Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m

1963-10-18 · 211 sidor, varav 204 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 204 av 211 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:191, Angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

1

Nr 191

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

den statliga trafikpolitiken m. m.; given Stockholms

slott den 18 oktober 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för denna dag,

dels inhämta riksdagens yttrande över härvid fogade förslag till förordning

om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m.,

dels bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande

departementschefen förordade allmänna riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken

och de frågor i övrigt, beträffande vilka departementschefen hemställt

om riksdagens yttrande,

dels ock föreslå riksdagen att bifalla de övriga förslag, om vilkas avlåtande

till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gösta Skoglund

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en nyorientering av den statliga trafikpolitiken

i syfte att skapa ett mer konkurrensfrämjande system på transportmarknaden.

De konkurrenshämmande regleringar, som f. n. gäller på transportmarknaden,

skall i möjligaste mån avvecklas. Varje trafikgren bör i princip

svara för sina kostnader och förutsättningar även i övrigt skapas för

en konkurrens på lika villkor, vilket är av betydelse för att na en samhällsekonomiskt

riktig uppdelning av trafiken mellan de olika trafikgrenarna.

Målet för trafikpolitiken bör vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader. I den mån

det inte med kravet på kostnadstäckning går att lämna en viss bygd den

trafikservice som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning till

trafikföretaget utgå av allmänna medel.

För att få en mjuk övergång till det nya systemet har reformåtgärderna

samordnats i ett handlingsprogram uppdelat i tre etapper. Den första etappen

avses skola genomföras den 1 juli 1964 och den andra den 1 juli 1966.

Riktpunkten för genomförandet av den tredje reformetappen skall vara den

1 juli 1968. Eu särskild delegation med representanter för bl. a. transport1—Bihang

till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 191

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

konsumenter och trafikutövare skall tillsättas för att följa upp genomförandet

av handlingsprogrammet.

I den första reformetappen föreslås i fråga om godstrafiken på landsväg

att gällande regleringssystem skall uppmjukas huvudsakligen genom en

mindre restriktiv tillståndsgivning. Normerande vid tillståndsgivningen

skall vara en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan

hos fordon i beställningstrafik för godsbefordran. Dessutom föreslås vissa

transporter skola helt undantagas från tillämpning av yrkestrafik förordningens

bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning. I den

andra reformetappen avses restriktiviteten i tillståndsgivningen bli ytterligare

mildrad. Vidare skall bl. a. tillstånd till transporter med lättare lastbilar,

vissa specialbilar in. m. kunna meddelas utan behovsprövning. I den

tredje reformetappen torde all behovsprövning för godstransporter på

landsväg kunna slopas.

I fråga om persontrafiken på landsväg föreslås bl. a. att samåkning i vanliga

personbilar till och från arbetsplatser och skolor helt undantages från

tillståndstvång. Det ersättningssystem som sedan några år tillämpas för

icke lönsam enskild eller kommunal busslinjetrafik på landsbygden utvidgas

— för att skapa en likvärdig trafikservice inom olika bygder — till att

gälla även sådan trafik, som bedrives av staten och statsägda bolag.

Av avgörande betydelse för att nå en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning

är att järnvägarna befrias från olika ekonomiskt belastande förpliktelser.

I den mån dylika förpliktelser alltjämt kommer att kvarstå bör

ersättning utgå som helt täcker därigenom uppkommande kostnader. I

propositionen föreslås därför bl. a. grunder för ersättningen till SJ för drift

av icke lönsamma järnvägslinjer. Denna ersättning som populärt uttryckt

utgör ett slags »kollektivbiljett» för resor och transporter som staten köper

av SJ på de trafiksvaga linjerna, föreslås skola utgå fr. o. m. första reformetappen.

I propositionen föreslås vissa riktlinjer för trafikinvesteringarna och olika

förslag framlägges för att främja en rationell samordning av dessa investeringar

i syfte att därmed skapa ett transportsystem, där de olika trafikanläggningarna

och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar varandra.

En speciell sakkunnigutredning skall tillsättas för att göra en översyn

av 1957 års vägplan, därvid behovet av en samordning mellan trafildedsbyggandet

i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden skall särskilt

beaktas. För SJ :s del förutsättes en fortsatt koncentration av verksamheten

genom nedläggningen av trafiksvaga järnvägslinjer och samtidigt

härmed en upprustning av för framtiden bestående järnvägslinjer. För

medverkan till en lösning av de speciella problem, som sammanhänger

med den kollektiva närtrafiken i Stor-Stockholm, skall en statlig förhandlings-

och utredningsman tillsättas. Vidare behandlas investerinssverksam
O
heten

inom sjöfarten och luftfarten.

Slutligen aviseras i propositionen en utredning rörande den transportekonomiska

och trafiktekniska forskningen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

3

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig

automobiltrafik m. m.

Härigenom förordnas, att 1, 2, 5, It och 12 §§, 23 § 1 mom., 29 § 1 mom.,

32 § 1, 2, 3 och 6 mom. samt 41 § förordningen den 25 oktober 1940 angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1

Med yrkesmässig — ■— ----nedan stadgas.

Vad om automobil är i denna för- Vad om automobil är i denna förordning

stadgat skall i tillämpliga ordning stadgat skall i tillämpliga

delar gälla jämväl i avseende å mo- delar gälla jämväl i avseende å traktorcykel

och traktortåg. vortåg.

2

Från tillämpning------

1) transporter med------

2) transporter uteslutande av

mjölk, mjölkprodukter, ägg, sockerbetor

eller betmassa ävensom transporter

uteslutande av slaktdjur till

slakteri;

§■

förordning undantagas:

- eller sjukvårdsanstalt;

2) befordran vid färd med personautomobil

till eller från egen arbetsplats

av högst fyra passagerare på

väg till eller från arbetsplats, därvid

med arbetsplats likställes skola eller

annan lokal för undervisning;

3) transporter av mjölk, mjölkprodukter

och ägg;

i) transporter till förädlingsindustri

av sockerbetor, potatis, grönsaker,

frukt och bär samt från sådan

industri av betmassa, betfor, melass,

slamkalk, pulpa, drank och kokt foderpotatis,

ävensom transporter till

slakteri av slaktdjur;

1 Senaste lydelse av 2 § se 1958:226; av 5 §, 29 § 1 mom. och 41 § se 1951:653; av 11 § se

1957:474; av 12 § se 1948: 406; av 32 § 3 mom. se 1948:755; samt av 32 § 6 mom. se 1954:206.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

(Nuvarande lydelse)

3) transporter med sådan cykel

med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt

icke föreligger;

4) transporter avseende uteslutande

bärgning och bogsering av skadade

fordon med automobil, som är

särskilt inrättad för dylikt ändamål

(bärgningsbil).

Därest beträffande —-----

(Föreslagen lydelse)

5) transporter av snö och is i samband

med snöröjning ävensom transporter,

vilka uteslutande avse renhållningen;
6)

transporter med traktortåg i

skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat

och kolat virke, under förutsättning,

i fråga om transport som framgår

på väg, att traktorn är försedd

med gummihjul och att traktortåget

ej fram föres längre vägsträcka än 15

kilometer;

7) transporter avseende uteslutande

bärgning och bogsering av fordon

med automobil, som är särskilt

inrättad för dylikt ändamål (bärgningsbil).

därtill förordnat.

5 §•

Yrkesmässig trafik------tillstånd (trafiktillstånd).

Trafiktillstånd skall—-----släpfordon befordras.

Släpfordon, som—-----yrkesmässig trafik.

Tillstånd att bedriva linjetrafik å Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skil- ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik da län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastaulo- för godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande mobil med maximilast överstigande

4 500 kilogram eller att i sådan be- 6 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda Iastautomo- ställningstrafik använda lastautomobil

jämte släpvagn, vilkas samman- bil jämte släpvagn, vilkas sammanlagda

maximilast överstiger 5 500 lagda maximilast överstiger 8 000

kilogram, meddelas av biltrafik- kilogram, meddelas av biltrafiknämnden.

nämnden.

Tillstånd att------i staden.

I övriga------skall förläggas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 §•

Utan hinder-------avser tillstånd

att uteslutande------från skola,

att vid färd med personautomobil att medtaga passagerare vid färd

till och från egen arbetsplats med- med personautomobil för egen råktaga

uteslutande andra personer på ning,

väg till och från arbetsplats,

att med — —----viss vägsträcka,

att för-------eller godsbefordran,

att i______eller personautomobil,

att utbyta lastautomobil eller släpfordon,

såvitt därigenom den största

sammanlagda last, som enligt gällande

trafiktillstånd må medföras å

fordonen, icke höjes till mer än två

och ett halvt ton eller eljest med mer

än femton procent, eller

att jämlikt 20 § i linjetrafik för

personbefordran medföra högst femhundra

kilogram gods eller i dylik

trafik använda släpfordon för godsbefordran,

vars maximilast icke överstiger

femhundra kilogram.

Tillstånd att vid färd med personautomobil

till och från egen arbetsplats

medtaga uteslutande andra personer

på väg till och från arbetsplats

må, om och i den mån den tillståndsbeviljande

myndigheten prövar anledning

därtill föreligga, förklaras

gälla utan skyldighet att iakttaga

stadgandena i 25 § 1 mom. och 27 §.

Under enahanda förutsättning må

ock tillstånd att för en tid av högst

sex månader bedriva beställningstrafik

för godsbefordran eller att för

samma tid öka antalet automobilcr i

dylik trafik förklaras gälla utan

skyldighet att iakttaga stadgandena

i 27 §.

att utbyta lastautomobil eller släpfordon,

såvitt därigenom den största

sammanlagda last, som enligt gällande

trafiktillstånd må medföras å

fordonen, icke höjes till mer än två

och ett halvt ton eller eljest med

mer än femton procent,

att jämlikt 20 § i linjetrafik för

personbefordran medföra högst femhundra

kilogram gods eller i dylik

trafik använda släpfordon för godsbefordran,

vars maximilast icke överstiger

femhundra kilogram, eller

att utföra transporter i fall som

sägs i 12 § andra stycket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Trafiktillstånd må

Trafiktillstånd må------

Tillståndet skall ställas å viss fysisk

eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

må dock meddelas

juridisk person allenast om särskilda

skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet begränsas

att omfatta vissa slag av

transporter eller viss kortare tid.

Beträffande linjetrafik skall, såvida

ej särskilda omständigheter till annat

föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka.

Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig

utsträckning upptaga föreskrift

om skyldighet att driva sam
-

12 §.

- övrigt lämplig.

Prövning av trafikens behövlighet

skall ej ske, då ansökan om trafiktillstånd

avser

1) rätt för aktiebolag, handelsbolag

eller ekonomisk förening, vars

samtliga delägare eller medlemmar

visats ha behov av godstransporter

för egen rörelse och vars huvudsakliga

ändamål är att tillgodose dessa

behov, att uteslutande för delägarnas

eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik

utföra dylika transporter

med lastautomobil, vars maximilast

ej överstiger 6 500 kilogram,

eller med lastautomobil jämte släpfordon,

vilkas sammanlagda maximilast

ej överstiger 8 000 kilogram;

2) rätt att, i omedelbart samband

med befordran av mjölk på uppsamlingslinje,

transportera fyllnads- och

returgods.

befinnes lämplig.

Tillståndet skall ställas å viss fysisk

eller juridisk person samt upptaga

de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Tillstånd till beställningstrafik

i andra fall än som

avses i andra stycket 1) må dock

meddelas juridisk person allenast om

särskilda skäl därtill äro. Därest förhållandena

därtill föranleda, bör tillståndet

begränsas att omfatta vissa

slag av transporter eller viss kortare

tid. Beträffande linjetrafik skall, såvida

ej särskilda omständigheter till

annat föranleda, föreskrivas, att trafiken

skall framgå å viss vägsträcka.

Tillstånd till linjetrafik bör i erforderlig

utsträckning upptaga före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

(Nuvarande lydelse)

trafik med anslutande järnvägs-,

spårvägs- eller sjötrafikföretag samt

om sättet för samtrafikens bedrivande.

(Föreslagen lydelse)

skrift om skyldighet att driva samtrafik

med anslutande järnvägs-,

spårvägs- eller sjötrafikföretag samt

om sättet för samtrafikens bedrivande.

Tillstånd att medtaga passagerare

vid färd med personautomobil för

egen räkning må, därest ej särskilda

omständigheter annat föranleda, förklaras

gälla utan skyldighet att iakttaga

stadgandena i 23, 25, 27 och

29 §§.

Tillstånd att för en tid av högst

sex månader bedriva beställningstrafik

för godsbefordran eller att för

samma tid öka antalet automobiler i

dylik trafik må, därest anledning föreligger

därtill, förklaras gälla utan

skyldighet att iakttaga stadgandena i

27 §.

23 §.

1 mom. Innehavare av tillstånd

till yrkesmässig trafik är skyldig att

mot ersättning enligt fastställd taxa

samt under de villkor och enligt de

bestämmelser i övrigt, som innehållas

i denna förordning eller med stöd

av densamma meddelats, ombesörja

befordran av personer eller gods under

förutsättning,

a) att befordringen

b) att befordringen

c) att befordringen

d) att i-----

e) att eljest---

Myndighet, som--

Har i------

1 mom. Innehavare av tillstånd

till yrkesmässig trafik är, utom då

tillståndet avser rätt som sägs i 12 §

andra stycket 1), skyldig att mot ersättning

enligt fastställd taxa samt

under de villkor och enligt de bestämmelser

i övrigt, som innehållas i

denna förordning eller med stöd av

densamma meddelats, ombesörja befordran

av personer eller gods under

förutsättning,

—- författningar förbjuden,

---- — -— yrkesmässig trafik,

-----förmått avvärja,

annat föreskrivit,

för handen.

---— stadgad körskyldighet.

å automobilen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr i91 år 1963

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

29 §.

1 mom. Utövare av------meddelat trafiktillståndet.

Vad nu sagts skall icke gälla, då

tillståndet avser rätt som sägs i 12 §

andra stycket 1).

32 §.

1 mom. Yrkesmässig uthyrning —

Ansökan om sådant tillstånd skall

innehålla uppgift om ort, å vilken

rörelsen skall drivas, ävensom om

antalet av de automobiler, som äro

avsedda att användas i rörelsen; och

skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1

mom. i tillämpliga delar gälla.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelsen

infordra yttranden på sätt

i 9 § 1 mom. närmare angives.

3 mom. Tillstånd må meddelas

allenast om rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt sökanden

skickad att handhava densamma.

Vad i 12 § tredje stycket samt 16 §,

17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall

i tillämpliga delar gälla i fråga om

uthyrningsrörelse.

Tillstånd kan--

Innefattar beslut

Beslut om---

-----skall drivas.

Ansökan om sådant tillstånd skall

innehålla uppgift om ort, å vilken

rörelsen skall drivas, ävensom om

antalet av de automobiler, som äro

avsedda att användas i rörelsen; och

skola i övrigt föreskrifterna i 7 § 1

mom. i tillämpliga delar gälla. Skyldighet

att uppgiva antalet automobiler

skall dock ej föreligga i fall som

sägs i 3 mom. andra stycket.

2 mom. över ansökan skall länsstyrelsen

infordra yttranden på sätt

i 9 § 1 mom. närmare angives, dock

att infordrande av yttranden må inskränkas

eller underlåtas i fall som

sägs i 3 mom. andra stycket.

3 mom. Tillstånd må meddelas

allenast om rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt sökanden

skickad att handhava densamma.

Prövning av rörelsens behövlighet

skall ej ske, då ansökan avser tillstånd

till uthyrning av personautomobil

eller av lastautomobil, vars totalvikt

ej överstiger 3 500 kilogram.

Vad i 12 § fjärde stycket samt 16 §,

17 § och 18 § 1 mom. är stadgat skall

i tillämpliga delar gälla i fråga om

uthyrningsrörelse.

--ej överklagas.

----vederbörande polismyndighet.

— med beslutet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj ds proposition nr 191 år 1963

(Nuvarande lydelse)

6 mom. Automobil må icke i uthyrningsrörelse

tillhandahållas annan

person såsom förare än den, som

styrker sig innehava gällande körkort

för automobil och hava uppnått

21 års ålder; dock må sådan cykel

med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt

icke föreligger, tillhandahållas

förare utan hinder av att denne

icke innehar körkort.

Förhyrd automobil må icke föras

av någon, som icke fyllt 21 år.

Annorstädes än

(Föreslagen lydelse)

6 mom. Automobil må icke i uthyrningsrörelse

tillhandahållas annan

person såsom förare än den, som

styrker sig innehava gällande körkort

för automobil och, då fråga är

om lastautomobil, vars totalvikt

överstiger 3 500 kilogram, eller omnibus,

visar sig hava uppnått 21 års

ålder.

Förhyrd lastautomobil, vars totalvikt

överstiger 3 500 kilogram, och

förhyrd omnibus må icke föras av

någon, som icke fyllt 21 år.

anlitad person.

41 §.

Uttrycken automobil, personauio- Uttrycken väg, automobil, personmobil,

omnibus, lastautomobil, mo- automobil, omnibus, lastautomobil,

torcykel, traktor, släpfordon, maxi- traktor, släpfordon, maximilast, tomilast

och hemort användas i denna talvikt och hemort användas i denna

förordning i samma bemärkelse som förordning i samma bemärkelse som

motsvarande beteckningar i vägtra- motsvarande beteckningar i vägtrafikförordningen.

fikförordningen.

Med traktortåg------tillkopplat släpfordon.

Med polismyndighet------i orten.

Den befattning------tillkomma poliskammaren.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1964 men skall äga giltighet redan

dessförinnan med avseende på åtgärder som erfordras för tillämpningen

därefter.

De äldre bestämmelserna skola alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden,

som hänföra sig till tiden före ikraftträdandet av denna förordning.

1* —Biliang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 191

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i

statsrådet å Stockholms slott den 18 oktober 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist, Aspling.

Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund anmäler

— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om

riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m. och anför därvid följande.

I. Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 5 juni 1953 uppdrog dåvarande

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson,

den 18 juni samma år åt särskilda utredningsmän att inom departementet

verkställa en översyn av riktlinjerna för den statliga trafikpolitiken. Utredningen

borde företaga en prövning av hela det trafikpolitiska problemet och

därvid söka komma fram till en avvägning, som möjliggjorde en ändamålsenlig

användning och samordning av de skilda transportmedlen. Målet borde

vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader och under former, som medgav företagsmässig

effektivitet och sund utveckling av transportapparaten.

Utredningen, som antagit benämningen 1953 års trafikutredning, har den

9 maj 1961 avgivit betänkandet Svensk Trafikpolitik I med förslag till riktlinjer

för den statliga trafikpolitiken (SOU 1961: 23) jämte därtill hörande

bilagor Svensk Trafikpolitik II (SOU 1961: 24).

Vid avgivandet av detta betänkande bestod utredningen av generaldirektören

E. O. H. Grafström, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

andra kammare, åkeriägaren P. E. Asp, dåvarande kanslirådet, direktören

B. O. Dillén, tillika huvudsekreterare, statssekreteraren N. J. Hörjel, ledamoten

av riksdagens andra kammare, direktören G. N. Kollberg, filosofie

doktorn R. A. Meidner, ledamoten av riksdagens första kammare, bankofullmäktige

R. V. Persson, dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare,

häradsdomaren P. O. Pålsson, ekonomidirektören E. A. Sjöberg samt

bruksdisponenten K. Hj. Åselius.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungi. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Efter remissbehandling av nämnda betänkande har utredningen den 27

juni 1962 avgivit betänkandet Svensk Trafikpolitik III med förslag till plan

för liberalisering av den yrkesmässiga lastbils- och traktortågstrafiken

m. m. (SOU 1962: 35). Före avgivandet av detta betänkande hade Meidner

erhållit entledigande från sitt ledamotskap och agronomi licentiaten C.-E.

T. Odhner förordnats att i hans ställe vara ledamot av utredningen.

Över trafikutredningens betänkanden I—III har yttranden inhämtats

från följande myndigheter och organisationer: chefen för försvarsstaben,

arbetarskyddsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, generalpoststyrelsen,

järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

luftfartsslyrelsen, sjöfartsstyrelsen, statens biltrafiknämnd,

statens trafiksäkerhetsråd, statskontoret, statistiska centralbyrån1, riksrevisionsverket,

domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, statens

jordbruksnämnd, kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap,

näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd, överståthål1

arämbetet, samtliga länsstyrelser, statspolisintendenten, Svenska stadsförbundet1,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges allmänna sjöfartsförening1,

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Landsorganisationen

i Sverige, Svenska järnvägsföreningen, Folkrörelsernas motorförbund1,

Föreningen Sveriges inrikessjöfart, Handelsanställdas förbund, Kooperativa

förbundet1, Riksförbundet Landsbygdens folk, Statstjänstemännens

riksförbund2, Svenska järnvägsmannaförbundet, Svenska droskbilägareförbundet,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska lokaltrafikföreningen,

Svenska mejeriernas riksförening u. p. a., Svenska omnibusägareförbundet,

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska transportarbetareförbundet,

Sveriges biluthyrares riksförbund1, Åkeriföretagarnas centralförening

i Stockholm, kommittén för näringslivets lokalisering, 1959 års

flygutredning, Skogsbrukets motortransportkommitté, Scandinavian Airlines

System1 samt Linjeflyg aktiebolag.1 Härjämte har Sveriges grossistförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverksoch

industriorganisation och Sveriges lantbruksförbund (näringsorganisationerna)

samt Kungl. automobil klubben, Motorbranschens riksförbund, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Svenska

droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet, Svenska omnibusägareförbundet

och Svenska vägföreningen (motororganisationerna)

avgivit gemensamma yttranden över betänkandena I—II. I näringsorganisationernas

gemensamma yttrande över betänkande III har även Handelskainrarnas

nämnd och Skogsbrukets motortransportkommitté deltagit. I motororganisationernas

gemensamma yttrande över betänkande III har Kungl.

automobil klubben, Motormännens riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund

deltagit. Vidare har i ärendet inkommit vissa skrivelser.

1 Har endast avgivit yttrande över betänkandena I—II.

8 Har endast avgivit yttrande över betänkande III.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

I detta sammanhang vill jag även anmäla att jag den 30 september 1960

med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallat generaldirektören G. E.

Vahlberg, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens andra kammare,

lantbrukaren J. M. Antonsson och plåtslagaren H. V. Bengtsson, ledamoten

av riksdagens första kammare, socialvårdsassistenten P. Jacobsson, ledamoten

av riksdagens andra kammare, ombudsmannen N. R. Johansson, hovrättsrådet,

numera regeringsrådet A. H. V. Körlof samt ledamoten av riksdagens

andra kammare — numera andre vice talmannen — godsägaren,

greve T. G. A. von Seth, att såsom sakkunniga verkställa översyn av väglagstiftningen.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1960 års vägsakkunniga,

har den 25 april 1962 avlämnat delbetänkandet Avgiftsbelagda trafikanläggningar

(SOU 1962:26).

Över detta betänkande har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, samtliga länsstyrelser,

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges lantbruksförbund,

Tjänstemännens centralorganisation, Landsorganisationen i

Sverige, Länsvägnämndernas förbund och Riksförbundet Landsbygdens

folk. Vidare har gemensamt yttrande avgivits av Handelskamrarnas nämnd,

Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges lantbruksförbund

och Skogsbrukets motortransportkommitté (näringsorganisationerna).

Gemensamt yttrande har ävenledes avgivits av Kungl. automobil klubben,

Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund, Svenska

droskbilägareförbundet, Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Svenska

omnibusägareförbundet (motororganisationerna).

Jag anhåller nu att till behandling få taga upp frågan om riktlinjerna för

den statliga trafikpolitiken och därmed sammanhängande spörsmål ävensom

frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

13

II. Allmänna riktlinjer för trafikpolitiken

Trafikutredningen

Läget på transportmarknaden

Såsom bakgrund till bedömningen av mål och medel för den statliga trafikpolitiken

har trafikutredningen redovisat den aktuella trafiksituationen

inom olika trafikgrenar samt de tecken på bristande trafikekonomisk balans

som kommit till synes.

Järnvägarnas naturliga monopolställning fram till bilismens genombrott

medförde att deras verksamhet i många avseenden underkastades särskild

statlig kontroll och att de fick särskilda skyldigheter. Den ekonomiska målsättningen

har varierat men har för SJ hittills i stort sett varit att taxorna

skall sättas så, att det ekonomiska utfallet ger utrymme för såväl erforderliga

avskrivningar för förnyelse av materiel och anläggningar som förräntning

av det bokförda statskapitalet. Vidare har järnvägarna ålagts att hålla

i tid och rum enhetliga taxor. Monopolställningen har sålunda föranlett

statligt inflytande på taxesättningen. Nedläggning av driften på icke lönsamma

järnvägslinjer fick ske endast med särskilt medgivande av Kungl.

Maj :t. Dessa och övriga för järnvägarna gällande förpliktelser härledde

sig, åtminstone för SJ :s del, ur statsmakternas önskemål att via järnvägarna

öva inflytande på den ekonomiska och näringspolitiska utvecklingen

i landet. Monopolet gav möjlighet att bygga upp järnvägstaxorna på sådant

sätt, att transportavgifterna på vissa järnvägslinjer och för visst gods betydligt

översteg driftkostnaderna, varigenom de av staten pålagda ej foretagsmässigt

motiverade förpliktelserna kunde fullgöras utan finansiell

hjälp från statens sida.

Upphör det naturliga monopolet utan att ersättas av ett på regleringsåtgärder

uppbyggt monopol, försvinner förutsättningarna att bibehålla den

angivna taxekonstruktionen såsom medel att få rörelsen att gå ihop vid

bibehållna förpliktelser. Under de senaste fyrtio åren har järnvägarnas naturliga

monopol successivt inskränkts, utan att deras förpliktelser på någon

mera väsentlig punkt avlyfts. I dag står järnvägarna beträffande större

delen av verksamheten i direkt konkurrens med landsvägstransportmedlen

och beträffande persontrafiken även med flyget.

Den trafikavledning, som drabbat järnvägarna, är en naturlig följd darav,

att alternativa transportmöjligheter uppstått och utvecklats samt att järnvägarnas

möjligheter att anpassa sig till den nya konkurrenssituationen

hämmats av deras från monopol tiden kvarstående förpliktelser. Men trafikavledningen

belyser också trafikefterfrågans förskjutning från allmänna

och kollektiva transportmedel till privata och individuella sådana en

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

företeelse, som särskilt från och med 1950-talet med dess starka expansion

av den privata motorismen medfört betydande anpassningssvårigheter inte

blott för järnvägarna utan också för annan allmän trafiktjänst.

Bilismen har å sin sida sedan 1920-talet varit föremål för trafikpolitiska

tillståndsregleringar av olika slag. Motivet härtill har bl. a. varit strävan

att reglera den inbördes konkurrensen inom landsvägstrafiken. Vidare har

syftet varit att bereda järnvägarna ett visst skydd för att därigenom underlätta

för dem att fortsätta verksamheten med de inslag av icke företagsekonomisk

karaktär som finns. Tillståndsregleringen av den yrkesmässiga biltrafiken

har sålunda lett till en viss avskärmning av konkurrensen mellan

bil och järnväg och har därjämte berett väg för vissa monopolbildningar på

lastbilssidan.

Under tiden efter 1945 har den privata (icke yrkesmässiga) lastbilstrafiken

genomgått en mycket kraftig expansion. Till avsevärd del kan denna

utveckling ha naturliga och trafikekonomiskt motiverade förklaringar. Det

är emellertid sannolikt, att den delvis också har sin orsak i en restriktiv

tillståndsgivning på den yrkesmässiga biltrafikens område.

Den privata personbilismen har i stort sett inte varit föremål för trafikpolitiska

tillståndsregleringar. Buss- och drosktrafiken har däremot i huvudsak

behandlats analogt med den yrkesmässiga lastbilstrafiken. Den i det

föregående nämnda trafikavledningen från den allmänna trafiktjänstens olika

grenar har emellertid medfört ökande svårigheter för trafikföretagen inom

buss- och drosktrafiken att med bibehållande av kvantitativt och kvalitativt

tillfredsställande transportstandard få rörelsen att gå ihop.

Beträffande de hittills vidtagna trafikpolitiska åtgärderna inom landtransportmedlens

område framhåller trafikutredningen sammanfattningsvis

att enighet torde råda därom, att dessa åtgärder inte lett fram till åsyftad

balans inom transportapparaten.

Inrikesflygets konkurrensförhållande till landtransportmedlen präglas

av dess befordringskvalitativa företräden, men också av den omständigheten,

att civilflyget inte behövt helt täcka sina samhällsekonomiska

kostnader samtidigt som den yrkesmässiga luftfarten åtnjutit stor frihet i

sin taxesättning. Vidare har det reguljära inrikesflyget i sin nuvarande gestaltning

ett faktiskt monopol på sina flyglinjer. Någon reell motsvarighet

till de förpliktelser, som åvilar järnvägarna, föreligger däremot ej inom

inrikesflyget.

Land- och lufttransportmedlens konkurrensförhållanden påverkas inte i

nämnvärd grad av den inrikes sjöfarten. Trots detta har denna trafikgren

svårigheter att hävda sig i konkurrensen. Detta förhållande har lett till att

befraktarna och ägarna av det mindre tonnaget eftersträvat inbördes prisöverenskommelser.

Det förhållandet att utländska fartyg med vissa undantag

har rätt att driva kustfart i Sverige har dock verkat sänkande på fraktnivån

i dessa överenskommelser.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Den framtida trafikutvecklingen

Såsom ytterligare underlag för en prövning av det trafikpolitiska problemet

redovisar trafikutredningen prognoser rörande den framtida trafikutvecklingen.

Beträffande persontrafiksektorn har utredningen först presenterat

de i den av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlagda vägplanen för

Sverige (SOU 1958: 1 och 2) redovisade prognoserna för utvecklingen fram

till år 1975. I vägplanen lades den förväntade konsumtionsutvecklingen i

förening med bl. a. tillväxt av arbets- och serviceresor samt ökad fritid till

grund för antagande, att det totala inrikes persontrafikarbetet i personkilometer

räknat kunde under överblickbar framtid väntas öka med 4,5 å 6

procent per år samt omkring år 1965 få en omfattning av 40 å 50 miljarder

och omkring år 1975 av 60 å 70 miljarder personkilometer.

Till helt väsentlig del beräknades den antagna framtida ökningen av den

totala persontrafiken komma att falla på de individuella transportmedlen,

främst personbilarna. Beträffande järnvägarnas persontrafik kunde tyngdpunkten

förväntas komma att alltmer förskjutas mot långväga resor. Förortstrafiken

vid de större städerna, särskilt Stockholm, väntades dock fortsätta

att öka. I fråga om inrikesflyget räknades med en fortsatt expansion,

medan busstrafiken totalt sett förutsattes hålla sig i huvudsak oförändrad.

Den sålunda prognosticerade utvecklingen av persontrafikarbetet framgår

av följande tablå.

I 1957 års vägplan angiven prognos rörande det inrikes persontrafikarbetets

utveckling

Transportmedel

Miljarder personkilometer år

1955

1965

1975

Kollektiva transportmedel (järn- väg, spårväg, busslinjer, sjöfart

10,6

10 å 13

10 å 13

Individuella transportmedel (per- sonbilar och motorcyklar).......

14,9

30 å 35

50 å 60

Summa

25,5

40 å 45

60 å 70

Till grund för denna prognos låg beträffande privatmotorismen en prognos

rörande bl. a. personbilsantalets utveckling, vilken för år 1965 räknade med

1,4 å 1,6 miljoner och för år 1975 med 2,3 å 2,4 miljoner personbilar.

Beträffande personbilsantalets framtida utveckling redovisar trafikutredningen

även en av Industriens utredningsinstitut verkställd prognos, som

efter justering i november 1960 förutser ett personbilsbestand ar 1975 om

2,6 miljoner fordon, motsvarande 316 personbilar per 1 000 invånare.

Efter samråd med trafikutredningen har järnvägsstyrelsen verkställt

vissa beräkningar rörande resekonsumtionens utveckling och fördelning på

individuella och kollektiva transportmedel fram till år 1980. Enligt järn
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

vägsstyrelsens prognos kan den kollektiva persontrafiken totalt sett år 1980

väntas bli av ungefär samma storlek som under 1957. Den kollektiva persontrafikens

andel av den totala privata resekonsumtionen kan vidare under

20-årsperioden väntas sjunka från nuvarande 20 å 25 procent till storleksordningen

10 procent.

Järnvägsstyrelsen har vidare på basis av uppgifter rörande det av SJ år

1957 utförda persontrafikarbetets fördelning på olika avståndsklasser och

en diskussion av de sannolika förändringarna inom dessa verkställt en bedömning

av huvuddragen i den framtida persontrafikutvecklingen på järnvägsområdet.

I denna bedömning räknar järnvägsstyrelsen bl. a. med att

den totala lokaltrafiken i och kring de tre största städerna skall öka i

ungefär samma takt som befolkningen och att järnvägen kommer att ha

minst samma relativa andel av denna trafik år 1980 som år 1957. Beträffande

lokalresor till och från övriga större tätorter räknar man med ökat

befolkningsunderlag men minskad relativ resefrekvens. Beträffande lokalresor

till och från de mindre tätorterna och inom glesbygderna förutsätter

järnvägsstyrelsen att personbilismens expansion m. m. skall leda till att

trafiken minskar och i vissa fall helt upphör. I övrigt räknar styrelsen med

att järnvägstrafiken skall påverkas mer eller mindre negativt av personbihsmens

utveckling i avståndsklasserna upp till 300 km, men att trafiken

på längre avstånd, trots privatbilismens och flygtrafikens ökning, skall

kunna ha samma volym år 1980 som år 1957.

Sammanfattningsvis skulle järnvägarnas persontrafik enligt prognosen

komma att utvecklas på följande sätt.

Av järnvägsstyrelsen i juni 1960 gjord, prognos avseende järnvägarnas

persontrafik dr 1980

Avståndsklass, km

Personkilometer

i % av 1957

års trafik

i absoluta tal,

miljarder

procentuell

fördelning

1—49.............

70

1,1

22

50—99..........

50

0,3

6

100—299............

100

1,1

23

över 299 .............

100

2,4

49

Totalt

87

4,9

100

Beträffande den framtida utvecklingen av den inrikes reguljära luftfarten

har 1959 års flygutredning på trafikutredningens hemställan under

hand lämnat vissa preliminära uppgifter. Enligt dessa kunde den inrikes

reguljära luftfarten — som exklusive inrikessträckor av internationella linjer

år 1959 omfattade ca 368 000 passagerare och ca 140 miljoner personkm

— förväntas i avseende å passagerarantal öka med ca 70 procent till år

1965 och ca 155 procent till år 1970. Detta innebär ett passagerarantal år

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition, nr 191 år 1963

1965 om ca 630 000 och år 1970 om ca 940 000. Dessa uppgifter avser endast

reguljär inrikes luftfart till och från Stockholm. Vissa senare inom luftfartsstyrelsen

gjorda beräkningar avseende all reguljär inrikes luftfart tyder på

att antalet passagerare i denna trafik skulle uppgå till ca 845 000 år 1965 och

till 1 334 000 år 1970.

I fråga om trafikutvecklingen inom godstrafiksektorn redovisar trafikutredningen

dels i 1957 års vägplan framlagda prognoser och dels inom

järnvägsstyrelsen år 1960 gjorda prognoser.

I 1957 års vägplan antogs en framtida årlig tillväxt av godstransportarbetet

på järnväg, lastbilar och fartyg om 4 å 5 procent komma att äga

rum. På grundval härav beräknades det totala inrikes godstransportarbetet

med ifrågavarande transportmedel till 25 å 30 miljarder tonkm omkring

år 1965 samt 40 ä 50 miljarder tonkm omkring år 1975.

Mot bakgrunden bl. a. av den dittills registrerade trenden i lastbilarnas

transportarbete räknades i vägplanen — under förutsättning att hinder av

legislativ, skatteteknisk och annan art ej restes — med en framtida årlig

ökning om 7 å 10 procent av lastbilarnas transportarbete, innebärande en

total trafikprestation med lastbilar av 10 ä 13 miljarder tonkm omkring år

1965 och 20 å 30 miljarder tonkm omkring år 1975. En allmän förutsättning

för denna utveckling angavs vara att vägplanen realiserades i takt med

näringslivets och lastbilstrafikens behov. I vad avser transportarbetets fördelning

på olika slag av transportmedel innebar prognosen, att från hälften

till två tredjedelar av det totala inrikes godstransportarbetet omkring år

1975 skulle utföras på landsväg.

Järnvägsstyrelsens prognos avser fjärrgodstrafikens omfattning under

20-årsperioden 1961—1980, exklusive transporter av lapplandsmalm. Vid

uppskattningen av den totala framtida fjärrtrafikefterfrågan har förutsatts,

att produktionen kommer att öka med i genomsnitt 3 procent per år, d. v. s.

i ungefär samma takt som under 1950-talet. Styrelsen räknar med att den

genomsnittliga ökningen också av fjärrtrafikefterfrågan kommer att bli 3

procent per år.

Järnvägsstyrelsens bedömning av hur stor del utav den framtida fjärrtrafikefterfrågan,

som järnvägarna kunde komma att tillgodose, har i vad

SJ angår baserats bl. a. på antagandet, att av styrelsen uppgjort rationaliseringsprogram

realiseras samt att påbörjat arbete med att åstadkomma

större likställdhet mellan de olika transportmedlen i fråga om konkurrensbetingelserna

slutföres under 1960-talet, allt åtgärder som direkt eller indirekt

kan väntas avsevärt förbättra järnvägens konkurrensmöjligheter.

Styrelsen har såsom en minimiprognos räknat med att järnvägen behåller

sin relativa andel av fjärrtrafikarbetet (alt. 1), d. v. s. får en med i genomsnitt

3 procent per år ökad fjärrgodstrafik. Såsom ett hypotetiskt maximialternativ

har antagits att hela ökningen av fjärrgodstrafiken i Sverige

ombesörjes på järnväg och att därmed övriga transportmedels fjärrtrafikarbete

blir till sin storlek oförändrat under prognosperioden (alt. 2).

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Under angivna förutsättningar skulle den totala fjärrgodstrafiken och

på SJ fallande del därav utvecklas på följande sätt.

Av järnvägsstyrelsen i juni 1960 gjord, prognos rörande det

inrikes godstransportarbetet i fjärrtrafik (exkl. transporter av

lapplandsmalm )

År

Miljarder tonkm

Totalt

Därav på statens järnvägar

alt. 1

alt. 2

1957.................

12

7

7

1960.................

13

8

8

1965.................

15

9

10

1970.................

18

10

12

1975.................

21

12

15

1980.................

24

14

18

Enligt denna prognos skulle alltså den totala fjärrgodstrafiken under den

kommande 20-årsperioden komma att fördubblas. SJ :s fjärrgodstrafik skulle

enligt alt. 1 likaså komma att fördubblas och vid alt. 2 öka med 160 procent.

Allmänna synpunkter på trafikpolitiken

I direktiven för trafikutredningen har angivits att målet för trafikpolitiken

bör vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader och under former, som medger

företagsmässig effektivitet och sund utveckling av transportapparaten. Det

innehåll trafikutredningen givit åt den sålunda formulerade allmänna målsättningen

och den bedömning utredningen gjort av dess olika led redovisas

närmare i det följande.

Vid sina trafikpolitiska åtgöranden bör samhället acceptera den förutsedda

utvecklingen på bilismens område. Denna utveckling bör i princip

styras av den naturliga faktor, som består däri att varje trafikgren arbetar

under korrekta kostnadsansvarighets- och konkurrensbetingelser, vilket bl. a.

innebär att varje transportmedel svarar för de kostnader som det åsamkar

det allmänna.

Läget på transportmarknaden och de utvecklingstendenser, som där gör

sig gällande, ger enligt trafikutredningen klart vid handen, att den hittills

förda statliga trafikpolitiken inte utan väsentliga förändringar kan leda till

det i utredningsdirektiven angivna målet. Skall en tillfredsställande transportförsörjning

till lägsta möjliga kostnader och en sund utveckling av trafikapparaten

åstadkommas, är det angeläget att trafikpolitiken stimulerar en

uppdelning av transporterna de olika trafikgrenarna emellan i överensstämmelse

med deras reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar.

Vid utformandet av en trafikpolitik, som bättre än den nuvarande fyller

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

de uppställda kraven, aktualiseras frågan, huruvida man för framtiden skall

bygga vidare på och utvidga det system av tillståndsregleringar, som hittills

nyttjats, i syfte att söka bättre ansluta den till lagstiftarens uppfattning om

den eftersträvade trafikuppdelningen, eller om man skall söka åstadkomma

en sådan ordning, att konkurrensen mellan transportmedlen direkt leder

till önskad trafikuppdelning.

Det torde råda enighet om att den lösning är att föredra, som innebär ett

mindre mått av regleringar och ett större mått av fritt utövad konkurrens.

Hela den näringspolitiska diskussionen under de senaste decennierna torde

också ha visat, att det i vårt land i princip råder enighet om att konkurrens

i sunda former och under likartade utgångsbetingelser är en mäktig stimulans

till en progressiv ekonomisk utveckling.

Därför bör enligt trafikutredningen en sådan ordning eftersträvas, som

direkt medger en effektiv konkurrens på transportmarknaden, såväl mellan

de olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom en och samma

trafikgren. Vidare måste konkurrensen, för att kunna betecknas som effektiv,

bedrivas på i möjligaste mån lika villkor och inom ramen för dessa

villkor gestaltas så fritt som möjligt. En sådan konkurrens utgör ett kraftigt

incitament till dels att trafiken söker sig till det transportmedel, som,

när det på mest ändamålsenliga sätt tillgodoser trafikbehoven, samtidigt

också drar de lägsta kostnaderna, dels att trafikrörelsen skötes effektivt.

En väsentlig och ofrånkomlig förutsättning för ett trafikpolitiskt system

av den karaktär trafikutredningen sålunda förordar, är att största möjliga

likhet i kostnads- och övriga konkurrensbetingelser råder mellan de olika

transportmedlen. Enligt utredningsdirektiven kan vad landtransportmedlen

angår en sådan likhet mellan landsvägs- och järnvägstrafik åstadkommas

på i princip två olika sätt. Antingen kan man söka likställa biltrafiken

med järnvägarna i fråga om arbetsvillkor och förpliktelser eller också kan

man i möjligaste mån befria järnvägarna från deras speciella förpliktelser

så att större jämställdhet med biltrafiken uppnås. Trafikutredningen anser

för sin del mot bakgrunden av den redovisade principiella grunduppfattningen,

att en sund utveckling av transportapparaten häst ernås genom att

järnvägarna befrias från sina speciella förpliktelser, så långt detta är förenligt

med kravet på upprätthållande av en tillfredsställande transportförsörjning

för landets olika delar. Framförallt bör det vara möjligt att ta bort

de förpliktelser, som endast är historiskt betingade. Endast till den del förpliktelser

av hänsyn till den allmänna transportförsörjningen för framtiden

måste bibehållas inom järnvägstrafiken, bör likställighetsåtgärder avseende

biltrafiken komma i fråga.

En genomförd effektiv konkurrens kan emellertid i vissa fall vara ett

otillräckligt medel att åstadkomma eu samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning

och en tillfredsställande transportförsörjning. Tveksamhet kan t. ex.

råda, huruvida en på de reella transportkostnadsförutsättningarna baserad

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

konkurrens mellan ren yrkestransport, å ena, samt blandad egen- och yrkestransport,

å andra sidan, kan säkerställas. Skulle särskilda åtgärder i detta

syfte erfordras, torde vissa praktiska möjligheter härtill föreligga t. ex. i

form av taxekontroll. Vidare nödvändiggör bedrivandet av en med driftbidrag

upprätthållen persontrafik, att visst konkurrensskydd lämnas trafiken

i syfte att minimera driftbidraget. Även i fråga om nu totalt sett lönsam

persontrafik kan visst skydd vara nödvändigt. Såväl i järnvägs- som

busslinjetrafik är det sålunda inte ovanligt att vissa tåglägenheter och bussturer

är klart olönsamma. Dessa transportlägenheter upprätthålles emellertid

därför att de bedöms erforderliga ur servicesynpunkt. Det som bär upp

linjens ekonomi är ofta trafiken över veckosluten. Skulle sådan reguljär

persontrafik utsättas för konkurrens från bussar i beställningstrafik, vilka

insätts med sikte endast på att överta just den bärande delen av trafiken

men lämnar den olönsamma delen kvar åt linjeföretaget, skulle den reguljära

trafiken löpa risk att bli olönsam, och fråga om nedläggning eller

om behov av driftbidrag kan därigenom uppkomma. Om den reguljära trafikens

transportlägenheter ur transportförsörjningssynpunkt måste bibehållas,

uppstår frågan huruvida den ur samhällsekonomiska synpunkter

bör beredas visst konkurrensskydd. Därvid kan exempelvis en inskränkning

i rätten att utöva beställningstrafik med buss aktualiseras.

Sammanfattningsvis anser trafikutredningen dock det främsta medlet att

nå det uppställda trafikpolitiska målet vara att göra en effektiv konkurrens

på transportmarknaden möjlig. Om särskilda åtgärder likväl visar sig

nödvändiga för att likställa järnvägen med konkurrerande trafikgrenar,

finns i huvudsak tre olika metoder att tillgå, nämligen trafiktillståndsreglering,

taxereglering och trafikbeskattning. För styrandet av investeringsverksamheten

på transportområdet kan därjämte ifrågakomma investeringskontroll.

Kravet på tillfredsställande transportförsörjning

Utgångspunkten för trafikutredningens överväganden har varit att de

trafikpolitiska åtgärderna skall syfta till att efterfrågan på transporttjänster

tillgodoses till lägsta samhällsekonomiska kostnader. Ett principkrav härvidlag

är att priset på den efterfrågade transporttjänsten täcker den samhällsekonomiska

kostnaden för densamma. Dock kan detta principiella lönsamhetskrav

inte undantagslöst läggas till grund för den statliga trafikpolitiken.

Kravet på lönsamhet måste i vissa fall vika för andra samhällshänsyn.

Likhetstecken kan sålunda inte sättas mellan en lönsam transportförsörjning

och en tillfredsställande sådan: åtskilliga fall finns där en tillfredsställande

transportförsörjning inte skulle kunna upprätthållas om det

samtidigt krävdes att transportverksamheten skulle uppfylla sedvanliga

anspråk på räntabilitet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 191 år 1963

Tillfredsställande transportförsörjning innebär enligt utredningen att

upprätthålla den minimistandard i fråga om transportapparatens dimensionering,

som — sett ur samhällets synpunkt —• tillgodoser de för befolkning

och näringsliv väsentliga trafikbehoven. De skiftande förhållandena i

vårt land omöjliggör konstruktionen av en »rikslikare», med vilken transportförhållandena

inom ett visst avgränsat område kan jämföras för bedömning

av huruvida kraven på minimistandard där kan anses uppfyllda. Trafikbehovet

inom ett visst område är en funktion av folkmängd, befolkningsfördelning,

åldersfördelning, bebyggelse- och näringsstruktur, rekreationsmöjligheter

och en mångfald andra faktorer icke blott inom, utan även utanför

området ifråga. Åtminstone de viktigaste av dessa faktorer kan emellertid

kvantitativt preciseras, och därmed torde det — åtminstone teoretiskt sett

-—■ vara möjligt att ange vissa mått på transportstandarden såsom en funktion

av dessa faktorer för områden med olika struktur. Vissa jämförelser

mellan olika områden inbördes skulle härigenom bli möjliga och kunna

tjäna till ledning för bedömandet av den relativa transportstandarden.

Trafikutredningen anser att transportkostnadselementet i princip bör vid

den lokaliseringspolitiska bedömningen ingå med sitt verkliga värde och att

transportapparaten inte bör utnyttjas i näringssubventionerande syfte. Trafikpolitiken

bör följa och aktivt medverka i det skeende, som äger rum på

närings- och befolkningsutvecklingens område, men bör inte genom sin

utformning bli i förväg exklusivt bestämmande för utgången av lokaliseringspolitiska

avgöranden. Såväl när det gäller trafikutbyggnad som när

det gäller trafiknedläggning bör transportapparaten i normala fall så nära

som möjligt anpassas till skeendet. I vissa fall, närmast av nybyggnadskaraktär,

kan det dock bli nödvändigt att trafikanordningarna, och då i huvudsak

de fasta anläggningarna, planmässigt föregår den övriga utvecklingen.

Ett undantag från regeln om att transportkostnadselementet vid den lokaliseringspolitiska

bedömningen alltid bör ingå till sitt rätta värde är

emellertid det fall, då en olönsam trafik av hänsyn till kravet på tillfredsställande

transportförsörjning upprätthålles genom tillskott från det allmänna.

Det bör dock uppmärksammas att sådana tillskott inte är att betrakta

som en subvention åt trafikföretaget utan snarare som ett köp från

det allmännas sida av vissa transporttjänster eller som ett infriande av en

avsättningsgaranti lämnad av det allmänna.

Vid bedömning av krav på upprätthållande eller utbyggnad av olönsam

trafik är svårigheterna att fastställa minimistandarden mindre i fråga om

godstrafiken än i fråga om persontrafiken. När det inte gäller alltför stor

godsvolym torde erforderlig transportförsörjning regelmässigt kunna erhållas

genom landsvägstransportmedel. För all ny- och ^investering synes

därför, när det gäller godstrafik, det företagsekonomiska lönsamhetskravet

i princip böra upprätthållas. Kravet på tillfredsställande transportförsörj
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ning torde ej heller böra stå hindrande i vägen för nedläggande av godstrafik

på järnväg, till sjöss eller i luftfart, när godtagbara transportmöjligheter

till lägre samhällsekonomisk kostnad kan erhållas med landsvägstransporter.

För persontrafikens del bör däremot krävas att arbetartransporter, skolbarnstransporter,

resor till allmänna inrättningar med flera nödvändiga

resebehov, tillgodoses på ett tillfredsställande sätt även om lönsamhet i trafiken

därvid ej uppnås. Samhället bör se till att den nödvändiga anpassningen

av transportapparaten inte drives så långt, att just transportservicens

förändringar skapar en stark impuls till ytterligare avflyttning från bygden.

Nyetablering av olönsam persontrafik på järnväg synes däremot i princip

ej böra ske, där billigare och likvärdigt transportalternativ kan tillgripas.

Vidare bör nedläggning av olönsam persontrafik på järnväg i princip ske,

där standardmässigt tillfredsställande lokal biltrafik kan insättas som ersättning.

Allmänt sett kan den i många fall konstaterade bristen på lönsamhet i

fråga om de allmänna transportmedlen antas till viss del bero på att det

upprätthålles en transportstandard, som avsevärt överstiger det faktiska behovet

och därmed även minimitransportstandarden. En anpassning av

transportstandarden till trafikbehovet och, därest lönsamheten ej tidigare

kan uppnås, ned till minimitransportstandarden måste här ur samhällsekonomisk

synpunkt komma till stånd. På alla stadier i denna anpassningsprocess

måste en avvägning ske mellan transportmedelsart, turfrekvens och

transportpris. Uppenbarligen kan dock priset på transportprestationen

inom persontrafiken tillåtas variera endast inom relativt snäva gränser för

att principen om tillfredsställande transportförsörjning inte skall åsidosättas.

Man kommer därför i vissa fall tämligen snart till den punkt, där inflytande

transportavgifter — även efter övergång till mer kostnadsanpassat

taxesystem — inte inom en rimlig avgiftsnivå täcker kostnaderna ens

för den i fråga om transportmedelsart och turfrekvens såsom minimal ansedda

transportapparaten. Här men i princip inte på något tidigare stadium

måste ett kompensationsförfarande genom driftbidrag övervägas för att

säkra upprätthållandet av den såsom nödvändig ansedda trafiken. Denna

anpassning av transportmedel, turfrekvens och taxesystem efter minimistandardens

krav innan frågan om driftbidrag överväges är nödvändig

bl. a. med hänsyn till önskemålet att i det längsta söka upprätthålla kravet

på företagsekonomisk effektivitet i trafikrörelsen — ett krav som inte så

lätt låter sig förena med ett kompensationsförfarande.

Trafikutredningen framhåller sammanfattningsvis att frågan om den tillfredsställande

transportförsörjningen är ett trafikpolitiskt problem huvudsakligen

endast i den del, den har avseende på persontrafiken på landsbygden.

Dessutom koncentrerar sig problemet närmast till transportförsörjningen

i Norrland, vissa glesbebyggda områden i västra och mellersta Sverige

samt vissa öar och skärgårdsområden.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad

Med trafik till lägsta möjliga kostnader avser trafikutredningen att ett

visst trafikbehov tillgodoses genom att minsta möjliga del av samhällsresurserna

tages i anspråk eller omvänt att för en given insats av dylika

resurser på transportområdet kvalitativt och/eller kvantitativt bästa möjliga

transportprestation erhålles. Den sålunda angivna samhällsekonomiska

kostnaden definieras ytterligare såsom den kostnad samhället, d. v. s. det

allmänna och den enskilde trafikanten tillsammantagna, skulle inbespara,

om transporttjänsten inte utfördes.

Vid fastställandet av den samhällsekonomiska kostnaden för ett visst

transportsätt måste först beaktas den till själva transportmomentet hänförliga

kostnaden, vilken benämnes egentlig transportkostnad och utgör kostnaden

för driften av det eller de transportmedel, som anlitats för transporten.

I den totala samhällsekonomiska transportkostnaden ingår emellertid

i regel, utöver egentliga transportkostnader, också vissa tilläggskostnader

för emballage, upplagring in. in.

Trafikutredningen framhåller att det, med hänsyn till svårigheterna att

fastställa den totala kostnaden i det enskilda fallet (och än mer för de

samlade transporterna), i regel endast är trafikanten, som kan avgöra vilket

transportmedel som till lägsta totalkostnad för honom kan tillhandahålla

den efterfrågade transporttjänsten. Där alternativa transportmedel

finns är också enligt trafikutredningens mening på längre sikt trafikanternas

val av transportmedel utslagsgivande i fråga om vilket av dessa, som

drar den lägsta samhällsekonomiska kostnaden. Av väsentlig vikt ur samhällsekonomisk

synpunkt är därför att principen om trafikanternas rätt till

fritt val mellan existerande transportmöjligheter upprätthålles.

Förutsättningen för att trafikanternas val av transportmedel skall bli

ekonomiskt rättvisande är emellertid att den del av den totala transportkostnaden,

över vars storlek de inte råder, d. v. s. transportavgiften, är anpassad

till kostnaderna. Kravet på kostnadsanpassning av transportavgiften

motiveras av samhällets intresse att dess begränsade resurser inte skall

användas felaktigt. Så kan bli fallet om trafikantens efterfrågan dirigeras

av en avgiftssättning, som ger en oriktig uppfattning om hur stor del av

samhällsresurserna, som tages i anspråk för transporttjänsten i fråga. Har

transportavgiften till följd av subvention eller genom en icke företagsekonomiskt

motiverad kostnadsutjämning inom trafikföretaget satts lägre

än den egentliga transportkostnaden, innebär detta att efterfrågan snedvrides

och inriktas på användning av ett transportmedel, som inte täcker

sina kostnader. Sättes transportavgiften i stället betydligt högre än den

egentliga transportkostnaden, såsom t. ex. i vissa fall skett på SJ:s trafikstarka,

dubbelspåriga linjer, kan trafiken söka sig till det alternativa transportmedlet,

även om den totala transportkostnaden vid anlitande av detta

blir högre än den reella totala transportkostnaden på det första transportmedlet.

Högre total samhällelig kostnadsbelastning blir då följden.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Vid bedömningen av de egentliga transportkostnaderna intresserar ur

samhällsekonomisk synpunkt endast den kostnad, som samhället skulle

undvika om transporttjänsten inte utfördes — en kostnad som, då det gäller

en dittills utövad trafik, brukar benämnas mindrekostnaden (eller bortfallskostnaden)

respektive, då det gäller nytillkommande trafik, merkostnaden.

Trafikutredningen understryker att det för taxesättningen är nödvändigt

att mindrekostnaden beräknas på tämligen stora grupper av trafikenheter

och att den bör beräknas på lång sikt.

Ur rent företagsekonomisk synpunkt kan emellertid en avgiftssättning på

enbart mindrekostnadsbasis inte alltid godtas. Trafikföretaget måste eftersträva

totalkostnadstäckning, vilket innebär att täckning måste sökas också

för den kostnad, som kvarstår sedan från totalkostnaden för hela transporttjänstproduktionen

dragits de olika separata produktionsgrenarnas mindrekostnader.

Denna kvarstående kostnad benämnes av utredningen residualkostnaden.

I denna kan exempelvis ingå kostnaden för investeringar i sådana

trafikanläggningar, som inte behöver förnyas — vare sig det gäller

värdebeständiga anläggningar eller sådana som beräknas ej komma att

utnyttjas efter viss tid. Då emellertid endast mindrekostnaderna ur samhällsekonomisk

synpunkt bör läggas till grund för avgiftssättningen, uppstår

problemet hur trafikföretagen inom ramen för en samhällsekonomiskt

riktig trafikuppdelning skall täcka sina residualkostnader.

Till en del kan detta ske genom att trafikföretaget utnyttjar den marginal,

som finns mellan mindrekostnaden — transportavgiftens undre gräns — och

den övre gräns för transportavgiften, som bestämmes av efterfråge- och

konkurrenssituationen. Trafikutredningen anför att järnvägens residualkostnad

torde vara väsentligt högre än motsvarande kostnad inom motorfordonstrafiken.

Med nuvarande system för motorfordonsbeskattningen synes

det sannolikt att motorfordonstrafikens residualkostnad kan uttas inom

ramen för tidigare nämnda marginal och problemet skulle då för landtransportmedlens

del begränsa sig till frågan om fördelningen av järnvägstrafikens

residualkostnad i den del den inte faller inom den angivna marginalen.

Inom järnvägens fjärrtrafiksektor torde emellertid ett avsevärt utrymme

finnas för täckning av residualkostnaden. För eventuell resterande del av

denna kostnad återstår till sist för järnvägen att söka täckning inom den

trafiksektor, där en mera monopolistisk taxesättning alltjämt skulle vara

möjlig.

I fråga om den trafik, som med kostnadsanpassade transportavgifter alltjämt

kan bedrivas med lönsamhet, innebär kostnadsanpassningen sammanfattningsvis

inte något problem. Vad beträffar den olönsamma trafik, som

till följd av kravet på tillfredsställande transportför sörj ning måste upprätthållas,

skulle en fullständig kostnadsanpassning av transportavgifterna

däremot i regel dels stå i strid mot nämnda krav, dels mer eller mindre

omöjliggöra begagnandet av transportmedlet '' fråga. Taxorna måste te sig

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

såsom skäliga i relation till övriga inom landet tillämpade taxor för liknande

transportprestationer.

Genom den begränsning av transportavgifternas anpassning till de egentliga

transportkostnaderna, som sålunda måste iakttagas i fråga om sam*

hällsnödvändig underskottstrafik, blir såsom tidigare framhållits frågan

om driftbidrag för trafikens upprätthållande aktuell. Vad den statliga järnvägsdriften

beträffar, så har hittills i vårt land driften av de trafiksvaga

järnvägslinjerna finansierats genom en kostnadsutjämning inom statsbaneföretaget.

Genom den tilltagande konkurrensen från landsvägstransportmedlen

kan emellertid numera en i erforderlig utsträckning förhöjd avkastning

från de trafikstarka linjerna inte längre uppnås. Med det taxesystem,

som järnvägen hittills varit hänvisad att tillämpa, har det inte

kunnat undvikas, att viss trafik, som utförd på de trafikstarka järnvägslinjerna

i och för sig skulle ha dragit lägre kostnader än på landsväg, likväl

tillförts landsvägstransportmedlen. Den hittillsvarande kostnadsutjämningen

inom järnvägsdriften har sålunda lett till att det totala transportarbetet

kommit att utföras till högre samhällsekonomisk kostnad än nödvändigt.

Då trafikutredningen principiellt avvisar tanken på en skärpt tillståndsreglering

för att komma till rätta med problem av denna art, förordar utredningen

att den icke företagsekonomiskt motiverade kostnadsutjämningen

inom den kollektiva transportapparaten slopas och att i stället driftbidrag

lämnas till täckning av underskottet på de järnvägs- och busslinjer,

som erfordras för beredande av en tillfredsställande transportförsörjning.

Kravet på företagsekonomisk effektivitet

Ett trafikpolitiskt system, vars främsta medel är den effektiva konkurrensen,

är i stor utsträckning ägnat att stimulera till effektivitet i trafikföretagens

skötsel. Inom de delar av trafiksektorn, där en avskärmning av konkurrensen

alltjämt kan befinnas nödvändig för tryggande av en tillfredsställande

transportförsörjning, kan däremot svårigheter uppstå att säkerställa

den företagsekonomiska effektiviteten. En trafikrörelse, som bär sig

främst i kraft av sin monopolställning, saknar ofta tvingande anledning att

vidta kostnadsreducerande åtgärder. Detsamma är förhållandet med sådan

samhällsnödvändig underskottstrafik, vars driftförlust täckes genom en

företagsekonomiskt icke motiverad intern kostnadsutjämning eller genom

bidrag från det allmänna.

Det är sålunda huvudsakligen i fråga om trafik, vilken vid effektiv konkurrens

skulle vara olönsam men som likväl av samhällshänsyn anses böra

upprätthållas, som problemet om särskilda åtgärder i syfte att trygga effektiviteten

uppstår. Trafikutredningen har för sin del funnit att i detta syfte

vissa förutsättningar för lämnande av driftbidrag i princip bör uppställas.

a) Upprätthållande av den trafik, varom är fråga, skall befinnas oundgängligen

nödvändigt för beredande av en tillfredsställande transportför
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

sörj ning, och trafiken skall ha reducerats till en häremot svarande omfattning.

b) Möjlig strukturell och annan ekonomisk rationalisering av trafikföretagets

rörelse skall ha skett.

c) Kostnadsanpassning av taxorna skall ha skett i den utsträckning som

är förenlig med tillgodoseendet av kravet på en tillfredsställande transportförsörjning.

d) Trafikföretagets driftekonomiska och trafikstatistiska redovisning skall

ha anordnats på sådant sätt, att full insyn däri kan erhållas och att åtskillnad

kan göras mellan den egentliga trafikrörelsen och andra rörelsegrenar

för att möjliggöra bedömande av den inverkan de senares rörelseresultat må

ha på driftbidragsbehovet.

e) Behov av driftbidrag skall, sedan förut under a)—d) angivna åtgärder

vidtagits, konstateras alltjämt föreligga för trafikens upprätthållande.

Vidare anser trafikutredningen nödvändigt, att för tid, under vilken driftbidrag

åtnjutes, sådana i proportion till effektivitetsintresset och driftbidragets

storlek stående kontrollåtgärder, som befinnes möjliga, vidtas.

Slutligen bör driftbidrag till beloppet reduceras eller helt indras så snart

de materiella förutsättningarna för bidraget till följd av utvecklingen helt

eller delvis bortfallit. Detta förutsätter periodisk omprövning av bidragsbeloppets

storlek, och fastställandet härav blir — bl. a. på grundval av under

kontrollen vunna erfarenheter rörande till buds stående rationaliseringsmöjligheter

— det huvudsakliga medel, varigenom företagsekonomisk effektivisering

kan framtvingas inom ifrågavarande trafiksektor.

Tryggande av effektiv konkurrens

En likhet i de olika trafikgrenarnas konkurrensvillkor måste främst föreligga

med avseende på kostnadsbetingelserna, i den mån dessa bestämmes

av åtgärder från det allmännas sida. Kostnadsansvarighetsprincipen, d. v. s.

principen att varje trafikgren — och så långt som möjligt varje individuellt

transportmedel -— själv skall svara för bl. a. den kostnad, den förorsakar

samhället, bör därför genomföras. Så är för närvarande inte fallet. Trafikutredningen

har redovisat en granskning av kostnadsansvarighetsprincipens

nuvarande tillämpning enligt följande.

SJ:s pensionsutgifter kommer att i jämförelse med andra trafikföretags

vara synnerligen stora och SJ har inte såsom enskilda företag givits möjlighet

att genom tillräcklig fondering av medel under goda år skydda sig

mot denna extra belastning av det ekonomiska resultatet. Denna omständighet

bör beaktas vid behandlingen av den ekonomiska målsättningen för

och räntabilitetskravet på SJ.

Beträffande utgifterna för byggande, förbättring och underhåll av järnvägsdriftens

fasta anläggningar och utgifterna för väghållningen föreligger

viss likformighet mellan motorfordonstrafiken och järnvägarna. Huruvida

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

den totala beskattningen av motorfordonstrafiken liksom den inbördes fördelningen

av skattebördan olika fordonskategorier emellan är riktigt avvägd

torde emellertid på grundval av hittills verkställda utredningar inte kunna

säkert avgöras. I sammanhanget påpekas bl. a. att traktorer, vilka användes

såsom dragfordon i trafikarbete, enligt gällande motorfordonsbeskattning

inte beskattas annat än till den obetydliga del som sker via bensinbeskattningen.

På järnvägssidan beskattas inte den rälsbundna trafikens energiförbrukning

genom den allmänna energiskatten och även för spårvagns- och trolleybussdrift

är elkraftförbrukningen skattefri. På landsvägssidan beskattas

däremot förbrukning av bensin och motorbrännolja men ej fotogen. Energiskatten

torde dock ej nämnvärt påverka konkurrensläget järnvägstrafik—

yrkesmässig landsvägstrafik.

I fråga om inkomstbeskattningen och rätten till avskrivningar föreligger

sådana skiljaktigheter mellan SJ och andra trafikföretag, som synes föranleda,

att det privata trafikföretagets krav på avkastning i vissa fall kan

behöva sättas högre än avkastningskravet på SJ för att ett likvärdigt slutresultat

av driften skall uppnås.

Vad den inrikes luftfarten och sjöfarten beträffar är dessa trafikgrenar

inte föremål för någon särbeskattning.

Enligt trafikutredningens uppfattning motiverar de skiljaktigheter, som

sålunda må föreligga mellan olika trafikgrenar dels med avseende på beskattningen,

dels i fråga om finansieringsform och avskrivningsregler, likväl

inte att särskilda trafikpolitiska likställighetsåtgärder insättes.

Vad beträffar den del av de skilda trafikgrenarnas kostnadsansvar, som

avser det allmännas kostnader för trafiken, föreligger vissa skillnader i

kostnadstäckningsprocenten eller i varje fall oklarhet om hur det i detta

avseende förhåller sig vilket bör beaktas vid en revision av vägtrafikbeskattningen.

I fråga om den inrikes luftfarten bör på sikt full kostnadstäckning

eftersträvas.

Lika villkor i konkurrensen förutsätter också likhet i de av staten reglerade

arbetsbetingelser i övrigt, under vilka de olika trafikgrenarna bedriver

sina rörelser. I den trafikpolitiska debatten under senare år har olikheten

i konkurrensvillkoren de olika transportmedlen emellan i första hand

ansetts vara betingad av de för järnvägstrafiken speciella förpliktelserna.

Det gäller här bl. a. plikten att trafikera ett vidsträckt linjenät, som endast

delvis medger räntabel drift (trafikeringsplikt), plikten att hålla en trafikkapacitet,

som ligger betydligt över de genomsnittliga transportbehoven,

för att därmed tillgodose all trafik som söker sig till järnvägarna (transportplikt)

och plikten att behandla trafikanterna likformigt i taxehänseende

(taxeplikt).

Trafikeringsplikten, som i formellt hänseende föreligger även inom andra

transportgrenar, är enligt trafikutredningens mening en verklig företags
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ekonomisk belastning i stort sett endast för den statliga järnvägs- och busslinjetrafiken.

Ett totalt borttagande av trafikeringsplikten skulle för SJ

innebära bl. a. frihet att nedlägga trafiken på sådana järnvägslinjer, där

driften inte är affärsmässigt motiverad. Frågan om nedläggning av dylik

trafik får anses utgöra ett av de centrala problemen inom svenskt trafikväsende

av i dag. Kraven på tillfredsställande transportförsörjning och

andra samhällshänsyn nödvändiggör emellertid en prövning ur vidare synpunkter

än de rent järnvägsekonomiska, och avgörandet i nedläggningsfrågorna

synes därför böra inordnas i den trafiksamordningsverksamhet, som

bör finnas organiserad. Trafikeringspliktens partiella bibehållande kommer

emellertid, vid ett system med driftbidrag för samhällsnödvändig trafik, inte

att utgöra någon företagsekonomisk belastning.

Trafikeringsplikt, som kan komma att åläggas samhällsnödvändig busstrafik

och inrikes sjötrafik, måste på motsvarande sätt kompenseras av det

allmänna för att lika villkor i konkurrensen skall kunna sägas föreligga.

Beträffande järnvägarnas transportplikt, som inte har någon reell motsvarighet

inom övriga trafikgrenar, anför trafikutredningen att den var av

synnerlig betydelse för trafikanterna under den tid då likvärdiga alternativa

transportmöjligheter inte fanns. I och med uppkomsten och utvecklingen

av dylika möjligheter inom landsvägstrafikens och luftfartens områden

har det samhälleliga intresset av transportpliktens bibehållande på järnvägarna

försvagats, och vid genomförande av ett system med effektiv konkurrens

torde ur samhällets synpunkt anledning att alltjämt ålägga järnvägarna

allmän transportplikt inte längre föreligga. En konsekvens av den

allmänna transportpliktens borttagande på järnvägen blir, att principen om

trafikanternas likabehandling i fråga om vagntilldelning inte längre skulle

komma att tillämpas som tvingande regel. Det är vid ett system med effektiv

konkurrens inte acceptabelt att binda SJ strängare än deras konkurrenter

på landsvägssidan.

Transportplikten och i viss mån även trafikeringsplikten får sin karaktär

av företagsekonomiskt belastande förpliktelser genom taxeplikten, vilken

i sin tur kan betraktas som en konsekvens av det uppställda avkastningskravet

och kraven på en tillfredsställande transportförsörjning. SJ:s

taxeplikt utgör en allvarlig belastning, till vilken motsvarighet i stort sett

saknas i fråga om övriga transportmedel. Det kan ifrågasättas om inte här

är att söka det främsta hindret för utövandet av effektiv konkurrens mellan

transportmedlen.

Såsom allmän princip för SJ:s taxesättning anser trafikutredningen böra

gälla, att taxan anpassas till kostnadsstrukturen och efterfrågeförhållandena.

SJ bör sålunda äga tillämpa en rörlig taxesättning. För åstadkommande

av likställighet med samtliga övriga trafikgrenar synes vidare den för SJ

gällande skyldigheten att hålla tillämpade taxor, inklusive nedsättningar,

offentliga böra slopas.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Synpunkter på investeringsbedömningen

Den idé, som ligger bakom trafikutredningens definition av den effektiva

konkurrensen, innefattar bl. a. att transportproducenterna -— på grundval

av sina bedömningar av transportkonsumenternas efterfrågan — via sin

efterfrågan skall dimensionera investeringarna i fasta anläggningar och

rörlig materiel.

Investeringar i rörlig materiel sker också i överensstämmelse med denna

idé och huvudregeln bör enligt trafikutredningen på detta område vara, att

investeringsverksamheten från det allmännas sida inte bör påverkas i större

utsträckning än vad som kan följa dels av den allmänna ekonomiska politiken,

dels av att principerna om kostnadsansvarigheten och den effektiva

konkurrensen i övrigt genomföres inom transportväsendet.

I fråga om investeringar i fasta trafikanläggningar ligger bestämmanderätten

däremot till övervägande del ytterst hos staten och kommunerna. Ur

trafikpolitiska synpunkter är härvid en samordning av investeringsverksamheten

påkallad. Ett behov av ökad samordning torde föreligga såväl mellan

stat och kommun som mellan olika kommuner inbördes, framförallt inom

vissa storstadsområden. En sådan samordning bör enligt trafikutredningen

kunna prövas inom general- och regionplaneinstitutens samt kommunalförbundsbildningens

ram. Den får också övervägas i samband med en revision

av vägtrafikbeskattningen och vid en omprövning av frågan om trafikmyndigheternas

organisation och kompetensområden. Av vikt är vidare, att kommunikationsdepartementet

får de utredningsresurser, som erfordras för en

samordnad investeringsplanläggning.

Inom trafikens område går det betydligt fortare att introducera ny rörlig

materiel, som ställer ökade anspråk på de fasta anläggningarnas standard

och kapacitet, än att uppfylla dessa anspråk. Trafikefterfrågan kan därför

tämligen omedelbart bli tillgodosedd med rörlig materiel men först så småningom

med de erforderliga fasta anläggningarna — ett förhållande som

särskilt gjort sig märkbart inom biltrafiken. Denna omständighet ledei

till tryck på kapacitetsgränserna och störningar i den redan existerande trafikens

framkomstmöjligheter. Det är enligt utredningen av vikt att investeringsbedömningen

i förevarande fall utgår från att endast sådan trafikefterfrågan

tillgodoses, som är villig att vidkännas sitt fulla kostnadsansvar för

investeringarna om man bortser från samhällsnödvändig underskottstrafik.

Det väsentliga investeringskriteriet blir då att trafikens samhällsekonomiska

merkostnad med hög grad av sannolikhet kan förväntas bli täckt.

I fråga om kostnaderna för av det allmänna tillhandahållna fasta -anläggningar

(vägar, flygplatser, hamnar och farleder) skulle i princip den samhällsekonomiska

merkostnaden för varje separat transportprestation (marginalkostnaden)

kalkyleras och jämte möjligt bidrag till totalkostnadstäckningen

påföras vederbörande kostnadsbärare genom särskild avgift.

Den efterfrågan, som då uppkomme, skulle ge en korrekt utgångspunkt för

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

investeringsbedömningen. Ett sådant tillvägagångssätt innebär emellertid

svårigheter ur såväl kostnadsteoretisk som praktisk synpunkt och man har

i praktiken varit hänvisad till en avgiftsbeläggning på mera schematiska

och approximativa grunder. Dessa approximationer är dels sådana, som

innebär att avgifterna bestämmes med utgångspunkt från de utgifter, som

under året beräknas bli gjorda, inte efter de kostnader, som är hänförliga

dit, och dels sådana, som hänför sig till det förhållandet att taxor och avgifter

präglas av enhetlighet ur geografisk och tidsmässig synpunkt, ehuru

kostnaderna varierar såväl i rum som tid.

Beträffande väghållningen bör enligt trafikutredningen försök göras att

beräkna kostnaderna i och för en bedömning av såväl totala kostnadsansvaret

som dess fördelning på olika fordonskategorier i de delar där så är

orsakslogiskt möjligt. Denna fråga faller inom ramen för en revision av

vägtrafikens beskattning. På järnvägssidan har SJ redan nu möjligheter

att genom specialtariffer, fraktnedsättningar och rabatter gå ifrån det enhetliga

taxesystemet. På landsvägssidan är den geografiska enhetligheten i

fordons- och drivmedelsbeskattningen av begränsad betydelse, enär vägavgifterna

endast utgör en mindre del av de totala kostnaderna och i vad drivmedelsskatten

angår varierar med vägutnyttjandet. De avvikelser från den

korrekta kostnadsansvarigheten, som den geografiska enhetligheten i avgifterna

kan tänkas medföra, kan därför i regel antas bli så ringa att någon

större rubbning i efterfrågeinriktningen inte behöver befaras.

En större risk för felaktigheter i efterfrågeinriktningen kan uppstå inom

vissa regioner genom kombinationer av geografisk och tidsmässig enhetlighet

hos vägavgifterna. Detta gäller särskilt där kostnaderna för de fasta

anläggningarnas utbyggnad blir särskilt höga, t. ex. inom Stockholms- och

Göteborgsregionerna. Här fordras i första hand förbättrad samordning

mellan de för investeringarna i området ansvariga instanserna, berörda

trafikmyndigheter och kommuner, vägmyndigheterna samt ifrågakommande

järnvägsföretag, varvid en gemensam plan för trafikbehovens tillgodoseende

och trafikens ordnande kan tänkas framkomma. Ett sådant samråd

kan även tänkas resultera i att vissa principer uppställes för taxesättningen

på transportmedlen i området. Om taxorna häi-vid inte medger full kostnadstäckning

bör exempelvis SJ få förlusten täckt genom att det allmänna

köper järnvägens tjänster på sannna sätt som i dag delvis kan sägas ske

beträffande de tjänster AB Stockholms Spårvägar tillhandahåller Stockholms

stad. I de fall då den kombinerade geografiska och tidsmässiga enhetligheten

leder till alltför stora skillnader mellan företagskalkyl och samhällskalkyl

måste man emellertid överväga separata åtgärder — särskilda

avgiftsdifferentieringar eller fysiska regleringar — för att styra efterfrågan

på ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigare sätt.

