Sök i Ratio Lex

Med förslag till miljöskyddslag m. m

1969-02-21 · 400 sidor, varav 398 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 398 av 400 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1969:28, Med förslag till miljöskyddslag m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

1

Nr 28

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till miljöskyddslag

m. m.; given Stockholms slott den 21 februari

1969.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över justitieärenden och lagrådets protokoll,

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),

dels inhämta riksdagens yttrande över bifogade förslag till kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till miljöskyddslag, som innebär en ny

samlad lagstiftning till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller

och andra störningar. I fråga om vattenförorening föreslås att de regler om

skyldighet att motverka sådan förorening som f. n. finns i 8 kap. vattenlagen

ersätts med bestämmelser i den nya lagen och att en skärpning av

bestämmelserna genomförs. Beträffande övriga störningar innebär förslaget

att lagstiftning införs på ett område som tidigare varit i huvudsak!

oreglerat.

Förslaget går ut på att störningar skall förebyggas så långt det är praktiskt

och ekonomiskt möjligt. Det står var och en som utövar eller ämnar

utöva miljöfarlig verksamhet fritt att ansöka om tillstånd till verksamheten

och därvid få fastslaget om och under vilka villkor verksamheten får

drivas. Tillstånd lämnas av koncessionsnämnden för miljöskydd. Talan mot

tillståndsbeslut kan föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet. När väsentliga allmänna

intressen är berörda skall tillståndsärende underställas Kungl.

Maj :t. Under vissa i lagen närmare angivna omständigheter kan ompröv

ning av tillstånd ske och nya villkor fastställas.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Enligt förslaget får det allmänna möjlighet att utöva en effektiv kontroll

och att aktivt medverka till att störningar förebyggs. Kungl. Maj:t

får bemyndigande att föreskriva att vissa slag av fabriker eller andra inrättningar

inte får anläggas eller på visst sätt ändras eller att avloppsvatten

av visst slag inte får utsläppas utan att tillstånd lämnats enligt lagen eller

särskild anmälan gjorts. I fall då Kungl. Maj :t föreskrivit skyldighet att

söka tillstånd kan statens naturvårdsverk medge dispens från skyldigheten

under förutsättning att av verket fastställda villkor för verksamheten

följs. Statens naturvårdsverk och länsstyrelserna skall utöva fortlöpande

tillsyn till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för

allmänna intressen.

För skada och olägenhet genom miljöfarlig verksamhet är den som utövar

verksamheten skyldig att utge ersättning.

Den föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1969.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3

1) Förslag

till

Miljöskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark, byggnad

eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

2. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som eljest kan

medföra förorening av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen

ej utgör byggande i vatten,

3. användning av mark, byggnad eller anläggning på sätt som kan medföra

störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus

eller annat sådant, om störningen ej är helt tillfällig.

Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej heller

är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning eller inverkan av elektrisk

ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser gäller.

Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas

miljöfarlig verksamhet.

2 §•

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller om miljöfarlig verksamhet

vad som föreskrives i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning

eller i annan lagstiftning.

I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om

ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avloppsvatten

finns bestämmelser i vattenlagen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela särskilda

bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3 §•

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4 §.

För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan

vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5 §•

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga

de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de

försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller

avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångspunkt

i vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är;

i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å

ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och

betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten

samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt

av försiktighetsmått som kommer i fråga.

6 §•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse,

även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksamheten

utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från

naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas

avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd

enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan

flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning, användes

för avsett ändamål.

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,

nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse

och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från

sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla även

avloppsvatten av visst annat slag.

8 §•

År det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med

hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen med avseende på viss del av

landet förbjuda allt utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från

mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde,

om det kan ske utan oskäligt intrång för innehavare av fabrik eller inrättning

som anlagts innan beslutet meddelats eller för kommun eller annan

som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tillståndsprövning

9 §•

Koncessionsnämnden för miljöskydd kan på ansökan av den som utövar

eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna tillstånd till verksamheten

efter prövning enligt denna lag.

10 §.

Konungen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att

vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt

som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse

från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan

gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag,

medge undantag från sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits

med stöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor

som skall gälla.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid

förberedande åtgärd och vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller

om avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot

skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha

erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.

Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet.

Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala

förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå person med

erfarenhet av kommunal verksamhet.

Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning

det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar

avdelning.

12 §.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock

icke jävig på den grund att han

1. i vattendomstol tagit befattning med ärende om samma miljöfarliga

verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant

ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter,

ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för bedömande av

den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet, omfattning och verkningar.

Ansökan skall inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser

behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den ej

ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa

bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd att bristen

avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som

kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat

lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten

tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga

intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej är

uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart

eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde

eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av

den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden

fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

15 §.

Yppas vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga meningar,

skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten

av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga

om underställning enligt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande

sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som fått de flesta rösterna eller, And

lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt

denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första

punkten men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma

stycke andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan

Konungens avgörande.

17 §.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd beträffande

visst slag av ärenden. I fråga om ärenden som sålunda prövas

av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i denna lag om

ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen kan uppdraga åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av

ärenden medgiva undantag som avses i 10 § andra stycket.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

7

Tillståndsbeslut

18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som

tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

I beslutet kan fastställas viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den

med tillståndet avsedda verksamheten skall ha satts i gång.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan

Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i

bygden.

20 §.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessionsnämnden

eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §.

Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt säkert

kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandet

i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska föreskrifter

om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det

är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras

så snart det kan ske.

22 §.

Den som fått tillstånd enligt denna lag till miljöfarlig verksamhet kan

ej på grund av bestämmelse i lagen eller i hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663) åläggas att upphöra med verksamheten eller att med

avseende på denna vidtaga försiktighetsmått utöver vad som anges i tillståndsbeslutet,

om ej annat följer av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikelsen

betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och

förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har

dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden

föreskriva nya eller strängare villkor för verksamheten efter vad som är

skäligt.

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter utgången av tid som

anges i första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i

visst vattenområde.

25 §.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som

icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela

föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens naturvårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva

eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej

längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas

av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden

vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret

utan att Konungen medgivit det.

29 §.

Tillstånd förfaller, om den med tillståndet avsedda verksamheten ej

satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av 18 § andra stycket.

Visas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå genom

att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med

högst tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning m. m.

30 §.

Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet skall utge

ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet, skall

dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse och

bara i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i

orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan sägs, skall ersättningen bestämmas enligt

allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan i fråga om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättningens

belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning bestämmas

för framtida skada, om part begär det. „

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada pa

egendom bestämmas att utgå med visst årligt belopp. Ersättning som bestämts

på sådant sätt kan jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade

förhållanden påkallar det.

32 §.

Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir

onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,

skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

33 §.

Fastighetsägare som vill fordra inlösen enligt 32 § skall väcka talan vid

den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten i

huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expro
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

priation i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock

allmänna regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk eller annat enskilt anspråk

på grund av miljöfarlig verksamhet skall väcka talan vid fastighetsdomstol

som anges i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig

verksamhet kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu

sagts. Han skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på fastighet

och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av tomträtt

i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomträtten

besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastigheten

kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för

ogulden köpeskilling. Nedsättning behöver dock ej ske om skadan eller

intrånget är väsentligen utan betydelse för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall domstolen

ange i vad mån nedsättning skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning

för att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp

jämte ränta samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som

är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom

expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därigenom

att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av

överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade

eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, har fordringshavaren

rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten

mot avskrivning på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall

väckas vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

36 §.

Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva sådan

verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till

verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under

prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara

målet vilande till dess frågan avgjorts.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål

motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans

väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall domstolen efter

omständigheterna föror dna att vardera parten skall själv bära sin rättegångskostnad

eller att full eller jämkad ersättning skall tilläggas endera.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna

intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, samordnar länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelsen

utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana

statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden

eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt

uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myndigheten

meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka

olägenheten.

40 §.

Om tillstånd icke givits enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela föreläggande

om sådant försiktighetsmått eller förbud som är uppenbart behövligt

för att lagens bestämmelser skall efterlevas. I brådskande fall eller

när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet ges omedelbart och i

annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan vinnas genom råd och

anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att meddela

sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda

omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,

kan länsstyrelsen förordna om rättelse på hans bekostnad eller förelägga

honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta

vite.

41 §.

Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden

på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot miljöfarlig

verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela föreskrift om

försiktighetsmått. Vid prövningen äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämpning.

42 §.

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna

tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,

samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör

till denna.

Behövs undersökning på annan plats, har myndigheten rätt att vinna tillträde

dit för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller

trädgård.

43 §.

Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara miljöfarlig, är innehavaren

skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet behövliga upplysningar

om anläggningen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej obehörigen

yppa yrkeshemlighet som därigenom blivit känd för honom eller driftanordning,

affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar

varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud som meddelats med stöd av 8, 23 eller 41 §,

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat enligt 10 §

första stycket utan att undantag har medgivits med stöd av 10 § andra

stycket eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stöd av 10 §

andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så

att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som

åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Avser brott mot 44 § annat än förhållande av betydelse för landets försvar,

får brottet åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor

meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan

handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §

utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens

naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första eller andra stycket, skall

utmätningsmannen på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om

tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden

för beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller,

om så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även

beslut av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen

i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista

stycket andra punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen

för beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i

första stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket

eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i

41 § och beslut enligt 14 § sista stycket andra punkten blir gällande när

beslutet vunnit laga kraft. I beslutet kan förordnas att det skall lända till

efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart, om ej

annorlunda förordnas.

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller har hälsovårdsnämnd

förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller

ämnar utöva sådan verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och begär

han tillstånd till verksamheten enligt denna lag, kan koncessionsnämnden,

om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att länsstyrelsens

eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan

avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som

han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete

på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen,

om skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas

under viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas kan

länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba eller skada instrumentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.

För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes

vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956

(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall

upphöra att gälla. „

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol

eller vattendomstol och som rör fråga, varom bestämmelse meddelas i

denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap.

32 § 4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga varom bestämmelse meddelas

i denna lag, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol genom laga kraft ägande beslut eller har synemän

i utlåtande varvid skall bero lämnat medgivande att kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten utsläppes eller att fast avfall utkastas, utsläppes

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

eller upplägges, anses medgivandet som tillstånd enligt denna lag. Beslut

som i annat fall enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd till

skydd mot miljöfarlig verksamhet äger tillämpning till dess annorlunda

förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot

miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och efter

ikraftträdandet fortsatt utan att medföra ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden

medge det anstånd med åtgärdens genomförande som är

oundgängligen nödvändigt.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet,

som börjat före lagens ikraftträdande och som efter ikraftträdandet

fortsatt utan att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra att

gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och 50 §§,

10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§, 11 kap.

17 g, 27 § 2 mom. samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§ ävensom 13 kap. 8, 11, 12

och 16 §§ vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 KAP.

35 §.

I vatten--------nödgats utgiva.

Vad sålunda--------däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap..

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap. och i

miljöskyddslagen den

(nr ).

__1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31,

35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se

1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se

1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av

8 kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap.

38 och 79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 § se 1968:51, av 10.

kap. 33 § se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap.

67 § se 1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §§ se 1960:304, av 13 kap.

16 § se 1920:459.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

38

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt

eller utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torrläggning

av mark. eller avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

skola stadgandena i 2—

37 §§ av förevar ande kap. äga tilllämpning

endast, såvitt sådant finnes

för varje fall i 42—61 §§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

Är fråga---—-----för

(Föreslagen lydelse)

§•

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt

eller utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torrläggning

av mark eller avledande

av avloppsvatten, skola stadgandena

i 2—37 §§ av förevar ande kap. äga

tillämpning endast, såvitt sådant

finnes för varje fall i 42—61 §■§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

3 KAP.

9 §•

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggningen,

där den vunna nyttan kan uppskattas

till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att antingen

på en gång eller med fördelning

på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å

ena sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade

båtnaden därav i sådant hänseende,

som i 3 § avses. Å oguldet

kapitalbelopp skall gäldas ränta efter

den räntefot, som finnes skälig. För

bidrag, som nu nämnts, förvärvas

ej delaktighet i företaget, och vare

förty bidragsgivaren ej skyldig att

taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda-------—

Anslag, som--—---—--

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggningen,

där den vunna nyttan kan uppskattas

till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att antingen

på en gång eller med fördelning

på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å ena

sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade båtnaden

därav i sådant hänseende, som

i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp

skall gäldas ränta efter den räntefot,

som finnes skälig. För bidrag, som

nu nämnts, förvärvas ej delaktighet

i företaget, och vare förty bidragsgivaren

ej skyldig att taga del i framtida

kostnad för detta.

flottleds anläggningskostnad.

givit anslaget.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

15

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser

1 §•

För avledande av avloppsvatten från mark, byggnad eller anläggning skall

gälla vad i detta kap. sägs.

Med avloppsvatten avses

1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

2 §•

Bestämmelserna i detta kap. om avledande av avloppsvatten gälla i tilllämpliga

delar också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast ämne från mark, byggnad eller anläggning så, att vattendrag, sjö eller

annat vattenområde kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att vidtaga åtgärder för att motverka vattenförorening finnas

bestämmelser i miljöskyddslagen.

4 §.

Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälsovårdsstadgan

den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssynpunkt.

Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och

avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vattenoch

avloppsanläggning. Såvitt angår utövandet av rättigheter och fullgörandet

av skyldigheter som föreskrivas beträffande samhälle avses med samhälle

huvudmannen för sådan anläggning.

Avloppsledning

5 §.

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med

hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med

minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över annans

fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning

enligt 9 kap.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

7 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp anordnas genom väg

eller genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att befintligt

sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren

och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om

ej ägaren hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghållaren.

8 §•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras

och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva

avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp anordnas enligt

av honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren

utföra arbetet enligt planen om det kan ske utan men för väganläggningens

brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med

det belopp varmed väganläggningen och dess underhåll fördyras. Om väghållaren

underlåter att utföra arbetet och avlopp sedermera begäres, får större

kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg och spårväg med

särskild banvall samt bro och trumma som hör till järnvägen eller spårvägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmelserna

i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar

också i fråga om avloppsledning.

10 §.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt

kan vara beroende av det.

11 §•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas

för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas

så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig fördel

användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som behöver

avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt att taga del i ledningens

anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om

dess deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån ledningen

är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhällena

med hänsyn till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten som

skall avledas från varje samhälle. Inget samhälle är dock skyldigt att sammanlagt

vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än om

samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än

som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,

har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersätt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969 17

ning skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan

uppskattas.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den

gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

13 §.

Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts

för annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet

uppkommer och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Har ett samhälle inrättat avloppsledning så, att den kan med väsentlig

fördel användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle, är

sistnämnda samhälle skyldigt att ingå i företaget, när samhället behöver avloppsledning,

om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess

deltagande i företaget skäligen bör anstå.

14 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i

13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggningskostnaden

skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt

skick. Om ledningen måste utvidgas eller på annat sätt ändras, är det samhälle

som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att

taga del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.

15 §.

Om avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen behöver

byggas om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande

tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och behövs den ej för det

eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyldigt

att bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för

ledningens skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden. Ökas

kostnaden för ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är

sistnämnda samhälle ej skyldigt att taga del i sådan ökning.

16 §.

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i fråga om två eller flera samhällen äger

motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter, med de

avvikelser som föranledas av 17 och 18 § g.

Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

17 §.

Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den

mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt

förhållande föranleder annat, fastigheterna förklaras skyldiga att deltaga

i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem tillföres

ledningen på skilda ställen.

18 §.

Sådan ägare av fastighet som ej är sökande till företaget och ej heller

förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett större

anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom belöpande

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal år efter vad

som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall ränta beräknas

efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom

samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser

i samhället.

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20 §.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är anlagd

för torrläggning av mark, gälla 11 § första stycket och 13 § första

stycket.

Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan

med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från samhälle

eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestämmelserna

i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå

i avloppsledningsföretag.

I fråga om fördelning av kostnaderna för ledning som avses i första eller

andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den som berättigats

eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten att använda

ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra sidan, äga 12, 14 och

15 §§ motsvarande tillämpning. Beträffande anstånd med betalning av bidrag

till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21 §.

Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avloppsledning

skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrläggning

leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt

som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsledning.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är ägare

av mark som har båtnad av företaget skyldig att taga del i detta efter vad

som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig att vidkännas större bidrag till

kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra

villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22 §.

Vid bedömande om ledning får användas för såväl avledande av avloppsvatten

som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening av avloppsvattnet

ej får hindras eller väsentligt försvåras.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig rening

innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av

mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av kostnaden

för företaget, som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad,

fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om dikningssamfällighet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

24 §.

Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan

eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området

eller för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller

andra platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller

dock också ledning som nu angivits.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

25 §.

Fordras för renande av avloppsvatten innan det släppes ut i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde att anläggning utföres på annans fastighet, är

fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning enligt 9 kap.

Tomtplats, trädgård eller park får dock ej tagas i anspråk för ändamål

som nu avses, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.

26 §.

Bestämmelserna i 5 och 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga

delar också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avloppsvatten,

innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

27 §.

Fordras för att motverka förorening genom avloppsvatten att nya eller

ändrade bestämmelser meddelas om vattenhushållningen vid byggnad i vatten

eller att sådan byggnad rives ut eller ändras eller att eljest särskild åtgärd

vidtages i vatten, äro bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten

tillämpliga. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket hindra dock ej åtgärd

som nu angivits.

28 §.

Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten avledes

från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt att taga del

i företaget efter vad som prövas skäligt.

29 §.

Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenområde

och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,

kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till

dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,

årligen utgiva skäligt bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder.

30 §.

Bestämmelserna i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen äga motsvarande

tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter som äro belägna utom samhället.

31 §.

Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhället icke avledes

genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—30 §§ som om den vore belägen utom samhället.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ny ägares ansvarighet

32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts

bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne

skyldig att svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fastigheten.

Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts

genom dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten

är delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten

oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för

bidrag som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till

fastigheten eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bidrag

som förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom

för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig att fullgöra

vad som blivit eftersatt.

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla

prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som avses

i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Målet

prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om

det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna

att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap.

32 §. Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning

av mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av

förrättningsman om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara

företagets huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens befallningshavande.

Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning

som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt

detta kap. och har vattendomstolens beslut vunnit laga kraft eller skall vid

synemännens utlåtande bero, gäller beslutet eller utlåtandet mot envar

med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av

vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny

prövning i vissa fall. Angående begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols

beslut meddelas föreskrift i 11 kap. 61 § andra stycket.

Beträffande verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall

bedömas enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång orsakas av företag som utföres med stöd av beslut

eller utlåtande enligt 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts

när beslutet eller utlåtandet meddelades, kan den skadelidande yrka ersättning

enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna i 34 §. För att anspråket

skall kunna upptagas till prövning skall det anmälas hos vatten
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

domstolen inom fem år eller den längre tid, högst tolv år, som kan ha

föreskrivits i beslutet eller utlåtandet. Tiden räknas från utgången av den

tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller utlåtandet eller

som fastställts senare med anledning av begäran om anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den

skadelidande föra talan om att på företagets bekostnad sådana åtgärder

skola vidtagas som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån

minska skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans

rätt eller medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom

tid som gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.

36 §.

Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskrivits

enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet eller utlåtandet

rörande företaget. Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men

skulle uppstå genom att företaget inställes, kan vattendomstolen bevilja

anstånd på högst tio år med företagets slutförande, under förutsättning

att ansökan därom har gjorts före utgången av den föreskrivna tiden.

Meddelas ej anstånd, kan deltagare i företaget begära vattendomstolens

prövning huruvida den kostnad som nedlagts på företaget skall betalas endast

av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken

mån också övriga deltagare skola taga del i kostnaden med hänsyn till den

nytta de vunnit.

37 §.

Om visst arbete som föreskrivits i beslut eller utlåtande rörande företag

enligt detta kap. finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de

bestämmelser som meddelats om företagets utförande behöva jämkas till

följd av oförutsedd arbetssvårighet eller av annan sådan orsak, kan vattendomstolen

på ansökan av deltagare i företaget göra sådan jämkning och

i övrigt göra den ändring i bestämmelserna om företaget som jämkningen

kan föranleda.

Har bestämmelse meddelats om skötsel eller underhåll av gemensam

anläggning som avses i detta kap. eller kostnaden därför eller om bidragsskyldighet

som avses i 28 och 29 §§ och inträffar väsentlig ändring i något

förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, äger första stycket motsvarande

tillämpning.

Handhavande av företag

38 §.

Är företag som avses i detta kap. gemensamt för två eller flera samhällen,

skall det samhälle som är bäst lämpat åläggas att handhava företagets angelägenheter

mot ersättning för den del av företagets utgifter som skall

åvila den eller de övriga deltagarna. Om det är lämpligt, kan företaget uppdelas

så, att dess angelägenheter handhavas av ett samhälle i visst hänseende

och av annat samhälle i annat hänseende.

Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall

samhället handhava företagets angelägenheter, om ej särskilda förhållanden

föranleda annat. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,

gälla bestämmelserna i 39—44 §§ om företag som är gemensamt för två eller

flera fastigheter.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

39 §.

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första

stycket motsvarande tillämpning.

40 §.

År företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en

eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets

angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befallningshavande

granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag

som avses i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall

som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas

till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §

förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen anmäla

detta till Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse

därom införas i länskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning

i fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i

3 kap. 17 § skall dock införas i länskungörelserna. Om icke i fastställda

stadgar viss ort bestämts som styrelsens säte, skall talan som avses i 3 kap.

20 § väckas hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen

eller största delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som

avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt

efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.

Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll

skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om det

ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde

antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före sammanträdet

eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton

dagar i förväg.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga

delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid

sammanträde med deltagarna samt om hållande av sådant sammanträde

äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses i 40 § i detta

kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den allmänna underrätt

som anges i sistnämnda lagrum.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

45 §.

Om det finns skäl antaga att viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas

i fråga om företag som avses i 38—40 §§ eller att företagets angelägenheter

eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, kan Konungens

befallningshavande förordna syssloman att handhava företagets angelägenheter

och företräda deltagarna. Konungens befallningshavande kan entlediga

sysslomannen när förhållandena föranleda det.

Underrättelse om förordnande av syssloman skall införas i länskungörelserna

på deltagarnas bekostnad. Sysslomannen har rätt att få arvode av

deltagarna. Arvodet bestämmes av Konungens befallningshavande.

Byggnad eller anläggning på ofri grund

46 §.

Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än

markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena

föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om

avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller

anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt

företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för

den kostnad som belöper på honom.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

1

Där jämlikt denna lag rätt medgives

någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utmål eller

att eljest lösa eller taga i anspråk

annan tillhörigt område eller att tillgodogöra

sig vattenmängd eller vattenkraft,

som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans

egendom lider skada eller intrång,

varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller

8 kap. annorledes stadgas, honom

ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,

som förorsakas.

Ersättning skall, — —----1

§•

Där jämlikt denna lag rätt medgives

någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utmål eller

att eljest lösa eller taga i anspråk

annan tillhörigt område eller att tillgodogöra

sig vattenmängd eller vattenkraft,

som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans

egendom lider skada eller intrång,

varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller

6 kap. annorledes stadgas, honom

ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,

som förorsakas.

;slut fastställd.

47 §.

Ersättning i penningar varde bestämd

att utgå på en gång; dock må

skadeersättning till följd av företag

enligt 6 kap. eller till följd av förorening

genom avloppsvatten, varom

förmäles i 8 kap., fastställas att utgå

Ersättning i penningar varde bestämd

att utgå på en gång; dock må

skadeersättning till följd av företag

enligt 6 kap. fastställas att utgå i årlig

avgift, när skälig anledning därtill

förekommer.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i årlig avgift, när skälig anledning

därtill förekommer.

Kan i----—---böra angivas.

50 §.

I fråga----------enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada

eller intrång av förorening genom

avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,

skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

32

4 m o m. Till handläggande av syneförrättning

rörande avledande av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

enligt 8 kap. skall förordnas

person, som på grund av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet

av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående intresse

av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande

sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten och

torrläggning av mark, skall vid förordnande

av förrättningsman företagets

huvudsakliga ändamål vara

avgörande.

33

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen

skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande

av det vattenområde, som av

företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företaget

efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas

angå, samt ägarnas namn och

§•

4 mom. Till handläggande av syneförrättning

rörande avledande av

avloppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas

person, som på grund av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet

av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående intresse

av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande

sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av avloppsvatten

och torrläggning av mark, skall

vid förordnande av förrättningsman

företagets huvudsakliga ändamål

vara avgörande.

§•

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen

skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande

av det vattenområde, som

av företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företaget

efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas

angå, samt ägarnas namn och

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,

vilkas rätt kan vara av

företaget beroende. I fråga om företag

enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt

att angiva fastighet, vilken av

företaget beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är

om bestämmande av ersättning därför.

Vad i----------denna §.

Beträffande företag,---Konungens befallningshavande.

38 §.

Efter samråd------ortens tidningar.

Är företaget-------stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8

kap. vare ej erforderligt att angiva

fastighet, vilken av företaget beröres

allenast genom förorening, i annat

fall än då fråga är om bestämmande

av ersättning därför.

(Föreslagen lydelse)

hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,

vilkas rätt kan vara av

företaget beroende.

44 §.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens naturvårdsverk och, där fråga

är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till

Konungens befallningshavande, ortens

hälsovårdsmyndighet, förste

provinsialläkaren i länet samt, om

företaget är av betydelse för byggnadsverksamheten

eller ordnandet

av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden

och länsarkitekten. Förste

provinsialläkaren och länsarkitekten

hava att, om anledning därtill förekommer,

hos Konungens befallningshavande

väcka fråga om åtgärd, som

enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller

eljest må ankomma på Konungens

befallningshavande.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens naturvårdsverk.

Avskrift av kungörelsen skall tillika

utan dröjsmål översändas till

Konungens befallningshavande och

ortens hälsovårdsmyndighet samt,

om företaget är av betydelse för

byggnadsverksamheten eller ordnandet

av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden.

48 §.

Vill sökande------är stadgat.

Äro i fråga om företag enligt 3 el- Äro i fråga om företag enligt 3 eller

7 kap. sökandena flera, må utan ler 7 kap. sökandena flera, må utan

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av syneinännen

beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att härvid

hänsyn icke skall tagas till båtnad,

för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kostnaden

för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyttan

därav kan anses rimligt eller företaget

på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvidgat;

dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sistnämnda

ändamål.

Sker återkallelse —------

(Föreslagen lydelse)

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av synemännen

beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att härvid

hänsyn icke skall tagas till båtnad,

för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kostnaden

för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyttan

därav kan anses rimligt eller företaget

på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvidgat;

dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av avloppsvatten och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sistnämnda

ändamål.

såsom sökande.

58 §.

Vill någon-------synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företaget

må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten

skall avse båda ändamålen. Yrkandet

varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

Yrkande om utvidgning av företaget

må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av avloppsvatten

skall avse båda ändamålen.

Yrkandet varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga--- ------

Utlåtandet skall innehålla synemännens

besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i 11 kap. 95 §, så

ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller

8 kap. 34 §, där sådan bör utgå,

skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas

medgivande till vattenreglering,

angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens

besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i 11 kap. 95 §,

så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där

sådan bör utgå, skola bestämmas i

utlåtandet. Lämnas medgivande till

vattenreglering, varde angivet, om

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

varde angivet, om företaget är av beskaffenhet

att stadgandena i 4 kap.

om nyprövning och om avgifter därå

äga tillämpning; och skall för sådant

fall utlåtandet upptaga förslag

till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda andelar

taga del i företaget, skall utlåtandet

innehålla särskild längd,

upptagande såväl den å varje delägare

belöpande anparten i kostnaden

för företaget med noggrant angivande

av strömfall eller annan

egendom, som med delaktigheten avses,

som ock det belopp, vartill kostnaden

för företaget beräknats. Skall

anläggningskostnaden för viss del av

företaget eller kostnaden för skötsel

och underhåll fördelas på särskilt

sätt, varde det ock tydligt angivet i

längden. För varje delägare skall anmärkas,

huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften

i 82 § att anse såsom likställd

med sökande, så ock beskaffenheten

av båtnad, som må hava

lagts till grund för delaktigheten,

samt det uppskattade värdet av sagda

båtnad. Har på grund av bestämmelsen

i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 §

rätt medgivits delägare att erlägga

å honom belöpande bidrag med fördelning

å visst antal år, skall ock

härom anteckning ske. Beträffande

mark, som genom företaget vinner

torrläggning, skall längden innehålla

uppgift för varje fastighet å markens

värde före och efter företaget. Är i

avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 §

sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet-----

(Föreslagen lydelse)

företaget är av beskaffenhet att stadgandena

i 4 kap. om nyprövning och

om avgifter därå äga tillämpning;

och skall för sådant fall utlåtandet

upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda

andelar taga del i företaget, skall utlåtandet

innehålla särskild längd,

upptagande såväl den å varje delägare

belöpande anparten i kostnaden

för företaget med noggrant

angivande av strömfall eller annan

egendom, som med delaktigheten avses,

som ock det belopp, vartill kostnaden

för företaget beräknats. Skall

anläggningskostnaden för viss del av

företaget eller kostnaden för skötsel

och underhåll fördelas på särskilt

sätt, varde det ock tydligt angivet i

längden. För varje delägare skall anmärkas,

huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften

i 82 § att anse såsom likställd

med sökande, så ock beskaffenheten

av båtnad, som må hava lagts till

grund för delaktigheten, samt det

uppskattade värdet av sagda båtnad.

Har på grund av bestämmelsen i 7

kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits

delägare att erlägga å honom

belöpande bidrag med fördelning å

visst antal år, skall ock härom anteckning

ske. Beträffande mark, som

genom företaget vinner torrläggning,

skall längden innehålla uppgift för

varje fastighet å markens värde före

och efter företaget. Är i avbidan på

slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 § sägs, varde

anteckning därom gjord.

— sådan väg.

68 §.

Har i------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman —----

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtan
-

— av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtan
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

de översändas till naturvårdsverket de översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande. och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande av radioaktivt

avloppsvatten, skall avskrift

som nu sagts sändas även till strålskyddsmyndigheten.

74 §.

Avskrift av------nämnda ställen.

I andra------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman-----

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvatten,

skall avskrift eller meddelande jämte

underrättelse som nu sagts sändas

även till strålskyddsmyndigheten.

— av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i 43 §

tredje stycket, eller är fråga om företag

enligt 8 kap., skall avskrift av

utlåtandet eller meddelande jämte

underrättelse, som i första stycket

sägs, översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

79 §.

Vad i------av sökanden.

Äro flera------förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skälig

gottgörelse därför. 1 fråga om företag

enligt 8 kap. vare sakägare,

som fört talan allenast med hänsyn

till befarad olägenhet genom förorening,

berättigad till gottgörelse som

nu sagts endast såframt sökanden

påfordrat fastställande av ersättning

till honom för olägenheten eller det

eljest varit av betydelse för sakägaren

att i ärendet bevaka sin rätt.

Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skälig

gottgörelse därför.

80

Beträffande den slutliga fördelningen

av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för för
-

§•

Beträffande den slutliga fördelningen

av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för för
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,

dock att sådan kostnad skall

fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

i delaktigheten, som omförmäles

i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och

28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt

It kap. 95 § skall fördelas enligt

samma grunder, som jämlikt sistnämnda

lagrum skola tillämpas vid

avgiftens bestämmande.

(Föreslagen lydelse)

delningen av kostnaden för själva företaget,

dock att sådan kostnad skall

fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

i delaktigheten, som omförmäles

i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och

28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt

11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma

grunder, som jämlikt sistnämnda

lagrum skola tillämpas vid avgiftens

bestämmande.

Har sakägare ■

kostnaden därför.

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål---bortskaffa flottledsanläggning;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §

andra stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10

kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock

ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första

stycket om prövning, utan sådan förrättning,

av fråga rörande företag,

som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande

av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så

ock om tillämpning av de i 7 kap. 58

§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.

43 § andra stycket och 44 § meddelade

bestämmelser eller om sådan

ny uppskattning, som avses i 69 §

här nedan;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §

andra stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10

kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock

ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första

stycket om prövning, utan sådan förrättning,

av fråga rörande företag,

som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande

av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så

ock om tillämpning av de i 7 kap. 58

§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.

36 § andra stycket och 37 § meddelade

bestämmelser eller om sådan ny

uppskattning, som avses i 69 § här

nedan;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 §----av grundvatten.

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande

av annan tillhörig byggnad i

vatten för uttagande av vattenkraft

eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering,

för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning, för allmän

farled eller för ändamål, som

avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller

8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller

allmän vägbro, såframt talan

grundas därå, att byggnaden icke

tillkommit i laga ordning eller icke

är av laga beskaffenhet;

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande

av annan tillhörig byggnad i

vatten för uttagande av vattenkraft

eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering,

för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning, för allmän

farled eller för ändamål, som

avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller

8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller

allmän vägbro, såframt talan

grundas därå, att byggnaden icke tillkommit

i laga ordning eller icke är

av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning---7 kap. 57 § andra stycket;

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

47. talan om förbud mot utsläppande

av avloppsvatten, varom i 8

kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde eller angående

åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav;

48. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av förorening

genom avloppsvatten, som

nyss sagts, dock ej om ersättningen

avser atomskada enligt atomansvarighetslagen;
49.

talan om ansvar för det sådant

avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,

som meddelats enligt 8

kap.;

50. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om bestämmande av fiskeavgift jämlikt

8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stadgandena

i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,

Hurusom, efter

2 m o m. Ansökan enligt---

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9,11 och 19 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse; dock vare ej

erforderligt att i ansökan enligt 17 §

19 rörande företag, som avses i 8

kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget

beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är om

bestämmande av ersättning därför.

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stadgandena

i 8 kap. 35 § andra stycket;

äger rum.

i 68 §.

27 §.

anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

59

De handlingar,--------

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens naturvårdsverk

och Konungens befallningshavande

samt, där företaget avser

avledande av radioaktivt avloppsvatten,

till strålskyddsmyndigheten.

§•

- angivna ställena.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens naturvårdsverk

och Konungens befallningshavande.

83 §.

Där någon,--------som stämningsmål.

Har i------—----annorlunda förordnar.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, där vattendomstol eller

annan myndighet meddelat förbud

mot vattenförorening eller förordnat

om åtgärd till motverkande

därav samt ansökan göres om ändring

i vad sålunda föreskrivits.

91 §.

I besvärsmål--------vid sammanträdet.

Underställningsmål skall---mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

må, där besvär ej anförts över syneförrättningen,

synemännens utlåtande

fastställas utan att kungörelse

skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde styckena

samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga motsvarande

tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål

vid vattendomstolen, 60 §

dock med iakttagande av bestämmelserna

i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,

7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde

styckena samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga

motsvarande tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga

delar å besvärsmål vid vattendomstolen,

60 § dock med iakttagande

av bestämmelserna i 3 kap.

11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.

45 och 55 §§.

och underställningsmål.

95

Lämnas jämlikt denna lag medgivande

till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten

jämväl torrläggning av mark, eller

meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen

med vattnet, åligge sökanden

att, så snart beslutet därom

vunnit laga kraft, erlägga viss avgift

såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas

organisation och

verksamhet.

Avgift, som nu-------

Avgift, som efter-------

§•

Lämnas jämlikt denna lag medgivande

till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av avloppsvatten

jämväl torrläggning av mark,

eller meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen

med vattnet, åligge sökanden

att, så snart beslutet därom vunnit

laga kraft, erlägga viss avgift såsom

bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas

organisation och verksamhet.

— eller båtnaden.

--icke erläggas.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

13 KAP.

8 §.

Om någon,--------

Där byggande-------

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvattentäkt

tillgodogör grundvatten till

myckenhet, som han icke utan medgivande

i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter. Lag samma vare,

där någon utsläpper kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

i strid mot föreskrift, som meddelats

av Konungen jämlikt 8 kap.

37 § eller 38 § fjärde stycket, eller

någon, sedan prövning enligt denna

lag ägt rum angående villkoren för

utsläppande av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga----------

- olagligen skett.

--rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvattentäkt

tillgodogör grundvatten till

myckenhet, som han icke utan medgivande

i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter.

avsedda fall.

11 §.

Den, som-------------sex månader.

Till samma straff dömes den,

som utsläpper kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde i strid

mot föreskrift, som av Konungen

meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller

38 § fjärde stycket.

12 §.

Den, som-------------sex månader.

Lag samma vare, där någon i

strid mot förbud av vattendomstol

utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten,

varom i 8 kap. sägs, i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

eller efter åläggande enligt

denna lag att, om avloppsvatten utsläppes,

vidtaga åtgärder till motverkande

av vattenförorening un
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

derlåter att utföra sådan åtgärd eller

eljest från beslutet gör avvikelse av

beskaffenhet att kränka allmän eller

enskild rätt.

16 §.

Försummar den, som är skyldig

att underhålla dike eller kloakledning

vad honom därutinnan åligger,

och bättrar han ej skyndsamt

bristen, då han därom tillsäges, må

den, som lider men av försummelsen,

kalla två ojäviga män att hålla besiktning

och äge, sedan bristen blivit

av dem vitsordad, att på den försumliges

bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu — —---

Om underhåll -—- —

Försummar den, som är skyldig

att underhålla dike eller avloppsledning

vad honom därutinnan åligger,

och bättrar han ej skyndsamt

bristen, då han därom tillsäges, må

den, som lider men av försummelsen,

kalla två ojäviga män att hålla

besiktning och äge, sedan bristen

blivit av dem vitsordad, att på den

försumliges bekostnad verkställa arbetet.

6 kap. omförmälda.

--allmän flottled.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §

4 mom. för att handlägga syneförrättning rörande fråga som avses i 8 kap.

4, 5 eller 24 § i äldre lydelse eller fråga om delaktighet eller bidragsskyldighet

enligt samma kap. skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § i dess äldre lydelse skall upphöra

senast vid utgången av år 1972.

3. Bestämmelsen i 13 kap. 11 § andra stycket skall äga tillämpning även

efter den 1 juli 1969 i fråga om brott mot föreskrift som Konungen meddelat

enligt 8 kap. 37 § vattenlagen i dess äldre lydelse.

4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även

efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med

nämnda stycke.

5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13

kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.

6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vattendomstolen.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964

skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och

20 §§ nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om skydd mot vattenförorening,

luftförorening, buller och andra sådana

störningar finnas bestämmelser

i miljöskyddslagen den

(nr ).

19

Finnes anledning------

I samband--------

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

§•

— länsstyrelsens tillstånd,

eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

mil jöskyddslagen.

20

Kan arbetsföretag,------

Beträffande arbetsföretag---

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

§•

---med länsstyrelsen.

---på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

miljöskyddslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

35

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas, dels att 64 § hälsovårdsstadgan den 19 december

19581 skall upphöra att gälla, dels att 38, 42, 63 och 83 §§ samt rubriken till

7 kap. stadgan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap. Om avledande av flytande 7 kap. Om särskilda åtgärder mot

orenlighet m. m.

38

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att

erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att motverka vattenförorening

inom kommunen.

42

Före påbörjandet-------

Angående skyldighet att göra anmälan

till länsstyrelsen före påbörjandet

av avloppsledning för visst

ändamål och före utsläppandet i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

av avloppsvatten av viss beskaffenhet

är särskilt stadgat.

63

Följande anläggningar och upplag

må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och

ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav

1 Senaste lydelse av 42 § se 1967:322 och av

vatten- och luftförorening m. m.

§•

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att

erforderliga och skäliga åtgärder vidtagas

för att motverka vattenförorening,

luftförorening, buller och andra

sådana störningar inom kommunen.

Tillsyn till skydd mot störningar

som avses i första stycket utövas

också av statens naturvårdsverk och

länsstyrelsen enligt miljöskyddslagen

den (nr ).

§•

för nämnden.

Angående förbud mot att utan

tillstånd av koncessionsnämnden för

miljöskydd eller föregången anmälan

till statens naturvårdsverk eller

länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten

av viss beskaffenhet i vattendrag, sjö

eller annat vattenområde eller utsläppa

eller upplägga fast avfall eller

annat fast ämne så att vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

kan förorenas är särskilt stadgat.

§•

Särskilda bestämmelser äro meddelade

om förbud mot att anlägga

eller ändra vissa slag av fabriker och

andra inrättningar utan förprövning

av koncessionsnämnden för miljö
63

§ se 1962:705.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

1. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,

3. benkvarn, 4. färgeri, 5.

färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.

kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.

anläggning för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.

livsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,

16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,

18. talgsjuderi, 19. trankokeri,

20. ugn eller annan anläggning för

röstning av arsenik- eller svavelhaltig

malm eller för bränning av virke,

virkesprodukter eller avfall därav,

impregnerade med arsenikhaltigt

bekämpningsmedel, 21. anläggning,

där cyanider användas, eller 22.

upplag av ben, sill, lump, råa hudar

eller pudrett.

83

Med dagsböter-------

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av

bestämmelserna i 59 § samt 60 §

andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;

samt

10) den som anordnar eller inrättar

anläggning eller upplag i strid

mot bestämmelserna i 63 §.

skydd, statens naturvårdsverk eller

länsstyrelsen, om hälsovårdsnämndens

medverkan vid sådan prövning

samt om verkan av tillstånd, som

meddelats efter prövning av koncessionsnämnden

för miljöskydd eller

länsstyrelsen.

§•

— och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna

i 59 § samt 60 § andra

stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 37 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

37

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Sofiero den 25 juli

1968.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Kling, Johansson,

Holmqvist, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson, Geijer, Odhnoff.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lagstiftning angående

skgdd mot miljöfarlig verksamhet och anför.

I. Inledning

I det förslag till ny jordabalk som lagberedningen avlämnade år 1960 (SOU

1960: 24—26) regleras rättsförhållanden mellan grannar i 3 kap. De föreslagna

bestämmelserna bygger i allt väsentligt på beredningens tidigare

jordabalksförslag åren 1909 och 1947. Tanken på ett koncessionssystem för

omgivningsstörande verksamhet togs upp av lagberedningen redan år 1909

och utvecklades vidare i 1947 års förslag. Lagberedningen förutsatte emellertid

att den närmare utformningen av en koncessionslagstiftning skulle utredas

särskilt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 april 1963 tillkallade

jag den 3 oktober samma år sakkunniga1 för att utreda frågan angående

utformningen av en koncessionslagstiftning beträffande grannskapsstörande

verksamhet. Jag angav därvid att utgångspunkten för de sakkunnigas arbete

borde vara en civilrättslig grannelagsreglering av i stort sett den beskaffenhet

som 3 kap. i beredningens jordabalksförslag uppvisar. De sakkunniga

antog namnet immissionssakkunniga.

Vid 1964 års vårsession väcktes i riksdagen motioner (I: 134 och II: 163)

om lagstiftning mot luftföroreningar. Motionerna utmynnade i en hemställan,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om tillsättande

av en utredning i syfte att få till stånd en lagstiftning mot luftföroreningar.

Enligt motionärerna kunde deras krav eventuellt tillgodoses

1 Lagmannen Ingemar Ulveson, tillika ordförande, direktören Albert Aronson, direktören

Ulf-Christian Bratt, byråchefen Lars-Erik Esping, professorn Kurt Grönfors, avdelningsdirektören

Sigurd Lang och professorn Hans Ronge. Experter professorn Lars Friberg och vattenrättsdomaren

Lennart Persson.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

genom att immissionssakkunniga fick utökade direktiv och utökade resurser.

Kungl. Maj :t beslöt den 9 september 1964 att utvidga immissionssakkunnigas

uppdrag till att avse en allmän utredning angående utformningen av

en lagstiftning om immissioner.

Immissionssakkunniga avlämnade i december 1966 betänkandet »Luftförorening,

buller och andra immissioner» (SOU 1966: 65). Betänkandet

innehåller bl. a. förslag till immissionslag och lag om tillsyn till skydd mot

vattenförorening, luftförorening, buller in. m. (miljötillsynslag). Förslagen

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av vattenöverdomstolen,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Nedre Norrland,

chefen för flygvapnet, försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvaltningen,

flygförvaltningen, försvarets forskningsanstalt, flygtekniska försöksanstalten,

medicinalstyrelsen, statens strålskyddsinstitut, statens institut för

folkhälsan, statens luftvårdsnämnd, statens j ärnvägar, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMH1),

byggnadsstyrelsen, luftfartsverket, kammarkollegiet, statskontoret, forskningsrådens

samarbetsdelegation, lanlbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens vatteninspektion, statens naturvårdsnämnd,

statens växtskyddsanstalt, kommerskollegium, statens vattenfallsverk,

jernkontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, expropriationsutredningen, domstolskommittén,

1960 års vägsakkunniga, utredningen rörande vägtrafikens

kostnadsansvar, företagsskatteutredningen, 1964 års naturresursutredning,

länsförvaltningsutredningen, Skogs- och lantbruksakademien, Ingeniörsvetenskapsakademien,

direktionen för handelshögskolan i Stockholm, institutet

för vatten- och luftvårdsforskning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet,

Riksförbundet för allmän hälsovård, Svenska läkaresällskapet,

Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Sveriges

advokatsamfund, Svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund,

Sveriges hantverks- och industriorganisation, Svenska företagares riksförbund,

Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Tjänstemännens

centralorganisation, Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers

centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska

arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,

Sveriges jordbrukskasseförbund, Sveriges fastighetsägareförbund,

Föreningen Sveriges häradshövdingar, Länsingenjörers förening,

Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska lcraftverksförening
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

en, Svenska elverksföreningen, Svenska gasverksföreningen, Svenska renhållningsverksföreningen,

Svenska värmeverksföreningen, Riksföreningen

mot buller, Vattenvärnet och Aktiebolaget Atomenergi.

Yttranden har därjämte inkommit från arbetsmedicinska institutet,

Sveriges kemiska industrikontor och statens konsumentråd.

Remissinstanserna har bifogat yttranden från ett stort antal myndigheter,

tjänstemän och sammanslutningar, bl. a. från vattendomstolarna,

handelskamrarna, länsingenjörerna och länsläkarna.

Med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen av immissionssakkunnigas

förslag har Kungl. Maj:t den 15 december 1967 uppdragit

åt statens naturvårdsverk att skyndsamt utreda de organisatoriska

konsekvenserna av att förlägga tillståndsprövningen i såväl immissionssom

vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket samt förfarandet i sådana

ärenden.

Naturvårdsverkets utredning redovisas i en promemoria den 20 februari

1968. Promemorian har remissbehandlats.

Yttranden har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen, statens

institut för folkhälsan, SMHI, statens planverk, kammarkollegiet, statskontoret,

statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

veteninärstyrelsen, fiskeristyrelsen, kommerskollegium, delegationen för

atomenergifrågor, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs,

Västernorrlands och Norrbottens län, domstol skommittén, naturresursutredningen,

Ingeniörsvetenskapsakademien, Svenska stadsförbundet,

Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, Svensk industriförening, Föreningen

Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Länsingenjörers förening, Vattenvärnet,

Aktiebolaget Atomenergi, LO, SACO, Statstjänstemännens riksförbund,

SAF, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunaltekniska

föreningen, Svenska teknologföreningen, Föreningen för vattenhygien och

Svenska kraftverksföreningen.

I skrivelse den 10 januari 1968 har naturvårdsverket hos Kungl. Maj :t

hemställt att vissa ändringar i 8 kap. vattenlagen måtte genomföras i samband

med den föreslagna immissionslagstiftningen. Skrivelsen har remissbehandlats.

Yttranden över framställningen har avgetts av vattenöverdomstolen, socialstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, SMHI, planverket, kammarkollegiet,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen,

kommerskollegium, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i

Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands,

Västmanlands och Västernorrlands län, naturresursutredningen, Ingeniörsvetenskapsakademien,

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska naturskyddsföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Länsingenjörers förening, Svenska vatten- och

avloppsverksföreningen, Svenska kraftverksföreningen och Vattenvärnet.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning angående skydd mot

miljöfarlig verksamhet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

41

2. Gällande rätt

Ordet immission, som härstammar från den romerska rätten, brukar användas

som en samlingsbeteckning för vissa slag av störande inverkan mellan

fastigheter. Ordet finns inte i någon svensk författning. Lagberedningen

använder ordet i motiven till jordabalksförslaget men ersätter det i den föreslagna

lagtexten med en exemplifierande uppräkning.

Någon samlad lagstiftning om immissioner finns inte i vårt land. Trots

detta har det vuxit fram en svensk immissionsrätt. Den har utvecklats efter

två principiellt olika linjer, en civilrättslig och en offentligrättslig.

2.1 Civilrättsliga regler

De civilrättsliga reglerna om immissioner utgörs av en oskriven rätt som

har utbildats i de allmänna domstolarnas praxis. I systematiskt hänseende

brukar den hänföras till grannelagsrättens område. Redan för omkring etthundra

år sedan började domstolarna att i tvister mellan enskilda utan

stöd av någon särskild lag lämna rättsskydd mot immissioner. Klara riktlinjer

för immissionsfrågornas civilrättsliga bedömning i praxis fick man

emellertid först efter det att lagberedningen lagt fram sitt jordabalksförslag

1909. I detta förslag föreskrevs bl. a. att ingen får använda sin fastighet

på sådant sätt, att granne besväras av rök, gnistor, hetta, buller, skakning,

stank eller annat dylikt utöver vad som är vanligt i orten och att

märkligt men uppkommer för honom vid nyttjandet av hans fastighet.

De senare jordabalksförslagen, som anknyter till 1909 års förslag, har

givetvis också haft stor betydelse för utformningen av rättspraxis på immissionsrättens

område. Domstolarna har även kunnat hämta ledning i den

rättsvetenskapliga litteraturen. Olika former av störningar har prövats

av domstol enligt immissionsrättsliga principer, t. ex. rök, sot, stoft, damm,

lukt, gaser, buller, skakningar, hetta och köld, psykisk inverkan genom

explosionsfara, förfulning av landskapsbilden.

I överensstämmelse med vad som uttalades i motiven till 1909 års förslag

torde gällande rätt inta den ståndpunkten att endast störningar från

en fastighet till en annan kan anses utgöra immission. Begreppet fastighet

synes emellertid därvid inte behöva fattas som liktydigt med registerfastighet.

Det behöver inte heller vara fråga om ett rättsförhållande mellan grannar.

Flera fall har förekommit i praxis, då även ägare av fastigheter, som

varit belägna ganska långt borta från den störande fastigheten, har tillerkänts

skadestånd på immissionsrättslig grund.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Parter i immissionsförhållanden är vanligen de berörda fastigheternas

ägare, men även nyttjanderättshavare har ansetts berättigade att föra talan

med anledning av intrång som de lidit i sin nyttjanderätt resp. skyldiga

att svara för immissioner som de har åstadkommit. I vad mån talan med

framgång kan föras mot ägaren i det fall att immissionen har sin grund

i nyttjanderättshavarens självständiga åtgärder är en öppen fråga.

Endast störningar med en viss varaktighet har i praxis ansetts hänförliga

till immissioner. Också störningar från tillfällig verksamhet, såsom byggnads-

och anläggningsarbeten, har dock hänförts till immissioner, när arbetena

varit av stor omfattning eller ingripande beskaffenhet och utsträckts

över en inte alltför obetydlig tid.

1909 års jordabalksförslag utgick från att immissioner inte kan helt undvikas

och att en fastighetsägare alltså måste tåla ett visst mått av olägenheter

från verksamhet på annan fastighet men i gengäld har en viss frihet

vid användningen av sin egen fastighet. Denna princip har följts i rättspraxis.

Vid avgörandet av frågor om immissioners tillåtlighet fastställer

domstolen med beaktande av sådana r ekvisit som ort svanlighet, väsentlighet,

prioritet och passivitet en s. k. toleranspunkt som störningarna inte får

överskrida. Av tillgängliga rättsfall framgår att domstolarna kan meddela

vitessanktionerade förbudsdomar. Att märka är emellertid att man i varje

fall under senare år inte synes ha meddelat förbud mot industriell verksamhet

av verkligt stor betydelse eller mot speciellt samhällsviktiga företag. Det

ligger nära till hands att sätta detta i samband med ett uttalande av lagberedningen

i motiven till 1909 års förslag om att ett obetingat genomförande

av immissionsreglerna skulle verka i hög grad förlamande för industrin och

att sådana verkningar borde förebyggas genom ett koncessionssystem. Man

skulle kunna förmoda, att domstolarna vid bedömningen av immissionsmål

så att säga byggt in en koncessionsprincip — att de inte utan stöd av skriven

lag velat medverka till att spoliera värden genom en obetingad användning

av förbudssanktionen. Att domstolarna ålägger innehavare av immitterande

anläggningar att vidta åtgärder för att nedbringa olägenheter av immissioner

är däremot relativt vanligt.

Huvuddelen av immissionsmålen torde gälla ersättning för skada som orsakats

genom immission. Ersättning utgår enligt praxis oberoende av om

vårdslöshet föreligger på den störandes sida.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

2.2 Offentligrättsliga regler

Åtgärder mot immissioner kan vidtas enligt ett flertal författningar på

olika lagstiftningsområden. Tillämpningen av dessa regler ankommer vanligen

på administrativa myndigheter.

När statsmakterna omkring mitten av 1800-talet började uppmärksamma

de problem som industriella immissioner medförde, var det naturligt att man

i första hand sökte bemästra svårigheterna genom politirättsliga föreskrifter.

Vad som trädde i förgrunden var hälsovårdssynpunkten. Hälsovårdslagstiftningen

blev därför ett verksamt medel att komma till rätta med svårigheterna.

Alltjämt finns det i hälsovårdslagstiftningen regler av grundläggande

betydelse för immissionsproblemen.

Hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) innehåller en rad materiella

bestämmelser, som går ut på att hindra att sanitär olägenhet uppkommer.

Det finns sålunda bestämmelser om olika slag av byggnader, lokaler,

inrättningar och åtgärder, t. ex. om bostäder, samlingslokaler, hotell och

pensionat, vattenförsörjning, avloppsväsende, renhållning, åtgärder mot

ohyra, råttor och möss, hållande av djur, anläggningar och upplag för industriell

verksamhet m. m. För att trygga efterlevnaden av hälsovårdsstadgans

bestämmelser får hälsovårdsnämnd ingripa med råd, förelägganden och i

sista hand förbud. I fråga om vissa slag av anläggningar och upplag för industriell

verksamhet gäller att de inte får inrättas eller anordnas eller så

ändras med avseende på utförande eller driftsätt att ökad sanitär olägenhet

kan uppkomma om inte hälsovårdsnämnden lämnat sitt tillstånd därtill.

Utöver hälsovårdsstadgan gäller lokala hälsovårdsordningar, som antas

av kommunernas fullmäktige. Vidare kan hälsovårdsnämnd för särskilda

fall meddela de föreskrifter som anses nödvändiga för att förebygga eller

undanröja sanitär olägenhet vid viss verksamhet.

På det regionala planet övervakas hälsovården av länsstyrelsen. Högsta

tillsynen över hälsovården i riket tillkommer socialstyrelsen och veterinärstyrelsen

med den fördelning mellan dem som anges i de båda ämbetsverkens

instruktioner.

Också byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr 385) och byggnadsstadgan den

30 december 1959 (nr 612) tillhandahåller flera viktiga och effektiva medel

att förebygga och minska olägenheter i form av luftförorening, buller och

andra immissioner. Vad som här träder i förgrunden är bestämmelserna om

planläggning av marks användning för bebyggelse. Några allmänna principer

förtjänar här särskilt understrykas. Sålunda får till tätbebyggelse inte

användas mark, som från sundhetssynpunkt, med hänsyn till samfärdseln,

möjligheterna att ordna vattenförsörjning och avlopp eller faran för vattenförorening

eller eljest från allmän synpunkt inte är lämpad för sådan bebyggelse.

Vidare skall områden med bebyggelse med särskilt värde från

historisk synpunkt eller från skönhetssynpunkt såvitt möjligt bevaras.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Man skiljer i byggnadslagstiftningen mellan översiktlig planläggning, som

sker genom generalplan och i vissa fall regionplan, samt detaljplanläggning

som sker genom stadsplan och byggnadsplan. Byggnadsverksamheten inom

område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan kan regleras genom

utomplansbestämmelser. Den översiktliga planeringen anger grunddragen

för markens användning för olika ändamål, såsom för tätbebyggelse, viktigare

trafikleder och andra allmänna platser, specialområden, friluftsliv

m. m. och tjänar till ledning för den efterföljande detaljplaneringen.

För städer och stadsliknande samhällen sker den närmare detaljplanläggningen

i princip genom stadsplan. Den utmärker byggnadskvarter, allmänna

platser och specialområden, såsom järnvägs- och andra trafikområden,

skydds- eller säkerhetsområden för vissa anläggningar, hamnområden

och vattenområden. Med skyddsområde avses i byggnadslagstiftningen

mark intill anläggningar som själva kräver skydd, t. ex. en sjö som används

som vattentäkt och därför måste skyddas mot föroreningar. Säkerhetsområde

är avsett för anläggningar, som medför fara av allmän art, t. ex.

elektriska starkströmsanläggningar. Vid uppgörandet av stadsplan skall

bl. a. tillses, att marken utnyttjas på ett ekonomiskt och i övrigt lämpligt

sätt, att samfärdselns och trafiksäkerhetens krav tillbörligen beaktas, att

erforderlig trygghet mot brandfara vinns samt att hänsyn tas till de fordringar

som bör uppställas från sundhets-, skönhets- och trevnadssynpunkt.

Som redan har framgått kan i generalplan eller stadsplan bestämmas, att

mark skall undantas från enskilt bebyggande för att man på så sätt skall

åstadkomma ett skydds- eller säkerhetsområde kring en viss anläggning,

t. ex. en motorväg, en flygplats, eller en atomenergianläggning. Byggnadslagen

innehåller emellertid också särskilda föreskrifter om förbud mot bebyggelse

till hinder för försvaret eller luftfarten och om förbud mot bebyggelse

i närheten av atomenergianläggningar. Enligt dessa bestämmelser

får man i närheten av befästning eller statlig flygplats eller av annan än

staten tillhörig flygplats för allmänt bruk inte företa nybyggnad eller vissa

andra åtgärder, om därigenom befästningens eller flygplatsens användning

för avsett ändamål försvåras eller eljest avsevärt men åsamkas försvaret

eller flygfarten. Länsstyrelsen kan dock medge undantag, när synnerliga

skäl föreligger. Utan länsstyrelsens medgivande får nybyggnad ej heller äga

rum inom område i närheten av atomenergianläggning, där det kan antas

föreligga risk för skadlig strålning från anläggningen. Dessutom kan länsstyrelsen

förordna att dessa förbudsföreskrifter skall äga motsvarande tilllämpning

redan när beslut har meddelats om att anlägga eller utvidga befästning

eller statlig flygplats eller tillstånd lämnats att anlägga annan

flygplats av ifrågavarande slag eller atomenergianläggning.

I byggnadsstadgan finns ett flertal regler om byggnaders yttre och inre

beskaffenhet, om ordnandet av tomt etc. Så föreskrivs exempelvis, att eldstäder

och andra anordningar för uppvärmning, rök- och ventilationslokaler,

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

sopnedkast, ledningar för gas, elektrisk ström, vatten och avlopp, bränsleförråd

och dylikt skall anordnas så, att brandfara, risk för olycksfall eller

sanitär olägenhet inte uppkommer. Byggnad skall vidare underhållas så att

brandfara, sanitär olägenhet eller vanprydnad inte uppstår. Skylt eller annan

fast anordning skall vara utförd så, att den fyller skäliga anspråk på

prydlighet och ej inverkar störande på trafiken eller för närboende. Upplag

får inte anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för olycksfall,

skymmer sikten för trafiken eller närboende, vanpryder omgivningen eller

på annat sätt vållar olägenhet av betydelse. Tomt skall hållas i vårdat skick

vare sig den tagits i anspråk eller inte.

För att möjliggöra kontroll över att byggnadsföretag inte strider mot

gällande planer och föreskrifter föreskrivs i stor utsträckning skyldighet

att söka byggnadsnämndens tillstånd — byggnadslov. Sådant tillstånd

fordras inte bara för nybyggnad utan också för åtgärder av annat slag, såsom

vissa ändringar av byggnad, inrättande av upplag in. in.

Naturvårdslagstiftningen är ett annat område där man ingripit med bestämmelser

till skydd för den yttre miljön. De inledande bestämmelserna

i naturvårdslagen den 11 december 196b (nr 822) fastslår, att naturen utgör

en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas, och ålägger var och en

att visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med naturen. Om skada på

naturen inte kan undvikas, skall skäliga åtgärder vidtas för att begränsa

eller motverka skadan. Ansvaret för naturvården vilar numera på statens

naturvårdsverk som central instans och på länsstyrelserna som regionala

instanser. Också kommunerna har ansvar för naturvården. Naturvårdslagen

fastslår nämligen att naturvården är en både statlig och kommunal

angelägenhet.

Naturvårdslagen innehåller flera materiella regler, som inskränker möjligheterna

att använda fast egendom för immitterande verksamhet. Genom

bestämmelserna om naturreservat och strandskyddsområde har länsstyrelsen

tillagts befogenhet att förbjuda nybyggnad, täktverksamhet, anläggningsarbeten

m. m. Enligt särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

fordras länsstyrelsens tillstånd till täkt av sten, grus, sand eller lera

för annat ändamål än markinnehavarens husbehov. Länsstyrelsen kan i

vissa fall ingripa även mot arbetsföretag som inte fordrar särskilt tillstånd

enligt naturvårdslagen. Lagen innehåller också särskilda bestämmelser

till skydd mot nedskräpning i naturen.

Bland de offentligrättsliga regler som är ägnade att förebygga immissioner

märks vidare bestämmelser om vissa slag av anläggningar m. in. Flera

typer av anläggningar som innebär påtagliga immissionsrisker är underkastade

en omfattande specialreglering med ändamål bl. a. att hålla dem

under kontroll i olika hänseenden. Så är fallet med flygplatser, vägtrafikanläggningar,

järnvägsanläggningar, elektriska anläggningar och atomanläggningar.

Vid sin tillkomst blir de föremål för en kvalificerad prövning

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

i administrativ ordning. Man kan säga att för dem alla förutsätts någon

form av koncession.

Ett gemensamt drag för de anläggningar som nu har nämnts är att

mark m. m. som behövs för dem kan tas i anspråk genom expropriation. Redan

vid expropriationsförfarandet iakttas bestämmelser som kan sägas syfta

till att förebygga eller minska olägenheterna från immitterande anläggningar.

Sålunda skall tillses, att ändamålet med expropriationen utan oskälig

kostnad för den exproprierande vinns med minsta olägenhet för annan. Vid

delexpropriation skall ersättning utgå för sådant intrång som härrör

från den exproprierade delens användning. Expropriationsrättens ersättningsregler

är i ett avseende generösare än de regler som tillämpas på den

oskrivna immissionsrättens område. Man upprätthåller inom expropriationsrätten

inte något krav på att olägenheten skall gå utöver en viss toleranspunkt.

Det är tillräckligt, att immissionen medför ett intrång som nedsätter

restfastighetens värde. Å andra sidan gäller den viktiga begränsningen att

som ersättningsberättigad sakägare i expropriationsmål inte godtas annan

än ägare och nyttjare av sådan fastighet som omfattas av expropriationen.

Flygplatserna indelas i allmänna flygplatser, varmed förstås sådana som

är upplåtna till allmänt bruk, och enskilda flygplatser. För inrättande och

drift av allmän flygplats fordras enligt luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr

297) tillstånd av Kungl. Maj:t, om annan än staten skall utöva driften. För

de fall då staten själv skall driva sådan flygplats har någon regel om särskild

tillståndsprövning inte ansetts behövlig, eftersom det ansetts uteslutet

att något statens organ skulle anlägga en flygplats för allmänt bruk utan att

inhämta Kungl. Maj :ts medgivande. Innan allmän flygplats tas i bruk, skall

den dessutom godkännas av luftfartsstyrelsen.

Enligt bestämmelse i luftfartslagen får tillstånd att inrätta eller driva

allmän flygplats meddelas endast om hinder inte möter av hänsyn till det

allmänna. Enligt uttalanden i lagens förarbeten innebär detta, att hänsyn

skall tas också till de kringboendes säkerhet och trevnad. Denna synpunkt

kommer till klart uttryck i flera bestämmelser i luftfartskungörelsen den

24 november 1961 (nr 558). Luftfartsstyrelsen skall sålunda vid fastställande

av de fordringar som måste vara uppfyllda för att ett område skall

godkännas som allmän flygplats inte bara beakta luftfartens intresse utan

även ta hänsyn till de kringboende och till flygplatsens inverkan på landskapsbilden.

Vidare skall luftfartsstyrelsen genom föreskrifter om underhåll

och drift av allmän flygplats förebygga, att verksamheten vid flygplatsen

genom buller eller på annat sätt utövar hälsovådligt eller störande inflytande

på omgivningen.

Den som vill inrätta eller driva enskild flygplats skall anmäla sin avsikt

till luftfartsstyrelsen senast nittio dagar innan anläggningsarbeten påbörjas

eller flygplatsen tas i bruk. Styrelsen meddelar de särskilda föreskrifter för

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

inrättandet, underhållet och driften av flygplatsen som är påkallade av

hänsyn till trafiksäkerheten eller till flygplatsens inverkan på omgivningen

och kan då sådana hänsyn kräver det förbjuda att flygplatsen anläggs eller

drivs. För militära flygplatser gäller särskilda bestämmelser, som garanterar

att inte heller sådana flygplatser av betydelse från immisionssynpunkt kan

komma till stånd utan Kungl. Majrts medgivande.

I fråga om vägtrafikanläggningar finns bestämmelser i lagen den 30 juni

1943 (nr 431) om allmänna vägar och stadgan samma dag angående behandlingen

av vissa vägfrågor (vägstadgan). Frågor om byggande av allmän

väg m. m. prövas i regel av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.

På vägväsendets område förekommer en riksplanering som vägverket handhar.

Som en allmän princip för vägbyggande gäller att väg till läge och

sträckning samt till bredd och anordning i övrigt skall byggas så, att ändamålet

med vägen utan oskälig kostnad vinns med minsta olägenhet och intrång

för annan. Samma princip återfinns i expropriationslagen den 12 maj

1917 (nr 189) och i lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar.

Innan väg byggs, skall alltid arbetsplan för vägen upprättas. Därvid skall

särskilt iakttas att onödigt intrång för fastighet undviks och att nödig hänsyn

tas till befintlig och blivande bebyggelse utmed vägen. Den normala

ordningen är att planen utställs för granskning, med angivande av viss tid

inom vilken anmärkningar kan framställas, och att frågan om fastställelse

sedan ankommer på vägverket. I vissa fall skall frågan hänskjutas till

Kungl. Maj:t. När arbetsplan för väg har fastställts genom lagakraftägande

beslut, kan vägföretaget sägas vara koncessionerat.

Mark för allmän väg kan tas i anspråk — förutom genom expropriation —

med stöd av bestämmelserna om vägrätt i allmänna väglagen. Vägrätt karakteriseras

som en till tiden obegränsad nyttjanderätt som upphör endast om

vägen indras. För vägrätt utgår ersättning efter i princip samma grunder

som vid expropriation. Fastighetsägaren är sålunda berättigad till ersättning

av väghållaren både för upplåtelse av mark till väg och för annat intrång

som orsakas av vägens byggande och begagnande, om det inte avtalats eller

uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Motsvarande rätt till

ersättning för intrång tillkommer innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till fastigheten. Om vägs framdragande över fastigheten

föranleder synnerligt men vid nyttjandet av fastigheten eller viss del därav,

är ägaren berättigad fordra, att fastigheten eller delen löses. Till intrång som

orsakas av vägens begagnande är otvivelaktigt att hänföra bullerstörningar,

luftföroreningar och annat besvär från trafik på vägen. Det finns alltså

möjlighet för fastighetsägare att med stöd av väglagen få ersättning för sådana

störningar. Den viktiga begränsningen gäller dock att endast ägare

och nyttjare av sådan fastighet som fått avstå mark till vägen anses berättigad

att framställa anspråk enligt dessa regler.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Enligt bestämmelse i lagen om allmänna vägar får byggnad inte uppföras

på närmare avstånd än tolv meter från vägbanas mitt. Avståndet kan

genom föreskrift av länsstyrelsen ökas till 30 meter. Vägsakkunniga har

föreslagit att avstånden ökas till 12 resp. 50 meter från vägområdet (SOU

1968: 17 s. 17). Bestämmelsen i väglagen har tillkommit av hänsyn till trafiksäkerheten

men tillgodoser även sanitära intressen, t. ex. genom att hålla

bostadsbebyggelse på ett visst avstånd från bullrande trafik. Sådana störningar

i form av buller, luftförorening, ljus m. m. som kan förekomma från

en väganläggning kräver ofta ett större byggnadsfritt område än 30 meter,

om olägenheter för närliggande bebyggelse skall undvikas. Till ledning vid

planläggning för motorvägar har rekommenderats byggnadsfria avstånd,

s. k. frizoner. Skapandet av sådana frizoner medför stora kostnader för

det allmänna i form av marklösen och intrångsersättningar.

Järnväg för allmän trafik förutsätter för sin tillkomst ett av Kungl. Maj :t

meddelat beslut, över enskild järnväg utövar vägverket viss kontroll, som

i första hand är inriktad på att trygga trafiksäkerheten men som också

torde ha betydelse som medel att förebygga och undanröja störningar från

anläggningen. Regler av intresse från immissionssynpunkt ges vidare i

lagen den 12 mars 1886 (nr 7 s. 1) angående ansvarighet för skada i följd av

järnvägs drift.

De elektriska störningarna reglerades i lag redan genom lagen den 27

juni 1902 (nr 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

som efter betydande ändringar fortfarande gäller. Nyligen har

emellertid ellagstiftningsutredningen lagt fram förslag till ny lagstiftning

i ämnet (SOU 1966: 39) och förslag till lagstiftning om radiostörningar

(SOU 1966:22). 1902 års lag innehåller regler om koncession. För framdragande

av elektrisk starkströmsledning fordras tillstånd av Kungl.

Maj :t eller den Kungl. Maj :t bemyndigar, dvs. i regel av kommerskollegium.

Tillstånd kan ges i form av linjekoncession eller områdeskoncession

och meddelas för viss tid. Därvid kan föreskrivas sådana villkor för

anläggningens utförande och nyttjande som av säkerhetsskäl eller eljest är

påkallade från allmän synpunkt. Sådana villkor torde i och för sig kunna

avse immissionsförebyggande åtgärder. Lagen innehåller bestämmelser om

åtgärder mot inverkan av elektrisk ström och ersättning för skada genom

sådan inverkan. Reglerna är av intresse från immissionssynpunkt. Bl. a.

träffar man här på det förhållandet att prioriteten uttryckligen tillerkänns

betydelse i immissionssammanhang.

Atomanläggningarna, som kan ge upphov till en immission av mycket

speciell och ytterst farligt slag, nämligen den joniserande strålningen, har

blivit föremål för en omfattande lagstiftning. Enligt atomenergilagen den

1 juni 1956 (nr 306) föreligger tillståndstvång för den som vill förvärva,

inneha, överlåta, bearbeta eller eljest ta befattning med uran, plutonium

eller annat ämne, som används som atombränsle i atomreaktor, eller för
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ening vari sådant ämne ingår. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer. Sådant tillstånd fordras också för att

uppföra, inneha eller driva atomreaktor eller anläggning för bearbetning

av ämne som nyss angetts. Tillstånd kan förenas med villkor som påkallas

av säkerhetsskäl, t. ex. föreskrift att atomreaktor skall ligga på visst avstånd

från närmaste tätbebyggelse. Delegationen för atomenergifrågor utövar

tillsyn i fråga om efterlevnaden av lagens regler.

Enligt strålskyddslagen den H mars 1958 (nr 110) fordras tillstånd av

statens strålskyddsinstitut för att bedriva radiologiskt arbete. Sådant tillstånd

kan meddelas generellt för viss yrkesgrupp eller för vissa inrättningar,

institutioner eller företag. Tillstånd enligt strålskyddslagen fordras inte

för vad som omfattas av tillstånd enligt atomenergilagen. Också strålskyddsinstitutet

kan i samband med tillstånd meddela särskilda föreskrifter som

fordras för strålskyddet och kan även senare, när det är påkallat, uppställa

nya eller ändrade villkor eller föreskrifter eller helt återkalla meddelat

tillstånd.

I atomansvarighetslagen den 8 mars 1968 (nr 45) regleras frågor om ersättning

för atomskada. Sådan skada som orsakas genom atomolycka i atomanläggning

skall enligt huvudregeln ersättas av innehavaren av anläggningen.

Ersättningsansvaret är i princip strikt och begränsat till vissa i lagen

angivna belopp. I sista hand skyddas de skadelidande genom statsgaranti.

Risken för immissioner i form av joniserande strålning torde med hänsyn

till den reglering och övervakning som finns på området kunna betraktas

som ganska ringa. Enligt den tekniska sakkunskapen föreligger inte heller

någon stor risk för omfattande olyckshändelser i samband med driften av

atomanläggningar. Det finns emellertid en beredskapslag som träder i tilllämpning,

om radioaktiva ämnen från atomanläggning skulle spridas i sådan

mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda allmänheten, nämligen

lagen den 3 juni 1960 (nr 331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar

in. m. Det är främst länsstyrelserna som har att sörja för att behövliga

åtgärder vidtas.

Även inom andra lagstiftningsområden än de nu berörda finns regler, som

är utformade med tanke på bl. a. förorenings- och bullerproblem. Här kan

erinras om de bestämmelser som finns i vägtrafikförordningen, allmänna

ordningsstadgan, lokala ordningsstadgan och hamnordningar.

2.3. Regler om skydd mot vattenförorening

I detta avsnitt behandlas den särskilda lagstiftning som har funnits på

vattenvårdens område sedan början av 1940-talet. De huvudsakliga bestämmelserna

finns i 8 kap. vattenlagen. Där skiljer man mellan två typer av

avloppsvatten, nämligen kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Till

kloakvatten hänförs spillvatten och flytande orenlighet från bostäder och

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

verksamhet som inte är att hänföra till industriell rörelse, medan industriellt

avloppsvatten utgörs av spillvatten och flytande orenlighet från sådan rörelse.

I princip råder betydligt strängare bestämmelser beträffande det senare

slaget av avloppsvatten än i fråga om det förra. Lagen förbjuder i princip

inte utsläpp av kloakvatten, även om det orsakar förorening. Den som

avleder kloak vattnet är emellertid skyldig att vidta de åtgärder till motverkande

av förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet

och förhållandena i övrigt kan anses påkallade från allmän synpunkt.

Efter lagändringar år 1956 gäller att utsläpp av kloakvatten i regel inte får

ske utan föregående slamavskiljning (låggradig rening). Vidare råder förbud

mot att avleda ett par från föroreningssynpunkt särskilt farliga typer av

kloakvatten, om det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Efter ytterligare

skärpning av bestämmelserna år 1964 gäller förbud mot att i recipient

som utnyttjas för vattenförsörjning släppa ut kloakvatten som kan medföra

att smitta sprids eller som kan vara farligt på annat sätt från hälsosynpunkt.

I fråga om industriellt avloppsvatten är bestämmelserna avfattade som

ett principiellt förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet av någon betydelse

från allmän eller enskild synpunkt. Från förbudet görs dock undantag

för det fall att föroreningens förebyggande »prövas kräva åtgärder, som ej

skäligen kunna fordras». Bestämmelsernas reella innebörd är därför att

förorening genom industriellt avloppsvatten kan tillåtas äga rum, under

förutsättning att företagaren vidtar alla de förebyggande åtgärder som prövas

skäliga med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Fråga

om tillstånd till utsläpp prövas av vattendomstol i första instans.

Även om vattendomstolen skulle finna att reningsåtgärder inte skäligen

kan krävas, får domstolen inte tillåta utsläppet, om detta skulle medföra att

fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller att eljest allmänna

intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t kan dock, efter

hemställan av vattendomstolen, medge dispens med hänsyn till fabrikens

betydelse för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Reglerna om åtgärder mot vattenförorening vilar på grundtanken att den

som avleder avloppsvatten i första hand själv skall bedöma vilka åtgärder

som fordras mot förorening och handla därefter. Han kan själv genom ansökan

till vattendomstol få prövat under vilka villkor utsläppet får ske.

Såväl det allmänna som enskilda sakägare kan instämma förorenaren till

vattendomstol med talan om förbud mot att utsläppa avloppsvatten eller om

skyldighet att vidta reningsåtgärder.

När det gäller industriellt avloppsvatten har i stor utsträckning föreskrivits

förprövningsskyldighet — koncessionstvång — för ägare av industriella

anläggningar. Genom 8 kap. 38 § fjärde stycket vattenlagen har Kungl. Maj :t

bemyndigats att meddela förbud mot att, innan frågan om åtgärder till motverkande

av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen, anlägga vissa

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

slag av fabriker eller andra industriella anläggningar. Med stöd härav har i en

särskild kungörelse, den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november

1956 (nr 583), räknats upp ett antal fabriker och andra inrättningar, som

inte får anläggas, innan avloppsfrågan har behandlats av vattendomstolen.

Bland de förprövningsskyldiga industrianläggningarna märks anrikningsverk,

cellulosafabrik, sockerfabrik, slakteri, oljeraffinaderi samt fabrik eller

inrättning med radioaktivt avloppsvatten. Beträffande vissa andra uppräknade

industrier, vilkas avloppsvatten ansetts vara av något lägre farlighetsgrad

än de nyss angivna, gäller enligt förprövningskungörelsen att de inte

får anläggas utan att i god tid dessförinnan anmälan gjorts till länsstyrelsen.

Beträffande både kloakvatten och industriellt avloppsvatten gäller att om

föroreningen orsakar olägenhet av någon betydelse ersättning skall utgå,

såvida inte olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på

orten. Skadeståndsregeln ansluter nära till den oskrivna grannelagsrättens

regler. Kan ersättningen lämpligen uppskattas på förhand, skall det ske, om

det påfordras från någondera sidan. Det vanligaste är emellertid att ersättningsfrågan

inte aktualiseras förrän erfarenhet har vunnits av företagets

verkningar. Talan om ersättning kan då väckas genom stämning till vattendomstolen.

Ersättningsskyldighet kan föreligga även om vattendomstolen

finner att åtgärder mot föroreningen inte skäligen kan krävas och alltså tilllåter

ett förorenande av recipienten.

Avloppsföretag kommer vanligen under vattendomstolens prövning genom

ansökan av den som släpper ut eller avser att släppa ut avloppsvattnet. Av

vattendomstol meddelat tillstånd är i princip gällande mot envar för framtiden.

Med hänsyn bl. a. till vanskligheten att i förväg bedöma föroreningsverkningarna

lämnar vattenlagen emellertid vissa möjligheter att ompröva

villkor som fastställts i tillståndsbeslut.

När vattendomstolen prövar frågor om åtgärder mot vattenförorening

skall den beakta alla slag av olägenheter som kan uppkomma, också sanitära

sådana. Därvid har vattendomstolen att följa inte bara vattenlagens

regler utan också de ytterligare föreskrifter som kan vara tillämpliga enligt

hälsovårdsstadgan eller andra hälsovårdsförfattningar. Hälsovårdsnämnderna

har emellertid möjlighet och plikt att ingripa också mot vattenförorening.

Den kollision mellan vattendomstols och hälsovårdsnämnds avgöranden

som kan uppkomma löses i vattenlagen så att vattendomstols

avgörande har företräde. Vattendomstol kan ändra hälsovårdsnämnds

beslut i både skärpande och mildrande riktning. Å andra sidan kan hälsovårdsmyndighet

i princip inte föreskriva något som avviker från vattendomstols

beslut. Från sistnämnda regel finns dock ett undantag som innebär

att vattendomstolens beslut inte hindrar länsstyrelsen att meddela föreskrifter

som föranleds av särskilda omständigheter. Tanken bakom bestämmelsen

är att länsstyrelsen skall kunna meddela provisoriska föreskrifter

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

när extraordinära förhållanden påkallar ett snabbt ingripande för att t. ex.

motverka hälsorisker.

När bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening tillkom, gjordes

inget undantag för redan befintliga avloppsanläggningar. Likaså är de

genom 1956 års lagändring skärpta reglerna gällande också när utsläpp

av avloppsvatten redan pågick vid reglernas ikraftträdande. Det allmänna

eller skadelidande sakägare kan alltså föra talan mot anläggning som släpper

ut avloppsvatten oavsett hur länge utsläppet har pågått. Lagstiftaren

har dock förutsatt att när villkoren för företaget prövas rimlig hänsyn skall

tas till att anläggningen tillkommit vid en tid då föroreningsfrågan allmänt

ej beaktades tillräckligt.

För kontroll och tillsyn på vattenvårdens område finns särskilda organ.

Den centrala tillsynen åvilar naturvårdsverket. Länsstyrelserna har den

fortlöpande tillsynen. Det legislativa underlaget för tillsynsverksamheten

utgörs av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag,

sjöar och andra vattenområden. Tillsynsorganen har befogenhet att meddela

råd och anvisningar angående åtgärder mot vattenförorening. Länsstyrelsen

kan meddela föreläggande om förbud eller åtgärder för att motverka

vattenförorening. Naturvårdsverket har dessutom möjlighet att föra talan

vid vattendomstol mot förorenare.

Bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen avser endast ytvattentillgångar. I

fråga om grundvatten finns särskilda regler i 2 kap. 42—68 §§ vattenlagen.

Dessa avser bl. a. frågor om förbud, tillåtlighetsprövning och koncessionstvång.

I dessa delar är reglerna av samma allmänna typ som motsvarande

regler i 8 kap. vattenlagen. Av särskilt intresse från vattenförorenings- och

immissionssynpunkt är bestämmelserna om skydd för grundvattentillgångar.

Dessa bestämmelser skärptes väsentligt år 1964. I stora drag innebär

de följande.

Till en början fastslås en allmän aktsamhetsnorm. Den skall iakttas

när man utför åtgärd som kan inverka menligt på grundvattentillgång.

Åsidosätts skälig aktsamhet, kan länsstyrelsen ingripa med förelägganden.

Länsstyrelserna har också andra befogenheter. För att trygga vattenförsörjningen

inom tätbebyggelse kan länsstyrelsen sålunda fastställa skyddsområde

omkring en grundvattentillgång och fastställa föreskrifter om vilka

åtgärder som skall vidtas inom ett sådant område för att skydda grundvattnet.

Föreskrifterna kan inte gå längre än vad markägarna är skyldiga

tåla utan ersättning. Om det behövs längre gående skydd, kan vattendomstol

på ansökan av vattentäktens ägare lägga servitut på fastigheter i grundvattentäktens

närhet.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

53

3. Tidigare reformförslag m. m.

Tanken på att lagstiftningsvägen komma till rätta med vissa immissionsproblem

är av gammalt datum. Redan i ett av sundhetskommittén år 1859

avgivet betänkande förordades efter utländskt mönster ett system med förprövning

och kontroll av särskilt uppräknade »för helsan menliga hanteringar»,

med andra ord ett koncessionssystem. Enligt detta förslag skulle

magistraten och länsstyrelsen vara koncessionsmyndigheter. Betänkandet

kom att delvis ligga till grund vid utarbetandet av 1874 års hälsovårdsstadga,

som var den första i sitt slag. Det förordade koncessionssystemet

genomfördes emellertid inte.

Efter flera framställningar i riksdagen i början av 1900-talet fick den s. k.

dikningslagskommittén i uppdrag att verkställa utredning om åtgärder för

att förebygga vatten- och luftföroreningar. 1915 avlämnade kommittén ett

betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m.

Kommittén förklarade sig ha funnit, att frågan om åtgärder mot vattenförorening

och frågan om åtgärder mot förorening av luften ägde sådant

inbördes sammanhang att båda frågorna borde behandlas i ett gemensamt

lagförslag.

Kommittén ansåg, att ett generellt förbud mot förorening av luft och

vatten var otänkbart i fråga om industriella anläggningar. För industrins

fortbestånd måste sådan förorening i viss mån tolereras, men i allmänhetens

intresse måste tillses att föroreningen i varje särskilt fall inte blev

större eller svårare än omständigheterna nödvändiggjorde. I lag borde därför

påbjudas, att inom rimliga gränser alla till buds stående anordningar

och säkerhetsfrågor skulle vidtas för att förebygga eller inskränka förorening.

Genom opartisk myndighet borde fastslås, inom vilka gränser förorening

fick äga rum. Om en industriell anläggning trots iakttagande av

föreskrivna anordningar medförde så stora olägenheter att den skadelidande

inte enligt grannelagsrättens allmänna grunder kunde anses skyldig att

utan vidare tåla dem, behövde driften inte nödvändigtvis förbjudas. Mot

erläggande av skadestånd borde anläggningens innehavare ändå kunna få

rätt att behålla anläggningen. Endast i yttersta nödfall borde driften förbjudas.

Kommitténs förslag utmynnade i koncessionstvång för vissa industriella

anläggningar. Vidare föreslog kommittén att en särskild myndighet

— vatteninspektionen — skulle inrättas för att ta hand om frågor som

gällde vatten- och luftförorening. Dikningslagskommitténs förslag ledde

emellertid inte till någon lagstiftning. En bidragande orsak härtill torde

ha varit den dyrbara förvaltningsapparat som förslaget förutsatte.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Efter förslag av särskilda sakkunniga, som tillkallats år 1936, genomfördes

däremot 1939 och 1941 vissa regler till skydd för grundvatten resp.

för ytvatten. De sakkunniga hade också vidtagit förberedande åtgärder för

utredning om luftförorening. Utredningen i denna del fullföljdes emellertid

inte.

I 1960 års jordabalksförslag har 3 kap. rubriken »Om rättsförhållanden

mellan grannar». Kapitlet inleds med en allmän regel om att var och en är

skyldig att vid utnyttjande av sin eller annans fasta egendom ta skälig hänsyn

till granne. Enligt motiven åsyftas här i första hand fastigheter som

gränsar till A^arandra, men regeln är avsedd att tillämpas i fråga om alla

fastigheter i sådant grannskap att åtgärder som Aådtas på endera kan inverka

på den andra.

Enligt den grundläggande regeln för gränsen mellan tillåtna och otillåtna

immissioner skall ingen få nyttja fast egendom på sådant sätt att granne

utsätts för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt

utöver vad i orten är eller kan påräknas bli vanligt, om inte besväret

ändå bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga

förhållanden eller till dess ringa betydelse. Ortsrmnligheten tillmäts alltså

stor vikt men får inte avgörande betydelse för en immissions tillåtlighet.

Sålunda är en immission som går utöver det ortsvanliga tillåten, om den bör

tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden

eller om den är av ringa betydelse. Lagberedningen tillmäter också prioriteten

och passiviteten betydelse, särskilt den senare, som i Aissa fall ges

samma A^erkningar som en koncession. Reglerna om koncession är utformade

som en möjlighet att söka koncession för den som vill trygga sig för opåräknade

rättsanspråk men inte som något koncessionstvång. Reglerna skyddar

framför allt industriidkare mot krav på att Aerksamheten skall nedläggas.

Ersättning för skada och olägenhet genom immission utgår enligt lagberedningen

oberoende av visad vårdslöshet från den störandes sida.

Enligt det utkast till lag om grannelagskoncession, som är intaget i lagberedningens

betänkande 1947, skall för koncessionsfrågornas handläggning

inrättas en särskild, för hela riket gemensam nämnd, som i fråga om

arbetsuppgifter och annat i mycket påminner om en domstol. Att fastighets

användning inte orsakar större besvär än granne är skyldig att tåla enligt

jordabalksförslaget är principiellt en förutsättning för meddelande av koncession.

Saknas denna förutsättning, skall koncessionsmyndigheten prÖA’a,

om bristen kan avhjälpas genom lämplig åtgärd. Kan det ske, skall tillstånd

meddelas under villkor att åtgärden vidtas. I annat fall skall ansökningen

i princip avslås.

Vid remissbehandlingen av lagberedningens förslag till reglering av iinmissionsproblemen

utsattes förslaget för stark kritik på flera grundläggande

punkter. Särskilt framhölls, att det numera framstår som en samhällsuppgift

att vaka över att det inte förekommer immissioner som medför ska
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

de verkningar av betydelse och att det inte kan anses tillfredsställande att,

i enlighet med lagberedningens intentioner, begränsa en lagstiftning om

immissioner till att i huvudsak avse en reglering enskilda emellan.

Flygbullerutredningen, som tillkallades 1956 för att behandla de problem

av olika slag som uppkommit och kunde beräknas uppkomma genom flygbuller,

avlämnade 1961 betänkandet »Flygbuller som samhällsproblem»

(SOU 1961: 25).

Betänkandet innehåller förslag till riktlinjer för den sanitära bedömningen

av flygbullret. Frågan om den rättsliga behandlingen av skador genom

flygplatsbuller måste enligt utredningen lösas tillsammans med övriga frågor

om s. k. storimmissioner. Utredningen har därför avstått från att framlägga

ett eget definitivt förslag till reform i detta avseende och föreslår i

stället att frågan tas upp till behandling gemensamt med behandlingen av

störningar på grund av storimmissioner över huvud. Utredningen utvecklar

emellertid närmare sina synpunkter på en rättslig reglering av flygplatsbullrets

problem. Till en början konstateras, att gällande immissionsregler, särskilt

vad angår förbudssanktionen, inte är avpassade för att komma till rätta

med så omfattande grannskapsstörningar som flygplatsbullret ej minst i

jetåldern kan medföra. En särskild administrativ reglering av flygplatsimmissionerna

framstår för utredningen som önskvärd. Utredningen uttalar

sig för ett koncessionssystem och betonar att ett koncessionsförfarande förutsätter

tillgång till allsidig sakkunskap för bedömning av de komplicerade

problem som kan uppkomma. Vidare förordar utredningen att det snäva expropriationsrättsliga

sakägarbegreppet överges. Samtliga intressenter som

kan beräknas bli störda utöver ett visst mått bör få tillfälle att begära ersättning

i ett sammanhang, oavsett om de stördas fastigheter tagits i anspråk

för flygplatsändamål. Som expropriationsgrund bör vidare tas upp en

rätt att vid expropriation för flygplatsändamål expropriera fastighet enbart

för att undanröja otillåtligt flygbuller, även om marken i och för sig inte behöver

tas i anspråk för själva flygplatsen.

