Angående ändrad organisation av postverket, m. m
1964-04-10 · 68 sidor, varav 58 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 58 av 68 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1964:141, Angående ändrad organisation av postverket, m. m
Dokumentets text
Kangl. Maj:ts proposition nr Hl år 1964
1
Nr 141
Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående ändrad organisation
av postverket, m. m.; given Stockholms slott
den 10 april 1964.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Gösta Skoglund
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges — på grundval av ett av postutredningen avgivet
betänkande (SOU 1962: 52) — förslag till ny organisation för centralförvaltningen
inom postverket. Förslaget innebär en funktionell uppdelning
av arbetsuppgifterna på de olika organisationsenheterna, en utbyggnad
av sådana delar av organisationen, som bedömts vara av särskild betydelse
för postverkets rationella drift, en ändrad utformning av verksledningen
samt en ytterligare decentralisering av befogenheter från centralförvaltningen
till distriktsförvaltningarna. — Benämningen generalpoststyrelsen på verkets
centralförvaltning ändras till poststyrelsen.
Styrelsen avses i fortsättningen bli organiserad på sex byråer jämte postbanken.
De sex byråerna är en driftbyrå, en kanslibyrå, en personalbyrå, en
intendentsbyrå, en ekonomibyrå och en kommersiell byrå. Byråerna fördelas
på två huvudenheter, varav den ena innefattar de fyra förstnämnda byråerna
och den andra de båda sistnämnda. Postbanken utgör en tredje huvudenhet.
Cheferna för de tre huvudenheterna — en driftdirektör, en ekonomidirektör
och postbankschefen — ingår jämte generaldirektören i styrelsens
direktion. Högsta beslutande instans blir en lekmannastyrelse om
högst sju ledamöter. Då bland dessa förutsättes ingå banksakkunniga, skall
icke längre finnas särskilda postbanksfullmäktige. — Omorganisationen avses
genomförd vid årsskiftet 1964/65.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr Hl
2
Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 196b
I propositionen behandlas förutom organisationen även vissa andra av
postutredningen aktualiserade frågor. Dessa avser bl. a. postverkets servicepolitik
och verkets förhållande till vissa andra myndigheter och företag. Beträffande
servicepolitiken redovisas det arbete, som f. n. utföres inom postverket
av en särskild kommitté och som avser kartläggning av serviceläget
på postbehandlingens område, inventering av ytterligare servicebehov samt
utredning av förutsättningarna för olika servicealternativs genomförande.
Det material, som sålunda sammanställes, avses bilda utgångspunkten för de
överväganden i fråga om den fortsatta servicepolitikens utformning, som
den nya lekmannastyrelsen har att göra. I propositionen förutsättes dessa
överväganden skola ske i en positiv anda, såtillvida att möjligheterna att
från organisatoriska, personella och ekonomiska synpunkter genomföra olika
serviceförbättringar ingående prövas i konstruktivt syfte.
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
3
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 10 april 1964.
Närvarande:
Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Skoglund, anmäier
— efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga om
ändrad organisation av postverket, m. m.
I. Inledning
1. Utredningsuppdraget m. m.
För att verkställa en översyn av postverkets arbetsuppgifter och organisation
tillkallade chefen för kommunikationsdepartementet den 25 april
1957 med stöd av ett av Kungl. Maj:t den 6 samma april lämnat bemyndigande
särskilda sakkunniga, nämligen f. d. överdirektören K.-G. Ljungdahl,
tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare, linjearbetaren
G. O. Andreasson, kanslirådet O. A. Berger, dåvarande ledamoten
av riksdagens andra kammare, disponenten N. S. J. Löfgren samt direktören
C. G. Malmström. Ytterligare en sakkunnig utsågs genom beslut den 19
december 1958, nämligen postbankschefen S. E. V. Lönnqvist.
De sakkunniga, som antagit benämningen postutredningen 1956, har tidigare
med skrivelse den 22 juni 1961 framlagt förslag till ändrad organisation
av postbanken (se prop. 1961: 189, SU 190, rskr 397). — Med skrivelse
den 5 december 1962 har de sakkunniga därefter avlämnat sitt egentliga
betänkande, benämnt Postverkets organisation (SOU 1962: 52). I detta
har — med utgångspunkt i överväganden av postverkets uppgifter och ekonomiska
målsättning — föreslagits en ändrad och förstärkt organisation av
generalpoststyrelsen, innefattande utbyggnad av organ och funktioner av
betydelse för postverkets rationella drift, ökad handlingsfrihet för verksledningen,
decentralisering av befogenheter såväl inom centralförvaltningen
som i förhållande till distriktsförvaltningarna, införande av effektivare me
-
4 Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
toder för fortlöpande ekonomisk analys och kostnadskontroll av verksamheten
etc.
Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av överbefälhavaren,
försvarets fabriksstyrelse, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, luftfartsstyrelsen
— som inhämtat utlåtanden av Scandinavian Airlines System och Linjeflyg
aktiebolag — statens biltrafiknämnd, statskontoret, bankinspektionen,
riksrevisionsverket, kontrollstyrelsen, domänstyrelsen, riksarkivet,
kommerskollegium —- som inhämtat utlåtanden från landets samtliga handelskamrar
— överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser — av vilka vissa
inhämtat utlåtanden från kommunala myndigheter, enskilda organisationer
etc. — fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, affärsverksutredningen,
kreditinstitututredningen, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska
tidningsutgivareföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverksoch
industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund,
Kooperativa förbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Landsorganisationen i Sverige,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation,
Tjänstemännens centralorganisation samt Statstjänarkartellen.
2. Postverkets nuvarande organisation och uppgifter m. m.
Generalpoststyrelsen med underlydande organ skall enligt instruktionen
för styrelsen av den 30 juni 1960 (nr 519) handha förvaltningen ar postverket.
Ifrågavarande underlydande organ är i första hand de sju regionala
distriktsförvaltningarna (postdirektionerna) med postdistrikten som verksamhetsområden.
Under direktionerna sorterar de lokala postkontoren (ca
200) ävensom järnvägsposten. Postkontorens verksamhetsområden innefattar
i sin tur mindre postanstalter såsom postexpeditioner (ca 1 200) och
poststationer (ca 2 200) samt postutdelnings- och postföringslinjer.
I postverkets uppgifter ingår i första band att befordra brevförsändelser,
paket och tidningar. Genom postmonopolet, som regleras av kungörelsen
den 9 maj 1947 (nr 175) angående postverkets ensamrätt till brevbefordran
m. in., förbehålles verket rätten till »regelbunden befordran mot avgift av
slutna brev ävensom öppna försändelser innehållande helt eller delvis
skrivna meddelanden». En central uppgift är även den penningförmedlande
verksamheten, som innefattar postsparbanks- och postgirorörelse ävensom
förmedling av postanvisningar. Vid sidan av de egentliga postala åliggandena
har postverket uppgifter såsom central administrativ myndighet i
fråga om stämpelväsendet. Det svarar för uppbörd av skatt, utbetalning av
folkpensioner och barnbidrag, delgivning i mål och ärenden vid domstol etc.
— Härutöver må nämnas att postverket verkställer upphandling av kontors
-
5
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
materiel för statsverkets behov och har en betydande förrådsverksamhet, vidare
att det i anslutning till poströrelsen i norra Sverige bedriver busstrafik
med postdiligenser samt att det utövar industriell verksamhet i form av
tryckeri, mekanisk verkstad och bilverkstäder.
Högsta ledningen av postverket utövas av generalpoststyrelsen, som består
av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter en överdirektör
tillika souschef, tre byråchefer, en försvarsavdelningschef, en postbankschef
och en överintendent. Vid behandling av vissa ärenden rörande postsparbanken
och postgirot ingår såsom ledamöter i styrelsen tre postbanksfullmäktige.
— Generaldirektören är i första hand ansvarig för förvaltningen
av postverket. Han äger ensam beslutanderätt i ärende i vars avgörande han
deltager, dock med undantag av sådana ärenden i vilkas behandling postbanksfullmäktige
medverkar ävensom i disciplinära ärenden. I dessa fall
tillämpas kollegial beslutsform.
Inom styrelsen finnes fem byråer, nämligen driftbyrån, författningsbyrån,
intendentsbyrån, kameralbyrån och personalbyrån. Av dessa förestås
driftbyrån av överdirektören, intendentsbyrån av överintendenten samt de
övriga tre byråerna av byråchefer. — Härtill kommer postbanken — innefattande
postsparbanken och postgirot — under ledning av den nyssnämnde
postbankschefen, vidare försvarsavdelningen med en militärassistent
som chef.
En tablå över generalpoststyrelsens nuvarande organisation torde såsom
bilaga få fogas till statsrådsprotokollet.
I fråga om de olika byråernas och postbankens verksamhet och organisation
gäller i huvudsak följande.
Driftbyrån handlägger ärenden rörande de postala anordningarnas organisation
och drift, postbefordran av olika slag, postpersonalens storlek, anställningsvillkor
och arbetsuppgifter samt verkets personalstat. Den utför
vidare organisations- och rationaliseringsundersökningar, utövar viss kontroll
av omkostnadstitlarna etc. — Byrån är indelad i en organisations- och
en trafikavdelning.
Personalbyrån handlägger ärenden rörande tjänstemannapersonalens anställningsförhållanden
— löneklassplacering, lönetursberäkning etc. -— personalregistrering,
personalvård samt hälso- och sjukvård. I arbetet ingår
vidare rekryterings- och utbildningsverksamhet samt handläggning av juridiska
ärenden av ombudsmannakaraktär. — Verksamheten är uppdelad
på en personalavdelning, en personalvårdsavdelning, en rekryteringsavdelning,
en postskola och en ombudsmannaexpedition.
Intendentsbyrån handlägger investerings-, byggnads-, fastighetsförvaltnings-
samt upphandlings- och förrådsfrågor. Den svarar vidare för postverkets
industriella verksamhet ävensom för viss museal verksamhet, vartill
kommer behandling av stämpelärcnden, utgivning och tryckning av frimärken
etc. — Verksamheten fördelar sig på kansli, upphandlings- och förrådsavdelning,
byggnadsavdelning, stämpelexpedition och frimärksförråd,
frimärkstryckeri, postmuseum och postverkets industrier.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
Förf attningsby rån svarar för författningar och allmänna cirkulär för
postverkets behov samt handlägger ärenden rörande postavgifter, taxor och
andra ersättningar. Den ägnar sig vidare åt frågor, som sammanhänger med
ingående och tillämpning av internationella postavtal. I övrigt handlägger
den bl. a. reklamations- och kundtjänstärenden, handhar postverkets statistik
samt svarar för biblioteks- och arkivtjänst. — Inom byrån finns
särskilda avdelningar för allmänna och utrikes ärenden, reglementsärenden,
tjänstebrevs- och korsbandsärenden, press- och informationsärenden
samt kundtjänstärenden. Till byrån hör därjämte reklamationskontor,
statistiskt kontor samt styrelsens arkiv och bibliotek.
Kameralbyrån utför inkomstberäkningar, svarar för driftkostnadsstaten,
handhar räkenskaper samt utövar kontroll över medelsförvaltning och
kassaväsende inom postverket, handlägger ärenden rörande skatteuppbörd
etc. Den svarar vidare för tillämpning av statens allmänna avlöningsreglemente
samt för utgivning av särskilda avlöningsbestämmelser för postverkets
personal. — Byrån är uppdelad på kansli, räkenskapskontor, medelsrevision,
huvudkassa, hålkortsavdelning, skattekontor, utrikes rältenskapsavdelning,
postens filateliavdelning och olika specialrevisionsavdelningar.
Postbanken har såsom en enhet inom postverkets centralförvaltning att
svara för postsparbanks- och postgirorörelserna. Till banken hör vidare
statens intressekontor och postverkets skatteavdelningar för Stockholms
stad och län samt för Gotlands län. — Grundläggande bestämmelser för
postsparbanksrörelsen återfinnes i förordningen av den 21 juni 1922 (nr
277) och för postgirorörelsen i förordningen av den 11 juli 1924 (nr 378).
För medelsplacering och därmed sammanhängande uppgifter gäller reglementet
av den 12 december 1958 (nr 600). Verksamheten inom postbanken,
med vad den innefattar av ekonomiska utrednings- och planeringsuppgifter,
personal- och organisationsspörsmål, medelsförvaltning och därmed
sammanhängande kreditgivning och medelsplacering, utveckling av
service etc., är under postbankschefen fördelad på tre avdelningar, nämligen
en allmän avdelning, en driftavdelning och en finansavdelning.
Försvarsavdelningen har det sammanhållande ansvaret för totalförsvarsfrågorna
i postverket.
I fråga om finansieringen av den av postverket drivna verksamheten
gäller, att postverket skall med egna inkomster bestrida sina driftutgifter.
På driftbudgeten i riksstaten redovisas endast det beräknade överskottet.
Kungl. Maj:t fastställer årligen efter förslag av generalpoststyrelsen driftkostnadsstat
för postverket, vilken förutom medel till avlöningar och omkostnader
etc., innefattar avsättning till värdeminskningskonto på grundval
av återanskaffningsvärden. Den senast fastställda driftkostnadsstaten
avseende budgetåret 1963/64 balanserar på ett belopp om avrundat
797 mkr.
Postverkets investeringar finansieras över kapitalbudgeten i riksstaten
och avser i huvudsak byggnadsföretag samt inköp av bilar och bussar.
Av verket disponerat statskapital utgjorde den 30 juni 1963 ca 92 mkr.
I fråga om de inkomstmedel, varmed postverket finansierar kostnaderna
för driften, gäller att postavgifterna enligt regeringsformen har karaktären
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
av bevillning. Det är därför i princip förbehållet riksdagen att besluta om
dem. Riksdagen har dock bemyndigat Kungl Maj:t att bestämma vissa
avgifter. Kungl. Maj :t har i sin tur överlåtit åt generalpoststyrelsen att
besluta om mindre betydelsefulla avgifter samt om rabatter.
3. Postverkets uppgifter i fråga om stämpelväsendet
Som framgår av det föregående handhar postverket uppgifter på stämpelväsendets
område. Sålunda svarar det för försäljningen av stämpelmärken
samt för uppbörden och redovisningen till statsverket av stämpelmedel.
Därutöver åligger det generalpoststyrelsen att i vissa fall pröva
stämpelplikt och fastställa stämpelavgift. Med dessa uppgifter kan styrelsen
sägas fungera som central administrativ stämpelmyndighet.
I en den 28 februari 1964 dagtecknad proposition (nr 75) har Kungl.
Maj :t numera föreslagit riksdagen, att generalpoststyrelsens myndighetsfunktioner
inom stämpelväsendet från och med den 1 januari 1965 överflyttas
till kontrollstyrelsen. Endast försäljningen av stämpelmärken har
av praktiska skäl ansetts böra kvarligga hos postverket.
Ifrågavarande omläggning överensstämmer helt med de förslag, som
postutredningen framlagt i ämnet. Med hänsyn härtill finner jag icke anledning
att vid den följande redovisningen av utredningens betänkande
och de däröver avgivna yttrandena uppehålla mig vid vad däri sägs om
slämpelfrågornas handläggning.
II. Utredningen
1. Allmänna principer för postverksamheten
Enligt instruktionen för generalpoststyrelsen åligger det denna att vidtaga
och vidmakthålla sådana anordningar, som erfordras för ett tidsenligt
postväsende. Härutöver ges icke några riktlinjer för verksamhetens
bedrivande i stort. Vägledande för verkets handlande har varit dels den
politik, som generalpoststyrelsen själv funnit förenlig med sin uppgift
att föra, dels de uttalanden som i olika sammanhang gjorts från statsmakternas
sida, då frågor om postavgifter etc. varit föremål för behandling.
— Som utgångspunkt för sina överväganden av postverkets organisation
och verksamhet har utredningen ansett det nödvändigt att närmare
uppehålla sig vid frågan om de allmänna principerna för verksamheten.
Härvidlag konstaterar utredningen inledningsvis, att postverket är ett
allmännyttigt företag. I detta begrepp inlägges, att verkets tjänster bör
erbjudas till självkostnadspriser och att poströrelsen sålunda icke bör drivas
i vinstsyfte. Den allmännyttiga och sociala inriktningen av rörelsen
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1964
återspeglas i postnätets geografiska utbredning. Sålunda anses det vara
postverkets skyldighet att genom ett över hela landet utbrett nät av postanordningar
erbjuda en viss minimiservice och då även i områden, där
verksamheten icke är ekonomiskt bärkraftig. Postmonopolet i förening
med den utjämnande enhetstaxan gör en sådan utbredning av postservicen
möjlig. -— I sammanhanget framhåller utredningen, att den förpliktelse
till likvärdig service och lika behandling, som anses följa av poströrelsens
allmännyttiga karaktär, icke rimligen kan tolkas så att den i samma mån
gäller i olika delar av landet och på olika orter. Förpliktelsen får i stället
anses innebära, att likvärdig service skall ges under förutsättning av likartade
betingelser i fråga om bebyggelsens art, befolkningsunderlag, kostnader
för postanordningarna, kundernas insatser för att minska postverkets
arbete etc. — Det anförda är ett uttryck för att sociala synpunkter
väl kan förenas med företagsekonomiska. Överhuvud vill utredningen understryka
angelägenheten av att ett företagsekonomiskt synsätt i ökad
utsträckning gör sig gällande vid bedömningen av de postala anordningarna
och den postala servicen överhuvud.
I fråga om postverkets service kan allmänt sägas, att den följsamt bör
ansluta till utvecklingen på samhällslivets olika områden och att den bör
ges en utformning som inom de ekonomiska möjligheternas ram tillgodoser
allmänhetens önskemål om bekväm och snabb postal betjäning.
Utredningen påvisar de förbättringar, som under senare tid ägt rum.
Snabbare postförbindelser har sålunda ordnats genom att flyg- och landsvägstransporter
anlitats i allt större utsträckning. I tätorterna har brevbäringen
utbyggts och nya postanstalter inrättats i takt med den fortgående
urbaniseringen. Mest påtaglig har förbättringen varit i fråga om landsbygdens
postförhållanden. Postverket har härvidlag genom motorisering
och utsträckning av lantbrevbäringen gjort utdelningen snabbare och säkrare
samt givit ett ökat antal hushåll bättre postgång. Som exempel anföres
att antalet genom lantbrevbäring betjänade hushåll ökat från ungefär
400 000 år 1949 till 540 000 år 1961, sålunda en ökning på 140 000
hushåll. Postverket har också i sin bankrörelse utvecklat eu betydande
aktivitet för att bereda allmänheten ökad service.
Samtidigt som förbättringar i olika hänseenden vidtagits, har emellertid
i vissa fall inskränkningar skett av servicen, vilket föranlett kritik. Denna
har riktats mot begränsningen av postverksamheten på söndagar och vid
veckoslut, systemet för postutdelning i villa- och radhusområden, väntetiden
vid postanstalterna, indragningen av vissa poststationer etc.
Utredningen har för sin del funnit, att den svenska postservicen väl
hävdar sig vid en jämförelse med den som lämnas i andra västeuropeiska
länder. Utredningen ser emellertid de svårigheter, som det svenska postverket
står inför, då det gäller att fortsättningsvis möta servicekraven.
Liksom för servicenäringarna överhuvud är postverkets möjligheter att
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
kompensera de successivt ökade lönekostnaderna med mekanisering och
rationalisering av driften begränsade. Till problemet med de stigande lönekostnaderna
kommer, att postarbetet delvis måste utföras på obekväm
arbetstid, vilket försvårar rekryteringen. För att belysa personal- och
löneproblemets storleksordning erinrar utredningen om de prognoser, som
generalpoststyrelsen utarbetat åt 1959 års långtidsutredning. Enligt dessa
skulle antalet anställda i postverket — under förutsättning av oförändrad
servicestandard — vid en beräknad årlig ökning av poströrelsen med 3
procent komma att stiga från ca 35 000 år 1960 till i runt tal 41 000
år 1970.
Med den angivna utvecklingen måste posttaxorna successivt höjas för
att balansera intäkter och kostnader. Erfarenheten visar emellertid, att
därmed kan följa trafikbortfall. Det synes därför ovisst, om ökade kostnader
i längden kan mötas med taxehöjningar av hittills tillämpat slag.
Som en möjlig utväg i detta läge framstår en mera differentierad service
med en prissättning, som i högre grad än nu ansluter till utförd
prestation. Det ligger enligt utredningen närmast till hands att överväga
sådana service- och taxeprinciper inom postbefordringens område. De
skulle där kunna komma till uttryck i en prioritetsindelning av posten,
innebärande varierande avgifter med hänsyn till den större eller mindre
snabbhet i befordran som ifrågakom. En differentiering av sådant slag
skulle skapa förutsättningar för en jämnare arbetsbelastning med därav
följande möjligheter till rationalisering och minskad kostnadskrävande
driftberedskap etc. — Utredningen är medveten om att övergång till nya
betjäningsformer, som innebär ändring av befordringsvillkor, taxestruktur
och arbetsorganisation, ställer postverket inför svårlösta praktiska och
tekniska problem. Ställningstaganden måste därför föregås av ingående
undersökningar.
En differentiering av angivet slag skulle vara till fördel icke enbart för
postverket. Den skulle även möjliggöra en snabbare, säkrare och mera
regelbunden befordran av den viktiga posten. — I fråga om snabbheten
som mål för den postala servicen framför utredningen i sammanhanget
som sin uppfattning, att det bör vara av värde att ett klart handlingsprogram
för den inrikes postbefordran uppställes av innebörd, att inom landet
på eftermiddagen och kvällen inlämnad brevpost — vid differentiering
den post för vilken porto erlagts för snabbaste postbehandling — befordras
så att den över hela landet kan utdelas tidigt nästa morgon, senast
i början av den gängse kontorstiden. Detta mål är redan uppnått i stora
delar av landet, men det brister ännu på många håll, särskilt i glesbygderna
och i förbindelserna med Norrland. — Även i fråga om säkerheten
och regelbundenheten som postala mål anför utredningen vissa ytterligare
här ej redovisade synpunkter.
Vad i övrigt angår arbetet med att förbättra och rationalisera poströ
-
10
Kungl. Maj.ts proposition nr til år 196i
relsen, understryker utredningen angelägenheten av att verket fortsätter
på den inslagna vägen att ersätta fasta postanordningar på landsbygden
med motoriserad lantbrevbäring''. En riktpunkt bör härvidlag vara, att
postutdelningen — i den takt som resurserna medger — utsträckes till
eller i närheten av varje hushåll.
Vad angår tätorterna uppehåller sig utredningen vid de två former för
postutdelning som där tillämpas, nämligen villabrevbäring (avlämning
i utomhus uppsatt postlåda) samt höghusbrevbäring (avlämning inomhus
i postinlägg). Tillämpningen av reglerna för villa- och höghusbrevbäring
har på sina håll väckt missnöje. Detta gäller särskilt villa- och radhusägare,
som reagerat mot att de får en sämre brevbäringsservice än den
som ges i de flesta hyresfastigheter. Att slopa villabrevbäringen och generellt
övergå till höghusbrevbäring skulle enligt generalpoststyrelsen i dagens
läge medföra ett ökat personalbehov om ca 400 man och åsamka
verket ökade utgifter med omkring 4,5 mkr. årligen. Frågan får under
sådana förhållanden bedömas med hänsyn till verkets finansierings- och
rekryteringsmöjligheter etc. Utredningen ifrågasätter — med hänsyn till
den uppmärksamhet som ägnats problemet — om icke statsmakterna i
detta fall bör ange närmare riktlinjer för utformningen av berörda service.
Utredningen anger slutligen olika områden, där postverket bör söka
åstadkomma förbättringar. Det gäller formerna för expressutdelning och
postanstalternas öppethållande, postbankens betalningsförmedling, uppläggningen
av den på allmänheten inriktade informationsverksamheten etc.
2. Ekonomiska principer för postverksamheten
Vad angår de ekonomiska principerna för postverksamheten, erinrar
utredningen om att generalpoststyrelsen enligt sin instruktion har »att
mottaga och redovisa postverkets inkomster samt att därmed och med
medel, som eljest ställts till styrelsens förfogande, bestrida verkets utgifter».
