Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m.m

1966-07-01 · 273 sidor, varav 254 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 254 av 273 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1966:52, Angående riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, m.m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

1

Nr 52

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för

arbetsmarknadspolitiken, m.m.; given Stockholms slott

den i mars 1966.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken.

Förslagen bygger på arbetsmarknadsutredningens betänkande och

innebär i stort sett fortsatt utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken med

bibehållen principiell målsättning och förbättrad samordning mellan olika

verksamhetsformer.

Målet för arbetsmarknadspolitiken skall vara att i såväl samhällets som

den enskildes intresse åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt

vald sysselsättning. För att detta syfte skall nås måste arbetsmarknadspolitiken

vara i hög grad differentierad. Den skall främja balansen på

arbetsmarknaden. Den skall vidare i samklang med den ekonomiska politiken

i stort och med lokaliseringspolitiken främja ekonomisk tillväxt

i samhället och bidra till en ändamålsenlig utveckling av näringslivets

struktur.

I propositionen förutses behov att successivt bygga ut arbetsförmedlingen

så att den kan motsvara kraven på ökade insatser bl. a. för att bättre utnyttja

arbetskraftstillgångarna. En omedelbar förstärkning av den allmänna förmedlingen

föreslås. Syftet är främst att medverka till snabb stegring av

yrkesverksamheten och därigenom underlätta fortsatt expansion inom

näringslivet. Vidare föreslås personalökning inom arbetsvärd och yrkesvägledning.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspolitikens mest betydelsefulla

hjälpmedel. Frågan om dess utformning och omfattning är emellertid

en del av det frågekomplex som berör vuxenutbildningen i stort.

Beredningen av gymnasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens

betänkanden om vuxenutbildningens framtida utformning har inte avslutats.

Avsikten är att till nästa års riksdag lägga fram förslag beträffande såväl

utformningen av det studiesociala stödet åt vuxenstuderande som vuxenutbildningens

framtida organisation. Vissa av arbetsmarknadsutredningens

förslag bör prövas först i samband med det samlade ställningstagandet till

vuxenutbildningen. Detsamma gäller ett av arbetsmarknadsstyrelsen framlagt

förslag om försöksverksamhet med s. k. uppskolning.

Kriterierna för omskolning utformas så att sysselsättningsutvecklingen

på längre sikt kan beaktas vid bedömning av omskolningsbehovet. Behovet

av aktivare strukturpolitiska insatser och önskemålet att skapa grundläggande

betingelser för att förbättra de lågavlönades ställning motiverar att

omskolningen av inte arbetslösa byggs ut väsentligt. För bristyrkesutbildning

föreslås att högst 10 milj. kr. skall få disponeras mot f. n. högst

500 000 kr. Utbyggnaden skall ha formen av försöksverksamhet.

Utbildning i samband med lokalisering av företag till orter med brist

på yrkeskunnig arbetskraft skall kunna stödjas med statsbidrag om företaget

är beläget på en ort där lokaliseringsstöd enligt kungörelsen om statligt

lokaliseringsstöd i princip kan utgå. Arbetsmarknadsverket får bestämma

bidragens storlek.

Vissa höjningar föreslås av utbildningsbidragen. Grundbidraget ökas

från 410 kr./mån. till 450 kr./mån. Även hyresbidragen, familjetilläggen

och barntilläggen höjs. Till elever med hemmavarande barn under 16 år

skall helt barntillägg utgå utan hinder av gällande inkomstprövning.

Villkoren för att få flyttningsbidrag skall i princip utformas och tillämpas

på samma sätt som för omskolning. Flyttningsbidrag skall i vissa fall

kunna utgå även till personer som bär arbete. Möjligheten att ge familjebidrag

föreslås utsträckt från f. n. högst nio månader till högst 12 månader.

I syfte att öka försörjningsmöjligheterna för säsongarbetslösa skall familjebidrag

kunna utgå på försök med högst 300 kr./mån. vid tillfälligt arbete

utom hemorten. Utrustningsbidraget kompletteras med barntillägg om 150

kr./mån. för varje barn under 16 år.

Försöksverksamheten med inlösen av egnahem utvidgas.

Den arbetsmarknadspolitiska målsättningen är densamma för män och

kvinnor. Särskilda åtgärder kan emellertid vara motiverade i fråga om

kvinnlig arbetskraft för att kompensera de sämre valmöjligheterna för

kvinnor soin under längre lid har varit borta från förvärvslivet. Vissa förslag

läggs fram i detta syfte. För att förbättra de äldres möjligheter att kvarstå

i produktionen föreslås vidgad användning av provanställning med möjlighet

till utbildningsbidrag under högst tre månader.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

På arbetsvärdens område föreslås fortsatt utbyggnad. Statsbidrag skall

utgå till anordnande och drift av lokaler för arbetsprövning. Företag som

förbinder sig att utbilda handikappade för anställning i företaget skall

kunna få statsbidrag till kostnaderna under högst sex månader. Huvudmän

inom norra stödområdet skall i vissa fall kunna få förhöjt bidrag till anordnande

av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsättning.

Näringshjälpsbeloppet föreslås höjt från 10 000 kr. till 12 000 kr. I vissa

fall skall lån därutöver kunna beviljas med högst 12 000 kr. På försök

skall näringshjälp kunna utgå när två eller flera handikappade gemensamt

startar företag. Maximibidraget till inköp av motorfordon höjs från 10 000

kr. till 12 000 kr.

Statliga industribeställningar i sysselsättningsstödjande syfte skall kunna

göras även i fortsättningen. I fråga om kommunala industribeställningar

föreslås statsbidrag med högst 20 %.

Beredskapsarbeten skall så långt möjligt drivas lika rationellt som andra

arbeten. Beträffande valet av arbetsobjekt framhålls bl. a. att arbetena skall

vara angelägna och att urvalet av arbetsobjekt i ökad utsträckning bör frigöras

från beroende av de arbetslösas bostadsort. Svårigheterna att i längden

finna lönsamma objekt i tillräcklig omfattning i arbetslöshetsområdena

gör det nödvändigt att dessa arbetsplatser i första hand reserveras för äldre

och lokalt bunden arbetskraft. Försöksverksamheten med placering av

arbetslösa i ordinarie arbeten föreslås vidgad.

Statsbidraget till kommunala beredskapsarbeten liksom till kommunala

arkivarbetsplatser föreslås bestämt till 33 %. Möjlighet skall föreligga att

jämka bidragen. Bidrag skall kunna utgå också till enskilda beredskapsarbeten.

Kontanthjälpen behålls som medel att bereda den arbetslöse och arbetsförmedlingen

rådrum att omsorgsfullt pröva förutsättningarna för en varaktig

arbetsplacering.

Ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas vid Stockholms universitet.

Uppgiften skall vara att bedriva utbildning och forskning rörande arbetsmarknadens

förhållanden.

För nästa budgetår förordas ca 150 nya tjänster vid arbetsmarknadsstyrelsen

och arbetsförmedlingen. Anslagen till den arbetsmarknadspolitiska

verksamheten föreslås ökade med omkring 48 milj. kr. i förhållande till

riksstaten för innevarande budgetår.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

den i mars 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström,

Lange, Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

för arbetsmarknadspolitiken, m. in. och anför.

Inledning

1960 års riksdag begärde en översyn av arbetsmarknadspolitiken (SU

1960: 81 p. 8, rskr 207). Med anledning härav tillsattes samma år arbetsmarknadsutredningen1

(direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s. 122). Utredningen

har den 17 december 1964 avlämnat betänkandet »Arbetsmarknadspolitik»

(SOU 1965:9).

Efter remiss har följande myndigheter och organisationer avgett yttranden

över betänkandet, nämligen arbetsmarknadsstyrelsen — som har bifogat

yttranden av länsarbetsnämnderna — bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

centrala studiehjälpsnämnden, civilförsvarsstyrelsen, domänstyrelsen,

kriminalvårdsstyrelsen, poststyrelsen, jordbruksnämnden, järnvägsstyrelsen,

kammarrätten, kommerskollegium, konjunkturinstitutet, lantbruksstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i

samtliga län med undantag av Östergötlands län, medicinalstyrelsen, riksantikvarieämbetet,

riksarkivarien, riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket,

riksskattenämnden, sjöfartsstyrelsen, skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen,

socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, statskontoret, statens arbetsklinik

i Stockholm, statens friluftsnämnd, statens lånenämnd för den mindre

1 Landshövdingen Per Eckerberg, ordförande, riksdagsmännen Knut Johansson, Folke Björkman,

Rune Gustavsson, Bertil Ohlin och Gunnel Olsson, direktören Carl Jacobsson, ombudsmannen

Märta Liljegren, direktören Gunnar Lindström, ombudsmannen Bert Lundin, kanslirådet

Olof Petersson, avdelningschefen Gösta Rehn och landshövdingen Valter Åman. På därom

gjord framställning har Åman den 15 december 1960 entledigats från uppdraget som ledamot

av utredningen och direktören Otto Nordenskiöld tillkallats i Åmans ställe.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kmujl. Maj:ts proposition nr 52 år UttiG

skeppsfarten, statens naturvårdsnämnd, statens råd för byggnadsforskning,

statens utlänningskommission, telestyrelsen, vattenfallsstyrelsen, vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen, överbefälhavaren — som har bifogat yttranden

av fortifikationsförvaltningen och försvarets intendenturverk —

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, bostadsbyggnadsutredningen,

byggindustrialiseringsutredningen, centrala rehabiliteringsberedningen,

1962 års företagareföreningsutredning, pensionsförsäkringskommittén,

personalutbildningsberedningen, utlänningsutredningen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelseutredningen, yrkesutbildningsberedningen, Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen, Svenska kommunförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Svenska stadsförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation, Fredrika-Bremer-Förbundet, Handelskamrarnas

Nämnd, Kooperativa förbundet (KF), Riksförbundet Landsbygdens

Folk (RLF), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska

Bankföreningen, Svensk industriförening, Svenska sparbanksföreningen,

Sveriges Grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges industriförbund, Sveriges Lantbruksförbund, Landsorganisationen

i Sverige (LO) — som har bifogat yttranden av de förbund som är anslutna

till organisationen — Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO)

— som har bifogat yttrande av Svenska Arkitekters Riksförbund —

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Statstjänstemannens Riksförbund

(SR), Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening, Sveriges Socionomförbund,

Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund, De Handikappades Riksförbund

(DHR), Handikapporganisationernas Centralkommitté (HCK),

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka, Svenska Diakonsällskapet samt

Svenska vanförevårdens centralkommitté (SVCK).

I skrivelse den 16 mars 1965 har arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit försöksverksamhet

med s. k. uppskolning. Förslaget bygger på promemorior

som har utarbetats av en arbetsgrupp inom styrelsen. Till styrelsens skrivelse

har fogats yttranden över promemoriorna av skolöverstyrelsen, SAF, LO,

TCO och SACO. Därjämte har Kungl. Maj:t inhämtat yttranden av statskontoret,

statens institut för hantverk och industri, centrala studiehjälpsnämnden,

personalutbildningsberedningen, yrkesutbildningsberedningen,

Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

Universitetskanslersämbetet har den 18 februari 1966 med eget yttrande

överlämnat en av konsistoriet vid Stockholms universitet avgiven, till ämbetet

ställd skrivelse den 17 juni 1965 angående inrättande av ett institut

för arbetsmarknadsfrågor.

1965 års långtidsutredning har i sin nyligen framlagda huvudrapport

»Svensk ekonomi 1966—1970 med utblick mot 1980» belyst utvecklingslinjerna

i svensk ekonomi i första hand fram till år 1970 men också för tiden

därefter fram till år 1980. Rapporten, som f. n. remissbehandlas, uppehåller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

sig ingående vid utvecklingen av arbetskraftstillgångarna och efterfrågan på

arbetskraft. Eftersom det framlagda materialet i dessa avseenden berör en

av förutsättningarna för den framtida arbetsmarknadspolitiken kommer i

det följande att i sammandrag återges utredningens huvudresultat i fråga

om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden på längre sikt i anslutning

till arbetsmarknadsutredningens motsvarande bedömning.

I statsverkspropositionen (bil. 13 s. 65—68) har Kungl. Maj:t föreslagit

riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet, för budgetåret

1966/67 på driftbudgeten beräkna

a) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag av

14 800 000 kr.;

b) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag av

4 500 000 kr.;

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar ett förslagsanslag av 72 500 000

kr.;

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader ett förslagsanslag av 19 000 000

kr.;

e) till Allmänna beredskapsarbeten m. m. ett reservationsanslag av

400 000 000 kr.; ,

f) till Vissa sysselSättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.

ett reservationsanslag av 155 000 000 kr.;

g) till Förläggningsbyggnader m. m. ett förslagsanslag av 26 000 000 kr.;

h) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet ett

reservationsanslag av 1 000 kr.;

i) till Omskolning m. m. ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.;

j) till Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade ett förslagsanslag

av 3 000 000 kr.;

k) till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade ett förslagsanslag

av 18 000 000 kr.

Beredningen av dessa frågor är nu avslutad, och jag anhåller att få

redogöra för dem närmare.

1. Den allmänna bakgrunden

Arbetsmarknadsutredningen

Arbetsmarknadspolitikens uppgifter och metoder. Utredningen framhåller

att det i vårt land råder enighet om att huvudmålen för den ekonomiska

politiken är snabbt ekonomiskt framåtskridande, full sysselsättning

och stabilt penningvärde. Sysselsättningsfrågorna måste därför behandlas

i relation till > målsättningen i fråga om penningvärde och framstegstakt.

Hänsyn måste tas både till de konflikter som i vissa lägen kan uppstå

mellan de olika målen och till det inbördes stöd som de i andra lägen kan

ge varandra. De avvägningsproblem som därvid kan uppstå har utred
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

ningen inte ansett sig kunna ta upp till närmare behandling. Däremot har

utredningen velat understryka att de ekonomiska målen för arbetsmarknadspolitiken

måste underordnas sociala och mänskliga hänsyn.

Innebörden i begreppet full sysselsättning är i det allmänna språkbruket

oklar. Det är enligt utredningens mening inte möjligt att i siffror ange

vad som skall anses vara målet för sysselsättningspolitiken. Sysselsättningsnivån

bär i vårt land successivt höjts. Det finns emellertid enligt

utredningens uppfattning utrymme för att ytterligare öka sysselsättningen,

bl. a. genom att grupper som nu är arbetslösa eller ofullständigt sysselsatta

ges ökade möjligheter till arbete. Detta förutsätter en effektivering

av arbetsmarknadspolitikens båda grenar, nämligen åtgärderna för arbetskraftens

anpassning och de sysselsättningsskapande åtgärderna, till vilka

senare utredningen också räknar lokaliseringspolitiken.

Det är arbetsmarknadspolitikens uppgift att söka skapa tillfredsställande

sysselsättning utan ökat inflationstryck. Med arbetsmarknadspolitik avser

således utredningen åtgärder som främjar anpassningen mellan tillgång

och efterfrågan på arbetskraft samt åtgärder som åstadkommer sysselsättningsökning

med andra än gene’rella ekonomisk-politiska medel. Samtidigt

ingår arbetsmarknadspolitiken som ett led i den ekonomiska politiken

och skall kunna medverka till att i vissa lägen höja den totala efterfrågan

på varor och tjänster, i andra lägen sänka efterfrågan.

Utredningen understryker att en tillräckligt aktiv och omfattande arbetsmarknadspolitik

lämnar ett oumbärligt bidrag till lösningen av den

konflikt som föreligger mellan skilda ekonomiska mål. Den utgör därigenom

ett nödvändigt komplement till de generellt verkande ekononliskpolitiska

medlen.

Ju verksammare arbetsmarknadspolitiken främjar en snabb anpassning

mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknadens olika delområden,

desto kraftigare kan de generellt verkande medlen sättas in för att främja

en efterfråge- och produktionsökning när förhållandena gör detta behövligt

eller för att dämpa ett inflationstryck utan att det uppstår risk för arbetslöshet.

Det finns tecken som tyder på att den internationella konkurrensen

på flera för vårt land viktiga områden kommer att hårdna, varvid interna

pris- och kostnadsstegringar kommer att bli en större fara för sysselsättningen

än hittills. Den höga sysselsättningsgrad som vi eftersträvar måste

därför åstadkommas i ett mindre inflatoriskt klimat än hittills under

efterkrigstiden. Kraven på arbetsmarknadspolitiken växer härigenom i

fråga om både anpassningsåtgärder och åtgärder som syftar till att under

begränsade perioder öka sysselsättningen på speciella områden.

Utredningen hänvisar till att det samtidigt förekommer markerad arbetskraftsbrist

i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta

de anställda i vissa andra branscher. Mot denna bakgrund anser utredningen

att fördelarna med de åtgärder som avser att underlätta rörlig
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

heten på arbetsmarknaden är så påtagliga, att utredningen även utan preciserade

lönsamhetsberäkningar finner sig kunna föreslå en viss förstärkning

av dessa åtgärder. Förslagen avser arbetsförmedlingens organisation

och resurser, åtgärder för omskolning och fortbildning, ekonomiska bidrag

till och bostäder för flyttande arbetskraft samt medverkan till försäljning

och inlösen av egnahem.

Också åtgärderna för att anpassa arbetstillfällena till arbetskraftens förutsättningar

behöver förstärkas, bl. a. med sikte på starkt ortsbundna

arbetslösa. I diskussionen om arbetsmarknadspolitikens utformning har

ofta två huvudlinjer ställts mot varandra: att flytta arbetstillfällena till

arbetskraften på de orter där den befinner sig eller att hjälpa arbetskraften

att komma till arbetstillfällena. På båda sätten kan man öka den enskildes

frihet till ett rationellt arbetsval och främja anpassningen mellan tillgång

och efterfrågan på arbetskraft. I vissa fall är hindren och kostnaderna för

att upprätthålla eller öka sysselsättningen på en ort eller i en bransch så

påtagliga att flyttning och omskolning framstår som den enda rimliga

lösningen. I andra fall ter sig sysselsättningsskapande åtgärder på en

viss ort eller i en viss bransch fördelaktiga. I en mängd mellanfall måste

ske en avvägning som man inte kan göra något generellt uttalande om.

Arbetsmarknadspolitiken måste också ha möjligheter att påverka den

totala omfattningen av efterfrågan på arbetskraft. Detta kan ske genom

åtgärder som arbetsmarknadsmyndigheterna äger besluta inom av regering

och riksdag givna ramar, t. ex. beredskapsarbeten eller extra statsbeställningar.

I andra fall ankommer det på arbetsmarknadsstyrelsen att föreslå

Kungl. Maj:t åtgärder i samma syfte, t. ex. ändringar i det offentliga byggandets

eller bostadsbyggandets omfattning. Svårigheter har förelegat att

få åtgärder av detta slag rätt avvägda — både i fråga om tidpunkt, art

och omfattning i förhållande till arbetslöshetens storlek och sammansättning.

Utredningen har funnit att en differentiering av de sysselsättningsskapande

åtgärderna bör eftersträvas och att ökad uppmärksamhet

måste ägnas åt att insatserna sätts in i rätt tid.

Utvecklingstendenser på arbetsmarknaden. Utredningen konstaterar att

antalet sysselsatta enligt arbetskraftsundersökningarnas definitioner beräknas

ha ökat med 205 000 under 1950-talet eller med drygt 6 ®/o. Större delen

av denna ökning inträffade under decenniets andra hälft, då antalet sysselsatta

steg med ungefär 120 000 personer eller med 3,5 ®/0. Utredningen beskriver

vidare kortfattat de förändringar av arbetskraftsutbudet som kan

väntas fram till år 1980. Beskrivningen baseras på en preliminär beräkning

av landets arbetskraftstillgångar, som har lagts fram av arbetsmarknadsstyrelsens

prognosinstitut. Vid bedömningen av de framtida relativa arbetskraftstalen

har yrkesintensiteten i de yngsta åldrarna antagits komma

att minska starkt på grund av den ökade utbildningsfrekvensen i dessa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

åldrar. För vuxna män och för inte gifta kvinnor beräknas yrkesintensiteten

förbli oförändrad upp till de högre åldrarna, medan för gifta kvinnor

har antagits en fortsatt stegring av yrkesintensitoten. Nettoimmigrationen

antas liksom under 1950-talets andra hälft komma att ligga vid 10 000

personer per år. Utredningen påpekar att det ligger i sakens natur att beräkningar

av det slag det här gäller måste betraktas som osäkra.

På grundval av de gjorda antagandena beräknar utredningen att arbetskraften

ökar med uppskattningsvis 215 000 personer under den första

hälften av 1960-talet och knappt 20 000 personer under andra hälften.

Under 1970-talet beräknas arbetskraftstillgångarna öka endast obetydligt.

En utförligare redovisning av beräkningarna lämnas i följande tabell som

gäller förändringar i arbetskraften åren 1960—1980.

(1 000-tal)

År

Män

Kvinnor

Därav

Summa

Förändring

gifta

inte gifta

1 /O

1960

2 288,7

1 242,3

655,1

587,2

3 531,0

1965

2 334,3

1 411,5

826,1

585,4

3 754,8

+ 6,1

1970

2 324,5

1 440,4

934,2

506,2

3 764,9

+0,5

1975

2 306,5

1 463,0

1 025,0

438,0

3 769,5

+ 0,1

1980

2 300,0

1 490,7

1 088,5

402,2

3 790,7

+ 0,6

Beräkningarna i tabellen ger vid handen att antalet män åren 1960—1965

ökar med ca 45 000 men åren 1965—1970 minskar med ca 10 000. Även

under de båda följande femårsperioderna beräknas antalet män i arbetskraften

minska. Den uppskattade ökningen av arbetskraften hänför sig

sålunda helt till kvinnorna, som under den första femårsperioden antas

öka med ca 170 000 och de följande med mellan 20 000 och 30 000 personer

per femårsperiod. Denna ökning avser emellertid enbart gifta kvinnor.

Antalet inte gifta kvinnor i arbetskraften beräknas minska, bl. a. på grund

av ökande giftermålsfrekvens.

Den för andra hälften av 1960-talet och det följande årtiondet mycket

svaga ökningen av arbetskraftstillgångarna kommer att variera starkt

inom olika landsdelar. Takten i arbetskraftens tillväxt kan väntas bli betydligt

snabbare i Stockholms stad och län, i Mälarlänen samt i övre

Norrland än för riket i dess helhet, östra Götaland, Dalarna och nedre

Norrland beräknas få minskade arbetskraftstillgångar. Dessa regionala

bedömningar är emellertid ytterligt osäkra. Lokaliseringspolitikens framtida

utformning liksom arbetsmarknadspolitiken i övrigt utövar starkt

inflytande på befolkningsrörelserna inom landet.

Utredningens beräkningar av arbetskraftsförändringarna avser antalet

personer, oavsett om dessa arbetar på heltid eller deltid. Prognosinstitutet

har också sökt räkna om antalet personer till årsarbetare. Vid denna omräkning

har förutsatts att varje man i arbetskraften utför ett årsverke, varje

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Rungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

inte gift kvinna 80% av ett årsverke och varje gift kvinna 70% beroende

på deltidsarbete m. m. Beräknat antal årsarbetare under perioden 1960—

1980 framgår av följande tabell.

(1 000-tal)

1960

1965

1970

1975

1980

Män...............

2 288,7

2 334,3

2 324,5

2 306,5

2 300,0

Kvinnor............

928,3

1 046,6

1 058,9

1 067,9

1 083,8

Summa

3 217,0

3 380,9

3383,4

3 374,4

3 383,8

Mellan åren 1960 och 1965 sker alltså eu ökning av antalet årsarbetare

med 165 000. Därefter kan antalet beräknas ligga helt stilla under hela

prognosperioden och approximativt uppgå till i runt tal 3,4 milj. I den

mån förkortad veckoarbetstid genomförs, minskar detta också tillgången

på arbetskraft i timmar räknat.

Den knapphet på arbetskraft som kommer att känneteckna återstoden

av 1960-talet och de första åren av 1970-talet kommer enligt utredningen

att kräva åtgärder för att ta till vara de arbetskraftsresurser som f. n. inte

alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet. I första hand

gäller det att ge hemarbetande kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft

ökade möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden. Arbetslösheten

bör reduceras ytterligare. Här kommer särskilt säsongarbetslösheten och den

strukturellt betingade arbetslösheten i blickpunkten. Också omsättningsarbetslösheten

bör kunna minskas ytterligare.

Den ytterligare expansion av näringslivet och därmed av efterfrågan på

arbetskraft som kan motses under det närmaste årtiondet kommer att avse

stadsnäringarna. Behovet av arbetskraft inom jord- och skogsbruk väntas

däremot fortsätta att minska. Det torde vara klart att stadsnäringarnas

behov av arbetskraftstillskott i stor utsträckning kommer att avse arbetskraft

med teoretisk skolning och yrkesutbildning. För att kunna omplacera

den arbetskraft som friställs i jord- och skogsbruk till arbete inom stadsnäringarna

kommer det att erfordras omskolning och andra arbetsmarknadspolitiska

åtgärder i stor omfattning.

Arbetskraftsefterfrågan inom de expanderande delarna av stadsnäringarna

har efter hand i allt större utsträckning gällt tjänstemannapersonal

med olika slag av teoretisk utbildning. Allmänt kan sägas att arbetskraftsbehovet

under det kommande årtiondet i stigande grad kommer att gälla

personal med kvalificerad utbildning. Utvecklingen kommer att medföra

att arbetskraft tid efter annan behöver omskolas för nya arbetsuppgifter i

produktionen. Detta gäller personal med såväl längre som kortare utbildning.

Det är därför i hög grad angeläget att både nybörjarutbildning och

vuxenutbildning får resurser som svarar mot arbetsmarknadens behov.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ta proposition nr 52 år 1066

övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kommer att

medföra en fortsatt utflyttning från områden där stadsnäringarna nu är

svagt företrädda om utflyttningen inte kan begränsas av en intensifierad

lokaliseringsverksainhet. Även kommande förändringar inom stadsnäringarna

kan göra en geografisk omflyttning av arbetskraft nödvändig. Bl. a.

med hänsyn till den knapphet på arbetskraft som kan motses är det angeläget

att den erforderliga geografiska omflyttningen av arbetskraft inte

fördröjs. Det är därför av vikt att arbetsmarknadspolitiken förfogar över

hjälpmedel som underlättar den geografiska rörligheten bl. a. därför att

man framöver har att räkna med en betydande ökning av personer i

åldrarna 50 år och däröver. Bland dessa är det förenat med större svårigheter

än hland de yngre åldersklasserna att flytta.

Särskilt yttrande

Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan ansluta sig till utredningens

uppfattning att en ökning av den geografiska rörligheten skulle

vara särskilt angelägen vid fullföljande av de arbetsmarknadspolitiska

syftena. I yttrandet framhålls* att det är nödvändigt att lokaliseringspolitiska

åtgärder skjuts mera i förgrunden. Särskilt för kvinnor och

äldre torde lokaliseringspolitiska insatser som ger lämpliga sysselsättningstillfällen

inom hemregionen vara väsentliga för att ta till vara arbetskraftsresurserna.

1965 års långtidsutredning

Befolkningsutvecklingen. Sveriges totala folkmängd som var ca 7,7 miljoner

år 1965, beräknas stiga till 8,1 miljoner år 1970 och till 8,7 miljoner

år 1980. Detta innebär att befolkningen under perioden 1965—1980 ökar

med 0,8 % per år, dvs. ungefär lika mycket som i genomsnitt under efterkrigstiden.

Prognosen bygger på medelalternativet i statistiska centralbyråns senaste

befolkningsframräkning. I fråga om utvecklingen av dödligheten innebär

detta alternativ en fortsatt nedgång för alla åldersgrupper fram t. o. m. år

1980 utom för män över 65 år och för kvinnor över 80 år. I dessa senare

fall antas dödligheten ligga kvar på 1964 års nivå. Fruktsamheten antas

ligga kvar på 1964 års nivå för alla kvinnor mellan 15 och 47 år. Detta är

en jämförelsevis hög nivå och det framhålls att fruktsamheten kan bli lägre

än enligt medelalternativet.

Nettoinvandringen har beräknats på grundval av utvecklingen av in- och

utvandring sedan slutet av 1940-talet. Fram t. o. m. år 1963 uppgick det

årliga invandringsöverskottet till i genomsnitt 10 000 ä 11 000. År 1964

var överskottet ca 23 000 och förra året utgjorde det ca 30 000. Befolkningsprognosen

förutsätter ett fortsatt årligt invandringsöverskott på 10 000

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

personer. Eftersom antalet utvandrare tycks ha stabiliserat sig till 15 000

innebär detta att bruttoinvandringen årligen behöver uppgå till ca 25 000

för att prognosen skall slå in.

Invandringsöverskottet kommer f. n. till ca 75 % från de övriga nordiska

länderna. Finland dominerar bland dessa. Under tioårsperioden 1955—-1964

kom inte mindre än 60 % av invandringsöverskottet därifrån. Under långtidsutredningens

prognosperiod ökar de arbetsföra åldrarna i Finland kraftigt

men ökningen avtar successivt fram t. o. in. år 1975. Finska ekonomiska

rådet angav i en rapport i slutet av år 1964 att arbetslösheten i Finland

kunde väntas öka med 4 000 å 5 000 personer om året under perioden 1962—

1967 såvida inte ut vand ringsöverskottet från Finland blev av samma omfattning

som under 1950-talet.

Långtidsutredningen konstaterar att inga tillgängliga data motsäger att

ett invandringsöverskott fram till år 1970 om 10 000 per år skulle vara möjligt.

Det är inte heller uteslutet att siffran kommer att överträffas. Överskottets

storlek varierar tydligt med den inhemska konjunkturen i Sverige.

Om ett efterfrågetrvck på den svenska arbetsmarknaden av den styrka som

rått under åren 1964 och 1965 står kvar torde befolknings- och sysselsättningsutvecklingen

i Finland inte hindra att invandringsöverskottet därifrån

blir större än som förutsatts i prognosen. Detsamma torde gälla även för

den del av immigrationen som kommer från medelhavsländerna.

Valet av alternativ beträffande antagandena om utvecklingen av fruktsamhet

och invandringsöverskott påverkar resultaten avsevärt. Redan år

1970 är skillnaden mellan högsta och lägsta befolkningstal enligt olika alternativ

över 100 000 personer trots att invandringsöverskottet i alla alternativen

upptas till 10 000 personer om året fram till år 1970. För år 1980 är

skillnaden nästan en halv miljon. Långtidsutredningen framhåller att av

tänkbara avvikelser från medelalternativet synes sådana som följer av ett

högre invandringsöverskott och en lägre fruktsamhet vara mest troliga. Om

sådana avvikelser inträffar torde detta på kort sikt ha en positiv effekt på

arbetsmarknaden.

Befolkningens åldersfördelning kommer att påverkas så att åldersgruppen

16—64 år omfattar en successivt allt mindre del av befolkningen. Över

hela perioden fram t. o. m. år 1980 kommer grupperna 0—15 år och 65-w

år att stå för större delen av ökningen. Befolkningen i de arbetsföra åldrarna,

15—69 år, som växte med ca 220 000 under perioden 1960—1965, förutses

öka med endast ca 120 000 under perioden 1965—1970. Ökningen 1970—

1975 väntas bli ca 70 000 och 1975—1980 ungefär lika stor.

Arbetskraftstillgångnrna 1965—1970. Den framtida tillgången på arbetskraft

har beräknats med utgångspunkt i den redovisade befolkningsprognosen.

Denna har kombinerats med antaganden om förvärvsfrekvenserna för

olika köns-, ålders- och civilståndsgrupper i de arbetsföra åldrarna 15—69

år. Härigenom har man fått fram antalet förvärvsarbetande personer. För

olika grupper har slutligen förändringarna i arbetad tid uppskattats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966

Då det gällt att bestämma förvärvsfrekvenserna för grupperna män och

icke gifta kvinnor under prognosperioden har man utgått från den utveckling

som i folkräkningarna kunnat iakttas mellan åren 11)50 och 1960. Denna

utveckling antas fortsätta även under prognosperioden dock med viss

modifikation beträffande antalet studerande.

För de gifta kvinnorna har en annan metod använts. Det alternativ som

har valts bygger på hypotesen att utbudet av kvinnlig arbetskraft varierar

med barnantalet samt utgår från en beräkning av »återvändandefrekvenser»,

dvs. kvinnornas benägenhet att återvända till arbetsmarknaden när barnen

vuxit upp.

För männen innebär antagandena att förvärvsfrekvenserna sjunker i åldersgrupperna

15—24 år och 25—54 år men är konstanta i åldersgruppen

55—64 år. Även för icke gifta kvinnor beräknas sjunkande förvärvsfrekvenser

för åldersgrupperna upp till 50 år. Åldersgruppen 50—64 år har ökande

förvärvsfrekvenser. De gifta kvinnornas förvärvsfrekvens beräknas öka

starkt. Riksgenomsnittet uppgår f. n. till ca 35 %. Det beräknas stiga till ca

40 % i åldersgruppen 15—39 år och till ca 45 % i åldersgruppen 40—64 år.

Prognosen innebär att antalet förvärvsarbetande ökar med 0,7 % årligen

under perioden 1966—1970 mot 1,0 % under perioden 1960—1965. Antalet

förvärvsarbetande gifta kvinnor väntas öka med drygt 30 000 om året.

Utredningen uppehåller sig ingående vid frågan om förutsättningarna för

att de kraftigt höjda förvärvsfrekvenserna för de gifta kvinnorna skall komma

till stånd.

Förvärvsfrekvenserna för gifta kvinnor varierar starkt mellan olika delar

av landet som framgår av följande tablå från 1960 års folkräkning.

Förvärvsfrekvens för gifta kvinnor

i åldrarna

15—39

40—64

65—oj

år

år

år

Riksgenomsnitt...............................

29,3

24,0

2,1

A. Värmland, Dalarna, Norrland................

23,7

17,3

1,6

Södra och mellersta Sverige..................

31,0

26,0

2,3

B. Städer med minst 50 000 inv.................

37,7

35,1

3,7

varav: Stockholm...........................

40,3

41,9

5,5

Borås...............................

46,3

45,9

4,8

Övriga landet.................................

25,4

19,1

1,6

Tablån visar att förvärvsfrekvenserna låg högre i södra och mellersta

Sverige än i skogslänen och att de var högre i städer med minst 50 000 invånare

än i övriga landet. Utredningen konstaterar att de delar av landet

som hade relativt låga förvärvsfrekvenser år 1960 också hade en jämförelsevis

liten del av landets totala befolkning. Även med kraftiga höjningar av

förvärvsfrekvenserna i dessa områden fram till år 1970 krävs stora ökningar

i Syd- och Mellansverige resp. i de stora städerna för att det förutsatta

riksgenomsnittet skall uppnås.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utredningen konstaterar att det med fog kan antas att möjligheterna att

höja de gifta kvinnornas förvärvsfrekvenser blir mindre ju högre nivå de

ligger på i utgångsläget. Dessa förhållanden motiverar en diskussion om det

i prognosen förutsatta riksgenomsnittet år 1970 för de gifta kvinnornas

förvärvsfrekvens är realistiskt. Utredningen framhåller att man måste tänka

sig ett »tak» för de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens även om detta troligen

kommer att ligga högre år 1970 än år 1965. Förekomsten av ett sådant

tak beror framför allt på omfattningen av negativa attityder mot gifta kvinnors

förvärvsarbete och på att brist på hemhjälp, daghemsplatser o. d.

hindrar en del gifta kvinnor att förvärvsarbeta.

Det finns risk för att vi redan före år 1970 i vissa områden törnar mot

det tak för gifta kvinnors förvärvsfrekvens som sätts av de nämnda förhållandena.

Utredningen ställer frågan vilka möjligheter som under sådana omständigheter

föreligger för att de förutsatta förvärvsfrekvenserna skall kunna

uppnås. Förvärvsfrekvenserna kan tänkas höjas mera i andra delar av landet.

Den regionala och näringsgrensvisa utveckling av produktionen som

redovisas i rapporten antyder emellertid snarare att betydande svårigheter

kan uppstå när det gäller att anpassa utbud och efterfrågan till varandra.

Man kan tänka sig en ökad rörlighet för den arbetskraft, som utgörs av

gifta kvinnor, dvs. i praktiken en accelererad inflyttning till tätorterna. Redan

nu lägger emellertid bostadssituationen hinder i vägen för omflyttning

av arbetskraft från överskotts- till underskottsområden. Olika hinder för

kvinnans deltagande i förvärvslivet kan tas bort eller minska i betydelse.

Inte ens en fördubbling av antalet daghemsplatser kan emellertid i avgörande

grad påverka arbetskraftsutbudet.

De praktiska slutsatser som kan dras av det föregående är enligt utredningen

att en rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitik inriktad speciellt

på de gifta kvinnorna får en fortsatt stor vikt. Utredningen framhåller också

att det är naturligt att uppfatta prognosen för det samlade arbetskraftsutbudet

som optimistiskt hållen. Den kräver både offentliga åtgärder och

ganska radikala förändringar i kvinnors och arbetsgivares syn på »manliga»

resp. »kvinnliga» arbeten för att slå in.

Vid beräkningen av den totala arbetstidens utveckling har de gifta kvinnornas

medelarbetstid, som för år 1965 antagits vara 85 % av männens,

förutsatts sjunka till 80 % år 1970. Sänkningen la?ror på att andelen gifta

kvinnor med deltidsarbete väntas öka.

Utredningen anför att det är realistiskt att räkna med arbetstidsförkortning

även i framtiden. Utan att därmed söka prognosticera den arbetstidsförkortning

som kan väntas äga rum åren 1965—1970 har utredningen infört

ett antagande som innebär en successiv nedgång till 42l/s timmars veckoarbetstid

för de grupper som nu har 45 timmars arbetsvecka.

Beräkningarna av antalet förvärvsarbetande och förändringarna i medelarbetstid

ger till resultat att arbetskraftsvolymen mätt i antal arbets
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

timmar kommer att minska med 0,3 % per år 1965—1970 mot en ökning

med 0,6 % per år under perioden 1960—1965. Utvecklingen belyses i följande

tablå.

Arbetskraftens förändringar åren 1960—1970

1960—1965

1965—1970

1. Absoluta förändringar (tusental personer)

Medelbefolkning i åldrarna 15—69 år.........

+ 255

+ 118

Antal förvärvsarbetande.....................

+ 157

+ 109

Antal årsarbetande1.........................

+ 134

+ 49

Arbetskraftsvolym i timmar.................

—

2. Procentuell förändring över hela perioden

Medelbefolkning i åldrarna 15—69 år.........

+ 4,9

+ 2,2

Antal förvärvsarbetande.....................

+ 4,9

+ 8,3

Antal årsarbetande1.........................

+ 4,3

+ 1,5

Arbetskraftsvolym i timmar.................

+ 2,0

— 1,5

3. Procentuell förändring per år

Medelfolkning i åldrarna 15—69 år...........

+ 1,0

+ 0,4

Antal förvärvsarbetande.....................

+ 1,0

+ 0,7

Antal årsarbetande1.........................

+ 0,9

+ 0,3

Arbetskraftsvolym i timmar.................

+ 0,6

— 0,3

1 Utan arbetstidsförkortning.

Efterfrågan på arbetskraft åren 1965—1970. Utredningen har låtit inhämta

uppgifter för de olika näringsgrenarna om deras väntade efterfrågan på

arbetskraft. Denna genomgång har givit vid handen att stegringen av arbetskraftsutbudet

över perioden 1965—1970 skulle behöva vara 165 000 för att

tillgodose efterfrågan i stället för de 110 000 som utbudsprognosen betecknar

som möjlig att uppnå. Efterfrågans fördelning på de olika näringsgrenarna

framgår av följande tabell.

Arbetskraftsefterfrågan åren 1965—1970 enligt planer och expertbedömningar

■ - l i « ’ 1 i . i i

Antal förvärvsarbetande

1965

Förändring

1965—1970

340 000

1 150 000

340 000

270 000

460 000

320 000

520 000

— 85 000

+ 85 000

+ 30 000

+ 10 000

+ 10 000

+ 15 000

+ 100 000

Offentliga tjänster.............................

Totalt

3 400 000

+ 165 000

Totajt efter uppräkning för att medge kompensation för arbetstidsför-

+ 165 000

å 265 000

+ 110 000

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

För jord- och skogsbruk beräknas en minskning med 85 000 medan alla

övriga näringsgrenar väntas öka sin arbetskraftsefterfrågan. Den starkaste

ökningen redovisas för offentliga tjänster med 100 000 och för industri och

hantverk med 85 000.

Den beräknade efterfrågeökningen på 165 000 inkluderar inte personalbehov

på grund av arbetstidsförkortning. Om en sådan genomförs och får

den omfattning utredningen antagit måste talet för arbetskraftsefterfrågan

justeras uppåt med kanske så mycket som 100 000. Detta innebär att gapet

i arbetskraftskalkylen uppgår till mellan 55 000—155 000 förvärvsarbetande.

De ställda anspråken på arbetskraft kommer alltså inte att kunna

tillgodoses och utredningen har därför efter vissa överväganden som

redovisas i rapporten reducerat anspråken för att åstadkomma balans mellan

möjligt utbud och väntad efterfrågan. Arbetskraftsökningen för industrins

del upptas till 45 000 i stället för till 85 000. Ökningen motsvarar det

antal personer som krävs för att kompensera arbetstidsförkortningen. Sysselsättningsökningen

inom den offentliga sektorn begränsas till 90 000.

Utredningen pekar avslutningsvis på vissa anpassningsproblem på arbetsmarknaden

till följd av den arbetskraftssituation som förutses. Eftersom

den möjliga nettoökningen av tillgången på arbetskraft med ca 110 000

förvärvsarbetande består nästan helt av gifta kvinnor kan ökningen realiseras

bara om det blir möjligt att undanröja de hinder som f. n. finns för

gifta kvinnor att inträda på arbetsmarknaden. En betydelsefull del av arbetskraftstillskottet

kommer att bestå av invandrare från utlandet. Frågan om

invandringspolitikens utformning kommer därför att vara aktuell. Även om

det är möjligt att öka arbetskraftstillgången med 110 000 personer torde

det komma att uppstå problem eftersom tillskotten av arbetskraft inte uppträder

där efterfrågan ökar. Detta skapar både geografiska och yrkesmässiga

rörlighetsproblem.

Arbetskraftsutvecklingen åren 1970—1980. I denna kalkyl har prognosen

för befolkningsutvecklingen utsträckts fram till år 1980. Utredningen understryker

att antagandena för 1970-talet blir osäkrare med hänsyn till möjligheterna

att på så lång sikt bedöma utvecklingen av sådana faktorer som

invandring, fruktsamhet och dödlighet. Nettoinvandringen har antagits

bli 10 000 per år. Utredningen pekar emellertid på förhållanden som kan

påverka nettoinvandringen, t. ex. att balans uppnås på bostadsmarknaden

eller att vi får mer internationaliserad arbetsmarknad.

Under 1970-talet förstärks förskjutningen av åldersfördelningen i ogynnsam

riktning från produktionssynpunkt. Åldrarna 15—65 år ökas med endast

70 000 av en total folkökning med ca 640 000. Vissa åldersklasser, utbildningsgrupper

och lokala grupper av gifta kvinnor väntas närma sig ett

tak för yrkesverksamheten. Antalet årsarbetare beräknas som en följd härav

stiga med mindre än 50 000 på ett årtionde eller med knappt 1,5 %. Det

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

motsvarande årliga tillskottet, ea 5 000 årsarbetare eller 0,1 a 0,2 %, liggei

inom prognosens sannolika felmarginal.

I prognoserna för arbetskraften har man inte råknat med någon ökning

av den äldre befolkningens arbetsinsats. Tvärtom har förskjutningen från

jordbruk till stadsnäringar föranlett ett antagande om en mindre nedgång

för männen i åldrarna över 64 år. Utredningen ställer 1 rågan om inte dessa

grupper i växande grad kommer att betraktas som eu arbetskraftsreserv.

Som utgångspunkt för bedömningen av denna reservs potentiella storlek

anför utredningen att om var tionde person i åldersklasserna 65—75 år —

utöver vad som antagits i arbetskraftsprognoserna — kunde beredas arbete

skulle år 1980 ytterligare ca 85 000 personer tillföras arbetskraften.

Utredningen har antagit en fortsatt arbetstidsförkortning under första

hälften av 1970-talet, som innebär genomförandet av 40-timmarsveckan.

Därefter antas en paus i arbetstidsförkortningen inträda till 1970-talets slut.

Resultaten av beräkningarna beträffande arbetsmarknadens tillgångssida

redovisas i följande tablå.

ökning 1970—1980

Antal personer i

arbetskraften

(folkräkningsdefinition)

Antal årsarbetare i

arbetskraften

+ 10 000

+239 000

— 56 000 +183000

+ 10 000

+ 94 000

—56 000 +38 000

Kvinnor

övriga..........................

Summa

+ 193 000

+ 48 000

ökningen av antalet personer i arbetskraften hänför sig nästan uteslutande

till gifta kvinnor, för vilka ett relativt osäkert antagande gjorts om en

ökad förvärvsintensitet. Utredningen konstaterar att redan i denna omfördelning

av arbetskraften mot gifta kvinnor, med deltidsarbete i stor utsträckning,

ligger svårlösta anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Med

hänsyn till ovissheten om hur dessa problem kan komma att lösas framstår

vinsten av arbetskraft som relativt osäker.

Sänkningen av årsarbetstiden till följd av den antagna arbetstidsförkortningen

har i kalkylen upptagits till 5 %. Detta skapar ett ytterligare behov

av arbetskraft, som uppgår till ca 170 000 personer och som bör ställas mot

ökningen av antalet årsarbetare i tablån med ca 50 000. Man skulle därmed

stanna vid en minskning under 1970-talet av arbetskraftsvolymen mätt i

antal årsarbetare som skulle uppgå till drygt 120 000. Utredningen anmärker

att enbart för att uppväga denna minskning skulle det krävas en ökning

av nettoinvandringen från antagna 10 000 per år till ca 30 000 per år.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Remissyttrandena över arbetsmarknadsutredningens förslag

Arbetsmarknadsutredningens förslag i stort har i

allmänhet mötts positivt vid remissbehandlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen,

SAF, Sveriges industriförbund, TCO och SACO förklarar sålunda att de

i huvudsak kan ansluta sig till utredningens förslag.

LO finner att flertalet av de förslag utredningen lägger fram är helt i linje

med den nuvarande arbetsmarknadspolitiken, som LO vid flera tillfällen

uttalat sitt stöd för. En allmänt positiv ståndpunkt till förslagen intar vidare

bl. a. lantbruksstyrelsen, skolöverstyrelsen, flera länsstyrelser samt Svenska

landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet.

I åtskilliga remissyttranden framhålls att betänkandet innehåller en värdefull

översikt över arbetsmarknadspolitiska problem och problemlösningar.

Man konstaterar att det över huvud taget torde vara första gången en sammanfattning

gjorts av den svenska arbetsmarknadspolitiken. De framlagda

förslagen anses medföra att den nuvarande arbetsmarknadspolitiken effektiveras.

Svenska landstingsförbundet har det helhetsintrycket att utredningens

förslag till ökade resurser och deras användning är väl försvarbara med

hänsyn till den avgörande betydelse som arbetsmarknadspolitiken har för

såväl samhällets ekonomiska utveckling som för de enskilda människor,

vilkas placering i arbetslivet av en eller annan orsak är problematisk.

I vissa remissyttranden, bland dem statskontorets, framhålls vidare att

betänkandet får ses som ett förtroendeuttalande från arbetsmarknadspolitikens

intressenter för de väsentliga dragen i den nuvarande arbetsmarknadspolitiken.

Remissorganen riktar emellertid även en råd allmänna invändningar mot

betänkandet. Man anmärker sålunda att betänkandet endast i mindre grad

har karaktären av handlingsprogram, att några nya utvecklingslinjer knappast

framförts utan att förslagen i flera avseenden får anses vara en sanktionering

av redan tillämpad praxis. Vidare noteras att diskussionerna i betänkandet

på ett flertal punkter inte mynnar ut i konkreta förslag utan

stannar vid allmänt hållna uttalanden och rekommendationer.

En del remissmyndigheter — bland dem skogsstyrelsen, överbefälhavaren

och några länsstyrelser — anser att utredningen överbetonat de åtgärder

som främjar arbetskraftens geografiska rörlighet, medan lokaliseringspolitiska

synpunkter inte beaktats i tillräcklig utsträckning. Sambandet

mellan rörlighetsstimulerande åtgärder och lokaliseringspolitik borde ha

analyserats närmare. Länsstyrelsen i Västmanlands län har en annan uppfattning

och anser att utredningen inte haft anledning att närmare gå in

på lokaliseringspolitiska spörsmål bl. a. därför att lokaliseringspolitiken

prövats av statsmakterna under de senaste åren.

Från många håll, bl. a. SAF, Svenska bankföreningen och Sveriges indu
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066

striförbund, understryks att frånvaron av kostnadsberäkningar försvårar

ställningstagandet till betänkandet i dess helhet och till de olika delförslagen.

Eu allmänt negativ inställning till utredningens förslag intar RLF och

Sveriges lantbruksförbund, som i sitt gemensamma yttrande avslutningsvis

anför att betänkandet inte bör leda till att man låser fast den framtida arbetsmarknadspolitikens

målsättning och utformning. Detta motiveras även

av önskemålet att statskontorets pågående översyn av arbetsmarknadsverket

och övriga myndigheter och organ inom arbetsmarknadspolitikens område

bör redovisas före ett ställningstagande till den framtida arbetsmarknadspolitiken.

I statskontorets översyn bör naturligen ingå även en diskussion

kring avvägningen av olika arbetsmarknadspolitiska medel.

I fråga om arbetsmarknadspolitikens uppgifter och

metoder anser en del remissorgan — exempelvis konjunkturinstitutet,

SAF och RLF — att utredningen borde ha utförligare diskuterat arbetsmarknadspolitikens

mål och ha lagt diskussionen till grund för förslagen

om arbetsmarknadspolitikens utformning. Mellan förslagen borde ha gjorts

en inbördes avvägning. I dessa delar anses betänkandet inte motsvara förväntningarna.

LO instämmer med utredningen i att till målen för den ekonomiska politiken

hör kraven på full sysselsättning, ett snabbt ekonomiskt framåtskridande

och ett stabilt penningvärde. Enligt LO:s bestämda uppfattning är

dock den ekonomiska politiken ofullständig, om den inte inrymmer åtgärder

för en jämnare fördelning av inkomsterna.

Utredningen har enligt LO:s mening kommit att förlora det strukturpolitiska

perspektivet. Arbetsmarknadspolitiken är till sitt innehåll i väsentlig

grad en långsiktigt syftande politik. En ekonomisk diskussion, som

knappast berör strukturpolitiska aspekter utan till väsentlig del utgår från

stabiliseringspolitiska, finner LO vara ofullständig. En intensifierad strukturpolitik

i förening med de arbetsmarknadspolitiska medlen för att underlätta

arbetskraftens anpassning skulle tvinga låglöneföretag och branscher

att lägga om sin produktion. LO menar att företagen i den mån de inte kan

betala högre löner skulle förlora arbetskraften och därmed kanske bli tvungna

att lägga ned produktionen. Låglönegrupper på den tjänsteproducerande

arbetsmarknaden skulle på samma sätt kunna förbättra sitt löneläge. En

aktiv strukturpolitik medverkar alltså enligt LO inte enbart till att öka

produktiviteten utan kan också bidra till en önskvärd inkomstutjämning,

samtidigt som den underlättar för fackföreningsrörelsen att föra en solidarisk

lönepolitik.

LO framhåller vidare att vissa allmänt kända faktorer i den kommande

strukturutvecklingen borde ha bedömts från arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter.

Den tekniska utvecklingen är visserligen svår att bedöma men

man bör dock undersöka vad redan nu kända tekniska framsteg kan betyda

för behovet av arbetskraft och vilka omställnings- och anpassningsproblem

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

de kan föra med sig. Den internationella handelns utveckling är också ett fält

som starkt berör framtidens arbetsmarknadspolitik, eftersom förutsättningarna

för vissa branscher inom vårt näringsliv såväl på kort som lång sikt

kommer att radikalt förändras. Likaså berör vårt växande ansvar för utvecklingsländerna

morgondagens arbetsmarknadspolitik. En annan väsentlig

aspekt vid bedömning av det framtida behovet av arbetsmarknadspolitiska

insatser är de långsiktiga förändringarna i konsumenternas efterfrågan.

Kraven på vad som skall benämnas full sysselsättning har skärpts inte

minst genom de goda konjunkturer som kännetecknat efterkrigstiden och

urbaniseringsprocessen, som också påverkat den totala sysselsättningsnivån.

LO beklagar att utredningen inte närmare diskuterat innebörden av vad

som i dag är att anse som full sysselsättning. Denna diskussion är avgörande

för hur vår arbetsmarknadspolitik bör utformas.

Även TCO berör inkomstfördelningsfrågan och påpekar bl. a. att de

senaste årens snabba produktionshöjning i inte obetydlig utsträckning är

resultat av den fortgående omflyttningen av arbetskraft från områden med

låg till områden med hög produktivitet och lönsamhet. Rätt utnyttjad kan

arbetsmarknadspolitiken således utgöra ett av de effektivaste långsiktiga

bidragen till en lösning av låglöneproblematiken i dess olika aspekter.

Utredningens bedömning av utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden

kritiseras av konjunkturinstitutet, som framhåller

att utredningen vid diskussionen av de framtida arbetskraftstillgångarna

har helt anammat de preliminära beräkningar som gjordes vid arbetsmarknadsstyrelsens

prognosinstitut våren 1964. Dessa beräkningar är emellertid

ytterligt schematiska och från metodisk synpunkt otillfredsställande genomförda.

Statistiska centralbyrån påpekar att arbetskraftsprognosen i betänkandet

är preliminär och att den kommer att överarbetas i vissa delar inom centralbyrån.

Det förefaller dock som om prognosen inte kommer att behöva

revideras i någon väsentlig utsträckning. Inom centralbyråns prognosinstitut

sammanställt material avsett att belysa den kvinnliga arbetskraften från

skilda aspekter kommer att komplettera utredningens. Det arbete som hittills

utförts bekräftar utredningens resultat.

LO anser, att det hade varit värdefullt om utredningen i någon mån hade

försökt att analysera bruttoförändringarna på arbetsmarknaden fram till år

1980. Det skulle då ha varit lättare att precisera de arbetsmarknadspolitiska

insatserna med hänsyn tagen till bl. a. åldersförskjutningen, de gifta kvinnornas

ökade benägenhet att förvärvsarbeta, den ökade utbildningsfrekvensen

och näringslivets strukturomvandling.

SACO ifrågasätter om arbetskraftsutbudet kan hållas uppe ens på en oförändrad

nivå fram till 1970-talets slut. Mot bakgrunden av den allt mer

accentuerade knappheten på arbetskraft i flertalet europeiska länder före
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

laller det väl optimistiskt att räkna med samma årliga nettotillskott utifrån

som under 1950-talet. Mycket talar för att det hastigt växande utbildningsintresset

kommer att påverka yrkesintensiteten negativt i större utsträckning

än vad utredningen räknat med. Slutligen kan man enligt SACO inte

förutsätta att inga som helst arbetstidsförkortningar skall genomföras under

eu femtonårsperiod.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att den väntade kraftiga ökningen

av antalet arbetstillfällen och den svagare ökningen av arbetskraftstillgången

endast gäller under förutsättning att nuvarande högkonjunktur

består under den tid prognosen gäller, vilket ingalunda är säkert. Erfarenheten

från tidigare ekonomiska utvecklingsskeden har nämligen visat att

det finns skäl att bedöma situationen mera försiktigt. En avmattning i nuvarande

uppåtgående ekonomiska utveckling är långt ifrån otänkbar, även

om detta inte skulle behöva leda till direkt lågkonjunktur. Om utvecklingstakten

på det ekonomiska området skulle avta, minskar också automatiskt

efterfrågan på arbetskraft och de sysselsättningsskapande åtgärderna kommer

i stället i förgrunden.

2. Arbetsförmedling

Nuvarande förhållanden

Arbetsförmedlingens uppgifter. Den offentliga arbetsförmedlingen omfattar

alla slag av ax-betskraft och arbete. Förmedlingen skall bevaka att hjälpverksamheten

för de arbetslösa anpassas till läget på arbetsmarknaden. En

viktig uppgift är därför att samla in uppgifter om arbetslöshet och om väntade

förändringar på arbetsmarknaden. I första hand skall förmedlingen

eftersträva utjämning på den egna orten och inom det egna förmedlingsområdet.

Det åligger förmedlingen att i detta syfte bedriva ackvisition av

arbetstillfällen och arbetskraft. För att nå utjämning inom hela landets arbetsmarknad

äger samarbete rum mellan de olika förmedlingskontoren i

form av omfattande interlokal förmedling.

För att söka mera långsiktiga lösningar av de arbetslösas sysselsättningsproblem

har förmedlingen möjligheter att utnyttja ett flertal olika hjälpåtgärder.

Arbetskraftens geografiska rörlighet främjas genom ekonomiska

bidrag. Arbetsförmedlingen verkar även för att arbetskraften skall bli yrkesmässigt

rörlig genom omskolning och fortbildning. Härvid har yrkesvägledningen

en stor uppgift inte endast vad gäller skolungdom, för vilken den

bedrivs inom skolorna genom lektioner och föredrag, och för ungdom som

nyss avslutat sin skolgång utan även för äldre arbetskraft för vilken omskolning

eller fortbildning kan bli aktuell. För yrkesvägledningen står medi
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

cinska och psykotekniska experter till förmedlingens förfogande. Arbetslösa

som av olika skäl inte kan placeras på den öppna marknaden — temporärt

eller för längre tid — skall förmedlingen söka bereda sysselsättning i beredskapsarbete

eller i s. k. skyddad sysselsättning. För de partiellt arbetsföra

skall arbetsförmedlingen vidta arbetsvårdande åtgärder. Även för detta

ändamål kan förmedlingen utnyttja medicinsk och annan expertis.

Det åligger förmedlingen att aktivera de arbetskraftsresurser som finns,

främst kvinnor, partiellt arbetsföra och äldre arbetskraft. I förmedlingens

uppgifter ingår vidare förmedling av praktikplatser till teoretiskt studerande

och för den praktiska yrkesorienteringen inom grundskolans ram. I viss utsträckning

handhar arbetsförmedlingen även mönstring på fartyg och därmed

förenade göromål.

Arbetsförmedlingens organisation. Arbetsmarknadsstyrelsen utövar tillsyn

över och ledning av arbetsförmedlingen. I länen handhas denna uppgift av

länsarbetsnämnderna och i Stockholms stad av arbetsnämnden. I nämnderna,

som utses av Kungl. Maj :t, är de tre största partsorganisationerna på

arbetsmarknaden representerade.

Den egentliga förmedlingsorganisationen omfattade vid ingången av år

1964 25 huvudkontor, 234 avdelningskontor (varav 29 deltidskontor), 229

ortsombud och 193 lokalombud. Av avdelningskontoren var 15 tillfälligt

inrättade.

Huvudkontoren är uppdelade på olika expeditioner, såsom för jordbruk,

industri, byggnadsverksamhet osv. Där finns även yrkesväglednings- och

arbetsvårdsexpeditioner samt tjänstemannaförmedling. Avdelningskontoren

är indelade i klasser i förhållande till folkmängd, näringslivets struktur

m. m. Förutom ortsombud och lokalombud har under de senare åren förekommit

även s. k. ambulatorisk arbetsförmedling, vilken utgår från huvudeller

avdelningskontor.

Personalrekryteringen vid arbetsförmedlingen sker genom årlig antagning

av aspiranter. Utbildning och fortbildning av personalen sker genom kurser

som anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen.

Antalet heltidsanställda tjänstemän vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingskontor

uppgick vid ingången av år 1964 till 2 250. Personalens

fördelning på verksamhetsgrenar framgår av följande sammanställning.

Verksamhetsgren Antal

tjänstemän

Allmän förmedling in. m............................ 1181

Y rkesvägledning................................... 137

Arbetsvärd........................................ 230

Länsarbetsnämndernas kanslier...................... 456

Kontorsbiträden.................................... 246

Summa 2250

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 23

Omfattningen av arbetsförmedlingens verksamhet åren 1953—1962.

Tillsatta platser (1 000-tal) år]

1953

1954

1955

1956

1957

1958

1959

1960

1961

1962

Jordbruk och

skogsbruk......

70

80

63

63

59

55

55

53

50

43

Industri och

hantverk.......

98

117

117

99

93

80

101

117

115

106

Byggnadsverk- samhet.........

128

117

112

116

112

115

109

100

95

96

Samfärdsel.......

180

185

215

213

171

157

170

162

137

146

Handel...........

137

139

146

132

125

117

128

143

145

135

Förvaltning och

fria yrken......

83

86

82

81

83

79

85

91

99

109

Hälso- och sjukvård

20

24

25

22

21

21

22

22

22

23

Husligt arbete ....

162

153

148

142

139

137

135

129

119

in

Genomgående

yrken..........

96

108

121

96

86

94

97

101

89

92

Annat arbete.....

31

29

22

27

26

20

18

24

17

18

1005

1038

1051

991

915

875

920

942

888

879

Därav i samverkan

mellan olika ar- betsförmedlingar

77

87

69

64

59

51

59

71

71

66

Lediga platser ....

1175

1238

1244

1174

1075

1013

1084

1167

1126

1103

Arbetssökande

personer........

660

679

684

718

696

714

716

716

717

744

Utredningen

Som framgår av den nyss angivna sammanställningen har den totala platstillsättningen

under perioden minskat med 12 %. Denna utveckling bör enligt

utredningen inte ses som ett uttryck för minskad effektivitet i förmedlingsverksamheten.

Den är i stället ett resultat av den utjämning och stabilisering

av förhållandena på den svenska arbetsmarknaden som ägt rum under

efterkrigstiden. Under den första delen av denna period var både arbetslöshet

och arbetskraftsbrist i regel betydligt större än under senare år. Sådana

lägen ger upphov till en relativt omfattande arbetskraftsomsättning, inklusive

en inte önskvärd överrörlighet. Med den fortgående stegringen av

utbildningsnivån och anspråken på yrkeskvalifikationer inom näringslivet

har vidare följt ökade kvalitativa krav på förmedlingsarbetet. Tillsättning

av platser för vilka fordras yrkeskunnighet förutsätter givetvis en mer

kvalificerad och tidskrävande insats från förmedlingens sida än ett rutinmässigt

anvisande av arbetslösa till mer eller mindre tillfälliga anställningar

med okvalificerade arbetsuppgifter.

Den högre kvaliteten på förmedlingsarbetet, en väntad successiv ökning

av antalet sökande till förmedlingen samt stegrade anspråk i övrigt på förmedlingens

tjänster för med sig krav på större resurser för förmedlingen.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ds proposition nr 52 år 1966

Med hänsyn till vikten av en smidig arbetsmarknadsfunktion och arbetsförmedlingens

betydelse härför är det enligt utredningens mening angeläget

att dessa krav tillgodoses i den takt de ger sig till känna. Detta

kommer utan tvivel att föra med sig ökade kostnader för arbetsförmedlingsverksamheten.

I gengäld kan dock kostnaderna för sysselsättningsskapande

åtgärder väntas minska, åtminstone vid en oförändrad ambitionsgrad

för sådana åtgärder. En snabb och smidig anpassning av arbetskraften

till förhållandena på den öppna marknaden ger också betydande samhällsekonomiska

vinster. Samtidigt främjas den enskildes trygghet. Man bör

därför enligt utredningens mening inte av statsfinansiella skäl avstå från

att anpassa arbetsförmedlingsorganisationen till arbetsmarknadspolitikens

krav.

Förmedling sorganisationens anpassning till det arbetsmarknadspolitiska

läget. F. n. har arbetsmarknadsverket större frihet att lokalt och temporärt

med kort varsel sätta in sysselsättningsskapande åtgärder, t. ex. beredskapsarbeten,

än att förstärka förmedlingsorganisationen. Ett sådant förhållande

kan enligt utredningens uppfattning bli till förfång för en av huvudlinjerna

i arbetsmarknadspolitiken, nämligen arbetskraftens anpassning

till förändringar inom näringslivet. Utredningen föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen

får möjligheter att i extraordinära arbetsmarknadssituationer,

som gör en tillfällig ökning av arbetsförmedlingspersonalen

nödvändig, inom av statsmakterna angivna gränser utnyttja sakanslag som

står till styrelsens disposition. Som en följd av detta förslag bör den i avlöningsstaten

för arbetsförmedlingen upptagna anslagsposten till Avlöningar

till tillfällig personal utgå. Den personal som nu är avlönad av

medel från denna anslagspost bör avlönas från anslagsposten till Avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal. Sistnämnda anslagspost bör med

hänsyn härtill räknas upp i motsvarande grad. Även kostnader för reseersättningar

och traktamenten bör inom vissa gränser få bestridas från

sakanslag i lägen då förmedlingspersonal snabbt behöver flyttas om i stor

omfattning.

Arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsomsättningen. En grundläggande

förutsättning för att arbetsförmedlingen på ett tillfredsställande sätt

skall kunna fullgöra sin huvuduppgift att utjämna tillgång och efterfrågan

på arbetskraft är uppenbarligen att förmedlingens andel i den totala arbetskraftsomsättningen

är tillräckligt stor. Även om aktuella uppgifter

saknas om hur stor förmedlingens omsättningsandel är, framstår det som

klart att andelen för en del sektorer av arbetsmarknaden är otillräcklig.

Detta gäller bl. a. vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Behovet av

intensifierade insatser för bl. a. de handikappade, den äldre arbetskraften

och de hemarbetande kvinnorna motiverar även en viss ökning av omsätt
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966 25

ningsandelen. Utredningen föreslår att förutsättningar skapas för att göra

eu sådan ökning av förmedlingens oinsättningsandel möjlig.

Yrkesvägledning. I syfte att höja kvaliteten i förmedlingsarbelet bör förmedlingsåtgärderna

i större utsträckning än som f. n. är fallet föregås av

yrkesvägledande åtgärder och anlagsprov. Insatser av detta slag skall enligt

utredningens mening inte ingå i handläggningen av varje förmedlingsäreride

utan förbehållas fall där de är ett villkor för att man skall kunna

prestera lämplig arbetsanvisning. Frekvensen av sådana fall ökar emellertid.

En orsak härtill är strukturförändringarna inom näringslivet med därav

följande behov av yrkesbyten. En annan orsak är att arbetsförmedlingen

under senare år fått avsevärt bättre möjligheter att medverka till utbildning

och omskolning. En ökning av de yrkesvägledande insatserna förutsätter

att yrkesvägledningen byggs ut.

Utbyggnaden bör ta sikte på såväl att förstärka nuvarande yrkesvägledningsexpeditioner

som att anordna nya expeditioner vid en del s. k.

kretskontor. Åtskilliga av de kretskontor som nu saknar expeditioner bör

dock kunna betjänas genom ambulerande yrkesvägledningsverksamhet.

Yrkesvägledande åtgärder kräver inte alltid insatser av specialister. Att

t. ex. upplysa om utbildningsvägar och anvisa lämpligt informationsmaterial

är något som alla arbetsförmedlare bör kunna göra. Detta förutsätter

dock att förmedlarna har åtminstone elementära kunskaper om

yrkesvägledning och det informationsmaterial som yrkesvägledningen utnyttjar.

Utredningen föreslår därför att den inom arbetsmarknadsverket

bedrivna utbildningen av arbetsförmedlare utvidgas till att omfatta även

yrkesvägledning.

Arbetsförmedlingens informationsverksamhet. Det är självklart att arbetsförmedlingen

måste kunna ge sådan information om konkreta förmedlingserbjudanden

att arbetssökande och arbetsgivare får tillförlitlig grund

för sina ställningstaganden. Arbetsförmedlingen måste dessutom kunna

ge en mer allmän information om det aktuella arbetsmarknadsläget och

väntade förändringar i detta. Det måste anses vara en viktig uppgift för

arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna att genom lägesöversikter

och prognoser sörja för att varje särskild arbetsförmedling kan ge

sådan information till arbetssökande och arbetsgivare. Enligt utredningens

mening bör vidare television, radio samt riks- och lokalpress användas i

betydligt större utsträckning än hittills för att sprida information om aktuella

arbetsmarknadsfrågor. Detta skulle göra det lättare för arbetsförmedlingen

att åstadkomma en rationell utjämning på arbetsmarknaden.

Arbetsförmedlingens personalrekrytering. Höga fordringar måste ställas

på förmedlingstjänstemännen i fråga om kunskaper om arbetsliv och arbetsmarknad

samt personlig lämplighet. Avgörande för att arbetsförmed
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

lingen skall kunna försäkra sig om personer med sådana kunskaper och

egenskaper är uppenbarligen de löner som kan erbjudas aspiranterna. Rekryteringslönerna

måste därför ägnas fortlöpande uppmärksamhet av arbetsmarknadsverket.

Förmedlingspersonalen som i tjänsten vinner överblick över arbetsmarknaden

kan förutsättas få särskild benägenhet att gå över till annan

verksamhet om löneförhållandena inom förmedlingen framstår som ofördelaktiga.

Å andra sidan bör förmedlingen ha intresse av att kunna anställa

personer med relativt lång tids erfarenhet av arbetsförhållanden

inom visst område av näringslivet. Ett ömsesidigt utbyte av personal mellan

förmedlingen och näringslivet får anses önskvärt. En förutsättning

härför är dock att arbetsmarknadsverket får större frihet att smidigt anpassa

lönesättningen efter förhållandena i de särskilda fallen.

Några villkor om formell kompetens finns f. n. inte vid antagning av

aspiranter till förmedlingen. Utredningen anser inte att denna ordning bör

ändras. Till yrkesvägledningen rekryteras numera aspiranterna i stor

utsträckning från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning.

Utredningen anser denna praxis vara sakligt motiverad men framhåller att

det är angeläget att olika rekryteringsvägar kan följas även inom yrkesvägledningen.

Av arbetsvårdspersonalen bör krävas grundliga kunskaper i psykologi

och sociallagstiftning. Rekryteringen av denna personal bör därför inriktas

på personer med kunskaper i dessa ämnen som i huvudsak motsvarar

examen från socialhögskola. För att en sådan rekrytering skall kunna ske

kan eventuellt inom arbetsvärden behöva införas en reglerad befordringsgång

som liknar den som nu finns inom yrkesvägledningen.

Den interna utbildningen av förmedlingens personal. Under åren 194&—

1963 bär visserligen den interna utbildningsverksamheten sexdubblats men

den helt övervägande delen av verksamheten riktar sig till aspiranter och

specialister inom förmedlingen. Förmedlingspersonalen behöver ständigt

hållas å jour med förändringar i arbetsmarknadspolitiken och inom andra

samhälleliga aktiviteter som är av betydelse i förmedlingsarbetet liksom

också med nya arbetsmetoder m. in. Utredningen yrkar därför på att denna

utbildningsverksamhet byggs ut kraftigt. Målet bör vara att ge utbildningen

sådan omfattning att personalen kan få i genomsnitt en veckas fortbildningskurs

varje år.

Ombudsorganisationen. Arbetsförmedlingen är i glesbygder och på

mindre orter till stor del representerad av orts- och lokalombud. Ombuden

utför utan tvivel ett i förhållande till tjänstgöringstid och förutsättningar i

övrigt gott arbete. Det ligger emellertid i sakens natur att ombud med

obetydlig tid till sitt förfogande och med föga eller ingen utbildning för

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

27

sina arbetsuppgifter inte kan göra samma arbetsinsats som fast inrättade

förmedlingskontor. Samtidigt är det ofta just i glesbygder och på mindre

orter som de besvärligaste arbetsinarknadsproblemen finns. Det bär t. ex.

beräknats att ca 25 % av den registrerade arbetslösheten i landet finns i

områden som är betjänade av ombud. Till detta kommer att dessa områden

har en ofta betydande latent arbetslöshet. Utredningen föreslår därför att

omhudsföfmedlingen såvitt möjligt ersätts med förmedling från kontor

som är väl utrustade med personal och förlagda till lämpliga centralorter.

Detta behöver enligt utredningen inte innebära att ett stort antal nya

kontor inrättas. Det bör liksom hittills i viss utsträckning vara möjligt

att lita till ambulerande förmedlingsverksamhet. Denna förmedlingsform

hedrivs redan med positiva resultat. En utbyggnad kräver dock personalförstärkningar

som arbetsmarknadsstyrelsen bör precisera närmare.

Utredningen förutsätter att förmedlingsverksamheten inom vissa områden

av olika skäl måste bygga på ombud även i fortsättningen. Dessa ombud

bör genom länsarbetsnämndernas försorg ges sådan utbildning och sådant

stöd i sitt arbete att förmedlingsservicen i fråga om sin kvalitet så nära

som möjligt ansluter till den som tillhandahålles i orter med kontor.

Resebidrag till arbetssökande hos förmedlingen. För arbetssökande hos

t. ex. ombud eller enmanskontor kan det vara nödvändigt att resa till huvudeller

avdelningskontor för att där överlägga med yrkesvägledare, arbetsvårdare

eller andra specialister om en adekvat arbetsplacering. Som ett

led i strävandena att ge alla arbetssökande likvärdig förmedlingsservice

föreslår utredningen att arbetsförmedlingen ges möjlighet att betala reseersättningar

och traktamenten till sökande som är inskrivna hos förmedlingen.

Denna möjlighet är nu begränsad till de partiellt arbetsföra.

Varsel vid driftnedläggelser och driftinskränkningar. Utredningen framhåller

att tidiga informationer om väntade förändringar i sysselsättningen

är en förutsättning för en framgångsrik arbetsmarknadspolitik. Det nu

gällande varselsystemet anses ha fungerat tillfredsställande. Utredningen

anser sig därför inte ha anledning föreslå någon ändring av det nuvarande

systemet som bygger på frivilliga överenskommelser.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anför att de arbetsbyten som sker utan förmedlingens

medverkan, inte minst genom annonsering i dagspressen, är synnerligen

värdefulla för arbetstagarna. Detta utbud av arbetstillfällen bör inte

minska utan gärna öka. Den enligt utredningens mening önskvärda ökningen

av arbetsförmedlingens omsättningsandel bör inriktas på områden

där behov och brister föreligger. En allmän arbetslöshetsförsäkring skulle

kraftigt öka arbetsförmedlingens omsättningsandel, främst genom att den

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

dolda arbetslösheten som f. n. inte kominer till förmedlingens kännedom

skulle uppdagas och bli bättre åtkomlig för förmedlingsåtgärder.

I yttrandet framhålls vidare att det synes tveksamt om förmedlingsverksamheten

i glesbygder och på mindre orter blir tillfredsställande om verksamheten

koncentreras till större centralorter.

Ledamoten Petersson anför att han inte kan ansluta sig till utredningens

förslag att arbetsförmedlingspersonal skall få anställas samt reseersättningar

och traktamenten bekostas med anlitande av sakanslag. Anledning

saknas att på detta sätt frångå den normala ordningen inom statsförvaltningen

för att täcka personalkostnader. Arbetsmarknadsverkets båda avlöningsanslag

bör under posterna till tillfällig personal i stället inrymma

belopp som är reserverade för extraordinära arbetsuppgifter.

Remissyttrandena

Beträffande arbetsför in edlingsorganisationen i allmänhet

understryker arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna,

att om arbetsförmedlingen skall kunna tillgodose det växande servicebehovet

på ett tillfredsställande sätt, det krävs att förmedlingens organisation

förstärks väsentligt och att förmedlingsarbetet fortsätter att effektiviseras.

LO är inte övertygad om att själva målsättningen och inriktningen på förmedlingsarbetet

motsvarar dagens krav och ifrågasätter om företag med påtagligt

stor arbetskraftsomsättning på grund av lönesättning och brister i

personalpolitiken bör få belasta arbetsförmedlingen i lika hög grad som f. n.

Företag med god lönesättning och i övrigt goda arbetsförhållanden, som nu

i mindre grad kan använda arbetsförmedlingen, skulle samtidigt kunna få

bättre service och därigenom stimuleras att i högre grad utnyttja arbetsförmedlingens

resurser. Vid brist skulle arbetskraften genom förmedlingens

insatser i allt större utsträckning gå över till företag med gott löneläge och

i regel också hög produktivitet eller samhällsviktig funktion.

SAF, Sveriges grossistförbund och Sveriges industriförbund anför att det

principiella statsmonopol som råder på arbetsförmedlingens område medför

höga krav på den offentliga arbetsförmedlingens service. Skulle man på ett

speciellt område inte klara denna service tillfredsställande, förefaller det

rimligt att noggrant överväga om privata organ kan lyckas bättre. Om enskilda

organ med särskilda förutsättningar härför under arbetsmarknadsstyrelsens

överinseende lämnar service på speciella områden, t. ex. förmedling

av högre tjänstemän, specialister m. fl. med mycket begränsad arbetsmarknad,

behöver detta inte påverka möjligheterna att driva en effektiv

arbetsmarknadspolitik. Grossistförbundet understryker vidare behovet av

skrivbyråverksamheten som den offentliga arbetsförmedlingen rimligen

inte kan utföra.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1 !)!>(>

TCO uttalar däremot att om arbetsförmedlingen f. n. inte anses vara ett

effektivt serviceorgan detta inte bör leda till att förmedlingsuppgifter överförs

till privata institutioner. Det naturliga bör i stället vara att bygga ut

förmedlingen så att den verkligen kan förmedla alla slag av arbete för alla

grupper av arbetssökande.

Utredningens förslag att sakanslag skall 1''å anlitas för att

bestrida kostnader för tillfälliga personalökninga

r in. in. biträds av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO och

TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att ett genomförande av förslaget avsevärt

skulle öka verkets möjligheter att snabbt kunna sätta in speciella förmedlingsaktioner

och därigenom reducera behovet av andra, mera kostnadskrävande

åtgärder mot arbetslöshet och arbetskraftsbrist. Styrelsen framhåller

också, att större anslag för tillfällig personal i verklig mening bör

övervägas.

SAF och Sveriges industriförbund instämmer i att åtgärderna måste sättas

in snabbt för att långtgående ekonomisk-politiska ingripanden skall kunna

undvikas men ifrågasätter om detta kan motivera att man frångår den normala

ordningen inom statsförvaltningen för att täcka rese- och traktamentskostnader.

Enligt riksrevisionsverket bör i princip avlöningar till tillfällig personal

inte belasta sakanslag utan avlöningsanslag. Om en av sysselsättningsrubbningar

framkallad katastrofsituation leder till att tillfällig personal måste

nyanställas i stor omfattning, torde avlöningsanslaget, som är av förslagskaraktär,

kunna överskridas i erforderlig mån. Samma inställning har länsstyrelsen

i Kronobergs län.

Även statskontoret anser att avlöningar till tillfällig personal tills vidare

lämpligen kan belasta avlöningsanslaget.

SR yttrar att det i extraordinära arbetsmarknadssituationer torde ställas

särskilt stora krav på arbetsförmedlingspersonalen. I sådana situationer

torde det endast i mycket begränsad utsträckning vara möjligt att tillfälligt

anställa personer som har nödvändiga kvalifikationer. Mot denna bakgrund

finner förbundet utredningens förslag mindre välbetänkt.

Länsarbetsnämnden i Södermanlands län frågar sig var man i dagens

arbetsmarknad kan finna personal som är villig att ta anställning på så

osäkra villkor som skulle erbjudas.

I fråga om arbetsförmedlingens andel av arbetskraftsom

sättningen påpekar SACO att tendensen med starkare

målinriktning av studierna kommer att ställa stora anspråk på förmedlingen

av praktikplatser. Det är även angeläget att öka arbetsförmedlingens andel

av omsättningen på tjänstemannasektorn. TCO framhåller starkt betydelsen

av en förstärkt tjänstemannaförmedling.

Enligt konjunkturinstitutets uppfattning hade det varit önskvärt att en

mer allsidig belysning hade givits av de möjligheter — tidningsannonsering,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

organisationskontakter etc. -— som står till buds för arbetsgivare och arbetstagare

att få kontakt med varandra. Den snäva avgränsning som utredningen

valt gör det svårt för läsaren att på ett tillfredsställande sätt ta ställning

till förslaget.

Svenska landstingsförbundet menar att utredningen borde ha redovisat

vilka åtgärder som kan vidtas för att öka andelen i arbetskraftsomsättningen,

kostnaderna härför samt hur en ökande andel återverkar på möjligheterna

att nå resultat beträffande de svårplacerade grupperna.

RLF och Sveriges lantbruksförbund finner det svårförståeligt, varför det

anses angeläget att öka arbetsförmedlingens omsättningsandel. ökningen

behöver ju i och för sig inte vara ett tecken på ökande effektivitet i verksamheten.

Det är snarare önskvärt att höja kvaliteten än kvantiteten på arbetsförmedlingens

verksamhet.

I utredningens uttalande om behovet av fortsatt utbyggnad av yrkesvägledningen

instämmer bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, som finner

behovet härav uppenbart, skolöverstyrelsen och De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation.

LO betonar värdet av att höja arbetsförmedlingsåtgärdernas kvalitet genom

ökad yrkesvägledning och möjligheter att i större utsträckning anlita

anlagsprövning i förmedlingsarbetet.

Skolöverstyrelsen understryker starkt behovet och vikten av yrkesvägledning

för vuxna, för vilka omskolning eller annan utbildning anses aktuell.

Att vissa kunskaper om yrkesvägledning ges vid grundutbildningen av arbetsförmedlingstjänstemännen

finner arbetsmarknadsstyrelsen vara en

önskvärd åtgärd därför att det inte går att dra en skarp gräns mellan arbetssökande

som behöver råd av yrkesvägledningsexperter och andra arbetssökande.

Skolöverstyrelsen anser att denna utvidgning av personalutbildningen

bör komma till stånd snarast möjligt. TCO föreslår att utbildningen

därutöver skall omfatta arbetsvårdsfrågor.

Med anledning av vad utredningen anfört om arbetsförmedlingens

informationsverksamhet uttalar LO, att förmedlingen bör

ge en bättre och öppnare information om företagens lönesättning, lönespridning

och övriga villkor och förhållanden på den tilltänkta arbetsplatsen

samt bättre service åt ombytessökande och en intensifierad ackvisitionsverksamhet.

Därigenom får de arbetssökande fler valmöjligheter och arbetsgivarna

bättre information om tillgänglig arbetskraft.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter om det inte också vore önskvärt

att verket gav lokala och regionala översikter över det aktuella och beräknade

utbudet av arbetskraft med eller utan yrkestillhörighet. En information

av antytt slag skulle i hög grad kunna bli vägledande för den lokaliseringspolitik

som kommer att bedrivas jämsides med och delvis komplettera

arbetsmarknadspolitiken.

Vad angår arbetsförmedlingens personalrekrytering

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 19116

framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att aspirantlönegraden A 11 i dag inte

verkar lockande på kvalificerade sökande när därtill kommer att befordringsmöjligheterna

inåste anses ogynnsamma därför att ett betydande antal

av tjänsterna inom förmedlingen är placerade endast i lönegrad A 13.

Beträffande förslaget att införa reglerad befordringsgång för befattningshavare

inom arbetsvärden ställer sig styrelsen tveksam till åtgärder som leder

till kategoriklyvningar bland tjänstemännen på fältet. Speciella rekryterings-

och befordringsbestämmelser för en viss grupp, som i praktiken närmast

omöjliggör utbyte av tjänstemän med andra delar av verksamheten, är

inte önskvärda. Det är emellertid synnerligen angeläget att mer allmänt

kunna rekrytera tjänstemän med högre grundläggande utbildning till arbetsförmedlingen.

Styrelsen avser därför att överväga detta spörsmål i samråd

med berörda organisationer.

Av bl. a. de skäl som arbetsmarknadsstyrelsen anfört avstyrker också LO

förslaget om reglerad befordringsgång.

Skolöverstyrelsen ifrågasätter om det inte åtminstone vid huvudkontor

kunde anställas fackutbildad personal med praktiska erfarenheter av bl. a.

arbetsmetoder och arbetskrav inom mer vanligt förekommande yrken.

Vad utredningen anfört om behovet av ökad intern personalutbildning

inom arbetsförmedlingen understryks av arbetsmarknadsstyrelsen.

Även SAF och Sveriges industriförbund finner den föreslagna förbättringen

av personalutbildningen betydelsefull och understryker i sammanhanget

vikten av att förmedlingstjänstemännen bibringas kunskaper

om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken.

Till utredningens förslag ansluter sig vidare skolöverstyrelsen och TCO.

Utbildningen bör dock enligt TCO anordnas som två- eller treveckorskurser

vartannat resp. vart tredje år i stället för en vecka varje år.

LO anser att det med hänsyn till att en analys av verksamheten saknas

är svårt att bedöma utbildningsbehov och resultat. LO kan dock instämma

i utredningens allmänna slutsats att utbildningsverksamheten bör byggas

ut kraftigt. Kurserna för aspiranter (assistentkurserna) bör inte, såsom

skett under senare år, krympas tids- och innehållsmässigt utan i stället förbättras

och utökas, bl. a. för att arbetsmarknadsverket skall kunna behålla

sin breda rekryteringsbas av personer med kontakt och erfarenhet från

arbetslivet.

Personalutbildningsberedningen anmärker att nödvändiga uppgifter om

de föreslagna kursernas syfte, omfattning, innehåll m. m. saknas i förslaget.

Beredningen ser sig följaktligen inte i stånd att uttala någon mening om det

berättigade i att fastställa just en kursvecka i genomsnitt per anställd och

år som lämplig ram.

Skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, LO, Svensk industriförening,

SAF, Sveriges industriförbund och TCO tillstyrker utredningens förslag

beträffande ombudsorganisationen.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Länsarbetsnämnderna i Kopparbergs och Västerbottens län menar att

även enmanskontoren bör dras in, eftersom erfarenheten visar att dessa

kontor inte kan lämna fullgod förmedlingsservice åt allmänheten. TCO har

samma uppfattning.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att en koncentration av förmedlingsorganen

till färre enheter pågår. Denna utveckling rymmer emellertid för

glesbygdens del problem, vilkas lösning behöver övervägas noga.

Länsarbetsnämnden i Stockholms län påpekar att ambulatorisk förmedling

i stället för ombud inte har enbart fördelar, eftersom förmedlingstjänstemännen

inte kan äga den ingående personkännedom som ett ombud onekligen

har. Samma synpunkt anför länsstyrelsen i Jämtlands län, som därför

finner en ambulerande förmedling mindre lämplig i vidsträckta län.

SR ifrågasätter om inte inrättandet av nya kontor och resebidrag till

arbetssökande blir mycket kostnadskrävande och föreslår att tjänstemän

från huvudkontoren eller de större avdelningskontoren i länen reser ut till

de olika kommunerna och där har mottagning för arbetssökande på bestämda

tider.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Uppsala län, som därutöver

anser att det borde finnas arbetsförmedlingstjänstemän som på kallelse

kunde besöka en eller flera familjer för att diskutera familjemedlemmarnas

möjligheter till utbildning och anställning vid flyttning till annan ort.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker att avvecklingen

av ombud bör ske försiktigt så att man inte försvårar kassamedlemmarnas

möjligheter att vid arbetslöshet besöka arbetsförmedlingen

minst en gång per vecka.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Hallands län ifrågasätter om glesbygden

och de mindre orterna kan få en tillfredsställande lokal förmedling om verksamheten

koncentreras till större centralorter och ser en lösning i att behålla

nuvarande ombudsorganisation och ge samtliga ortsombud eu väsentligt

bättre utbildning.

Lantbruksstyrelsen anser att ombuden bör behållas vid sidan av centralorternas

arbetsförmedlingar. Ombuden bör dock endast ha informativa uppgifter

och inte bedriva förmedlingsverksamhet. Liknande synpunkter anförs

av RLF och Sveriges lantbruksförbund.

Förslaget om resebidrag till arbetssökande hos förmedlingen

tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO, RLF, Sveriges

lantbruksförbund och länsstyrelsen i Örebro län.

I anslutning till vad utredningen anfört i fråga om varsel vid

driftnedläggelser m. m. upplyser arbetsmarknadsstyrelsen att

rekommendation om varsel vid planerade personalutvidgningar i februari

1965 har utgått till medlemmarna i SAF och Sveriges industriförbund.

LO och SR ifrågasätter om inte varseltiden borde förlängas med hänsyn

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966 83

till att nu gällande två månader inte sällan visat sig vara alltför kort tid för

att göra ändamålsenliga omplaceringar av arbetskraften möjliga.

Svenska stadsförbundet påpekar att kommunerna f. n. inte nås av varsel.

Kommunernas styrelser måste emellertid på ett tidigt stadium få kännedom

om sådana för den kommunala planeringen i många fall avgörande faktorer

som mer betydande förändringar i driften vid ortens industriföretag. Även

om arbetsmarknadsmyndigheterna i praktiken ofta tar sådan kontakt med

de kommunala myndigheterna, föreligger inte någon organiserad och automatisk

rapporteringsrutin i dylika fall. Det är en fråga av största vikt för

kommunerna att en generell informationsskyldighet av antydd art blir

genomförd.

3. Yrkesutbildning

Nuvarande förhållanden

Yrkesutbildningens omfattning m. m. Anordnande av yrkesutbildning.

Vuxenutbildning sker f. n. dels direkt inom näringslivet, dels genom den

omskolnings- och fortbildningsverksamhet som bedrivs av arbetsmarknadsverket

i samarbete med skolöverstyrelsen eller med annan huvudman. Stor

betydelse har även den vuxenutbildning som sker inom det ordinarie yrkesutbildningsväsendet,

enskilda och statsunderstödda skolor för yrkesutbildning

samt genom de frivilliga bildningsorganisationerna och genom korrespondenskurser.

I huvudsak svarar företagen själva för kostnaderna för företagsutbildningen.

Arbetsmarknadsverket kan emellertid lämna bidrag till kursavgifter vid

företagsutbildning i vissa fall. Sådana bidrag kan bl. a. lämnas till företag,

som handhar utbildning av arbetslösa m. fl. i samband med industrilokalisering.

De grundläggande bestämmelserna om utbildning av arbetslösa finns i

kungörelserna den 29 juni 1945 (nr 445, ändrad 1954: 422 och 1957: 129)

ang. yrkesutbildningskurser för arbetslösa och den 5 juni 1963 (nr 427, ändrad

1964: 492) om utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Kurserna står

under ledning av skolöverstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Ämbetsverken har tillsatt ett samarbetsorgan, »Sainarbetsdelegationen för

omskolningskurser in. m.». I varje län finns en kursstyrelse för samtliga centrala

arbetslöshetskurser inom länet samt en rådgivande kursnämnd för

varje yrke eller grupp av närliggande yrken.

Det finns tre olika typer av arbetslöshetskurser. Nybörjarkurser, för

grundläggande utbildning av arbetslös ungdom utan utbildning, fortbildningskurser

för kompletterande yrkesutbildning av arbetslösa med viss yr2

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

keserfarenhet samt omskolningskurser för grundläggande utbildning av

arbetslösa i syfte att placera dem inom annat yrkesområde. I begränsad omfattning

anordnas därjämte utbildningskurser i yrken inom vilka det med

hänsyn till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse

att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft. Dessa kurser står öppna

även för inte arbetslösa.

Omskolningsverksamheten hade fram till år 1957 relativt obetydlig omfattning

men har ökat kraftigt under senare år. Den 30 juni 1957 pågick 55

arbetslöshetskurser inom 14 yrkesområden. Trots betydande organisatoriska

svårigheter ökade antalet kurser anordnade av dåvarande överstyrelsen för

yrkesutbildning under budgetåren 1957/58—1962/63 till resp. 155, 350, 550,

614, 700 och 1 000 kurser.

Kurstiden vid de av överstyrelsen anordnade kurserna varierar från tolv

veckor till två år. Utbildningen avser ett stort antal yrkesspecialiteter. I

september 1963 förekom utbildning inom motorbranschen i nio yrken, inom

byggnadsindustrin i fem yrken, inom grafisk industri i ett yrke, inom handel

och kontor i tre yrken, inom hotell och restaurang i två yrken, inom

hälso- och sjukvård i sju yrken, inom konfektion i ett yrke, inom metallindustri

i 14 yrken, inom tekniska arbetsområden i fem yrken, inom träindustrin

i fyra yrken samt i tre olika former av husligt arbete. Dessutom

förekommer anpassningskurser för handikappade samt andra mer eller

mindre tillfälligt anordnade kurser.

Fr. o. m. budgetåret 1958/59 har arbetslösa m. fl. kunnat få utbildning

även inom det ordinarie undervisningsväsendet och inom näringslivet.

Detta har gjort det möjligt att anordna ett avsevärt antal kontors- och

handelskurser samt utbildning inom vårdyrken och andra servicenäringar

i samarbete med yrkesskolor, privata skolor, branschorganisationer, enskilda

företag, bildningsorganisationer och liknande. Kostnaderna för undervisningen

bestrids i sådana fall av arbetsmarknadsverket i form av

kursavgifter.

Utbildning av arbetslösa bedrivs nästan uteslutande genom särskilda kurser

som anordnas av skolöverstyrelsen. För partiellt arbetsföra har däremot

möjligheterna till enskild utbildning inom det ordinarie undervisningsväsendet

eller inom näringslivet utnyttjats i relativt stor utsträckning.

Det totala antalet personer i utbildning uppgick enligt arbetsmarknadsstyrelsens

redovisning under budgetåren 1959/60—1963/64 i runda tal till

resp. 11 000, 14 000, 20 000, 32 000 och 35 000. Dessa tal innefattar samtliga

personer som under resp. budgetår varit i utbildning, alltså även sådana

som varit i utbildning över budgetårsskiftena.

Utbildningsbidrag. Till den som deltar i omskolnings- eller fortbildningskurs,

som anordnats enligt 1945 års kungörelse, eller eljest av sysselsättningspolitiska

skäl bereds yrkesutbildning kan utbildningsbidrag utgå under

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

förutsättning att arbetslöshet, risk för arbetslöshet eller placeringssvårigheter

på arbetsmarknaden har förelegat för honom, att han fyllt 21 år och

sökt arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt att utbildningen

bedöms vara ägnad att underlätta stadigvarande arbetsplacering, som inte

anses kunna komma till stånd utan sådan utbildning. Undantag från 21- årsregeln gäller elever vid riksyrkesskolor, hjälpklass- och särskoleelever

samt ensamstående mödrar, partiellt arbetsföra och flyktingar. Undantag

från regeln gäller vidare personer i åldern 18—21 år tillhörande någon av

följande tre grupper:

1. arbetslösa inom Norrland samt inom Kopparbergs och Värmlands län,

2. personer som erhåller utbildning i samband med lokalisering av företag

till arbetslöshetsorter samt

3. personer med försörjningsbörda.

Undantag enligt 1—3 gäller under förutsättning att sökanden tidigare

haft stadigvarande försörjning genom förvärvsarbete, att han inte kan beredas

utbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet och att han inte heller

kan beredas omskolning på hemorten.

Utbildningsbidragen utgörs av grundbidrag, högst 410 kr. per månad,

hyresbidrag, högst 100—150 kr. per månad, familjetillägg, högst 55 kr. per

månad till make eller husföreståndarinna om utbildningen sker i hemorten

och högst 200 kr. per månad om utbildningen sker utom hemorten samt

högst 45 kr. per månad för varje barn eller när särskilda skäl finns högst

130 kr. per månad samt särskilt bidrag till resekostnader, kursavgifter m. m.

Bidragen är inkomstprövade. Utbildningsbidrag utgår inte till deltagare i

nybörjarkurser. Dessa har i stället samma förmåner som elever vid ordinarie

yrkesskolor.

En detaljerad redogörelse för yrkesutbildningen lämnas i utredningens

betänkande s. 66—84, till vilka hänvisas.

Utredningen

Utbildningens uppgift. Utredningens förslag utgår från den grundläggande

tanken, att det moderna näringslivet kräver, att de yrkesverksamma har tillgång

till en fortgående utbildning och omskolning efter snabbt skiftande

behov och att en generell ökning av utbildningsnivån i samhället är ett medel

att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Vuxenutbildningen måste

organiseras så att den både med avseende på sin inriktning och sin omfattning

skall kunna snabbt anpassas efter växlande förhållanden. Den kvantitativa

omfattningen av samhällsinsatserna på detta område måste bedömas

under utvecklingens gång men utredningen önskar understryka att en betydande

utvidgning torde vara samhällsekonomiskt fördelaktig. Utredningen

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kttngl. Maj.ts proposition nr 52 år WG6

framhåller att vuxenutbildningen måste ses som en del av en sammanhängande

utbildningsorganisation. De vuxenutbildningsfrågor som har nära samband

med arbetsmarknadspolitiken måste emellertid bli föremål för separata

och omedelbara lösningar.

Utredningen framhåller att en av de viktigaste orsakerna till bristen på

balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft är att de arbetslösa

saknar efterfrågade yrkeskunskaper. Några detaljerade undersökningar av

det totala behovet av omskolning och fortbildning som ett led i strävandena

att nå balans på arbetsmarknaden har inte gjorts. Utvecklingen på

sikt med allt snabbare förändringar i produktionstekniken och i näringslivets

struktur pekar emellertid på att allt fler människor måste byta arbetsuppgifter.

Eftersom befolkningsutvecklingen innebär att rekryteringsunderlaget

inom ungdomskullarna sjunker, kommer vidare behovet av

utbildad arbetskraft till inte obetydlig del att få tillgodoses genom ökad

utbildning inom de åldersgrupper som redan är ute i förvärvslivet.

Utredningen förutsätter att utbildningen i det enskilda fallet skall ges

en sådan omfattning att den utbildade kommer över den tröskel som de

bristande yrkeskunskaperna utgör. Utbildningen bör i en högkonjunktur

med stor efterfrågan på arbetskraft kunna göras kortare, bl. a. därför att

arbetsgivarna då är beredda att fullfölja utbildningen på arbetsplatsen.

Å andra sidan skulle den arbetsmarknadspolitiskt motiverade utbildningen

kunna fördjupas och utsträckas i tiden under en konjunkturdämpning.

Vid planeringen av vuxenutbildningen bör största möjliga följsamhet till

elterfrågan eftersträvas. Bl. a. bör förskjutningen mot mera teknikerbetonade

arbetsuppgifter samt servicenäringarnas arbetskraftsproblem beaktas.

En dylik följsamhet kan enligt utredningens mening komma att innebära

ökade krav på utbildningens kvalitet och utbildningstidens längd.

Den starka betoningen av vuxenutbildningen som ett led i arbetsmarknadspolitiken

får inte undanskymma den betydelse för ökad valfrihet och

bättre arbetstrivsel som utbildningen har för den enskilde arbetstagaren. I

debatten har ibland anförts att det finns relativt många personer som av

olika skäl inte kunnat få den utbildning som skulle ge dem säkrare fotfäste

på arbetsmarknaden. Man menar att dessa nu borde ges en chans att

ta igen något av vad de förlorat. Därför borde utbildningen få större bredd

och omfattning än som i och för sig är nödvändigt för en arbetsplacering.

Utredningen ansluter sig till detta resonemang och pekar på att tider av

försvagad arbetskraftsefterfrågan särskilt kan utnyttjas för att tillgodose

dessa socialt motiverade synpunkter.

Konstant behov av anpassningsutbildning för vuxna. Det är utredningens

uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för

åtgärder på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till

arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarnas behov av vrkesutbild
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kiuujl. Mnj.ts proposition nr 52 år 1966 37

ning. Utbildningen skulle i främsta ruminet omfatta följande arbetstagargrupper:
arbetslösa

eller undersysselsatta, särskilt på orter med överskott på

arbetskraft,

partiellt arbetsföra,

arbetssökande som på grund av ålder har svårighet att få anställning,

kvinnliga arbetssökande som önskar ta upp yrkesverksamhet,

säsongarbetslösa eller andra för begränsad tid arbetslösa.

Utredningen erinrar om att ett villkor för att få utbildningsbidrag genom

arbetsmarknadsverket är att den utbildningssökande är arbetslös eller löper

risk att bli arbetslös eller att det är svårt att placera honom i arbete.

Utredningen anser att i synnerhet arbetslöshetsvillkoret bör tolkas generöst.

Den strukturella omdaningen inom bl. a. jordbruket, skogsbruket och

detaljhandeln kan för den enskilde medföra en successiv försämring av

inkomst- och sysselsättningsmöjligheterna utan att en direkt arbetslöshetssituation

uppstår. Det måste vara rationellt att i sådana fall på ett tidigt

stadium genom utbildning underlätta omställningen till andra arbetsuppgifter.

Om därför en bedömning av sysselsättningsförhållandena på längre

sikt klart ger vid handen att en övergång till annat yrke är nödvändig och

att utbildning i samband därmed behövs, bör detta vara tillräckligt för att

kunna bevilja utbildningsbidrag.