I riksdagen har frågorna om luftförorening, vattenförorening och buller

ofta behandlats, särskilt under de senaste åren. I ett stort antal motioner har

krävts åtgärder av olika slag i syfte att få till stånd bättre förhållanden. När

det gäller luftförorening och buller har särskilt framhållits behovet av lagstiftning.

För att motverka ytterligare förorening av sjöar och vattendrag

har krävts att nu gällande regler skärps. Man har pekat på de ökade tekniska

möjligheter till effektivare reningsåtgärder för avloppsvatten som numera

står till buds. Vidare har yrkanden framställts om ökad forskning, planering

och övervakning på miljövårdens område.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

4. Förslagens huvudinnehåll

4.1 Immissionssakkunnigas förslag

Immissionssakkunniga har gjort en allmän utredning om utformningen

av en lagstiftning om immissioner, dvs. sådana omgivningsstörningar i form

av luftförorening, buller, skakning, strålning och annat liknande som uppkommer

vid användning av fast egendom. De har vidare utrett hur man

lämpligen skall kunna skapa en rationell ordning för prövning av immissionsfrågor.

Utanför uppdraget faller flera viktiga sidor av miljövårdsproblemen,

bl. a. frågorna om vattenförorening, frågorna om störningar från

lösa saker (t. ex. problem om motorfordons konstruktion och användning)

samt frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att

förebygga immissionsrisker. De lösningar som immissionssakkunniga förordar

är emellertid sådana att de blir av betydelse också på dessa områden.

De sakkunniga har utformat de materiella reglerna om immissioner i

nära anslutning till vattenlagstiftningens bestämmelser om vattenförorening.

I övrigt har förslagen, som innehåller både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler, utformats så att de tillgodoser behovet av aktiv offentlig

medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under

kontroll. Som grundläggande led i det föreslagna kontrollsystemet ingår

dels regler om koncessionsplikt och annan obligatorisk förprövning beträffande

immitterande anläggningar, dels regler om fortlöpande offentlig tillsyn

till skydd mot luftförorening, buller m. m.

I organisatoriskt hänseende bygger förslaget på att naturvårdsverket och

länsstyrelserna skall vara verksamma som expertorgan på hela miljövårdens

område, alltså även få hand om bl. a. bullerfrågor, och nära samarbeta med

organen för samhällsplanering. Vidare föreslår de sakkunniga att vattendomstolarna

skall vara koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt behöriga

domstolar i immissionsmål. Såväl frågor om tillstånd som frågor om

skadestånd skall alltså handläggas vid vattendomstol. I viktiga hänseenden

har bestämmelserna om vattenförorening samordnats med reglerna om immissioner.

Sålunda föreslås en gemensam förprövningsordning och en gemensam

tillsynsordning. Därigenom får man till stånd en helhetsbedömning

av företag som medför störningar i mer än ett hänseende, t. ex. förorenar

både vatten och luft. I några fall föreslår de sakkunniga ändringar i vattenlagstiftningen

för att få en samordning med lösningar som de sakkunniga

anser behövliga på immissionsområdet. Viktigast i detta hänseende är de

ändringar som avser att göra förprövningsordningen effektivare och snabbare.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Huvudbestämmelserna om immissioner sammanförs i ett förslag till immissionslag.

Immissionsbegreppet bestäms så, att immission skall ha sitt

upphov i användning av fast egendom och innebära att omgivningen utsätts

för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning, strålning

eller annat dylikt. Reglerna blir tillämpliga på användning av de mest

skilda slag, såsom industriföretag, upplag, jordbruk, trafikanläggningar.

Bestämmelser om immitterande användning som finns i t. ex. hälsovårds-,

byggnads- och naturvårdslagstiftning blir gällande vid sidan av immissionslagen.

För att enskild skall kunna uppträda som sakägare och föra

talan med anledning av immission fordras det, att han genom äganderätt,

nyttjanderätt eller annan särskild rätt har anknytning till fast egendom,

som kan utsättas för olägenhet genom immissionen.

Ett generellt förbud mot immissioner kan enligt de sakkunnigas mening

uppenbarligen inte komma i fråga. I stället fastslår de sakkunniga den

grundläggande principen att immissioner skall förebyggas så långt detta

är praktiskt möjligt. Huvudregeln har formen av en positiv bestämmelse

om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast egendom för

ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam för att förebygga

att immission uppkommer. Enligt förslaget skall det i sådant hänseende

åligga honom alt vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått

som skäligen kan fordras. Denna allmänt hållna regel, som lämnar

stort utrymme för en fri skälighetsbedömning, kompletteras med andra bestämmelser

och för särskilt farliga fall med förbudsregler.

Om någon vill få prövat under vilka villkor han får använda fast egendom,

kan han hos vattendomstol söka tillstånd till användningen. Ett beslut

om tillstånd innebär en garanti för att den verksamhet som är föremål

för tillståndet inte behöver upphöra på den grund att den orsakar immission.

Den som orsakar olägenhet av någon betydelse genom immission blir skyldig

att ersätta skadan i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn

till förhållandena i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga

förhållanden. Ersättning utgår oberoende av culpa och oberoende av

om tillstånd lämnats till användningen.

De sakkunnigas förslag till miljötillsynslag är avsedd att ersätta 1956 års

lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Förslaget

bygger i flera hänseenden på samma principer som gällande tillsynslag. I

första hand skall man alltså söka få rättelse på frivillig väg. Den centrala

tillsynsmyndigheten har i sista hand möjlighet att väcka talan vid vattendomstol

om åtgärder eller förbud.

Enligt bemyndigande som skrivits in i immissionslagen och vattenlagen

utfärdas förprövningsbestämmelser av Kungl. Maj :t. Den förprövningskungörelse

som de sakkunniga föreslår och som bygger på 1956 års kungörelse

om förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförore
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning m. m. föreskriver prövningsskyldighet i någon form för ett stort antal

fabriker och inrättningar. Bestämmelserna är gemensamma för vattenförorenande

och immitterande företag.

4.2 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket föreslår ett system för prövning av immissionsfrågor

som helt skiljer sig från den lösning som immissionssakkunniga förordar.

Utgångspunkten är att prövningsordningen bör vara densamma för ärenden

om vattenförorening och ärenden om immissioner. Enligt naturvårdsverkets

uppfattning är den avvägning som måste göras vid beslut om tillstånd till

företag som kan medföra vattenförorening eller immission uppenbarligen

inte av judiciell natur. Tillståndsgivningen måste grundas på allmänna bedömanden

av ekonomisk och teknisk art. Den bör därför ankomma på administrativ

myndighet. För att man skall få enhetlighet vid tillståndsgivningen

bör prövningen ligga på central myndighet. Naturvårdsverket

framhåller bl. a. att verket har tillgång till teknisk expertis och har överblick

över alla de förhållanden som kan inverka på koncessionsprövningen

och föreslår att prövningen förläggs till verket. Prövningen av ersättningsfrågor

bör dock även i fortsättningen anförtros åt domstol.

4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

I fråga om vattenvårdslagstiftningen framför naturvårdsverket önskemål

om ett flertal ändringar, som huvudsakligen går i skärpande riktning. Sålunda

förordar verket att den skillnad som i nuvarande tillåtlighetsregler

görs mellan kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas. Bestämmelsen

i 8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen angående avledande av

avloppsvatten, varigenom kan uppkomma fara för spridning av smitta eller

eljest våda från hälsosynpunkt bör med hänsyn till de möjligheter som numera

står till buds att välja en från miljövårdssynpunkt lämplig recipient

avse inte blott smittofara utan också andra miljövårdssynpunkter av större

betydelse. Förbud bör införas mot att släppa ut föroreningsämne, som kan

hållas inne till rimlig kostnad, även om besvärande olägenheter inte kan

konstateras. Nu gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanläggningar,

urin från djurstall, vassle och galvaniskt bad bör vidmakthållas

och ges formen av absoluta förbud med viss dispensmöjlighet. Naturvårdsverket

efterlyser mera förpliktande bestämmelser för att få till stånd en

samordnad planering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde. Den

nuvarande regeln i 8 kap. 37 § vattenlagen om befogenhet för Kungl. Maj:t

att med hänsyn till djur- eller växtvärld eller eljest från naturskyddssynpunkt

förbjuda all förorening genom industriellt avloppsvatten inom visst

område bör enligt naturvårdsverket tillgodose också andra vitala intressen än

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dem som nu anges, såsom vattentäkt och friluftsliv, och omfatta alla slag av

avloppsvatten. I fråga om förprövningsbestämmelserna förordar naturvårdsverket

koncessionsplikt för avloppsutsläpp från större tätorter och för utsläpp

av avloppsvatten från industri i samhälles avloppsnät. Vidare föreslår

naturvårdsverket att vattenvårdslagstiftningen utvidgas till att avse vissa

företag som nu faller helt eller delvis utanför, såsom muddring, tippning,

sandsugning och vattenreglering.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5. Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden

5.1 Allmän bakgrund till förslagen

5.1.1. Immissionssakkunniga

I skilda avsnitt av de sakkunnigas betänkande belyses behovet av lagstiftning

mot bakgrunden av den nuvarande och väntade luftföroreningsoch

bullersituationen i landet.

Beträffande luftföroreningar framhålls att mätningar av i första hand

svaveldioxid och sot har utförts under senare år i flera svenska städer,

bl. a. Stockholm, Göteborg och Västerås. Luktproblem och andra luftföroreningar

har studerats också vid vissa industrianläggningar. Sammanfattningsvis

uttalas att luftföroreningssituationen i Sverige är bättre än i

många andra högindustrialiserade länder men att den särskilt i de större

tätortsområdena försämras fortlöpande. I Stockholm och Göteborg överskrider

svaveldioxidhalterna redan den gräns som medicinsk sakkunskap

anser rekommendabel. Luktstörningar synes i vårt land vara ett allvarligare

problem än i många andra länder.

Förekomsten av bullerstörningar i vårt land är enligt de sakkunniga

ofullständigt kartlagd. Undersökningar på viktiga delområden har dock

skett, t. ex. i fråga om flygbullret och vägtrafik- och bostadsbuller. Vidare

redovisas en utredning som verkställts på initiativ av en särskild arbetsgrupp

med representanter för skilda forskningsområden. De sakkunniga

kommer till den slutsatsen att en stor del av befolkningen i dagens samhälle

störs genom buller och att bullerproblemen sanolikt rör fler människor än

luftföroreningsproblemen. Resultatet av undersökningarna ger enligt de

sakkunniga en klar anvisning om att bullerproblemen i betydande utsträckning

är knutna till trafiken, såväl vägtrafiken som luftfarten.

I fråga om framtidsperspektiven återges ett antal yttranden som infordrats

från organisationer på den industriella och kommunala sidan samt från

statens vatteninspektion. Allmänt understryks att utvecklingen går mot

en koncentrering av företagen till större enheter och färre driftsplatser.

Som exempel nämns anläggningar för uppvärmning av bostadsområden och

för sopbränning och annan förstöring av avfall. På den skogsindustriella

sidan räknar man med en väsentlig utbyggnad och nybyggnad inom de

södra delarna av landet med företagsenheter av betydande storlek och en

kombination av olika verksamhetsgrenar. Antalet mejerier och andelsslakterier

beräknas nedgå starkt till följd av att verksamheten koncentreras till

ett fåtal större anläggningar. I vatteninspektionens yttrande framhålls bl. a.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

att den strukturrationalisering som pågår inom stora delar av industrin

kan medföra koncentration till så stora enheter att utsläppen, trots alla

tänkbara tekniska åtgärder, blir så omfattande att olägenheter inte kan

undvikas. En sådan tendens märks inom cellulosaindustrin och den petrokemiska

industrin. Inspektionen betonar samtidigt att befintliga industrier

och anläggningar erbjuder de mest svårlösta problemen.

De sakkunniga anlägger själva följande allmänna synpunkter.

På senare tid har man i de flesta länder blivit alltmer medveten om de

faror för människorna och deras miljö som följer med att befolkningen

ökar och koncentreras till tätorter, industrin byggs ut och läggs om till nya

produktionsformer, energiförbrukningen mångdubblas, trafikapparaten

sväller och samhället även i övrigt snabbt förändras. Det gäller här faror

och problem av skilda slag. Till de mera uppmärksammade hör frågorna om

vatten- och luftförorening, buller och andra liknande störningar. De problem

som gör sig gällande på dessa områden rör många människor nära och måste

angripas från skilda utgångspunkter, bl. a. medicinska, sociala, tekniska och

ekonomiska. De medför också, att lagstiftningen och rättstillämpningen

ställs inför besvärliga avvägningar och avgöranden. De rättsliga frågorna

har helt naturligt lösts på skilda sätt i olika länder. Men lösningarna visar

också upp gemensamma drag. Under de senaste åren har man utomlands

särskilt haft intresset riktat på att åstadkomma en effektiv luftvårdslagstiftning.

I flera länder, bl. a. England, Frankrike, Norge och Västtyskland,

har man nyligen fått viktiga tillskott till reglerna på detta område. Samtidigt

finns en klar tendens att bullerfrågorna tilldrar sig ökat intresse som samhällsproblem.

Även här har lagstiftaren varit verksam, exempelvis i England

och Schweiz. Både luftförorenings- och bullerproblemen har för övrigt

också tagits upp till behandling på ett internationellt plan. Av särskilt

intresse från lagstiftningssynpunkt är det arbete som har bedrivits i Europarådets

regi.

Enligt de sakkunnigas mening kan det inte anses tillfredsställande att —

som lagberedningen föreslagit — begränsa lagstiftningen till att i huvudsak

avse en reglering enskilda emellan. Det är en samhällsuppgift att vaka över

att det inte förekommer immissioner som medför allmänna skadeverkningar

av någon betydelse.

Vad som här träder i förgrunden är uppkomsten av verkligt stora immissionsfall,

som sträcker sina verkningar över vidsträckta områden med

många enskilda sakägare. Det finns exempel på luftförorenande anläggningar

— både redan uppförda och blott planerade — som kan beräknas

sprida förorening över ganska många kommuner, kanske t. o. m. i olika län.

Indirekt kan negativa verkningar inträda även därutöver. Den trakt som

direkt berörs framstår måhända som det naturliga rekreationsområdet för

befolkningen i städer på ganska långt avstånd därifrån.

Jämförbara fall förekommer också på bullerområdet. Visserligen har im
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

missionerna där knappast lika stor verkningskrets som i de största luftföroreningsfallen.

Bullret från en flygplats kan dock beröra mycket betydande

delar av flygplatsens omgivning. Även andra trafikanläggningar kan

ge upphov till vad man har skäl att beteckna som storinnnission, t. ex.

en modern motorväg som dras fram genom tätbebyggelse.

Emellertid ger sig också en annan tendens till känna. Det är inte bara så,

att immissionerna från stora anläggningar ökar i verkningsgrad och omfattning

och att antalet stora anläggningar stiger i anslutning till den allmänna

utvecklingen mot större företagsenheter. Strukturförändringarna

inom näringslivet och befolkningsomflyttningen mellan olika landsdelar

innebär samtidigt, att bebyggelse, industri, trafikanläggningar etc. alltmer

koncentreras till vissa regioner av vårt land — till storstadsområdena och

landets övriga expansiva områden. Detta medför i och för sig uppenbara

risker från immissionssynpunkt.

En tendens som förtjänar särskilt uppmärksammas är att det för städerna

alltmer framstår som en kommunal uppgift att ordna värme- och

varmvattenförsörjningen inom tätbebyggda områden. Utvecklingen går mot

att vi där i stället för många små uppvärmningsenheter får stora värmecentraler,

drivna i kommunal regi eller av särskilda samfälligheter. Denna

utveckling bör bli till fördel från luftföroreningssynpunkt, om den hålls

under lämplig offentlig kontroll.

De sakkunniga framhåller att lösningarna av problemen måste sökas efter

flera olika linjer och nämner bl. a. samhälls- och bebyggelseplaneringen.

Hur viktig denna sida av saken än är, kan den dock inte lösa mer än en del

av problemen. Det är sålunda omöjligt att på planstadiet förutse hur utvecklingen

kommer att gestalta sig i avgörande detaljer, t. ex. i fråga om en

speciell anläggnings farlighetsgrad från immissionssynpunkt, möjligheterna

att motverka immission genom tekniska anordningar etc.

De sakkunnigas slutsats blir att en modern immissionslagstiftning har

stora uppgifter att fylla och att en grundläggande tanke vid dess utformning

måste vara att tillgodose behovet av en aktiv offentlig medverkan i arbetet

med att lösa immissionsproblemen och hålla dem under rättslig kontroll.

Samtidigt framhåller de sakkunniga att lagstiftningsfrågan är förenad

med betydande organisatoriska problem.

5.1.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Behovet av en rättslig reglering av immissionsfrågorna understryks av

flera remissinstanser, däribland vattenöverdomstolen, byggnadsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, naturvårdsnämnden, flera länsstyrelser, advokatsamfundet,

teknologföreningen, TCO, SACO och Aktiebolaget Atomenergi.

Vattenöverdomstolen framhåller sålunda att den fortgående strukturrationaliseringen

inom näringslivet och koncentrationen av befolkningen till

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

allt större tätorter kan medföra allvarliga faror för den framtida livsmiljön

i landet och att det därför är angeläget att åtgärder snarast vidtas för att

så långt som möjligt undanröja eller åtminstone begränsa dessa faror.

Byggnadsstyrelsen uttalar att det från de synpunkter styrelsen har att

företräda är angeläget med en rättslig reglering av hithörande problem,

särskilt beträffande storimmissionerna. Hur effektivt planering och byggnadsnormering

än arbetar kommer det enligt styrelsen alltid att kvarstå

vissa problem som faller utanför ramen härför och kräver lagstiftning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar att den betydande befolkningstillväxten

i städer och tätorter, den fortsatta industriella utbyggnaden

och utvecklingen på kommunikationsområdet med utbyggnad av

flygplatser och motorvägar på senare år i allt högre grad har accentuerat

behovet av en allmän lagstiftning på immissionsområdet. Utvecklingen

medför att ett effektivt rättsskydd mot immissioner inte kan erhållas inom

grannelagsrättens snäva ram. Det fordras en reglering av offentligrättslig

natur som möjliggör en fortlöpande tillsyn från det allmännas sida.

Att samhällets utveckling ökat angelägenheten av lagstiftning framhåller

också länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län. Den förra anför att

den reglering av hithörande problem som kommit till uttryck inom byggnads-,

hälsovårds-, naturvårds- och vattenlagstiftningen inte är så utformad

att den tillgodoser dagens krav på lösningar av konfliktsituationer och avvägningsfrågor

av varierande art vare sig från allmän eller enskild synpunkt.

En lagstiftning i ämnet med både offentligrättsliga och civilrättsliga

regler är därför påkallad.

Naturvårdsnämnden finner det uppenbart att en modern immissionslagstiftning

har stora uppgifter att fylla vid sidan av de betydelsefulla insatser

som sker i samband med samhälls- och bebyggelseplanering.

Växtskyddsanstalten har genom insyn i de ofta komplicerade problem

som uppstår i samband med immissionsbetingade vegetationsskador fått

ett starkt intryck av att en rättslig reglering av immissionsfrågorna är av

nöden.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån anser det uppenbart att skärpta lagstiftningsåtgärder

mot immissioner måste komma till stånd. Teknologföreningen

menar att immissionerna, särskilt luftförorening och buller, blivit ett så

allvarligt samhällsproblem att lagstiftning på området är ofrånkomlig.

överståthållarämbetet uppger att ämbetet bl. a. i sin plangranskande verksamhet

har kunnat iaktta immissionsfrågornas alltmer ökade betydelse.

Speciellt har därvid buller från vägar och industrier samt luftföroreningsfrågorna

vållat bekymmer inom Stockholmsområdet. Även om den översiktliga

planeringen ger inte oväsentliga möjligheter till immissionsförebyggande

verksamhet måste konstateras att ökade resurser och maktmedel

fordras. Hur effektivt planeringen än arbetar, kvarstår problem som

antingen inte kan förutses eller också faller utanför planeringens räckvidd.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Det är främst för dessa fall en lagstiftning krävs. Liknande synpunkter

anförs av länsstyrelsen i Stockholms län.

Aktiebolaget Atomenergi understryker behovet av eu lagstiftning som leder

till likformig bedömning av immissioner orsakade av utsläpp såväl i

vatten som i luft.

I flera remissvar framhålls att behovet av en modern immissionslagstiftning

på ett klart sätt redovisats i betänkandet.

En avvikande mening om behovet av lagstiftning på området framförs av

lantbruksförbundet, som tvivlar på nyttan av en lagreglering av immissionsfrågorna

utöver vad som ligger i själva koncessionsidén. Allmänna principregleringar

innebär, menar förbundet, strängt taget ingenting annat än att

man i generella regler söker sammanfatta de normer domstolspraxis följer.

Detta betyder att man begränsar det fria skön som domstolarna ofrånkomligen

måste ha i dessa starkt varierande fall. Man riskerar alltså att binda

domstolarna och göra rättstillämpningen stel och eftersläpande. Skall en

lagstiftning genomföras på immissionsområdet, tillstyrker förbundet emellertid

att så sker enligt principerna i immissionssakkunnigas förslag.

5.1.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

Inledningsvis erinrar naturvårdsverket om att bestämmelserna om vattenförorening

i 8 kap. vattenlagen skärpts 1956 och 1964. Skärpningarna har

verkat positivt. I betydande omfattning har reningsåtgärder vidtagits.

Kraven på reningsgrad har höjts väsentligt. Avvägningen mellan ekonomiska

krav och vattenvårdens behov har emellertid länge utfallit till nackdel

för vattenvården. Ett betydande saneringsbehov kvarstår därför. Bebyggelsens

koncentration till tätorter och till stora tätortsregioner, industrins

snabba expansion och det starkt ökade behovet av fritidsområden

medför vidare högre fordringar på reningsåtgärder för att minska den

utsläppta mängden organisk substans och smittoförande organismer. Ökade

insikter om riskerna av olika giftämnen har dessutom visat på åtskilliga nya

problem.

Naturvårdsverket finner det numera uppenbart att miljöförstöringen på

sikt leder till ekonomiska förluster som sannolikt — även om de är svåra

att mäta — i de flesta fall överstiger de besparingar som man gör på kort

sikt om miljövården eftersätts. De efter hand ändrade förutsättningarna för

vattenvårdens bedrivande och de ökade finansiella och tekniska möjligheterna

att föra en mer aktiv miljövårdspolitik motiverar enligt naturvårdsverkets

mening en översyn av nuvarande lagstiftning. Härtill kommer att

det på åtskilliga punkter framkommit särskilda behov att överväga ändrade

eller kompletterande bestämmelser.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

65

5.1.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Remissinstanserna är ense med naturvårdsverket om att en översyn av

vattenvårdslagstiftningen är påkallad. I allmänhet understryker man att

reglerna behöver skärpas. Vattenöverdomstolen framhåller att domstolen

i skilda sammanhang mot bakgrund av erfarenheter inom vattenrättskipningen

påpekat behovet av ett bättre skydd för våra vatten. Vad domstolen

sålunda vid olika tillfällen uttalat stämmer helt överens med grundsyftet

i naturvårdsverkets framställning. Socialstyrelsen uttalar att skyddet för

våra sjöar och vattendrag i dagens läge inte är tillräckligt och att gällande

bestämmelser därför bör bringas i bättre överensstämmelse med nutida

mil j övårdskrav.

Länsingenjörers förening anför att samhällsutvecklingen under senare

tid i stor utsträckning har präglats av en omfattande bebyggelsekoncentration

till tätortsregioner, medan industrins utveckling gått mot större enheter

med ökade föroreningsrisker som följd. Samtidigt har behovet av

orörd natur och inte minst rena vatten för friluftsliv och rekreation blivit

uppenbart för alla. Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att

med rimliga kostnader sammanföra avloppsvatten från stora områden och

därigenom möjliggöra att känsliga och värdefulla vatten kan befrias från

förorening. Sådana regionala lösningar av avloppsfrågan främjar även

en långtgående och rationell behandling av avloppsvatten. Den omfattande

vattenvårdsplanering som för närvarande bedrivs i landet siktar ofta på sådana

storlösningar av föroreningsproblemen. Föreningen framhåller emellertid

att vattenlagstiftningens nuvarande utformning i flera avseenden inte

synes väl lämpad för vattenvårdsåtgärder i större sammanhang. Det föreligger

exempelvis svårigheter att med vattenlagens hjälp hindra utsläpp av

kloakvatten i vattenområde som skall bevaras för fritidsaktiviteter som bad

och fiske. Att återställa vattendrag som redanär starkt belastade med avloppsvatten

från befintliga industrier medför också svåra problem. Enligt föreningen

är en modernisering av vattenlagstiftningen därför angelägen från

vattenvårdssynpunkt.

Också länsstyrelsen i Hallands län samt stadsförbundet och kommunförbundet

anser att en modernisering av vattenvårdslagstiftningen framstår

som alltmer angelägen mot bakgrunden av den pågående samhällsutvecklingen.

Med hänsyn till den explosiva utvecklingen på vattenskadefronten måste

man enligt naturskyddsföreningen kräva långt gående åtgärder till vattnens

skydd med skärpning av föreskrifterna om utsläpp och om ingripande mot

underlåtenhet att följa bestämmelserna.

Några remissinstanser påpekar att åtskilligt redan uträttats och kan uträttas

inom ramen för gällande lagstiftning. Vatten- och avloppsverksföreningen

erinrar om den mycket snabba utbyggnad av kommunala renings
3

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 2S

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

verk som ägt rum under mer än ett decennium och som innebär att vårt land

internationellt sett ligger väl framme i fråga om rening av kommunalt avloppsvatten.

Detta innebär inte att föreningen motsätter sig den intensifiering

av kommunernas vattenvårdsåtgärder som är skäliga och rimliga. Också

Ingeniörsvetenskapsakademien, som helt instämmer i de principer som

kommer till uttryck i naturvårdsverkets förslag, framhåller att flera av de

konkreta syftena bör kunna nås inom ramen för gällande lagstiftning.

Vattenvärnet framhåller att även om en tidsenlig lag är aldrig så väl utformad,

kräver den en konsekvent tillämpning för att ge rätt effekt. Också

Länsingenjörers förening framhåller att omarbetning och skärpning av vattenlagstiftningen

inte ensam torde kunna åstadkomma tillfredsställande förhållanden

på vattenvårdsområdet. Härför behövs även en ökad tillsynsverksamhet.

Ett liknande uttalande görs av länsstyrelsen i Hallands län.

5.2. Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

5.2.1. Immissionssakkunniga

Den enskildes möjligheter att effektivt bevaka sina intressen i kampen

mot immissioner har på grund av utvecklingen uppenbarligen minskats.

Både i fråga om de stora immissionsfallen och när det gäller de många små

immissionskällorna, som genom bebyggelsekoncentrationen får en stor sammanlagd

negativ effekt, är den enskildes möjligheter att påverka förhållandena

begränsade. Det kan därför inte längre komma i fråga att i princip

överlämna åt de enskilda sakägarna att ta initiativ till åtgärder mot immissionerna.

I stället måste man i första hand bygga på insatser från det allmännas

sida. Detta innebär att det behövs både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler. Reglerna måste utformas så att de gör det möjligt för det

allmänna att aktivt medverka i arbetet med att lösa immissionsproblemen

och att utöva rättslig kontroll. Som viktiga led i kontrollsystemet bör ingå

både regler om obligatorisk förprövning av stora immissionsfall och en ordning

för fortlöpande offentlig tillsyn som inte är begränsad till de stora fallen.

En lagstiftning på immissionsrättens område måste enligt de sakkunniga

kunna tillgodose vitt skilda intressen, både allmänna och enskilda, och ge

ledning för lösning av intressemotsättningar. Vad som behövs är en allmänt

hållen lagstiftning, som kan kompletteras med föreskrifter som meddelas

i annan ordning. Behovet av flexibilitet hos reglerna måste tillgodoses.

Bestämmelserna måste kunna tillämpas både på små fall av mera alldaglig

art och på stora komplicerade fall. De bör om möjligt ha en sådan utformning

att man fortlöpande kan beakta utvecklingen inom forskning, teknik

och ekonomi. Det är enligt de sakkunniga omöjligt att utforma regelsystemet

så att det ger klara lösningar i alla dessa hänseenden. Om systemet inte

s. 67 Kontrollera mot PDF

67

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

skall bli alltför invecklat och utförligt, måste det vara enkelt och schematiskt

och reglerna bygga på klara ändamålsöverväganden, som utvecklas i

lagstiftningens motiv.

Det måste enligt de sakkunniga vara en fördel både för industrin och från

allmän synpunkt att få en helhetsbedömning av samtliga olägenheter från

en viss verksamhet. Med tanke på det nära samband som råder mellan vatten-

och luftförorening framstår en sådan helhetsbedömning som nödvändig.

De sakkunniga har därför utformat de materiella reglerna om immissioner

i nära anslutning till vattenlagens regler om vattenförorening. Förslaget innebär

vidare att man får en gemensam koncessionsordning och en gemensam

ordning för prövning av rättsfrågor på dessa områden.

Det kunde med de utgångspunkter de sakkunniga sålunda har ligga nära

till hands att arbeta in immissionsreglerna i vattenlagen. Av flera skäl har

detta inte ansetts möjligt. Bl. a. framhålls att immissionsområdet uppvisar

åtskilliga särproblem som gör det nödvändigt att utforma de grundläggande

materiella reglerna om immissioner på ett sätt som avviker från vattenvårdslagstiftningen.

De sakkunniga har därför funnit det mest ändamålsenligt

att föreslå en särskild immissionslag, som i princip fullständigt reglerar

immissionsfrågorna men som i vissa stycken hänvisar till vattenlagens

bestämmelser.

Som underlag för en ny tillsynsordning har de sakkunniga utarbetat förslag

till lag om tillsyn till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller

m. m. (miljötillsynslag). Förslaget bygger i stort på 1956 års tillsynslag. Den

grundläggande skillnaden är att tillsynen inriktas på att motverka inte bara

vattenförorening utan också luftförorening, buller och andra sådana störningar,

som innebär fara för allmänna intressen på den yttre miljövårdens

område.

Utgångspunkten för de sakkunnigas förslag till förprövningsbestämmelser,

gemensamma för vattenförorenande och immitterande företag, har varit

gällande regler på vattenvårdens område, nämligen 1956 års kungörelse om

förprövning rörande åtgärder till motverkande av vattenförorening m. m.

Förslaget innebär en väsentlig omläggning av dessa regler.

Det förslag som de sakkunniga har lagt fram innebär emellertid infe

någon samlad lösning på miljövårdslagstiftningens område. Frågor om vattenförorening

regleras liksom tidigare i vattenlagen. Vidare har de sakkunniga,

i överensstämmelse med direktiven, begränsat sin utredning till

att avse sådana störningar som uppkommer genom användning av fast egendom,

en begränsning som kan sägas ligga i själva immissionsbegreppet.

Utanför ramen för utredningen faller alltså flera viktiga sidor av miljövårdsproblemen,

bl. a. frågorna om störningar från annan egendom än fast

egendom, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och användning samt

frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga

immissionsrisker. De sakkunniga har funnit att en sådan ordning

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

leder till en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor. I detta

sammanhang bör dock särskilt framhållas, att de organisatoriska lösningar

som samtidigt är aktuella kommer att få verkningar över hela miljövårdsområdet.

Den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde begränsas vidare

av att i immissionsbegreppet ligger ett krav på att det skall röra sig om

varaktiga störningar. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet är av

så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck i lagtexten.

I allmänhet torde det inte innebära någon svårighet att bedöma, om en

störning kan anses varaktig eller ej. De anordningar som vidtas för den

störande användningen lämnar oftast klart besked på den punkten. Om

man uppför en anläggning eller startar en verksamhet, sker det vanligen

i syfte att fortsätta driften tills vidare. Ibland kan emellertid tveksamma

fall uppkomma. Särskilt torde de hänföra sig till husbyggnadsarbeten och

andra arbeten med att inrätta en anläggning, t. ex. en väg, en bro, en tunnel.

Redan enligt gällande rätt torde störningar från sådana företag hänföras

till immissioner, när arbetet är av stor omfattning och pågår under

en inte obetydlig tid. Denna praxis bör alltjämt kunna ge viss ledning.

I övrigt bör rättstillämpningen här få utrymme för en viss frihet i bedömningen.

De sakkunniga framhåller också, att varaktighetsrekvisitet inte

förutsätter att störningen skall fortgå lång tid utan avbrott. Även störningar

som återkommer med vissa mellanrum kan uppfylla varaktighetskravet,

t. ex. bullerstörningar från ett skjutfält eller från sprängningar i ett stenbrott.

Slutligen har de sakkunniga begränsat lagstiftningens tillämpningsområde

genom att i lagen införa ett sakägarbegrepp. Sakägare på grund av immission

är enligt förslaget ägare till fast egendom, som kan utsättas för olägenhet

genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt berörs. Enligt de

sakkunnigas uppfattning krävs det en precisering av frågan vem som

äger föra kärandetalan i mål om åtgärd mot immitterande användning.

En immission kan — i motsats till grävningsskador och flertalet andra

grannskapsstörningar — medföra personlig olägenhet och allmän förmögenhetsförlust

för en mycket vid och obestämd krets av människor. Det

bör uppenbarligen inte komma i fråga att var och en som tillhör denna

krets skall kunna uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.

Härför bör liksom hittills krävas, att vederbörande har viss rättslig anknytning

till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.

Den för immissionslagens del nödvändiga preciseringen av sakägarbegreppet

bör enligt de sakkunnigas mening ha formen av uttryckliga regler.

Preciseringen är avsedd att på en viktig punkt klarlägga själva immissionsbegreppet

och får därmed återverkningar också på ersättningsområdet. Den

rättsliga anknytningen till fast egendom skall avse egendom som kan ut
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sättas för olägenhet genom immissionen. Det räcker alltså att risk för olägenhet

föreligger. Sådan risk torde ofta föreligga, så snart egendomen är

— eller kan påräknas bli — utsatt för immissionen.

5.2.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Många remissinstanser uttalar sin tillfredsställelse med att lagförslagen

till skillnad från lagberedningens förslag innefattar både offentligrättsliga

och civilrättsliga regler och att förslagen utformats så att de tillgodoser

behovet av aktiv offentlig kontroll. Bland dessa remissinstanser märks

vattenöverdomstolen, hovrätten för Nedre Norrland, fortifikationsförvaltningen,

luftvårdsnämnden, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

statens vattenfallsverk, flera länsstyrelser, institutet för vattenoch

luftvårdsforskning, advokatsamfundet, industriföreningen, lantbruksförbundet,

försäkringsbolagens riksförbund och LO.

Industriföreningen uttrycker saken så att de civilrättsliga reglerna för

rättsförhållandet mellan grannar visserligen är av stor vikt men att de

offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande för möjligheterna att på

ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt kunna lösa immissionsproblemen.

Överståthållarämbetet hyser den uppfattningen att det snarast

är en samhällsuppgift att handha de immissionsbekämpande åtgärderna och

ser därför med tillfredsställelse att immissionssakkunniga numera fört över

frågans tyngdpunkt från det privaträttsliga planet till det offentligrättsliga.

På liknande sätt uttalar sig LO. Länsstyrelsen i Västmanlands län menar,

att det från alla synpunkter måste te sig angelägnare att söka hindra uppkomsten

av immissioner eller reducera verkningarna av dem än att koncentrera

sig enbart på att lösa ersättningsfrågorna när immissioner vållar

skada för annan. Den förebyggande offentligrättsliga kontrollen och verksamheten

inom detta område blir därmed av största vikt.

Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att obligatorisk förprövning av

större immissionsfall och fortlöpande tillsyn bör ingå som viktiga moment

i den offentliga kontrollen. Det system för den offentliga kontrollen som

de sakkunniga föreslagit innebär enligt hovrätten för Nedre Norrland en

ändamålsenlig samordning av den rättsliga behandlingen av vattenföroreningar

och immissioner.

Häradshövdingeföreningen anser, att det från systematisk synpunkt hade

varit av värde att ha de rent civilrättsliga immissionsreglerna samlade i

jordabalkens kapitel om grannelagsrätt. Med den föreslagna inriktningen

av lagstiftningen — som föreningen finner riktig — torde dock en sådan

lösning vara mindre lämplig. De privaträttsliga och allmänna intressena

i immissionsfrågor har enligt föreningen sådant samband att en reglering

synes böra ske i en gemensam lag. Föreningen delar alltså den uppfattning

i detta hänseende som ligger till grund för förslaget. Hovrätten över Skåne

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

och Blekinge ifrågasätter däremot lämpligheten av att bryta ut immissionsreglerna

ur jordabalken och sammanföra dem med övriga immissionsregler.

Hovrätten framhåller, att de allmänna åtgärderna mot immissioner är

långt viktigare än de konflikter av mera alldagligt slag som kan uppkomma

mellan grannar. Trots detta kan det enligt hovrättens mening diskuteras

om förslaget i tillbörlig grad beaktar de senare. Visserligen är det önskvärt

med enhetliga bestämmelser om immissioner, men det kan finnas anledning

framhålla, att problemen med nödvändighet är helt andra vid en konflikt

mellan grannar än vid immissioner från en industriell anläggning, vilka

inverkar inom ett större område. Enligt hovrättens mening finns det skäl

att undersöka om inte lämpligen lagberedningens förslag i huvudsak bör

genomföras, dock med uteslutande av vad detta innehåller om rätt att använda

fast egendom på ett störande sätt efter tillstånd eller på grund av

grannes passivitet under viss tid. Till en särskild immissionslag skulle då

hänföras endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud och tillstånd.

Den allmänt hållna utformningen av tillåtlighetsreglerna som de sakkunniga

föreslagit godtas i allmänhet av remissinstanserna. Behovet av flexibilitet

betonas i flera remissyttranden.

Ett stort antal remissinstanser är kritiska mot att de sakkunnigas uppdrag

begränsats till att avse störningar som kommer från fast egendom.

Länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Örebro, Kopparbergs

och Jämtlands län anser det beklagligt att lagstiftningen på detta sätt

begränsats och förutsätter att övriga immissionsproblem snarast blir föremål

för utredning och lagstiftning. Det framhålls som särskilt angeläget

att komma till rätta med störningar från motorfordonstrafiken och användningen

av eldningsoljor. Statens vattenfallsverk uttalar, att immissionsproblemen

kan bemästras bara under förutsättning att även de viktiga delar

av luftförorenings- och bullerproblemen, som fallit utanför de sakkunnigas

uppdrag, blir föremål för lagstiftning och dessutom de övervakande myndigheterna

får tillräckliga resurser för att effektivt kunna fullgöra sina

uppgifter. Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att immissionslagen

och miljötillsynslagen kommer att utgöra ett betydelsefullt bidrag till

effektivisering av miljövården i landet, men menar att man inom en nära

framtid inte kan undvara en samlad lagtext som upptar alla föroreningar

i luft, vatten, jord, organismer etc. Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet

ställer sig tveksamma till att i den lagstiftning som här avses endast berörs

immissioner från fast egendom. Uppträdande skadeeffekter är ofta summationseffekter,

vid vilka ej blott de av den föreslagna immissionslagen omfattade

objekten utan även mobila enheter spelar en betydande roll. Eftersom

det dessutom ofta rör sig om tröskeleffekter — dvs. skadeverkningar uppkommer

först sedan en viss, ej sällan skarpt definierad gräns uppnåtts

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

resp. överskridits — måste en samordning av immissionsbekämpningen

gentemot olika objekt te sig ytterst angelägen. Teknologföreningen ger uttryck

åt liknande tankegångar. Genom begränsningen till fast egendom angriper

man bara den del av ett stort komplex som kanske är lättast att kontrollera

och som från mänsklig exponeringssynpunkt sannolikt betyder

minst, åtminstone i tätort. Den ökade störning, som den alltmer urbaniserade

befolkningen utsätts för, härrör framför allt från en sammanlagring av

ett mycket stort antal immissioner från ett ökande antal emittenter av låg

källstyrka. Bland de viktigaste av dessa är motorismens andelar och bullret

i tätorterna.

Skogs- och lantbruksakademien framhåller, att problemen med de synnerligen

allvarliga miljöstörningarna från motorfordon snarast måste följas

upp. Det råder enligt akademien inte minsta tvekan om att avgaserna från

bilarna är en av de verkligt stora störningarna inom tätbebyggelsen och att

kraftåtgärder i form av forskning och lagstiftning snarast måste vidtas.

Kooperativa förbundet anser att störningarna från motorfordon f. n. är en

företeelse som är av större betydelse och svårare att komma till rätta med

än de industriella utsläppen. Förbundet är dock medvetet om att statsmakterna

uppmärksammat denna problemställning och understryker vikten

av snabba åtgärder. Anmärkningar mot begränsningen till fast egendom

framförs också av naturskyddsföreningen, kommunal-tekniska föreningen,

lantbruksförbundet, TCO och SACO. SACO anser dock att man av praktiska

skäl måste godta att den fasta egendomen behandlas för sig.

Direktionen för handelshögskolan i Stockholm, som anser att immissionsfrågorna

behöver utredas ytterligare, finner det lämpligt att frågorna

därvid tas upp utan exklusiv anknytning till störningar vid nyttjande av

fast egendom. Länsstyrelsen i Kopparbergs län säger sig väl förstå svårigheterna

att åstadkomma en även till lös egendom utvidgad immissionslag.

Länsstyrelsen anser emellertid att myndigheterna inte kan få effektiva möjligheter

att komma tillrätta med det allt allvarligare samhällsproblem som

immissionerna utgör förrän en samlad lösning av frågorna rörande vattenoch

luftföroreningar samt bullerstörningar och andra immissioner erhålls.

De immissionsproblem som hänger samman med användningen av lös egendom

måste därför snarast utredas.

Det finns emellertid också remissinstanser som gillar att förslaget begränsats

till störningar från fast egendom. Länsstyrelsen i Blekinge län anser

sålunda starka skäl tala för att de fastighetsbundna störningarna nu

bryts ut ur sitt större sammanhang, nämligen motverkande av immissioner

i allmänhet, men länsstyrelsen är angelägen att framhålla nödvändigheten

av en förstärkt samhällelig reaktion mot allmänskadliga störningar även när

sådana förekommer utan bindning till fast egendom. Enligt lantmäteristyrelsen

behöver den gjorda uppdelningen av problemen, där störningar från fast

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1069

egendom kommit att behandlas före vissa andra lika väsentliga spörsmål,

inte vara till nackdel för en framgångsrik, fullständig behandling av luftförorenings-

och bullerproblemen. Mot bakgrund av föreliggande problem

främst beträffande befarade storimmissioner både från industrier och trafikanläggningar

framstår det som angeläget att skyndsamma åtgärder vidtas

inom det föreliggande betänkandets ämnesområde.

Kommerskollegium framhåller i likhet med handelskamrarna i Stockholm

och Malmö, att det är viktigt att den blivande lagstiftningens begränsning

till immissioner inte leder till att de föroreningskällor som kan nås genom

lagstiftningen drabbas av ett ansvar för störningar som inte står i rimligt

förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar. Kännedomen

om förekommande immissioner, deras art, utbredning och verkan är för

närvarande otvivelaktigt ofullständig. Särskilt på luftföroreningarnas område

kan denna bristande kännedom medföra att industrin påläggs kostnader

som rätteligen bör belasta i huvudsak t. ex. motorfordonstrafiken.

Också inom den ifrågasatta lagstiftningens ram kan svårigheter av detta

slag anmäla sig. Sålunda torde bl. a. den från luftföroreningssynpunkt så

besvärande oljeeldningen i tätortsregionerna vara svåråtkomlig med den

föreslagna lagstiftningen, eftersom föroreningskällorna är spridda på många

små enheter. Industrin är däremot lättare angripbar, möjligen —- såsom

handelskammaren i Stockholm framhåller — på grund av egna forskningsinsatser.

Inte minst med hänsyn till risken för snedbelastning av här antytt

slag men även rent allmänt vill kollegium understryka de sakkunnigas

uppfattning om forskningens betydelse för utvecklingen av reglerna och

rättstillämpningen på immissionsområdet samt betydelsen av att forskningens

resultat snabbt kan tillgodogöras av lagstiftare och tillämpande

myndigheter. Uppgifter som härvid synes angelägna är de av Stockholms

handelskammare anvisade, nämligen inventering av förekommande immissioner,

deras art, utbredning och verkan, samt en analys av de olika intressen,

som en rättslig reglering av immissionerna åsyftar att skydda, ävensom

skapandet av regler som befordrar snabb kommunikation mellan forskning

och de för miljövården ansvariga myndigheterna.

Övre Norrbggdens vattendomstol anser att det hade varit naturligare att

låta lagreglerna direkt ta fasta på de aktuella störningskällorna än att låta

anknytningen till fast egendom utgöra det primära.

Den samordning av bestämmelserna om vattenförorening och reglerna

om immissioner, som de sakkunniga föreslagit, vinner — med ett fåtal

undantag — remissinstansernas gillande.

Vattenöver domstolen anser att den föreslagna samordningen är ändamålsenlig

såväl materiellt som i organisatoriskt avseende och framhåller att

den möjliggör en önskvärd helhetsbedömning av vattenförorenande och immitterande

anläggningar. Även advokatsamfundet framhåller värdet av att

man genom den föreslagna utformningen av immissionsreglerna kan få till

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stånd en enhetlig bedömning av vatten- och luftföroreningar. Byggnadsstyrelsen

anser att den föreslagna samordningen, som utgör en av grunprinciperna

för den nya lagstiftningen, är väl motiverad och lämplig.

Till förslaget i denna del ansluter sig vidare kammarkollegiet, statens vattenfallsverk,

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län.

Länsstyrelsen i Hallands län är däremot i viss mån kritisk till förslaget.

Åtskilliga regler i vattenlagen motsvarar inte de anspråk som i dagens samhälle

ställs på en lagstiftning rörande vattenvård. En effektiv immissionslagstiftning

borde därför ha getts en helt annan utformning än det framlagda

förslaget. Det torde dock vara ett starkt önskemål att anknyta immissionslagstiftningen

till vattenlagstiftningen. Bl. a. behovet av en enhetlig

bedömning i vattenvårds- och luftvårdsfrågor talar härför. När frågan om

ett företags tillåtlighet bedöms från luftvårds- och vattenvårdssynpunkter

samtidigt, kan den sålunda komma i ett helt annat läge än när endast

endera av dessa synpunkter beaktas. Med hänsyn härtill och då lagstiftningsfrågan

måste betraktas som angelägen, tillstyrker länsstyrelsen att

det nu presenterade förslaget till immissionslag genomförs. Länsstyrelsen

förutsätter emellertid att en modernisering av vattenlagen och i samband

därmed även en översyn av immissionslagen snarast kommer till stånd.

Naturvårdsnämnden framhåller i likhet med länsstyrelsen att vattenlagstiftningen

i stora delar måste anses föråldrad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Älvsborgs och Örebro

län samt flera länsingenjörer anser, att det hade varit önskvärt med en helt

integrerad immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen

om vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Enligt länsstyrelsen

i Örebro län bör det övervägas om inte en kompletterande utredning bör

ske i detta avseende.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att allt som berör miljövården helst

bör samlas i en och samma lagstiftning. Skulle det exempelvis, frågar sig

länsstyrelsen, ha varit omöjligt att ur byggnadslagen, naturvårdslagen och

vattenlagen extrahera vad som rör miljövården och sedan försöka baka in

detta i lagförslaget. Detta skulle ha kunnat medföra större effektivitet i

handläggningen av miljövårdsärenden och i de administrativa organen.

Dubbelarbete skulle ha kunnat hindras och vidare torde kompetensen mellan

olika miljövårdsorgan lättare ha kunnat urskiljas. Fornminneslagstiftningen

och den lagstiftning som berör kulturhistoriskt värdefulla miljöer

är närbesläktade områden och hade även den bort tas med i detta sammanhang.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller, att immissionslagstiftningen

och vattenvårdslagstiftningen kommer att bli splittrade på ett flertal

lagar och författningar som handhas av flera organ. Lagstiftningen kommer

härigenom att bli svåröverskådlig, varjämte grannlaga och besvärande samordningsfrågor

uppkommer. Enligt länsstyrelsens mening föreligger det ett

starkt önskemål att åtminstone på sikt få till stånd en helt integrerad im
3+

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 28

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

missionslagstiftning. Också länsstyrelsen i Jönköpings län är av den uppfattningen

att man bör ta upp immissionsfrågorna ur mera vidsträckta

aspekter. Sålunda bör t. ex. beaktas planmyndigheternas åtgärder vid bebyggelseplanering

samt byggnadslagstiftningens krav och anvisningar beträffande

byggnaders konstruktion. SACO framhåller, att de sakkunniga

inte gör några försök att samla alla regler, som fordras till skydd mot

olämplig användning av fast egendom, utan nöjer sig med att ge vissa grundläggande

regler och i övrigt hänvisa till specialregler i hälsovårds-, naturvårds-

och vattenlagstiftning och uttalar i anslutning härtill, att någon annan

lagteknisk lösning knappast heller är praktiskt möjlig i dagens organisatoriska

läge. SACO ansluter sig därför till förslagen.

Beträffande varaktighetsrekvisitet framhåller vattenöverdomstolen, att

begreppet varaktighet i vissa situationer är svårtolkat. De sakkunniga har

t. ex. ansett rekvisitet uppfyllt i fråga om kortvariga men återkommande

störningar. Ordet varaktig för tanken till en företeelse med avsevärd utsträckning

i tiden. Vattenöverdomstolen ifrågasättter, om detta rekvisit bör

ingå i lagtextens definition av själva immissionsbegreppet. Enligt domstolens

mening bör lagens bestämmelser göras tillämpliga på störande

verksamhet som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att lagförslaget inte är avsett

att täcka alla slag av störningar utan lämnar kvar en liten oreglerad sektor,

inom vilken lagens regler inte är tillämpliga, därför att störningen inte är

så varaktig som fordras för att immissionsbegreppet skall gälla. Även vid

en verksamhet av mindre varaktighet, som skadar annan fastighet, uppkommer

emellertid sådana frågor som t. ex. i vilken omfattning strikt ansvar

skall gälla.

Naturvårdsnämnden ifrågasätter om det finns tillräcklig anledning att begränsa

lagstiftningen till att avse störningar av varaktig art. Även mera tillfälliga

störningar kan i vissa fall ha en hög grad av farlighet, och det kan

därför vara lämpligt att de underkastas ifrågavarande reglering. De i motiven

angivna exemplen visar att frågan om en verksamhet är att anse som

varaktig eller ej många gånger är mycket svårbedömd. Naturskyddsföreningen

anser att begränsningen till varaktig störning är olämplig och framhåller

att även tillfälliga störningar bör motarbetas.

Även lantbruksförbundet har erinringar mot rekvisitet att störning skall

vara varaktig för att utgöra immission. Om detta rekvisit tolkas enligt motiven,

som avser inte bara kontinuerlig störning utan även varaktig i meningen

återkommande, omfattas kanske i realiteten de flesta störningarna

av rekvisitet. Det torde dock, enligt förbundet, vara konsekventare att bedöma

immissionen efter dess effekt utan hänsyn till om den förekommer

kortare eller längre tid. Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om begränsningen

är väl vald. Syftet är givetvis att utesluta kortvariga immitterande

handlingar. Däremot är inget att erinra. Också sådana störningar,

s. 75 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 75

som visserligen är av övergående natur men som omfattar en icke helt obetydlig

tid bör emellertid falla under lagen.

Bland dem som ansluter sig till de sakkunnigas mening är Stockholms

handelskammare, som med tillfredsställelse noterat att de sakkunniga låtit

införa rekvisitet varaktighet i lagen.

Flera remissinstanser är kritiska mot det i immissionslagen införda sakägarbegreppet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att sammanförandet i en lag av

så skilda företeelser som grannelagsförhållandet och samhällsåtgärder mot

immissioner bar nödgat de sakkunniga att i lag precisera ett sakägarbegrepp.

Effekten härav är besynnerlig. Om en industri utsänder luftförorening

som är hälsovådlig och som vållar kroppsskada hos en grupp människor

i omgivningen, skulle de som har eller nyttjar fastighet kunna få ersättning,

därför att industrin gentemot dem har strikt ansvar, medan de

övriga skulle kunna bli utan ersättning därför att de inte kan styrka att

industriledningen vållat skadan och på sådan grund är skadeståndsskyldig

enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det egendomliga häri förstärks

av att den förra gruppen har att föra talan vid vattendomstol och den

senare vid allmän domstol. Detta egendomliga resultat synes uppkomma

därför att de sakkunniga, i stället för att precisera vilken rätt som tillkommer

den enskilde, söker begränsa en alltför vidlyftig tillämpning av lagen

med hjälp av sakägarbegreppet. Enligt hovrättens mening är detta ett olyckligt

sätt att gå till väga. Lagen bör innehålla de materiella regler på vilka ett

anspråk kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och

sakägarbegreppet bör lämnas fritt. Det kan dock ifrågasättas om det icke

skulle vara lättare att precisera de materiella reglerna i dessa hänseenden

särskilt för grannelagsförhållanden och särskilt för storimmissioner. Det är

nämligen uppenbart att i de senare fallen rätten för varje enskild person att

väcka talan om skyddsåtgärder eller att kräva ersättning måste vara ytterst

begränsad.

Enligt naturskyddsföreningen är var och en som lider skada genom immission

sakägare i vedertagen mening, även om han ej är bunden till fast

egendom. Även människor som endast har sin väg förbi en luftförorenande

anläggning kan lida skada av »varaktig störning» och måste då bli sakägare.

Den föreslagna bestämmelsen om sakägare kan enligt föreningen med

fördel utgå, helst som vattenlagen reder sig utan bestämmelse i ämnet.

Lantmäteristgrelsen ifrågasätter huruvida vattenlagens mot den skadelidande

generösa regler beträffande strikt ansvar för personlig skada eller

lidande rimmar väl med nyttoaspekterna främst från samhällsekonomisk

synpunkt samt med avgränsningen av kretsen ersättningsberättigade till

ägare och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fast

egendom. Dessa är ju inte de enda som exempelvis löper hälsorisker eller

blir nödsakade att byta bostad.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Vattenvärnet anser det märkligt att lagstiftningen skall behöva begränsas

till att skydda endast vissa sakägare. Oftast drabbas ju många fler inom

ett område av en störning än enbart de som råkar vara ägare till fast egendom.

En dominerande industri kan genom rökutsläpp e. d. allvarligt störa

trivseln för de flesta som bor inom ett samhälle. Så som lagförslaget formulerats

skulle exempelvis den senare kategorin inte annat än på omvägar

kunna få rättelse i missförhållandena och inte ens kunna påräkna skadestånd.

Det sakägarbegrepp som de sakkunniga föreslår godtas inte heller av länsstyrelsen

i Kopparbergs län. Lagens karaktär av miljöskyddslag bör enligt

länsstyrelsens mening leda till att alla som drabbas av immissioner skall ha

befogenhet att åberopa immissionslagen. Att anknyta sakägarbegreppet till

den fasta egendomen på sätt som föreslås måste komma att betaga stora

grupper talerätt, vilket ej är förenligt med lagens syfte. Miljöstörningar kan

mycket väl drabba den som ej kan härleda rätt ifrån den fasta egendom där

han vistas, exempelvis trafikant på väg eller den som utnyttjar enligt allemansrätt

tillgänglig badstrand. Länsstyrelsen anser därför att någon begränsning

av talerätten i princip inte bör ske.

Läkarsällskapet anser i likhet med naturvårdsnämnden att sakägarbegreppet

bör överarbetas.

Industriförbundet tillstyrker uttryckligen att sakägarbegreppet preciseras

så som de sakkunniga föreslagit. Kraftverks föreningen anser att det är av

största vikt att den i förslaget angivna begränsningen av sakägarbegreppet

kommer till stånd.

5.2.3. Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket föreslår en rad konkreta ändringar som avser olika lagrum

i 8 kap. vattenlagen eller som rör skilda slag av vattenförorenande åtgärder

och anläggningar. Verket gör dessutom några kortfattade allmänna

uttalanden som rör den grundläggande utformningen av vattenvårdslagstiftningen.

Sålunda anser naturvårdsverket at»t denna lagstiftning har så nära

samband med immissionssakkunnigas förslag att översynen av lagstiftningen

och behandlingen av sakkunnigförslaget bör ske samtidigt. Naturvårdsverket

kritiserar vidare den nuvarande systematiken i vattenlagen. Enligt

naturvårdsverkets mening har 8 kap. vattenlagen för snäv begränsning.

Avloppsvatten är visserligen en väsentlig föroreningskälla men vattenbeskaffenheten

påverkas också av andra ingrepp och åtgärder i naturen. Flera

exempel nämns: vattenregleringsföretag, muddring, tippning, sandsugning,

spillvatten som infiltreras i marken, gödningsämnen och bekämpningsmedel

samt kylvatten. Naturvårdsverket menar därför att en ny lagstiftning bör ha

räckvidd över ett vidare område än 8 kap. vattenlagen. En mycket vidsträckt

definition av vad som är vattenförorening föreslås.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

77

5.2.4. Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till de allmänna riktlinjer som naturvårdsverket

föreslagit för reformering av vattenvårdslagstiftningen. Sålunda

anser socialstyrelsen att bestämmelserna bör kunna omarbetas i stort

sett efter de linjer som föreslagits. Också statens institut för folkhälsan anser

att de föreslagna skärpningarna är i princip riktiga och väl ägnade att

främja de intressen som institutet företräder.

Det finns också en grupp remissinstanser som menar, att det är svårt att

ta slutlig ställning till de allmänt hållna yrkandena i naturvårdsverkets

framställning och att ändringar i enlighet med de framställda önskemålen

bör föregås av ytterligare utredning och remiss. Uttalanden i denna riktning

gör kommerskollegium, SMHI, länsstyrelsen i Våsternorrlands län,

Ingeniörsvetenskapsakademien, industriförbundet, vatten- och avloppsverksföreningen

samt flera handelskammare.

Naturvårdsverkets mening att översynen av vattenvårdslagstiftningen

lämpligen bör ske i samband med beredningen av immissionssakkunnigas

förslag vinner stöd hos socialstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms

och Jönköpings län och Länsingenjörers förening. Sambandet mellan

immissionssakkunnigas förslag och ifrågavarande delar av vattenlagen betonas

av lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Vattenöver domstolen har en annan uppfattning om sambandet mellan

immissionssakkunnigas förslag och vattenvårdslagstiftningen. Enligt vattenöverdomstolens

mening skapar visserligen de sakkunnigas förslag att

förlägga prövningen av immissionsfrågor till vattendomstolarna möjlighet

både att knyta ihop vattenvårds- och luftvårdsproblemen och att genom

fortsatta ändringar i vattenlagen stärka vattenvården. Vad man nu bör ta

itu med är emellertid att skapa möjlighet att samordna föroreningsfrågorna

med övriga problem inom ett och samma vattenområde. Vattenvårdslagstiftningen

har ett väsentligt starkare samband med vattenlagen i övrigt än

med immissionslagstiftningen. I fråga om vattenlagens systematik återger

vattenöverdomstolen ett uttalande av chefen för justitiedepartementet i prop.

1964:42 om ändring i bl. a. 8 kap. vattenlagen. Uttalandet innebär att systematiken

bygger icke på arten av skyddsobjekt utan på företagens ändamål.

Om man i dagens läge över huvud taget skall kunna genomföra angelägna

reformer på detta område, måste dessa bygga på den nuvarande systematiken,

heter det vidare i uttalandet. Vattenöverdomstolen menar att detta torde

vara giltigt också nu.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.3. Tillståndsmyndighet

5.3.1. Immissionssakkunniga

De sakkunniga betonar att lagstiftningsfrågan är förenad med viktiga

organisatoriska problem. Rättstillämpningen och kontrollen på immissionsområdet

kräver en myndighetsorganisation som motsvarar högt ställda anspråk.

För vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter och i övrigt exklusivt

behöriga domstolar i immissionsmål talar det nära samband som råder

mellan vatten- och luftföroreningar. Detta samband gör det önskvärt med

en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer än ett hänseende.

Med hänsyn till att vattendomstolarna nu handlägger vattenföroreningsmålen

framstår det nära nog som en nödvändig åtgärd att till dessa

domstolar hänföra även immissionsmålen. De sakkunniga anser också att

vattendomstolarna är mycket väl lämpade för att handha denna nya uppgift.

Deras sammansättning innebär just en sådan förening av juridisk och

teknisk sakkunskap samt praktisk och ekonomisk erfarenhet som behövs

för immissionsmålen. Vidare är vattendomstolarnas domkretsar tillräckligt

stora för att personalen skall få allsidig erfarenhet men inte större än att

den också får god ortskännedom. En ytterligare omständighet är att vattendomstolarna

i sin hittillsvarande verksamhet har visat sig äga mycket god

förmåga att vinna såväl allmänhetens som industrins förtroende, trots de

starka intressemotsättningar som ofta föreligger.

Det förhållandet att hela domstolsväsendet f. n. omprövas anser de sakkunniga

inte utgöra hinder för att nu lägga nya uppgifter på vattendomstolarna.

Möjligheterna att ta upp hela domstolsorganisationens problem

till samlad bedömning beskärs enligt de sakkunnigas mening inte i vidare

mån än att man för framtiden bör räkna med att vattenföroreningsmålen

och immissionsmålen skall följas åt, oavsett var de slutligen hamnar.

I och för sig skulle det kunna tänkas att tillåtlighetsprövningen i båda

typerna av mål fördes helt bort från domstolarna och förlädes till naturvårdsverket.

De sakkunniga har emellertid inte ansett sig böra ta upp detta

alternativ till närmare diskussion, eftersom det skulle rubba hela det nuvarande

systemet för vattenföroreningsmålen. Sambandet mellan tillåtlighetsprövning

och ersättningsfrågor liksom allmänna rättssäkerhetssynpunkter

gör att en sådan åtgärd skulle behöva föregås av mycket grundliga

överväganden. Den skulle också få betydande organisatoriska konsekvenser.

Det är en avgjord fördel, inte minst för industrin själv, att kunna få allt

bedömt på en gång av samma myndighet. En industri som samtidigt förorenar

luft och vatten eller har möjlighet att välja mellan att göra det ena

eller det andra skall inte behöva vända sig till olika myndigheter med sina

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

problem. Också från allmän synpunkt är det avgjort att föredra att man

får till stånd en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträffande

hela anläggningen. Behovet av en helhetsbedömning gör sig gällande

även i fråga om buller och liknande störningar.

5.3.2. Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

De sakkunnigas förslag att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter

och i övrigt exklusivt behöriga domstolar i immissionsmål får ett

övervägande positivt mottagande hos remissinstanserna. Särskilt framhålls

att det innebär en fördel att få en samordnad prövning för vattenförorenings-

och immissionsmål och att vattendomstolarna med hänsyn till sin

nuvarande verksamhet är väl lämpade för de nya uppgifterna. Vidare anses

medverkan av domstol på detta område utgöra en garanti för rättssäkerheten.

Bland dem som tillstyrker förslaget i denna del märks vattenöverdomstolen,

statens luftvårdsnämnd, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen,

flera länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, institutet

för vatten- och luftvårdsforskning, teknologföreningen, industriförbundet,

SAF, stadsförbundet och kraftverksföreningen.

Från åtskilliga håll riktas emellertid erinringar mot den föreslagna anordningen,

särskilt mot förslaget att göra vattendomstolarna till koncessionsmyndigheter.

SACO anser att goda skäl kan anföras för att alla rättsfrågor rörande fast

egendom hänförs till en och samma domstol och att en sammanslagning av

vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna sålunda

kommer till stånd. I dagens ovissa organisationsläge finner SACO

emellertid den av de sakkunniga föreslagna lösningen att hänföra immissionsfrågorna

till vattendomstol vara den mest ändamålsenliga och tillstyrker

därför förslaget i denna del utan att för den skull ta ställning till

den större frågan om domstolsväsendets organisation på fastighetsrättens

område.

Lantmäteristyrelsen finner det önskvärt att en verklig helhetsbedömning

på en gång kan ske av en projekterad anläggning, inte endast med hänsyn

till vattenförorening, luftförorening, buller och liknande störningar utan

även med hänsyn till samhällsplaneringsaspekterna i övrigt. Styrelsen framhåller

med hänvisning till fastighetsbildnings-, byggnads- och expropriationslagstiftningen

den nu rådande splittringen av varandra näraliggande

ämnesområden på olika ''specialdomstolar och finner det angeläget att en

samordnad prövning vid en för ändamålet uppbyggd domstol kan komma

till stånd. En sådan domstol bör enligt styrelsen förses med kompetens på

bl. a. samhällsplaneringens och plangenomförandets områden, t. ex. för prövning

av mål om fastighetsbildning, immissioner, vattenförorening och ex
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

propriation. Härigenom skulle enligt styrelsens mening kunna erhållas organisatoriska

förutsättningar för en insats vid en framtida mera integrerad

samhällsplanering.

Domstolskommittén hävdar att eu utbrytning av viss målgrupp från allmän

domstols behörighet inte bör komma i fråga, om den inte är motiverad

av alldeles särskilda skäl. Flertalet av de skäl som de sakkunniga anfört i

domstolsfrågan är enligt kommittén inte av den styrka att de motiverar en

särskild processordning för immissionsmålen. Den sakkunskap som finns i

vattendomstolarna kommer inte att vara tillräcklig för immissionsmålen.

Det blir därför nödvändigt att tillkalla särskilda sakkunniga. Denna möjlighet

står också allmän domstol till buds. Skulle ett behov av större domkretsar

än de allmänna domstolarnas anses föreligga för immissionsmål,

vilket kommittén knappast anser vara fallet, kan man tillgodose detta inom

det allmänna domstolsväsendets ram genom att förfara med immissionsmålen

på samma sätt som skett med sjörättsmålen eller som föreslås ske

med hyresmålen. Det finns enligt kommittén åtskilliga grupper av mål som

inte är mer vanliga än immissionsmålen utan att de fördenskull hänvisas

till specialdomstolar. Sambandet mellan vatten- och luftföroreningar kan

vara en anledning att låta mål om luftföroreningar i vissa fall handläggas

av vattendomstol men är enligt kommitténs mening inte i och för sig tillräcklig

grund för att till en domstol som är specialinrättad för vattenmål

flytta över från de allmänna domstolarna också immissionsmål av andra

slag. Ett mera bärande motiv är enligt kommitténs mening att genom bifall

till förslaget skulle skapas en gemensam koncessionsordning och ordning

för prövning av frågor om ersättning för immissionsskador och andra rättsfrågor

på området. Om koncession sprövningen förläggs till administrativ

myndighet, talar enligt kommitténs mening övervägande skäl för att mål

med anledning av immission liksom hittills får ankomma på allmän domstol.

I flera remissyttranden framhålls att vattendomstolarnas kompetensområde

enligt förslaget inte blir klart avgränsat i förhållande till de allmänna

domstolarnas. Sålunda pekar domstolskommittén på att valet av domstol i

det enskilda fallet kan bli beroende på innebörden av det varaktighetsrekvisit

som innefattas i lagens immissionsbegrepp och att även det sakägarbegrepp

som de sakkunniga infört liksom begreppet »omgivningen» i immissionslagen

kan ge upphov till tveksamhet i forumfrågor. Hovrätten över

Skåne och Blekinge framhåller att talan om ersättning för störningar fastigheter

emellan kan vara att hänföra än till vattendomstol och än till allmän

domstol, beroende på vilken grund som åberopas för ersättningsyrkandet.

Lämpligheten av att över huvud förlägga koncessionsprövningen till domstol

ifrågasätts från flera håll. Domstolskommittén framhåller att de avvägningsfrågor

som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför generellt

sett synes vara av sådan beskaffenhet att deras bedömning måste på

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sikt påverka hela samhällsutvecklingen och att det kan sättas i fråga om

överväganden av detta slag över huvud taget ankommer på domstol.

Länsförvaltningsutredningen avstyrker förslaget att förlägga koncessionsprövningen

till vattendomstolarna. Koncessionsärenden är typiska förvaltningsärenden

och bör enligt utredningen handläggas av domstol endast om

mycket starka skäl kan anföras för ett domstolsförfarande. Vattendomstolarnas

uppgift att vara koncessionsmyndigheter i fråga om vattenföroreningar

torde närmast få betraktas som en konsekvens av det system som tillskapats

för att handlägga andra vattenfrågor och inte såsom en för vattenföroreningsfrågorna

särskilt lämpad anordning. Även om ett samband finns

mellan vattenföroreningar och de omgivningsstörningar som de sakkunniga

haft att behandla, är detta enligt utredningens mening inte tillräckligt starkt

för att man skall efterbilda vattenlagens system också för sådan störande

verksamhet. Utredningen ifrågasätter om vattendomstolarna har den vida

överblick över olika planeringsområden som är önskvärd hos den myndighet

som skall fatta beslut i sådana immissionsärenden som har vidsträckta konsekvenser

på olika områden av samhällslivet. Enligt utredningens uppfattning

bör man undersöka möjligheterna att anförtro de förvaltande uppgifterna

åt länsstyrelserna och naturvårdsverket. Utredningen framhåller särskilt

det starka sambandet mellan koncessionsfrågorna och den översiktliga

samhällsplaneringen, däri inbegripet åtgärder inom naturvården, hälsovården

och annan omgivningshygien, vilka regionalt ankommer på länsstyrelserna.

Numera är länsstyrelserna väl rustade att handlägga de tekniska

spörsmål som kan uppkomma i hithörande sammanhang. Så blir fallet i än

högre grad, om länsförvaltningsutredningens förslag genomförs och förbinds

med en rationell länsindelning. Härtill kommer att handläggningen hos en

förvaltningsmyndighet som den nya länsstyrelsen kan antas bli avsevärt

snabbare än vid en domstol. Skulle man finna att sambandet mellan vattenfrågorna

och immissionsfrågorna är så uttalat att gemensamma handläggningsformer

är nödvändiga, bör man enligt utredningens mening hellre överväga

att modernisera det nuvarande systemet på vattenvårdens område genom

att göra en klar åtskillnad mellan dömande och förvaltande uppgifter.

De senare skulle därvid i princip kunna flyttas över till de nya länsstyrelserna.

Kritiska till förslaget att anförtro koncessionsprövningen åt vattendomstolarna

är vidare länsstyrelsen i Västernorrlands län och vattenvärnet.

Flera remissinstanser uttalar sig i princip för en administrativ prövning

av tillåtlighetsfrågorna. Länsingenjörers förening delar de sakkunnigas uppfattning

att ett system med tillåtlighetsprövningen helt i administrativ väg ej

kan genomföras i samband med de nu aktuella brådskande lagförslagen men

anser att det bör övervägas i samband med den översyn av vattenvårdslagstiftningen

som synes böra komma till stånd. Eftersom det måste anses synnerligen

angeläget att få till stånd en lagstiftning på området, är länsstyrel
-

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sen i Stockholms län beredd att godta den föreslagna lösningen, dock endast

som ett provisorium. Naturvårdsnämnden framhåller att en vattendomstolsprövning

inte medger den allsidiga bedömning av tillåtlighetsfrågorna som

är önskvärd men är bl. a. med hänsyn till att man i möjligaste mån bör få

till stånd en helhetsbedömning av företag som förorenar både vatten och luft

beredd att tillstyrka de sakkunnigas förslag. Naturskyddsföreningen anser

att lokaliseringsfrågor bör prövas av Kungl. Maj :t och länsstyrelserna. Föreningen

anser det möjligt att vattendomstolarna är de organ där man tillsvidare

lättast kan placera immisisionsmål. Om man trots allt väljer den

vägen, vill föreningen emellertid understryka att prövningen ändå bör inordnas

i en översiktlig planering för hela riket resp. regional planering. Vattenrätts

domarna i Västerbygdens vattendomstol anser att ikraftträdandet av

lagen bör anstå med hänsyn till arbetskraftsläget vid vattendomstolarna

och möjligheterna att få kompetenta sakkunniga. Om detta inte anses lämpligt,

bör en skyndsam utredning ske av alternativet att tillståndsprövningen

i immissionsmålen förläggs till statens naturvårdsverk.

5.3.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket lägger först vissa allmänna synpunkter på frågan om

tillståndsmyndighet i vattenförorenings- och immissionsärenden.

Anledningen till att tillåtlighetsprövningen av avloppsvattenutsläpp förlädes

till vattendomstolarna var, framhåller naturvårdsverket, i främsta

rummet obenägenheten att inrätta en ny administrationsenhet med tillräckliga

resurser för att kunna anförtros uppgiften. Frågan har nu kommit i

ett annat läge sedan en särskild myndighet med betydande tekniska resurser

kommit till på området.

Det torde vara ovedersägligt att vissa olägenheter måste tolereras i ett urbaniserat

och industrialiserat samhälle. Lika klart är det att samhällsaktiviteter

av olika slag inte godtyckligt kan hindras eller ändras till sitt

innehåll utan att först en avvägning på sikt görs mellan den nytta företagen

åstadkommer och de olägenheter som följer därav. Denna avvägning kan

självfallet inte vara av judiciell natur utan måste grundas på allmänna bedömanden

av ekonomisk och teknisk art. En tillståndsgivning av förevarande

slag är därför uppenbarligen av administrativ art. På områden där lämplighetsavgöranden

i samhällsfrågor står i förgrunden meddelas också tillstånden

i regel i sådan ordning. Senast har detta kommit till uttryck i förköpslagen,

som trädde i kraft den 1 januari 1968. Vidare nämner naturvårdsverket

att tillstånden nästan undantagslöst lämnas på administrativ

väg i andra länder där prövning förekommer av immissionsärenden.

Naturvårdsverket anmärker också att domstolarnas naturliga funktion

är att på yrkande av part och med tillämpning av gällande regler fastställa

vad som kan anses vara rätt. På förvaltningen däremot ankommer det att

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

inom den bestående rättsordningens ram på ett aktivt sätt förverkliga statens

uppgifter och ändamål. När tanken nu är att miljövårdsverksamheten

skall intensifieras är det uppenbart, att tyngdpunkten i verksamheten bör

ligga hos administrativ myndighet och inte hos domstol.

Redan nu nämnda synpunkter talar för att ett organ med naturvårdsverkets

uppbyggnad tilldelas uppgiften som en för hela landet gemensam

koncessionsmyndighet i fråga om immissions- och vattenföroreningsärenden.

Prövningen av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågorna, inrymmer

dock så väsentliga drag av rättskipning att goda skäl talar för att prövningen

även i fortsättningen bör ske genom domstolsförfarande, antingen

den kommer att äga rum vid vattendomstol eller annat forum.

Naturvårdsverket anför att konoessionsbesluten kommer att särskiljas

från skadeståndsfrågorna med den uppläggning som nu antytts. Vissa

olägenheter är enligt verkets mening givetvis förenade härmed. Bl. a. kan

visst dubbelarbete förekomma genom att ersättningsfrågorna kan komma att

redovisas dels, åtminstone i stora drag, hos den koncessionsbeviljande myndigheten

i tillståndsfrågor och dels vid domstolen för dess bedömning i

skadeståndsdelen. Naturvårdsverket framhåller dock att det redan vid vattendomstolsprövning

ofta hålls en förhandling i tillståndsfrågan och en i

ersättningsfrågan, i sistnämnda hänseende ibland sedan frågan uppskjutits

i avbidan på erfarenhetens rön. Det bör också anmärkas, menar verket, att

svensk rätt inte är främmande för en sådan åtskillnad. Naturvårdsverket

erinrar sålunda om expropriationsförfarandet och förfarandet i vägmål enligt

allmänna väglagen.

Genom att avloppsmålen förs över från vattendomstol till administrativ

myndighet uppstår emellertid en del gränsdragningsproblem. Sålunda kommer

vattendomstol att bedöma frågor om intag av vatten i en fabrik medan

myndigheten prövar avloppsfrågan. En sådan uppdelning har dock praktiskt

sett kanske inte så stor betydelse. Vattendomstolen bär ändå regelmässigt

att bedöma spörsmålen om byggande i vatten. Större olägenhet kan

i stället i detta hänseende vara förenad exempelvis med ett avloppsföretag

som är beroende av rätten att bortleda vatten eller med ett vattenregleringsföretag

som påverkar avloppsutsläpp från kommun eller företag eller

med sådana fall då avloppsfrågor kombineras med vattenreglerande åtgärder.

Gränsdragningsproblem av nu nämnda slag torde inte gå att undvika.

De synes dock vara av mindre omfattning. Klargörande motivuttalanden

i denna del torde dock vara behövliga.

Naturvårdsverket framhåller att dess instruktion lämnar utrymme för

verket att åstadkomma en översiktlig planering inom de områden där verket

är engagerat. I detta sammanhang åberopas immissionssakkunnigas

uttalande att verket bör lämna länsstyrelserna anvisningar om deras mera

långsiktiga agerande på miljövårdsområdet och att verket måste söka samordna

arbetet inom de olika länen. En riksplanering i fråga om miljövår
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den. måste därför i någon form ske inom verket. Verket blir sålunda den

myndighet som kommer att få överblicken över alla de förhållanden som

kan inverka på koncessionsprövningen. Detta förhållande är ägnat att starkt

stödja förslaget om naturvårdsverket som koncessionsmyndighet.

Naturvårdsverket framhäver också en del andra fördelar med förslaget.

Från allmän rättssäkerhetssynpunkt är det sålunda väsentligt att nå enhetlighet

i tillståndsgivningen. Detta syfte tillgodoses bäst, om huvudparten

av ärendena avgörs av en instans (vissa torde få hänskjutas till Kungl.

Maj :t i statsrådet) och inte av de sex vattendomstolarna. Vidare inrymmer

verket den samlade expertisen på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena

som är en förutsättning för att ärendena skall kunna behandlas

på ett snabbt, smidigt och sakkunnigt sätt. Tjänstemännen finns lätt tillgängliga

inom verket. Det är lätt att ordna sammanträffanden dem emellan

och remisser behöver inte infordras annat än i undantagsfall. För vattendomstolarnas

del torde det inte heller vara möjligt att tillföra varje domstol

tillräcklig expertis på alla berörda områden.

Naturvårdsverket erinrar om att immissionssakkunniga betonade vikten av

att industrierna kunde få alla föroreningar från en och samma anläggning

bedömda på en gång. Från allmän synpunkt skulle det också vara att föredra

att man fick en helhetsbedömning, en samlad intresseavvägning beträffande

hela anläggningen. Syftet med de sakkunnigas uttalande i denna del

tillgodoses enligt naturvårdsverkets mening i högre grad om verket blir tillståndsgivande

myndighet än om vattendomstolarna tilldelas uppgiften.

Verket tillgodoser nämligen kravet på helhetssyn bättre än vattendomstolarna

genom all den expertis som finns samlad inom verket.

En fördel med vattendomstolarna som koncessionsmyndighet är att de

arbetar inom mindre men ändå relativt stora domkretsar. På det sättet har

de möjlighet, och så sker även, att företa syn på platsen och komma i kontakt

med berörda intressenter. Som i fortsättningen redovisas föreslår också

naturvårdsverket att syn bör i viss utsträckning förekomma och att överläggning

bör på tidigt stadium äga rum i första hand med sökanden.

Sammanfattningsvis betonar naturvårdsverket att verket har tillgång till

teknisk expertis och att kravet på enhetlighet i lagtillämpningen skulle tillgodoses

om verket får handha tillståndsgivningen. Härtill kommer att man

kan skapa snabbhet och smidighet i ett med domarinslag utrustat beslutsförfarande

inom verket. Denna fråga berörs närmare i fortsättningen. Mot

bakgrunden av de väsentliga fördelar som sålunda är förenade med att

naturvårdsverket blir koncessionsmyndighet och då olägenheterna i förhållande

härtill torde vara av mindre betydelse, framhåller verket som sin

mening att verket är väl lämpat att ha hand om tillståndsgivningen på området.

Naturvårdsverket behandlar sedan i stora drag förfarandet vid tillståndsprövningen.

Ett betydelsefullt krav från sökandenas sida är att handlägg
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ningen går snabbt. Särskilt för industrin är tidsfaktorn av stor betydelse.

Förprövning bör därför inte bestämmas för andra fall än sådana där prövning

i sådan ordning behövs. Risk finns annars för att den prövande myndigheten

blir så belastad med vattenförorenings- och immissionsmål att

den inte kan fungera på önskvärt sätt. Enligt verkets förslag bör en ordning

med absolut och fakultativ koncessionsplikt liknande den som immissionssakkunniga

förordat eftersträvas också om verket blir koncessionsmyndighet.

Visserligen föreligger inte då två skilda myndigheter, men dispensgivningen

kan fortfarande omhänderhas av verket. Detta har i sin tur

möjlighet att hänskjuta frågan till den koncessionsnämnd inom verket som

föreslås inrättad. Verket får på så sätt möjlighet att i ett stort antal mindre

betydelsefulla fall lämna dispens från skyldigheten att få frågan prövad

av koncessionsnämnden. I samband därmed kan verket meddela behövliga

villkor. Den formella ordningen med syn, överläggning etc. skulle inte

vara nödvändig i sådana fall. Snabbheten och enkelheten skulle främjas. Det

torde också kunna förväntas att en lösning ofta skall kunna nås på frivillighetens

väg.

Den absoluta tillståndsplikten bör, såsom immissionssakkunniga föreslår,

kännetecknas av att den ger sökanden en. formell trygghetsverkan. Han

bör få full visshet hur han under en längre tid skall få driva verksamheten

från miljösynpunkt. Endast under förutsättningar som anges i lag bör villkoren

kunna prövas om. Dispensen bör däremot inte medföra motsvarande

trygghet för sökanden. Detta torde dock i realiteten inte vara av någon avgörande

betydelse, eftersom sökanden alltid bör ha möjlighet att få ärendet

prövat av koncessionsnämnden, om han så önskar. Motsvarande bör

gälla för naturvårdsverket i dispensärenden eller i ärenden som verket självmant

tar upp till prövning.

I stort sett skulle en uppdelning mellan de olika grupperna anläggningar

kunna ske på samma sätt som immissionssakkunniga föreslagit. I enlighet

med vad verket begärt i sin framställning om ändring av vattenvårdslagstiftningen

anser verket emellertid att koncession bör krävas även för

större kommunala avloppsutsläpp.

För att naturvårdsverket skall få reell möjlighet att driva en effektiv

miljövårdspolitik måste en särskild bestämmelse meddelas av innebörd att

verket självmant kan ta upp frågan om villkor till prövning när det behövs

för att exempelvis tillgodose naturvårds-, hälsovårds- eller andra allmänna

intressen. På så sätt kan också äldre anläggningar prövas. Med hänsyn till

att de äldre anläggningarna ofta är tillkomna under helt andra förhållanden

än vad som nu gäller måste varsamhet iakttas. Naturvårdsverket antar att

den väntade arbetsbelastningen inom verket i början inte heller torde medge

några större ingrepp på denna sektor.

Vissa närmare bestämmelser måste utfärdas om de villkor som verket

har att meddela i samband med att tillstånd ges. En avvägning måste göras

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mellan de olika intressena, främst sökandens intresse av nyttan av verksamheten,

kostnaden för skadeförebyggande åtgärder m. m. och sakägarnas

intresse av att i rimlig mån bli skonade från störningar.

Även om naturvårdsverket får uppgift att meddela koncession kommer

fall att föreligga av sådan beskaffenhet att det kan anses befogat att underställa

Kungl. Maj :t frågan. Verket nämner till en början sådana fall då den

miljöstörande verksamheten är av väsentlig betydelse, såsom då ett stort

antal människor befaras få sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade

eller då betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer eller

liknande allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas. Kungl. Maj :t får då

enligt naturvårdsverkets förslag lämna tillstånd bara om hinder inte möter

med hänsyn till verksamhetens betydelse för näringslivet eller för orten eller

eljest från allmän synpunkt. Kan miljöstörande verksamhet väntas få väsentlig

inverkan på planeringen av marks användning inom ett större område,

även om olägenheter som nyss nämnts inte kan befaras, bör verksamheten

inte komma till stånd, om inte Kungl. Maj :t efter underställning

av frågan förklarat att hinder inte möter.

För att klara den ökade arbetsbelastningen och för att få ett handläggande

och beslutande organ som objektivt sett motsvarar de krav man

kan ställa på en myndighet som skall meddela tillstånd i ärenden av stor

räckvidd såväl för samhället som för enskilda måste en särskild koncessionsnämnd

inrättas i verket vid sidan av de övriga byråerna. Det stora

flertalet tillståndsärenden skall enligt förslaget avgöras i denna nämnd.

Vissa ärenden av större betydelse, framför allt i fråga om riksplanering, bör

dock hänskjutas till verkets styrelse för avgörande. Lämpligen bör styrelsen

därför underställas de ärenden som är av beskaffenhet att komma under

Kungl. Maj :ts bedömande. Styrelsen bör dock endast uttala sig i huvudfrågorna.

De närmare villkoren får sedan nämnden föreskriva.

Naturvårdsverket hänvisar till ett uttalande av förvaltningsdomstolskommibtén

att ärenden i vilka lämplighetsfrågor dominerar bör liksom hittills

vid överklagande prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet (SOU 1966: 70 s. 388).

Som exempel på typiska sådana ärenden nämns koncessionsärenden, i vilka

en prövning skall ske om en avsedd rörelse är behövlig eller ej från

allmän synpunkt. Verket delar denna uppfattning och föreslår därför att talan

mot koncessionsnämndens beslut skall föras hos Kungl. Maj :t i statsrådet.

Innefattar ärendet rättsliga problem, däribland procedurfrågor, bör

Kungl. Maj :t vid behov inhämta regeringsrättens utlåtande. En sådan tanke

omfattas också av förvaltningsdomstolskommittén. Möjligheten till sådant

förfarande finns för övrigt redan nu.

Om behövlig sakkunskap i något fall inte är representerad i verket bör

nämnden ha rätt att infordra yttranden från vederbörliga myndigheter och

organ. Särskilt väsentligt är att statens planverk får tillfälle att yttra sig

när det gäller planfrågor.

s. 87 Kontrollera mot PDF

87

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

I fråga om utformningen av regler om ansökans innehåll kan 5 kap. 4 §

i förslaget till immissionslag vara vägledande. Givetvis bör regler utfärdas

som gör det möjligt för verket att vid vite förelägga sökanden att komplettera

ansökningen, om så är behövligt. Särskilda regler torde fordras

för det fall att verket självmant tar upp en fråga om miljöstörning och hänskjuter

denna till prövningsnämndens avgörande. Det torde i sådant fall

inte vara lämpligt att skapa någon regel som möjliggör för verket att förelägga

sökanden att inkomma med en ansökan. Lämpligare torde enligt

naturvårdsverkets åsikt vara att sökanden vid vite åläggs att komma in med

vissa kompletterande uppgifter eller utredningar.

Naturvårdsverket anser att det inte skulle vara nöjaktigt att ärenden

avgörs genom skriftväxling såsom ofta sker på det administrativa området.

Tvärtom är det i ärenden av förevarande slag av vikt att redan på

ett tidigt stadium kontakt knyts mellan verket och framför allt sökanden.

Bestämmelser torde därför böra utfärdas om att överläggning skall ske

med sökanden, om det inte är uppenbart onödigt, och att om så behövs

syn skall verkställas på platsen. Samråd bör också äga rum med de statliga

och kommunala organ som har väsentliga intressen att bevaka i frågan.

Även sakägare med betydelsefulla intressen bör kontaktas. Vad gäller överläggning

och syn torde det i mera svårbedömbara ärenden vara nödvändigt

att hela nämnden deltar. För det mesta torde det dock vara tillräckligt att

en eller ett par ledamöter representerar nämnden vid syn, oftast den i ärendet

föredragande teknikern.

De som berörs av den verksamhet som ansökan avser bör underrättas

genom kungörelser i ortspressen. Sökanden och de juridiska eller fysiska

personer som har väsentliga intressen att bevaka torde också böra underrättas

skriftligen. Även kungörelse om beslutet bör ske. Sökanden bör svara

för kungörelsekostnaderna.

I fråga om kostnader för förfarandet anser naturvårdsverket att några

särskilda regler inte bör utfärdas. De regler som normalt gäller i administrativ

process bör tillämpas i ärenden av detta slag, dvs. parterna svarar i princip

själva för sina kostnader. Någon större skillnad i förhållande till vad

som nu gäller enligt 10 kap. 79 § tredje stycket vattenlagen innebär detta

inte.

Naturvårdsverket berör också frågan om kammarkollegiets ställning i

tillståndsärenden. Verket erinrar om kammarkollegiets skyldighet enligt

kungörelse den 8 december 1961 (nr 649) att bevaka allmänna intressen,

bl. a. i mål om vattenförorening. Naturvårdsverket påpekar att också verket

liksom tidigare vatteninspektionen har befogenhet att föra talan i vattenföroreningsmål.

Praxis har emellertid varit att kollegiet och inspektionen

nära samarbetat. Inspektionen har gjort sakkunnigutredningar medan kollegiet

svarat för den rättsliga bedömningen. När nu tillståndsgivningen i

fråga om avloppsmål förs över från vattendomstolarna till naturvårdsver
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ket, finns det skäl ifrågasätta kammarkollegiets befattning med dessa ärenden.

Det åligger givetvis naturvårdsverket att bevaka det allmännas intresse.

Att ha en särskild myndighet vid sidan av verket för detta ändamål torde

medföra dubbelarbete. Det kan därför ifrågasättas att behålla kammarkollegiets

uppgifter på området.

Naturvårdsverket går därefter in på frågan hur verket skall organiseras

som tillståndsmyndighet. Vägledande bör vara att förfarandet skall gå snabbt

och smidigt men ändå präglas av rättssäkerhet.

Två från varandra skilda typer av nämnder har diskuterats inom verket: å

ena sidan en mera fristående enhet, som i det närmaste skulle motsvara en

i verket inbyggd förvaltningsdomstol, å andra sidan en i verket helt integrerad

enhet, sammansatt på ett för sin funktion lämpligt sätt. Den första typen

skulle utmärkas av sådan självständighet att kritik inte kunde riktas mot

att verket som förhandlande myndighet med sökandena hade att besluta i

tillståndsärenden. Nämnden skulle avgöra alla ärenden, inga skulle hänskjutas

till styrelsen. Nämnden skulle förslagsvis bestå av en person med

erfarenhet av domarverksamhet som ordförande och med ledamöter i övrigt

från industrin, kommunerna och hälsovården. Som föredragande skulle tjänstemän

i naturvårdsverket fungera. För att markera självständigheten skulle

verket ges rätt att överklaga nämndens beslut.

En lösning efter nu angivna linjer lider dock av flera brister. Verket skall

som nämnts svara för den översiktliga planeringen på området och måste

därför på något sätt få inflytande på besluten. Det räcker inte att verkets

synpunkter förs in genom föredragande. En självständig enhet som den antydda

förlorar vidare lätt kontakten med verkets övriga verksamhet. Slutligen

torde det bli svårt att finna kvalificerade representanter från industrin,

kommunerna och hälsovården vilka kan ägna ärendena så mycket tid och

arbete som krävs för att arbetet skall gå snabbt och smidigt. Naturvårdsverket

anmärker f. ö. att såväl industrin som kommunerna är representerade i

styrelsen, där de viktigaste ärendena avgörs.

