Sök i Ratio Lex

Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

1967-02-24 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1967:47, Med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

1

Nr 47

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

angående ändring i förordningen den 1 december

1959 (nr 507) om allmän varuskatt; given Stockholms

slott den 24 februari 1967.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga

härvid fogade förslag till förordning angående ändring i förordningen

den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa tekniska ändringar beträffande den allmänna

varuskatten i enlighet med vad som nämnts i prop. 1967: 7. De föreslagna

ändringarna är avsedda att träda i kraft den 1 september 1967. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 samt. Nr 47

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungi. Maj:ts proposition nr kl år 1967

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän

varuskatt

Härigenom förordnas, att 18 § 3 mom. förordningen den 1 december 1959

om allmän varuskatt samt anvisningarna till 9 och 18 §§ samma förordning1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

18 §.

3 mom. Skatt beräknas endast

på 60 procent av den skattepliktiga

omsättningen till den del denna avser

tillhandahållande eller uttag ur

rörelse av monteringsfärdiga hus eller

av fabrikstillverkad betongmassa.

Skatt beräknas enligt samma

grunder i fråga om tillhandahållande

eller uttag ur rörelse av komplett

maskin eller annat komplett inventarium

under förutsättning

att inventariets beskattningsvärde

är lägst femhundra kronor,

att tillhandahållandet eller uttaget

sker för stadigvarande användning

i jordbruk, skogsbruk, rörelse

eller annan yrkesmässig verksamhet,

samt att inventariet med hänsyn

till sin varaktighet utgör sådan anläggningstillgång

som normalt enligt

punkt 3 a av anvisningarna till 29 §

kommunalskattelagen är föremål för

årliga värdeminskningsavdrag eller

skulle varit föremål för sådana avdrag,

om inkomsten av verksamheten

utgjort inkomst av rörelse.

Med tillhandahållande---yrkesmässig verksamhet.

(Se vidare anvisningarna.) (Se vidare anvisningarna.)

1 Senaste lydelse av 18 § 3 mom. se 1965: 75, av anvisningarna till 9 § se 1959: 507 samt av

anvisningarna till 18 § se 1965: 157.

3 m o m. För rörelse, i vilken ingår

tillhandahållande av monteringsfärdiga

hus, skall skatten, i vad avser

tillhandahållande och uttag ur

rörelse av sådana hus, beräknas allenast

å 60 procent av den eljest

skattepliktiga omsättningen.

Enligt samma grunder skall skatten

beräknas för annan rörelse i vad

avser tillhandahållande och uttag

av fabrikstillverkad betongmassa

samt av maskiner och andra döda

inventarier med en beräknad varaktighetstid

av mer än tre år för stadigvarande

användning i jordbruk,

skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig

verksamhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj.ts proposition nr 47 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Anvisningar

till

Med varor förstås materiella

ting av lös egendoms natur. Hit räknas

icke blott färdigställda varor

och delar därav utan i förekommande

fall även halvfabrikat och råvaror.

Till varor hänföres icke gas,

som tillhandahålles i ledningar, ej

heller vatten från vattenverk eller

elektrisk kraft.

Handlingar, vilkas värde grundar

sig å rättigheter av olika slag — såsom

aktier, obligationer, biljetter,

lottsedlar och presentkort — äro icke

vad gäller dylikt värde att anse

som varor. Däremot skola sådana

handlingar, då de försäljas såsom

trycksaker, anses såsom varor.

Franlcotecken, sedlar och mynt, som

äga samlarvärde, äro att hänföra till

varor.

Fast egendom — härmed förstås

jämlikt 6 § vad som enligt kommunalskattelagen

är att anse såsom fastighet

— utgör icke vara. Borttages

från fastighet tillbehör, inredning

eller andra beståndsdelar, bliva dessa

dock att hänföra till varor.

till

Avdragsrätt enligt---allmän

Med material-----ett år

Till material —• — -— tvättjänst, s,

Med monteringsfärdiga hus--

Till maskiner eller andra

inventarier som angivas i

18 § 3 mom. andra stycket hänföras

personbilar och sådana med skåp-,

stationsvagns- eller personbilskarosseri

utrustade lastbilar, vilkas tjänstevikt

ej överstiger 1 800 kilogram,

endast om de åro avsedda att nyttjas

i yrkesmässig trafik. Till maskiner

eller andra inventarier räknas

9 §.

Med vara förstås enligt denna

förordning materiellt ting som icke

utgör fastighet. Vcid som bör åsättas

särskilt maskinvärde vid fastighetstaxering,

s. k. fast maskin, anses

icke som fastighet utan som vara.