Med nämnda reservationer i minne är trafikutredningen av den uppfattningen,

att de avvikelser från den korrekta kostnadsansvarigheten, som en

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

avgiftsbeläggning på mera schematiska och approximativa grunder medför,

inte är större än att investeringsverksamheten i det stora hela kan styras i

ur samhällsekonomisk synpunkt önskad riktning via konkurrens- och efterf

rågeprinciperna.

Graden av samhällsekonomisk lönsamhet bör vara principiellt avgörande

för den inbördes prioriteten mellan olika investeringsobjekt. I den mån

kravet på tillfredsställande transportförsörjning härigenom inte skulle bli

tillgodosett, måste emellertid hänsyn härtill tagas vid investeringsawägningen.

I vad gäller de långsiktiga investeringarna i fasta trafikanläggningar är

det en nödvändig förutsättning för upprättandet av en samhällsekonomiskt

godtagbar plan, att en i möjligaste mån korrekt uppskattning kan göras av

den framtida trafikefterfrågans omfattning och struktur. Härvid fordras

kännedom om de samlade trafikbehoven. För att denna uppgift skall kunna

lösas måste prognoser upprättas över efterfrågan vid de befordringsavgifter,

som motsvarar fullt uttagande av kostnadsansvaret, samt kostnadsjämförelser

mellan därvid för trafikanten ifrågakommande alternativa

transportsätt.

Trafikpolitiskt reform- och handlingsprogram

Trafikpolitiken bör enligt trafikutredningen i fortsättningen söka nå det

uppsatta trafikpolitiska målet, icke genom att bibehålla och eventuellt öka

måttet av regleringar utan genom att så långt möjligt reducera det hittillsvarande

regleringssystemets omfattning. Trafikutredningen har sökt klarlägga

de förutsättningar, som måste föreligga för att ett avskaffande av de

gällande regleringarna helt eller delvis skall kunna ske. Den mest väsentliga

av dessa förutsättningar har därvid befunnits vara att åstadkomma lika

villkor i konkurrensen.

Att på en gång genomföra samtliga reformåtgärder i enlighet med de

uppdragna trafikpolitiska riktlinjerna är enligt utredningen vare sig möjligt

eller lämpligt, även om tid för förberedelser lämnas. Såväl producent- som

konsumentsidan på transportmarknaden måste lämnas tid för anpassning.

Redan med hänsyn till regleringssystemets omfattning står det klart att

avvecklingen på landsvägstrafikens område måste ske successivt för att icke

omställningsstörningar skall uppträda. Vidare är en successiv avveckling

önskvärd med hänsyn till det förhållandet, att dessa regleringar i stora stycken

förhindrat att verkningarna av järnvägssidans belastningar blivit än

mer vittgående än de för närvarande är, och att denna effekt alltjämt kan

behöva utnyttjas — om ock i förhållandevis snabbt avtagande grad — under

den tid, som erfordras för att resultatet av belastningarnas borttagande skall

hinna mogna och ge förbättrad balans i konkurrenssituationen.

För reformåtgärderna i vad avser lastbils- och traklortågstrafiken har

trafikutredningen i betänkande III framlagt en etapp- och tidsplan. Enligt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

denna skulle reformarbetet påbörjas 1/7 1963. Den första reformetappen

omfattar de två åren fram till och med 30/6 1965 och den andra etappen de

två åren fram till och med 30/6 1967, varefter slutetappen börjar 1/7 1967.

Samtidigt har utredningen framlagt förslag om hur reformåtgärderna på

järnvägssidan i tidshänseende bör anpassas till motsvarande åtgärder på

landsvägssidan.

De på järnvägsområdet föreslagna reformåtgärdernas huvudsakliga innebörd

och deras inplacering i den föreslagna etapp- och tidsplanen är följande.

Etapp I:

1) Åtgärder vidtas för fullföljande av en av utredningen framlagd tidsplan

för bedrivande av nedläggningsundersökningar beträffande trafiksvaga

järnvägslinjer.

2) Fullt driftbidrag lämnas SJ för förpliktelsen att trafikera de trafiksvaga

järnvägslinjer, vilka SJ ej finner företagsekonomiskt motiverat att

driva men som tillsvidare ej nedlagts.

3) Affärsbanenätet resp. de trafiksvaga järnvägslinjerna betraktas i fråga

om den ekonomiska målsättningen för SJ såsom två separata rörelsegrenar.

4) Strävan att erhålla viss avkastning å det i SJ nedlagda statskapitalet

begränsas till den på affärsbanenätet belöpande delen av detta kapital och

inriktas på en förräntning om tillsvidare mellan 5 och 6 % av detta kapital.

5) Till statsverket inbetalas före avskrivningar ett belopp motsvarande

enligt normalräntefoten å lån från statens utlåningsfonder beräknad ränta

å 75 % av affärsbanenätets statskapital.

6) Till utredning i särskild ordning hänvisas frågan huru uppkommande

differens mellan SJ:s aktuella pensionsutgifter och företagets försäkringstekniskt

beräknade pensioneringskostnader under de närmaste decennierna

skall finansieras.

7) Den ekonomiska målsättningen för de trafiksvaga järnvägslinjer, på

vilka driften tillsvidare måste upprätthållas, inriktas på en minimering av

driftunderskottet under beaktande av kravet på tillfredsställande transportförsörjning.

8) Nedskrivning sker av det på de trafiksvaga järnvägslinjerna belöpande

statskapitalet.

9) SJ befrias från transportplikt på affärsbanenätet utom i vad avser gods

i hela vagnslaster.

Etapp II:

1) Möjligheter beredes SJ att differentiera taxorna efter kostnads- och

efterfrågeförhållandena därigenom, att maximitaxorna ersättes med normaltaxor,

vilka fastställes av järnvägsstyrelsen och vilka vid tillämpningen får

såväl under- som överskridas.

2) Kvarvarande transportplikt på affärsbanenätet borttages.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

3) Skyldigheten till likabehandling av trafikanterna vid vagntilldelning

på affärsbanenätet samt i taxehänseende slopas.

4) SJ befrias från skyldigheten att hålla tillämpade transportavgifter

offentliga, varvid bestämmelserna i 1953 års konkurrensbegränsningslag

skall gälla.

Etapp III:

Sedan ett system med effektiv konkurrens trätt i funktion, göres avskrivningar

inom affärsbanerörelsen efter konjunkturläget i form av variabla

avskrivningar under lämpligt avvägd tidsperiod.

För den successiva liberaliseringen av godstrafiken på landsväg förordar

trafikutredningen (III s. 41) primärt ett successivt borttagande av behovsprövningen

på olika delområden men föreslår jämväl såsom komplement

härtill en successiv uppmjukning av restriktiviteten i behovsprövningen

inom de delområden, där den tillsvidare består. Det är enligt utredningen

därvid av vikt, att tillståndsmyndigheterna lämnar utrymme för

nya företag att etablera sig på transportmarknaden.

Med dessa utgångspunkter har utredningen föreslagit en etapp- och tidsplan

för liberaliseringens fullständiga genomförande av i huvudsak följande

innebörd.

Etapp I:

1) Från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser undantas

förutom i gällande förordning angivna transporter även

a) transporter av betfor,

b) transporter av fabrikspotatis till stärkelsefabrik eller bränneri, av

pulpa eller drank från sådan anläggning eller av konservärter eller

andra trädgårdsprodukter från odlare till konservfabrik,

c) vissa med traktortåg i skogsbruket utförda transporter av rundvirke,

ved, flis eller träkol,

d) transporter av snö och is i samband med snöröjning,

e) renhållningstransporter.

2) Från i yrkestrafikförordningen föreskriven behovsprövning befrias

a) kooperativ körning med lastbil om högst 6,5 tons max.last, resp.

med lastbil jämte släpvagn, vilkas sammanlagda max.last ej överstiger

8 ton,

b) transporter av fyllnads- eller returgods i samband med mjölktransport,

c) med lastbil i skogsbruket utförda transporter av rundvirke, ved,

flis eller träkol.

3) Mindre restriktiv behovsprövning tillämpas för samtliga i det föregående

cj angivna transporter med lastbil; inom ramen för en ökningskvot

2 —Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 191

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

av förslagsvis 15 % av föregående års transportarbete med lastbilar i beställningstrafik.

4) Rätten till samåkning i privat personbil utvidgas.

5) Uthyrningsrörelse med bil undantas från i yrkestrafikförordningen

föreskriven behovsprövning.

Etapp II:

1) Från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser undantas

ytterligare vissa transporter med traktortåg av lantbruksprodukter

eller förnödenheter för lantbruket.

2) Från i yrkestrafikförordningen föreskriven behovsprövning befrias

ytterligare transporter med lastbil eller traktortåg om högst 4 tons max.- last.

3) Mindre restriktiv behovsprövning tillämpas för samtliga i det föregående

ej angivna transporter, inom ramen för en ökningskvot av förslagsvis

20 % av föregående års transportarbete med lastbilar i beställningstrafik.

4) Samtliga transporter befrias från lokalområdesbestämmelser, taxeplikt

och transportplikt.

Etapp III:

Samtliga från yrkestrafikförordningens tillämpning ej helt undantagna

transporter befrias från behovsprövning.

I denna etapp bör enligt av utredningen föreslagna riktlin jer för omarbetning

av yrkestrafikförordningens bestämmelser om godsbefordran med lastbil

eller traktortåg behovsprövningen slopas vid meddelande av trafiktillstånd

för godsbefordran med sådana fordon. Likaså bör övriga regleringsbestämmelser,

som begränsar konkurrensen, avskaffas. Regleringsföreskrifter,

som befinnes erforderliga ur ordnings-, trafiksäkerhets- eller arbetarskyddssynpunkt,

bör däremot alltjämt finnas.

överlåtelse av trafiktillstånd bör vidare fritt kunna äga rum utan annan

prövning än av den nytillträdande trafikutövarens lämplighet. Inlösensskyldighet

med avseende å av dödsbo innehavda fordon bör icke ifrågakomma.

Möjlighet till återkallelse av trafiktillstånd av annan anledning än brister

i trafikutövarens lämplighet torde ej heller böra stadgas. Vidare bör den i

24 § yrkestrafikförordningen stadgade möjligheten för tillståndsmyndigheten

att föreskriva anslutning till lastbilscentral eller liknande organisation

borttas ur förordningen.

Även tillstånd att etablera lastbilslinjetrafik eller transportförmedling bör

enligt trafikutredningens uppfattning undantagslöst meddelas utan behovsprövning.

Med hänsyn till den prövning av trafikföretagarens lämplighet,

som i princip bör förekomma vid etablerandet av yrkesmässig trafik eller

transportförmedling, samt till eventuella samordningsbehov på den reguljära

trafikens område bör emellertid ett tillståndsförfarande bibehållas.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Tillstånd till lastbilslinjetrafik eller transportförmedling bör i erforderlig

utsträckning uppta föreskrift om skyldighet att driva trafikteknisk samtrafik

med nu eller i framtiden anslutande företag samt om sättet för samtrafikens

bedrivande.

Beträffande blandade egen- och grkestransporter bör rent principiellt

vid en tillämpning av den effektiva konkurrensens idé den konkurrensbegränsande

regleringen slopas. Tveksamhet kan emellertid råda, huruvida

en kostnadsintegration med bilägarens övriga affärsverksamhet kan undvikas.

Om så icke kan ske, skulle den yrkesmässiga delen av trafiken kunna

tänkas, åtminstone temporärt, bli utförd till avgifter, vilka ligger under den

samhällsekonomiska mindrekostnadsnivån för trafikprestationen i fråga.

På längre sikt synes detta emellertid icke vara att befara annat än såsom

sporadiskt uppträdande fenomen. Otvivelaktigt förhåller det sig också så,

att man här har tillgång till outnyttjad transportkapacitet med låga marginella

kostnader. Den samhällsekonomiska vinsten av denna kapacitets utnyttjande

synes uppväga eventuella temporära olägenheter av en kostnadsöverflyttning,

om vilken man för övrigt ej vet huruvida den kommer till

stånd. Angivna förhållanden talar för att liberaliseringen också bör omfatta

yrkesmässig beställningstrafik, som utföres med firmabilar, och att tillstånd

härtill medges under samma förutsättningar, som uppställts i fråga om beställningstrafik

för godsbefordran i åkerirörelse.

Den för närvarande föreskrivna lämplighetsprövningen avser dels den

ifrågasatta trafiken såsom sådan, dels sökandens individuella förhållanden.

Vad beträffar frågan om trafikens lämplighet, har prövningen hittills

influerats av dels med behovssynpunkterna mer eller mindre sammanhängande

samhällsekonomiska synpunkter, dels synpunkter på sättet för trafikens

anordnande. Då den allmänna riktpunkten ur trafiksäkerhetssynpunkt

bör vara att någon skillnad icke skall göras mellan yrkesmässig och privat

trafik i andra fall än då den yrkesmässiga trafiken nödvändiggör särbestämmelser

på området, torde i princip frågan om för yrkesmässig trafik avsedda

fordons tekniska lämplighet böra regleras av de allmänna trafiksäkerhetsbestämmelserna.

Likaså bör frågan om fordons framförande på viss ''säg

i princip regleras genom vägtrafikförordningens bestämmelser och, i förekommande

fall, lokala trafikföreskrifter. Fordons användande på sådant

sätt, att sanitära olägenheter ej uppkommer, synes böra regleras i hälsovårdsstadgan

och, i förekommande fall, genom lokala hälsovårdsordningar.

Frågan om restriktioner i anledning av eventuella krisförhållanden kan

behandlas i särskild ordning och nödvändiggör i sig cj stadgande om permanent

möjlighet till lämplighetsprövning. De ordnings-, trafiksäkerhetsoch

arbetarskyddsbestämmelser, som icke skall gälla såväl privat som yrkesmässig

trafik utan blott den senare kategorin, t. ex. bestämmelser om

företeende av körplaner och förande av driftstatistik, bör ingå i yrkestrafikförordningen,

men någon prövning av ifrågasatt yrkesmässig trafiks lämp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

lighet med hansyn till dess tilltänkta uppläggning behöver icke ifrågakomina.

I yrkestrafikforordningen föreskriven prövning av sökandens individuella

forhållanden omfattar dels en prövning av sökandens personella lämplighet

såsom trafikutövare (»erfarenhet och vederhäftighet»), dels i viss män en

prövning av sökandens ekonomiska förutsättningar att upprätthålla en

standardmassigt godtagbar trafik. Inom andra grenar av näringslivet torde

visserligen från det allmännas sida saknas motsvarande villkor, när det

gäller nyetablering, och det kunde därför ifrågasättas, om tillräckliga motiv

föreligger för att här stadga en sådan särskild prövningsgrund. Vid en sådan

relativt radikal omställning av förhållandena på transportmarknaden, som

avskaffandet av den hittillsvarande behovsprövningen innebär, torde dock

såväl sociala som trafiksäkerhetsmässiga synpunkter motivera att man_i

varje fall i avbidan på resultatet av omställningen på ifrågavarande område

— bibehåller bestämmelser av denna art.

I 12 § tredje stycket gällande yrkestrafikförordning föreskrives, att tillstånd

till beställningstrafik får meddelas juridisk person allenast om särskilda

skäl föreligger. Någon motsvarande begränsning är icke stadgad

1 fråga om tillstånd till transportförmedling. I den effektiva konkurrensens

idé ligger emellertid, att trafikutövaren bör ha möjlighet att själv välja

företagsform. Samtidigt bör i enlighet med vad tidigare diskuterats den individuella

lämplighetsprövningen bibehållas. För att förena dessa båda synpunkter

bör föreskrivas att rörelsen skall handhas av en utav tillståndsmyndigheten

godkänd föreståndare, på vilken samma personella lämplighetskrav

bör uppställas som på tillståndssökande fysisk person.

I princip borde trafikutövare, som utför sådana transporter, som jämlikt

2 § första stycket 2) gällande yrkestrafikförordning är undantagna från

förordningens tillämpning, vara underkastade den individuella lämplighetsprövningen.

Dessa undantag har huvudsakligen motiverats av att här

en behovsproyning redan vid gällande regleringssystem icke ansetts erfor
erlig

eller lämplig. Då de ifrågavarande transporterna emellertid därvid

också undantagits från lämplighetsprövningen och det synes mindre

val förenligt med en liberaliserande trafikpolitik att stadga inskränkningar

i en frihet, som redan medgetts, har trafikutredningen icke nu för sin del

velat föreslå någon ändring på denna punkt i den definitivt omarbetade yrkestrafikförordningen

utan lämnat frågan öppen.

Trafikutredningens här redovisade förslag till synkronisering av järnvägs-

och lastbils trafikreform erna grundar sig på överväganden rörande

kravet på lika villkor i konkurrensen och de synpunkter som anlägges avser

en grad av frihet som i olika hänseenden föreligger resp. inträder i och

med reformprogrammets genomförande (III sid. 50—53).

I fråga om rätten att etablera och utvidga viss trafik utöver ramen för

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

redan disponerad transportkapacitet framhåller utredningen bl. a., att SJ

är och kommer att förbli bundet av statsmakternas beslut. Den yrkesmässiga

beställningstrafiken med lastbil får från och med den första reformetappen

alltmer vidgad frihet att öka sin transportkapacitet. SJ har inom

ramen för disponerad men outnyttjad kapacitet större möjligheter än

transportförmedlingsföretagen att insätta nya befordringslägenheter. De

på lastbilssidan föreslagna ökningskvoterna ger emellertid ett gott utrymme

för turlisteökningar, varför en mera markant skillnad i utvecklingsmöjligheter

här ej uppstår. Föreliggande skillnader i etableringsmöjligheterna

under första och andra reformetapperna synes enligt utredningen

ej behöva påverka tidpunkten för genomförandet av föreslagna järnvägsreformer.

Beträffande möjligheten att nedlägga olönsam trafik är SJ sämre ställt

än lastbils- och transportförmedlingsföretagen. Det kan därför inte anses

medverka till olikhet i konkurrensvillkoren, att utredningens förslag om

fortsatta nedläggningsundersökningar omedelbart och under hela övergångstiden

fullföljes.

Någon skyldighet att upprätthålla olönsam trafik åvilar inte lastbilsoch

transportförmedlingsföretagen. Däremot har SJ trafikeringsplikt på

trafiksvaga järnvägslinjer. För likställighet i aiiietsbetingelserna är det därför

nödvändigt att SJ redan från och med första reformetappen erhåller

föreslaget driftbidrag.

Rätten att åtaga sig visst transportuppdrag är i princip densamma för

SJ och för åkeriföretagen. Villkorsföreskrifter förekommer emellertid i

vissa fall på lastbilssidan, som begränsar transporträtten till uteslutande

eller huvudsakligen lokala transporter. En motsvarighet härtill är dock

i praktiken att SJ måste anordna vissa tåg som lokalgodståg, medan övrig

godstrafik ombesörjes med fjärrgodståg. SJ har emellertid frihet att själv

bestämma om sina tågplaner, medan en villkorsföreskrift av nyss angivet

slag ej kan upphävas utan prövning av trafiktillståndsmyndigheten. Vidare

begränsar gällande lokalområdesbestämmelser i viss mån lastbilarnas

fria användning. Skillnader i konkurrensbetingelserna föreligger enligt

utredningen otvivelaktigt på detta område, men med hänsyn bl. a. till att

en mera liberal behovsprövning förutsatts bli tillämpad på lastbilsområdet

kan dessa skillnader knappast tillmätas sådan betydelse, att de bör

påverka reformprogrammet för järnvägstrafiken. Förekommande begränsningar

i bilarnas användningsrätt torde under den successiva regleringsuppmjukningens

gång böra borttas i den mån de hindrar en rationell fordonsanvändning.

Jämlikt 23 § 1 inom. yrkestrafikförordningen föreligger transportplikt

för innehavare av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran, under

förutsättning bl. a. att avgift erlägges av en eller flera beställare för hel

billast, såvitt ej den lillståndsgivande myndigheten föreskrivit annat. I

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Zungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

transportförmedling föreligger däremot icke transportplikt (men väl skyldighet

att tillämpa fastställd turlista). Transportplikten på beställningstrafikens

område är närmast nominell och utan praktisk betydelse, medan

järnvägarnas transportplikt har en klart reell innebörd. Järnvägarna kan

ej undandra sig transportplikt i fråga om styckegods, medan lastbilstrafilcens

möjlighet att i beställningstrafik och transportförmedling (som

f. n. ej är taxereglerad) för styckegodssändning fordra betalning för hel

billast gör transportplikten i fråga om styckegods för den helt övervägande

delen av den med järnvägarna konkurrerande lastbilstrafiken illusorisk.

För att skapa likställighet i praktiken torde SJ transportplikt på affärsbanenätet

därför från och med första reformetappen böra inskränkas

till att omfatta endast gods i hela vagnslaster. I andra reformetappen föreslåi

utredningen att transportplikten helt slopas för bägge trafikgrenarna.

Över sin ekonomiska målsättning äger lastbils- och transportförmedlingsföretagen

redan nu att själva bestämma. Det är därför enligt utredningen

naturligt att förslagen rörande SJ:s ekonomiska målsättning genomföres

från och med den första reformetappen. Vidare bör frågan om SJ:s

pensionsutgifter göras till föremål för snar utredning.

Förslaget om variabla avskrivningar inom affärsbanerörelsen har utredningen

förutsatt träda i kraft, sedan ett system med effektiv konkurrens

trätt i funktion. Denna reform hänförs därför till tredje etappen,

vilket motiveras även av att problemställningen omfattas av den 1962 tillsatta

affärsverksutredningens uppdrag.

Beträffande taxeplikten föreslår utredningen samtidigt upphävande i

andra reformetappen saväl pa lastbilssidan som på järnvägssidan. För

bägge trafikgrenarna förutsättes härvid också den allmänna konkurrenslagstiftningen

träda in och ersätta regleringssystemet.

I och med att transportplikten i andra reformetappen häves på lastbilssidan

bär också SJ befrias från skyldigheten till likabehandling av trafikanterna

vid vagntilldelning på affärsbanenätet och i taxehänseende. Några

liknande skyldigheter föreligger nämligen inte på lastbils- och traktortågstrafikens

områden.

Någon skyldighet att hålla tillämpade transportavgifter offentliga föreligger

ej för åkeri- och transportförmedlingsföretagen. När taxeplikten slopas

för SJ i andra reformetappen, bör därför för deras del även offentlighetstvånget

hävas.

Beträffande luftfarten framhåller trafikutredningen att målsättningen

bör vara full täckning av statsverkets kostnader för den inrikes luftfarten

samt föreslår att första reformetappen skall innefatta krav på täckning

av ca två tredjedelar av dessa kostnader.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

39

Särskilda yttranden

I ett till betänkande I fogat särskilt yttrande framhåller ledamoten

Meidncr med instämmande av ledamoten Asp bl. a. i fråga om trafikutredningens

principiella resonemang att utredningen enligt hans mening starkt

överdrivit värdet av fri konkurrens för åstadkommandet av en effektivt

arbetande transportapparat. Meidner anför vidare att möjligheterna att

skapa den likhet i villkoren mellan olika trafikmedel, som enligt utredningen

är en förutsättning för effektiv konkuri-ens, förefaller starkt begränsade.

Konkurrensen är i verkligheten alltid en konkurrens om varje

transportuppdrag, och de samhällsekonomiska kostnaderna för alternativa

transportsätt borde därför beräknas för varje uppdrag och inte för

olika transportgrenar som helhet. Stora svårigheter möter vidare att praktiskt

genomföra kastnadsansvarighetsprincipen i de fall, där kostnaderna

överhuvudtaget kan beräknas. Så t. ex. kan biltrafiken inte belastas olika

och taxorna kan inte differentieras med hänsyn till på vilka vägar och

vid vilka tider trafiken förs fram. Utan en sådan differentiering — som

är administrativt omöjlig att genomföra — kan trafikanterna svårligen

påverkas så att konkurrensen leder fram till en transportapparat till lägsta

samhällsekonomiska kostnad. Förutsättningen om ett konsekvent genomfört

kostnadsansvar som underlag för en i egentlig mening fri konkurrens

måste sålunda förbli en ytterligt grov approximation.

Meidner finner det under sådana förhållanden inte vara befogat att

så ensidigt som utredningens majoritet betona den fria och »sunda» konkurrensen

som »en mäktig stimulans till en progressiv ekonomisk utveckling»

och så oförbehållsamt lägga den som principiell grundval för den

framtida trafikpolitiken. Konkurrensen är endast ett av medlen att ge

ökad effektivitet åt transportapparaten; samordnande och reglerande ingrepp

utgör ett annat.

Enligt Meidners uppfattning hade det varit lämpligare, om utredningen

redovisat och diskuterat de särskilda omständigheter, som försvårar en tilllämpning

av frikonkurrensprincipen inom transportväsendet, vilka har

avseende dels på förhållandet att trafikväsendets fasta anläggningar är så

kapitalkrävande, att samhället praktiskt taget helt svarar för dem och därmed

för en viss samordning och dels därpå att frågan om trafiksäkerheten

inte kan skiljas från de trafikpolitiska problemen.

Ledamoten Åselins anför med instämmande av ledamoten Kollberg i särskilt

yttrande i anslutning till betänkande I bl. a., alt de utanför kostnadsansvaret

på motorismen lagda skatterna utgör ett klart avsteg från kostnadsan

svårighet sprincip en och att utredningen icke bort acceptera detta

utan föreslå antingen ett borttagande av ifrågavarande skatter eller andra

trafikpolitiska åtgärder ägnade att likställa transportmedlen i konkur
-

rensen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

I ett till betänkande III fogat särskilt yttrande förordar ledamoten

Kollberg en snabbare liberaliseringstakt på landsvägstrafikens område än

den av utredningsmajoriteten föreslagna. Detaljinnehållet i Kollbergs yttrande

redovisas närmare i anslutning till behandlingen av de olika konkreta

förslagen.

Reservationer

I en till betänkande I fogad reservation säger sig ledamoten Kollberg dela

trafikutredningens uppfattning att det allmännas investeringsverksamhet i

stort sett kan styras av konkurrens- och efterfrågeprinciperna. Enligt reservantens

mening har utredningen emellertid frångått denna sin grundsyn,

då den samtidigt hävdat att särskilda avgiftsdifferentieringar eller fysiska

regleringar i vissa fall skulle kunna övervägas för att styra efterfrågan på

ett från samhällsekonomisk synpunkt riktigare sätt. Detta inger allvarliga

betänkligheter från principiell synpunkt och det har inte visats att sådana

åtgärder kan genomföras på ett praktiskt och smidigt sätt.

I en till betänkande III fogad reservation, som endast avser formerna

för liberaliseringsprogrammets genomförande på landsvägstrafikens område,

framhåller ledamöterna Asp, Dillen och Sjöberg bl. a. att liberaliseringen

under den första och andra reformetappen huvudsakligen bör äga

rum genom en fortlöpande uppmjukning av restriktiviteten i behovsprövningen

och kombineras med ett borttagande av behovsprövningen endast på

sådana delområden, där så kan ske utan att förutsättningarna för verkställande

i övrigt av den tillsvidare kvarvarande men alltmer uppmjukade behovsprövningen

i någon väsentlig mån rubbas. Den successiva uppmjukningen

av regleringen bör genomföras samtidigt över hela den yrkesmässiga

lastbilstrafikens område. Detta möjliggör en mera smidig anpassning av liberaliseringen

med hänsyn till de följdverkningar, som densamma befarats

kunna medföra i arbetarskydds- och arbetsmarknadshänseende samt från

trafiksäkerhetssynpunkt. De olägenheter, som från vissa håll ansetts förenade

med ett system med dels behovsprövad, dels fri yrkesmässig trafik,

skulle också härigenom reduceras. Reservanterna föreslår en från majoritetsförslaget

avvikande utformning av den mindre restriktiva behovsprövningen

samt anser att skogstransporterna med lastbil under den första och

andra reformetappen alltjämt bör vara behovsprövade och att en mindre

restriktiv behovsprövning tillämpas för skogsbilarna. Däremot föreslår reservanterna

att transporter med specialbilar undantages från föreskriven

behovsprövning från och med den andra reformetappen.

Yttranden

I trafikutredningens beskrivning av det rådande läget på

transportmarknaden instämmer, med olika nyanseringar, flerta
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

let av de remissinstanser som nttalat sig härom. Sålunda säger sig sjöfartsstyrelsen

dela utredningens principiella uppfattning att en samhällsekonomiskt

gynnsam balans inom transportväsendet inte kan nås inom det nuvarande

regleringssystemet. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför att de under

ett tidigare skede i utvecklingen givna trafikpolitiska lösningarna framstår

såsom föråldrade mot bakgrunden av den expanderande bilismen och det

ökade trafikflyget. Medan såväl den privata som yrkesmässiga biltrafiken

och på sistone även trafikflyget i växande omfattning kunnat erbjuda järnvägarna

konkuri''ens, har dessa på grund av de särskilda villkor och förpliktelser,

som är förbundna med järnvägsdriften, kommit i ett klart underläge

i förhållande till sina konkurrenter. Länsstyrelsen i Värmlands län

framhåller att en viss trafikavledning från järnvägarna är en naturlig konsekvens

av landsvägstrafikens intensiva utveckling, men att transportuppdragen

för järnvägstrafikens del ytterligare minskats till följd av de fastlåsta

positioner vari denna haft att möta konkurrensen. Det råder ej tvivel

om, att dessa omständigheter onödigt fördyrat transportarbetet, varit till

förfång för transportkonsumenterna och medfört ekonomiska skadeverkningar

för samhället i dess helhet. Näringsorganisationerna godtar i dess

huvuddrag trafikutredningens allmänna beskrivning av läget på transportmarknaden,

men framhåller att järnvägen har kvar en tekniskt betingad

monopolställning inom icke oväsentliga delar av sin verksamhet och att

järnvägarna genom bl. a. biltrafikregleringen skyddats mot konkurrens från

andra trafikmedel. Att järnvägarna trots detta inte kunnat uppnå balans

i sin ekonomi förklaras av att SJ, framförallt med hänsyn till befolkningen

i glesbygderna, gått försiktigt fram med anpassningen till den ändrade trafikefterfrågan.

Däremot är det inte välgrundat att tillmäta övriga — vid

sidan av trafikeringsplikten på de trafiksvaga bandelarna — från samhällets

sida ålagda särskilda förpliktelser för SJ någon större betydelse.

Till den av trafikutredningen lämnade beskrivningen av utvecklingen

på järnvägsområdet vill järnvägsstyrelsen foga att järnvägen i de trafiksvaga

relationerna fått behålla sådan trafik, som till lägre totalkostnad

kunde helt ombesörjas av bilar efter järnvägens nedläggning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att det på biltrafikens

område hittills utvecklats en av staten stödd monopolställning för den yrkesmässiga

biltrafikens utövare, samtidigt som den expanderande biltrafiken

i sin helhet på väsentliga områden fält sina utvecklingsmöjligheter

beskurna genom yrkestrafikförordningens bestämmelser. Kooperativa förbundet

framhåller, att nackdelarna för trafikanterna är påtagliga i nuvarande

läge på transportmarknaden. Det kan visserligen göras gällande, att

landsvägstrafiken äger större frihet i avgiftssättningen än SJ. Denna frihet

kan emellertid utnyttjas och utnyttjas även i syften, som står i direkt motsättning

till trafikanternas-lranspor t konsumenternas intressen. SJ:s möjligheter

att utnyttja sill taxesättning för alt nå resultat, som överskrider

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 191

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

kostnadstäckningen på de högtrafikerade, bäst givande bandelarna har

skänkt motsvarande möjligheter för den yrkesmässiga landsvägstrafiken

att sammansluta sig i kartellartade organisationer och bedriva en monopolartad

avgiftspolitik. Det statliga tillståndstvånget för den yrkesmässiga vägtrafiken

förhindrar i sin mån nyetablering av yrkesmässiga lastbilsföretag,

vilka annars kunde bidra till att bryta eller modifiera denna monopolartade

avgiftssättning. Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att de mer

eller mindre starkt utpräglade monopolbildningar som förekommer på

transportmarknaden i många avseenden torde verka fördyrande och medföra

ett dåligt kapacitetsutnyttjande av de transportmedel som finns inom

landet. Motororganisationerna anför, att den faktiska utvecklingen delvis

lett till en dominerande ställning för SJ och dess dotterföretag, som innebär

inskränkningar i fråga om trafikanternas fria val av transportmedel. En

följd härav synes ha blivit en transportekonomiskt olämplig överdimensionering

av egentransportverksamheten.

Statens biltrafiknämnd hävdar, att det inom ramen för yrkestrafikförordningen

funnits utrymme för konkurrens om transportuppdragen. Föreningen

Sveriges inrikessjöfart framhåller, att konkurrensen från utländskt

tonnage visserligen starkt spelat in vid den större kustfartens upphörande,

men att det avgörande varit den av SJ förda taxepolitiken med särskilt stora

individuella fraktnedsättningar i trafikrelationer med inbördes sjöfartsförbindelse.

Svenska omnibusägareförbundet och Svenska droskbilägareförbundet

understryker trafikutredningens uttalanden om ökande svårigheter

inom buss- och drosktrafiken.

Det helt övervägande antalet remissinstanser är också eniga med trafikutredningen

om behovet av en ändring i det trafikpolitiska

systemet på sådant sätt, att det bättre än hittills stimulerar

eu uppdelning av transporterna de olika trafikgrenarna emellan i överensstämmelse

med deras reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar

Mot den i utredningsdirektiven angivna och av trafikutredningen accepterade

allmänna trali k politisk a målsättningen har ingen

av de hörda remissinstanserna haft något att erinra. Rörande tolkningen

av dess reella innebörd har dock vissa synpunkter anförts, vilka närmare behandlas

i det följande.

Även när det gäller valet av metod för att uppnå det uppställda

trafikpolitiska målet instämmer det övervägande

flertalet av de remissinstanser, som uttalat sig härom, i trafikutredningens

principresonemang, i åtskilliga fall dock med understrykande av speciella

synpunkter och modifikationsönskemål. Statskontoret säger sig sålunda

dela trafikutredningens uppfattning om det önskvärda av en utveckling,

som skapar förutsättningar för friare konkurrensförhållanden på transportmarknaden.

Även lantbruksstyrelsen och domänstyrelsen biträder trafikuti

edningens principiella uppfattning. Statens jordbruksnämnd uttalar

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

sin anslutning till huvudlinjen i betänkandet, nämligen att öka utrymmet

för fri konkurrens på lika villkor. Näringsfrihetsrådet framhåller att åtskilliga

av regleringarna på trafikområdet har sin bakgrund och motivering i

förhållanden, som numera i väsentliga delar försvunnit eller forandrats och

som, så vitt nu kan bedömas, knappast kan förväntas återkomma inom

överblickbar framtid. Dylika regleringar bör inte bibehållas och den principlösning,

som trafikutredningen förordar, är att välkomna från de synpunkter

näringsfrihetsrådet har att företräda. Även överståthållarämbetet

och länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands,

Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Västmanlands,

Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län har uttalat sin anslutning till huvuddragen i trafikutredningens

principresonemang. Näringsorganisationerna, Kooperativa förbundet, Svenska

mejeriernas riksförening u.p.a. och Skogsbrukets motortransportkommitté

ansluter sig uttryckligen till de av trafikutredningen angivna grundvalarna

för trafikpolitiken. Åkeriföretagarnas centralförening uttalar sin

tillfredsställelse med att trafikutredningen med sin principiella grundsyn på

den framtida trafikpolitiken vill skapa fri konkurrens mellan transportmedlen.

Handelsanslälldas förbund ansluter sig i princip till trafikutredningens

grundtanke och även Svenska lokaltrafikföreningen instämmer i utredningens

principresonemang.

Även järnvägsstyrelsen, järnvägsrådet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

luf tf artsstyrelsen, statens biltrafiknämnd och sjöf artsstyrelsen delar

i stort trafikutredningens uppfattning att idéen om konkurrens på möjligast

lika villkor bör vara en vägledande princip för trafikpolitiken. Ej

heller Svenska landskommunernas förbund eller Svenska järnvägsföreningen

har något att erinra häremot. Motororganisationerna ansluter sig ävenledes

i princip till tanken att trafikpolitiken utformas i riktning mot ett

system med mindre hårda regleringar.

'' Chefen för försvarsstaben finner ur försvarssynpunkt i huvudsak intet

vara att erinra mot i betänkandet framförda riktlinjer och förslag. Överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap säger sig vara införstådd med utredningens

principiella inställning, men vill understryka angelägenheten av

att de beredskapsmäs-siga synpunkterna i tillbörlig utsträckning beaktas.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande har ej hellei nagot att

erinra mot trafikutredningens principiella riktlinjer, men vill kraftigt framhålla

betydelsen av att trafiksäkerhetsintresset hela tiden noga beaktas vid

reformernas genomförande.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför att det är viktigt, att trafikväsendet

fungerar effektivt och icke tar i anspråk större del av samhällets kapitaloch

arbetskraftsresurser än nödvändigt. \ id ställningstagande till trafikpolitiska

frågor måste emellertid hänsyn även tagas till återverkningar,

som kan uppstå för samhälls- och befolkningsutvecklingen, om trafikfor
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj :ts proposition nr 191 år 1963

sörj ningen i vissa landsdelar inte är tillfredsställande. Skogsstyrelsen ansluter

sig i stort till trafikutredningens allmänna trafikpolitiska principer,

men framhåller att dessa inte får hårdras. Fall kan sålunda föreligga, där

en samordning av olika trafiksätt är betydligt mer angelägen än en trafikuppdelning.

Kommerskollegium anför att flera omständigheter tyder

på att utredningen i många stycken har samma uppfattning som kollegium.

Kollegium framhåller emellertid att det bör ankomma på det allmänna

att ytterst bära ansvaret för att varje del av landet har transportmedel

som tillgodoser konsumenternas berättigade krav på regelbunden trafik.

Detta skulle dock inte behöva kräva konkurrensbegränsande regleringar

utan det vore tillfyllest med ett system, innebärande ekonomiskt stöd åt

dem som ville åtaga sig att upprätthålla ej lönsam regelbunden trafik i

skälig omfattning. Sedan sålunda den såsom nödvändig bedömda regelbundna

trafiken säkerställts, lämnas hela fältet fritt för full konkurrens om

transportuppdragen. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser likaledes att några

delade meningar ej behöver råda om de teoretiska grundprinciper, som utredningen

baserat sitt resonemang på men hävdar att dessa äger tillämpning

endast i de ur näringslivets synpunkt väl tillgodosedda landsdelarna.

Kommittén för näringslivets lokalisering anser att en successiv uppmjukning

av gällande regleringsbestämmelser i syfte att få till stånd en uppdelning av

transporterna på de olika trafikgrenarna i överensstämmelse med deras

kostnads- och kvalitetsförutsättningar kan väntas medföra fördelar för

näringslivet i dess helhet. Det föreslagna reformprogrammet kan emellertid

få en varierande effekt för näringslivet i olika delar av landet beroende på

växlande kommunikationsförhållanden och skilda förutsättningar för näringslivets

utveckling.

Några remissinstanser anser i likhet med utredningsledamoten Meidner,

att trafikutredningen överskattat värdet av den effektiva konkurrensen

såsom trafikpolitiskt medel. Sålunda säger sig länsstyrelsen i Gävleborgs

län dela utredningens uppfattning, att i princip den lösningen är att föredraga,

som innebär ett mindre mått av regleringar och ett större mått av

fritt utövad konkurrens. Länsstyrelsen anser emellertid att utredningen

i viss mån överbetonat värdet av den fria och »sunda» konkurrensen.

Svenska järnvägsmannaförbundet accepterar också principen om ökad

konkurrens såsom en metod att na ökad effektivitet på transportmarknaden,

men anser att utredningen i hög grad överskattat värdet av den fria

konkurrensen. Fn alltför langt driven konkurrens medför slöseri med samhällets

resurser, särskilt inom områden med svagt trafikunderlag. Riksförbundet

Landsbygdens folk anför att en uppmjukning av de regleringar

och restriktioner, som gäller för den yrkesmässiga trafiken, varigenom den

fria konkurrensen kan ges bättre spelrum, åtminstone i viss utsträckning

kan bidra till en effektivisering av transportmarknaden. Men det förefaller

som om utredningen något överdrivit den positiva effekten av den fria kon
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Ulaj.ts proposition nr 191 år 1963

kurrensen, liksom också möjligheterna att i praktiken åstadkomma en konkurrens

på lika villkor.

Landsorganisationen anser utredningens principiella diskussioner och

uttalanden rörande de trafikpolitiska medlen vara ytliga och förenklade och

anför att utredningens grundläggande syn på dessa medels utformning allvarligt

kan ifrågasättas. Självfallet bör i dessa medel ingå inslag av konkurrens,

men de trafikpolitiska medlen kan knappast så ensidigt som i utredningen

gjorts gällande byggas upp därpå. Ett lands trafikpolitik måste också

baseras på starka samordningsinslag, där det åligger samhällets organ att

bedriva och planera trafikpolitiken från utgångspunkten att olika transportmedel

vid varje tidpunkt måste komplettera varandra på ett optimalt sätt

och att olika landsdelars trafikapparat måste ingå såsom delar i ett för hela

landet integrerat system.

Svenska transportarbetareförbundet anför att utredningens målsättning,

»fri konkurrens på lika villkor», är ytterst överdriven och instämmer till

alla delar i utredningsledamoten Meidners särskilda yttrande. Svenska

skogs- och flottningsarbetareförbundet säger sig dela utredningens principiella

ståndpunktstaganden i fråga om den trafikpolitiska målsättningen

med de nyanseringar och erinringar, som framförts i ledamoten Meidners

särskilda yttrande.

Svenska stadsförbundet betonar att reglerna om konkurrens på lika villkor

och full kostnadsansvarighet för varje särskilt trafikslag endast har

begränsad tillämplighet vid utformningen av städernas trafikpolitik och att

det är påkallat, att man även från statsmakternas sida uppmärksammar

behovet av särskilda åtgärder för att upprätthålla balansen mellan individuella

och kollektiva transportmedel i städerna.

Avvisande till förslaget om regleringssystemets ersättande med ett konkurrenssystem

ställer sig Svenska droskbilägareförbundet, som i ett särskilt

tillägg till motororganisationernas yttrande framhåller att ett genomförande

av utredningens allmänna grundprinciper kommer att medföra ökad

konkurrens från övriga trafikmedel, som blir synnerligen svår att möta

för drosknäringen med nuvarande struktur- och företagsform. Linjefhjg

AB hemställer slutligen att de i betänkandet föreslagna riktlinjerna för

svensk trafikpolitik inte måtte godtagas.

De remissinstanser, som uttalat sig beträffande kravet på en til 1- f reds ställande transportförsörjning, delar trafikutredningens

uppfattning att detta krav måste leda till vissa modifikationer av

en på kostnadsansvarighets- och lönsamhetsprinciperna grundad trafikpolitik.

Flera av dessa remissinstanser instämmer också i huvudsak i de synpunkter,

som trafikutredningen anfört i denna fråga. Länsstyrelsen i Kronobergs

län instämmer sålunda i utredningens uppfattning att en trafikpolitik,

som siktar till en hög samhällsekonomisk effektivitet för transportapparaten,

bör modifieras med hänsyn till önskemålet om tillfreds
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ställande transportstandard även för befolkningen inom glesbygderna och

framhåller att rimliga önskemål om en tillfredsställande transportförsörjning

icke får eftersättas för kravet på ett effektivt bedrivande av verksamheten.

Det måste vara samhället, som har att svara för de kostnader, som

upprätthållande av denna standard kräver. Länsstyrelsen i Värmlands län

understryker särskilt — med hänsyn till vikten av att glesbygdsbefolkningens

berättigade krav på tillfredsställande transportförsörjning tillgodoses

— att det torde bli nödvändigt att med driftbidrag upprätthålla underskottstrafik,

intill dess på sikt betryggande ersättningstrafik kan anordnas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller att trafikpolitiken måste ingå

som ett led i befolknings- och näringsutvecklingen och utgöra ett sekundärt

hjälpmedel för lokaliseringspolitiken. I de fall, då en trafiknedläggning

av företagsekonomiska skäl är aktuell, synes driftbidrag böra övervägas

för upprätthållande av en ur samhällssynpunkt nödig transportförsörjning.

Generalpoststyrelsen betonar angelägenheten av att åtgärder vidtas

för bevarande av samhällsnyttig busstrafik i glesbygderna. Närinysoryanisationerna

delar trafikutredningens uppfattning, att frågan om en tillfredsställande

transportförsörjning är ett trafikpolitiskt problem huvudsakligen

blott när det gäller persontrafiken på landsbygden. Organisationerna framhåller

emellertid att ett kompensationsförfarande genom driftbidrag från

det allmänna principiellt inger betänkligheter, i synnerhet därför att systemet

är svårt att förena med rimliga krav på företagsekonomisk effektivitet.

Motororganisationerna har i princip icke några erinringar att göra mot utredningens

uppfattning i detta avseende. De framhåller att det måste vara

riktigt att i första hand betrakta de här ifrågavarande problemen inte som

trafikpolitiska utan som allmänpolitiska och sociala.

I andra yttranden har betonats det önskvärda i en mindre snäv avgränsning

av den trafiksektor, som bör komma under bedömande i förevarande

hänseende. Sålunda anför länsstyrelsen i Gotlands län bl. a. att synpunkter

av social, kulturell, befolknings- och näringspolitisk, beredskapsmässig

och rättvisebetonad art mer eller mindre ligger bakom strävandena

att motverka ej blott en utflyttning från Gotlands län utan också flyttning

från perifera delar av länet till mera centralt belägna områden. Förutsättning

för framgång i dessa strävanden är emellertid att de perifera områdena

icke isoleras genom nedläggning av busslinjer. Driftbidrag för upprätthållandet

av olönsam busstrafik torde icke bli av sådan storlek att den uppoffring

bidraget innebär kan ifrågasättas komma att stå i mindre rimlig

proportion till de skadeverkningar som avvärjes genom bidraget. Med

tanke på förhållandena i länet ställer sig länsstyrelsen tveksam till riktigheten

av utredningens uttalande att spörsmålet om den tillfredsställande transportförsörjningen

är ett trafikpolitiskt problem huvudsakligen endast i den

del det har avseende å persontrafiken på landsbygden och att därför det

företagsekonomiska lönsamlietskravet i princip bör upprätthållas för all

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ny- och ^investering i vad avser godstrafik. En viss subventionering av

godstrafiken kan vara en nödvändig men också en tillräcklig förutsättning

för att åt en bygd bevara eller förvärva en sysselsättningsmöjlighet, utan

vilken en förvandling från levande bygd till ödebygd icke kan förhindras.

Kommittén för näringslivets lokalisering framhåller alt bl. a. frågorna

om nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer och SJ:s taxesättning är a"\

stort intresse för den fortsatta behandlingen inom kommittén av spörsmål,

som rör den samhälleliga lokaliseringsverksamheten. Vid denna behandling

torde även trafikpolitiska åtgärder komma att diskuteras med hänsyn

till den betydelse, som kommunikationsväsendet och transportkostnaderna

visat sig ha för lokaliseringen av olika verksamheter inom näringslivet.

Länsstyrelsen i Kalmar län redovisar åtskilliga synpunkter på frågan om

vad som bör inrymmas i begreppet tillfredsställande transportförsörjning

och framhåller bl. a. färdhastighetens betydelse. Länsstyrelsen uttalar också

som sin bestämda uppfattning, att en bygd för att dess anspråk på ti ansportförsörjning

skall anses tillfredsställande tillgodosedda, bör ha tillgång

till såväl järnvägs- som landsvägstrafik, där det inte kan anses klart ändamålslöst.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller att för Noirland

med dess ringa industrialiseringsgrad trafikpolitiken bör bedrivas så, att

den direkt främjar näringslivets utveckling, bl. a. genom en taxepolitik,

som lindrar den ekonomiska olägenheten av de stora avstånden. Länsstyrelsen

understryker starkt vikten av att liberaliseringen inte medför en

försämring för befolkning och näringsliv i Norrland. Även länsstyrelsen i

Norrbottens län anför alt vid lösningen av transportfrågorna hänsyn måste

tagas till befolknings-, bebyggelse- och näringsförhållanden. Norrbotten intar

i dessa avseenden en markerad särställning inom riket. Riksförbundet

Landsbygdens folk uttalar att samhället måste ta på sig ansvaret för att

en fullgod transportförsörjning upprätthålles i alla delar av landet. Lönsamhetssynpunkter

av innebörd, att full kostnadstäckning skall uppnås

inom varje särskilt område eller på varje bansträcka kan inte anläggas.

Statsjärnvägarna kan inte betraktas som ett rent affärsföretag utan måste

allt framgent fylla funktionen av samhällsnyttig institution. Människor

och näringsliv i olika delar av landet måste beredas en så långt möjligt

likvärdig standard i fråga om kollektiva transport- och färdmedel.

Svenska stadsförbundet anser det vara tveksamt om man kan ge trafikpolitiken

en så begränsad och övervägande passiv roll i samhällsutvecklingen

som utredningen gjort. För stadssamhällenas del är detta i vart fall

uteslutet och trafikapparaten är där en hörnsten i samhällsbyggnaden.

Svenska landskommunernas förbund ifrågasätter om inte förhållandena nu

blivit sådana i vissa områden av landets glesbygder, att en tillfredsställande

transportförsörjning redan saknas.

Järnvägsstyrelsen framhåller att med den fortsatta expansionen av de

individuella trafikmedlen och den sannolika fortsatta uttunningen av tra
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

fik- och befolkningsunderlaget på landsbygden torde en tillfredsställande

transport- och serviceförsörjning endast kunna åstadkommas genom samarbete

mellan de kollektiva transport- och serviceföretag, som arbetar i

regionen. Som replipunkter för uppbyggandet av en sådan allmän »samhällstjänst»

eller »medborgartjänst» kan tjäna de buss-, lastbils-, transport-,

formedlings- och droskbilsföretag samt järnvägs-, post- och telestationer,

som finns inom regionen. Svenska omnibusägareförbiindet framhåller

att det alltjämt finns betydelsefulla transportuppgifter, som i varje

fall under överskådlig framtid måste lösas inom den allmänna transporttjänstens

ram. Som väsentlig i detta avseende framstår uppgiften att tillfredsställa

de angelägnaste transportbehoven hos den övervägande del av

befolkningen, som ännu inte har och i stor utsträckning ej heller kan förväntas

få tillgång till privata personbilar. Transportbehoven gäller främst

resor till och från skola, arbetsplats, läkare, sjukhus in. m. Av nödvändighetskaraktär

är också postbefordran samt i stor utsträckning även tidningsoch

paketgodsbefordran — transportuppgifter, som många gånger lämpligast

och billigast koordineras med annan transportverksamhet och därmed

bidrar till att skapa underlag för en reguljär transporttjänst. Transportuppgifter

av anfört slag, vilka enligt förbundets mening utgör kärnan i begreppet

tillfredsställande transportförsörjning, löses för närvarande i mycket

stor utsträckning genom utnyttjande av busstrafikens tjänster.

Svenska lokaltrafikföreningen påpekar att trafikutredningen ansett frågan

om en tillfredsställande transportförsörjning vara ett trafikpolitiskt

problem huvudsakligen endast i den del det har avseende på landsbygdstrafiken

och då i första hand glesbygdstrafiken. Eu sådan begränsning av

problemställningen kan föreningen ej ansluta sig till. Föreningen anser att

frågan är av väsentlig betydelse även för tätortsområdena, där exempelvis

trafik under natt och tidiga morgnar i princip är av samma slag som glesbygdstrafiken.

Linje fly g AB (LIN) anser, att det allmänna intresset av att upprätthålla

en ändamålsenlig transportapparat skall inrymmas i kravet på tillfredsställande

transportförsörjning. LIN menar också, att detta intresse i realiteten

är så trängande att staten inte kommer att kunna underlåta att ingripa

för att förhindra, att t. ex. inrikesflyget blir utmanövrerat vid en trafikpolitik,

som syftar till »fri konkurrens» av det slag, trafikutredningen

tänkt sig. Därvid skulle staten kunna tvingas stödja inrikesflyget genom

driftbidrag. Dessa skulle få karaktären av direkta subventioner, d. v. s.

just den form av statligt stöd, som enligt trafikulredningens direktiv bör

undvikas. Det måste ur alla synpunkter vara bättre att trafikpolitiken utformas

så att inrikesflyget — likaväl som andra trafikmedel, inbegripet

järnvägen — skall få sådana förutsättningar för sitt arbete, att det utan

dylikt stöd och med minsta möjliga stöd av annat slag skall kunna utvecklas

efter sina naturliga förutsättningar. Självfallet bör dessa grunder ut
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963 49

formas så att de, så långt det är möjligt, ger utrymme för en konkurrens

på lika villkor.

Utredningens förslag att kompensation för upprätthållande av samhällsnödvändig

underskottstrafik skall lämnas i form av driftbidrag, har

i övrigt tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det helt övervägande antalet

av de remissinstanser, som uttalat sig härom. De erinringar, som rests, avser

främst frågan om driftbidraget till SJ och behandlas närmare i det följande.

Generalpoststijrelsen förutsätter att jämväl den statliga busstrafiken kommer

att lämnas möjlighet till erhållande av driftbidrag.

Av de remissinstanser, som särskilt uttalat sig om utredningens åsikt, att

effektiv konkurrens i vissa fall kan visa sig vara ett otillräckligt medel att

åstadkomma en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning och en tillfredsställande

transportförsörjning och att regleringsåtgärder

undantagsvis kan ifrågakomma, har flertalet motsatt sig

dylika åtgärder. Sålunda anser t. ex. näringsorganisationerna att dylika

regleringsåtgärder på ett flagrant sätt skulle strida mot trafikutredningens

grundläggande trafikpolitiska riktlinjer och därför måste avvisas redan av

principiella skäl. Utredningen har inte heller visat, att behov av sådana

regleringsåtgärder föreligger.

Riksförbundet Landsbygdens folk hävdar däremot att ett system med

koncessionsskydd i förening med trafikeringsplikt möjliggör en kostnadsutjämning

mellan trafiksvaga och trafikstarka linjer, som i hög grad kan

begränsa behovet av driftbidrag. Svenska lokaltrafikföreningen framhåller

att trafikpolitiken inom föreningens intresseområde måste bygga på samordnande

och reglerande ingrepp i betydligt större utsträckning än vad utredningens

uttalade huvudtankar angiver. En långt gående liberalisering av

tillståndsgivningen och en däremot svarande övergång till fri konkurrens

torde icke utan mycket stora olägenheter kunna genomföras för den kollektiva

persontrafiken.

De remissinstanser, som uttalat sig om utredningens allmänna synpunkter

på investeringsbedömningen, har i stort sett instämt

i vad utredningen anfört. Våg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker

dock de svårigheter som föreligger att tillämpa konkurrens- och

efterfrågeprinciperna när det gäller att fördela ett givet investeringsutrymme.

För att klarlägga dessa frågor erfordras grundläggande utredningar för

mera detaljerad bedömning av angelägenheten och lönsamheten av de olika

investeringsobjekten. Sjöfartsstyrelsen påpekar vikten av en samlad överblick

över investeringarna inom de olika trafikgrenarna. Samma måttstock

måste tillämpas vid avvägningen av statliga investeringar inom de olika

huvudgrupperna av transportleder. Det förhållandet att det finns eu specialbudget

för automobilskattemedlen får sålunda inte medföra ett lägre samhällsekonomiskt

förräntningskrav på väginvesteringarna än som tillämpas

på t. ex. investeringar inom sjöfartens område.

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Luftfartsstyrelsen framhåller, att det vid avvägningen av den inbördes

storleken av olika investeringar bör beaktas, att man genom investeringarna

lör civilflyget uppnår en kvalitativ förbättring av transportapparaten som

regelmässigt icke torde kunna tillnärmelsevis erhållas ens genom mångdubbelt

större investeringar för landsvägs- eller järnvägstransporter. Linjeftyg

AB säger sig vilja fästa uppmärksamheten på att de största möjligheterna

till rationalisering och teknisk utveckling synes ligga på flygets

och landsvägstrafikens område. Trafikutredningens betoning av järnvägen

är vid detta förhållande ägnad inge farhågor.

Motororganisationerna har i princip inte något att erinra mot utredningens

uppfattning, att ansvaret för investeringsverksamheten med avseende

å de fasta trafikanläggningarna — såväl beträffande vägar som järnvägar

— bör åvila det allmänna i enlighet med det system som utvecklingen

lett fram till. Organisationerna understryker likaledes utredningens konstaterande,

att den schematiska avgiftsbeläggningen icke medför så stora avvikelser

från kostnadsansvarighetsprincipen, att man behöver befara att

investeringsverksamheten av den anledningen icke kan styras på ett ur

samhällsekonomisk synpunkt lämpligt sätt. Organisationerna framhåller

emellertid skillnaden mellan järnvägs- och landsvägsinvesteringar och erinrar

om att järnvägsnätet redan är lokaliserat utan möjligheter till större

förändringar eller utvidgningar. Bebyggelse- och industrilokalisering, icke

minst genom stadsområdenas starka tillväxt, gör därför atf samhällsutvecklingen

i mycket högre grad blir avhängig av vägarna än av järnvägarna.

Väginvesteringarna har också hög räntabilitet och vägnätets utbyggnad och

modernisering är därför ett förstahandsintresse.

Några remissinstanser har särskilt berört de investeringsproblem, som

hänger samman med trafiken kring de större tätorterna. Svenska stadsförbundet

noterar sålunda, att utredningen accepterat nödvändigheten av att

i fråga om trafiken t. ex. i Stockholms- och Göteborgsregionerna frångå

huvudprincipen för investeringsbedömningen. Enligt styrelsen förbigår

utredningen emellertid att en subventionering av kollektivtrafiken inom

tätortsregionerna kan ha till syfte att upprätthålla en samordnad transportapparat

till totalt sett lägsta samhällsekonomiska kostnad. Låter man

kollektivtrafiken do ut i dessa regioner, framtvingas i stället eu utomordentligt

stark utbyggnad av trafiknät och parkeringsanläggningar för den individuella

biltrafiken. För att bekosta denna skulle det bli nödvändigt att

ta ut mycket höga avgifter av bilismen. I realiteten är kollektivtrafiken nödvändig

för att upprätthålla balansen i den samlade transportapparaten.

Det är på dessa skäl som man från de svenska städernas sida i flera sammanhang

har hävdat, att utbyggnaden och vidmakthållandet av städernas

kollektiva trafikapparat borde stödjas genom bidrag av bilskattemedel och

att det i själva verket ligger i bilismens eget intresse att så sker.

Liknande synpunkter på avvägningen mellan kollektiv och individuell

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

trafik anförs av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län och Svenska lokaltrafikföreningen.

Järnvägsstyrelsen, som instämmer i trafikutredningens principiella resonemang

rörande trafikinvesteringarna, framhåller att närtrafiken kring

de större städerna, speciellt i Stockholmsområdet, utgör en allvarlig ekonomisk

belastning för SJ. Förlusterna på de tre stambanelinjerna uppgår

till 6 å 7 milj. kr. per år. Härtill kommer de »opportunity costs», som betingas

av att närtrafiken utgör och allt framgent skulle utgöra ett hinder för

fjärrtrafiken, som utgör ryggraden i SJ :s ekonomi. Ur SJ :s förtagsekonomiska

synpunkt skulle det vara rationellt att lägga ner närtrafiken i nämnda

region. Styrelsen är dock medveten om att det ur samhällsekonomisk

synpunkt kan vara mest rationellt att en stor del av ifrågavarande närtrafik

även framdeles ombesörjes på SJ:s linjer. Även om det således ur

samhällets synpunkt kan vara önskvärt att SJ tillgodoser nämnda trafikbehov

anser styrelsen det dock icke vara möjligt eller förenligt med den

trafikpolitiska inriktning som föreslås av trafikutredningen att SJ skulle

kompensera förlusterna av denna trafik med överskott från fjärrtrafiken.

Enligt styrelsens mening blir det därför nödvändigt att dessa förluster ersätts

av allmänna medel, en ersättningsfråga som mycket väl kan ankomma

på berörda kommuner i enlighet med vad trafikutredningen antytt.

Näringsorganisationerna, som delar utredningens principiella grundsyn

på frågan om investeringsbedömningen, diskuterar utredningens farhågor,

att efterfrågeinriktningen och därmed också investeringsavvägningen skulle

kunna bli felaktig, närmast till följd av att bilskatterna har en geografisk

och tidsmässig enhetlighet. Denna frågeställning bör naturligtvis beaktas

då den slutliga avvägningen sker av motorfordonsbeskattningen. Men när

utredningen antyder att särskilda avgifter kan bli aktuella för rusningstrafiken

i storstäderna eller att s. k. fysiska regleringar kan bli nödvändiga,

kan organisationerna inte acceptera detta. Det skulle bli fråga om så långtgående

ingrepp i den enskilde trafikantens självbestämmanderätt, att det

ej kan sägas stå i överensstämmelse med det av utredningen förordade trafikpolitiska

systemet.

Såsom framgått av det föregående har flertalet remissinstanser i princip

uttalat sig för borttagandet av konkurrensbegränsande regleringar på landsvägstrafikens

område. Detaljerna i det successiva genomförandet av utredningens

konkreta förslag härutinnan behandlas närmare i det följande.

Här må dock remissinstansernas inställning till frågan om bibehållande av

lämplighetsprövningen vid den fortsatta tillståndsgivningen

beröras.

Utredningens förslag om bibehållande i princip av lämplighetsprövning

tillstyrkes av flertalet remissinstanser. Sålunda anser näringsorganisationerna,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska transportarbetare
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

förbundet att lämplighetsprövningen bör bibehållas. Överståthållarämbetet

bär ingen erinran emot att trafiktillståndsprövningen omfattar trafikutövarrens

såväl personella som ekonomiska lämplighet för yrkesmässig trafik.

Överståthållarämbetet vill dock understryka, att alltför stora krav icke bör

ställas i fråga om sökandes ekonomiska resurser. Avsaknad av kapital torde

sålunda icke böra föranleda vägrat trafiktillstånd, därest sökanden kan

antagas ha förutsättning att affärsmässigt bedriva trafikrörelse. Länsstyrelsen

i Jönköpings lön anför att även krav på yrkesvana bör ställas. Auktorisationen

bör utgöra en garanti för allmänheten att den får sina transportuppdrag

fullgjorda på ett i alla avseenden betryggande sätt. Statens trafiksäkerhetsråd

anför att lämplighetsprövningen är ett utomordentligt betydelsefullt

led i strävandena att upprätthålla kraven på ansvarsmedvetande

hos trafikutövarna och tillfredsställande standard på de av dem begagnade

fordonen. Länsstyrelsen i Värmlands län tillstyrker förslaget men understryker

att lämplighetsprövningen aldrig får begagnas som täckmantel för

behovssynpunkter. Landsorganisationen understryker kravet på ekonomisk

lämplighetsprövning och påpekar behovet av konkreta normer för prövningen.

Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län, motororganisationerna

samt Åkeriföretagarnas centralförening önskar en skärpt lämplighetsprövning.

Svenska vågföreningen anför att förslaget innebär en uppmjukning

av nuvarande bestämmelser. Över huvud taget inrymmer en sådan

prövning — även om inga delade meningar skulle råda om behovet — i sig

osäkra moment, när det gäller att bedöma en sökandes vandel, vederhäftighet

och erfarenhet samt kanske också ekonomiska förutsättningar. Åtgärder

som inriktas på att skapa större företag inom åkerinäringen synes vara en

form, som bör prövas och uppmuntras såsom ett led i lastbilstrafikens rationalisering.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att all lämplighetsprövning

utom i fråga om linjegodstrafiken bör äga rum på länsplanet. Svenska lastirafikbilägareförbundet

anser att nuvarande bestämmelser i 12 § YTF bör

bibehållas och att därutöver angelägenheten av en ingående lämplighetsprövning

vid en liberalisering på lämpligt sätt bör komma till uttryck, exempelvis

i form av direktiv till de tillståndsgivande myndigheterna.

Av de remissinstanser, som ställer sig negativa till utredningens förslag,

ifrågasätter statskontoret huruvida man med den föreslagna prövningen av

trafiktillståndssökandens personliga lämplighet kan nå avsedd effekt. Kommerskollegium

ställer sig tveksam till tanken att behålla föreskrift om lämplighetsprövning

av sökande till godstrafiktillstånd. Det kan befaras att en

viss nyetableringskontroll då kommer att vidmakthållas. Utredningen avser

att genom tillståndsprövningen bl. a. trafiksäkerhetens krav skulle kunna

i viss mån tillgodoses men enligt kollegii mening bör regler härom i stället

lämnas i trafiksäkerhetslagstiftningen. Liknande synpunkter anföres av

statens pris- och kartellnämnd, näringsfrihetsrådet, riksrevisionsverket och

länsstyrelsen i Södermanlands län.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

De remissinstanser, som i yttranden över betänkande I uttalat sig om

utredningens förslag att liberaliseringen av landsvägstrafiken

skall ske successivt i etapper, har samtliga förordat

ett successivt genomförande av reformprogrammet.

Bland de remissinstanser som uttalat sig om huvudprincipen för den i betänkande

III föreslagna etapp- och tidsplanen för reformprogrammets genomförande

har det övervägande antalet icke haft någon erinran och några

har uttalat sin direkta anslutning till densamma. Sålunda anför överståthållarämbetet

och länsstyrelsen i Kalmar län att de funnit den framlagda planen

för lastbils- och traktortågstrafikens liberalisering vara i huvudsak väl underbyggd

och ägnad att läggas till grund för författningsregleringen. Länsstyrelsen

i Stockholms län anser att en sådan uppdelning av gods- och persontrafiken,

som skett genom planens begränsning till att avse enbart den

huvudsakliga godstrafiken, otvivelaktigt torde innebära betydliga fördelar.

Spörsmålet om säkerställandet av en samhällsnödvändig trafik behöver nämligen

ej tillmätas avgörande betydelse då det gäller att taga ställning till liberaliseringsåtgärderna

inom enbart denna sektor av den yrkesmässiga trafiken.

Självfallet kommer omställningssvårigheter vid liberaliseringen att uppstå

för de nu verksamma trafikutövarna. Hur stora dessa blir, är beroende

på hur regleringsborttagandet byggs upp, därvid begynnelseskedet enligt

länsstyrelsens åsikt torde få tillmätas största betydelsen.

Några remissinstanser har emellertid anfört synpunkter i mer eller mindre

modifierande riktning. Länsstyrelserna i Östergötlands och Kopparbergs

län, motororganisationerna samt Svenska vägföreningen framhåller önskvärdheten

av att det fortsatta utredningsarbetet snarast resulterar i en plan

beträffande buss- och drosktrafiken, emedan realiserandet av det framlagda

förslaget kan ha betydande återverkningar på åtminstone busstrafiken.

Landsorganisationen anser många skäl tala för en liberalisering av den

yrkesmässiga lastbils- och traktortågstrafiken enligt i huvudsak det tidsschema

och tillvägagångssätt, som utredningen föreslår. Som oeftergivliga

villkor för den föreslagna liberaliseringen uppställer LO emellertid krav på

vissa reformer på trafiksäkerhetens och arbetarskyddets områden. Svenska

järnvägsmannaförbundet anför liknande synpunkter.

Järnvägsstyrelsen anser att flera skäl talar för att reformprogrammet inte

forceras och sätter i fråga om det är lämpligt att de båda första reformetapperna

skall omfatta en så relativt kort tid som två år vardera. Styrelsen

anser att man inte bör exakt fastställa tiden för den första liberaliseringsetappens

längd utan noggrant följa upp utvecklingen och resultaten av de

olika liberaliseringsåtgärderna innan etapp II påbörjas. Översynen av liberaliseringsprogrammets

genomförande och de olika åtgärdernas samordning

måste vidare enligt styrelsens mening vara samlad hos ett enda, med erforderlig

expertis utrustat organ. Statskontoret framhåller angelägenheten av

att ett genomförande av den nu föreslagna tidsplanen icke beslutas, innan

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

dess verkningar i organisatoriska och personella avseenden kan överblickas.

Statens biltrafiknämnd säger sig inte kunna förorda att man redan nu ens

genom ett principbeslut binder sig för en så vittgående omläggning som den

i etapp III föreslagna och anser det ej heller tillrådligt att på nuvarande

stadium taga närmare ställning till förslagen i etapp II. Erfarenheterna från

de åtgärder, som vidtages i första etappen bör bli vägledande för ställningstagandet

till fortsatta åtgärder. Svenska vägföreningen framhåller, att övergången

till ett system, i vilket behovsprövningen avskaffats, innebär en

omställningsprocess som är svår att överblicka och att det kan ifrågasättas,

om icke etapper om två år är i kortaste laget. Den yrkesmässiga lastbilstrafiken

bör ges tillfälle att anpassa sina företags struktur och bör ges möjligheter

till en konsolideringsperiod. Svenska lasitrafikbilägareförbundet,

som i princip tillstyrker en partiell liberalisering av trafikpolitiken enligt

reservanternas (Asp, Dillen och Sjöberg) förslag till reformetapp I, anser

att det bör anstå med slutligt ställningstagande till eventuellt fortsatt liberalisering

tills erfarenheter vunnits av den första etappens verkningar, och

det bör övervägas att utsträcka denna att omfatta minst fyra år. Liknande

synpunkter anföres av Svenska omnibusägareförbundet. Även länsstyrelserna

i Kronobergs och Västmanlands län anser att de föreslagna etapperna

är alltför korta.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför att i sin strävan att i möjligaste

mån undvika de eventuella störningarna vid behovsprövningens avskaffande

har utredningen enligt länsstyrelsens mening åstadkommit en alltför

komplicerad plan. Även om denna i och för sig kan vara väl ägnad att länka

in utvecklingen mot det eftersträvade slutmålet, är de svårigheter, som kan

förväntas uppkomma såväl vad gäller tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna

som beträffande efterlevnaden och kontrollen därav av sådan

art att länsstyrelsen ställer sig mycket tveksam till frågan huruvida

planen i sin föreslagna form är lämplig. Svenska transportarbetareförbundet

menar att utredningens tanke att de föreslagna åtgärderna skulle vara

rationella ur samhällelig synpunkt saknar verklighetsunderlag. Enligt förbundets

uppfattning skulle en generösare tillståndsgivning och ett beaktande

av behovet av utbyggd lastbilstrafik kunna eliminera de negativa faktorer,

som för dagen kan konstateras. Lastbilstrafikens utveckling från 1945

bör dock enligt förbundets uppfattning ge vid handen, att möjligheter finns

att även under nuvarande förutsättningar realisera de syften, som utredningen

ur samhällelig synpunkt gjort sig till tolk för.

Departementschefen

De av statsmakterna hittills vidtagna åtgärderna på trafikpolitikens område

har inneburit relativt ingående regleringar i fråga om järnvägstrafik

samt yrkesmässig biltrafik och luftfart. Däremot är sjöfart samt icke yrkes
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963 55

mässig biltrafik och luftfart ej föremål för trafikpolitiskt motiverade regleringar.

Järnvägsföretagen är enligt villkoren i olika koncessioner in. m. ålagda

trafikeringsplikt, vilket innebär skyldighet att — om Kungl. Maj :t inte

lämnat medgivande till nedläggning av trafiken på viss bana eller handel —

fortlöpande bedriva trafik på hela linjenätet, oberoende av om den är lönsam

eller ej. I 1925 års järnvägstrafikstadga finns bestämmelser om transportplikt,

som under vissa angivna förutsättningar innebär skyldighet att

på hela linjenätet ombesörja all trafik, som söker sig till järnväg. Till transportplikten

hör skyldighet att, i vad avser gods, utföra transport inom viss

tid. Transportplikten innefattar också skyldighet att behandla befraktare

av vagnslastgods lika vid fördelningen av på viss station befintliga vagnar.

Järnvägarna är vidare skyldiga att hålla i tid och rum enhetliga taxor inom

ramen för av Kungl. Maj :t fastställda maximitaxor. Vid taxenedsättningar

gäller krav på likabehandling av trafikanter, som fullgör de för nedsättningen

fastställda villkoren och ingångna transportavtal skall, liksom taxorna

i övrigt, offentliggöras. För statsbaneföretagets del skall taxesättningen

grundas på en fixerad ekonomisk målsättning, bl. a. innefattande krav på

viss förräntning av det i järnvägarna nedlagda statskapitalet.

Den statliga regleringen av järnvägarnas verksamhetsvillkor har tillkommit

för att förhindra eventuella missbruk av järnvägarnas tidigare

monopolställning men också för att skapa i görligaste mån lika villkor

för olika bygder i fråga om transportavgifter och trafikservice. Järnvägarnas

monopolställning gjorde det möjligt att bygga upp taxorna på sådant sätt,

att transportavgifterna på vissa linjer och för vissa transportändamål betydligt

översteg driftkostnaderna, varigenom olika ekonomiskt belastande

förpliktelser kunde fullgöras genom resultatutjämning inom järnvägsföretagen

och utan finansiellt stöd utifrån. Monopolställningen bröts genom

bilismens och flygets expansion, men regleringen kvarstår alltjämt i huvudsak

oförändrad.

För den yrkesmässiga biltrafiken gäller enligt 1940 års förordning angående

yrkesmässig automobiltrafik m. m. bestämmelser om transportplikt,

maximitaxor in. m. samt därutöver ett komplicerat och detaljerat system

för kontroll av nyetablering och utvidgning av biltrafikrörelse. Detta regleringssystem

har sitt främsta instrument i en på behovs- och lämplighetsprövning

grundad tillståndsgivning. Tillstånd erfordras för att starta yrkesmässig

trafik samt — när det gäller linjetrafik för godsbefordran och beställningstrafik

— även för att sätta in ytterligare bilar i rörelsen och att byta

ut mindre fordon mot större. Likaså krävs tillstånd för överlåtelse av biltrafikrörelse,

varvid bl. a. de ekonomiska villkoren för överlåtelsen prövas.

Särskilda föreskrifter för den yrkesmässiga biltrafiken infördes redan

i början på 1900-talet. De första bestämmelserna om behovsgrundad etableringskontroll

infördes på 1920-talet i syfte såväl att förhindra en otillbör
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ligt hård konkurrens inom biltrafiken som att bereda järnvägarna visst

konkurrensskydd.

Enligt luftfartslagen erfordras tillstånd för att utöva luftfart i förvärvssyfte.

I tillstånd för linjefart meddelas därvid föreskrifter rörande trafikeringsplikt,

godkännande av taxor och turlistor etc.

Sedan biltrafiken utvecklats till en mera betydande konkurrensfaktor

kan den statliga trafikpolitiken i fråga om landtransporterna sägas ha inneburit

ett försök att, med järnvägstrafiken som grund, på ett från samhällssynpunkt

lämpligt sätt anpassa det totala utbudet av transportmedel till

efterfrågan genom en restriktiv tillståndsgivning för yrkesmässig biltrafik.

Detta syfte har emellertid ingalunda uppnåtts. Om man gör en kritisk överblick

av det nuvarande trafikpolitiska systemet kan man -— utan att i detta

sammanhang mera djupgående analysera orsakerna härtill — konstatera

bl. a. att järnvägarna inte kommit att få hand om alla de godstransporter,

som deras tekniska och ekonomiska förutsättningar motiverar, samt att

vissa monopolbildningar i skydd av tillståndsregleringen uppstått på lastbilssidan.

Den restriktiva tillståndsgivningen inom den yrkesmässiga lastbilstrafiken

har sannolikt också medverkat till att den icke yrkesmässiga

lastbilstrafiken undergått en i varje fall från transportekonomisk synpunkt

alltför stark expansion. För närvarande utgöres sålunda drygt 80 procent av

lastbilsparken av bilar i dylik trafik. Såsom befarades i direktiven för trafikutredningen

har utvecklingen också medfört stora förluster för järnvägarna,

vilket i betydande omfattning orsakats av att det trafikpolitiska systemet

hindrat järnvägarna att effektivt konkurrera med bilismen. Oberoende av

regleringen på transportmarknaden har utvecklingen lett till betydande problem

i fråga om den kollektiva trafiken på landsbygden. Därtill kommer bl. a.

speciella problem beträffande den kollektiva trafiken i storstadsregionerna.

Den reglering och de åtgärder i övrigt som hittills vidtagits av statsmakterna

har sålunda inte lett till en ändamålsenlig trafikuppdelning och en omprövning

av riktlinjerna för trafikpolitiken är därför påkallad.

Såsom uttalats redan i direktiven för trafikutredningen bör målet för

trafikpolitiken vara att för landets olika delar trygga en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader och under former, som

medger företagsmässig effektivitet och transportmedlens sunda utveckling.

Vidare måste trafikpolitiken utformas så, att de krav som ställs från trafiksäkerhetssynpunkt

blir tillgodosedda och att utvecklingen på det tekniska

området stimuleras.