Naturvårdsverket föreslår i stället en koncessionsnämnd bestående av tre

ledamöter: verkschefen, en jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan

särskild kompetens för uppgiften samt den ledande tjänsteman till vars

område ärendet huvudsakligen hör (den sistnämnde ungefär motsvarande

vattenrättsingenjör i vattendomstol). Varje ledamot bör äga en röst. Genom

en sådan sammansättning tillgodoses kravet på smidighet i handläggningen.

Anledningarna till att i nämnden bör ingå en domarkompetent person är

framför allt två. Dels kommer nämnden att meddela beslut som för sökandens

del blir rättskraftiga. Villkoren i tillstånden måste därför utformas på

ett från rättslig synpunkt betryggande sätt. Dels kommer nämnden att ta

ställning till grannlaga avvägningsproblem som en domarkompetent jurist

är särskilt utbildad för att lösa. Även i övrigt torde förfarandet bli sådant

att rättsliga överväganden måste göras. Genom det nu föreslagna systemet

behåller man en fördel som är förenad med den nuvarande tillståndspröv
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

ningen. Naturvårdsverket anser det lämpligt, åtminstone i inledningsskedet,

att den lagfarne ledamoten bör ha tjänstgjort i vattendomstol och ha erfarenhet

av tillståndsprövning i avloppsmål.

Det vore också tänkbart att knyta exempelvis en läkare inom den allmänna

hälsovården eller representanter med teknisk erfarenhet till nämnden.

Med hänsyn till den väntade arbetsbelastningen måste sannolikt ett flertal

personer av varje nu angiven kategori utses. Även om så sker torde arbetet

komma att kräva oproportionerligt mycket tid för dessa ledamöter, som

skulle ha nämnden som bisyssla. Förfarandet skulle också lätt bli tungrott

och omständligt. Verket har därför inte funnit skäl att förorda en utvidgning

av nämnden på detta sätt. I sammanhanget framhåller verket också

att den tekniska erfarenheten är väl representerad i verket och att verket

avser att till sig knyta medicinsk expertis.

För att verkets resurser skall utnyttjas och för att ärendena skall kunna

bearbetas väl på den tekniska sidan bör på ett tidigt stadium en arbetsgrupp

tillsättas inom verket, om ärendet spänner över flera miljöområden. Sammansättningen

av denna grupp blir beroende av de särskilda förhållandena

i ärendet. Så kan det t. ex. i något fall behövas representanter i gruppen för

såväl vatten- och luftvård som natur- och hälsovård. Som huvudansvarig för

gruppens arbete bör utses den ledande tjänsteman till vars område ärendet

huvudsakligen hör och som sedan skall fungera som ledamot av nämnden.

Skulle tveksamhet uppstå om vem som bör vara huvudansvarig, bör frågan

avgöras av den lagfarne ledamoten. För att lämna verkschefen möjlighet att

ta del endast i nämndens viktigare beslut bör han enligt förslaget ha rätt att

sätta annan tjänsteman i sitt ställe, lämpligen någon ledande befattningshavare

från sekretariatet eller administrativa byrån. Som ordförande bör

verkschefen fungera. I hans frånvaro bör den lagfarne ledamoten vara ordförande.

För att få en uppfattning om nämndens personalbehov har naturvårdsverket

inhämtat uppgifter om arbetsinsatsen för domarpersonalen vid särskilt

de tre sydligaste vattendomstolarna, där avloppsmålen huvudsakligen

förekommer. Genomsnittligt för dessa domstolar anser verket att man kan

räkna med att vattenrättsdomarna ägnar ungefär 25 % av sin arbetstid

åt avloppsmål. Procenttalet avser såväl tillstånds- som ersättningsfrågor.

Om man räknar endast med tillståndsdelen torde motsvarande procenttal

uppgå till 15—20. Vid nämnda vattendomstolar tjänstgör en domarpersonal

på 12 personer (7 vattenrättsdomare och 5 vattenrättssekreterare). Dessutom

tjänstgör två vattenrättsdomare tillfälligt. Om motsvarande antal avloppsmål

som handläggs av denna domarpersonal förs över till naturvårdsverket

beräknar verket att det behövs en arbetsinsats motsvarande minst två

domares arbete.

Naturvårdsverket påpekar emellertid att ytterligare ärenden kommer att

tillföras verket. Sålunda utgår verket från att en stor del av de kommunala

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

avloppsutsläppen kommer att bli tillståndspliktiga. Genom den föreslagna

regeln om rätt för verket att självmant ta upp frågan om villkor till prövning

kommer en hel del ärenden att dras inför koncessionsnämnden, om

överenskommelse inte nås. Slutligen tillkommer alla luftvårdsärenden.

Många anläggningar är till sin typ miljöstörande i fråga om såväl luft som

vatten och kommer därför ändå att prövas. Andra däremot är enbart luftstörande.

Hur mycket arbetsbördan kommer att öka genom dessa luftföroreningsärenden

anser naturvårdsverket vanskligt att beräkna. Det torde

kunna förväntas att ökningen blir avsevärd även om man inte ställer upp

krav på prövning av befintliga anläggningar regelmässigt. Naturvårdsverkets

slutsats blir att det till nämnden bör knytas minst tre jurister erfarna

i domararbete, var och en tjänstgörande på en avdelning. Den kommande

utvecklingen får visa om ytterligare personal behövs.

Förslaget innebär vidare att varje lagfaren ledamot till sitt förfogande

bör ha en jurist med utbildning som motsvarar en vattenrättssekreterares

eller en hovrättsfiskals eller liknande. Under särskilda förutsättningar bör

denne få delta i den lagfarne ledamotens ställe i enklare fall. Lämpligen bör

en av de lagfarna domarna utses till samordnande chef för hela nämnden.

En uppgift för denna chef blir att följa utvecklingen på de olika avdelningarna

och verka för enhetlighet i nämnden.

Naturvårdsverket anför vidare att arbetsbelastningen inom verkets byråer

kommer att öka vare sig immissionssakkunnigas förslag med vattendomstolarna

som koncessionsmyndigheter genomförs eller verket blir sådan

myndighet. Anledningen härtill är inte minst den att verksamheten kommer

att bli mer aktivt inriktad. Ett skäl till att arbetsbördan ökar något, om

verket i stället för vattendomstolarna får tillståndsprövningen om hand, är

att såväl dispens- som tillståndsprövningen kommer att ställa större krav

på tjänstemännen inom verket vid granskning av ärendena och verkställandet

av utredningar än vad fallet är i dag. Även sakägares intressen i tillståndsfrågor

måste beaktas mer än tidigare. Vidare kommer tjänstemännen

att vara föredragande inför nämnden och i vissa fall ledamöter av denna.

Å andra sidan bortfaller de ofta tidsödande arbetsuppgifterna vid vattendomstolarna

i de ärenden som skall handläggas av nämnden.

På grund av vad som nu anförts kommer naturvårdsverket fram till att

vattenvårdsbyrån bör tillföras två byrådirektörstjänster och luftvårdsbyrån

en sådan tjänst. Eftersom verkschefen får rätt att sätta annan i sitt ställe i

nämnden bör den administrativa byrån förstärkas med en byrådirektörstjänst.

Det är av väsentlig betydelse för att nå den eftersträvade effekten inom

den nya miljövårdsverksamheten att verket och länsstyrelserna får erforderliga

resurser. På tillsynssidan liksom på andra områden inom verket

föreligger emellertid också ett behov som inte är direkt betingat av den nya

verksamheten. Verket säger sig vilja återkomma till alla dessa frågor i sin

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

petitaframställning för budgetåret 1969—70. Däri kommer också att redovisas

de personalförstärkningar som behövs med anledning av immissionssakkunnigas

förslag. Dessa måste tillföras verket vare sig verket blir koncessionsmyndighet

eller inte. Kostnaden härför uppskattas preliminärt till

drygt en miljon kronor.

Med hänsyn till de kvalificerade expertutlåtanden som stundom kommer

att förebringas av sökanden inför koncessionsnämnden kan det bli erforderligt

att anlita också utomstående sakkunniga. Detta gäller främst de

områden där sakkunskap ännu inte är företrädd inom verket, såsom i fråga

om medicin-hygien, hydrologi och meteorologi. Till kostnaderna härför liksom

i fråga om expenser m. m. avser verket att återkomma i sina petita.

Naturvårdsverket framhåller att organisationen med koncessionsnämnd

inte kan beräknas fungera på ett tillfredsställande sätt utan att nämnden

och verket i övrigt får den personal som verket föreslagit. I annat fall kan

ärendena komma att stoppas upp i sin handläggning eller få passera utan

erforderlig granskning med risk för betydande ekonomiska förluster för industri

och samhälle.

De ökade kostnader som förslaget beträffande koncessionsverksamheten

medför torde i någon mån kunna kompenseras genom den möjlighet som

öppnas att göra besparingar i några vattendomstolars personalstater. Största

vinsten med förslaget ligger dock givetvis på det samhällsekonomiska planet.

Verket framhåller sålunda att dess övertagande av tillståndsprövningen

torde medföra en besparing på lång sikt i och med att en centralt bedriven

miljövårdande verksamhet ökar möjligheten att hindra miljöförstöringen.

Naturvårdsverkets förslag är avfattat av generaldirektören Paulsson samt

ledamöterna Carlsson och Ramstén. Ledamöterna Eidem och Fälldin är

skiljaktiga och har avgett egna yttranden.

Eidem framhåller att naturvårdsverkets utredning inte ger tillräckligt

underlag för en bedömning av hithörande frågor. Exempelvis har det viktiga

spörsmålet om sambandet mellan tillåtlighetsfrågorna och ersättningsfrågorna

berörts endast flyktigt. Ett annat viktigt problem som inte alls

behandlats är relationerna mellan naturvårdsverket som tillståndsbeviljande

myndighet och statens planverk. Vidare förklarar han att han inte

kan ansluta sig till tanken på en koncessionsnämnd. Prövningen av hithörande

frågor är utomordentligt komplicerad och kan medföra långtgående

ekonomiska konsekvenser för kommuner, företag och enskilda. Mot denna

bakgrund finner han det principiellt otillfredsställande att en myndighet

skall företräda både — de i och för sig utomordentligt viktiga — miljövårdsintressena

och samtidigt verkställa avvägningen mellan dessa och motstående

intressen. Enligt hans uppfattning talar åtskilliga skäl för en lösning

av de organisatoriska frågorna i enlighet med immissionssakkunnigas

förslag. Skulle man emellertid anse att vattendomstolarna inte bör komma i

fråga som koncessionsmyndighet, måste man söka sig fram till en orga
-

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

nisatorisk lösning som på ett helt annat sätt än det framlagda förslaget tillgodoser

rättssäkerhetskravet. En förutsättning är därvid att koncessionsmyndigheten

intar en i förhållande till verket fristående ställning och att

dess beslut kan överklagas till en rättslig instans.

Fälldin uttalar att den tid som ställts till verkets förfogande för utredningsuppdraget

inte har medgett, i varje fall inte för hans del som styrelseledamot,

den allsidiga prövning och de grundliga överväganden som imims*

sionssakkunniga förutsatte som nödvändiga. Mot denna bakgrund anser

han sig inte kunna biträda naturvårdsverkets förslag. Om tillståndsgivningen

likväl förläggs till naturvårdsverket måste förfarandet enligt hans mening

ges eu sådan konstruktion att exempelvis skilda uppfattningar mellan

verkets experter å ena sidan och sökandepartens experter å andra sidan

prövas av ett i förhållande till parterna fristående organ.

Han uttalar vidare att det ligger i sakens natur att experterna på ömse

sidor i de allra flesta fall kommer till en gemensam bedömning av möjligheten

att med en avsedd processteknik uppnå och underskrida de gränsvärden

som fastställts för att anläggningen över huvud taget skall kunna tilllåtas.

Men när det är fråga om en ny processteknik kan man inte utesluta

att det kan komma att råda delade meningar mellan experterna huruvida

den är tillfredsställande eller inte. I en sådan situation finner han det principiellt

stötande att förfarandet fått en sådan utformning att det slutliga

ställningstagandet skall ligga antingen hos en koncessionsnämnd inom verket

med verkschefen som ordförande eller hos verkets styrelse. Eftersom

ersättningsfrågorna under alla förhållanden skall avgöras av vattendomstol

— i framtiden måhända utbyggd till miljövårdsdomstol — och då redan

nu såväl teknisk som ekonomisk sakkunskap är knuten till domstolen anser

Fälldin att såväl praktiska som principiella skäl talar för att också tillståndsprövningen

förläggs till vattendomstol.

Alldeles frånsett om man med en viss processteknik kan uppnå fastställda

gränsvärden eller inte, måste planeringen av framtida anläggningar av

immitterande natur prövas från allmänna planeringssynpunkter och med

hänsyn till friluftslivets behov, framhåller Fälldin. Denna prövning blir av

ekonomisk-politisk natur och förutsätts av immissionssakkunniga i sista

hand ske av Kungl. Maj :t i statsrådet. För att förebygga en anhopning av

sådana ärenden som måste prövas från fall till fall, är det angeläget att det

pågående inventeringsarbetet kan intensifieras så att det blir möjligt att

upprätta markanvändningsplaner, som så långt möjligt tillgodoser friluftslivets

och den yttre miljövårdens krav. En sådan planläggning skulle underlätta

sökandepartens dispositioner i utgångsläget.

I fortsättningen framhåller Fälldin att naturvårdsverket med rätta framhållit

verkets behov av att få inflytande på besluten ur planeringssynpunkt.

Men relationerna till statens planverk och dess självklara uppgift att medverka

i beslutsprocessen vid planeringsfrågor har inte berörts i förslaget.

s. 93 Kontrollera mot PDF

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Detta kan mycket väl förklaras med hänvisning till den tid som ställts till

förfogande för utredningsuppdraget. Han anser dock att det samtidigt vittnar

om riktigheten i de bedömningar i detta avseende som immissionssakkunniga

gett uttryck för. Han slutar med att uttala att han inte kan tillstyrka

att förslaget läggs till grund för lagstiftning.

5.3.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverkets principiella inställning att tillståndsprövningen skall

handhas inte av domstol utan av administrativ myndighet vinner bred anslutning

hos remissinstanserna även om åtskilliga remissinstanser håller

fast vid immissionssakkunnigas uppläggning med vattendomstolarna som

koncessionsmyndigheter. Det konkreta förslag som naturvårdsverket lägger

fram gillas däremot av endast ett fåtal remissinstanser. Andra lösningar till

en administrativ prövningsordning förs fram. Dessa går i allmänhet ut på

att göra prövningsmyndigheten fristående från naturvårdsverket.

Naturvårdsverkets konkreta förslag tillstyrks av veterinärstyrelsen, länsstyrelserna

i Malmöhus och Västernorrlands län, LO och Aktiebolaget Atomenergi.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att det hade varit önskvärt med

en mera allsidig utredning än den föreliggande. Från principiell synpunkt

är det enligt länsstyrelsen mindre tillfredsställande att tillstånxlsmyndigheten

också är tillsynsmyndighet. Vidare kan visst dubbelarbete och vissa

gränsdragningsproblem inte undvikas med den föreslagna ordningen. Länsstyrelsen

anser emellertid att de fördelar som är förenade med förslaget

är så betydelsefulla för naturvårdsverksamheten och därmed även för samhällsplaneringen

i övrigt att länsstyrelsen trots nämnda betänkligheter tillstyrker

att förslaget genomförs. Bland fördelarna nämner länsstyrelsen särskilt

möjligheten att få enhetlighet i tillståndsgivningen och kort handläggningstid.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att tillståndsprövningen i immissions-

och vattenföroreningsärenden främst är en planeringsfråga. Den

intresseavvägning som sker i dessa ärenden är enligt länsstyrelsens uppfattning

av sådan natur som är vanlig i administrativa ärenden. Ärendena kräver

ej judiciell prövning. Länsstyrelsen anser det därför i princip riktigt att

prövningen ligger på administrativ myndighet. För naturvårdsverket som

koncessionsmyndighet talar främst verkets sakkunskap på området och den

enhetliga bedömning som möjliggörs genom ärendenas förläggning till samma

organ. Mot naturvårdsverket kan anföras att detta främst har att företräda

naturvårdsintresset. Med den organisation med lekmannastyrelse som

verket har anser länsstyrelsen emellertid, att verket måste antas komma

att ta tillbörlig hänsyn även till de intressen av samhällsekonomisk och

enskild natur som kan föreligga. Den föreslagna koncessionsnämnden bör

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

enligt länsstyrelsen ges en allsidigare sammansättning. För att tillgodose

samhällsekonomiska och enskilda intressen bör företrädare för industri och

kommun ingå i nämnden.

Aktiebolaget Atomenergi anser övervägande skäl tala för att tillståndsärenden

i immissionsmäl handläggs i administrativ ordning och tillstyrker

utredningens förslag i dess huvuddelar. Bolaget framhåller bl. a. att man vid

ett administrativt förfarande vinner i snabbhet och enkelhet, särskilt när

det gäller bagatellartade ärenden. Enligt bolaget synes det i dagens läge i

och för sig vara en fördel att en instans, som skall företräda en samlad syn

på naturvårdsproblemen, får ett väsentligt inflytande på tillståndsgivningen

i immissionsfrågor. Rättssäkerheten bör utan större svårighet kunna upprätthållas

genom att besvärsinstitutet utformas på ett sätt som ger möjlighet

till handläggning inför domstol av ärenden av starkt kontroversiell och

ekonomiskt väsentlig art. I fråga om relationerna mellan statens planverk

och naturvårdsverket framhåller bolaget att samordningen mellan dessa

båda myndigheters arbetsuppgifter är en fråga som är oberoende av om

tillståndsprövning i immissionsärenden handläggs av vattendomstol eller

en koncessionsnämnd inom naturvårdsverket.

Enligt LO:s mening bör vid tillståndsprövningen göras en avvägning

mellan å ena sidan sökandens intresse att få utöva en viss störande verksamhet

eller vidta en viss störande åtgärd samt å andra sidan i hur hög

grad en sådan verksamhet eller åtgärd bör tålas inte enbart ur den enskilde

sakägarens intresse av att förbli ostörd utan även ur samhällets intresse

av att kunna tillförsäkra människorna en god planering och ett vettigt

utnyttjande av våra naturresurser. Det sistnämnda intresset har enligt

LO:s mening hittills inte i tillräcklig grad beaktats vid tillståndsgivningen.

Genom tillkomsten av naturvårdsverket har erhållits en samlad teknisk och

vetenskaplig sakkunskap väl skickad att vid tillståndsprövningen garantera

ett snabbt, smidigt och kompetent förfarande samt en för hela landet enhetlig

tillämpning. Detta samt inrättandet av den föreslagna koncessionsnämnden

torde vid handläggningen av tillståndsärenden skapa väl så säkra garantier

ur rättssäkerhetssynpunkt som den nuvarande ordningen.

Till de remissinstanser som är negativt inställda till naturvårdsverkets

förslag och som i likhet med immissionssakkunniga anser att prövningen

bär förläggas till vattendomstolarna hör vattenöverdomstolen, kommerskollegium,

advokatsamfundet, industriförbundet, SAF, Svensk industriförening,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare, Sveriges lantmätareförening,

Föreningen för vattenhygien och Svenska kraftverksföreningen.

En kritisk inställning till naturvårdsverkets förslag har också Ingeniörsvetenskapsakademien

och SACO. SMHI finner det tveksamt om tillståndsgivningen,

som naturvårdsverket föreslår, helt bör förläggas till en koncessionsnämnd

som är inordnad i naturvårdsverket. Det är angeläget att det vid

tillståndsgivningen dels kommer till stånd en objektiv bedömning av olika

sak- och rättsskäl och dels tas vederbörlig hänsyn till statsmakternas all
-

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

männa politik i landsomfattande planeringsavseende. För att tillgodose dessa

önskemål bör enligt institutet både vattendomstolarna och naturvårdsverket

ges inflytande.

Kammarkollegiet menar att det för en ny lagstiftning på detta svårbemästrade

område krävs en grundligare utredning och en förnyad remissbehandling

och kan därför inte tillstyrka en omedelbar lagstiftning på grund av

naturvårdsverkets no föreliggande utredning. Kollegiet framhåller emellertid

att den prövning det här gäller som regel rör en rad samhällsfunktioner

och att prövningen har starka sociala och politiskt—ekonomiska inslag.

Prövningen av tillståndsfrågorna kan därför sägas mera ha karaktär av

förvaltning än rättskipning. Från den synpunkten kan det enligt kollegiets

mening te sig naturligt med en helt administrativ tillåtlighetsprövning.

För domstolslinjen stannar stadsförbundet och kommunförbundet. Förbunden

konstaterar i likhet med naturvårdsverket att de avvägningar som

måste göras i immissionsmål inte i första hand är av judiciell natur utan

bör grundas på allmänna bedömanden av ekonomisk och teknisk art. Detta

talar onekligen för att tillståndsgivningen bör handläggas i administrativ

ordning. Därvid skulle även kunna uppnås enhetlighet i bedömningen och

tidsvinster vid handläggningen. Med hänsyn till rättssäkerhetskravet framstår

det emellertid för förbunden som oundgängligen nödvändigt att tillståndsgivande

myndighet intar en i förhållande till naturvårdsverket fristående

ställning. Vid övervägande av de skäl som talar för och mot naturvårdsverkets

förslag stannar förbunden vid sin tidigare uppfattning att tillståndsgivningen

bör anförtros judiciell myndighet, om denna får erforderlig

sakkunskap till sitt förfogande. I varje fall är förbunden inte beredda att

på föreliggande utredningsmaterial tillstyrka naturvårdsverkets förslag.

Enligt förbunden bör man överväga att förlägga både tillstånds- och ersättningsfrågor

till fastighetsdomstol.

Även statskontoret anför skäl både för administrativ prövning och för

domstolsprövning, men anser att det saknas anledning att gå från immissionssakkunnigas

förslag.

Enligt vattenöverdomstolens mening är naturvårdsverkets utredning alltför

knapphändig och skissartad för att kunna läggas till grund för en så

genomgripande förändring av det nuvarande prövningsförfarandet som

åsyftas med förslaget. En grundligare utredning av frågan efterlyses också

av industriförbundet, SAF, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar

och stadsdomare och kraftverksföreningen. Kammarkollegiet anser,

att utredningen varken är eller bör uppfattas som annat än ett utkast till

lösandet av de organisatoriska frågorna under den givna förutsättningen att

tillståndsgivningen förläggs till verket. Det framgår inte i vilken utsträckning

nuvarande regler i 8 kap. vattenlagen och motsvarande bestämmelser

i förslaget till immissionslag kommer att ersättas med andra med annat

materiellt innehåll. Det är egentligen endast reglerna om underställning som

i utredningen något berörs. Kollegiet anser sig på grundval av ett så be
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Gräns åt material inte kunna reservationslöst mot varandra väga för- och

O #

nackdelarna med de båda organisationsförslagen — immissionssakkunmgas

och det nu framlagda.

Flera av de remissinstanser som är kritiska mot naturvårdsverkets skäl

för en administrativ prövning tar upp frågan om skillnaden mellan förvaltande

och dömande verksamhet. Vatt enöver domstolen framhåller sålunda,

att det ofta kan vara svårt aitt bestämma vad som skall anses vara

en judiciell eller en administrativ fråga. Inom svensk lagstiftning har man

inte heller brukat göra någon åtskillnad på det sättet, att frågor som betraktas

som administrativa av denna anledning ansetts inte böra behandlas

av domstolarna. Det är inte möjligt att motivera föroreningsfrågornas

behandling vid eller utom domstol endast genom att hänföra dem till viss

kategori. När det gäller föroreningsfrågornas natur framhåller vattenöverdomstolen,

att tillståndsprövningen i immissionsmål alltid måste innehålla

väsentliga moment av civilrättslig karaktär. Beträffande vattenföroreningar

erinrar vattenöverdomstolen om att departementschefen vid genomförandet

av nuvarande lagstiftning betonade att vattendomstolarnas uppgift i föroreningsfrågor

är av rättskipande karaktär. Vidare påminner vattenöverdomstolen

om att det av uttalanden i förarbetena till vattenlagen klart framgår

att vattendomstolarna tillskapats för att handlägga även frågor av administrativ

natur. Liknande uttalanden till förmån för vattendomstolarna som

koncessionsmyndigheter görs av statskontoret, advokatsamfundet och Föreningen

för vattenhygien.

Industriförbundet och SAF anser att det knappast är möjligt att i detta

sammanhang dra en klar gräns mellan administrativ och judiciell prövning.

Avgörande bör vara att tillståndsprövningen uppdras åt en instans,

som med hänsyn till sin sammansättning, sitt arbetssätt och sitt förhållande

till andra i prövningen medverkande organ ger bästa möjliga garantier

för en grundlig, allsidig och objektiv prövning på grundval av gällande rättsregler,

för ett så snabbt avgörande, som är förenligt med rättssäkerhetskravet,

samt för att en omprövning av fattade beslut kan äga rum i en högt

kvalificerad överinstans. Organisationernas uppfattning är i korthet, att

dessa krav, som emellanåt kan i viss man strida mot varandra, bäst tillgodoses

om tillståndsprövningen anförtros åt en domstol.

I flera remissyttranden framhålls att en jämförelse med förhållandena i

andra länder inte kan vara vägledande vid valet av tillståndsmyndighet. Immissionsfrågornas

behandling utomlands kan endast ha begränsad betydelse

för hur frågan bör lösas i vårt land. Uttalanden i den riktningen görs

av industriförbundet, SAF, vattenöverdomstolen och SMHI.

Vad naturvårdsverket redovisat i fråga om gällande ordning på andra

förvaltningsområden ger enligt industriförbundet och SAF föga av principiellt

eller praktiskt intresse för bedömning av spörsmålet om den organisatoriska

lösningen av tillståndsprövningen i frågor om immissioner. Statskontoret

gör ett liknande uttalande.

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Knngl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

De avstyrkande remissinstanserna belyser närmare de olägenheter som

naturvårdsverkets förslag skulle medföra.

Uppdelningen av förfarandet i en administrativ tillståndsprövning och en

ersättningsreglering vid domstol kan enligt vattenöverdomstolen medföra

förlängd prövning och avsevärt merarbete både för företagaren och för sakägarna.

Även SMHI, industriförbundet och SAF, Föreningen för vattenhygien

och kraftverksföreningen påpekar, att ett visst dubbelarbete inte kan

undvikas, om man frångår vattendomstolslinjen.

Om ersättningsfrågorna inte skall behandlas vid vattendomstol utan annan

domstol blir splittringen — framhåller vattenöverdomstolen — ännu större,

eftersom i vattenföroreningsmålen vanligtvis ingår frågor som är att anse

som byggande i vatten och därför måste prövas av vattendomstol. I stället

för behandling i ett sammanhang vid eu myndighet, vilket skulle bli fallet

om immissionssakkunnigas förslag genomförs, skulle tre myndigheter pröva

frågorna. Vidare frågar sig vattenöverdomstolen hur det med naturvårdsverkets

förslag skall vara möjligt att på lämpligt sätt anpassa vattenhushållningsbestämmelser

och villkor för utsläpp av avloppsvatten till varandra

så att minsta möjliga olägenheter uppkommer.

Liknande påpekanden görs av industriförbundet och SAF, Föreningen för

vattenhygien och kraftverksföreningen. Industriförbundet och SAF framhåller

som en särskild komplikation de gränsdragningsproblem som uppstår

om avlopp smål i enlighet med förslaget skulle föras över från vattendomstol

till administrativ myndighet. Vattenförorenare — i synnerhet större

sådana — kan behöva göra vattenintag, eventuellt också företa vattenreglering,

för att tillgodose sin vattenförsörjning. Tillstånd härtill slcall enligt

förslaget alltjämt lämnas av vattendomstolarna. En ny industrianläggningskulle

sålunda behöva dels tillstånd för vattenintag etc. av vattendomstol,

dels koncession för utsläpp av naturvårdsverket, dels ock riskera en framtida

skadereglering med anledning av föroreningar inför vattendomstol eller

annat forum. Detta kan knappast betecknas som vare sig »samordning» eller

»enhetlighet».

Industriförbundet och SAF anser, att den tidsvinst som enligt naturvårdsverket

skulle kunna göras genom eu tillståndsgivning i administrativ ordning

ofta skulle bli endast skenbar. Även om behandlingstiden i tillståndsfrågan

i vissa fall kan reduceras, om verket blir tillståndsgivande myndighet,

kan den berörda enskilda parten, t. ex. ett industriföretag, inte alltid

utnyttja denna tidsvinst för att genomföra en investering eller sätta i gång

en verksamhet. Företaget kan nämligen nödgas avvakta målets behandling

även i vattendomstol för att få klarhet i vilka ekonomiska konsekvenser i

form av skadeersättningar o. d. som projektets genomförande skulle föra

med sig.

Enligt Föreningen för vattenhygien måste man med den ökande avloppsbelastningen

på våra vattendrag räkna med att allt fler avlopp sföretag kom
4

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Xr 28

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mer att bli beroende av utspädning av avloppsvattnet genom regleringar.

Emellanåt kan en reglering eller annat byggande i vatten vara ett alternativ

till en reningsåtgärd. För många industriföretag är härjämte lokaliseringen

i minst lika stor utsträckning beroende av tillgången på fabrikations- och

kylvatten som på möjligheterna att släppa ut avloppsvatten. Ofta kan härjämte

föreligga konkurrens mellan olika företag om utnyttjande av ett vattenområde

exempelvis å ena sidan för korttidsreglering å andra sidan för

avloppsutsläpp. Det synes föreningen uppenbart, att naturvårdsverket underskattat

dessa gränsdragningsproblem. — I en mycket stor del av avloppsmålen

föreligger, vid sidan av ansökan om avloppsutsläpp, även ansökan

om rätt att taga annans mark eller vattenområde i anspråk för reningsverk

eller ledningar till och från reningsverket. Dylika tvångsrätter

måste då först prövas av vattendomstolen, innan naturvårdsverket kan avgöra

frågan om avloppsutsläpp.

Även kraftverksföreningen gör liknande påpekanden och menar att naturvårdsverket

inte tillräckligt redovisat eller beaktat dessa problem.

Sakägarnas ställning vid en administrativ prövning anförs också som ett

skäl för att hålla fast vid vattendomstolarna som prövningsmyndigheter.

Om sakägarna inte får tillfälle att i tillfredsställande utsträckning belysa

skadefrågorna vid tillståndsprövningen, uppkommer enligt vattenöverdomstolen

ovisshet beträffande omfattningen av de ersättningskrav som kan

komma att framställas vid domstolsbehandlingen. Sakägarna kan inte heller

påverka tillståndet så att skador så långt möjligt undviks. Även om sakägarna

måhända formellt kan göra sig påminda vid tillståndsprövningen,

torde reglerna om rättegångskostnader i administrativt förfarande oftast

göra det omöjligt för dem att anlita juridiskt eller tekniskt biträde för utförande

av sin talan.

Också kammarkollegiet och advokatsamfundet påpekar, att sakägarna

enligt naturvårdsverkets förslag får en klart försämrad ställning i förhållande

till nuvarande ordning enligt vattenlagen. Advokatsamfundet anser

att det inte klart framgår vilka möjligheter som sakägarna skulle erhålla att

hos verket tillvarata sina intressen. Det sägs endast att »sakägare med betydelsefulla

intressen bör kontaktas». Verket har tydligtvis tänkt sig att sakägarna

skall framlägga sina ersättningsanspråk dels i stora drag i koncessionsärendet

och dels inför vatten- eller fastighetsdomstolen. De kostnader

för utredningar m. m. som är behövliga för att inför verket kunna ange sin

ståndpunkt och sina anspråk skall dock sakägarna enligt förslaget i princip

svara för själva. Det är med hänsyn härtill välgrundad anledning förmoda

att naturvårdsverket vid sina ställningstaganden i denna del kommer att

ha tillgång till ett ganska torftigt utredningsmaterial. — När i förslaget ändå

talas om skadeförebyggande åtgärder i samband med koncessionsvillkoren,

ter det sig för samfundet i viss mån verklighetsfrämmande att tänka sig

bestämmelser av detta slag vid ett så summariskt och haltande förfarande

s. 99 Kontrollera mot PDF

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

som det från verkets sida skisserade. Samfundet påtalar även sakägarnas

försämrade ställning i rättegångskostnadshänseende om naturvårdsverkets

förslag genomförs och framhåller slutligen att sakägarna genom förslaget i

stort sett skulle berövas den rätt som tillkommer dem enligt nuvarande

ordning att hävda sina intressen i tillståndsfrågor, vilket givetvis vore för

rättskänslan stötande.

Kompetenskonflikter beträffande samma fråga mellan domstol och naturvårdsverket

är enligt vattenöverdomstolen ytterligare en olägenhet som kan

följa med naturvårdsverkets förslag. F. n. kan en sakägare föra förbudstalan

vid domstol mot t. ex. driften vid en fabrik på grund av vattenförorening eller

immission. Med naturvårdsverkets förslag kan fabriksägaren möta en

sådan talan med en begäran hos naturvårdsverket om tillstånd att driva

fabriken. Ett sådant tillstånd är avsett att ge »formell trygghetsverkan». Det

torde dock kunna ifrågasättas, om detta tillstånd kan hindra domstolen att

ta upp sakägarens talan till prövning. Skulle hinder anses föreligga, innebär

det en väsentlig inskränkning av sakägarens rättigheter i jämförelse med

vad som nu gäller.

Flertalet av de avstyrkande remissinstanserna betonar särskilt att naturvårdsverket

skulle få en dubbelställning som inte skulle bidra till att öka

förtroendet mellan verket och rättssökande parter. Vidare trycker många

starkt på rättssäkerhetskravet.

Vattenöverdomstolen anser det vara av stor vikt att såväl allmänheten

som berörda parter har förtroende för organisationen och sättet för prövning

av frågorna. Hos allmänheten kan det knappast vara ägnat att skapa

förtroende för naturvårdsverket som företrädare för naturvårdsintresset

om verket dessutom skall vara det organ som har att opartiskt skilja mellan

alla de intressen som berörs av företaget. Det ligger i sakens natur att

verket har små möjligheter att bevaka sakägarnas intressen. Om dessa inte

kan föra en effektiv talan vid prövningen, blir risken stor att deras intressen

åsidosätts. Det kan även ifrågasättas om kommuner och industrier blir

villiga att på ett förberedande stadium öppet diskutera sina problem med

naturvårdsverket, om påföljande steg blir att verket ensidigt bestämmer

vad som i fortsättningen skall gälla. Den dubbelställning som naturvårdsverket

skulle få enligt förslaget blir därför enligt vattenöverdomstolens mening

ägnad att minska förtroendet både för verket som naturvårdens företrädare

och för det sätt varpå prövning av frågorna sker.

Enligt vattenöverdomstolens mening skapas en ändamålsenlig ordning,

om naturvårdsverket får en så stark ställning som möjligt som företrädare

för naturvården och därjämte behövliga resurser för att som pådrivare,

övervakare och förhandlare ta upp föroreningsfrågorna och verka för bättre

förhållanden. I flertalet fall torde enighet kunna åstadkommas mellan

verket, å ena, samt de kommuner och industrier som orsakar föroreningarna,

å andra sidan. Något avgörande av annan myndighet behövs då ej. Detta

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1960

är innebörden av den fakultativa koncessionsprövning som föreslogs av immisionssakkunniga.

En sådan prövning ger kommuner och industrier möjlighet

att snabbt få besked om naturvårdsverkets krav och de har sedan

möjlighet att godta kraven eller påkalla prövning av dem. Systemet med

fakultativ koncessionsprövning bör enligt vattenöverdomstolens mening kunna

byggas ut så att det i framtiden blir regel i såväl industriella som kommunala

föroreningsärenden. Den faktultativa koncessionsprövningen förutsätter

för att vinna förtroende att uppkomna tvister avgörs av ett opartiskt

organ. Som sådant är en vattendomstol med dess uppbyggnad för prövning

av likartade frågor väl lämpad.

Statskontoret framhåller, att den dubbelställning verket skulle få enligt

förslaget ter sig tvivelaktig från skilda synpunkter. Naturvårdsverkets huvuduppgift

kan sägas vara att med kraft bevaka naturvårdsintresset gentemot

andra intressen. Härav följer att verket i vissa sammanhang måste

komma i klar partsställning gentemot andra intressen, ofta av ekonomisk

art. Även om enighet torde råda om att miljövårdssynpunkterna i helt annan

utsträckning än tidigare måste ges prioritet vid avvägningen mellan

olika intressen torde det vara ofrånkomligt att vissa beslut, t. ex. rörande

immissionstillstånd, måste få karaktären av en kompromiss mellan miljövårdsintresset

och andra intressen. I den män naturvårdsverket självt skulle

i stor utsträckning träffa avgöranden av sådan kompromisskaraktär, skulle

detta kunna verka hämmande på dess möjlighet att framgent och i andra

sammanhang kraftfullt tillvarata naturvårdsintresset. Det föreslagna arrangemanget

väcker även betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt. En

sådan prioritering av naturvårdsintresset som nyss angetts torde i första

hand böra garanteras genom lagstiftningens utformning. När beslut träffas

kan emellertid, vad gäller själva förfarandet, inte bortses från existensen

av partsintressen som avviker från naturvårdsintresset.

Advokatsamfundet framhåller, att naturvårdsverket enligt instruktionen

har både rådgivande, övervakande och åklagarbetonade uppgifter inom naturvården

(däri inbegripet vatten- och luftvård). Nu skulle alltså därtill

läggas även funktionen att vara dömande instans. En sådan lösning skulle

framför allt med tanke på rättssäkerheten innebära ett betänkligt avsteg

från nuvarande rättsliga system. Rent faktiskt lär det knappast heller vara

möjligt att effektivt och ändamålsenligt värna om naturvården och samtidigt

som domare beakta i och för sig berättigade synpunkter och krav från

motstående intressen. Att bevara tilltron hos såväl berörda parter som allmänheten

till objektivitet och rättvisa vid ifrågavarande tillståndsprövning

är ett värde av sådan dignitet att det skall föreligga alldeles särskilda skäl

för att ändå välja en linje, som skulle kunna rubba denna tilltro. Samfundet

kan inte finna att naturvårdsverket har framlagt några sådana skäl.

Industriförbundet och SAF framhåller att de materiella reglerna — om

immissionssakkunnigas förslag följs — kommer att i betydande utsträck
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning bli tämligen allmänt hållna. Detta gör det enligt organisationernas mening

särskilt angeläget, att prövningen av dessa frågor sker med starkt beaktande

av rättssäkerhetskravet. Detta innebär bl. a. att man med ledning

av blivande praxis skall kunna bilda sig en någorlunda säker uppfattning

om rättsläget samt att tillståndsprövningen i likartade fall blir så enhetlig

som möjligt.

Det förefaller organisationerna uppenbart, att den av naturvårdsverket

föreslagna konstruktionen enligt sakens natur inte kan motsvara sådana

krav. Så länge verkets primära uppgift är att företräda allmänna miljövårdsintressen

och därjämte att svara för tillsyn och kontroll på detta område,

vore det högst otillfredsställande att i verkets händer lägga all tillståndsprövning,

som nödvändigt förutsätter en allsidig och opartisk avvägning

mellan allmänna och andra intressen. Hur omsorgsfullt denna avvägning

än görs, lär man inte kunna bortse från risken att verkets dubbelställning

uppfattas som ett eftersättande av andra viktiga samhällsintressen än

dem som verket i första hand har att svara för. En sådan uppfattning, befogad

eller ej, kan knappast undgå att påverka samarbetet mellan verket och

enskilda parter, ett samarbete som för att bli effektivt kräver en hög grad

av öppenhet och förtroende mellan alla berörda intressenter. Organisationerna

anser att verket skulle få en friare och starkare ställning, när det gäller

att hävda miljövårdsintressena, om inte verket tillika behövde engagera

sig i alla tillståndsfrågor, vilka dessutom torde komma att kräva en betydande

arbetsinsats från verkets sida. I detta sammanhang kan erinras om

att under senare år här i landet försports en klar tendens att göra en tydligare

åtskillnad mellan samhällets kontrollerande och dömande funktioner.

Detta återspeglas bl. a. i förslaget till omorganisation av taxeringsväsendet.

Enligt kraftverksföreningen skulle det strida mot den allmänna rättsuppfattningen

och kunna äventyra enskild rätt att förena naturvårdsverkets

rådgivande, utredande och övervakande uppgift i miljöfrågor med en dömande

funktion. Det kan enligt föreningen inte vara förenligt med en sund

samhällsutveckling att i frågor av så stor vikt för landets ekonomi och försörjning

bortse från rättssäkerhetskravet. Även Föreningen för vattenhygien

finner det uppenbart olämpligt att naturvårdsverket, som kommer att få en

partsställning som kan liknas vid en åklagares, samtidigt skall ha den dömande

funktionen. Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller såsom olämpligt

att en och samma myndighet skall förhandla i sakfrågor och samtidigt

vara ansvarig för det slutliga rättsliga avgörandet. Enligt akademien finns

det även risk för att det rättsliga ansvar som enligt utredningen bör läggas

på verket kommer att bli hämmande för verkets primära uppgifter, nämligen

att följa forskningen och utvecklingen inom miljövårdsområdet, utöva

tillsyn och svara för den långsiktiga miljövårdsplaneringen i landet.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare och Svensk in
-

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dustriförening anför som motiv för sin anslutning till domstolslinjen främst

rättssäkerhetsskäl. Även kammarkollegiet betonar rättssäkerhetskravet.

Den dubbelställning som naturvårdsverket skulle få enligt verkets förslag

påtalas också av kommerskollegium och SACO.

Uttalanden för en tillståndsprövning i administrativ ordning görs av

socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, planverket, statens vattenfallsverk,

lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Kristianstads, Hallands, Örebro, Västmanlands,

Gävleborgs och Norrbottens län, domstolskommittén, naturskyddsföreningen,

Länsingenjörers förening, Vattenvärnet, kommunal-tekniska

föreningen och teknologföreningen.

Socialstyrelsen uttalar sålunda, att många skäl talar för att koncessionsförfarandet

i immissions- och vattenföroreningsmål handläggs av administrativt

organ och att prövningen sker centralt. Bl. a. kan enhetlighet i ärendenas

bedömning lättare vinnas härigenom. Styrelsen finner det angeläget

att koncessionsmyndigheten genom sin sammansättning och ställning kommer

att framstå som objektiv och ej kan misstänkas företräda ensidiga naturvårds-

eller industriintressen. Det beslutande organet bör ges en i förhållande

till naturvårdsverket så fristående ställning som möjligt.

Statens institut för folkhälsan framhåller att bedömningen av koncessionsärenden

inte innefattar en direkt rättstillämpning och inte kan ske utan

medverkan av en bred sakkunskap med andra kvalifikationer än juridiska.

Sambandet mellan koncessionsgivning och samhällsplanering betonas. Institutet

ansluter sig till att tillståndsgivningen anförtros ett härför lämpat

administrativt organ. Dock bör tillståndsgivningen enligt institutet varken

ankomma på verket som sådant eller läggas på en i verket helintegrerad

nämnd. Visserligen förekommer det att tillsyns- och tillståndsfunktioner

på vissa områden handhas av ett och samma organ men i fråga om en myndighet

som i så stor omfattning som naturvårdsverket har att förhandla med

och på annat sätt hålla kontakt med parter, vilkas intressen kan avvika

från de synpunkter som verket närmast företräder, förefaller det dock

olämpligt att förena de nämnda funktionerna med en beslutsfunktion av

tillståndsgivnings karaktär. Det skulle kunna försvåra samarbetet mellan

industri och naturvård, bl. a. inverka menligt på informationsutbytet i forskningsledet

mellan industrin och naturvårdsverket. Vidare skulle kunna uppkomma

en — låt vara obefogad — uppfattning att naturvårdsverket vid avvägningen

mellan olika intressen och utformandet av villkor vid tillståndsgivningen

kunde ha benägenhet att inte till fullo beakta för industrin viktiga

tekniska och ekonomiska synpunkter. På grund härav och av rent

principiella skäl bör enligt institutets mening koncessionsorganet få en

fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket.

Vattenfallsverket finner ett administrativt förfarande i och för sig godtagbart

och väl så rekommendabelt som en domstolsbehandling men kan

s. 103 Kontrollera mot PDF

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

omöjligt tillstyrka, att naturvårdsverket med dess ställning inte blott som

representant för företagarintresset motstående intressen utan även såsom

tillsyns- och kontrollmyndighet också tilldelas uppgiften att vara koncessionsmyndighet.

Enligt lantbruksstyrelsen talar bl. a. sambandet mellan vattenföroreningarna

och andra immissioner och sambandet mellan tillståndsprövningen och

ersättningsfrågorna för att prövningen läggs på vattendomstolarna. Emellertid

framhåller styrelsen, att hänsyn i detta sammanhang måste tas till att de

statliga insatserna på miljövårdens område skall intensifieras och att koncessionsärendena

kommer att bli av stor omfattning och kräva snabb handläggning.

Visserligen ingår rättsliga överväganden i prövningen, men planoch

lokaliseringsfrågor och andra frågor som lämpligen avgörs i administrativ

ordning överväger. Styrelsen anser därför, att det finns starka skäl för

att lägga koncessionsärendena på administrativ myndighet. Naturvårdsverkets

förslag tillfredställer dock enligt lantbruksstyrelsens mening inte de

krav som bör ställas på en objektiv och allsidig prövning av koncessionsärenden.

För att en fullt objektiv bedömning av tillståndsfrågorna skall

tryggas synes enligt styrelsens mening koncessionsnämnden böra ges en i

förhållande till naturvårdsverket och andra myndigheter helt fristående

ställning.

Även lantmciteristyrelsen instämmer i att de bedömanden av ekonomisk

och teknisk art varpå avvägningen i immissions- och vattenföroreningsärenden

måste grundas i huvudsak är av administrativ natur. Prövas koncessionsfrågorna

i administrativ ordning, är det dock klart att den administrativa

prövningsmyndigheten måste äga en helt neutral ställning. Naturvårdsverket

skall bevaka naturvårdens, vattenvårdens och luftvårdens intressen.

Det ligger i sakens natur att dessa intressen och sökandens intressen i ärenden

av nyssnämnd art ibland kan bli kontroversiella. Under sådana förhållanden

är det inte tillfredsställande att naturvårdsverket — förutom nyssnämnda

bevakning — också skall själv eller via till verket knutet organ

verkställa avvägningen mellan naturvårdsintressena och sökande-intressena.

Planverket anser det inte tillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt

att vid uppkommande tvist prövningen av denna skall ankomma på den

ena av de tvistande parterna. Detta har visserligen uppmärksammats i förslaget,

men inrättandet av en särskild koncessionsnämnd på föreslaget sätt

synes inte vara en godtagbar lösning. Enligt planverkets uppfattning är en

närmare undersökning av detta spörsmål ofrånkomlig. Det är enligt planverkets

uppfattning inte visat att en förläggning till samma myndighet av

både tillståndsprövning och tillsynsutövning på immissionsområdet inte

skulle medföra olägenheter. Planverket anser sig inte kunna tillstyrka förslaget

att förlägga tillståndsprövningen i immissionsärenden till naturvårdsverket.

Planverket hyser dock inte några avgörande betänkligheter

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mot att tillståndsprövningen sker i administrativ ordning. Enligt planverkets

mening borde denna fråga utredas förutsättningslöst.

Teknologföreningen betraktar tillståndsgivningen mer som en administrativ

än en juridisk fråga. Föreningen anser emellertid att naturvårdsverkets

möjligheter att aktivt hävda naturvårdens intressen begränsas och att rättssäkerhetskravet

inte kan anses tillfredsställande uppfyllt, om naturvårdsverket

får rollen av tillståndsmyndighet. Tillståndsprövningen bör därför

ske hos ett från naturvårdsverket fristående organ. Ett sådant kan enligt

föreningen åstadkommas genom att vattendomstolarna ges erforderlig komplettering

för snabb handläggning eller genom att en fristående koncessionsnämnd

inrättas. I båda fallen måste finnas möjlighet att anföra besvär.

Högsta besvärsmyndighet bör vara Kungl. Maj :t, eftersom tillståndsfrågorna

är av allmänt samhällsekonomisk betydelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län tillstyrker i princip att tillståndsprövningen

på immissionsområdet — innefattande även vattenföroreningar —

förläggs till administrativ myndighet. Beslut i sådana ärenden måste grundas

på allmänna överväganden av ekonomisk och teknisk art och tillkomma

under hänsynstagande till samhällsplaneringen i vidsträcktaste bemärkelse.

Särskilt betonas ärendenas nära samband med bebyggelseplaneringen, med

naturvården och med den ekonomiska planeringen. Länsstyrelsen anser det

angeläget att myndigheternas insatser på samhällsplaneringens område blir

enhetliga. Vattendomstolarna är varken planeringsorgan eller vattenvårdande

myndigheter. De torde sakna befogenhet att bedöma frågorna i ett vidare

sammanhang och med hänsyn till samhällsutvecklingen i stort. I ansökningsmål

är de bundna av ansökningen. Dessa förhållanden talar för att även vattenföroreningsärenden

prövas i administrativ ordning. Länsstyrelsen kan däremot

inte tillstyrka, att tillståndsprövningen förläggs till statens naturvårdsverk.

Det måste anses mindre lämpligt att den myndighet som i utpräglad

grad skall företräda miljövårdens intressen också skall vara opartisk koncessionsmyndighet,

låt vara genom en för ändamålet inrättad särskild koncessionsnämnd.

Vidare befarar länsstyrelsen att arbetet med tillståndsgivningen

kan komma att hindra naturvårdsverket att ägna sig åt sina egentliga

uppgifter att vara rådgivande, samordnande och riksplanerande organ

på miljövårdens område.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens

län ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning att en prövning

av administrativ myndighet är lämpligare än domstolsprövning. De anser

att frågan bör ytterligare utredas och att man särskilt bör överväga möjligheten

att förlägga prövningen till länsstyrelserna. Samma inställning har

Länsingenjörers förening.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner övervägande skäl tala för en administrativ

prövning under förutsättning att en sådan lösning efter utredning

anses lämplig även för andra vattenmål samt att den prövande myndig
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

heten får en självständig ställning och sammansättning som garanterar

rättssäkerheten. Tillståndsmyndigheten bör vara fristående från myndigheter

med speciellt inriktad verksamhet. Lämpligheten av att verkschefen

ingår i koncessionsmyndigheten såsom föreslagits ifrågasätts. Länsstyrelsen

anser att frågan om vem som skall vara koncessionsmyndighet bör ytterligare

utredas. Utredningen bör lämpligen samordnas med en översyn av vattendomstolarnas

framtida ställning och av vattenlagen. I avbidan på denna

utredning synes överförandet av vattenföroreningsärenden till naturvårdsverket

kunna anstå. Däremot vill länsstyrelsen ej motsätta sig att övriga

immissionsfrågor (luftförorening och buller) från början tillförs verket och

där handläggs i en ordning som tillgodoser förut anförda synpunkter.

Domstolskommittén anser att de avvägningsfrågor som den koncessionsprövande

myndigheten ställs inför generellt sett synes vara av sådan beskaffenhet

att deras bedömning måste på sikt påverka hela samhällsutvecklingen.

Kommittén biträder därför förslaget att tillståndsprövningen läggs på

administrativ myndighet. Med hänsyn till att koncessionsfrågorna i de flesta

fall av större vikt måste ses ur en vidare synvinkel än den lokala eller begränsat

regionala tillstyrker kommittén också att koncessionsprövningen

sker centralt, av en och samma myndighet för hela landet.

Kommittén framhåller, att naturvårdsintressena spelar en väsentlig roll

vid koncessionsprövningen men att vid sidan av dessa måste beaktas dels

privata och företagsekonomiska intressen, dels åtskilliga intressen som i likhet

med naturvården är av stor allmän betydelse, sociala och tekniska, befolkningspolitiska,

närings- och arbetsmarknadspolitiska m. fl. Koncessionsprövningen

kan innehålla synnerligen besvärliga avvägningsfrågor av ofta

stor räckvidd, både ekonomiskt och i andra avseenden. En första förutsättning

för att koncessionssystemet skall fungera tillfredsställande är att någon

omständighet ej föreligger som kan vara ägnad att rubba förtroendet

till koncessionsmyndighetens opartiskhet. I detta hänseende måste på koncessionsmyndigheten

ställas i stort sett samma fordringar som på en domstol.

Myndigheten måste alltså inta en fristående ställning till de intressen

som är i fråga. Från dessa utgångspunkter kan enligt domstolskommitténs

mening naturvårdsverkets förslag inte godtas. Naturvårdsverket har enligt

sin instruktion till uteslutande uppgift att ta tillvara naturvårdens intressen

och att bedriva den forsknings- och planeringsverksamhet m. m. som

sammanhänger härmed. Koncessionsprövningen innefattar en avvägning av

dessa intressen mot vikten av att ett planerat företag oaktat sin miljöförstörande

inverkan kommer till stånd, kostnaden för skyddsåtgärd och verkan

i övrigt av de villkor som uppställs för tillstånd till den ifrågasatta verksamheten.

Det kan enligt kommittén inte anses förenligt med vedertagna

rätts säkerhetsbegrepp att koncessionsprövningen handhas av en instans

som i likhet med naturvårdsverket sålunda måste komma att i många fall

döma i egen sak. Invändningen bortfaller inte genom den föreslagna an
4t

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

ordningen att en till verket knuten nämnd skall svara för tillståndsgivningen.

Även om anknytningen skulle få en mindre intim karaktär än som

föreslagits framstår för kommittén varje form av förening mellan verkets

naturvårdsbevakande uppgifter och prövningen av koncessionsfrågorna som

olämplig.

Om verket får befogenhet att självmant ta upp tillståndsfrågor till prövning,

kan verket enligt kommitténs mening antas i allmänhet visa en sådan

förhandsinställning i det uppkomna ärendet att det knappast sedermera

kan fatta ett opartiskt avgörande i koncessionsfrågan. Den mening som

företräds av naturvårdsverkets expertis kanske inte delas av den sakkunskap

som sökanden stöder sig på. I ett sådant läge bör enligt kommittén

tyngden av den på ömse sidor åberopade utredningen kunna vägas mot

varandra utan att den mening som företräds av naturvårdsverkets expertis

ges den auktoritativa prägel som följer av att verket är koncessionsprövande

myndighet.

Naturskyddsföreningen anser principiellt, att föroreningsfrågor har ett så

betydande inslag av planering, näringspolitik och allmän miljövård att de

bör vara underkastade ett bestämmande administrativt inflytande. Emellertid

befarar föreningen, att naturvårdsverkets omvälvande förslag medför

ett långvarigt lagstiftningsarbete innan det får en form som kan accepteras.

Hithörande frågor är mycket viktiga men det är också mycket angeläget

att ett modus vivendi skapas utan uppskov. Slutsatsen härav är, att man

måste ordna ett provisorium som dessutom kan ge erfarenheter för en

slutlig ordning. I vattenföroreningsmål berör saken så många enskilda intressen

att ett domstolsförfarande enligt föreningens mening knappast kan

undvaras. I fråga om luftförorening är läget annorlunda. Här är domstolsprövning

ej lika indicerad. Beträffande bullerstörning t. ex. från flygplan

är förhållandena likartade.

Man bör enligt föreningen åtminstone t. v. låta vattenföroreningsmålen i

nuvarande eller ungefär nuvarande omfattning ligga kvar hos vattendomstolarna

eller den domstolsorganisation i vilken vattendomstolarna eventuellt

kommer att uppgå. Vattenförorening är ofta kombinerad med luftförorening.

Det fordras därför ett samlat bedömande utöver det som vattendomstolen

kan göra. Vattendomstolens prövningsområde bör ej fördenskull

utvidgas. Det vore ett steg i orätt riktning. Vattendomstolens beslut beträffande

vattenföroreningsfrågan bör inte heller betyda klarsignal för företaget

ur vattenföroreningssynpunkt. Luftföroreningsfrågan bör bedömas av

sakkunnig administrativ instans, gärna naturvårdsverket. I administrativ

ordning bör man kunna komma fram till en bedömning av olägenheterna

ur luftföroreningssynpunkt och bestämma de tekniska motåtgärder som

krävs. Vattendomstolens beslut och det resultat som undersökningen av

luftföroreningsfrågan leder till bör ingå i en samlad bedömning av naturvårdsverket

som bör kunna säga nej till projektet. Ärenden om luftförore
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

ning utan kombination med vattenförorening bör liksom bullerstörningar

prövas administrativt.

Alla projekt av större betydelse bör enligt föreningen prövas även ur allmän

plansynpunkt. Vare sig det aktuella projektet prövats av vattendomstol

eller av administrativ instans eller av bådadera bör resultatet granskas ur

vidare synvinklar. En sådan prövning kan handhas av en nämnd sammansatt

av planverket och naturvårdsverket eller på motsvarande sätt. Eventuellt

kan prövningen läggas hos Kungl. Maj :t för att där avgöras på grundval

av utlåtanden från nämnden eller ämbetsverken och den föreliggande utredningen.

— Ingripandena måste även rikta sig mot redan förefintliga föroreningskällor.

Ur traditionell rättssäkerhetssynpunkt förefaller det behövligt

att ingripanden i dessa fall får prövas av ett fristående organ. — Även om

administrativ myndighet tillåtit förorening, bör enskilda och kommuner

kunna föra talan mot förorenaren vid domstol om att föroreningen är otilllåtlig

ur »grannelagssynpunkt» eller om skadestånd. Riskerna för att industri

eller annan skall bli utsatt för ekonomiskt förödande beslut är minimala.

De som förordar en särskild koncessionsnämnd hävdar, såsom tidigare

framgått, att denna bör ges en i förhållande till naturvårdsverket så fristående

ställning som möjligt. Företrädarna för medicinska intressen betonar

vikten av att medicinsk sakkunskap blir företrädd i nämnden. Statens institut

för folkhälsan förordar en fristående nämnd bestående av naturvårdsverkets

chef, en lagfaren jurist, den ledande tjänstemannen inom verket

på det område, som är i fråga, medicinsk-hygienisk sakkunskap, lämpligen

genom företrädare för socialstyrelsen och/eller statens institut för folkhälsan,

en företrädare för statens planverk, en samhällsekonomiskt sakkunnig

och en industrirepresentant. Ärendena kan lämpligen beredas inom naturvårdsverket.

Genom ledamotskapet i nämnden och handhavandet av ärendeberedningen

kan naturvårdsverkets sakkunskap bli väl tillvaratagen och

dess synpunkter framföras auktoritativt utan röstmässig dominans för verkets

representanter. Vidare kan den samhällsekonomiska och industriella

expertisen på ett lämpligt sätt komplettera de rena miljövårdssynpunkterna.

Nämnden kan givetvis inhämta yttrande från naturvårdsverkets tre råd och

från miljöforskningsnämnden, liksom vid behov även annan expertis skulle

få tas i anspråk. Ett organ med denna sammansättning och ställning bör

kunna vinna även industrins förtroende. Då sakägarnas ersättningsanpråk

förutsätts bli behandlade vid domstol, finns enligt institutets mening inte

anledning att i nämnden insätta någon särskild för sakägarnas behov lämpad

värderingsexpert eller vidta annan rättssäkerhetsskyddande åtgärd.

Enligt lantbruksstyrelsen bör i en fristående nämnd ingå representanter

för de olika intressen inom såväl den allmänna som den enskilda sektorn

som berörs av ärendena. Bland dessa intressen synes naturvårds-, plan- och

lokaliserings- samt näringslivs- och fritidsintressena vara särskilt framträ
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dande. I nämnden bör vidare finnas representerad högt kvalificerad juridisk

och ekonomisk sakkunskap. Besvär över nämndens beslut bör kunna föras

hos Kungl. Maj :t i statsrådet. Nämnden bör vidare kunna underställa Kungl.

Maj :t koncessionsärenden av väsentlig betydelse.

Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår som lämplig sammansättning på

en fristående nämnd en högt kvalificerad jurist med doinarerfarenhet som

ordförande samt naturvårdsverkets chef och representanter för hälsovården,

industrin och kommunerna som ledamöter. Länsstyrelsen tänker sig en fristående

enhet motsvarande en i verket inbyggd förvaltningsdomstol.

Lantmäteristyrelsen anser att ett särskilt administrativt förfarande i koncessionsdelen

bör med hänsyn till jävsfrågan vara knutet till ett helt fristående

organ, lämpligen lydande direkt under Kungl. Maj :t. Organet kan ha

formen av en fristående nämnd, som är nära anknuten till jordbruksdepartementet.

Nämnden bör bestå av en opartisk ordförande, lämpligen en jurist

som är erfaren i domarvärv, samt förslagsvis fyra andra ledamöter. Av dessa

bör en ledamot representera näringslivet och en kommunerna. De två återstående

ledamöterna representerar allmänheten. Genom en sådan sammansättning

av nämnden torde enligt styrelsen kompetensen för allsidig prövning

av ifrågavarande ärenden bli fullt tillfredsställande, varjämte risken

för komplikationer av jävskaraktär helt elimineras. Självfallet bör naturvårdsverket,

särskilt mot bakgrunden av dess betydelsefulla åligganden

inom den översiktliga planeringen på naturvårdens område, alltid höras i

de ärenden nämnden handlägger.

Domstolskommittén finner det angeläget att immissionslagstiftningen

genomförs utan dröjsmål och är inte främmande för en lösning av provisorisk

karaktär. Om man inrättar ett riksomfattande organ med syfte att

svara för samhällsplaneringen i stort, ligger tanken nära att anförtro koncession

sprövningen åt detta organ. Även en särskild koncessionsnämnd är

tänkbar enligt kommittén. Om man vill utnyttja den organisation som någon

redan befintlig myndighet erbjuder, anser kommittén det vara en möjlighet

att anknyta till den verksamhet som utövas av statens planverk. Verket

skulle i så fall behöva utbyggas med en koncessionsnämnd med opartisk

ordförande och företrädare för naturvård och andra berörda intressen

Också de remissinstanser som håller fast vid domstolslinjen uttalar vissa

önskemål om den föreslagna koncessionsnämndens sammansättning och

ställning. Vätt enöv er domstolen förordar att nämndens ställning förstärks

genom att utökas med två allmänt ansedda personer, förslagsvis vattenrättsnämndemän

eller ägodelningsnämndemän. Rättssäkerhetskraven bör

vidare enligt vattenöverdomstolen medföra att alla hithörande ärenden avgörs

i nämnden, i den mån underställning till Kungl. Maj :t ej skall ske, och

att verkets styrelse ej tar befattning med prövningen. Även kammarkollegiet

ifrågasätter om inte prövningen av koncessionsärenden, med undantag för

sådana fall som skall underställas Kungl. Maj :t, alltid bör ligga hos nämn
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den. Advokatsamfundet föreslår, om koncessionsnämnden trots allt skulle

komma till stånd, att antalet ledamöter i nämnden i vart fall utökas till förslagsvis

fem för att därmed bereda plats åt kvalificerade företrädare för industrin

och kommunerna. Lantmätareföreningen är av samma mening.

Industriförbundet och SAF anser, att det inte finns något annat acceptabelt

alternativ än en från naturvårdsverket helt fristående koncessionsnämnd,

om man trots de skäl som anförts för till-ståndsgivning genom vattendomstol

frångår denna lösning. En sådan nämnd bör i fråga om sammansättning,

förfarande in. in. konstrueras så, att man i möjlig mån bygger på de erfarenheter

som vunnits från vattendomstolsorganisationen. Nämnden bör

enligt organisationernas mening vara helt fri från partsintressen och förslagsvis

bestå av enbart domstols jurister och tekniker till lämpligt antal,

eventuellt också en eller annan lekman utan anknytning till något partsintresse.

Varken naturvårdsverket, kommuner eller industrin bör ha företrädare

i nämnden. Föredragningar inför nämnden bör anförtros ett till

denna knutet kansli.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare anser det nödvändigt

att tillåtlighetsprövningen anförtros ett fristående organ, om den

skall föras bort från domstolarna. Detta fristående organ bör enligt föreningen

ha lagkunnig, i domarevärv erfaren ordförande och inte inbegripa

naturvårdsverkets chef. Talan mot dess beslut bör få fullföljas av naturvårdsverket.

Kammarkollegiet anser att man bör närmare undersöka det av naturvårdsverket

förkastade alternativet att inom verket inrätta en helt fristående

enhet, närmast svarande mot en förvaltningsdomstol. Därvid bör även

övervägas om ej, förutom ordföranden, ytterligare en lagfaren ledamot bör

ingå i nämnden, över huvud taget anser kollegiet att man bör undvika ett

system med verkets tjänstemän uppträdande ömisom i egenskap av direkta

företrädare för miljöintressena och ömsom som domare. Skulle det vid när,

inare undersökning visa sig att alternativet med en fristående koncessionsnämnd

inte bör komma i fråga, anser sig kollegiet därför — i valet mellan

naturvårdsverkets alternativ och immissionssakkunnigas organisationsförslag

— böra förorda det senare.

Statskontoret föredrar prövning av tillståndsärendena genom en i förhållande

till naturvårdsverket fristående instans. I varje fall är en sådan

prövning ägnad att skapa förtroende hos de tillståndssökande. Den bör också

kunna minska benägenheten att anföra besvär, i den mån beslutet går

den sökande emot, något som från rationaliseringssynpunkt inte är oväsentligt.

Tillfredsställande regler bör under alla förhållanden gälla rörande kommunikation

med den tillståndssökande av material som tillkommer under

utredningen i ärendet. Från denna synpunkt kan de smidiga kontakter som

förutsatts bli etablerade mellan den föreslagna koncessionsnämnden och naturvårdsverket

i övrigt väcka vissa betänkligheter. Exempelvis en sådan ord
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning som att remissyttranden ersätts med muntligt samråd kan medföra att

sökanden försätts i ett processuellt underläge som står i strid med strävandena

att öka rättssäkerheten i admininstrativa partsärenden. Verkschefens

engagemang i den föreslagna nämnden kan medföra en alltför stor belastning

på honom och verka inkräktande på hans möjligheter att effektivt leda verksamheten

i dess helhet och ägna tid åt mera generella och långsiktiga arbetsuppgifter.

Det är vidare olämpligt att lägga tillståndsprövningen på en av

flera planeringsmyndigheter. Prövningen bör därför förläggas utom verket.

De alternativ som där står till buds är vattendomstolarna och en från naturvårdsverket

helt fristående nämnd. Statskontoret uttalar visserligen att åtskilliga

skäl kan anföras för naturvårdsverkets ståndpunkt att tillståndsgivningen

är att betrakta som en administrativ uppgift men anser likväl att

skäl saknas att frångå immissionssakkunnigas förslag. Om en immissionsnämnd

inrättas, vare sig detta sker inom naturvårdsverket eller i form av

ett fristående organ, förordar statskontoret att antalet ledamöter i jämförelse

med förslaget utökas med två i syfte att bättre tillgodose rättssäkerhetskravet

och ge nämnden större tyngd. Det synes också kunna komma i

fråga att låta nämnden innefatta representation för de viktigaste av de intressen

som kommer att bli berörda av nämndens avgörande.

Några remissinstanser anser att koncessionsprövningen bör ske genom

Kungl. Maj :t i statsrådet. Fiskeristyrelsen anser att tillståndsprövningen i

större immissionsärenden, vari riks- eller regionsplaneringssynpunkter kommer

in, bör utövas av Kungl. Maj :t. Endast med regeringen som prövningsorgan

kommer dessa synpunkter fullt ut till sin rätt. Kungl. Maj :t kan enligt

styrelsen uppställa både ekonomiska och åtgärdsbetonade villkor för

tillstånd. Mindre, lokalt betonade ärenden bör enligt styrelsens mening lämpligen

prövas av naturvårdsverket. Styrelsen vill — trots att naturvård, vattenvård

och luftvård ingår i länsstyrelsernas ämbetsbefattning — inte föreslå

dessa som prövningsorgan på grund av de svåra motsättningar som kan

uppkomma på länsplanet mellan naturvårdsintresset och lokaliseringsintr

esset.

Statens vattenfallsverk finner det ur alla synpunkter lämpligast att tillståndsprövningen

läggs på Kungl. Maj :t i statsrådet. En sådan lösning torde

dock kräva att beredning av ärenden sker genom ett lämpligt allsidigt samr

mansatt organ. Härom krävs en grundlig utredning. Om den förordade vägen

skulle visa sig oframkomlig, förefaller det som en behandling domstolsvägen

blir att föredra framför en administrativ sådan. Det mest vägande

argument, som anförts mot domstolsprövningen, nämligen det angelägna i

att enhetlighet uppnås i tillståndsprövningen i olika ärenden, skulle kanske

kunna elimineras på så sätt att tillståndsprövningen förläggs till vattenöverdomstolen,

medan skadereglering får i första hand åvila underdomstol.

Planverket anser att man vid en interimistisk lösning av ett administrativt

förfarande i avvaktan på en allsidig och grundlig utredning av frågan

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

kan tänka sig att avgörandet i tillståndsärenden förbehålls Kungl. Maj :t.

Prövningen och avgörandet av vässa tillståndsärenden bör dock under vissa

förutsättningar kunna delegeras till central myndighet. En viktig förutsättning

för sådan delegation bör vara att fasta normer för tillståndsprövningen

föreligger. Sålunda skulle t. ex. en prövning av bullrande anläggningars tilllåtlighet

kunna delegeras till planverket, så snart normer och toleransvärden

för buller utarbetats och getts vederbörlig sanktion. Starka skäl talar

nämligen för att bullerfrågorna, som nästan undantagslöst har samband

med bebyggelsemiljön, bör behandlas i planeringsanvisningar och handläggas

av det centrala planorganet. — När det gäller vatten- och luftförorenande

anläggningar måste på samma sätt tillåtligheten bedömas på grundval

av de tekniska normer som kan uppställas för tolerabla gränsvärden för

vatten- och luftföroreningar. Dessa normer får självfallet inte tillämpas

så, att ett tillstånd lämnas utan hänsyn till de allmänna planmässiga förutsättningarna

i området, vilken senare fråga måste bedömas av planorganet.

Dispensärenden bör enligt planverkets mening behandlas med stor

restriktivitet och i princip efter samma grunder som de slutliga ställningstagandena

i immissionsfrågorna. Delegation till myndighet torde kunna ske

i större omfattning, i synnerhet om dispenserna tidsbegränsas.

Naturskyddsföreningen är heller inte främmande för tanken att lägga tillståndsprövningen

på Kungl. Maj :t.

Flera länsstyrelser uttalar sig för en decentralisering av tillståndsgivningen

till länsstyrelserna. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att

länsstyrelserna i egenskap av allmänna planeringsorgan får anses lämpligare

än naturvårdsverket att göra de avvägningar mellan skilda intressen

som blir nödvändiga. Länsstyrelserna har beslutsfunktioner inom flertalet

av de områden av samhällsplaneringen som berör immissionsområdet och

har också tillgång till expertis på dessa områden. Vidare har länsstyrelserna

genom sina planeringsråd förankring även inom näringslivet, ett förhållande

som kommer att ytterligare mankeras om länsförvaltningsutredningens

förslag till ny länsstyrelseorganisation genomförs. Med länsstyrelserna

som koncessionsmyndigheter kommer därför en önskvärd samordning av

myndigheternas insatser att kunna ske när det gäller såväl den fysiska som

den ekonomiska planeringen. — Vidare framhåller länsstyrelsen att förtrogenhet

med de lokala förhållandena kommer att vara av avgörande betydelse

vid avvägningar som blir nödvändiga vid prövning av koncessionsansökningar.

Ärendena torde vidare böra avgöras i nära samarbete med

kommunerna. Såväl lokalkännedom som vana att effektivt samarbeta med

kommunerna synes därför också tala för länsstyrelserna som koncessionsmyndighet.

— Slutligen kan framhållas att länsstyrelserna med oförändrad

organisation och med viss personalförstärkning — bl. a. främst expertis på

luftvårdsområdet — torde kunna handha tillståndsprövningen i immissionsärenden.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Hallands län.

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Även länsstyrelserna i Kristianstads, Örebro, Gävleborgs och Norrbottens

län uttalar sig för en decentralisering av tillståndsärendena till länsstyrelserna.

Ett stöd för decentraliseringstanken utgör även yttrandet från Länsingenjörers

förening, som förordar en kompletterande förutsättningslös utredning

om ett administrativt koncessionsförfarande varvid alternativet

med länsstyrelsen som koncessionsmyndighet bör prövas. Föreningen framhåller

att koncessionsärendena har ett nära samband med samhällsplaneringen,

för vilken länsstyrelsen har ett betydande ansvar. Länsstyrelsen

skall sålunda verka för en samordning av den regionala planeringen. Däri

ingår upprättande av ändamålsenliga markanvändningsplaner. Dessa i sin

tur påverkas i hög grad av de översiktliga planer för naturtillgångarnas

nyttjande som det åligger länsstyrelserna att ta initiativ till. Länsstyrelsen

har att pröva lokaliseringsfrågor av olika slag och att i samband därmed

göra avvägningar av såväl teknisk som ekonomisk art. Länsstyrelsen har

vidare att pröva planfrågor, förordna om naturreservat och strandskyddsområden,

utfärda bestämmelser till skydd för landskapsbilden m. m. och

har vidare uppgifter enligt tillsynslagen. I alla dessa frågor har länsstyrelsen

att ta hänsyn till de immissioner som kan förekomma. Vattenvårds-, luftvårds-

och bullerfrågorna har en sådan inverkan på den regionala samhällsplaneringen

att koncessionsprövningen i första instans enligt föreningens

mening bör förläggas till länsstyrelsen.

Frågan om sambandet mellan koncessionsprövningen och den fysiska

planeringen behandlas framför allt av planverket. Verket framhåller till

en början att naturvårdsverket inte fått någon central ställning för vården

av hela samhällsmiljön utan att naturvårdsverket enligt sin instruktion

är en central förvaltningsmyndighet för ärenden om naturvård, rörligt friluftsliv

samt jakt och viltvård, varvid till naturvård hänförs även vattenoch

luftvård. Beslut rörande emitterande anläggningars tillåtlighet har

enligt planverket i många fall väsentlig betydelse för samhälLsbyggandet

och den därmed förbundna fysiska planeringen. Förläggandet av emitterande

verksamhet till ett område kan få betydande återverkningar på markanvändningen

inte endast i den närmaste omgivningen utan kanske inom

en större region eller landsdel. Därav följer att tillståndsprövningen i immissionsärenden

måste nära samordnas med den fysiska planeringen.

Av naturvårdsverkets förslag framgår inte att detta samordningsbehov tillräckligt

uppmärksammats, än mindre har utvägar anvisats att organisatoriskt

tillgodose samordningsbehovet. — I förslaget framhålls att naturvårdsverket

genom en riksplaner ing i fråga om miljövården skulle bli den

myndighet som får överblick över alla de förhållanden, som kan inverka

på koncessionsprövningen. Detta är ett antagande vars riktighet enligt planverkets

mening starkt kan ifrågasättas. En riksomfattande naturvårdsplanering

bör inte utan vidare förmedla sådan ingående kännedom om samt
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

liga avsnitt av den fysiska planeringen, som möjliggör att alla för ett tillståndsbeslut

betydelsefulla förhållanden beaktas. — Frågan om formerna

för samordningen mellan tillståndsprövningen i immissionsärenden och den

fysiska planeringen har uppenbarligen nära samband med pågående utredningsarbete

inom planeringssektorn och kan inte slutgiltigt avgöras

förrän utredningsarbetet avslutats och den fysiska planeringen fått sin

nya form. Behovet av sådan samordning är enligt planverkets uppfattning

så stort att ett slutligt avgörande beträffande förfarandet vid tillståndsprövningen

bör anstå i avvaktan på avgörandet av den fysiska planeringens

utformning.

Enligt vattenöverdomstolen bör en översiktlig riksplanering komma till

stånd, men vid en sådan planering måste självfallet hänsyn tas till en

mångfald skilda samhällsintressen. Förutom naturvårdsverket torde i varje

fall statens planverk och länsstyrelserna böra vara med vid planeringen.

Det förhållandet att så många intressen är berörda synes leda till att

avgörandet borde få ankomma på Kungl. Maj :t. En planering som gör skäl

för namnet måste komma i tiden före koncessionsprövningen. Vad som

föresvävar naturvårdsverket tycks däremot vara en »planering» in casu,

något som knappast kan kallas planering men som däremot kan försvåra

kommande planläggning. Om vattendomstolarna görs till koncessionsmyndighet

med skyldighet att vid konflikt mellan ansökning och riksplanering

underställa Kungl. Maj :t tillståndsfrågan, synes enligt vattenöverdomstolens

mening en bättre avvägning av förhållandet mellan planer och tillståndsgivning

kunna åstadkommas än om beslutanderätten förs över till

ett av flera planeringsorgan.

Statskontoret framhåller, att planfrågor i första hand ankommer på planverket

men även på länsstyrelserna och Kungl. Maj :t. Vattenlagen och immissionslagen

bör ha sådant innehåll, att tillstånd ej kan meddelas i strid

mot gällande planer eller översiktlig planering. Om så blir fallet, ligger

det närmare till hands med hänsyn till planeringsverksamheten att prövningen

av föroreningsfrågorna läggs till ett utanför stående organ än att en

av flera planeringsmyndigheter får hand om tillståndsgivningen i dessa frågor.

Industriförbundet och SAF framhåller att företagens lokalisering i framtiden

kommer i högre grad än hittills att bli beroende av den översiktliga

samhällsplaneringen i och med att denna kommer att byggas ut och ges

fastare former. Genom att bl. a. naturvårdsintressena beaktas i denna planering

torde den för koncessionsprövningen grundläggande avvägningen

mellan miljövården och andra intressen ha ägt rum redan när företaget

medgetts etablering på viss plats. Koncessionsprövningen kommer antagligen

därför företrädesvis att inriktas på villkorsbestämning med hänsyn till företagets

drift m. m. Naturvårdsverkets viktiga uppgift att hävda miljövårdsintressena

i samhällsplaneringen måste därför i första hand fullgöras ge
-

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

nom dess medverkan i den översiktliga fysiska planeringen. Det är enligt

organisationerna att beklaga att det ej ansetts möjligt att samordna lagstiftningsarbetet

om immissioner med den förestående omprövningen av

den fysiska planeringen. Sannolikt skulle detta kunnat medföra en klarare

ansvarsfördelning mellan olika offentliga organs uppgifter i samhällsplaneringen.

Enligt Föreningen för vattenhggien bör en riksplanering ske inte blott

med hänsyn till miljövården utan även med hänsynstagande till alla de

frågor och intressen som har betydelse för landets befolkning. Naturvårdsverket

är representant endast för en del av dessa intressen och ett flertal

andra myndigheter och organisationer måste medverka i en riksplanering

beträffande landets framtida bebyggelse och utnyttjande. Planeringen måste

därför enligt föreningens mening ske under ledning av Kungl. Maj :t. Sedan

en dylik riksplanering gett resultat måste därav föranledda direktiv följas

av myndigheter och enskilda.

Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs

i några remissyttranden. Kammarkollegiet anser, att ersättningsfrågor bör

handläggas vid vattendomstolarna så länge dessa finns kvar. Om dessa frågor

förläggs till fastighetsdomstolar, kan enligt kollegiet den inte önskvärda

komplikationen uppkomma att ersättningsfrågor som sammanhänger med

ett och samma företag måste handläggas såväl av vattendomstol som av fastighetsdomstol.

Av samma mening är statens vattenfallsverk, lantbruksstyrelsen

och vattenöverdomstolen. Vattenfallsverket anser att vattendomstol,

som ju redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande och erfarenhet

inom vitt skilda skaderegleringsområden, borde som prövningsinstans

vara att föredra framför fastighetsdomstol med dess mer begränsade

och ensidigt inriktade tekniska expertis. Vattenöverdomstolen påpekar att

en enhetlig bedömning bäst vinns om behandlingen sker vid vattendomstolarna.

5.4 Tillåtlighetsregler

5.4.1 Immissionssakkunniga

En grundläggande princip för utformningen av reglerna om tillstånd till

och villkor för störande verksamhet bör vara att immissioner skall förebyggas,

så långt det är praktiskt möjligt. I varje fall bör onödiga immissioner

inte tolereras. I allmänhet bör det vara möjligt att använda fast egendom

för ändamål som kan komma i fråga enligt planbestämmelser eller liknande

reglering — förutsatt att lämpliga immissionsförebyggande åtgärder

vidtas. I särskilt besvärliga fall kan det dock bli nödvändigt att i immissionsförebyggande

syfte på ett eller annat sätt begränsa egendomens användning

för sådant ändamål. Endast i nödfall bör immitterande användning

helt förbjudas.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Från bl. a. dessa utgångspunkter bör huvudregeln vara en positiv bestämmelse

om skyldighet för den som använder eller ämnar använda fast

egendom för ändamål som kan medföra immission att vara aktivt verksam

för att förebygga att immission uppkommer. Det bör i sådant hänseende

åligga honom att vidta de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som

skäligen kan fordras. Som »försiktighetsmått» bör också begränsning av användningen

kunna komma i fråga. En så allmänt hållen regel lämnar dock

stort spelrum för fri skälighetsbedömning och bör därför preciseras med

vissa hjälpregler.

De sakkunniga föreslår en första hjälpregel av innehåll att frågan om

omfattningen av de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som fordras

skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt vid sådan

användning av den fasta egendomen som är i fråga samt med beaktande

av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid bedömning av den immitterande fastighetens förhållanden bör en objektiv

måttstock tillämpas. Man bör alltså i princip bortse från den aktuella

nytt jarens personliga omständigheter. I stället bör man utgå från förutsättningarna

för ett genomsnittligt företag i branschen. Man bör emellertid därvid

också ta hänsyn till den ifrågavarande anläggningens allmänna typ —

dess storlek och ålder. Liksom vid prövning enligt vattenlagen måste man ta

hänsyn till att en anläggning har kommit till vid en tid då föroreningsfrågan-immissionsproblemen

inte ägnades erforderligt beaktande.

Det är mot denna bakgrund man får se det principiella kravet på att göra

vad som är tekniskt möjligt. Vad som åsyftas är att man — inom den grundläggande

skälighetsregelns ram — bör eftersträva en så god teknisk lösning

som möjligt. Ofta måste man kanske räkna med att den bästa tekniska lösningen

inte går att nå, främst av ekonomiska skäl. Men utgångspunkten för

skälighetsbedömningen skall vara vad som är tekniskt möjligt.

När det gäller att avgöra vad som är tekniskt möjligt i fall av en viss typ,

får man i hög grad bygga på jämförelse med liknande anläggningar. Om jämförbara

befintliga företag har visat sig kunna bemästra sina immissionsproblem

genom särskilda inrättningar eller metoder, bör i regel av det nytillkommande

företaget krävas, att det är utrustat med motsvarande anordningar

— eller andra som är minst lika bra.

Vid bedömning av omständigheterna i det särskilda fallet skall såväl allmänna

som enskilda intressen beaktas. Detta gäller i lika mån beträffande

olägenhetssidan och nyttosidan.

Distinktionen mellan allmänna och enskilda intressen torde i och för sia

o

inte vara logiskt hållbar men den kan användas som hjälpmedel för att uttrycka

vissa omisskännliga realiteter. Som typiskt sett allmänna intressen

nämns först hälsovårdsintresset. De allmänna intressena på liälsovårdsområdet

kan dock uppenbarligen inte begränsas till att endast avse skydd mot

påvisbara hälsorisker eller andra former av sanitär olägenhet. Också frågor

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

om trivsel, välbefinnande och allmän standard måste beaktas. Målet bör vara

att tillförsäkra befolkningen så goda och störningsfria levnadsförhållanden

som möjligt.

De sakkunniga nämner vidare naturvårdens och friluftslivets intressen,

estetiska och kulturella värden samt olika typer av anläggningar för speciell

samhällsverksamhet. Allmänna intressen kan också vara av ekonomisk natur.

Som exempel nämns skador i form av metallkorrosion samt luftföroreningarnas

betydelse för turistnäringen.

Enligt en andra hjälpregel bör, vid avvägningen mellan olika intressen,

särskild hänsyn tas till å ena sidan beskaffenheten av det område som kan

påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens verkningar,

å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden för skyddsåtgärd

och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I det första ledet ligger att man skall tillämpa en objektiv måttstock och

alltså i princip bortse från de aktuella nyttjarnas personliga omständigheter.

Vissa fastigheter kan vara anslagna för ändamål som gör dem särskilt känsliga

från immissionssynpunkt, t. ex. sjukhus, skolor, vetenskapliga observatorier.

I sådana fall blir det nödvändigt att ta särskild hänsyn till anläggningarnas

särskilda behov av skydd. Vad som inte kan vinna beaktande är

sådan immissionskänslighet som har sin grund i personliga förhållanden,

t. ex. i att sakägaren själv eller hans familj lider av sjukdom.

Man bör också ta hänsyn till hurudan beskaffenheten av verkningsområdet

kan beräknas bli i framtiden. Här kommer bebyggelseplaneringen in som

en betydelsefull faktor.

Också när det gäller att bedöma betydelsen av immissionens verkningar

blir det i viss utsträckning fråga om en prognos. Bedömningen är vidare inte

begränsad till de direkta olägenheter som kan ge sig tillkänna inom verkningsområdet.

Detta kan vara det naturliga rekreationsområdet för befolkningen

i städer på ganska långt avstånd därifrån. Denna befolknings intresse

av att få behålla rekreationsområdet intakt bör vara en omständighet

som är värd att beakta. Detsamma gäller de indirekta olägenheterna för

kommun vari verkningsområdet ingår, t. ex. kostnader som drabbar hela

kommunen.

Att anvisa någon generell metod för uppskattning av en anläggnings nytta

är inte möjligt. Det är inte enbart fråga om sådan nytta som direkt kan

skattas i pengar. Ibland gäller det en social nytta, t. ex. att ett företag skapar

arbetstillfällen för befolkningen i orten eller möjliggör snabbare kommunikationer,

bättre service etc.

Verkningarna av ifrågakommande villkor för användningen torde i många

fall kunna åtminstone delvis skattas i pengar. Det kan gälla direkta utgifter

för skyddsåtgärder, ökning av driftskostnader eller minskning av

intäkter som följd av sämre utbyte, produktionsbegränsningar in. m. Men

det kan också gälla värden av annat slag.

s. 117 Kontrollera mot PDF

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Man måste alltid ställa sig frågan, vilka verkningar från drifts- och

kostnadssynpunkt en ifrågasatt lösning skulle få och om dessa verkningar

är skäliga. Även här bör givetvis jämförelser med liknande företag ha stor

betydelse. Man skall i princip bortse från den aktuelle nytt jarens personliga

omständigheter, t. ex. från att just han befinner sig i en svår ekonomisk kris

eller kanske tvärtom är avläggare till ett världsföretag med stora ekonomiska

resurser.

Frågan om de ekonomiska konsekvenserna bör få särskilt stor betydelse,

när det gäller ingripanden mot befintliga anläggningar. Det kan då

bli aktuellt att lägga på ett företag kostnader, som det inte fanns möjlighet

att räkna med, när kalkylen för företaget lades upp. En sådan lösning

är givetvis befogad, om olägenheterna av immissioner från företaget prövas

vara så stora att något måste göras. Men man har anledning gå fram med

försiktighet, så att man inte lägger på företaget oskäliga bördor. Speciellt

gäller detta sådana företag som har kommit till före den nya lagstiftningen.

Som ytterligare omständigheter att beakta nämner de sakkunniga att

åtgärder till motverkande av immissioner kan innebära fördelar från driftssynpunkt

och möjligheter att ta tillvara biprodukter. Även samhällsekonomiska

synpunkter, t. ex. svenska företags internationella konkurrenskraft,

bör ingå i bedömningen.

Vid prövning av fråga, vilka immissionsförebyggande åtgärder som skäligen

bör krävas av en befintlig anläggning, är det naturligt att ta hänsyn

till om företagaren har visat tillbörlig försiktighet och omsorg när anläggningen

inrättades. Hade han redan då bort inse att anläggningen skulle

bli farlig från immissionssynpunkt men försummat att vidta lämpliga åtgärder

— kanske t. o. m. att undersöka förhållandena närmare — är det

inte mer än rimligt att han själv får bära följderna av sin försummelse.

Om den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen blir genomförd, måste

man ställa höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om anläggningar

som därefter projekteras. Det kommer då att finnas möjlighet

att inhämta råd och anvisningar från en sakkunnig tillsynsmyndighet,

statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen. Och det kommer då också

att stå Öppet för företagaren att frivilligt underkasta sig förhandsprövning

vid vattendomstol. En företagare som inte utnyttjar dessa möjligheter,

trots att omständigheterna talar för det, bör vara medveten om att

han löper en avsevärd risk.

I detta sammanhang understryker de sakkunniga att den föreslagna

skyldigheten att iaiktta skäliga försiktighetsmått också får anses innefatta

förpliktelse att se till, att sådana sakägare som kan befaras bli utsatta för

störning i erforderlig mån blir underrättade på förhand om vad. som förestår.

Detta kan vara av direkt positiv betydelse för företagaren. Av allmänna

rättsgrundsatser bör nämligen följa, att den som inser att han

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

löper risk att träffas av olägenhet genom immission själv har att ta skälig

hänsyn till detta och inte får inrätta sig så att olägenheten blir onödigt

stor.

Två speciella problem är vilken betydelse som bör tillmätas sakägarnas

passivitet och prioriteten.

I den första frågan framhåller de sakkunniga bl. a. att både det allmännas

företrädare och enskilda sakägare bör kunna föra talan mot en immitterande

anläggning, oavsett hur länge immissionen pågått och oavsett

att sakägarna hela tiden förhållit sig passiva. Sakägarnas passivitet kan

få viss betydelse vid bedömningen av en olägenhets väsentlighet. Men utrymmet

härför är ganska litet. Det blir en fråga om bevisvärdering.

Prioritetsfrågorna får inte något enkelt och entydigt svar. Det blir möjligt

att ta hänsyn till prioriteten i större utsträckning än enligt lagberedningens

förslag. Men prioritetssynpunkterna blir sammanvävda med en rad

andra synpunkter, av vilka de samhällsekonomiska torde vara de viktigaste.

Enligt de sakkunnigas mening är nyckeln till en praktisk och lämplig

lösning av prioritetsproblemen i första hand att söka på bebyggelseplaneringens

och byggnadsbestämmelsernas och i någon mån också på fastighetsbildningens

område. Vissa exempel på prioritetsverkningar som följer av

de sakkunnigas förslag nämns dock, nämligen rättsverkan som är förenad

med tillstånd enligt immissionslagen och den tidigare nämnda omständigheten

att skälig hänsyn skall tas till en anläggnings ålder. Också regeln om

att man skall ta särskild hänsyn till nyttan av användningen och verkan av

de villkor som kommer i fråga innebär en möjlighet att tillgodose prioritetssynpunkter.

