Sök i Ratio Lex

Angående särskilt stöd åt äldre arbetslösa m. m

1968-02-02 · 82 sidor, varav 74 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 74 av 82 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1968:29, Angående särskilt stöd åt äldre arbetslösa m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

1

Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående särskilt stöd

åt äldre arbetslösa m. m.; given Stockholms slott den

2 februari 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlatande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Enligt Vårt nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF

Rune B. Johansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås dels särskilt kontant stöd åt arbetslösa i åldern

60 66 år, dels förbättringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Förslagen avser temporära åtgärder i avvaktan på resultatet av den pågående

KSA-utredningen.

För arbetslöshetsförsäkrade i nämnda ålder förlängs ersättningstiden i

de erkända arbetslöshetskassorna med 300 dagar. Denna förbättring bekostas

till 93 % av staten och 7 % av kassorna. Endast obetydliga avgiftshöjningar

drabbar kassamedlemmarna.

Till arbetslösa i åldern 60—66 år, som har fått stöd genom arbetslöshetsförsäkringen

under längsta möjliga tid, utgår skattepliktigt omställningsbidrag

med 800 kr. i månaden. Arbetslösa i samma ålder, vilka inte har

tillhört arbetslöshetsförsäkringen, får omställningsbidrag efter en väntetid

av två månader från arbetslöshetens början. Bidraget utgår till både den

som varit anställd och den som varit egen företagare, under förutsättning

att han har haft sådan förvärvsverksamhet i 24 månader under treårsperioden

närmast före arbetslöshetens början. Den som äger förmögenhet över

100 000 kr. blir inte berättigad till bidrag.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 29

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Bidraget skall nedsättas med hänsyn bl. a. till inkomsten av förvärvsarbete

före arbetslösheten och till inkomst av kapital mellan 60 000 och

100 000 kr.

Efter särskild dispens kan stöd ges åt den som har fyllt 55 men inte 60 år

om hans arbetslöshet är en direkt följd av strukturförändring av näringslivet

i orten eller, för företagare, i branschen.

Förbättringarna inom arbetslöshetsförsäkringen innebär att lägsta dagpenning

blir 18 kr. och högsta 50 kr. Statsbidragsskalan görs förmånligare.

Marginalen för överförsäkringsavdrag minskas från Vs till Viss av nettoinkomsten

av förvärvsarbete före arbetslösheten.

Stödet åt de äldre arbetslösa föreslås kunna börja utgå den 1 juli 1968.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

3

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, lmllet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet

på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Kling, Johansson, Holmqvist, Aspling, Palme,

Lundkvist, Gustafsson, Geijer, Myrdal, Wickman, Moberg.

Chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om särskilt

stöd åt äldre arbetslösa m. m. och anför.

Inledning

Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den 4 mars 1966 tillkallade jag

sakkunniga för utredning om kontant stöd vid arbetslöshet — KS A-utredningen.

1 I direktiven för utredningen framhöll jag bl. a. att vissa grupper av

yrkesutövare, som kan bedömas löpa risk att bli arbetslösa, saknar ekonomisk

trygghet vid arbetslöshet. Utredningen skall pröva olika vägar för

att avhjälpa denna brist.

I anförande till statsrådsprotokollet den 7 april 1967 konstaterade jag

att den allt snabbare strukturomvandlingen i form av driftsförändringar

och företagsnedläggningar har medfört svåra påfrestningar för den därav

berörda arbetskraften och att det i synnerhet har visat sig vara svårt att

finna lämplig ny anställning för äldre arbetstagare. På mitt förslag uppdrog

Kungl. Maj :t samma dag åt KSA-utredningen att med förtur utforma

och lägga fram förslag till stödformer för äldre arbetstagare som träffas

av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden. Detta uppdrag

har utredningen fullgjort genom att i september 1967 lämna delbetänkandet

»Stödformer för arbetslösa äldre arbetstagare» (SOU 1967:62).

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen,

riksförsäkringsverket, riksrevisionsverket, riksskattenämnden,

1 Riksdagsledamöterna Ingemund Bengtsson, ordförande, Erik Filip Petersson, Hans Nordgren,

Claes Elmstedt och Viola Sandell, utredningssekreteraren Annika Baude, kassaföreståndarna

Karl-Axel Bäck och Algot Elf, borgarrådet Sören Carlson, kanslirådet Olof Petersson och

direktorsassistenten Inge Svensson.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

statskontoret, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, låginkomstutredningen,

Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen

(SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation

(TCO) och Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO).

I en framställning till mig den 25 juli 1967 har De erkända arbetslöshetskassornas

samorganisation (i fortsättningen kallad samorganisationen) begärt

följande ändringar i arbetslöshetsförsäkringen, nämligen 1) höjning

av dagpenningmaximum och grundstatsbidrag, 2) ändrad marginal för överförsäkringsavdrag,

3) ökade möjligheter att räkna tid för utbildning som

kvalifikationstid för kassaersättning, 4) förenlkling av kvalifikationsvillkoren

för ersättning och 5) möjlighet att komplettera utbildningsbidrag med

kassaersättning. Efter remiss har yttranden över framställningen avgivits

av arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket och KSA-utredningen.

De under 3—5 nämnda frågorna kommer KSA-utredningen att behandla

under sitt fortsatta arbete. Jag ämnar därför inte ta upp dem i detta sammanhang.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i en framställning till Kungl. Maj :t den

20 juni 1967 begärt vissa ändringar i arbetslöshetsförsäkringen vilka har

samband med möjligheterna för de erkända arbetslöshetskassorna att utge

halv dagpenning. Över denna framställning har efter remiss yttranden avgivits

av KSA-utredningen, SAF, LO, TCO och samorganisationen.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj :t på min hemställan, under

åberopande av att beredningen av de nyss berörda förslagen ännu mte avslutats,

föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition i ämnet,

till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1968/69 berakna

ett förslagsanslag av 175 000 000 kr.

Jag anhåller att nu till behandling få ta upp dels de frågor som behandlas

1 betänkandet, i samorganisationens framställning under punkterna 1 och

2 samt i arbetsmarknadsstyrelsens framställning, dels därmed sammanhängande

anslagsfrågor för nästa budgetår. Härav föranledda förslag till

sådana ändringar i lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkringen, vilka måste

föreläggas riksdagen till antagande, avser jag att anmäla senare denna dag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Nuvarande möjligheter att ge stöd åt äldre arbetslösa

Sysselsättningsfrämjande åtgärder

I de riktlinjer för arbetsmarknadspolitiken, som statsmakterna fastställde

år 1966 (prop. 1966: 52, SU 107, rskr 251) understryks att det är angeläget

att förbättra de äldres möjligheter att stå kvar i produktionen. Behovet av

anpassning till ändrade produktionsförhållanden är detsamma som för andra

grupper. Omskolning anses både lämplig och möjlig även i åldersgrupperna

över 50 år. Bl. a. genom olika former av yrkesutbildning söker statsmakterna

därför lösa de äldre arbetslösas sysselsättningssvårigheter.

Även andra åtgärder vidtas. Exempel på sådana finns i ett av arbetsmarknadsstyrelsen

år 1961 antaget och senast år 1966 reviderat aktivitetsprogram

för att underlätta anpassningen till arbetsmarknaden för bl. a.

äldre arbetskraft. Programmet omfattar följande. Genom länsarbetsnämnderna

skall lämpliga arbetsuppgifter för äldre inventeras. Möjligheter öppnas

att provanställa arbetssökande i sådana fall da personalanställaren känner

sig tveksam om en arbetssökandes lämplighet på grund av dennes

ålder. Uppmärksamhet ägnas åt möjligheterna till deltidsarbete och åtgärder

vidtas för att avskaffa alla övre åldersgränser vid utbildning och

rekrytering av arbetskraft. Hemställan riktas till arbetsgivarorganisationer

att uppmana sina medlemmar att vid anställning av arbetskraft inte överbetona

sökandens ålder och till arbetstagarorganisationer att uppmana sina

medlemmar att acceptera äldre som arbetskamrater och inte medverka till

åldersdiskriminering. Vid de största arbetsförmedlingskontoren tillsätts en

särskild tjänsteman med uppgift att samordna åtgärder för äldre arbetskraft.

Hos en särskild tjänsteman inom arbetsmarknadsstyrelsen samordnas

åtgärder för äldre arbetskraft. I januari 1967 beslöt arbetsmarknadsstyrelsen

att vidta vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder som aktualiserades

bl. a. av åtstramningen på arbetsmarknaden. Bland dessa åtgärder ingick

centralisering av arbetsförmedlingen till större, mer välutrustade enheter,

större rörlighet hos arbetsförmedlingen med ökad uppsökande verksamhet

samt koncentrerade kraftfulla förmedlingsinsatser i avgränsade

områden med sysselsättningssvårigheter och i samband med driftsnedläggelser.

Beslutet gäller också vissa särskilda åtgärder för de äldre, bl. a. ökad

information till arbetsgivare om den äldre arbetskraften, generös användning

av föreliggande möjligheter att låta äldre arbetssökande praktiskt pröva

olika yrken samt vissa särskilda åtgärder i glesbygdsområden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

I arbetsmarknadskungörelsen den 3 juni 1966 (nr 368; ändrad senast

1967:93) finns bestämmelser om sådana utbildningsbidrag som betalas

till den arbetslöse när han undergår utredning om förutsättningarna för

yrkesutbildning eller deltar i sådan utbildning. Bidraget är i dessa fall

detsamma för alla åldersgrupper. Utbildningsbidrag kan dessutom utgå

till äldre arbetstagare som utbildas för nya arbetsuppgifter i provanställning

som han har fått genom den offentliga arbetsförmedlingen. Enligt

föreskrifter av arbetsmarknadsstyrelsen avses med äldre arbetstagare i

huvudsak personer i åldrarna 45—65 år. Bidraget utgår enligt föreskrifterna

under högst tre månader.

I vissa fall kan bidrag utgå till företag som åtager sig att i samband med

anställning medverka vid utbildning. Ett bidragsvillkor är då att företaget

ger den anställde avtalsenliga förmåner. Sålunda utgår enligt kungl. brev

den 3 juni 1966 bidrag till företag som förbinder sig att för anställning i

företaget utbilda person med svårare handikapp. Bidraget, som fastställs av

arbetsmarknadsmyndigheterna till visst belopp per timme, får utgå under

högst sex månader för samma person. Vidare utgår enligt kungl. brev den

12 maj 1967 bidrag för halvskyddad sysselsättning till företag för driften

av avdelning som är särskilt avsedd för sysselsättning av handikappade och

organiserad i eller i direkt anslutning till företaget samt för enstaka, för

handikappad avsedd arbetsplats om denna anordnas vid småföretag. Bidraget

utgör 2 oOO kr. för halvt år och varje plats. De båda nämnda bidragen

för handikappade utgår för personer i alla åldersgrupper. Enligt kungl. brev

den 25 maj 1967 utgår i särskilda fall bidrag till företag som förbinder sig

att för anställning i företaget utbilda arbetstagare som har fyllt 50 år och

bedöms ha ett iute ringa antal återstående år i förvärvslivet samt kan antas

inte få stadigvarande arbete utan sådan utbildning. Bidraget fastställs

av arbetsmarknadsmyndigheterna till visst belopp per timme och får utgå

under högst sex månader för samma person.

Av betydelse för äldre arbetslösas omställning är också flyttningsbidrag,

som utgår till alla åldersgrupper, och näringshjälp, som utgår till handikappad

person, ensamställd kvinna eller medelålders eller äldre arbetstagare

vilken inte har kunnat få lämpligt arbete på den öppna arbetsmarknaden.

Sysselsättningsskapande åtgärder som arbetsmarknadsverket vidtar eller

medverkar till i form av beredskapsarbete, arkivarbete och skyddad sysselsättning

har också stor betydelse för de äldre arbetslösa. Av dem som sysselsätts

i beredskapsarbete är flertalet över 45 år och tidvis är nära en fjärdedel

av dem i 60-årsåldern. Ungefär hälften av arkivarbetarna är i 60-årsåldern.

Angående omfattningen och resultatet av viss utbildningsverksamhet samt

vissa andra statistiska uppgifter av intresse i detta sammanhang hänvisas

till kap. 5 i KSA-utredningens betänkande.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968 7

Arbetslöshetsförsäkring

Arbetslöshetsförsäkringen är frivillig. Den handhas av arbetslöshetskassor

som i allmänhet är organiserade av de försäkrades fackliga organisationer

på olika yrkesområden. Kassorna är erkända av arbetsmarknadsstyrelsen

som är statlig tillsynsmyndighet för dem. Antalet medlemmar i

de erkända arbetslöshetskassorna är omkring 1 675 000, vilket motsvarar

ungefär 55 % av totalantalet anställda.

Gällande bestämmelser om arbetslöshetsförsäkringen finns i förordningen

den 14 december 1956 (nr 629; ändrad senast 1967: 351) om erkända arbetslöshetskassor,

förordningen samma dag (nr 630; ändrad senast 1964:496)

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, kungörelsen den 27 juni

1957 (nr 481; ändrad 1964:499) med tillämpningsföreskrifter till förordningen

om erkända arbetslöshetskassor och kungörelsen den 27 juni 1957

(nr 482) angående handläggningen av frågor om statsbidrag till erkända

arbetslöshetskassor.

Ersättning från arbetslöshetskassa utgår med ett för dag beräknat belopp,

dagpenning. Den är avsedd att kompensera inkomstbortfall och motsvarar

Vs veckolön. Ersättning får utgå endast till arbetslös kassamedlem

som fyllt 16 år och är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete.

Även ålderspensionärer får tillhöra försäkringen men måste vidkännas

visst avdrag från kassaersättningen. Den som vill ha ersättning skall söka

arbete hos den offentliga arbetsförmedlingen. Rätten till ersättning är vidare

beroende av att medlem har betalat 52 veckoavgifter. Dessutom gäller beträffande

den första arbetslöshetsperioden varje försäkringsår, vilket omfattar

tiden den 1 september—den 31 augusti påföljande år, att medlemmen

skall ha betalat minst 20 veckoavgifter under en period av tolv månader

närmast före arbetslöshetens inträde.

Kassorna bestämmer själva dagpenningens storlek upp till ett maximibelopp

av 40 kr. i ett system med olika dagpenningklasser. Härtill kommer

barntillägg med 2 kr. om dagen för varje barn. Den 1 september 1967 fördelade

sig de försäkrade på de olika dagpenningklasserna på följande sätt.

Klass

A

B

C

D

E

F

G

H

I

J

K

L

M

Kronor

12

14

16

18

20

22

25

27

30

32

35

37

40

%

•—.

—

0,4

0,9

1,5

0,8

6,4

0,7

8,4

3,6

12,5

—

64,8

Under ett försäkringsår får ersättning utgå högst för 150 dagar (30 veckor)

eller, efter tillsynsmyndighetens medgivande, 200 dagar (40 veckor). Vid

arbetslöshet som fortsätter från ett försäkringsår till nästa kan ersättningstiden

i gynnsammaste fall bli 300 resp. ca 350 dagar. Avgörande är vid vilken

tidpunkt under det första året arbetslösheten har börjat. Medlem

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

som har fått ersättning under maximal tid brukar kallas utförsäkrad.

Tillgängliga statistiska uppgifter visar att antalet utförsäkrade i 29 kassor

av samtliga 44 under försäkringsåret 1965/66, med undantag för dem som

fyllt 67 år, utgjorde 1 300. Antalet utförsäkrade i 25 kassor under samma

år i åldrarna 55 -59 år utgjorde 162 och i åldrarna 60—66 år 560. Om

utforsäkringsfrekvensen antas vara enhetlig i alla kassor, skulle hela antalet

utförsäkrade i åldrarna 60—66 år bli 875. Uppgifter för försäkringsåret

1966/67 visar att antalet utförsäkrade ökat något.

Ersättning från erkänd arbetslöshetskassa räknas inte till skattepliktig

inkomst.

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras med medlemsavgifter, statsbidrag

och fondavkastning. Försäkringsåret 1961/62 svarade statsbidraget för 41 %

av kassornas utgifter och 1965/66 för 67 %. Fondavkastningen har under

senare år svarat för drygt 10 %. Medlemsavgifternas andel har alltså sjunkit

från ca 50 % till drygt 20 %. Statsbidrag lämnas i olika former. Grundstatsbidrag

utgår med en procentuell andel av dagpenningen för varje dag

då dagpenning utgivits. Denna andel är 50 % för den lägsta dagpenningklassen

och sjunker med stigande dagpenning till 35 % i den högsta. Till

kassor, vilkas medlemmar har en arbetslöshet som väsentligt överstiger

genomsnittet för alla kassorna, utgår tillägg till grundstatsbidraget med

upp till 25 % av detta. Dagpenningbidrag utgår för försäkringsår med viss

procentuell andel av kassans sammanlagda kostnader för dagpenning minskade

med grundstatsbidraget. Procenttalet bestäms i förhållande till antalet

ersättningsdagar under året per medlem. I den mån detta antal ökar, dvs.

ju större arbetslösheten för kassans medlemmar har varit, stiger procenttalet

från 0 vid 2,5 ersättningsdagar till maximum 75 vid 22 eller flera ersättningsdagar.

Barntilläggsbidrag utgår med 75 % av kassans sammanlagda

utgifter för barntillägg. Förvaltningsbidrag slutligen utgår med dels

ett belopp per medlem, beräknat i förhållande till antalet kassamedlemmar,

dels ett belopp motsvarande ersättning till styrelseledamot som utsetts av

tillsynsmyndigheten. Statsbidragen betalas ut till kassorna i efterskott för

försäkringsår. Tillsynsmyndigheten får dock medge utbetalning under löpande

försäkringsår.

Kommunalt kon tantunderstöd och socialhjälp

Kommunalt kontantunderstöd är enligt arbetsmarknadskungörelsen en

form av arbetslöshetshjälp. Allmänna förutsättningar för sådan hjälp och

därmed också för kommunalt kontantunderstöd är bl. a. att den arbetslöse

är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete för annans räkning,

att han söker arbete genom den offentliga arbetsförmedlingen samt

att han inte kan anvisas lämpligt arbete på den öppna marknaden eller inte

lämpligen kan bli föremål för annan åtgärd för att underlätta hans placering

i sådant arbete.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968 <>

Kontantunderstöd utgörs av dagunderstöd och barntillägg. Kommunen

bestämmer om understöd skall lämnas och beloppens storlek. De får inte

överstiga 24 kr. om dagen till ensamstående, 28 kr. om dagen till makar

gemensamt och 2 kr. om dagen i tillägg för varje barn. Understöd utgår

tor högst fem arbetsdagar under en kalendervecka. Kontantunderstödsverksamheten

leds centralt av arbetsmarknadsstyrelsen och regionalt av

länsarbetsnämnderna som fortlöpande skall hålla kommunerna i länet

underrättade om behovet av kontantunderstöd åt arbetslösa. Statsbidrag

utgår med 20 % av kostnaderna för sådan kontantunderstödsverksamhet

som kommun bedriver med tillstånd av länsarbetsnämnden. I samband med

tillståndet bestämmer nämnden det största antal arbetslösa i kommunen till

vilket understöd med statsbidrag får utgå vid varje tidpunkt (understödsrum).

Vanligen begränsar nämnden tillståndets giltighetstid till fyra veckor,

varefter behovet i kommunen av verksamheten omprövas.

Kommunalt kontantunderstöd som utges med statsbidrag räknas inte

till skattepliktig inkomst.

Antalet kommuner som bedriver kontantunderstödsverksamhet har under

senare år inte överstigit tio. Störst omfattning har verksamheten f. n. i

Norrköping, Stockholm, Malmö, Västerås och Göteborg. Under år 1966 utgjorde

antalet understödsdagar drygt 42 000 — varav hälften i Norrköping

mot 27 000 år 1965. Det genomsnittliga antalet understödda var 162 år

1966 mot 101 år 1965. Totalkostnaden för kontantunderstödsverksamheten

uppgick for år 1966 till 672 000 kr., varav ca 195 000 kr. i statsbidrag, mot

410 000 kr., varav 112 000 kr. i statsbidrag, för år 1965. Under första halvåret

1967 har verksamheten ökat i de kommuner som tidigare bedrivit denna

form av arbetslöshetshjälp. Den totala kostnaden för kommunala kontantunderstöd

under första halvåret 1967 kan uppskattas till ca 850 000 kr.

„ For tld då arbetslös uppbär dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa

får dagunderstöd inte utges till honom. Kommunalt kontantunderstöd får

inte heller utges till arbetslös som i anledning av arbetslösheten åtnjuter

socialhjälp för sig eller sin familj. Rätt till socialhjälp tillkommer den som

på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller

själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller som av hälsoskäl bör

avhålla sig från arbete. Den som är arbetsför och i övrigt oförhindrad att

åtaga sig arbete har således inte rätt till socialhjälp vid arbetslöshet. Minderåriga

barn är däremot berättigade till socialhjälp, vilken vanligtvis avvägs

så att den täcker även kostnad för vård som lämnas av någon av föräldrarna.

S. k. frivillig socialhjälp kan kommun meddela enligt grunder som

kommunen själv bestämmer. Hjälp kan alltså lämnas friska arbetsföra

personer som är arbetslösa men de har inte någon rätt till hjälp. Frivillig

socialhjälp skall i princip återbetalas till kommunen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

KSA-utredningens förslag

Statistiska undersökningar

Befolkningsförändringar åren 1965—1980

Sveriges befolkning uppgick i slutet av år 1965 till 7,8 milj. personer. Enligt

den senast gjorda befolkningsframskrivningen blir tillväxten nära 1 mdj.

personer fram till år 1980. Praktiskt taget hela tillväxten beräknas komma

att ligga utanför åldersgrupperna 20—64 år. Denna del av befolkningen ökar

med bara 5 % fram till år 1980, medan antalet personer över 66 år ökar

med 45 %. c

För utredningen bar förändringarna i åldersgrupperna 55 66 år vant av

särskilt intresse. Följande sammanställning belyser dessa förändringar.

Antal

1965 ..............

Män

Kvinnor

Totalt

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

250 536

254 700

255 600

253 300

282 785

318 100

333 300

332 300

254168

255 300

255 100

254 400

306 554

334 300

344 300

342 300

504 704

510 000

510 700

507 700

589 339

652 400

677 600

674 600

1Q70 ............

1Q75 ............

1980...............

Av sammanställningen framgår att antalet 55—59-åringar ändras endast

obetydligt, medan den äldre gruppen ökar med ca 10 % mellan åren 1965

och 1970 för att därefter öka svagt fram till år 1975 och sedan stagnera

eller minska.

Utredningen framhåller att den pågående förskjutningen av landets befolkning

från glesbygden till tätorterna har särskild betydelse i detta sammanhang,

i synnerhet därför att den inte sker likformigt i olika åldrar. Mellan

åren 1960 och 1965 minskade glesbygdsbefolkningens andel av den totala

befolkningen från 27,2 % till 22,6 % och beräknas ha gått ner till 17 %

år 1980. Då kommer 24 % av glesbygdens befolkning att vara över 64 år,

medan bara 15 % av tätorternas befolkning kommer att befinna sig i denna

åldersgrupp. Även åldersgruppen 40—64 år kommer att bli allt mer överrepresenterad

i glesbygden.

De förslag utredningen lägger fram rör endast arbetstagare. Med hjälp av

olika källor bar förändringarna i antalet anställda i vissa åldersklasser beräknats.

Resultatet av dessa beräkningar framgår av följande sammanställ
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Antal

1966.............

Män

Kvinnor

Totalt

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

55—59 år

60—66 år

180 000

180 000

180 000

160 000

173 000

180 000

90 000

99 000

104 000

60 000

69 000

72 000

270 000

279 000

284 000

220 000

242 000

252 000

1970..............

1975.............

Sammanställningen visar att antalet anställda män i åldern 55—59 år

blir oförändrat fram till år 1975, medan åldersgruppen 60—66 år ökar, under

perioden 1966 1970 med omkring 13 000 personer och under perioden

1970—1975 med omkring 7 000 personer. För anställda kvinnor ökar åldersgruppen

55—59 år, under perioden 1966—1970 med 9 000 personer och under

perioden 1970 1975 med 5 000 personer. I åldersgruppen 60—66 år

ökar antalet anställda kvinnor, under perioden 1966—1970 med 9 000 personer

och under perioden 1970—1975 med 3 000 personer.

Arbetslöshetsrisker

Utredningens nu föreliggande delförslag begränsas till åtgärder för dem

som har varit arbetstagare men som drabbats av arbetslöshet till följd av

omställningar på arbetsmarknaden. Det är i första hand arbetslöshetsiiskerna

för dem som är relativt fast etablerade på arbetsmarknaden som bör

undersökas. Till denna grupp hör de arbetslöshetsförsäkrade. Analysen av

arbetslösheten i olika åldrar koncentrerar utredningen därför till dem. Dessutom

redovisar utredningen vissa uppgifter från statistiska centralbyråns

arbetskraftsundersökningar, vilka omfattar alla arbetslösa. Dessa uppgifter

avser både den arbetslöshet som drabbar dem som är fast etablerade på arbetsmarknaden

och dem som söker ett första arbete eller efter en tids uppehåll

vill återvända till arbetsmarknaden. Utan specialundersökningar finns

det ingen möjlighet att särskilja dessa två kategorier.

Av det tillgängliga statistiska materialet, som redovisas utförligare i kap. 1

och 5 i utredningens betänkande, framgår att arbetslöshetsrisken stiger kraftigt

med åldern. Stegringen sker successivt men är särskilt påtaglig efter

60-årsåldern. Männen har genomsnittligt en högre relativ arbetslöshet, mätt

i andelen arbetslösa bland de försäkrade, än kvinnor. Kvinnornas risktal

överstiger männens i åldrarna från 35 år och upp mot 60 år men ligger för

de äldsta under männens risktal. Detta tyder på att arbetslösheten bland

kvinnorna inte är lika koncentrerad till de högre åldrarna som bland männen.

Vid bedömning av skillnaden mellan männens och kvinnornas arbetslöshet

bör enligt utredningen dock beaktas att det bland kvinnorna troligen

finns en avsevart större tendens att helt utträda ur arbetskraften när en anställning

upphör eller arbetslösheten blir långvarig.

Det genomsnittliga antal arbetslöshetsförsäkrade i vissa åldersgrupper

som var arbetslösa under år 1966 framgår av följande sammanställning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Män Kvinnor

55—59 år 60—66 år 55—59 år 60—66 år

2 454 4 747 __493550

Totalt

55—59 år 60—66 år

2 947 5 297

Utom att den relativa arbetslösheten är högre i de äldre åldersgrupperna

är också arbetslöshetstiderna längre. Kvinnorna har i regel längre arbetslöshetsperioder

än männen, men för både män och kvinnor stiger andelen

arbetslösa med längre arbetslöshetsperioder ganska markant i den aldsta

åldersgruppen i jämförelse med den näst äldsta. Stegringen ar dock nagot

mindre markant hos kvinnorna än hos männen.

Arbetslöshetstidens längd i åldersgruppen 60—66 år belyses av följande

sammanställning, som avser undersökningstillfällen i mars månad de angivna

åren.

Andel arbetslösa i ålder

60—66 år

Män

1966 1967

Kvinnor

1966 1967

mer än 2 mån.

mer än 6 mån.

49,6 % 52,7 %

8,3 % 9,1 %

61,4 %

23,7 %

66,0 %

29,4 %

Procenttalen för arbetslösheten över sex månader är enligt utredningen

sannolikt i underkant, eftersom en så lång arbetslöshet för de flesta leder

till utförsäkring och därmed minskar benägenheten att hos arbetsforme

lingen göra de besök som ligger till grund för statistiken.

Vid arbetslöshetsräkningen i maj 1967 gjordes en särskild undersökning

av arbetslösa personer som efter januari 1966 hade mist stadigvarande

anställning på grund av driftsnedläggning, driftsinskränkning eller annan

driftsomläggning. Deras antal var ca 5 600 eller 18 % av samtliga arbetslösa

enligt denna arbetslöshetsräkning. En jämförelse av åldersstrukturen inom

det totala antalet arbetslösa med åldersstrukturen hos dem som var arbetslösa

på grund av företagsnedläggningar eller dylikt (strukturarbetslosa)

visade för männens del inga betydande skillnader. Andelen aldre kvinnor

var däremot högre bland de strukturarbetslösa. Andelen aldre personer var

högre bland de strukturarbetslösa i storstadslänen än inom skogslän och

övriga län. Längre arbetslöshetsperiod än en månad uppgavs för en större

andel av de strukturarbetslösa än för totalantalet arbetslösa (67 resp. 61 %).

Kvinnorna bland de strukturarbetslösa hade i högre grad än männen varit

arbetslösa mer än en månad. De icke arbetslöshetsförsäkrade utgjorde 7 %

bland de strukturarbetslösa, medan motsvarande andel inom totalgruppen

var 16 %. Bland de strukturarbetslösa kunde 18 % hänföras till tjänstemannayrken.

Motsvarande andel av totalantalet var 9 %. Avvikelserna för

de strukturarbetslösa beror till väsentlig del på att strukturomvandlingen

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1968

har varit särskilt framträdande i vissa industribranscher. Arbetskraftssituationen

och lokaliseringen inom dessa branscher återverkar givetvis på bilden

av strukturarbetslösheten.