Detsamma gäller fastighetstillbehör

eller annat dylikt, då det borttages

från fastigheten.

Till fastighet räknas enligt

denna förordning vad som enligt

kommunalskattelagen är att hänföra

till fastighet utom fast maskin.

Såsom fastighet anses även alltid sådan

ledning i, på eller över marken

för överföring av elektrisk kraft,

gas, vatten eller värme, för transport

av oljeprodukter, för teleförbindelser

eller för jämförligt ändamål,

som icke ingår i fast maskin eller

annat inventarium.

Gas som tillhandahålles i ledning,

vatten från vattenverk och elektrisk

kraft räknas icke som vara. Aktie,

obligation, biljett, lottsedel, presentkort

och annan jämförlig handling

anses som vara endast då den tillhandahålles

som trycksak. Frimärken,

sedlar, mynt och dylikt äro att

hänföra till varor endast då de uppenbarligen

äro avsedda för samlarändamål.

18 §.

varuskatt.

, k. utbytestvätt.

— sätt färdigmonterade.

Till maskin eller annat

inventarium som anges i 18 §

3 mom. andra stycket hänföres personbil

och sådan med skåp-, stationsvagns-

eller personbilskarosseri

utrustad lastbil, vars tjänstevikt ej

överstiger 1 800 kilogram, endast om

den är avsedd att nyttjas i yrkesmässig

trafik. Till maskin eller annat

inventarium enligt 18 § 3 mom.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

(Nuvarande lydelse)

vid tillämpning au 18 § 3 mom. även

reservdelar, verktyg eller tillbehör

som normalt ingå i leverans av sådana

inventarier.

(Föreslagen lydelse)

andra stycket räknas även sådana

delar, verktyg eller tillbehör som i

normal omfattning tillhandahållas

med inventariet. Detsamma gäller

även annan del om den utgör ett

komplett inventarium, t. ex. motor

till en arbetsmaskin, och dess beskattningsvärde

är lägst 500 kronor.

Vid tillämpning av 18 § 3 mom.

andra stycket inräknas i den skattepliktiga

omsättningen även vederlag

för montering eller annat arbete

med avseende på varan hos köparen.

Vid tillhandahållande av fast

maskin inräknas dock icke vederlag

som är att hänföra till arbete direkt

på fastighet, dvs. på mark eller

byggnad.

Denna förordning träder i kraft den 1 september 1967.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

24 februari 1967.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lange, Kling, Edenman, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric

Nilsson, Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om tekniska ändringar

i förordningen om allmän varuskatt och anför.

f årets finansplan aviserades vissa åtgärder på beskattningens område och

i prop. 1967: 7 framlades förslag till sådana författningsändringar, som dessa

åtgärder påkallade. Vid behandlingen av den föreslagna höjningen av den

allmänna varuskatten till 10 % framhöll jag emellertid också, att den reduceringsregel,

som den 1 juli 1965 infördes i syfte att eliminera effekten av

den då höjda skattesatsen på näringslivets maskininvesteringar, medfört

vissa problem och olägenheter i den praktiska tillämpningen. Detta hade

även föranlett framställningar om ändring av regeln. Jag anmälde därför

min avsikt att återkomma till denna fråga och föreslå de ändringar, som

kunde föranledas av en inom finansdepartementet igångsatt översyn av regelns

utformning. Arbetet härmed har nu slutförts.

Den nänmda reduceringsregeln gäller inte endast näringslivets maskininvesteringar

utan också leveranser och uttag av monteringsfärdiga hus

och fabrikstillverkad betongmassa. Vidare gäller en särskild reduceringsregel

för serveringsrörelser. Framställningar om ändring i reglerna för skattereduceringen

på dessa områden har också gjorts, bl. a. av byggindustrialiseringsutredningen.

Jag anser emellertid att behandlingen av härvid framförda

förslag bör anstå i avvaktan på resultatet av den översyn av allmänna

skatteberedningens förslag rörande den indirekta beskattningen, som f. n.

pågår. Detta utredningsarbete beräknas bli klart under innevarande år.

Gällande rätt

Enligt förordningen den 1 december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt

utgår skatt på konsumtionen inom landet av varor och av tjänster, som huvudsakligen

avser skattepliktiga varor. Skyldighet att ta ut och erlägga all
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition, nr 47 år 1967

män varuskatt åvilar den, som yrkesmässigt tillhandahåller skattepliktig

vara eller tjänst till konsument samt den som för egen konsumtion inför

skattepliktig vara till riket. Skatten erläggs till länsstyrelsen enligt ett särskilt

deldarationsförfarande. Vid skattepliktig import erläggs skatten dock

till tullverket i samband med införseln.

