stort kommitténs förslag. I ett hänseende har dock

gjorts en avvikelse från kommittéförslaget. Kommittén förordade sådana

ändringar i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen

ätt i likhet med vad som blir fallet inom sjukförsäkringen och pensioneringen

— vid bedömande av nedsättningen av arbetsförmåga även skall beaktas

i vad mån den skadade till följd av arbetsträning är förhindrad att

s. 405 Kontrollera mot PDF

405

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

utföra förvärvsarbete. Det synes mindre lämpligt att genomföra en sådan

ändring i yrkesskadelagstiftningen med hänsyn till det läge vari denna

nu befinner sig och då det inte står helt klart vilka konsekvenser som kan

bli följden av ändringen. Saken synes så mycket mer kunna anstå som de

för den ersättningsberättigade gynnsamma följder, vilka kommittén eftersträvat,

nämligen en förmånlig beräkning av försäkringsersättningen under

tiden för arbetsträningen, inom yrkesskadelagstiftningen kan åstadkommas

genom att s. k. till vänj ningsersättning utges till den skadade.

4§.

1 paragrafen har föreslagits en justering med hänsyn till ändringarna i

sjukförsäkringslagstiftningen.

11 §•

Reglerna i denna paragraf om samordning av yrkesskadeförsäkringen

med sjukförsäkringen under den första tiden efter det att skadan inträffat

— samordningstiden — har anpassats efter den nya lagstiftningen. Huvudregeln

skall alltjämt vara att ersättning under samordningstiden primärt

skall utgå från sjukförsäkringen.

13 §.

Sjukpenningskalan inom yrkesskadeförsäkringen ändras inte på motsvarande

sätt som sjukförsäkringens sjukpenningskala. Genom stadgande i

femte stycket i denna paragraf kommer dock sjukpenningen från yrkesskadeförsäkringen

inte i något fall att utgå med lägre belopp än som

skulle ha utgått i sjukpenning från allmän försäkringskassa, om skadan ej

utgjort yrkesskada. Stadgandet har undergått ett par formella ändringar.

14 §.

Sjukförsäkringens bestämmelser om barntillägg kommer genom paragrafens

omredigering att bli tillämpliga också vid yrkesskada.

15 §.

Begreppet hempenning vid sjukhusvård har utmönstrats ur yrkesskadeförsäkringslagen

liksom det föreslås slopat inom sjukförsäkringen. Bestämmelserna

om avdrag på sjukpenning vid sjukhusvård har för yrkesskadeförsäkringen

utformats efter förebild av motsvarande regler för sjukförsäkringen

i 3 kap. 4 § tredje och fjärde styckena lagen om allmän försäkring.

Sjukpenning enligt förevarande paragraf förhöjes med barntillägg

om den skadade är berättigad därtill enligt 14 §.

17 §.

I paragrafen har gjorts en formell ändring.

s. 406 Kontrollera mot PDF

406

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

20 §.

Ändringen i denna paragraf, som rör frågan om avdrag å yrkesskadeersättning

i vissa fall, är föranledd av att förmåner från tilläggspensioneringen

skall börja utgå från 1963 års ingång. Eftersom tilläggspension liksom

folkpension enligt stadgande i 17 kap. 3 § lagen om allmän försäkring

kan minskas med hänsyn till den pensionsberättigade tillkommande yrkesskadeersättning,

bör tilläggspensionen lika litet som folkpensionen föranleda

avdrag pa ersättning som avses i andra stycket av förevarande paragraf.

26, 32 och 47 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur.

Förslaget till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen

om allmän försäkring (sjukreseförordning)

1 §•

Denna förordning avses skola utfärdas med stöd av 2 kap. 5 § lagen om

allmän försäkring och bygger på de reseersättningsbestämmelser, som för

närvarande återfinnes i 16 och 17 §§ SFL.

Resor i anledning av sådan tandläkarvård som en försäkrad åtnjuter i

samband med havandeskap och som är ersättningsgill jämlikt 2 kap. 3 §

andra stycket lagen om allmän försäkring skall, såsom följer av formuleringen

av 2 kap. 5 § nyssnämnda lag, inte ersättas.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 16 § första—tredje samt femte styckena SFL.

Innehållet i första punkten i fjärde stycket i sistnämnda paragraf har inarbetats

i 2 kap. 5 § lagen om allmän försäkring. Sista punkten i samma

stycke återfinnes i 5 § i denna förordning.

3§.

Denna paragraf motsvarar 16 § sista stycket SFL.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 17 § första—tredje samt femte styckena SFL.

5 §.

Paragrafen motsvarar 16 § fjärde stycket sista punkten SFL.

6 §•

Tillämpningsföreskrifter till förordningen skall enligt denna paragraf

kunna utfärdas av Kungl. Maj :t eller riksförsäkringsverket.

s. 407 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

407

Förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg

till folkpension

Föreliggande förslag upptar reglerna om hustrutillägg och kommunalt

bostadstillägg samt bygger på det i departementspromemorian upptagna

förslaget till lag om vissa tillägg till folkpension. Motsvarande bestämmelser

återfinnes nu i FPL. Reglerna om hithörande förmåner, som är inkomstprövade,

har ansetts inte lämpligen kunna inrymmas i lagen om allmän försäkring.

Där ej annat angives följer paragrafnumreringen i förevarande förslag

paragrafföljden i promemorieförslaget.

1 §•

Hustrutillägget är visserligen såtillvida en självständig pensionsförmån

som det tillkommer hustrun personligen, men det är konstruerat som ett

tillägg till makens pension och kan endast utgå till hustru, vars make uppbär

pension.

Reglerna om hustrutillägg är hämtade från 5 § FPL. Hustrutilläggets

storlek angives i andra stycket som skillnaden mellan ålderspensionen till

två makar, å ena, samt ålderspensionen till en ensam pensionär, å andra

sidan. Denna relation gäller oavsett ändringar i folkpensionsnivån. Vid

stadgandets tillämpning skall alltså, så länge enligt 11 § promulgationslagen

till lagen om allmän försäkring nuvarande metod för indexreglering av

folkpensionerna tillämpas, i folkpensionsbeloppen inräknas indextillägg.

Paragrafen motsvarar 2 § i departementspromemorian. Ett stadgande i

nämnda paragraf om att hustrutillägg ej utgår till ålderspension som åtnjutes

före 67 års ålder har sammanförts med ett motsvarande stadgande

för kommunalt bostadstillägg i förevarande lagförslags 3 §.

2§-

Bestämmelserna om kommunalt bostadstillägg i denna paragraf, som

motsvarar 3 § i departementspromemorian, har överförts från 7 § FPL. I

tredje stycket har föreskrivits, att såväl riksförsäkringsverket som försäkringskassa

skall underrättas om kommunens beslut i fråga om kommunalt

bostadstillägg.

3 §•

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg skall enligt denna paragraf

ej utgå till ålderspension i den mån denna åtnjutes före 67 års ålder.

4 §.

Inkomstprövningsreglerna inledes med denna paragraf, som motsvarar

8 § första och andra styckena FPL.

s. 408 Kontrollera mot PDF

408

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

o §■

I denna paragraf anges regler för inkomstuppskattningen vid inkomstprövningen.

Motsvarande bestämmelser återfinnes nu i 13 § FPL. Det är

att märka att tilläggspension enligt lagen om allmän försäkring liksom yrkesskadeersättning

skall räknas som inkomst vid inkomstprövningen. För

att förhindra dubbelverkan till den pensionsberättigades nackdel har dock

i paragrafen angivits att vid inkomstprövningen hänsyn inte skall tagas till

tilläggspension till den del denna på grund av stadgandet i 9 kap. 1 § sista

stycket lagen om allmän försäkring minskar barntillägg. Motsvarande har

också stadgats med avseende å yrkesskadeersättning i den mån denna enligt

samordningsreglerna i 17 kap. 3 § nämnda lag verkat reducerande på pension.

Den s. k. skärpningsprocenten vid förmögenhetsinnehav har sänkts från

20 till 10, dvs. samma värde som före 1957 års lagändring. Denna fråga har

behandlats i den allmänna motiveringen.