Allmänna överväganden

Mot bakgrund av erfarenheterna under slutet av år 1966 och början av år

1967 har utredningen särskilt undersökt de påfrestningar som arbetstagares

försörj ningstrygghet utsätts för genom den allt snabbare strukturomvandlingen

inom näringslivet. Tidigare efterundersökningar av arbetstagare vid

nedlagda företag har visat att ett betydande antal friställda ännu 6—12 månader

efter nedläggningen inte funnit nytt arbete och att — utöver bl. a.

dem som genomgick utbildning eller var sjukskrivna — åtskilliga registrerats

som arbetslösa. Vid de undersökningar som utredningen hittills har

kunnat utföra har den funnit att påtagliga svårigheter uppkommit för olika

arbetstagarkategorier inom skilda näringsgrenar och geografiska områden,

när de efter friställning söker ny anställning. Samhällets åtgärder efter

driftsinskränkningar och företagsnedläggningar -— i form av intensiv lokal

och interlokal arbetsförmedling, utbildningsstöd, flyttningshj älp, arbetsvärd,

beredskapsarbeten och skyddad sysselsättning ■— ger ofta berörda arbetstagare

en acceptabel arbetssituation. Försörjningsläget har dock i åtskilliga

fall blivit brydsamt för den enskilde, särskilt när lång tid har gått åt för att

finna varaktig ny sysselsättning.

För närmare analys av omställningsproblemen för friställda som visat sig

ha svårt att få nya anställningar behövs uppgifter om ålders- och yrkessammansättning

samt om den lokala arbetsmarknadens karaktär och geografiska

belägenhet. En fullständig bild av omställningen efter en företagsnedläggning

förutsätter även ingående uppgifter om enskilda arbetstagares arbetsförmåga

och personliga inställning till förvärvsarbete. Till omställningsproblemen

i de enskilda fallen kommer enskilda och offentliga arbetsgivares

beredvillighet att medverka till att friställd arbetskraft snabbt återinpassas

i arbetslivet. Rationellt utnyttjande av de tillskott i arbetskraftstillgångarna

som uppkommer vid friställningar kan motverkas av arbetsgivares föreställningar

om viss önskvärd ålders- eller könsfördelning vid företaget. Särskilt

de äldre arbetstagarnas problem måste därvid uppmärksammas. Vissa erfarenheter

i dessa avseenden från de senaste 10 åren hämtar utredningen ur

följande källor, nämligen betänkandet »Medelålders och äldre arbetskraft»

som år 1960 lämnades av en arbetsgrupp med företrädare för arbetsmarknadsstyrelsen,

SAF, LO och TCO, skriften »För gammal?» som år 1963 gavs

ut av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle samt LO:s år 1966 publicerade

undersökningsrapport »Fackföreningsrörelsen och den tekniska utvecklingen».

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kangl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Av dessa källor, för vilka redogörs närmare i betänkandet, finner utredningen

sammanfattningsvis att arbetslöshetsrisken som den framträder i

arbetslöshetsstatistiken ökar med stigande ålder, att denna tendens börjar

göra sig gällande för kvinnorna redan i 35-årsåldern och för männen ca

10 år senare, att arbetslösheten är särskilt stor i åldersgruppen 60—66 år

samt att det bland de äldre arbetslösa kan förekomma åtskilliga andra arbetshinder

än ålder, i synnerhet hos de långtidsarbetslösa.

I fråga om inställningen till äldre på arbetsmarknaden framgår det enligt

utredningen av gjorda undersökningar och erfarenheter att förändringarna

i den svenska arbetskraftens åldersstruktur i många fall inte har motsvarats

av en anpassning i form av ökad efterfrågan på medelålders och äldre arbetstagare.

Strävan att hålla nere genomsnittsåldern på arbetsstyrkan i företagen

genom att i möjligaste mån rekrytera från botten har lett till skärpt konkurrens

om de yngre åldersgrupperna. Åldern synes ha fått störst betydelse

på tjänstemannasidan, vilket torde hänga samman med utbildnings- och

befordringssystem som oftast bygger på rekrytering av yngre. En sådan nyrekrytering

av företrädesvis yngre kan leda till att äldre arbetstagare får

minskade möjligheter att söka nya anställningar och därmed blir mer

bundna vid det företag där de en gång har börjat. Detta har framhållits soin

en allmän nackdel. En äldre arbetare eller tjänsteman vars prestationsförmåga

och inkomster avtar skulle med möjligheter till större rörlighet på

arbetsmarknaden kunna göra bättre insatser i företag med andra arbetsuppgifter.

Tillämpning av åldersgränser för nyanställning tycks i första hand

vara beroende av arbetskraftstillgången. Betydande skillnader i äldre arbetstagares

omställningsmöjligheter i olika konjunkturlägen måste därför förutsättas

vid en bedömning av de äldre arbetstagarnas omställningssvårigheter.

För friställda medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna kan den

i försäkringsvillkoren angivna ersättningstiden — normalt 30 veckor, i vissa

kassor 40 veckor — ha löpt ut innan varaktig ny anställning erhållits. Oförsäkrade

arbetslösa möter ofta påträngande försörjningsproblem omedelbart

efter anställningens upphörande. Den kommunala kontantunderstödsverksamheten

har numera blygsam omfattning. Den förekommer i ett tiotal kommuner,

framför allt i några större städer, och har närmast blivit ett komplement

till socialvården och inte en allmänt tillgänglig hjälpfonn vid arbetslöshet.

Däremot har kommuner genom socialhjälp i viss utsträckning lämnat

kontant stöd åt arbetslösa som på grund av arbetsbrist drabbats av försörjningssvårigheter.

Särskilt i större industriorter, där omfattande driftsinskränkningar

och företagsnedläggningar ansträngt sysselsättningsläget

under längre tid, har sådan frivillig socialhjälp från kommunen varit betydande.

Med hänsyn till det anförda samt mot bakgrund av de väntade befolknings-

och arbetskraftsförändringarna finner utredningen att särskilt kontant

stöd till viss äldre friställd arbetskraft behövs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Knngl. May.ts proposition nr 29 år 1968

15

Utredningen anser det särskilt angeläget att formerna för kontant stöd

vid arbetslöshet anpassas till övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Med

hänvisning särskilt till den åldersutveckling hos landets befolkning som

kan beräknas för de närmaste tio åren framhåller utredningen den samhällsekonomiska

betydelsen av att de äldre arbetstagarna får god möjlighet

att aktivt delta i förvärvsarbete åtminstone fram till den tid då de har rätt

till pension enligt lagen om allmän försäkring. Den offentliga arbetsförmedlingen

förutsätts kunna i allt större utsträckning lämna enskilda arbetssökande

en service som ger dem konkreta möjligheter att finna nytt och

meningsfyllt arbete. Dessa möjligheter kan i de enskilda fallen tidvis försvåras

av lokala, landsomfattande eller internationella störningar på arbetsmarknaden

eller kompliceras av de allmänna attityder som har funnits och

fortfarande finns gentemot äldre arbetstagare. Det är också tänkbart att

den tekniska och strukturella omvandlingen av näringslivet kommer alt i

vissa fall försvåra de äldres arbetsmöjligheter. Den pågående utarmningen

av glesbygden i fråga om arbetstillfällen är en sådan faktor. När den enskildes

arbetssituation är sådan att omställning till nytt yrke eller särskild

yrkesspecialitet fordras, kan avsevärd tid gå innan lämpligt arbete kan erbj

udas.

Det allmänna syftet vid utformningen av utredningens förslag är att för

äldre arbetslösa söka skapa trygghet för försörjning under perioder när de

är utan arbetsinkomst och när försörj ningsskydd i samband med andra arbetsmarknadsåtgärder

inte finns. Gränsen mellan detta försörj ningsskydd

— som avser arbetsföra — och försörj ningsskydd i form av socialhjälp —

som allmänt avser dem som på grund av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest

bristande kropps- eller själskrafter inte kan försörja sig genom arbete eller

som av hälsoskäl bör helt eller delvis avhålla sig från arbete — bör enligt

utredningen vara klart utformad. I detta syfte bör de praktiska möjligheterna

att i enskilda fall pröva arbetsförheten vidgas.

Stödförutsättningar

Utredningen anser att möjligheterna till stöd bör begränsas till att avse

dem som i någon utsträckning tidigare varit verksamma som arbetstagare.

Medlem i erkänd arbetslöshetskassa, som inte tillhör grupp för vilken har

lämnats särskilt medgivande om arbete som självständig företagare, bör

anses fylla detta krav om han har betalat avgift och arbetat i den utsträckning

som är förutsättning för rätt till ersättning från kassan. För äldre arbetssökande

som inte kan få ersättning från erkänd arbetslöshetskassa fordras

en särskild regel. Denna bör med hänsyn till den praktiska tillämpningen

göras så entydig som möjligt. Utredningen föreslår att den utformas så att

stöd kan lämnas den som under en treårsperiod före början av den vid

bedömningen aktuella arbetslösheten under minst 24 månader har haft sin

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för annans räkning. Om

dessa begränsningar av stödmöjligheten uppställs, är det enligt utredningen

angeläget att nuvarande försörjningsskydd i form av kommunalt kontantunderstöd

med statsbidrag kan utnyttjas av övriga äldre arbetssökande. Omvandling

av näringslivet på en ort kan nämligen medföra omställningssvårigheter

också för exempelvis näringsidkare på transport- och serviceområdena

samt andra företagare som tvingas avbryta tidigare verksamhet och

söka fortsatt utkomst som anställda. För dessa och andra på arbetsmarknaden

nyinträdande eller efter längre tid återinträdande äldre arbetssökande,

som inte kan anvisas lämpligt arbete och behöver hjälp under arbetslösheten,

bör lijälpformen kommunalt kontantunderstöd kunna anlitas.

I ett särskilt yttrande framhåller utredningens ledamöter Erik Filip

Petersson, Nordgren och Elmstedt att det enligt deras mening inte finns skäl

att utesluta sådana grupper som småföretagare, lantbrukare, entreprenörer

och underentreprenörer från det föreslagna äldre-stödet. Eftersom den lösning

som utredningen nu föreslår är av temporär natur, ansluter sig dock

dessa ledamöter f. n. till den. De vill emellertid klart deklarera att en bättre

lösning för dessa grupper måste eftersträvas i utredningens fortsatta arbete.

Utredningen har övervägt om skäl och möjligheter föreligger att allmänt

begränsa stödet till att avse arbetslösa som kan visa att den direkta orsaken

till arbetslösheten är företagsnedläggning eller driftsinskränkning som har

samband med strukturomvandling i näringslivet. Därmed skulle det skapas

en kategori »strukturarbetslösa» med rätt till särskilda förmåner vid arbetslöshet.

Sådana beteckningar på arbetslöshet, beroende av dess huvudsakliga

orsak, förekommer i allmänna beskrivningar av arbetsmarknadsförhållanden.

Mot en utformning av stöd åt äldre arbetstagare med direkt anknytning

till en sådan konstruktion anför utredningen emellertid följande betänkligheter.

I enskilda fall kan det ibland vara svårt att skilja på den omedelbara

och den huvudsakliga anledningen till arbetslösheten. Den arbetslöse kan

flera år tidigare ha blivit friställd vid en företagsnedläggning och därefter

ha haft svårigheter att finna ny varaktig anställning. Den omedelbara arbetslöshetsorsaken

kan då vara uppsägning från ett tillfälligt arbete eller

personliga anpassningssvårigheter, medan vid en närmare analys den tidigare

friställningen skulle visa sig vara huvudanledningen till sökandens aktuella

situation. Vidare medför strukturomvandling inom näringslivet genom

företagsnedläggning eller driftsinskränkning — förutom primära effekter

genom uppsägning av företagets personal —- ofta sekundära effekter

inom närliggande delar av näringslivet, vilka genom produktion eller handel

stått i visst beroende av det direkt berörda företaget eller dess i orten

boende personal. Därtill kommer svårigheterna för det organ som skall

pröva den arbetslöses rätt till särskilt stöd att utan omfattande undersökningar

göra en rättvis bedömning. Utredningen har därför av principiella

och praktiska skäl ansett sig inte böra föreslå någon speciell arbetslöshets
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Knngl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

orsak som huvudvillkor för rätt till särskilt stöd åt äldre arbetslösa. Däremot

kan arbetslöslietsorsaken få viss betydelse vid bedömning av gränsfall

som uppkommer vid tillämpning av en generell åldersgräns.

De särskilda omställningssvårigheter, som enligt utredningens förslag

sålunda skall utgöra en förutsättning för stöd, kan framträda på olika sätt.

Utredningen begränsar sig i detta sammanhang till att föreslå att särskilda

svårigheter skall föreligga att finna nytt lämpligt arbete. En ytterligare stödförutsättning

måste nämligen vara att ifrågavarande arbetslösa står till arbetsmarknadens

förfogande på samma sätt som enligt reglerna om arbetslöshetsförsäkring

gäller som villkor för ersättningsrätt.

Det innebär bl. a. att den arbetslöse skall vara arbetsför och i övrigt oförhindrad

att åtaga sig arbete. Detsamma gäller för arbetslöshetshjälp. I arbetslöshetsförsäkringen

anses en medlem arbetsför om han kan anses

prestera normalt arbetsresultat i ett för honom lämpat arbete. Den som

är helt sjukskriven är inte berättigad till ersättning. Medlem som uppbär

halv sjukpenning anses däremot tillräckligt arbetsför att få halv ersättning.

Utredningen förutsätter att bedömningen av arbetsförhet hos den som söker

det särskilda stödet för äldre arbetslösa skall kunna ske efter samma riktlinjer

som tillämpas inom arbetslöshetsförsäkringen.

För de äldre arbetstagare som är försäkrade i erkända arbetslöshetskassor

kan de särskilda omställningssvårigheterna anses uppenbara genom att

arbetslösheten har pågått längre tid än den längsta ersättningstid _ 30

eller i vissa kassor 40 veckor — som föreskrivs i kassans stadgar.

Äldre arbetstagare som inte är arbetslöshetsförsäkrade eller inte har

ersättningsrätt i erkänd arbetslöshetskassa möter akuta försörjningssvårigheter

redan vid arbetslöshetens början. Det vore, säger utredningen, inte rimligt

att för dem anta att de särskilda omställningssvårigheterna kommer till

synes och kan bedömas först efter så lång tid, 30—40 veckors arbetslöshet,

som skulle följa med eu analog tillämpning av reglerna för de försäkrade.

I regel en månad efter anmälan om arbetslösheten bör det organ som har

hand om stödet avgöra om äldre arbetssökande som inte är skyddad genom

försäkring har mötts av särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden

och om övriga förutsättningar för kontant stöd till honom föreligger.

Ett kontantstöd kan därvid bereda den arbetslöse rådrum och ge arbetsförmedlingen

tid att efter närmare analys av hans situation lämna honom bästa

hjälp till en varaktig lösning av sysselsättningsproblemet. Vid prövningen

av förutsättningarna för kontantstöd bör man ha övervägt möjligheterna

alt placera den arbetslöse i lämpligt arbete på den öppna marknaden eller

att underlätta hans placering i sådant arbete samt därjämte ha bedömt

lämplighet och möjlighet att hänvisa honom till beredskapsarbete eller arkivarbete.

Vid bedömning av frågan vilka åldersgrupper som bör beredas stöd har

utredningen dels beaktat uttalandet i direktiven beträffande komplettering

-■— Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 sand. Nr 29

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

av arbetslöshetsförsäkringsskyddet att detta bör omfatta arbetstagare som

inom de närmaste åren uppnår pensionsåldern, dels sökt att genom intervjuer

med erfarna arbetsförmedlare komplettera de vid tidigare undersökningar

framkomna uppgifterna om ålderns betydelse för möjligheterna att

placera arbetslösa i nytt arbete. Av undersökningsmaterialet framgår att

någon viss åldersgräns vid vilken placeringssvårigheterna blir särskilt framträdande

inte kan anges generellt. Utbildningen har betydelse i detta sammanhang.

Åldern som placeringshinder brukar börja framträda mer allmänt

i åldern 45 år för kvinnor och 50 år för män. I åldern 50—55 år

den lägre åldern huvudsakligen avseende kvinnor — blir placeringssvårigheter

på grund av ålder ofta förekommande och i åldern omkring 60 år så

ofta förekommande att arbetsgivare kan antas anställa arbetssökande i denna

ålder endast av speciella skäl.

Ålderns betydelse varierar enligt utredningen avsevärt inom olika näringsgrenar

och på olika orter. Utredningen anser det under sådana förhållanden

tveksamt om stödet åt de äldre arbetslösa generellt bör knytas till en bestämd

ålder. Härför talar dock angelägenheten av att stödet för den enskilde

framträder som ett i möjligaste mån garanterat försörjningsskydd vid längre

arbetslöshet, vilket i fråga om huvudvillkoren inte i alltför hög grad beror

på prövningsorganets bedömning av mer allmänna förhallanden. Utredningen

föreslår att kontant stöd i regel skall kunna utgå i åldern 60—66 år.

Om synnerliga omställningssvårigheter föreligger och direkt hänger samman

med en företagsnedläggning eller bestående driftsförändring, skall

dock äldre arbetslösa som varit anställda länge vid företaget kunna få stöd

vid lägre ålder än 60 år efter beslut av arbetsmarknadsstyrelsen.

Stödets utformning och storlek

Vid utformningen av stödet åt de äldre arbetslösa har utredningen i möjligaste

mån sökt knyta an till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen och

dess former för ersättning, dagpenning jämte barntillägg. Utredningen föreslår

att stödet till medlemmar i erkända arbetslöshetskassor konstrueras på

samma sätt och benämns särskild dagpenning. Bestämmelserna härom

föreslås bli införda i arbetslöshetskasseförordningen på sådant sätt att det

nuvarande försäkringssystemet i huvudsak blir tillämpligt även på denna

stödform.

Utredningen föreslår att den särskilda dagpenningen skall utgå med

samma belopp som kassamedlemmen är berättigad till vid utgången av den

ersättningstid för vanlig dagpenning som gäller för honom. Särskild dagpenning

skall enligt förslaget utgå under högst 150 dagar (30 veckor) efter

utförsäkring enligt nu gällande regler, dock längst till och med månaden

före den då medlemmen börjar uppbära ålderspension eller hel förtidspension

eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän försäkring eller fyller

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 19

67 år- Förslaget om särskild dagpenning innebär således att ett för äldre

kassamedlemmar utformat särskilt försörj ningsskydd införs, som ligger på

samma nivå som deras tidigare försäkringsskydd och som varar viss tid

efter utförsäkring enligt nu gällande regler.

Enligt utredningen bör emellertid försörjningsskyddet för alla äldre, som

uppfyller kravet att stå till arbetsmarknadens förfogande, utformas så att

det kan utgöra ett fortlöpande skydd även i de fall då särskilda omställningssvårigheter

kvarstår under längre tid än försäkringsersättning kan

utgå och flera år återstår till pensionsåldern. Denna form av stöd, som utredningen

kallar omställning sbidrag och som för de försäkrade får karaktären

av stöd vid långvarig arbetslöshet, föreslås utgå med samma belopp

och under samma allmänna villkor till alla kassamedlemmar som uppburit

den särskilda dagpenningen under därför gällande längsta tid.

Utredningen erinrar härefter om att äldre arbetslös som inte är medlem

i erkänd arbetslöshetskassa eller berättigad till ersättning från sådan kassa

f. n. kan få kommunalt kontantunderstöd med statsbidrag. Denna understödsverksamhet

har emellertid blygsam omfattning — den tillämpas endast

i omkring 10 kommuner — och är inte någon allmänt tillgänglig hjälper111

vid arbetslöshet. I de kommuner där den tillämpas har den dock under

första halvåret 1967 kommit till ökad användning.

Utredningen har övervägt möjligheterna att genom effektivare kommunal

understödsverksamhet skapa försörj ningstrygghet för äldre personer som

utan försäkringsskydd möter arbetslöshet och särskilda omställningssvårigheter.

I dessa fall måste långvariga arbetslöshetsperioder i regel förutsättas.

Redan av det skälet är det enligt utredningen tveksamt om kommunalt kontantunderstöd

är en lämplig hjälpform. Kommuner med tidigare hårt ansträngd

ekonomi kan anse sig helt ur stånd att erbjuda sådan hjälp och

andra kommuner kan på grund av omfattande och varaktig arbetslöshet

mom kommunen ställa visst statsbidrag som villkor för att börja kontantunderstödsverksamhet.

Höga kommunala kostnader kan alltså verka

återhållande främst i kommuner med ansträngd ekonomi och omfattande

arbetslöshet, dvs. vanligen i kommuner där behovet av kontantunderstöd

från arbetsmarknadssynpunkt är mest framträdande. Även om statsbidragsbestämmelserna

skulle göras gynnsammare för kommunerna och anpassas

efter deras varierande ekonomiska förutsättningar och arbetslöshetsfrelcvens,

skulle den enskildes möjlighet att få stöd vid arbetslöshet och hans

forsorjningsskydd under omställningsperioden bli beroende av kommunens

beslut huruvida kontantunderstödsverksamhet skall påbörjas och om dess

bedrivande samt av villkorens tillämpning i det enskilda fallet.

Ansvaret för den arbetsmarknadsmässiga bedömningen av den arbetslöses

behov av omställningsbidrag bör enligt utredningen i första hand

åvila de statliga arbetsmarknadsorganen. Samarbete mellan kommunala

och statliga organ kan i flera avseenden vara önskvärt. Det primära an
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

svaret för beslut om stöd åt kategorin icke försäkrade synes dock böra åvila

den statliga myndighet som har att vidta de sysselsättningsfrämjande

åtgärderna enligt det av statsmakterna fastställda arbetsmarknadspolitiska

programmet. Det måste från samhällets synpunkt vara rationellt att kontantstödet

till äldre arbetslösa utan försäkringsskydd klart framträder som

ett av de arbetsmarknadspolitiska medel som kan användas av arbetsmarknadsorganen

i de enskilda fall där särskilda omställningssvårigheter framträder.

På längre sikt bör en sådan stödform inarbetas i ett system som syftar

till att lämna ett allmännare och efter varierande arbetslöshetsrisker avpassat

försörjningsskydd. Utredningen föreslår att, intill dess en sådan

utveckling av de allmänna stödformerna vid arbetslöshet skett, stödet till

äldre arbetslösa, som inte är medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa eller

berättigade till ersättning från sådan kassa, utformas som ett fortlöpande

omställningsbidrag. Detta bör utgå med samma belopp och under i stort

sett samma allmänna villkor som omställningsbidrag till kassamedlem som

uppburit den särskilda dagpenningen under därför gällande längsta tid.

Utredningen framhåller att den kommunala understödsverksamheten

kommer att ha betydelse även om omställningsbidrag införs. Detta gäller

i första hand vid kortvarig arbetslöshet för oförsäkrade men också för de

äldre företagare och andra grupper som nyinträder eller återinträder på

arbetsmarknaden utan att uppfylla kravet att tidigare ha haft sin försörjning

genom avlönat arbete.

Med benämningen omställningsbidrag avser utredningen bl. a. att särskilt

understryka vikten av att detta stöd från samhällets eller den enskildes

sida inte uppfattas som avbrott i ansträngningarna att finna lämplig arbetsplacering.

Även när de akuta omställningssvårigheterna ter sig svaröverkomliga,

bör ansträngningarna att utnyttja uppkommande arbetstillfällen

fullföljas och den fortsatta kontakten mellan arbetssökanden och offentlig

arbetsförmedling vara oavbrutet inriktad på att finna lämpligt arbete för

honom och i övrigt främja hans sysselsättningsmöjligheter. Den arbetsförmedling

där bidragstagaren är inskriven bör genom regelbunden information

samt fortlöpande bevakning av lämpliga arbetstillfällen och utbildningsmöjligheter

hålla bidragstagaren väl förtrogen med utvecklingen på

arbetsmarknaden. Minst eu gång varje kvartal bör arbetsförmedlingen

lämna rapport till länsarbetsnämnden om arbetsplacering av bidragstagare

eller utvecklingen av möjligheterna härtill för de bidragstagare som under

kvartalet inte kunnat placeras. Eu sammanställning av dessa rapporter hot

kunna ge en god bild av arbetsförmedlingarnas möjligheter att aktivt

medverka till att de äldre får tillfälle att göra sin insats i arbetslivet.

Utredningen föreslår att omställningsbidraget inarbetas i arbetsmarknadskungörelsen

som en särskild form av arbetslöshetshj älp vid sidan av

de nuvarande hjälpformerna beredskapsarbete, arkivarbete, musikerhjälp

och kommunalt kontantunderstöd.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Omställningsbidragets karaktär av försörjningskydd motiverar enligt utredningen

att det hålls på en nivå som skapar realistiska möjligheter för den

äldre arbetslöse att försörja sig. För bedömningen av bidragets storlek har

utredningen gjort jämförelser med folkpension, socialhjälp och ersättning

från arbetslöshetskassorna samt undersökt de varierande bostadskostnadernas

betydelse.

Utredningen konstaterar att folkpension i form av ålderspension, hel förtidspension

eller helt sjukbidrag i juli 1967 utgick med ca 410 kr. i månaden

till ogift samt gift person vars make inte uppbär förtidspension, sjukbidrag

eller ålderspension och inte fyllt 67 år. Till gift person vars make fyllt 67

år eller dessförinnan uppbär ålderspension eller hel förtidspension eller

sjukbidrag utgick folkpension med ca 320 kr. i månaden. De kommunala

bostadstilläggen varierade mellan 25 och 440 kr. i månaden.

I fråga om socialhjälpsbeloppen har utredningen funnit viss ledning i en

rekommendation från Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet

om ersättningsbelopp i fråga om kommunernas inbördes ersättningsskyldighet.

Dessa ersättningsbelopp, som dock inte är avsedda som norm

vid utgivande av understöd, anges i en taxa med följande högsta månadsersättningsbelopp.

Utredningen upplyser att beräkningen av taxebeloppen för vuxen person

och makar utgår från folkpensionsnivå, vartill kommer 50 kr. för ensam

vuxen person och 80 kr. för makar till täckning av bostadskostnad.

Enligt uppgifter per den 1 september 1967 var 81 % av de erkända arbetslöshetskassornas

medlemmar försäkrade för en dagpenning av 32 kr. eller

högre, motsvarande per månad 704 kr.

Med detta bedömningsunderlag finner utredningen att en generell del av

omställningsbidraget bör innefatta dels vad som i andra bidragsformer

benämns grundbidrag, dels ersättning för bostadskostnad. Utredningen

föreslår att detta generella belopp bestäms till 700 kr. per månad. Härtill

bör läggas 75 kr. per månad för make som inte har egen inkomst och -—

i förekommande fall — 50 kr. för barn under 16 år. Maketillägget motiverar

utredningen särskilt med att omställningsbidraget avser befolkningsgrupper

som är i sådan ålder att de allmänt möter stora svårigheter att få

arbete. Bidraget utgör enligt förslaget en temporär lösning av nu föreliggande

problem. Det i bidraget ingående maketillägget har utredningen därvid

funnit för de närmaste åren lämpligt och erforderligt mer av praktiska

än av principiella skäl. De föreslagna bidragens storlek förutsätter att de

inte hänförs till skattepliktig inkomst.

Vuxen person

Makar

Vuxen person med 1 barn

Makar med 1 barn

460 kr,

720 »

560 »

820 »

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Omställningsbidraget föreslås vid fortlöpande arbetslöshet principiellt

kunna utgå utan annan begränsning än att länsarbetsnämnden i det län där

bidragstagaren är bosatt varje kalenderkvartal efter rapport från den arbetsförmedling

där bidragstagaren är inskriven gör ny bedömning av hans

omställningssituation och möjligheter att finna lämpligt arbete. Liksom

särskild dagpenning bör omställningsbidrag inte utgå längre än t. o. m.

månaden före den då bidragstagaren fyller 67 år eller börjar uppbära ålderspension,

hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om allmän

försäkring.

Utredningen har övervägt dels möjligheterna att göra omställningsbidraget

värdebeständigt genom anknytning till basbeloppet enligt lagen om allmän

försäkring, dels konsekvenserna av att dagpenningbeloppen i arbetslöshetsförsäkringen

kan komma att höjas. Med hänsyn till att omställningsbidraget

närmast är avsett som en temporär stödform till dess lämpliga allmänna

former för kontant stöd vid arbetslöshet kan genomföras har utredningen

ansett sig inte böra lägga fram något förslag om anknytning till basbelopp.

Utredningen sammanfattar på följande sätt sina förslag om kontant stöd

till äldre arbetslösa som träffas av särskilda omställningssvårigheter på

arbetsmarknaden.