I likhet med trafikutredningen och det helt övervägande antalet remissinstanser

anser jag, att den hittills förda statliga trafikpolitiken inte utan

väsentliga förändringar kan leda till en ändamålsenlig uppdelning av transporterna

enligt de olika transportmedlens reella kostnads- och kvalitetsförutsättningar

och därmed inte heller till det angivna trafikpolitiska målet,

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963 57

d. v. s. en tillfredsställande transportförsörjning till lägsta möjliga kostnader.

Ett trafikpolitiskt system, som bättre än det nuvarande fyller de uppställda

kraven, kan enligt utredningen teoretiskt åstadkommas antingen

genom att man bygger ut och skärper de hittills begagnade tillståndsregleringarna

eller genom att man i stället går den motsatta vägen och lämnar de

olika transportmedlen större frihet att utnyttja sina kostnads- och kvalitetsinässiga

förutsättningar och låter konkurrensen dem emellan bli avgörande

för trafikuppdelningen. Trafikutredningen finner det stå i överensstämmelse

med vår allmänna näringspolitik att välja den lösning, som innebär

ett större mått av fri konkurrens och anser att en sådan ordning bör eftersträvas,

som direkt medger en effektiv konkurrens på transportmarknaden,

såväl mellan de olika trafikgrenarna som mellan trafikföretagen inom samma

trafikgren. För att kunna betecknas som effektiv måste konkurrensen

bedrivas på i möjligaste mån lika villkor och inom ramen för dessa villkor

gestaltas så fritt som möjligt. En sådan konkurrens utgör enligt utredningens

mening ett kraftigt incitament för trafiken att söka sig till de kvalitativt

och kostnadsmässigt mest ändamålsenliga transportmedlen, och den är därjämte

ägnad att stimulera till effektivitet i trafikrörelsernas skötsel. Utredningen

framhåller dock att vissa modifikationer är nödvändiga i fråga om

persontrafiken bl. a. i glesbygderna och i vissa storstadsregioner. Vidare

måste friheten att använda olika konkurrensmedel harmoniera med gällande

allmänna näringslagstiftning. Det helt övervägande antalet remissinstanser

är eniga med trafikutredningen om värdet av friare konkurrensförhållanden

på transportmarknaden.

Vid bedömningen av dessa spörsmål bör enligt min mening beaktas att fri

etableringsrätt och en betydande frihet i övrigt kännetecknar den helt övervägande

delen av vårt näringsliv. En skärpning av tillståndsregleringen på

transportområdet skulle ytterligare fjärma transportnäringens villkor från

vad som gäller inom övriga näringsgrenar. Det torde också vara ostridigt att

regleringar kan innebära en hämsko på rationaliseringssträvandena inom

transportnäringen. Dessutom måste man hysa starka tvivel på de praktiska

möjligheterna att genom skärpt tillståndsreglering så styra utvecklingen att

den leder till en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning. I stället bör

man söka utnyttja den drivfjäder till effektiva transporter, som konkurrens i

sunda former kan utgöra. Därest förutsättningar skapas för en konkurrens

på lika villkor bör det vara möjligt att genom en ökad frihet på transportmarknaden

nå en samhällsekonomiskt riktigare trafikuppdelning. På så

sätt kan transportarbetet erhållas till lägsta möjliga kostnader, vilket är

ett väsentligt intresse för vårt näringsliv, enär transportkostnaderna utgör

en betydande del av de totala produktionskostnaderna i flertalet av våra

mest betydelsefulla näringsgrenar. — Man räknar t. ex. med att transportkostnaderna

uppgår till i runt tal 15 procent av skogsindustrins totala pro
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

duktionskostnader och för malmhanteringen har motsvarande siffra angivits

till 20—25 procent, medan för jordbruket och livsmedelsindustrin tillsammantagna

transportkostnaderna beräknats utgöra It å 12 procent av varornas

försäljningspris. — Upprätthållandet av sådan olönsam trafik, som

anses nödvändig från allmän synpunkt kräver i vissa avseenden skyddsoch

samordningsåtgärder vilka till sin natur kan vara konkurrensbegränsande.

Jag finner dock tiden mogen för en nyorientering av den statliga

trafikpolitiken med sikte på ett mer konkurrensfrämjande system. Olika

konkurrenshämmande förpliktelser och regleringar bör därvid i möjligaste

mån elimineras. Begränsningarna i möjligheten att tillämpa ett mer konkurrensfrämjande

trafikpolitiskt system än det nuvarande ger sig främst

till känna inom persontrafiken.

En inriktning av trafikpolitiken på ett mer konkurrensfrämjande system

innebär bl. a. att järnvägarna åvilande förpliktelser i fråga om trafikering

etc. liksom för den yrkesmässiga biltrafiken gällande behovsprövning m. m.

i görligaste mån avvecklas. Den icke yrkesmässiga person- och lastbilstrafiken

bör i fortsättningen liksom hittills inte bindas av någon trafikpolitiskt

grundad reglering och även sjöfarten bör förbli fri från dylik reglering. Med

hänsyn till det skandinaviska luftfartssamarbetet och de nuvarande ekonomiska

förutsättningarna för inrikesflyget, torde gällande regler för trafikflyget

i vårt land böra tillämpas tillsvidare.

Enligt min mening bör varje trafikgren i princip själv svara för de kostnader

den förorsakar det allmänna. För närvarande föreligger skillnader i

detta hänseende de olika trafikgrenarna emellan, vilket torde beaktas i

samband med en revision av vägtrafikbeskattningen samt vid de pågående

utredningarna om luftfartsverkets ekonomi och lotsorganisationen. Vissa

olikheter föreligger även i fråga om finansieringsformer, avskrivningsregler

och allmänna beskattningsförhållanden, men dessa olikheter är inte så

stora att särskilda trafikpolitiska likställighetsåtgärder nu erfordras.

Där alternativa transportmedel finns blir, såsom utredningen framhållit,

på längre sikt trafikanternas val av transportmedel utslagsgivande i fråga

om vilket av dessa, som drager den lägsta samhällsekonomiska kostnaden.

Förutsättningen för att trafikanternas val av transportmedel skall bli ekonomiskt

rättvisande är emellertid att transportavgifterna är anpassade till

kostnaderna. För den trafik som bedrives med lönsamhet föreligger dock

inte något problem i detta hänseende. Det företagsekonomiska lönsamhetskravet

å den ena sidan och konkurrens mellan olika transportmedel å den

andra torde här garantera att avgiftssättningen på längre sikt anpassas till

kostnaderna.

Aktiviteten på det trafikpolitiska området bör enligt min mening samordnas

med lokaliseringspolitiken bl. a. när det gäller att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt

önskvärd olönsam järnvägs- och landsvägstrafik. De

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

kostnader, som är förenade med upprätthållandet av dylik trafik liksom även

andra kostnader, som av sociala skäl eller med hänsyn till totalförsvarets

intressen kan komma att belasta vårt transportväsende och som inte direkt

täckes av transportavgifter, bör emellertid öppet redovisas så att deras berättigande

kan bedömas. I den mån det inte med kravet på kostnadstäckning

går att lämna en viss bygd den trafikservice i fråga om landtransporter

som från samhällets synpunkt är rimlig, bör ersättning utgå av allmänna

medel. En dylik ersättning är inte att betrakta såsom en subvention åt trafikföretaget

utan såsom ett köp från det allmännas sida av vissa transporttjänster

som företaget självt från företagsekonomiska synpunkter ej har anledning

utföra. Ersättningens nyss angivna karaktär bör komma till klart

uttryck vid rubriceringen av statsanslag, som uppföres på riksstaten för här

avsett ändamål.

Spörsmålet om en tillfredsställande transportförsörjning är enligt utredningen

ett trafikpolitiskt problem huvudsakligen endast i den del det har

avseende på persontrafiken på landsbygden. I ett trafikpolitiskt system

med ökat utrymme för konkurrens bör även enligt min mening den helt

dominerande delen av efterfrågan på såväl gods- som persontransporter

kunna tillfredsställande tillgodoses inom ramen för ett krav på företagsekonomisk

lönsamhet i trafiken. Också för transportbehov, som inte tillgodoses

med individuella transportmedel och som är alltför ringa såsom

underlag för en självbärig allmän transporttjänst, måste emellertid transportmedel

i rimlig omfattning stå till förfogande. Glesbygdernas transportförsörjning

framstår härvid såsom ett väsentligt problem, vars lösning förutsätter

insatser från det allmännas sida. Att kollektiv trafik numera i sådana

bygder ofta inte kan bedrivas med lönsamhet får inte leda till en utarmning

på kommunikationernas område. Ehuru de områden, som berörs

av dylika problem, har stor geografisk utsträckning vill jag framhålla, att

det transportarbete det här gäller är ringa i förhållande till det totala transportarbetet

i landet. I likhet med utredningen anser jag att glesbygdernas

och vissa öars tillgodoseende med persontrafikförbindelser utgör det väsentliga

i detta problemkomplex. Emellertid torde även i fråga om viss godstrafik,

främst styckegodstransporter, vägande skäl kunna anföras för att det

allmänna lämnar ersättning för sådan trafik i den mån den inte kan drivas

med lönsamhet. Med hänsyn till de skiftande befolknings- och näringsförhållandena

i olika delar av landet torde det vara ogörligt att på förhand

fastställa vilken underskottstrafik, som är nödvändig från allmän synpunkt.

Eu prövning från fall till fall bör i stället äga rum i samband med att frågan

om stöd från det allmänna blir aktuell. Det tidigare berörda principiella

kravet på fullt kostnadsanpassade transportavgifter saknar mening när det

gäller av allmänna skäl upprätthållen, olönsam trafik. Här måste avgifterna

i stället anpassas efter vad som ter sig skäligt i förhållande till övriga inom

landet tillämpade taxor för liknande transportprestationer.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Allmänt sett bör krav inte upprätthållas på sådan resultatutjämning inom

den kollektiva trafiken som ej är företagsekonomiskt motiverad. I stället

bör ersättning lämnas för täckning av underskott i trafik, som erfordras

för att säkra en tillfredsställande transportförsörjning. För dylik ersättning

torde vissa villkor böra uppställas. Sålunda bör standarden i fråga om trafikmedel,

trafikfrekvens m. m. i princip vara anpassad efter de faktiska behoven

i den utsträckning detta är skäligt med hänsyn till kravet på en tilliredsställande

transportförsörjning. Vidare bör möjlig rationalisering ha

ägt rum och taxorna i rimlig grad anpassats till kostnaderna. Trafikföretagens

driftekonomiska och trafikstatistiska redovisning bör möjliggöra insyn

i rörelsen och periodisk omprövning av ersättningens storlek äga rum.

I övrigt torde villkor för bidragsgivningen få fastställas från fall till fall när

ersättningsfrågor aktualiseras.

Jag kan i princip ansluta mig till de allmänna synpunkter på trafikinvesteringarna

som anlagts av trafikutredningen. Sålunda bör det grundläggande

kriteriet vid bedömningen av ifrågasatta trafikinvesteringar vara

de olika investeringsobjektens samhällsekonomiska lönsamhet. En godtagbar

investeringsplan förutsätter härvid så långt möjligt korrekta uppskattningar

av den framtida trafikefterfrågans omfattning och struktur. Detta

kräver efterfrågeprognoser för de olika trafikgrenarna grundade på en rad

data och delprognoser rörande med trafikutvecklingen sammanhängande

lörhållanden. Därjämte är kostnadsjämförelser mellan olika ifrågakommande

alternativa transportsätt nödvändiga.

Ansvaret för investeringar i fasta trafikanläggningar torde i framtiden

liksom hittills huvudsakligen komma att åvila det allmänna, d. v. s. staten

och kommunerna. Härvid är det från trafikpolitisk synpunkt påkallat att

en rationell samordning av investeringsverksamheten kommer till stånd,

varvid målsättningen bör rara att skapa ett transportsystem, där de olika

trafikanläggningarna och transportmedlen på ett optimalt sätt kompletterar

varandra. För närvarande föreligger otvivelaktigt fara för att de olika

offentliga och privata trafikinvesteringarna kan grundas på i viss mån isolerade

bedömningar. Med hänsyn härtill bör åtgärder vidtagas som förbättrar

förutsättningarna att koordinera — i varje fall — de olika, mera kostnadskrävande

statliga och kommunala ävensom — i den mån detta låter sig

göra — privata trafikinvesteringarna. Eftersom inom den statliga sektorn

järnvägs-, landsvägs-, luftfarts- och sjöfartsinvesteringarna handlägges av

skilda centrala och lokala verk och myndigheter bör särskilda anordningar

vidtagas som främjar en ändamålsenlig samordning av dessa investeringar.

I den mån nuvarande anordningar för bl. a. koordination av dels de statliga

och kommunala trafikinvesteringarna, dels skilda kommuners investeringar

på trafikområdet inte är tillräckliga, bör särskilda samarbetsformer

tillskapas. Främst gäller detta i fråga om storstadsregionerna. Jag kommer

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

i det följande att vid den närmare behandlingen av investeringarna lägga

fram olika förslag som syftar till att uppnå en ökad samordning.

Såväl trafikutövare som befraktare måste lämnas tillfälle att i lugn takt

ställa om sin verksamhet efter de villkor, som kommer att gälla i ett mer

konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system än det nuvarande. Det av

utredningen framlagda handlingsprogrammet, som innebär en uppdelning

av reformåtgärderna i tre etapper, är därvid enligt min mening i allt väsentligt

ägnat att underlätta en smidig anpassning. De åtgärder som föreslås

ingå i den första reformetappen bör träda i tillämpning den 1 juli 1964 och

åtgärderna i andra etappen den 1 juli 1966. Det bör ankomma på Kungl.

Maj :t att, därest så med hänsyn till de vunna erfarenheterna finnes erforderligt,

förskjuta tidpunkten för den andra etappens genomförande liksom

vidtaga de justeringar i dess innehåll som kan påkallas.

Genomförandet av den tredje etappen förutsätter enligt utredningen

bl. a. en omarbetning av såväl vägtrafikbeskattningen som SJ :s taxepolitik

samt mer effektiv kontroll av maximilast-, hastighets- och arbetstidsbestämmelser.

Vidare förutsättes en genomgripande omarbetning av förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. ha skett. Innan man tar ställning

till den närmare utformningen av reformåtgärderna i den tredje etappen

och tidpunkten för genomförandet av denna etapp erfordras enligt min

mening bl. a. närmare klarhet om verkningarna av reformåtgärderna i de

båda första etapperna samt om resultaten av vissa trafikpolitiska överväganden

på det internationella planet. Riktpunkten för genomförandet av den

tredje etappen bör vara den 1 juli 1968. Frågan torde böra ånyo underställas

riksdagen i samband med förslag till ny förordning om yrkesmässig biltrafik.

Reformprogrammets genomförande bör redan från första reformetappen

noga följas med hänsyn till återverkningarna såväl inom transportnäringen

som inom näringslivet i allmänhet. Bl. a. bör de i andra reformetappen ifrågakommande

anvisningarna för den föreslagna mindre restriktiva tillståndsgivningen

grundas på en allsidig bedömning av då föreliggande erfarenheter.

För dessa ändamål avser jag att begära Kungl. Maj :ts tillstånd att tillsätta en

särskild delegation med representanter för såväl transportkonsumenter och

trafikutövare som de trafiktillståndsgivande myndigheterna med uppgift

att såsom rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet biträda vid

den fortsatta handläggningen av dessa spörsmål.

Till reformåtgärdernas närmare innehåll återkommer jag i det följande.

Beträffande den huvudsakliga innebörden av dessa åtgärder och deras inplacering

i handlingsprogrammet torde en översikt dock få lämnas redan i

detta sammanhang.

Järnvågarnas anpassning till det förordade trafikpolitiska systemet bör i

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

princip ske genom att vissa ekonomiskt belastande förpliktelser tagas bort

och alt förpliktelser, som av allmänna skäl anses böra bibehållas, helt kompenseras

genom särskild ersättning till statsbaneföretaget. Bland de på statsbaneföretaget

lagda förpliktelserna är trafikeringsplikten otvivelaktigt den

mest betungande och den leder, såsom trafikutredningen visat, till en snedvridning

av transportmarknaden. Den pågående koncentrationen av järnvägsdriften

genom nedläggning av trafiksvaga bandelar m. m. bör så snabbt

som möjligt fullföljas. Till den del trafikeringsplikten alltjämt kvarstår på

dylika linjer bör redan från den första reformetappen kompensation lämnas

i form av särskild ersättning, som helt täcker härigenom uppkommande underskott.

I fråga om den ekonomiska målsättningen för SJ bör i enlighet med

utredningens förslag affärsbanenätet respektive de trafiksvaga järnvägslinjerna

betraktas såsom två separata rörelsegrenar och en redovisningsmässig

uppdelning av verksamheten ske i enlighet härmed. Vad beträffar affärsbanenätet

bör som målsättning gälla krav på viss förräntning av statskapitalet.

För de trafiksvaga järnvägslinjerna är jag i princip beredd att godtaga

tanken på nedskrivning av statskapitalet. Den ekonomiska målsättningen

bör inriktas på en minimering av förutnämnda särskilda ersättning. Frågan

om minskning av förräntningskravet med ett mot vissa pensionsförpliktelser

svarande belopp torde, som jag anför i det följande, böra avgöras i annat

sammanhang.

I den andra reformetappen bör järnvägarna, i likhet med vad som föreslås

för den yrkesmässiga lastbilstrafiken, befrias från transportplikt. Järnvägarna

föreslås samtidigt bli befriade från skyldigheten till likabehandling

av trafikanterna vid vagntilldelning och i taxehänseende samt från skyldigheten

att hålla tillämpade taxor offentliga. Det förutsättes härvid att bestämmelserna

i 1953 års konkurrensbegränsningslag i viss mån skall ersätta

nämnda förpliktande bestämmelser.

I den tredje reformetappen bör SJ enligt utredningen få rätt att tillämpa

efter konjunkturläget variabla avskrivningar. Det torde emellertid ankomma

på affärsverksutredningen att närmare pröva detta spörsmål.

Beträffande godstrafiken på landsväg bör anpassningen till de nya trafikpolitiska

riktlinjerna ske genom successiv uppmjukning av de konkurrensbegränsande

regleringarna.

I den första reformetappen bör uppmjukningen av nuvarande regleringssystem

till huvudsaklig del ske genom att trafiktillståndsgivningen göres

mindre restriktiv än vad nuvarande praxis innebär. Därvid bör en årlig

ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos fordon i beställningstrafik

för godsbefordran vara normerande vid tillståndsgivningen. Vidare

bör från tillämpning av bestämmelserna i yrkestrafikförordningen —

utöver vad nu är stadgat — ytterligare helt undantagas vissa transporter

av speciell natur, exempelvis transporter av vissa lantbruks- och trädgårdsprodukter

till förädlingsindustri, eller av mera begränsad betydelse för den

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

allmänna transporthushållningen, såsom transporter av snö och is i samband

med snöröjning, renhållningstransporter, vissa traktortågstransporter

i skogsbruket in. in. Dessutom bör undantag från eljest föreskriven behovsprövning

göras i fråga om tillstånd för s. k. kooperativ körning med små

eller medelstora lastbilar. Behovsprövningen föreslås även slopad i fråga om

tillstånd att med mjölkbil befordra fyllnads- och returgods.

Den successiva uppmjukningen av regleringssystemets konkurrensbegränsande

bestämmelser bör i den andra reformetappen följas upp i första

hand genom att restriktiviteten ytterligare mildras vid tillståndsgivningen.

Transporter med lastbilar om högst fyra tons maximilast och med specialbilar

undantages från tillämpning av eljest föreskriven behovsprövning och

vissa transporter av lantbruksprodukter med traktortåg undantages helt

från yrkestrafikförordningens bestämmelser. Vidare slopas transportplikten

i vad gäller lastbils- och traktortågstrafik för att ge formell likställighet

med vad som förutsättes i denna etapp bli genomfört inom järnvägstrafiken.

I den tredje reformetappen torde lastbils- och traktortågstrafiken kunna

helt befrias från behovsprövning, medan den individuella lämplighetsprövningen

av trafikutövarna i enlighet med utredningens förslag bibehålles.

Med hänsyn till allmänhetens beroende av att transportväsendet arbetar i

tillförlitliga och säkra former kan emellertid enligt min mening, utöver

en prövning av trafikutövarnas lämplighet, även kontroll i andra avseenden

visa sig önskvärd. Förutom en från bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt

nödvändig kontroll av fordon och förare, som jag närmare behandlar i det

följande, kan även på längre sikt t. ex. vissa taxebestämmelser och annan

reglering av transportavtalens villkor bli aktuell. Den omarbetning av förordningen

angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., som förutsättes ha

skett före genomförandet av den tredje reformetappen, bör även sikta till att

slopa onödiga detalj bestämmelser och att förenkla det administrativa förfarandet.

Det av utredningen framlagda handlingsprogrammet omfattar åtgärder i

fråga om järnvägstrafiken samt i fråga om den yrkesmässiga godslrafiken

på landsväg. Såvitt avser persontrafiken på landsväg har utredningen inte

framlagt något program för reformåtgärder. Utredningen föreslår dock att

s. k. sambruk av privat personbil vid färd till och från arbetsplats undantages

från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser. Förslaget

synes med vissa ändringar böra genomföras fr. o. in. den 1 juli 1964.

I fråga om behovet av och möjligheterna till reformåtgärder vad beträffar

den yrkesmässiga persontrafiken vill jag för egen del anföra följande.

Även den kollektiva persontrafiken måste bedrivas på sådana villkor, som

är ägnade att leda till en samhällsekonomiskt riktig trafikuppdelning. Det

trafikpolitiska målet är självfallet detsamma för person- och godstrafik.

Liksom för godstrafiken gäller för den kollektiva persontrafiken bl. a. kravet

på effektivitet i trafikrörelsens skötsel samt kravet att trafiken bär sitt

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

fulla kostnadsansvar. Vidare bör även för persontrafikens del konkurrensen

i lämplig omfattning fungera såsom trafikpolitiskt medel. Såsom tidigare

framhållits ger sig dock begränsningarna i möjligheten att tillämpa ett mer

konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system främst till känna inom persontrafiken.

Beträffande den reguljära persontrafiken på järnvägs- och busslinjer måste

beaktas att efterfrågestrukturen i denna trafik företer vissa särdrag, som

gör att en fri etablerings- och trafikeringsrätt i många fall skulle kunna leda

till allvarliga störningar. Passagerarfrekvensen i linjetrafiken har sålunda

skarpt markerade dygns-, veckodags- och säsongvariationer. Taxorna måste

emellertid av praktiska skäl i huvudsak ha konstans i tiden och baseras på

genomsnittskostnaderna. Detta innebär att vissa lågfrekventerade turer inte

uppnår full kostnadstäckning, ofta ej heller mindrekostnadstäckning, medan

andra turer uppnår intäktsöverskott. En resultatutjämning mellan högocli

lågfrekventerade turer på en och samma linje är grundläggande för möjligheten

att med bibehållen lönsamhet upprätthålla trafikens regularitet.

Den förutsätter emellertid att trafiken har visst skydd mot sådan konkurrens,

som endast tar sikte på att tillgodose efterfrågan vid de tider då trafiken

är vinstgivande. En dylik konkurrens skulle leda till att den nuvarande

resultatutjämningen mellan lönsamma och olönsamma turer omöjliggjordes,

vilket i sin tur skulle antingen nödvändiggöra ersättning från

det allmänna även till sådan trafik som under nuvarande förhållanden kan

bedrivas med lönsamhet eller medföra försämrad trafikstandard. Även allmänna

ordningshänsyn med avseende på turlistor, samtrafikarrangemang

etc. talar för att vederbörande trafikföretag, som skall ansvara för linjetrafiken,

tillförsäkras ett visst skydd i fråga om passagerarunderlaget. Enligt

min mening bör därför tills vidare det nuvarande systemet bibehållas och

tillståndsgivningen beträffande personbefordran i linjetrafik grundas på

bl. a. behovsprövning. Detta kan i sin tur leda till begränsningar i rätten

att utöva beställningstrafik med buss eller personbil även om ett visst utrymme

bör finnas för ett mer konkurrensfrämjande system på detta område.

I vad gäller droskbilstrafiken talar också allmänna servicehänsyn för att

i viss utsträckning bibehålla en behovsgrundad tillståndsgivning. Även inom

drosktrafiken är nämligen en tidsmässig resultatutjämning i viss mån nödvändig

för att säkra rimliga krav på tillfredsställande service. Beträffande

systemets utformning finner jag emellertid en översyn angelägen i fråga

om såväl drosktrafiken som busstrafiken. Denna översyn, som skall verkställas

i samband med den tidigare berörda allmänna revisionen av yrkestrafikförordningen,

bör taga sikte på att slopa regleringar, som inte framstår

såsom nödvändiga från här anförda synpunkter, och att förenkla det administrativa

förfarandet.

Frågan om upprätthållandet av en tillfredsställande transportförsörjning

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

på landsbygden torde tills vidare få anses i huvudsak löst genom ersättning

för viss järnvägstrafik samt reguljär biltrafik i enlighet med vad jag föreslår

i det följande.

Som tidigare nämnts föreslås i det följande att s. k. sambruk av personbil

i viss utsträckning skall undantagas från bestämmelserna i yrkestrafikförordningen.

Ett helt frisläppande skulle kunna allvarligt äventyra förutsättningarna

för den kollektiva trafiken. Rätten till sambruk har därför begränsats

till att avse resor mellan bostad och arbetsplats —- varmed likställes

skola eller annan lokal för undervisning ävensom militärförläggning

— samt till högst fyra passagerare. Med hänsyn till att den pågående

uttunningen av den kollektiva persontrafiken redan ställt flera landsbygdsområden

utan kollektiv persontrafik och att denna utveckling oavsett

olika stödåtgärder kan väntas fortgå, kan det emellertid visa sig lämpligt

att öppna en möjlighet för länsstyrelserna att i dylika områden

lämna ägare av personbil rätt att mot ersättning ehuru utan transportplikt

etc. skjutsa andra personer inom dylika områden eller till och från viss

eller vissa tätorter. Denna fråga kräver emellertid ytterligare undersökningar

inom kommunikationsdepartementet innan förslag kan framläggas. I avvaktan

härpå föreslås i det följande viss utvidgning av det förenklade tillståndsförfarandet

för sambruk enligt § It i yrkestrafikförordningen.

Vid bedömningen av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska

reformprogrammet måste bl. a. beaktas att en skärpt konkurrens på

transportmarknaden inte får leda till ökad olycksfrekvens i trafiken

genom hårdare utnyttjande av förarpersonal. Utöver det pågående arbetet

för att —- genom upprustning av vägarna, skärpt kontroll över fordonen,

bättre utbildning av förarna, intensifierad trafikövervakning m. m. — skapa

förutsättningar för en större säkerhet i trafiken, erfordras en översyn

av arbetstidsregleringen, arbetarskyddet m. m. för dem som är verksamma

som förare inom såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig biltrafik samt

skärpt kontroll över bestämmelsernas efterlevnad. Jag har därför med stöd

av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni 1963 tillkallat särskilda sakkunniga

för att skyndsamt verkställa en utredning angående regleringen av

arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken.

Den analys trafikutredningen givit av den trafikpolitiska problematiken

utgör en synnerligen värdefull grund för transportfrågornas fortsatta bedömning.

Detsamma gäller det omfattande utredningsmaterial, som utredningen

sammanställt i sina betänkanden och framställningai. Manga delområden

är dock alltjämt otillräckligt penetrerade och behovet av transportteknisk

och transportekonomisk forskning stort. 1 ransportväsendets ökande

relativa betydelse i samband med den pågående strukturomvandlingen

inom näringslivet och den dynamiska utvecklingen pa det transporttekniska

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 191

opaginerad Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

området, som medför att transportekonomiska omvärderingar ständigt måste

göras och på grundval härav successiva omläggningar inom transportapparaten

vidtagas, utgör mycket starka motiv för att en kontinuerlig grundoch

målforskning på transportområdet bedrives så att här avsedda bedömningar

och åtgärder kan baseras på säkrast möjliga underlag. Den transporttekniska

och transportekonomiska forskningen har också under senare

år fått ökade resurser. Härvid har behovet av samordning mellan skilda

forskningsinsatser blivit alltmer framträdande. Den forskning, det här gäller,

bedrives nämligen på en mängd olika håll bl. a. hos statliga och kommunala

myndigheter, vid universitet och högskolor samt inom statliga,

statsunderstödda och enskilda forskningsorgan. Sådan forskning bedrives

även hos olika transport- och distributionsföretag, hos fordonstillverkare

och industriföretag med omfattande transporter samt inom fack- och intresseorganisationer.

Vad jag nu anfört visar klart på behovet av en samordning av forskningsinsatserna

på transportväsendets område. Härigenom kan otvivelaktigt åtskilligt

vinnas i fråga om utnyttjandet av de i förhållande till behoven knappa

personella resurserna för forskning. Jag har därför för avsikt att inhämta

Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillsätta en utredning i särskild ordning

om transportforskningens organisation. I vad mån ökade insatser är möjliga

för att tillgodose de växande forskningsbehoven inom transportväsendets

område är en del av den större fråga om användningen av våra forskningsresurser,

som ankommer på forskningsberedningen. Utredningen bör därför

bedriva sitt arbete i nära samråd med beredningen.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag,

att Kungl. Maj :t måtte bereda riksdagen tillfälle att avgiva

yttrande över av mig förordade allmänna riktlinjer för den

statliga trafikpolitiken samt grunderna för det föreslagna

handlingsprogrammet för genomförande av reformåtgärder.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

67

III. Trafikinvesteringarna

Trafikutredningen

Föreliggande investeringsplaner

Aktuella långtidsplaner för investeringarna inom trafiksektorn är 1957

års vägplan och en år 1960 inom järnvägsstyrelsen på trafikutredningens

hemställan upprättad beräkning av järnvägsinvesteringsbehoven åren 1960

__1979 (I sid. 49 ff). De trafikprognoser, som dessa planer bygger på, har

redovisats i det föregående. I vägplanen förutsattes, att ett största tillåtet

axeltryck av 10 ton och ett boggietryck av 18 ton skulle läggas till grund

för bärighetsdimensioneringen av allmänna vägar och gator samt ett stöista

tillåtet boggietryck av 22 ton tillämpas för broarna. Dessutom angavs normer

för vägarnas geometriska standard, d. v. s. breddstandard och linjeföring

i plan och profil. Vidare angavs, att planen givits en sådan utformning

att möjligheter funnes att anpassa vägstandarden till den utveckling, som

kunde komma att äga rum.

De statliga utgifterna för ett till angiven standard upprustat vägväsen beräknades

i vägplanen för en tjugoårsperiod till sammanlagt 21,1 miljarder

kr. i 1956 års priser. I de angivna vägbyggnadsutgifterna ingick utgifter för

byggande av smärre och medelstora broar, däremot ej broprojekt av storleksordningen

Öresunds-, Ölands-, Tjörn- och Alnöbroarna, vilka ansågs

böra investeringsprövas i särskild ordning.

Vägplanens förverkligande tänktes i planen uppdelat på två perioder:

dels tioårsperioden 1958—1967, dels en till tiden mera obestämd efterföljande

period (»senare»).

I fråga om järnvägsplanen redovisar järnvägsstyrelsen inledningsvis vissa

allmänna förutsättningar. För rationalisering, upprustning och modernisering

av SJ :s transportapparat pågår en investeringsverksamhet av relativt

betydande omfattning. Även för utvidgning av kapaciteten inom trånga sektorer

krävs investeringar redan vid nuvarande trafikomfattning. För att

kunna sörja för den prognosticerade trafikökningen erfordras härutöver

andra, kapacitetshöjande investeringar. Dessa merinvesteringar är betingade

av godstrafikökningen medan den planerade omdaningen av persontrafikapparaten

beräknas rymmas inom ramen för motsvarande avskrivningar.

Vid beräkningen har undantagits investeringar i malmbanan samt i

bil- och färjedriften.

Enligt den utförda investeringsberäkningen, som avser investeringsbehovet

i 1959 års penningvärde totalt för hela 20-årsperioden, dels vid oforandrad

trafikomfattning, dels vid ökning av godstransportarbetet i fjarrtralik

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

med 100 (alt. 1) resp. 160 (alt. 2) procent, skulle vid oförändrad trafik

investeringsbehovet i statsbanorna för åren 1960—1979 uppgå till 3,9 miljarder

kr. samt vid trafikökning enligt alt. 1 till 5,2 miljarder kr. och enligt

alt. 2 till 6,1 miljarder kr., allt avseende såväl fasta anläggningar som rullande

materiel.

I genomsnitt per år skulle alltså -— bortsett från malmbanan, bildriften,

färjedriften och försvarsberedskapen — erfordras investeringsbelopp av

storleken 195, 260 respektive 305 milj. kr. Då det redan vid oförändrad trafik

föreligger en viss eftersläpning i den tekniska rationaliseringen och

upprustningen av affärsbanenätet, kan enligt järnvägsstyrelsens uppfattning

de angivna totalbeloppen icke jämnt fördelas över 20-årsperioden utan

snarare så att de till större delen faller på periodens första hälft. Det framhålles

sålunda såsom angeläget att de totala investeringarna under de närmaste

fem åren hålles vid omkring 350 milj. kr. per år, räknat i 1959 års

penningvärde, så att nämnda eftersläpning kan tagas igen. Därefter väntas

investeringsbehovet — vid nu känd teknik på järnvägsområdet — komma

att successivt minska, så att investeringarna mot periodens slut i stort sett

motsvarar avskrivningarna.

I fråga om räntabiliteten anges i vägplanen de till 8 miljarder kr. beräknade

totala investeringarna för byggande av riksvägar medföra vinster för

trafikanterna — till följd av enbart vägförkortningar, högre genomsnittshastigheter

och nytillkomna beläggningar -— som sammanlagt skulle i nuvärde

uppgå till storleksordningen 10 miljarder kr. Därtill skulle komma

vinster av ökad lastbilsbärighet, färre trafikolyckor m. m. Samtliga dessa

vinster har — bortsett från vinsten av ökad bärighet — beräknats komma

trafikanterna tillgodo successivt med utbyggnadens fortskridande.

Järnvägsstyrelsen har vid sin bedömning av järnvägsinvesteringarnas

räntabilitet utgått från det ekonomiska utfallet för SJ budgetåret 1958/59

med en brist i förräntningen av ca 75 milj. kr. vid ett avskrivningsbehov av

ca 175 milj. kr. Om SJ varit befriade från alla nuvarande olönsamma trafikuppgifter

eller erhållit full kompensation därför, skulle enligt styrelsens

uppfattning i stället redovisats ett överskott utöver full förräntning av ca 75

milj. kr. Det uppgivna investeringsbehovet åren 1960—1979 vid oförändrad

trafik innebär —- vid styrelsens antagande av en genomsnittlig årlig avskrivning

med 3 procent och ett förräntningskrav om 4,5 procent — en ökning av

avskrivning och räntekrav med 30 milj. kr. år 1980. Den driftkostnadsökning,

som under perioden kan väntas uppkomma, bl. a. till följd av den allmänna

standardhöjningen i samhället, har däremot beräknats bli uppvägd

av investeringarnas kostnadssänkande effekt i förening med en rationell

strukturanpassning. Vid dessa antaganden skulle överskottet utöver förräntning

enligt angivna förräntningskrav år 1980 bli av storleksordningen

50 milj. kr. vid oförändrad trafikomfattning, 500 milj. kr. vid trafikökning

enligt alt. 1 och 750 milj. kr. vid trafikökning enligt alt. 2. De angivna över
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

skottsbeloppen har av styrelsen bedömts möjliggöra en genomsnittlig realtaxenivå

år 1980, som vid alt. 1 kommer att ligga omkring 25 procent och

vid alt. 2 omkring 30 procent lägre än den nuvarande.

Trafikutredningen anför för sin del bl. a., att den bild av den framtida

trafikefterfrågan på personbilismens område, som i fråga om personbilarnas

antalsutveckling erhålles av Industriens utredningsinstituts år 1960

justerade prognos (sid. 15), anger en sannolik utvecklingstrend med utgångspunkt

från det stadium, vari bilåldern i vårt land nu befinner sig.

I fråga om den framtida fördelningen av persontransporterna på de olika

trafikgrenarna finner utredningen tre utvecklingstendenser tämligen sannolika.

1) Kring landets största städer (Stor-Stockholms-, Göteborgs- och Malmö/

Lundregionerna) torde en viss del av den rälsbundna trafiken komma att

ingå såsom ett nödvändigt led i den lokala transportförsörjningen. Tillgodoseendet

av behovet av snabba och till vissa tidpunkter på dygnet starkt koncentrerade

masstransporter förutsätter tillgång till en allmän, kollektiv

trafiktjänst med stor kapacitet, enär det redan nu kan erfarenhetsmässigt

konstateras, att storstädernas persontransportproblem icke kan lösas uteslutande

genom att lita till busslinjetrafik och befordran med individuella

motorfordon. Även om det tekniskt och praktiskt sett vore möjligt att höja

kapaciteten på motorfordonens trafikleder kring och i storstäderna, skulle

en lösning enbart på detta sätt till följd av trafikvolymens storlek kräva så

väldiga kapitalinsatser, att det ur samhällsekonomisk synpunkt är långt

fördelaktigare att samtidigt bibehålla och eventuellt utöka viss rälsbunden

trafik, också där denna går med förlust.

2) Den övriga korthållstrafiken på järnväg torde komma att minska kraftigt

samt ersättas med privat motorfordonstrafik och i viss utsträckning

busslinjetrafik.

3) I fråga om fj ärrtrafiken för personbefordran på längre avstånd torde

järnvägen, även med beaktande av inrikesflygets utvecklingsmöjligheter,

ha en väsentlig funktion att fylla.

Vad godstransporterna beträffar konstateras, att transporterna av lapplandsmalm

av såväl tekniska som trafikekonomiska skäl helt faller inom

järnvägens naturliga verksamhetsområde. I fråga om godstrafiken i övrigt

kan den utveckling, som lett till nuvarande uppdelning av transportarbetet

på järnväg och lastbilar, till följd av föreliggande olikhet i förutsättningarna

för fraktprissättningen icke utan vidare tagas till utgångspunkt for en

bedömning av de båda transportmedlens naturliga verksamhetsområden.

Ur kostnads- och delvis också ur teknisk synpunkt kan dock två liuvudtcndenser

för den framtida utvecklingen skönjas.

1) Inom trafikutredningens sekretariat utförda kostnadsjämförelser bekräftar

lastbilarnas fördelar på kortare transportavstånd men säger mindre

härom i fråga om de medellånga avstånden. Det torde för framtiden vara

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

att räkna med att lastbilarna kommer att ha ett naturligt verksamhetsområde

i den mera kortdistanta godstrafiken såväl kostnadsmässigt som tekniskt

sett. Ett undantag torde dock härvid böra göras för kortväga järnvägstransporter

av massgods med sådana avsändnings- och destinationsplatser, att

lerminaltransporter icke erfordras.

2) De berörda undersökningsresultaten bestyrker järnvägens konkurrensmässiga

överlägsenhet i nuvarande läge på de långa transportavstånden

vid en kostnadsanpassad fraktsättning. År 1959 utfördes sålunda inemot

60 procent av landtransportmedlens totala transportarbete på järnväg.

Minst 95 procent av detta järnvägens transportarbete tillhörde fjärrtrafiksektorn,

d. v. s. transporter på avstånd över 10 mil. Av den totala fjärrtrafiken

belöpte i tonkm räknat ca fem sjättedelar på järnvägarna. Lastbilstrafiken

består för närvarande till ca 75 procent av korthållstrafik och

dess fj ärr transportarbete uppgår till endast 10 procent av det totala godstransportarbetet.

En rättvisande jämförelse mellan järnväg och lastbilstrafik

i vad avser de samhällsekonomiska kostnaderna för att tillgodose det framtida

behovet av godsbefordran i fjärrtrafik kan svårligen göras. De egentliga

transportkostnaderna varierar inom vida gränser och befraktarnas tilläggskostnader

för hantering, tidsåtgång m. fl. kvalitetsmoment är okända. Trafikutredningen

har emellertid funnit det generella omdömet vara berättigat,

att järnvägen såväl nu som framgent har ett naturligt verksamhetsområde

inom fjärrgodstrafikens sektor.

Sammanfattningsvis torde sålunda på landtransportmedlens område under

överskådlig framtid såsom »järnvägsbestämda» verksamhetsområden kunna

betecknas godstransporterna på malmbanan i norr och de långväga

fj ärrtransporterna av personer och gods, medan till det »lastbilsbestämda»

verksamhetsområdet torde få hänföras sådana lokala godstransporter, för

vilka järnvägsbefordran med utnyttjande av stickspår ej kan ifrågakomma.

I övrigt torde man med hänsyn bl. a. såväl till den blandade trafikstrukturen

som till terminalförhållandenas betydelse ej ha underlag för en generell

samhällsekonomisk gränsdragning mellan landtransportmedlens verksamhetsområden

utan blir vid investeringsawägningen alternativa transportmöjligheter

emellan huvudsakligen hänvisad till transportkostnadsjämförelser

i de olika fallen.

Tralikutredningen konstaterar, att de föreliggande efterfrågeprognoserna

haft likartade utgångspunkter och förutsättningar. I fråga om fjärrgodstrafiken

replierar prognoserna för lastbilarnas och järnvägens trafikarbete

dock delvis på samma trafikunderlag. Med de modifikationer, som kan

ifrågakomma på sistnämnda område, harmonierar prognoserna med trafikutredningens

uppfattning om de olika landtransportmedlens naturliga verksamhetsområden

och kan vid investeringsawägningen tjäna som underlag

för bedömning av trafikefterfrågans framtida inriktning. Vidare synes, i de

delar en räntabilitetsuppskattning nu kan göras, vägplanen och järnvägsinvesteringsplanen

generellt sett uppfylla räntabilitetskravet.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

Beträffande de statliga väginvesteringarna anför trafikutredningen ytterligare

bl. a. att 1957 års vägplan i princip godtagits av 1959 års riksdag som

ett program för den fortsatta utbyggnaden och upprustningen av vårt vägnät.

Detta innebär dock ej ett ställningstagande till den i planen föreslagna

totala investeringsomfattningen under hela planperioden eller ens under

tioårsperioden 1958—1967 (SU 1959:6 och rskr. 1959:6).

I vägplanen har framlagts ett värdefullt utredningsmaterial, som i hög

grad ökat kunskapen om det svenska vägnätet och den trafik, detta har att

betjäna, samt om de faktorer, som inom motorfordonssektorn påverkar

transportväsendet. Redovisningen av problemställningarna har emellertid

också visat, att åtskilliga centrala väg- och vägtrafikfrågor alltjämt icke

kunnat finna en fullt tillfredsställande lösning till följd av att kunskapen

på detta område i väsentliga delar icke är tillräcklig. Fortsatt och ökad

forskning är en viktig förutsättning för att nå bästa möjliga planläggning

och en riktig medelsanvändning vid vägfrågornas lösning.

Vid den rullande revision av vägplanen, som förutsättes, är det med hänsyn

till den mångfald omständigheter, som kan påverka fordonsprognosernas

utfall, önskvärt att den reviderade planen utformas på grundval av

alternativa prognoser. En möjlighet är därvid att tillämpa olika prognoser

för skilda ändamål, t. ex. en mera optimistisk prognos vid bestämning av

vägarnas kapacitetsstandard, enär om- och tillbyggnad av en underdimensionerad

väg som regel torde ställa sig dyrare än om vägen med en gång

ges tillräcklig kapacitetsstandard, och en mera försiktig prognos vid planläggandet

av tidsperiod för utbyggnadens utförande.

Bärighetsnormerna i vägplanen avser utbyggnad överlag för 10 tons

axeltryck och 18 tons boggietryck, vilket ställningstagande grundats på av

näringslivet och försvaret uttalade önskemål ävensom på det förhållandet

att 10 tons axeltryck blivit normerande i flera europeiska länder och nordamerikanska

delstater. Bärighetsstandarden torde väsentligen ha bestämts

av den tunga trafikens krav. Vid bedömningen av detta spörsmål är det av

intresse att konstatera vilka bärighetsnormer eller bärighetsbestämmelser

som tillämpas i USA och vissa kontinentaleuropeiska länder. Vid det vägbyggnadsprogram,

som påbörjades 1956 i USA enligt den s. k. Eisenhowerplanen

och som till sin väsentliga del omfattar byggandet av ett mellanstatligt

storvägnät av övervägande motorvägar, tillämpas bärighetsnormer

motsvarande ett axeltryck av 8,2 ton och ett boggietryck av 14,5 ton. Inom

de olika delstaterna varierar bärighetsbestämmelserna men American Association

of State Highway Officials (AASHO) rekommenderar ett axeltryck

av 8,2 ton och ett boggietryck av 14,5 ton. 1 Belgien utgör de generellt

tillåtna axel- och boggietrycken resp. 13 och 20 ton. Motsvarande tontal är

för Frankrike 13 och 21 samt för Nederländerna 8 och 16. I Schweiz och

Storbritannien utgör det generellt tillåtna axeltrycket resp. 10 och 11,2 ton.

De högsta tillåtna axel- och boggietrycken var i Västtyskland tidigare resp.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

10 och 16 ton men har numera sänkts i fråga om axeltrycket till 8 ton för

annan axel än drivaxel och i fråga om boggietrycket till 14,5 ton. För den

internationella lastbilstrafiken har Europeiska Transportministerkonferensen

år 1960 rekommenderat en vägbärighet motsvarande 10 tons axel tryck

och 16 tons boggietryck.

I 1959 års statsverksproposition (bil. 8, sid. 39) anförde föredragande

departementschefen, att den i vägplanen löreslagna vägstandarden syntes

vara i stort sett väl avvägd. Det vore emellertid önskvärt, att man ytterligare

särskilt undersökte, om den löreslagna bärighetsstandarden verkligen behövde

göras enhetlig för hela det allmänna vägnätet. Statsutskottet (SU

1959:6, sid. 24) fann för sin del också ställningstagandet till de i vägplanen

berörda standardfrågorna böra göras beroende av fortsatta undersökningar.

För riksvägarna och de större länsvägarna anser trafik utredningen det

sannolikt, att en höjning av bärighetsstandarden till 10 tons axeltryck kommer

att visa sig trafikekonomiskt motiverad. Mer ovisst är däremot huruvida

denna standard bör göras enhetlig för hela det allmänna vägnätet och

sålunda utsträckas till även de mindre starkt trafikerade länsvägarna. Ytterligare

utredning på denna punkt torde vara särskilt påkallad.

Vid en eventuell prioritet för vissa vägprojekt är behovet av alternativa

prognoser framträdande. Lämpligt är, att för olika investeringsramar planer

byggande på skilda trafikutvecklingsalternativ behandlas, vilket skulle

ge \ägplanen ökad flexibilitet och möjliggöra förbättrad avvägning rörande

lämpligaste fördelning av tillgängliga investeringsmedel. Synnerligen betydelsefulla

är avvägningarna av medelstilldelningen mellan tätorternas

gator och vägar, å ena, samt landsbygdens vägar, å andra sidan, och mellan

olika typer av vägar på landsbygden ävensom mellan vägförbättringar till

tolerabel standard, å ena, samt om- och nybyggnader till den i planen förutsatta

fullgoda standarden, å andra sidan. Alltjämt saknas emellertid tillräckligt

material, på vilket dylika avvägningar objektivt kan grundas.

De för vägplanens genomförande erforderliga investeringarna har beräknats

komma att i stort sett bli täckta genom inflytande automobilskattemedel

enligt gällande skattesatser. Oavsett detta torde det finnas anledning

anta, att trafikefterfragan pa landsvägstrafikens område — främst inom

personbil ssektorn — kommer att vara så stark och oelastisk, att den är beredd

att för sitt tillgodoseende enligt vägplanen betala ett pris, som medger

en acceptabel förräntning av investeringskapitalet.

Utredningen konstaterar att vägbyggnadsbehoven enligt vägplanen hittills

har tillgodosetts. Det är trafikutredningens uppfattning att vägplanen bör

från trafikpolitisk synpunkt realiseras i avsedd takt och omfattning med de

modifikationer som de av trafikutredningen framförda synpunkterna kan

föranleda.

Beträffande de statliga järnvägsinvestcringarna framhåller trafikutred
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ningen att den av järnvägsstyrelsen uppställda efterfrågeprognos i fråga om

fjärrgodstrafiken, som lagts till grund för det såsom alt. 1 betecknade investeringsprogrammet,

förefaller utgöra ett rimligt underlag för investeringsbedömningen.

Prognosen innebär att SJ skulle behålla sin nuvarande

relativa andel av fjärrgodstrafiken, medan större delen av den lokala godstrafikens

ökning skulle tillfalla lastbilstrafiken.

De av järnvägsstyrelsen på basis av prognosen enligt alt. 1 verkställda

investerings- och räntabilitetsberäkningarna avser till ca So procent godstrafiken

berörande investeringsobjekt. Investeringarna skulle enligt styrelsens

kalkyl leda till väsentliga kostnadsreduktioner och därmed ge möjlighet

till taxesänkningar i konkurrenssyfte. De framtida förutsättningarna

för taxesänkningsåtgärder kan givetvis diskuteras ur många synpunkter,

men själva tendensen i kostnadsbegränsande riktning synes dock klar.

Trafikutredningen anser det motiverat, att tills vidare lägga det av järnvägsstyrelsen

uppgjorda investeringsprogrammet enligt alt. 1 till grund för

investeringsbedömningen på det statliga järnvägsväsendets område. Utredningen

förordar därför ur trafikpolitisk synpunkt att detta program realiseras,

innebärande järnvägsinvesteringar under de närmaste åren av storleksordningen

350 milj. kr. per år. Med hänsyn till att de för trafikökningen

enligt alt. 1 erforderliga merinvesteringarna till övervägande del hänför sig

till den rullande materielen, kan den framtida investeringsinriktningen i

stor utsträckning nära anknytas till den faktiska trafikutvecklingen, varigenom

risken för felinvesteringar avsevärt minskar.

Beträffande investcringsavvägningen pa landtransportmedlens område

anför trafikutredningen att trafikefterfrågan för närvarande sannolikt

skulle i och för sig kunna motivera en annan investeringstakt än vägplanen

och järnvägsinvesteringsplanen enligt alt. 1 förutsätter. Lönsamhetskalkyler

för en bedömning av en från dessa planer avvikande, realistisk investeringsomfattning

saknas emellertid. I dagens läge torde dock den investeringsinriktning,

som kommit till uttryck i dessa planer, med fördel kunna

tjäna som allmän riktlinje för investeringspolitiken på landtransportmedlens

område. Detta innebär dock icke att man bör binda sig för 20-årsplaner.

Planerna bör från tid till annan ses över mot bakgrunden av den faktiska

utvecklingen. Förändringar i den förutsedda trafikefterfrågan bör föranleda

nya prognoser och motsvarande justeringar av planerna. Vidare måste riktpunkten

i fråga om den framtida trafiken kontinuerligt förskjutas framåt

i tiden. En rullande långtidsbedömning av investeringsverksamheten bör sålunda

äga rum.

Då det emellertid kan visa sig icke bli möjligt att alltid avdela mot investeringsplanerna

svarande del av samhällsresurserna, kan en avvägning

mellan de skilda investeringsönskemålen inom trafiksektorn bli nödvändig.

En dylik avvägning bör i princip ske utifrån vad som är samhällsekonomiskt

mest lönsamt, om man bortser från investeringar som är nödvändiga för afl

3* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 191

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

upprätthålla minimitransportstandarden. I praktiken blir man dock i stor

utsträckning hänvisad till en mera schematisk bedömning.

Vissa delar av planerna bör prioriteras framför andra. Det synes vid en

schematisk bedömning härvid berättigat att utgå från att näringsfrämjande

trafikinvesteringar i regel har hög samhällsekonomisk angelägenhetsgrad.

Breddning av smalspåriga järnvägslinjer

Under 1800-talets senare del, vilken kan betecknas såsom det svenska

järnvägs väsendets uppbyggnadsperiod, blev i enlighet med beslut vid skilda

riksdagar det statsägda stambanenätet byggt med enhetlig spårvidd, 1 435

mm (normalspår). Däremot erhöll det enskilda järnvägsnätet — främst

därför att järnvägsföretagen såg sig nödsakade att genom en i olika avseenden

lägre byggnadsstandard ernå så låga anläggningskostnader som

möjligt — i stor utsträckning mindre spårvidder.

Kostnaderna för omlastning av gods mellan järnvägar med skilda spårvidder

och drifttekniska olägenheter (förseningar, bräckage etc.) föranledde

redan på ett tidigt stadium krav på ombyggnad av smalspåriga järnvägslinjer

till normalspår. De enskilda järnvägsföretagen, vilka var ägare

till samtliga järnvägar med annan spårvidd än normalspår, fann dock i regel

att ekonomiska förutsättningar saknades att kunna genomföra de ombyggnader,

som skulle ha behövts för önskvärd rationalisering av järnvägsdriften.

1939 års riksdags principbeslut om allmänt förstatligande av de enskilda

järnvägarna förändrade i viss mån förutsättningarna för ombyggnad till

normalspår av de smalspåriga järnvägslinjerna. Alltefter förstatligandets

fortskridande kunde ökade möjligheter uppkomma för ett samlat bedömande

av breddningsfrågorna på basis av deras allmänna trafikpolitiska betydelse.

Såsom en följd av järnvägsförstatligandet har smalspårsbanornas

andel i SJ:s linjenät ökat från 20 km år 1939 till ca 2 250 km i början av år

1961.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag om anslag för budgetåret 1953/54

till ombyggnad till normalspår av bl. a. linjen Forshem—Lidköping—Håkantorp

väcktes vid 1953 års riksdag motioner om vissa andra breddningsprojekt.

I anledning härav framhöll statsutskottet (SU 1953: 9) att det med

hänsyn till då pågående breddningsarbeten icke funnes utrymme att uppföra

ytterligare sådana arbeten på SJ :s investeringsprogram. Utskottet saknade

också möjlighet att pa grundval av föreliggande material göra någon objektiv

avvägning mellan olika behov och uttala sig till förmån för visst eller

vissa projekt. En konkret plan för det fortsatta breddningsarbetet borde enHgt

utskottets mening upprättas. Detta komme i sin tur att förutsätta en definitiv

prövning av fragan, vilka smalspåriga järnvägslinjer som överhuvudtaget

borde ombyggas till normalspår, vilka järnvägslinjer som även i fortsättningen

borde bibehållas vid smalspårsdrift och vilka järnvägslinjer som

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963 75

av allmänt trafikpolitiska eller ti’ansportekonomiska skäl eventuellt borde

ersättas med andra kommunikationsmedel.

Trafikutredningen säger sig i princip dela den av statsutskottet vid 1953

års riksdag uttalade uppfattningen, att en konkret plan för eventuellt ifrågakommande

breddningsarbeten bör uppgöras, varvid utredningen förutsätter

att planen grundas på en långsiktig bedömning av den framtida trafikutvecklingen.

Såsom närmare framgår av det följande gäller emellertid för i

stort sett samtliga smalspårslinjer, att frågan om nedläggning bör utredas

och prövas. Utredningen anser det därvid lämpligt att för breddningsplanens

upprättande erforderliga breddningsundersökningar utföres parallellt

med nedläggningsundersökningarna. I belysning av den utveckling, som

ägt rum på trafikens område under 1950-talet, kan konstateras, att därest

en breddningsplan grundad på för nämnda årtionde förväntad järnvägstrafik

hade förelegat, en tillämpning av densamma skulle lett till mycket

stora felinvesteringar.

Sedan de smalspårslinjer, där breddning redan a priori torde få anses

ändamålslös, uteslutits såsom undersökningsobjekt, synes mot den i dagens

läge föreliggande trafikekonomiska bakgrunden för breddningsundersökning

främst kunna ifrågakomma järnvägslinjerna Kalmar—Berga med

sidolinjen Sandbäckshult—Mönsterås, Finspång—Ljusfors och Forshem—

Skara—Vara—Göteborg. Vissa andra järnvägslinjer, närmast Karlshamn—

Vislanda, Norraryd—Kvarnamåla och Bredåkra—Växjö, torde med hänsyn

till tidigare uttalanden från riksdagens sida likaså böra undersökas.

I de fall, där i enlighet med vad sålunda anförts en undersökning av förutsättningarna

för breddning av smalspårslinje numera kan ifrågakomma,

bör såsom nämnts dylik undersökning verkställas i samband med nedläggningsundersökningen

och redovisas jämsides med denna, önskvärdheten

av områdesvis utförda undersökningar gör sig emellertid med hänsyn

till breddningens betydelse för järnvägslinjens inlemmande i det samlade

normalspåriga järnvägsnätet kraftigare gällande beträffande breddningsundersökningarna

än i fråga om enbart nedläggningsundersökning, och trafikutredningen

har därför förutsatt att, i enlighet med vad som i olika sammanhang

från skilda håll yrkats, breddningsundersökningarna i möjligaste

mån utföres områdesvis.

Allteftersom breddnings- och nedläggningsundersökningarna färdigställs

ach breddningsalternativet eventuellt befinnes böra förordas bör breddningsprojekten

på grundval av Kungl. Maj :ts beslut härom av järnvägsstyrelsen

införas i en allmän breddningsplan och där inbördes graderas efter

räntabilitet. Realiserandet av projekten i breddningsplanen får bedömas i

den ordning som tillämpas för SJ :s investeringar i övrigt.

Trafikutredningen har funnit följande riktlinjer böra vara vägledande

för bedömningen av smalspårsnätets framtid. De för befolkning och näringsliv

väsentliga transportbehov, som en smalspårslinje betjänar, bör i princip

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

med i stort sett bibehållen transportstandard tillgodoses till lägsta samhällsekonomiska

kostnad. De olika transportalternativ, som härvid kan ifrågaKomma,

är i regel antingen att efter nedläggning av järnvägsdriften ersätta

densamma med landsvägstrafik eller att bibehålla järnvägslinjen såsom

smalspårig eller ock att ombygga järnvägslinjen till normalspår.

I flertalet fall får breddningsalternativet anses kostnadsmässigt uteslutet

till följ d av trafikunderlagets ringa storlek, och en undersökning av detta

alternativ måste då te sig mer eller mindre ändamålslös. I dessa fall blir det

därför endast fråga om eu nedläggningsprövning. Denna torde i regel kunna

antas resultera i ett beslut om total eller partiell nedläggning. Uppkomsten

och utvecklingen av alternativa och modernare transportmöjligheter gör

att den tanken måste accepteras — och även torde i vida kretsar ha accepterats

— att de lokalbetonade trafiksvaga järnvägslinjerna och kanske framlörallt

de smalspåriga, vilka genom skiljaktigheten i spårvidd från stambanenätet

ofta har en isolerad karaktär, måste läggas ned och lämna plats

iör bilålderns transportmedel. Skulle järnvägsdriften befinnas böra bibehållas

tills vidare, torde fortsatt smalspårsdrift få ses såsom enda ifrågakommande

lösning.

När breddningsundersökning av olika skäl kan ifrågakomma, torde samtliga

förut nämnda tre transportalternativ (landsvägstrafik, smalspårsdrift

eller normalspårsdrift) böra lönsamhetsundersökas på grundval av meroch

mindrekostnadskalkyler samt inbördes jämföras. Skulle alternativet

med nedläggning och ersättningstrafik på landsväg visa sig samhällsekonomiskt

förmånligast och ej eftersätta kravet på tillfredsställande transportförsörjning,

torde detta alternativ böra föredras. I övriga fall uppstår fråga

om val mellan bibehållande av smalspårsdriften eller breddning av banan.

Det är sålunda endast i fall av sistnämnda slag som frågan om breddning

får aktualitet såvitt gäller trafiksvaga smalspårslinjer.

Valet torde här böra ske på basis av ren räntabilitetsbedömning, d. v. s.

breddning bör komma till stånd, därest därigenom uppkommande förbättring

av driftresultatet täcker de särskilda, till breddningen hänförliga kapitaltjänstkostnaderna.

Vad trafikutredningen här anfört har grundats uteslutande på trafikpolitiska

överväganden. Detta utesluter emellertid icke, att även andra synpunkter,

såsom arbetsmarknads-, lokaliserings- och försvarspolitiska, kan

influera på breddningsfrågornas bedömning och aktualisera andra breddningsprojekt

än sådana som är trafikekonomiskt motiverade.

För erforderlig konkretisering av problemställningarna i breddningsfrågan

eller med anledning av särskild remiss har utredningen mera detaljerat

studerat vissa separata breddningsprojekt, vilka därvid behandlats

såsom exempelfall. Vidare aktualiserar den fortlöpande förändringen i trafiksituationen

en omprövning av vissa redan fattade, men ännu ej effektuerade

beslut om breddning, vilka därför ansetts böra upptas till särskild be
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr i91 år 1963

handling. I anslutning till redogörelsen för trafikutredningens synpunkter

och förslag anmäles även vissa framställningar från järnvägsstyrelsen.

I två motioner till 1955 års riksdag (I: 260 och II: 560) hemställdes hl. a.

att riksdagen ville besluta, att järnvägen Gullberna—Torsås—Bcrgkvara

ombyggdes till normalspår. Statsutskottet (SU 1955: 152) fann att tre huvudalternativ

kunde komma i fråga, nämligen att järnvägen nedlades helt

och ersattes med andra lika ändamålsenliga trafikmedel; att järnvägen bibehölls

vid smalspårsdrift antingen med bibehållen spårvidd 1 067 mm eller

med ändring av spårvidden till 891 mm (samma som järnvägen Torsås

Kalmar); eller att järnvägen ombyggdes till normalspår.

Statsutskottet konstaterade, att en eventuell breddning av linjen i fråga

borde efter hand följas av motsvarande åtgärder på linjen Torsås—Kalmar,

bl. a. med hänsyn till en tänkt sydostkustbana. Berörda spörsmål var emellertid

otillräckligt belysta och utskottet ville icke förorda något av de båda

andra alternativen utan hemställde om utredning av dessa spörsmål. Utredningsuppdraget

kunde lämpligen anförtros antingen 1953 års trafikutredning

eller en för ändamålet särskilt tillsatt kommitté. Riksdagen beslöt i

enlighet med utskottets förslag (rskr. 1955: 330).

Sedan Kungl. Maj :t överlämnat ifrågavarande skrivelse till trafikutredningen

för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget,

har utredningen låtit järnvägsstyrelsen utföra vissa undersökningar m. m.

Vidare har ett för ändamålet tillsatt arbetsutskott inom utredningen besökt

trafikområdet och därvid även inhämtat upplysningar från representanter

för olika berörda myndigheter och andra berörda.

Utredningen har av vad i ärendet förekommit bibragts den bestämda uppfattningen,

att trafikunderlaget för bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara,

bedömt separat, icke är eller kan väntas bli av sådan storlek och karaktär,

att det motiverar någon mera betydande uppoffring av investeringsmedel,

varken för inspikning eller, än mindre, för breddning. Vid betraktande

av linjen Gullberna—Torsås (och även linjen Torsås—Kalmar) såsom

ett led i en tänkt sydostkustbana, må uppmärksammas, att den s. k. Sydostkustbanekommittén

1959 kostnadsberäknat breddning av linjen Kalmar

—Torsås—Karlskrona till 21 milj. kr. eller omkring samma belopp som

enligt kommittén skulle erfordras för upprustning av linjen Kalmar—

Emmaboda—Karlskrona, därest på sistnämnda linje samma restider som

på Torsåsbanan skulle erhållas. Då den elektrifierade linjen Kalmar

Emmaboda—Karlskrona redan nu är av en god standard och under alla

förhållanden får anses nödvändig att bibehålla, skulle en breddning av

Torsåsbanan — vid det förhållandet att någon nämnvärd nytillkommande

persontrafik, i en tid av vikande persontrafikunderlag för järnvägarna, icke

torde vara att påräkna — endast leda till en viss omläggning av de lokala

färdvägarna för den existerande persontrafiken och därmed innebära en

betydande dubbelinvestering.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Frågan om breddning av linjen Gullberna—Torsås—Bergkvara har därför

enligt trafikutredningens uppfattning icke något nödvändigt sammanhang

med en tänkt sydostkustbana utan kan bedömas separat.

Trafikutredningen anser sålunda sammanfattningsvis, att skäl till inspikning

eller breddning av järnvägslinjen Gullberna—Torsås—Bergkvara

icke föreligger. Starka skäl synes i stället tala för linjens nedläggning. Beslut

i denna fråga torde böra fattas sedan järnvägslinjen Gullberna—Torsås

Kalmar—Berga berörande, inom järnvägsstyrelsen pågående undersökningar

slutförts.

Vad beträffar sydostkustbanetanken finner trafikutredningen att några

avgörande skäl för anordnande av en sydostkustbana hittills icke förebragts.

Frågan torde slutligt kunna bedömas i och med att de tidigare nämnda,

inom järnvägsstyrelsen pågående undersökningarna rörande järnvägslinjen

Gullberna—Torsås—Kalmar—Berga slutförts. Enligt utredningens uppfattning

bör frågan om breddning av linjen Kalmar—Berga med tillämpning av

de allmänna riktlinjer härför, som utredningen uppdragit, bedömas separat

under hänsynstagande närmast till breddningens betydelse för trafikutvecklingen

inom Kalmar län.

Vid 1946 års riksdag fattades principbeslut (rskr. 1946: 210) om breddning

av såväl järnvägslinjerna Bredåkra—Växjö som Karlshamn—Vislanda.

Samtidigt uttalades — dock utan ställningstagande i sakfrågan — att bl. a.

frågan om järnvägslinjen Norrargd—Kvarnamålas framtida gestaltning

borde ägnas den största uppmärksamhet. De ifrågavarande breddningsenheterna

har icke kommit till utförande bortsett från vissa smärre terrasseringsarbeten

på linjen Vislanda—Karlshamn.

I belysning av den trafikutveckling, som ägt rum sedan riksdagens principbeslut

fattades, finner trafikutredningen att det berättigade i att bredda

endera av linjerna Bredåkra—Växjö och Karlshamn—Vislanda numera kan

ur samhällsekonomisk synpunkt starkt ifrågasättas och att under alla omständigheter

breddning av båda dessa, varandra närliggande parallella linjer

ur samma synpunkt måste anses helt utesluten.

Trafikutredningen förordar därför, att med det fortsatta verkställandet

av riksdagens principbeslut i här förevarande fråga måtte anstå tills vidare

och att beslutet måtte omprövas, sedan ny breddningsundersökning kommit

till stånd, avseende hela detta linjekomplex och upptagande följande tre

breddningsalternativ, nämligen a) Karlshamn—Vislanda, b) Bredåkra—

Växjö och c) Karlshamn—Norraryd—Kvarnainåla—Växjö, eventuellt med

sidolinje till Tingsryd.

Trafikutredningen har även studerat frågan om breddning av bandelen

Uddevalla—Bäckefors och därvid funnit en breddning helt utesluten från

trafik- och samhällsekonomisk synpunkt. Vidare föreslår utredningen ompi

övning av 1945 ars riksdags beslut om breddning av järnvägslinjen Harmånger—Bergs

jo.

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

Sedan betänkandet avgavs bär riksdagen (rskr. 1961:360) beslutat upphäva

breddningsbeslutet och trafiken nedlagts.

Nybyggnad av järnvägslinjer

Ännu under 1920-talet framfördes förslag om en rad nya järnvägsprojekt,

huvudsakligen avseende enskilda banor. Under 1930-talet minskades emellertid

under inflytande bl. a. av den växande bilismen intresset för nyanläggningar

av järnvägar på ett markant sätt. I och med färdigställandet av

inlandsbanan år 1937 kan den allmänna järnvägsbyggnadsepoken i vårt

land anses i stort sett avslutad. Vissa nybyggnader har dock kommit till

stånd under senare år. En ny järnväg för godstrafik har anlagts på sträckan

Kalix—Morjärv enligt beslut vid 1956 års riksdag och vidare pågar anläggandet

av en järnväg för godstrafik mellan Malmbanan och det av LKAB

öppnade nya gruvfältet vid Svappavaara.

Förslag har även i skilda sammanhang framförts om andra nybyggnadsprojekt,

exempelvis på sträckan Köpmanholmen Örnsköldsvik Umeå,

Haparanda —Haparandahainn samt Ljusdal—Sveg. Vidare har vissa andra

nybyggnadsprojekt, såsom anläggning av mellanriksbanor i Dalarna och

Värmland, en ny tvärbana genom södra Lappmarken och en småländsk

kustbana, i olika sammanhang framförts.

Enligt trafikutredningens uppfattning bör från trafikpolitisk synpunkt

lönsamhetskrav ställas på investeringar i varje ifrågakommande jarnvägsbyggnadsprojekt.

I praktiken kan å andra sidan arbetsmarknads-, lokaliserings-

och försvarspolitiska överväganden påverka bedömningen av huruvida

visst projekt bör trots bristande räntabilitet komma till utförande. En

bedömning ur nämnda synpunkter faller emellertid utanför trafikutredningens

arbetsområde. Utredningen anser sig dock böra fästa uppmärksamheten

på konsekvensen av att dessa synpunkter tages till intäkt för längre

gående åtgärder än ett avstående från enbart själva förräntningskravet

d. v. s. åtgärder, som innebär avkall även på kravet att trafikintäkterna skola

täcka åtminstone drift- och förnyelsekostnaderna för anläggningen. I sådant

fall kommer den beslutande åtgärden att efter objektets färdigställande

kontinuerligt kräva en insats av nya pengar, och den samhällsekonomiska

belastningen av investeringsåtgärden omfattar då såväl investeringsbeloppet

som det kapitaliscrade värdet av den framtida årliga driftförlusten.

Av de järnvägsbyggnadsprojekt, som i det föregående redovisats och

som ännu ej förts fram till slutgiltigt avgörande, torde i nuvarande läge icke

något fylla de lönsamhetsfordringar som trafikutredningen uppställt såsom

villkor för nybyggnad av järnvägslinje, och utredningen har icke funnit

något ytterligare nybyggnadsprojekt avseende järnväg för allmän trafik,

vars realiserande kan te sig för närvarande eller inom överskådlig framtid

trafikpolitiskt angeläget.

opaginerad Kontrollera mot PDF

so

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer

Trafikutredningen framhåller att SJ:s trafikeringsplikt i så måtto utgör

en företagsekonomisk belastning, att den innefattar ett tvång att upprätthålla

trafik på järnvägslinjer, där driften icke är affärsmässigt motiverad.

Härigenom uppkommande underskott har tidigare kunnat täckas genom

överskotten på det s. k. affärsbanenätet, d. v. s. de järnvägslinjer som SJ

finner företagsekonomiskt motiverat att driva. Genom ett intensifierat arbete

på att höja järnvägens drifteffektivitet har SJ strävat att öka överskotten

från affärsbanenätet och minska underskotten på de trafiksvaga linjerna i

syfte att åstadkomma en tillfredsställande balans i ekonomien. Sedan länge

har det emellertid stått klart att enbart åtgärder av detta slag icke är tillfyllest

för att med järnvägsnätets nuvarande utsträckning få järnvägsrörelsen

att gå ihop. En nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer har därför

ansetts under alla omständigheter nödvändig.

Utredningen erinrar att frågan om nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer

varit aktuell sedan mitten av 1930-talet, även om hittills framlagda

utredningar och planer ej förrän på sistone resulterat i mera omfattande

nedläggningsåtgärder. I nuvarande utvecklingsskede inom vår transportapparat

är det emellertid ofrånkomligt att i betydligt större utsträckning än

som hittills skett lägga ned trafiksvaga järnvägslinjer. Riksdagen (SU

1958: B 6, rskr. 1958: B 74) har också understrukit att rationaliseringsverksamheten

inom SJ, omfattande bl. a. nedläggning helt eller delvis av trafiksvaga

bandelar, bör bedrivas med kraft. Vidare har framhållits, att vissa inskränkningar

i järnvägsdriften i framtiden liksom hittills utgjorde ett led i

en av den allmänna utvecklingen framtvingad omdaningsprocess, vars förhindrande

eller uppskjutande riksdagen icke funne sig beredd att ta de ekonomiska

konsekvenserna av.

För en närmare precisering av den omfattning, i vilken järnvägsnedläggning

ur rent järnvägsekonomiska synpunkter kan vara berättigad, kan man

erhålla viss ledning ur tidigare utredningar, sammanställda av Association

Internationale du Congrös des Chemins de fer. Dessa har tytt på att i de fall,

då järnvägstrafiken understiger 250 000 trafikenheter per bankm och år,

en nedläggning av trafiken skulle vara företagsekonomiskt motiverad.

De järnvägslinjer, där trafikfrekvensen ligger under eller ej alltför mycket

over denna gräns om 250 000 trafikenheter per bankm och år (250 000 trafikenheter

beräknas motsvara 500 000—600 000 bruttotonkm), omfattade år

1951 en sammanlagd trafikerad banlängd av 6 440 km, vilket motsvarade

42,6 procent av SJ:s dåvarande linjenät. Det samlade trafikarbetet på dessa

bandelar utgjorde endast 5,6 procent av SJ:s totala trafikprestation (exkl.

malmtrafiken på malmbanan) men tog i anspråk uppskattningsvis 20 å 25

procent av de totala driftutgifterna. En enligt samma grunder på basis av

1959 års prestationsuppgifter utförd inventering visar, att längden av de

trafiksvaga järnvägslinjerna ökat från 6 440 km år 1951 till 7 050 km år

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

1959, motsvarande 48 procent av den trafikerade banlängden år 1959. Trafikarbetet

på dessa linjer utgjorde endast 4,5 procent av SJ:s totala trafikprestation

(exkl. malmtrafiken) och uppgick i genomsnitt till 197 000 bruttotonkm

per bankm. Av denna trafiksvaga banlängd utgjorde 4 630 km normalspår

och 2 420 km smalspår.

Efter samråd med trafikutredningen har järnvägsstyrelsen i sina petita

för budgetåret 1961/62 framlagt en separatredovisning grundad på 1958 års

trafikförhållanden. Den omständigheten att samtliga i 1952 års bandelsredovisning

ingående järnvägslinjer, vilka hade en trafikintensitet understigande

625 000 bruttotonkm per bankm och år, visat sig vara underskottslinjer,

hade gett järnvägsstyrelsen anledning förmoda att även linjer med

högre trafikintensitet kunde vara förlustbringande. I den nya separatredovisningen

medtogs därför linjer med upp till 800 000 bruttotonkm per bankm

och år. Även efter denna ändring i gränsdragningen uppvisar samtliga

undersökta linjer underskott.

1958 års bandelsredovisning — ur vilken uteslutits linjer, vilka helt eller

partiellt nedlagts före den 1 juli 1960 — omfattar linjer om i runt tal 7 400

km, motsvarande 50 procent av SJ:s totala i juli 1960 trafikerade banlängd.

Av de separatredovisade linjerna hade ca 6 900 km — motsvarande 47 procent

av nämnda banlängd — en trafikintensitet år 1958 understigande

625 000 bruttotonkm per bankm och dessa kan därför anses ungefärligen

svara mot den tidigare omnämnda inventeringen på basis av 1952 års bandelsredovisning

och 1958 års prestationsuppgifter.

Antas det, att den i begreppet effektiv konkurrens liggande friheten för

järnvägarna att nedlägga sådana järnvägslinjer, där driften icke är affärsmässigt

motiverad, skulle maximalt utnyttjas, kan detta på grundval av

här anförda beräkningar sålunda tänkas innebära, att inemot 50 procent av

vårt järnvägsnät skulle falla bort.

Rent järnvägsekonomiska synpunkter kan emellertid icke uteslutande

bli utslagsgivande vid fastställandet av den omfattning, i vilken järnvägsnedläggning

för framtiden bör ske. En nedläggning av samtliga trafiksvaga

järnvägslinjer kan visserligen vara ekonomiskt motiverad om nedläggningsspörsmålet

endast bedömes med hänsyn till SJ :s affärsintresse, men konsekvenserna

för transportapparaten i dess helhet samt för näringslivet i övrigt

och för den allmänna samfärdseln av en dylik omfattande järnvägsnedläggning

torde bli synnerligen vittgående och i vissa fall samhällsekonomiskt

oförmånliga, åtminstone på kortare sikt. Också kraven på en med hänsyn

till de geografiska förhållandena rimlig transportförsörjning för landets

olika delar samt beredskapsmässiga skäl begränsar nedläggningens omfattning.

Med på nedläggningsomfattningen begränsande effekt torde hänsynen

till transportförsörjningen främst göra sig gällande i de trakter av landet,

där de klimatiska förhållandena vintertid (besvärande snöförhållanden och

stark kyla) försvårar anordnandet av en tillfredsställande ersättningstrafik

för personbefordran på landsväg.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Beträffande de samhällsekonomiska verkningarna av en järnvägsnedläggning

redovisar utredningen i övrigt följande alternativ såsom tänkbara.