Skatten träffar inte endast den privata och offentliga konsumtionen utan

också det allmännas och näringslivets investeringar i maskiner, inventarier,

byggnader och andra anläggningar. I fråga om byggnadsarbeten beskattas

dock endast materialförbrukningen, medan arbetskostnaden är skattefri.

Skatten utgår enligt gällande skattesats på det pris, inklusive skatt, som

konsumenten betalar för varan eller tjänsten eller — vid skattepliktigt varuuttag

ur skattskyldigs rörelse — på varans saluvärde inklusive skatt enligt

ortens pris. Vid skattepliktig import utgår skatten på varans tullvärde

med tillägg av tull och skatt. Skattesatsen utgjorde 4 % när skatten infördes

den 1 januari 1960 och har sedan höjts till 6 % den 1 januari 1962, till 9,1 %

den 1 juli 1965 och enligt beslut av årets riksdag (prop. 7, BevU 2, rskr 51,

SFS 35) till 10 % den 1 mars 1967.

1965 års höjning föranledde införandet i 18 § 3 mom. av den inledningsvis

omnämnda reduceringsregeln för näringslivets investeringar. Regeln innebär,

att skatten i fråga om leveranser, uttag och uthyrning av maskiner och

andra döda inventarier med en beräknad varaktighetstid av mer än tre år

för stadigvarande användning i jordbruk, skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig

verksamhet beräknas på endast 60 % av den annars skattepliktiga

omsättningen. Regeln gäller även för reservdelar, verktyg och tillbehör som

normalt ingår i leverans av reduceringsberättigad investeringsvara. I fråga

om nya personbilar och andra bilar, som omfattas av den s. k. bilaccisen,

gäller reduceringsregeln endast för den yrkesmässiga trafiken.

Vid skattesatsen 9,1 % ger regeln en faktisk skattebelastning av 5,46 %

av vederlaget inklusive skatt. Detta tal infördes också som skattesats vid

skattepliktig import i sådana fall där regeln skulle ha gällt vid försäljning

här i riket. Vid den av årets riksdag beslutade skattesatsen 10 % ger regeln

en faktisk skattebelastning av 6 % och som följd härav skall 6 % gälla som

skattesats vid skattepliktig import av reduceringsberättigad investeringsvara.

Beträffande reduceringsregelns tillkomst och utformning är vidare att

nämna följande. Både i 1965 års finansplan, där höjningen av den allmänna

varuskatten den 1 juli 1965 aviserades, och i prop. 1965: 14, vari författningsförslaget

härom lades fram, framhölls, att syftet med regeln var att i

möjlig mån eliminera den kostnadsfördyrande effekt på näringslivets investeringar,

som annars automatiskt följer av en höjning av skattesatsen. I

propositionen konstaterades emellertid, att det med hänsyn till skattens konstruktion

inte var möjligt att eliminera denna effekt på investeringar i fasta

anläggningar. Härför skulle erfordras, att regeln gjordes tillämplig på leve
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 47 år 1967

7

ranserna av byggnadsmaterial m. m. till byggnadsföretagen. En skattereducering

även för sådana varor måste av praktiska skäl gälla generellt och

skulle därmed komma att gälla även leveranser för bostadsproduktionen eller

med andra ord på bostadskonsumtionen. Då motiv saknades för en reduceringsregel

med så långtgående verkningar förelåg ingen möjlighet att inrymma

näringslivets byggnadsinvesteringar under den reducerade beskattningen.

Denna begränsades därför till investeringar i maskiner och andra

döda inventarier. I propositionen uttalades dessutom, att gränsdragningsproblem

i väsentlig grad borde kunna undgås genom att regeln anknöts till

objekt av angivet slag med en varaktighetstid av mer än tre år, dvs. till vad

som kan kallas avskrivningsobjekt.

Reduceringsregeln gäller inte endast vid försäljning och uttag av nämnda

slags maskiner och inventarier. Även uthyrning av sådana objekt för användning

i yrkesmässig verksamhet omfattas av regeln. Företag, som bedriver

verksamhet med förhyrd maskinpark, åtnjuter således samma skattelindring

som företag med egna maskiner. Andra skattepliktiga tjänsteprestationer

än uthyrning faller utanför regelns tillämpningsområde.

I fråga om regelns tillämpning har riksskattenämnden meddelat flera allmänna

anvisningar till ledning för såväl beskattningsmyndigheterna som de

skattskyldiga. Frågan har också behandlats av nämnden i form av förhandsbesked,

vilka genom besvär kommit under regeringsrättens prövning. Vad

som härvidlag uttalats eller fastställts i vad avser tillämpningsområdet innebär

i huvudsak följande.