När det gäller förhållandet mellan flera immissionskällor kan prioriteten

få viss betydelse. Som exempel nämns att situationen kan vara sådan

att man inte lämpligen bör tillåta en ny föroreningskälla inom ett område

där det redan finns ett antal sådana.

De sakkunniga anser att det är nödvändigt att man genom särskilda

regler närmare anvisar, vilka speciella förutsättningar som skall gälla

för att väsentliga olägenheter skall tillåtas. Immission som kan befaras orsaka

olägenhet av väsentlig betydelse skall i princip anses otillåten men

undantag skall kunna medges. I fråga om en immitterande anläggning skall

under alla omständigheter vidtas de skyddsåtgärder etc. som skäligen kan

fordras. Även om så sker, kan läget emellertid undantagsvis vara sådant att

immission från anläggningen kommer att medföra avsevärd olägenhet. Att

förebygga immissionen genom speciella åtgärder skulle kanske i och för sig

vara tekniskt möjligt, men det skulle i så fall kräva insatser som utgjorde

en alltför tung belastning för anläggningen — kanske gjorde verksamheten

omöjlig. I ett sådant fall kan den immitterande användningen få tillåtas,

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

men endast under förutsättning att särskilda skäl talar för det. Vad som

typiskt sett behövs är en klart dokumenterad övervikt på nyttosidan.

De sakkunniga framhåller att väsentlighetsrekvisitet är relativt och i hög

grad beroende på skälighetsbedömning. Vad som är väsentligt växlar med

hänsyn till lokala förhållanden, ekonomiska förutsättningar, den fortgående

utvecklingen, ändringar i värderingar etc. Bedömningen bör göras efter

objektiva grunder.

En särställning intar sådana immissioner som innebär direkt våda för

människors hälsa. De sakkunniga understryker att det räcker med beaktansvärd

risk för olägenhet. När det blir fråga om olägenheter som endast

har karaktären av viss menlig inverkan på männnisikors välbefinnande och

trivsel eller en sakskada-ekonomisk skada får ekonomiska och allmänt sociala

hänsynstaganden större spelrum. Det blir särskilt viktigt att beakta

inte bara störningens intensitet utan också storleken och beskaffenheten

av det område som påräknas bli utsatt för immissionen. Man kan räkna

med att väsentliga olägenheter kommer att tillåtas endast när det gäller

vissa industrier och andra större immissionskällor som ger upphov

till störningar över ganska stora områden. Även om störningens intensitet

inte är särskilt hög, kan det då bli en sammanlagd effekt som gör att

olägenheten får väsentlig betydelse.

Som exempel på fall då de lokala förhållandena är av betydelse nämns

att en ny cellulosafabrik anläggs i en trakt, där det redan finns sådana

industrier eller eljest förekommer avsevärda immissioner av typen luktstörning.

Tillkomsten av den nya fabriken behöver då inte nödvändigtvis

innebära någon olägenhet av väsentlig betydelse. Däremot kan det kanske

finnas goda skäl att göra en sådan bedömning, om man i stället vill anlägga

en likadan fabrik i en trakt, där det tidigare inte förekommer några

industrier utan endast bostadsbebyggelse, rekreationsområden eller liknande.

Det räcker emellertid inte i och för sig med att störningen är ortsovanlig.

För att olägenheten skall anses ha väsentlig betydelse bör dessutom krävas

att det verkligen är stora intressen som står på spel.

När det gäller tolkningen av begreppet särskilda skäl anför de sakkunniga

bl. a. att den immitterande anläggningen skall medföra fördelar, som

från allmänna och enskilda synpunkter avsevärt överväger olägenheterna.

Kraven på sådan övervikt bör ställas högre ju mer väsentlig olägenheten

bedöms vara.

Vid ingripanden mot redan befintliga anläggningar måste tillses att onödig

värdeförstörelse undviks.

I fråga om allmännyttiga anläggningar framhåller de sakkunniga att

vissa typer av dessa enligt särskilda bestämmelser i lag har varit föremål

för en kvalificerad prövning i administrativ ordning, som lett till att tillstånd

meddelats av Kungl. Maj :t eller annan myndighet. Som exempel kan

nämnas tillstånd enligt atomenergilagen eller luftfartslagstiftningen och så
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dant tillstånd som meddelats genom fastställelse av arbetsplan enligt lagen

om allmänna vägar. Beträffande anläggningar av detta slag föreligger uppenbarligen

sådana särskilda skäl, att förbud mot deras drift inte bör komma

i fråga på grund av immissionslagens bestämmelser. Däremot är det

möjligt att ålägga dem att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också

att iaktta vissa begränsningar, t. ex. beträffande utnyttjandet av en flygplats.

De sakkunniga pekar också på möjligheten att beakta om det föreligger

möjlighet att välja en annan plats för den immitterande verksamheten.

De ekonomiska konsekvenserna av olika alternativ bör tas med i beräkningen,

även om det måste ske på schematiska grunder.

De sakkunniga uttalar att det vid avvägningen mera sällan blir fråga

om att enbart väga ekonomiska värden mot varandra. En viktig faktor är

emellertid vilka ersättningsanspråk de aktuella olägenheterna kan föranleda.

När det gäller sanitära olägenheter och andra intrång på typiskt allmänna

intressen måste man räkna med att det ytterst finns en gräns som

inte får överskridas, hur tungt vägande nyttosidan än är.

De sakkunniga föreslår att vissa tillståndsärenden skall underställas

Kungl. Maj :t. Underställningsregeln bör avse verkliga storimmissionsfall

och bestämmelsen kan i huvudsak väntas få betydelse enbart beträffande

nyanläggningar av vissa mycket stora industrier. Vad som väcker tvekan

torde främst vara, om företaget bör få anläggas i den ort som är planerad.

Ett sådant avgörande kan få betydande konsekvenser och det synes

naturligt att frågan hänskjuts till Kungl. Maj :t, som har speciella förutsättningar

att ställa in den i ett större sammanhang.

Tillämpningen av de sakkunnigas regelsystem skulle kunna betydligt

underlättas, om man lyckades genomföra en ordning med riktvärden för

emissions- och immissionsgränser — i första hand på luftföroreningarnas

område. Enligt de sakkunnigas mening bör det bli en viktig uppgift för

statens naturvårdsverk att närmare undersöka förutsättningarna härför.

Beträffande emissionsgränsernas innebörd anför de sakkunniga bl. a.

Emissionsgränserna skulle ange vad man, på teknikens nuvarande ståndpunkt

och med rådande ekonomiska förhållanden, normalt kan fordra

av en nyanläggning inom en viss industri- eller anläggningstyp, i fråga

om begränsning eller fördelning av ett visst slags utsläpp, t. ex. sot (gränsen

kan avse koncentrationsmått, mängd per tidsenhet etc.). Det skulle

alltså vara fråga om ett riktvärde för vad som anses skäligt, dvs. både

tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt, vid normalfall av ifrågavarande

slags användning. Emellertid måste naturligtvis samtidigt eftersträvas att

emissionsgränsen blir sådan att den, under vanligen föreliggande omständigheter,

kan väntas utgöra tillräckligt skydd mot skadliga effekter på

människor, djur, saker etc. i immissionskällans omgivning. Här kommer

sambandet med immissionsgränserna in.

I anslutning till emissionsgränsen bör anges, vilka metoder — t. ex. i

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år J969 121

fråga om reningsanordningar — som man lämpligen kan använda för att

hålla sig under gränsen.

Emissionsgränser med tillhörande anvisningar skulle fastställas av den

centrala tillsynsmyndigheten efter överläggningar med vederbörande

branschorganisationer och andra som har intressen att bevaka. De skulle

justeras efter hand, med hänsyn till teknikens och branschens utveckling.

Givetvis skulle också tillgänglig expertis utom myndigheten anlitas, t. ex.

statens institut för folkhälsan och institutet för vatten- och luftvårdsforskning.

Den rättsliga betydelsen av emissionsgränserna skulle bli begränsad på

flera sätt. I inget fall skulle de vara direkt bindande. Men en anläggning

som håller sitt utsläpp under gränsen bör i regel anses ha fullgjort vad som

skäligen kan fordras.

Som exempel på immissionsgränser nämns av flygbullerutredningen rekommenderade

gränsvärden för flygbuller och av internationella organ rekommenderade

gränsvärden för koncentration i luften av radioaktiva ämnen.

Vidare nämner de sakkunniga att en svensk expertgrupp 1964 undersökte

möjligheterna att utarbeta medicinska rekommendationer rörande

luftrenhetsnormer. Resultatet blev att man för svaveldioxid rekommenderade

två immissionsgränser, ett tvåtimmarsväi’de (ej överstigande 25 pphm1)

och ett 30-dygns,värde (ej överstigande 5 pphm). Beträffande sot förklarade

man att en ökning av sothalten bör undvikas och att sothalten inte

bör tillåtas överstiga den som under de senaste åren uppmätts i Stockholm

och Göteborg. I övrigt fann man att förutsättningar saknades att framlägga

preciserade medicinska rekommendationer beträffande carcinogena och

mutagena substanser, koloxid och metaller.

Det kan enligt de sakkunniga bli fråga om att tillämpa olika immissionsgränser

för samma ämne inom skilda typer av områden, t. ex. en gräns

inom typiska industriområden och en annan inom områden för bostadsbebyggelse

eller friluftsliv.

Statens naturvårdsverk bör på detta område få överlägga med industrins

branschorganisationer och andra som har intressen att bevaka och informationer

att ge.

Liksom emissionsgränserna bör immissionsgränserna vara ägnade att

underlätta tiilåtlighetsprövningen, trots att de inte hav någon bindande

karaktär. Föreligger i det särskilda fallet inte risk för att man ens kommer

i närheten av någon uppställd immissionsgräns, bör prövningen i denna

del kunna gå snabbt och lätt. Om man däremot närmar sig eller rent av

överskrider gränsen, ger det en anvisning om att förhållandena måste undersökas

noggrant. Kanske ger det t. o. m. en direkt anvisning om att man

bör undvika en viss lokalisering och söka andra utvägar.

Immissionsgränser kan få betydelse också i andra hänseenden. Särskilt

kan de spela rollen av varningsmärken. Om man i en ort finner att man

1 100 pphm = 1 ppm (miljonde!) = 1 cm3/m3.

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

närmar sig eller överskrider en sådan gräns, kan det vara en signal till att

myndigheterna måste ingripa på ett eller annat sätt. Vidare kan immissionsgränser

komma till användning som hjälpmedel i planeringsarbetet.

5.4.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Uppfattningen att immissioner så långt möjligt skall förebyggas och att

alltså redan risken för olägenheter skall beaktas understryks av åtskilliga

remissinstanser.

Industriförbundet och SAF har ingen erinran mot att redan risken för

störning beaktas under förutsättning att denna bedömning inte får karaktären

av lösa spekulationer utan i stället — vilket även de sakkunniga (s.

211) förutsätter — »sker på sakliga grunder». Ett motsvarande uttalande

görs av Stockholms handelskammare.

I fråga om utformningen av tillåtlighetsreglerna påpekas att de är mycket

allmänt hållna. Detta vinner i allmänhet gillande men väcker också en del

kritik.

Hovrätten för Nedre Norrland anser att det i och för sig skulle ha varit

önskvärt att en blivande lagstiftning innehållit mera långtgående och framför

allt mera bindande bestämmelser än de föreslagna, vilka i åtskilliga

fall ger de tillämpande myndigheterna möjlighet att efter gottfinnande avstå

från att vidta från miljövårdssynpunkt angelägna åtgärder. Det är

uppenbart att lagstiftningens effektivitet därmed blir i hög grad beroende

av vederbörande myndighets goda vilja och förmåga att inom ramen för

det från tekniska och ekonomiska synpunkter rimliga hindra förekomsten

av immissioner. Den tekniska utvecklingen går emellertid i våra dagar

mycket snabbt. En gång givna preciserade normer och bestämmelser blir

därigenom snart nog inaktuella. Med hänsyn härtill kan det vara ändamålsenligt

med en — i likhet med den föreslagna — mera allmänt hållen lagstiftning

som är så utformad att den vid förekommande behov kan kompletteras

med i administrativ ordning meddelade föreskrifter och rekommendationer

beträffande tekniska normer, immissionsgränser etc.

Industriförbundet och SAF anser att en betydande svårighet när det gäller

att bedöma immissions,sakkunnigas förslag ligger däri, att de krav och

andra regler som anges i författningstexterna fått en mycket allmän utformning.

Beaktar man att reglerna måste kunna tillämpas inom alla områden

och dessutom vara utformade så att de kan anpassas efter utvecklingen,

torde dook någon mera preciserad lagteknisk utformning knappast

kunna komma i fråga. Samtidigt blir det utomordentlig viktigt hur reglerna

i praktiken kommer att tillämpas. När organisationerna i princip anslutit

sig till det framlagda förslaget, har detta skett under förutsättning

att immissionssakkunnigas i betänkandet redovisade riktlinjer för den praktiska

tillämpningen, vilka i stort förefaller väl avvägda, kommer att tjäna

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Kungl. Maj:ts proposition nr z8 år 1969

som rättesnöre för denna. Även Sveriges kemiska industrikontor betonar

angelägenheten av att de sakkunnigas anvisningar om tillämpningen av tillståndsreglerna

kommer att följas.

Stadsförbundet menar att tillämpningen av immissionslagen uppenbarligen

kommer att inrymma många verkligt svårlösta fall. Enligt förbundet

bör dock de sakkunnigas i anslutning härtill redovisade starkt nyanserade

synpunkter bli till god vägledning för bestämmelsernas praktiska handhavande.

Också länsstyrelsen i Uppsala län framhåller att företagare och myndigheter

ej sällan kommer att ställas inför svåra avvägningar och skälighetsbedömanden.

Lagtexten ger många gånger knappast tillfredsställande stöd.

De relativt utförliga kommentarer som ingår i betänkandet lämnar visserligen

viss vägledning, men i åtskilliga fall är inte ens dessa tillfyllest. Länsstyrelsen

är emellertid medveten om att man i en lagstiftning som den

föreslagna, som i väsentliga avseenden bygger på skälighetsavgöranden, är

nödsakad att använda uttryck som lämnar vägen öppen för olika lösningar.

Liknande uttalanden görs av länsstyrelsen i Kronobergs län och kooperativa

förbundet.

Advokatsamfundet anser att de skäl som anförts för att lagstiftningen

bör vara flexibel får anses tillräckligt tungt vägande för att motivera ett avsteg

i detta fall från principen att lagregler bör vara så bestämda att deras

innebörd och verkningar i görligaste mån skall kunna bedömas på förhand.

Av de kritiskt inställda remissinstanserna anför Sveriges hantverks- och

industriorganisation att de allmänt hållna reglerna, kompletterade med ett

system av normer och gränsvärden, utgör en alltför osäker utgångspunkt för

rättstillämpningen.

Naturskyddsföreningen anser att bestämmelserna knappast ger någon

ledning för bedömningen. Det allmännas krav bör enligt föreningen framhållas

starkare. Naturresurserna får inte förstöras, framför allt inte på längre

sikt.

Beträffande tillämpningen av tillåtlighetsreglerna framhåller industriföreningen

att redan frågeställningen vilken immissionsnivå som kan tolereras

anger vilka svåra avvägningsproblem som uppstår. Humanitära och ekonomiska

intressen kommer härvid att stå emot varandra, och subjektiva värderingar

måste med nödvändighet ofta bli avgörande.

Natur vårdsnämnden anser sig inte kunna förorda en så restriktiv tillämpning

av tillståndsreglerna som de sakkunniga synes avse. Med anledning av

de sakkunnigas uttalanden att immitterande användning av egendom endast

i nödfall bör helt förbjudas och att bestämmelser om tillstånd trots att

olägenhet av väsentlig betydelse uppkommer skall tillämpas bara i ett mycket

begränsat antal fall framhåller nämnden, att tillämpningen till mycket

stor del kommer att bli beroende av vilken hänsyn som anses böra tas till

miljövården och andra allmänt sociala intressen. Nämnden betonar att dessa

s. 124 Kontrollera mot PDF

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

intressen i dagens samhälle måste tillmätas ett mycket betydande värde och

att utvecklingen med största sannolikhet kommer att medföra att detta värde

framstår som än mer omistligt. Beträffande s. k. allmännyttiga anläggningar

påpekar nämnden, att graden av verklig allmännytta hos viss anläggning

givetvis inte kan avgöras förrän en objektiv bedömning skett även

av dess betydelse från immissionssynpunkt.

Häradshövdingeföreningen framhåller att intresset av skydd mot iminissioner

nu blivit av sådan vikt att en jämförelsevis sträng tillämpning av

tillåtlighetsbestämmelserna i immissionslagen är påkallad. Härigenom skapas

också ökade möjligheter för tillsynsmyndigheterna att utan rättsliga ingripanden

genom råd och anvisning på frivillig väg träffa lämpliga förehyggande

anordningar. Vad gäller inverkan på industrins konkurrenskraft

torde det enligt föreningen finnas skäl anta att internationellt samarbete på

immissionsområdet skall komma till stånd och att i vart fall tämligen ingripande

åtgärder kommer att genomföras i flertalet industriländer.

Kommerskollegium framhåller att den samhällsekonomiska avvägningen

kan utmynna i att immissionshindrande åtgärder får anstå eller göras mindre

effektiva än som vore i och för sig påkallat. Både internationella förhållanden

och inhemska konkurrensförhållanden kan påverka avvägningen

och på så sätt inverka på tillämpningen av lagstiftningen. Industriförbundet

understryker de sakkunnigas uttalanden att hänsjm måste tas till industrins

konkurrenskraft och särskilt den befintliga industrins problem. Jernkonioret

gör liknande uttalanden och anser att genomförandet av en i och för sig

motiverad åtgärd i vissa fall bör kunna uppskjutas till en ekonomiskt gynnsammare

tidpunkt.

Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller vikten av att man vid beslut

om åtgärder mot immissioner söker åstadkomma en avvägning mellan skadeverkningarnas

konsekvenser å ena sidan och kostnaderna för vad som är

tekniskt möjligt att åstadkomma å andra sidan. I åtskilliga fall torde kostnaderna

för det tekniskt möjliga gå avsevärt utöver vad som kan anses

rimligt med hänsyn till immissionernas art och omfattning. Eventuella

gränsvärden eller riktvärden för emissioner och immissioner måste kontinuerligt

anpassas efter dessa avvägningar.

Kooperativa förbundet påpekar att vårt nuvarande och kommande välstånd

givetvis är i högsta grad beroende av vårt näringslivs konkurrenskraft.

Att å ena sidan behålla och stärka denna och å andra sidan skapa och värna

om en ur folkhälso-, trivsel- och turistsynpunkter lämplig yttre miljö åt

medborgarna är uppenbarligen ett stort problem, vars lösning kräver både

beslutsamhet och varsamhet i handlaget. Att bestämmelserna enligt immissions-,

miljötillsyns- och vattenlagarna blir betungande för industrin

med kraven på olika åtgärder i immissionsförebyggande syfte liksom de

skadestånd och lösningsplikter som förknippas med immissioner är uppenbart.

Även om en del av de ingripanden som har till syfte att förebygga

s. 125 Kontrollera mot PDF

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

eller mildra verkningar av immissioner också kommer industrin till godo i

form av minskat spill och mindre omfattande korrosioner, blir de reella

kostnaderna stora. Det är ett samhällsintresse att dessa mildras så mycket

som det är möjligt utan att målsättningen i fråga om en god yttre miljö

äventyras.

Bankföreningen framhåller att det för bankerna är av stor vikt att ett existerande

industriföretag inte tvingas att upphöra med sin verksamhet eller att

vidta så långtgående skyddsåtgärder mot immissioner att företagets ekonomiska

bärkraft sätts i fara. Bankföreningen ansluter sig därför helt till vad

de sakkunniga anfört om att man vid tillåtlighetsprövning beträffande redan

befintliga anläggningar har anledning att gå fram med försiktighet.

Framför allt understryks de sakkunnigas uttalanden att man bör undvika

att förstöra bestående värden och att det inte får bli så att svenska företag

får sin internationella konkurrenskraft försvagad genom alltför rigorösa

krav på immissionsförebyggande åtgärder.

Befintlig industri utgör enligt institutet för vatten- och luftvårdsforskning

ett specialfall. De sakkunniga understryker upprepade gånger att vederbörlig

hänsyn måste tas till redan etablerade företag, vilkas lokalisering kanske

varit en helt annan om hänsyn kunnat tas till immissionslagens bestämmelser

då företaget planerades. Institutet önskar naturligtvis att saneringen

på miljövårdsområdet blir så effektiv som möjligt men finner det naturligt

att den redan etablerade industrins problem beaktas.

Lantbruksstgrelsen hävdar att om det vid tiden för etableringen av ett

företag inte funnits anledning räkna med att företaget skulle bli immitterande

gentemot ett senare expanderande samhälle, denna omständighet bör

kunna utgöra skäl för en mera liberal bedömning. Uttalandet tar särskilt

sikte på jordbruk som immissionskälla.

Vattenöverdomstolen däremot varnar för att gå alltför försiktigt fram när

det gäller de befintliga anläggningarna. Den otillfredsställande vattenbeskaffenheten

i åtskilliga av våra vattenområden torde nämligen i hög grad få

tillskrivas det förhållandet, att så många nu befintliga anläggningar inte

prövats av vattendomstol. Mot den bakgrunden kan det synas motiverat med

strängare bestämmelser på detta område än de sakkunniga föreslagit. Immissionslagen

blir visserligen tillämplig även på sådana äldre anläggningar,

men om den av de sakkunniga i motiven förordade milda behandlingen av

dem genomförs, kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och försvåra

en önskvärd miljösanering. Ett bemyndigande för naturvårdsverket

att för vissa slag av äldre anläggningar föreskriva behövliga reningsåtgärder

vid äventyr att företagaren eljest har att hos vattendomstolen ansöka om

tillstånd till fortsatt drift, kan vara ett lämpligt sätt för verket att komma

till rätta med nu berörda problem.

Allmänt tillstyrks huvudregeln att immittent skall vara skyldig att vidta

de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan fordras.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Den härtill anslutna första hjälpregeln av innehåll att frågan om skyldighetens

omfattning skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt

möjligt vid användning av ifrågavarande slag har föranlett vissa uttalanden.

Hovrätten för Skåne och Blekinge hävdar sålunda att uttrycket »vad som

är tekniskt möjligt» kan misstolkas. Det för närmast tanken till det självklara

att man inte kan begära något som är omöjligt. Enligt motiven (s. 213)

avses emellertid med uttrycket att man bör eftersträva en så god teknisk

lösning som möjligt. Lagtextens formulering bör anpassas till motivens innehåll.

Sveriges kemiska industrikontor understryker att den yttersta gräns som

uppställs genom skrivningen »vad som är tekniskt möjligt» ej får tas till

intäkt för krav på den mest långtgående teknik som man i teorin kan tilllämpa.

Det är tvärtom nödvändigt att också här lägga skälighetsaspekter

på bedömningen och bygga på jämförelser med anläggningar av motsvarande

ålder och storlek. Även i bedömningen av det tekniskt möjliga måste

alltså finnas ett ekonomiskt inslag, som i och för sig gärna kunde komma

till uttryck redan i lagtexten. Denna torde böra lyda »vad som är tekniskt/

ekonomiskt möjligt ... etc.» Om lagtexten kompletteras enligt det nyss anförda,

framgår det klarare att den primära bedömningen måste inkludera

en del av de synpunkter som innefattas i följande stycken av paragrafen. De

motstående intressen som enligt dessa skall beaktas utgör i själva verket

tillsammans det stora samhällsekonomiska awägningsproblemet.

Lantbruks förbundet anser att lagtext och motiv uttrycker två helt skilda

saker. Motiven säger att åtgärder alltid skall vidtas och vara så tekniskt

goda som möjligt och lagtexten att åtgärder behöver vidtas endast om detta

är tekniskt möjligt. En verksamhet vars störningar inte kan tekniskt hindras

skulle enligt denna lagtext inte kunna förbjudas.

I anslutning till den andra hjälpregeln att hänsyn skall tas till beskaffenheten

av det område som kan påräknas bli utsatt för immission fäster

naturvårdsnämnden uppmärksamheten på att nationalparker, naturreservat

och områden som skyddats med hänsyn till kulturminnesmärken samt från

sociala och vetenskapliga synpunkter värdefulla områden givetvis utmärks

av speciell immissionskänslighet.

Frågan om prioritetens betydelse berörs i flera remissvar.

De sakkunnigas synpunkter biträds av bl. a. kommerskollegium och flertalet

handelskamrar.

Kraftverksföreningen anser önskvärt att i lagtexten tydligare kommer till

uttryck att hänsyn skall tas till prioriteten. För en kraftanläggning är det

av betydelse att en ändrad användning av ett område invid anläggningen

inte kan framtvinga nya skyddsföreskrifter. Hänvisningen i motiven till möjligheten

att fastställa planbestämmelser för området kan i detta sammanhang

knappast vara tillräcklig. Man kan inte med säkerhet förutsätta att

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

de myndigheter som behandlar planfrågorna kommer att påverkas av frågan

huruvida skyddsföreskrifter blir en följd av en viss planläggning eller

inte.

Lantbruks förbundet menar att rättspraxis hittillsvarande inställning, som

inneburit ett i stort sett underkännande av prioriteten, innebär ett åsidosättande

av rättssäkerheten i fall då den störande verksamheten startats med

tillbörlig försiktighet och i enlighet med den samhälleliga planeringen.

Enligt förbundets uppfattning måste emellertid prioriteten beaktas på ett

mera utslagsgivande sätt än vad de sakkunniga föreslår. Förbundet delar de

sakkunnigas uppfattning att prioritetsfrågan i första hand är en bebyggelseplaneringsfråga.

I sammanhanget anger emellertid de sakkunniga att, om

— trots planeringen — det inträffar att bebyggelse med tiden tränger in

mot en störande verksamhet, det skall finnas möjlighet för grannarnasakägarna

och det allmännas företrädare att väcka talan mot den störande.

Denna inställning kan inte vara rimlig. Särskilt stötande är att det allmänna,

som svarar för samhällsplaneringen, skall utan ersättningsplikt kunna

med stöd av immissionslagen driva bort en tidigare tillåten, av samhället

accepterad verksamhet. En sådan regel skulle öppna en möjlighet att kringgå

byggnadslagens lösningsregler. Det saknas inte erfarenhet härav vid

begagnandet av hälsovårdsstadgans bestämmelser t. ex. gentemot minkfarmar.

Av större omfattning är emellertid generellt sett prioritetsfrågan för jordbruket.

Detta kan inte flytta själva företaget och i de flesta fall ej heller

speciella produktionsgrenar såsom kreaturs- och svinproduktionen. Om de

inte får njuta skydd med stöd av prioritetssynpunkten, måste det bestående

företaget avvecklas och företagaren söka ny egendom som av geografiska

och andra skäl oftast har helt andra produktionsförutsättningar. Förbundet

kan inte finna det vara en rimlig rättsawägning, att en traditionell och

hävdvunnen form av verksamhet skall vara skyldig att utan ersättning

upphöra därför att andra personer eller företag avsiktligt slår sig ned inom

företagets immissionsområde.

Förbundet framhåller också att, om prioritetssynpunkten vinner sådan

okad tillämpning som de sakkunniga avser, den föreslagna lagstiftningen

torde medföra viss fördel för bestående företag. Den omständigheten att

immissionslagen blir gällande även på befintliga företag kan därför inte anses

strida mot allmänna rättsprinciper.

Skogs- och lantbruksakademien anför liknande synpunkter beträffande

prioriteten. Anläggningar av olika slag söker sig ut i jordbruksområden

och kommer därvid i omedelbar närhet av jordbruk, vilkas verksamhet i

vissa fall måste komma att betraktas som immissionsrisker eller immissionsföreteelser.

Under sådana förhållanden förefaller det akademien vara ett

angeläget rättvisekrav från jordbrukets sida att de nya anläggningar eller

aktiviteter vilka inte kan tolerera den eller de immissioner som förorsakas

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

av jordbruket blir skyldiga att a) bistå jordbruksföretagaren med de kostnader

som kan erfordras för att mildra eller avlägsna immissionen, b) lämna

en betryggande ersättning, om problemen är av den storleksordningen

att jordbruksföretaget måste upphöra eller till väsentlig del ändras. Akademien

anser lagförslaget ofullständigt, eftersom det inte har bestämmelser

om inlösenskyldighet utan endast stadgar en lösningsrätt till förmån för

den fastighet som lider skada genom immissionen. Akademien menar att

de sakkunniga inte tagit tillräcklig hänsyn till den grundprincip de själva

uttalat, nämligen att i ökad utsträckning ta hänsyn till »vem som var först

på platsen». Särskilt jordbruket torde på grund av utbyggnad av andra typer

av anläggningar i samhället i starkt ökad omfattning »komma i vägen»

för aktiviteter, där man kan hävda att immissionsolägenheter förorsakas av

jordbruket.

I fråga om den föreslagna regeln om underställning påpekar flera remissinstanser

att för motsvarande fall enligt vattenlagen olika regler gäller för

olika typer av företag. I vattenföroreningsmål gäller sålunda enligt 8 kap.

32 § andra stycket vattenlagen att i sådana kvalificerade fall som avses i

lagrummet tillåtlighetsfrågan alltid måste underställas Kungl. Maj :t. I mål

om byggande i vatten däremot skall enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen

frågan underställas Kungl. Maj :ts prövning endast om domstolen själv

finner att tillstånd bör lämnas trots de kvalificerade olägenheterna.

Kammarkollegiet anser att — med det materiella innehåll paragrafen fått

— den senare lösningen bör väljas och att domstolen alltså skall ha möjlighet

att avslå ansökningen.

Österbygdens vattendomstol anser det naturligt att underställningsinstitutet

får samma innebörd i immissionsfallen och vattenföroreningsfallen

men framhåller samtidigt att starka skäl talar för att bestämmelsen utformas

i huvudsaklig överensstämmelse med regeln i 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen.

Vattenöverdomstolen anför att reglerna om underställning bör vara likartade

i immissionsfallen och i vattenföroreningsfallen. Emellertid är underställningsregeln

i 8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen mindre lyckligt utformad,

främst därigenom att underställning, om olägenheter som nämns

i lagrummet är att befara, alltid skall ske även om det är uppenbart att

fabriken ej bör tillåtas. Så kan tänkas vara fallet då fråga är om mindre

fabrik utan betydelse för näringslivet eller orten men fabriken dock orsakar

vattenförorening i sådan utsträckning att allmänna intressen i avsevärd

mån förnärmas. I sådant fall bör vattendomstolen kunna förbjuda anläggningen.

I fråga om företag enligt 2 kap. vattenlagen skall å andra sidan underställning

ske endast om vattendomstolen, trots att hinder mot företaget möter

enligt 2 kap. 3 § vattenlagen, ändå finner företaget böra tillåtas (2 kap. 20 §

3 mom. vattenlagen). För en dylik prövning är vattendomstolarna inte sär
-

s. 129 Kontrollera mot PDF

129

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

skilt lämpade. Vattendomstolens prövning i sådant fall torde böra inskränkas

till att avse om företaget är av betydelse från allmän synpunkt.

Xaturvårdsnämnden anser det tveksamt vilken av de båda vägarna man

bör välja.

För ett system med emissions- och immissionsgränser enligt vad de sakkunniga

föreslagit uttalar sig byggnadsstyrelsen, naturvårdsnämnden, jernkontoret,

flera länsstyrelser, institutet för vatten- och luftvårdsforskning,

stadsförbundet, teknologföreningen, industriförbundet, SAF, kooperativa

förbundet och kommunal-tekniska föreningen.

De sakkunnigas mening att normerna inte bör vara av bindande karaktär

utan i stället bör få formen av rekommendationer som lätt kan justeras i

den mån nya rön ger anledning till det tillstyrks allmänt.

Sveriges kemiska industrikontor anför mera kritiska synpunkter. Organisationen

kan i och för sig vitsorda att vissa fördelar skulle vara förenade

med ett system baserat på normer — riktvärden. Bl. a. skulle ett sådant

underlätta bedömningen hos myndigheterna och för företagen innebära att

olika projekts tillåtlighet lättare kunde förhandsbedömas. Trots detta är

det tveksamt om man, som de sakkunniga förordar, bör sikta mot ett utbyggt

system med riktvärden.

Organisationen delar helt immissionssakkunnigas uppfattning att ett system

med normer skulle vara oanvändbart i vårt land. Ett sådant skulle för

övrigt stå i strid med den individualprövningsprincip på vilken hela lagstiftningen

bygger. Men även ett system med riktvärden innebär — trots

att de publicerade värdena ej rubriceras som bindande — risk för att rekommendationerna

av de rättstillämpande instanserna på sikt uppfattas som

absoluta minimikrav, tillämpbara under alla förhållanden. Så kan uppenbarligen

aldrig vara fallet. Om riktvärden för enbart emissioner, dvs. utsläpp,

finns (vilket är vad som närmast är praktiskt möjligt) blir deras tilllämpning

beroende på bl. a. beskaffenheten av det område till vilket utsläppet

sker samt hur detta utsläpp verkställs ävensom på andra lokala, meteorologiska

och topografiska faktorer — vilket allt är avgörande för störningens

(immissionens) omfattning. Immissionsgränser åter måste — som de sakkunniga

själva framhåller — göras olika för samma ämne inom skilda typer

av områden t. ex. för typiska industriområden resp. områden för bostadsbebyggelse

eller friluftsliv. De måste därjämte — liksom emissionsgränserna

— läggas olika högt beroende på förekomsten av andra samtidiga

immissioner. Den mångfald av variationer som härmed i praktiken skulle

krävas gör det uppenbart att den praktiska användbarheten av generella

riktvärden är högst tveksam. Det kan också diskuteras om naturvårdsverkets

resurser kommer att räcka till för eller sysselsättas rationellt med det rimligen

mycket tidskrävande utarbetandet av dylika riktvärden. En annan sak

är att genom rättstillämpningen så småningom vissa gränsområden kristalliseras

ut, vilka för konkreta fall kan ge en antydan om vad som mera ge
5

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. ATr 28

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

nerellt kan anses tolerabelt eller önskvärt. Dylika värden bör dock inte ges

den auktorisation som en direkt rubricering som riktvärden för lokala och

regionala myndigheters tillämpning innebär.

Chefen för flygvapnet anser det angeläget att de normer och riktvärden

som anges av flygbullerutredningen fastställs att ligga till grund vid flygbullerärendenas

rättsliga behandling.

5.4.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket framhåller att man numera på grund av ökade ekonomiska

resurser och tekniska framsteg kan ställa ganska likartade krav på

villkoren för utsläpp av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Det är

därför motiverat att i den utsträckning så är möjligt ha gemensamma bestämmelser

för utsläpp av förorening av olika slag. Av praktiska skäl följer

naturvårdsverket emellertid i sin framställning den uppdelning i lagrum

som nu finns i 8 kap. vattenlagen.

Beträffande kloakvatten är huvudbestämmelsen om åtgärder mot förorening

(8 kap. 23 § första stycket) visserligen ganska allmänt hållen. Den

täcker dock alltjämt mycket väl varje slag av reningsåtgärd som skäligen

kan fordras. Bestämmelsen innebär i det konkreta fallet att mycket långt

gående krav kan ställas på s. k. höggradig rening och även på närsaltreduktion.

Förbudet mot att släppa ut kloakvatten som innehåller avloppsvatten från

vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått behandling

varigenom avsättningsbar förorening frånskilts (8 kap. 23 § tredje stycket)

innebar när det infördes 1956 en skärpning av villkoren för avloppsutsläpp.

Även om numera kraven på rening av kloakvatten från tätbebyggelse

normalt måste gå avsevärt längre, är förbudsbestämmelsen enligt naturvårdsverkets

mening alltjämt ett ändamålsenligt komplement till den

mer allmänt avfattade huvudregeln. Den täcker sålunda vad man rimligen

kan fordra när det gäller glesbebyggelse och utgör underlag för rättsliga åtgärder

i fall av försummelse att vidta någon som helst åtgärd.

Av samhällsekonomiska skäl har man i stor utsträckning lämnat dispens

från bestämmelserna om åtgärder mot förorening genom kloakvatten. Så

är fallet i fråga om den bräddning som sker då kloakvatten och regnvatten

avleds i samma ledningssystem och detta inte har kapacitet att vid nederbörd

forsla hela vattenmängden till reningsverk eller då verket inte har förmåga

att ta emot vattnet. Detta är enligt naturvårdsverkets mening högst

otillfredsställande från vattenvårdssynpunkt. Det är högst inkonsekvent

att också i glesbygd enstaka hushåll med vattenklosett måste ha avslamningsanordning,

medan praktiskt taget alla större städer vid regnväder

s. 131 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969 131

släpper ut betydande mängder visserligen utspätt men helt obehandlat

kloakvatten.

Numera anlägger man i regel skilda ledningssystem för kloakvatten och

dagvatten, s. k. duplikatsystem. Ett utbyte av äldre kombinerade system kan

av kostnadsskäl ske endast på lång sikt. Som exempel på ekonomiska hinder

som möter vid sanering av bräddningsutsläpp kan nämnas att en omläggning

av Göteborgs stads äldre avloppsledningar till duplikatsystem

skulle kräva kommunala investeringar till ett belopp av 800 milj. kr. och

kostnader för enskilda fastigheter till sammanlagt ungefär lika stort belopp.

Naturvårdsverket har övervägt olika möjligheter att genom bestämmelser

få kontroll över en avveckling av bräddavloppen inom rimlig tid. Sådana

bestämmelser synes emellertid fordra en detalj kontroll av anläggningsverksamheten

på området som inte är praktiskt genomförbar. Det är dock angeläget

att man i samband med ny lagstiftning klart uttalar att obehandlat

bräddavlopp innebär ett avsteg från gällande bestämmelser som endast får

betraktas som temporärt och som i samband med bebyggelseplaneringen

måste bli föremål för åtgärder i syfte att avskaffa denna föroreningskälla

inom rimlig tid. Planering och övervakning av sådana saneringsåtgärder bör

ankomma på länsstyrelsen.

Kloakvatten kan enligt gällande lag efter tillfredsställande rening i princip

släppas ut i närmaste recipient, om man inte riskerar spridning av smitta

i dricksvatten eller till livsmedelsindustri (8 kap. 23 § andra stycket vattenlagen).

Den utveckling av tekniken för ledningsanläggningar som ägt

rum under senare tid gör det emellertid möjligt att på ett helt annat sätt än

tidigare till skälig kostnad välja den utsläppspunkt som är lämpligast från

miljövårdssynpunkt. Det är numera också ekonomiskt genomförbart att

sammanföra avloppsvatten från stora områden till en lämplig utsläppspunkt.

Med hänsyn härtill bör inte bara smittofara kunna beaktas utan också miljövårdssynpunkter

av större betydelse.

Sanering av ett vattenområde kan tänkas ske i vissa fall genom att olika

föroreningskällor förs samman för gemensam behandling och i andra fall

genom att samordnande åtgärder utförs vid de olika föroreningskällorna.

Den nuvarande lagstiftningen ger knappast tillräckligt stöd för sådana samordnande

åtgärder. Bestämmelsen i 8 kap. 28 § första stycket vattenlagen

om skyldighet att betala bidrag till annans reningsanläggning har aldrig tilllämpats

och har därför ej heller haft den stimulerande effekt till förmån

för samordnande åtgärder som torde ha avsetts. Mera förpliktande bestämmelser

för att få till stånd samordnad sanering av olika föroreningskällor

vid ett vattenområde är önskvärda och bör gälla både samhällen och industriföretag.

Det bör därvid också finnas möjlighet att ompröva gällande

domar, om det föreligger särskilda skäl.

Gällande förbud mot att släppa ut pressaft från siloanläggning, urin från

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

djurstall, vassle och galvaniskt bad har i stor utsträckning varit verkningslösa

på grund av bristande övervakningsmöjligheter. Särskilt gäller detta

pressaft och urin. Förbuden måste dock enligt naturvårdsverkets mening

vidmakthållas. De bör få formen av absoluta förbud med viss dispensmöjlighet.

I fråga om industriellt avloppsvatten har tillåtlighetsregeln i 8 kap. 32 §

första stycket vattenlagen fungerat väl som den hittills tillämpats i administrativ

praxis. Till ytterligare stöd för denna tillämpning är det dock

önskvärt att bestämmelsen formuleras om i den riktningen att industriell

förorening inte får släppas ut om inte alla åtgärder som är tekniskt möjliga

och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning. Denna

formulering skulle innebära ett uttryckligt förbud mot att man släpper ut

föroreningsämne som kanske inte medför alltför besvärande olägenhet efter

nuvarande bedömningsgrunder men som kan hållas inne till rimlig kostnad.

Naturvårdsverket föreslår också en vidgning av bestämmelsen i 8 kap.

37 § vattenlagen. Det är uppenbart att fridlysning enligt denna bestämmelse

kan behövas i vissa fall för att tillgodose också andra vitala intressen än dem

som bestämmelsen nu anger. Som exempel nämns vattentäktsintresset och

friluftslivet. Naturvårdsverket anser att bestämmelsen bör omfatta alla slags

avloppsvatten.

I överensstämmelse med sin grunduppfattning att vattenvårdslagstiftningen

bör omfatta också andra åtgärder och ingrepp i naturen än avloppsföretag,

behandlar naturvårdsverket vissa företag i vatten som nu helt eller

delvis faller utanför vattenvårdslagstiftningen, nämligen muddring, tippning,

sandsugning och vattenreglering.

I fråga om muddring och tippning är möjligheten att disponera mudderoch

tippningsmaterial på ett sätt som är ändamålsenligt från vattenvardssynpunkt

mycket begränsad på grund av vattenlagens utformning. Enligt

nuvarande bestämmelser finns sådan möjlighet bara om fiskerinäring av

större betydenhet lider väsentligt förfång. Naturvårdsverket anser det angeläget

att lagstiftningen ändras så att den tillgodoser också allmänna vattenvårdssynpunkter.

De skador som vållas genom sandsugning är främst grumling och förstöring

av bottnen. Därav följer skador för fisket. Sandsugning vid stränder

förstör också badplatser och ökar erosionsriskerna. Det är angeläget att

lagstiftningen på detta område samordnas och skärps. Naturvårdsverket bör

vara central övervakningsmyndighet på området.

Beträffande vattenregleringsföretag anför naturvårdsverket att lagstiftningen

är föråldrad och otidsenlig, inte minst från vattenvardssynpunkt.

Särskilt äldre regleringsbeslut med tillstånd att stänga av vattenföringen

vissa tider av dygnet och/eller veckan utgör svåra hinder för en rationell

vattenhushållning. Naturvårdsverket anser att väsentligt ökad möjlighet att

ändra sådana beslut är synnerligen angelägen.

s. 133 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

133

5.4.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och

industriellt avloppsvatten får stöd av bl. a. vattenöverdomstolen, socialstyrelsen,

kammarkollegiet, länsstyrelsen i Jönköpings län, institutet för vatten-

och luftvårdsforskning, stadsförbundet och kommunförbundet samt

industriförbundet.

Vattenöverdomstolen framhåller vikten av att föroreningsfrågorna samordnas

med övriga problem rörande vattenförhållandena inom samma område.

Kammarkollegiet påpekar att samhällenas utsläpp av avloppsvatten

numera ofta innehåller stora mängder föroreningar från industrier. Detta

gör att distinktionen mellan samhällens avloppsutsläpp och industrins avloppsutsläpp

i praktiken ofta inte kan upprätthållas. Länsstyrelsen i Jönköpings

län anser vissa specialbestämmelser för kloakvatten behövliga, bl. a.

när det gäller fastställande av minimigränserna.

Industriförbundet framhåller att förbundet redan när lagstiftningen tillkom

ansåg att det kunde finnas anledning ställa likartade villkor för utsläpp

av kloakvatten och för industriellt avloppsvatten. Förbundet hälsar

därför med tillfredsställelse förslaget att man i en ny lagstiftning — i den

utsträckning så är möjligt — skall inarbeta gemensamma bestämmelser för

utsläpp av föroreningar av olika slag.

Vatten- och avloppsverksföreningen har i princip ingen erinran mot att

bestämmelserna om kloakvatten och industriellt avloppsvatten utformas

efter i huvudsak samma regler. Föreningen framhåller dock att en väsentlig

skillnad föreligger såtillvida som frågan om nyetablering av industrier och

deras lokalisering oftare blir aktuell än nyetablering av hela samhällen eller

bebyggelseområden. I senare fallet skall dessutom vatten- och avloppsfrågan

beaktas enligt byggnadslagen och utredas redan vid planering enligt

byggnadslagstiftningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om benämningen kloakvatten

bör kvarstå med hänsyn till att det i tekniska sammanhang normalt talas

om spillvatten och dagvatten. Benämningen industriellt avloppsvatten bör

däremot kvarstå. Länsstyrelsen framhåller i detta sammanhang att begreppet

kloakvatten i någon mån är oklart med hänsyn till förprövningskungörelsen

där det framgår att anmälningsskyldighet föreligger beträffande

kloakvatten från bebyggelse med minst 200 personer. Frågan är då huruvida

dagvattenledningar som är avsedda att avleda dagvatten från byggnadsplanerad

mark, gator och parker är att betrakta som anmälningsskyldigt

företag.

I fråga om kraven på rening anför Vattenvärnet att höggradig rening borde

anges som minimikrav när recipienten är tillräckligt stor och verkligen

kan »ta vara på» föroreningarna. En ännu effektivare metod med högre

reningsgrad, t. ex. kemisk fällning, borde föreskrivas i andra sammanhang.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Vattenvärnet anser vidare att särskilda krav bör ställas på reningsanläggningar

från sjukhus, i synnerhet från epidemi- och infektionsavdelningar.

Socialstyrelsen framhåller att en angelägen fråga som måste lösas utan

större tidsutdräkt är problemet med reduktion av närsalterna.

Naturskyddsföreningen fäster uppmärksamheten på fjällbygdens sjöar

och vattendrag som står inför uppenbar risk att snabbt bli förstörda till

obotlig skada för friluftsliv och djurvärld. Föreningen hävdar att vattnet

måste om möjligt skyddas mot alla utsläpp i dessa områden. Beträffande

utsläpp av renat avloppsvatten måste enligt föreningen i lagen tas in föreskrifter

om att utsläpp får ske bara om man tar hänsyn också till miljövårdens

krav. Man måste kunna skydda större vattenområde mot nedsmutsning

så att det bl. a. passar för klarvattenfisk.

Med anledning av vad naturvårdsverket uttalat om obehandlat bräddavlopp

anför socialstyrelsen att duplikatsystem bör i en ny lagstiftning krävas

för större orter. Naturskyddsföreningen understryker behovet av snabb avveckling

av bräddavloppen och framhåller vidare att den av naturvårdsverket

uttalade principen snarast bör fastslås. Även fiskeristyrelsen tillstyrker

naturvårdsverkets önskemål om kontroll över och avveckling av bräddavlopp.

Vattenöverdomstolen betonar i likhet med naturvårdsverket olägenheterna

genom bräddning av kloakvatten men anser att det från fall till fall bör

få övervägas om en övergång till duplikatsystem är bästa sättet att komma

till rätta med bräddningsproblemen.

Vatten- och avloppsverksföreningen framhåller att en övergång till duplikatsystem

kommer att dra stora kostnader och måste utsträckas under lång

tid. Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av samma mening. Föreningen

påpekar också att det endast är vid enstaka tillfällen, t. ex. vid särskilt häftiga

regnväder, som bräddavloppen träder i funktion. I vissa fall kanske det

endast blir en eller annan gång per år, i andra fall något oftare. Enligt föreningen

bör myndigheterna inte i något fall kräva åtgärder för vilka kostnaden

framstår som orimligt stor i förhållande till den begränsade förbättring

som åtgärderna beräknas medföra från vattenvårdssynpunkt.

Föreningen anför vidare att vad naturvårdsverket avser med att bräddavlopp

»i samband med bebyggelseplaneringen måste bli föremål för åtgärder

i syfte att inom rimlig tidsfrist avskaffa denna föroreningskälla» synes

oklart. Kombinerat system finns bara inom äldre, sannolikt utan undantag

redan planlagd bebyggelse. Att knyta övergång från kombinerat till duplikatsystem

till stadsplaneändringar eller stadsplaneläggning av förut byggnadsplanelagt

område synes knappast ändamålsenligt eller särskilt verksamt

från vattenvårdssynpunkt. Naturvårdsverkets uttalande att planering

och övervakning av åtgärder som syftar till övergång från kombinerat till

duplikatsystem särskilt bör ankomma på länsstyrelserna synes föreningen

s. 135 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 135

helt strida mot gällande fördelning av uppgifter mellan kommun och länsstyrelse.

Länsingenjörers förening anmärker att problemet kompliceras av det

faktum att det vatten som vid duplikatsystem avleds från gårdsytor, gator

etc. genom dagvattenledningarna ofta också är påtagligt förorenat. Länsstgrelsen

i Västernorrlands län gör samma påpekande och tillägger att vid

det kombinerade systemet en del av dagvattnet passerar reningsanläggningen

eller del därav, varigenom olägenheterna med bräddningen till en del uppvägs.

Vatten- och avloppsverksföreningen menar att det obehandlade dagvatten

som i ett duplikatsystem avleds i samband med regn eller spolning av gator

i regel torde utgöra en minst lika stor, sannolikt större föroreningsbelastning

än bräddavloppsvattnet i ett kombinerat system.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att dagvattenledningarna uppenbarligen

åstadkommer avsevärda föroreningar särskilt vid snösmältning och

genom oljeutsläpp från läckande oljetankar. Efter långvarig torka är också

den första delen av det utrinnande dagvattnet starkt förorenad. Det bör

därför enligt länsstyrelsen övervägas om åtgärder kan göras för att leda

över den första delen av dagvattnet vid regnflöden till spillvattenledningar

eller för att på annat sätt oskadliggöra denna del av dagvattenflödet.

Behovet av samordnad sanering understryks i flera remissyttranden.

Industriförbundet framhåller att gällande bestämmelser om samordnande

åtgärder för olika föroreningskällor inte har fått någon större praktisk tilllämpning.

Förbundet delar naturvårdsverkets uppfattning att en samordnad

sanering av olika föroreningskällor vid ett vattenområde är önskvärd och

att bestämmelser härom bör gälla såväl samhällen som industriföretag. Det

är dock fråga om mycket komplicerade rättsliga problem. Enligt förbundets

mening fordras en noggrann utredning. Beträffande möjligheten att ta upp

gällande domar till omprövning fäster förbundet uppmärksamheten på att

bestämmelser härom redan finns i 8 kap. 40 § vattenlagen. Förbundet framhåller

att naturvårdsverket inte angett i vilket avseende bestämmelserna

inte skulle vara till fyllest. Förbundet understryker att omprövning av gällande

domar är ett mycket starkt ingrepp i den enskildes rätt och bör förekomma

endast då utomordentligt starka skäl föreligger. Institutet för vatten-

och luftvårdsforskning finner att samordnade lösningar är rationella

och stöder principen. Vattenöverdomstolen erinrar i detta sammanhang om

behovet av en lagstiftning som möjliggör bildandet av handlingskraftiga

vattenvårdsförbund. Skånes handelskammare framhåller beträffande frågan

om samordnad sanering av olika föroreningskällor att naturvårdsverket inte

klargjort hur olika med förslaget sammanhängande frågor, främst frågan

om kostnadernas fördelning, skall lösas. Vatten- och avloppsverksf öreningen

finner det svårt att ta ställning till förslaget om »mera förpliktande be
-

s. 136 Kontrollera mot PDF

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stämmelser för samordnad sanering» ulan en närmare precisering av förslaget.

Från åtskilliga håll ansluter man sig till kravet på skärpta bestämmelser

i fråga om pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och

galvaniskt bad.

Vattenöverdomstolen tillstyrker sålunda att kontrollen skärps. I stället

för nu gällande anmälnings skyldighet i fråga om dessa avloppsvatten bör

absolut koncessionsplikt föreskrivas.

Lantbruksstyrelsen anför att nuläget beträffande utsläpp av urin och

pressaft ej är tillfredsställande fastän en viss förbättring skett under senare

år. Att läget ej är tillfredsställande beror bl. a. på de bristande övervakningsmöjligheterna.

Andra orsaker torde vara avsaknaden av effektiva

påföljdsbestämmelser liksom de hittillsvarande inkonsekvenserna i lagstiftningen

på området. Lantbruksstyrelsen anser det motiverat att nu införa

ett absolut förbud med vissa dispensmöjligheter. Övergångsproblemen vid

redan befintliga anläggningar måste dock beaktas.

Länsingeniörers förening påpekar i likhet med länsstyrelsen i Halkinds

län att omfattande undersökningar av olika metoder för att oskadliggöra

pressaft och urin, vilka utförts av bl. a. jordbrukstekniska institutet, inte

visat något motiv för att behålla möjligheten till dispens från utsläppsförbudet.

Ej heller torde dispensmöjligheten i samband med förbudet att utsläppa

kloakvatten som innehåller avloppsvatten från vattenklosett och

som ej undergått behandling varigenom avsättningsbar förorening frånskilts

längre vara motiverad. Det synes nämligen inte vara i överensstämmelse

med nutida vattenvårdstänkande, att avloppsvatten från vattenklosett,

ens för ett enstaka hushåll, får släppas ut i vattenområde utan en så enkel

åtgärd som slamavskiljning.

RLF vill ej ifrågasätta att missförhållanden genom utsläpp av urin och

pressaft verkligen föreligger. Samtidigt framhåller RLF att de allra flesta

fall där förbudet ej åtlyds beror på att man ännu ej kunnat anvisa några

tekniska lösningar, som sett från den enskildes ekonomiska sypunkt kan

användas. Av den anledningen — och då det allmänna bör anvisa lämpliga

lösningar, acceptabla även från ekonomisk synpunkt — föreslår förbundet

att någon skärpning i lagstiftningen ej sker nu.

Länsstyrelsen i Jönköpings län menar att de förbud som nu finns bör

göras absoluta när det gäller pressaft och galvaniskt bad, eftersom undersökningar

visat att dessa utsläpp endast i undantagsfall kan ske utan olägenheter.

Institutet för vatten- och luftvårdsforsknirtg instämmer med naturvårdsverket

att gällande bestämmelser mot utsläpp av pressaft från siloanläggning

och urin från djurstall m. m. varit verkningslösa. Naturvårdsverkets

förslag att man skall få absolut förbud med viss dispensmöjlighet är emel
-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 137

lertid enligt institutets uppfattning just den sortens förbud som i dag gäller,

eftersom dispens kan ske genom hänvändelse till viss myndighet.

Yattenvärnet hävdar att förbudet mot utsläpp av pressaft och urin varit

verkningslöst inte bara på grund av bristande övervakningsmöjligheter utan

också på grund av brist på verkligt effektiva metoder för att oskadliggöra

produkterna. Vattenvärnet anför vidare att tendensen mot allt fler stora

djurfarmer, främst svingårdar, synes skapa särskilt svåra problem från

både luft- och vattenvårdssynpunkt. Det kan vara väldiga flytgödselmängder

som måste tas om hand. Svåra föroreningar med förstörda brunnar,

otäck stank m. m. har redan blivit följden. Att det skall vara totalförbud

mot utsläpp är enligt vattenvärnets åsikt självklart, men det måste också

ges anvisningar om hur man skall förfara med detta avfall på ett praktiskt,

ändamålsenligt och hygieniskt tillfredsställande sätt. Vattenvärnet erinrar

också om att förgiftningsfall inträffat genom att människor inandats gaser

från tankar med flytgödsel o. d.

Vattenvärnet anser att förhållandena inom denna föroreningssektor understryker

betydelsen av en samordning av lagstiftningen till vattnens och

luftens skydd. Vidare framgår vikten av en intensifierad övervakning för

att skydda natur och människor.

Vatten- och avloppsverksföreningen understryker behovet av att de redan

införda förbuden mot utsläpp av pressaft och urin görs effektivare genom

erforderliga övervakningsåtgärder.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att beträffande nu gällande förbud

mot utsläpp av pressaft från siloanläggningar och urin från djurstall m. m.

möjligheterna till övervakning torde kunna öka om hälsovårdsnämnderna

och länsveterinärerna medverkar i dessa frågor i samband med att de fullgör

sina åligganden enligt djurlagstiftningen.

Industriförbundet anför att förbundet delar uppfattningen att galvaniska

bad inte bör få släppas ut efter sökandenas gottfinnande. Däremot ifrågasätter

förbundet om det verkligen är nödvändigt att en reglering upprätthålls

genom absoluta förbud, även om därtill knyts en viss dispensmöjlighet.

Genom de ökade övervakningsmöjligheter som den nya naturvårdsorganisationen

erhållit såväl lokalt som centralt anser förbundet att en praktiskt

väl utformad anmälningsplikt borde vara tillräcklig.

I fråga om den föreslagna omformuleringen av tillåtlighetsregeln för industriellt

avloppsvatten (8 kap. 32 §) erinrar vattenöverdomstolen om att

departementschefen, när 8 kap. vattenlagen ändrades 1956, uttalade att

riktmärket under alla förhållanden bör vara att bibehålla eller återställa

vattenområdet så långt möjligt i ofördärvat skick (prop. 1956: 173 s. 59).

Detta uttalande måste enligt vattenöverdomstolens mening anses vägledande

vid tolkningen av nu gällande bestämmelser om skyldighet att rena. Vad

naturvårdsverket anfört om önskvärdheten av omformulering förefaller

5t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 138 Kontrollera mot PDF

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mot bakgrunden härav ej övertygande. Vattenöverdomstolen menar att naturvårdsverkets

förslag till lydelse knappast innebär någon förbättring.

Industriförbundet uttalar att konsekvenserna av den föreslagna ändringen

är mycket svåröverskådliga och att förbundet därför inte kan tillstyrka

förslaget. Detta innebär emellertid inte att förbundet motsätter sig en

översyn av bestämmelsen. En sådan översyn bör i så fall ske med beaktande

av de överväganden immissionssakkunniga gjort.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning framhåller att naturvårdsverket

alltid har möjlighet att inom ramen för tekniskt rimliga lösningar

kräva ekonomiskt skälig åtgärd, i den mån föroreningar av betydelse förekommer.

Något förbud är därför enligt institutet inte motiverat.

Handelskamrarna i Visby, Malmö och Sundsvall avstyrker den föreslagna

skärpningen, nuedan handelskamrarna i Göteborg och Karlstad pekar på

faran för kostnadsökningar, som skulle försvåra konkurrensläget för den

svenska industrin. En sådan negativ bevisning som anges i förslaget skulle

för övrigt, framhåller handelskammaren i Sundsvall, vara nästan omöjlig

att prestera. I varje fall skulle kostnaderna utgöra hinder för sådan bevisning

i fråga om alla verksamheter utom de största.

lngeniörsvetenskapsakademien anser att den föreslagna formuleringen

ansluter till vad immissionssakkunniga har förordat i motsvarande sammanhang.

Naturvårdsverket vill emellertid tolka formuleringen som ett uttryckligt

förbud mot utsläpp, medan immissionssakkunniga uttryckligen

uttalat att det måste bedömas såsom orealistiskt att såsom utgångspunkt

för lagstiftningen ha ett förbud. Akademien instämmer helt i immissionssakkunnigas

bedömning och kan således inte ansluta sig till att man i detta

sammanhang meddelar ändrade bestämmelser med sådan innebörd som naturvårdsverket

ifrågasätter.

Vatten- och avloppsverksföreningen tillstyrker en skärpning av bestämmelserna

för utsläpp av industriellt avloppsvatten, särskilt i den utsträckning

detta behövs för att kravet på industrins åtgärder för vattenvårdsändamål

skall stå i paritet med vad som åläggs kommunerna. Föreningen

anser emellertid att naturvårdsverkets förslag knappast är realistiskt. Detta

framgår enligt föreningen inte minst av naturvårdsverkets kommentar att

också föroreningsämnen som inte medför någon olägenhet skall innehållas

om det kan ske för rimlig kostnad. Det synes innebära betydande svårigheter

att definiera vad rimlig kostnad skall vara för att förebygga olägenheter

som man varken kan precisera eller konstatera.

Ändringsförslaget tillstyrks av fiskeristyrelsen samt av länsstyrelserna i

Jönköpings och Malmöhus län. Fiskeristyrelsen reserverar sig dock mot naturvårdsverkets

uttalande om att bestämmelsen i 8 kap. 32 § första stycket

fungerat väl såsom den hittills tillämpats i administrativ praxis. Styrelsen

invänder att en mängd också grava föroreningsfall i tidigare administrativ

praxis bara utlöst råd och anvisningar enligt 2 § tillsynslagen.

s. 139 Kontrollera mot PDF

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Naturvårdsverkets uppfattning att 8 kap. 37 § vattenlagen bör gälla också

andra vitala intressen såsom vattentäkt och friluftsliv delas av länsstyrelsen

i Stockholms län och institutet för vatten- och luftvårdsforskning. Även kammarkollegiet

anser att bestämmelsen kunde vara mera allmänt hållen men

anmärker samtidigt att uttrycket »naturskyddssynpunkt» med numera vedertagen

terminologi torde få anses inbegripa även friluftsintresset. Länsstyrelsen

i Jönköpings län framhåller att den föreslagna ändringen torde

innebära att de nuvarande svårigheterna att tillskapa skydd för ytvattentäkter

som ännu inte är ianspråktagna undanröjs.

Enligt fiskeristyrelsen bör 37 § avse alla slag av avloppsvatten. Av samma

mening är vattenöverdomstolen, kammarkollegiet och naturskyddsföreningen.

Vatten- och avloppsverksföreningen däremot anser att man inte kan utsträcka

bestämmelserna att avse också kloakvatten utan att det närmare

klarläggs dels i vilken utsträckning och i vilka fall den hittillsvarande bestämmelsen

kommit till användning, dels i vilka fall och under vilka förutsättningar

en motsvarande bestämmelse om kloakvatten skulle tillämpas.

Föreningen ifrågasätter starkt om inte syftet med naturvårdsverkets förslag

på denna punkt lämpligare kan tillgodoses i annan ordning, närmast genom

kontakter mellan vederbörande samhälle samt länsstyrelsen och naturvårdsverket

och genom statsbidrag till samhället.

En positiv inställning till förslaget att tillämpningsområdet för 37 § vidgas

och att bestämmelsen skall avse alla slag av avloppsvatten har också

länsstyrelsen i Malmöhus län, industriförbundet och institutet för vattenoch

luftvårdsforskning.

Remissinstanserna uppehåller sig också vid de fall av vattenbyggnadsföretag

som naturvårdsverket behandlat i sin framställning.

Vad först gäller muddring och tippning framhåller Ingeniörsvetenskapsakademien

att dessa åtgärder faller in under 2 resp. 8 kap. vattenlagen och

att möjlighet torde finnas redan enligt gällande bestämmelser att beakta

också andra intressen än fiskerinäringen.

Naturvårdsverkets påstående att möjlighet att åstadkomma en ändamålsenlig

disponering av mudder- och tippningsmaterial endast föreligger i de

fall då fiskerinäring av större betydelse lider väsentligt förfång är enligt

industriförbundets mening inte rättvisande. Enligt såväl 2 kap. som 8 kap.

vattenlagen skyddas nämligen även andra intressen än fiskerinäring. Förbundet

har ingen erinran mot att hithörande frågor utreds närmare.

Även länsstyrelsen i Västernorr lands lön framhåller att ansökan om tillstånd

till muddring redan nu torde prövas enligt 8 kap. vattenlagen och att

hänsyn därvid tas till muddringens inverkan på vattenförhållandena.

Vattenöverdomstolen erinrar om att det vid muddring liksom vid annat

byggande i vatten ofta uppkommer grumling. Därigenom förnärmas ofta

allmän eller enskild rätt. Skyldighet att påkalla vattendomstolens prövning

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

föreligger följaktligen vid sådana muddringsföretag. På grund av bestämmelsen

i 11 kap. 36 § sista stycket vattenlagen skall ansökningshandlingarna

i målet översändas till naturvårdsverket. Även om naturvårdsverket alltså

ofta kommer att höras i muddringsmål — liksom i andra byggnadsmål

vid vattendomstolarna då ökad vattenförorening kan befaras — anser dock

vattenöverdomstolen att vattenlagens tillåtlighetsregler är sådana att det

som regel är svårt att hindra företag av mindre omfattning även om de

medför påtagliga olägenheter från allmän synpunkt. Tillåtlighetsreglerna i

2 kap. 3 § vattenlagen är uppbyggda huvudsakligen med tanke på tillståndsprövning

av sjöregleringar och vattenkraftverk. Med den syn man numera

har på naturvårdsfrågor och hänsyn till allmänna intressen kan de ej anses

ge den tillståndsprövande myndigheten tillräckliga möjligheter att beakta

sådana intressen vid mindre företag.

Enligt vattenöverdomstolens mening bör därför tillåtlighetsreglerna överses

så att de motsvarar de krav man numera kan ställa på dem. För andra

byggnadsföretag än vattenkraftverk och sjöregleringar bör finnas möjlighet

att förbjuda företaget om det från naturvårdssynpunkt eller eljest allmän

synpunkt medför olägenhet av någon betydelse och dessa olägenheter ej

kan förebyggas. Tillståndsfrågan bör dock kunna underställas Kungl. Maj :ts

prövning om företaget prövas vara av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Vattenöverdomstolen ifrågasätter dessutom om inte motsvarande möjlighet

bör finnas att förbjuda kraftverks- och regleringsföretag som är mindre

lönsamma och som medför olägenhet från allmän synpunkt även om denna

olägenhet inte är så stor att 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen blir tillämpligt.

Undantagsregeln för rensning i 2 kap. 36 § vattenlagen bör enligt vattenöverdomstolens

mening upphävas så att de allmänna bestämmelserna i 2

kap. blir tillämpliga även på rensning.

Bestämmelserna om tippning av muddermassor och annat fast avfall är

oklara och bör omarbetas. All tippning bör jämställas med utsläppande av

avloppsvatten, oberoende av om förorening kan befaras eller ej. Om likartade

bestämmelser genomförs för kloakvatten och industriellt avloppsvatten

kommer med den nu föreslagna ändringen möjlighet finnas att hindra

tippning som medför olägenhet av någon betydelse från allmän synpunkt.

Vidare kan Kungl. Majt: utnyttja sin befogenhet att föreskriva förprövning

vid vattendomstol eller naturvårdsverket även beträffande tippning. Enligt

vattenöverdomstolens mening kan det vara lämpligt att tippning underkastas

sådan fakultativ koncessionsplikt som för vissa inrättningar föreslås

av immissionssakkunniga.

Förbudet i 2 kap. 35 § bör enligt vattenöverdomstolens mening kvarstå

för att hindra sådan tippning som medför ändring av vattenståndsförhållandena.

I övrigt synes bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten ej

s. 141 Kontrollera mot PDF

141

Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

böra vara tillämpliga på tippning. Den i 2 kap. 36 § andra stycket medgivna

rätten att lägga upp eller tippa rensningsmassor torde kunna utgå.

Däremot bör motsvarande bestämmelser om rensning i 7 kap. 48 § kvarstå.

Kammarkollegiet framhäver de rättsliga olikheter som föreligger om

muddring och tippning bedöms enligt 2 kap. vattenlagen och om de bedöms

enligt 8 kap. För företag enligt 2 kap. krävs i princip domstolsprövning.

Motsvarande gäller inte i fråga om företag enligt 8 kap. För tillstånd exempelvis

till tippning av muddermassor krävs, om företaget bedöms enligt 2

kap., att sökanden förfogar över det vattenområde, i vilket massorna skall

tippas. Motsvarande inskränkning gäller inte i fråga om tippning av fast

avfall enligt 8 kap. Medan det sålunda är förbjudet att tippa rena muddermassor

på annans vattenområde, om man inte överenskommit därom med

vattenområdets ägare och tillika utverkat tillstånd av domstolen, kan. det

faktiskt vara lagligt att tippa förorenande avfall där. Denna otymplighet i

lagstiftningen bör arbetas bort i samband med den översyn av bestämmelserna

som nu föreslås.

En annan olikhet som kammarkollegiet påpekar gäller tillåtlighetsreglerna.

Inom vattenbyggnadsrättskipningen gäller i princip, dels att vattendomstolen

endast kan företa mindre jämkningar i förhållande till ansökningen

— det kan således vara tveksamt om domstolen äger befogenhet att

föreskriva exempelvis att massorna skall tippas inom annat mindre känsligt

vattenområde — och dels att det krävs kvalificerade olägenheter för att företaget

skall anses otillåtligt (2 kap. 3 § andra stycket). Är det åter fråga om

tippning av avfall från en industri gäller i stället att tippningen inte får äga

rum om den medför olägenhet av någon betydelse ur allmän eller enskild

synpunkt, »med mindre föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder,

som ej skäligen kunna fordras». Vattendomstolen kan — i den mån företaget

kommer under domstolens bedömning — med stöd av denna bestämmelse

hänvisa sökanden att tippa avfallet inom annat mindre känsligt vattenområde.

En samordning av bestämmelserna synes kollegiet motiverad.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Malmöhus län samt vatten- och avloppsverksföreningen

tillstyrker naturvårdsverkets förslag i denna del.

Naturskyddsföreningen hänvisar till vid Skoghallsverken företagna undersökningar

av kvicksilverhalter på olika nivåer i en sjö. Medan ytvattnet

var i det närmaste fritt från kvicksilver uppvisade bottenslammet en höggradig

anrikning av denna metall. Muddring av sådana massor torde kunna

medföra omfattande negativ påverkan på organiskt liv, vilket berör såväl

yrkesfiske som fritidsfiske. Möjligheterna att ingripa måste skärpas

enligt föreningens mening.

Fiskeristyrelsen understryker vikten av att man genom internationella

överenskommelser skapar möjlighet att ingripa mot tippning av skrot, plåtkärl

med giftigt innehåll och bilvrak på internationellt vatten och att lösa

problemet med fartygsvrak från andra världskriget med oljetankar som

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

successivt rostar sönder och kan släppa ut oljan i vattnet med oöverskådliga

följder för fisket och miljövården.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att sandsugning och stentäkt

förekommer inom vissa vattenområden i så stor omfattning att menlig inverkan

uppenbarligen sker. I vissa delar av Öresund bedrivs sålunda en

omfattande sandsugning. Detta har uppmärksammats inom öresundsvattenkommittén.

Länsstyrelsen finner det angeläget att noggrann övervakning av

sandsugning och stentäkt sker.

Kammarkollegiet menar att täktverksamheten inom allmänt vattenområde

bör kunna hållas under betryggande kontroll från naturvårdssynpunkt

med den ordning för tillsyn och tillståndsgivning som nu gäller. Annorlunda

förhåller det sig enligt kollegiets mening med sandtäkt inom enskilt

vattenområde. För täkt på land behövs enligt 18 § naturvårdslagen

tillstånd av vederbörande länsstyrelse. För täkt i vatten gäller ingen annan

inskränkning än som följer av tillåtlighetsreglerna i 2 kap. vattenlagen.

De vattenområden det här gäller är ofta mycket lämpade för bad. Från allmän

synpunkt kan det ibland vara av intresse att kunna inskrida mot

exploatering av dylika vattenområden även i sådana fall då hinder mot företaget

inte möter enligt 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Kollegiet anser

att frågan bör närmare övervägas.

Beträffande prövningen av frågor om sandsugning erinrar kommers kollegium

om att kollegiet har tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter och

villkor för tillstånd enligt lagen om kontinentalsockeln. Kollegiet har bl. a.

att meddela tillstånd till sand-, grus- eller stentäkt på kontinentalsockeln.

Det kan enligt kollegiets mening inte vara lämpligt att från dess uppgifter

avskilja frågorna om sandsugning och överföra dem till naturvårdsverket.

Dessa frågor måste bedömas i sitt sammanhang med övriga spörsmål angående

kontinentalsockeln där kollegiet är remissorgan eller beslutande

instans. Kollegiet torde emellertid liksom hittills få inhämta yttranden

från naturvårdsverket i dessa ärenden.

Kommerskollegiets uppfattning delas av vattenöverdomstolen och av industriförbundet.

Fiskeristyrelsen ifrågasätter om man inte skulle kunna

vinna både en förenklad handläggning och en bättre samordning med

naturvårdssynpunkterna genom att — i viss överensstämmelse med 1 och

2 §§ kungörelsen den 8 december 1950 med bemyndigande för fiskeristyrelsen

och länsstyrelserna att lämna tillstånd till utsättande av fast fiskredskap

i allmänt vatten — lägga tillståndsgivningen »beträffande visst

allmänt vattenområde» på naturvårdsverket medan »fråga om tillstånd

för viss person» till sand-, grus- och stentäkt får prövas av kommerskollegium.

Naturvårdsverkets synpunkter och önskemål i fråga om vattenreglering

vinner instämmande från lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen. SMHI, läns
-

s. 143 Kontrollera mot PDF

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

styrelserna i Jönköpings, Malmöhus och Värmlands län, naturskyddsföreningen

samt vatten- och avloppsverksföreningen. Bl. a. framhålls svårigheten

att i domar fastställa sådana värden i fråga om minimitappningen

från vattenregleringsmagasin eller vid vattenkraftverk att olägenheter av

sanitär eller annan art med tiden ej kan uppkomma. Länsstyrelsen i Malmöhus

län betonar att variationerna i vattenföringen i de skånska vattendragen

kan vara mycket stora, vilket inverkar menligt på vattenvården.

Lantbruksstyrelsen understryker dock att ersättningsanspråk kan uppkomma.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om ersättning till kraftverksintresset

skall utgå i de fall där vattnet bör användas till rationell

vattenhushållning eller till vattenförsörjningsändamål.

lngeniörsvetenskapsakademien delar naturvårdsverkets uppfattning att

äldre regleringsbeslut med tillstånd till avstängning av vattenföringen vissa

tider på sina håll kan utgöra betydande olägenheter för en rationell

vattenhushållning. Det är dock angeläget att tillstånd som meddelas genom

rättskraftiga domar inte rubbas under andra förutsättningar än dem

som gällde när tillståndet meddelades. Det synes inte osannolikt att flertalet

av de fall där nu gällande vattenhushållningsbestämmelser vållar

olägenheter är hän förliga till äldre tillstånd, som även med gällande lagstiftning

kan göras till föremål för omprövning inom en nära tid. Även

bortsett härifrån medger enligt akademiens mening nuvarande bestämmelser

i 2 kap. vattenlagen vissa möjligheter till omprövning av tillstånd.

Kammarkollegiet hänvisar till möjligheterna att enligt 8 kap. 28 och

33 §§ få ändring i vattenhushållningsbestämmelser. Kollegiet framhåller

dock att domstolarna ställs inför mycket besvärliga awägningsproblem.

Detta kan vara orsak till att institutet kommit att sakna större praktisk betydelse.

Kollegiet anser att man bör överväga att införa en motsvarighet till

omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket också för vattenbyggnadsföretagen.

Regeln bör gälla till förmån för vattenvårdsintresset.

Vattenöverdomstolen bekräftar att vattenhushållningsbestämmelserna för

äldre regleringsföretag ej alltid torde ha utformats på ett sätt som numera

framstår som önskvärt från vattenvårdssynpunkt. Till följd av ändrade

förhållanden eller ändrad målsättning kan samma brist framdeles visa sig

vidlåda under senare år meddelade bestämmelser. Också vattenöverdomstolen

pekar på den möjlighet som 8 kap. 28 och 33 §§ ger att ändra vattenhushållningsbestämmelser

för att motverka förorening genom avloppsvatten.

Även om 8 kap. 26 och 33 §§ ursprungligen tillkommit för att ge den

som avleder avloppsvatten rätt att påkalla ändring av vattenhushållningsbestämmelser,

torde dock motsvarande rätt tillkomma staten eller kommun

efter ändring den 10 mars 1961 av 2 kap. 31 §. Vattenöverdomstolen anmärker

att i de fall då tidigare bestämmelser sålunda kan ändras ersättning

skall utgå till den som lider intrång i den rätt han äger enligt tidigare med
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

delat tillstånd. Enligt vattenöverdomstolens mening ger gällande lagregler

tillräckliga möjligheter att motverka de olägenheter som äldre regleringsföretag

kan medföra från vattenvårdssynpunkt.

Industriförbundet menar att de problem som sammanhänger med samordningen

av vattenregleringsfrågor och föroreningsmål är så omfattande

att de omöjligen kan lösas i samband med den tilltänkta översynen av 8 kap.

Dessa frågor måste alltså utredas särskilt.

Skånes handelskammare påpekar att grunden för gällande regler är att

ett av domstol meddelat tillstånd skall medföra ett avsevärt mått av trygghet

mot senare ingripanden och att naturvårdsverket ej berört de i sammanhanget

centrala prioritets- och ersättningsfrågorna. Även Västernorrlands

och Jämtlands läns handelskammare anser att starka rättssäkerhetskrav

talar mot tanken att bryta upp lagakraftvunna domar.

5.5 Förprövning

5.5.1 Immissionssakkunniga

Obligatorisk förprövning av stora störningsfall bör ingå som ett viktigt led

i kontrollsystemet på miljövårdsområdet. Förprövningsordningen bör bli

gemensam för vattenförorenande och immitterande (särskilt luftförorenande)

anläggningar. De sakkunniga återupplivar ett förslag av vattenvårdskommittén

och förordar två former av skyldighet att på förhand söka

tillstånd — den ena absolut och den andra fakultativ. Innebörden av den

senare är att vissa typer av inrättningar inte får anläggas utan vattendomstols

tillstånd, om inte naturvårdsverket medger det. Det blir alltså fråga

om en dispensprövning från naturvårdsverkets sida.

De sakkunniga anser vidare att man bör ha ett anmälningsförfarande i

verklig mening. Detta bör konstrueras som grundat på ett förbud mot att

vidta åtgärd utan att viss tid dessförinnan anmälan gjorts hos myndighet.

Också detta förfarande betecknar de sakkunniga som förprövning.

Vad gäller den lagtekniska konstruktionen av förprövningsförfarandet

anser de sakkunniga att det inte är lämpligt att i lag göra en uppräkning

av förprövningspliktiga fall eller att där närmare reglera den administrativa

ordningen för ärendenas behandling inom den nya organisationen. Det finns

ett starkt praktiskt behov av att snabbt kunna ändra bestämmelserna i dessa

delar med hänsyn till utvecklingens gång och de erfarenheter som efter hand

kommer att göras. I lagen bör därför — i överensstämmelse med vad som

hittills har varit fallet på vattenvårdens område — endast tas upp bemyndigande

för Kungl. Maj :t att utfärda behövliga bestämmelser i administrativ

ordning. I princip bör Kungl. Maj :t kunna föreskriva förbud mot att vissa

slag av fabriker eller andra inrättningar anläggs eller väsentligt ändras utan

förprövning i endera av följande två former, nämligen antingen utan att

s. 145 Kontrollera mot PDF

145

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillstånd har lämnats enligt vattenlagen och immissionslagen eller utan

att anmälan har gjorts hos den centrala miljövårdsmyndigheten eller länsstyrelsen.

Såvitt gäller vattenförorening bör möjlighet finnas att föreskriva att befintliga

föroreningskällor av vissa typer skall undergå obligatorisk prövning,

trots att det inte är fråga om någon ändring av driften. Däremot kan

det inte anses föreligga något behov av en motsvarande befogenhet på immissionsområdet.

I ett som bilaga till betänkandet fogat förslag till kungörelse om förprövning

till skydd mot vattenförorening, luftförorening m. m. anger de sakkunniga

hur ett förprövningssystem lämpligen bör utformas.

Fallen av absolut koncessionsplikt begränsas till sådana, där behovet av

domstolsprövning normalt får anses fullt klart redan med hänsyn till själva

anläggningstypen. Det är här fråga om vissa typer av stora anläggningar, som

innebär betydande risker från miljövårdssynpunkt och vanligen berör en

vid krets av sakägare och som därför också normalt utgör svåra lokaliserings-

och intresseavvägningsproblem.

Tyngdpunkten läggs på systemet med fakultativ koncessionsplikt. Uppräkningen

av anläggningstyper som blir underkastade sådan koncessionsplikt

har blivit omfattande. De sakkunniga räknar med att, allteftersom praxis

utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,

gränsvärden o. 1., dispenseringen får ökad praktisk betydelse och undantagen

från vattendomstolsprövning följaktligen blir flera.

Dispens skall enligt förslaget innehålla behövliga besked om de villkor

som skall gälla för inrättningen eller åtgärden men medför inte någon formell

trygghetsverkan för företagaren. I praktiken kan dispensen dock väntas

innebära att företagarens position blir ganska säker, så länge de yttre förhållandena

inte ändras.

Förprövningsordningen omfattar också väsentliga ändringar av befintliga

anläggningar. Här har de sakkunniga övervägt två alternativ, det ena innebärande

fakultativ koncessionsplikt och det andra anmälningsplikt, och

slutligen stannat för det förstnämnda. Om man emellertid av statsfinansiella

skäl eller av hänsyn till svårigheter att rekrytera kompetent personal

skulle finna det nödvändigt att till en början ställa kraven på effektivitet

lägre än som i och för sig är önskvärt, kan man enligt de sakkunniga tänka

sig att under en övergångstid av exempelvis tre år välja alternativet med

anmälningsplikt och sedan gå över till fakultativ koncessionsplikt.

Anmälningsplikt har föreslagits i flera fall som enligt gällande ordning

är underkastade sådan skyldighet, t. ex. vissa kommunala avloppsfrågor och

vissa vattenföroreningar från jordbruket. Vidare hör hit flera typer av fabriker

som redan nu är anmälningspliktiga. Dessutom tar man upp bl. a.

vissa slag av värmecentraler, sopförstöringsanläggningar och tvättinrättningar.

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Tre typer av miljöhotande anläggningar, som innebär särskilda problem

från förprövnings synpunkt, nämligen atomanläggningar, flygplatser och

vägar behandlas närmare.

Enligt nuvarande förprövningskungörelse får atomanläggningar inte uppföras,

innan frågan om behövliga åtgärder mot vattenförorening prövats av

vattendomstol. Riksdagens revisorer har emellertid i sin berättelse till 1966

års riksdag föreslagit att man skall överväga att ersätta domstolsprövningen

med ett administrativt förfarande i likhet med det som tillämpas för andra

till energiområdet hörande tillståndsfrågor.

De sakkunniga hyser för sin del viss tvekan om obligatorisk förprövning

vid vattendomstol verkligen behövs i fråga om radioaktiv förorening från

atomanläggningar, övervägande skäl talar emellertid för att man tills vidare,

i avvaktan på att problemen särskilt utreds, fortsätter på linjen med

obligatorisk vattendomstolsprövning, trots att anläggningarna samtidigt är

underkastade koncessionstvång enligt atomenergilagen. I förslaget till

förprövningskungörelse tas därför atomanläggningar upp bland de företagstyper

som inte får anläggas utan tillstånd enligt vattenlagen och immissionslagen.

Naturvårdsverket bör få tillfälle att framföra sina synpunkter redan

på det stadium då nya atomanläggningar projekteras men en sådan ordning

bör utan särskild reglering kunna åstadkommas genom samråd mellan

naturvårdsverket och delegationen för atomenergifrågor.

De sakkunniga har också övervägt hur flygplatserna lämpligen bör passas

in i förprövningsordningen. Eftersom ett system av koncessionsregler

finns innefattat i själva luftfartslagstiftningen skulle koncessionsplikt också

enligt immissionslagen betyda att man krävde dubbelprövning. Detta bör

undvikas. I stället föreslår de sakkunniga flera andra författningsåtgärder

som har det gemensamma syftet att tillförsäkra miljövårdsmyndigheterna

behövligt inflytande på ett så tidigt stadium som möjligt. Sålunda tas i förslaget

till förprövningskungörelse (6 §) in en bestämmelse om skyldighet för

den som planerar att inrätta eller utvidga allmän flygplats eller att ändra

dess drift så, att väsentlig ökning av bullerstörning kan uppkomma, att i god

tid anmäla sina planer hos naturvårdsverket. Dessutom föreskrivs att, i fråga

om militär flygplats, anmälan i motsvarande fall skall göras av chefen för

flygvapnet. Med ändring av driften avses exempelvis övergång till nya flygplanstyper

eller ökad trafikintensitet. I samma syfte föreslås också en del

ändringar i luftfartskungörelsen.

Beträffande vägarna är bullret den störningsform som träder i förgrunden

men man måste också räkna med vägarna som luftföroreningskällor.

Det finns emellertid inte anledning att föra in någon form av vägtrafikanläggningar

bland de företagstyper som skall bli underkastade förprövning

enligt immissionslagen. I väglagstiftningen finns nämligen redan ett prövnings-

och koncessionsförfarande, som med små ändringar kan kompletteras

så att det tillförsäkrar miljövårdsmyndigheterna behövligt inflytande

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

på området. I detta syfte föreslås ändringar i flera paragrafer i vägstadgan.

I förprövningskungörelsen tas en hänvisning till dessa bestämmelser upp.

Beträffande både flygplatser och vägtrafikanläggningar erinrar de sakkunniga

om att också de föreslagna immissions- och miljötillsynslagarna

är avsedda att gälla. Detta skapar möjlighet för naturvårdsverket att ingripa

mot bestående missförhållanden, t. ex. att kräva speciella skyddsanordningar

mot vägbuller som kraftigt stör ett sjukhus.

5.5.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Den föreslagna förprövningsordningen tilldrar sig i hög grad remissinstansernas

intresse.

Den lagtekniska utformningen med ett bemyndigande i lagen och de

närmare reglerna för förprövningsordningen i en särskild kungörelse godtas

i princip. Industriförbundet och SAF anser dock nödvändigt att det i lagtexten

särskilt anges att bemyndigandet innefattar möjlighet att låta administrativ

myndighet besluta om dispens och uppställa villkor för dispensen.

Också kommer skollegium ger uttryck åt sådana tankar.

Länsingenjörers förening ifrågasätter om inte bemyndigandet bör utvidgas

att gälla befintliga avloppsutsläpp som tidigare ej varit föremål för

prövning.

Den föreslagna tredelningen av förprövningsordningen på absolut koncessionsplikt,

fakultativ koncessionsplikt och anmälningsplikt väcker i allmänhet

inte någon gensaga. Flera remissinstanser anmärker dock att en

uppräkning av förprövningsskyldiga företag aldrig han bli uttömmande.

Det yrkas därför bl. a. att uppräkningen kompletteras med en mera generell

bestämmelse om koncessions- eller anmälningsplikt. Vidare anser länsstyrelsen

i Västmanlands län att prövningsskyldigheten inte bör anknytas

enbart till objektets art. Enligt SACO bör mätbara riktvärden avgöra om

koncession behövs. Liknande synpunkter anför teknologföreningen.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd anser att man bör överge den

författningsmässiga indelningen i olika prövningsgrupper. I stället bör indelningen

i enbart två grupper — fall som skall prövas av domstol och

fall som kan prövas av naturvårdsverket — ske hos naturvårdsverket efter

en praxis som fortlöpande korrigeras efter de senaste forskningsrönen.

Mot inskränkningen av antalet anläggningstyper som förutsätter domstolsprövning

har vattenöverdomstolen i och för sig ingen erinran. Eftersom

sakägare får mindre möjligheter att göra sina intressen gällande i ett administrativt

förfarande än i en domstolsprocess, föreslår vattenöverdomstolen

att bestämmelser i någon form meddelas om skyldighet för företagare

eller förprövningsmyndighet att t. ex. genom kungörelse sörja för

att behövliga upplysningar om företaget lämnas ortsbefolkningen.

Industriförbundet och SAF anser att den föreslagna begränsningen av

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 är 1969

absolut koncessionsplikt till ett mindre antal fall är nödvändig.

I flera remissvar uttalas önskemål om att ytterligare anläggningstyper

underkastas förprövning, såsom större upplag av giftiga eller eljest hälsovådliga

ämnen och anläggningar för djurhållning inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen efterlyser ett enklare förprövningsförfarande som

komplement till det föreslagna. En sådan prövning skulle förläggas antingen

till hälsovårdsnämnden eller länsstyrelsen och utmynna i ett förhandsbesked

angående tillåtligheten av anläggningen med hänsyn till bl. a. samhällsplaneringen.

Industriföreningen vill införa en möjlighet till undantag från förprövningsskyldigheten

för företag som i och för sig omfattas av bestämmelserna

men som med hänsyn till verksamhetens ringa omfattning inte innebär

någon egentlig immissionsrisk.

Båda de alternativ som de sakkunniga övervägt beträffande förprövning

av ändringsåtgärder vinner stöd hos remissinstanserna. Sålunda ansluter

sig vatteninspektionen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Länsingenjörers förening

och naturvårdsnämnden mer eller mindre bestämt, till alternativet

med fakultativ koncessionsplikt. Däremot förordar industriförbundet, SAF,

Sveriges kemiska industrikontor och Stockholms handelskammare samt Östergötlands

och Södermanlands handelskammare alternativet med anmälningsplikt.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning, kooperativa förbundet

och kraftverksföreningen föreslår att alternativet med anmälningsplikt

får gälla under en övergångstid.

Förslaget att förprövningsskyldighet inte inträder i ändringsfallen om

inte ändringen är väsentlig väcker kritik från kammarkollegiet, medicinalstyrelsen,

statens institut för folkhälsan, läkaresällskapet och naturvårdsnämnden,

vilka anser att bestämmelsen bör skärpas. Industriförbundet, SAF

och Sveriges kemiska industrikontor anser däremot att bestämmelsen delvis

fått en alltför vid omfattning.

I fråga om större kommunala avloppsutsläpp bör enligt vattenöverdomstolen

övervägas om ej anmälningsskyldigheten åtminstone i vissa fall

borde utbytas mot någon form av koncessionsplikt, t. ex. om befolkningen

är större än 10 000 personer. Även väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Västmanlands och Gävleborgs län samt Länsingenjörers förening

framför liknande synpunkter.

Vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegiet,

vatteninspektionen, länsstyrelserna i Kronobergs och Gävleborgs län

samt Länsingenjörers förening understryker behovet av lagändring som

möjliggör att förprövning kan ske vid anslutning av industriavlopp till

kommunalt avloppsnät.

I fråga om atomanläggningar är några remissinstanser kritiska mot de

sakkunnigas inställning och vill ta undan sådana anläggningar från förprövningsskyldighet.

Vattenöverdomstolen anser att skälen att förlägga

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillståndsprövningen av atomenergianläggningar förutom till administrativ

myndighet även till vattendomstol är så svaga att det bör övervägas att slopa

dubbelprövningen. Med hänsyn till att atomanläggningar alltid är underkastade

lconcessionstvång hos Kungl. Maj :t finner vattenfallsverket det anmärkningsvärt

och föga ändamålsenligt att samma frågor också skall behandlas

av vattendomstol. Enligt teknologföreningen torde atomanläggningarna

— också från haverisynpunkt — nu vara så väl utprovade att det av

psykologiska skäl är olyckligt att belägga dem med dubbel koncessionsplikt.