Alt. 1. överförandet till landsväg av den på järnvägslinjen utförda trafiken

medför, att utbyggnad av vägar och utökning av motorfordonsbeståndet

måste ske. Kostnaderna för denna utbyggnad (angivna såsom annuitet)

uppgår, med eller utan tillägg av ökade löpande driftkostnader för landsvägstrafiken,

till ett belopp, som överstiger de av trafiköverföringen uppkommande

merintäkterna för denna trafik. Detta underskottsbelopp blir

större än underskottet av fortsatt järnvägsdrift, d. v. s. skillnaden mellan

merkostnaderna och merintäkterna på landsvägssidan blir större än skillnaden

mellan mindrekostnaderna och mindreintäkterna på järnvägssidan.

Alt. 2. Trafiköverföringen medför, att en utbyggnad av vägtrafikapparaten

måste ske, vilken i och för sig visar bättre driftresultat än järnvägstrafiken.

Järnvägsnedläggningen orsakar emellertid under en övergångstid utgifter

för näringslivet i trafikområdet i och för anpassning till den nya trafiksituationen,

vilka då de — omräknade till annuiteter — lägges till vägtrafikens

merkostnader medför ett driftunderskott för denna trafik, som

blir större än underskottet av fortsatt järnvägsdrift.

Alt. 3. Trafiköverföringen medför, att en utbyggnad av vägtrafikapparaten

måste ske, vars driftresultat, även med tillägg av eventuella anpassningskostnader

för näringslivet, ter sig förmånligare än ett fortsatt upprätthållande

av järnvägsdriften men som kräver så omfattande investeringar, att de

medför trängsel inom det totala investeringsutrymmet och påverkar möjligheterna

att genomföra mera räntabla eller eljest angelägna investeringar

inom trafiksektorn.

Alt. J. Trafiköverföringen medför, att en utbyggnad av vägtrafikapparamåste

ske, vilken kan genomföras med ett driftresultat av det slag, som angetts

under alt. 3, dock utan att de härför erforderliga investeringarna i där

nämnd utsträckning påverkar övriga investeringsmöjligheter.

Alt. 5. Trafiköverföringen sker inom ramen för fortlöpande normal utbyggnad

av vägtrafikapparaten och ger, även med tillägg av eventuella anpassningskostnader

för näringslivet, ett bättre driftresultat än ett fortsatt

upprätthållande av järnvägsdriften.

För en nedläggningsprövning ur samhällsekonomiska synpunkter anger

trafikutredningen efter granskning av de olika alternativen följande riktlinjer.

Järnvägsnedläggning bör i det under alternativ 1 angivna fallet icke komma

i fråga. I detta fall gäller dock givetvis — med hänsyn till privatbilismens

av trafikpolitiken i övrigt ej nämnvärt påverkade expansion liksom med

hänsyn därtill, att en fortgående trafikavledning från järnväg till bil trots

brister i vägsystemet äger rum — att situationen inom ett antal år kan ändras

och att bedömningen därför icke bör inskränkas till att avse viss tidpunkt

utan bör omfatta en följd av år, exempelvis en femårsperiod framåt

i tiden.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj.ts proposition nr It)t år 1963

Ej heller torde i de under alternativen 2 och 3 angivna fallen järnvägsnedläggning

kunna ifrågakomma, förrän de ekonomiska förutsättningarna

så förändrats, att fallen blir att hänföra under alternativen 4 eller 5.

I fall, som under alternativen 4 och 5 sägs, synes nedläggning kunna omedelbart

ske. För eventuella anpassningsåtgärder för näringslivet vid övergången

till den nya trafiksituationen bör dock givetvis skälig tid beredas.

En plan för nedläggningsarbetets bedrivande är nödvändig. Denna bör

ta formen av en utav järnvägsstyrelsen upprättad förteckning över trafiksvaga

järnvägslinjer, uppdelade dels på sådana linjer, beträffande vilka det

står klart att de av samhälleliga skäl måste bibehållas tillsvidare eller på

längre sikt, t. ex. inlandsbanan, (linjegrupp A), dels på sådana linjer, beträffande

vilka frågan om eventuell nedläggning snarast möjligt bör utredas

och prövas, (linjegrupp B) — en prövning som kan resultera antingen i

linjens bibehållande eller ock i total eller partiell driftnedläggning. I fråga

om samtliga förtecknade linjer bör resultatförbättringen för SJ beräknas,

för att storleken av den företagsekonomiska belastningen skall kunna fastställas.

Bedömningen av vilka linjer, som skall ingå i linjegrupp B, d. v. s.

de till nedläggningsprövning snarast ifrågakommande linjerna, torde kunna

grundas på relativt summariska karakteristika. Insamlandet och bearbetandet

av det rikhaltiga och slutliga bedömningsmaterialet för linje i denna

grupp bör däremot icke ske på förteckningsstadiet utan uppskjutas till den

successivt företagna undersökningen av de olika förtecknade linjerna, önskvärt

är att dessa undersökningar sker oinrådesvis i alla fall, där detta icke

klart framstår såsom ändamålslöst. Efterhand som nedläggningsundersökningarna

slutförts, bör de av järnvägsstyrelsen överlämnas till Kungl. Maj :t

för prövning av nedläggningsfrågan. Likaledes torde resultatet av den lönsamhetskalkyl,

som verkställts såväl i fråga om de tillsvidare icke nedläggningsbara

järnvägslinjerna, d. v. s. linjer tillhörande linjegrupp A, som i

fråga om ännu icke nedläggningsprövade linjer tillhörande linjegrupp B,

böra med motivering för förslag om linjernas hänförande till respektive

grupper årligen anmälas i järnvägsstyrelsens anslagsäskanden. En vart tredje

år förnyad bandelsredovisning torde därvid böra läggas till grund för

beräkningarna. Skulle nedläggningsprövning resultera i att till linjegrupp

B hänförd linje förklaras skola tillsvidare bibehållas, bör linjen i avbidan

på framtida omprövning överföras till linjegrupp A.

Utredningen bär i samråd med järnvägsstyrelsen sökt komma fram till ett

realistiskt program för nedläggningsundersökningar. Programmet innebär,

att under liden fram till den 1 januari 1965 nedläggningsmöjligheterna i

fråga om trafiksvaga järnvägslinjer av tillhopa ca 3 840 km längd, vilka

beräknas vid ingången av budgetåret 1961/62 medföra ett driftunderskott

av 116 milj. kr., skall undersökas av järnvägsstyrelsen. Därvid har de till

linjegrupp B hänförliga linjerna upptagits i tre undersökningsetapper (I—

Iil) samt i eu särskild undersökningsetapp (IV) sammanförts vissa linjer

som f. n. ingår i linjegrupp A men som i samband med senare omprövning

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

närmast kan komma i fråga för att överflyttas till grupp B. Till undersökningsetapp

I har härvid hänförts de linjer inom linjegrupp B, som antingen

kunde förmodas i första hand falla under de tidigare angivna alternativen

4 och 5 eller ock, utan att klart framstå såsom tillhörande denna kategori,

borde i samband med planerad breddningsundersökning jämväl nedläggningsundersökas.

Till undersökningsetapp II har hänförts övriga linjer,

delvis med högre trafikintensitet än de i etapp I ingående, hänförliga till

alternativen 4 och 5, jämte ytterligare vissa linjer, som i samband med

breddningsundersökning jämväl bör nedläggningsundersökas. Till undersökningsetapp

III har förts övriga för nedläggningsundersökning och i vissa

fall för breddningsundersökning ifrågakommande linjer i linjegrupp B.

Programmet är att anse såsom ett rent tidsprogram för undersökningarna.

Förslag till de trafiksvaga järnvägslinjernas fördelning på linjegrupperna

A och B bör som tidigare framhållits främst ankomma på järnvägsstyrelsen

att upprätta. Omprövningen av ställningstagandet i fråga om de till linjegrupp

A hänförda järnvägslinjerna — och därmed det definitiva fastställandet

av omfattningen utav undersökningsetapp IV — bör äga rum sedan

huvuddelen av de i undersökningsetapperna I—IV ingående undersökningarna

utförts.

I det följande redovisas en sammanställning av utredningens tidsprogram

för bandelsundersökningarna. Den närmare utformningen av undersökningsprogrammet

framgår av utredningens betänkande I (s. 167 ff.).

Som framgår av sammanställningen har belastningen på SJ till följd av

de trafiksvaga järnvägslinjernas trafikering vid ingången av budgetåret

1961/62 beräknats till närmare 200 milj. kr. Utredningen föreslår att SJ

fortsättningsvis lämnas driftbidrag för upprätthållandet av driften på icke

blott de trafiksvaga järnvägslinjerna, som tillsvidare måste bibehållas, utan

även på dem som avses skola men ej hunnit nedläggas. Den närmare innebörden

i utredningens förslag beträffande driftbidrag m. m. redovisas i det

följande i samband med redogörelse för de trafikpolitiska reformerna på

j ärnvägsområdet.

I fråga om ersättningstrafiken framhåller utredningen inledningsvis att

en fullständig likvärdighet mellan järnvägs- och landsvägstrafik icke kan

uppnås av det skälet, att vartdera transportmedlet har sin speciella tekniska,

från det andra skiljaktiga utformning, innebärande olikheter i såväl standardhöjande

som standardsänkande riktning. Landsvägstrafikens karaktär

av dörr-till-dörr-trafik saknas i regel — om man bortser från vagnslastgodstrafiken

— hos järnvägstrafiken, som å sin sida oftast erbjuder större befordringsbekvämlighet

och befordringssnabbhet. Även om det bortses från

denna bristande kommensurabilitet, måste det konstateras att ett krav på

ersättningstrafikens likvärdighet med järnvägstrafiken icke alltid bör godtas.

Där till följd av personbilismens och lastbilstrafikens utveckling järnvägens

tåglägenheter kommit att bli väsentligt överdimensionerade i för
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

85

Banlängd

Transport- arbete år 1959

i % av det

totala

Driftunder- skott vid in- gången av

budgetåret

1961/62 milj.

kr.

Tidpunkt för

bandelsunder- sökningarnas

slutförande

Linjegrupp och etapp

km

% av 1960

års ban- längd

Linjegrupp A

Första lönsamhetskalkyl- en...................

Andra lönsamhetskalkyl- en ...................

3 340

23

2,9

97

1 september 1960

1 september 1963

Undersökningsetapp IV.

(593)

(4)

(0,7)

(19)

1 januari 1965

Linjegrupp B

Undersökningsetapp I.

1 090

8

0,5

30

1 juli 1961

Undersökningsetapp II.

970

7

0,6

30

1 juli 1962

Undersökningsetapp III.

1 190

8

0,9

37

1 januari 1964

Hela kalkyl- och under-

sökningsprogrammet . . .

6 590

46

5,0

194

1 januari 1965

hållande till den trafik, som alltjämt söker sig till järnvägen, finnes varken

ur samhällsekonomisk synpunkt eller ur trafikbehovssynpunkt anledning

att i motsvarande grad överdimensionera den transportapparat, som vid

järnvägens nedläggning avses skola ombesörja ersättningstrafiken. Denna

transportapparat bör i stället anpassas till de trafikbehov, som den beräknas

för framtiden tillgodose. Likvärdighetskravet måste därför enligt utredningens

uppfattning tolkas på det sättet, att ersättningstrafiken skall inom

rimliga gränser tillgodose trafikbehovet på ett tillfredsställande sätt.

Ett studium av de nedläggningsärenden, som sedan år 1958 handlagts

inom kommunikationsdepartementet, har gett trafikutredningen den bestämda

uppfattningen, att alla relevanta intressen blivit på ett tillfredsställande

sätt belysta i ärendena. Utredningen finner därför för sin del nuvarande

handlingsgång böra såsom i allt väsentligt tillfredsställande bibehållas.

Frågan om vilket trafikföretag, som skall ombesörja ersättningstrafiken,

torde också få avgöras med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet.

Inom ramen för gällande trafiktillståndslagstiftning synes SJ i det enskilda

fallet böra — där de så önskar — ges företräde med hänsyn till att det här

gäller en trafik som redan ombesörjs av SJ. Emellertid blir problemet ofta

ett annat. Ersättningstrafiken kan med hänsyn till det klena trafikunderlaget

bli olönsam, och någon konkurrens om densamma föreligger då icke.

I de fall kravet på tillfredsställande transportförsörjning likväl nödvändiggör

trafikens upprätthållande, blir det fastmer fråga om ett åläggande från

statsmakternas sida, som närmast torde böra rikta sig mot SJ, under förutsättning

att företaget beredes kompensation för uppkommande driftförlust.

Nedläggning av en järnvägslinje aktualiserar, såsom förut nämnts, frågan

ain taxesättningen för den landsvägstrafik, som avses ersätta järnvägs
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

trafiken. Hittills har den övergång från genomgående taxeberäkning på

järnväg till snittaxeberäkning på järnväg—billinje, som järnvägsnedläggningen

regelmässigt medfört, för näringslivet och befolkningen i de ifrågavarande

trafikområdena icke varit nämnvärt betungande — dels till följd

av det obetydliga trafikunderlag det varit fråga om och dels med hänsyn

till att den uppkomna avgiftshöjningen ofta kompenserats av en förbättrad

transportförsörjning i form av dörr-till-dörr-trafik, ökad tur- och hållplatstäthet

etc. Men då nedläggningsprövningen utsträckes till att omfatta järnvägslinjer

även med högre trafikintensitet, kan den ifrågakommande trafiköverföringen

från järnväg till landsväg bli av en storlek, som gör frågan om

taxesättningen för ersättningstrafiken trafikpolitiskt mera angelägen. Emellertid

kan frågan om en taxemässig samordning av trafiken i form av annan

och för trafikanterna förmånligare taxesättning för genomgående trafik

järnväg—billinje än den, som skulle bli följden av en sammanläggning av

avgifterna enligt å vartdera transportmedlet eljest tillämpade taxor, icke

ur trafikpolitisk synpunkt begränsas till allenast samtrafik mellan järnväg

och sådan billinje, som ersätter nedlagd järnväg. Vissa skäl kan anföras för

att ett taxesystem som allmänt tillämpas i dylik samtrafik borde utsträckas

till all samtrafik järnväg—billinje, i varje fall till i statlig regi bedriven sådan

trafik. Denna fråga behandlas närmare i det följande i samband med

behandlingen av vissa föreslagna trafikpolitiska reformer på järnvägsområdet.

Med hänsyn till den utpräglade trafiksvaghet, som kännetecknar de av

nedläggningsundersökningarna omfattade bandelarna, är den trafikvolym,

som ifrågakommer att överföra från järnväg till landsväg i varje särskilt

fall — och även totalt — förhållandevis obetydlig, och behovet av vägupprustningar

på enbart denna grund synes icke vara mera omfattande, enär i

flertalet fall befintliga vägar kan uppta den trafik som överföres. Kravet

på en tillfredsställande transportförsörjning aktualiserar emellertid i samDand

med åtskilliga nedläggningsfall en viss upprustning av de vägar, på

vilka ersättningstrafiken avses skola framgå. I vissa fall torde en dylik vägupprustning

kunna äga rum inom ramen för gällande flerårsplaner, och

strävan bör gå ut på att infoga ifrågavarande vägprojekt i planerna. Ett

dylikt infogande kan emellertid till följd av trängseln på väginvesteringsområdet

stöta på sådana svårigheter, att infogandet i praktiken icke skäligen

kan äga rum, om vägarbetet skall utföras inom rimlig tid, och denna omständighet

kan, därest icke särskilda vägmedel står till buds för ändamålet,

avsevärt försena järnvägsnedläggningen.

Trafikutredningen erinrar om att även 1958 års besparingsutredning gett

uttryck för den uppfattningen, att för ersättningstrafiken en upprustning av

vägnätet i allmänhet är erforderlig för att uppnå en tillfredsställande lösning.

Av järnvägsnedläggningar föranledda vägarbeten förutsättes dock av

besparingsutredningen i regel bli inordnade i den fortlöpande vägplane
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ringen. Detta inordnande skulle i fråga om projektering, behandling av

markfrågor och medelsanvisning ske på ett sådant sätt, att de erforderliga

vägarbetena blev färdiga senast samtidigt med att nedläggningen genomfördes.

I den män så erfordrades för att uppnå detta syfte borde sådana vägarbeten

tidigareläggas.

Vissa framställningar

I skrivelse den 24 maj 1961 har järnvägsstyrelsen efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Näringslivets trafikdelegation

hemställt om bemyndigande att lägga ned trafiken på järnvägslinjerna

Karlskrona—Gullberna—Torsås—Bergkvara och Torsås—

Kalmar. Efter remissbehandling av denna framställning har under hänvisning

till bl. a. statsutskottets utlåtande 1955: 152 uppdragits åt järnvägsstyrelsen

att verkställa de ytterligare undersökningar, vilka styrelsen funne

erforderliga som underlag för ställningstagande till frågan om breddning

till normalspår av järnvägslinjerna Gullberna—Torsås—Bergkvara och

Torsås—Kalmar såsom del i en eventuell normalspårig bana Linköping—

Berga—Kalmar—Karlskrona. Järnvägsstyrelsen har i skrivelse den 31 juli

1962 redogjort för resultatet av dessa undersökningar och sedermera i skrivelse

den 14 januari 1963 på Kungl. Maj :ts uppdrag även redovisat vissa

alternativa tågplaner, som utvisar hur persontrafiken kan organiseras efter

ett eventuellt genomförande av det s. k. sydostkustbaneprojektet med sträckning

över Emmaboda eller Torsås.

En trafikomläggning till landsväg av smalspårslinjen Karlskrona—Kalmar

skulle aktualisera väginvesteringar för 2,9 milj. kr. Den nuvarande

järnvägstrafikens årliga underskott har beräknats till 1,2 milj. kr., medan

en trafikorganisation på landsväg beräknas lämna ett underskott av 50 000

kr. per år. Nedläggningen beräknas sålunda medföra en nettoförbättring

för SJ:s samlade trafikrörelse med 1,15 milj. kr.

Kostnaderna för en upprustning av linjesträckningen Linköping—Hultsfred—Berga

beräknas till 31 milj. kr. och ombyggnaden till normalspår av

linjerna Berga—Kalmar och Kalmar—Torsås—Bergkvara—Gullberna till

45 milj. kr.

Sammanfattningsvis har järnvägsstyrelsen efter de delvis i samverkan

med de lokala intressenterna verkställda undersökningarna funnit, att det

lokala trafikunderlaget för en breddning av smalspårslinjerna Gullberna—

Torsås—Bergkvara och Torsås—Kalmar är obetydligt. Den i och för sig

icke särskilt sannolika trafikökningen vid den ifrågasatta breddningen, som

inräknats i svaren på av styrelsen gjord enkätundersökning, är långt ifrån

tillräcklig att ekonomiskt motivera en breddning. Eu ombyggnad till normalspår

med den ifrågasatta trafikökningen till följd skulle endast öka

den belastning, som den nuvarande smalspårsdriften utgör för SJ:s ekonomi.

De undersökningar som gjordes beträffande persontrafikens organisa
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

tion visar enligt styrelsens mening, att järnvägsförbindelsen mellan Kalmar

och Karlskrona icke är behövlig vid anordnande av vare sig Karlskronas

fjärrförbindelser i stockholmsriktningen eller av Kalmars fjärrförbindelser

i malmöriktningen. De anförda förhållandena styrker, att den av styrelsen

i skrivelse den 24 maj 1961 föreslagna omläggningen av trafiken Kalmar—

Torsås—Karlskrona till landsväg är den enda tänkbara lösningen från såväl

företagsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt.

I skrivelse den 16 januari 1963 har järnvägsstyrelsen — efter samråd med

arbetsmarknadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Näringslivets

trafikdelegation — redovisat resultatet av dels breddningsundersökning

av järnvägslinjerna Vislanda—Karlshamn, Växjö—Bredåkra och Norraryd—Kvarnamåla,

dels nedläggningsundersökning av persontrafiken Växjö

—Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla och all trafik Tingsryd—Bredåkra.

I samband med frågan om breddning av blekingenätet fattade 1946 års

riksdag principbeslut om breddning av kustbanan jämte de anslutande linjerna

Vislanda—Karlshamn och Växjö—Bredåkra. Enligt beslut av 1952

års riksdag upptogs ifrågavarande arbeten på SJ :s ordinarie investeringsprogram.

Vid 1954 års riksdag beslöts att arbetena på linjerna Vislanda—

Karlshamn och Växjö—Bredåkra inte borde upptagas med mindre läget

på arbetsmarknaden påkallade deras utförande som beredskapsarbeten.

Terrasseringsarbeten har hittills utförts på linjen Vislanda—Karlshamn.

1953 års trafikutredning har framhållit de ändrade förhållanden, som inträtt

inom trafikens område genom bilismens frammarsch och uttalar att

det berättigade i att bredda redan endera av de båda järnvägslinjerna numera

kan från samhällsekonomisk synpunkt starkt ifrågasättas och att

under alla omständigheter breddning av båda dessa, varandra närliggande

parallella linjer från samma synpunkt måste anses helt utesluten. Trafikutredningen

förordar därför att med det fortsatta verkställandet av riksdagens

principbeslut om breddning måtte anstå tills vidare och att beslutet

måtte omprövas, sedan ny breddningsundersökning kommit till stånd, avseende

såväl de nämnda järnvägslinjerna som förbindelseleden emellan desamma,

linjen Norraryd—Kvarnamåla.

Järnvägsstyrelsens undersökningar visar att under tiden 1951 till 1961

har persontrafiken minskat med 56 procent, paket- och ilstyckegodstrafiken

med omkring en tredjedel, fraktstyckegodset med 58 procent och vagnslastgodset

med 60 procent. Trafikintensiteten ligger under medeltalet för SJ:s

banor med 0,891 m spårvidd, d. v. s. den dominerande smalspårsgruppen. För

persontrafikens del är breddningen av föga intresse och breddning till persontrafikstandard

bedöms som orealistisk. Investeringsbehovet vid breddning

till godstrafikstandard beräknas vid 1961 års pris- och lönenivå och

1960 års godsvolym uppgå för breddning av linjen Vislanda—Karlshamn

till 9,5 milj. kr., linjen Växjö—Bredåkra till 10 milj. kr. och linjen Växjö—

Karlshamn med sidobana till Tingsryd till 14 milj. kr.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Driftkostnadsbesparingarna vid övergång från smalspårig till normalspårig

indnstrispårsdrift är ytterst obetydliga i förhållande till investeringarnas

storlek. Besparingarna ger vid breddning av Vislanda—Karlshamn

omkring 0,5 procent i avkastning till ränta och avskrivningar å det investerade

kapitalet och vid breddning Växjö—Karlshamn med sidobana till

Tingsryd mellan 0,1 och 0,2 procent medan inga nämnvärda kostnadsförändringar

uppstår vid breddning Växjö—Bredåkra.

Sammanfattningsvis finner järnvägsstyrelsen, att eventuella investeringar

i breddning inte är ekonomiskt motiverade, enär de uppkommande driftkostnadsbesparingarna

är ytterst ringa i förhållande till det kapital, som

skulle behöva investeras. En av breddningens tänkta fördelar, nämligen att

göra omlastning av vagnslastgods mellan normal- och smalspårsvagnar onödig,

har redan uppnåtts i och med att trafik med överföringsvagnar införts.

Trafikutvecklingen har varit ogynnsam och de ekonomiska förutsättningarna

för fortsatt järnvägsdrift är icke tillfredsställande. Särskilt gäller detta

persontrafiken men även godstrafiken, ehuru i större eller mindre grad på

olika delar av järnvägsnätet i fråga. Järnvägsstyrelsens undersökningar

visar, att persontrafiken på hela det aktuella nätet samt godstrafiken på de

svagast utnyttjade avsnitten av nätet i första hand bör överflyttas till landsväg.

Denna överflyttning bör genomföras i tvenne etapper. Ersättande trafik

på landsväg med bussar och lastbilar för resande och styckegods avses

bli insatt av SJ.

Järnvägsstyrelsen hemställer, under hänvisning till vad som redovisats

och under förutsättning att dess förslag är förenligt med av riksdagen vid

eventuell omprövning av breddningsfrågan fattade beslut, om bemyndigande,

att från och med tidpunkt, som järnvägsstyrelsen efter samråd med

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finner lämplig, nedlägga persontrafiken

på järnvägslinjerna Växjö—Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla samt helt

nedlägga järnvägsdriften och uppriva spåret på järnvägslinjen Tingsryd—

Bredåkra.

1960 års vägsakkunniga ang. frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar

De sakkunniga konstaterar, att även om den nuvarande väglagstiftningen

icke innehåller något direkt hinder mot avgiftsbelagda trafikanläggningar,

omöjliggör den dock i praktiken genom sin utformning tillkomsten av sådana

anläggningar. I princip förutsättes sålunda, att för den allmänna samfärdseln

nödiga vägar och förbindelser bygges genom det allmännas försorg

med anlitande av allmänna medel samt att avgifter icke får uttagas för deras

begagnande. Detta har också understrukits av riksdagen senast vid behandlingen

år 1900 av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar

in. in. Tredje lagutskottet framhöll dock i anslutning härtill,

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kangl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

att under vissa omständigheter avsteg från nämnda principer kunde tänkas

befogade. Enligt utskottet borde en sådan lagstiftning eftersträvas, som

icke hindrade enskilda bolag eller kommuner att anordna avgiftsbelagda

trafikanläggningar, i första hand broar och tunnlar. Även frågan om möjlighet

att i vissa fall avgiftsbelägga statliga trafikanläggningar av sådant slag

borde därvid upptagas.

De sakkunniga har icke funnit någon mera väsentlig ändring i huvudprinciperna

för gällande lagstiftning behöva företagas vid ett eventuellt införande

av ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar. Vissa kompletterande

föreskrifter i väglagen, varigenom såväl enskilda som det allmänna

erhåller möjligheter att enligt en särskild koncessionslagstiftning bygga

och driva dylika anläggningar, vore sålunda tillräckliga. För det fall att

statsmakterna skulle besluta om införande av ett system med sådana möjligheter,

har de sakkunniga ansett sig böra framlägga förslag till en särskild

koncessionslag och till vissa kompletterande föreskrifter i väglagen och kungörelsen

angående statsbidrag till enskild väghållning.

I fråga om skälen för och emot en avgiftsbeläggning anför de sakunniga

i huvudsak följande.

I Amerikas förenta stater har systemet med avgiftsbelagda trafikleder

tillämpats i större utsträckning alltsedan 1930-talet. Systemet har oftast

motiverats med trafikanternas önskemål att kunna välja mellan en längre,

avgiftsfri led med mera långsam trafik och en kortare, avgiftsbelagd led

med snabbare trafik. I den amerikanska vägplanen i mitten på 1950-talet

förutsattes emellertid att särskilda s. k. tullvägar ej skulle komma till användning

vid den fortsatta utbyggnaden av i varje fall det interstatliga vägnätet.

Härmed sammanhängande frågor har dock ånyo aktualiserats i diskussionen

rörande storleken och arten av den bilbeskattning, som kräves

för finansieringen av de föreslagna investeringarna.

Bestämmelser om tullvägar finnes i flertalet delstater. Åtskilliga stater,

inom vilka sådana bestämmelser förut gällt, har emellertid upphävt dessa

under senare hälften av 1950-talet. Bestämmelserna i de olika staterna

varierar rätt avsevärt. Ett vanligt system synes vara, att tullväg bygges och

handhaves av det statliga vägväsendet samt bekostas genom obligationslån

eller annat lån, som upptages med förbehåll, att endast inkomsterna av vägen

får tagas i anspråk för betalningen. Finansieringsformen synes, om den

tillämpas på svenska förhållanden, närmast kunna jämföras med statliga

eller halvstatliga bolag. Även andra finansieringsformer har förekommit. I

åtminstone ett par fall har vederbörande delstats framtida inkomster av

bensinskatten ställts som säkerhet för obligationslån. Någon gång har inkomsterna

från en särskilt lönande tullväg använts för att bygga annan

tullväg, varefter det statliga vägväsendet tillgodogjort sig inkomsterna från

hela vägsystemet. Det har också förekommit, att en delstat iklätt sig garanti

för lånens återbetalning. I allmänhet har förutsatts, att vägen, efter ut
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 19 1 år 1963

gången av viss tid eller då samtliga lån amorterats, skulle utan ersättning

införlivas med det statliga vägväsendet och upplåtas för trafik utan avgift.

Enligt de sakkunnigas uppfattning har utfallet i ekonomiskt hänseende av

de avgiftsbelagda vägföretagen i Förenta staterna i allmänhet varit gott, när

det gällt begränsade vägsträckningar med tät trafik, särskilt genomfartsvägar

från stadscentra till förorterna. Däremot har lönsamheten ofta varit

mindre god för längre vägar med mera begränsad trafikvolym. De erfarenheter

av tullvägar, som vunnits, torde enligt de sakkunniga knappast vara

ägnade att läggas till grund för en bedömning av förutsättningarna för utförande

av tullvägar i Sverige. Härtill är förhållandena alltför olikartade.

De sakkunniga påpekar bl. a., att de amerikanska tullvägarna i flertalet fall

är mycket omfattande företag med anläggningskostnader, som uppgår

till 200—500 milj. dollars. Den årliga trafikmängden på dessa vägar är lägst

en å två milj. fordon. På vissa vägar har trafikmängden uppgått till 50 milj.

fordon.

I Norge har avgiftsbelagda trafikanläggningar främst motiverats av önskemålet

eller nödvändigheten att få till stånd angelägna väg- och broförbindelser

tidigare än som eljest varit möjligt med hänsyn till de begränsade

investeringsresurserna. Bestämmelser eller föreskrifter rörande avgifter

på allmänna vägar saknas. Ställning till avgiftsfrågan tages i förekommande

fall av de anslagsbeviljande myndigheterna. Det anses dock, att stortingets

medgivande kräves i fråga om genomfartsvägar även om statsbidrag till

projektet icke förutsatts. Avgifterna anpassas vanligen så, att lånen förräntas

och avbetalas inom viss tid, vilken icke överstigit tio å femton år för de

senast behandlade projekten. Under senare år har tillstånd till avgiftsbeläggning

givits i samband med byggande av större broar eller broar som

ersättning för tidigare färj förbindelser. I några fall har sådant tillstånd

också givits beträffande väganläggningar som förutsatts finansierade helt

eller delvis med lån. Detta gäller, förutom vägar av särskilt intresse för

turismen, vägar som har betydelse för ett begränsat distrikt eller område,

där trafikanterna förklarat sig villiga att åtaga sig denna extra belastning för

att få vägen byggd tidigare än som annars hade varit möjligt med anlitande

av ordinarie anslag från stat och kommun.

De sakkunniga erinrar om att vägväsendet i Norge icke är förstatligat i

samma utsträckning som hos oss. Staten svarar sålunda direkt endast för

huvudvägarna, för vilka anslag beviljas av stortinget. Övriga vägar utbygges

och nnderhålles av de regionala myndigheterna, dock med statsbidrag till

såväl byggande som underhåll. Till städernas vägar och gator utgår däremot

icke sådana bidrag.

Även då det gäller svenska förhållanden, torde enligt de sakunniga svårigheterna

att inom ramen för de allmänna väg- och broplanerna inom önskvärd

lid bereda utrymme för vissa större, kostnadskrävande projekt, ha

drivit fram önskemålen om införande av ett system med avgiftsbelagda tra
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

fikanläggningar. Diskussionen om ett sådant system har hittills begränsats

till i huvudsak broföretag över Öresund och Kalmarsund samt i Göteborg,

öresundsbroprojektet är av så speciell karaktär, att det icke synes böra

behandlas i förevarande sammanhang. Frågan om bro- och tunnelföretagen

i Göteborg har numera lösts genom beslut om medelsanvisning i vanlig

ordning. Vad beträffar en broförbindelse mellan Öland och fastlandet erinrar

de sakkunniga om tidigare utredningar i denna fråga. I en av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

den 21 mars 1949 framlagd utredning rörande broförbindelse

över Kalmarsund presenterades två alternativa förslag som

väsentligt skilde sig från varandra beträffande utformningen av den bärande

huvudkonstruktionen. Kostnaderna för det billigaste alternativet beräknades

i runt tal till 28 milj. kr. vid en bro- och vägbredd av 7 m och till 32,6

milj. kr. vid en bro- och vägbredd av 11 m. 1954 års Ö-utredning förordade

i ett den 30 juni 1956 avlämnat betänkande rörande Öland att en broförbindelse

snarast möjligt skulle komma till stånd och underströk angelägenheten

av att erforderliga förberedande undersökningar bedrevs med all möjlig

skyndsamhet, så att definitivt ställningstagande till problemet kunde ske

i en nära framtid. De sakkunniga omnämner även en ekonomisk-geografisk

undersökning, som utförts inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen under

åren 1955—1957. I denna har uppskattningar gjorts om bl. a. trafikvinsten

vid tillkomsten av en broförbindelse över Kalmarsund. I anslutning härtill

konstaterar de sakkunniga att intresset för ett system med avgiftsbelagda

trafikanläggningar främst hänför sig till frågan om en fast förbindelse till

Öland.

Gällande grundregel att de för den allmänna samfärdseln nödiga vägarna

och förbindelserna i princip skall byggas genom det allmännas försorg samt

att avgifter icke får uttagas för deras begagnande är enligt de sakkunniga

helt riktig och innebär stora fördelar. Dess tillämpning i praktiken torde

innebära bl. a., att en angelägenhetsgradering av de för utbyggnad aktuella

företagen sker samt att sådana företag, vilkas tillkomst ej är tillräckligt

motiverade ur ekonomiska eller andra synpunkter, ej kommer till stånd.

Att bryta dessa principer genom att införa ett avgiftssystem framstår bl. a.

därför som mindre önskvärt. Dessutom torde med det svenska vägväscndets

nuvarande utformning och den för landets ekonomiska liv betydelsefulla

kostnadsutjämning, som äger rum inom vägväsendet genom beskattningstormerna

för motorfordonstrafiken, det närmast kunna betraktas såsom

en återgång till ett föråldrat vägfinansieringssystem, om vägavgifter skulle

tillgripas för finansiering av vissa vägbyggen.

Vissa risker synes sålunda enligt de sakkunnigas mening föreligga, att

vid ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar de allmänna principerna

för angelägenhetsgradering av de skilda företagen rubbas. En särskild

förbindelse kan t. ex. för en viss industri eller för befolkningen inom ett

visst område framstå som mycket angelägen utan att därför i övrigt vara

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

av sådan vikt för trafikanterna eller kommunikationsväsendet i stort, att

den bör utföras. Detsamma kan gälla med avseende på en speciell turisteiler

fritidsled. Om i sådana fall förbindelsen kommer till stånd genom

avgiftsfinansiering, medan andra och viktigare leder får anstå, kan detta

innebära en felaktig investeringsavvägning eller prioritering på felaktiga

grunder.

Som skäl för införandet av avgiftsfinansierade företag har enligt de sakkunniga

ofta hänvisats till att behovet av en viss förbindelse varit så stort,

att en investering i och för sig sannolikt skulle vara företagsekonomiskt

lönsam. Även om så vore fallet, kan vid bedömandet av dessa frågor dock

icke bortses från allmänna prioriteringsgrunder. För dess utförande måste

nämligen kapitalmarknaden i motsvarande mån tagas i anspråk till eventuell

nackdel för andra viktiga investeringar. Avgörande för ställningstagandet

bör till sist vara omfattningen av samhällets totala resurser, vilka

alltid torde framstå som begränsade. I angivna fall bör därför enligt de sakkunniga

såsom eljest en bedömning göras av företagets angelägenhetsgrad

i förhållande till andra aktuella investeringsobjekt.

Den investeringsavvägning, som sker vid uppgörandet av flerårsplaner,

innebär att många angelägna företag med hänsyn till medelstillgången helt

eller delvis måste ställas på framtiden. Även för övriga områden inom samhällslivet

föreligger stora och angelägna investeringsbehov, medan tillgängliga

investeringsmedel är relativt begränsade. Med hänsyn härtill anser

de sakkunniga det icke vara rimligt, att en viss avgiftsbelagd trafikanläggning

får komma till stånd enbart av det skälet, att de ordinarie investeringsmedlen

icke tages i anspråk härför. I vart fall då det gäller av det allmänna

byggda företag måste en ingående prövning av angelägenlietsfrågan och

prioriteringsgrunderna komma till stånd såväl då ordinarie investeringsmedel

utnyttjas som vid en eventuell upplåning inom eller utom landet av

erforderliga medel.

Vad sålunda anförts gäller enligt de sakkunnigas uppfattning bedömningen

i stort av spörsmålet, huruvida ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar

bör accepteras. Om fråga uppstår att rent undantagsvis medgiva

ett enda företag kan givetvis sägas, att eu strikt tillämpning av huvudprincipen

framstår som mindre berättigad samt att konsekvenserna för

investeringssektorn i dess helhet blir mindre påtagliga.

Frågan om avgiftsfinansiering bör enligt de sakkunniga också ses mot

bakgrunden av den totala motorfordonsbeskaltningens storlek. Är denna

beskattning redan förut hög, kan motstånd mot en dylik finansieringsmetod

givetvis väntas bli större än eljest. Dessutom torde under alla förhållanden

för de närmast berörda trafikantgrupperna och trafikområdena

avgiften framstå som eu form av extra beskattning. Även vid en relativt

låg taxesättning synes man därför kunna utgå från att inom längre eller

kortare tid efter en förbindelses färdigställande, krav kommer att resas på

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

att avgiften skall tagas bort eller sänkas för befolkningen inom närmast

berörda region. Ett bibehållande av avgiften kan också verka trafikhämmande

och därigenom medföra att förbindelsens kapacitet icke fullt utnyttjas,

vilket ur allmänt ekonomiska synpunkter vore mindre tillfredsställande.

Den ifrågasatta avgiftsfinansieringen har ansetts böra begränsas till endast

större, angelägnare och särskilt kapitalkrävande företag. I sådana fall

torde oftast enligt de sakkunnigas uppfattning angelägenhetsgraden i och

för sig motivera utbyggnad i sedvanlig ordning med anlitande av allmänna

medel. De sakkunniga ifrågasätter om för överskådlig tid något annat företag

— exklusive en eventuell öresundsbro — än en ölandsbro kan komma i

fråga som avgiftsfinansierat företag. Att för detta enda fall göra avsteg från

huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa ett system som

kan medföra förenämnda olägenheter synes icke befogat.

De sakkunniga är sålunda ej beredda förorda införandet av ett system

med avgiftsfinansiering. I fråga om ölandsbron föreligger sociala och andra

skäl för en utbyggnad i sedvanlig ordning. Beträffande tidpunkten för företagets

utförande finner sig de sakkunniga ej kunna göra annat uttalande

än att spörsmålet främst synes böra upptagas i den för prövning av vägärenden

stadgade ordningen. I anslutning härtill erinrar de sakkunniga om

att förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader författningsenligt

skall ske under år 1963, att gälla fr. o. m. år 1964. Därest statsmakterna

skulle finna att avgiftsfinansiering bör komma till stånd, måste

ställning tagas till om företaget lämpligen bör byggas och handhavas av

staten eller genom enskild försorg. Enligt de sakkunnigas mening bör staten

därvid ingalunda a priori uteslutas. Starka skäl synes tala för att utbyggnaden

sker i statlig regi, då staten förr eller senare skall övertaga bron.

Dessutom torde ett företag av denna storleksordning icke kunna genomföras

utan statligt bidrag eller statliga garantier i en eller annan form. Olika

mellanformer mellan statligt och privat byggande kan givetvis också tänkas.

Ehuru de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka, att ett system med

avgifter för nyttjande av viktiga vägförbindelser införes i landet, har de

likväl ansett sig ej böra underlåta att utarbeta och framlägga förslag till

lagstiftning i ämnet.

Det av de sakkunniga framlagda författningsförslaget benämnes lag om

tullvägar. Lagen är utformad enligt koncessionsprincipen. Det skall ankomma

på Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall pröva, om företaget skall komma

till stånd samt på vilka villkor detta skall ske. Enligt förslaget får koncession

meddelas i sådana fall, då företaget finnes lända till gagn för en större

allmänhet och i övrigt vara lämpligt från allmän synpunkt. Väg för vilken

koncession meddelats benämnes tullväg. Koncession får inte meddelas å

väg, som enligt fastställd generalplan eller stadsplan skall utgöra gata,

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

annan allmän plats eller särskilt trafikområde. Ej heller får koncession

meddelas kronan eller annan i lagen om allmänna vägar omförmäld väghållare.

Vid detaljplaneringen av vägföretaget skall väsentligen samma ordning

tillämpas som vid upprättande, utställande och fastställande av arbetsplan

för allmän väg. Härvid äger koncessionshavare erhålla biträde av vederbörande

vägförvaltning. För tillgodoseende av koncessionshavarens behov

av mark för tullväg upptages i förslaget en bestämmelse att vad i fråga om

allmän väg finnes stadgat om expropriation, vägrätt och tillfälligt upplåtande

av mark skall äga motsvarande tillämpning å tullväg. Det torde ankomma

på Kungl. Maj :t att bestämma de grunder, som skall gälla för uttagande

av vägavgifter. Hur avgiftssystemet i detalj skall utformas får

koncessionshavaren själv bestämma, men taxa eller taxeändring får icke

tillämpas, innan den fastställts av myndighet som Kungl. Maj :t förordnat

därtill. Förslaget innehåller även vissa bestämmelser för reglering av rättsförhållandena

vid koncessionstidens utgång och vid inlösen före utgången

av denna tid.

I särskilt yttrande har ledamoten von Seth uttalat, att utredningens principiella

ståndpunkt att det allmänna bör svara för byggande av nödiga allmänna

vägar synes riktig. Företagen måste noggrant angelägenhetsgraderas

enligt vägplanens förutsättningar kompletterade med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

fördjupade trafikekonomiska beräkningsgrunder. Vissa avvikelser

från den önskvärda angelägenhetsgraderingen har måst och kan

alltfort behöva ske av särskilda skäl. Avgiftsbelagda broar och tunnlar bör

få ifrågakomma för att i vissa fall kunna avhjälpa besvärande och samtidigt

kostnadskrävande flaskhalsar. Dessa företag berör emellertid endast en

mindre del av den totala investeringsvolymen. Avgiftsbelagda företag kan

visa sig önskvärda såväl utom som inom planlagt område. Lagförslaget bör

enligt reservantens mening i sistnämnda avseende justeras.

Yttranden

Till trafikutredningens bedömning av utvecklingstendenserna

på landtransportmedlens område och de redovisade prognosernas

lämplighet såsom underlag för investeringsawägningen ansluter sig uttryckligen

överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands

län, och flertalet remissinstanser har lämnat utredningens uttalanden utan

erinran.

En mera tveksam inställning redovisar kommerskollegium, som bl. a.

framhåller att de av järnvägsstyrelsen utarbetade prognoserna för den framtida

fördelningen av trafikarbetet mellan olika trafikmedel icke kan anses

tillförlitliga på längre sikt, framförallt icke om prognoserna skulle bygga

på antagandet att obundna konkurrensförhållandcn skall råda inom trafikväsendet.

Särskilt gäller detta prognoserna beträffande godstransporterna

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

i fjärrtrafik, där järnvägsstyrelsen såsom minimialternativ för järnvägarnas

del räknat med att fördelningen mellan järnväg och andra transportmedel

skulle vara oförändrad om 20 år. Det bör beaktas, att rådande tendens klart

pekar på en fortsatt förskjutning från järnvägs- till landsvägstrafik. Att

upprätta säkra prognoser för en längre tidrymd ter sig över huvud taget

vanskligt med hänsyn till den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen.

Prognosmaterialet bör därför med försiktighet användas såsom grundval

för investeringsplanering och överväganden i övrigt.

Näringsorganisationerna framhåller att järnvägarna synes ha minskat

sin relativa andel av transportarbetet i fj ärrtrafik under efterkrigstiden.

Prognosalternativ 1 skulle således innebära, att den hittillsvarande trenden

i fj ärrtrafikutvecklingen brytes, vilket dock ingalunda kan anses sannolikt.

För en bedömning av järnvägens investeringsbehov på längre sikt ger den

framlagda prognosen enligt organisationernas mening icke tillräckligt underlag.

Då utredningen konstaterar, att prognoserna för lastbilarnas och järnvägens

trafikarbete delvis repliera på samma trafikunderlag, måste detta

anses naturligt, eftersom här råder ett klart konkurrensförhållande mellan

båda trafikslagen. Att här giva en preferens åt det ena trafikmedlet framför

det andra säger sig organisationerna icke för sin del kunna förorda.

Från denna synpunkt inger det allvarliga betänkligheter, att utredningen

arbetar med sådana begrepp som »naturliga», »järnvägsbestämda» eller

»lastbilsbestämda» transporter utan att framhålla deras relativa och tidsmässigt

begränsade betydelse. Detta avspeglar ett statiskt betraktelsesätt,

som icke står i överensstämmelse med den inledande principförklaringen

och som skarpt kontrasterar mot den hittillsvarande utvecklingen på transportområdet.

Organisationerna framhåller, att det för det svenska näringslivet vore

synnerligen olyckligt, om den framtida trafikpolitiken utformades på grundval

av teoretiska spekulationer om att vissa transporter generellt är »bestämda»

att tillföras en viss trafikgren. Angeläget är också att en kontinuerlig

revidering av prognoserna utföres och att särskilt utvecklingen på järnvägssidan,

där risken för felinvesteringar är mest framträdande, bl. a. med

hänsyn till utvecklingen inom flyg och andra konkurrerande trafikmedel,

mycket uppmärksamt följes. Liknande synpunkter anföres av Kooperativa

förbundet.

Motororganisationerna anser det vara nödvändigt att komplettera och

koordinera prognoserna fram till år 1980. Den föreliggande prognosen för

järnvägstrafiken synes enligt organisationerna icke vara baserad på lika

ingående undersökningar som prognoserna för landsvägstrafiken och bör

därför överarbetas med hänsyn till bl. a. den utveckling inom de andra

transportmedlen, som kan förväntas i ett friare konkurrenssystem.

Åkeriägarnas centralförening betonar vikten av att man frigör sig från

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

den enligt föreningens uppfattning förlegade åsikten, att vissa transporter

skall vara förutbestämda för en viss trafikgren. Under hänvisning till utvecklingen

i andra länder med konkurrensfrihet på området finner föreningen

anledning förvänta en fortgående ökning av den relativa andelen av transportarbetet

hos bilar i fjärrtrafik.

Linjeflyg AB ifrågasätter, om redovisade prognoser är ägnade att ligga

till grund för framtida investeringar. Bolaget anser, att dessa prognoser i

alltför hög grad är grundade på ett statiskt tänkande, där tillräcklig hänsyn

icke tagits till att den tekniska och ekonomiska utveckingen medför förskjutningar

i de olika trafikmedlens användbarhet och kapacitet.

Rörande frågan om de statliga väginvesteringarna har remissinstanserna

i allt väsentligt varit ense med utredningen, när den framhåller

att 1957 års vägplan bör realiseras. Sålunda säger sig t. ex. länsstyrelsen

i Skaraborgs län med tillfredsställelse ha noterat, att 1957 års vägplan

enligt utredningens uppfattning bör ur trafikpolitisk synpunkt realiseras i

avsedd takt och omfattning. Länsstyrelsen anser det högst angeläget — icke

minst ur trafikpolitisk synpunkt — att upprustningen av vägnätet påskyndas.

För att detta skall kunna ske i önskvärd takt är det nödvändigt att erforderliga

medel anvisas och ställes till förfogande för ändamålet. Länsstyrelsen

i Västernorrlands län finner det angeläget, att 1957 års vägplan fullföljes

i beräknad omfattning, vilken plan på lång sikt bl. a. torde innebära

väsentliga fördelar för den tunga landsvägstrafiken och dess konkurrensförmåga.

Även länsstyrelsen i Jämtlands län understryker vikten av att gällande

vägplan fullföljes av statsmakterna i föreslagen utsträckning. Näringsorganisationerna

framhåller att de med tillfredsställelse hälsar, att trafikutredningen

hyser den uppfattningen, att vägplanen från trafikpolitisk synpunkt

bör realiseras i avsedd takt och omfattning. Motororganisationerna, som

också delar utredningens uppfattning att vägplanen bör realiseras, anser det

dock väsentligt understryka, att ett genomförande av den i vägplanen beräknade

utbyggnaden av vägnätet kan förryckas, om icke anslagen anpassas

till förändringar i prisnivån. I

I anledning av att utredningen ifrågasatt riktigheten av att tillämpa den i

vägplanen rekommenderade bärighetsstandarden också för de

mindre starkt trafikerade länsvägarna understryker väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att styrelsen ej är beredd att medverka till någon sänkning

av den tillämpade vägstandarden, då detta skulle medföra allvarliga konsekvenser

för trafiksäkerheten och trafikekonomin. För att uppnå ett optimalt

resultat av väginvesteringarna är det nödvändigt att den i vägplanen

rekommenderade investeringsserien — såsom en minimiserie — realiseras

utan några modifikationer med hänsyn till dess takt och omfattning. Enligt

styrelsens mening har det ej framkommit något som talar för en differen4

—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 191

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

tiering av bärighetsstandarden i den riktning trafikutredningen diskuterar.

Tvärtom har utredningar, som styrelsen utfört under de senaste åren, bl. a.

kartläggningen av skogstransporterna på det allmänna vägnätet samt de pågående

fordonsvägningarna, givit ökad tyngd åt de rekommendationer som

givits i vägplanen om ett för hela det allmänna vägnätet enhetligt axeltryck.

Skogsbrukets motortransporlkommitté framhåller att skogsbruket för

sina tunga transporter i hög grad är beroende av framkomligheten för tung

trafik på de allmänna vägar, som framgår i eller berör skogsbygd. Från

skogsbrukets sida måste hävdas, att hela det allmänna vägnätet skall medge

trafik med 10 tons axeltryck.

I utredningens bedömning av de statliga järnvägsinvesteringarna

instämmer flertalet av de remissinstanser, som uttalat sig

härom.

Järnvägsrådet framhåller betydelsen av att järnvägsstyrelsen erhåller

tillräckliga investeringsanslag för kapacitetsökning, rationalisering och modernisering.

Sådana anslag utgör i många fall en förutsättning för att det

av SJ bedrivna rationaliseringsarbetet skall kunna fortsätta och för att SJ :s

trafikapparat skall kunna anpassas och utbyggas till att motsvara den expansion,

som i övrigt äger rum i samhället. Rådet tillstyrker, att SJ erhåller ett

årligt investeringsanslag av den föreslagna storleksordningen och understryker

samtidigt vikten av att investeringarna insättes företrädesvis på

sådana områden av järnvägsdriften, där snabb och god förräntning kan

förväntas.

Kommerskollegium anser sig sakna anledning till erinran mot det för de

närmaste åren beräknade investeringsbehovet för järnvägarna. Kollegium

vill dock framhålla att beloppet 350 milj. kr. kan vara för högt eller för lågt,

därest beloppet skall ses i belysning av investeringsönskemålen för trafikväsendet

i dess helhet. Näringsorganisationerna accepterar, att järnvägsinvesteringar

i enlighet med trafikutredningens förslag under de närmaste

åren hålles i storleksordningen 350 milj. kr. per år. Linje flyg AB anför däremot

betänkligheter mot att trafikutredningen tagit för gott av järnvägsstyrelsen

redovisat investeringsbehov av 5,2 miljarder kr. för tiden 1960—

1979.

Bland de remissinstanser, som lagt särskilda synpunkter på

investeringsbedömningen, framhåller arbetsmarknadsstyrelsen

att det är av vikt att de arbeten, som upptagits i långtidsplanerna och bedömts

böra komma till utförande under de närmaste åren, detaljplaneras så

att investeringarna snabbt kan utökas, om detta är önskvärt med hänsyn till

arbetsmarknads- och konjunkturläget. För de ställningstaganden av trafikpolitisk

natur, som krävs för denna planläggning och samordning, synes utredningen

i huvudsak ha lämnat mera allmänt hållna riktlinjer. Ett mera

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

konkret utformat program förefaller önskvärt. Handelsanställdas förbund

understryker vikten av att redovisade investeringsplaner blir föremål för

översyn. Enligt förbundets uppfattning kan nämligen de minskade samhällsekonomiska

kostnaderna genom liberaliseringen av vägtransporterna

i annat fall uppvägas av ökade kostnader för trafiken i städer och tätorter.

Trafikutredningens förslag till breddningsundersökningar

lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser, som uttalat sig härom.

Några remissinstanser har dock anfört särskilda synpunkter. Sålunda

framhåller chefen för försvarsstaben att det från totalförsvarssynpunkt är

angeläget att en breddning till normalspår i första hand sker på bandelen

Torved—Gullspång, i andra hand Kalmar—Berga, varigenom två goda

kompletterings- och kringgångsförhindelser erhålles. Länsstyrelsen i Kronobergs

län instämmer i utredningens förslag att det järnvägskomplex, som

består av linjerna Karlshamn—Vislanda, Norraryd—Kvarnamåla och Bredåkra—Växjö

upptages till undersökning. Även beträffande linjerna Vislanda—Ljungby—Bolmen—Halmstad

och Växjö—Hultsfred bör breddningsalternativet

prövas. Länsstyrelsen säger sig vara väl medveten om att

dessa önskemål om spårbreddning icke stöds av räntabilitetsskäl i nuvarande

läge men anser, att arbetsmarknads-, lokaliserings- och försvarspolitiska

synpunkter talar för dess uppfattning. Länsstyrelsen i Blekinge

län säger sig vidhålla sin tidigare uttalade uppfattning, att ombyggnad till

normalspår borde ske av linjen Gxdlberna—Torsås—Bergkvara.

Trafikutredningens uppfattning i frågan om nybyggnad av järnvägslinjer

delas av samtliga remissinstanser, som uttalat sig härom.

Det helt övervägande antalet av de remissinstanser, som uttalat sig om

nedläggning av trafiksvaga järnvägar, har accepterat trafikutredningens

undersökningsprogram. Sålunda anser järnvägsstyrelsen utredningens

tidsplan vara en lämplig ram för SJ :s undersökningar under de närmaste

tre åren angående lönsamhet och alternativa trafikformer för de trafiksvaga

linjerna. Styrelsen framhåller dock, att vissa förskjutningar av objekten

mellan olika undersökningsetapper samt mellan grupp A och undersökningsgrupperna

kan bli motiverade. Järnvägsrådet anser nedläggningsfrågan

vara mycket betydelsefull för SJ :s ekonomi och understryker vikten av att

planeringsarbetet för nedläggande av järnvägsdriften vid oekonomiska handelar

bedrives med all kraft. Det bör enligt rådets mening vara en angelägen

uppgift, att en viss sammankrympning av järnvägens transportapparat

åstadkommes i de delar som numera genom landsvägstrafikens expansion

förlorat sin betydelse. Generalpoststyrelsen har intet att erinra mot det av

utredningen och järnvägsstyrelsen uppdragna undersökningsprogrammet

avseende möjligheterna att lägga ned trafiksvaga järnvägslinjer, ej heller

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

mot att sådan nedläggning kommer till stånd. Även länsstyrelserna i Älvsborgs,

Värmlands, Västmanlands och Västerbottens län förordar eller har

intet att erinra mot de principer beträffande nedläggning av trafiksvaga

järnvägar, som utredningen redovisat. Kraftigt stöd för sina förslag finner

utredningen hos Landsorganisationen, som anser motiven att så snart

som möjligt realisera en konkret plan för nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer

hållbara. Näringsorganisationerna hälsar med tillfredsställelse

utredningens tidsplan för nedläggningsundersökningarna.

Riksförbundet Landsbygdens folk säger sig vara medvetet om, att nedläggning

av vissa järnvägslinjer av ekonomiska skäl efter hand framstår

som motiverad.

Kommerskollegium och kommittén för näringslivets lokalisering understryker

järnvägarnas betydelse i lokaliseringssammanhang och hävdar, att

lokaliseringssynpunkter icke får förbises vid bedömningen av huruvida en

järnvägslinje skall nedläggas eller ej. Arbetsmarknadsstyrelsen instämmer

i utredningens förslag, att nedläggningsundersökningarna bör bedrivas med

största skyndsamhet, men understryker järnvägarnas betydelse som lokaliseringsfaktor.

Styrelsen påpekar, att av de 98 A-centra ligger alla utom ett

och av B-centra alla utom två vid järnväg. Om alla de bandelar, som av

Irafikutredningen föreslagits till nedläggningsundersökning, också skulle

läggas ned, skulle det innebära, att 4 A-centra och 6 B-centra ställdes utan

järnväg. Styrelsen finner därför att det är nödvändigt att ställning tages till

nedläggningarna från fall till fall med beaktande av konsekvenserna för

befintliga företag och med beaktande av önskvärdheten och möjligheterna

att förlägga nya företag till berörda område.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller, att med hänsyn till järnvägens

betydelse som godstransportmedel varje nedläggning av en järnväg kan

komma att innebära, att den berörda bygdens möjligheter till framtida utveckling

minskas. En järnväg bör därför icke få läggas ned med mindre det

klart framgår, att järnvägen saknar betydelse för bygdens framtida utveckling.

Eljest innebär åtgärden en sänkning av bygdens transportstandard.

Länsstyrelsen är av den bestämda uppfattningen, att en för långt driven

politik, syftande till att lägga ned järnvägar, kan leda till att länets bestånd

som administrativ och ekonomisk enhet rubbas.

Invändningar mot utredningens förslag har framförts av några remissinstanser.

Sålunda säger sig Svenska järnvägsmannaförbundet vara införstått

med, att ytterligare nedläggningar är ofrånkomliga och nödvändiga,

men anser att trafikutredningens förslag till nedläggningsprogram är alltför

omfattande och att det föreslagna tidsschemat innebär en alltför forcerad

nedläggningstakt. Den mall, som den internationella järnvägssammanslutningen

angivit — nedläggning om antalet trafikenheter understiger

250 000 per bankm och år -—- anser förbundet icke vara tillämplig i vårt

land. Länsstyrelsen i Östergötlands län finner att utredningens omfattande

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

samt i och för sig värdefulla redogörelser för lönsamheten av driften å olika

delar av järnvägsnätet huvudsakligen avser den företagsekonomiska och

ej den samhällsekonomiska lönsamheten av järnvägstrafiken i förhållande

till övrig trafik. Den synes därför otillräcklig som motivering för de omfattande

järnvägsnedläggelser, som enligt utredningen bör undersökas.

Länsstyrelsen jämför de trafiksvaga banorna med förortstrafiken i Stockholm

och hävdar, att de trafiksvaga järnvägarna tillfredsställer samma

behov, skolresor, arbetsresor etc., som »spårvagnstrafiken» kring Stockholm.

Länsstyrelsen påpekar, att det torde betraktas såsom orimligt att

lägga ned den som jämförelse nämnda förortstrafiken. Svenska järnvägjföreningen

förutsätter, att enskilda järnvägar ges rätt att lägga ned eller

inskränka driften, då trafiken är klart olönsam, och att vederbörande jarnvägsförvaltning

inte skall behöva upprätthålla traiiken längre än vad den

finner förenligt med sina intressen.

Beträffande trafikutredningens synpunkter på frågan om ersättningstrafikens

ordnande har remissinstanserna i huvudsak inte haft något att

erinra. Särskilda synpunkter har dock anförts av flera instanser.

Generalpoststyrelsen understryker vikten av att ersättningstrafiken får

en sådan utformning, att den icke försvårar postverkets strävan efter snabbast

möjliga postbefordran och postutdelning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner att nedläggning av en trafiksvag

järnvägslinje alltid medför en viss standardsänkning inom den tillgängliga

transportapparaten och föreslår att statsmakterna visar en betydligt större

generositet mot befolkningen i de bygder, som drabbas av en nedläggning

av trafiksvag linje, än vad som är möjligt enligt gällande direktiv.

Riksförbundet Landsbygdens folk anser att ett oeftergivligt villkor för

att nedläggning skall få ske måste vara, att erlorderlig kollektiv trafik kan

ordnas på annat sätt. Därvid måste alltid tillses att landsvägstrafikens speciella

fördelar utnyttjas. Utredningen har på denna punkt enligt förbundets

mening inte uttalat sig med tillräcklig skärpa. Det är för många företag och

bygder inte tillfyllest att »ersättningstrafiken skall inom rimliga gränser

tillgodose trafikbehovet på ett tillfredsställande sätt». Speciellt goda kommunikationer

har ofta varit avgörande för lokaliseringen av företag och

valet av bostadsort. En försämring av kommunikationerna kan innebära clt

betydande avbräck för den enskilde och därmed även för vederbörande bygd.

Ä andra sidan kan en järnvägsnedläggelse i vissa fall vara till fördel för befolkningen

i cn bygd, eftersom linjetrafik med landsvägsbuss lättare kan

anpassas till den nuvarande bebyggelsestrukturen. De olika projekten måste

därför bedömas från fall till fall.

Det angelägna i utredningens förslag om tillräckliga anslag för vägupprustning

i samband med järnvägsnedläggning understrykes bl. a. av arbetsmarknadsstyrelsen,

statens jordbruksnämnd, länsstyrelserna i Kronobergs,

Blekinge, Kristianstads, Skaraborgs, Värmlands och Gävleborgs län samt av

nä ringsorganisationerna.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Beträffande nedläggningsärendenas handläggning anser länsstyrelsen i

Stockholms län det vara av vikt, att länsstyrelserna får deltaga i de förberedande

undersökningarna och vid upprättandet av förslag till nedläggning

av trafiksvaga järnvägar.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att det ur allmän transporthushållningssynpunkt

i vissa fall kan vara rationellt att överlåta trafikuppgifterna på

enskilda företag.

De i samband med nedläggningarna förekommande personalfrågorna tas

bl. a. upp av Landsorganisationen, som finner det angeläget, att nedläggningsprogrammet

realiseras under sådana former, att berörda personaloch

trafikantgrupper i mycket god tid erhåller besked om nedläggningstidpunkterna,

innan besluten verkställs, och att personalomflyttningsproblemen

i dessa fall ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Även Svenska järnvägsmannaförbundet

framhåller vikten av att berörd personal i tid underrättas

om beslut om nedläggningar.

Över järnvägsstyrelsens skrivelser den 31 juli 1962 och den 14 januari 1963

rörande frågan om breddning av järnvägslinjerna Gullberna

Torsås Bergkvara och Torsås — Kalmar har

yttranden avgivits av länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län.

Länsstyrelsen i Blekinge län konstaterar att en nedläggning av järnvägen

innebär en allmän försvagning av transportapparaten, vilket drabbar berörda

bygd och dess näringsliv, om icke motåtgärder vidtages för att eliminera

eller mildra följdverkningarna. Det allmänna måste därför anses ha skyldighet

se till, att bygden kompenseras för olägenheterna av en nedläggning.

Länsstyrelsen framhåller att ett oeftergivligt krav för en eventuell nedläggning

måste vara, att vägnätet inom trafikområdet upprustas. Denna vägupprustning,

som icke bör belasta ordinarie väganslag, bör påbörjas omedelbart

efter ett nedläggningsbeslut. Genom utförande av den föreslagna vägupprustningen

och anordnande av linjetrafik i erforderlig utsträckning

skulle bygden i viss mån kompenseras för de olägenheter, som en nedläggning

av järnvägen onekligen medför.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser sig ur verkställda utredningar kunna

utläsa, att länet har en väsentligt lägre standard på persontrafikområdet än

övriga delar av landet och att länet genom en sydostkustbana skulle erhålla

en likvärdig standard i förevarande hänseende till en kostnad av 75 milj.

kr. Vad angår bandelen Gullberna—Torsås—Kalmar finner länsstyrelsen

det framgå av utredningsmaterialet, att, om avsevärda investeringar skall

kunna undvikas i järnvägarna Kalmar—Emmaboda—Karlskrona, Torsåsbanan

är behövlig dels för att direkta persontåg skall kunna anordnas mellan

tätorterna i Kalmar län, a ena, samt Blekinge och Kristianstads län,

å andra sidan, och dels för att företagsekonomisk effektivitet skall kunna

uppnås genom att trafikunderlaget mellan Kalmar och Blekinge län kom
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

bineras och den rullande materielen utnyttjas gemensamt. Vad beträffar

Torsåsbanan, bedömd separat, har i ett av sydostkustbanekommittén och

kommunikationsrådet avgivet yttrande framlagts beräkningar, enligt vilka

underskottet å banan skulle elimineras efter en breddning. Länsstyrelsen säger

sig icke besitta erforderlig sakkunskap för att kunna bedöma om och i

vad män dessa beräkningar är riktiga. Intill dess riktigheten av de sålunda

gjorda beräkningarna vederlagts föreligger emellertid starka skäl för att

icke redan nu vidtaga åtgärder för en nedläggning av Torsåsbanan såsom

järnvägsstyrelsen föreslagit. Länsstyrelsen avstyrker därför bifall till järnvägsstyrelsens

förslag rörande omläggning av trafiken Kalmar—1Torsås—

Karlskrona till landsväg.

Järnvägsstyrelsens i skrivelse den 16 januari 1963 redovisade breddningsundersökning

av järnvägslinjerna Vislanda — Karlshamn,

Växjö — Bredåkra och Norraryd — Kvarnamåla

samt dess hemställan att få nedlägga persontrafiken på linjerna Växjö—

Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla samt att få helt nedlägga driften och

uppriva spåret på linjen Tingsryd—Bredakra har lämnats utan erinran av

chefen för försvarsstaben, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, statens biltrafiknämnd

samt centrala civila transportkommittén.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att det berörda trafikområdet efter

järnvägsdriftens upphörande skulle få en transportstandard, som måste

ogynnsamt påverka utvecklingen inom området. Om den föreslagna trafikomläggningen

trots detta anses böra genomföras, erfordras, att vägnätet

inom trafikområdet upprustas i väsentligt större omfattning än som föreslagits.

Vidare synes kunna fordras, att styckegods- och persontrafiken ordnas

så att lika goda förbindelser erhålles som om järnvägslinjen ombyggts

till normalspår samt att i linjetrafiken icke uttages högre avgifter än vid

befordran på järnvägen. Länsstyrelsen avvisar tanken på att inskränka driften

på järnvägslinjen Vislanda—Karlshamn eller att lägga den företagna

breddnings- och lönsamhetsundersökningen till grund för en omprövning

av riksdagens principbeslut om breddning av banan. För en fortsatt gynnsam

utveckling inom Karlshamnsregionen är det av största betydelse att tidsenliga

järnvägsförbindelser finns norrut från Karlshamn med anslutning

till normalspårsnätet vid Växjö.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det troligt att bilismen bidragit till

att minska järnvägens trafikunderlag men framhåller att järnvägsdriften

inom trafikområdet till synes lämnats åt sitt öde. Bl. a. saknas moderna

lastningsanordningar nästan helt och klagomål har anförts mot tågtiderna

på grund av deras uttunning och de besvärliga eller obefintliga anslutningsmöjligheterna.

Länsstyrelsen kan icke dela den pessimistiska syn på utvecklingsmöjligheterna,

som förevarande framställning avspeglar. Förutsättningarna

för ett tillväxande näringsliv i denna landsända torde enligt

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

länsstyrelsens uppfattning föreligga. En första förutsättning är dock att

området kan erbjuda goda transportförhållanden. Det synes länsstyrelsen

uppenbart att sådana icke kan erbjudas med mindre en breddning företages.

Länsstyrelsen säger sig icke vilja göra gällande, att en breddning kan

bli räntabel, och det synes heller inte sannolikt, att så kan bli fallet inom

överskådlig tid. Frågan om breddning bör emellertid icke endast ses i relation

till SJ:s ekonomi. Om man såsom länsstyrelsen hyser den uppfattningen,

att järnvägsdrift bör bibehållas inom området under alla förhållanden,

bör den göras så rationell och kostnadsbesparande som möjligt och med

en transportstandard som tillfredsställer rimliga krav. Sammanfattningsvis

anfor lansstyrelsen, att enligt dess uppfattning synnerligen starka skäl talar

för fullföljandet av riksdagens beslut i breddningsfrågan.

Beträffande förslaget till nedläggning finner sig länsstyrelsen böra avstyrka

bifall innan ytterligare och allsidig utredning verkställts rörande konsekvenserna

av densamma. Denna utredning torde jämväl böra omfatta frågan

om knutpunktstrafikens inverkan på föreslagen trafikomläggning. Beträffande

ersättningstrafiken anför länsstyrelsen, att kravet på en tillfredsställande

transportförsörjning nödvändiggör åtskilliga vägupprustningar.

Det framlagda vägbyggnadsprogrammet torde för länets vidkommande i

och för sig kunna godtagas men kräver komplettering i betydelsefulla hänseenden.

Länsstyrelsen förutsätter, att kostnaderna för av en nedläggning

nödvändiggjorda vägarbeten bestrides helt med medel, som icke ingår i ordinarie

väganslag. Länsstyrelsen understryker starkt angelägenheten av att

ett blivande beslut om nedläggning förbindes med föreskrift om att angiven

vägupprustning skall vara slutförd innan några inskränkningar vidtages

samt att erforderliga medel för vägbyggnaderna ställes till förfogande.

Flertalet remissinstanser ansluter sig till den av 1960 års vägsaltkunniga

vid behandlingen av frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar

uttalade principen att för den allmänna samfärdseln

nödiga vägar och förbindelser skall byggas genom det allmännas försorg

och med anlitande av allmänna medel samt att avgifter icke får uttagas

för deras begagnande. Ett antal remissinstanser anser dock att avgiftsfinansiering

bör kunna tillgripas i undantagsfall.

Vägsakkunnigas uppfattning att ett system med avgiftsfinansiering ej bör

inforas biträdes av bl. a. riksrevisionsverket, länsstyrelserna i Skaraborgs

och Värmlands län, Svenska landskommunernas förbund samt Länsvägnämndernas

förbund. Vissa remissmyndigheter framhåller särskilt riskerna

för rubbningar i angelägenhetsgraderingen och för snedvridning av investeringsverksamheten

om utförandet av avgiftsbelagda trafikanläggningar

skulle möjliggöras. Sålunda anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, alt

tillkomsten av en viss vägförbindelse genom kapitaltillskott från enskilda

intressenter i och för sig icke behöver innebära att den ordinarie vägutbygg
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj ds proposition nr 191 år 1963

naden måste vidkännas en motsvarande inskränkning på annat hall. Sett

i ett större sammanhang bör frågan om byggandet av tnllväg bedömas mot

bakgrunden av samhällets totala resurser och den angelagenhetsgrad som

företaget därvid bedömes ha. De flerårsplaner som upprättas och faststalles

får_efter vederbörlig anslagsbehandling — anses utgöra en objektiv matt
stock

på de möjligheter till väginvesteringar som samhället under tidsperioden

i fråga har. Då vidare, enligt de sakkunnigas mening, f. n. knappast

något företag — ölandsbron möjligen undantagen — kan anses vara sadant

att det har aktualitet såsom tullväg, anser styrelsen, att nagot pataglig

behov av en lagstiftning på området i dagens läge inte föreligger. Liknande

synpunkter anföres av länsstyrelsen i Stockholms län och Landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att en lagstiftning om avgiftsbelagda

enskilda trafikföretag icke kan väntas fylla något behov annat an i ett par

undantagsfall, vilka icke kan få utgöra skäl för avsteg från huvudprinciperna

för vägväsendets finansiering.

Länsstyrelsen i Örebro lön ansluter sig till de sakkunnigas uttalande, att

en enstaka bygd icke bör belastas med avgifter för en allmant behövlig trafikled

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands län torde det ej vara orealistisk

antaga, att rätt snart efter färdigställandet av ett avgiftsbelagt företag krav

kommer att ställas på avgiftens borttagande. Liknande synpunkter anfores

av Tjänstemännens centralorganisation, som härjämte framhåller, att avsteg

från hittills tillämpade principer för vägväsendets finansiering icke bor

ske i fråga om en eventuell bro till Öland.

Svenska stadsförbundet anför, att driftekonomisk lönsamhet icke utan

vidare kan betraktas som ett kriterium på att en viss anläggning också har

hö* angelägenhetsgrad. Man måste därför antaga, att den nodvandiga koncessionsprövningen

i själva verket skulle leda till att avgiftsfinansierade

företa" ej tilläts att bryta den på en allsidig angelagenhetsprovmng grundade

turordningen mellan trafikbyggena. Förbundet framhåller vidare, att

berättigade krav om inlösen av avgiftsfinansierade trafikleder troligen

ganska snart skulle framföras.

Av de remissorgan, som ställer sig positiva till införandet av tullvägar,

anser de flesta att sådana vägar bör komma till utförande endast i speciella

fall Gällande grundregel för vägnätets finansiering synes sålunda endast i

särskilt motiverade undantagsfall böra rubbas framhåller länsstyrelsen i

Östergötlands län, som i allt väsentligt delar de av utredningen framförda

synpunkterna. Den föreslagna koncessionslagen synes enligt lansstyrelsen

fylla sitt ändamål att reglera vissa undantagssituationer. Liknande synpunkter

framföres av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Enligt lansstyrelsen

i Kronobergs län erfordras för anordnande av förbindelser over Ivalmaisund

och Öresund så stora kapitalinvesteringar att dessa icke synes kunna

rymmas i de näraliggande årens investeringsplaner. Genom medverkan av

4*_Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 191

opaginerad Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

enS1kiIt,kapital Skulle dessa företa§ kunna förverkligas inom snar framtid,

varior länsstyrelsen icke vill motsätta sig att förslaget till lag om tullvägar

införes, da i allt fall Kungl. Maj :ts prövning blir erforderlig för varje företag,

och att lagen förutsättes tillämpad med stor restriktivitet. Även länsfJurelS.

e" 1 Bleldn9e län anser> att en särskild lagstiftning, som i enstaka

fall möjliggör byggande av angelägna, kostnadskrävande väg- eller broföretag,

kan innebära en lämplig lösning på vissa trafikproblem. Synpunkter av

liknande innebord framföres av länsstyrelserna i Hallands och Västerbottens

lan. Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke förorda en lagstiftning,

som generellt medger finansiering av väg- och broförbindelser genom avgifter.

Detta hindrar dock icke, att denna finansieringsform bör kunna anvandas

, enstaka, speciella fall. Möjligheten står därvid öppen att det enstaka

ioretaget göres till töremål för särskild lagstiftning.

Motor organisationerna anser, att tullvägar skulle kunna tänkas i vissa

speciella fall såsom beträffande kostnadskrävande, större och angelägna

oretag. Organisationerna nämner särskilt broar och tunnlar beträffande

vilka det bedömes som osannolikt att sådana störningar i prioritetsgraderingen,

som utredningen har befarat, kan uppstå. KAK tillägger, att även

vagar skulle kunna komma i fråga för avgiftsbeläggning.

Avgiftsbelagda trafikanläggningar bör enligt näringsorganisationerna

kunna komma i fråga som alternativ till redan befintliga kommunikationse,

,er; Traflkanterna skalle härigenom få frihet att välja antingen den avgiftsfria

gamla leden eller den nya avgiftsbelagda, som dock förutsättes ge

snabbare framkomlighet och förbättrad körekonomi. Främst torde, enligt

organisationerna, enstaka broar och tunnlar samt tillfartsleder till dessa

kunna falla inom angivna kategori. Organisationerna framhåller, att utredningen

intagit en alltför kritisk hållning mot avgiftssystemet som sådant,

bl. a. beträffande risken för felaktig investeringsavvägning. Genom koncessmnsforfanmdet

synes någon sådan risk enligt organisationernas mening

ic e föreligga. Vidare framhålles att utredningen icke tillräckligt synes ha

beaktat de goda erfarenheter man haft av avgiftsfinansierade anläggningar

i USA och andra länder. Aven länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att det

föreslagna systemet med koncessionsprövning synes garantera att endast

angelagna foretag kommer till utförande. Vidare anför länsstyrelsen, att

behovet av okade investeringar inom vägväsendet sedan länge är trängande.

m trycket kan lättas genom tillkomsten av avgiftsbelagda vägförbindelser

synes man ej bora underlåta att möjliggöra detta.

Arbetsmarknadsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmölms län har intet att

erinra mot att möjligheter till avgiftsfinansierade anläggningar tillskapas

i enlighet med de sakkunnigas lagförslag.

Nagra remissorgan behandlar de sakkunnigas förslag speciellt med tanke

pa en eventuell broförbindelse till Öland. Sålunda finner länsstyrelsen i

Södermanlands lan det tveksamt, om en särskild lag behövs för ifrågavaran
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

de ändamål. Om det emellertid skulle vara möjligt att snabbare få till stånd

en bro, närmast till Öland, på sätt de sakkunniga angivit vill länsstyrelsen

icke motsätta sig en lösning av brofrågan i enlighet härmed. Länsstyrelsen

i Kalmar län, som i princip delar de sakkunnigas uppfattning, anser att

finansiering av Ölandsbron om möjligt bör ske på vanligt sätt och sålunda

prövas vid upprättandet år 1963 av ny flerårsplan för byggande av storbroar.