Vuxenutbildning för andra än arbetslösa. Omskolningsverksamheten är

i första hand inriktad på att göra det möjligt för arbetslösa, partiellt arbetsföra

m. fl. att få arbete. Näringslivets behov av arbetskraft kommer i

andra hand. Självklart inriktas utbildningen på yrkesområden med brist

på yrkeskunnig arbetskraft. Begränsningen i elevurvalet medför emellertid

att utbildningsyrkena måste bestämmas med hänsyn till deltagarnas kapacitet

och intresse.

Det synes utredningen uppenbart att utbildningen bättre skulle underlätta

en rationell anpassning till arbetsmarknadens krav om rekryteringsunderlaget

kunde vidgas till andra grupper av arbetstagare än de arbetslösa.

Utredningen syftar framför allt på personer som fastnat i okvalificerade

arbetsuppgifter och som skulle kunna göra en bättre insats i produktionen

om de finge genomgå en utbildning som de har intresse för. Samtidigt

skulle arbetslösa utan intresse och fallenhet för utbildning kunna fylla

uppkommande luckor. För dem som återkommande drabbas av arbetslöshet

eller korttidsarbete skulle vidareutbildning kunna medverka till jämnare

och högre arbetsinkomster samt en bättre insats i produktionen.

Den helt övervägande delen av vuxenutbildningen bedrivs utanför arbetslöshetskurserna,

nämligen vid yrkesskolor och statliga eller statsunderstödda

undervisningsanstalter. Vuxenutbildning sker vidare i betydande

omfattning i statliga verk och inom näringslivet. Vid sidan av statligt stöd

opaginerad Kontrollera mot PDF

.‘38

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

till företagsutbildningen finns behov av kompletterande åtgärder från samhällets

sida. Detta gäller främst inom sådana yrkesområden där det råder

uppenbar brist på yrkesutbildad arbetskraft och där bristen inte kan avhjälpas

genom åtgärder i ordinarie ordning eller genom företagsutbildning.

Arbetslöshetskurserna kan till följd av rekryteringsreglerna endast delvis

tillgodose akuta behov av utbildad personal. Däremot har skolöverstyrelsen

bemyndigande att anordna s. k. särskilda utbildningskurser inom yrken där

tillgången på utbildad arbetskraft snabbt behöver ökas. Dessa kurser står

öppna för alla. Verksamheten har emellertid obetydlig omfattning eftersom

anslaget för ändamålet har begränsats starkt. Utredningen föreslår att

maximigränsen för kostnaderna för de särskilda utbildningskurserna antingen

slopas eller höjs väsentligt. Det bör ankomma på skolöverstyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen att bedöma i vilken omfattning sådan utbildning

bör bedrivas och vidta de anordningar som erfordras för att genomföra

utbildningen. Utredningen förutsätter att rekryteringen till de

särskilda kurserna bedrivs så att man i möjlig mån undviker störningar i

företagens arbetskraftsförsörjning.

Utbildningens organisation och planering. Utredningen erinrar om att

enligt riksdagens ställningstagande till propositionen om riktlinjer för utformningen

av skolväsendets centrala ledning m. in. (prop. 1963: 144) omskolningsverksamheten

bör planeras och genomföras i samverkan mellan

arbetsmarknadsverket och skolöverstyrelsen. Utredningen har inte funnit

skäl till invändningar mot den överenskommelse om central och regional

administration av anpassningskurser som arbetsmarknadsstyrelsen och dåvarande

överstyrelsen för yrkesutbildning träffat. Som forum för detta samarbete

fungerar den år 1960 tillsatta samarbetsdelegationen för omskolningskurser

m. in. Utredningen betonar att organisationen måste tillgodose omskolningsverksamhetens

krav på snabbhet, effektivitet och kapacitet. Utredningen

finner det angeläget att utbildningsverket ägnar ökad uppmärksamhet

åt frågor som har samband med kursverksamhetens omfattning,

organisation och kvalitet.

Behovet av att göra avvägningar mellan insatserna på utbildningens område

i förhållande till andra arbetsmarknadspolitiska insatser liksom det

förhållandet att utbildningen måste byggas upp för att tillgodose riksomfattande

behov nödvändiggör ett fast centralt grepp om planeringen. Därför kan

man ej överlåta till de lokala och regionala myndigheterna att ensamma

bestämma utbildningens omfattning och yrkesinriktning.

En fortsatt utbyggnad av verksamheten kommer att ställa ökade anspråk

på insatser av samarbetsdelegationen. Denna skall vara det aktivt ledande

organet för en fortsatt kvalitativ och kvantitativ utbyggnad av vuxenutbildningen.

Några ändringar i delegationens status synes för den skull inte

erforderliga.

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utredningen understryker betydelsen av den pedagogiska tillsynen av

verksamheten, som enligt dess mening bl. a. på grund av bristande personella

resurser varit otillräcklig. Det centrala skolverket måste ges betydligt

större resurser för en fortlöpande pedagogisk tillsyn av kursverksamheten.

I detta sammanhang betonar utredningen angelägenheten av att kontakt

upprätthålles med arbetslivet och att även annan tillgänglig sakkunskap

fortlöpande anlitas.

Undervisnings planer, lärarfrågor. önskemålet att revideringen och nyskapandet

av undervisningsplaner genomföres i snabbare takt än vad som hittills

varit fallet kvarstår enligt utredningens uppfattning. Undervisningsmetoder

för vuxna skiljer sig i många avseenden från de ordinarie yrkesskolornas.

Under senare år har förbättrade utbildningsmetoder utarbetats

speciellt lämpade för vuxenutbildning. För en systematisk genomgång och

revidering av gällande undervisningsplaner och för utarbetande av nya

sådana planer skulle det enligt utredningens uppfattning vara möjligt att i

större utsträckning använda den sakkunskap som finns tillgänglig i näringslivet

och hos arbetsmarknadsparterna.

Svårigheterna att skaffa lärare till anpassningskurser har vissa perioder

varit betydande. Detta beror enligt utredningens uppfattning bl. a. på att

anställningsvillkoren inte kunnat konkurrera med dem som erbjudits i

näringslivet liksom på att de ordinarie yrkesskolorna kunnat erbjuda fastare

anställning. Utredningen konstaterar emellertid att med hänsyn till de

snabbt växlande kraven på utbildningens omfattning och inriktning torde

det inte vara möjligt att annat än i mindre utsträckning fastare knyta de

anställda lärarna till verksamheten. Väl avvägda utbyten av lärare vid kurserna

kan bidra till att ge undervisningen friska impulser från näringslivet.

Utredningen framhåller allmänt att en ur både kvantitets- och kvalitetssynpunkt

förbättrad lärarutbildning är ett framträdande önskemål. Detta gäller

såväl den grundläggande pedagogiska och praktiska utbildningen som återkommande

fortbildning.

Lokaler för kursverksamheten. Arbetslöshetskurserna har framför allt

tidigare inrymts i gamla fabrikslokaler, garagebyggnader, f. d. mejerier,

källarlokaler och liknande. I många fall har dock nya byggnader uppförts.

På orter med arbetslöshet bär detta skett i form av statskommunalt

beredskapsarbete. Under åren 1959—1963 har som beredskapsarbete uppförts

sammanlagt 96 kurslokaler med plats för 3 700 elever. Kommunerna

har fått samma statsbidrag som normalt utgår för provisoriska vrkesskolbyggnader.

Lokalhyran till kommunerna har sedan beräknats på självkostnadspris.

Erfarenheten från denna produktion visar att man har utfört programmering

och projekteringsarbete i varje särskilt fall. Denna ordning resulterar

i en individuell utformning av lokalerna samt en betydande stegring

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

av byggnadskostnaderna. Utredningen föreslår därför att skolverket snarast

möjligt får uppdrag att upprätta typritningar för omskolningslokaler

som kostnadsfritt ställs till kommunernas förfogande.

Det råder fortfarande brist på lämpliga lokaler för arbetslöshetskurser.

Statsbidrag kan inte ges till att uppföra sådana lokaler i ordinarie ordning.

För att tillgodose behovet av ändamålsenliga lokaler finner utredningen

det vara angeläget att statsbidrag kan utgå till kommuner som

är beredda att uppföra lokaler för vuxenutbildning på annat sätt än som

bidrag till statskommunalt beredskapsarbete. Utredningen föreslår att bidrag

utgår med samma belopp som för provisoriska vrkesskollokaler eller

med 325 kr per in2. För ändamålet bör anvisas ett särskilt anslag under

elfte huvudtiteln.

Utbildningsbidrag. Utbildningsbidragen bör enligt utredningens mening

anpassas efter de stegrade levnadskostnaderna varvid man samtidigt hör

ta hänsyn till löneläget för arbete i öppna marknaden i jämförbara yrkesområden.

De vid 1964 års riksdag beslutade höjningarna av maketillägg

vid utbildning utom hemorten, av barntillägg till ensamstående med särskilda

kostnader för barntillsyn samt av bidraget till hyresrum tillgodoser

enligt utredningens uppfattning angelägna behov. Utredningen framhåller

att även barn- och maketillägg vid utbildning inom hemorten måste förbättras

för att en godtagbar familjeförsörjning skall uppnås.

Utredningen anför att en gränsdragning mellan det ordinarie utbildningsväsendet

och den arbetsmarknadsmässigt motiverade vuxenutbildningen

i princip är nödvändig för att undvika konkurrens mellan de olika

utbildningsformerna och för att inte ungdomar i stället för en grundläggande

och mera omfattande yrkesutbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet

av ekonomiska skäl skall välja en i detta avseende förmånligare

omskolningskurs. Ett strikt upprätthållande av denna princip förutsätter

att det ordinarie utbildningsväsendet har tillräckliga resurser för

att tillgodose ungdomens behov av utbildning. Under det utbyggnadsskede

för yrkesutbildningsväsendet som pågår kan emellertid ungdomar i en

arbetslöshetssituation komma att stå utan möjlighet till utbildning och

arbete om inte resurserna inom det ordinarie utbildningsväsendet och

omskolningsverksamheten samordnas. I det avseendet har på senare tid

klarlagts att ungdomar skall kunna vinna inträde till omskolningsverksamheten

och att därvid studiebidrag och stipendier skall kunna utgå enligt

samma regler som gäller för de ordinarie skolorna. Detta klarläggande

innebär att möjligheter öppnas för att bättre utnyttja tillgängliga utbildningsresurser.

Ungdomsarbetslösheten i Norrland, Dalarna och Värmland som främst

har sin grund i försämrade sysselsättningsmöjligheter inom skogsbruket

kräver under en övergångstid speciella åtgärder för att underlätta arbets
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

41

kraftens omställning. Det är enligt utredningens uppfattning nödvändigt

att i dessa områden kunna erbjuda ungdomar, som efter en tids förvärvsarbete

blivit arbetslösa, utbildning med sådana förmåner som kan medverka

till eu snabb och ändamålsenlig omställning. Enligt utredningens

mening bör därför arbetsmarknadsstyrelsens utbildningsbidrag utgå under

den tid som speciell omställningsaktivitet pågår och även komma dem till

del som genomgår anpassningskurser på hemorten. Det är också utredningens

uppfattning att utbildningsbidrag till arbetslös ungdom i åldern

18—21 år även i övrigt bör kunna medges om särskilda skäl gör det erforderligt

att höja effekten av tidsbegränsade och arbetsmarknadspolitiskt

betingade omställningsaktioner.

Härutöver bör liksom nu person i åldern under 21 år som har försörjningsansvar,

som är handikappad eller som är flykting kunna erhålla utbildningsbidrag

enligt nyss angivna regler. Detsamma bör även gälla personer

som får utbildning i samband med lokalisering av företag till arbetslöshetsorter.

Företagsutbildning. Behovet av anpassningsutbildning för vuxna är enligt

utredningen så stort att det av flera skäl inte kan täckas enbart genom

kurser för vilka det allmänna svarar. En väsentligt ökad företagsutbildning

blir därför enligt utredningens mening nödvändig, om arbetskraften skall

kunna anpassas till yrkeskraven med den smidighet och snabbhet som är

nödvändig. En del av de utbildningsfall, vilka nu går den administrativt

krångligare och för samhället kostsammare vägen över anpassningskurser

som helt bekostas av staten, skulle kunna tas om hand direkt av företagen

för en utbildning som sannolikt snabbare skulle föra dem in i produktionen.

En förbättrad och utökad fortbildning inom företagen skulle vidare

underlätta omställningen i fråga om produktion och teknik samt ge de

utbildade aktuella yrkeskunskaper, vilket allt skulle kunna medverka till

att höja produktiviteten i företagen. Tillträde till utbildning inom företag

är fritt för samtliga arbetstagare och är sålunda inte förenat med något villkor

om arbetslöshet. Man får därmed inom företagsutbildningen en vidare

rekryteringsram och därmed också möjligheter att tillgodose ett mera allmänt

behov av vuxenutbildning såväl för arbetslösa som för personer som

har arbete i eller utom företagen.

De statsbidrag som f. n. står till buds har i ringa utsträckning använts

för vuxenutbildning inom företagen. Orsaken härtill torde vara att bidragsbestämmelserna

inte utformats för att stödja detta slag av utbildning utan

främst tar sikte på permanent inrättade företagsskolor för lärlingsutbildning.

För att stimulera företagen till att ta på sig en ökad andel av den

utbildning som är nödvändig för att anpassa arbetskraften till rådande

produktionsförhållanden och för att allmänt lyfta arbetstagarnas yrkeskvalifikationer

bör bidragsbestämmelserna förenklas. Vidare bör bidraget

2*—Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ökas med beaktande bl. a. av att lön förutsätts utgå vid den nu avsedda

vuxenutbildningen. Utredningen föreslår ett statsbidrag om 2 kr. per elev

och närvarotimme. Som allmänna villkor för statsbidrag föreslås gälla

att utbildningen bedrivs enligt av arbetsmarknadsparterna fastställd plan

antingen i kursform eller direkt på arbetsplatsen i sådana former att utbildningsbehovet

blir tillgodosett samt att utbildningen för deltagarnas

räkning är förenad med lön fastställd efter överenskommelse mellan arbetsmarknadsparterna.

Enligt det nu redovisade förslaget får företagen bära huvudparten av utbildningskostnaderna.

Om däremot ett företag i en konjunkturnedgång

åtar sig att utbilda arbetslösa som permitterats från andra företag utan att

bedriva utbildningen för egen räkning, måste staten liksom vid annan

utbildning av arbetslösa svara ''för de faktiska kostnaderna för instruktörslöner,

lokalhyror etc. Även ersättningen till eleverna måste helt täckas av

statsverket. Hänsyn måste dock tas till företagets inkomster av säljbar

produktion från utbildningsverksamheten och till att företaget kan behöva

anställa den arbetskraft som utbildas. Ersättningen till företaget kan därför

bestämmas först efter förhandlingar i varje särskilt fall mellan arbetsmarknadsstyrelsen

och företaget.

Yrkesutbildning i samband med lokalisering av företag. I det föregående

har behandlats sådan företagsutbildning som huvudsakligen är avsedd att

bedrivas i organiserad kursform och med sikte på att lära ut vissa bestämda

yrkeskunskaper. Utbildning som avser att i det praktiska arbetet successivt

öva arbetstagarna i att utföra specifika arbetsuppgifter försiggår däremot

normalt utan statsbidrag i någon form. Detta utesluter inte att samhället

kan behöva stödja även en företagsutbildning av denna karaktär.

Framför allt gäller detta när en extra stimulans behövs för att öka företagens

benägenhet att starta verksamhet eller utöka redan befintlig verksamhet

på orter där uppenbart behov av tillskott till sysselsättningsmöjligheterna

föreligger. Det har i praktiken visat sig att lokalisering av

företag till orter som saknar industriella traditioner i vissa fall medfört

höga utbildnings- och anpassningskostnader. Detta kan leda till att företag

föredrar att etablera sig på orter där konkurrensen om arbetskraften visserligen

är hårdare men där möjlighet finns att rekrytera en grundstomme

av arbetare med industriell erfarenhet. Utredningen föreslår att arbetsmarknadsverket

som alternativ till andra sysselsättningsåtgärder skall

kunna lämna bidrag till utbildningskostnader åt företag som etablerar sig

på orter med otillräcklig tillgång på arbete. Med nyetablering bör enligt

utredningens mening jämställas rekonstruktion av produktion och sysselsättning

vid nedlagda eller av nedläggning hotade industrier samt utbyggnad

av redan etablerad verksamhet på orter med långsiktigt överskott på

arbetskraft. Bidraget bör utgå med av arbetsmarknadsverket i varje särskilt

fall bestämt belopp per elev och närvarotimme. Härvid förutsätts att

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 1966

ersättning till eleverna utgår i form av lön från företaget fastställd efter

förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.

Syftet med verksamheten skall vara att stödja företaget under initialskedet

med upplärning och trimning av en grundstomme anställda. För

den interna utbildning som kan bli nödvändig vid fortsatt rekrytering av

personal bör företaget helt svara. Därvid bör bidrag som föreslagits i det

föregående kunna komma i fråga.

Yrkesutbildning för kvinnor. Den aktivitet som utvecklats under de senaste

åren för att förbättra placeringsmöjligheterna för kvinnliga arbetssökande

och stimulera inte yrkesverksamma kvinnor att återgå till arbetsmarknaden

har haft vuxenutbildningen som sitt främsta medel. Omfattningen

av utbildningsverksamheten har vuxit mycket snabbt. Antalet kvinnor

som under året påbörjat utbildning sexdubblades mellan utbildningsåren

1959/60 och 1962/63.

Utbildningens omfattning varierar starkt länen emellan. Skillnaderna i

antalet kvinnliga elever torde återspegla olikheter i fråga om både rekryteringsunderlaget

och den lokala arbetsmarknadens möjligheter att ta emot

arbetskraft med den utbildning som arbetsförmedlingen kunnat hänvisa de

arbetssökande till. Det senare har betydelse i synnerhet för den omfattning

som utbildningsverksamheten för lokalt bundna gifta kvinnor kan ges.

Utredningen understryker vikten av att man fullt tar till vara vuxenutbildningens

möjligheter att underlätta kvinnornas inträde på relativt oprövade

arbetsområden. Erfarenheterna av hittills gjorda försök har varit

goda. Det finns anledning att hoppas att intresset för denna utbildning

skall växa allt efter som de positiva resultaten blir mera kända. Det är

sannolikt realistiskt att räkna med att förutsättningarna för en mera pionjärbetonad

utbildningsverksamhet är större inom områden med ett mindre

differentierat näringsliv än i städer med stor efterfrågan på arbetskraft

inom de stora avnämarområdena för kvinnlig arbetskraft.

Skilda synpunkter kan läggas på frågan om utbildningens längd. Den

mycket korta utbildning som många av de kvinnliga kursdeltagarna genomgår

kan på många arbetsområden vara helt tillräcklig. I vissa fall förbereder

den för arbetsuppgifter där utbildningen tidigare helt skett på arbetsplatsen

och har närmast karaktären av introduktionskurser vid övergången

till yrkeslivet. Många av de utbildningssökande kvinnorna torde

också tveka inför längre utbildning. En allmän förlängning av kurstiderna

skulle därför kunna verka återhållande på rekryteringen av deltagare. Å

andra sidan måste de korta kurstiderna och de begränsade utbildningskraven

från personalanställarnas sida ses mot bakgrunden av att kvinnor

inom många områden övervägande sysselsätts med okvalificerade arbetsuppgifter.

Man kommer därmed in i en cirkel som det är angeläget att

utbildningsverksamheten försöker bryta.

Utredningen vill därför allmänt framhålla att det är önskvärt att vuxen
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

utbildningen ger ökat utrymme åt mera kvalificerad utbildning. Inom vissa

arbetsområden skulle detta kunna ske i form av en etappvis uppbyggd utbildning

omfattande två eller flera kurser på tillsamman 1—2 år. Om sådana

integrerade kursplaner utarbetas bör deltagarna ha möjlighet att göra

avbrott mellan kurserna för att erhålla praktik inom arbetsområdet. Varje

etapp av utbildningen bör utgöra ett avslutat helt och därmed medge att

eleverna avstår från följande led av utbildningen om de saknar intresse

eller fallenhet för att fortsätta. Samtidigt hör den i kursplanen ingående

vidareutbildningen stå öppen för dem som bedöms ha förutsättningar att

tillgodogöra sig den utan att förnyad arbetslöshetsprövning behöver företas.

Utredningen föreslår vidare att en ensamstående kvinna som på grund

av bristande yrkeskunskap inte kan erhålla ett med hänsyn till sin försörjning

lämpligt arbete skall kunna beviljas utbildning i samma utsträckning

som om hon varit arbetslös. Förslaget motiveras av att f. d. hemmadöttrar

och andra ensamställda kvinnor med eller utan barn ofta är hänvisade

till så okvalificerat arbete att det ger en bristfällig försörjning.

Sysselsättning i ett lågavlönat arbete bör inte hindra att sådana kvinnor

genom utbildning får bättre möjlighet att försörja sig. Det förefaller inte

heller rimligt att de kvinnor det här gäller skall vara sämre ställda än de

hemarbetande gifta kvinnorna, som kan beviljas utbildning och utbildningsbidrag

på förhållandevis generösa grunder om de önskar återgå till

yrkesarbete.

Grundbidrag till gift kvinna som genomgår utbildning reduceras fr. o. in.

den 1 juli 1964 med hänsyn till makes inkomst. Detta innebär en klar

försämring för de gifta kvinnorna. Bidragsbestäinmelserna bör enligt utredningens

uppfattning vara så utformade att de uppmuntrar inte yrkesverksamma

kvinnor till att via utbildning återgå till arbetsmarknaden.

Starka skäl talar för att återgå till det tidigare tillämpade systemet, vilket

innebär att oreducerat grundbidrag alltid skall kunna utgå.

Det underhållsbidrag som en frånskild kvinna uppbär jämställs f. n.

med bl. a. sjukpenning och reducerar därmed utbildningsbidraget. Utredningen

föreslår att underhållsbidrag till hemskild eller frånskild kvinna

skall jämställas med makes inkomst och att grundbidraget därför också för

dessa kvinnor bör utgå oreducerat.

Yrkesutbildning för handikappade. Yrkesutbildning är ett effektivt hjälpmedel

för att öka de handikappades möjligheter till arbetsplacering. En

allmän ökning av vuxenutbildningen kommer även de arbetshindrade till

del. Den särutbildning som kan bli nödvändig härutöver kräver ökade

insatser i form av speciella arrangemang för undervisning, inkvartering

och tillsyn. Sådana anordningar i förening med förlängd utbildningstid

kan medföra kostnader som väsentligt överstiger vad som i övrigt kan anses

normalt vid yrkesutbildning. Kostnadsjämförelser av detta slag får dock

s. 45 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:is proposition nr 52 år 1066 45

enligt utredningens mening inte vara avgörande vid beslut om utbildning

för handikappade personer. Det är nämligen utredningens uppfattning att

samhället måste göra betydligt större insatser än hittills för att hjälpa

svårt handikappade till ett aktivt och meningsfullt liv.

Utredningen föreslår att företag, som förbinder sig att utbilda handikappade

personer för anställning i företaget och som under utbildningen utbetalar

lön efter partsöverenskommelse, från arbetsmarknadsverket skall

kunna erhålla kursavgifter enligt samma principer som vid lokaliseringsutbildning.

Utredningen understryker att handläggningen av dessa ärenden

måste ske med yttersta omsorg för att gränserna till den ordinarie vuxenutbildningen

och till arbetsgivarens normala ansvar för introduktion och

utbildning av arbetstagare skall kunna upprätthållas. Bl. a. av dessa skäl är

arbetstagarpartens medverkan vid uppläggning och tillsyn av utbildningen

önskvärd.

Yrkesutbildning för äldre arbetskraft. När det gäller den yrkesmässiga

rörlighet som vuxenutbildningen avser att främja har utredningen förståelse

för att svårigheterna att få en omställning till stånd är större bland

äldre arbetslösa än bland yngre. Behovet av vuxenutbildning hos medelålders

och äldre arbetslösa bör dock vara väsentligt större än vad den

hittillsvarande åldersfördelningen bland personer i utbildning låter förmoda.

Vid sidan om en effektiv ackvisitions- och placeringsverksamhet

betraktar utredningen en utökning av utbildningen för de äldre arbetslösa

som den angelägnaste deluppgiften för att åstadkomma en bättre anpassning

av denna arbetskraft till arbetsmarknadens krav. Utredningen föreslår

i detta syfte att kursprogrammet utvidgas med särskild tanke på

äldre arbetslösa samt att man gör ytterligare försök att anordna särskilda

kurser som med avseende på yrkesinriktning och utbildningsmetod är avpassade

för dessa åldrar. Det råder delade meningar om möjligheterna att

mera generellt ange vilka slag av arbetsuppgifter som är lämpade för de

äldre men en inventering av uppgifter där äldre arbetstagare faktiskt sysselsätts

bör kunna ge viss vägledning vid val av lämpliga kursyrken.

Slutligen anför utredningen att kombinationen av provanställning och

individuell utbildning i företag, som när det gäller äldre torde ha vissa

fördelar framför utbildning i kursform, i större utsträckning bör komma

till användning.

Beredskapsplanering av yrkesutbildningen. Erfarenheter från tidigare

dämpningar i konjunkturen visar att den ökade arbetslösheten och de förlängda

arbetslöshetsperioderna i en sådan situation i högre grad än vad

som hittills varit fallet måste kunna mötas med åtgärder på utbildningsområdet.

För att åtgärder vid sysselsättningsstörningar skall kunna vidtas

snabbt föreslår utredningen att en beredskap på yrkesutbildningens om
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

råde upprättas. För skolverkets kurser bör en sådan beredskapsplanering

normalt ingå i skolöverstyrelsens verksamhet. En beredskapsplanering på

företagsutbildningens område kräver enligt utredningen åtgärder av en helt

annan omfattning. Dessa bör ankomma på företagens branschorganisationer

som härför bör åtnjuta statsbidrag med 50 % av kostnaderna för att upprätta

undervisningsplaner, för instruktörsutbildning samt för organisationsplaner

i övrigt för beredskapsplanering av utbildning under en sysselsättningskris.

Särskilda yttranden

Experten Feldt och ledamoten Petersson anför att utredningens förslag

om en utvidgad målsättning för den sysselsättningspolitiskt motiverade

vuxenutbildningen inte bör realiseras förrän en samlad bedömning av mål

och medel för samhällets politik på vuxenutbildningsområdet framlagts.

Centrala element i en sådan analys bör vara en avvägning mellan resurser

och behov samt frågan om studiebidragens utformning.

Frågan om det studiesociala stödets utformning för personer under 21 år

bör granskas på nytt med beaktande av de synpunkter och förslag som

utredningen framfört. Utifrån de anförda synpunkterna kan inte heller

utredningens förslag om företagsutbildning accepteras. I yttrandet framhålls

att ett genomförande av förslaget avsevärt skulle påverka ansvarsoch

kostnadsfördelningen mellan samhälle och enskilda företag. Dessa

frågor bör behandlas i ett större sammanhang, lämpligen av vrkesutbildningsberedningen.

Slutligen framhålls i yttrandet att kursavgift för sysselsättningspolitiskt

motiverad vuxenutbildning, till vilken arbetsmarknadsstyrelsen lämnar bidrag,

bör vara godkänd av skolöverstyrelsen eller av annat berört statligt

organ så att man undviker att statsbidrag kommer att utgå enligt olika

grunder beroende på vilket statligt organ som beviljar bidraget.

Ledamoten Rehn anser att bidrag till yrkesutbildning i samband med lokalisering

bör kunna utgå inte bara som ett initialstöd utan även fortsättningsvis

vid fortlöpande rekrytering till företag som en gång fått sådant

stöd så länge arbetsmarknadsläget är sådant att det över huvud taget

motiverar dylika åtgärder på lokaliseringsorten.

Till denna del av Rehns yttrande har ledamoten Gustavsson anslutit sig.

Rehn anför vidare att den pågående utökningen av samhällets insatser

till stöd åt utbildning ovanför ungdomsskolorna så småningom bör ge alla

medborgare lika rätt till en viss minimisumma av bidrag till levnadskostnaderna

under utbildning att utnyttjas vid valfri ålder och i möjlig mån på

valfritt sätt. Det kommer att ligga i samhällets intresse att denna rätt av

så många som möjligt utnyttjas på sådant sätt att de snabbt kan få sysselsättning

på områden med akut knapphet på arbetskraft liksom att man går

s. 47 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr .72 år 1966

47

över till utbildning vid tidpunkter då många annars skulle belasta arbetslöshetsförsäkringen

eller eu hastig igångsättning av dyrbara beredskapsarbeten

skulle krävas. Extra stimulans bör kunna sättas in för att ge utnyttjandet

av rätten till vuxenutbildning sådan inriktning att arbetskraften

i varje läge snabbt kommer näringslivets växlande behov till mötes. Med

denna uppläggning behöver möjligheten att använda kraftigt verkande

medel för att ge snabb omställningseffekt inte hämmas av farhågor för

statsfinansiella konsekvenser i det generella utbildningssystemet.

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet

med s. k. uppskolning

En inom styrelsen verksam arbetsgrupp har diskuterat åtgärder för att

under vissa förutsättningar främja utbildning av anställda inom näringslivet.

Arbetsgruppen har varit sammansatt av företrädare för näringslivet,

vissa till LO och TCO anslutna förbund, SACO, skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen.

Arbetsgruppens överläggningar sammanfattas i två promemorior

dagtecknade den 21 och 29 september 1964. Styrelsen föreslår att

styrelsen bemyndigas att bedriva försöksverksamhet med uppskolning i

enlighet med arbetsgruppens förslag. Kostnaderna för verksamheten bör

bestridas från förslagsanslaget Omskolning m. m.

I arbetsgruppens promemorior anförs bl. a.

Arbetsgruppen konstaterar allmänt, att ett stort behov av vuxenutbildning

föreligger inom det svenska näringslivet och att detta f. n. inte blir

tillgodosett i tillräcklig omfattning. Den personalutbildning som nu bedrivs

av i främsta rummet storföretagen behöver breddas till att omfatta även

medelstora och mindre företag. För att någorlunda snabbt åstadkomma

denna utveckling krävs särskilda åtgärder från samhället.

Med uppskolning avser arbetsgruppen en kortsiktig utbildning som direkt

syftar till att tillgodose specifika produktionsbehov och lösa akuta bristproblem.

Eleverna förutsätts bli uttagna bland personal anställd i företag

med brist på kvalificerad arbetskraft och efter genomgången utbildning

återgå till sina företag för att utjämna den rådande bristen. Utbildningen

förutsätts ske i förhållandevis korta etapper och bli inriktad på de yrkesområden,

näringsgrenar och geografiska områden, där arbetskraftsbristen

bedöms vara av särskilt allvarlig karaktär. Det blir dock det enskilda företagets

behov som i varje särskilt fall blir avgörande för om uppskolning skall

sättas in och vägledande för hur uppskolningen skall utformas.

Arbetsgruppen framhåller att den mera långsiktiga utbildning för vuxna

som bedrivs i yrkesskolor, merkantila och tekniska skolor, gymnasier etc.

måste genomföras i annan ordning än genom uppskolning. Arbetsgruppen

betraktar således uppskolning som ett komplement till omskolningsverk
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:t,s proposition nr 52 år 1966

samheten. Medan omskolningsåtgärder primärt är ett stöd åt den enskilde

löntagaren för att vid arbetslöshet hjälpa honom fram till ett lämpligt arbete,

tar uppskolningsverksamheten sikte på företagets behov av viss kvalificerad

arbetskraft och kommer i fråga först då det kan konstateras att detta behov

inte kan tillgodoses genom lokal eller interlokal förmedling av arbetssökande.

Hjälper omskolningen den enskilda arbetslöse till ett lämpligt arbete,

skulle man således kunna säga att uppskolningen i sin tur hjälper företaget

att genom bättre tillgång på kvalificerad personal genomföra en mera effektiv

produktion.

Arbetsgruppen understryker att uppskolningsverksamheten inte avses

träda i stället för den introduktions- och vidareutbildning av personal som

normalt förekommer inom företagen och inte heller bör uppskolning påbörjas

på grund av att ett företag exempelvis lägger om produktionen, inför

nya produktionsmetoder eller nya maskiner och för detta ändamål behöver

anordna särskild utbildning av personalen. Sådana åtgärder får anses utgöra

ett normalt led i produktionsprocessen och bör, med bortseende från den i

yrkesskolor in. m. tillhandahållna samhälleliga utbildningsservicen, belasta

produktionskostnaderna. Även lokaliseringsutbildning bör skiljas från uppskolningen.

Administrationen av uppskolningen bör anknytas till den befintliga organisationen

för omskolningsverksamheten. Skolöverstyrelsen bör således vara

central myndighet för uppskolningen. Samarbetet med arbetsmarknadsstyrelsen

och arbetsmarknadsorganen bör förläggas till samarbetsdelegationen

för omskolningskurserna.

Initiativ till uppskolning bör tas antingen av arbetsförmedlingen eller

vederbörande företag. Uttagning av elever bör ske i samråd med företagsledning

och personal på arbetsplatsen. Vilka anställda som skall tas ut är

trämst en fråga av driftteknisk natur. Tidigare kvalifikationer liksom vederbörandes

allmänna förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen är också

av avgörande betydelse. Man bör dock inte bortse från andra, mera personliga

hänsyn, t. ex. önskvärdheten att hjälpa lämplig personal till en utbildning

som annars inte skulle vara möjlig.

Eleverna förutsätts under utbildningstiden få ordinarie lön av arbetsgivaren.

Statsverket bör bidra till lönekostnaden med det grundbidrag som ingår

i utbildningsbidraget till arbetslösa. Själva utbildningsverksamheten bör

bekostas av statsverket, men företagen bör bidra till extra ordinära anordningar

som ligger i deras intresse.

För att genomföra utbildningen, som väsentligen får bedrivas på dagtid,

bör utnyttjas ledig kapacitet vid omskolningskurserna. Utbyggnad av omskolningens

resurser kan ifrågakomma för ändamålet. Även företagens utbildningskapacitet

bör kunna utnyttjas. Alla praktiska möjligheter att

genomföra programmet bör tas till vara.

Arbetsgruppen beräknar statens kostnad per elev till 3 000 kr. Med en

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966 4!»

verksamhet omfattande 5 000 elever under eu tolvinånadersperiod skulle

statsverkets kostnad alltså bli 15 milj. kr.

Remissyttrandena över utredningens förslag

Utredningens allmänna synpunkter beträffande behovet av eu

ökad vuxenutbildning bar tagits upp av många remissinstanser

och behandlats med gillande. Några remissinstanser berör vissa speciella

aspekter i anslutning till utredningens uttalanden. SAF och Sveriges industriförbund

framhåller att anslutningen till teoretiska linjer i grundskolan

f. n. pendlar omkring 80 % av eleverna i en årskull. Fackskolorna och

gymnasierna beräknas ta 50 % av en årskull. Detta förefaller att kunna

leda till ökade svårigheter att rekrytera elever i ungdomsåren till den praktiska

yrkesutbildningen. Då industrin i stor utsträckning behöver kvalificerade

yrkesarbetare, måste den brist som härigenom uppstår läckas genom

vuxenutbildningen som under en övergångstid till stor del får inriktas mot

de åldersgrupper som inte genomgått grundskolan. — Kommerskollegiiim

ger uttryck åt liknande synpunkter.

LO instämmer i att en generell ökning av utbildningsnivån är ett medel

att främja samhällsekonomiska och sociala krav. Rekryteringen till en

vidgad vuxenutbildning kan emellertid bli alltför ensidig därigenom att

grupper som redan har relativt god utbildning utnyttjar möjligheterna till

utbildning, medan de som har en begränsad utbildning kommer att släpa

efter ytterligare, något som kan få stora sociala konsekvenser. Denna risk

gäller inte den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildningen i samma grad

som den övriga framväxande vuxenutbildningen. Snarare har den arbetsmarknadsinriktade

yrkesutbildningen möjligheter att just stimulera grupperna

med den svagaste utbildningstraditionen att utnyttja vuxenutbildningens

resurser inte minst tack vare de bättre ekonomiska villkor som här

gäller.

SACO ifrågasätter om inte den nuvarande starka koncentrationen på ungdomsutbildningen

inom en snar framtid måste ersättas av utbildning som

pågår »från vaggan till graven». De i ungdomen förvärvade kunskaperna blir

efter en allt kortare tid otillräckliga och måste kompletteras och ersättas.

En sådan utveckling skulle betyda en kraftigt ökad betydelse för vuxenutbildningen.

— Liknande synpunkter anförs av TCO.

Det förhållandet att flera utredningar samtidigt behandlat närbesläktade

frågor _ förutom arbetsmarknadsutredningen även gymnasieutredningen

och yrkesutbildningsberedningen — har föranlett många remissinstanser att

i anslutning till det särskilda yttrandet av ledamoten Petersson och experten

Feldt ta upp frågan om en samlad prövning av utredningsförslagen.

Sveriges hantverks- och industriorganisation anser det knappast rimligt

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

att ta ställning till arbetsmarknadsutredningens förslag utan att avvakta

gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens betänkanden. Dessa

betänkanden bör underkastas en samlad bedömning. Också överståthållarämbetet

finner det motiverat att en samlad bedömning av mål och

medel för samhällets utbildningspolitik sker innan målsättningarna för den

sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen realiseras.

Länsstyrelserna i Uppsala och Xorrbottens län menar att förslagen endast

bör genomföras provisoriskt så att man inte föregriper en samlad bedömning

av vuxenutbildningen i samband med att gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen

framlägger sina förslag.

TCO framhåller å andra sidan att det inte vore tillfredsställande om de

förslag som arbetsmarknadsutredningen nu framlagt ej fick bilda underlag

för separata och omedelbara lösningar. Samma ståndpunkt intas av S.46’0

liksom av länsstyrelsen i Hallands län. Statskontoret uttalar att de önskvärda

reformerna på vuxenutbildningens område, som bör bli aktuella under

de närmaste åren, kräver ett vidare erfarenhetsmaterial, vilket lämpligen

kan förvärvas genom en försöksvis bedriven verksamhet.

Skolöverstyrelsen vill med hänsyn till den roll som omskolningsverksamheten

har i arbetsmarknadspolitiken inte motsätta sig att denna verksamhet

tills vidare bryts ut från övrig vuxenutbildning. Skolöverstyrelsen liksom

TCO och Svenska stadsförbundet anser emellertid att, när resultatet av

gynmasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens arbete föreligger,

yrkesutbildningen på alla nivåer bör underkastas en total översyn varvid

även omskolningsverksamheten bör komma in i blickfältet.

Vad utredningen anfört om en konjunkturanpassning av utbildningen

tillstyrks av LO, som dock betonar att konjunkturläget inte får

vara avgörande i den utsträckning utredningen tycks förutsätta. Det finns

i så fall risk för att utbildningen i vissa lägen får för liten omfattning.

Skolöverstyrelsen kan i stort sett ansluta sig till utredningens synpunkter

beträffande ett konstant behov av anpassnings utbildning

för vuxna. Yrkesntbildningsberedningen delar utredningens

uppfattning att samhället oberoende av konjunkturläget har ansvar för åtgärder

på vuxenutbildningens område för att underlätta anpassningen till

arbetsmarknadens krav och tillgodose arbetstagarens behov av yrkesutbildning.

Beredningen tillstyrker liksom LO och TCO en generös tolkning av

arbetslöshetsbegreppet i fråga om placering i utbildning.

LO, SACO och TCO tillstyrker utredningens förslag om v u x e n u tbildning

för andra än arbetslösa.

Skolöverstyrelsen kan i princip ansluta sig till vad utredningen anfört

men framhåller att rekryteringen av personer som redan är sysselsatta

skulle i viss mån komma att gripa över på vad som kan betecknas som den

reguljära vuxenutbildningens område. Eftersom utbildningsbidragen vid

den sysselsättningspolitiskt motiverade vuxenutbildningen är avsevärt hög
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Ktirujl. Maj :ts proposition nr ~>2 är 1 !)6<>

re än inom den reguljära utbildningen, kan stimulansen till sådan utbildning

bli så kraftig att vissa inte avsedda konkurrensförhållanden blir följden.

Med hänsyn till att samhället i dagens läge måste övervinna den brist

på lämpligt utbildad arbetskraft som råder inom mycket viktiga branscher

tillstyrker överstyrelsen utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller att behovet av vidareutbildad arbetskraft

inom näringslivet bör fasthållas som förutsättning för omskolning

och fortbildning av andra än arbetslösa. Att övergång från låglöne- till höglöneyrken

kan underlättas bör inte enbart vara tillräcklig kvalifikationsgrund

för utbildning. Inte heller Svensk industriförening kan biträda utredningens

åsikt att vuxenutbildning på grund av några slags rättviseskäl

skall få en större bredd och omfattning än vad som strängt taget är nödvändigt

för att åstadkomma en arbetsplacering.

Lantbruksstyrelsen understryker att det i vissa fall kan vara nödvändigt

att utsträcka utbildningen också till undersvsselsatta. För jordbrukets del

aktualiseras två fall av utbildning, dels att omskola den arbetskraft i jordoch

skogsbruket som önskar övergå till andra näringsgrenar, dels att utbilda

brukare av små och ofullständiga jordbruk som vill driva större jordbruk.

En småbrukare som övergår till att driva ett familjejordbruk har ofta

inte tillräckliga kunskaper för att bemästra de problem han då ställs inför.

Det är därför angeläget att han kan i samma mån vidareutbilda sig inom

yrket som om han vill omskola sig till annat yrke. Under budgetåret 1964/65

bär anordnats tre kurser av det slag det här gäller. Erfarenheterna av dessa

kurser är goda. Det bör även i fortsättningen vara möjligt att ge mindre företagare

vidareutbildning inom det egna yrket. Liknande synpunkter framför

RLF och Sveriges lantbruksförbund.

Frågan om utbildningen och fortbildningen av företagare behandlas även

av Sveriges hantverks- och industriorganisation som anser detta vara en

viktig fråga som ej behandlats av utredningen. Många skäl talar för en

kraftig satsning på sådan utbildning.

Luftfärtsstyrelsen anser det synnerligen angeläget att en statligt organiserad

utbildning av piloter, flyglärare och flygtekniker för den civila luftfarten

kommer till stånd. Sådan utbildning saknas f. n. S jöfartsstyrelsen

pekar på att samtidigt som sjöfarten har en avsevärd brist på utbildad arbetskraft

sjömansskolorna ofta har underskott på elever. Dessa skolor kan

alltså utan utbyggnad ta emot ett ökat antal ungdomar och vuxna elever för

omskolning till sjömän.

Frågan om arbetsmarknadsutbildningens organisation

och ställning i förhållande till annan vuxenutbildning liksom

till yrkesutbildningen inom det reguljära utbildningsväsendet berörs i åtskilliga

yttranden.

Arbetsmarknadsstyrelsen betonar att det är nödvändigt att den arbetsmarknadspolitiskt

motiverade vuxenutbildningen ges en särställning i för
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

hållande till annan vuxenutbildning. TCO menar att all vuxenutbildning

som inte är avsedd att fylla ett akut behov för individen eller samhället utan

som syftar till att mera långsiktigt förbättra den enskildes anpassningsbarhet

till förvärvslivets krav helt bör tillhöra det reguljära skolväsendet. De

av arbetsmarknadsverket initierade kurserna däremot, som har ett bestämt

mål för vederbörandes sysselsättning, måste få dimensioneras och utformas

efter relativt kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska bedömningar.

Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västmanlands och Jämtlands län, arbetsnämnden

i Stockholms stad, yrkesutbildningsberedningen, Svenska stadsförbundet,

SAF och Sveriges industriförbund betonar angelägenheten av att

omskolningsverksamheten nära samordnas med utbildningen inom det reguljära

utbildningsväsendet. Yrkesutbildningsberedningen framhåller betydelsen

av att den reguljära yrkesutbildningen får en betydande frihet så

att utbildningen blir alltmer användbar som ett arbetsmarknadspolitiskt

hjälpmedel. Å andra sidan bör omskolning och uppskolning i fråga om innehåll

och organisation närmas den reguljära yrkesutbildningen. Arbctsnämnden

i Stockholms stad ifrågasätter om man inte i högre grad än hittills bör

försöka få fram önskvärd arbetskraft genom att anpassa det ordinarie vrkesutbildningsväsendet

mer efter arbetsmarknadens behov.

SAF och Sveriges industriförbund anför att det med tanke på det allmänna

intresset av samordning och målmedveten planmässighet inom de samlade

utbildningsinsatserna är mycket som talar för att vuxenutbildningen i största

möjliga utsträckning bedrivs inom det ordinarie undervisningsväsendet.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid kunna vidta erforderliga åtgärder

då särskilt snabba och flexibla insatser behövs.

Skogsstyrelsen understryker att all yrkesutbildning för vuxna bör så

långt möjligt vara organisatoriskt sammanhållen. Förutom att lärare, lokaler

och materiel utnyttjas på effektivaste sätt bör dessutom lärarna i yrkesskolorna

känna sig stimulerade av att vid sidan av de ordinarie kurserna få

medverka i mera akuta utbildningsproblem i kontakt med arbetsmarknadsorgan

och näringsliv. Men framför allt vinner man att man inte skapar konkurrerande

utbildningsorgan med risker för parallell utbildningsutbyggnad

och irrationell verksamhet.

SACO finner det naturligt att den yrkesinriktade vuxenutbildningen i en

framtid inordnas i skolöverstyrelsens och universitetskanslersämbetets reguljära

verksamhet. Mellan arbetsmarknadsstyrelsen och ämbetet bör omedelbart

inledas ett samarbete i syfte att driva en verksamhet liknande den

som skolöverstyrelsen nu är engagerad i beträffande utbildning på en lägre

nivå.

Utredningens synpunkter beträffande behovet av ökade insatser ifråga om

undervisningsplaner understryks av skogsstyrelsen, skolöverstyrelsen,

länsstyrelsen i Stockholms län samt av SAF och Sveriges industriförbund.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1906 53

I lärarfråg a n menar skogsstyrelsen att yrkeslärare från det ordinarie

yrkesutbildningsväsendet i forsta band och till väsentlig del skall

kunna utnyttjas för all vuxenutbildning. För vissa koncentrerade insatser

föranledda av arbetsmarknadsskäl erfordras givetvis mera tillfälliga lärare.

Det ordinarie utbildningsväsendet bör dock vara så dimensionerat att sådana

extra lärarkrafter inte som regel erfordras.

Skolöverstyrelsen redovisar vissa förslag till en etappvis upplagd utbildning

av yrkeslärare. Arbetsmarknadsstyrelsen anser det synnerligen angeläget

att utbildningen av lärare förbättras och bringas i nivå med utbildningen

av lärare vid övriga yrkesskolor. Även LO och TCO understryker vikten

av en förbättrad lärarutbildning.

Skolöverstyrelsen bär ingenting att erinra mot utredningens förslag beträffande

lokaler för kursverksamheten. Tillräckliga anslag

bör dock ställas till förfogande för bidrag till uppförande av kurslokaler.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att kommunerna bör stimuleras att

ytterligare medverka till lokalanskaffningen genom tillräckliga statsbidrag.

Svenska stadsförbundet menar att möjligheterna till samordning mellan den

arbetsmarknadspolitisk! motiverade vuxenutbildningen och reguljär utbildning

ökar om möjlighet öppnas att ge statsbidrag efter samma grunder

som inom det vanliga skolväsendet. Även länsstyrelsen i Västmanlands län

finner förslaget värdefullt.

DHR påpekar att eftersom många handikappade för sin fortsatta yrkesutbildning

kommer att placeras i omskolningsverksamheten bör man tillse

att dessa lokaler blir väl lämpade för handikappade elever.

Skogsstyrelsen anser att lokalerna för omskolningsverksamheten bör integreras

med befintliga yrkesskolor. Särskilda lokaler bör alltså inte uppföras

annat än undantagsvis.

Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker bestämt förslaget att göra lokaler

för omskolningsverksamheten till en kommunal angelägenhet. Detta

kan stimulera till en konkurrens i överhettade områden om vem som effektivast

skaffar arbetskraft från utflyttningsområdena.

Med anledning av vad utredningen föreslagit i fråga om utbildningsbidrag

anför studiehjälpsnämnden bl. a. att den yrkesutbildning som

sker genom arbetsmarknadsmyndigheterna ur studiefinansieringssynpunkt

skulle komma att te sig åtskilligt gynnsammare för den enskilde än den

ordinarie yrkesutbildningen. En sådan ordning förefaller svår att motivera

när det gäller utbildning på samma åldersnivå och för elever med likartade

förutsättningar. Nämnden anser i avvaktan på den prövning av studiestödet

som kan aktualiseras till följd av gymnasieutredningens förslag att nuvarande

regler bör gälla för det ekonomiska stödet. Nämnden ifrågasätter vidare

om inte en överflyttning av det administrativa arbetet med utbildningsbidragen

från länsarbetsnämnden till skolstvrelsen skulle innebära fördelar.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation anför att bidragen

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

bör ligga på en sådan nivå att kursdeltagarna inte finner det förmånligt

att under utbildningstiden anlita arbetslöshetsförsäkringen. Annars riskeras

att ersättningsrätten konsumeras så att kursdeltagaren inte kan få någon

försäkringsersättning om han efter kurstidens slut inte omedelbart kan få

arbete.

HCK påpekar att utbildningsbidragen f. n. ofta är lägre än motsvarande

socialhjälp och uttalar som önskvärt att bidragen åtminstone kommer i samma

nivå som socialhjälpen och helst också indexregleras. LO och TCO förordar

utredningens förslag att utbildningsbidragen skall anpassas efter de

stegrade levnadskostnaderna.

SACO menar att en fullständig täckning av de utbildades levnadskostnader

är nödvändig för att framkalla tillräcklig utbildningsbenägenhet bland de

arbetslösa.

Yrkesutbildningsberedningen anser att en rationell avvägning mellan utbildningsbidragen

och studiebidragen bör komma till stånd varvid det blir

ofrånkomligt att de totala resurserna beaktas.

I fråga om utbildningsbidrag till ungdomar i åldern

18 —2 1 år anför skolöverstyrelsen att ungdomar under 21 år bör få den

vidare och mer allmänt grundläggande utbildning som erbjuds vid det ordinarie

yrkesskolväsendet och inte uppmuntras att via en omskolningskurs

eller företagsutbildning med dess mer specialiserade inriktning göra ett

mindre övervägt yrkesval. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i

Jämtlands län.

TCO anser visserligen farhågorna att ungdomarna skulle föranledas att

välja omskolning i stället för yrkesutbildning inom det ordinarie utbildningsväsendet

vara väsentligt överdrivna. Under förutsättning att personer

i åldrarna 18—21 år får tillträde till omskolningskurserna efter de regler utredningen

förordat samt att möjlighet kommer att föreligga att ge de större

bidragen till ungdomar som har särskilt stora ekonomiska behov, anser sig

TCO dock kunna tillstyrka att övriga elever i åldern 18—21 år erhåller

samma förmåner som utgår till elever på det postgymnasiala utbildningsstadiet.

SAF och Sveriges Industriförbund anser att kravet att personer skall ha

uppnått 21 års ålder inte bör tolkas alltför kategoriskt. Arbetsmarknadsstyrelsen

instämmer i att 21-årsgränsen är principiellt önskvärd men anser

att vissa undantag måste kunna göras. LO tillstyrker att man skall kunna

utge utbildningsbidrag till ungdom i åldern 18—21 år. Inga begränsningar

bör gälla för handikappade, flyktingar och personer med stor försörjningsbörda.

Konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Blekinge län, skogsstyrelsen och SR

är allmänt positivt inställda till utredningens förslag beträffande företagsutbildning.

Även LO tillstyrker förslagen men betonar att planeringen av utbildning
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

eu bör ske i samråd med och godkännas av arbetstagarnas organisationer.

Företagsutbildningen får t. ex. inte vara alltför specialiserad och rekryteringen

inte för ensidig. TCO anser att stödet bör utformas efter grunder som

nära ansluter till gällande bestämmelser för inbyggda yrkesskolor.

Yrkesutbildningsberedningen föreslår som bidragsvillkor att utbildningen

skall bedrivas enligt av skolöverstyrelsen efter samråd med parterna fastställd

plan.

Skolöverstyrelsen ställer sig tveksam till några av de synpunkter som utredningen

framför som stöd för sina förslag, överstyrelsen säger sig vara

medveten om att ett genomförande av förslagen kan komma att avsevärt

påverka fördelningen av ansvar och kostnader mellan samhället och det

enskilda företaget. Men då överstyrelsen delar uppfattningen att en väsentligt

ökad företagsutbildning blir ofrånkomlig om den yrkesmässiga anpassningen

framdeles skall kunna ske med erforderlig smidighet och snabbhet,

motsätter sig överstyrelsen inte att utredningens förslag genomförs. I relativt

stor utsträckning praktiseras ju dessutom den föreslagna utbildningsformen

redan nu.

Sveriges hantverks- och industriorganisation finner det vara risk för att

utredningens bedömning är starkt präglad av de gynnsamma förhållandena

inom den större verkstadsindustrin och jämförliga branscher och att man

därför kommer att ställa orealistiskt stora anspråk på utbildningsinsatser

från branscherna över lag. Det är därför lämpligt att inhämta synpunkter

från representanter för skilda branscher om deras ekonomiska och personella

resurser för denna uppgift.

När det gäller det av utredningen föreslagna bidragsbeloppet om 2 kr. per

elev och närvarotimme förutsätter skolöverstyrelsen att detta belopp prövas

ytterligare. Yrkesutbildningsberedningen kan inte ta ställning till beloppet.

TCO är tveksam om bidraget bör fastställas generellt till 2 kr. och Sveriges

hantverks- och industriorganisation finner i stället lämpligt att tillämpa en

efter olika branscher och dessas förhållanden avpassad ersättning.

Skolöverstyrelsen är medveten om att statsbidraget i form av kursavgifter

vid yrkesutbildning i samband med lokalisering av

företag enligt utredningens förslag kan komma att täcka företagens

samtliga kostnader för utbildningen och alltså bli väsentligt bättre än de bidrag

som skolverket ger. överstyrelsen anser emellertid att det särskilda

stödet vid nyetablering bör realiseras med hänsyn till behovet av insatser för

att få en väl fungerande arbetsmarknad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län samt RLF och Sveriges lantbruksförbund

ansluter sig till det särskilda yttrandet på denna punkt av ledamoten Rehn.

De båda organisationerna tillägger att bidrag av den karaktär det här gäller

i vissa fall kan vara att föredra framför andra former av lokaliseringspolitiskt

stöd till företag.

Yrkesutbildningsberedningen anser att lokaliseringsutbildningen inte bör

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

betraktas som en särskild form av statens stöd till arbetsmarknadsmässigt

betingad yrkesutbildning. Den synes klart kunna ingå som naturlig del av

den vanliga omskolningen om denna ges den friare tolkning som i annat

sammanhang förordats.

Behovet av att yrkesutbildningen för kvinnor breddas och

byggs ut för att ge utrymme åt mer kvalificerade utbildningsalternativ understryks

av arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesutbitdningsberedningen, Fredrika-Bremer-Förbundet,

LO, SAF och Sveriges industriförbund.

LO anmärker att den yrkesfördelning som kommer till uttryck i arbetsmarknadsstyrelsens

utbildning alltför klart motsvarar det traditionella

mönstret. Genom utveckling av längre, grundläggande yrkeskurser inom industriellt,

tekniskt, kommersiellt, administrativt in. in. arbete bör denna inriktning

brytas. LO anser att utbildningen är en nyckelfaktor då det gäller

att vidga kvinnornas yrkesfält och väsentligt öka integrationen mellan manliga

och kvinnliga arbetsområden. Utredningens förslag kan på denna

punkt inte anses leda till väsentliga framsteg. LO förordar att skolmyndigheter,

arbetsmarknadsstyrelsen och branschrepresentanter deltar i ett intensifierat

samarbete för att öppna nya utbildningsvägar för kvinnor. Samarbetet

avses gälla såväl vuxenutbildningen som annan utbildning.

S.4 CO anför att av de arbetsmarknadspolitisk! betonade åtgärder, som kan

komma i fråga för att öka yrkesintensiteten hos kvinnor med högre utbildning

reaktiverings- och repetitionskurserna bör i första hand framhållas.

Viss sådan verksamhet avsedd för bl. a. socionomer och sjukgymnaster har

redan anordnats. En breddning till andra kategorier, såsom lärare, receptarier,

bibliotekarier m. fl. bör genomföras snarast. Organisationen framhåller

vidare att det finns en grupp akademiskt utbildade kvinnor, som inte

kan återgå till ett tidigare yrke på grund av att de aldrig förvärvsarbetat eller

ens avslutat studierna eller som inte kan utnyttja sin yrkesutbildning på

den ort, dit mannens tjänstgöring fört dem. För dessa kategorier krävs en

mera omfattande yrkesutbildning. Naturligtvis bör strävan vara att i möjligaste

mån utnyttja tidigare inhämtade kunskaper, men man får inte dra

sig för omskolning till helt nya yrkesområden om detta skulle visa sig

lämpligt. Inom vårdområdet och den administrativa karriären finns sysselsättningar

som torde kunna rekrytera sådan arbetskraft.

Inom ramen för arbetsmarknadsstyrelsens akademikerprogram bör enligt

SACO utbildningen och aktiveringen av inte yrkesverksamma akademiker

intensifieras och utvidgas till allt flera grupper. Av stor betydelse är att förutsättningarna

och formerna för verksamheten noggrant utreds. Bl. a. bör

man undersöka motivationen hos dem som anmäler sig till kurserna. I vissa

fall torde deltagande mera vara betingat av önskemål om kontakt med gamla

kolleger och avbrott från den vardagliga rutinen än planer på framtida förvärvsarbete.

Det är anmärkningsvärt att man inte hittills har följt upp

resultaten av verksamheten.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19(iti

SAF och Sveriges industriförbund samt Fredrika-11 remer-Förbundet påpekar

att möjligheterna till kvalificerad utbildning kanske kan komina att

uppfattas som orättvisa av sådana män och kvinnor, som inte kan komina

i fråga för denna utbildning.

Svenska landstingsförbundet framhåller alt, om eu ökad vuxenutbildning

för kvinnor skall åstadkommas bl. a. genom propaganda för att kvinnor utbildas

i yrken som hittills varit manliga, detta också kan återverka på de

unga kvinnornas yrkesval. Man bör därför vid utformningen av sådan propaganda

beakta att en omfattande ökning av kvinnors benägenhet att välja

manliga yrken kan få allvarliga följder för exempelvis vårdområdenas rekrytering,

såvida inte en motsvarande ändring av männens benägenhet att

välja kvinnliga yrken kan frampropageras samtidigt.

Skolöverstyrelsen anser förslaget om etappvis uppbyggd utbildning

för kvinnor intressant och väl värt att pröva.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner detta förslag vara en praktisk och möjlig

väg att stimulera kvinnorna till ökad yrkesutbildning. Styrelsen förutsätter

att i en sådan etappvis utbyggd yrkesutbildning även kan ingå fortbildning

i allmänna teoretiska ämnen. Yrkesvalet begränsas nämligen för

inånga medelålders kvinnor av att de saknar teoretiska skolkunskaper ovanför

den obligatoriska skolan.

Förslaget att utbildningsbidrag till gifta kvinnor bör

utgå med oavkortat belopp tillstyrks av LO och TCO men avstyrks

av länsstyrelsen i Norrbottens län, bl. a. med hänsyn till att de allmänna

resurserna för att skapa bättre sysselsättningsförhållanden bör förbehållas

och koncentreras till åtgärder där den enskilde verkligen är i behov

av hjälp och stimulans. Socialstyrelsen anser att bidragen med hänsyn till

deras sociala betydelse och stora omfattning bör särskilt utredas av socialpolitiska

kommittén.

I anslutning till förslaget att utbildning bör kunna ges ensamstående kvinnor

som inte kan få ett med hänsyn till sin försörjning lämpligt arbete på

grund av bristande yrkeskunskaper ifrågasätter länsarbetsnämnden i Gotlands

län om det inte kan vara lika angeläget att ge utbildning åt ensamstående

män eller gifta familjeförsörjare som befinner sig i en liknande

situation. Yrkesutbildningsberedningen är inne på samma tankegång och

uttalar att regler och villkor inom vuxenutbildningen bör gälla såväl män

som kvinnor.

Utredningens synpunkter på yrkesutbildning för handikappade

delas i allt väsentligt av skolöverstyrelsen.

IiCK framhåller att utbildningsåtgärderna bör vara ännu mer generöst

avvägda än f. n. Det räcker inte med alt handikappade får en utbildning som

gör det möjligt för dem att få sysselsättning i botten på karriären. Ännu

mycket mer än hittills bör därför t. ex. utbildning för kontorsarbete och för

teoretiska arbetsuppgifter komma i fråga för handikappade. Möjligheterna

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

för t. ex. handikappad kontorsarbetskraft som är väl utbildad torde vara

betydande på öppna marknaden.

Förslaget om särskilt bidrag till företag som åtar sig att utbilda handikappade

tillstyrks av skolöverstyrelsen, centrala rehabiliteringsberedningen,

LO och Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka.

I fråga om yrkesutbildning för äldre arbetskraft framhåller

skolöverstyrelsen att det är nödvändigt att veta mer om hur utbildningen

skall bedrivas för att nå godtagbara resultat, överstyrelsen vill därför

tillstyrka utredningens förslag om särskilda kurser för äldre. Vad utredningen

anför om individuell utbildning av äldre i enskilt förelag i samband

med provanställning kan överstyrelsen ansluta sig till. överstyrelsen understryker

angelägenheten av att resultatet av utbildningen föl js upp och systematiseras

på sådant sätt att det kan tjäna till vägledning för den försatta

verksamheten.

Yrkesutbildningsberedningen är mycket tveksam om värdet av de särskilda

kurserna. Pedagogiskt synes det inte finnas skäl som kan verifieras

för dessa kurser.

LO anser att i den mån man har efterfrågan på arbetskraft inom ett yrke

med arbetsuppgifter, som väl lämpar sig även för äldre, utbildning bör ske

och då kan äga rum i kurser med enbart äldre deltagare. Rent praktiska

överväganden måste avgöra hur man handlar. I fråga om provanställning

kombinerad med enskild utbildning i företag finner LO utredningens förslag

motiverat i de fall sådan provanställning verkligen innefattar utbildning

för en ny arbetsuppgift.

Vad slutligen gäller beredskapsplanering av yrkesutbildningen

har skolöverstyrelsen ingen annan invändning mot utredningens

förslag och rekommendationer än att frågan om storleken av bidraget till

braschorganisationerna bör prövas om längre fram. Även skogsstyrelsen och

Svenska stadsförbundet är positiva till förslaget om beredskapsplanering.

TCO anser förslaget mycket beaktansvärt men betonar att planeringen är

förenad med betydande svårigheter på grund av att utbildningen ständigt

ändras.

Yrkesutbildningsberedningen finner utredningens förslag inte förefalla

särskilt realistiska. Om de förverkligas måste planeringen samordnas med

yrkesutbildningens ordinarie planering för att undvika överorganisation

och merkostnader.

Svensk industriförening tillstyrker det föreslagna bidraget till planeringen

men anser att bidraget även bör kunna utgå till branschorganisationernas

kostnader för att upprätta utbildningsplaner för lokaliseringsutbildning.

SAF och Sveriges industriförbund konstaterar att utredningen vill lägga

stora uppgifter på branschorganisationernas utbildningsavdelningar. Efter
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1060

som ersättningsfrågan f. n. utreds inom yrkesutbildningsberedningen avstår

organisationerna från att i detta sammanhang ta ställning i denna tråga.

TCO kan inte tillstyrka att branschorganisationerna får särskild ersättning

för sin medverkan. SR förordar däremot att organisationerna skall få

sina kostnader för beredskapsplanering helt täckta av statsmedel.

Remissyttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens framställning

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet med

s. k. uppskolning tillstyrks av samtliga remissinstanser med undantag av

statens institut för hantverk och industri och personalutbildningsberedningen.

SAF erinrar om den stora omfattning den utbildning som bedrivs inom

företagen redan har. Av många skäl är det huvudsakligen de större företagen

som ägnar sig åt sådan uppskolning. Det är i och för sig önskvärt att en

verksamhet av detta slag kunde breddas. Kunde de av arbetsgruppen föreslagna

åtgärderna medverka därtill skulle de ha en stor uppgift att fylla. I

övrigt finner SAF sammanfattningsvis att företagets behov bör vara uteslutande

bestämmande för verksamheten, att hela frågan bör hänskjutas till

exempelvis yrkesutbildningsberedningen för att ingå i dess förslag med

avseende på vuxenutbildningen samt att i avvaktan på beredningens förslag

försöksverksamhet enligt förslaget bör igångsättas, varvid bör uppställas så

strikta kriterier att säkra slutsatser kan dras ur försöken.

LO ser försöksverksamheten som en möjlighet att ytterligare förstärka

den arbetsmarknadspolitiska beredskapen. LO vill dock starkare än arbetsgruppen

gjort betona att samtidigt som företagens behov av utbildad arbetskraft

tillgodoses också de anställdas behov och krav på bättre utbildning bör

uppfyllas. LO vill särskilt understryka den principiella betydelsen av att

uppskolningen inte används för att stödja konkurrenssvaga företag och

branscher med lågt löneläge.

TCO anser det inte minst för tjänstemannagrupperna vara av vikt att olika

initiativ för uppskolning tas och stimuleras. Enligt TCO borde även arbetstagarorganisationerna

kunna initiera uppskolning. TCO finner den föreslagna

kostnadsfördelningen mellan samhälle och företag vara riktig. Med

denna anordning synes man ha anvisat en framtida godtagbar lösning av de

studiesociala problemen över huvud taget för vuxenstuderande som bedriver

målinriktade studier.

Skolöverstyrelsen anför bl. a. att den föreslagna försöksverksamheten

aktualiserar en rad detaljproblem som måste närmare övervägas. Eftersom

man endast genom praktiska försök torde få det underlag som behövs för

fortsatta ställningstaganden till frågan om uppskolningens faktiska värde

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

och utförbarhet i organisatoriska och ekonomiska hänseenden vill överstyrelsen

inte motsätta sig att en försöksverksamhet igångsätts under förutsättning

att också yrkesutbildningsberedningen ställer sig positiv, att försöket

arrangeras i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och beredningen samt att

sådana bestämmelser kommer att gälla för verksamheten att säkra slutsatser

kan dras av försöken.

Yrkesutbildningsberedningen anser det rimligt och skäligt att försöksverksamheten

får sättas i gång omedelbart. Ett absolut villkor bör dock vara

att verksamheten bedrivs gemensamt av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen

i samråd med beredningen. — Det synes beredningen framgå

av förslaget att man inte kan renodla uppskolningen och klart avgränsa den

från övrig vuxenutbildning. Här bör alltså hållbara gränser sökas. Eftersom

uppskolningen ibland skall kunna ges inom ramen för omskolningskurserna,

bör man söka en regel för hur man i dylikt fall skall skilja mellan uppskolnings-

och oinskolningselever. Även gränsdragningen mellan uppskolningen

och de särskilda kurser som bedrivs inom omskolningen i syfte att snabbt

öka tillgången på utbildad arbetskraft bör ägnas särskild uppmärksamhet.

Enligt Svenska kommunförbundets och Svenska stadsförbundets mening

bör uppskolningskurserna stå öppna även för personal vid kommunala verk.

Stadsförbundet nämner i sammanhanget knappheten på grävmaskinister,

viss sjuk- och hälsovårdspersonal, mätnings- och stadsplanetekniker samt

viss socialvårdspersonal. Stadsförbundet understryker vidare behovet av att

samordna uppskolningen med omskolningen av arbetslösa och utbildningsorganisationen

i övrigt. Enligt stadsförbundet är förutsättningarna goda för

ett samlat grepp inom den närmaste tiden på hela vuxenutbildningspolitiken.

Detta bör dock inte hindra att försöksverksamhet med uppskolning igångsätts.

Svenska landstingsförbundet ställer sig i princip positiv till den föreslagna

uppskolningsverksamheten. Innan försök inom hälso- och sjukvården igångsätts

bör doek centrala överläggningar äga rum med bl. a. kommunförbunden.

Personalutbildningsberedningen anser det inte möjligt att på grundval av

föreliggande material ta ställning till förslaget vilket, även om det presenteras

som försöksverksamhet, måste anses ha en mycket vittsyftande innebörd.

Beredningen har inte kunnat undgå att hysa tvekan särskilt för hur

den föreslagna verksamheten skall kunna fungera i praktiken i större omfattning

utan att få betydande konsekvenser för hittillsvarande former av

yrkesskolverksamhet och företagsutbildning. Beredningen påpekar att konsekvenserna

av förslaget för den statliga personalutbildningens del också är

oklara.

Statens institut för hantverk och industri avstyrker förslaget. Institutet är

fullt medvetet om att vuxenutbildningen måste breddas till att omfatta även

medelstora och mindre företag. Såsom den enda offentliga fortbildnings
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Kutujl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966 61

institutionen med specialinriktning på den mindre och medelstora industriella

företagsamheten torde institutet ha presterat resultat som man inom

näringslivet anser vara mycket betydelsefulla. Den fortgående starkt stigande

kursverksamheten vid institutet visar också att här föreligger en faktor

som man inom näringslivet räknar med och är angelägen om att vidareutveckla.

Institutet anser att kriterierna för verksamheten är lösligt bestämda.

Gränslinjerna till det allmänna skolväsendet och den förekommande

vuxenutbildningen samt till gängse introduktions- och vidareutbildning kan

inte anses vara klart markerade. Initiativrätten till uppskolningen är också

bristfälligt klarlagd. Eftersom principbetänkande från yrkesutbildningsberedningen

kan förväntas inom en snar framtid, synes det institutet olämpligt,

oekonomiskt och orationellt att genomföra den föreslagna uppskolningsverksamheten.

4. Åtgärder för att främja arbetskraftens geografiska rörlighet

Nuvarande förhållanden

Bidrag till flyttande arbetskraft. Ekonomiskt stöd från samhällets sida

till arbetstagare som på grund av arbetslöshet tvingats flytta till annan ort

har förekommit under flera decennier, först i form av förskott eller lån till

resor sedermera i form av bidrag. Stödet hade länge en rent arbetslöshetspolitisk

motivering och var liksom annan arbetslöshetshjälp behovsprövat.

Bortsett från tiden under andra världskriget var det först under 1950-talets

senare del som ekonomiska bidrag mera konsekvent började användas såsom

ett led i strävandena att åstadkomma en ändamålsenlig anpassning på

arbetsmarknaden. Resebidragen har byggts ut och efter hand kompletterats

med starthjälp, familjebidrag och utrustningsbidrag. Bidragen har avvägts

så att de i huvudsak täcker de direkta kostnaderna för resa och flyttning

till annan ort, för etablering på den nya orten och för uppehälle i väntan

på första avlöning samt merkostnaderna för hushåll på två orter i väntan

på familjebostad på den nya arbetsorten.

Bidrag till flyttande arbetskraft utgår f. n. i form av respenning, familjebidrag,

starthjälp och utrustningsbidrag. Förutsättningar för att få bidrag

är att arbetstagaren är arbetslös eller på grund av varsel eller annan omständighet

beräknas bli arbetslös inom en snar framtid samt att han inte kan

beredas arbete på eller i närheten av vistelseorten och att en avflyttning därför

bedöms vara nödvändig av arbetsmarknadsskäl. Om de allmänna förutsättningarna

för bidrag föreligger, kan bidrag utgå även till sådana arbetstagare

som på eget initiativ söker och tillträder anställning på annan ort.

Respenningen avser i främsta rummet att täcka arbetssökandes kostnader

för att tillträda eller söka anställning på annan ort. Även flyttnings
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungi. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

kostnader ersätts. Om arbetstagaren bor kvar i hemmet och arbetet är

beläget så långt från hemmet att betungande kostnader uppstår för resor

till och från arbetet, kan bidrag till dessa kostnader beviljas under högst

tre månader från arbetets början. Sistnämnda form av respenning har

förekommit i mycket begränsad utsträckning.

Familjebidraget utgår med 200 kr. per månad till hustru eller husföreståndarinna

samt med 45 kr. per månad till varje barn under 16 år. I familjebidraget

ingår också bidrag med den faktiska kostnaden för familjebostaden

på hemorten. Bostadsbidraget är maximerat till 250 kr. per månad.

Familjebidraget utgår tills familjebostad kunnat anskaffas på den nya

arbetsorten dock högst under nio månader. Bidraget reduceras efter tre

månader till två tredjedelar och efter sex månader till en tredjedel av det

ursprungliga beloppet.

Starthjälp utbetalas när anställning på annan ort tillträds och utgår med

belopp mellan 150 och 500 kr. Beloppets storlek i det enskilda fallet är

beroende på hur länge den nya anställningen beräknas vara.

Ett särskilt utrustningsbidrag med 2 000 kr. utgår till familjeförsörjare

i fall då familjen flyttar från område med exceptionellt hög och mera varaktig

arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen anger de områden som kommer

i fråga. Under tiden september 1962—april 1963 kunde utrustningsbidrag

utgå till dem som flyttade från vissa kommuner i Tornedalen och

Ådalen samt från Idre kommun. Därefter har bidragsverksamheten utsträckts

att omfatta alla kommuner i de fem norrlandslänen, med undantag

av kommunerna i Gästrikland, samt ett antal kommuner i nordvästra delen

av Kopparbergs län.

Inlösen av egnahem. Ofta visar det sig att arbetslösa personer, vilka i och

för sig är positivt inställda till att flytta till annan del av landet, inte anser

sig kunna lämna hemorten på grund av att de bor i fastighet som inte kan

säljas eller som inte kan säljas utan ekonomisk förlust. För att underlätta

flyttning i sådana fall började år 1964 försöksverksamhet som innebär att

arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med bostadsstyrelsen kan inlösa egnahem

i de fyra nordligaste länen om ägaren på grund av arbetslöshet tvingas flytta

till annan ort. Inlösenvärdet skall i princip motsvara taxeringsvärdet, om

detta inte är uppenbart lågt.

Ifråga om närmare uppgifter om bidrag till flyttande arbetskraft och inlösen

av egnahem hänvisas till utredningens betänkande s. 116—130 och

152—156.

Sedan utredningen avgav sitt betänkande har Kungl. Maj:t i beslut den

21 januari 1966 meddelat bestämmelser om försäljning av sådana egnahem

som arbetsmarknadsstyrelsen har inlöst. Försäljningsverksamheten handhas

av arbetsmarknadsstyrelsen med biträde av länsbostadsnämnd och länsarbetsnämnd.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1956

63

Utredningen

Bidrag till flyttande arbetskraft. Utredningen framhåller att bidragen till

arbetslösa i samband med flyttning primärt har syftat till att undanröja ekonomiska

hinder för en ändamålsenlig omställning på arbetsmarknaden. De

bör ses som uttryck för ett samhällsansvar för den enskilde arbetstagarens

sysselsättning och för samhällets intresse av att tillgodose angelägna arbetskraftsbehov.

Utredningen finner starka skäl tala för att samhället även i fortsättningen

ger ekonomiskt stöd till personer som på grund av sysselsättningssvårigheter

flyttar från orter med överskott på arbetskraft.

Det är utredningens uppfattning att nuvarande belopp och regler för

bidrag till flyttande arbetskraft inte medger en anpassning till de skiftande

arbetsmarknadssituationer som kan föreligga. Vissa sysselsättningslägen

kan motivera bidrag av en sådan storlek att en mera påtagligt rörlighetsstimulerande

effekt uppnås. Detta gäller främst orter eller områden i landet,

där sysselsättningsunderlaget på lång sikt — även om hänsyn tas till lokaliseringsåtgärder

— bedöms vara otillräckligt och där överskottet på arbetskraft

medför omfattande arbetslöshet.

Bidrag till dagliga resor mellan hemorten och arbetsorten utgår f. n.

endast i mindre omfattning. Sådana bidrag bör användas i större utsträckning

som ett initialstöd vid arbetsplacering av arbetslösa.

Det nuvarande bidraget till flyttning av familj och bohag avser att täcka

enbart direkta flyttningskostnader. De kostnader som uppstår för nyanskaffningar

vid inflyttning i en ny bostad, för personlig utrustning och för

familjens anpassning till nya förhållanden motiverar att bidraget till

familjens flyttningskostnader kompletteras med ett kontant grundbidrag

på 500 kr. och ett tillägg på 150 kr. för varje barn under 16 år.

Familjebidrag till arbetstagare med hushåll på två orter utgår som tidigare

nämnts under högst nio månader och med en successiv minskning av

bidragsbeloppet. Utredningen framhåller att på orter med stark expansion

och framträdande arbetskraftsbrist läget på bostadsmarknaden är sådant att

väntetiden för att erhålla bostad överstiger den fastställda maximitiden för

bidrag. Det är utredningens mening att även en måttlig förlängning av

familjebidragstiden skulle underlätta anpassningssträvandena. Familjebidrag

bör därför kunna utbetalas under en tid av högst 12 månader och

efter de tre första månaderna minskas med en fjärdedel var tredje månad.

Arbetslösa på överskottsorter som tillträder anställning på annan ort

med en beräknad varaktighet av minst sex månader kan f. n. som starthjälp

få 500 kr. Beloppet torde enligt utredningens uppfattning i flertalet fall

vara tillräckligt. För att pröva om ett ökat starthjälpsbelopp i vissa sysselsättningssituationer

kan kraftigare understödja en omställning från områden

med uppenbart otillräcklig sysselsättning föreslår utredningen att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

beloppet i sådana fall skall kunna ökas till 1 000 kr., varav 500 kr. utbetalas

vid anställningens början och 500 kr. efter sex månaders anställning.

I syfte att förbättra de lokalt bundnas situation i områden med exceptionellt

hög och långvarig arbetslöshet bör flyttningsförmånerna enligt

utredningen i särskilda fall kunna utgå även till personer som har arbete.

Härigenom skulle konkurrensen om de otillräckliga arbetstillfällena kunna

begränsas och en effektivare utjämning åstadkommas. Bidragen bör under

en försöksperiod inskränkas till personer, som är sysselsatta inom yrkesområden

med vikande sysselsättning. I praktiken innebär detta att i första

hand jordbruksarbetare, skogsarbetare och i vissa områden byggnadsarbetare

kommer i fråga. Utredningen är medveten om att en sådan utvidgning

av bidragsgivningen lokalt kan leda till komplikationer och förutsätter

därför att samråd sker med de arbetsgivare som får sin arbetskraft utbytt

samt att arbetsmarknadsverket ägnar speciell uppmärksamhet åt att följa

verksamheten.

Ansökningar om flyttningsbidrag skall enligt ett till betänkandet fogat

förslag till arbetsmarknadskungörelse inges till arbetsförmedlingen innan

den nya anställningen har tillträtts eller flyttning har skett. Ansökningar om

familje- och utrustningsbidrag samt starthjälp bör dock kunna beviljas i

efterhand om det finns särskilda skäl till detta.

Utredningen uttalar att ekonomiska bidrag till flyttande arbetskraft

regelmässigt inte bör beskattas med hänsyn till bidragens syfte och avvägningen

av bidragsbeloppen.

Bostäder och geografisk rörlighet. Utjämningen mellan områden med

överskott resp. brist på arbetskraft har försvårats eller förhindrats av

bristen på bostäder i orter med efterfrågan på arbetskraft. Utredningen

bedömer det inte vara möjligt att på kort sikt genom en total ökning avbostadsproduktionen

eliminera det problem som bostadsbristen utgör vid

omställningen på arbetsmarknaden. Utredningen förordar därför en fortsatt

förskjutning av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och

orter med bostadsbrist. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att

begränsa den tid flyttande arbetskraft har att vänta på bostad. Utredningen

finner det lämpligt att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker

träffa överenskommelse med kommunerna om förtur till bostad för flyttande

arbetskraft. I vissa lägen torde detta få kombineras med möjligheter

för de expanderande kommunerna att få extra tilldelning av lånemedel.

Förturen bör gälla inte bara arbetslösa utan också kvalificerad arbetskraft

av olika slag. Härmed avses nyckelpersoner som behövs för att företagen

på inflyttningsorten skall kunna ta emot arbetslösa från överskottsområdena

samt annan personal som är nödvändig för företagens drift eller för

att den samhälleliga verksamheten skall kunna fungera.

Utredningen förutsätter att särskilda insatser liksom hittills blir nöd
-

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

vändiga för att öka tillgången på möblerade rum. De monteringsfärdiga

förläggningspaviljonger som uppförts under senare år erbjuder enligt utredningens

mening en hygglig rumsstandard. Även om paviljongernas standard

bör kunna förbättras ytterligare, kan dock denna boendeform inte

accepteras om det gäller att tillgodose ett mera permanent behov av s. k.

ungkarlslägenheter. I sådana fall bör uppföras permanenta byggnader med

normal standard, dvs. med bad- eller duschrum, kokmöjligheter etc. Både

kommunerna och de berörda myndigheterna bör ägna ökad uppmärksamhet

åt det permanenta behovet av ungkarlslägenheter.

Inlösen av egnahem. Enligt utredningens mening behöver man kunna

komplettera flyttningsbidragen med möjlighet att lösa de särskilda problem

som egnahemsägare kan ställas inför. Hur denna fråga bör lösas i detalj

kan enligt utredningens mening prövas först sedan resultaten föreligger

av den av 1964 års riksdag beslutade försöksverksamheten med inlösen

av egnahem. Detta synes kunna ske tidigast efter utgången av budgetåret

1964/65. I detta sammanhang bör också prövas hur man skall kunna avveckla

ett bostadsrättsinnehav i sådana fall där det hindrar en eftersträvad

utjämning på arbetsmarknaden.

Fastighets inlösenvärde skall enligt gällande riktlinjer för försöksverksamheten

i första hand grundas på taxeringsvärdet. Utredningen ifrågasätter

om inte — även efter jämkning — inlösenvärdet i vissa fall kommer

att ligga så lågt att inlösenverksamheten kan allvarligt försvåras. I sådana

fall bör finnas möjlighet att utge en särskild avvecklingsersättning.

Enligt riktlinjerna för försöksverksamheten gäller vidare att i fråga om

äldre arbetstagare inlösen bör ske endast om särskilda omständigheter

föreligger. Utredningen förutsätter att inom ramen för en slutligt utformad

verksamhet inlösen skall kunna ske även då fråga är om äldre arbetskraft

under förutsättning givetvis att en inlösen är arbetsmarknadsmässigt

motiverad.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anför att han inte kan biträda utredningens förslag

att höja slarthjälpen och att komplettera flyttningsbidraget med ett

kontant grundbidrag eftersom utredningen inte påvisat att otillräckliga

bidragsbelopp skulle vara orsaken till att de rörlighetsfrämjande åtgärderna

inte medfört sådana resultat som utredningen anser önskvärda.

Höjningarna kan inte heller motiveras av penningvärdesskäl eller ekonomiska

förändringar.

Förslaget att utsträcka flyttningsförmånerna till personer som har arbete

förklarar Gustavsson sig inte kunna biträda.

I anslutning till vad utredningen anfört under avsnittet om bostäder och

geografisk rörlighet anför Gustavsson att det enligt hans mening är själv3

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

klart att bostadsproduktionen måste ökas främst inom de områden där

bostadsbristen är störst, inte minst i storstadsregionerna. Eftersläpningen

på bostadsmarknaden inom dessa områden är dock så stor att det uppenbarligen

kommer att ta lång tid innan bristen kan hävas. För de bostadssökande

inom dessa områden måste en fortsatt inflyttning te sig som en

belastning. Detta måste uppmärksammas genom en kombination av arbetsmarknads-

och lokaliseringspolitiska åtgärder. Syftet bör vara att särskilt

tillgodose dessa områdens behov av nödvändig arbetskraft, inte minst

byggarbetskraft, samtidigt som man genom lokaliseringspolitiska åtgärder

försöker förlägga företag och verksamhet som inte oundgängligen måste

ligga i storstadsområdena till andra orter.

Ledamoten Petersson anför, med instämmande av Gustavsson, att till

villkoren för bidrag till flyttande arbetskraft bör fogas föreskrift om att

anställningen skall ha anvisats av arbetsförmedlingen. Bedömningen av

om flyttningen är nödvändig från arbetsmarknadssynpunkt bör inte få

ske i efterhand, vilket kan bli fallet om förmedlingen inte medverkat till

arbetsplaceringen. Petersson anför vidare att som allmän regel bör gälla

att flyttningsbidrag inte utgår i samband med att en person tillträder sin

första anställning efter avslutad utbildning, eftersom flyttningsbidrag i

regel inte är arbetsmarknadspolitiskt motiverade i sådana fall.

Remissyttrandena

Förslagen till förbättring av bidragen till flyttande arbetskraft

mottas allmänt positivt av arbetsmarknadsstyrelsen (majoriteten),

konjunkturinstitutet, Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste

lånen, Kooperativa förbundet, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västmanlands

lån, SACO och TCO. Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter dock

om det är lämpligt att i en kungörelse binda de olika föreskrifter och belopp

som kan gälla vid flyttning, då därigenom en angelägen anpassning av rörlighetspolitiken

till de aktuella behoven försvåras. En del av de av utredningen

föreslagna åtgärderna är tänkta som försöksanordningar och nya

behov och belopp kan komma att aktualiseras. En mera långsiktig reglering

av dessa frågor bör därför anstå tills vidare.

Samma synpunkter anförs av LO, som även anser det vara värdefullt om

bidragen kunde anpassas efter olika arbetsmarknadssituationer så att man

kunde öka bidragen för att snabbt åstadkomma en omflyttning vid exempelvis

större driftnedläggelser. LO anser vidare att bidragen bör höjas så

att den flyttande arbetstagaren får full kompensation för sina kostnader,

vilket f. n. inte är fallet. LO ifrågasätter om arbetsförmedlingen bör stimulera

flyttning av arbetskraft till företag som på grund av sitt löneläge bar

uppenbara svårigheter att behålla arbetskraften.

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Länsstyrelsen i Västmanlands län påpekar att de samhällsekonomiska

vinster som kan nås genom en effektiv arbetsmarknadspolitik motiverar

stor generositet vid utbyggnaden av flyttningsbidragen.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner det angeläget att stöd i form av familjebidrag

vid säsongarbetslöshet, utrustningsbidrag, inlösen av egnahem och

utbildningsbidrag till arbetslösa i åldrarna 18—21 år ges utan geografiska

begränsningar om stödet lämnas under en försöksverksamhet. Även erfarenheter

från andra delar av landet än de tillfälliga stödområdena kan bli

vägledande för den fortsatta verksamheten. Om stödåtgärder skall tillgripas

eller inte bör för övrigt avgöras av den enskildes behov av hjälp med att

finna ett lämpligt arbete och inte av var han bor. Enligt lantbruksstyrelsens

mening är det önskvärt, att bidragen i möjligaste mån ifrågakommer endast

som engångsbidrag.

SACO anser att flyttningsbidrag kan vara motiverade av arbetsmarknadspolitiska

skäl även för dem, som efter avslutad utbildning tillträder sin

första anställning. Det måste t. ex. vara angeläget att förmå en nyutbildad

lärare i Uppsala att fylla en vakans i övre Norrland i stället för att hanka

sig fram med korttidsvikariat och timlärarsysslor i studiestaden.

TCO finner det motiverat att låta flyttningsbidrag i vissa fall utgå efter

avslutad utbildning, men utbildningens art får inte avgöra om bidrag bör

utgå eller inte.

Länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län menar att flyttningsbidrag

endast bör ifrågakomma vid tillträde av anställning som anvisats av arbetsförmedlingen.

Länsarbetsnämnderna i Södermanlands, Östergötlands och

Blekinge län understryker att beslut om flyttningsbidrag inte bör meddelas

i efterhand.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansluter sig till utredningens detalj förslag

men framhåller att utflyttningen nu gått så snabbt att länet inte tål en

fortsatt, accelererad avtappning. De lokaliseringspolitiska medlen kan visserligen

medverka till att bromsa upp flyttningsströmmen från en stor del

av länet, men om flera av de stora inlandskommunerna även i framtiden

skall vara befolkade krävs att kraftiga direkta statliga åtgärder sätts in. På

åtminstone en ort i Tornedalen och en ort i inlandskommunerna bör komma

till statlig eller statsstödd industri av betydande omfattning. Länsstyrelsen

i Uppsala län menar att risk kan föreligga att arbetsmarknadspolitiska

åtgärder successivt kan rycka bort underlaget för lokaliseringspolitiska

åtgärder om inte relativt långsiktiga planer beträffande näringslivets utveckling

inom ett område får ligga till grund för handlandet. I väntan på att

sådana planer utarbetas bör en viss försiktighet med de rörlighetsstimulerande

åtgärderna iakttas i mera tveksamma fall.

En reservant i arbetsmarknadsstyrelsen kan inte biträda utredningens

förslag därför att eu ytterligare uppräkning av flyttningsbidragen måste

s. 68 Kontrollera mot PDF

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

komma att innebära att de lokaliseringspolitiska ansträngningarna motverkas.

Svensk industriförening anser att en kompletterande kostnadsutredning

bör göras innan slutlig ställning tas till utredningens förslag.

Utbyggnaden av respenningen med grundbidrag och barntillägg

tillstyrks av länsarbetsnämnden i Norrbottens län men avstyrks av länsarbetsnämnden

i Jämtlands län.

Att giltighetstiden för familjebidraget förlängs till tolv månader

finner arbetsmarknadsstyrelsen och LO väl motiverat. Vad gäller den reduktion

av bidrag, som skall inträda efter viss tid, ifrågasätter arbetsmarknadsstyrelsen

om inte den av utredningen föreslagna reduktionsregeln leder till

alltför små belopp under 12-månadersperiodens senare del. Ett bättre alternativ

synes vara att låta bidragen kvarstå oförändrade fr. o. m. den sjunde

månaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnderna i Älvsborgs och Norrbottens

län samt LO och SR tillstyrker att starthjälpen i särskilda

fall liöjs till 1 000 kr. Arbetsmarknadsstyrelsen och LO finner dock att uppdelning

av utbetalningen på två poster inte är förenlig med starthjälpens

syfte att minska de ekonomiska påfrestningarna under den första omställningstiden.

LO föreslår att den andra hälften av beloppet betalas ut efter

tre månader. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län anser att den höjda

starthjälpen bör generellt utgå till familjeförsörjare som får en anställning

som beräknas vara minst tolv månader.

Länsarbetsnämnden i Uppsala län tror att den flyttande arbetskraften inte

stimuleras att stanna längre på inflyttningsorten av utsikten att få ny starthjälp

utan att det är trivseln på den nya arbetsplatsen och den nya orten som

är avgörande. Även länsarbetsnämnden i Hallands län ställer sig tveksam

till ökningen av starthjälpen.

Länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Jämtlands län avstyrker förslaget

eftersom man bör undvika att bidragen får karaktären av direkt ersättning

för den uppoffring det innebär att flytta från hemorten.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det inte motiverat att ge även

ogifta arbetstagare starthjälp med 1 000 kr.

Svenska bankföreningen ställer sig mycket tveksam till förslaget om höjning

av starthjälpen som kan befaras leda till en inte önskvärd oro på

arbetsmarknaden i berörda områden och svårigheter för de där redan verksamma

företagen.

Förslaget avstyrks av Samarbetsdelcgationen för de fyra nordligaste länen

och en reservant i arbetsmarknadsstyrelsen. Delegationen pekar på de psykologiska

verkningarna av detta flyttningsstöd. De områden inom vilka stödet

skulle utgå kommer att framstå i än ogynnsammare dager.

LO anser att flyttnings b idragen bör und antas från

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Knngl. Maj.ts proposition nr .''52 år 1966

s k a 11 e p 1 i k t. Stimulanseffekten skulle därmed öka. Dessutom kan

ersättningen anses motsvara de merkostnader som uppstår genom flyttningen.

Länsarbetsnämnden i Hallands län hävdar att det är till fördel för bidragstagaren

om familjebidraget beskattas med hänsyn till hans möjlighet att

göra avdrag för fördyrade levnadskostnader. Även bidraget till dagliga resor

kan utan olägenhet beskattas, eftersom avdrag kan göras för resekostnader.

Övriga bidrag bör däremot undantas från beskattning.

TCO anser, att bidrag som utgör ersättning för speciella utgifter eller

fördyrade levnadskostnader bör vara skattefria, medan däremot bidrag som

är avsedda att ersätta frånvaro av arbetsinkomst bör vara skattepliktiga.

Riksskattenämnden vill i princip inte rikta någon erinran mot att göra

de nu skattepliktiga bidragen skattefria något som ur praktiska synpunkter

kan te sig lämpligt. Dessförinnan bör dock de olika statsbidrag som nu

förekommer och deras behandling i beskattningshänseende kartläggas. Att,

såsom skett under senare år, lagstifta om enbart vissa typer av bidrag, försvårar

möjligheterna till överblick och leder inte till önskvärd likformighet.

Besvärande motsättningar kan också uppstå mellan skattefria statliga bidrag

och liknande, skattepliktiga bidrag från enskild näringsidkare.

Kammarrätten hänvisar till sitt utlåtande över en tidigare framställning

från arbetsmarknadsstyrelsen i samma ämne, varvid kammarrätten förklarat

sig inte kunna tillstyrka ändring i beskattningsreglerna.

Förslaget att flyttningsbidrag under vissa förutsättningar skall

kunna utgå även till personer i arbete tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen

(majoriteten), LO, TCO och länsstyrelsen i Malmöhus lån.

TCO anser dock utredningens förslag vara alltför försiktigt hållet och

inte svara mot dagens krav på en rörlig arbetsmarknad. Exempelvis skulle

man inte kunna hjälpa ett par makar, om hustrun saknar förvärvsarbete

men önskar få sådant. TCO föreslår, att flyttningsbidrag skall utgå till

arbetstagare utan andra inskränkningar än att arbetstagarens flyttning

från hemorten bedöms vara önskvärd från arbetsmarknadssynpunkt.

Domänstyrelsen, kommerskollegium, SAF, Sveriges grossistförbund och

Sveriges industriförbund vill inte motsätta sig förslagets genomförande men

framhåller att stor hänsyn måste tas till berörda arbetsgivares synpunkter.

Efter några års försök bör verkningarna undersökas.

Utredningens förslag i fråga om bostäder och geografisk

rörlighet tillstyrks till alla delar av arbetsmarknadsstyrelsen.

LO delar utredningens åsikt om bostadsbyggandets strategiska betydelse

för en ökad rörlighet av arbetskraften. LO anser att arbetsmarknadsorganen

vid förmedling av arbetskraft i större utsträckning än nu bör beakta om

bostäder finns på orten till de inflyttande eller inom rimlig tid kan ställas

till förfogande.

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

SAF och Sveriges industriförbund menar att utredningens förslag torde

leda till vissa förbättringar men att de verkliga problemen kommer att

kvarstå.

SACO beklagar att utredningen inte med större kraft angripit det hinder

för arbetskraftens flyttning, som trögrörligheten på bostadsmarknaden utgör,

trots att man konstaterar att bristen på bostäder under lång tid kommer

att vara ett av de största hindren för en utjämning mellan tillgång och efterfrågan

på arbetskraft.

Länsarbetsnämnderna i Hallands. Jämtlands och Norrbottens län föreslår

att arbetsmarknadsverket får möjlighet att bevilja flyttande arbetslösa

lån till kontantinsats i lägenhet eller eget hem med hänsyn till att produktionen

av insatslägenheter på många orter är förhållandevis stor.

I utredningens förord för en fortsatt förskjutning av bostadsbyggandet

till expanderande orter instämmer bostadsstyrelsen,

bostadsbyggnadsutredningen, länsstyrelsen i Jämtlands län, Kooperativa

förbundet, SAF och Sveriges industriförbund.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Hallands, Örebro och Norrbottens län ansluter

sig däremot till de synpunkter som anförts i det särskilda yttrandet

av ledamoten Gustavsson.

Enligt länsstyrelserna i Gävleborgs och Västerbottens län skulle det vara

fördelaktigt om vid beslut i ärende om industrilokalisering samtidigt kunde

anvisas såväl byggnadskvot för bostäder som anslag för vägbyggen i erforderlig

omfattning.

Konjunkturinstitutet menar att de av utredningen föreslagna kriterierna

expansionsort och bostadsbristort i odefinierat skick och vart för sig knappast

kan vara tillräckliga som underlag för att ur arbetsmarknadssynpunkt

fördela bostadsbyggandet. Institutet påpekar att det är uppenbart att problematiken

kring bostadsbyggandets geografiska fördelning inte kan behandlas

isolerat från lokaliseringspolitiska problemställningar. Om bostadsbristen

i exempelvis Stor-Stockholm avhjälps skulle detta med all sannolikhet

locka fram utvidgningar inom områdets näringsliv som annars inte

kommit till stånd. Å andra sidan kan en stagnerande ort få expansionsimpulser

av ett överskott på bostäder. Att bostadsbyggandets fördelning kan

påverka näringslivets struktur förbises i utredningen, som utgår från att

problemställningen enbart gäller en passiv anpassning av bostäder och

arbetskraft till näringslivets geografiska struktur.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att kortsiktiga behov inte

bör dirigera bostadsbyggandet. Genom bostadsbyggnadsprogrammen är det

möjligt för kommunerna att mera långsiktigt beräkna sitt bostadsbehov.

Förslaget om extra tilldelning av medel för bostadsbyggande är därför rätt

tveksamt utom i fall av plötslig och bestående expansion inom ett eller

flera företag på en ort.

Att förtur i bostadskön ges flyttande arbetslösa och nyckelmän

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1 !)!>(>

kan enligt LO vara nödvändigt. Frågan torde enligt bostadsstyrelsens mening

kunna lösas genom överenskommelser mellan de kommunala myndigheterna

och företagen i kommunen i samråd med arbetsmarknadsverket.

Frågan om statlig påverkan därutöver eller direkta statliga ingrepp i kommunernas

bostadsförmedlingsverksamhet bör enligt styrelsens mening vila

tills resultat föreligger från pågående utredning av denna verksamhet.

Konjunkturinstitutet framhåller att en så hred definition som utredningen

lämnat på den personal som skulle komma att gynnas av förtur gör det möjligt

att inkludera de flesta kategorier med undantag bara av inte yrkesverksamma,

exempelvis studerande och pensionärer. Möjligheterna till godtycklighet

är stora. Institutet föreslår därför att avgränsningen av de förtursberättigade

görs betydligt snävare.

Svenska sparbanksföreningen anser att förtur i kombination med extra

tilldelning av lånemedel skulle innebära införande av en kreditprioritering,

som man under de senaste årens kreditpolitik har gått ifrån.

SAF och Sveriges industriförbund finner att förtur för vissa yrkesgrupper

ibland kan te sig fördelaktig för att lösa en prekär situation men inte är

ägnad att lösa några problem på lång sikt.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län, TCO och Sveriges grossistförbund

ställer sig tveksamma och menar att förtursrätt i bostadskön

endast bör medges i undantagsfall och med största försiktighet. TCO hyser

synnerligen starka principiella betänkligheter mot ett system för bostadsfördelningen

som innebär att medborgarna indelas i »nyckelmän» och Övriga.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och SR avstyrker en allmän förtursrätt

för flyttande arbetskraft. SR anser det föreslagna förturssystemet orimligt

inte minst med hänsyn till att många av övriga bostadssökande på eget initiativ

har flyttat från områden med otillräcklig tillgång på arbetstillfällen.

Beträffande användningen av förläggningspaviljonger

m. m. anför bostadsstyrelsen att de sociala nackdelarna och farorna — risken

för permanentning och i samband därmed förslumning — talar starkt

för en synnerligen begränsad användning av paviljonger o. d. som tillfälliga

bostäder åt familjer. Av samma skäl bör största försiktighet iakttas

vid uppförande av tillfälliga bostäder för ogifta. Vidare påpekar styrelsen

att på åtskilliga orter redan finns eller snart uppstår behov av kategorihus

för ogift arbetskraft. Styrelsen ansluter sig till utredningens uttalande och

understryker att lägenheterna i kategorihus måste få en god standard. Vid

byggandet av dessa kategorihus bör de erfarenheter kunna utnyttjas som

samlats vid studentbostadsbyggandet.

Vad angår inlösen av egna hem delar bostadsstyrelsen, länsstyrelsen

i Älvsborgs län och TCO utredningens uppfattning att erfarenheterna

av den nuvarande försöksverksamheten bör avvaktas.

RLF och Sveriges lantbruksförbund konstaterar att utredningen nöjer

sig med att avvakta den ytterst blygsamma försöksverksamhet som nu pågår.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Förbunden förklarar att de är medvetna om de problem som är förknippade

med ökad statlig inlösen av egnahem och inte bärkraftiga jordbruk men

att det ändå hade varit önskvärt att utredningen gjort ett verkligt försök

att belysa dessa problem och lägga fram konstruktiva förslag.

Kooperativa förbundet tillstyrker att den inledda försöksverksamheten

fortsätter och ges sådana former att fastighetsinnehavarna anser sig kunna

acceptera inlösenerbjudandet.