De bör i stället jämställas med andra fasta anläggningar. Kraftverksföreningen

finner det angeläget att strålningsfrågorna undantas från prövning enligt

immissionslagen. Det är enligt föreningen konsekvent att luft- och vattenfrågor

beträffande strålning behandlas av samma myndighet och att också

frågan om radioaktivt avloppsvatten sålunda tas undan från vattendomstols

behandling. Aktiebolaget atomenergi menar att det inte med fog

kan hävdas att obligatorisk prövning vid vattendomstol under nuvarande

förhållanden verkligen behövs. Om man vill eftersträva att så många tillståndsfrågor

som möjligt läggs i en myndighets hand, kan också fakultativ

förprövning av atomanläggningar synas tveksam men bolaget föreslår att

sådana anläggningar överförs till den senare gruppen.

Beträffande förprövning av flygplatser och vägar råder delade meningar.

TCO finner det önskvärt att man inför krav på prövning vid vattendomstol

i fråga om anläggande av motorvägar och flygplatser. Byggnadsstyrelsen

ifrågasätter om inte flygplatserna bör hänföras till koncessionspliktiga

anläggningar. Vattenöverdomstolen har en annan mening och finner

det otillfredsställande om prövning enligt immissionslagen skulle kunna

medföra förbud mot driften vid en anläggning till vilken tillstånd lämnats

i administrativ ordning. Enligt vattenöverdomstolens mening bör det övervägas

att införa en ny paragraf av innebörd att hinder mot användningen

av fast egendom på sätt som kan medföra immission inte skall föreligga,

om tillstånd till användningen lämnats av Kungl. Maj:t eller eljest i administrativ

ordning. Motsvarande bestämmelser bör införas såvitt avser

avledande av industriellt avloppsvatten.

Luftfartsverket framhåller att möjligheten att ålägga flygplatsinnehavare

att vidta speciella skyddsåtgärder, eventuellt också att iaktta vissa

begränsningar, inte innebär någon egentlig nyhet utan redan tillämpas av

verket, som bl. a. i flera fall med stöd av luftfartsförfattningarna föreskrivit

begränsningar i utnyttjandet av mera bullrande flygplanstyper på vissa

flygplatser.

Enligt fortifikations förvaltningen kan det sättas i fråga om inte alla

sådana militära anläggningar som inte kan komma till stånd utan Kungl.

Maj:ts medgivande bör undantas från koncessionsplikt. Detta gäller samtliga

militära byggnadsföretag vilkas kostnader överstiger 300 000 kronor.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5.5.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Väsentligt ökad effektivitet i efterlevnaden av bestämmelserna om reningsåtgärder

bör kunna vinnas genom skärpt förprövning i fråga om

kloakvatten. Starka skäl talar för att kloakutsläpp från. större tätortsbebyggelse

blir koncessionspliktiga i likhet med vad som gäller för avlopp

från vissa industriföretag. Det finns exempel på orter där samtliga industriers

avloppsutsläpp behandlats av vattendomstol, under det att samhällets

kloakutsläpp, som är ett sedvanligt anmälningsärende, fortfarande

inte ordnats på tillfredsställande sätt trots upprepade påstötningar från

myndigheterna. Det allvarliga förhållandet att varje form av reningsverk

alltjämt saknas för 30 % av tätorternas folkmängd talar givetvis också för

behovet av effektivare möjlighet att ingripa.

En skärpning av förprövningsskyldigheten kan lämpligen ha formen av

fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Vilka tätorter

som bör vara koncessionspliktiga får tills vidare anpassas efter naturvårdsverkets

resurser. Till en början föreslår naturvårdsverket koncessionsplikt

för tätorter med 1 000 eller flera invånare. Detta är en fjärdedel

av samtliga tätorter. Vid planering av helt nya bebyggelseområden eller i

samband med nya industrianläggningar bör dock koncessionsplikten gälla

all bebyggelse som kan väntas omfatta 200 personer eller mera. Som lämplig

övergångsbestämmelse föreslår naturvårdsverket att, om villkoren för

kloakutsläpp fastställts i dom, samhället inte behöver koncession förrän

10 år efter det domen meddelats. Naturvårdsverket antar att ett utsläpps

maximala storlek vanligen anges i de villkor som meddelas av vattendomstol

eller i annan ordning. Om så ej sker bör ny koncessionsansökan göras

när befolkningsmängden eller avloppsvattnets sammansättning ändras väsentligt.

Sådan ändring bör anses föreligga när personekvivalensen för föroreningen

ökar med 10 %.

Naturvårdsverket framhåller vidare med skärpa att det är nödvändigt

att koncessionsprövning sker också när industriellt avloppsvatten leds till

samhälles avloppsnät. Som nuvarande bestämmelser i 8 kap. 36 och 38 §§

tolkas i rättstillämpningen har tillsynsmyndigheterna förlorat varje möjlighet

att ingripa mot industriavlopp som ansluts på detta sätt. Naturvårdsverket

erinrar om att 1964 års va-utredning nyligen behandlat frågan i sitt betänkande

om vatten och avlopp (SOU 1967: 65). Utredningen har föreslagit

att fabrik som avleder sitt avloppsvatten genom samhälles avloppsnät skall

åläggas anmälningsplikt. Naturvårdsverket finner detta otillräckligt. Ett

företag bör enligt naturvårdsverkets mening ha samma förprövningsskyldighet

vare sig det är anslutet till ett samhälles avloppsnät eller ej.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

151

5.5.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Förslaget att skärpa förprövningen av kloakvattenutsläpp vinner starkt

stöd hos remissinstanserna. Positiva uttalanden gör bl. a. vatt enöver domstolen,

socialstyrelsen, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, flera länsstyrelser,

Ingeniörsvetenskapsakademien, industriförbundet, naturskyddsföreningen

och Länsingenjörers förening. I allmänhet förordas fakultativ koncessionsplikt.

Vattenöverdomstolen erinrar om att vattenvårdskommittén redan 1955

föreslog obligatorisk prövning vid vattendomstol inom en treårsperiod av

kloakvattenutsläpp från kommun med mer än 3 000 invånare. Om den av

immissionssakkunniga föreslagna förprövningsordningen genomförs, synes

det vattenöverdomstolen lämpligt att föreskriva fakultativ koncessionsplikt

på sätt naturvårdsverket föreslagit.

Kammarkollegiet ifrågasätter om inte i övergångsbestämmelserna till en

ny lag lämpligen också borde bestämmas en tidsfrist inom vilken samhällen

som enligt föreskrifterna i 8 kap. ar skyldiga hålla reningsverk skall ha

inkommit till koncessionsmyndigheten med förslag till avloppsfrågans lösning.

I fråga om omfattningen av koncessionsplilcten är meningarna något delade.

Ingeniörsvetenskapsakademien ansluter sig till naturvårdsverkets uppfattning

att valet av de tätorter som skall vara koncessionspliktiga tills vidare

bör anpassas efter verkets resurser. Industriförbundet anser det däremot

inte tilltalande — om än realistiskt — att frågan om vilka tätorter som

bör vara koncessionspliktiga skall bedömas med hänsyn till verkets resurser.

I stället borde naturvårdsverkets resurser anpassas efter vad en god

miljövård kräver. Också naturskyddsföreningen ställer sig tveksam till om

man bär skall uteslutande anpassa sig efter naturvårdsverkets resurser.

Föreningen finner det önskvärt att koncessionsplikt föreskrivs för betydligt

mindre tätorter än sådana med mer än 1 000 invånare. Den allvarliga

eftersläpningen i fråga om utbyggnaden av reningsverk fordrar enligt föreningen

att betydligt skärpta föreskrifter om tidsfrister skall kunna meddelas.

Ingeniörsvetenskapsakademien anser det vara alltför ambitiöst att sätta

ett gränsvärde till 200 personer. Akademien finner det vidare olämpligt att

ange eu förändring på 10 % av personekvivalensen som indikation på när

koncessionsplikt skall föreligga. Sådana bestämda sifferangivelser kan naturligtvis

tjäna som riktvärden för myndigheter men bör knappast infogas

i lagtext.

Enligt socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan bör koncessionsplikt

föreskrivas för tätorter med mer än 200 invånare. Enligt länsstyrelsen

i Västernorrlands län synes behandlingen av en anmälan, som enligt nuvarande

förprövningskungörelse skall ske för samhällen med mer än 200 in
-

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Kungl. Mcij:ts proposition nr 28 år 1969

vånare, inte kräva mycket mindre arbete från naturvårdsverkets sida än eu

koncessionsansökan. Det kan då ifrågasättas om inte koncessionsplikten

bör utsträckas att gälla alla tätorter med mer än 200 invånare.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar att det i viss mån kan vara tveksamt

om koncessionsplikt bör tillämpas för tätorter med 1 000 eller flera

invånare för att sedermera omfatta all bebyggelse med mer än 200 personer.

Detta är utom vad angår de större objekten en övervakningsuppgift

och borde med stöd av vattenlagen kunna kontrolleras av naturvårdsverket,

länsstyrelserna och hälsovårdsnämnderna. Länsstyrelsen delar emellertid

naturvårdsverkets uppfattning att omprövning av villkoren för avloppsutsläpp

bör äga rum så snart en väsentlig förändring sker av anslutningens

storlek eller av avloppsvattnets sammansättning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om ej en tidsmässig fördelning

av arbetet med prövning av koncessionsansökningar kan erhållas genom att

samma övergångsbestämmelse som naturvårdsverket föreslår för avloppsutsläpp

som prövats av vattendomstol kan bli tillämplig på utsläpp som

anmälts enligt förprövningskungörelsen. Härigenom vinns att nuvarande

gräns för anmälningsplikt bibehålls för koncessionsplikt och att en provisorisk

gräns blir överflödig.

Det angivna gränsvärdet för koncessionsplikt vid ändring godtas i vissa

yttranden. Andra remissinstanser är kritiska. Länsstyrelsen i Jönköpings

län framhåller att reningsverken ofta dimensioneras för större utveckling

än 10 %. Detta bör enligt länsstyrelsen vara avgörande och i tillstånden bör

anges vid vilken folkmängd den nya ansökan skall inges.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att procentsatsen är låg med

hänsyn till att befolkningstillväxten sker snabbt i vissa områden. Institutet

för vatten- och luf tv år dsforskning finner i likhet med Ingeniörsvetenskapsakademien

att det är olämpligt att låsa begreppet väsentlig förändring till

visst procenttal. Både för naturvårdsverket och kommuner-industrier är det

säkert angeläget med den flexibilitet som nuvarande skrivning medger, eftersom

både föroreningskällor och recipienter är så starkt varierande.

Industriförbundet anser inte att kravet på ny koncession bör knytas

till en ökning av personekvivalensen, eftersom detta begrepp inte lämpligen

kan användas i samband med industriellt avloppsvatten och sålunda

inte heller när dylikt avloppsvatten avleds till samhälles avloppsnät. Vidare

synes det olämpligt att göra innebörden av begreppet »väsentlig förändring»

beroende av ett visst procenttal. Förhållandena mellan olika föroreningskällor

och recipienter är i praktiken så varierande att man inte bör avhända

sig möjligheterna till en mer flexibel bedömning.

Vatten- och avloppsverksföreningen anser att den föreslagna gränsen är

snäv, särskilt för mindre och medelstora samhällen. Dessutom påpekar föreningen

att det är förenat med betydande svårigheter att tillräckligt entydigt

definiera begreppet personekvivalent såväl kvantitativt som kvalitativt.

s. 153 Kontrollera mot PDF

153

Kungl. Maj:Is proposition nr 28 år 1969

Lämpligare torde enligt föreningen vara att ange motsvarande gränsvärden i

absoluta tal. Föreningen ställer sig också tveksam till förslaget att införa

fakultativ koncessionsplikt.

Stadsförbundet och kommunförbundet vill inte motsätta sig att utsläpp

av kioakvatten från våra tätorter i princip underkastas tillståndsprövning

av vattendomstol. Förbunden har inte några principiella erinringar mot

fakultativ koncessionsplikt i anslutning till immissionssakkunnigas förslag.

Frågan är emellertid av så stor räckvidd för kommunerna — ej minst

gäller detta detaljutformningen av ett koncessionssystem -— att förbunden

anser det behövligt med en utredning i ämnet innan lagstiftningsåtgärder

vidtas.

Förslaget om förprövning innan industriellt avloppsvatten leds in i samhälles

avloppsnät vinner genomgående remissinstansernas gillande. Vattenövcrdomstolen

framhåller att det är nödvändigt att behålla principen om att

ansvaret för rening och för skada måste åvila det samhälle som tar emot

avloppsvattnet för att sedan släppa ut det i någon recipient. I annat fall

tvingar man de övervakande organen och alla skadelidande att vända sig

mot kanske tusentals industrier som avleder sitt avloppsvatten till det kommunala

nätet. Vattenöverdomstolen föreslår därför att man föreskriver dels

förbud att utföra industrianläggning innan föroreningsfrågan prövats och

dels förbud för kommunen att ta emot avloppsvatten från anläggningen innan

kommunens utsläpp av avloppsvattnet prövats. Koncessionsmyndigheten

kommer självfallet att ta upp dessa ärenden till gemensam handläggning.

Fiskeristyrelsen tillstyrker naturvårdsverkets ändringsförslag. Det får enligt

styrelsens mening helt enkelt inte fortsätta att en storkommun som

släpper ut sitt kommunala avloppsvatten helt obehandlat kan locka till sig

starkt vattenförorenande industriföretag under hänvisning till förmånlig

anslutning till det kommunala avloppssystemet. Likaså avstyrker fiskeristyrelsen

1964 års va-utrednings förslag om anmälningsplikt i stället för

koncessionsplikt i här avsedda fall.

Förslaget stöds också av länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus,

Värmlands och Västernorrlands län och vidare av Ingeniörsvetenskapsakademien,

naturskyddsföreningen, stadsförbundet, kommunförbundet

samt vatten- och avloppsverksföreningen.

Stadsförbundet och kommunförbundet framhåller, förutom de skäl som

naturvårdsverket anför, att kommunerna av hänsyn till industrierna ofta

underlåter att ålägga dem att rena sitt avloppsvatten eller innehålla vissa

ämnen med därav följande ogynnsamma verkningar för det kommunala

avloppssystemet. Om naturvårdsverkets förslag genomförs skulle det otvivelaktigt

vara till god hjälp för kommunerna och förbättra deras möjligheter

att lösa reningen av det egentliga kloakvattnet. Enligt förbunden torde frågan

emellertid kräva ytterligare utredning.

s. 154 Kontrollera mot PDF

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Vatten- och avloppsverksföreningen betonar att det föreligger ett uppenbart

behov av att stärka kontrollen över industrins utsläpp av föroreningar

såväl när det sker direkt till recipienten som när det sker genom kommunalt

avloppsnät. Föreningen framhåller vidare att mindre samhällen ofta

saknar förutsättningar och möjlighet att i detta avseende hävda sig gentemot

industrin. Föreningen betonar därför behovet av åtgärder för att stärka

de mindre samhällenas ställning gentemot industrier i här aktuella avseenden.

Frågan är dock av så komplicerad natur att den torde påkalla närmare

utredning.

Enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län bör koncessionsplikten åvila

huvudmannen för den anläggning som avloppsvattnet från industri skall

ledas till.

5.6 Tillsyn

5.6.1 Immissionssakkunniga

En ordning med vattendomstolarna som koncessionsmyndigheter förutsätter

att man också på immissionsområdet får en organisation för övervakning

och tillsyn. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna bör vara

tillsynsmyndigheter. Frågan om den närmare fördelningen av tillsynsuppgifterna

mellan dem får i behövlig utsträckning regleras genom instruktioner

eller andra bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj :t.

Det är önskvärt att tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervakningsarbetet

förläggs till länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på

tillsynsområdet bör i princip begränsas till sådana kvalificerade fall där

dess speciella sakkunskap verkligen behövs.

Länsstyrelserna bör i sitt tillsynsarbete utnyttja medverkan av andra organ,

både regionala och lokala. Som exempel nämns länsläkarna, länsveterinärerna,

länsarkitekterna, överlantmätarna, fiskeriintendenterna och andra

fiskeritjänstemän samt hälsovårdsnämnder och byggnadsnämnder. I

praktiken torde det bli nödvändigt att till stor del bygga arbetet på medverkan

av detta slag, med länsstyrelsen som ledande och samordnande instans.

Länsstyrelsernas tillsynsfunktion kommer att ha nära samband med andra

uppgifter, som länsstyrelserna kan väntas ägna sig åt på natur- och miljövårdsområdena,

särskilt uppgifterna att kartlägga rådande förhållanden

och behov samt att upprätta översiktliga planer. Genom sin verksamhet i

dessa hänseenden bör länsstyrelserna bli i stånd att välja ut sådana områden,

där tillsynen behöver sättas in i första hand.

Den nya tillsynsordningen utformas närmare i ett förslag till miljötillsynslag.

Lagen anknyter i mycket till den nu gällande tillsynslagen från

1956. Vissa betydande skillnader föreligger emellertid. Den grundläggande

skillnaden gäller tillsynens inriktning. Enligt den nya ordningen bör tillsy
-

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

nen inriktas på att motverka inte bara vattenförorening utan också luftförorening,

buller och andra sådana störningar som innebär fara för allmänna

intressen på miljövårdens område. Ramen för lagstiftningen vidgas därmed

betydligt. Det är lämpligast att man nu inte binder utvecklingen genom närmare

preciseringar i själva lagtexten utan lämnar tillsynsmyndigheterna så

vida fullmakter som förslaget innebär. I den mån behov av preciseringar

gör sig gällande, torde detta böra tillgodoses genom bestämmelser som lätt

kan ändras, t. ex. instruktionsföreskrifter.

I förslaget anges inte, såsom i 1956 års lag, vad som skall vara föremål för

tillsyn utan endast ändamålet med tillsynen. Avsikten är att tillsynen i och

för sig skall kunna omfatta allt vad som behövs för att nå det angivna ändamålet.

Beträffande vattenföroreningar kan särskilt anmärkas att den nya

ordningen — till skillnad från vad som gäller enligt 1956 års lag — blir

tillämplig också på förorening av grundvatten. Den föreslagna lagen utgår

inte från immissionsbegreppet. Tillsynsverksamheten måste kunna inriktas

på störningsförhållandena i ett samhälle eller viss del därav, alldeles oavsett

från vilka källor störningarna härrör. Ingripande med tvångsförelägganden

eller genom talan vid vattendomstol bygger dock på en tillämpning

av vattenlagens och immissionslagens regler.

Beträffande tillsynsmyndigheternas befogenheter bör rådgivning bli en

huvuduppgift och man bör inrikta sig på att söka nå frivilliga lösningar.

Fråga om rådgivningen i olika fall skall utövas av regional eller central

instans torde inte lämpligen kunna regleras särskilt. I allmänhet torde behovet

av ingripande först aktualiseras på det regionala planet. Det blir då en

naturlig uppgift för länsstyrelsen att samråda med den centrala myndigheten,

när så behövs. Den centrala myndigheten bör ha möjlighet att meddela

generella anvisningar om i vilka typer av fall samråd bör äga rum. Man

kan räkna med att det så småningom växer fram ett system av normer,

gränsvärden, rekommendationer etc., som sätter länsstyrelserna i stånd att

i ökad utsträckning agera på egen hand, både när det gäller rådgivning och

annat.

De sakkunniga föreslår att länsstyrelserna — men inte den centrala instansen

— får befogenhet att i klara fall besluta tvångsförelägganden om

förbud, skyddsåtgärder m. m.

Befogenhet att väcka talan hos vattendomstol för att tillvarata allmänna

intressen förbehålls alltjämt den centrala myndigheten i samverkan med

kammarkollegiet. De sakkunniga anser det emellertid viktigt att länsstyrelserna

utnyttjas som informationskällor även i domstolsärenden.

Från 1956 års lag överflyttas med i princip oförändrat innehåll bestämmelserna

om befogenhet för länsstyrelse att förordna särskild tillsynsman

och om rätt för sådan tillsynsman eller för tillsynsmyndighet — alltså också

länsstyrelse — att få tillträde till fabrik, företa undersökningar och begära

upplysningar.

s. 156 Kontrollera mot PDF

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

De sakkunniga understryker det angelägna i att tillsynsmyndigheterna

inte begränsar sin verksamhet till ärenden, som kommer under deras prövning

genom anmälningar eller eljest på initiativ utifrån, utan också själva

är aktivt verksamma för att spåra upp fall där åtgärder behövs.

5.6.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

De sakkunnigas förslag rörande tillsynsorganisationen vinner i allmänhet

remissinstansernas gillande. Till de sakkunnigas uppläggning ansluter sig

sålunda, mer eller mindre uttryckligt, bl. a. byggnadsstyrelsen, statens vattensfallsverk,

överståthållarämbetet, flera länsstyrelser, jernkontorct, stadsförbundet,

teknologföreningen, kooperativa förbundet och kraftverksföreningen.

Nästan genomgående understryks samtidigt behovet av att tillsynsorganen

får nödvändiga resurser.

En del remissmyndigheter är emellertid kritiska mot den föreslagna uppdelningen

av tillsynsfunktionerna på ett centralt organ och regionala organ.

Sålunda framhåller länsstyrelsen i Kristianstads län att en uppdelning

av ansvaret för miljövården måste innebära en klar försvagning av de samlade

insatserna. Länsstyrelsen hävdar att länsstyrelsernas naturvårdsenheter

bör tilldelas en exklusiv tillsyns- och övervakningsverksamhet och att

den centrala instansen bör meddela generella anvisningar åt de regionala

organen, utarbeta gränsvärden och andra normer samt följa den tekniska

utvecklingen. Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Stockholms

län. Länsstyrelsen i Värmlands län går ett steg vidare och menar att den

fortlöpande tillsynen och övervakningen bör läggas på det lokala planet.

Redan inom några år kan resurserna i de blivande kommunerna väntas bli

helt andra än nu. Länsstyrelsernas tillsyn bör, i likhet med vad som regelmässigt

gäller i övrigt inom kommunal självförvaltning, i princip begränsas

till att avse de kommunala organens verksamhet.

SACO anser att huvudansvaret för naturskyddet bör ligga på länsstyrelserna.

Naturvårdsverket bör koncentrera sig på att övervaka och genom

allmänna föreskrifter styra naturvården. Dess huvuduppgift blir att verka

för enhetlighet och effektivitet. Vissa ärenden torde dock vara av sådan

betydelse att en mera direkt prövning av naturvårdsverket är påkallad. Enligt

SACO:s mening bör det oaktat det primära ansvaret ligga hos länsstyrelsen.

Naturvårdsverkets medverkan bör sökas genom att verket görs till

fastställelsemyndighet. Också skogs- och lantbruksakademien, som finner

förslaget om länsstyrelsernas roll i huvudsak ändamålsenligt, anser att naturvårdsverket

bör i ganska betydande omfattning fungera som ett administrativt

beslutande organ.

Länsstyrelsen i Uppsala län har en avvikande uppfattning om länsstyrelsernas

ställning och anser att deras organisation inte inom överskådlig

s. 157 Kontrollera mot PDF

157

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

tid kommer att få den omfattningen att de i större immissionsfall kan bemästra

de ofta svårbedömbara problem som kommer att uppstå.

Utan att ta ställning till var tillsynsfunktionerna bör ligga invänder lantbruksförbundet

att effektiviteten måste bli lidande genom splittringen av

tillsynsuppgifterna på länsstyrelserna och naturvårdsverket.

Beträffande tillsynsordningen anser häradshövdingeföreningen att det

är en fördel att en samordning sker av tillsynen i fråga om vattenförorening

samt luftförorening och andra immissioner. Vidare är det av vikt att

tillsynsmyndigheternas verksamhet kommer att gälla också luftföroreningar

exempelvis genom motorfordon, som inte faller under immissionsbegreppet.

Andra remissinstanser gör liknande uttalanden.

SACO anser att den föreslagna miljötillsynslagens bestämmelser och syften

har så nära samband med immissionslagens att de båda lagarna bör slås

samman.

Synpunkten att rådgivning bör bli en huvuduppgift för tillsynsorganisationen

och att man bör eftersträva frivilliga lösningar understryks i flera

remissvar, bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län som framhåller att förelägganden

eller förbud bör meddelas först när råd och anvisningar visar sig resultatlösa.

Industriförbundet och SAF framhåller att ett stort antal industriföretag

under senare år vidtagit kostnadskrävande åtgärder för att motverka

förorening, bl. a. på luftvårdsområdet, utan tryck från speciallagstiftning

och att man sökt sig fram till lösningar i intimt samråd med berörda

statliga myndigheter. SACO anser att det i författningsförslagen läggs

alltför liten vikt vid den aktiva informationen och undervisningen. Enligt

SACO:s mening skulle en motsvarighet till de förhandlingar och frivilliga

överenskommelser som skogsvårdslagen anvisar med all sannolikhet vara

till fördel i immissionssammanhang.

Industriförbundet och SAF är tveksamma om det över huvud behövs särskilda

tillsynsmän, sedan man fått en regional organisation för miljövården.

Samma åsikt framför institutet för vatten- och luftuårdsforskning.

5.6.3 Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen

Naturvårdsverket föreslår att det i lämpligt sammanhang föreskrivs att

uppgifter om mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas tillgängliga

för tillsynsmyndighet på sätt myndigheten närmare bestämmer. Som

motiv anges att en sådan ordning skulle förbättra övervakningsmöjligheterna

och ge underlag för de allmänna eller särskilda föreskrifter som tillsynsmyndigheterna

meddelar om skötsel och kontroll av reningsanläggningar

eller andra skyddsåtgärder.

s. 158 Kontrollera mot PDF

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

5.6.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Förslaget om att uppgifter om mängd och beskaffenhet av avloppsvatten

skall hållas tillgängliga för tillsynsmyndighet är enligt länsstyrelsen i Malmöhus

län väsentligt. Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter om inte

bestämmelser härom bör meddelas i tillsynslagen.

Naturskyddsföreningen håller med om att frågan om generella eller särskilda

föreskrifter om skötsel och kontroll av reningsanläggningar har stor

betydelse. Det borde vara självklart att effekten av varje reningsanläggning

övervakas på grundval av fortlöpande bestämningar av avloppsvattnets beskaffenhet

och mängd. Det vore också rimligt, att det övervakande organet

kunde bedöma dessa data i enlighet med vissa normer. Föreningen nämner

att man i en kanton i Schweiz nyligen fastställt högsta tillåtna gräns för fosfathalt

i avloppsvatten. Det torde inte finnas några tekniska eller ekonomiska

hinder för svenska reningsanläggningar att uppnå och hålla en motsvarande

effektivitet. Detta fordrar dock klara påbud och skärpt kontroll.

Industriförbundet förklarar sig positivt till den uppgiftsskyldighet som

verket har föreslagit. Behovet av sekretess måste dock beaktas, så att inte

exempelvis processtekniska företagshemligheter blir kända för obehöriga.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning anser att föreskrifter om

skötsel och kontroll av reningsanordningar och andra skyddsanordningar

är utomordentligt viktiga. Eftersom sådana kontrollföreskrifter för bl. a.

kommunala reningsverk fortfarande saknas är det enligt institutet svårt att

centralt bedöma hur dessa fungerar.

Ingeniörsvetenskapsakademien anser att uppgiftslämningen redan sker

på ett tillfredsställande sätt. Akademien framhåller som ett väsentligt intresse

i tillsynssammanhang att uppgiftslämnarna får ett tillfredsställande

skydd mot obehörig insyn i process- och affärshemligheter.

5.7 Samordning

5.7.1 Immissionssakkunniga

De sakkunniga förutsätter att tillsynsorganen måste ha ett nära samarbete

med andra myndigheter.

Hälsovårdsnämndernas roll som miljövårdande myndigheter på det lokala

planet understryks. Enligt 38 § hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnd

tillse, att behövliga och skäliga åtgärder vidtas för att motverka vattenförorening

inom kommunen. Det bör uttryckligen fastslås att motsvarande

skyldighet åvilar hälsovårdsnämnd också i fråga om luftförorening,

buller och andra sådana störningar. Någon verklig nyhet i sak torde detta

inte innebära utan närmast ett klargörande av vad som redan får anses

s. 159 Kontrollera mot PDF

159

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

gälla. I detta sammanhang framhålls att man kan förutse ett ökat behov av

väl utbildade hälsovårdsinspektörer. Det är därför angeläget att utbildningskapaciteten

på detta område stärks i både kvantitativt och kvalitativt

hänseende.

Länsstyrelsen får som tillsynsmyndighet på miljövårdsområdet anledning

att nära samarbeta med hälsovårdsnämnderna. Den löpande övervakningen

av förhållandena ute i orterna — t. ex. föroreningshalterna i vatten

och luft — och av hur gällande föreskrifter iakttas vid olika företag

måste i stor utsträckning bygga på sådan samverkan. Att närmare reglera

formerna härför bör inte komma i fråga. De sakkunniga understryker att

de föreslagna nya reglerna om tillsyn genom statliga myndigheter inte är

avsedda att begränsa det ansvar som hälsovårdsnämnderna har enligt gällande

bestämmelser. Däremot kommer den nya statliga organisationen på

miljövårdsområdet att medföra ökade möjligheter för hälsovårdsnämnderna

att få sakkunniga råd och annat biträde vid lösningen av sina problem.

Frågan vilken roll hälsovårdsnämnd skall spela vid handläggningen av

förprövningsärenden och hur handläggningen skall samordnas med den tillståndsprövning

som nu enligt 63 § hälsovårdsstadgan ankommer på hälsovårdsnämnd

i vissa fall behandlas ingående. De sakkunniga betecknar hälsovårdsnämnds

möjlighet att avslå ansökan om tillstånd enligt 63 § hälsovårdsstadgan

som ett slags vetorätt. Denna torde i och för sig ha ringa praktisk

betydelse. Hälsovårdsnämnderna torde hittills ha utnyttjat sina befogenheter

i detta hänseende mycket restriktivt och snarare varit benägna att

låta sig påverkas av lokaliserings- och arbetsmarknadssynpunkter. Trots

detta måste vetorätten i ganska hög grad återverka på förfarandet i förprövningsärenden

hos den centrala miljövårdsmyndigheten och länsstyrelserna.

Av rent praktiska skäl bör man undvika dubbelprövning, såvitt det är

möjligt. Från sökandenas synpunkt är det normalt ett rimligt krav att man

inte skall behöva vända sig till mer än en myndighet för att få samma sak

prövad. Sedan får det vara myndighetens uppgift att i behövlig utsträckning

samarbeta med andra organ för att få ärendet utrett. Vad de sakkunniga

i detta fall anser vara de tyngst vägande argumenten är emellertid

dels den tidsutdräkt som skulle uppkomma, om hälsovårdsnämnderna bibehölls

vid sin beslutanderätt i fall som kommer att omfattas av de nya

förprövningsreglerna, dels det förhållandet att hälsovårdsnämnderna, även

utan att ha formell beslutanderätt, kan få tillräckligt inflytande och fylla

viktiga uppgifter vid handläggningen av förprövningsärenden enligt de nya

reglerna. En uppgift blir att kontrollera att förprövning verkligen kommer

till stånd i de fall då förprövningsskyldighet är föreskriven, en annan att

lämna uppgifter om lokala förhållanden och bevaka speciella lokala intressen,

en tredje att kontrollera att vid förprövning fastställda villkor sedan

också efterföljs osv. Uppgifterna bör fullgöras i nära samverkan med de stat
-

s. 160 Kontrollera mot PDF

160

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

liga miljövårdsmyndigheterna, främst länsstyrelsen. Beträffande de närmare

detaljerna i denna samverkan bör den centrala miljövårdsmyndigheten

utfärda behövliga anvisningar.

De sakkunniga anser det befogat att man helt upphäver de nuvarande

bestämmelserna om tillståndstvång i 63 § hälsovårdsstadgan. Bestämmelserna

bör ersättas med en hänvisning till att särskilda bestämmelser är meddelade

om förbud mot att anlägga eller ändra vissa slag av fabriker och

andra inrättningar utan förprövning, om hälsovårdsnämndens medverkan

vid sådan prövning samt om verkan av tillstånd, som meddelats efter prövning

av vattendomstol.

Trots det nya systemet är det emellertid sannolikt att det kommer att

finnas behov av att i särskilda fall föreskriva förbud mot att vidta vissa åtgärder

utan tillstånd av hälsovårdsnämnden. Den lämpliga platsen för sådana

förbud är då de lokala hälsovårdsordningarna. Av 65 § andra stycket

hälsovårdsstadgan följer att föreskrifterna inte får gripa in på det område

som kommer att täckas av de föreslagna nya förprövningsreglerna.

De sakkunniga uppehåller sig särskilt vid frågan om samverkan mellan

miljövårdsorganen och organen för samhälls- och bebyggelseplanering. Det

är uppenbart att varje länsstyrelse som program för sitt mera långsiktiga

agerande på miljövårdsområdet behöver en plan. Lika klart är att arbetet

med att upprätta sådana planer bör drivas med ledning av anvisningar som

den centrala miljövårdsmyndigheten utfärdar och att det blir en viktig

uppgift för myndigheten att söka samordna arbetet inom de olika länen. En

verklig samordning kan knappast komma till stånd utan någon form av

riksplanering.

Under alla omständigheter kommer det nya verket att redan från början

ställas inför stora svårlösta problem på planområdet. Man bör därför överväga

att till verket knyta en särskild plan- eller planeringsexpert, eventuellt

en specialist av samma typ som de hos länsstyrelserna verksamma länsplanerarna.

Viktigare är dock att man får till stånd ett rationellt samarbete

mellan naturvårdsverket och statens planverk. Någon författningsreglering

rörande detta samarbete bör — åtminstone tills vidare —- inte komma i fråga.

I stället blir det ytterst beroende på de berörda myndigheterna själva att

finna en lämplig lösning. Även socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan

bör engageras i arbetet på planområdet, eftersom man vid behandlingen

av planfrågor ofta behöver tillgång till omgivningshygienisk expertis.

Också oberoende av planfrågorna är det viktigt att ett samarbete mellan

naturvårdsverket samt socialstyrelsen och statens institut för folkhälsan

ordnas på lämpligt sätt. Detta samarbete bör bli omfattande och ingående.

De sakkunniga nämner vidare den speciella form av samverkan mellan

olika myndigheter och sammanslutningar som förekommer vid förberedelse

av ansökan om vattendomstols tillstånd till vissa större företag i vatten

(kungörelsen den 24 april 1953, nr 177). Samma skäl som talar för ett

s. 161 Kontrollera mot PDF

161

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

sådant förberedelseförfarande vid vattenförorenande företag kan också åberopas

till stöd för att en motsvarande anordning tillskapas i fråga om luftförorenande

anläggningar. De sakkunniga föreslår vissa bestämmelser för

detta ändamål.

Kommunerna har betydande intressen att bevaka i miljövårdsfrågor, också

vid sidan av hälsovårdsnämndernas verksamhet. På vattenvårdens område

har detta kommit till uttryck genom bestämmelser om att kommun

får föra talan i vattenföroreningsmål. Motsvarande bestämmelser bör gälla

på immissionsområdet. I förprövningskungörelsen föreslås dessutom en bestämmelse

om att samråd skall äga rum med den eller de kommuner som

frågan närmast rör, innan den centrala myndigheten eller länsstyrelsen fattar

beslut i förprövningsärende av vikt. I regel torde det få ankomma på

länsstyrelsen att svara för samrådet med kommunerna också i fall då beslutet

ankommer på den centrala instansen.

5.7.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

I många remissyttranden understryks de sakkunnigas uttalande om hälsovårdsnämndernas

betydelse och om samverkan mellan dem och tillsynsmyndigheterna.

Belysande är här överståthållarämbetets yttrande. Ämbetet

framhåller att en fortsatt aktiv verksamhet från hälsovårdsnämndernas sida

framstår som en förutsättning för att det tilltänkta systemet skall kunna

fungera tillfredsställande. Särskilt i de största städerna disponerar hälsovårdsnämnderna

över värdefull expertis. Hälsovårdsnämnderna bör enligt

ämbetets mening medverka till att länsstyrelserna för sin tillsynsfunktion

får tillgång till det informationsmaterial som finns samlat hos nämnderna.

Det är angeläget att utnyttja nämndernas sakkunskap också vid handläggningen

av förprövningsärenden. Flera länsstyrelser framför liknande tankegångar.

Också stadsförbundet, kommunförbundet och företrädare för medicinska

intressen betonar vikten av samverkan mellan tillsynsorganen och hälsovårdsnämnderna.

Stadsförbundet framhäver i likhet med överståthållarämbetet

de resurser som hälsovårdsnämnderna i de större städerna har och

menar t. o. m. att ärenden som enligt förslaget skall handläggas av länsstyrelse

bör kunna delegeras till dessa hälsovårdsnämnder.

Svenska Företagares Riksförbund ställer sig mera tvivlande till hälsovårdsnämndernas

möjligheter. I anslutning till förslaget om ändring av

38 § hälsovårdsstadgan framhåller förbundet att behövlig sakkunskap i regel

torde saknas inom hälsovårdsnämnderna, i varje fall i mindre kommuner.

De sakkunnigas förslag att slopa tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårdsstadgan

vinner anslutning eller lämnas utan invändning i remissvaren. Luftvårdsnämnden

och några länsstyrelser menar att den samverkan som enligt

6 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 162 Kontrollera mot PDF

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

förslaget skall ske mellan tillsynsmyndigheterna och hälsovårdsnämnderna

gör att nämndernas betydelse ökar eller i varje fall inte minskar, trots att

tillståndstvånget slopas. Om 63 § upphävs, förutsätter stadsförbundet att

hälsovårdsnämnderna får ett reellt inflytande på förprövningsärenden. Industriförbundet

och SAF tar fasta på att förslaget om ändring av 63 § hindrar

dubbelprövning och anser därför att det är rationellt och i överensstämmelse

med kravet på snabb handläggning. Vikten av att undvika dubbelprövning

betonas också av andra remissinstanser.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län är tveksam om 63 § bör slopas och befarar

att det kan leda till att hälsovårdsnämndernas synpunkter ej beaktas tillräckligt.

Det bör därför föreskrivas att hälsovårdsnämnd skall höras innan

beslut fattas i förprövningsärende. Också länsstyrelsen i Stockholms län

anser att hälsovårdsmyndigheternas roll knappast blivit vederbörligen betonad

i sakkunnigförslaget.

Kommerskollegium uppehåller sig vid vissa risker för kollision mellan

hälsovårdsstadgan och den föreslagna immissionslagstiftningen. Kollegiet

erinrar sålunda om bestämmelsen i 65 § andra stycket hälsovårdsstadgan.

Enligt kollegiets mening medför denna bestämmelse — sedan immissionslagstiftningen

trätt i kraft — att lokal hälsovårdsordning ej får innehålla

bestämmelser om sådan sanitär olägenhet som är att hänföra till immission.

Kollegiet ser häri en motsättning till de sakkunnigas uppfattning. Om

de sakkunnigas tolkning av 65 § är riktig, anser kollegiet att det lätt kan

uppstå otillfredsställande förhållanden. Hälsovårdsordningens giltighet skulle

då bli beroende av vad som för tillfället gäller enligt Kungl. Maj :ts beslut.

Till skillnad från de sakkunniga anser kommerskollegium vidare att hälsovårdsnämnd

bör vara hindrad att ingripa med föreläggande och förbud

m. m. om naturvårdsverket lämnat medgivande till en anläggning. Enligt

kollegiets åsikt fordrar rättssäkerheten att hälsovårdsnämnd ej befattar sig

med immissionsärenden i vidare mån än att nämnden inom ramen för sin

tillsynsverksamhet på hälsovårdsområdet anmäler fall av sanitär olägenhet

till naturvårdsverket eller länsstyrelsen.

Nödvändigheten av samverkan mellan miljövårds- och planeringsorgan

framhävs i många remissvar.

Byggnadsstyrelsen anser det särskilt angeläget att byggnadsnämnderna

får tillfälle att framlägga sina synpunkter och önskemål, framför allt när

det gäller lokaliseringen. Vidare betonar styrelsen vikten av samarbete med

planverket. Länsstyrelsen i Jämtlands län går ett steg längre och menar att

det nära sambandet mellan plan- och miljövårdsfrågor talar för att handläggningen

av sådana frågor förs samman till ett gemensamt organ. Advokatsamfundet

framhåller att det också efter ett tillstånd enligt vatten- och immissionslagarna

kan kvarstå ovisshet om lokaliseringen. Det är därför angeläget

att det sker en översiktlig bedömning genom ett särskilt organ för riks
-

s. 163 Kontrollera mot PDF

163

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

planering eller på annat sätt. I likhet med flera andra remissinstanser understryker

industriförbundet och SAF allmänt vikten av samverkan mellan

miljövårdsorganen och organen för samhälls- och bebyggelseplanering.

Kommerskollegium behandlar en fråga om kollision mellan byggnadsbestämmelser

och föreskrifter i immissionsfall. Planverket äger utfärda bindande

föreskrifter på hela byggnadsområdet. Detta innebär bl. a. att planverket

efter samråd med naturvårdsverket i princip är oförhindrat att utfärda

bestämmelser som i verkligheten avser rena immissionsförhållanden och

vilka blir bindande för byggnadsnämnder och de byggande. Bortsett från det

anmärkningsvärda i att naturvårdsverket därigenom får en laglig möjlighet

att på stora områden utbyta anvisningar mot föreskrifter, kan kollegium inte

finna annat än att dylika föreskrifter kommer att gälla oavsett om vattendomstolen

i ett tillståndsärende funnit andra föreskrifter tillfyllest (jfr

prop. 1967: 81, s. 19 och 20). Vattendomstol kan sålunda i ett visst mål föreskriva

exempelvis att skorstenen på en oljeeldningscentral skall vara minst

20 meter hög för att minska den luftförorenande effekten, varefter planverket

utfärdar den generella föreskriften att alla skorstenar av detta slag skall

vara minst 40 meter höga. En sådan rättsordning är enligt kollegiets uppfattning

ohållbar.

I anslutning till frågan om samverkan på planområdet anför SMHI att

institutet bör utnyttjas som expertorgan i vattenförsörjnings-, vattenförorenings-,

immissions- och klimatologiska frågor, i den mån en regionplanering

kommer till stånd. SMHI har också mera allmänna synpunkter på samverkansfrågorna

och pekar på lämpligheten av att naturvårdsverket så

långt möjligt utnyttjar statliga expertorgan för att skaffa det basmaterial

som verket behöver för sin bedömning.

Försvarets forskningsanstalt betonar vikten av att ett intimt samarbete

kommer till stånd mellan naturvårdsverket och de forskningsinstitutioner

som bl. a. bedriver studier med anknytning till immissionsproblem.

Arbetsmedicinska institutet, som inrättades den 1 juli 1966, framhåller

att institutet och naturvårdsverket har flera gemensamma intressen att

bevaka på miljövårdens område. Ett nära samarbete kan därför bli fruktbärande.

En önskvärd inledning till samarbetet vore att institutet blir

representerat i det till naturvårdsverket knutna luftvårdsrådet.

Enligt statens växtskyddsanstalt bör anstaltens sakkunskap i växtpatologiska

frågor kunna vara till nytta vid bedömningen av immissionsskador.

En allmänt tveksam inställning till den föreslagna lösningen av organisationsfrågorna

har länsstyrelsen i Stockholms län. Enligt länsstyrelsens

mening torde systemet aktualisera samordningsproblem av betydande räckvidd.

För att fungera torde systemet kräva att de berörda instanserna i

alla sammanhang visar förmåga till intimt samarbete, som det knappast

lär vara fullt realistiskt att utan vidare räkna med.

s. 164 Kontrollera mot PDF

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Enligt Riksförbundet för allmän hälsovård visar erfarenheten att det är

svårt att få till stånd ett verkligt samarbete om många olika intressenters

medverkan krävs. Förbundet anser därför att det behövs klara direktiv för

samspelet mellan olika expert- och kontrollorgan.

5.8 Domstolsprövning och ersättningsregler

5.8.1 Immissionssakkunniga

De sakkunnigas förslag innebär att såväl tillståndsfrågor som ersättningsfrågor

i immissionsmål skall handläggas av vattendomstolarna. Ersättningsanspråk

skall kunna framställas i ansökningsmål som avser tillstånd

till immitterande verksamhet, men som regel skall sådana anspråk

väckas genom stämning. Genom stämning skall talan också kunna väckas

om förbud mot verksamhet som kan medföra immissioner eller om skyddsåtgärder

mot immissioner.

Det är ofrånkomligt att vid immissionsreglernas utformning skilja mellan

frågan om en verksamhets tillåtlighet och frågan om sakägares rätt

till ersättning. Olika förutsättningar måste uppställas för sanktionsformen

förbud och för sanktionsformen skadestånd. Skadeståndsfrågan blir en

rent civilrättslig fråga, där något behov av offentlig kontroll inte finns.

Frågan underkastas i stället parternas fria disposition. Reglerna om ersättning

i immissionsfall måste utformas i nära anslutning till allmänna

skadeståndsrättsliga principer. De stora likheter och det nära samband

som finns mellan immissionerna — särskilt luftföroreningarna — och vattenföroreningarna

gör det angeläget att ersättningsreglerna bringas att

överensstämma så nära som möjligt med motsvarande regler på vattenföroreningsområdet.

Detta betyder inte att man utan vidare bör ta de nuvarande

ersättningsreglerna i vattenlagen som förebild. Det finns emellertid

anledning att iaktta viss försiktighet, när man frångår de principer

som kommit till uttryck i vattenlagen.

Huvudprincipen för ersättningsansvar i immissionsfall är -—- liksom i vattenföroreningsfall

— en regel om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende

av uppsåt eller vårdslöshet. Det utesluter emellertid inte att andra skadeståndsprinciper

och ersättningsregler kan komma i fråga. Den allmänna

skadeståndsrättens oskrivna regler om ansvar för vållande till sakoch

personskada kan bli tillämpliga och vidare kommer vid sidan av immissionslagen

att gälla särskilda bestämmelser om ersättning i flera speciallagar,

t. ex. bestämmelser om ersättning för skada i följd av atomreaktordrift,

järnvägsdrift och elektriska anläggningar.

Inom immissionsrätten brukar man uppställa två rekvisit för det strikta

ansvarets inträde: väsentlighetsrekvisitet och ortsvanlighetsrekvisitet. Des
-

s. 165 Kontrollera mot PDF

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sa finns med också i de sakkunnigas förslag. Den som genom immission

orsakar olägenhet av någon betydelse skall enligt förslaget ersätta skadan,

i den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena

i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Bestämmelsen överensstämmer med vad som gäller i fråga om vattenföroreningar.

Bestämningen »olägenhet av någon betydelse» bör klargöra att regeln

inte omfattar bagatellartade olägenheter, som inte spelar någon praktisk

roll. För den skälighetsbedömning som bestämmelsen framtvingar kan

man få en viss ledning genom en jämförelse med vad fastighetsägare i allmänhet

får tåla under liknande omständigheter.

Ortsvanligheten förkastas som grundläggande rekvisit vid prövning av

frågor om skyldighet att förebygga immissioner eller avstå från immitterande

verksamhet. När det gäller förutsättningarna för den rent civilrättsliga

sanktionsformen skadestånd är det däremot naturligt att tillmäta

det förhållandet att en störning går utöver vad som är vanligt i

orten största betydelse som rekvisit för det strikta ersättningsansvarets

inträde. Vid sidan av ortsvanligheten bör också beaktas vad som allmänt

förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter. Utrymmet för

att dessutom tillmäta störningens väsentlighet självständig betydelse är

inte stort.

Ortsvanligheten bör hänföras till den olägenhet som immissionen förorsakar.

Vid ersättningsfrågornas bedömning står den störda fastigheten

i centrum för intresset. Med »orten» avses den störda fastighetens omgivning.

Hur långt orten bör anses sträcka sig kan ibland vara svårt att bestämma.

Ortsbegreppet ansluter sig ju inte till någon särskild form av

administrativ eller annan indelning. Enligt de sakkunniga bör rättstilllämpningen

ha en viss frihet att med ledning av de faktiska omständigheterna

bestämma ortsbegreppet i de särskilda fallen. Det torde vara skäl

att inte tolka begreppet alltför snävt.

Betydelsen av hur begreppet ort tolkas blir mindre, om man vid sidan

av ortsvanligheten inför rekvisitet »olägenhetens allmänna förekomst under

jämförliga förhållanden». Detta rekvisit, som fått benämningen allmänvanlighetsrekvisitet,

ger ett lämpligt utrymme för att man skall kunna

tillgodose behovet av en viss rörelsefrihet i samhällsutvecklingen. Det

skulle vara alltför hämmande, om varje ny immission i en trakt skulle

medföra strikt ersättningsansvar så snart den hade någon betydelse. Vad

som allmänt förekommer under jämförliga förhållanden i andra trakter

bör i sådana situationer vara ett rimligt mått på vad som får tålas utan ersättning.

Det är inte bara immissionens art utan också dess intensitet

som skall beaktas. I regel förhåller det sig så att immissionen kan anses

allmänvanlig endast upp till en viss nivå — men att enstaka fastigheter

s. 166 Kontrollera mot PDF

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner sådana fastigheter

som ligger särskilt nära immissionskällan. I de senare fallen kan

då ersättning komma i fråga.

Utanför regeln om strikt ersättningsansvar faller skador som har sin

orsak i att den skadelidande tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissionskänslig.

Allmänna skadeståndsrättsliga regler blir då i stället tillämpliga.

Förslaget upptar en uttrycklig bestämmelse om att den som har medverkat

till skadan genom eget vållande kan få nöja sig med jämkad ersättning.

Frågan om medvållande på detta område medför speciella tillämpningssvårigheter.

Som exempel på omständigheter som bör kunna beaktas

inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvållande

nämns underlåtenhet från skadelidandes sida att fästa immittentens

uppmärksamhet på skador och skaderisker.

Undantagsvis kan regeln om jämkning vid medvållande också lösa prioritetsfrågor.

Omständigheterna måste då vara speciella. Lösningen av prioritet

sproblemen är i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten.

Den som har inrättat sitt företag så att störningarna

därifrån inte överstiger vad som är vanligt i orten eller allmänt förekommer

under jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att

bli ålagd ersättningsskyldighet, även om grannfastigheternas användning

ändras genom ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya användningssättet.

Anledningen härtill är då inte att immittenten var först

på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvanliga.

Man brukar i det sammanhanget tala om kollektiv prioritetsrätt.

Förslaget till immissionslag upptar också en bestämmelse om ersättning

för framtida skada, som kan utgå i fall då ersättningens belopp lämpligen

kan uppskattas pa förhand. Den omständigheten att många anläggningstyper

samtidigt är vatten- och luftförorenande och att det över huvud anses

lämpligt att frågor rörande dem behandlas parallellt utgör ett starkt

skäl för att på denna punkt söka en lösning i nära anslutning till vattenlagens

regler i ämnet. De sakkunniga understryker, att möjligheten att

få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning torde kunna

utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.

I förslaget finns även regler om att ersättning för framtida skada kan

bestämmas till årliga belopp och att dessa kan jämkas, när ändrade förhållanden

påkallar det.

Kretsen av ersättningsberättigade begränsar de sakkunniga genom preciseringen

av sakägarbegreppet i 1 kap. 2 § förslaget till immissionslag. Som

förutsättning för att ersättning skall utgå enligt regeln om strikt ansvar

gäller alltså att den skadelidande genom äganderätt eller nyttjanderätt

eller annan särskild rätt har anknytning till den fasta egendomen som träffas

av immissionen, medan den som står utanför denna krets är hänvisad

s. 167 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 167

att helt grunda sin ersättningstalan på allmänna skadeståndsrättsliga principer,

dvs. i första hand culparegeln.

På immissionsområdet måste man räkna med att störningsskador, om

än blott i enstaka undantagsfall, kan vara så allvarliga att en fastighet

eller fastighetsdel i immissionskällans närhet blir mer eller mindre oanvändbar

för normalt bruk. Särskilt kan sådana situationer tänkas förekomma

vid stora trafikanläggningar som flygplatser och motorvägar. Redan

enligt gällande rätt kan i vissa fall lösningsskyldighet inträffa, när viss

verksamhet orsakar synnerligt men på fastighet eller del därav. Bestämmelser

härom finns i expropriationslagen, vattenlagen och lagen om allmänna

vägar. Enligt de sakkunniga finns på immissionsområdet ett verkligt

praktiskt behov av bestämmelser om lösningsplikt, och i förslaget till

immissionslag upptas därför en sådan regel. Den i regeln förutsatta verkan

av en immission — att fastighet eller fastighetsdel blir onyttig för ägaren

eller att vid dess begagnande eljest synnerligt men uppkommer — torde

så gott som uteslutande komma i fråga, när det gäller immissioner som

innebär risk för människors hälsa. Att en genom immission orsakad sakskada

skulle ha sådan omfattning och intensitet är enligt de sakkunniga

inte sannolikt.

5.8.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Vattenöverdomstolen är ense med de sakkunniga om att ersättningsreglerna

på vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att

överensstämma så nära som möjligt och att man bör undvika att utan

starka skäl ändra de principer som kommit till uttryck i vattenlagen.

De sakkunnigas inställning att man vid immissionsreglernas utformning

bör skilja mellan frågan om användningens-verksamhetens tillåtlighet och

frågan om sakägares rätt till ersättning vinner uttryckligt stöd av bl. a.

vattenöverdomstolen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, industriförbundet

och SAF. Vattenöverdomstolen framhåller, att man därigenom vinner överensstämmelse

med vad som gäller enligt vattenlagstiftningen.

Mot förslaget att strikt skadeståndsansvar skall gälla finns inga erinringar.

Sveriges advokatsamfund anser det välbetänkt att tillämpa samma

princip som gäller enligt vattenlagen och som även kommit till uttryck i

rättspraxis på immissionsområdet. Klarare uttalanden beträffande frågan

i vad mån fastighetsägare kan göras ansvarig när särskild företagare finns

efterlyses av Föreningen Sveriges häradshövdingar, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Stockholms handelskammare.

Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten kritiseras av Föreningen

Sveriges häradshövdingar, som ifrågasätter om dessa rekvisit är ägnade att

ge en i rimlig grad säker och välgrundad ledning vid bedömande av ersätt
-

s. 168 Kontrollera mot PDF

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ningsfrågorna. Föreningen erinrar om att ortsvanlighetsrekvisitet utsattes

för stark kritik under remissbehandlingen av lagberedningens förslag och

att de sakkunniga också funnit, att ortsvanligheten inte duger som grundläggande

princip vid tillåtlighetsprövningen. Enligt föreningens mening är

de erinringar som sålunda riktats mot ortsvanligheten — bl. a. att begreppet

är dunkelt och vagt och alltför relativt för att i längden kunna ge en

enhetlig praxis — också tillämpliga när det gäller ersättningsfrågor. Föreningen

anser, att ortsvanligheten ger bristfällig ledning exempelvis i situationer,

då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna

immissionskällor eller då det gäller helt nya typer av immissioner, och

ifrågasätter vidare, om normen medger tillräckligt hänsynstagande till olika

användningssätt hos de drabbade fastigheterna på en ort. Föreningen förordar,

att ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten ges en mindre avgörande

betydelse och att väsentlighetslcravet i stället betonas mera.

Vattenöverdomstolen anser, att det saknas anledning att begränsa rätten

till skadestånd med stöd av rekvisitet allmänvanlighet. Enligt vattenöverdomstolens

uppfattning bör behovet av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen

tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd

bör däremot inte göras beroende av hur förhållandena på en ort av helt

annan karaktär gestaltar sig. Rekvisitet kan enligt vattenöverdomstolen rent

av leda till att rådande missförhållanden, om de är tillräckligt vanliga, medför

frihet från skadeståndsskyldighet för den som smutsar ned oförstörda

vattendrag eller förorenar en orörd natur med immissioner. Dessutom framhåller

vattenöverdomstolen att begreppet allmänvanlighet i .sig är oklart.

En ledamot av vattenöverdomstolen menar, att man inte med stöd av

rekvisiten väsentlighet och ortsvanlighet, åtminstone om sistnämnda begrepp

skall tolkas som hittills skett, kan begränsa den i den allmänna skadeståndsrätten

inrymda ersättningsskyldigheten i sådan utsträckning, att den

överensstämmer med de grundsatser som anses gälla inom grannelagsrätten.

Han anser därför, att övertygande skäl talar för att ersättningsskyldigheten

utformas i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Stadsförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att

väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiteten synes ha

stöd i rättstillämpningen.

Den av de sakkunniga dragna nedre ersättningsgränsen »olägenhet av någon

betydelse» måste enligt flygförvaltningen befaras leda till många onödiga

käromål, kanske rentav till trakasseri, ty den som berörs av en immission

kommer lätt att förbise den i lagtexten följande inskränkningen i rätten att

erhålla ersättning, och det är dessutom svårt att bilda sig en uppfattning

i det enskilda fallet om inskränkningens inverkan. Flygförvaltningen anser,

att denna från vattenlagen hämtade förebild är olämplig, i varje fall när det

är fråga om buller.

Medicinalstyrelsen och läkaresällskapet framhåller i anslutning till frå
-

s. 169 Kontrollera mot PDF

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

gan vilka olägenheter som måste tålas utan ersättningsanspråk, att skäliglieten

i tålandet bör bedömas framför allt från hälsovårdsmässiga utgångspunkter

och att detta tydligare än som skett bör uttryckas i lagen.

I fråga om skadeståndsberäkningen framhåller industriförbundet och

arbetsgivareföreningen, att ersättning — i överensstämmelse med gällande

rätt — i princip bör utgå endast för den del av en immissionsskada som

ligger över gränsen för vad som enligt huvudregeln skäligen bör tålas. Stockholms

handelskammare och Skånes handelskammare är av samma mening.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det torde vara klart att

medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen som uttryck för en allmän rättsgrundsats

är tillämplig även i förevarande fall. Att trots detta i immissionslagen

och vattenlagen skriva in en särskild jämkningsregel förefaller länsstyrelsen

knappast behövligt eller ens lämpligt.

Stadsförbundet delar däremot de sakkunnigas uppfattning att bestämmelsen

om jämkning kan vara motiverad — bl. a. som en påminnelse för sakägare

om skyldighet att i viss utsträckning själv vara verksam för att begränsa

skada — oaktat att medvållande från den skadelidandes sida såsom

grund för nedsättning av skadestånd torde följa av allmänna skadeståndsrättsliga

principer.

Kammarkollegiet, som inte har någon erinran mot jämkningsföreskriften

i och för sig, anmärker med anledning av de sakkunnigas uttalande i motiven

att jämkning på grund av medvållande kan komma i fråga bl. a. om den

skadelidande underlåtit att fästa immittentens uppmärksamhet på skador

och skaderisker, att det förefaller väl strängt mot den skadelidande. Det bör

enligt kollegiets uppfattning i stället åligga immittenten — som ett led i

de skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått, som han är skyldig att vidta

— att förvissa sig om vilka skador den immitterande verksamheten kan

ge upphov till.

Svenska kraftverksföreningen fäster däremot särskild betydelse vid de

sakkunnigas uttalande i motiven att passiviteten hos den skadelidande kan

bedömas som ett medvållande, som kan medföra jämkning av ersättningen

ända ned till noll.

Flygförvaltningen och luftfartsverket vill ge prioriteten större betydelse

i ersättningsfrågor.

Den föreslagna regeln om lösningsplikt tillstyrks av bl. a. byggnadsstyrelsen,

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Stadsförbundet. Enligt föreningens

mening får emellertid bestämmelsen en alltför snäv begränsning

genom de sakkunnigas uttalande att lösningsplikt så gott som uteslutande

torde komma i fråga när det gäller immissioner som innebär risk för människors

hälsa.

Fortifikationsförvaltningen anser, att förslaget bör kompletteras med en

bestämmelse om viss inlösningsrätt för immittent. Denna lösningsrätt skulle

6f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 170 Kontrollera mot PDF

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

i avvaktan på eventuell ändring av expropriationslagen kunna begränsas till

sådana fall då enligt vattendomstolens bedömning antingen påkallade och

behövliga skyddsåtgärder skulle bli orimligt ekonomiskt betungande eller

ändamålet med den immitterande verksamheten är expropriationsgrundande

och ersättningen för den genom immissionen förorsakade skadan skulle

uppgå till två tredjedelar av den immitterade fastighetens värde.

Sveriges lantbruks förbund gör gällande, att det inte bara bör förekomma

skyldighet för den som utövar störande verksamhet att inlösa den störda

fastigheten. Det finns lika starka skäl att medge rätt för den som var först

på platsen att kräva, att den som vill undgå störning skall inlösa hans fastighet

eller ersätta honom för nedläggningen av verksamheten. Liknande

synpunkter framförs av lantbruksstgrelsen, skogs- och lantbruksakademien

samt länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. Särskilt framhålls

de problem som uppstår för jordbruksnäringen, när bebyggelse och anläggningar

av olika slag söker sig ut i jordbruksområden.

Svensk industriförening, som inte har några principiella invändningar

mot bestämmelsen om lösningsplikt, framhåller att bestämmelsen bör kompletteras

med klara regler angående metoden för bestämmande av lösenbeloppets

storlek och att vattenlagens regler i detta avseende möjligen kan vara

vägledande.

Beträffande ersättning för framtida skada ifrågasätter vattenfallsverkct

om årliga ersättningar, som man i lagstiftningssammanhang i modern tid

velat undvika, bör komma i fråga såsom ersättningsform i andra fall än

sådana där det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada.

Svenska kraftverksföreningen understryker, att årlig ersättning för framtida

skada bör vara ett undantag, som kan få användas när man inte kan

bedöma hur lång tid en skada kommer att fortgå. Både för företagen och de

skadelidande torde det vara mest praktiskt att ersättning som regel utgår

i form av engångsbelopp. Formuleringen av ersättningsregeln i immissionslagen

3 kap. 2 § anger enligt föreningens mening inte lika tydligt som

9 kap. 47 § vattenlagen att årlig ersättning är en undantagsform. Det bör

först anges att ersättning i pengar skall bestämmas att utgå på en gång

och därefter att, när skälig anledning därtill föreligger, årlig ersättning kan

utdömas.

Svensk industriförening anser däremot att engångsbelopp som ersättning

för framtida skada är olämpligt, eftersom de snabba tekniska framstegen

på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade immissioner utan

större kostnader kanske helt kan elimineras och att det därför måste vara

mycket vanskligt att för någon längre period söka bedöma det framtida

men som kan uppstå för en granne på grund av viss verksamhet. Föreningen

anser, att ersättningen i dessa fall endast bör kunna bestämmas

att utgå med visst årligt belopp, som bör kunna jämkas när väsentligt

s. 171 Kontrollera mot PDF

171

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ändrade förhållanden påkallar det. Beslut rörande framtida ersättning

bör enligt föreningen antecknas i fastighetsbok.

Några remissinstanser framhåller, att ersättning för redan inträffad

skada och för framtida skada bör beräknas efter samma grunder. Vattenöverdomstolen

påpekar, att hänvisningen i 3 kap. 4 § immissionslagen till

9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada och att detta synes innebära

att t. ex. bestämmelsen i 9 kap. 8 § vattenlagen blir tillämplig endast

på sådan skada. Vattenöverdomstolen anser det inte vara någon ändamålsenlig

lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder,

beroende på om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Särskilt

gäller detta om ersättningsfrågan tagits upp i ett ansökningsmål, men ansetts

böra uppskjutas under prövotid. Vid det avgörande av frågan som

sedan skall äga rum bör bedömningen ske efter samma grunder såväl för

gången tid som för framtiden. Även för övriga fall torde skäl saknas att

använda olika bedömningsgrunder för gången tid och för framtiden.

Ej heller hovrätten för Nedre Norrland är helt övertygad om att i fråga

om rätten till ersättning och dennas beräkning åtskillnad bör göras mellan

ersättning för inträffad skada och ersättning för framtida skada, en åtskillnad

som skulle innebära att för den skadelidande mindre frikostiga

regler skulle gälla i förra fallet än i det senare. Det kan enligt hovrätten

inte gärna vara ändamålsenligt att immittent skadeståndsrättsligt kommer

i ett fördelaktigare läge genom att undandra sig förprövning och därmed risken

att bli ålagd ersättning för framtida skada. Under alla förhållanden

anser hovrätten att den oklarhet som i dessa stycken finns i förslaget bör

undanröjas. Föreningen Sveriges häradshövdingar anför liknande synpunkter.

Lantmäteristgrelsen anser, att man bör överväga att införa möjlighet att

från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitterande

verksamhet avräkna nytta när — såsom ofta torde vara fallet — verksamheten

även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den förorsakar

besvär genom immissioner. Enligt styrelsens mening talar goda sakliga

skäl för en närmare anslutning av ersättningsprinciperna i immissionslagen

till byggnadslagens och naturvårdslagens ersättningsregler.

Föreningens Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om bärande skäl finns

att behålla skillnaderna i ersättningsprinciper mellan expropriationsrätten

och vattenlagen. Föreningen framhåller, att det kan tänkas fall, då skador

som härrör från samma immission ersätts efter skilda principer.

Expropriationsutredningen uttalar att frågorna om ersättnings- och lösningsskyldighet

på grund av grannskapsstörande verksamhet är föremål

för uppmärksamhet från expropriationsutredningens sida. Inom utredningen

har diskuterats flera tänkbara lösningar, bl. a. möjligheten att ur expropriationslagen

helt utmönstra nu gällande regler om ersättnings- och

lösningsskyldighet på grund av s. k. företagsskada på restfastighet och i

s. 172 Kontrollera mot PDF

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

någon form överföra dessa bestämmelser till immissionslagstiftningen. För

en sådan åtgärd talar framför allt önskvärdheten av att i ett sammanhang

kunna bedöma samtliga verkningar av en immitterande anläggning.

5.8.3 Naturvårdsverkets organisationsförslag

Naturvårdsverket framhåller att prövningen av sakägarintressen, närmast

skadeståndsfrågorna, inrymmer väsentliga drag av rättskipning. Även

om verkets förslag att tillståndsprövningen skall ske i administrativ ordning

genomförs talar därför goda skäl för att prövningen av sakägarintressen

bör ske genom domstolsförfarande, antingen vid vattendomstol

eller annat forum. I övrigt går naturvårdsverket inte in på domstolsfrågan.

När naturvårdsverkets utredning remitterades till olika myndigheter och

organisationer för yttrande bifogades till ledning för remiss myndigheterna

en promemoria, som upprättats inom justitiedepartementet och som innehåller

vissa överväganden om domstolar i fastighetsmål. Promemorian innehåller

i huvudsak följande.

Vid beredningen av fastighetsbildningskommitténs förslag till fastighetsbildningslag

har domstolsfrågan ägnats stor uppmärksamhet. Vissa överväganden

har lett fram till att domkretsarna bör göras större än de är f. n.

Beträffande både markanvändningsfrågor och värderingsfrågor i fastighetsbildningsmål

är det av värde att enhetliga principer kan tillämpas

för större regioner. Markanvändningsfrågor och framför allt värderingsfrågor

är centrala också i expropriationsmål. Från både principiell och praktisk

synpunkt är det lämpligt att de värderingsfrågor som aktualiseras vid

fastighetsbildning och vid expropriation prövas av samma domstol. Om

naturvårdsverkets organisationsförslag genomförs, är det naturligt att

också lägga ersättningsfrågorna i immissionsmål på domstol som har att

pröva fastighetsbildnings- och expropriationsmål. Frågan om vattendomstolarnas

framtida ställning även i andra mål enligt vattenlagen bör beaktas

inom ramen för en allmän översyn av vattenlagen.

I promemorian anförs vidare att det inte bör komma i fråga att inrätta

specialdomstolar för de uppgifter som nu nämnts. I stället bör de nya

domstolarna — som lämpligen kan benämnas fastighetsdomstolar — knytas

till den befintliga underättsorganisationen på så sätt att vissa underrätter

utses att i särskild sammansättning handlägga alla fastighetsmål.

I domstolen bör ingå två domare vid underrätten, en tekniker och två

nämndemän.

s. 173 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

173

5.8.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Frågan om vid vilket forum ersättningsfrågorna skall behandlas berörs

i några av yttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag. Vattenöverdomstolen

anser att ersättningsfrågorna fortfarande bör handläggas

av vattendomstolarna. Skadeverkningarna av framför allt vattenförorening

kan ofta sträcka sig över stora områden, i synnerhet om någon av de stora

sjöarna berörs. Vattenöverdomstolen menar att en enhetlig bedömning

därför vinns bäst om behandlingen sker vid vattendomstolarna. Också vattenfallsverket

föredrar vattendomstolarna. Verket pekar på att vattendomstolarna

redan handhar vattenföroreningsfrågor och har kunnande

och erfarenhet inom vitt skilda skaderegleringsområden. Vidare framhåller

vattenfallsverket att de skisserade fastighetsdomstolarna får en mer

begränsad och ensidigt inriktad teknisk expertis. I varje fall bör ändring

inte ske så länge vattendomstolarna finns kvar.

Också kammarkollegiet och lantbruksstgrelsen uttalar sig för att vattendomstolarna

t. v. har hand om ersättningsfrågorna. Om dessa frågor förläggs

till fastighetsdomstolar kan enligt kollegiets mening den komplikationen

uppkomma att ersättningsfrågor som hänger samman med ett och

samma företag kan komma att handläggas såväl av vattendomstol (vattenbortledning,

byggande i vatten) som av fastighetsdomstol (utloppsledning,

störningsskador).

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att ersättningsfrågorna lämpligen

bör prövas av expropriationsdomstolar, medan länsstyrelsen i Kristianstads

län uttalar sig för de skisserade fastighetsdomstolarna. Dessa förordas

också av ett par överlantmätare i yttranden till länsstyrelser.

5.9 Avgifter, finansieringshjälp m. m.

5.9.1 Immissionssakkunniga

Under utredningsarbetet har flera frågor aktualiserats som de sakkunniga

har ansett sig hindrade att behandla. Hit hör t. ex. tanken att motverka

miljöstörande faktorer genom att belägga dem med någon form

av allmän avgift eller skatt.

De sakkunniga anser att det är angeläget att gynnsammare avskrivningsregler

införs beträffande investeringar för vatten- och luftvård. Den nya

myndighetsorganisationen på vatten- och luftvårdsområdena bör medföra

ökade möjligheter att lösa avskrivningsproblemet på ett lämpligt sätt genom

att organisationen kan anlitas för kontroll och sakkunnig vägledning.

Med hänvisning till att det utomlands förekommer inte bara avskrivningslättnader

för investeringar av ifrågavarande slag utan också kreditstöd

och rena statsbidrag uttalar de sakkunniga, att motsvarande åtgärder gi
-

s. 174 Kontrollera mot PDF

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vetvis kan bli aktuella även hos oss, om saken anses tillräckligt trängande.

Som exempel nämns fall då fråga uppkommer om att kräva effektiva reningsåtgärder

av en äldre, grovt förorenande industri, som är den enda

i sin ort och därför har stor betydelse för arbetstillgången där. Om man

inför regler om särskilda avskrivningsförmåner eller annan finansieringshjälp,

bör dessa regler utformas så att de gör det möjligt att ställa större

krav på sådana åtgärder än vad som eljest hade varit fallet. För att en aktiv

offentlig medverkan i arbetet med att lösa immissionsproblemen skall

leda till goda praktiska resultat krävs det att åtgärderna mot immissioner

i så stor utsträckning som möjligt kommer till stånd på frivillighetens väg.

Det är därför enligt de sakkunniga av största betydelse att man skapar motiv

till frivilliga insatser.

5.9.2 Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag

Flera remissinstanser uttalar sig för avgifter på miljöstörande verksamhet.

Ändamålen med avgifterna är växlande. Handelshögskolan i Stockholm

ser ett avgiftssystem som ett alternativ till den föreslagna metoden med

reglerande bestämmelser, förbud, rekommendationer osv. Denna ståndpunkt

hänger samman med handelshögskolans grundsyn på immissionerna

som ett samhällsekonomiskt problem. Bästa möjliga användning av ekonomiska

resurser — vad som i den ekonomiska teorin brukar kallas optimal

resursallokering — kan man inte uppnå om immittenter kan välja

produktions- och teknikalternativ utan att immissionernas yttre verkningar

på något sätt inräknas som kostnadsposter. Så länge den kostnad

som påtvingas immittent inte är högre än som svarar mot den negativa

verkan av immissionen är det inte meningsfullt att hävda att de immissionsbekämpande

åtgärderna inte får medföra större belastning än »samhällsekonomin

tål». Frågan om på vilka sätt de samhällsekonomiska kostnaderna

skall tas ut av immittenterna har enligt handelshögskolan både teoretiska

och praktiskt-politiska sidor. Det kan tänkas att den teoretiskt riktigaste

metoden i många fall skulle vara att avgiftsbelägga immissionerna. Handelshögskolan

kommer fram till att det utan närmare utredning inte är möjligt

att uttala någon uppfattning om ett avgiftssystem skulle vara mera

ändamålsenligt än de sakkunnigas system.

Vägkostnadsutredningen behandlar avgiftsfrågan såvitt gäller störningar

från vägtrafikanläggningar. Utredningen anser att en viss immissionsminskande

effekt skulle kunna uppnås genom en avgiftsbeläggning. Dessutom

skulle den mera långsiktiga utvecklingen kunna påverkas i önskad riktning.

Bl. a. skulle ökade incitament ges till forskning och teknisk utveckling

i syfte att erhålla fordon med lägre immissionspotential. Den uppenbara

omständigheten att det möter stora svårigheter att mäta den sam
-

s. 175 Kontrollera mot PDF

175

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hällsekonomiska kostnad som immissioner kan medföra utgör enligt utredningen

inget skäl för att helt avstå från avgiftsbeläggning. Däremot synes

det sannolikt att närmare utredningar och överväganden skulle leda

till slutsatsen att en kombination av avgiftsbeläggning, skadestånd och

förebyggande åtgärder i praktiken skulle vara mest ändamålsenlig.

Vattenöverdomstolen förordar en allmän avgift som skulle dömas ut i

samband med tillståndsprövning enligt immissionslagen. Om det inte anses

lämpligt att införa en avgift i immissionslagen ifrågasätter vattenöverdomstolen

om den nuvarande vattenföroreningsavgiften i 8 kap. 34 § vattenlagen

bör bibehållas.

Också länsstyrelsen i Norrbottens län för fram tanken på en miljövårdsavgift

av samma allmänna typ som den av vattenöverdomstolen förordade.

I överensstämmelse med ett uppslag av naturvårdsrådet i länet anser

länsstyrelsen att avgiften skulle kunna användas såväl för forskning som

för att säkerställa och iordningställa kompensationsmiljöer, bl. a. i form av

sociala naturreservat.

Några remissinstanser förordar avgift eller skatt på svavelrika eldningsoljor

för att få till stånd en övergång till svavelfattiga oljor. Sålunda hävdar

byggnadsstyrelsen att bränsleekonomin kommer att ensam fälla avgörandet,

så länge inga andra incitament finns för att välja ett bränsle som

är lämpligt från luftsynpunkt. Styrelsen anser därför att det allvarligt

bör övervägas om man inte skattemässigt bör söka premiera bränslen som

medför de minsta luftföroreningsbesvären. Härigenom skulle både planerings-

och bränslevalsfrågorna kunna återföras till en mer beräkningsmässig

och ekonomiskt sundare grund. Liknande synpunkter anför överståthållarämbetet

och SACO. Ämbetet nämner omfördelning av beskattningen av

brännoljor. SACO pekar på metoden att belägga tjockolja med särskild

avgift.

En klart negativ inställning till tanken på milj övårdsavgifter har Sveriges

kemiska industrikontor. De syften som man vill uppnå avgiftsvägen

tillgodoses mera effektivt genom en tillämpning av den föreslagna

lagen i enlighet med de sakkunnigas intentioner.

I fråga om finansieringshjälp betonar flera remissmyndigheter angelägenheten

av att man stimulerar till frivilliga insatser genom gynnsammare

skattemässiga avskrivningsregler för investeringar i immissionsförebyggande

syfte. Också finansieringshjälp i andra former förordas.

Svenska företagares riksförbund understryker starkt vikten av att immissionsförebyggande

åtgärder undantas från beskattning och att befintliga

företag som startats under andra betingelser bör få möjlighet till

statsstöd för sådana immissionsbegränsande investeringar som kan beslutas

i efterhand och som kan komma att helt rubba de ekonomiska förutsättningarna

för företagen. Enligt förbundet bör man även överväga

s. 176 Kontrollera mot PDF

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

att ta i anspråk statsmedel för att lokalisera skadevållande industrier till

områden där immissionsskadorna blir mindre betydelsefulla eller omfattande.

Liknande synpunkter framför Svensk industriförening, som anser det

vara av stor betydelse ur exportsynpunkt att svenska företag inte ställs i

ett ogynnsammare läge än utländska företag. Industriförbundet och SAF

anser att kostnader för investeringar med uppgift att motverka föroreningar

är att hänföra till driftskostnader och att sådana anläggningar skall få

avskrivas enligt de regler som gäller för maskiner och inventarier.

För gynnsammare avskrivningsregler uttalar sig vidare bl. a. väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, naturvårdsnämnden, kommerskollegium, flera

länsstyrelser, Ingeniörsvetenskapsakademien, kommunförbundet, kooperativa

förbundet, lantbruksförbundet, bankföreningen och Länsingenjörers

förening. Från något håll framhålls betydelsen av att de förbättrade avskrivningsmöjligheterna

realiseras till dess immissionslagstiftningen träder

i kraft.

En positiv inställning till frågan om statligt stöd i form av statsbidrag

eller kreditstöd för att underlätta immissionsförebyggande åtgärder kan

utläsas av remissyttrandena från byggnadsstyrelsen och några länsstyrelser.

Ingeniörsvetenskapsakademien menar, att man bör överväga frågan

om sådant stöd för de fall där befintlig industri åläggs omfattande

investeringar för bekämpning av immissioner. Kommerskollegium vill inte

bestrida, att förhållandena kan vara sådana att en statlig medverkan av

dylikt slag ter sig rimlig. Enligt kollegiets mening bör den komma i fråga

endast i undantagsfall, eftersom det eljest kan befaras, att anläggningsägarens

benägenhet att genom forskning eller på annat sätt söka finna den

billigaste lösningen på immissionsproblemet avtrubbas. Kooperativa förbundet

anser det knappast realistiskt att tänka sig ett direkt statligt ekonomiskt

stöd till industrier, som drabbas hårt ekonomiskt av åtgärder som

de måste vidta för immissionernas skull, och påpekar att det allmänna

självt kommer att få mycket svårt att leva upp till den målsättning som

de sakkunniga angett t. ex. i fråga om motorvägar, flygplatser etc. Enligt

förbundet hindrar detta emellertid inte att man kan göra den reflexionen

att ett stöd av allmänna medel till bekämpande av immissioner från fast

enskild egendom under vissa förhållanden kunde vara lika berättigat som

samhälleliga stödåtgärder i lokaliseringsfrågorna.

Enligt företagsskatteutredningen övervägs inom utredningen bl. a. att

under inventariebegreppet hänföra en vidare krets av tillgångar än enligt

gällande regler och att efter motsvarande tankegångar ändra byggnadsbegreppet

och införa en nykonstruerad avdragsrätt beträffande vissa slag

av markanläggningar. En sådan reform skulle medföra för företagen gynnsammare

avskrivningsregler. Den torde enligt utredningen troligen i ganska

väsentlig omfattning tillgodose vad immissionssakkunniga åsyftat.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

177

5.9.3 Naturvårdsverkets förslag

Naturvårdsverket anser att bestämmelserna om fiskeavgift i 8 kap. 34 §

vattenlagen i och för sig torde behöva omprövas. Verket är emellertid inte

berett att gå in på frågan utan menar att den torde fordra en ingående utredning.

5.9.4 Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag

Kammarkollegiet ifrågasätter om saken är så komplicerad att det finns

anledning att skjuta på den. Kollegiet föreslår att avgift skall kunna utgå

för alla slag av företag enligt 8 kap. vattenlagen. Vidare föreslår kollegiet

att man inför en rätt till omprövning vart tjugonde år med hänsyn

till ändring i penningvärdet. Fiskeristgrelsen har samma förslag och förordar

att avgiftslatituden höjs. Naturskyddsföreningen instämmer i att

bestämmelserna om fiskeavgift måste ses över.

s. 178 Kontrollera mot PDF

178

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

6. Departementschefen

6.1 Allmän bakgrund

Sedan länge pågår en markant strukturförskjutning i vårt näringsliv.

De typiska glesbygdsnäringarna minskar relativt sett i betydelse, medan industri,

handel och samfärdsel är på stark frammarsch. Denna strukturförskjutning

medverkar i hög grad till den kraftiga urbaniseringsprocess

som vi nu upplever. Mellan åren 1930 och 1965 steg tätorternas befolkningsandel

från 49 % till 77 %. Man räknar med att år 1980 80—85 % kommer

att bo i tätorter. Denna expansion sker företrädesvis i de stora och medelstora

orterna.

Andra framträdande tendenser i dagens näringsliv är den genomgripande

inre strukturrationaliseringen. Den tar sig uttryck i större företagsenheter,

integrerad produktion o. d. Trafikapparatens stora ansvällning är

också en omständighet av väsentlig betydelse i detta sammanhang.

Den utveckling som jag nu har berört — tätortstillväxten, industrins

och hela näringslivets strukturella förändringar, trafikledernas utbyggnad

osv. — har genomgripande återverkningar på den yttre livsmiljön. De avfallsmängder

som samhällen och fabriker vill göra sig kvitt ökar. Den totala

mängd organisk substans som släpps ut i vattenområden visar visserligen

en tendens att sjunka, tack vare de reningsåtgärder som utförts. Men

då måste också beaktas att många recipienter är överansträngda och tål

mycket ringa om ens något tillskott av föroreningar. Vidare har nya

föroreningsprodukter tillkommit. På senare år har också de starkt ökade

utsläppen av växtnäringsämnen skärpt föroreningssituationen oroväckande.

Även andra miljöstörande verkningar av samhällsutvecklingen blir allt

mer framträdande. Särskilt har bullret från den växande trafikapparaten

och från andra bullerkällor blivit ett avsevärt hälso- och trivselproblem på

många håll.

Andra inslag i bilden är det samgående regionvis som man på allt fler

håll söker få till stånd för att lösa föroreningsproblem. Flera kommuner

kan gå samman om ett gemensamt reningsverk, dit avloppsvattnet leds genom

ett vittförgrenat lednings- och tunnelsystem. Större samlande lösningar

förekommer också i fråga om samhällenas fasta avfall, t. ex. gemensamma

sopförbränningsstationer. Också när det gäller bostadsuppvärmningen

är centraliseringstendenserna starka. På allt flera håll går kommunerna

in för att lösa sina kraft- och värmefrågor genom stora gemensamma

anläggningar.

Koncentrationen till större enheter, såväl på den kommunala som på

s. 179 Kontrollera mot PDF

179

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

den industriella sidan, har både positiva och negativa verkningar från

miljövårdssynpunkt. Nedläggningen av fabriker vid små vattendrag som

har ringa tålighet som recipienter är i och för sig fördelaktig. Likaså är

det till gagn för omgivningshygienen om många rökutsläpp från bostadshusens

uppvärmningsanordningar ersätts med ett enda stort utsläpp från

en gemensam värmecentral. Stora anläggningar har vidare i allmänhet

lättare att bära kostnaderna för reningsåtgärder, i synnerhet om åtgärderna

kan beaktas redan på anläggningens projekteringsstadium.

De stora enheterna kan emellertid också medföra betydande problem även

om långtgående motåtgärder sätts in redan från början. Som exempel behöver

endast nämnas de enorma mängder uppvärmt kylvatten som släpps

ut från olje- och atomdrivna kraft- och värmeverk. Också om detta avloppsvatten

är fritt från egentliga föroreningar kan det genom sin högre temperatur

ha ogynnsamma fysikaliska verkningar i recipienten.

Jämsides med det ökande trycket på den yttre miljön från olika förorenings-

och störningskällor växer anspråken på orörda naturtillgångar. De

expanderande tätorterna och de nya stora industrienheterna ställer starkt

ökade krav på goda och närbelägna vattentillgångar för konsumtions- och

fabrikationsvatten. Det totala vattenbehovet i landet beräknas öka från

omkring 5 miljarder m3/år f. n. till omkring 7 miljarder år 1980. Industrin

svarar för omkring 80 % av behovet och har fördubblat sin förbrukning

under de senaste tio åren.

Vidare ökar tätortsbefolkningens anspråk på tillgång till ostörd natur

för friluftsliv och fritidsvistelse. Levnadsstandardens snabba stegring, den

ökade fritiden och motorismens utveckling är faktorer som styr dessa

växande anspråk. Som belysande kan här nämnas fritidsutredningens beräkning

att antalet fritidshus under en tioårsperiod kommer att fördubblas

från omkring 300 000 (år 1963) till omkring 600 000.

Den nuvarande och den väntade föroreningssituationen i landet har belysts

från väsentliga synpunkter i de sakkunnigas betänkande och i yttrandena

däröver. Senare har 1964 års naturresursutredning ingående behandlat

frågan i hela dess vidd i betänkandet »Miljövårdsforslcning» (SOU

1967:43). Även i den allmänna debatten ägnas frågan stor uppmärksamhet,

inte minst som en följd av de utredningar som gjorts om vissa föroreningars

långsiktiga effekter, t. ex. lagringen av kvicksilver i vattenorganismer

och fiskar, och om vattenbeskaffenheten i vissa stora sjöar, såsom

Mälaren, Vänern och Vättern. Det är helt klart att vattensituationen på

många håll är i ett kritiskt läge trots att åtskilliga förorenande industrier

lagts ned och trots att omfattande och dyrbara reningsåtgärder vidtagits.

I fråga om luftföroreningarna är läget allmänt sett inte lika prekärt, men

även här krävs nu kraftfulla ingripanden för att i tid motverka en skadlig

utveckling. Det förtjänar nämnas att naturresursutredningen som en sammanfattning

av luftföroreningssituationen i Sverige uttalat, att den ökade

s. 180 Kontrollera mot PDF

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

förbrukningen av flytande bränslen tillsammans med urbaniseringen av

det svenska samhället under senare år har lett till att belastningen på

luftrummet inom vissa områden har stigit till värden som innebär att

luftförsämringen blivit markant. Läget är enligt utredningen bättre än i

många stora befolkningscentra utomlands. Men de riktvärden som uppställts

i fråga om svaveldioxid följs inte längre i våra större städer. Härtill

kommer att situationen på många håll tycks ändras till det sämre.

Mycket tyder på att de ändringar av teknik och organisationsformer inom

näringslivet som nu kan bevittnas runt om i världen kommer att fortsätta

i stegrad takt. Nya hot mot vår biologiska miljö kan härigenom aktualiseras

snart. Tidigare okända förorenande ämnen kan uppträda. Konkurrensen

om mark- och naturtillgångar kommer att skärpas.

Ett ingripande från samhällets sida för att tillgodose miljövården i den

hårdnande konkurrensen med andra samhällsintressen måste ske efter

flera linjer, såsom förutseende samhällsplanering, effektiv organisation,

brett upplagd forskning och tidsenlig lagstiftning. Till dessa uppgifter på

det nationella planet kommer ett allt starkare behov av samarbete länderna

emellan. Det finns tecken på att luftförsämringen i vårt land delvis härrör

från föroreningskällor på kontinenten.

En översyn av hela planväsendet har nyligen inletts genom särskilda

sakkunniga som har tillkallats av chefen för kommunikationsdepartementet.

Inom samma departement pågår arbete med en s. k. riksplan. Syftet

är att göra den regionala planeringen effektivare och att finna lämpliga

metoder för en riksomfattande planering. Härigenom bör det bli möjligt

att i god tid möta de hot mot naturmiljön som samhällsutvecklingen skapar.

Ett effektivt fungerande planväsende är ett av de verksammaste medlen

härvid. Men som påpekats både av immissionssakkunniga och i yttranden

över de sakkunnigas förslag kan man aldrig nå så långt på planeringssidan

att en lagstiftning med direkt sikte på den yttre miljövården kan

undvaras.

I fråga om organisationen har från en blygsam början på 1930-talet

skett en gradvis uppbyggnad av det centrala tillsyns- och sakkunnigorganet

på vattenvårdens område. År 1963 tillkom naturvårdsnämnden och luftvårdsnämnden.

Det senaste betydelsefulla steget i denna utveckling är tillskapandet

av statens naturvårdsverk den 1 juli 1967 som det centrala förvaltningsorganet

inom hela miljövårdsområdet. Samtidigt har länsstyrelserna

förts in i tillsynsorganisationen och förstärkts för uppgiften.

Också i fråga om forskningen sker en betydande satsning från det allmännas

sida. Riksdagen har i år bifallit ett förslag av Kungl. Maj :t om

samordning och utbyggnad av forskningen på bl. a. vatten- och luftvårdsområdet.

Forskningen skall i fortsättningen ledas av naturvårdsverket som

byggs ut för ändamålet. Anslaget för forskning har höjts och uppgår nu till

sju miljoner kronor.

s. 181 Kontrollera mot PDF

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 dr 1969

På lagstiftningsområdet är bilden f. n. splittrad. Någon samlad miljövårdslagstiftning

finns inte. Skyddet mot vattenföroreningar har sedan

år 1942 haft sin rättsliga reglering huvudsakligen i 8 kap. vattenlagen. Vissa

ändringar i dessa regler har genomförts i ett par omgångar. Jag anser att

utvecklingen nu har gjort en översyn av reglerna nödvändig. Mot luftföroreningar,

buller och andra immissioner kan ingripanden göras i begränsad

omfattning med stöd av hälsovårdsstadgan. I byggnads- och väglagstiftningen

finns vissa möjligheter att beakta miljövårdens krav vid planläggning

och genomförande av planerna, men bestämmelserna är helt otillräckliga

som garanti för att miljövården blir effektivt tillgodosedd. I fråga om

vattenbyggnadsföretag har vattenlagen vissa bestämmelser till skydd för

den yttre miljön men också dessa bestämmelser har ofta kritiserats som

otillräckliga. Naturvårdslagen ger visserligen goda möjligheter att tillgodose

vissa naturvårdsintressen men täcker bara en del av hela miljövårdsområdet.

Bristerna i den nuvarande lagstiftningen på miljövårdens område har

belysts i både immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets förslag och i

de yttranden som avgetts över dem.

Den redogörelse jag har lämnat för samhälls- och näringslivets utveckling

och dess betydelse från miljövårdens synpunkt samt för bristerna i lagstiftningen

på området ger klart vid handen att tiden är mogen för en samlad

rättslig reglering av centrala miljövårdsfrågor. I kombination med en effektiv

organisation bör en lagstiftning nu genomföras som ett medel att komma

till rätta med de stora problem som det moderna samhället medför i

fråga om vår yttre miljö.