6§.

Bestämmelserna har motsvarighet i 14 § 2 mom. första och andra styckena

FPL.

7 §•

Paragrafen motsvarar de båda första styckena i 16 § FPL.

8§.

Paragrafen ersätter 15 § och 16 § tredje stycket FPL.

9 8-

Innehållet i denna paragraf överensstämmer med 12 § FPL och 10 kap.

1 § lagen om allmän försäkring. Stadgandet får betydelse vid tillämpning

av inkomstprövningsreglerna samt för rätten till hustrutillägg.

10 §.

Stadgandet i förevarande paragraf ansluter till statsmakternas principbeslut

år 1961 att frågor om inkomstprövade folkpensionsförmåner skall

hänföras till försäkringsnämndernas prövning. Mot stadgandet svarar bestämmelsen

i 18 kap. 23 § lagen om allmän försäkring att frågor rörande

folkpension i den utsträckning så föreskrives skall prövas av försäkringsnämnd.

Angående nämndernas verksamhet hänvisas till kommentaren vid

angivna lagrum.

11 §•

Bestämmelserna om vad ansökan om hustrutillägg eller kommunalt bostadstillägg

skall innehålla är utformade i anslutning till vad nu gäller enligt

33 § andra stycket FPL.

s. 409 Kontrollera mot PDF

409

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

12 §.

Innehållet i denna paragraf är hämtat från 41 § FPL. Bestämmelsen är

nödvändig med hänsyn till inkomstprövningen och utgör ett komplement

till stadgandet i 20 kap. 9 § lagen om allmän försäkring. Paragrafen saknar

motsvarighet i departementspromemorian.

13 §.

Hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg är att betrakta som folkpension.

Genom bestämmelserna i denna paragraf blir stadgandena om folkpension

i lagen om allmän försäkring eller i andra lagar eller författningar

tillämpliga även på förmåner enligt förevarande lag, där ej denna innehåller

avvikande bestämmelser. Paragrafen är likalydande med 12 § i departementspromemorian.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 13 § i departementspromemorian, har

samma lydelse som 20 kap. 16 § lagen om allmän försäkring.

Den nya lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1963, samtidigt med

lagen om allmän försäkring. Genom särskilt övergångsstadgande, som är

utformat i anslutning till 18 § första stycket i promulgationslagen till sistnämnda

lag, sörjes för att förmån enligt äldre lag, dvs. FPL, utan särskild

åtgärd från den pensionsberättigades sida omvandlas till förmån enligt förevarande

lag.

Den föreslagna bestämmelsen i 1 § andra stycket kan få till följd, att

hustrutilläggets belopp blir lägre än för närvarande, medan makens pension

blir i motsvarande mån högre. Speciellt för fall där vid 1962 års utgång mannen

stadigvarande vårdas på anstalt och folkpensionen — frånsett hustrutillägget

— i anledning därav utbetalas till anstalten, kan minskningen bli

kännbar för hustrun. För den skull har på förslag av vissa remissmyndigheter

i ett tredje stycke i övergångsbestämmelserna införts ett stadgande,

som förhindrar att bestämmelserna i 1 § andra stycket under tid, då sådan

vård utan avbrott pågår, försätter hustru som uppbär hustrutillägg'' vid

tidpunkten för lagändringen i sämre läge, än om FPL alltjämt ägt tillämpning.

I anslutning till detta stadgande har i 13 § promulgationslagen till

lagen om allmän försäkring föreskrivits alt den folkpension, till vilken

hustrutillägget är knutet, skall minskas i motsvarande mån.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension 1

1 §•

Innehållet i paragrafen har jämkats med hänsyn till utomlands bosatta

försäkrade, som har kvar sin mantalsskrivning i riket.

s. 410 Kontrollera mot PDF

410

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

3 §•

Ändringen i första stycket är föranledd av tillkomsten av den nya bestämmelsen

ill kap. 2 § tredje stycket sista punkten lagen om allmän försäkring.

Jämkningen i andra stycket är av redaktionell art.

4 §.

Ändringen i första stycket är av formell natur.

Jämkningen i andra stycket är föranledd av ändringen i 3 § första stycket.

6§.

I de deklarationshandlingar, som ligger till grund för lokal skattemyndighets

beräkning av pensionsgrundande inkomst, skiljes mera sällan på

de kostnader, som försäkringstagaren haft att bestrida i innehavd anställning

och för vilka avdrag i vissa fall skall göras vid fastställande av den

pensionsgrundande inkomsten, samt andra kostnader för intäktens förvärvande.

För att den försäkrade skall få besked om vilka kostnader, som

enligt skattemyndighetens bedömande skall föranleda avdrag vid beräkning

av den pensionsgrundande inkomsten, har i paragrafen gjorts ett tilllägg

som medför att en försäkrad normalt skall beredas tillfälle att yttra

sig när anledning uppkommer att göra avdrag som nu nämnts.

7 §•

I första stycket har gjorts en formell ändring.

8§.

Tillägget till första stycket ansluter till ändringen i 6 §.

11 §■

Jämkningen i denna paragraf avser att klargöra att — i enlighet med vad

som avsågs vid stadgandets tillkomst — riksförsäkringsverket äger utan

att klagan föres upptaga alla beslut om beräkning av pensionsgrundande

inkomst till prövning.

Förslaget till förordning om ändnng i förordningen angående uppbörd av avgifter

enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1 §•

Ändringarna i paragrafen är av formell natur.

2 §.

Jämkningarna i första stycket är av redaktionell art.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att enligt 3 kap. 2 § andra

s. 411 Kontrollera mot PDF

411

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

stycket sista punkten lagen om allmän försäkring möjlighet öppnas att

jämväl för sjukförsäkringens del träffa överenskommelse med verkan att

inkomst, som eljest skulle vara hänförlig till inkomst av annat förvärvsarbete,

betraktas såsom inkomst av anställning.

4, 5, 20, 29, 39, 41 och 44 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av formell natur.

Genom ändringen i 20 § kommer jämväl ändring av procentsatsen för

arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen att automatiskt slå igenom vid

beräkning av den preliminära avgiften. Den nya procentsats som skall

gälla från och med år 1963 kommer alltså att utan särskilt stadgande ligga

till grund för den preliminära avgiften för detta och följande år. Däremot

erfordras särskilt stadgande för att den ökning av avgiftsunderlaget, som

blir en följd av höjningen av lönetaket för beräkning av arbetsgivaravgift

till sjukförsäkringen från 15 000 till 22 000 kr., skall kunna generellt beaktas

av riksförsäkringsverket vid debitering av preliminära arbetsgivaravgifter

för åren 1963 och 1964. Sådant stadgande har upptagits i ett andra

stycke i ikraftträdandebestämmelserna.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift i

vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

1 och 2 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av formell art. Det statistiska underlaget

för beräkning av proportionen mellan svenska och utländska sjömän

på de svenska handelsfartygen framkommer vid undersökningar som verkställes

av kommerskollegium. Utgångspunkten för undersökningarna har

tidigare varit förhållandena per 31 december varje år men har numera

ändrats till att avse förhållandena den 31 oktober. En ändring i överensstämmelse

härmed har gjorts i 2 § andra stycket.

3 och 4 §§.

Paragraferna har omredigerats så att bestämmelserna i nuvarande 4 §,

som avser bidrag till kostnaderna för sjukförsäkringen och moderskapshjälpen,

har överförts till 3 § under det att bestämmelserna om avgift till

försäkringen för tilläggspension, som nu regleras i 3 §, hänförts till 4 §.

Stadgandet i sista punkten i nuvarande 4 § om att vid beräkning av avgiftsunderlaget

skall bortses från arbetstagare, som jämlikt 28 § SFL undantagits

från försäkringen för tilläggssjukpenning, har utmönstrats eftersom

någon motsvarande bestämmelse inte finns i lagen om allmän försäkring.

I övrigt är ändringarna i paragraferna endast redaktionella.

s. 412 Kontrollera mot PDF

412 Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

5 §.