Regeln gäller vid försäljning, uttag och uthyrning av sådana maskiner

och andra döda inventarier (investeringsvaror), vilka i princip skall göras

till föremål för årligt värdeminskningsavdrag, dvs. avskrivningsobjekt. Härvidlag

gäller regeln oavsett objektets värde. På särskild förfrågan har riksskattenämnden

meddelat, att regeln gäller i princip för alla slags kontorsutensilier,

som har en varaktighetstid av mer än tre år.

Regeln gäller för varor av lös egendoms natur. Härmed likställs sådana

objekt, som i egenskap av s. k. fasta maskiner vid fastighetstaxeringen

åsätts eller bör åsättas särskilt maskinvärde.

Regeln gäller inte endast för kompletta investeringsvaror utan även för

delar därav, som har en varaktighetstid av mer än tre år och som utan nämnvärd

ytterligare bearbetning är avsedda att ingå som beståndsdel i objekt

som är av reduceringsberättigad karaktär. Sker vid reparation av investeringsvara

utbyte av del, som i sig själv har en varaktighetstid av mer än tre

år, gäller regeln för särskilt debiterat vederlag för den tillhandahållna utbytesvaran.

Ersättning för montering av lös investeringsvara omfattas också av regeln

när arbetet utförs av säljaren men inte om det utförs av annan företagare.

Annat gäller i fråga om montering av s. k. fast maskin. Enligt regeringsrät
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

tens utslag på besvär, som anförts över ett av riksskattenämnden meddelat

förhandsbesked, får nämligen montering och annat arbete med att uppföra

anläggning, som vid fastighetstaxeringen bör åsättas särskilt maskinvärde,

anses ha avseende huvudsakligen på fastighet och inte på skattepliktiga varor,

oavsett att skatten för maskiner, maskindelar och andra inventarier till

anläggningen skall beräknas enligt reduceringsregeln.

Enligt regeringsrättens utslag på besvär, som anförts över ett annat av

riksskattenämnden meddelat förhandsbesked, äger reduceringsregeln tilllämpning

på sådan ledningsmateriel (tråd, vajer, stolpar, isolatorer m. m.)

och kabel, som är avsedd att ingå i sådana ledningar för eldistribution, vilka

går fram över annan än köparen tillhörig mark. I utslaget hänvisas till att

av bestämmelser i kommunalskattelagen och av allmän lag följer, att ledning

för eldistribution, framdragen i, på eller över mark som tillhör annan

än ledningens ägare, inte är att anse som tillhörande marken utan är att betrakta

som lös egendom.

Utöver vad nu redovisats har riksskattenämnden meddelat särskilda anvisningar

om bl. a. vad som är att hänföra till sådan verksamhet, för vilken

investeringsvaror kan förvärvas eller förhyras med reducerad skatt.

Framförda ändringsyrkanden

Den för näringslivets investeringar införda reduceringsregeln har som tidigare

nämnts föranlett vissa framställningar om ändringar främst i syfte

att underlätta regelns praktiska tillämpning.

I en skrivelse framhåller Sveriges köpmannaförbund, att regeln ställer

stora krav på den skattskyldige. Han måste bedöma inte endast om transaktionen

avser en investeringsvara eller ej utan också om köparens verksamhet

faller under reduceringsregeln. Dessa bedömanden måste vara dokumenterade

i bokföringen genom handlingar, som innehåller specificerade

uppgifter om transaktionerna. Annars får den skattskyldige ej tillämpa regeln

vid skatteredovisningen.

Tillämpningsreglerna är invecklade och försvårar i hög grad redovisningsarbetet

inom många branscher, konstaterar förbundet vidare. Det är

inte ovanligt att en faktura till en större kund omfattar både varor för

vilka skatt ej skall utgå och varor som skall beläggas med full eller reducerad

skatt. Iordningställandet av eu sådan faktura är tidsödande och

måste göras av kvalificerad personal. Ändå är risken för felaktigheter, misstag

och missförstånd stor.

Härtill kommer, tillägger förbundet, att regeln gäller även andra varor

än avskrivningsobjekt. Ett hålslag, en pagineringsstämpel eller en mindre

maskin eller möbel kan, uttalar förbundet, ha en fysisk livslängd, som avsevärt

överstiger tre år. I praktiken är det dock inte möjligt att aktivera

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1967

sådana tillgångar och göra dem till föremål för årlig avskrivning. Från

redovisningssynpunkt är en aktivering betungande och från fiskal synpunkt

saknar den nämnvärd betydelse. Med hänsyn till att det här ofta

rör sig om föremål med ganska begränsat värde, borde det enligt förbundets

mening vara möjligt att lösa problemet genom att begränsa regelns

tillämpning till varor med ett beskattningsvärde över visst gränsbelopp, förslagsvis

200 kr. Förbundet hemställer om en ändring av reduceringsregeln

i enlighet härmed.