Om bron icke skulle kunna inrymmas i nämnda plan, bör emellertid möjlighet

givas till avgiftsfinansiering av broförbindelsen. Liknande synpunkter

anföres av länsstyrelsen i Gotlands län och Riksförbundet Landsbygdens

folk. Sistnämnda länsstyrelse är dock i själva sakfrågan av annan mening än

de sakkunniga. Alldeles oavsett de garantier som ligger i dels koncessionstvånget,

dels den omständigheten att det endast är enstaka vägprojekt som

kan bli aktuella som avgiftsfinansierade är enligt länsstyrelsen de sakkunnigas

samhällsekonomiska betänkligheter överdrivna. Länsstyrelsen har därför

intet att erinra mot en befogenhet för Kungl. Maj :t att meddela koncessioner

av förevarande art.

Några remissorgan anser att även andra företag än ölandsbron kan

tänkas ifrågakomma för avgiftsfinansiering. Länsstyrelsen i Jönköpings län

uttalar sålunda att även om man förutsätter att det enda nu aktuella fallet,

bron till Öland, kan komma att inom rimlig tid lösas på annat sätt kan ju

möjligen framdeles något enstaka annat objekt av detta slag framkomma,

varför det enligt länsstyrelsen synes vara av värde att lagstiftningen öppnar

möjlighet till fritt val. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför, att flera i och

för sig nödvändiga önskvärda trafikanläggningar torde av statsfinansiella

skäl icke kunna komma till utförande förrän i en avlägsen framtid och syftar

på bl. a. öresundsbron. Genom avgiftsfinansiering skulle dylika trafikleder

kunna komma till utförande snabbare, varför länsstyrelsen tillstyrker, att

ett system skapas, som ger förutsättningar för avgiftsbelagda trafikanläggningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att koncession bör

kunna lämnas för anläggning av större parkeringsplatser vid badplatser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att även en vägförbindelse, som har

betydelse ur turistsynpunkt bör kunna komma till utförande genom avgiftsfinansiering

och nämner som exempel härpå en vägförbindelse mellan Ljungdalen

och Vålådalen. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att frågan om

avgiftsfinansiering bör ses mot bakgrunden av tidsvinst och trafikutrymme

enligt samma normer som f. n. gäller för t. ex. fordonsparkering. Lagstiftningen

i ämnet bör f. n. icke utformas så att finansiering medelst avgifter

helt omöjliggöres, då framförallt i de större städerna hindren för trafiken

synes vara så stora att man under en övergångsperiod kan nödgas tillgripa

avgiftsfinansiering av vissa objekt för att bl. a. medgiva utrymme för statsbidrag

till de mellanstora och mindre städerna. Även för vägar på landsbygden

kan det enligt länsstyrelsen möjligen bli aktuellt med avgiftsfinansiering.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Några remissmyndigheter har framfört vissa erinringar mot det av de

sakkunniga utarbetade författningsförslaget. Beträffande benämningen

tullvag har länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads och Malmöhus

lön ifrågasatt om benämningen är lämpligt vald, då den för tanken till

en annan typ av avgift. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms och Norrbottens län, motororganisationerna samt näringsorganisationerna

anser att förslaget bör ändras så att koncession kan meddelas

for väg, bro eller tunnel inom generalplane- eller stadsplanelagt område.

— Beträffande förslaget att koncessionshavaren skall äga erhålla biträdeshjälp

från vägförvaltningen vid bl. a. upprättande av arbetsplan har erinringar

framförts från länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Hallands

och Örebro lån, vilka framhåller, att vägförvaltningarnas skyldigheter i

förevarande hänseende bör starkt begränsas eller helt utgå. — Bestämmelserna

angående inlösen före koncessionstidens utgång bör modifieras i vissa

avseenden anser länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads och Malmöhus län.

Departementschefen

Till ledning för en översiktlig bedömning från trafikpolitisk synpunkt

a'' ifrågasatta trafikinvesteringar anger trafikutredningen vissa allmänna

tendenser i trafikens utveckling på längre sikt. Utredningen har grundat

små uttalanden på de prognoser för biltrafik, järnvägstrafik och luftfart,

som jag översiktligt redovisat i samband med behandlingen av de allmänna

riktlinjerna för trafikpolitiken. Utredningen framhåller att persontrafiken

även i framtiden kommer att präglas av bilismens expansion. Man räknar

med att var tredje invånare har bil år 1975. Den kollektiva persontrafikens

utveckling kommer givetvis att påverkas härav. Korthållstrafiken

på järnväg kommer att minska kraftigt samt ersättas med individuell

trafik och i viss utsträckning busslinjetrafik. Kring landets största städer

torde dock den rälsbundna trafiken komma att ingå såsom ett nödvändigt

led i den lokala transportförsörjningen. Personbefordran på långa avstånd

antages vidare — även med beaktande av inrikesflygets utvecklingsmöjligheter

— förbli en väsentlig uppgift för järnvägen. I vad gäller godstrafik

synes det trafikutredningen sannolikt att järnvägen för överskådlig framtid

kommer att dominera malmtransporter och mera långväga godstransporter,

medan lastbilarna successivt övertar en större del av godstransporterna

i övrigt. Eftersom transportvolymen totalt sett kan förväntas öka

åtminstone i takt med varuproduktionen men sannolikt mera på grund av

den fortgående strukturomvandlingen inom näringslivet får man _ även

om en inbördes förskjutning sker mellan järnväg och bil — räkna med

ökade uppgifter för båda transportmedlen.

Denna bedömning av de allmänna utvecklingstendenserna inom trafiken

kan jag i huvudsak godtaga. I en aktiv trafikpolitik bör enligt min upp
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

fattning — som jag närmare utvecklat i ett tidigare avsnitt — ingå såsom

ett viktigt led att mot bakgrunden av de allmänna utvecklingstendenserna

inom trafiken söka bättre än hittills samordna investeringarna inom de

olika trafikgrenarna. Inom trafiksektorn finns f. n. långsiktiga investeringsplaner

för väg- och järnvägsområdet, nämligen 1957 års vägplan och

den av järnvägsstyrelsen år 1960 upprättade beräkningen av järnvägsinvesteringarna

åren 1960—1979. Innan jag övergår till att behandla frågan

hur en ökad samordning skall kunna uppnås vill jag behandla spörsmålet

om den långsiktiga investeringsplaneringen inom var och en av trafikgrenarna.

I vägplanen, som presenterades i 1959 års statsverksproposition, redovisades

en översiktlig och principiell plan för upprustning under en 20-årsperiod

fram till år 1975 av det allmänna vägnätet. Planen byggde på kända

faktiska förhållanden men också på prognoser och utredningar rörande

bl. a. fordons- och trafikökningen, befolkningstillväxten samt näringslivets

expansion och lokalisering. Sedan vägplanen framlades har utvecklingen

på skilda områden blivit annorlunda än som kunde förutses då planen upprättades.

De uppgjorda fordons- och trafikprognoserna har sålunda som

helhet överträffats. Den sedan länge pågående befolkningskoncentrationen

beräknas fortsätta. Med en ökande totalbefolkning innebär detta en allt större

koncentration till tätorterna. Sist angivna förhållanden medför, att trafikproblemen

i städer och tätorter växer. Bl. a. framträder starkt behovet av

utbyggda och nya trafikleder i samband med exploateringen av nya bostadsområden

i tätortsregionerna. Vidare aktualiseras behovet av en effektiv samordning

av trafikledsbyggandet i städerna och vägutbyggnaden på landsbygden.

Sedan vägplanen framlades har tillkommit omständigheter som

inte kunnat förutses vid uppgörandet av vägplanen. I sammanhanget vill

jag särskilt nämna de krav på vägutbyggnader, som kan bli en följd av kommunblocksbildningen.

Av väsentlig betydelse är också den fortsatta utvecklingen

och de nya rön som vunnits på det vägtekniska samt fordonstekniska

området.

Enligt min mening motiverar bl. a. här anförda förhållanden att frågan

om den översiktliga vägplaneringen tages upp till förnyat övervägande.

I skrivelse den 28 juni 1963 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen också

aktualiserat ifrågavarande spörsmål samt hemställt om bemyndigande att

verkställa en översyn av vägplanen. Eu dylik översyn kommer att omfatta

— förutom rent vägtekniska spörsmål — en rad frågor, som är av mera

allmän karaktär och som jag till en del redan berört i det föregående. Vidare

måste bl. a. med hänsyn till den nivå, som de årliga investeringarna i

vägar och gator numera uppnått, de samhällsekonomiska synpunkterna

särskilt beaktas vid översynen. Mot bakgrunden av det anförda synes lämpligt

att utredningen verkställes av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga.

Jag kommer därför att hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

att tillkalla sådana sakkunniga. Jag anser mig inte i detta sammanhang ha

anledning att utöver vad som skett i det föregående gå in på de spörsmål som

det bör ankomma på de sakkunniga att utreda.

I anslutning till vad 1960 års vägsakkunniga framhållit rörande avgiftsbelagda

trafikanläggningar vill jag för egen del anföra följande.

Sedan lång tid tillbaka finansieras de allmänna vägarna och därtill hörande

anordningar genom att medel ställes till förfogande över statsbudgeten.

Några särskilda avgifter för nyttjandet av viss väg upptages inte. Denna

allmänna princip för vägväsendets finansiering har allmänt accepterats och

ansetts medföra stora fördelar från bl. a. kostnadsutjämningssynpunkt.

För att man skall göra avsteg härifrån och tillskapa en lagstiftning, som

har till ändamål att möjliggöra och främja tillkomsten av avgiftsbelagda

trafikanläggningar, måste enligt min mening mycket tungt vägande skäl

kunna anföras. Spörsmålet om införandet av en dylik lagstiftning har i den

allmänna debatten under senare år aktualiserats främst i samband med

behovet av broar över Öresund och Kalmarsund samt vissa bro- och tunnelföretag

i Göteborg, d. v. s. ett fåtal särskilt kapitalkrävande företag. De

sakkunniga har framhållit att bro- och tunnelprojekten i Göteborg redan

påbörjats efter medelsanvisning i vanlig ordning och att den fasta förbindelsen

över Öresund synes vara av så speciell karaktär att den inte bör behandlas

i förevarande sammanhang. Enligt de sakkunnigas mening är det

därför numera endast en fast förbindelse över Kalmarsund som skulle kunna

komma ifråga som avgiftsfinansierat företag. Jag delar de sakkunnigas

uppfattning, att det ej är befogat att enbart för detta fall göra avsteg från

den allmänna huvudprincipen för vägväsendets finansiering och införa en

lag om tullvägar.

I detta sammanhang vill jag anmäla, att en översyn f. n. pågår inom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen av tidigare framlagt utredningsmaterial rörande

en broförbindelse över Kalmarsund. Denna översyn bör enligt min

mening bedrivas i sådan takt att ett aktuellt material för ett ställningstagande

i frågan om en fast förbindelse till Öland bör finnas att tillgå i god tid

före den förnyelse av flerårsplanerna för väg- och brobyggnader, som författningsenligt

skall äga rum under år 1966. — Med hänsyn till att en fast

förbindelse över Öresund är av speciell karaktär får frågan om avgiftsbeläggning

av trafiken tas upp till behandling i samband med ett ställningstagande

till detta projekt. I

I vad gäller de statliga järn vägsinvesteringarna vill jag erinra om att dessa,

till skillnad från väginvesteringarna, omfattar såväl fasta anläggningar som

rullande materiel. Arbetet för att skapa balans i SJ :s ekonomi är sedan

några år inriktat på att koncentrera företagets verksamhet genom nedläggning

av trafiksvaga bandelar, indragning av olönsamma stationer etc. och

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

att jämsides härmed rusta upp bana och materiel på nätet i övrigt för att

ge SJ möjligheter att effektivt konkurrera med övriga transportmedel. Ett

fullföljande av den sålunda påbörjade upprustningen av de järnvägslinjer

som skall bibehållas är från trafikpolitisk synpunkt angeläget så att SJ på

mest rationella sätt kan utföra den andel av transportarbetet som bäst och

billigast ombesörjes med järnväg.

Liksom när fråga är om investeringar i gator och vägar bör givetvis även

järnvägsinvesteringarna alltjämt vara föremål för årlig prövning. Denna

prövning måste ske mot bakgrunden av en så långt möjligt realistisk bedömning

av investeringsbehovet och räntabiliteten på längre sikt. Självfallet

måste prognoser och investeringsberäkningar även för järnvägens del successivt

revideras med beaktande av faktisk utveckling och vunna erfarenheter.

De nu förutsedda järnvägsinvesteringarna tar främst sikte på att fullfölja

den tekniska rationaliseringen och upprustningen av affärsbanenätet

och beräknas ha en inte obetydlig kostnadssänkande effekt bl. a. genom

de av investeringarna möjliggjorda personalbesparingarna. I överensstämmelse

med bedömningen av järnvägens framtida förutsättningar på transportmarknaden

avser den planering på lång sikt av järnvägsinvesteringar,

som senast utarbetats och framlagts av järnvägsstyrelsen, till väsentlig del

investeringsprojekt som berör godstrafiken. Det är enligt min mening nödvändigt

att investeringarna på detta sätt koncentreras till de områden av

järnvägsdriften, där utrymme finns för kostnadssänkande rationalisering

och där järnvägen genom ökad effektivitet och höjd standard kan erbjuda

ett konkurrenskraftigt alternativ till andra transportmedel. Detta torde

främst gälla i fråga om vagnslastgodstrafiken. Emellertid är jämväl en

fortsatt upprustning av SJ:s persontrafikservice nödvändig, om järnvägstrafikens

naturliga förutsättningar när det gäller långväga personbefordran

skall kunna tillvaratagas.

Till den koncentration av järnvägsdriften genom nedläggning av trafiksvaga

bandelar in. in., som bör ske parallellt med affärsbanenätets upprustning,

återkommer jag i det följande.

Jag övergår härefter till att behandla de i detta sammanhang relevanta

sjöfartspolitiska frågorna och kommer därvid att uppehålla mig vid dessa

något utförligt, eftersom de i ytterst ringa utsträckning tagits upp av trafik

utredningen.

Vad sjöfartens anläggningar beträffar är de statliga investeringarna i

första hand knutna till de genomgående farlederna och anordningarna för

fartygens säkra seglation i dessa. De allmänna hamnarna är på ett par undantag

när kommunägda och kommunerna svarar för investeringarna i

dessa inberäknat anslutna inseglingsleder. I enlighet med beslut av riksdagen

år 1957 skall den statliga hamnpolitiken inriktas så, alt den företags
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ekonomiska lönsamheten lägges till grund för hamninvesteringarna. Statsbidrag

skall endast utgå i de fall, då denna princip av speciella skäl inte

anses böra uppehållas, närmast då för projekt, motiverade av lokaliseringsoch

beredskapsskäl. En ytterligare bidragsgrund är att stimulera en från

arbetsmarknadssynpunkt önskvärd tidsförläggning av hamninvesteringarna.

Investeringarna i de allmänna hamnarna har de senaste åren utgjort ca

100 milj. kr. årligen. Utbyggnaderna har till betydande del avsett fördjupningsarbeten,

bl. a. för att möta utvecklingen mot stora fartygsenheter inom

särskilt oljetransportsektorn. Omställningen från fasta till flytande bränslen

och bränsleförbrukningens samtidigt starka ökning har över huvud taget

ställt stora anspråk på hamnarna. — Stora investeringar har också gjorts

för att skapa ökad kapacitet för torrlasttrafiken, inte minst utförseln av

olika skogsprodukter. Detta gäller ej endast de allmänna hamnarna utan

också de industriägda lastageplatserna. Den i lastageplatserna tidigare dominerande

pråmutlastningen har praktiskt taget helt ersatts med uttransport

över kaj. Betydande investeringar har även gjorts — såväl inom som

utanför de allmänna hamnarna — i olika anordningar för den starkt expanderande

färj trafiken.

De statliga insatserna på farledssidan har de senaste åren fått en ökad omfattning.

Sjömätningen har intensifierats för att möta de nya krav på framkomlighet,

som de större, mera djupgående fartygen ställer. Fyrskepp har

ersatts med fasta fyrar. Norrlandssjöfarten har fått tillgång till ett radiotekniskt

navigationssystem, det s. k. deccasystemet, vilket möjliggör exakta

positionsbestämningar oberoende av fartygsläge och väderleksförhållanden.

Den statliga isbrytarkapaciteten har byggts ut, vilket — tillsammans med

utökad tillgång till hamnägda lokalisbrytare och förbättrade säkerhetsanordningar

—- givit upphov till en aktningsvärd förlängning av seglationssäsongen,

framför allt för hamnarna i Bottenhavet.

Den inrikes sjöfarten, vilken alltmer inriktats på transport av ett fåtal

stora massvaror, ställer icke särskilt stora krav på särinvesteringar från det

allmännas sida. Den synes i stort sett ha svarat för de kostnader den förorsakat.

Det för ett konkurrensfrämjande trafikpolitiskt system gällande

kravet att varje trafikgren själv skall täcka sina kostnader kan alltså sägas

vara tillgodosett.

Hamnarnas roll i transportväsendet är genom den utveckling, som skett

sedan länge, mindre knuten till den egentliga inrikes sjöfarten än till uppgiften

att — med eller utan mellanliggande lagring av det befordrade godset

— sammanbinda utrikes- och inrikes transporter. Såsom följd av Sveriges

stora utrikeshandelsvolym får hamnarna därigenom en central roll i det

samlade transportsystemet. Enligt min mening talar starka skäl för att det

under de kommande åren krävs en långtgående anpassning av sjöfarten och

därigenom också av hamnarna till ändrade trafikförutsättningar. Möjligheterna

att pressa omlastningskostnaderna och förkorta fartygens ligge
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

tider blir av avgörande betydelse för hur sjöfarten skall kunna konkurreia

med järnvägar och lastbilar om utrikestransporter av i varje fall mera högvärdigt

gods. In i bilden kommer de praktiska möjligheterna att i ökad omfattning

gå över till enhetslaster med utnyttjande av pallar, behållare m. m.

I förhållande till konkurrerande transportmedel har sjöfarten i dag en belastning

i det stora antalet i transportkedjan ingående, fristående parter.

Samordningsbehovet måste framöver ägnas stor uppmäiksamhet.

Av betydelse är till vilken del nuvarande i hög grad decentraliserade hamnsystem

är förenligt med rationella sjötransporter. Ett successivt allt effektivare

landtransportsystem reducerar fördelarna av ett starkt förgrenat

hamnsystem. De stora investeringar, som en ändrad godshantering kräver,

lär därtill få inriktas på ett begränsat antal hamnar. De ökade kraven på

farledsdjup, som vissa delar av sjötrafiken ställer, talar också för en koncentration.

Jag vill vidare erinra om att företrädare för den på Sverige baserade

transoceana linjesjöfarten påtalat den kostnadsfördyring, som de

många hamnanlöpen medför. Olägenheterna blir alltmera framträdande ju

mer kapitalkrävande linjesjöfarten blir. Otvivelaktigt skulle en ökad koncentration

medföra betydande fördelar även i fråga om isbrytning och lotsning.

Den framtida lotsorganisationen är sedan i våras föremål för provning

av en särskild utredning. Denna skall också framlägga förslag om timkostnaderna

för lots- och fyrväsendet skall uttagas från sjöfarten.

De avvägningar, som utformningen av det framtida hamnsystemet nödvändiggör,

är delvis mycket svåra. Ett ökat samråd är önskvärt mellan olika

intressenter inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn. Krav ställs

på en utökad forskning inom både det tekniska och det ekonomiska fältet.

Rådande utvecklingstendenser dels i Sverige och dels hos våra utländska

handelspartners bör bättre än vad som hittills skett klarläggas för att inriktningen

av de framtida investeringarna skall kunna bedömas. Staten

torde få taga på sig en väsentlig del av ansvaret för att erforderliga undersökningar

kommer till stånd. Härigenom ges också hamnarnas huvudman

förbättrat underlag för beslut i olika investeringsfrågor.

Särskilt stora krav på statliga investeringar har ställts av de trafikantgrupper,

som är knutna till sjöarna Vänern, Vättern och Mälaren och dessas

sjöförbindelser med havet. Godstransporterna mellan vänern- och vätternområdena

samt västkusten är föremål för undersökning av den år 1961 tillsatta

kanaltrafikutredningen. Kanalfrågorna bör enligt direktiven ses i ett

större transportekonomiskt sammanhang. Utredningen har att söka klargöra

hur de tyngre transporterna inom berörda områden i framtiden kan

komma att utvecklas och hur de bör fördelas mellan sjöfart, järnväg och

landsväg för att det från samhällsekonomisk synpunkt fördelaktigaste resultatet

skall nås. Eu bedömning bör göras bl. a. av förutsättningarna att i

stället för en utbyggnad av vattenvägarna tillgodose områdenas ökade transportbehov

helt eller delvis med andra transportmedel.

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

De slutsatser, som utredningen i sinom tid kommer till, och de överväganden

den redovisar bör, såsom jag ser det, kunna få tillämpning inte

endast på de frågor, som utredningen är direkt inkopplad på. De principiella

slutsatserna bör kunna tjäna diskussionen om hamnfrågorna i stort, åtminstone

beträffande den grad av koncentration eller decentralisering, som

är ändamålsenlig, sedd från helhetens synpunkt.

För den inrikes luftfartens del torde kunna konstateras, att flygplatsorganisationen

är väl utbyggd i förhållande till den aktuella trafikefterfrågan

och att dess kapacitet lätt kan anpassas även till en ganska betydande

trafikökning. Byggandet av flygfält kan dock i ytterligare några fall visa sig

motiverat och på längre sikt kan de tekniska framstegen på korthållsflygets

område — t. ex. vidareutvecklingen av de s. k. STOL-planen — motivera en

komplettering av flygplatssystemet.

Flygplatsernas kapital tjänstkostnader har hittills inte kunnat täckas av

flyglrafiken. I direktiven för den 1962 tillsatta utredningen rörande luftfarts\erkets

för utredningens arbete skall vara, att luftfartsverket liksom statens affärsverk

i övrigt skall sträva efter full kostnadstäckning inklusive förräntning

av i verksamheten nedlagt kapital. Detta innebär självfallet inte krav att

en flygplats omedelbart efter sin tillkomst skall vara ekonomiskt självbärande.

Bedömningen måste ske över en lämpligt avvägd längre tidsperiod. Enligt

direktiven skall utredningen vidare utarbeta förslag till riktlinjer för

investeringspolitiken. Utredningen skall undersöka huruvida anordnande

och förbättring samt drift av flygplatser i ökad utsträckning bör bli en angelägenhet

för kommuner och andra lokala intressenter.

Såsom jag framhållit i samband med behandlingen av de allmänna riktlinjerna

för trafikpolitiken är det från alla synpunkter angeläget, att en

rationell samordning av investeringsverksamheten på trafikområdet kommer

till stånd, varvid målsättningen bör vara att skapa ett transportsystem

där de olika trafikanläggningarna och transportmedlen på ett optimalt sätt

kompletterar varandra. I det föregående har jag lagt fram vissa förslag som

syftar till en ökad samordning av de statliga investeringarna och som jämväl

är avsedda att verka i samma riktning i fråga om vissa kommunala trafikinvesteringar.

Till en aktiv trafikpolitik hör emellertid, att man i väsentligt

större utsträckning än för närvarande centralt kan — i samarbete

med statliga och kommunala myndigheter samt enskilda organisationer —

fortlöpande planera och verka för lämplig avvägning av trafikinvesteringarna

och en rationell uppläggning av trafiken. Av stor betydelse är också

att regionala undersökningar sker i syfte att skapa bästa möjliga trafikservice.

Initiativ till dylika undersökningar har tagits bl. a. genom tillsättande

av särskilda utredningar, t. ex. kanaltrafikutredningen. Behovet av ökade

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

insatser är emellertid starkt framträdande. För att möjliggöra en mer aktiv

verksamhet i alla dessa och liknande avseenden erfordras att kommunikationsdepartementets

planeringskapacitet förstärks. Förslag härom torde

böra framläggas i nästa års statsverksproposition.

I det följande kommer jag att behandla vissa speciella samordningsproblem

i storstadsregionerna.

Frågan om den kollektiva närtrafikens framtida anordnande inom storstadsregionerna

innefattar åtskilliga komplicerade problem. Helt naturligt

bär problemen blivit först aktuella kring huvudstaden. Ett långvarigt och

omfattande utredningsarbete rörande Stockholmsområdets kollektiva närtrafik

har utförts i syfte att bringa klarhet i problemställningarna. Av grundläggande

betydelse härvidlag är Stor-Stockholms trafikutrednings tre betänkanden,

som framlades i slutet av 1950-talet efter ett tioårigt utredningsarbete.

Frågekomplexet har därefter varit föremål för vidare studier och bearbetning

inom berörda trafikföretag, kommuner och kommunala samarbetsorgan.

Under sommaren och hösten har flera för frågans bedömning betydelsefulla

utredningar slutförts. Sålunda föreligger nu en utredning om Stockholms

spårvägars taxesystem och framtida ekonomi. Inom SJ har vidare

avslutats vissa undersökningar om lönsamheten i närtrafiken samt utarbetats

förslag till ett framtida rationaliserat närtrafiksystem för SJ:s och dess

dotterföretags tåg- och busstrafik inom Stockholmsområdet. En rapport

om ett kollektivt trafiksystem för den framtida trafiken till Stockholms

norra förorter har för kort tid sedan utsänts av Norra förorternas trafikutredning

till berörda kommuner och trafikföretag för yttrande. Även andra

utredningar föreligger och ytterligare material väntas framkomma under

höstens lopp.

Av fundamental betydelse för bedömningen av den framtida närtrafiken

inom huvudstadsområdet är även den år 1960 fastställda regionplanen för

Stockholmstrakten. Genom denna har skapats en enhetlig plan i vad gäller

huvudlinjerna för områdets utveckling och utbyggnad. I fråga om den kollektiva

trafikförsörjningen bygger regionplanen i allt väsentligt på StorStockholms

trafikutrednings undersökningar. Till följd av bl. a. väsentligt

ökade krav ifråga om bebyggelseutvecklingen inom regionen förbereds f. n.

en revidering av regionplanen.

Trafiken — som utgöres av järnvägs-, tunnelbane-, spårvägs- och busstrafik

—. ombesörjes av ett flertal trafikföretag, bland vilka SJ och Stockholms

spårvägar är de dominerande. SJ-koncernens trafik inom området

beräknas gå med en förlust på drygt 15 milj. kr. per år. Underskotten på

Stockholms spårvägars trafik uppgår till avsevärt större belopp och torde år

1962, inberäknat kapital tjänstkostnader på de fasta anläggningarna, ha utgjort

ca 85 milj. kr. övriga trafikföretag inom området torde i stort sett läm
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

na tillfredsställande resultat. Taxenivå, taxesystem och resestandard varierar

rätt påtagligt mellan de olika trafikföretagen. En genomgående beräkning

av biljettpriser och samordnade tidtabeller är krav som förts fram från trafikanthåll.

En betydande befolkningsökning förutses inom Stockholmsområdet för

de återstående decennierna av detta sekel, ökningen kommer i allt väsentligt

att äga rum utanför Stockholms stads nuvarande gränser. Även vid en

kraftig expansion av privatbilismen måste den kollektiva trafiken svara för

huvuddelen av resorna mellan bostad och arbetsplats. För att möta denna

utveckling kommer det att krävas miljardbelopp i investeringar för enbart

den spårbundna kollektiva trafiken. Belopp som mångdubbelt överstiger

investeringarna för den spårbundna trafikens fasta anläggningar

kommer att erfordras för en med hänsyn till såväl privatbilismen som busstrafiken

och lastbilstrafiken nödvändig utbyggnad av trafikledssystemet.

Mot bakgrunden av dessa förutsedda investeringskrav framstår en samordning

av planering och utbyggnad av den kollektiva trafikapparaten som

i hög grad angelägen från samhälleliga synpunkter. Eu förbättrad samordning

torde även medföra ett effektivare utnyttjande av transportmedel och

anläggningar och ökade rationaliseringsmöjligheter genom stordrift. Inte

minst för möjligheterna att tillgodose önskemålen om ett enhetligt taxesystem

in. m. kräves nya organisatoriska lösningar i samordnande riktning.

Utredningsarbetet har nu nått så långt att strävandena bör inriktas på att

konkreta åtgärder för samordningen skall kunna vidtagas så snart som möjligt.

Samordningen berör ett betydande antal myndigheter, kommuner och

trafikföretag m. m. Utvecklingen hittills tyder på att synpunkterna går

starkt isär, vilket kan komma att avsevärt fördröja en lösning av problemen.

Med hänsyn härtill torde ett initiativ från statens sida vara motiverat

för att söka närma de olika intressenternas ståndpunkter till varandra och

därmed underlätta en lämplig lösning av problemkomplexet. Gjorda sonderingar

tyder också på att önskemål finns bland berörda intressenter för en

sådan medverkan från statens sida.

Enligt min mening bör en sådan medverkan för frågans lösning få den

formen, att en särskild statlig förhandlingsman eller förhandlings- och utredningsman

utses. Uppgiften bör därvid vara att genom förhandlingar mellan

berörda intressenter söka sammanjämka dessas ståndpunkter samt utarbeta

förslag till gemensamma lösningar av den kollektiva närtrafikens problem i

området. Målet för arbetet bör vara att mot bakgrund av bl. a. regionplanen

uppnå en lösning som innebär en fullgod trafikservice inom området till

lägsta samhällsekonomiska kostnad. Arbetet bör i första hand inriktas på att

genom organisatoriska åtgärder möjliggöra sådan samordning inom närtrafiken,

att investerings-, drift- och taxepolitik smidigt kan inriktas mot nyssnämnda

mål.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Ett definitivt ställningstagande till formerna för förhandlingsarbetet bör

emellertid ske först efter närmare samråd med berörda intressenter. Jag har

för avsikt att under den närmaste tiden ta upp överläggningar härom med

vederbörande myndigheter, kommuner och trafikföretag m. fl. Därefter

torde jag på nytt få anmäla ärendet för Kungl. Maj :t.

Likartade närtrafikproblem kan väntas successivt uppkomma även i

andra storstadsregioner och sannolikt först i Göteborgsregionen. Problemen

där har dock inte tillnärmelsevis nått samma dimensioner som i Stockholmsområdet.

Det grundläggande utredningsunderlaget, exempelvis regionplan,

föreligger ej heller ännu för Göteborgsområdet. Om föreliggande inkorporeringsplaner

förverkligas, torde samordnade lösningar av närtrafikproblemen

i Göteborgsområdet kunna nås lättare än i Stockholmsområdet.

Något motsvarande initiativ för andra förortsregioner än huvudstadens

synes mig med hänsyn till det sagda inte f. n. påkallat. Utvecklingen bör

dock fortlöpande följas. Man torde kunna utgå ifrån att det fortsatta arbetet

med lösandet av samordningsproblemen för Stockholmsområdets närtrafik

kommer att ge värdefulla erfarenheter till gagn även för övriga storstadsregioner.

Härefter övergår jag till att behandla vissa frågor rörande breddning till

normalspår av smalspåriga järnvägslinjer och nedläggning av tx-afiksvaga

järnvägar in. in.

Såsom trafikutredningen föreslår bör ifrågakommande undersökningar

rörande breddning av smalspåriga järnvägslinjer drivas parallellt med

nedläggningsundersökningar. Kvarvarande smalspårslinjer har nämligen i

flertalet fall ett så ringa trafikunderlag att breddning oftast inte är ekonomiskt

försvarlig. Den berörda bygdens trafikförsörjning bör undersökas

i ett vidare sammanhang än såsom allenast en järnvägsekonomisk fråga.

Detta sker regelmässigt i samband med nedläggningsundersökningarna.

Från trafikpolitisk synpunkt bör endast sådana breddningsprojekt, vilkas

kapitaltjänstkostnader kan förväntas bli till fullo täckta, upptagas till närmare

prövning. Vid sin behandling av vid 1953 års riksdag väckta motioner

rörande vissa breddningsprojekt framhöll statsutskottet (SU 1953: 9)

bl. a. att eu konkret plan för det fortsatta breddningsarbetet enligt utskottets

mening borde upprättas. Sedan vissa då aktuella breddningsfrågor blivit

lösta och sedan utvecklingen inom järnvägstrafiken under det gångna decenniet,

som jag förut antytt, lett till att antalet breddningsprojekt som

bör komma till utförande numera måste anses vara ytterst ringa, bör det

fåtal fall som kan bli aktuella behandlas inom ramen för den ordinarie

prövningen av SJ :s investeringar i allmänhet. Någon särskild breddningsplan

är enligt min mening inte erforderlig. Breddningsprojekten bör inordnas

bland SJ :s övriga investeringar och i princip realiseras i den ordning, som

tillämpas för dessa investeringar, d. v. s. i första band med hänsyn till in
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

vesteringarnas räntabilitet. Till vissa konkreta breddningsprojekt återkommer

jag i det följande.

I vad gäller nybyggnad av järnvägslinjer framhåller trafikutredningen

att den allmänna järnvägsbyggnadsepoken i vårt land i stort sett avslutades

i och med inlandsbanans färdigställande år 1937. Vissa mindre nybyggnadsföretag

har dock genomförts även under senare år och förslag har i skilda

sammanhang framförts om ytterligare nybyggnadsprojekt. Jag delar trafikutredningens

uppfattning att från trafikpolitisk synpunkt krav på lönsamhet

bör uppställas på investeringar i varje ifrågakommande järnvägsbyggnadsprojekt.

I fråga om såväl nybyggnads- som breddningsprojekt kan

lokaliserings- och försvarspolitiska överväganden givetvis tänkas komma

att påverka bedömningarna av huruvida visst projekt bör trots bristande

räntabilitetsförväntningar komma till utförande. Denna bedömning måste

uppenbarligen ske från fall till fall. Generellt giltiga riktlinjer kan därför

inte komma ifråga.

Nedläggning av trafiksvaga bandelar utgör en naturlig anpassning till

de förändrade förhållanden på transportmarknaden som inträtt bl. a. till

följd av bilismens expansion. Man räknar f. n. med att ungefär hälften

av SJ-nätet inte längre är ekonomiskt bärkraftigt och driften av dessa

linjer har beräknats vid ingången av budgetåret 1961/62 medföra en årlig

belastning för SJ på närmare 200 milj. kr.

Järnvägsstyrelsen har sedan 1959 — då den trafikerade banlängden uppgick

till ca 14 800 km — fått tillstånd att helt eller delvis lägga ned trafiken

på 53 järnvägslinjer med en sammanlagd banlängd av 2 042 km, och

dessa nedläggningar har med något undantag redan genomförts. Man torde

kunna konstatera att det varit möjligt att genomföra nedläggningarna utan

större olägenheter för de berörda bygderna och att den anordnade ersättningstrafiken

på landsväg i vissa avseenden medfört en förbättrad transportservice.

Såsom arbetet med nedläggningsfrågorna i praktiken bedrivits

har det ej heller varit fråga om enbart ett snävt beaktande av statsbaneföretagets

företagsekonomiska intressen. I stället har prövningen av nedläggningsärendena

fått formen av en allsidig trafikplanering, där man — med

utnyttjande av transportmedel mer avpassade för det förefintliga trafikunderlaget

och med beaktande av de transportekonomiska synpunkterna —

sökt att i rimlig grad tillgodose glesbygdens transportbehov.

Då erfarenheterna av hittills genomförda nedläggningar sålunda har visat

att det trots de farhågor som i skilda sammanhang yppats om de negativa

verkningarna av järnvägsnedläggelser varit möjligt att genom trafikomläggning

skapa en tillfredsställande trafikservice till lägre samhällsekonomisk

kostnad bör undersökningarna rörande möjligheterna att lägga

ned driften helt eller delvis på trafiksvaga järnvägslinjer med kraft fullföljas.

Ehuru stora belopp årligen krävs för att upprätthålla driften på

sådana linjer, måste man nämligen konstatera att många av de berörda

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kiingl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

bygderna likväl inte lämnas den trafikservice som vore önskvärd. I anslutning

härtill vill jag framhålla att enligt min mening bör — såsom led i den

tidigare berörda samordningen av trafikinvesteringarna — även i ökad utsträckning

göras mer omfattande, regionvis upplagda undersökningar av

möjligheterna att med lämplig koordination av de olika transportmedlen ge

en bättre trafikservice i olika delar av landet. Det torde få ankomma på kommunikationsdepartementet

att sörja för att dylika undersökningar blir utförda.

De i trafikutredningens undersökningsprogram upptagna trafiksvaga linjerna

har en total banlängd på nära 7 200 km, vilket motsvarar ca 47 procent

av SJ:s hela år 1960 kvarvarande linjenät. De trafiksvaga linjer, som

enligt utredningen i regel endast bör ifrågakomma för lönsamhetsundersökning,

enär de av olika sociala skäl bedömts tills vidare inte kunna läggas

ned, har av utredningen benämnts linjegrupp A. Linjer för vilka nedläggningsundersökning

bör genomföras har hänförts till en linjegrupp B. Förslag

om överförande av viss linje från en grupp till en annan bör enligt

utredningen i första hand framläggas av järnvägsstyrelsen. Nedläggningsundersökningarna

beträffande de till linjegrupp B hänförda bandelarna

och vissa av bandelarna i linjegrupp A — sammanlagt 88 linjer om 4 400

km — skall enligt utredningen ske före den 1 januari 1965 och lönsamhetsundersökningarna

beträffande övriga linjer skall ha skett före den 1 september

1963.

Sedan undersökningar slutförts har järnvägsstyrelsen i fråga om åtta

linjer om 222 km funnit att nedläggning inte för närvarande är motiverad.

I fråga om övriga linjer, för vilka enligt programmet möjligheterna till nedläggning

skall undersökas, har järnvägsstyrelsen efter verkställda undersökningar

erhållit begärda nedläggningsbemyndiganden för 34 linjer med en

sammanlagd banlängd på 1 335 km. Framställning om nedläggning har inkommit

beträffande ytterligare sju linjer. I fråga om tre av dessa linjer

måste före eventuellt beslut om nedläggning frågan om breddning understallas

riksdagen och jag återkommer i det följande till detta spörsmål.

Återstående 39 i programmet upptagna linjer är för närvarande alla — med

något undantag — föremål för undersökningar inom SJ :s centralförvaltning

eller distriktsförvaltningarna. I vad gäller lönsamhetsundersökningarna har

järnvägsstyrelsen i samband med anslagsberäkningarna för budgetåret

1964/65 anmält att undersökningarna givit till resultat att det totala underskottet

på de trafiksvaga bandelarna uppgår till 238 milj. kr. per år vid

1962 års kostnadsläge och nätets omfattning den 1 juli 1963. Styrelsen har

samtidigt meddelat att styrelsen avser att påbörja nedläggningsundersökningar

beträffande vissa bandelar i linjegrupp A.

Såsom jag framhållit i det föregående bör möjligheterna att ersätta trafiksvaga

och numera mindre ändamålsenliga järnvägslinjer med andra och

lämpligare transportmedel skyndsamt prövas. Enligt min mening bör under
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

sökningarna successivt anpassas till förändringar i de faktiska förutsättningarna

för järnvägsdriften på de olika linjerna i SJ:s hela linjenät. Det

angelägna i att utan tidsutdräkt pröva förutsättningarna för att överföra

trafiken till landsväg är särskilt påtagligt med hänsyn till att tidskrävande

vägupprustning ofta visar sig erforderlig innan en nedläggning kan genomföras.

I vad gäller formerna för nedläggningsärendenas handläggning vill jag

erinra om den redogörelse härför, som jag lämnade i 1960 års statsverksproposition

och mot vilken riksdagen inte uttalade någon erinran (bil. 8 s.

101, SU 1960: 6, rskr. 1960: 6). Trafikutredningen anser för sin del att nuvarande

handläggningsgång bör såsom i allt väsentligt tillfredsställande

tills vidare bibehållas. Flertalet remissinstanser har ej heller haft något att

erinra häremot. För egen del vill jag i detta sammanhang särskilt understryka

betydelsen av det samråd som äger rum i dessa ärenden med representanter

för kommuner, näringsorganisationer in. fl. i de bygder som berörs

av trafikomläggningarna.

I anslutning till de järnvägsfrågor, som jag nu behandlat, vill jag även

anmäla vissa breddningsprojekt i fråga om vilka riksdagen begärt undersökning

eller redan fattat principbeslut. Sålunda hemställde 1955 års riksdag

(rskr. 1955: 330) att Kungl. Maj :t skulle låta undersöka olika alternativa

lösningar av frågan om trafiken på den smalspåriga (1 067 mm) järnvägslinjen

Gullberna—Torsås—Bergkvara och i samband därmed på den

likaledes smalspåriga (891 mm) linjen Torsås—Kalmar såsom led i en tänkt

sydostkustbana. Nämnda riksdagsskrivelse överlämnades av Kungl. Maj :t

till trafikutredningen att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Trafikutredningen har för sin del funnit, att trafikunderlaget

för bandelen Gullberna—Torsås—Bergkvara, bedömd separat, inte är eller

kan väntas bli av sådan storlek och karaktär, att det motiverar någon mera

betydande uppoffring av investeringsmedel. Trafikutredningens uppfattning

är vidare att frågan om breddning av dessa linjer inte har något nödvändigt

samband med en tänkt sydostkustbana utan kan bedömas separat. Enligt trafikutredningens

uppfattning föreligger därför inga skäl till breddning av dessa

linjer eller till inspikning av järnvägsspåret på linjen Gullberna—Torsås—

Bergkvara till samma spårvidd som nu finns på linjen Torsås—Kalmar. I stallet

talar starka skäl för linjens nedläggning. Beträffande tanken på en sydostkustbana

framhåller utredningen i övrigt att avgörande skäl för anordnande

av en dylik bana hittills inte förebragts.

I skrivelse den 24 maj 1961 har järnvägsstyrelsen hemställt om bemyndigande

att lägga ned trafiken på järnvägslinjerna Gullberna—Torsås

—Bergkvara och Torsås—Kalmar. Nedläggningen beräknades medföra en

nettoförbättring av SJ:s rörelseresultat på ca 1,1 milj. kr. Under hänvisning

till bl. a. statsutskottets förutnämnda utlåtande uppdrogs sedermera åt

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

järnvägsstyrelsen att verkställa undersökning även av frågan om breddning

av dessa linjer såsom del i en eventuell normalspårig bana Linköping—

Berga—Kalmar—Karlskrona. Järnvägsstyrelsen har dessutom erhållit

Kungl. Maj:ts uppdrag att jämväl redovisa vissa alternativa tågplaner, som

visar hur persontrafiken kan organiseras efter ett eventuellt genomförande

av sydostkustbaneprojektet med sträckning över Emmaboda eller Torsås.

Efter verkställda undersökningar har järnvägsstyrelsen funnit att det

lokala trafikunderlaget för en breddning av ifrågavarande smalspårslinjer

är obetydligt. En ombyggnad till normalspår skulle endast öka den belastning,

som den nuvarande smalspårsdriften utgör på SJ:s ekonomi. Enligt

järnvägsstyrelsens mening är vidare järnvägsförbindelsen mellan Kalmar

och Karlskrona icke behövlig för att ordna Karlskronas fjärrförbindelser i

riktning mot Stockholm eller för Kalmars fjärrförbindelser i riktning mot

Malmö. Styrelsen anser därför att dess tidigare förslag rörande omläggning

av trafiken Kalmar—Torsås—Karlskrona till landsväg är den enda

tänkbara lösningen från såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk

synpunkt.

För egen del anser jag att de av trafikutredningen och järnvägsstyrelsen

anförda skälen mot en breddning av järnvägslinjerna Gullberna—Torsås—

Bergkvara och Torsås—Kalmar är övertygande. Jag kan därför inte tillstyrka

breddning av dessa linjer och anser mig inte heller kunna förorda

det framförda alternativa förslaget om inspikning av järnvägsspåret på linjen

Gullberna—Torsås—Bergkvara till samma spårvidd, som nu finns på

linjen Torsås—Kalmar. Frågan om nedläggning av trafiken torde få prövas

i vanlig ordning. Vid en omläggning till landsvägstrafik aktualiseras frågan

om en upprustning av vägnätet och vid prövningen av denna fråga torde böra

övervägas de av länsstyrelserna i Kalmar och Karlskrona anförda synpunkterna.

Ombyggnad till normalspår av linjerna Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö

enligt det av 194G års riksdag fattade principbeslutet (rskr.

1946: 210) togs ursprungligen upp på beredskapsstat men uppfördes enligt

beslut av 1952 års riksdag på SJ :s ordinarie investeringsprogram. Efter

förnyad prövning beslöt 1954 års riksdag (rskr. 1954: 127) att ombyggnadsarbetena

på dessa linjer inte skulle igångsättas med mindre läget på arbetsmarknaden

påkallade deras utförande som sysselsättningsarbeten. Bortsett

från vissa smärre terrasseringsarbeten har nämnda riksdagsbeslut såvitt

avser dessa linjer inte realiserats.

Trafikutredningen framhåller att det i belysning av den trafikutveckling,

som ägt rum sedan riksdagens principbeslut fattades, står klart för

utredningen, att det berättigade i att bredda endera av linjerna Bredåkra—

Växjö och Karlshamn—Vislanda numera kan från samhällsekonomisk synpunkt

starkt ifrågasättas. Under alla omständigheter måste breddning av

båda dessa, varandra närliggande parallella järnvägslinjer anses helt ute
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

sluten. Trafikutredningen förordar därför att beslutet inåtte omprövas sedan

ny breddningsundersökning kommit till stånd.

Den av järnvägsstyrelsen företagna nya breddningsundersökningen jämte

den parallellt härmed företagna nedläggningsundersökningen visar bl. a. att

persontrafiken på ifrågavarande linjenät under åren 1951—1961 minskat

med 56 procent, paket- och ilstyckegodstrafiken med omkring en tredjedel,

fraktstyckegodset med 58 procent och vagnslastgodset med 60 procent.

Breddning till persontrafikstandard bedöms av styrelsen såsom orealistisk

och breddning till godstrafikstandard beräknas vid 1961 års pris- och lönenivå

och 1960 års godsvolym ge ytterst ringa marginal för ränta och avskrivning

på nedlagt kapital. Järnvägsstyrelsen finner att investeringar i

breddning på detta linjenät inte är ekonomiskt motiverade och framhåller

i övrigt att järnvägarnas betydelse för trafikförsörjningen i området

numera minskat väsentligt genom bilismens utveckling. Styrelsen hemställer

därför — efter samråd med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och Näringslivets

trafikdelegation — om tillstånd att få nedlägga persontrafiken på linjerna

Växjö—Tingsryd och Norraryd—Kvarnamåla samt att få helt nedlägga

driften på linjen Tingsryd—Bredåkra.

Järnvägsstyrelsens framställning har lämnats utan erinran av de centrala

myndigheter, som yttrat sig över densamma. De i ärendet hörda länsstyrelserna

har uttryckt farhågor för att järnvägsdriftens upphörande skulle

ogynnsamt påverka utvecklingen inom området. Länsstyrelsen i Blekinge

län understryker härvid betydelsen av att järnvägsförbindelserna från

Karlshamn norrut göres tidsenliga och anslutes till normalspårsnätet vid

Växjö. Jag vill erinra om att en lösning i enlighet med vad länsstyrelsen

förordat också berör bandelen Norraryd—Kvarnamåla, som inte ingår i

1946 års principbeslut om breddning. Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker

den föreslagna nedläggningen i avvaktan på ytterligare utredning och

anser starka skäl tala för fullföljandet av breddningsbeslutet.

I likhet med trafikutredningen och järnvägsstyrelsen anser jag mig inte

kunna tillstyrka breddning av båda de här ifrågavarande järnvägslinjerna.

Med hänsyn härtill och då det trafikkomplex, som det här gäller, bör få

förutsättningslöst lösas på grundval av de utredningar, som hittills verkställts

och ytterligare erfordras, synes lämpligt att riksdagens principbeslut

om breddning av ifrågavarande linjer nu upphäves. Frågan om den lämpliga

anordningen av trafiken i detta område torde, sedan erforderliga kompletterande

undersökningar verkställts, få prövas och avgöras av Kungl.

Maj :t i vanlig ordning.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

1. föreslå riksdagen att upphäva det av 1946 års riksdag

fattade principbeslutet om breddning till normalspår av linjerna

Karlshamn—Vislanda och Bredåkra—Växjö;

s. 123 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

123

2. bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande i anledning

av vad jag anfört i övrigt rörande de statliga trafikinvesteringarna

m. m.

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

IV. Reformer på järnvägstrafikens område

Trafikutredningen

Ersättning till SJ för driften av icke lönsamma järnvägslinjer

I enlighet med de riktlinjer, som på grundval av förslag av 1948 års järnvägstaxekommitté

(SOU 1956:54) angivits i prop. 1958: A 77 (prop.

1958: B 1, SU 1958: B 6, rskr. 1958: B 74), har SJ sedan budgetåret 1958/59

erhållit ett årligt driftbidrag som kompensation i viss utsträckning för sådana

icke företagsekonomiskt motiverade prestationer, som SJ har att utföra.

En omprövning av bidraget har förutsatts komma att ske i samband

med att ställning tages till trafikutredningens förslag. Driftbidraget har

utgått med 100 milj. kr. för ettvart av budgetåren 1958/59 och 1959/60 samt

med 80 milj. kr. för budgetåren 1960/61, 1961/62 och 1962/63.

Med hänsyn till den kraftiga försämringen av SJ :s driftresultat beräknades

för budgetåret 1960/61 ett underskott om 70 milj. kr. på SJ:s fond.

Riksdagen beviljade — utöver nämnda driftbidrag — häremot svarande anslag

(SU 1960: 139, rskr. 1960: 320). Av beloppet behövde dock endast 20,4

milj. kr. tagas i anspråk. Även 1961 och 1962 års riksdagar beviljade anslag

för täckning av beräknat underskott å SJ:s fond med vardera 50 milj. kr.

Intill dess de i det föregående (sid. 83 ff) angivna lönsamhets- och nedläggningskalkylerna

för dels de tillsvidare icke nedläggningsbara trafiksvaga

järnvägslinjerna (linjegrupp A), dels de för nedläggningsundersökning

i första hand ifrågakommande linjerna (linjegrupp B) verkställts av

järnvägsstyrelsen och godkänts av Kungl. Maj :t samt nedläggningsprövning

i samtliga förekommande fall ägt rum, saknas en mera säker kännedom

om storleken av den ekonomiska belastning, som löpande åvilar SJ

till följd av de trafiksvaga järnvägslinjernas trafikering.

1948 års järnvägstaxekommitté framhöll i sitt förut nämnda betänkande,

att den omständigheten, att på SJ under årens lopp lagts en alltmer omfattande

skyldighet att trafikera bandelar, som icke hade ekonomiskt bärkraftig

trafik, medförde långtgående konsekvenser av ekonomisk och taxepolitisk

natur. De förluster, som denna trafik åsamkade SJ, hade måst

täckas av inkomsterna från trafikstarkare bandelar. För att få en uppfattning

om storleken av denna företagsekonomiska belastning på SJ anmodade

taxekommittén järnvägsstyrelsen att upprätta en resultatredovisning för de

trafiksvaga bandelarna, avseende förhållandena år 1952. Omräknat till 1955

års kostnads- och taxenivå beräknades härvid det sammanlagda underskottet

till närmare 200 milj. kr. Kommittén föreslog, som förut antytts, att

SJ skulle erhålla en partiell ersättning från statsverket för förlusterna på

de trafiksvaga bandelarna med 100 milj. kr. per år.

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

Den i föregående avsnitt framlagda beräkningen av de trafiksvaga bandelarnas

underskott (jfr sid. 85) grundar sig på den år 1960 av järnvägsstyrelsen

framlagda separatredovisningen för år 1958. För linjegrupperna

A och B har därvid beräknats ett totalunderskott av 194,5 milj. kr. vid 1958

års trafikomfattning och trafikstruktur samt 1960—1961 års kostnads- och

intäktsförhållanden.

Vid järnvägsstyrelsens underskottsredovisning har emellertid undersökningsramen

vidgats till att —• utöver linjegrupperna A och B — omfatta

jämväl linjer med en trafikintensitet mellan 625 000 och 800 000 bruttotonkm

per bankm och år, vilka med hänsyn till att de samtliga utvisat underskott

ansetts av styrelsen böra inräknas i linjegrupp A. Den sammanlagda längden

av linjer med dylik trafikintensitet är ca 590 km, vilket motsvarar 4 procent

av 1960 års linjelängd. Transportarbetet på linjerna uppgick år 1959 till

1,4 procent av det totala (exkl. malmtrafiken på malmbanan). Underskottet

på linjerna har, efter gottskrivande av matarvärdet, beräknats till 27

milj. kr. Lägges detta till de beräknade underskotten, 194,5 milj. kr., på

linjegrupperna A och B, skulle det totala underskottet stiga till 221,5

milj. kr.

Ifrågavarande järnvägslinjer är icke av den karaktär, som i allmänhet

förknippas med begreppet trafiksvag linje. De är i och för sig förhållandevis

trafikstarka men likväl under nuvarande driftförhållanden olönsamma.

Den omständigheten, att vissa av dessa linjer nyligen elektrifierats eller

ombyggts till normalspår, talar för att de efterhand kan komma att uppvisa

bättre resultat. Linjerna torde vara mer eller mindre nödvändiga för en

rationell drift av affärsbanenätet, och deras relativt höga trafikintensitet

ger vid handen, att möjligheterna till kostnadssänkande driftrationalisering

här bör vara större än i fråga om de klart trafiksvaga bandelarna. Utredningen

anser därför, att dessa linjer tillsvidare icke bör inräknas i

linjegrupp A.

Trafikutredningen anser det realistiskt att räkna med, att den årliga

belastningen på SJ till följd av de trafiksvaga järnvägslinjernas trafikering

uppgår till omkring 200 milj. kr. Ett krav på affärsbanenätet att lämna

ett bidrag till den andra delen av nätet på omkring 200 milj. kr. betyder

i själva verket, att den ekonomiska målsättningen för affärsbanenätets del

höjes avsevärt. I stället för ett förräntningskrav på 4 3U procent skulle då

krävas en förräntning av minst 15 procent. Av skäl, som utvecklats i det

föregående, kan en dylik anordning av samhällsekonomiska skäl icke godtagas;

taxesättningen på affärsbanenätet måste anpassas till de trafikekonomiska

förhållandena på detsamma.

Trafikutredningen anser, att den övergångstid, under vilken trafikeringspliktcns

omfattning så långt tillsvidare är möjligt nedbringas, kan beräknas

räcka i varje fall intill utgången av budgetåret 1964/65. Ett förbättrat underlag

för beräkningen av SJ :s driftbidragsbehov föreligger emellertid nu
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126 Kungi. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

mera, sedan resultatet av 1958 års bandelsredovisning framlagts. En omprövning

av kompensationsbeloppets storlek torde därför med ledning härav

samt av det fortlöpande nedläggningsarbetets resultat fortsättningsvis

böra äga rum. Ett mera slutgiltigt beräkningsmaterial för fastställande av

driftbidragens storlek torde dock enligt planen icke komma att föreligga

förrän för budgetåren från och med 1966/67, då vid riksdagsbehandlingen

härav beslut om samtliga i undersökningsetapperna I—IV ingående järnvägslinjer

beräknas ha meddelats.

Trafikutredningen anser för sin del, att en av de väsentligaste förutsättningarna

för friare förhållanden på transportmarknaden är, att SJ helt

kompenseras för trafikeringsplikten med avseende på de trafiksvaga järnvägslinjerna

(linjegrupperna A och B).

Utredningen har på grundval av det uppställda undersökningsprogrammet

sökt bilda sig en uppfattning om nedläggningarnas reducerande verkan på

SJ :s ekonomiska belastning. Det har härvid icke ansetts realistiskt att utgå

från att nedläggningsundersökningarna 100-procentigt skall resultera i

nedläggningar, respektive, att nedläggningarna alltid kan komma till stånd

i omedelbart sammanhang med undersökningsframläggande. Beräknad

reduktion och kvarstående belastning, som sålunda indicerar driftbidragsbehovets

storlek, framgår av efterföljande tablå. Utredningen har där räknat

med att särkostnadsunderskottet bortfaller omedelbart i och med att

nedläggning verkställts, medan andelen i samkostnaderna antagits komma

att falla bort med allenast en femtedel under varje år efter nedläggningen.

I utlåtande av den 17 augusti 1957 över 1948 års järnvägstaxekommittés

betänkande förordade trafikutredningen, att ett provisoriskt driftbidrag

till SJ skulle bygga på vissa bestämda förutsättningar. Ett ofrånkomligt

villkor för statsbidrag borde sålunda vara, att ett från samhälleliga synpunkter

motiverat nedläggningsprogram för den tid, som omfattades av provisoriet,

fastställdes och med kraft fullföljdes. För att icke statsbidraget

skulle motverka och fördröja nedläggningen, borde det tillsvidare endast

utgå såsom ersättning till täckande av underskott på trafiksvaga järnvägslinjer,

vilka icke inginge i nedläggningsprogrammet. Dessutom förutsatte utredningen,

att effektiv kontroll vunnes över att statsbidraget icke utginge

med högre belopp än som med hänsyn till landets transportförsörjning vore

oundgängligen nödvändigt. Separatredovisning av driften på trafiksvaga

järnvägslinjer borde periodvis framläggas av järnvägsstyrelsen. Provisoriet

borde ej ges längre giltighet än tre år. Skulle under denna tid anledningarna

till utgivande av statsbidrag försvinna eller kraftigt reduceras borde

givetvis en omprövning av bidragsbeloppens storlek ske. En förbättring

av SJ :s ekonomiska resultat, som ej hade sin grund i förändringar på de

trafiksvaga bandelarna, utan vore att hänföra i huvudsak till affärsbanenätet,

borde dock ej föranleda en omprövning av statsbidragsbeloppets stor
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

127

Järnvägsnedläggningarnas beräknade inverkan på de trafiksvaga järnvägslinjernas underskott

samt täckning av detta enligt trafikutredningens förslag

(milj. kr.)

Budgetår

1960/61

1961/62

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

Underskott:

Före budgetårets nedläggningar..

200

194

180

158

144

130

Bortfall genom nedläggningar

under budgetåret..............

6

14

22

14

14

10

Efter budgetårets nedläggningar .

194

180

158

144

130

120

Genomsnittligt underskott under

budgetåret....................

197

187

169

151

137

125

Täckning:

Förhöjning av affärsbanetaxan ..

67

—

—

—

—

—

Särskilt anslag ................

50

—

—

—

—

—

Driftbidrag....................

80

187

169

151

137

125

S:a täckning

197

187

169

151

137

125

lek under treårsperioden. En sådan förbättring borde snarare leda till en

taxereduktion.

I vad avser nedläggningsprogrammets fullföljande och kontroll av driftbidragsbehovets

minimering bör dessa förutsättningar för det provisoriska

driftbidraget alltjämt för framtiden gälla. Linjegrupp A förutsättes

i princip icke utökas med ytterligare järnvägslinjer. Skulle emellertid järnvägsstyrelsen

finna utanför linjegrupperna A och B fallande järnvägslinje

icke företagsekonomiskt motiverad att längre drivas, bör linjen hänföras

till linjegrupp A, därest Kungl. Maj :t efter prövning av nedläggningsframställning

finner så böra ske. Trafikutredningen förutsätter vidare,

att SJ tillvaratager alla möjligheter till besparingar på de trafiksvaga

linjerna, så att icke relationen mellan kostnader och intäkter ytterligare

försämras. Vid beräkningen av det årliga driftbidraget torde dock senast

verkställda bandelsredovisning med korrektion för verkställda nedläggningar

få läggas till grund, enär kravet på en årlig detalj beräkning för varje

linje skulle föra för långt.

Som tidigare framhållits anser trafikutredningen, att som villkor för

driftbidrag bör ställas vissa krav på järnvägarna. Ett villkor är kravet på

driftekonomisk och trafikstatistisk redovisning för de trafiksvaga järnvägslinjerna.

Detta krav på separat bandelsredovisning är dock icke något nytt.

En dylik redovisningsform tillämpades på sin tid inom SJ fram till år 1928,

då den av kostnadsskäl slopades. 1942 års järnvägskostnadsutredning föreslog

(SOU 1949: 5) att resultatredovisningar årsvis för olika trafikslag och

bandelar måtte införas vid SJ. På framställning av 1948 års järnvägstaxe
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr i91 år 1963

kommitté upprättades inom järnvägsstyrelsen en resultatredovisning för de

trafiksvaga järnvägslinjerna år 1952. En liknande redovisning upprättades

för år 1958 på initiativ av trafikutredningen.

Med den anordning för fastställande av kompensation för den kvarvarande

trafikeringsplikten, som trafikutredningen föreslår, blir för framliden

behovet av separatredovisning av de trafiksvaga järnvägslinjernas

driftresultat än mera påtagligt. Trafikutredningen föreslår därför, att åtgärder

för åstadkommande av en vart tredje år förnyad dylik redovisning

— i den mån den icke redan vidtagits -— i överensstämmelse med av 1942

års järnvägskostnadsutredning uppdragna riktlinjer snarast måtte vidtagas.

Frågan om resultatredovisning för envar av de i affärsbanenätet ingående

järnvägslinjerna, är däremot ett spörsmål, som faller inom ramen för järnvägsstyrelsens

företagsekonomiska bedömande.

Beträffande finansieringen av driftbidraget för underskottstrafiken vid

SJ framhåller trafikutredningen, att det icke torde vara av avgörande trafikpolitisk

betydelse om man väljer att via en fond utjämna kostnaderna inom

den totala transportapparaten eller att lämna bidrag av allmänna medel.

Utredningen anför emellertid, att det är rimligt att samtliga medborgare

bidrar till upprätthållandet av samhällsnödvändig underskottstrafik. Med

hänsyn härtill förordar utredningen, att driftbidraget tillsvidare i avvaktan

på fortsatt utredning rörande frågan om en utjämningsfond utgår av allmänna

budgetmedel.

Ekonomisk målsättning för SJ:s verksamhet

Sedan slutet av 1800-talet har såsom ekonomisk målsättning för SJ:s

verksamhet gällt, att — utöver täckning av kostnaderna för drift och avskrivningar

— förräntning skall eftersträvas av ett på visst sätt fixerat, i

järnvägarna nedlagt kapital, numera i SJ :s bokföring rubricerat såsom

»Statskapital».

Till denna målsättning anslöt sig i princip 1948 års järnvägstaxekommitté

(SOU 1956:54) under angivande, att den gällande ekonomiska målsättningen

för SJ innebar full realekonomisk kostnadstäckning och därutöver

förräntning av det i SJ bokförda statskapitalet i genomsnitt för längre tidsperioder.

Med full realekonomisk kostnadstäckning avsågs därvid bl. a.,

att avskrivningar ägde rum på grundval av nupriser. Kommittén utgick från

att räntekostnaden för det av SJ disponerade statskapitalet liksom tidigare

skulle kalkyleras efter medelräntefoten för den fonderade statsskulden.

Därest SJ:s intäkter under ett lågtrafikår blev otillräckliga borde värdeminskningsavsättningen

reduceras i sådan grad, att balans åstadkoms mellan

intäkter och kostnader, varvid felande avskrivningsbelopp skulle föras

»inom linjen» för att täckas av intäkter under kommande år.

I prop. 1958: A 77 uttalade föredragande departementschefen, att den då

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

gällande målsättningen för SJ :s verksamhet borde bibehållas. Förräntningen

av statskapitalet borde dock ske efter den räntefot, till vilken förräntningskravet

bestämts för statens investeringar i allmänhet. Vidare borde

principen om fulla avskrivningar varje år efter nupriser upprätthållas, för

att en rättvisande resultatredovisning för statsbaneföretaget skulle ernås.

Eventuellt uppkommande underskott borde täckas genom anslag på driftbudgeten.

Trafikutredningen framhåller, att man, vid bedömandet av frågan om

målsättningen för SJ :s framtida företagspolitik, bl. a. måste klarlägga,

huruvida samma målsättning med avseende på avkastningen bör tillämpas

för såväl det trafiksvaga järnvägsnätet som affärsbanenätet. Den gällande

ekonomiska målsättningen för SJ innebär ett visst avkastningskrav på järnvägsrörelsen

såsom helhet. De trafiksvaga järnvägslinjernas olönsamhet

har därvid medfört, att SJ fått föra en mera kortsiktig taxepolitik på affärsbanenätet.

Taxepolitiken har bl. a. måst avse att låta affärsbanenätet bidra

till att täcka förlusterna på de trafiksvaga linjerna.

Fram till början av 1950-talet har de skilda järnvägslinjernas bidrag till

täckande av järnvägsdriftens totala kostnader varit olika stora utan att

uppenbara samhällsekonomiska nackdelar uppstått. Denna fördelning av

kostnadstäckningen har dock i allmänhet icke gått längre än att den kunnat

— i stora drag — betraktas såsom ett sätt att täcka järnvägstrafikens residualkostnad,

något som icke rimligen kunnat ge anledning till befogade

invändningar från olika trafikantgruppers sida. Den del av denna kostnadsfördelning,

som inneburit en kostnadsutjämning, d. v. s. att vissa trafikantgrupper

fått bidra till att täcka en del av mindrekostnaderna för andra

trafikantgrupper, har sålunda tidigare varit tämligen begränsad. Det är i

detta avseende som de senare årens utveckling medlört en avgörande och

betänklig förändring.

Det hittillsvarande kostnadsutjämningssystemet inom SJ medför numera

sådana olägenheter, att detsamma varken ur järnvägsekonomisk eller från

samhällsekonomisk synpunkt längre kan godtagas, låt vara att olägenheterna

i viss mån begränsats genom de från och med budgetåret 1958/59 utgående

driftbidragen till SJ. Möjligheter måste därför beredas SJ att anpassa

taxesättningen på affärsbanenätet till de trafikekonomiska förhållandena

på detsamma. I detta syfte förordar trafikutredningen, att driftbidrag

till SJ skall utgå till täckande av underskottet på de trafiksvaga järnvägslinjer,

på vilka driften tillsvidare upprätthålles. Eu differentiering av den

ekonomiska målsättningen för affärsbanenätet och för de trafiksvaga .järnvägslinjerna

är därjämte nödvändig. 1 fråga om affärsbanenätet lar målsättningen

sikte på visst nettoöverskott men i fråga om de trafiksvaga järnvägslinjerna

på minimering av driftunderskottet och därmed av behovet av

driftbidrag.

Affärsbanenätet — på vars drill ur principiell synpunkt i stort sett cn5

— Bihang titt riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 191

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

dast företagsekonomiska aspekter bör anläggas — måste sålunda enligt

trafikutredningens uppfattning anses såsom eu separat rörelsegren.

Det hittillsvarande förräntningskravet, betraktat såsom maximum för

taxeuttaget, har helt sin upprinnelse i den monopolställning, som järnvägarna

innehade före bilismens genombrott. De på förräntningskravet grundade

maximitaxorna hade till sylte — förutom att möjliggöra eftersträvad förräntning

-— att skydda trafikanterna mot monopolmissbruk samt att dessutom

vid den sålunda fastställda maximiavkastningen ernå bästa möjliga

kapacitetsutnyttjande (volymmaximering).

I nuvarande och än mer i kommande konkurrensläge på transportmarknaden

föreligger emellertid icke någon fara för att järnvägstaxorna skulle

höjas mera kraftigt, därest prissättningen på järnvägens transporttjänster

blev fri. Trafikutredningen anser sig ha anledning utgå från att SJ ej heller

kommer att begagna tillfälliga monopol- eller bristsituationer i transportförsörjningen

för en extrem vinstmaximering. I detta sammanhang må

också erinras om de principer, som ligger till grund för gällande allmänna

näringslagstiftning, vilken med det förslag rörande SJ :s taxesättning som

trafikutredningen i det följande framlägger bör bli tillämplig också på SJ:s

rörelse. Vidare innebär genomförandet av ett system med effektiv konkurrens

att inom alla inrikes trafikgrenar marknads- och kostnadsbetingelserna

i sista hand blir den faktor, som bestämmer räntabilitetsutfallet. Att

vid ett dylikt system beskära järnvägens räntabilitetsmöjligheter medelst

huvudsakligen historiskt betingade maximitaxor saknar samhällsekonomisk

grund. Trafikutredningen anser sålunda att någon anledning att bibehålla

maximitaxor inom järnvägstrafiken i princip icke längre finns.

Beträffande avkastningskraven anför trafikutredningen, att om — såsom

hittills varit fallet — avkastning inlevereras till statsverket blott i den mån

överskott återstår sedan fulla avskrivningar efter nupriser företagits, så

äger den eftersträvade förräntningen lägsta prioritet bland olika kostnadsposter.

Häremot kan invändas att räntan på upplånat kapital borde betraktas

sasom en kostnad, vilken SJ :s rörelse enligt kostnadsansvarighetsprincipen

måste bära och som därför borde bestridas före avskrivningar. Med

ett dylikt betraktelsesätt ställes ett reellt förräntningskrav på SJ.

Till närmare belysning av ett dylikt krav på ränteavkastning i affärs,

banerörelsen kan jämförelse göras med förhållandena inom ett privat storföretag.

Detta arbetar regelmässigt med såväl eget som främmande kapital.

Pa det upplanade kapitalet måste affärsmässig ränta — redan före avskrivningar

betalas, och denna ränta utgör sålunda en kostnad av samma

ofrånkomliga art som driftkostnaderna för rörelsen. Ägarna av det egna

kapitalet erhåller däremot utdelning på detsamma endast i den mån nettoöverskott

av rörelsen uppkommer.

Trafikutredningen anser — för att SJ i ekonomiskt hänseende skall för

framtiden bli mer jämställd med enskilda företag även i vad avser skyldig
-

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

heterna -— det reella räntekravet böra begränsas till den del av det på affärsbanenätet

belöpande statskapitalet, som rimligen kan för ett stort järnvägsföretag

anses motsvara utifrån upplånat kapital. Det synes lämpligt att bestämma

låneandelen till 75 procent av statskapitalet, på vilken andel ränta

bör beräknas enligt normalräntefoten för lån från statens utlåningsfonder,

för närvarande 4 s/4 procent, och erläggas före avsättning till värdeminskningskonto.

Avkastningssträvandena bör givetvis omfatta förräntning även av återstående

25 procent av statskapitalet. Den förräntning, som totalt sett bör

eftersträvas för affärsbanerörelsen och sålunda utgöra en allmän riktlinje

för taxesättningen i den mån marknadsförhållandena så medger, torde till

fullföljande av analogin med de privata företagen och under hänsynstagande

till för dem föreliggande beskattningsförhållanden därför böra ta sikte

på en förräntning om för närvarande 5 ä 6 procent på affärsbanenätets hela

statskapital.

När det gäller nyinvesteringar i järnvägsdriften bör i princip det krav på

högre räntabilitet uppställas, som kan följa av att det aktuella ränteläget

ligger högre och av att 25 procent av nytillskjutet kapital behandlas såsom

eget kapital, för vilket jämväl de vid privat företagsverksamhet föreliggande

beskattningsförhållandena bör beaktas.

I det föregående har berörts den förhållandevis stora belastning på SJ:s

ekonomi, som pensionsutgifterna under ett tämligen långt övergångsskede

kan beräknas utgöra. Denna utgiftsbelastning motsvarar för budgetåret

1960/61 tillhopa 26,4 procent av SJ:s löneutgifter. Det har av järnvägsstyrelsen

upplysts, att denna höga finansiella belastning kan beräknas

bestå under längre tid framåt. Detta i förening med den omständigheten,

att SJ icke getts möjlighet att i erforderlig utsträckning fondera medel för

kommande pensionsutbetalningar, kan komma att väsentligt påverka SJ :s

avkastningsmöjligheter. Vid bedömandet av utgångspunkterna för taxesättningen

bör — i överensstämmelse med hittills inom SJ tillämpad praxis

— hänsyn till dessa SJ :s finansiella förpliktelser icke tagas i större utsträckning

än vad som motsvarar de försäkringstekniskt beräknade pensioneringskostnaderna.

Trafikutredningen finner att denna fråga bör göras till föremål

för utredning i särskild ordning.

1948 års järnvägstaxekommitté ansåg den gällande ekonomiska målsättningen

för SJ :s verksamhet innebära viss förräntning av statskapitalet i genomsnitt

för längre tidsperioder. Ett dylikt betraktelsesätt medför att vid

förekommande taxerevisioner bör eftersträvas ett rörelseresultat som medger

dels en genomsnittlig förräntning av i det föregående angiven storlek under

en lämpligt avvägd tidsperiod framåt i tiden — exempelvis en period

om sex år — (framåtblickande förräntning), dels också täckning för eventuellt

under en på motsvarande sätt bestämd, bakomliggande tidsperiod uppkomna

brister i täckningen av företagets avskrivnings-, ränte- och drift
-

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

kostnader (bakåtblickande förräntning). Trafikutredningen finner en dylik

strävan i taxesättningen vara företagsekonomiskt motiverad och förordar

sålunda, att det av målsättningen omfattade förräntningskravet skall anses

inkludera såväl framåt- som bakåtblickande förräntning.

Avskrivningar av SJ :s icke värdebeständiga anläggningstillgångar ävensom

av omsättningstillgångarna sker numera enligt nupriser i form av normalavskrivningar,

grundade på värdeminskningsberäkningar för de olika

objekten. Att avskrivningarna sker enligt nupriser står i överensstämmelse

med god företagsekonomi, varför trafikutredningen anser detta förfaringssätt

böra fortsatt tillämpas. Däremot anser utredningen att SJ, sedan en

effektiv konkurrens kommit till stånd, bör äga rätt att verkställa avskrivningar

efter konjunkturläget, vilket innebär tillämpande av variabla avskrivningar,

sammanlagt under en lämpligt avvägd tidsperiod, exempelvis

sex år, totalt motsvarande på samma tid belöpande normalavskrivningar.

Även de trafiksvaga järnvägslinjerna bör — i den mån de kommer att

bibehållas — betraktas såsom en separat rörelsegren.

Förräntningskravet på det i de trafiksvaga järnvägslinjerna nedlagda

statskapitalet bör slopas så snart ske kan — i den mån så icke redan skett

genom nedskrivning av statskapitalet. Trafikutredningen förutsätter, att

järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj :t avger härav föranledd nedskrivningslramställning.

Där ej särskilt avskrivningsanslag anvisats, bör årliga normalavskrivningar

äga rum enligt avskrivningsplan.

Även om förräntningskravet på de trafiksvaga järnvägslinjerna slopas,

innebär detta icke ett avstående från kravet på minimering av driftunderskottet.

Då det får förutsättas, att SJ med beaktande av företagsekonomiska

synpunkter eftersträvar bästa möjliga rörelseresultat, torde dock behov av

föreskrift om minimitaxa i regel ej föreligga. Taxan får å andra sidan icke

sättas högre än som står i överensstämmelse med en tillfredsställande transportförsörjning.

Allmänna synpunkter på SJ:s taxesystem

Den nuvarande taxeplikten för SJ innefattar bl. a. skyldighet att vid avgiftssättningen

icke överskrida av Kungl. Maj :t fastställda, i tid och rum

enhetliga taxor. Dessa bygger på de genomsnittliga kostnadsförhållandena

för hela järnvägsnätet och har måst inbördes avvägas med sikte på att ge

en för hela detta nät fixerad avkastning. Taxekonstruktion medger endast

anpassning nedåt i form av avgiftsnedsättningar, medan SJ saknar författningsenlig

möjlighet, att genom avgiftshöjning på viss linje eller under viss

tid kompensera sig för toppbelastningskostnader. Ett dylikt taxesystem är

icke förenligt med den strävan till transportavgifternas anpassning till kostnadsstrukturen

och efterfrågeförhållandena, som trafikutredningen funnit

böra vara vägledande för taxesättningen.

s. 133 Kontrollera mot PDF

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Den väsentligaste förutsättningen för en företagsekonomisk taxesättning

på affärsbanenätet är att taxekalkylen ej behöver belastas med några till de

trafiksvaga järnvägslinjerna hänförliga mindrekostnader. Denna förutsättning

föreligger inte i dagens läge. I och med att driftbidraget i överensstämmelse

med trafikutredningens förslag höjes, uppstår emellertid möjligheter

för en anpassning av SJ :s taxor på affärsbanenätet till kostnads- och efterfrågeförhållandena

på detsamma och trafikutredningen förordar att dessa

möjligheter tillvaratages.

Tidigare Har framhållits, att ett av de främsta hindren för en effektiv

konkurrens från SJ :s sida utgöres av skyldigheten att på ett vidsträckt linjenät

med starkt varierande kostnadsförhållanden tillämpa i tid och rum enhetliga

taxor. Förverkligandet av ett system med effektiv konkurrens förutsätter

därför i princip, att dessa krav efterges eller modifieras.

En olägenhet med att slopa kravet på enhetlighet skulle kunna tänkas bli,

att trafikanterna icke på förhand kommer att kunna själva beräkna sina

transportkostnader. Emellertid måste det, när såsom hos järnvägen antalet

kunder är synnerligen omfattande och företagets geograliska utbredning

stor, vara en institutionell nödvändighet, att de i rörelsen tillämpade befordringsavgifterna

är i betydande utsträckning enhetliga, för att planmässighet

i verksamheten skall kunna uppnås. En dylik enhetlighet ligger också i

linje med trafikföretagets intresse att erbjuda en god kundtjänst.