Fördelningen av avgifterna till sjukförsäkringen mellan olika ändamål

överensstämmer med vad som skall gälla enligt 19 kap. 4 § lagen om allmän

försäkring.

6 §.

Ändringen är av formell natur.

Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen

1 §•

Föreliggande lagförslag innehåller dels bestämmelser om folkpensionsavgift

dels stadganden om kommunbidrag till folkpensioneringen, vilka regler

i allt väsentligt ansluter till vad nu gäller. De ändringar som föreslås

bygger på förslag av socialförsäkringskommittén och i departementspromemorian.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 19 § 1 mom. FPL. I enlighet med förslag av

socialförsäkringskommittén har andra stycket formulerats så att befrielse

från skyldighet att erlägga avgift föreligger jämväl för den som tar ut

ålderspension före 67 år.

3 §.

Paragrafen motsvarar 19 § 2 mom. FPL. Formuleringen av den upptrappningsregel,

som infördes genom en lagändring år 1961, har jämkats och

upptagits som ett nytt fjärde stycke utan att därmed någon saklig ändring

åsyftas.

4 §.

Första stycket motsvarar 19 kap. 2 § fjärde stycket lagen om allmän

försäkring.

I övrigt motsvarar paragrafen 20 § FPL.

5 §•

Paragrafen motsvarar 22 § FPL.

6 §.

Med denna paragraf inledes avsnittet om kommunernas bidrag till folkpensioneringen.

Innehållet i denna paragraf motsvarar 1 § lagen den 30 juni

1947 (nr 398) om kommunernas bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen.

Vissa ändringar i de materiella reglerna föreslås i enlighet med

vad som anförts i den allmänna motiveringen.

7§.

Motsvarande stadgande återfinnes nu i 2 § i 1947 års lag.

s. 413 Kontrollera mot PDF

413

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

8 §•

Denna paragraf motsvarar första punkten i 3 § i 1947 års lag.

9 §.

Liksom hittills får det ankomma på Konungen att meddela föreskrifter

bl. a. om sättet för inbetalning av kommunbidragen.

Förslaget till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas

fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen

Föreliggande reglemente avses skola utfärdas i anslutning till bestämmelserna

i 18 kap. 15 § tredje stycket och 21 kap. 2 § tredje stycket lagen

om allmän försäkring. Förslaget bygger på de regler, som för närvarande

återfinnes i 79 § SFL. Vid utformningen av förslaget har beaktats bestämmelserna

i reglementena den 28 maj 1959 (nr 293) angående allmänna pensionsfondens

förvaltning och den 26 maj 1961 (nr 265) angående förvaltningen

av riksförsäkringsverkets fonder. Enligt nuvarande bestämmelser i

79 § SFL får fondmedel utlånas till kommun endast i de fall kommunen

erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd till lånets upptagande. Motsvarande gäller i

fråga om lån garanterade av kommun. Dessa särskilda spärregler har utgått

ur förslaget, överensstämmelse nås härigenom med de principer som

redovisades i propositionen 1961: 95 med förslag om utvidgning av kommunernas

underställningsfria lånerätt i vissa fall.

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria eller

prisnedsatta läkemedel

2 och 3 §§.

Medan enligt SFL svenska medborgare är sjukförsäkrade endast om de

är bosatta i riket, är enligt förslaget till lag om allmän försäkring alla

svenska medborgare omfattade av sjukförsäkringen oavsett var de är bosatta.

Genom den nu föreslagna utformningen av bestämmelserna i förevarande

paragrafer avses endast alt i sak bibehalla vad som nu gäller angående

rätten till kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

4—6 §§.

Ändringarna är av formell natur.

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för arbetsgivare

att lämna uppgift rörande arbetsanställning 1

1 §•

Enligt 3 kap. 2 § andra stycket sista punkten förslaget till lag om allmän

försäkring skall överenskommelse kunna träffas med verkan att arbets
-

s. 414 Kontrollera mot PDF

414

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

ersättning, som eljest skulle vara hänförlig till inkomst av annat förvärvsarbete,

betraktas som anställningsinkomst. I dylika fall anses den som uppburit

ersättningen såsom arbetstagare och den som utgivit ersättningen såsom

arbetgivare. Stadgandet i det nytillkommande tredje stycket av förevarande

paragraf ålägger arbetsgivaren samma uppgiftsskyldighet beträffande

sådan överenskommelse som i fråga om anställning. Det är att märka

att uppgiftsskyldighet enligt förevarande förordning gäller endast i fråga

om anställning som avses omfatta mer än fyra veckor. Motsvarande krav

på varaktighet i arbetsförhållandet skall givetvis gälla i överenskommelsefallen.

Övriga ändringar i paragrafen är av redaktionell art.

3 och 4 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av formell natur.

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen

4 §•

Genom ändringarna i fjärde stycket och tillfogandet av ett nytt femte

stycke ernås överensstämmelse med bestämmelserna i lagen den 26 maj

1961 (nr 257) om besvär över försäkringsrådets beslut.

6 §•

Sjukpenningskalan i 2 mom. tredje stycket föreslås lika litet som motsvarande

skala i YFL bli ändrad i detta sammanhang. Då militärersättningsförordningen

saknar stadgande motsvarande 13 § femte stycket första

punkten YFL kommer den nya sjukpenningskalan i lagen om allmän försäkring

inte att påverka storleken av den sjukpenning, som skall utgivas

på grund av denna förordning. I den mån ersättningen från sjukförsäkringen

skulle överstiga vad som i motsvarande hänseende utgår enligt militärersättningsförordningen

utgives emellertid jämlikt 4 kap. 5 § tredje

stycket lagen om allmän försäkring överskjutande belopp från den allmänna

sjukförsäkringen.

Beträffande ändringen i sista stycket hänvisas till vad som anförts vid

14 och 15 §§ YFL.

7 §•

Ändringen är en parallell till ändringen i 20 § YFL.

11 §•

I 2 mom. föreslås vissa redaktionella ändringar.

s. 415 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

415

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare

3 §•

Ändringarna i denna och följande paragrafer anknyter till de nya sjukförsäkringsbestämmelserna

i lagen om allmän försäkring.

På grund av sambandet mellan ersättningen enligt denna paragraf och

förmånerna enligt sjukförsäkringen kommer de föreslagna ändringarna av

dessa förmåner att inverka jämväl på ersättningen åt tillfällig smittbärare.

Har den försäkrade tecknat sådan frivillig försäkring som avses i 21 kap.

lagen om allmän försäkring skall vid bestämmande av ersättningen hänsyn

tagas jämväl till vad den försäkrade skulle ägt uppbära från den frivilliga

försäkringen vid sjukdom. Detta innebär inte någon ändring i förhållande

till vad nu gäller.

4 §•

Ändringarna är föranledda av förslagen i 3 kap. 4 § lagen om allmän försäkring

om förhöjt sjukpenningavdrag vid vård på sjukhus och om förhöjd

grundsjukpenning.

Begreppet »sjukvårdsförsäkrat såsom barn» har utmönstrats ur lagtexten.

5, 7 och 9 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell natur.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning och vård

av vissa psykiskt efterblivna

Stadgandena i förevarande paragraf om rätt för den som driver särskola

eller vårdanstalt att såsom ersättning för kostnader uppbära vissa pensionsförmåner

tillkommande den, som är inskriven vid skolan eller anstalten, kan

utgå då de täckes av bestämmelserna i 10 kap. 3 § lagen om allmän försäkring.

Av de i enlighet med det anförda inom socialdepartementet upprättade

författningsförslagen, vilka har den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar,

1 Bilagan har här uteslutits. De däri upptagna författningsförslagen är, bortsett

från ändringar som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar

därutöver, likalydande med de vid propositionen fogade förslagen. Av de remitterade

förslagen torde här endast behöva återgivas 8 kap. 2 § andra stycket lagen om allmän

försäkring, som hade följande lydelse: Frånskild kvinna, som enligt rättens beslut eller

på grund av avtal är berättigad till underhållsbidrag av sin förutvarande make, är, även

om fall som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat utgå

likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande makens död,

varvid dock i fall som avses i 1 § första stycket a) beaktas endast barn till den avlidne,

vilket stadigvarande vistades i kvinnans hem både vid tiden för äktenskapsskill
-

s. 416 Kontrollera mot PDF

416

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

är förslagen till lag om allmän försäkring, lag angående införande av lagen

om allmän försäkring, lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 om

yrkesskadeförsäkring samt lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den

4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna av den

natur att lagrådets utlåtande över dem bör inhämtas.