6.2 Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning

Immissionssakkunnigas uppdrag avsåg en allmän utredning angående utformningen

av en lagstiftning om immissioner. Till immissioner i vidsträckt

mening kan, om man så vill, även vattenföroreningarna hänföras. De problem

som dessa föroreningar medför regleras utförligt i vattenlagstiftningen.

Trots att det inte ingick i de sakkunnigas uppdrag att reformera bestämmelserna

om avloppsvatten i 8 kap. vattenlagen har de sakkunniga inte kunnat

undgå att komma i nära beröring med nämnda bestämmelser. De materiella

reglerna i immissionslagen har också utformats i nära anslutning till vattenlagens

regler om vattenförorening. Skälen härtill är flera. Dels råder ett

sådant samband mellan vatten- och luftföroreningar att gemensamma lösningar

ter sig naturliga. Dels föreslår de sakkunniga, att frågor om luftföroreningar,

buller m. m. skall handläggas av samma organ som f. n. har hand

om frågor rörande vattenförorening.

Remissinstanserna finner den föreslagna samordningen av immissionslagstiftningen

med vattenlagens regler om vattenförorening vara ändamåls
-

s. 182 Kontrollera mot PDF

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

enlig såväl materiellt som i organisatoriskt avseende. Särskilt framhålls fördelen

av att få till stånd en helhetsbedömning av immitterande och vattenförorenande

företag. I ett par yttranden framhålls dock, att åtskilliga regler

i vattenlagen inte motsvarar de anspråk som i dagens samhälle kan ställas

på en lagstiftning om vattenvård och att det därför kan synas tveksamt

om det är lämpligt att bygga immissionslagstiftningen på vattenlagens regler.

Man förutsätter att en modernisering av vattenlagen och i samband därmed

även en översyn av immissionslagen i så fall kommer till stånd. Flera

remissinstanser vill emellertid gå ett steg längre än de sakkunniga när det

gäller samordning. De anser att det är önskvärt med en helt integrerad

immissionslagstiftning av innebörd att bestämmelserna i vattenlagen om

vattenförorening inarbetas i immissionslagen. Från något håll framförs

tanken att samla allt som berör miljövården i en och samma lagstiftning,

t. ex. genom att ur nuvarande byggnadslag, naturvårdslag och vattenlag

bryta ut vad som rör miljövården och infoga detta i en lagstiftning av det

slag som de sakkunniga har föreslagit.

För egen del anser jag att vissa fördelar onekligen skulle kunna vinnas

om man i en gemensam lag kunde sammanföra åtminstone de väsentligaste

av alla de regler som berör den yttre miljövården. En sådan reform skulle

emellertid beröra väsentliga delar av byggnads-, hälsovårds-, naturvårdsoch

vattenlagstiftningen och kräva ett mycket omfattande utredningsarbete.

Ett flertal bestämmelser skulle komma att ryckas ut ur sitt naturliga sammanhang.

Det -torde också vara svårt att föra samman bestämmelser från

så vitt skilda områden till en enhetlig lag. En sådan lag bör därför inte komma

till stånd nu. Däremot bör övervägas att arbeta samman bestämmelserna

om vattenförorening och reglerna om immissioner till en lag. Härom kan

följande anföras.

Som de sakkunniga och flera remissinstanser har framhållit finns ett nära

tekniskt samband mellan vattenförorening och luftförorening. Ofta föreligger

ett val mellan att släppa ut avfallsprodukter i vatten och att släppa ut

dem i luften. Också rättsligt finns ett nära samband. Som de sakkunnigas

förslag visar kan man angripa vattenföroreningarnas och luftföroreningarnas

rättsliga problem efter väsentligen samma linjer. De sakkunniga har

byggt upp sitt förslag med vattenföroreningslagstiftningen som förebild. De

materiella tillåtlighetsreglerna i förslaget överensstämmer sålunda i huvudsak

med motsvarande regler på vattenvårdsområdet såsom de tolkats i praxis.

Vidare föreslår de sakkunniga en gemensam prövnings- och tillsynsordning.

Att föra samman bestämmelserna om åtgärder mot vattenförorening

med de föreslagna reglerna för luftförorening m. m. innebär alltså ett

fullföljande av de sakkunnigas linje.

I sitt yttrande över naturvårdsverkets lagförslag har vattenöverdomstolen

gjort gällande att vattenvårdslagstiftningen har ett starkare samband med

vattenlagen i övrigt än med immissionslagstiftningen. Jag delar inte denna

s. 183 Kontrollera mot PDF

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

uppfattning. Utanför vattenvårdens område reglerar vattenlagen i huvudsak

frågor om byggande i vatten. Också vattenbyggnadsföretag kan visserligen

ibland medföra olägenhet från vattenvårdssynpunkt. Men sådan olägenhet

är bara ett moment bland många som skall beaktas vid prövning av

ett vattenbyggnadsföretag. I regel är detta moment av underordnad betydelse

i förhållande till vad som kommer under bedömande i övrigt. Också

i samband med avloppsföretag uppkommer ibland frågor om byggande i

vatten. Dessa är emellertid vanligen av sekundär art. Helt dominerande vid

prövning av avloppsföretag är de vattenvårdande synpunkterna. Vad jag nu

har sagt gäller redan f. n. och torde — med hänsyn till pågående utveckling

— ytterligare accentueras i en nära framtid. Ibland kan läget vara mer

tillspetsat så att avloppsföretag konkurrerar med vattenbyggnadsföretag

som rör samma vattenområde. Det kan då bli nödvändigt att jämka mellan

de motstridiga intressena. En sådan jämkning kan nu ske inom ramen för

vattendomstolens prövning. Enligt min åsikt bör det vara möjligt att lösa

sådana konkurrensproblem även om avloppsfrågorna handläggs i en annan

ordning än vattenlagens. Det samband som i viss grad föreligger mellan

vattenvårds- och vattenbyggnadslagstiftningen är alltså inte av den betydelse

att det utgör något hinder mot en integrering av lagbestämmelserna

på vattenvårds- och immissionsområdet.

Gemensamma bestämmelser för vattenvård och luftvård m. m. ger enligt

min mening överblick över detta sakligt sett enhetliga rättsområde och

underlättar en helhetsbedömning av företag som medför störningar i mer

än ett hänseende. En integrering har också den fördelen att tillsynsbestämmelserna

inte behöver tas upp i en särskild lag utan kan inarbetas i en gemensam

lag för vattenföroreningar, luftföroreningar, buller m. m.

På nu anförda skäl föreslår jag att bestämmelserna om vattenförorening

och reglerna om immissioner samordnas till en lag. Denna bör bli självständig,

vilket innebär att bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen om skyldighet

att motverka vattenförorening bryts ut från vattenlagen och inarbetas i immissionslagen.

När det gäller förprövningsordningen föreslår de sakkunniga gemensamma

bestämmelser för vattenförorenande företag och för anläggningar som

orsakar luftförorening, buller m. m. och tar i lagen upp — i överensstämmelse

med gällande vattenvårdslagstiftning — endast ett bemyndigande för

Kungl. Maj:t att meddela behövliga bestämmelser, medan den närmare regleringen

fått sin plats i en särskild kungörelse. Jag ansluter mig till de

sakkunnigas uppläggning, som bl. a. tillgodoser behovet av att snabbt kunna

anpassa koncessionshestämmelserna till nya rön och erfarenheter på miljövårdsområdet.

Naturvårdsverket föreslår att området för vattenvårdslagstiftningen vidgas

genom att åtskilliga slag av åtgärder och ingrepp som nu faller under

reglerna för vattenbyggnadsföretag, såsom muddring, tippning, sandsug
-

s. 184 Kontrollera mot PDF

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ning och vattenreglering, förs dit. Åtskilliga remissinstanser ansluter sig till

förslaget.

Enligt min mening är det emellertid nödvändigt, om man vill genomföra

angelägna reformer på vattenvårdens område utan tidsutdräkt, att utgå

från vattenlagens nuvarande uppläggning. Naturvårdsverkets förslag

skulle gripa djupt in i vattenlagens systematik och kan inte genomföras

utan närmare utredning. En allmän översyn arv vattenlagen är emellertid

påkallad från många synpunkter. Det är min avsikt att inom kort föreslå

att en särskild utredning tillsätts för en sådan översyn. Naturvårdsverkets

förslag får beaktas vid denna översyn.

Jag föreslår sålunda att vattenvårdslagstiftningens nuvarande gräns mot

reglerna om byggande i vatten behålls. Till den nya lagen bör från vattenlagen

föras bara de regler som avser åtgärder mot förorening genom avloppsvatten

och vad som likställs med avloppsvatten.

Jag övergår nu till att behandla vissa viktiga begränsningar i de sakkunnigas

förslag till immissionslag, nämligen kraven på att det skall vara

fråga om sådana störningar som uppkommer genom användning av fast

egendom och att det skall röra sig om varaktiga störningar. Gemensamt

för dessa begränsningar är att de i den juridiska begreppsbildningen

ansetts utmärkande för immissionsbegreppet, vilket ligger till grund för de

sakkunnigas förslag.

Begränsningen till störningar som uppkommer genom användning av

fast egendom angavs redan i direktiven till de sakkunniga. Härigenom

har viktiga sidor av luftförorenings- och bullerproblemen fallit utanför

de sakkunnigas uppdrag, t. ex. frågor om motorfordons konstruktion och

användning. I de sakkunnigas uppgift har inte heller ingått att pröva

frågorna om planlagstiftning och samhällsplanering som medel att förebygga

immissionsrisker. Enbgt de sakkunnigas mening har detta lett till

en rationell lösning av föreliggande lagstiftningsfrågor samtidigt som de

föreslagna organisatoriska lösningarna kommer att få verkningar över

hela miljövårdsområdet.

Vissa remissinstanser är kritiska mot att lagförslaget begränsats till att

avse störningar från fast egendom. Man framhåller att störningseffekterna

ofta är en följd av ett mycket stort antal immissioner från emittenter av

högst varierande källstyrka. Särskilt betonas problemet med luftföroreningar

och bullerstörningar från motorfordon. I många remissvar uttalas önskemål

om att övriga immissionsproblem snarast blir föremål för utredning

och lagstiftning, som bör samordnas med den nu aktuella lagstiftningen.

Detta anses vara en förutsättning för att immissionsproblemen skall kunna

effektivt bekämpas. Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna

del finns också flera som delar de sakkunnigas uppfattning att störningar

från fast egendom lämpligen bör behandlas för sig. Genomgående framhålls

dock behovet av en rättslig reglering och en förstärkt samhällelig reaktion

s. 185 Kontrollera mot PDF

185

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

också mot sådana allmänskadliga störningar som förekommer utan anknytning

till fast egendom.

I några remissyttranden betonas vikten av att den blivande lagstiftningens

begränsning till immissioner ej leder till att de föroreningskällor

som kan nås genom lagstiftningen drabbas av ett ansvar som inte står

i rimligt förhållande till deras andel i totalt förekommande störningar.

Det påpekas, att en sådan snedbelastning kan uppkomma även inom den

grupp som omfattas av lagstiftningen därigenom att de många små föroreningskällorna

ofta är svåråtkomliga.

För egen del vill jag ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning om

lämpligheten att begränsa lagstiftningen till störningar som kan hänföras

till fast egendom. Även om man vid utformningen av lagstiftningen inte

bygger på immissionsbegreppet, sådant det hittills bestämts i praxis och

doktrin, och låter detta begrepp bestämma ramen för lagstiftningens tilllämpningsområde,

är begränsningen enligt min mening ändamålsenlig. Den

rimmar också med lagstiftningen på vattenvårdens område. Störningarna

från fast egendom utgör en enhetlig grupp som kan regleras genom inte

alltför omfattande bestämmelser. Det är också en grupp som svarar för

en betydande andel av samtliga förekommande störningar. Inte minst med

hänsyn till angelägenheten av att hindra olämplig lokalisering av företag är

det av vikt att en rättslig reglering av detta område sker snarast möjligt.

En särbehandling av störningar från fast egendom behöver inte hindra att

övriga luftförorenings- och bullerproblem angrips med framgång. Regler

om störningar från lös egendom har i många fall sin givna plats i särlagstiftning.

Så hör t. ex. bestämmelser om motorfordons konstruktion hemma i

trafiklagstiftningen. Fortsatt forskning kommer att öka möjligheterna att

spåra de farliga störningskällorna. Naturvårdsverket kommer att inom eller

utom verket ha tillgång till expertis på de områden som kan beröras. Det

finns därför enligt min mening ingen anledning befara att de fastighetsbundna

störningarna genom att bli föremål för särskild lagstiftning skall

drabbas av ett större ansvar än vad som skäligen bör vila på dem.

Också fasta trafikanläggningar är att hänföra till fast egendom. De sakkunnigas

förslag omfattar därför också störning som omgivningen utsätts

för genom buller, luftförorening o. d. från flygplatser, vägar och järnvägar.

Enligt förslaget kan den som drabbas av sådan störning föra talan

vid vattendomstol mot den som driver trafikanläggningen, t. ex. väghållaren

i fråga om allmänna vägar. Talan kan avse skadeersättning, skyddsåtgärder

eller begränsning av den störande verksamheten. Däremot anser de sakkunniga

inte att man på denna väg bör kunna utverka förbud mot driften

av en anläggning som tillkommit efter särskild prövning, t. ex. genom

fastställelse av arbetsplan enligt lagen om allmänna vägar. I sådant fall

bör enligt de sakkunnigas mening särskilt skäl anses föreligga att inte

meddela förbud även om olägenheterna har väsentlig betydelse för omgivningen.

s. 186 Kontrollera mot PDF

186

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Jag delar de sakkunnigas åsikt att den nya lagstiftningen i princip bör

omfatta också fasta trafikanläggningar. Hänsyn måste dock tas till att dessa

prövas i särskild ordning. Vid denna prövning beaktas även anläggningens

störande inverkan på omgivningen. Miljövårdsintresset bör därvid kunna

tillgodoses genom samråd på ett tidigt stadium. Med hänsyn härtill bör

tillståndsplikt enligt den nya lagen inte krävas. Inte heller bör man kunna

utverka förbud mot att anläggningen utnyttjas för avsett ändamål.

Däremot bör ingripande kunna ske i form av åläggande om skäliga skyddsåtgärder

eller inskränkningar i den störande verksamheten på samma

sätt som i fråga om andra anläggningar. Möjlighet att söka tillstånd

bör stå öppen även när det gäller trafikanläggningar. Enskild sakägare bör

alltid ha möjlighet att föra talan om ersättning.

Även i andra fall när fast egendoms omgivningsstörande användning är

underkastad särskild reglering har de sakkunniga följt det mönster som

föreslagits i fråga om vägar o. d. Den nya lagstiftningen skall alltså vara i

princip tillämplig vid sidan av speciallagstiftningen med bara det undantaget

att tillstånd som meddelats enligt den senare skall anses hindra ett

ingripande med förbud enligt de nya reglerna. En viktig typ av anläggningar

som på detta sätt skulle bli underkastad både speciallagstiftning och den

allmänna immissionslagstiftningen är atomanläggningar. Enligt atomenergilagen

får sådan anläggning inte uppföras eller drivas utan tillstånd av Kungl.

Maj :t, som också fastställer erforderliga villkor för anläggningen.

De sakkunnigas förslag i fråga om atomanläggningar har kritiserats av

flera remissinstanser, bl. a. sådana som har anknytning till atomenergiområdet.

Sålunda anser t. ex. delegationen för atomenergifrågor att speciallagstiftningen

bör vara uteslutande tillämplig och att den nya lagstiftningen

alltså inte skall omfatta atomanläggningarnas inverkan från strålningssynpunkt.

Däremot har delegationen ingen invändning mot att den nya lagstiftningen

får gälla i fråga om dessa anläggningars omgivningsstörande verkningar

i övrigt, t. ex. beträffande utsläpp av kylvatten.

Den prövning som atomanläggningar underkastas hos Kungl. Maj:t är

mycket ingående. Både strålskydds- och naturvårdsmyndigheter kopplas in.

Vid det här laget väl beprövade internationella säkerhetsnormer tillämpas.

De är utformade så att några strålningsrisker över huvud inte skall uppkomma.

Jag ansluter mig därför till den uppfattning som kommit fram i remissyttrandena.

Också enligt min mening bör de strålningsproblem som

sammanhänger med atomanläggningar angripas med stöd av den särskilda

lagstiftning som gäller på området. Jag anser emellertid att man bör gå ett

steg längre. Remissinstanserna har bara uppehållit sig vid de anläggningar

som faller under atomenergilagen. Jag anser att undantag från den nya lagens

tillämpningsområde bör göras för alla anläggningar och all verksamhet

som är underkastade specialreglering från strålskyddssynpunkt. Förutom i

atomenergilagen finns sådan reglering i strålskyddslagen. Och i fråga om er
-

s. 187 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 187

sättning för bl. a. strålningsskador gäller särskilda regler i atomansvarighetslagen.

Motsvarande förhållande gäller i fråga om elektriska anläggningar. Särskilda

regler finns i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om sådana

anläggningar. Så långt specialregleringen på detta område sträcker sig bör

enligt min mening de anläggningar som 1902 års lag omfattar falla utanför

den nya lagstiftningen.

Jag vill understryka att om anläggning, som är undantagen från den nya

lagen, har störningsverkan också i annat avseende än den särskilda lagstiftningen

täcker blir den nya lagen tillämplig i detta avseende. Som exempel

kan nämnas utsläpp av uppvärmt kylvatten från atomanläggning. Från

strålningssynpunkt bör sådant utsläpp prövas i koncessionsärendet hos

Kungl. Maj :t. Beträffande andra störningsrisker däremot bör utsläppet prövas

enligt den nya lagstiftningen.

I det följande kommer jag att närmare behandla de olika typer av störningar

som den nya lagstiftningen skall omfatta. Jag vill emellertid redan nu

ta upp till diskussion en av dessa störningar, nämligen bullret. Bullerstörningen

är av väsentlig betydelse för avgränsningen av lagens tillämpningsområde,

eftersom den kan härröra från så många olika källor och kan angripas

med stöd av specialregler på skilda områden.

En grundläggande utgångspunkt för de sakkunnigas förslag har varit att

få till stånd en helhetsbedömning av företag som orsakar störning i flera

olika hänseenden, t. ex. genom vattenförorening, luftförorening och buller.

Enligt min mening är denna utgångspunkt beaktansvärd. För att åstadkomma

en helhetsbedömning är det motiverat att låta lagen omfatta så många

störningsformer som möjligt, också bullret. På industriområdet blir det visserligen

ovanligare att anläggningar bullrar så att omgivningen störs i mera

betydande utsträckning. I samma mån som industribullret motverkas i arbetarskyddets

intresse minskar också störningen utåt. Undersökningar visar

dock att många störs av buller från industri- och andra anläggningar.

Av ojämförligt större betydelse är det buller som härrör från flygtrafiken

och från trafiken på vägar och gator. En viss begränsning i lagens tillämpning

på detta område följer av att lagen som jag nyss nämnde avser störning

från fast egendom. Problemet måste därför också angripas från andra

utgångspunkter. Därom vill jag efter samråd med chefen för kommunikationsdepartementet

anföra följande.

På sikt måste man i fråga om trafikbullret söka en lösning främst genom

en sådan konstruktion av fordonen att onödigt buller förebyggs. Inom

Förenta Nationernas ekonomiska kommission för Europa har man sedan

lång tid arbetat för att i fråga om fordon i vägtrafik få till stånd en samordning

av åtgärder i skilda länder. Internationell enhetlighet i denna fråga

är uppenbart av stor betydelse. När det gäller metoderna för bullermätningen

har arbetet redan givit sådant resultat att en svensk standard för mätningen

s. 188 Kontrollera mot PDF

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

har kunnat fastställas. Även i den mer svårlösta frågan om tillåtna bullergränser

för olika slag av fordon har man emellertid enligt vad som upplysts

under den allra senaste tiden kommit så långt att tillräckligt underlag torde

föreligga för nya bestämmelser som kan tillämpas i vart fall vid typ- och

registreringsbesiktning men som också övervägs bli gällande vid flygande

inspektion.

Betydande förbättringar bör också kunna nås genom trafikreglerande åtgärder.

Lokala trafikföreskrifter om exempelvis hastighetsbegränsning eller

förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga områden bör införas

i större omfattning än hittills. Där det är påkallat bör hälsovårdsnämnden

göra framställning till länsstyrelse eller trafiknämnd om sådana lokala

trafikföreskrifter. Som jag senare återkommer till föreslår jag sådan ändring

i hälsovårdsstadgan, att åtgärder mot buller uttryckligen tas upp bland

de uppgifter som ankommer på hälsovårdsnämnden.

I det immissionsbegrepp som man hittills arbetat med i praxis och

doktrin ligger som jag nyss nämnde också ett krav på att det skall röra

sig om varaktiga störningar. I den juridiska litteraturen har framhållits, att

det ofta just är varaktigheten som motiverar en särbehandling lagtekniskt

av immissionerna. Varaktigheten anses medföra en särskilt hög grad av

farlighet och skapa förutsättning för användning av sanktionsformen förbud.

Till varaktigheten knyter sig också en viss beräknelighet, som får stor

betydelse för skadeståndsfrågan.

Lagberedningen uppställde i sina förslag till immissionsregler inte något

krav på varaktighet utan nöjde sig med att i motiven ange, att immissionerna

regelmässigt har en varaktig karaktär. De sakkunniga anser att varaktighetsrekvisitet

är av så väsentlig betydelse att det bör komma till direkt uttryck

i lagtexten. Enligt de sakkunnigas mening torde det i allmänhet inte

innebära någon svårighet att bedöma, om en störning kan anses varaktig

eller ej. De anordningar som vidtas för den störande användningen lämnar

oftast klart besked på den punkten. Det kan emellertid uppstå tveksamma

fall, och rättstillämpningen bör här få en viss frihet i bedömningen.

Flera remissinstanser ifrågasätter om varaktighetsrekvisitet bör anges i

lagtexten. Några menar, att lagen bör göras tillämplig även på tillfälliga

störningar och framhåller att det är naturligt att även sådana störningar

motarbetas. Det påpekas att även sådana störningar i vissa fall kan ha en

hög grad av farlighet. Man framhåller bl. a. svårigheten att med de sakkunnigas

uppläggning avgränsa de fall, i vilka strikt ansvar blir gällande. Andra

menar att lagens bestämmelser bör göras tillämpliga på störande verksamhet

som ej är av endast tillfällig beskaffenhet. Vissa remissinstanser uttrycker

däremot sin tillfredsställelse med att de sakkunniga infört rekvisitet

varaktighet i lagen.

Begreppet varaktighet för närmast tanken till företeelser som är fortlö
-

s. 189 Kontrollera mot PDF

189

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

pande under längre tid. Av de sakkunnigas motivering framgår emellertid

att de avsett också störningar som är kortvariga men som återkommer. Enligt

min mening är varaktigheten ett alltför elastiskt och mångtydigt begrepp

för att vara lämpat som bestämning av lagens tillämpningsområde.

Besvärliga gränsdragningsproblem kan uppkomma. I likhet med några remissinstanser

vill jag dessutom ifrågasätta om inte lagen sakligt sett

får en för snäv begränsning i vissa fall genom varaktighetskravet. Jag vill

också nämna att reglerna på vattenvårdens område inte är begränsade på

det sätt som de sakkunniga föreslår. Någon ändring i det avseendet åsyftar

jag inte med integreringen av vattenvårds- och immissionslagstiftningen.

Jag är å andra sidan inte beredd att som vissa remissinstanser förordar

slopa varje begränsning och låta de nya reglerna omfatta också helt

tillfälliga störningar. En sådan uppläggning skulle skapa andra gränsdragningsproblem,

särskilt på ersättningssidan. Också rena vådahändelser av engångskaraktär

skulle komma att falla under lagen.

Bl. a. vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande föreslagit att lagen

görs tillämplig på störningar som ej är av endast tillfällig beskaffenhet.

Enligt min mening är detta en lämplig medelväg. Rena engångsföreteelser

lämnas härigenom utanför lagen samtidigt som denna får ett vidare tilllämpningsområde

och en klarare avgränsning än enligt de sakkunnigas förslag.

Genom att föreslå ett särskilt sakägarbegrepp vill de sakkunniga begränsa

lagstiftningens tillämpningsområde i ytterligare ett avseende. Som sakägare

på grund av immission räknas enligt förslaget ägare till fast egendom, som

kan utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt

eller annan särskild rätt i den mån hans rätt berörs. En storim - mission kan ju medföra skada för en mycket vid och obestämd krets av

människor. Det bör enligt de sakkunniga inte komma i fråga att var och en

som tillhör denna krets kan uppträda som sakägare och väcka talan i immissionsmål.

Liksom hittills bör krävas att vederbörande har viss rättslig

anknytning till den fasta egendom som träffas av immissionens verkningar.

Preciseringen av sakägarbegreppet har i förslaget kommit till direkt uttryck

i lagtexten.

Några remissinstanser framhåller som angeläget att en begränsning sker

av sakägarkretsen. Från flera håll riktas emellertid kritik mot förslaget i

denna del. Man framhåller, att det vanligtvis inte uttryckligen anges i lag

vem som är sakägare. Även en lag om immissioner bör utformas i överensstämmelse

härmed och alltså innehålla de materiella regler på vilka ett anspråk

kan grundas, vare sig det gäller skyddsåtgärder eller ersättning, och

lämna sakägarbegreppet fritt. Det anses vidare vara en riktig princip att

alla som drabbas av immissioner skall kunna åberopa immissionslagen, oavsett

om de har anknytning till fast egendom eller ej. Särskilt otillfredsstäl
-

s. 190 Kontrollera mot PDF

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lande anses det vara att endast vissa av de skadelidande skall komma i åtnjutande

av de ersättningsregler förslaget innehåller.

I den nu berörda frågan har jag den principiella inställningen att man om

möjligt bör undvika att i lagtexten uttryckligen ange vem som är att anse

som sakägare. Med de sakkunnigas uppläggning skulle en begränsad grupp

få en alltför gynnad ställning i förhållande till övriga som utsätts för olägenheter

genom störningarna. Vidare skulle svåra gränsdragningsproblem

uppstå, särskilt i ersättningsfrågor. Visserligen kan, som de sakkunniga har

påpekat, framför allt när det gäller luftföroreningar, som ofta sprids över

ett stort område, antalet personer som drabbas bli mycket stort. Med den

rättsliga behandling av dessa frågor som jag kommer att föreslå behöver

emellertid inte detta förhållande medföra några större olägenheter. Jag avstyrker

därför den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av sakägarbegreppet.

Den omständigheten att lagen inte kommer att innehålla någon uttrycklig

bestämning av sakägarbegreppet betyder inte att sakägarkretsen är utan

varje begränsning. Sålunda bör t. ex. intrång i allemansrätt inte grunda

talerätt. Kretsen av sakägare torde få bestämmas närmare i rättstillämpningen.

Därvid bör de principer som tillämpas inom vattenrättskipningen

kunna ge viss ledning.

Jag går nu över till frågan om i lagstiftningen på immissionsområdet de

civilrättsliga och offentligrättsliga reglerna bör behandlas i ett sammanhang.

Den allmänna utvecklingen, som yttrar sig i alltmer ökad industrialisering

och urbanisering och i kommunikationsapparatens fortlöpande utbyggnad,

har lett till att immissionsfrågorna kommit att bli viktiga samhällsproblem.

Det framstår alltmer som en samhällsuppgift att hindra att immissionerna

medför allmänna skadeverkningar av betydelse. Immissionssakkunniga

har också uttalat, att det i dagens läge inte är tillräckligt med enskilda

initiativ för att bekämpa immissionerna. Det krävs framför allt insatser

från det allmännas sida. Till skillnad från lagberedningen tar de sakkunniga

i sitt förslag därför upp både civilrättsliga och offentligrättsliga

regler. Reglerna har utformats så att de skall kunna tillgodose behovet av

en aktiv offentlig medverkan i arbetet med att förebygga och minska miljöstörningar

av olika slag. Jag syftar på reglerna om obligatorisk förprövning

av stora immissionsfall och bestämmelserna om fortlöpande offentlig tillsyn.

Tillsynen är enligt förslaget inte begränsad till de stora fallen.

Remissinstanserna ansluter sig överlag till de sakkunnigas grundtanke

att utforma lagförslagen så att de tillgodoser kravet på en aktiv offentlig

kontroll. BI. a. uttalas att de offentligrättsliga reglerna torde vara avgörande

för möjligheterna att på ett verkningsfullt och ekonomiskt godtagbart sätt

kunna lösa immissionsproblemen. Det system för den offentliga kontrollen

s. 191 Kontrollera mot PDF

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

med obligatorisk förprövning och fortlöpande tillsyn som de sakkunniga

har föreslagit vinner också remissinstansernas gillande.

Från ett par håll framhålls att det bl. a. från systematisk synpunkt hade

varit av värde att ha de rent civilrättsliga reglerna samlade i jordabalkens

kapitel om grannelagsrätt. Det påpekas att problemen vid storimmissioner

är helt andra än vid en konflikt av mera alldagligt slag mellan grannar och

att det kan finnas skäl att undersöka möjligheten att till en särskild immissionslag

hänföra endast vad som har samband med skyddsåtgärder, förbud

och tillstånd samt att i övrigt i huvudsak genomföra lagberedningens

förslag.

Att i en och samma lag föra samman offentligrättsliga och civilrättsliga

regler är utan tvekan förenat med vissa avvägningsproblem, som möjligen

kan tala för en reglering var för sig av offentligrättsliga och civilrättsliga

frågor. Sambandet mellan de allmänna och de enskilda intressena när det

gäller att hindra eller minska skadliga verkningar av miljöstörande verksamhet

är emellertid så starkt att en reglering enligt min mening bör ske i

en gemensam lag.

Vad beträffar lagstiftningens utformning i övrigt vill jag framhålla att en

lagstiftning som skall tillämpas både i fråga om storimmissioner och små

enkla störningsfall och tillgodose enskilda och allmänna intressen av skiftande

slag och som dessutom skall behålla sin aktualitet i den snabba

utvecklingen inom forskning, teknik och ekonomi måste bli relativt allmänt

hållen. Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning, som också har stöd hos

remissinstanserna, att någon mer preciserad lagteknisk utformning än förslaget

upptar inte kan komma i fråga. Givetvis kommer det under sådana

förhållanden att bli utomordentligt viktigt hur reglerna tillämpas. De anvisningar

som de sakkunniga lämnar för den praktiska tillämpningen torde

emellertid kunna bli till god vägledning för både myndigheter och enskilda.

Jag återkommer härtill vid behandlingen av tillåtlighetsreglernas utformning.

6.3 Tillståndsmyndighet

Prövningen av mål om vattenförorening ankommer f. n. på vattendomstolarna.

Den som vill släppa ut avloppsvatten i en recipient kan begära tillstånd

hos vattendomstolen. Vissa slag av fabriker och inrättningar får inte

utföras innan tillstånd lämnats. Frågor om vattenförorening kan också komma

under vattendomstols prövning genom stämningsansökan. Däremot kan

vattendomstol aldrig själv ta initiativ till prövning.

Immissionssalckunniga föreslår att vattendomstolarna görs till koncessionsmyndigheter

och i övrigt exklusivt behöriga domstolar också i mål om

luftförorening, buller och andra immissioner. För att få till stånd en helhetsbedömning

av företag som förorenar i mer än ett hänseende anser de

s. 192 Kontrollera mot PDF

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sakkunniga att det är nödvändigt att välja samma system för immissionsmålen

som för vattenföroreningsmålen. En sådan helhetsbedömning är

önskvärd särskilt med hänsyn till det nära samband som råder mellan vatten-

och luftföroreningar. Vattendomstolarna är också enligt de sakkunniga

väl lämpade att handlägga immissionsfrågor med hänsyn till sammansättning,

erfarenhet av likartade problem och lämpliga jurisdiktionsområden.

Remissinstanserna ansluter sig i övervägande grad till de sakkunnigas

uppläggning och åberopar i huvudsak samma skäl som de sakkunniga har

anfört. Bl. a. betonar de fördelen av en samordnad prövning av vattenföroreningsmål

och immissionsmål. I de tillstyrkande remissyttrandena framhåller

man vidare att de sakkunnigas förslag stämmer väl överens med svensk

tradition på vattenlagstiftningens område och att det är ägnat att ge goda

rättssäkerhetsgarantier.

De remissinstanser som är kritiska mot förslaget framför dels erinringar

i fråga om förslagets praktiska och organisatoriska konsekvenser, dels

invändningar av mera principiell natur. I flera remissvar görs gällande att

vattendomstolarna i sin nuvarande sammansättning inte kan anses tillräckligt

rustade för att verka som miljövårdsdomstolar. Från andra håll framhålls

den nuvarande splittringen på olika specialdomstolar av frågor inom

ämnesområden som ligger nära immissionsområdet. Man framför önskemål

om att få till stånd en domstol med kompetens att pröva frågor om fastighetsbildning,

vattenförorening, immissioner och expropriation. Bl. a. föreslås

en sammanslagning av vattendomstolarna, ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.

Anmärkningar riktas också mot att vattendomstolarnas

kompetensområde inte blir klart avgränsat med den utformning

förslaget har fått. Sålunda framhålls att valet av domstol i det enskilda fallet

kan bli beroende på tolkningen av immissionsbegreppet och att ett yrkande

om ersättning för skada genom störning från grannfastighet kan tas upp

antingen av vattendomstol eller allmän domstol beroende på vilken grund

som åberopas.

Från principiell synpunkt invänder de kritiska remissinstanserna att koncessionsärenden

är typiska förvaltningsärenden, som endast undantagsvis

bör ankomma på domstol. Domstolskommittén framhåller att de avvägningsfrågor

som den koncessionsprövande myndigheten ställs inför ofta är

sådana att deras bedömning på sikt måste påverka hela samhällsutvecklingen.

Man sätter i fråga om vattendomstolarna har den vida överblick över

olika planeringsområden som är önskvärd hos den beslutande myndigheten.

Som koncessionsmyndighet föreslås i stället länsstyrelserna eller naturvårdsverket.

Skulle sambandet mellan vattenfrågorna och immissionsfrågorna

anses så starkt att gemensamma handläggningsformer är nödvändiga

anvisas möjligheten att flytta över handläggningen av tillståndsärenden på

vattenvårdens område helt till administrativ myndighet. Flera remissinstan
-

s. 193 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 193

ser förordar en administrativ koncessionsprövning men är beredda att godta

den föreslagna anordningen som ett provisorium.

I sin utredning om tillståndsprövningen i immissions- och vattenföroreningsärenden

går naturvårdsverket på en helt annan linje än immissionssakkunniga.

Naturvårdsverket förordar att prövningen läggs på verket. Till stöd

härför åberopar verket flera skäl. För det första anser verket att den avvägning

som i ärenden av denna art skall ske mellan ett företags nytta och

olägenheter inte är av judiciell art utan måste grundas på allmänna ekonomiska

och tekniska bedömanden. Domstolarnas naturliga funktion är att

fastställa vad som är rätt. På förvaltningen däremot ankommer att aktivt

förverkliga statens uppgifter och ändamål. När miljövårdsverksamheten nu

skall intensifieras anser naturvårdsverket det därför uppenbart att tyngdpunkten

i verksamheten bör ligga hos administrativ myndighet. Prövningen

av sakägarintressen, närmast skadeståndsfrågan, bör dock också i fortsättningen

ankomma på domstol. Naturvårdsverket framhåller att visst dubbelarbete

och vissa gränsdragningsproblem kan uppkomma genom att tillstånds-

och ersättningsfrågorna skiljs åt och genom att prövningen av vattenbyggnadsfrågor

ligger kvar hos vattendomstolarna. Verket menar dock

att dessa problem är av mindre omfattning.

Som ytterligare skäl för sitt förslag nämner naturvårdsverket att verket

skall svara för översiktlig planering inom miljövårdsområdet, samordna

miljövårdsarbetet inom olika län osv. Härigenom får verket överblick över

alla förhållanden som inverkar på tillståndsprövningen. Vidare tillgodoser

man bäst syftet med enhetlighet i tillståndsgivningen, om huvuddelen av

ärendena avgörs av en instans. Naturvårdsverket rymmer dessutom samlad

expertis på naturvårds-, luftvårds- och vattenvårdsområdena. Härigenom

tillgodoser verket bättre än vattendomstolarna kravet på att den prövande

myndigheten kan anlägga en helhetssyn på de frågor som kommer upp till

bedömning i tillståndsärendena. önskemålet om helhetsbedömning av en

anläggning som vållar olägenhet och störningar från flera synpunkter är

därför enligt naturvårdsverkets mening lättare att tillgodose om verket blir

tillståndsgivande myndighet. Även om naturvårdsverket blir tillståndsmyndighet

bör enligt förslaget vissa viktigare frågor underställas Kungl. Maj :ts

avgörande.

För att handha tillståndsprövningen föreslår naturvårdsverket att en särskild

koncessionsnämnd inrättas i verket. Den bör bestå av verkschefen, en

jurist som är erfaren i domarvärv eller har annan särskild kompetens för

uppgiften och den ledande tjänsteman till vars område ärendet huvudsakligen

hör. Verkschefen bör ha rätt att sätta annan tjänsteman i verket i sitt

ställe. Vissa ärenden av större betydelse bör enligt förslaget avgöras av verkets

styrelse.

Förslaget innebär att ärenden kommer under koncessionsnämndens prövning

antingen genom ansökan av den som utövar eller skall utöva viss miljö
7

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 194 Kontrollera mot PDF

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

farlig verksamhet eller på initiativ av någon eller några av verkets byråer.

En grundtanke i förslaget är att man skall ha en ordning med absolut och

fakultativ koncessionsplikt enligt immissionssakkunnigas modell. Dispensprövningen

vid fakultativ koncessionsplikt ankommer på verket självt med

möjlighet för verket att hänskjuta prövningen till koncessionsnämnden om

dispens ej ges.

En minoritet inom naturvårdsverkets styrelse anser att den föreliggande

utredningen inte ger tillräckligt underlag för en allsidig bedömning av frågan.

Enligt minoriteten kräver rättssäkerheten att prövningen förläggs till

ett i förhållande till verket fristående organ. Minoriteten kan inte tillstyrka

förslaget.

Av de remissinstanser som har yttrat sig över naturvårdsverkets förslag

uttalar sig omkring en tredjedel klart för tillståndsprövning i administrativ

ordning. Hit hör bl. a. socialstyrelsen, statens institut för folkhälsan, lantmäteristyrelsen,

fiskeristyrelsen, domstolskommittén, flera länsstyrelser,

LO och kommunaltekniska föreningen. Bara en mindre del av denna grupp

ansluter sig dock till det konkreta förslag som naturvårdsverket har lagt

fram. De övriga förordar en mera självständig ställning för koncessionsnämnden

eller en från andra myndigheter helt fristående nämnd. Också

andra lösningar — bl. a. att lägga prövningen hos länsstyrelserna — förs

fram.

Flera andra remissinstanser kan föras samman till en grupp som i princip

är positiv till en administrativ prövning men som menar att frågan i

dess helhet eller vissa delproblem behöver utredas ytterligare. De flesta i

denna grupp — bl. a. flera länsstyrelser och Länsingenjörers förening —

föredrar länsstyrelserna som koncessionsmyndigheter.

Några remissinstanser anför skäl både för domstolsprövning och för

administrativ prövning och kommer fram till att skälen för det ena eller

andra alternativet väger över. Lantbruksstyrelsen stannar sålunda för

administrativ prövning medan statskontoret menar att det saknas skäl

att gå från immissionssakkunnigas förslag. Också för kommerskollegium

och kommunförbunden väger domstolslinjen över. Kammarkollegiet finner

skäl tala för båda linjerna men anser att frågan bör utredas vidare. Ytterligare

utredning önskar också planverket som dock framhåller att verket

inte har några avgörande betänkligheter mot administrativ prövning. Häradshövdinge-

och stadsdomarföreningen uttalar att det saknas tillräckligt underlag

för att överväga en administrativ lösning.

Helt avvisande till att lägga prövningen på administrativ myndighet över

huvud taget är bara några få remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen.

En större grupp, närmare en fjärdedel av samtliga, avstyrker naturvårdsverkets

förslag utan att gå in på eller ta ställning till andra administrativa

lösningar. I allmänhet utmynnar dessa yttranden i ett förord för vattendomstolarna.

Så är fallet beträffande t. ex. advokatsamfundet och För
-

s. 195 Kontrollera mot PDF

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

eningen för vattenhygien. Industriförbundet och SAF avstyrker också att

tillståndsprövningen förläggs till naturvårdsverket eller något organ som

är knutet till verket och förordar i stället vattendomstolarna. I andra hand

förklarar de dock att de inte motsätter sig att prövningen anförtros en

administrativ instans som är fullt fristående från verket.

Enligt min mening ger immissionssakkunnigas och naturvårdsverkets

utredningar och yttrandena över dem tillräckligt underlag för att man nu

skall kunna ta ställning både till frågan huruvida tillståndsprövningen bör

ligga hos domstol eller administrativ myndighet och till frågan om organisation

och förfarande vid en administrativ prövning. Flera av de remissinstanser

som förordat ytterligare utredning avser att härigenom få belyst hur ett

system med länsstyrelserna som tillståndsmyndigheter bör utformas. Som

jag närmare utvecklar i fortsättningen anser jag emellertid att ett sådant

system inte bör komma i fråga. Det saknas därför anledning att undersöka

länsstyrelsealternativet närmare. Inte heller i övrigt tror jag att ytterligare

utredning av organisationsfrågan kan tillföra lagstiftningsärendet några

nya väsentliga synpunkter. En ny utredning skulle dessutom avsevärt fördröja

genomförandet av denna synnerligen angelägna lagstiftning.

I det följande skall jag närmare utveckla min syn på frågan om administrativ

prövning eller domstolsprövning.

Till en början vill jag i likhet med immissionssakkunniga slå fast att det

är nästan nödvändigt att ha en gemensam prövningsordning för ärenden

om vattenförorening och ärenden om andra miljöstörningar från fast egendom.

Härför talar framför allt det tekniska sambandet mellan vatten- och

luftföroreningar från samma källa. Men också i övrigt talar starka skäl

för en helhetsbedömning av företag som stör i flera hänseenden. Det i

några remissyttranden framförda förslaget om en uppdelning så att vattenföroreningsfrågor

skulle ligga kvar på vattendomstolarna och övriga störningsfall

läggas på administrativ myndighet kan jag därför inte biträda.

Jag kan hålla med de remissinstanser, bl. a. vattenöverdomstolen, som

framhåller att vårt rättssystem inte har någon helt bestämd skiljelinje mellan

förvaltande och dömande verksamhet och att också vattendomstolarna

till viss del har uppgifter av förvaltningskaraktär. Men det är dock i regel

en väsentlig skillnad mellan vad som hänförs till förvaltande myndigheters

område och vad som är rättskipning. Det som typiskt sett utmärker förvaltningsfrågor

är att avgörandena grundas på lämplighetsawägningar, t. ex.

av ekonomisk, teknisk och social natur. Ett tillstånd att utföra en anläggning

eller en åtgärd som kan medföra vattenförorening eller annan störning

för omgivningen måste föregås av en avvägning av denna art. Ett sådant

tillstånd kan ha verkningar inom många samhällsområden. Det kan sålunda

beröra hälsovård, naturvård, sysselsättning och sociala förhållanden, näringsutveckling,

samhällsbyggande osv.

Enligt min mening kan man emellertid inte lösa organisationsfrågan

s. 196 Kontrollera mot PDF

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillfredsställande bara utifrån teoretiska överväganden huruvida de frågor

som myndigheten skall handlägga till sin natur är administrativa eller

avser rättskipning. Problemet är i första hand av rent praktisk art. Det

gäller att finna en lösning som gör att tillståndsprövningen blir ett led i

en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitilc, att avgörandena kan

träffas snabbt och smidigt och med sakkunnigt beaktande av den mångfald

samhällsintressen som berörs samt att tillämpningen blir enhetlig och

konsekvent. Samtidigt måste skäliga krav på rättssäkerhet tillgodoses.

Med de arbetsuppgifter som här kommer i fråga tillgodoser ett förfarande

i administrativ ordning bättre än domstolsförfarandet önskemålen om effektivitet,

snabbhet och smidighet. Överläggningar med sökanden och andra

parter kan ske i fria former. Samråd med andra myndigheter kan ordnas

på ett enkelt och smidigt sätt. Mera bagatellartade ärenden kan klaras av

utan den onödiga tidsutdräkt som ibland följer med det omständligare domstolsförfarandet.

Som jag redan har nämnt rör tillståndsprövningen i vattenvårds- och immissionsfrågor

många olika samhällsintressen. För en uttömmande behandling

krävs därför samverkan mellan experter på en råd skilda områden.

Detta gäller inte bara vid tillåtlighetsbedömningen. Också för att utforma

villkoren för en anläggning krävs ofta undersökningar och bedömningar i

fråga om processteknik, avloppsförhållanden, recipienters beskaffenhet, reningsteknik,

intressen av olika slag som kan skadas osv. Även företagsekonomiska

och allmänt ekonomiska överväganden kan bli aktuella.

Sammanfattningsvis anser jag mig kunna konstatera att övervägande

skäl otvetydigt talar för en administrativ prövning av ärendena. Innan jag

tar ställning i frågan vill jag emellertid ta upp de invändningar som flera

remissinstanser, bl. a. vattenöver domstolen, framställt mot tanken att flytta

över prövningen av vattenföroreningsfrågor från domstol till administrativt

organ. En vanlig invändning är att vissa nackdelar uppkommer genom

att prövningen av tillståndsfrågor och ersättningsfrågor skils åt. Uppdelningen

medför att den tid som prövningen kräver förlängs och att det

blir dubbelarbete för parter och myndigheter genom att utredning skall

presteras inför olika organ. I något fall anser man t. o. m. att det är omöjligt

skilja frågorna åt, eftersom tillåtlighetsprövningen bygger på en avvägning

mellan nytta och skada och man därför måste klarlägga hela skadesidan

också i tillåtlighetsdelen.

Dessa uttalanden, särskilt det sistnämnda, innehåller enligt min mening

betydande överdrifter och ger en inte helt rättvisande bild av hur vattendomstolarnas

handläggning av avloppsmål verkligen går till. Det kan därför

vara skäl att stanna något vid denna fråga. Som immissionssakkunniga har

framhållit avviker vattenföroreningsmålen från övriga vattenmål bl. a. däri

att prövningen av ersättningsfrågor i regel är frikopplad från tillståndsprövningen.

I tillståndsmålet kan visserligen de som menar sig komma att lida

s. 197 Kontrollera mot PDF

197

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

skada av företaget framställa ersättningsanspråk om de så vill. Men det ligger

i vattendomstolens hand att avgöra om det är lämpligt att ta upp sådana

anspråk till prövning. Det har i lagstiftningens förarbeten klart förutsatts

att ersättningsfrågor mera sällan skall behandlas inom ramen för ansökningsmål.

Man har räknat med att sakägarna i regel skall hänvisas att i efterhand

väcka talan genom stämning, sedan man fått erfarenhet av företagets

verkningar. Immissionssakkunnigas utredning om avloppsmålens handläggning

visar att domstolspraxis följer de riktlinjer som förarbetena anger. De

sakkunniga konstaterar sålunda att ersättningsyrkanden framställs bara i

ungefär vart fjärde ansökningsmål om vattenförorening. I en mycket stor

del av dessa fall blir det ändå ingen prövning i samband med tillåtlighetsbedömningen.

Sakägarna hänvisas i stället att senare framställa sina anspråk

efter stämning eller också uppskjuter domstolen prövningen med stöd

av vattenlagens deldomsregler i 11 kap. 66 §. Immissionssakkunniga har för

övrigt satt i fråga om sistnämnda förfarande är riktigt. De sakkunniga synes

närmast luta åt att vattendomstolen skall anvisa stämningsvägen i alla

de fall då anspråket inte kan bedömas omedelbart.

Vad jag nu har anfört visar att det inte finns något sådant samband mellan

tillstånds- och ersättningsfrågor i vattenföroreningsmål som utgör ett

avgörande hinder mot att skilja prövningen av dessa frågor åt. Ett särskiljande

behöver inte heller innebära någon ökad risk för dubbelarbete. Visserligen

måste den tillståndsgivande myndigheten — både med nuvarande förfarande

och med det föreslagna — skaffa sig en bild också av skadornas

omfattning och art. Men härför krävs ingen detaljerad kartläggning av skadesidan.

Det räcker med en mera överslagsmässig beräkning. Det är för övrigt

inget som hindrar att den utredning om skadorna av företaget som

läggs fram vid tillståndsprövningen utnyttjas av part som material också

i ersättningsmålet.

En mera vägande invändning är att det ofta förekommer frågor om byggande

i vatten och om tvångsrätt till mark i samband med avloppsföretag

och att det blir svårigheter om behandlingen av dessa frågor skils ut från

prövningen av frågan om tillstånd i föroreningsdelen. Åtskilliga exempel på

sådana fall nämns. Till byggande i vatten hör sålunda intag av fabrikationsoch

kylvatten samt reglering av recipientens vattenföring och rensningar

eller andra ingrepp i vattenförhållandena för att motverka olägenheter av

föroreningen. Utläggning av ledningar i vatten är också att bedöma som

vaitenbyggnadsföretag samtidigt som åtgärden är ett led i avloppsföretaget.

Vidare kan frågor om tvångsrätt till mark för reningsanläggningar och ledningar

aktualiseras. Också sådana frågor hör under vattendomstolens

prövning.

Enligt min mening behöver några gränsdragningsproblem inte uppkomma

om vattenförorenings- och vattenbyggnadsfrågor behandlas i olika ordning.

Att i praktiken avgöra till vilken kategori olika frågor hör kan knappast

s. 198 Kontrollera mot PDF

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vålla några svårigheter. Däremot kan det för parterna te sig mer omständligt

att behöva vända sig till två prövningsorgan i frågor som nu handläggs

av en och samma instans. Jag anser dock att man inte hör överdriva denna

olägenhet. När vattenbyggnadsfragor som kräver domstolsprövning är kopplade

samman med föroreningsfrågor är vattenbyggnadsfrågorna vanligen

av sekundär betydelse. Det är bara undantagsvis som ett avloppsföretag är

helt beroende av möjligheterna att reglera vattenavrinningen eller göra andra

ingrepp i recipienten. Också frågan om intag av fabrikationsvatten o. d.

är i regel av underordnad betydelse i förhållande till avloppsfrågan. Motsvarande

gäller beträffande tvångsrätt till mark.

I lilken ordning frågorna skall prövas, om man skiljer avlopps- och byggnadsdelen

åt, blir i första band beroende på sökandens egna dispositioner.

Eftersom avloppsfrågan i regel är den dominerande är det naturligt att ansökan

först görs i den delen. Men för att vinna tid kan det ibland vara

lämpligt att ansökningarna görs i stort sett samtidigt så att handläggningen

kan löpa parallellt i föroreningsdelen och byggnadsdelen. Bara i undantagsfall

torde läget vara så tillspetsat att avloppsfrågans lösning helt betingas av

möjligheterna att t. ex. reglera vattenavrinningen. I sådana fall kan det vara

lämpligt att prövningsmyndigheterna samråder om en ändamålsenlig handläggningsordning.

Ett fall som är besläktat med det som jag nu har berört är att en ansökan

om tillstånd till avloppsutsläpp konkurrerar med ansökan om tillstånd till

vattenbyggnadsföretag. Jag tänker närmast på den situationen att en kommun

eller en företagare begär att få släppa ut avloppsvatten i en sjö samtidigt

som en annan kommun eller företagare ansöker om tillstånd att leda

bort vatten från sjön för att använda det för vattenförsörjning. Sådana konkuriensfall

skall enligt gällande ordning i första hand lösas så att de stridiga

intressena jämkas samman (2 kap. 38 § andra stycket vattenlagen).

En sammanjämkning bör vara möjlig också om prövningen av avloppsfrågan

och prövningen av vattentäktsfrågan skiljs åt. Den normala gången bör

då vara att den myndighet som har att pröva avloppsfrågan först bedömer

denna med beaktande av vattentäktsintresset och att målet hos vattendomstolen

vilar tills denna prövning är klar. Jag utgår från att den administrativa

myndigheten, som har friare händer än en vattendomstol att förhandla

med parterna, i regel skall kunna jämka samman intressena förhandlingsvägen.

Det ligger i de båda sökandenas eget intresse att medverka till eu

samförståndslösning. De bör därför själva ta kontakt med de miljövårdande

myndigheterna på ett så tidigt stadium som möjligt.

Jag räknar alltså med att uppdelningen på administrativ prövning och

vattendomstolsprövning inte skall medföra några väsentliga problem. Det

torde f. ö. bli anledning att ta upp de samordningsfrågor som jag nu har

berört till förnyat övervägande i samband med den översyn av vattenlagen

som jag avser att föreslå. En viktig uppgift för den nya utredningen bör

s. 199 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 199

nämligen bli att se över formerna för prövningen av vattenbyggnadsföretag.

De överväganden som jag nu har redovisat leder enligt min mening till

att tillståndsprövningen enligt den nya lagen bör ske i administrativ ordning.

En allsidig bedömning av det slag som jag tidigare har angivit och en

önskvärd enhetlighet i besluten synes bäst kunna erhållas om prövningen

av ärendena läggs på ett centralt organ.

Kravet på allsidig överblick och helhetssyn är ett starkt skäl för en lösning

av organisationsfrågan efter de linjer som naturvårdsverket förordat

i sin organisationsutredning. Naturvårdsverket förfogar över huvuddelen av

den expertis som behövs vid prövningen. I den mån utomstående sakkunskap

behöver medverka — t. ex. inom det meteorologiska eller hydrologiska

området — kan samråd åstadkommas i smidiga former. För en lösning enligt

naturvårdsverkets förslag talar vidare att tillståndsprövningen kan sättas

in som ett led i en målmedveten central miljövårdspolitik.

Många remissinstanser, även sådana som inte har något emot administrativ

prövning i princip, invänder emellertid mot naturvårdsverkets förslag

att verket skulle få en olämplig dubbelställning som dels rådgivande,

förhandlande och övervakande organ, dels beslutande organ. I vissa fall

hävdar man att en sådan dubbelställning strider mot vedertagen rättsuppfattning

och är oförenlig med rättssäkerhetens krav. Andra menar att det

finns risk för att verkets funktion som beslutsorgan kan hämma verkets

möjligheter att kraftfullt hävda naturvårdens intressen. Det finns vidare

de som befarar att företagares, kommuners och sakägares tilltro till avgörandenas

objektivitet och rättvisa minskar om verket är företrädare för ett

av de intressen som prövningen omfattar. Industrins representanter men

också andra remissinstanser framhåller risken för att det förtroendefulla

och öppna samarbete som hittills förekommit mellan industrin och de vattenvårdande

myndigheterna kan gå förlorat om verket också skall ha beslutsfunktioner.

Även om kritiken innehåller åtskilliga överdrifter anser jag dock att det

finns ett visst fog för invändningarna. Om tillståndsprövningen skulle handhas

av en särskild koncessionsnämnd inom naturvårdsverket på sätt verket

föreslagit, skulle verket få ett avgörande inflytande på tillståndsbesluten.

Detta skulle kunna uppfattas så av dem som företräder mot naturvården

stridande intressen att dessa inte blir helt objektivt bedömda vid prövningen

av kontroversiella frågor. En mindre förtroendefull inställning till naturvårdsverket

från industrins och kommuners sida kan återverka ogynnsamt

på det goda samarbete som är en förutsättning för en effektiv miljövård.

Det är också klart att ett system med fakultativ koncessionsplikt med

naturvårdsverket som dispensgivare svårligen går att förena med att verket

samtidigt skall vara tillståndsmyndighet.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att redan den ordning som immis
-

s. 200 Kontrollera mot PDF

200

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

sionssakkunniga har föreslagit innebär att prövningen i mycket stor utsträckning

ligger i administrativ myndighets hand. Den utan tvekan största

gruppen av koncessionspliktiga företag utgörs nämligen av sådana som enligt

förslaget är underkastade fakultativ koncessionsplikt. Avsikten är att

domstol i regel inte skall behöva pröva tillståndsfrågan i dessa fall. I stället

skall ett dispensbeslut kunna meddelas av naturvårdsverket. Ett sådant beslut

skall förknippas med villkor om skyddsåtgärder och andra föreskrifter

i störningsförebyggande syfte. Beslutet måste föregås av en prövning av det

enskilda fallet men de sakkunniga har lämnat formerna för denna prövning

i huvudsak oreglerade. De sakkunnigas förslag i fråga om fakultativ

koncessionsplikt har vunnit allmän anslutning i remissyttrandena, även av

dem som uttalar sig för domstolsprövning av tillståndsfrågorna. Några remissinstanser

har t. o. m. förordat att man bygger ut systemet med fakultativ

koncessionsplikt.

Enligt min mening kan man på ett tillfredsställande sätt tillgodose de

krav som jag inledningsvis uppställde på utformningen av koncessionsprövningen

om man dels bygger ut systemet med fakultativ koncessionsplikt,

dels skapar en koncessionsnämnd med en helt fristående ställning. Genom

att föreskriva koncessionsplikt i stor omfattning men samtidigt ge naturvårdsverket

befogenhet att inom hela det koncessionspliktiga området meddela

dispens från skyldigheten att söka koncession och befogenhet att fastställa

villkor om skyddsåtgärder o. d. i dispensbeslutet skapar man ett smidigt,

snabbt och av formregler obundet prövningsförfarande. Om naturvårdsverket

inte anser sig kunna meddela dispens eller om sökanden inte godtar

de villkor som verket uppställer, bör sökanden kunna hänskjuta tillståndsfrågan

till koncessionsnämnden. Denna får i ett sådant system närmast

karaktär av opartiskt skiljeorgan. Möjlighet bör dessutom finnas att söka

tillstånd direkt hos nämnden, oavsett om koncessionsplikt föreligger eller

inte. Med den lösning av organisationsfrågan som jag förordar blir naturvårdsverkets

dispensprövning ett så centralt och viktigt led i koncessionssystemet

att den bör komma till uttryck i lagtexten.

Vad jag har anfört till förmån för en centraliserad administrativ prövning

betyder inte att jag undervärderar de skäl som har åberopats för att göra

länsstyrelserna till koncessionsmyndigheter. Men jag menar att den riktiga

lösningen här är att länsstyrelserna kopplas in efterhand som deras resurser

ökar. Detta kan åstadkommas genom att man i den nya lagen inför en

möjlighet att i viss utsträckning delegera prövningsbefogenheten till länsstyrelserna.

Detta bör gälla i fråga om både dispensprövningen och tillståndsprövningen.

Den fristående och i viss mån domstolsliknande ställning som koncessionsnämnden

enligt mitt förslag bör ha innebär att särskilda krav måste

ställas på nämndens sammansättning. Nämnden bör inrymma bl. a. högt

kvalificerad juridisk sakkunskap. Detta krav kan enligt min mening tillgodo
-

s. 201 Kontrollera mot PDF

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ses bäst om man som ordförande i nämnden har en lagfaren person med

långvarig domarerfarenliet. Härigenom markeras också nämndens opartiska

ställning. Nämndens arbetsbelastning kommer utan tvivel att under överskådlig

tid bli så stor att ordföranden måste vara fast knuten till nämnden.

Med det regelmässiga dispensförfarande som jag föreslår är det sannolikt

att koncessionsnämnden i huvudsak kommer att handlägga starkt kontroversiella

och svårbedömda frågor om tillstånd och villkorsföreskrifter.

Nämnden kommer ofta att få ta ställning till motstridigt utredningsmaterial

av omfattande och invecklad beskaffenhet. Erfarenheten från vattendomstolarnas

verksamhet visar att prövningens tyngdpunkt kvantitativt

sett inte så mycket ligger i tillåtlighetsbedömningen. Den största arbetsinsatsen

faller vanligen på utformningen av allehanda villkor om reningsoch

andra skyddsåtgärder. Här spelar bl. a. kemiska och rent tekniska bedömningar

en stor roll. De skäl som jag nu har anfört leder till att också

en ledamot med framstående teknisk sakkunskap bör vara fast knuten till

koncessionsnämnden.

Det finns enligt min mening goda skäl för att åtminstone under det första

skedet av nämndens verksamhet till fasta ledamöter utse personer som

bär erfarenhet från vattendomstolsarbete. Även om man inte för över till

koncessionsnämnden mål som vattendomstol har börjat handlägga före

den nya lagens ikraftträdande kan man ändå räkna med att ärenden som

nämnden får till prövning ofta har samband med tidigare vattenmål. Särskilt

gäller detta i sådana fall när en äldre anläggning byggs ut eller ändras

på annat sätt i etapper som prövas efter hand som de aktualiseras. Vidare

kan nämnas fall när omprövning sker av villkor som vattendomstol har

fastställt. En avloppsfråga som nämnden har att bedöma kan ha samband

också med pågående eller avgjort mål om vattenbyggnadsföretag. Det bör

kunna gå lättare och smidigare för nämnden att ta sig an ärenden som sålunda

hänger samman med olika slags vattenmål, om nämnden har ledamöter

som är vana att handskas med de vanligen mycket vidlyftiga akterna

i sådana mål och som är förtrogna med vattendomstolarnas arbetsrutin.

Utöver de två fasta ledamöterna, dvs. ordföranden och den tekniske

ledamoten, bör nämnden ha ett par ledamöter utan fast anknytning men

med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält som nämndens

arbete berör. Eftersom nämndens uppgifter kommer att falla inom

verksamhetsområdet för naturvårdsverket är det sålunda naturligt att i

nämnden ha en ledamot med erfarenhet av frågor som hör till detta område.

Härigenom kan man tillföra nämnden t. ex. biologisk eller annan naturvetenskaplig

expertis om detta anses behövligt för prövningen i ett visst

fall. Men det bör också vara möjligt, särskilt vid prövningen av anläggningar

som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt viktiga tillståndsfrågor

i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan ledande tjänsteman

i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt inflytande

7| Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 202 Kontrollera mot PDF

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

för naturvårdsverket kan vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Man kan räkna med att den alldeles övervägande delen av de tillståndsfrågor

som koncessionsnämnden kommer att få ta befattning med avser

industriföretag eller kommunala anläggningar. Särskilt de industriella

föroreningsproblemen kan ofta vara svårbedömda. Enligt min mening bör

det därför vara en styrka för nämnden om i den ingår också en ledamot

med erfarenhet från industriell eller kommunal verksamhet. Min avsikt

är inte att ledamoten skall ses som en partsrepresentant. I likhet med

övriga ledamöter skall han i stället företräda särskild sakkunskap och

erfarenhet av värde för nämnden. Eftersom de industriella frågorna kan

antas dominera bör huvudregeln vara att ifrågavarande ledamot skall

ha erfarenhet av industriell verksamhet. Om ärendet huvudsakligen rör

kommunala frågor bör i stället en person med erfarenhet av kommunal

verksamhet ingå i nämnden. Det kan vara lämpligt att ordföranden får

befogenhet att med hänsyn till ärendets art bestämma vem av dessa två

som skall ta del i behandlingen av ett visst ärende.

I remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag förekommer

också uttalanden till förmån för en ännu vidare sammansättning

av koncessionsnämnden än den som jag nu har angett. Bl. a. anser några

att en företrädare för planverket bör ingå i nämnden. Enligt min mening

kan nämnden arbeta enklare och smidigare om antalet ledamöter är begränsat.

I den mån särskild sakkunskap behövs utöver den som nämnden

själv förfogar över kan utomstående expertis anlitas. Vad särskilt gäller

planintresset är det visserligen obestridligt att ett nära samband råder

mellan bebyggelseplaneringen och samhällets åtgärder för att främja

miljövården. Detta samband innebär dock inte att avgöranden som träffas

i miljövårdsfrågor också binder planmyndigheterna. Däremot finns det

behov av ett nära samråd mellan de myndigheter som verkar på miljövårdsområdet

och på planområdet. Jag återkommer närmare till denna fråga

i ett senare avsnitt. Eftersom koncessionsnämndens avgöranden inte binder

planmyndigheterna är det enligt min åsikt inte påkallat att företrädare för

planverket tar del i nämndens beslut. Det behov av samråd som jag nyss

har nämnt är däremot ett skäl att låta planverket följa ärendenas handläggning

i koncessionsnämnden. Detta kan ske genom att planverket får

rätt att ta del i nämndens överläggningar och att yttra sig där utan rätt att ta

del i besluten. En parallell finns redan nu i naturvårdsverkets organisation.

Cheferna för domänverket och skogsstyrelsen kan sålunda delta i sammanträde

med naturvårdsverkets styrelse när den behandlar fråga som rör

dessa ämbetsverk. De kan få sin mening antecknad i protokollet men de

får inte delta i styrelsens beslut. De bestämmelser som behövs för att

reglera planverkets deltagande kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Sammanfattningsvis innebär mitt förslag att koncessionsnämnden skall

s. 203 Kontrollera mot PDF

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

bestå av fyra ledamöter: en ordförande som skall vara lagfaren och

erfaren i domarvärv, en ledamot med teknisk sakkunskap och erfarenhet,

en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet

för naturvårdsverket och en ledamot med erfarenhet av industriell

verksamhet. I stället för den sistnämnde skall ingå en person med erfarenhet

av kommunal verksamhet, om ärendet i huvudsak rör kommunala

frågor.

I fråga om förfarandet i koncessionsärenden vill jag till en början säga

något om naturvårdsverkets dispensprövning. Immissionssakkunnigas lagförslag

innehåller inte några regler i denna fråga. I det förslag till förpröningskungörelse

som de sakkunniga utarbetat finns däremot vissa bestämmelser.

Dessa innebär att naturvårdsverket skall samråda med andra myndigheter

som har intresse i frågan. Vidare skall naturvårdsverkets beslut innehålla

besked om de villkor som skall gälla i fråga om skyddsåtgärder och

annat. De sakkunnigas förslag angående förfarandet har vunnit anslutning

eller lämnats utan invändning i remissyttrandena. Vattenöverdomstolen menar

dock att dipensansökningar bör offentliggöras genom kungörelse, eftersom

sakägarintressen kan beröras.

Enligt min mening är det viktigt att dispensmyndigheten samråder i vid

omfattning med andra myndigheter som berörs av det ärende som är under

prövning. Beslutet kan härigenom grundas på ett allsidigt material och den

faktiska trygghetsverkan som dispensbeslut har för sökanden stärks om

beslutet uttrycker uppfattningen hos myndigheter som företräder olika allmänna

intressen. I likhet med vattenöverdomstolen anser jag vidare att sakägare

bör underrättas på lämpligt sätt om dispensansökningar. Sökanden

bör svara för kostnaderna för underrättelseförfarandet. Bestämmelser i de

frågor som jag nu har berört kan meddelas av Kungl. Maj:t. Fastställandet

av villkor om skyddsåtgärder och annat är dock ett så betydelsefullt led i

dispensprövningen att lagen bör fastslå en skyldighet för naturvårdsverket

att meddela sådana villkor i samband med att dispens beviljas.

Med hänsyn till att dispensförfarandet bygger på en fri förhandling mellan

naturvårdsverket, sökanden och övriga intressenter kan det förutsättas

att också frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna

för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen.

I fråga om förfarandet i ärenden som handläggs av koncessionsnämnden

innehåller naturvårdsverkets organisationsförslag vissa regler. I stora drag

går de ut på följande. Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. De som berörs

av ärendet skall underrättas genom kungörelse i ortspressen eller på

annat sätt. Vidare skall nämnden i regel överlägga med sökanden och med

sakägare som har betydelsefulla intressen samt hålla syn på platsen.

Remissinstanserna har i allmänhet inte kommenterat de föreslagna förfarandereglerna.

I några fall har man dock framställt anmärkningar. Bl. a.

går dessa ut på att sakägare bör ha möjlighet att komma till tals in
-

s. 204 Kontrollera mot PDF

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

för nämnden och att sökanden bör få ta del av allt utredningsmaterial innan

ärende avgörs.

Enligt min mening är de föreslagna förfarandereglerna i huvudsak lämpliga

också om nämnden på sätt jag föreslår blir mer fristående och domstolsliknande.

Ett par modifikationer bör dock göras. För att tillgodose kravet

på rättssäkerhet i prövningen och för att vinna ökad säkerhet att ärendena

blir uttömmande utredda bör nämnden i regel hålla offentliga sammanträden

där alla intressenter, också enskilda sakägare, får tillfälle att lägga fram

sina synpunkter. I anslutning till sammanträde eller fristående från sammanträde

bör syn på platsen vanligen äga rum. Sammanträde och syn bör

kunna hållas av nämnden i dess helhet eller av en eller flera av dess ledamöter.

Det bör kunna bli en viktig uppgift för den tekniske ledamoten

att förrätta syn och också att hålla sammanträden i vissa frågor. Jag förordar

också en regel om att part skall ha rätt att yttra sig över allt utredningsmaterial

i ett ärende innan nämnden avgör ärendet.

Enligt min åsikt bör koncessionsnämndens prövning inte begränsas av

det material som parterna åberopar i ett ärende. Nämnden bör vara skyldig

att se till att utredningen är uttömmande. För detta ändamål bör nämnden

kunna förordna myndighet eller annan att som sakkunnig göra utredning

på sökandens bekostnad. Den måste också själv kunna verkställa de kompletterande

undersökningar som den anser behövliga. För att inte de begränsade

personella resurser som finns på miljövårdsområdet skall splittras

onödigt är det enligt min mening inte lämpligt att bygga upp en särskild utredningsorganisation

med anknytning till nämnden. I stället bör nämnden

ha befogenhet att i samråd med naturvårdsverkets ledning utnyttja verkets

personal och tekniska resurser för undersökningar och fältarbeten som

nämnden anser behövliga. Den tekniske ledamoten i nämnden kan få en betydelsefull

roll som sammanhållande kraft i sådana undersökningsarbeten.

De bestämmelser som behövs för att reglera naturvårdsverkets medverkan

kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Ansvaret för ärendenas beredning och föredragning inför nämnden bör

ytterst åvila nämndens ordförande. Den tekniske ledamoten bör vara skyldig

att biträda ordföranden med dessa uppgifter. Som jag redan har nämnt bör

denne ledamot i stor omfattning självständigt leda och samordna undersökningsarbeten.

I många fall kan det vara lämpligt att han också föredrar

ärenden inför nämnden. I varje fall i mera tekniskt betonade frågor är detta

naturligt. Det bör också vara möjligt att ibland anlita sekreterar- eller kanslipersonal

hos nämnden för berednings- och föredragningsuppgifter. Även

i frågor som jag nu har berört kan behövliga bestämmelser meddelas av

Kungl. Maj :t.

Eftersom naturvårdsverkets dispensbeslut saknar formell rättsverkan har

immissionssakkunniga i sitt förslag till förprövningskungörelse skrivit in

en regel om att talan inte får föras mot sådant beslut. Jag ansluter mig till de

s. 205 Kontrollera mot PDF

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sakkunnigas uppfattning. Om naturvårdsverket avslår dispensansökningen

eller om sökanden inte godtar de villkor som naturvårdsverket uppställer i

dispensbeslutet bör han alltså inte kunna anföra besvär mot beslutet. Däremot

följer det av prövningssystemets utformning att han kan ansöka om

tillståndsprövning hos koncessionsnämnden.

Jag har övervägt om också enskilda sakägare bör ha möjlighet att dra

dispensbeslut under koncessionsnämndens prövning. Mot en sådan ordning

talar emellertid starka skäl. Den lagstiftning som jag föreslår och den prövnings-

och tillsynsorganisation som byggs upp i anslutning härtill innebär

en starkt aktiv insats från det allmännas sida för att främja en god miljövård.

Det är självklart att en sådan aktivitet också är ägnad att stärka sakägarintressena.

Den förbättring på miljövårdens område som blir en följd

av att lagstiftning och organisation blir effektivare kommer också de enskilda

som utsätts för föroreningar och andra störningar till godo. Härtill

kommer att dispensbeslut saknar rättsligt bindande verkan. Som de sakkunniga

tänkt sig står det därför sakägare fritt att väcka talan vid domstol mot

den som driver den störande verksamheten. Sådan talan kan bl. a. gå ut på

förbud eller skyddsåtgärder. Med hänsyn till vad jag nyss har anfört om

aktiveringen av miljövårdspolitiken tror jag inte att denna utväg kommer

att begagnas i någon större utsträckning. I likhet med de sakkunniga anser

jag emellertid att möjligheten att vända sig till domstol kan ha ett värde

som rättssäkerhetsgaranti. På grund av vad jag nu har anfört anser jag att

det inte finns något behov av att enskilda sakägare får rätt att påkalla koncessionsnämndens

prövning av dispensbeslut.

Eftersom naturvårdsverket skall beakta samtliga allmänna intressen i ett

dispensärende och för detta ändamål har att samråda med de myndigheter

som berörs samt dessa inte är bundna av verkets dispensbeslut, är det enligt

min mening inte behövligt att någon myndighet — vare sig statlig eller kommunal

— får befogenhet att, om den inte godtar dispensbeslut, påkalla prövning

av koncessionsnämnden.

Beträffande koncessionsnämndens avgöranden föreslår naturvårdsverket

att talan skall kunna fullföljas till Kungl. Maj:t i statsrådet. Naturvårdsverket

går inte in på frågan vem som bör ha besvärsrätt. Ett par remissinstanser

föreslår att besvärstalan skall kunna föras hos regeringsrätten eller

vattenöverdomstolen. De flesta av dem som yttrat sig i frågan godtar dock

naturvårdsverkets förslag.

Eftersom lämplighetsfrågor dominerar i tillståndsärenden som nämnden

kommer att handlägga anser också jag att det stämmer bäst överens med

vårt rättssystem att Kungl. Maj :t i statsrådet prövar ärendena vid överklagande.

Jag ansluter mig alltså till naturvårdsverkets förslag rörande

besvärsinstans. Vad sedan gäller kretsen av besvärsberättigade är det enligt

min mening helt klart att besvärsrätt bör tillkomma sökanden i ärendet. Om

enskilda sakägare skall ha motsvarande rätt är mera tveksamt. Den för
-

s. 206 Kontrollera mot PDF

206

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

stärkning av det allmännas insatser till förmån också för sakägarintresset

som förslaget innebär talar för att en besvärsrätt för sakägare är obehövlig.

Jag har dock stannat för att inte föreslå någon begränsning. Också enskilda

sakägare som berörs av ett beslut av koncessionsnämnden bör alltså

kunna överklaga beslutet. Med hänsyn till den sakkunniga och allsidiga

prövning som ärendena kommer att få i koncessionsnämnden räknar jag

dock med att det bara i absoluta undantagsfall torde finnas förutsättningar

för att ett beslut av nämnden skall upphävas eller ändras i någon omfattning

av större betydelse på talan av sakägare.

Som en naturlig följd av att sökanden bär besvärsrätt anser jag att naturvårdsverket

som företrädare för de allmänna intressena på miljövårdsområdet

bör ha samma rätt. Att tillerkänna även annan myndighet besvärsrätt

anser jag inte vara behövligt.

Immissionssakkunniga berör också frågan i vad mån naturvårdsverket

bör vägra dispens utan prövning i sak. De sakkunniga räknar med att verket,

särskilt till en början, kommer att finna vattendomstolsprövning behövlig i

åtskilliga fall. Bland skäl som kan tala för sådan prövning bör enligt de

sakkunniga särskilt nämnas att det är fråga om verkliga lokaliseringsproblem

eller att avsevärda sakägarintressen står på spel. Allteftersom praxis

utvecklas och man kommer fram till ett användbart system med normer,

gränsvärden o. d. kan dispensgivningen väntas få ökad praktisk betydelse.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning. Dispensförfarandet innebär

inte att naturvårdsverket måste gå in i saklig prövning av alla ärenden.

Dispens kan vägras också om verket anser att ärendet är av sådan art

att det bör prövas av koncessionsnämnden. För att en vägledande praxis

skall kunna utbildas så snart som möjligt är det av värde om principiellt

viktiga frågor avgörs av koncessionsnämnden redan från början av dess

verksamhet.

6.4 Tillåtlighetsregler

I vattenvårdslagstiftningen uppställs vissa förutsättningar för att avloppsvatten

skall få släppas ut. Dessa är olika för kloakvatten och industriellt

avloppsvatten. Lagen förbjuder i princip inte utsläpp av kloakvatten även

om det orsakar förorening. Som huvudregel föreskrivs i stället en reningsplikt.

Enligt 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen är sålunda den som släpper

ut kloakvatten skyldig att vidta de åtgärder till motverkande av förorening

som är påkallade från allmän eller enskild synpunkt. Reningspliktens

omfattning beror av vattenområdets beskaffenhet och förhållandena i övrigt.

Genom ändringar under senare år har denna huvudregel skärpts på väsentliga

punkter. Enligt 8 kap. 23 § andra stycket gäller sålunda förbud mot att

avleda kloakvatten till vissa vattentäktsområden, om det kan medföra fara

för smittspridning eller eljest våda från hälsosynpunkt. Vidare innehåller

s. 207 Kontrollera mot PDF

207

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

paragrafens tredje stycke förbud mot att släppa ut vissa typer av kloakvatten,

när det inte uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Detta principiella

förbud omfattar kloakvatten som härrör från vattenkiosett eller från tätbebyggelse

och som ej undergått slamavskiljning. Vidare omfattar förbudet

pressaft från siloanläggning och urin från djurstall.

Motsvarande regler för industriellt avloppsvatten är utformade på annat

sätt. Enligt 8 kap. 32 § första stycket är det i princip förbjudet att släppa

ut sådant avloppsvatten om det medför olägenhet av någon betydelse.

Utsläpp får dock ske om föroreningens förebyggande skulle kräva åtgärder

som skäligen inte kan fordras. Enligt 8 kap. 32 § andra stycket har allmänna

intressen ett längre gående skydd. Om det industriella avloppsvattnet skulle

medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt förfång eller

att eljest allmänna intressen förnärmas i avsevärd mån får tillstånd lämnas

bara om Kungl. Maj:t, sedan vattendomstolen hänskjutit frågan till

Kungl. Maj :ts prövning, medger dispens med hänsyn till fabrikens betydelse

för näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Enligt 8 kap. 32 § tredje stycket gäller i princip förbud mot att släppa

ut vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Vidare kan nämnas 8 kap. 37 §, som gäller bara i fråga om industriellt

avloppsvatten. Enligt denna paragraf kan Kungl. Maj :t förbjuda all förorening

genom industriellt avloppsvatten inom visst område. Förutsättningar

är att förbudet har särskild betydelse med hänsyn till landets djur- eller

växtvärld eller eljest från naturvårdssynpunkt och att förbudet inte medför

oskäligt intrång för innehavaren av fabrik eller inrättning som anlagts dessförinnan.

Med stöd av bl. a. dessa bestämmelser har Kungl. Maj :t meddelat

förbud mot förorening av vattensystemen inom vissa nationalparker.

I förslaget till ändring i vattenvårdslagstiftningen förordar naturvårdsverket

att man så långt möjligt inför gemensamma bestämmelser för olika

slags avloppsvatten. Det principiella förbudet mot utsläpp av helt obehandlat

kloakvatten som härrör från tätbebyggelse eller från vattenkiosett bör

dock finnas kvar som en minimiregel. I fråga om pressaft, urin från djurstall,

vassle och galvaniskt bad föreslås skärpning av bestämmelserna. Den

grundläggande regeln för industriellt avloppsvatten vill naturvårdsverket

formulera om på så sätt att utsläpp inte får ske om inte alla åtgärder som

är tekniskt och ekonomiskt skäliga vidtagits i största möjliga utsträckning.

Verket föreslår också en vidgning av 8 kap. 37 § i två hänseenden. Paragrafen

bör sålunda tillgodose också andra vitala intressen än dem som nu nämns

där. Vidare bör den omfatta alla slags avloppsvatten.

Naturvårdsverkets krav på enhetliga bestämmelser för kloakvatten och

industriellt avloppsvatten får starkt stöd i remissyttrandena. Också övriga

förslag som jag nyss har nämnt har i allmänhet mottagits gynnsamt. Inställningen

till förslaget om skärpta regler för industriellt avloppsvatten är dock

övervägande kritisk.

s. 208 Kontrollera mot PDF

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Immissionssakkunnigas förslag till immissionslag innehåller i 2 kap. 1 och

2 §§ tillåtlighetsregler som i sak nära överensstämmer med de föreskrifter

som gäller för avloppsvatten. Först fastslås som huvudregel en skyldighet

att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått som skäligen kan

fordras. Denna grundsats kompletteras med ett par hjälpregler. Den första

innebär att frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt

från vad som är tekniskt möjligt vid användning av ifrågavarande

slag. Den andra hjälpregeln anger att man vid avvägningen mellan olika intressen

skall ta särskild hänsyn till å ena sidan beskaffenheten av det område

som kan påräknas bli utsatt för immissionen och betydelsen av immissionens

verkningar, å andra sidan nyttan av användningen samt kostnaden

för skyddsåtgärd och verkan i övrigt av villkor som kommer i fråga.

I 2 § fastslås till en början en regel som innebär att immission som kan

befaras medföra olägenhet av väsentlig betydelse trots försiktighetsmått enligt

1 § är tillåten bara om det föreligger särskilda skäl. Andra stycket innehåller

en underställningsregel som nära överensstämmer med 8 kap. 32 §

andra stycket vattenlagen. De sakkunniga föreslår sålunda att om de befarade

olägenheterna innebär att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden

väsentligt försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt

uppkommer eller att liknande allmänna intressen förnärmas

i avsevärd mån, tillstånd kan lämnas bara om Kungl. Maj :t efter underställning

av frågan förklarat att hinder inte möter.

De sakkunniga har i sitt förslag inte någon motsvarighet till 8 kap. 37 §

vattenlagen. De anser nämligen att redan immissionslagens allmänna bestämmelser

i förening med naturvårdslagens regler om nationalparker, naturreservat,

skydd för landskapsbilden m. in. ger tillräckliga möjligheter

att tillgodose naturvårdsintresset.

Allmänt sett godtar remissinstanserna de sakkunnigas förslag till tillåtlighetsregler.

På några punkter framförs dock kritik eller särskilda synpunkter.

Jag återkommer strax till några av dessa frågor.

Också jag ansluter mig i huvudsak till naturvårdsverkets och innnissionssakkunnigas

förslag rörande tillåtlighetsreglerna. Jag skall i fortsättningen

redogöra närmare för min syn på vissa grundläggande frågor i detta sammanhang.

Vidare kommer jag att gå in på den närmare innebörden av några

centrala bestämmelser. Jag kommer också att ta upp vissa anvisningar om

tillämpningen av reglerna.

Till en början vill jag framhålla att regler av den typ som de sakkunniga

har föreslagit, dvs. regler i vilka anges under vilka förutsättningar verksamhet

som kan verka miljöstörande får drivas, är behövliga från två synpunkter,

nämligen dels som hållpunkter för de miljövårdande myndigheternas agerande,

dels som anvisningar till enskilda företagare, kommuner och andra

som driver miljöstörande verksamhet. Tillåtlighetsregler av denna typ har

sedan länge funnits i vattenvårdslagstiftningen.

s. 209 Kontrollera mot PDF

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Tillåtlighetsreglerna bör så långt möjligt vara enhetliga för hela det område

som den föreslagna lagstiftningen täcker. De sakkunnigas förslag visar

att detta mycket väl går för sig när det gäller luftföroreningar, buller och

liknande störningar. Men de grundläggande tillåtlighetsreglerna på vattenvårdens

område låter sig enligt min mening väl inpassas i samma schema.

Detta förutsätter att den skillnad som nu görs i vattenlagen mellan tillåtlighetsreglerna

för kloakvatten och industriellt avloppsvatten i princip slopas.

Naturvårdsverkets förslag går ut på detta och har tillstyrkts av åtskilliga

remissinstanser.

Enligt min mening har erfarenheten visat att kommunalt avloppsvatten

och annat kloakvatten kan ha väl så svåra skadeverkningar som avloppsvatten

från industrianläggningar. Vidare möjliggör den moderna tekniken

att kommuner regionvis går samman om stora tunnel- och reningssystem.

Detta i sin tur skapar större möjligheter att välja recipient. Den synpunkt

som ligger till grund för den nuvarande lagstiftningens särskiljande av tilllåtlighetsreglerna

för kloakvatten och industriellt avloppsvatten, nämligen

att ett samhälle utvecklas efter hand och skäligen inte kan vägras att släppa

ut sitt avloppsvatten i lämplig närliggande recipient, har härigenom förlorat

sitt berättigande. Det är inte längre en riktig principiell utgångspunkt när

det gäller samhälles avloppsvattenutsläpp att bara acceptera samhällets eget

val av recipient och endast ingripa med föreskrifter om reningsåtgärder. Liksom

i fråga om en industrianläggnings utsläpp bör valet av lämplig recipient

för ett kommunalt avloppsvatten vara det första och viktigaste momentet i

bedömningen. Tillåtlighetsreglerna för kloakvatten och industriellt avloppsvatten

bör alltså i princip bli desamma.

Helt kan man emellertid inte upprätthålla principen om enhetliga tillåtlighetsregler.

Vissa särbestämmelser är behövliga. I 8 kap. 23 § tredje stycket

vattenlagen föreskrivs en minimistandard i fråga om rening av avloppsvatten

som härrör från vattenklosett eller från tätbebyggelse. Jag anser att

den nya lagen bör innehålla en liknande regel, som dock bör skärpas något.

Liksom nu krävs det också särskilda regler i fråga om de mycket skadliga

avloppsvattnen pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle och

galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad. Jag återkommer

i specialmotiveringen till de närmare övervägandena i denna fråga.

Däremot anser jag att någon särskild regel om förbud mot utsläppande

av smittofarligt avloppsvatten — motsvarande 8 kap. 23 § andra stycket

vattenlagen — inte behövs. En allmänt hållen förbudsregel av den typ som

immissionssakkunniga har föreslagit ger enligt min mening lika god möjlighet

att skydda allmänheten mot vattenburen smitta.

Immissionssakkunnigas förslag har som jag nyss nämnde inte någon motsvarighet

till 8 kap. 37 § vattenlagen. Inte heller jag är beredd att nu

föreslå en liknande bestämmelse i fråga om immissioner. Däremot förordar

jag att bestämmelsen vidgas på vattenvårdsområdet i överensstämmelse

s. 210 Kontrollera mot PDF

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

med naturvårdsverkets förslag, vilket har biträtts av åtskilliga remissmyndigheter.

Vidgningen innebär att bestämmelsen kommer att omfatta alla

slags avloppsvatten. Dessutom bör kretsen av skyddsobjekt vidgas så att

allmänna intressen över huvud taget kan tillgodoses. Med stöd av den föreslagna

bestämmelsen kan Kungl. Maj:t freda t. ex. en särskilt skyddsvärd

sjö från all tillförsel av avloppsvatten. Bestämmelsen får betydelse

främst i fråga om sjöar och vattendrag som man ännu inte har börjat använda

som recipienter. Om avloppsutsläpp pågår är däremot möjligheten att

ingripa på denna väg starkt begränsad.

Med den nu antydda uppläggningen av tillåtlighetsreglerna finns det inte

längre något behov av att i lagtexten ha olika beteckningar för avloppsvatten

från bostäder och samhällen å ena sidan och avloppsvatten från industriell

rörelse å andra sidan. Genomgående bör därför endast beteckningen

avloppsvatten användas.

En målsättning vid tillåtlighetsreglernas utformning bör vara att immissioner

så långt möjligt skall förebyggas. Detta gäller enligt min mening i

lika hög grad i fråga om vattenförorening. Målet att förebygga olägenheter

kan realiseras på olika vägar. Ett sätt är att i vid utsträckning föreskriva

koncessionsplikt, dvs. skyldighet att inhämta myndighets tillstånd till företag,

innan arbeten för detta får igångsättas. En annan men mindre verksam

väg är att företag inte får sättas i gång, innan anmälan skett till vederbörlig

myndighet, som härigenom sätts i tillfälle att påverka företagets utformning.

Båda dessa typer av förprövningsskyldighet bär upp de nuvarande reglerna

till motverkande av vattenförorening och det synes lämpligt att ett sådant

prövningssystem får gälla inom hela området för den av mig föreslagna

lagen. Jag återkommer i fortsättningen till den närmare utformningen av

förprövningsordningen.

Olägenheter kan förebyggas också genom att redan risken för sådana beaktas

vid bedömningen av om och på vilka villkor ett företag bör få komma

till stånd. Det är enligt min mening nödvändigt att lagen ger de tillämpande

myndigheterna möjlighet att beakta den fara från hälsosynpunkt eller andra

allmänna synpunkter som kan vara förbunden med hittills okända eller otillräckligt

utforskade föroreningsämnen. Jag anser det naturligt att den osäkerhet

som kan råda rörande ett ämnes farlighet inte skall gå ut över allmänheten

utan bör drabba den som släpper ut ämnet i luften eller vattnet.

Denna grundsats är också av största praktiska betydelse. Den innebär att

man inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Den

innebär också att den som vill släppa ut ett otillräckligt känt ämne som man

har grundad anledning anta är skadligt måste kunna visa att olägenhet inte

behöver befaras.

Risken för olägenheter kan också tillmätas betydelse från en annan synvinkel.

Blotta medvetandet om att en beaktansvärd fara kan vara förbunden

med en anläggning kan ha en psykiskt ogynnsam inverkan på människor

s. 211 Kontrollera mot PDF

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

som bor eller vistas i grannskapet. Det psykiska obehaget kan ibland nå sådan

intensitet att det får ekonomiska konsekvenser på så sätt att fastigheterna

i trakten blir mindre eftersökta och sjunker i värde. Också effekter

av denna art bör beaktas, när företagets för- och nackdelar skall vägas

mot varandra. Men också här skall bedömningen ske på objektiva grunder.

De tillåtlighetsregler som de sakkunniga har föreslagit är allmänt hållna.

Denna fråga har ägnats stor uppmärksamhet under remissbehandlingen.

Nackdelarna med allmänt hållna regler har framhållits. I allmänhet har

man emellertid kommit till att de sakkunnigas modell måste väljas. Samma

system utmärker de nuvarande grundläggande bestämmelserna om åtgärder

mot vattenförorening (8 kap. 23 och 32 §§ vattenlagen). Till ledning för tilllämpningen

av dessa allmänt hållna regler finns vissa hållpunkter i förarbetena.

Bedömningen av tillåtligheten och de närmare villkoren för ett företag

måste ske individuellt med hänsyn till de omständigheter som föreligger i

varje särskilt fall. Dessa omständigheter kan vara av de mest skiftande slag.