Härutöver anges icke något om poströrelsens ekonomiska målsättning.
I praktiken har postverket — liksom statens järnvägar och televerket
— handlat efter principen att intäkterna skall täcka kostnaderna och
därutöver lämna ett överskott motsvarande skälig förräntning av det
investerade kapitalet.
Enligt utredningen krävs det en klarare utformning av den ekonomiska
målsättningen för postverket. Detta gäller i särskild grad, om — såsom
utredningen i det följande föreslår — befogenheten att bestämma om postavgifterna
delegeras till generalpoststyrelsen.
I första hand bör den principen gälla, att intäkterna totalt sett och
för längre perioder skall täcka kostnaderna för verksamheten, i vilka
därvid även ingår avskrivningar grundade på återanskaffningsvärden.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 196b
Resultatet av rörelsen bör också medge en tillfredsställande förräntning av
det investerade kapitalet. — Frågan vilken förräntning som skall krävas
har hittills icke ägnats något större intresse, då dels det av postverket
disponerade kapitalet är relativt obetydligt i förhållande till rörelsens omfattning,
dels hela det uppkomna överskottet årligen inlevererats till statskassan.
Utredningen finner för sin del —- bl. a. mot bakgrund av sina i det
följande framförda förslag i fråga om dispositionen av överskott — att
avkastningskravet i fortsättningen bör närmare preciseras. Härmed sammanhängande
problem förutsättes beaktade av de sakkunniga, vilka av
chefen för finansdepartementet tillkallats för att överväga riktlinjerna
för affärsverkens pris- och taxepolitik.
För att kunna fullgöra sina allmännyttiga uppgifter har postverket tillgång
till postmonopolet, som ger ensamrätt till regelbunden brevbefordran
mot avgift. Monopolet möjliggör för verket att över hela landet uppehålla
en viss postal standard och att tillämpa »det utjämnande portots princip».
Visserligen ligger en stor del av postverksamheten — paket- och
tidningsrörelsen, ltorsbandsbefordran och den penningförmedlande verksamheten
— utanför monopolets giltighetsområde. Genom detsamma kan
dock verket föra en prispolitik, som ger högre kostnadstäckning på brevbefordran
än på andra rörelsegrenar, vilka da kan draga fördel därav. Detta
förhållande gör avvägningen av kostnadstäckningen mellan de olika
rörelsegrenarna — icke minst med hänsyn till konkurrensen gentemot
andra företag — till en komplicerad och ömtålig fråga.
De kostnadsberäkningar, vilka varit vägledande för prispolitiken, har
hittills grundats på den s. k. delkostnadsprincipen, enligt vilken varje rörelsegren
belastas med en av dess omfattning och karaktär betingad andel
av postverkets totala kostnader. Enligt utredningen är denna metod
för kostnadsfördelning tvivelaktig i ett företag av postverkets natur. Verksamheten
karaktäriseras nämligen i hög grad av samdrift mellan de skilda
rörelsegrenarna, varmed följer att de gemensamma kostnaderna — som
icke kan fördelas på objektiv grund — blir stora i förhållande till särkostnaderna.
Det synes utredningen riktigare att skaffa underlag för prissättningen
genom att söka fastställa den ökning av totalkostnaderna, som föranleds
av en viss rörelsegren eller av variationer i denna. I princip bör gälla,
att intäkterna i anslutning till rörelsegrenen skall täcka den sålunda beräknade
merkostnaden och därjämte lämna bidrag till de gemensamma
kostnaderna. Hur stort detta bidrag bör vara för skilda rörelsegrenar i
olika lägen beror av en rad faktorer, såsom prisets inverkan på efterfrågan,
kapacitetsutnyttjande, en försändelses förmåga att bära avgift med
hänsyn till dess egenvärde etc. Även om sålunda icke generellt kan preciseras,
hur mycket som bör krävas av skilda rörelsegrenar utöver täckningen
för merkostnad, vill utredningen allmänt framhålla, att rörelsegre
-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
nar som på längre sikt bedömes väsentligen påverka den gemensamma kapaciteten
måste lämna ett däremot avpassat större bidrag till gemensamma
kostnader. I fall där man kan åstadkomma, att kapacitet som postverket
ändå måste ha blir bättre utnyttjad, kan man å andra sidan avstå
från eller minska kravet på bidrag. — I sammanhanget vill utredningen
framhålla, att man vid avvägningen av bidraget till gemensamma kostnader
icke med postmonopolets hjälp bör till förmån för rörelsegrenar, i vilka
en konkurrenssituation föreligger, belasta brevrörelsen med sådana
kostnader i en utsträckning att därav följer snedvridning av konkurrensförhållandena.
Om taxan för viss rörelsegren, t. ex. tidningsrörelsen, anses
böra sättas lägre än vad som är företagsekonomiskt motiverat, synes
den riktiga vägen i stället vara att låta ett uppkommande underskott täckas
av allmänna medel över ett öppet redovisat anslag.
Det erinras fortsättningsvis om att det uppkomna överskottet av poströrelsen
årligen i sin helhet skall inlevereras till statskassan. Möjlighet
att mom postverket hålla kvar överskottsmedel i resultatutjämnande
syfte finnes sålunda icke. Detta anser utredningen vara till olägenhet. Den
föreslår bildandet av en resultatutjämningsfond, som skall tillföras den
del av uppkomna årsöverskott, som överstiger normal förräntning till staten.
En sådan fond kan förutsättas verka stabiliserande på avgiftsnivån
och dessutom öka förutsättningarna för en jämn avkastning till staten.
Den förra effekten uppnås genom att alltför täta och mera begränsade
avgiftsjusteringar — vilka dessutom verkar sönderbrytande på avgiftssystemets
struktur kan undvikas. I stället kan avgifterna avpassas
efter kostnadsutvecklingen med längre intervaller och mera stegvis. En
fond skapar också förutsättningar att periodisera utgifterna för vissa
större anskaffningar, som sker med anlitande av drivmedel och som f. n.
väsentligen kan påverka resultatet för anskaffningsåret.
Vad angår frågan om formerna för finansiering av erforderliga investeringar
gäller liksom för andra affärsdrivande verk, att medel — efter framställning
av generalpoststyrelsen — ställes till förfogande över kapitalbudgeten
å riksstaten. Genom avskrivningar belastas sedan verkets driftkostnadsstat
för nyttjandet av de med kapitalmedel anskaffade objekten. Avskrivningsmedlen
disponeras i törsta hand för att finansiera nya investeringar.
Utredningen anser för sin del, att en större rörelsefrihet för postverket i
fråga om investeringar skulle underlätta en affärsmässig drift och möjliggöra
en smidigare anpassning av den postala apparaten till rörelsens behov.
1 sammanhanget erinras om att postverkets investeringar till stor del avser
postala byggnader. Förutom genom byggande i statlig regi tillgodoses lokalbehovet
i betydande utsträckning även genom förhyrning. Medan postverket
i fråga om förhyrning har praktiskt taget obegränsade befogenheter,
ligger det slutliga avgörandet beträffande en investering — hur obetydlig
13
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1964
den än må vara — alltid hos statsmakterna. Enligt utredningen skulle en
ökad handlingsfrihet i detta hänseende utan tvekan skapa bättre förutsättningar
för postverket att i de enskilda fallen göra affärsmässigt och företagsekonomiskt
riktiga ställningstaganden i fråga om sättet för ett lokalbehovs
tillgodoseende.
Av intresse för bedömningen av postverkets möjligheter till självfinansiering
är vissa prognoser, som gjorts över verkets investeringsbehov fram till
år 1970 och som tyder på att investeringarna också i fortsättningen kommer
att till huvudsaklig del kunna finansieras med avskrivningsmedel. För
det fall medel härutöver erfordras, hänvisas till de möjligheter, som postverket
i förekommande fall skulle ha att genom sin bankverksamhet skaffa
sig erforderligt kapital. Utredningen förutsätter, att ökade möjligheter till
självfinansiering måste bygga på ett system med förnyelsefond. — Det inflytande
över inriktningen av postverkets investeringsverksamhet, som erfordras
från samhällets sida med hänsyn till de samhällsekonomiska övervägandena
i stort, bör enligt utredningen kunna utövas av riksdagen genom
att denna fastställer en investeringsplan för en längre period, förslagsvis en
femårsperiod.
Utredningen uppehåller sig slutligen vid de regler, som bestämmer i vad
mån ett objekt av investeringskaraktär skall finansieras med kapitalbudgetmedel
eller med driftmedel. Härvid uttalas att kostnaderna för inköp av
bilar fortsättningsvis bör bestridas med driftmedel på samma sätt som redan
nu sker bl. a. i televerket.
3. Postbankens ställning och ekonomiska politik
Utredningen erinrar om sitt tidigare framlagda förslag till omorganisation
av postbanken. Frågan huruvida banken skulle vara en del av postverket
eller brytas ut och bli ett självständigt företag behandlades icke i detta
förslag, då spörsmålet ansågs böra prövas i anslutning till övervägandena
av organisationen för generalpoststyrelsen i dess helhet.
Härvidlag konstateras att med den utveckling som kännetecknat postbanksverksamheten
de administrativa uppgifternas omfattning i dagens läge
i och för sig kan anföras som skäl för en särskild förvaltning. Verksamheten
har också i fråga om serviceformerna — särskilt under senare år —
anpassats till banksystemet i övrigt, vilket givit särskilt postgirot en mera
bankmässig inriktning än tidigare. Det förhållandet, att likformighet eftersträvas
med andra kreditinstitut i fråga om tillhandahållna tjänster skulle
kunna tas till intäkt för en sådan ändring av bankens organisations- och
företagsform, att största möjliga likställdhet också uppnåddes med andra
bankorgan i fråga om sättet att driva rörelsen. Detta leder tanken till en
organisationsform, som innebär att postbanken brytes ut ur den postala
förvaltningen och ombildas till ett särskilt verk eller bolag.
14
Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1964
Det finns emellertid också skäl, som talar för en bibehållen förening. Sålunda
måste postbanken kunna utnyttja postverkets organisation. Härvidlag
gäller att arbetet vid verkets kassaexpeditioner till stor del hänför sig till
postsparbanks- och postgirotransaktioner och att verkets personal- och lokalbehov
väsentligen påverkas av härmed sammanhängande uppgifter. Ett
viktigt led i postanstalternas medverkan är deras kundtjänst sådan den tar
sig uttryck i information om och ackvisition för olika serviceformer etc. Den
alltmer differentierade service, som postbanken erbjuder allmänheten i anslutning
till den allmänna utvecklingen av serviceformerna inom bankväsendet,
ställer betydande krav på postpersonalens kunnighet i bankgöromål.
hrån dessa synpunkter synes det utredningen vara till stor fördel för banken,
att den genom att vara en del av postverket kan utöva ett direkt inflytande
på organisationen av verksamheten vid postanstalterna, personalens
utbildning etc. Även ur synpunkten att samordna arbetsprocesserna vid postanstalterna
och inom postbankens centrala enheter och att genom mekanisering
och automatisering rationalisera dem står fördelar att vinna med en
organisatorisk förening. — Utredningen har vid sina sålunda gjorda överväganden
stannat för att föreslå, att bankens ställning inom postverket i
princip förblir oförändrad.
Vad angår de ekonomiska betingelserna för postbankens verksamhet,
skiljer sig dessa från vad som gäller för poströrelsen i övrigt. För postsparbanken
och postgirot föreligger sålunda icke något monopol vare sig formellt
eller reellt. Tvärtom arbetar nämnda båda rörelsegrenar under hård
konkurrens med sparbanker, affärsbanker och andra kreditinstitut. Det
förhållandet att verksamheten har direkta motsvarigheter i det enskilda
näringslivet gör, att postbankens ekonomiska politik i högre grad än postverkets
i övrigt måste föras från företagsekonomiska utgångspunkter. —
Även i fråga om sättet för finansiering av driften är betingelserna annorlunda.
I likhet med andra bankföretag har postsparbanken och postgirot
att täcka sina kostnader huvudsakligen genom intäkter från förvaltningen
av omhänderhavda medel. Sålunda har postsparbanken att helt bestrida icke
bara inlåningsräntor utan också driftkostnader med intäkter från medelsplacering.
I postgirot täckes kostnaderna till ungefär tre fjärdedelar på detta
sätt och i övrigt genom avgifter.
Både för postsparbanken och postgirot är ränteutvecklingen av största
betydelse, då in- och utlåningsräntorna måste anpassas efter denna. Med
den bundenhet i det ekonomiska handlandet, som följer härmed, är det
enligt utredningen angeläget, att postbanken får samma möjlighet som andra
bankorgan till konsolidering. Förutom genom avsättning till reservfond
bör sådan ske genom nedskrivning av värdepappersinnehav och andra placeringar
enligt bankmässiga grunder.
Om det ekonomiska resultatet av postsparbanks- och postgirorörelserna i
hög grad påverkas av det allmänna ränteläget, gäller emellertid — på sätt
15
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
närmare utvecklas i betänkandet — att den omedelbara effekten av en ränteändring
är olika för de båda rörelsegrenarna. — Vid sådant förhållande
föreligger det förutsättningar att åstadkomma resultatutjämning i förhållandet
mellan postsparbanken och postgirot. Det förhållandet att rörelserna
behandlas som från varandra fristående ekonomiska enheter med var sitt
bokslut utgör f. n. hinder för ett sådant arrangemang. Utredningen påpekar
i anslutning härtill, att den centrala administrationen för de båda rörelsegrenarna
är gemensam och att utvecklingen pekar mot en allt högre grad
av samverkan mellan dem i fråga om serviceformer. Det är därför mindre
anledning nu än tidigare, att de skall vara redovisningstekniskt åtskilda. Enligt
utredningen bör de betraktas som grenar av en enda bankverksamhet,
och det föreslås, att gemensamt bokslut fortsättningsvis upprättas för dem.
Under hänvisning till utvecklingen på kreditmarknaden framhåller utredningen
vidare, att nuvarande regler för postbankens medels förvaltning ger
en alltför snäv ram för bankens utlåning. Den föreslår, att gällande medelsplaceringsreglemente
ändras så att banken får rätt att köpa utländska obligationer
emitterade av svenskt bankaktiebolag, vidare förlagsbevis som bedömes
utgöra betryggande säkerhet. Banken bör vidare få ökade möjligheter
att lämna lån mot säkerhet av inteckning i industrifastighet samt få rätt
att lämna s. k. sparlån.
4. Postverkets diligenstrafik
Postverket driver sedan början av 1920-talet i egen regi linjetrafik med
postdiligenser. Trafiken — som innefattar passagerar-, post- och godsbefordran
-—- förekommer endast i Norrland, huvudsakligen norr om en linje
Östersund—Sollefteå. I fråga om verksamhetens omfattning nämner utredningen,
att den trafikerade våglängden uppgår till ca 8 700 km, den sammanlagda
vikten av årligen transporterat gods till 120 000 ton, antalet anställda
till ca 500 och antalet bussar och lastbilar till ca 300.
Utredningen framhåller, att det postala transportsystemet i princip bygger
på att andra trafikföretag anlitas, företrädesvis statens järnvägar men
även enskilda järnvägs- och billinjer. Upptagandet av diligenstrafiken har
också från början skett för att tillgodose behovet av postbefordran i norrländska
glesbygder, där andra trafikföretag saknat ekonomiska förutsättningar
att sörja för kommunikationerna. Den sålunda från början till utpräglade
glesbygder begränsade trafiken har sedan genom förvärv av andra
buss- och billinjer utvidgats även till områden i Norrlands kustland. Ifrågavarande
förvärv har icke främst varit motiverade från synpunkten att trygga
rimlig postal standard utan mera tör alt möjliggöra en rationalisering
av trafik, som inom visst område bedrivits av både postverket och andra
företag.
Sedan en längre tid har övervägts om angivna diligenstrafik fortsättnings
-
16
Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 196b
vis bör bedrivas av postverket eller om den eventuellt bör överföras till statens
järnvägar. År 1949 töreslog statens sakrevision i skrivelse till Kungl.
Maj :t, att förvaltningen av rörelsen skulle överföras till järnvägsstyrelsen.
Som motiv angavs att det här var fråga om en för postverket artfrämmande
verksamhetsgren och att diligenstrafiken i längden bättre skulle kunna
tölja med i den allmänna utvecklingen på trafikväsendets område i dess
töreslagna nya regi. — Järnvägsstyrelsen tillstyrkte sakrevisionens förslag,
medan generalpoststyrelsen avstyrkte detsamma. Utredningen konstaterar,
att något Kungl. Maj :ts beslut i frågan ännu icke föreligger.
Allmänt vill utredningen för egen del framhålla, att starka skäl talar för
att den statliga billinjetratiken i Norrland enhetliggöres i största möjliga
utsträckning. Erfarenheten visar sålunda, att bästa driftekonomi uppnås,
om billinjetralik inom ett relativt stort område samlas i ett företags regi.
b rån denna utgångspunkt kan det å ena sidan framstå som naturligt, att
trafiken anförtros åt statens järnvägar, som handhar det statliga transportväsendet
i övrigt omfattande även busstrafik. Å andra sidan dominerar på
ett stort antal linjer det postala intresset av postbefordran. Då posten under
alla förhållanden skall fram, måste postverket vara berett att ikläda sig
erforderliga kostnader för postföringen i Norrlands glesbygder, oavsett i
vilken form denna sker. Om annat företag än postverket ombesörjer trafiken,
blir det sannolikt till väsentlig del beroende av ersättning från verket
för postbefordran. Verket bör därför ha ett direkt inflytande över trafikens
organisation och ekonomi på dessa linjer.
Beträffande möjligheterna att dela upp trafiken så att de s. k. ödemarkslinjerna
kvarblir hos postverket medan övriga linjer överföres till statens
järnvägar framhåller utredningen, att en sådan uppdelning är olämplig.
Den skulle leda till att trafiken inom vissa områden splittras och att resurserna
för trafikapparatens skötsel dubbleras. Utredningens slutsats blir sålunda,
att den diligenstrafik, som f. n. bedrives i Norrland i stort sett norr
om linjen Östersund—Sollefteå, även i fortsättningen bör hållas samman
och drivas i postverkets regi.
Utredningen understryker angelägenheten av att i postverkets redovisning
en klar åtskillnad göres mellan diligensrörelsen och annan av verket
bedriven verksamhet. Ett särskilt internt bokslut för diligenstrafiken bör
årligen upprättas och trafikens lönsamhet på ett så långt möjligt rättvisande
sätt fastställas. — I enlighet med sina tidigare förda resonemang
framhåller utredningen, att för det fall i diligenstrafiken ingående personoch
godsbefordran skulle uppvisa så stor förlust att denna får betydelse för
prissättningen av postverkets tjänster i övrigt, det bör övervägas om icke
stöd bör lämnas åt trafiken genom anslag av medel på riksstatens driftbudget.
Kungl. Maj.ts proposition nr til är 196''i
17
5. Postverket och vissa andra företag
Postverket och televerket. Utredningen understryker angelägenheten
av att det samarbete som redan nu förekommer på olika sätt utvecklas.
Den fortgående automatiseringen av telefontrafiken, som leder till
minskat behov av bemannade telefonstationer, bör exempelvis ge anledning
till undersökning av möjligheterna att mera allmänt på postanstalterna tillhandahålla
teleservice. Det bör också övervägas i vad mån och under vilka
förutsättningar en samordning kan ske av disktjänsten gentemot allmänheten
(postverkets kassaexpeditioner och televerkets telegramexpeditioner
och samtalsstationer), av distribution av expressförsändelser och telegram
etc.
Postverket och statens järnvägar. Mellan de båda företagen
förekommer sedan länge ett nära samarbete. Främst har detta tagit
sig uttryck i att postverket anlitar statens järnvägar för befordran av post.
Frågan om principerna för bestämning av den ersättning postverket skall
erlägga härför —• år 1961 uppgick den till ca 40 mkr — har sedan länge varit
omtvistad. Föreliggande meningsskiljaktigheter föranledde post- och järnvägsstyrelserna
år 1953 att utse särskilda delegerade med uppdrag att gemensamt
utreda frågan om transportersättningen. — Utredningen framhåller
för sin del allmänt, att en utveckling av ersättningen för postbefordran,
som kan leda till att postverket anlitar andra transportmedel på
sträckor där järnvägsbefordran bör vara regel, icke är önskvärd från samhällsekonomisk
synpunkt. Den beklagar också, att de nyssnämnda delegerade
ännu icke kommit till något resultat, och föreslår att Kungl. Maj :t tillsätter
en opartisk ordförande för att i fortsättningen leda undersökningen.
På ett område råder ett klart konkurrensförhållande mellan postverket
och statens järnvägar, nämligen mellan verkets paketrörelse och statens
järnvägars paketgodstrafik. De båda rörelserna, som avser snabb befordran
av mindre godskollin, inbringade år 1960 respektive företag inkomster i storleksordningen
45 mkr. Utredningen har övervägt i vad mån en sammanföring
av de båda paketrörelserna till ettdera av verken lämpligen bör
komma till stånd. Ett studium av verkens trafik- och serviceapparat har
lett till slutsatsen, att en sådan sammanföring icke är lämplig. De båda rörelserna
bör emellertid ges en sådan utformning, att de på ett för kunderna
fördelaktigt sätt kompletterar varandra. Därvid bör vardera verket inrikta
sin trafik främst på det slag av sändningar, som bäst passar dess organisation,
postverket närmast på befordran av det mindre godset och statens
järnvägar på transport av det tyngre och mera skrymmande godset. Enligt
utredningen bör verken söka få till stånd ett samarbete i taxefrågor, som
syftar till en sådan lämplig fördelning av pakettrafiken.
Postverket och flygbolagen. Postverkets ersättning till flygbolagen
för befordran av post ökar år från år. Den uppgick under år 1961
2 Jiihang till riksdagens protokoll 196 i. I samt. AV It!
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
till sammanlagt 13,5 mkr., varav 11 mkr. avsåg befordran till utlandet och
återstoden inrikes befordran. Utredningen säger sig icke ha haft anledning
eller möjlighet att mera ingående pröva skäligheten av den ersättning, som
postverket har att erlägga. Den kan emellertid synas hög i jämförelse med
flygbolagens tariffer för annan befordran än postbefordran. Det får härvidlag
bli postverkets uppgift att inom världspostföreningen och hos de svenska
flygföretagen verka för väl avvägda postbefordringstariffer.
Postverkets fri märk stryckeri och riksbankens sedeltryckeri.
Utredningen konstaterar att frågan om sammanföring
av postverkets frimärkstryckeri och riksbankens sedeltryckeri övervägts vid
flera tillfällen. För utredningen aktualiserades den av att generalpoststyrelsen
hade planer på att flytta ut frimärkstryckeriet från de nuvarande
lokalerna i centralposthuset i Stockholm till nybyggnad i anslutning till
verkets industrianläggningar i Ulvsunda. Utifrån denna förutsättning lät
utredningen utföra vissa expertundersökningar, som förutom sammanslagning
med riksbankens sedeltryckeri även avsåg att belysa en alternativ sammanföring
med postverkets blankettryckeri i Ulvsunda.
Sedermera fattades beslut av innebörd att frimärkstryckeriet tills vidare
skulle vara kvar i centralposthuset. Vid sådant förhållande bedömdes eu
sammanslagning icke längre aktuell.
För det fall en utflyttning framdeles aktualiseras vill utredningen emellertid
framhålla följande. Av utförda expertundersökningar framgår att det
från drifttekniska och driftekonomiska synpunkter är i stort sett likgiltigt,
om frimärkstryckeriet förenas med riksbankens sedeltryckeri eller med
postverkets blankettryckeri. Kontrollen över frimärkstillverkningen, dennas
anpassning efter behoven, det omfattande förberedelsearbetet vid ett frimärkes
tillkomst, distribution etc. underlättas emellertid, om postverket
ombesörjer tillverkningen av frimärken i egen regi. Fördelarna med att
postverket självt råder över frimärksproduktionen bör därför tillmätas avgörande
betydelse vid en framtida bedömning av sammanslagningsfrågan.