Departementschefens hemställan

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredragande departementschefen,

att lagrådets utlåtande över följande inom socialdepartementet

upprättade förslag till

1) lag om allmän försäkring,

2) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

3) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

och

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets

övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

lan Lagergren

naden eller hemskillnad, som föregått äktenskapsskillnaden, och vid dödsfallet. Med

tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, jämställes tid, varunder kvinnan efter äktenskapets

upplösning haft vårdnaden om och stadigvarande sammanbott med barn under

sexton år till den avlidne, vilket stadigvarande vistades i hennes hem vid äktenskapsskillnaden

eller hemskillnad som föregått äktenskapsskillnaden. Vad i detta stycke

stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om underhållsbidrag eller medgivande i

rättegång att utgiva sådant bidrag kan antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att

bereda kvinnan rätt till pension.

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE, STHLM 62

108027

s. 417 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

417

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 9 mars

1962.

N ärva rande:

justitierådet Regner,

regeringsrådet Jarnerup,

justitieråden af Trolle,

Bomgren.

Enligt lagrådet den 15 februari 1962 tillhandakommet utdrag av protokoll

över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

26 januari 1962, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till lag om allmän försäkring, lag angående införande av lagen

om allmän försäkring, lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954

om yrkesskadeförsäkring och lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen

den 4 juni 1954 om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av lagbyråchefen G. Danielson och hovrättsassessorn C. Lidbom.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om allmän försäkring

Lagrådet:

Det föreliggande förslaget innebär ett sammanförande i en lag av huvudbestämmelserna

rörande sjuk- och moderskapsförsäkringen, folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen. Därutöver föreslås åtskilliga betydelsefulla

sakliga ändringar. Då lagrådet icke ansett sig ha att ingå på ett bedömande

av de ekonomiska spörsmål som sammanhänga med försäkringen,

har lagrådets granskning av förslaget till stor del måst bliva av huvudsakligen

formell natur. Förslaget, som såvitt lagrådet kunnat finna utarbetats

med omsorg och noggrannhet, har föranlett allenast ett fåtal erinringar,

vilka redovisas nedan vid berörda paragrafer.

Förslagen att ansluta företagare till den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

samt att höja sjukpenningen för hemarbetande kvinnor äro i viss

mån ägnade att öka faran för missbruk av sjukförsäkringsförmånerna, vilket

lättare kan ske då arbete utföres i hemmet eller eljest under sådana för
14

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 418 Kontrollera mot PDF

418

Kungl. Maj. ts proposition nr 90 år 1962

hållanden att förlust eller nedsättning av arbetsförmågan icke ger sig till

känna genom bortovaro från anställning. Vådan härav bör icke ses enbart

ur ekonomisk synvinkel; uppenbarligen skulle det från mera allmän

synpunkt vara i hög grad olyckligt om dylikt missbruk utbredde sig och

antalet fall ökade då försäkrade tillskansa sig obehöriga förmåner i form av

ledighet från arbete på försäkringskassornas bekostnad. Korrektiv häremot

kan icke gärna ernås på annat sätt än genom kontroll från kassornas sida,

så snart anledning till misstanke förefinnes. Det är därför av vikt att

kontrollen blir så effektiv som möjligt samt att i fråga om kontrollens omfattning

beaktas det antydda allmänna intresset av att förhindra missbruk.

I fråga om änkepension till frånskild kvinna synas starka skäl tala för

att, såsom anförts i familjerättskommitténs yttrande, enhetliga regler gälla

beträffande tilläggspensioneringen samt pensionerna i statlig och kommunal

tjänst. Härutinnan märkes bl. a. att enligt förslaget änkepension

till frånskild, när sådan över huvud utgår, till beloppet skall vara beroende

av avtalat eller utdömt underhållsbidrag, vilket icke är fallet enligt de statliga

familj epensionsbestämmelserna. I det nämnda och i andra yttranden

ha även andra beaktansvärda erinringar framförts mot de föreslagna bestämmelserna

rörande frånskildas pensionsrätt. Lagrådet — som ej ansett

sig kunna framlägga ändringsförslag i dessa delar utan blott på en punkt

föreslår en jämkning — finner det vara påkallat, att förslagets lösning av

förevarande spörsmål icke betraktas såsom slutgiltig utan att frågan upptages

till förnyad prövning.

Med hänsyn till betydelsen av frågan om försäkringsskydd och tillgodoräknande

av pensionspoäng under tid för yrkesutbildning m. m. vill lagrådet

understryka vikten av att den fortsatta utredning härom som departementschefen

ställt i utsikt företages snarast möjligt.

3 KAP.

13 §.

Innebörden av tredje stycket i paragrafen synes ej vara helt tydlig. Meningen

torde vara att, i överensstämmelse med 10 § första stycket, sjukpenning

för tid före förlossningen utgår först från och med den dag kvinnan

hos kassan anmält sin önskan att erhålla sjukpenning, där ej hinder mött

mot sådan anmälan eller särskilda skäl till annat föranleda. Ett redaktionellt

klarläggande av innebörden synes i vart fall nödigt.

15 §.

I stället för det i paragrafen under d) använda uttrycket »vårdas å» användes

i 18 § i förevarande kapitel samt i 10 kap. 2 § »intagen i». Ifrågavarande

uttryck torde emellertid ha samma innebörd samt omfatta den

s. 419 Kontrollera mot PDF

419

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

som faktiskt är intagen i anstalt. Då »vårdas å» möjligen kan givas ett vidare

innehåll, torde orden böra utbytas mot »intagen i».

16 §.

Bestämmelsen i första stycket lärer böra angivas omfatta även lön vid

barnsbörd.

Någon motsvarighet till bestämmelserna i 28 § tredje stycket sjukförsäkringslagen

angående verkan av överenskommelse i kollektivavtal om rätt

för arbetsgivare att uppbära arbetstagares sjukpenning har ej medtagits i

det remitterade förslaget. Såsom motivering har angivits, att några sådana

överenskommelser icke redovisats under den tid lagen varit i kraft. Enligt

vad lagrådet erfarit kan dock framdeles tänkas föreligga behov av bestämmelser

sådana som de angivna. Med hänsyn härtill hemställes, att efter

andra stycket inskjutes ett nytt stycke upptagande — med erforderliga redaktionella

jämkningar — de nämnda bestämmelserna. De böra på samma

sätt som i första stycket avse även lön vid barnsbörd.

17 §.

Av verbet »må» framgår att såväl nedsättning som indragning av ersättning

som avses i paragrafen är beroende av skälighetsprövning med hänsyn

till omständigheterna i det särskilda fallet. Ordet »skäligen» har därför blott

anknytning till nedsättning och utsäger att nedsättning må ske till skäligt

belopp. På grund härav och då i de först nämnda fallen indragning av ersättning

i första hand kan ifrågakomma, hemställes att bestämmelsen får

innehålla att ersättning må indragas eller skäligen nedsättas. Enahanda

jämkning bör ske i 16 kap. 11 § och 20 kap. 3 §.

8 KAP.

2 §•

För att frånskild kvinna i fall som avses i 1 § första stycket a) skall vara

jämställd med änka kräves enligt andra stycket i förevarande paragraf, förutom

att hon vid dödsfallet har vårdnaden om och stadigvarande sammanbor

med barn till den avlidne, att barnet stadigvarande vistades i kvinnans

hem vid tiden för äktenskapsskillnaden respektive hemskillnaden. Sistnämnda

krav föreslås även skola gälla med avseende å tillämpning av 1 §

första stycket b). Genom dessa ytterligare villkor för frånskilds likställande

med änka uteslutes rätt till änkepension i sådana icke sällan förekommande

fall som att kvinnan först efter skillnaden tillerkännes vårdnaden om barnet

eller att barnet först efter skillnaden överlämnas i hennes vård, likaså

ofta fall då barnet i samband med skilsmässan vistades hos kvinnans föräldrar

eller andra släktingar. Dessa villkor äro därför ägnade att föranleda

olikheter i fråga om rätt till änkepension i fall som borde behandlas lika.