Kortvarig

arbetslös- het omkr.

en månad

Arbetslös- het därefter

intill

30—40

veckor

Fortsatt ar- betslöshet

intill

60—70

veckor

Därefter

fortgående

arbets-

löshet

Arbetslösa med ersättningsrätt i er- känd arbetslöshetskassa för arbets- tagare

Nu gällan- de stöd:

Dagpenning

Nu gällan- de stöd:

Dagpenning

Förslag till

nytt stöd:

Särskild

dagpenning

Förslag till

nytt stöd:

Omställ- ningsbidrag

Arbetslösa utan ersättningsrätt i er- känd arbetslöshetskassa för arbets- tagare

Nu gällan- de stöd:

Kommunalt

kontant- understöd

Förslag till

nytt stöd:

Omställ- ningsbidrag

Förslag till

nytt stöd:

Omställ- ningsbidrag

Förslag till

nytt stöd:

Omställ- ningsbidrag

Särskilda frågor angående omställningsbidrag

Kvalifikationstid

Förslaget att rätt till omställningsbidrag skall tillkomma den som under

minst 24 månader under en period av tre år närmast före arbetslöshetens

inträde har haft sin huvudsakliga försörjning genom avlönat arbete för

annans räkning fordrar enligt utredningen vissa detalj bestämmelser. De

bör utformas på samma sätt som kvalifikationskraven för semester. Utredningen

föreslår därför att möjlighet till bidrag skall finnas för bidragssökande

som under var och en av ifrågavarande månader har utfört arbete

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

minst det antal dagar som enligt lagen om semester fordras för rätt till

semester två dagar. Med arbetsdag bör därvid jämställas semester- och sjukdagar

under pågående anställning enligt samma regler som gäller för beräkning

av semesterns längd enligt 7 § nämnda lag. Nagon särskild inskränkning

för den som enligt dessa regler skulle få inräkna längre sjukdomsperioder

i antalet arbetsmånader behövs enligt utredningen inte med hänsyn

bl. a. till att bidragssökandes arbetsförmåga bör kunna prövas i enskilda

fall.

Prövning av arbetsförmåga och arbetsvilja

Bedömningen av om någon är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga

sig arbete kan, framhåller utredningen, kompliceras av åldersfaktorn och

den skiftande värderingen av dennas betydelse inom olika företag, näringsgrenar

och geografiska områden. Vid personbedömningen kan även olika

individuella symptom som beror på ålder och långvarig arbetslöshet skapa

osäkerhet och tveksamhet hos prövningsmyndigheten. Utredningen förordar

därför att arbetsförmedlingen i sökandens bostadsort i tveksamma fall

samråder med förtroendemän eller tjänstemän i kommun och allmän försäkringskassa

och där får tillgängliga upplysningar som kan belysa frågan

om sökanden är arbetsför, dvs. kan utföra en normal arbetsprestation i ett

för honom lämpligt arbete.

Risken för missbruk av stödet genom verklighetsfrämmande arbetsutbud

kan enligt utredningen minskas om möjlighet finns att på annat sätt än

genom arbetsanvisning pröva arbetssökandens vilja och förmåga att utföra

det arbete han har anmält sig söka. Prövning av arbetsförmåga och arbetsvilja

genom arbetsanvisning kan ge riktiga utslag under tider och i områden

som erbjuder så stor tillgång pa arbetstillfällen att tillräckliga valmöjligheter

för prövningen föreligger. Om andra förhållanden råder, bör

det för den begränsade grupp äldre arbetslösa som utredningens förslag

avser skapas möjlighet att bygga upp ett system för arbetsprövning som i

tveksamma fall kan ge underlag för bedömning av ersättningsrätt och för

andra stödjande, vägledande och informativa insatser från samhällets sida.

Utredningen förordar därför att i alla tveksamma fall, särskilt då arbetsvärd

eller placering i någon form av skyddad sysselsättning övervägts, arbetsförmedlingens

samråd utvidgas till en särskilt planerad arbetsprövning

med representanter för närbelägen skyddad verkstad och i svårare fall med

den expertis av bl. a. läkare och psykolog som kan finnas tillgänglig vid

arbetsträningsinstitut i länet. I de fall då sökandens arbetsförmåga vid en

sådan prövning bedöms vara så avsevärt och varaktigt nedsatt att andra

åtgärder än arbetsmarknadspolitiska kan övervägas, bör erforderliga initiativ

kunna tas av läkaren i samrådsgruppen i samråd med sökanden, bl. a.

genom kontakt med förtroendeläkare i allmän försäkringskassa.

Utredningen är medveten om att utbyggnad av arbetsprövningsorganisa
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 ur 1968

tionen till erforderlig omfattning kan medföra betydande anspråk på samhällsinsatser.

Emellertid kan sysselsättningsfrämjande åtgärder nedbringa

kostnaderna för kontantstöd. Utredningen understryker därför behovet av

en utbyggd organisation för arbets- och anlagsprövning. Genom en sådan

utbyggnad skapas möjligheter inte bara att tillgodose de egentliga arbetsvårdsfallens

behov utan även att pröva arbetsförmåga och arbetsvilja hos de

äldre arbetssökande, för vilka särskilda omställningssvårigheter på arbetsmarknaden

orsakat långvarig arbetslöshet och behov av längre tids kontant

stöd från samhället.

Som nämnts förut föreslår utredningen att bestämmelserna om omställningsbidraget

skall arbetas in i arbetsmarknadskungörelsen som en form

av arbetslöshetshjälp. Utredningen erinrar om att en av de allmänna förutsättningarna

för arbetslöshetshjälp är att den arbetslöse inte kan anvisas

lämpligt arbete på den öppna marknaden och att inte heller annan åtgärd

kan vidtas för att underlätta hans placering i sådant arbete (72 § arbetsmarknadskungörelsen).

Sådan åtgärd kan avse exempelvis prövning av

arbetsförmåga, arbetsträning, skyddad sysselsättning, omskolning eller

annan utbildning. Arbetsförmedling och länsarbetsnämnd bör enligt utredningen

beakta och anvisa varje åtgärd som enligt deras mening är lämplig

för arbetssökanden. Om denne inte följer sådan anvisning och inte har goda

skäl för denna vägran, bör arbetsmarknadsorganet bedöma om den nyssnämnda

förutsättningen för omställningsbidrag föreligger och om sökandens

vilja och förmåga till arbete är sådana att han kan anses arbetsför och

i övrigt oförhindrad alt åtaga sig arbete för annans räkning. Med hänsyn

till de skiftande förhallanden, under vilka villkor för omställningsbidrag

kan komma att prövas, anser utredningen lämpligt att erforderliga föreskrifter

och anvisningar för tillämpningen av denna och övriga allmänna

förutsättningar för arbetslöshetshjälp även i fråga om omställningsbidrag

lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen med stöd av 105 § arbetsmarknadskungörelsen.

Självförvållad arbetslöshet

En grundläggande princip i arbetslöshetsförsäkringen och arbetslöshetshjälpen

är att ersättning inte skall utgå vid självförvållad arbetslöshet. Påföljden

av att arbetslösheten anses självförvållad är avstängning från försäkringsersättning

respektive arbetslöshetshjälp under 28 eller, om arbetet

avsågs pågå högst två dagar, 14 dagar.

Utredningen framhåller att viss kritik har riktats mot dessa bestämmelser.

I LO:s arbetsmarknadspolitiska program år 1967 anförs sålunda att bestämmelserna

om arbetsvägran av arbetslöshetsförsäkrad ofta medger ett alltför

kort rådrum, vilket kan tvinga den arbetslöse till ett förhastat och ofördelaktigt

val av arbete där framtidsutsikterna och trygghetsmöjliglieterna är

begränsade. Framförda önskemål avser bl. a. en översyn av bestämmelserna

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 o6

och deras tillämpning i syfte att förlänga rådrumsmöjligheterna samt förstarka

de informativa och vägledande insatserna. Utredningen har mot denna

bakgrund övervägt om bestämmelserna bör tillämpas även på omställningsbidrag.

Utredningen upplyser att den ämnar se över de ifrågavarande bestämmelserna

och deras tillämpning i samband med sitt fortsatta arbete. I detta

sammanhang har utredningen bara övervägt om bestämmelserna kan komma

att motverka skapandet av det rådrum för omställning av äldre arbetslösa

som ar ett av huvudsyftena med förslaget till särskilda stödåtgärder för

denna grupp. Utredningen har därvid ansett sig kunna förutsätta att arbetsmarknadsstyrelsen,

som är tillsynsmyndighet inom arbetslöshetsförsäkringen

och prövnings- eller besvärsmyndighet i fråga om arbetslöslietslijälpen,

kommer att medverka till att praxis anpassas efter de föreslagna nya stödformernas

angivna syfte även om nuvarande regler behålls. Särskild hänsyn

bör vid dessa bedömningar tas till personliga förhållanden så att för äldre

arbetssökande särskilt beaktas bosättnings- och familjeförhållanden samt

skäliga önskemål om fortsatt bosättning på samma ort. För att förhindra

att möjligheter till omställningsbidrag missbrukas bör prövningsorganet

undersöka de fall då vilja och förmåga till arbete kan ifrågasättas därför

att sökanden lamnat tidigare anställning på egen begäran utan giltig anledning.

Utredningen finner till följd av det anförda inte anledning att komplicera

de nuvarande allmänna reglerna med någon för omställningsbidrag

speciellt utformad påföljd vid fall av självförvållad arbetslöshet.

Nedsättning av omställningsbidraget

Utredningen anser att ekonomisk behovsprövning i det enskilda fallet inte

behövs. Skälen härför är dels att omställningsbidraget bör utgöra ett försörj

ningsskydd som den enskilde äldre arbetstagaren kan påräkna vid

inkomstbortfall genom oförvållad arbetslöshet, dels att en ekonomisk behovsprövning

erfarenhetsmässigt blir administrativt betungande och dyrbar

i förhållande till betydelsen av de fall där den i och för sig skulle vara motiverad.

Bidragssokandens och familjemedlemmarnas inkomster och ekonomiska

forhållanden behöver med den föreslagna generella utformningen av omstallningsbidraget

undersökas bara för bedömning av om maketillägg skall

utgå.

Med hänsyn till omstallningsbidragets föreslagna nivå anser utredningen

att det inte finns tillräckliga skäl att komplicera beräkningen med sådana

regler som mom arbetslöshetsförsäkringen finns om avdrag med hänsyn

till den inkomst medlemmen vanligen hade före arbetslöshetens inträdande

eller avdrag för fortlöpande understöd från arbetsgivaren eller från annan

sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp än erkänd arbetslöshetskassa.

Avdrag bör enligt utredningen däremot göras, liksom i arbetslöshetsför
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1968

säkringen, för ålderspension i form av folkpension och allmän tilläggspension

samt de flesta andra former av ålderspension som utgår till följd

av anställning. Bidragssökande som enligt lagen om allmän försäkring uppbär

mindre än hel förtidspension eller mindre än helt sjukbidrag bör erhålla

en efter den kvarvarande arbetsförmågan avpassad del av omstallmngsbidraget

enligt samma principer som gäller inom arbetslöshetsförsäkringen.

Detta innebär i regel inte rätt till bidrag om invaliditeten är Vi—1Vs, såvida

det inte finns särskild anledning till annan bedömning av kvarstående

arbetsförmåga. Om invaliditeten är 2/s—Va utgår förtidspension eller sjukbidrag

med Va- Den som uppbär eller under löpande bidragstid beviljats sådan

förtidspension eller sådant sjukbidrag bör kunna erhålla en viss del av helt

omställningsbidrag. Även när den arbetslöse uppbär livränta pa grund av

yrkesskada eller olycksfall från statlig eller enskild försäkringsinrättning

bör omställningsbidraget enligt utredningen sättas ned.

Ett alternativ till avdragsregler för nyssnämnda fall är enligt utredningen

den bestämmelse som nu gäller för utbildningsbidrag, nämligen att bidraget

minskas med ersättningsbeloppet, med undantag dock för belopp som utgör

invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt lagen om allmän försäkring.

Ett annat alternativ är, efter mönster av arbetslöshetsförsäkringen,

metoden med en avdragstabell som medför en begränsning av nedsättningsregeln

till vissa bestämda fall och möjlighet att vid avdragets konstruktion

generellt ta viss hänsyn till att bidrag som inte är skattepliktigt skall minskas

med skattepliktiga pensions- eller livränteinkomster. Utredningen förordar

det sistnämnda alternativet.

I de fall bidragstagaren erhåller sjukpenning eller därmed jämförlig ersättning

anser utredningen det lämpligast att utgå lrån omfattningen av

kvarvarande arbetsförmåga och liksom i arbetslöshetsförsäkringen föreskriva

att omställningsbidraget skall nedsättas till hälften av vad eljest skolat

utgå för den som åtnjuter halv sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring

eller lagen om yrkesskadeförsäkring.

Även när bidragstagaren utfört avlönat arbete under tid då han i övrigt

varit arbetslös, bör största möjliga överensstämmelse eftersträvas mellan

reglerna för arbetslöshetsförsäkring och omställningsbidrag. Utredningen

föreslår därför att omställningsbidrag skall ntgå oreducerat om bidragstagaren

inte utfört avlönat arbete längre tid än två timmar dagligen. Om han

viss tid utfört avlönat arbete under längre tid, dock högst fyra timmar dagligen,

bör omställningsbidrag utges med hälften av vad eljest skulle utgå

under förutsättning att bidragstagaren söker heltidsarbete och ar oförhindrad

att åtaga sig sådant arbete. Vid den prövning av arbetsförmåga som

därvid skall göras förutsätter utredningen att sådan begränsning av möjliga

arbetsuppgifter, som enligt allmän erfarenhet kan vara ofrånkomlig

för äldre arbetssökande, inte skall anses begränsa sökandens arbetsutbud.

Vidare bör för omställningsbidrag liksom för dagpenning i arbetslöshets
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1968

f°.rf^!Tn tillämPas den begränsningen att endast halv ersättning kan

utga till den som kan åtaga sig arbete bara under kortare arbetstid än vad

som ar normalt och i sådant fall under villkor att arbetsutbudet avser minst

fyra timmar per dag.

Administration

Av skal som redovisats i det föregående anser utredningen att ansvaret

for den arbetsmarknadsmässiga bedömningen av den arbetslöses behov av

omstallningsbidrag bör åvila de statliga arbetsmarknadsorganen. De enskilda

fallen bor utredas vid den arbetsförmedling där den arbetslöse är inskriven

som arbetssökande. Beslut om bidrag skall, föreslår utredningen, i regel

meddelas av den länsarbetsnämnd som har det huvudsakliga ansvaret för

arbetsmarknadsåtgärder för den arbetslöses omställning, över länsarbets

namnds beslut bör besvär kunna anföras hos arbetsmarknadsstyrelsen och

Kungl. Maj :t.

Omstallningsbidrag kan enligt utredningen komma att betalas ut under

både korta och långa perioder. I arbetsrutinerna för utbetalning bör ingå

regelbunden bevakning av att sjukpenning, sjukbidrag, pension eller annan

ormån, som skall medföra att bidraget minskas, inte har utgått under bidragsperioden.

Sådan bevakning bör bygga bl. a. på skriftliga deklarationer

från bidragstagaren varje månad. Viss kontroll föreslås ske genom uppgifter

från de allmänna försäkringskassorna.

Ikraftträdande m. m.

Antalet varsel om väntade personalinskränkningar inom industrin till

följd av företagsnedläggningar eller driftsändringar ökade påtagligt år 1966.

Ökningstendensen har fortsatt under första hälften av år 1967. Med hänsyn

tdl denna utveckling anser utredningen det angeläget att de föreslagna nya

stödformerna kan börja tillämpas snarast möjligt. Utredningen föreslår att

de träder i kraft den 1 april 1968 och att i anslutning därtill viss möjlighet

öppnas för dem som dessförinnan blivit och då alltjämt är arbetslösa att

få stöd i någon av de föreslagna formerna.

Förslaget innebär att kassamedlem, som blivit utförsäkrad under försäkringsåret

1966/67 eller senare, skall kunna få särskild dagpenning efter

det nya systemets ikraftträdande. Sådan dagpenning skall sålunda kunna

utgå från den tidpunkt därefter då kassan finner att medlemmen uppfyller

de föreskrivna ersättningsvillkoren. Utredningen föreslår att den, som inte

uppburit särskild dagpenning, för att få omstallningsbidrag skall ha haft

sin huvudsakliga försörjning genom arbete mot avlöning för annans räkning

minst 24 månader under en period av tre år närmast före anmälan till

arbetsförmedlingsorgan om arbetslöshetens inträde. Treårstiden bör få

raknas från tidpunkt före ikraftträdandet, dock tidigast från den 1 juli

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

1967. Den som blivit arbetslös före ikraftträdandet men har haft stadigvarande

anställning minst 24 månader närmast före den 1 juli 1966 eller

senare tidpunkt skulle därmed kunna få omställningsbidrag, om han uppfyller

de angivna villkoren när han söker omställningsbidraget.

Kostnadsberäkningar

Utredningen utgår ifrån att alla möjligheter till arbetsplacering eller

andra sysselsättningsskapande åtgärder i det enskilda fallet blir grundligt

undersökta och övervägda innan särskild dagpenning eller omställnmgsbidrag

beviljas samt förutsätter att den allmänna inställningen på arbetsmarknaden

till äldre arbetstagare allmänt sett skall bli positiv. Även om

dessa förutsättningar uppfylls, antar emellertid utredningen att samhällsstödet

åt äldre arbetslösa kommer att få betydande omfattning, särskilt i

lägen på arbetsmarknaden som påverkas både av skärpning i näringslivets

strukturomvandling och nedgång i den allmänna konjunkturen. Kostnaderna

för det föreslagna stödet kan därför beräknas variera betydligt under

olika år.

Utredningen fördelar kostnaderna för utgående ersättningar i följande

kostnadsposter:

1. Särskild dagpenning till försäkrade i åldern 60—66 år.

2. Omställningsbidrag till försäkrade i åldern 60—66 år.

3. Omställningsbidrag till icke försäkrade i åldern 60—66 år.

4. Särskild dagpenning och omställningsbidrag till friställda i lägre åldei

än 60 år enligt beslut av arbetsmarknadsstyrelsen.

Genomsnittliga kostnaden för särskild dagpenning under ett ersättningsår

beräknar utredningen efter 37 kr. per ersättningsdag, vari ingår eventuellt

barntillägg, till 260 X 37 = 9 620 kr. Genomsnittliga kostnaden för omställningsbidrag

under ett ersättningsår beräknas efter 730 kr. per ersättningsmånad,

vari ingår eventuellt make- och barntillägg, till 12 X 730 = 8 760 kr.

Utredningen framhåller att kostnadsberäkningar för särskild dagpenning

kan grundas endast på antaganden om antal utförsäkrade och den tid under

ett försäkringsår dessa i genomsnitt kommer att uppbära särskild dagpenning.

Det totala antalet utförsäkrade i åldersgruppen 60—66 år har under

senare år varit omkring 1 000. Med hänsyn till en tendens till ökning raknar

utredningen med att antalet utförsäkrade i åldern 60—66 år i ett försämrat

arbetsmarknadsläge kan komma att uppgå till 2 000. Växlande möjligheter

att få arbete, tillfälliga arbetens skiftande varaktighet, mellankommande

sjukdomsperioder in. m. medför dock att beräkningarna måste göras med

så stora marginaler att det enligt utredningen är motiverat att i stallet

grunda dem på »årskostnadsrum» och med denna utgångspunkt söka uppskatta

det antal utförsäkrade som kan rymmas inom ett sådant rum. Omställningsbidraget

är fortlöpande och bör därför också kostnadsberäknas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

29

i årskostnadsrum. Antalet årskostnadsrum kan sägas motsvara det antal

personer som skulle kunna uppbära det ifrågavarande stödet om de behövde

stödet under ett helt år. Längden av den tid varje person behöver stödet bestämmer

hur många personer som kan få stöd inom ett årskostnadsrum.

Antalet årskostnadsrum har utredningen sökt uppskatta på grundval av

de uppgifter om arbetslöshet, arbetslöshetsrisker och utförsäkring in. m.

vilka har redovisats i det föregående. Utredningen har därjämte antagit att

det f. n. hos arbetslösa finns ett ej obetydligt stödbehov som inte direkt kommit

fram i arbetslöshetsstatistik eller i uppgifter om kommunernas hjälpverksamhet.

Under det första året kan det beräknas uppstå en särskild merkostnad

av ca 50 % för kostnadspost 1 på grund av förslaget om ersättningsrätt

även för personer som har utförsäkrats under året före ikraftträdandet.

Förslaget att arbetad tid före ikraftträdandet skall tillgodoräknas

för omställningsbidrag medför att även kostnaderna för detta stöd sannolikt

blir större under första året. Utredningen uppskattar för det första året

antalet årskostnadsrum för kostnadspost 1 till 1 200, för kostnadspost 2

till 500 och för kostnadspost 3 till 1 500.

Antalet personer som kan inrymmas i varje årskostnadsrum blir beroende

av de faktiska möjligheterna till återplacering i varaktigt arbete och

samhällets resurser att medverka till att sådan placering sker så snabbt

som möjligt med utnyttjande av alla lämpliga arbetstillfällen. De antaganden

som nu kan göras i detta avseende föranleder utredningen till följande

uppskattning av antal personer som i genomsnitt årligen kommer att

behöva stöd enligt de tre första kostnadsposterna:

Kostnadspost 1? 2% X antalet årskostnadsrum............................... = ca 3000

» 2 2 x |» » ................................ = » 1000

» 3 2 X 1/3 av antalet årskostnadsrum, motsvarande ett antaget antal

långtidsarbetslösa......................................... = »1 000

4 x 2/3 av antalet årskostnadsrum, motsvarande ett antaget antal

arbetslösa med kortare arbetslöshetstid och mindre omställningssvårigheter

............................................... = » 4 00

Antalet personer i åldern 60—66 år som kan beräknas få särskild dagpenning

eller omställningsbidrag eller stöd i båda dessa former under någon

period av det första året skulle därmed kunna uppgå till närmare

10 000. Om det visar sig att antalet personer som behöver detta stöd blir

större eller att dessa personer möter större svårigheter att få arbete eller

att samhällets resurser att medverka till arbetsplacering av dem blir mindre

än utredningen antagit, kommer genomsnittskostnaderna att öka i motsvarande

mån.

De totala kostnaderna för stödet till arbetslösa i åldern 60—66 år, beräknade

på så sätt att antalet årskostnadsrum multipliceras med den för varje

stödform angivna ersättningsårskostnaden, skulle därmed under första året

bli följande:

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Kostnadspost 1 1 200 X 9 620 = 11 544 000 kr.

» 2 500 x 8 760 = 4 380 000 »

» 3 1 500 X 8 760 = 13 140 000 »

ca 29 000 000 »

För kostnadspost 4 liar utredningen inte kunnat göra specificerade uppskattningar.

Om dessa kostnader antas uppgå till omkring 20 % av summan

av kostnadsposterna 1—3 blir kostnadsbeloppet enligt de förut gjorda uppskattningarna

av dessa poster omkring 6 milj. kr. Utredningen kommer därmed

fram till att summan av kostnadsposterna 1—4 under första året uppgår

till omkring 35 milj. kr. Skulle emellertid endast hälften av det antal

personer i åldern 60—66 år, som antagits söka stöd under första året, rymmas

inom det uppskattade antalet årskostnadsrum eller skulle antalet arbetslösa

öka väsentligt, kan kostnaderna första året komma att uppgå till

60—70 milj. kr.

Under de följande åren kan kostnaderna påverkas av flera förhållanden.

Delvis bortfaller den merkostnad som uppstått under första året genom att

i stort sett två års utförsäkringsfall reglerats under ett år. Antalet personer

i den aktuella åldern från omkring 60 till 66 år ökar emellertid. De sysselsättningsfrämjande

arbetsmarknadsåtgärderna bör samtidigt kunna ge ökad

effekt bland de äldre arbetslösa. Såvitt utredningen kan bedöma skulle kostnadsposterna

1—4 under följande år kunna gå ned till 25—30 milj. kr. under

förutsättning att de äldre arbetstagarnas möjligheter till arbetsplacering

successivt förbättras. I annat fall kan kostnaderna öka väsentligt och komma

att uppgå till 50—60 milj. kr.

Utredningen behandlar härefter förvaltningskostnaderna för det föreslagna

stödet. Det administrativa arbete som avser omställningsbidrag kommer

att utföras av arbetsmarknadsverket, om utredningens förslag genomförs.

Inom arbetsmarknadsverket kommer arbetsuppgifterna i samband med

bidragsadministrationen att delvis sammanfalla med arbetsförmedling och

andra arbetsmarknadsåtgärder som nu ingår i länsarbetsnämndernas och

arbetsmarknadsstyrelsens uppgifter. Utredningen har inte kunnat närmare

undersöka i vad mån de av omställningsbidraget direkt föranledda nya arbetsuppgifterna

för arbetsmarknadsverket kommer att medföra behov av

särskild personal och ökade kostnader i övrigt.

Arbetslöshetskassornas förvaltningskostnader för den särskilda dagpenningen

bör enligt utredningen bli relativt små. De inskränker sig i stort

sett till bokföring av utbetalad ersättning, som måste särredovisas, sökande

av statsbidrag samt prövning av ersättningsrätt i vissa fall. Den särskilda

dagpenningen torde vålla relativt sett mindre arbete än den ordinarie kassaersättningen,

eftersom den förstnämnda avser endast de äldre och bygger på

så att säga »stabilare förhållanden». Prövningen av avgiftsvillkoren och en

del andra villkor bortfaller. Kvar står bl. a. prövningen av karensvillkoret

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

och omprövning av tjänstepensionärernas inplacering i pensionsavdragsldass

vid ingången av nytt försäkringsår. Med hänsyn till den mindre omfattning

i förhållande till kassornas totala verksamhet som administrationen

för den särskilda dagpenningen kan beräknas få, har utredningen inte

funnit anledning att föreslå ökat statligt förvaltningsbidrag till kassorna.

Finansiering

Utredningen erinrar om att dess förslag innebär att omställningsbidraget

skall utgöra ett av arbetsmarknadspolitikens medel och att ansvaret för beslut

om bidrag skall åvila den statliga myndighet som har att vidta arbetstormedlande

och sysselsättningsskapande åtgärder enligt det arbetsmarknadspolitiska

program som statsmakterna har fastställt. I enlighet härmed

föreslår utredningen att omställningsbidrag helt skall bekostas av statsmedel.

För statsbidrag till den särskilda dagpenningen diskuterar utredningen

tre alternativ.

Det första alternativet innebär statsbidrag enligt samma grunder som för

statsbidrag till den ordinarie kassaersättningen. Bidrag skulle då utgå i form

av grundstatsbidrag, dagpenningbidrag och barntilläggsbidrag. En nackdel

med detta alternativ är att bidraget till särskild dagpenning skulle variera

starkt mellan olika kassor.

Ojämnheten i statsbidraget mellan olika kassor kan undvikas i det andra

alternativet, som innebär att grundstatsbidraget behålls oförändrat och progressiviteten

hos dagpenningbidraget upphävs genom att en fixerad procentsats

fastställs, lämpligen 75 %.

Det tredje alternativet, nämligen statsbidrag till hela kostnaden för särskild

dagpenning, ger liksom det andra alternativet kassorna lika ersättning

för denna kostnad. De båda senare alternativen kräver att kostnaderna för

den särskilda dagpenningen bokförs för sig.

Utredningen framhåller att omställningsbidrag, som enligt förslaget helt

finansieras av staten, kommer att kunna utgå till icke försäkrad under arbetslöshetstid

motsvarande den då försäkrad arbetslös uppbär särskild dagpenning.

Strävan efter likställighet i statsbidragshänseende mellan grupperna

försäkrade och icke försäkrade skulle därför kunna motivera en uppdelning

av den särskilda dagpenningen i två delar, nämligen dels ett belopp

motsvarande omställningsbidraget, dels det belopp varmed den särskilda

dagpenningen i det enskilda fallet skulle överstiga omställningsbidraget.

Likställigheten skulle då innebära att sistnämnda överskjutande belopp

skulle avgiftsfinansieras enligt något av de båda första alternativen.

Enligt sina direktiv skall utredningen föreslå en temporär lösning av finansieringsfrågorna

för det nu avsedda kompletterande trygghetsskyddet för

de äldre, varvid övergångsvis nu gällande finansieringsprinciper i huvudsak

skall kunna tillämpas. Utredningen har därför inte gått in på de möjlig
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

heter till fördelning av kostnader på olika berörda parter eller på de jämförelser

med finansiering av sjukförsäkring eller annan allmän försäkring

som annars hade kunnat vara motiverade. För en temporär lösning av finansieringsfrågan

har utredningen inte heller ansett nödvändigt att belasta

bestämmelserna om statsbidrag med regler som varierar efter den särskilda

dagpenningens skiftande belopp eller efter antalet ersättningsdagar per årsmedlem

i den kassa den arbetslöse tillhör. Statsbidrag till den särskilda dagpenningen

bör enligt utredningen sålunda bestämmas enhetligt för alla kassor

och kassamedlemmar, för vilka denna stödform kan komma i fråga. I

valet mellan de båda senare alternativen förordar utredningen det som innebär

att statsbidraget täcker hela kostnaden. Detta ställningstagande grundar

utredningen på jämförelsen med de icke försäkrade, som under motsvarande

arbetslöshetstid uppbär ett av statsmedel helt finansierat omställningsbidrag,

och på att de försäkrade själva genom arbetslöshetskassorna

medverkar i och bekostar administrationen av den särskilda dagpenningen.