Tjänstebrev srätten. Utredningen konstaterar, att det tillämpade
systemet för tjänstebrcvsersättningen är uppbyggt med sikte på att statsverket
skall betala samma avgifter till postverket som övriga kunder. Vad
angår systemets utformning har utredningen vid sina överväganden från
principen synpunkt icke funnit skäl till erinran. Särskilt med hänsyn till
att postverket funnit det rationellt att i allt större utsträckning övergå från
frankering av varje försändelse till betalning per sändning och att begagna
statistiska metoder för beräkning av postavgifter synes det utredningen icke
rimligt att överge det summariska betalnings- och beräkningssystemet i fråga
om tjänsteposten.
1 sammanhanget framhåller utredningen, att den finner starka skäl för
att tjänstebrevsrätten avskaffas för icke statliga institutioner. För de stat
-
19
Kungl. Maj.ts proposition nr IM år i it 6 A
liga myndigheterna innebär ju ifrågavarande rätt huvudsakligen ett förenklat
betalnings- och beräkningssystem. Postavgifterna skall under alla förhållanden
utgå av statsmedel. För de icke statliga tjänstebrevsberättigade är
tjänstebrevsrätten emellertid en ekonomisk förmån. Det finns enligt utredningen
ingen anledning, att ifrågavarande myndigheters eller organisationers
postavgifter skall betraktas annorlunda än deras avgifter för anlitande
av televerkets och statens järnvägars tjänster.
6. Postverkets företagsform och ekonomiska befogenheter
De statliga företagsformerna har närmare övervägts av 1953 års företagsformsutredning.
De kritiska synpunkter, som ifrågavarande utredning i sitt
slutbetänkande (SOU 1960:32) anfört på den nuvarande affärsverksformens
tillämpning och verkningar, omfattas även av postutredningen. Beträffande
de allmänna motiven för ökad rörelsefrihet åt ett affärsdrivande verk
som postverket anser sig denna därför kunna inskränka sig till en hänvisning
till angivna betänkande. Härutöver vill postutredningen framhålla följande.
Med nuvarande verksamhetsform och kompetensfördelning påverkas resultatet
av postverkets rörelse av eu mångfald delbeslut av skilda instanser
om taxor och service, personalpolitik, löner och andra driftkostnader, investeringar
m. m. Besluten fattas antingen av riksdagen, Kungl. Maj :t eller
generalpoststyrelsen och vid olika tidpunkter i förhållande till resultatet.
Ofta hinner lång tid förflyta mellan planering, beslut och genomförande.
Härigenom kan det komma att brista i överensstämmelse mellan beslut och
åtgärder, och osäkerhet och oklarhet skapas i ansvarshänseende. — Angivna
förhållanden och den nuvarande begränsningen av generalpoststyrelsens
handlingsfrihet särskilt på de ekonomiska och personalpolitiska områdena
låter sig knappast förenas med de krav på affärsmässighet, som
bör uppställas på ett företag av postverkets natur.
1 och för sig anser utredningen önskvärt, att för postverket skapas eu ny
företagsform. Frågan härom har på utredningens uppdrag övervägts av eu
särskild expertgrupp, som framlagt vissa skissartade förslag. Dessa går ut
på att verket genom lag skulle lösgöras från statsförvaltningen i övrigt och
få ställning av fristående, offentligrättsligt rättssubjekt med vidsträckt rörelsefrihet
i fråga om personal- och lönepolitik, taxesättning och investeringar
etc. Utredningen är införstådd med att en så radikal lösning av postverkets
företagsform icke är möjlig utan ytterligare undersökningar och
överväganden. I avvaktan på att sådana kommer till stånd föreslår utredningen,
att för postverkets del vissa reformer genomföres inom affärsverksformens
ram.
En av förutsättningarna för att postverket skall kunna ges större självständighet
är, att de allmänna och ekonomiska målen för verksamheten
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 4 1 år 1964
klart definieras. I den mån så skett bör ökade ekonomiska befogenheter
kunna övervägas. Utredningen erinrar i sammanhanget om sina i det föregående
redovisade förslag angående rätt för verket att avsätta medel till en
resultatutjämningsfond och om rätt för verket att i betydande utsträckning
självt bestämma över investeringarna och finansiera dem med avskrivningsoch
andra driftmedel.
Av intresse i detta sammanhang är frågan om bestämmanderätten
över postavgifterna. Som nämnts har dessa karaktär av bevillning,
varför beslutanderätten i princip är förbehållen riksdagen. Dock har viss
delegering skett till Kungl. Maj :t, som fått tidsbegränsade bemyndiganden
att bestämma avgifterna i den utrikes rörelsen samt vissa avgifter i den
inrikes trafiken. Kungl. Maj :t har i sin tur överlåtit åt generalpoststyrelsen
att besluta om vissa avgifter av mindre betydelse. Inkomstmässigt sett innebär
den nuvarande uppdelningen av beslutanderätten, att riksdagens befogenhet
omfattar 84 procent, Kungl. Maj :ts 13 procent och generalpoststyrelsens
3 procent av de totala portoinkomsterna. — Utredningen framhåller,
att portoavgifterna trots sin formella karaktär av bevillning uppenbarligen
icke har något med skatt att göra. Liksom järnvägs- och teleavgifterna
— vilka fastställs utan riksdagens hörande — är de att betrakta som betalning
för en statlig prestation, och deras bestämning sker utifrån kostnadsmässiga
överväganden. — Utredningen vill därför föreslå, att postavgifternas
egenskap av bevillning bringas att upphöra. I samband därmed bör en
ordning åvägabringas, som innebär att inflytandet över avgifterna fördelas
mellan riksdag, Kungl. Maj :t och generalpoststyrelsen. På riksdagen bör
ankomma att ange de allmänna ekonomiska principerna för avgiftspolitiken,
på Kungl. Maj :t att ange riktlinjerna för posttaxans huvudsakliga
struktur och på generalpoststyrelsen att inom ramen för angivna principer
och riktlinjer bestämma avgifterna. Det förefaller utredningen naturligt, att
styrelsen i samband med att den får denna rätt även ges befogenhet att i
anslutning till av Kungl. Maj :t utfärdade riktlinjer bestämma om villkoren
för postbefordran (vikt, mått, innehåll etc.).
Allmänt vill utredningen framhålla angelägenheten av att nyssnämnda
befogenhetsdelegering kommer till stånd. Endast om regleringen av taxor
och villkoren för postbefordran koncentreras hos verksstyrelsen får denna
den rörelsefrihet och de möjligheter till samlad bedömning, som är nödvändig
för en smidig och affärsmässig service- och taxeanpassning.
I personal- och lönefrågor anser postutredningen i likhet med företagsformsutredningen
att ett affärsverk bör ha möjlighet att föra en rörlig och
efter de skiftande behoven lätt anpassbar politik. Det erinras om att företagsfonnsutredningen
för reformering av personal- och lönepolitiken framförde
två alternativa förslag. Det ena — alternativ 1 — innebar, att det
statliga lönesystemet behölls i stort sett oförändrat. Verken fick emeller
-
21
Kanyl. Maj.ts proposition nr IM år t96b
tid vidgade möjligheter till kontraktsanställning, och de tilläts inrätta tjänster
i högstlönegrader samt fick själva tillskapa ordinarie och extraordinarie
tjänster på löneplan A samt efter förhandlingar med personalorganisationerna
fastställa principerna för lönegradsplaceringen av dessa tjänster. Enligt
alternativ 2 skulle affärsverkspersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden
utformas uteslutande efter regler som tillämpades hos de
statliga bolagen och på den enskilda arbetsmarknaden. Villkoren skulle sålunda
bestämmas genom ett kollektivavtalssystem.
Postutredningen anser i och för sig, att alternativ 2 erbjuder de största
fördelarna. Med dess genomförande och tillämpning sammanhängande
problem kan emellertid förutsättas kräva ytterligare tidskrävande överväganden.
Som en övergångsform föreslår utredningen därför, att alternativ
1 genomföres.
I fråga om formerna för tillsättande av tjänster föreslår utredningen,
att den i det följande nämnda lekmannastyrelsen skall utse huvudenhets-,
byrå- och distriktschefer ävensom avdelningschefer vid postbanken, varefter
Ivungl. Maj :t efter anmälan från styrelsen utfärdar förordnande.
Övriga tjänster tillsättes i princip helt av styrelsen.
De förhållandevis vidsträckta ekonomiska samt personal- och lönepolitiska
befogenheter, som tankes tilldelade generalpoststyrelsen, förutsätter
att denna har tillräckliga resurser för att klarlägga den företagsekonomiska
innebörden av olika åtgärder och för att överhuvud få till stånd en
effektiv planering och kontroll. Härför behövs bättre hjälpmedel och
system för kostnadsredovisning. Med hänsyn härtill har utredningen genom
en särskild expert låtit utarbeta ett system för ekonomisk analys —
i första hand avsett för kostnadskontroll och självkostnadsberäkningar —
vilket bör införas i postverket.
Vad slutligen i detta sammanhang angår ledningen för postverket, erinras
om det av riksdagen år 1962 fattade principbeslutet angående inrättande
av s. k. lekmannastyrelser. Ikraftträdandet av beslutet har för postverkets
del uppskjutits i avvaktan på resultatet av postutredningen. Denna
anser, att en lekmannastyrelse — förutom att den kan tillföra verkets ledning
värdefulla erfarenheter — kommer att fylla en viktig funktion för
insyn och kontroll från det allmännas sida. Detta bör skapa bättre förutsättningar
för en ökad delegation av befogenheter till verket.
En sådan styrelse bör få en sammansättning, som svarar mot postverkets
roll i samhälls- och näringslivet. För att bli effektiv bör den bestå av
en relativt liten krets. Då styrelsens ansvarsområde enligt utredningen
skall innefatta såväl den egentliga poströrelsen som bankrörelsen, bör
bland ledamöterna finnas sakkunskap i fråga om bank- och kreditväsendet.
Kundsynpunkter bör tillgodoses genom företrädare från näringslivet.
Vidare synes det motiverat, att de särskilda glesbygds- eller landsbygdsintressena
blir företrädda i styrelsen ävensom att national- eller företags
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 196i
ekonomisk expertis ingår i denna. En sådan sammansättning torde förutsätta,
att antalet styrelseledamöter — generaldirektören inräknad — bestämmes
till sju.
Mellan lekmannastyrelsen och generaldirektören bör gälla i stort sett
den ansvarsfördelning, som råder mellan styrelsen och verkställande direktören
i ett bolag. Generaldirektören blir sålunda för sin förvaltning närmast
ansvarig inför styrelsen. Bl. a. därför synes det lämpligt, att annan ledamot
än verkschefen utses till styrelsens ordförande. — I sin ledningsutövning
inom verket — bedriven i former som närmare utvecklas i det följande
— förutsättes generaldirektören ha vidsträckt handlingsfrihet.
Med den föreslagna sammansättningen av styrelsen — som ju förutsättes
innefatta bankexpertis — finns det icke längre anledning att behålla
de särskilda postbanksfullmäktige. Detta gäller så mycket mer, som vissa
av fullmäktiges »jourhavande» uppgifter föreslås övertagna av en särskild
delegation, bestående av generaldirektören (ordförande), de två banksakkunniga
i styrelsen samt chefen för postbanken. Med delegationen skall
bankledningen mellan styrelsemötena kunna rådgöra i kredit- och medelsförvaltningsfrågor
etc. Delegationen skall även kunna tilldelas beslutanderätt
i sådana löpande låneärenden, som icke faller inom bankledningens
kompetens.
I fråga om den externa revisionen av postverket bör denna utövas av
statsrevisorerna och riksrevisionsverket. Som framgår av utredningens i
det följande redovisade organisationsförslag bör dock såvitt angår bankrörelsen
den externa revisionen kompletteras med ett särskilt revisionsinstitllt.
7. Allmänna överväganden om ändrad organisation för postverkets centralförvaltning
Utredningen
framhåller, att vid fördelningen av arbetet mellan generalpoststyrelsens
byråer det funktionssamband icke tillräckligt beaktats, som
råder mellan olika ärenden. Sammanföring av likartade uppgifter till specialfunktioner
bör sålunda drivas längre och mer konsekvent än hittills.
Samtidigt bör verkets resurser i olika hänseenden förstärkas för att göra
det möjligt att driva verksamheten på ett mera rationellt och affärsmässigt
sätt. Detta gäller särskilt i fråga om resurser för rationalisering, ekonomisk
planering, kostnadskontroll etc.
Beträffande ekonomiärendena konstateras att dessa nu liandlägges inom
skilda byråer. Kameralbyrån utför inkomstberäkningar, handhar räkenskaper
och kontroll över medelsförvaltning och kassaväsen etc. Författningsbvrån
handlägger ärenden om postavgifter, taxor och andra ersättningar.
Intendentsbyrån behandlar frågor, som berör kapitalbudgeten, och
driftbyrån svarar exempelvis för ärenden angående diligenstrafikens eko
-
23
Kungl. Maj.ts proposition nr IM år i(Jti''+
nomi och taxor. Någon egentlig ekonomifunktion, som svarar för eu samordnad
ledning av postverkets totala ekonomi, finnes icke, vilket är en allvarlig
brist. Flertalet här berörda frågor bör enligt utredningen föras samman
inom ett särskilt ekonomiorgan.
Handläggning av lönefrågor och förhandlingar om löne- och anställningsvillkor
är likaledes uppdelade på flera enheter, nämligen driftbyrån,
intendentsbyrån, kameralbyrån och personalbyrån. Utredningen understryker
härvidlag, att en väsentlig förutsättning för en rationell och konsekvent
personal- och lönepolitik från styrelsens sida är, att alla frågor
som har samband med olika personalkategoriers rekrytering, anställning,
befordran och lönevillkor samlas inom en personalfunktion.
Sammanföringen av uppgifter till en ekonomi- och en personalfunktion
avser — som framgått av det föregående — bl. a. ärenden, som behandlas
inom den nuvarande kameralbyrån. Denna har vissa andra uppgifter, som
gäller granskning och kontroll av postanvisnings-, tidnings-, barnbidragsoch
folkpensionsmedel samt postverkets uppbörd av skatt. Enligt utredningen
finns det förutsättningar för att ifrågavarande granskningsverksamhet
skall kunna integreras i postbankens blivande datasystem. I fråga
om postanvisningen konstateras samtidigt dess nära samband med postgirot.
Vid angivna förhållanden föreslår utredningen dels att postanvisningsrörelsen
förenas med postgirot, dels att postanvisningsrevisionen, folkpensions-
och barnbidragsavdelningen samt skattekontoret överföres till
postbanken. Tidningsrevisionen förutsättes upphöra.
Arbetet med författningar och reglementen etc. bedrivs inom törfattningsbyrån,
som även svarar för ärenden angående kundtjänst, reklam
och publicitet. Dessa senare kommersiellt betonade aktiviteter har ett naturligt
samband med arbetet på författningar etc. avseende de postala rörelsegrenarnas
utformning och villkoren för postala tjänster. Utredningen
finner, att uppgifterna även inom ramen för en ny organisation bör hållas
samman och föras till den enhet, som avses handha en förstärkt kommersiell
funktion. — Författningsbyråns arbetsuppgifter i övrigt, bl. a. innefattande
postverkets statistik, förutsättes hänförda till den tidigare nämnda
ekonomifunktionen.
Drift- och trafikärendena handlägges f. n. av driftbyrån, inom vilken
de är uppdelade på en organisations- och en trafikavdelning. Arbetsfördelningen
mellan dessa är icke funktionellt betingad. Sålunda handlägges pa
den ena avdelningen ärenden, som närmast gäller de postala anordningarnas
organisation och drift i tätorterna, medan den andra ägnar sig åt
landsbygdens postanordningar samt postbefordran överhuvud. — Utredningen
framhåller, att ifrågavarande uppgifter — som tillhopa representerar
styrelsens driftfunktion — fortsättningsvis skall hållas ihop inom eu
enda enhet, inom vilken ärendena sedan kan grupperas efter deras funk
-
24 Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 196b
tionella samhörighet (exempelvis ärenden om fasta postanstalter av alla
slag i en grupp och ärenden om alla postutdelningsformer i en annan).
Rationaliseringsverksamheten är f. n. i första hand knuten till den
nyssnämnda organisationsavdelningen inom driftbyrån. Den får där bedrivas
parallellt med andra löpande ärenden, varför det långsiktiga rationaliseringsarbetet
kan få stå tillbaka för mera påträngande dagsaktuella uppgifter.
Vad som här enligt utredningen behövs är organisatoriska arrangemang
och resurser, som möjliggör en renodling av rationaliseringsarbetet
med inriktning på större och mera principiella spörsmål.
Intendentsbyrån handhar verkets fastighets- och förrådsfunktioner innefattande
även industriell verksamhet. Utredningen har övervägt i vilken
utsträckning postverket fortsättningsvis bör i egen regi driva de aktiviteter,
som byrån svarar för. Den har därvid ansett sig kunna konstatera följande.
Omfattningen av postverksamheten och därav följande betydande
behov av olika slags förnödenheter motiverar en egen upphandlings- och
förrådsorganisation. Denna bör såsom hittills även ombesörja centralupphandling
för hela statsverket av främst kontorsartiklar, detta med hänsyn
till att den statliga verksamheten överhuvud därigenom kan utnyttja de
fördelaktiga inköpsvillkor som den postala inköpsvolymen ger. — I fråga
om reparationstjänsten avseende kontorsmaskiner, vilken står öppen även
för andra statliga myndigheter, ger företagna undersökningar stöd för uppfattningen,
att postverkets priser är fördelaktigare än den privata marknadens.
Med hänsyn härtill och till den prisreglerande betydelse, som tillgången
till en statlig reparationsverkstad kan ha, föreslås icke någon ändring
i denna del. — Postverkets byggnadsverksamhet är icke av sådan art
och omfattning, att verket behöver resurser för att helt i egen regi sköta
densamma. Byggnadsstyrelsen bör i sin egenskap av fackorgan liksom
hittills ombesörja huvuddelen av det postala byggandet. Postverket hör
emellertid ansvara för planeringen samt för dimensionering och disposition
av utrymmen med hänsyn till postala funktionskrav. Det bör också kunna
låta utföra byggnadsarbeten, där kostnaderna håller sig inom en viss kostnadsram,
föreslagsvis 300 000 kr. (f. n. 100 000 kr.). — Skötseln av 125
postala driftbyggnader motiverar en egen fastighetsförvaltning. _ Den
till Ulvsunda förlagda industriella verksamheten består av tryckeri, mekanisk
verkstad och bilverkstad. Angivna industrier bör äga bestånd, men
målsättningen bör vara att med beaktande av driftberedskapssynpunkter
uppehålla endast sådan industriell produktion, som avser poströrelsen och
som vid prövning av alternativet att anlita den allmänna marknaden bedömes
såsom ekonomiskt fördelaktig. Med denna utgångspunkt anses närmast
eu begränsning av verksamheten vid mekaniska verkstaden kunna
ske.
Slutsatsen blir sålunda, att de nyssnämnda aktiviteterna tills vidare bör
25
Kungl. Maj.ts proposition nr Ht år W64
äga bestånd och att de inom styrelsen liksom hittills böra hållas samman
inom ramen för en organisatorisk enhet.
Såsom särskilda funktioner kan utöver de tidigare nämnda betiaktas
dels den verksamhet, som avser planeringen av postverkets medverkan
i det totala försvaret, dels den expertuppgift i juridiska frågor, som den
f. n. till personalbyrån hörande ombudsmansexpeditionen fullgör.
Vid sina överväganden av postverkets centrala organisation har utredningen
haft som utgångspunkt, att postbankens centrala verksamhet har
en sådan omfattning, att den behöver egna organ för olika funktioner. Sådana
har också tillskapats vid den nyligen genomförda omorganisationen
av banken.
Den större aktivitet i olika avseenden liksom de befogenhetsöverföringar
och den organisation i övrigt, som förordas av utredningen, kommer att
ställa ökade krav på verksledningen. Denna behöver därför organisatoriskt
förstärkas på sätt framgår av utredningens i det följande redovisade förslag.
Verkschefen bör dessutom få tillgång till ett personligt sekretariat.
8. Förslag till ny organisation för postverkets centralförvaltning
Utredningen föreslår, att förut angivna funktioner inrymmes i följande
byråenheter, nämligen en driftbyrå, en personalbyrå, en fastighets- och
förrådsbyrå, en försvarsbyrå, en ekonomibyrå och en kommersiell byrå.
Därtill kommer utanför byråindelningen en juridisk avdelning och generaldirektörens
sekretariat samt såsom en särskild enhet postbanken.
Byråerna indelas i avdelningar och dessa i sin tur i sektioner. De tie
avdelningarna inom postbanken ligger i organisationen på samma nivå
som byråerna. Likväl anser utredningen för dem benämningen avdelning
lämpligare än byrå. Utredningen föreslår även, att benämningen generalpoststyrelsen
på postverkets centralförvaltning ändras till poststyrelsen.
Däri innefattas i en blivande organisation också lekmannastyrelsen.
Beträffande uppgiftsfördelningen i stort mellan de tänkta byråerna gäller
följande.
Driftbijrån skall utöva den centrala ledningen av driften vid postverkets
driftställen och tillse, att postanordningarna anpassas efter utvecklingens
krav. Servicefrågorna skall av byrån ägnas uppmärksamhet främst
utifrån organisatoriska synpunkter. I uppgiften ingår vidare att handha
rationaliseringsverksamliet av såväl administrativ som teknisk art. Byrån
organiseras på tre avdelningar, nämligen en allmän avdelning, eu postbefordringsavdelning
och en rationaliseringsavdelning. — I sammanhanget
berör utredningen frågan om förutsättningarna för en utflyttning av diligenssektionen
inom den föreslagna postbefordringsavdelningen till en med
hänsyn till diligensnätets utbredning lämplig ort i Norrland, t. ex. Umeå.
26 Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1964
Utredningen föreslår, att frågan göres till föremål för särskild undersökning.
Personalbyrån skall handlägga frågor angående personalens rekrytering,
utbildning, vård samt anställnings- och lönevillkor. Den indelas i en aHmän
avdelning, en rekryterings- och utredningsavdelning, ett kansli för
företagsnämndsverksamheten i postverket, en utbildningsavdelning samt
en löne- och avtalsavdelning.
hastighets- och förrådsbyrån skall i den nya organisationen motsvara
nuvarande intendentsbyrån och sålunda handha upphandlings- och förråds"s
erksamhet, lokalanskaffning genom nybyggnad eller förhyrning, fastighetsförvaltning
samt industriell verksamhet, vidare utgivningen av frankotecken.
Uppgitterna fördelas på en fastighetsavdelning, en upphandlings-
och förrådsavdelning, en frankoteckensavdelning och en enhet för
den industriella verksamheten. — Vad angår den sistnämnda organiseras
postverkets industrier under en platschef på tre produktionsavdelningar,
nämligen ett tryckeri, en mekanisk verkstad och en bilverkstad, var och
en med särskild chef. Direkt under platschefen inrättas två stabsenheter
för hela industridriften, varav en för kamerala ärenden och en för driftrationalisering.
Försvarsbyråns uppgifter motsvarar dem, som åvilar den nuvarande försvarsavdelningen.
Genom att till ekonomibyrån koncentrera den nu på flera byråer uppdelade
handläggningen av ekonomifrågor är avsikten att skapa resurser
åt postverket för ett starkare grepp om verkets totala ekonomi. Byrån får
kaiaktären av ett stabsorgan med allmänt utredande och analyserande uppgiftei
pa det ekonomiska och statistiska området. På samma gång får den
en kontrollfunktion med viss sakrevisionell syftning. Den skall därjämte
svara för postverkets centrala bokföring och den kamerala revisionen. Byrån
indelas i en allmän avdelning, en statistisk avdelning, en räkenskapsavdelning,
en revisionsavdelning och en datacentral.
Kommersiella byrån har sin närmaste motsvarighet i den nuvarande författningsbyrån.