Motorbranschens riksförbund framhåller i en skrivelse, att det numera

fastslagits att reduceringsregeln — förutsatt att de allmänna villkoren för

regeln är uppfyllda — gäller även för bilreservdelar och biltillbehör med

en fysisk livslängd över tre år. Även om flertalet delar och tillbehör har

sådan livslängd förekommer vissa undantag. Exempel på sådana undantag

har förbundet låtit förteckna för att underlätta regelns tillämpning. Detta

oaktat kvarstår betydande praktiska svårigheter. Vid en normal lastbilsreparation

går det som regel åt reservdelar med både kortare och längre

livslängd än tre år. För skattedebiteringen måste i sådana fall en uppdelning

av vederlaget ske på arbetskostnader och sådana delar, för vilka full

skatt skall utgå, och på sådana delar, för vilka reduceringsregeln gäller. En

motsvarande uppdelning skall sedan ske vid skatteredovisningen. Detta

innebär betydande praktiska olägenheter även om man använder bokföringsmaskiner

för faktureringen.

Det är därför angeläget, framhåller förbundet, att reduceringsregeln snarast

möjligt görs lättare att tillämpa. I första hand bör därvid övervägas

att låta reduceringsregeln gälla för alla skattepliktiga varuinköp för jordbruk,

skogsbruk, rörelse eller annan yrkesmässig verksamhet. I andra hand

föreslår förbundet, att riksskattenämnden bemyndigas att för viss bransch

fastställa hur stor del av omsättningen som faller på varor med en varaktighetstid

över tre år och att på basis härav fastställa schablonmässiga

tal för reducering av den skattepliktiga omsättningen vid skattens redovisning.

I detta sammanhang är också att nämna, att Sveriges bilskolors riksförbund

hemställt, att reduceringsregeln skall gälla även bilskolornas fordonsanskaffningar.

Betydligt stegrade kostnader motiverar enligt förbundet att

bilskolorna i detta hänseende likställs med dem som bedriver yrkesmässig

biltrafik.

Departementschefen

Syftet med reduceringsregeln för näringslivets investeringar var, som jag

tidigare framhållit, att i möjlig mån eliminera den kostnadsfördyring som

annars automatiskt skulle följa av höjningen av den allmänna varuskatten

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

den 1 juli 1965. Av bl. a. skattetekniska skäl var det dock nödvändigt att

ställa näringslivets investeringar i fasta anläggningar ntanför regeln. Dess

tillämpningsområde begränsades därför till investeringar i maskiner och

andra döda inventarier med en varaktighetstid av mer än tre år. I 1965 års

proposition i frågan framhöll jag att en sådan avgränsning till vad som kan

kallas avskrivningsobjekt borde väsentligt underlätta den praktiska tillämpningen

av regeln.

Erfarenheterna har emellertid visat, att regeln medfört problem och olägenheter

för både beskattningsmyndigheterna och de skattskyldiga. De tidigare

redovisade framställningarna om ändring av regeln liksom upplysningar,

som jag fått i andra sammanhang, ger belägg härför. Det råder i

vissa hänseenden osäkerhet om regelns tillämpningsområde, vartill kommer

rent praktiska tillämpningssvårigheter. Även om någon tvekan inte

bör föreligga i flertalet fall av leveranser och uthyrning av investeringsvaror

för användning inom näringslivet har det framstått som nödvändigt

att se över regeln. Syftet med denna översyn har varit inte endast att skapa

större klarhet beträffande tillämpningsområdet utan också att så långt

möjligt undanröja praktiska svårigheter i debiterings- och redovisningshänseende.

Någon ändring av reduceringsregeln av annan anledning föreslås

inte.

Allmänt sett kan konstateras, att avsteg från de allmänna reglerna för

en generell indirekt beskattning medför olägenheter i form av gränsdragnings-,

redovisnings- och kontrollproblem. För att sådana problem ej skall

uppstå eller skall bli av begränsad omfattning krävs, att undantagsbestämmelserna

kan anknytas till någorlunda entydiga begrepp eller faktorer.

Tillämpligheten av reduceringsregeln bestäms både av varans art och dess

användning hos konsumenten. Härvidlag har bestämningen av arten av de

varor, för vilka regeln skall gälla, medfört de största problemen och olägenheterna.