14* —. Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 90

s. 420 Kontrollera mot PDF

420

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Med hänsyn härtill är det enligt lagrådets mening önskvärt att slopa kraven

på att barnet skall ha vistats hos kvinnan vid äktenskapsskillnaden respektive

hemskillnaden. Övriga villkor för rätt till änkepension, bl. a. att det

skall vara fråga om barn till den avlidne, synas medföra att farhåga för

missbruk knappast är befogad. Lagrådet hemställer därför att nämnda krav

få utgå. Då villkoret, att barnet skall vistas i kvinnans hem vid tiden för

dödsfallet framgår om hänvisning sker till 1 § första stycket, torde andra

stycket i förevarande paragraf kunna erhålla följande lydelse:

Frånskild kvinna som enligt rättens beslut eller på grund av avtal är

berättigad till underhållsbidrag av sin förutvarande make är, även om fall

som i första stycket sägs ej är för handen, för tid varunder bidraget skolat

utgå likställd med änka i fråga om rätt till änkepension vid den förutvarande

makens död. I fall som avses i 1 § första stycket a) skall dock

beaktas endast barn till den avlidne. I fall som avses i 1 § första stycket b)

skall med tid, varunder äktenskapet ägt bestånd, jämställas tid, varunder

kvinnan efter äktenskapets upplösning men före dödsfallet haft vårdnaden

om och stadigvarande sammanbott med barn under sexton år till den avlidne.

Vad i detta stycke stadgas skall ej äga tillämpning, därest avtal om

underhållsbidrag eller medgivande i rättegång att utgiva sådant bidrag kan

antagas hava tillkommit i huvudsakligt syfte att bereda kvinnan rätt till

pension.

18 KAP.

3 §•

Genom att det i 55 § tredje stycket sjukförsäkringslagen begagnade uttrycket

»eller eljest vid beteckning av rörelsen» uteslutits i första ledet i

andra stycket har skett en saklig inskränkning av stadgandets omfattning

som kan antagas icke ha varit avsedd. Det förordas, att i detta hänseende

den nuvarande lydelsen bibehålies.

9 §•

Bestämmelsen i andra punkten av andra stycket är begränsad att gälla

behandling av fråga om avtal mellan kassan och tredje man. Från tillämpning

av jävsbestämmelsen, vilken enligt 21 och 24 §§ gäller även beträffande

pensionsdelegation och försäkringsnämnd, uteslutes således bl. a. ersättningsfråga

enligt försäkringslagen. Enligt lagrådets mening bör jävsstadgandet

omfatta även sådan fråga och över huvud få gälla varje fråga,

vari vederbörande äger ett väsentligt intresse som kan vara stridande mot

kassans.

28 §.

Om någon som enligt 25 kap. strafflagen är underkastad ämbetsansvar

bryter mot tystnadsföreskriften i förevarande paragraf, lärer han böra straf
-

s. 421 Kontrollera mot PDF

421

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

fas enligt de strängare stadgandena i strafflagen. Till straffbestämmelsen

i paragrafen bör därför fogas förbehållet »där ej gärningen är belagd med

straff enligt strafflagen».

20 KAP.

2 §•

Föreskriften rörande fosterbarns likställande med eget barn skall uppenbarligen

allenast omfatta de i angivna paragrafer förekommande bestämmelserna

rörande försäkrad, som sammanbor med barn, men icke avse stadgandena

om försäkrad som sammanbor »med någon med vilken hon varit

gift eller har eller har haft barn». För att klargöra bestämmelsens innebörd

synes paragrafen böra redaktionellt jämkas.

7 §•

Stadgandet i första stycket överensstämmer i sak med 107 § första stycket

sjukförsäkringslagen samt 51 § första stycket yrkesskadeförsäkringslagen

och sistnämnda lagrums motsvarighet i 12 § 1916 års olycksfallsförsäkringslag.

Berörda gällande bestämmelser ha i praxis i allmänhet tillämpats så att

från det skadestånd som tillerkänts den skadade avräknats den ersättning

för skadan som utgått eller kommer att utgå på grund av försäkringen.

Såvitt angår ersättning på grund av sjukförsäkring enligt förslaget torde

ej finnas anledning att frångå det nämnda avräkningssättet. Detsamma

gäller beträffande förtidspension. Vad åter angår ålderspension kan någon

sådan direkt avräkning icke komma i fråga med hänsyn till att denna pension

utgår oberoende av om den försäkrade skadas. Skadestånd för tid då

ålderspension utgår bör bestämmas enligt vanliga grunder och sålunda

motsvara den förvärvsinkomst den skadade under denna tid går förlustig

till följd av skadan, eventuellt den minskning av utgående tilläggspension

som kan uppkomma som följd av skadan.

Beträffande förtidspension bör iakttagas, att från skadeståndet icke skall

avräknas sådan höjning av pensionen som senare inträder på grund av att

basbeloppet stiger (jfr NJA 1948 s. 815).

Justitierådet Regncr och regeringsrådet Jarnerup:

Vid tillämpning av 12 § i 1916 års olycksfallsförsäkringslag i fall då

skadestånd jämkats till följd av den skadelidandes medverkan har enligt

stadgad praxis (jfr bl. a. NJA 1927 s. 248 och 1935 s. 118) förfarits så, att

försäkringsersättningen ej i sin helhet avräknats från det jämkade skadeståndet

utan allenast till så stor del som motsvarade den utdömda andelen

av skadans belopp. Enligt föreliggande förslag skall ändring icke ske beträffande

51 § yrkesskadeförsäkringslagen. Med hänsyn till samordningen

s. 422 Kontrollera mot PDF

422

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

mellan sjukförsäkringen och förtidspensioneringen, å ena, samt yrkesskadeförsäkringen,

å andra sidan, skulle det vara olämpligt om skilda avräkningsmetoder

tillämpades (jfr prop. 1954 nr 60 s. 252 f). Vid förestående

omarbetning av yrkesskadeförsäkringslagen bör frågan uppmärksammas.

Justitieråden af Trolle och Bomgren:

Vid tillämpningen av 12 § 1916 års olycksfallsförsäkringslag har i rättspraxis

skadelidande, som medverkat till skadan, vid skaderegleringen fått

räkna sig till godo försäkringsbeloppet även till täckande av förlust, som

varit att hänföra till hans medvållande. Emellertid har den skadade i detta

avseende icke fått helt utnyttja försäkringsskyddet, vilket torde ha haft

samband med regressreglerna i 1916 års lag. Uteslutes såsom nu föreslagits

regressrätt, kommer frågan i ett annat läge. Det ligger då nära till hands

att vid avräkningen försäkringsskyddet får verka utan begränsning, så att

den skadade blir berättigad att av skadevållaren bekomma med hänsyn till

eget vållande jämkad ersättning för skadan intill det belopp varmed skadan

överstiger gottgörelse genom försäkringen. En sådan tillämpning synes

överensstämma med förslagets allmänna grunder. Då stadgandet i första

stycket icke lämnar vägledning i förevarande hänseende, hemställa vi att

till stycket fogas en bestämmelse av innehåll att, om den ersättningsberättigade

medverkat till skadan, skall ersättningen för skadan anses i första

hand täcka så stor del av skadan, som svarar mot hans medverkan.

Lagrådet:

12 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser att riksförsäkringsverket

må i angivna fall underställa sitt beslut försäkringsdomstolens prövning.

Dessa bestämmelser ha enligt motiven sin grund i att det saknas någon,

som kan föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen.