Den skall handha frågor rörande den författningsmässiga
bakgrunden till postverksamheten och dess olika rörelsegrenar samt frågor
rörande redigering, tillämpning och tolkning av taxor etc. Den skall vidare
svara för den kommersiella aktiviteten sådan den tar sig uttryck i information,
kundtjänst och försäljning. Byrån organiseras på en allmän avdelning
samt en försäljnings- och PR-avdelning.
Juridiska avdelningen motsvarar den f. n. till personalbyrån knutna
ombudsmannaexpeditionen. Med hänsyn till att ifrågavarande organ funge1
ar som juridiskt expertorgan åt verksledningen och att dess verksamhet
omspänner alla byråers områden framstår det som naturligt att i fortsättningen
lägga det utanför byråorganisationen och ge det ställning av
stabsorgan åt verksledningen. — Generaldirektörens sekretariat skall göra
27
Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1964
det möjligt för verkschefen att förbereda, utreda eller granska ärenden,
som av olika skäl kan behöva behandlas på nivå över byråerna eller de
i det följande nämnda huvudenheterna. Det kan också förbereda verkschefens
personliga PR-insatser etc.
Beträffande postbanken har i det föregående förordats, att postanvisningsrörelsen
uppgår i postgirot och att vissa specialrevisioner liksom skattekontoret
överföres till postbanken. Några andra ändringar av bankens uppgifter
eller organisation har icke ifrågasatts. — I detta sammanhang må
emellertid nämnas, att utredningen framfört visst förslag, som gäller bankens
externa revision. Detta innebär, att den nuvarande aftärsverksrevisionen
— riksrevisionsverket och statsrevisorerna — kompletteras med ett
revisionsinstitut speciellt avsett för postbankens medelsförvaltning. Detta
motiveras av omfattningen av bankens medelsförvaltnings- och utlåningsverksamhet
och av att denna helt avviker från den verksamhet, som omfattas
av den vanliga affärsverksrevisionen. Angivna institut kan bestå av förslagsvis
tre revisorer utsedda av Kungl. Maj :t, därav en företräder riksrevisionsverket,
en innehar kompetens såsom auktoriserad revisor och en är
utsedd på förslag av bankinspektionen.
Organisation av verksledningen. Den organisation, som
förordats i det föregående, innefattar sex byråer, en fristående juridisk avdelning
samt postbanken. Om generaldirektören och cheferna för nämnda
enheter skulle bilda den närmast under lekmannastyrelsen fungerande direktionen,
skulle denna följaktligen bestå av nio personer. Detta anser utredningen
vara ett väl stort antal för att ledningen skall kunna arbeta smidigt
och effektivt. Det torde vidare komma att innebära en för stor belastning
för verkschefen att uppehålla direkta kontakter med så många chefer.
En direktion med ett mindre antal medlemmar skulle kunna utöva en
mera koncentrerad, slagkraftig och rationell ledning.
Som resultat av sina överväganden i denna fråga har utredningen stannat
för följande förslag till organisation av verksledningen. Centralförvaltningen
uppdelas under generaldirektören på tre huvudenheter, vilkas chefer
tillsammans med generaldirektören bildar en direktion. Postbanken blir
naturligen en av huvudenheterna. Postbankschefen inträder därmed i direktionen.
Beträffande de funktionellt uppbyggda byråerna fördelas dessa —
också efter funktionella principer — på två huvudenheter, vilkas chefer
med överdirektörs ställning får ansvar, den ene för de postala driftfunktionerna
och den andre för de ekonomiska och kommersiella frågorna.
Den postala driften är i första hand beroende av de bedömningar, som
görs beträffande postanordningarnas organisation, personalstyrkans storlek,
löner och utbildning, lokaler och utrustning samt verksamhetens organisation
i det totala försvaret. Det rör sålunda frågor, som behandlas av
drift-, personal-, fastighets- och förråds- samt försvarsbyråerna. Dessa hy
-
28
Kungl. Maj:is proposition nr 141 år 1964
räer bildar lämpligen en huvudenhet. — Vad angår återstående byråer konstaterar
utredningen, att det ankommer på ekonomibyrån att tillse att driften
uppehälles efter ekonomiskt riktiga linjer. Utredningen påpekar vidare
det nära samband, som råder mellan ekonomibyråns och den kommersiella
byråns uppgifter. Detta är exempelvis förhållandet i taxefrågorna. Även
ärenden om de allmänna principerna för postverksamheten, som faller under
den kommersiella byrån, har en utpräglat ekonomisk bakgrund. Detta
gäller t. ex. bedömningen av frågor om rörelsegrenar skall tagas upp eller
läggas ned samt om de allmänna villkoren för postens tjänster. Samordningsbehovet
kan bäst tillgodoses genom att de båda byråerna förenas i en
huvudenhet för ekonomiska och kommersiella frågor.
Utredningen konstaterar, att arrangemang liknande det här föreslagna i
lråga om verksledningens organisation har tillämpats vid de nyligen genomförda
omorganisationerna av vattenfallsstyrelsen och byggnadsstyrelsen.
Beslutsorgan och beslutsformer samt befogenlietsfördelning
inom centralförvaltningen. Postverkets högsta
beslutande myndighet blir enligt det föregående en lekmannastyrelse. Denna
bör besluta i kollegial ordning, d. v. s. samstämmigt eller genom omröstning.
Närmast under styrelsen fungerar såsom beslutsforum den föreslagna
centrala direktionen med verkschefen samt de båda överdirektörerna och
postbanksdirektören såsom medlemmar. I direktionen skall generaldirektören
vara ensam beslutande med reservationsrätt tör övriga medlemmar.
Enligt utredningen bör icke disciplinära ärenden föras upp till styrelsen och
icke heller till direktionen. De bör i stället avgöras av ett särskilt kollegium
med kollegial beslutsform — bestående av generaldirektören såsom
ordförande, cheferna för personal- och driftbyråerna samt chefen för
juridiska avdelningen.
För bankärendena har i det föregående föreslagits, att under styrelsen
skapas en särskild delegation med konsultativa och beslutande uppgifter,
i vilken verkschefen samt de båda banksakkunniga i styrelsen ävensom
postbanksdirektören ingår. Utredningen finner, att besluten inom delegationen
i medelsplaceringsfrågor — i likhet med vad som redan gäller i postbankens
interna direktion — bör fattas kollegialt. Detta är den beslutsordning,
som allmänt tillämpas inom bankväsendet i dylika fall.
f betänkandet understrykes angelägenheten av att befogenhetsdelegering
i tillräcklig utsträckning kommer till stånd inom centralförvaltningen. Styrelsen
bör förbehållas principfrågor och ärenden av vidsträckt ekonomisk
eller allmän betydelse. Ärenden som inte är av sådan art bör — med undantag
för ärenden om postbankens medelsförvaltning och disciplinära ärenden
— avgöras av verkschefen i den centrala direktionen. Från verkschefen
törutsättes dock delegering i så stor utsträckning som möjligt ske till chef
tör huvudenhet, byråchef och motsvarande samt till lägre nivåer i organisationen.
29
Kungl. Maj. ts proposition nr 111 år 1064
Återverkningarna för distrikts förvaltningarna av
eu omorganisation inom centralförvaltningen, m. in. Utredningen
konstaterar, att organisationen av distriktsförvaltningarna (postdirektionerna)
f. n. nära överensstämmer med centralförvaltningens uppbyggnad.
För det fall förslaget till omorganisation av centralförvaltningen
antages, kommer denna överensstämmelse att rubbas. Utredningen anlägger
vissa synpunkter på hur en anpassning av distriktsförvaltningarnas organisation
bör ske, dock utan att framlägga något formligt förslag. Det anses
böra ankomma på generalpoststyrelsen att vidtaga de åtgärder, som härvidlag
aktualiseras.
Utredningen överväger i sammanhanget möjligheterna till ytterligare decentralisering
av befogenheter och uppgifter från centralförvaltningen till
distriktsförvaltningarna och finner, att sådana föreligger. Clieterna för distriktsförvaltningarna
bör sålunda få ökade befogenheter att inrätta tjänster
och bestämma deras antal samt att besluta om utnämningar. De bör vidare
exempelvis ges det fulla ansvaret för organisationen av de postala anordningarna
på landsbygden. Utredningen framhåller emellertid också angelägenheten
av att föra decentraliseringen vidare till postkontoren. Härmed
sammanhängande problem bör närmare övervägas av generalpoststyrelsen,
som även får ta ställning till de organisatoriska förändringar, som följer
med en utvidgad decentralisering.
9. Personalförslag
Utredningen har i det föregående understrukit angelägenheten av att postverket
beredes möjlighet att föra en personal- och lönepolitik, som är rörlig
och lätt kan anpassas efter skiftande organisatoriska, marknadsmässiga
och individuella behov. Postverkets ledning bör sålunda i princip ges befogenhet
att bestämma antalet tjänster i verket och lönegradsplaceringen av
dessa. Om så blir fallet, får det ankomma på verksstyrelsen att vidta de
ändringar beträffande olika tjänster, som blir en följd av utredningens organisationsförslag.
Endast i fråga om de högre tjänsterna — d. v. s. de på
huvudenhets-, byråchefs- och avdelningschefsnivåerna i centralförvaltningen
samt på distriktschefs- och postinspektörsnivåerna i den regionala förvaltningen
— har utredningen framlagt egna förslag till lönegradsplacering.
Härvidlag konstateras först i fråga om cheferna för huvudenheterna, att
de tillsammans med generaldirektören förutsättes utöva den verkställande
ledningen av verket och att de var och en för sig har att leda och samordna
betydelsefulla delar av postverksamheten. Chefen för den huvudenhet, som
innefattar de postala driftfunktionerna, kommer sålunda att svara för frågor
om organisation, personal, löner, lokaler och utrustning vid landets
alla postanordningar. Vederbörande bör enligt utredningen få sin tjänst placerad
i lönegraden B 7 med tjänstebenämningen överdirektör. — Uppgiften
att vara chef för postbanken — ett av landets största penningförmedlande
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
och kreditgivande institut — ar även av så kvalificerad natur, att tjänsten
bör placeras i B 7 och då med tjänstebenämningen postbanksdirektör. _
På chefen för den tredje huvudenheten — som icke har någon motsvarighet
i nuvarande organisation — lägges huvudansvaret för planering och samordning
av postverkets ekonomi och kommersiella verksamhet. Skäl kan anföras
för att denna tjänst, som föreslås få benämningen överdirektör, placeras
i samma lönegrad som de två övriga huvudenhetscheferna. Utredningen
anser emellertid, att den tills vidare — i avvaktan på erfarenhet av
den nya organisationen — bör placeras i B 5.
Cheferna för byråerna skall svara för viktiga funktioner i den centrala
ledningen. Var och en av dem avses på sitt område få vidsträckt handlingsfrihet.
— Vad angår driftbyrån gäller enligt utredningens förslag, att den
nuvarande överdirektören friställes från ledarskapet av densamma. En särskild
tjänst som chef för byrån måste därför inrättas. Med hänsyn till denna
enhets ställning i organisationen är en placering av tjänsten i B 4 motiverad.
— Enligt utredningens förslag skall den nuvarande intendentsbyrån
omorganiseras till en fastighets- och förrådsbyrå. Tjänsten som chef för
denna bör bibehållas i B 4, och tjänstebenämningen överintendent bör vara
kvar för den nuvarande innehavaren. — I gällande organisation är tjänsten
som chef för personalbyrån sedan den 1 juli 1962 placerad i B 3 och har
därmed samma löneställning som bl. a. chefen för telestyrelsens personaioch
kanslibyrå. Denne svarar sedan länge för sådana ärendegrupper, som
utredningen nu föreslår överförda till poststyrelsens personalbyrå. Utredningen
förordar samma löneställning för personalcheferna i post- och telestyrelserna.
— Cheferna för ekonomi- och kommersiella byråerna föreslås
placerade i B 3, d. v. s. i samma lönegrad som deras närmaste motsvarigheter
i den nuvarande organisationen, nämligen cheferna för kameral- och författningsbyråerna.
I avvaktan på resultatet av den översyn, som pågår av
militärassistentorganisationen, bör någon ändring av löneförhållandena för
chefen för försvarsorganet icke vidtas.
Ansvaret för handläggningen av ärendena och för arbetets effektiva bedrivande
inom byråerna kommer att i hög grad åvila de byråcheferna närmast
underställda avdelningscheferna. Arbetsuppgifternas art motiverar, afl
dessa hänföres till lönegraderna B 1 och A 27 med tjänstebenämningarna
avdelningsdirektör och byrådirektör. Chefen för postverkets industrier bör
dock alltjämt benämnas överingenjör. Avdelningschefernas lönegradsplacering
och fördelning på olika byråer framgår av följande sammanställning.
Driftbyrån
Allmänna avdelningen Avdelningsdirektör B 1
Postbefordringsavdelningen Avdelningsdirektör B 1
Rationaliseringsa vdelningen Avdelningsdirektör B 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
Personalbyrån
Allmänna avdelningen
Rekryterings- och utredningsavdelningen
Utbildningsavdelningen
Löne- och avtalsavdelningen
Fastighets- och förrådsbyrån
Fastighetsavdelningen
Upphandlings- och förrådsavdelningen
Frankoteckensavdelningen
Industrierna
Ekonomibyrån
Allmänna avdelningen
Statistiska avdelningen
Räkenskapsavdielningen
Revisionsavdelningen
Kommersiella byrån
Allmänna avdelningen
Försäljnings- och PR-avdelningen
Avdelningsdirektör
B
1
Byrådirektör
A
27
Avdelningsdirektör
B
1
Avdelningsdirektör
B
1
Avdelningsdirektör
B
1
Avdelningsdirektör
B
1
Byrådirektör
A
27
Överingenjör
B
1
Avdelningsdirektör
B
1
Byrådirektör
A
27
Byrådirektör
A
27
Byrådirektör
A
27
Avdelningsdirektör
B
1
Avdelningsdirektör
B
1
Vad angår övriga tjänster inom centralförvaltningen, anser utredningen,
att den direkt under generaldirektören sorterande chefen för den föreslagna
juridiska avdelningen bör placeras i B 1 och benämnas avdelningsdirektör.
Tjänsterna inom generaldirektörens sekretariat bör placeras
på icke-ordinarie stat i förste byråsekreterare- och byrådirektörsgraderna
efter vederbörandes kvalifikationer.
Ledningen av distriktsförvaltningarna med dess stora antal underlydande
postkontor och postanordningar överhuvud lägger ett stort ansvar på
distriktscheferna. Med hänsyn härtill och till den ytterligare befogenhetsdelegering,
som utredningen förutsätter, bör deras lönegradsplacering ändras
från nuvarande B 3 till B 5. Därmed skulle likställighet även uppnås
med distriktscheferna i statens järnvägar, televerket och statens vattenfallsverk.
Skäl anföres även för en uppflyttning av de distriktscheferna
närmast underställda postinspektörerna från nuvarande A 25 till A 21.
Ett genomförande av utredningens förslag beräknas i första hand innebära
en ökning av personalen med åtta kvalificerade tjänstemän. Denna
ökning i förening med förordade lönegradsplaceringar i olika hänseenden
torde medföra stegring av de årliga lönekostnaderna med i runt tal 500 000
kr. Med hänsyn till den vikt, som tillmätes bl. a. rationaliserings- och försäljningsaktiviteterna
samt den ekonomiska planeringen, anses visst ytterligare
tillskott av personal bli erforderligt. Detta i förening med vissa
lönegradsliöjningar inom sektionerna kan väntas föranleda kostnader utöver
de nyss nämnda.
32
Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1964
III. Yttranden
Remissinstanserna har allmänt anslutit sig till eller lämnat utan erinran
vad utredningen uttalat om postverkets karaktär av allmännyttigt
företag och de skyldigheter, som därmed anses följa
att erbjuda verkets tjänster till självkostnadspriser, att genom ett över hela
landet utbrett nät av postanordningar erbjuda en viss minimiservice och
att uppehålla denna service även i områden i vilka rörelsen icke är bärkraftig.
Remissinstanserna har i stort sett icke heller haft något att invända
mot vad utredningen anfört om att en sålunda inriktad servicepolitik
väl går att förena med företagsekonomiska bedömanden.
I vissa fall varierar remissinstansernas uppfattning om vad som skall intolkas
i begreppet minimiservice och vilket utrymme som skall ges åt företagsekonomiska
överväganden.
Statskontoret framhåller, att postverkets organisation, ekonomi och verksamhet
överhuvud måste utgå från omfattningen av serviceplikten och
monopolrättigheten, medan de företagsekonomiska bedömningarna utgör
ett betydelsefullt medel för verket att på ett rationellt och ekonomiskt godtagbart
sätt fullgöra sina uppgifter. I fråga om de anspråk som kan ställas
på postverket anser statskontoret, att monopolrättigheten konstituerar
en gräns, under vilken verkets service gentemot allmänheten icke kan
sänkas. Denna gräns bör i stora drag anges av statsmakterna.
Enligt Sveriges industriförbund bör de företagsekonomiska bedömandena
vara de dominerande vid besluten om utformningen av verkets drift.
De åtaganden av social natur, som postverket har att fullgöra, bör särredovisas
och i möjlig mån ersättas genom särskilda anslag. — Statstjänarkartellen
påvisar den konflikt, som alltid uppstår då avvägning skall göras
mellan de sociala synpunkterna och de ekonomiska konsekvenserna. Kartellen
anser, att det med utredningens ekonomiskt betingade tolkning av
likabehandlingsprincipen finns risk för att utvecklingen kan leda till en
för allmänheten icke önskvärd serviceförsämring. Denna konflikt mellan
de sociala och ekonomiska synpunkterna torde emellertid kunna
mildras och eventuellt biläggas, då den av utredningen föreslagna kostnadsredovisningen
genomförts. Därefter bör kunna klargöras i vad mån
underskott är att hänföra till sociala uppgifter och underlag sålunda skapas
för en bedömning av frågan om särskild anslagstilldelning för ändamålet.
Sveriges lantbruksförbund anser, att i utredningens uttalande om postverkets
förpliktelse att tillhandahålla en viss minimiservice över hela landet
kan intolkas en begränsning av postverkets sociala åtaganden. Målsättningen
synes förbundet även framdeles böra vara, att verket skall lämna
en allmän och i princip likvärdig service över hela landet även i sådana
33
Kungl. Maj:ts proposition nr 1 5 1 cir 7.96*5
fall, då servicen innebär eu viss förlust för verket. Dettas tjänster till
landsbygdens befolkning bör sålunda vara så långt möjligt i nivå med
de tjänster, som erbjudes befolkningen i övrigt. — Länsstyrelserna i Stockholms,
Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens län redovisar de servicebehov,
som landets glesbygds- och skärgårdsområden representerar.
Vad angår utformningen och omfattningen av p o s tverkets
service har ett flertal remissinstanser påtalat de inskränkningar,
som under senare år skett av servicen. Man har riktat sig mot begränsningen
av postverksamheten vid veckosluten, den försämrade postutdelningen
i tätorternas radhus- och villaområden, köbildningen vid postanstalterna
etc. Allmänt har understrukits angelägenheten av en förbättrad
service i olika hänseenden.
Generalpoststyrelsen konstaterar, att det ekonomiska utrymme som via
taxehöjningar slår till förfogande för serviceförbättringar har sina givna
gränser. Bristen på arbetskraft är en annan viktig faktor, som begränsar
möjligheterna till förbättringar. Då styrelsen har att anpassa postverkets
tjänster efter samhällets och allmänhetens behov, blir det under sådana
förhållanden alltid fråga om en avvägning mellan olika servicealternativ.
Detta innebär, att graderingen av servicebehoven inom olika områden är en
mycket viktig fråga. För att få fram aktuella och översiktliga uppgifter, som
kan ligga till grund för styrelsens ställningstaganden till policy- och prioritetsfrågor,
har styrelsen nyligen tillsatt en särskild kommitté med uppgift
att kartlägga serviceläget, att inventera vilka ytterligare servicebehov
som finns samt att utreda de posttekniska, personella, ekonomiska och sociala
förutsättningarna för olika alternativs genomförande.
Postutredningen har vid sina överväganden av frågan hur serviceproblemet
skall kunna lösas på längre sikt med bibehållande av ekonomisk balans
funnit en tänkbar lösning vara en mera differentierad service
inom postbe fordringens område, innebärande varierande
avgifter med hänsyn till den större eller mindre snabbhet i befordran
som ifrågakommer. Till förslaget har ett antal remissinstanser intagit en
positiv hållning och ansett, att frågan närmare kan övervägas. Det gäller
kommerskollegium, länsstyrelserna i Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Gävleborgs, Värmlands och Jämtlands län, Tjänstemännens centralorganisation,
Svenska stadsförbundet och Kooperativa förbundet. Bland remissinstanser,
som ställer sig avvisande eller tveksamma, återfinnes länsstyrelserna
i Uppsala och Västernorrlands län, Svenska tidningsutgivareföreningen
och vissa handelskamrar samt —- såvitt angår brevposten -— statskontoret
och Sveriges grossistförbund. Enligt de båda sistnämnda remissinstanserna
kommer en åtskillnad mellan brev, som skall befordras med snabbaste
turen och brev som är mindre brådskande, sannolikt att medföra sådana
olägenheter för kunderna, att det stora flertalet brev kommer att åsätlas
porto för snabbaste tur. Effekten blir då i själva verket eu portohöjning.
3 liihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 141
34
Knngl. Maj.ts proposition nr lbl år 196b
Svenska tidnings utgivare föreningen tror, att tidningarnas benägenhet att utnyttja
verkets tjänster minskar i den mån postutdelningen normalt skulle
ske med tidsutdräkt och i dagens läge som reguljär betraktad utdelning
skulle utföras i enlighet med specialtaxor.
Vad utredningen anför om de krav, som bör uppställas på snabbhet,
regelbundenhet och säkerhet i postbefordran, har
remissinstanserna allmänt anslutit sig till eller lämnat utan erinran. Detta
gäller bl. a. det handlingsprogram för den inrikes postbefordra
n, som utredningen från synpunkten av snabbhet i postförbindelserna
anser böra uppställas. Generalpoststyrelsen understryker i sammanhanget
bl. a. att frågan i vad mån nämnda handlingsprogram kan omsättas
i praktiken nära sammanhänger med utvecklingen av det inrikes trafiknätet
och själva trafikmedlen.
I fråga om landsbygdens post för hållanden hälsar bl. a.
Sveriges lantbruksförbund med tillfredsställelse de planer, som framlagts
på en vidareutveckling av den motoriserade lantbrevbäringen. Målsättningen
bör härvidlag vara, att flertalet hushåll erhåller postutdelning i närheten
av bostaden. Länsstyrelsen i Värmlands län understryker vikten av att postverket
före omläggningar av postutdelningen på landsbygden verkställer utredning
om återverkningarna därav på andra områden och då bl. a. för linjetrafikföretagen,
som bör få erforderlig tid att möta inträdande förändringar.
Utredningens uppfattning att statsmakterna bör fastställa riktlinjer för
tillämpning av höghus- resp. villabrevbäring i tätorterna delas
eller lämnas utan erinran av länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Malmöhus
och Älvsborgs län, Sveriges grossistförbund, Svenska tidningsutgivareföreningen
och vissa handelskamrar. Ett par av de angivna remissinstanserna
jämte vissa andra uttalar sig positivt för tillämpning av höghusbrevbäring
även i radhus- och villaområden, nämligen länsstyrelsen i Kronobergs
län, Svenska tidningsutgivareföreningen, Svenska stadsförbundet, Kooperativa
förbundet och Skånes handelskammare. Flera av dem hänvisar till den
förhållandevis begränsade kostnad en sådan ordning skulle innebära. Två remissinstanser
— generalpoststyrelsen och Statstjänstemannens riksförbund
— avstyrker, att riktlinjer fastställs av statsmakterna. Enligt deras uppfattning
finns det icke anledning att ur det stora komplexet av med varandra
sammanhängande servicefrågor bryta ut en fråga för avgörande på annat
sätt än det normala.
Flertalet remissinstanser påtalar de olägenheter, som följt med inskränkningarna
av postverksamheten vid veckoslut
e n, och motsätter sig ytterligare försämringar av servicen. Behovet av en
säkrare och snabbare expressutdelning, understrykes också allmänt.