LO finner det berättigat att staten bidrar till ökad rörlighet genom inlösen

av fastigheter i de fall försörjning inte kan ordnas på annat sätt. LO

förordar en generell tillämpning av bestämmelserna. Även sociala skäl bör

tas med vid bedömningen. Fastigheter ägda av äldre arbetstagare och pensionärer

bör således kunna komma i fråga för inlösen. I annat fall finns

stor risk för att man i allt större utsträckning leder utvecklingen mot en

ogynnsam åldersfördelning i avfolkningsområdena. Man kan enligt LO

inte heller bortse från att relationerna till äldre anförvanter utgör ett hinder

för den yngre arbetskraften att flytta, även om man inte är bunden av fast

egendom. Även domänstijrelsen anser att inlösen bör kunna ske då fråga

är om äldre arbetskraft.

Järnvägsstyrelsen föreslår att försöken med inlösen omfattar även

statsanställda som tvångsförflyttas. Egnahemsproblemen är desamma för

dem som för andra som får arbete på annan ort.

LO uttalar att inlösen värdet bör grundas på kostnaderna för förvärvet

av fastigheten eller på byggnadskostnaderna. I intet fall bör inlösenbeloppet

understiga taxeringsvärdet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att hänsyn även bör tas till kostnaderna

för motsvarande anskaffning på inflyttningsorten.

Förslaget om awecklingsersättning tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen,

LO och TCO samt av länsstyrelsen i Norrbottens län, som menar att i andra

hand kunde övervägas ett räntefritt lån på 5 000 kr. med fem års amorteringstid.

Till räntefria lån till egnahem eller bostadsrätt i andra sammanhang

ställer sig länsstyrelsen tveksam.

RLF och Sveriges lantbruksförbund påpekar att lantbruksnämndernas

förvärv av s. k. stödjordbruk och ofullständiga jordbruk

i stort sett inskränker sig till objekt som är lämpliga för jordbruksnäringens

strukturrationalisering. När det gäller andra objekt kan lantbruksnämndernas

verksamhet inte anses utgöra något arbetsmarknadspolitiskt stöd till

de innehavare som önskar byta sysselsättning och sysselsättningsort.

Lantbruksstyreisen anför att praktiska skäl talar för att lantbruksnämnderna

får befogenhet att lösa in sådana småjordbruk som inte har någon

större betydelse för rationaliseringsändamål för att så snart det lämpligen

kan ske avveckla dem och sammanföra marken med närliggande fastigheter.

Styrelsen förutsätter att särskilda medel ställs till förfogande för

detta ändamål.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj ds proposition nr 52 år 1966

73

5. ökning av arbetskraftsutbudet

Nuvarande förhållanden

I detta avsnitt tas upp vissa av utredningen särskilt behandlade frågor

rörande handikappade samt kvinnlig, äldre och utländsk arbetskraft. De

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kvinnor och äldre är i allt väsentligt

desamma som för arbetstagare i allmänhet (arbetsförmedling,

yrkesvägledning, yrkesutbildning etc.). Dessa åtgärder har redan behandlats

i det föregående. För kvinnornas förvärvsverksamhet är även sådana

frågor som barntillsyn, familjebeskattning och lönesättningen av stor betydelse.

Eftersom dessa frågor inte torde böra prövas i detta sammanhang, berörs

de inte heller i följande översikt över nuvarande förhållanden, som sålunda

gäller endast de handikappade samt utländsk arbetskraft.

Handikappade. Antalet sökande till arbetsvårdsexpeditionerna ökade mellan

åren 1958 och 1963 från 24 873 till 49 633. Dessa tal är inte något mått

på det totala arbetsvårdsbehovet i landet, bl. a. därför att åtskilliga handikappade

inte torde söka upp expeditionerna. I fråga om de sökandes arbetshinder

har under senare år förmärkts en markant ökning av de rörelsehindrade,

medan lungtuberkulösa som tidigare varit en av expeditionernas

största grupper minskat undan för undan.

Den utredning som görs på arbetsvårdsexpeditionerna syftar till att klarlägga

den sökandes möjligheter att försörja sig genom arbete. Utredningen

skall mynna ut i förslag om lämpligt yrke och erforderliga åtgärder för

arbetsplacering eller startande av egen rörelse. I sitt arbete kan arbetsvårdsexpeditionerna

anlita medicinsk expertis för specialistundersökningar. Vidare

kan expeditionerna remittera sökande till anlagsprövning.

För mera svårbedömda arbetsvårdsfall kan arbetsprövning vara nödvändig.

Arbetsprövningen innefattar medicinska och psykologiska undersökningar,

prövning i praktiskt arbete och funktionsförbättrande behandling.

Arbetsprövning utförs vid statens arbetsklinik samt vid särskilda avdelningar

som inrättats vid vissa arbetsiräningsverkstäder. Verkstädernas huvudmän

ersätts därvid för sina kostnader för provningsverksamheten av

arbetsmarknadsverket i form av en särskild prövningsavgift för varje prövningsfall.

För personer som på grund av sjukdom eller annan anledning behöver

successivt träna upp sin arbetsförmåga finns inrättade särskilda arbetsträningsverkstäder.

Dessa verkstäder har byggts ut snabbt särskilt under senare

år. Statsbidrag utgår såväl till uppförande av verkstadslokaler som till

anskaffning av en grunduppsättning maskiner. Huvudman som hyr lokaler

får hyresbidrag i stället för uppförandebidrag. Till personer i arbetsträning

utgår försörjningsbidrag med samma belopp som utbildningsbidrag till

3* B ihan g till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

arbetslösa, dock under högst sex månader. Staten svarar för halva bidragskostnaden.

Underskottet på verkstädernas drift täcks också till hälften av

staten. Statsbidraget är dock begränsat till högst 2 000 kr. per plats och år.

Många arbetssökandes arbetsförmåga kan för kortare eller längre tid vara

så nedsatt alt de måste hänvisas till någon form av skyddad sysselsättning.

Verkstäder för sådan sysselsättning har inrättats av ett hundratal huvudmän,

främst av kommuner men även av enskilda sammanslutningar. Verksamheten

omfattar till övervägande del verkstadsrörelse, t. ex. metallarbete,

snickeri, textilarbete eller bokbinderi. På vissa håll förekommer även skrivbyråer

med enklare former av kontorsarbete. Statsbidrag till anordnande

och drift av skyddade verkstäder är desamma som för arbetsträningsverkstäder

med det undantaget att direkt bidrag inte utgår till de sysselsattas

löner. Ersättning för utfört arbete utbetalas i form av ackordslön eller garanterad

timersättning. Medeltimförtjänsten vid verkstäderna var år 1963

3: 87 kr.

Industrier som upprättar separata avdelningar för att sysselsätta handikappade

(halvskyddad sysselsättning) kan få statsbidrag härför med 2 kr.

per fullgjord arbetstimme.

Beredskapsarbeten för handikappade och arkivarbeten redovisas i ett

senare avsnitt.

Handikappade, ensamställda kvinnor samt medelålders och äldre arbetskraft

som inte kan placeras i lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden

kan få näringshjälp för att starta egen rörelse. Näringshjälp utgår med högst

10 000 kr. antingen som bidrag eller, om så befinns lämpligt, helt eller delvis

som lån. Innan näringshjälp lämnas utreder arbetsvårdsexpeditionerna behovet

av sådant stöd, de ekonomiska förutsättningarna för rörelsen och

sökandens personliga förutsättningar. Om hjälpbehovet överstiger 10 000 kr.

försöker expeditionerna att medverka till att kompletterande bidrag eller lån

erhålls från annat håll.

I samma ordning som näringshjälp kan bidrag utgå till anskaffande av

smärre verktyg och arbetsredskap i samband med arbetsplacering av handikappad.

Handikappade som för sin utkomst genom arbete eller för yrkesutbildning

är beroende av personbil eller motordriven invalidvagn kan få bidrag och lån

till anskaffning av sådant fordon enligt bestämmelser som utfärdats av

Kungl. Maj :t den 26 maj 1965. Bidrag och lån ges även vid byte av fordon.

Det medicinska behovet av fordonet skall vara styrkt av läkare. Bidraget

utgår med högst 10 000 kr. och är inkomstprövat. Sökande som till följd av

inkomstprövningen får reducerat bidrag kan emellertid beviljas räntefritt

lån med det belopp som utgör skillnaden mellan det beviljade bidraget och

oreducerat bidrag. I övrigt torde beträffande nuvarande verksamhet för

handikappade få hänvisas till betänkandet, s. 340—354.

Den utländska arbetskraften. Fram till 1930 var Sverige ett emigrations
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är W66

land. Från mitten av detta decennium har vi haft en årlig nettoimmigration

vars storlek emellertid varierat kraftigt. Under 1950-talet uppgick nettoimmigrationen

till i genomsnitt 10 000 personer per år. De första åren av

1960-talet var antalet invandrare något högre. Närmare fyra procent av

bruttoinvandringen under åren 1950—1962 utgjordes av kollektivt överförda

flyktingar från flyktingläger i Tyskland, Österrike och Sydeuropa. En markant

stegring av antalet invandrare har ägt rum under de två senaste åren.

Immigrationen kulminerade under hösten 1965 då över 12 000 nya arbetstillstånd

beviljades. Antalet arbetsanmälda utlänningar uppgick den 1 oktober

1965 till ca 155 000.

Under åren närmast efter kriget förekom enligt avtal med olika stater en

omfattande kollektiv överföring av utländsk arbetskraft. Fr. o. m. år 1950

har företagen i stället fått göra framställningar hos arbetsmarknadsstyrelsen

om önskad rekrytering. Styrelsen har efter samråd med länsarbetsnämnd

och fackförbund introducerat företaget i det land där rekryteringen avsetts

skola ske. Därefter har företaget i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna

i vederbörande land försökt att skaffa den efterfrågade arbetskraften.

Samarbetet har främst bedrivits med Västtyskland och Italien men man

har även haft kontakter med Österrike, Nederländerna och Grekland.

Med anledning av den starkt ökade invandringen under hösten 1965 från

vissa sydeuropeiska länder, framför allt Jugoslavien, Grekland och Turkiet,

bedömdes det nödvändigt att ersätta den spontana invandringen med en

organiserad invandring av utländsk arbetskraft. I slutet av år 1965 bemyndigades

arbetsmarknadsstyrelsen att vidta åtgärder för att överföra utländsk

arbetskraft till Sverige. Innan överföring sker skall överenskommelse ha

träffats med berörda svenska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om

antalet arbetstagare och deras fördelning på olika företag. Det förutsätts att

arbete, arbetstillstånd och bostad skall vara ordnade före utlänningarnas

ankomst till Sverige.

En utförlig redogörelse för statistiska data beträffande immigrationen

samt för de bestämmelser som reglerar utlännings rätt till uppehåll och

arbete i landet in. m. finns i utredningens betänkande, s. 418—434, vartill

hänvisas.

Utredningen

Kvinnorna och arbetsmarknaden. Utredningen erinrar om att yrkesverksamhetsgraden

bland kvinnorna sammanhänger med en rad skilda faktorer

och kan påverkas genom åtgärder av många olika slag. Av sådana

tänkbara åtgärder faller endast en del inom området för arbetsmarknadsutredningens

uppdrag, medan andra väsentligen tillhör områden som

nyligen behandlats eller befinner sig under utredning i andra sammanhang.

På arbetsmarknadsutredningen har det ankommit att behandla verkningarna

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

av arbetsmarknadspolitiska åtgärder på kvinnornas yrkesverksamhet och

sysselsättningsförhållanden, effektiviteten hos de generella arbetsmarknadspolitiska

medlen när det gäller att lösa de särskilda problem som kvinnorna

kan möta på arbetsmarknaden och frågan huruvida särskilda åtgärder

av arbetsmarknadspolitisk art erfordras för att nå en åsyftad

verkan.

Utredningen framhåller de svårigheter som är förknippade med att

bedöma arbetslösheten hland kvinnorna, framför allt de gifta kvinnorna.

Det är emellertid enligt utredningens mening uppenbart att det existerar

ett betydande, delvis latent arbetskraftsutbud från de gifta kvinnornas sida

vilket inte tas till vara.

Hindren för att anpassa kvinnornas utbud av arbetskraft och den rådande

efterfrågan till varandra kan sammanfattas under tre rubriker:

a) Hinder hos arbetssökande: Bristande yrkesutbildning eller yrkeserfarenhet,

geografisk bundenhet, speciella villkor beträffande arbetstid eller

andra arbetsförhållanden och otillräcklig kännedom om arbetsmarknadens

krav.

b) Hinder som sammanhänger med efterfrågans art eller lokalisering:

Bristande anpassning av arbetsvillkoren till de arbetssökandes behov, villkor

beträffande kön eller ålder vid rekrytering av arbetskraft, otillräcklig

total efterfrågan på arbetskraft på orter med tillgång till kvinnlig, ortsbunden

arbetskraft.

c) Brister hos de medel, som skall underlätta anpassning mellan utbud

och efterfrågan: De arbetsmarknadspolitiska medlen, information och personalresurser,

andra former av samhällelig service (exempelvis barntillsyn,

kollektiva anordningar av annat slag).

De arbetsmarknadspolitiska medlen är generellt tillämpliga för alla arbetssökande.

Det finns inga föreskrifter, som begränsar användandet av

medlen till män eller kvinnor. Detta hindrar emellertid inte att de arbetsmarknadspolitiska

medlen fått olika betydelse för män resp. kvinnor. Beredskapsarbetena

har endast i obetydlig utsträckning berört kvinnliga

arbetslösa. Flyttningsbidragen har haft relativt större betydelse för manlig

arbetskraft än för kvinnlig. Inom omskolningsverksamheten har som tidigare

nämnts antalet kvinnor under de senaste åren ökat kraftigt, men

utbildningens innehåll och längd skiljer sig rätt avsevärt kvinnor och män

emellan.

I det följande redogörs för utredningens synpunkter och förslag beträffande

åtgärder i syfte att skapa ökade möjligheter för kvinnor att göra sig

gällande på arbetsmarknaden. Sådana förslag som berör utbildningsområdet

har redovisats i det föregående.

Utredningen framhåller att arbetsförmedlingen bör se som sin uppgift

att motverka både könsbunden rekrytering till vissa yrkesområden och ett

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj.ts proposition nr 62 ur 1066

alltför snävt inriktat arbetsval från kvinnliga sökandes sida. Motståndet

mot mera omfattande förändringar av rekryteringsmönstret på många

arbetsområden finns både på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Personalanställarc

är obenägna att pröva kvinnor i uppgifter där man tidigare haft

erfarenhet endast av män, särskilt om det finns möjligheter att få manlig

arbetskraft. På motsvarande sätt är flertalet kvinnliga arbetssökande inriktade

på ett fåtal arbetsområden med övervägande kvinnlig arbetskraft.

Det är angeläget att förmedlingen aktivt tar till vara de möjligheter som

finns att bryta detta mönster. Dit hör hög efterfrågan på arbetskraft, tillgång

på kvinnlig arbetskraft som inte sugs upp av de traditionellt kvinnliga

arbetsområdena och lämpliga utbildningsvägar som gör det lättare att

introducera kvinnor på arbetsuppgifter som hittills är oprövade.

Ett led i strävandena att göra en aktiv insats för att ändra det rådande

rekryteringsmönstret bör vara att avskaffa nuvarande indelning i manliga

och kvinnliga expeditioner vid arbetsförmedlingen. Denna indelning är en

i hög grad passiv anpassning till de förhållanden som råder på arbetsmarknaden

och innebär en påtaglig risk för att kvinnorna avskärmas från

en stor del av arbetsmarknaden. Utredningen anser det därför önskvärt

att arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder som leder till en snabbare avveckling

av indelningen av förmedlingsexpeditioner efter kön.

Under de senaste åren har inte minst de medelålders kvinnorna visat

ett ökat intresse för enskild yrkesvägledning. Med hänvisning till att väntetiderna

vid yrkesvägledningsexpeditionerna tidvis är långa, förordar utredningen

att yrkesvägledningen får sådana resurser att den kan möta det

stigande behovet av yrkesvägledning också för medelålders och äldre

kvinnor.

Förmedlingen bör också söka medverka till en bättre anpassning av

arbetsvillkoren efter de arbetssökande kvinnornas möjligheter att ställa

sin arbetskraft till förfogande. Det gäller framför allt arbetstidens längd

och förläggning men också avståndet mellan bostad och arbetsplats, ledighet

under sommaren och liknande villkor. När det gäller att tillgodose

efterfrågan på deltidsarbete ligger svårigheterna inte enbart i att antalet

arbetstillfällen är för lågt. Det väsentliga problemet är att tillgången på

deltidsarbete är alltför litet yrkesmässigt differentierat.

Arbetsförmedlingen har inte bara att spåra upp arbetstillfällen som

svarar mot arbetskraftsutbudet hos förmedlingen. Det ankommer också på

förmedlingen att försöka få kontakt med och aktivera inte yrkesverksamma

kvinnor inom yrkesgrupper, där det råder brist på arbetskraft. Som exempel

nämner utredningen att fainiljeberedningen bär beräknat att det finns

närmare 3 000 inte yrkesverksamma förskollärare mot 2 100 inom yrket

verksamma. Förvärvsintensiteten år 1960 bland gifta sjuksköterskor har

uppskattats till ca 37 o/o. 54% av de gifta kvinnliga socionomerna var

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

enligt 1960 års folkräkning förvärvsarbetande. Andelen förvärvsarbetande

gifta kvinnor med examen vid filosofisk fakultet var 62 %.

Den utökning av ackvisitionsarbetet för att bl. a. anskaffa deltidsplatser

och de reaktiveringsåtgärder som utredningen anser behövliga kan inte

rymmas inom det löpande förmedlingsarbetet. Härför krävs personalförstärkningar

på det regionala planet. Utredningen föreslår att länsarbetsnämndernas

kanslier får en tjänst på inspektörsnivå med särskild uppgift

att svara för de åtgärder som krävs för att bättre tillvarata de totala arbetskraftstillgångarna

(inspektör för aktiveringsuppgifter). De åtgärder som

kan komma i fråga är delvis av samma art vare sig det gäller inte yrkesverksamma

gitta kvinnor, medelålders eller äldre arbetskraft.

Utredningen anser att fhjttningsbidragen får ett begränsat värde som

medel att aktivera gifta kvinnor, vilkas män har en stadigvarande sysselsättning

på familjens bostadsort. Bland inte ortsbundna kvinnor bör det

däremot tinnas ett relativt stort utrymme för att öka den geografiska rörligheten.

Av flyttningsbidragen torde framför allt respenningen och starthjälpen

bil aktuella. När det gäller familjebidraget är det önskvärt att det klart

sägs ut att sådant bidrag kan beviljas flyttande kvinnliga familjeförsörjare

på samma grunder som gifta män.

I fråga om de sysselsiittningsskapande åtgärderna har allmänna beredskapsarbeten

aldrig haft och kan inte väntas få någon nämnvärd betydelse

för kvinnliga arbetslösa. De särskilda beredskapsarbetena för svårplacerade

har också använts endast i begränsad utsträckning för att sysselsätta

kvinnliga arbetslösa men bör kunna ge ökade arbetstillfällen om lämpliga

arbetsobjekt kan anskaffas. Arkivarbete har däremot använts i relativt

stor utsträckning för svårplacerade arbetslösa kvinnor. Även arkivarbetena

bör kunna utökas. Detta förutsätter ökad ackvisitionsverksamhet från arbetsmarknadsverket

och generösare bidrag till statskommunala arkivarbeten.

Handikappade. Intresset för de partiellt arbetsföras sysselsättningsproblem

har inte enbart uppenbara sociala och humanitära bevekelsegrunder

utan även arbetsmarknadspolitiska och ekonomiska. Mot bakgrunden av

de knappa arbetskraftsresurserna ligger det i samhällets intresse att snarast

möjligt bereda förvärvsarbete åt personer som fått sin arbetsförmåga

nedsatt. Till detta har på senare år i högre grad än tidigare rent statsfinansiella

aspekter kommit. En snabb återgång till arbetslivet medför nämligen

bl. a. betydande besparingar inom socialförsäkringssystemet.

Verksamheten för handikappade omfattar medicinsk rehabilitering och

arbetsvärd. Till den medicinska rehabiliteringen hör den egentliga sjukvården,

sjukgymnastik, sysselsättnings- och arbetsterapi, fysikalisk beaandling,

ortopediska hjälpmedel, funktionsprövning och kurativ verksam
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år I!)(>(>

hot. Arbetsvärden omfattar arbetsförmedling, arbctsprövning, arbetsträning,

yrkesutbildning, skyddad sysselsättning samt näringshjälp för att

starta rörelse. Den statliga arbetsvärden begränsas till vuxna handikappade.

Ansvaret för träning och utbildning av handikappade barn och ungdomar

faller på ordinarie skolor eller specialskolor.

Gränserna mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvärd är i många

fall flytande. Utredningen går inte närmare in på dessa gränsfrågor utan

uppehåller sig i huvudsak vid den verksamhet som arbetsmarknadsverket

bedriver.

Antalet arbetssökande handikappade personer vid arbetsvårdsexpeditionerna

har successivt ökat och närmade sig under kalenderåret 1964 60 000.

ökningen är främst följden av ett större intresse för rehabiliteringsfrågor

från sjukhus, vårdanstalter och socialförsäkringsinrättningar. I synnerhet

har det under senare år organiserade samarbetet mellan sjukförsäkring

och arbetsvärd bidragit till att fler sökande kommit till arbetsvardsexpeditionerna.

Det råder även ett klart samband mellan ökningen av antalet

arbetsvårdssökande och förbättringen av den statliga arbetsvärdens resurser.

I samma mån som möjligheterna till hjälp förbättras, kan nya arbetsvårdsfall

aktualiseras. Förbättrade personalresurser, ökade möjligheter till

arbetsträning, yrkesutbildning och skyddad sysselsättning ökar spontant

tillströmningen av sökande och gör det möjligt för arbetsvårdsexpeditionerna

att öka och förbättra kontakterna med olika vårdområden.

Trots de större resurser som ställts till arbetsvårdsexpeditionernas förfogande

och som lett till en väsentlig ökning av antalet hjälpta personer

har många partiellt arbetsföra inte kunnat beredas arbetsträning eller

yrkesutbildning eller arbetsplaceras i öppna marknaden eller i skyddad

sysselsättning. Orsaken härtill är främst allmänt otillräckliga resurser men

även bristande möjligheter att tillgodose krav på särbehandling av de

enskilda fallen.

Utredningen konstaterar att arbetsvärdens resurser är otillräckliga för

att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodose det vid arbetsvårdsexpeditionerna

redan nu anmälda behovet. Härutöver finns ett känt men inte

hos expeditionerna registrerat behov av arbetsvärd för vissa handikappgrupper.

Konsekvensen av dessa konstateranden måste bli att det behövs

ökade insatser på arbetsvärdens område.

Även om den allmänna förmedlingen i större utsträckning än hittills bör

medverka vid utplacering av arbetshindrade personer som remitteras från

arbetsvärden och helt ta ansvaret för vissa handikappade personer, anser

utredningen att personalbesättningen vid arbetsvårdsexpeditionerna vid

nuvarande arbetsbelastning är otillräcklig. Till detta kommer att kraven på

insatser från arbetsvårdsexpeditionernas sida uppenbarligen kommer att

öka under de närmaste åren. Utredningen framhåller därför att arbets
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

vårdsexpeditionerna bör tillgodoses med resurser i största möjliga utsträckning.

En metodiskt utförd arbetsprövning som ger besked om arbetsförmåga

och yrkesförutsättningar är i ett stort antal arbetsvårdsfall ett villkor för

val och utformning av lämpliga åtgärder. Sådan prövning bör göras i betydligt

störie utsträckning än hittills innan placering sker i arbetsträning,

skyddad sysselsättning, yrkesutbildning eller arbete eller näringshjälp

beviljas eller arbetsvärden avger utlåtanden om handikappade personers

förutsättningar att förvärvsarbeta till socialförsäkrings- eller socialvårdsorganen.

Utredningen föreslår att arbetsprövningsavdelningar inrättas i

anslutning till arbetsträningsverkstäder som är belägna på orter med regionssjukhus

eller fullt utrustade centrallasarett. Avdelningarnas uppgifter

bör begränsas till en standardiserad yrkesmässig prövning av handikappade.

Möjligheterna att bygga upp verksamheten beror på tillgången på

kvalificerad personal. Den specialutbildning som blir nödvändig, bör planeras

av arbetsmarknadsstyrelsen och medicinalstyrelsen.

Statsbidrag bör utgå till uppförande av lokaler och anskaffning av en

grunduppsättning maskiner och instrument enligt samma grunder som

gäller för arbetsträningsverkstäder och verkstäder för skyddad sysselsättning.

Till uppehälle under prövningstiden kan utgå utbildningsbidrag enligt de

regler som gäller vid yrkesutbildning av arbetslösa. Huvudmännens kostnader

för själva prövningen täcks f. n. helt genom att arbetsmarknadsverket

betalar kursavgifter. Utredningen har ingen erinran mot att utbildningsbidrag

utgår under prövningen. Utredningen anser också att prövningskostnaderna

i princip bör åvila staten. Metoden att betala en avgift som beräknas

efter resp. avdelningars kostnader är däremot inte invändningsfri. Ersättningen

bör i stället baseras på en normalkostnad för arbetsprövningen och

utgå med ett fixerat belopp för varje prövningsfall. Beloppet bör beräknas så

att det i huvudsak täcker driftkostnaderna vid en rationellt driven arbetsprövningsinstitution.

Det är enligt utredningens mening angeläget att kvalitativt förbättra

arbetsträning en. Med ledning av erfarenheterna från den träningsverksamhet

som nu bedrivits i många år bör det vara möjligt att göra upp planer

för metodisk arbetsträning. Träningsplanerna bör kunna få ungefär samma

funktion som undervisningsplanerna inom vuxenutbildningen. Arbetsmarknadsstyrelsen

bör utarbeta sådana planer i samverkan med erforderlig sakkunskap.

Standardförbättringen av arbetsträningen medför att huvudmännen

får ökade utgifter för bl. a. läkartillsyn, fysiologisk och annan expertis.

På samma gång kommer huvudmännens inkomster av arbetsträning att

minska eftersom produktionen liksom vid yrkesutbildning huvudsakligen

blir ett hjälpmedel för att nå åsyftade resultat.

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1066

Vid arbetsträning utgår försörjningsbidrag till klienterna enligt samma

grunder som gäller för utbildningsbidrag till arbetslösa m. fl. Huvudmännens

kostnader för försörjningsbidrag täcks till hälften av statsbidrag.

Den arbetsträning som utredningen skisserat företer stora likheter med

den vuxenutbildning som bedrivs i kursforin. Det är därför utredningens

uppfattning att kostnaderna för försörjningsbidrag under högst sex månader

bör helt täckas av statsmedel. Detta skulle innebära en ekonomisk

avlastning för huvudmännen men framför allt ha betydelse för uppläggningen

av arbetsträningen eftersom man lättare skulle kunna frigöra sig

från det produktionsintresse som hittills haft alltför stort inflytande på

arbetsträningens utformning.

Vid de skyddade verkstäderna utgår arbetslön eller försörjningsbidrag

f. n. efter skilda principer vid de olika verkstäderna. Förtjänstmöjligheterna

är ofta otillfredsställande. Enligt utredningens uppfattning bör lön till de

sysselsatta ha direkt samband med arbetsuppgifternas art och arbetsprestationens

omfattning. Den bör beräknas på grundval av garanterad timlön

och såvitt möjligt baseras på ackord. Huvudmännen bör i samråd med

fackliga organisationer genomföra ett enhetligt lönesystem i likhet med

vad som redan skett för svårplacerade på de statskommunala beredskapsarbetena.

Statsbidrag utgår till driften av skyddade verkstäder med 50 °/o av underskottet

dock med högst 2 000 kr. per plats och år. Bidraget kan inte

jämkas. Enligt utredningens mening bör statsbidraget kunna utgå med

nögre belopp vid sysselsättning av särskilt produktionssvag arbetskraft,

exempelvis utvecklingshämmade och svårt invalidiserade. Sådan sysselsättning

kan medföra stora kostnader för huvudmannen och är samtidigt

angelägen från skilda synpunkter.

I fråga om näring shjälpen anför utredningen att det kan diskuteras om

det nuvarande, till 10 000 kr. maximerade beloppet är tillräckligt. Utredningen

har låtit göra en undersökning av näringshjälpsverksamheten under

budgetåret 1962/63. Av undersökningen framgår att totalkostnaden i 65 %

av antalet näringshjälpsfall understeg 10 000 kr. Kostnaderna för invalidbilar

som dominerar verksamheten låg i 62% av fallen under 10 000 kr.

Ett maximibelopp av 12 000 kr. skulle ha gjort det möjligt att helt täcka

inköpskostnaderna i 92 % av fallen. Utredningen finner det angeläget

att kostnaderna för invalidbilar i större utsträckning täcks av allmänna

medel och föreslår att maximibeloppet höjs till 12 000 kr. Detta är även

motiverat av att inköpskostnaderna stiger relativt snabbt. Höjningen av

maximibeloppet skulle även göra det lättare för handikappade att starta

affärs- och verkstadsrörelser eller annan verksamhet.

Av den tidigare nämnda undersökningen av näringshjälpsverksamheten

har framgått att totalkostnaderna för näringshjälpsobjekten bara i ett

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

fåtal fall överstiger 15 000 kr. I de fall kostnaderna endast obetydligt överstiger

maximibeloppet för näringshjälp bör i regel resterande belopp kunna

tillskjutas av den sökande själv eller täckas genom bidrag eller lån från

annat håll. Uppenbarligen är det dock förenat med betydande svårigheter

att finansiera starten av en rörelse som har relativt höga initialkostnader.

Oftast har den handikappade fått skrinlägga planer på egen verksamhet

när kostnaderna varit höga och lånemöjligheter inte stått till buds. Utredningen

finner lämpligt att företagareföreningarna lämnar kompletterande

kredit i det begränsade antal fall det här gäller. Huvudparten av den

näringshjälp som utgår till att starta egen rörelse ligger inom området

för det statliga kreditstöd som lämnas av företagareföreningarna. Utanför

ligger kioskrörelser och handelsföretag samt enstaka jordbruksföretag men

även sådana rörelser bör kunna ingå i den särskilda långivningen. Utredningen

föreslår att ett årligt anslag på förslagsvis 5 milj. kr. ställs till

företagareföreningarnas förfogande för lån till handikappade som förutom

näringshjälp behöver kompletterande kredit. Lånen bör beviljas intill

samma belopp och enligt i huvudsak samma regler som gäller för hantverks-

och industrilån. Vid bestämmande av avbetalningstid bör man dock

ta skälig hänsyn till den handikappades speciella situation.

Näringshjälp kan f. n. inte utgå till en handikappad som redan driver

ett företag. Det förekommer att handikappade som under små förhållanden

och med bristfällig utrustning startat en verksamhet har svårt att

ersätta förslitna maskiner och redskap eller saknar möjlighet att göra

en sådan komplettering av maskinpark, inventarier eller lager som skulle

kunna rationalisera och underlätta arbetet eller nyinrikta produktionen.

I sådana fall bör näringshjälp kunna ges till en rörelse som redan pågår

om en företagsekonomisk utredning ger vid handen att detta stöd eller lån

genom företagareföreningen kan ge den handikappade full försörjning.

En ytterligare förutsättning för stödet bör vara att den handikappade inte

kan placeras i arbete på den öppna marknaden.

I en del fall kan det vara ändamålsenligt ätt lämna näringshjälp till

två eller flera handikappade som gemensamt startar ett företag. Det ligger

i sakens natur att den företagsekonomiska utredning som görs och de

bolagsavtal som upprättas i sådana fall måste prövas noggrant. Bidrag och

lån bör i de fall det här gäller endast kunna utgå till enskilda handikappade.

I de fall myndigheter eller organisationer startar verksamhet för

sysselsättning av handikappade bör detta betraktas som skyddad sysselsättning.

I de fall det blir fråga om att lämna näringshjälp är det betydelsefullt

att förebygga misslyckanden. Utredningen understryker därför vikten av

att arbetsvärden gör en grundlig utredning. Den sökande bör kunna få

särskild utbildning avsedd att förbättra hans yrkeskunskaper eller ge

s. 83 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 83

kunskaper om den ekonomiska skötseln av ett företag. Kommunala myndigheter

och företagareföreningarna bör kunna lämna hjälp och utöva

tillsyn i samband med starten av företaget och under den första tiden

därefter. Arbetsmarknadsstyrelsen bör i samråd med olika organ utarbeta

närmare riktlinjer för service till handikappade som startar eget företag

och för övervakning av företagets verksamhet.

Utredningen har haft att samråda med centrala reliabiliteringsberedningen

när det gäller näringshjälpen. Beredningen anser att maximibeloppet

för näringshjälpen hör höjas till 15 000 kr. I övrigt biträder beredningen

de förslag som redovisats i det föregående.

Den äldre arbetskraften. Utredningen menar att det från flera synpunkter

är angeläget att finna vägar för att tillvarata de äldres arbetsinsats. Den

stigande medellivslängden och det förbättrade hälsotillståndet i de högre

åldrarna har förlängt den period under vilken den enskilde kan önska

kvarstå i produktivt arbete samtidigt som hans ålder skapar växande

svårigheter för honom att — en gång arbetslös — få ny anställning. Knappheten

på arbetskraft som i viss utsträckning underlättar placeringen av

äldre arbetssökande gör det från samhällsekonomisk synpunkt angeläget

att fullt ut ta till vara den enskildes arbetsvilja och arbetsförmåga såväl

före som under åren efter den reguljära pensionsåldern. Starka sociala

och humanitära skäl talar också för att de äldre som önskar fortsätta att

arbeta får möjlighet att göra detta.

Utredningen finner dock endast i begränsad omfattning anledning att

framlägga kompletterande förslag som särskilt tar sikte på de äldre.

Bortsett från det tidigare redovisade förslaget om att inrätta särskilda

tjänster vid länsarbetsnämndernas kanslier för inspektörer med aktiveringsuppgifter

avser utredningens rekommendationer närmast tillämpningen

av de arbetsmarknadspolitiska medlen.

Utredningen lägger därvid huvudvikten vid att det egentliga förmedlingsarbetet

effektiveras. Arbetsförmedlingen bör sträva efter att utvidga

sin ackvisitionsverksamhet. I detta arbete bör ingå att anskaffa fler s. k.

provanställningar och deltidsarbeten. Arbetet bör stödjas av en ökad information

till arbetsgivarna om den äldre arbetskraftens situation och om

befolkningsutvecklingens inverkan på de framtida arbetskraftstillgångarna.

För att få en säkrare uppfattning om resultat av förmedlingsarbetet för

de äldre arbetssökandena bör förmedlingsstatistiken innefatta någon form

av åldersstatistik. F. n. förs särskild åldersstatistik bara av ett par av

storstadsförmedlingarna i samband med den löpande förmedlingsstatistiken.

Utredningen anser det vara realistiskt att räkna med att flyttningsbidragen

får en begränsad effekt när det gäller äldre arbetssökande. De

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

förbättringar av flyttningsbidragen som utredningen har föreslagit bör

dock kunna påverka den geografiska rörligheten högre upp i åldrarna än

som hittills skett. Det är också uppenbart att möjligheten att lösa in

egnahem är särskilt ägnad att underlätta flyttningen för medelålders och

äldre arbetskraft.

Utredningen aktualiserar ett tidigare framlagt förslag om att inrätta

lokala sysselsättningsnämnder. Vid utgången av 1963 fanns i åtta län 21

sådana nämnder. Nämnderna består av representanter för arbetsgivare,

fackliga organisationer och kommunalförvaltning och har till uppgift att

informellt diskutera lokala arbetskraftsproblem och individuella fall som

är svåra att arbetsplacera. De nämnder som nu finns tillkom åren 1961

och 1962. Enstaka nämnder har uppnått värdefulla resultat men verksamheten

har tenderat att avstanna. Även om utredningen är medveten om

faran att man inrättar samarbetsorgan som efter någon tid finner sig

sakna meningsfulla arbetsuppgifter vill utredningen likväl föreslå att arbetsmarknadsstyrelsen

utarbetar en plan för att lokala sysselsättningsnämnder

tillkommer på lämpligt antal orter i samtliga län. Utredningen

förutsätter att de inspektörer för aktiveringsuppgifter som utredningen

föreslagit kommer att förse nämnderna med lämpligt informationsmaterial

samtidigt som dessa genom att bevista sammanträdena får värdefulla personkontakter.

Utredningen föreslår vidare att en central delegation knyts till arbetsmarknadsstyrelsen.

I delegationen bör ingå representanter för arbetsgivareoch

arbetstagareorganisationerna samt för medicinsk och vuxenpedagogisk

forskning. Även kommunförbunden bör vara representerade. Delegationens

ledamöter skall bl. a. följa vad arbetsmarknadsverket gör för att

lösa de äldres sysselsättningsfrågor och via sina organisationer bidra till

en allmän samverkan vid gemensamma aktioner. Utredningen betonar vikten

av att information och förslag från den centrala delegationen når ut

till de lokala sysselsättningsnämnderna.

Utredningen berör slutligen ett par bestämmelser i lagen om allmän

försäkring som enligt utredningens mening kan förhindra eller försvåra

den äldre arbetskraftens anpassning till arbetslivet.

Uttag av förtida pension — även om det sker under kort tid — leder till

att den minskning av pensionen som då görs består livet ut. Det en gång

fastställda pensionsbeloppet kan nämligen inte bytas ut mot förtidspension

även om den försäkrade före 67 års ålder skulle få sin arbetsförmåga så

nedsatt att han annars skulle vara berättigad till förtidspension. Det kan

inte heller bytas ut mot änkepension. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser

som kan verka hämmande på intresset för att utnyttja det

rörliga pensionsuttaget ses över.

Utredningen föreslår vidare att gällande regler för inkomstprövning av

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

folkpensionsförmåner (vissa änkepensioner, hustrutillägg och kommunala

bostadstillägg) omprövas, eftersom avdragsreglerna i vissa fall kan ha

negativ effekt på pensionärernas intresse för fortsatt förvärvsarbete, något

som från utredningens synpunkt är otillfredsställande.

Den utländska arbetskraften. Under 1950-talet uppgick den årliga nettoimmigrationen

till i genomsnitt ca 10 000 personer. Ca 112 000 utlänningar

fick svenskt medborgarskap under åren 1951—1963. Vid ingången av år

1964 var ca 133 000 utlänningar arbetsanmälda. Nettoimmigrationen är till

övervägande delen spontan. Det viktigaste undantaget härifrån är överföringen

av flyktingar, som åren 1950—1963 omfattade ca 13 500 personer.

Enligt utredningens uppfattning kan man ha anledning att i framtiden

räkna med ett sjunkande invandringsöverskott. Med hänsyn härtill och till

att det är önskvärt att invandringen styrs till områden av arbetsmarknaden

med brist på arbetskraft är det nödvändigt att den svenska invandringspolitiken

ges en mera aktiv och planmässig utformning. Utredningen understryker

att detta måste ske i samförstånd med parterna på arbetsmarknaden.

Som underlag för en planmässig invandringspolitik erfordras i första

hand ett vidgat utbyte av information om arbetssökande och arbetstillfällen

mellan Sverige och de länder med vilka ett ökat arbetskraftsutbyte

närmast kan komma i fråga. Utredningen finner det därför angeläget att

arbetsmarknadsstyrelsen inom ramen för den av OECD antagna rekommendationen

om clearing av lediga platser och arbetsansökningar bygger

ut kontakterna med de stater som deltar i clearingen. Hit hör samtliga

EEC-länder, EFTA-länderna med undantag av Portugal, Grekland och

Spanien.

Vid sidan om det löpande utbytet av information kan det vid olika

tillfällen, bl. a. då företag i utlandet nödgas permittera sina anställda, bli

aktuellt att ta upp direkta förhandlingar med andra länders arbetsmarknadsmyndigheter

om att rekrytera yrkeskunnig arbetskraft som efterfrågas

hos arbetsförmedlingen. För att kunna ta till vara sådana tillfällen måste

arbetsmarknadsstyrelsen emellertid kunna följa läget på arbetsmarknaden

i dessa länder. Vidare måste styrelsen vara bemyndigad att snabbt vidtaga

de åtgärder som kan underlätta rekryteringen. Utredningen föreslår därför

att arbetsmarknadsstyrelsen får rätt att i sådana lägen förhandla med

den utländska arbetsmarknadsmyndigheten om kollektiv rekrytering av

arbetskraft, vidtaga erforderliga rekryteringsåtgärder och svara för att

den utländska arbetskraften överförs till Sverige. Aktioner av detta slag

skall göras i samverkan med berörda arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer

samt med de företag som avser att anställa den utländska

arbetskraften. Uttagningen av denna arbetskraft skall göras av en

delegation med representanter för arbetsmarknadsverket och organisatio
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nerna på arbetsmarknaden. För att underlätta de utländska arbetstagarnas

anpassning bör dessa fördelas på och introduceras hos de enskilda arbetsgivarna

i samarbete med den fackliga organisationen.

Utredningen finner det ofrånkomligt att en aktivare invandringspolitik

medför vissa kostnader för statsverket. Hit hör bl. a. ökade personalkostnader

för arbetsmarknadsstyrelsens utlänningsverksamhet, resekostnader

och traktamenten för verkets personal i samband med uttagning av arbetskraft

samt utarbetande och tryckning av upplysningsmaterial om

svenska arbets- och levnadsförhållanden. Kostnaderna för arbetstagares

resor och utrustning bör kunna förskotteras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen understryker att en aktivare invandringspolitik måste innefatta

åtgärder för att underlätta den utländska arbetskraftens anpassning

till svenska arbets- och levnadsförhållanden. I första hand bör företagen

svara för arbetstagarnas förläggning, introduktion på arbetsplatsen och

inträning i arbetsuppgifterna. Vid kollektiv rekrytering av arbetskraft, som

sprids på ett stort antal arbetsställen (exempelvis inom det husliga området

eller vårdområdet), kan emellertid arbetsmarknadsstyrelsen behöva

anordna kompletterande yrkesutbildning, språkkurser m. m.

Utredningen anser att utländsk arbetstagare som överförts till Sverige av

arbetsmarknadsverket bör vara garanterad trygghet vid sjukdom eller

arbetslöshet och föreslår att dessa arbetstagare får ersättning vid sjukdom

samt vid arbetslöshet möjlighet att få kommunalt kontantunderstöd eller

sysselsättning i beredskapsarbete enligt samma grunder som nu gäller för

flyktingar.

Särskilda yttranden

Ledamoten Märta Liljegren anför bl. a. att det är angeläget att de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna samordnas med åtgärderna inom skatteoch

familjepolitik, samhällsplanering och utbildningspolitik för att undanröja

hindren för kvinnor, som vill gå ut i förvärvsarbete. Dessa frågor borde

utredningen ha behandlat mer ingående än som skett.

Ledamöterna Lundin och Petersson anser att Kungl. Maj :t även i fortsättningen

bör avgöra i vilken omfattning kollektiv överföring av utländsk

arbetskraft till Sverige bör ske.

Remissyttrandena

Vad utredningen anfört angående kvinnorna och arbetsmarknaden

har i allmänhet godtagits vid remissbehandlingen. De

erinringar som riktats mot utredningens förslag går mestadels ut på att frågan

bör behandlas ur vidare aspekter än utredningen gjort.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

87

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker allmänt att i princip ingen könsskillnad

bör göras i fråga om de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Att

särskilda problem möter inånga kvinnor som önskar utföra förvärvsarbete

är emellertid obestridligt och det är från den synpunkten befogat att, såsom

utredningen i vissa fall gjort, söka särskilda lösningar i samband därmed.

Det måste emellertid även understrykas, alt effekten av de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna i mycket stor utsträckning är beroende av en samordning

mellan dessa och det familjepolitiska stödet.

Skolöverstyrelsen instämmer i allt väsentligt i de kategoriseringar, överväganden

och förslag som utredningen lägger fram. Det synes emellertid

överstyrelsen viktigt att man realiserar förslagen såväl i detta som i övriga

avsnitt genomgående så att de träffar avsedda kategorier oavsett kön (t. ex.

ensamstående mödrar och fäder, hemarbetande kvinnor och män, flyttningsbidrag

av samma karaktär till make eller maka, stimulans att bryta traditionellt

yrkesval för kvinnor och män). Bl. a. påtalas att utredningen inte

diskuterar om man borde försöka erbjuda och aktivera arbetslösa män att

utbilda sig för och ta arbete inom områden som hittills betraktats som

kvinnliga, t. ex. inom vårdnadsområdet och vissa servicenäringar.

LO accepterar utredningens förslag eftersom de ligger i linje med den integrationspolitik

för arbetsmarknaden som LO vill främja. Vid en allmän

översyn som denna av arbetsmarknadspolitiken är det dock lämpligt att

skissera ett aktivitetsprogram som har större räckvidd och betydelse än det

som utredningen lagt fram. Till ledning för arbetet under de kommande

åren räcker det inte med en serie förslag, som endast i måttlig grad ökar

kvinnornas yrkesfält, förbättrar sysselsättningsmöjligheterna och graden av

likabehandling. Arbetsförmedlingen bör överge den passiva attityden till arbetsgivarnas

negativa inställning mot kvinnlig arbetskraft och i stället aktivt

verka för att könsreglcrna för lediganmälda arbeten prövas om. Detta

bör ske i samarbete med företagen. Enskilda större företag har utrett arbetsfördelningen

mellan könen på olika avdelningar med resultat att de ändrat

sin anställningspraxis. Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna

bör kunna bekosta och genomföra liknande undersökningar bransch för

bransch i samarbete med enstaka företag eller branschorganisationer. Resultaten

av undersökningarna bär sedan på lämpligt sätt utnyttjas vid aktiv

arbetsackvisition från förmedlingens sida.

SACO anför att det mot bakgrunden av utredningsuppdragets omfång är

förståeligt men inte desto mindre beklagligt att utredningen begränsat sig

till att diskutera endast de aspekter på den kvinnliga arbetskraftens situation

som står i mera direkt relation till arbetsmarknadspolitiken. Emellertid

är det, som påpekas i ledamoten Liljegrens reservation, främst andra åtgärder

som krävs för att underlätta kvinnornas förvärvsarbete. Här kan nämnas

behovet av barntillsyn och annan serviceverksamhet, svårigheterna att

få deltidsarbete och den skattemässiga behandlingen. Liknande synpunkter

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år J966

har anförts av Svensk industriförening och Yrkeskvinnors Klubbars Riksförbund.

Daghems- och fritidshemsfrågorna berörs också av LO och TCO.

RLF, Svensk industriförening och Sveriges lantbruksförbund anser att de

frågor som berör den kvinnliga arbetskraften skulle ha behandlats mer ingående.

De allmänna synpunkter, den probleminventering och de förslag som utredningen

har lagt fram ger enligt Fredrika-Bremer-Förbundet ett motsägelsefullt

intryck. Utredningen tycks försöka förena nödvändiga kortsiktiga

förslag med ett statiskt långsiktigt resonemang i de fall där det senare

över huvud taget förekommer.

Sveriges Socionomförbund erinrar om att de förändringar, som håller på

att ske beträffande kvinnors och mäns roller i samhället och i hemmet och

som innebär bl. a. att både kvinnan och mannen önskar behålla förvärvsarbete

även sedan de fått ansvar för hem och barn, ställer krav på den framtida

arbetsmarknadspolitiken som utredningen helt förbisett att behandla.

Inte heller har utredningen preciserat målsättningen på lång sikt och tagit

ställning till vilken utveckling som kan vara eftersträvansvärd ur både produktions-

och sysselsättningssynpunkt beträffande den kvinnliga förvärvsintensiteten.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län anför att de lokaliseringspolitiska

åtgärderna måste skjutas mer i förgrunden, om den kvinnliga arbetskraften

på landsbygden och i vissa mindre tätorter skall kunna utnyttjas

ytterligare.

Länsstyrelsen i Malmöhus län menar att kvinnorna torde vara mest intresserade

av deltidssysselsättningar, vilka förekommer i större utsträckning

endast i betydande centralorter, och anser därför att det viktigaste

inedlet att ta tillvara de gifta kvinnornas arbetskraft utom hemmen utgörs

av åtgärder som ökar männens rörlighet och medför en ökad koncentration

av rikets befolkning till större tätortsregioner och dessas närhet.

Utredningens önskemål om snabbare avveckling av nuvarande

indelning i manliga och kvinnliga expeditioner

på arbetsförmedlingarna biträds av länsstyrelsen i Örebro

län, Sveriges socionomförbund, SR, TCO samt av Yrkeskvinnors Klubbars

Riksförbund, som anser att expeditionsuppdelningen medför en påtaglig

risk för att kvinnorna avskärmas från en stor del av arbetsmarknaden.

Samma risk innebär den enligt förbundets mening för männens del. Avvecklingen

bör kunna vara genomförd inom kort tid och en slutdag för dess

genomförande bör sättas.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län påpekar att det åtminstone i storstäderna

kan behövas skilda väntrum. Det har nämligen hänt att kvinnliga arbetssökande

inte återkommit till förmedlingen därför att de vid det första

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966

besöket mötts av en avskräckande attityd från vissa manliga besökande i det

gemensamma väntrummet.

Förslaget om inrättande av tjänster som aktivering sinspekt

ö r vid nämndkanslierna för bl. a. kvinnlig arbetskraft tillstyrks av bl. a.

skolöverstyrelsen, LO och TCO.

Fredrika-Bremer-Förbundet anför att låg yrkesverksamhetsgrad hos förskollärare,

sjuksköterskor m. fl. beror mindre på att de inte blir uppspårade

eller informerade om arbetsmarknadens villkor än på att familjebeskattnings-

och barntillsynsfrågorna inte är lösta. Inspektörstjänsterna torde

även vara ett för litet kapacitetstillskott för en framgångsrik uppspårande

verksamhet. Dessa tjänster bör i stället främst inriktas på att i samarbete

med de olika arbetsgivarna på orten söka skapa intresse för yrkesarbetets

villkor i allmänhet inte minst inom industrin. Härigenom borde också en

större bredd på yrkesvalsmöjligheterna kunna skapas. Liksom utredningen

betonar förbundet starkt att inspektörerna inte enbart skall syssla med den

kvinnliga arbetskraften, då detta kan leda till att en ny könsuppdelning införs

inom förmedlingen. Liknande synpunkter anförs av SAF och Sveriges

industriförbund.

LO anför att till grund för inspektörernas verksamhet bör läggas ett utbyggt

aktivitetsprogram, som sätter i förgrunden utredningar och information

om eliminerandet av traditionella kompetens- och rekryteringsregler

efter kön samt ett aktivt ackvisitionsarbete från förmedlarnas sida efter dessa

principer. För planeringsuppgifter och samordning bör förstärkningar

utöver vad som föreslagits komma till stånd inom arbetsmarknadsstyrelsen.

LO ifrågasätter om inte länsarbetsnämnderna också kräver förstärkningar

för ändamålet utöver de av utredningen föreslagna.

Utredningens förslag till åtgärder för att bereda de handikappade

ökade möjligheter till förvärvsarbete tillstyrks i huvudsak av bl. a. medicinalstyrelsen,

riksförsäkringsverket, SAF, Sveriges industriförbund, HCIi,

SVCK och SACO. Samhällets ansvar för att den handikappade blir delaktig

i rätten till ett meningsfyllt och lönsamt arbete är enligt SVCK en väsentlig

del av det trygghetssystem, som är under uppbyggnad i vårt land. De synpunkter

och förslag utredningen anför rörande arbetsprövning, arbetsträning,

yrkesutbildning, arbetsplacering, skyddad verksamhet och näringshjälp

synes väl ansluta sig till en sådan uppfattning.

HCK anmärker att utredningen inte försöker sig på den svåra uppgiften

att mäta hela behovet av arbetsvärd och rehabilitering utan nöjer sig med att

förorda fortsatt utbyggnad i olika avseenden. Ringa uppmärksamhet ägnas

åt behovet av en uppspårande verksamhet. Man kan näppeligen ta för givet

att hela behovet automatiskt registreras genom försäkringskassor samt arbetsförmedlings-,

sjukvårds- och socialorgan. Vissa handikappgrupper tycks

HCK vara underrepresenterade i arbetsvärdens verksamhet, bl. a. kvinnliga

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

handikappade, psykiskt sjuka och defekta samt hörselskadade. Handikappfrekvensen

är högre i glesbygderna än i tätorterna, beroende på att de handikappade

till stor del lämnas kvar vid flyttning till städer. Veterligen finns

inga uppgifter som direkt belyser i vad mån befolkningen i glesbygderna får

sitt behov tillgodosett i liknande utsträckning som i stadsbygderna.

SAF och Sveriges industriförbund anför att den rent arbetsmarknadsmässiga

arbetsvärdens resurser bör förbehållas sådana handikappade, som har

vilja och förmåga till anpassning i arbetslivet. Detta torde vara nödvändigt

inte minst för att kunna etablera ett förtroendefullt samarbete mellan arbetsvårdsmyndigheterna

och de företag som bereder anställning åt handikappade.

Det torde således vara av stor betydelse, att de handikappades

problem analyseras med utgångspunkt i olika handikappgruppers möjligheter

till anpassning i arbetslivet. Utredningen tillgodoser enligt SAF:s och

industriförbundets mening inte detta önskemål.

Centrala rehabiliteringsbercdningen konstaterar att utredningen -—- samtidigt

som den anger att gränsen mellan medicinsk rehabilitering och arbetsvärd

måste vara flytande — ändå ibland själv drar mycket skarpa sådana

gränslinjer. Anmärkningsvärt är också att utredningen ibland hänför även

klart medicinskt präglade åtgärder till arbetsvärden. Utredningen synes här

ha varit alltför bunden vid rehabiliteringssynen från ett tidigare utvecklingsskede,

då arbetsvärden i stort sett ensam hade att svara för rehabilitering av

sjuka och handikappade i syfte att tillgodogöra samhället de partiellt arbetsföras

arbetskraft.

Riksförsäkringsverket påpekar att försäkrad som undergår arbetsprövning,

yrkesutbildning eller arbetsträning får både utbildningsbidrag från

arbetsmarknadsverket och förmåner från den allmänna försäkringen, ett

system som kräver ett relativt omständligt aviseringsförfarande mellan försäkringskassorna

och länsarbetsnämnderna och därför är administrativt

tyngande. Enligt verkets mening är det angeläget att få till stånd ett enhetligt

och rationellt system för att tillgodose försörjningsbehovet under tid

för rehabiliteringsåtgärder. Frågan härom är av sådan betydelse att den

bör utredas närmare.

Utredningens uttalande om att arbetsvårdsexpeditionernas

personalbehov bör tillgodoses i största möjliga utsträckning

stöds av bl. a. medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, centrala rehabiliteringsberedningen

och Sveriges Socionomförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen uppger att antalet arbetsvårdssökande fördubblades

mellan åren 1960 och 1964. Arbetsvårdsexpeditionerna har inte tillförts

personalförstärkningar i takt med de växande anspråken. Den eftersläpning

i handläggningen av ärendena som härigenom uppstått orsakar samhället

kostnader som hade kunnat undvikas om de handikappade snabbt kunde

återföras till arbetslivet.

HCK understryker att personalkapaciteten är avgörande inte minst för de

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 91

gravt handikappade som ständigt blir eftersatta vid knapphet på arbetsvårdsresurser

eller på grund av en naturlig strävan hos arbetsvårdsorganen

att redovisa »statistiskt» goda resultat av verksamheten.

SVCK anför att fördelen med arbetsvärdens flexibla personalpolitik otvivelaktigt

bar varit att rekryteringssvårigheter inte bar varit lika kännbara

som inom sjukvården med dess mera strikta kvalifikationsnormer. En nackdel

med denna politik, som kan komma att bli mera betydelsefull i framtiden,

är en viss ojämnhet i personalkvaliteten. Här synes ytterligare överväganden

erfordras av arbetsmarknadsstyrelsen.

Även centrala rehabiliteringsberedningen understryker önskvärdheten av

att upprustningen av arbetsvärden inte enbart blir kvantitativ. Arbetsuppgifterna

ställer stora krav på personlig lämplighet och förutsätter grundläggande

utbildning i bl. a. socialmedicin, socialkunskap, psykologi och arbetsfysiologi

förutom kunskaper om arbetsmarknadsfrågor in. in.

Förslaget att avdelningar för standardiserad arbets pr öv ning inrättas

vid vissa träningsverkstäder biträds av skolöverstyrelsen, styrelsen för

statens arbetsklinik, DHR, Sveriges Socionomförbund och LO. Klinikstyrelsen

hävdar att det inte går att bedriva en metodisk arbetsträning vid en

institution som saknar prövningsavdelning. Å andra sidan är prövningsavdelningarna

beroende av träningsverkstädernas resurser i form av realistiska

arbetsuppgifter, maskiner och en verklighetsbetonad arbetsmiljö.

Centrala rehabiliteringsberedningen finner det osäkert vad utredningens

förslag innebär och därmed vilken reell skillnad som kan föreligga mellan

utredningens förslag och beredningens riktlinjer för en till rehabiliteringsklinikerna

förlagd arbetsprövning. Beredningen erinrar om att den uttalat

att, till dess rehabiliteringskliniker hunnit byggas ut, det kan vara av värde

att övergångsvis anordna arbetsprövning vid särskilda träningsverkstäder,

varvid ansvaret för den medicinska sidan av provningsverksamheten bör

läggas på en lämpligt utbildad läkare vid närbeläget lasarett.

Svenska landstingsförbundet har inte något att erinra mot att arbetsprövningsresurser

i nuläget tillförs arbetsvårdsorganisationen men anser det

angeläget att sådana former väljs härför att, om så visar sig lämpligt, prövningsresurserna

kan överföras till eller i vart fall mtimt samordnas med

prövningsresurserna inom den medicinska rehabiliteringen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och LO tillstyrker utredningens förslag om

statsbidrag till prö v ningsa v delningar.

Svenska landstingsförbundet uttalar att bidrag till driftkostnaderna enligt

fastställd normalkostnad kan vara acceptabelt under förutsättning att

normalkostnaden bygger på principen om full kostnadstäckning och att ersättningarna

ändå kan fortlöpande anpassas med hänsyn till ofrånkomliga

kostnadsstegringar. Förbundet förutsätter att huvudmännen lämnas tillfälle

till direkta överläggningar om dessa problem innan nya föreskrifter fastställs.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

När det gäller arbetstränin g och skyddade verkstäder

understryker medicinalstyrelsen behovet av skyddad sysselsättning

för institutionsklientelet. Härför avsedda verkstäder bör få en mer industriell

inriktning än nu är fallet och bör därför inte förläggas inom utan i nära anslutning

till vårdanstalt. Vissa grupper psykiskt utvecklingsstörda och mentalt

sjuka, som f. n. är mer eller mindre permanent omhändertagna i sluten

eller halvöppen vård, skulle därigenom kunna beredas en meningsfull sysselsättning.

För att öka val- och differentieringsmöjligheterna vid skyddade verkstäder

bör enligt HCK ses till att verkstäderna får viss minsta kapacitet, vilket

stödjer tendensen att låta uppgiften bli sekundärkommunal i stället för primärkommunal.

Detta å sin sida skapar behov av transportservice, inackorderingshem

och invalidbostäder inom räckhåll från verkstäderna.

Med hänsyn till att träningen är en form av utbildning ifrågasätter LO

om det inte är lämpligast att arbetsvårdsorganen utrustas med anslag för

att köpa de kommunala träningsverkstädernas tjänster. På det sättet kunde

de ställa krav på att verksamheten skall ha en tillräckligt hög kvalitet.

Centrala rehabiliteringsberedningen anser att träningsverkstäderna inte

tillräckligt följt med utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade krav

som delvis nya klientgrupper ställer. Träningsmöjligheterna borde utökas

till exempelvis kontors-, handels- och hushållsarbete. För att öka registret

av träningsmöjligheter borde träningsplatser kunna förläggas till annan

kommunal och statlig verksamhet liksom till det privata näringslivet. Liknande

synpunkter anför TCO.

Förslaget att statsbidraget vid arbetsträning bör

helt täcka kostnaderna för bidraget till klienternas uppehälle förordas av

skolöverstyrelsen, HCK samt av Svenska landstingsförbundet, som framhåller

att en frigörelse från eventuellt förefintligt felinriktat produktionsintresse

kan åstadkommas genom upplysning. Det gäller enligt förbundets

mening inte i första hand ett ekonomiskt problem. Förslaget om ökat statligt

åtagande beträffande försörj ningsbidraget torde ändock vara väl motiverat.

Länsarbetsnämnden i Malmöhus län anför mot förslaget att verksamheten

ännu inte är lokalmässigt skild från den skyddade verksamheten och att

det lätt kan hända att man till träningsfall kommer att hänföra sådana som

rätteligen borde anses vara placerade i skyddad sysselsättning.

I fråga om arbetslönerna vid skyddad sysselsättning

framhåller Svenska landstingsförbundet att förtjänstmöjligheterna

inom den skyddade verksamheten torde inrymma svåra avvägningsproblem.

Tyvärr innehåller betänkandet inget material som belyser denna fråga. Förbundet

är dock berett att med landstingen och andra berörda parter diskutera

frågan om mera enhetliga lönesystem för ifrågavarande verksamhet.

Skulle nödvändiga justeringar av löneförmåner leda till att maximibeloppen

för statsbidrag allmänt överskrids, aktualiserar detta självfallet frågan om

en höjning av dessa belopp.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 93

Länsarbetsnämnden i Malmöhus lön påpekar att en direkt prestationslön

skulle verka försämrande för ett hårt handikappat klientel som liai svårt

att göra skäl för den garanterade timpenningen.

LO anser att de principer som anges i betänkandet ansluter väl till dem

som tillämpas på den öppna arbetsmarknaden. Avtalsförhållandena vid beredskapsarbetena

för svårplacerad arbetskraft bör också kunna ge vägledning.

Frågan bör lösas i samarbete mellan den fackliga rörelsen, kommunförbunden

och arbetsmarknadsstyrelsen.

Behovet av och förutsättningarna för att anordna skyddad sysselsättning

för svårt invalidiserade och utvecklingshämm

a d c personer bör enligt Svenska landstingsförbundet utredas närmare.

I anslutning därtill bör även övervägas hur särskilda statsbidrag

för sådan verksamhet lämpligen bör vara utformade.

Medicinalstyrelsen finner det tveksamt om differentierade bidrag bör införas

eftersom olika bidrag riskerar att leda till kategoritänkande och ofta

medför gränsdragningsproblem. DHR anger som särskilt skäl för höjning

av driftbidraget att i detta även bör få inräknas resekostnader för rörelsehindrade

och blinda.

Vad angår användningen av näringshjälp anför LO skepsis

mot att handikappade startar egna företag. Av en undersökning framgår

att endast 24 av 53 innehavare av verkstadsrörelse kunde helt försörja sig

på sin verksamhet. För arbetsvärden är näringshjälpsärenden i samband

med startande av egna företag mycket arbetskrävande. Det kan innebära att

andra arbetsuppgifter under lång tid får stå tillbaka för ett enda ärende.

Arbetsvärdens personalresurser är knappa. Med hänsyn till det ständigt

ökade antalet arbetsvårdssökande torde utsikterna att avsevärt förbättra

denna situation vara begränsade även vid ganska stora personalförstärkningar.

Höjning av näringshjälpens maximibelopp från 10 000 till 12 000 kr. tillstyrks

av LO.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att bidrag till inköp av bilar i särskilda

fall skall kunna utgå med 15 000 kr.

Länsarbetsnämnderna i Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus

län anser att bidraget till motorfordon kan begränsas till 12 000 kr. men att

detta belopp inte är tillräckligt när det gäller näringshjälp till egen rörelse

om stödet skall få avsedd effekt.

HCK och DHR menar att även en gräns vid 12 000 kr. kommer att verka

hindersam i många fall. Om det av budgettekniska skäl skulle anses ogörligt

att helt avskaffa maximigränsen bör en gränsdragning endast binda

lokala organ, medan centrala organ, som har ansvar för att det totala anslagsbeloppet

räcker för så många som möjligt, får rätt att i enskilda fall

sträcka sig över maximigränsen.

Riksförbundet för Hjärt- och Lungsjuka ifrågasätter om inte de maximerade

beloppen enbart borde tillämpas på bilköp med hänsyn till att man

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

där rör sig inom en relativt enhetlig kostnadsram, medan näringshjälpen till

rörelse borde anpassas till de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet.

A rbetsmarknadsstijrelsen och HCK förordar att företagareföreningarna

får anslag för att ge kompletterande kredit till handikappade vid start av

egen rörelse.

1962 års företagareföreningsutrcdning framhåller att de ärenden som

främst berör företagareföreningarnas verksamhetsområde, nämligen verkstadsrörelserna,

såväl antals- som beloppsmässigt utgör endast en mindre

del av låneärendena. Merparten utgörs av hjälp att starta kiosk- eller affärsrörelser,

alltså ärenden som ligger utanför föreningarnas normala verksamhetsområde.

Även om den föreslagna kreditgivningen skall ske efter noggranna

undersökningar om personlig lämplighet och efter företagsekonomiska

undersökningar av kvalificerad expertis förutsätts dessa ärenden bli

mera liberalt bedömda än övriga låneärenden. Det är tydligt att det slutliga

avgörandet vid en kreditprövning av detta slag måste bygga på en samlad

bedömning av den handikappades situation och utkomstmöjligheter. En sådan

måste enligt företagareföreningsutredningens uppfattning åvila arbetsvårdsmyndigheten,

inte företagareföreningen. Om den nuvarande räntefria

långivningen även i fortsättningen skall ingå bland de stödformer som arbetsvårdsexpeditionerna

äger tillämpa, synes eu samordning inom arbetsmarknadsverkets

ram av bidrag, räntefria lån och räntebärande lån vara naturlig.

Detta utesluter givetvis inte att företagareföreningarna när det gäller

verkstadsrörelser och liknande företag fungerar som utredande och förslagsställande

instans. Om lånemedlen utlämnas centralt genom arbetsmarknadsstyrelsen,

skulle vidare undvikas olägenheten av att mellan föreningarna

fördela det föreslagna lånebeloppet (i medeltal 200 000 kr. per förening).

Behovet av lånemedel inom varje enskilt län måste ju förutsättas

variera mycket mellan olika år. — Beträffande formerna för anvisning och

förvaltning av de föreslagna lånemedlen förordar företagareföreningsutredningen

att utlåningen sker från särskild lånefond, förvaltad av arbetsmarknadsstyrelsen.

HCK och DHR biträder förslaget att näringshjälp skall kunna lämnas två

eller flera handikappade som startar gemensamt företag.

Slutligen tillstyrker 1962 års företagareföreningsutredning, HCK och TCO

att arbetsmarknadsstyrelsen utarbetar riktlinjer för hjälp och tillsyn vid

handikappads start av rörelse.

Utredningens synpunkter och förslag rörande den äldre arbetskraften

har genomgående mottagits positivt av remissinstanserna. Generellt

tillstyrks utredningens förslag av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, domänstyrelsen

och TCO.

SACO anser att de generella arbetsmarknadspolitiska medlen torde vara

verksamma även vid tillvaratagandet av den äldre arbetskraften. Speciellt

intresse bör ägnas åt att skaffa fram deltidsanställningar och åt utformning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966 05

av olika pensionsbestämmelser, vilka inte får motverka arbetsbenägenheten

bos de gamla.

Även LO understryker att alla arbetsmarknadspolitiska medel bör stå de

äldre till buds. LO anser vidare att det torde finnas tillfällen då åtgärder av

arbetsvårdskaraktär bör komma till användning. Dessutom understryker

LO utredningens uttalande om behovet av yrkesvägledning och att möjligheter

bör finnas att hänvisa äldre till anlagsprövning.

Centrala rehabiliteringsberedningen finner det anmärkningsvärt att utredningen

föga diskuterar den fortsatta automatiseringens inverkan på de äldre

och handikappades sysselsättningsproblem. Mot bakgrunden av den väntade

stora ökningen av antalet äldre begränsat arbetsföra hade det också varit

önskvärt att mera konkreta förslag till åtgärder hade lagts fram.

Skolöverstyrelsen, länsarbetsnämnden i Gävleborgs län, LO, SAF, Sveriges

industriförbund, Sveriges Socionomförbund och SR tillstyrker utredningens

förslag beträffande lokala sysselsättningsnämnder,

medan länsstyrelsen i Jämtlands län samt länsarbetsnämnderna i Kristianstads,

Malmöhus, Skaraborgs och Jämtlands län avstyrker förslaget. Länsstyrelsen

anser att samarbetet på det lokala planet liksom hittills bör kunna

ske mellan den lokala arbetsförmedlingen och de kommunala organ som nu

sysslar med dessa frågor.

LO anser att, om en tjänst som inspektör för aktiveringsuppgifter avseende

bl. a. äldre arbetskraft inrättas vid länsarbetsnämnderna, det blir nödvändigt

med en motsvarande förstärkning i form av en central delegation hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Även TCO och Statstjänstemannens riksförbund lägger

stor vikt vid att den föreslagna delegationen inrättas.

Till förslaget om översyn av bestämmelserna rörande förtida uttag

av pension ansluter sig SAF, Sveriges industriförbund och

Sveriges Socionomförbund.

Riksförsäkringsverket påpekar att utredningen berör endast ett par av de

många negativa följdföreteelser som ett förtida uttag drar med sig. Å andra

sidan kan vissa för pensionstagaren gynnsamma effekter inträffa. Det är

svårt att i siffror värdera dessa i olika riktningar verkande effekter av ett

förtida uttag. Genomsnittligt sett torde nuvarande bestämmelse om pensionsavdrag

ge full kompensation för att den förmån, som utredningen berör,

inte ingår i gällande lagstiftning. Verket ifrågasätter starkt om problemet

har sådan räckvidd som utredningen synes göra gällande. Det förefaller också

tveksamt om en särbestämmelse kan vara av sådan betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt

att den motiverar ett ytterligare komplicerande av pensionslagstiftningen.

Inte heller Kooperativa förbundet och LO finner den föreslagna

översynen erforderlig.

SAF, Sveriges industriförbund och Sveriges Socionomförbund förordar

förslaget att reglerna för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner

övervägs på nytt.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

LO kan förstå slutsatsen att avdragsreglerna kan ha ogynnsamma verkningar

ur arbetsmarknadssynpunkt. En viss mildring av dessa verkningar

skulle under tiden fram till ATP:s fullfunktionsstadium uppnås om inkomstgränserna

värde- eller standardsäkrades.

Riksförsäkringsverket hänvisar till det avvisande uttalande rörande en

uppmjukning av inkomstprövningsreglerna som gjorts av socialförsäkringskommittén

och som lämnats utan erinran av departementschefen (prop.

1962:90) och riksdagen. Enligt detta uttalande skulle en uppmjukning av

avdragsreglerna väsentligen tillgodose de ekonomiskt bäst ställda pensionärerna.

Enligt verkets mening saknas f. n. anledning att ompröva reglerna

för inkomstprövning av vissa folkpensionsförmåner.

Kommerskollegium, skolöverstyrelsen, Kooperativa förbundet, Svensk industriförening,

SR och TCO tillstyrker helt utredningens förslag rörande

den utländska arbetskraften.

Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att vad utredningen anfört överensstämmer

med en av styrelsen tidigare gjord framställning om bemyndigande

att medverka till överföring av utländsk arbetskraft.

SAF och Sveriges industriförbund anför att en invandring av utländsk

arbetskraft är önskvärd för att i en situation med totalt sett hårt ansträngda

arbetskraftsresurser möjliggöra realiserandet av enskilda företags produktionsmål.

Dessutom bör beaktas de stora förändringar, som sker eller redan

genomförts inom EEC-området och som syftar till att skapa en helt fri arbetsmarknad.

Sverige bör mot denna bakgrund vidta mer aktiva åtgärder

än hittills för att kunna hävda sig i den internationella konkurrensen om

arbetskraften. Det samarbete mellan de olika ländernas arbetsförmedlingar

som föreslås av utredningen är av stort värde men kommer kanske inte att

vara tillfyllest. Fastmera torde rekryteringen liksom hittills även få lov att

bedrivas av enskilda företag för att bli fullt effektiv. Arbetsmarknadsmyndigheterna

bör dock kunna göra nytta som marknadsundersökare och som

allmänt goodwill-organ för vårt land. En avgörande fråga i sammanhanget

är möjligheterna för utlänningar att få arbetstillstånd. Det är beklagligt att

utredningen inte har tagit klar ställning för en uppmjukning av nuvarande

regler angående arbetstillstånd. Som bestämmelserna nu tolkas, innebär de

att arbetstagarorganisationerna i praktiken avgör vilka utlänningar som

skall få arbetstillstånd och på vilka villkor. Då arbetstagarorganisationernas

ställningstagande i det enskilda fallet ofta är grundat på kortsiktiga gruppintressen,

är denna utveckling synnerligen betänklig. Här bör en ändrad tilllämpning

komma till stånd.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser att ett smidigare förfarande vid

meddelande av arbetstillstånd är önskvärt. Den ingående prövning av individuella

ansökningar som förekommer inom vissa fackförbund torde med

fördel kunna ersättas med en mera generell tillståndsprövning från arbetsmarknadsstyrelsens

sida.

opaginerad Kontrollera mot PDF

5)7

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1966

LO anför hl. a. afl uppmärksamheten i högre grad än utredningen gjort

hör riktas på sociala och ekonomiska anpassningsproblem som möter utlänningar

i Sverige. Det kan gälla höstäder, kontakter med myndigheter och

arbetskraftens anpassning. En sådan undersökning bör genomföras snart.

Det är LO:s mening att eu aktiverad invandringspolitik förutsätter vidsträckta

åtgärder för att garantera en god anpassning i Sverige.

Både den in- och utländska rörligheten har enligt vad LO framhåller med

nödvändighet selektiva drag. Tyvärr har arhetsmarknadsutredningen avstått

från att diskutera selektiviteten i invandringen i Sverige och att bedöma

dess överensstämmelse med den i övrigt bedrivna strukturpolitiken. F. n.

finns en selektiv styrning av invandrarströmmen i mindre önskvärd riktning

på det sättet att en koncentration av utlänningar observeras i vissa företag

i låglönebranscher. LO anser att arbetstillståndsgivning bör ske enligt

generella regler så att inte omotiverade skillnader mellan yrken och branscher

uppstår. Genom att göra tillstånden konsekvent beroende av behovsoch

tillgångstendenserna på ett allmängiltigt sätt skulle en viss grad av

överensstämmelse med strukturpolitiken nås.

En giltighet för arbetstillstånden inom en brett avgränsad yrkesfamilj eller

ett branschområde kan, uttalar LO, vara önskvärd för att möjliggöra lättare

anpassning och flyttning. De nu rådande selektionstendenserna bör mötas

med speciella åtgärder för undervisning och yrkesutbildning av utlänningar.

Enligt LO bör inte ett rent ekonomiskt, nationellt betonat betraktelsesätt

vara utslagsgivande för ställningstagandena utan också sociala och kulturella

hänsyn. Mot bakgrunden av att nettoinvandringen i motsats till utredningens

förutsägelser ökat de sista åren och således visat sig relativd

flexibel, att de ekonomiska aspekterna på utländsk invandring behöver belysas

ytterligare samt att åtskilliga interna svenska arbetsmarknadsproblem

ännu är olösta, vill LO inte i detta sammanhang förorda en väsentlig liberalisering

av invandringen.

Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasätter med hänsyn till att rekryteringsaktioner

i regel måste samordnas med andra åtgärder bl. a. på bostadsförsörjningens

område lämpligheten av att helt åt arbetsmarknadsmyndigheterna

överlämna avgörandet i vilken omfattning kollektiv överföring skall

ske.

Statens utlänningskommission finner önskvärt att Sverige medverkar till

en fortsatt liberalisering av arbetskraftsutbytet mellan de till OECD anslutna

staterna i syfte att få till stånd en gemensam arbetsmarknad. Arbetsmarknadsstyrelsen

bör få de resurser som behövs för att effektivera den internationella

arbetsförmedlingsverksamheten inom OECD:s ram. Om behovet

av utländsk arbetskraft måste tillgodoses från länder utanför OECD anser

kommissionen att det liksom tidigare bör åvila Kungl. Maj :t att från fall

till fall avgöra i vilken omfattning en sådan överföring skall ske och att

ställa erforderliga medel till förfogande härför.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Konjunkturinstitutet ifrågasätter om Sverige behöver en nettoinvandring

av den storlek som utredningen förutsatt. I den mån vi får en mindre spontan

nettoinvandring måste de kostnader vi tvingas lägga ned på att öka nettoinvandringen

till önskad storlek vägas mot de vinster vi kan göra härigenom.

En sådan ekonomisk kalkyl är givetvis inte lätt att göra, men utredningen

har inte ens diskuterat frågan på sådant sätt. Enligt institutets uppfattning

måste mer ingående kostnadsdiskussioner föras innan beslut fattas

om en aktivare invandringspolitik.

När det gäller förmåner vid sjukdom eller arbetslöshet

för utländsk arbetskraft som överförts till Sverige genom arbetsmarknadsverket

erinrar statens utlänningskommission om att Sverige anslutit

sig till vissa av Europarådets medlemsstater träffade avtal om social

''trygghet. Härigenom har Sverige redan förbundit sig att i fråga om sjukförmåner

jämställa medborgare i ett flertal av de stater som är anslutna

till OECD med svenska medborgare. Att därutöver införa speciella förmåner

för en viss grupp utlänningar förefaller mindre välbetänkt. Det måste nämligen

för alla de utländska arbetare, som anlänt till Sverige på annat sätt än

genom kollektiv överföring, te sig orättvist att de i fråga om sjukförmåner

skall ställas i sämre läge, trots att de är lika betydelsefulla för den svenska

produktionen. Förslaget om bättre förmåner vid arbetslöshet för de kollektivt

överförda utlänningarna avstyrks av kommissionen. En kollektiv överföring

av utländsk arbetskraft bör nämligen rimligen planläggas på sådant

sätt, att garantier föreligger för att vederbörande utlänning kan beredas

sysselsättning i Sverige under åtminstone ett år.

SAF och Sveriges industriförbund tillstyrker däremot utredningens förslag.

LO som har samma mening tillägger att arbetslöshetshjälp i olika former

bör ges utlänning som har fått arbetstillstånd oberoende av om initiativet

till rekryteringen kommit från svensk sida. Så långt det är möjligt bör

Utlänningens förmåner överensstämma med den svenske arbetstagarens och

tryggas genom särskild försäkring snarare än genom bidrag från länsarbetsnämnderna.

6. Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen

Nuvarande förhållanden

Investeringsfonder. Investeringarna är i hög grad känsliga för konjunktursvängningar.

De tenderar att öka vid högkonjunktur och minska under

lågkonjunktur. Detta gäller särskilt de privata investeringarna. För att nå

utjämning har bestämmelser införts, varigenom aktiebolag, ekonomiska föreningar

och sparbanker får möjlighet att skattefritt fondera vinstmedel för

framtida investeringsändamål. Investeringsfonderna är av två slag, dels för

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

rörelse, dels för skogsbruk. Avsättningen är maximerad för rörelse till 40 %

av årsvinsten före skatt och för skogsbruk till 10 % av bruttointäkten. Villkor

för skattefrihet är att viss del av fonden, för aktiebolag 40 % och för

övriga 40 %, insätts på spärrat konto i riksbanken. Fonderna får investeringsstyrande

effekt genom att skatteförmåner utgår om fonderna används

på sätt som myndigheterna finner önskvärt från arbetsmarknadssynpunkt.

Beslut om fondernas användning fattas av Kungl. Maj :t eller efter beslut av

Kungl. Maj :t av arbetsmarknadsstyrelsen. Besluten innehåller bestämmelser

om den tid under vilken fonderna får tas i anspråk och kan gälla generellt

eller omfatta endast vissa branscher eller vissa geografiska områden. En

närmare redogörelse för gällande bestämmelser om fonderna, de skatteförmåner

de medför samt det sätt på vilket de utnyttjats under senare år lämnas

i utredningens betänkande, s. 157—162 och 171—180.

Industribeställningar. Under senare år har man uppmärksammat möjligheten

att möta en reducerad efterfrågan på vissa industriers produkter genom

att lägga ut statliga, kommunala och privata beställningar för att därmed

stödja produktion och efterfrågan. Utläggning av industribeställningar

i sysselsättningsskapande syfte har prövats åren 1958 1959 och 1963.

Under 1958—1959 var avsikten att förhindra arbetslöshet. Beställningarna

styrdes till olika slag av företag med avsättnings- och sysselsättningssvårigheter.

Bl. a. ställdes efter framställning från arbetsmarknadsstyrelsen särskilda

medel till förfogande för att möjliggöra fortsatt produktion. Dispens

lämnades från upphandlingsförordningens bestämmelser om anbudsförfarande.

Med direkt arbetsmarknadspolitisk motivering tillkom under perioden

industribeställningar från statliga verk och myndigheter för 65 milj. kr.

De fördelades på varvsindustri, textilindustri, teleindustri, verkstadsindustri

m. fl. Tack vare dessa beställningar undgick uppskattningsvis 3 000 personer

permittering.

År 1963 syftade beställningarna till att stödja sysselsättningen inom en

hel bransch, nämligen verkstadsindustrin. Man följde strikt upphandlingsförordningens

regler. Statliga beställningar för 50 milj. kr. tidigarelades.

Beställningarna finansierades dels med redan tillgängliga medel, dels med

extra medel som ställdes till myndigheternas disposition. Dessutom erhöll

arbetsmarknadsstyrelsen bemyndigande att under år 1963 bevilja kommuner,

landsting in. fl. kommunala myndigheter och bolag statsbidrag med

högst 20 % av inköpssumman vid beställningar i sysselsättningsfrämjande

syfte. Medel togs från reservationsanslaget till Vissa sysselsättningspolitiska

åtgärder. Beställningar uppgående till 83,3 milj. kr. utlades. De nämnda

åtgärderna medförde sysselsättning för ca 1 300 årsarbetare.

En utförlig redogörelse för industribeställningarna finns i utredningens

betänkande s. 185—190, vartill hänvisas.

Beredskapsarbeten. Syftet med beredskapsarbetena var ursprungligen atf

ge de arbetslösa en tillfällig hjälp. Senare vidgades syftet till att öka de

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

offentliga investeringarna för att direkt och indirekt påverka den totala

sysselsättningen vid en konjunkturavmattning.

Trots stora framsteg på säsongutjämningens område under de båda senaste

årtiondena är sysselsättningsgraden alltjämt väsentligt lägre under

vintern än under sommaren, särskilt i fråga om byggnads- och anläggningsarbetena.

Den kvarstående säsongarbetslösheten har under senare år i stegrad

utsträckning mötts med beredskapsarbeten.

Inom av arbetsmarknadsstyrelsen för viss tid bestämda ramar må länsarbetsnämnderna

besluta om särskilda arbeten för svårplacerade och om

skogsvårdsarbeten. I fråga om andra arbeten beslutar styrelsen. Hos nämnderna

och styrelsen registreras statliga och kommunala anläggningsarbeten

som lämpar sig som beredskapsarbeten. För statliga byggnadsarbeten samarbetar

arbetsmarknadsstyrelsen och fackmyndigheten.

Enligt arbetslöshetskungörelsen (SFS 1949:278) skall till beredskapsarbeten

väljas projekt, som är så angelägna, att de kan förutses komma att

utföras under den närmaste tiden oberoende av om arbetslöshet råder eller

inte. Bland projekt av samma angelägenhetsgrad bör företräde lämnas dem

som utan större olägenhet kan upptas, nedläggas, utökas eller inskränkas

alltefter arbetslöshetens växlande omfattning och åt dem som kan utföras

oberoende av årstid.

Beredskapsarbetena är av två slag, statliga och statskommunala. De

senare drivs i kommunal regi och till dem utgår statsbidrag i form av arbetsbidrag

och i förekommande fall årskostnadsbidrag. Arbetsbidrag utgår för

styrkta av arbetsmarknadsstyrelsen godkända kostnader för arbetet. I övrigt

utgår bidraget efter en normalbidragsprocent, vars storlek arbetsmarknadsstyrelsen

årligen fastställer på grundval av antalet skattekronor per innevånare

och den totala skattebelastningen inom kommunen. Normalbidragsprocenten

kan variera mellan 20 och 90 procent. Årskostnadsbidrag utgår i

förhållande till kommunens årliga av arbetsmarknadsstyrelsen godkända

kostnader. Bidragets storlek fastställs av styrelsen. Därvid skall iakttas att

kommunerna skall i bidragshänseende hänföras till grupper på sådant sätt

att högre årskostnadsbidrag utgår vid stigande normalbidragsprocent och

att även årskostnadsbidraget ökar då kommunens egna arbetslöshetskostnader

per skattekrona ökar.

Vid beredskapsarbeten tillämpas öppna marknadens löner.

Till beredskapsarbeten hänvisas i princip endast sådana arbetslösa som

inte kan erbjudas arbete i öppna marknaden eller utbildas för sådant arbete.

Av undersökningar som gjorts vid ett par tillfällen framgår att tre fjärdedelar

av de hänvisade är 45 år eller äldre. Andelen hänvisade i åldern 60 år

och däröver ligger mellan 20 och 25 %. Tre fjärdedelar eller fler av de hänvisade

kommer från yrkesgrupperna lantbruks- och skogsarbete, byggnadsarbete

och diversearbete, dvs. yrken med betydande säsongförändringar.

Särskilt i övre Norrland är en del äldre arbetslösa placerade i beredskapsarbete

under långa sammanhängande perioder.

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1!)(>6

Arkivarbeten var ursprungligen avsedda som arbetslöshetshjälp för sådana

personer för vilka vanligt beredskapsarbete inte är lämpligt. I ökad

omfattning har de emellertid kommit att fungera som arbetsträning eller

skyddad sysselsättning för arbetslösa från tjänstemannagrupper vilka på

grund av personliga arbetshinder inte kan placeras på öppna marknaden.

Arkivarbetena kan vara statliga eller statskommunala. Till de statskommunala

utgår statsbidrag enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser om

årskostnadsbidrag.

I princip får löpande arbetsuppgifter inte ges åt arkivarbetare. Detta sker

emellertid numera ofta för att underlätta återgången till öppna marknaden.

Tidigare bedrevs arkivarbeten inte efter öppna marknadens villkor. En anpassning

därtill har emellertid skett genom riksdagsbeslut år 1962 om lönedifferentiering

med hänsyn till arbetets karaktär och individuell prestation.

Musikerhjälpen som är en särskild gren av arkivarbetena innefattar sysselsättning

åt arbetslösa musiker i aktivt musikerarbete, undervisning och

notskrivning hos amatörorkestrar, musikcirklar eller andra sammanslutningar

som inte bedriver yrkesmässig musikutövning.

Beträffande ytterligare uppgifter om beredskapsarbete m. m. hänvisas till

utredningens betänkande, s. 201- -227.

Utredningen

Användningen av investeringsfonder. Utredningen finner att investeringsfonderna

var ett verkningsfullt sysselsättningsstimulerande medel under

konjunkturnedgången 1958—1959. En alltför stor del av sysselsättningseffekten

sammanföll emellertid med konjunkturuppgången och den följande

högkonjunkturen. Vid frisläppandet av fonderna år 1962 blev effekten

gynnsammare främst tack vare att åtgärder vidtogs snabbare efter

konjunkturomslaget och samtidigt begränsades ganska snävt i tiden.

Utredningen rekommenderar att investeringsfonderna används även om

det inte föreligger en fullt utvecklad konjnnkturavmattning. I lägen då

man inte är säker på hur konjunkturen kommer att utvecklas bör man

kunna ta vissa risker, eftersom det har avgörande betydelse att man sätter

in åtgärderna snabbt. Riskerna kan minskas genom att man i inledningsskedet

ger tillstånd i begränsad omfattning och genom att metoden att

meddela beslut för begränsad tid utvecklas vidare.

År 1963 togs investeringsfonderna i bruk också som lokaliseringspolitiskt

instrument. Utredningen finner uppenbara risker förknippade med en sådan

utvidgning av fondernas användning och uttalar att investeringsfondssystemet

i sin nuvarande utformning bör förbehållas rent konjunkturpolitiska

uppgifter.

Variationer i de offentliga investeringarna. Det är numera en allmänt vedertagen

uppfattning att statens utgiftspolitik bör motverka det enskilda

opaginerad Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

näringslivets konjunktursvängningar. Ett ganska omfattande administrativt

och finansiellt svängrum för en aktiv konjunkturpolitik finns inom

ramen för den ordinarie statsbudgeten samt systemet med beredskapsstat

och därtill knuten finansfullmakt.

Direkta möjligheter för staten att åstadkomma en konjunktur anpassad

styrning föreligger först och främst beträffande investeringarna inom den

egna sektorn. Av de totala maskininvesteringarna svarade staten år 1963

för ca */«. I fråga om byggnader och anläggningar var statens andel ca Vs.

Till detta kommer sektorer, som staten har möjlighet att mer eller mindre

direkt påverka med olika medel. En väsentlig del av det kommunala och

enskilda byggandet, framför allt bostadsbyggandet, sker sålunda med statliga

lån eller bidrag.

Utredningen anser att den konjunkturpolitik som förts under de senaste

konjunkturcyklerna företer vissa brister. Främst har det visat sig svårt att

öka investeringarna i sysselsättningsstödjande syfte tillräckligt snabbt. Eftersom

avmattningsperioderna tenderar att bli allt kortare kan en försening på

bara några månader innebära att den åtgärd som vidtas blir verkningslös

eller direkt olämplig därför att den kommer att verka först under nästa

konjunkturfas. Utredningen understryker mot bakgrunden härav att det

inte bör behöva föreligga en fullt utvecklad konjunkturavmattning för att

man ökar de offentliga investeringarna. Osäkerhet om den kommande utvecklingen

bör vara nog för att vidta åtgärder i sådant syfte. Skulle sedermera

tecken framkomma på att resurserna håller på att överansträngas

kan detta korrigeras på olika vägar.

För de arbetsobjekt som ingår i den allmänna beredskapsstaten gäller att

de skall kunna startas inom fyra månader, för husbyggnadsarbeten inom

sex till nio månader. Så långa igångsättningstider anser utredningen inte

vara tillfredsställande, utan planering och projektering bör drivas så långt

att man har underlag för att infordra anbud.

Variationer i investeringarna har på den statliga sidan inte mött ekonomiska

hinder vilket däremot i viss utsträckning varit fallet på den kommunala

sidan. Utredningen finner det sannolikt att kommuner med sysselsättningssvårigheter

skulle få lättare att finansiera väl förberedda arbetsobjekt

om statsbidrag som beviljats för tidigare utförda arbeten kunde

betalas ut omedelbart. Inte minst gäller detta statsbidrag för vatten- och

avloppsarbeten. Utredningen ifrågasätter vidare om inte riksbanken borde

medverka till att kommunerna under en konjunkturavmattning får lättare

att ta upp lån för att finansiera investeringsobjekt som är angelägna från

arbetsmarknadssynpunkt. I enstaka fall kan riksbankens medverkan till

sådana aktioner vara motiverad även under en högkonjunktur, särskilt om

det råder betydande skillnader i sysselsättningen mellan olika delar av landet.

Utredningen erinrar om att stabiliseringsutredningen varit inne på tanken

att statsbidragen till kommunerna skulle höjas under en lågkonjunktur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966 103

Även om det är osäkert om så särdeles mycket är att vinna härmed torde

dock systemet vara väl värt att pröva.

I ml as t r ibeställningar lades ut i ganska obetydlig omfattning åren 1958—

1959. Erfarenheten ger emellertid vid handen att de utgjorde ett värdefullt

komplement till andra sysselsättningsskapande åtgärder eller kontanthjälp.

Möjligheter hör därför finnas att även i fortsättningen lägga ut beställningar

till företag som varslat om friställning av personal till följd av definitiv

driftinskränkning eller driftnedläggelse. Beställningarna hör dock inte göras

mer omfattande än vad som är oundgängligen nödvändigt för att ge arbetsförmedlingen

erforderligt rådrum för att anskaffa nya anställningar eller

anordna utbildning. I sådana fall har nämligen sysselsättningssvårigheteina

som regel sin grund i strukturellt betingade förhållanden som det är angeläget

att så snart som möjligt komma till rätta med.

Beställningar bör även kunna läggas ut till företag som varslat om temporär

driftinskränkning eller driftnedläggelse om det bedöms som angeläget

att hålla personalen samlad för att snabbt kunna ta upp produktionen, då

utsikterna till avsättning ånyo förbättras. Innan stödbeställningar i sådana

fall läggs ut bör genom ingående undersökningar och överväganden klarläggas

vad som är anledningen till de aktuella avsättningssvårigheterna.

Visar det sig att svårigheterna beror på ett i förhållande till övriga företag

i branschen otillfredsställande kostnadsläge e. d., bör stödbeställningar inte

komma i fråga.

De stödbeställningar som under vårmånaderna 1963 lades ut till verkstadsindustrin

visar att man på denna väg kan stödja en hel sektor av

industrin. Utredningen föreslår därför att man även i fortsättningen vid en

mer allmän nedgång i en industribransch får möjlighet att genom beställningar

höja aktiviteten i branschen. Genom att mer definitivt slå in på denna

väg skulle man också vinna fördelen att kunna förebygga arbetslöshet för

tjänstemän, kvinnor och partiellt arbetsföra som hittills i endast obetydlig

utsträckning kunnat hjälpas genom beredskapsarbeten.

För att extra industribeställningar snabbt skall kunna sättas in bör den

del av investeringsreserven som avser statliga anskaffningar av industriprodukter

utökas. Vidare bör arbetsmarknadsstyrelsen årligen inventera kommunernas

förutsättningar att vid en konjunkturdämpning lägga ut stödbeställningar

hos industrin.

Till kommuner som år 1963 lagt ut stödbeställningar till verkstadsindustrin

utgick statsbidrag med 20 % av inköpssumman. Ett sådant bidrag

erfordras även i fortsättningen för att täcka kommunernas merkostnader.

Statliga industribeställningar bör i första hand bekostas av medel som

respektive verk och myndigheter redan disponerar. Dessutom bör arbetsmarknadsstyrelsen

disponera medel för industribeställningar på anslaget

till Allmänna beredskapsarbeten m. m.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Om iUdustribeställningar läggs ut till enskilda företag måste man, såsom

skedde vid de beställningar som gjordes åren 1958—1959, göra avsteg från

upphandlingsförordningens bestämmelser om infordrande av anbud. När

beställningar läggs ut till hela branscher bör däremot dessa bestämmelser

följas i princip.

Stödbeställningar branschvis bör inte användas när det gäller förnödenheter

som kan upphandlas utomlands på fördelaktigare villkor. I annat

fall diskrimineras utländska leverantörer, en verkan som bl. a. strider mot

reglerna för EFTA-samarbetet.

Beredskapsarbeten. Arbetslinjen har länge haft företräde framför understodslinjen

i arbetsmarknadspolitiken. Utredningen ansluter sig till arbetslinjen

men vill inte reservationslöst prioritera beredskapsarbeten före t. ex.

kontantersättning. Arbetslinjen får enligt utredningens mening inte fattas

så bokstavligt att varje arbetslös som inte omedelbart kan anpassas till

öppna marknadens möjligheter skall hänvisas till beredskapsarbete eller

likartad sysselsättning. I större utsträckning än som hittills skett bör arbetslöshetsförsäkringen

och den kommunala kontantunderstödsverksamheten

anlitas för att ge ekonomiskt skydd under kortare arbetslöshetsperioder

för att därmed bereda arbetsmarknadsorganen erforderligt rådrum

för omställning av arbetskraften. Kontantersättning måste också kunna tillgripas

när det visar sig omöjligt att bedriva beredskapsarbeten till rimliga

kostnader.

Inte heller för dem som drabbas av långvarig eller ständigt återkommande

arbetslöshet kan hänvisning till beredskapsarbete anses vara den

generellt sett lämpligaste lösningen. Beredskapsarbeten anordnas till alldeles

övervägande del inom byggnads- och anläggningsområdet. Till följd

av den snabba tekniska utvecklingen på detta område har beredskapsarbetena

efter hand i allt högre grad kommit att ge sysselsättning åt byggnads-

och anläggningsarbetare medan möjligheterna att sysselsätta arbetskraft

som inte är yrkeskunnig har minskat. Jämsides med denna utveckling

har det uppstått behov av att anordna sysselsättning för arbetslösa med

nedsatt arbetsförmåga. Detta betyder att man måste kunna skaffa fram

fler projekt som kräver mer manuellt arbete eller ordna sysselsättning i

andra former.

Man måste också i framtiden räkna med säsongvariationer i sysselsättningen.

Även om det sannolikt skulle vara både lättare och billigare att ge

de säsongarbetslösa en generös kontantersättning i stället för att fylla ut

deras lediga tid med allmänna arbeten, talar flera skäl för att beredskapsarbeten

också i fortsättningen måste tillgripas för att på ett önskvärt sätt

jämna ut sysselsättningen över året. Omfattningen av arbetena får bedömas

från sociala och ekonomiska synpunkter. Utredningen understryker vikten

av att arbetena bedrivs så att de ger maximal sysselsättning under vintern.

Utredningen är medveten om att det är svårt att nå denna effekt utan att

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 ur 1060 105

göra förberedande arbeten tidigt under hösten då del i regel inte behövs

extra sysselsättning. Denna svårighet bör dock vara möjlig att brygga över,

om man för nödvändiga förberedelsearbeten i ökad utsträckning använder

antingen svårplacerad arbetskraft som även sommartid sysselsätts i beredskapsarbeten

eller de berörda myndigheternas ordinarie personal.

Svårigheterna med att beredskapsarbetena bedrivs som separata företag

skulle vidare i betydande grad kunna begränsas om de arbetslösa placeras

i myndigheternas ordinarie arbeten. De arbetslösa skulle härigenom kunna

sättas in på de mest angelägna arbetsföretagen, och de skulle kunna fä

sysselsättning snabbare eftersom de kan hänvisas till redan etablerade arbetsplatser.

Problemet med förberedelse- och avslutningsarbeten bortfaller, eftersom

dessa arbeten kan utföras med ordinarie anslagsmedel och arbetskraft.

Utredningen föreslår att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen får placera arbetslösa

i ordinarie arbeten som försöksverksamhet, antingen genom att de

arbetslösa får bilda särskilda lag i pågående ordinarie arbeten eller genom

att ett särskilt avsnitt av arbetena avdelas för dem. Kostnaderna för att

sysselsätta de hänvisade, lämpligen beräknade per dagsverke, bör belasta

anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.

Vidare måste man även i framtiden räkna med alL tillgripa beredskapsarbeten

för att brygga över kortare eller längre störningar i sysselsättningen

i samband med struktur- eller konjunkturbetingade förändringar i näringslivet.

Särskilt kommer beredskapsarbeten att behövas under eu övergångstid

när företag inskränker eller helt ställer in driften för att ge arbetsförmedlingen

rådrum att placera om de anställda eller för att ett nytt företag

skall kunna lokaliseras till orten. Ett specialfall utgör den pågående omställningen

i skogsbruket. Denna berör i betydande utsträckning personer som

är starkt lokalt bundna och förhållandevis gamla. Utredningen, som i andra

avsnitt föreslår åtgärder ägnade att begränsa dessa omställningshinder,

anser likväl att beredskapsarbeten kommer att behöva sättas in i betydande

omfattning för att sysselsätta skogsarbetare/småbrukare som inte kan anpassas

till nya arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Framför allt kommer

sådana insatser att behövas i skogslänen, dvs. i Norrland samt i Värmland

och Kopparbergs län.

Av olika skäl måste samhället i ökad omfattning vidta särskilda åtgärder

för att sysselsätta svårplacerade arbetslösa. Det kan ske genom alt anordna

speciella statliga eller statskommunala beredskapsarbeten, arkivarbeten,

arbetsträning och skyddad sysselsättning i kommunala verkstäder eller halvskyddad

sysselsättning i näringslivet. Det kominer att bli nödvändigt att

satsa kraftigt på alla dessa typer av sysselsättningsmöjligheter.

Det är inte möjligt att ange hur stort behovet är av speciella beredskapsarbeten

för svårplacerad arbetskraft. Mellan budgetåren 1961/62 och 1962/66

fördubblades antalet dagsverken i sådana arbeten samtidigt som antalet

arkivarbetsplatser och platser i verkstäder för arbetsprövning, arbetsträning

4* - - Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. AV 52

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

och skyddad sysselsättning väsentligt ökades. Likafullt kunde konstateras

att resurserna var otillräckliga. Vad som hittills gjorts för t. ex. kriminalvårdsfall

och mentalvårdspatienter kan rubriceras som försök i liten skala.

Även för alkoholister finns betydande eftersatta behov av arbetsträning och

skyddad sysselsättning. Härtill kommer de inte specificerade grupper av

svårplacerade sökande som är anmälda hos arbetsförmedlingarna. Det är

alltså angeläget att de särskilda arbetena för svårplacerade utökas och om

möjligt differentieras ytterligare.