I en reservation anser en av utredningens ledamöter, herr Svensson, att

statsbidrag till hela den särskilda dagpenningen skulle medföra en icke

acceptabel olikställighet mellan utförsäkrade medlemmar i arbetslöshetskassorna

och andra arbetslösa. Av kassamedlemmarna är 64,8 % tillförsäkrade

maximal dagpenning, 40 kr., och 80,9 % tillförsäkrade en dagpenning

av lägst 32 kr. Eftersom särskild dagpenning föreslås bli lika stor som

vanlig dagpenning, skulle i de fall dagpenningen är 40 kr. den särskilda

dagpenningen per månad utgöra 880 kr. Omställningsbidraget till äldre arbetslösa

som inte är arbetslöshetsförsäkrade föreslås bli 700 kr. per månad

med tillägg av 75 kr. per månad för make utan egen inkomst. Utförsäkrade

kassamedlemmar som kommer i åtnjutande av särskild dagpenning får sålunda

i flertalet fall en försörjningsnivå som är väsentligt högre än de icke

försäkrades, en olikställighet som endast kan motiveras om kassamedlemmarna

genom egna avgifter bidrar till finansieringen av den särskilda dagpenningen.

I tilläggsdirektiven talas om ett nytt »försäkringsskydd» för utförsäkrade

kassamedlemmar. Reservanten anser det tveksamt om en förmån

som till 100 % finansieras med statsbidrag kan betraktas som en försäkringsförmån.

Erkänd arbetslöshetskassa som betalar ut särskild dagpenning

överstigande omställningsbidraget bör själv svara för den del av kostnaderna

för den särskilda dagpenningen som svarar mot det överskjutande

beloppet. Reservanten föreslår att statsbidraget till kassornas utgifter för

den särskilda dagpenningen begränsas till en dagpenning om 34 kr., motsvarande

ca 750 kr. per månad.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

33

Samorganisationens framställning om höjning av

dagpenningmaximum, m. in.

Arbetslöshetsförsäkringens ersättningsbelopp och gmndstatsbidrag

Samorganisationen erinrar om att dagpenningens maximibelopp höjdes

från 20 till 40 kr. vid den revision av arbetslöshetsförsäkringens bestämmelser,

som beslutades av riksdagen år 1964. Samtidigt sänktes antalet ersättningsdagar

från 6 till 5 per kalendervecka. Det tidigare utgående maketilllägget,

2 kr. per dag, slopades, medan barntillägget behölls oförändrat.

Maximiersättningen per vecka för kassamedlem med icke förvärvsarbetande

make höjdes alltsa från 132 kr. till 200 kr. Totalt torde från och med den

1 januari 1967 omkring 50 % av de arbetslöshetsförsäkrade vara tillförsäkrade

maximalt dagpenningbelopp. Det s. k. dagpenningtaket har alltså uppnåtts

av halva antalet medlemmar redan drygt två år efter höjningen. Då

var avsikten att dagpenningtaket skulle ge utrymme för väsentligt höjda

ersättningar och vara så avpassat att ytterligare höjning inte skulle behöva

ske alltför snart.

Med hänsyn till de lönehöjningar som är avtalade för åren 1967 och 1968

och dem som eventuellt kan väntas därefter är det enligt samorganisationen

angeläget att utrymme skapas för höjning av dagpenningen över 40 kr., så

att arbetslöshetskassorna bereds möjlighet att kompensera inkomstbortfall

på satt som avsetts. Samorganisationen erinrar om att ersättningsbeloppen

i sjukförsäkringen har höjts från och med den 1 januari 1967 så att högsta

ersättning per dag nu är 52 kr. Eftersom sjukpenning utgår för 7 dagar per

kalendervecka, borde för att arbetslöshetsförsäkringen skall bli i stånd att

med 5 ersättningsdagar per kalendervecka bereda samma ersättning dagpenningen

höjas till 72 å 73 kr.

Höjning av dagpenningbeloppen över nuvarande maximigräns måste medföra

en ändring av grundstatsbidraget, eftersom gällande tabell för grundstatsbidrag

är knuten till de dagpenningbelopp, som finns angivna i arbetslöshetskasseförordningen.

Lägsta dagpenningklass föreslås bli den som har

dagpenningbeloppet 18 kr. Den högsta dagpenningen borde i princip bestammas

till minst 72 kr. Samorganisationen framhåller emellertid att arbetslöshetsförsäkringen

bär en annan konstruktion än sjukförsäkringen.

Ersättningsklasserna är i regel inte så differentierade med hänsyn till medlemmarnas

inkomster som i sjukförsäkringen. Arbetslöshetsförsäkringen innesluter

inte heller i någon större omfattning inkomsttagare som tillhör

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 29

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

sjukförsäkringens högre ersättningsldasser. På grund härav och med hänsyn

till dels att KSA-utredningens slutliga förslag bör avvaktas, dels att

maximibeloppet 72 kr. inte för dagen synes vara aktuellt förordar samorganisationen

en provisorisk lösning, som innebär en maximidagpenning om

55 kr.

Nuvarande ram för grundstatsbidraget bör behållas. Det innebär att den

högsta statsbidragsprocenten, 50, tillämpas på en dagpenning om 18 i stället

för 12 kr. och att den lägsta statsbidragsprocenten, 35, tillämpas på en dagpenning

om 55 i stället för 40 kr.

Arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsbestämmelser

Gällande bestämmelser för att förhindra överförsäkring utgår från att

försäkringsersättningen skall jämföras med nettoinkomsten före arbetslösheten,

att marginalen mellan maximal försäkringsersättning och arbetsinkomst

skall täcka avdraget enligt gällande källskattetabell samt att därutöver

bör finnas en ytterligare marginal, eftersom det måste framstå som

avgjort fördelaktigare för en försäkrad att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning.

Denna ytterligare marginal är f. n. 12,5 %.

Efter att ha redogjort för hur statsmakterna år 1964 avböjt ett förslag

av samorganisationen att sänka marginalen vidhåller organisationen i sin

nu aktuella framställning uppfattningen att marginalen mellan nettolön

och försäkringsersättning är för vid. Samorganisationen förklarar att den

alltjämt har svårt att förstå varför de personer, som redan när de är i arbete

har svårigheter att klara sin försörjning, även som arbetslösa skall

drabbas hårt —- och hårdare än kamrater med högre inkomst •— genom överförsäkringsregelns

stora marginal. Därtill kommer att överkompensation

inte längre förekommer i samband med arbetslöshet fredag—lördag till

följd av omläggningen år 1964. Det under årens lopp genomgående argumentet

för en relativt stor marginal mellan nettoinkomst och försäkringsersättning

har varit, att det för den arbetslöse måste framstå som avgjort

fördelaktigare att ta arbete än att uppbära försäkringsersättning. Samorganisationen

tvivlar dock på att en person, som trots alla de åtgärder arbetsförmedlingen

i dag har möjlighet vidta inte kan komma i arbete, kan lösa

sitt arbetsproblem med en låg ersättning från arbetslöshetskassan som pådrivande

faktor. Eventuella missbruk av arbetslöshetsförsäkringen måste

kunna stävjas genom andra åtgärder. Med stöd av det anförda föreslår

samorganisationen att marginalen sänks från nuvarande 12,5 till 5 %.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

35

Arbetsmarknadsstyrelsens framställning angående

halv dagpenning

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att under nu rådande förhållanden på

arbetsmarknaden åtskilliga anställda, som inte helt friställts, har fått sin

arbetstid per dag förkortad. Av dem som har fått sluta sin anställning har

många endast kunnat få deltidsarbete. Detta gäller i stor utsträckning

tjänstemän.

Den som sålunda arbetar pa deltid (korttid) kan få halv ersättning från

arbetslöshetsförsäkringen, om han utför avlönat arbete mer än två men

högst fyra timmar under dag då han i övrigt är arbetslös, under förutsättning

att han haft och fortfarande söker heldagsarbete (4-timmarsregeln).

Enligt de erkända arbetslöshetskassornas stadgar kan halv ersättning utges

endast till medlem som tillfälligt arbetar mer än två men högst fyra timmar

under i övrigt arbetslös dag. I praxis utgavs halv ersättning enligt 4-timmarsregeln

till en början endast för en eller annan dag, men under senare

år har tiden utsträckts till ett par veckor, i undantagsfall upp till ett par

månader. En ytterligare begränsning har tidigare varit att halv ersättning

inte utgått vid korttidsarbete hos den ordinarie arbetsgivaren med hänsyn

till att en viss risk för missbruk föreligger i dessa fall. Praxis har emellertid

i denna del väsentligt uppmjukats. För övrigt har tillämpningen av 4- timmarsregeln i stort sett avpassats med hänsyn till förhållandena på de

olika yrkesområdena.

Inte ens en ersättningstid om ett par månader är emellertid tillräcklig

för att försäkringen i nuvarande läge skall vara fullt effektiv. Arbetsmarknadsstyrelsen

har därför beslutat, att halv ersättning enligt 4-timmarsregeln

skall kunna utges för högst det antal dagar som i den ifrågavarande kassan

gäller för utgivande av hel ersättning, dvs. i regel högst 150 dagar och i

några tjänstemannakassor högst 200 dagar per försäkringsår. För att halv

ei sättning skall kunna utga under längre tid än enligt nuvarande praxis

fordras emellertid särskilda skäl. Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att den

kommer att meddela tillämpningsföreskrifter härom till kassorna. I övrigt

skall nuvarande praxis gälla även i fortsättningen.

En viktig förutsättning för att den beslutade förlängningen av ersättningstiden

skall bli effektiv är, påpekar arbetsmarknadsstyrelsen, att deltidsarbetande

medlem får möjlighet att uppfylla karensvillkoret. Enligt huvudregeln

i 28 § 1 mom. tredje stycket arbetslöslietskasseförordningen får

som karensdag räknas endast dag, för vilken medlem skulle ha fått hel

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

dagpenning om karensen varit fullgjord. Det är således inte möjligt för deltidsarbetande

medlem med begränsad arbetstid per dag att fullgöra karens.

Medlem, som får sitt arbete hos den ordinarie arbetsgivaren inskränkt till

korttid eller som får en deltidsanställning praktiskt taget omedelbart efter

att ha slutat en heltidsanställning, bar med nuvarande karensregler följaktligen

inte möjlighet att erhålla halv ersättning, såvida han inte tidigare gjort

karens i samband med hel arbetslöshet. Detta var en naturlig konsekvens

av att halv ersättning tidigare kunde utgå endast vid tillfälligt arbete enstaka

dagar under pågående arbetslöshet och då halv ersättning inte fick

utges i samband med avkortad arbetstid hos den ordinarie arbetsgivaren.

Medlems möjlighet till halv ersättning bör emellertid, efter den ändring av

praxis som nu skett, inte vara beroende av om han tidigare fullgjort karensvillkoret.

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår därför att dag, för vilken halv

ersättning skulle ha utgått om karensen varit fullgjord, får inräknas i karenstiden

såsom halv karensdag.

Enligt 31 § 1 mom. arbetslöshetskasseförordningen får medlem inte uppbära

dagpenning för mer än 150 eller, i vissa fall, 200 dagar per försäkringsår.

Varje dag, för vilken halv ersättning utges, är alltså likställd med hel

ersättningsdag, vilket innebär att medlem som uppburit halv ersättning

för 150 respektive 200 dagar är utförsäkrad. Detta torde förklaras av att

man inte räknade med att halv ersättning skulle utges under någon längre

tid och att man önskade en viss återhållsamhet beträffande omfattningen av

halv ersättning. Eftersom det angivna förhållandet emellertid blir i hög

grad ogynnsamt för medlem som uppbär halv ersättning under en längre

tid, föreslår arbetsmarknadsstyrelsen att en ändring genomförs. Två halva

dagar bör få läggas samman och räknas som en ersättningsdag i utförsäkringshänseende.

Enligt gällande statsbidragsbestämmelser skall vid beräkning av dagpenningbidraget

hänsyn inte tas till dagpenning som utgår med halvt belopp

eller till grundstatsbidrag som belöper på sådan dagpenning. Eu ändring

av denna föreskrift är enligt arbetsmarknadsstyrelsen påkallad för att

skapa rättvisa åt kassorna på grund av den ökade utbetalning av ersättning

som följer med en utvidgning av rätten till halv ersättning. Detta innebär,

att halv ersättning skall behandlas på samma sätt som hel ersättning vid

bestämmande av dagpenningbidragets storlek.

Slutligen framhåller arbetsmarknadsstyrelsen att den ökning i utbetalningen

av ersättning som de föreslagna ändringarna för med sig inte torde

bli av sådan omfattning att den totalt sett kan få någon större ekonomisk

betydelse vare sig för kassorna eller i statsbidragsliänseende.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1968

37

Arbetsmarknadsstyrelsens anslagsframställning för

budgetåret 1968/69

Arbetsmarknadsstyrelsen hemställer i sin anslagsframställning för

budgetåret 1968/69 att anslaget Bidrag till erkända arbetslöshetskassor uppförs

med 116 000 000 kr. Styrelsen, som beräknar medelsbehovet enligt nuvarande

bidragsgrunder, anför.

Statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor utgår i form av grundstatsbidrag,

dagpenningbidrag, barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag. Statsbidrag

utgår i efterskott för försäkringsår, vilket medför att de kostnader

som väsentligen bestämmer medelsbehovet för budgetåret 1968/69 avser

verksamheten under försäkringsåret den 1 september 1967—den 31 augusti

1968. Det är förenat med stora svårigheter att förutse utvecklingen på arbetsmarknaden

under denna tid.

Belastningen på anslaget för budgetåret 1966/67 uppgick till 106 760 930

kr. Den höga belastningen förklaras av att förskott betalats ut till kassorna

med sammanlagt 34,3 milj. kr. Dessa utbetalningar beror på att arbetslösheten

ökade starkt mot slutet av år 1966 och därefter låg på jämförelsevis

hög nivå också under resten av budgetåret.

Antalet ersättningsdagar för försäkringsåret 1967/68 beräknar styrelsen

till 3,0 per årsmedlem mot 2,5 de två senaste försäkringsåren. Medlemsantalet

beräknas till 1 675 000. Det genomsnittliga tillförsäkrade dagpenningbeloppet

för försäkringsåret 1965/66 var 31: 14 kr. Efter den 1 september

1966 har emellertid flertalet kassor tillförsäkrat sina medlemmar en dagpenning

av 40 kr. mot tidigare 35 kr. Effekten har blivit en ökning av den genomsnittliga

tillförsäkrade dagpenningen till ca 36 kr.

Grundstatsbidraget för en till 36 kr. uppskattad tillförsäkrad dagpenning

blir 37,1 %. Om denna procentsats appliceras på den genomsnittligt utbetalade

dagpenningen, som med hänsyn till pensions- och överförsäkringsavdrag

beräknas till 33 kr., blir grundstatsbidraget 12: 24 kr. Utgiften för

grundstatsbidraget kan därför beräknas till 61,5 milj. kr. Det tillägg till

grundstatsbidraget som utgår till kassor med stort antal ersättningsdagar per

årsmedlem beräknas till 2 kr. per ersättningsdag. Medelsbehovet till tillägget

blir härigenom 10 milj. kr.

Dagpenningbidraget beräknas till 36 % av kassornas s. k. egendel, dvs.

(33: 00 — 12: 24 — 2: 00 = ) 18: 76 kr. Utgiften för dagpenningbidrag skulle

härigenom bli 33,9 milj. kr.

Det genomsnittliga barntillägget per ersättningsdag och medlem under

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

försäkringsåret 1965/66, eller 0:95 kr., lägger styrelsen till grund för beräkningen

av barntilläggsbidraget för budgetåret 1968/69. Bidraget utgår

med 75 %. Utgiften för barntillägg kan härigenom beräknas till 3,6 milj. kr.

Förvaltningsbidraget utgår nästan helt i form av medlemsbidrag. Storleken

av sistnämnda bidrag beräknas i likhet med vad som skett för innevarande

budgetår till 4: 50 kr. Totalutgiften för förvaltningsbidrag beräknas

till 7,5 milj. kr.

Det sammanlagda statsbidraget beräknas avrundat till 116 milj. kr., vilket

motsvarar 54 % av kassornas samlade inkomster. Av kassornas övriga inkomster

beräknas de försäkrades avgifter utgöra 34 % och räntor m. m.

12 %.

Styrelsen erinrar om att riksdagen har medgivit att återstående medel på

det för budgetåren 1959/60 och 1960/61 anvisade anslaget Särskilt stöd åt

erkända arbetslöshetskassor får disponeras också under budgetåret 1967/68

för särskild hjälp åt kassorna. Vid ingången av sistnämnda budgetår fanns

en reservation av 9 330 000 kr. på anslaget. Styrelsen hemställer att Kungl.

Maj :t inhämtar medgivande att också under budgetåret 1968/69 få disponera

på anslaget återstående medel för sådant ändamål.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

39

Remissyttrandena

Yttranden över KSA-utredningens förslag

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ansluter sig över lag till KSA-utredningens uppfattning

att ett utbyggt kontantstöd behövs för äldre arbetslösa. Mer eller mindre

långtgående önskemål om ändringar i det av utredningen föreslagna stödsystemet

framkommer dock i de flesta yttrandena.

Låginkomstutredning en upplyser att andelen låginkomsttagare är högre

i åldrarna över än under 55 år, bortsett från åldrarna under 20 år. Vidare

är både korttids- och långtidsarbetslösheten påtagligt lägre i de yngre än

i de äldre grupperna låginkomsttagare. Mot denna bakgrund finner låginkomstutredningen

att KSA-utredningens förslag är väl ägnat att tillgodose

syftet att öka inkomsttryggheten hos en av de befolkningsgrupper som är

allra mest utsatta för sysselsättningssvårigheter.

Arbetsmarknadsstyrelsen understryker starkt behovet av utbyggt stöd åt

de äldre arbetstagarna. Det under senare år ökade antalet driftsinskränkningar

och företagsnedläggningar samt den samtidigt fortgående strukturrationaliseringen

inom skogs- och jordbruk med minskat behov av arbetskraft

inom dessa näringar har ställt arbetstagarna inför ökade omställningskrav.

Förändringar i detta avseende drabbar för övrigt inte enbart enskilda

företag utan också statliga och kommunala arbetsställen. De av utredningen

föreslagna stödformerna bör enligt styrelsen därför göras tillgängliga också

för personer som friställs exempelvis i samband med rationalisering inom

den statliga förvaltningen. Trots intensifierade åtgärder för att underlätta

arbetslösas omställning till arbete i öppna marknaden och ökade insatser

för olika former av beredskapsarbete har det i enskilda fall uppstått situationer

där nuvarande möjligheter att med kontant stöd överbrygga uppkommande

arbetslöshetsperioder har visat sig otillräckliga för att ge en betryggande

försörjning. Särskilt gäller detta lokalt bundna äldre arbetslösa i

glesbygdsområden med vikande sysselsättning och äldre personer som efter

företagsnedläggningar och liknande förhållanden har haft svårt att få nytt

stadigvarande arbete.

Flera remissinstanser framhåller, liksom KSA-utredningen, vikten av att

det föreslagna äldre-stödet inte leder till avbrott i ansträngningarna att

placera de äldre arbetslösa i nytt arbete. Sålunda bör enligt arbetsmarknadsstyrelsen

äldre-stödet i ett balanserat arbetsmarknadsläge i första hand ses

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:Is proposition nr 29 år 1968

som komplement till arbetsförmedlingens övriga aktiverings- och anpassningsåtgärder

för äldre arbetskraft. Syftet med stödet kan i detta sammanhang

anses vara att ge förlängt rådrum för den arbetslöse och arbetsförmedlingen

till åtgärder, som med hänsyn till önskemålen om arbete och

förutsättningar på arbetsmarknaden kan vidtas för att skaffa nytt stadigvaiande

arbete och, om det inte är möjligt, för att utnyttja andra arbetstillfällen

av varierande varaktighet som står till buds. Styrelsen utgår från

att stödet, när stadigvarande sysselsättning eller eljest arbete i öppna marknaden

inte finns tillgängligt, skall kunna användas i kombination med olika

sysselsättningsskapande åtgärder. För äldre lokalt bundna arbetslösa i glesby§dsområden

samt i orter där arbete i öppna marknaden inte föreligger

ens under sommartid och där bristen på lämpliga arbetsobjekt speciellt vintertid

är stor, bör äldre-stödet i all möjlig utsträckning kombineras med

särskilt anordnade sommararbeten. En sådan ordning förbättrar de arbetslösas

möjligheter att bibehalla arbetsförmågan och blir av värde också för

deras möjligheter att behålla kontakten med arbetsmarknaden. Användning

av äldre-stödet på detta sätt ligger helt i linje med den inom arbetsmarknadspolitiken

sedan länge prioriterade arbetslinjen. Socialstyrelsen finner

det angeläget att samhället genom ekonomiska bidrag svarar för äldre arbetslösas

försörjningstrygghet i situationer då de saknar arbetsinkomst och

då försörjningsskyddet inte kan ges genom mera ordinära arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet,

vilka delar utredningens uppfattning att försörj ningsskyddet vid långvarig

arbetslöshet inte är tillfredsställande ordnat, framhåller att de äldre arbetstagarnas

arbetskraft samtidigt utgör en värdefull tillgång för samhället,

eftersom den aktiva delen av befolkningen under lång tid framåt kan väntas

öka endast relativt svagt. Det är därför angeläget att nya arbetstillfällen i

allt större utsträckning skapas åt den äldre arbetskraften. Denna principiella

inställning bär också kommit till uttryck genom statsmakternas beslut

under senaste året om olika sysselsättningsfrämjande åtgärder för äldre

arbetskraft. Det är också förbundens uppfattning att de äldre arbetslösas

problem i törsta hand måste lösas genom arbetsmarknadspolitiska

åtgärder av olika slag.

Med hänsyn till de löreslagna åtgärdernas provisoriska karaktär och de

särskilda omställningssvårigheterna för den äldre arbetskraften tillstyrker

SAF i huvudsak utredningsförslaget. SAF framhåller emellertid vikten av

att provisoriska åtgärder inte hindrar, försenar eller föregriper arbetet på

en mera genomgripande reform av arbetslöshetsskyddet i dess helhet.

Enligt LO visar utredningen att det föreligger stora svårigheter i det praktiska

arbetet att förverkliga principen för samhällets arbetsmarknadspolitik

som innebär att även medelålders och äldre personer skall beredas meningsfylld

och avlönad sysselsättning. LO anser således att förbättrat kontant

stöd åt äldre arbetslösa behövs. Endast under förutsättning att den frivilliga

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968 41

a??\S!?.ShelSfÖrSäkringen förbättras i olika hänseenden - vilka redovisas

i det loljande — kan LO emellertid tillstyrka förslaget.

Den föreslagna reformens konsekvenser för den allmänna synen på den

a re arbetskraften berörs i några yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker

att de föreslagna stödformerna inte får leda till att företagen i

okad omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att denna

har sm försörjning tryggad genom äldre-stödet. Det är också betydelsefullt

att de arbetslösa av samma anledning inte bibringas inställningen att

deras egen aktivitet att finna sysselsättning eller deras villighet att acceptera

arbetserbjudanden kan minskas. I dessa sammanhang kommer att ställas

stora krav på arbetsförmedlingen beträffande aktiveringsåtgärder i samband

med den äldre arbetskraftens arbetsplacering, och behov av ökade

formedlingsresurser kommer att aktualiseras. TCO konstaterar att det troligen

tar åtskillig tid innan den av utredningen förutsatta positiva inställningen

från arbetsgivarhåll till äldre arbetskraft kommer till stånd. Utredningens

förslag kommer, om det genomförs, att medföra risk för att företagens

sociala hansyn till den äldre arbetskraften blir mindre än nu. TCO

staller fragorna om inte ett företag, som genomför en driftsförändring

vilken resulterar i minskat personalbehov, kommer att ha större benägenhet

att i forsta hand avskeda sådana anställda som är berättigade till det

nya stödet och om inte en sådan tendens kommer att göra sig gällande

aven ulan att någon driftsändring har vidtagits. Å andra sidan kan man

kanske tänka sig att företag som har ett påtagligt behov av ytterligare

personal provanställer äldre stödberättigad arbetskraft i större omfattning

än f. n. i vetskap om att ett avskedande inte behöver drabba så hårt. Nettoeffekten

av dessa båda tendenser anser TCO dock bli minskad sysselsättning

för äldre arbetstagare, inte minst mot bakgrund av att den nyss

namnda positiva effekten allmänt sett kommer att vara starkast i en typisk

överefterfrågesituation. Erfarenheterna under det senaste året ger vid handen

att den tidigare under lång tid nästan konstanta överefterfrågan mycket

snabbt kan förbytas i ett betydligt kärvare arbetsmarknadsklimat.

TCO:s slutsats blir att utredningens förslag, om det genomförs, kan medföra

försämrade sysselsättningsmöjligheter för den äldre arbetskraften.

Därigenom skulle också utredningens kostnadsram sprängas.

Stödförutsättningarna

Kraven på avlönat arbete för annans räkning viss tid före

arbetslösheten och, för medlemmar i erkänd arbetslöshetskassa, på arbete

och avgiftsbetalning viss tid medför enligt arbetsmarknadsstyrelsen att

grupper av äldre oförsäkrade, som inte uppfyller arbetsvillkoret, och äldre

försäkrade, som tidigare träffats av omställningssvårigheter och vid det

föreslagna äldre-stödets ikraftträdande förbrukat sin ersättningsrätt från

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

kassan, kommer att stå utanför möjligheterna att få äldre-stödet. Detsamma

gäller grupper av egna företagare, jordbrukare m. fl., som på grund av påtvingad

omställning kan komma att ställas inför sysselsättningsproblem

lika väl som äldre arbetstagare. För dessa kategorier gäller att de under

perioder då arbete inte står till buds får lita till möjligheten att få kommunalt

kontantunderstöd eller socialhjälp. Eftersom de begränsningar i

ersättningsrätt som de särskilda arbetsvillkoren innebär synes vara betingade

av utredningens direktiv för det nu föreliggande delförslaget och

då lösningen av de återstående gruppernas försörj ningstrygghet vid arbetslöshet

ingår i utredningens fortsatta uppdrag, gör styrelsens majoritet ingen

erinran mot utredningens förslag på denna punkt. En reservant i styrelsen

anser emellertid att stödförutsättningarna redan nu bör utformas med hänsyn

till de nämnda kategoriernas intressen. Samma uppfattning har statskontoret,

som särskilt framhåller att småföretagare i transport- och servicenäringar

kommer att stå utanför det föreslagna äldre-stödet.

Den särskilda dagpenningens anknytning till kassaersättning innebär

att den försäkrade blir berättigad till särskild dagpenning efter att lia haft

arbete och betalat avgift minst 5 av 12 månader före inträffad arbetslöshet,

medan förutsättningen för omställningsbidrag är 24 månaders arbete

under 3 år. Statskontoret anser att detta avsevärt begränsar de oförsäkrades

möjligbeter att över huvud taget få omställningsbidrag. Statskontoret förordar

enhetliga förutsättningar för de båda stödformerna i detta hänseende.

Stödvillkoret att den arbetslöse står till arbetsmarknadens

förfogande är enligt riksförsäkringsverket av stor vikt. Det kan befaras

att många av ifrågavarande äldre arbetslösa inte kan återföras i

arbete, om inte arbetsmöjligheterna prövas noga och resurserna för bl. a.

skyddad verksamhet byggs ut väsentligt. I de fall den arbetslöses arbetsförmåga

inte bedöms vara så avsevärt och varaktigt nedsatt som förutsätts

för rätt till förtidspension eller sjukbidrag, torde det enligt verket f. n. ligga

nära till hands för honom att fr. o. in. den månad, varunder han fyller 63

år, ansöka hos allmän försäkringskassa om förtida uttag av ålderspension.

Detta medför dock att ålderspensionen reduceras till viss procentdel av hel

ålderspension och att den sålunda reducerade ålderspensionen kommer att

utgå under pensionärens återstående livstid. De av utredningen föreslagna

nya kontantförmånerna vid arbetslöshet medför en ny situation för eu

sådan arbetslös. Om han inte har kunnat förvärva rätt till mera betydande

tilläggspension — och detta är i regel under flera år framåt inte möjligt

för personer i de aktuella åldrarna — blir de föreslagna förmånerna ofta

högre än den allmänna pensionen. Anledning saknas då att i förtid ta ut

ålderspension. Verket betraktar detta som en fördelaktig verkan av det

framlagda förslaget. Samma resonemang för statskontoret, som emellertid

betonar att fördelarna inte bör överskattas. Sannolikt kommer det inte att

finnas något större antal arbetstillfällen för denna åldersgrupp inom över
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kiingl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

städlig tid, åtminstone inte i glesbygder eller orter med avtagande sysselsättning.