Såvitt angår den ekonomiska målsättningen för postverksamheten
ansluter sig remissinstanserna allmänt till att taxesätt
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 196i
ningen bör grundas på verkets självkostnader och att intäkterna av postverksamheten
i princip bör ge kostnadstäckning såväl för rörelsen totalt
som för varje rörelsegren tagen för sig. Därvid förutsättes avskrivningar på
återanskaffningsvärden och förräntning av disponerat kapital.
Beträffande kostnadstäckning för särskilda rörelsegrenar
kan statskontoret och generalpoststyrelsen sägas ge uttryck åt en
för remissinstanserna representativ uppfattning. Innebörden av deras yttrande
på denna punkt är, att de finner det riktigt, att verkets rörelsegrenar
redovisas skilda från varandra och att målsättningen för verkets taxepolitik
appliceras på varje rörelsegren för sig. Det kan i vissa lägen innebära,
att för en rörelsegren underskott redovisas, som måste täckas i särskild
ordning. Statskontoret finner det däremot icke riktigt, att med postmonopolets
hjälp brevrörelsen belastas med underskott på annan rörelsegren.
Generalpoststyrelsen intar principiellt samma ståndpunkt, låt vara att den
med hänsyn till postverkets allmännyttiga förpliktelser anser, att det måhända
kan vara befogat att åtminstone för en kortare period driva en rörelsegren
med ofullständig kostnadstäckning. — Riksrevisionsverket finner
för sin del icke motiverat, att ett allmännyttigt företag med så utpräglad
monopolställning tillerkännes anslagsmedel i särskild ordning för speciella
av samhällsnyttan eller sociala skäl föranledda kostnader. I stället får i den
mån företagets inkomster icke förslår till täckande av samtliga kostnader
ersättning utgå för täckande av underskottet å företagets verksamhet i dess
helhet.
Remissinstanserna anser i likhet med utredningen, att resultatet av rörelsen
bör medge en tillfredsställande avkastning på det investerade
kapitalet. Hur avkastningsbegreppet närmare skall preciseras
har det allmänt ansetts ankomma på den år 1961 tillsatta affärsverksutredningcn
att överväga. Bland de anförda synpunkterna må följande nämnas.
Svenska tidningsutgivareföreningen anser att riktpunkten för förräntningen
— med hänsyn till verkets ställning som monopolföretag utan vinstsyfte —
bör sökas i statens normalränta. Sveriges industriförbund intar den principiella
ståndpunkten, att statlig affärsverksamhet — även sådan med monopolställning
— så långt möjligt bör bygga på samma förutsättningar, som
gäller för jämförbar enskild verksamhet. Däri ligger att företaget i kalkylsammanhang
skall behandlas som skattskyldig i motsvarande utsträckning.
Kommerskollegium, Svenska bankföreningen och Sveriges grossistförbund
delar icke uppfattningen, att postverket vid bestämningen av avkastningen
skall avkrävas någon slags motsvarighet till enskilda företags inkomstskatt.
Enligt bankföreningen följer detta av att företag som icke lämnar
någon vinst icke heller behöver erlägga någon inkomstskatt. Bankföreningen
och grossistförbundet anser icke heller, att i avkastningen skall inbyggas
kompensation för företagsekonomiskt risktagande, då fråga är om ett
allmännyttigt företag.
Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Sr 141
36
Kungl. Maj.ts proposition nr Ht år 196b
Vad angår utredningens förslag om bildandet av en r e s u 11 a t u t j ä mningsfond,
vilken skulle tillföras den del av uppkomna årsöverskott
som översteg normal förräntning till staten, har åtskilliga remissinstanser
— med eller utan angivande av den egna uppfattningen i sakfrågan —
hänvisat till pågående överväganden inom affärsverksutredningen. Bland de
remissinstanser, som ställt sig positiva till utredningens förslag, återfinnes
generalpoststyrelsen, telestyrelsen, försvarets fabriksstyrelse, Svenska tidningsutgivareföreningen,
Statstjänarkartellen och Statstjänstemannens riksförbund.
Generalpoststyrelsen understryker bl. a. den stabiliserande verkan
en sådan fond skulle få på avgifterna. Domänstyrelsen konstaterar, att resultatutjämningen
medger en över åren jämnare förräntningsprocent och
skapar förutsättningar för en mera långsiktig ekonomisk planering inom
postverket. Försvarets fabriksstyrelse betonar de fördelar, som en sådan
fond kan erbjuda, då det gäller att tillgodose investeringsbehov, vilka är av
den karaktär att de bör tillgodoses med driftmedel. En avvisande hållning till
förslaget intages av statskontoret, riksrevisionsverket, kommerskollegium,
Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen. Riksrevisionsverket
avstyrker, att en särskild ordning på detta område tillskapas för postverkets
del. I sammanhanget hänvisas till den ringa roll, som den egentliga poströrelsen
i dagens läge spelar på riksstatens inkomstsida. De variationer i storleken
på postverkets överskott, som utredningen åberopar, saknar därför
från statsfinansiell synpunkt betydelse. Sveriges industriförbund och Svenska
bankföreningen konstaterar att postutredningens förslag avviker från
vad 1953 års företagsformsutredning fann lämpligt. Sistnämnda utredning
—som avsåg de affärsdrivande verken överhuvud — ställde sig sålunda avflera
skäl avvisande till tanken på fonderingar i resultatutjämningssyfte.
Sådana ansågs också obehövliga, eftersom det saknades anledning att ställa
upp något oeftergivligt krav på en år från år jämn avkastning av affärsverkens
rörelse. I stället borde principen om skälig förräntning ges den
innebörden, att denna skulle uppnås i genomsnitt för längre tidsperioder.
Bortsett härifrån finner bankföreningen det principiellt riktigast, att frågan
om dispositionen av de från statens verksamhet härflytande intäkterna
ärligen får prövas av de instanser, som är ansvariga för budgetens utformning
och innehåll.
Vad utredningen anfört om ökad rörelsefrihet i fråga om
investeringar har av vissa remissinstanser tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Detta gäller närmast generalpoststyrelsen, försvarets fabriksstyrelse,
Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänstemannens
riksförbund. Andra remissinstanser ställer sig emellertid avvisande, nämligen
statskontoret, riksrevisionsverket, fullmäktige i riksbanken, Sveriges
industriförbund, Sveriges grossistförbund, Svenska bankföreningen och
Svenska tidningsutgivareföreningen. Statskontoret finner, att förslagen
rimmar mindre väl med postverkets karaktär av monopolföretag med all
-
37
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 196i
männyttiga syften. I den män liknande system infördes även hos andra
affärsdrivande verk — vilket i och för sig vore mera befogat — skulle vidare
budgettekniska och konjunkturpolitiska konsekvenser kunna aktualiseras,
vilkas räckvidd icke går att bedöma på grundval av det av utredningen
redovisade materialet. Riksrevisionsverket — som erinrar om att
bifall till utredningens förslag om bildandet av en förnyelsefond skulle
innebära återgång för postverkets del till den ordning för kapitalbudgeten
som gällde före år 1945 — finner icke de av utredningen åberopade förhållandena
motivera avvikelse från den numera tillämpade enhetliga formen
för redovisning och finansiering av affärsverkens investeringar. Sveriges
industriförbund och Svenska bankföreningen ansluter sig till den
syn, som 1953 års företagsformsutredning givit uttryck åt och som innebär
att statsmakterna även i fortsättningen bör göra de avvägningar som
måste ligga till grund för bedömningen av vilken utvecklingstakt, som är
lämplig för olika delar av statens ekonomiska verksamhet.
Frågan om postbankens ställning inom postverket har endast
berörts av ett par remissinstanser. Generalpoststyrelsen framhåller, att postverket
anpassat sin organisation och verksamhet till den gradvis ökande
penningrörelsen och att postsparbanks- och postgiroverksamheten, som
numera utgör det dominerande inslaget i postanstalternas kassarörelse,
på mycket goda grunder kan sägas vara integrerade delar av poströrelsen.
Med hänsyn härtill och till de fördelar, som ligger i att kunna samverka
inom ramen för samma företag, finner styrelsen det riktigt att — som utredningen
föreslagit — bibehålla postbanken inom postverket. För att så
sker uttalar sig även länsstyrelsen i Kronobergs län, Statstjänstemannens
riksförbund och Svenska bankföreningen. Sistnämnda remissinstans utgår
då närmast ifrån att verksamheten bedrives med i huvudsak oförändrad
inriktning.
Utredningens förslag om tillämpning av nya former för service
— handel med utländska valutor, system med postgirocheckar — och
för medels placering har allmänt tillstyrkts av generalpoststyrelsen,
liksom av länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län, handelskammaren
i Göteborg samt Statstjänarkarteilen.
Åtskilliga remissanstanser har — oavsett sin positiva eller negativa inställning
till nyssnämnda förslag — hänvisat till den år 1962 tillsatta kreditinstitututredningen,
som enligt sina direktiv bl. a. skall söka fastställa
målsättningen för postbanken i stort och i detta syfte klarlägga dess ställning
och uppgifter i relation till övriga kreditinstitut. De har ansett, att
ett genomförande av utredningens förslag — åtminstone i vissa delar —
innebär ett föregripande av detta utredningsarbete. Det gäller statskontoret,
bankinspektionen, riksrevisionsverket, kommerskollegium, länsstyrelserna
i Skaraborgs och Västernorrlands län, fullmäktige i riksgäldskonto
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1964
ret, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Kooperativa förbundet,
Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
jordbrukskasseförbund, Tjänstemännens centralorganisation, ett flertal
handelskammare samt kreditinstitututredningen själv.
Av angivna remissinstanser har flera, samtidigt som de anser att med
en slutlig prövning av förslagen bör anstå, ställt sig i princip kritiska till
dem. Sålunda framhåller Svenska bankföreningen och Svenska sparbanksföreningen,
att en utvidgad verksamhet på sätt utredningen tänkt sig innebär,
att postbanken får affärsbankskaraktär och sålunda delvis ändrad
inriktning. Bankföreningen konstaterar i anslutning härtill, att det i vårt
land med dess utvecklade affärsbankssystem inte behövs någon ytterligare
affärsbank. Även sparbanksföreningen ställer sig tveksam till behovet därav.
Den kritiska inställningen hos de båda föreningarna betingas även av
att postbanken i vissa hänseenden icke arbetar under samma konkurrensförutsättningar
som den enskilda bankverksamheten. I sammanhanget påpekas
exempelvis de lokal- och personalmässiga fördelar, som ligger i att
ha tillgång till postverkets vittförgrenade kontorsnät och som med det
nu tillämpade systemet för kostnadsfördelning inom postverket även torde
representera kostnadsmässiga fördelar. Liknande kritiska synpunkter har
även anförts av länsstyrelsen i Malmöhus län och flera handelskammare.
Flera remissinstanser har — i vissa fall trots att de anser att med prövningen
i stort av postbankens verksamhetsformer bör anstå och i visst
fall trots kritisk inställning i övrigt till utredningens förslag i fråga om
postbanken — funnit, att några av de förordade ändringarna i medelsplaceringsreglementet
mera omgående bör kunna komma till stånd. Sådana
ändringar har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av fullmäktige i
riksbanken, bankinspektionen, kreditinstitututredningen, Sveriges jordbrukskasseförbund
och Kooperativa förbundet. Nämnda remissinstanser
tillstyrker, att i reglementet ges rätt åt postbanken att förvärva utländska
obligationer emitterade av svenskt bankaktiebolag. Fullmäktige i riksbanken
tillstyrker, att tillstånd lämnas att förvärva förlagsbevis, vilket emellertid
bankinspektionen motsätter sig. Möjlighet att lämna lån mot inteckning
i industrifastighet förordas av Kooperativa förbundet men avstyrkes
av bankinspektionen och fullmäktige i riksbanken. Rätt att lämna
sparlån anser dessa senare och Kooperativa förbundet böra föreligga, medan
bankinspektionen anser att kreditinstitututredningens resultat bör avvaktas.
Anknytningen av kassareservens storlek till den aktuella kontobehållningen
tillstyrkes eller lämnas utan erinran av fullmäktige i riksbanken,
bankinspektionen, kreditinstitututredningen, Sveriges jordbrukskasseförbund
och Kooperativa förbundet.
Generalpoststyrelsen och fullmäktige i riksbanken har anslutit sig till vad
utredningen uttalat om postbankens behov av konsolidering
genom nedskrivning av dess värdepappersportfölj och avsättning till reserv
-
39
Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1964
fonder. Nämnda båda remissinstanser liksom Landsorganisationen biträder
även utredningens förslag att postsparbanken och postgirorörelsen redovisningsmässigt
sammanföres och får ett gemensamt bokslut. Svenska sparbanksföreningen
anser däremot, att kreditinstitututredningen bör ges tillfälle
att överväga även detta spörsmål.
I fråga om postverkets diligenstrafik har de remissinstanser
som yttrat sig i ärendet tillstyrkt eller lämnat utan erinran utredningens
förslag om att postverket även fortsättningsvis bör bedriva sådan trafik
norr om linjen Östersunds—Sollefteå. Det gäller närmast — förutom
generalpoststyrelsen själv — järnvägsstyrelsen, statens biltrafiknämnd, domänstyrelsen,
länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vidare Svenska landskommunernas förbund, Statstjänstemännens
riksförbund och Statstjänarkartellen.
Generalpoststyrelsen framhåller, att den gamla tvistefrågan om postverket
skall ha kvar huvudmannaskapet för berörda billinjetrafik eller om
statens järnvägar skall övertaga det icke längre torde ha någon större
aktualitet, sedan Kungl. Maj :t under senare år i ett par fall fattat beslut
om överföring till postverkets förvaltning av vissa av statens järnvägar tidigare
handhavda linjer inom ifrågavarande område.
Järnvägsstyrelsen framhåller, att den frångått sina tidigare anspråk på
huvudmannaskapet och att den även i skrivelse till Kungl. Maj :t givit uttryck
åt detta. Styrelsen framhåller, att statens järnvägar inom ifrågavarande
område numera endast har kvar linjen övertorneå—Paj ala, och föreslår,
att även denna överföres till postverket. — I sistnämnda hänseende
har dock länsstyrelsen i Norrbottens län en avvikande uppfattning. Den
menar, att linjen övertorneå—Paj ala är att betrakta som en del av järnvägsnätet
och bör drivas av statens järnvägar åtminstone tills frågan om
genomgående taxa för järnvägs- och postbefordran lösts.
Vad utredningen förordat i fråga om riktlinjer för den ekonomiska redovisningen
av diligenstrafiken har generalpoststyrelsen och statens bilinspektion
icke något att erinra mot. Styrelsen ansluter sig helt till utredningens
uppfattning, att poströrelsen icke på ett sätt som kan påverka prissättningen
av de postala tjänsterna bör belastas med subvention till förlustbringande
person- och godstrafik på postdiligenslinjer. Svenska landskommunernas
förbund och Statstjänstemännens riksförbund finner det
också riktigt, att ett särskilt driftbidrag av allmänna medel lämnas åt postverket
för det underskott, som uppstår i angivna person- och godsbefordran.
Vad angår postverkets relationer med andra företag
erinrar generalpoststyrelsen om att eu kommunikationsverkens arbetsstudiekommitté
finnes inrättad för att främja samarbetet mellan verken. Bland
40
Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 196b
dessa har utredningen nämnt televerket som exempel på ett företag,
med vilket ett utvidgat samarbete bör kunna äga rum. Generalpoststyrelsen
och telestyrelsen finner dock icke de i sammanhanget ifrågasatta samarbetsprojekten
särskilt lämpliga. Sålunda framhåller de, att förutsättningarna
för den förordade samordningen av postverkets kassaexpeditioner och
televerkets telegram- och samtalsexpeditioner med hänsyn till resultatet av
en år 1953 gjord undersökning framstår som mycket begränsade. Med den
tänkta samordningen av distributionen av expressförsändelser och telegram
finnes enligt telestyrelsen icke något att vinna.
I förhållandet till statens järnvägar har utredningen ägnat uppmärksamhet
åt fördelningen av pakettrafiken mellan postverket och statens
järnvägar samt åt den av postverket utgivna ersättningen för befordran
av post. — Vad paketrörelsen angår förklarar sig generalpoststyrelsen
positivt inställd till ett samarbete i taxefrågor, som siktar till en ur transport-
och servicesynpunkt lämplig fördelning av paketgodstrafiken mellan
de båda verken. Järnvägsstyrelsen ifrågasätter emellertid för sin del, om
det går att via taxesättningen genomföra en fördelning av det slag, som
utredningen tänkt sig, d. v. s. med postverket främst inriktat på det mindre
och lättare godset och statens järnvägar på det tyngre och mera skrymmande.
Vid allmänhetens val av transportform — post- eller järnvägsbefordran
— inverkar sålunda icke enbart taxenivån utan även kraven på
transporthastighet, hänsynen till emballage- och terminalkostnader etc. —
Vad angår den av postverket utgivna ersättningen för järnvägsbefordran
av post, hävdar generalpoststyrelsen, att nuvarande ersättning är för hög
med hänsyn till statens järnvägars befattning med godset och att den vid
taxeuppräkningar höjts mer än övriga likvärdiga järnvägstaxor. Från denna
synpunkt finner styrelsen beklagligt, att den av de båda verken år 1953
tillsatta arbetsgruppen för översyn av transportersättningen icke nått fram
till något resultat. Generalpoststyrelsen — för övrigt liksom Statstjänstemannens
riksförbund — delar utredningens uppfattning att Kungl. Maj :t
bör tillsätta en opartisk ordförande, som kan leda gruppens fortsatta arbete.
Detta avstyrkes av järnvägsstyrelsen, som hänvisar till ett av statsmakterna
år 1958 gjort ställningstagande av innebörd att statliga myndigheter
icke skall behandlas annorlunda än andra trafikanter. Avgifterna bör
sålunda även i detta fall fastställas efter offertgivning och förhandlingar
mellan parterna. Sedan man inom arbetsgruppen numera nått enighet om
konstruktionen av taxan, avser järnvägsstyrelsen att taga kontakt med generalpoststyrelsen
för att söka slutföra förhandlingarna i ersättningsfrågan.
I anslutning till avsnittet i betänkandet avseende postverket och flygbolagen
anför luftfartsstyrelsen och Scandinavian Airlines System vissa
synpunkter på utredningens sätt att anställa jämförelser mellan avgifterna
för flygpostbefordran och för annan flygbefordran.
Generalpoststyrelsen anser, att postverkets framtidsplanering bör
41
Kungl. Maj. ts proposition nr lkl år 1961
kunna bygga på att dess frimärkstryckeri skall drivas i verkets egen
regi. Fullmäktige i riksbanken finner, att en sammanslagning av nämnda
frimärkstryckeri med riksbankens sedeltryckeri saknar aktualitet så länge
de båda tryckerierna kvarligger i sina nuvarande lokaler. Skulle en förflyttning
av sedeltryckeriet framdeles aktualiseras, bör emellertid en sammanslagning
övervägas på nytt.
Utredningens förslag, att tjänstebrevsrätten för icke statliga
institutioner avskaffas har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av försvarets
fabriksstgrelse, domänstyrelsen, telestyrelsen, riksrevisionsverket, länsstyrelserna
i Stockholms, Skaraborgs och Västemorrlands län samt Statstjänstemännens
riksförbund. Vissa remissinstanser — överbefälhavaren, generalpoststyrelsen,
länsstyrelsen i Kronobergs län och Svenska landstingsförbundet
— har emellertid avstyrkt förslaget. Generalpoststyrelsen framhåller,
att frågan senast år 1957 var föremål för prövning av statsmakterna
som då icke fann anledning att ändra nuvarande ordning. Med hänsyn härtill
och till att undersökning pågår av hur de icke statliga institutionerna
utnyttjar sin tjänstebrevsrätt finner styrelsen att med en omprövning av
ärendet bör anstå, överbefälhavaren ser tjänstebrevsrätten från synpunkten
av vissa frivilliga försvarsorganisationer, som har denna förmån. Han understryker,
att ifrågavarande organisationer — som ingår som en viktig del
i vårt totalförsvar — har begränsade medel till sitt förfogande och att
tjänstebrevsrätten därför är av stor ekonomisk betydelse för dem. Svenska
landstingsförbundet, som konstaterar att bland de tjäntebrevsberättigade
icke statliga institutionerna befinner sig landstingens lasarett och sanatorier,
anför skäl för bibehållande av tjänstebrevsrätten. För det fall likväl
ett slopande av denna blir aktuell, framstår det enligt förbundet som skäligt,
att kompensation beredes landstingen för därav föranledd kostnadsökning.
_ Vad angår systemet för beräkning av tjänstebrevsersättning
ansluter sig generalpoststyrelsen —• i likhet med länsstyrelsen i Västerbottens
län _ till utredningens uppfattning, att den f. n. tillämpade summa
riska
beräknings- och betalningsformen bör bibehållas, låt vara att vissa
förenklingar bör eftersträvas. Försvarets fabriksstgrelse och domänstyrelsen
anser, att andra debiteringsformer bör övervägas. Fabriksstyrelsen antör,
att åtminstone för de affärsdrivande verken systemet bör utformas så att
avgiften bättre följer det faktiska utnyttjandet, vilket torde förutsätta tätare
posträkningar.
Utredningens uppfattning att postavgifternas karaktär av
bevillning skall bringas att upphöra delas eller lämnas utan erinran
av generalpoststyrelsen, statskontoret med reservation av ledamoten Ståhl
riksrevisionsverket, domänstyrelsen, kommer skollegium, länsstyrelserna i
Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Västerbottens och Norrbottens
län, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges industriförbund, Sve
-
42
Kungl. Maj:ts proposition nr til år 196i
riges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, vissa handelskamrar, Landsorganisationen,
Statstjänstemännens riksförbund och Statstjänarkartellen.
De skäl, som ifrågavarande remissinstanser i förekommande fall anfört
för sin ståndpunkt, ansluter nära till utredningens motivering. Svenska
bankföreningen säger sig icke kunna biträda utredningens uppfattning i
denna del, och Svenska tidningsutgivareföreningen har — utan att direkt
taga ställning till frågan om avgifternas bevillningskaraktär — ställt sig
allmänt kritisk till en ordning, som kan innebära att riksdagen undandrages
det avgörande inflytandet över taxesättningen.
Utredningens förslag att inflytandet över postavgifterna fördelas mellan
riksdagen, Kungl. Maj :t och generalpoststyrelsen på närmare angivet sätt
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av generalpoststyrelsen, telestyrelsen,
domänstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens län,
Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänstemännens
riksförbund. —- I sammanhanget framhåller generalpoststyrelsen,
att de allmänna riktlinjer för avgiftssättningen, som riksdagen och Kungl.
Maj :t förutsättes draga upp, lämpligen bör tagas in i styrelsens instruktion.
Inom ramen för dessa riktlinjer bör styrelsen sedan få bestämma de
konkreta taxorna. Det betonas, att utan en sådan bestämmanderätt får verket
icke den rörelsefrihet, som erfordras för en affärsmässig inriktning av
postverksamheten.
Bland de remissinstanser, som tillstyrkt eller lämnat utan erinran att
postavgifternas karaktär av bevillning slopas finnes emellertid flera, vilka
vänder sig mot att den slutliga bestämmanderätten över taxorna delegeras
till postverket. Sålunda har statskontoret, fullmäktige i riksgäldskontoret,
länsstyrelsen i Kronobergs län, Sveriges industriförbund och vissa handelskamrar
givit uttryck åt uppfattningen, att bestämmanderätten över avgifterna
bör förbehållas statsmakterna, d. v. s. riksdagen och Kungl. Maj :t,
och fördelas mellan dem. Som skäl härför anföres postverkets monopolställning
och allmännyttiga karaktär, som medför att taxesättningen —
även om den bygger på självkostnadsprinciper — måste avvägas även
med beaktande av sociala och andra samhälleliga synpunkter. Även riksrevisionsverket,
kommerskollegium, länsstyrelsen i Malmöhus län och
Sveriges grossistförbund har gjort uttalanden i sådan riktning.