I utlåtande den 15 mars 1961 över förslag till lag angående ändring i lagen

om allmän sjukförsäkring med flera lagförslag uttalade lagrådet, att

den officialprövning som följde av ett underställningsförfarande icke kunde

anses väl förenlig med de uppgifter som borde ankomma på en domstol. För

att undvika, att mål underställningsvägen fördes upp till försäkringsdomstolen,

förordade lagrådet att en av Kungl. Maj :t förordnad befattningshavare

hos riksförsäkringsverket skulle såsom allmänt ombud föra det allmännas

talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål. Lagrådets

förslag innebar en utbyggnad av en av departementschefen i remissprotokollet

den 17 februari 1961 diskuterad anordning med partsrepresentation

för det allmänna; departementschefen hade emellertid ansett frågan härom

böra lösas först sedan större erfarenhet vunnits angående besvärsförfaran
-

s. 423 Kontrollera mot PDF

423

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

dets funktion inom det nya socialförsäkringssystemet. Vad lagrådet förordat

föranledde icke departementschefen att ändra uppfattning, och vederbörande

utskott anslöt sig till denna.

Enligt departementspromemorian i nu förevarande lagärende skulle talan

mot riksförsäkringsverkets beslut för det allmännas räkning föras av ett

allmänt ombud som skulle förordnas av Kungl. Maj :t. I yttrande över promemorian

anförde försäkringsdomstolen, att alla spörsmål i samband med

frågan om allmänt ombud icke utretts och att domstolen icke ännu hade

tillräcklig erfarenhet för att kunna bedöma alla de konsekvenser som införandet

av ett allmänt ombud kunde medföra. Därvid åberopade försäkringsdomstolen

framför allt, att begreppet det allmänna icke vore entydigt

inom socialförsäkringen utan att t. ex. staten och kommun även kunde företräda

andra intressen än allmänna samt att de enskilda parterna, som ofta

vore gamla och sjuka, i regel icke skulle vara jämbördiga med allmänna ombudet;

det vore oklart om ombudet skulle uppmärksamma även de försäkrades

intressen. Vidare yttrade försäkringsdomstolen att införandet av ett

allmänt ombud aktualiserade frågan om ändring av stadgandet att riksförsäkringsverkets

beslut skulle lända till omedelbar efterrättelse. En ledamot

av försäkringsdomstolen hade avvikande mening och ansåg, att ytterligare

utredning angående partsrepresentation för det allmänna icke erfordrades

utan att sådan borde införas utan dröjsmål. Riksförsäkringsverket erinrade

i sitt yttrande om departementschefens ovannämnda uttalanden och avstyrkte

förslaget, varvid verket anförde att en organisation med allmänt ombud

vore onödig.

I det nu remitterade ärendet uttalar departementschefen, att man ännu

icke hunnit samla några nämnvärda erfarenheter från socialförsäkringens

nya besvärssystem. Vidare hade själva instansordningen inom socialförsäkringen

ej fått definitiv form, eftersom yrkesskadeförsäkringens framtid

icke vore avgjord. Man borde därför bida ännu någon tid, innan slutlig

ställning toges till frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen.

Med anledning av vad försäkringsdomstolen yttrat vill lagrådet framhålla

följande. Det är icke något för socialförsäkringen säreget att exempelvis

staten och kommun kunna företräda antingen allmänna eller privaträttsliga

intressen. Svårigheten att avgöra när det allmännas intresse är i fråga bör

icke vara större inom socialförsäkringen än inom andra rättsområden, där

partsrepresentation för det allmänna förekommer. Självfallet är att det skall

åligga allmänt ombud icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att

övervaka att gällande bestämmelser tillämpas riktigt, varvid ombudet skall

tillse att jämväl försäkrads intresse blir tillgodosett. Införandet av allmänt

ombud torde icke behöva föranleda ändring av den föreslagna bestämmelsen

i 20 kap. 13 § fjärde stycket om verkställighet av riksförsäkringsverkets

beslut.

s. 424 Kontrollera mot PDF

424

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Att det skulle möta organisatoriska svårigheter att inrätta en tjänst som

allmänt ombud hos riksförsäkringsverket har icke påvisats.

Lagrådet kan icke finna, att vad som enligt remissprotokollet förekommit

utgör skäl för att uppskjuta frågan om allmänt ombud. Lagrådet vidhåller

därför sin i utlåtandet den 15 mars 1961 uttalade mening i denna

fråga.

Övriga lagförslag

Förslagen föranledde icke någon erinran.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

s. 425 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

425

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 9 mars

1962.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holm
qvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson, lagrådets den 9 mars

1962 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 januari 1962 remitterade

förslagen till

1) lag om allmän försäkring,

2) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

3) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

och

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Föredraganden anför härefter följande.

Lagrådet har i fråga om utformningen av förslaget till lag om allmän

försäkring gjort vissa påpekanden av huvudsakligen formell art. Yad lagrådet

sålunda förordat bör iakttagas.

Angående de föreslagna bestämmelserna om änkepension till frånskild

kvinna har lagrådet uttalat, att den föreslagna lösningen inte bör betraktas

som slutgiltig. Lagrådet har dock godtagit de föreslagna reglerna och endast

förordat en jämkning av det i 8 kap. 2 § angivna barnvillkoret. Denna

jämkning bör vidtagas.

Förslaget till lag om allmän försäkring innehåller i 20 kap. 7 § första

stycket en bestämmelse om att den som är berättigad till ersättning enligt

lagen ej därav är hindrad att göra gällande anspråk på skadestånd utöver

ersättningen. Beträffande skadeståndets beräkning i fall då den försäkrade

medverkat till skadan har lagrådets ledamöter uttalat delade meningar.

Det torde ankomma på de allmänna domstolarna att ta ställning till den

fråga, som vållat meningsskiljaktigheter i lagrådet. Lagrummets avfattning

i det remitterade förslaget torde inte hindra domstolarna att välja den

lösning, som de från skadeståndsrättsliga utgångspunkter kan finna lämplig

och riktig.

s. 426 Kontrollera mot PDF

426

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Lagrådet har vidhållit sitt i utlåtande den 15 mars 1961 (se prop. 1961: 45)

framförda förslag om inrättande av ett allmänt ombud att föra det allmännas

talan hos försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål. För egen del

vill jag hänvisa till mitt uttalande i statsrådet den 26 januari 1962 om att

man bör bida ännu någon tid innan slutlig ställning tages till frågan om

partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen. Jag är

alltså inte beredd att på denna punkt förorda någon ändring i det remitterade

förslaget.

I förslaget till lag om allmän försäkring och vissa av de i statsrådsprotokollet

den 26 januari 1962 omförmälda författningsförslagen bör utöver

vad nu sagts göras vissa jämkningar av formell natur.

Förslaget till lag om allmän försäkring påkallar ändring i lagen den 20

mars 1936 om socialregister (nr 56; ändr. 388/37, 483/40, 442/43, 525/47,

400/52, 251/54, 136/54, 4/56 och 190/61).

Enligt 2 § sistnämnda lag skall i socialregistret antecknas dels personer,

som erhåller understöd eller annan hjälp genom kommunens organ, dels

inom kommunen boende personer, vilka uppbär folkpension i form av tilläggspension,

änkepension, kommunalt bostadstillägg, hustrutillägg, blindtillägg

eller vårdtillägg, bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar

med barn, mödrahjälp, särskilt barnbidrag eller bidragsförskott eller

som med bidrag av allmänna medel åtnjuter sjukvård eller yrkesutbildning,

varom förmäles i 14 § lagen om folkpensionering, för förebyggande eller

hävande av höggradig nedsättning av arbetsförmågan, dels ock personer,

som erhåller hjälp i annan form än nu sagts, i den mån det registerförande

organet erhåller kännedom därom och anser att anteckning bör införas i

registret.

Delgivningsskyldigheten beträffande pensionsförmånerna åvilar pensionsnämndens

ordförande och beträffande mödrahjälp och bidragsförskott

barnavårdsnämnden.

Socialstyrelsen, som haft i uppdrag att verkställa viss översyn av lagen

om socialregister, har föreslagit att socialregistret från 1963 års ingång

skall tillställas uppgifter från allmän försäkringskassa på samtliga inom

kommunen boende personer, vilka erhåller annan förmån från folkpensioneringen

och tilläggspensioneringen än ålderspension. Styrelsen har vidare

föreslagit att barnavårdsnämnden i fortsättningen skall lämna uppgift till

socialregistret jämväl på de personer inom kommunen, vilka uppbär utfyllnadsbidrag.