Lagen är avsedd att täcka ett mycket vitt fält, från små anläggningar till

storföretag med vidsträckta verkningar, från företag i glesbygdsområden till

företag i tätorter där många människor kan bli utsatta för störning, från

störningar av ganska oskyldig art till intensiva och mångsidigt sammansatta

föroreningar. Trots de nackdelar som det medför att reglerna hålls

i en allmän form måste man därför godta den lagstiftningsmetod som de

sakkunniga har valt. Jag vill i det sammanhanget erinra om att de sakkunniga

har föreslagit att man bör komplettera lagbestämmelserna med ett

system med riktvärden. Till denna fråga återkommer jag i fortsättningen.

Jag anser det vidare vara riktigt att, som de sakkunniga har gjort, bygga

upp tillståndsreglerna så att säga stegvis, med en bestämmelse om skyldighet

att vidta skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått i botten, därefter en

bestämmelse om förbud i princip mot åtgärd som kan medföra olägenhet

av väsentlig betydelse även om skyddsåtgärd vidtagits och slutligen en

bestämmelse om avgörande på regeringsnivå av fall där viktiga samhällsekonomiska

och liknande synpunkter är avgörande. Härtill kommer, som

jag redan har nämnt, vissa särskilda regler för vattenföroreningar.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna har i allt väsentligt

godtagits av remissinstanserna. Också jag anser att utformningen är i huvudsak

lämplig. Jag vill dock föreslå vissa avvikelser.

Utöver de bestämmelser som de sakkunniga har föreslagit bör sålunda

enligt min mening finnas en särskild regel vari slås fast den viktiga principen

att den som vill utöva verksamhet som lagen avser är skyldig att välja

sådan plats för verksamheten att intrång och olägenhet blir minsta möjliga

utan att kostnaden ökas oskäligt. Denna princip ligger inbyggd i den tilllåtlighetsregel

som enligt 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen gäller i fråga

om avloppsvatten från industrier. När vattendomstol bedömer frågan

s. 212 Kontrollera mot PDF

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

om tillstånd att bygga en fabrik som kan verka vattenförorenande, skall

domstolen också ta hänsyn till om det finns andra förläggningsmöjligheter

som är mer gynnsamma från vattenvårdssynpunkt. Med de tekniska möjligheter

som nu finns att leda samhällens avloppsvatten långa sträckor och

att samordna avloppsföretag är samma princip berättigad också i fråga om

kommuners avlopp sutsläpp. Att valet av förläggningsplats bör spela en

väsentlig roll även när man bedömer ett företag som kan medföra luftförorening,

buller o. d. är helt naturligt.

Jag vill vidare föreslå en viss avvikelse från sakkunnigförslaget såvitt

gäller underställningsinstitutets utformning. De sakkunniga har förordat

en föreskrift om underställning i nära överensstämmelse med motsvarande

regler för industriella avloppsföretag (8 kap. 32 § andra stycket vattenlagen).

Dessa regler innebär att, om avloppsvatten från industrianläggning

kan befaras medföra olägenhet i avsevärd mån för allmänna intressen,

trots att skyddsåtgärder vidtas, vattendomstolen skall hänskjuta

tillståndsfrågan till Kungl. Maj :ts prövning. Motsvarande bestämmelser

om underställning finns också beträffande andra vattenrättsliga företag

(2 kap. 3 och 44 §§ samt 7 kap. 39 § vattenlagen). I dessa fall föreligger

dock den skillnaden att vattendomstolen har en diskretionär prövningsrätt

i frågan om underställning skall ske eller ej. Om vattendomstolen finner

att företaget, trots skadeverkningar av den stora omfattning som förutsätts

i de nämnda lagrummen, likväl har en sådan stor betydelse från allmän

synpunkt att det bör komma till stånd skall frågan underställas Kungl.

Maj :ts prövning. Finner vattendomstolen däremot att företaget inte bör

få utföras, skall vattendomstolen avslå ansökningen.

De remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga är eniga om att underställningsinstitutet

bör utformas likartat i vattenförorenings- och immissionsfallen.

De flesta har därvid uttryckt sympatier för den linje som gäller

enligt 2 kap. 3 § in. fl. lagrum i vattenlagen. Vattenöverdomstolen intar

en mellanställning och anser att vattendomstolens prövning bör inskränkas

till att avse frågan om företaget är av betydelse från allmän synpunkt. Om

det är uppenbart att företaget är utan betydelse för näringslivet eller orten

bör vattendomstolen kunna utan underställning förbjuda anläggningen.

Som jag tidigare har framhållit går utvecklingen mot allt större enheter,

när det gäller industriella utbyggnader och lösningen av samhällenas

avfallsproblem. Samtidigt ökar den växande tätortsbefolkningens krav

på orörda fritids- och rekreationsområden. Dessa omständigheter gör att

samhällsekonomiska och planeringspolitiska synpunkter alltmer träder

i förgrunden vid bedömningen av utbyggnadsfall. Avvägningar av denna art,

när de är av betydelse för större områden eller har mera principiell innebörd,

bör enligt min åsikt göras av Kungl. Maj:t. Ett underställningsinstitul

utgör därför en hörnpelare i en modern miljövårdslagstiftning.

s. 213 Kontrollera mot PDF

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

En underställningsregel bör ta sikte på sådana stora företag som å ena

sidan botar viktiga allmänna intressen och å andra sidan har stor positiv

betydelse för näringslivet eller eljest från allmän synpunkt. Jag anser dock

att bestämmelsen bör utformas som en materiell tillåtlighetsregel. Om

verksamheten kan skada väsentliga allmänna intressen i avsevärd grad

bör den i princip vara otillåten. Men om verksamheten samtidigt är i hög

grad samhäll snyttig bör Kungl. Maj :t ha möjlighet att avgöra om verksamheten

bör få komma till stånd och att fastställa villkor som behövs för

att motverka olägenheterna. För att fall av denna art skall komma under

Kungl. Maj:ts prövning föreslår jag en regel om att prövningsmyndigheten

skall underställa Kungl. Maj :t avgörandet om myndigheten, trots skadeverkningarna,

finner att verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Detta innebär att

jag i princip ansluter mig till vattenöverdomstolens uppfattning att prövningen

i första omgången inte skall vara av diskretionär art utan endast

gå ut på att fastslå om de i lagen angivna förutsättningarna för prövning

av Kungl. Maj :t föreligger.

Underställningsregeln bör inte begränsas till viss typ av miljöfarlig verksamhet.

Den bör omfatta såväl vattenförorenande som luftförorenande eller

på annat sätt störande företag. Den närmaste förebilden finns som jag tidigare

har nämnt i 8 kap. 32 § vattenlagen, som handlar om industriellt avloppsvatten.

Jag anser emellertid inte att samhällens avloppsföretag bör uteslutas

från den föreslagna regeln. Med de tekniska möjligheter som man nu

har att föra samman avloppsvatten till lämplig recipient och att rena avloppsvattnet

kan det dock antas att samhällens avlopps.utsläpp sällan kommer

att vålla olägenheter av den räckvidd som förutsätts för att underställning

skall ske.

Innan jag lämnar frågan om utformningen av tillåtlighetsreglerna vill jag

nämna något om den betydelse som fastställd bebyggelseplan har för tillåtlighetsbedömningen.

Om ett företag som är föremål för tillståndsprövning

hos koncessionsnämnden strider mot fastställd plan, får det anses följa av

byggnadslagens regler om plans rättsverkan att tillstånd inte kan lämnas.

Motsvarande gäller i fråga om naturvårdsverkets dispensprövning. I en situation

som den nu beskrivna kan alltså dispens inte meddelas. Någon bestämmelse

härom i den nya lagen torde inte behövas. Det kan nämnas att vattenlagen

saknar föreskrift i frågan fast det inte är ovanligt att motsvarande kollisionsfall

uppkommer i vattenrättskipningen. Jag utgår från att frågan i

praktiken inte kommer att drivas till sin spets i tillstånds- eller dispensärenden.

Så snart det blir klarlagt att företaget strider mot plan bör prövningsmyndigheten

underrätta sökanden om detta och om vilka följder det har för

prövningen av ärendet.

I likhet med vad som ibland sker på det vattenrättsliga området bör till
-

s. 214 Kontrollera mot PDF

214

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

stånd eller dispens i vissa fall kunna lämnas under förutsättning att planen

ändras så att hindret undanröjs. Så kan ske t. ex. när en planändring är

nära förestående.

De sakkunnigas betänkande innehåller utförliga anvisningar om tillämpningen

av tillåtlighetsreglerna (bet. s. 211—223). Dessa anvisningar har i allt

väsentligt godtagits i remissyttrandena. Med vissa modifikationer, som jag

strax skall utveckla närmare, ansluter också jag mig till vad de sakkunniga

har uttalat i fråga om huvudregeln om skyldighet att vidta skyddsåtgärder

m. m. och de därtill anslutande hjälpreglerna samt i fråga om vilken betydelse

som skall tillmätas omständigheter av subjektiv art, passivitet och prioritet

ävensom rörande innebörden av den föreslagna förbudsregeln i 2 kap.

2 § första stycket. Dessa uttalanden synes mig i allt väsentligt också vara

tillämpbara på den typ av störningar som vattenföroreningarna utgör.

I fråga om bestämmelsernas tillämpning på befintliga anläggningar — dvs.

anläggningar som är uppförda vid tidpunkten för tillåtlighetsprövningen,

oavsett om de tillkommit före eller efter den nya lagens ikraftträdande —

delar jag till en början helt de sakkunnigas uppfattning att den nya lagen

bör gälla också i fråga om företag som redan finns eller är under uppförande

när lagen träder i kraft. Detta gäller också beträffande vattenförorenande

anläggningar. I fråga om vattenföroreningar innebär de nya tillåtlighetsreglerna

i princip inte någon nyhet. Endast beträffande kloakvatten kan det

möjligen sägas att en viss skärpning inträder, eftersom regeln om generellt

förbud mot åtgärder som kan medföra väsentlig olägenhet bör gälla även

kloakvatten. Den grundläggande regeln i 8 kap. 23 § första stycket vattenlagen

innehåller inget förbud utan föreskriver endast en reningsplikt. Skillnaden

är dock i praktiken inte stor. Förhållandena i ett visst fall kan göra

det nödvändigt att kräva så långtgående reningsåtgärder att företagaren

väljer att lösa avloppsfrågan på annat sätt. Vidare gäller redan nu ett principiellt

förbud mot utsläppande av ett par särskilt farliga typer av kloakvatten

och mot utsläppande av kloakvatten som kan sprida smitta till ytvattentäkter.

Inte heller i fråga om luftföroreningar, buller o. d. utgör de nya reglerna

någon principiell nyhet. Som de sakkunniga har framhållit innebär den

oskrivna rätten på immissionsområdet att talan kan föras vid domstol om

förbud mot eller skyddsåtgärder vid immitterande anläggningar.

Oavsett vad som nu har sagts kommer emellertid den tillåtlighetsprövning

som skall göras beträffande anläggningar som redan finns vid lagens ikraftträdande

att ställa de tillämpande myndigheterna inför svåra och grannlaga

awägningsproblem. I regel är det tekniskt svårare att utföra behövliga skadeförebyggande

anordningar och åtgärder på gamla anläggningar än att vid

nyuppförande anpassa drift och anordningar efter miljövårdens krav. Om

ingripande sker i efterhand kan ett företag drabbas av kostnader som man

s. 215 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 215

inte alls räknade med när kalkylerna för anläggningens utförande och drift

gjordes.

De sakkunniga visar stor förståelse för den vid lagens ikraftträdande befintliga

industrins problem. Det får inte bli så, framhåller de sakkunniga,

att industrins konkurrenskraft på det internationella planet försvagas genom

alltför rigorösa krav på immissionsförebyggande åtgärder eller att bestående

värden förstörs. Flera remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas synsätt.

Men det finns också uttryck för andra värderingar i remissvaren. Vattenöverdomstolen

varnar för att gå alltför försiktigt fram, när det gäller de

befintliga anläggningarna, och menar att med den förordade milda behandlingen

kommer väsentliga störningskällor att finnas kvar och försvåra en

önskvärd sanering av den yttre miljön. Handelshögskolan i Stockholm är

kritisk mot de sakkunnigas samhällsekonomiska resonemang och menar

att också en god miljö hör till vår levnadsstandard. Handelshögskolan uttalar

vidare bl. a. att så länge den kostnad som påtvingas en immittent inte är

högre än som svarar mot den negativa yttre effekten av immissionen, det inte

är meningsfullt att hävda att de immissionsbekämpande åtgärderna inte får

medföra större belastning än vad »samhällsekonomin tål».

Enligt min åsikt ligger det något mycket väsentligt i det grundläggande

synsätt som handelshögskolan anlägger på miljövårdsproblemet. Också den

yttre miljön måste ses från samhällsekonomisk synpunkt i vid mening. Värdet

av ren luft och orörda vatten samt frihet från störande buller är en del

av vår levnadsstandard. Man kan därför inte stanna vid att konstatera att

inskränkningar på industrisidan som kan vara nödvändiga för att rädda en

hotad miljö innebär en värdeförstörelse. Också den miljöskada som uppkommer

om inskränkningen inte sker kan vara en värdeförstörelse samhällsekonomiskt

sett och givetvis också privatekonomiskt om skadan t. ex.

försämrar andra företags produktionsförutsättningar.

Vad jag nu har sagt innebär inte att jag förordar att den nya lagen skall

tillämpas fullt ut på samma sätt mot befintliga anläggningar som mot nyetableringar.

Jag bortser i detta sammanhang från de fall då ändring och

utbyggnad sker och uppehåller mig endast vid företag som består i oförändrad

form. Men jag tror, i likhet med vattenöverdomstolen, att också befintliga

störningskällor måste angripas målmedvetet och effektivt, om en önskvärd

sanering av nedsmutsade vattendrag och andra skadade miljöer skall

kunna åstadkommas.

Beträffande äldre anläggningar som vållar vattenförorening bör de tillämpande

myndigheterna kunna få ledning i den praxis som utbildats i vattendomstolarna

under de snart 30 år som nuvarande lagstiftning varit gällande.

Minst så långt som man ansett sig kunna gå enligt nuvarande ordning

bör man i fortsättningen kunna ingripa mot vattenförorenande anläggningar

som tillkommit före lagens ikraftträdande. I fråga om luftföroreningar,

buller o. d. saknas en praxis av motsvarande betydelse. Man kan i

s. 216 Kontrollera mot PDF

216

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

dessa fall vid tillämpningen inte underlåta att beakta att anläggningarna

tillkommit under tid då det i huvudsak saknats föreskrifter om skyldighet

att utföra åtgärder till skydd för omgivningen. Såtillvida kan jag hålla

med de sakkunniga att det med hänsyn härtill måste krävas synnerligen

starka skäl för att en anläggning skall kunna tvingas att upphöra med driften.

Så bör kunna ske endast om skadeverkningarna, trots skyddsåtgärder,

är så stora att det framstår som oförsvarligt att driften får fortsätta. Som

regel är ärendet i sådant fall av den beskaffenheten att det bör underställas

Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till de ekonomiska och sociala konsekvenserna av företagsnedläggelser

måste i första hand alla utvägar prövas att komma till rätta

med olägenheterna genom reningsanordningar och åtgärder i driften som

företaget kan bära. Alla möjligheter bör prövas att utforma anordningarna

eller åtgärderna så att de blir till nytta för företaget självt genom tillvaratagande

av biprodukter, minskning av spill, ökat utbyte av råvaror o. d.

En möjlighet att minska den ekonomiska belastningen för företaget kan

vara att skyddsåtgärderna inte behöver genomföras i full utsträckning på

en gång utan slås ut över en tidsperiod av lämplig längd. Ibland kan det

vara ändamålsenligt att kombinera detta förfarande med föreskrifter om en

tidsplan för olika åtgärders utförande och om kontroll av att planen

följs.

Läget är väsentligt annorlunda när det gäller ingripanden i efterhand

mot företag som tillkommit efter lagens ikraftträdande. Med hänsyn till

den vidsträckta koncessions- och anmälningsplikt som kommer att gälla

kan det visserligen antas att de flesta fall där olägenheter av större betydelse

är att befara kommer under prövning innan anläggningarna utförs. Men

utanför det området kan det komma till stånd miljöstörande anläggningar

som inte blivit förhandsprövade. I sådana fall gör sig inte samma betänkligheter

mot långtgående ingripanden gällande som när anläggningen tillkommit

före lagens ikraftträdande. I princip synes man kunna kräva samma

mått av åtgärder i efterhand som man skulle ha ålagt företaget, om ingripandet

skett innan anläggningen utfördes. Jag vill här helt ansluta mig till

de sakkunnigas uttalande att, om lagstiftningen genomförs, man måste ställa

höga krav på förutseende och försiktighet i fråga om anläggningar som projekteras

därefter. En företagare som, trots att omständigheterna talar därför,

inte utnyttjar möjligheten att inhämta råd och anvisningar från den

sakkunniga tillsynsmyndigheten eller att frivilligt underkasta sig förhandsprövning

bör vara medveten om att han löper en avsevärd risk.

Med frågan om de befintliga anläggningarnas behandling sammanhänger

vad de sakkunniga har anfört om prioritetens betydelse. De sakkunniga betraktar

prioriteten som ett moment bland många andra som kommer under

beaktande vid den skälighetsawägning som är tillåtlighetsprövningens

innebörd. De sakkunniga pekar samtidigt på den prioritetsverkan som

s. 217 Kontrollera mot PDF

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

är förbunden bl. a. med bebyggelseplanering o. d. och med tillstånd som

meddelats enligt den föreslagna immissionslagen.

Vissa remissinstanser ansluter sig till de sakkunnigas uttalanden medan

andra anser att prioriteten bör tillmätas större betydelse. Särskilt

framhåller företrädare för jordbruksintresset att prioritetsfrågan är av

större omfattning såvitt gäller störningskällor som olika aktiviteter i jordbruksdriften

kan utgöra. De som önskar ett längre gående hänsynstagande

till prioriteten än de sakkunniga förordar tar till utgångspunkt för sitt

resonemang det i betänkandet angivna fallet att en störningskälla kommer

att medföra olägenhet för grannfastigheterna först sedan deras användningssätt

har ändrats och just på grund av det nya användningssättet,

t. ex. när bostadsbebyggelse har uppförts på ett tidigare obebyggt område

i närheten av en störande fabrik.

Enligt min mening bör de sakkunnigas nyanserade bedömningar i denna

fråga vara väl ägnade som hållpunkter för bestämmelsernas tillämpning.

Lika litet som man nu tillmäter prioriteten en avgörande betydelse på

vattenvårdens område kan man göra det när det gäller luftföroreningar

och andra störningar som föreslås bli föremål för lagstiftning. Jag anser det

riktigt att prioriteten ses som en av alla de faktorer som med olika styrka

gör sig gällande när man bedömer om ett miljöstörande företag skall få

komma till stånd eller vilka åtgärder som kan krävas av ett sådant företag.

Sedan tillstånd erhållits inträder, som de sakkunniga har påpekat, en

prioritetsverkan. Med tillståndet följer i princip en rättsligt tryggad ställning

för framtiden. Häri ligger ett starkt motiv till att frivilligt underkasta

sig tillståndsprövning i de fall då koncessionsplikt inte föreligger.

Det av de sakkunniga nämnda fallet med senare tillkommen bostadsbebyggelse

i närheten av en fabrik bör ses mot bakgrunden av vad jag nu

har sagt om tillståndsbesluts prioritetsverkan. Har fabrikens innehavare

fått tillstånd till verksamheten, kan han inte tvingas att upphöra därmed

på grund av att ny bebyggelse vuxit upp i närheten. Huruvida han skall

kunna åläggas längre gående reningsföreskrifter än förut är beroende av

om förutsättningar härför finns enligt de särskilda regler om omprövning,

som jag kommer in på i det följande.

Om fabrikens innehavare saknar tillstånd till verksamheten synes det

rimligt att, såsom de sakkunniga har tänkt sig, ingripande mot anläggningen

skall kunna göras om förhållandena påkallar detta. I vad mån åtgärder

skall kunna krävas beror då på utfallet av den avvägning som skall göras

enligt tillåtlighetsreglerna. Som ett moment bland flera andra i den bedömningen

kommer det förhållandet in att företaget var först på platsen.

Härvid kan också omständigheter av subjektiv art spela in.

Vad de sakkunniga och remissinstanserna har anfört i övrigt om tillåtlighetsreglernas

tillämpning ger mig anledning att utveckla mina synpunkter

på ytterligare ett par punkter.

s. 218 Kontrollera mot PDF

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Som jag har nämnt har de sakkunniga föreslagit en hjälpregel som innebär

bl. a. att skyldigheten att vidta skyddsåtgärder och övriga försiktighetsmått

skall bedömas med utgångspunkt från vad som är tekniskt möjligt.

Denna regel ägnas viss uppmärksamhet i remissvaren. I ett yttrande uppfattas

uttrycket »vad som är tekniskt möjligt» — i enlighet med uttalanden

i de sakkunnigas motiv — som likvärdigt med »en så god teknisk lösning

som möjligt». I ett annat yttrande ser man en motsättning mellan lagtext

och motiv på denna punkt. En tredje remissinstans menar att i den

tekniska bedömningen alltid måste finnas ett ekonomiskt inslag och att

detta bör komma till uttryck i lagtexten.

Enligt min mening är den åsyftade regeln ett viktigt hjälpmedel vid tilllämpningen

av föreskrifterna om skyddsåtgärder. Den har också fördelen

att den främjar att teknikens landvinningar kan beaktas fortlöpande. Regelns

innebörd är att man vid bedömningen av vad som skall krävas av ett

företag skall utgå från de effektivaste tekniska anordningar och metoder

som företag av motsvarande typ här i landet eller utomlands använder sig

av. Som de sakkunniga har uttryckt saken bör man, om jämförbara befintliga

företag har visat sig kunna bemästra sina immissionsproblem genom

särskilda inrättningar eller metoder, i princip kunna kräva av ett nytillkommande

företag att det är utrustat med motsvarande anordningar — eller

andra som är minst lika bra. De på teknikens aktuella stadium bästa lösningarna

utgör så att säga ett idealförhållande som man bör utgå ifrån. Vid

bedömningen skall emellertid också andra faktorer, bl. a. ekonomiska, beaktas.

När dessa tas med i beräkningen är det inte säkert att nämnda idealförhållande

alltid låter sig realiseras.

Jag anser att den nya lagen bör innehålla en hjälpregel liknande den som

de sakkunniga har föreslagit.

Med anledning av vad som anförs i ett remissyttrande vill jag påpeka att

när beskaffenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för störning

särskilt nämns som en faktor att beakta vid skälighetsawägningen, så avses

därmed den drabbade omgivningen sådan den faktiskt ser ut eller som

den kan väntas komma att utvecklas. Som de sakkunniga har framhållit

skall hänsyn tas också till sjukhus, skolor, vetenskapliga observatorier och

andra anläggningar som kan vara särskilt känsliga för störningar. Motsvarande

gäller i fråga om ett värdefullt fritidsområde, nationalpark eller

annat naturvårdsområde eller en anläggning som man vill skydda av kulturella,

vetenskapliga eller andra liknande skäl.

Såväl allmänna som enskilda intressen skall enligt de sakkunnigas förslag

beaktas vid prövningen av ett företags tillåtlighet och vid fastställandet

av villkoren för företaget. Jag delar denna uppfattning. Något hinder

mot att också enskilda intressen beaktas föreligger inte vid prövning i administrativ

ordning. Det är ingen ovanlighet f. n. att så sker. Förebilder

s. 219 Kontrollera mot PDF

219

Kungl. May.ts proposition nr 28 år 196y

finns t. ex. på planväsendets och naturvårdens områden (4 § byggnadslagen

och 3 § naturvårdslagen).

Vad som nu har sagts innebär inte att administrativa myndigheter på miljövårdsområdet

skall slita rättstvister mellan enskilda. I första hand är det

allmänna intressen som skall beaktas av de tillämpande myndigheterna.

De fall som bör underkastas koncessionsplikt måste antas nästan undantagslöst

vara av sådan art och omfattning att de kolliderar med viktiga allmänna

intressen. Om samtidigt också enskilda intressen berörs skall emellertid

också dessa så långt möjligt beaktas vid tillåtlighetsbedömningen. I

regel sammanfaller naturligtvis de enskilda och de allmänna intressena och

är det många enskilda fall kan de samtidigt sägas utgöra ett allmänt intresse.

Men den föreslagna lagstiftningen omfattar allt från storimmissioner

med vidsträckta och ingripande verkningar till små störningsfall, där bara

några enstaka närboendes ekonomiska eller eljest privata intressen berörs.

Rättstvister av sistnämnda typ bör avgöras av domstol och inte i administrativ

ordning. Enligt min åsikt bör den skadelidande därför ha kvar den möjlighet

som nu finns på den oskrivna immissionsrättens område att föra

talan vid domstol om förbud, skadeförebyggande åtgärder eller skadestånd.

Också den som orsakar störningen bör kunna ta initiativ till en domstolsprövning

av skadeståndsfrågan. Jag kommer att behandla frågan om domstolsprövning

närmare i ett senare avsnitt.

Vad sedan gäller vilka allmänna intressen som skall beaktas kan jag i huvudsak

hänvisa till den exemplifiering som de sakkunniga har gjort. Eftersom

jag förordar att också vattenförorenande företag förs in under lagstiftningen

är det skäl att dessutom nämna det allmänna fiskeintresset.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att man efter vissa utländska förebilder

också i vårt land bör eftersträva ett system av emissions- och immissionsgränser

och av tekniska normer på miljövårdens område. Fördelarna

härmed har ingående belysts av de sakkunniga och i remissyttrandena. Inte

minst är ett sådant system av värde för att ge fasthet och konsekvens åt

tillämpningen av de med nödvändighet allmänt hållna tillåtlighetsreglerna.

Jag ansluter mig också till åsikten att man — åtminstone f. n. — bör nöja

sig med riktvärden och rekommendationer och att rättsligt bindande normer

bör undvikas. Det blir en maktpåliggande uppgift för naturvårdsverket att

samordna arbetet med sådana riktvärden och rekommendationer. Det är

därvid naturligt att samråd sker med industrins branschorganisationer och

med sakkunniga myndigheter. Men framför allt är det viktigt att arbetet

grundas på vetenskapens aktuella rön. Härvid räknar jag med att värdefulla

resultat skall erhållas genom den starka satsning som nu sker på miljövårdsforskningens

område enligt riktlinjer som dragits upp i prop. 1968: 37

och som godkänts av riksdagen (rskr 165).

s. 220 Kontrollera mot PDF

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

De sakkunnigas uttalanden om riktvärden o. d. avser luftföroreningar,

buller och andra sådana störningar. Däremot har de sakkunniga saknat anledning

gå in på motsvarande frågor på vattenvårdens område. Även här är

riktvärden av typen emissions- och immissionsgränser helt naturligt av

betydelse. I någon mån förekommer redan vissa rekommendationer om

gränsvärden, t. ex. när det gäller tolerabel bakteriehalt i vatten som används

för olika ändamål.

6.5 Förprövning

Tillståndsfrågor bör kunna komma under koncessionsnämndens prövning

genom ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöstörande verksamhet.

Ansökningsmöjligheten bör stå öppen, oavsett om verksamheten är

underkastad koncessionsplikt eller inte. Varje företagare, kommun eller annan

som utövar eller skall utöva verksamhet som den nya lagen omfattar bör

alltså kunna begära tillstånd för att trygga sin ställning för framtiden. Men

i vid omfattning måste det också finnas en skyldighet att underkasta sig tillståndsprövning.

Som jag tidigare har understrukit måste en grundprincip

för miljövården vara att olägenheter så långt möjligt förebyggs. Prövningen

av verksamhet som kan medföra miljöskador bör därför helst sättas in redan

på projekteringsstadiet, alltså en förprövning i ordets verkliga mening.

Vattenlagen innehåller i 8 kap. 38 § sista stycket ett bemyndigande för

Kungl. Maj:t att föreskriva förprövningsskyldighet i fråga om vattenförorenande

företag. I 5 § lagen den 30 november 1956 om tillsyn över vattendrag,

sjöar och andra vattenområden bemyndigas Kungl. Maj :t vidare att föreskriva

skyldighet att göra anmälan hos tillsynsmyndighet om sådana företag.

I den s. k. förprövningskungörelsen den 30 november 1956 har Kungl.

Maj :t med stöd av dessa bemyndiganden föreskrivit bl. a. att vissa uppräknade

typer av fabriker eller inrättningar inte får anläggas innan föroreningsfrågan

prövats och att vissa andra uppräknade fabriker eller inrättningar

inte får anläggas innan anmälan gjorts hos länsstyrelsen.

Immissionssakkunniga föreslår samma system. Förslaget till immissionslag

innehåller i 2 kap. 5 § ett bemyndigande för Kungl. Maj:t att föreskriva

förprövningsskyldighet — enligt de sakkunnigas terminologi omfattande både

koncessionsplikt och anmälningsplikt — i fråga om luftförorenande in. fl.

företag. Beträffande vattenförorenande företag föreslås motsvarande bemyndigande

i en ny bestämmelse, 8 kap. 38 a § vattenlagen. De sakkunniga har

också utarbetat ett förslag till ny förprövningskungörelse. Den är gemensam

för vattenförorenande företag och företag som omfattas av förslaget till

immissionslag. Den väsentligaste avvikelsen från den nuvarande förprövningskungörelsen

är att den föreslagna innehåller — förutom anmälningsplikt

— två typer av koncessionsplikt. Den ena avser eu absolut koncessionsplikt,

som dock omfattar ett betydligt färre antal företagstyper än en
-

s. 221 Kontrollera mot PDF

221

Ilungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ligt gällande ordning. Den andra typen är som jag redan har framhållit en

nyhet. Den avser en fakultativ koncessionsplikt med naturvårdsverket som

dispensgivare och omfattar 30 typer av fabriker och inrättningar.

Remissinstanserna har genomgående godtagit vattenlagens och immissionssakkunnigas

lagtekniska lösning med ett bemyndigande i lagen och

den närmare utformningen av förprövningssystemet i en av Kungl. Maj :t

utfärdad kungörelse. Enligt min mening kräver förprövningsordningen en

detaljerad reglering som samtidigt måste vara flexibel så att den smidigt

kan anpassas efter utvecklingen och ändrade erfarenheter. Detta förutsätter

att bestämmelserna i huvudsak meddelas av Kungl. Maj:t. Själva lagen bör

innehålla endast ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela behövliga

regler.

Enligt immissionssakkunnigas förslag skall koncesssionsplikt och anmälningsplikt

kunna föreskrivas bl. a. i fråga om ändring av fabriker eller

andra inrättningar. Den föreslagna skyldigheten förutsätter dock att ändringen

kan medföra väsentlig ökning av störningen eller eljest är av väsentlig

betydelse från störningssynpunkt. Flera remissinstanser anser emellertid

att bemyndigandet i denna del inte bör begränsas till att ändringen

skall vara väsentlig. För egen del vill jag framhålla följande. Vad som är

väsentligt kan lätt bli föremål för delade meningar mellan prövningsmyndighet

och företagare. Det är inte en tillfredsställande ordning att förorenaren

själv skall avgöra om olägenheten kan väntas bli väsentlig eller inte.

Betydande ökning av föroreningsmängder kan därigenom komma till stånd

efter hand utan att myndigheterna får kännedom härom i tid. Principen

bör snarare vara den omvända, så att varje ombyggnad, utbyggnad eller

ändring som kan medföra att föroreningen ökar eller att ny förorening uppkommer

eller som eljest är av betydelse från störningssynpunkt skall prövas

i förväg med undantag endast för uppenbara fall. Bemyndigandet för Kungl.

Maj :t bör alltså inte begränsas till väsentliga ändringsfall.

Som framgår av vad jag nu har sagt anser jag i likhet med de sakkunniga

att förprövningsskyldighet bör kunna föreskrivas i fråga om ändring som

är av betydelse från störningssynpunkt, även om ändringen inte ökar föroreningen.

Jag tänker på sådana fall när ändrade driftsförhållanden gör det

möjligt att nedbringa de föroreningar eller andra störningar som härrör från

anläggningen. För att de miljövårdande organen skall få vetskap om driftsändringarna

så att de blir i tillfälle att föreskriva önskvärda åtgärder bör

någon form av förprövningsplikt finnas i dessa fall. Närmast till hands ligger

att föreskriva anmälningsskyldighet.

Som jag redan har berört bör naturvårdsverkets befogenhet att meddela

dispens från att söka tillstånd omfatta hela det koncessionspliktiga området.

Själva lagen bör vidare innehålla en föreskrift om dispensbefogenheten.

Det bemyndigande som immissionssakkunniga tar upp i 8 kap. 38 a §

förslaget till ändring av vattenlagen omfattar också möjlighet att föreskriva

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

förbud mot att avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning

släpps ut utan tillstånd eller anmälan. Detta stämmer överens med gällande

rätt. Kungl. Maj :t kan alltså redan nu föreskriva att befintliga föroreningskällor

av vissa typer skall undergå prövning trots att det inte är fråga

om ändring av driften. I denna del har bemyndigandet dock inte tagits i

anspråk.

De sakkunnigas uppfattning att möjligheten att föreskriva prövningsskyldighet

för befintliga föroreningskällor bör behållas, delas av många

remissinstanser. Även jag är av denna mening. Bemyndigandet bör utformas

så att prövningsskyldighet kan införas i fråga om pågående avloppsutsläpp.

Detta är av intresse framför allt när det gäller befintliga kommunala

avloppsföretag. Naturvårdsverket föreslår i sin framställning om ändring

av vattenföroreningslagstiftningen koncessionsplikt i viss omfattning

för sådana företag. Förslaget har fått bred anslutning i remissyttrandena.

Prövningsskyldighetens omfattning och den tid inom vilken prövning skall

påkallas är frågor som — i överensstämmelse med både nuvarande ordning

och den som immissionssakkunniga föreslår — bör regleras på administrativ

väg.

I naturvårdsverkets framställning om lagändring behandlas flera andra

frågor om prövningsskyldighet än dem som jag redan har berört. Förprövningsskyldighetens

omfattning och utformning har också väckt stort intresse

i remissyttrandena över naturvårdsverkets framställning liksom i yttrandena

över immissionssakkunnigas betänkande. Bland de frågor som sålunda

tas upp av naturvårdsverket och i remissyttrandena kan nämnas anslutning

av industriavlopp till kommuns ledningsnät. Naturvårdsverket föreslår förprövningsskyldighet

i detta fall. Denna lösning förordas också allmänt i remissyttrandena.

Vidare berör naturvårdsverket frågan om bättre kontroll

av vissa åtgärder i vatten, såsom tippning av muddermassor o. d.

De frågor som jag nu har nämnt är av sådan art att de faller inom ramen

för den reglering av förprövningsordningen som Kungl. Maj :t har att besluta

om med stöd av det bemyndigande som bör ges i lagen.

6.6 Tillsyn

Genom förprövningsförfarandet och genom den rätt som skall finnas att

söka tillstånd till företag eller åtgärder som kan vara miljöstörande kommer

frågor om miljöfarlig verksamhet under myndigheternas prövning ansökningsvägen.

Men myndigheternas verksamhet pa miljövårdsområdet kan

inte stanna vid att behandla ärenden som aktualiseras genom ansökningar.

Verksamheten måste också ha ett aktivt innehåll för att utvecklingen på

miljövårdsområdet skall kunna styras i rätt riktning. Här kommer tillsynsuppgifterna

in. Hit hör t. ex. att myndigheterna, som immissionssakkunniga

har uttryckt det, själva är aktivt verksamma för att spåra upp fall där

s. 223 Kontrollera mot PDF

223

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

åtgärder behövs. Vidare hör hit övervakning och kontroll av störningskällor

och av att skyddsföreskrifter efterlevs. Andra betydelsefulla aktiviteter

är inventering och kartläggning av vatten- och luftföroreningar och störningskällor

av olika slag samt planering av det allmännas insatser.

Sedan naturvårdsverket tillkom den 1 juli 1967 omfattar tillsynsorganisationen

på vattenvårdsområdet både verket och länsstyrelserna. Fördelningen

i stort av funktionerna regleras genom en tillämpningslcungörelse till

1956 års tillsynslag. Där föreskrivs att naturvårdsverket har den centrala

tillsynen, leder och samordnar länsstyrelsernas tillsynsverksamhet samt

lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. Länsstyrelserna utövar fortlöpande

tillsyn. Kungörelsen innehåller också bestämmelser som skall trygga

behövligt samråd mellan naturvårdsverket och länsstyrelserna.

De sakkunnigas organisationsförslag anknyter i allt väsentligt till gällande

ordning. Såväl naturvårdsverket som länsstyrelserna är enligt förslaget

tillsynsmyndigheter. Tyngdpunkten i det löpande tillsyns- och övervakningsarbetet

läggs på länsplanet. Den centrala myndighetens insatser på

tillsyn sområdet begränsas i princip till kvalificerade fall som kräver speciell

sakkunskap. Den närmare regleringen av tillsynsuppgifternas fördelning

tänker sig de sakkunniga skall ske genom bestämmelser som meddelas

av Kungl. Maj :t.

De sakkunnigas uppläggning i stort av tillsynsorganisationen vinner i allmänhet

anslutning i remissvaren. Vissa remissinstanser invänder emellertid

att resurserna splittras om både naturvårdsverket och länsstyrelserna

skall vara tillsynsorgan. De kritiska remissinstanserna har i regel förordat

större decentralisering.

För egen del anser jag det ofrånkomligt att tillsynsuppgifterna fördelas

på naturvårdsverket och länsstyrelserna. Med anledning av de invändningar

som framförts under remissbehandlingen vill jag framhålla att det naturligtvis

inte får bli så att de centrala och regionala tillsynsuppgifterna löper

parallellt. En funktionsuppdelning måste genomföras så långt det är praktiskt

och lämpligt. Liksom i huvudsak enligt gällande ordning bör sålunda

naturvårdsverket vara planerande, ledande och samordnande. En väsentlig

uppgift för verket blir därvid att utarbeta allmänna råd och anvisningar till

ledning för länsstyrelsernas verksamhet. Även i övrigt bör naturvårdsverket

bistå länsstyrelserna med behövlig experthjälp. En annan central uppgift

blir, som jag tidigare har nämnt, att svara för att tekniska normer och gränsvärden

utarbetas och förs ut i praktisk tillämpning. Jag anser således att

den särskilda sakkunskap och erfarenhet som naturvårdsverket besitter utnyttjas

bäst om verket får en centralt ansvarig och ledande roll av den art

jag nyss har nämnt.

Däremot bör den löpande tillsynen i princip inte ankomma på naturvårdsverket.

För en sådan passar länsstyrelserna bättre av flera skäl. Jag

anser dock inte att man helt bör avskära naturvårdsverket från befattning

s. 224 Kontrollera mot PDF

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

med särskilda tillsynsärenden. Det kan vara praktiskt att naturvårdsverket

t. ex. i samband med handläggningen av koncessionsfrågor också har möjlighet

att undersöka andra företag i samma ort och meddela råd och anvisningar

eller ingripa på annat sätt.

Gränsen mellan naturvårdsverkets och länsstyrelsernas tillsynsfunktioner

blir med den angivna uppdelningen kanske något oklar. Detta behöver

dock inte medföra några väsentliga olägenheter. Genom bestämmelser om

samråd mellan tillsynsmyndigheterna bör man kunna sörja för att kollisioner

inte uppkommer. Närmare bestämmelser om sådant samråd och om tillsynsuppgifternas

fördelning kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Immissionssakkunniga för samman bestämmelser om tillsynens huvudsakliga

inriktning samt tillsynsmyndigheternas befogenheter och vad därmed

sammanhänger till en särskild miljötillsynslag. Vad gäller tillsynens

inriktning avviker sakkunnigförslaget i ett viktigt hänseende från nuvarande

ordning. De sakkunniga vidgar ämnesområdet så att det omfattar inte

bara vattenföroreningar utan också luftföroreningar och buller och över

huvud störningar av immissionskaraktär. Jag finner det självklart att tillsynsområdet

vidgas på detta sätt så att det kommer att sammanfalla med

det område som den nya lagstiftningen skall täcka. Eftersom jag till skillnad

från de sakkunniga för samman vattenvårds- och immissionsfrågorna till

en enda lag anser jag det naturligt att bestämmelserna om tillsynsverksamheten

inarbetas i denna lag.

De sakkunniga begränsar inte tillsynsordningen till störningar som härrör

från fast egendom. Här frångår alltså de sakkunniga anknytningen till

immissionsbegreppet. För min del anser jag att tillsynen bör avse samma

område som lagen i övrigt. Häri ligger att tillsynsverksamheten när det gäller

störningar från trafikapparaten inte avser enskilda fordon.

I fråga om naturvårdsverkets och länsstyrelsernas befogenheter som tillsynsmyndigheter

vill jag i likhet med de sakkunniga understryka värdet

av att bygga på företagarnas frivilliga medverkan. Att meddela råd och anvisningar

blir därför ett väsentligt led i tillsynsverksamheten. Det är större

garanti för ett positivt resultat av skyddsanordningar och andra åtgärder

mot förorening och störningar, om företagarna själva uppfattar dessa som

berättigade. Detta innebär inte att man efterger kravet på effektiva och

målmedvetna milj övårdsåtgärder. Men det betyder att rådgivningsverksamheten

måste ha ett starkt inslag av information och undervisning. Erfarenheterna

från vatteninspektionens och naturvårdsverkets hittillsvarande arbete

visar att goda resultat kan vinnas genom ett förtroendefullt samarbete

mellan tillsynsorgan och företagare. Inte minst har branschorganisationernas

medverkan betytt en hel del.

Dessvärre är det dock inte alltigenom så väl beställt att tillsynsorganen

bara skulle kunna gå fram på rådgivningens och övertygandets väg. Trots

att ett principiellt förbud mot att släppa ut obehandlat avloppsvatten från

s. 225 Kontrollera mot PDF

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tätbebyggelse funnits sedan år 1957 saknar ett mycket stort antal kommuner

fortfarande tillfredsställande reningsanordningar för sina avloppsutsläpp.

Också vid många industrier och andra anläggningar åsidosätts rimliga

hänsyn till miljövårdens krav. Det förekommer i inte så ringa omfattning

t. o. m. direkt nonchalans mot givna reningsföreskrifter. Skall rimliga

miljövårdskrav kunna hävdas, måste därför också effektiva maktmedel stå

till tillsynsorganens förfogande.

De maktbefogenheter som de sakkunniga föreslår innebär dels att länsstyrelserna

i klara fall får meddela förelägganden eller förbud, dels att

naturvårdsverket får väcka talan hos vattendomstol. Frågan hur initiativrätten

skall ordnas kommer i ett annat läge genom att vattendomstolarnas

befattning med tillståndsfrågor faller bort. I sin organisationsutredning berör

naturvårdsverket också frågan om initiativrätten. Om verket skall få reell

möjlighet att driva en effektiv miljövårdspolitik, sägs det i utredningen,

måste verket kunna självmant ta upp frågor om villkor till prövning när det

behövs för att t. ex. tillgodose naturvårds-, hälsovårds- och andra allmänna

intressen. Verket menar att på så sätt också äldre anläggningar kan bli föremål

för prövning.

Jag delar uppfattningen att länsstyrelserna bör ha möjlighet att ingripa

med tvångsförelägganden eller förbud i fall som är uppenbara. Men jag anser

att också naturvårdsverket bör ha möjlighet att ta initiativ. Framför allt

är en sådan initiativrätt av värde om man vill åstadkomma en samordnad

sanering inom ett större område. Ofta kan man nå en tillfredsställande lösning

av föroreningsfrågor bara under förutsättning att man gör ett samlat

ingripande mot flera föroreningskällor. Av dessa kanske några är koncessions-

eller anmälningspliktiga. De kommer härigenom under prövning utan

åtgärd från myndigheternas sida. Men andra föroreningskällor i samma område

faller kanske utanför all förprövningsskyldighet. Om inte också dessa

kan underkastas prövning når man inte det eftersträvade syftet att få till

stånd en samordnad lösning. Jag anser att naturvårdsverket för att tillgodose

allmänna intressen bör få befogenhet att påkalla prövning hos koncessionsnämnden

av frågor om dels förbud mot miljöfarlig verksamhet, dels

åläggande att vidta skyddsåtgärd. Naturvårdsverket bör ha möjlighet att ingripa

på detta sätt oberoende av om förprövningsskyldighet är föreskriven

för den miljöfarliga verksamhet som är i fråga.

När en fråga om förbud mot viss verksamhet sålunda kommer under prövning

av koncessionsnämnden, bör denna på samma sätt som i tillståndsärenden

ha möjlighet att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning. Det är

av särskild vikt att denna möjlighet står öppen i fall, när det blir fråga om

att ingripa med förbud mot ett bestående företag.

Utan särskild föreskrift är det klart att länsstyrelserna inom ramen för

det nära samarbete som skall äga rum mellan dem och naturvårdsverket

kan fästa verkets uppmärksamhet på fall där verket bör använda sin initia
8

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. .Vr 28

s. 226 Kontrollera mot PDF

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tivrätt. Gången i ett tillsynsärende, där tvångsföreläggande anses nödvändigt,

kan alltså bli den att länsstyrelsen själv utfärdar föreläggande om det

är fråga om ett uppenbart fall. Brister denna förutsättning eller är ärendet

eljest av sådan art att det bör prövas centralt kan länsstyrelsen hos naturvårdsverket

föreslå att verket ingriper. Naturvårdsverket kan då hos koncessionsnämnden

yrka förbud eller skyddsåtgärd.

Som de sakkunniga anför får man räkna med att behovet av ingripande

i regel först aktualiseras på det regionala planet. Ibland kan det emellertid

vara så att naturvårdsverket självt i sin tillsynsverksamhet kommer på fall

då det bedöms nödvändigt med ett ingripande. Som jag har nämnt kan

detta bli aktuellt t. ex. för att åstadkomma en samordnad lösning av föroreningsproblem

inom ett större område med både förprövningsskyldiga och

inte förprövningsskyldiga anläggningshavare. Naturvårdsverket kan då

självt ingripa, men inget hindrar att verket överlämnar ett ärende till länsstyrelsen,

om förutsättningar finns för länsstyrelsen att vidta åtgärd och

det anses lämpligare med hänsyn till utredningen eller eljest att länsstyrelsen

tar hand om saken.

Naturvårdsverkets befogenhet att ingripa bör avse fall då det inte finns

något tillstånd till den anläggning eller åtgärd som man ingriper mot. Om

det däremot föreligger ett tillstånd bör verket kunna åstadkomma ändring

bara inom ramen för lagens omprövningsregler. Länsstyrelserna däremot

bör ha viss befogenhet att inskrida med föreläggande också mot anläggning

som underkastats tillståndsprövning. Jag anser nämligen i likhet med de

sakkunniga att en motsvarighet bör finnas till den rätt som 8 kap. 40 §

tredje stycket vattenlagen nu ger länsstyrelse att, när särskilda omständigheter

föreligger, meddela föreskrifter utan hinder av vattendomstols eller

synemäns beslut. Tanken bakom bestämmelsen i vattenlagen är främst att

länsstyrelse skall kunna meddela provisoriska bestämmelser när extraordinära

förhållanden påkallar ett snabbt ingripande, t. ex. vid en snabbt uppblossande

epidemi. Regeln bör i fortsättningen omfatta inte bara vattenföroreningar

uitan alla typer av miljöstörningar som den nya lagen avser.

Med den utbyggnad som har skett av den regionala tillsynsorganisationen

anser jag i likhet med vissa av de myndigheter som har yttrat sig över

immissionssakkunnigas förslag att det inte längre finns något behov av

att kunna förordna särskilda tillsynsmän. Denna möjlighet torde också ha

utnyttjats i ringa omfattning.

Liksom gäller f. n. bör det finnas en befogenhet för tillsynsorganen att

vinna tillträde till fabriker eller andra anläggningar, att göra behövliga

undersökningar på platsen och att avkräva innehavare av anläggning behövliga

upplysningar om anläggningen.

Naturvårdsverket föreslår vidare att det meddelas föreskrifter om att

uppgifter angående mängd och beskaffenhet av avloppsvatten skall hållas

tillgängliga på sätt tillsynsmyndigheten närmare bestämmer. Vissa remiss
-

s. 227 Kontrollera mot PDF

227

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

instanser ställer sig positiva till det. Jag anser emellertid inte nödvändigt

att meddela uttryckliga föreskrifter om uppgiftsskyldighet av den art

som naturvårdsverket föreslår. I varje fall kan frågan enligt min mening

anstå till dess närmare erfarenheter vunnits av det nya prövnings- och tillsynssystemet.

Det är vanligt att vattendomstolarna i samband med att tillstånd

lämnas till avloppsföretag ålägger sökanden att fortlöpande lämna

tillsynsorgan uppgifter om avloppsvattnets mängd och beskaffenhet och om

andra förhållanden som är av intresse från kontrollsynpunkt. Jag anser att

detta förfarande med fördel bör kunna tillämpas också i det prövnings- och

till synssystem som jag föreslår. Genom denna ordning och genom den möjlighet

som tillsynsorganen får att kräva upplysningar om förorenande anläggning

kan ändamålet med naturvårdsverkets förslag om uppgiftsskyldighet

i huvudsak tillgodoses.

6.7 Samordningsfrågor

Immissionssakkunniga understryker behovet av att naturvårdsverket och

länsstyrelserna samarbetar med andra myndigheter som har anknytning

till miljövårdsområdet. Det gäller såväl på det lokala och regionala planet

som på det centrala planet. Behovet av samarbete gör sig enligt de sakkunniga

gällande såväl i fråga om tillsynsverksamheten som vid handläggningen

av prövnings- och anmälningsärenden. De sakkunniga nämner särskilt

hälsovårdsnämnderna och kommunernas styrelser samt planverket, socialstyrelsen

och statens institut för folkhälsan bland de organ som samråd bör

ske med. Remissinstanserna ansluter sig allmänt till de sakkunnigas synpunkter.

Också andra myndigheter med vilka samarbete bör ske nämns i

yttrandena, t. ex. SMHI, vägverket, luftfartsverket, olika forskningsinstitutioner,

arbetsmedicinska institutet, statens växtskyddsanstalt.

En effektiv miljövårdspolitik förutsätter självfallet ett vittförgrenat men

samtidigt smidigt samarbete mellan många myndigheter, både lokalt, regionalt

och centralt. Detta är som redan har framgått ett av de avgörande

skälen för att både tillsynsverksamheten och tillståndsprövningen bör ligga

på ett administrativt organ. I enlighet med vad de sakkunniga föreslår

(2 § andra stycket i förslaget till miljötillsynslag) bör lagen innehålla en

grundläggande regel om samverkan på tillsynsområdet. Om det behövs närmare

bestämmelser för att reglera samarbetet inom tillsynsverksamheten,

kan dessa meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om samverkan i dispens- och

anmälningsärenden innehåller de sakkunnnigas förslag till förprövningskungörelse

vissa bestämmelser (12 §). Också här anser jag att den närmare

regleringen av samarbetet bör ske genom administrativa föreskrifter.

När det gäller tillståndsärenden har de sakkunniga inte haft anledning

att föreslå särskilda samverkansregler. De sakkunnigas förslag anknyter i

fråga om förfarandet till vattenlagen och därmed också till vattenlagens

s. 228 Kontrollera mot PDF

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

bestämmelser om skyldighet och rätt att höra andra myndigheter. Eftersom

mitt förslag innebär att tillståndsprövningen läggs på en särskild koncessionsnämnd

och i viss utsträckning länsstyrelserna behövs emellertid regler

för samråd i tillståndsärenden. Själva lagen bör emellertid endast innehålla

en principbestämmelse om samråd. De närmare reglerna kan meddelas

av Kungl. Maj :t.

Av särskild vikt är de samordningsfrågor som aktualiseras på hälsovårdsoch

planområdena. Både inom tillsynsverksamheten och i prövningsärenden

är det nödvändigt att naturvårdsverket och länsstyrelserna nära samarbetar

med lokala och centrala hälsovårds- och planmyndigheter, särskilt

hälsovårdsnämnderna och planverket. Jag skall uppehålla mig något närmare

vid denna fråga.

Genom sina övervakande och kontrollerande uppgifter på det sanitära

området spelar hälsovårdsnämnderna en viktig roll inom miljövården vid

sidan av de särskilda tillsynsorganen. I 38 § hälsovårdsstadgan nämns särskilt

tillsyn för att motverka vattenförorening. Detta innebär dock inte att

hälsovårdsnämndens kompetensområde är begränsat till vattenförorening. I

hälsovårdsnämnds allmänna åligganden ingår också att övervaka luftföroreningar,

buller och andra sådana störningar. Detta bör emellertid nu

komma till tydligt uttryck.

Av särskilt intresse är hälsovårdsstadgans bestämmelser om industriella

och andra anläggningar och upplag (62 och 63 §§). Enligt 62 § skall anläggning

för industri, hantverk eller annan näring samt upplag av varor eller avfall

anordnas och inrättas så att de inte medför sanitär olägenhet. Detsamma

gäller underhåll, drift och skötsel. Det är hälsovårdsnämndens uppgift

att se till att bestämmelsen efterlevs. 63 § innehåller föreskrift om tillståndstvång.

Där räknas upp ett stort antal typer av anläggningar och upplag

(f. n. 22 punkter) som inte får anordnas utan hälsovårdsnämndens tillstånd.

Utan sådant tillstånd får de inte heller ändras så att det kan bli ökad

sanitär olägenhet.

De sakkunniga behandlar ingående hälsovårdsnämndernas roll i det nya

tillsyns- samt dispens- och anmälningsförfarandet. Enligt de sakkunnigas

mening bör hälsovårdsnämnderna ha betydelsefulla uppgifter på miljövårdsområdet

också i fortsättningen. Hälsovårdsnämndernas medverkan i dispens-

och anmälningsärenden tänker sig de sakkunniga säkerställa genom

föreskrifter i förslaget till förprövningskungörelse om att hälsovårdsnämnd

alltid skall få del av ansökningar och anmälningar och om beslut som meddelas

i sådana ärenden. Däremot föreslår de sakkunniga att den nuvarande

tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan slopas. Också i den löpande

tillsynen på miljövårdsområdet bör hälsovårdsnämnderna enligt de

sakkunniga ha viktiga uppgifter. Detta kommer till uttryck i den allmänna

bestämmelsen i förslaget till miljötillsynslag om att tillsynsmyndighe
-

s. 229 Kontrollera mot PDF

229

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

terna skall samarbeta med bl. a. kommunala organ som har att utöva tillsyn

i särskilda hänseenden.

De sakkunnigas uttalanden och förslag rörande hälsovårdsnämnderna

mottas i allmänhet positivt i remissvaren. Också jag ansluter mig till vad

de sakkunniga anför.

En grundläggande princip bör vara att dubbelprövning undviks så långt

det är möjligt. Företagare, kommuner och andra som söker tillstånd till

åtgärder och anläggningar som kan vara miljöstörande skall om möjligt

bara behöva vända sig till en myndighet. Det är därför helt följdriktigt

att som de sakkunniga föreslår upphäva tillståndstvånget enligt 63 § hälsovårdsstadgan.

Denna bestämmelse bör ersättas med en hänvisning till

de särskilda bestämmelserna om förprövning m. m. Om det visar sig vara

behov av att i särskilda fall ha ett tillståndstvång av nuvarande typ kan

detta regleras i lokal hälsovårdsordning. Sådan lokal föreskrift får emellertid

inte gripa in på det område som täcks av den nya förprövningsordningen.

Slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § innebär inte någon försvagning

av hälsovårdsintressets bevakning på miljövårdsområdet. Hälsovårdsnämndernas

aktiva medverkan kan vinnas på andra vägar. I tillstånds-, dispens-

och anmälningsärenden bör hälsovårdsnämndernas lokalkännedom

i allmänhet vara av värde. Ofta torde dessutom hälsovårdsnämnderna, särskilt

i de större städerna, sitta inne med utrednings- och annat informationsmaterial

som kan utnyttjas i sådana ärenden. Närmare regler för samrådet

kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Kanske ännu större betydelse kan hälsovårdsnämndernas insats få i den

löpande tillsynen på miljövårdsområdet. Som lokala organ har hälsovårdsnämnderna

särskilda förutsättningar att övervaka störningskällor, tillse att

fastställda reningsvillkor följs o. d. Hälsovårdsnämnderna har också goda

möjligheter att kontinuerligt bevaka hur förorenings- och störningssituationen

i en ort utvecklas och att slå larm i god tid innan missförhållanden

uppkommer.

Bortsett från slopandet av tillståndsprövningen enligt 63 § hälsovårdsstadgan

rubbar det nya systemet inte hälsovårdsnämndernas befogenheter.

De kommer alltså att ha kvar möjligheterna att meddela förbud och förelägganden

för att motverka sanitära olägenheter. Härigenom kan risk föreligga

för kollision mellan hälsovårdsnämnds beslut och beslut av statlig

miljövårdsmyndighet. Motsvarande kollisionsrisk föreligger nu såvitt gäller

hälsovårdsnämnds och vattendomstols avgöranden. Frågan har i nuvarande

system lösts så att vattendomstols beslut alltid tar över. Om sålunda

vattendomstol fastställt föreskrifter för ett avloppsföretag kan hälsovårdsnämnd

inte meddela föreläggande rörande samma företag som strider mot

vattendomstolens avgörande. Vattendomstolen däremot kan meddela före
-

s. 230 Kontrollera mot PDF

230 Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

skrifter oberoende av att det redan finns ett föreläggande av hälsovårdsnämnd.

De sakkunniga behåller denna ordning i sitt förslag såvitt avser förhållandet

mellan vattendomstol och hälsovårdsnämnd. När det gäller dispensbeslut

av naturvårdsverket har förslaget en annan innebörd. Sådant beslut

vinner inte rättskraft och binder alltså inte heller hälsovårdsnämnd.

Kommerskollegium har kritiserat denna lösning av rättssäkerhetsskäl. Kollegiet

menar att hälsovårdsnämndens befogenheter i immissionsärenden

bör begränsas till att nämnden anmäler till naturvårdsverket eller länsstyrelsen

om sanitära olägenheter föreligger.

Jag anser att kollisionsfrågan bör lösas på i princip det sätt som de sakkunniga

föreslår. Villkor som koncessionsnämnden fastställt bör sålunda

inte kunna rubbas genom föreläggande av hälsovårdsnämnd. Har å andra

sidan hälsovårdsnämnd ålagt företagaren vissa åtgärder bör det stå honom

fritt att ansöka hos koncessionsnämnden om prövning av villkoren för företaget.

De föreskrifter som då meddelas bör ta över hälsovårdsnämndens beslut.

Ett dispensbeslut av naturvårdsverket inom ramen för den fakultativa

koncessionsprövningen bör däremot inte ha någon rättsligt bindande verkan.

Hälsovårdsnämnd kan alltså ingripa med tvångsföreläggande, oavsett

om det finns ett dispensbeslut. Som jag redan har nämnt skall emellertid

samråd ske med hälsovårdsnämnderna i dispensförfarandet. Dessa kommer

därför att få inflytande på dispensprövningen och utformningen av de villkor

som skall knytas till dispensbeslutet. I regel kan man därför vänta att

hälsovårdsnämnderna kommer att acceptera sådana beslut. Rent faktiskt

får besluten därigenom en trygghetsverkan för företagaren. Med hänsyn

härtill anser jag att fog saknas för kommerskollegiums farhågor om försämrad

rättssäkerhet.

Det bör framhållas att koncessionsnämndens avgörande inte kan vara

bindande i andra frågor än dem som beslutet omfattar. Ingenting hindrar

därför att hälsovårdsnämnden inom ramen för sin allmänna övervakningsskyldighet

ingriper mot ett företag med föreläggande i frågor som tillståndsmyndigheten

inte behandlat.

Jag har tidigare berört den befogenhet som länsstyrelsen bör ha att i

brådskande fall meddela nödvändiga föreskrifter. Om sanitära missförhållanden

anses böra föranleda ett sådant ingripande kan hälsovårdsnämnd

spela en roll genom att ta initiativ till att länsstyrelsen får pröva fallet.

Frågan om samverkan på planområdet måste ses mot bakgrunden av att

det allmännas insatser för miljövården är ett väsentligt led i samhällsplaneringen

i stort. Det krävs därför ett nära samarbete mellan de miljövårdande

myndigheterna och de myndigheter som verkar inom samhällsplaneringen

i övrigt. Som jag tidigare har framhållit måste gällande bebyggelseplaner

beaktas i tillstånds- och dispensärenden enligt den nya lagen. Det

s. 231 Kontrollera mot PDF

231

Kiingl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

är därför av vikt att prövningsmyndigheterna har kännedom om pågående

arbete med sådana planer. Å andra sidan har planmyndigheterna intresse

av att känna till dispens- och tillståndsärenden som är av betydelse från

plansynpunkt. Vidare behövs en samordning i det löpande planeringsarbetet.

Det är sålunda av vikt att de miljövårdande myndigheterna får komma

till tals så tidigt som möjligt i den fysiska planeringen. Men också i naturvårdsverkets

och länsstyrelsernas uppgifter som miljövårdsorgan ingår att

utarbeta planer. Naturvårdsverket skall dessutom meddela anvisningar till

ledning för länsstyrelserna och andra organ som har anknytning till miljövården.

Denna planerande och ledande verksamhet är i mångt och mycket

sammanvävd med bebyggelseplaneringen. Också från denna synpunkt aktualiseras

därför ett samarbete.

Det nära sambandet mellan miljövård och samhällsbyggande når emellertid

också utanför planeringsområdet. Sålunda kan bestämmelser som meddelas

för byggnadsverksamheten vara av direkt betydelse för miljövården.

Planverket har befogenhet att meddela föreskrifter, råd och anvisningar

om tillämpningen av byggnadslagstiftningen. Föreskrifter är i motsats till

råd och anvisningar bindande för de byggande och för myndigheterna. Tanken

är att föreskrifterna i princip skall avse grundläggande krav på egenskaper

eller funktioner som är av betydelse från säkerhetssynpunkt eller

hygienisk synpunkt. Mer detaljerade regler i dessa hänseenden skall utformas

som råd och anvisningar (prop. 1967: 81 s. 18).

Det är klart att föreskrifter och anvisningar som planverket meddelar

om utförande och konstruktion av byggnader, värmeanläggningar, skorstenar

o. d. också är av betydelse med hänsyn till möjligheterna att motverka

vatten- och luftföroreningar, buller och liknande störningar. Det är därför

av vikt att miljövårdens synpunkter beaktas på ett tidigt stadium av arbetet

med sådana föreskrifter och anvisningar. I 76 § 1 mom. byggnadsstadgan

finns regler om samråd, vilka tillförsäkrar naturvårdsverket medinflytande

på utformningen av byggnadsföreskrifter. Utan stöd av uttrycklig bestämmelse

torde motsvarande gälla i fråga om icke bindande anvisningar (jfr

prop. 1967: 81 s. 19). Det är också viktigt att undvika kollision mellan byggnadsföreskrifter

och bestämmelser som i konkreta fall meddelas på miljövårdsområdet.

Tillståndsgivande myndighet bör sålunda beakta vad som

i annan lagstiftning — bl. a. byggnadslagstiftningen — gäller i fråga om

miljöfarlig verksamhet. Härigenom torde det vara sörjt för att tillstånd

och villkor som meddelas enligt den nya lagstiftningen inte kommer i strid

med bindande föreskrifter på byggnadsområdet.

s. 232 Kontrollera mot PDF

232

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

6.8 Domstolsprövning

Enligt gällande ordning kan den som kräver ersättning för skada genom

vattenförorening stämma in sin talan till vattendomstol. Ersättningsanspråk

kan också framställas i mål om tillstånd att släppa ut avloppsvatten. Genom

stämning till vattendomstol kan den skadelidande vidare föra talan om

förbud mot det företag eller den verksamhet som vållar olägenhet eller om

skyddsåtgärder för att motverka olägenheten. I fråga om luftförorening,

buller och andra immissioner kan den som lider skada föra talan genom

stämning till allmän domstol. Också sådan talan kan gå ut på ersättning,

skyddsåtgärder eller förbud.

Immissionssakkunnniga föreslår samma system för handläggning av ersättningsfrågor

m. m. i immissionsmål som nu gäller i fråga om vattenföroreningar.

Saken kommer emellertid i ett annat läge med en ordning där

tillståndsprövningen förläggs till administrativ myndighet. Vid tillståndsgivningen

skall visserligen beaktas inte bara allmänna intressen utan även

så långt det är möjligt enskilda intressen. Lagen omfattar emellertid både

stora och små företag och anläggningar. Bara en del av dem kan göras koncessionspliktiga.

Många kommer därför aldrig under tillståndsprövning.

Ofta kan det vara fråga om företag som stör bara de närmaste grannarna

och inte rör några allmänna intressen. I sådana fall saknas anledning för

tillsynsmyndigheterna att ingripa. Det är därför nödvändigt att man behåller

nuvarande möjlighet att föra talan vid domstol om förbud mot den

störande verksamheten eller om skyddsåtgärder för att motverka olägenhet

av verksamheten. Men framför allt måste domstolsvägen finnas för

prövning av ersättningsfrågor. Dessa är till sin art sådana att de bara kan

avgöras i ett domstolsförfarande.

Beträffande prövningen av skadelidande sakägares krav på ersättning,

skyddsåtgärder eller förbud — med en gemensam beteckning enskilda anspråk

— är det två huvudproblem som anmäler sig, nämligen dels vilka

domstolar som skall anförtros prövningen, dels hur den administrativa tillståndsprövningen

och domstolsprövningen skall samordnas.

Vad först gäller valet av domstol faller givetvis vattendomstolarna i

blickpunkten. Några av dem som yttrar sig över naturvårdsverkets organisationsförslag

förordar vattendomstolarna, i varje fall till dess man skapat

ett system med fastighetsdomstolar. För att lägga prövningen på vattendomstolarna

talar enligt min mening deras erfarenhet av ersättningsfrågor

av den typ som det här gäller. Vidare har de en sammansättning som i huvudsak

är lämplig för sådana frågors behandling. Å andra sidan råder ovisshet

om vattendomstolsorganisationens framtida utformning. Den föreslagna

ändringen i fråga om tillståndsgivningen i vattenföroreningsfrågor kommer

att minska vattendomstolarnas arbetsuppgifter. En krympning av ar
-

s. 233 Kontrollera mot PDF

233

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

betsbelastningen följer också av att vattenkraftens roll i kraftförsörjningen

minskar. Samtidigt sker efter hand slutliga avgöranden i kvarstående ersättningsfrågor

i äldre kraftutbyggnadsmål. Härtill kommer att hela domstolsorganisationen

för närvarande omprövas. En riktpunkt härvid är att så

långt möjligt skapa enhetliga underrätter. Bl. a. som ett led i detta arbete

kan man se den översyn av vattenlagen som jag tidigare har nämnt. Mot

bakgrunden av vad jag nu har anfört kan det inte anses välbetänkt att

lägga nya arbetsuppgifter på vattendomstolarna.

De allmänna domstolarna har sämre förutsättningar än vattendomstolarna

att pröva ersättningsfrågor m. m. enligt denna lagstiftning av det skälet

att de saknar tekniker. Med hänsyn till att vatten- och luftföroreningar kan

ha vidsträckta verkningsområden är dessutom de allmänna underrätternas

domkretsar i regel för små för denna typ av mål. I annat sammanhang har

jag emellertid lagt fram förslag om att inrätta nya domstolar för fastighetsbilöningsmål.

Jag har därvid uttalat att dessa domstolar lämpligen bör

handha också expropriationsmål. De nya domstolarna, som föreslås få namnet

fastighetsdomstolar, skall knytas till underrättsorganisationen på så

sätt att vissa underrätter utses att i särskild sammansättning handlägga alla

fastighetsbildningsmål från län eller större område än län. Enligt förslaget

skall i fastighetsdomstolen ingå två domare vid den allmänna underrätten,

en tekniker och två nämndemän. För fastighetsbildningsmålen fordras att

teknikern har erfarenhet av fastighetsbildningsverksamhet. När det gäller

expropriationsmål kommer kravet på erfarenhet av fastighetsvärdering i

förgrunden.

Jag anser — som jag antydde redan när jag lade fram förslaget om fastighetsdomstolar

— att en domstol av de föreslagna fastighetsdomstolarnas

typ och med deras stora domsområden i princip är lämpad att handlägga

också mål om enskilda anspråk enligt förevarande lag. Genom att till en

domstol föra samman olika grupper av mål som i huvudsak eller till stor

del inrymmer likartade värderingsfrågor vinner man ökad enhetlighet i

tillämpningen av värderingsprinciper.

I fråga om vilken teknisk sakkunskap domstolen bör ha i mål enligt denna

lag gör sig vissa särskilda synpunkter gällande. Som utgångspunkt för

övervägandena i denna del är det av intresse att beröra hur det tekniska

inslaget i vattendomstolarna är ordnat.

På den tekniska sidan ingår i vattendomstolen två vattenrättsingenjörer.

Vattenlagen säger ingenting annat om deras kompetens än att de skall

vara i vattenfrågors tekniska behandling sakkunniga och erfarna män (11

kap. 2 § tredje stycket). Denna regel kompletteras av mera detaljerade föreskrifter

i 3 § vattendomstolsstadgan. Där anges att vattenrättsingenjörerna

skall ha sakkunskap särskilt i fråga om byggande i vatten (vattenbyggnadstekniska

ingenjörer) och särskilt i fråga om torrläggning av mark (agrikulturtekniska

ingenjörer). Om två vattenrättsingenjörer skall tjänstgöra i ett

8t Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 234 Kontrollera mot PDF

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

mål — i undantagsfall räcker det med en — skall den ene vara vattenbyggnadsteknisk

ingenjör och den andra agrikulturteknisk. I mål om grundvatten

eller avloppsvatten får dock i stället för endera förordnas annan ingenjör

med särskild sakkunskap i ämnet.

I olika sammanhang, senast av immissionssakkunniga, har föreslagits att

kompetenskravet för den agrikulturtekniske ingenjören ändras så att det

bättre motsvarar den funktion som han numera främst har, nämligen skadevärdering.

De sakkunniga föreslår sålunda att den ene ingenjören liksom

hittills skall ha sakkunskap företrädesvis beträffande byggande i vatten och

den andre sakkunskap företrädesvis beträffande andra på vattendomstol

ankommande frågor, särskilt värdering av fast egendom.

Immissionssakkunnigas överväganden i fråga om vattendomstolarnas behov

av teknisk sakkunskap har naturligtvis inte fullt samma giltighet när

det gäller fastighetsdomstolarna. Dessa kommer i varje fall tills vidare inte

att syssla med vaftenbyggnadsfrågor. De kommer inte heller att befatta sig

med tillståndsfrågorna i vattenförorenings- och immissionsmål. Det är framför

allt vid tillståndsbedömningen och utformningen av villkor för tillstånd

som de tekniska synpunkterna gör sig gällande. I ersättningsdelen träder erfarenhet

av och sakkunskap i fastighets- och skadevärdering i förgrunden.

Men också här kan det ibland bli fråga om att klarlägga rent tekniska förhållanden

och förlopp, t. ex. att utröna orsakssammanhang mellan vissa

drift- eller reningsåtgärder och föroreningsskador. Ännu starkare kan rent

tekniska synpunkter göra sig gällande i mål som avser skyddsanordningar,

ändringar i driftsätt och andra åtgärder för att motverka förorening eller

störning av annat slag.

Vad jag nu har anfört visar att man i mål enligt denna lagstiftning har

behov av teknisk sakkunskap utöver den som en uteslutande på värderingsfrågor

specialiserad ledamot besitter. Det finns emellertid f. n. ingen

utbildningsgång som tillförsäkrar den allsidiga sakkunskap inom avloppsoch

immissionsområdet som den tekniske ledamoten helst borde ha. I likhet

med vad som gäller för vattendomstolarna får man sikta på tekniker

med lämplig grundutbildning och erfarenhet och sedan vidga deras kunskapsområde

genom fortbildningskurser. Jag vill också framhålla att man

inte skall överdriva behovet av att den tekniske ledamoten har detaljerade

kunskaper på olika områden. I den mån speciell expertis behöver tillföras

målen bör det ske genom att utomstående sakkunniga förordnas på sätt

som nu sker inom vattenrättskipningen.

Erfarenheten från vattendomstolarnas verksamhet ger vid handen att det

är stora fördelar med att två tekniska ledamöter deltar i handläggningen.

I mål enligt förevarande lagstiftning kommer emellertid de tekniska synpunkterna

inte tillnärmelsevis på samma sätt i förgrunden. Det saknas därför

anledning att efterbilda vattendomstolarnas mönster på denna punkt. I

stället måste tillses att den i fastighetsdomstolen ingående teknikern i mål

s. 235 Kontrollera mot PDF

235

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

enligt förevarande lagstiftning har den breda sakkunskap som enligt vad

förut sagts måste anses nödvändig.

Uppdelningen på administrativ prövning av tillståndsfrågor och domstolsprövning

av enskilda anspråk aktualiserar flera samordningsproblem. Ett

viktigt sådant gäller vilken betydelse tillståndsbeslut bör ha för möjligheten

att föra talan vid domstol. Vad först beträffar ersättningstalan är det klart

att sådan talan skall kunna föras oavsett om det finns tillstånd till företaget

eller inte. I fråga om talan om förbud och skyddsåtgärder är förhållandet

annorlunda. Vattendomstols tillstånd till avloppsföretag är enligt 8 kap.

39 § vattenlagen gällande mot envar. Endast under vissa i lagen angivna

förutsättningar kan villkoren för tillståndet prövas om. Immissionssakkunniga

föreslår samma ordning för luftföroreningar, buller och liknande störningar.

Vad som motiverar principen om att tillstånd skall bestå oförändrade

under lång tid är önskemålet att ge företagaren trygghet för att inte

överraskande utsättas för nya förpliktelser som han inte tagit hänsyn till

vid planeringen av företaget.

Lagberedningen föreslog i 1947 och 1960 års jordbalksförslag en ordning

med frivillig koncession för företag som kunde vålla immissioner. Genom

koncessionen skulle man få ett rättsligt skydd mot oberäkneliga krav på

förbud eller förebyggande åtgärder. I anslutning härtill förordade lagberedningen

en regel som innebar att den som fått tillstånd inte kunde åläggas,

så länge han följde föreskrivna villkor, att upphöra med verksamheten eller

utföra andra skyddsåtgärder än som kunde genomföras utan oskälig kostnad.

En av de myndigheter som yttrat sig över naturvårdsverkets organisationsförslag

ifrågasätter om tillstånd bör kunna hindra domstol att ta upp

sakägares förbudstalan.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Det innebär en stor

rättsosäkerhet om tillståndshavaren riskerar att domstol när som helst på

grundval av en annan värdering av de faktorer som är avgörande för tilllåtligheten

kan ompröva tillståndet på talan av sakägare som inte godtar

de villkor som tillståndsmyndigheten har fastställt. En företagare som fått

tillstånd att driva viss verksamhet bör för sin ekonomiska och tekniska

planering kunna gå ut ifrån att tillståndet normalt sett kommer att bestå

i oförändrad form för längre tid. Lagberedningens förslag tillgodoser dessa

önskemål i stor utsträckning men inte tillräckligt. Det inrymmer som jag

har nämnt en möjlighet för domstol att ålägga tillståndshavaren ytterligare

skyddsåtgärder. Även med den begränsning som ligger i att man inte får

kräva andra åtgärder än som kan genomföras utan oskälig kostnad skulle

förslaget medföra vissa nackdelar. Lagberedningens konstruktion utesluter

inte att en domstol kan komma att föreskriva andra kostsamma skyddsåtgärder

på grund av en annan bedömning av vad som i ett visst fall är

s. 236 Kontrollera mot PDF

236

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

skäligt. Härigenom kan väsentliga delar av ett tillståndsbeslut rivas upp

och den trygghetsverkan som tillståndsbeslutet skall ge blir mer eller

mindre illusorisk.

En annan svårighet som lagberedningens förslag kan vålla i tillämpningen

hänger samman med att hindret mot domstolsprövning faller bort om

tillståndshavaren inte följer de villkor som beslutet innehåller. Frågan huruvida

villkor följs eller inte kan emellertid ofta vara kontroversiell. Det

kan därför mycket väl tänkas att just frågan om villkorens efterlevnad blir

den primära tvisten i ett mål som rör förbud eller skyddsåtgärder. Det kan

vidare vara vanskligt att dra en gräns för vad som skall anses som tolerabel

avvikelse. Det är enligt min mening inte en tillfredsställande ordning att

frågan huruvida domstolen över huvud taget skall gå in på prövning i sak

beror på tolkningen av en så vag regel.

Jag delar å andra sidan uppfattningen att bara den som lojalt följer de

villkor som är förknippade med tillstånd bör kunna påräkna den trygghetsverkan

som tillståndet har. Redan av allmänna regler torde f. ö. följa att

tillstånd förfaller om något villkor av stor betydelse eftersätts (se t. ex.

SvJT 1964 s. 699). Men enligt min åsikt är det en uppgift för tillsynsorgan

och hälsovårdsnämnder att övervaka efterlevnaden av fastställda villkor

och att ingripa för att framtvinga rättelse när villkoren åsidosätts.

För detta ändamål bör länsstyrelserna ges befogenhet att meddela behövliga

förelägganden. I grava fall bör det finnas möjlighet att återkalla tillståndet.

Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

Sammanfattningsvis anser jag alltså, som de sakkunniga har föreslagit,

att ett tillståndsbeslut bör ge företagaren en tryggad ställning. Tillståndet

bör kunna omprövas bara under vissa förutsättningar och omprövningen

bör ske i samma ordning som tillståndsprövningen, dvs. av koncessionsnämnden

eller länsstyrelse. Däremot bör möjligheten att vid domstol utverka

förbud eller skyddsåtgärder vara utesluten när tillstånd föreligger.

Denna lösning skapar en klar och otvetydig gräns mellan tillståndsmyndigheters,

tillsynsorgans och domstolars befogenheter. Vad domstolsprövningen

beträffar är det alltså klart att talan om förbud eller skyddsåtgärder

skall ogillas om företagaren åberopar att han har lagakraftvunnet tillstånd

till verksamheten.

Den situation som jag hittills har gått ut från är den att tillståndsbeslut

föreligger när talan väcks vid domstol. Men läget kan också vara det att

domstolsprövning och tillståndsprövning kommer ungefär samtidigt. Ett

motsvarande fall inom vattenrättskipningen regleras i 11 kap. 83 § första

stycket vattenlagen. En stämningstalan vid vattendomstol kan mötas genom

ansökan om tillstånd till företaget i fråga. Stämningsmålet går då upp i ansökningsmålet.

I detta behandlas stämningstalan som en lagligen gjord erinran

mot ansökningen.

Med tillståndsprövning i administrativ väg blir sammanslagning av ären
-

s. 237 Kontrollera mot PDF

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

det om tillstånd och en vid fastighetsdomstol förd talan om förbud eller

skyddsåtgärder inte möjlig. I stället bör stämningsmålet förklaras vilande

i avbidan på utgången i tillståndsärendet.

Vissa regler torde behövas för att domstolen skall få kännedom om meddelade

tillstånd och om ärenden angående tillstånd, förbud och skyddsåtgärder

som är under prövning hos administrativ myndighet. Sådana regler kan

meddelas av Kungl. Maj :t.

6.9 Ersättningsregler

De sakkunniga anser av flera skäl — bl. a. det nära samband som finns

mellan vattenförorening och luftförorening — att ersättningsreglerna på

vattenförorenings- och immissionsområdena bör bringas att överensstämma

så nära som möjligt. Om man, såsom jag föreslår, sammanför reglerna om

vattenföroreningar, luftföroreningar, buller och andra störningar från fast

egendom i en gemensam lag stärks ytterligare skälen att helt samordna

ersättningsbestämmelserna. Vid bestämmelsernas utformning bör, förutom

allmänna skadeståndsrättsliga principer, reglerna i 8 och 9 kap. vattenlagen

tjäna som ledning.

Däremot måste man skilja mellan frågan om verksamhetens tillåtlighet

och frågan om sakägares rätt till ersättning. Genom en sådan uppläggning

får man överensstämmelse med vad som gäller i vattenföroreningsfall, där

man skiljer tillåtlighetsfrågan och ersättningsfrågan åt. Ersättningsfrågan

bör vara underkastad parternas fria disposition. I motsats till vad som gäller

om tillåtlighetsfrågan krävs här inte någon offentlig kontroll. Rätt till

ersättning föreligger även i fall då tillstånd till anläggningen eller verksamheten

meddelats. Också i det avseendet råder alltså överensstämmelse med

hittills gällande regler i fråga om vattenföroreningar. Lagberedningen har

motsvarande bestämmelse i sitt förslag till ersättning för immissionsskada.

Den oskrivna grannelagsrättens skadeståndsregler bygger på principen

om strikt ansvar, alltså ett ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet.

Domstolarna har haft stöd för att tillämpa denna princip i motiven till

1909 års jordabalksförslag. Av uttalanden i förarbetena till 1941 års lagstiftning

om vattenförorening framgår, att avsikten var att i detta avseende

ansluta skadeståndsreglerna i 8 kap. vattenlagen till grannelagsrättens regler.

Så har också dessa skadeståndsregler tillämpats i praxis. Även om alla

skäliga reningsåtgärder vidtagits för att hindra skador genom vattenförorening,

kan företagaren bli skyldig att betala skadeersättning. I 1947 års jordabalksförslag

ansåg sig lagberedningen böra lagfästa den ståndpunkt som

redan intagits i praxis i fråga om immissionsskador.

De sakkunniga låter principen om strikt ansvar på immissionsområdet

komma till direkt uttryck i förslaget till lagtext. Beträffande varaktiga immissionsstörningar

innebär det att man kodifierar en princip som sedan

s. 238 Kontrollera mot PDF

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

länge tillämpats i praxis. Som förut framgått föreslår jag emellertid ett vidare

tillämpningsområde än de sakkunniga genom att kravet på varaktighet

bortfaller. Också olägenheter och störningar som inte kan anses varaktiga

bör alltså falla under den nya lagen, dock inte om det är fråga om rena engångsföreteelser.

Enligt min mening finns det goda skäl att låta det strikta

ansvaret gälla inom hela tillämpningsområdet för lagen. En alltför vidlyftig

tillämpning av strikt ersättningsansvar kan man förhindra genom att uppställa

krav på att det skall vara fråga om väsentliga olägenheter som varken

är orts- eller allmänvanliga. Som framgår av vad jag förut har anfört

innebär principen om strikt ansvar inte någon nyhet på vattenvårdsområdet.

Jag har härmed kommit in på vissa för ersättningsrätten grundläggande

frågor som diskuterats i tidigare lagstiftningsärenden och nu behandlas av

de sakkunniga och under remissbehandlingen. Väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten

går tillbaka till 1909 års jordabalksförslag, som i sin tur

bygger på förebilder i tysk rätt. Rekvisiten har i vattenlagen och i de tre jordabalksförslagen

utformats något olika, och meningarna har varit delade

om det närmare förhållandet dem emellan. I de senare jordabalksförslagen

är det ortsvanlighetsrelcvisitet som helt träder i förgrunden. Där bär också

vid sidan av väsentligheten och ortsvanligheten införts rekvisitet »besvärets

allmänna förekomst under jämförliga förhållanden», det s. k. allmänvanlighetsrekvisitet.

Vad först väsentlighetsrekvisitet beträffar bör det avse att utesluta mera

bagatellartade störningar, även om de går utöver vad som är vanligt. Det

bör utformas i anslutning till lydelsen i 8 kap. 30 § vattenlagen.

Ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten föreslås av de sakkunniga

bli grundläggande rekvisit i ersättningshänseende. De sakkunniga vill inte

lägga dessa rekvisit som grund vid utformningen av tillåtlighetsreglerna

men finner det naturligt att tillmäta det förhållandet att en störning går

utöver vad som är vanligt i orten den största betydelse för frågan om strikt

ersättningsansvar skall inträda. Dessutom skall beaktas vad som allmänt

förekommer under jämförliga förhållanden på andra orter.

Från ett par håll utsätts ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten

för stark kritik. Sålunda ifrågasätter häradshövdingeföreningen om rekvisiten

ger tillräcklig ledning för ersättningsfrågornas bedömande. Många av

de erinringar som riktats mot ortsvanligheten i samband med kritiken av

lagberedningens förslag, t. ex. att begreppet är dunkelt och vagt, är enligt

föreningen tillämpliga också när det gäller ersättningsfrågor. I situationer

då det är fråga om successivt ökande immissioner från nytillkomna immissionskällor

eller då det gäller helt nya typer av immissioner ger rekvisiten

enligt föreningen en bristfällig ledning. Föreningen hävdar, att rekvisiten

bör ges en mindre avgörande betydelse och att väsentlighetskravet i stället

bör framhävas mer. Vattenöverdomstolen är kritisk mot allmänvanlighetsrekvisitet

och menar att man inte har något behov att begränsa skadestånds
-

s. 239 Kontrollera mot PDF

239

Kungi. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

skyldigheten med hänsyn till allmänvanligheten, när man i likhet med de

sakkunniga kopplar loss ersättningsreglerna från tillåtlighetsreglerna. Behovet

av rörelsefrihet i samhällsutvecklingen bör enligt vattenöverdomstolen

tillgodoses genom tillåtlighetsreglernas utformning. Rätten till skadestånd

bör inte vara beroende av hur förhållandena på en ort av helt annan

karaktär gestaltar sig. Vattenöverdomstolen anser, att rekvisitet som i sig

är oklart rent av kan leda till att den som förorenar oförstörda vattendrag

eller orörd natur kan bli fri från skadeståndsskyldighet. Enligt vattenöverdomstolen

synes ersättningsfrågorna kunna lösas tillfredsställande, om rekvisiten

väsentlighet och ortsvanlighet tillämpas på ett förnuftigt sätt. En ledamot

av vattenöverdomstolen anser dock övertygande skäl vara anförda

för att ersättningsskyldigheten utformas i enlighet med förslaget. Övriga

remissinstanser som särskilt uttalar sig i denna del framhåller, att väsentlighets-,

orts vanlighets- och allmänvanlighet srekvisiten synes ha stöd i

rättstillämpningen.

Som jag redan har berört anser jag att man måste skilja mellan de grunder

som uppbär tillåtlighetsreglerna och de grunder som ersättningsreglerna

vilar på. Om man vid utformningen av tillåtlighetsreglerna skulle uppställa

det ortsvanliga som avgörande norm, skulle det, såsom immissionssakkimniga

framhåller, innebära en risk för att man så småningom passivt glider

mot allt sämre förhållanden. För att aktivt kunna motverka störningar måste

den allmänna skyldigheten att förebygga störningar även gälla ortsvanliga

sådana och möjlighet finnas att ingripa mot en störning även i det fall

att störningar av samma slag allmänt förekommer under jämförliga förhållanden

på andra orter. När det gäller förutsättningarna för den rent civilrättsliga

sanktionsformen skadestånd är läget däremot ett annat. I likhet

med de sakkunniga finner jag det naturligt att begränsa det strikta ersättningsansvarets

inträde till olägenheter av störningar som inte är ortsvanliga

eller allmänvanliga. Detta utesluter inte att skadeståndsskyldighet kan inträda

på annan grund även för ortsvanliga störningar. Till detta återkommer

jag senare.

Ortsvanligheten bör hänföras icke till den störande fastigheten utan till

den olägenhet en störning orsakar. Ortsbegreppet kan inte närmare bestämmas

i lagtexten. Med orten bör förstås den störda fastighetens omgivning.

Hur långt denna omgivning skall anses sträcka sig får överlämnas åt rättspraxis

att avgöra. Det torde finnas skäl att understryka att begreppet inte

bör tolkas alltför snävt.

Allmänvanlighetsrekvisitet fördes fram av lagberedningen i 1947 års jordabalksförslag

vid sidan av ortsvanlighetsrekvisitet. Ortsvanligheten ansågs

i vissa fall ej vara tillräcklig för att bedöma om en immission skulle anses

tillåten eller ej, och i sådant fall kunde enligt beredningen ledning hämtas

genom en jämförelse med vad som förekommer på andra håll. Bestämmelsen

synes främst ha föranletts av behovet att kunna förlägga nya industrier

s. 240 Kontrollera mot PDF

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

till orter där dessa industrier ej är ortsvanliga. Men beredningen nämner

också det fallet att en företagare i ett industrisamhälle utsätter grannarna

för en immission av annat slag än som tidigare förekommit i orten.

Immissionssakkunniga anser att vad som allmänt förekommer under j ämförliga

förhållanden i andra trakter bör vara ett rimligt mått på vad som får

tålas utan ersättning.

Till en början är att märka att allmänvanlighetsrekvisitet synes ha en viss

motsvarighet i gällande rätt. Tendensen att låta trafikimmissioner uppgå till

särskilt hög nivå utan att man inskrider med skadeståndssanktion är ett uttryck

härför. Inom vattenrätten har allmänvanlighetssynpunkter kommit

till uttryck i rättsfallen NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359.

Det saknas enligt min mening anledning att avvika från de grundsatser

som tillämpas i stadgad praxis inom grannelagsrätten. I regel torde man

kunna begränsa det strikta ersättningsansvaret på sätt som hittills skett i

praxis enbart med tillämpning av väsentlighets- och ortsvanlighetsrekvisiten.

I vissa fall ger dessa emellertid inte tillräcklig ledning. Man bör då kunna

falla tillbaka på en jämförelse med förhållandena i stort. Allmänvanlighetsrekvisitet

bör dock tillämpas med en viss återhållsamhet. Som exempel

på fall då detta rekvisit kan medföra befrielse från ersättningsskyldighet kan

nämnas förlust av skönhetsvärde och bullerstörningar från en motorväg,

som dras fram genom en förut orörd natur. Det skulle inte vara rimligt att

medge ersättning enligt reglerna om strikt ersättningsansvar åt var och en

som lider olägenhet av någon betydelse genom buller från en motorväg med

åberopande av att motorvägar tidigare inte har förekommit i trakten. Det är

emellertid inte blott immissionens art utan även dess intensitet som skall beaktas.

En störning kan anses allmänvanlig endast upp till en viss nivå. Enstaka

skadelidande, som drabbas av olägenheter därutöver, t. ex. vid trafikimmissioner

sådana fastigheter som ligger mycket nära immissionskällan,

bör således ha rätt till ersättning.

SammanfattningsAus anser jag starka skäl tala för att utforma den

grundläggande ersättningsregeln i enlighet med vad de sakkunniga föreslår.

Väsentlighets-, ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten bör alltså

ingå i lagförslaget.

Sådana skador som har sin grund i att den drabbade fastigheten eller den

skadelidande personligen tål särskilt litet, dvs. är speciellt immissionskänslig,

bör falla utanför regeln om strikt ersättningsansvar. Detta blir en

följd av ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten och torde stämma

överens med gällande rätt.