Den skiss till ny företagsform för postverket — i form av ett
fristående offentligrättsligt rättssubjekt — som utredningen låtit utföra
har ett antal remissinstanser ansett lämplig att läggas till grund för fortsatta
överväganden. Det gäller närmast försvarets fabriksstyrelse, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
affårsverksutredningen, länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar
och Norrbottens län, vidare Landsorganisationen, Sveriges akademikers
centralorganisation, Kooperativa förbundet och vissa handelskam
-
43
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
rar. I sammanhanget konstaterar generalpoststyrelsen, att förslaget avser
att förena affärsverkets och bolagets fördelar och att det utgör ett
värdefullt bidrag till den allmänna debatten kring formerna för den statliga
affärsverksamheten. Domänstyrelsen anser, att en företagsform av det
behandlade slaget förmodligen skulle innebära en god lösning av domänverkets
egen organisationsfråga. Enligt vattenfallsstyrelsen och affärsverksutredningen
bör utredningens skiss endast utgöra en av utgångspunkterna
för de fortsatta övervägandena. Dessa måste beakta de olika verkens skiftande
förutsättningar, vilka gör att olika företagsformer kan ifrågakomma.
Följande remissinstanser har ställt sig avvisande eller tveksamma till
fortsatta överväganden av en ny företagsform, nämligen statskontoret, riksrevisionsverket,
länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län,
fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges industriförbund, vissa handelskamrar,
Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänarkartellen. Av
dessa hänvisar statskontoret, riksrevisionsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret
till att statsmakterna genom sin behandling av företagsformsutredningens
betänkande får anses ha tagit ställning för ett bibehållande
tills vidare av den nuvarande statliga affärsverksformen. Statstjänarkartellen
och länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att den erforderliga
rörelsefriheten i ekonomiskt, löne- och personalpolitiskt hänseende bör
kunna uppnås inom ramen för affärsverksformen. Länsstyrelsen i Västernorrlands
län liksom Stockholms och Skånes handelskamrar finner, att
postverkets speciella ställning som allmännyttigt företag med monopolkaraktär
talar mot att det får den självständiga ställning i förhållande till
statsförvaltningen i övrigt, som utredningens skiss siktar till.
Oavsett sina positiva, negativa eller avvaktande inställningar till frågan
om en ny företagsform har remissinstanserna i stort sett icke haft något
att erinra mot att vissa reformer genomföres inom ramen för
den nuvarande affärsverksformen med sikte på att ge
postverket en ökad handlingsfrihet i fråga om personal- och lönepolitik.
Den av postutredningen förordade, av företagsformsutredningen
på sin tid som alt. 1 betecknade ordningen för reformering av personaloch
lönepolitiken har sålunda — med ett par undantag — tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Bland de tillstyrkande remissinstanserna återfinnes
Landsorganisationen, Statstjänstemännens riksförbund, Statstjänarkartellen
och Sveriges akademikers centralorganisation. Den i alt. 1 ingående
rätten till tjänsteförteckningsrevision innefattas dock icke av Statstjänarkartellens
tillstyrkan. Vattenfallsstyrelsen anser för sin del icke, att alt. 1
är tillräckligt långtgående, utan hänvisar till de möjligheter, som företagsformsulredningens
alt. 2 erbjuder. En avstyrkande hållning intar Tjänstemännens
centralorganisation och riksrevisionsverket, som båda åberopar
tidigare avgivna yttranden över företagsformsutredningens betänkande, i
vilka framhållits att med en prövning av mera genomgripande förslag be
-
44
Kungl. Maj.ts proposition nr ibi år 196b
träffande affärsverkens anställnings- och avlöningsförhållanden borde anstå
i avvaktan på en allmän lösning av statstjänstemännens förhandlingsrättsfråga.
Med hänsyn till en ifrågasatt utvidgad befogenhet att tillsätta tjänster anför
generalpoststyrelsen, att så länge postverket bibehålies i nuvarande
företagsform synes skäl tala för att endast tillsättning av tjänster på löneplan
A samt i lönegrad B 1 helt förbehålles verket, medan högre tjänster
på löneplan B bör tillsättas av Kungl. Maj :t.
Den lekmannastyrelse, som jämlikt av riksdagen tidigare fattat
principbeslut skall inrättas vid postverket, har föranlett synpunkter av
remissinstanserna närmast i vad avser sammansättningen. Generalpoststyrelsen
understryker allmänt angelägenheten av att styrelseledamöterna
tillsättes endast på grundval av sin erfarenhet och duglighet. De bör sålunda
icke utses som representanter för vissa intressegrupper. Med hänsyn
till personal- och lönefrågornas betydelse anser Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation och Statstjänarkartellen, att styrelsen
bör tillföras sakkunskap rörande personal- och arbetsmarknadsförhållanden.
Enligt Kooperativa förbundet bör en konsumentrepresentant ingå i
styrelsen. Överbefälhavaren finner — med hänsyn till postverkets betydelsefulla
beredskapsuppgifter — att en representant för någon av totalförsvarets
huvudmyndigheter bör ingå i styrelsen. — I fråga om ordförandeposten
finner generalpoststyrelsen, att starka skäl kan anföras såväl mot
som för att generaldirektören innehar densamma. Statskontoret och kommerskollegium
anser för sin del, att verkschefen bör vara ordförande.
Avskaffandet av postbanksfullmäktige och inrättandet av en särskild delegation
för bankärenden har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Vad utredningen föreslagit i fråga om sammanföring av likartade
uppgifter till specialfunktioner samt om förstärkning
av dessa senare i vissa fall har allmänt tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. Detsamma gäller den byråindelning, som utredningen
utifrån sina funktionella överväganden föreslagit. Statstjänstemännens riksförbund
anser dock, att tillskapandet av ytterligare en byrå bör övervägas.
Sålunda synes den föreslagna postbefordringsavdelningen inom driftbyrån
tå en sådan betydelse att den —• särskilt om dit föres även ärenden rörande
lokala transporter och postutdelning i alla former — med skäl kan omvandlas
till en trafikbyrå. — De avvikande synpunkter som i övrigt anförts i
fråga om ärendenas fördelning på byråer etc. avser i stort sett endast detaljer,
vilka redovisas i det följande. Flera remissinstanser har även anfört
synpunkter på indelningen av byråerna i avdelningar. Dessa redovisas dock
icke i detta sammanhang.
Vad angår driftbyrån delar generalpoststyrelsen och Statstjänstemännens
riksförbund icke utredningens uppfattning, att centrala företags
-
45
Kungl. Maj.ts proposition nr lbl år 196b
nämndens kansli bör överflyttas till personalbyrån från driftbyrån. Företagsnämndens
inriktning på frågor, som rör driftens ekonomi, teknik, organisation
och utveckling talar för att verksamheten blir kvar hos sistnämnda
byrå. — Beträffande diligenssektionen inom driftbyrån anser generalpoststyrelsen
och Statstjänstemannens riksförbund, att frågan om sektionens
utflyttning till lämplig ort i övre Norrland — där diligensverksamhetens
bedrives — icke längre kan anses vara aktuell. Efter den delegering av
befogenheter och uppgifter, som skett under senare år till diligenspostmästare
och lokala trafikledare, är sålunda sektionens verksamhet numera i huvudsak
koncentrerad till centrala ledningsuppgitter. Statstjänarkarteilen anser,
att med utredning om sektionens utflyttning bör anstå i avvaktan på ytterligare
erfarenheter. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller önskvärdheten av
att ifrågavarande enhet utflyttas till lämplig ort i övre Norrland. Som lämplig
förläggningsort anges Lycksele, där postverket redan driver reparationsverksamhet.
Avgränsningen av personalbyråns uppgifter har endast föranlett
mera begränsade synpunkter. Utöver vad i det föregående anförts om
placeringen av centrala företagsnämndens kansli kan nämnas, att Statstjänarkartellen
— samtidigt som den anser riktigt att löne- och avtalsfrågorna
sammanföres till en enhet — likväl finner, att sådana frågor i den mån
de berör diligensområdet alltjämt bör ligga hos diligenssektionen inom driftbyrån.
Enligt generalpoststyrelsen bör ärenden rörande personalredovisning
och avlöningsbokföring hänföras till personalbyrån och icke till ekonomibyrån.
Den föreslagna fastighets - och förrådsbyrån anser generalpostslyrelsen
böra liksom sin motsvarighet i den nuvarande organisationen
benämnas intendentsbyrån.
Vad angår ekonomibyrån understryker riksrevisionsverket vikten
av att i anslutning till byrån uppbygges en stark intern revision. Riksrevisionsverket
förutsätter, att det beredes tillfälle att medverka vid utformningen
av eu sådan. — Avvägningen av kommersiella byråns uppgifter
har icke föranlett några närmare synpunkter. — Försvar sbyrån
anses av överbefälhavaren ha fått en lämplig organisation.
Beträffande juridiska avdelningen har generalpoststyrelsen
icke något att invända mot att den som ett stabsorgan sorterar direkt under
generaldirektören. Av praktiska skäl bör den dock administrativt hänföras
till personalbyrån. Statstjänstemännens riksförbund ifrågasätter om icke
samtliga juridiska ärenden i verket — alltså även de som häntör sig till
postbanken — bör sammanföras till en enhet, som då kan få ställning som
byrå. Förbundet anser dock, att vidare erfarenhet först bör avvaktas.
Det föreslagna sekretariatet för generaldirektören anser
general poststyrelsen fylla ett angeläget behov. Det bör kunna betjäna —
förutom verkschefen — även den kollegiala styrelsen och direktionen. Tjäns
-
46
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 196b
temännens centralorganisation ifrågasätter om icke med hänsyn till verkschefens
kontrollerande funktioner ett särskilt internt sakrevisionsorgan bör
inrättas med anknytning till detta sekretariat.
Vad angår postbanken tillstyrker generalpoststyrelsen, Statstjänstemannens
riksförbund och Kooperativa förbundet, att postanvisningsrevisionen
samt tolkpensions- och barnbidragsavdelningen med sina granskningsoch
revisionsuppgifter överföres från den nuvarande kameralbyrån till postbanken.
Generalpoststyrelsen avstyrker emellertid, att den egentliga administrationen
av postanvisningsrörelsen — som f. n. kan anses åvila författningsbyrån
— övertages av postbanken. Administrationen bör även i fortsättningen
ankomma på styrelsens kansliorgan. I ett särskilt yttrande har
förste postbanksfullmäktigen Apelqvist och tf posbankschefen Kjellin anfört,
att styrelsen bort tillstyrka utredningens förslag i sin helhet i denna
fråga. — Utredningens förslag att den externa revisionen — utövad av riksrevisionsverket
och riksdagens revisorer — bör kompletteras med ett särskilt
revisionsinstitut, avsett för postbankens medelsförvaltning,
har Svenska bankföreningen icke något att invända mot. Riksrevisionsverket,
generalpoststyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län och fullmäktige
i riksgäldskontoret anser sig emellertid icke kunna biträda förslaget och
hänvisar i sammanhanget till att statsmakterna så sent som år 1962 beslutat
om avveckling av det överrevisorsinstitut, som förekom vid olika affärsdrivande
verk. I stället bör revisionsansvaret ankomma på riksrevisionsverket
som har att skaffa erforderlig expertis. Bankinspektionen ifrågasätter
— för det fall postbankens verksamhet utvecklas i den av utredningen
föreslagna riktningen — om icke banken bör underkastas tillsyn av inspektionen
på samma sätt som andra banker.
Utredningens förslag till central förvaltning ens uppdelning
under generaldirektören på tre huvudenheter har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Endast kommerskollegium
ifrågasätter, om byråernas sammanföring i huvudenheter är
ett lämpligt arrangemang. Risk föreligger enligt kollegium för att chefsansvaret
splittras och att verksledningens kontakt med själva verksamheten
försvagas. — I ett par fall har från utredningen avvikande uppfattning
framförts i fråga om hyråernas fördelning på de olika huvudenheterna. Generalpoststyrelsen
finner icke skäl, varför just den kommersiella byrån
skall sammanföras med ekonomibyrån till en huvudenhet, eftersom ekonomifunktionen
i minst lika hög grad har samband med den verksamhet, som
bedrivs inom de till annan huvudenhet hänförda drift-, personal- samt fastighets-
och förrådsbyråerna. Styrelsen föreslår därför, att kommersiella
byrån sammanföres med dessa senare, medan det ekonomiska organet —
ekonomibyrån — kvarstår som självständig huvudenhet under en ekonomidirektör.
Ekonomidirektören får därmed en stark ställning, vilket styrelsen
anser vara riktigt. — Enligt Tjänstemännens centralorganisation bör
47
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
personalbyrån med hänsyn till personalfrågornas betydelse inom verket ges
ställning som egen huvudenhet, varigenom dess chef blir medlem av verkets
direktion. Samma uppfattning hävdas i reservation till generalpoststyrelsens
yttrande av personalbyråchefen inom styrelsen, överbefälhavaren
konstaterar, att försvarsbyråns uppgifter bl. a. avser samordning av samtliga
övriga byråers liksom postbankens krigsplanläggning och att detta förhållande
talar för att byrån icke bör ingå i någon särskild huvudenhet
utan direkt underställas generaldirektören.
Vad av utredningen anförts i fråga om beslutsorgan och b esluts
former samt befogenhetsfördelning inom centraltör
valt ningen har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av remissinstanserna. Detsamma gäller vad utredningen anfört om återverkningarna
för distriktsförvaltningarna av en omorganisation inom centralförvaltningen
och om behovet av en ökad decentralisering av
uppgifter till distriktsförvaltningarna.
Utredningens personalförslag har behandlats främst av generalpoststyrelsen
och Statstjänstemännens riksförbund. Däremot har Sveriges
akademikers centralorganisation icke tagit ställning till förslagen utan förutsatt,
att desamma göres till föremål för förhandlingar i sedvanlig ordning.
1 fråga om befattningarna som chef för huvudenhet ansluter sig generalpoststyrelsen
till utredningens förslag, att cheferna för drifthuvudenheten
samt chefen för postbanken placeras i lönegrad B 7. Tjänstebenämningarna
bör vara överdirektör resp. postbankschef. Den tredje huvudenhetschefen
— som enligt utredningen bör svara för såväl den kommersiella som den
ekonomiska funktionen men enligt generalpoststyrelsen endast för den senare
— föreslås av styrelsen bli placerad i lönegrad B 5 med tjänstebenämningen
ekonomidirektör. — Enligt Statstjänstemännens riksförbund bör alla
tre cheferna för huvudenheterna placeras i lönegrad B 7.
Av byråchefstjänsterna i utredningens förslag föreligger enligt generalpoststyrelsen
icke något behov av den som är knuten till ekonomibyrån.
Chefskapet bör i stället kunna utövas av den nyssnämnde ekonomidirektören
— huvudenhetschefen. Vad i övrigt angår cheferna för byråerna anser
styrelsen liksom Statstjänstemännens riksförbund, att de med hänsyn
till sina uppgifter och sitt ansvar genomgående bör placeras i lönegrad B 4.
Av praktiska skäl bör lämpligen användas särskiljande tjänstebenämningar,
såsom driftdirektör, personaldirektör, kommersiell direktör etc. -— I ett särskilt
yttrande, fogat till generalpoststyrelsens remissvar, har förste postbanksfullmäktigen
Apelqvist och tf postbankschefen Kjellin framhållit, att
eftersom postbankens huvudavdelningar i utredningens förslag placerats i
nivå med byråerna i den övriga styrelsen, hade generalpoststyrelsen bort
föreslå, att även avdelningscheferna inom banken placerades i B 4. — överbefälhavaren
konstaterar, att enligt utredningens organisationstablåer mi
-
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
litärassistenten avsetts tungera som chef för för svar sbyrån. Han konstaterar,
att detta ligger i linje med vad som föreslagits i den nyligen avgivna
militärassistentutredningen.
Avdelningschefernas lönegradsplacering har närmare behandlats av generalpoststyrelsen
och Statstjänstemannens riksförbund, vilka förordat vissa
ändringar i förhållande till utredningens förslag.
Samma remissinstanser tillstyrker utredningens förslag, att cheferna för
distriktsförvaltningarna i likhet med bl. a. distriktscheferna i televerket placeras
i lönegraden B 5.
IV. Departementschefen
I sitt i december 1962 avgivna betänkande har postutredningen lagt
fram förslag om en ändrad och förstärkt organisation för generalpoststyrelsen.
Förslaget syftar i första hand till en utbyggnad av sådana organ
och funktioner, som har betydelse för rationalisering och effektivisering
av postverkets verksamhet. Vidare avser förslaget att ge ökad handlingsfrihet
åt verksledningen samt att möjliggöra delegering av beslutanderätt
inom centralförvaltningen och decentralisering av befogenheter från denna
till distriktsförvaltningarna. I anslutning till sina överväganden av organisationen
har utredningen även tagit upp vissa andra betydelsefulla frågor,
som sammanhänger med och kan sägas bilda grundvalen för både verksamhetens
inriktning och organisationens utformning. Det gäller då exempelvis
postverkets uppgifter och allmänna målsättning, dess förhållande till
andra myndigheter och företag samt dess företagsform.
Vad först angår postverkets uppgifter och allmänna målsättning
konstaterar utredningen, att postverket är ett allmännyttigt
företag. Därmed anses följa en skyldighet i princip att tillhandahålla verkets
tjänster till självkostnadspriser samt att genom ett över hela landet utbrett
nät av postanordningar erbjuda erforderlig postal service och att uppehålla
denna service även i områden, i vilka rörelsen icke är bärkraftig.
Detta senare möjliggöres genom postmonopolet i förening med systemet
med enhetstaxan. Utredningen betonar, att postverkets allmännyttiga karaktär
och delvis sociala inriktning givetvis icke får utesluta företagsekonomiska
bedömanden. Tvärtom bör ökat utrymme ges för sådana i fortsättningen.
— Vad utredningen sålunda uttalat i fråga om de mera generella
riktlinjerna för postverkets verksamhet kan jag i likhet med det stora flertalet
remissinstanser allmänt ansluta mig till. I sammanhanget anser jag
mig dock böra särskilt understryka vikten av att verksledningen strävar
efter att grunda sina dispositioner på företagsekonomiska analyser och
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 19(H 49
bedömningar, så att den ekonomiska innebörden av ett genomförande av
en aktuell servicepolitisk åtgärd eller anordning föreligger helt klar.
Enligt instruktionen för generalpoststyrelsen åligger det denna att vidtaga
och vidmakthålla sådana anordningar, som erfordras för ett tidsenligt
postväsende. Styrelsen har sålunda ansvaret för att postverket successivt
anpassas efter utvecklingen i samhället. Genom denna utveckling förändras
fortlöpande såväl kundernas behov av postala tjänster som postverkets
möjligheter att tillgodose dessa behov. Det är här tillräckligt att
erinra om hur servicebehoven påverkas av de strukturella och sociala förändringarna
i samhället, såsom avflyttningen från landsbygden och folkökningen
i tätorterna, den successiva övergången till femdagasvecka etc.
I fråga om postverkets möjligheter att tillgodose de postala behoven kan
exempelvis hänvisas till hur å ena sidan genom transportväsendets utveckling
och införandet av tekniska hjälpmedel i poströrelsen förutsättningar
skapas för att öka snabbheten i postbefordran men hur å andra sidan bristen
på arbetskraft begränsar postverkets möjligheter att utvidga servicen
inom mera personalkrävande områden. I sista hand blir givetvis utformningen
av servicepolitiken beroende på de ekonomiska resurser i form av
främst postavgiftsmedel som står till förfogande. Då det ekonomiska utrymme
som via taxehöjningar står till förfogande för serviceförbättringar
har sin givna gräns, blir det — som generalpoststyrelsen framhåller i sitt
yttrande — alltid en fråga om avvägning mellan olika servicealternativ.
Det innebär enligt styrelsen, att en förbättring av servicen inom ett område
minskar verkets möjligheter att tillfredsställa andra i och för sig angelägna
behov.
Det är mot den angivna bakgrunden man har alt se den bild av serviceläget,
som tecknas i betänkandet och remissyttrandena. Å ena sidan påvisas
förbättringar i form av kraftigt utbyggda postala anordningar i tätorterna,
fortsatt motorisering och utsträckning av lantbrevbäringen och snabbare
postförbindelser över huvud genom ökat utnyttjande av flyg- och landsvägstransporter.
Ä andra sidan påvisas försämringar. Det gäller exempelvis
servicebegränsningarna vid veckosluten, systemet för postutdelning i villaoch
radhusområden och brister i expressutdelningen.
I likhet med utredningen är jag införstådd med de svårigheter, som postverket
står inför, då det i fortsättningen gäller att ta ställning till angelägna
servicekrav. Man får sålunda här inte bortse från bl. a. sådana förhållanden
som postverksamhetens personalkrävande karaktär i förening med successivt
stigande lönekostnader och ökade rekryteringssvårigheter samt det
begränsade utrymmet för tekniska rationaliseringsåtgärder. Med dessa förutsättningar
aktualiserar praktiskt taget varje mera betydelsefullt övervägande
i fråga om servicepolitiken också eu diskussion om taxenivån. Vidare
får i dylika sammanhang hänsyn givetvis även tagas till elasticitets
-
50
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964
förhållandena på kundsidan, som kan medföra att avgiftshöjningar föranleder
trafikbortfall.
Med hänsyn till anförda förhållanden synes det mig angeläget, att postverket
— samtidigt som en allmänt godtagbar standard upprätthålles —
söker utveckla, anpassa och differentiera servicen på ett sådant sätt och i
sådana former, att den på en gång både tillgodoser näringslivets och allmänhetens
speciella önskemål och dessutom på ett naturligt sätt kan inpassas
i verkets organisations- och arbetsmönster. Åtskilligt synes sålunda
kunna vinnas genom ett effektivare utnyttjande av den postala apparaten,
som f. n. kännetecknas av kostnadskrävande driftberedskap föranledd av
de kraftiga belastningsvariationerna i postarbetet. Ett lämpligt organ för
överväganden avseende en sålunda inriktad serviceutveckling utgör den
kommitté, som nyligen tillsatts inom generalpoststyrelsen och som har till
uppgift att kartlägga serviceläget på postbehandlingens område, att inventera
vilka ytterligare servicebehov som finnes samt att utreda de posttekniska,
personella, ekonomiska och sociala förutsättningarna för olika servicealternativs
genomförande. Jag vill i anslutning härtill också hänvisa
till den kommersiella byrå, som i det följande föreslås inrättad inom styrelsen
för att bl. a. syssla med serviceutveckling av det slag jag nyss
nämnde.
Som ett exempel på vad jag i det föregående åsyftat, kan framhållas den
av utredningen antydda möjligheten att genom en servicedifferentiering på
postbefordringens område kunna minska de nuvarande belastningsvariationerna
vid postanstalterna och därmed skapa förutsättningar för en mera
ekonomisk drift. Man tänker sig då närmast en differentiering av brevförsändelserna
i klasser med olika postbehandlingsvillkor och med motsvarande
olika avgiftssatser. Enligt min mening ter det sig naturligt att i
nämnda sammanhang även överväga vilka alternativa möjligheter som kan
finnas när det gäller att minska eller eliminera de drifttekniska och ekonomiska
olägenheterna av belastningsvariationerna, exempelvis genom ändrad
arbetsorganisation, användning av rabatter i större omfattning än hittills
för att stimulera kunder, som har stora inlämningskvantiteter, att leverera
försändelserna sorterade och vid lämpliga tider på dagen. Dessa problemställningar
synes mig lämpligen böra närmare behandlas av generalpoststyrelsens
nyssnämnda servicekommitté.