För intagna på mentalsjukhus, alkoholistanstalter, ungdomsvårdsskolor

och kriminalvårdsanstalter ordnas arbetsterapi i olika former huvudsakligen

i anstalternas egen regi. På försök har också anordnats beredskapsarbeten

för dessa vårdtagare. Det är delvis en praktisk fråga hur denna

utökade arbetsterapi skall administreras. Eftersom behovet av särskilda

sysselsättningsåtgärdcr för utskrivna hittills inte på långt när kunnat tillgodoses,

är det arbetsmarknadsutredningens uppfattning att arbetsmarknadsverkets

insatser i första hand bör inriktas på dem som lämnar anstalterna

och att de för vården ansvariga myndigheterna bör svara för den

förbättring av arbetsterapin på anstalterna som är nödvändig.

Endast i begränsad utsträckning lyckas arbetsförmedlingen ordna anställningar

i öppna marknaden för dem som placeras i beredskapsarbeten för

svårplacerade. Detta beror sannolikt på att de anvisade ofta är svårt handikappade.

En annan orsak torde vara att arbetsvårdsinsatserna för klientelet

över huvud taget varit otillräckliga. Eftersom dessa beredskapsarbeten i

största möjliga utsträckning skall tjäna som förberedelse och träning för

arbete i öppna marknaden, bör tränings- och utbildningsmomenten beaktas

i högre grad än vid andra beredskapsarbeten. För att underlätta de hänvisades

återgång till arbete i öppna marknaden fordras också en systematisk

observation av de enskilda sysselsatta i likhet med vad som sker vid arbetsträning

och skyddad sysselsättning i de kommunala verkstäderna för

handikappade. Arbetslag bör därför bildas av läkare, kurator, arbetsvårdsassistent

och platsledare med uppgift att kontinuerligt följa de hänvisade

och bedöma vilka åtgärder som behövs för att de skall kunna placeras i

arbete på den öppna marknaden. Kostnaderna för denna aktivare arbetsvärd

bör till huvudsaklig del bestridas från anslaget till Vissa sysselsättningsfrämjande

åtgärder för handikappade m. fl.

Arkivarbetena fyller i princip samma uppgift som de särskilda beredskapsarbetena

för svårplacerade. Även när det gäller arkivarbetarna bör återgången

till den normala arbetsmarknaden främjas genom effektivare åtgärder

på samma sätt som föreslagits för de sysselsatta i de särskilda beredskapsarbetena.

Under år 1963 placerades endast 3 % av arkivarbetarna i

öppna marknaden. I en del fall kan det vara fördelaktigt att arbetsträning

och skyddad sysselsättning sker inom den handikappades tidigare yrkesområde,

i andra fall kan det vara nödvändigt att växla om till ett annat.

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1066

Arkivarbetena bör sålunda inrangeras bland övriga rehabiliteringsarbeten

och inte förbehållas bestämda yrkesgrupper.

Arkivarbetena är ensidigt förlagda till orter som bar eu mer omfattande

statlig verksamhet. Det är ett önskemål att sådana arbeten kan anordnas

också i områden där de nu inte alls eller endast sparsamt förekommer. Lämpliga

arbetsuppgifter torde inte saknas inom kommunerna.

Kritiken mot arkivarbetena har framför allt gällt lönesättningen. Det är

angeläget att det beslut som 1962 års riksdag fattade om en ökad differentiering

och marknadsanpassning av lönerna utnyttjas för att slopa de sista

resterna av systemet med reservarbetslöner. I den utsträckning lön för

aktuella arbetsuppgifter är fastställd i avtal eller reglemente bör denna lön

utgå. I övriga fall bör lönen bestämmas med beaktande av vad som gäller

för likartade arbetsuppgifter i den öppna marknaden. Reducering av lönen

med hänsyn till nedsatt arbetsförmåga bör ske enligt i avtal eller reglementen

fastställda regler.

För arkivarbete gäller liksom vid andra former av arbetslöshetshjälp

67 år som övre åldersgräns. För sysselsättning i arkivarbete för den som

uppnått denna ålder krävs dispens som i vissa fall meddelas av Kungl. Maj :t,

i andra av arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen föreslår att dispensprövningen

helt skall ankomma på styrelsen.

Även om det är arbetsmarknadsverkets strävan att gå över till billigare

projekt för beredskapsarbetena dominerar fortfarande de tunga anläggningsarbetena

av typen vägar, hamnar och husbyggnadsarbeten. Dessa ger

numera en sysselsättningseffekt som är liten i förhållande till totalkostnaden.

Däremot blir de sekundära verkningarna stora. De traditionella

beredskapsarbetena är därför inte särskilt lämpade att fylla det behov av

extra sysselsättning som kan finnas under en högkonjunktur. Under konjunkturdämpning

kan man däremot välja projekt inom ett vidare fält.

Betydande sekundära verkningar blir då inte bara acceptabla utan i vissa

fall också eftersträvansvärda.

Uppenbarligen är valet av objekt för beredskapsarbeten mycket traditionsbundet.

Inte minst vid de avgöranden som sker på kommun- och länsplanet

finns det en förklarlig tendens att ta arbetslösheten till intäkt för

att få i och för sig angelägna investeringsbehov tillgodosedda. De centrala

arbetsmarknadsmyndigheterna bör därför ge sådana direktiv att planering

och val av arbetsobjekt kan anpassas efter konjunkturerna.

I fråga om alla beredskapsarbeten sker någon form av angelägenhetsprövning.

Möjligheterna att konsekvent välja arbetsobjekt efter angelägenhet och

lönsamhet begränsas av att många arbetslösa är lokalt bundna liksom i

vissa fall av kravet på konjunkturanpassning. Även behovet av att snabbt

kunna sätta i gång beredskapsarbeten försvårar en angelägenhetsprövning.

Det svåraste hindret för ett ekonomiskt riktigare objektval tycks vara uppfattningen

att beredskapsarbetena bör bedrivas i närheten av de arbetslösas

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

hemorter. Under den tid arbetslöshetspolitiken i huvudsak var en kommunal

fråga var detta betraktelsesätt förklarligt. Principen har emellertid levt

kvar med den skillnaden att man nu tänker i län i stället för i kommuner.

Även om de arbetsobjekt som under senare år valts på dessa grunder i och

för sig varit angelägna har systemet inte medgivit ett konsekvent val efter

angelägenhet mellan olika projekt i hela landet.

Utredningen finner det inte möjligt att genomföra en konsekvent angelägenhetsprövning

av arbetsobjekt från hela landet. De förbättringar som

ligger inom räckhåll bör dock göras. De berörda fackmyndigheterna bör

inom sina områden pröva objekten utan att i samma grad som hittills ta

hänsyn till kommun- och länsgränser. Eftersom behovet av sysselsättning

kan täckas genom arbeten av skilda slag har utredningen övervägt om

vägningen av objekt från skilda fackområden kan hänskjutas till högre

instans som svarar för avvägningen mellan olika invcsteringsönskemål. En

sådan ytterligare prövning kan emellertid medföra allvarliga risker för att

försena igångsättningen av beredskapsarbeten. Utredningen begränsar sig

därför till att föreslå att arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med andra

myndigheter och när så är påkallat med vederbörande fackdepartement

såvitt möjligt angelägenhetsprövar arbetsobjekt inom olika fackområden.

Er. o. m. budgetåret 1963/64 har arbetslösa i Norrland i viss utsträckning

hänvisats till vägarbetsplatser i södra och mellersta Sverige. De arbetslösa

har härigenom lättare kunnat placeras om till fasta anställningar i den

öppna marknaden. Utredningen understryker vikten av att arbetsförmedlingarna

effektivt bevakar den öppna marknadens arbetstillfällen för dem

som sysselsätts i beredskapsarbete. Arbetsförmedlingarna bör därför regelbundet

besöka beredskapsarbetsplatserna för att överlägga om arbete i

öppna marknaden, utbildning etc. Vid alla större beredskapsarbetsplatser,

särskilt om de ligger i områden med efterfrågan på arbetskraft, bör inrättas

tillfälliga arbetsförmedlingar med uppgift att bedriva en intensiv arbetsanskaffning.

Kostnaderna för dessa tillfälliga arbetsförmedlingar bör täckas

av medel från anslaget till Allmänna beredskapsarbeten m. in.

Kostnaderna för ett arbetsobjekt blir vanligtvis högre när det utförs som

beredskapsarbete än när det utförs i ordinarie ordning. Orsakerna härtill

är bl. a. att till beredskapsarbeten hänvisas även inte yrkeskunnig arbetskraft

samt arbetskraft med nedsatt arbetsförmåga, att beredskapsarbetena

till övervägande del utförs vintertid, att kraftiga variationer i sysselsättningen

vid beredskapsarbetena förekommer mellan sommar och vinter samt

att regler om begränsning i användningen av maskiner och specialarbetare

kan ha tillämpats. I fråga om arbetenas mekaniseringsgrad har utredningen

den bestämda uppfattningen att alla begränsningar i användningen av maskiner

och yrkesarbetare, som sänker produktiviteten och höjer byggnadskostnaderna

bör avskaffas.

Utredningen finner att man även i fortsättningen får räkna med att

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år ti)6tf

beredskapsarbetenas produktivitet förblir lägre än vid ordinarie arbeten.

Eftersom beredskapsarbetena även framdeles torde komma att spela en

väsentlig roll i arbetsmarknadspolitiken, är det utomordentligt angeläget

alt alla möjligheter att begränsa merkostnaderna tas till vara effektivt. 1

första hand är detta en uppgift för arbetsmarknadsstyrelsen och övriga

fackmyndigheter. Om merkostnaderna inte kan begränsas får beredskapsarbetenas

roll i arbetsmarknadspolitiken tas under förnyad prövning.

För den byggande verksamheten har arbetsmarknadsstyrelsen en egen

organisation. Syftet med denna var ursprungligen att styrelsen i akuta

arbetslöshetssituationer skulle kunna ingripa med offentliga arbeten snabbt

och effektivt. Av olika skäl är behovet av »brandkårsutryckningar» inte alls

lika accentuerat som tidigare. Därtill kommer att beredskapssyftet numera

knappast tillgodoses eftersom styrelsens byggande kapacitet i allt högre

grad bundits dels vid ett antal större projekt som bedrivits kontinuerligt

under flera år och dels vid skogs- och vägarbetsplatser för svårplacerade.

Redan vid tillkomsten av arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation

framhölls att denna skulle innebära en irrationell dubbelorganisation. Detta

gäller särskilt om vägbyggandet. På detta område har arbetsmarknadsstyrelsen

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen var sin organisation för planering,

upphandling, inspektion m. in. Denna dubbelorganisation har inte

odiskutabelt varit till fördel från arbetsmarknadspolitisk synpunkt. Snabbheten

och följsamheten i arbetsmarknadspolitiken kan numera uppnås

mycket väl även om beredskapsarbetena helt utförs i fackmyndigheternas

egen regi eller genom entreprenörer som dessa myndigheter anlitar. Med

hänvisning härtill föreslår utredningen att arbetsmarknadsstyrelsens byggande

verksamhet avvecklas successivt. Under övergångstiden bör arbetsmarknadsstyrelsen

närmare utreda hur arbetsvårdssynpunkterna skall kunna

tillgodoses så väl som möjligt när det gäller arbeten för svårplacerade.

Om arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation avvecklas bör som

en följd därav styrelsens förrådsverksamhet läggas ned till den del verksamheten

har till uppgift att förse styrelsens arbeten i egen regi med materiel

och maskiner. Däremot bör förrådshållningen av förläggningsbyggnader

m. m. behållas.

Nu gällande arbetslöshetskungörelse föreskriver en karenstid av sex dagar

innan den arbetslöse får hänvisas till beredskapsarbete. Utredningen

anser det inte lämpligt att förorda någon bestämd karenstid utan denna bör

bedömas av arbetsförmedlingen med hänsyn till den aktuella arbetsmarknadssituationen.

Som följd härav bör den nuvarande karensbestämmelsen

slopas.

Arbetslöshetskungörelsen förutsätter att arbetslöshetshjälp lämnas efter

behovsprövning. Denna har successivt förlorat i betydelse och torde under

senare år ha tillämpats endast undantagsvis vid hänvisning till beredskapsarbete.

Utredningen anser att det avgörande för om en arbetslös skall hän
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

visas till beredskapsarbete bör vara om det inte kan anses möjligt att placera

honom i arbete på den öppna marknaden och föreslår att behovsprövningen

slopas.

Enligt arbetslöshetskungörelsen bör företrädesvis anordnas statskommunala

beredskapsarbeten. Trots denna prioritering har de statskommunala

arbetena relativt sett minskat och svarade under 19G3 för 15 % av totalkostnaderna

för beredskapsarbetena. Utvecklingen mot en allt större andel

för de statliga åtgärderna gäller inte bara beredskapsarbetena utan de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna över huvud taget. Med hänsyn härtill

och till att konjunktur- och angelägenhetssynpunkter bör få ökat utrymme

vid val av beredskapsarbeten föreslår utredningen att prioriteringen av de

statskommunala arbetena upphävs.

När arbetslösa placeras i statligt beredskapsarbete är kommunerna enligt

arbetslöshetskungörelsen skyldiga att ge ut s. k. dagavgift till arbetsmarknadsstyrelsen.

Styrelsen, som har rätt att befria kommun från denna skyldighet,

har år 1958 lämnat en generell dispens. I förhållande till totalkostnaderna

för beredskapsarbetena saknar dagavgifterna betydelse och utredningen

föreslår att de slopas.

I statlig regi förekommer även beredskapsarbeten som bedrivs för enskildas

räkning. Huvudsakligen är det fråga om arbeten för ekonomiska och

idella föreningar samt stiftelser. De enskilda deltar i kostnaderna med s. k.

intressentbidrag. Eftersom lämpliga arbeten kan förekomma inom områden

där ingen statlig myndighet är verksam bör beredskapsarbeten kunna utföras

även i enskild regi.

F. n. är regiformen avgörande för hur ett beredskapsarbete benämns.

Utredningen föreslår att beredskapsarbetena kallas statliga, kommunala

resp. enskilda beroende på vem som är huvudman för arbetet.

Till kommunala beredskapsarbeten utgår statsbidrag i form av årskostnadsbidrag

och arbetsbidrag. Årskostnadsbidraget har under lång tid saknat

betydelse för kommunernas kostnader och bör slopas. Arbetsbidraget

kan utgå på två sätt. Kan statsbidrag utgå till arbetet enligt särskild författning

bestäms arbetsbidragets storlek efter de grunder som föreskrivs

i författningen. Utredningen föreslår ingen ändring av denna regel. Till

andra arbeten utgår normalbidrag. Normalbidragssystemet innebar från

början att statsbidraget differentierades efter kommunernas bärkraft och

arbetslöshetskostnader. Denna effekt har successivt minskat bl. a. till följd

av att kommunernas ekonomi förbättrats och att arbeten till vilka bidrag

har utgått strikt efter dessa bestämmelser har minskat starkt. Enligt nuvarande

bestämmelser blir normalbidraget lägst 20 %.

Utredningen föreslår att det differentierade normalbidraget slopas och

ersätts av ett enhetligt bidrag till kommunala beredskapsarbeten. Detta bidrag

bör täcka merkostnaderna för att arbetet utförs som beredskapsarbete

och dessutom ha en viss stimulerande effekt. Bidraget bör bestämmas till

s. 111 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är li)6<> 111

eu tredjedel av de beräknade kostnaderna för arbetena. Från denna regel

bör undantas kommunala beredskapsarbeten för svårplacerade. Till sådana

arbeten bör som redan nu är fallet utgå bidrag med 50 %.

För kommunala arkivarbeten utgår f. n. bidrag med 20 % av arkivarbetarnas

lön. Utredningen som i det föregående framhållit att det är önskvärt

att ge de kommunala arkivarbetarna en större spridning föreslår att bidraget

höjs till samma nivå som för beredskapsarbeten för svårplacerade.

Nuvarande normalbidragsbestämmelser ger arbetsmarknadsstyrelsen möjlighet

att efter omständigheterna jämka bidragets storlek. Denna möjlighet

bör finnas kvar men bör inte användas till att allmänt lyfta statsbidraget

till en större eller mindre grupp arbeten. Sådana generella ändringar bör

underställas statsmakternas prövning.

Bidrag till enskilda beredskapsarbeten bör bestämmas efter förekommande

författningsföreskrifter. Saknas sådana föreskrifter bör bidraget bestämmas

så att den andel av kostnaderna som faller på den enskilde motsvarar

minst det belopp vartill man kan uppskatta värdet för honom av arbetet.

Detta överensstämmer med nuvarande bestämmelser. Bidraget bör i särskilda

fall kunna jämkas.

Säsongarbetslösheten utgör en mycket betydande del av den totala arbetslösheten.

Under år 1961 — ett normalår då det i huvudsak rådde full sysselsättning

inom större delen av näringslivet — uppgick årsmedeltalet arbetslösa

till i runt tal 21 000. Av dessa beräknar utredningen att ca 8 300

var säsongarbetslösa. Av de säsongarbetslösa kom 4 700 eller 57 % från

byggnadsverksamheten. Industrin i övrigt samt jord- och skogsbruk svarade

för 18 resp. 14 % av den totala säsongarbetslösheten. Utredningen anser

att en påtaglig reducering av säsongarbetslösheten kan ge stora sociala, samhällsekonomiska

och statsfinansiella vinster.

Säsongarbetslösheten utgör ett allvarligare problem i glesbygder och på

mindre orter än på andra håll eftersom efterfrågan på arbetskraft där ofta

understiger tillgången. En del torde vara att vinna genom lokaliseringspolitiska

åtgärder men också andra åtgärder måste vidtas. I första hand

bör arbetsförmedlingsservicen förbättras.

Temporär överflyttning av säsongarbetslösa möter ofta svårigheter på

grund av de kostnader som uppstår för den arbetslöse när han tillfälligt

skall slå sig ned på en annan ort. Dessa kostnader kan i viss mån kompenseras

genom starthjälp, men däremot kan familjebidrag inte utgå för

att täcka kostnaden för dubbla hushåll. Eftersom en sådan möjlighet skulle

göra det lättare att genomföra omflyttningen under säsongnedgången, föreslår

utredningen att bidrag skall kunna utgå till familjeförsörjare enligt

samma grunder som gäller för familjebidrag, dock med högst 300 kr. per

månad. Förutsättningar för bidrag bör vara att arbetet kommer att vara

minst en månad och att den tillfälliga arbetsorten ligger utanför den arbets
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

löses ordinarie arbetsräjong. Med hänsyn till de verkningar bidraget kan

få på den spontana omflyttningen vid säsongarbetslöshet bör bidragsgivningen

begränsas till en försöksperiod av ett år och endast omfatta områden

med exceptionellt hög och mera varaktig arbetslöshet. Familjeförsörjare

bör vidare under den tid han arbetar på annan ort få bidrag till kostnaderna

för en tur- och returresa per månad från arbetsorten till hemorten.

I den mån säsongarbetslösa inte kan omplaceras bör liksom hittills arbetslöslietstiden

utnyttjas för utbildning. Det gäller om bl. a. säsongfriställda

jordbruksarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare. För byggnadsarbetare

bör den fortbildning som bedrivits under de senaste åren byggas

ut kraftigt. För jordbruksarbetare och skogsarbetare bör arbetslöshetstiden

i större utsträckning än hittills användas för omskolning till arbetsuppgifter

inom expanderande arbetsmarknadssektorer.

Utredningen framlägger vidare olika förslag särskilt avsedda att reducera

byggnadsarbetarnas säsongarbetslöshet.

Beträffande det statliga byggandet finns redan bestämmelser om att tyngpunkten

i sysselsättningen skall förläggas till vinterhalvåret. Som riktpunkt

för statsmyndigheternas byggnadsplanering bör gälla att sysselsättningen

vintertid bör överstiga sommarsysselsättningen med 10 %.

I fråga om det kommunala byggandet bör det bli en viktig uppgift för

byggarbetsnämnderna att säkra en från säsongutjämningssynpunkt bättre

förläggning i tiden. När det gäller det statsbelånade flerfamiljshusbyggandet

bör tyngdpunkten i sysselsättningen i större utsträckning än hittills

förskjutas mot vinterhalvåret genom länsbostadsnämndernas lånebeslut.

Också när det gäller småhusbyggandet samt reparations- och underhållsarbeten,

som inte omfattas av byggnadsregleringen men spelar en stor roll

på byggarbetsmarknaden, bör en bättre säsongutjämning eftersträvas. Till

småhusbyggandet kan numera utgå vinterbidrag för att kompensera merkostnader

under vinterbyggande. Skulle bidraget inte visa sig leda till bättre

säsongutjämning bör dess utformning övervägas på nytt. Även eu förbättring

av vinterbidraget till flerfamiljshus kan behöva övervägas. Reparationsoch

underhållsarbeten torde i de flesta fall utan olägenhet kunna utföras

på vintern men bedrivs av traditionella och andra skäl i stor utsträckning

under högsäsongen. Byggarbets- och länsarbetsnämnder bör propagera för

att dessa arbeten utförs vintertid.

Till den fortlöpande arbetslöshetsstatistiken infordras kvartalsvis detaljerade

uppgifter om arbetslöshetens längd i de enskilda fallen. Utredningen

anser att dessa mätningar bör göras med tätare mellanrum under vintermånaderna.

Härigenom skulle man kunna få bättre kunskaper om arbetslösheten.

Planering för säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin.

Byggnads- och anläggningsverksamheten intar en nyckelställning i konjunktur-

och sysselsättningspolitiken. De marknadsbalanserande åtgärderna på

detta område måste vanligen förberedas i god tid för att ge önskad effekt.

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 19C>C>

Eljest är det risk för att effekten begränsas eller att den kommer vid fel tid.

Igångsättningsregleringen i förening med den tekniska och ekonomiska

utvecklingen bär lett till en avsevärd utjämning av sysselsättningen. Hittills

har det emellertid ej varit möjligt att så överblicka planeringsprocessen, att

man fått erforderligt underlag för att bedöma kommande arbetskraftsbehov

och behovet av marknadsbalanserande åtgärder. Fortfarande härrör också

en betydande del av störningarna i sysselsättningen från byggnadsindustrin.

Bakom dessa störningar skönjer man framför allt brister i planeringen.

Stabiliseringsutredningen har föreslagit att de statliga verken borde ha

en reserv av projekt för två år framåt. Arbetsmarknadsutredningen tror att

det är förenat med en råd svårigheter att bygga upp en så omfattande reserv.

Redan en reserv som motsvarar tre—tolv månaders byggande skulle

emellertid innebära ett väsentligt framsteg. Med en sådan målsättning löper

man inte heller någon större risk att satsa de knappa planeringsresurserna

på objekt som kan få ligga i reserv så länge att de senare behöver projekteras

om.

Det finns en råd hinder som måste undanröjas för att man skall kunna

få till stånd den önskvärda förtidsplaneringen. Dit hör knappheten på arkitekter

och ingenjörer. Utbyggande av arkitekt- och civilingenjörsutbildningen

ger effekt först i början av 1970-talet. På kort sikt krävs därför

temporära insatser. Utredningen föreslår en ökad utbildning av byggnadsritare

och plantekniker inom omskolningsverksamheten. Dessa skulle kunna

avlasta den kvalificerade personalen rutinbetonade uppgifter. Vidare

bör arbetsmarknadsstyrelsen i samråd med partsorganisationerna på området

organisera rekrytering av utländska arkitekter och byggnadsingenjörer.

Utredningen pekar på den effektökning som skulle kunna nås genom

att arkitekt- och konstruktionsuppdragen sprids till fler arkitekt- och

konstruktionsbyråer än nu är fallet. En viss projekteringskapacitet borde

också kunna vinnas genom att dämpa strävan efter originalitet i sammanhang,

där denna inte har någon funktionell uppgift. En ökad typisering

skulle dessutom underlätta en önskvärd ytterligare industrialisering av

byggandet. Eftersom kravet på en individuell utformning av varje enskilt

objekt kan ha ett samband med det sätt på vilket arkitekterna arvoderas,

bör SAR-taxans utformning utredas. Utredningen förordar vidare en ökad

användning inom det statliga området av totalupphandling på grundval

av väl utarbetade byggnadsprogram. Det är av intresse att så sker även

inom den privata sektorn.

Det finns inga direkta föreskrifter för statsmyndigheterna att förtidsplanera

byggnads- och anläggningsarbeten samt industrianskaffningar så

att investeringarna med kort varsel kan ökas eller minskas med hänsyn

till säsong- och konjunkturförändringar. Sådan långsiktig planering bör

myndigheterna åläggas att utföra. Härför bör myndigheterna få erforderlig

personal.

För bostadsbyggandet görs numera upp femårsprogram. Programmen

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

kommer visserligen att driva på den kommunala planeringen, men benägenheten

att göra undan alla förberedelser för att kunna sätta i gång byggandet

blir även i fortsättningen beroende av besked om när projekten

får påbörjas. Bostadsstyrelsen kan f. n. lämna bestämda lånebesked för

endast ett kalenderår i sänder. Utredningen föreslår att bostadsstyrelsen i

samband med definitiv fördelning av medelsramarna för ett påföljande år

lämnar preliminärt besked om medelsram för ytterligare ett kalenderår.

Sedan medelsramarna har fördelats på kommunerna skulle dessa i sin tur

för två år fördela låneutrymmet mellan olika byggherrar. Genom de tidigare

beskeden skulle både myndigheter och byggherrar engageras i förberedelsearbetet

på ett annat sätt än nu är fallet.

På skolbyggnadsområdet torde finnas förutsättningar för fleråriga fördelningsplaner

för statsbidragsgivningen på grundval av den investeringsserie

som skolberedningen föreslagit för budgetåret 1962/63—1969/70. Av

praktiska skäl bör investeringsplanen till en början inskränkas till tre år.

Skolverket bör göra sådana fördelningsplaner.

När det gäller annat byggande som det utgår statsbidrag till, exempelvis

ålderdomshem, allmänna skyddsrum, enskilda vägar och samlingslokaler,

bör också prövas om det är möjligt att göra fleråriga fördelningsplaner för

bidragsgivningen.

Kostnaderna för förtidsplanering på det kommunala området bär kommunerna

till övervägande del själva. Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock

lämna bidrag till projektering av kommunala objekt. Motivet för denna

bidragsgivning är att det ibland visar sig svårt att intressera kommunerna

för en förtidsplanering som drar extra kostnader eller som anstränger deras

likviditet.

Användningen av projekteringsbidrag bör i större utsträckning än hittills

stimulera till planering under högkonjunktur, medan ansökningar om bidrag

under tider med låg ekonomisk aktivitet borde behandlas restriktivt.

Erfarenheten visar att bidragsgivningen krymper under en högkonjunktur

för att stiga vid konjunkturdämpningar. Resultatet blir att de företag som

projekteras under en konjunkturnedgång i stor utsträckning kommer att

utföras under den följande högkonjunkturen.

Bidrag får inte lämnas för att projektera byggnader för vilka bostadslån

kan utgå. I övrigt gäller ingen begränsning. Hittills har bidragen till helt

övervägande del gått till att projektera vatten- och avloppsföretag. Eftersom

man får räkna med att vatten- och avloppsbyggandet kommer att avta

under de närmaste åren, bör planeringsstimulansen styras över till andra

områden, främst till kommunala husbyggnader av skilda slag. Vidare finner

utredningen, om än med viss tvekan, att projekter ingsbidrag bör kunna utgå

till bostadsbyggandet. Även enskilda byggherrar bör kunna få bidrag. Projekteringsbidragen

bör därvid kopplas samman med de årliga låneramarna.

Denna medelsfördelning ger underlag för en minimiigångsättning av byg
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

gandet. Kommunerna bör emellertid liksom hittills intresseras för att

planera för en större igångsättning som blir beroende av det ekonomiska

läget och situationen på arbetsmarknaden. För denna »överplanering» bör

bidrag kunna utgå direkt till byggherrarna med 50 % av kostnaderna för

att projektera husen. Bidrag bör inte utgå till den fysiska planeringen.

Projekteringsbidragsärendena handläggs f. n. av arbetsmarknadsstyrelsen

efter förberedande granskning av länsarbetsnämnderna. I syfte bl. a. att

göra handläggningen mindre tidskrävande föreslår utredningen att denna

överflyttas till länsarbetsnämnderna.

Med hänsyn till byggnadsverksamhetens nyckelroll på arbetsmarknaden

bör länsarbetsnämnderna utökas med två ledamöter för att göra det möjligt

för representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom byggnadsindustrin

att ingå i nämnden.

Inom arbetsmarknadsstyrelsen är sysselsättningsplaneringen fördelad på

olika byråer. För att effektivisera och samordna denna planering bör härmed

sammanhängande arbetsuppgifter sammanföras till en särskild sektion

inom tekniska byrån, som får sina arbetsuppgifter väsentligt minskade

om styrelsens byggande verksamhet avvecklas i enlighet med utredningens

förslag.

Särskilda yttranden

Ledamoten Gustavsson anser att investeringsfondsmedel tills vidare bör

få användas i lokaliseringspolitiken och att på längre sikt rätt till initialavskrivning

bör prövas.

Vid val av objekt för beredskapsarbeten bör lokaliseringspolitiska synpunkter

vara vägledande. Hänsyn bör därvid tas både till kommunikationernas

betydelse för företagslokaliseringen i fråga om vägbyggandet och

till beredskapsarbetenas betydelse som uppehållande försvar i avvaktan

på att de lokaliseringspolitiska insatserna ger resultat i form av varaktigt

förbättrade sysselsättningsmöj ligheter.

Förslaget om odifferentierade bidrag till kommunala beredskapsarbeten

förutsätter en tillfredsställande kommunal skatteutjämning, om kommuner

med höga kostnader för att bekämpa arbetslösheten skall bli tillgodosedda.

Ledamoten Lundin anför att om man som alternativ till beredskapsarbete

vid enstaka kortare arbetslöshetsperioder låter arbetslöshetsförsäkringen

träda in i större utsträckning än hittills, bör det statliga stödet till de erkända

arbetslöshetskassorna justeras. Detta kan lämpligast ske genom att

höja grundstatsbidraget till kassorna.

Ledamoten Ohlin anför att statsbidraget till kommunerna för industribeställningar

inte bör fixeras vid 20 % av inköpssumman eftersom en lägre

procentsiffra kan vara tillräcklig i vissa fall.

Ledamoten Petersson ifrågasätter om inte arbetsmarknadsstyrelsens möjlighet

att jämka bidrag till kommunala och enskilda beredskapsarbeten bör

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

begränsas till kommunala arbeten som inte är av kommersiell natur. Majoritetens

förslag innefattar inte någon maximering av bidraget varigenom

arbetsmarknadsstyrelsen kan täcka större delen av eller hela kostnaden

för ett enskilt arbete eller för t. ex. ett kommunalt hotell.

Remissyttrandena

Med anledning av vad utredningen anfört om användningen av

investeringsfonder påpekar konjunkturinstitutet att den

ojämnhet i utbud av och efterfrågan på arbetskraft, främst byggnadsarbetare,

som råder i landets olika delar innebär att ett generellt frisläppande

av investeringsfonderna mycket väl kan få långsiktiga och strukturförvandlande

effekter i områden med full sysselsättning och därför kan medföra

ett inflationsdrivande efterfrågetryck. Institutet menar att en viss geografisk

selektivitet vid användningen av investeringsfonderna med en avskärmning

av utpräglade sysselsättningsområden mycket väl kan förbättra fondsystemets

avsedda temporära effekt. Institutet noterar vidare att den huvudsakliga

inriktningen av investeringsfondernas användning på byggnadsoch

anläggningsverksamhet varit något olycklig. Det kan vara lämpligt att

reservera ett frisläppande av fonderna för byggnads- och maskininvesteringar

inom maskin- och verkstadsindustrin om produktionen behöver stimuleras,

t. ex. under en temporärt vikande efterfrågan från utlandsmarknaderna.

Utredningens uttalande att investeringsfonderna inte bör användas som

lokaliseringspolitiskt instrument utan förbehållas rent konjunkturpolitiska

uppgifter vinner stöd hos arbetsmarknadsstyrelsen, kommerskollegium,

Kooperativa förbundet, SAF, Sveriges industriförbund, Svenska bankföreningen

och Sveriges grossistförbund. Arbetsmarknadsstyrelsen erinrar dock

om att styrelsen i yttrande över det av kommittén för näringslivets lokalisering

avgivna betänkandet uttalat att möjligheten bör hållas öppen att kunna

utnyttja fonderna för att realisera mera betydande investeringsprojekt

som inte lämpligen kan inrymmas inom det reguljära stödet för industrilokalisering.

Styrelsen har inte funnit anledning att ändra denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Norrbottens län delar i princip utredningens uppfattning

men ifrågasätter om inte investeringsfonderna borde få användas i lokaliseringspolitiskt

syfte under ännu några år. Länsstyrelsen i Kronobergs län,

RLF och Sveriges lantbruksförbund finner att utredningens ställningstagande

strider mot godtagna riktlinjer för lokaliseringspolitiken och kan alltså

inte dela utredningens uppfattning. Också länsstyrelsen i Västerbottens

län och Samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen tar avstånd

från utredningens uttalande.

Mot utredningens synpunkter på variationer i de offentliga

investeringarna har arbetsmarknadsstyrelsen och kommers
-

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1D(>6

kollegium ingen erinran. Kollegiet tillägger dock atL det i praktiken blir

svårt att anpassa åtgärderna så att man uppnår det mål utredningen uppställt.

SAF och Sveriges industriförbund menar att, eftersom utredningens resonemang

till största delen rör sig om liur de statliga och kommunala investeringarna

skall kunna ökas under konjunkturdämpningsperioder, dess bedömningar

har ett starkt begränsat värde. Utredningen lar sålunda endast

mycket flyktigt upp de problem som sammanhänger med översysselsättning

trots de senaste årens högkonjunktur.

Bostadsstgrelsen finner det angeläget alt man mer än vad utredningen har

gjort uppmärksammar problemen vid byggandet i ett högkonjunkturläge.

Vid högkonjunkturer har bostadsbyggandet varit utsatt för nedskärningar,

ibland med mycket snabb verkan. Sådana åtgärder medtör givetvis störningar

i ofta långt drivna förberedelsearbeten. Även bostadsbyggnadsutredningen

och LO framhåller att bostadsbyggandet inte bör användas som konjunkturregulator.

Utredningen påpekar att bostadsbyggandet till följd av

sin långa planeringstid är ett ineffektivt instrument för konjunkturreglering

och tillfogas stor skada genom sådana åtgärder.

Byggnadsstyrelsen anför att utredningen synes förutsätta att den offentliga

verksamheten skall vara ett arbetsmarknadspolitiskt korrektiv till den

enskilda verksamheten. Utgångspunkt synes därvid huvudsakligen vara att

den offentliga sektorn är mera direkt styrbar än den enskilda. En funktion

som säsong- och konjunkturregulator innebär att det offentliga byggandet

belastas med kostnader som inte hänför sig till byggandet utan till arbetsmarknadspolitiken.

Storleken av denna belastning är omöjlig att närmare

bestämma men torde kunna vara betydande. Detta gäller särskilt nybyggnader.

Däremot torde kostnadsbelastningar till följd av säsong- och konjunkturreglering

bli mindre vid ombyggnader, reparationer och underhåll

som utgör en betydande del av de totala investeringarna. Variationen i investeringarna

bör därför enligt styrelsens uppfattning helt förläggas till

detta område.

Enligt vad vattenfallsstyrelsen framhåller kan beslut om kraftutbyggnader

inte primärt fattas på basis av sysselsättningsskäl utan att det medför

antingen rubbningar i landets kraftförsörjning eller en ekonomisk belastning

för verket. Vidare påpekar styrelsen att det tar ca tio år från projekteringens

början till färdig anläggning. Telestyrelsen anför att en högkonjunktur

även ökar efterfrågan på televerkets tjänster varför möjligheterna att via

eu minskning av verkets investeringar motverka en allmän högkonjunktur

är mycket begränsade, om man skall undvika en stark försämring av verkets

service.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anmärker att om summan av s. k. ordinarie

verksamhet och beredskapsarbeten ses som en helhet det med fog torde

kunna hävdas att man inom vägsektorn rätt väl lyckats variera investe
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ringsutgifterna mot konjunkturerna. En viss eftersläpande effekt har dock

inte alltid kunnat undvikas.

SAF, Sveriges industriförbund och TCO instämmer i utredningens önskemål

om att planering och projektering av objekt i investeringsreserven drivs

längre än f. n. Sjöfartsstyrelsen och överbefälhavaren finner det nödvändigt

att särskilda projekteringsanslag ställs till förfogande för att den av utredningen

eftersträvade beredskapen skall kunna hållas. Av samma uppfattning

är länsstyrelsen i Skaraborgs län.

I anslutning till utredningens uttalande att beviljade men inte utbetalade

statsbidrag till kommunala arbeten bör regleras omedelbart nämner vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen att summan av oreglerade statsbidrag för färdigställda

vatten- och avloppsarbeten f. n. uppgår till ca 280 milj. kr. De

statsbidragsärenden som närmast står i tur för utbetalning har stått oreglerade

i sju år sedan påbörjandetillstånd lämnats. Styrelsen framhåller att

bidrag till lånefinansierade arbeten som regel måste användas till återbetalning

av lånen och sålunda inte kan direkt disponeras av kommunerna för

nya arbetsobjekt.

Utredningens uttalande att kommunerna bör få lättare att ta upp lån vid

konjunkturavmattningar godtas av Kooperativa förbundet och Svenska sparbanksföreningen.

Förslaget om höjda kommunala statsbidrag vid lågkonjunktur

anser sjöfartsstyrelsen böra prövas, särskilt vad avser handelshamnar.

TCO ansluter sig till förslaget men anser att slutlig ställning kan

tas först efter någon tids försöksverksamhet.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner utredningens förslag beträffande i ndustribeställningar

väl genomtänkta och avvägda. Förslagen

lämnas vidare i huvudsak utan erinran av bl. a. överbefälhavaren, länsstyrelserna

i Älvsborgs och Norrbottens län, LO, Sveriges grossistförbund och

TCO. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser att industribeställningar

under en konjunkturnedgång kan vara av värde med hänsyn till

landets självförsörjning. Detta gäller särskilt vid en allmän nedgång inom en

industribransch. Önskvärda strukturrationaliseringar bör dock inte hindras

eller försenas genom stödbeställningar.

Överbefälhavaren anför att ett väsentligt medel i arbetsmarknads- och

lokaliseringspolitiken skulle tillkomma om möjligheter fanns för alla statliga

myndigheter att lägga sina inaterielbeställningar till industrier i områden

med sysselsättnings- och avfolkningsproblem även om detta inte skulle

vara det mest ekonomiska alternativet. Merkostnaderna, som sannolikt

skulle bli relativt små, borde därvid ersättas från särskilda anslag.

Civilförsvar sstyr elsen, kommerskollegium, vattenfallsstyrelsen, LO och

Sveriges grossistförbund instämmer i utredningens uppfattning att man vid

industribeställningar bör iaktta försiktighet så att inte önskvärda strukturella

förändringar motverkas. Kommerskollegium och grossistförbundet

framhåller vidare att industribeställningarna inte får läggas ut så att de

kommer att strida mot våra internationella förpliktelser.

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

LO anser att det skulle vara av stort värde om arbetsmarknadsmyndigheterna

kontinuerligt följde upp resultaten av de vidtagna åtgärderna. Man

skulle genom detta få vidgade erfarenheter och bättre underlag för framtida

åtgärder.

SAF och Sveriges industriförbund yttrar att utredningens förslag kan förefalla

välmotiverade från rent sysselsättningspolitiska utgångspunkter, men

om man bedömer industribeställningar också från strukturekonomisk synpunkt

uppstår vissa betänkligheter. Organisationerna instämmer i att

branschvis utlagda beställningar i vissa fall och under kortare perioder kan

anses lämpliga som arbetsmarknadspolitiska medel. Vid utläggande av industribeställningar

bör dock myndigheterna fasthålla vid upphandlingsförordningens

principer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen noterar med tillfredsställelse utredningens

uttalande om att beställningar inte bör läggas ut till företag med

otillfredsställande kostnadsläge jämfört med andra företag inom branschen.

En utläggning av stödbeställning punktvis sker utan konkurrens från andra

leverantörer. Därmed föreligger enligt styrelsens erfarenhet problem med

överpriser i förhållande till allmänna marknadens priser.

Konjunkturinstitutet intar en allmänt negativ hållning till att utnyttja

industribeställningar som arbetsmarknadspolitiskt instrument. Institutet avstyrker

sålunda förslaget att punktvisa stödbeställningar vid varsel om definitiv

driftnedläggelse skall kunna göras för att bereda arbetsförmedlingarna

erforderligt rådrum. Arbetsförmedlingarnas beredskapsgrad bör i stället

höjas för alt permitteringarna skall bli så kortvariga som möjligt. Även

mot användningen av stödbeställningar vid varsel om temporär driftinskränkning

eller driftnedläggelse ställer sig institutet avvisande. De ingående

överläggningar som förutsätts föregå stödbeställningarna liksom de priskalkyler

som måste göras för att frångå bestämmelserna i upphandlingsförordningen

är inte förenliga med det krav på snabbhet i handlandet som

användningen av detta arbetsmarknadspolitiska instrument kräver. För de

branscher för vilka statliga, kommunala eller privata stödbeställningar

kunde tänkas bli aktuella har man dessutom svårt att hitta andra orsaker

till temporära driftinskränkningar än otillfredsställande kostnadsläge e. d.,

något som inte heller enligt utredningens mening motiverar stödbeställningar.

När det gäller branschvis utlagda beställningar ställer sig institutet

tveksamt också till sysselsättningsskapande insatser av detta slag, bl. a.

till följd av den bromsande effekten på rationaliseringstakten.

Förslagen vad angår beredskapsarbeten godtas utan reservationer

av domänstyrelsen, statens friluftsnämnd, statens naturvårdsnämnd,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i Kopparbergs,

Gävleborgs och Norrbottens län. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker

det stora värdet av den prioritering av »arbetslinjen» som kännetecknat

svensk arbetsmarknadspolitik och utgår från att någon ändrad attityd i detta

hänseende inte kommer i fråga.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Mot utredningens uttalande att arbetslinjens företräde framför kontantlinjen

inte får fattas så bokstavligt att varje arbetslös bör hänvisas till beredskapsarbete

eller liknande sysselsättning och att det därför bör ankomma

på bl. a. arbetslöshetsförsäkringen att ge ekonomiskt skydd i större utsträckning

än hittills gör De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation

invändningar. Samorganisationen anför att, om det är utredningens

avsikt att man medvetet skall införa en princip som måste innebära en överföring

på arbetslöshetskassorna av kostnader som tidigare legat på andra

arbetslöshetsbekämpande åtgärder, det blir nödvändigt med ökat statligt stöd

till försäkringen. Självfallet kan de försäkrade inte åläggas bära dessa kostnader

genom ökade avgifter.

Inte heller LO kan helt oreserverat instämma i utredningens ståndpunkt

att kontantersättning bör tillämpas i större utsträckning än hittills. Det primära

målet för arbetsmarknadspolitiken är att skapa arbetstillfällen för

alla som önskar arbeta och inget avkall kan enligt LO:s mening göras på

denna princip. De sysselsättningsskapande åtgärderna i förening med geografisk

och yrkesmässig rörlighet bör utgöra tyngdpunkten i åtgärderna.

Endast i de fall, då arbetsmarknadspolitiken i övrigt inte kan lösa sysselsättningsproblemen

för arbetstagare i områden med ett krympande näringsliv

och överskott på arbetskraft, bör kontantersättningar tillgripas. Avser

utredningen däremot enbart att öka rådrummet för den arbetslöse och ge

arbetsförmedlingen mera tid för att analysera den arbetssökandes situation

som underlag för en god arbetsplacering delar LO utredningens uppfattning.

Detta är arbetslöshetsförsäkringens naturliga funktion.

När det gäller det fortsatta behovet av beredskapsarbeten

framhåller länsstyrelsen i Norrbottens län den betydelse beredskapsarbetena

haft i länet dels genom att realisera en omfattande och nödvändig

investeringsverksamhet, dels för att mildra de uppkomna omställningsproblemen

för arbetskraften i länet. Länsstyrelsen anser att arbetena

även i fortsättningen kommer att fylla en viktig uppgift i länet. Länsstyrelsen

i Jämtlands län understryker den betydelse de vägbyggen vilka utförts

som beredskapsarbeten haft för länet. Beredskapsarbeten lämpar sig enligt

länsstyrelsen väl för att motverka den säsongbundna nedgång i arbetstillfällen

på vintrarna som är ett utmärkande drag för arbetsmarknaden i länet.

Inom länet finns en mer eller mindre fast arbetarstam som är van vid

beredskapsarbeten på vägarna. Denna arbetskraft är i hög grad ortsbunden,

varför det är mindre lämpligt att genom rörlighetsstimulerande åtgärder

försöka flytta den till andra delar av länet.

Konjunkturinstitutet sätter ett frågetecken för utredningens uppfattning

att beredskapsarbeten kommer att behövas i betydande omfattning för skogsarbetare

och småbrukare i utflyttningsområdena. Om dessa inte får arbete

i hemorten skulle de tvingas att söka sig till expanderande orter, där de

skulle kunna få arbete med högre löner och troligen också kunna öka sin

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

produktiva insats. Beredskapsarbetena blir enligt institutets mening för

dessa personer produktivitetshäminande och medför ett konserverande av

undersysselsättning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen delar utredningens uppfattning om de

fördelar som skulle vinnas genom att placera arbetslösa i

ordinarie arbeten. Förfarandet har redan prövats i begränsad

utsträckning. Erfarenheterna ger vid handen att frågan är avsevärt mer

komplicerad än som framgår av utredningens betänkande. Med hänsyn till

de fördelar som står att vinna är styrelsen positivt inställd till att påbörja

den föreslagna försöksverksamheten. RLF och Sveriges lantbrnksförbund

tillstyrker förslaget under åberopande av att man bör eftersträva att föra

över verksamheten till en normal sysselsättning, även om den säsongvarieras

eller avpassas efter konjunkturväxlingarna och kanske bedrivs under

hänsynstagande till arbetskraftens speciella kvalifikationer och kapacitet.

Försöksverksamheten tillstyrks vidare av länsstyrelsen i Älvsborgs län,

medan domänstyrelsen finner förslaget tveksamt, eftersom det förefaller

styrelsen vara en utomordentlig risk för att genom ett dylikt förfarande

skapa irritation på den lokala arbetsplatsen, speciellt i en lågkonjunktur

eller inom arbetsområden med vikande sysselsättning.

I fråga om beredskapsarbetena för svår placerade understryker

arbetsmarknadsstyrelsen, De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation

och LO starkt utredningens uttalande att dessa arbeten bör ökas

och om möjligt differentieras. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åberopar

goda erfarenheter av arbeten av denna typ. Den jämna tillgången på arbetskraft

året runt medger nämligen att de olika arbetsmomenten kan utföras

under lämpligaste årstid. Riksantikvarieämbetet har goda erfarenheter av

de arbeten inom fornminnes- och byggnadsminnesvården som utförs av

mentalsjukhuspatienter resp. äldre svårplacerade byggnadsarbetare och finner

det önskvärt att ett ökat antal svårplacerade ställs till förfogande inom

kulturminnesvården.

Centrala rehabiliteringsberedningen och HCK anser det vara angeläget att

behovet av medicinsk och socialmedicinsk tillsyn tillgodoses vid de särskilda

beredskapsarbetsplatserna för svårplacerade och vid arkivarbetsplatserna.

Konjunkturinstitutet finner däremot utredningens förslag i denna del vara

mer att hänföra till socialstyrelsens verksamhet än till arbetsmarknadsverkets

och förordar att förslagen tas upp vid statskontorets organisationsundersökning

beträffande arbetsmarknadsverket.

HCK och DHR föreslår att vid sidan om arkivarbeten också bör

förekomma skyddad kontorsverksamhet, t. ex. i form av skrivbyråer eller

bokföringsbyråer. Även ännu mer kvalificerade uppgifter bör komma i åtanke

i och med att högre undervisning framdeles blir allmänt tillgänglig även

för handikappad ungdom.

TCO understryker vikten av att energiska ansträngningar görs för att

opaginerad Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

slussa arkivarbetarna ut på den öppna marknaden. Detta kräver att arbetsmarknadsmyndigheterna

får bättre resurser, så att mer tid och krafter kan

ägnas åt varje arkivarbetare. Att arkivarbeten i allt större utsträckning ersätts

efter grunder som i princip svarar mot den öppna marknadens löner

anser TCO vara ett oavvisligt rättvisekrav, vars successiva uppfyllande hälsas

med stor tillfredsställelse. Om arkivarbetare knutits till en speciell arbetsuppgift

och utför en effektiv arbetsinsats, bör något slag av personliga

tjänster med marknadsmässig lön kunna inrättas. När arkivarbetaren sedan

lämnar arbetsplatsen, upphör också hans tjänst att existera, varför man

står fri att i det nya läget eventuellt låta arbetsuppgifterna bli lösta på annat

sätt. TCO påpekar att personer som uppnått eller är mycket nära pensionsåldern

i regel inte bör hänvisas till arkivarbete. Detta kan dock undantagsvis

vara nödvändigt för sådana utländska medborgare, som inte har

pensionsförmåner.

Riksarkivet förklarar sig f. n. ha 30 arkivarbetare, av vilka några kunnat

placeras på mera kvalificerade arbetsuppgifter, medan flertalet har uppgifter

som inte kräver nämnvärd självständig arbetsinsats. Riksarkivets erfarenheter

av arkivarbetare är blandade. Å ena sidan har större omflyttningar,

ombuntningar, registreringar etc. kunnat genomföras. Å andra sidan

uppstår säkerhetsproblem med avseende på riksarkivets oersättliga och dyrbara

bestånd. Vidare tar arbetsledningen tid från andra uppgifter. Stärks

arbetstränings- och utbildningsmomenten ytterligare, måste riksarkivet få

disponera ökade personal- och materialresurser.

Vad utredningen anfört om angelägen hetsprövning av

beredskapsobjekten föranleder luftfartsstyrelsen och skogsstyrelsen att invända

att den direkta lönsamheten inte bör överbetonas. Ett projekt kan

trots ringa lönsamhet indirekt ha hög angelägenhetsgrad ur allmän social

synpunkt eller för att göra en region attraktiv ur lokaliseringssynpunkt. Så

är fallet med t. ex. fritidsanläggningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län finner det synnerligen betydelsefullt att

beredskapsarbeten även i fortsättningen i stor utsträckning kan användas för

sådana investeringar som inte kan utföras som företagsekonomiska åtgärder

men som är starkt motiverade ur samhällsekonomisk synpunkt. Länsstyrelsen

sätter sig bestämt emot åtgärder som kan leda till minskad skogsvägbyggnad

eftersom skogsbrukets vägtäthet fortfarande ligger långt efter

landet i övrigt. Också domänstyrelsen framhåller att det finns ett betydande

behov av skogsvägbyggen i övre Norrland.

SAF och Sveriges industriförbund finner det vara väsentligt att beredskapsarbeten

i ökad utsträckning ordnas i södra och mellersta Sverige för

arbetslösa från utpräglade arbetslöshetsområden för att de sysselsatta snabbare

skall kunna placeras om på den öppna marknaden.

LO finner det rimligt att beredskapsarbeten i viss mån lokaliseras till områden

där de angelägnaste arbetsuppgifterna finns. Till sådana beredskaps
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1211

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

arbeten bör hänvisas personer som kan bedömas vara oinflyttningsbara och

inte äldre lokalt bundna arbetssökande.

Att alla begränsningar i fråga om användningen

av maskiner och specialarbetare vid beredskapsarbetena

avskaffas förordar bl. a. luftf artsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och LO.

Om utredningens förslag alt avveckla arbetsmarknadsstyrelsens

byggande verksamhet är meningarna bland

remissmyndigheterna delade. Förslaget tillstyrks av bl. a. byggnadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens län, länsarbetsnämnderna

i Uppsala, Jönköpings och Kronobergs län, TCO samt Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen. Samarbetsdelegationen anser att ju

mindre karaktär av beredskapsarbete en sysselsättning har desto bättre är

det inte minst ur psykologisk synpunkt.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig vara beredd att överta ansvaret

för den volymökning som kan uppstå inom vägväsendets byggande

verksamhet om arbetsmarknadsverkets befattning härmed upphör. Detta

gäller även arbetena för svårplacerade. Frågan om formerna för det kurativa

arbetet för de svårplacerade synes vara av rent praktisk natur och torde

utan större svårigheter kunna lösas i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen.

Styrelsen framhåller dock som sin bestämda mening, att under arbete

varande projekt som regel ej bör överflyttas utan att en förändring

bör ske först efter hand som nya projekt sätts igång.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter om man inte vid länsarbetsnämndens

kansli under ännu åtskilliga år borde bibehålla en kontrollerande

och konsulterande avdelning, med uppgift att i tekniskt och ekonomiskt avseende

följa den pågående verksamheten.

Civilförsvarsstyrelsen anför att arbetsmarknadsverkets förhållandevis stora

maskinpark vid avvecklingen skulle kunna friställas för att lämpligen

kunna utnyttjas för beredskapsändamål. Även förläggningsbyggnaderna

skulle med fördel kunna användas som förläggning under beredskap för

civilförsvarets personal.

TCO anser att avveckling av arbetsmarknadsverkets byggande verksamhet

måste genomföras med stor försiktighet och kombineras med en förstärkning

av de kurativa resurserna hos de myndigheter — främst väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen — som skall överta arbetsuppgifterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna

i Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län, länsarbetsnämnderna i

Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs,

Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, LO och SR anför betänkligheter

mot förslaget. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller den egna

byggande organisationens betydelse för att framgångsrikt kunna bedriva beredskapsarbeten

för svårplacerade. Dessa arbetens andel uppgick under

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

budgetåret 1963/64 kostnadsinässigt til] 44% och sysselsättningsmässigt till

53 % av samtliga beredskapsarbeten. Arbetena för svårplacerade har med

undantag av arbeten för mentalvårdsklientelet bedrivits av styrelsen i egen

regi. Det har inneburit väsentliga fördelar att denna försöksverksamhet

kunnat bedrivas i intimt samarbete mellan arbetsvärd, arbetsförmedling och

styrelsens byggande organisation. Styrelsens byggnadspersonal har sedan

lång tid tillbaka särskild erfarenhet av att sysselsätta svårplacerade av olika

kategorier vilket varit betydelsefullt vid utformningen och organiserandet

av denna verksamhet. Fördelen härav har vid upprepade tillfällen framhållits

av fackliga organisationer och statliga myndigheter. Styrelsen vill

mycket bestämt hävda, att tillgång till en egen organisation för att bedriva

dessa arbeten är oundgängligen nödvändig för att tillvarata de med arbetena

förenade målsättningarna.

Vad gäller de s. k. »storarbetsplatserna» ingår det enligt vad styrelsen

framhåller i principen för dessa, att omsättningen på arbetskraft skall vara

hög, då de hänvisade givetvis snarast möjligt bör beredas tillfälle till arbete

i öppna arbetsmarknaden, som inom de ifrågavarande bristområdena kan

förutsättas erbjuda goda möjligheter i detta hänseende. Med hänsyn till

denna stora omsättning synes entreprenadförfarandet vara förenat med särskilda

svårigheter. Styrelsens avsikt är att utöka antalet »storarbetsplatser»

både inom den statliga och framför allt inom den kommunala sektorn.

Länsarbetsnämnden i Norrbottens län betvivlar att man vid behov kan

öka eller minska arbetenas omfattning lika snabbt om arbetena utförs på

entreprenad i stället för i egen regi. Nämnden har inte enbart goda erfarenheter

av entreprenadverksamhet främst på husbyggnadsområdet. Stundtals

har nämnden fått uppträda på gränsen till aggressivitet för att förmå

vederbörande att hålla uppgjorda tidplaner under vintermånaderna. Vidare

har enligt nämndens mening oskäliga krav på ekonomiskt vederlag förts

fram när nämnden begärt ändringar i tidplaner.

SR anser det ytterst tveksamt om några besparingar görs genom att arbetsmarknadsstyrelsens

byggande verksamhet förs över till andra myndigheter.

I högre grad än annan arbetskraft är specialhänvisade och svårplacerade

beroende av goda arbetsledare som även har tid till och intresse för att ge

varje enskild arbetstagare ingående råd och anvisningar. Inte heller LO

har blivit övertygad av den motivering utredningen anfört för sitt förslag.

Utredningen synes ha underskattat värdet och betydelsen av de insatser som

arbetsmarknadsstyrelsen gjort i fråga om beredskapsarbeten för svårplacerad

arbetskraft.

Skogsstyrelsen yttrar att utredningens förslag bl. a. innebär att de av arbetsmarknadsstyrelsen

bedrivna s. k. skogsstationerna för svårplacerad arbetskraft

överflyttas till skogsstyrelsen och skogsvårdsstyrelserna. Den nuvarande

verksamheten har i stort sett fungerat väl och några skäl att överflytta

den till skogsvårdsorganisationen finns inte enligt styrelsens mening.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1966

125

Skulle emellertid arbetsmarknadsstyrelsens hela byggande verksamhet avvecklas

är det tekniskt och organisatoriskt möjligt att driva skogsstationerna

i skogsvårdsmyndigheternas regi under förutsättning att kuratorsverksamheten

omhänderhas av arbetsmarknadsverket.

Förslaget att slopa k arenstiden för hänvisning till beredskapsarbete

tillstyrks av arbetsmarknadsstyrelsen, LO och TCO, medan SAF och Sveriges

industriförbund finner förslaget mindre välbetänkt, då risk kan uppstå att

personer alltför snabbt kan komma att skickas på beredskapsarbete.

LO och TCO biträder utredningens förslag alt behovsprövnin ge

n vid hänvisning till beredskapsarbete slopas. Arbetsmarknadsstyrelsen

instämmer i att denna prövning torde ha överlevt sig själv men anser liksom

konjunkturinstitutet samt länsstyrelsen och länsarbetsnämnden i Norrbottens

län, att vissa regler för uttagningen av arbetslösa till beredskapsarbete

är nödvändiga att tillämpa, bl. a. när det gäller fördelning av tillgängliga

platser på eller i närheten av hemorten och platser i andra län.

Utredningens förslag till statsbidragsgr under för kommunala

beredskapsarbeten och arkivarbeten har med få undantag lämnats utan

erinringar vid remissbehandlingen. Förslaget förordas av länsstyrelsen i

Örebro län, som anser det särskilt värdefullt att bidragen görs fasta men

med jämkningsmöjlighet för arbetsmarknadsstyrelsen. De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation finner det tveksamt om det föreslagna

bidraget utgör tillräckligt stöd för arbetslöshetstyngda kommuner och tillräcklig

stimulans för dessa att söka få fram arbetstillfällen i önskvärd omfattning.

Även Svenska stadsförbundet finner den föreslagna höjningen av

statsbidraget otillräcklig mot bakgrunden av att staten får anses ha det

ekonomiska ansvaret för olika primärt arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Bidragshöjningen förefaller inte ens återföra bidraget till den relativa nivå

som det ursprungligen avsetts motsvara.

De av utredningen föreslagna åtgärderna för att minska säsongarbetslösheten

finner arbetsmarknadsstyrelsen väl motiverade.

Konjunkturinstitutet konstaterar att utredningens förslag i första hand

avser medel att minska säsongvariationerna i byggnadsindustrins verksamhet.

Innan det samhällsekonomiska utrymmet för fortsatt sysselsättningsökning

inom byggnadsindustrin liksom övriga produktionssektorer blivit

föremål för en samlad, grundläggande bedömning av 1965 års långtidsutredning,

är det enligt institutet inte lämpligt ta definitiv ställning till utredningens

förslag. Redan nu bör dock kunna övervägas att mycket kraftigt

bygga ut fort- och vidareutbildningen av byggnadsarbetare under lågsäsongerna.

LO tillstyrker utredningens förslag även om dessa i vissa fall inte kan anses

tillräckliga. Vår kunskap om säsongarbetslöshet hos olika yrkesgrupper

är enligt LO begränsad och i vissa fall ofullständig. Skiljelinjen mellan arbetslöshet

som är betingad av konjunkturpåverkan, strukturella föränd
-

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

ringar eller säsongvariationer är också obestämd. Ökad vetskap om dessa förhållanden

är enligt LO nödvändig, om effektiva åtgärder mot säsongarbetslösheten

skall kunna vidtas.

Den föreslagna försöksverksamheten med särskilt familj ebidrag

för att underlätta omflyttning vid säsongarbetslöshet tillstyrks av domänstyrelsen

samt av arbetsmarknadsstyrelsen, som anser förslaget innebära en

angelägen förstärkning av nuvarande rörelsestimulerande åtgärder.

Skolöverstyrelsen har ingen erinran mot att utbildningsverksamheten

för säsongarbetslösa byggs ut men ifrågasätter om inte arbetslöshetsperioderna

även skulle kunna utnyttjas för att bibringa de säsongarbetslösa

allmänt nivåhöj ande kunskaper som kunde öka deras förmåga

till anpassning efter snabbt skiftande förhållanden och därmed den

personliga friheten i arbetsvalet.

Vad gäller förslagen i syfte att reducera byggnadsarbetarnas

säsongarbetslöshet ställer sig byggnadsstyrelsen tveksam till

en generell föreskrift om att det statliga byggandet vintertid bör överstiga

sommarsysselsättningen med 10 °/o. Styrelsen påpekar att dess byggnadsprogram

är stort och på många punkter starkt försenat. Dirigeringen via länsarbetsnämnder

och byggnadsnämnder beträffande starttidpunkter har i

huvudsak lett till den åtminstone objektvis önskade förläggningen av huvudsysselsättningen

till vinterhalvår. Många av styrelsens byggnadsobjekt har

emellertid så långa byggnadstider att de i regel spänner över minst ett sommarhalvår.

Objekten är oftast då i sådant produktionsläge att en nedskärning

av antalet byggnadsarbetare svårligen låter sig göra. Vattenfallsstyrelsen

finner att utredningens målsättning i och för sig inte är omöjlig att genomföra

inom vattenfallsverket men understryker att den skulle leda till

fördyringar som saknar motsvarighet inom den konkurrerande privata kraftindustrin.

Utredningens åsikt att flerfamiljshusbyggandet bör kunna styras till vinterhalvåret

via lånebesluten delas av bostadsstyrelsen, som hänvisar till att

detta kan ske med stöd av 9 § bostadslånekungörelsen. SAF och Sveriges

industriförbund har den uppfattningen att säsongutjämningen i fortsättningen

bör genomföras inom ramen för den frivilliga planeringsverksamhet,

som byggarbetsmarknadens parter och arbetsmarknadsstyrelsen enats

om i särskild överenskommelse. Att reglera säsongutjämningen via administrativa

beslut om lånemedlens fördelning faller helt utanför överenskommelsens

grundtanke att ökad säsongutjämning skall åstadkommas genom

frivillig samverkan.

Gentemot utredningens farhågor för att småhusbyggandet till men för en

jämn sysselsättning ytterligare skall koncentreras till sommaren anför bostadsstyrelsen

att småhusbyggandet tenderar att i väsentligt ökad utsträckning

ske i grupp. De byggnadsindustriföretag som ägnar sig åt gruppbyggande

är ofta relativt stora och har stora fasta kostnader. Detta gör det

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nödvändigt för dem att försöka driva en kontinuerlig produktion året runt.

Gruppbyggen av småhus kan också liksom flerfamiljshus styras till viss tid

på året. —- Enskilt byggda småhus, s. k. styckehus, kan enligt vad styrelsen

framhåller på grund av mångfalden ärenden inte med framgång styras till

vinterhalvåret utan alltför stor administrativ arbetsinsats. Styrelsen erinrar

i detta sammanhang om att 1956 års riksdag betonat angelägenheten av att

egnahemsbyggarnas berättigade önskemål att få påbörja sitt bostadsbygge

under sommarhalvåret blir tillgodosedda.

Styrelsen anser liksom utredningen att frågan om vinterbidrag till småhusbyggandet

bör ytterligare prövas. Styrelsen räknar med att inom kort

kunna framlägga resultatet av en översyn av gällande bestämmelser om

vinterbidrag. Frågan behöver därför inte hänskjutas till någon av de pågående

utredningarna på bostadsbyggnadsområdet.

Behovet av förbättrad planering för säsong- och konjunkturutjämning

inom byggnadsindustrin har

vitsordats av de remissinstanser som behandlat frågan. Sålunda förklarar

arbetsmarknadsstyrelsen att vad utredningen anför om behovet av en samordnad

och mer långsiktig planering för byggarbetsmarknaden helt stämmer

med styrelsens uppfattning. Byggindustrialiseringsutredningen finner

att de åtgärder som utredningen anser erforderliga överensstämmer med

flera av de synpunkter som framförs i utredningens direktiv och att utredningen

i väsentliga stycken kan tillstyrka arbetsmarknadsutredningens

synpunkter och förslag.

Även byggnadsstyrelsen understryker starkt betydelsen av långtidsplanering

för att uppnå önskad säsong- och konjunkturutjämning inom byggnadsindustrin.

Långtidsplanering och prioritering av viss byggnadsverksamhet

utgör enligt styrelsen grundläggande förutsättningar för att överhuvudtaget

kunna använda det statliga byggandet med nämnvärd verkan

som en säsong- och konjunkturutjämnande faktor genom tillskapandet av en

rullande investeringsreserv.

Svenska stadsförbundet har i princip inte någon erinran mot vad utredningen

anfört om angelägenheten av förtidsplanering av statsunderstödda

kommunala byggnads- och anläggningsprojekt. För kommunerna är utredningens

önskemål om en planeringsreserv motsvarande tre—tolv månaders

byggande i och för sig inte svårt att uppfylla. Problemet är snarare att en

realistisk förtidsplanering knappast går att åstadkomma så som låne- och

kapitalmarknaden f. n. ter sig för kommunerna. Höggradigt angelägna investeringsobjekt

av betydande storlek ligger färdigprojekterade ute i kommunerna

i avvaktan på att förverkligas inom en mer eller mindre osäker

tidrymd. Vidare erinras om att kommunerna på grund av sina författningsenliga

åligganden, exempelvis på skolans område, ofta saknar möjlighet att

i konjunkturutjämnande syfte mera nämnvärt tidsförskjuta sina investe
-

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år i966

Statens råd för byggnadsforskning betonar att utnyttjandet av byggnadsverksamheten

som konjunktur- och sysselsättningsregulator motverkar denna

industris möjligheter till rationalisering och industrialisering. Detta finner

rådet beklagligt. Utan tvekan får härigenom en av våra största näringsgrenar

ett handikapp i sin utveckling mot rationellare arbetsformer. Enligt

rådets uppfattning — liknande synpunkter anförs av överbefälhavaren,

Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Konsulterande Ingenjörers

Förening — har utredningen inte i tillräcklig grad beaktat erfarenheterna

i fråga om förtidsprojekteringen. Dessa visar att den anpassning till förändrade

direktiv och produktionsförutsättningar som objekten måste underkastas

när de blir aktuella inte sällan blir så omfattande att omprojektering

blir nödvändig. Härigenom blir den åsyftade beredskapen endast en

beredskap på papperet. Vidare belastas de knappa teknikerresurserna ännu

mer genom dubbelarbete.

Byggindustrialiseringsutredningen finner det uppenbart att med de speciella

förutsättningar, under vilka det industriella byggandet måste arbeta,

projekt inom denna sektor inte med framgång kan användas som en rörlig

investeringsreserv. Utredningen fortsätter.

En industrialisering av byggandet innebär bl. a. att en del av byggnadsarbetet

överförs från de olika byggplatserna till fasta byggnadsdelsfabriker.

Antalet byggnadsarbetare i förhållande till produktionen kommer därför att

minska. Material- och byggnadsdelsindustrin kommer dock att få ökat behov

av arbetskraft och för att nå jämnhet i sysselsättningen vara direkt

beroende av kontinuitet i avsättningen. Denna är i sin tur mycket nära beroende

av ett kontinuerligt byggande. Även om lagerproduktion av byggnadselement

är tekniskt sett möjlig anses förutsättningarna för en sådan av

ekonomiska skäl vara begränsade. Lagrings- och hanteringskostnaderna

medför nämligen en betydande fördyring av produkterna.

I anslutning till förslaget om åläggande för statsmyndigheterna

att förtidsplaner a sina investeringar anför poststyrelsen

att nybyggnadsverksamheten inom postverket i allmänhet motiveras

av posttrafikens ökning inom företrädesvis expanderande tätorter,

d. v. s. platser med arbetskraftsbrist. Värdet av att ta med sådana byggnadsföretag

i en planeringsreserv framstår därför som tvivelaktigt. Järnvägsstyrelsen

påpekar att SJ:s projekteringskapacitet måste begränsas av

bl. a. företagsekonomiska skäl, då allt projekteringsarbete som utförs av

SJ :s personal belastar företagets driftkostnader.

Bosladsstyrelsen ansluter sig till utredningens uttalanden om behovet av

långtidsbesked o in en miniminivå för bostadsbyggandet,

fördelat ned på byggherrenivå, och erinrar om att 1964

års riksdag har tagit upp frågan om besked på något längre sikt än f. n. om

sannolik lånemedelstilldelning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att utredningen borde mera uttryck
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

121)

Kanyl. Maj.ts proposition nr 52 är 1506

ligt lut framhållit angelägenheten av alt kommunerna i god tid förvärvar

mark som erfordras för nybebyggelse och sanering. För att råda bot på den

nuvarande eftersläpningen i bebyggelseplaneringen krävs emellertid ökade

insatser även från vissa länsorgans sida i en omfattning, som nu inte är möjlig

att åstadkomma. Härför erfordras nämligen att medel ställs till förfogande

för oundgängliga personalförstärkningar. Även länsstyrelsen i Älvsborgs

län anser att en förstärkning av personalen för plan- och byggnadsärenden

är angelägen.

Statens råd för byggnadsforskning föreslår alt för skol byggandet

med dess stora omfattning prövas ett system av långtidsplaner, med olika

detaljeringsgrad, t. ex. en typ för översiktbedömning 10—20 år framåt, en

för detaljerad planering inom de närmaste 5 åren. Skolöverstyrelsen menar

alt en så långsiktig planering av enskilda skolbyggnadsprojekt som utredningen

förordar är svår att genomföra. Överstyrelsen förordar för sin del en

tvåårig fördelningsplan. Härigenom undviks kostnadskrävande och tidsödande

omarbetningar, orsakade av fortgående utveckling på skolbyggnadso

mrådet.

Förslaget om bidrag till projektering av bostadsbyggandet

tillstyrks av bostadsbyggnadsutredningen. Statens råd för

byggnadsforskning förordar att stödåtgärder i fråga om den kommunala

projekteringen i första hand inriktas på bebyggelseplaneringen som är ett

av de största hindren när det gäller att snabbt få fram byggnadsobjekt. Åtgärder

på detta område torde kunna få stor verkan med en förhållandevis

liten insats av tekniker.

Enligt konjunkturinstitutets mening är det med tanke på de resurshinder

som f. n. finns för en förtidsplanering tveksamt om kommunerna bör ges

möjlighet till en ökad projekteringsverksamhet i någon högre grad. Effekten

av ett dylikt förfarande kan bli att hela projekteringsläget snedvrids och

andra projekteringsarbeten än de kommunala får stå tillbaka eller ej blir

utförda. Sannolikt skulle även kostnaderna för projektering drivas upp. Syftet

med en förtidsplanering skulle därmed bli förfelat.

Bostadsstyrelsen delar utredningens tveksamhet beträffande projekteringsbidrag

till bostadsbyggandet. De administrativa insatserna för handhavandet

av ett projekteringsbidrag torde inte bli ringa. Ett bidrag till husprojekteringen

kan endast syfta till att inom en mycket kort period tidigarelägga

en projektering.

TCO finner det av principiella skäl orimligt att det skulle åligga staten

att lämna särskilda bidrag till enskilda företag inom byggnadsindustrin för

alt upprätthålla eu så relativt blygsam beredskap som 3—12 månader. Kan

denna beredskap inte hållas, är felet mindre att söka i frånvaron av statliga

subventioner än i byggnadsindustrins egen struktur.

Bland de åtgärder utredningen anvisat för att undanröja hinder för förtidsplaneringen

tillstyrks förslaget om ökad utbildning av bygg5

- B i han g till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nadsritare m. fl. av skolöverstyrelsen, LO och Svenska Konsulterande

Ingenjörers Förening. Statens råd för byggnadsforskning stöder i princip

förslaget men påminner om att den förstärkning av utbildningen på olika

nivåer som planerats eller är beslutad i väsentliga avseenden tar hänsyn till

utredningens önskemål. Som exempel nämner rådet att utbildning av olika

teknikerkategorier kommer att ske i den nya tekniska fackskolan.

Byggnadsstyrelsen anför att den i skolöverstyrelsens och byggnadsstyrelsens

regi igångsatta kursverksamheten för plantekniker har visat sig tillgodose

ett behov. Anmälningar till en kurs vårterminen 1965 har betydligt

överstigit det tillgängliga antalet platser.

Då det gäller import av utländska arkitekter m. fl.

har byggnadsstyrelsen inte någon deciderad uppfattning. Om sådan rekrytering

kommer till stånd bör den enligt styrelsens mening inriktas på tekniker

med erfarenhet av industrialiserad förtillverkning av byggnadsdelar.

Enligt LO:s mening bör import inte ske från länder med låg levnadsstandard

och knapphet på sådan arbetskraft.

TCO anser det rimligt att försök görs att rekrytera utländsk arbetskraft

och förutsätter att rekryteringsaktionerna bedrivs efter de principer, som

utredningen utvecklat i avsnittet om den utländska arbetskraften.

Svenska Arkitekters Riksförbund vitsordar att det i vissa avseenden råder

stor brist på högskoleutbildade arkitekter. Man bör emellertid ha klart för sig

att de som snabbast torde kunna sätta sig in i svenska förhållanden är de

skandinaviska och i viss utsträckning de anglosachsiska arkitekterna. Enligt

vad förbundet har sig bekant har dessa länder ungefär samma rekryteringssvårigheter

som Sverige och de arkitekter som nu kommer hit från dessa

länder gör det i studiesyfte utan avsikt att mer varaktigt bosätta sig här. En

rekrytering från dessa länder torde därför vara besvärlig.

I anslutning till utredningens önskemål om spridning av projekteringsuppdragen

till fler arkitektbyråer upplyser byggnadsstyrelsen

att det vid en undersökning för några år sedan visade sig att

inte mindre än ca 70 arkitektföretag anlitades av byggnadsstyrelsen.

I utredningens kritik av en alltför individuell utformning

av de enskilda byggobjekten instämmer TCO. Bostadsstyrelsen erinrar om

att en omfattande typisering av småhusen redan har skett. Beträffande flerfamiljshusen

torde en mera allmän tillämpning av 3M-moduliseringen komma

att leda till en ytterligare planteknisk standardisering. Styrelsen vill dock

framhålla nödvändigheten av att experiment med olika planlösningstyper

in. in. bedrivs för att trygga en vidareutveckling av bostadsstandarden.

Byggnadsstyrelsen anser att berättigad kritik mot byggandet snarare bör

riktas mot torftighet och stereotyp miljöutformning än mot överdriven originalitet.

I fråga om konsultarvodena och S A R-t a x a n erinrar bostadsstyrelsen

om att pris- och kartellnämnden har bemyndigats företa utredningar i syfte

opaginerad Kontrollera mot PDF

i3i

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år JU66

att nå cn sammanhängande bild för hela byggnads- och anläggningsindustrin

av fakta om och orsakssammanhang mellan olika kostnader. Riksrevisionsverket

framhåller att frågan om nya former för ersättning för arkitektarbetet

vid statliga byggen bl. a. aktualiserats genom statens byggnadsbesparingsberednings

betänkande III och Svenska Arkitekters Riksförbund att byggnadsstyrelsen

i november 1964 har hemställt om en utredning med uppgift

att finna nya regler för beräkning av konsultarvoden m. m.

Utredningens förord för ökad användning av totalupphandling

på byggnadsområdet kritiseras av byggnadsstyrelsen, Svenska Arkitekters

Riksförbund, Svenska Konsulterande Ingenjörers Förening och byggindustrialiseringsutredningen

som alla är ense om att projekteringsarbetet

liksom behovet av tekniker med denna upphandlingsform kommer att öfaa

i stället för att minska.

Att länsarbetsnämnderna utökas med representanter

för byggarbetsgivare och byggarbetstagare tillstyrks av statens råd för byggnadsforskning

samt länsarbetsnämnderna i Stockholms och Västerbottens

län. Länsarbetsnämnden i Gävleborgs län tillstyrker förslaget i princip men

befarar att utökningen kan tynga nämndernas arbete. Länsarbetsnämnden

i Norrbottens län har ingenting att invända mot att nämnderna utökas men

är tveksam om ett enda yrkesområde uttryckligen bör tillförsäkras representation.

Länsarbetsnämnderna i Jönköpings och Malmöhus län ifrågasätter

om utökningen är nödvändig och länsarbetsnämnderna i Uppsala, Södermanlands,

Östergötlands samt Skaraborgs lån avstyrker förslaget.

Enligt TCO tjänar länsarbetsnämnderna bättre sitt syfte, om de behåller

sin nuvarande mera allmäninriktade sammansättning än om en enskild industrigren

placeras i en särställning. Dessutom erinras om att särskilda byggarbetsnämnder

nyss har blivit inrättade. Liknande synpunkter anför länsstyrelserna

i Uppsala och Södermanlands län, som menar att frågan bör

vila till dess byggarbetsnämnderna varit i verksamhet någon tid.

7. Kontanthjälp vid arbetslöshet

Nuvarande förhållanden

Den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen är i vårt land den helt dominerande

formen för kontanthjälp vid arbetslöshet. Grunderna för denna försäkring

har senast prövats av 1964 års riksdag (prop. 115 och 116, L2U 48).

Arbetslöshetsförsäkringen omfattade vid utgången av försäkringsåret

1963/64 1 563 000 medlemmar.

En annan form för kontanthjälp är kommunala kontantunderstöd.

Dessa understöd som är behovsprövade utgörs av dagunderstöd och barntillägg.

Dagunderstöd utgår för ensam person med högst 15 kr. och för

makar med högst 19 kr. per dag. Barntillägg utgår med högst 2 kr. per

dag och barn under 16 år. Understöd får som regel inte utgå till den som på

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

grund av arbetslöshet åtnjuter socialhjälp och i princip inte heller samtidigt

som den arbetslöse uppbär ersättning från arbetslöshetskassa.

Statsbidrag utgår enligt arbetslöshetskungörelsens bestämmelser som

årskostnadsbidrag. Under ett flertal år har bidraget inte överstigit 20 %.

På grund av bl. a. utbyggnaden av arbetslöshetsförsäkringen har kontantunderstödsverksamheten

under senare tid avsevärt minskat i omfattning.

År 1963 utgick sålunda understöd till i genomsnitt endast 243

personer.

Enligt lagen den 30 juni 1944 om arbetslöshetsnämnd äger Kungl. Maj:t

förordna att inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd för att handha

lokala åtgärder vid oförvållad arbetslöshet. Om särskild nämnd inte finns

tillsatt skall drätselkammare eller kommunalnämnd vara arbetslöshetsnämnd.

Eu närmare redogörelse för kontanthjälp vid arbetslöshet lämnas i utredningens

betänkande, s. 254—264, vartill hänvisas.

Utredningen

Trots en god omställningsberedskap uppstår inte sällan i de enskilda fallen

kortare eller längre arbetslöshet innan ett nytt arbete kan anskaffas.

Det är utredningens uppfattning att denna period bör göras så kort som

möjligt. För ett övervägt arbetsval krävs emellertid i många fall rådrum.

Denna tid bör — om den inte blir för lång — bryggas över med kontant

ersättning.

Det är arbetslöshetsförsäkringen som i stort sett har övertagit uppgiften

att trygga försörjningen vid inträffad arbetslöshet. Ett stort antal arbetstagare

står dock utanför arbetslöshetsförsäkringen. Den kontantunderstödsverksamhet

som bedrivs av kommunerna är av blygsam omfattning.

Den har, framför allt i några större städer, blivit ett komplement till socialvården

för personer med nedsatt arbetsförmåga och inte en allmänt tillgänglig

hjälpform vid arbetslöshet.

De bristande möjligheterna att ge kontanthjälp till dem som inte är arbetslöshetsförsäkrade

eller till försäkrade som saknar rätt till ersättning

resulterar ofta i att man vid arbetslöshet får tillgripa dåligt förberedda eller

i övrigt irrationella lösningar eller att kostnaderna för arbetslösheten övervältras

på den enskilde. Enligt utredningens mening talar därför starka skäl

för att det nuvarande kontanthjälpsystemet vid arbetslöshet utformas så

att arbetstagare vid behov kan få kontant hjälp vid i första hand kortvariga

arbetslöshetsperioder. Detta innebär inte att kontantunderstöden i fortsättningen

bör inta en dominerande plats i arbetsmarknadspolitiken. De

behövs emellertid som ett komplement till övriga åtgärder.

För att öka kommunernas benägenhet att driva kontantunderstödsverk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 ur 1066

samhet bör statsbidraget till verksamheten höjas. Bidraget som är dilicrontierat

efter hl. a. skattebelastningen har under senare år inte överstigit

20%. EU enhetligt bidrag bör sättas till 50%, av kontantunderstödsbeloppet.

Till kommunernas administrationskostnader för verksamheten bor

däremot inte utgå bidrag. Det föreslagna bidraget skulle bli något lägre än

det som utgår till arbetslöshetsförsäkringskassorna. Till kommun med ansträngd

ekonomi och betydande kostnader för att bekämpa arbetslösheten

bör dock bidraget till kontantunderstöd kunna jämkas.

Enligt lagen om arbetslöshetsnämnd kan Kungl. Maj :t förordna att det

inom kommun skall finnas arbetslöshetsnämnd. Sådan nämnd handhar

bl. a. frågor om kontantunderstöd. Saknas arbetslöshetsnämnd ankommer

det på drätselkammare eller kommunalnämnd att handlägga iiågor om

åtgärder mot arbetslöshet. Det är arbetsmarknadsutredningens uppfattning

att ansvaret för kommunala åtgärder mot arbetslöshet bör laggas direkt

på kommunens verkställande organ som har den erforderliga överblicken

över den kommunala verksamheten och som även kan uppdra åt andia kommunala

organ alt verkställa kommunala beslut som har betydelse för sysselsättningen.

1 enlighet härmed bör lagen om arbetslöshetsnämnd upphävas.

Ett betydande antal personer i framför allt norrlandslänen hav under

lång tid haft en mer eller mindre kontinuerlig sysselsättning i beredskapsarbeten.

I den män beredskapsarbeten med angelägna objekt kan ordnas i

tillräcklig utsträckning kan någon anmärkning inte riktas mot att ortsbundna

och i övrigt svårplacerade arbetslösa sysselsätts på detta sätt i beredskapsarbete.

Om antalet ortsbundna långtidsarbetslösa ytterligare växer

i glesbygderna, där det redan nu råder knapphet på angelägna och för beredskapsarbete

lämpade objekt, får man utgå från att många lokalt bundna

arbetslösa blir beroende av7 kontant ersättning för sin försörjning.tI viss

omfattning kan det ske genom arbetslöshetsförsäkringen men med hänsyn

till försäkringens konstruktion kommer också kassamcdlemmar all bli beroende,

av ersättning i andra former. För alt lösa försörjningsfi ägan för

dessa arbetslösa på ett tillfredsställande sätt är det enligt utredningens

mening önskvärt att frågorna om bättre försäkringsskydd, om förtidspensionering

av äldre ortsbundna arbetslösa i glesbygderna och om samordningen

mellan dessa båda stödformer tas upp till utredning i särskild ordning.

I avvaktan på resultatet av en sådan utredning måste , kommunala

kontantunderstöd utbetalas till långtidsarbetslösa i vissa fält undei för liållandevis

långa perioder. För att motverka de stora ekonomiska påfrestningar

som de kommunala kontantunderstöden medför för en utflyttningskommun

med vikande sysselsättningsunderlag bör arbetsmarknadsstyrelsen, som

i det föregående föreslagits, kunna ge jämkat statsbidrag till understödsverksamheten.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Särskilt yttrande

Ledamoten Gustavsson anser att statsbidrag till den kommunala kontantunderstödsverksamheten

bör utgå med minst det belopp som skulle ha utgått

om vederbörande varit ansluten till arbetslöshetskassa.

Remissyttrandena

Utredningens linje att kontantunderstödsverksamheten bör byggas ut

stöds av konjunkturinstitutet, riksförsäkringsverket, länsstyrelsen i Örebro

län, SAF, Sveriges industriförbund, TCO och SR, medan arbetsmarknadsstyrelsen,

överståthållarämbetet, LO och Svenska kommunförbundet intar

en avvisande hållning.

Konjunkturinstitutet anser att kontantersättning i vissa fall bör prioriteras

framför beredskapsarbeten. En utvidgning av understödsverksamheten

blir därför nödvändig. Verksamheten bör dock inte få en sådan omfattning

att den i utflyttningsområdena håller kvar undersysselsättning och blir till

hinder att flytta regionalt bundna arbetslösa till expanderande orter.

SAF och Sveriges industriförbund ansluter sig till utredningens uppfattning

att det i många fall framstår som en lämplig utväg att vid kortare

arbetslöshetsperioder i första hand ge den arbetslöse kontantbidrag som alternativ

till beredskapsarbete. Det är samtidigt uppenbart att avvägningen

mellan kontanta bidrag och hänvisningar till beredskapsarbete kan vara

utomordentligt svår.

Riksförsäkringsverket finner utredningens förslag ägnat att förhindra det

ökade tryck på sjukförsäkringen och pensioneringen, som kan bli följden

av en mindre effektiv kontantunderstödsverksamhet vid arbetslöshet.

Länsstyrelsen i Örebro lån anför, att det i vart fall föreligger behov av

kontantunderstödsverksamhet så länge frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring

inte lösts, en fråga som enligt länsstyrelsens uppfattning

dock måste få sin snara lösning.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation understryker angelägenheten

av att arbetslöshetsförsäkringen behåller sin konkurrenskraft

mot kontantunderstöden. Kassamedlemmarna bör inte få den uppfattningen

att kontantunderstödsverksamheten, för vilken inga avgifter erläggs, är

fördelaktigare eller åtminstone lika fördelaktig som den avgiftskrävande arbetslöshetsförsäkringen.

Länsarbetsnämnderna i Hallands samt Göteborgs och Bohus län menar att

det finns risk för att gränsen mellan arbetslöshetshjälp och socialhjälp suddas

ut. Om kontantunderstödsverksamheten byggs ut bör därför klart anges

att kontantunderstöd endast ges åt arbetsföra.

s. 135 Kontrollera mot PDF

135

Kungl. Muj.ts proposition nr 52 år 1966

Arbetsmarknadsstyrelsen är inte beredd att nu förorda det förslag till

upprustning av den kommunala kontanthjälpen som utredningen tramlagt.

Såsom utredningen framhållit är de fall som aktualiseras i stor utsträckning

förlagda till glesbygdskommuner, vilkas förutsättningar att själva i

stor utsträckning bära kostnaderna för en effektiv kontanthjälp är särskilt

begränsade. Det kan enligt styrelsens mening ifrågasättas, om inte ett rent

statligt engagemang är nödvändigt för att åt ett kontanthjälpsystem ge den

allmängiltighet och effektivitet som utredningen åsyftar.

LO understryker att arbetslinjen alltid måste vara det primära i all arbetsmarknadspolitik.

De motiveringar utredningen anfört för ökning av

statsbidraget till kontantunderstöden synes tala för att man ytterligare bör

förstärka de sysselsättningsskapande och rehabiliterande åtgärderna. Med

ett förstärkt kontantunderstöd riskerar man att detta medel används till

en minimiförsörjning åt de grupper som av olika anledningar slås ut från

arbetsmarknaden. Risken för att få en kontantersättningslinje för vissa

grupper i vissa kommuner är så uppenbar att LO inte kan acceptera förslaget.

Utredningens förslag om höjt statsbidrag till kontantunderstöden

tillstyrks av konjunkturinstitutet, länsstyrelsen i Stockholms län,

Kooperativa förbundet, TCO och SR.

Domänstyrelsen anmäler den uppfattningen att även om den föreslagna

höjningen av statsbidraget förverkligas torde kommuner med hårt ansträngd

ekonomi ändå få svårigheter att bära de ökade kostnaderna för understöden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, RLF och Sveriges lantbruksförbund,

Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet anser att staten helt

bör ta det ekonomiska ansvaret för kontantunderstöden. Stadsförbundet

finner det i varje fall anmärkningsvärt att lägre statsbidrag skall utgå till

dessa understöd än till de erkända arbetslöshetskassorna. Kommunförbundet

anför.

De enskilda små kommunerna har mycket små möjligheter att påverka

den av staten bedrivna arbetsmarknads- och näringspolitiken. Att kommunerna

heller inte anses böra befatta sig med dessa frågor framgår av uttalanden

från statsmakternas sida vid olika tillfällen. Om kommunerna

vidtagit åtgärder i syfte att förbättra arbetsmarknadsläget inom den egna

kommunen, har dylika åtgärder starkt kritiserats från statsmakternas sida

under hänvisning till att arbetsmarknadspolitiken samt frågor rörande näringslivets

lokalisering etc. är en statlig angelägenhet och inte en kommunal.

Statsmakterna bör därför helt och fullt ta konsekvenserna av den intagna

ståndpunkten och följaktligen ta på sig hela det ekonomiska ansvaret också

för kontantunderstöd till arbetslösa. Att kontantunderstöd till arbetslösa

är en del av arbetsmarknadspolitiken framgår av vad departementschefen uttalade

i prop. 1955: 177. En ökad tillämpning av kommunala kontantunder
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

stöd enligt utredningens förslag skulle komma att belasta sådana kommuner,

som redan är hårt drabbade. Ivontantunderstöden bör således bestridas

av staten och utbetalas av arbetsmarknadsverket. Om emellertid systemet

med kommunala kontantunderstöd tills vidare kommer att bestå, bör kostnaderna

för desamma helt täckas av statsmedel.

Förslaget att avskaffa arbetslöshets nämnder na och överflytta

deras uppgifter på kommunernas verkställande organ biträds av länsstyrelserna

i Älvsborgs och Örebro län, LO, TCO och SR. TCO påpekar att

arbetsmarknadspolitisk viktiga bedömanden ständigt måste göras i drätselkammare

och kommunalnämnder. Da bör inte heller den gren av sysselsättningspolitiken

som arbetslöshetsbekämpningen utgör vara anförtrodd åt

något annat organ.

Länsstyrelsen i Örebro län konstaterar att arbetslöshetsnämnderna i länet

med några få undantag fört en tynande tillvaro. Länsstyrelsen finner det

viktigt att de delegationer som de styrande organen tillsätter för ändamålet

består av personer med tid, kraft och intresse för de i många fall känsliga

och maktpåliggande uppgifter som det här gäller.

Länsstyrelsen i Södermanlands län däremot ifrågasätter om kommunernas

styrelser på alla håll har sådan sammansättning att de lämpar sig för arbetsmarknadsuppgifter

på det lokala planet. Den lokala organisationen bör

inte försvagas utan i stället förstärkas. Särskilda nämnder bör därför finnas

med representanter för arbetsmarknadens parter. Nämnderna bör inte

längre benämnas aibetslöshetsnämnder utan i stället förslagsvis sysselsättningsnämnder.

Utredningens förslag om utredning angående bättre arbetslöshetsförsäkrings

skydd för långvarigt arbetslösa i

glesbygder tillstyrks av TCO, SR samt RLF och Sveriges lantbruksförbund,

som erinrar om att 1960 års jordbruksutredning tagit upp denna fråga liksom

spörsmålet om förtidspensionering av äldre ortsbundna

arbetslösa i glesbygder. Beträffande sistnämnda fråga

anför riksförsäkringsverket att det skulle strida mot principerna för förtidspensionssystemets

uppbyggnad att generellt genom förtidspension kompensera

inkomstbortfall som huvudsakligen har sin grund i fluktuationer

på arbetsmarknaden, medförande ett försämrat försörjningsläge för de kategorier

arbetstagare som här avses. Ett införande i pensionslagstiftningen

av bestämmelser i sådant syfte anser sig riksförsäkringsverket böra avvisa.

Verket erinrar vidare om att spörsmålet om en lägre pensionsålder för vissa

yrkesgrupper vid olika tillfällen har övervägts av riksdagen och ingående

har diskuterats av 1958 års socialförsäkringskommitté. Kommittén rekommenderade

att behovet av kompletterande pensionsanordningar i första hand

tillgodosågs avtalsvägen och påpekade vidare att möjligheter att komplettera

försäkringsskyddet förelåg bl. a. genom den frivilliga statliga pensionsförsäkringen.

Vad kommittén uttalat lämnades utan erinran av departe
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

inentschefen (prop. 1962: 90 s. 283). Verket framhåller därjämte att andra

lagutskottet i utlåtande till 1965 års riksdag avstyrkt väckta motioner om

förtidspension för försäkrade med särskilt tunga yrken.

8. Vissa anslagstekniska frågor in. m.

Utredningen

Arbetsmarknadspolitiken måste vara flexibel både till sin omfattning och

till sitt innehåll. Arbetsmarknadsorganen måste därför ha eu betydande

ekonomisk och administrativ rörelsefrihet. Genom att flera större eller

mindre anslag avseende olika aktiviteter sammanförts till att omfatta grupper

av åtgärder som kan tillgripas alternativt har arbetsmarknadsstyrelsen

på vissa områden under senare år successivt fått en ökad rörelsefrihet. Detta

gäller inte minst det stora anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. in.

Fr. o. in. budgetåret 1964/65 har emellertid detta anslag på nytt delats upp

så att beredskapsarbeten in. in. för handikappade redovisas under det

särskilda anslaget till Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade

m. fl.

Denna senare verksamhet är möjligen mindre konjunkturbetingad än

de allmänna beredskapsarbetena, men eftersom den tidigare ordningen med

ett enda anslag för beredskapsarbeten in. ni. innebär ökade möjligheter att

utan tidskrävande omgång lägga tonvikten på den ena eller den andra

grenen av de sysselsättningsskapande åtgärderna föreslår utredningen att

de båda anslagen sammanslås till ett.

Svårigheterna att förutse medelsbehovet för i första hand beredskapsarbeten

framgår av att det under senare år visat sig nödvändigt att begära

betydande medelsförstärkningar på tilläggsstat för detta ändamål. Den

nuvarande ordningen innebär som regel att de begärda medlen de facto

redan disponerats när riksdagen fattar sitt beslut. Det förefaller emellertid

som om man skulle kunna komma närmare det verkliga medelsbehovet i

samband med petitaarbetet. Genom en mer realistisk anslagsberäkning i

petitaframställningen och i statsverkspropositionen skulle riksdagen kunna

utöva ett större inflytande på denna del av arbetsmarknadspolitiken. Utredningen

föreslår därför att anslaget till Allmänna beredskapsarbeten

in. m. görs förslagsvis.

Intagning av flyktingar sker f. n. efter beslut av Kungl. Maj :t. Enligt

utredningens mening talar skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen får generellt

medgivande att i samråd med medicinalstyrelsen och statens utlänningskommission

besluta om flyktingintagningen inom den ram som anslaget

till Omhändertagande av flyktingar utgör.

Utredningens förslag innebär inte några större förändringar av anslagen

eller av reglerna för deras användning. Arbelsmarkadsstyrelsen bör alltså

ha en betydande rörelsefrihet inom anslagens ram. Utredningen framhåller

5* Rihcing till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

att kravet på större inflytande från riksdagens sida gör sig starkast gällande

beträffande anslaget till Allmänna beredskapsarbeten in. m. inte minst

på grund av medelsbehovets storlek. Genom beredskapsarbetena tillförs t. ex.

vägbyggandet och skogsvården i vissa delar av landet medel i en omfattning

som ibland kan överstiga de ordinarie anslagen. Detta synes emellertid

utredningen oundvikligt om man inte vill ge upp kravet på en snabbt

verkande och ändamålsenligt inriktad arbetsmarknadspolitik. Riksdagen

torde dock inte — bortsett från beredskapsstaten — på förhand kunna ange

mer än de allmänna riktlinjerna för medlens användning. Riksdagens kontroll

måste därför ske i efterhand. Om riksdagens insyn i och inflytande på

den verksamhet som arbetsmarknadsstyrelsen bedriver skall ökas, erbjuder

sig möjligheten till någon form av kontinuerlig kontroll, t. ex. genom

att riksdagens revisorer fortlöpande följer verksamheten.

Remissyttrandena

Arbetsmarknadsstyrelsen, LO och TCO vill allmänt instämma i vad utredningen

anfört om betydelsen av att anslagstekniken utformas så att arbetsmarknadsorganen

har en betydande rörelsefrihet vid valet mellan olika arbetsmarknadspolitiska

åtgärder.

Statskontoret delar utredningens mening alt en ändamålsenlig organisatorisk

och ekonomisk rörelsefrihet är önskvärd vid genomförande av arbetsmarknadspolitiken.

Hur en sådan rörelsefrihet i kombination med god insyn

i verksamheten skall åstadkommas torde dock behöva prövas mer ingående

än vad utredningen gjort.

Riksrevisionsverket anmärker att utredningen, vars förslag såväl organisatoriskt

som ekonomiskt innebär ökad rörelsefrihet för arbetsmarknadsstyrelsen

vid genomförande av arbetsmarknadspolitiken, inte närmare har

gått in på frågan om de statliga kontrollorganens insyn och inflytande på

verksamheten. Utredningen uttalar endast att om riksdagens insyn och inflytande

på verksamheten skall ökas möjligheten till någon form av kontinuerlig

kontroll erbjuder sig, t. ex. genom att riksdagens revisorer fortlöpande

följer verksamheten. Om riksdagens revisorers granskningsverksamhet

låter sig förena med en kontinuerlig kontroll av arbetsmarknadsverket,

undandrar sig riksrevisionsverkets bedömande.

Frågan om större rörelsefrihet för arbetsmarknadsstyrelsen liksom frågan

om revisionens inriktning äger enligt verkets mening starkt samband med

utformningen av det material som kan ligga till grund för en efterhandsbedömning

av den förda arbetsmarknadspolitiken. Ett sådant material bör

bl. a. innehålla en detaljerad analys av vilka resultat som uppnåtts beträffande

de olika delmålen. För eu sådan analys krävs en adekvat kostnadsredovisning.

Verket förutsätter att dessa frågor prövas i annat sammanhang.

När det gäller den av utredningen förordade sammanslagning
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år lUöti

eu av de båda reservation san slagen Allmänna beredskapsarbeten

in. in. och Vissa sysselsättningsfräinjande åtgärder för handikappade

in. fl. till ett gemensamt, förslagsvis betecknat anslag uttalar

riksrevisionsverket och statskontoret att anslagen tills vidare bör hållas åtskilda

med tanke på anslagens olika syfte. Statskontoret tillstyrker att anslagen

tas upp förslagsvis och påpekar att möjlighet därigenom öppnas för

Kungl. Maj :t att vid behov medge överskridanden av anslagen. Riksrevisionsverket

anför att, om förslagsformen väljs för riksdagens medelsanvisning,

med fog kan göras gällande att riksdagens inflytande på medelstilldelningen

minskas. Ramen för arbetsmarknadsverkets verksamhet blir därmed beroende

av de särskilda föreskrifter, som Kungl. Maj :t kan finna skäl meddela.

Under alla förhållanden måste enligt riksrevisionsverkets uppfattning

någon sådan ram föreskrivas om anslaget får förslagskaraktär.

9. Institut för arbetsmarknadsfrågor

Förslag av konsistoriet vid Stockholms universitet

Konsistoriet vid Stockholms universitet har i skrivelse till universitetskanslersämbetet

den 17 juni 1965 föreslagit att vid universitetet inrättas ett

institut för arbetsmarknadsfrågor fr. o. m. budgetåret 1966/67. I skrivelsen

anförs i huvudsak.

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden utgör ett centralt inslag

i samhällsutvecklingen. Vid de svenska universiteten har emellertid arbetsmarknadsfrågorna

inte ägnats den uppmärksamhet som svarar mot deras

betydelse. Dessa frågor behöver belysas ur olika synpunkter som representeras

av skilda universitetsämnen såsom statistik, nationalekonomi, sociologi,

statskunskap, psykologi, pedagogik och juridik. Samtidigt föreligger ett

uppenbart behov att kombinera olika betraktelsesätt och uppnå en samverkan

mellan forskare inom olika specialområden. För att belysa arbetsmarknadens

sätt att fungera och följa de snabba förändringarna bör en

kontakt med de centrala institutionerna på arbetsmarknaden och deras utredningsverksamhet

verka stimulerande.

Ett likartat behov av förstärkning och samordning finns beträffande undervisningen.

I studieplanerna för olika ämnen finns betydande dubbleringar,

som torde kunna ersättas med gemensamma kurser.

Inom ett flertal samhällsvetenskapliga ämnen och inom arbetsrätten

vid Stockholms universitet har forskning och utbildning i dessa frågor fått

en relativt stor omfattning. Forskningen har bedrivits i kontakt med de

organisationer och statliga institutioner på arbetsmarknadens område vilka

är förlagda till Stockholm. Det föreligger ett starkt behov att förstärka och

bättre än hittills samordna denna verksamhet. I detta syfte bör vid universitetet

inrättas ett institut för arbetsmarknadsfrågor.