De register, som föres på försäkringskassornas lokalkontor, kommer att

innehålla uppgifter om samtliga förmåner, som inom lokalkontorets verksamhetsområde

bosatta personer tillerkänts enligt lagen om allmän försäkring.

Att dessutom hos de kommuner, som tillhör verksamhetsområdet,

föra register över pensionstagare kan inte vara ändamålsenligt. Redan nu

s. 427 Kontrollera mot PDF

427

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

måste ett kommunalt socialvårdsorgan, innan det fattar beslut om hjälpåtgärd

till en viss person, inhämta upplysningar från sjukkassan om vederbörandes

sjukförsäkringsförhållanden. Samma ordning bör kunna tillämpas

även beträffande de av socialstyrelsen avsedda pensionsförmånerna, vilka

torde få innefattas under uttrycket hjälp i lagens 5 §.

Bestämmelserna om skyldighet att i socialregistret anteckna inom kommunen

boende personer, som uppbär vissa pensionsförmåner kan därför

utgå ur lagen. Någon särskild bestämmelse om anteckning av bidragsförskott

och utfyllnadsbidrag erfordras inte, eftersom dessa förmåner inbegripes

under uttrycket hjälp som meddelas genom kommunens organ.

I enlighet med vad nu anförts har inom socialdepartementet upprättats

förslag till lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om

socialregister.

Beträffande övriga hithörande frågor torde jag få hänvisa till vad jag anfört

vid behandlingen i statsrådet den 26 januari 1962. I avseende på finansieringsfrågorna

är dock att märka, att pensionspristalet för april 1962 fastställts

till 136, i följd varav antalet indextillägg till folkpensionerna fr. o. m.

nämnda månad är 12. Kostnaderna för folkpensioneringen under budgetåret

1962/63 bör därför beräknas under antagande av att det utgår 12 indextillägg

å 50 kr. för en ensam pensionär och 40 kr. för var och en av två

pensionsberättigade makar. Totalkostnaderna för folkpensioneringen och

deras fördelning på stat och kommun kan då beräknas på sätt framgår av

följande tabell.

Förmånsslag

Totalkostnad

milj. kr.

Staten

milj. kr.

Kommunerna

milj. kr.

Ålderspension .......................

2 387,3

2 387,3

_

Förtidspension (invalidpension, sjukbi-

drag) .............................

447,4

236,0

211,4

Hustrutillägg........................

81,1

40,1

41,0

Änkepension

huvudfall.........................

78,8

78,8

—

övergångsfall......................

140,0

71,2

68,8

Invaliditetstillägg m. m...............

9,6

8,6

1,0

Barntillägg (särskilda barnbidrag)......

12,6

6,9

5,7

Barnpension.........................

39,0

39,0

—

Kommunala bostadstillägg............

313,2

98,8

214,4

Summa

3 509,0

2 966,7

542,3

Anslaget Bidrag till folkpensioner m. m. bör uppföras med 2 967 milj. kr.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att

Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga de i det föregående nämnda

förslagen till

s. 428 Kontrollera mot PDF

428

Kungl. Maj.ts proposition nr 90 år 1962

1) lag om allmän försäkring,

2) lag angående införande av lagen om allmän försäkring,

3) lag angående ändring i lagen den 14 maj 195b (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

och

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483)

om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna,

dels antaga inom socialdepartementet upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om

höjning av folkpensioner m. m.,

2) lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen den 29 juni 1946 (nr

431) om folkpensionering,

3) lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj 1960

(nr 99) angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

4) förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om allmän

försäkring (sjukreseförordning),

5) lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension,

6) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551)

angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension,

7) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

m. m.,

8) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angående redares avgift i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän

tilläggspension, m. m.,

9) lag om finansiering av folkpensioneringen,

10) reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas

fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen,

11) förordning om ändring i förordningen den 4 juni 1954 (nr 519) angående

kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel,

12) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269)

om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

13) förordning om ändring i militärersättnings förordningen den 2 juni

1950 (nr 261),

14) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare och

15) lag angående ändring i lagen den 20 mars 1936 (nr 56) om socialregister,

dels ock för budgetåret 1962/63 under femte huvudtiteln anvisa

till Bidrag till sjukkassor m. m. ett förslagsanslag av 320 000 000 kronor,

s. 429 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 429

till Bidrag till folkpensioner m. m. ett förslagsanslag av 2 967 000 000

kronor samt

till Ersättning till postverket för pensionsutbetalningar ett förslagsanslag

av 5 100 000 kronor.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition

av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulf Jirlow

s. 430 Kontrollera mot PDF

430

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

INNEHÅLLSFÖRTECKN ING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning av folkpensioner

m. m................................................... 6

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering

...................................................... 7

Förslag till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj

1960 angående ändring i lagen om folkpensionering.................. 8

Förslag till lag om allmän försäkring ................................ 9

FÖRSTA AVDELNINGEN. Inledande bestämmelser .................. 9

1 kap. Försäkringens omfattning m. m........................... 9

ANDRA AVDELNINGEN. Sjukförsäkring ............................ 11

2 kap. Om sjukvårdsersättning .................................. 11

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning .................. 14

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring.................. 21

TREDJE AVDELNINGEN. Folkpensionering.......................... 23

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension ........ 23

6 kap. Om ålderspension ...................................... 23

7 kap. Om förtidspension ...................................... 24

8 kap. Om familjepension ...................................... 25

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m................. 27

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension .................... 28

FJÄRDE AVDELNINGEN. Försäkring för tilläggspension .............. 30

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m..................... 30

12 kap. Om ålderspension ...................................... 32

13 kap. Om förtidspension ...................................... 33

14 kap. Om familjepension ...................................... 35

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension ................ 36

FEMTE AVDELNINGEN. Ytterligare bestämmelser om folkpension och

tilläggspension .................................................. 38

16 kap. Om utgivande av pension m. m........................... 38

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m................... 40

SJÄTTE AVDELNINGEN. För försäkringen gemensamma bestämmelser 43

18 kap. Om allmänna försäkringskassor .......................... 43

19 kap. Om försäkringens finansiering ............................ 50

20 kap. övriga bestämmelser .................................... 55

SJUNDE AVDELNINGEN. Frivillig försäkring........................ 58

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring ........................ 58

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring .......................... 59

Förslag till lag angående införande av lagen om allmän försäkring...... 60

Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring ...... 70

Förslag till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om

allmän försäkring (sjukreseförordning) .............................. 78

s. 431 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962 431

Sid.

Förslag till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

.......................................................... 81

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till
läggspension

...................................................... 85

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m..... 90

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift

i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. 95

Förslag till lag om finansiering av folkpensioneringen .................. 99

Förslag till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas

fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen 102

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel ........................................ 103

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning .............. 106

Förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen .... 108

Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare .... 112

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna .............................. 115

Förslag till lag angående ändring i lagen om socialregister 117

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1962 ........................ 119

Gällande bestämmelser m. ............................................ 122

Sjuk- och moderskapsförsäkring m. m................................. 122

Folkpensionering m. m............................................... 128

Tilläggspensionering ................................................ 132

Frivillig statlig pensionsförsäkring .................................... 137

Yrkesskadeförsäkring m. ............................................ 138

Samordningsbestämmelser ............................................ 140

Administration ...................................................... 141

Föreliggande förslag .................................................. 143

Översikt över de olika förslagen ...................................... 143

Sjuk- och moderskapsförsäkring ...................................... 145

Pensionering ........................................................ 100

Allmänna grunder för rätt till pension .............................. 160

Ålderspension .................................................... 102

Förtidspension .................................................... 105

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m................. 177

Familjepension .................................................... 182

Samordning med yrkesskadeförsäkringen .............................. 189

Finansieringsfrågor .................................................. 103

Sjuk- och moderskapsförsäkring .................................... 193

Folkpensionering .................................................. 199

Frivillig statlig pensionsförsäkring .................................... 203

Beroende uppdragstagare ............................................ 205

Inledning ........................................................ 205

Utredningen ...................................................... 206

Yttranden ............................................................ 315

Allmänna synpunkter ................................................ 215

s. 432 Kontrollera mot PDF

432

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

Sid.