Utredningen föreslår att SJ i sin rörelse tillämpar normaltaxor, vilka må

kunna såväl under- som överskridas vid avgiftssättningen i det enskilda

fallet. Avvikelserna från normaltaxorna kan då ta formen av antingen specialtariffer,

vilka får karaktären av generellt gällande avvikelser från normaltaxan

med avseende på visst trafikslag, viss transportrelation och/eller

viss tidsperiod, eller ock separata transportavtal.

Den kostnads- och efterfrågeanpassning av järnvägstaxorna, som trafikutredningen

förordar, innebär på längre sikt en omprövning av det för närvarande

i godstrafiken tillämpade värdetarifferingssystemet. En i enlighet

härmed gjord omläggning innebär i praktiken endast ett fullföljande av

redan gjorda revideringar av värdetarifferna i riktning mot dylik anpassning.

En anpassning av taxorna till de skilda järnvägslinjernas varierande kostnadsförhållanden

kan drivas mer eller mindre långt. I sin mest långtgående

form skulle anpassningen innebära införande överlag av s. k. snittaxor,

d. v. s. särskilda taxor för varje järnvägslinje, enligt vilka avgifterna vid

trafik över flera järnvägslinjer uträknas separat för varje i denna trafik

ingående delsträcka och därefter sammanlägges. Motsatsen bärtill är, att

vid trafik över flera järnvägslinjer transportavgiften för hela transportuppdraget

bestämmes med hänsyn tagen till det totala transportavståndet

enligt en enda avståndsindelad taxa, s. k. genomgående avgiftsberäkning.

Användandet av specialtariffer för olika transportrelationer kan givetvis

s. 134 Kontrollera mot PDF

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

föranleda, att avgiften för anslutningstransport kan i framtiden komma att

snittberäknas, men trafikutredningen har i avsaknad av utredning på denna

punkt för sitt resonemang till utgångspunkt tagit nuvarande system med

genomgående avgiftsberäkning.

I den år 1959 av särskild utredningsman till Kungl. Maj :t avlämnade redogörelsen

för inventering av kvarstående olösta norrlandsfrågor har angetts,

att ett slutligt ståndpunktstagande till bl. a. norrlandskommitténs förslag

om virtuell avståndsberäkning icke ansetts böra ifrågakomma förrän

1953 års trafikutredning framlagt sitt betänkande.

Sedan norrlandskommitténs förslag framlades, har successivt vid företagna

taxerevisioner tarifferna för de längre avstånden höjts relativt mindre

än för de kortare, vilket sålunda inneburit en generell skärpning av taxedegressiviteten.

Senast har på grundval av 1948 års järnvägstaxekommittés

förslag genom de år 1959 genomförda taxerevisionerna en strukturförändring

av taxorna i denna riktning ägt rum. De vidtagna åtgärderna synes i

stort sett ha inneburit ett realiserande av föreliggande önskemål om skärpt

avståndsdegressivitet i den utsträckning, som med rimligt beaktande av

SJ :s företagsekonomiska synpunkter framstått såsom möjlig.

Ett genomförande av norrlandskommitténs förslag om virtuell avståndsberäkning

skulle enligt trafikutredningens uppfattning sannolikt föra så

långt, att mindrekostnadstäckning ej skulle uppnås, vilket vore liktydigt

med att en näringssubvention lämnades. En näringssubvention i denna form

låter sig emellertid icke förena med den principiella inställning till hithörande

spörsmål, som trafikutredningen deklarerat.

Vad sålunda anförts har närmast tagit sikte på affärsbanenätet, men även

i fråga om de trafiksvaga järnvägslinjerna synes affärsbanenätets normaltaxor

böra tjäna såsom riktlinje för taxesättningen. Normaltaxorna avses

ge utrymme för de olika järnvägslinjernas kostnadsvariationer, och även

om kostnaden per försåld trafikenhet på de trafiksvaga bandelarna är förhållandevis

hög, synes det i och för sig antagligt att normaltaxenivån kommer

att så långt rimligt är någorlunda motsvara kostnadsförhållandena på

dessa bandelar. Iirågakommande avvikelser från normaltaxorna bör givetvis

ha till syfte att minimera behovet av driftbidrag men bör ej gå utöver

vad som kan anses förenligt med ett tillgodoseende av kravet på tillfredsställande

transportförsörj ning.

Järnvägstaxorna fastställes för närvarande -— med vissa undantag — av

Kungl. Maj :t. Med det trafikpolitiska system, som trafikutredningen förordar,

bör det för framtiden i stället tillkomma järnvägsstyrelsen att själv

bestämma SJ :s taxesättning under beaktande av de synpunkter på densamma,

som trafikutredningen anfört.

Efter att ha tagit del av utredningens betänkande I framförde flera remissinstanser

den synpunkten, att det icke syntes rimligt, att SJ finge tilllämpa

en fri taxesättning med stöd av normaltaxor så länge den yrkes
-

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

mässiga lastbilstrafiken vore bunden av eu utav trafiktillståndsmyndighet

fastställd maximitaxa. Då taxeplikten förutsatts skola upphävas för lastbilstrafikens

del från och med den andra reformetappen, föreslår utredningen

i betänkande III att taxeplikten i järnvägstrafiken samtidigt slopas.

Taxcmässig samordning järnväg—bil

Trafikutredningen har inte sett som sin uppgift att mera detaljerat behandla

SJ :s taxesystem utan har endast sökt ange vissa allmänna riktlinjer

för taxesystemets uppbyggnad i riktning mot en effektiv konkurrens på

transportmarknaden. I ett hänseende har trafikutredningen likväl funnit

sig böra mera i detalj gå in på taxeutformningen, nämligen i vad avser olika

former av samtrafik järnväg—billinje.

Samtrafiktaxor i form av reducerade snittaxor tillämpas på åtskilliga

håll i speciell taxemässig samtrafik. Typiskt för detta slag av samtrafiktaxor

är, att de har karaktären av lokalt begränsade punktnedsättningar.

Taxemässig samtrafik med tillämpning av egentlig samtrafiktaxa förekommer

däremot endast i enstaka fall i övre Norrland.

Utredningen redovisar i betänkande II ingående tidigare kommittéförslag,

motioner och framställningar om anordnande av taxemässig samtrafik. 1

betänkande I anför trafikutredningen härom bl. a., att 1948 års järnvägstaxekommitté

i sitt betänkande (SOU 1956:54) framhållit, att införande

av taxemässig samtrafik järnväg—-billinje enligt järnvägstaxa kunde väntas

medföra avsevärda intäktsminskningar för SJ. På något längre sikt

kunde man möjligen i vissa fall vänta sig ökad trafik genom taxesamordning,

men denna torde ej kunna kompensera intäktsbortfallet genom avgiftssänkningen.

I den mån emellertid den kommande utvecklingen medförde

rationellare och mindre kostnadskrävande omlastningsmetoder, torde

man i första hand få räkna med järnvägstaxa med vissa tilläggsavgifter.

I utlåtande över detta betänkande framhöll järnvägsstyrelsen, att taxesamtrafik

med tillämpning av järnvägstaxa måste anses vara traf^ekonomiskt

direkt olämplig. Däremot kunde det i speciella fall vara kommersiellt

motiverat att tillämpa en avgift, som vore något lägre än summan av de

separata järnvägs- och bilavgifterna.

I två likalydande motioner, I: 190 och II: 283, till 1952 års riksdag hemställdes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning rörande

förutsättningarna för bedrivande av linjetrafik för person- och godsbefordran

på vissa linjer i Norrbotten med tillämpande av vid godsbefordran

genomgående fraktberäkning och vid persontrafik genomgående zontarittberäkning

med SJ.

Statsutskottet fann (SU 1952:222) skäl kunna åberopas för att staten

på ett eller annat sätt lämnade sin medverkan till en lösning av frågan om

en förbättring av trafikförhållandena inom den nordligaste delen av Norrbottens

län. De ekonomiska konsekvenserna av en dylik medverkan gjorde

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

det å andra sidan nödvändigt, att man iakttog en viss försiktighet. Utskottet

föreslog, att en utredning rörande de åtgärder som i berörda hänseende

kunde vara erforderliga måtte komma till stånd. Riksdagen beslutade i överensstämmelse

med utskottets förslag (rskr. 1952:431). Genom remiss den

20 november 1953 överlämnade Kungl. Maj :t riksdagens skrivelse i ärendet

till trafikutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget.

Trafikutredningen har ingående granskat de ekonomiska konsekvenserna

för SJ av en generell tillämpning av järnvägstaxorna såsom egentliga samtrafiktaxor

på hela det statliga järnvägs- och billinjenätet och har funnit

ett dylikt system komma att medföra en årlig primär intäktsminskning för

de statliga trafikrörelserna av storleksordningen 5 milj. kr. vid järnvägsnätets

nuvarande omfattning. Härtill skulle komma uteblivande intäktsökning

vid kommande nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer genom att

övergång till snittaxeberäkning icke komme att äga rum — av utredningen

uppskattad till ca 5 milj. kr. — ävensom merkostnader för trafikföretagen i

och för samtrafikens administration.

Tillämpning av nuvarande järnvägstaxor med genomgående avgiftsberäkning

i samtrafik järnväg—billinje skulle för persontrafikens del innebära,

att den nuvarande billinjeavgiften skulle reduceras, samt för godssamtrafiken

att nämnda avgift skulle helt eller delvis falla bort. Totalt sett skulle

avgiftsreduktionerna för billinjernas del bli så stora, att mindrekostnadstäckning

i vissa fall sannolikt ej skulle kunna uppnås. Därmed skulle i realiteten

den kostnadsutjämning, som genom järnvägstaxornas enhetlighet i

rummet hittills förekommit inom järnvägstrafiken, komma att utsträckas

även till billinjenätet.

Införandet av järnvägstaxor på det statliga billinjenätet skulle vid nuvarande

taxekonstruktion innebära, att de enhetliga järnvägstaxornas nivåer

måste höjas, och sålunda komma att ligga i genomsnitt högre än såväl de

nuvarande järnvägs- som billinjetaxornas, i fråga om sistnämnda taxor i

varje fall vad persontrafiken angår. Storleken av den intäktsminskning,

som på så sätt skulle kompenseras genom en höjning av järnvägstaxornas

nivåer, blir i viss mån beroende av den verkan, som de sänkta avgifterna för

samtrafiken kan ha i trafikvärvande hänseende. I bästa fall kan tänkas, att

samtrafiken ökar så mycket att merintäkten därav uppväger intäktsminskningen

vid oförändrad taxenivå och trafikvolym. En så pass betydande trafikökning

förefaller dock i dagens läge föga sannolik.

Införandet av järnvägstaxa såsom egentlig samtrafiktaxa saknar sålunda

i stort sett betydelse när det gäller personsamtrafiken järnväg—billinje.

Beträffande styckegodstrafiken kan i och för sig allmänna rättvisesynpunkter

tala för att järnvägstaxa borde gälla över hela det statliga järnvägsoch

billinjenätet. En utvidgning av kostnadsutjämningen inom den statliga

trafikrörelsen för emellertid bort från ett trafikpolitiskt system med större

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

frihet i konkurrensen mellan transportmedlen. Från såväl samhälls- som

företagsekonomiska synpunkter bör vid ett sådant trafikpolitiskt system

eftersträvas bl. a. att intäkterna av en billinje bereder full kostnadstäckning

för driften av densamma. Skiljaktigheterna i kostnads- och taxestruktur

mellan järnvägs- och billinjetrafiken är emellertid, när det gäller styckegodstrafiken,

så pass stora, att en tillämpning av järnvägstaxan i nuvarande

utformning såsom gemensam taxa icke är genomförbar. Ett särskilt kostnadselement

tillkommer i styckegodssamtrafiken också i fråga om kostnader

för omlastning. En omändring av järnvägens styckegodstaxa till överensstämmelse

med billinjernas kostnadsförhållanden skulle sannolikt avlägsna

densamma från järnvägsdriftens kostnadsstruktur på detta område,

något som med hänsyn till styckegodssamtrafikens obetydliga andel av

järnvägens totala styckegodstrafik ej kan komma i fråga, bl. a. också på

grund av de oförmånliga konsekvenser en dylik åtgärd skulle medföra för

den järnvägsberoende delen av näringslivet.

Från samhällsekonomisk synpunkt skulle en tillämpning av järnvägstaxa

på hela det statliga järnvägs- och billinjenätet möjligen kunna tänkas godtagbar,

därest merintäkten av den nytillkommande trafiken täckte i övrigt

uppkommande underskott på billinjerna. En väsentlig invändning från

nämnda synpunkt mot ett kostnadsutjämningssystem inom hela den statliga

järnvägs- och billinjetrafiken är emellertid, att det motverkar den kostnadsanpassning

av taxorna på affärsbanenätet, som trafikutredningen funnit

vara nödvändig.

Enligt trafikutredningens uppfattning kan transportavgifterna enligt det

nuvarande snittaxesystemet i jämförelse med det avgiftsläge, som skulle

uppkomma vid tillämpning av järnvägstaxa, icke anses för styckegodstrafikanterna

så betungande, att en rimlig avgiftsnivå ej kan sägas föreligga för

dem, varför den ifrågasatta taxeändringen enligt utredningens mening icke

är påkallad av transportförsörjningshänsyn.

Sammanfattningsvis har utredningen funnit, att det från samhälls- och

järn vägsekonomiska synpunkter och vid det trafikpolitiska system, som

utredningen förordar, icke finns utrymme för en anordning, varigenom på

hela det statliga järnvägs- och billinjenätet skulle tillämpas uteslutande

järnvägstaxor och tillsvidare ej heller andra för järnvägs- och biltrafik

gemensamma taxor.

lvrav på bibehållande av järnvägstaxa och genomgående avgiftsberäkning

framförs ofta i fråga om trafik på och samtrafik med billinjer, som

ersätter nedlagda järnvägslinjer. I dessa fall kan det regelmässigt konstateras,

att trafikunderlaget ej längre är sådant, att det järnvägs- eller samhällsekonomiskt

motiverar fortsatt tillämpning av järnvägstaxan.

Trafikutredningen anser, att frågan om tillämpning av järnvägstaxorna

i samtrafik med billinjcr, vilka ersätter nedlagda järnvägslinjer, ingår såsom

en oskiljaktig del av det större problemet om gemensamt införande av järn5*

—Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. AV 191

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

vägstaxorna på hela det statliga järnvägs- och billinjenätet och bör bedömas

från samma utgångspunkter som hela detta problem.

Sedan järnvägsstyrelsen på Kungl. Maj :ts uppdrag verkställt en undersökning

angående införande av ett särskilt taxesystem för samtrafiken mellan

järnväg och billinje, har styrelsen med skrivelse av den 20 december

1960 förklarat sig beredd att tillämpa ett taxesystem — grundat på nuvarande

snittaxesystem —- med reducerad billinjeavgift för den trafik, som

ersätter från och med år 1961 nedlagd järnvägstrafik. I vissa fall är styrelsen

även beredd att medverka till att övergången sker etappvis genom att

taxorna temporärt utformas så att i början väljes ett för trafikanterna förmånligare

alternativ. Trafikutredningen har för sin del uttalat, att en dylik

anordning ligger i linje med vad utredningen ansett böra vid behov övervägas

såsom en övergångsålgärd vid järnvägsnedläggning.

Vissa järnvägarna åvilande förpliktelser

Trafikutredningens allmänna synpunkter på de för järnvägstrafiken

speciella förpliktelserna —- transportplikt, taxeplikt etc. — har redovisats

i det föregående (s. 27 ff.). Beträffande transportplikten framhåller utredningen

ytterligare, att SJ:s skyldighet att på hela statsbanenätet ombesörja

all trafik, som söker sig dit, medför att järnvägen mer eller mindre kommit

att få tjäna såsom för samtliga transportmedel gemensam transportreserv.

Detta har i sin tur lett till att för vissa järnvägslinjer järnvägens anläggningar

och rullande materiel, fasta organisation samt tidtabellsstandard

ofta måste ges större dimensioner än som numera är från enbart företass
o
ekonomisk

synpunkt motiverat. Detta måste anses såsom en icke obetydlig

järnvägsekonomisk belastning, t och med tillkomsten av likvärdiga alternativa

transportmedel och vid genomförandet av ett härpå baserat system

med effektiv konkurrens föreligger från samhällets synpunkt inte längre

anledning att ålägga järnvägarna allmän transportplikt.

I de fall, där med hänsyn till kraven på tillfredsställande transportförsörjning

SJ fortsättningsvis kommer att ha trafikeringsplikt, är det å andra

sidan naturligt alt transportplikten bibehålies inom ramen för den reglering,

som bestämmer trafikeringspliktens omfattning.

En konsekvens av den allmänna transportpliktens borttagande blir, att

principen om trafikanternas likabehandling i fråga om vagntilldelning inte

längre skulle tillämpas såsom tvingande regel. Vid tillräcklig vagntillgång

innebär detta inte något problem; först vid uppträdande vagnbrist kolliderar

trafikanternas inbördes intressen. Att i sådant fall binda SJ strängare

än deras konkurrenter på landsvägssidan synes vid ett system med effektiv

konkurrens inte acceptabelt. I praktiken måste SJ såsom storföretag dock

tillämpa vissa likabehandlingsregler och de principer, på vilka 1953 års lag

om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

bygger> torde utgöra garanti mot från samhällelig synpunkt olämplig diskri
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

minering. Endast på de järnvägslinjer, för vilka trafikerings- och transportplikten

bibehålies, torde bestämmelsen om likabehandling vid vagntilldelning

böra kvarstå.

Ett bibehållande av bestämmelsen om likabehandling i taxehänseende på

järn vägssidan skulle för åstadkommande av likhet i konkurrensvillkoren

fordra införande av en motsvarande skyldighet på landsvägssidan. Då detta

knappast går att genomföra i praktiken och dessutom ej är förenligt med

ett system med effektiv konkurrens, bör bestämmelsen om likabehandling

vid avgiftsnedsätlningar på järnväg upphävas.

För åstadkommande av likställighet med samtliga övriga trafikgrenar

synes också den för SJ gällande skyldigheten att hålla tillämpade taxor,

inklusive nedsättningar, offentliga böra slopas. För detta talar vid ett system

med rörlig taxesättning bl. a. även praktiska skäl.

På samma sätt som förutsättes i fråga om lastbilstrafiken blir slutligen

även för järnvägstrafikens vidkommande den allmänna konkurrenslagstiftningen

det instrument, varigenom det allmänna kan ingripa för att motverka

eventuellt uppträdande tendenser att utnyttja förekommande eller

blivande monopolställning med avseende på viss trafik. Detta har utgjort en

implicit premiss för utredningens tidigare resonemang.

Reservation

I sin till betänkande I fogade reservation framhåller ledamoten Kollberg,

att han för sin del måste avvisa tanken på att via en utjämningsfond inom

transportapparaten finansiera olönsam trafik, eftersom detta skulle medföra

en Ytterligare och ny form av beskattning av transportapparaten. Härtill

kommer att den utformning som utjämningsfondmetoden kan komma

att få skulle särskilt belasta biltrafiken och därigenom icke vara förenlig

med målsättningen effektiv konkurrens på lika villkor.

Reservanten framhåller vidare, att utredningen icke haft tillräckliga skäl

att förorda, att SJ :s taxor i fortsättningen icke skall vara offentliga samt

att likabehandlingen av SJ :s kunder i fråga om vagntilldelning och avgiftsnedsättningar

skall upphöra. Dessa spörsmål kräver ytterligare belysning

och frågan om offentlighetsprincipen bör prövas i ett större sammanhang.

Järnvägsstyrelsens skrivelse i november 1962 angående planerade åtgärder i kostnadsbesparande

eller intäktsfrämjande syfte

I skrivelse den 10 november 1962 har järnvägsstyrelsen lämnat en redogörelse

för inom styrelsen planerade åtgärder i kostnadsbesparande och

intäktsökande syfte.

Järnvägsstyrelsen framhåller att anpassningen av SJ :s verksamhet på

järnvägsområdet till de ändrade förhållandena på transportmarknaden

förutsätter en koncentration av verksamheten genom nedläggning av olönsamma

bandelar, stationer m. m. och jämsides härmed en upprustning och

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

modernisering av affärsbanenätet med speciell inriktning på de företagsekonomiskt

mest lönande transporterna. Därutöver fordras på alla områden

av järnvägsdriften en kontinuerlig effektivitetsövervakning för att genom

organisatoriska och tekniska åtgärder öka produktiviteten.

Den takt i vilken nedläggningsundersökningarna bedrivits sedan budgetåret

1959/60, svarar ungefär mot vad som kan uppnås med nuvarande

resurser och praxis för ärendenas behandling. Styrelsen avser emellertid

att undersöka möjligheterna att ytterligare forcera nedläggningsundersökningarna.

Utöver den fortlöpande anpassningen av persontågsplanen efter resandefrekvensen,

avser styrelsen att från grunden genomgå hela planen i syfte

att finna en optimal lösning, anpassad till rådande förhållanden. Även godstågsplanen

kommer att bli föremål för eu liknande lotalöversvn, avseende

möjligheterna att optimalt höja transportstandarden bl. a. genom ökad

direktkörning mellan större centra.

Åtskilliga stationer har fått en starkt minskad betydelse för trafikutbytet

i samband med förändringarna i trafikstrukturen. Total nedläggning eller

avbemanning med överflyttning till närbelägen större station av trafikuppgifterna

är i sådana fall ofta lönsam inom ramen för nuvarande produktionsstruktur.

Denna utveckling mot en koncentration av trafiken till vissa större stationer

kommer att ytterligare accentueras med införande av ny transportorganisation

för i första hand styckegodstrafiken, s. k. knutpunktstrafik.

En liknande utveckling torde efter hand och på något längre sikt komma

att i viss utsträckning bli rationell även i fråga om persontrafik och vagnslastgodstrafik.

För persontrafiken inrättas därvid till knutpunkterna anslutande

busslinjer. I vagnslastgodstrafiken kan användning av storbehållare

eller enklare »paketlastning» — eventuellt trailers (»piggy-back») —

i förening med koncentration till vissa större stationer möjliggöra en genom

mekanisering billigare och snabbare omlastning för anslutande landsvägstransport

till och från transportkunder, som saknar spåranslutning.

Många stationer med ringa trafik måste emellertid tills vidare behållas

med hänsyn till arbetet med tågföringen. För att full effekt skall kunna

nås med trafikutbytets koncentrering till ett jämförelsevis litet antal stationer,

fordras därför att fjärrblockering (OTC) införes i ökad omfattning.

Inom ban- och maskintjänsten räknar styrelsen med att genom systematisk

genomgång av personalturlistor och en intensifierad kontroll av

personalanvändningen på olika arbetsområden kunna åstadkomma minskning

av personalbehovet. I detta sammanhang kommer att utnyttjas möjligheterna

att i ökad utsträckning tillämpa enbemanning av lok och ackord

vid drift- och bilverkstäderna ävensom att bättre anpassa arbetsstyrkan

inom bantjänsten till säsongbehovet. Verksamheten vid huvudverkstäderna

kommer att i olika avseenden rationaliseras bl. a. genom förlängda revi
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963 141

sionsintervaller. För verksamheten icke absolut nödvändiga byggnader,

fordon och lager skall rivas, skrotas eller säljas.

Byggnadsverksamheten inom signalområdet kommer att intensifieras i

fråga om exempelvis automatisk linjeblockering, reläställverk, fjärrblockering

och rationalisering av vägskydd, vilket erfarenhetsmässigt ger stor

ekonomisk utdelning och samtidigt ökad säkerhet i trafiken. En betydande

vinst bör även kunna uppnås genom fjärrstyrning av omformarstationer.

På längre sikt kan betydande besparingar göras, bl. a. genom fortsatt

koncentration av underhållet av rullande materiel och standardisering av

lok- och vagnpark samt genom långtidsplanering av upprustningsarbeten

på banan, fortsatt mekanisering av banunderhållet och effektivare kontroll

av utförda arbeten in. m.

I fråga om åtgärder beträffande försäljningen framhåller styrelsen att

inom persontrafiken försäljningsverksamheten i första hand inriktas på

att öka trafiken under sådana perioder, då ledig kapacitet finns att tillgå.

För att stimulera efterfrågan i persontrafik förbättras service och resestandard

i den utsträckning det bedömes lönsamt. Förutom pris- och kvalitetsanpassning

sker även en intensifierad marknadsbearbetning. Insatserna

koncentreras till tidsbegränsade kampanjer med inriktning på särskilda

grupper av resande. Som exempel nämns kampanjer för ackvisition av

affärs- och tjänsteresor.

Utbildningen i godstransportförsäljning kommer att breddas och intensifieras.

På grundval av förbättrad kännedom om det totala transportbehovet

inom olika branscher samt om konkurrensförutsättningarna i fråga om

dessa transporter kommer i ökad utsträckning försäljningsmål att uppställas

och försäljningsresultaten att följas inom olika branscher och

försäljningsområden. För att i möjligaste mån skapa gynnsamma konkurrensförhållanden

för järnvägstransport tages kontakt med industrier

och kommuner i samband med nyanläggning för att om möjligt åstadkomma

en lokalisering i anslutning till järnväg. I övriga fall lämnas förslag och

i vissa fall bistånd till lösandet av terminalproblemen, bl. a. genom anläggande

av industrispår. Marknadsbearbetningen genomföres i godstrafiken liksom

i persontrafiken bl. a. i torm av kampanjer.

Transportkvaliteten i godstrafik höjs bl. a. genom inrättande av godsexpress-

och ilgodståg, utökning och modernisering av vagnparken, anskaffning

av specialvagnar samt genom åtgärder för att underlätta terminalhantering

och kombinerad trafik järnväg bil.

Vagnslastgodsets inplacering i tariffer kommer att i större utsträckning

göras beroende av de olika varuslagens transportegenskaper. I samband

härmed kommer skillnaden mellan de högsta och lägsta tarifferna att minskas.

Viktklassdifferentieringen kommer att anpassas till de konkurrerande

trafikmedlens fraktutbud och utformas med sikte på att animera till bättre

utnyttjande av vagnarnas lastförmåga. För massgods kommer i ökad ut
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

sträckning specialtariffer att införas, i de fall det är företagsekonomiskt

motiverat.

Järnvägsstyrelsens skrivelse i augusti 1962 angående SJ;s pensionsutgifter

I skrivelse till Kungl. Maj :t av den 30 augusti 1962 redogör järnvägsstyrelsen

för den belastning, som nuvarande pensionsutgifter utgör på SJ:s

ekonomi.

Antalet pensionstagare vid SJ har stigit mycket starkt under de senaste

decennierna. Under 20-årsperioden 1940—1960 har antalet cgenpensionstagare

ungefär trefaldigats och antalet familjepensionstagare mer än trefaldigats.

Denna betydande ökning beror till huvudsaklig del på förstatligandet

av enskilda järnvägar men till en del också på den ojämna åldersfördelning,

som uppkom genom den stora nyrekryteringen av personal under

1900-talets två första decennier, framförallt under första världskriget.

Av nuvarande pensionstagare vid SJ kan i runt tal 40 procent beräknas vara

tidigare anställningshavare vid förstatligade enskilda järnvägar. Förstatligandet

medförde att pensionsnivån väsentligt höjdes för övertagna anställningshavare

samtidigt som pensionsåldern sänktes för en stor del av

den aktiva personalen. Då de av SJ från de enskilda järnvägarnas pensionsinrättningar

övertagna tillgångarna högst motsvarade det matematiska

värdet av pensionsförsäkringarna enligt de vid de enskilda järnvägarna

gällande normerna, har SJ härigenom fått vidkännas en betydande ekonomisk

belastning. Till denna belastning kommer sedan den 1 januari 1960

betalning av arbetsgivarebidrag till allmänna tilläggspensioneringen (ATP)

för framtida pensionsförpliktelser.

Styrelsen redovisar två metoder för beräkning av pensionskostnader.

Den ena motsvarar den som användes inom SJ för kostnadsberäkningar för

taxeändamål m. m., och innebär att försäkringstekniskt beräknade pensionskostnader

sättes till 20 procent av löneutgifterna. Den andra metoden,

som närmast motsvarar de förhållanden, som efter ATP:s införande gäller

för de med SJ konkurrerande transportföretagen ger en pensionskostnad

som för närvarande är lägre än 20 procent av löneutgifterna. Även om starka

skäl enligt styrelsens mening talar för den sistnämnda metoden, förordas

att SJ från och med budgetåret 1963/64 tills vidare belastas med försäkringstekniskt

beräknade pensionskostnader, uppgående till 20 procent av

totala löneutgifterna.

Under förutsättning, att det icke sker någon förändring i SJ :s pensionsåligganden

— t. ex. genom förändring av gällande pensionsåldrar eller genom

ökning av ur aktiv tjänst avgående personal —- kommer järnvägsstyrelsens

redovisade förslag att medföra, att det uppstår en differens mellan

å ena sidan SJ :s faktiska pensionsutgifter inklusive ATP och å andra

sidan de sålunda försäkringstekniskt beräknade pensionskostnaderna. För

s. 143 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963 143

budgetåret 1963/64 beräknas denna differens komma att uppgå till i runt

tal 70 milj. kr.

Med hänvisning till vad sålunda anförts hemställer järnvägsstyrelsen, att

det åliggande att förränta statskapitalet, som åvilar SJ, måtte från och med

budgetåret 1963/64 nedsättas med ett belopp, som motsvarar denna differens.

Yttranden

Beträffande utredningens förslag om drift b idrag åt SJ, baserat

på vart tredje år framlagda bandelsredovisningar, framhåller Landsorganisationen

(LO) att det finns hållbara motiv för att så snart som möjligt införa

sådana öppet redovisade statliga bidrag till all SJ :s samhällsnödvändiga trafik.

LO anser vidare att konsekvensen synes fordra, att även andra trafikföretag

än SJ samtidigt ges möjlighet till driftbidrag på likartad grund.

Utredningens förslag tillstyrkes likaledes uttryckligen av järnvägsstyrelsen,

länsstyrelserna i Kalmar, Västerbottens och Norrbottens län, näringsorganisationerna,

Svenska transportarbetareförbundet och kommittén för

näringslivets lokalisering. Ett flertal remissinstanser har lämnat utredningens

förslag utan erinran.

Länsstyrelsen i Jönköpings län påpekar svårigheterna att fastställa kriterierna

för huruvida en handel är lönsam eller inte. Näringsorganisationerna

framhåller de svårigheter som erfarenhetsmässigt vidlåder sådana separatkalkyler,

som bildar underlag för beräkningen av driftbidraget. Organisationerna

framhåller vikten av att principerna för dessa kalkyler ingående

prövas. Bl. a. kan ifrågasättas om icke driftbidraget bör bestämmas endast

med hänsyn till särkostnaderna — d. v. s. de kostnader som bortfaller om

trafiken lägges ned — för de trafiksvaga bandelarna. Organisationerna vill

fästa uppmärksamheten på att bandelarnas andel av sainkostnaderna endast

godtyckligt kan uppskattas.

Avvisande till utredningens förslag ställer sig statskontoret, som icke finner

det möjligt att med tillräcklig säkerhet beräkna förlusterna på de trafiksvaga

linjerna. Ej heller finner statskontoret metoden lämplig som incitament

till fortsatta rationaliseringar inom SJ. Liknande synpunkter anlägges

av riksrevisionsverket. Kommerskollegium anser SJ vara ett av staten

koncessionerat monopolföretag, varav bör följa plikt till utjämning mellan

lönsamma och icke lönsamma trafiklinjer. Dock biträder kollegium att bidrag

lämnas, därest konkurrensen gör det omöjligt för SJ att åstadkomma

en tillräckligt stor inkomst på de lönsamma linjerna för att täcka kostnaderna

för de icke lönsamma. Länsstyrelsen i Östergötlands lön finner, alt det

framlagda utredningsmaterialet blott innehåller en del av de uppgifter, som

behöves för alt bedöma frågan, och alt de föreslagna åtgärderna därför bör

betraktas som ett provisorium. Länsstyrelsen i Kristianstads lön anser att

nuvarande kostnadsutjämning bör bibehållas. Liknande ståndpunkt inta
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

ger Riksförbundet Landsbygdens folk och lantbruksstyrelsen. Dock anser

lantbruk sstyrelsen, att subvention bör utgå efter en så långt möjligt noggrann

prövning i varje särskilt fall för de aktuella bandelarna i samband

med prövning av frågan om trafikens fortsatta upprätthållande.

Utredningens förslag att driftbidraget tillsvidare skall

finansieras via statsbudgeten tillstyrkes av riksrevisionsverket,

länsstyrelserna i Kristianstads, Västerbottens och Norrbottens län,

näringsorganisationerna, Riksförbundet Landsbygdens folk och kommittén

för näringslivets lokalisering.

Kommerskollegium anser däremot att det bör finansieras genom avgifter

som betalas av trafiken som helhet, t. ex. över en utjämningsfond. Även

länsstyrelsen i Kalmar län finner starka skäl tala för en utjämningsfond,

medan Svenska järnvägsmannaförbundet anser att frågan bör lämnas öppen

i avvaktan på att konsekvenserna av systemet med utjämningsfond närmare

utretts. Under tiden bör driftbidraget täckas med budgetmedel.

Utredningen har föreslagit, att SJ :s verksamhet redovisningsmässigt uppdelas

på två linjenät, ett affärsbanenät och ett nät för trafiksvaga linjer,

och att den ekonomiska målsättningen göres olika för de

båda näten. Av de remissinstanser som uttalat sig om utredningens förslag

till redovisningsmässig tudelning av järnvägsnätet ansluter sig till utredningens

synpunkter och förslag uttryckligen järnvägsstyrelsen, järnvägsnät,

skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Jämtlands och Västerbottens

län, Svenska stadsförbundet, Landsorganisationen, Svenska järnvägsföreningen

och Svenska järnvägsmannaförbundet.

I fråga om den ekonomiska målsättningen anser Landsorganisationen

hållbara motiv föreligga för att så snart som möjligt realisera den föreslagna

differentieringen. Näringsorganisationerna anser en differentiering av

den ekonomiska målsättningen lämplig och godtager utredningens förslag i

fråga om SJ :s ekonomiska målsättning. Även normerna för förräntningen

av affärsbanenätets kapital anses rimliga. Organisationerna säger sig med

tillfredsställelse ha uppmärksammat trafikutredningens uttalande, att vid

eventuella nyinvesteringar i järnvägsdriften i princip högre krav bör ställas

på räntabiliteten.

Kommerskollegium anser däremot, att SJ som affärsdrivande statligt

■verk med monopolställning i princip inte bör taga ut högre priser än att

intäkterna täcker kostnaderna inklusive ränta och normal avskrivning och

att hela SJ:s verksamhet därvid bör ses som en ekonomisk enhet. Den omständigheten,

att stöd i en eller annan form bör lämnas SJ till följd av dess

trafikeringsplikt, bör inte tagas till intäkt för en uppdelning av rörelsen i

två separata rörelsegrenar med skilda ekonomiska principer. Kostnadsut
-

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

145

jämning bör ske inom företaget innan bidrag utifrån kalkyleras. Riksrevisionsverket

anför liknande åsikter och tillägger, att verket av principiella

skäl inte kan tillstyrka utredningens förslag beträffande ändringar i gällande

grunder för förräntning och avskrivning av statens kapital. Verket anser

vidare, att med ändring i den ekonomiska målsättningen bör anstå, till dess

en allmän översyn skett av hithörande problem för samtliga affärsverk. Liknande

synpunkter anför Riksförbundet Landsbygdens folk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, motororganisationerna, Svenska transportarbetareförbundet

och näringsorganisationerna framhåller i detta sammanhang

att SJ:s lastbils- och busstrafik bör särskiljas från järnvägstrafiken

och handhas av ett fristående företag.

Beträffande förräntningen anför järnvägsstyrelsen, alt SJ måste få tid

att på möjligast lika villkor konkurrera med andra trafikmedel, innan kravet

på prioriterad förräntning på 75 procent av kapitalet sättes in. I annat

fall är det risk, att planenliga avskrivningar omöjliggöres. Järnvägsrådel

framhåller vikten av att till grund för ränteberäkningarna lägges endast i

SJ investerat »levande» kapital.

Järnvägsstyrelsen och järnvägsrådct tillstyrker utredningens förslag beträffande

SJ:s pensionsutgifter, liksom också Svenska järnvägsmannaförbundet,

som i sammanhanget erinrar om att SJ under tiden 1935—

1950 inlevererade överskott till statsverket utöver förräntning med ett belopp

på ca 540 milj. kr. Detta finner förbundet böra beaktas dels när förräntningskravet

och storleken av det i SJ nedlagda statskapitalet fastställes,

dels vid beräkningen av pensionskostnaderna.

Utredningens förslag om riktlinjer att läggas till grund för SJ:s taxesättning

har i allmänhet accepterats av remissinstanserna. Sålunda finner

järnvägsstyrelsen taxefriheten vara av grundläggande betydelse för en

rationell utformning av taxepolitiken i ett system med konkurrens på möjligast

lika villkor. Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings

län samt Svenska järnvägsmannaförbundet biträder också uttryckligen

utredningens synpunkter på SJ :s taxesättning. Länsstyrelserna i Blekinge,

Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Jämtlands län har

icke funnit anledning till erinran mot utredningens allmänna synpunkter på

SJ:s taxesystem.

Generalpoststyrelsen, som förordar taxefrihet, framhåller som en självklar

förutsättning härför att samråd skall äga rum mellan SJ och postverket

beträffande taxorna för postföringen. Svenska järnvägsföreningen tillstyrker

utredningens förslag om friare taxesättning och förutsätter att

järnvägsstyrelsen kommer att samråda med föreningen före fastställandet

av nya eller ändrade läxor och även hålla kontakt med föreningen i allt

utrednings- och planeringsarbete om nya järnvägstaxor. Föreningen anser

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

vidare, att samma motiv, som anförts av trafikutredningen för att lämna

järnvägsstyrelsen full befogenhet att fastställa taxor för SJ, också gäller för

de enskilda järnvägarna med avseende på vederbörande järnvägs lokala

taxa. Föreningen hemställer därför, att de enskilda järnvägarna beredes

samma rätt som SJ att själva helt få fastställa sina järnvägstaxor.

Länsstyrelsen i Kalmar lön ställer sig tveksam till utredningens förslag.

Länsstyrelsen understryker betydelsen av att, därest det förordade taxesystemet

genomföres, detta sker på sådant sätt, att det ej går utöver vad

som kan anses förenligt med kravet på tillfredsställande transportförsörjning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län uttalar farhågor för att det av utredningen

föreslagna taxesystemet kommer att leda till att SJ :s resurser kommer

att utnyttjas till trafik längs »transportstråk» mellan storstadsregionerna,

medan trafikkonsumenterna i underförsörjda områden skulle få

sämre service. Till denna uppfattning ansluter sig också länsstyrelsen i

Malmöhus län. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar behovet av åtgärder

för att minska de nuvarande höga avståndskostnaderna och förordar ett

realiserande av Norrlandskommitténs förslag att tillämpa s. k. virtuell avståndsberäkning.

Kommittén för näringslivets lokalisering framhåller att

den av utredningen föreslagna friheten för SJ att sätta sina taxor på företagsekonomiska

grunder kan medverka till att förbättra produktionsbetingelserna

i områden, som redan har expansivt näringsliv, medan situationen

skulle bli den omvända i mer avlägset belägna områden med svagt utvecklat

näringsliv och dåligt trafikunderlag. Kommittén framhåller emellertid

att en bedömning av konsekvenserna från lokaliseringssynpunkt av en

liberalisering enligt utredningens förslag är osäker. Föreningen Sveriges

inrikessjöfart framhåller vikten av, att även i fortsättningen i fråga om

SJ :s fraktsättning vissa normer bibehålies, som i princip varken gynnar

eller missgynnar vissa grupper av trafikanter, trafiken till och från vissa

hamnar eller gränsstationer o. s. v.

I konsekvens med sitt ställningstagande till frågan om SJ :s ekonomiska

målsättning finner kommerskollegium och riksrevisionsverket att det nuvarande

taxesystemet bör bibehållas.

Näringsorganisalionerna, som kraftigt understryker förutsättningen att

konkurrerande trafikmedel också skall vara obundna av regleringar, framhåller

att de godtager införandet av normaltaxor endast under förutsättning,

att avgiftssättningen bedömes rent företagsmässigt, innebärande bl. a. att

varje slag av transporttjänst på affärsbanenätet skall bära sina kostnader,

samt att av trafikanter, som icke lämpligen kan anlita annat transportmedel,

icke uttages förhöjda avgifter. Utredningen anser sig ha anledning utgå

från att SJ icke kommer att begagna tillfälliga monopol- eller bristsituationer

i transportförsörjningen till extrem vinstmaximering. Organisationerna

har funnit angeläget att kraftigt understryka detta uttalande av utredningen,

eftersom risk förefinnes att den återhållsamhet i fråga om tarifferna

s. 147 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 101 år 1060

147

vid monopol — vare sig tillfälliga sådana, exempelvis vid omfattande sjöfartshinder,

eller vid mer permanenta monopol — som utredningen förutsätter,

kan komma i konflikt med det kortsiktiga företagsekonomiska intresset

inom järnvägstrafiken. Före en eventuell förändring av normaltaxorna

bör samråd på ett tidigt stadium upptagas av järnvägsstyrelsen med

företrädare för näringslivets organisationer.

Beträffande formerna för taxornas fastställande anför kommerskolleginm,

att så länge taxorna inom den yrkesmässiga biltrafiken icke får bestämmas

av företagarna själva, bör också Kungl. Maj :t fastställa SJ:s

taxor. Till denna åsikt ansluter sig även näringsfrihetsrådet, länsstyrelsen

i Västerbottens län, motororganisationerna, Riksförbundet Landsbygdens

folk, järnvägsrådet, kommittén för näringslivets lokalisering och delvis också

arbetsmarknadsstyrelsen.

Trafikutredningens avstyrkande av tanken på taxemässig samtrafik

mellan järnväg och billinjer, godtages av det övervägande antalet

remissinstanser, som uttalat sig härom. Sålunda delar bl. a. generalpoststyrelsen

helt utredningens uppfattning om att taxemässig samtrafik mellan

järnväg och billinje från samhällsekonomiska synpunkter inte bör komma

till stånd. Svenska järnvägsföreningen framhåller, att taxesättningen bör

vara åtskild för järnväg och buss, även om expeditionell samtrafik förekommer

mellan järnväg och billinje. Som skäl anföres olikheterna i kostnadsförhållandena.

En gemensam taxa skulle få synnerligen allvarliga

följder för det ekonomiska resultatet.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser däremot att taxemässig samtrafik bil—

järnväg med tillämpning av järnvägstaxa eller annan lämplig form av

taxenedsättning kan vara behövlig för att mildra övergångssvårigheter för

orter, som drabbats av järnvägsnedläggning. Även i andra fall kan taxemässig

samtrafik vara motiverad med hänsyn till kravet på en tillfredsställande

trafikförsörjning. Styrelsen anser att fortsatt uppmärksamhet bör

ägnas hithörande spörsmål. Länsstyrelsen i Kalmar län hävdar att järnvägstaxor

och genomgående avgiftsberäkning bör bibehållas i fråga om trafik

på och samtrafik med billinjcr, som ersätter nedlagda järnvägslinjer, men

anser, att det finns goda skäl att inskränka införandet av järnvägstaxorna

Ull sådana billinjer, som ersätter nedlagda förutvarande enskilda järnvägar.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att starka skäl talar för en reducering

av avgifterna vid styckegodstransporter inom Norrlandsregionen. Länsstyrelsen

förordar därför, att genomgående godsavgiftsberäkning vid samtrafik

mellan järnväg och av SJ eller postverket ägda bil- eller busslinjer tages

under förnyat övervägande vid den slutliga utformningen av bestämmelserna

för taxesystemet. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser frågan om

taxemässig samtrafik vara ett glesbygdsproblem, som bör lösas efter samma

principer, som föreslagits för de trafiksvaga järnvägarna. Man bör godtaga

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ett driftunderskott mot bakgrunden av kravet på tillfredsställande transportförsörjning.

Kommittén för näringslivets lokalisering erinrar om att

utredningen förordat att förlusterna på driften vid vissa trafiksvaga järnvägar

helt skall täckas av bidrag via statsbudgeten. Denna möjlighet att

täcka förlusterna på samtrafik mellan vissa statliga järnvägs- och billinjer

har däremot inte diskuterats i betänkandet. Kommittén, som ansluter sig

till utredningens allmänna ståndpunkt att förluster på trafiksvaga järnvägar

skall täckas via statsbudgeten och icke genom dolda överföringar

mellan olika delar av det statliga trafikväsendet, anser det angeläget alt

även frågan om gemensam järnvägstaxa på hela det statliga järnvägs- och

billinjenätet prövas med utgångspunkt från denna princip.

Svenska järnvägsmannaförbundet anser i motsats till trafikutredningen

att järnvägs- och biltrafiken taxemässigt bör samordnas. De delar av vårt

land som inte har järnväg bör, genom samtrafik och genomgående fraktberäkning

utan speciella kostnadsökningar, kunna utnyttja landets järnvägsnät.

Utredningen har föreslagit, att SJ på affärsbanenätet befrias från transportplikt

samt från skyldighet till likabehandling av

trafikanterna med avseende på vagntilldelning och i taxehänseende. Vidare

föreslås att SJ skall befrias från skyldighet att hålla tillämpade

transportavgifter offentliga men i gengäld underkastas b estäm

melserna i 1953 års konkurrensbegränsning s1

a g. Mot dessa förslag har järnvägsstyrelsen och järnvägsrådet intet att erinra.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller att det med hänsyn till den

försvagning av järnvägstrafikens tidigare starka naturliga monopolställning,

som landsvägstrafikens utveckling medfört i dagens läge ej kan vara motiverat

att till skydd för transportkonsumenterna bibehålla för SJ tyngande

förpliktelser, som ålagts dessa vid en tidpunkt, då de arbetat under väsentligt

andra förhållanden. Liknande synpunkter anföres av länsstyrelsen i

Västmanlands län. Svenska järnvägsföreningen biträder utredningens förslag

och föreslår att förslagen genomföres fr. o. in. den 1 juli 1963. Vid behandlingen

av dessa och andra reformåtgärder talar utredningen i sitt betänkande

i regel endast om SJ. Då samtliga järnvägsföretag bör gentemot

trafikanterna och andra transportmedel vara likställda, förutsätter

föreningen att uttrycket »SJ» i förekommande fall ersättes med »järnvägarna».

Svenska järnvägsmannaförbundet tillstyrker likaledes utredningens

förslag.

Näringsfrihetsrådet finner att utredningen i anslutning till förslagen om

ökad frihet för SJ uttalat, att principerna för gällande näringsfrihetslagstiftning

erbjuder garanti mot diskriminering i taxehänseende m. m. I anslutning

härtill vill rådet uttala, att enligt dess uppfattning åtgärder av SJ

i företagets affärsverksamhet otvivelaktigt kan komma under bedömande

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

enligt 1953 års konkurrensbegränsningslag. Statens pris- och kartellnumnd

har ingen erinran mot utredningens förslag i dessa hänseenden, men påpekar,

att för den händelse SJ skulle komma att ingå transportavtal med exklusivbestämmelser

av sådan art, att de är att uppfatta som konkurrensbegränsande

överenskommelser, skall dessa givetvis införas i nämndens kartellregister.

Dylika registrerade avtal skall vara offentliga därest Kungl. Maj :t

ej annorlunda förordnar.

Kommerskollegium finner det vara självklart att även SJ tillämpar grundsatsen

om likabehandling. Det är då också naturligt att trafikanterna får

möjlighet att följa SJ :s tillämpning av normaltaxorna. Kollegium finner

alltså, att SJ :s prissättning bör hållas offentlig. Näringsorganisationerna anser

att om transportplikten häves för SJ bör den också lormellt hävas även

för den yrkesmässiga biltrafiken. Mot konsekvensen av denna hävning —

att principen om trafikanternas likabehandling i fråga om vagntilldelning

ej längre tvingande tillämpas —- har organisationerna ej någon erinran. Däremot

ställer sig organisationerna tveksamma till förslaget att upphäva bestämmelsen

om likabehandling vid avgiftsnedsättningarna på järnväg. Man

frågar sig om de järnvägsekonomiska fördelar, som kan uppnås härmed,

verkligen svarar mot de allvarliga konsekvenser, som skulle drabba de

företag, som utsättes för diskriminering. Man påpekar att den sortens diskriminering,

som förslaget skulle möjliggöra, vore en ohållbar prispolitik i ett

enskilt företag. Organisationerna ställer sig också skeptiska mot förslaget

att slopa offentlighetsprincipen och anser denna fråga böra ses i samband

med offentlighetsprincipens hävdande inom de statliga ämbetsverken i allmänhet.

Beträffande taxedifferentieringen finner näringsorganisationerna, att

järnvägsstyrelsen enligt 1948 års järnvägstaxekommittés förslag erhållit

betydligt ökade friheter, samt att statsbaneföretagets storlek och svårigheterna

att överblicka efterfråge- och kostnadsvariationerna, gör det svårt

att omsätta differentieringsintentionerna i praktiken. Vidare är en prisdifferentiering

svårförenlig med långsiktig fösäljningspolitik. Om så är

förhållandet, vilket organisationerna icke vill bestrida, kan det icke med

fog samtidigt hävdas, att de begränsade krav på enhetlighet som alltjämt

finnes utgör någon besvärande belastning. Liknande synpunkter framföres

av Kooperativa förbundet, som tillägger att det skulle vara ett dåligt exempel,

om ett statligt affärsföretag som SJ uttryckligen bemyndigades utöva

sådan prisdiskriminering, som för företag i gemen gäller som en för allmänintresset

skadlig konkurrensbegränsning. Förbundet finner att en omprövning

av bestämmelserna rörande likabehandling i taxehänseende inte är

motiverad och att förslaget att slopa offentliggörandet av taxenedsättningar

inte bör upptagas till behandling.

Åkeriföretagarnas centralförening anför betänkligheter inför förslaget att

slopa föreskrifterna om likabehandling av trafikanterna i taxehänseende

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

beträffande järnvägens trafik och även inför förslaget att häva offentlighållandet

av tillämpade transportavgifter. SJ bedriver såväl järnvägs- som biltrafik

och genom offentlighetsprincipens hävande kan lättare uppstå möjligheter

till en differentierad prissättning, som kan få karaktär av dumping

eller diskriminering av trafikanterna. Järnvägen har genom sitt kvotsystem

vid tariff eringen en möjlighet att överföra gods till järnväg, som annars

av ekonomiska och praktiska skäl skulle befordras med lastbil i yrkesmässig

trafik. Offentlighetsprincipen beträffande taxor är enligt föreningens

förmenande av väsentlig betydelse för den framtida transportutvecklingen

och bör hävdas i enlighet med vad som gäller för statliga verk i allmänhet.

Även Föreningen Sveriges inrikessjöfart anknyter till frågan om transportutvecklingen

och anför att långtgående och ensidiga fraktnedsättningar i

vissa fall kan föra över export från svensk hamn och med svensk utgående

fartygslinje till utländsk hamn och sjöfart. Vidare kan dylika nedsättningar

ändra omfattningen av respektive hamnars uppland och ingripa i den

inbördes konkurrensen mellan sjöfartslinjer till och från Sverige. Föreningen

finner inte de anförda motiven övertygande och kan heller inte godtaga

påståendet, att SJ förlorat den monopolställning, som tidigare ansetts motivera

kravet på viss enhetlighet i fraktsättningen.

Över järnvägsstyrelsens förslag rörande pension sutgifterna

har remissyttranden avgivits av riksrevisionsverket, kommerskollegium

och statens pensionsanstalt.

Rikrevisionsverket hävdar att resultatet av den utredning rörande riktlinjerna

för affärsverkens pris- och taxepolitik, som verkställes av särskilda

sakkunniga, bör avvaktas, innan ställning tages till järnvägsstyrelsens förslag.

Kommerskollegium anser, att med en slutlig bedömning bör anstå, till

dess resultatet av en mera allsidig undersökning föreligger.

Statens pensionsanstalt framhåller att frågan om hur hänsyn skall tagas

till pensionutgifterna är komplicerad och inte kan få någon adekvat lösning,

genom att man hänvisar till försäkringsteknik. Kalkyleringen bör påverkkas

av förekommande olikheter mellan förmånssystemen inom olika verksamhetsgrenar

etc. men inte av olikheter i fråga om periodisering av kostnaderna.

I det förra avseendet är bl. a. att märka, att utgående personalpensioner

inom statens och kommunernas områden reguljärt omregleras

år för år i anslutning till samtidiga ändringar i tarifflönerna, något som

knappast sker inom annan personalpensionering. Om de härav föranledda

kostnaderna inte skulle på något sätt beaktas vid lönsamhetskalkyler, bleve

dessa missvisande. Frågan om hur dessa kostnader lämpligen bör periodiseras

är emellertid inte lättlöst.

Pensionsanstalten erinrar om, att anstalten i annat sammanhang förordat,

att samråd skulle komma till stånd mellan representanter för staten

och andra arbetsgivare, i varje fall kommunerna, med sikte på gemensamma

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963 151

beräkningsnormer. Förevarande ärende och vissa kommunala åtgärder och

undersökningar visar tydligt önskvärdheten av att frågan överväges även

på det statliga området. Pensionsanstalten anser i enlighet härmed icke

lämpligt, att man nu skulle binda sig för att såsom pensionskostnad för

statsanställda godtaga exempelvis en försäkringsmässig premie utgörande

20 procent av lönekostnaden eller summan av hälften av denna premie och

ATP-avgiften.

Vad härefter angår frågan om pensionskostnadernas betydelse för SJ :s

åliggande att förränta statskapitalet undandrager sig denna fråga i princip

pensionsanstaltens bedömande. Det är emellertid uppenbart, att om man

anser att verksamheten från affärsmässig synpunkt i fortsättningen borde

ett visst år belastas med en kostnad motsvarande en på ett eller annat sätt

försäkringstekniskt beräknad premie för kompletteringspension jämte årets

ATP-avgifter, och detta inte skett tidigare, måste omläggningen aktualisera

särskilda övergångsfrågor. Även om detta är fallet, bör likväl en reglering

av dessa kunna bygga på ett ställningstagande till den förut inledningsvis

berörda frågan såframt man inte skulle förutsätta att SJ :s driftresultat

principiellt sett inte borde påverkas av hela den pensionskostnad, som uppkommer

enligt det tillämpliga förmånssystemet. I förslaget har vidare inte

berörts frågan huruvida det nuvarande systemet med avsättning till värdeminskningskonto

för motvägande av framtida pensionskostnader skulle avvecklas

vid den av järnvägsstyrelsen föreslagna anordningen och inte heller

upptagits spörsmålet om betydelsen av redan i utjämningssyfte gjorda avsättningar.

Pensionsanstalten vill emellertid i sammanhanget erinra om, att spörsmålet

om den ekonomiska målsättningen för affärsverken och riktlinjerna

för deras pris- och taxepolitik är föremål för utredning av nyligen tillkallade

utredningsmän. Av direktiven för denna utredning framgår att dess uppdrag

bl. a. omfattar frågan om förräntningskravet för affärsverken och

vilka normer som skall tillämpas, om andra än rent affärsmässiga uppgifter

ålagts ett verk in. m. I direktiven har vidare angivits, att utredningen bör

beakta bl. a. de förslag till förräntningsnormer in. in. för SJ, som redovisats

i betänkande av 1953 års trafikutredning. Vid nu angivna förhållnaden lärer

ställning icke nu böra tagas på grundval av föreliggande förslag.

Departementschefen

Som jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken

är det nödvändigt att det trafikpolitiska reformprogrammet

genomföres i etapper och att därvid en tidsmässig samordning av reformerna

för järnvägs- och landsvägstrafiken eftersträvas för att tillgodose

berättigade krav på likhet i konkurrensvillkoren.

Till de åtgärder, som bör ingå i den första reformetappen på järnvägs
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kangl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

området, hör en revision av grunderna för driftbidraget till SJ. Enligt de

riktlinjer som angivits i prop. 1958: A 77l har SJ sedan budgetåret 1958/59

erhållit ett årligt driftbidrag såsom partiell kompensation för sådana icke

företagsekonomiskt motiverade prestationer, som statsbaneföretaget har att

utföra. Driftbidragets syfte var att bereda SJ möjligheter att bättre än dittills

anpassa taxorna efter kostnads- och konkurrensförhållandena på affärsbanenätet,

och bidraget ansågs böra anknytas främst till trafikförpliktelserna

på de trafiksvaga järnvägslinjerna. Det stod dock klart att det beslutade

driftbidraget, som motsvarade hälften av då beräknat underskott på

de trafiksvaga bandelarna, ej skulle skapa någon betryggande marginal

mellan intäkter och kostnader. Även små variationer i intäkts- och kostnadsnivån

förutsattes medföra risk för underskott på SJ:s totala rörelse.

Skulle till följd härav underskott något år uppkomma borde detta täckas genom

anvisande av särskilt täckningsanslag. Driftbidraget finge vidare betraktas

som ett utpräglat provisorium, och en omprövning av frågan borde

ske i samband med att ställning toges till trafikutredningens förslag.

Driftbidraget har utgått med 100 milj. kr. för ettvart av budgetåren

1958/59 och 1959/60 samt 80 milj. kr. för ettvart av budgetåren 1960/61—

1962/63. Årets riksdag har anvisat oförändrat 80 milj. kr. såsom driftbidrag

till SJ för budgetåret 1963/64. Därutöver har från och med budgetåret

1960/61 särskilda anslag anvisats för underskottstäckning. För budgetåret

1960/61 anvisades 70 milj. kr., varav dock endast något mer än 20 milj.

kr. behövde tagas i anspråk. Anslaget för budgetåret 1961/62 upptogs till

50 milj. kr., vilket belopp emellertid inte helt täckte underskottet, som dessutom

krävde en minskning av lagerreserven med 6,9 milj. kr. Anslaget till

underskottstäckning har för budgetåren 1962/63 och 1963/64 upptagits till

oförändrat 50 milj. kr. Av anslaget för budgetåret 1962/63 har 8 milj. kr.

tagits i anspråk för täckning av underskottet på verksamheten under

nämnda budgetår.

Kravet på förräntning av det i SJ nedlagda statskapitalet har, om man

bortser från driftbidraget, från och med budgetåret 1956/57 inte till någon

del kunnat upprätthållas. För budgetåret 1961/62 har SJ:s verksamhet —

efter avskrivningar samt ränteberälcning på statskapitalet — lämnat ett

underskott på drygt 162 milj. kr. eller om man bortser från driftbidraget

drygt 242 milj. kr. Motsvarande siffror för budgetåret 1962/63 utgör 124

resp. 204 milj. kr.

Trafikutredningen räknar med att driften av de trafiksvaga bandelarna

innebär en belastning på SJ:s ekonomi av storleksordningen 200 milj. kr.

per år rid 1960—61 års prisläge och 1958 års trafik. Enär de driftbidrag,

som anslagits sedan 1958, sålunda endast delvis täckt underskotten på de

trafiksvaga järnvägslinjerna, har det enligt utredningens uppfattning inte

varit möjligt för företaget att i önskvärd omfattning genomföra den avsedda

1 Prop/1958: B 1 bil. 8, SU B 6, p. 3, rskr. B 74.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

anpassningen av taxorna till kostnads- och konknrrensförhållandena på

affärsbanenätet. Den ogynnsamma utvecklingen sedan budgetåret 1960/61

av statsbaneföretagets ekonomi har medfört att utrymmet för den avsedda

taxepolitiken under de senaste åren varit särskilt snävt. Utredningen betraktar

det som en av de väsentligaste förutsättningarna för friare förhållanden

på transportmarknaden, att SJ helt kompenseras för trafikeringsplikten

på de trafiksvaga järnvägslinjerna.

För egen del vill jag erinra om att det underskott i SJ :s rörelse, som hänför

sig till de trafiksvaga linjerna, enligt den gällande ekonomiska målsättningen

för statsbaneföretaget skall primärt finansieras genom resultatutjämning

inom företaget. Med hänsyn härtill och till den successiva skärpning

av konkurrensförhållandena, som utvecklats på transportmarknaden

under det sista årtiondet, har statsbaneföretagets taxepolitik i fråga om de

trafikstarka linjerna (affärsbanenätet) måst inriktas på en kortsiktig nettointäktsmaximering.

Taxenivån på affärsbanenätet har sålunda fått avvägas

från den utgångspunkten, att intäkterna på denna del av linjenätet under

den just aktuella verksamhetsperioden skulle så långt detta överhuvudtaget

vore möjligt täcka dels kostnaderna för trafiken på affärsbanenätet och

dels underskottet på de trafiksvaga linjerna. En följd härav har blivit, att

trafikanterna på affärsbanenätet — främst det svenska näringslivet på

grund av att trafikefterfrågan varit relativt okänslig för prishöjningar

inom många delar av godstrafiken — fått betala högre transportavgifter

än som varit motiverade med hänsyn enbart till de företagsekonomiska förhållandena

på affärsbanenätet. Den i förhållande till kostnaderna höga taxenivån

har också medfört en mindre transportvolym för SJ än som eljest

skulle ha varit möjligt. Nämnda taxenivå har givetvis även influerat på taxesättningen

för vissa transporter med konkurrerande transportmedel i en

för transportkonsumenterna oförmånlig riktning. En företagsekonomiskt

icke motiverad resultatutjämning av det slag, som f. n. gäller för statsbaneföretaget

och som jag här redogjort för, är självfallet helt oförenlig med

det av mig förordade trafikpolitiska systemet.

Enligt min mening bör trafikeringsplikten på det trafiksvaga järnvägsnätet

så snabbt som möjligt nedbringas genom energiskt fullföljande av

nedläggningsprogrammet. Till den del trafikeringsplikten kvarstår bör emellertid

ersättning lämnas, som helt täcker härigenom uppkommande underskott.

En dylik ersättning är, såsom jag framhållit vid behandlingen av de

allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken, inte att betrakta såsom en subvention

åt trafikföretaget utan som en ersättning från det allmännas sida för

transporttjänster som företaget självt från företagsekonomiska synpunkter

ej har anledning utföra men som erfordras av olika samhälleliga skäl. Ifrågavarande

ersättning kan sägas utgöra — populärt uttryckt — ett slags

»kollektivbiljett», som staten av nämnda skäl köper av SJ för varje budgetår.

För SJ :s del utgör ersättningen för driften på de trafiksvaga järnvägs
-

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

linjerna en förutsättning för att företaget skall kunna föra en mer aktiv

taxepolitik. Därvid öppnas bl. a. en möjlighet att pröva om en taxesänkning

i fråga om vissa transporter skulle på längre sikt kunna medföra en ökad

nettointäkt genom trafikvärvning. Eftersom transportkonsumenterna ofta

behöver en långvarig omställning för byte av transportmedel måste SJ därvid

ha möjligheter att föra en långsiktig taxepolitik främst i fråga om vagnslastgodstrafiken,

vilket i sin tur förutsätter att SJ kan beräkna ersättningens

ungefärliga storlek under ett antal år framöver. I detta sammanhang får

man inte heller bortse från att underskotten på driften av de trafiksvaga

järnvägslinjerna f. n. har den storleksordningen, att det torde vara praktiskt

taget utsiktslöst att — utan särskild kompensation för dessa underskott

— skapa balans i företagets ekonomi, även om det från ledningens

och personalens sida göres aldrig så målmedvetna och välplanerade insatser

för att förbättra företagets ekonomiska situation. Psykologiskt sett kan

ett dylikt utgångsläge och framtidsperspektiv självfallet verka i hög grad

hämmande på ledningens och personalens ambitioner att sträva efter balans

i företagets ekonomi.

Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag att SJ fr. o. m. budgetåret

1964/65 beviljas full ersättning för underskott på trafiksvaga järnvägslinjer.

Ersättning bör dock ej utgå därest det — med hänsyn till järnvägslinjens

betydelse som förbindelse- eller dubbleringsbana eller med beaktande

av möjligheter till lönsam trafik in. m. — från företagsmässiga

synpunkter kan vara motiverat att fortsätta trafikeringen även om linjen

f. n. lämnar underskott. Detta följer för övrigt av de generella förutsättningar

för dylik ersättning som jag angivit vid behandlingen av de allmänna

riktlinjerna för trafikpolitiken. Även i övrigt bör därvid angivna

villkor gälla jämväl ersättningen till SJ för ifrågavarande järnvägstrafik.

Till grund för bestämning av ersättningens storlek bör ligga en förhandsberäkning

av de trafiksvaga järnvägslinjernas driftresultat för resp. budgetår.

Denna beräkning bör i enlighet med trafikutredningens förslag grundas

på en vart tredje år förnyad bandelsundersökning. Beräkningen av de kostnader

och intäkter, som är hänförliga till de trafiksvaga järnvägslinjerna torde

få ske i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som angivits av

1942 års järnvägskostnadsutredning. Såsom några remissinstanser framhållit

är därvid uppkommande kostnads- och intäktsfördelningsproblem av

betydande svårighetsgrad. En granskning av tillämpade redovisnings- och

beräkningsprinciper är därför angelägen och jag avser därför att inom kort

hemställa om Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla särskild expertis

för att inom kommunikationsdepartementet verkställa en granskning av

riktlinjerna för dessa beräkningar.

För budgetåret 1964/65 har anslagsbehovet av järnvägsstyrelsen på

grundval av en förnyad bandelsundersökning beräknats till 238 milj. kr.

Järnvägsstyrelsens beräkning har preliminärt prövats inom kommunika
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

tionsdepartementet. Anslagsbehovet torde böra anmälas för nästa års riksdag.

I det av järnvägsstyrelsen beräknade anslagsbehovet ingår ersättning

för trafikering av vissa järnvägslinjer, vilka även från företagets synpunkt

kan vara motiverade att trafikera oaktat de f. n. lämnar visst underskott.

Med hänsyn till vad jag tidigare anfört bör ersättning ej utgå

för underskott på dylika banor. Efter avdrag med häremot svarande belopp

kan anslagsbehovet för budgetåret 1964/65 preliminärt uppskattas till ca 200

milj. kr. Såvitt nu kan bedömas torde anslagsbehovet för de närmast följande

budgetåren komma att nedgå med 15 å 20 milj. kr. per år.

Det hittillsvarande driftbidraget till SJ har utgått av allmänna budgetmedel.

Trafikutredningen förordar att så tillsvidare sker även i fortsättningen

och det helt övervägande antalet remissinstanser har inte haft något

att erinra häremot. Enligt min mening bör någon ändring av nuvarande

finansieringsprinciper inte vidtagas och jag förordar sålunda att ersättningen

även i fortsättningen utgår av allmänna budgetmedel.

Den nuvarande partiella kompensationen till SJ för driften av icke lönsamma

järnvägslinjer utgår från ett under rubriken: Driftbidrag till statens

järnvägar anvisat särskilt riksstatsanslag. Med hänsyn till den ändrade karaktär,

som medelsanvisningen till SJ nu föreslås få, synes anslaget — efter

förebild av ett sedan många år utgående principiellt sett likartat anslag för

ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser — i fortsättningen

lämpligen böra benämnas: Ersättning till statens järnvägar för

driften av icke lönsamma järnvägslinjer.

I detta sammanhang vill jag även ta upp en speciell taxefråga som aktualiserats

vid nedläggning av trafiksvaga bandelar. De orter som berörs av

en järnvägsnedläggning förlorar förmånen av den genomgående, degressiva

fraktberäkning, som tillämpas på järnvägsnätet. Vid hittills genomförda

nedläggningar har detta visat sig medföra kraftiga ökningar av styckegodsavgifterna,

som kunnat leda till kännbara verkningar främst för en del industriföretag.

För mera långväga styckegodstransporter har sålunda med

normala taxor uppkommit ökningar på upp till 30—40 procent. Trafikutredningen

har studerat frågan om taxemässig samordning av järnvägs- och biltrafik

och därvid avvisat tanken på genomgående fraktberäkning enligt järnvägstaxa

men uttalat sig för vissa övergångsåtgärder i samband med nedläggning

av järnväg. Bl. a. genom av järnvägsstyrelsen beslutade temporära

nedsättningar av billinjeavgifterna i styckegodssamtrafiken och genom

speciella fraktavtal har det i praktiken blivit möjligt att genomföra en successiv

anpassning till det förändrade taxeläget och järnvägsstyrelsen torde

även i fortsättningen tillse att man inte genom plötsligt genomförda, kännbara

höjningar av fraktavgifterna försvårar verksamheten för företag på de

orter, som berörs av hittills och framdeles beslutade omläggningar av trafiken

från järnväg till landsväg.

Frågan om den ekonomiska målsättningen för SJ har senast prövats i

s. 156 Kontrollera mot PDF

156 Kungl. Mcij. ts proposition nr 191 år 1963

samband med driftbidragsfrågans behandling år 1958. Gällande målsättning

innebär — sedan avskrivningarna fr. o. m. budgetåret 1951/52 grundats på

återanskaffningspriser — i princip krav på full realekonomisk kostnadstäckning

och därutöver förräntning av det bokförda statskapitalet. Förräntningskravet

har sedan budgetåret 1958/59 beräknats efter den räntefot

till vilken förräntningskravet bestämts för statens investeringar i allmänhet.

Sedan hänsyn tagits även till det för vart år beslutade driftbidraget,

har SJ :s taxor i princip beräknats med utgångspunkt från den sålunda angivna

målsättningen, varvid vinsterna på de trafikstarka bandelarna förutsatts

få utjämna kvarvarande förluster på de trafiksvaga.

Förslaget att ersätta den nuvarande resultatutjämningen inom statsbaneföretaget

med en anslagsgivning över statsbudgeten, som innebär full

täckning av underskotten på de trafiksvaga linjerna, har — såsom förut

framhållits — till syfte att ge SJ möjlighet att helt anpassa taxesättningen

på affärsbanenätet efter de trafikekonomiska förutsättningarna på detta

nät. Utgångspunkten för taxekalkylerna bör då vara en för detta nät avpassad

och klart definierad ekonomisk målsättning. I enlighet med trafikutredningens

förslag torde därför en differentiering av den ekonomiska målsättningen

för affärsbanenätet och för de trafiksvaga järnvägslinjerna få

genomföras i samband med den första reformetappen. I fråga om affärsbanenätet

bör målet vara ett visst nettoöverskott och i fråga om de trafiksvaga

järnvägslinjerna en minimering av driftunderskottet och därmed av

behovet av ersättning.

Trafikutredningen har föreslagit att det i affärsbanenätet nedlagda räntepliktiga

statskapitalet skall betraktas såsom till en del — 75 procent —

utgörande främmande kapital i verksamheten och att räntan härpå skall

anses vara en kostnad som skall bestridas före avskrivningar. Återstående

del av det bokförda statskapitalet skall betraktas såsom eget kapital, för

vilket räntan — utdelningen — blir beroende av rörelseresultatet. Frågan

om affärsverkens pris- och taxepolitik och den till grund härför liggande

ekonomiska målsättningen är emellertid föremål för prövning inom den år

1962 tillsatta affärsverksutredningen. Med en mera genomgripande ändring

av den ekonomiska målsättningen för SJ torde därför böra anstå i avvaktan

på resultaten av affärsverksutredningens arbete. Den nuvarande

ekonomiska målsättningen för SJ som helhet bör sålunda i vad gäller affärsbanenätet

tillsvidare bibehållas. Vad trafikutredningen förordat beträffande

nedskrivning av statskapitalet för de trafiksvaga linjerna kan jag i

princip ansluta mig till. Åt järnvägsstyrelsen torde därför böra uppdragas

att göra härför erforderliga undersökningar. Ställning bör härefter tagas till

frågan med vilket belopp nedskrivning skall ske och till därmed sammanhängande

förräntningsspörsmål. Frågan om tidpunkten för nedskrivningen

liksom om takten för densamma torde få avgöras med hänsyn till vad som

därvid befinnes lämpligt.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 dr 1963

I första etappen enligt utredningens handlingsprogram ingår även förslag

att till utredning i särskild ordning hänvisa frågan huru uppkommande

differens mellan SJ:s aktuella pensionsutgifter och företagets försäkringstekniskt

beräknade pensioneringskostnader under de närmaste decennierna

skall finansieras. Järnvägsstyrelsen har låtit verkställa en sådan utredning

och styrelsen har i skrivelse i augusti 1962 i samband med anslagsberäkningarna

för budgetåret 1963/64 redovisat resultatet av denna utredning.

Styrelsen framhåller att antalet pensionstagare vid SJ stigit mycket starkt

under de senaste decennierna och att denna ökning till huvudsaklig del

beror på förstatligandet av enskilda järnvägar men till en del också på den

ojämna åldersfördelning, som uppkommit genom stor nyrekrytering av personal

under vissa tidigare perioder. Av pensionstagarna vid SJ beräknas 40

procent vara tidigare anställningshavare vid förstatligade enskilda järnvägar.

Förstatligandet medförde att pensionsnivån väsentligt höjdes för övertagna

anställningshavare samtidigt som pensionsåldern sänktes för en stor

del av den aktiva personalen. Då de av SJ från de enskilda järnvägarnas pensionsinrättningar

övertagna tillgångarna högst motsvarade det matematiska

värdet av pensionsförsäkringarna enligt de vid de enskilda järnvägarna

gällande normerna, har SJ fått vidkännas en betydande ekonomisk belastning.

Härtill kommer sedan 1960 betalning av arbetsgivarebidrag till allmänna

tilläggspensioneringen (ATP) för framtida pensionsförpliktelser.

Under åberopande av dessa förhållanden har styrelsen hemställt att det

åliggande att förränta statskapitalet, som åvilar SJ, måtte från och med

budgetåret 1963/64 nedsättas med ett belopp som motsvarar differensen

mellan SJ :s faktiska pensionsutgifter inklusive ATP, å ena sidan, och försäkringsteknislct

beräknade pensionskostnader, å andra sidan. Sistnämnda

kostnader har styrelsen beräknat uppgå till 20 procent av de totala löneutgifterna

och den nämnda differensen har för budgetåret 1963/64 beräknats

till 70 milj. kr.

De i denna fråga hörda remissmyndigheterna har icke ansett sig kunna

tillstyrka den föreslagna ändrade bedömningen av SJ :s pensionsförpliktelser.

Jag delar remissmyndigheternas uppfattning att frågans slutliga bedömning

bör anstå i avvaktan på affärsverksutredningens överväganden. I detta

sammanhang har jämväl aktualiserats frågan huruvida det i avvaktan

på resultatet av affärsverksutredningens arbete vore motiverat att taga i

anspråk vissa tidigare avsatta medel för framtida pensionsändamål. Ett

ställningstagande i denna fråga torde emellertid böra ske först i samband

med att riksdagen underställes beräkningen av ersättning för budgetåret

1964/65 till SJ för driften av icke lönsamma järnvägar.

I den andra reformetappen bör, såsom jag tidigare nämnt, en uppmjukning

göras beträffande vissa speciella förpliktelser som nu åvilar såväl SJ

som de enskilda järnvägarna och som inle har sin fulla motsvarighet inom

konkurrerande transportgrenar.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

De föreskrifter om järnvägars transportplikt, som är intagna i 1925 års

järnvägstrafikstadga, innebär att järnväg är skyldig att mot vederbörligen

fastställda avgifter mellan för allmän trafik upplåtna stationer befordra personer,

gods m. m. under förutsättning bl. a. att befordringen kan ske med

tillgängliga transportmedel. Transportplikten kan i fråga om gods också

sägas innefatta i stadgan föreskriven skyldighet att utföra transport inom

viss tid. För att bereda tillfälliga vagnbeställare och befraktare av lågtarifferat

gods samma möjligheter till godsbefordran som stortrafikanter och

befraktare av högtarifferat gods finns dessutom bestämmelser om likabehandling

av på en och samma dag inkomna vagnbeställningar vid fördelning

av de vagnar som finns tillgängliga på ifrågavarande station.

I vad gäller det principiella kravet på i möjligaste mån lika villkor i konkurrensen

mellan olika transportmedel kan sägas att formell likställighet

i fråga om transportplikt råder mellan järnvägarna och den yrkesmässiga

biltrafiken, medan sjöfart och inrikes luftfart ej är underkastade dylika

bestämmelser. De bristande kontrollmöjligheterna liksom möjligheten att

i fråga om styckegods i beställningstrafik och transportförmedling fordra

betalning för hel billast har emellertid gjort transportplikten illusorisk inom

den yrkesmässiga lastbilstrafiken och någon motsvarighet till den för järnvägarna

stadgade skyldigheten att befordra gods med viss lägenhet finns

inte i fråga om övriga reguljära transportmedel. Endast beträffande järnvägarna

kan transportplikten därför sägas ha reell innebörd.