Det är därför också i denna del, som en överarbetning av regeln

framstår som särskilt angelägen.

Av tidigare anförda skäl begränsades tillämpningsområdet för regeln till

sådana maskiner och andra döda inventarier, som har en varaktighetstid

av mer än tre år. Detta är en allmänt vedertagen tidsgräns för anskaffningar,

som skall aktiveras och göras till föremål för årlig avskrivning.

Avsikten var också att regeln skulle gälla för sådana anskaffningar eller

investeringar. Det förekommer emellertid i betydande utsträckning, att förvärv

av objekt med längre livslängd än tre år bokföringsmässigt betraktas

som omkostnader.

Då man vid tillämpningen av regeln fäst avgörande vikt vid bestämmelsen

om varaktighets tiden har följden blivit, att regeln tillämpas på leveranser

av även andra objekt än avskrivningsobjekt. Även delar till i och

för sig reduceringsberättigade objekt liksom reservdelar, som tillförs sådant

objekt t. ex. vid reparation därav, omfattas av regeln, om delens livs
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr -47 år 1967 11

längd är mer än tre år. De påtalade olägenheterna och svårigheterna synes

främst ha föranletts av denna enligt min mening generösa tolkning av regelns

tillämpningsområde. Mot denna bakgrund anser jag att åtgärder bör

vidtas i första hand för att åstadkomma en sådan avgränsning, att regeln

blir tillämplig på vad som kan betraktas som nyinvesteringar i avskrivningsobj

ekt.

För en sådan avgränsning har köpmannaförbundet förordat, att regeln

skall gälla endast för objekt vars värde överstiger visst belopp, förslagsvis

200 kr. Enligt förbundets mening skulle detaljhandelns svårigheter i allt

väsentligt falla bort vid en sådan avgränsning. En annan lösning skulle

vara att klarare ange vad som i detta sammanhang skall förstås med maskiner

och andra döda inventarier. Såsom framgått av det tidigare anförda

hänförs nu till sådana investeringsvaror inte endast kompletta objekt utan

även delar därtill med en livslängd över tre år. Även om det förutsatts att

delen utan nämnvärd ytterligare bearbetning skall ingå i det färdigställda

objektet kommer varor som närmast har karaktär av stapelvaror, såsom

virke, plåt, rör, ledningsmateriel, balkar, skruv och beslag, in under regeln.

Härav betingade tillämpningssvårigheter torde falla bort, om regeln primärt

avgränsas till att avse endast sådana objekt, som redan vid leveranstillfället

utgör en komplett eller färdigställd investeringsvara (maskin

eller annat inventarium) och som dessutom i egenskap av anläggningstillgång

hos köparen bör göras till föremål för årlig avskrivning enligt punkten

3 a av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen. Vid en motsvarande

avgränsning för investeringar i jordbruk skulle delar till maskiner

och andra inventarier falla utanför regelns tillämpningsområde såväl när

delar inköps för maskinbygge eller reparation i egen regi som när delar

utbyts vid reparation av en fristående företagare.

Viss jämkning av en sådan begränsning av regeln synes dock befogad.

Även delar till en anläggningstillgång kan ha karaktär av en självständig,

i och för sig komplett investeringsvara. Detta kan exempelvis anses vara

fallet i fråga om elektriska motorer för olika slags arbetsmaskiner och sådana

objekt som karosserier, kranar och andra lastanordningar till motorfordon.

Sådana objekt bör i princip berättiga till skattereducering både vid

nyanskaffning och vid utbyten i samband med reparation. Sådana utbytestransaktioner

bör enligt min mening anses som försäljning i förening med

montering av reduceringsberättigad investeringsvara, varigenom regeln blir

tillämplig på hela beskattningsvärdet.

En avgränsning av tillämpningsområdet i enlighet med det senast anförda

bör underlätta regelns tillämpning i väsentlig grad. Jag anser emellertid

att även en värdegräns kan få stor betydelse i detta hänseende. Köpmannaförbundet

har föreslagit, att regeln skall gälla endast för objekt med

ett värde över 200 kr. Enligt min mening bör dock gränsvärdet sättas högre

för att de påtalade olägenheterna skall undanröjas. Med ett högre gränsvärde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr k-1 år 1967

markeras också klarare, att regeln är avsedd att primärt endast gälla i\vskrivningsobj

ekt.