Kravet att den enskilde skall stå till arbetsmarknadens förfogande

blir under sådana förutsättningar närmast en formalitet

Även socialstyrelsen betonar vikten av resurser för bedömning av de

uldre arbetslösas arbetsförmåga. SAF understryker det föreslagna stödets

arbetsmarknadspobtiska karaktär som kommer till uttryck genom villkoren

a förmånerna tar utgå bara till arbetslösa som är arbetsföra och villiga

att ataga sig lämpligt arbete som anvisas av arbetsförmedlingen. SAF ut«år

r- n att arbetsmarknadsmyndigheterna kommer att bevaka att denna princip

in te blir uppluckrad vid den praktiska tillämpningen. Svenska stadsfor

mndet och Svenska kommunförbundet godtar också villkoret men räknar

med att svårigheter inte kan undvikas i tillämpningen. Erfarenheterna

.rån arbetslöshetsförsäkringen talar dock för att svårigheterna inte bör

överdrivas. Eu välvillig och human tolkning av begreppen arbetsför och

oförhindrad att ta arbete är enligt förbunden angelägen inte minst med

lansyn till att det bär gäller äldre personer som redan, vanligen på grund

av sin ålder, har särskilda omställningsproblem.

Utredningens överväganden om ålders villkoret stämmer enligt

arbetsmarknadsstyrelsen väl överens med erfarenheterna inom arbetsmarknadsverket

av de äldres svårigheter på arbetsmarknaden i samband med påtvingad

omställning. Styrelsen tillstyrker därför förslaget.

De föreslagna särskilda villkoren för stöd åt den som är under 60 år anses

för restriktiva av samorganisationen, LO och TCO. LO framhåller att många

arbetstagare, som under lång tid har varit anställda i ett företag och tvingas

söka ny anställning, har stora anpassningssvårigheter redan i 45_50 års
åldern.

Specialkunskaper som de har förvärvat i sitt tidigare arbete kan de

ofta inte utnyttja. De tvingas därför acceptera sämre arbetsuppgifter än de

tidigare haft. I förhoppning om att byta upp sig söker de sig från det ena

företaget till det andra. Ofta inverkar åldersbetingade nedsättningar i deras

arbetskapacitet. Sammantagna bidrar dessa förhållanden till att dessa arbetstagare

har större arbetslöshetsrisk än sina jämnåriga som har fortgående

anställning. Den större risken behöver inte utlösas av en ny företagsnedläggning

eller driftsförändring hos den senaste arbetsgivaren. Anställningen

kan redan från början ha varit tillfällig. Därtill kommer, fortsätter

LO, att det finns arbetsområden där arbetskraften har endast relativt

kortvariga anställningar hos samma arbetsgivare, t. ex. inom skogsbruk och

■byggnadsverksamhet. Även inom dessa fack kan långvarig arbetslöshet

uppstå för äldre arbetstagare som inte fyllt 60 år, men de skulle inte kunna

beviljas äldre-stodet enligt utredningens förslag. Det föreslagna villkoret

kan sålunda enligt LO komma att begränsa personkretsen på ett orättvist

sätt. LO föreslår därför att stödet skall utgå till den som är yngre än 60

år, även om den aktuella arbetslösheten inte utgör eu omedelbar följd av

driftsinskränkning. Härigenom tillförsäkras de medelålders försäkrade ett

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

visst efterskydd. Skulle det anses nödvändigt att tidsbegränsa detta, bör

tidsgränsen enligt LO:s mening inte understiga tio år. Dessutom bör långvarig

arbetslöshet — som kan hänföras till åldersbetingade svårigheter att

finna ny anställning — berättiga till stöd inom områden där korta anställningstider

är traditionellt förekommande.

Enligt TCO kan det mycket väl vara så, att en person under lång tid har

varit anställd vid ett företag och exempelvis till följd av dettas nedläggning

blivit arbetslös i 50-årsåldern. Härefter kan han ha haft stora problem med

att skaffa sig varaktig sysselsättning och kanske till och med blivit långtidsarbetslös.

Även om en sådan persons arbetslöshet inträffar vid ett tillfälle

då han varit långvarigt anställd, skulle utredningens förslag inte ge honom

möjlighet att få stöd i de nya formerna. Samma skäl för sin inställning har

samorganisationen.

Stödets utformning och storlek

Jämförelse mellan föreslagna stödformer

De flesta yttrandena om stödets utformning och storlek grundas på jämförelser

mellan de föreslagna stödformerna inbördes samt mellan dem och

andra förmåner. Jämförelserna ger vissa remissinstanser anledning att påyrka

förbättringar av förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen och reduceringar

av omställningsbidraget.

Enligt flera kritiska remissinstanser innebär det föreslagna omställningsbidraget

att vissa grupper oförsäkrade arbetslösa kommer i förmånligare läge

än de försäkrade. Yttranden av denna innebörd lämnar arbetsmarknadsstyrelsen,

riksrevisionsverket, statskontoret, samorganisationen, Svenska

stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, SAF, LO och TCO. Flera av dessa

remissinstanser påpekar att betydande grupper försäkrade arbetslösa hai

en dagpenning under de 32 kr. som enligt utredningen motsvarar det föreslagna

omställningsbidraget på 700 kr., fördelat på 22 dagar i månaden.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller att det sannolikt för lång tid framöver

i betydande utsträckning kommer att finnas kassamedlemmar med lägre

dagpenning än som motsvarar omställningsbidraget, även om det kan väntas

att dagpenningen etappvis kommer att höjas i de olika kassorna. Riksrevisionsverket,

som anser det önskvärt från samhällets synpunkt att arbetslöshetsförsäkringen

byggs ut, påpekar att utredningens avvägning av de

båda stödformerna medför risk för att vissa äldre arbetstagare träder ut ur

kassorna. Enligt SAF kommer omställningsbidraget för många arbetslösa

att, med hänsyn till skattefriheten, erbjuda en hög kompensation i förhållande

till tidigare inkomster. Det kan antas att den genomsnittliga tidigare

inkomstnivån för den kategori oförsäkrade som kan komma att få

omställningsbidrag är väsentligt lägre än för kassamedlemmarna. Det finns

följaktligen anledning räkna med att ett icke ringa antal arbetstagare genom

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 19(18

omställningsbidraget skulle få en högre försörjningsnivå under arbetslösheten

än under tidigare förvärvsverksamhet. Härigenom uppstår risk för

negativa effekter på arbetsvilligheten. Det är väsentligt för såväl individen

som för samhället att de arbetslösa snarast möjligt placeras i produktivt

arbete.

Jämförelsen mellan dagpenning och omställningsbidrag utfaller enligt

samorganisationen och LO ytterligare till de oförsäkrades förmån om den

grundas på en exaktare beräkning än utredningens. Organisationerna påpekar

att eu dagpenning på 32 kr. enligt utredningen motsvarar en månadsersättning

av 704 kr. Utredningen grundar denna uträkning på 22 ersättningsdagar

per månad. Under år 1967 var emellertid det högsta möjliga

genomsnittliga antalet ersättningsdagar per månad endast 21,25, vilket motsvarar

680 kr. LO påvisar att summan av omställningsbidraget, 700 kr., och

maketillägget, 75 kr., fördelad på 21,25 dagar, motsvarar en dagpenning om

drygt 36 kr. Utredningens uppgift om att endast ca 20 % av kassamedlemmarna

har lägre dagpenning än som motsvarar det föreslagna omställningsbidraget

ger därför enligt LO ett felaktigt intryck. LO framhåller att det

inom verksamhetsområden, där risken för långvarig arbetslöshet enligt hittillsvarande

erfarenheter är särskilt stor, finns stora grupper försäkrade

som är tillförsäkrade lägre dagpenning än 36 kr. Detta gäller t. ex. inom

beklädnads-, textil-, lant-, skogs- samt sko- och läderarbetarnas arbetslöshetskassor.

Liknande synpunkter har statskontoret.

Mot bakgrunden av gjorda jämförelser anser LO att utredningen inte i

tillräcklig utsträckning har beaktat värdet av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

LO erinrar om att 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning

(SOU 1963: 40) fann att endast ett försvinnande litet antal av de arbetstagare

som var oförsäkrade och sysselsatta inom områden utan arbetslöshetskassa

hade så stor arbetslöshetsrisk att den medförde behov av en

arbetslöshetsförsäkring. Detta konstaterande innebär enligt LO att försäkringen

i stort sett täcker alla anställda som har arbetslöshetsrisk, med

undantag för dem som har valt att vara oförsäkrade. LO finner det orimligt

om samhället skulle ge de sistnämnda ett bättre skydd — vilket i vissa fall

blir resultatet av utredningens förslag — än vad de som genom avgiftsbetalning

byggt upp ett försäkringsskydd kommer i åtnjutande av. Utredningsförslagets

genomförande skulle — även om åtgärderna är avsedda att

vara av tillfällig karaktär —- väsentligt ändra förutsättningarna för den nuvarande

arbetslöshetsförsäkringen. Samorganisationen ser det som en viktig

principfråga att den ersättning som en försäkrad arbetslös kan få från sin

arbetslöshetskassa även i fortsättningen framstår som avgjort bättre än det

kontanta stöd som en oförsäkrad får. Kassamedlemmarna bidrar själva väsentligt

till finansieringen av försäkringen genom medlemsavgifter och bör

då också ha fördel av detta i förhållande till de oförsäkrade som inte betalar

någon avgift.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Särskild dagpenning

Förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen bör enligt LO i första hand

ske genoin att statsbidraget ökas sa att kassorna kan höja dagpenningen

utan avgiftshöjningar. TCO anser det önskvärt att arbetslöshetsförsäkringens

minimibelopp höjs så att det motsvarar omställningsbidragets storlek.

Härigenom skulle arbetslösa i de lägsta dagpenningklasserna få ett

förbättrat inkomstbortfallsskydd. För att en avgiftshöjning för dessa kassamedlemar

skall förhindras föreslår TCO att statsmedel tillförs kassorna i

erforderlig utsträckning. Risken för att vissa äldre arbetstagare lämnar

kassorna minskar om maximidagpenningen höjs, framhåller riksrevisionsverket

och erinrar om samorganisationens förslag härom. Samorganisationen

och LO föreslår vidare att särskild dagpenning skall utgå till utförsäkrad

kassamedlem under hela hans fortsatta arbetslöshetstid till uppnådd

pensionsålder. Annat skäl anförs inte för detta förslag än samorganisationens

uppfattning att det är omotiverat att kassamedlem efter viss tid skall

behöva gå över till omställningsbidrag.

Omställningsbidrag

Både de remissinstanser som sålunda vill förbättra arbetslöshetsförsäkringen

och en del andra föreslår olika reduceringar av omställningsbidraget.

Samorganisationen och LO anser att den av utredningen föreslagna väntetiden

en månad, efter vilken omställningsbidrag kan utgå, är för kort. Var

och en som uppfyllt villkoret om två års lönearbete under de senaste tre

åren har enligt organisationerna haft möjlighet och rätt att försäkra sig i

erkänd arbetslöshetskassa. Väntetiden bör därför förlängas så att den motsvarar

ersättningstiden i arbetslöshetsförsäkringen, dvs. 150 dagar eller

7 månader. TCO anser att de oförsäkrade favoriseras om väntetiden sätts

så kort som en månad och föreslår att en något längre tid övervägs.

Att omställningsbidraget skall minskas med hänsyn till den inkomst bidragstagaren

vanligen hade innan han blev arbetslös och att minskningen

skall ske enligt de principer som används för överförsäkringsavdraget inom

arbetslöshetsförsäkringen påyrkas av arbetsmarknadsstyrelsen, samorganisationen,

SAF, LO och TCO. Som skäl anförs dels att de oförsäkrade annars

skulle kunna få högre omställningsbidrag än den dagpenning en försäkrad

uppbär även om de haft samma inkomst före arbetslösheten dels, av arbetsmarknadsstyrelsen,

att omställningsbidraget genom ett sådant avdrag bör

minskas för arbetslösa vilkas tidigare arbetsinkomst efter skatteavdrag understiger

bidraget. Statskontoret påpekar att omställningsbidraget utan detta

avdrag i vissa fall skulle kunna bli större än nettoinkomsten av arbete

vid skyddad verkstad, vilket kunde minska benägenheten för sådant arbete.

Samorganisationen erinrar om sitt särskilda förslag att marginalen för överförsäkringsavdrag

skall sänkas från 12,5 till 5 %. LO och TCO ansluter sig

till detta förslag.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Full jämställdhet mellan försäkrade och oförsäkrade uppnås enligt arbetsmarknadsstyrelsen

emellertid inte ens om överförsäkringsavdraget tilllämpas

även på omställningsbidrag. Många kassamedlemmar har nämligen

ett tillförsäkrat dagpenningbelopp som understiger det i överförsäkringstabellen

angivna maximibeloppet. Problemet att helt likställa nämnda båda

grupper är komplicerat. Styrelsen bör få möjlighet att bevilja kassamedlem

omställningsbidrag i stället för särskild dagpenning i de fall då denna understiger

omställningsbidraget i ej alltför ringa omfattning.

Enligt statskontoret bör omställningsbidraget inte vara större än vad som

motsvarar statsbidragsandelen i dagpenning.

SAF fäster uppmärksamheten på en omständighet som utredningen inte

har berört, nämligen alt många äldre arbetstagare, som friställs till följd

av driftsnedläggelse eller driftsinskränkning, kan påräkna dels ersättning

från arbetslöshetsförsäkringen eller omställningsbidrag — varvid det sistnämnda

jämte maketillägg svarar mot en inkomst före skatt på mer än

12 000 kr. per år — dels en engångsersättning i form av avgångsbidrag

från Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag. Avgångsbidrag i åldersklasserna

över 60 år uppgår till 100 kr. för varje fullt anställningsår jämte

ett tilläggsbelopp om maximalt 4 700, 5 400 eller 6 000 kr. Tilläggsbeloppet

är skattefritt och kan förutsättas utgå med maximalt belopp i sådana

fall då det särskilda äldre-stödet blir aktuellt.

Ett sätt att göra kassaersätlning mera attraktiv än omställningsbidrag

är enligt riksrevisionsverket att slopa bidragets maketillägg. Med liänsyn

till att maketillägget år 1964 slopades i arbetslöshetsförsäkringen för att

denna mera skulle få karaktär av inkomstbortfallsförsäkring föreslår samorganisationen

och TCO att detta tillägg inte heller skall utgå till omställningsbidrag.

Enligt riksförsäkringsverket bör maketillägg kunna utgå inte

bara när maken saknar egen inkomst utan också när makens inkomst är

ringa.

Det av utredningen föreslagna barntillägget till omställningsbidraget behandlas

endast av samorganisationen, som inte har någon erinran mot tilllägget

men är tveksam om beloppet, eftersom det är högre än barntillägget

inom arbetslöshetsförsäkringen. Visserligen kan den jämna summan, 50 kr.

per månad, motiveras med att omställningsbidraget är konstruerat som

månadsersättning, men det hindrar inte att jämförelser kommer att göras

mellan arbetslösa med försäkringsersättning och med omställningsbidrag.

Särskilt blir skillnaden i belopp observerad, när tillägget delas upp med

V22 per dag. Omställningsbidragets barntillägg blir då 27 öre högre per dag

än kassaersättningens barntillägg. Samorganisationen anser att de båda

barnlilläggen bör vara lika stora.

Riksskattenämnden erinrar om att kommunalt kontantunderstöd med

statsbidrag inte räknas till skattepliktig inkomst. Så som utredningen har

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

konstruerat omställningsbidraget lär det enligt riksskattenämnden vara

följdriktigt att det också blir skattefritt.

Jämförelser med andra stödformer

Äldre-stödet jämförs av statskontoret med lönen vid beredskapsarbete

och vid skyddad verkstad. Enligt uppgifter som statskontoret har inhämtat

uppgick den genomsnittliga timlönen vid skyddade verkstäder den 1 juli

1967 till 5,30 kr. i timmen eller, omräknat till normal månadsarbetstid, en

bruttolön av 1 033 kr. i månaden. Nettolönen vid skyddad verkstad är dock

beroende av bl. a. skattesatsen på orten. Möjlighet till full jämförbarhet

saknas därför. Nettolönen synes emellertid i de flesta fall ligga i nivå med

omställningsbidraget men understiger i vissa fall denna nivå. I fråga om

beredskapsarbeten har statskontoret inte kunnat göra motsvarande jämförelse.

Tillgänglig statistik tyder dock på att beredskapsarbetarnas nettolöner

ligger något över det föreslagna omställningsbidraget. Gällande normer

för dessa alternativa försörjningsmöjligheter bör enligt statskontoret

uppmärksammas i samband med bedömningen av omställningsbidragets

storlek. Benägenheten att övergå från omställningsbidrag till aktivt arbete

kan i annat fall påverkas negativt.

Även om utredningens förslag genomförs, torde enligt Svenska stadsförbundet

och Svenska kommunförbundet kompletterande försörjningsformer

komma att behövas. Därvid bör kommunala kontantunderstöd användas

framför socialhjälp. Användningen av kontantunderstöd har ökat under år

1967 och ökningen väntas fortsätta. Samtidigt kan skönjas en påtaglig ökning

av socialhjälpskostnaderna för arbetslösa familjeförsörjare. I april 1967

höjdes maximibeloppet för de kommunala kontantunderstöden. Förbunden

ifrågasätter om inte med anledning härav även statsbidragsprocenten för

de kommunala kontantunderstöden bör ökas.

Samordning med den allmänna försäkringen

De föreslagna stödformernas samordning med sjukförsäkring och pension

i den allmänna försäkringen är inte tillräckligt klarlagd av utredningen,

anser riksförsäkringsverket, statskontoret och låginkomstutredningen. Studier

vid nedläggningsföretag visar enligt låginkomstutredningen att omkring

hälften av de arbetslösa över 50 år kan vara sjukliga eller medicinskt

handikappade. Den nuvarande samordningen synes i dessa fall innebära

att slumpen ofta får avgöra om och i vilken utsträckning den i någon grad

arbetsoförmögne arbetslöse får förtidspension eller kontant arbetslöshetsstöd.

Eftersom beloppen inte fastställs efter sinsemellan likartade principer,

kommer behandlingen av de arbetslösa att kunna ske på alltför varierande

sätt. Riksförsäkringsverket och statskontoret framhåller att samordningsfrågorna

aktualiseras av att det föreslagna nya äldre-stödet och särskilt då

omställningsbidraget utgör en pensionsliknande hjälpform.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Rätten alt vid arbetslöshet sta kvar i sjukpenningklass har enligt riksförsäkringsverket

stor betydelse för lösningen av samordningsfrågorna. Enligt

verket gäller om denna rätt i huvudsak följande. Den som utträder ur

förvärvslivet skall normalt inte längre vara sjukpenningförsäkrad. Kortare

arbetsavbrott — intill sex månader — medför emellertid inte ändring av

placeringen i sjukpenningklass. Är avbrottet i förvärvsarbete föranlett av

oförvållad arbetslöshet och bär den arbetslöse genom anmälan hos arbetsförmedling

eller på annat sätt dokumenterat sin avsikt att fortfarande stå

till arbetsmarknadens förfogande, tår lian stå kvar som sjukpenningförsäkrad

så länge dessa förhållanden alltjämt är för handen. För den som

pensionerats i sin tidigare anställning och som inte kan antas erhålla annan

anställning med lika hög lön kan sjukpenningklassen emellertid sänkas.

Även i sådana fall skall dock sjukpenningklassen motsvara inkomsten

av sadant arbete som kan tänkas sta lionom till buds. Först när hans förmåga

att utföra förvärvsarbete med säkerhet kan bedömas ha upphört

på grund av ålder, sjukdom eller avvänj ning från arbete eller han i vart fall

inte längre kan tänkas erhålla eu arbetsinkomst som motiverar placering

i sjukpenningklass, bör han upphöra att vara sjukpenningförsälcrad. Riksförsäkringsverket

påpekar mot denna bakgrund att arbetsmarknadsmyndigheten

och allmänna försäkringskassan kan komma till skilda uppfattningar

om arbetsförmågan. Detta kan medföra att den enskilde på grund

av sjukdom anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande — och alltså

inte får äldre-stöd -— samtidigt som han mister sin sjukpenning. Även om

han bedöms som arbetsför, kan det inträffa att han inte får stå kvar som

sjukpenningförsäkrad därför att han med hänsyn till omständigheterna

bedöms inte komma att förvärva arbetsinkomst som motiverar placering

i sjukpenningklass. Detta gäller särskilt för långvarigt arbetslösa i 65-årsåldern

och däröver.

En möjlig lösning av de angivna samordningsfrågorna är enligt riksförsäkringsverket

att kortvarig sjukdom inte skall behöva påverka rätten till

omställningsbidrag för arbetslös som inte är placerad i sjukpenningklass.

Statskontoret anser att frågan om rätt till sjukpenning för långvarigt arbetslösa

bör tas upp till prövning.

Särskilda frågor angående omställningsbidrag

De nuvarande bristande resurserna för arbetsprövning påtalas i

några yttranden. Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser att arbetsprövning för

partiellt arbetsföra in. fl. är en form av anlagsdiagnostisering som i första

hand används när tveksamhet råder om vilken typ av arbete eller utbildning

som kan vara lämplig för en handikappad arbetssökande. Med hänsyn

till de starkt begränsade resurser, som för överskådlig tid framöver kan

beräknas vara disponibla, bör arbetsprövning i första hand förbehållas de

4—Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

fall då anlagsdiagnos krävs och prövningen avser att inpassa partiellt arbetsföra

i arbete som är lämpligt för dem. Styrelsen ifrågasätter om de av

utredningen förordade åtgärderna för arbetsprövning vid bedömning av

arbetsförmågan bos bidragssökande beliövs annat än i rena undantagsfall.

Kvalifikationskraven för äldre-stöd är sådana att sökanden måste ha ådagalagt

förmåga att under längre tid utföra arbete. Enligt styrelsens mening

torde bl. a. praktisk yrkesprövning vid omskolningskurser och utbildning

samt åtgärderna för arbetsanskaffning på öppna marknaden, i beredskapsarbete

och halvskyddad sysselsättning i regel ge tillräckligt underlag för

bedömningen av arbetsförmåga och arbetsvilja. Styrelsen anser därför av

praktiska och principiella skäl att arbetsprövning inte annat än i undantagsfall

bör användas som hjälpmedel i detta sammanhang.

Statskontoret delar i och för sig utredningens uppfattning om värdet av

arbetsprövning för de äldre arbetslösa men anser att man med nuvarande

resurser inte kan klara ytterligare belastning, eftersom kötiderna redan nu

är långa. En arbetsprövningsmetodik, speciellt utarbetad för äldre arbetskraft,

skulle antagligen bli både tidsödande och kostsam. I de fall då åtgärder

som arbetsmarknadsutbildning, provanställning eller flyttning till annan

ort inte kommer i fråga synes det tillräckligt att som villkor för omställningsbidrag

kräva att den arbetslöse står till den lokala arbetsmarknadens

förfogande.

Utredningen har, framhåller socialstyrelsen, inte närmare gått in på det

förhållandet att huvudmän för arbetsprövningsverksamheten i flertalet fall

är landsting och städer utanför landsting. Det torde inte utan vidare kunna

förutsättas att dessa huvudmän kan bygga ut verksamheten i erforderlig

omfattning, ökat statsbidrag bör måhända övervägas för att den önskvärda

kapacitetsökningen skall kunna ske. Härvid bör beaktas att ökade resurser

för bedömning av arbetsförmågan hos äldre arbetslösa också skulle vara av

stort värde i annat sammanhang, exempelvis vid avgörandet av frågor rörande

förtidspension.

Vikten av att bedömningen av äldre bidragssökandes arbetsförhet i alla

tveksamma fall sker så smidigt som möjligt och med anlitande av all tillgänglig

personkännedom och vid behov medicinsk arbetsexpertis understryks

av Svenska stadsförbundet och Svenska kommunförbundet.

Samorganisationen erinrar om att utredningen föreslår halvt o mställningsbidrag

på samma villkor som gäller för halv ersättning

från arbetslöshetskassa. Inom arbetslöshetsförsäkringen nedsätts ersättningsbeloppet

endast då medlem vid arbetslöshet inskränker sitt arbetsutbud

mot vad som tidigare gällt för honom, under det att medlem som

redan före arbetslösheten var deltidsarbetande äger uppbära ersättning enligt

den dagpenningklass han tillhör, eventuellt med reduktion enligt överförsäkringsbestämmelserna.

Vissa kassor har i syfte att för deltidsarbetande

medlemmar i möjligaste mån söka undvika överförsäkringsavdrag inrättat

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 51

klasser med eu dagpenning som är anpassad till deltidsarbetandes lönenivå.

Samorgamsationen anser att både den som före arbetslösheten har haft deltidsarbete

och den som under arbetslösheten inskränker sitt arbetsutbud

skall äga rätt att uppbära halvt omställningsbidrag. Därvid bör dock kunna

galla att den som före arbetslösheten arbetat mer än 30 timmar per vecka

(6 timmar per dag i 5-dagarsvecka) inte skall betraktas som deltidsarbetande.

Aven LO föreslår att halvt omställningsbidrag skall utgå till arbetslos

som haft deltidsarbete liksom, enligt utredningens förslag, till arbetslös

som begränsar sitt arbetsutbud till att avse deltidsarbete.

Förslaget att o in s t ä 11 n i n g s b i d r a g e t s administration

skall ankomma på de statliga arbetsmarknadsmyndigheterna tillstyrks av

arbetsmarknadsstyrelsen. Styrelsen förklarar sig vara beredd att låta arbetsmarknadsverket

ta på sig den kamerala verksamheten för dem som får

omställningsbidrag i avvaktan på att frågan om kontant stöd vid arbetslöshet

får en mer slutgiltig lösning.

Kostnadsberäkningar och finansiering

Mot utredningens kostnadsberäkningar förekommer inga anmärkningar

i remissyttrandena.

Arbetsmarknadsstyrelsen och statskontoret erinrar om att utredningen

grundat sin beräkning av kostnaden för särskild dagpenning på en genomsnittlig

dagersättning om 37 kr., vari barntillägg ingår. Om samorganisationens

förslag angående höjning av dagpenningmaximum från 40 till 55 kr.

genomförs, kan dagpenningen väntas bli höjd i etapper i de olika arbetslöshetskassorna.

Den genomsnittliga dagersättningen under det första året, dvs.

försäkringsåret 1968/69, kan då beräknas uppgå till 43 kr. Det skulle enligt

de båda ämbetsverken i det av utredningen angivna normalfallet betyda

en höjning av kostnaden för det föreslagna äldre-stödet från 35 till 37

milj. kr.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att det inte f. n. är möjligt att beräkna

det inerarbete, som de nya arbetsuppgifterna med omställningsbidrag kommer

att medföra, men det synes sannolikt att de under vissa perioder

och i vissa lan kan bli relativt tidskrävande. Styrelsen förutsätter emellertid

att arbetsmarknadsverket efter därom gjord framställning får erforderlig

personal bl. a. för förmedlande, administrativa och kamerala uppgifter.

Statskontoret räknar med att en viss personalförstärkning i arbetsmarknadsverket

kan bli nödvändig, även om vissa kontroll- och utbetalningsrutiner

kan läggas in i verkets blivande system för automatisk databehandling.

De personalbesparingar, som statskontorets översyn av arbetsmarknadsstyrelsen

väntas leda till, bör också beaktas.

Finansieringsfrågan behandlas i några få remissyttranden.

Riksrevisionsverket erinrar om att det kompletterande trygghetsskydd,

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

som äldre-stödet utgör, enligt utredningens direktiv skulle övergångsvis

finansieras i huvudsak efter gällande finansieringsprinciper. Enligt verket

synes utredningen inte helt ha följt direktiven på denna punkt, eftersom

förslaget innebär att staten skall bära hela kostnaden, medan f. n. kommunerna

och de flesta arbetstagarna bär en väsentlig del av kostnaderna.

SAF ansluter sig till reservanten i utredningen och anför vidare i huvudsak

följande. Hundraprocentig skattefinansiering synes motiverad för omställningsbidraget

men för den särskilda dagpenningen endast för den del

som motsvarar omställningsbidraget. SAF erinrar om att statsbidraget under

senare år har svarat för en allt större del av arbetslöshetskassornas utgifter

för kassaersättning —- försäkringsåret 1965/66 drygt 66 % •—- trots att försäkringen

står öppen för endast en begränsad del av de förvärvsarbetande.

SAF förordar således att arbetslöshetskassan svarar för mellanskillnaden i

de fall då den särskilda dagpenningen skulle komma att överstiga omställningsbidraget.

Det är tänkbart att de huvudsakliga motiven för högre ersättning

åt de försäkrade anses falla bort om kassan får svara för mellanskillnaden.

SAF skulle därför inte ha något att invända om stödformen särskild

dagpenning skulle ersättas av omställningsbidrag och om bidraget följaktligen

skulle ges till medlem i arbetslöshetskassa så snart han är utförsäkrad

enligt hittillsvarande regler. Samorganisationen däremot tillstyrker

utredningens förslag. Mot reservanten anför samorganisationen att omställningsbidraget

i vissa fall kan vara förmånligare än kassaersättningen och

att det därför inte finns något skäl för att kassorna skall betala någon del

av den särskilda dagpenningen. Samorganisationen erinrar vidare om att

kassorna enligt förslaget inte får bidrag till de merkostnader för administration

som blir oundgängliga i samband med utbetalning av särskild dagpenning.

Yttranden över samorganisationens framställning om höjning av

dagpenningmaximum, m. m.