Institutets uppgifter. I fråga om utbildningen skall institutet samordna

och utveckla undervisningen i arbetsmarknadsfrågor på de lägre stadierna

vid universitetet. Samarbete bör ske mellan berörda läroämnen för att skapa

för fler ämnen gemensamma kurser i arbetsmarknadskunskap. Institutet

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

bör verka för anordnande av högre utbildning av personer verksamma inom

arbetsmarknadens institutioner. För undervisningen bör experter från

centrala arbetsmarknadsinstitutioner i Stockholm kunna anlitas. Samverkan

bör utvecklas med tekniska högskolan, karolinska institutet, handelshögskolan

och socialhögskolan.

Institutet skall i fråga om forskning och forskningshandledning bilda

en vetenskaplig kontaktpunkt för arbetsmarknadsforskning genom seminarier

och symposier, medverka till att utveckla forskningen vid olika institutioner

inom och utom universitetet och samarbetet mellan dem i form av

tvärvetenskapliga forskningsobjekt, verka för vetenskaplig metodutveckling,

i mån av resurser bedriva egen forskning, verka för kontakter med utländsk

arbetsmarknadsforskning samt sammanföra akademiska lärare och forskare

med personer praktiskt verksamma på arbetsmarknaden.

Institutets organisation. Institutet föreslås få följande personal: en chef

för institutet i lönegraden B 3, en forskarassistent i lönegraden A 23, 1 000

assistenttimmar och en kansliskrivare i lönegraden All. Medel för materielanslag

bör beräknas enligt vanliga regler. Institutet förutsätts bli inrymt inom

Stockholms universitets lokaler och dess medel bör förvaltas av universitetet.

Chefen skall ha goda vetenskapliga kvalifikationer samt vara lämplig

att leda institutets verksamhet. Hans undervisningsskyldighet bör regleras av

universitetskanslersämbetet efter förslag av universitetets konsistorium.

Han bör med hänsyn till de självständiga och kvalificerade arbetsuppgifterna

ha professors lön även om han ej har formell kompetens för professur. Han

bör utses av Kungl. Maj :t efter förslag av konsistoriet.

Ett institutskollegium bör inrättas, i huvudsaklig överensstämmelse med

universitetsstadgan. I detta bör också samhällsvetenskapliga fakulteten utse

tre representanter och juridiska fakulteten en. Chefen för institutet bör

adjungeras till dessa fakulteter i frågor som berör institutets verksamhetsområde.

En rådgivande nämnd bör knytas till institutet med eu representant för

vardera arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, LO, SACO, TCO,

SAF, karolinska institutet, tekniska högskolan, handelshögskolan och socialhögskolan

i Stockholm. Regler för nämndens verksamhet bör fastställas av

konsistoriet i samråd med de representerade institutionerna utom universitetet.

Remissyttrandena

Konsistoriets skrivelse har genom universitetskanslersämbetets försorg

remissbehandlats. Därvid har yttranden inkommit från rektorsämbetena

vid universiteten i Uppsala, Lund och Göteborg, samtliga efter hörande

av samhällsvetenskapliga fakulteten, rektorsämbetet Aid universitetet i

Umeå, efter hörande av filosofiska fakulteten, rektorsämbetena vid karolinska

institutet, handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg och tekniska

högskolan i Stockholm samt från styrelserna för socialhögskolorna i Lund,

Stockholm och Umeå, statistiska centralbyrån, statens råd för samhällsforskning,

arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO, SACO, som bifogat yttrande

av Sveriges juristförbund, samt TCO.

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Samtliga remissinstanser ansluter sig till uppluttningen att arbetsmarknadsfrågorna

behöver belysas med metoder som representeras av olika

universitetsämnen samt att en förstärkning av forskningen inom specialområden

och en samverkan mellan forskarna inom dessa områden är nödvändiga.

Förslaget om inrättande av ett institut för arbetsmarknadsfrågor

tillstyrks av flertalet remissinstanser. Helt avstyrks förslaget endast av

styrelserna för socialhögskolorna i Lund och Umeå. Statistiska centralbyrån

anför att vissa frågor först behöver penetreras närmare. Rektorsämbetet

vid Lunds universitet tillstyrker att förslaget blir föremål för försöksverksamhet.

Styrelsen för socialhögskolan i Umeå anför att samhällsutvecklingen i

allt högre grad tenderar att bli styrd genom en genomgripande och långsiktig

samhällelig strukturpolitik, som aktualiserar ett starkt ökat behov

av målbestämd forskning och utbildning. Mot denna bakgrund synes det

styrelsen tvivelaktigt om man redan i dag bör binda sig för eu lösning av

det slag som skisserats. Dessa tvivel förstärks bl. a. av att gränsdragningen

mot andra likartade strukturpolitiska frågor och sektorer synes oklar och

av att vissa fackhögskolor redan i dag har målinriktad utbildning av detta

slag som huvuduppgift. Man bör i stället pröva möjligheten att inrätta en

tillfällig tjänst vid samhällsvetenskapliga forskningsrådet på vars innehavare

skulle ankomma att i samarbete med myndigheter och utredningar

kartlägga samordningsproblemen, föreslå lösningar och biträda vid behandlingen

av forskningsanslag. Styrelsen för socialhögskolan i Lund anser

inte att förslaget löser föreliggande samordningsproblem. Rektorsämbetet

vid Göteborgs universitet anser förhållandet mellan institutet och andra

universitet oklart och menar att även dessa måste få möjlighet att genomföra

ett likartat samarbete. Institutet kan inte tänkas fylla en mera samordnande

forsknings- och utbildningsfunktion på riksplanet. Det bör ges

en klar lokal begränsning. Statistiska centralbyrån anför att ansvaret för

samordning och initiering av nya forskningsobjekt i och för sig skulle

kunna tänkas förlagd till organ utanför universitetsinstitutionerna, exempelvis

arbetsmarknadsstyrelsen. Man skulle därvid nå en värdefull integrering

mellan praktiska arbetsmarknadsproblem och forskningen. För att

man skall uppnå den önskade samordningen för hela riket måste institutet

få ställning av organ på riksnivå och eventuellt anknytas till exempelvis

fakultetsberedningen eller samhällsvetenskapliga forskningsrådet. Frågor

om arbetsmarknadsstatistiken bör lösas inom ramen för centralbyråns

verksamhet.

Rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg finner det uppenbart

att institutet bör ha säte i huvudstaden och anför att placeringen vid Stockholms

universitet förefaller lämplig. Även statens råd för samhällsforskning

finner institutets lokalisering till Stockholm lämplig med hänsyn till att de

centrala arbetsmarknadsorganen återfinnes där. TCO betonar, liksom SACO,

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

att institutets anknytning till Stockholms universitet givetvis inte får utgöra

något hinder för forskare ■säd andra universitet och högskolor att få stöd från

institutet i sitt forskningsarbete.

Rektorsämbetet vid Lunds universitet anför att inrättandet av speciella

forskningsinstitutioner kan leda till att dessa suger till sig personal från

andra områden. Det medför vidare en geografisk centralisering till huvudstaden

som kan vara till nackdel för utbildning och forskning inom samhällsvetenskaperna.

Rektorsämbetet vid tekniska högskolan i Stockholm anser att institutet

bör vara fristående från universitetet. Eventuella licentiat- och doktorsavhandlingar

bör utföras vid de universitets- och högskoleinstitutioner, dit

vederbörande arbete kan anses höra.

I fråga om institutets uppgifter framhåller 5,4 CO behovet av förbättrad

dokumentationsservice. SACO fx-amhåller vidare att utbildningen även bör

omfatta vidareutbildning. LO finner det svårt att på föreliggande material

ta ställning till uppläggningen av undervisningen i arbetsmarknadskunskap

och förordar en försöksverksamhet för att nå tillräcklig erfarenhet för den

fortsatta verksamheten. Det är angeläget att undervisningen inte förbehålls

universitetsstuderande. Även icke-akademisk postgymnasial undervisning

bör förekomma och kunna förläggas till andra orter än universitetsstäderna.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför att bl. a. tjänstemän från styrelsen genom

specialseminarier bör beredas möjlighet att aktualisera och fördjupa sina

kunskaper. Rektorsämbetet vid Lunds universitet menar att frågor om

lämpligheten av för fler ämnen gemensamma kurser närmast hör samman

med den översyn av den samhällsvetenskapliga utbildningen som pågår f. n.

Rektorsämbetet vid karolinska institutet anför att även andra än de

fakulteter som nämns i förslaget kan få stor betydelse för den framtida

utvecklingen och då också bör få representation i institutskollegiet och

den rådgivande nämnden. Den definitiva organisationen av dessa organ

bör därför anstå tills vidare. Rektorsämbetet vid handelshögskolan i Göteborg

anser att vissa läroämnesrepresentanter, exempelvis företrädare för

handelshögskolan i Stockholm, hellre bör knytas till institutskollegiet än

till den rådgivande nämnden. Statens råd för samhällsforskning anser att

även forskningsrådet bör vara representerat i nämnden. Enligt LO:s mening

bör även arbetarskyddsstyrelsen och det blivande arbetsmedicinska

institutet få representanter i nämnden. TCO understryker, liksom SACO,

att nämnden inte får ges sådana uppgifter att de till universitetet knutna

forskarnas frihet inskränks. Nämndens uppgift bör vara att underlätta

institutets kontakter med myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer.

SAF framhåller att kraven på vetenskaplig meritering hos institutionschefen

inte får sättas så lågt att en påtaglig disparitet uppkommer mellan

honom och övriga institutionschefer. Han bör ha avlagt disputationsprov för

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

doktorsgraden. Rektorsämbetet vid Umeå universitet anser att chefen bör

äga professors kompetens och att befattningen skall tillsättas i samma ordning

som vanlig professur. Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet, som

anser att institutet klarare bör inordnas i den lokala universitetsorganisationen,

har samma uppfattning om tillsättning av chefsbefattningen. Rektorsämbetet

vid Lunds universitet anser att det på chefen måste ställas

krav på fullgod meritering inte endast i fråga om kunskap om dagens aktuella

läge utan framför allt i fråga om den vetenskapliga meritering som består

i att metodiskt kunna studera och analysera förändringarna. Chefsbefattningen

bör därför utbytas mot en professur. SACO anser att man väl kan

ifrågasätta om inte institutets chef bör vara professor. Med hänsyn bl. a.

till att det gäller flera olika universitetsämnen och att det är fråga om

en koordination av verksamheter mellan olika institutioner anser SACO

dock konsistoriets förslag ändamålsenligt.

Universitetskanslersämbetet

Universitetskanslersämbetet finner förslaget om inrättande vid universitetet

i Stockholm av ett institut för arbetsmarknadsfrågor väl motiverat.

Ett sådant institut bör kunna utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän

aktivering och samordning av den på skilda håll inom landet förekommande

forsknings- och utbildningsverksamheten på detta centrala och i betydelse

växande område. Ämbetet pekar också på den betydelse institutets verksamhet

kan komma att få för fördjupningen av kunskaper rörande grundläggande

betingelser för utformningen av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Enligt ämbetets mening bör upprättande av ett institut för arbetsmarknadsfrågor

betraktas som en reformåtgärd vid sidan av det utbyggnadsprogram

för universitet och högskolor som fastställts på grundval av prop.

1965: 141. Ämbetet framhåller att om statsmakterna finner det möjligt

att för ändamålet anvisa medel utöver vad som erfordras för utbyggnaden

av universitet och högskolor enligt nämnda proposition från ämbetets sida

ingen erinran föreligger mot ett genomförande av förslaget.

Vid bifall till universitetets förslag finner ämbetet det lämpligt att institutet

upprättas fr. o. m. den 1 januari 1967 men att för allmän planering

av verksamheten institutets chef förordnas redan från den 1 juli 1966.

Institutet bör genom den förutsatta anknytningen till universitetet i Stockholm

erhålla lokaler inom Frescatiområdet.

Vid beredningen inom ämbetet har fakultetsberedningen för rätts- och

samhällsvetenskaperna med anledning av det av vissa remissinstanser påtalade

behovet av samarbete mellan institutet och institutioner utanför Stockholm

föreslagit att till institutets förfogande ställs ett anslag för resor om

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

förslagsvis 10 000 kr. Beredningen tillstyrker vidare i remissyttrandena

framförda förslag om komplettering av den rådgivande nämnden med representanter

för statens råd för samhällsforskning, arbetarskyddsstyrelsen och

arbetsmedicinska institutet.

I anledning av de synpunkter som under remissbehandlingen anförts

beträffande tillsättningen av tjänsten som chef för institutet uttalar fakultetsberedningen

att det är angeläget att chefen väl fyller alla de i universitetets

förslag uppställda kraven men att med hänsyn till tillgången på

lämpliga personer det sedvanliga sättet för tillsättning av professurer inte i

nuläget torde ge garantier för att man kan förvärva lämplig person.

10. Anslag för budgetåret 1966/67

C 5. Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar

1964/65

1965/66

1966/67 (förslag)

Anslag Nettoutgift

11 050 000 11 674 497

13 400 000

14 822 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 16 715 000

(+3 315 000) kr.

1. Personalförändringar

a) Arbetsförmedlingsbyrdn

1 byrådirektör Ae 27........

3 förste byråsekreterare Ae 23

4 förste byråsekreterare Ae 21

1 förste byråsekreterare Ag 21

1 amanuens Af 17/Ae 21.....

1 förste assistent Ae 16......

3 kanslister Af 9/Ae 15.......

b) Yrkesvägledn ingsbyrån

2 byrådirektörer Ae 25.......

1 förste byråsekreterare Ae 23

c) Arbetsoärdsbyrån

1 byrådirektör Ae 25........

2 förste byråsekreterare Ae 23 ,

1 förste byråinspektör Ae 21. .

1 amanuens Af 17/Ae 21......

d) Försoarssektionen

1 byråchef Bo 3.............

1 byrådirektör Ae 25........

1 förste byråsekreterare Ae 23.

1 kanslist Af 9/Ae 15........

ökning

46 332

113 040

135 888

33 972

30 648

26 256

67 464

83 544

37 680

41 772

75 360

33 972

30 648

59 460

41 772

37 680

22 488

s. 145 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966 145

c) Tekniska byrån ökning

1 byrådirektör Ae 27................................................. 46 332

8 förste avdelningsingenjörer högst Ae 27............................... 351 936

1 förste byråingenjör Ae 21........................................... 33 972

1 byråinspektör Ae 19................................................ 30 648

f) Försäkringsbyrdn

1 förste byråsekreterare Ae 23......................................... 37 680

1 kanslist Af 9/Ae 15................................................. 22 488

g) Kameralbyrän

1 förste byråingenjör Ae 23........................................... 37 680

2 amanuenser Af 17/Ae 21............................................. 61 296

2 kanslister Af 9/Ae 15................................................ 44 976

h) Kanslibyrån

1 förste byråsekreterare Ae 23......................................... 37 680

1 personalkonsulent Ae 21............................................. 33 972

2 amanuenser Af 17/Ae 21............................................. 61 296

1 biblioteksassistent Ae 11............................................. 20 280

1 kontorist Ae 9...................................................... 18 312

i) För styrelsen gemensam personal

10 kansliskrivare Ae 11............................................... 202 800

j) Avlöningar till tillfällig personal......................................... 300 000

2. Tj&nsteförändringar

a) Lönegradsförändringar................................................ 456 276

b) Extraordinariesättningar m. m......................................... 8 268

3. Löneomräknlng......................................................... 591 132

3 315 000

Motiv

{''J .

1 a) Arbetsförmedlingsbyrån

För att handlägga vissa för de fyra regionavdelningarna inom förmedlingssektionen

gemensamma ärenden erfordras en byrådirektör. Eftersom ärenden

rörande utbildning och omskolning av arbetskraft hittills har handlagts

med ett minimum av personal, bör utbildningssektionen tillföras två förste

byråsekreterare i Ae 23 och en i Ae 21. En förste byråsekreterare i Ag21

och en i Ae 21 behövs för förmedling av svenska och utländska praktikanter

inom teknikerområdet resp. för övrig praktikförmedling. Tre tjänster som

förste byråsekreterare, varav en i Ae 23 och två i Ae 21, bör inrättas för att

handha nu eftersatta frågor om den utländska arbetskraftens anpassning på

den svenska arbetsmarknaden. För översättningsarbete föreslås en tjänst

som förste assistent. Byrån bör vidare tillföras en amanuens med uppgift att

svara för fortlöpande översyn av blankettmaterial, vakanslistor m. in. samt

tre kanslister för att möjliggöra en rationell och effektiv arbetsfördelning

inom byrån.

1 b) Yrkesvägledningsbyrån

För att centralt leda och initiera yrkesvägledningsverksamheten för vuxna,

som under senare år har ökat starkt, bör inrättas en tjänst som byrådirektör.

Ytterligare en byrådirektörstjänsl erfordras för att centralt handlägga

frågor om yrkesvägledning för universitets- och högskolestuderande. Slutligen

bör tillkomma en tjänst som förste byråsekreterare för dokumentation

och redigering av källmaterialet till yrkesvägledningspublikationerna.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

1 c) Arbetsvårdsbyrån

Byråns verkstadsdetalj granskar ritningar och fastställer statsbidrag till

skyddade verkstäder. En byrådirektör föreslås bli chef för verksamheten,

som vidare bör förstärkas med en förste byråsekreterare med huvudansvar

för kamerala uppgifter. En tjänst som förste byråinspektör bör inrättas avsedd

att placeras vid statens arbetsklinik. Byråns sociala sektion, som handlägger

ärenden rörande arkivarbetare, arbetar med helt otillräckliga personalresurser

och bör därför tillföras en förste byråsekreterare och två

amanuenser.

1 d) Försvarssektionen

Styrelsen hemställer ånyo att den fristående försvarssektionen organiseras

om till en försvarsbyrå (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 66). En tjänst som

byrådirektör bör inrättas för att leda handläggningen av anståndsärendena.

En förste byråsekreterare avses för långsiktig planering av personalbehov

och personaltillgång för totalförsvaret. Sektionen bör dessutom förstärkas

med en kanslist.

1 e) Tekniska byrån

Skogliga beredskapsarbeten inkl. anläggning av skogsbilvägar utfördes

under budgetåret 1964/65 för sammanlagt 85 milj. kr. och torde komma att

öka ytterligare. En byrådirektör bör omhänderha arbetsuppgifter som sammanhänger

med denna typ av beredskapsarbeten. För fortbildning av den

tekniska personalen vid styrelsens arbetsplatser m. m. bör disponeras en

förste byråingenjör och för granskning av slutredovisningar i bidragsärenden

m. m. en byråinspektör. Av medel från anslaget Allmänna beredskapsarbeten

m. m. har under de senaste åtta åren avlönats tjänster såsom avdelningsingenjörer.

För att kunna rekrytera och behålla dessa viktiga befattningshavare

är det nödvändigt att de får en fastare anställningsform.

1 f) Försäkring sby rån

De nya bestämmelserna inom arbetslöshetsförsäkringen har ökat behovet

av juridiskt utbildad personal. En tjänst som förste byråsekreterare bör därför

inrättas. På grund av ökat antal ärenden bör byrån också tillföras en

kanslist.

1 g) Kameralbyrån

En tjänst som förste byråingenjör bör inrättas för ärenden rörande bostäder

för tillflyttande arbetskraft. På grund av att nya ärendegrupper tillförs

byrån och befintliga uppgifter ökar i antal föreligger behov av ytterligare

två amanuenser och två kanslister.

1 h) Kanslibyrån

På grund av ökad belastning av juridiska ärenden bör byrån tillföras ytterligare

en amanuens. Arbetsbelastningen vid styrelsens bibliotek är så stor

att en ny tjänst som biblioteksassistent erfordras. Resurserna för en intensi
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1960

fierad personalutbildning är i hög grad otillräckliga, Byrån bör därför lörstärkas

med en förste byråsekreterare och en amanuens. En av medel från

posten Avlöningar till tillfällig personal inrättad tjänst som personalkonsulent

bör införas på personalplanen. För de växande personalregistreringsuppgifterna

behövs ytterligare eu kontorist.

1 i) Gemensam personal

Biträdessituationen inom styrelsen har under senare år varit prekär. Eftersom

några väsentliga förstärkningar inom denna personalsektor inte har

tillförts styrelsen, vill styrelsen starkt understryka vikten av alt tio tjänster

som kansliskrivare inrättas.

1 j) Avlöningar till tillfällig personal

De hittills disponibla medlen har trots ansträngningen att begränsa belastningen

inte visat sig motsvara ofrånkomliga behov. Anslagsposten bör därför

uppräknas med 300 000 kr.

2 a) Lönegrads förändringar. Styrelsen föreslår uppflyttning i lönegrad av

följande tjänster, nämligen

vid arbetsförmedlingsbyrån 2 byrådirektörer i Ae 27 till avdelningsdirektörer

i Be 1, 2 förste byråinspektörer i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 1

förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 25, 4 förste byråinspektörer

i Ao, Ae21 till Ao, Ae 23, 2 amanuenser i Af 17/Ae21 till förste byråsekreterare

i Ae 23, 4 byråinspektörer i Ao, Ae 19 till förste byråinspektörer

Ao, Ae 21, 1 assistent i Ae 13 till förste assistent i Ae 16, 3 kansliskrivare i

Ao, Ae 11 till kontorsskrivare i Ao, Ae 13, 1 kontorist i Ae 9 till kanslist i

Af 9/Ae 15, 1 kontorist i Ao 9 till kansliskrivare i Ao 11,

vid yrkesvägledningsbyrån 2 byrådirektörer i Ao, Ae 27 till avdelningsdirektörer

i Bo, Be 1, 1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 3 förste byråsekreterare

i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 2 förste byråsekreterare i Ao, Ae 21 till

Ao, Ae 23, 2 konsulenter i Ae 21 till förste konsulenter i Ae 23, 2 kansliskrivare

i Ao, Ae 11 till kontorsskrivare i Ao, Ae 13,

vid arbetsvårdsbyrån 1 byrådirektör i Ae 27 till avdelningsdirektör i Be 1,

1 förste byråsekreterare i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 4 förste byråinspektörer

i Ae 21 till Ae 23, 1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråinspektör i

Ae 21, 1 kontorist i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid försvarssektionen 1 förste byråinspektör i Ae 23 till byrådirektör i

Ae 25, 1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråinspektör i Ae21, 1 kontorist

i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid tekniska byrån 1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 4 förste byråingenjörer

i Ae 23 till byrådirektörer i Ae 25, 1 förste byråingenjör i Ae 21 till förste

byråinspektör i Ae 23, 1 byråingenjör i Ae 19 till förste byråingenjör i Ae 21,

1 byråinspektör i Ae 19 till förste byråsekreterare i Ae 21, 1 ingenjör i Ae 17

till byråingenjör i Ae 19, 2 kontorister i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid försäkringsbyrån 1 byrådirektör i Ao 27 till avdelningsdirektör i Bo 1,

1 förste byråsekreterare i Ao 23 till byrådirektör i Ao 25, 3 förste byråinspektörer

i Ao, Ae 21 till Ao, Ae 23,

vid utredningsbyrån 2 byrådirektörer i Ae 27 till avdelningsdirektörer i

Be 1, 1 byrådirektör i ABp 27 till avdelningsdirektör i Be 1, 1 byrådirektör i

Ao 25 till Ao 27, 2 byrådirektörer i Ae 25 till högst Ae 27, 1 förste byråingen
-

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

jör i Ae 23 till förste byråingenjör, byrådirektör högst Ae 25, 1 förste byråsekreterare

i Ao 23 till högst Ao 27, 3 förste byråsekreterare i Ae 23 till förste

byråsekreterare, byrådirektörer högst Ae 27, 1 förste byråingenjör i Ae 21

till högst Ae 23, 5 amanuenser i Af 17/Ae 21 till byråsekreterare, förste byråsekreterare

högst Ae 23, 2 kontorister i Ae 9 till kanslister i Af 9/Ae 15, 2

kontorister i Ae 9 till kansliskrivare i Ae 11,

vid kameralbyrån 1 byrådirektör i Ao 27 till avdelningsdirektör i Bo 1,

1 byrådirektör i Ae 25 till Ae 27, 1 förste revisor i Ae 23 till byrådirektör i

Ae 25, 1 förste byråingenjör i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 1 förste byråingenjör

i Ae 21 till Ae 23, 1 förste byråinspektör i Ae 21 till Ae 23, 1 byråinspektör

i Ao 19 till förste byråinspektör i Ao 21, 1 revisor i Ae 19 till förste

revisor i Ae 21, 1 förste assistent i Ao 16 till byråinspektör i Ao 19, 1 bokhållare

i Ao 15 till byråinspektör i Ao 19, 1 biträdande tryckeriföreståndare i

Ae 11 till Ae 13, 1 kansliskrivare i Ae 11 till kontorsskrivare i Ae 13, 1 ritare

i Ae 9 till förste ritare i Ae 11,

vid kanslibyrån 1 pressombudsman i Ae 23 till Ae 25, 1 förste byråsekreterare

i Ae 23 till byrådirektör i Ae 25, 2 amanuenser i Af 17/Ae 21 till förste

byråsekreterare i Ae 23, 1 förste biblioteksassistent i Ae 13 till Ae 17, 1 förste

assistent i Ao 16 till byråinspektör i Ao 19, 1 kontorsskrivare i Ao 13 till

förste kontorsskrivare i Ao 15, 1 kansliskrivare i Ae 11 till förste assistent i

Ae 16, 1 kansliskrivare i Ae 11 till kontorsskrivare i Ae 13, 6 kontorister i

Ae 9 till kontorsskrivare i Ae 13, 2 kontorister i Ao, Ae 9 till kansliskrivare

i Ao, Ae 11.

2 b) Extraordinariesåttningar. Till extra ordinarie tjänster föreslås en

förste byråsekreterare i Ag 23 och en förste byråsekreterare i Ag 21 (föreslås

till Ae23), båda vid arbetsförmedlingsbyrån, samt en byrådirektör i Ag 25

(föreslås till Ae 27) vid utredningsbyrån.

Yttranden

Statskontoret anför.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att försvarssektionen ombildas till byrå

och tillförs fyra nya tjänster. Eftersom det är statskontorets mening att omfattande

förändringar i byråorganisationen bör undvikas under pågående

översynsarbete synes det lämpligt att avvakta med inrättandet av en särskild

försvarsbyrå.

Arbetsmarknadsstyrelsen förfogar f. n. inte över någon organisatorisk enhet

med huvudsaklig uppgift att bedriva löpande rationaliseringsarbete. Resultaten

av statskontorets undersökningar väntas bli presenterade under

budgetåret 1967/68. Eftersom huvudansvaret för genomförande och uppföljning

av förslagen måste åvila styrelsen, finner statskontoret att en rationaliseringsenhet

snarast bör inrättas. Dess personal bör deltaga i undersökningsarbetet

och trimmas under nästa budgetår. Även sedan man slutfört

de arbetsuppgifter, som sammanhänger med pågående organisationsöversyn

behöver arbetsmarknadsverket en permanent rationaliseringsenhet. Statskontoret

föreslår därför att anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal

räknas upp med 200 000 kr. för angivna ändamål.

Statskontoret har vidare, liksom personalntbildningsnämnden, yttrat sig

över de av arbetsmarknadsstyrelsen begärda tjänsterna på kanslibyrån för

personalutbildning. Yttrandena återges i denna del under anslaget Arbetsförmedlingen

: Avlöningar.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1960 149

Framställning av arbetsmarknadsstyrelsen rörande visst praktikantutbyte

med utlandet

Det internationella utbytet av praktikantplatser inom det tekniska området

sker inom ramen för den internationella organisationen International

Association for Exchange of Students for Technical Experience (IAESTE).

Denna organisation upptar som medlemmar s. k. nationalkommittéer, som

enligt stadgarna skall representera akademiska, industriella och studerandes

intressen. Varje nationalkommitté skall ha ett sekretariat med en permanent

sekreterare. Sekretariatet är underställt nationalkommittén.

Sverige har varit representerat i IAESTE av Svenska industrins praktiknämnd.

Samarbetet mellan praktiknämnden och arbetsmarknadsstyrelsen

i fråga om förmedling av praktikplatser på det tekniska området grundar

sig på ett avtal från februari 1950. Avtalet upphör att gälla med utgången

av budgetåret 1964/65. Styrelsen avser att tillsätta en central praktikdelegation

som för praktikantutbytet med utlandet utser ett arbetsutskott. Utskottet

förutsätts fungera som svensk nationalkommitté inom IAESTE.

IAESTE :s centrala kostnader täcks genom en fast årsavgift, f. n. 200

tyska mark, samt en avgift av 2: 20 tyska mark för varje utsänd praktikant.

Deltagare i praktikantutbytet är skyldig att före avresan till utlandet

teckna försäkring mot sjukdom, olycksfall och dödsfall. Den nya svenska

nationalkommittén bör liksom praktiknämnden gjort hittills förmedla dessa

försäkringar till vederbörande försäkringsbolag. Premieinbetalningarna bör

dock inte ingå i arbetsmarknadsstyrelsens räkenskaper och den provision

som utgår bör få användas för att täcka kostnader för representation m. in.

i samband med verksamheten.

Styrelsen föreslår att den planerade kommittén får anmälas som medlem

i IAESTE.

Yttranden

Enligt vad riksrevisionsverket inhämtat är avsikten att arbetsmarknadsstyrelsen

skall tillhandagå nationalkommittén med erforderlig personal

(kansli) m. m. Enligt verkets mening erfordras att — om praktikantutbytet

med utlandet skall anordnas genom nationalkommittén — arbetsmarknadsstyrelsen

bemyndigas ställa härför erforderlig personal till kommitténs förfogande

samt lämna kommittén det bidrag som behövs för att bedriva verksamheten.

Frågan härom bör underställas riksdagens prövning. Kommittén

bör vara redovisningsskyldig för uppburna bidragsmedel och dess räkenskaper

vara underkastade vederbörlig revision.

Statskontoret tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsens framställning, men

förutsätter att förslagen i alla avseenden genomförs så att arrangemangen

kan bli rent tillfälliga. Det bör alltså lämnas öppet om den av styrelsen föreslagna

formen för svensk anslutning till IAESTE bör behållas i längden

liksom vilken ställning sekretariatet bör ha i förhållande till en national
-

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

kommitté och i förhållande till en större förvaltningsorganisation, där sekretariatet

skall kunna ingå. Arbetsmarknadsstyrelsen bör få i uppdrag att

för övergångsperioden utfärda särskilda tjänstgöringsregler för de tjänstemän

inom styrelsens kansli vilka även handhar uppgifter vid sidan av det

internationella praktikantutbytet.

Svenska industrins praktiknämnd, som varit representerad i den utredning

vilken föregått förslaget om det internationella praktikutbytets organisation,

tillstyrker arbetsmarknadsstyrelsens framställning.

C 6. Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader

Anslag Nettoutgift

1964/65 ........................

3 500 000

3 792 908

1965/66

3 920 000

1966/67 (förslag)

4 460 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att

anslaget förs

upp med

5 974 000

( + 1 574 000) kr.

Anvisat

Föreslagen ändr. 1966/67

1965/66

Mynd.

Dep.ch.

1. Sjukvård m. m..............................

44 000

+

6 000

+ 6 000

2. Reseersättningar............................

525 000

+

189 000

+ 100 000

3. Bränsle, lyse och vatten ....................

____ 25 000

+

20 000

+ 10 000

4. Bearbetning av statistiskt material...........

____ 180 000

+

200 000

+ 70 000

5. Övriga expenser för eget behov..............

____ 1 250 000

+

182 000

+ 60 000

6. Expenser för annat än eget behov............

____ 300 000

+

50 000

+ 50 000

7. Annonskostnader............................

500 000

+

700 000

+ 200 000

8. Publikationstryck...........................

____ 985 000

+

175 000

+ 65 000

9. Material och maskiner för tryckerianläggningen

166 000

+

52 000

— 21 000

+ 1 574 000

+ 540 000

Motiv

2. Reseersättningar. Höjda traktamentsersättningar

samt vissa

taxehöj-

ningar beräknas medföra en fördyring av styrelsens resor med 30 000 kr.

För utökad reseverksamhet i samband med aktivering av tillgängliga arbetskraftsresurser,

den växande omskolningsverksamheten, yrkeskonsulentverksamheten,

intensifierad arbetsvårdsverksamhet, lokaliseringsverksamheten

in. m. bör posten i övrigt ökas med 159 000 kr. I detta belopp har inräknats

en höjning av medlen för internordiska resor från 15 000 till 20 000 kr.

3. Bränsle, lyse och vatten. Förutom en höjning av posten med hänsyn till

belastningen bör medel också beräknas för smärre underhåll och reparationer.

4. Bearbetning av statistiskt material. För byggnads- och arbetslöshetsstatistik

beräknas 100 000 kr., för annan intern statistik rörande strukturundersökningar

m. m. 30 000 kr., för specialundersökningar i anslutning till

extern statistik avseende främst bearbetningar av arbetskraftsundersökningarna

100 000 kr., för regionala bearbetningar av extern statistik inkluderande

bl. a. material för bedömningar i lokaliseringssammanhang 100 000 kr.

samt för abonnemang på statistiska centralbyråns företagarregister 50 000 kr.

s. 151 Kontrollera mot PDF

151

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

5. Övriga expenser för eget behov. Jämfört med de för innevarande budgetår

tillgängliga beloppen beräknas för nästa budgetår ytterligare 26 000 kr.

för städning och renhållning, 46 000 kr. för skrivmaterialier m. in., 45 000 kr.

för telegram, telefon och annonsering samt 65 000 kr. för inköp och underhåll

av möbler och kontorsmaskiner m. m.

6. Expenser för annat än eget behov. Höjningen beror på belastningen på

anslagsposten som för 1964/65 uppgick till 352 400 kr.

7. Annonskostnader. Under de senaste åren har anvisade medel främst

disponerats av länsarbetsnämnderna för verkets omskolnings- och fortbildningsverksamhet

för arbetslösa och undersysselsatta. Verksamheten fordrar

numera större externa rekryteringsåtgärder än tidigare. Även för arbetsförmedlingens

aktiveringsuppgifter i övrigt har annonsinformation behövts

men har inte kunnat lämnas på grund av anslagsbegränsningen. Riksannonsering

genom styrelsens försorg har främst gällt rekrytering från flera län

till vissa utbildningskurser. Enligt styrelsens uppfattning bör samhället genom

en inte alltför knapphändig upplysningsverksamhet underlätta de omställningar

på arbetsmarknaden som orsakas av produktionens inriktning,

omfattning och lokalisering. En bättre upplysning erfordras också för att

hemmafruar, handikappade och äldre skall kunna komma in på arbetsmarknaden.

8. Publikationstryck. Styrelsen beräknar att under nästa budgetår behöva

utgiva yrkesvägledande m. fl. publikationer för en sammanlagd kostnad av

410 000 kr. Utgivandet av tidskriften Platsjournalen med dagslistor och lärarlistan

beräknas kosta 750 000 kr.

9. Material och maskiner för tryckerianläggningen. För underhåll av maskiner

samt inköp av papper och förbrukningsmaterial beräknas 145 000 kr.

Styrelsen avser att nästa budgetår införa s. k. snabboffset. Reproduktionsutrustning

och offsettryckmaskin kostar ca 53 000 kr., vartill kommer ca

20 000 kr. för ytterligare papper och material.

Yttrande

Statskontoret har yttrat sig över förslaget om utbyggnad av arbetsmarknadsstyrelsens

offsettryckeri. Ämbetsverket anser sig f. n. inte berett att biträda

förslaget i avbidan på resultatet av pågående utredning om kostnader

in. m. för olika metoder att mångfaldiga skrivet material.

C 7. Arbetsförmedlingen: Avlöningar

Anslag Nettoutgift

1964/65 57 000 000 59 854 535

1965/66 66 750 000

1966/67 (förslag) .............. 72 240 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 81 616 000

( + 14 866 000) kr.

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

1. Personalförändringar

a) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation ökn. el.

Försvarsärenden minskn.

3 förste inspektörer Ae 21........................................ + 99 216

21 inspektörer Ae 19.............................................. -f 623 196

b) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation

Övriga ärenden

2 byrådirektörer Ae 27........................................... -f 91 368

24 förste inspektörer Ae 21 (aktiveringsuppgifter).................... + 793 728

23 konsulenter Ae 21 (personalutbildning)............ -f 760 656

5 förste assistenter Ae 16........................................ -f- 126 240

5 kanslister Af 9/Ae 15........................................... 4- 107 280

c) Arbetsförmedlingsverksamhelen

Huvudkontoren

8 förste inspektörer Ae 21. ....................................... 4- 264 576

21 inspektörer Ae 19.............................................. + 623 196

7 förste assistenter Ae 16........................................ 4- 176 736

Avdelningskontoren

8 inspektörer Ae 19.............................................. + 237 408

20 förste assistenter Ae 16......................................... 4- 504 960

d) Yrkesvägledningsverksamheten

19 förste konsulenter Ae 23....................................... -f 699 276

23 konsulenter Ae 21 ............................................. -)- 760 656

e) Arbetsvårdsverksamheten

12 förste inspektörer Ae 21........................................ -f 396 864

30 inspektörer Ae 19.............................................. -f- 890 280

18 förste assistenter Ae 16........................................ 4- 454 464

f) Överföring av tjänster från anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal till

anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, m. m............ + 5 751 754

g) Tillfällig personal m. m.

Biträdespersonal.................................................. 4- 200 000

Minskning med 1 förste inspektör Ag 23............................ — 36 804

Minskning enligt f)............................................... — 5 485 284

h) Arvoden till yrkesvalslärare........................................... 4- 445 000

i) Arvoden till länsarbetsnämndernas läkare............................... 4- 252 000

2. Tjänsteförändringar m. in.

a) Tjänsteförändringar................................................ 4- 4 170 946

b) Särskilt yrkande angående arbetsförmedlingsaspiranter.................... 4- 720 000

3. Löneomräknlng....................................................... 4- 1 238 288

4-14 866 000

Motiv

1 a) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation, försvarsärenden. Styrelsen

föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med sitt senast föregående år

framförda förslag (jfr prop. 1965: 1 bil. 13 s. 74), att för försvarsändamål

inrättas en tjänst som förste inspektör vid var och en av länsarbetsnämnderna

i Stockholms, Malmöhus resp. Göteborgs och Bohus län samt 21 tjänster

som inspektör vid övriga nämnder.

1 b) Länsarbetsnämndernas kansliorganisation, övriga ärenden. Styrelsen

föreslår ånyo (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 74), att länsarbetsnämnderna

i Västerbottens och Norrbottens län tillförs vardera ytterligare en

tjänst som byrådirektör.

Styrelsen har under senare år utformat aktivitetsprogram för angelägna

s. 153 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966 153

åtgärder i syfte att tillföra arbetsmarknaden ny arbetskraft. Programmen

siktar i första band på kvinnor utan förvärvsarbete samt äldre och medelålders

arbetskraft. Arbetsinarknadsutredningen bar föreslagit att länsarbetsnämndernas

kanslier bör få eu tjänst på inspektörsnivå med uppgift att svara

för de åtgärder som erfordras för att bättre ta till vara de totala arbctskraftstillgångarna

(inspektörer för aktiveringsuppgifter). Utredningen har i sitt

betänkande utförligt angivit de uppgifter, som bör ankomma på dessa speciella

tjänstemän. Med hänvisning härtill föreslås att varje länsarbetsnämnd

tilldelas en tjänst som förste inspektör i Ae 21 för dessa uppgifter.

Under de senaste åren har önskemålen om förbättrade resurser för den

interna utbildningen av arbetsmarknadsverkets personal markerats allt

starkare. Arbetsinarknadsutredningen har föreslagit att personalutbildning

byggs ut kraftigt. F. n. disponeras fyra tjänster inom styrelsen för utbildningsfrågor,

medan motsvarande tjänster saknas inom fältorganisationen.

Personalutbildningen har hittills huvudsakligen haft formen av kurser och

konferenser. Utbildning och instruktion i direkt anslutning till verksamheten

på arbetsplatserna är emellertid enligt styrelsens uppfattning en effektivare

och mera ändamålsenlig metod. Den övervägande delen av den grundläggande

och fortsatta utbildningen bör decentraliseras och anförtros länsarbetsnämnderna.

För att göra detta möjligt måste varje nämnd — med undantag

för nämnden i Gotlands län —- förstärkas med en befattningshavare

på inspektörsnivå, förslagsvis med tjänstebenämningen konsulent för personalutbildning.

Länsarbetsnämndernas kanslier har tillförts sammanlagt 20 tjänster som

förste assistent i Ae 16 för handläggning av administrativa och kamerala

uppgifter. På grund av arbetsanhopningen bör tjänster inrättas även vid de

fem nämnder, som hittills inte fått sådana.

Styrelsen upprepar sitt senast föregående år framförda förslag (jfr prop.

1965: 1 bil. 13 s. 75) om förstärkning med fem kanslister i reglerad befordringsgång.

1 c) Arbetsförmedlingsverksamheten. Under senare år har anspråken på

arbetsförmedlingens insatser ökats betydligt, såväl kvalitativt som kvantitativt.

Det är därför angeläget att förmedlingsorganisationen får tillräckligt

stor personal. Även vissa organisatoriska omständigheter motiverar en upprustning

av arbetsförmedlingen. Styrelsen delar arbetsmarknadsutredningens

uppfattning att personalen bör koncentreras till större förmedlingsenheter.

Denna fråga kan emellertid lösas endast på längre sikt. Tills vidare

bör endast som en första etapp vissa huvudkontor och större avdelningskontor

erhålla en begränsad personalförstärkning, som bl. a. medger att en

redan i andra sammanhang med framgång prövad ambulatorisk förmedlingsverksamhet

kan utvidgas.

En förstärkning av arbetsförmedlingen skulle vidare medge att utbyte av

tjänstemän mellan kontor på orter med överskott på arbetskraft och på orter

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

med markerad efterfrågan på arbetskraft kan genomföras effektivt. Erfarenheterna

från redan genomförda utbyten har varit mycket positiva.

Styrelsen föreslår därför att arbetsförmedlingsverksamheten tillförs sammanlagt

64 tjänster.

1 d) Yrkesvågledningsverksamheten. I petitaskrivelsen för budgetåret

1963/64 redovisade styrelsen ett behov av personalförstärkningar med 70

tjänster, varav hittills medgivits 41. Sedan en ny översyn av personalbehovet

verkställts inom styrelsen, beräknas nu att det erforderliga tillskottet är 82

tjänster av vilka för nästa budgetår begärs 42. Vidare föreslår styrelsen

vissa lönegradsförändringar. Föreslagna förändringar framgår av följande

uppställning.

Tjänst

Löne-

grad

Antal tjänster

1/7 1965

Förslag

ökning

eller

minskn.

Ao

Ae

Ag

S:a

Ao

Ae

Ag

S:a

Byrådirektör .

A 25

3

_

_

3

8

_

_

8

+ 5

Förste konsu-

lent.......

A 23

22

n

—

33

17

48

—

65

+ 32

Konsulent . . .

A 21

—

40

—

40

—

47

—

47

+ 7

Amanuens/

konsulent . .

A 17—21

—

32

16

48

—

72

—

72

+ 24

Förste assi-

stent......

A 16

7

19

—

26

—

—

—

—

— 26

Summa

32

102

16

150

25

167

—

192

+ 42

Anm. 16 extra tjänster som amanuens/konsulent extraordinariesätts.

1 e) Arbetsvårdsverksamheten har åren 1963—1965 tillförts 80 nya

tjänster. Enligt en inom styrelsen gjord översyn av personalbehovet inom

arbetsvårdsorganisationen beräknas de aktuella personalförstärkningarna

till 168 tjänster. Som en första etapp begär styrelsen 60 nya tjänster. Vissa

lönegradsförändringar föreslås också. Styrelsens yrkanden framgår av följande

uppställning.

Tjänst

Löne-

grad

Antal tjänster

1/7 1965

Förslag

ökning

eller

Ao

Ae

Ag

S:a

Ao

Ae

Ag

S:a

minskn.

Byrådirektör .

A 25

i

_

_

1

5

_

_

5

+ 4

Förste inspek- tör ........

A 23

ii

_

_

11

20

7

__

27

+ 16

Förste konsu- lent........

A 23 j

_

_

_

_

5

_

_

5

+ 5

Förste inspek- tör ........

A 21

13

16

29

5

41

_

46

+ 17

Konsulent. . . .

A 21

5

—

—

5

—

—

—

—

— 5

Inspektör ....

A 19

7

33

8

48

5

fc.81

—

86

+ 38

Förste assi- stent ......

A 16

12

108

io y2

130%

10

146 y2

_

156&

+ 26

Assistent.....

A 13

1

34

6

41

—

—

—

—

— 41

Summa

50

191

24 y2

265 y2

50

275 y2

—

325i/2

+ 60

Anm. 24 tjänster förs över från Ag till Ae.

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

1 f) överföring av tjänster från anslagsposten Avlöningar till tillfällig

personal till anslagsposten Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

in. m. Anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal uppgår för budgetåret

1965/66 till 6 720 000 kr. Medlen avser endast kostnader för grundlöner. Styrelsen

anser att anslagsposten är oproportionerligt stor i relation till övriga

anslagsposter inom avlöningsanslaget. Ett stort antal av de tjänster, som avlönas

från anslagsposten är med hänsyn till arbetsuppgifternas varaktighet

och angelägenhetsgrad helt jämförbara med ordinarie eller extraordinarie

tjänster. Som framgår av följande uppställning återfinns tjänsterna inom

samtliga grenar av fältorganisationen.

Verksamhetsgren

Lönegrad Ag

Amanu-

ens/kon-

sulent

Summa

23

21

19

16

13

Kansliorganisation......

26

26

43

21

16

132

Arbetsförmedling........

—

—

31

71

81

—

183

Yrkesvägledning........

—

—

—

—

—

16

16

Arbetsvärd.............

—

—

8

io%

6

—

24%

Sjömanshusorganisation..

—

—

1

i

4

—

6

Summa

26

26

83

ios y2

107

16

361%

Styrelsen föreslår att 174 av tjänsterna överförs till anslagsposten Avlöningar

till övrig icke-ordinarie personal samt att de i samband härmed

extraordinariesätts. För 73 tjänster föreslås dessutom lönegradsuppflyttningar.

överföringen och extraordinariesättningen skulle beröra följande

tjänster, nämligen

vid länsarbetsnämndernas kansliorganisation 1 förste inspektör i Ag 21

(föreslås till förste inspektör i Ae 23) och 24 förste inspektörer i Ag 21, planeringsuppgifter,

samt 24 inspektörer i Ag 19 (föreslås till förste inspektörer

i Ae21), omskolnings- och fortbildningsuppgifter,

vid arbetsförmedlingsverksamheten 15 inspektörer i Ag 19, 30 förste assistenter

i Ag 16 och 40 assistenter i Ag 13 (föreslås till förste assistenter

i Ae 16),

vid yrkesvägledningsverksamheten 16 amanuenser/konsulenter,

vid arbetsvårdsverksamheten 8 inspektörer i Ag 19, 10 förste assistenter i

Ag 16 och 6 assistenter i Ag 13 (föreslås till förste assistenter i Ae 16).

Därjämte föreslår styrelsen att 2 tjänster som sjömanshusombudsmän i

Ag 19, vilka redan avlönas från icke-ordinarieposten, blir extraordinariesatta

med placering i Ae 21.

1 g) Tillfällig personal m. m. För biträdeshjälp begärs ytterligare 200 000

kr.

Styrelsen anser att ett genomförande av arbetsmarknadsutredningens förslag

om möjlighet för arbetsmarknadsverket att inom en fastställd ram vid

extraordinära arbetsmarknadssituationer disponera medel från sakanslag

för tillfälliga personalförstärkningar avsevärt skulle öka verkets möjligheter

att snabbt kunna sätta in speciella förmedlingsaktioner och därigenom re
-

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ducera behovet av andra, mera kostnadskrävande åtgärder mot arbetslöshet

eller arbetskraftsbrist. Styrelsen föreslår att den erhåller befogenhet att för

ändamålet ta i anspråk högst 1 000 000 kr. från sakanslag.

1 h) Arvoden iill yrkesvalslärare. Under budgetåret 1966/67 kan ytterligare

ett hundratal lärare eller sammanlagt omkring 765 antas vara i tjänst.

1 i) Arvoden till länsarbetsnämndernas läkare. Nuvarande medelstilldelning

medger att 25 läkare vid huvudkontoren tjänstgör 4 veckotimmar och

38 läkare vid avdelningskontor med arbetsvårdsexpeditioner tjänstgör 2 veckotimmar.

Denna tjänstgöring har visat sig otillräcklig. Antalet arbetsvårdssökande

uppgick under 1964 till 60 965 och beräknas vid utgången av år

1965 till ca 75 000 och 1966 till drygt 90 000. Det är vidare nödvändigt att

den medicinska expertisen kompletteras med psykiatriker. Behovet av läkarmedverkan

beräknas nu till 6 veckotimmar vid huvudkontoren och till

3 veckotimmar vid avdelningskontoren. Den 1 juli 1966 beräknas arbetsvårdsexpeditioner

komma att inrättas vid ytterligare några avdelningskontor.

Vid oförändrade ersättningar till läkarna beräknas medelsbehovet till

638 500 kr., vilket innebär en ökning med 252 000 kr. Av beloppet avses

40 000 kr. för vikarier under läkarnas semester.

2 a) Tjänsteförändringar m. in.

Sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden

i Stockholms län. 1961 års storstadsutredning har föreslagit att

arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden i Stockholms län

snarast möjligt sammanförs till ett gemensamt organ. En arbetsgrupp inom

verket utreder organisationsfrågorna. Arbetsgruppen har i juli 1965 överlämnat

en första promemoria, avseende kansliorganisationen. Arbetsnämnden

och länsarbetsnämnden i Stockholms län har med vissa reservationer

tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Länsarbetsnämnden anser emellertid att

omorganisationen bör anstå till den 1 juli 1967.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser övervägande skäl tala för att genomföra

omorganisationen redan den 1 juli 1966. Det synes riktigast att en gemensam

länsarbetsnämnd får ta ställning till förslagen beträffande den gemensamma

förmedlingsorganisationens utformning och omfattning.

Styrelsen föreslår följande:

1) En gemensam nämnd, kallad länsarbetsnämnden i Stockholms stad och

län, inrättas fr. o. m. den 1 juli 1966.

2) Länsarbetsnämnden bör bestå av åtta ledamöter och få följande sammansättning:
Ordförande.

Vice ordförande.

En representant för vardera SAF, LO, TCO, Stockholms stad och Stockholms

läns landsting.

En representant, utsedd efter förslag av generaldirektören och företrädande

något betydelsefullt arbetsmarknadsområde.

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

KiiikjI. Maj.ts proposition nr 52 ar 1906

3) Chefen för den nya länsarbetsnämnden bör ha tjänstetiteln länsarbetsdirektör.

Kansliet bör få följande högre tjänster:

1 länsarbetsdirektör i Bo 3

1 avdelningsdirektör i Bo 1

2 byrådirektörer i Ao 27

1 byrådirektör i Ao 25

3 förste inspektörer i Ao 23

1 förste inspektör i Ae 23

2 förste inspektörer i Ag 23

En tjänst som förste inspektör i Ag 23 dras in.

Lönegradsuppflyftningar. Styrelsen föreslår vidare nppflyttning i lönegrad

av följande tjänster, nämligen

vid länsarbetsnämndernas kansliorganisation 23 länsarbetsdirektörer i

Bo 1 till Bo 3, 1 länsarbetsdirektör i Ao 27 till Bo 3, 3 byrådirektörer i Ao 27

till avdelningsdirektörer i Bo 1, 1 byrådirektör i Ao 25 till avdelningsdirektör

1 Bo 1, 22 byrådirektörer i Ao 25 till Ao 27, 1 förste inspektör i Ao 23 till byrådirektör

i Ao 25, 19 förste inspektörer (koordinatorer) i Ao 21 till Ao 23,

4 förste inspektörer (koordinatorer) i Ae 21 till Ae 23, 1 assistent i Ao 13 till

förste assistent i Ao 16, 17 assistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ae 16

och 25 kansliskrivare i Ao 11 till kontorsskrivare i Ao 13,

vid arbetsförmedlingsverksamheten 2 förste inspektörer i Ae 21 till Ae 23,

17 inspektörer i Ao 19 till förste inspektörer i Ao 21, 12 inspektörer i Ae 19

till förste inspektörer i Ae 21, 43 förste assistenter i Ao 16 till inspektörer i

Ao 19, 56 förste assistenter i Ae 16 till inspektörer i Ae 19, 27 assistenter i

Ao 13 till förste assistenter i Ao 16, 393 assistenter i Ae 13 till förste assistenter

i Ae 16 och 11 assistenter i Ae 13 till förste assistenter i Ae 16 (halvtidstjänster),

vid yrkesvägledningsverksamheten 5 förste konsulenter i Ao 23 till byrådirektörer

i Ao 25, 16 konsulenter i Ae 21 till förste konsulenter i Ae 23, 2

amanuens/konsulenter till förste konsulenter i Ae 23, 7 förste assistenter i

Ao 16 till amanuens/konsulenter och 19 förste assistenter i Ae 16 till amanuens/konsulenter,

vid arbetsvårdsverksamheten 4 förste inspektörer i Ao 23 till byrådirektörer

i Ao 25, 18 förste inspektörer i Ao 21 till Ao 23 (därav 5 konsulenter),

7 förste inspektörer i Ae 21 till Ae 23, 5 inspektörer i Ao 19 till förste inspektörer

i Ao 21, 20 inspektörer i Ae 19 till förste inspektörer i Ae 21, 3 förste

assistenter i Ao 16 till inspektörer i Ao 19, 30 förste assistenter i Ae 16 till

inspektörer i Ae 19, 1 assistent i Ao 13 till förste assistent i Ao 16 och 34 assistenter

i Ae 13 till förste assistenter i Ao 16 samt

vid sjömanshusorganisationen 2 sjömanshusombudsmän i Ae 23 till Ae 25,

2 sjömanshusombudsmän i Ae 21 till Ae 23, 4 inspektörer i Ao 19 till förste

inspektörer i Ao 21, 7 sjömanshusombudsmän i Ae 19 till Ae 21, 1 inspektör

i Ae 19 till förste inspektör i Ae 21, 1 förste assistent i Ao 16 till inspektör

i Ao 19, 5 förste assistenter i Ae 16 till inspektörer i Ae 19, 2 assistenter i

Ao 13 till förste assistenter i Ao 16 och 23 assistenter i Ae 13 till förste assistenter

i Ae 16.

Enligt nu gällande klassindelning, beroende bl. a. av antalet befattningshavare

vid respektive kontor, är kontor sföreståndarna placerade i följande

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

lönegrader, nämligen vid kontor i klass 1 i A 25, i klass 2 i A 23, i klass 3 i

A 21, i klass 4 i A 19, i klass 5 i A 16 och i klasserna 6—8 i A 13. Styrelsen

föreslår följande ändringar i kontorsindelningen:

Till klass 1 hänförs kontoret i Lund. Till klass 3 uppflyttas 16 kontor.

I klass 5 finns 73 kontor. Vid dessa finns två—fyra tjänster. Som en konsekvens

av styrelsens i det följande redovisade förslag om uppflyttning av

assistenttjänsterna från A 13 till A 16, bör föreståndartjänsten höjas till

A 19. Slutligen bör, såsom styrelsen hävdat i de två senaste petitaskrivelserna,

samtliga kontorsföreståndartjänster i A 13 flyttas upp till A 16.

Styrelsen föreslår vidare, att samtliga tjänster som assistent i A 13 flyttas

upp till A 16. Som skäl härför anförs dels arbetsuppgifternas ändrade karaktär,

dels att befordringsförhållandena inom arbetsförmedlingssektorn är

klart otillfredsställande. 80 °/o av de ordinarie och extraordinarie tjänsterna

är placerade i de båda lägsta lönegraderna, A 13 och A 16. Det är inte ovanligt

med 12—15 års anställning innan befordran till A 16 kan ske.

2 b) Arbetsförmedlingsaspiranternas löner in. in. Styrelsen föreslår att

aspirantlönegraden höjs från All till A 14 eftersom den nuvarande lönegraden

i förening med otillfredsställande befordringsmöjligheter inom verket

inte är tillräckligt attraktiv för kvalificerade sökande.

Av anvisade medel kan f. n. anställas 76 årsaspiranter. Detta antal motsvarar

inte behovet av rekryteringstjänster efter den utbyggnad som numera

skett av arbetsförmedlingen. Medel bör därför beräknas för 100 aspiranter.

Yttranden

Statskontoret tillstyrker styrelsens förslag om inrättande av tjänster som

inspektörer för aktiveringsuppgifter. Dock synes några frågor av närmast

organisatorisk art återstå att lösa innan aktiveringsinspektörerna träder i

verksamhet. Arbetsmarknadsutredningen beskriver deras arbetsuppgifter

men poängterar att arbetsinnehållet delvis blir beroende av de förhållanden

som råder inom resp. läns arbetsmarknad.

Alla ev. avvikelser till trots kommer aktiveringsinspektörernas arbetsuppgifter

att även kunna karakteriseras som yrkesvägledning, arbetsvärd (åtminstone

profylaktisk), plats- och arbetskraftsackvisition m. fl. redan existerande

funktioner. Av denna anledning bör aktiveringsinspektörernas ställning

i förhållande till övriga befattningshavare preciseras närmare än arbetsmarknadsutredningen

gjort. Arbetsmarknadsstyrelsen bör låta utarbeta

befattningsbeskrivningar länsvis, som anger gränser för deras ansvar och

befogenheter. Sådana beskrivningar kan också underlätta bästa möjliga rekrytering

och urval vid tjänstetillsättningarna. Kanske blir arbetsinnehållet

så olika, t. ex. i län med överskott resp. underskott på arbetskraft, att alla

inspektörer inte lämpligen bör utväljas enligt samma mall. — Statskontoret

föreslår att medel för aktiveringsinspektörernas löner tillförs anslagsposten

Avlöningar till tillfällig personal.

Bl. a. med hänvisning till arbetsmarknadsutredningen föreslår styrelsen en

omfattande kvalitativ och kvantitativ utökning av verkets personalutbild
-

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år l‘Jt>6

ning. Styrelsens kanslibyrå bör sålunda förstärkas med eu förste byråsekreterare

och eu amanuens. De mest omfattande förstärkningarna anses emellertid

böra tillföras fältorganisationen. För detta ändamål föreslås att varje

nämnd utökas med en konsulent för personalutbildning.

Statskontoret instämmer för sin del i arbetsmarknadsstyrelsens åsikt att

ifrågavarande verksamhet bör utvidgas och förbättras. Arbetsmarknadsstyrelsen

och statskontoret har gemensamt beslutat ge hög prioritet åt de avsnitt

av pågående organisationsundersökningar, vilka innefattar analyser av

arbetskrav och utbildningsbehov. Projektet befinner sig på planeringsstadiet.

Schematiskt uttryckt anser statskontoret att det bör genomföras i fyra

etapper. Först därefter bör man fastställa utbildningens framtida organisatoriska

förankring, vilka utbildningsavsnitt som därvid lämpligen bör handhas

av regionala organ och hur personella och ekonomiska resurser hör

fördelas. På anförda grunder är statskontoret inte berett att tillstyrka förslaget

att redan nästa budgetår inrätta utbildningskonsulenttjänster vid

länsarbetsnämnderna.

Som ytterligare skäl mot att tillsätta konsulenter för personalutbildning

i full skala nästa budgetår kan anföras att det får ifrågasättas om befattningshavare

med erforderliga kvalifikationer finns att tillgå för snabb rekrytering

i ett sammanhang. En successiv rekrytering torde öka möjligheterna

att upprätthålla höga kvalitativa krav.

För statskontoret framstår det som lämpligast att arbetsmarknadsstyrelsen

i första hand erhåller medel för att utvidga den centrala utbildningsplaneringen

och administrationen. Statskontoret föreslår att anslagsposten

Avlöningar till tillfällig personal tillförs 150 000 kr. för detta ändamål.

Under arbetet med uppläggning av nytt utbildningssystem och under

dess första tillämpningstid (sannolikt hela budgetåret 1966/67) torde behov

föreligga att anlita utomstående konsulters tjänster. För härmed förenade

kostnader bör arbetsmarknadsstyrelsen få disponera 100 000 kr.

I remissyttrande över betänkandet om organisations- och samarbetsfrågor

i stockholmsområdet har statskontoret biträtt utredningens förslag att en

sammanslagning av arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden

i Stockholms län skall genomföras utan att man avvaktar resultatet av

statskontorets undersökningar. Vad beträffar den nya nämndens kansliorganisation

förutsätter ämbetsverket att denna organisatoriska enhet blir föremål

för översyn i samma ordning som övriga nämnders kanslier.

Personalutbildningsnämnden anför bl. a.

För den alldeles övervägande delen av styrelsens fältpersonal torde utbildningsbehovet

vara ensartat. Verksamheten är ju underkastad en för alla

länsnämnder och förmedlingskontor gällande reglering. Att splittra personalutbildningen

inom arbetsmarknadsverket på ett tjugotal geografiskt åtskilda

organ framstår följaktligen redan av denna anledning som irrationellt.

Personalutbildning i större skala bör enligt nämndens mening normalt vara

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

centralt organiserad och ledas från styrelsen med tillämpning av enhetliga

regler och med i huvudsak likartat kursinnehåll. Detta hindrar givetvis icke

att kursverksamhet kan anordnas regionalt.

De olika uppgifter som skulle tillkomma utbildningskonsulenterna utgör

knappast tillräcklig motivering för tjänsterna. Vissa av angivna uppgifter

aktualiserar snarare frågan om arbetsledningens effektivitet inom arbetsmarknadsverkets

länsorgan.

Nämnden finner sig alltså inte kunna tillstyrka förslaget om inrättande

av tjänster som konsulenter för personalutbildning. Förslaget om förstärkning

av arbetsmarknadsstyrelsen med två kvalificerade tjänstemän för personalutbildningsuppgifter

tillstyrks däremot av nämnden.

C 8. Arbetsförmedlingen: Omkostnader

Anslag

Nettoutgift

1964/65 ....................

14 320 000

16 085 118

1965/66 .....................

16 045 000

1966/67 (förslag) ...........

18 970 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs

upp med

20 058 000

( + 4 013 000) kr.

Anvisat

Föreslagen ändr. 1966/67

1965/66

Mynd.

Dep.ch.

l.

Sjukvård in. in...........................

..... 160 000

+

40 000

+ 40 000

2.

Reseersättningar.........................

..... 2 050 000

4-

480 000

+ 350 000

3.

Underhåll och drift av tjänstebilar........

..... 115 000

+

40 000

+ 30 000

4.

Utbyte av tjänstebilar....................

..... no 000

+

45 000

+ 15 000

5.

Lokalkostnader...........................

..... 6 350 000

+ 1 325 000

+ 1 100 000

6.

Expenser................................

..... 6 660 000

+ 1 498 000

+ 1 140 000

7.

Utbildnings- och instruktörsverksamhet.....

..... 600 000

+

585 000

+ 250 000

4-

4 013 000

+ 2 925 000

Motiv

2. Reseersättningar. Höjda ersättningar för tjänsteresor med egen bil medför

en kostnadsökning med 120 000 kr. För utökad reseverksamhet för yrkesvägledningens

och arbetsvärdens personal samt till följd av intensifierad

planering av byggnadsverksamheten beräknas ytterligare 60 000 respektive

100 000 kr. För ambulerande förmedlingsverksamhet inom glesbygderna

beräknas 200 000 kr.

3. Underhåll och drift av tjänstebilar. För ökade underhållskostnader till

följd av bilparkens ålder beräknas 15 000 kr. och för under punkt 4 föreslagen

ökning av antalet bilar 25 000 kr.

4. Inköp och utbyte av tjänstebilar. För nödvändiga utbyten av 6 bilar beräknas

80 000 kr. Vidare bör bilar till en kostnad av 75 000 kr. anskaffas

till 5 av de 9 länsarbetsnämnderna, som f. n. saknar tjänstebil.

5. Lokalkostnader. Årshyrorna för lokaler uppgick den 1 juli 1965 till

5 995 468 kr. De ökade kostnader, som uppkommer till följd av inflyttning

i nya och utökade lokaler under innevarande och nästa budgetår, beräknas

till ca 1,1 milj. kr. Ändring av äldre lokaler för att anpassa dessa till

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

en effektivare arbetsmetodik beräknas kosta 0,5 milj. kr. För lokalersättningar

till arbetsförmedlingsombud beräknas 75 000 kr.

6. Expcnser. Kostnaderna för städning beräknas öka med 130 000 kr., för

skrivmaterialier m. in. med 105 000 kr., för telegram och telefon med 540 000

kr., för inköp och underhåll av möbler och kontorsmaskiner med 540 000 kr.

samt för bokinköp in. fl. ändamål 183 000 kr.

7. Utbildnings- och instruktionsverksamhet. Styrelsen avser att väsentligt

utvidga den interna utbildningen av verkets personal. För centrala kurser

och konferenser beräknas 600 000 kr., för lokala kurser och konferenser

400 000 kr., för material och övriga omkostnader 75 000 kr., för kursavgifter

för personalens fritidsstudier vid korrespondensinstitut och bildningsorganisationernas

kurser 10 000 kr. samt för yrkesvalslärarnas praktiktjänstgöring

och fortbildning 100 000 kr.

Yttrande

Personalutbildningsnämnden tillstyrker att medel beräknas för bidrag till

personalens fritidsstudier med föreslaget belopp. Nämnden erinrar om att

organiserad korrespondensundervisning förekommer vid flera verk, i regel

med gott resultat.

G 9. Allmänna beredskapsarbeten m. m.

Anslag Nettoutgift

1964/65 .................... > 620 000 000 503 418 481

1965/66 .................... 2 420 000 000

1966/67 (förslag) .......... 400 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 403 (— 17)

milj. kr.

A. Utgifter

Åtgärder för att underlätta arbetskraftens rörlighet

1. Respenning..................................

2. Familj e- och utrustningsbidrag................

3. Starthjälp...................................

4. Inlösen av egnahem..........................

Summa åtgärder för att underlätta arbetskraftens

rörlighet....................................

Sysselsättningsskapande åtgärder

5. Beredskapsarbeten............................

Uppförande av industribyggnader i lokaliserings
syfte.

.....................................

Beredskapsarbeten på vägar och gator.........

Övriga beredskapsarbeten m. m................

6. Industribeställningar..........................

7. Detaljplanering av vissa allmänna arbeten......

Summa sysselsättningsskapande åtgärder.......

Arbetsmarknadsstyrelsens

beräkning för budgetåret

1965/66 1966/67

kr. kr.

Utgift resp.

inkomst

1964/65

kr.

7 631 620

9 116 549

9 743 907

228 648

26 720 724

453 292 523

9 000 000

11 500 000

12 000 000

2 000 000

34 500 000

370 000 000

10 000 000

13 000 000

14 000 000

5 000 000

42 000 000

340 000 000

( 45 393 295) — —

(284 935 614) (250 000 000) (200 000 000)

(122 963 614) (120 000 000) (140 000 000)

6 887 506 5 000 000 5 000 000

7 240 010 10 000 000 10 000 000

467 420 039 385 000 000 355 000 000

1 Varav 305 milj. kr. anvisats på tilläggsstat.

* Av anslaget skall förslagsvis 250 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Kontanthjälp

8. Kontantunderstödsverksamhet................

Diverse ändamål

9. Psykotekniska undersökningar................

10. Övervakning av statens stenlager.............

11. Övriga ändamål......,......................

Summa diverse ändamål.....................

Summa utgifter

Utgående förskott...........................

Utgående reservation........................

Utgifter totalt

B. Inkomster

1. Ingående reservation........................

2. Anslag.....................................

3. Anslagsbehov...............................

Summa inkomster

4. Ingående förskott...........................

Inkomster totalt

Arbetsmarknadsstyrelsens

beräkning för budgetåret

1965/66 1966/67

kr. kr.

350 000 350 000

Utgift resp.

inkomst

1964/65

kr.

176 291

1 551 828

18 884

3 799 505

5 370 217

499 687 271

9 826 427

145 763 331

655 277 029

29181 812

617 812 813

646 994 625

8 282 404

655 277 029

2 000 000

25 000

2 500 000

4 525 000

424 375 000

424375 000

145 763 331

420 00 0000

565 763 331

565 763 331

3 000 000

25 000

2 500 000

5 525 000

402 875 000

402 875 000

402 875 000

402 875 000

402 875 000

Motiv

1—4. Åtgärder för att underlätta arbetskraftens rörlighet. Starthjälp m. fl.

bidrag utgick under åren 1963 och 1964 i följande antal fall:

År

Starthjälp

Familje-

bidrag

Utrustnings-

bidrag

Respenning

flyttnings-

bidrag

resor

1963................

17 128

23 194

3 042

3 662

1 156

2 152

2 471

3 627

26 523

40 549

1964................

De intensifierade åtgärderna i syfte att genom interlokal arbetsförmedling

få till stånd en utjämning mellan orter med hög efterfrågan på arbetskraft

och arbetslöshetsområden beräknas under de närmaste budgetåren medföra

ökade kostnader för bidrag till flyttande arbetskraft.

Erfarenheterna från den i början av år 1965 startade försöksverksamheten

med inlösen av egnahem tyder på att denna verksamhet kommer att bestå

och få en alltmer ökad betydelse för att underlätta omflyttning av arbetskraft

från vissa områden med sysselsättningssvårigheter. F. n. är ett 100-tal

inlösenärenden under utredning. Att flera ärenden hittills inte aktualiserats

hänger delvis samman med att nuvarande värderingsregler vid inlösen inte

alltid leder till för fastighetsägarna acceptabla priser. Mot bakgrunden av

hittills vunna erfarenheter hemställer styrelsen om bemyndigande att jämka

inlösenbeloppet i de fall då taxeringsvärdet inte motsvarar full täckning av

kvarstående lån i fastighet som är aktuell för inlösen. Styrelsen hemställer

vidare att försöksverksamheten utsträcks till att undantagsvis även avse inlösen

av bostadsrättslägenheter. Vid medelsberäkningen utgår styrelsen från

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kunyl. Maj.ts proposition nr 52 dr ltltjti 163

att medel som flyter in vid försäljning av inlösta egnahem skall tillgodoföras

riksstatstiteln Övriga diverse inkomster.

5. Beredskapsarbeten. Under hudgetåret 1964/65 uppgick antalet dagsverken

till 1 554 000, därav 860 000 på vägarbeten, 210 000 på industribyggen i

lokaliseringssyfte och 484 000 på övriga beredskapsarbeten. Bokförda utgifter

uppgick till 458 293 000 kr., varav för vägarbeten 284 936 000 kr., för

industribyggen 45 393 000 kr. och för övriga beredskapsarbeten 122 964 000

kr.

För bedrivande av beredskapsarbeten under budgetåret 1965/66 bar i riksstaten

beräknats 370 milj. kr. Styrelsen kan inte bedöma om detta belopp

kommer att förslå. För budgetåret 1966/67 utgår styrelsen från en sysselsättningsvolym

av samma storlek som för innevarande budgetår. En fortsatt

övergång till mindre kostnadskrävande arbetsobjekt väntas kunna genomföras.

Styrelsen föreslår därför att anslaget för beredskapsarbeten upptages

till 340 milj. kr. Av beloppet bör uppskattningsvis 200 milj. kr. avräknas mot

automobilskattemedlen.

I samband med att särskilda medel anslagits för lokaliseringsändamål från

1 juli 1965 har styrelsens medverkan till uppförande av industrilokaler upphört.

Detta gäller även uppförande av kommunala byggnader för småindustri

och hantverk. Från kommunalt liåll och från småindustrier har föreslagits

att uppförande av lokaler för småindustri och hantverk i lokaliseringspolitiskt

syfte åter införs soin statskommunala beredskapsarbeten. Styrelsen

vitsordar detta medels ändamålsenlighet och hemställer att Kungl.

Maj :t ställer frågan under riksdagens prövning.

6. Industribeställningar. Medelsbehovet för innevarande och nästa budgetår

kan endast uppskattningsvis beräknas. Ett belopp av 5 milj. kr. bör

reserveras för detta ändamål för såväl innevarande som nästa budgetår.

7. Detaljplanering av vissa allmänna arbeten. För budgetåret 1965/66 beräknas

att 7 milj. kr. erfordras för bidrag till kommuner. För statliga myndigheter

beräknas för i huvudsak skogliga planeringsåtgärder under budgetåret

1965/66 en medelsåtgång av 3 milj. kr. För budgetåret 1966/67 beräknas

för ändamålet likaledes ett belopp av 10 milj. kr.

8. Utgifterna för psykotekniska undersökningar uppgick under budgetåret

1964/65 till ca 1 552 000 kr. Under detta budgetår utfördes ca 4 000 anlagsprövningar,

varav ca 1 500 i form av grupptest. För innevarande budgetår

beräknas medelsbehovet till 2 milj. kr. Styrelsen räknar med en fortsatt

ökning av såväl individual- som gruppundersökningar under budgetåret

1966/67 och föreslår att medelsbehovet beräknas till 3 milj. kr.

Anslaget för budgetåret 1965/66 är uppfört med 420 milj. kr. Vid ingången

av budgetåret förelåg en reservation av 145 763 331 kr. varav ca 140 milj. kr.

erfordras för att täcka oreglerade statsbidrag. På anslaget är alltså ca 425

milj. kr. disponibelt. Även de sammanlagda utgifterna under budgetåret

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

1965/66 uppskattas till 425 milj. kr. Det sammanlagda medelsbehovet för

budgetåret 1966/67 skulle uppgå till avrundat 403 milj. kr.

C 10. Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl.

Anslag Nettoutgift

1964/65 ......................»155 000 000 112 632 834

1965/66 ......................* *135 000 000

1966/67 (förslag) ............ 155 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 158 (+23)

milj. kr.

A. Utgifter

1. Beredskapsarbeten m. m......................

(Beredskapsarbeten på vägar och gator).......

(Övriga beredskapsarbeten m. m.).............-

2. Arkivarbeten m. m............................

3. Näringshjälp.................................

Summa utgifter

Utgående förskott...............................

Utgående reservation.............................

Utgifter totalt

B. Inkomster

1. Ingående reservation..........................

2. Anslag.......................................

3. Anslagsbehov.................................

Summa inkomster

4. Ingående förskott.............................

Inkomster totalt

Arbetsmarknadsstyrelsens

beräkning för budgetåret

1965/66

kr.

100 000 000

(45 000 000)

(55 000 000)

29 000 000

15 000 000

1966/67

kr.

100 000 000

(45 000 000)

(55 000 000)

33 000 000

25 000 000

Utgift

1964/65

kr.

78 795 865

(36 501 334)

(42 294 531)

23 702 251

9 990 604

112 488 720

144 115

42 367 165

155 000 000

155 000 000

155 000 000

155 000 000

144 000 000

144 000 000

42 367 165

135 000 000

177 367 165

144 115

177 511 280

158 000 000

158 000 000

158000 000

158 000 000

158 000 000

Motiv

1. Beredskapsarbeten m. m. Beredskapsarbetena bedrivs dels som statskommunala

beredskapsarbeten för s. k. svårplacerad arbetskraft, dels som

statliga beredskapsarbeten för såväl svårplacerad som s. k. specialhänvisad

arbetskraft.

Statskommunala beredskapsarbeten utgörs av enklare utearbeten, såsom

skogsröjning, parkarbeten, upprensning av stränder och badplatser etc. I

dessa arbeten sysselsätts sådana handikappade, som inte kan få arbete på

öppna arbetsmarknaden eller flytta till ort, där de kan få lämpligt arbete.

Antalet sysselsatta i dylika arbeten under budgetåret 1964/65 utgjorde ca

1 900.

Statliga beredskapsarbeten för specialhänvisad arbetskraft utgörs i huvudsak

av vägarbeten, skogsvårdsarbeten samt fornminnes- och naturvårds
-

1 Varav 78 milj. kr. anvisats på tilläggsstat II.

* Av anslaget skall 30 milj. kr. avräknas mot automobilskattemedlen.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ii 2 nr li) t it) 165

arbeten. I de båda sistnämnda sysselsätts i huvudsak nientalvårdsklientel

och psykiskt utvecklingsstörda och i de övriga nykterhetsvårds-, kriminalvårds-

och ungdomsvårdsklientel. Den 1 juli 1965 fanns 41 arbetsplatser

anordnade i arbetsmarknadsstyrelsens regi med en sammanlagd kapacitet

för 930 personer. Därutöver har i skogsstyrelsens regi ca 1 300 svårplacerade

sysselsatts med skogsvårdsarbeten och ca 200 med lättare utearbeten i anslutning

till mentalsjukhus.

Under budgetåret 1964/65 utfördes 755 000 dagsverken varav 287 000 vid

statskommunala och 468 000 vid statliga beredskapsarbeten. Statsverkets

kostnader uppgick till 78 795 865 kr.

Av de vid arbetsförmedlingens arbetsvårdsexpeditioner inskrivna personerna

var den 30 juni 1965 ca 5 000 i behov av skyddad sysselsättning, utan

att sådan under den närmaste tiden kunde beredas dem. Ett ökat behov av

skyddade arbetsformer för ungdomsvårds-, kriminalvårds- och mentalvårdsklientel

samt psykiskt utvecklingsstörda föreligger också. En fortsatt ökning

av såväl statskommunala som statliga beredskapsarbeten är nödvändig.

Styrelsen uppskattar medelsbehovet för beredskapsarbeten m. m. under

budgetåren 1965/66 och 1966/67 till 100 milj. kr.

2. Arkivarbeten in. m. Antalet arkivarbetare, som under budgetåret

1963/64 utgjorde i medeltal 2 194, ökade under budgetåret 1964/65 till 2 525,

varav 2 310 svenskar och 215 utlänningar. Den 30 juni 1965 uppgick totalantalet

arkivarbetare till 2 701.

Sysselsättningsmöjligheter för arkivarbetare har på en del håll inte kunnat

beredas genom placering hos myndigheter och institutioner. För den

skull har i en del län anordnats s. k. arkivarbetscentraler. Ett ökat behov

av skyddad sysselsättning i form av arkivarbeten väntas bestå. Månadsmedeltalet

arkivarbetare för budgetåret 1965/66 uppskattas till 2 850.

Musikerhjälp har under senare år tagits i anspråk i obetydlig utsträckning.

Under budgetåret 1964/65 sysselsattes i denna hjälpform i medeltal

39 personer under 8V2 månader och 8 personer under återstoden av budgetåret.

För budgetåret 1965/66 förutses situationen bli i stort sett oförändrad.

Kostnaderna för arkivarbete och musikerhjälp beräknas för budgetåret

1965/66 till 29 milj. kr. och för budgetåret 1966/67 till 35 milj. kr.

3. Näringshjälp. Enligt nu gällande bestämmelser utgår näringshjälp till

egen rörelse endast i samband med själva starten. Ett undantag gäller för

handikappade kioskägare, som ålagts av hälsovårdsnämnd att vidtaga byggnadsåtgärder.

Styrelsen har upprepade gånger i tidigare petitaframställningar

framhållit behovet och nödvändigheten av att näringshjälp i vissa

fall kan utgå även till rörelse, som startats tidigare. Det har i ett flertal fall

visat sig att handikappade som startat egen rörelse med bristfällig utrustning

och blygsamt rörelsekapital inte har ekonomiska möjligheter att klara

kostnaderna för ersättningsanskaffning av förslitna maskiner och redskap

eller för komplettering av maskinutrustning, verktyg, inventarier etc. Om

s. 166 Kontrollera mot PDF

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

ekonomiskt stöd inte kan ges, finns i åtskilliga fall ingen annan möjlighet

än att lägga ned rörelsen och att söka lösa den handikappades försörj ningsfråga

genom förtidspension eller socialhjälp. Styrelsen hemställer därför

ånyo att näringshjälp skall kunna utgå efter särskild prövning även vid

förändring eller utbyggnad av egen rörelse enligt samma normer som vid

startande av egen rörelse (jfr senast prop. 1965: 1 bil. 13 s. 99).

Maximibeloppet för näringshjälp höjdes den 1 juli 1963 från tidigare under

lång tid gällande 5 000 till 10 000 kr. Arbetsmarknadsutredningen har

föreslagit att beloppet höjs till 12 000 kr. Styrelsen anser det angeläget att

beloppet sättes högre än det av utredningen föreslagna och föreslår att det

ökas till 15 000 kr.

I samband med arbetsplacering av handikappad kan bidrag utgå till denne

för vissa arbetsredskap och verktyg, som normalt inte tillhandahålls av arbetsgivaren.

Däremot kan bidrag inte utgå till arbetsgivaren för anordningar

på arbetsplatsen. Styrelsen anser det skäligt, att staten bidrar till

arbetsgivarens kostnader för sådana fasta tekniska anordningar på arbetsplatsen

genom vilka arbetsuppgifterna kan anpassas till handikappet. Härigenom

skulle säkerligen betydligt flera arbetsuppgifter kunna erbjudas de

handikappade. Styrelsen föreslår därför att bidrag efter särskild prövning

av arbetsmarknadsstyrelsen skall kunna utgå till hälften av kostnaderna

för särskilda för den handikappade vidtagna anordningar.

Arbetsmarknadsutredningen har föreslagit att även maximibeloppet för

bidraget till motorfordon för handikappade skall höjas till 12 000 kr. Eftersom

vissa gravt rörelsehindrade måste ha större utrymme för att t. ex. få in

en rullstol och i vissa fall också behöver särskilt avpassat aggregat eller

helautomatiska funktioner, föreslår styrelsen att bidrag efter särskild prövning

kan medges upp till 15 000 kr.

Styrelsen räknar med att kostnaderna för näringshjälp och motorfordonsbidrag

m. m. för budgetåret 1965/66 kommer att uppgå till omkring 15 milj.

kr. För budgetåret 1966/67 räknar styrelsen med avsevärt ökade kostnader

för dessa ändamål. Antalet ansökningar om bidrag till bilar, som budgetåret

1964/65 uppgick till ca 1 100 beräknas uppgå till inemot 1 700 under

budgetåret 1966/67. Med hänsyn härtill och till styrelsens förslag om utvidgning

av näringshjälpen beräknar styrelsen medelsbehovet under budgetåret

1966/67 till ca 25 milj. kr.

Anslaget för budgetåret 1965/66 är uppfört med 135 milj. kr. Vid ingången

av budgetåret förelåg en reservation av 42 367 000 kr., av vilket belopp ca

25 milj. kr. erfordras för att täcka statsbidragsskulder m. in. Medelstillgången

för finansiering av nya under budgetåret 1965/66 uppkommande utgifter

uppgår sålunda till avrundat 152 milj. kr. Medelsbehovet under samma

budgetår beräknas till 144 milj. kr. Styrelsen uppskattar det sammanlagda

medelsbehovet för budgetåret 1966/67 till 158 milj. kr.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Mcij:ts proposition nr 52 dr 1966

167

Yttranden

Yttranden över anslagsframställningen i vad den avser beredskapsarbeten

har inhämtats av kriminalvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen,

Kriininahmrdsstyrelsen anför hl. a.

Under år 1964 var fyra särskilda beredskapsarbetsplatser för kriminalvårdsklientel

anordnade. Varje arbetsplats kunde sysselsätta 24 personer.

Sammanlagt mottogs 391 personer medan 341 personer avgick. Av dem som

avgick från arbetena placerades 56 i arbete på öppna marknaden och 12 i

omskolning. 58 slutade på egen begäran. Övriga slutade på grund av sjukdom,

annan orsak, avstängdes på grund av onykterhet eller avvek utan

anmälan.

Erfarenheterna från arbetsplatserna visar att anordnade arbeten inte i

allo är lämpliga för kriminalvårdens klientel. I största möjliga utsträckning

borde klientelet hellre beredas skyddad industriell sysselsättning. Det är

dock angeläget att beredskapsarbeten står till buds för sådant klientel som

har särskilda svårigheter att anpassa sig till arbetslivet. Behovet av dylika

arbeten torde komma att öka. Det är önskvärt att lättare arbeten väljs liksom

att arbetsplatserna blir mindre.

Medicinalstyrelsen yttrar.

I beredskapsarbetena deltar i växlande omfattning patienter från mentalsjukhus

och vårdanstalter för psykiskt efterblivna.

Klientelet är mycket varierande och omfattar defektläkta schizofrenier,

långdragna psykiska insufficienser, karaktärsanomalier med anpassningssvårigheter

och defekttillstånd efter tidiga hjärnskador. Arbetet utgör här ett

led i rehabiliteringen och är av betydelse för bedömningen av arbetsprestation

och uthållighet innan patienten skrivs ut till arbetsträningsverkstad i

arbetsvärdens regi, till tidigare arbete eller annan placering i öppna marknaden,

till utbildning eller till omskolning. Det är sålunda fråga om en arbetsprövning

inom sjukhusens och vårdanstalternas ram som är av mycket

stort värde och förtjänar att utökas.

Socialstyrelsen utnyttjar beredskapsarbetena för alkoholmissbrukare och

ungdomsvårdsskoleelever. Vid utslussningen till den fria arbetsmarknaden

av detta klientel är beredskapsarbetena till ovärderlig nytta.

Arbetsmarknadsstyrelsen har ca 800 platser reserverade för alkoholmissbrukare.

Platserna utnyttjas helt. Flertalet arbetstagare hänvisas till beredskapsarbetena

genom nykterhetsnämnderna. Uppskattningsvis 10—15 °/o

av arbetstagarna är placerade från vårdanstalter.

Även om arbetsplatserna redan är av mycket stor betydelse för nykterhetsvården,

måste man konstatera att de inte är tillräckliga för att täcka

behovet av arbetsvärd för nykterhetsvårdsklientelet. Erfarenheterna har visat,

att en ytterligare differentiering av arbetsmöjligheterna behövs. De nu
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

varande arbetsplatserna ger uteslutande sysselsättning i väg- eller skogsarbete.

Dessa arbeten som förutsätter en god fysik är ofta för krävande för

det äldre nykterhetsvårdsklientelet. Någon form av inomhusarbete är alltså

ett önskemål från socialstyrelsens sida.

Verksamheten för ungdomsvårdsskoleklientelet har bedrivits sedan år

1960 och omfattar f. n. tre arbetsplatser med sammanlagt 30 platser, varav

10 reserverats för psykiskt instabila och alkoholiserade elever. Under de fem

senaste åren har sammanlagt 358 ungdomsvårdsskoleelever placerats i beredskapsarbete,

varav 106 under år 1964.

Omkring hälften av eleverna lämnade under 1964 arbetsplatserna för arbete

i öppna marknaden eller placering på omskolningskurs. Resultatet av

verksamheten bedöms av skolorna som gott. Från ungdomsvårdsskolornas

sida har framförts önskemål framför allt om bättre ordnade fritidsmöjligheter

för eleverna samt ökade personalresurser för tillsyn av eleverna och

för kurativa åtgärder. Socialstyrelsen föreslår att ytterligare två arbetsplatser

anordnas för ungdomsvårdsskoleelever. Det saknas nämligen f. n.

placeringsmöjligheter i denna form dels för flickor och dels för debilklientelet

bland pojkarna.

C 11. Förläggningsbyggnader m. m.

Anslag

1965/66 ...................................... 23 000 000

1966/67 (förslag) ............................ 26 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs upp med 29,5 (+6,5)

milj. kr.

ArbetsmarkAnvisat

nadsstyrelsens

1965/66 beräkning för

1966/67

1. Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m................ 6 700 000 -f 3 800 000

2. Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnader............. 5 000 000 + 1 000 000

3. Underhålls- och driftkostnader............................. 18 300 000 -f 700 000

Summa 30 000 000 + 5 500 000

Särskilda uppbördsmedel

1. Ersättningar för upplåtna förläggningsplatser................ 5 000 000 —

2. Inkomster vid försäljning m. m. av förläggningsbyggnader...... 2 000 000 —1 000 000

Summa 7 000 000 —1000 000

Nettoutgift kr. 23 000 000 -f 6 500 000

Motiv

1. Nyanskaffning av förläggningsbyggnader m. m. För budgetåret 1966/67

räknar styrelsen med att alltjämt och i ökad omfattning tillhandahålla förläggningar

för uthyrning till kommuner och företag vid överflyttning av

arbetskraft. För detta ändamål bör anskaffas ytterligare 750 platser till en

kostnad av 9,5 milj. kr. För nyanskaffning och uppsättning av ett 10-tal

familjebostäder för zigenare beräknas 1 milj. kr.

s. 169 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 52 år 1966 169

2. Ersättningsanskaffning av förläggningsbyggnuder. För budgetåret

1966/67 måste byggnader med 200 platser anskaffas såsom ersättning för

äldre oreparabla byggnader. Dessutom bör resterande 200 platser i dubbelrum

på arbetsplatserna ersättas med enkelrum. Kostnaderna härför beräknas

till 5 milj. kr. För återanskaffning av försålda byggnader beräknas

1 milj. kr.

3. Underhålls- och driftkostnader. Vid beredskapsarbetsplatserna behövs

förläggningsplatser för ca 3 000 personer. För underhålls- och driftkostnader

på arbetsplatserna, inkl. uppsättnings- och flyttningskostnader, beräknar

styrelsen 12 milj. kr. För flyttning och uppsättning av byggnader för

omskolningsförläggningar samt för underhålls- och driftkostnader vid dessa

förläggningar med ca 1 600 platser beräknas 5,5 milj. kr. De av styrelsen

drivna förläggningarna för överflyttad arbetskraft i Malmö-, Lund- och Göteborgsområdet

omfattar 500 platser. Underhålls- och driftkostnaderna för

dessa beräknar styrelsen till 1,5 milj. kr.

C12. Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet

1964/65 ........

1965/66 ........

1966/67 (förslag)

Anslag Nettoutgift

2 000 000 1 110 963

1 000

1 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår att anslaget förs

l 000 kr.

1. Kostnader för förrådens drift.............

2. Anskaffning av maskiner och reservdelar. .

3. Anskaffning av redskap och arbetsmateriel

upp med

Anvisat

1965/66

3 000 000

3 800 000

200 000

7 000 000

oförändrat

Arbetsmarknadsstyrelsens

beräkning för

1966/67

-f 200 000

+ 100 000

+ 100 000

+ 400 000

Motiv

Vid utgången av budgetåret 1964/65 fanns på anslaget en reservation av

11 583 685 kr.

1. Uppräkningen beror på löne- och prishöjningar.

2. För utbyte av förslitna eller tekniskt föråldrade maskiner beräknas

3,2 milj. kr. och för reservdelar 0,7 milj. kr.

Styrelsen beräknar inkomsterna på anslaget till 7,0 milj. kr. och utgifterna

till 7,4 milj. kr. Vid utgången av budgetåret 1966/67 beräknas en reservation

av ca 11,2 milj. kr. kvarstå på anslaget.

I detta sammanhang torde få erinras om att arbetsmarknadsstyrelsen för

de senaste nio budgetåren jämlikt riksdagens medgivande bemyndigats att

under vissa förutsättningar avskriva inom arbetsmarknadsverket uppkom6*—Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 1 sand. Nr 52

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

mande fordringar till ett belopp ej överstigande 500 kr. Styrelsen har anmält

att styrelsen i enlighet härmed under budgetåret 1964/65 fattat beslut om

avskrivning av fordringar till ett sammanlagt belopp av 161 543 kr. 51 öre.

Avskrivningarna avser nästan helt fordringar på flyktingar, deltagare i

fortbildnings- och omskolningskurser samt arbetstagare, som erhållit starthjälp

och familjebidrag.

C 13. Omskolning in. in.

Anslag Nettoutgift

1964/65 ...................... 135 000 000 135 109 699

1965/66 ...................... 142 000 000

1966/67 (förslag) ............ 180 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen hemställer

1. att ytterligare 150 extra ordinarie tjänster inrättas för lärare vid omskolningskurserna,

2. att av anslaget får disponeras dels högst 3 milj. kr. för undervisning

i svenska och svensk samhällskunskap bland i Sverige mera varaktigt boende

utlänningar samt inresande studie- och praktikantgrupper, dels ock

högst 300 000 kr. för informationsverksamhet bland nämnda befolkningsgrupper,

3. att maximibeloppet för utbildningsbidragen höjs, samt

4. att anslaget förs upp med 196 ( + 54) milj. kr.

Motiv

1. För budgetåret 1965/66 får finnas inrättade högst 300 extra ordinarie

lärartjänster för omskolningskurserna, varav ca 250 för lärare i yrkesämnen

och ca 50 för lärare i läroämnen. En avsevärd ökning av antalet extra

ordinarie tjänster erfordras under de närmaste åren. För budgetåret 1966/67

föreslår skolöverstyrelsen en ökning med sammanlagt 150 extra ordinarie

lärartjänster, varav 100 i högst lönegrad Ae 17 för lärare i yrkesämnen och

50 i högst lönegrad Ae 25 för lärare i läroämnen.

2. Genom beslut den 13 augusti 1965 har Kungl. Maj :t för budgetåret

1965/66 anvisat 3 milj. kr. för anordnande av undervisning i svenska språket

för i Sverige mera varaktigt boende utlänningar. Även för budgetåret 1966/

67 beräknas behov föreligga av här avsedd undervisning. Medelsbehovet beräknas

till 3 milj. kr.

3. Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår på nytt att utbildningsbidragen höjs

(jfr senast prop. 1965:1 bil. 13 s. 109). Utbildningsbidraget har i väsentliga

delar varit oförändrat sedan 1959. De höjningar som då gjordes grundade

sig på ett konsumentprisindextal av 152. Detta tal hade i juni 1965 stigit till

188, en ökning med 24 %. Även den allmänna standardstegringen är ett skäl

för en höjning. Personer under utbildning uppbär i viss omfattning ersätt
-

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 106ti

■lingar frän arbetslöshets- eller försäkringskassor i stället för utbildningsbidrag.

Dessa ersättningar är i många fall förmånligare än utbildningsbidrag.

Det kan vidare framhållas afl det familjetillägg, som ingår i utbildningsbidraget,

ansetts ligga långt under normal socialhjälpsstandard. Styrelsens

förslag innebär att grundbidraget höjs från 410 till 500 kr. för månad,

faniiljetillägget till make från 55 till 110 kr. för månad vid utbildning i hemorten

och från 200 till 240 kr. för månad vid utbildning utom hemorten samt

familjetillägget för barn från 45 till 100 kr. för månad eller, när särskilda

skäl föreligger, från 130 till 150 kr. för månad. De ortsgraderade hyresbidragen

bör slutligen höjas med 25 kr. till högst 125, 150 resp. 175 kr. för månad.

De föreslagna höjningarna av utbildningsbidraget beräknas kosta 10 milj.

kr.

På grund av beslut vid 1964 års riksdag reduceras grundbidraget till gift

kvinna med hänsyn till makes inkomst så att endast halva bidraget utgår.

Enligt styrelsens erfarenhet avstår många gifta kvinnor från utbildning på

grund av den ringa ekonomiska kompensationen under utbildningstiden.

Styrelsen föreslår i likhet med arbetsmarknadsutredningen att grundbidraget

som regel får utgå utan reduktion.

4. Under budgetåret 1964/65 deltog omkring 40 000 personer i omskolningsverksamheten,

varav 20 821 personer i skolöverstyrelsens 1 231 kurser.

Medelsförbrukningen om 135,1 milj. kr. fördelas med 77 milj. kr. på

arbetsmarknadsstyrelsen och 58,1 milj. kr. på skolöverstyrelsen. För budgetåret

1965/66 beräknas en utbildningsvolym av 45 000 personer, varav ca

20 000 vid skolöverstyrelsens kurser.

Under senare år har behovet av omskolning, fortbildning etc. fortsatt att

öka. De beräkningar, som gjorts rörande utbildningsvolymen i de senaste

petitaframställningarna har sålunda varit i underkant. Den fortgående strukturomvandlingen

och rationaliseringen inom näringslivet har medfört större

fortsatta behov av omskolning än som kunde förutses. Arbetsmarknadsstyrelsens

intensifierade verksamhet att bl. a. via vuxenutbildning stimulera

kvinnorna att söka sig ut på arbetsmarknaden har verkat i samma riktning

liksom de handikappades ökade behov av utbildning.

I avvaktan på prövningen av arbetsmarknadsutredningens förslag har 1965

års riksdag anvisat 500 000 kr. för försöksvis bedriven yrkesutbildning även

av inte arbetslösa för att öka tillgången på utbildad arbetskraft inom områden,

där påtaglig brist föreligger. Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen

hemställer att denna medelsram vidgas väsentligt och erinrar om

att arbetsmarknadsutredningen har funnit att en mera väsentligt vidgad ram

är erforderlig, för att det skall bli möjligt att tillgodose behovet av yrkeskunnig

arbetskraft inom trånga sektorer på arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare den 16 mars 1965 gjort framställning

om åtgärder för att påskynda en nödvändig utökning av fortbildningen

(uppskolningen) av i företagen redan anställda.

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Ett bifall till dessa förslag kommer att snabbare öka den arbetsmarknadsmässigt

betingade utbildningen med tyngdpunkten förlagd till företagsutbildning.

Enligt arbetsmarknadsstyrelsens bedömning skulle en sådan verksamhet

för budgetåret 1966/67 komma att omfatta inemot 60 000 personer, varav

ca 27 000 vid kurser i skolöverstyrelsens regi. Vid en utbildningsverksamhet

av denna omfattning beräknas medelsbehovet för utbildningsbidrag vid

oförändrade grunder till 90 milj. kr.

Antalet kurser i skolöverstyrelsens regi beräknas till ca 1 500. Kostnaderna

för denna kursverksamhet beräknas till i runt tal 93 milj. kr., varav 45 milj.

kr. för ersättningar till lärare, 20 milj. kr. för undervisningsmaterial, 13,9

milj. kr. för förbrukningsmaterial m. m., 19,5 milj. kr. för lokalkostnader

m. m. och 2 milj. kr. för lärarutbildning. Produktionsinkomsterna beräknas

till 7 milj. kr.

De totala kostnaderna under budgetåret 1966/67 beräknas alltså till 196

milj. kr.

C 15. Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

Anslag Nettoutgift

1964/65 ........................ 10 000 000 6 501 247

1965/66 ........................ 11 000 000

1966/67 (förslag) ................ 3 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår dels att grunderna för statsbidrag ändras,

dels ock att anslaget förs upp med 25 ( + 14) milj. kr.

Motiv

Stora olikheter föreligger mellan skilda delar av landet i fråga om produktionskostnader

för byggnader. Styrelsen anser att huvudman inom område

med höga byggnadskostnader bör kunna få ett häremot svarande högre

bidrag. Därigenom skulle en värdefull stimulans ernås framför allt beträffande

de fyra nordligaste länen som f. n. har de minsta resurserna i förhållande

till platsbehovet. Det nu utgående bidraget om 390 kr. per m2 torde

genomsnittligt motsvara omkring hälften av produktionskostnaderna. Styrelsen

föreslår att bidrag må, då särskilda skäl föreligger, utgå med högst

500 kr. per m2 nettogolvyta motsvarande ca två tredjedelar av produktionskostnaderna.

Genom höjningen skulle bidragskostnaderna öka med uppskattningsvis

1,5 milj. kr.

Vid utgången av budgetåret 1964/65 förelåg en reservation på anslaget

av 16 093 082 kr., varav 14 978 927 kr. motsvarar beviljade men inte utbetalade

bidrag. För innevarande budgetår anvisat anslag av 11 milj. kr. jämte

odisponerat belopp av 1,1 milj. kr. beräknas inte räcka till. Styrelsen räknar

med att bidrag till ett belopp av ca 16 650 000 kr. behöver beviljas och avser

att göra liärav betingad framställning om anvisande av medel å tilläggsstat

för innevarande budgetår.

s. 173 Kontrollera mot PDF

173

Kvnyl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1966

Vid utgången av år 1904 disponerades sammanlagt 5 750 platser för arbetsträning

och skyddad sysselsättning. Under åren 1965 och 1960 väntas

ett nytillskott om ca 1 550 resp. 2 150 platser. Vid utgången av år 1966 skulle

alltså omkring 9 450 platser finnas disponibla. Detta motiverar endast omkring

hälften av det av styrelsen uppskattade totala platsbehovet. Den väntade

ökningen av platsbeståndet och den föreslagna höjningen av bidragsbeloppet

i vissa fall medför ett ökat medelsbehov för budgetåret 1966/67, vilket

styrelsen beräknar till 25 milj. kr.

C 16. Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

Anslag Nettoutgifl

1964/65 ........................ 13 000 000 10 782 399

1965/66 ........................ 14 000 000

1966/67 (förslag) .............. 18 000 000

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår dels att grunderna för statsbidrag ändras,

dels ock att anslaget förs upp med 24 ( + 10) milj. kr.

Motiv

Under 1964 bereddes 2 714 personer arbetsträning och 5 232 skyddad sys»elsättning.