Jag föreslår därför att reduceringsregeln skall gälla för objekt med ett

beskattningsvärde, dvs. pris inklusive skatt, av minst 500 kr. För objekt

med lägre värde bör regeln inte gälla, vare sig vid leverans av enstaka exemplar

eller vid leverans av så många exemplar att totala försäljningsvärdet

överstiger gränsbeloppet. Man kan visserligen inte utesluta, att det även

med denna gränsdragning kommer att ske sådana leveranser av investeringsvaror,

vari ingår objekt både över och under gränsvärdet. Dessa fall

torde dock bli relativt få och därmed kan olägenheterna med olika skattedebiteringar

för olika varor i en leverans väntas bli begränsade.

Reduceringsregeln har emellertid medfört olägenheter även med avseende

på avgränsningen mot fastighetsområdet. Frågan gäller bär i första hand

beskattningen av sådana objekt, som vid fastighetstaxeringen åsätts eller

bör åsättas särskilt maskinvärde, de s. k. fasta maskinerna. Riksskattenämnden

har uttalat, att sådana maskiner omfattas av regeln, och detta har

även fastslagits av regeringsrätten, som därvid också fastställt att montering

av sådan maskin är att anse som arbete på fastighet och därmed skattefri.

Med hänsyn till regelns syfte anser jag det riktigt, att även investeringar

i s. k. fasta maskiner medges skattereducering. Det kan emellertid ifrågasättas

om detta bör gälla generellt. En fast maskin kan utgöra objekt, som

har samma funktion och konstruktion som en lös maskin. Sådana fasta

maskiner tillhandahålls normalt inte av företagare inom byggnadsbransch^

utan av tillverkare och återförsäljare av maskiner. Leveranserna framstår

därför som varuförsäljningar och bör enligt min mening också anses som

sådana i varuskattehänseende. Härav bör följa att reduceringsregeln skall

gälla för fasta maskiner av detta slag. Särskilt maskinvärde åsätts emellertid

även objekt, som har karaktär av byggnad och som därför också i varuskattehänseende

hänförts till byggnad. Skatt utgår därmed endast på materialvärdet

för sådana objekt medan debiterad ersättning för arbetskostnader

är skattefri. Som exempel på objekt av nu avsett slag kan nämnas vissa större

lagringscisterner och vissa ugnar.

Tillkomsten av reduceringsregeln kan i och för sig inte anses ha inneburit

någon principiell ändring av grunderna för den allmänna varuskatten

och därför borde de senast behandlade objekten alltjämt betraktas som

byggnader. Jag anser det också principiellt oriktigt, att man skall kunna erhålla

en skattelindring utöver vad de allmänna reglerna ger, genom att

i dessa fall först likställa objekten med byggnad, varigenom arbetskostnaden

blir skattefri, och därefter anse materialet utgöra reduceringsberättigande

investeringsvaror. Objekt av dessa slag borde därför enligt min mening

inte omfattas av reduceringsregeln, oaktat att de åsätts särskilt maskin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

värde. Av praktiska skäl kan det emellertid vara motiverat att i fråga om

reduceringsregelns tillämpning inte göra någon skillnad mellan olika slag

av investeringar, som vid fastighetstaxeringen åsätts särskilt maskinvärde.

Besvärliga gränsdragningsproblem kan väntas uppkomma, om regeln skall

gälla endast vissa sådana investeringar. Man har också att räkna med att

samma investering i många fall omfattar objekt med karaktär både av maskin

och av byggnad. Tillämpningen av regeln torde därför väsentligt underlättas

om den ges generell giltighet på detta område. Å andra sidan bör en sådan

utformning av regeln inte få leda till att de s. k. fasta maskinerna blir lindrigare

beskattade än investeringar i lösa maskiner och andra inventarier.

Med hänsyn härtill förordar jag, att alla objekt, som vid fastighetstaxeringen

bör åsättas särskilt maskinvärde, i varuskattehänseende skall anses inte

som fastighet utan som varor och att således tillhandahållandet skall betraktas

som varuförsäljning, för vilken reduceringsregeln gäller. Skatt skall

därvid utgå på 60 % av det betingade vederlaget inklusive debiterad särskild

ersättning för maskinens montering hos köparen. Ersättning för arbete, som

i samband med leveransen utförs direkt på fastigheten, t. ex. gjutning av

fundament, bör dock vara skattefri.

Såsom tidigare nämnts har regeringsrätten under hänvisning bl. a. till

bestämmelser i kommunalskattelagen fastslagit, att ledningar för eldistribution

över mark som tillhör annan än ledningens ägare är att hänföra till lös

egendom och att reduceringsregeln därför gäller för material till sådan ledning.

En tillämpning av regeln i enlighet härmed leder till betydande praktiska

problem.