Arbetslöshetsförsäkringens ersättningsbelopp och grundstatsbidrag

De tre hörda remissinstanserna, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsverket

och KS A-utredning en, tillstyrker förslaget att den högsta dagpenningen

bestäms till 55 kr. Riksförsäkringsverket anser att ersättningsbeloppen

vid arbetslöshet och sjukdom i princip bör vara samordnade samt

betonar, i likhet med KSA-utredningen, att den föreslagna höjningen får ses

som en provisorisk lösning. Enligt arbetsmarknadsstyrelsen har tidigare erfarenheter

visat att det dröjt relativt länge innan kassorna tillförsäkrat sina

medlemmar de högsta beloppen. Härvid har utformningen av tidigare stats
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

53

bidragsbestämmelser haft en viss återhållande effekt. Emellertid har höjningen

av ersättningen efter år 1904 gått ovanligt snabbt, vilket till stor

del sammanhänger med de senare årens inkomstutveckling. Vid fastställande

av dagersättningens maximibelopp i arbetslöshetskassorna har vanligen

genomsnittsförtjänsten för vuxna manliga industriarbetare varit vägledande.

Då det nuvarande beloppet, 40 kr., framräknades i februari 1963 var denna

timpenning 7: 06 kr., vilket motsvarade en dagsinkomst om 52: 25 kr. vid

7,5 timmars arbete och 63: 54 kr. vid 9 timmars arbete. Den timförtjänst

som redovisats för februari 1967 för industriarbetare (vuxna män och

kvinnor samt minderåriga) utgjorde 9:11 kr. Med hänsyn till denna höjning

av timförtjänsten och till att de nya beloppen kan komma att gälla

tidigast den 1 september 1968 och en tid framöver anser arbetsmarknadsstyrelsen

att ökning av dagersättningen i enlighet med samorganisationens

förslag är väl motiverad från både sociala och arbetsmarknadspolitiska synpunkter.

Samorganisationens förslag om förskjutning uppåt av grundstatsbidraget

tillstyrks av KS A-utredningen under motivering att ändringen i fråga om

dagpenningbelopp delvis är påkallad av penningvärdesutvecklingen och att

nuvarande princip för statsbidragets utformning bör behållas vid en provisorisk

lösning. Arbetsmarknadsstyrelsen påpekar att förslaget innebär en

förskjutning uppåt av grundstatsbidragets procentsats så att bidraget i den

nya lägsta klassen, med dagpenningen 18 kr., skulle utgå med 50 % mot

f. n. 46,8 %. I den nya högsta dagpenningklassen med 55 kr. skulle grundstatsbidraget

utgöra 35 %, dvs. samma bidrag som nu utgår vid 40 kr. Vid

sistnämnda belopp skulle bidraget stiga från 35 till 41,1 %. Detta innebär

en höjning av grundstatsbidraget med i genomsnitt ca 11 %, med tyngdpunkten

av förbättringen på de högre dagpenningklasserna. Reglerna för

grundstatsbidraget kan, fortsätter arbetsmarknadsstyrelsen, tänkas utformade

på olika sätt, t. ex. med en fast procentsats då dagpenningen överstiger

en viss nivå. Med hänsyn till alt finansieringssystemet för arbetslöshetsförsäkringen

är under utredning anser arbetsmarknadsstyrelsen dock

att den nuvarande principen för utformningen av grundstatsbidraget bör

behållas.

Statsbidragskostnaderna för de föreslagna ändringarna i fråga om dagpenning

och statsbidrag beräknar arbetsmarknadsstyrelsen komma att öka

med ca 6 milj. kr., under förutsättning att dagpenningbeloppen inte höjs

över nuvarande maximum. Kostnaden för den höjning av dagpenningen

som det föreslagna högre maximibeloppet möjliggör är svårare att beräkna,

eftersom den är beroende av i vilken omfattning och med vilken intensitet

möjligheterna till höjning kommer att utnyttjas. Den nuvarande tillförsäkrade

dagpenningen utgör i genomsnitt 36 kr. Den utbetalade dagpenningen

ligger något lägre på grund av pensionsavdrag och överförsäkringsavdrag,

eller vid 33 kr. Om man antar att resultatet av lyftningen av »dag
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Kangl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

penningtaket» under första året skulle medföra att dagpenningen höjs med

i genomsnitt 5 kr., skulle statsbidragskostnaderna i ett oförändrat arbetsmarknadsläge

komma att öka med totalt ca 20 milj. kr.

Arbetslöshetsförsäkringens överförsäkringsbestämmelser

Arbetsmarknadsstyrelsen bär inte något att erinra mot samorganisationens

förslag till minskning av den marginal som genom överförsäkringsbestämmelserna

skapas mellan kassamedlemmens normala arbetsinkomst

och den maximala ersättning som kan tillkomma honom från arbetslöshetskassan.

Visserligen kommer kanske i vissa fall att kunna påvisas att stimulansen

att återgå i arbete härigenom reducerats. Emellertid saknar överförsäkringsbestämmelserna

i flertalet tall denna effekt, eftersom medlemmarnas

normala inkomst vanligen väsentligt överstiger den nivå där överförsäkringen

spelar någon roll. Här är givetvis den allmänna relationen mellan

inkomstnivå och ersättningsnivå av väsentlig betydelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen upplyser att överförsäkringsavdragens omfattning

f. n. är mycket ringa. Försäkringsåret 1965/66 uppgick överförsäkringsavdragen

sammanlagt till 403 000 kr. eller ungefär Vs % av det belopp

om ca 140 milj. kr., som kassorna under samma tid betalade i försäkringsersättning.

Om samorganisationens förslag genomförs, kan överförsäkringsavdragen

kanske komma att sjunka med ett belopp av storleken 100 000 kr.,

vilket skulle medföra motsvarande ökning av ersättningen. Staten skulle

komma att i detta fall belastas med en utgiftsökning om ca 65 000 kr.

Yttranden över arbetsmarknadsstyrelsens framställning angående

halv dagpenning

Alla de fem börda remissinstanserna tillstyrker eller lämnar utan erinran

arbetsmarknadsstyrelsens framställning. LO framhåller att det är nödvändigt

att från tid till annan anpassa gällande regler inom arbetsmarknadspolitiken

till förändringarna i marknadens sätt att fungera. Motivet för de

föreslagna ändringarna är att öka arbetstagarnas trygghet vid driftsinskränkningar.

Förslaget att halv ersättningsdag skall få räknas som halv karensdag kan

enligt KSA-utredningen bidra till att underlätta arbetstagarnas omställning

i vissa situationer och därmed till att begränsa arbetslöshetsriskerna. Samorganisationen

anför.

För arbetslöshetskassornas funktionärer har det varit irriterande, att medlem,

som visar arbetsvilja genom att antingen fortsätta hos samme arbetsgivare

med begränsad arbetstid eller tager sådant tidsbegränsat arbete i

nära anslutning till arbetslöshetens början, ej skall ha möjlighet erhålla

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

ersättning från arbetslöshetskassa, enär han då ej kan fullgöra karenstid.

Skulle han söka undvika sådant arbete och lyckas i denna sin föresats under

en tid, motsvarande stadgeenlig karenstid, kan han däremot kvalificera

sig för ersättning och under därefter följande arbete med halv arbetstid

även uppbära halv ersättning. I vissa fall har man sökt undgå en sådan

konsekvens av nu gällande bestämmelser genom sammanläggning av arbetslösa

dagar. Ovisshet om sådan tillämpning av bestämmelserna har stöd i

arbetslöshetskasseförordningen har dock medfört, att sådan åtgärd vidtagits

i ytterst sällsynta fall och då eljest en strikt tillämpning av reglerna framstått

som stötande.

Den föreslagna ändringen av utförsäkringsbestämmelserna bör inte få

leda till att den maximala ersättningstiden för halv ersättning enligt 4- timmarsregeln blir längre än 150 respektive 200 dagar, framhåller samorganisationen,

TCO och SAF. Enligt TCO finns nämligen viss risk för att

det minskade arbetsutbudet kan konserveras, vilket från både samhällets

och den enskildes sida leder till icke önskvärda anställningsförhållanden.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

Departementschefen

Allmänna överväganden

Den snabba strukturförändringen i näringslivet under de senaste åren

har medfört betydande omställningsproblem på arbetsmarknaden. Dessa

pioblem har skärpts genom den konjunkturdämpning som gör sig gällande

sedan något år. Svårigheterna har varit mest framträdande för äldre arbetstagare

och tagit sig uttryck i bl. a. längre arbetslöshetstider för dem än för

de yngre.

De äldres sysselsättningsproblem måste självfallet i första hand mötas

med åtgärder som syftar till att bereda dem arbete. Härvid står hela den

arbetsmarknadspolitiska apparaten till förfogande. Vårt arbetsmarknadspolitiska

mål är full, produktiv och fritt vald sysselsättning. Det målet

gäller alla i arbetsför ålder.

För att tillgodose speciellt de äldres behov har under senare år en rad

åtgärder vidtagits. Genom cirkulär till statsmyndigheterna har sålunda

Kungl. Maj:t anbefallt slopande av övre åldersgränser för erhållande av

civil anställning inom statsförvaltningen och för tillträde till utbildning

som anordnas av myndighet. År 1961 antog arbetsmarknadsstyrelsen ett

program för aktivering av medelålders och äldre arbetskraft. Programmet

bär därefter reviderats, senast år 1966. Vid flertalet länsarbetsnämnder har

inrättats särskilda tjänster, vilkas innehavare bl. a. har att angripa problem

som sammanhänger med den äldre arbetskraftens arbetsplacering. På ett

20-tal orter har på initiativ av arbetsmarknadsmyndigheterna bildats lokala

sysselsättningsnämnder med uppgift bl. a. att medverka till att lösa den

äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem. Arbetsförmedlingarna har instruerats

att medverka till avskaffande av åldersspärrar vid rekrytering

av aibetskraft inom näringslivet. Möjligheter till provanställning i enskilda

företag har införts. Arbetsmarknadsutbildningen för äldre arbetskraft har

byggts ut. Möjligheter har skapats att vid s. k. omskolningscentra låta

äldre arbetskraft praktiskt pröva olika yrkesområden. Särskilda beredskapsarbeten

har anordnats för äldre lokalt bunden arbetskraft. För äldre

skogsarbetare har s. k. skogsstationer anordnats. På försök har under den

senaste tiden på några platser påbörjats industriella beredskapsarbeten

för sysselsättning av bl. a. äldre arbetskraft. Den skyddade sysselsättningen

bar byggts ut. Bland icke statliga åtgärder kan nämnas överenskommelsen

mellan SAF och LO om avgångsbidrag åt äldre långvarigt anställda i samband

med driftsinskränkningar och driftsnedläggelser. Vidare har verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 57

stadsindustrins samarbetskommitté rekommenderat åtgärder för att bl. a.

underlätta anpassning mellan arbetsuppgifter och äldre arbetstagares arbetsförmåga.

I årets statsverksproposition har lagts fram förslag som syftar till att

ytterligare intensifiera åtgärderna för att underlätta de äldres anpassning

till förändrade produktionsförhållanden och att bereda dem nya arbetstillfällen.

Det kan vidare nämnas att en konferens om den äldre arbetskraftens

problem kommer att hållas inom kort på regeringens initiativ.

Denna konferens, som syftar till att stimulera intresset för dessa problem

och anvisa vagar för deras lösning, kommer att följas av regionala och lokala

konferenser.

Huvuduppgiften för vår arbetsmarknadspolitik är som förut framhållits

att sorja för att alla bereds sysselsättning. Kontant stöd vid arbetslöshet

kan dock inte undvaras som ett komplement. Genom arbetslöshetsförsäkringen

har ett skydd mot inkomstbortfall i samband med arbetslöshet

byggts upp på frivillig väg. Detta skydd omfattar nu nära 1,7 milj. personer.

Alla förvärvsarbetande är dock inte försäkrade. Därtill kommer att

försäkringen inte ger trygghet vid långtidsarbetslöshet. Försörjningsläget

har därför i åtskilliga fall blivit brydsamt, i synnerhet för äldre långvarigt

arbetslösa som drabbats av de senaste årens strukturförändringar. På mitt

förslag uppdrog därför Kungl. Maj :t under våren 1967 åt KSA-utredningen

att med fortur utreda och lägga fram förslag om kontant stöd åt äldre

arbetslösa. Syftet med det förslag som KSA-utredningen nu har lagt fram

ar att i avvaktan på den mera genomgripande reform som avses med

utredningens huvuduppdrag ge ett icke tidsbegränsat försörjningsskydd

Md arbetslöshet för äldre arbetstagare. Förslaget innebär i stort att äldre

arbetslöshetsförsäkrade arbetslösa skall kunna få dagpenning från arbetslöshetskassorna

ytterligare någon lid efter det de har blivit utförsäkrade

cnhgt gällande regler. Sedan denna förlängda tid har gått till ända, skall

staten utge kontant stöd i form av s. k. omställningsbidrag. Oförsäkrade

aldre arbetslösa skall få omställningsbidrag efter viss väntetid. Den konstruktion

av äldre-stödet som utredningen sålunda har föreslagit synes

mig i det vasenthga lämplig och jag förordar att stödet utformas enligt

dessa linjer. ö

Innan jag går närmare in på förslaget vill jag liksom utredningen och

flera remissinstanser framhålla vikten av att äldre-stödet inte får minska

ansträngningarna att placera de äldre i nytt arbete. Jag vill också med

skärpa understryka att som bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen och TCO i sina

yttranden har framhållit äldre-stödet inte får leda till att företagen i ökad

omfattning friställer den äldre arbetskraften med hänsyn till att den får

sin försörjning tryggad genom detta stöd. Jag kommer att ha uppmärksamheten

riktad på ev. tendenser till sådana effekter av stödet.

I enlighet med direktiven omfattar utredningens förslag endast personer

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

som blivit arbetslösa genom att deras anställning har upphört. Under remissbehandlingen

har kritik riktats mot denna begränsning. Också jag har

kommit till uppfattningen att även andra grupper behöver kontant stod

vid arbetslöshet. Detta gäller framför allt företagare som tvingas lägga ned

sina företag till följd av pågående strukturomvandling inom deras näring

eller i samband med att större driftsinskränkningar eller företagsnedläggningar

på den ort där de är verksamma rycker undan grunden för deras

rörelse. Jag anser därför att det är önskvärt att utforma aldre-stodet pa

sådant sätt att det innefattar även vissa äldre företagare som har lämnat

sin rörelse. Därvid bör emellertid förutsättningarna för stödet bestämmas

så att utredningens fortsatta arbete inte föregrips på ett menligt sätt. Tilllämpningen

av hela det temporära äldre-stöd som jag föreslår i det följande

blir självfallet av värde för utredningens fortsatta arbete. Inte minst

gäller det de praktiska erfarenheter utredningen redan efter kort tids tilllämpning

kan få av en stödverksamhet som innefattar aven företagare.

I fråga om förhållandet mellan ersättning från arbetslöshetskassa och

omställningsbidrag vill jag redan här framhålla att jag delar den av flera

remissinstanser framförda uppfattningen att omställningsbidraget bor utformas

så att det inte blir förmånligare än ersättning från arbetslöshetskassa.

I annat fall skulle intresset för den frivilliga försäkringen kunna påverkas

menligt. Arbetslöshetsförsäkringen är enligt min mening av så stort

värde för de anställdas trygghet att sådana konsekvenser av äldre-stodet

inte kan godtas.

Stödförutsättningar

I överensstämmelse med sina direktiv föreslår utredningen att tre allmänna

förutsättningar skall föreligga för det särskilda stödet till aldre

arbetskraft. Den arbetslöse skall tidigare ha varit verksam som arbetstagare,

han skall fortfarande stå till arbetsmarknadens förfogande och

han skall ha uppnått viss ålder.

Den första förutsättningen innebär viss tids avlönat arbete för annans

räkning. Jag biträder utredningens förslag att den som har betalat avgift

till arbetslöshetskassa och arbetat i den utsträckning som behövs för ratt

till kassaersättning därmed skall anses ha fyllt denna förutsättning. Det

medför att kassamedlem måste ha betalat sammanlagt minst 52 veckoavgifter

eller tolv månadsavgifter och under en period av ett år före arbetslöshetens

början ha betalat minst 20 veckoavgifter eller 5 månadsavgifter.

Oförsäkrad arbetslös skall enligt förslaget ha utfört 24 månaders arbete

under en treårsperiod före arbetslöshetens inträde. Denna bristande enhetlighet

i förutsättningarna för försäkrad och oförsäkrad arbetskraft har

kritiserats i ett remissyttrande. Jag vill framhålla att bestämmelserna för

kassamedlem emellertid i själva verket leder till att han om han ar ny

medlem i kassan — måste ha arbetat under 52 veckor före arbetslöshetens

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

början. För kassamedlemmar behövs dessutom särskilda bestämmelser som

hänger samman med beräkningen i försäkringsår. De tidsregler vilka bör

gälla som förutsättning för stöd åt de oförsäkrade kan inte göras helt

jämförbara med kassareglerna. Generellt sett har de här berörda äldre

kassamedlemmarna varit medlemmar och således haft arbete under en

lang följd av år och alltså mer än de av utredningen föreslagna 24 månaderna.

På grund av det anförda anser jag att det inte finns anledning att på

denna punkt gå ifrån utredningens förslag.

Förutsättningen att den arbetslöse skall ha utfört viss tids avlönat arbete

för annans räkning utesluter, som utredningen och några remissinstanser

framhåller, dels egna företagare, dels anställda som inte har

arbetat tillräckligt länge under kvalifikationsperioden. Som jag har framhållit

inledningsvis har jag funnit det önskvärt att stödet vidgas så att det omfattar

även andra förvärvsarbetande än arbetstagare. Jag föreslår därför

att också arbetslösa som har varit företagare skall få rätt till särskilt äldrestod,

om de i övrigt uppfyller stödförutsättningarna. Som villkor för att

den arbetslöse företagaren skall få stöd bör gälla att han har lämnat sin

rörelse. Garantier bör nämligen skapas mot att stödet blir en inkomstutfyllnad

i mindre lönsamma företag. Det vanligaste fallet i detta sammanhang

torde bli att företagaren avvecklar sin rörelse genom att lägga ned

den och sälja inventarier, redskap och andra rörelsetillgångar. Att någon

annan övertar och fortsätter rörelsen bör dock inte generellt utgöra hinder

att overlåtaren får stöd. Inom framför allt jordbruket är det vanligt att

i öreisen överlåts till släkting som fortsätter verksamheten. Om överlåtaren

i ett sådant fall bor kvar på gården och alltjämt deltar i sysslorna där, måste

man från fall till fall pröva om han skall anses berättigad till sådant stöd

som avser arbetslösa. Inte heller i övrigt bör under likartade omständigheter

godtas överlåtelser som med skäl kan antas ha kommit till stånd i det huvudsakliga

syftet att tillföra överlåtaren omställningsbidrag. Överlåtelsen måste

vara motiverad av att rörelsen inte gav överlåtaren rimlig försörjning.

Den som har rörelse som huvudsyssla, t. ex. jordbruk eller fiske, och

därjämte har annan rörelse eller anställning som bisyssla, bör vara berättigad

till stöd om han lämnar den rörelse som var huvudsysslan. Som jag

strax kommer till bör som allmän stödförutsättning gälla att den arbetslöse

står till arbetsmarknadens förfogande. Härav följer att den kvarstående

sysslan måste vara av ganska begränsad omfattning om stöd skall kunna

utgå.

Utvidgat till företagare kommer det föreslagna äldre-stödet att omfatta

i stort sett alla äldre arbetslösa som har haft förvärvsarbete i tillräcklig

tid under kvalifikationsperioden. Däremot kommer stödet inte att omfatta

dem som tidigare inte alls har haft eller under en längre tid inte har haft

förvärvsarbete. Huruvida dessa grupper över huvud taget kan och bör

omfattas av ett system för kontant arbetslöshetsstöd och i så fall på vilket

satt kommer utredningen att överväga under sitt fortsatta arbete.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

För oförsäkrad företagare bör tidsförutsättningen vara att han under

treårsperioden närmast före arbetslöshetens början har drivit rörelse i

sammanlagt minst 24 månader. Har han under denna tid delvis utfört

arbete för annans räkning och delvis drivit rörelse, bör båda slagen av

förvärvsarbete tillgodoräknas honom som kvalifikationstid.

Liksom utredningen och flera remissinstanser är jag angelägen att understryka

att stödet åt de äldre arbetslösa bör vara ett skydd under en

omställningstid. Den äldre arbetskraften skall så långt möjligt få tillfälle

att göra en produktiv insats. Det är enligt min mening nödvändigt att som

eu andra förutsättning för stöd kräva att den äldre arbetslöse står till

arbetsmarknadens förfogande. Redan kravet på viss tids förvärvsarbete

före arbetslöshetens början tjänar i viss mån detta syfte. Att stå till arbetsmarknadens

förfogande innebär i första hand att vara arbetsför. Det särskilda

äldre-stödet bör alltså inte få karaktär av förtidspension.^ Bedömningen

av arbetsförheten bör i detta sammanhang självfallet ske på samma

sätt som inom den allmänna försäkringen och arbetslöshetsförsäkringen.

En sådan likformig bedömning är f. ö. en nödvändig förutsättning för

samordningen mellan skilda stödformer. Jag behandlar i det följande frågan

hur partiell arbetsförhet skall behandlas vid denna samordning.

Att stå till arbetsmarknadens förfogande innebär vidare att vara oförhindrad

att åtaga sig arbete. Det kan givetvis, som framhålls i några

yttranden, vara svårt att realistiskt pröva detta beträffande äldre arbetslösa

i glesbygder och orter med avtagande sysselsättning. Men dessa svårigheter

får självfallet inte leda till att förutsättningen i denna del blir en

formalitet. I stället fordras särskilda ansträngningar för en allsidig provning

av omställningsmöjligheterna. Sådan prövning kan och bör förenas

med skäligt hänsynstagande till att det här gäller äldre personer som bl. a.

ofta har begränsade möjligheter att flytta till annan ort.

Jag biträder utredningens förslag att de särskilda omställningssvårigheterna

skall vara uppenbara innan kontantstödet får utgå. Det förutsätter

att eu viss tid har gått under vilken arbetsförheten och omplaceringsmöjligheterna

har undersökts. Utredningen räknar med att en månad i regel

behövs för detta ändamål. För de arbetslöshetsförsäkrade är ersättningstiden

— i allmänhet 30 veckor — alltså tillräcklig. Den som har blivit utförsäkrad

utan att kunna beredas ny sysselsättning bör därför omedelbart

bli berättigad till det särskilda äldre-stödet. För de oförsäkrade bör den tid,

efter vars förlopp omställningssvårigheterna får anses uppenbara, enligt

min mening bestämmas till mer än en månad men inte så mycket som 30

veckor. Eftersom denna fråga har samband med konstruktionen i övrigt

av stödet åt de oförsäkrade, återkommer jag till den i det följande.

Beträffande den tredje förutsättningen, att den arbetslöse skall ha nått

viss ålder, har jag i utredningens direktiv uttalat att det särskilda äldrestödet

bör omfatta dem som inom de närmaste åren uppnår pensionsåldern.

I enlighet härmed föreslår utredningen att stödet i princip skall

opaginerad Kontrollera mot PDF

(»1

Kungl. Majrts proposition nr 29 år 1968

utgå till arbetslösa i åldern 60—66 år. För de strukturarbetslösa, dvs. de

som blivit arbetslösa som en omedelbar följd av företagsnedläggning eller

bestående driftsförändring, föreslår utredningen att stöd skall få utgå vid

lägre ålder, om den arbetslöse har varit anställd länge vid företaget och

lian har synnerliga omställningssvårigheter. Beslut om stöd, som enligt

förslaget i allmänhet skall fattas av länsarbetsnämnden, föreslås i dessa

fall skola meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen. Samorganisationen, LO

och TCO anser att stöd bör få utgå till den som är yngre än 60 år även om

hans arbetslöshet inte är en omedelbar följd av driftsinskränkning.

Det är i och för sig obestridligt att särskilda omställningssvårigheter

inte bara som direkt utan även som indirekt följd av strukturrationaliseringar

kan drabba också dem som är under 60 år. Som framgår av utredningens

direktiv är det emellertid nu fråga om att finna en provisorisk

lösning på de äldre arbetslösas problem. Enligt min mening tillgodoser utredningsförslaget

de krav som kan ställas på en sådan provisorisk lösning

och det innebär en lämplig avgränsning av de grupper som bör tillförsäkras

särskilt stöd i avvaktan på en mera generell lösning i enlighet med

utredningens allmänna direktiv. Jag förordar därför att 60-årsgränsen får

gälla som huvudregel. Undantag från huvudregeln bör komma i fråga endast

för den som har fyllt 55 år. För undantag bör vidare som utredningen

har föreslagit fordras att arbetslösheten är en omedelbar följd av företagsnedläggning

eller bestående driftsförändring. Var den arbetslöse inte egen

företagare när han blev arbetslös, innebär detta villkor att han då var anställd

vid det företag där driften lades ned eller ändrades. Om han var

företagare, innebär villkoret att han har nödgats avveckla sin rörelse som

en omedelbar följd av omfattande eller genomgripande förändring av

näringslivet i hans bransch eller i orten. Exempel härpå är att yrkesfiskare

i ett område måste upphöra med sin verksamhet till följd av kvicksilver

i fisk eller att ortens enda industri av betydenhet läggs ned och sådan

avflyttning på grund därav sker att kundunderlaget tvingar en handlande

att avveckla sin rörelse. Enligt utredningens förslag skall för undantag

från huvudregeln dessutom fordras långvarig anställning vid företaget.

Med hänsyn till att jag har förordat att undantag skall komma i fråga

endast för den som har fyllt 55 år anser jag det inte lämpligt att långvarig

anställning sätts som villkor i vidare mån än som följer av den stödförutsättning

som avser viss tids förvärvsarbete före arbetslösheten.

Höjning av dagpenningmaximum, m. m.

Utredningens förslag om det särskilda äldre-stödets utformning och storlek

knyter an till ersättningen inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Innan jag går in på förslaget i dessa delar anser jag det därför

nödvändigt att ta ställning till samorganisationens framställning som avser

bl. a. förbättringar av ersättningen för alla grupper av kassamedlemmar.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Samorganisationen föreslår alt dagpenningbeloppen förskjuts uppåt så,

att lägsta dagpenningen blir 18 i stället för 12 kr. och högsta dagpenningen

55 i stället för 40 kr. Jag biträder organisationens och remissinstansernas

uppfattning att utvecklingen motiverar en viss förskjutning uppåt av

dagpenningskalan. Jag anser emellertid att man, i avvaktan på KSAutredningens

slutliga förslag, inte bör göra ändringar inom arbetslöshetsförsäkringen

på lång sikt. Dagpenningmaximum bör därför nu bestämmas till

50 kr. Lägsta dagpenningen bör i enlighet med förslaget bestämmas till 18 kr.

I statsbidragshänseende innebär samorganisationens förslag, som har

tillstyrkts av remissinstanserna, att grundstatsbidragsskalan förskjuts

uppåt så att högsta grundstatsbidraget, 50 %, utgår för 18 kr. och lägsta

grundstatsbidraget, 35 %, för 55 kr. Detta innebär en höjning av grundstatsbidraget

med i genomsnitt ca 11 %. ökningen av statsverkets kostnad

beräknas av arbetsmarknadsstyrelsen till ca 20 milj. kr.

Jag vill erinra om att grundstatsbidraget förbättrades avsevärt så sent

som år 1964. Tidigare utgjorde detta bidrag 54 % på 6 kr. och 25 % på

den del av dagpenningen som översteg 6 kr. Bidraget fick dock inte överstiga

6 kr., vilket innebar att bidrag inte utgick för belopp över 17 kr.

Numera utgår som nämnts 35 % på den högsta dagpenningen. Både av

statsfinansiella skäl och för att inte föregripa resultatet av KSA-utredningens

pågående arbete anser jag det mindre lämpligt med en reform som

utom att den blir dyrbar lägger tyngdpunkten av en statsbidragsförbättring

på de högre dagpenningklasserna. Jag föreslår därför att den nuvarande

bidragsprocentsatsen, 35 %, skall tillämpas på en dagpenning av 40 kr.

och däröver. För de kassor som över huvud taget kan överväga att höja

dagpenningen över 40 kr. torde 35 % i grundstatsbidrag vara tillräcklig

stimulans. Jag vill erinra om att den andra typen av statsbidrag till arbetslöshetsförsäkringen,

dagpenningbidrag, utgår vid sidan av grundstatsbidrag

också för de högsta dagpenningbeloppen i de fall då arbetslösheten i en

kassa är så omfattande att dagpenningbidrag blir aktuellt.

Om den lägsta dagpenningen höjs från 12 till 18 kr., synes det följdriktigt

att det högsta grundstatsbidraget får utgå för 18 kr. Jag föreslår

därför att grundstatsbidragsskalan modifieras så att procentsatserna

sjunker likformigt från 50 % vid 18 kr. till 35 % vid 40 kr. Statsverkets

kostnadsökning för en sådan modifiering beror bl. a. på hur kassorna utnyttjar

möjligheterna att höja dagpenningen och är därför svår att beräkna.

Den torde emellertid kunna uppskattas till ca 5 milj. kr.