Såsom trafikutredningen framhållit har transportplikten medfört att

järnvägen i viss mån kommit att tjäna som en för övriga transportmedel gemensam

transportreserv. Detta har lett till att järnvägens fasta anläggningar

och rullande materiel m. m. måst ges större dimensioner än vad som

är motiverat från företagsekonomisk synpunkt, vilket är en icke obetydlig

ekonomisk belastning. I och med tillkomsten av alternativa transportmedel

har det samhälleliga intresset av transportpliktens bibehållande successivt

försvagats, och vid genomförandet av ett mer konkurrensfrämjande system

synes motiverat att befria SJ och övriga järnvägsföretag från deras nuvarande

allmänna transportplikt. Motsvarande ändring föreslås i det följande

såvitt avser nuvarande bestämmelser för den yrkesmässiga lastbilstrafiken.

I de fall, där skyldighet att trafikera icke lönsamma järnvägslinjer även

i fortsättningen kommer att åvila SJ, d. v. s. där trafik upprätthålles med

ersättning från det allmänna, är det däremot naturligt att även transportplikten

bibehålies. Föreskrifter härom torde få lämnas i samband med den

reglering, som bestämmer trafikeringspliktens omfattning. Som en konsekvens

av den allmänna transportpliktens borttagande bör i enlighet med

utredningens förslag även de i järnvägstrafikstadgan intagna bestämmelserna

rörande likabehandling vid vagntilldelning utgå.

Enligt gällande bestämmelser för taxesättningen har SJ, såsom jag kommer

att närmare beröra i det följande, möjlighet att göra företagsekonomiskt

motiverade nedsättningar av maximitaxorna. Dessa nedsättningar kan vara

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

antingen generella eller ha formen av separata fraktavtal. I järnvägstrafikstadgan

är föreskrivet att alla ändringar i befordringsavgifterna skall offentliggöras

på bl. a. de av ändringen berörda stationerna. Av SJ ingångna separata

fraktavtal är även på grund av företagets karaktär av statligt verk

offentligen tillgängliga.

Det ligger i sakens natur att generellt gällande taxor måste offentliggöras.

När det gäller genom separata fraktavtal medgivna taxenedsättningar är

förhållandet däremot ett annat. Här föreligger ett näringspolitiskt intresse

att alla transportgrenar har antingen samma skyldighet att hålla dylika avtal

offentliga eller samma rätt att icke offentlighålla avtalen. Såsom trafikutredningen

framhållit kan det inte komma ifråga att för övriga transportgrenar

införa någon motsvarighet till den nuvarande skyldigheten för järnvägarna

att offentliggöra taxenedsättningar. Med hänsyn härtill bör i enlighet

med utredningens förslag järnvägarna befrias från skyldigheten att

offentlighålla genom separata fraktavtal medgivna taxenedsättningar. För

SJ :s del erfordras härvid •—• förutom ändring av järnvägstrafikstadgans bestämmelser

— även ändring av lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar

i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Denna fråga torde i annat

sammanhang komma att anmälas av chefen för justitiedepartementet.

Även den nu i järnvägstrafikstadgan föreskrivna likabehandlingen av

trafikanterna i taxehänseende bör slopas. Såsom utredningen framhållit

torde SJ liksom de enskilda järnvägarna ändock finna det nödvändigt att

tillämpa vissa likabehandlingsprinciper i taxehänseende liksom också i fråga

om vagntilldelningen.

Liksom frågan om den ekonomiska målsättningen för SJ har även principerna

för SJ :s taxesättning senast prövats i samband med driftsbidragsfrågans

behandling år 1958. I enlighet med 1948 års järnvägstaxekommittés

förslag och i huvudsaklig överensstämmelse med redan dessförinnan

tillämpade taxeprinciper innebär de 1958 angivna riktlinjerna för SJ:s

taxesättning, att avgifterna inte får överskrida av Kungl. Maj :t fastställda,

i tid och rum enhetliga taxor. För vissa delar av taxeområdet har Kungl.

Maj :t delegerat rätten att bestämma grunderna för taxesättningen till

järnvägsstyrelsen. Detta gäller bl. a. frakt- och ilstyckegodssändningar under

200 kg och vissa tilläggsavgifter inom persontrafiken såsom snälltågstillägg,

sovplatsavgifter etc.

Med hänsyn till SJ :s karaktär av allmänföretag skall taxorna — inom

ramen för det ekonomiska avkastningskravet — enligt nämnda riktlinjer

för taxesättningen i princip vara avvägda på sådant sätt, att största möjliga

trafikvolym erhålles. Supplementärt gäller att ingen trafik får vara direkt

förlustbringande.

Systemet med maximitaxor innebär att järnvägsstyrelsen äger medgiva

sådana avgiftsnedsättningar, som kan anses vara av behovet påkallade och

förenliga med SJ:s ekonomiska intresse.

Trafikutredningen har inte närmare behandlat SJ:s taxesättning men har

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungi. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

angivit vissa allmänna riktlinjer för anpassning av taxesystemet till en transporthushållning

med en effektiv konkurrens på transportmarknaden. Enligt

utredningen är det nuvarande systemet med i tid och rum enhetliga maximitaxor

inte förenligt med den strävan mot transportavgifternas avvägning efter

kostnadsstruktur och efterfrågeförhållanden, som utredningen funnit

böra vara vägledande. Utredningen har föreslagit att nuvarande maximitaxor

i den andra reformetappen ersättes av ett system med normaltaxor, vilka må

kunna såväl under- som överskridas vid avgiftssättningen i det enskilda fallet.

Avvikelserna från normaltaxorna kan därvid ha formen av antingen

specialtariffer eller separata transportavtal. Det bör vidare enligt utredningen

tillkomma järnvägsstyrelsen att själv bestämma SJ:s taxesättning.

Med hänsyn till det inom affärsverksutredningen pågående arbetet och

även till den diskussion rörande taxesättningsprinciperna som pågår i internationella

sammanhang är jag för egen del inte beredd att förorda övergång

till det av utredningen föreslagna systemet med normaltaxor. Av samma

skäl bör bestämmanderätten över taxorna tillsvidare ligga kvar hos Kungl.

Maj :t, dock att befogenheten att besluta i fråga om vissa i allmänna taxan

ingående rabatterade avgifter t. ex. månadsbiijetter torde böra delegeras till

järnvägsstyrelsen. I och med den nu föreslagna ersättningen för viss järnvägstrafik

och med beaktande av de befogenheter som järnvägsstyrelsen

numera har beträffande specialtariffer bör företaget likväl ha goda möjligheter

att föra eu aktiv till kostnads- och konkurrensförhållandena anpassad

taxepolitik. De principiella synpunkter på SJ :s taxesättning som

framförts av trafikutredningen synes böra övervägas inom affärsverksutredningen.

I den tredje reformetappen bör SJ enligt utredningen få rätt att tillämpa

efter konjunkturläget variabla avskrivningar. Förslag till dylik resultatutjämning

mellan olika år har tidigare framlagts av 1948 års järnvägstaxekommitté

men föranledde ingen åtgärd från statsmakternas sida (prop.

1958 A 77). Innan frågan tas upp till ny prövning torde den böra närmare

studeras inom affärsverksutredningen bl. a. mot bakgrunden av här förordade

trafikpolitiska riktlinjer. Jag är därför inte beredd att nu lägga

fram förslag på denna punkt.

Sedan de av mig föreslagna reformerna genomförts bör järnvägarna på ett

helt annat sätt än för närvarande vara rustade att hävda sig i konkurrensen

på transportmarknaden, vilket — såsom jag tidigare berört — är av stor

trafikpolitisk betydelse för att nå en uppdelning mellan de olika transportmedlen

som överensstämmer med deras kostnads- och kvalitetsmässiga

förutsättningar.

Såsom jag framhållit i det föregående är arbetet för att skapa balans i

SJ:s ekonomi inriktat på att koncentrera företagets verksamhet genom nedläggning

av trafiksvaga bandelar, indragning av olönsamma stationer etc.

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

och att jämsides härmed rusta upp bana och materiel på nätet i övrigt för

att SJ skall kunna effektivt konkurrera med övriga transportmedel. Det

är emellertid därutöver angeläget att det pågående rationaliseringsarbetet

inom företaget energiskt fullföljes i huvudsaklig överensstämmelse

med det program, som järnvägsstyrelsen lagt fram och som jag översiktligt

redovisat i det föregående. Bl. a. krävs fortsatta målmedvetna insatser för att

genom ökad service och smidigare taxesättningar öka SJ :s andel av det totala

trafikarbetet, vilket i främsta rummet gäller godstrafiken i vagnslaster.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte

1. föreslå riksdagen att godkänna de av mig förordade

grunderna för ersättning till statens järnvägar för driften

av icke lönsamma järnvägslinjer, att gälla från och med

budgetåret 1964/65;

2. bereda riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av

mig förordade reformåtgärderna i övrigt.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 191

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Y. Reformer på landsvägstrafikens område

Trafikutredningen

Undantag från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser

Enligt 2 § första stycket YTF är från tillämpningen av förordningens

bestämmelser undantagna vissa transporter med ambulansbil, transporter

med moped och bärgningsbil samt transporter av mjölk, mjölkprodukter,

ägg, sockerbetor eller betmassa ävensom av slaktdjur till slakteri.

Syftet med gällande undantag i fråga om transporter av mjölk, mjölkprodukter,

ägg och slaktdjur, vartill år 1951 lagts även transporter av sockerbetor

och betmassa, har enligt förarbetena varit att till gagn för såväl

konsumenter som producenter söka underlätta omsättningen av ifrågavarande

varuslag. Vad bettransporterna beträffar var utgångspunkten svårigheten

för betodlarna till följd av brist på yrkeslastbilar att under den

kortvariga men intensiva betkampanjen få sina transporter verkställda enligt

uppgjord leveransplan. Möjlighet att anlita exempelvis mjölktransportbilar

ansågs böra finnas, varjämte betodlarna borde få fritt begagna sina

egna fordon (bilar och traktortåg) för transporter för andra lantbrukares

räkning.

Undantaget för betor och betmassa synes av praktiska skäl böra utsträckas

till att omfatta jämväl bet for, som i ganska stor utsträckning tages

såsom returlast vid leverans av betor till sockerbruken. I vissa fall torde

trängande behov av snabb tillgång till extra transportmedel utgöra skäl för

ett undantagande. Enligt gällande bestämmelser är, såsom nämnts, redan

transporter av betor och betmassa undantagna, vilket tilldels motiverats

av dylikt behov. Härtill torde av samma skäl böra fogas transporter av

fabriks potatis samt pulpa och drank ävensom av konservärter och andra

trädgårdsprodukter från odlare till konservfabrik.

Undantaget i fråga om transporter med moped — som tillkom år 1953

— har föranletts dels av att transportarbetet med dylika fordon ansetts

vara av ringa betydelse från transporthushållningssynpunkt, dels av den omständigheten,

att dessa icke körkortspliktiga fordon vid en tillämpning av

YTF.s bestämmelser i regel endast kunde framföras av förare med trafikkort.

Av delvis samma skäl torde detta undantag böra utsträckas att omfatta

jämväl transporter med registrerad motorcykel.

För att transportapparaten i vårt land vintertid skall kunna fungera ostört,

är det nödvändigt att lastfordon i förekommande fall kan i tillräckligt antal

utan dröjsmål mobiliseras för snöröjning på vägar och gator. Med den

nuvarande ordningen kan det ej undvikas, att det kan gå åtskilliga dagar

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

efter transportbehovets uppkomst innan en extra lastbil pa nytt trafiktillstånd

kan insättas för yrkesmässiga transporter av snö. Ett snabbare

insättande av extra lastbilar utgör möjligheten att på förhand utfärda

s. k. reservtillstånd. Reservtillståndssystemet har, där det genomförts, regelmässigt

inneburit att redan etablerade åkerier fått sina ordinarie trafiktillstånd

utökade med ett eller flera reservtillstånd. Däremot torde

reservtillstånd för användning av lastbilar, vilka normalt brukas i annan

verksamhet än åkerirörelse, i regel icke ha meddelats av biltrafiknämnden

och länsstyrelserna. Detta har medfört, att intresset för utverkande av

reservtillstånd begränsats till sådana fall, där åkeriföretagarna kunnat påräkna

så pass hög sysselsättning i beställningstrafik för den på reservtillståndet

insatta bilen, att merintäkterna därav överstigit merkostnaderna

för hållandet av bilen.

Reservtillståndssystemet drar enligt utredningen betydligt större samhällsekonomisk

kostnad än om den lediga kapaciteten hos för egentransport

huvudsakligen sysselsatta lastbilar utnyttjas såsom transportreserv,

vilket är av betydelse, när det gäller utväljandet av delområden inom

transportväsendet, som lämpar sig för omedelbara lättnader i regleringssystemet.

Härtill kommer de delade meningarna om trafiktillståndssystemets

effektivitet i fråga om säkerställandet av snabba utryckningar, då

ordinarie åkarbilar icke förslår för snöröjningen. Vad slutligen angår

uppgivna svårigheter för den yrkesmässiga lastbilstrafiken under vintermånaderna,

så må framhållas, att åkeriernas lastbilar säkerligen kommer

att alltjämt vara med i anbudsgivningen på här ifragavarande område och

sannolikt få ombesörja den helt övervägande delen av snötransporterna.

Trafikutredningen anser sålunda, att ett motiverat behov av lättnader i

regleringen av här ifrågavarande transporter föreligger. När det gäller att

avgöra, huruvida allenast behovsprövningen bör tagas bort eller ett allmänt

undantagande av snötransporterna från YTF :s bestämmelser bör ske, vore

det givetvis i enlighet med trafikutredningens principiella inställning önskvärt

att de personer, som önskade utföra yrkesmässiga snötransporter,

underkastades lämplighetsprövning på samma sätt som övriga trafikutövare.

Emellertid skulle det med lättnaden eftersträvade syftet att möjliggöra

snabba utryckningar förfelas, om trafiktillståndssystemet bibehölles,

såvida ej för ett mycket stort antal privata lastbilar reservtillstånd meddelades.

Beträffande renhållningstransporter har olika uppfattningar förekommit

huruvida de varit att hänföra till godsbefordran i YTF :s mening. Detta på

grund av att transporterna avser befordringsobjekt, som saknar värde och

endast måste undanskaffas. Poliskammaren i Stockholm anser renhållningstransporterna

ej hänförliga till yrkesmässig trafik, varför trafiktillstånd

där ej kräves, medan i länen dessa transporter i regel underkastas

tillståndsprövning. Utredningen framhöll i betänkande I bl. a., att dessa

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

transporter är av utpräglat lokal natur och att deras frigivande med sannolikhet

icke medför nämnvärda återverkningar på den mera långväga godstrafiken.

Den för renhållningstransporter tillgängliga vagnparken torde

icke komma att i någon större grad öka genom ett frigivande av transporterna.

Utredningen föreslog därför att de skulle undantagas från behovsprövning.

I yttrandena över betänkande I ifrågasatte några remissinstanser,

om icke de ifrågavarande transporterna borde helt undantagas från tillämpning

av YTF:s bestämmelser, närmast av det skälet att en lämplighetsprövning

redan ägde rum genom vederbörande kommunala organ. Utredningen

föreslår i betänkande III, att renhållningstransporter med lastbil

eller traktortåg helt undantages från YTF:s tillämpning.

Ett av de mera angelägna önskemålen om en uppmjukning av YTF:s

bestämmelser rör användningen av jord- och skogsbrukets traktorer för

yrkesmässiga transporter av skogsprodukter. Trafikutredningen anför i betänkande

I bl. a., att ett ianspråktagande för transportändamål av den lediga

kapaciteten hos jordbrukstraktorerna trafikpolitiskt sett kan antas

medverka till en transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad

under förutsättning att den lokala godstransportapparaten i övrigt

anpassas efter trafikbehovet.

Enligt en på 1951/1952 ars förhållanden baserad undersökning av bl. a.

kostnaderna för virkestransporter med traktordragna fordon och med lastbil,

vilken utförts vid jordbrukstekniska institutet (Jordbrukstekniska institutets

meddelande nr 243, år 1952), kunde traktortågen vid nämnda

tid kostnadsmässigt erbjuda lastbilarna konkurrens vid körning å enbart

bilväg på transportavstånd upp till 15 å 20 km och vid körning kombinerat

å skogsväg (3 km) och bilväg på totala transportavstånd upp till 10 å 15

km. Dessa konkurrensgränser har sedermera genom den år 1954/1955

höjda motorfordonsbeskattningen förskjutits till traktortågens favör, men

man torde i dagens läge icke kunna räkna med att traktortågen kostnadsmässigt

kan erbjuda lastbilarna konkurrens på transportavstånd över 20 å

25 km.

Vid det förhållandet att landets traktorbestånd för närvarande kan beräknas

överstiga 180 000 enheter (1/1 1960 totalt 175 255 traktorer, varav

173 644 med gummihjul och 1 611 med band) och till helt övervägande del

utgöres av jordbrukstraktorer, och att dylika traktorer i stor utsträckning

utnyttjas för kortare transporter i skogsbruket samtidigt som antalet

på trafiktillstånd insatta traktorer uppgår till ca 800, står det klart att i ej

obetydlig omfattning en faktisk övergång av skogstransporter från lastbil

till traktortåg — utan trafiktillstånd — redan skett eller också att de

tidigare med hästfordon utförda skogstransporterna i viss omfattning _

likaledes utan sådant tillstånd — direkt överflyttats till traktortåg.

Anförda förhållanden talar för att den strukturförändring, som ett frigivande

av de yrkesmässiga traktortågstransporterna kan komma att med
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

föra på skogsbrukets transportmarknad, icke blir av alltför genomgripande

natur, och att den överdimensionering av lastbilsbeståndet, som under ett

övergångsskede eventuellt skulle kunna uppkomma, därför knappast kan

befaras få sådana proportioner, att den i och för sig inger betänkligheter

med avseende på dess inverkan på transporthushållningen. Den förbättrade

transportmedelstillgången på de i väsentlig grad åtskilda verksamhetsområden,

som lastbilar och traktortåg har, synes i erforderlig utsträckning garantera

att trafikbehoven blir täckta.

Emellertid måste också trafiksäkerhetssynpunkter anläggas på en genom

frigivning av yrkesmässig traktortågstrafik uppkommande ökning av vägtrafiken.

En viss fara i förevarande sammanhang kan enligt trafikutredningens

mening föreligga däri att enligt vägtrafikförordningens (VTF) bestämmelser

till traktor kopplat släpfordon icke behöver vara besiktigat.

Vad beträffar frågan om förarkompetens vid framförande av traktortåg

i yrkesmässig trafik, så föreligger enligt YTF skyldighet för förare att

inneha trafikkort, vilket innebär krav bl. a. på god körskicklighet vid

förande av motorfordon. Regelmässigt torde emellertid trafiktillståndsmyndigheterna

vid tillämpning av It § YTF dispensera från trafikkortsplikten,

när det gäller traktortågstransporter. Utredningen finner det emellertid

angeläget, att utvecklingen efter frigivandet noga följes av trafiksäkerhetsvårdande

myndigheter, utredningar och organisationer samt att, om

så skulle visa sig erforderligt, ytterligare trafiksäkerhetsföreskrifter i fråga

om traktortrafiken utfärdas.

Av hänsyn till väghållningen torde den ifrågasatta friheten icke böra

omfatta andra än med gummihjul försedda traktorer. I praktiken innebär

detta knappast någon nämnvärd inskränkning, då mer än 99 procent av

traktorbeståndet består av gummihjulsförsedda fordon.

Enligt utredningens mening bör den ifrågasatta lättnaden ske i form

av ett undantag från YTF:s bestämmelser om yrkesmässig trafik, även om

det i och för sig kunde vara önskvärt att förordningens bestämmelser om

förares arbets- och vilotid ägde tillämpning också på den yrkesmässiga

traktortågstrafiken. Frågan härom tillhör emellertid den mera genomgripande

revisionen av YTF.

Ett hinder för frigivande av traktortågstrafiken har varit, att vid hittillsvarande

förhållanden på vägtrafikbeskattningens område, enligt vilka traktortågstrafik

på väg endast i obetydlig omfattning via drivmedclsbeskattningen

bidrar till väghållningsutgifternas täckande, den härigenom uppkomna

olikheten i kostnadsvillkor mellan lastbilar och traktortåg kan befaras

vid ett frigivande medföra en snedvridning av konkurrenssituationen,

som i sin tur i viss mån måste leda till en samhällsekonomiskt felaktig

trafikuppdelning. Trafikutredningen anförde därför i betänkande I, att ett

frigivande av traktortågslransporterna intimt hängde samman med hela

spörsmålet om vägtrafikens beskattning och sålunda förutsatte alt beskatt
-

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ningsfrågan löstes antingen definitivt efter slutförandet av den pågående

revisionen av denna beskattning eller ock i provisorisk form dessförinnan.

1 betänkande III framhåller trafikutredningen, att ett frigivande av skogskörslor

med traktortåg bör —• om beskattningsfrågans lösande med anledning

av remisskritiken av ett av utredningen i betänkande I framlagt

förslag till provisorisk beskattning av traktorer tillsvidare skjutes till den

andra reformetappens genomförande — begränsas till vad som svarar mot

det uppgivna användningsbehovet. Ett fritt transportavstånd om 15 km på

allmän väg torde •—- med särskilt beaktande av förhållandena i Norrland —

kunna anses till fyllest.

Från och med den första reformetappen bör således enligt trafikutredningen

från tillämpningen av yrkestrafikförordningens bestämmelser ytterligare

undantagas

1) transporter av betfor;

2) transporter av fabrikspotatis till stärkelsefabrik eller bränneri, av

pulpa eller drank från sådan anläggning samt av konservärter eller andra

trädgårdsprodukter från odlare till konservfabrik;

3) transporter med registrerad motorcykel;

4) transporter av snö och is i samband med snöröjning;

5) renhållningstransporter; samt

6) sådana med traktortåg i skogsbruket utförda transporter av rundvirke,

ved, flis eller träkol, som icke framgår på allmän väg eller, där så sker,

på sådan väg ej äger rum på vägsträcka överstigande 15 km.

Från och med den andra reformetappen bör enligt trafikutredningen ytterligare

helt undantagas från tillämpningen av YTF:s bestämmelser sådana

transporter med traktortåg av lantbruksprodukter eller förnödenheter

för lantbruket, som icke framgår på allmän väg, eller, där så sker, på sådan

väg ej äger rum på vägsträcka överstigande 15 km. Till skillnad från

skogskörslorna med traktortåg torde de transporter av lantbruksprodukter

och förnödenheter för lantbruket, som lantbrukare utför med traktortåg

för andra lantbrukares räkning, ofta framgå på allmänna vägar. Det torde

dock här såsom regel röra sig om mera sporadiskt förekommande, lokalt

begränsade körningar. Att helt undantaga ifrågavarande slag av transporter

från YTF :s bestämmelser och därmed från trafikkortsplikt skulle medföra

allvarliga trafiksäkerhetsrisker. En medelväg synes därför vara att begränsa

friheten till de rent lokala körningarna på samma sätt som i fråga

om skogskörslorna med traktortåg, vilket skulle förhindra en mer intensiv

och systematisk åkeriverksamhet, som icke vore underkastad trafikkortshestämmelser,

utan att omöjliggöra de mera sporadiskt förekommande lokala

körslorna. Trafikutredningen har funnit denna lösning vara den för

ändamålet bäst lämpade.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

167

Undantag från föreskriven behovsprövning

Enligt gällande rätt äger juridisk person, som bildats för att med egna

lastbilar tillgodose sina delägares behov av godstransporter — s. k. kooperativ

körning •— icke göra detta utan att inneha härför gällande trafiktillstånd,

såvida icke delägarskapet är på sådant sätt begränsat, att fordonen

icke kan anses tillhandahållna allmänheten.

Klart torde stå, att i dagens läge jordbruks-, köpmanna- och konsumentkooperationen

ej annat än i undantagsfall kan genom för ändamålet tillskapade

transportorgan tillhandagå sina medlemmar med yrkesmässiga

transporttjänster medelst lastbilar.

För den successiva uppmjukningen av den gällande biltrafikregleringen

på godstrafikens område har trafikutredningen till prövning upptagit det

av 1944 års trafikutredning på sin tid framlagda förslaget om fri kooperativ

körning. Enligt 1953 års trafikutredning synes det inom vissa näringsområden

— främst inom jordbruket samt vissa delar av köpmanna- och

konsumentkooperationens områden — vara av behovet påkallat att bereda

bolag eller föreningar, som bildats med uppgift att tillgodose delägarnas

eller medlemmarnas behov av transporter med lastbil, författningsenlig

möjlighet att utan trafikmässig behovsprövning själva yrkesmässigt ombesörja

dessa transporter. 1953 års trafikutredning framhåller att den för sin

del är inriktad på ett slopande av behovsprövningen vid kooperativ körning

med bibehållande i övrigt av trafiktillståndssystemet.

Trafikutredningen har icke räknat med att den fria kooperativa körningen

kommer att få en sådan omfattning, att den yrkesmässiga trafikens

trafikunderlag mera avsevärt skulle ändras och därmed större strukturella

förändringar inträda med väsentliga följder för de i åkeribranschen engagerade.

Trafikutredningen framhåller att behov av möjlighet att anordna

kooperativ körning främst föreligger i fråga om lokala transporter. Utredningens

i betänkande I framlagda förslag om temporär begränsning av

liberaliseringen till lokala transporter inom eget och angränsande län dikterades

av önskemålet att innan frågan om fjärrtrafikens ordnande lösts

och medan YTF:s reglering av den yrkesmässiga fjärrtrafiken sålunda kvarstod

oförändrad, icke skapa möjlighet till en okontrollerad fjärrtrafik i

form av kooperativ körning. Ett företag i Stockholm och ett i Malmö skulle

exempelvis kunna, om den fria kooperativa körningen ej var begränsad

till »eget och angränsande län», samgå för utförande av transporter från

Stockholm till Malmö för det ena företaget och från Malmö till Stockholm

för det andra företaget och därigenom etablera en ren fjärrtrafik med

last i båda riktningarna. En dylik transportanordning vore i och för sig

företags- och samhällsekonomiskt riktig, men med hänsyn till att den

yrkesmässiga fjärrtrafiken med lastbil icke samtidigt föreslogs bli omedelbart

fri borde etablerandet av kooperativ körning i fjärrtrafik böra under
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

kastas motsvarande övergångsregler som den yrkesmässiga fjärrtrafiken i

övrigt. Utredningen föreslår sedermera i betänkande III att dessa synpunkter

skall tillgodoses, icke genom begränsning till »eget och angränsande

län» utan genom att behovsprövningen borttages i fråga om kooperativ körning

endast med lastbil om högst 6,5 tons maximilast, resp. med lastbil

jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast ej överstiger 8 ton,

och nyttjas i huvudsak för lokaltrafik. Genom att behovsprövningen för

kooperativ körning med fordon, vilkas maximilast ligger under de här

angivna viktgränserna, helt slopas, skulle kvarstående behovsprövning för

kooperativ körning i enlighet med utredningens i betänkande I framlagda

kompetensfördelningsförslag (jfr s. 181) komma att handhas uteslutande

av statens biltrafiknämnd, som är tillståndsmyndighet för den yrkesmässiga

fjärrtrafiken.

För att motverka uppkomsten av maskerade åkerirörelser anser utredningen

att rätten till kooperativ körning bör förbehållas bolag (aktiebolag

eller handelsbolag) eller förening (ekonomisk förening), vars samtliga

delägare eller medlemmar visats ha behov av godstransporter för egen

rörelse. I transportsammanslutningens verksamhet kan användas lastbilar

och släpfordon, som tillhör transportsammanslutningen eller av denna förhyrts

från någon av dess medlemmar (delägare) eller från utomstående.

Förare till bilarna kan däremot tillhandahållas allenast av sammanslutningen,

ty om medlem (eller utomstående) tillhandahåller bil med förare

kommer medlemmen själv att utöva yrkesmässig trafik. Trafiktillståndet

bör där länsstyrelsen så för kontrollen prövar nödigt, innehålla det villkoret,

att ändring i delägar- eller medlemssammansättningen skall anmälas

till tillståndsmyndigheten, som i ifrågakommande fall kan ompröva

tillståndet. Även genom den bibehållna lämplighetsprövningen får länsstyrelsen

prövningsmöjlighet beträffande sammanslutningens bona fide-karaktär.

Vad angår föreskriften i 9 § 1 mom. YTF om infordrande av yttranden

över trafiktillståndsansökan synes den endast böra tillämpas på kooperativ

körning i den omfattning, vartill länsstyrelsen finner skäl. Härigenom torde

en betydligt förenklad handläggning kunna ske.

Transporträtt i kooperativ körning bör givetvis — såvida icke efter behovsprövning

annat av trafiktillståndsmyndigheten medges — omfatta

endast transporter för sammanslutningens delägare eller medlemmars räkning.

Bestämmelserna i 23 § 1 mom. och 29 § YTF om transportplikt resp. taxa

i yrkesmässig trafik torde i regel icke ha någon funktion att fylla i fråga

om den kooperativa körningen.

Trafikutredningen föreslår att från och med den första reformetappen

den i 12 § YTF intagna föreskriften om prövning av behövligheten av

ifrågasatt yrkesmässig trafik slopas, då ansökan om trafiktillstånd av*

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ser rätt för bolag eller förening, vars samtliga delägare eller medlemmar

visas ha behov av godstransporter med lastbil för egen rörelse och vars huvudsakliga

uppgift är att tillgodose dessa behov, att uteslutande för delägares

eller medlems räkning utföra dylika transporter i beställningstrafik

med lastbil om högst 6,5 tons maximilast, resp. med lastbil jämte släpvagn,

vilkas sammanlagda maximilast ej överstiger 8 ton.

Enligt 2 § YTF är för närvarande från tillämpning av bestämmelserna

om yrkesmässig trafik undantagna bl. a. transporter uteslutande av vissa

varuslag, nämligen mjölk, mjölkprodukter, ägg, sockerbetor och betmassa

ävensom transporter uteslutande av slaktdjur till slakteri. Med det vitt utgrenade

nät av uppsamlingslinjer för mjölk, som så småningom uppstått,

är det naturligt att önskemål från allmänhetens sida på skilda håll uppkommit

att få möjlighet att med lastbilarna på dessa linjer sända paket

och annat styckegods, respektive få dylika sändningar hemtransporterade

i samband med skummjölksutkörningen. Med hänsyn såväl till intresset

av ett förbättrat utnyttjande av den tillgängliga transportkapaciteten som

till önskemålet att motväga den till följd av järnvägs- och busslinjenedläggningar

fortgående uttunningen av det reguljära linjenätet på landsbygden

synes det angeläget att utröna i vad man lättnader för sändning

av fyllnads- och returgods med mjölklinjebilar kan på nuvarande stadium

inbegripas i den successiva uppmjukningen av trafiktillståndsregleringen.

I en vid 1947 års riksdag väckt motion II: 247 hemställdes om revision

av YTF i syfte att undanröja de hinder, som förordningen kunde innebära

emot ett rationellare ordnande av godstransporterna på landsbygden. I motionen

framhölls bl. a., att ett ändamålsenligt utnyttjande av redan befintliga

transportmöjligheter måste anses önskvärt. Det kunde icke anses såsom

en rationell ordning, att en lastbil, som dagligen transporterade mjölk,

icke ägde utan risk för åtal samtidigt betjäna ortsbefolkningens behov av

paket- och varutransporter. Riksdagen fann emellertid —- i enlighet med

andra lagutskottets utlåtande nr 20 — icke lämpligt att ta ställning till de

i motionen påtalade förhållandena, innan resultatet av 1944 års trafikutrednings

arbete förelåg. 1944 års trafikutrednings sedermera avgivna förslag

har icke föranlett någon ändring av bestämmelserna i YTF.

1953 års trafikutredning föreslår, att trafiktillstånd för kooperativ köraing

skall meddelas utan behovsprövning. Härigenom blir det möjligt för

mjölkleverantörcr och andra vid en mjölkuppsamlingslinje boende personer

att sammansluta sig till en transportförening, som vid sidan av mjölktransporterna

också ombesörjer paket- och varutransporter åt föreningsmedlemmarna

med mjölkbilen. Emellertid anser utredningen att det för

ifrågavarande transportkonsumenter måste te sig såsom en onödig omgång

att de måste sammansluta sig i ett bolag eller en förening för kooperativ

körning för att få sitt trafikbehov tillgodosett med mjölkbilen. Långt enkla6*

—Uihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 191

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

re vore, att fyllnads- och returgods fick utan dylika organisationsåtgärder

befordras med mjölkbilen.

Sistnämnda väg har också —• inom ramen för YTF:s bestämmelser —

beträtts i praktiken. Åtskilliga lastbilar, som befordrar mjölk, användes

dessutom för yrkesmässig godsbefordran utan inskränkning, med stöd av

trafiktillstånd för allmän beställningstrafik. I vissa fall har biltrafiknämnden

och länsstyrelserna beviljat dylikt tillstånd med den begränsningen,

att detsamma endast gäller, så länge med lastbilen utföres regelbundna

mjölktransporter. Slutligen har trafiktillstånd i viss utsträckning lämnats

för befordran av fyllnads- och returgods i samband med regelbundna mjölktransporter.

Antalet mjölkuppsamlingsbilar, som den 1 september 1960

framfördes med sistnämnda slag av tillstånd, uppgick till 304. Av de

nämnda dag till ett antal av 2 861 uppgående mjölkuppsamlingsbilarna

torde de bilar, som saknar laglig möjlighet att medföra fyllnads- och returgods

i samband med mjölktransporter, uppskattningsvis understiga 1 000.

Enligt trafikutredningens mening skulle lättnader i fråga om befordringen

av fyllnads- och returgods med mjölkbilarna medverka till såväl en

minskning av den samhällsekonomiska kostnaden för trafikarbetet som

en förbättring av transportförsörjningen på landsbygden. I viss mån påverkas

visserligen busslinjetrafikens godstrafikunderlag av en ökad rätt

för mjölktransportörerna att medtaga styckegodssändningar, men det rör sig

här med hänsyn till mjölkbilarnas begränsade lediga kapacitet om till

vikt och volym tämligen obetydliga sändningar -— närmast av paketgods —

som icke torde spela någon mera avsevärd roll för busslinjetrafikens driftekonomi.

Där anlitande av mjölkbilen ter sig såsom den för godsets avsändare

eller mottagare mest praktiska lösningen sker i många fall så

redan nu utan tillstånd. Det antal mjölkuppsamlingsbilar, som genom lättnaden

skulle få laglig rätt till medtagande av fyllnads- och returgods, är

dessutom förhållandevis begränsat. De ifrågasatta lättnaderna, som vad

busstrafiken beträffar därför knappast kan antagas bli störande såsom

övergångsfenomen, ligger i övrigt helt i linje med de allmänna trafikpolitiska

riktlinjerna och kan lämpligen genomföras i den första etappen av

uppmjukningen på trafikregleringens område.

I fråga om formen för lättnadernas genomförande har tidigare förslag

närmast gått ut pa att befordran av fyllnads- och returgods i samband med

mjölktransport skulle undantagas från tillämpning av YTF:s bestämmelser.

Trafikutredningen anser för sin del att dessa transporter, såsom en form

av yrkesmässig trafik — närmast linjetrafik — lämpligen tillsvidare bör

liksom den kooperativa körningen och skogstransporterna med lastbil vara

underkastade YTF:s ordningsbestämmelser. Det synes här vara lämpligt

att fortsätta på den väg, som trafiktillståndsmyndigheterna redan slagit

in på, men lagfästa den därvid framkomna liberaliseringstendensen genom

uttryckligt borttagande av behovsprövningen.

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Trafikutredningen föreslår att från och med den första reformetappen

den i 12 § YTF intagna föreskriften om prövning av behövligheten utav

ifrågasatt yrkesmässig trafik slopas, då ansökan avser tillstånd till sådan

linje- eller beställningstrafik med lastbil, i vilken uteslutande befordras

mjölk på uppsamlingslinje samt i samband därmed fyllnads- och returgods.

Trafikutredningen anför i betänkande I (s. 317), att ett frigivande av

skogstransporterna inom den mycket omfattande traktorsektorn icke låter

sig väl förena med ett bibehållande av behovsprövningen för yrkesmässiga

lastbilstransporter i skogsbruket. Trafiktillståndsmyndigheterna skulle vid

ett fortsatt bibehållande av behovsprövningen vid insättande av nya lastbilar

för dylika transporter svårligen när det gäller tillgodoseendet av lokalt

betonade trafikbehov kunna avgöra, huruvida behov av nyinsättningen

förelåg.

Trafikutredningen framhåller vidare, att ett borttagande av behovsprövningen

för yrkesmässiga lastbilstransporter av oförädlade skogsprodukter

kan förutses stimulera till såväl utökning av redan förefintliga åkerirörelser

som nyetablering av dylika rörelser. Den yrkesmässiga traktortågstrafikens

frisläppande inom skogssektorn torde dock vad den rent lokala

trafiken angår komma att verka i viss mån återhållande på nyinsättningen

av lastbilar. Det torde vidare vara att räkna med att en överföring av lastbilar

i skogsbolagens ägo till yrkestrafikutövare kommer att stimuleras, med

förbättrat kapacitetsutnyttjande såsom följd.

Under förutsättning att erforderliga åtgärder vidtagas för att säkerställa

efterlevnaden av yrkes- och vägtrafikförordningarnas ordnings-, trafiksäkerhets-

och arbetstidsbestämmelser torde verkningarna av skogskörslornas

frigivande för de i åkeribranschen engagerade icke bli sådana, att

särskilda övergångsåtgärder behöver föranstaltas. Brist på lastbilsförare

med trafikkort råder sedan flera år inom åkeribranschen. Man synes vidare

kunna vänta en fortsatt stigande tillgång på transportuppdrag för lastbilar

i yrkesmässig trafik, bl. a. på skogsbrukets område.

I betänkande III beaktar utredningen vad som anförts häröver av remissinstanserna,

av vilka flertalet tillstyrker behovsprövningens omedelbara

slopande för skogskörslorna med lastbil, men motsätter sig liberaliseringens

temporära begränsning till lokala transporter (»eget och angränsande

län»). Utredningen framhåller, att olika vägar för genomförande av

en dylik liberalisering kan ifrågakomma. Från ett användande av den här

i fråga om kooperativ körning föreslagna anordningen — nämligen att från

behovsprövning till en början undantaga allenast körning med lastbil om

högst 6,5 tons maximilast, resp. med lastbil jämte släpvagn, vilkas sammanlagda

maximilast cj överstiger 8 ton — torde dock härvid kunna bortses, enär

fordon och fordonskombinationer med denna begränsade lastförmåga endast

undantagsvis nyttjas i skogsbruket. De från praktisk synpunkt ifrågakom
-

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

mande liberaliseringsalternativen är antingen att omedelbart helt slopa behovsprövnmgen

(utan temporär begränsning till lokala transporter) eller

ock att successivt minska den nuvarande restriktiviteten i behovsprövningen.

Vad angår det mot behovsprövningens slopande anförda argumentet, att

kvarstående behovsprövning för övrig lastbilstrafik därigenom skulle försvåras,

måste beaktas, att i den mån aktuell driftstatistik över den yrkesmässiga

trafikens sysselsättning lägges till grund för prövningen, avspeglar

denna statistik sysselsättningsläget inom hela det ifrågakommande trafikområdet

och inkluderar sålunda också skogsbilarnas transportarbete.

Någon principiell ändring av de på driftstatistiken grundade förutsättningarna

för behovsprövningen skulle sålunda ej inträda. Svårigheten ligger

i stället däri, att tillståndsmyndigheten vid sin bedömning av de framtida

trafikbehoven icke känner storleken av den potentiella tillgången på skogsbilar.

Då riktpunkten för tillståndsgivningen är en allmän liberalisering av

den yrkesmässiga trafiken, bör det ligga närmast till hands att icke fästa

alltför stor vikt vid denna potentiella tillgång utan huvudsakligen grunda

kvarvarande behovsprövning på de aktuella sysselsättningsförhållandena.

Skulle därigenom på något håll en temporär överdimensionering av den

yrkesmässiga bilparken uppstå, så är detta en företeelse som alltid kan

uppkomma vid effektiv konkurrens och som man måste räkna med även

sedan all behovsprövning avskaffats.

Argumentet att i lokal trafik insatta större lastbilar kan vid frigivning

av skogskörslorna komma att överföras till fjärrtrafik har av trafikutredningen

behandlats i betänkande I (s. 357 f.). Det torde få ankomma på

biltrafiknämnden att inom ramen för den liberalisering av7 den yrkesmässiga

fjärrtrafiken, som föreslås i det följande, på lämpligt sätt övergångsvis

styra denna utveckling till undvikande av en alltför brådstörtad omställning.

Trafikutredningen förordar salunda i anslutning till det tidigare framförda

principiella betraktelsesättet men jämväl under hänsynstagande till

angelägenheten av att liberaliseringen snarast möjligt får sin verkan på

det för exportindustrin viktiga skogsbrukets område — där såsom nämnts

ett fullständigt och omedelbart borttagande av behovsprövningen också

tillstyrkts av flertalet remissinstanser — ett borttagande från och med den

forsta reformetappen av behovsprövningen för skogskörslor med lastbil

utan någon temporär begränsning till lokala transporter. I sistnämnda

hänseende har utredningen tagit del av vissa numera verkställda kompletterande

undersökningar, vilka ger vid handen att ehuru transporter av

skogsprodukter i vissa fall utföres såsom ren fjärrtrafik — på avstånd upp

till 300 km — så faller dock den helt övervägande delen av dessa transporter

inom den lokala trafikens område. Vid detta förhållande anser utredningen,

att kravet på den tidigare föreslagna temporära begränsningen till

lokala transporter icke behöver vidhållas.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

173

Reservation

Ledamöterna Asp, Dillen och Sjöberg har i en reservation anfört en mot

utredningens majoritet avvikande mening i fråga om sättet för behovsprövningens

avveckling. De anser att lastbilstransporter av skogsprodukter icke

bör helt fritagas från behovsprövning vare sig under den första eller den

andra reformetappen bl. a. på grund av de svårigheter att utföra tillsvidare

kvarvarande behovsprövning, som skulle uppstå samt önskvärdheten att

genom en mer i lugn försiggående avveckling av regleringskravet motverka

omställningssvårigheter för de i transportbranschen verksamma. Enligt

deras mening bör en mindre restriktiv behovsprövning tillämpas på såväl

den lokala som fjärrtrafikens områden även för skogsbilarna.

Tillämpning av mindre restriktiv behovsprövning

Från och med den första reformetappen bör enligt trafikutredningen en

mindre restriktiv behovsprövning tillämpas i fråga om transporter i övrigt

med lastbil. Det synes angeläget, att redan under den första och än mer

under den andra reformetappen en gradvis skeende anpassning av transportapparaten

till slutmålet — en effektiv konkurrens — förberedes och

genomföres. Övergången till totalt frångående av behovsprövning torde kunna

ske genom att till de tillståndsbeviljande myndigheterna ges direktiv att

successivt minska skärpan i behovsprövningen. Trafiktillstånd synes böra

meddelas — för såväl lokal trafik som fj ärrtrafik ävensom kombinationer

av dessa båda trafikformer —■ inom ramen för en ökningskvot om förslagsvis

15 procent av föregående års transportarbete med lastbilar i beställningstrafik.

Från och med den andra reformetappen bör enligt trafikutredningen vidare

en fortsatt mindre restriktiv behovsprövning tillämpas för transporter i övrigt

med lastbil och traktortåg. Utredningen föreslår en höjning av den årliga

kvoten för ökning av beställningstrafiken med lastbil till 20 procent av det

under föregående år utförda transportarbetet i dylik trafik för att underlätta

en smidig övergång till helt fria nyetableringsförhållanden.

Från och med den tredje reformetappen befrias enligt utredningens plan

lastbils- och traktortågstrafiken helt från varje slag av behovsprövning. Utredningen

förutsätter, att det vid denna tidpunkt även beträffande motorfordonen

klarlagts vilken vägtrafikbeskattning, som från samhällsekonomisk

synpunkt bör tillämpas, och att denna beskattning också trätt i kraft.

Övriga åtgärder

Bland de i 33 § 2 mom. YTF angivna undantagen från skyldigheten att inneha

tillstånd till transportförmedling anser utredningen att redan från och

med den första reformetappen torde böra införas det fall, då i transportförmedling

mellan vissa orter utnyttjas uteslutande fordon i buss- eller last
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

bilslinjetrafik, oavsett om godsbefordringen därvid sker allenast i linjetrafiken

eller i kombination med därtill anslutande transportförmedling.

Bestämmelserna i YTF rörande lokalområden, transportplikt och taxeplikt

förutsättes alltjämt skola tillsvidare gälla under den första reformetappen.

Från och med den andra reformetappen bör enligt trafikutredningen behovsprövningen

borttagas i fråga om transporter med lastbil eller traktortåg

om högst 4 tons maximilast. Med denna viktgräns synes farhågor för uppkomsten

av en oekonomisk trafikefterfrågeinriktning genom ett borttagande

av behovsprövningen i fråga om de mindre lastbilarna icke behöva hysas. Å

andra sidan blir genom ett dylikt borttagande en stor del av den lokala lastbilstrafiken

helt liberaliserad, vilket synes utgöra ett lagom avvägt steg på

vägen till fullständig avveckling av behovsprincipen.

Lokalområdesbestämmelser, transportplikt och taxeplikt slopas från och

med den andra reformetappen, varefter liksom för näringslivet i övrigt gällande

konkurrenslagstiftning blir det instrument, varigenom det allmänna

kan påverka utvecklingen.

Särskilt yttrande

Ledamoten Kollberg har i ett särskilt yttrande ansett sig böra acceptera

majoritetens förslag till kvotsystem såvitt det avser fjärrtrafik och kombinationer

mellan fjärrtrafik och lokaltrafik. Vad beträffar enbart lokal trafik

förordar Kollberg emellertid ett snabbare borttagande av behovsprövningen.

Enligt hans förmenande bör under den första reformetappen behovsprövningen

borttagas i fråga om transporter med lastbil och traktor

med högst 4 tons maximilast under det att för bilar och traktorer med

större maximilast en 15-procentig kvotökning genomföres. Under den andra

reformetappen bör behovsprövningen borttagas för lastbilar och traktorer

mellan 4 och 6,5 tons maximilast (resp. 8 ton för lastbil med släpvagn)

samtidigt som kvotökningen fastställes till 20 procent.

De besvärligheter, som i vissa fall möjligen kunde komma att uppstå vid

avgränsning av den lokala trafiken från fjärrtrafiken och som i huvudsak

skulle beröra endast en kort övergångstid under andra reformetappen, borde

enligt Kollbergs uppfattning ej utgöra hinder för en snabbare liberalisering

på detta område.

Reservation

Ledamöterna Asp, Dillen och Sjöberg anmäler i en reservation avvikande

mening i fråga om majoritetens utformning av förslaget om hur en

mindre restriktiv beliovsprövning skall tillämpas rörande transporter i övrigt

med lastbil. (Under denna rubrik hänför reservanterna, såsom tidigare

nämnts, även skogstransporterna med lastbil.)

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

Reservanterna uppdelar transporterna i övrigt med lastbil i lokala lastbilstransporter

och fjärrtrafik med lastbil. Detta motiverar reservanterna

med att normtalen, som avser sysselsättningen, endast är praktiskt användbara

i vad gäller den lokala trafiken, och dessutom med att en enda ökningskvot

för hela den yrkesmässiga lastbilstrafiken skulle bli svår att

praktiskt tillämpa, när den måste utnyttjas av skilda tillståndsmyndigheter

(biltrafiknämnden för fjärrtrafik och resp. länsstyrelser för lokal trafik)

och nödvändiggöra en intern kvotuppdelning tillståndsmyndigheterna

emellan.

Enligt reservanternas förslag skall från och med den första reformetappen

en mindre restriktiv behovsprövning tillämpas i fråga om lokala lastbilstransporter

i övrigt på följande sätt. Såsom utgångspunkt för bedömandet

väljes »normalfallet» d. v. s. att sysselsättningen under åtminstone fem

å sex månader av den senast redovisade åttamånadersperioden uppgått

till eller överstigit 190 timmar per månad. Ett successivt uppnående av

liberaliseringssyftet skulle enligt reservanterna kunna vinnas genom att

i en första etapp denna normerande sysselsättningstid sänkes till 180 å

170 timmar per månad. I de fall, då särskilda förhållanden motiverat att

annat normtal än 190 timmar hittills tillämpats, bör det tillämpade talet

efter motsvarande procentuell minskning tagas till utgångspunkt för bedömningen.

Reservanterna framhåller, att det torde böra ankomma på varje tillståndsmyndighet

att på grundval av kännedom om trafikstrukturen inom

det av tillståndsgivningen berörda området upplägga en plan för övergång

under en tid av förslagsvis fyra år från den nuvarande relativt stränga

behovsprövningen till full frihet från sådan prövning. Att ensartade regler

för en dylik övergång icke låter sig uppställa har sin förklaring i den olikartade

struktur, som den yrkesmässiga lastbilstrafiken har inom skilda

delar av landet.

För att icke trafikutövare skall kunna undvika insättandet av konkurrerande

lastbilar genom att underlåta anteckna utförd körning i de till grund

för driftstatistiken liggande körrapporterna och därigenom hålla den rapporterade

sysselsättningen nere under normtalen föreslår reservanterna,

att trafiktillstånd under alla omständigheter meddelas inom ramen för en

årlig ökningskvot om förslagsvis 10 procent av föregående års transportarbete

med lastbilar i lokal beställningstrafik inom lastbilscentralens verksamhetsområde,

även om en tillämpning av normtalen i och för sig icke

skulle ge anledning härtill.

Enligt reservanternas förslag skall en mindre restriktiv behovsprövning

tillämpas i fråga om fjärrtrafik på så sätt att biltrafiknämnden inom ramen

för en årlig ökningskvot om förslagsvis 15 procent av föregående års

transportarbete i yrkesmässig fjärrtrafik med lastbil meddelar nya tillstånd

till transportförmedling resp. yrkesmässig trafik för tillgodoseende

s. 176 Kontrollera mot PDF

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

av fjärrtrafiksbehov. Även kooperativ körning inriktad på fj ärrtrafik bör

bli tillgodosedd inom kvoten.

Reservanterna framhåller, att driftstatistiken icke på samma sätt som

för den lokala trafikens del kan utnyttjas i fråga om fjärrtrafik vid liberaliseringens

genomförande. Detta har sin grund däri att fj ärrtrafiken med

lastbil har stora möjligheter att övertaga trafikunderlag från järnvägens affärsbanenät

intill dess SJ:s taxesättning kunnat anpassas till de reella

kostnads- och efterfrågeförhållandena på detta nät. Fjärrtrafikbilarnas

sysselsättning skulle vid nämnda förhållanden komma att förbli mycket

hög, och en på driftstatistiken grundad nyinsättning av fjärrtrafikbilar

skulle därför sannolikt bli mycket omfattande.

Restriktiviteten i tillståndsgivningen bör enligt reservanterna från och

med den andra reformetappen ytterligare mildras i fråga om lokala transporter

i övrigt med lastbil och traktortåg. Den för behovsprövningen normgivande

gränsen för de i drift varande medelstora eller tyngre lastbilarnas

i yrkesmässig trafik sysselsättning bör sålunda generellt sänkas till förslagsvis

160 timmar per månad samtidigt som den årliga ökningskvoten höjes

till 15 procent. Tillstånd att med firmabilar befordra fyllnads- och returgods

bör nu dock utan hinder härav meddelas, därest affärsföretaget befinnes

lämpligen kunna tillhandagå allmänheten med utförande av dylika

transporter, och hänsyn bör sålunda i dessa fall icke tagas till den rena yrkestrafikens

sysselsättningsförhållanden. Den årliga kvoten för ökningen

av fjärrtrafiken med lastbil höjs för att underlätta en smidig övergång till

helt fria nyetableringsförhållanden till 20 procent av det under föregående

år utförda transportarbetet i dylik trafik.

Reservanterna instämmer i vad utredningsmajoriteten anfört i övrigt med

avseende på den andra reformetappen, men föreslår dessutom att transporter

med specialbilar då befrias från behovsprövning.

Sambruk av privat personbil

Begreppet yrkesmässig trafik definieras i 1 § YTF såsom trafik, i vilken

automobil jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för

person- eller godsbefordran. Jämlikt 5 § YTF må yrkesmässig trafik bedrivas

endast efter vederbörligt tillstånd (trafiktillstånd). Trafiktillstånd

må jämlikt 12 § samma förordning meddelas endast därest den ifrågasatta

trafiken finnes behövlig samt i övrigt lämplig. Infordrande av yttranden över

ansökan om trafiktillstånd må jämlikt 11 § inskränkas eller underlåtas

bl. a. då ansökningen avser att vid färd med personautomobil till och från

egen arbetsplats medtaga uteslutande andra personer på väg till och från

arbetet. Dessutom stadgas i samma paragraf att tillstånd för dylik trafik

må förklaras gälla utan skyldighet för föraren att inneha trafikkort och

godkännande av bilen för användning i yrkesmässig trafik.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

177

I prop. 1940: 115 framlades förslaget till nuvarande YTF. Föredragande

departementschefen anförde därvid bl. a. att det måste anses riktigt, att de,

som med vederbörligt tillstånd ägnar sig åt utövningen av biltrafik såsom

yrke och iklätt sig därmed förenade förpliktelser, skyddas mot att andra

söker bereda sig sådana förmåner, som kan följa med yrkesutövningen,

utan att ikläda sig motsvarande förpliktelser. Däremot synes det anspråk

på skydd mot obehörig yrkesutövning, som trafikbilägarna med fog kan

framställa, icke böra utsträckas till att avse monopol på varje i samhället

förekommande än så tillfällig körning, för vilken ersättning utgår, eller

med andra ord till att varje sådan körning skulle, om den utfördes utan

tillstånd till yrkesmässig trafik, kriminaliseras såsom intrång i den yrkesmässiga

trafiken. Vidare anfördes i departementschefens uttalande att

en rent tillfällig körning, som ej antydde försök att systematiskt utnyttja

bilen för förvärvsändamål, borde på grund härav liksom dittills icke vara

hänförlig till yrkesmässig trafik, även om ersättning för densamma utgått.

För samåkning i privat personbil till och från arbetsplats kan numera

— sedan den 1 juli 1954 — trafiktillstånd i större utsträckning än tidigare

erhållas. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen nr 204 till 1954 års

riksdag med förslag till ändring av 11 § YTF tillstyrkte andra lagutskottet

i sitt utlåtande nr 36 den i propositionen angivna ändringen, men framhöll

att en slutlig lösning icke kunde ske utan mera ingående utredning om den

inverkan som den ifrågavarande samåkningen kunde få på trafikunderlaget

för de reguljära transportmedlen, samt om möjligheterna att tillgodose

ortsbefolkningens behov av sådana trafikmedel. Beträffande behovsprövningen

anförde utskottet att därvid främst borde vara avgörande, om den

ifrågasatta samåkningen framstode såsom en praktisk lösning av de berörda

arbetstagarnas reseproblem. Riksdagen godtog vad utskottet anförde.

Frågan huruvida möjligheterna till samåkning till och från arbetsplats

bör influeras av intresset att bevara drosktrafikens trafikunderlag har av

statsmakterna genom de nu gällande bestämmelserna besvarats nekande

-—• låt vara med ett förbehåll att ståndpunktstagandet vore av provisorisk

natur. I sitt ställningstagande till frågan i vilken utsträckning möjlighet

till sambruk av privata personbilar bör beredas i dagens läge och tillsvidare,

utgår utredningen från en strävan att åstadkomma en tillfredsställande

transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad. Att

helt frige yrkesmässig personbefordran med privata personbilar överensstämmer

med den frihet att välja transportmedel, som en effektiv konkurrens

innebär. Emellertid begränsas möjligheterna till en sådan frihet i

främsta rummet av hänsynen till kravet på en tillfredsställande transportförsörjning

med reguljära transportmedel.

I princip hyser utredningen i enlighet med sin allmänna trafikpolitiska

inställning sympatier för ett omedelbart genomförande av en frihet på detta

område av minst den omfattning, som 1944 års trafikutredning föreslagit,

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kiingl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

[1944 års trafikutredning föreslog i sitt betänkande (SOU 1947:85) att

ägare av personbil finge, efter skriftlig anmälan till polismyndighet i den

ort där han vore bosatt, vid färd för egen räkning mot ersättning medtaga

passagerare utan att körningen skulle anses hänförlig till yrkesmässig trafik],

men i avvaktan på säkerställandet av en samhällsnödvändig allmän

trafiktjänst på busslinje- och drosktrafikens områden är vissa begränsningar

tillsvidare nödvändiga. Sambruk av privata personbilar torde därför

tillsvidare kunna ifrågakomma endast för från samhällets synpunkt angelägna

trafikbehov d. v. s. de klart nyttobetonade.

Utredningen anför vidare, att de nuvarande bestämmelserna om sambruk

av privata personbilar för arbetsresor icke gått in i det allmänna rättsmedvetandet

och att de därför icke respekteras i större utsträckning. Detta

framgår av att den 1 juli 1960 antalet av länsstyrelserna utfärdade tillstånd

för ifrågavarande arbetsresor utgjorde 692 stycken, varav flertalet utfärdats

i glesbebyggda län. Detta utgör endast ett trafiktillstånd per 1 500 å

1 600 personbilar. En betydligt större trafikavledning från den allmänna

trafiktjänsten än vad tillstånden utvisar har genom yrkesmässigt sambruk

av privata personbilar otvivelaktigt redan skett. Kontrollmöjligheterna med

avseende på bestämmelsernas efterlevnad är vidare otillfredsställande.

Trafikutredningen föreslår att från tillämpning av YTF:s bestämmelser

skall undantagas de fall, där ägare av personbil vid direkt färd därmed mellan

egen bostad och arbetsplats mot ersättning medtager uteslutande andra

personer på väg till eller från arbetsplats.

Uthyrningsrörelse

YTF stadgar i 32 § att yrkesmässig uthyrning av automobil utan att

förare ställes till förfogande (uthyrningsrörelse) må ske endast efter tillstånd

av länsstyrelsen i det län, där rörelsen skall drivas. I 3 mom. samma

paragraf stadgas att tillstånd må meddelas allenast om rörelsen finnes behövlig

och i övrigt lämplig samt om sökanden är skickad handha densamma.

Ansökan om tillstånd skall innehålla uppgift om ort, där rörelsen

skall drivas, ävensom uppgift om antalet bilar, som är avsedda att användas

i rörelsen. Yttranden över ansökan skall inhämtas på samma sätt som

över ansökan om tillstånd för beställningstrafik.

Bil som användes i uthyrningsrörelse måste vara godkänd därför av

länsstyrelsen, samt skall inom sex månader efter närmast föregående besiktning

inställas hos besiktningsman för kontrollbesiktning. Tillstånd eller

godkännande kan återkallas, när anledning därtill föreligger. Uthyrningsbil

får icke tillhandahållas annan person såsom förare än den, som styrker

sig inneha gällande körkort för bil och ha uppnått 21 års ålder. Förhyrd

bil må icke föras av någon, som icke fyllt 21 år. Annorstädes än inom stad

eller tättbebyggt samhälle må ej heller förhyrd bil yrkesmässigt mot ersätt
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ning föras av någon för detta ändamål anlitad person. Därutöver föreskrives

anteckningsplikt över bl. a. verkställda uthyrningar.

I skrivelse till kommunikationsdepartementet har Sveriges biluthyrares

riksförbund och Sveriges automobilhandlareförbund gjort framställningar

rörande regleringen av uthyrningsverksamheten, vilka överlämnats till

1953 års trafikutredning.

Övergången till bilåldern har enligt trafikutredningen bl. a. gett ökad

aktualitet åt frågan om den utsträckning, i vilken möjligheter bör beredas

allmänheten att förhyra motorfordon för eget bruk. Med den stora omfattning,

som särskilt personbilismen med dess omkring 1,2 milj. fordon fått,

är det naturligt, att ett växande behov uppstått att kunna genom hyresavtal

tillfälligt disponera bil för olika ändamål. Yrkesmässig uthyrning av personbilar,

mopeder och lastbilar bedrives för närvarande i viss omfattning

med stöd av särskilt tillstånd enligt 32 § YTF, men möjligheterna till resp.

etablering och utvidgning av uthyrningsrörelser är begränsade genom behovsprövning.

Den reglering av uthyrningsverksamheten, varom 32 § YTF innehåller

bestämmelser, har tillkommit såväl i konkurrensreglerande syfte som av

trafiksäkerhetsskäl och för att i samband med sistnämnda hänsyn tillgodose

allmänhetens berättigade krav på en fullgod uthyrningsservice. Utredningen

har i första hand granskat regleringen av uthyrningsverksamheten

från allmänna trafikpolitiska synpunkter. Härigenom träder frågan

om behovsprövningen såsom ett led i handläggningen av ansökningar om

tillstånd till uthyrningsrörelse i förgrunden.

Enligt trafikutredningen föreligger icke någon anledning till fortsatt tilllämpning

av behovsprincipen på förevarande område. De enda skäl, som

skulle kunna anföras gentemot införandet av friare konkurrensförhållanden

inom uthyrningsverksamheten, måste, om de skall kunna tillerkännas

trafikpolitisk relevans, vara grundade på berättigade farhågor antingen

för en snedvridning av den på samhällsekonomiska kostnader baserade

trafikuppdelningen eller för ett lederande av den samhällsnödvändiga transportförsörjningen.

Trafikutredningen kan för sin del icke finna att uthyrningen

av motorfordon utan förare i någon större utsträckning bygger på

kunder, vilka eljest skulle tillföras buss- och drosktrafiken. Vad uthyrningen

av lastbilar beträffar, är det möjligt att uthyrningsverksamhetens

klientel, om hyresmöjligheter icke stod till buds, skulle vända sig till den

yrkesmässiga lastbilstrafiken, men då det bortfall av kunder hos åkerierna,

som uthyrningsverksamheten kan föranleda, knappast påverkar möjligheterna

till upprätthållandet av en tillfredsställande transportförsörjning,

saknar detta förhållande betydelse i sammanhanget.

Vid övervägande av de konsekvenser, som ett slopande av behovsprövningen

kan få, måste tagas i betraktande, att motorfordonsbeståndet 19G1

uppskattningsvis omfattade ca 1 200 000 personbilar, 190 000 registrerings
-

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

pliktiga motorcyklar, 700 000 mopeder, 125 000 lastbilar och 8 000 bussar.

Endast en ringa del av hela detta fordonsbestånd användes i yrkesmässig

trafik. I uthyrningsverksamhet tillhandahölls av 229 tillståndshavare enligt

den 1 juli 1960 gällande tillstånd 631 motorfordon, uppdelade på 606

personbilar, 11 mopeder och 14 lastbilar. Det kan med den omfattande

nyinsättning av privata motorfordon, som årligen äger rum, antagas komma

att spela mycket liten roll för den totala trafikbilden, om uthyrningsverksamheten

skulle öka till flera gånger sin nuvarande omfattning; möjligen

skulle nyinsättningen av motorfordon kunna tänkas i någon ringa

mån dämpas, vilket från exklusiv transporthushållningssynpunkt ter sig

såsom en rationalisering. En efterfrågeanpassad dimensionering av uthyrningsverksamheten

skulle på längre sikt bli en följd av behovsprövningens

borttagande, och ökade möjligheter skulle skapas att möta en differentierad

och säsongmässigt varierande bilefterfrågan till lägre samhällsekonomisk

kostnad än för närvarande.

Borttagandet av behovsprövningen torde — åtminstone till en början —- komma att medföra såväl nyetablering av uthyrningsrörelser som utvidgning

av redan existerande sådana. Att förbehålla allenast de nuvarande

biluthyrarna rätten att tillgodogöra sig utökningsmöjligheterna -—- såsom Sveriges biluthyrares riksförbund synes önska — är icke trafikpolitiskt

motiverat. Men på såväl nyetablerande företagare som de redan

existerande företagen i branschen måste stora krav på lämplighet från både

personell och ekonomisk synpunkt uppställas. Biluthyraren bör själv eller

genom av vederbörande lokala polismyndighet godkänd föreståndare (varom

i förekommande fall föreskrift torde böra intagas i tillståndet) ha möjlighet

att ägna personlig skötsel åt sitt företag och ha resurser att tillhandahålla

fordon av god kvalitet och beskaffenhet. Biluthyraren bör också

själv eller genom lämplighetsprövat ombud vid personlig kontakt konstatera,

att hyresmannen uppfyller i 32 § 6 mom. YTF uppställda fordringar

samt att han icke på grund av iakttagbara eller kända omständigheter,

såsom spritpåverkan, sjukdom eller uppenbar ansvarslöshet, ter sig olämplig

att framföra motorfordon.

Trafikutredningen har för närvarande icke funnit anledning föreslå annan

ändring i de ordningsföreskrifter, som inrymmes i 32 § 1 och 4—7

mom. YTF, än att föreskriften i 1 mom. andra stycket att ansökan om

tillstånd skall innehålla uppgift om antalet av de automobiler, som är avsedda

att användas i rörelse, torde kunna utgå såsom obehövlig efter behovsprövningens

borttagande. Utredningen finner det emellertid kunna

ifrågasättas, om det numera är av behovet påkallat att bibehålla 21-årsregeln

i 6 mom. första och andra styckena, ehuru denna fråga ligger helt

på trafiksäkerhetens område och därför i princip faller utanför trafikutredningens

centrala uppdrag. Vad beträffar föreskriften i 32 § 2 mom.,

att yttrandena över ansökan skall inhämtas på sätt i 9 § 1 mom. YTF stad
-

s. 181 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

181

gas, synes detta förfarande böra inskränkas till hörande av vederbörande

polismyndighet samt de andra myndigheter eller institutioner, som kan

lämna upplysningar om sökandens vandel och lämplighet såsom utövare

av uthyrningsrörelse.

Statens biltrafiknämnds kompetensområde och sammansättning

Enligt 5 § YTF ankommer på biltrafiknämnden att bl. a. meddela tillstånd

att i beställningstrafik för godsbefordran använda lastautomobil med

maximilast överstigande 4 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 5 500 kilogram. I övriga fall meddelas tillstånd till beställningstrafik

för godsbefordran av länsstyrelsen i det län, varest stationsort för

trafiken skall förläggas.

I betänkande I har trafikutredningen behandlat frågan om vissa provisoriska

ändringar av statens biltrafiknämnds kompetensområde. Trafikutredningen

förklarar därvid att man icke närmare behandlar de frågor

som berör den statliga trafikorganisationen och de trafikreglerande myndigheternas

arbetsuppgifter och gestaltning — ett frågekomplex som ansetts

i princip böra upptagas till övervägande på ett stadium, då måttet

av mera varaktigt kvarstående trafikregleringar blivit fastställt. Det kan

emellertid icke undvikas, att trafikens utveckling och i samband därmed

vunna erfarenheter i vissa fall gör organisatoriska ändringar aktuella.

Med hänsyn till att den definitiva utformningen av den statliga trafikpolitiken

och den därav föranledda tillämpningen av densamma med viss sannolikhet

kan påfordra en mera allmän organisatorisk omgestaltning av olika

trafikreglerande myndigheters verksamhet, bör de ändringar, som dessförinnan

ter sig erforderliga, ses såsom provisoriska och icke föregripande

den slutliga organisationen.

Uppdelningen av trafiktillståndsgivningen mellan biltrafiknämnden och

länsstyrelserna har haft till syfte att till nämnden förlägga tillståndsgivningen

beträffande lastbilar som användes i fjärrtrafik — ett syftemål

som man sökt realisera genom att till nämndens kompetensområde hänföra

lastbilar med större lastförmåga än som vid kompetensfördelningens fastställande

vanligen kom till användning i lokal trafik.

Som en följd av såväl den fortgående höjningen av vägbärigheten och

vägstandarden i övrigt som den bl. a. härigenom möjliggjorda produktionen

och användningen av lastbilar med allt högre lastförmåga har en klar

förskjutning i omfattningen av de kompetensområden, som faller under

biltrafiknämnden, å ena, samt länsstyrelserna, å andra sidan, ägt rum under

1950-talet. Den kompetensgräns, som fastställdes år 1950, förlägger i dagens

läge icke längre tyngdpunkten i tillståndsgivningen för de lokala transporterna

till länsstyrelserna; endast i fråga om ungefärligen en sjundedel av

s. 182 Kontrollera mot PDF

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

de i yrkesmässig trafik använda lastbilarna torde länsstyrelserna numera

vara trafiktillståndsmyndighet, medan återstående lastbilar tillhör biltrafiknämndens

kompetensområde, ehuru uppskattningsvis blott 15—20 procent

av dessa bilar i större eller mindre utsträckning kommer till användning

i fjärrtrafik. Biltrafiknämndens arbetsbörda har till följd av den utveckling

som ägt rum väsentligt ökat. Antalet av nämnden handlagda ärenden

rörande tillstånd till beställningstrafik med lastbil har från år 1950

till år 1960 mer än fördubblats.

Det torde i stort sett bland berörda fackmyndigheter råda enighet därom,

att — så länge nuvarande trafikregleringssystem i huvudsak bibehålies

— en ordning bör eftersträvas som såvitt möjligt åt biltrafiknämnden

förbehåller tillståndsgivningen för fjärrtrafiken med lastbil och åt länsstyrelserna

tillståndsgivningen för den lokalt begränsade lastbilstrafiken.

Att till länsstyrelserna förlägga hela den ifrågavarande tillståndsgivningen,

alltså även beträffande fjärrtrafiken, låter sig däremot icke göra, då det

icke kan komma i fråga att regleringsåtgärder avseende den över hela landet

utbredda fjärrtrafiken skulle ankomma på ett 25-tal olika tillståndsmyndigheter.

Det skulle visserligen teoretiskt sett kunna tänkas, att de

länsstyrelser, vilkas län berördes av en ifrågasatt fjärrtrafik, gemensamt

meddelade beslut rörande densamma, men varandra motverkande beslut

skulle säkerligen icke kunna undvikas, och den översiktliga enhetligheten

i fjärrtrafikregleringen skulle helt gå förlorad.

I princip bör tillsvidare tillståndsgivningen i fråga om det fordonsbestånd,

som kan väntas huvudsakligen ägna sig åt lokala trafikuppgifter tillkomma

lokala myndigheter, medan biltrafiknämnden bör bibehålla tillståndsprövningen

i fråga om det fordonsbestånd, som i första hand synes

vara avsett för fjärrtrafik och med största sannolikhet kan nyttjas i

sådan trafik. Svårigheter föreligger emellertid att med någon större grad av

säkerhet på grundval av tekniska data rörande lastbilsbeståndet avgöra vilken

del därav som kommer att användas för lokala transporter och vilken

del som är avsedd för fjärrtrafik.

Trafikutredningen redovisar en granskning av hur de lastklasser, på

vilka de i egentlig fjärrtrafik under mars—april 1959 använda lastbilarna

var fördelade samt en undersökning avseende juni 1960 av maximilasterna

hos de fordon och fordonskombinationer, som huvudsakligen brukas i

yrkesmässig fjärrtrafik. Den senare undersökningen har med biltrafiknämndens

medverkan utförts hos landets lastbilscentraler och omfattar

dels lastbilar, som brukas utan släpvagn (lastbil med påhängsvagn dock

inräknad i denna kategori), dels lastbilar brukade i kombination med släpvagn.

Om man — med reservation för brister och ofullständigheter i undersökningen

— lägger densamma till grund för en bedömning av möjligheterna

till en viktsgränsförskjutning, som utan att till länsstyrelserna

i nämnvärd utsträckning överföra bestämmanderätt över fj ärr trafikbilar,

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ökar deras kompetensområde med avseende på den lokala lastbilstrafiken,

skulle utrymme för en höjning av viktsgränserna till 5 å 5,5 ton för enbart

lastbil och till 9 å 10 ton för lastbil jämte släpvagn föreligga.

Den snabba kapacitetsutvecklingen inom lastbils- och släpvagnsbeståndet

har fört med sig att stor lastförmåga hos en lastbil icke längre kan

anses i och för sig indicera användning i fjärrtrafik. Den nuvarande viktsgränsen

pålägger biltrafiknämnden tillståndsgivningen för mer än 18 000

lastbilar, vilka med eller utan släpvagn huvudsakligen brukas i lokal trafik.

Utvecklingen har sålunda lett till att viktsgränssystemet för kompetensfördelningen

kommit att allt mindre tjäna det syfte, det från början

avsetts skola tillgodose.

Någon mot grundprinciperna för kompetensfördelningen i väsentlig mån

stridande uppdelning av tillståndsgivningen torde icke behöva befaras om

viktsgränsen för enbart lastbil nu höjes till 6,5 ton. I vad avser fordonskombinationerna

torde däremot en större försiktighet vid viktsgräns justeringen

vara motiverad. En mera väsentlig allmän höjning av viktsgränsen

för fordonskombinationerna skulle kunna leda till att i fjärrtrafik okontrollerat

insattes ursprungligen för lokaltrafik avsedda fordonskombinationer,

ehuru det trafikbehov, som dessa ekipage därvid skulle komma att tillgodose,

kunde tänkas till lägre samhällsekonomisk kostnad bli tillgodosett

med de större fordonskombinationer, som biltrafiknämnden prövar härför

lämpliga. Utredningen har därför funnit hänsynen till YTF:s syfte med

kompetensfördelningen på detta område kräva större varsamhet vid en

viktsgränsförskjutning och stannat för en viktsgräns om 8 ton för lastbil

jämte släpvagn.

Trafikutredningen föreslår sålunda, att i 5 § YTF göres den ändringen

att tillstånd att i beställningstrafik för godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 6 500 kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte släpvagn, vilkas sammanlagda

maximilast överstiger 8 000 kilogram, meddelas av biltrafiknämndcn och

i fråga om övrig beställningstrafik för godsbefordran av vederbörande länsstyrelse.

Vad beträffar biltrafiknämndens sammansättning lämnar trafikutredningen

en redogörelse för bl. a. tillkomsten av gällande bestämmelser. Enligt

12 § instruktionen för biltrafiknämnden avgöres mera betydelsefulla

ärenden av nämnden in pleno genom majoritetsbeslut under det alt andra

ärenden avgöres av ordföranden (ställföreträdaren) eller, enligt bemyndigande

av nämnden, av där anställd byråchef eller annan befattningshavare.

I avvaktan på att underlag erhålles för en slutlig prövning av biltrafiknämndens

eventuella framtida uppgifter och organisation synes det trafikutredningen

i strävandet alt åstadkomma eu ordning, som ger största möjliga

objektivitet och kontinuitet i trafiktillståndsgivningen, vara lämpligt

antingen att den beslutsform inom nämnden införes, som föredragande de
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

partementschefen angav i prop. 1940: 115 och enligt vilken nämndens

tillståndsbeslut fattas under vanliga ämbetsmannamässiga former på ordförandens

och vederbörande föredragandes ansvar med rätt för ledamöterna

i nämnden att deltaga i överläggningar angående besluten samt få

sina meningar, därest de avviker från fattat beslut, antecknade till protokollet,

eller ock att antalet ledamöter i nämnden från nuvarande sju utökas

till tio, därvid de nytillkommande ledamöterna utan att i nämnden

företräda speciella, av yrkestrafikregleringen berörda trafik-, yrkes- eller

näringsintressen skall äga sakkunskap i fråga om de viktigare allmänna

samhällsekonomiska intressen, som hänger samman med det inrikes transportväsendets

utformning i dess helhet.

Reservation

Ledamoten Kollberg anför i reservation till betänkande I att en fullständig

decentralisering av tillståndsgivningen för beställningstrafik för godsbefordran

nu bör komma till stånd i enlighet med 1958 års besparingsutrednings

förslag. I fortsättningen bör alltså enligt hans mening all sådan tillståndsgivning

ombesörjas av länsstyrelserna.

Vad beträffar biltrafiknämndens personalresurser samt nämndens arbetsformer

och organisation framhåller Kollberg, att han ställer sig tveksam

till lämpligheten av en ökad kontroll av färdskrivardiagrammen (jfr s. 186).

Kollberg anser vidare att nämndens kansli icke bör utbyggas samt att

de ifrågasatta ändringarna av beslutsformer och organisation bör anstå.

Översyn av vissa trafiksäkerhets- och arbetarskyddsbestämmclser m. m.