Vid 1964 års slut uppgick det totala antalet platser för arbetsträning

och skyddad sysselsättning till 5 750. Under kalenderåret 1965 beräknas

tillkomma ytterligare ca 1 550 platser, och under kalenderåret 1966

ca 2 150. Sammanlagda antalet vid 1966 års slut skulle då utgöra ca 9 450

varav 1 700 på träningsverkstäder och 7 750 på verkstäder för skyddad sysselsättning.

Styrelsen beräknar medelsbehovet för budgetåret 1966/67 för

driftbidrag enligt nu gällande bestämmelser till 22,7 inilj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser liksom arbetsmarknadsutredningen att

klientersättning under arbetsträning helt bör utgå av statsmedel. Ytterligare

kostnader härför beräknas uppgå till 3,4 milj. kr.

Styrelsen föreslår ånyo att möjlighet ges att i speciella fall lämna bidrag

för arbetsträning under längre tid än 6 månader och beräknar härigenom

uppkommande kostnadsökning till 50 000 kr. (jfr prop. 1965:1 bil. 13 s. 121).

Styrelsen har i maj 1965 utfärdat råd och anvisningar för arbetsträning

enligt vilka denna kommer att bedrivas i mera planmässiga former än hittills

med metodisk upplåning av den handikappades fysiska och psykiska

arbetskapacitet och samtidigt ge ett visst yrkeskunnande utan att eftersätta

träningsmomentet. Dessa riktlinjer kommer att medföra en väsentlig kvalitativ

förbättring av träningsinstitutionernas verksamhet. Den förutsätter

emellertid ökade personalinsatser av bl. a. läkare, psykologer, kuratorer,

sjukgymnaster, arbetsledare och arbetsvårdstjänstemän. Den kvalitativa förbättringen

av arbetsträningen kommer att medföra höjda kostnader. Styrelsen

hemställer därför att nu gällande maximering av bidraget till 2 000

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

kr. per plats slopas. Kostnaderna för bidrag till träningsverkstäder kommer

härigenom att öka med 850 000 kr.

För de verkstäder för skyddad sysselsättning som är belägna på orter med

svag arbetsmarknad och/eller som har särskilt höga driftkostnader föreslår

styrelsen att bidraget till andra driftkostnader än lokalkostnader må kunna

utgå med 75 °/o av underskottet, dock högst med 3 000 kr. per plats och år.

Kostnadsökningen beräknas till 600 000 kr.

Styrelsen upprepar förslaget att bidrag till verkstäder med halvskyddad

verksamhet skall höjas från 2 till 3 kr. för varje fullgjord arbetstimme (jfr

prop. 1965:1 bil. 13 s. 121). Merkostnaderna beräknas till 450 000 kr.

Ett genomförande av ovan angivna metodik för arbetsträning förutsätter

även fortbildning av personalen. Utbyggnaden av de skyddade institutionerna

medför relativt kraftiga nytillskott av arbetsledare, som behöver utbildning

för de speciella uppgifter som väntar dem i denna verksamhet. Styrelsen

har i samråd med kommunförbunden anordnat centrala kurser, varvid

styrelsen svarat för kurskostnaderna medan resp. huvudman fått bekosta

deltagarnas resor, traktamenten och löner under kurstiden. Antalet kurser

måste ökas. Styrelsen beräknar för detta ändamål 220 000 kr. under budgetåret

1966/67.

Styrelsen beräknar det totala medelsbehovet under anslaget till 29 milj.

kr. Med hänsyn till att verkstäderna tillkommer successivt, vilket minskar

bidragsbehovet, bör beloppet nedsättas med uppskattningsvis 5 milj. kr. Det

totala bidragsbehovet skulle alltså bli 24 milj. kr.

Departementschefen

Arbetsmarknadsutredningen har gjort en samlad översyn av arbetsmarknadspolitiken

och lagt fram förslag till riktlinjer för denna politik under

den tid som f. n. kan överblickas. Förslagen innebär i stort sett en fortsatt

utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken med bibehållen principiell målsättning

och förbättrad samordning mellan olika verksamhetsformer.

Innan jag går närmare in på frågan om riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

vill jag erinra om några huvuddrag i den arbetsmarknadspolitiska

utvecklingen, de samhälleliga arbetsmarknadsorganens tillkomst och vårt

lands internationella förpliktelser på det arbetsmarknadspolitiska området.

Återblick

Svensk arbetsmarknadspolitik är en jämförelsevis ung företeelse. Ännu

vid 1900-talets ingång inskränkte sig samhällets insatser på detta område

i huvudsak till kommunala åtgärder i form av fattigvård för att lindra den

sociala nöd som följde i arbetslöshetens spår. Omkring sekelskiftet införde

några större städer offentlig arbetsförmedling. Ett framträdande motiv för

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kuiujl. Maj:ts proposition nr ,r>2 är W(Ui

denna åtgärd var att .minska utgifterna för fattigvård till arbetslösa. Samtidigt

innebar den emellertid eu för den fortsatta utvecklingen betydelsefull

nyorientering i fråga om samhällsåtgärdernas form.

11)06 års riksdag fattade beslut om statsbidrag till arbetsförmedlingarna.

Det var ett första erkännande av statsmakternas ansvar för förhållandena

på arbetsmarknaden. Ännu ett steg i denna riktning togs är 1914, då statens

arbetslöshetskommission (AK) inrättades som utredande och rådgivande

organ i arbetslöshetsfrågor. Efter hand utvecklades AK till statlig central

myndighet för arbetslöshetshjälp. Länsstyrelserna upprättade länshjälpkommittéer

och i kommunerna bildades arbetslöshetskommittéer. AK utfärdade

råd och anvisningar till dessa kommittéer. På AK:s initiativ åtog

sig staten att bidra till kostnaderna för kommunala kontantunderstöd till

arbetslösa. Som villkor för understöd skulle gälla att de arbetslösa sökte

arbete genom arbetsförmedlingen.

Er. o. m. år 1916 drev AK nödhjälps- och reservarbeten för arbetslösa.

På dessa arbeten ställdes kravet att de inte fick ha sådan aktualitet att de

kunde anses konkurrera med den öppna arbetsmarknadens arbeten. Lönerna

skulle vara lägre än de som var vanliga på orten för att inte hämma

arbetskraftens återströmning till den allmänna arbetsmarknaden.

Huvudlinjen i arbetsmarknadspolitiken fram till de första åren av 1930- talet innebar att ingripandena begränsade sig till socialpolitiskt motiverade

stödåtgärder under depressionstider, medan man avhöll sig från åtgärder

för att stimulera ökad sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Egentlig

konjunkturpolitik förekom praktiskt taget endast i penningpolitikens

form. En vändpunkt kom med 1933 års krisuppgörelse, som utgör en milstolpe

i arbetsmarknadspolitikens utveckling. Krisuppgörelsen betecknade

ett genombrott för den moderna konjunkturpolitik som inte betjänar sig av

enbart penningpolitiska metoder för att motverka konjunkturväxlingarna

utan tar i anspråk även finanspolitik och sysselsättningspolitik i detta syfte.

Genom krisuppgörelsen inleddes en avveckling av nödhjälpsarbetena. I

stället igångsattes omfattande offentliga arbeten, som finansierades med

lånemedel. Statsbudgeten underbalanserades. Syftet var inte bara att bereda

sysselsättning åt de arbetslösa utan även att allmänt stimulera den ekonomiska

verksamheten, öka köpkraften i samhället och vända den rådande

depressionen till ett ekonomiskt uppsving. Hela den ekonomiska politiken

inriktades på att främja en sådan utveckling. Större delen av de medel

som anslogs för arbetslöshetsbekämpande åtgärder gick till allmänna arbeten

i öppna marknaden. Vid dessa tillämpades kollektivavtalens löner.

Nödhjälps- och reservarbetena ersattes till största delen med beredskapsarbeten.

Till skillnad från tidigare skulle dessa arbeten utgöras av aktuella

och angelägna projekt. Även vid beredskapsarbetena utgick avtalsenliga

löner. Arbetsförmedlingen förblev tills vidare en kommunal angelägenhet

men ansvaret för verksamheten lades på landstingen.

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kiinyl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

När andra världskriget bröt ut blev det en central uppgift att utnyttja

tillgängliga arbetskraftsresurser så effektivt som möjligt för att tillgodose

folkförsörjningen och värna vårt lands oberoende. Den omställning

av produktionen som förhållandena krävde kunde inte ske utan motsvarande

anpassning hos arbetskraften. För att möjliggöra denna anpassning

förstatligades arbetsförmedlingen provisoriskt och ställdes under central

ledning av statens arbetsmarknadskommission som avlöste AK. Till den

nya kommissionen överflyttades också olika arbetsmarknadspolitiska uppgifter

från andra statliga organ.

Utvecklingen mellan de båda världskrigen hade präglats av allt starkare

engagemang från statens sida i sysselsättningsfrågorna. Arbetslöshetshjälpen

hade efterträtts av en aktiv och differentierad sysselsättningsskapande

politik. Alltjämt var dock ledningen av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna

till stor del anförtrodd åt kommunerna. Under andra världskriget

övertog den centrala statliga arbetsmarknadsmyndigheten till väsentlig del

ansvaret för arbetsmarknadspolitiken. Vid krigets slut var en återgång till

förkrigsförhållandena otänkbar. Arbetsmarknadskommissionen ombildades

är 1948 till arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingen förstatligades

definitivt.

Ett av huvudmålen för statsmakternas politik under efterkrigstiden blev

att upprätthålla full sysselsättning. Kravet på full sysselsättning har rönt

allmän uppslutning och det har i hög grad blivit bestämmande för utformningen

av vårt lands ekonomiska politik. I väsentliga avseenden har syftet

att upprätthålla full sysselsättning nåtts. Antalet arbetslösa har pressats

ned mer än vad man tidigare trodde vara möjligt. Säsongväxlingarna har

lått minskad betydelse, övergången från mindre till mer produktiva arbetsområden

har gått i snabb takt, undersysselsatta har i stor utsträckning fått

möjlighet att arbeta full tid, de handikappade har fått större möjligheter

att försörja sig genom eget arbete.

Samtidigt som de mål som vid krigsslutet uppställdes för den fulla sysselsättningens

politik till stor del har nåtts har de arbetsmarknadspolitiska

ambitionerna vuxit och kraven på differentierade åtgärder ökat. Till förskjutningen

av perspektivet på sysselsättningsfrågan och därmed på arbetsmarknadspolitikens

utformning har flera olika förhållanden bidragit.

Den snabba takten i samhällsomdaningen har skärpt kraven på omställningsberedskap

hos både individen och samhället. Minskande efterfrågan

på arbetskraft inom jord- och skogsbruk, industrins samtidiga expansion

och servicenäringarnas ökande betydelse har medfört stegrad omflyttning

av arbetskraft både mellan olika näringsgrenar och mellan landsbygd och

tätorter.

Påtagliga skillnader i sysselsättningsgraden bär förelegat mellan olika

delar av landet. Medan en tendens till överefterfrågan på arbetskraft har

rått i södra och mellersta Sverige, särskilt i storstadsregionerna, har det

s. 177 Kontrollera mot PDF

177

Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 ur li)66

i de nordliga delarna av landet förelegat svårigheter att tillräckligt snabbt

kompensera sysselsättningsminskningen i de traditionellanäringarna,främst

jord- och skogsbruk, med en utbyggnad av andra näringar som kan bereda

tillräcklig och differentierad sysselsättning. En av förutsättningarna för

att komma till rätta med dessa problem är en aktiv lokaliseringspolitik.

Betydande insatser har gjorts på detta område under 1950-talet på grundval

av ett lokaliseringspolitiskt program som antogs av statsmakterna år 1952.

Den lokaliseringspolitiska verksamhet som igångsattes den 1 juli 1965 innebär

att dessa insatser intensifieras. Lokaliseringspolitiken måste emellertid

liksom hittills kombineras med arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sysselsättningsskapande

och rörlighetsfrämjande.

Det låga arbetslöshetstalet för landet i dess helhet döljer stora skillnader

inte endast mellan olika delar av landet utan också mellan olika näringsgrenar.

Inom byggnadsverksamheten förekommer alltjämt säsongsvängningar,

som leder till att byggnadsarbetarna har avsevärt högre arbetslöshetstal

än flertalet andra yrkesgrupper. Årsmedeltalet för arbetslösheten

bland byggnadsarbetarna sjönk under 4 % första gången år 1964

medan motsvarande arbetslöshetstal för industriarbetarna under hela den

gångna delen av 1960-talet har legat under 1 %. Inom en del yrkesområden

— särskilt inom vissa delar av jordbruket — finns en markant undersysselsättning

samtidigt som det på grund av arbetskraftsbrist förekommer outnyttjad

produktionskapacitet inom andra områden.

De betydande skillnader i sysselsättningsnivå som har rått mellan olika

näringsgrenar och mellan olika delar av landet har lett inte bara till skärpta

krav på att den återstående arbetslösheten och undersysselsättningen skall

undanröjas. I en tid, då stora delar av det expansiva näringslivet har haft

svårt att få arbetskraft och tendenser till överkonjunktur har framträtt i

den svenska ekonomin, har det framstått som eu minst lika viktig uppgift

för arbetsmarknadspolitiken att genom rörlighetsfrämjande åtgärder och

effektiv arbetsförmedling lämna aktiv medverkan till att häva arbetskraftsbristen

och underlätta omställningen inom näringslivet. Arbetsmarknadsorganens

insatser i samband med invandringen av utländsk arbetskraft är

ett annat uttryck för förskjutningen i arbetsmarknadspolitiken.

Från att ursprungligen ha syftat till att lindra arbetslöshetens följder

och sedermera till att aktivt bekämpa arbetslöshet har arbetsmarknadspolitiken

sålunda kommit att få en allmänt balansskapande funktion på

arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiken har behållit sin socialpolitiska

förankring men har successivt fått allt större betydelse som ett led i den

allmänna ekonomiska politiken.

Det är naturligt att denna vidgade målsättning för arbetsmarknadspolitiken

har följts av stegrade ambitioner i fråga om att bistå arbetslösa. Det

är emellertid inte i första hand samhällets behov av att tillgodogöra sig all

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

tillgänglig arbetskraft som har spelat en roll härvidlag. En väsentligt ändrad

syn på samhällets skyldighet att garantera den enskildes rätt till

arbete i ett fritt valt yrke och till trygghet genom utbildning har vuxit fram,

till stor del genom det intensiva reformarbete på utbildningsområdet som

har präglat efterkrigstidens samhälle. Målsättningen när det gäller åtgärder

för arbetslösa begränsas inte längre till att garantera den enskildes försörjning

under arbetslöshetsperioder. Den har utvidgats till att genom utbildning

och på annat sätt ge honom säkrare ställning på arbetsmarknaden

och därmed begränsa riskerna för att han blir arbetslös i framtiden.

Arbetsmarknadspolitikens dynamiska utveckling under efterkrigstiden

återspeglas i förändringarna i statens utgifter för arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. År 1948 uppgick utgifterna till 51 milj. kr. År 1965 hade de stigit

till inemot en miljard kr.

Utgiftsökningarna har huvudsakligen inträffat efter år 1957. För att

motverka den konjunkturavmattning som inträdde detta år igångsattes beredskapsarbeten

för arbetslösa i stor omfattning. Nya medel för att underlätta

arbetskraftens geografiska och yrkesmässiga rörlighet infördes. Åtgärderna

i samband med konjunkturavmattningen ledde till att arbetsmarknadsstyrelsens

nettoutgifter ökade med sammanlagt 415 milj. kr. från

år 1957 till år 1960. Den följande återhämtningen inom det ekonomiska livet

ledde till att utgifterna åter minskade under år 1961.

Den relativt omfattande arbetslösheten i Norrland, ansträngningarna att

ge sysselsättning åt handikappade och underlätta deras inplacering i arbetslivet

samt upprustningen av arbetsförmedlingsapparaten har emellertid

därefter lett till en fortgående stegring av utgifterna. För åren 1963 och 1964

uppgick utgiftsökningen till sammanlagt 410 milj. kr.

Åtgärderna i syfte att underlätta arbetskraftens geografiska rörlighet hade

ringa omfattning under 1940-talet och början av 1950-talet. Även yrkesutbildningsverksamheten

soin arbetsmarknadspolitisk medel var under perioden

obetydlig. De utbildningskurser som bedrevs avsåg i huvudsak partiellt

arbetsföra. Från år 1957 har utbildningsverksamheten utvidgats successivt

och blivit ett allt mer karakteristiskt inslag i arbetsmarknadspolitiken.

Antalet omskolningskurser har ökat i snabb takt. Även det ordinarie yrkesutbildningsväsendet

och företagen anlitas numera för omskolningsverksamheten.

Familjebidrag infördes vintern 1957—58 för arbetstagare

som vid tillträde av nytt arbete måste ha hushåll på två orter under en

övergångstid. Genom nya bestämmelser om resebidrag har .möjlighet skapats

att lämna direkta bidrag för att täcka kostnaderna för resa och för

flyttning av familj och bohag. År 1959 motsvarade utgifterna för de rörlighetsfrämjande

åtgärderna inklusive omskolningskurser 8 % av de totala

utgifterna för arbetsmarknadspolitiken. År 1965 hade deras andel av totalutgifterna

ökat till 18 %.

De handikappades ställning har ägnats allt större uppmärksamhet. Åt
-

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1906

{färderna för att öka deras sysselsättningsmöjligheter och underlätta deras

inplacering i arbetslivet har successivt vidgats. Den stora expansionen har

skett efter år 1959. Mellan åren 1959 och 19(15 ökade utgifterna för dessa

ändamål från 15 milj. kr. till 148 milj. kr. Av sistnämnda belopp avsåg

sammanlagt 86 milj. kr. särskilt ordnade beredskapsarbeten för handikappade.

Medan arbetsmarknadsverkets totala utgifter inte fullt fördubblades

mellan åren 1959 och 1965 blev utgifterna till åtgärder för handikappade

tiodubblade under samma tid.

Den utveckling som arbetsmarknadspolitiken har genomgått under efterkrigstiden

och särskilt under de senaste tio åren har ställt stora krav på

administrationen. Det har varit av den största betydelse för denna utveckling

att samhället har haft till sitt förfogande ett modernt uppbyggt och väl

förgrenat arbetsmarknadsverk med initiativkraft och handlingsförmåga,

med förutsättningar att snabbt och smidigt anpassa arbetsmarknadspolitikens

praktiska utformning på fältet till lägets ständigt skiftande fordringar

samt med tillgång till personal som har varit väl skickad att fullgöra

de krävande uppgifterna. Jag vill gärna i detta sammanhang ge uttryck

åt min uppskattning av det skickliga och effektiva sätt varpå arbetsmarknadsverket

har fullgjort de svårlösta uppgifter som statsmakterna har anförtrott

verket.

Internationella förpliktelser

Det finns skäl att dröja vid ytterligare en faktor som har varit av betydelse

för utvecklingen av den svenska arbetsmarknadspolitiken, nämligen

arbetsmarknadens internationalisering. Norden har i fråga om arbetskraftsutbytet

gjort en pionjärinsats, som i viss mån blivit vägledande för andra

länder i strävandena att tillförsäkra arbetskraften möjlighet att röra sig

fritt över gränserna. Genom slopande av passtvånget vid resa mellan Danmark,

Finland, Norge och Sverige och genom den överenskommelse mellan

dessa länder om gemensam arbetsmarknad, som trädde i kraft sommaren

1954, tryggades arbetskraftens fria rörlighet mellan de nordiska länderna.

För att handlägga gemensamma frågor inrättades i samband härmed nordiska

arbetsmarknadsutskottet. De centrala arbetsmarknadsmyndigheterna

samarbetar för att åstadkomma direkt samverkan mellan ländernas arbetsförmedlingar.

Tillgången till arbetskraft från de nordiska länderna har varit

av stor betydelse för det svenska näringslivets expansion.

Även på ett vidare internationellt plan har arbetsmarknadspolitiken kommit

att spela en viktig roll. Samarbetet inom Internationella arbetsorganisationen

(ILO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling

(OECD) har otvivelaktigt stimulerat utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken

i de olika länderna. I de internationella sammanhangen bär svensk

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

arbetsmarknadspolitik många gånger varit förebild och vunnit erkännande

och uppskattning.

Sverige har tillhört ILO sedan dess tillkomst år 1919 och har tagit många

viktiga initiativ i dess verksamhet. Åtskilliga av de konventioner som organisationen

antagit har Sverige biträtt. Vid ILO:s konferens år 1964 antogs

en konvention och en rekommendation angående sysselsättningspolitik.

Vid 1964 års riksdag beslöts att Sverige skulle ratificera konventionen. Riksdagen

uttalade samtidigt att rekommendationen borde beaktas då ställning

tas till arbetsmarknadsutredningens förslag.

Enligt konventionen skall varje medlemsstat, i syfte att stimulera den

ekonomiska tillväxten och höja levnadsstandarden samt för att tillgodose

behovet av arbetskraft och bekämpa arbetslöshet och undersysselsättning,

se som en av sina viktigaste uppgifter att utforma och fullfölja en aktiv

politik, som är ägnad att främja full, produktiv och fritt vald sysselsättning.

Rekommendationen anger vissa allmänna principer för sysselsättningspolitiken.

Målen för denna bör tillkännages klart och offentligt, om möjligt

i form av en kvantitativ målsättning för ekonomisk tillväxt och sysselsättning.

Målsättningen bör samordnas med och förverkligas inom ramen

för den allmänna ekonomiska och sociala politiken och bör utformas i samråd

med arbetsmarknadens parter. Arbetsmarknadspolitiken bör baseras

På analyser av den nuvarande och framtida omfattningen och fördelningen

a\ ai betskraft, sysselsättning, arbetslöshet och undersysselsättning. Vikten

av att motåtgärder vid lämplig tidpunkt kan tillgripas mot balansrubbningar

av ekonomisk art medför att varje regering, inom ramen för sin konstitution,

bör utrustas med befogenheter att vidta eller modifiera sådana åtgärder

med kort varsel. Utjämning av säsongväxlingar i sysselsättningen bör

eftersträvas. Selektiva åtgärder bör vidtas i syfte att främja och stimulera

anpassning av produktion och sysselsättning till strukturomvandlingar i

näringslivet samt för att förebygga arbetslöshet på grund av sådana omvandlingar.

ILO:s rekommendation stämmer väl överens med den rekommendation

som OECD:s råd antog den 21 maj 1964 angående arbetsmarknadspolitiken

som medel för ekonomiskt framåtskridande. I denna rekommenderas medlemsstaterna

att i en nära framtid pröva om sin arbetsmarknadspolitik

med beaktande av det utlåtande OECD:s arbetskraftskommitté avgav i anslutning

till rekommendationen. Omprövningen borde sikta till att öka

ländernas förmåga att lösa uppkommande sysselsättningsproblem. Huvudmedlen

skall enligt utlåtandet vara förbättrad arbetsförmedling, ökad beredskap

för motaktioner vid sysselsättningsstörningar, utvidgad vuxenutbildning

och utbildningsreformer ägnade att möta den snabba tekniska utvecklingen,

prognosverksamhet till ledning för utbildningsprogrammen, förstärkning

av stödåtgärderna för industrilokalisering och geografisk omflyttning,

ökad hjälp åt missgynnade grupper att få lönsam sysselsättning samt

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kanyl. Maj:Is proposition nr ö2 är 1966

slutligen åtgärder till skydd mot inkomstbortfall. Det understryks alt åtgärderna

inte bör ses som eu socialt betingad belastning utan mera som eu

värdefull investering i anpassning. Genom att främja ömsesidig anpassning

mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft liar eu aktiv arbetsmarknadspolitik

fördelen att kunna främja ökad sysselsättning och produktion

och samtidigt medverka till att hålla tillbaka kostnader och priser.

Det framhålls även att ökad förmåga hos de enskilda länderna att lösa

uppkommande sysselsättningsproblem genom aktiv arbetsmarknadspolitik

är ett gemensamt internationellt intresse, eftersom den minskar benägenheten

att tillgripa ömsesidigt skadliga protektionistiska åtgärder.

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft

En arbetsmarknadspolitik som syftar till att främja full, produktiv och

fritt vald sysselsättning måste utformas så att den snabbt kan anpassas efter

förändringar inom befolkning och näringsliv. Sådana förändringar pågår

ständigt och som det synes i accelererande takt. Vid bedömning av arbetsmarknadspolitikens

framtida uppgifter är det angeläget att i första hand

söka få belyst vilka allmänna förutsättningar man har att utgå från i fråga

om befolkning och ekonomi. Jag vill därför peka på några karakteristiska

drag i befolkningens och näringslivets utveckling i framtiden så långt en

prognos i dag är möjlig.

Senast gjorda analyser av den framtida arbetskraftsutvecklingen redovisas

i 1965 års långtidsutredning (SOU 1966: 1) och bygger i huvudsak

på material från folkräkningarna. Dessa undersökningar ger i skilda avseenden

lägre värden än de beräkningar som har redovisats av arbetsmarknadsutredningen

och som bygger på arbetskraftsundersökningarna. Eftersom

folkräkningarna måste anses säkrare än arbetskraftsundersökningarna

kommer jag i den följande redovisningen av tillgång på arbetskraft att

stödja mig på långtidsutredningens beräkningar.

Den avgörande faktorn för utvecklingen av arbetskraftsutbudet blir ytterst

befolkningsutvecklingen i stort. Av särskilt intresse blir förändringen av antalet

personer i arbetsföra åldrar. Medelalternativet i statistiska centralbyråns

befolkningsprognos för tiden fram till år 1980, som legat till grund

för långtidsutredningens kalkyler, innebär att antalet personer i åldersgruppen

15—64 år ökar med ca 160 000 från år 1965 till år 1980. Till följd

av att åldersgrupperna under 15 år och över 64 år tillväxer snabbare än befolkningen

i arbetskraftsåldrarna beräknas denna minska sin relativa andel

av totalbefolkningen (från 65 % år 1965 till beräknat 59 % år 1980).

Tillväxten av befolkningen i åldrarna 15—64 år kommer sannolikt att

förete kraftiga regionala skillnader. Statistiska centralbyrån har hösten

1965 publicerat en framskrivning av befolkningen inom kommunblocken

i riket fram till år 1980. Beräkningen bygger beträffande omflyttningen

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

på tendenserna nnder åren 1960—1963. Den kraftigaste tillväxten av befolkningen

i arbetskraftsåldrarna kommer enligt framskrivningen att ske i

storstockholmsområdet med inemot 20 % från år 1965 till år 1980. En ökning,

om än avsevärt mindre, blir det även i de övriga mälarlänen liksom i

södra och västra Götaland medan Östergötland, Småland, Gotland och skogslänen

i Svealand och Norrland drabbas av minskning. Givetvis ger en jämförelse

för så stora områden en mycket utjämnad bild av den väntade utvecklingen

och lokala avvikelser från detta mönster blir vanliga. Det är ju inte

heller fråga om en prognos utan om en framskrivning, byggd på antagandet

att flyttningstendenserna utvecklar sig på samma sätt som åren 1960—1963.

Det vill synas som om flyttningsrörelserna under de två senaste åren har

ändrats i viss mån, och det är möjligt att siffrorna skulle ha blivit något

annorlunda om de i stället hade baserats på flyttningarna under den senaste

treårsperioden.

En dominerande tendens i befolkningsutvecklingen är den kraftiga urbaniseringen.

Tätortstillväxten har skett mycket snabbt under de senaste årtiondena.

År 1960 bodde ca 73 % av befolkningen i tätorter (varmed avses

orter med mer än 200 invånare) mot 49 % år 1930. Enligt beräkningar för

år 1980 kommer 85 % av befolkningen att då bo i sådana orter. Urbaniseringen

är av betydande intresse från arbetsmarknadssynpunkt bl. a. därför

att det mera differentierade näringslivet i tätorterna ger de gifta kvinnorna

ökade möjligheter till förvärvsarbete.

I det föregående har jag redogjort för långtidsutredningens kalkyler beträffande

tillgång och efterfrågan på arbetskraft fram till år 1980. Jag skall

därför här begränsa mig till att beröra de problem som enligt utredningen

är förknippade med den väntade arbetskraftsutvecklingen. I fråga om de

grundläggande förutsättningarna för kalkylen konstaterar långtidsutredningen

att inga tillgängliga data motsäger att ett årligt invandringsöverskott

fram till år 1970 av 10 000 personer är möjligt. Det är inte uteslutet att

siffran kommer att överträffas, något som enligt utredningen sammanhänger

med bl. a. den inhemska konjunkturen.

Arbetskraftsprognosen innebär att antalet förvärvsarbetande fram till

år 1970 ökar med ca 110 000. Denna ökning består helt av gifta kvinnor

och bygger på ett antagande om ökad förvärvsfrekvens för dessa.

Riksgenomsnittet som i dag uppgår till ca 35 % antas år 1970 ha stigit till

inemot 45 %. Långtidsutredningen diskuterar ingående realismen i antagandet

om en så stark ökning av förvärvsfrekvensen. Det framhålls att man

måste räkna med en gräns för ökningen av de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens.

En negativ attityd mot gifta kvinnors förvärvsarbete verkar återhållande

på stegringen av de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens och knapphet

på dagliemsplatser o. d. hindrar en del gifta kvinnor från att förvärvsarbeta.

Det finns enligt långtidsutredningen risk för att vi redan före år

1970 i vissa områden når den gräns för gifta kvinnors förvärvsfrekvens som

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 dr 1966

de nämnda förhållandena bestämmer. Slutsatsen är att eu rörlighetsfrämjande

politik som inriktas speciellt på de gifta kvinnorna tår fortsatt stor vikt.

Det är enligt långtidsutredningen naturligt att uppfatta prognosen för

det samlade arbetskraftsutbudet som optimistisk. Om den skall slå in krävs

både offentliga åtgärder och ganska radikala förändringar i kvinnors och

arbetsgivares syn på »manliga» resp. »kvinnliga» arbeten.

Den genomgång långtidsutredningen har låtit göra av de olika näringsgrenarnas

anspråk på arbetskraft fram till år 1970 visar att antalet förvärvsarbetande

behöver ökas med sammanlagt 165 000. Denna siffra kan

stiga till ca 265 000 om veckoarbetstiden förkortas till 42V2 timmar under

den kommande femårsperioden. Det finns alltså ett »gap» i arbetskraftskalkylen

på 55 000—155 000 förvärvsarbetande.

Den arbetskraftssituation som förutses kommer enligt långtidsutredningen

att ge upphov till en rad anpassningsproblem. Eftersom den förutsedda

nettoökningen av tillgången på arbetskraft med ca 110 000 förvärvsarbetande

består av gifta kvinnor kan ökningen realiseras bara om det

går att undanröja de hinder som f. n. finns för gifta kvinnor att inträda

på arbetsmarknaden. En betydelsefull del av arbetskraftstillskottet kommer

att bestå av invandrare. Frågan om invandringspolitikens utformning

kommer därför att förbli aktuell. Även om arbetskraftstillgången ökar

med 110 000 personer torde det komma att uppstå både geografiska och

yrkesmässiga rörlighetsproblem eftersom tillskotten av arbetskraft inte

alltid uppträder där efterfrågan ökar.

Arbetskraftsläget ter sig inte annorlunda i det vidare perspektiv mot

1980-talet som utredningen antyder. Antalet årsarbetare beräknas under

1970-talet komma att stiga med mindre än 50 000, eller med knappt 1,5 %.

ökningen ligger inom prognosens felmarginal. Tillväxten av arbetskraften

under denna period är i än högre grad än under 1960-talets senare del beroende

av att de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet ökar. Utredningen

konstaterar att den förutsatta omfördelningen av arbetskraften mot större

andel gifta kvinnor med deltidsarbete i stor utsträckning innefattar svårlösta

anpassningsproblem på arbetsmarknaden. Med hänsyn till ovissheten

om hur dessa problem kommer att lösas framstår arbetskraftsökningen som

relativt osäker.

Allmänna synpunkter på arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadsutredningen har lagt fram ett värdefullt material, som

ger ökade möjligheter att bedöma resultaten av den förda arbetsmarknadspolitiken

och att på grundval av dessa erfarenheter utforma den fortsatta

reformverksamheten på området. Utredningen anger som en av arbetsmarknadspolitikens

uppgifter att lösa det dilemma som uppstår när sysselsättningsmöjligheterna

är otillfredsställande samtidigt som ett inflations
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184

Kungl. Maj :ts proposition nr 52 år 1966

tryck föreligger. Ju verksammare arbetsmarknadspolitiken främjar eu snabb

utjämning av skillnaden mellan tillgång och efterfrågan på arbetsmarknadens

olika delområden desto kraftigare kan generellt verkande medel

sättas in för att främja en efterfråge- och produktionsökning när förhållandena

gör detta behövligt eller för att dämpa ett inflationstryck, utan

att det uppkommer risk för arbetslöshet. Kravet på en effektiv arbetsmarknadspolitik

är emellertid enligt utredningen inte betingat enbart av vad

konjunkturpolitiken fordrar. Det motiveras också av de långsiktiga tekniska

och ekonomiska förändringar som kan förutses inom näringslivet.

Ltredningen anser mot bakgrund av den samtidiga förekomsten av markerad

arbetskraftsbrist i vissa expansiva industrier och svårigheter att sysselsätta

de anställda i vissa andra branscher — att fördelarna med åtgärder

som avser att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden är så påtagliga,

att utredningen även utan preciserade lönsamhetsberäkningar finner sig

kunna föreslå viss förstärkning av dessa åtgärder.

Remissinstanserna har i allmänhet anslutit sig till utredningens uppfattning

om arbetsmarknadspolitikens uppgifter. I en del yttranden har

dock vissa aspekter på arbetsmarknadspolitiken framhållits starkare än

i utredningens betänkande. Sålunda menar LO att utredningen synes ha

förlorat det strukturpolitiska perspektivet på utvecklingen. LO finner att

utredningens ekonomiska diskussion är ofullständig, eftersom den knappast

berör strukturpolitiska aspekter utan till väsentlig del behandlar stabiliseringspolitiken.

Om diskussionen hade förts om arbetsmarknadspolitiken i

strukturpolitiska sammanhang, skulle detta enligt LO:s uppfattning ha lett

till att arbetsmarknadspolitiken hade tilldelats en mera betydande roll vid

utformning av den ekonomiska politiken.

Som utgångspunkt för diskussionen om arbetsmarknadspolitikens uppgifter

vill jag framhålla att ett av den ekonomiska politikens främsta syften

är att främja sund ekonomisk tillväxt. Den ekonomiska tillväxten beror av

en mängd olika faktorer. En avgörande förutsättning för att en bransch

eller ett företag skall kunna hävda sig på marknaden är att branschen

eller företaget har konkurrensförmåga. Vi kan emellertid inte räkna med

att alla sektorer av näringslivet kan utvecklas positivt. Förutsättningen

för en gynnsam ekonomisk utveckling är därför att sådana grenar av näringslivet

som inte kan hävda sig från produktivitetssynpunkt får stå tillbaka

för att andra, mera lönsamma skall kunna expandera. Ett annat viktigt drag

i utvecklingen är den strukturförändring som sker inom branscherna. Ett

kännetecken på denna är fortgående specialisering, ofta förenad med koncentration

till större produktionsenheter. I vilka former förändringarna

inom näringslivet än försiggår kan de inte undgå att påverka arbetskraftens

förhållanden. En ömsesidig anpassning mellan arbetskraft och arbetsuppgifter

är ett nödvändigt inslag i den ekonomiska utvecklingen.

Arbetsmarknadspolitiken spelar i den fulla sysselsättningens samhälle

opaginerad Kontrollera mot PDF

18f>

Knni/l. Maj:ts proposition nr 52 dr lyiiti

eu viktig roll som balansskapande faktor. Itrist ]»ä överensstämmelse mellan

efterfrågan och tillgång på arbetskraft kan motverkas med arbetsmarknadspolitiska

medel. Under senare år har svårigheterna att tillgodose behovet

av arbetskraft tilldragit sig den största uppmärksamheten. En ständig

beredskap mot arbetslöshet måste emellertid också upprätthållas. Inom

vissa delar av landet är sysselsättningssituationen sådan att de arbetslöshetsbekämpande

åtgärderna måste ha stor omfattning. Kontrasterna i sysselsättningsläget

på olika håll i landet ställer stora krav på anpassningsåtgärder.

Arbetsmarknadspolitiken måste i »lag vara i hög grad differentierad

för att tillgodose de skiftande anspråken.

Arbetsmarknadspolitiken utgör alltså en viktig gren av den ekonomiska

politiken. Dess mål är att åstadkomma och bevara full, produktiv och fritt

vald sysselsättning. Detta mål nås inte en gång för alla. Full sysselsättning

kan tryggas endast genom åtgärder som ständigt anpassas till situationens

krav. Ambitionerna att ge medborgarna möjlighet till meningsfull

sysselsättning har vuxit och ansträngningarna måste ökas ytterligare. Produktiv

sysselsättning är i sig själv ett rörligt mål, som flyttas allt efter

som produktionens förutsättningar ändras. Fritt vald sysselsättning innebär

inte bara att varje tanke på att tvångsmässigt dirigera arbetskraften avvisas

utan också att möjligheterna vidgas för den enskilde att få ett arbete som

svarar mot hans önskemål och förutsättningar.

De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör utformas så att de bidrar till

att befästa den fria arbetsmarknaden och ge arbetsmarknadens parter

växande utrymme för egna insatser. De rörlighetsfrämjande åtgärderna ger

t. ex. arbetsgivare ökade möjligheter att rationalisera verksamheten utan

att komma i konflikt med sitt sociala ansvar. För arbetstagarna ökas samtidigt

möjligheterna att hävda sina intressen.

För många av de medel som står arbetsmarknadspolitiken till buds gäller

begränsningen att de kan användas i huvudsak endast i samband med

arbetslöshet eller för att medverka till att ge sysselsättning åt arbetslösa.

Skall arbetsmarknadspolitiken kunna utvecklas till ett ännu effektivare

medel i en dynamisk ekonomisk politik måste man åtminstone på sikt räkna

med att arbetslöshetskriteriet inte får ensamt avgränsa tillämpningsområdet

för de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Detta gäller i första hand

beträffande den arbetsmarknadspolitisk motiverade utbildningen och de

rörlighetsfrämjande medlen. Jag återkommer till dessa frågor i det följande

men vill redan här anlägga några mera allmänna synpunkter.

Som jag förut har sagt är arbetsmarknadspolitiken ett led i den ekonomiska

politik som syftar till att främja den ekonomiska tillväxten i samhället.

Ekonomisk tillväxt innebär ökande produktion och därmed förbättrade

levnadsförhållanden för landets befolkning. Arbetsmarknadspolitiken

kan lämna sitt bidrag till det ekonomiska framåtskridandet inte minst

genom åtgärder som underlättar strukturförändringar inom näringslivet.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Åtgärder av detta slag kan inriktas på att i första hand påverka antingen avflyttningen

från krympande näringsgrenar eller tillströmningen till expanderande

sådana. I princip står alltså två möjligheter öppna, om man önskar

påverka arbetskraftsströmmarna med arbetsmarknadspolitiska medel i

sådan riktning att den ekonomiska tillväxten främjas mera påtagligt.

Bidrag för omskolning och flyttning kan sålunda göras tillgängliga för arbetstagare

inom näringar och yrkesområden, vilka bedöms komma att behöva

mindre arbetskraft framdeles eller vilka inte kan ge en rimlig försörjning.

Enligt denna tankegang skulle förutsättningen för sådana bidrag liksom nu

vara knuten till arbetskraftens betingelser vid prövningstillfället. Man kan

också tänka sig att knyta villkoret till bestämda förutsättningar i fråga

om den blivande sysselsättningen och i enlighet därmed låta bidragen utgå

vid övergång till näringar och yrken, vilka beräknas ge ökad sysselsättning

och dessutom kan antas ge sina utövare bättre försörjning. Givetvis

utesluter inte dessa båda möjligheter varandra. De kan mycket väl finnas

samtidigt.

Det är angeläget att fastställa så tydliga förutsättningar som möjligt för

de situationer då arbetsmarknadspolitiska åtgärder skall vidtas. Vad beträffar

den arbetsmarknadspolitisk! motiverade utbildningen ligger det nära

till hands att rikta in sig på den blivande sysselsättningen. Man kan med

denna målsättning tänka sig att utbildningsverksamheten i ökad grad inriktas

på yrkesområden, inom vilka det råder betydande brist på arbetskraft

eller där det av andra skäl är särskilt angeläget att öka tillgången på

tackkunnig arbetskraft. Med detta mål för den arbetsmarknadspolitiska utbildningsverksamheten

kan det vara önskvärt att utbildningen inte uteslutande

förbehålls arbetslösa, undersysselsatta eller lågavlönade. Motsvarande

resonemang är i princip tillämpligt beträffande rörlighetsfrämjande

åtgärder i övrigt.

Det skäl som talar för att vissa arbetsmarknadsåtgärder inte görs beroende

av arbetslöshet är att arbetsmarknadspolitiken därmed bättre främjar en

strukturförändring, som påskyndar produktivitetsökningen och därmed skapar

underlag för en stigande levnadsstandard. Strukturförändringarna har

i vårt land mottagits positivt bland löntagarna. Förändringarna uppfattas

inte som ett hot mot sysselsättningen. Tvärtom hälsas de med tillfredsställelse

och betraktas som eu chans till bättre arbetsvillkor. Denna gynnsamma

löntagaropinion — som inte alla länder har förmånen av — är av grundläggande

betydelse för ett expansivi näringsliv. Arbetstagarnas positiva

inställning till snabba och radikala förändringar i det ekonomiska livet grundas

givetvis också på vissheten om att samhällets åtaganden ger dem trygghet

inför de omställningssvårigheter och ekonomiska påfrestningar som

förändringarna kan medföra.

Att samhället medverkar till att underlätta omställningen i näringslivet

har en dubbel motivering. Dels kan det inte anses rättvist att den som drab
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

187

Kunyl. Maj:ts proposition nr 52 år 19(Ui

hus av förändringar i näringslivets behov av arbetskraft ensam skall bära

de kostnader omställningen för med sig, dels kan samhällets medverkan

innebära att omställningen sker snabbare och mera friktionsfritt och därmed

bidra till att öka produktionen och minska risken för rubbningar i

samhällsekonomin, något som är ett för alla medborgare gemensamt intresse.

Strukturförändringarna leder för arbetskraftens del i väsentlig utsträckning

till eu övergång till bättre betalda arbeten. Främst tar sig detta uttryck

i att de nytillträdande åldersgrupperna med sin ofta gedigna utbildning

i växande utsträckning rekryteras till näringar med genomsnittligt relativt

goda löneförhållanden och till bättre betalda arbetsuppgifter inom dessa

näringar. Liknande förskjutningar sker emellertid också inom de äldre

åldersgrupperna ehuru inte i samma utsträckning.

Strukturomvandlingen är alltså i sig själv ett verksamt medel att förbättra

arbetskraftens löneförhållanden. Det är troligen ingen överdrift att

påstå att rationalisering och strukturomvandling inom näringslivet i själva

verket är de mest effektiva medlen för att komma till rätta med låginkomstproblemet.

Det är i vårt land en allmänt omfattad mening att lönebildningen

och lönerelationerna mellan olika kategorier av arbetstagare skall avgöras

genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Dessa frågor anses

därför i princip ligga utanför området för statsmakternas politiska beslut

och åtgärder. Däremot är det samhällsorganens uppgift att underlätta och

bidra till en sådan utveckling av betingelserna för inkomstbildningen att

medborgarnas inkomstmöjligheter och levnadsstandard främjas. Genom att

arbetsmarknadspolitiken utformas så att den mera aktivt främjar strukturförändringarna

i näringslivet medverkar den sålunda även till att lösa

låginkomstgruppernas problem. .Tåg anser att detta är eu önskvärd effekt

av arbetsmarknadspolitiken.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den utredning i syfte att kartlägga

låginkomstgruppernas problem som nyligen har tillkallats. I utredningens

direktiv framhöll jag att behovet av ett bättre kunskapsmaterial i fråga om

låginkomstgrupperna gör sig starkt gällande vid utformningen av bl. a. arbetsmarknadspolitiken.

ökad kännedom om låginkomstgruppernas geografiska

och yrkesmässiga fördelning borde kunna ge allt bättre förutsättningar

för att bedriva denna politik effektivt. Jag uttalade vidare att det måste vara

angeläget att vinna ökad klarhet om varför många medborgare i den fulla

sysselsättningens samhälle inte har kunnat komma bort från en mindre

givande eller ojämn sysselsättning till eu mera fördelaktig. Även om utredningens

uppgift inte i första hand är att lägga fram förslag till åtgärder

för att lösa låglöneproblemen kan man dock förvänta att utredningsresultaten

kommer att ge underlag för fortsatt reformarbete.

Under de senaste åren har 10 000-tals människor under medverkan av

arbetsförmedlingen och med anlitande av de hjälpmedel som står till dess

förfogande för att främja yrkesmässig och geografisk omflyttning lämnat

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

arbeten som gett en dålig och otrygg utkomst. Arbetsmarknadsåtgärderna

har gjort det möjligt för dem att ta till vara de bättre arbetstillfällen som

stått till buds. Företag med behov av arbetskraft har därigenom fått ökade

möjligheter till expansion. Också för arbetstagare som stannat kvar i näringar

med minskande efterfrågan på arbetskraft har omflyttningen inneburit

fördelar i form av jämnare sysselsättning. Ett exempel på detta är

skogsbruket. Antalet skogsarbetare har minskat starkt men sysselsättningen

bland de kvarvarande skogsarbetarna har alltmer fått karaktären av helårsanställning.

På samma sätt bör arbetsmarknadspolitiken fungera i framtiden. Principiellt

bör det vara arbetsmarknadsorganens uppgift att ge arbetskraft som

inte kan få tryggad försörjning i sin anställning hjälp att övergå till arbete

som erbjuder bättre utkomstmöjligheter. Därmed blir arbetsmarknadspolitiken

en pådrivande kraft till strukturförändringar.

En viktig uppgift inom strukturpolitiken tillkommer också de lokaliseringspolitiska

åtgärderna. I diskussionen har stundom gjorts gällande att

åtgärderna för att öka arbetskraftens rörlighet står i motsats till de lokaliseringspolitiska

strävandena. Enligt min mening är förhållandet snarast

det omvända. En grundförutsättning för att nyetablerade och utvidgade

företag skall kunna hävda sig framgångsrikt är att de har tillräckligt med

arbetskraft och att denna är väl lämpad för sina arbetsuppgifter. Företagen

måste emellertid vara lokaliserade till orter med goda företagsekonomiska

betingelser. För att lämplig arbetskraft i tillräcklig utsträckning skall kunna

erhållas i dessa orter måste rekryteringen många gånger sträckas ut över

ett stort område. Skall den tillgängliga arbetskraften inom detta område

kunna mobiliseras är det nödvändigt att underlätta arbetskraftens flyttning

genom ekonomiska bidrag. Bidragen kan dock inte begränsas till dem

som flyttar inom eller till regionen. Samma bidrag måste erbjudas dem

som föredrar att flytta från regionen därför att de trots lokaliseringsverksamheten

inte inom regionen kan finna ett arbete som är lämpligt för dem.

Detta samband mellan arbetsmarknads- och lokaliseringspolitik framträder

särskilt starkt beträffande den arbetsmarknadspolitiskt motiverade

yrkesutbildningen. Utan en intensifierad sådan utbildning skulle lokaliseringspolitiken

möta stora svårigheter.

De yrkesmässigt och geografiskt rörlighetsstimulerande åtgärderna medför

givetvis att utflyttningen från arbetslöshetsdrabbade områden ökar.

Utbyggnaden av nya arbetstillfällen inom dessa områden har ännu inte

fått sådan omfattning att den kompenserar bortfallet av arbetsmöjligheter

inom jordbruket och andra näringar med minskande sysselsättning.

Erfarenheten visar att det inte går att hålla kvar framför allt de unga i

områden, där de inte kan erbjudas god och differentierad sysselsättning.

I utpräglade glesbygdsområden kan man inte heller räkna med att förbättra

de framtida sysselsättningsmöjligheterna genom industrilokalisering.

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är Wtiti

Eu framgångsrik lokaliseringspolitik kan emellertid framkalla sådan ökning

av arbetstillfällena på expansionsorter inom avflyttningslänen att en stegrad

flyttningsrörelse till dylika orter uppkommer. Sådan flyttning bör givetvis

kunna underlättas med arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Koncentrationstendenserna inom näringslivet kommer som jag har sagt

förut med all sannolikhet att fortsätta. Målet för lokaliseringspolitiken skall

vara att få livskraftiga tätorter i olika delar av landet. Arbetsmarknadspolitiken

kan och bör främja en sådan utveckling. Samtidigt måste vi emellertid

uppmärksamma de problem som uppstår i utflyttningsområdena. Samhället

har ansvar för att befolkningen även inom dessa områden tillförsäkras

rimlig service. Den pågående kommunindelningsreformen och den

förbättrade skatteutjämning soin genomförts bidrar till att avlasta dem

som bor kvar i glesbygden kostnader för att upprätthålla kommunal service

men även andra åtgärder från samhällets sida torde vara erforderliga. Därför

har inom den lokaliseringspolitiska organisationen påbörjats ett arbete

i syfte att kartlägga glesbygdsbefolkningens serviceproblem och överväga

åtgärder i olika avseenden för att lösa dessa problem. Utfiyttningsoinrådenas

särskilda ställning förtjänar emellertid uppmärksamhet också vid utformning

av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Vissa av mina förslag i

det följande har utformats mot denna bakgrund.

Av den tidigare lämnade redogörelsen för befolkningsutvecklingen framgår

att återstoden av 1960-talet och även 1970-talet totalt sett kommer att

utmärkas av knapphet på arbetskraft. Bristande balans geografiskt samt

näringsgrens- och yrkesmässigt kommer också att vara ett kännetecknande

drag. Konjunkturförändringar kan under längre eller kortare perioder göra

knappheten mer eller mindre markerad och risker för sysselsättningsstörningar

kan inte heller uteslutas.

Om utvecklingen blir sådan som prognosen nu gör sannolik kommer den

att ställa den ekonomiska politiken och särskilt arbetsmarknadspolitiken

inför skärpta krav på åtgärder, som kan bidra till balans på arbetsmarknaden.

Framför allt krävs åtgärder för att ta till vara de arbetskraftsresurser,

som f. n. inte alls eller endast ofullständigt utnyttjas inom näringslivet.

Om knappheten på arbetskraft blir så betydande att balansrubbningar

i samhällsekonomin kan befaras blir det nödvändigt att inom den ekonomiska

politikens ram vidta skärpta åtgärder för att hålla tillbaka den

totala efterfrågan på varor och tjänster. Så länge det ter sig möjligt att i

stället vidmakthålla jämvikten i ekonomin genom att främja en ökning av

arbetskraftsutbudet är givetvis detta att föredra från både samhällets och

den enskildes synpunkt. Vad som i första hand kommer i fråga är att söka

ge de hemarbetande kvinnorna, de partiellt arbetsföra och den äldre arbetskraften

större möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden.

Åtgärder måste också vidtas för att ytterligare minska arbetslösheten

och undersysselsättningen. Den expansion av näringslivet och därmed

s. 190 Kontrollera mot PDF

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

av efterfrågan på arbetskraft som kan motses under det närmaste årtiondet

kommer liksom hittills att avse stadsnäringarna, medan en fortsatt nedgång

i arbetskraftsbehovet kan väntas för jord- och skogsbruk. Man kan

emellertid inte räkna med att den arbetskraft som friställts från jordoch

skogsbruk utan vidare kommer att kunna få arbete inom stadsnäringarna.

För att sådan omplacering skall kunna äga rum i största möjliga

utsträckning fordras omfattande insatser i form av omskolning och andra

arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Övergången från jord- och skogsbruk till stadsnäringar kommer att medföra

fortsatt flyttning från glesbygder till tätorter. Man kan alltså förutse

en fortsatt utflyttning från områden, där stadsnäringarna nu är svagt företrädda,

även om den kan begränsas genom en intensifierad lokaliseringsverksamhet.

Inom stadsnäringarna kan de kommande åren likaledes väntas

medföra förändringar, som gör geografisk och yrkesmässig omflyttning

av arbetskraft nödvändig. Bl. a. med hänsyn till den knapphet på arbetskraft

som kan motses under återstoden av 1960-talet är det angeläget att

omflyttning av arbetskraft inte fördröjs när behov uppstår därav. Det är

därför av vikt att man inom arbetsmarknadspolitikens ram förfogar över

hjälpmedel för att underlätta arbetskraftens rörlighet.

Det räcker inte med en kvantitativ ökning av arbetskraftsutbudet. En

kvalitativ förbättring, differentierad efter de anspråk som kommer att

ställas på arbetstagarna, är minst lika viktig. Främsta medlet för en sådan

förbättring är utbildning. En god grundläggande ungdomsutbildning är härvid

avgörande. Vuxenutbildningen får emellertid allt större betydelse. Det

gäller såväl omskolning, som föranleds av ändrade produktionsförhållanden,

som vidareutbildning för att bättre utnyttja den enskildes förmåga och teknikens

land\ inningar. En fortsatt snabb utbyggnad av vuxenutbildningen

i alla dess former bör därför komma till stånd. Det är särskilt i fråga om

vuxenutbildningen av betydelse att den så snabbt som möjligt leder till

resultat som kan nyttiggöras i produktionen. Detta är angeläget både för

att begränsa det produktionsbortfall som utbildningstiden medför och för

att den som utbildas snarast möjligt skall få normala arbetsinkomster.

Allmänt gäller att arbetskraftsbehovet under det närmaste årtiondet i stigande

grad kommer att avse personer med kvalificerad utbildning. För

arbetsmarknadspolitiken är det angeläget att en prognosverksamhet med

tillräckliga resurser finns organiserad, så att arbetskraftsbehovet kan förutses

i god tid och möjligheter finns att tillgodose behovet, när det ger sig

till känna på arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser har berört frågan om arbetsmarknadspolitikens

verkningar i olika hänseenden och framhållit att möjligheterna till bedömning

av åtgärdernas effektivitet behöver förbättras. Jag delar uppfattningen

att en bättre belysning av arbetsmarknadspolitikens verkningar är motiverad.

Över huvud taget finns det skäl att ägna ökad uppmärksamhet åt de

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kunyl. Maj:Is proposition nr 52 tir lUtili

arbetsmarknadspolitiska sammanhangen. En fördjupad och väl sammanhållen

forskning på detta område kan bli av stor betydelse när det gäller

alt bedöma bur samhällets arbetsmarknadspolitik bör utformas i framtiden.

Behovet av ökad forskning gäller också sådana ämnen som lönebildningsprocessen,

organisationsväsendet, arbetsplatsens problem in. in. Det synes

även vara av betydelse att den högre utbildningen i ökad grad tar sikte på

att ge kunskaper och orientering i arbetsmarknadsfrågor.

Det förslag som Stockholms universitet har lagt fram om att inrätta ett

institut för arbetsmarknadsfrågor bör bedömas mot denna bakgrund. Ett

genomförande av förslaget skulle vara ägnat att tillgodose de önskemål

jag nyss har berört. Efter samråd med chefen för ecklesiastikdepartementet

föreslår jag i det följande att ett institut för arbetsmarknadsfrågor inrättas

fr. o. in. nästa budgetår.

Vad jag har anfört här visar att arbetsmarknadspolitikens uppgift inte

kan uttryckas i en enkel, kortfattad formel. Det ligger i sakens natur att

den måste ha starkt differentierad inriktning och använda flera olika medel.

Den skall sålunda i samklang med den ekonomiska politiken i stort

främja balansen på arbetsmarknaden. Den skall vidare vara ett led i samhällets

strukturpolitik, främja den ekonomiska tillväxten samt stödja och

förstärka lokaliseringspolitiken. Den skall i såväl samhällets som den enskildes

intresse syfta till att bereda varje medborgare möjlighet till lönsam,

meningsfylld sysselsättning med fritt yrkesval. En sådan politik är en

grundval för fortsatt framåtskridande.

Arbetsförmedling

Arbetsförmedling bedrivs i Sverige huvudsakligen av de offentliga förinedlingsorganen.

Enskild förmedlingsverksamhet förekommer emellertid

i viss utsträckning. Den enskilda förmedlingsverksamheten regleras i lagen

den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Där

sägs att förmedlingsverksamhet inte får bedrivas i förvärvssyfte. Undantag

görs för verksamhet som började före lagens ikraftträdande år 1936. Förmedlingsverksamhet

mot ersättning för nödvändiga utgifter för förmedlingen

får drivas enskilt efter särskilt tillstånd. För att driva kostnadsfri enskild

förmedlingsverksamhet krävs anmälan. Från arbetsgivarhåll har vid

remissbehandlingen förordats att ökade möjligheter till enskild arbetsförmedling

övervägs, t. ex. på specialområden med begränsad arbetsmarknad.

Med anledning härav vill jag erinra om alt en översyn av arbetsförmedlingslagen

föregående år uppdrogs åt särskilda sakkunniga. Jag är inte beredd

att f. n. ta ställning till spörsmål om ändring av ifrågavarande lagstiftning.

I det följande behandlar jag därför bara den offentliga arbetsförmedlingen.

Jag har förut i korthet berört arbetsförmedlingens utveckling från ett

litet antal kontor som drevs av de större städerna, över förmedlingar i lands
-

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

tingens regi fram till våra dagars helt statliga arbetsförmedling. Numera är

arbetsförmedlingen en verksamhet som omspänner hela landet. Detta är

nödvändigt för att den effektivt skall kunna fullgöra sin uppgift att bidra

till förbättrad balans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft.

En betydande utbyggnad av arbetsförmedlingens organisation har ägt

rum under senare år. Utbyggnadens omfattning framgår av följande sammanställning,

som visar antalet befattningshavare i organisationen åren

1960 och 1965. Personalökningen uppgår till ca 840 personer. Relativt

sett har arbetsvärden ökat mest. Dess personalstyrka har fördubblats under

perioden, medan antalet tjänstemän inom den egentliga förmedlingsverksamheten

och yrkesvägledningen har ökat med ca 50 %. Regionalt fördelar

sig utbyggnaden ganska jämnt över landet.

V erksamhetsgren

Antal tjänstemän

1960

1965

Förmedlingsverksamhet............

873

1 296

Arbetsvärd.......................

132

261

Yrkesvägledning..................

101

151

Planering och administration.......

596

832

Summa

1 702

2 540

Utredningen anser att förutsättningar bör skapas för att öka arbetsförmedlingens

andel av arbetskraftsomsättningen. Förslaget motiveras med att

en tillräckligt stor andel av den totala arbetskraftsomsättningen är en grundläggande

förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sin

huvuduppgift att utjämna skillnader mellan tillgång och efterfrågan på

arbetskraft. Enligt utredningen är omsättningsandelen otillräcklig t. ex. för

vissa delar av tjänstemännens arbetsmarknad. Utredningen pekar vidare

på behovet av intensifierade insatser för de handikappade, den äldre arbetskraften

och de hemarbetande kvinnorna.

Man har länge diskuterat frågan hur stor andel av arbetskraftsomsättningen

som bör gå genom arbetsförmedlingen. Någon bestämd uppfattning

har man dock inte kommit fram till bl. a. därför att vi saknar uppgifter om

den totala arbetskraftsomsättningen. En del undersökningar har visserligen

gjorts för att klargöra olika informationsvägars betydelse för de arbetssökande,

men de har inte gett något entydigt residtat.

Det stora flertalet arbetssökande får emellertid sin anställning genom direkt

kontakt med arbetsgivaren eller genom bekanta. Arbetsförmedlingens

andel synes beröra omkring en fjärdedel av platstillsättningarna. Detta rent

kvantitativa mått ger dock inte en rättvisande bild av arbetsförmedlingens

insatser. En stor del av förmedlingens platstillsättningar är synnerligen arbetskrävande.

I åtskilliga fall skulle en arbetsplacering troligen över huvud

taget inte ha kommit till stånd utan ett omfattande arbete av förmedlingen.

s. 193 Kontrollera mot PDF

193

Kungl. Maj. ts proposition nr 52 är 1966

Arbetsförmedlingens betydelse som halansskapande faktor kan enligt min

mening alltså inte bedömas enbart med stöd av uppgifter om dess andel av

den sammanlagda arbetskraftsomsätlningen. Åtgärder i syfte att ändra relationerna

mellan olika informationsvägar på arbetsmarknaden till arbetsförmedlingens

fördel kan emellertid vara motiverade, i den mån de kan väntas

leda till större valfrihet genom ökade möjligheter att ge lämpliga platserbjudanden

åt arbetssökande som saknar förvärvsarbete eller har otillfredsställande

arbete och skapa förutsättningar för eu effektivare medverkan

till alt trygga arbetskraftsförsörjningen.

Med hänsyn till den arbetskraftssituation som vi har och till den väntade

utvecklingen av arbetskraftstillgångarna är det särskilt angeläget att hemarbetande

kvinnor som önskar förvärvsarbete får arbetsförmedlingens hjälp

till lämplig placering. Om det skall bli möjligt att avsevärt öka yrkesverksamhetsgraden

bland de gifta kvinnorna kommer det med all sannolikhet att

behövas speciella åtgärder för att intressera och förbereda de arbetssökande

för inträde på arbetsmarknaden och för att finna arbetsgivare som kan ge

dem lämpligt arbete och är beredda att i fråga om arbetstider in. m. ta hänsyn

till de gifta kvinnornas förutsättningar. Här kan arbetsförmedlingen

otvivelaktigt lämna värdefull medverkan.

Som utredningen framhåller och som tjänstemannaorganisationerna understryker

i sina remissyttranden är det vidare angeläget att arbetsförmedlingen

motsvarar anspråken från den växande tjänstemannasektorn. En

upprustning av förmedlingens organisation i detta syfte torde aktualiseras

inte minst därför att tjänstemännen själva kan väntas ta i anspråk arbetsförmedlingens

tjänster i större omfattning än f. n. Den nuvarande generationen

studerande kommer i kontakt med yrkesvägledningen och praktikförmedlingen

på ett tidigt stadium och blir därigenom van att anlita arbetsförmedlingen.

Vidare har man anledning att räkna med att arbetsgivarnas

krav på insatser från förmedlingens sida i ökad utsträckning kommer att

gälla tjänstemannagrupperna.

Allmänt kan man utgå från att den knapphet på arbetskraft som redan nu

råder och som att döma av den väntade befolkningsutvecklingen kommer att

skärpas under det närmaste decenniet nödvändiggör alltmer aktiva insatser

för att ta till vara arbetskraftsresurserna. Fortsatt omflyttning mellan olika

orter och yrken måste underlättas men det gäller också, som jag nyss har

framhållit, att främja de inte yrkesverksamma kvinnornas inträde på arbetsmarknaden,

öka förvärvsverksamhetsgraden bland äldre och handikappade

samt minska säsongarbetslösheten. De hjälpmedel som här står arbetsförmedlingen

till buds är främst ekonomiskt stöd vid flyttning samt omskolning.

Jag kommer i det följande att föreslå att dessa hjälpmedel förstärks.

Det ligger i sakens natur att sådan förstärkning medför behov av mera personal

inom arbetsförmedlingen och vid länsarbetsnämndernas kanslier.

Den ökade invandringen av utländsk arbetskraft har under senare tid ställt

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kangl. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

bl. a. länsarbetsnämnderna inför vidgade arbetsuppgifter. Jag kommer att

behandla invandringspolitiken i det följande men vill redan här framhålla

att åtgärder för att arbetsplacera utländsk arbetskraft och underlätta dess

anpassning till svenskt samhällsliv sannolikt kommer att kräva än större insatser

av arbetsförmedlingen i framtiden.

Även inom andra verksamhetsområden får man räkna med ökade anspråk

på arbetsförmedlingens medverkan. Ett sådant område är sysselsättningsplaneringen,

framför allt på byggarbetsmarknaden, med syfte att ytterligare

utjämna säsongsvängningarna. Jag återkommer senare också till denna

fråga.

För att kunna möta de mångahanda anspråken måste arbetsförmedlingen

vara försedd med tillräcklig och väl utbildad personal. Jag räknar med att

en inte oväsentlig ökning av förmedlingens personal blir nödvändig. Utredningen

har särskilt pekat på behovet av sådan personal som skall verka för

ökad yrkesverksamhet och bättre sysselsättningsmöjligheter för kvinnor

och äldre. Vidare har utredningen betonat nödvändigheten av att yrkesvägledningen

och arbetsvärden byggs ut.

Enligt min mening bör den behövliga utbyggnaden av arbetsförmedlingen

komma till stånd successivt. Det är varken lämpligt eller praktiskt möjligt

att söka på en gång genomföra hela den ökning av arbetsförmedlingens personalstyrka

som kan bli erforderlig på sikt. Jag vill vidare erinra om att

betydande personalförstärkningar har ägt rum under senare år. Tillväxten

bör ske i sådan takt att de nytillkommande tjänstemännen snabbt och smidigt

och med minsta möjliga påfrestning för den existerande organisationen

får den utbildning som behövs och sätts in i sina arbetsuppgifter. Den förstärkning

av arbetsförmedlingen som bör komma till stånd omedelbart bör

därför koncentreras på sådana områden där arbetsmarknadspolitiska skäl

just nu gör ökade arbetsinsatser särskilt angelägna. I dagens läge gäller detta

i första hand de delar av förmedlingen som kan medverka till snabb stegring

av yrkesverksamheten och därigenom underlätta en fortsatt expansion inom

näringslivet. Arbetsförmedlingen bör därför främst förstärkas med personal

som skall ha till uppgift att öka sysselsättningsmöjligheterna för grupper,

som nu står utanför produktionen eller är ofullständigt sysselsatta.

En ökning av yrkesverksamhetsgraden inom dessa befolkningsgrupper förutsätter

aktiva och differentierade åtgärder från arbetsförmedlingens sida.

Som jag har sagt förut spelar omskolningsverksamheten här avgörande roll.

För att arbetsplacering skall bli möjlig räcker det emellertid många gånger

inte med att arbetstagaren söker bereda sig för arbetsplatsens krav. En annan

viktig förutsättning är att förhållandena på arbetsplatsen anpassas till den

enskilde arbetstagarens villkor och möjligheter så långt som möjligt. Det kan

ske genom att arbetsgivaren bereder deltidsarbete eller på annat sätt medverkar

till att förlägga arbetet till tider som underlättar för arbetssökanden att

gå ut i förvärvslivet. Det kan också krävas en omläggning av arbetsrutinen,

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kiuujl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

t. ex. så att moment som inte lämpar sig för handikappade förs över till annan

personal. Exemplen kan mångfaldigas. Meningen är givetvis inte att arbetsförmedlingen

skall klara alla dessa uppgifter. Dess tjänstemän måste emellertid

ha blicken öppen för problem av denna art, ägna tillräckligt med tid

och intresse åt att klarlägga de konkreta förutsättningarna för eu arbetsplacering

och ta initiativ till alt problemen blir uppmärksammade och att åtgärder

vidtas för alt möjliggöra en placering.

Särskilda tjänster för aktiveringsuppgifter bör inrättas vid länsarbetsnämnderna.

Likaså bör den successiva förstärkningen av arbetsvärdens resurser

fortsätta. Även yrkesvägledningen bör få viss personalförstärkning.

I många fall — inte minst när omskolning fordras — är nämligen tillgång

till kvalificerad yrkesvägledning för vuxna nödvändig för att nå lämplig

yrkesinriktning. BI. a. gäller detta grupper som under längre tid varit borta

från förvärvslivet, t. ex. de hemarbetande kvinnorna. En utbyggnad av yrkesvägledningen

är motiverad också för att tillgodose skolväsendets behov.

Man bör emellertid inte dra någon skarp gräns mellan å ena sidan arbetsvärd

och yrkesvägledning och å andra sidan allmän förmedling. Det måste sålunda

ingå i varje arbetsförmedlares uppgifter att i viss utsträckning ge service

åt t. ex. handikappade. Arbetsförmedlaren bör också kunna ge upplysningar

om de krav som ställs på utövarna av förekommande yrken. Alla de

intressen som ter sig mest angelägna blir alltså till väsentlig del tillgodosedda

genom att den allmänna förmedlingen förstärks. Enligt min mening

bör därför den utbyggnad av personalorganisationen som nu bör komma

till stånd till väsentlig del avse den allmänna förmedlingen. Jag vill i sammanhanget

erinra om att arbetsförmedlingen, yrkesvägledningen och arbetsvärden

prövas vid den översyn av arbetsmarknadsverkets organisation som

statskontoret genomför i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen.

Den grundläggande utbildningen för all arbetsförmedlingspersonal bör

som utredningen framhåller omfatta även yrkesvägledning. Detta är redan

nu i viss mån fallet. Arbetsmarknadsstyrelsen bör emellertid ha uppmärksamheten

riktad på det behov som kan föreligga att vidga denna del av

utbildningen.

Utredningen har förordat att fortbildningsverksamheten för arbetsförmedlarna

byggs ut. Målet bör enligt utredningens uppfattning vara att personalen

får i genomsnitt en veckas fortbildningskurs varje år. Personalutbildningsberedningen

har inte ansett sig kunna ta ställning till detta förslag

då det saknas uppgifter om kursernas syfte, omfattning, innehåll in. m.

Jag delar utredningens uppfattning att personalen vid arbetsförmedlingen

behöver fortlöpande vidareutbildning. Det är väsentligt att arbetsförmedlarna

är väl informerade om tendenserna i näringslivets utveckling och att

de fortlöpande får kännedom om hur arbetskraftsbehov, yrkeskrav och

arbetsförhållanden ändras inom olika näringar. Enligt min mening bör det

utarbetas planer som anpassas till det behov av utbildning och information

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

för olika personalkategorier som föreligger vid varje tillfälle. Frågan om

medel för finansieringen av denna verksamhet får prövas på grundval av

de planer och förslag som läggs fram.

Utredningen har föreslagit att rekryteringen av personal till arbetsvärden

inriktas på personer, som har förvärvat goda kunskaper främst i psykologi

och sociallagstiftning, och att yrkesvägledarna rekryteras huvudsakligen

från grupper med högskole- eller därmed jämförlig utbildning. Enligt förslaget

skall arbetsmarknadsverket dock alltjämt ha stor rörelsefrihet i fråga

om rekryteringen av personal till arbetsvården och yrkesvägledningen. Arbetsmarknadsstyrelsen

har i anslutning härtill uttalat att inga formella

kompetenskrav bör gälla vid rekrytering till arbetsförmedlingen. Jag vill

understryka delta uttalande. Inte heller utredningen har avsett att krav

på formell kompetens skall införas.

Till arbetsförmedlingens uppgifter hör att i samband med arbetsplacering

så långt möjligt tillgodose såväl arbetstagarens som arbetsgivarens behov

av information. LO har i sitt yttrande framhållit att arbetsförmedlingen

hör ge bättre och öppnare upplysningar om företagens iönesättning m. in.

Jag anser mig kunna räkna med att arbetsförmedlingen lämnar den information

som bedöms vara av väsentlig betydelse för de arbetssökandes

val av anställning. En så fullständig information som möjligt om arbetsvillkoren

beträffande lediga platser som är anmälda hos arbetsförmedlingen

är en självklar service från arbetsförmedlingarnas sida. Det bör även ligga

i företagens intresse att lämna arbetsförmedlingarna alla upplysningar som

fordras för att de skall kunna fullgöra sin uppgift i detta avseende. Om

arbetssökandena får vederhäftig och detaljrik information om löner och

andra förhållanden på den sökta arbetsplatsen ökas inte bara deras möjligheter

att välja det arbete som ger dem det bästa utbytet utan också förutsättningarna

för stabilitet i anställningen. Även med hänsyn till arbetsförmedlingens

ställning som ett neutralt organ på arbetsmarknaden är det dess

skyldighet att lämna fullständiga uppgifter om olika arbetstillfällen. Om

den arbetssökande inte får objektiva upplysningar härvidlag, begränsar

man i realiteten hans möjligheter till fritt val. Det är hans sak att välja.

Han måste då också få veta vilka alternativ det finns att välja mellan.

Arbetsgivaren har på sin sida rätt att få del av de informationer som

arbetsförmedlingen har om sökanden i den mån informationerna har betydelse

för att bedöma sökandens lämplighet för arbetet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under senare år i växande omfattning lämnat

information till allmänheten genom press, film, radio och television.

För att tillgodose behovet av vidgad annonsering kommer jag i det följande

att föreslå ökad medelsanvisning för detta ändamål. Annonseringen bör

enligt min mening i första hand avse lediganmälda platser och meddelanden

om kursverksamhet o. d.

En förutsättning för att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sina

uppgifter är att den i god tid får kännedom om planerade förändringar på

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Mctj:ts proposition nr 52 år 19(16

arbetsmarknaden. Härvid spelar företagens varsel om personalinskränkningar

stor roll. Jag noterar med tillfredsställelse att varselsystemet i samförstånd

mellan arbetsmarknadsstyrelsen och vederbörande organisationer

successivt byggts ut till att omfatta allt fler delar av näringslivet. Systemet innefattar

numera också varsel om planerad utvidgning av arbetsstyrkan. Vidare

är det angeläget att kontakterna mellan företagen och berörda kommuner

inför driftsnedläggelser och företagsförflyttningar förbättras. Jag

förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen i kontakt med kommunförbunden

och företagarorganisationerna tar initiativ till de åtgärder som kan vara

motiverade för att åstadkomma en önskvärd ordning i detta avseende.

Arbetsförmedlingen representeras i glesbygd och på mindre orter till stor

del av orts- och lokalombud. Utredningen föreslår att ombudens förmedlingsverksamhet

i all möjlig utsträckning ersätts med förmedling från kontor,

som är lokaliserade till lämpliga centralorter och väl utrustade med

personal. Eu utveckling i denna riktning har ägt rum under senare år. Samtidigt

har tjänstemän från de större kontoren i ökad utsträckning rest ut

till olika orter och anordnat tillfälliga mottagningar för arbetssökande. Enligt

vad jag har inhämtat från arbetsmarknadsstyrelsen är erfarenheterna

av denna verksamhet goda, och jag förutsätter att arbetsmarknadsstyrelsen

utvidgar verksamheten allt efter som det är lämpligt. Någon omedelbar avveckling

av ombudssystemet är jag dock inte beredd att föreslå. Som framhållits

i en del remissyttranden har ombuden alltjämt en viktig uppgift att

fylla i glesbygderna. Det bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att i

samråd med berörda länsorgan från fall till fall avgöra på vilket sätt behovet

av arbetsförmedling tillgodoses bäst.

Utredningen föreslår att arbetsförmedlingen får bekosta resor och utge

traktamenten till personer som besöker förmedlingen. Även om vissa skäl

kan tala för förslaget är jag inte beredd att tillstyrka det. Som framgår av

vad jag nyss har anfört räknar jag med att arbetsförmedlare från de större

förmedlingskontoren i ökad utsträckning kommer att anlitas för att besöka

olika orter och etablera tillfälliga mottagningar som de arbetssökande kan

vända sig till. Genom en sådan ambulerande förmedlingsverksamhet och

genom att orts- och lokalombuden enligt mitt förslag tills vidare skall finnas

kvar torde behovet att ersätta kostnader för resor till förmedlingskontoren

inte bli så framträdande som utredningen från sina utgångspunkter har

haft anledning att anta. Jag avstyrker alltså utredningens förslag.

Som jag förut har påvisat kan växande krav på arbetsförmedlingens

tjänster förutses. Till en del bör dessa krav tillgodoses omedelbart genom

att medel beräknas för ökning av arbetsförmedlingens personal. Jag kommer

i det följande att föreslå höjning av arbetsförmedlingens avlöningsanslag

för att förstärka organisationen med ca 135 tjänster.

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Yrkesutbildningen

Omskolning till nya yrken är ett av arbetsmarknadspolitikens mest betydelsefulla

hjälpmedel. Omskolning gör det möjligt att befria den enskilde

ur en akut arbetslöshetssituation. Genom att den ger nya kunskaper, som

avpassas efter yrkeslivets aktuella behov, minskar den även risken för att

den omskolade på nytt ställs utan arbete. Samtidigt ökar den valmöjligheterna

på arbetsmarknaden för den enskilde. Särskilt för den som förut

saknar eller har endast begränsad yrkesutbildning innebär omskolningen

en väsentlig förbättring av möjligheterna att hävda sig inom arbetslivet.

Även från samhällsekonomisk synpunkt är omskolningen betydelsefull. Den

möjliggör att resurserna utnyttjas bättre och främjar därmed det ekonomiska

framåtskridandet.

För att omskolning skall komma i fråga med arbetsmarknadspolitisk! stöd

gäller som huvudregel att vederbörande skall vara eller riskera att inom

en nära framtid bli arbetslös eller eljest vara svårplacerad på arbetsmarknaden.

Omskolningen har i dag sin största betydelse som hjälpmedel i

kampen mot den arbetslöshet som betingas av strukturförändringar inom

näringslivet. Omskolningsverksamheten spelar emellertid också en viktig

roll för att förbättra försörjningsmöjligheterna för handikappade, ensamstående

kvinnor m. fl. Den är vidare ett väsentligt inslag i lokaliseringspolitiken.

Sedan år 1961 har arbetsmarknadsstyrelsen särskilt strävat efter att

öka den kvinnliga och den medelålders och äldre arbetskraftens deltagande i

omskolningsverksamheten. Vid säsongmässig arbetslöshet, t. ex. inom byggnadsverksamheten,

har utbildningen inriktats främst på att förkovra de

arbetslösas yrkeskunskaper.

Vid sidan av den omskolning jag nu nämnt förekommer i begränsad omfattning

s. k. särskilda utbildningskurser i yrken inom vilka det med hänsyn

till rådande arbetsmarknadsläge eller eljest är av väsentlig betydelse

att snabbt öka tillgången på utbildad arbetskraft (bristyrken). Dessa kurser

står öppna även för andra än arbetslösa. För ändamålet får under

budgetåret 1965/66 disponeras högst 500 000 kr.

Före den 1 augusti 1963 begränsades denna verksamhet av att utbildningsbidrag

inte kunde utgå till deltagarna i bristyrkesutbildningen. Anslaget

höjdes från 200 000 kr. till nuvarande nivå innevarande budgetår.

Under åren 1963—1965 har utbildningsverksamheten koncentrerats till tre

områden. Sammanlagt har utbildats 78 liörselvårdsassistenter, 40 cytologassistenter

och 58 personer såsom personal för administrativ databehandling,

totalt 176 personer.

Omskolningen har använts länge inom arbetsmarknadspolitiken, inte

minst inom arbetsvärden. Mera betydande omfattning fick verksamheten

dock först i samband med konjunkturnedgången åren 1957—1959. Sedan

dess har verksamheten expanderat starkt. Budgetåret 1957/58 utgjorde sta
-

s. 199 Kontrollera mot PDF

199

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1566

tens utgifter för ändamålet ca It milj. kr. Budgetåret 1959/60 hade de stigit

till 52 milj. kr. och de beräknas för budgetåret 1965/66 uppgå till över 150

milj. kr. Antalet personer som berördes av verksamheten var budgetåren

1959/60 och 1964/65 11 000 resp. 40 000. Utvecklingen från år 1960 till år

1965 åskådliggörs i följande sammanställning, som anger elevantalet omräknat

till helårsstuderande.

År

Antal

Därav

Procentuell andel

män

kvinnor

män

kvinnor

1960...............

6 580

5 646

934

85,8

14,2

1965...............

15 921

10 183

5 738

64,0

36,0

Sedan år 1960 har verksamheten mer än fördubblats. Ökningen är mycket

starkare för kvinnorna än för männen. Antalet manliga deltagare, omräknat

i helårsstuderande, har ökat från ca 5 000 till ca 10 200 och antalet kvinnliga

från drygt 900 till över 5 700. Mer än en tredjedel av verksamheten avser

alltså nu kvinnor.

En intensifierad omskolningsverksamhet torde bli ett av de väsentliga inslagen

i framtidens arbetsmarknadspolitik. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar

i sin år 1965 framlagda långtidsbedömning med en starkt växande efterfrågan

på omskolning. Enligt denna bedömning kommer antalet personer

som varje år berörs av omskolningsverksamhet att i det närmaste fördubblas

från år 1965 till år 1970. Kalkylen förutser en stegring från ca 40 000

till ca 80 000. Den senare siffran inkluderar 10 000 som omskolas utan att

vara arbetslösa. Omräknat i helårsstuderande betyder detta att i genomsnitt

30 000—35 000 personer, dvs. ca 1 % av den förvärvsarbetande befolkningen,

kommer att vara under omskolning år 1970.

Med hänsyn till verksamhetens omfattning och de betydande belopp som

staten ger ut för omskolningen, synes det angeläget att få effekten av verksamheten

närmare belyst. Det är min avsikt att närmare överväga hur en

sådan belysning kan erhållas.

Utredningen diskuterar utbildningens innehåll i det enskilda fallet och

anför att den skall ha sådan omfattning att den utbildade kommer över

den tröskel som de bristande yrkeskunskaperna utgör. Den skall göra

honom attraktiv i det rådande arbetsmarknadsläget. Utbildningen skall

därför kunna konjunkturvarieras. Vid högkonjunktur med stor efterfrågan

på arbetskraft kan den göras kortare, bl. a. därför att arbetsgivarna

då är beredda att fullfölja utbildningen på arbetsplatsen. Under en konjunkturdämpning

däremot kan utbildningen behöva fördjupas och utsträckas

i tiden.

Jag kan ansluta mig till utredningens målsättning för utbildningens innehåll.

Enligt min mening bör dock variationerna i utbildningstidens längd

efter konjunkturläget inte bli alltför stora. Som jag har anfört i det före
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

gående är en av de väsentliga fördelarna med omskolningen som arbetsmarknadspolitiskt

medel att den inte bara underlättar vederbörandes arbetsplacering

på kort sikt utan också förbättrar den omskolades ställning på

arbetsmarknaden i det långa loppet. Detta förutsätter att utbildningen ger

åtminstone grundläggande kompetens inom ett yrkesområde och inte i

alltför hög grad specialiseras efter ett visst företags behov. Jag är emellertid

på det klara med att inte minst hänsynen till elevernas egna önskemål

ofta kan leda till att utbildningen får ett mera begränsat, direkt produktionsinriktat

innehåll. I samband med företagslokalisering kan det finnas

anledning att ge stöd även åt i hög grad specialiserad utbildning. Jag återkommer

härtill i det följande. Även när syftet är att ge fullständig yrkesutbildning

bör denna med hänsyn till elevernas erfarenheter från arbetslivet

kunna göras mera målinriktad än den reguljära yrkesutbildningen

för ungdom. Omskolningselevernas skiftande förutsättningar medför att

utbildningen bör utformas så att den i möjlig mån kan individualiseras.

Utredningen har lagt fram vissa förslag i syfte att vidga omskolningens

användningsområde. De nuvarande bestämmelserna innebär som nämnts

att omskolning kan ske också om en faktisk arbetslöshetssituation inte

föreligger, nämligen om vederbörande riskerar att bli arbetslös i en nära

framtid. Utredningen förordar att denna föreskrift tillämpas generöst.

Omskolning bör sålunda kunna användas för att underlätta en omställning

till andra arbetsuppgifter, om en bedömning av sysselsättningsförhållandena

på längre sikt klart ger vid handen, att övergång till ett annat

yrke måste anses nödvändig för att trygga den enskildes sysselsättning.

För att ytterligare underlätta anpassningen till arbetsmarknadens krav

förordar utredningen vidare att rekryteringen till omskolningskurserna i

ökad omfattning skall kunna avse andra än arbetslösa. Utredningen föreslår

i detta syfte att maximigränsen för kostnader för anordnande av särskilda

kurser — dvs. det nyss nämnda beloppet om 500 000 kr. för bristyrkesutbildning

— slopas eller höjs väsentligt.

I detta sammanhang bör också nämnas att arbetsmarknadsstyrelsen hemställt

att få anordna försöksverksamhet med s. k. uppskolning. Härmed

avses en kortsiktig utbildning som direkt syftar till att tillgodose specifika

produktionsbehov och lösa akuta bristproblem. Den skall inte träda i stället

för normal introduktions- och vidareutbildning inom företagen eller för

utbildning som annars är en normal del av produktionsprocessen. Eleverna

skall tas ut bland personal som är anställd i företag med brist på kvalificerad

arbetskraft. Efter utbildningen skall de återgå till företagen för att jämna

ut bristen. Utbildningen skall ske i förhållandevis korta etapper och inriktas

på de yrkesområden, näringsgrenar och geografiska områden där arbetskraftsbristen

bedöms vara särskilt allvarlig. Det enskilda företagets behov

skall i varje särskilt fall bli avgörande för om uppskolning skall sättas in

och vara vägledande för hur den skall utformas.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Kungl. Alaj.ts proposition nr 52 år 1966 201

Utredningens förslag att vidga användningen av omskolning liar vunnit

anslutning av remissinstanserna. Angelägenheten av att förslagen realiseras

har starkt strukits under. Beträffande arbetsmarknadsstyrelsens förslag om

försöksverksamhet med uppskolning har anförts i åtskilliga remissyttranden

att de av styrelsen angivna kriterierna för verksamheten är oklara.

Många remissinstanser har tagit upp frågan om omskolningsverksamhetens

ställning i förhållande till annan yrkesutbildning och till annan

vuxenutbildning. Man har särskilt pekat på att denna fråga berörs inte

bara av arbetsmarknadsutredningens förslag utan också av utredningsarbetet

inom gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen. Endast

ett fåtal instanser har dock ansett att åtgärder på området bör anstå

tills förslagen kan prövas gemensamt. Flertalet remissinstanser har tvärtom

understrukit angelägenheten av att de föreslagna åtgärderna kommer

till stånd, varvid dock några av dem framhållit att lösningarna får

ses som ett provisorium i avvaktan på en gemensam prövning.

Sedan yttrandena över arbetsmarknadsulredningen avgivits har både

gymnasieutredningen och yrkesutbildningsberedningen avlämnat förslag

som berör vuxenutbildningen. Gymnasieutredningen lade under hösten

1965 fram betänkandet »Vuxenutbildning i gymnasium och fackskola» (SOU

1965:60) och yrkesutbildningsberedningen har nyligen presenterat ett

principbetänkande, »Yrkesutbildningen» (SOU 1966:3), om yrkesutbildningens

framtida organisation, där principerna skisseras för en fullständig

gymnasial ungdomsskola och motsvarande vuxenutbildningsinstitution.

I sammanhanget bör även nämnas att radioutredningen i betänkandet

»Radions och televisionens framtid i Sverige» (SOU 1965:21) behandlat

dessa medias ställning i utbildningen.

Genom att dessa utredningsförslag nu föreligger finns det förutsättningar

att ta upp frågan om vuxenutbildningen till en samlad prövning.

Omskolningsverksamheten utgör en väsentlig del av vuxenutbildningen.

Det finns därför anledning att i samband med diskussionen om dess utformning

även beröra frågan om vuxenutbildningens roll i framtidens samhälle.

Utbildningsväsendet i vårt land har genomgått en omvälvande utveckling

under de senaste decennierna. Detta gäller både målsättningen och

ien kvantitativa omfattningen. Särskilt stark har expansionen varit i fråga

3m ungdomsutbildningen, dvs. den utbildning som påbörjas vid skolpliktens

inträde och avslutas med inträdet i förvärvsverksamhet vare sig

detta sker efter grundskolan eller efter utbildning på högre nivå. Starka

skäl talar för att denna expansion av ungdomsutbildningen i framtiden väsentligt

effektivare än hittills kompletteras med insatser för en ökad vuxenutbildning,

dvs. utbildning som tas upp efter en tidigare avslutad eller avbruten

ungdomsutbildning och efter en tids yrkesverksamhet.

Utvecklingen av ungdomsutbildningen har medfört betydande generationsskillnader

i fråga om möjligheterna att erhålla utbildning. Detta in7*—Bihang

till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 202 Kontrollera mot PDF

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nebär att många vuxna inte har fått den utbildning som motsvarar deras

förmåga och intressen och som de skulle ha fått möjlighet till om de tillhört

en yngre generation. Rättviseskäl talar för att dessa genom utbyggnad av

vuxenutbildningen ges tillfälle att ta igen vad de har förlorat.

Det finns vidare anledning att räkna med att åtskilliga personer på grund

av motvilja mot skolstudier under ungdomsåren går ut i arbetslivet med

otillfredsställande utbildningsnivå. De bör veta att de kan få kompletterande

utbildning senare. Ett annat och lika viktigt motiv för vuxenutbildningen

är att den frihet i studievalet som är en grundläggande princip för ungdomsutbildningen

blir ofullkomlig för den enskilde om den inte förenas

med möjlighet att genom förnyat val ändra utbildningens inriktning. Vuxenutbildning

ger sådan möjlighet.

Den snabba tekniska och ekonomiska utvecklingen medför att »livslängden»

hos inhämtade kunskaper blir kortare. På de flesta yrkesområden

tvingar sig därför en vuxenutbildning fram, som syftar till att bibringa

yrkesutövarna nya kunskaper och färdigheter.

I detta sammanhang spelar omskolningen en viktig roll. Frågan vilken

uppgift man vill tillägga den gäller givetvis både dess förhållande till annan

vuxenutbildning och dess ställning inom arbetsmarknadspolitiken. Från att

uteslutande ha syftat till att bistå dem som råkat ut för arbetslöshet har

arbetsmarknadspolitiken utvecklats till ett aktivt medel för samhällets ekonomiska

politik. Detta får återverkningar bl. a. på omskolningsverksamheten.

Förutsättningarna för stöd till omskolning är emellertid alltjämt i hög

grad präglade av den grundläggande sociala målsättningen. Det primära

syftet är sålunda att ge arbetslösa och svårplacerade chansen till en ny

placering på arbetsmarknaden. Det är en målsättning som utgår från individens

behov. Det är självklart att denna målsättning även i fortsättningen

måste vara grundläggande för verksamheten. Som jag förut framhållit har

emellertid uppfattningen om samhällets ansvar gentemot den enskilde

successivt vidgats och fått ett nytt innehåll. Samtidigt har nya motiv för

omskolningsverksamheten tillkommit.

Den mera vidsträckta tillämpning av begreppet risk för arbetslöshet som

arbetsmarknadsutredningen förordar är en direkt följd av uppfattningen

om samhällets ansvar för den enskildes försörjningsmöjligheter. Syftet

är att kunna bereda den enskilde möjlighet till omskolning inte bara när

sysselsättningssvårigheterna är nära förestående utan också när en bedömning

på längre sikt av sysselsättningsutsikterna klart ger vid handen

att övergång till annat yrke är nödvändig. Detta innebär att man inte behöver

företa arbetsomplaceringen under trycket av en akut krissituation

utan får tillfälle till en mera övervägd prövning av den enskildes förhållanden

och möjligheter. Därigenom bör också förutsättningarna för hans

anpassning till arbetsmarknadens behov öka.

De fall av omskolning som nu har berörts kan sägas vara uttryck för arbets
-

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 är 1966

marknadspolitikens uppgift alt bereda arbetsmöjligheter åt arbetslösa och

svårplacerade. Frågan gäller endast i vilken utsträckning arbetsmarknadsverket

skall ha möjlighet att vidta åtgärder innan akuta sysselsättningssvårigheter

ännu bär uppträtt. Jag kan ansluta mig till utredningens förslag,

som jag anser innebära en effektivering av arbetsmarknadspolitiken.

Principiellt skilt från dessa situationer är det fall då någon önskar omskolning

i en strävan att förändra sin ställning på arbetsmarknaden. Medan

det i de föregående fallen rör sig om att avveckla eller förebygga tvångslägen

som fråntar den enskilde lians förvärvsmöjligheter och för vilkas upplösning

samhället har tagit på sig ett ansvar, gäller det här individuella

önskemål vilkas tillgodoseende samhället hittills inte har iklätt sig något

sådant generellt ansvar för. Möjligheterna att genom omskolningsverksamhet

i större utsträckning tillgodose sådana önskemål bör ses mot bakgrunden

av de resurser som kan ställas till förfogande för vuxenutbildningen i

stort.

En viktig målsättning för utbildningssystemet är att det skall tillgodose

arbetsmarknadens behov av olika typer av arbetskraft så att näringslivets

produktionskapacitet kan utnyttjas och dess expansionsmöjligheter kan tillvaratas.

Ungdomsutbildningen är visserligen inriktad på arbetsmarknadens

behov av olika typer av arbetskraft men näringslivets strukturella förändring

leder till förändrade krav på arbetskraftens utbildning. Vuxenutbildning

behövs därför för att anpassa arbetskraftsutbudet till förändrade behov

i näringslivet och i samhället i sin helhet. Genom att angripa sådan brist

på arbetskraft som ger upphov till flaskhalsproblem kan arbetsmarknadspolitiken

lämna ett effektivt bidrag i strävandena att nå samhällsekonomisk

balans. Här kan marginella insatser ofta vara tillräckliga för att ge resultat.

Den allmänna brist på arbetskraft som utmärker dagens samhälle måste

givetvis angripas med andra och mera generella metoder inom den ekonomiska

politiken och utbildningspolitiken. Arbetsmarknadspolitiken kan

emellertid genom insatser på strategiska yrkesområden, bl. a. i form av utbildning,

lämna ett väsentligt bidrag till att begränsa de samhällsekonomiskt

negativa verkningarna av sådana bristsituationer.

Behovet av utbildningsinsatser från arbetsmarknadsverkets sida till följd

av brist på utbildad arbetskraft föreligger emellertid även där verkningarna

inte främst är av ekonomisk art. Detta gäller om bristen leder till akuta

krissituationer på exempelvis ett vårdområde där en samhälleligt angelägen

verksamhet löper risk att hämmas.

Omskolningen kan emellertid även utformas så att den tillgodoser ett

vidare samhällsekonomiskt mål än det nu angivna. Den kan sålunda mera

renodlat än f. n. ges uppgiften att påverka och påskynda strukturomdaningen

i näringslivet och på så sätt medverka till att säkra en snabb tillväxttakt

i ekonomin. Detta är en aspekt som särskilt har framhållits i

LO:s yttrande. En omskolningsverksamhet med detta syfte kan läggas upp

s. 204 Kontrollera mot PDF

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

på en råd olika sätt. Ett av dem är att genom utbildning öka valmöjligheterna

på arbetsmarknaden bl. a. för arbetskraft inom låglöneyrken.

Vill man slutligen se omskolningen som ett medel att lösa låglönegruppernas

problem blir det fråga om en målsättning för inkomstfördelningen

i samhället. En sådan målsättning kan förverkligas bl. a. genom en omfattande

utbildningsverksamhet direkt inriktad på personer tillhörande

låglönegrupperna. Därigenom öppnas möjligheter för sådana löntagare att

få arbete inom yrken med bättre lönevillkor. Den kartläggning av låginkomstgrupperna

som nyligen har igångsatts bör kunna ge värdefulla

uppgifter i detta sammanhang.

Jag vill understryka att det förda resonemanget delvis utgör en grov

schematisering av möjliga motiv för omskolningsverksamheten. Omskolningens

effekt blir självfallet i långa stycken densamma oavsett vilken

aspekt som betonas starkast i målsättningen. Den nuvarande omskolningen

i arbetslöshetsbekäinpande syfte underlättar strukturomvandlingen i näringslivet

och kan också förbättra inkomstförhållandena för tidigare låglöntagare.

Omskolning som siktar på att avhjälpa akut arbetskraftsbrist i

ett yrke kan likaså medverka till att lyfta låglöntagare till bättre inkomster

och dessutom förhindra uppkomsten av arbetslöshet. En fördelningspolitiskt

motiverad omskolningsverksamhet kan också motverka arbetslöshet

och påskynda en önskvärd strukturomvandling.

Över 100 000 personer har beretts tillfälle till utbildning genom arbetsmarknadsverkets

försorg under den senaste femårsperioden. Det är uppenbart

att en verksamhet av denna omfattning har haft gynnsamma ekonomiska

effekter för samhället samtidigt som den har tillgodosett viktiga

sociala behov. En fortsatt expansion av verksamheten innebär att des&

samhällsekonomiska och fördelningspolitiska återverkningar kommer att

förstärkas. Arbetsmarknadsstyrelsens långtidsbedömning fram till år 1970

innebär att ca 200 000 personer kommer att utbildas under den kommande

femårsperioden. Det synes under dessa förhållanden angeläget att omskolningsverksamheten

utformas med särskilt beaktande av samhällets strukturpolitik

och strävandena att lösa låglönegruppernas problem.

Mot denna principiella bakgrund är det anledning att beröra de faktorer

som måste beaktas vid bedömningen av omskolningens framtida omfattning.

Sannolikt kommer de sociala och sysselsättningspolitiska argumenten

för en omfattande omskolningsverksamhet att vara starka även framöver.

Flera faktorer talar för att människorna i framtiden i lika hög grad

som i dag kan ställas inför situationer som bäst möts med omskolning.

Man kan peka på arbetslösheten, som ännu inte är övervunnen, önskemålet

att förbättra de handikappades möjligheter på arbetsmarknaden

och behovet av åtgärder för att lindra påfrestningarna för den enskilde

till följd av den allt snabbare strukturomvandlingen i näringslivet.

Sannolikt kommer särskilt de äldre och de handikappade att få svårig
-

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kurujl. Maj.ts proposition nr 52 år 1UC>(>

helcr betingade av strukturomvandlingen varför insatserna för att så långt

möjligt trygga deras ställning på arbetsmarknaden genom utbildning

måste intensifieras. Bortsett från att åtgärder av detta slag kan tillgodose

den enskilde bättre än förtidspensionering är de också rationellare

från samhällets synpunkt genom att de minskar kostnaderna för pensionering

och ger ett tillskott till våra knappa arbetskraftsresurser.

Intensifieringen av lokaliseringspolitiken kommer också att öka behovet

av omskolning. Som utredningen framhåller är tillgången på arbetskraft

en av de väsentligaste faktorerna när företagen tar ställning till

olika lokaliseringsalternativ. Strävan att förbättra lokaliseringsförutsättningarna

på orter dit lokalisering av företag kan bli aktuell måste därför

leda till att man söker anpassa utbildningsnivån hos arbetskraften till företagens

behov.

Långtidsutredningens arbetskraftsprognos visar på det angelägna i att

aktivera de potentiella arbetskraftstillgångarna och att utnyttja den tillgängliga

arbetskraften rationellt. Omskolningsverksamheten har betydelse

i båda dessa hänseenden. För utvecklingen av arbetskraftsutbudet i framtiden

spelar de gifta kvinnornas förvärvsintensitet en avgörande roll. Detta

betvder att de redan omfattande åtgärderna för att aktivera denna grupp

till förvärvsarbete måste intensifieras. Härvid spelar ökade utbildningsmöjligheter

en central roll. Även när det gäller de handikappade och de

äldre kan behovet av utbildningsinsatser, som jag nyss nämnt, beräknas

öka. Jag återkommer i det följande till frågan om särskilda åtgärder för

att främja en ökning av arbetskraftsutbudet från dessa gruppers sida.

Det är också uppenbart att strukturomvandlingen inom näringslivet medför

behov av omskolning inte bara för att lindra verkningarna av omvandlingen

för den enskilde. Samhällets intresse av att underlätta och påskynda

omvandlingsprocessen kan medföra att omskolningsverksamheten många

gånger måste ges en aktivare roll och sättas in på ett tidigare stadium än

som nu är möjligt.

Vad jag här har anfört om betydelsen av omskolning och annan vuxenutbildning

visar klart på angelägenheten av ökade insatser på detta område.

De utredningsförslag som har lagts fram är ett värdefullt underlag

för den fortsatta reformverksamheten. Remissbehandlingen av gymnasieutredningens

förslag har emellertid först nyligen avslutats och yrkesutbildningsberedningens

förslag avgavs helt nyligen. Beredningen av utredningsförslagen

har inte avslutats. Redan nu kan konstateras att de olika

förslagen i fråga om organisation och finansiering företer olikheter som

kräver ytterligare överväganden i syfte att nå enhetlighet.

Fn utvidgning av samhällets ansvar på utbildningsområdet till att omfatta

ökade möjligheter för de vuxna till omskolning och vidareutbildning

aktualiserar också frågan om tillgången på resurser i form av lärare och lokaler

och om förutsättningarna att utnyttja dessa resurser effektivare. De

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

reformer som har beslutats på ungdomsutbildningens område innebär att

de statliga driftkostnaderna för dessa ändamål budgetåret 1969/70 — då reformerna

ännu inte är fullt genomförda — beräknas uppgå till i runt tal

4 miljarder kr. Även anspråken på arbetskraft inom utbildningssektorn är

betydande. I 1965 års långtidsbudget bedömdes den möjliga ökningen av antalet

tjänster inom statlig och statsunderstödd verksamhet under budgetåren

1965/66—1969/70 till totalt 15 000. Härav var inemot 10 000 hänförliga

till utbildning och forskning.

Den utbyggnad av vuxenutbildningen som är i hög grad önskvärd och

angelägen förutsätter därför att man tar till vara alla möjligheter att på

utbildningsområdet i dess helhet utnyttja resurserna effektivare i syfte

att höja produktiviteten inom denna sektor. Inom vuxenutbildningen bör

övervägas sådana lösningar som innebär att studier på deltid möjliggöres i

ökad utsträckning. Eleverna bör sålunda kunna erhålla den från samhällets

och deras egen synpunkt angelägna utbildningen samtidigt som produktionsbortfallet

begränsas.