överförsäkringsbestämmetserna har till syfte att skapa en marginal mellan

nettoinkomst av arbete före arbetslösheten och försäkringsersättning.

Denna marginal är sedan år 1956 </8 eller 12,5 % av nettoinkomsten.

Samorganisationen återkommer nu med ett redan tidigare uttalat önskemål

om sänkning av marginalen till V20 eller 5 %. 1960 års arbetslöshets
-

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

försäkringsutredning föreslog att marginalen skulle minskas till Vio. Vid

behandlingen av nämnda förslag (prop. 1964: 115 s. 46) fann jag inte anledning

att föreslå att man skulle gå ifrån marginalen Vs.

Vad samorganisationen, utan erinran från arbetsmarknadsstyrelsen, har

anfört synes mig böra i viss mån beaktas, överförsäkringsreglerna får särskild

betydelse i kassor mellan vilkas medlemmar inkomsterna varierar

avsevärt. Delvis kan dagpenningbeloppen anpassas härtill genom att medlemmarna

fördelas på många olika kassaklasser. Eftersom ett sådant system

är administrativt tungrott, föredrar kassorna att ha få kassaklasser

och komma till rätta med inkomstvariationerna genom överförsäkringsavdrag.

Jag föreslår på grund av det anförda att överförsäkringsmarginalen

minskas till V12 eller 8,3 %.

Stödets utformning och storlek

För de arbetslösa som fyller förutsättningarna för det särskilda äldrestödet

föreslår utredningen som förut antytts stöd i olika former. Utredningens

förslag innebär i huvudsak följande. De arbetslöshetsförsäkrade

skall få särskild dagpenning från kassan under 150 dagar efter den dag då

de enligt vanliga regler blir utför säkrade. Den särskilda dagpenningen utgår

med samma belopp som kassamedlemmens vanliga dagpenning. Är han

fortfarande arbetslös när de 150 dagarna förflutit, utgår enligt förslaget ett

omställningsbidrag om 700 kr. i månaden med maketillägg om 75 kr. och

barntillägg om 50 kr. i månaden. Den som inte är medlem i erkänd arbetslöshetskassa

eller inte är berättigad till ersättning från sådan kassa får

omställningsbidrag när en månad har förflutit från arbetslöshetens början.

Omställningsbidrag utgår fram till pensionsåldern, om den arbetslöse inte

kan få annat arbete. Båda stödformerna bekostas helt av staten. Under tid

då stöd inte kan utgå i någon av dessa former förutsätts kommunalt kontantunderstöd

utgå. Sådant understöd förutsätts också utgå till äldre arbetslösa

som inte alls kan få äldre-stöd.

Flera remissinstanser anser att utredningens avvägning av de båda

stödformerna särskild dagpenning och omställningsbidrag kan leda till att

oförsäkrade arbetslösa kommer i förmånligare läge än de försäkrade eller

kompenseras för högt i förhållande till tidigare nettoinkomster. Sådana

jämförelser har vid remissbehandlingen föranlett yrkanden om förbättringar

av arbetslöshetsförsäkringen och reduceringar av omställningsbidraget.

Som utredningen framhåller är det nu fråga om att finna former för

stöd åt vissa äldre arbetslösa i avvaktan på resultatet av utredningens

slutliga förslag. Det är därför nödvändigt att såvitt möjligt bygga på de

stödformer som finns f. n. och att inte minska värdet av den nuvarande

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

arbetslöshetsförsäkringen. Som jag har nämnt i det föregående är den

aktuella reformen avsedd att omfatta endast personer som bär minst ett

par års förvärvsarbete bakom sig. Det synes därför vara möjligt att förena

önskemålen att bereda trygghet åt äldre arbetslösa och att värna om den

nuvarande arbetslöshetsförsäkringen. Som LO framhåller är arbetslöshetsförsäkringen

i stort sett öppen för alla de här berörda grupperna. Försäkringen

är frivillig. Den som arbetar i en bransch där kassa finns har

rätt att bli medlem men kan också välja att stå utanför. Möjligheter finns

att bilda nya kassor i branscher som saknar arbetslöshetsförsäkring.

Mot denna bakgrund bör det särskilda äldre-stödet i första hand bygga

på arbetslöshetsförsäkringen och som jag har framhållit inledningsvis

utformas så alt det är fördelaktigare att tillhöra försäkringen än att stå

utanför. Det stöd som samhället ger måste vidare avvägas så att det blir

lägre än den nettoinkomst som stödtagaren får genom egen arbetsinsats.

Denna princip bör gälla för alla stödformer, således även arbetslöshetsförsäkringen

där medlemmarna bidrar till en mindre del av kostnaderna

genom avgifter.

Några remissinstanser önskar generella förbättringar av arbetslöshetsförsäkringen

i den formen, att statsbidragen ökas så att ersättningen kan höjas

utan att medlemsavgifterna påverkas. Dessa önskemål har jag tagit

ställning till när jag i det föregående har behandlat samorganisationens

förslag. Vad jag därvid har förordat i fråga om maximidagpenning och

grundstatsbidrag tillgodoser de angivna önskemålen, så långt jag funnit det

möjligt i detta sammanhang. Jag vill särskilt understryka att möjligheten

för kassorna att höja dagpenningen över 40 kr. kommer de äldre medlemmarna

tillgodo också på det sättet att dagpenningen skall utgå med oförändrat

belopp under den förlängda ersättningstiden. De statsbidragsfrågor

som avser enbart den förlängda ersättningstiden behandlar jag senare i ett

särskilt avsnitt om finansieringen av reformerna. Jag vill dock redan nu

nämna alt jag ämnar föreslå, att gällande finansieringssystem i princip

skall tillämpas även för kassaersättning under nämnda tid såtillvida som

en viss avgiftsfinansiering skall ske.

Samorganisalionen och LO föreslår i sina remissyttranden att särskild

dagpenning skall utgå till utförsäkrad kassamedlem under hela hans fortsatta

arbetslöshetstid, dock längst till uppnådd pensionsålder. Innebörden

härav är att en kassamedlem aldrig skall behöva gå över från kassaersättning

till omställningsbidrag.

Jag har förut nämnt att jag anser det angeläget att bygga stödet på gällande

arbetslöshetsförsäkring. Detta medför som jag nyss sagt bl. a. att

principen om viss avgiftsfinansiering bör behållas även för äldre-stödet

från kassorna. Som samorganisationen framhåller är kassamedlemmarnas

egna bidrag till försäkringen ett skäl för att kassaersättningen bör överstiga

de oförsäkrades helt statsfinansierade förmåner. Det är inte heller för
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968 05

enligt med den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens karaktär att utnyttja

den som stöd vid den långtidsarbetslöshet som det här kan bli fråga om.

Man nödgas välja mellan ett helt statsfinansierat långtidsstöd, som bör vara

lika stort för alla, samt ett generellt sett förmånligare stöd för kassamedlemmar

vilket åtminstone delvis bör bekostas av de försäkrade själva

och darfor mte kan utgå under så lång tid. Som jag redan har framhållit är

jag angelägen om att bygga stödet på arbetslöshetsförsäkringen på sådant

sätt alt det för det stora flertalet blir förmånligare att tillhöra denna än att

sta utanför. På grund härav och då jag anser en viss avgiftsfinansiering

önskvärd, förordar jag det senare av de båda alternativen. Utredningens

förslag innebär att 150 ersättningsdagar efter utförsäkring finansieras helt

med statsmedel. Mot den bakgrund jag här har tecknat anser jag att en

något längre ersättningstid för de äldre arbetslösa kan förenas med bibehållen

försäkringsmässig konstruktion inom ramen för det nuvarande

systemet. Däremot kan jag inte förorda alt kassaersättning skall kunna

utgå under arbetslöshet som sträcker sig över en tidrymd av drygt sex år.

Jag föreslår, i huvudsaklig överensstämmelse med utredningen, ett stödsystem

som innebär att äldre försäkrade arbetslösa får dagpenning från

arbetslöshetskassorna med oförändrat belopp under en förlängd tid och

därefter omställningsbidrag, att oförsäkrade äldre arbetslösa får omställmngsbidrag

efter en tids arbetslöshet samt att kommunala kontantunderstöd

används i övrigt.

När jag har övervägt hur mycket ersättnings liden bör förlängas bar jag

beaktat, att den ordinära ersättningsliden i arbetslöshetsförsäkringen kan

variera beroende på vilken tid på året arbetslösheten har börjat. Det är

f. n. möjligt för en kassamedlem att under två på varandra följande försäkringsår

få ersättning under sammanlagt 300 dagar eller, i en del kassor,

främst tjänstemannakassor, drygt 350 dagar. I vissa situationer kan det å

andra sidan hända att medlemmen trots fortlöpande arbetslöshet inte kan

få ersättning under det högsta antal dagar som ersättning får utgå. Dessa

föihållanden är en följd av alt ersättningstiden räknas per försäkringsår.

För att inte rubba grunderna för gällande försäkringsbestämmelser förordar

jag att den tid under vilken förlängd ersättning får utgå bestäms lika

för alla till 300 dagar, med viss avräkning för det fall att ersättning redan

har utgått under två på varandra följande försäkringsår. Också från rättvisesynpunkt

ger en sådan ordning tillfredsställande resultat. Alla de äldre

långtidsarbetslösa kan fa förlängd kassaersättning under lika lång tid

oberoende av när under året de har blivit arbetslösa. De kan i allmänhet

räkna med att den tid under vilken kassaersättning längst kan utgå blir

sammanlagt 450 dagar, dvs. med 22 ersättningsdagar i månaden 2OV2

månader.

För medlemmen märks ingen skillnad mellan den dagpenning som utgår

under den första tiden och den som utgår under förlängningstiden. För

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29

opaginerad Kontrollera mot PDF

GG

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

kassan blir det däremot skillnad i statsbidragshänseende, vilket jag behandlar

senare i min framställning. Jag vill emellertid förutskicka att förlängningen

av ersättningstiden för de äldre förutsätter endast obetydlig höjning

av medlemsavgifterna.

Den 1 september 1967 var 81 % av de erkända arbetslöshetskassornas

medlemmar försäkrade för en dagpenning av 32 kr. eller mer. 65 % av medlemmarna

var försäkrade för den maximala dagpenningen 40 kr. Om dagpenningmaximum

höjs och grundstatsbidragsskalan ändras så som jag har

föreslagit, ökas kassornas möjligheter att höja dagpenningbeloppen. Om

man bortser från de lägre kassaklasser som tillämpas för lärlingar, deltidsarbetande

och andra speciella grupper, synes det realistiskt att räkna med

att det helt övervägande antalet kassamedlemmar inom en snar framtid kan

tillförsäkras en dagpenning om 35 kr. eller mera. Jag anser att detta belopp

kan tjäna som utgångspunkt för de jämförelser som bör göras i fråga om

omställningsbidragets storlek. Eftersom barntillägg måste antas vara en

undantagsföreteelse i de åldersgrupper det här gäller, bortser jag från

sådant tillägg vid mina jämförelser. En dagpenning om 35 kr. motsvarar

med 22 crsättningsdagar i månaden ett månatligt belopp av 770 kr. och med

21,25 dagar 744 kr.

En reform med syfte att förbättra äldre-stödet får inte leda till att kassamedlemmarna

lämnar kassorna när de inträder i 60-årsåldern. Omställningsbidraget

bör därför, som jag förut flera gånger har betonat, bestämmas

så att det blir förmånligare att tillhöra arbetslöshetsförsäkringen än att

stå utanför.

Remissinstansernas förslag till reduceringar av omställningsbidraget tar

sikte på både beloppet och, för de oförsäkrade, väntetiden.

I fråga om beloppet vill jag till en början framhålla att det enligt min

mening inte är lämpligt att komplettera omställningsbidraget med de familjepolitiskt

betingade make- och barn tilläggen. Maketillägget slopades

f. ö. inom arbetslöshetsförsäkringen år 1964.

En förutsättning för omställningsbidrag är som jag har nämnt i det föregående

att bidragstagaren har haft förvärvsarbete före arbetslöshetens början.

Det föreslagna stödsystemet bygger vidare på förutsättningen att den

arbetslöse skall kunna ställas om till nytt arbete som bereder honom inkomst.

Jag räknar därför med att åtskilliga av dem som får omställningsbidrag

kommer att ha inkomstskatt att betala för samma år som det då bidrag

utgår. Detta utgör skäl för att bidraget blir skattepliktigt, eftersom

orättvisor mellan olika grupper därigenom kan minskas avsevärt. Jag vill

också erinra om att folkpension och tilläggspension enligt lagen om allmän

försäkring är skattepliktiga. Eftersom det är troligt att omställningsbidraget

för en del äldre följs direkt av pension, är därför skatteplikten för pensionen

ytterligare ett skäl för att göra också omställningsbidraget skatte
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

pliktigt. Jag föreslår således att omställningsbidraget skall räknas till skattepliktig

inkomst. Den författningsändring som behövs härför kommer att

anmälas senare i vår av chefen för finansdepartementet. Hänsyn till skatteplikten

bör givetvis tas vid bestämmandet av bidragets storlek.

Min principiella ståndpunkt att kassatillhörigheten skall ge särskilda förmåner

leder till att omställningsbidragets belopp bör bestämmas så att

nettot efter skatt blir lägre än den dagpenning som utgår till flertalet kassamedlemmar,

dvs. lägre än 744 kr. i månaden. Som framhålls i några yttranden

bör omställningsbidraget också vara lägre än nettolönen av arbete

i skyddad verkstad eller beredskapsarbete. Även en jämförelse med folkpension

är emellertid påkallad. Eu del arbetslösa som får omställningsbidrag

kommer att direkt övergå till att bli folkpensionärer. Men hänsyn till vad chefen

för socialdepartementet har anfört i prop. 1968: 1 (bil. 7 s. 20) räknar jag

därvid med att folkpensionen fr. o. in. den 1 juli 1968 kommer att vara 427 kr.

i månaden för ogift eller gift vars make inte har pension och 665 kr. för

makar som båda har pension. Härtill kommer kommunalt bostadstillägg

som är olika i skilda kommuner. I januari 1967 var bostadstillägget under

100 kr. i månaden i 693 kommuner, mellan 100 och 200 kr. i 169 kommuner

och över 200 kr. i återstående 38 kommuner. I det stora flertalet kommuner

understeg således summan av folkpension och bostadstillägg för ogift

600 kr. i månaden.

Vid den avvägning som de olika synpunkterna på omställningsbidraget

föranleder kommer jag fram till att det bör bestämmas till ett skattepliktigt

belopp av 800 kr. i månaden utan särskilda tillägg. Utgår bidraget under

ett helt år, återstår efter skatt ca 600 kr. i månaden för ogift och ca 700 kr. i

månaden för gift, om skatten beräknas på kommunal utdebitering av 19 kr.

och på ett riksgenomsnitt för sjukförsäkringsavgift.

I likhet med flera remissinstanser föreslår jag att omställningsbidraget

alltid skall vara något lägre än den inkomst som bidragstagaren vanligen

hade innan han blev arbetslös. För den som är försäkrad skall samma fråga

prövas enligt överförsäkringsreglerna, och det innebär inget nämnvärt

merarbete att göra prövningen när han övergår till att få omställningsbidrag.

För att oförsäkrad skall bli berättigad till omställningsbidrag förutsätts

att han har förvärvsarbetat i två år under en treårsperiod före arbetslöshetens

början. Det torde inte heller bli särskilt betungande att vid utredningen

om detta arbete skaffa uppgifter om inkomsten därav.

Samorganisationen, LO och TCO föreslår att den väntetid, före vars utgång

oförsäkrad inte kan få omställningsbidrag, sätts längre än en månad

som utredningen föreslagit. Jag har i samband med stödförutsättningarna

nämnt att omställningssvårigheterna enligt min mening inte alltid kan anses

uppenbara redan efter en månad men att en så lång tid som 30 veckor,

eller sju månader, inte skall behövas för denna prövning.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Av följande sammanställning framgår hur den tid som de arbetslösa vid

räkningen den 11 september 1967 hade varit utan arbete fördelade sig för

olika åldersgrupper.

Arbetslöshetstid

—24 år

Ålder

25—59 år

60—66 år

%

%

%

—1 månad .........

........ 62

54

33

1—2 månader .....

........ 16

15

15

—6 månader

........ 18

23

38

6—- månader ..........

........ 4

8

14

Töö

Töö

100

Räkningar under andra månader ger i stort sett samma resultat. Sammanställningen

visar att andelen långtidsarbetslösa är avsevärt större bland

de äldre än i övriga åldersgrupper. Mer än hälften av sådana arbetslösa som

uppnått 60 års ålder hade varit arbetslösa i mer än två månader. I åldersgruppen

25—59 år hade däremot inte fullt en tredjedel så långa arbetslöshetstider.

Det synes mig vara särskilt värt att lägga märke till att 14 % av de

äldre som anmält sig såsom arbetslösa hade en arbetslöshetstid över sex

månader. Eftersom ersättning efter denna tid endast undantagsvis utgår

från arbetslöshetskassa och den arbetslöse då inte är skyldig att besöka arbetsförmedlingen,

torde denna siffra dessutom vara för låg.

Samorganisationen och LO föreslår att omställningsbidrag skall kunna

utgå först efter sju månaders väntetid. Även om vissa skäl talar för att den

som har valt att stå utanför arbetslöshetsförsäkringen inte bör få ett av

staten helt finansierat bidrag snabbare än den som är utförsäkrad, anser

jag det med hänsyn till syftet att bereda trygghet åt arbetslösa inte lämpligt

med en så lång väntetid som sju månader. Å andra sidan synes det mig

finnas skäl att bestämma väntetiden längre än en månad. Det kan sålunda

visa sig bli tidsödande för arbetsförmedlingarna att i det enskilda fallet

undersöka placeringsmöjligheter för arbetslösa, som tidigare kanske inte

har haft kontakt med förmedlingen, och att avgöra om bidragsrätt föreligger.

Denna synpunkt får ännu större betydelse om omställningsbidrag

som jag har föreslagit kommer att utgå även till företagare. Omställningsbidraget

är vidare främst avsett att bereda hjälp åt de långtidsarbetslösa.

Jag har på grund av det anförda stannat för att väntetiden bör fastställas

till två månader.

Det särskilda äldre-stöd som jag här har föreslagit bereder för sörj ningsskydd

åt flertalet äldre arbetslösa. Det kommer dock alltid att finnas en

mindre grupp äldre som inte uppfyller stödförutsättningarna och som

behöver ekonomiskt stöd i andra former. Därtill kommer bland de yngre

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

en del långtidsarbetslösa som är oförsäkrade. Dessutom medför den föreslagna

väntetiden om två månader ett behov av kontant stöd. Som utredningen

framhåller bör dessa stödbehov tillgodoses genom kommunal kontantunderstödsverksamhet.

Jag vill understryka att vårt nuvarande system

innebär att det i sista hand ankommer på kommunerna att bereda försörjningstrygghet,

om det inte sker genom andra, främst statliga åtgärder. Den

nu aktuella reformen är, såvitt avser de äldre arbetslösa, ägnad att minska

den kommunala bördan. Reformen måste ses som ett led i arbetet på

ett system som bereder alla ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. Jag är

självfallet medveten om att det rådande läget på arbetsmarknaden, trots

statliga stödåtgärder, medför ökad belastning också på kommunerna. Å

andra sidan kommer beskattningen av omställningsbidraget att tillföra

kommunerna skattemedel. Ca 2/3 av skatten på omställningsbidragen torde

komma alt utgöras av kommunalskatt.

Samordning med den allmänna försäkringen

Utredningens förslag innebär att äldre-stödet inte får utgå längre än

t. o. in. månaden töre den då den arbetslöse fyller 67 år eller börjar uppbära

ålderspension, hel förtidspension eller helt sjukbidrag enligt lagen om

allmän försäkring. Häremot har remissinstanserna inte gjort någon erinran.

Jag biträder förslaget.

I fråga om den som uppbär vissa former av pension, sjukbidrag eller

sjukpenning har utredningen diskuterat rätt till halv dagpenning eller halvt

omställningsbidrag. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

I några yttranden anmärks att utredningen inte tillräckligt har klarlagt

äldre-stödets samordning med sjukförsäkring och pension i den allmänna

försäkringen. I yttrandena betonas svårigheterna att bedöma arbetslöshetens

orsaker i de högre åldrarna. Utredningen framhåller att den räknar

med att under sitt fortsatta arbete få material för att belysa invaliditetsbedömningen

inom förtidspensioneringen. Jag vill understryka att dessa

frågor delvis uppmärksammades redan vid tillkomsten av lagen om allmän

försäkring (se prop. 1962:90 s. 285). Det föreliggande förslaget bör enligt

min mening inte föranleda generella ställningstaganden i samordningsfrågor.

Med anledning av vad låginkomstutredningen har anfört vill jag

framhålla att det inte är givet att pensions- och sjukförsäkringsbelopp bör

fastställas efter samma principer som ersättningar vid arbetslöshet.

Riksförsäkringsverket påpekar i sitt yttrande att arbetsmarknadsmyndighet

och försäkringskassa kan komma till skilda uppfattningar om arbetsförmåga

med påföljd att varken äldre-stöd eller sjukpenning utgår. Jag

vill erinra om att en förutsättning för både kassaersättning och arbetslöshetshjälp

är att den arbetslöse är arbetsför. Utredningens förslag innebär

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 29

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

att samma förutsättning skall gälla för de olika formerna av det särskilda

äldre-stödet. Jag har samma uppfattning och anser det därför inte lämpligt

att lösa samordningsfrågorna i den av riksförsäkringsverket antydda riktningen,

vilken innebär att stöd som är avsett för arbetslösa skulle kunna

utgå även under den tid då den arbetslöse till följd av sjukdom inte är arbetsför.

Samordningen mellan sjukpenning och olika former av kontant

stöd vid arbetslöshet bör enligt min mening i stället skapas genom en såvitt

möjligt enhetlig bedömning av arbetsförheten i varje särskilt fall. Jag anser

mig kunna förutsätta att arbetsmarknadsmyndigheterna och de erkända arbetslöshetskassorna

samt de allmänna försäkringskassorna samråder med

varandra i detta syfte. Jag vill också understryka vad utredningen och en

del remissinstanser anför om tillgången på resurser för undersökningar

om arbetsförheten. Genom samrådet bör tillgängliga resurser kunna utnyttjas

på bästa sätt. Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket

att meddela de bestämmelser som behövs för samordningen.

Särskilda frågor angående omställningsbidrag

Utredningens förslag att bestämmelser om omställningsbidraget skall

inarbetas i arbetsmarknadskungörelsen som en särskild form av arbetslöshetshjälp

har inte mött någon erinran från remissinstanserna. Också jag

anser det lämpligt att bestämmelserna förs in i kungörelsen och att därvid

meddelas de undantagsbestämmelser och särskilda bestämmelser som behövs.

Jag biträder utredningens förslag att kvalifikationstiden 24 månader skall

beräknas enligt de regler som gäller för semester. Dessa regler bör kunna få

motsvarande tillämpning när kvalifikationstiden för företagare beräknas.

Det ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen att meddela de föreskrifter som

behövs härför.

En förutsättning för att omställningsbidrag skall utgå är som jag nämnt

förut att den arbetslöse har blivit utförsäkrad från arbetslöshetskassa eller,

om han är oförsäkrad, att lian under treårsperioden närmast före arbetslöshetens

inträde bär haft förvärvsarbete minst 24 månader. Syftet med

dessa regler är att äldre-stödet skall tillförsäkras dem som före arbetslösheten

har varit verksamma inom förvärvslivet. Jag anser därför att den

som på nytt blir arbetslös efter att en gång ha uppburit omställningsbidrag

och därefter haft förvärvsarbete inte skall behöva uppfylla de nämnda

villkoren. För den tid han har fått omställningsbidrag har han ju varit

skyldig att stå till arbetsmarknadens förfogande. Om han däremot frivilligt,

dvs. av annan anledning än som anges i 7 § lagen om semester, har

stått utanför arbetsmarknaden under lång tid, bör 24 månaders förvärvsarbete

under treårsperioden fordras.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Motsvarande problem uppkommer i fråga om den väntetid om två månader

som enligt vad jag har föreslagit skall förlöpa, innan omställningsbidrag

får börja utgå. Jag räknar med att många av de äldre arbetslösa kan komma

alt ha arbete under en del av året. För dem bör inte räknas ny väntetid

varje gång ny arbetslöshet inträder. I fråga om den som, efter att ha fått

omställningsbidrag, bar arbetat eller på annat sätt kvalificerat sig för

semester oavbrutet under så lång tid som tre år eller mer och som därefter

på nytt blir arbetslös bör däremot krävas ny två månaders väntetid. I de

fall då omställningsbidrag för någon aktualiseras andra gången eller senare

och väntetid inte skall räknas bör gälla karensregler enligt samma principer

som inom arbetslöshetsförsäkringen. Karenstiden bör således vara

fem dagar och, när den är fullgjord, gälla under återstoden av året.

Med anledning av vad utredningen bär anfört om prövning av arbetsförmåga

och arbetsvilja vill jag erinra om att jag i det föregående har understrukit

behovet av samråd mellan olika organ och samordning av resurserna

för denna prövning. Arbetsprövningen måste anpassas till resurserna och,

som arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, användas endast när annat underlag

för prövning av arbetsförmågan inte är tillräckligt.

Utredningens uttalanden om de åtgärder som arbetsmarknadsorganen

bör vidta för de arbetslösa samt om föreskrifter och anvisningar av arbetsmarknadsstyrelsen

angående de allmänna förutsättningarna för omställningsbidrag

ansluter jag mig till.

På de skäl utredningen anför finner jag att samma regler om självförvållad

arbetslöshet bör gälla för omställningsbidrag som gäller för annan

arbetslöshetshjälp enligt 74 och 75 §§ arbetsmarknadskungörelsen eller för

ersättning inom arbetslöshetsförsäkringen. Jag har förut anslutit mig till

utredningens uppfattning att skälig hänsyn vid prövningen bör tas till de

äldre arbetslösas särskilda förhållanden.

I enlighet med önskemål av flera remissinstanser har jag föreslagit nedsättning

av omställning sbidraget i de fall då bidraget i annat fall skulle bli

för högt i förhållande till bidragstagarens inkomst före arbetslöshetens början.

Jämförelsen bör, liksom i arbetslöshetsförsäkringen, grundas på den

inkomst som bidragstagaren vanligen åtnjöt under arbetstid som var normal

för honom. Eftersom omställningsbidrag beräknas till månadsbelopp,

bör jämförelsen i princip avse månadsinkomst. 22 dagsinkomster utgör därvid

i allmänhet en månadsinkomst. Saknas underlag för beräkningen, bör

som inkomst räknas den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetstagare

i samma yrke och med samma arbetsförmåga som bidragstagaren. I regel

synes dock den till kommunal inkomstskatt i hemortskommunen taxerade

inkomsten under kvalifikationsåren vara bäst ägnad att läggas till grund

för bedömningen av bidragstagarens inkomster. När det gäller företagares

inkomster under nämnda år torde denna metod vara den enda användbara.

Den är också lämplig därigenom att den medger att naturaförmåner beaktas.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Hänsyn bör kunna tas till att inkomsten under kvalifikationsåren väsentligt

avviker från bidragstagarens normala inkomst under åren dessförinnan.

Nedsättning av omställningsbidraget bör enligt min mening bestämmas

efter samma grunder som överförsäkringsavdraget inom arbetslöshetsförsäkringen.

Marginalen är där f. n. V a och avdraget görs enligt en tabell,

där dels denna marginal, dels den omständigheten att kassaersättningen är

skattefri har beaktats. Eftersom omställningsbidraget, om mitt förslag genomförs,

blir skattepliktigt och jämförelsen bör avse inkomsten resp. bidraget

före skatteavdrag, bör systemet med en tabell inte tillämpas. Med

hänsyn till att jag förut har förordat en marginal om Via inom arbetslöshetsförsäkringen

blir regeln att omställningsbidraget inte får överstiga

u/i2 av månadsinkomsten före arbetslösheten. Om dagsinkomsten före arbetslösheten

var 37 kr., dvs. 814 kr. i månaden, utgör n/i2 därav 746 kr.

Omställningsbidraget skall alltså före skatteavdrag nedsättas med 54 kr.

Jag biträder utredningens mening att det inte finns anledning att komplicera

beräkningarna med regler om avdrag för fortlöpande understöd från

arbetsgivare eller från annan sammanslutning för meddelande av arbetslöshetsbjälp

än erkänd arbetslöshetskassa.

Däremot bör i enlighet med utredningens förslag avdrag göras för pension

i olika former, sjukbidrag och livränta. Eftersom omställningsbidraget enligt

mitt förslag blir skattepliktigt, förordar jag dock det av utredningen

nämnda alternativet för avdragsregler som innebär att bestämmelserna för

utbildningsbidrag i 24 § arbetsmarknadskungörelsen tillämpas. Omställningsbidraget

skall således minskas med vad bidragstagaren åtnjuter i pension,

livränta, sjukpenning eller annan därmed jämförlig ersättning, dock

inte med belopp som utgör invaliditetstillägg eller invaliditetsersättning enligt

lagen om allmän försäkring.

Utredningen behandlar olika fall då halvt omställningsbidrag kan komma

i fråga. Jag biträder förslaget att den som har halv sjukpenning bör kunna

få halvt omställningsbidrag.