Vad postutredningen uttalat i sitt betänkande om de krav på snabbhet,
säkerhet och regelbundenhet i postbefordran som bör uppställas, föranleder
ingen erinran från min sida. Detta gäller också det handlingsprogram
för den inrikes postbefordran, som utredningen uppställt när det gäller
snabbheten i postförbindelserna. I vad mån och i vilken takt detta program
sedan kan omsättas i praktiken kommer — som generalpoststyrelsen framhåller
— nära att sammanhänga med utvecklingen av det inrikes trafiknätet
och av själva trafikmedlen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl ur 196''r
1 likhet med utredningen vill jag i fråga om poströrelsen på landsbygden
understryka vikten av att verket fortsätter sina rationaliseringssträvanden
och förbättrar snabbheten i postföringen genom bl. a. motorisering
av lantbrevbäringen. — Vad angår tätorterna har i betänkandet och i remissyttrandena
särskild uppmärksamhet ägnats frågan om tillämpningen
av de där förekommande två formerna för postutdelning, nämligen höghusoch
villabrevbäring. Med hänsyn till att postverkets sätt att tillämpa reglerna
för ifrågavarande postutdelning varit omtvistat, har utredningen liksom
vissa remissinstanser ifrågasatt om icke statsmakterna bör ange närmare
riktlinjer i frågan. — För egen del har jag den uppfattningen, att
det liksom hittills principiellt bör ankomma på postverket att handlägga
servicefrågor i överensstämmelse med statsmakternas allmänna direktiv
för postverksamheten. En sådan ordning synes mig så mycket mera böra
gälla i fortsättningen, som den tidigare i princip beslutade lekmannastyrelsen
för verket avses skola inrättas i samband med omorganisationen. I
denna styrelse skall ingå företrädare för olika områden av svenskt samhällsliv,
varför den bör vara särskilt väl skickad att ta ställning till postverkets
framtida servicepolitik. Avsikten med den nyligen tillsatta servicekommittén
inom generalpoststyrelsen har också varit att få fram ett aktuellt
och tillförlitligt grundmaterial angående servicebehov och servicealternaliv,
som kan bilda utgångspunkt för överväganden och ställningstaganden
inom lekmannastyrelsen. Att statsmakterna under sådana förhållanden
föregriper styrelsens prövning av serviceområdet genom bindande ställningstaganden
till enstaka serviceformer anser jag icke vara lämpligt.
I anslutning till vad jag här anfört vill jag emellertid kraftigt understryka,
att enligt min uppfattning den fortsatta undersökningen av de servicepolitiska
frågor, som tagits upp i utredningens betänkande, bör ske i
en positiv anda, såtillvida att möjligheterna att från organisatoriska och
ekonomiska synpunkter genomföra olika serviceförbättringar ingående
överväges i konstruktivt syfte.
De ekonomiska principerna f ii r postverks a m liete n
har närmare övervägts av utredningen, som betonar att en klarare utformning
av den ekonomiska målsättningen för postverket bör eftersträvas. I
första hand bör enligt utredningen den principen gälla, att intäkterna totalt
och för längre perioder skall täcka kostnaderna för verksamheten, vilka
därvid innefattar avskrivningar på återanskaffningsvärden. Resultatet av
rörelsen bör också medge en tillfredsställande förräntning av det investerade
kapitalet. Härvidlag är det enligt utredningen angeläget att ett preciserat
avkastningskrav uppställes, delta även med hänsyn till det framförda
förslaget att överskottsmedel i resultatsutjämnande syfte bör hållas kvar
inom verket.
Vad utredningen anfört om önskvärdheten av eu någorlunda preciserad
52
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1964
målsättning för postverket kan jag helt ansluta mig till. En sådan bör finnas
som underlag för inriktningen och planeringen av verksamheten över huvud
och för utformningen av verkets pris- och taxepolitik. Jag anser mig
emellertid i nuvarande läge icke böra gå närmare in på spörsmålet, då som
framgår av det föregående en särskild sakkunnigutredning — affärsverksutredningen
— f. n. är sysselsatt med att utreda och överväga den ekonomiska
målsättningen för de olika affärsverken och med utgångspunkt härifrån
utarbeta riktlinjer för dessas pris- och taxepolitik.
Vad utredningen allmänt uttalat om kostnadstäckning för varje särskild
rörelsegren, kan jag i princip ansluta mig till. Som framgår av utredningens
uttalanden representerar tidningsrörelsen från denna synpunkt särskilda
problem. Jag är för dagen icke beredd att här göra några uttalanden.
Bl. a. bör den nyligen tillsatta utredningen angående tidningspressens ekonomiska
förutsättningar först redovisa sitt resultat.
Utredningen anser, att en större rörelsefrihet för postverket i fråga om investeringar
skulle underlätta en affärsmässig drift och möjliggöra en smidigare
anpassning av resurserna till rörelsens behov. Enligt utredningen bör
därför möjligheter till självfinansiering tillskapas genom inrättandet av någon
slags förnyelsefond. I anledning härav vill jag framhålla, att jag icke
finner några skäl att för postverkets del frångå det system för finansiering
av investeringar, som tillämpas för de affärsdrivande verken överlag och
som innebär bruttoredovisning av investeringsutgifter över kapitalbudgeten.
I detta sammanhang vill jag vidare erinra om att enligt statsmakternas beslut
vid 1962 års riksdag de olika anslagen under varje affärsverksfond numera
sammanförts till i huvudsak ett enda kollektivanslag. Härigenom bör
delvis ha tillgodosetts de krav på ökad handlings- och valfrihet i investeringsplaneringen,
som utredningen föreslagit i fråga om postverket.
Vad angår postbankens ställning inom postverket har utredningen
övervägt, huruvida banken alltjämt bör vara en del av detta eller
brytas ut och bli ett självständigt företag. Utredningen har vid sina överväganden
funnit, att avgörande skäl talar för att postbankens nuvarande
ställning inom verket bibehålies. Härför kan bl. a. anföras, att bankverksamheten
helt bygger på förutsättningen att den kan utnyttja postverkets
över hela landet utspridda nät av postanstalter. Kassatjänsten vid dessa domineras
också av postsparbanks- och postgirotransaktioner, och allmänt gäller
att verkets personal- och lokalbehov, utbildningsprogram etc. väsentligt
påverkas av de anspråk, som bankverksamheten ställer. Under sådana förhållanden
och med hänsyn tagen till att det även ur postbankens synpunkt
bör vara till fördel att som en integrerande del av verket direkt kunna påverka
organisationen av verksamheten vid anstalterna, personalutbildningen
etc. anser jag mig böra biträda utredningens ståndpunkt och således
förorda, att postbanken alltjämt utgör en de! av postverket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
53
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 är 1964
Vad angår de ekonomiska betingelserna för postbankens verksamhet kan
jag instämma i de allmänna synpunkter, som utredningen anfört i sammanhanget.
Bankens ekonomiska politik torde sålunda — bl. a. genom lämplig
konsolidering av verksamheten — böra inriktas på att medge en sådan utveckling
av banken, som betingas av utvecklingen inom banksystemet i övrigt.
En aktiv servicepolitik erfordras även i fortsättningen, om banken skall
kunna hävda sig i konkurrensen om insättarnas medel.
För att underlätta och effektivisera postbankens medelsplacerande verksamhet
föreslår utredningen olika ändringar i bankens medelsplaceringsreglemente.
Vissa av dessa är av den karaktär, att med deras genomförande
bör anstå i avvaktan på ställningstagande till kreditinstitututredningens
kommande förslag. I sitt över postutredningens betänkande avgivna yttrande
har emellertid kreditinstitututredningen tillstyrkt, att vissa av de föreslagna
ändringarna i medelsplaceringsreglementet vidtages utan att dess
eget betänkande avvaktas. Frågan om vilka ändringar som i detta sammanhang
bör göras i nämnda reglemente torde få anmälas senare för Kungl.
Maj :t.
Postutredningens förslag att gemensamt bokslut fortsättningsvis skall
upprättas för postsparbanks- och postgirorörelserna tillstyrker jag. Att så
sker får anses naturligt med hänsyn till att de båda rörelsegrenarna administreras
gemensamt och att utvecklingen går mot en allt högre grad av samverkan
mellan dem i fråga om serviceformer. Givetvis bör redovisningssystemet
utformas så att rörelseresultatet fortfarande kan internt fastställas för
vardera rörelsegrenen för sig.
Avslutningsvis vill jag erinra om att den nyssnämnda kreditinstitututredningen
bl. a. bär till uppgift att klarlägga postbankens ställning och uppgifter
i relation till övriga kreditinstitut och att i sammanhanget även pröva
behovet av ändringar i postbankens verksamhetsformer. I * * 4
I betänkandet behandlas även den linjetrafik med postdiligenser,
som postverket bedriver i Norrland huvudsakligen norr om en
linje Östersund—Sollefteå och som omfattar, förutom postbefordran, även
person- och godstrafik. Utredningen redovisar i detta sammanhang de sedan
länge pågående övervägandena av frågan, om huvudmannaskapet i fortsättningen
bör kvarligga hos postverket eller om det bör överföras till statens
järnvägar. För sin del har utredningen funnit avgörande skäl tala för
att den nuvarande ordningen bibehålies. Den har därvid bl. a. tagit fasta på
alt diligenstrafiken på många linjer främst betingas av postverkets strävan
att trygga rimlig postal standard samt att trafiken numera har en omfattning,
som medger en rationell och ekonomisk drift av trafik- och underhållsorganisationen.
För egen del kan jag ansluta mig till de av utredningen anförda synpunk
terna.
Jag vill här erinra om vissa av Kungl. Maj :t under åren 1958 och 1962
4 llihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 141
opaginerad Kontrollera mot PDF
54
Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 196k
fattade beslut, som innebar att en del av statens järnvägars tidigare billinje.
grupper i övre Norrland överfördes till postverkets förvaltning. Härigenom
kom denna att omspänna all statlig linjetrafik norr om sträckan Östersund
—Sollefteå med ett enda undantag, nämligen den av statens järnvägar alltjämt
drivna linjen övertorneå—Paj ala. Med hänsyn jämväl till angivna beslut
med vad dessa faktiskt innebär i fråga om geografisk uppdelning av
linjetrafiken mellan de båda verken anser jag, att man i detta sammanhang
— som en utgångspunkt för verkens fortsatta trafikpolitiska handlande i berörda
delar av landet —- nu bör kunna fastslå, att huvudmannaskapet för
diligenstrafiken även i fortsättningen skall tillkomma postverket. En sådan
ordning har också ansetts vara den riktiga av de remissinstanser, som yttrat
sig i ämnet.
I betänkandet har utredningen betonat vikten av att diligensrörelsens lönsamhet
fortlöpande ägnas uppmärksamhet, bl. a. för att klarlägga i vad
mån den egentliga poströrelsen belastas med kostnader i en utsträckning,
som innebär subventionering av person- och godstrafiken. Mot att så sker
kan nämligen enligt utredningen resas principiella invändningar, och utredningen
anser, att trafiken i dylikt fall bör stödjas genom särskild medelsanvisning
över riksstaten. I anledning härav vill jag erinra om att i årets statsverksproposition
under det på sjätte huvudtiteln uppförda anslaget Ersättning
till trafikföretag för drift av icke lönsamma busslinjer medel beräknats
för bidrag till postverket till täckning av underskott i diligensrörelsen. Detta
ekonomiska stöd till diligenstrafiken får ses mot bakgrund av de principiella
ställningstaganden i ämnet, som gjorts i den av riksdagen bifallna
propositionen 1963: 191 (SL3U 1, rskr 424) angående riktlinjer för den statliga
trafikpolitiken. I * *
I betänkandet har utredningen vidare behandlat postverkets rela
tioner
med vissa andra företag. Det gäller här närmast företag,
vilkas tjänster postverket tar i anspråk eller vilka i vissa avseenden fullgör
uppgifter liknande postverkets. Främst är då fråga om sådana företag
som televerket, statens järnvägar och flygföretagen. Vad utredningen i sammanhanget
uttalat om angelägenheten av att en effektiv samordning och ett
smidigt samarbete kommer till stånd kan jag ansluta mig till.
Särskild uppmärksamhet ägnar utredningen förhållandet till statens
järnvägar. I det föregående har berörts de problem, som aktualiserats
i anslutning till postverkets diligensrörelse i övre Norrland och som gällt
arbetsfördelningen mellan postverket och statens järnvägar i fråga om den
statliga billinjetrafiken i dessa delar av landet. I övrigt har utredningen behandlat
de samarbets- och samordningsproblem, som följer med att både
postverket och statens järnvägar ägnar sig åt befordran av paketgods, och
vidare frågan om den ersättning som postverket har att erlägga till statens
järnvägar för postbefordran.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55
Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 196b
Beträffande de båda verkens paketrörelser framhåller utredningen, att
dessa bör ges en sådan utformning att de på ett för kunderna fördelaktigt
sätt kompletterar varandra. Därvid bör vardera verket inrikta sin trafik på
det slag av sändningar, som bäst passar dess organisation, postverket närmast
på befordran av det mindre godset och statens järnvägar på transporter
av det tyngre och mera skrymmande godset. Enligt utredningen bör verken
söka få till stånd ett samarbete i taxefrågor, som syftar till en sådan
lämplig fördelning av pakettrafiken. Generalpoststyrelsen har ställt sig positiv
till ett sådant samarbete, medan järnvägsstyrelsen ifrågasätter värdet av
detsamma.
I fråga om den av postverket utgivna ersättningen för statens järnvägars
postbefordran har de grunder som gäller för bestämningen av angivna ersättning
sedan länge varit omtvistade mellan verken. För drygt tio år sedan
utsåg dessa särskilda delegerade med uppdrag att gemensamt utreda frågan
om posttransportersättningen. Några resultat av detta arbete har ännu icke
redovisats, vilket utredningen beklagar. För egen del finner jag det anmärkningsvärt,
att angivna utredningsarbete icke kunnat drivas fram fortare,
och det är min avsikt att påskynda detsamma. Inom kommunikationsdepartementet
kommer vidare att närmare undersökas de förut berörda, av utredningen
aktualiserade samordningsproblemen i fråga om de båda verkens
paketrörelser.
I anslutning till behandlingen av postverkets förhållande till andra myndigheter
går utredningen också in på frågan om en sam m ant öring
av postverkets frimärkstryc k eri och riksbankens sedeltryckeri.
Den erinrar därvid om generalpoststyrelsens tidigare planer
på att flytta ut sitt frimärkstryckeri från de nuvarande lokalerna i centralposthuset
i Stockholm till en nybyggnad i anslutning till verkets industrianläggningar
i Ulvsunda. Det var i anledning av bl. a. dessa planer,
som T957 års riksdag uttalade, att förutsättningarna för en samordning av
de båda tryckerierna borde klarläggas, innan de aktuella byggnadsplanerna
sattes i verket. Utredningen har också låtit utföra en i betänkandet redovisad
expertundersökning. Med hänsyn till resultatet av denna och då generalpoststyrelsen
numera anser, att frimärkstryckeriet tills vidare bör vara
kvar i nuvarande lokaler, finner jag i likhet med utredningen, att frågan
om en sammanföring av tryckerierna icke nu är aktuell.
1 fråga om tjänstebrevsrätten för statliga mydigheter anser jag
i likhet med postutredningen, att den bör bibehållas med i huvudsak hittillsvarande
utformning. Detsamma gäller det system, som tillämpas med
summarisk beräkning och betalning av ersättningen till postverket för dess
hantering av den statliga tjänstebrevsposten. En sådan ordning synes ligga
väl i linje med aktuella strävanden inom postverket att förenkla debiteringsformerna
i förhållande till stora kunder eller med avseende å mera
betydande sändningar. Jag kan dock ansluta mig till vad utredningen och
opaginerad Kontrollera mot PDF
56
Kungl. Maj. ts proposition nr Hi år 196k
vissa remissinstanser uttalat om önskvärdheten av förbättringar av nu tilllämpade
metoder för beräkning av postverkets ersättning. Förbättringar är
härvidlag angelägna från synpunkten att dels åstadkomma förenklade förfaranden,
dels möjliggöra en smidigare anpassning av ersättningsnormerna
till successivt ändrade förhållanden. Enligt vad jag inhämtat undersöker
generalpoststyrelsen f. n. ifrågavarande problem. Sålunda pågår inom styrelsen
en utredning, som avser att få fram en förenklad statistisk metod för
bestämningen av ersättningen. Resultatet beräknas kunna redovisas mot
slutet av detta år.
Vad angår den tjänstebrevsrätt, som tillerkänts vissa icke statliga institutioner,
har utredningen föreslagit dess slopande. För egen del kan jag i
likhet med generalpoststyrelsen icke finna skäl att nu ompröva denna
fråga, till vilken statsmakterna tog ställning så sent som 1957. Däremot
anser jag, att generalpoststyrelsen bör genomföra en tidigare anbefalld
men av olika skäl länge uppskjuten undersökning av icke-statliga myndigheters
tillämpning av tjänstebrevsrätten. En sådan undersökning kan tänkas
leda till att tjänstebrevsrätten i särskilda fall omprövas. Den kan
också ge underlag för utarbetande av mera vägledande anvisningar i fråga
om bur denna får utnyttjas.
1 postutredningens betänkande ägnas ett ganska betydande utrymme åt
frågan om den lämpliga företagsformen för postverket och
om de ekonomiska befogenheter som bör tillkomma detta. I och
lör sig anser utredningen önskvärt, att en ny företagsform skapas för postverket.
Härvid tänker den sig ett slags fristående offentligrättsligt rättssubjekt
med betydande ekonomisk rörelsefrihet. Förslaget har emellertid endast
en skissartad karaktär, och utredningen förutsätter, att denna från
olika synpunkter komplicerade fråga får i särskild ordning närmare undersökas
och övervägas. I avvaktan härpå förordas för postverkets del vissa
reformer inom affärsverksformens ram. Dessa reformer
siktar — som framgått av det föregående — dels till ökad rörelsefrihet
i fråga om avgiftssättning, resultatutjämning och investeringar, dels till
ökade befogenheter i fråga om personal- och lönepolitiken. I senare hänseendet
föreslås vidgade möjligheter att inrätta tjänster, rätt till tjänsteförteckningsrevision
etc.
I anslutning till utredningens synpunkter på en ny företagsform vill
jag erinra, att frågan härom behandlades av 1953 års företagsformsutredning
i dess år 1960 avgivna slutbetänkande. Däri uttalades att något
behov icke förelåg av att genom särskild lagstiftning tillskapa en ny företagsform
och att valet därför alltjämt borde stå mellan affärsverksoch
bolagsformen, då det gällde att skapa en lämplig driftorganisation för
statlig affärsverksamhet. Vid riksdagsbehandlingen år 1962 av vissa av företagsformsutredningens
förslag gjordes från statsmakternas sida inga ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 196b 57
talanden i denna fråga, som gav uttryck åt en från nämnda utredning avvikande
bedömning.
Vad angår den skiss till ny företagsform för postverket, som postutredningen
framlagt, anser jag i likhet med flera remissinstanser den vara ett
värdefullt bidrag till den allmänna debatten kring formerna för den statliga
affärsverksamheten. Fortsatta överväganden i ämnet — som knappast
skulle kunna begränsas till enbart postverket — synes dock tills vidare böra
anstå. Närmast till hands ligger sålunda enligt min mening att söka klarlägga,
i vad mån inom ramen för den nuvarande affärsverksformen åtgärder
kan vidtagas, som ger verksledningarna möjlighet till ökad ekonomisk
rörlighet och affärsmässighet i deras handlande. Såsom förut nämnts har
postutredningen själv -— i avvaktan på tillskapandet av en ny företagsform
för postverket — föreslagit, att inom ramen för nuvarande affärsverksform
vissa partiella reformer omedelbart genomföres, som ger verksledningen
ökad handlingsfrihet. I anledning av detta förslag vill jag framhålla, att
frågan om förutsättningarna och utrymmet för sådana åtgärder får bedömas
i ett större sammanhang och då med beaktande av resultaten av olika pågående
utredningar och överväganden. Jag syftar härvidlag bl. a. på den
förenämnda affärsverksutredningen, vilken har att lägga fram förslag till
ekonomisk målsättning för affärsverken och riktlinjer för dessas pris- och
taxepolitik. På det personal- och lönepolitiska området knytes intresset särskilt
till lösningen av tjänstemännens förhandlingsrätt och till utredningsarbetet
kring de fortsatta formerna för det lönepolitiska förhandlingsarbetet.
Vad jag nu sagt innebär i stort sett, att jag för postverkets del icke finner
anledning att nu föreslå någon ändring i gällande fördelning av befogenheterna
på de ekonomiska och lönepolitiska områdena mellan riksdagen,
Kungl. Maj :t och ifrågavarande affärsverk.
1 samband med frågan om ökade befogenheter för verksledningen inom
ramen för en tills vidare bibehållen affärsverksform har utredningen redovisat
sina synpunkter på utformningen av styrelsen för postverket och på
uppbyggnaden av den externa revsionen. Till den förra frågan skall jag
återkomma i det följande vid behandlingen av utredningens organisationsförslag.
Vad angår spörsmålet om den externa revisionen vill jag sammanfattningsvis
framhålla, att denna enligt utredningen även i fortsättningen
bör utövas av statsrevisorerna och riksrevisionsverket. Vad beträffar postbanken
föreslår utredningen, att revision dessutom skall utföras av ett särskilt
för ändamålet inrättat revision sinstitut. I anledning härav
vill jag framhålla, att utredningens förslag i denna del närmast innebär
återinförandet av ett överrevisorsinstitut av det slag, som tidigare fanns vid
olika affärsdrivande verk men som slutligt avvecklades genom beslut av
statsmakterna 1962. I likhet med de remissinstanser, som yttrat sig i frågan,
kan jag icke biträda utredningens förslag. I stället bör till riksrevisions
-
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1964
verket knytas den särskilda expertis, som må erfordras för här avsedd
granskning av postbankens verksamhet.
Som ett led i sina strävanden att på olika sätt öka förutsättningarna för
ekonomisk rörlighet och affärsmässighet när det gäller postverkets drift har
utredningen till särskild behandling tagit upp frågan om bestämmanderätten
över postmedlen. Dessa har f. n. enligt grundlagen karaktär
av bevillning, varför bestämmanderätten i princip är förbehållen
riksdagen. Utredningen framhåller, att postmedlen trots sin bevillningsnatur
icke har något med skatter att göra. Liksom järnvägs- och teleavgifterna
är de i själva verket att betrakta som betalning för en statlig prestation.
Utredningen föreslår därför, att postavgifternas karaktär av bevillning slopas.
Vidare bör enligt utredningen en fördelning av inflytandet över avgifterna
komma till stånd på så sätt att riksdagen anger de allmänna riktlinjerna
för taxepolitiken, medan Kungl. Maj:t och postverket har att bestämma
taxans struktur och de enskilda avgifterna. För egen del anser jag, att
avgjorda fördelar skulle stå att vinna med ett genomförande av utredningens
förslag. Förutsättningar skulle därmed skapas för en avgiftssättning,
som snabbare och smidigare kunde anpassas till kostnadsutvecklingen
och till de konkurrens- och marknadsförutsättningar, som gäller för de
särskilda rörelsegrenarna inom postverket.
Det må här konstateras, att även författningsutredningen i sitt nyligen
avgivna slutbetänkande föreslagit, att postavgifternas bevillningskaraktär
upphäves. I betänkandet förutsätts för övrigt i fråga om samtliga statliga
avgifter, att en uppdelning av befogenheterna i regel sker mellan riksdagen
och Kungl. Maj :t, som nära överensstämmer med vad postutredningen tänkt
sig för postavgifternas del. Då ifrågavarande problem sålunda kommer upp
till behandling i ett vidare sammanhang vid den fortsatta beredningen av
författningsutredningens förslag, anser jag mig här icke böra framlägga
förslag om ändring av postmedlens statsrättsliga karaktär.
Härefter skall jag övergå till att behandla postverkets och då i första
hand generalpoststyrelsens organisation. Centralförvaltningen
är f. n. behäftad med vissa klart framträdande brister. Sålunda är
arbets- och ansvarsfördelningen mellan byråer och andra organisatoriska
enheter i åtskilliga fall oklar. Vidare är funktionssambandet mellan olika
arbetsuppgifter icke tillräckligt beaktat. Detta är särskilt markant i fråga
om ekonomi- och personalärendena, där handläggningen är splittrad på ett
flertal byråer. Ett för stort antal organisatoriska enheter är också direkt
underställda generaldirektören, vilket gör ledningsutövningen tungrodd.