En väsentlig fråga som inte omfattas av de nu berörda utredningarnas

förslag gäller studiefinansieringen för de vuxnas del. Både gymnasieutredningen

och yrkesutbildningsberedningen har dock framhållit behovet

av samordning i studiesocialt hänseende mellan den arbetsmarknadspolitiskt

motiverade utbildningen och annan vuxenutbildning. Det

bör vidare i detta sammanhang anmälas att arbetsmarknadsstyrelsen och

skolöverstyrelsen i gemensam framställning till Kungl. Maj :t har hemställt

om en översyn av det studiesociala stödet i samband med omskolning av

ungdom under 21 år.

Mot denna bakgrund är det anledning att något beröra de olika studiesociala

system som nu finns. Dessa har utformats för att tillgodose behovet

för särskilda utbildningssituationer. Under omskolning erhåller deltagarna

förmåner i form av bidrag som är avsedda att i stort sett täcka

den enskildes och hans familjs utgifter. Studiehjälpssystemet är konstruerat

i första hand för ungdomarnas studier i gymnasiala skolor i

omedelbar anslutning till grundskolan. Det är uppbyggt främst i form av

bidrag och syftar till att göra det möjligt för ungdomarna att utan hinder

av föräldrarnas ekonomi och bostadsort kunna fortsätta sin utbildning.

För studier vid universitet och högskolor och andra postgymnasiala utbildningsanstalter

utgår studiemedel. Dessa är avvägda så att de helt

skall täcka den enskildes utgifter under terminerna. De skall till sin

huvuddel återbetalas. Samtliga här nämnda stödsystem är avpassade för

heltidsstudier. För studier på deltid består samhällets stöd dels av vuxenutbildningsbidrag

vid vissa läroanstalter för vuxna, dels av möjlighet till

studielån.

De här berörda studiefinansieringssystemen är principiellt olikartade inte

minst i fråga om bidragsnivå. En utbyggnad av vuxenutbildningen, bl. a. i

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

fråga om utbildningen av inte arbetslösa, aktualiserar behovet av eu samlad

prövning av de studiesociala stödformerna för vuxenstuderande som inte

omfattas av arbetslöshetskriteriet för omskolning.

En lösning av studiefinansieringsfrågorna bör i första hand syfta till att

hjälpa den studerande att komma över de svårigheter som är förenade med

bortfallet av normal förvärvsinkomst under studietiden. Stödet bör vidare

vara så konstruerat att det inte påverkar det individuella valet mellan olika

studievägar liksom inte heller valet mellan en sammanhängande utbildning

direkt efter grundskolan och en successiv utbildning i etapper under den

yrkesverksamma perioden.

Studiestödets utformning påverkar de enskildas efterfrågan på utbildning.

Ett mer eller mindre fullständigt övertagande av kostnaderna inte bara för

utbildningsapparaten utan även för elevernas försörjning under studietiden

kan sålunda skapa stora svårigheter att omedelbart tillgodose den därav

stimulerade efterfrågan på utbildning och försvåra en lämplig avvägning

såväl inom utbildningssektorn som mellan denna och andra sektorer. Det

är önskvärt att stödet utformas så att efterfrågan på utbildning kan mötas

med bibehållande av en samhällsekonomiskt lämpligt dimensionerad utbildningsapparat

och så att produktionsbortfallet under utbildningstiden inte

blir för stort.

Hur studiestödet konstrueras får emellertid betydelse också för inkomstfördelningen.

Den enskilde kan i allmänhet räkna med att tillgodogora sig

utbildningsresultatet i form av högre lön. Som framgår av vad jag har anfört

i det föregående får syftet med omskolningen delvis ses ur denna

aspekt särskilt när det gäller förbättringen av de lågavlönades ställning. I

syfte att kompensera för en bristande utbildningstradition kan det sålunda

vara önskvärt att samhället tar på sig en del av utbildningskostnaderna. Ett

allt för kraftigt stöd kan emellertid under vissa förutsättningar komma i

motsättning till vad som eftersträvas i fråga om inkomstfördelningen. I likhet

med LO finner jag det angeläget att man undviker en ensidig rekrytering

i så måtto att de nya möjligheterna till utbildning huvudsakligen kommer

sådana grupper till del som redan har relativt god utbildning medan de

som har en relativt begränsad utbildning fortsätter att släpa efter.

Av vad jag nu har anfört framgår att kommande åtgärder i fråga om

vuxenutbildningen bör syfta till att göra denna till en integrerad del av vår

utbildningsorganisation. Avsikten är att till nästa års riksdag skall läggas

fram förslag beträffande såväl lösningen av studiefinansieringsfrågorna för

de vuxenstuderandes del som vuxenutbildningens framtida organisation.

Vissa av arbetsmarknadsutredningens förslag är sådana att de bör prövas

först i samband med ett samlat ställningstagande till vuxenutbildningsfrågorna.

Jag avser härvid främst förslaget att fastställa statsbidraget till företagsutbildning

till ett enhetligt belopp av 2 kr. per elev och närvarotimme

samt förslaget beträffande utbildning i företag under nedgångskonjunktur.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Ett genomforande av dessa förslag skulle, såsom också framhålls i ett särskilt

yttrande till betankandet, komma att avsevärt påverka kostnadsfördelningen

mellan samhället och företagen. Detta gäller även försöksverksamheten

med uppskolning i den form arbetsmarknadsstyrelsen föreslagit. Även

frågan om undantagsregler för elever under 21 år torde böra prövas i det

storre sammanhanget. I samtliga nu berörda hänseenden bör någon ändring

inte vidtas i arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter utan gällande regler

bör tillämpas även under nästa budgetår.

Förslaget om vidgad kursverksamhet för inte arbetslösa liksom förslaget

om försöksverksamhet med uppskolning bottnar i en strävan att öka tillgången

på personal i yrken där bristen är särskilt besvärande. Förslagen

bör enligt min mening ses även som ett led i strävandena att utnyttja omskolningen

i strukturpolitiskt syfte.

ökade möjligheter att omskola inte arbetslösa innebär att man bättre kan

tillgodogöra sig den betydande utbildningsreserv som den aktiva arbetskraften

utgör. Avsevärda produktionstillskott kan sannolikt nås genom en

höjning av dess utbildningsnivå. Den stigande utbildningsfrekvensen bland

ungdomen och den kraftiga utbyggnaden av ungdomsutbildningen utgör

såsom jag förut nämnt, ytterligare skäl för att man bör ge även den som är

ute i produktionslivet en chans att i efterhand skaffa sig yrkesutbildning

och darmed bättre hävda sin ställning på arbetsmarknaden.

Frågan om en mera väsentlig utbyggnad av utbildningsverksamheten

or inte arbetslösa måste ses som en del av det frågekomplex som gäller

vuxenutbildningens framtida organisation och omfattning över huvud taget.

Frågan bor darfor slutligt prövas i samband med det samlade ställningstagande

jag tidigare berört. De skäl som jag har anfört i det föregående,

inte minst behovet av aktivare strukturpolitiska insatser och önskemålet

att forbattra de lågavlönades ställning gör det emellertid enligt

min mening angeläget att redan nu öka omskolningen av inte arbetslösa

Utbyggnaden av verksamheten bör dock få formen av en försöksverksamhet,

som kan ge erfarenheter för att längre fram bedöma vuxenutbildningens

roll inom arbetsmarknadspolitiken. För att försöksverksamheten skall

kunna ge tillräckliga erfarenheter bör den finansiella ramen för utbildningen

av inte arbetslösa utvidgas.

I det följande kommer jag att föreslå att medelsanvisningen till omskolningsverksamhet

ökas med 38 milj. kr. till totalt 180 milj. kr. Inom ramen

för den utbildningsverksamhet som blir möjlig med denna medelsanvisnmg

bör arbetsmarknadsstyrelsen kunna anordna bristyrkesutbildning

inom ett belopp av 10 milj. kr. Detta innebär en betydande ökning i förhallande

till de 500 000 kr. som f. n. står till verkets förfogande för denna

verksamhet.

Som jag har anfört i det föregående torde en av de väsentliga uppgifterna

för en utbildning av det slag som här diskuteras liksom hittills bli att

opaginerad Kontrollera mot PDF

20!)

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

genom insatser på särskilt betydelsefulla yrkesområden medverka till att

begränsa de negativa verkningarna av bristsituationer av flaskhalskaraktär.

Verksamheten måste därför förutsättas bygga på initiativ från arbetsmarknadsverket

och aktualiseras i fall då arbetsförmedlingen kan konstatera

att viss utbildad arbetskraft inte står alt uppbringa. Bristläget Ikir

gälla hela landet och sålunda inte kunna övervinnas genom geografisk

omflyttning och det bör avse arbetskraft som inte kan bytas ut mot personer

med annan utbildning. Verksamheten torde delvis komma att omfatta

sådana utbildningsfall som avses i arbetsmarknadsstyrelsens förslag

angående uppskolning.

I prop. 1964: 185 uttalade jag som min uppfattning att bidrag till utbildning

i samband med lokalisering av företag till orter med brist på

yrkeskunnig arbetskraft kunde ha en klart lokaliseringsfrämjande effekt.

Det kunde därför finnas särskild anledning att göra utbildningsbidragen

till företag attraktiva i de områden, där ekonomiskt stöd i lokaliseringssyfte

i övrigt skulle kunna lämnas. Ställningstagande till frågan

om förhöjda utbildningsbidrag i vissa delar av landet borde emellertid

anstå till dess arbetsmarknadsutredningens förslag framlagts.

Utbildning i samband med företagslokalisering har bedrivits i ökad utsträckning

under senare år. Särskilt under de tre senaste åren har verksamheten

skjutit fart. Arbetsmarknadsstyrelsen har bidragit till utbildningskostnaderna

med ett belopp per elev och undervisningstimme som

har bestämts efter överenskommelse med vederbörande företag i varje

särskilt fall. Under de tre senaste åren har bidrag utgått till 293 företag.

Totalt har inemot 11 300 personer omfattats av utbildningen. Enbart under

år 1965 erhöll 135 företag bidrag och antalet personer som berördes av

utbildningen uppgick till drygt 4 500.

Utredningen har förordat att arbetsmarknadsmyndigheterna skall kunna

lämna bidrag till utbildningskostnader till företag som etablerar sig på

orter med otillräcklig arbetstillgång. Utredningen anser att med nyetablering

bör jämställas rekonstruktion av produktion och sysselsättning vid

nedlagda eller nedläggningshotade industrier samt utbyggnad av redan

etablerad verksamhet på orter med långsiktigt överskott på arbetskraft.

Bidrag bör beviljas i form av ersättning till företaget med visst belopp per

elevtimme under förutsättning att ersättning till eleverna utgår i form av

lön från företaget fastställd efter förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden.

Utredningen förordar att arbetsmarknadsverket lämnas rörelsefrihet

vid bestämmandet av statsbidragets storlek. Två ledamöter av

utredningen har i anslutning till vad som föreslagits av kommittén för

näringslivets lokalisering förordat att bidrag skall kunna utgå till företag

som en gång börjat erhålla sådant som bistånd vid nyetablering eller utvidgning

så länge arbetsmarknadsläget över huvud taget motiverar dylika

åtgärder på lokaliseringsorten.

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Utredningsförslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna.

Några av dem har dock anslutit sig till synpunkterna i det särskilda

yttrandet.

Utredningens förslag på denna punkt måste enligt min mening ses i samband

med de riktlinjer som sedan den 1 juli 1965 gäller för lokaliseringspolitiken.

Jag har redan i det föregående betonat värdet av omskolning som

ett led i lokaliseringsverksamheten och jag tillstyrker att bidrag skall kunna

utgå till stöd för utbildningsverksamheten. De lokaliseringspolitiskt

bestämda villkoren för bidrag till utbildningen bör anknyta till dem som

gäller för lokaliseringsverksamheten i övrigt. Som allmänt villkor bör därför

gälla att företaget är beläget på en ort där lokaliseringsstöd enligt kungörelsen

om statligt lokaliseringsstöd i princip kan utgå. Om denna förutsättning

är uppfylld bör bidrag kunna utgå på de villkor i övrigt som utredningen

förordat. Arbetsmarknadsverket bör i enlighet med utredningens

förslag lämnas rörelsefrihet vid bestämmande av bidragets storlek. En

förutsättning för bidrag bör vara att eleverna får ersättning i form av

lön på det sätt som utredningen har förordat.

Det ekonomiska stödet till omskolningseleverna utgår huvudsakligen i

form av utbildningsbidrag som f. n. omfattar grundbidrag på 410

kr./mån. jämte hyresbidrag samt familjetillägg och barntillägg. Hyresbidragen,

familjetillägget vid utbildning utom hemorten och det högre

barntillägget höjdes senast genom beslut av 1964 års riksdag. Samtliga

bidrag gjordes skattefria den 1 juli 1961 genom beslut av 1960 års riksdag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för budgetåret

1966/67 föreslagit vissa höjningar av utbildningsbidragen. I enlighet med

vad jag förutskickat i det föregående kommer dessa bidrag att prövas i

samband med det samlade ställningstagandet till vuxenutbildningsfrågorna.

I anledning av arbetsmarknadsstyrelsens framställning kan jag

tillstyrka att grundbidraget höjs från 410 kr./mån. till 450 kr./mån. samt

att hyresbidragen i enlighet med styrelsens förslag höjs med 25 kr. till resp.

högst 175, 150 och 125 kr./mån. I fråga om familjetilläggen föreslår jag en

höjning av nuvarande högsta bidragsbelopp från 55 till 75 kr./mån. vid

utbildning i hemorten resp. från 200 till 220 kr./mån. i andra fall och i

fråga om barntilläggen från 45 kr./mån. till 60 kr./mån. i ordinära fall resp.

från 130 kr./mån. till högst 150 kr./mån. när särskilda skäl föreligger.

I enlighet med uttalande av 1964 års riksdag (SU 1964: 11 rskr 11) reduceras

numera utgående grundbidrag till gift kvinna med hänsyn till makens

inkomst, dock inte till lägre belopp än halva grundbidraget. Utredningen

föreslår att prövningen med hänsyn till makes inkomst slopas. Vidare föreslår

utredningen, att oreducerat grundbidrag skall utgå i de fall då en hemskild

eller frånskild uppbär underhållsbidrag. Utredningen torde avse att

reglerna skall vara desamma för män som för kvinnor.

Syftet med förslaget är att åstadkomma en ökad rekrytering till omskol
-

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr !)2 år 1066

ningskurserna av i första hand gifta kvinnor. För egen del är jag tveksam

om någon avsevärt ökad rekryteringseffekt kan nås genom införande av

sådana bestämmelser. Utredningens förslag att underhållsbidrag inte skall

verka reducerande på grundbidraget kan dessutom leda till att nya ojämnheter

i reglerna uppkommer. .lag anser mig därför inte böra biträda förslaget

i detta avseende.

Däremot anser jag att man bör ta särskild hänsyn till de grupper av gifta

kvinnor, för vilka särskilda merkostnader regelmässigt uppstår under utbildningstiden.

Sådana merkostnader torde främst uppkomma för gifta kvinnor

med minderåriga barn, för vilka tillsyn behöver ordnas. Jag vill därför

föreslå, att elever med hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år,

eget eller makens, alltid skall få rätt att erhålla familjetillägg för barn med

det lägsta belopp som jag har föreslagit i det föregående. Om båda makarna

är berättigade till utbildningsbidrag, skall familjetillägg för ett och samma

barn, utgå bara till ena maken. På grund av denna generella rätt till ett visst

minimibidrag för barn kommer samtliga gifta kvinnor med minderåriga

barn liksom ensamstående fäder med vårdnad om hemmavarande sådana

barn att få barntillägg, på samma sätt som i praktiken redan gäller för ensamstående

mödrar.

För att omskolningen skall kunna bedrivas framgångsrikt är det väsentligt

att kursplanerna utformas ändamålsenligt och att lärar- och lokalfrågorna

löses tillfredsställande.

Som utredningen framhåller skiljer sig undervisningsmetoderna för vuxna

i många avseenden från de ordinarie yrkesskolornas. Denna olikhet måste

beaktas vid den pedagogiska utformningen av omskolningen, önskvärdheten

av att man tillämpar undervisningsmetoder speciellt lämpade för vuxna

har också understrukits av skolöverstyrelsen. Det är väsentligt att man i

omskolningsverksamheten snabbt kan tillgodogöra sig de erfarenheter som

kan hämtas från näringslivet och från andra håll i syfte att göra undervisningen

effektivare. Ju snabbare eleven kan träda ut i arbetslivet med det

behövliga kunskapsmåttet desto större blir den ekonomiska vinsten både

för honom och för samhället.

Undervisningsplanernas utformning måste kompletteras med en tillfredsställande

lösning av lärarfrågorna. Utredningen har understrukit att eu

från både kvantitets- och kvalitetssynpunkt förbättrad utbildning av lärare

är ett framträdande önskemål. Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande diskuterat

vissa åtgärder för att råda bot på den betydande eftersläpningen i fråga

om utbildningen av lärare vid omskolningskurser. Det har beräknats att

omkring 650 av dessa lärare saknar annan pedagogisk utbildning än de instruktionskurser

av någon eller några veckors längd som har anordnats,

överstyrelsen har nyligen satt i gång en etappvis upplagd utbildning för

lärare vid omskolningskurser. Syftet är att på relativt kort tid ta igen eftersläpningen

och att minska de olägenheter som är förknippade med att den

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

reguljära lärarutbildningen engagerar deltagarna helt under ganska lång

sammanhängande tid. Den totala kostnaden för utbildningen av de ca 650

lärarna har av skolöverstyrelsen beräknats till 6,5 milj. kr. som skulle fördelas

på ca tre år. Jag vill i sammanhanget erinra om de förslag till ökad

utbildning av yrkeslärare som har lagts fram i årets statsverksproposition

(bil. 10 s. 625).

Genom den utbildningsverksamhet, som nu har satts i gång blir det

möjligt att på relativt kort tid komma till rätta med den kännbara brist

som har förelegat i fråga om omskolningslärarnas utbildning. Som utredningen

framhåller är det emellertid angeläget att också uppmärksamma

behovet av fortbildning för lärarna. Genom åtgärder härför och genom att

extra ordinarie lärartjänster för omskolningskurserna inrättas successivt

— fr. o. m. den 1 juli år 1959 har 300 sådana tjänster inrättats — förbättras

lärarnas ställning kontinuerligt, vilket kommer verksamheten som helhet

till godo. Samtidigt måste dessa och liknande åtgärder avvägas så att de

inte leder till att organisationen låses fast och blir ur stånd att fylla

arbetsmarknadspolitikens grundläggande krav på flexibilitet och snabbhet.

Mycket talar för att denna anpassbarhet kan åstadkommas bl. a. genom väl

avvägda utbyten av lärare vid kurserna, såsom utredningen förordar, i syfte

att ge undervisningen friska impulser från det praktiska arbetet inom näringslivet.

En ökande andel av kursverksamheten organiserad som företagsutbildning

torde f. ö. komma att stimulera ett sådant utbyte mellan den

skolmässigt organiserade utbildningen och näringslivet.

Det är också av betydelse att förse omskolningsverksamheten med lämpliga

lokaler. F. n. finns 35 omskolningscentra med en sammanlagd kapacitet

av ca 6 500 platser. Enligt utredningen har det visat sig att lång tid

förflyter från det planerna på en omskolningslokal aktualiseras till dess

byggnadsarbetet kan påbörjas. I syfte att vinna tid och påverka kostnadsutvecklingen

i gynnsam riktning förordar utredningen att erfarenheterna

från den hittills bedrivna nybyggnadsverksamheten systematiseras och

läggs till grund för typritningar, som med lokala modifikationer och utan

mera ingående prövning av central utbildningsmyndighet skall kunna användas

av kommunerna vid uppförande av omskolningslokaler.

Skolöverstyrelsen bör därför, framhåller utredningen, ges i uppdrag att

snarast möjligt upprätta typritningar som kan ställas till kommunernas

förfogande kostnadsfritt. Förslaget har lämnats utan erinran av skolöverstyrelsen.

I likhet med utredningen anser jag att ett genomförande av förslaget

skulle kunna både stärka beredskapen för att sätta i gång byggandet

av nya lokaler och bidra till att sänka lokalkostnaderna. Jag ämnar i annat

sammanhang föreslå Kungl. Maj :t att skolöverstyrelsen får uppdrag av

den innebörd utredningen har föreslagit.

Utredningen har vidare föreslagit att den nuvarande ordningen för att

finansiera uppförandet av omskolningslokaler ersätts med ett reguljärt

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 11160

bidrag till kommunerna. Bidraget skall enligt förslaget utgå med samma

belopp som bidraget till provisoriska yrkesskolbyggnuder, dvs. med 325 kr.

per in- nettogolvyta. Jag liar inte blivit övertygad om att det f. n. föreligger

behov av särskilda regler av del slag utredningen bar förordat beträffande

finansieringen av omskolningslokalerna. Jag är således inte beredd att tillstyrka

förslaget.

Utredningen har tagit upp även frågan om en beredskapsplanering ao

omskolningen och understrukit vikten av att en sådan kommer till stånd.

1 detta syfte har utredningen lörordat att skolöverstyrelsen i samarbete med

arbetsmarknadsstyrelsen vidtar åtgärder för att åstadkomma en beredskapsplanering.

Förslaget har godtagits av bl. a. skolöverstyrelsen och jag

förordar att det genomförs. 1 avvaktan på ett samlat ställningstagande till

frågan om vuxenutbildningens organisation är jag inte nu beredd att

pröva utredningens förslag om statsbidrag för beredskapsplanering på

iöretagsutbildningens område.

Geografisk rörlighet

Liksom omskolning till ett nytt yrke ofta är en förutsättning för att en

arbetssökande skall kunna få lämplig sysselsättning är det inte sällan nödvändigt

att han flyttar från hemorten för att sysselsättningsfrågan skall

kunna lösas. I många fall måste yrkesbytet och flyttningen till annan ort

kombineras. Kravet på rörlighet hos arbetskraften är ingenting nytt för

vår tid även om det otvivelaktigt har accentuerats under senare år till följd

av den snahba strukturomvandlingen inom näringslivet. En viss förmåga

till rörlighet — både från en ort till en annan och från ett yrke till ett annat

— har emellertid arbetskraften i alla tider måst ha för att kunna anpassa

sig till de ständigt pågående förskjutningarna i näringslivets struktur.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att ekonomiskt underlätta arbetskraftens

rörlighet är emellertid av ganska sent datum. Förut framtvingades

rörligheten helt enkelt av försörj ningsskäl. Vi vill numera inte acceptera att

flyttning skall utgöra tvångsutvägen ur en social nödsituation. Samhället

träder därför in och underlättar sådan flyttning som är betingad av arbetsmarknadsskäl

och ersätter därigenom tvånget med ökad valfrihet för den

enskilde.

För att underlätta arbetsmarknadspolitisk! motiverad flyttning utgår

bidrag av staten. Bidragen är avsedda att i första hand ersätta de direkta

kostnader som flyttningen ger upphov till. Sålunda utgår respenning som

är avsedd att täcka kostnaderna för arbetstagarens och familjemedlemmarnas

resa till den nya anställningsorten samt för flyttning av bohaget.

I vissa fall kan stödet innefatta utrustningsbidrag för att underlätta bosättning

på den nya orten. Om bostadsfrågan på den nya orten inte kan

lösas omedelbart kan den flyttande under viss tid få ersättning för ökade

levnadskostnader på grund av att han och hans familj nödgas ha bostad på

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

två håll. Slutligen kan starthjälp beviljas för att under den första tiden täcka

vissa ofrånkomliga levnadsomkostnader på den nya orten.

Verksamhetens utveckling mellan åren 1961 och 1965 belyses i följande

sammanställning.

Flyttningsbidragen åren 1961 och 1965 (antal bidragsfall)

År

Respenning (an- ställningsresor)

Familjebidrag

Starthjälp

Utrustnings-

bidrag

1961................

11 000

2 035

8 133

1965................

30 732

2 771

21 144

1 866

F. n. gäller som huvudregel för rätten att få flyttningsbidrag att den

sökande är eller i en nära framtid väntas bli arbetslös samt inte kan placeras

i arbete på hemorten. I fråga om rätten till omskolning har jag i det

föregående tillstyrkt utredningens förslag att motsvarande bidragsförutsättning

skall tillämpas mera vidsträckt än hittills. Härigenom underlättas

en allsidig prövning av den sökandes förhållanden och möjligheter. För

att få korrespondens mellan de olika rörlighetsfrämjande medlen bör i princip

förutsättningarna för flyttningsbidrag utformas på samma sätt. Särskilt

i fråga om personer som har oregelbunden sysselsättning eller som behöver

kompletterande sysselsättning under en del av året är det befogat att arbetslöshetsbegreppet

inte får en alltför snäv avgränsning. Om flyttning kan

medföra att en sådan person får stadigvarande sysselsättning bör enligt

min mening bidrag kunna utgå. Denna tillämpning, som i viss mån förekommer

redan nu, innebär t. ex. att innehavare av stöd- eller småjordbruk,

som för sin utkomst är beroende av kompletterande sysselsättning, blir

bidragsberättigade om de önskar övergå till annat arbete. Givetvis är det

i sådana fall inte tillräckligt att ge bidrag till kostnader i samband med

flyttningen. Det måste även vara möjligt att lösa in fastigheter liksom att

ge behövlig omskolning. För att en arbetsmarknadspolitiskt motiverad flyttning

skall bli meningsfull måste alltså många gånger en serie olika åtgärder

tillgripas och samordnas. Frågan om åtgärder från det allmännas sida

för att lösa in jordbruksfastighet som inte kan ge sina innehavare tillräcklig

försörjning bör dock prövas i annat sammanhang.

Utredningen föreslår att även personer som bär arbete skall kunna få

flyttningsbidrag om de är bosatta i områden med exceptionellt hög och långvarig

arbetslöshet. Under en försöksperiod bör dock bidragen enligt utredningens

mening inskränkas till personer inom yrkesområden med vikande

sysselsättning. Utredningen förutsätter att samråd sker med de arbetsgivare

som får sin arbetskraft utbytt samt att arbetsmarknadsverket ägnar särskild

uppmärksamhet åt att följa verksamheten.

Jag delar utredningens uppfattning att flyttningsbidrag i vissa fall bör

kunna utgå även till personer som har arbete. Jag har nyss förordat att

s. 215 Kontrollera mot PDF

215

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

arbetslöshetsbegreppet skall tolkas vidsträckt vid bedömning av förutsättningarna

för flyttningsbidrag. Härigenom torde syftet med utredningens

förslag delvis bli tillgodosett. Det ligger nämligen i sakens natur att riskerna

för framtida arbetslöshet generellt sett måste bedömas vara större i

sådana områden som utredningen avser än i andra delar av landet.

Otvivelaktigt skulle det emellertid vara ägnat att öka flyttningsbidragens

sysselsättningspolitiska betydelse i sådana arbetslöshetsdrabbade områden

om möjligheten att ge flyttningsbidrag inte behöver grundas på eu bedömning

av individuella arbetslöshetsrisker. För många som bor i sådana områden

och som har arbete och inte kan bedömas löpa påtagliga risker att bli

arbetslösa i en nära framtid kan det av olika skäl vara lättare att flytta till

annan del av landet än för dem som redan är arbetslösa eller direkt arbetslöshetshotade.

Om det blir möjligt att för flyttning från sådana områden ge

bidrag även till personer som har sysselsättning innebär detta, som utredningen

framhåller, ökade möjligheter för dem som är mera lokalt bundna

att få arbete på hemorten.

Man måste dock gå fram försiktigt vid beviljandet av flyttningsbidrag

i de fall jag åsyftar här för att inte den negativa effekten skall uppkomma

att företag på utflyttningsorten får personalbrist på grund av att utflyttning

underlättas även för dem som inte är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet.

Med de begränsningar som ligger i utredningens förslag synes det

emellertid inte finnas större risk för att företagen på utflyttningsorten råkar

i sådana svårigheter. Jag ansluter mig till utredningsförslaget.

I detta sammanhang vill jag också erinra om mitt förslag att försöksvis

utvidga möjligheterna att utbilda inte arbetslösa till bristyrken. Den insats

som här görs för att avhjälpa bristen på yrkesutbildat folk bör fullföljas

genom åtgärder för att de utbildade verkligen tillförs det bristyrke som de

har utbildats för. Ett naturligt komplement till försöksverksamheten på

utbildningsområdet blir därför att den som har fått bristyrkesutbildning

men inte kan få anställning i yrket på den ort där han bor får flyttningsbidrag

för att flytta till annan ort där han bereds varaktig anställning i det

yrke som han har fått utbildning för. Jag föreslår att bidragsgivning i sådana

fall skall omfattas av försöksverksamheten.

Utredningen har lagt fram vissa förslag som innebär att bidragen höjs

och i en del fall utgår under längre tid än f. n. Förslagen har i allmänhet

mottagits positivt vid remissbehandlingen. Vid ställningstagande till dessa

förslag anser jag att önskemålet att lätta bördan för flyttande med försörjningsplikter

bör vara vägledande.

Under den tid då arbetstagaren på grund av svårigheter att skaffa familjebostad

tvingas att ha hushåll på två orter kan familjebidrag nu utgå under

högst nio månader. Utredningen föreslår att denna tid utsträcks till 12 månader.

Med hänsyn till de svårigheter som ofta möter att skaffa familjebostad

biträder jag utredningens förslag. Jag vill i detta sammanhang erinra

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

om att familjebidragets belopp är av samma storlek som det i utbildningsbidraget

ingående familjetillägget. Den höjning av sistnämnda tillägg som jag

förordat i det föregående innebär därför motsvarande höjning av familjebidraget.

Respenning omfattar bl. a. ersättning för flyttningskostnader varjämte

möjlighet finns alt få utrustningsbidrag med 2 000 kr. Utredningen föreslår

att respenningen kompletteras med eit grundbidrag på 500 kr. som ökas

med 150 kr. för varje barn under 16 år för att täcka de kostnader som uppstår

för nyanskaffning vid inflyttning i ny bostad in. in., dvs. samma slags

kostnader som utrustningsbidraget avser. Jag är inte övertygad om behovet

av att ha två bidrag som utgår vid sidan av varandra och tjänar samma

syfte. Jag är därför inte beredd att biträda förslaget. Däremot anser jag

det skäligt ait utrustningsbidraget, som f. n. utgår till familjeförsörjare

med samma belopp oberoende av familjens storlek, differentieras efter antalet

familjemedlemmar. Enligt min mening bör utrustningsbidraget därför

kompletteras med barntillägg. Detta bör beräknas på samma sätt som

utredningen har förordat i fråga om respenningen, dvs. med 150 kr. för

varje barn under 16 år.

Vidare har utredningen föreslagit att starthjälpen, som f. n. utgår med

högst 500 kr., höjs till högst 1 000 kr. om utflyttningen är särskilt angelägen

från sysselsättningssynpunkt. Utredningens syfte synes vara att

härigenom öka stödets rörlighetsfrämjande effekt. Jag finner det inte sannolikt

att förslaget är ägnat att tillgodose detta syfte och kan därför inte

ansluta mig till det.

F. n. kan familjebidrag utgå endast när det gäller anställning som beräknas

medföra flyttning av familjen. Enligt vad utredningen föreslår skall

familjebidrag på försök kunna utgå med högst 300 kr./mån. vid tillfälligt

arbete utom hemorten. Förslaget syftar till att underlätta för säsongarbetslösa

att ta arbete utanför hemorten under arbetslöshetsperioden. Detta bedöms

öka möjligheterna att bereda dem arbete i öppna marknaden i stället

för i beredskapsarbete. Jag anser att den föreslagna bidragsgivningen bör

prövas på försök. Bidragsbestämmelserna bör utformas så alt kostnader

för dagtraktamenten som normalt åvilar arbetsgivaren inte övervältras på

staten genom bidragsgivningen.

Ett speciellt problem som utredningen pekat på är den praktiska tillämpningen

av bidragsbestämmelserna i fråga om nyutbildade som efter att ha

fullbordat reguljär yrkesutbildning tillträder sin första anställning. Särskild

uppmärksamhet har sådana fall tilldragit sig då flyttningsbidrag har

beviljats sökande i samband med tillträde av anställning efter akademiska

studier. Jag har från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtat uppgifter om i

vilken omfattning bidrag har utgått i samband med att högre studier avslutats.

Därav framgår att starthjälp under tiden den 1 juli 1963—den 1 oktober

1965 har beviljats 512 personer som nyligen avlagt examen vid uni
-

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är liHiö

versilct och högskolor, i 4till lall liur vederbörande tillträtt anställning som

lärare på ort, inom vilken svårigheter har lorelegal au erhalia henonga

lårarkralter. Som villkor för erhållande av starthjälp gäller allmant ad

sökanden skall vara arbetslös och inte kunna erhålla arbete inom vistelseortens

arbetsmarknadsområde samt att behov av arbetskraft från annan

ort för ifrågavarande anställning skall föreligga. Eftersom samtliga universitetsorter,

möjligen med undantag för Umeå, är betagna inom stora

gemensamma arbetsmarknadsområden med goda sysselsättningsmöjligheter

för utbildad arbetskraft har bidragsverksamheten i lörhäiiniiue uii

hela antalet studerande och nyexaminerade på dessa orter haft mycket

begränsad omfattning.

Bidragsgivning till den som efter avslutad reguljär yrkesutbildning tillträder

sin första anställning torde inte ha varit avsedd vid bidragens tillkomst.

En bidragsgivning enligt reglerna för arbetslösa kan också leda till

orimliga konsekvenser när den tillämpas i de fall som avses här. i varje

fall synes det finnas anledning att använda flyttningsbidrag synnerligen

restriktivt i samband med tillträde av första anställning efter avslutad reguljär

yrkesutbildning. Respenning bör utgå endast när mera betungande

resekostnader uppstår vid tillträde av anställning och lämpligt arbete inte

kan erhållas på närmare håll. Förutsättningen bör vidare vara — liksom

vid flyttningsbidrag i andra fall — att det inte linns lämpliga sökande på

den ort där anställningen tillträds. Familjebidrag bör som regel utgå endast

när flyttningen anses motiverad av lokaliseringspolitiska skäl.

Som allmänt villkor för att få flyttningsbidrag bör gälla att flyttning sker

för att tillträda anställning som har anvisats av arbetsförmedlingen. Endast

därigenom kan arbetsförmedlingen bedöma om förutsättningar verkligen

föreligger för att bidrag skall kunna utgå. Prövningen av bidragsbehovet

behöver då inte ske i efterhand, något som inte bör komma i fråga i

fortsättningen. Det bör åligga förmedlingstjänstemännen att rutinmässigt

ta upp frågan om flyttningsbidrag med arbetssökande så snart s. k. interlokal

arbetsplacering är aktuell.

1 vissa fall kan resekostnaderna för dagliga resor till och från arbetet vara

ganska betungande. Från arbetsmarknadsverket kan i sådana fall bidrag

utgå till kostnaderna under högst tre månader. Denna bidragsverksamhet

har hittills haft obetydlig omfattning. Utredningen föreslår att den används

i större utsträckning och att bidrag skall kunna utgå under högst sex månader.

Bidrag till dagliga resor kan enligt min mening vara berättigade i vissa

fall. Det gäller t. ex. handikappade som ofta lever i små ekonomiska omständigheter

och har låga inkomster under den första anställningstiden.

Även andra förhållanden bör kunna berättiga till bidrag. I samband med

företagslokalisering kan det vara nödvändigt att under en övergångstid

ge bidrag för att suga upp arbetskraften i den omkringliggande bygden.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Bidragsgivning till dagliga resor kräver emellertid noggrann prövning för

att inte resekostnader som normalt åvilar den anställde eller hans arbetsgivare

skall belasta statsverket. Vad som skall anses vara betungande resekostnader

kan inte fastställas generellt — det beror på den enskildes möjligheter

att bära kostnaden. Uppenbarligen bör dock bidrag inte utgå när

kostnaden är så låg att administrationskostnaderna för bidragsgivningen

blir orimligt höga i förhållande till bidragets storlek. Liksom nu bör bidrag

i regel inte utgå mer än under ett initialskede av högst tre månader. För

handikappade bör dock bidragstiden kunna utsträckas till sex månader.

Det råder ett starkt samband mellan bostadstillgången och arbetskraftens

geografiska rörlighet. Utredningen framhåller att en fortsatt förskjutning

av bostadsbyggandet till förmån för expanderande orter och orter med utpräglad

bostadsbrist är ändamålsenlig och ägnad att tjäna arbetsmarknadens

intressen. Härutöver måste emellertid åtgärder vidtas för att begränsa

den tid som flyttande arbetskraft måste vänta på bostad. Utredningen förordar

att länsarbetsnämnder och länsbostadsnämnder söker träffa överenskommelser

med kommunerna om förtur till bostad för flyttande arbetskraft.

I vissa lägen förutsätts sådan förtur kombinerad med möjlighet för de

expanderande kommunerna att få extra tilldelning av statliga bostadslånemedel

för att kunna öka sin bostadsproduktion. Utredningen föreslår vidare,

att arbetsmarknadsstyrelsen även i fortsättningen skall kunna köpa förläggningar

och hyra ut dem till kommuner och företag för att tillgodose

temporära behov. Uthyrningen bör ske på sådana villkor, att statsverkets

kostnader täcks. När arbetsmarknadsläget fordrar det och andra lösningar

inte är möjliga bör styrelsen själv undantagsvis kunna driva förläggningar,

varvid omkostnaderna får bestridas från anslaget Allmänna beredskapsarbeten

m. m.

Frågan om bostadstillgångens betydelse för arbetskraftens rörlighet har

rönt livlig uppmärksamhet vid remissbehandlingen. Medan arbetsmarknadsstyrelsen

och LO tillstyrker förslaget att flyttande arbetslösa samt personer

i nyckelpositioner skall kunna få förtur till bostad, framför TCO starka

principiella betänkligheter mot att dela in medborgarna i s nyckel män»

och andra. Konjunkturinstitutet framhåller att utredningen har förbisett

att bostadsbyggandets fördelning kan påverka näringslivets struktur. Avhjälps

bostadsbristen i t. ex. Stor-Stockholm lockas med all sannolikhet

utvidgningar fram inom områdets näringsliv vilka annars inte hade kommit

till stånd. Å andra sidan kan en stagnerande ort få expansionsimpulser

om det finns ett överskott på bostäder. Frågan om förtur till bostad torde

enligt bostadsstyrelsen kunna lösas genom överenskommelser mellan de

kommunala myndigheterna och företagen inom kommunen i samråd med

arbetsmarknadsverket. Styrelsen anser att frågan om statlig medverkan i

övrigt bör vila i avvaktan på förslag från 1962 års bostadsförmedlingsutredning.

s. 219 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr ,''72 år 1966 219

Arbetsmarknadsstyrelsen har i eu särskild framställning hemställt dels

att eu eventuell ökning av bostadsbyggandet för år 19(76 i sin helhet får

disponeras av arbetsmarknadsverket för att tillgodose bostadsbehovet för

flyttande arbetskraft, dels att statsmakterna vid fastställande av kommande

bostadsbyggnadsplaner reserverar 10 000 lägenheter per år för ändamålet.

Styrelsen anser det ofrånkomligt att bostadsbyggandet i fortsättningen i

betydligt högre grad än hittills inriktas på de orter och områden som efterfrågar

arbetskraft samt att bostäder i ökad utsträckning ställs till förfogande

för överflyttad arbetskraft. Styrelsen har allt oftare nödgats konstatera

att det har uppstått betydande svårigheter att få erforderlig arbetskraft

när industriutbyggnader bär färdigställts, främst på grund av bristen på

bostäder.

Bostadsstyrelsen har i yttrande över sistnämnda framställning anfört

att det är motiverat att vid fördelningen av lånemedel för åren 1967 och

1968 avsätta en större reserv för senare fördelning med hänsyn till de förändringar

som inte kan beräknas på förhand. Bostadsstyrelsen anser dock

att fördelningen av denna reserv'' och av en eventuell ökning av lånemedlen

för år 1966 som hittills bör göras av bostadsmyndigheterna i samråd med

arbetsmarknadsmyndigheterna. Därvid får även beaktas det behov av lägenheter

som arbetsmarknadsstyrelsen har pekat på.

Som utredningen har framhållit är tillgång på bostäder en förutsättning

för geografisk rörlighet på arbetsmarknaden. Detta har på olika sätt beaktats

i beslut och åtgärder på det bostadspolitiska området under senare år.

Jag vill erinra om att statsmakterna i samband med beslut om ramen för

den statliga bostadslångivningen år 1965 uttalade sig för att bostadsmyndigheterna

vid fördelningen av lånemedel borde uppmärksamma behovet

att öka bostadsbyggandet i orter med den mest påtagliga bostadsbristen. En

viss del av lånemedlen borde vidare reserveras för att fördelas under speciellt

hänsynstagande till det bostadsbehov som uppkommer i samband

med att industriföretag nyetableras eller utvidgas, t. ex. som ett led i den

samhälleliga lokaliseringspolitiken. Dessa riktlinjer har bestämt fördelningen

av de statliga bostadslånemedlen på olika kommuner och har därmed

också på ett avgörande sätt påverkat den geografiska fördelningen av

bostadsbyggandet.

Bostadsstyrelsen fördelar bostadslånemedlen på storstadsregioner och

län. Den vidare fördelningen på kommuner gör länsbostadsnämnderna. De

olika länens och kommunernas andel av lånemedlen bestäms främst av

bostadsmarknadsförhållandena. Det är emellertid givet att de arbetsmarknadspolitiska

synpunkterna bör tillmätas väsentlig betydelse när bostadsmyndigheterna

beslutar om lånemedlens geografiska fördelning. Enligt

praxis förekommer redan nu samråd mellan arbetsmarknadsstyrelsen och

bostadsstyrelsen, innan bostadsstyrelsen meddelar beslut. På det regionala

planet förekommer nära samråd mellan länsarbetsnämnder och länsbostads
-

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

nämnder. Genom detta samrådsförfarande torde det finnas tillräckliga garantier

för att de arbetsmarknadspolitiska intressena blir vederbörligen beaktade

när lånemedlen fördelas. Jag kan därför inte finna det erforderligt från

arbetsmarknadspolitisk synpunkt att införa en ordning enligt vilken arbetsmarknadsstyrelsen

skulle besluta om fördelningen av vissa bostadslånemedel.

De lokaliseringspolitiska aspekterna på bostadsbyggandets geografiska

fördelning har uppmärksammats i ett särskilt yttrande som har fogats till

betänkandet och i vissa remissyttranden. Sambandet mellan bostadsbyggandets

fördelning på orter och lokaliseringsfrågorna är uppenbart och delta

har också, som framgår av vad jag nyss har anfört, uttryckligen beaktats

vid beslut om bostadslånemedlens fördelning. I anslutning till konjunkturinstitutets

yttrande vill jag framhålla att jag inte anser det försvarligt

att av lokaliseringspolitiska skäl hålla tillbaka bostadsbyggandet på orter

där det råder bostadsbrist. Det kan inte heller vara en rimlig ordning att

låta bostadsproduktionen styra företagslokaliseringen genom att bygga upp

lägenhetsreserver på orter där man önskar öka företagsamheten. Den samordning

mellan bostadspolitiken och de lokaliseringspolitiska stödåtgärderna

som har kommit till uttryck i statsmakternas förut återgivna uttalande

rörande riktlinjerna för fördelningen av bostadslånemedel bör givetvis

fullföljas. Om staten ger lokaliseringsstöd på en viss ort, bör det också finnas

möjlighet att bygga de bostäder som behövs för att lokaliseringen skall

ge avsett resultat.

Utredningsförslaget om förtur till bostad för flyttande arbetskraft är

jag inte beredd att ta ställning till i detta sammanhang. Som bostadsstyrelsen

har framhållit bör principerna för den kommunala bostadsförmedlingen

prövas när 1962 års bostadsförmedlingsutredning har slutfört sitt

arbete.

Utredningen uttalar att ökad uppmärksamhet bör ägnas det permanenta

behovet av ungkarlsbostäder för personal hos den fasta industrin i expanderande

områden. I vissa kommuner har man under senare tid byggt industrihotell

eller liknande kollektivhus för alt komma till rätta med just detta

problem. Enligt min mening ligger det närmast till hands att betrakta

detta bostadsbehov som en del av kommunernas totala bostadsförsörjningsproblem.

Det bör därför även framdeles vara en kommunal angelägenhet

att beakta olika boendekategoriers behov av bostäder när kommunerna

gör upp sina bostadsbyggnadsprograin. Man torde få räkna med att

den minskning i utbudet av privata uthyrningsrum som har varit märkbar

en längre tid kommer att fortsätta. Detta gör det angeläget att kommunerna

i sin planering av bostadsförsörjningen fäster större uppmärksamhet

vid de ensamståendes bostadsbehov.

Sambandet mellan arbetsmarknadspolitik och bostadspolitik gäller inte

bara problemet att skaffa bostäder åt flyttande arbetskraft. För den som har

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

elt eget hem i eu avfolkningsbygd och som överväger att Hytta av arbetsmarknadsskäl

kaii det ofta vara svart att finna köpare till fastigheten, i syfte

att finna en lösning pa detta problem pågår sedan något år försöksverksamhet

med inlösen av egnahem genom arbetsmarknadsorganens försorg. Veiksamheten

bedrivs i de fyra nordligaste länen. Länsarbetsnämnden i länet yttrai

sig om de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna att placera egnahemsägaren

i arbete på eller i närheten av hemorten och länsbostadsnämnden

yttrar sig efter besiktning och värdering om bl. a. möjligheterna att utan

inlösen försälja fastigheten. Därefter beslutar arbetsmarknadsstyrelsen i

ärendet. Taxeringsvärdet för fastigheten är bestämmande lör inlösenvärdet.

Om det anses påkallat kan dock särskild värdering ske enligt de grunder

som gäller vid särskild fastighetstaxering enligt taxeringsförordningen.

Under budgetåret 1964/(55 löste arbetsmarknadsstyrelsen in 29 egnahem

för ett sammanlagt belopp av 694 100 kr. Avslagsbeslut meddelades i 16

fall. Under det första kvartalet av innevarande budgetår bär arbetsmarknadsstyrelsen

inlöst 24 fastigheter för tillhopa 886 500 kr. Fyra ansökningar

har avslagits.

Endast i två fall har inlösensumman fastställts efter särskild värdering.

I övrigt överensstämmer den med taxeringsvärdet. Som skäl för avslag

anfördes i sju fall att den begärda inlösensumman översteg taxeringsvärdet

eller det värde som hade fastställts efter särskild värdering samt i sju

fall att försäljning i annan ordning bedömdes möjlig. Av de flyttande

53 egnahemsägarna var 27 tidigare skogs- och diversearbetare, 14 var byggnads-

och anläggningsarbetare och 12 tillhörde övriga yrken. Arbete hade

för 21 av dem beretts inom metall- och verkstadsindustrin, för 18 inom

bvggnadsverksamhet och för 14 inom övriga näringsområden. I 17 fall hade

flyttningen föregåtts av omskolning. I slutet av november 1965 höll länsarbetsnämnderna

på att utreda ett 70-tal ansökningar.

Erfarenheterna av försöksverksamheten har hittills varit goda. Ännu

saknas dock i stort sett erfarenheter av hur de inlösta fastigheterna skall

kunna nyttiggöras i framtiden. Försöksverksamheten bör pågå ännu någon

tid innan definitiv ställning tas till verksamheten och dess utformning.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör dock få ytterligare medel för att utöka

verksamheten. Jag återkommer till denna fråga i det följande.

ökning av arbetskraftsutbudet

Långtidsutredningens prognos för utvecklingen av arbetskraftstillgångarna

innebär, som framgår av min tidigare redogörelse, att dessa under de

närmaste åren kommer att stagnera eller rent av minska. I det föregående

bär jag lagt fram vissa förslag i syfte att förbättra förutsättningarna att

utnyttja landets arbetskraftsresurser effektivare och göra det lättare för

den enskilde att finna ett arbete som motsvarar hans förmåga och ambitioner.

Dessa generellt syftande förslag behöver emellertid kompletteras med

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

speciella åtgärder i fråga om de befolkningsgrupper, inom vilka en ökning av

förvärvsverksamheten framstår som möjlig. Detta gäller främst de hemarbetande

kvinnorna, de äldre och de handikappade. Även i fråga om den

utländska arbetskraften är vissa särskilda åtgärder motiverade.

Den kvinnliga arbetskraften utgör sedan många år en växande andel

av arbetsstyi kan inom åtskilliga företag. Denna utveckling kommer med

all sannolikhet att fortsätta. Som jag har redovisat i det föregående har

en betydande ökning av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor ägt rum

de senaste fem åren. Denna ökning förutses komma att fortsätta även

under 1960-talets senare hälft. Det framgår vidare av min redovisning att

eftersom antalet förvärvsarbetande män beräknas bli i det närmaste oförändrat

och antalet ogifta kvinnor i förvärvsarbete förutses minska, kommer

arbetskraftens tillväxt att helt bestämmas av om de gifta kvinnornas

förvärvsfrekvens ökar. I främsta rummet gäller det här gifta kvinnor

i åldrarna över 35 år. Inom arbetsmarknadspolitiken måste därför åtgärderna

i syfte att underlätta de gifta kvinnornas inträde i förvärvslivet

intensifieras.

En tendens till ökning i de gifta kvinnornas yrkesverksamhetsgrad har

funnits ganska länge. Mellan åren 1950 och 1960 ökade antalet förvärvsarbetande

gifta kvinnor från 235 000 till 426 000 eller med 81 So. ökningen förklaras

dock inte bara av stegrad yrkesverksamhetsgrad utan också avatt andelen

gifta bland kvinnorna har ökat totalt sett. En liknande utveckling mot en stegrad

yrkesverksamhetsgrad synes pågå i flera andra industriländer. Det är möjligt

att vi här har att göra med en långsiktig utveckling, som bl. a. sammanhänger

med de förbättrade utbildningsmöjligheter som kommit kvinnorna

till del under efterkrigstiden samtidigt som man har haft en tilltagande

knapphet på arbetskraft. Sålunda ökar yrkesverksamhetsgraden

f. n. bland såväl yngre som medelålders gifta kvinnor. Eftersom förvärvsarbete

bland gifta kvinnor ökar med förbättrad utbildning, är det sannolikt

att vi även i fortsättningen kan möta ett väsentligt ökat yrkesintresse

också bland yngre gifta kvinnor, som har fått bättre utbildning än den

äldre kvinnogenerationen. Tendensen till ökad förvärvsfrekvens motvägs

dock av den fördröjning av inträdet i arbetslivet som följer av förlängda

utbildningstider och sjunkande giftermålsålder.

Som jag nyss har framhållit beror den förutsedda ökningen av de gifta

kvinnornas förvärvsarbete till stor del på att relativt många kvinnor även

framdeles antas återvända till arbetsmarknaden när barnen kommit upp i

skolåldern och arbetsuppgifterna i hemmet härigenom minskat. En betydelsefull

uppgift för arbetsmarknadspolitiken blir därför att undanröja

de hinder härför som bl. a. består i bristande yrkeserfarenhet och yrkesutbildning.

En vidgad omskolningsverksamhet blir sålunda även i fortsättningen

det verksammaste arbetsmarknadspolitiska medlet för att tillgodose

kvinnornas ökade yrkesintresse.

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Utredningen lägger fram olika förslag om hur de arbetsmarknadspolitiska

medlen skall utformas med hänsyn till de särskilda problem som hänger

samman med de gifta kvinnornas förvärvsarbete. Enligt min mening bör

den arbetsmarknadspolitiska målsättningen vara densamma för både kvinnor

och män. Någon särbehandling efter arbetstagarnas kön bör därför

inte komma i fråga när det gäller de arbetsmarknadspolitiska medlens användning.

Detta hindrar emellertid inte att man, som arbetsmarknadsstyrelsen

har strukit under i sitt yttrande, kan behöva vidta speciella aktiveringsåtgärder

inriktade på den kvinnliga arbetskraften för att kompensera

de sämre valmöjligheterna på arbetsmarknaden för dem som under

längre tid har varit borta från förvärvslivet. För kvinnor som har barn som

kräver omvårdnad i hemmet uppstår särskilda problem vid övergången

från hem till förvärvsarbete bl. a. när det gäller att anpassa arbetstiderna

till vårduppgifterna.

Det är av största vikt att kvinnornas efterfrågan på förvärvsarbete bedöms

enligt samma normer som tillämpas för männen. Någon prövning av »behovet»

av förvärvsarbete får således inte förekomma. Inte heller får de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna i syfte att trygga kvinnornas sysselsättning

minska i omfattning om konjunkturerna försvagas. Det var tidigare vanligt

att betrakta de gifta kvinnorna som en arbetskraftsreserv, vilken temporärt

kunde aktiveras under högkonjunkturer. Det är inte osannolikt att detta

föråldrade synsätt har bidragit till den kvarvarande undervärderingen av

kvinnorna på arbetsmarknaden, särskilt inom branscher som av tradition

sysselsätter övervägande manlig arbetskraft.

Vidgad yrkesutbildning i kombination med aktiv rekryteringsverksamhet

och arbetsförmedling är enligt min uppfattning de verksammaste arbetsmarknadspolitiska

medlen att stärka kvinnornas ställning i arbetslivet.

Genom att kvinnorna får bättre utbildning ökas inte bara arbetskraftsutbudet

rent kvantitativt. En ökad yrkesutbildningsfrekvens bidrar även till

längre yrkesverksamma perioder och större stabilitet på arbetsmarknaden

hos den kvinnliga arbetskraften. Ökningen av antalet familjer där båda

makarna önskar förvärvsarbeta kräver emellertid att arbetsmarknadsåtgärderna

kompletteras med en upprustning av familjeservice och anordningar

för barntillsyn.

I detta sammanhang bör nämnas att familjeberedningen i december 1965

har lagt fram förslag om utbyggnad av samhällets barntillsyn. Beredningen

eftersträvar en större smidighet i utnyttjandet av barnstugorna, dvs. daghem,

lekskolor in. m. Förslagen tar bl. a. sikte på att åstadkomma en ökning

av den arbetsmarknadsmässigt inriktade barntillsynen. I anslutning till

familjeberedningens promemoria har i socialdepartementet utarbetats förslag

om en väsentlig ökning av det statliga stödet till barnstugeverksamheten.

En av riktpunkterna har därvid varit att underlätta en snabb utbyggnad

av barnstugeverksamheten med nya institutioner. Jag vill erinra

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

om att Kungl. Maj :t på grundval av de berörda förslagen den 25 februari 1966

har beslutat lörelägga riksdagen proposition angående ökat statligt stöd till

barnstugor, in. m.

De gifta kvinnornas bundenhet till familjens bostadsort utgör för många

ett hinuer för vidgad yrkesverksamhet. Yrkesverksamhetsgraden för gifta

kvinnor företer mycket stora regionala variationer. De gifta kvinnornas

förvärvsiniensitet är låg inte bara i glesbygd och små tätorter utan även

i åtskilliga förhållandevis stora städer. Trots detta har näringslivet i dessa

orter till arbetsförmedlingen anmält brist på arbetskraft. Dessa regionala

variationer torde till stor del bero på att andelen traditionellt kvinnliga

sysselsättningar inte är lika stor i skilda orter. Sålunda har t. ex. städer,

aar textil- och konfektionsindustri!! dominerar, en stor andel förvärvsarbetande

gifta kvinnor.

Den låga yrkesverksamhetsgraden bland kvinnorna på många orter kan

också ses som uttryck för en omfattande dold arbetslöshet. Att så är förhållandet

har bestyrkts genom statistiska centralbyråns arbetskraftsundersokningar,

av vilka framgår att över 100 000 kvinnor som inte hade förvärvsarbete

under år 1965 skulle ha gått ut på arbetsmarknaden, om lämpligt arbete

hade erbjudits dem på bostadsorten.

Enligt 1960 års folkräkning återfinns hela 70 % av de förvärvsarbetande

kvinnorna i yrken, inom vilka endast 12 % av den manliga arbetskraften

är sysselsatt. Arbetsmarknaden är alltså väsentligen uppuelad i en manlig

och en kvinnlig del, medan det är relativt få yrken där båda könen är någorlunda

lika representerade. Vissa industriföretag har emellertid under senare

år inventerat de arbetsuppgifter som kan utföras av kvinnor men som

tidigare har utförts bara av män. Dessa undersökningar visar att rekryteringsunderlaget

för ett stort antal yrken kan vidgas till båda könen. Arbetsmarknadsstyrelsen

har också redovisat resultaten av en undersökning

bland större industriföretag, av vilken framgår, att framför allt metall- och

verkstadsindustrin under senare år i ökad omfattning har anställt kvinnor

i traditionellt manliga arbeten.

Det är min förhoppning att även andra branscher, som traditionellt har

sysselsatt endast manlig arbetskraft, skall pröva om sin rekryteringspraxis

så att kvinnornas förvärvsmöjligheter breddas. Som utredningen framhållit

är det av vikt att arbetsförmedlingen medverkar till att påskynda en

utveckling i denna riktning. Utredningen har vidare med instämmande av

LO anfört att förmedlingen bör verka aktivt för att villkor om könstillhörighet

prövas om i samband med att arbeten anmäls lediga och att detta

bör ske i samarbete med företagen. Jag biträder denna uppfattning. Enligt

min mening bör förmedlingen också ta initiativ till och medverka vid

inventeringar av sysselsättningar med ensidig könsrekrytering, så att rekryteringsunderlaget

kan vidgas till att avse båda könen. Som skolöverstyrelsen

har understrukit bör å andra sidan manliga arbetssökande er
-

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

bjudas att utbilda sig till och ta arbete inom yrkesområden, som traditionellt

har betraktats som kvinnliga, t. ex. inom vårdområdena och i vissa

servicenäringar. Även yrkesvagleuningen bör aktivt medverka i delta arbete.

Det ar också vikugi alt arbetsförmedlingen upplyser arneissokande man

och kvinnor om de anställningsmöjligheter som har öppnats inom arbetsområden,

där rekryteringen tidigare i huvudsak har varit könsbunden.

1 enlighet med utredningens lorslag vilket har tillstyrkts av flera remissinstanser

bör indelningen i manliga och kvinnliga expeditioner vid arbetsförmedlingen

snarast avvecklas i den mån sådan indelning alltjamt torekomnier.

Utredningen har vidare pekat på att en vidgad yrkestillhörighet hos kvinnorna

för utsätter förbättrad tillgång på deiliusanstalhungar. um den stora

efterfrågan på deltidsarbete från de gifta kvinnornas sida skall kunna tillgodoses,

maste arbetsförmedlingen bedriva ett ackvisitionsaroete på bred

front.

Jag ansluter mig till utredningens uppfattning. Arbetsmarknadsstyrelsens

förut omnämnda undersökning angående vissa industriföretags rekryteringspnnciper

ger stöd åt antagandet att industrin kommer att visa ökad

benagenhet att anordna deltidsanställningar. Åtskilliga företag inom industrin

som har infört deltidsanställning för kvinnor har redovisat positiva

erfarenheter härav. Det finns exempel på att produktiviteten har ökat

och att frånvaron varit mindre än bland de heltidsarbetande. Ur rent företagsekonomisk

synvinkel kan deltidsarbete sålunda vara en gynnsam anställningsform.

Genom att öppna möjlighet till deltidsarbete för gifta kvinnor

kan näringslivet dessutom få ett arbetskraftstillskott på orter till vilka

inflyttning av arbetskraft försvåras av brist på bostäder. I sammanhanget

förtjänar framhållas att önskemål om deltidsarbete torde finnas även hos

t. ex. äldre arbetstagare och personer som genomgår vidareutbildning.

Jag har i det föregående förordat att särskilda inspektörstjänster för

aktiveringsuppgifter inrättas vid arbetsförmedlingen. Uppgiften för innehavarna

av dessa tjänster bör vara att inom länen samordna aktiveringsarbetet

för inte yrkesverksamma kvinnor samt för medelålders och äldre

arbetskraft. I överensstämmelse med utredningens förslag bör inspektörerna

ägna sig åt att inventera behovet av utbildnings- och annan aktiveringsverksamhet,

i kontakt med arbetsgivarna undersöka möjligheterna att finna

sysselsättningstillfällen som svarar mot det tillgängliga arbetskraftsutbudet,

söka intressera arbetsgivarna för vidgat deltidsarbete m. m. De bör

också svara för medverkan i sådana undersökningar av möjligheterna att

avveckla könsbunden rekrytering som jag tidigare har talat om. Vidare

bör inspektörerna planera de konkreta åtgärder, såsom utbildnings- och

rekryteringsaktioner, som arbetsgivaren och arbetsförmedlingen i samarbete

kan vidta för att tillgodose arbetsgivarens personalbehov. Denna

utbyggnad av länsarbetsnämndernas personalresurser för aktiveringsar8

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

betet medför en decentralisering av arbetsuppgifter som hittills har utförts

inom arbetsmarknadsstyrelsens arbetsförmedlingsbyrå. Jag förutsätter att

denna avlastning skall öka styrelsens möjligheter att avdela personal för

långsiktig planering och rådgivning till länsarbetsnämnderna.

I anslutning till mina förslag rörande yrkesutbildningen har jag redogjort

för det ökade inslaget av kvinnliga elever inom denna verksamhet.

Jag instämmer i utredningens uttalande att man fullt bör ta till vara möjligheterna

att genom utbildning underlätta kvinnornas inträde på oprövade

arbetsområden och att verksamheten bör ge ökat utrymme för mera kvalificerade

utbildningsalternativ. Genom en sådan inriktning av verksamheten

bör en koncentration av kvinnorna till låglöneyrken kunna motverkas.

Skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen bör beakta dessa synpunkter

i det fortsatta arbetet inom yrkesutbildningen.

Som jag tidigare anfört beräknas antalet ogifta kvinnor på arbetsmarknaden

minska de närmaste åren. Samtidigt kan konstateras att yrkesverksamhetsgraden

för de ogifta kvinnorna, i synnerhet för åldersgrupperna 30

år och äldre, ligger avsevärt lägre än för de ogifta männen. Det är därför

väsentligt alt behovet av arbetsmarknadspolitiska insatser för de ogifta

kvinnorna, bl. a. på utbildningssidan, inte förbises. Utredningen har särskilt

nämnt behovet av bättre yrkesutbildningsmöjligheter för de ensamställda

hemmadöttrarna, som i medelåldern söker sig ut på arbetsmarknaden efter

de anhörigas bortgång. Olika undersökningar har också påvisat behovet

av yrkesutbildning för ensamstående mödrar och för ensamstående

kvinnor i åldern 50—66 år. Jag vill understryka att förutsättningarna för

stöd till utbildning bör vara relativt vida när det gäller dessa grupper.

Utredningens förslag beträffande villkoren för utbildningsbidrag m. in.

till kvinnor har jag behandlat i det föregående i samband med anmälan av

mina förslag beträffande yrkesutbildningen. Jag har därvid förordat vissa

ändringar, som bl. a. innebär att utbildningsstödet för kvinnorna förbättras.

Vår befolknings åldersstruktur gör att de äldres sysselsättningsproblem

måste ägnas ökad uppmärksamhet. Enligt statistiska centralbyråns senaste

befolkningsframskrivning kommer antalet personer i åldern 65 år och däröver

att öka med drygt 400 000 mellan åren 1965 och 1980. Samtidigt ökar

befolkningen i åldern 16—64 år med endast ca 160 000. Det innebär att ökningen

koncentreras till åldersgrupper med låg yrkesverksamhetsgrad. Fram

till 65-årsåldern är mer än 80 % av männen i förvärvsarbete men därefter

sjunker yrkesverksamhetsgraden snabbt. För kvinnornas del börjar avgången

från förvärvslivet vid något tidigare ålder.

Den framtida yrkesverksamhetsgraden bland de äldre påverkas av en rad

svårbedömbara faktorer. Man vet t. ex. inte hur en fortgående förbättring

av pensionärernas ekonomiska ställning kommer att påverka deras benägenhet

att stå kvar i produktionen. Inte heller kan det säkert bedömas om

produktionslivets förändringar medför fler eller färre arbetsuppgifter som

s. 227 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 52 år 1!)66

227

är lämpade för de äldre. En annan faktor som har betydelse för tidpunkten

för avgången ur arbetslivet är eu fortsatt förbättring av hälsostandarden

bland de äldre. Statistiska centralbyråns prognos räknar med sjunkande

yrkesverksamhet för män över 65 år och stigande för äldre kvinnor — för

gifta kvinnor i åldern 60—65 år starkt stigande. Det ligger i sakens natur

att prognoser av denna art är behäftade med stor osäkerhet. Under alla omständigheter

torde det inte vara realistiskt att räkna med sådana förändringar

av yrkesverksamheten bland de äldre att utbudet av arbetskraft påverkas

mera markant. Enligt min mening är det likväl angeläget att förbättra

de äldres möjligheter att stå kvar i produktionen. Vår arbetsmarknadspolitik

syftar till att den som kan och vill arbeta också skall få göra

det. Några åldersspärrar bör inte förekomma.

Utredningen har i sina överväganden om den äldre arbetskraftens problem

lagt tonvikten vid arbetskraft i åldrarna 45—65 år. Förslagen är dock inte

begränsade till en förbättring av sysselsättningsmöjligheterna för denna

kategori utan avser även dem som är över 65 år. Inte heller den lägre åldersgränsen

bör betraktas som generell framhåller utredningen. Även när det

gäller arbetssökande under 45 år kan inom vissa yrken åldern ibland bidra

till att de sökande kan vara svåra att placera.

Liksom utredningen anser jag att olika former av yrkesutbildning kan

bidra till att lösa de sysselsättningsproblem som kan uppstå i de angivna

åldrarna. Strukturförändringarna berör i samma utsträckning äldre som

yngre arbetskraft. Följaktligen är behovet av anpassning till förändrade

förhållanden likartat. Därtill kommer att de äldres grundutbildning ligger

längre tillbaka i tiden. Den tidigare vanliga uppfattningen att omskolning

varken skulle vara lämplig eller möjlig när en person har kommit upp i

medelåldern har visat sig vara felaktig. Åtskilliga personer i 50-årsåldern

har under senare år omskolats med gott resultat.

I regel torde särskilda utbildningskurser inte behöva anordnas för äldre.

Tvärtom torde det ofta vara till fördel att olika åldrar finns representerade

i kurserna. I regel bör också utrymme finnas för att inom kursramen lägga

upp undervisningen individuellt. Det kan enligt min mening ifrågasättas

om det skulle vara till de äldres fördel att utpeka vissa yrken som särskilt

lämpliga för dem. Jag kan därför inte biträda utredningens rekommendation

att utbildningsprogrammet skall byggas ut med kurser som är inriktade

med särskild hänsyn till placeringsmöjligheterna för äldre kursdeltagare

efter genomgången utbildning. Däremot är det givet att kursplaner

och utbildningsmetoder kan behöva anpassas efter deltagarnas ålder. Jag

vill därför inte utesluta att en viss kategoriindelning efter ålder sker när

sådana speciella omständigheter motiverar det.

Om en arbetsgivare är tveksam om en arbetssökandes lämplighet kan

provanställning eventuellt kombinerad med yrkesutbildning vara lämplig.

Detta system har hittills tillämpats i mycket begränsad omfattning och då

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungi. Maj. ts proposition nr 52 år 1966

huvudsakligen inom arbetsvärden. Utredningen föreslår att provanställning

används i vidgad omfattning för äldre arbetskraft utan individuella arbetshinder

och att utbildningsbidrag därvid skall kunna utgå under högst tre

månader. Jag biträder förslaget men vill liksom utredningen understryka

att utbildningsbidrag bör utgå endast när det verkligen gäller utbildning till

nya arbetsuppgifter. Bidraget får med andra ord inte användas så att det får

karaktär av lönesubvention.

Större delen av dem som sysselsätts i beredskapsarbete är 45 år eller äldre.

Som utredningen framhåller bör alla utvägar prövas att skaffa äldre liksom

andra arbetssökande arbete på öppna marknaden innan placering i beredskapsarbete

tillgrips. Enligt min mening måste dock beredskapsarbete i

vissa fall accepteras som den lämpligaste hjälpformen. Jag tänker i första

hand på äldre innehavare av stöd- eller småjordbruk i glesbygden, vilka

tidigare har fått en del av sin utkomst genom skogsarbete och annan kompletterande

sysselsättning men som på grund av strukturförändringar inom

näringslivet inte längre kan få sådana tillskott till sin försörjning. Omskolning

och flyttning är i många av dessa fall inte ett realistiskt alternativ.

Kontantunderstöd kan ibland vara en rationell lösning när det gäller temporära

sysselsättningssvårigheter men kan inte godtas när det gäller permanent

eller återkommande arbetslöshet.

Jag räknar alltså med att beredskapsarbeten för lokalt bunden äldre

arbetskraft i glesbygder kommer att fordras även framdeles. Med hänsyn

till svårigheterna att finna lämpliga arbetsobjekt för beredskapsarbeten i de

berörda bygderna bör det vara en angelägen uppgift för arbetsmarknadsorganen

och för de berörda kommunerna att inventera tillgången på lämpliga

objekt. Viss försöksverksamhet i fråga om skogsarbete för äldre har inletts

av arbetsmarknadsstyrelsen. Till skogsägare som sysselsätter svårplacerade

skogsarbetare över 55 år kan statsbidrag enligt arbetsmarknadsstyrelsens

föreskrifter utgå med 4 kr./tiin. Denna verksamhet bör fortsätta.

Statsbidrag bör kunna utgå i enlighet med de riktlinjer som jag i det följande

föreslår beträffande statsbidragsgivningen till enskilda beredskapsarbeten.

Arbetet på att tillgodose den äldre arbetskraftens intressen måste främst

drivas på det lokala planet och ute på arbetsplatserna. Arbetsförmedlingarna

har här en nyckelposition. Skall denna verksamhet bli framgångsrik,

måste de emellertid ha bistånd av arbetsgivare, fackliga organisationer och

kommunala organ. För att få samarbete till stånd mellan alla intresserade

parter har sysselsättningsnämnder med företrädare för bl. a. kommunerna

och arbetsmarknadens parter inrättats på en del orter. Enligt utredningens

mening bör en plan utarbetas med syfte att inrätta sådana nämnder i samtliga

län och på de orter där det är lämpligt.

Frågan om att inrätta lokala sysselsättningsnämnder bör enligt min

mening avgöras av arbetsmarknadsstyrelsen från fall till fall. Sådana nämn
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

der bör inte tillkomma utan att man först har förvissat sig om att aktiv medverkan

kan påräknas från berörda lokala organ. I den mån nämnder inrättas

bör deras verksamhetsfält inte begränsas till den äldre arbetskraften, över

huvud taget synes det inte vara lämpligt att genom centrala direktiv avgränsa

nämndernas verksamhetsområden till någon viss kategori arbetssökande.

Det bör i första hand vara de lokala arbetsmarknadsorganens uppgift

att bedöma vilka sysselsättningsfrågor som det med hänsyn till situationen

på ortens arbetsmarknad vid varje tidpunkt är mest angeläget att

ta upp till behandling. Inte heller beträffande nämndernas lokala verksamhetsområden

synes generella riktlinjer behövliga. I regel torde dock kommunblocket

vara det lämpliga området.

Utredningens förslag beträffande omprövning av reglerna om förtida

uttag av ålderspension och vissa inkomstprövningsregler inom den allmänna

pensioneringen har enligt beslut denna dag av Kungl. Maj :t överlämnats till

pensionsförsäkringskommittén för beaktande i dess arbete.

De handikappades sysselsättningsproblem har under senare år ägnats

ökad uppmärksamhet av staten, kommunerna, arbetsmarknadens parter

in. fl. De statliga och kommunala åtgärderna har byggts ut kraftigt. Det gäller

såväl sysselsättningsskapande åtgärder genom inrättande av skyddade

verkstäder och anordnande av särskilda beredskapsarbeten som rehabiliteringsåtgärder

i form av arbetsprövning, arbetsträning och yrkesutbildning.

Utredningen har inte definierat begreppet handikappad. I direktiven för

handikapputredningen som tillkallades förra året har som handikappade

betecknats personer som av fysiska eller psykiska skäl möter mera betydande

svårigheter i sin dagliga livsföring. Inom arbetsvärden brukar även

social missanpassning och kriminalitet räknas som handikapp. Handikappbegreppet

bär alltså tolkats vidsträckt inom arbetsvärden. Det möter emellertid

betydande svårigheter att i en kortfattad definition uttömmande beskriva

vilka som i arbetsvärdens mening bör räknas som handikappade.

Bedömningen måste ske från fall till fall varvid hänsyn tas inte bara till

personlighetsbilden utan också till miljöförhållandena. Följaktligen är det

inte heller möjligt att kvantitativt närmare bestämma behovet av arbetsvårdsåtgärder.

Jag vill i sammanhanget peka på de förskjutningar i behovet

av arbetsvärd som följer av den ökade och förbättrade medicinska

vården samt den bättre tillgången på tekniska hjälpmedel. Den fortgående

utvecklingen i detta avseende medför att sjukdomar, som tidigare var invalidiserande,

numera kan hävas helt. Å andra sidan kan förr livshotande

sjukdomar botas men till priset av bestående invaliditet. De tekniska hjälpmedlens

utveckling leder vidare till att fler gravt handikappade kan placeras

i arbete och man torde kunna räkna med att ytterligare tekniska framsteg

kommer att göra det möjligt för ett stort antal personer som nu står

utanför arbetslivet att ägna sig åt produktiv sysselsättning.

Helt naturligt är förutsättningarna att bereda handikappade personer

s. 230 Kontrollera mot PDF

230

Kungi. Maj.ds proposition nr 52 år 1966

lämplig sysselsättning gynnsammast om efterfrågan på arbetskraft ligger

på en hög nivå. Självfallet får dock detta förhållande inte undanskymma

behovet av åtgärder som gör de handikappade rustade att vid en konjunkturdämpning

möta hårdnande konkurrens om arbetstillfällena. De handikappades

sysselsättningsproblem är särskilt accentuerade i bygder med

ringa utbyggt näringsliv. Ju mer differentierat näringslivet är på en ort

desto större är möjligheterna att finna arbete som lämpar sig för personer

med handikapp. Följaktligen fordras särskilda insatser för att hjälpa de

handikappade i glesbygderna till sysselsättning.

Enbart hög sysselsättningsnivå och differentierat näringsliv löser emellertid

inte de handikappades sysselsättningsproblem. För att de handikappade

skall kunna utnyttja de arbetsmöjligheter som erbjuds krävs olika

rehabiliteringsåtgärder av arbetsvårdskaraktär. Under de två senaste årtiondena

har en rad möjligheter till sådana åtgärder skapats. Även om

några principiellt nya åtgärder inte är påkallade f. n. är det nödvändigt att

få till stånd fortsatt utbyggnad, effektivering och samordning av de åtgärder

och medel som redan förekommer. I detta sammanhang kommer jag att i

huvudsak behandla endast frågor som rör den fortsatta utbyggnaden av olika

institutioner och stödåtgärder inom arbetsvärden samt vissa frågor om

kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.

Allt efter som arbetsvärden byggs ut och differentieras träder också behovet

av samordning mellan olika rehabiliteringsåtgärder i förgrunden.

Samordningsbehovet finns inom arbetsvårdsorganisationen men i lika hög

grad när det gäller den samverkan som måste förekomma mellan arbetsvärden,

den medicinska rehabiliteringen och den allmänna försäkringen.

Frågan om organisatoriska ändringar i syfte att nå större effektivitet och

bättre samordning inom detta område kommer att tas upp vid statskontorets

pågående organisationsundersökning beträffande arbetsmarknadsverket.

Inom socialdepartementet övervägs vidare organisatoriska åtgärder

för att åstadkomma en bättre regional samordning mellan arbetsvärden,

den medicinska rehabiliteringen och den allmänna försäkringen.

Arbetsvärdens verksamhet belyses av följande sammanställning.

Verksamheten vid arbetsvårdsexpeditionerna åren 1960 och 1965

År

Arbetsvårdssökande

Antal arbetsvårdssökande placerade i

Antal per-

totalt

därav ak- tuella för

placering i

öppna

markna- den

arbets- prövning,

arbetsträ- ning el.

yrkes- utbildning

arbete i

öppna

markna- den

skyddad verksamhet

i form av

soner som

beviljats

närings- hjälp el.

bidrag till

motorfor- fordon

beredskaps- arbete eller

arkivarbete

skyddad

verkstad eller

hemarbete

1960......

31 359

11 898

5 733

10 622

2 718

881

616

19651 ____

67 819

16 921

15 272

15 443

11 785

2 983

1 850

1 Preliminära uppgifter

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Knngl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Sammanställningen visar att antalet arbetsvårdssökande under den angivna

perioden mer än fördubblades. Den visar också att det numera är ett

svårare handikappat klientel som söker sig till arbetsvärden. Av de arbetsvårdssökande

var år 1960 ca 38 % aktuella för placering i öppna marknaden,

medan motsvarande procenttal för år 1965 hade sjunkit till ca 25.

Behovet av förberedande åtgärder i form av yrkesutbildning in. m. eller

placering i skyddad verksamhet ökade i samma mån. Den andel av de

arbetsvårdssökande som blev föremål för förberedande åtgärder steg mellan

åren 1900 och 1965 från 18 till 23 %. De personer som placerades i

skyddad verksamhet utgjorde år 1960 12 %. År 1965 var sistnämnda andel

22 %.

Sammanställningen illustrerar även den relativa betydelsen av de olika

verksamhetsformerna inom arbetsvärden. Hänvisning till yrkesutbildning

m. m., till skyddad sysselsättning inklusive beredskapsarbete och till arbetsplacering

i öppna marknaden svarade var för sig för ungefär lika stor

andel av arbetsvärdens åtgärder.

De konkreta förslag utredningen lägger fram syftar till kvantitativ och

kvalitativ förbättring av arbetsvärdens olika medel. Dock redovisar utredningen

inga i detalj utformade förslag rörande olika arbetsvårdsformer

eller den speciella behandlingen av olika handikappgrupper.

Utredningen framhåller att arbetsvärdens personalbehov bör tillgodoses

i största möjliga utsträckning. Uttalandet har vunnit stöd hos samtliga

remissinstanser som yttrat sig på denna punkt. Jag har tidigare vid behandling

av arbetsförmedlingen framhållit att dess personalbehov väsentligen

bör ses som en enhet. De handikappades behov av service från arbetsmarknadsorganen

påkallar medverkan inte bara av arbetsvårdstjänstemännen.

De handikappades särskilda problem måste beaktas också inom andra

grenar av arbetsförmedlingen. Den personalförstärkning inom den allmänna

förmedlingen som jag förordar i det följande kan därför beräknas medföra

bättre service även för handikappade. Mitt förslag till personalförstärkning

innebär emellertid även att nya tjänster tillförs arbetsvärden.

Ett relativt ringa utbyggt område av arbetsvärden är arbetsprövningen.

Denna har till uppgift att pröva arbetshindrade och från sysselsättningssynpunkt

svårbedömbara personers förutsättningar för olika arbetsuppgifter.

I många fall är arbetsprövning nödvändig för att man skall kunna

välja och utforma lämpliga arbetsvårdsåtgärder. Arbetsprövning utförs

vid statens arbetsklinik i Stockholm. Kliniken, vars verksamhet är inriktad

även på forskning, tar företrädesvis emot sådant klientel som behöver

kvalificerad arbetsprövning. Vidare bedrivs sedan år 1963 begränsad försöksverksamhet

med arbetsprövning i mindre avancerad form vid avdelningar,

anslutna till arbetsträningsverkstäder som drivs av landsting eller

kommuner. Under år 1965 var åtta prövningsavdelningar i verksamhet.

Vissa landsting har beslutat om ytterligare avdelningar medan utredning

i frågan pågår i andra landsting.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Statsbidrag till anordnande av arbetsprövningsavdelningar utgår f. n.

enligt samma regler som gäller för verkstäder för handikappade. Huvudmännens

driftkostnader täcks dels av bidrag enligt gängse normer för

driftbidrag till träningsverkstäder, dvs. med högst 2 000 kr. per plats och

år, dels av prövningsavgifter som motsvarar övriga godkända kostnader

för verksamheten. För verksamheten vid prövningsavdelningarna under år

1964 har till huvudmännen utbetalats 795 000 kr., varav närmare 690 000

kr. utgör prövningsavgifter. Härtill kommer kostnaderna för bidrag till

klienternas uppehälle under prövningstiden. Dessa bidrag bestrids helt av

statsmedel och utgår enligt bestämmelserna om utbildningsbidrag till arbetslösa

m. fl.

Utredningen föreslår att prövningsavdelningar för standardiserade prov

med rent yrkesmässig inriktning skall anordnas vid träningsverkstäder

som är belägna intill regionsjukhus eller stora centrallasarett. Förslaget har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Centrala

rehabiliteringsberedningen, som i en år 1962 avgiven promemoria med riktlinjer

för den allmänna rehabiliteringsorganisationen förordat att arbetsprövningen

införlivas med verksamheten vid rehabiliteringsklinikerna, erinrar

om att beredningen i samma promemoria uttalat att det kan vara av

värde att övergångsvis anordna arbetsprövning vid särskilda träningsverkstäder.

Jag anser det vara angeläget att resurserna på detta område ökas och

biträder därför utredningens förslag. Jag vill emellertid understryka att

verksamheten bör få den begränsade inriktning som utredningen avser.

Det synes vidare angeläget att nya prövningsavdelningar anordnas så att

de kan tillgodogöra sig de medicinska resurserna hos regionsjukhus eller

väl specialiserade lasarett. I likhet med Svenska landstingsförbundet anser

jag det önskvärt att utbyggnaden sker på sådant sätt att provningsverksamheten

i en framtid utan svårighet kan överföras till eller nära samordnas

med lasarettsanslutna rehabiliteringskliniker.

Utredningen föreslår att statsbidrag till anordnande av prövningsavdelningar

skall utgå enligt samma grunder som för träningsverkstäder och

verkstäder för skyddad sysselsättning. Statsbidrag till avdelningarnas drift

skall enligt förslaget utgå med fixerat belopp som för varje särskilt prövningsfall

bestäms så att det i huvudsak täcker driftkostnaderna för arbetsprövning

vid en institution som drivs rationellt. Förslaget har tillstyrkts

av arbetsmarknadsstyrelsen och i princip godtagits av Svenska landstingsförbundet.

För egen del har jag inte funnit mig helt kunna biträda utredningens

förslag till bidragsgrunder. Arbetsprövningen förutsätts vara lokalt knuten

till arbetsträningsverkstäderna och får därmed ses som en del av den där

bedrivna verksamheten. I arbetsprövningen ingår moment av arbetsträning

och man får också räkna med att många personer kommer att placeras di
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

rekt i arbetsträning efter att ha genomgått arbetsprövning. Gränsen mellan

arbetsprövning och arbetsträning är alltså flytande. Jag föreslår därför att

bidrag till prövningsavdelningarnas anordnande och drift utgår efter samma

grunder som gäller beträffande arbetsträningsverkstäderna, vilket innebär

att kostnaderna för arbetsprövningsverksamheten delas mellan staten och

de kommunala huvudmännen.

Personer som på grund av sjukdom eller av annan anledning har varit borta

från arbetslivet en längre tid kan behöva träna upp sin arbetsförmåga successivt

och systematiskt. För att tillgodose detta behov har landsting och

kommuner inrättat iräningsverkstäder. Statsbidrag utgår till anordnande

och drift av sådana verkstäder. Bidragen förbättrades väsentligt genom

beslut av 1962 och 1963 års riksdagar. Utredningen rekommenderar nu en

standardförbättring av arbetsträningen. Eftersom en sådan förbättring medför

ökade utgifter för huvudmännen föreslår utredningen att kostnaderna

för försörjningsbidrag till personer i arbetsträning, vilka kostnader nu delas

mellan staten och huvudmännen, i sin helhet skall betalas av statsmedel.

Förslaget har tillstyrkts av skolöverstyrelsen, HCK och Svenska landstingsförbundet.

Arbetsmarknadsstyrelsen har fört fram samma förslag i sin

anslagsframställning för nästa budgetår.

Enligt min mening måste de metoder som tillämpas vid träningsverkstäderna

ständigt ses över och förbättras allt efter som erfarenheterna ger

underlag härför. Det är alltså fråga om en successiv standardhöjning och

inte om övergång från ett system till ett annat. Det förefaller mig inte troligt

att statsbidragets storlek avgör huvudmännens ambitioner och ansvarskänsla

när det gäller att förbättra arbetsträningens standard. Det skulle

inte heller förbättra klienternas ställning om staten tar på sig en ökad

andel av kostnaderna för försörjningsbidraget. Jag kan därför inte förorda

utredningens förslag på denna punkt. Däremot vill jag i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen

föreslå att statsbidrag vid arbetsträning skall kunna

utgå under längre tid än sex månader i de undantagsfall när sådan förlängning

är nödvändig för att arbetsträningen skall ge avsett resultat.

För att ytterligare öka möjligheterna till yrkesutbildning av handikappade

föreslår utredningen att företag, som förbinder sig att utbilda handikappade

för anställning i företaget och som under utbildningen utbetalar lön

efter partsöverenskommelse, skall kunna erhålla ett statsbidrag till kostnaderna

som är avvägt efter förhållandena i det enskilda fallet. Man bör

enligt min mening ta till vara enskilda företags beredvillighet att medverka

i strävandena att ge handikappade sysselsättning. Sedan länge gör många

företag berömvärda insatser i detta avseende främst då det gäller att ge

fortsatt sysselsättning åt den egna personal som på grund av ålder, sjukdom

eller av andra orsaker fått sin arbetsförmåga nedsatt. Eftersom det

nu framförda förslaget syftar till att stimulera till ytterligare insatser för

yrkesutbildning och arbetsplacering inom företagen av handikappade per8*

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

soner, tillstyrker jag förslaget. Samtidigt vill jag emellertid understryka

utredningens uttalande att ärenden av detta slag måste handläggas med

yttersta omsorg så att gränsen mot den ordinarie vuxenutbildningen inte

suddas ut och arbetsgivarens normala ansvar för introduktion och utbildning

inte begränsas. Med hänsyn härtill bör bidrag i regel inte utgå till

personer vilkas arbetsförmåga har blivit nedsatt under anställning i det

berörda företaget. Vidare bör bidrag utgå endast när det gäller personer

med svårare handikapp.Bidragstiden bör begränsas till högst sexmånader.

För personer med så svåra handikapp att arbetsplacering på öppna marknaden

inte är möjlig har de skyddade verkstäderna en vilttig uppgift att

fylla. Denna sysselsättningsform är nu under stark utbyggnad. I flertalet

fall står kommun som huvudman. Statsbidrag utgår till såväl anordnande

som drift av verkstäderna. Driftbidraget motsvarar hälften av uppkommande

underskott på verksamheten, dock högst 2 000 kr. per plats

och år. Utredningen framhåller att sysselsättning av speciellt produktionssvag

arbetskraft, t. ex. utvecklingshämmade och svårt invalidiserade, kan

medföra särskilt höga kostnader för huvudmännen. I sådana fall bör enligt

utredningens mening statsbidrag kunna utgå med högre belopp än som

nu är fallet. Förslaget har berörts endast i enstaka remissyttranden. Svenska

landstingsförbundet menar att frågan bör utredas närmare och medicinalstyrelsen

anför tveksamhet bl. a. med hänsyn till uppkommande gränsdragningsproblem.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sin anslagsframställning

för nästa budgetår föreslagit en höjning av driftbidraget till verkstäder

med särskilt höga driftkostnader. Styrelsen avser med sitt förslag att särskilt

tillgodose verkstäder inom områden med begränsade sysselsättningsmöjligheter.

Driftunderskottet varierar nu inom vida gränser vid olika verkstäder för

skyddad sysselsättning. Variationerna beror inte bara på att klientelet har

olika sammansättning i fråga om arten av handikapp utan även på andra

förhållanden, t. ex. i vad mån man har lyckats få lämpliga arbetsobjekt

för verkstaden. Det torde i allmänhet inte vara möjligt att utröna i vad

mån driftunderskottet beror på den ena eller andra faktorn. Med hänsyn

härtill och till de gränsdragningsproblem som medicinalstyrelsen pekat på

anser jag mig inte böra förorda utredningens och arbetsmarknadsstyrelsens

förslag.

Arbetsmarknadsstyrelsen har vidare föreslagit att bidraget till anordnande

av lokaler för arbetsträning och skyddad sysselsättning, vilket f. n.

utgår med högst 390 kr. per m2, skall differentieras efter byggnadskostnadernas

variationer i skilda orter. Syftet med förslaget är främst att stödja

en utbyggnad av arbetsvårdsverkstäderna i de norra delarna av landet, som

på detta område har de minsta resurserna i förhållande till behovet. Jag

delar styrelsens uppfattning att ett förbättrat statligt stöd till kommunala

arbetsvårdande insatser behövs i landets norra delar. Bl. a. med hänsyn

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

till att ett bidrag med den föreslagna konstruktionen torde medföra vissa

administrativa svårigheter är jag emellertid inte beredd att biträda förslaget

i den utformning styrelsen förordat.

I det föregående har jag flera gånger framhållit de speciella svårigheter

som den pågående omställningen inom näringslivet skapar i glesbygdskommunerna.

I dessa kommuner framstår det som angeläget att stimulera

till en snabb utbyggnad i främsta rummet av skyddad sysselsättning men

även av arbetsträning. Detta motiverar att staten lämnar högre bidrag

till dessa kommuner än i övriga fall. Då omställningsproblemen är mest

påtagliga i norra delarna av landet bör det förhöjda stödet begränsas till

kommuner i dessa delar av landet. Lämpligt synes vara att knyta avgränsningen

till bestämmelserna om statligt lokaliseringsstöd. Jag föreslår därför

att förhöjt bidrag skall kunna utgå inom det område som avses i § 2

kungörelsen om lån och bidrag till näringslivets lokalisering. Till huvudmän

som vill driva skyddad sysselsättning eller arbetsträning i orter

inom detta område som har otillfredsställande sysselsättning och vikande

befolkningsunderlag bör bidraget till anordnande av lokaler kunna höjas

till högst 500 kr. per m2.

Beredskapsarbeten för handikappade kan i viss mån betraktas som en

form av skyddad sysselsättning. I likhet med utredningen anser jag det

angeläget att dessa arbeten utökas och om möjligt ytterligare differentieras.

I viss utsträckning driver arbetsmarknadsstyrelsen beredskapsarbeten för

interner vid mentalsjukhus, kriminalvårdsanstalter, anstalter för alkoholmissbrukare

och ungdomsvårdsskolor. Utredningen betraktar denna verksamhet

närmast som en form av arbetsterapi och uttalar att ansvaret för

den bör åvila de myndigheter som är ansvariga för vården.

Jag kan inte dela utredningens uppfattning i denna fråga. Det synes

inte lämpligt att dra så strikta gränser mellan olika myndigheters verksamhetsområden

att praktiska lösningar försvåras eller hindras. Beredskapsarbeten

av det slag som det här är fråga om har tillkommit i samråd

mellan arbetsmarknadsorganen och vederbörande huvudman för vården.

Från vårdhuvudmännens sida har arbetsmarknadsmyndigheternas medverkan

välkomnats. Från organisatorisk synpunkt har det inte medfört

några olägenheter att arbetena har drivits i arbetsmarknadsverkets regi.

Det kan inte heller göras gällande att verksamheten har inkräktat på andra

arbetsmarknadspolitiska uppgifter. Det finns därför enligt min mening

ingen anledning att arbetsmarknadsverkets befattning med sådan verksamhet

skulle upphöra. Det synes emellertid lämpligt att initiativ till beredskapsarbeten

av detta slag tas av vederbörande anstaltsliuvudman, medan

arbetsmarknadsverket bör bestämma arbetsobjektet och stå för driften av

arbetena. Självklart bör dock en nära samverkan med den berörda vårdanstalten

äga rum.

Näringshjälp samt bidrag och lån till motorfordon är hjälpformer som

s. 236 Kontrollera mot PDF

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

har utvecklats starkt under senare år. Ännu budgetåret 1958/59 var utgifterna

begränsade till 1 milj. kr. medan de för budgetåret 1964/65 uppgick

till ca 10 milj. kr.

Näringshjälp är ett bidrag till att starta egen rörelse. Den riktar sig inte

bara till handikappade utan även till medelålders och äldre arbetskraft.

En förutsättning är att vederbörande inte kan placeras i arbete på öppna

marknaden. Näringshjälpen utgår med högst 10 000 kr. och beviljas i regel

som bidrag men kan också helt eller delvis lämnas som lån.

Utredningen föreslår att näringshjälpens maximibelopp höjs till 12 000

kr. samt att ett årligt anslag av 5 milj. kr. ställs till företagareföreningarnas

förfogande för kompletterande kredit i den mån näringshjälpen inte är till

fyllest.

Den föreslagna höjningen av näringshjälpsbeloppet anser jag mig kunna

tillstyrka. Som flera remissinstanser påpekat kan det finnas fall då näringshjälpen

även med denna höjning inte är tillräcklig för att vederbörande

skall kunna starta en rörelse som skall ge honom rimlig försörjning. I

sådana fall blir alltså kompletterande kredit nödvändig. Är den planerade

rörelsen ett hantverks- eller småindustriföretag kan lån lämnas genom företagareföreningarna.

Denna lånemöjlighet står dock inte öppen i fråga om

affärs- och kioskrörelser. Mot utredningens förslag att låta företagareföreningarna

svara för kreditgivning även till detta ändamål har 1962 års

företagareföreningsutredning riktat vägande invändningar. Jag kan därför

inte tillstyrka förslaget. Det synes emellertid otillfredsställande att företagets

art blir avgörande för möjligheterna att få statligt kreditstöd. .lag

föreslår därför att arbetsmarknadsstyrelsen vid start av kioskrörelse skall

kunna bevilja lån vid sidan av eljest utgående näringshjälp när särskilda

skäl föreligger. Lån bör kunna beviljas med högst 12 000 kr. På sådant lån

bör utgå ränta med samma procentsats som gäller för hantverks- och industrilån.

Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av att beslut i näringshjälpsärenden

föregås av omsorgsfull utredning. I den mån företagareföreningarna

inte kopplas in vid handläggningen bör annan företagsekonomisk

expertis anlitas. Om det råder tvekan beträffande förutsättningarna

att driva den tillämnade verksamheten framgångsrikt, bör näringshjälp

inte lämnas. Skälet till denna restriktivitet är inte bara att man måste

ställa krav på det tilltänkta företagets kreditvärdighet och därmed också

på dess möjlighet att på sikt ge rörelseidkaren försörjning utan också och

inte minst att det är viktigt att förebygga misslyckanden, som i de fall det

här gäller också kan innebära personliga katastrofer.

Utredningen föreslår att näringshjälp skall kunna utgå även till handikappad

som redan har startat egen verksamhet. Enligt gällande bestämmelser

kan detta komma i fråga endast när det gäller kiosker, som måste

byggas om på grund av nya anvisningar rörande kioskernas utrustning.

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kunijl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Vid bedömning av förslaget måste beaktas att förnyad näringshjälp kan

leda till att inte lönsamma rörelser upprätthålls och att därmed en mera

rationell lösning av sökandens sysselsättningsproblem kan bli fördröjd.

Å andra sidan kan det finnas sådana fall där rörelsen på längre sikt har

goda förutsättningar att bli lönsam och bereda ägaren en god försörjning

om ytterligare näringshjälp beviljas. Jag föreslår därför alt förnyad näringshjälp

skall kunna lämnas i undantagsfall när det föreligger starka skäl

att anta att dylik hjälp skall medföra goda försörjningsmöjligheter för den

handikappade. Ivungl. Maj :t bör äga meddela erforderliga föreskrifter.

Utredningen föreslår slutligen beträffande näringshjälpen att sådan

skall kunna utgå även när två eller flera handikappade gemensamt startar

ett företag. Uppslaget bör enligt min mening prövas på försök.

Bidrag och lån till motorfordon utgår liksom näringshjälpen med högst

10 000 kr. Kungl. Maj :t har under år 1965 meddelat föreskrifter för stödverksamheten.

Enligt dessa föreskrifter utgår bidrag och lån till nyanskaffning

eller byte av motorfordon till den som på grund av medicinskt handikapp

behöver sådant fortskaffningsmedel för sin utkomst genom arbete

eller för att kunna undergå yrkesutbildning. Det medicinska behovet skall

styrkas med läkarintyg. Bidraget är inkomstprövat.

Hittillsvarande erfarenheter av tillämpningen ger inte tillräckligt underlag

för att bedöma om föreskrifterna behöver ändras i något avseende.

I likhet med utredningen föreslår jag dock att bidragsgränsen höjs till

12 000 kr. Jag vill i sammanhanget erinra om att det ingår i handikapputredningens

uppdrag att se över de olika bestämmelserna om statligt stöd

för motorfordon till invalider.

Den utländska arbetskraften spelar en viktig roll på svensk arbetsmarknad.

Totalt fanns det den 31 december 1965 ca 162 000 arbetsanmälda

utlänningar här i landet, vilket var 17 000 fler än ett år tidigare. Av samtliga

arbetsanmälda utlänningar var ca Va nordbor. Invandringen från Sydeuropa

var tidigare förhållandevis blygsam. Under senare delen av år 1965 ökade

invandringen av sydeuropéer, i första hand jugoslaver.

Utredningen baserar sina förslag på antagandet om en sjunkande nettoinvandring

till Sverige. Utredningen förordar att arbetsmarknadsstyrelsen

skall få befogenhet och resurser att i samverkan med arbetsgivarnas och

arbetstagarnas organisationer vidta rekryteringsåtgärder i utlandet och

ombesörja att utländsk arbetskraft överförs till Sverige.

Mycket talar för att det under den senaste tiden starkt ökade intresset

för emigration till Sverige från Sydeuropa inte är en tillfällig företeelse.

Från de jugoslaviska myndigheternas sida har sålunda framhållits att

en relativt långsiktig utvandring från detta land torde kunna förutses och

att många utvandrare sannolikt kommer att vara intresserade av bosättning

i vårt land. Detsamma torde i viss mån gälla Grekland och Turkiet. Det

finns således faktorer som talar för att immigrationen kommer att utveck
-

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

las annorlunda än utredningen har antagit. Detta ökar enligt min mening

behovet att planera invandringen bättre. De riktlinjer härför som utredningen

har skisserat kan jag i allt väsentligt godta.

Invandringens omfattning bör bli beroende av möjligheterna att bereda

arbete och bostäder. Någon kvotering bör alltså inte förekomma vare sig

totalt eller för enskilda länder.

Utredningen har framhållit att liberaliseringen av flyttningsrörelserna

över gränserna bör fortskrida och att Sverige bör stödja de internationella

strävandena i denna riktning. Jag delar denna uppfattning. Som jag inledningsvis

berört har de nordiska länderna gjort en pionjärinsats på detta område

genom att skapa en gemensam arbetsmarknad. Sverige har också inom

olika internationella organ understött strävandena att liberalisera den internationella

arbetsmarknaden. Arbetet i OECD har för Sveriges vidkommande

haft särskild betydelse i detta avseende.

Enligt 1954 års överenskommelse om gemensam nordisk arbetsmarknad

behöver medborgare i de nordiska grannländerna inte ha arbetstillstånd för

att arbeta här i landet. Sådant tillstånd fordras däremot i de flesta yrken

för alla övriga utlänningar. Flertalet arbetstagare från utomnordiska länder

soin kommit till Sverige har emellertid rest hit helt på eget initiativ

och utan att på förhand ha försäkrat sig om arbete och bostad. Den stora

ökningen i antalet utlänningar som reste in i landet hösten 1965 medförde

en besvärlig situation. Det blev nödvändigt att genom extraordinära

anordningar få fram arbetstillstånd så snabbt som möjligt. Vissa provisoriska

bestämmelser härom gällde under huvuddelen av november 1965

och medförde att de akuta svårigheterna kunde bemästras. Åtgärder

vidtogs också för provisorisk inkvartering av de nyanlända utlänningarna.

De angivna åtgärderna var avsedda att endast temporärt lösa de problem

som den ökade spontana invandringen medförde. Man var på det klara med

att det i allas intresse var nödvändigt att ersätta denna invandring med en

bättre planerad immigration. I detta syfte hade jag under år 1965 överläggningar

med SAF, LO och TCO, vid vilka även arbetsmarknadsstyrelsen

och statens utlänningskommission har varit representerade. Sedermera

har arbetsmarknadsstyrelsen av Kungl. Maj :t bemyndigats att organisera

överföring av arbetskraft till Sverige. Enligt beslutet skall i princip,

innan överföring sker, överenskommelse ha träffats med berörda svenska

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer om det antal arbetstagare som

skall överföras och om deras fördelning på olika företag, överläggningar

pågår f. n. med vederbörande myndigheter i Jugoslavien om ett rekryteringsavtal

med detta land.