Inom arbetslöshetsförsäkringen gäller som ett villkor för ersättning att

den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande. I enlighet liarmed

får varken hel eller halv kassaersättning utgå för dag då kassamedlemmen

har begränsat sitt arbetsutbud till att omfatta mindre än fyra timmar. Under

förutsättning däremot att han före arbetslösheten hade heldagsarbete

och alltjämt söker sådant arbete, har han rätt till halv kassaersättnmg, om

han arbetar mellan två och fyra timmar om dagen och längre tids arbete

inte kan erbjudas honom. Utredningen föreslår att dessa bestämmelser får

motsvarande tillämpning på omställningsbidrag. Samorganisationen och LO

påpekar att det inom arbetslöshetsförsäkringen finns dagpenningklasser

som är inrättade för deltidsarbetande. Fråga om halv dagpenning och förutsättningarna

härför uppkommer inte i dessa fall. Organisationerna föreslår

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

därför att den som har varit deltidsarbetande före arbetslösheten eller som

därunder begränsar sitt arbetsutbud till deltidsarbete skall kunna få halvt

omställningsbidrag. Av dessa skäl och med hänsyn till att de äldre arbetslösas

möjligheter att utföra arbete som utredningen har erinrat om ofta är

begränsade i olika avseenden förordar jag att organisationernas förslag prövas.

Dämdd bör emellertid tillses att missbruk inte förekommer och att halva

omställningsbidrag inte medför en avsevärd administrativ merbelastning.

Mitt förslag i det föregående att även företagare skall infogas i systemet

för äldre-stödet utgör anledning att överväga nedsättning av omställningsbidraget

i ytterligare några fall.

Som jag har nämnt tidigare bör en förutsättning för äldre-stöd åt företagare

vara att han har lämnat sin rörelse. I allmänhet innebär det att han

skall ha sålt fast egendom eller rörelsetillgångar eller bådadera. Principiellt

sett bör stöd utgå endast då rörelsen avvecklas av det skälet att den inte

längre ger rörelseidkaren skälig försörjning. Det föranleder emellertid praktiska

svårigheter och kan ibland vara mindre lämpligt att i stödärendet utreda

rörelsens ekonomiska utfall. Det allmänna villkoret att bidragstagaren

skall stå till arbetsmarknadens förfogande kommer att från bidrag utesluta

många företagare som efter 60 års ålder avvecklar rörelsen av andra skäl än

ringa lönsamhet. Emellertid synes det mig därutöver vara rimligt att ta

hänsyn till förmögenhet. En viss del av förmögenheten och avkastningen

bör skäligen användas till försörjning fram till pensionsåldern. Om det

således är nödvändigt att genom nedsättning av omställningsbidraget ta

hänsyn till förmögenhet hos dem som har varit företagare och blivit arbetslösa,

är det självfallet ofrånkomligt att göra samma bedömning i fråga om

alla som får omställningsbidrag, dvs. även dem som har varit anställda.

En nedsättningsregel bör konstrueras så att innehavet av förmögenhet i

form av eget hem -— eller förmögenhet till motsvarande värde — inte föranleder

nedsättning av omställningsbidraget. Endast den del av förmögenheten,

som överstiger ett genomsnittsvärde för sådana egnahem som i allmänhet

ägs av personer i 60-årsåldern och som är belägna i industriorter, bör

läggas till grund för nedsättning. När det gäller att bestämma detta värde

vill jag erinra om att lån enligt kungörelsen den 5 oktober 1962 (nr 538)

om förbättringslån utgår av statsmedel bl. a. för förbättring av enfamiljshus

som ägs av personer över 60 år. En förutsättning för lån är att sökanden

med hänsyn till betalningsförmåga behöver lånet. Enligt anvisningar av

bostadsstyrelsen beviljas inte förbättringslån till den som har en nettoförmögenhet

över 60 000 kr. Jag anser att denna beloppsgräns är lämplig för

det syfte jag nyss har angivit. Jag föreslår därför att 5 % av den förmögenhet

som överstiger 60 000 kr. skall dras av med 1/12 för varje månad som

omställningsbidrag betalas ut. Dessutom förordar jag den begränsningen

att omställningsbidrag inte får utgå till den som har en förmögenhet över

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

100 000 kr. Ändringar i förmögenhetsställningen efter det att rätten till

omställningsbidrag har prövats första gången bör i allmänhet inte leda till

ändrad bedömning av sådan rätt eller av beviljat bidrags storlek.

Vissa småbrukare, som efter den 30 juni 1967 avvecklar sin rörelse i den

formen att de upphör med jordbruksdriften och frånträder brukningsenheten,

kan få statligt avgångsvederlag enligt kungörelsen den 9 juni 1967 (nr

422) om särskilt övergångsbidrag och avgångsvederlag åt jordbrukare. Avgångsvederlaget

är ett engångsbelopp som utgör 6 000 kr. för den som är

under 60 år, 4 500 kr. för den som är 60—64 år och 3 000 kr. för den som är

65—67 år. Vederlaget minskas med belopp som småbrukaren har fått i särskilt

övergångsbidrag. Ofta torde den som lämnar sitt småbruk ha ordnat

annan verksamhet för sig. Om så inte är fallet eller han efter en tids annan

förvärvsverksamhet blir arbetslös, kan omställningsbidrag bli aktuellt för

honom. Avgångsvederlaget, som innefattar en omvandling av tidigare utgående

arealtillägg och leveranstillägg för mjölk, avser bl. a. att främja jordbrukets

rationalisering genom att stimulera äldre småbrukare att avveckla

småbruket. Stimulansen ligger i att vederlaget är utformat så att det skall

underlätta småbrukarens omställning till annan verksamhet under tiden

närmast efter det att han har lämnat sitt jordbruk. Jag anser det emellertid

inte rimligt att statligt stöd i samband med omställning utgår för samma

tid i två skilda former. Gmställningsbidraget är enligt mitt förslag 800 kr.

i månaden och börjar utgå två månader efter arbetslöshetens början. Jag

föreslår att omställningsbidraget skall nedsättas i den formen att väntetiden

för omställningsbidraget förlängs i förhållande till avgångsvederlagets storlek.

Detta bör dock ske så att vederlagets jordbrukspolitiska effekt inte

förtas. Upp till ett belopp av 1 600 kr., som motsvarar två månaders omställningsbidrag,

bör vederlaget därför inte påverka bidragsberäkningen. Återstoden

av vederlaget bör anses bli använt till uppehälle så länge det förslår

till en schablonkostnad om 800 kr. i månaden. Om avgångsvederlaget är

3 200 kr., avräknas således först 1 600 kr. Återstående 1 600 ler. räcker till

uppehälle två månader räknade efter 800 kr. i månaden och omställningsbidrag

får således börja utgå först efter fyra månaders arbetslöshet. För

enkelhetens skull bör beräkningen alltid göras på detta sätt även om omställningsbidraget

i det enskilda fallet blir lägre till följd av andra nedsättningsregler.

Omställningsbidraget bör emellertid inte nedsättas i förhållande

till avgångsvederlag, om arbetslösheten inträffar först sedan

bidragstagaren har arbetat som anställd en längre tid efter det att han

lämnade sin rörelse. Denna tid bör bestämmas till 24 månader, dvs. den

kvalifikationstid som enligt mitt förslag generellt skall gälla för omställningsbidrag.

I ärende angående omställningsbidrag till jordbrukare bör samråd ske

med lantbruksnämnden.

Enligt utredningen bör administrationen av omställningsbidragen ankom
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kiingl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

ma på arbetsmarknadsmyndigheterna. Det huvudsakliga skälet härför är

att den prövning som skall göras i bidragsärendena är av arbetsmarknadsmässig

natur. Arbetsmarknadsstyrelsen biträder utredningens förslag. Blir

bidragen skattepliktiga som jag har förordat, tillkommer i bidragsärendena

sådana åtgärder som i skattehänseende åligger arbetsgivare. Länsarbetsnämnderna

är redan f. n. förtrogna med dessa arbetsuppgifter som fullgörs

bl. a. vid betalning av lön till extrapersonal, arkivarbetare och personer i

beredskapsarbete. Någon avsevärd merbelastning på arbetsmarknadsmyndigheterna

torde inte föranledas av de göromål som beskattningen medför.

Jag föreslår därför att administrationen av omställningsbidragen ombesörjs

av arbetsmarknadsverket. Arbetsmarknadsstyrelsen har befogenhet att bestämma

i vad mån ärendena skall avgöras av tjänstemän hos länsarbetsnämnderna

och arbetsförmedlingskontoren. Det ankommer vidare på styrelsen

att bestämma om tider för utbetalning av bidragen och om de rutiner

som därvid skall tillämpas.

Tillgodoräknande av halv dagpenning

Den som arbetar mer än två men högst fyra timmar under dag då han i

övrigt är arbetslös kan, som jag har nämnt tidigare, få halv dagpenning om

arbetsmarknadsstyrelsen medger det. Vissa förutsättningar för sådant medgivande

anges i 29 § 2 mom. förordningen om erkända arbetslöshetskassor,

andra framgår av statsmakternas uttalanden i olika sammanhang.

I prop. 1956:144 s. 111 förutsattes sålunda att medgivande skulle lämnas

endast när betryggande garantier mot obehörigt utnyttjande av 4-timmarsregeln

förelåg. 1960 års arbetslöshetsförsäkringsutredning konstaterade

(SOU 1963:40 s. 128) att möjligheten till halv ersättning hade tillämpats

mycket restriktivt dels genom att 4-timmarsregeln i flera kassor begränsats

till att gälla endast arbete utanför kassans verksamhetsområde, dels genom

att ersättning betalats endast i samband med tillfälligt deltidsarbete under

en eller ett par dagar. Utredningen föreslog viss uppmjukning av denna

praxis så att halv ersättning kunde utgå under några veckor. I prop.

1964: 116 s. 50 förordade jag att detta förslag skulle genomföras men tilläde,

i likhet med utredningen, att halv ersättning inte fick ta formen av något

slags löneutfyllnad och inte heller bli mera långvarig. Riksdagen godtog

vad som sålunda anfördes i propositionen (2LU 1964:48, rskr 310).

Av arbetsmarknadsstyrelsens framställning den 20 juni 1967 framgår att

styrelsen har beslutat att halv ersättning enligt 4-timmarsregeln får utgå

lika länge som hel ersättning, om särskilda skäl föreligger. Enligt de tilllämpningsföreskrifter

som styrelsen numera har meddelat skall arbetslöshetskassan

i varje särskilt fall underställa styrelsen frågan om en medlem

skall få fortsätta att uppbära halv ersättning när han har fått sådan ersättning

under en månad.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Arbetsmarknadsstyrelsen föreslår nu att den av styrelsen beslutade förlängningen

av tiden för halv dagpenning skall kompletteras med ändringar

i författningsbestämmelserna om karenstid, ersättningstid och statsbidrag.

Förslaget tillstyrks av remissinstanserna.

Som framgår av min redogörelse har statsmakterna intagit ståndpunkten

att halv kassaersättning skall vara en korttidsföreteelse och inte utgå under

lika lång tid som hel ersättning. En motsatt ordning skulle kunna innebära

risk för missbruk i den formen att arbetstagare vid vikande konjunkturer

får stanna kvar i företag med halvtidsanställning, kompletterad med

halv kassaersättning, i avvaktan på möjlighet till heltidsanställning på

nytt vid förbättrade konjunkturer. Som anförs i TCO:s yttrande kan det

minskade arbetsutbudet konserveras, till nackdel för både samhället och

den enskilde. En sådan nackdel är att möjligheterna att omskola den anställde

till ett annat arbete som kan bereda honom heltidssysselsättning inte tillvaratas

i rätt tid och på rätt sätt. Jag vidhåller därför den inställning som

jag gav uttryck åt år 1964 och som godkändes av riksdagen att halv ersättning

enligt 4-timmarsregeln inte får bli långvarig och ta formen av

löneutfyllnad. Sådan ersättning bör enligt min mening normalt vara en

korttidsföreteelse. Det står i mindre god överensstämmelse med en sådan

restriktivitet att göra det möjligt att räkna två dagar med halv ersättning

som en hd ersättningsdag vid beräkning av ulförsäkringstiden

eller att ta hänsyn till halv ersättningsdag vid statsbidragsberäkningen.

I dessa hänseenden förordar jag därför att gällande författningsbestämmelser

behålls. Däremot anser jag, i likhet med arbetsmarknadsstyrelsen

och remissinstanserna, alt det är rimligt att halv ersättningsdag får räknas

som halv karensdag. En ändring i enlighet härmed skapar de fördelar

samorganisationen pekar på i sitt yttrande utan att medföra de olägenheter

som jag har nämnt i det föregående.

Ikraftträdande m. m.

Med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och de äldre arbetslösas

särskilda svårigheter finner utredningen det angeläget att det föreslagna

äldre-stödet börjar tillämpas utan dröjsmål. Detta stämmer väl

överens med den uppfattning jag gav uttryck åt när jag i utredningens

tilläggsdirektiv underströk att stödet åt de äldre arbetslösa borde övervägas

snarast möjligt. Om riksdagen godtar förslaget, bör det träda i kraft den

1 juli 1968 på sådant sätt att stöd i de olika formerna kan börja utgå då.

Utredningens förslag innebär att personer, som är arbetslösa vid ikraftträdandet

eller blir arbetslösa därefter, skall få tillgodoräkna tid före

ikraftträdandet för att uppfylla de skilda förutsättningarna för stöd. Sålunda

skall den som har blivit utförsäkrad i sin arbetslöshetskassa efter

den 1 september 1966 ha rätt att, om övriga förutsättningar föreligger,

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

fr. o. in. ikraftträdandet få kassaersättning under den förlängda ersättningstid

som skulle ha gällt för honom vid utförsäkringstillfället, om det

föreslagna äldre-stödet hade funnits då. Vidare skall den period före arbetslösheten,

under vilken den arbetslöse skall ha arbetat minst 24 månader,

räknas från den 1 juli 1964 och alltså få utgöra fyra år, om det behövs för

att omställningsbidrag skall kunna utgå fr. o. m. ikraftträdandet.

Dessa övergångsregler, som inte har mött några invändningar från remissinstanserna,

är avgörande för att äldre-stödet skall kunna hörja utgå

redan vid ikraftträdandet och därigenom fylla sitt betydelsefulla syfte att

redan i nu rådande arbetsmarknadsläge trygga försörjningen för de berörda

äldre arbetslösa under en omställningsperiod eller, i vissa fall, till pensionsåldern.

Jag biträder därför utredningens förslag. Den väntetid om

två månader, som enligt mitt förslag är en förutsättning för omställningsbidrag

åt oförsäkrade, har till syfte att bereda arbetsmarknadsmyndigheterna

rådrum att undersöka den arbetslöses omställningsproblem. Tid

före ikraftträdandet bör få tillgodoräknas som sådan väntetid, räknad från

dagen då den arbetslöse anmälde sig hos arbetsförmedlingen.

Av administrativa skäl bör bestämmelserna om ändrade dagpenningklassei

och grundstatsbidrag träda i kraft vid försäkringsårsskifte, dvs.

den 1 september 1968.

Kostnadsberäkningar och finansiering

Utredningens kostnadsberäkningar för dess förslag till äldre-stöd förutsätter

oförändrade dagpenningbelopp, intensiva åtgärder för omställning av

de äldre arbetslösa och i stort sett oförändrad omfattning av den arbetslöshet

som rådde år 1967. Med dessa utgångspunkter kommer utredningen

fram till en kostnad för reformen på ca 35 milj. kr. första året och 25_

30 milj. kr. under vart och ett av de följande åren. När det gäller arbetslöshetens

omfattning bygger utredningen sina kostnadsberäkningar

på bl. a. vissa antaganden om arbetslöshetstidernas genomsnittliga längd.

Antalet arbetslösa som antas rymmas inom varje årskostnadsrum, dvs.

arbetslöshet för en person under ett helt år, visar nämligen att utredningen

raknar med att ca 3 000 personer är arbetslösa i genomsnitt under 4y2

månader, ca 2 000 under 6 månader och ca 4 000 under 3 månader. För

den händelse dessa arbetslöshetstider fördubblas eller antalet arbetslösa

ökar väsentligt räknar utredningen med kostnader på 70 resp. 50_60

milj. kr. per år. Remissinstanserna bar inte gjort någon erinran mot utredningens

kostnadsberäkningar.

De ändringar i förhållande till utredningens förslag som jag har föreslagit

påverkar kostnaderna på olika sätt. När jag i det följande försöker

beräkna kostnaderna utgår jag från utredningens antaganden om möjligheterna

att vidta omställningsåtgärder och om arbetslöshetens omfatt
-

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

ning. Jag anger således ändringar i förhållande till det alternativ som

enligt utredningen kostar 35 milj. kr. första året.

Mitt förslag om höjt dagpenningmaximum och modifierad grundstatsbidragsskala

kan enligt vad jag redan förut har angivit beräknas medföra

en årlig kostnadsökning för statsverket med ca 5 milj. kr.

Den av mig föreslagna förlängningen av ersättningstiden i arbetslöshetskassorna

med 300 dagar för de äldre arbetslösa påverkar inte de kostnadsberäkningar

som grundas på genomsnittliga arbetslöshetstider upp till 6

månader. I den mån utredningens dyrare alternativ blir aktuellt medför

däremot förlängningen eu kostnadsökning, eftersom dagpenning utgår med

större belopp än omställningsbidrag.

Jag har förut föreslagit att även den förlängda ersättningstiden för de

äldre arbetslösa av vissa principiella skäl till viss del skall finansieras

genom medlemsavgifter. Jag vill tillägga att en sådan ordning måste anses

vara en förutsättning för att dagpenningen under förlängningstiden, liksom

ordinär dagpenning, skall kunna göras skattefri till skillnad från omställningsbidraget.

Den högsta statsbidragsandel som kan förekomma inom det nuvarande

statsbidragssystemet är, med den ändrade grundstatsbidragsskala som jag

har föreslagit, 88 % för dagpenningen 30 kr., 87 % för dagpenningen 35

kr. samt 86 % för dagpenningarna 40 och 45 kr. Dessa höga statsbidragsandelar

förutsätter bl. a. att antalet ersättningsdagar per medlem och år

uppgår till minst 22. Eftersom dagpenning under förlängd ersättningstid

är avsedd för en grupp med betydligt längre arbetslöshetstider än Övriga

kassamedlemmar, anser jag att statsbidraget bör sättas högre än nämnda

procenttal. Med utgångspunkt i dagpenningarna 40 lo-, och högre föreslår

jag, att ytterligare hälften av de 14 % som inom rådande system skulle

betalas av kassorna i stället finansieras av statsmedel. Statsbidraget till

dagpenning under förlängd ersättningstid bör således bestämmas till

(86 + 7 =) 93 % i alla dagpenningklasser. Den avgiftshöjning som behövs

för den förlängda ersättningstiden för de äldre kassamedlemmarna utgör,

fördelad på samtliga medlemmar, i genomsnitt ca 13 öre i månaden. Även

om man måste räkna med att avgiftshöjningen kan utfalla mycket olika

i de skilda kassorna, kan man utgå från att den får ringa betydelse i förhållande

till de avgifter som utgår f. n.

För den enskilde kassamedlemmen innebär dagpenning under förlängd

tid att han får behålla en viss förmån, om vissa förutsättningar är uppfyllda.

För kassan innebär det att den procentsats efter vilken statsbidraget

skall beräknas alltid är 93 %. I övrigt ingår som jag nämnt förut denna

form av äldre-stöd i det vanliga arbetslöslietsförsäkringssystemet. Jag

anser därför att det inte finns anledning att som utredningen har förordat

åsätta detta stöd särskild beteckning.

Om den genomsnittliga dagersättningen från arbetslöshetskassan till

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1968

följd av maximibeloppets höjning beräknas till 40 kr. i st. f. 37 kr., som

utredningen räknar med, och om antalet arbetslösa som åtnjuter dagpenning

under förlängd tid antas utgöra 3 000 + hälften av de utförsäkrade

som enligt utredningen skulle ha fått omställningsbidrag, blir totalkostnaden

för dagpenning under sådan tid ca 15,4 milj. kr. Denna kostnad motsvarar

utredningens ca 11,5 milj. kr. för särskild dagpenning ökad med

hälften av 4,4 milj. kr. för omställningsbidrag till utförsäkrade, sammanlagt

13,7 milj. kr. Av kostnaden 15,4 milj. kr. finansieras 7 % eller ca 1,1

milj. kr. genom medlemsavgifter och 14,3 milj. kr. genom statsbidrag.

Kostnadsökningen för staten blir således i förhållande till utredningens

förslag (14,3 — 13,7=) 0,6 milj. kr.

I fråga om statsbidragen till arbetslöshetskassorna innebär mina förslag

sammantagna en ökning med ca 7,8 milj. kr. i förhållande till utredningens

förslag. Ökningen beror emellertid bl. a. på att 500 personer till följd av den

förlängda ersättningstiden får dagpenning i stället för omställningsbidrag

under sex månader.

Omställningsbidraget skall enligt mitt förslag utgå med 800 kr. för månad,

dvs. 70 kr. mer än enligt utredningens beräkningar. Ett årskostnadsrum

utgör således 9 600 kr. Antalet årskostnadsrum för utförsäkrade

minskar som jag nyss nämnt till hälften, dvs. från beräknade 500 till 250.

Kostnaden för dessa omställningsbidrag blir således (250 x 9 600 =) 2,4

milj. kr. För omställningsbidrag till oförsäkrade räknar utredningen med

1 500 årskostnadsrum. Om väntetiden som jag föreslår förlängs från eu

till två månader, torde antalet minska med 25 % till 1 125. Kostnaden

blir då (1 125 X 9 600 =) 10,8 milj. kr.

Utredningens kostnadsberäkningar bygger på att ca 10 000 arbetslösa

bereds äldre-stöd under olika genomsnittsperioder under ett år. Detta

antal motsvarar ungefär 3 800 årskostnadsrum. Underlag för beräkning

av den kostnadsökning som blir följden av att vissa företagare föreslås

få omställningsbidrag finns bara i ringa omfattning. Enligt 1965 års folki

åkning var antalet anställda drygt 3 milj. och antalet företagare ca 385 000,

dvs. ungefär 13 % av de anställda. Om ålder och arbetslöshet vore lika

fördelad i de båda grupperna, skulle kostnadsökningen för äldre-stödet åt

företagarna således utgöra ca 13 % av den kostnad på 35 milj. kr. som

utredningen räknat med, dvs. drygt 4,5 milj. kr.

Omkring hälften av företagarna är jordbrukare. Av dem är f. n. ungefär

30 000 i åldern 60—66 år. Om man antar att 3 000 av dessa årligen lämnar

jordbruket under de närmaste åren och att 1 000 behöver omställningsbidrag

under ett halvt år, kan årskostnaden beräknas till ca 4 milj. kr.

Bidragsbeloppen bär därvid nedsatts med hänsyn till tidigare inkomst,

varvid tillgänglig statistik över inkomstfördelning inom jordbruket bar

beaktats. Enligt de regler jag har föreslagit om avräkning av avgångsvederlag

bör från omställningsbidraget dras ett genomsnittligt avgångs
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

vederlag på uppskattningsvis 2 000 kr., dvs. för 1 000 arbetslösa 2 milj.

kr., varefter återstår 2 milj. kr. Med hänsyn till de övergångsregler som

jag har föreslagit bör detta belopp fördubblas för det första aret. Totalkostnaden

för omställningsbidrag åt jordbrukare skulle således första året

komma att uppgå till ca 4 milj. kr. För varje följande år blir det avgångsvederlag

som skall räknas av mindre. Även för dessa år räknar jag

därför med en årlig kostnad av inemot 4 milj. kr.

Bland övriga företagare torde avgångsfrekvensen vara lägre än bland

jordbrukare. Å andra sidan finns inget vederlag att räkna av. Jag anser

med hänsyn till de beräkningar jag här har gjort rimligt att räkna med eu

kostnad av sammanlagt högst 6 milj. kr. för företagarstödet.

Sammanfattningsvis beräknas mina förslag innebära följande kostnader:

Höjd dagpenning och förlängd ersättningstid.............. 19 milj. kr.

Omställningsbidrag till utförsäkrade .................... 3 » »

Omställningsbidrag till oförsäkrade arbetstagare .......... 11 » »

Omställningsbidrag till oförsäkrade företagare ............ 6 * »

Summa 39 milj. kr.

Härtill bör med utredningens beräkningsmetod läggas omkring 20 %

som avser kostnader för stöd i de skilda formerna åt dem som är mellan

55 och 60 år. Slutresultatet blir då, för ett år då de föreslagna reformerna

verkar fullt ut, en totalkostnad av drygt 47 milj. kr. i stället för av utredningen

beräknade 35 milj. kr. Den föreslagna beskattningen av omställningsbidragen

medför att en mindre del av kostnaden återförs till statsverket.

Jag är angelägen att på nytt framhålla att de här gjorda kostnadsberäkningarna

är grundade på det gynnsammaste av utredningens alternativ.

De bygger på flera ovissa förutsättningar: arbetslöshetens omfattning, omställningsmöjligheterna,

arbetslöshetsperiodernas längd, inställningen till

de äldre på arbetsmarknaden och arbetslöshetskassornas benägenhet att

höja dagpenningbeloppen. Om dessa förutsättningar blir ogynnsamma kan

årskostnaden stiga till avsevärt över 47 milj. kr.

Anslagsberäkning för budgetåret 1968/69

De ändrade bestämmelser för arbetslöshetsförsäkringen och därmed

sammanhängande statsbidrag samt det särskilda stöd åt äldre arbetslösa,

som jag har föreslagit i det föregående, avses kunna börja tillämpas sa att

utbetalningar kan ske fr. o. in. den 1 juli 1968 för alla arbetslösa som omfattas

av det nya systemet.

För nästa budgetår har arbetsmarknadsstyrelsen beräknat medelsbehovet

för bidrag enligt oförändrade grunder till erkända arbetslöshetskassor

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

till 116 milj. kr., vilket innebär en ökning med 26 milj. kr. i förhållande till

innevarande budgetår. Härtill bör läggas kostnadsökningen för de nu framlagda

förslagen.

I det föregående har j ag beräknat sistnämnda kostnadsökning till 47 milj.

kr. men samtidigt framhållit att denna beräkning bygger på gynnsamma

antaganden i olika avseenden. En ogynnsammare utveckling leder till att

kostnaderna blir avsevärt högre. Mot bakgrund av den ovissa konjunkturutvecklingen

anser jag att det finns skäl att räkna med att kostnaden kommer

att överstiga det angivna beloppet. Med beaktande av att kostnaden för

verksamheten under budgetåret 1968/69 inte till alla delar kommer att

belasta nämnda budgetår, eftersom statsbidrag till kassorna utgår i efterskott,

beräknar jag den erforderliga anslagsökningen med anledning av förslagen

till 60 milj. kr. De sammanlagda kostnaderna för bidrag till erkända

arbetslöshetskassor och omställningsbidrag skulle alltså uppgå till i runt tal

175 milj. kr. Detta belopp bör anvisas under ett förslagsanslag med rubriken

Kontant stöd vid arbetslöshet, som ersätter det nuvarande anslaget

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor. Från det nya anslaget bör även få

bestridas kostnader för bidrag till kommunala kontantunderstöd. Dessa

bidragskostnader, vilka hittills har belastat anslaget Allmänna beredskapsarbeten

m. in., har arbetsmarknadsstyrelsen i sin anslagsframställning för

nästa budgetår (se prop. 1968: 1 bil. 13 s. 70) beräknat till 0,7 milj. ler. Detta

belopp torde kunna rymmas inom den angivna anslagsramen.

Liksom arbetsmarknadsstyrelsen anser jag att återstående medel av det

på riksstaten för budgetåret 1960/61 senast uppförda reservationsanslaget

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor bör få disponeras också under

nästa budgetår för särskild hjälp åt kassorna.

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1968

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t föreslåi''

riksdagen att

a) godkänna av mig föreslagna ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens

dagpenningbelopp och grundstatsbidrag m. m.;

b) godkänna mina förslag rörande särskilt stöd åt äldre arbetslösa;

c) till Kontant stöd vid arbetslöshet under elfte huvudtiteln för budgetåret

1968/69 anvisa ett förslagsanslag av 175 000 000 kr. samt

d) medge, att återstående medel av det på riksstaten för budgetåret

1960/61 senast uppförda reservationsanslaget Särskilt stöd åt erkända

arbetslöshetskassor får disponeras även under budgetåret 1968/69.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

ESSELTE AB, STHLM 68

715010

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

9 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (9)

9 kopplingar.

  1. BevU 1968:60 Betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 s. 1 i texten
  2. Rskr. 1968:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 19 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 a1 i texten
  3. JoU 1968:24 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1967/68 inom jordbruksdepartementets verk s. 4 i texten
  4. 2LU 1968:41 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 s. 7 i texten
  5. 2LU 1968:26 Utlåtande i anledning av motioner om en allmän arbetslöshetsförsäkring m. m. Andra lagutskottet har behandlat sex till lagutskott hänvisade motioner. 1) De lika s. 3 i texten

Visa alla 9