Det är dessutom angeläget att överväga organisationen av styrelsen med
hänsyn till de ökade krav, som enligt det föregående bör ställas på denna
i fråga om affärsmässighet och företagsekonomiskt riktig uppläggning av
verksamheten.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 196b
Nu angivna förhållanden har beaktats av postutredningen, som i sitt betänkande
lagt fram förslag om ändring och förstärkning i olika hänseenden
av centralförvaltningens organisation. Utredningens förslag har
i allt väsentligt tillstyrkts vid remissbehandlingen. För egen del finner jag
det väl ägnat att läggas till grund för en omorganisation av styrelsen. Då
jag i det följande redovisar mina ställningstaganden till utredningens olika
delförslag, avser jag att i första hand behandla centralförvaltningens organisation
på byråer och huvudenheter. Därefter kommer jag att ta upp
frågan om utformningen av verkstyrelsen. — I fråga om postbanken får
jag erinra om att denna så sent som år 1961 fått en ny intern organisation,
varför banken här huvudsakligen behandlas från synpunkten av dess ställning
i huvudenhetsorganisationen och dess relationer till verksstyrelsen.
Innan jag går vidare, vill jag först nämna att utredningen förordat, att
benämningen generalpoststyrelsen på postverkets centralförvaltning ändras
till poststyrelsen. Jag har icke något att erinra mot att så sker.
Utredningens förslag till byråindelning innebär, att styrelsens
nuvarande fem byråer och en fristående avdelning ersättes med sex byråer
jämte en särskild avdelning, nämligen en driftbyrå, en personalbyrå, en
fastighets- och förrådsbyrå, en försvarsbyrå, en ekonomibyrå, en kommersiell
byrå och en juridisk avdelning. En byrå tillkommer sålunda genom
att den nuvarande försvarsavdelningen omvandlas till en försvarsbyrå.
Den särskilda juridiska avdelningen har i sin tur bildats genom
en utbrytning av ombudsmannaexpeditionen ur den nuvarande personalbyrån.
Allmänt kan sägas att de av utredningen föreslagna byråerna
i ganska betydande utsträckning har sin motsvarighet i de nuvarande.
Detta utesluter icke, att väsentliga omfördelningar skett av uppgifter och
befogenheter och att vissa byråer organisatoriskt utbyggts.
I stora drag synes mig utredningens förslag innebära en lämplig fördelning
av arbetsområdet mellan de olika berörda enheterna. Koncentrationen
av likartade uppgifter till samma byråer liksom förstärkningen av byråernas
resurser i olika hänseenden bör vara ägnad att patagligt öka poststyrelsens
effektivitet. Särskilt betydelsefullt anser jag vara, att enligt förslaget
väsentligt ökade resurser skall ställas till förfogande för ekonomisk
planering, kostnadskalkylering och kostnadskontroll samt för rationaliseringsverksamhet.
Enligt min mening borde dock i ett viktigt hänseende den
funktionellt betingade omfördelningen av uppgifterna mellan byråerna ha
drivits längre, nämligen i fråga om de juridiska samt reglemcnts- och instruktionsbetonade
göromålen. Likaså anser jag, att den kommersiella
funktionens betydelse bort ytterligare beaktas. Mina egna förslag i dessa
liksom i vissa andra hänseenden kommer jag att redovisa i det följande
i samband med en översiktlig genomgång av de olika byråernas verksamhetsfält.
60
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 196i
Vad först angår driftbyrån kommer den liksom nu att svara för bl. a.
frågor, som rör postdirektionernas och postanstalternas organisation och
administration, hantering och befordran av post mellan olika orter och
postutdelning i alla former. —- Anmärkas bör att inom byrån ökade resurser
kommer att avdelas för inspektionsverksamhet. Detta sammanhänger
med den förutsatta ytterligare decentraliseringen av uppgifter och befogenheter
till regionala och lokala instanser. Den förstärkning av rationaliseringsverksamheten
inom verket, som bedömts erforderlig, skall närmast
ske genom tillskapandet av en särskild rationaliseringsavdelning inom driftbyrån.
Enligt utredningens förslag avses på driftbyrån tills vidare böra handläggas
de uppgifter, som sammanhänger med administrationen av diligenstrafiken.
Utredningen har emellertid övervägt, om icke den sektion
där diligensärendena handläggs lämpligen skulle kunna förläggas till en
med hänsyn till diligensnätets geografiska utbredning lämplig ort i Norrland,
exempelvis Umeå. Utredningen anser, att förutsättningarna härför
bör undersökas i särskild ordning. I sitt remissyttrande har arbetsmarknadsstyrelsen
uttalat, att den finner en utflyttning önskvärd från olika
synpunkter. Styrelsen anser Lycksele vara en lämplig ort, eftersom postverket
där redan har en service- och reparationscentral för diligenstrafiken.
För egen del finner jag flera skäl tala för att den verksamhet inom
styrelsen, som innefattar den löpande förvaltningen av diligensrörelsen, decentraliseras
till en ort inom det betjänade trafikområdet i övre Norrland.
De fortlöpande bedömningarna av personal-, material- och anskaffningsfragoina,
de grundläggande utredningarna och övervägandena i fråga om
trafikens inriktning och tidtabellernas utformning ävensom den successiva
samordningen av verksamheten överhuvud taget, som kräver kontakter
med de regionala distriktsförvaltningarna inom postverket och statens järnvägar
samt med länsstyrelserna, synes vinna på ett sådant arrangemang.
Givetvis bör i dylikt fall de centrala ledningsuppgifterna och de principiella
ställningstagandena alltjämt lcvarligga inom styrelsen. Mina sålunda
gjorda överväganden har lett mig till uppfattningen, att en undersökning
syftande till en utflyttning bör genomföras utan tidsutdräkt. Undersökningen
synes i första hand böra inriktas på en förläggning till Lycksele,
som redan i dagens läge är en betydelsefull replipunkt för diligensrörelsen.
Jag ämnar senare för Kungl. Maj :t anmäla frågan om denna undersökning.
Utöver de uppgifter, som enligt utredningen bör åvila driftbyrån, vill jag
förorda att ytterligare en ärendegrupp föres dit. Jag tänker på den verksamhet,
som f. n. bedrivs av styrelsens för svar savdelning. Denna enhet föreslås
av utredningen omvandlad till en särskild försvarsbyrå. Enligt min
mening föreligger icke tillräckliga skäl att för här avsedda arbetsuppgifter
tillskapa en särskild byrå. Ifrågavarande organisationsenhet, som även
i fortsättningen skall förestås av en arvodesanställd militärassistent, sy
-
61
Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1964-
nes i stället — och då lämpligen med bibehållande av benämningen försvarsavdelning
— böra sortera under driftbyrån. Den postala beredskapsplanläggningens
nära anknytning till driftfunktionen talar för ett sådant
arrangemang, vilket icke bör försvåra den samordnande verksamhet, som
försvarsorganet utövar i förhållande till styrelsens övriga byråer samt postbanken.
Vad angår personalbyrån innebär utredningens förslag, att alla löne- och
avtalsfrågor samt rekryterings-, personalvårds- och utbildningsfrågor sammanföres
till denna byråenhet. Jag finner detta riktigt och anser, att bättre
förutsättningar därigenom skapas för en progressiv och målmedveten personalpolitik.
Vid remissbehandlingen har ett par remissinstanser ansett,
att centrala företagsnämndens kansli icke bör knytas till personalbyrån,
vilket utredningen föreslagit, utan till driftbyrån. Jag kan väl finna vissa
skäl tala för den senare ståndpunkten men anser dock, att verksamheten
har en sådan nära anknytning till verkets personalfunktion, att den bör
föras till personalbyrån.
Fastighets- och förrådsbyrån i utredningens organisationsplan motsvarar
i stort sett den nuvarande intendentsbyrån. Vad utredningen anfört om
arten och omfattningen av den upphandlings- och förrådsverksamhet, reparationstjänst,
byggnadsverksamhet och fastighetsförvaltning, som även
i fortsättningen bör finnas i postverket och där hållas samman av ifrågavarande
byrå, ger icke anledning till erinran från min sida. Detsamma
gäller vad utredningen uttalat om den lämpliga omfattningen och inriktningen
av den likaledes under byrån sorterande industriella verksamheten.
De uppgifter, som sammanhänger med administrationen av angivna
olika verksamhetsgrenar, är omfattande och betungande. Den avlastning
från byrån, som uppkommer genom att vissa personal- och ekonomiärenden
flyttas över till andra organisationsenheter, är därför väl motiverad
från arbetsbelastningssynpunkt. — Enligt min mening föreligger icke tillräckliga
skäl för en ändring av byråns benämning. Den bör därför även
fortsättningsvis benämnas intendentsbyrån.
Den av utredningen föreslagna kommersiella byrån har stora likheter
med den nuvarande författningsbyrån. Dess uppgifter kan i stort sett indelas
i två huvudgrupper. Den ena avser kommersiell verksamhet i vidsträckt
mening. Däri innefattas då i första hand frågor avseende rörelsegrenarnas
eller servicens anpassning till förändrade behov hos allmänheten
samt vidare frågor rörande villkoren för postverkets tjänster och då
bl. a. prissättningen på dessa. Härmed följer arbetet med postverkets taxor,
handläggning av frågor rörande rabatter och avgiftsnedsättningar. Till den
kommersiella verksamheten hör dessutom reklamärenden samt administration
av kundtjänst-, reklamations- och adressregisterverksamhet. Den andra
gruppen av uppgifter har en kansli- och författningsbetonad karaktär.
Det är här i första hand fråga om utfärdande, tillämpning och tolkning av
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 74/ år 196k
postala grundförfattningar — i första hand allmänna poststadgan — samt
utformning och redigering av olika föreskrifter för posttjänsten såsom reglementen,
instruktioner och allmänna cirkulär. Till gruppen hör även frågor
rörande internationella postavtal, ärenden rörande tjänstebrevsrätt och
frankeringsfrihet etc.
För egen del har jag vid mina överväganden beträffande den föreslagna
kommersiella byråns uppbyggnad och arbetsuppgifter känt tveksamhet från
två olika synpunkter. Sålunda kan jag icke finna, att sammanföringen av
de författningsbetonade och kommersiella uppgifterna är ändamålsenlig.
Ifrågavarande båda slag av uppgifter har olikartad karaktär, och arbetstekniskt
och med hänsyn till personalens utbildning och erfarenheter ställer
de skilda krav. Vad angår de författningsbetonade göromålen, synes
det mig mera naturligt att i stället sammanföra dessa med den verksamhet,
som skall utövas av den föreslagna juridiska avdelningen. Vidare kan
jag beträffande de kommersiella aktiviteterna icke finna, att dessa enligt
utredningens förslag fått det stöd i organisationen, som måste anses önskvärt.
Jag har i det föregående redogjort för de svårigheter, som postverket
i dagens läge ställs inför, då det gäller att tillgodose näringslivets och allmänhetens
krav på postal service. Jag kan härjämte peka på den kännbara
konkurrens, varunder vissa av postverkets rörelsegrenar f. n. arbetar.
Det är under sådana förhållanden av utomordentligt stor betydelse, att det
inom verkets centralförvaltning finnes en organisatorisk enhet, som effektivt
kan driva de kommersiella aktiviteterna. Dessas omfattning och
särskilda karaktär motiverar enligt min uppfattning, att en särskild byrå
anförtros uppgiften att svara för dem.
Under hänvisning till det anförda föreslår jag, att postverkets nya organisation
skall innefatta en kommersiell byrå, uteslutande inriktad på de
i det föregående redovisade kommersiella arbetsuppgifterna, samt en kanslibyrå
som skall svara för både de nyssnämnda författnings- och kanslibetonade
uppgifterna och de ärenden, som enligt utredningens förslag skulle
handläggas på den juridiska avdelningen.
Vad slutligen angår ekonomibyrån kan jag i allt väsentligt tillstyrka vad
utredningen föreslagit i fråga om dess utformning och uppgifter. Härigenom
koncentreras den f. n. på flera byråer uppdelade handläggningen av
ekonomifrågor till en byrå. Denna skall bl. a. svara för postverkets centrala
bokföring och den kamerala revisionen. Den kontrollerande funktionen
kommer emellertid att förstärkas i anslutning till genomförandet av ett
nytt system för kostnadsredovisning och kostnadskontroll. Särskilt betydelsefullt
är att ekonomibyrån även får karaktären av stabsorgan med allmänt
utredande och planerande uppgifter på det ekonomiska och statistiska
området.
Vid sina överväganden av ekonomibyråns uppgifter har utredningen funnit,
att vissa göromål som åvilar styrelsens nuvarande ekonomiorgan när
-
63
Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1964
mast av datatekniska skäl bör överföras till postbanken. Det gäller gransknings-
och revisionsuppgifter beträffande postanvisnings-, foltpensionsoch
barnbidragsrörelserna. Jag finner en sådan åtgärd riktig. — Däremot
kan jag icke dela utredningens uppfattning, att även ansvaret för postanvisningsrörelsens
administration nu skall överföras till postbanken. Frågan
om en sådan överflyttning synes böra anstå i avvaktan på resultatet av den
expertutredning, som styrelsen tillsatt för att få närmare undersökt vissa
med den kontantlösa betalningsförmedlingen sammanhängande utvecklingsproblem.
Utredningens förslag om att tillskapa ett särskilt sekretariat åt verkets
generaldirektör tillstyrker jag. Som generalpoststyrelsen framhållit i sitt
yttrande bör detta sekretariat jämväl ha till uppgift att betjäna verksstyrelsen
och den i det följande nämnda direktionen.
Mina ställningstaganden i det föregående innebär, att poststyrelsens organisation
skall omfatta följande sex byråer, nämligen en driftbyrå, en personalbyrå,
en intendentsbyrå, en kanslibyrå, en ekonomibyrå och en kommersiell
byrå. Som ytterligare organisatorisk enhet tillkommer postbanken.
Jag delar utredningens uppfattning, att en direktion, som innefattar förutom
generaldirektören, cheferna för så många enheter, blir alltför stor för
att kunna arbeta effektivt. En mindre krets för ledningsutövningen bör eftersträvas.
Utredningen har härvidlag funnit en lämplig lösning vara att
organisera centralförvaltningen på tre huvudenheter, vilkas chefer
jämte generaldirektören ingår i en direktion. Därvid skulle postbanken utgöra
en huvudenhet, och styrelsens övriga byråer sammanföras till två andra
huvudenheter. Utredningens förslag i denna del, som tillstyrkts av nästan
alla remissinstanser, anser jag medföra betydande fördelar, och jag biträder
därför detsamma. Ett genomförande av förslaget synes mig på ett
väsentligt sätt underlätta arbetet för verksledningen och möjliggöra för
denna att i ökad utsträckning inrikta sig på från verkets synpunkt principiella
och väsentliga frågeställningar.
Beträffande byråernas fördelning på huvudenheter föreslår jag — med
hänsyn tagen till de av mig i det föregående föreslagna ändringarna i byråorganisationen
— att drift-, personal-, intendents- och kanslibyråerna sammanföres
till en huvudenhet. Dessa byråer har det gemensamt, att de mera
direkt har anknytning till de postala driftfunktionerna. De återstående två
byråenheterna, d. v. s. ekonomibyrån och kommersiella byrån, bildar i sin
tur med de funktioner som tilldelats dem en naturlig huvudenhet.
Högsta beslutande instans i verket blir eu kollegialt beslutande
lekmannastyrelse. Inrättandet av sådana styrelser vid de affärsdrivande
verken kan sägas i princip ha beslutats redan vid 1962 års riksdag.
För postverkets del har emellertid med beslutets genomförande hittills
64
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1964
fått anstå i avvaktan pa ställningstagandet till postutredningens förslag.
Då en lekmannastyrelse nu skall tillskapas, anser jag, att den bör få i huvudsak
den storlek och sammansättning, som utredningen föreslagit. Antalet
ledamöter torde sålunda utgöra högst sju. Då styrelsens ansvarsområde
skall innefatta såväl den egentliga poströrelsen som bankrörelsen, bör bland
ledamöterna finnas lämpligen två sakkunniga i fråga om bank- och kreditväsendet.
Vidare synes i styrelsen böra ingå företrädare för kundintressena
och en ledamot med ekonomisk sakkunskap.
Då styrelsen förutsättes innefatta banksakkunniga, saknas enligt utredningen
anledning att längre bibehålla de särskilda postbanksfullmäktige.
I detta sammanhang bör uppmärksammas att de jourhavande uppgifter
i fråga om postbanken, som postbanksfullmäktige hittills haft mellan styrelsemötena,
enligt utredningens förslag skall övertagas av en särskild
delegation bestående av generaldirektören, de båda banksakkunniga
i styrelsen och postbankschefen. Vad sålunda föreslagits föranleder ingen
erinran från min sida. Detsamma gäller vad utredningen förordat i fråga
om beslutsformer och befogenhetsfördelning inom poststyrelsen. — Till frågan
om att inrätta en särskild kollegial nämnd för disciplinärenden inom
styrelsen avser jag att återkomma i samband med utfärdandet av en ny
instruktion för styrelsen.
Den här förordade omorganisationen, som närmare framgår av
en tablå vilken torde få fogas som bilaga till detta protokoll, synes lämpligen
böra genomföras vid årsskiftet 1964/6 5. Härigenom skapas
möjligheter att i god tid förbereda myndighetens organisatoriska omvandling
och vidtaga de åtgärder i olika hänseenden, som därvid blir påkallade.
Härvidlag bör bl. a. en riktpunkt vara, att utnämningarna å lediga tjänster
sker i god tid före omorganisationens ikraftträdande.
Utredningen utgår vid sina organisationsöverväganden bl. a. från förutsättningen,
att en ytterligare decentralisering av befogenheter
och uppgifter skall ske från poststyrelsen till di strikt sförvaltningarna
(postdirektionerna). Några mera preciserade förslag
har visserligen icke utarbetats härvidlag. Men cheferna för distriktsförvaltningarna
avses böra få ökade befogenheter att inrätta tjänster och bestämma
deras antal samt att besluta om utnämningar. Avsikten är vidare, att
de skall få det fulla ansvaret för organisationen av de postala anordningarna
på landsbygden. För egen del stöder jag i princip tanken på en ytterligare
decentralisering av befogenheter till distriktsförvaltningarna. Det
torde böra åvila poststyrelsen att närmare pröva den lämpliga omfattningen
av en dylik decentralisering. De organisatoriska förändringar för distriktsförvaltningarnas
del, som kan följa härav ävensom i övrigt av den organisatoriska
omläggningen inom poststyrelsen, bör likaledes närmare övervägas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
65
Kungl. Maj. ts proposition nr 141 år 1964
Inom ramen för här framlagda organisationsförslag bör vissa chefstjänster
inrättas i poststyrelsen, i första hand en driftdirektör i Bp 6
som chef för drifthuvudenheten och en ekonomidirektör i Bp 5 som chef
för den ekonomiska och kommersiella huvudenheten. I samband därmed
bör en befattning som överdirektör i Bp 5 utgå ur personalförteckningen.
Vad angår chefsskapet för de sex byråerna i organisationsförslaget finnes
i personalförteckningen redan upptagna en överintendent i Bp 4 som chef
för intendentsbyrån och tre byråchefer i Bo 3. Ifrågavarande överintendentstjänst
synes böra omvandlas till tjänst i Bo 4. Vidare bör två nya byråchef
stjänster inrättas, den ena i Bo 4 och den andra i Bo 3, varav den
förra hänför sig till driftbyrån. För generaldirektörens sekretariat bör tillskapas
en tjänst som avdelningsdirektör i Be 1. Inom postbanken finnes
— i nivå med byråcheferna i poststyrelsen i övrigt — tre avdelningschefer,
varav två i Be 3 och en i Be 1. Alla tre bör i fortsättningen vara placerade
i Be 3 med tjänstebenämningen bankdirektör. Slutligen bör cheferna för
de sju distriktsförvaltningarna uppflyttas från nuvarande Bp 3 till Bp 4.
I samband därmed bör deras tjänstebenämning ändras från distriktschef
till postdirektör.
I det föregående har organisationsövervägandena begränsats till verksamhetens
fördelning på byråer och huvudenheter. Utredningen har emellertid
även framfört förslag angående dels uppdelning av verksamheten
inom byråerna på avdelningar, dels lönegradsplaceringen
av avdelningschefstjänsterna. Det bör enligt min mening
ankomma på poststyrelsen själv att inom ramen för den här föreslagna
organisationen och med ledning av utredningsbetänkande! och remissyttrandena
genomföra en lämplig avdelningsorganisation. Möjlighet att inrätta
byrådirektörstjänster för ledning av avdelningarna har styrelsen redan.
För de fall avdelningsdirektörsbefattningar i B 1 aktualiseras, får styrelsen
inkomma till Kungl. Maj :t med förslag om inrättande av sådana.
Det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att i den utsträckning, som erfordras
i samband med genomförandet av förslaget, uppföra tjänster på
övergångsstat och utfärda övergångsbestämmelser i övrigt.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen att
I. godkänna av mig föreslagna riktlinjer för omorganisation
av postverket;
II. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för postverket som föranleds av vad jag
föreslagit;
III. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga de övergångsanordningar
som erfordras i anledning av omorganisatio
-
nen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 196b
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.
Ur protokollet:
Kurt Garpefält
opaginerad Kontrollera mot PDF
Generalpoststyrelsens nuvarande organisation
Bilaga
Personalbyrån
Byråchef B 3
Driftbyrån
Överdir. o.
souschef B 5
Författnings
byrån
Byråchef
B 3
Intendentsbyrån
Överintendent
Postbanken
Postbankschef
Försvarsavd.
Militärass.
Kameralbyrån
Byråchef B 3
Driftavd.
Avdelningschef
Finansavd.
Avdelningschef
Allmän avd.
Avdelningschef
Generaldirektör och chef
Förslag till ny organisation för poststyrelsen
Postbankschef B 5
POSTBANK
Försvarsavd.
Militärass.
Driftdirektör B 6
Generaldirektör B 9
Ekonomidirektör B 5
Driftbyrån
Byråchef
'' B 4
Personalbyrån
Byråchef
''B 3
Kanslibyrån
Byråchef
B 3
Ekonomibyrån
Byråchef
B 3
Intendentsbyrån
Överintendent
B 4
Kommersiella
byrån
Byråchef
B 3
Allmän avd.
Bankdirektör
B 3
Finansavd.
Bankdirektör
B 3
Driftavd.
Bankdirektör
B 3
Sekretariat
Avdelningsdirektör B 1
Styrelse, bestående av generaldirektören
och högst sex av Kungl. Maj:t''
förordnade ledamöter
Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 196i
opaginerad Kontrollera mot PDF
68
Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 196b
Innehållsförteckning
I. Inledning................................................... 3
1. Utredningsuppdraget m. m................................. 3
2. Postverkets nuvarande organisation och uppgifter m. m....... 4
3. Postverkets uppgifter i fråga om stämpelväsendet............ 7
II. Utredningen ................................................ 7
1. Allmänna principer för postverksamheten.................... 7
2. Ekonomiska principer för postverksamheten ................ 10
3. Postbankens ställning och ekonomiska politik................ 13
4. Postverkets diligens trafik .................................. 15
5. Postverket och vissa andra företag.......................... 17
6. Postverkets företagsform och ekonomiska befogenheter........ 19
7. Allmänna överväganden om ändrad organisation för postverkets
centralförvaltning.......................................... 22
8. Förslag till ny organisation för postverkets centralförvaltning .. 25
9. Personalförslag ...........................................29
III. Yttranden.................................................. 32
IV. Departementschefen...................................... 48
Bilaga ...................................................... 67
Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
640272
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (4)
4 kopplingar.
- BU 1964:47 Utlåtande i anledning av dels framställning från fullmäktige i riksbanken angående Tumba pappersbruk, in. m., dels i ämnet väckt motion. a5 i texten
- Rskr. 1964:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa tjänster vid kommunikations a1 i texten
- SU 1964:136 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändrad organisation av postverket, m. m. jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
- BevU 1964:57 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående böjning av vissa postavgifter jämte i ämnet väckta motioner. s. 8 i texten