Kostnaderna för de utländska arbetstagarnas samt deras anhörigas resor

till Sverige kan i överensstämmelse med beslut vid 1964 års riksdag förskotteras

av arbetsmarknadsstyrelsen. Innan förskott beviljas skall styrelsen

träffa överenskommelse med vederbörande arbetsgivare om att förskottet

skall återbetalas till statsverket inom två år.

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Meningen är alt denna ordnade invandring när det gäller arbetskraft från

andra än de nordiska länderna skall ersätta den ordning som innebär att

utlänningar söker anställning och arbetstillstånd först sedan de kommit

hit. Avsikten är alltså att även individuellt inresande utlänningar som avser

att arbeta i Sverige skall ha skaffat sig arbete och arbetstillstånd före ankomsten

hit.

Invandrarna torde i eu del fall behöva viss yrkesutbildning för att kunna

placeras på den svenska arbetsmarknaden. Företagen kommer säkerligen

att framdeles liksom hittills vara beredda att meddela sådan utbildning

direkt på arbetsplatsen. I andra fall kan det vara ändamålsenligt att bereda

plats åt invandrare exempelvis på en omskolningskurs. Det kan i sammanhanget

erinras om att Kungl. Maj :t har bemyndigat arbetsmarknadsstyrelsen

att bereda de utlänningar som vistas på de av styrelsen särskilt inrättade

mottagningsförläggningarna sådan anpassningsutbildning tills arbetsplacering

kan ske. Det bör emellertid också vara möjligt att i vissa

fall ge denna utbildning i utlänningens hemland. Frågan om ett dylikt

arrangemang har aktualiserats under pågående överläggningar med de

jugoslaviska myndigheterna. Kungl. Maj :t bör äga anvisa erforderliga medel

från anslaget Omskolning m. m. för att bestrida kostnaderna för lärare,

undervisningsmateriel och kursdeltagarnas uppehälle under utbildningstiden

när det gäller sådan utbildning som ingår som en förberedelse för och följs av

invandring i vårt land.

Åtgärderna för en planerad invandring strider inte mot strävandena att

öka arbetskraftens internationella rörlighet. Det är avsikten att ett intimt

samarbete skall upprättas med arbetsmarknadsmyndigheterna i olika länder,

något som de internationella organen ständigt framhåller som grundläggande

för ett framgångsrikt förmedlingssamarbete över gränserna. Erfarenheterna

av den finländska invandringen visar att sådan samverkan har betydelse

för att undvika friktioner. Utan tvivel kan en sådan samverkan bli

av värde också för att ge de utländska arbetstagarna en god start här i landet.

En förutsättning för att utlänningarna skall kunna anpassa sig är att de

åtminstone hjälpligt förstår och talar svenska. Efter framställning från

arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen har Kungl. Maj :t anvisat

medel för språkundervisning åt utlänningar. Undervisningen som handhas

av studieförbunden har mötts av stort intresse och fått betydande omfattning.

Arbetsmarknadsstyrelsen skall vidare i samarbete med vederbörande arbetsgivare

och fackförening medverka till att den utländska arbetskraften

på lämpligt sätt introduceras på arbetsplatsen och får orientering om den

praxis och ordning som gäller på svensk arbetsmarknad.

Eftersom arbetsförmedlingen ofta är den första institution utlänningen

kommer i kontakt med i Sverige, vänder han sig gärna till förmedlingen

för att få råd och hjälp även i frågor, som inte direkt berör hans arbete.

Härtill bidrar också att arbetsförmedlingen i regel har tillgång till tolkar.

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

Genom att arbetsförmedlingen har fått mera personal för dessa uppgifter

har dess möjligheter att hjälpa utlänningarna till rätta ökat.

Som ett första led i arbetet att förbättra den skriftliga informationen till

utlänningar har utarbetats en handbok »Ny i Sverige» till vägledning för

myndigheter och enskilda i fråga om utlänningars rättigheter och skyldigheter

under vistelse i Sverige. Handboken kommer att ges ut på olika språk

för invandrande arbetskraft.

Utlänningarnas anpassning beror i hög grad på hur de mottas på arbetsplatserna,

hur kontakterna med arbetskamraterna utvecklar sig och vilka

möjligheter de får till fritidssysselsättning m. m. Genom att ordna konferenser

och ta kontakt med arbetsgivare, arbetstagarorganisationer, kommuner,

ideella föreningar m. fl. verkar länsarbetsnämnderna för att man på skilda

områden skall vidta aktiva åtgärder för att lösa utlänningarnas anpassningsproblem.

Medel har anvisats för att arbetsmarknadsverket skall kunna

anordna kurser om dessa problem.

Att skapa bättre trivsel för den utländska arbetskraften på svensk arbetsmarknad

är angeläget inte bara med hänsyn till den enskilde utan

också för samhället. Åtgärder i detta syfte medför även minskad rörlighet

samt lägre återflyttningsfrekvens vilket kan leda till större nettotillskott

till vår arbetskraft än enbart ökad bruttoinvandring. Jag vill i detta sammanhang

erinra om att en arbetsgrupp nyligen har tillsatts med uppgift att

kartlägga de sociala, kulturella och andra problem, som möter utlänningar

vilka invandrat till Sverige, samt att överväga vilka åtgärder som bör vidtas

för att underlätta anpassningen för dem i det svenska samhället.

Konjunktur* och säsongväxlingar i sysselsättningen

Jag har hittills uppehållit mig vid åtgärder för att främja geografisk och

yrkesmässig anpassning mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, aktivera

potentiella arbetskraftstillgångar samt i övrigt befordra jämvikt på

arbetsmarknaden. Dessa och andra åtgärder med samma inriktning kan

betraktas som nödvändiga inslag i den långsiktiga arbetsmarknadspolitiska

verksamhet som -— jämte en aktiv lokaliseringspolitik -—- måste bedrivas

oberoende av växlingar i konjunkturläget.

När sysselsättningen sviktar till följd av förändringar i konjunkturerna

för särskilda branscher eller för näringslivet i allmänhet behövs emellertid

en komplettering med särskilda åtgärder, som på kort sikt kan medverka

till den behövliga sysselsättningsökningen. Även de säsongvariationer i

sysselsättningen som alltjämt är vanliga inom vissa näringar påkallar särskild

uppmärksamhet. När jag nu övergår till att behandla frågan om sysselsättningsfrämjande

medel, som har sådant syfte, begränsar jag mig i likhet

med utredningen till spörsmålet om åtgärder, som inte är av allmän

ekonomisk-politisk natur. Till de sysselsättningsskapande medlen vid för
-

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kuntjl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

svagning i konjunkturerna hör framför allt medgivanden att ta i anspråk

investeringsfonder, ökning av det offentliga byggandet samt av statens

och kommunernas beställningar hos industrin, utvidgning av bostadsbyggandet,

vidgade ramar för statlig utlåning till vissa investeringar och utökning

av beredskapsarbetena. För alt åtgärderna skall ge avsedd effekt

måste de sättas in vid en riktig tidpunkt med hänsyn till arbetsmarknadsläget.

Enligt vad utredningen anför bör osäkerhet om den kommande utvecklingen

på arbetsmarknaden vara nog för att vidta åtgärder i syfte

att öka de ordinarie offentliga investeringarna. Ett uttalande av liknande

innebörd gör utredningen beträffande användning av investeringsfonderna.

Jag vill framhålla att man vid tidsplaneringen av de arbetsmarknadspolitiska

insatserna i syfte att motverka konjunktursvängningar måste beakta

både uppåt- och nedåtgående rörelser i konjunkturen. När konjunkturen

viker måste stimulerande åtgärder med snabb genomslagskraft vidtas. Så

snart konjunkturen vänder uppåt bör de avvecklas. Om arbetskraftsefterfrågan

tenderar att vid konjunkturuppgång öka utöver ramen för tillgångarna

kan bromsande åtgärder bli aktuella. En optimal tidsplanering av konjunkturmotverkande

åtgärder kan dock inte alltid åstadkommas. Skälet härtill

är att det inte går att med säkerhet bedöma konjunkturutvecklingen annat

än för ganska korta perioder och att det under alla förhållanden måste

dröja en tid mellan beslutsfattandet och verkningarna av beslutet. Ju kortare

intervallen blir mellan beslutet och dess verkningar desto säkrare

underlag kan man grunda beslutet på och desto större blir möjligheterna

att koncentrera effekten av åtgärderna till den lämpligaste tiden. Inte minst

med hänsyn härtill är det av utslagsgivande betydelse att ha en effektiv

planering och god beredskap för konjunkturutjämnande åtgärder. Motsvarande

synpunkter äger giltighet också i fråga om åtgärder mot säsongvariationer

i sysselsättningen. Eftersom säsongvariationerna är mera regelbundna

bör planeringen av åtgärder mot dem kunna göras effektivare.

Utredningen har lagt fram en rad rekommendationer, som syftar till att

åstadkomma en mera långsiktig och bättre planering av investeringarna

särskilt i byggnader. Flertalet av dessa rekommendationer är inte av sådan

karaktär att de kräver beslut av riksdagen. De utgör emellertid ett värdefullt

bidrag till diskussionen om hur planeringen kan förbättras. En förutsättning

för att en utveckling efter de av utredningen skisserade linjerna

skall komma till stånd är att arbetsmarknadsverket förfogar över erforderlig

personal. Jag vill i detta sammanhang erinra om att länsarbetsnämnderna

för något år sedan fick särskilda tjänstemän för planeringsuppgifter

beträffande byggnadsverksamheten. Därmed torde även bättre möjligheter

ha skapats för verket att avdela personal med uppgift att i enlighet med utredningens

förslag medverka till att ytterligare effektivera planeringen av

den offentliga investeringsreserven.

För den centrala ledningen av planeringsverksamheten föreslår utred
-

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

ningen att en särskild planeringssektion inrättas hos arbetsmarknadsstyrelsen.

Eftersom en organisationsundersökning beträffande styrelsen pågår

genom statskontorets försorg bör utredningens förslag prövas i samband

med denna översyn. Utredningens förslag att länsarbetsnämnderna skall

tillföras ytterligare två ledamöter, representerande byggnadsindustrins parter,

torde jag få anmäla för Kungl. Maj :t i annat sammanhang.

Enbart en ökning av arbetsmarknadsverkets personal för planeringsuppgifter

löser givetvis inte planeringsproblemen. Den grundläggande planeringen

äger rum inom offentliga och enskilda företag. Ytterst är därför

verksamhetens effektivitet beroende av företagens intresse för sådan planering

och av deras tillgång på arbetskraft för uppgifterna. För att komma

till rätta med bristen på sådan arbetskraft förordar utredningen att åtgärder

för att öka personalresurserna på planeringssidan vidtas inom ramen

för den av arbetsmarknadsmyndigheterna initierade vuxenutbildningen

genom omskolning och uppskolning. Utredningen föreslår vidare en organiserad

rekrytering av utländska arkitekter och byggnadsingenjörer. Jag

har tidigare behandlat frågan om den arbetsmarknadspolitiskt motiverade

utbildningsverksamheten och den organiserade invandringen. Det är önskvärt

att utredningens intentioner så långt möjligt tillgodoses i denna verksamhet.

För att förbättra planeringen av den offentliga byggnadsverksamheten

föreslår utredningen bl. a. att fleråriga fördelningsplaner upprättas för

byggandet av bostäder, skolor, åldersdoinshem m. m. Det är angeläget att

få till stånd en effektiv långtidsplanering av byggnads- och anläggningsverksamheten

inom alla de viktigare investeringssektorer där förutsättningar

för en sådan planering är för handen. En väsentlig förbättring av

långtidsplaneringen inom bostadsproduktionens område har ägt rum genom

tillkomsten av de femåriga kommunala bostadsbyggnadsprogrammen. Vid

anmälan av frågan om bostadsbyggandets storlek i årets statsverksproposition

har jag vidare föreslagit att ramar för den statliga bostadslångivningen

skall bestämmas för tre år i följd mot f. n. två. Även denna åtgärd kan

väntas leda till en förbättring av planeringsförutsättningarna. Det är önskvärt

att långtidsplaneringen på liknande sätt underlättas inom övriga investeringssektorer.

Jag förutsätter att vederbörande fackmyndigheter tar de

initiativ, som kan vara behövliga i detta avseende.

För att främja en ökad projekteringsberedskap kan statsbidrag för projekteringskostnader

utgå till kommuner. Bidragen har karaktär av förskott

i de fall då projekteringskostnaderna får inräknas i bidragsunderlaget för

statsbidrag i ordinarie ordning. Utredningen föreslår att projekteringsbidrag

skall kunna utgå till alla byggherrekategorier inom bostadsbyggandet. Konjunkturinstitutet

ställer sig med hänsyn till våra knappa projekteringsresurser

tveksamt till att över huvud taget stimulera förtidsprojektering

och TCO finner det orimligt att lämna bidrag till en så kortsiktig projektering

som förslaget gäller.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

Som jag nyss erinrat om har planeringsbetingelserna för bostadsproduktionen

i vissa avseenden förbättrats genom olika åtgärder i anslutning till

bostadspolitiken. Bl. a. har ökade förutsättningar skapats för kommuner

och byggherrar att genom förtida besked om statliga bostadslån grunda

planeringen och därmed även projekteringen av byggnaderna på säkrare

betingelser i fråga om byggandets finansiering. Det synes mig knappast

troligt att projekteringsläget för bostäder skulle kunna påtagligt förbättras

ytterligare genom att utredningens förslag förverkligas. Jag kan därför inte

biträda det.

Finansieringssvårigheter har enligt utredningen i viss utsträckning försvårat

en konjunkturanpassning av de kommunala investeringarna. Utredningen

framhåller att i fråga om kommuner med sysselsättningssvårigheter

och med arbetsobjekt som är så väl förberedda att de kan startas utan lång

tidsutdräkt finansieringen sannolikt skulle underlättas om fordringar på

staten för tidigare utförda statsbidragsberättigande arbeten reglerades omedelbart

och i förekommande fall med frångående av gällande turordning

mellan de fordringsägande kommunerna. De verk och myndigheter som

svarar för utbetalning av statsbidrag behöver vid en nedgång i konjunkturen

större anslag till sitt förfogande för detta ändamål.

Den av utredningen aktualiserade frågan har uppmärksammats i olika

sammanhang. En omedelbar avveckling av de oreglerade statsbidragsärendena

är av statsfinansiella skäl inte möjlig. Ett frångående av turordningen

mellan kommunerna kan jag inte heller förorda.

Utredningen ifrågasätter om man inte vid avmattning i konjunkturerna

borde underlätta för kommunerna att få lån för att finansiera investeringsobjekt

som är angelägna från arbetsinarknadssynpunkt. Riksbanken bör

särskilt i situationer då läget på arbetsmarknaden karakteriseras av betydande

skillnader mellan olika delar av landet efter framställning från

arbetsmarknadsstyrelsen kunna lämna berörda banker medgivande att hålla

vissa krediter utanför beräkningen när det gäller lånetak eller andra kreditbegränsningar.

Allmänt bör man enligt min mening kunna räkna med att en konjunkturavmattning

också medför ökade möjligheter för både kommuner och andra

att få kredit till investeringar. Under en högkonjunktur med stora skillnader

i arbetsmarknadsläget i olika delar av landet kan önskemålet om en

stram penningpolitik ibland komma i motsättning till behovet av en lokal

sysselsättningsstimulans. Det synes mig emellertid inte möjligt att ange

några generella riktlinjer för hur kommunernas kreditfrågor skall handläggas

i olika tänkbara konjunkturlägen.

Stabiliseringsutredningen var i sitt år 1961 avlämnade betänkande inne

på tanken att procentsatsen för de statliga bidragen till kommunerna borde

höjas vid lågkonjunktur för att kommunerna därmed skulle få ett direkt

ekonomiskt intresse av att förlägga sådana investeringar, som kan uppskjutas,

till lågkonjunkturperioder. Även om det enligt arbetsmarknads
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

utredningens mening kan vara osäkert om så särdeles mycket är att vinna

härigenom — statsbidrag utgår till endast en begränsad del av de kommunala

investeringarna — anser utredningen dock att det system som

stabiliseringsutredningen antytt kan vara väl värt att pröva.

Jag tar i det följande upp frågan om ökade offentliga industribeställningar

under en lågkonjunktur. Därvid kommer jag att beröra även frågan

om statsbidrag till kommunala industribeställningar. Det förslag jag i det

sammanhanget framställer torde i viss mån tillgodose utredningens önskemål

i detta avseende.

Utredningen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsen inte skall få medge

att investeringsfonder tas i anspråk för lokaliseringspolitiska ändamål. Jag

vill erinra om att denna fråga behandlades i prop. 1964: 185 angående riktlinjer

för en aktiv lokaliseringspolitik in. m. Jag framhöll därvid att investeringsfondernas

primära uppgift har varit och även i fortsättningen

måste vara att utgöra ett verksamt medel i den konjunkturutjämnande

politiken. Riksdagen hade inget att erinra häremot och jag finner ingen

anledning att frångå 1964 års beslut. Jag vill emellertid erinra om att investeringsfondslagstiftningen

medger att fonderna tas i anspråk om det med

hänsyn till läget på arbetsmarknaden och övriga förekommande omständigheter

befinns vara av synnerlig vikt för det allmänna att viss investering

görs. Härmed avses främst investeringar i våra på export inriktade

basindustrier och andra långsiktiga investeringar av betydelse för samhällsekonomin.

Utläggning av statliga industribeställningar för att stödja sysselsättningen

vid ett enskilt företag eller inom en bransch har förekommit i

viss omfattning under senare år. Utredningen anser att beställningarna

varit ett värdefullt komplement till andra sysselsättningsskapande åtgärder

och föreslår att industribeställningar även i fortsättningen skall kunna

läggas ut till enskilda företag vid varsel om definitiva driftinskränkningar

eller driftnedläggelser, dock inte i större omfattning än som är oundgängligen

nödvändigt för att ge arbetsförmedlingen rådrum för att anskaffa

nya anställningar eller anordna utbildning. Beställningar till enskilda företag

bör enligt utredningen kunna göras även när driften inskränks eller

läggs ned temporärt. Syftet skall i detta fall vara att göra det möjligt att

hålla personalen samlad så att produktionen snabbt kan återupptas. I fråga

om sådana fall bör dock särskild försiktighet iakttas och ingående undersökningar

och överväganden göras om anledningen till de aktuella avsättningssvårigheterna.

Beställning bör inte göras om svårigheterna beror på

otillfredsställande kostnadsläge e. d. i förhållande till övriga företag i branschen.

Utredningen förordar också att beställningar till en hel industribransch

skall kunna göras i samband med en allmän nedgång av sysselsättningen

inom branschen.

I remissyttrandena lämnas förslagen på denna punkt i allmänhet utan

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

erinran. Några remissinstanser understryker särskilt utredningens uppfattning

att man vid industribeställningar bör iaktta försiktighet så att önskvärda

strukturella förändringar inte motverkas. Konjunkturinstitutet avstyrker

i ett starkt kritiskt uttalande att stödbeställningar läggs ut punktvis

vid varsel om definitiv driftnedläggelse. Arbetsförmedlingarnas beredskapsgrad

bör i stället höjas så att permitteringarna blir så kortvariga som möjligt.

Även till stödbeställningar vid varsel om temporär driftinskränkning

eller driftnedläggelse ställer sig institutet avvisande.

Jag delar utredningens uppfattning att industribeställningar i sysselsättningsstödjande

syfte bör kunna göras även i fortsättningen. Fördelen med

sådana åtgärder är bl. a. att den berörda arbetskraftens speciella yrkesfärdigheter

kan nyttiggöras även under en nedgångsperiod och att annars

outnyttjad produktionskapacitet blir tagen i bruk samtidigt som statliga

och kommunala myndigheter samt arbetsmarknadsparternas organisationer

bereds rådrum för att överväga vilka åtgärder som kan vara påkallade

på längre sikt. För att beställningarna inte skall medföra att stöd utgår

till företag som är oräntabla på längre sikt är det som utredningen har

framhållit angeläget att verksamheten bedrivs med stor försiktighet. Fn

allmän förutsättning bör vara att arbetsmarknadsstyrelsen, innan beställningar

läggs ut, rådgör med kreditinrättningar och andra organ som kan

antas ha god kännedom om företaget. Beställningar till en hel industribransch

bör läggas ut endast efter prövning av Kungl. Maj :t.

Under år 1963 utlades även kommunala industribeställningar i sysselsättningsstödjande

syfte varvid statsbidrag utgick med 20 % av inköpssumman.

Utredningen anser att ett sådant bidrag kan erfordras även i

framtiden. Det torde i dessa fall inte vara praktiskt möjligt för arbetsmarknadsstyrelsen

att bestämma hos vilka företag beställningarna skall

läggas ut. Bidragen bör därför enligt min mening avse beställningar hos

en viss bransch. Liksom beträffande statliga beställningar branschvis anser

jag att avgörandet om bidrag till kommunala industribeställningar bör ligga

hos Kungl. Maj :t. Bidraget bör utgöra högst 20 %.

I cirkulär till statsmyndigheterna den 9 mars 1962 (nr 65) anbefallde

Kungl. Maj :t dessa att planera den statliga byggnads- och anläggningsverksamheten

på sådant sätt, att den i största möjliga utsträckning bidrog till

säsongutjämning. Utredningen föreslår att cirkuläret kompletteras med en

föreskrift om att planeringen skall ha till riktpunkt att den totala sysselsättningen

vintertid för samtliga statsmyndigheter i genomsnitt bör överstiga

sommarsysselsättningen med förslagsvis 10 %.

Även om 1962 års cirkulär i stort sett tillgodoser de önskemål utredningen

inser böra gälla i fråga om planeringen kan en viss överarbetning nu vara

motiverad. De intentioner som låg till grund för cirkuläret måste emellertid

ständigt vara aktuella i myndigheternas handlande om resultatet skall bli

det avsedda. Det bör vara en angelägen uppgift för länsarbetsnämnderna

s. 246 Kontrollera mot PDF

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

och byggarbetsnämnderna att medverka till att det offentliga byggandet —

såväl statligt som kommunalt — bedrivs på sådant sätt att sysselsättningen

i största möjliga utsträckning förläggs till vintertid.

Det viktigaste arbetsmarknadspolitiska medlet för att snabbt och på

kort sikt skapa ökad sysselsättning utgör beredskapsarbetena. Under de

senaste åren har drygt 2 milj. dagsverken årligen utförts vid sådana arbeten.

Upp till 16 000 man har varit sysselsatta vintertid medan sysselsättningen

under sommaren varit endast ungefär en tiondel därav. Denna

möjlighet till mycket stora variationer allt efter konjunktur- och säsongsvängningarna

är en av beredskapsarbetenas största fördelar som arbetsmarknadspolitiskt

instrument. De arbeten som utförts såsom beredskapsarbeten

har tillgodosett många angelägna behov. Under åren 1958—1965

bär nybyggts 300 mil allmänna vägar och 270 mil skogsvägar. Närmare

350 mil vägar har varit föremål för omläggningsarbeten. Kostnaden för

berörda vägarbeten uppgår till 1,6 miljarder kr. och beräknas utgöra 34 %

av de totala investeringarna i landsbygdens vägnät. Enbart under den

gångna delen av 1960-talet har drygt 200 000 hektar skogsmark varit föremål

för skogsvårdande åtgärder. En avsevärd del av vatten- och avloppsledningarna

i Norrland har kommit till stånd såsom beredskapsarbeten.

Hamnar har förbättrats, flottleder rensats, naturvårdsarbeten utförts och

kulturminnesmärken restaurerats. Vissa uppgifter om beredskapsarbetena

lämnas i följande sammanställning.

Beredskapsarbetena budgetåren 1960/61 och 1964/65

År

Sysselsatta

Upparbetade kostnader och statsbidrag

(milj. kr.), antal dagsverken

års-

medeltal

därav

handi-

kappade

Kostna-

der

Stats-

bidrag

Dags-

verken

Därav de fyra nordligaste

länen

Kost-

nader

Stats-

bidrag

Dags-

verken

1960/61

1964/65

3 496

9 329

759

3 304

265

757

231

552

''1 000 000

2 309 000

150

466

133

338

>520 000

1 319 000

1 Beräknat antal

Beredskapsarbetena har till största delen varit förlagda till de områden

av landet där sysselsättningssvårigheter har förelegat. Därav följer att

arbetena har varit lokaliserade främst till de s. k. skogslänen, särskilt till

Norrbottens län. Såsom utredningen påpekar har koncentrationen till vissa

län medfört att det i regel inte görs någon jämförande bedömning över kommun-

och länsgränser av den relativa angelägenheten hos skilda slag av projekt.

På längre sikt kan härigenom uppkomma risker för en snedvridning

av de samhälleliga investeringarna. Särskilt beträffande vägbyggandet, inom

vilket huvuddelen av beredskapsarbetena hittills har bedrivits, aktualiseras

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19G6

behovet av en samlad bedömning. 131. a. för att åstadkomma en geografisk

spridning av beredskapsarbetena på vägar liar arbetslösa från norrlandslänen

i viss utsträckning hänvisats till arbetsprojekt i södra och mellersta

Sverige, s. k. storarbetsplatser. Genom att arbetena förlagts i närheten av

orter med otillfredsställt behov av arbetskraft har möjligheterna att överföra

vederbörande till arbete i öppna marknaden förbättrats. Jag finner

det i likhet med utredningen önskvärt att urvalet av arbetsobjekt för beredskapsarbeten

i ökad utsträckning frigörs från beroendet av de arbetslösas

bostadsort. Jag vill emellertid understryka att — såsom jag framhållit

beträffande den äldre arbetskraften — beredskapsarbeten även måste

bedrivas inom arbetslöshetsområdena. Svårigheterna att i längden finna

lönsamma objekt i tillräcklig omfattning i dessa områden gör det dock

nödvändigt att arbetsplatserna där i första hand reserveras för äldre och

lokalt bunden arbetskraft.

Valet av arbetsobjekt för beredskapsarbeten erbjuder många problem.

Helst bör arbetena uppfylla en rad olika krav. Objekten bör sålunda vara

så aktuella och angelägna att de under alla omständigheter kan beräknas

komma till utförande under de närmaste åren. Med hänsyn till säsongvariationerna

i sysselsättningen måste möjligheter föreligga att i stor utsträckning

driva arbetena under vintern. Arbetena bör också kunna avbrytas

snabbt. En stor del av arbetsstyrkan bör vidare kunna rekryteras bland

arbetskraft som saknar yrkeserfarenheter på det aktuella området. I ett

arbetsmarknadsläge som i stort sett präglas av full sysselsättning men med

lokal arbetslöshet bör sådana projekt undvikas som medför betydande

sekundära verkningar i form av ökat arbetskraftsbehov. Arbetena bör

därför vara av sådan art att lönerna utgör en stor andel av de totala kostnaderna.

I varje fall en del av objekten bör vara lokaliserade med hänsyn

till arbetslösa som är lokalt bundna.

Det är i praktiken närmast omöjligt att finna objekt som uppfyller alla

de nämnda kraven. Enligt min mening måste dock ett av de angivna kraven

under alla förhållanden uppfyllas, nämligen att arbetena skall vara

angelägna. Jag anser det vidare starkt önskvärt att finna objekt vid vilka

dagsverkskostnaden inte är alltför hög. Under budgetåret 1964/65 varierade

dagsverkskostnaden från 95 kr. vid skogsvårdsarbeten till 400 kr. vid vägarbeten

och 600 kr. vid husbyggnadsarbeten. Variationerna inom de olika

objektgrupperna är emellertid också stora. Byggandet av skogsvägar är

exempelvis relativt billigt med en genomsnittlig dagsverkskostnad på ungefär

220 kr. I övrigt kan egentligen endast skogsvårdsarbeten samt arbeten

avseende naturvård och kulturminnesvård uppvisa lägre dagsverkskostnader.

Det är sålunda ingen enkel uppgift att finna angelägna dagsverksbilliga

projekt för beredskapsarbeten, dvs. arbeten med en relativt liten insats

av maskiner och materiel. Trots detta har arbetsmarknadsstyrelsen lyckats

vidga denna sektor betydligt under senare tid. Det är angeläget att dessa

s. 248 Kontrollera mot PDF

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

strävanden i det nuvarande konjunkturläget fortsätter med oförändrad

intensitet. Läget blir givetvis ett annat i en nedåtgående konjunktur då det

kan vara en fördel att beredskapsarbetena får spridningseffekter till andra

delar av näringslivet.

Såsom utredningen framhållit bör inga inskränkningar gälla i fråga

om användningen av maskinella hjälpmedel eller yrkesarbetare vid beredskapsarbetena.

Dessa skall så långt möjligt drivas lika rationellt som andra

arbeten. På grund härav skärps emellertid ytterligare kraven på att särskilt

under en högkonjunktur välja dagsverksbilliga arbetsobjekt som kan drivas

rationellt med en ringa insats av maskiner och vid vilka större delen av

arbetsstyrkan inte behöver ha specialiserade yrkeskunskaper.

Av vad utredningen har anfört framgår att de i och för sig dagsverksbilliga

skogsvårdsarbetena har dragit avsevärt högre kostnader än den i

förväg beräknade s. k. normalkostnaden för arbeten av detta slag. Medan

normalkostnaden för sådana skogsvårdsarbeten som utfördes som beredskapsarbeten

under budgetåret 1962/63 beräknades till 9,1 milj. kr. blev

de verkliga kostnaderna 37,1 milj. kr. Skillnaden förklaras delvis av att en

stor del av arbetsstyrkan utgjordes av svårplacerad arbetskraft. Vissa förhållanden

därutöver har ofrånkomligen bidragit till att kostnaderna blivit

högre än normalt. Det framstår emellertid som angeläget att kostnadsfrågorna

ägnas ökad uppmärksamhet oavsett om objekten drar låga eller höga

dagsverkskostnader. Vidare torde det finnas anledning att söka få fram

mera realistiska beräkningar av normalkostnaden.

F. n. gäller en karenstid på sex dagar innan en arbetslös får hänvisas

till beredskapsarbete. Vidare prövas i varje individuellt fall behovet att

sysselsätta den arbetslöse i beredskapsarbete. Utredningen föreslår att båda

dessa villkor för hänvisning till beredskapsarbete skall upphävas. Remissinstanserna

har delade uppfattningar i frågan. Eftersom ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen utgår först efter en karenstid på fem dagar finner

jag det för min del inte lämpligt att andra regler tillämpas beträffande

hänvisning till beredskapsarbeten. Innan hänvisning sker skall arbetsförmedlingen

i första hand försöka skaffa arbete på öppna marknaden. Även

av detta skäl torde en karenstid vara lämplig. Karenstiden bör alltså behållas

men förkortas till fem dagar. I sammanhanget förtjänar påpekas att det

i 1964 års centrala överenskommelse mellan arbetsgivareföreningen och

landsorganisationen finns en bestämmelse om att arbetstagare på vissa

villkor är berättigad till permitteringslön under högst 10 dagar.

En behovsprövning kan enligt min mening inte undvaras vid hänvisning

till beredskapsarbeten. Eftersom beredskapsarbete inte i varje situation

kan erbjudas alla arbetslösa är ett visst urval nödvändigt. Hänsyn måste

då tas till den arbetslöses ålder, familjeförhållanden och lokala bundenhet.

Någon prövning av den arbetslöses behov av ekonomiskt stöd bör emellertid

inte utgöra förutsättning för att hänvisa honom till beredskapsarbete.

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år

Utredningen föreslår också att försök skall göras med att placera arbetslösa

i ordinarie arbeten, i första band hos väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Kostnaderna för denna verksamhet skulle bestridas från anslaget Allmänna

beredskapsarbeten in. in. Vissa försök att placera arbetslösa i ordinarie

vägarbeten har förekommit i begränsad omfattning. I den mån placering

av de arbetslösa vid ordinarie arbeten medför en sysselsättningsökning vid

dessa arbeten synes alternativet till särskilt anordnade beredskapsarbeten

ha vissa fördelar att erbjuda. I anslutning till utredningens förslag vill jag

därför förorda att försöksverksamheten vidgas. För att inte verksamheten

skall leda enbart till att de ordinarie vägarbetena utvidgas genom de anslag

som ställs till arbetsmarknadsverkets förfogande är det nödvändigt att

arbetsförmedlingen noggrant bevakar alla möjligheter att så snart som möjligt

placera de hänvisade i arbete på öppna marknaden. Jag vill vidare

framhålla att arbetslösa i enlighet med utredningens förslag bör inplaceras

i arbetslag, särskilda från den ordinarie verksamheten.

över huvud taget bör ytterligare ansträngningar göras för att överföra

dem som är sysselsatta i beredskapsarbete och arkivarbete liksom personer

som åtnjuter musikerhjälp till arbete i öppna marknaden. Var och

en som har sysselsättning i dessa former bör betraktas som aktuell sökande

hos arbetsförmedlingen. Följaktligen bör han erbjudas samma chanser till

arbete på öppna arbetsmarknaden som andra sökande. Vid en del större

beredskapsarbetsplatser kan det vara lämpligt att stationera en arbetsförmedlare

men i regel torde det vara tillräckligt med regelbundna besök

på arbetsplatserna från arbetsförmedlingens sida. Förmedlingsresultaten på

området synes böra följas genom regelbunden rapportering.

Vid beredskapsarbetsplatserna för handikappade skall enligt utredningens

förslag ett arbetslag bestående av arbetsvårdsassistent, läkare, platsledare

och kurator kontinuerligt följa de hänvisades utveckling och bedöma vad

som bör göras för att underlätta en återgång till arbete i öppna marknaden.

Vissa åtgärder i denna riktning har redan vidtagits av arbetsmarknadsstyrelsen.

Den begränsade tillgången på läkare gör det emellertid inte möjligt

att omedelbart genomföra utredningens förslag. Med hänsyn till angelägenheten

av att förutsättningarna för arbetsplacering på öppna marknaden

prövas med största omsorg finner jag det dock önskvärt att arbetslag

i enlighet med förslaget upprättas när så är möjligt.

Såsom framgått av min tidigare redogörelse för utvecklingen av arbetsmarknadspolitiken

har denna från att ha varit en rent kommunal angelägenhet

allt mer övergått till att bli en statlig uppgift. Arbetslöshetskungörelsens

bestämmelse att beredskapsarbeten företrädesvis bör anordnas

i kommunal regi måste nu betraktas såsom föråldrad. Denna bestämmelse

bör därför utgå i enlighet med utredningens förslag.

När det finns ordinarie statsbidragsbestämmelser för ett visst slag av

arbete skall dessa enligt arbetslöshetskungörelsen tillämpas även om arbetet

utförs som beredskapsarbete. Vid kommunala beredskapsarbeten avseende

s. 250 Kontrollera mot PDF

250 Kungl. Mnj:ts proposition nr 52 år 1966

objekt, som i vanliga fall inte är statsbidragsberättigade, ntgår statsbidrag

enligt arbetslöshetskungörelsen efter en normalbidragsprocent, vars storlek

arbetsmarknadsstyrelsen årligen fastställer på grundval av antalet skattekronor

per invånare och den totala skattebelastningen inom kommunen.

Endast i de fyra nordligaste länen har normalbidragsprocenten överstigit

20. Vare sig bidraget utgår enligt arbetslöshetskungörelsen eller enligt

annan författning kan det jämkas av arbetsmarknadsstyrelsen. Jämkning

till 50 % har generellt tillämpats i fråga om bidrag till s. k. utearbeten för

svårplacerade. Även i övrigt har bidragen jämkats i stor omfattning. I enstaka

fall har bidraget jämkats upp till 90 % av totalkostnaden. Bidrag kan

utgå också för vissa kommunala lånekostnader i samband med statskommunala

beredskapsarbeten om arbetslöshetskostnaderna i kommunen uppgår

till mer än 50 öre per skattekrona. Uetta s. k. årskostnadsbidrag saknar

emellertid sedan länge praktisk betydelse.

Utredningen föreslår att statsbidrag till kommunala beredskapsarbeten,

som inte är statsbidragsberättigade enligt särskild författning, skall utgå

med 33%. Detta innebär en betydande förenkling av bidragsgivningen.

I fråga om de totala bidragskostnaderna innebär förslaget inte några större

förändringar, eftersom jämkning av bidragen under senare år ägt rum

i stor omfattning, men det torde vara värdefullt för kommunerna att i förväg

veta vilken bidragsprocent de kan räkna med om ett arbete utförs

såsom beredskapsarbete. Ett ytterligare skäl för utredningens förslag är

att de nuvarande bidragsreglerna bygger på en skattedifferentiering av bidragen.

Denna differentieringsprincip har i huvudsak övergivits i samband

med tillkomsten av de statliga skatteutjämningsbidragen. Jag biträder alltså

förslaget att bidrag som regel skall utgå med 33 %. Utredningens förslag

att årskostnadsbidraget skall avskaffas förordar jag likaledes såvitt det

avser bidrag till beredskapsarbeten. Bestämmelsen att kommun kan åläggas

att erlägga s. k. dagavgift till staten för arbetslös som placeras i statligt

beredskapsarbete — vilken inte tillämpats sedan år 1958 -— bör också

i enlighet med utredningens förslag avskaffas.

Utredningen har föreslagit att statsbidraget till kommunala arkivarbetsplatser,

vilket nu utgår med 20 % av arkivarbetarens lön, höjs till 50 %.

Enligt min mening bör statsbidraget till dessa liksom till andra kommunala

beredskapsarbeten utgå med 33 %.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör alltjämt ha möjlighet att jämka statsbidragen

till kommunala beredskapsarbeten. Jämkning uppåt av bidragen bör

dock kunna medges endast när det gäller kommun med hög och långvarig

arbetslöshet samt med sjunkande befolkningstal. Någon viss procentsats

intill vilken jämkning skall kunna ske bör inte fastställas. Allmänt bör

dock gälla att jämkningsmöjligheten utnyttjas återhållsamt. Endast i rena

undantagsfall bör bidraget kunna jämkas mera väsentligt.

Enligt nuvarande bestämmelser kan beredskapsarbeten utföras även för

s. 251 Kontrollera mot PDF

251

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 19(Sfi

enskildas räkning. Det iir huvudsakligen ekonomiska och ideella föreningar

samt stiftelser som på detta sätt får arbeten utförda. Arbetena utförs i

statlig regi och de enskilda deltar i kostnaderna med s. k. intressentbidrag.

Utredningen föreslår att sådana arbeten fortfarande skall kunna utföras

och då även i kommunal eller enskild regi. Bidrag bör enligt utredningen

kunna utgå enligt nu gällande regler, vilket innebär att i särskild författning

gällande bidragsregler skall tillämpas i de fall sådan författning finns

och att i övriga fall enskild skall bidra med belopp vartill värdet av arbetet

för honom kan uppskattas.

Såsom jag tidigare anfört är det önskvärt att objektvalet för beredskapsarbeten

kan vidgas. Eftersom utredningens förslag synes ägnat att medföra

ökade valmöjligheter biträder jag förslaget. Liksom beträffande bidraget

till andra beredskapsarbeten bör bidraget även i dessa fall kunna

jämkas när arbete utförs i områden med hög och långvarig arbetslöshet

samt med sjunkande befolkningstal.

När arbetsmarknadsstyrelsen inrättades år 1947 beslöts att styrelsen

skulle ha egen byggande verksamhet. Som ett avgörande skäl för detta beslut

anfördes att den centrala arbetsmarknadsmyndigheten borde ha möjligheter

att oberoende av andra myndigheter snabbt och effektivt ingripa med

offentliga arbeten. Av material som utredningen redovisat framgår att av

det totala antalet sysselsatta i beredskapsarbeten under åren 1958—1964

mellan 10 och 20 % har varit sysselsatta i arbeten som har drivits i arbetsmarknadsstyrelsens

egen regi. Därutöver har styrelsen tidvis uppdragit åt

olika byggnadsfirmor att driva beredskapsarbeten för dess räkning. Under

de senaste åren har endast ett par procent av de till beredskapsarbeten

hänvisade varit sysselsatta i sådana arbeten. Till största delen har de projekt,

som styrelsen utfört i egen regi, utgjorts av vägarbeten.

Utredningen föreslår att arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet

successivt avvecklas. Som motiv härför hänvisar utredningen bl. a. till

att möjligheterna att snabbt få i gång beredskapsarbeten i en akut arbetslöshetssituation

har förbättrats avsevärt. Man synes därför enligt utredningens

mening inte behöva hysa några farhågor för att snabbheten och effektiviteten

i handlandet skall minska om den byggande verksamheten flyttas

över från arbetsmarknadsstyrelsen till resp. fackmyndigheter eller till

entreprenörer som de anlitar. Uppdelningen av beredskapsbyggandet i fråga

om likartade arbetsobjekt på flera myndigheter — i första hand på arbetsmarknadsstyrelsen

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — ter sig enligt

utredningens uppfattning irrationell och innebär på vissa punkter en dubbelorganisation,

som medför att resurserna splittras.

Remissinstanserna har delade uppfattningar om detta förslag. Byggnadsstyrelsen,

civilförsvarsstyrelsen, samarbetsdelegationen för de fyra nordliga

länen och länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrker förslaget. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig beredd att överta vägbyggandet in
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

klusive arbetena för handikappade. TCO förordar en försiktig avveckling

men pekar liksom vissa andra remissinstanser på att den kurativa verksamheten

inte får eftersättas. Arbetsmarknadsstyrelsen, skogsstyrelsen,

LO m. fl. avstyrker förslaget.

Arbetsmarknadsstyrelsens byggande verksamhet har varit ganska konstant

under flera år. Den starka expansionen av beredskapsarbetena har

i huvudsak skett genom att andra statliga myndigheter, entreprenörer m. fl.

har anlitats. Därigenom har arbetsmarknadsstyrelsens egen byggande verksamhet

kommit att svara för en allt mindre andel av beredskapsarbetena.

Såsom utredningen anför har inga färdigplanerade projekt som varit lämpliga

och behövliga som beredskapsarbeten blivit vilande under de senaste

åren därför att det saknats byggnadsresurser hos kommuner, statliga myndigheter

eller enskilda företag. Den ursprungliga motiveringen för att arbetsmarknadsstyrelsen

borde ha en egen byggande verksamhet har otvivelaktigt

försvagats genom denna utveckling.

Andra omständigheter har emellertid tillkommit som ger nya aspekter

på frågan. Under de senaste åren har särskilda beredskapsarbeten för handikappade

anordnats i allt större omfattning. Vid dessa arbeten måste arbetsledningen

besitta speciella kvalifikationer för att omhänderta den hänvisade

arbetskraften. Därutöver fordras tillgång till kurativ personal. Det är viktigt

att denna personal får aktivt stöd hos arbetsledningen. Arbetsmarknadsstyrelsens

arbetsledande personal har förvärvat omfattande erfarenheter

på detta område och styrelsen har genom kursverksamhet förbättrat

dess kvalifikationer ytterligare. Man kan rimligtvis inte ställa samma krav

på arbetsledningen hos andra statliga myndigheter eller hos privatföretag.

Detta synes mig vara ett starkt skäl för att arbetsmarknadsstyrelsen alltjämt

bör ha hand om en del av beredskapsarbetena för handikappade.

Främst torde det bli fråga om arbeten avsedda för personer med psykiska

eller sociala handikapp. Beredskapsarbete för handikappade i form av vägarbete

bör dock liksom tidigare kunna drivas såväl av arbetsmarknadsstyrelsen

som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Enligt min mening bör

sålunda inga skarpa gränser dras mellan de arbeten för handikappade som

arbetsmarknadsstyrelsen bör resp. inte bör handha. Frågan får avgöras

från fall till fall med hänsyn till arbetets art, de hänvisades handikapp

och möjligheterna att på bästa sätt omhänderta den hänvisade arbetskraften.

Även allmänna beredskapsarbeten bör arbetsmarknadsstyrelsen enligt

min mening alltjämt kunna driva i egen regi. Beredskapsarbeten på allmänna

vägar synes emellertid i första hand böra handhas av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Eftersom en betydande omsättning av personal

i samband med övergång till arbete i öppna marknaden bör kunna påräknas

särskilt vid de s. k. storarbetsplatserna och med hänsyn till de speciella

problem denna omsättning skapar bör dock arbetsmarknadsstyrelsen vara

oförhindrad alt när så befinns lämpligt även driva vägarbeten som all
-

s. 253 Kontrollera mot PDF

253

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

manna beredskapsarbeten. Arbetsmarknadsstyrelsen bör genom samråd

med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och andra byggande organ från fall

till fall klarlägga i vilken form arbetet kan drivas på billigaste sätt utan att

de arbetsmarknadspolitiska intressena eftersätts. Som en konsekvens av

att arbetsmarknadsstyrelsen föreslås behålla en byggande verksamhet bör

också dess förrådshållning bestå.

En ledande princip för arbetsmarknadspolitiken har länge varit att åtgärder

för att bereda de arbetslösa sysselsättning har företräde framför hjälp

i form av kontantunderstöd. Under kortare arbetslöshetsperioder är det

dock, bl. a. med hänsyn till behovet av rådrum för arbetskraftens omställning,

nödvändigt att genom arbetslöshetsförsäkringen och den kommunala

kontantunderstödsverksamheten ge ekonomiskt skydd. Enligt utredningens

mening bör denna utväg väljas i ökad utsträckning. Arbetslinjens företräde

framför understödslinjen får enligt utredningens uppfattning inte

tolkas så bokstavligt att varje arbetslös, som inte omedelbart kan hänvisas

till arbete i öppna marknaden, bör hänvisas till beredskapsarbete eller liknande

sysselsättning. För att öka kommunernas intresse för att utge kommunala

kontantunderstöd vid arbetslöshet föreslår utredningen att statsbidraget

till sådant understöd höjs från det nuvarande minimibidraget på 20 %

till 50 %.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker i sitt yttrande det stora värdet av

att arbetslinjen prioriteras och utgår från att någon ändrad attityd i detta

hänseende inte bör komma i fråga. De erkända arbetslöshetskassornas sainorganisation

framhåller att en överföring på arbetslöshetskassorna av kostnader

som tidigare legat på andra arbetslöshetsbekämpande åtgärder måste

aktualisera frågan om ökat statligt stöd till försäkringen. Inte heller LO

kan oreserverat instämma i ståndpunkten att kontantersättning bör tillämpas

i större utsträckning än hittills. Det primära målet för arbetsmarknadspolitiken

är att skapa arbetstillfällen för alla som önskar arbeta och inget

avkall kan enligt LO:s mening göras på denna princip. Endast i de fall då

arbetsmarknadspolitiken i övrigt inte kan lösa sysselsättningsproblemen för

arbetstagare i områden med ett krympande näringsliv och överskott på

arbetskraft bör kontantersättningar tillgripas.

Som jag tidigare har framhållit skall arbetsmarknadspolitiken syfta till

full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Därav följer att arbetslinjen

skall hävdas framdeles liksom hittills. Något annat torde inte heller utredningen

ha avsett. Självklart skall arbetslösa inte hänvisas till beredskapsarbete,

om lämpligt arbete står att erhålla på öppna marknaden. Om så

är fallet eller ej kan emellertid ofta inte avgöras utan att den arbetslöse

och arbetsförmedlingen haft viss tid på sig att undersöka arbetsmarknadens

möjligheter. I denna situation behövs möjligheter att ge kontantunderstöd

som ett tillfälligt skydd för den arbetslöse. Ivontanthjälpen erfordras därför

som ett medel att bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsförmed
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

lingen tid att analysera hans situation som underlag för en arbetsplacering.

Härigenom bör den arbetslöse få bättre hjälp till en varaktig lösning av

sina sysselsättningsproblem än genom rutinmässig hänvisning till beredskapsarbete.

Kontanthjälpens viktigaste uppgift är att i sådana sammanhang

ge ersättning för inkomstbortfallet. Den är därmed ett viktigt komplement

till de sysselsättningspolitiska åtgärderna.

Enligt min mening behöver frågan om kontanthjälpens ställning inom

arbetsmarknadspolitiken och frågan om ett vidgat skydd mot inkomstbortfall

vid arbetslöshet belysas mera allsidigt. I samband därmed bör lämpligen,

i överensstämmelse med önskemål som uttalats av riksdagen, även arbetslöshetsförsäkringen

övervägas på nytt. Jag ämnar begära Kungl. Maj :ts

bemyndigande att tillkalla sakkunniga med uppdrag att undersöka om och

hur ett mera omfattande skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet

bör byggas upp.

Tills vidare bör därför den nuvarande regleringen av de kommunala

kontantunderstöden behållas. Liksom f. n. bör statsbidrag utgå till kontantunderstödsverksamhet.

Som utredningen redovisar har dessa bidrag

under senare år inte i något fall överstigit minimibidraget, dvs. 20 %. Av

praktiska skäl bör bidraget därför nu sättas till detta procenttal, varvid man

undgår de invecklade beräkningar som skall göras enligt nuvarande regler.

Institut för arbetsmarknadsfrågor

Jag vill erinra om att föregående års riksdag i anledning av väckta motioner

om inrättande av särskilda fakulteter eller institutioner för arbetsmarknadsfrågor

beslöt att hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning rörande

de i motionerna berörda frågorna (motion I: 154 och II: 190, SU 90,

p. 6 rskr. 223). Kungl. Maj :t uppdrog i anledning härav åt universitetskanslersämbetet

att efter samråd med berörda organisationer utreda spörsmål

sammanhängande med forskning in. m. i arbetsmarknadsfrågor samt därefter

till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som utredningen kunde

föranleda.

De berörda frågeställningarna har ingående belysts såväl i föreliggande

förslag av Stockholms universitet som i yttrandena över förslaget. Universitetskanslersämbetet

uttalar mot bakgrund härav sammanfattningsvis att

ämbetet finner förslaget väl motiverat och att det föreslagna institutet bör

kunna utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän aktivering och samordning

av den på skilda håll inom landet förekommande forsknings- och

utbildningsverksamheten på detta centrala och i betydelse växande område.

De skäl som anförts för att inrätta ett institut med de uppgifter som angetts

i Stockholms universitets förslag är enligt min mening övertygande. I samråd

med chefen för ecklesiastikdepartementet föreslår jag att ett institut för

arbetsmarknadsfrågor inrättas nästa budgetår.

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 dr 1966

Eu grundläggande tanke bakom det i motionerna ställda förslaget om

särskilda fakulteter eller institutioner för arbetsmarknadsfrågor var att

dessa skulle stå öppna för studier även för personer som saknade formell

kompetens för att bedriva universitetstudier men soin genom mångårig

praktisk erfarenhet förvärvat betydande kunskaper och erfarenheter på

dessa områden. I motionerna pekades härvid särskilt på de fackliga förtroendemännen

men det underströks att studierna skulle vara öppna för

alla intresserade.

Stockholms universitets förslag syftar bl. a. till att tillgodose utbildningsönskemål

av detta slag. Institutet bör sålunda enligt förslaget verka för

anordnande av högre utbildning av personer som är verksamma inom arbetsmarknadens

institutioner och organisationer. Även enligt min uppfattning

är det i hög grad angeläget att institutet kan meddela sådan utbildning. Möjligheten

att bli delaktig av denna utbildning bör naturligtvis inte vara beroende

av att vederbörande kan hänvisa till en formell anknytning till

nämnda organ utan den bör, i enlighet med vad motionärerna uttalat, stå

öppen för alla intresserade som kan bedömas vara i stånd att tillgodogöra

sig utbildningen.

Vad gäller institutets uppgifter i fråga om utbildning och forskning delar

jag helt universitetskanslersämbetets uppfattning att institutet bör kunna

utvecklas till ett betydelsefullt organ för allmän aktivering och samordning

av verksamheten på området. Jag kan sålunda även i dessa delar helt ansluta

mig till vad som föreslagits i universitetets skrivelse.

Institutets konstruktion enligt förslaget synes i huvudsak ändamålsenlig

med tanke på de uppgifter som skall ankomma på detsamma. Jag vill emellertid

förorda att institutet lyder direkt under universitetskanslersämbetet

som central förvaltningsmyndighet och ledes av en av Kungl. Maj :t utsedd

styrelse.

Institutet bör erhålla den personaluppsättning som förutsatts i förslaget

— en föreståndare, en forskarassistent, 1 000 assistenttimmar samt biträdespersonal.

Föreståndaren för institutet bör i denna sin egenskap åläggas att

meddela forskarhandledning och forskarundervisning enligt föreskrifter

som meddelas av universitetskanslersämbetet. Föreståndaren bör tillika

vara skyldig att förrätta examination inom sitt ämnesområde.

Jag finner det angeläget att institutet får en nära anknytning till Stockholms

universitet. Föreståndaren för institutet bör sålunda ha säte och

stämma såväl i den samhällsvetenskapliga som i den juridiska fakulteten i

frågor som rör institutets verksamhetsområde. Föreståndaren liksom institutets

lärarpersonal i övrigt bör av universitetet utnyttjas såsom speciallärare

eller timlärare för undervisningen vid universitetet. Såsom universitetskanslersämbetet

förutsatt bör institutet lokalmässigt förläggas i anslutning

till Stockholms universitet och det bör därmed kunna utnyttja universitetets

resurser i olika hänseenden, bl. a. i fråga om bibliotek. Institutets

medelsförvaltning bör omhänderhas av universitetet.

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Enligt universitetets förslag bör föreståndaren för institutet ha goda vetenskapliga

kvalifikationer samt vara lämplig att leda institutets verksamhet.

Han skulle utses av Kungl. Maj :t efter förslag av konsistoriet vid Stockholms

universitet. Hans ställning skulle markeras av att han skulle ha professors

lön.

Några remissinstanser har föreslagit att innehavaren av tjänsten som

föreståndare skall utses på samma sätt som professor vid universitet. I likhet

med vad som under beredningen av ärendet inom universitetskanslersämbetet

anförts av fakultetsberedningen för rätts- och samhällsvetenskaperna

finner jag det angeläget att föreståndaren väl fyller de i universitetets

förslag uppställda kraven men att med hänsyn till tillgången på lämpliga

personer det sedvanliga sättet för tillsättning av professor i nuläget inte ger

tillräckliga garantier för att man kan förvärva lämplig person.

Såsom förutsatts i förslaget bör föreståndaren ha lön som professor.

Tjänsten bör placeras i lönegrad Be 3. Beträffande medelsbehovet för institutet

för nästa budgetår torde jag få återkomma i det följande vid behandlingen

av anslagsfrågor för budgetåret 1966/67.

Anslagsberäkningar

Jag övergår härefter till att redovisa mina anslagsberäkningar för nästa

budgetår.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar. Den utvidgning och intensifiering

av den arbetsmarknadspolitiska verksamheten som mina förslag i det föregående

syftar till återverkar givetvis på arbetsmarknadsstyrelsens arbetsbörda.

På grund härav föreslår jag en ökning av personalen vid flertalet av

styrelsens byråer. Arbetsförmedlingsbyrån bör sålunda förstärkas med tre

tjänster som förste byråsekreterare i Ae 23 för handläggning av frågor rörande

omskolningsverksamheten och den utländska arbetskraftens anpassning

i vårt land. För samma ändamål beräknar jag vidare medel för en

förste byråinspektör i Ae 21.

Vid yrkesvägledningsbyrån bör inrättas en tjänst som byrådirektör i Ae 25

med uppgift att svara för yrkesvägledningsverksamhet bland vuxna.

Den pågående utbyggnaden av verkstäder för handikappade har medfört

ökad tillströmning av statsbidragsärenden till arbetsvårdsbyrån. De förslag

till vidgad bidragsgivning, som jag lägger fram i det följande medför ytterligare

belastning på byrån. Jag föreslår därför att byrån tillförs en byrådirektör

i Ae 25 och en förste byråsekreterare i Ae 23.

Den stora omfattningen av de skogliga beredskapsarbetena gör det nödvändigt

att förstärka den tekniska byrån för planeringen av dessa ärenden.

Jag föreslår att en tjänst som byrådirektör i Ae 25 inrättas för ändamålet.

Försäkringsbyrån bör tillföras en ny tjänst som förste byråsekreterare

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är 1906

i Ae 23 med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter som föranletts av nya

bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen.

Vid kameralbyrån hör tillkomma eu tjänst som förste byråingenjör i

Ae 23 med ansvar för upphandling i samband med styrelsens bostadsförläggningsverksamhet.

På grund av den ökade arbetsbelastningen vid byrån

beräknar jag vidare medel för en amanuens.

Därjämte beräknar jag medel för två kanslister avsedda för arbetsförmedlingsbyrån

och kameralbyrån samt för två kansliskrivare och två kontorister.

Vad gäller anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal föreslår jag

en uppräkning med 300 000 kr. Jag beräknar därvid i anslutning till vad

statskontoret anfört i sitt remissyttrande över styrelsens anslagsframställning

200 000 kr. för personal för fortlöpande rationaliseringsarbete inom

arbetsmarknadsverket. Återstoden av beloppet avses för att tillgodose personalbehov

för personalutbildning samt för centrala planeringsuppgifter

rörande byggarbetsmarknaden.

Jag föreslår slutligen att två tjänster som förste byråsekreterare i Ag 23

resp. Ag 21, båda vid arbetsförmedlingsbyrån, samt en tjänst som byrådirektör

i Ag 25 vid utredningsbyrån ombildas till extra ordinarie.

Arbetsmarknadsstyrelsen har föreslagit vissa arrangemang för fortsatt

svenskt deltagande i den internationella organisationen för utbyte av praktikanter

på det tekniska området (IAESTE) sedan Svenska industrins praktiknämnd,

som hittills representerat Sverige i organisationen, numera lagt

ned sin verksamhet. I detta läge finner jag att frågan om fortsatt svensk

anslutning till IAESTE bör lösas i huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens

förslag. Som statskontoret framhållit i sitt yttrande bör dock formerna

för verksamheten inte läggas fast redan nu utan möjligheten att

välja andra lösningar bör stå öppen om sådana framdeles kan visa sig ändamålsenligare.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör tills vidare få avdela erforderlig

personal för ifrågakommande sekreterargöromål. Kostnaden för medlemsavgift

till IAESTE bör bestridas från styrelsens omkostnadsanslag.

Ackvisitionen av lämpliga praktikplatser samt förmedling av in- och utländska

praktiksökande torde ingå i arbetsförmedlingens arbetsuppgifter.

Anslaget bör föras upp med (13 400 000 + 1 422 000) 14 822 000 kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader. Med hänvisning till den sammanställning

som återgetts i det föregående i samband med redovisningen

av arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning (s. 150) förordar jag att

anslaget för nästa budgetår förs upp med (3 920 000 + 540 000) 4 460 000 kr.

Jag har härvid räknat in 204 000 kr. för engångsanskaffning av inventarier.

Arbetsförmedlingen: Avlöningar. Vid behandlingen tidigare av arbetsförmedlingens

ställning och uppgifter har jag förordat en fortsatt utbyggnad

av den allmänna förmedlingen, yrkesvägledningen och arbetsvärden med

tyngdpunkten lagd på den allmänna förmedlingen. Vidare har jag uttalat

mig för att särskilda tjänster inrättas för aktiveringsuppgifter. Med hän9

— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 52

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1966

visning till vad jag därvid anfört beräknar jag medel för dels 20 tjänster

som förste inspektör i Ae 21 (för aktiveringsuppgifter), dels 5 tjänster som

förste inspektör i Ae 21, 20 tjänster som inspektör i Ae 19 och 20 tjänster

som förste assistent i Ae 16 (allmän förmedling), dels 5 tjänster som konsulent

i Ae 21 (yrkesvägledning) och dels 5 tjänster som förste inspektör i

Ae 21, 10 tjänster som inspektör i Ae 19 och 5 tjänster som förste assistent

i Ae 16 (arbetsvärd). För yrkesvägledningsverksamheten bör dessutom inrättas

5 tjänster som förste konsulent i Ae 23.

För försvarsärenden beräknar jag medel för två inspektörer i Ae 19.

Från anslagsposten Avlöningar till tillfällig personal bestrids kostnaderna

för ett stort antal extra tjänster trots att tjänsterna numera får anses ha

permanent karaktär. Jag föreslår att 100 av dessa tjänster extraordinariesätts,

nämligen 24 tjänster som förste inspektör i Ag 21 (planeringsuppgifter),

15 tjänster som inspektör i Ag 19 och 30 tjänster som förste assistent

i Ag 16 (allmän förmedling), 13 tjänster som amanuens/konsulent (yrkesvägledning)

samt 8 tjänster som inspektör i Ag 19 och 10 tjänster som

förste assistent i Ag 16 (arbetsvärd).

Med hänvisning till vad arbetsmarknadsutredningen har anfört därom

har arbetsmarknadsstyrelsen hemställt om bemyndigande att få disponera

1 milj. kr. av sakanslag för tillfälliga personalförstärkningar. Jag anser

mig inte kunna biträda förslaget att avlöningskostnader bestrids från sakanslag.

För att styrelsen vid akuta behov skall kunna temporärt sätta in

erforderlig personal föreslår jag i stället att anslagsposten Avlöningar till

tillfällig personal räknas upp. Under erinran om att under anslagsposten

för innevarande budgetår har tagits upp ett belopp av 325 000 kr. för sådant

ändamål beräknar jag för nästa budgetår ett ytterligare belopp av 675 000 kr.,

motsvarande ca 25 helårstjänster. Därutöver beräknar jag ett belopp av

115 000 kr. för personal för skriv- och kontorsgöromål. Genom beslut den

12 november 1965 har Kungl. Maj :t föreskrivit att vid arbetsnämnden i

Stockholms stad skall inrättas en tjänst som konsulent i högst Ag 21 med

uppgift att bistå utländska medborgare med råd och upplysningar. För denna

tjänst bör beräknas ett belopp av 30 000 kr. under anslagsposten.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen beräknar jag en ökning av beloppet

för arvoden till yrkesvalslärare med 445 000 kr. För arvoden till länsarbetsnämndernas

läkare bör medelsanvisningen ökas med 60 000 kr.

Såsom styrelsen föreslagit bör aspirantrekryteringen ökas från 76 till

100 årsaspiranter. Jag beräknar det ökade medelsbehovet för ändamålet

till 430 000 kr.

Till följd av att studerande vid socialinstituten inte längre uppbär lön

från arbetsmarknadsverket vid praktiktjänstgöring inom arbetsförmedlingen

kan medlen för avlöningar till praktikanter minskas med ca 163 000 kr.

1961 års storstadsutredning (SOU 1964:56) och arbetsmarknadsstyrelsen

har föreslagit att arbetsnämnden i Stockholms stad och länsarbetsnämnden

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är lbtiti

i Stockholms län sammanslås till en gemensam nämnd. För sammanslagningen

talar att stadens arbetsförmedling i praktiken svarar för eu betydande

del av förmedlingsuppgifterna inom hela storstockholmsområdet.

I fråga om tjänstemannaförmedling, förmedling av sjukvårdspersonal, hyggarbetsmarknad

och försvarsärenden äger redan ett nära samarbete rum.

Arbetsmarknaden i storstockholmsområdet bildar en enhet. Jag föieslår

därför att de båda nämnderna sammanslås. Såsom arbetsmarknadsstyrelsen

föreslagit bör detta ske den 1 juli 19G6. Bortsett från att verksamheten

i staden och länet härigenom kommer att ställas under en gemensam ledning

kan några större förändringar i personalorganisationen inte göras.

Frågan om den närmare utformningen av personalorganisationen bör prövas

i samband med statskontorets pågående översyn av arbetsmarknadsverket.

Därvid torde erfarenheterna av den nya organisationen bli till

nytta vid ämbetsverkets arbete. I detta sammanhang föreslår jag därför

endast att av de båda tjänsterna som arbetsnämndsdirektör resp. länsarbetsdirektör

i Bo 1 den ena ändras till tjänst som chef för den gemensamma

nämnden och den andra till tjänst som ställföreträdande chef. Båda

tjänsterna bör vara ordinarie. Lönegradsplacering och tjänstebenämning

torde i annat sammanhang få underställas riksdagens lönedelegation. I övrigt

bör Kungl. Maj :t äga meddela föreskrifter om erforderliga övergångsanordningar

i samband med sammanslagningen.

Anslaget bör föras upp med (66 750 000 + 5 490 000) 72 240 000 kr.

Arbetsförmedlingen: Omkostnader. Med hänvisning till den sammanställning

som återgetts i det föregående i samband med redovisningen av

arbetsmarknadsstyrelsens anslagframställning (s. 160) förordar jag, att

anslaget för nästa budgetår förs upp med (16 045 000 + 2 925 000) 18 970 000

kr. Jag har härvid räknat in 746 000 kr. för engångsanskaffningar för bilar,

telefonväxlar och inventarier.

Allmänna beredskapsarbeten. Stora svårigheter att tillgodose efterfrågan

på arbetskraft har präglat arbetsmarknaden under år 1965 liksom

under de närmast föregående åren. Antalet vid mitten av varje månad kvarstående

lediga platser hos arbetsförmedlingen ökade under våren och försommaren

1965 betydligt starkare än som hittills varit säsongmässigt normalt

och låg under tredje kvartalet i genomsnitt 8 600 platser högre än under

motsvarande period år 1964. Svårigheterna att rekrytera arbetskraft återspeglades

också i en gradvis minskning av antalet tillsatta platser i förhållande

till antalet lediga platser. Under fjärde kvartalet 1965 inträdde emellertid

en viss förändring av arbetskraftsläget inom industrin. Rekryteringen av

andra än yrkesarbetare gick då betydligt lättare än tidigare under året.

Bristen på yrkesarbetare kvarstod dock.

Skillnaderna i arbetsmarknadsläget mellan landets olika delar är alltjämt

stora. Arbetskraftsbristen är särskilt kännbar i södra och mellersta delarna

av landet och framför allt i storstadsområdena, medan vissa sysselsättnings
-

s. 260 Kontrollera mot PDF

260 Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1566

svårigheter i synnerhet för äldre och ortsbunden arbetskraft förekommer

i skogslänen, främst i de båda nordligaste länen. Sysselsättningsläget har

emellertid blivit bättre än tidigare för skogslänens befolkning.

Arbetslösheten har under år 1965 varit mycket låg. I skogslänen har det

månatliga antalet hos arbetsförmedlingen registrerade arbetslösa minskat

med i genomsnitt 1 100 från år 1964 till år 1965. Månadsmedeltalet arbetslösa

i storstadsområdena har minskat med 350. I övriga delar av södra och

mellersta Sverige bär antalet däremot ökat med 300. Minskningen av arbetslösheten

har sålunda främst varit koncentrerad till skogslänen. Under slutet

av år 1965 och början av innevarande år har arbetslösheten på grund av

den stränga vintern varit större än vid motsvarande tid ett år tidigare.

Den arbetsförmedlande verksamheten har bedrivits intensivt för att tillgodose

efterfrågan på arbetskraft. Genom denna aktivitet har arbetsmarknaden

tillförts tidigare inte utnyttjad arbetskraft i främsta rummet kvinnor

men även äldre och handikappad arbetskraft. Samtidigt har den inter1

okal a förmedlingsverksamheten pågått med hög intensitet. Under budgetåret

1964/65 har sålunda arbetsförmedlingen tillsatt mer än 78 000 platser

med sökande från annan ort och i detta sammanhang har i runt tal 25 000

personer erhållit ekonomiskt stöd i någon form i samband med utflyttning

från arbetslöshetsort.

För att minska efterfrågan på arbetskraft inom byggnads- och anläggningsområdet

har för det statliga byggandet gällt föreskrifter om en begränsning

av antalet sysselsatta under tiden maj—oktober 1965. Därjämte

har skärpta bestämmelser utfärdats beträffande igångsättning av s. k. oprioriterade

byggen i områden med hög aktivitet inom byggnadsindustrin.

Med hänsyn till de planer på fortsatt produktionsutvidgning och nyrekrytering

av personal som föreligger inom industrin är det sannolikt, att den

bristande balansen mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft kommer

att bestå. Allmänt sett torde dock förutsättningar finnas för en bättre

balanserad arbetsmarknad under år 1966 än under år 1965. Även beträffande

skogslänen synes förutsättningar finnas för en fortsatt förbättring i relationerna

mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Inom byggnadsverksamheten

har dock de ovanligt ogynnsamma väderleksförhållandena

under denna vinter medfört att många byggnadsföretag blivit avsevärt försenade.

Detta kommer sannolikt att leda till en stark anspänning inom byggnadsarbetsmarknaden

under våren och sommaren 1966.

Trots ett allmänt gott sysselsättningsläge behövs speciella sysselsättningsskapande

åtgärder för äldre och ortsbunden arbetskraft, som endast under

högsäsong kan få mer eller mindre tillfällig sysselsättning i öppna marknaden.

Det är i synnerhet äldre skogs- och jordbruksarbetare som i skogslänen

bereder arbetsförmedlingen placeringssvårigheter till följd av minskade

försörjningsmöjligheter vid mindre jordbruk och försämrad tillgång

till kompletteringsarbete i skogsbruket. Men även äldre byggnads- och an
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 är 1966

261

läggningsarbetare och arbetare med begränsade yrkeskunskaper har under

lågsäsong svårigheter att finna sysselsättning. Trots ökad omskolningsverksamhet

och intensifierad interlokal förmedling kvarstår behov av

sysselsättning i beredskapsarbeten främst i de nordligaste länen. Den 15

december 1965 sysselsattes sålunda i allmänna beredskapsarbeten 5 891

personer mot 7 250 vid samma tidpunkt år 1964. Av de sysselsatta var 48,6 %

i åldersgruppen 45—59 år och 19,3 % i åldern 60 år och däröver. Av det

totala antalet sysselsatta var 43 % hemmahörande i Norrbottens län och

av dessa var 53,0 % i åldern 45—59 år och 21,2 % i åldern 60 år och däröver.

Det totala antalet dagsverken utförda vid allmänna beredskapsarbeten

framgår av följande sammanställning.

Arbetsobjekt

Antal dagsverken

1963/64

1964/65

Vägar........................................

I 031 400

861 0001

därav de 4 norra länen.......................

762 900

638 000

Skogsvårdsarbeten..............................

300 600

93 000

därav de 4 norra länen.......................

282 300

50 000

Andra arbeten.................................

385 100

42S 000

därav de 4 norra länen.......................

289 600

284 000

Industribyggen................................

SO 200

no 000

därav de 4 norra länen.......................

66 100

147 000

Totalt hela riket...............................

1 997 300

1 534 000

Därav de 4 norra länen........................

1 400 900

1 119 000

1 Inklusive 115 000 dagsverken vid s. k. storarbetsplatser i södra och mellersta Sverige för arbetslösa

från skogslänen.

Såsom framgår av sammanställningen utfördes under budgetåret 1964/65

ca 1,5 milj. dagsverken vid allmänna beredskapsarbeten, varav 72 % i de

fyra nordligaste länen. Av dagsverksvolymen avsåg 55 % vägarbeten, därav

ca 14 % vid storarbetsplatser i de södra och mellersta delarna av landet.

Av samtliga dagsverken på vägar föll tre fjärdedelar på de fyra nordligaste

länen och mer än hälften enbart på Norrbottens och Västerbottens län.

Kostnaderna för beredskapsarbetena belyses av sammanställning på s. 262.

Statens kostnader för beredskapsarbeten ökade mellan budgetåren 1963/64

och 1964/65 med ca 10 milj. kr. och de totala kostnaderna med ca 100

milj. kr. De höga kostnaderna för budgetåret 1964/65 beror på att industribyggen

i lokaliseringssyfte bedrivits i tre gånger större omfattning än

under budgetåret 1963/64. Vidare har kommunala objekt såsom skolor

in. m. ökat betydligt. Kostnaderna för vägarbetena har uppgått till 300

milj. kr., vilket är något lägre än 1963/64. Skogsvårdsarbetena kunde på

grund av väderleksförhållandena inte bedrivas i samma utsträckning som

budgetåret 1963/64.

10 — B i han g till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 52

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

Arbetsobjekt

Kostnader totalt

milj. kr.

Därav statens kostnader

milj. kr.

1963/64

1964/65

1963/64

1964/65

Vägar...........................

307,7

305,9

304,1

300,4

därav: allmänna vägar..........

265,6

263,0

265,0

259,5

skogsvägar..............

39,7

38,4

38,0

37,5

enskilda vägar...........

2,4

4,5

1,1

3,4

Skogsvårdsarbeten.................

38,7

9,3

33,1

7,7

Andra arbeten....................

148,7

185,5

79,9

91,7

därav: vatten- o. avl.arb.........

44,2

58,0

18,8

26,3

järnvägs- o spårarb.......

3,0

3,0

2,9

2,8

husbyggnadsarbeten......

militära arbeten, inkl. mili- tära hamn- och farledsar-

80,3

98,1

44,4

42,3

beten...................

2,4

10,0

2,4

10,0

diverse arbeten..........

18,8

16,4

11,4

10,3

Industribyggen...................

43.8

130,4

21,4

43,7

Sociala m. fl. kostnader.............

10,1

14,5

10,1

14,5

Totalt

349,0

645,6

448,6

458,0

För innevarande budgetår räknar jag liksom arbetsmarknadsstyrelsen

med att allmänna beredskapsarbeten kommer att behöva bedrivas i något

mindre omfattning än under budgetåret 1964/65. Uppskattningsvis torde ca

1,3 milj. dagsverken komma att utföras. Man kan räkna med att i vinter

sysselsätta ea 8 000 personer i allmänna beredskapsarbeten, varav 6 000 å

7 000 i skogslänen. Därutöver kommer 550 platser i beredskapsföretag i mellersta

och södra delarna av landet av disponeras för arbetslösa från skogslänen.

Av dem som får sysselsättning vid allmänna beredskapsarbeten i

skogslänen under den kommande vintern beräknas drygt 2 000 man vara

sysselsatta vid vägarbeten. Under de båda föregående vintrarna var motsvarande

siffror mer än 6 000 resp. närmare 5 000. De minskade vägarbetena

kommer att ersättas av ökad sysselsättning vid andra arbeten, i första hand

vid kommunala objekt.

Medelsbehovet för beredskapsarbeten för nästa budgetår blir beroende

av konjunkturläget. Under förutsättning att detta inte förändras torde beredskapsarbeten

behöva bedrivas i ungefär samma omfattning som under innevarande

budgetår. Även om möjlighet till en fortsatt förbättring av sysselsättningsläget

i nordligaste delen av landet synes föreligga, är det, såsom

jag tidigare framhållit, nödvändigt att bereda ett relativt stort antal äldre,

ortsbundna personer sysselsättning vid beredskapsarbeten. Fortsatt övergång

från de kostnadskrävande vägarbetena till andra arbetsobjekt torde

leda till viss utgiftsminskning. Jag beräknar därför i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen

för beredskapsarbeten ett belopp av 340 milj. kr., vilket i

förhållande till motsvarande beräkning för innevarande budgetår innebalen

minskning med 30 milj. kr. Vid denna beräkning har jag tagit hänsyn

till att chefen för kommunikationsdepartementet i prop. 1966: 1 (bil. 8 s. 461

föreslagit att — liksom för innevarande budgetår —- 60 milj. kr. av väg
-

s. 263 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 ur 1966 263

budgeten disponeras under särskilt beaktande av arbetsmarknadspolitiska

synpunkter.

Med anledning av vad arbetsmarknadsstyrelsen anfört om att som statskommunala

beredskapsarbeten uppföra lokaler för småindustri och hantverk

i lokaliseringspolitiskt syfte vill jag erinra om att jag i prop. 1964: 185

uttalade, att beredskapsarbetena främst bör användas vid arbetslöshet av

konjunktur- och säsongmässig natur och inte som lokaliseringspolitiskt medel

och att systemet med investeringsbidrag till industrilokaler i form av

statskommunala beredskapsarbeten därför inte bör användas vidare. Detta

uttalande godtogs av riksdagen (B:oU 48; rskr. 408). Enligt min mening

har inga omständigheter inträffat som ger anledning att ändra ståndpunkt

beträffande detta spörsmål. Däremot bör det inte möta hinder att som kommunalt

beredskapsarbete uppföra lokaler för småindustri och hantverk som

avses för kollektivt utnyttjande, om projektet enbart syftar till att tillgodose

ett behov av lokal service som det ligger inom den kommunala kompetensen

att tillgodose. För att företaget skall få utföras som beredskapsarbete skall

givetvis förutsättningarna i övrigt för sådana arbeten vara uppfyllda.

Vad sedan gäller medelsbehovet för flyttningsbidrag bör beaktas å ena

sidan den vidgade användning av bidragen som jag förordat i det föregående

och å andra sidan att bidrag har beviljats under år 1965 i något

mindre omfattning än under år 1964. Med hänsyn härtill beräknar jag för

dessa ändamål 40 milj. kr., vilket är 7 milj. kr. mera än som tagits upp för

innevarande budgetår.

För inlösen av egnahem har för budgetåret 1965/66 anvisats 2 milj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen har för nästa budgetår föreslagit att medelsanvisningen

ökas till 5 milj. kr. För egen del föreslår jag en ökning till 3 milj. kr.

Jag vill erinra om att inkomster av försäljning av inlösta egnahem får användas

på nytt i inlösenverksamheten enligt föreskrifter som meddelats av

Kungl. Maj:t. Härigenom torde styrelsens begäran om medel i huvudsak

vara tillgodosedd. Inlösenbeloppen grundas på fastighetens taxeringsvärde.

Såväl arbetsmarknadsutredningen som arbetsmarknadsstyrelsen har tagit

upp frågan om särskild avvecklingsersättning i de fall taxeringsvärdet är

så lågt att det försvårar en inlösen. I anslutning till styrelsens förslag förordar

jag att inlösenbeloppet skall kunna sättas högre än taxeringsvärdet

om detta inte täcker kvarstående inteckningslån i fastigheten. Kungl. Maj :t

bör äga meddela närmare föreskrifter härom.

I likhet med arbetsmarknadsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen

anser jag att ett belopp bör tas upp under detta anslag för utläggande av

industribeställningar. Jag beräknar 5 milj. kr. härför.

I övrigt ger arbetsmarknadsstyrelsens anslagsberäkning mig inte anledning

till erinran. Anslaget bör föras upp med ett till (420 — 20) 400 milj. kr.

avrundat belopp.

Arbetsmarknadsutredningen har föreslagit att detta anslag samt ansla
-

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

get Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl. sammanslås

till ett gemensamt, förslagsvis betecknat anslag. Ett genomförande

av förslaget skulle i stort sett innebära en återgång till den ordning som

gällde under budgetåren 1961/62—1963/64, då ett gemensamt reservationsanslag

fanns för här avsedda ändamål benämnt Vissa sysselsättningpolitiska

åtgärder. Fr. o. m. budgetåret 1964/65 har detta anslag varit uppdelat

i de två nuvarande anslagen. Skälet härför var önskemålet att få ett anslag

för kostnader av socialpolitisk karaktär och ett anslag för övriga, i huvudsak

konjunkturpolitiskt betingade åtgärder. Utredningen har inte närmare

utvecklat skälen för sitt förslag''. För egen del anser jag att hittillsvarande

erfarenheter inte ger anledning att gå ifrån nu gällande anslagsuppdelning.

lag kan alltså inte biträda utredningens förslag på denna punkt. Inte heller

finner jag mig kunna tillstyrka en ändring av anslagens karaktär. Både

förevarande anslag samt anslaget Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder

för handikappade m. fl. bör alltså föras upp som reservationsanslag.

Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m. fl. De särskilda

beredskapsarbetena för handikappade har under senare år fått allt

större omfattning. Antalet dagsverken vid sådana beredskapsarbeten under

de båda budgetåren 1963/64 och 1964/65 framgår av följande sammanställning.

Arbetsobjekt

Antal dagsverken

1963/64

1964/65

Statliga beredskapsarbeten för vårdklientel m. fl......

208 800

445 600

därav

vägarbeten.................................

81 300

68 400

skogsvård..................................

87 600

323 300

diverse.....................................

39 900

53 900

Statskommunala beredskapsarbeten för svårplacerade.

320 700

309 300

Totalt

529 500

754 900

Såsom framgår av sammanställningen utfördes under budgetåret 1964/65

ca 755 000 dagsverken vid beredskapsarbeten för handikappade. Den starka

expansionen av dessa arbeten framgår av att dagsverksantalet under budgetåret

1961/62 stannade vid ca 260 000. Vägarbeten svarar för en allt mindre

andel av arbetena. Ännu under budgetåret 1962/63 utfördes drygt en tredjedel

av dagsverkena på vägar medan under budgetåret 1964/65 andelen av

sådana arbeten sjunkit till mindre än 10 %.

Kostnaderna för här avsedda beredskapsarbeten framgår av följande sammanställning

(s. 265).

Av sammanställningen framgår att de totala kostnaderna under förra budgetåret

uppgick till 111 milj. kr. Kommunerna svarade för 16 % och staten

för övriga 84 % av kostnaderna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 1906

205

Arbetsobjekt

Kostnader totalt,

milj. kr.

Därav statens kostnader,

milj. kr.

1963/64

1964/65

1963/64

1964/65

Statliga beredskapsarbeten för vård-

46,2

72,3

44,3

66,3

därav

33,5

34,6

33,5

34,6

7.8

4.9

28,9

.30,7

25,7

7,0

4,5

6,0

Slalskommunala beredskapsarbeten

25.9

13,2

14.0

Sociala m. jk kostnader.............

14,0

12,9

14.0

12,9

Totalt

89,1

111,1

73,5

93,2

För innevarande budgetår är anslaget uppfört med 135 milj. kr., varav

100 milj. kr. beräknats för beredskapsarbeten, 25 milj. kr. för arkivarbeten

och 10 milj. kr. för näringshjälp och bidrag till .motorfordon. Genom beslut

den 11 februari 1066 har Kungl. Maj :t medgett att ytterligare 3 milj. kr.

av anslaget får användas för sistnämnda ändamål. Jag kommer senare denna

dag att hemställa att ytterligare 25 milj. kr. begärs på tilläggsstat för innevarande

budgetår på grund av ökat behov av beredskapsarbeten för handikappade.

För nästa budgetår beräknar jag medelsåtgången för beredskapsarbeten

till 105 milj. kr. Med hänsyn till det ökade behovet av skyddad sysselsättning

i form av arkivarbete beräknar jag härför 30 (-f- 5) milj. kr. Vad näringshjälpen

och bidragen till motorfordon beträffar har jag i det föregående

föreslagit att maximibeloppen för dessa stödformer höjs från 10 000 till

12 000 kr. samt att användningen av näringshjälpen utvidgas i vissa avseenden.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen föreslår jag dessutom att bidrag

av näringshjälpsmedel skall kunna utgå till arbetsgivare, som i samband

med arbetsplacering av en handikappad vidtar sådana särskilda anordningar

på arbetsplatsen som är nödvändiga för att den handikappade skall

kunna fullgöra de med anställningen avsedda arbetsuppgifterna. Bidraget

bör begränsas att motsvara hälften av arbetsgivarens kostnader för anordningarna.

Med hänsyn till föreslagna förbättringar av näringshjälpen och

fordonsbidragen samt till den alltmer ökande användningen av dessa stödformer

beräknar jag medelsbehovet för ändamålet till 20 milj. kr. »

Jag vill slutligen ta upp två särskilda spörsmål rörande arkivarbetare.

Rätt till sysselsättning i arkivarbete liksom till annan arbetslöshetshjälp

upphör vid uppnådda 67 års ålder. För arkivarbetare finns emellertid möjlighet

att få dispens från denna åldersregel. Dispens meddelas av arbets^

marknadsstyrelsen, om arkivarbetaren har försörjningsplikt mot minderåriga

barn eller är utlänning och enligt gällande bestämmelser inte kan få

s. 266 Kontrollera mot PDF

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

folkpension. I andra fall prövas dispensfrågan av Kungl. Maj:t. På senare

tid har antalet dispensfall under Kungl. Maj :ts prövning varit ca 200 per år.

Omkring hälften av dessa fall har varit flyktingar som har fått svenskt

medborgarskap. Dispens har beviljats i det stora flertalet fall. Eftersom

prövningen hos Kungl. Maj:t i regel kan bli av endast formell natur, föreslår

jag i likhet med arbetsmarknadsutredningen att samtliga frågor om åldersdispens

rörande arkivarbetare i fortsättningen avgörs av arbetsmarknadsstyrelsen.

Genom beslut av 1965 års riksdag (prop. 1965: 1 bil. 13 s. 115, SU 11, rskr

11) bereddes deltagare i omskolningskurser och sådana arkivarbetare som

placerats i enskilda institutioner förmånen av grupplivförsäkring. Denna

förmån gäller försäkringsfall fr. o. in. den 1 juli 1965. De efterlevande till

arkivarbetare, som avlidit dessförinnan, bär således inte fått möjlighet att

uppbära försäkringsersättning. Eftersom försäkringsskyddet för arkivarbetare

vid statliga eller kommunala institutioner trädde i kraft den 1 januari

1963, talar billighetsskäl för att efterlevande till arkivarbetare, som avlidit

under tiden den 1 januari 1963—den 30 juni 1965 medan han har varit

placerad vid enskild institution, tillerkänns ersättning enligt motsvarande

grunder. Kungl. Maj :t bör äga vidta erforderliga åtgärder härför liksom att

pröva ersättningsfrågan för den händelse motsvarande försäkringsfall skulle

komma att aktualiseras beträffande deltagare i omskolningskurs.

Anslaget bör föras upp med (135 + 20) 155 milj. kr.

Förläggningsbyggnader m. in. Från anslaget bestrids kostnaderna för

arbetsmarknadsstyrelsens förläggningsverksamhet. För innevarande budgetår

har för nyanskaffning av förläggningsbyggnader anvisats 6 milj. kr.,

''diket möjliggör ett tillskott av 550 platser i huvudsak avsedda att hyras

ut till kommuner och industrier som tillfälliga bostäder för överflyttad

arbetskraft. För nästa budgetår torde ett ytterligare tillskott av ca 600

platser för samma ändamål erfordras. På grund av inträdda prishöjningar

och ökade krav på förläggningsbyggnadernas standard i fråga om bl. a.

sanitär utrustning beräknar jag härför ett belopp av 7,5 milj. kr. Vidare

beräknar jag 1 milj. kr. för att anskaffa ett tiotal familjebostäder åt

zigenare.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen beräknar jag 6 milj. kr. för ersättningsanskaffning

av förslitna eller försålda förläggningsbyggnader och 19

''milj. kr. för underhåll och drift av styrelsens bostadsförläggningar.

De sammanlagda utgifterna under anslaget skulle i enlighet härmed utgöra

33,5 milj. kr. De inkomster, som kommer att tillgodoföras anslaget,

beräknar jag till 7,5 milj. kr. Anslaget bör alltså föras upp med (33,5 — 7,5)

26 (+3) milj. kr.

Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet. I likhet med

arbetsmarknadsstyrelsen beräknar jag utgifterna under anslaget till 7,4

milj. kr. Med hänsyn till storleken av inflytande inkomster och till den reser
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 är It)(it! 267

vation som finns på anslaget torde detsamma behöva föras upp med endast

ett formellt belopp.

De avskrivningar av fordringar som styrelsen med stöd av lämnat bemyndigande

har verkställt under budgetåret 1964/65 synes inte ge anledning

till erinran. Närmare uppgifter rörande de meddelade avskrivningsbesluten

bär tillhandahållas riksdagens vederbörande utskott. Oförändrat bemyndigande

har lämnats av riksdagen för innevarande budgetår. Med hänsyn

till de nya bestämmelser som gäller för avskrivning av kronans fordringar

torde förnyat bemyndigande inte behöva utverkas i fortsättningen.

Omskolning in. m. I det föregående har jag förutsatt att en samlad bedömning

av frågan om vuxenutbildningen kommer till stånd på grundval

av arbetsmarknadsutredningens, gymnasieutredningens och yrkesutbildningsberedningens

förslag. Till följd härav bör omskolningsverksamheten

under nästa budgetår fortgå med i huvudsak oförändrad inriktning.

Anslaget är för innevarande budgetår uppfört med 142 milj. kr. Vid beräkningen

av medelsbehovet för nästa budgetår bör beaktas det alltmer

ökande behovet av omskolning. Under januari—november 1964 var det

genomsnittliga antalet kursdeltagare per månad 15 565, medan genomsnittstalet

för motsvarande tid under år 1965 var 15 712, d. v. s. en ökning med

drygt 15 %. En fortsatt stegring av antalet omskolade kan förutses, bl. a.

som följd av mitt förslag om en försöksverksamhet med en vidgad

utbildning av inte arbetslösa. För sistnämnda ändamål har jag förordat

att medelsanvisningen för bristyrkesutbildning höjs från 500 000 kr. till

10 milj. kr. Medelsbehovet påverkas vidare av den höjning av utbildningsbidragen

som jag föreslagit i det föregående.

Genom beslut den 13 augusti och den 30 december 1965 har Kungl. Maj :t

anvisat sammanlagt 5 850 000 kr. för innevarande budgetår till avgiftsfri

undervisning i svenska språket för i Sverige mera varaktigt bosatta utlänningar.

Medel bör beräknas för samma ändamål även för nästa budgetår.

Antalet extra ordinarie lärartjänster inom omskolningsverksamheten uppgår

under innevarande budgetår till 300, av vilka 50 är avsedda för lärare

i läroämnen. I enlighet med skolöverstyrelsens framställning på denna punkt

föreslår jag att ytterligare 150 tjänster får inrättas som extra ordinarie. Av

de nya extra ordinarie tjänsterna bör 100 avses för lärare i yrkesämnen

och 50 för lärare i läroämnen.

Arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen har föreslagit att anslaget

för nästa budgetår förs upp med 196 milj. kr. Med hänsyn till att den

av mig förordade försöksverksamheten med utbildning av inte arbetslösa

innebär en viss begränsning i förhållande till de föreliggande förslagen

samt till att jag inte ansett mig kunna helt tillstyrka de föreslagna höjningarna

av utbildningsbidragen räknar jag med en något lägre medelsförbrukning

än ämbetsverken har gjort. Med hänsyn härtill har jag beräknat

anslaget för nästa budgetår till 180 milj. kr., vilket innebär en uppräkning

med 38 milj. kr.

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 19ti(j

Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade. Detta anslag har

hittills anvisats som reservationsanslag. Detta innebär att anslaget fungerar

som dispositionsram för arbetsmarknadsstyrelsens bidragsbeslut. Bidragsbesluten

fattas som regel innan verkstäderna börjat uppföras. Hälften av

bidraget kan utbetalas i förskott i samband med att byggnadsarbetena påbörjas

men återstoden först sedan byggnaden blivit avsynad och godkänd.

Till följd härav har uppstått en betydande eftersläpning i utbetalningarna

av beviljade bidrag, vilket tar sig uttryck i att reservationen på anslaget,

som vid ingången av budgetåret 1961/62 utgjorde ca 27 000 kr., vid ingången

av budgetåret 1965/66 vuxit till drygt 16 milj. kr. Enligt min mening är det

angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen får vidgade möjligheter att bevilja

bidrag i den takt ansökningarna kommer in och å andra sidan anslagets

storlek anpassas till de faktiska utbetalningarna. Jag föreslår därför att

bidragsgivningens omfattning bestäms av en ram som statsmakterna fastställer.

Denna ram bör för nästa budgetår bestämmas till 20 milj. kr., vilket

kommer att medge nästan en fördubbling av bidragsgivningen jämfört med

innevarande budgetår. Eftersom bidragsgivningen i fortsättningen blir beroende

av ramens storlek, bör anslaget föras upp förslagsvis. Kvarstående

behållning på det för innevarande budgetår anvisade reservationsanslaget

bör få användas för att täcka kostnaderna för bidrag som redan beviljats

eller kommer att beviljas under återstoden av budgetåret men inte hinner

utbetalas före budgetårets utgång. Anslaget för nästa budgetår kommer

alltså att belastas endast av bidragsförskott samt av bidrag till de mindre

projekt som påbörjas och färdigställs under detta budgetår. Anslaget torde

därför kunna föras upp med (11—8) 3 milj. kr.

Kostnaderna för de bidrag till anordnande och drift av arbetsprövningsavdelningar

som jag har förordat i det föregående bör bestridas från förevarande

resp. närmast följande anslag.

Bidrag till driften av verkstäder för handikappade. Som arbetsmarknadsstyrelsen

föreslagit bör medelsanvisningen för anordnande av kurser

för föreståndare och arbetsledare vid arbetsvårdsverkstäderna för nästa

budgetår höjas från 150 000 till 220 000 kr.

I det föregående har jag föreslagit att bidrag till de klientersättningar

som utgår vid arbetsträning skall kunna utsträckas utöver nu gällande

längsta tid av sex månader i de särskilda fall handikappets art gör en längre

träningstid nödvändig. I övrigt anser jag mig inte kunna biträda av styrelsen

föreslagna ändringar av bidragsgrunderna. Med hänsyn härtill anser

jag att anslagsökningen för nästa budgetår kan begränsas till 4 milj. kr.

Anslaget bör alltså föras upp med (14 -f 4) 18 milj. kr.

Institutet för arbetsmarknadsfrågor. Vid bifall till mina i det föregående

framställda förslag bör, utom tjänsten som föreståndare vid institutet, inrättas

en tjänst som extra ordinarie forskarassistent. Vidare bör medel anvisas

motsvarande 1 000 assistenttimmar samt för en kansliskrivare i lönegrad Ae

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 52 år 196ti 26!)

11. Därjämte beräknar jag ett belopp av 5 000 kr. för tillfälligt anställd personal.

Slutligen beräknar jag för sammanträdesarvoden in. in. ett belopp av

;i 000 kr.

Vid bifall till vad jag här har föreslagit bör i personalförteckningen under

ett förslagsanslag på åttonde huvudtiteln, benämnt Institutet för arbetsmarknadsfrågor:

Avlöningar, föras upp följande tjänstemän, nämligen eu

föreståndare i Be 3 och en forskarassistent i Ae 23.

Det totala medelsbehovet under institutets avlöningsanslag för budgetåret

1066/67 beräknar jag till 154 000 kr.

Medelsbehovet för omkostnader beräknar jag för nästa budgetår till

70 000 kr. Härvid har jag förutsatt att kostnader för materiel skall bestridas

från anslaget.

I riksstaten för nästa budgetår bör föras upp ett särskilt förslagsanslag

under åttonde huvudtiteln, benämnt Institutet för arbetsmarknadsfrågor:

Omkostnader.

Hemställan

Under åberopande av vad jag sålunda har anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t föreslår riksdagen att

1) godkänna de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken

som jag har förordat i det föregående,

2 a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen

för arbetsmarknadsstyrelsen enligt vad jag har förordat

i det föregående,

b) godkänna följande avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsen,

att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret

1966/67:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

............................... 3 280 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis 41000

3. Avlöningar till tillfällig personal, förslagsvis

.................................... 1 130 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 9 921 000

5. Ersättningar till experter och sakkunniga,

förslagsvis ........................... 450 000

Summa kr. 14 822 000

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar för budgetåret

1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 14 822 000 kr.,

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

d) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader för budgetåret

1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag

av 4 460 000 kr.,

3 a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra personalförteckningen

för arbetsförmedlingen enligt vad jag har förordat

i det föregående,

b) godkänna följande avlöningsstat för arbetsförmedlingen,

att tillämpas tills vidare fr. o. in. budgetåret 1966/67:

1.

2.

3.

4.

5.

6.

Avlöningsstat

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis

................................

Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis

Avlöningar till tillfällig personal, förslagsvis

................................

Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal

............................

Särskilda löneförmåner till ordinarie och

icke-ordinarie personal, förslagsvis

Arvoden till yrkesvalslärare, förslagsvis

Ersättningar till experter och sakkunniga,

förslagsvis ................,...........

18 616 000

707 000

8 405 000

41 014 000

2 400

3 395 600

100 000

Summa kr. 72 240 000

c) till Arbetsförmedlingen: Avlöningar för budgetåret

1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

72 240 000 kr.,

d) till Arbetsförmedlingen: Omkostnader för budgetåret

1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av

18 970 000 kr.,

4) till Allmänna beredskapsarbeten m.m. för budgetåret

1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 400 000 000 kr.; därav förslagsvis 200 000 000 kr. att

avräknas mot automobilskattemedlen,

5) till Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade

m.fl. för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 155 000 000 kr., därav

förslagsvis 30 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,

6) till Förläggningsbyggnader m. m. för budgetåret 1966/67

under elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 26 000 000

kr.,

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

7) till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet

för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 1 000 kr.,

8) till Omskolning m. in. för budgetåret 1966/67 under elfte

huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 180 000 000 kr.,

9) till Bidrag till anordnande av verkstäder för handikappade

för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 3 000 000 kr.,

10) till Bidrag till driften av verkstäder för handikappade

för budgetåret 1966/67 under elfte huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 18 000 000 kr.,

11 a) besluta, att en statlig institution för utbildning och

forskning i arbetsmarknadsfrågor, benämnd institutet för

arbetsmarknadsfrågor, skall inrättas den 1 juli 1966 med

de uppgifter och den organisation jag har förordat i det föregående,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att i enlighet med vad jag

har förordat i det föregående fastställa personalförteckning

för institutet för arbetsmarknadsfrågor,

c) godkänna följande avlöningsstat för institutet för

arbetsmarknadsfrågor, att tillämpas tills vidare fr. o. in.

budgetåret 1966/67:

Avlöningsstat

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis ................ 3 000

2. Avlöningar till icke-ordinarie personal 151 000

Summa kr. 154 000

d) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor: Avlöningar

för budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa

ett förslagsanslag av 154 000 kr.,

e) till Institutet för arbetsmarknadsfrågor: Omkostnader

för budgetåret 1966/67 under åttonde huvudtiteln anvisa ett

förslagsanslag av 70 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med

instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Stina Wahlström

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 52 år 1966

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Inledning............................................................ 4

1. Den allmänna bakgrunden........................................... 6

Arbetsmarknadsutredningen........................................ 6

1965 års långtidsutredning.......................................... 11

Remissyttrandena över arbetsmarknadsutredningens förslag............ 18

2. Arbetsförmedling................................................... 21

Nuvarande förhållanden............................................ 21

Utredningen...................................................... 23

Remissyttrandena................................................. 28

3. Yrkesutbildning................................................... 33

Nuvarande förhållanden............................................ 33

Utredningen...................................................... 35

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning rörande försöksverksamhet med

s.k. uppskolning................................................. 47

Remissyttrandena över utredningens förslag.......................... 49

Remissyttrandena över arbetsmarknadsstyrelsens framställning......... 59

4. Åtgärder för att främja arbetskraftens geografiska rörlighet.............. 61

Nuvarande förhållanden............................................ 61

Utredningen...................................................... 63

Remissyttrandena................................................. 66

•i. Ökning av arbetskraftsutbudet........................................ 73

Nuvarande förhållanden................ 73

Utredningen...................................................... 75

Remissyttrandena................................................. 86

G. Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen...................... 98

Nuvarande förhållanden............................................ 98

Utredningen...................................................... 101

Remissyttrandena................................................. 116

7. Kontanthjälp vid arbetslöshet......................................... 131

Nuvarande förhållanden............................................ 131

Utredningen...................................................... 132

Remissyttrandena................................................. 134

8. Vissa anslagstekniska frågor m.m.......... 137

Utredningen...................................................... 137

Remissyttrandena................................................. 138

9. Institut för arbetsmarknadsfrågor..................................... 139

Förslag av konsistoriet vid Stockholms universitet..................... 139

Remissyttrandena................................................. 140

Universitetskanslersämbetet........................................ 143

s. 273 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr ö2 år 1966

10. Anslag för budgetåret 1900107...................................

C 5. Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar......................

C 6. Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader....................

G 7. Arbetsförmedlingen: Avlöningar...........................

C 8. Arbetsförmedlingen: Omkostnader.........................

C 9. Allmänna beredskapsarbeten m.m.........................

C 10. Vissa sysselsättningsfrämjande åtgärder för handikappade m.fl

C 11. Förläggningsbyggnader m.m..............................

C 12. Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet...

C 13. Omskolning m.m........................................

C 15. Bidrag till anordnande av verkstäder till handikappade......

C 1(5. Bidrag till driften av verkstäder för handikappade...........

Departementschefen...............................................

Återblick....................................................

Internationella förpliktelser....................................

Tillgång och efterfrågan på arbetskraft..........................

Allmänna synpunkter på arbetsmarknadspolitiken................

Arb etsf örmedling.............................................

Yrkesutbildningen............................................

Geografisk rörlighet...........................................

Ökning av arbetskraftsutbudet.................................

Konjunktur- och säsongväxlingar i sysselsättningen...............

Institut för arbetsmarknadsfrågor..............................

Anslagsberäkningar...........................................

273

Sid.

141

144

150

151

100

101

104

108

109

170

172

173

174

174

179

181

183

191

198

213

221

240

254

250

Hemställan

269

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. ABU 1966:57 Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 57 är 1966 s. 5 i texten
  2. 2LU 1966:70 Skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning angående införande av en allmän sysselsättningsförsäkring enligt de i motionen angivna riktlinjerna.» Beträ s. 8 i texten
  3. Rskr. 1966:251 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ökad utbildning av socionomer och gymnastiklärare m. m. a1 i texten
  4. BU 1966:25 Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning angående de tekniska och administrativa problemen i anslutning till användandet av den indirekta beskatt s. 10 i texten
  5. ABU 1966:27 Memorial angående överlämnande till statsutskottet av vissa till allmänna beredningsutskottet remitterade motioner. s. 1 i texten

Visa alla 6