Sjuk- och moderskapsförsäkring ...................................... 216

Pensionering ......................................... 228

Allmänna grunder för rätt till pension .............................. 228

Ålderspension ......................................... 230

Förtidspension ........................................... 232

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. in................. 243

Familjepension ............................................... 245

Samordning med yrkesskadeförsäkringen ............................. 251

Finansieringsfrågor ............................................... 253

Sjuk- och moderskapsförsäkring ................................... 253

Folkpensionering ................................................ 254

Frivillig statlig pensionsförsäkring .................................... 257

Beroende uppdragstagare ........................................... 259

Departementschefen ...........................

Allmänna synpunkter ............................

Sjuk- och moderskapsförsäkring .....................

Pensionering ............................

Allmänna grunder för rätt till pension ..........

Ålderspension .............................

Förtidspension ................................

Tilläggsförmåner till ålders- och förtidspension m. m.

Familjepension ................................

Höjning av folkpensionerna .......................

Samordning med yrkesskadeförsäkringen .............

Finansieringsfrågor ........................

Sjuk- och moderskapsförsäkring ...................

Folkpensionering ...............................

Frivillig statlig pensionsförsäkring ...................

Beroende uppdragstagare ...........................

266

266

269

279

279

282

284

298

302

309

310

311

311

316

321

323

Specialmotivering ........................

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen om höjning av folkpensioner

m. m............................

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § 3 mom. lagen om folkpensionering

.............................

Förslaget till lag om ändring i övergångsbestämmelserna till lagen den 5 maj

1960 angående ändring i lagen om folkpensionering ..................

Förslaget till lag om allmän försäkring..........................

FÖRSTA AVDELNINGEN. Inledande bestämmelser

1 kap. Försäkringens omfattning m. m...........................

329

330

330

330

330

331

331

ANDRA AVDELNINGEN. Sjukförsäkring .......................... 330

2 kap. Om sjukvårdsersättning ................................. 335

3 kap. Om sjukpenning och moderskapspenning .................. 339

4 kap. Särskilda bestämmelser om sjukförsäkring ................ 345

TREDJE AVDELNINGEN. Folkpensionering..................... 348

5 kap. Om allmänna förutsättningar för rätt till folkpension ...... 348

6 kap. Om ålderspension ............................... 34g

7 kap. Om förtidspension ...................................... 359

8 kap. Om familjepension ................................ 354

s. 433 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 90 år 1962

433

Sid.

9 kap. Om tilläggsförmåner till folkpension m. m................. 354

10 kap. Särskilda bestämmelser om folkpension .................... 356

FJÄRDE AVDELNINGEN. Försäkring för tilläggspension .............. 358

11 kap. Om pensionsgrundande inkomst m. m..................... 358

12 kap. Om ålderspension ...................................... 360

13 kap. Om förtidspension .......................... 361

14 kap. Om familjepension ...................................... 363

15 kap. Särskilda bestämmelser om tilläggspension ................ 365

FEMTE AVDELNINGEN. Vissa bestämmelser om folkpension och tilläggspension

........................................................ 368

16 kap. Om utgivande av pension m. m........................... 368

17 kap. Om sammanträffande av förmåner m. m................... 371

SJÄTTE AVDELNINGEN. För försäkringen gemensamma bestämmelser 374

18 kap. Om allmänna försäkringskassor .......................... 374

19 kap. Om försäkringens finansiering ............................ 380

20 kap. Gemensamma bestämmelser i övrigt ...................... 384

SJUNDE AVDELNINGEN. Frivillig försäkring ........................ 393

21 kap. Om frivillig sjukpenningförsäkring ........................ 393

22 kap. Om frivillig pensionsförsäkring .......................... 393

Förslaget till lag angående införande av lagen om allmän försäkring...... 394

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring 404

Förslaget till förordning angående ersättning för sjukresor enligt lagen om

allmän försäkring (sjukreseförordning) .............................. 406

Förslaget till lag om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension

.......................................................... 407

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av

pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till
läggspension

...................................................... 409

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av

avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m..... 410

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående redares avgift

i vissa fall enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. 411

Förslaget till lag om finansiering av folkpensioneringen 412

Förslaget till reglemente angående förvaltningen av de allmänna försäkringskassornas

fonder för den obligatoriska och den frivilliga sjukförsäkringen 413

Förslaget till förordning om ändring i förordningen angående kostnadsfria

eller prisnedsatta läkemedel ........................................ 413

Förslaget till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet

för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning .......... 413

Förslaget till förordning om ändring i militärersättningsförordningen 414

Förslaget till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare 415

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen om undervisning

och vård av vissa psykiskt efterblivna .............................. 415

Departementschefens hemställan ........................................ 416

Lagrådets yttrande .................................................... 417

Utdrag av statsrådsprotokollet den 9 mars 1962 .......................... 425

Doktrin (7)

  1. Fredrik Rådman, Uppgiftsskyldighet enligt 110 kap. 31 § socialförsäkringsbalken (2010:110) – några reflektioner gällande tolkningen och tillämpningen av bestämmelsen, FT 2019 nr 1 s. 87, på s. 89 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Ruth Mannelqvist, HFD 2017 ref. 30: nytt eller fortsatt försäkringsfall, FT 2018 nr 2 s. 355, på s. 357 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  3. Eskil Nord, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Juni–augusti 2017, FT 2017 nr 4 s. 545, på s. 551 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  4. Ruth Mannelqvist, Trafikförsäkring ersätter sjukförsäkring, FT 2008 nr 3 s. 331, på s. 335 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Filip Bladini, Trafik- och arbetsskador — ett reformförslag utifrån läran om ekonomisk prevention, SvJT 1994 s. 632, på s. 650 · Fritt tillgänglig
  6. Rune Lavin, Socialförsäkringsmål 1992. En rättsfallsöversikt, FT 1993 nr 4–5 s. 183, på s. 197 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  7. Lotta Westerhäll, Förtidspension och hemarbete, FT 1989 nr 3 s. 146, på s. 147 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

20 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. SU 1962:148 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar angående anslag för budgetåret 1962/63 till mödrahjälp, m. m., jämte i ä s. 1 i texten
  2. Rskr. 1962:250 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen hänvisats till lagut s. 1 i texten
  3. 2LU 1962:27 Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om allmän försäkring, m. m., i vad propositionen hänvisats till lagutskott, dels oc s. 1 i texten
  4. BevU 1962:36 Bevillningsutskottets betänkande nr 36 år 1962 s. 7 i texten
  5. BevU 1962:44 Bevillningsutskottets betänkande nr 44 år 1962 s. 5 i texten

Visa alla 6

Rättsfall (5)

5 kopplingar.

  1. RÅ 2000 ref. 51 ur registret
  2. RÅ 1999 ref. 51 ur registret
  3. RÅ 1997 ref. 4 ur registret
  4. RÅ 1996 ref. 58 ur registret
  5. RÅ 1996 ref. 23 ur registret

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JO 2008-05-08 dnr 2034-2007 i texten

Doktrin (8)

8 kopplingar.

  1. FT 2019 s. 87 Fredrik Rådman, Uppgiftsskyldighet enligt 110 kap. 31 § socialförsäkringsbalken (2010:110) – några reflektioner gällande tolkningen och tillämpningen av bestäm… s. 89 i texten
  2. FT 2018 s. 355 Ruth Mannelqvist, HFD 2017 ref. 30: nytt eller fortsatt försäkringsfall s. 357 i texten
  3. FT 2017 s. 545 Eskil Nord, Från Högsta förvaltningsdomstolen. Juni–augusti 2017 s. 551 i texten
  4. FT 2008 s. 331 Ruth Mannelqvist, Trafikförsäkring ersätter sjukförsäkring s. 335 i texten
  5. JT 1996/97 s. 427 s. 431 i texten · dokumentnivå

Visa alla 8