Elledningar berör normalt både ägarens och annans mark och kan dras

fram både över, på och i marken. I sammanhanget måste beaktas även andra

elektriska ledningar än för eldistribution, såsom telenät, men också ledningsoch

rörsystem för gas, vatten, olja m. m. För alla sådana system gäller, att

de framdras både i, på och över mark, som kan tillhöra både systemets ägare

och andra. En strikt tillämpning av kommunalskattelagens fastighetsbegrepp

i de här aktuella fallen skulle betyda, att ledningar av visst slag eller endast

vissa delar till en ledning skulle omfattas av reduceringsregeln i egenskap

av lös egendom och avskrivningsobjekt. Vissa ledningar eller delar därav

skulle vara att hänföra till byggnad eller också till inte avskrivningsberättigande

markanläggning. Det är uppenbart att en tillämpning av reduceringsregeln

i enlighet härmed måste leda till svårbemästrade praktiska problem

både för de skattskyldiga, dvs. säljarna, och för beskattningsmyndigheterna.

Det är enligt min mening nödvändigt, att enhetliga regler gäller för alla

slags ledningsnät och att man därför också måste bortse från äganderätten

till den mark, som berörs av ett ledningsnät. Riksskattenämnden har haft

samma inställning. I anvisningar, som meddelades i maj 1966, uttalade således

nämnden i överensstämmelse med vad nämnden meddelat redan år

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 47 år 1967

1960, att ledningar för distribution av elektrisk kraft, gas och vatten, för

avlopp, för distribution av värme från värmeverk, för transport av oljor

till och från lagringsanläggningar och liknande ledningar, enligt grunderna

för varuskatteförordningen borde betraktas som fastighet oavsett om ledningarna

är framdragna i, på eller ovan jord och oavsett om marken tillhör

ledningarnas ägare eller annan person.

Enligt dessa uttalanden av riksskattenämnden har skatt utgått på material

till olika slags ledningar medan arbetskostnaderna varit skattefria. Elinstallatörer,

rörledningsfirmor och andra har i fråga om dessa slags entreprenadarbeten

ansetts som konsumenter utan egen skattskyldighet. Sedan

regeringsrätten genom tidigare omnämnda utslag fastställt, att elledningar

över mark, tillhörig annan än ledningens ägare, är att anse som lös egendom

i varuskattehänseende, har riksskattenämnden meddelat nya anvisningar

i frågan.

Vid den praktiska tillämpningen av förordningen om allmän varuskatt

har det visat sig ändamålsenligt att beskatta ledningar efter den princip

riksskattenämnden förordade i sina anvisningar i maj 1966. Jag anser därför

att ledningar av här nämnda slag bör i varuskattehänseende likställas

med fastighet. Därigenom blir visserligen reduceringsregeln inte tillämplig

på ledningsentreprenader eller på ledningsmaterial, men å andra sidan blir

ersättning för arbetet med ledningarnas framdragande helt skattefri. På så

sätt får man också en neutral verkan av skatten på detta område. Entreprenörerna

missgynnas inte i förhållande till företag, som bygger ledningar

i egen regi.

En utformning av varuskatten, som avgränsar tillämpningsområdet för

reduceringsregeln i enlighet med det anförda, kräver ändringar i varuskatteförordningen

på olika punkter. Med hänsyn till att kommunalskattelagens

fastighetsbegrepp i princip gäller även för den allmänna varuskatten behövs

uttryckliga stadganden för att allmän varuskatt skall kunna tas ut på fasta

maskiner och ledningar i enlighet med det anförda. Värdegränsen för reduceringsregeln

liksom dess avgränsning med avseende på varuområdet kräver

dessutom författningsändringar. Förslag till sådana författningsändringar

har utarbetats inom finansdepartementet.

De nya reglerna synes lämpligen böra gälla fr. o. in. den 1 september 1967

med hänsyn till de ikraftträdandebestämmelser som gäller för den av riksdagen

redan beslutade höjningen av den allmänna varuskatten till 10 %.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t genom

proposition föreslår riksdagen att antaga det inom finansdepartementet upprättade

förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 1 december

1959 (nr 507) om allmän varuskatt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr kl år 1967

15

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLMI967 670231

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

4 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (4)

4 kopplingar.

  1. BevU 1967:55 Betänkande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning angående ändring i förordningen den 1 december 1959 s. 1 i texten
  2. BevU 1967:51 Bevillningsutskottets memorial nr 51 år 1967 s. 1 i texten
  3. BevU 1967:50 Bevillningsutskottets betänkande nr 50 år 1967 a5 i texten
  4. BevU 1967:49 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer för jordbrukspolitiken m. m., jämte i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och mo s. 6 i texten