Trafikutredningen har i betänkandena I och III framfört synpunkter

rörande åtgärder på trafiksäkerhetens och arbetarskyddets områden. Utredningen

framhåller bl. a., att trafiksäkerhetsfrågorna vid det trafikpolitiska

handlandet i möjligaste mån bör lösas med sikte på den trafiksituation,

som framstår såsom ett slutmål för detta handlande, d. v. s. en av

andra hänsyn än ordnings- och trafiksäkerhetshänsyn obunden trafik, vare

sig denna bedrives yrkesmässigt eller ej. Någon anledning att på yrkesmässig

trafik ställa andra trafiksäkerhetskrav än dem, som bör gälla för trafiken

i övrigt, föreligger därför icke med mindre det kan antagas, att de

särskilda förhållanden under vilka den yrkesmässiga trafiken kan komma

att bedrivas, gör speciella trafiksäkerhetsåtgärder nödvändiga. Vad gäller

frågan om trafikkortsplikt bör sålunda denna i princip behandlas såsom

ett allmänt trafiksäkerhetsproblem och endast föranleda särbestämmelser

för förare i yrkesmässig trafik, därest körning i sådan trafik — genomgående

eller för vissa fall — får anses innebära trafiksvårighetsmoment utöver

de eljest normalt förekommande.

Utredningen berör även frågan om trafikkortsplikt för förande av trak
-

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

tor och anför att det i detta sammanhang icke föreligger skäl att införa

trafikkortsplikt för traktorkörningar, emedan frigivandet av de yrkesmässiga

skogskörslorna med traktortåg under de första och andra reformetapperna

skall begränsas till körningar, som på allmän väg framgår på sträckor

om högst 15 km. Frigivandet i andra etappen av de mera sporadiskt förekommande

lantbrukstransporterna med traktortåg påkallar ej heller någon

trafikkortsplikt. Övriga yrkesmässiga transporter på gator och allmänna

vägar med traktortåg kommer däremot att vara underkastade YTF fram

till tidpunkten för den tilltänkta allmänna liberaliseringen. Härigenom blir

förare av s. k. trafiktraktorer alltjämt underkastade trafikkortsplikt.

Trafikutredningen finner det icke vara påkallat, att nu och i förevarande

sammanhang överse de materiella bestämmelser, som reglerar förfarandet

med registreringsbesiktning, ombesiktning på förekommen anledning och

den nyinförda särskilda kopplingsbesiktningen. En mera allmän användning

av traktortåg på gator och allmänna vägar synes visserligen i princip

böra föranleda att därvid brukade släpfordon underkastas de allmänna

besiktnings- och registreringsbestämmelserna, men vid den begränsning

tillsvidare av frigivandet utav de yrkesmässiga skogs- och lantbrukskörslorna

med traktortåg, som föreslagits, synes införande av skyldighet till

initialbesiktning — även om den från allmän trafiksäkerhetssynpunkt kan

ha berättigande —- icke framstå såsom en förutsättning för eller följd av

liberaliseringsåtgärden. Särskild utredning av spörsmålet om besiktningsoch

registreringsskyldighet i fråga om traktorsläpvagnar ter sig angelägen

före den tredje reformetappens allmänna frigivande av traktortågstrafiken,

vilken då med sannolikhet kommer att i icke obetydlig utsträckning ingå

såsom ett element i den allmänna vägtrafiken.

Utredningen har även understrukit betydelsen av arbetarskydd. Uppmärksamheten

härvidlag bör koncentreras på en verkningsfull kontroll av

skyddsbestämmelsernas efterlevnad, och liberaliseringen såsom sådan torde

enligt utredningen i och för sig icke kunna tagas till intäkt för en skärpning

av de materiella bestämmelser, som reglerar detta skydd. I den mån

sålunda icke en dylik skärpning grundas på trafiksäkerhetsskäl synes det

böra överlåtas åt de kollektivavtalsslutande parterna att överenskomma

om arbets- och vilotidsfrågornas reglering inom ramen för det socialt godtagbara,

och denna ram — för närvarande fastlagd i 28 § YTF — torde

icke böra minskas annat än därest hittillsvarande bestämmelser framstår

såsom socialt sett otillfredsställande eller såsom eu konfirmation av genom

kollektivavtal hävdvunna ytterligare arbetstidsbegränsningar på transportmarknaden.

Trafikutredningen behandlar dessutom frågan om kontroll av trafiksäkerhets-

och arbetarskyddsbestämmelsernas efterlevnad. I den del libcrali
-

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

seringen av lastbilstrafiken sker i form av en mindre restriktiv tillståndsgivning

torde, enligt utredningen, utvecklingen på detta trafikområde

kunna väntas förlöpa i mera lugn takt. Större möjligheter att anpassa tillståndsprövningen

också efter de för trafikövervakning faktiskt tillgängliga

resurserna erbjuder sig härigenom. Av statspolisintendentens och andra

remissinstansers yttranden över betänkande I framgår emellertid, att ordningsstatspolisens

resurser även med den av 1962 års riksdag medgivna

utökningen redan i och för sig anses klart underdimensionerade för övervakning

av den existerande trafiken och att en liberalisering som leder till

hårdnande konkurrens — i vilken form den än genomföres — måste komma

att ytterligare accentuera denna brist. Utredningen har givit vissa närmare

preciserade förslag rörande ökning av ordningsstatspolisens numerär.

Enligt trafikutredningens uppfattning kan den ökning av biltrafiknämndens

kapacitet för efterhandskontroll av färdskrivardiagram, som i avbidan

på resultatet av utredningen rörande användning av maskinella hjälp*

medel medgetts av 1962 års riksdag, motsvara de kontrollkrav som ansetts

böra uppställas såsom villkor för en liberalisering av lastbilstrafiken. Trafikutredningen

framhåller vidare i betänkande III, att när det gäller efterlevnaden

av bestämmelserna om förares arbets- och vilotid synes kontrollen

— vare sig den utföres manuellt eller maskinellt — främst böra inriktas

på sådan körning, där risken för överträdelser av dessa bestämmelser

kan antas vara störst, t. ex. i körningar på ackord och i fjärrtrafik.

Slutligen har trafikutredningen upptagit den i ett par remissyttranden

väckta frågan om lämpligheten av att inrätta en särskild arbetsinspektion

för vägtrafiken.

Reservation

Ledamoten Odhner har i reservation till betänkande III ansett att strävan

att höja trafiksäkerheten i dagens läge med tilltagande trafikintensitet är

ett starkt motiv för skärpta arbetstidsbestämmelser och att det därför från

trafiksäkerhetssynpunkt hade varit motiverat att utredningen tagit upp

frågan om förkortad maximiarbetstid till behandling. Dessutom understryker

reservanten vikten av att ifrågavarande bestämmelser får sin plats

i VTF, så att de får en vidsträcktare giltighet. Slutligen anser reservanten

att företagarna inom lastbilstrafikområdet bör ha ett större ansvar för

överträdelser av trafiksäkerhetsföreskrifter än vad för närvarande är fallet.

Framställning från länstyrelsen i Gotlands län ang. ersättning till statlig

busstrafik m.m.

I skrivelse den 31 augusti 1962 har länsstyrelsen i Gotlands län hemställt

att Kungl. Maj :t måtte dels utfärda anvisningar om företrädesrätt

till skolbarnstransporter för bussföretag, som bedriver linjetrafik, dels ock

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kungi. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

föreslå riksdagen att kungörelsen om statsbidrag till viss linjetrafik på

landsbygden må få tillämpning även på trafikföretag som äges av staten.

Länsstyrelsen framhåller att sedan järnvägstrafiken på Gotland nedlagts

fr. o. m. den 1 oktober 1960, är allmänheten på den gotländska landsbygden

helt hänvisad till linjetrafik med omnibus för resor inom länet med

kollektivt trafikmedel. SJ är enda koncessionshavaren för denna linjetrafik.

Företaget gjorde 1962 vissa nedskärningar i busstrafiken och har sedermera

anmält planer på ytterligare beskärning av denna trafik.

Länsstyrelsen erinrar i sin framställning om att statsmakterna genom

driftbidrag till statsbanorna och statsbidrag till icke statliga busslinjer motverkat

den utveckling som skulle följa om trafikens upprätthållande gjordes

beroende av rent driftekonomiska synpunkter. Därutöver hänvisas till

att 1953 års trafikutredning utgått från att ett kompensationsförfarande

i form av ersättning blir aktuellt ej blott i fråga om järnvägspersontrafiken

utan även i fråga om busstrafiken.

Länsstyrelsen utgår från att problemen för busslinjetrafiken på Gotland

begränsar sig till frågan om förfaringssättet för att utverka stöd åt en busstrafik,

som eljest lämnar stora delar av länets vitala transportintressen åt

sitt öde. Något annat sätt att komma till rätta med den förutsedda situationen

synes icke föreligga än att bidrag till upprätthållande av busslinjetrafiken

även får utgå till trafikföretag, som äges av staten. Enligt länsstyrelsens

mening är det dessutom i hög grad önskvärt att anvisningar snarast

utfärdas av Kungl. Maj :t om företrädesrätt till skolbarnstransporter

enligt 1953 års trafikutrednings förslag för bussföretag som bedriver linjetrafik.

Yttranden

Det övervägande antalet remissinstanser bär direkt anslutit sig till eller

icke haft någon erinran mot de reformåtgärder på landsvägstrafikens område

som trafikutredningen föreslagit. Sålunda anser landsorganisationen

många skäl tala för en liberalisering av den yrkesmässiga lastbils- och

traktortågstrafiken enligt i huvudsak det tidsschema och tillvägagångssätt,

som utredningen föreslår. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller att

planens begränsning till att avse enbart den huvudsakliga godstrafiken

otvivelaktigt torde innebära betydliga fördelar.

Några remissinstanser har anfört avvikande meningar i fråga om reformprogrammets

genomförande. Svenska transportarbetareförbundet ifrågasätter

det rationella från samhällelig synpunkt i de föreslagna åtgärderna

och menar, att en generösare tillståndsgivning och ett beaktande av behovet

av utbyggd lastbilstrafik skulle kunna eliminera de negativa faktorer,

som för dagen kan konstateras. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser

att utredningen åstadkommit en alltför komplicerad plan och ställer sig

s. 188 Kontrollera mot PDF

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

mycket tveksam till frågan huruvida planen i sin föreslagna form är

lämplig.

I yttranden över trafikutredningens förslag till undantag från

yrkestrafikförordningens tillämpning har det helt övervägande

antalet remissinstanser tillstyrkt eller lämnat utredningens förslag

utan erinran. Några remissinstanser anser emellertid att även andra transportkategorier

dessutom bör undantagas t. ex. transporter av post med

andra än postverket tillhöriga fordon, tidningstransporter, likbilstransporter,

begravningskörningar (blomtransporter), fyllnads- och returgods i samband

med mjölktransport, sand- och grustransporter vid snöfall och isbildning,

transporter med specialbilar (livdjur, bilar, oljor m. m.), returtransporter

från livsmedelsfabriker t. ex. av melass, slamkalk och kokt foderpotatis.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om inte jämväl från

förordningens tillämpning bör undantagas lastfordon med lastkapacitet ej

överstigande ett eller ett och ett halvt ton. Åtminstone bör alla slags paketvagnar

o. d. undantagas. Näringsorganisationerna anför att man från jordbrukshåll

framhållit det irrationella i att de transportörer som har nödvändig

utrustning för att transportera djur till slakteri, icke skall ha rätt att

även transportera livdjur utan särskilt tillstånd.

Beträffande detaljerna i utredningens förslag på detta område har remissinstanserna

anfört bl. a. följande. Förslaget att undantaga transporter

av betfor, renhållningstransporter samt transporter av fabrikspotatis etc. har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat

sig däröver. Snötransporternas undantagande tillstyrkes eller lämnas

utan erinran på ett undantag när i samtliga yttranden därom. Åkeriföretagarnas

centralförening menar sålunda att snötransporternas undantagande

allvarligt kommer att rubba sysselsättningsgrunden för den yrkesmässiga

lastbilstrafiken under vintersäsongen.

Statens trafiksäkerhetsråd anser inga hinder från trafiksäkerhetssynpunkt

möta mot undantagande av transporter med registrerad motorcykel, överståthållarämbetet

å andra sidan befarar att de, som på grund av bristande

lämplighet förvägrats trafiktillstånd för lastbil, kan väntas ägna sig åt

yrkestrafik med motorcykel.

Trafikutredningens förslag att undantaga från YTF :s tillämpning vissa

traktortågstransporter — skogskörslor i första reformetappen, lantbrukstransporter

i andra -— har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av det

övervägande antalet remissinstanser. Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker

utredningens förslag med avseende på såväl skogs- som lantbrukstransporter

med traktortåg och anför att anledningen därtill är att det för närvarande

ej synes vara möjligt att på annat sätt tillgodose ifrågavarande

transportbehov. Riksförbundet Landsbygdens folk anser att frigivningen

av skogstransporter med traktortåg bör avse även övriga transporter, som

har samband med skogsskötsel och drivningsarbete, såsom förflyttning av

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

skogskojor, lastapparater och annan materiel. Länsstyrelsen i Västerbottens

län ifrågasätter lämpligheten av att maximera transportsträckan på

allmän väg, emedan traktortågens begränsade hastighet gör att de lämpligen

icke kan användas för transporter på längre sträckor. Med hänsyn till

att traktorbeskattningsfrågan ännu icke lösts vill länsstyrelsen emellertid

icke motsätta sig utredningens förslag. Länsstyrelsen påpekar dock, att

övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad kommer att bli mycket svår

och kanske helt omöjlig. Vidare anser länsstyrelsen att frågan om ökade

krav på förarkompetens allvarligt bör prövas. Liknande synpunkter anföres

av länsstyrelserna i Uppsala, Jämtlands och Norrbottens län.

Några remissinstanser avstyrker förslaget. Sålunda framhåller länsstyrelsen

i Stockholms län bl. a. att traktortågstrafik på allmän väg från trafiksäkerhetssynpunkt

i möjligaste mån bör begränsas. Denna uppfattning

menar länsstyrelsen accentueras ytterligare genom att traktorer icke kommer

att omfattas av den ifrågasatta säkerhetsinspektionen. Även statens

trafiksäkerhetsråd avstyrker och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande finner starka skäl tala mot utredningens ifrågavarande förslag

bl. a. på grund av att traktortågen utgör trafikfara på allmän väg och att

frågorna om förarkompetensen icke lösts. Statens biltrafiknämnd framhåller

att, så länge skattefriheten för traktorerna kvarstår samt bestämmelserna

om körtid, arbetstid, vilotid och trafikkort endast gäller för yrkesmässig

trafik, konkurrensförhållandet mellan bil och traktor avsevärt rubbas

genom att traktortransporterna undantagas från YTF.

I yttrandena över trafikutredningens förslag i betänkande I att slopa b ehovsprövningen

vid kooperativ körning har det övervägande

antalet remissinstanser tillstyrkt utredningens förslag. Den föreslagna

temporära begränsningen till lokala transporter — »eget och angränsande

län» — avstyrkes emellertid på ett undantag när av samtliga de remissinstanser,

som uttalat sig i frågan.

Flertalet som uttalar sig om utredningens modifierade förslag i betänkande

III har tillstyrkt detsamma och med tillfredsställelse konstaterat att

räjongbestämmelserna slopats. Länsstyrelsen i Stockholms län anför bl. a.

att sådana faktorer, som att en mindre restriktiv behovsprövning för

övriga transporter samtidigt skall tillämpas och att ytterligare väsentliga

lättnader i den bestående regleringen avses genomföras efter två år, synes

komma att få en återhållande verkan, då det gäller etableringen av sådana

juridiska personer, som förutsättes erhålla rätt att utföra kooperativ körning.

Länsstyrelsen anser sig numera i denna del kunna biträda utredningsförslaget.

Statens biltrafiknämnd anser, att reformen icke bör genomföras i den

första etappen, och att den från trafikanternas synpunkt får en blygsam

effekt. Enligt Svenska lasttrafikbilägareförbundet synes utredningens avsikt

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

vara att den kooperativa körningen skulle bli en övergångsform till åkeriverksamhet

med firmabilar och framhåller, att yrkesmässig trafik icke

bör bedrivas såsom bisyssla. Svenska transportarbetareförbundet påpekar,

att om icke de kooperativa företagen ansluter sig till åkeriföretagarnas organisationer,

kommer utarbetandet av driftstatistiken att åvila länsstyrelserna,

vilka då blir tvingade att kräva personalförstärkning.

Förslaget om behovsprövningens slopande vid transporter

av fyllnad s- och returgods i samband med

mj ölktransport tillstyrkes av det övervägande antalet remissinstanser.

Av dessa ifrågasätter överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Malmöhus och

Västernorrlands län om icke ifrågavarande transporter borde helt undantagas

från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser. Riksförbundet

Landsbygdens folk anför, att behovsprövningen bör borttagas för

mjölkbilar beträffande alla slags transporter.

Generalpoststyrelsen, statens biltrafiknämnd, länsstyrelsen i Norrbottens

län, Svenska järnvägsföreningen och Svenska omnibusägareförbundet påtalar

det avbräck reformen innebär för den reguljära busstrafiken och menar,

att det allmänna tvingas träda emellan med ekonomiskt stöd.

Trafikutredningens förslag i betänkande III angående behovsprövningens

slopande vid skogstransporter med lastbil

har på de av utredningen anförda skälen tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller att både i detta skogrika

län och på andra håll i landet pågår en omvandling av skogsbrukets

arbetsförhållanden, som är både genomgripande och angelägen. Arbetskraftsåtgången

för att få fram virket ur skogen måste minskas mycket väsentligt.

Nya redskap för avverkning och transporter tages därvid i anspråk.

En vanlig kombination är därvid en skogsarbetare med lastbil, försedd med

särskilda lastningsanordningar, som sparar arbete och kraft. Denna tekniska

utveckling bör på alla sätt stimuleras. Det är därför särskilt olyckligt om

den hämmas genom konserverandet av en biltrafikreglering, som tillkommit

under helt andra förhållanden. Med hänsyn till pågående rationalisering

inom skogsbruket är det av stor vikt att de av utredningen till etapp I

hänförda lättnaderna beträffande skogstransporter omedelbart genomföres.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. att möjlighet härigenom i viss utsträckning

öppnas till fjärrtrafik utan behovsprövning, innan sådan prövning

avskaffats för övrig fjärrtrafik. Från principiell synpunkt kan detta sägas

vara mindre tillfredsställande. Med hänsyn till skogstransporternas

speciella natur måste emellertid geografiska begränsningar, direkta eller

indirekta anses mindre lämpliga, övervägande delen av dessa transporter

torde också, som utredningen framhåller, utföras i lokal trafik. Med hän
-

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

syn till vad nu anförts, har länsstyrelsen icke något att erinra mot utredningens

förslag i denna del. Länsstyrelsen i Kopparbergs lån finner övervägande

skäl tala för majoritetens förslag. Svenska järnvägsföreningen menar

att det är önskvärt att liberaliseringen sker parallellt mellan skogstransporter

med traktortåg och lastbil. Järnvägsrådet har särskilt framhållit

betydelsen av att skogsbruket med hänsyn till angelägenheten av att

på allt sätt skapa bättre förutsättningar för ett rationellt skogsbruk får

de möjligheter att genomföra mer ekonomiska transporter, som föreslås

av utredningen. Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar olägenheterna

av att lastbilarna likväl måste behovsprövas för andra transporter, emedan

skogstransporterna är säsongmässiga.

Reservanternas uppfattning, att lastbilstransporterna av skogsprodukter

bör vara underkastade behovsprövning ända till tredje reformetappens början

biträdes av flera remissinstanser. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför,

att en frigivning av skogstransporterna oundvikligen för med sig en

kraftig ökning av den fria sektorn. En dylik utökning av antalet skogsbilar

torde vidare leda till att i lokal yrkesmässig trafik för skogstransporter

nyttjade större lastbilar, för vilka tillstånden ej är begränsade till enbart

skogstransporter, och som ej är specialutrustade för transporter med skogsprodukter,

i viss utsträckning kommer att överföras till fjärrtrafik; ett

knappast önskvärt resultat för de övriga trafikmedlen. Ifrågavarande lastbilstransporter

bör således icke fritagas från behovsprövningen vare sig

under den första eller den andra reformetappen. Liknande synpunkter anföres

av järnvägsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, länsstyrelsen i Örebro

län och Statstjänstemännens riksförbund.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet anmäler att en virkestransportutredning

företagits inom förbundet under awerkningssäsongen 1960/61, vilken

givit vid handen, att det för närvarande föreligger och under överskådlig

framtid kommer att föreligga överkapacitet av lastfordon inom skogstransportsektorn.

Förbundet ansluter sig till de motiv för behovsprövningens bibehållande

som redovisats av reservanterna vad gäller skogstransporterna

med lastbil.

Utredningens förslag att behovsprövningen skall avvecklas successivt har,

såsom nämnts i det föregående, tillstyrkts eller lämnats utan erinran av

praktiskt taget samtliga remissinstanser.

Beträffande utredningens förslag att behovsprövningens successiva avveckling

skall ske genom mindre restriktiv behovsprövning

för transporter med lastbil i övrigt har remissinstanserna

anfört bl. a. följande. Länsstyrelsen i Stockholms län menar, att förslaget

innebär vissa möjligheter för åkerinäringen att öka sin konkurrenskraft

och konsolidera sin ställning genom att de tillståndsgivande myndigheterna

under omställningsprocessen i viss mån kan styra utvecklingen

s. 192 Kontrollera mot PDF

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 191 är 1963

och förhindra uppkomsten av osund konkurrens. Länsstyrelsen i Värmlands

län anför däremot, att svårighet att tillgodose rättvisekravet kan väntas

följa med det av utredningen förordade systemet. Länsstyrelsen ställer

sig frågande till hur en behovsprövning skall kunna genomföras, sedan

kvottilldelning skett. Det reella behovet är ju då mer än tillgodosett och

avsevärd tid kan förflyta, innan något behov av ytterligare lastfordon uppstår.

En snedvridning av tillståndsgivningen synes bli följden. Liknande

synpunkter anföres av länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen i Jämtlands

län har ej något att erinra mot den föreslagna fortlöpande uppmjukningen

av tillståndsgivningen, men ställer sig tveksam till kvotsystemet.

Med tillämpning därav synes — i varje fall såvitt avser Jämtlands län —

all nytillkommande godstrafik på landsväg komma att undantagas från

behovsprövningen. Härtill kommer de uppenbara svårigheterna i att bestämma

föregående års transportarbete inom ett visst geografiskt område

eller inom viss gren av transportväsendet. Länsstyrelsen anser, att de kommande

direktiven till myndigheterna bör ges en annan utformning än den

föreslagna, förslagsvis så att beträffande vissa typer av transporter efter

central myndighets bedömande periodvis en uppmjukning sker av behovsprövningen.

Näringsfrihetsrådet ifrågasätter om det är lämpligt att nu fastlåsa

ökningskvoterna vid bestämda procenttal. Bland annat med hänsyn till

att ökningskvoterna bör bestämmas med beaktande av transportvolymens

faktiska utveckling synes det önskvärt att reglerna om en successivt ökad

tillståndsgivning utformas på ett smidigare sätt. Enligt länsstyrelsen i Skaraborgs

län måste ett dylikt system bli mycket svårt att tillämpa i praktiken

och länsstyrelsen anser därför att tillståndsmyndigheterna bör få frihet

att enligt eget bedömande tillämpa en mindre restriktiv behovsprövning

under övergångstiden.

Reservanternas förslag till utformning av behovsprövningen under övergångsperioden

har tillstyrkts av flera remissinstanser. Sålunda anför bl. a.

länsstyrelsen i Västerbottens län att med hänsyn till förändringarna på

transportmarknaden år från år tillståndsprövningen lätt kunde få förfelad

effekt om föregående års trafikarbete lades till grund för bedömningen.

Det synes länsstyrelsen lämpligt att i stället driftstatistiken får vara

normgivande och att behovsprövningen sålunda blir beroende av det aktuella

transportläget. För att helt uppnå syftet med liberaliseringen synes

emellertid en sänkning av den normerande sysselsättningstiden erforderlig.

Enligt länsstyrelsens mening skulle — med denna beräkningsgrund — en

säkrare bedömning av ansökningarna ernås. Liknande synpunkter anföres av

länsstyrelsen i Norrbottens län. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att förslaget

icke är lätt att tillämpa i praktiken. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma,

måste det ställa sig svårt att beräkna procent på något så vagt som »föregående

års transportarbete». Det synes lämpligt att den tillståndsgivande

myndigheten betros att, inom ramen för vissa anvisningar, under över
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj:ts proposition nr 101 är 1963

gångstiden tillämpa en allt generösare bedömning fram till den 1 juli 1967,

då behovsprövningen borttages helt. Länsstyrelsen ansluter sig till reservanternas

förslag. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att den mildare

behovsprövningen bör av tillslåndsmyndigheterna — efter en allmän

rekommendation härom — utövas på basis av sysselsättningsstatistiken.

Länsstyrelsen anser det däremot varken möjligt eller lämpligt att redan

från början i procent ange graden av den minskade restriktiviteten i behovsprövningen

i förhållande till ett års transportarbete. En enklare — om

än mera drastisk — metod vore att under alla förhållanden tillåta en ökning

av antalet i yrkesmässig trafik använda lastbilar med förslagsvis omkring

10 procent per år. Genom att tillståndsmyndigheterna under övergångstiden

fortfarande skall utöva en viss behovsprövning, torde risken för

att alltför besvärliga störningar skall uppstå vara ringa. Svenska järnvägsförcningen

anför bl. a. att dylika kvoter helst icke borde bestämmas i förväg,

utan det borde kunna överlåtas på de tillståndsgivande myndigheterna

att med successiv uppmjukning efter hand av villkoren och med hänsyn

till utvecklingen inom olika områden såväl som till det aktuella behovet

meddela trafiktillstånd. Härigenom borde på ett smidigare sätt kunna åstadkommas

en lämplig fördelning av transportkapaciteten och som följd därav

en sundare utveckling inom transportväsendet. Reservanternas förslag

tillgodoser bättre dylika önskemål. Svenska lasttrafikbilägareförbundet ansluter

sig till reservantförslaget, men understryker angelägenheten av att

tillfredsställande underlag för bedömning av ökningskvoterna erhålles.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att reservanternas system kan medföra

en ej önskvärd försening av regleringarnas avskaffande och ett försvårande

av nyetablering av trafikföretag.

En del remissinstanser ansluter sig till ledamoten Kollbergs särskilda

yttrande om en snabbare liberaliseringstakt. Sålunda framhåller statens

pris- och kartellnämnd bl. a., att av totala antalet registrerade lastbilar den

1/1 1961 hade cirka 50 procent en maximilast av högst 4 ton, medan motsvarande

andel för lastbilar i yrkesmässig trafik endast uppgick till omkring

15 procent. Den skillnad i storlekssammansättning som föreligger

mellan lastfordon i yrkesmässig trafik och lastbilsparken i övrigt tyder på

all den typ av transporttjänster som ombesörjes med mindre fordon till

övervägande delen utföres av företag, som icke bedriver yrkesmässig trafik.

Det förefaller sannolikt att avskaffandet av behovsprövningen inom denna

sektor skulle leda till ett mera rationellt utnyttjande av transportkapaciteten

framförallt i lokaltrafiken. Järnvägsrådet, länsstgrclserna i Uppsala,

Jönköpings och Malmöhus län samt näringsorganisaiionerna förordar likaså

eu snabbare liberaliseringstakt enligt ledamoten Kollbergs särskilda yttrande.

Med anledning av utredningens förslag angående undantag från

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 191

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

skyldigheten att inneha tillstånd till transportförmedling

anför Svenska omnibusägareförbundet att man härigenom

skulle uppnå icke blott en möjlighet för busslinjeföretagen att bredda sitt

godstrafikunderlag utan även en allmän förbättring av transportförmedlingsföretagens

möjligheter att förmedla gods mellan perifert belägna avsändare

och mottagare.

Trafikutredningens förslag att från och med andra reformetappen b efria

transporter med lastbil eller traktortåg om

högst 4 tons maximilast från behovsprövning har

flertalet remissinstanser tillstyrkt eller lämnat utan erinran. Mot förslaget

uttalar sig Svenska skogsarbetareförbundet, som befarar en felaktig efterfrågeinriktning

härav.

Det övervägande flertalet av remissinstanserna, som yttrat sig över förslaget

om lokalområdesbestämmelsernas slopande, har

tillstyrkt detsamma. Näringsorganisationerna anför, att en instängning av

lastbilstrafiken inom begränsade områden icke tar någon som helst hänsyn

till näringslivets differentierade transportbehov och är ett hinder för en

effektiv varudistribution.

Svenska lasttrafikbilägareförbundet anför, att med ett genomförande av

utredningens förslag kan med fog befaras följa en utveckling mot en växande

okontrollerbar s.k. vild trafik, vilken ej enbart kommer att negativt påverka

förutsättningarna för upprätthållandet av den nuvarande yrkesmässiga

landsvägstrafiken utan även medföra allvarliga rubbningar i konkurrensläget

bil järnväg. Mycket talar för att ifrågavarande bestämmelser

bör få fortbestå längre tid än utredningen förutsatt, vilket icke hindrar

att lokalområdesbestämmelserna blir föremål för fortgående översyn och

anpassas till utvecklingen på transportmarknaden, bl. a. då det gäller skogsbrukets

transporter.

Näringsorganisationerna och länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar sig

för t a x e - och transportpliktens slopande, medan statens

biltrafiknämnd anför, att man utan erfarenhet av hur konkurrensläget

kommer att ställa sig icke redan nu bör binda sig för att slopa transportplikt

(och därmed taxeplikt) vare sig i slutläget, eller ännu mindre, i andra

etappen.

Trafikutredningens förslag att frige sam åkning i privat personbil

mellan egen bostad och arbetsplats har tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av det övervägande antalet remissinstanser. Länsstyrelsen i

Blekinge län framhåller bl. a., att det från samhällsekonomisk synpunkt

måste vara fördelaktigt att trafikmedlen utnyttjas på ett effektivt sätt.

Med hänsyn till den jämförelsevis liberala prövning som hittills skett beträffande

dylik trafik torde det få antagas att någon mera betydande ök
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ning icke skulle bli följden genom ett frigivande. En tillbakagång i transportmöjligheterna

för de trafikanter, som använder de kollektiva trafikmedlen,

torde därför knappast behöva befaras. Lantbruksstyrelsen anser förslaget

mycket välgrundat och att det torde få särskild betydelse i glesbygderna.

Utredningen har också visat, att särskilt i glesbygdslänen med

mindre goda reguljära kommunikationer trafiktillstånd för sådana resor

har beviljats. En större omfattning av sådan samåkning än vad tillståndsfrekvensen

anger torde dock förekomma. Redan de bristande kontrollmöjligheterna

av nuvarande bestämmelser på området synes styrelsen motivera

en legalisering av dylik samåkning.

Flera remissinstanser påpekar dock att reformen kan medverka till att

försvaga trafikunderlaget för kollektiv trafik som ända maste upprätthållas

och samtidigt öka anspråken i tätorter på vägnät och parkeringsanläggningar

samt att man måste emotse ökade anspråk på driftbidrag. Från trafiksäkerhetssynpunkt

anser statens trafiksäkerhetsråd hinder inte synes

föreligga för genomförande av ifrågavarande förslag, medan Nationalföreningen

för trafiksäkerhetens främjande anser att reformen fordrar stor

uppmärksamhet från samma synpunkt. Länsstyrelserna i Västmanlands och

Västernorrlands län föreslår en vidare liberalisering, nämligen att krav icke

bör ställas att resan arbetsplats—hem och vice versa skall vara direkt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter om icke rätten till samåkning

bör utsträckas till att även avse resa till och från plats för undervisning.

För att motverka missbruk ifrågasätter länsstyrelsen i Örebro län om

det icke vore skäligt att begränsa det antal personer, som får medtagas,

t. ex. till tre.

De remissinstanser, som avstyrker utredningens förslag, framhåller den

bekymmersamma ekonomiska situation, som t. ex. busstrafiken för närvarande

befinner sig i, och att denna nu ytterligare kommer att forsamras.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att frågan om samåkning icke kan

betraktas som obetydlig för den hårt trängda persontrafiken, utan bör bedömas

i samband med utformande av föreskrifter till säkerställande av en

samhällsnödvändig trafiktjänst. Dessutom ifrågasätter statens biltrafiknämnd,

om det allmänna rättsmedvetandet kommer att acceptera en sådan

uppspaltning att — såsom nu avses — samåkning till och från arbetsplats

skall vara tillåten utan något som helst tillstånd, medan för samåkning

vid andra resor t. ex. utflyktsresor, resor till idrotts- och nöjestillställningar

i princip erfordras fullständigt trafiktillstånd.

Trafikutredningens förslag om be hovs prövningens slopande

i fråga om tillstånd för uthyrningsverksamhet har

av de flesta remissinstanser, som yttrat sig därom, tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. Riksförbundet Landsbygdens folk tillstyrker utredningens

förslag om att nuvarande behovsprövning för uthyrningsverksamhet slopas.

En effektiv kontroll bör dock upprätthållas såväl beträffande bilbeståndets

7* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. nr 191

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

kvalitet som över att uthyrning endast sker till personer, som är lämpade

att framföra vederbörande fordon.

Flera av de remissinstanser som tillstyrker förslaget understryker alt något

avkall icke får göras på nu gällande säkerhets- och lämplighetskrav vid

tillstånd för uthyrningsverksamhet. Några länsstyrelser har berört den nu

gällande 21-årsregeln och anser att den bör bibehållas.

Nagra remissinstanser har tillstyrkt förslaget vad beträffar personbilar,

medan man vad gäller lastbilar och bussar önskar bibehålla behovsprövningen.

De skäl som anförts härför är bl. a. trafiksäkerhetshänsyn samt att

reformen skulle innebära en snedvridning i fråga om konkurrensförhållandena

och ge möjlighet att kringgå bestämmelserna om yrkesmässig trafik.

Statens biltrafiknämnd ifrågasätter, huruvida icke behovsprövningen

ifråga om uthyrningsrörelse bör upphävas allenast i vad avser personbilar

samt lastbilar, vilkas totalvikt ej överstiger 2,5 ton. Motororganisationerna

anser att utredningen inte på ett tillfredsställande sätt penetrerat konsekvenserna

av sitt förslag till slopande av behovsprövningen för yrkesmässig

biluthyrning. Föreskrifterna i YTF har avseende på alla motorfordonskategorier

och en närmare granskning av de tänkbara följdverkningarna hade

mot denna bakgrund varit synnerligen värdefull. Frågan om ett eventuellt

slopande av behovsprövningen för yrkesmässig uthyrning av tyngre fordon

bör närmare granskas bl. a. för klarläggande av konsekvenserna för trafiksäkerheten

och den allmänna transportförsörjningen, innan förslag om

ändring av nuvarande bestämmelser för sådana fordons vidkommande blir

föremål för slutligt avgörande. Enligt yrkestrafikens organisationer borde

man också vänta med ett ställningstagande till frågan om slopande av behovsprovningen,

när det gäller uthyrning av personbilar, till dess YTF i sin

helhet närmare behandlats. Övriga organisationer anser emellertid, att denna

uthyrningsverksamhet internationellt fått en sådan omfattning och betydelse,

att en liberalisering av densamma från bl. a. turistutbytessynpunkt

måste anses mycket önskvärd. Även ett utbrett önskemål om förbättrade

möjligheter för bilreparationsverkstäderna att tillhandahålla ersättningsfordon

i samband med reparationer bör tillmätas stor vikt i detta sammanhang.

Några remissinstanser har ställt sig avvisande till förslaget och förordat

ny prövning. Länsstyrelsen i Kronobergs lön anser en rikligare tillståndsgivning

för uthyrningsbilar innebära svårare konsekvenser för droskbilägarna

än vad utredningen ger vid handen. I en kompletterande framställning

har Motorbranschens riksförbund framhållit betänkligheter mot långtidsuthyrnings

inverkan på de avbetalningsrestriktioner, som befästs genom

särskild lagstiftning och funnit det motiverat att definitionen för yrkesmässig

biluthyrning formuleras så att långtidsuthyrning såsom alternativ

till fordonsanskaffning icke får ingå i uthyrningsverksamheten i fråga.

Kom mer skott egium har i yttrande över riksförbundets kompletterande

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

framställning erinrat om gällande föreskrifter rörande vissa betalningsvillkor

vid yrkesmässig försäljning av bilar samt om den av Kungl. Maj:t godkända

överenskommelsen i detta ämne mellan kommerskollegium och Motorbranschens

riksförbund. Kollegium framhåller att ett frisläppande av

behovsprövningen i fråga om uthyrningsrörelse visserligen skulle kunna

skapa problem med avseende på avbetalningshandeln inom bilbranschen i

samband med att bilhandlare kan förväntas kombinera sin verksamhet med

uthyrningsrörelse. Kollegium förutsätter emellertid, att möjlighet föreligger

att i allt väsentligt komma till rätta med missförhållanden av antytt slag.

Av allmänna rättsgrundsatser torde följa att en biluthyrare icke kan freda

sig från ansvar för förseelse mot avbetalningsbestämmelserna i de fall då

det klart framgår att en biluthyrning rätteligen är att betrakta som en

yrkesmässig försäljning. Ej heller synes det vara svårt att vid en kontroll

av uthyrarens affärshandlingar kunna fastslå när ett kringgående föreligger.

Som sin mening framhåller kollegium att gällande bestämmelser om

vissa betalningsvillkor inom den yrkesmässiga bilhandeln icke böra hindra

genomförandet av trafikutredningens förslag om en uppmjukning av reglerna

för biluthyrning.

Det helt övervägande antalet remissinstanser har ansett en förskjutning

uppåt av viktgränserna i 5 § YTF nödvändig för att uppnå syftet

med uppdelningen av trafiktillståndsgivningen mellan

biltrafiknämnden och länsstyrelserna. De har i

allmänhet biträtt utredningens förslag på 6,5 resp. 8 ton. Många uttalar sig

emellertid för en ytterligare decentralisering av tillståndsgivningen för beställningstrafik

med lastbil under hänvisning till den förskjutning som ägt

rum mot användande lokalt av lastbilar med högre maximilast.

Några remissinstanser uttalar sig för en full decentralisering. Sålunda

förordar riksrevisionsverket att det ånyo övervägs om ej en decentralisering

i enlighet med 1958 års besparingsutrednings förslag bör genomföras.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön anser, att all tillståndsgivning bör läggas

på länsstyrelserna och att biltrafiknämnden med ändrad organisation i ökad

omfattning bör kunna fungera såsom ett allmänt statligt remissorgan i frågor

rörande lastbilstrafiken, särskilt beträffande tillståndsgivning för den

mera långväga lastbilstrafiken.

Vad gäller utredningens alternativa förslag till biltrafiknämndens

sammansättning uttalar sig de flesta remissinstanserna, som

yttrat sig i denna fråga, för det första alternativet att beslut fattas under

vanliga ämbetsmannamässiga former och under i övrigt angivna förutsättningar.

Några remissinstanser anser dock, att tillräckliga skäl icke föreligger att

redan nu företaga provisoriska ändringar, utan därmed bör anstå tills den

slutliga prövning av biltrafiknämndens eventuella framtida uppgifter och

organisation som enligt utredningen skall ske.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungi. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Remissinstanserna ansluter sig i huvudsak till vad utredningen anfört

rörande åtgärder på trafiksäkerhetens och arbetarskyddets

områden. Några remissinstanser betonar vikten av att

erforderliga åtgärder på dessa områden genomföres före liberaliseringsprogrammet.

Vad gäller spörsmålet om införande av trafikkort för traktorförare

delar några remissinstanser utredningens uppfattning att icke förorda

sådan skyldighet. Svenska skogsarbetareförbundet framhåller, att de

trafiksäkerhetsmässiga krav som bör tillgodoses även vid traktorkörning

ej i och för sig tillgodoses genom införande av trafikkortsplikt för dessa

körningar. I vissa avseenden gäller helt andra krav på traktorförare än på

lastbilsförare.

Några remissinstanser anser, att traktortågstransporterna ej bör undantagas

innan frågorna om kompetensprov, körkort och trafikkort för förare

av traktorer och traktortåg på allmänna vägar erhållit en från trafiksäkerhetssynpunkt

tillfredsställande lösning. Statens trafiksäkerhetsråd framhåller,

att det ökade antalet traktorer på vägarna samtidigt skulle medföra en

ökning av antalet traktorförare, vilka skulle tillåtas att framföra sina traktortag

i åtskilliga fall utan kännedom ens om de trafikregler, vilka utgör

förutsättning för erhållande av körkort för motorcykel. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anför, att den förutsätter att bilförarutredningen kommer

att upptaga frågan om traktorkörkort.

Utredningens förslag till utökning av ordningsstatspolisens

numerär har tillstyrkts av det övervägande flertalet remissinstanser

på de skäl utredningen anfört. Svenska järnvägsmannaförbundet

finner dock förslaget på denna punkt helt otillfredsställande. En lösning av

övervakningsproblemet genom en avsevärd ökning av resurserna måste

under alla förhållanden föregå liberaliseringens genomförande.

De remissinstanser som berör frågan om efterhandskontrollen

av färdskrivardiagram anser att en utökning av kontrollen är

erforderlig. Svenska lokaltrafikföreningen anför emellertid att ett problem

av allmännare räckvidd representeras även av frågan om utökad granskning

av färdskrivardiagram. Det har tydligt visat sig att denna granskning är

arbetskrävande och att antalet diagramblad blir så stort, att endast en mycket

liten procent kan underkastas granskning. Kostnaderna för diagrambladen

och för deras hantering är inte oväsentliga och det kan ifrågasättas

om de står i rimlig proportion till värdet av den kontroll, som hittills utövats.

Trafikutredningens förslag att frågan om inrättande av en arbetsinspektion

för vägtrafiken bör utredas, anses välbetänkt av

de remissinstanser, som uttalar sig därom.

I yttrande över länsstyrelsens i Gotlands län skrivelse

den 31 augusti 1962 har 1953 års trafikutredning bl. a. anfört att utred
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

ningen hyser den uppfattningen, att ett generellt stöd i form av fordonsskattelättnad

är att tills vidare föredraga såsom medel att upprätthålla

samhällsnödvändig busstrafik på landsbygden, men med hänsyn till det

system för stödåtgärder på busstrafikens område, som nu tillämpas, tillstyrker

utredningen att statsbidrag också lämnas för den statliga busstrafiken.

I princip bör detta statsbidrag givas samma omfattning som om

metoder med generell skattelättnad hade kommit till användning. Vad

beträffar skolbarnstransporterna framhåller utredningen att det i länsstyrelsens

skrivelse redovisade förslaget i realiteten endast innebär en vid YTF :s

tillkomst avsedd tillämpning av bestämmelserna i 12 § nämnda förordning.

Vid anvisningar till de trafiktillståndsgivande myndigheterna i här förevarande

avseende hänvisar utredningen till föreskriften under 5 § 1 mom.

kungörelsen den 18 juni 1958 (nr 380) om statsbidrag till kostnaderna för

skolskjutsar och inackordering, enligt vilken reguljära kommunikationsmedel

skall begagnas för skolskjutsar, om det kan ske utan avsevärd olägenhet.

Departementschefen

I överensstämmelse med vad jag förordat vid behandlingen av de allmänna

riktlinjerna för trafikpolitiken bör i den första reformetappen inom

landsvägstrafiken vissa godstransporter helt undantagas från tillämpning

av yrkestrafikförordningens bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning

samt i övrigt tillämpas en mindre restriktiv tillståndsgivning.

Enligt 2 § yrkestrafikförordningen (YTF) har från tillämpningen av

förordningens bestämmelser undantagits transporter av bl. a. sockerbetor

och betmassa. Det motiv som föranledde undantag för transporter av sockerbetor

var svårigheterna för betodlarna att under den kortvariga och intensiva

betkampanjen få tillgång till extra transportmedel för leveranser till

förädlingsindustri. Liknande svårigheter föreligger även i fråga om potatis,

grönsaker, frukt och bär. Betmassa har i sin tur undantagits av det praktiska

skälet att det ofta tages såsom returlast vid leverans av sockerbetor.

Samma förhållande föreligger beträffande betfor, melass och slamkalk. Vid

leverans av potatis till förädlingsindustri tages på samma sätt i allmänhet

pulpa, drank eller kokt foderpotatis såsom returlast. Jag föreslår därför att

från tillämpningen av YTF:s bestämmelser ytterligare undantages transporter

till förädlingsindustri av potatis, grönsaker, frukt och bär samt från sådan

industri transporter av betfor, melass, slamkalk, pulpa, drank och kokt

foderpotatis. Vid angivande av undantagen har i förslaget ordet uteslutande

borttagits. Avsikten att angivna transporter, så snart de omfattar även något

annat varuslag än som sägs i författningstexten, skall vara underkastade

YTF:s regler torde vara otvetydig även med den nya formuleringen.

Transporter med moped är undantagna från förordningens bestämmelser

med hänsyn till alt de är av ringa betydelse från transporthushållnings
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

synpunkt. I likhet med utredningen anser jag att av samma skäl förordningen

ej längre bör äga tillämpning i fråga om transporter med motorcykel

över huvud taget.

Trafikutredningen anser att även renhållningstransporter samt transporter

av snö och is i samband med snöröjning bör inbegripas bland de transporter

som friges i den första reformetappen. Jag ansluter mig till utredningens

förslag i denna del. Den kontroll från hygienisk synpunkt som bör äga

rum i vad gäller renhållningstransporter torde få förutsättas ske genom

vederbörande kommunala organ. Undantages snötransporterna möjliggöres

att extra lastbilar och traktortåg snabbare kan insättas vid snöröjning. I

enlighet härmed föreslås att bland de i 2 § YTF angivna undantagen från

förordningens bestämmelser även upptages transporter, vilka avser uteslutande

renhållningen, d. v. s. forsling av sopor, avfall m. in., varom talas i

hälsovårdsstadgans 9 kapitel, samt transporter av snö och is i samband med

snöröjning.

I enlighet med vad trafikutredningen anfört bör även vissa transporter

med traktortåg i skogsbruket undantagas från YTF:s tillämpning. Traktortågen

används huvudsakligen i terräng och på basvägar och endast i begränsad

utsträckning för vägtransporter. Deras konkurrenskraft gentemot lastbilarna

är för övrigt begränsad till korta transportavstånd. Undantaget bör

i enlighet med utredningens förslag ej gälla transport, som framgår längre

sträcka på väg än sammanlagt 15 km. Uttrycket väg användes, såsom framgår

av förslaget till ändring i 41 § YTF, i den betydelse som anges i 1 § 1 mom.

VTF. Med den således föreslagna begränsningen torde undantaget kunna

genomföras utan att en definitiv lösning av frågan om traktorbeskattningen

avvaktas. Vissa remissinstanser har med tanke särskilt på livligt trafikerade

vägar anfört betänkligheter från trafiksäkerhetssynpunkt mot förslaget.

Med anledning härav må erinras om länsstyrelsernas möjlighet jämlikt

61 § VTF att beträffande vissa vägar förbjuda eller inskränka trafik med

fordon av förevarande slag. Undantaget bör vidare begränsas till traktorer

försedda med gummihjul, för vilkas framförande på väg i princip kräves

körkort. Jag föreslår således att från tillämpning av YTF :s bestämmelser undantages

transporter med traktortåg i skogsbruket av runt, bilat, kluvet, flisat

och kolat virke, under förutsättning, i fråga om transport som framgår på

väg, att traktorn är försedd med gummihjul och att traktortåget inte framföres

längre vägsträcka än 15 km. Uppräkningen av varuslag överensstämmer

med den definition av skogsprodukter som återfinnes i kungörelsen den 15

mars 1963 (nr 49) om straffrihet i vissa fall för överskridande av maximilast

in. in. vid befordran av skogsprodukter.

Beträffande slutligen undantaget för transporter med bärgningsbil anser

jag detta böra omfatta även transporter, då bärgning eller bogsering sker av

fordon, som ehuru ej direkt skadat, inte kan eller får framföras. Ordet skadat

bör därför utgå ur författningstexten i denna punkt.

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Vid remissbehandlingen av utredningens betänkande har åtskilliga förslag

framförts om ytterligare utökning av den grupp transporter, som bör

vara helt undantagen från tillämpning av YTF:s bestämmelser. Som jag

tidigare anfört bör den yrkesmässiga trafiken emellertid allt framgent vara

underkastad bl. a. prövning av trafikutövarens lämplighet. Om mera väsentliga

delar av transportområdet undantages från förordningens tillämpning

skulle detta medföra, att lämplighetsprövningens syfte förfelades och

vidare skulle det i praktiken bli svårt att hålla reda på vilka transporter

som är eller ej är underkastade YTF. En viss restriktivitet när det gäller

införandet av undantag av här berörd art är därför nödvändig och jag är

inte beredd att i fråga om godstransporter förorda sådana undantag i vidare

mån än vad som framgår av det tidigare sagda och av vad jag i det följande

föreslår beträffande vissa lantbrukstransporter.

Jag övergår härefter till att behandla vissa frågor om undantag från

eljest föreskriven behovsprövning.

Trafikutredningen framhåller att det inom vissa näringsområden —

främst inom jordbruket samt köpmanna- och konsumentkooperationen —

är av behovet påkallat att bereda bolag och förening, som bildats för att

tillgodose delägares och medlemmars behov av transporter med lastbil, författningsenlig

möjlighet att utan behovsprövning från myndigheternas sida

själva yrkesmässigt ombesörja dessa transporter.

Jag anser i likhet med utredningen att den i 12 § YTF föreskrivna behovsprövningen

inte bör ske då ansökan om trafiktillstånd avser rätt för

aktiebolag, handelsbolag eller ekonomisk förening, vars samtliga delägare

eller medlemmar visats ha behov av godstransporter för egen rörelse och

vars huvudsakliga ändamål är att tillgodose dessa behov, att uteslutande

för delägarnas eller medlemmarnas räkning i beställningstrafik uttöra

dylika transporter med lastautomobil, vars maximilast ej överstiger 6 500

kilogram, eller med lastautomobil jämte släpfordon, vilkas sammanlagda

maximilast ej överstiger 8 000 kilogram. Begränsningen till fordon med

denna lastförmåga är enligt utredningen nödvändig för att undvika en

okontrollerad fjärrtrafik och behovet av förutnämnda transporter anses dessutom

vara störst i den lokala trafiken, där företrädesvis fordon under angivna

inaximilaster kommer till användning. Taxeplikten och transportplikten

torde ej fylla någon funktion för den kooperativa körningen, varför dylika

transporter bör undantagas från bestämmelserna i 23 och 29 §§ YTF. Länsstyrelse

bör kunna införa villkor i trafiktillståndet att ändring i delägareller

medlemssammansättningen skall anmälas till lillståndsmyndigheten,

som i ifrågakommande fall kan ompröva tillståndet. Erforderliga tillämpningsföreskrifter

i anslutning till den ändring i YTF som jag här föreslagit

torde Kungl. Maj :t äga utfärda.

I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag vill jag även

förorda att behovsprövningen slopas, då ansökan om trafiktillstånd avser

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

rätt att i omedelbart samband med befordran av mjölk på uppsamlingslinje

transportera fyllnads- och returgods.

Vid tillståndsförfarandet beträffande kooperativ körning och transporter

av fyllnads- och returgods enligt vad tidigare sagts anser jag en förenklad

handläggning jämlikt 11 § YTF vara tillfyllest.

Enligt utredningens majoritet bör från och med den första reformetappen

vissa i skogsbruket med lastbil utförda transporter undantagas från

behovsprövning. Jag delar emellertid i denna fråga vissa reservanters och remissinstansers

uppfattning att om denna relativt stora transportsektor befrias

från behovsprövning kommer den kvarstående behovsprövningen att i hög

grad försvåras. Man skulle sålunda inte på förhand kunna bedöma det antal

nya lastbilar som komme att sättas in för virkestransporter och en icke obetydlig

överdimensionering av lastbilsparken i de berörda delarna av landet

skulle kunna bli följden. Såsom bl. a. länsstyrelsen i Östergötlands län framhållit

skulle dessutom större lastbilar i lokal trafik vid frigivningen av skogskörslorna

kunna komma att överföras till fjärrtrafik. Det ökade behovet av

moderna lastfordon som gör sig gällande vid den pågående rationaliseringen

inom skogsbruket anser jag kunna tillgodoses inom den kvot som den mindre

restriktiva tillståndsgivning, jag förordar i det följande, ger utrymme för.

Såsom jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för

trafikpolitiken bör anpassningen till ett mera konkurrensfrämjande system

i fråga om godstrafiken på landsväg till huvudsaklig del ske genom en mindre

restriktiv tillståndsgivning. I fråga om beställningstrafik för godsbefordran

— i den mån den ej avser transporter som föreslagits skola helt undantagas

från bestämmelserna i YTF eller från däri föreskriven behovsprövning —

bör en årlig ökning med 15 procent av den samlade lastförmågan hos fordon

i dylik trafik vara normerande vid tillståndsgivningen. Detta innebär

utrymme för en ökning av tillståndsgivningen i genomsnitt för hela riket

med inemot 5 procent i förhållande till den årliga kapacitetsökning, som ägt

rum under senare år. Vid länsstyrelsernas tillståndsgivning — som enligt

vad jag förordar i det följande skall omfatta fordon med maximilast upp till

6,5 resp. i fråga om lastbil med släpfordon 8 ton (mot f. n. 4,5 resp. 5,5 ton) —

bör beräkningsunderlaget vara den samlade lastförmågan hos fordon av denna

storlek inom varje lastbilscentralområde. Vid biltrafiknämndens tillståndsgivning,

som enligt mitt förslag skall avse fordon vars lastförmåga överstiger

6,5 resp. 8 ton, bör beräkningsunderlaget vara den samlade lastförmågan

hos dylika fordon inom hela riket.

Tillståndsmyndigheterna bör se procenttalet närmast såsom en anvisning

och såsom ett uttryck för en trafikpolitisk målsättning, som går ut på

att en mindre restriktiv tillståndsgivning bör tillämpas i fortsättningen. Varje

tillståndsmyndighet bör samtidigt noggrant följa utvecklingen på transportområdet

inom respektive regioner för att motverka eventuella störningar.

Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda närmare anvisningar

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

till de tillståndsgivande myndigheterna för tillämpande av en mindre restriktiv

tillståndsgivning enligt här förordade grunder.

Trafikutredningen har vidare framlagt förslag av innebörd att transportförmedling

skall kunna ske utan särskilt tillstånd såväl då befordringen

sker allenast med utnyttjande av buss eller lastfordon i linjetrafik som då

befordringen — i direkt anslutning — sker i dylik trafik och trafik som anordnats

i annan transportförmedling. Detta bör enligt min mening vara

ägnat att främja godstransportförsörjningen för mindre orter och torde

kunna tillämpas utan någon ändring i YTF.

Enligt gällande bestämmelser meddelar biltrafiknämnden tillstånd till

beställningstrafik för godsbefordran med lastbil vars maximilast överstiger

4,5 ton och med lastbil jämte släpvagn vilkas sammanlagda maximilast överstiger

5,5 ton, medan tillstånd i övriga fall meddelas av länsstyrelserna. Såsom

utredningen framhållit har den fortgående höjningen av vägbärigheten

och vägstandarden i övrigt möjliggjort användning av lastbilar med allt högre

lastförmåga, vilket medfört en annan fördelning av tillståndsgivningen mellan

dessa instanser än som avsetts. Den nuvarande kompetensgränsen förlägger

sålunda inte längre tyngdpunkten i tillståndsgivningen för lokala

transporter till länsstyrelserna. Med hänsyn till den utveckling som ägt

rum bör därför — såsom utredningen föreslagit — respektive kompetensgränser

höjas till 6,5 och 8 ton. Jag är däremot inte beredd tillstyrka utredningens

förslag om viss ändring i biltrafiknämndens sammansättning. Jag

vill i anslutning härtill erinra om att bilförarutredningen jämlikt sina direktiv

har att pröva vilka fördelar som kan vinnas därest de uppgifter, som nu

åvilar resp. statens bilinspektion och statens biltrafiknämnd, sammanföres

till en speciell trafikmyndighet.

I den andra reformetappen ingår vissa ytterligare undantag från tillämpningen

av YTF:s bestämmelser eller från däri föreskriven behovsprövning

m. m. samt en fortsatt uppmjukning av regleringssystemets konkurrensbegränsande

bestämmelser genom mindre restriktiv tillståndsgivning.

Såsom utredningen föreslagit bör transporter med traktortåg av lantbruksprodukter

och förnödenheter för lantbruket i den andra reformetappen

undantagas från YTF:s tillämpning. Detta skulle bl. a. ge lantbrukare

möjlighet att mot ersättning tillhandagå varandra med körningar. Liksom

utredningen finner jag ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligt att — på samma

sätt som i fråga om skogskörslorna med traktortåg — införa en begränsning

av längsta körning på väg till 15 km. I likhet med traktortågstransporter

i skogsbruket bör även här rätten att framgå på väg inskränkas till traktor

med gummihjul.

Trafikutredningen har vidare föreslagit att behovsprövningen i fråga om

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1963

transporter med lastbil eller traktortåg om högst 4 tons maximilast slopas

från och med den andra reformetappen. Fordon med sådan begränsad lastkapacitet

används numera huvudsakligen för distributionskörningar i städer

eller för andra mera kortväga transporter och begagnas endast i mycket

begränsad omfattning inom den yrkesmässiga trafiken. De flesttT remissinstanser

har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran och för egen

del finner jag, i likhet med utredningen, det vara ett väl avvägt steg mot ett

mera konkurrensfrämjande system. Jag förordar därför att behovsprövningen

från och med den andra reformetappen slopas i fråga om transporter med

dylika fordon.

Jag vill vidare förorda att transporter som utföres med lastbilar utrustade

med fasta anordningar för speciella varuslag såsom exempelvis betong, olja

och klor samtidigt undantages från behovsprövning. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att utfärda anvisningar om att i trafiktillståndet skall anges

vilka slag av transporter tillståndet omfattar.

För den andra reformetappen erforderliga författningsändringar torde böra

genomföras under år 1965. Ändringarna i YTF torde då i detalj böra föreläggas

riksdagen för yttrande.

övergången till ett mer konkurrensfrämjande system bör i den andra

reformetappen främst ske genom en fortsatt mindre restriktiv tillståndsgivning.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda anvisningar härom.

Dessa bör grundas bl. a. på en allsidig bedömning av då föreliggande erfarenheter

rörande verkningarna av åtgärderna i den första etappen och det allmänna

läget på transportmarknaden. Såsom jag framhållit vid genomgången

av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken bör en särskild delegation tillsättas

för att såsom rådgivande organ inom kommunikationsdepartementet

biträda vid genomförandet av reformprogrammet.

I överensstämmelse med vad jag i det föregående föreslagit i fråga om

järnvägarna förordar jag att transportplikten slopas för lastbils- och traktortågstrafik

fr. o. m. den andra reformetappen. Jag är däremot för närvarande

inte beredd att förorda utredningens förslag om slopande av taxeplikten

för landsvägstrafiken eftersom taxorna bör stå under offentlig kontroll

så länge någon form av behovsprövning kvarstår vid tillståndsgivningen.

Jag är ej heller beredd att förorda utredningens förslag om borttagande av

bestämmelserna rörande lokalområden, då även dessa enligt min mening är

nödvändiga så länge behovsprövning kvarstår.

Jag övergår härefter att behandla vissa frågor rörande persontrafiken.

De nuvarande bestämmelserna i YTF om sambruk av privat personbil vid

arbetsresor fick sin utformning 1954. Därvid beslöt riksdagen (prop.

1954: 204, L2 U 1954: 36, rskr 335) att ett förenklat förfarande skulle tilllämpas

vid behandling av ansökan om tillstånd att vid färd med personbil

till och från egen arbetsplats medtaga uteslutande andra personer på väg

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

till och från arbetsplats. Dylikt tillstånd skulle vidare förklaras gälla utan

skyldighet för föraren att inneha trafikkort och utan godkännande av bilen

för användning i yrkesmässig trafik. Beträffande behovsprövningen anförde

andra lagutskottet, att därvid främst borde vara avgörande, om den ifrågavarande

samåkningen framstod som en praktisk lösning av de berörda arbetstagarnas

reseproblein. I propositionen framhölls att förslaget finge betraktas

såsom en provisorisk lösning på förevarande område. Utskottet fann

att en slutlig lösning inte kunde ske utan mera ingående undersökning om

den inverkan, som samåkningen kunde få på trafikunderlaget för de reguljära

transportmedlen samt om möjligheterna att tillgodose ortsbefolkningens

behov av sådana transportmedel. Någon sådan undersökning föreligger

dessvärre inte, men en av trafikutredningen gjord inventering har visat

att tillstånd endast i begränsad utsträckning inhämtas för dylika resor.

Såsom trafikutredningen framhållit är det i dagens läge inte trafikpolitiskt

motiverat att inskränka möjligheterna till sambruk av privat personbil

vid resor till och från arbetsplats. Jag vill därför i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag förorda att från YTF:s tillämpning

undantages befordran vid färd med personbil till eller från egen arbetsplats

av högst fyra passagerare som är på väg till eller från arbetsplats, varmed

torde böra likställas skola eller annan lokal för undervisning samt — utan

att detta behöver utsägas i författningstexten -— även militärförläggning. En

begränsning av antalet passagerare — såsom länsstyrelsen i Örebro län föreslagit

— finner jag välbetänkt för att förhindra en direkt af färsdrivande

transportverksamhet med åtföljande inriktning på köp av större bilar. Fyra

passagerare torde vara ett lämpligt antal med hänsyn till de mest förekommande

bilstorlekarna i privatpersoners ägo.

Med hänsyn till att den pågående uttunningen av den kollektiva persontrafiken

redan ställt flera landsbygdsområden utan kollektiv persontrafik

och att denna utveckling oavsett olika stödåtgärder kan väntas fortgå, kan

det såsom jag framhållit vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för

trafikpolitiken visa sig lämpligt att öppna en möjlighet för länsstyrelserna

att lämna ägare av personbil rätt att mot ersättning ehuru utan transportplikt

etc. skjutsa andra personer inom dylika områden eller till och från

viss eller vissa tätorter. Denna fråga kräver emellertid vissa ytterligare

undersökningar inom kommunikationsdepartementet innan förslag kan

framläggas. I avvaktan härpå föreslår jag att det förenklade tillståndsförfarande,

som f. n. enligt It § YTF kan tillämpas bl. a. i fråga om tillstånd

till personbefordran i vissa fall, fortsättningsvis skall kunna användas i

samtliga fall, då ansökan avser tillstånd att med personautomobil —■ varmed

författningsenligt förstås fordon för upp till åtta passagerare — medtaga

passagerare vid färd för egen räkning. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda anvisningar om att myndigheterna vid denna tillståndsgivning

skall beakta förekomsten av kollektiva trafikmedel inom området.

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

Tillståndet skall — därest den tillståndsbeviljande myndigheten inte finner

särskilda omständigheter till annat föranleda — förklaras gälla utan skyldighet

att iakttaga bestämmelserna om taxeplikt, transportplikt m. m. Föreskrift

härom bör införas i 12 § YTF. Särskilda omständigheter, som skulle

kunna ge anledning att gå ifrån tillämpningen av denna huvudregel, kan

föreligga t. ex. då man kan förvänta sig att tillståndet kommer att användas

för ofta återkommande eller mera regelbunden befordran av ett större antal

passagerare i s. k. småbussar eller andra såsom personbilar registrerade

större fordon. I sådana fall kan t. ex. såväl taxebestämmelser som skyldighet

för bilföraren att inneha trafikkort visa sig behövliga.

Sedan budgetåret 1961/62 utgår ersättning för viss linjetrafik på landsbygden.

Bestämmelser härom har utfärdats för ett år i sänder, senast genom

kungörelsen den 10 maj 1963 (nr 126) om statsbidrag till viss linjetrafik

på landsbygden. En inom statens biltrafiknämnd utarbetad redogörelse bl. a.

för medelsförbrukningen under budgetåret 1961/62 har redovisats i årets

statsverksproposition bil. 8 s. 268 ff. Syftet att möjliggöra upprätthållande

av viss mindre lönsam landsbygdstrafik har i huvudsak nåtts. Såsom jag

framhållit vid redovisningen av de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken

är dylik ersättning till busstrafiken — liksom motsvarande ersättning för

viss järnvägstrafik — inte att betrakta såsom en subvention till trafikföretagen

utan såsom en ersättning från det allmännas sida för vissa transporttjänster

som företagen själva från företagsekonomiska synpunkter ej har

anledning utföra men som erfordras av olika samhälleliga skäl. Ersättning

till här ifrågavarande busstrafik synes mig lämpligen böra ske enligt det nu

tillämpade systemet med de jämkningar av bestämmelserna, som kan betingas

av erfarenheter, vilka successivt vinnes. Jag ämnar därför även för

nästkommande budgetår föreslå ersättning enligt i huvudsak samma grunder

som de nuvarande. Redan nu står det klart att kretsen av ersättningsberättigade

företag bör utvidgas. Från tillämpningen av kungörelsen har

nämligen undantagits linjetrafik, som bedrives av statlig myndighet eller

av företag, som helt eller till övervägande del äges av staten. För denna trafik

har hittills förutsatts att resultatutjämning skall äga rum mellan lönsamma

och icke lönsamma linjer. Ett sådant krav är emellertid inte förenligt

med de här förordade trafikpolitiska principerna och det kan också —

såsom framgår av den tidigare redovisade framställningen från länsstyrelsen

i Gotlands län — leda till att trafikförsörjningen i områden, som domineras

av linjetrafik i statlig regi, blir sämre än vad som med stöd av nu utgående

ersättning är möjligt att upprätthålla i områden med sådan trafik i enskild

eller kommunal regi. Den statliga linjetrafiken bör därför i detta hänseende

likställas med övrig linjetrafik. För den av statsägda aktiebolag bedrivna trafiken

bör detta ske genom att dessa företag blir berättigade till bidrag enligt

kungörelsens bestämmelser. För den av SJ och postverket bedrivna linjetra
-

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

fiken bör ersättning utgå enligt i huvudsak samma grunder som nu gäller

för enskilda och kommunala företag. Ersättningen har preliminärt beräknats

till 0,5 milj. kr. per år för de statsägda bolagen samt tillhopa 2,5 milj.

kr. per år för SJ och postverket. Förslag beträffande utformningen av bidragssystemet

för SJ :s och postverkets del ävensom beträffande det erforderliga

anslagsbeloppet torde få redovisas i nästa års statsverksproposition.

Trafikutredningen har föreslagit att den gällande behovsprövningen vid

tillståndsgivning för uthyrningsrörelse skall slopas. Jag delar utredningens

uppfattning i vad gäller uthyrning av personbilar och av lastbilar, vilkas totalvikt

ej överstiger 3,5 ton. Etablering och utökning av dylik verksamhet

bör sålunda enligt min mening i fortsättningen inte vara underkastad behovsprövning.

Däremot bör sådan prövning tills vidare bibehållas för uthyrning

av bussar och tyngre lastbilar med hänsyn till de olägenheter av

behovsprövningens slopande, som påtalats vid remissbehandlingen.

De ökade möjligheterna att erhålla tillstånd för uthyrningsrörelse kan

antagas i ej obetydlig omfattning begagnas av företag inom bilhandeln. Det

har därför framförts farhågor för att gällande bestämmelser om vissa betalningsvillkor

inom den yrkesmässiga bilhandeln skulle kunna komma att

kringgås. Såsom kommerskollegium framhållit föreligger emellertid möjligheter

att i allt väsentligt komma till rätta med eventuella missbruk i detta

avseende.

Jag förordar att ett förenklat förfarande tillämpas när ansökan avser

tillstånd till uthyrning av personbilar och lättare lastbilar. Tillräckliga skäl

föreligger ej heller att bibehålla kravet att den som hyr sådan bil eller

framför bilen skall ha uppnått 21 års ålder. Frågan om ändring av 21-årsregeln

vid uthyrning av bussar och tyngre lastbilar bör däremot vila i avvaktan

på resultatet av de överväganden om införande av särskilda körkort

för dylika fordon som pågår inom bilförarutredningen. I YTF bör 11 och

32 §§ ändras i överensstämmelse med det nu anförda.

Vid bedömningen av möjligheterna att slutligt genomföra det trafikpolitiska

reformprogrammet måste såsom jag understrukit i redogörelsen för

de allmänna riktlinjerna för trafikpolitiken bl. a. beaktas att en ökad konkurrens

på transportmarknaden inte får leda till ökad olycksfrekvens i

trafiken genom hårdare utnyttjande av förarpersonalen. Trafikutredningen

har tagit upp vissa trafiksäkerhetsfrågor, som ansetts vara av särskild betydelse.

Jag vill här i korthet redovisa några av de åtgärder som vidtagits

eller planerats i de av utredningen berörda avseendena.

Den av utredningen diskuterade frågan om utvidgad trafikkortsplikt har

berörts i direktiven för bilförarutredningen. Därvid konstateras att ett system

med efter fordonstypen differentierade körkort torde vara bättre ägnat att

tillgodose trafiksäkerheten än den av trafikutredningen ifrågasatta utsträck
-

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

ningen av trafikkortsplikten. Som framgått av vad jag tidigare anfört har

bilförarutredningen därför — i samband med den genomgripande översyn

av förarutbildningen som pågår inom utredningen — att även taga upp frågan

om införande av differentierade körkort. Därvid kommer även frågan

om kompetenskraven för förande av traktor på väg att prövas.

Frågan om kontrollen bl. a. över i yrkesmässig trafik begagnade fordon

torde — i vad gäller fordon som inte redan är underkastade periodisk kontrollbesiktning

enligt YTF — få anses bli löst i och med att årets riksdag i

huvudsaklig överensstämmelse med i propositionen 1963:91 angivna riktlinjer

beslutat om successivt införande från och med den 1 januari 1965 av

årlig säkerhetsinspektion av fordon, som uppnått viss ålder.

Den av trafikutredningen berörda frågan om en översyn av bestämmelserna

om förares arbets- och vilotid m. m. har jag funnit böra skyndsamt

utredas. Jag har sålunda enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 juni

1963 tillkallat särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa utredning

om regleringen av arbetsförhållandena inom landsvägstrafiken. I direktiven

för de sakkunnigas arbete framhålles bl. a. att de ur trafiksäkerhetsintresset

härledda motiv, som ligger bakom nu gällande arbetstids- och körtidsreglering

inom den yrkesmässiga trafiken, talar för att en reglering

sker av körtider m. m. även för förare som är verksamma inom handelsoch

industriföretag och annan kommersiell icke yrkesmässig trafik. De

sakkunniga skall närmare pröva vilka kategorier av fordonsförare, som

bör vara underkastade dylika bestämmelser och skall vidare bl. a. företa

en omprövning av de i 28 § YTF intagna körtidsbestämmelserna från trafiksäkerhetssynpunkt

samt från sociala och ekonomiska aspekter. Därvid

skall bl. a. beaktas vissa internationella överenskommelser rörande arbetsförhållandena

i den internationella landsvägstrafiken. De sakkunniga skall

också utarbeta förslag till åtgärder i syfte att åstadkomma en mer effektiv

kontroll och övervakning av bestämmelsernas efterlevnad, varvid skall

prövas huruvida andra metoder än de nuvarande kan komma i fråga för

kontrollens utförande. Även frågan om hur en effektiv arbetsinspektion för

landsvägstrafiken bör ordnas och vilka resurser som erfordras härför skall

utredas av de sakkunniga.

I anledning av vad trafikutredningen anfört rörande behovet av en förstärkning

av ordningsstatspolisens numerär vill jag slutligen erinra om att

polisverksamheten skall undergå en genomgripande omorganisation i samband

med förstatligandet av polisväsendet den 1 januari 1965. Riktlinjerna

för den nya organisationen har angivits i prop. 1962: 148. Planläggningsarbetet

inför förstatligandet har av chefen för inrikesdepartementet med

stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 maj 1962 uppdragits åt polisberedningen.

En väsentlig uppgift för beredningen är att ge polisorganisationen

en utformning som skapar förutsättningar för en aktiv och effektiv

trafikövervakning. Enligt polisberedningens förslag skall polisen till
-

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

delas motorfordon i större utsträckning än vad nu är fallet. Inom polisdistrikten

kommer vidare rörliga kommandon att upprättas med uppgift

bl. a. att övervaka trafiken. Därjämte skall finnas länsvis avdelad personal

för trafikarbetet. Rikspolisstyrelsen avses skola ge de lokala och regionala

polismyndigheterna direktiv och anvisningar om hur trafikövervakningen

skall bedrivas. Polisutredningen har numera avlämnat vissa delbetänkanden

i vilka beredningen framlagt närmare förslag i flertalet av de frågor som

här nämnts.

Förslag till de ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. som föranleds av vad jag i det föregående anfört rörande åtgärder

i en första reformetapp har utarbetats inom kommunikationsdepartementet.

Under åberopande av det sagda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte bereda

riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över

1. förslaget till förordning om ändring i förordningen den

25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.;

2. de av mig förordade grunderna för omarbetning i en

andra reformetapp av vissa bestämmelser i sagda förordning;
3.

den av mig föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet

för ersättning till viss linjetrafik på landsbygden.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bert Holmberg

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1963

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Propositionens huvudsakliga innehåll................................... 1

Författningsförslag................................................... 3

I Inledning......................................................... 10

II Allmänna riktlinjer för trafikpolitiken................................ 13

Trafikutredningen............................................... 13

Läget på transportmarknaden................................... 13

Den framtida trafikutvecklingen................................. 15

Allmänna synpunkter på trafikpolitiken......................... 18

Kravet på tillfredsställande transportförsörjning................... 20

Transportförsörjning till lägsta samhällsekonomiska kostnad........ 23

Kravet på företagsekonomisk effektivitet......................... 25

Tryggande av effektiv konkurrens............................... 26

Synpunkter på investeringsbedömningen......................... 29

Trafikpolitiskt reform- och handlingsprogram..................... 31

Särskilda yttranden............................................ 39

Reservationer................................................. 40

Yttranden...................................................... 40

Departementschefen............................................. 54

III Trafikinvesteringarna.............................................. 67

Trafikutredningen............................................... 67

Föreliggande investeringsplaner.................................. 67

Breddning av smalspåriga järnvägslinjer.......................... 74

Nybyggnad av järnvägslinjer................................... 79

Nedläggning av trafiksvaga järnvägslinjer........................ 80

Vissa framställningar............................................ 87

1960 års vägsakkunniga angående frågan om avgiftsbelagda trafikanläggningar.

..................................................... 89

Yttranden...................................................... 95

Departementschefen............................................. 108

IV Reformer på järnvägstrafikens område............................... 124

Trafikutredningen............................................... 124

Ersättning till SJ för driften av icke lönsamma järnvägslinjer...... 124

Ekonomisk målsättning för SJ:s verksamhet...................... 128

Allmänna synpunkter på SJ:s taxesystem......................... 132

Taxemässig samordning järnväg-bil.............................. 135

Vissa järnvägarna åvilande förpliktelser.......................... 138

Reservation.................................................. 139

Järnvägsstyrelsens skrivelse i november 1962 angående planerade åtgärder

i kostnadsbesparande eller intäktsfrämjande syfte................ 139

Järnvägsstyrelsens skrivelse i augusti 1962 angående SJ:s pensionsutgif
ter.

............................................................ 142

Yttranden...................................................... 143

Departementschefen............................................. 151

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1963

V Reformer på landsvägstrafikens område.............................. 162

Trafikutredningen.............................................. 162

Undantag från tillämpning av yrkestrafikförordningens bestämmelser 162

Undantag från föreskriven behovsprövning....................... 167

Reservation.................................................. 173

Tillämpning av mindre restriktiv behovsprövning.................. 173

Övriga åtgärder.............................................. 173

Särskilt yttrande............................................. 174

Reservation.................................................. 174

Sambruk av privat personbil .................................. 176

Uthyrningsrörelse............................................. 178

Statens biltrafiknämnds kompetensområde och sammansättning...... 181

Översyn av vissa trafiksäkerhets- och arbetarskyddsbestämmel
ser

m. ...................................................... 184

Reservation.................................................. 186

Framställning från länsstyrelsen i Gotlands län ang. ersättning till

statlig busstrafik m.m........................................... 186

Yttranden...................................................... 187

Departementschefen............................................. 199

Doktrin (1)

  1. Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis Sjörätt och annan transporträtt 1966—1970, SvJT 1972 s. 270, på s. 271 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1963:424 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ris proposition dels med förslag till ändring i lagen den 28 juni 1962 s. 9 i texten
  2. S3LU 1963:1 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående riktlinjer för den statliga trafikpolitiken m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  3. SU 1963:199 Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande trafikförhållandena inom vissa delar av Värmland och Dalarna. s. 9 i texten
  4. SU 1963:200 Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utvecklingen av järnvägstrafiken inom stockholmsområdet. s. 14 i texten
  5. ABU 1963:36 Utlåtande i anledning av väckta motioner om utredning rörande Södertälje kanal och anknytande farleder i Mälaren. s. 4 i texten

Doktrin (1)

1 koppling.

  1. SvJT 1972 s. 270 Kurt Grönfors, Svensk rättspraxis Sjörätt och annan transporträtt 1966—1970 s. 271 i texten