Som jag tidigare har antytt utesluter inte huvudregeln om strikt ersättningsansvar

att även andra skadeståndsprinciper och ersättningsregler kan

få praktisk betydelse. Sålunda kan, om någon speciell förutsättning för

strikt ansvar brister, den allmänna skadeståndsrättens oskrivna regler om

ansvar för vållande till sak- och personskada bli tillämpliga. I det fall som

s. 241 Kontrollera mot PDF

241

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

nyss nämndes då skada drabbar speciellt immissionskänsligt objekt kan försummelse

att vidta försiktighetsmått som betingas av de speciella förhållandena

grunda skadeståndsskyldighet (jfr NJA 1951 s. 55). En olägenhet

kanske inte överskrider det ortsvanliga, och strikt ansvar kan av den anledningen

inte komma i fråga. Olägenheten skulle emellertid ha kunnat förebyggas

eller minskas genom åtgärder som den störande bort iaktta. Den

skadelidande bör i ett sådant fall kunna grunda sin ersättningstalan på att

den störande vållat olägenheten genom underlåtenhet att vidta dessa åtgärder.

En remissinstans har framhållit att man genom kravet på skyddsåtgärder

och försiktighetsmått i övrigt inför en sträng culpastandard och att

den begränsning i det strikta skadeståndsansvaret, som kravet på ortsvanlighet

eller allmänvanlighet innebär, i praktiken inte torde få den betydelse,

som den kan synas ha, genom att ersättningsansvar likväl inträder på grund

av culpa. I det sammanhanget bör erinras om ett påpekande av de sakkunniga,

att frågan om vilka krav på försiktighetsmått man kan ställa kommer

i ett nytt läge genom den nya lagstiftningen och att det blir nödvändigt att

därvidlag göra skillnad mellan anläggningar som tillkommit före den nya

lagstiftningen och sådana som inrättats därefter.

De nu behandlade ersättningsreglerna begränsar inte den rätt till ersättning

som kan föreligga enligt bestämmelser i speciallagstiftning. Sålunda

gäller exempelvis särskilda regler om ersättning för skada från järnvägsanläggning

enligt 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs

drift. I vissa fall bör som jag tidigare anfört sådan verksamhet som är

specialreglerad uttryckligen undantas från den nu aktuella lagstiftningens

tillämpning. Detta gäller dock bara i det hänseende som specialregleringen

direkt omfattar. Frågorna om skyddsåtgärder och skadeersättningar vid

elektriska anläggningar regleras sålunda uteslutande av 1902 års lag om

sådana anläggningar, såvitt avser inverkan av elektrisk ström. Inträffar

däremot störning av annat slag från elektrisk anläggning bör den nu föreslagna

lagen bli tillämplig. Ett annat exempel är ersättning för skada från

atomanläggning. Särskilda regler gäller i detta fall enligt atomansvarighetslagen.

Flera remissinstanser efterlyser klarare uttalanden i frågan huruvida fastighetsägare

bör vara underkastad strikt ansvar i fall då störningarna orsakas

av annan än fastighetsägaren. Det framhålls att besvärande rättsosäkerhet

kan uppkomma, om man inte noga klargör vem som skall bära det strikta

ansvaret.

Enligt gällande rätt får från fall till fall avgöras i vad mån fastighetsägaren

kan göras ansvarig för störning från fastigheten som har sin grund

i annans förfogande över fastigheten. Ägarens ansvar torde vara beroende

av vilken rättsgrund för att bruka fastigheten som vederbörande kan åberopa

och även i övrigt ställa sig olika allt efter omständigheterna. Jag anser

därför att spörsmålet inte bör regleras i lagen. Så har ej heller skett i de fall

s. 242 Kontrollera mot PDF

242

KungL Maj:ts proposition nr 28 år 1969

av liknande slag som behandlas i det till lagrådet remitterade förslaget till

jordabalk. Liksom tidigare får spörsmålet överlämnas åt rättspraxis.

När det gäller skadeståndsberäkningen uppkommer frågan om ersättning

skall utgå endast för den del av en skada som ligger över gränsen för vad

som enligt huvudregeln skäligen bör tålas eller för hela skadan. Olika meningar

gör sig här gällande. De sakkunniga menar, att det är naturligt att

grunda skadeståndsberäkningen på en fördelning av skadan i den mån det

låter sig göra att bestämma »överskottet». De framhåller dock, att bevisoch

bedömningssvårigheterna är stora, och påpekar vidare, att det ibland

just är immissionsöverskottet som utlöser skadan, t. ex. när det gäller men

för människors hälsa. Till slut måste det enligt de sakkunniga bli fråga om

en skälighetsbedömning med många möjligheter till nyansering. Flera remissinstanser

hävdar, att ersättning bör utgå endast för vad som ligger över

skälighetsgränsen, och anser sig ha stöd för sin uppfattning i gällande rätt.

Man kan i gällande rätt finna visst stöd för uppfattningen att en fördelning

av skadan bör ske. Emellertid finner jag i likhet med immissionssakkunniga,

att det inte går att ge ett entydigt svar på denna fråga. De situationer som

kan tänkas uppkomma varierar alltför starkt för att man skall kunna lösa

detta spörsmål genom en enkel formel. Här som i så många andra fall måste

frågan få sin lösning i rättstillämpningen.

Från något håll framförs önskemål om att få ldart fastslaget en möjlighet

att från ersättning till fastighetsägare för skada som förorsakats av immitterande

verksamhet få avräkna nytta när — som ofta torde vara fallet

— verksamheten även medfört stegring av fastighetsvärdena trots att den

orsakar störningar. Här får enligt min mening allmänna skadeståndsrättsliga

grundsatser tillämpas. Enligt rättspraxis torde man åtminstone i vissa fall

kunna kvitta skada som drabbar en fastighet genom störningar från ett företag

i omgivningen mot nytta som uppkommer för fastigheten genom företaget

(jfr NJA 1944 s. 516).

Immissionssakkunniga framhåller att s. k. allmän förmögenhetsskada

utan samband med person- eller sakskada är ersättningsgill på immissionsområdet

till skillnad mot vad som gäller på den allmänna culparegelns område.

Till stöd härför åberopar de sakkunniga två rättsfall, NJA 1936 s. 552

och 1940 s. 508. Enligt min mening är det tveksamt om dessa rättsfall berättigar

till den slutsats som de sakkunniga drar. I den juridiska litteraturen

förekommer auktoritativa uttalanden om rättsfallen som tyder på att

andra betraktelsesätt än grannelagsrättsliga varit avgörande (se Tidskrift

utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1944 s. 105 och Karlgren, Skadeståndsrätt,

tredje uppl. s. 194). Inom vattenrätten torde allmän förmögenhetsskada

inte ersättas utan samband med skada eller intrång på fast egendom

eller på rättighet till sådan egendom. Enligt min mening får det liksom

hittills överlämnas åt rättspraxis att lösa frågan vilka skadetyper som bör

vara ersättningsgilla.

s. 243 Kontrollera mot PDF

243

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Immissionssakkunniga tar i sitt förslag upp en regel om att ersättning

kan jämkas, om den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande.

De sakkunniga framhåller, att det av allmänna rättsgrundsatser

torde följa, att den som inser att han löper risk att träffas av olägenhet genom

immission själv har att ta skälig hänsyn därtill och inrätta sig så att

olägenheten inte blir onödigt stor. Försummar han detta, kan han enligt de

sakkunniga bli medvållande till inträffad skada och riskerar då att få ersättningen

jämkad. Av stor praktisk betydelse är enligt de sakkunniga att

medvållandet kan bestå i passivitet. Sålunda framhåller de sakkunniga, att

underlåtenhet från skadelidandes sida atf fästa immittentens uppmärksamhet

på skador och skaderisker bör, oavsett skadans art, kunna tillmätas betydelse

för ersättningsskyldigheten. Detta anser de sakkunniga bäst kunna

ske inom ramen för en allmänt hållen regel om jämkning vid medvållande.

Även om medverkansregeln i 6 kap. 1 § strafflagen får anses tillämplig i förevarande

fall, är det enligt de sakkunniga befogat att i lagtexten skriva in en

särskild regel om jämkning vid medvållande.

Remissinstanserna godtar i allmänhet de sakkunnigas förslag. Dock framhålls

att medvållande från den skadelidandes sida som grund för nedsättning

av skadestånd torde följa av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

En remissinstans anser det med hänsyn härtill olämpligt att på detta

område tillskapa en särskild jämkningsregel. Från något håll påpekas att

det kan synas väl strängt mot den skadelidande att jämkning på grund av

medvållande kan föranledas av att den skadelidande underlåtit att fästa

immittentens uppmärksamhet på skador och skaderisker. Från annat håll

understryks betydelsen av uttalandet att passiviteten hos den skadelidande

kan bedömas som ett medvållande som kan föranleda jämkning av ersättningen

ända ned till noll.

Jag delar uppfattningen att det redan av allmänna regler följer att ersättning

också i förevarande fall kan jämkas om den skadelidande medverkat

till skadan. Det saknas anledning att på det område som den nya lagen

omfattar frångå den allmänna medverkansregeln. Beträffande denna regels

tillämpning torde de allmänna riktlinjer som de sakkunniga anger kunna ge

viss ledning. Förslaget bör i tydlighetens intresse innehålla en hänvisning

till allmänna skadeståndsrättsliga grunder.

Ett problem som uppkommer även i ersättningssammanhang är frågan

om prioritetens betydelse. Undantagsvis kan enligt de sakkunnigas mening

regeln om jämkning vid medvållande också bidra till lösningen av prioritetsfrågor.

Omständigheterna måste då emellertid vara speciella — innefatta ett

speciellt risktagande. Enligt de sakkunniga är lösningen av prioritetsproblemen

i allmänhet främst att söka i ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten.

Den som har inrättat sitt företag så att störningarna därifrån

inte överstigit vad som är vanligt i orten eller allmänt förekommer under

jämförliga förhållanden behöver sedan i regel inte riskera att bli ålagd er
-

s. 244 Kontrollera mot PDF

244

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

sättningsskyldighet, om grannfastigheternas användningssätt ändras genom

ny bebyggelse och olägenheter uppkommer vid det nya användningssättet.

Anledningen härtill är då enligt de sakkunniga inte att immittenten var

först på platsen utan att olägenheterna redan är ortsvanliga eller allmänvanliga,

s. k. kollektiv prioritetsrätt.

Jag kan i huvudsak ansluta mig till de synpunkter som de sakkunniga

anför. Även om praxis uppvisar fall, där man synes ha tillmätt prioriteten

betydelse vid sidan av ortsvanligheten, bör dock huvudregeln vara att man

endast undantagsvis tar hänsyn till individuella prioritetssynpunkter. Sålunda

bör den som bebygger sin fastighet i överensstämmelse med gällande

byggnadsbestämmelser normalt inte anses medvållande till senare inträffande

immissionsskador, även om byggnadsbestämmelserna var olämpliga

med hänsyn till risken för störningar från äldre anläggningar. Dock bör man

kunna kräva av den byggande att han vid bebyggandet av fastigheten tar

sådan hänsyn till äldre störande anläggningar att onödiga störningsrisker

undviks.

De sakkunniga inför en möjlighet att i immissionsfall bestämma ersättning

för framtida skada. Som förebild bär de sakkunniga haft vattenlagens

regler i ämnet. Den omständigheten att många anläggningstyper samtidigt

är vatten- och luftförorenande gör det naturligt att söka en lösning i anslutning

till motsvarande bestämmelser i vattenlagen. Emellertid framhåller de

sakkunniga att möjligheten att få till stånd en förhandsbestämning av immissionsersättning

torde kunna utnyttjas endast i ett begränsat antal fall.

I de sakkunnigas förslag hänvisas beräffande beräkningen av framtida

skada till bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen. Härför talar enligt de sakkunniga

inte bara det sakliga sambandet mellan vattenföroreningar och

immissioner utan även den omständigheten att ersättningsfrågorna enligt

förslaget i båda fallen skall handläggas av vattendomstolsorganisationen

och att det skulle innebära besvärliga tekniska komplikationer, om olika

ersättningsprinciper skulle tillämpas. Genom hänvisningen får vidare nedsättningsfrågan

en tillfredsställande lösning enligt beprövade linjer. Förslaget

medför, att vattenlagens generösa ersättningsregler, som bl. a. tar hänsyn till

affektionsvärde, blir tillämpliga.

De sakkunniga räknar med att ersättning för framtida skada i immissionsfall

— när sådan över huvud blir aktuell — vanligen kommer att utgå

i form av årliga belopp och inte som engångsbelopp. I förslaget till immissionslag

finns en särskild bestämmelse om ersättning genom årliga belopp

och om möjlighet att jämka sådan ersättning.

Remissinstanserna har ingen erinran mot förslaget att ersättning skall

kunna bestämmas för framtida skada. Däremot framkommer delade meningar

om formen för ersättningen, engångsbelopp eller årliga belopp. En

remissinstans anser engångsbelopp olämpliga, eftersom de snabba tekniska

framstegen på mycket kort tid kan medföra, att tämligen svårartade im
-

s. 245 Kontrollera mot PDF

245

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

missioner utan större kostnader kanske lielt kan elimineras, och det därför

måste vara mycket vanskligt att för någon längre period bedöma det framtida

men som kan uppkomma genom viss verksamhet. Andra anser, att årliga

belopp bör vara en ersättningsform som skall användas endast i undantagsfall,

t. ex. då det är omöjligt att på förhand uppskatta en skada

till engångsbelopp eller då det finns särskild anledning att utdöma årliga

belopp.

Med hänvisning till att den i de sakkunnigas förslag gjorda hänvisningen

till 9 kap. vattenlagen avser endast framtida skada framhåller några remissinstanser

att ersättning för redan inträffad skada och för framtida skada

bör beräknas efter samma grunder. Med de sakkunnigas uppläggning blir,

påpekar vattenöverdomstolen, t. ex. den för den skadelidande förmånliga bestämmelsen

i 9 kap. 8 § vattenlagen tillämplig endast på framtida skada.

Vattenöverdomstolen framhåller, att det inte kan vara någon ändamålsenlig

lösning att låta ersättningsbedömningen ske efter olika grunder, beroende på

om ersättningen skall bestämmas på förhand eller ej. Hovrätten för Nedre

Norrland och häradshövdingeföreningen framför liknande synpunkter.

I en integrerad lagstiftning bör ingå en motsvarighet till bestämmelserna

i 9 kap. 47 § och 8 kap. 41 § vattenlagen om ersättning för framtida skada

och möjlighet att jämka sådan ersättning. I likhet med de sakkunniga

anser jag vidare, att denna ersättningsform bör kunna användas även när

ersättning skall utdömas för olägenhet av andra störningar från fast egendom

än vattenförorening. På grund av svårigheten att på förhand bedöma

en skada torde emellertid, såsom de sakkunniga framhåller, möjligheten

att utdöma ersättning för framtida skada kunna utnyttjas endast i begränsad

omfattning. Det bör enligt min mening stå öppet för parter och

domstolar att allt efter omständigheterna välja mellan engångsbelopp och

årliga belopp. Engångsersättning bör vara den normala formen.

Ersättningsbestämmelserna bör vara fullständiga och inte utformas som

hänvisningar till vattenlagen. Samma grunder blir därigenom gällande för

redan inträffad skada och för framtida skada.

Som en nyhet för immissionsområdet föreslår de sakkunniga en regel om

inlösen. Som förebild tjänar bestämmelsen i 9 kap. 3 § vattenlagen. Enligt

denna bestämmelse kan den som utför vattenuppdämning eller annan åtgärd

enligt vattenlagen bli skyldig att lösa in fastighet eller fastighetsdel

som skadas genom åtgärden. Förutsättningen är att fastigheten eller fastighetsdelen

blir onyttig för ägaren eller att det uppkommer synnerligt men

vid dess begagnande. Vidare krävs att ägaren begär inlösen. Bestämmelsen

gäller också t. ex. skada genom avloppsutsläpp. De sakkunniga föreslår (3

kap. 3 § förslaget till immissionslag) en motsvarande bestämmelse för imrnissioner.

De sakkunniga räknar inte med att inlösenregeln skall få någon

praktisk betydelse i vattenföroreningsfallen. De framhåller att, såvitt de

känner till, frågan hittills inte aktualiserats i rättspraxis. Däremot utgår de

s. 246 Kontrollera mot PDF

246

Kungl. Ma j:ts proposition nr 28 år 1969

sakkunniga från att inlösen kan komma i fråga på immissionsområdet.

Särskilt nämner man fastigheter som utsätts för störningar från flygplatser

och motorvägar men också fastigheter i omedelbar närhet av en stor industriell

immissionskälla.

Förslaget vinner anslutning eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Jag delar uppfattningen att en inlösenföreskrift av vattenlagens modell

har en funktion att fylla i regelsystemet på miljövårdsområdet. Inte heller

jag tror att inlösenfrågor kan få större betydelse än nu på vattenvårdsområdet.

Lagstiftningens syfte är ju att man genom skyddsåtgärder o. d. skall

motverka förorening så att i princip inga väsentliga olägenheter uppkommer.

Det är emellertid att märka att den föreslagna inlösenregeln är tilllämplig

oavsett om skadan härrör från ett i laga ordning medgivet företag

eller inte. Den skiljer sig därigenom från ersättningsreglerna i 9 kap.

vattenlagen, vilka i regel bara är tillämpliga i fråga om företag eller åtgärder

som tillstånd lämnats till enligt vattenlagen. Också om ett företag

av någon anledning inte blivit prövat — det kan t. ex. falla utanför koncessionsplikten

— kan alltså den drabbade fastighetens ägare enligt förslaget

påkalla inlösen om förutsättningar härför finns. Företagaren kan naturligtvis

möta en inlösentalan i sådant fall med ansökan om tillstånd till företaget.

Inlösenfrågan bör då förklaras vilande i avvaktan på utgången av tillståndsprövningen.

De sakkunniga antar att verkningar av sådan omfattning som förutsätts

för inlösen så gott som uteslutande torde komma i fråga när det gäller

immissioner som innebär risk för människors hälsa. Med anledning av

vissa remissyttranden vill jag framhålla att de sakkunnigas uttalande

naturligtvis inte skall förstås så att skadeverkningarna måste överskrida det

hälsovådligas gräns för att kunna beaktas. Också andra omfattande eller

intensiva skador — t. ex. på hus, växtlighet o. d. -— kan vara inlösengrundande.

Ett par remissinstanser efterlyser uttalanden om vilka principer som

skall följas vid bestämmandet av lösenbelopp. I ett av yttrandena hänvisar

man till vattenlagens ersättningsregler och i ett annat till expropriationslagens.

Flera skäl talar enligt min mening för den senare linjen.

Genom att reglerna om vattenförorening bryts ut ur vattenlagen och förs

samman med bestämmelserna på immissionsområdet finns det inte samma

anledning som med de sakkunnigas uppläggning att anknyta till de vattenrättsliga

ersättningsreglerna. Däremot blir sambandet med expropriationsrätten

starkare. Sålunda skall ersättningsfrågorna bedömas av fastighetsdomstol

som också torde få hand om tillämpningen av expropriationslagen.

Vidare kan inlösen enligt expropriationslagen och enligt den föreslagna lagstiftningen

ibland förekomma samtidigt vid ett och samma företag. Jag tänker

särskilt på sådana fall då fastigheter exproprieras för en flygplats eller

s. 247 Kontrollera mot PDF

247

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

en motorväg. Buller eller luftförorening från flygtrafiken respektive biltrafiken

kan medföra så stora olägenheter för andra fastigheter i trakten att

inlösengrund föreligger beträffande dessa fastigheter. Det är naturligtvis

önskvärt och lämpligt att lösenbeloppet så långt möjligt fastställs efter enhetliga

grunder i samtliga inlösenfallen, oavsett om dessa grundas på expropriationslagen

eller denna lagstiftning.

Jag anser alltså att expropriationslagens regler bör följas när det gäller

att bestämma inlösenbeloppets storlek. Men också i övrigt bör expropria
-

tionslagen följas i tillämpliga delar. Av särskilt intresse är reglerna om

hur ersättning skall erläggas och när expropriation skall anses fullbordad.

Både de sakkunniga och en del remissinstanser berör vissa andra expropriationsfrågor

som har samband med förslaget. I anslutning till ett uppslag

av flygbullerutredningen framhåller de sakkunniga sålunda att det är önskvärt

att expropriation skall kunna ske också när ändamålet är att tillskapa

frizoner kring stora trafikanläggningar. Jag anser för min del att denna

fråga är väl värd att övervägas närmare. Det bör dock ske inom ramen för

pågående översyn av expropriationslagstiftningen. Expropriationsutredningen

framhåller i sitt yttrande att utredningen f. n. uppmärksammar

frågan.

Ett annat expropriationsproblem som de sakkunniga berör utan att förorda

någon lösning avser utvidgning av sakägarbegreppet. Också här ligger

ett uppslag av flygbullerutredningen till grund. Utredningen menade

att man måste uppge det nuvarande snäva expropriationsrättsliga sakägarbegreppet

och bereda samtliga intressenter som störs av flygplatsbuller

tillfälle att kräva ersättning i expropriationsmålet. I likhet med de sakkunniga

anser jag att det närmast ankommer på expropriationsutredningen

att överväga också denna fråga. Utredningen har förklarat att man har sin

uppmärksamhet riktad på den. Mitt förslag om inlösen och ersättningar på

miljövårdsområdet torde inte försvåra expropriationsutredningens överväganden.

I flera remissyttranden tar man upp frågan om rätt för företagare att

kräva inlösen av hans fastighet eller ersättning för åtgärder som han nödgas

utföra. Denna synpunkt framhävs särskilt när det gäller jordbruket

som immissionskälla. Tankegången är i huvudsak den att det inte är rimligt

att ett jordbruksföretag som varit först på platsen skall utan gottgörelse

kunna tvingas att lägga ned driften eller vidta betungande skyddsåtgärder

av hänsyn till en senare framväxande bebyggelse. I några yttranden

synes man mena att det allmänna bör ha en inlösenplikt i sådana fall. Enligt

andra yttranden bör inlösen- eller ersättningsplikt åvila dem som vill

undgå störning.

De synpunkter som jag nu har berört är av stor räckvidd. Frågan om inlösenskyldighet

för det allmänna är bara en del av det större problemet om

finansieringshjälp över huvud taget till miljövårdsåtgärder. Vad gäller in
-

s. 248 Kontrollera mot PDF

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lösen- och ersättningsskyldighet för dem som vill skydda sig mot miljöstörning

har jag följande uppfattning.

Ersättningsskyldighet av denna art skulle inte innebära någon principiell

nyhet. Ett sådant system finns i viss mån redan på vattenvårdsområdet.

Enligt 8 kap. 28 § andra stycket vattenlagen kan sålunda en kostnadsfördelning

ske mellan vattenförsörjningsintresse och avloppsintresse. Innebörden

är i huvudsak följande. Ytvattentäkter för samhällen, livsmedelsindustrier

o. d. åtnjuter ett långtgående skydd. Den som vill släppa ut kloakvatten

i en sådan vattentäkt kan få underkasta sig särskilda reningskrav. Om det

finns risk för spridning av smitta, kan utsläppet förbjudas. Det blir då nödvändigt

att söka en annan lösning som kanske blir dyrare. Det samhälle eller

det företag för vars skull en dyrare lösning av avloppsfrågan måste sökas

kan åläggas att bidra till den ökade kostnaden efter skälighet. Motsvarande

regel gäller beträffande industriellt avloppsvatten (8 kap. 33 § vattenlagen).

En bidragsskyldighet av den typ som jag nu har beskrivit rimmar emellertid

mindre väl med det förslag till lagstiftning som jag nu lägger fram,

åtminstone vad gäller nya företag. Förslaget är ett led i en allmän skärpning

av vattenvårdens krav, särskilt vad gäller kommunala avloppsföretag. En

väsentlig grund för skärpningen är att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna

för allsidiga lösningar av avloppsproblemen nu är större än

förut. Man bör inte längre vara bunden av den grundsyn som präglar gällande

bestämmelser om kommunala avloppsföretag — däribland bidragsregeln

i 8 kap. 28 § andra stycket — nämligen att ett samhälle inte kan förvägras

att utnyttja lämplig närliggande recipient. Samma betänkligheter gör sig

gällande i fråga om bidragsskyldighet gentemot nya företag och anläggningar

som medför luftförorening, buller e. d. Med hänsyn till vad jag nu har

anfört bör någon regel om bidragsskyldighet till förmån för nyanläggningar

inte finnas i den nya lagstiftningen.

Beträffande befintliga anläggningar är läget annorlunda. Vissa skäl kan

otvivelaktigt anföras till förmån för ett bidragssystem i dessa fall. Som jag

tidigare nämnt är prövningen av de befintliga anläggningarna förenad med

särskilda problem. De miljövårdande organen måste ha för ögonen vilka

sociala följder ett ingripande kan få, om företag måste läggas ned eller inskränka

driften. Det skulle naturligtvis vara lättare att ingripa med långtgående

åtgärder om företagaren kunde erhålla bidrag till kostnaderna av

dem vilkas intressen skall skyddas. Frågan om bidragsskyldighet behandlas

dock inte av de sakkunniga. Åtskilliga svårlösta problem är förknippade med

ett bidragssystem, även om det begränsas till bestående företag. Frågan

kräver närmare övervägande och jag är inte beredd att nu förorda någon

lagstiftning. Jag vill dock framhålla att inget hindrar att prövningsmyndigheterna

tar hänsyn till frivilliga åtaganden att utge bidrag. I motiven till

8 kap. 32 § vattenlagen finns ett uttalande härom som är av intresse för

bidragsfrågan också idag. Departementschefen anförde i propositionen

s. 249 Kontrollera mot PDF

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(1941:45 s. 114) att det kan tänkas att åläggande enligt 8 kap. 32 § om

långtgående åtgärder anses böra ges bara under förutsättning att bidrag

därtill erhålls från de intressen som påkallar åtgärderna. Någon särskild

bestämmelse som ger stöd åt en sådan tillämpning ansåg han inte vara behövlig.

Enligt min mening har detta uttalande allmän giltighet. Utan stöd av

uttrycklig bestämmelse bör det alltså vara möjligt för prövningsmyndighet

att ålägga ett förorenande eller immitterande företag särskilda skyddsåtgärder

utöver sådana som eljest skulle kunna krävas, under förutsättning att

den intressent eller grupp av intressenter som påkallar åtgärderna förbinder

sig att betala merkostnaderna. Ibland kan det säkert vara lämpligt att myndigheten

aktivt verkar för att få till stånd sådana samförståndslösningar.

6.10 Avgifter m. m.

I den allmänna debatten under senare tid har man ägnat stort intresse åt

frågan om milj övårdsavgifter. De sakkunniga behandlar inte frågan eftersom

de anser att den faller utanför uppdraget. Flera remissinstanser, bl. a.

vattenöverdomstolen, ställer sig positiva till tanken. Det finns också enstaka

negativa remissuttalanden. Naturvårdsverket berör i sitt förslag den särskilda

avgift — fiskeavgift — som regleras i 8 kap. 34 § vattenlagen. Verket

menar att frågan om denna avgift torde behöva omprövas men att detta

fordrar utredning. Några remissinstanser uttalar sig för en vidgning av

området för fiskeavgift. Vattenöverdomstolen däremot ifrågasätter om den

nuvarande avgiften bör behållas. Längst av remissinstanserna i kravet på

en allmän milj övårdsavgif t går handelshögskolan i Stockholm som ser ett

utbyggt avgiftssystem som ett alternativ — och teoretiskt sett ett bättre

sådant — till systemet med reglerande lagbestämmelser.

En allmän milj övårdsavgif t skulle enligt vattenöverdomstolens förslag

läggas på större industriella anläggningar, såvida de inte utförts enligt

gällande bebyggelseplaner och företagaren vidtagit skäliga skyddsåtgärder.

Vattenöverdomstolen hänvisar till att liknande avgifter redan nu förekommer

inom vattenlagstiftningen. Enligt 2 kap. 10 § vattenlagen kan en årlig

avgift läggas på vissa vattenbyggnadsföretag. Avgiften används för att främja

fisket inom landet. För att tillgodose allmänna ändamål inom den bygd

som berörs har vattenregleringsföretag av viss storlek att betala årlig avgift

enligt 4 kap. 14 § vattenlagen. I fråga om industriella vattenföroreningar

finns bestämmelser om avgiftsskyldighet i 8 kap. 34 § vattenlagen. Också

denna avgift används för fisket inom landet.

Ett syfte med en allmän avgift anser vattenöverdomstolen vara att ersätta

skada som inte kan gottgöras enligt den föreslagna immissionslagen

med hänsyn till den begränsning av skadeståndsskyldigheten som det förordade

sakägarbegreppet medför. Vattenöverdomstolen anser vidare att avgiften

bör användas för allmänna ändamål inom anläggningens omgivning.

s. 250 Kontrollera mot PDF

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Liknande uppfattning har en länsstyrelse som menar att en allmän avgift

skulle kunna användas t. ex. för att anordna sociala naturreservat och

andra kompensationsmiljöer.

Det är enligt min mening mycket svårt att finna en rättvis metod för

att konstruera en allmän avgift, om metoden inte skall bli alltför komplicerad.

Den nuvarande avgiften enligt 8 kap. 34 § vattenlagen bestäms

efter skälighetsuppskattning inom en vid latitud. Som jag har nämnt skall

avgiften emellertid tillgodose bara ett intresse, nämligen fisket. En så fri

uppskattning anser jag inte vara en tillfredsställande metod när det gäller

en allmän avgift som skall fastställas med beaktande av många olika allmänna

intressen. Jag vill vidare framhålla att det skäl för en allmän avgift som

vattenöverdomstolen anfört med hänvisning till den begränsning av skadeståndsskyldigheten

som det av de sakkunniga förordade sakägarbegreppet

medför bortfaller med den lösning av ersättningsfrågorna som jag har föreslagit.

Enligt min åsikt är ändamålet att tillgodose allmänna intressen med

anknytning till den bygd som drabbas av miljöstörningar värt allt beaktande.

Även om skäliga renings- och driftsåtgärder vidtas kan det ibland

kvarstå svårmätbara allmänna olägenheter i en miljöstörande anläggnings

omgivning. Detta är f. ö. den principiella motiveringen för avgiften enligt

8 kap. 34 § vattenlagen. Departementschefen yttrade nämligen i prop.

1941: 45 s. 117 att avgiften skall utgå på grund av de mera svårbestämbara

skador som inte kan motverkas genom andra åtgärder eller inte kan bestämt

lokaliseras.

De allmänna bygdeintressena kan emellertid tillgodoses enklare på annan

väg än genom en avgift. Jag föreslår en bestämmelse som innebär att

Kungl. Maj:t i underställningsärenden kan förknippa tillstånd med villkor

för att tillgodose allmänna intressen inom den bygd som berörs. Som

modell för bestämmelsen bör den praxis tjäna som utbildats i ärenden

enligt 4 kap. 13 § vattenlagen. I samband med att Kungl. Maj :t lämnar

medgivande till vattenregleringsföretag som underställs Kungl. Maj :ts prövning

enligt detta lagrum brukar särskilda villkor föreskrivas för att främja

olika allmänna intressen i orten. Det kan vara fråga om kontanta bidrag

till gemensamma anläggningar eller till ortens näringsliv över huvud taget.

Villkoren kan också gå ut på att företagaren själv skall utföra anläggningar

eller åtgärder som är av allmänt intresse för bygdens befolkning.

Förfarandet tillämpas också i fråga om större vattenbyggnadsföretag som

hänskjuts till Kungl. Maj :ts avgörande enligt 2 kap. 20 § 3 mom. vattenlagen.

Ett system av den typ jag nu har beskrivit ger möjlighet att på ett smidigt

sätt kompensera allmänna olägenheter i ett företags omgivning vilka inte kan

ersättas i annan ordning. Ett nära till hands liggande exempel är att företaget

lämnar bidrag till eller utför fritidsanordningar eller fritidsområden i

s. 251 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969 251

stället för sådana som gått förlorade genom den miljöstörande anläggningen.

Jag anser vidare att den nuvarande avgiftsskyldigheten för vattenförorenande

industrianläggningar (8 kap. 34 § vattenlagen) bör upphöra. Det

är enligt min mening inte motiverat att ha kvar en avgift som gäller

bara för en del av miljövårdsområdet och dessutom endast tillgodoser

ett av de många allmänna intressen som berörs. Avgiften har inte heller

haft någon större ekonomisk betydelse. Det totala beloppet brukar röra sig

om 100 000 kronor om året. Redan utgående avgifter bör upphöra efter en

lämplig övergångstid.

En annan men mycket mera begränsad synpunkt på avgifters styrande

verkan kommer fram i några remissyttranden, där man förordar avgift eller

särskild skatt på svavelhaltig brännolja. Syftet är att stimulera förbrukarna

att övergå till svavelfattigare oljor som är mindre farliga från luftföroreningssynpunkt.

I den allmänna debatten har man också nämnt andra ämnen

som bör beläggas med avgift, t. ex. blyhaltig bensin och fosfatrika tvättmedel.

Verkningarna av en avgiftsbeläggning är enligt min mening svårbedömbara.

Frågan kräver ingående överväganden. Det är inte heller nödvändigt

att ta ställning till frågan inom ramen för detta lagstiftningsärende, eftersom

avgifterna får ses som ett komplement och inte som ett alternativ till

lagstiftning. Vad särskilt gäller eldningsoljorna är att märka att Kungl.

Maj:t i en nyligen avlämnad proposition (1968: 122) föreslagit bestämmelser

i syfte att tvinga fram en successiv minskning av svavelhalten i oljorna.

Vidare är frågan om avvägningen av energiskatten på eldningsoljorna f. n.

föremål för behandling inom finansdepartementet. En proposition i frågan

förbereds.

Enligt immissionssakkunnigas mening är det av största betydelse att

man skapar motiv för frivilliga insatser på miljövårdsområdet. Ett sätt

som de sakkunniga framhåller är att vid inkomstbeskattningen införa gynnsammare

avskrivningsregler beträffande investeringar för vatten- och luftvård.

De sakkunnigas förslag om införande av sådana regler vinner mycket

starkt stöd hos ett stort antal remissinstanser.

Motionsyrkanden om gynnsammare avskrivningsregler beträffande investeringar

för vatten- och luftvård framställdes både vid 1965 och 1966

års riksdagar utan att då föranleda någon åtgärd från riksdagens sida

(BeU 1965: 10 och 1966: 7). Efter en ny motion i ämnet vid 1967 års riksdag

hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t att motionen skulle

överlämnas till företagsskatteutredningen för beaktande (BeU 34, rskr 170).

Detta har sedermera skett. Företagsskatteutredningen har i ett nyligen avgivet

förslag till ändrade avskrivningsregler för rörelse och hyresfastigheter

(SOU 1968: 26) föreslagit en utvidgning av inventariebegreppets omfattning

så att anordningar till förebyggande av vatten- och luftföroreningar vid av
-

s. 252 Kontrollera mot PDF

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

skrivning i beskattningshänseende blir att hänföra till inventarier i rörelse.

Därigenom anser företagsskatteutredningen kravet på en snabb skattemässig

avskrivning av kostnader för anläggningar till förebyggande av sådana

föroreningar tillgodosett utan någon särbehandling av frågan. Utredningsförslaget

remissbehandlas f. n.

Ställning till frågan om gynnsammare avskrivningsregler vid inkomstbeskattningen

för investeringar för vatten- och luftvård får tas sedan remissbehandlingen

av företagsskattutredningens förslag avslutats.

6.11 Författningsförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag

till

1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr S22),

4) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr

663).

Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som

bilaga 2.

s. 253 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

253

7. Specialmotivering

7.1 Förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet

Enligt 1 § är den nya lagen avsedd att tillämpas på vissa åtgärder som

förts samman under den gemensamma beteckningen miljöfarlig verksamhet.

Lagen har i anslutning härtill getts namnet lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet. Genom att beteckningen miljöfarlig verksamhet ingår

i namnet på lagen avspeglas redan i detta en av grundtankarna i lagförslaget,

nämligen att miljöstörande företeelser generellt sett inte går att helt

undvika i ett modernt samhälle men att lagen syftar till att förebygga störningar

så långt det är praktiskt möjligt och ekonomiskt rimligt.

Inledande bestämmelser

Under denna rubrik har förts samman bestämmelser som anger lagens

tillämpningsområde och förhållandet till annan lagstiftning. Dessutom innehåller

avsnittet vissa begreppsbestämningar, som i huvudsak förts över

från 8 kap. vattenlagen.

1 §•

Genom denna paragraf fastslås lagens tillämpningsområde. I första och

andra punkterna i första stycket tas upp regler om vattenförorening, vilka i

huvudsak hämtats från 8 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen. Första stycket tredje

punkten har sin motsvarighet i 1 kap. 1 § första stycket i immissionssakkunnigas

förslag till immissionslag. Andra stycket upptar vissa undantag

från första stycket. I sista stycket tas upp en samlingsbeteckning för vad

som faller inom lagens tillämpningsområde.

Gällande regler om avloppsvatten. I 8 kap. vattenlagen regleras avledande

av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet

(8 kap. 1 §). I kapitlet skils mellan två typer av avloppsvatten — kloakvatten

och industriellt avloppsvatten. Kloakvatten definieras som spillvatten

och flytande orenlighet som kommer från bostäder eller från verksamhet

som inte är hänförlig till industriell rörelse. Industriellt avloppsvatten utgörs

av spillvatten och flytande orenlighet som härrör från sådan rörelse.

Begreppet industriell rörelse har en vidsträckt innebörd. Dit räknas även

t. ex. mejeri, slakteri och tvättinrättning.

Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen gäller bestämmelserna om avledande av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten i tillämpliga delar även ut
-

s. 254 Kontrollera mot PDF

254

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

kastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall från samhälle eller

fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas.

Åtgärd som nu har nämnts kan samtidigt vara att bedöma enligt 2 kap.

vattenlagen. Enligt 2 kap. 35 § är det sålunda i princip förbjudet att kasta

ut, släppa ut eller lägga upp fasta ämnen så att de kan vålla uppgrundning

eller hinder för vattnets fria lopp. Länsstyrelsen kan ingripa mot sådana

åtgärder med föreläggande. Genom att 2 kap. 35 § avser fasta ämnen har

paragrafen ett vidare tillämpningsområde än 8 kap. 2 § som är begränsad

till fast avfall.

Immissionssakkunniga. Som tidigare berörts avser de sakkunnigas förslag

endast användning av fast egendom. Detta begrepp nyttjas i samma

betydelse som det har enligt lagen den 29 juli 1966 (nr 453) om vad som är

fast egendom (jfr prop. 1966: 24 s. 58 och 115). Den fasta egendomens indelning

i rättsligt bildade fastigheter saknar alltså avgörande betydelse.

Det kan vara fråga om fast egendom över huvud, t. ex. ga tumark eller eljest

för gemensamt bruk avsedda områden. Vidare åsyftas användning av fast

egendom, oavsett om den grundas på äganderätt, nyttjanderätt eller annan

rättstitel till egendomen (eller möjligen t. o. m. helt saknar rättslig grund).

Immission kan enligt de sakkunniga ha sitt upphov i verksamhet som drivs

i byggnad på ofri grund eller i gruva. Den användning som kan komma i

fråga kan vara av de mest skilda slag, såsom industriell anläggning, upplag,

jordbruk, trafikanläggning, värmecentral, sopförbränningsstation etc.

Objektet för störning genom immission anger de sakkunniga i lagtexten

med ordet omgivningen. Med uttrycket avser de sakkunniga fast egendom

(utanför själva störningskällan) som är så belägen att verkningarna av

den störande användningen kan sträcka sig dit. Omgivningen kan i ett fall

vara ett mycket vidsträckt område och i ett annat ha ganska begränsad

omfattning. Det förutsätts inte att störningen når över en fastighetsgräns.

Man kan tänka sig det fallet att ett störande företag anläggs på en stor

fastighet som tillhör företagaren själv och att väsentliga störningar uppkommer

inom fastighetens gränser men inte utanför dessa. Om det då visar

sig att störningarna förnärmar naturvårdsintressen eller andra allmänna

intressen, kan ingripande ske med stöd av lagen. En viktig begränsning

ligger däri att själva störningskällan — den störande anläggningen — inte

omfattas av begreppet omgivningen. Frågan om skydd för personer som

är verksamma inom anläggningen regleras i allmänhet av arbetarskyddslagstiftningen.

På det område som täcks av denna lagstiftning får immissionsreglerna

inte någon tillämpning.

Immissionsreglerna är inte avsedda att tillämpas på förhållandet mellan

två hyresgäster i samma byggnad. Om de två hyresgästerna nyttjar olika

hus — t. ex. så att A har en fabrik i det ena och B en bostadslägenhet i det

andra — ändras emellertid förutsättningarna, även om husen råkar höra

s. 255 Kontrollera mot PDF

255

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

till samma registerfastighet och har samma ägare. Det bör då vara möjligt

för B att föra talan mot A om störning från fabriken.

I de sakkunnigas förslag nämns som första störningsform luftförorening.

Det motsvaras i lagberedningens förslag närmast av orden rök och

stank. Ordet luftförorening torde inte tidigare ha använts i någon svensk

lag. Till luftförorening kan i och för sig hänföras varje ämne som ändrar

luftens-atmosfärens naturliga sammansättning. När begreppet används i

den föreslagna lagen torde emellertid av sammanhanget framgå, att det

skall vara fråga om ämnen i sådan mängd och av sådan varaktighet att de

medför menlig påverkan — på människors hälsa eller trivsel eller på egendom

— eller risk för sådan påverkan.

Luftföroreningar förekommer i gasform, t. ex. svaveldioxid, klor, merkaptaner,

kolväten. De förekommer också i partikelform, t. ex. sot, damm,

flygaska, metalloxider. Det kan påpekas att de skadliga ämnena ibland

inte bildas vid den ursprungliga processen, t. ex. förbränning, utan först

genom sekundära reaktioner i atmosfären. Luftburna bakterier och virus

skulle också kunna räknas som luftförorening men brukar i allmänhet inte

hänföras dit. Från immissionssynpunkt är de emellertid i varje fall att

jämställa med luftförorening, dvs. hänförliga till »annat dylikt».

Nära luftförorening, särskilt sådan som orsakar sakskada, kommer också

gnistor. Lagberedningen tar upp dem som en särskild immissionsform.

Gnistor torde emellertid numera knappast spela sådan praktisk roll som

störningsfaktor att de förtjänar att nämnas särskilt. Även de får hänföras

till »annat dylikt».

Viktiga immissionsformer är däremot buller och skakning. De återfinns

både i lagberedningens och i de sakkunnigas förslag. Den allmänt accepterade

hygieniska definitionen på buller är »allt icke önskat ljud». När begreppet

används i lagförslaget, gör sig emellertid samma synpunkter gällande

som beträffande luftförorening. Det skall vara fråga om en sådan

störning som medför menlig påverkan eller risk för sådan påverkan. Skakning

kan ge upphov till både sakskada och personskada.

Som exempel på immissionsformer innehåller de sakkunnigas förslag

också strålning. Bland det som kan hänföras under detta begrepp nämns i

lagberedningens förslag hetta och köld. Värmestrålning spelar knappast

nämnvärd roll som störningsfaktor utanför de anläggningar där strålningen

har sitt upphov. Större räckvidd och betydelse har ljusstrålning. Störande

ljuseffekter från reklamanordningar, trafikanläggningar m. m. föranleder

ganska ofta klagomål. Det finns också andra viktiga strålningsformer.

De sakkunniga tänker särskilt på den joniserande strålningen. Beträffande

denna gäller visserligen en omfattande specialreglering. Man bör emellertid

inte förbise att den kan innebära omgivningsstörningar, som i regel står

luftförorening nära. Bl. a. kan de immissionsrättsliga ersättningsreglerna

s. 256 Kontrollera mot PDF

256

Kungl. Ma j:ts proposition nr 28 år 1969

få betydelse vid störningar av detta slag. Det förtjänar också erinras, att

utsläpp av radioaktivt avloppsvatten är en uppmärksammad form av vattenförorening.

Som förut nämnts slutar uppräkningen med en hänvisning till »annat dylikt».

Så var också fallet i lagberedningens förslag. Det öppnar möjlighet

för rättstillämpningen att efter fri bedömning av olika faktiska omständigheter

jämställa andra störningsformer med de uppräknade. Här kan hittillsvarande

rättspraxis på immissionsområdet tjäna till vägledning. Det

bör exempelvis inte råda någon tvekan om att obehag genom insekter

(NJA 1938 s. 479) eller psykisk inverkan (NJA 1878 s. 78) kan innebära

immission. Vidare bör det anses klart att elektriska störningar kan falla

inom immissionsområdet.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen anser att uttrycket »för ändamål»

i inledningsparagrafen av de sakkunnigas förslag bör utbytas mot

»på sätt», eftersom själva användningssättet i många fall otvivelaktigt kan

förorsaka immission, även om användningens ändamål i och för sig ej leder

till störningar för omgivningen. Ett liknande påpekande gör hovrätten

för Nedre Norrland.

Beträffande de sakkunnigas uttalande i motiven i anslutning till tolkningen

av begreppet omgivningen, att lagens bestämmelser inte avses bli

tillämpliga på förhållandet mellan hyresgäster i samma bostadshus men

däremot på förhållandet mellan hyresgäster i olika byggnader på samma

registerfastighet, uttalar vattenöverdomstolen att denna begränsning av

begreppet omgivningen bör komma till uttryck i lagtexten. Kammarkollegiet

anser däremot att man i en modern lagstiftning bör undvika gränsdragningar

av detta slag. Hyresgästerna i det hus i de sakkunnigas exempel, där

A:s verksamhet bedrivs, bör enligt kollegiets mening med samma rätt som

hy resgästerna i det intilliggande huset kunna föra talan mot A.

I fråga om de i lagtexten uppräknade störningsformerna framhåller

vattenöverdomstolen att hänvisningen till »annat dylikt» lämnar rättstillämpningen

frihet att med ledning av hittillsvarande praxis på immissionsområdet

jämställa andra störningsf ormer med de uppräknade. Enligt

vattenöverdomstolens mening för emellertid uttrycket »annat dylikt» tanken

främst till störningsformer av liknande slag som de uppräknade. Dit

torde ej utan vidare kunna hänföras t. ex. förfulning av landskapsbilden,

som dock ej sällan jämställs med immissioner. Vattenöverdomstolen anser

att det genom ett klart motivuttalande bör fastslås om sådana olägenheter

kan anses som immission.

Departementschefen. Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen

innebär det förslag som nu läggs fram att man ur 8 kap. vattenlagen bryter

ut de regler som handlar om skyldighet att motverka vattenförorening och

s. 257 Kontrollera mot PDF

257

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

om ersättning för olägenhet genom sådan förorening och sammanfogar dessa

regler med immissionssakkunnigas förslag till en enhet. Det betyder att

lagens tillämpningsområde väsentligt utvidgas. Den inledande paragrafen

anger lagens omfattning.

I den allmänna motiveringen har behandlats lagens begränsning till fast

egendom. Jag ansluter mig till vad de sakkunniga har anfört om innebörden

av detta begrepp. Det kan således vara fråga om fast egendom över huvud,

t. ex. även gatu- och vägmark.

I den allmänna motiveringen har jag också utvecklat varför man bör

frångå vattenlagens särskiljande av industriellt avloppsvatten och kloakvatten.

I lagförslaget använder jag den enhetliga beteckningen avloppsvatten.

Vad som avses med avloppsvatten framgår av 3 §.

Punkt 1 i 1 § avser »utsläppande av avloppsvatten, gas eller fast ämne

i vattendrag, sjö eller annat vattenområde». Uttrycket »utsläppande av avloppsvatten»

omfattar i första hand det fall att avloppsvatten leds till vattenområdet

genom en särskild ledning (jfr 8 kap. 1 § vattenlagen) men

också 1. ex. ett sådant förfarande som att avloppsvatten från fast egendom

med tankvagnar eller liknande körs till och släpps ut i ett vattenområde.

Vidare tas i punkt 1 upp utsläppande av gas. Denna bestämmelse saknar

motsvarighet i 8 kap. 1 och 2 §§ vattenlagen. Frågan har kanske ingen större

praktisk betydelse. Den har dock behandlats i juridisk litteratur, varvid

skäl anförts för att anse bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen analogiskt tilllämpliga

på vattenförorening som uppkommer genom utsläpp av gas i vattnet.

För att undanröja varje tvekan anser jag lämpligt att nämna också gas

i paragrafen.

Enligt 8 kap. 2 § vattenlagen gäller bestämmelserna om avloppsvatten

i tillämpliga delar också utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast

avfall från samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde

kan förorenas därav. Tippning i vattenområde av sand eller sten

eller andra icke förorenade ämnen faller alltså ej under bestämmelsen. Bara

om tippningsmassorna innehåller avfall, t. ex. från en fabrik, är bestämmelsen

tillämplig. Vattenöverdomstolen menar att all slags tippning bör komma

under bestämmelsen, oavsett om den medför förorening eller ej, och vill

göra bestämmelsen tillämplig på »utkastande, utsläppande eller uppläggande

av fast avfall från samhälle eller fastighet i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde».

Jag föreslår att lagen blir generellt tillämplig på utsläppande av fasta ämnen

i vattenområde. Den utvidgning av tillämpningsområdet i förhållande

till vattenlagen som sålunda sker medför den fördelen att tillämpligheten

inte blir beroende av att avfall ingår i det som släpps ut, vilket ofta kan vara

svårt att avgöra. Även om utsläppet inte innehåller i egentlig mening förorenande

ämnen, uppkommer i regel viss förorening genom grumling. Uttrycket

9 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 258 Kontrollera mot PDF

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

»utsläppande», som motsvarar vad som i 8 kap. 2 § vattenlagen innefattas

i orden »utkastande» och »utsläppande», avser också tippning av fasta

ämnen.

Jag vill erinra om att tippning av fasta ämnen i vatten samtidigt kan

vara att bedöma enligt 2 kap. 35 § vattenlagen (jfr rättsfallet NJA 1967

not A 17). Enligt denna bestämmelse är det i princip förbjudet att kasta

ut, släppa ut eller lägga upp fasta ämnen så att de kan vålla uppgrundning

eller hinder för vattnets fria lopp. Liksom nu är fallet kan således tippning

av muddermassor och annat bli underkastad prövning från två olika synpunkter,

nämligen dels enligt den nya lagen med hänsyn till vattenvårdens

intresse, dels enligt vattenlagen med hänsyn till inverkan på vattenstånd

och vattenföring.

I några av yttrandena över naturvårdsverkets förslag till lagändringar har

regler efterlysts som skärper kontrollen över tippning av fasta ämnen. Jag

delar uppfattningen att en sådan skärpning är angelägen. Den effektivare

tillsyn över vattenförorenande verksamhet som den nya lagen kommer att

möjliggöra är ett medel att åstadkomma den önskvärda skärpningen. Dessutom

bör någon form av förprövningsskyldighet för tippningsåtgärder införas.

Jag avser att föreslå regler härom i en tillämpningskungörelse till lagen.

Även i fråga om muddring, sandsugning och liknande åtgärder i vatten

har i remissyttrandena framförts önskemål om regler som kan möjliggöra

effektivare ingripande från vattenvårdssynpunkt. Företag som de nu nämnda

faller utanför den nuvarande lagstiftningen om åtgärder mot vattenförorening.

Däremot kan 2 kap. vattenlagen bli tillämpligt och företagen sålunda

bli föremål för vattendomstols prövning. Som jag redan har framhållit

i den allmänna motiveringen rubbar mitt lagförslag inte gränsen mot reglerna

för vattenbyggnadsföretag. Jag räknar dock med att den allmänna

upprustning av tillsynsorganisationen på vattenvårdsområdet som nu sker

skall möjliggöra också en bättre kontroll av vattenbyggnadsföretags verkningar

från vattenvårdssynpunkt. Frågan om gränsen mellan vattenvårdsoch

vattenbyggnadslagstiftningen får övervägas närmare inom ramen för

en allmän översyn av vattenlagen.

Punkt 2 har en vid omfattning som emellertid begränsas i ett viktigt avseende

genom att undantag görs för byggande i vatten. Därmed avses alla

åtgärder i eller vid vatten som enligt 2 kap. 1 § vattenlagen utgör eller jämställs

med byggande i vatten. I den mån sådana byggnadsföretag medför olägenhet

ankommer det på vattendomstolarna att föreskriva åtgärder också i

vattenvårdens intresse. Ill kap. 36 § sista stycket vattenlagen finns bl. a. en

bestämmelse om att vattendomstolen skall tillställa naturvårdsverket ett

exemplar av ansökningshandlingarna och kungörelsen i mål om företag som

kan antas leda till ökad vattenförorening. Dessutom skall länsstyrelsen få

en avskrift av kungörelsen. Detta förfarande ger de vattenvårdande myndig
-

s. 259 Kontrollera mot PDF

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

heterna möjlighet att i tid få kännedom om vattenbyggnadsföretag som kan

medföra föroreningsverkningar samt att följa handläggningen och bevaka

vattenvårdsintresset i målet.

Som exempel på vad som går in under punkt 2 kan nämnas anordnande

av upplag som kan medföra vattenförorening och vidare utspridande av gödningsmedel

och andra ämnen som genom avrinning kan spridas till sjöar

och andra vattenområden.

Som tidigare har framhållits omfattar lagen endast störningar från fast

egendom. En erinran om de bestämmelser som finns om vattenförorening

från fartyg har därför ansetts påkallad, särskilt som motsvarande erinran

f. n. finns i 8 kap. 2 § vattenlagen.

Punkt 3 har i huvudsak samma lydelse som i immissionssakkunnigas förslag.

Den väsentliga avvikelsen föreligger emellertid att något krav på att

störningen skall vara varaktig inte uppställs. Å andra sidan faller rent tillfällig

störning, dvs. störning av engångskaraktär som är snabbt övergående,

utanför lagens tillämpningsområde.

I fråga om vattenförorening bereder det i regel ingen svårighet att fastställa

objektet för störningen. Föroreningen begränsas till vattenområdet

och dess närmaste grannskap. När det gäller de i punkt 3 upptagna störningarna,

särskilt luftförorening, är det däremot betydligt svårare att fastställa

störningsobj ektet. Detta anges i lagtexten med ordet omgivningen. Avgörande

för tolkningen blir störningens räckvidd i det särskilda fallet. I motsats

till immissionssakkunnigas förslag innehåller mitt förslag — såsom närmare

utvecklats i den allmänna motiveringen — inte någon särskild begränsning av

sakägargruppen.

I likhet med immissionssakkunnigas förslag uppställs i departementsförslaget

inte som förutsättning för lagens tillämpning att en störning går utöver

fastighetsgräns. En störning kan alltså vara otillåten även om den berör

endast den störandes eget område. Om störningen i sådant fall förnärmar

naturvårdsintressen eller andra allmänna intressen, kan myndighet ingripa

med stöd av lagen. Detta torde innebära en nyhet i förhållande till gällande

immissionsrätt men däremot inte i förhållande till vattenföroreningsbestämmelserna,

där principen redan nu gäller.

Jag delar också de sakkunnigas uppfattning när det gäller tolkningen av

begreppet omgivningen att detta inte omfattar den störande anläggningen.

Personer som är verksamma inom själva störningskällan skyddas genom

arbetarskyddslagstiftningen. Det torde inte komma att bereda några svårigheter

att avgränsa miljövårdsorganens kompetensområde från arbetarslcyddsorganens.

Enligt immissionssakkunniga är immissionslagen inte avsedd att tilllämpas

på förhållandet mellan två hyresgäster i samma hus men väl mellan

hyresgäster i skilda hus, även om husen hör till samma registerfastighet

och har samma ägare. I likhet med kammarkollegiet anser jag att man

s. 260 Kontrollera mot PDF

260

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

bör undvika en sådan gränsdragning. Det bör alltså i princip inte vara något

hinder för en hyresgäst att åberopa lagens bestämmelser mot annan

hyresgäst i samma hus. En annan sak är att det i fråga om störningar

hyresgäster emellan, oavsett om de bor i samma hus eller i skilda närliggande

hus på samma fastighet, oftast torde vara lämpligast att söka

rättelse på annat sätt än med stöd av denna lagstiftning. Vad som i första

hand kommer i fråga är bestämmelser som reglerar hyresförhållandet och

vidare hälsovårdsstadgans regler om sanitär olägenhet.

Exemplifieringen av störningsformer i punkt 3 följer med ett undantag

immissionssakkunnigas förslag. Detta bygger i sin tur i stor utsträckning

på lagberedningens jordabalksförslag. Remissinstanserna har i allmänhet

inte haft några erinringar mot exemplifieringen. Vattenöverdomstolen pekar

dock på att tvekan kan råda om t. ex. förfulning av landskapsbilden,

som i praxis ej sällan jämställs med immission, faller in under lagen och

efterlyser ett klargörande motivuttalande. I likhet med de sakkunniga vill

jag därför framhålla att avsikten inte är att begränsa tillämpningsområdet

i förhållande till gällande immissionsrätt.

Undantaget från immissionssakkunnigas förslag avser »strålning», som

i mitt förslag bytts ut mot »ljus». Förklaringen härtill ligger i den sakliga

avvikelse som jag gör från de sakkunnigas förslag genom att jag utesluter

joniserande strålning helt från lagens tillämpningsområde. Joniserande

strålning brukar användas som en beteckning för strålning från radioaktiva

ämnen, röntgenstrålning och därmed till sin biologiska verkan likartad

strålning (SOU 1956: 38 s. 28). I fråga om sådan strålning skall den speciallagstiftning

som finns i strålskyddslagen, atomenergilagen och atomansvarighetslagen

vara exklusivt tillämplig. Den enda strålningsform av praktisk

betydelse som blir kvar inom den nya lagen är ljusstrålning, t. ex. från

reklamanordningar och trafikanläggningar.

Som de sakkunniga har anfört faller i och för sig elektriska störningar

inom det område som den nya lagen skall täcka. Jag har dock föreslagit

undantag för den störning från elektrisk anläggning som regleras i 1902

års lag om sådan anläggning.

Av praktiska skäl har som förut berörts införts en samlingsbeteckning

för åtgärd eller verksamhet som faller inom lagens tillämpningsområde.

Det är emellertid svårt att finna en träffande beteckning. Uttrycket »miljöfarlig

verksamhet» har valts bl. a. av det skälet att det ger uttryck för

grundtanken att även risken för olägenhet skall beaktas.

2 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 kap. 1 § andra stycket i förslaget

till immissionslag och 8 kap. 2 § andra stycket första punkten vattenlagen.

Andra stycket hänvisar till vattenlagen, bl. a. till vissa regler som vid inte
-

s. 261 Kontrollera mot PDF

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

greringen blir kvar i 8 kap. vattenlagen. Tredje stycket motsvarar 8 kap. 2 §

första stycket andra punkten vattenlagen.

Immissionssakkunniga. De sakkunniga hänvisar till att lagstiftningen på

flera områden redan innehåller regler som kan läggas till grund för åtgärder

mot immissioner och framhåller att sådana bestämmelser påträffas

främst inom hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning men också

t. ex. i lagar om olika slag av anläggningar, såsom atomanläggningar och

elektriska anläggningar samt flygplatser och andra trafikanläggningar. Utgångspunkten

för de sakkunnigas förslag är att denna lagstiftning skall gälla

vid sidan av immissionslagen (gälla »därutöver») och att de organ som

genom särlagstiftningen tilläggs olika befogenheter alltjämt skall ha att

utöva dessa, i den mån ej annat särskilt anges i immissionslagen eller den

särskilda författningen. Hänvisningen till annan lagstiftning innebär inte

bara att enligt denna lagstiftning speciella organ kan ha att vidta åtgärder

av betydelse från immissionssynpunkt utan också att de myndigheter som

har att handlägga frågor om immissioner kan ha att tillämpa eller eljest

beakta sådana bestämmelser som i särskilda hänseenden meddelas i annan

lagstiftning. De sakkunniga pekar på hälsovårdsstadgans bestämmelser

om sanitär olägenhet och naturvårdslagens bestämmelser till skydd för

landskapsbilden.

Departementschefen. Som framhållits i tidigare sammanhang utesluts

vissa typer av immissionsstörning helt från lagens tillämpningsområde,

nämligen inverkan av elektrisk ström från elektrisk anläggning och joniserande

strålning. Vidare blir lagen inte fullt ut tillämplig på flygplatser,

vägar och järnvägar. Med reservation för vad som nu sagts ansluter jag

mig till vad de sakkunniga anför i fråga om lagens förhållande till annan

lagstiftning. De synpunkter som de sakkunniga framför äger enligt min mening

giltighet också i fråga om vattenföroreningar. Det torde i fråga om

dessa bli i första hand hälsovårdsstadgans bestämmelser som kan bli tilllämpliga

vid sidan av denna lag (jfr nuvarande lydelse av 8 kap. 2 §

andra stycket första punkten).

Med stöd av det bemyndigande som har skrivits in i 8 kap. 2 § första

stycket andra punkten vattenlagen har Kungl. Maj:t utfärdat kungörelsen

den 31 juli 1956 (nr 435) om meddelande av bestämmelser mot förorening

genom fast avfall. Enligt kungörelsen kan länsstyrelsen meddela föreskrifter

för att hindra att vatten förorenas genom »utkastande, utsläppande eller

uppläggande av fast avfall från samhälle eller fastighet». Länsstyrelserna

synes visserligen hittills ha utnyttjat sin befogenhet endast i begränsad

omfattning. Eftersom bemyndigandet emellertid inte torde sakna praktisk

betydelse har det tagits med även i den nya lagen.

s. 262 Kontrollera mot PDF

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3 §.

Paragrafen innehåller i huvudsak vissa från vattenlagen hämtade begreppsbestämningar

och har sin närmaste motsvarighet i 8 kap. 1 § första

och tredje styckena.

Departementschefen. Med hänsyn till att uppdelningen i kloakvatten och

industriellt avloppsvatten försvinner behöver endast anges vad som i lagen

avses med avloppsvatten. Punkterna 1, 3 och 4 är överförda från 8 kap. 1 §

vattenlagen. Punkt 2 innebär att man lagfäster den praxis som f. n. tilllämpas

av vattendomstolarna. Utsläpp av kylvatten, som inte innehåller

föroreningsämnen och därför enligt ordalagen knappast kan inrymmas

under »spillvatten och annan flytande orenlighet», brukar i rättstillämpningen

jämställas med industriellt avloppsvatten. Man kan räkna med att

utsläppen av uppvärmt kylvatten kommer att öka bl. a. genom tillkomsten

av nya värmekraftverk. Denna form av avloppsvatten vållar stora problem

från vattenvårdssynpunkt. Det har därför klart utsagts att med avloppsvatten

avses också sådant vatten som används för kylning vid driften av

fabrik eller annan inrättning.

Tillåtlighetsregler

Departementschefen. I det följande avsnittet av lagen har förts samman

regler som anger under vilka förutsättningar man får utöva miljöfarlig verksamhet

samt vissa förbudsregler.

Vattenlagens tillåtlighetsregler är i fråga om industriellt avloppsvatten

utformade som ett principiellt förbud mot utsläpp som orsakar olägenhet

av någon betydelse från allmän eller enskild synpunkt. Från förbudet görs

dock undantag för det fall att föroreningens förebyggande prövas kräva åtgärder

som inte skäligen kan fordras (8 kap. 32 § första stycket

vattenlagen). Vattenlagen förbjuder däremot i princip inte utsläpp av kloakvatten,

även om det medför förorening. Som huvudregel föreskrivs att den

som släpper ut sådant vatten är skyldig att vidta de åtgärder för att motverka

förorening som med hänsyn till beskaffenheten av vattenområdet och

förhållandena i övrigt kan anses påkallade ur allmän eller enskild synpunkt

(8 kap. 23 § första stycket vattenlagen). Genom ändringar, som tillkommit

under senare år, har emellertid denna huvudregel skärpts på väsentliga

punkter.

Som framhållits i den allmänna motiveringen föreslår jag enhetliga tilllåtlighetsregler

för hela det område som den nya lagen är avsedd att tillämpas

på (4—6 §§). De har i huvudsak utformats i överensstämmelse med

immissionssakkunnigas förslag. I förhållande till vattenlagens regler om

vattenförorening innebär alltså förslaget att samma tillåtlighetsregler blir

gällande på allt slags avloppsvatten. Reglerna får visserligen en utformning

som avviker från nuvarande 8 kap. 23 § första stycket och 32 § första stycket

s. 263 Kontrollera mot PDF

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

vattenlagen. I praktiken blir emellertid ändringen långt mindre än en jämförelse

av ordalagen kan ge vid handen. Immissionssakkunniga har nämligen

utformat tillåtlighetsreglerna med vattenlagens 8 kap. 23 § första stycket

och 32 § första stycket såsom dessa tillämpas av vattendomstolarna som

förebild. Beträffande kommunernas avloppsutsläpp innebär förslaget en viss

skärpning, som betingas av de ökade tekniska möjligheterna att välja lämplig

recipient. I övrigt är någon nämnvärd ändring av de allmänna tillåtlighetsreglerna

i förhållande till vad som f. n. gäller i fråga om villkor för utsläpp

av avloppsvatten inte avsedd. Införandet av enhetliga tillåtlighetsregler

kommer att underlätta den helhetsbedömning av företag som är önskvärd

och som den nya lagens prövningsregler skapar förutsättningar för.

Ett avsteg från principen om enhetliga tillåtlighetsregler utgör 7 §, som

innehåller bestämmelser om vissa särskilt farliga slag av avloppsvatten.

Bland tillåtlighetsreglerna har även en motsvarighet till 8 kap. 37 § vattenlagen

fått sin plats (8 §).

Tillåtlighetsreglerna skall tjäna till ledning både för den enskilde, som

med hjälp av dem skall kunna bedöma vad som fordras av honom, och för

de myndigheter som skall pröva ansökningar om tillstånd, utöva tillsyn

m. m. Reglerna kommer att gälla i fråga om både befintliga anläggningar

och nyanläggningar, såsom utförligt behandlats i den allmänna motiveringen.

4 §.

Departementschefen. Denna paragraf saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas

förslag. Den ger emellertid uttryck för en princip som redan

gäller i fråga om avloppsvatten. Som framhållits i den allmänna motiveringen

kan principen sägas vara inbyggd i 8 kap. 32 § första stycket vattenlagen.

I förarbetena till 8 kap. vattenlagen framhölls att den som vill utföra

en industriell anläggning i viss utsträckning har möjlighet att välja mellan

flera platser och att det uppenbarligen kan vara av stor betydelse om en

fabrik läggs vid kusten i stället för vid ett mindre vattendrag ett stycke in

i landet. Denna valmöjlighet var en av anledningarna till att industriellt avloppsvatten

kom att behandlas strängare än kloakvatten i 8 kap. vattenlagen.

I vattendomstolspraxis har frågan om alternativ förläggningsplats haft viss

betydelse vid bedömningen av tillståndsansökningar. Principen blir nu gällande

i fråga om allt slags avloppsvatten. Detta är motiverat med hänsyn till

de tekniska möjligheter som numera finns att välja mellan flera recipienter

också för utsläpp av kommunalt avloppsvatten. Också när det gäller risken

för luftförorening, buller, skakning o. d. har valet av förläggningsplats ofta

avgörande betydelse för frågan om företaget bör få komma till stånd.

s. 264 Kontrollera mot PDF

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

5 §•

Paragrafen motsvarar 2 kap. 1 § i immissionssakkunnigas förslag till immissionslag.

För de sakkunniga har 8 kap. 23 och 32 §§ vattenlagen delvis

stått som förebild.

Immissionssakkunniga. Enligt de sakkunniga åligger det den som använi

der eller ämnar använda fast egendom på sätt som kan medföra störning för

omgivningen att vara aktivt verksam för att förebygga störningar genom att

vidta skäliga skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått. Vad som innefattas

i skyddsåtgärd har de sakkunniga inte ansett nödvändigt att exemplifiera.

Däremot utvecklar de sakkunniga närmare vad som skall förstås med

försiktighetsmått i övrigt.

Som försiktighetsmått bör enligt de sakkunniga en begränsning av användningen

kunna komma i fråga. I skyldigheten att iaktta skäliga försiktighetsmått

ingår även att inhämta råd och anvisningar från sakkunnig myndighet

och att på förhand underrätta sakägare som kan befaras bli utsatta

för störningar. Försiktigheten bör bjuda den som planerar en ny anläggning,

som kan befaras orsaka störningar, att söka sakkunniga råd, även om

anläggningen inte är av sådan typ att den är underkastad förprövning. Sakkunniga

råd kan erhållas både hos tillsynsmyndighet och på annat håll. Det

åligger inte tillsynsmyndighet att tillhandagå med förslag till lösningar i

speciella fall. En företagare bör dock kunna få generella anvisningar om hur

han bör gå till väga för att lösa sina immissionsproblem. De sakkunniga understryker

särskilt önskvärdheten av att företagarna sätter sig i förbindelse

med tillsynsmyndigheten på ett så tidigt stadium som möjligt. För att skyldighet

att underrätta sakägare skall anses föreligga bör det enligt de sakkunniga

vara fråga om fall då företagaren har anledning räkna med att

olägenhet av någon betydelse kan uppkomma för sakägaren och att denne

därför har särskilda intressen att bevaka. I regel torde detta vara fallet endast

beträffande en ganska begränsad krets av sakägare i den planerade

störningskällans omgivning.

Ofta bör företagaren underrätta också lokala myndigheter såsom hälsovårdsnämnd

och byggnadsnämnd om sina planer. Sakägare kan f. ö. göra

sina intressen gällande även hos sådan myndighet, t. ex. i ärende om byggnadslov.

Bestämmelsen om skyldighet för företagaren att iaktta skäliga försiktighetsmått

innebär inte att sakägaren skall vara fritagen från att visa försiktighet.

Det bör åligga sakägaren att ta skälig hänsyn till risken för olägenhet

genom immission och att medverka till att skada förebyggs, åtminstone

i den mån det kan ske utan nämnvärd uppoffring för hans del. Detta kan få

relevans både vid tillåtlighetsprövningen och vid ersättningsprövningen.

Departementschefen. Paragrafen innehåller de grundläggande villkoren

för att miljöfarlig verksamhet över huvud skall få förekomma. Som jag närmare

utvecklat i den allmänna motiveringen delar jag de sakkunnigas upp
-

s. 265 Kontrollera mot PDF

265

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

fattning att tillåtlighetsreglerna bör vila på en allmän bestämmelse om skyldighet

för var och en som utövar miljöfarlig verksamhet att vidta de skyddsåtgärder

och försiktighetsmått i övrigt som kan anses skäliga och rimliga.

De skyddsåtgärder som kan bli aktuella kan vara av de mest skiftande

slag beroende på vilken form av störning det gäller. Föroreningar i vatten

och luft kan sålunda förebyggas genom reningsåtgärder som hindrar att

skadliga ämnen släpps ut. I den mån farliga ämnen kan isoleras, ökas möjligheterna

att oskadliggöra dem. I fråga om andra störningsformer kan tekniska

anordningar av olika slag bidra till att förebygga eller minska olägenheter,

t. ex. isoleringsåtgärder för att minska buller. Vidare kan ofta olika

anordningar i själva driften av ett företag eliminera störningar eller medverka

till att de hålls på en låg nivå. I regel ligger det närmast till hands att

utföra skyddsåtgärderna på eller i anslutning till den störande anläggningen,

men det kan också tänkas fall där det är lämpligare med förebyggande åtgärder

på en fastighet som har olägenhet av störningen.

I paragrafen anges särskilt att den som orsakar störningen kan vara skyldig

att begränsa den störande verksamheten. Detta innebär i sak ingen ändring

i förhållande till immissionssakkunnigas förslag. Enligt de sakkunniga

utgör en sådan begränsning ett försiktighetsmått som skäligen kan fordras.

Begränsningen kan bestå i att man skär ned omfattningen av verksamheten

eller avstår från en särskild gren av verksamheten, t. ex. en viss produktionsinriktning.

Men begränsningen kan också ske på så sätt att verksamheten

inskränks eller avbryts under viss tid av dygnet eller under vissa väderleksförhållanden

som indirekt ökar riskerna för olägenheter.

Kravet att iaktta försiktighetsmått innebär att en företagare har att ta

tillbörlig hänsyn till störningsrisken vid projekterandet, vid utförandet och

vid driften av en anläggning.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anför om skyldighet att inhämta

sakkunniga råd och anvisningar och att underrätta sakägare och lokala

myndigheter om planerade anläggningar som ett led i de försiktighetsmått

som företagaren har att iaktta enligt paragrafen. Genom kontakt och samråd

med tillsynsmyndighet på ett tidigt stadium har företagaren möjlighet

att få de anvisningar han önskar utan att behöva ge offentlighet åt sina

planer.

Den allmänt hållna bestämmelsen i första stycket lämnar stort utrymme

för en fri skälighetsbedömning. Bestämmelserna i andra och tredje styckena

är avsedda att tjäna till ledning vid tillämpningen. För innebörden av dessa

hjälpregler har redogjorts i den allmänna motiveringen.

I likhet med de sakkunniga anser jag att den skyldighet som en företagare

har enligt denna paragraf inte befriar sakägare från att ta skälig hänsyn

till risken för olägenhet och att visa försiktighet. I varje fall torde kunna

krävas att den som är medveten om störningsrisken inte inrättar sig så att

onödiga risker uppstår.

9f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

s. 266 Kontrollera mot PDF

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

6 §.

Första och andra styckena i paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § i förslaget

till immissionslag.

Departementschefen. Även om alla försiktighetsmått som kan krävas enligt

5 § iakttagits, kan det tänkas att den olägenhet som den miljöfarliga

verksamheten för med sig blir av väsentlig betydelse. Verksamheten är då

enligt första stycket i paragrafen i princip inte tillåten men undantag kan

medges, när särskilda skäl föreligger.

Om olägenheten av den miljöfarliga verksamheten är av den art eller den

omfattning att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt

försämrade eller att betydande förlust från naturvårdssynpunkt uppkommer

eller att liknande allmänna intressen skadas avsevärt, är verksamheten

förbjuden. Endast Kungl. Maj :t kan under vissa i paragrafen angivna

förutsättningar lämna tillstånd till verksamheten.

Tredje stycket i paragrafen innehåller en särbestämmelse i fråga om

flygplats, väg och järnväg. Har sådan anläggning tillkommit efter prövning

i särskild ordning kan inte med stöd av första eller andra styckena i paragrafen

meddelas förbud mot att anläggningen används för avsett ändamål.

Bestämmelsen i andra stycket skall tillgodose bl. a. naturvårdsintresset.

Begreppet skall ses i vid bemärkelse. Därmed avses inte bara att bevara

vetenskapligt och kulturellt värdefulla naturområden och att i övrigt skydda

landskapsbilden eller växt- eller djurvärlden utan också att tillgodose det

från social synpunkt angelägna behovet av mark för rekreation och friluftsliv.

Under »liknande allmänna intressen» faller bl. a. fiske av större betydelse.

Undantagsbestämmelsen i tredje stycket gäller både allmän flygplats och

enskild flygplats. Vidare faller under bestämmelsen såväl allmänna som enskilda

vägar och järnvägar.

7 §•

Punkterna 1—3 i paragrafen har sin motsvarighet i 8 kap. 23 § tredje

stycket vattenlagen. Punkterna 4 och 5 motsvarar 8 kap. 32 § tredje stycket.

Departementschefen. 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen innehåller

ett principiellt förbud mot att avleda helt obehandlat avloppsvatten från

vattenklosett eller från tätbebyggelse samt pressaft från siloanläggning eller

urin från djurstall. Undantag gäller om avledandet uppenbarligen kan ske

utan olägenhet. Motsvarande förbud och undantag förekommer i 8 kap. 32 §

tredje stycket i fråga om vassle och galvaniskt bad eller koncentrerat sköljvatten

från sådant bad. I de sistnämnda fallen kan medgivande lämnas av

Kungl. Maj :t efter underställning.

De nu berörda reglerna tillkom genom lagändring år 1956. Det ansågs påkallat

att komplettera den allmänna regeln om skyldighet att rena kloak
-

s. 267 Kontrollera mot PDF

267

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

vatten med en minimiregel, varigenom inskärps att helt obehandlat kloakvatten

som regel ej får släppas ut. Departementschefen uttalade att det så

gott som alltid bör vara otillåtet att släppa ut kloakvatten utan en så jämförelsevis

enkel åtgärd som slamavskiljning. I fråga om pressaft och urin

från djurstall framhöll departementschefen bl. a. att skadorna karakteriseras

som elakartade och att det borde vara möjligt att utan större ekonomisk

uppoffring finna andra vägar att lösa problemet hur dessa avfallsämnen

skall behandlas. Liknande synpunkter anfördes i fråga om galvaniskt bad

och koncentrerat skölj vatten från sådant bad.

Naturvårdsverket föreslår att det principiella förbudet mot att släppa ut

helt obehandlat avloppsvatten från vattenklosett eller från tätbebyggelse

skall behållas. Som skäl åberopar verket att regeln innebär en minimistandard

som i stort sett motsvarar vad som kan krävas för ren glesbygd. Vidare

menar verket att regeln utgör en grund för straffsanktion mot den som inte

utför några som helst reningsåtgärder. I fråga om pressaft, urin från djurstall,

vassle och galvaniskt bad m. m. hemställer naturvårdsverket att det

föreskrivs absolut förbud med viss dispensmöjlighet. Den allmänna uppfattningen

hos remissinstanserna är att det behövs effektivare bestämmelser i

dessa delar.

Enligt departementsförslaget gäller de allmänna tillåtlighetsreglerna i 4—

6 §§ också i fråga om utsläpp av avloppsvatten i allmänhet. 7 § innehåller

emellertid en särskild, längre gående regel för vissa slag av avloppsvatten.

Regeln innehåller ett principiellt förbud mot utsläpp. Undantag kan dock

medges om det är uppenbart att utsläppet kan ske utan olägenhet för allmänna

eller enskilda intressen.

Första punkten avser avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse eller

från vattenklosett och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning.

Den motsvarar första ledet i 8 kap. 23 § tredje stycket vattenlagen.

En skärpning föreligger emellertid i den målsättning som bestämmelsen

ger uttryck för. Det principiella förbudet i 8 kap. 23 § tredje stycket avser

det fall att avloppsvattnet inte undergått slamavskiljning. Förslaget

däremot avser det fall att avloppsvattnet inte undergått längre gående rening

än slamavskiljning. Den reella innebörden är att minimikravet på reningsåtgärder

sätts högre än förut. Enbart slamavskiljning kan sålunda

godtas bara i undantagsfall. I fråga om tätorter torde det praktiskt taget

aldrig kunna komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod.

Normalt måste kraven här sättas betydligt högre. I glesbygd däremot

är förutsättningarna för att godta slamavskiljning ofta gynnsammare. Jag

vill understryka att man vid bedömandet av reningsfrågan också skall beakta

de risker som är förbundna med närsalter i avloppsvattnet.

Det förtjänar nämnas att gällande bestämmelser om statsbidrag till reningsverk

är utformade så att bidrag utgår bara till reningsverk som är

avsett för längre gående rening än slamavskiljning (SFS 1968: 308).

s. 268 Kontrollera mot PDF

268

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Punkterna 2 och 3 har direkt motsvarighet i 8 kap. 23 § tredje stycket

vattenlagen. Punkt 4 har direkt motsvarighet i 8 kap. 32 § tredje stycket

vattenlagen. Sistnämnda bestämmelse avser också galvaniskt bad eller koncentrerat

sköljvatten från sådant bad. Denna beteckning torde numera inte

vara helt täckande. Jag har därför ersatt den med beteckningen ytbehandlingsbad

i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från sådant bad.

Både i naturvårdsverkets lagförslag och i remissyttrandena över förslaget

har påtalats att kontrollen över efterlevnaden av de förbudsbestämmelser

som finns i 8 kap. 23 § tredje stycket och 32 § tredje stycket är bristfällig.

För att komma till rätta med de olägenheter som ifrågavarande typer av

avloppsvatten för med sig är det enligt min mening nödvändigt att komplettera

paragrafen med bestämmelser om förprövningsskyldighet. Sådana bestämmelser

kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till den snabba utvecklingen på föroreningsområdet kan det

mycket väl tänkas uppkomma behov av att utsträcka den skärpta tillåtlighetsregeln

i 7 § till nya typer av farliga avloppsvatten. Jag har därför i andra

stycket föreslagit ett bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna att det

principiella förbud som första stycket innefattar skall avse också visst annat

slag av avloppsvatten än de som nu anges.

Beträffande vassle och galvaniskt bad kan undantag från förbudsregeln

i 8 kap. 32 § tredje stycket medges av Kungl. Maj :t i underställningsfall enligt

andra stycket i samma paragraf. Enligt min mening finns det inget behov

av en sådan regel. Den föreslagna lydelsen begränsar därför möjligheten

att medge undantag till uppenbara fall, också när det gäller punkterna

4 och 5.

8 §■

Departementschefen. Paragrafen motsvarar 8 kap. 37 § vattenlagen. Som

jag har utvecklat i den allmänna motiveringen har dock tillämpningsområdet

utvidgats väsentligt.

T illstånds prövning

9 §•

I paragrafen anges vilken myndighet som skall ha hand om tillståndsprövningen.

I övrigt har paragrafen sin motsvarighet i 2 kap. 4 § förslaget

till immissionslag och i 8 kap. 38 § vattenlagen.

Departementschefen. Syftet med den nya lagen är, som framgår redan av

lagens rubrik, att få till stånd effektiva åtgärder mot verksamhet som vållar

förorening och annan störning. Tillsynsmyndigheterna på miljövårdsområdet

ges befogenheter att ingripa i olika former och enskild sakägare kan

föra talan vid domstol, inte bara om ersättning utan också om förbud och

skyddsåtgärder. Industriföretagare och andra som driver verksamhet som

s. 269 Kontrollera mot PDF

269

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

kan störa omgivningen har därför ett legitimt intresse av att trygga sin

ställning genom att offentlig myndighet efter prövning enligt den nya lagen

fastslår under vilka villkor verksamheten får drivas. Ett sådant system gäller

redan enligt vattenlagen och tas också upp av immissionssakkunniga.

Remissinstanserna har inget att erinra mot de sakkunnigas förslag i detta

hänseende.

I denna paragraf fastslås rätten för företagaren att få sin sak prövad genom

att söka tillstånd. Ansökan prövas normalt av statens koncessionsnämnd

för miljövård. Av 16 § följer att koncessionsnämnden i vissa fall

skall underställa tillståndsfrågan Kungl. Maj :ts prövning. Vidare kan prövningen

enligt 17 § första stycket i vissa fall förläggas till länsstyrelsen. Möjligheten

att söka tillstånd står öppen i fråga om både befintliga anläggningar

och nyanläggningar och vare sig anläggningen är stor eller liten. Om ett befintligt

företag blir föremål för åtgärd från tillsynsmyndighets sida, kan

detta vara en särskild anledning för företagaren att använda sig av ansökningsmöjligheten.

Ett annat skäl att söka tillstånd är att talan väcks vid

domstol om förbud eller om krav på förebyggande åtgärder. Enligt 36 § skall

domstolen i sådant fall förklara målet vilande till dess koncessionsnämnden

avgjort tillståndsfrågan.

Givetvis bör det i allmänhet vara en fördel för företagaren att få till stånd

prövningen redan då anläggningen befinner sig på planeringsstadiet. Det är

också ett allmänt intresse att så sker.

10 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förprövningsordningen. Den motsvarar

2 kap. 5 § i förslaget till immissionslag och har bland gällande regler

på vattenlagstiftningens område sin närmaste motsvarighet i 8 kap. 38 §

sista stycket vattenlagen och 5 § lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och

andra vattenområden.

Departementschefen. Första stycket 1 och 2 motsvarar i sak immissionssakkunnigas

förslag. På vattenvårdsområdet gäller redan den föreslagna ordningen.

Tredje punkten innebär däremot en nyhet i förhållande till både

gällande rätt och immissionssakkunnigas förslag. Den föreslagna utvidgningen

motiveras särskilt med hänsyn till de olägenheter som kan uppkomma

genom tippning av avfallsmassor.

Fjärde punkten avser ändringsfallen, där jag som tidigare har utvecklats

föreslår en viss skärpning av immissionssakkunnigas förslag. Varje ändring

som kan medföra ökad eller ny förorening eller eljest är av betydelse från

störningssynpunkt faller sålunda inom det område för vilket Kungl. Maj:t

kan föreskriva koncessionsplikt.

Andra stycket reglerar naturvårdsverkets rätt att medge undantag från

skyldighet att söka tillstånd enligt förprövningsbestämmelserna. Naturvårdsverkets

dispensbefogenhet omfattar — i motsats till immissionssakkunnigas

s. 270 Kontrollera mot PDF

270

Kungl. Maj.ts proposition, nr 28 år 1969

förslag — hela det koncessionspliktiga området. Medgivande skall föregås

av prövning i varje särskilt fall och innehålla föreskrift om de villkor som

skall gälla för verksamheten. Dispens kan vägras, inte bara om naturvårdsverket

finner att företaget inte bör få komma till stånd utan också om verket

anser att ärendet är av sådan art att det bör prövas av koncessionsnämnden.

Utan särskild föreskrift torde vara klart att dispens kan återkallas

och att med dispensen förenade villkor kan ändras om förhållandena påkallar

det. Om dispens återkallas, återupplivas skyldigheten att söka tillstånd.

Jag utgår dock från att återkallelse av dispens kommer i fråga bara i undantagsfall

när andra möjligheter att nå resultat är uttömda.

11 §■

Paragrafen innehåller regler om koncessionsnämnden och dess sammansättning.

Departementschefen. För sammansättningen av koncessionsnämnden har

jag ingående redogjort i den allmänna motiveringen. Från huvudregeln föreslås

av praktiska skäl vissa undantag, där nämndens uppgifter fullgörs av

ordföranden ensam.

Enligt tredje stycket förordnar Kungl. Maj :t ordförande och övriga ledamöter.

I den utsträckning det behövs skall Kungl. Maj :t också förordna ersättare

för ledamöterna. Eftersom ordföranden och ledamoten med teknisk

erfarenhet avses bli fast knutna till koncessionsnämnden, kommer det att bli

aktuellt att förordna ersättare endast för övriga ledamöter.

Det torde vara mycket svårt att på förhand bedöma vilken omfattning

nämndens verksamhet kommer att få. Visserligen kan man när det gäller

vattenföroreningsmålen få ett visst underlag från vattendomstolarnas verksamhet

men i övrigt saknar man säker grund för bedömningen. Vidare blir

nämndens arbetsbörda i högsta grad beroende av i vilken omfattning naturvårdsverket

kommer att använda sin dispensrätt. Detta beror i sin tur i stor

utsträckning på de enskilda företagarna. För att kunna anpassa organisationen

efter behovet har Kungl. Maj :t genom bestämmelsen i paragrafens

sista stycke fått möjlighet att förordna att i nämnden skall finnas flera avdelningar.

Avdelningarna avses bli likvärdiga.

12 §.

Paragrafen innehåller regler om jäv för koncessionsnämndens ledamöter.

Departementschefen. Med hänsyn till koncessionsnämndens karaktär och

ställning är det naturligt att anknyta jävsbestämmelserna till rättegångsbalkens

regler. Helt kan dock inte reglerna i 4 kap. 13 § rättegångsbalken bli

tillämpliga på ledamot av koncessionsnämnden. Undantag är nödvändiga av

praktiska skäl.

Frågor om vattenförorening som varit under prövning vid vattendomstol

kan sedermera komma under koncessionsnämndens bedömande, t. ex. i

s. 271 Kontrollera mot PDF

271

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

samband med utbyggnad av ett företag eller omprövning av villkor som fastställts

i vattendomstols tillståndsbeslut. Det bör då inte vara något hinder

för den som tidigare i vattendomstol handlagt och fattat beslut i fråga om

viss miljöfarlig verksamhet att tjänstgöra som ledamot i koncessionsnämnden,

när samma verksamhet kommer under nämndens bedömande.

Enligt rättegångsbalken blir den jävig att handlägga mål som i annan

myndighet än domstol tagit befattning med saken. Särskilt med hänsyn till

den verksamhet som naturvårdsverket bedriver som tillsynsmyndighet skulle

en sådan bestämmelse leda till att många onödiga jävssituationer skulle uppstå.

Det bör därför inte medföra jäv mot ledamot att han hos annan myndighet

än vattendomstol tagit befattning med ärende rörande samma miljöfarliga

verksamhet som är under koncessionsnämndens prövning under förutsättning

att han inte deltagit i beslut varigenom ärendet avgjorts. Har han däremot

fattat sådant beslut i ärendet föreligger jäv. Den som beslutat i dispensärende

eller beslutat om åtgärd enligt 26 eller 41 § är alltså förhindrad att

vara ledamot i koncessionsnämnden när denna prövar samma ärende.

Enligt 11 § skall ett par av ledamöterna i koncessionsnämnden ha sakkunskap

och erfarenhet från särskilda verksamhetsområden som nämndens

arbete berör. Eftersom inget hindrar att de utses bland personer som är

knutna till industrin eller kommunerna eller deras organisationer eller till

miljövårdande myndigheter utgör givetvis en sådan anknytning i och för

sig inte jävsgrund.

13 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillståndsansökan och har sin

närmaste motsvarighet dels i 5 kap. 3 och 4 §§ förslaget till immissionslag,

dels ill kap. vattenlagen.

Departementschefen. Ansökningsförfarandet hos koncessionsnämnden torde

få regleras närmare i tillämpningskungörelsen. I paragrafen anges därför

endast huvudbestämmelserna om tillståndsansökan. Sålunda fastslås att ansökan

skall vara skriftlig och innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska

beskrivningar som fordras för sakens bedömande. Det bör vara möjligt att

med ledning av ansökningshandlingarna få en bild av hur företaget är eller

avses bli utfört, vilka skadeverkningar det kan antas medföra och hur dessa

bör motverkas genom renings- och andra skadeförebyggande åtgärder.

När det gäller koncessionspliktiga företag råder ingen tvekan om omfattningen

av den prövning som skall ske på grund av ansökningen. Oavsett

hur denna är utformad skall företaget prövas med beaktande av alla de störningar

som lagen avser att ge skydd mot. Innehåller ansökningshandlingarna

inte tillräckliga uppgifter för att företaget skall kunna bedömas som helhet,

måste komplettering ske.

I fråga om icke koncessionspliktiga företag ligger det i sökandens eget

intresse att avfatta tillståndsansökningen så att prövningen blir av vid om
-

s. 272 Kontrollera mot PDF

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

fattning. Som närmare framgår av 18 och 22 §§ blir nämligen den trygghetsverkan

som tillståndsbeslutet ger beroende på innehållet i beslutet.

Om ansökningen inte inges i det antal exemplar som koncessionsnämnden

föreskrivit med hänsyn till den fortsatta behandlingen av ärendet eller

om ansökan på annat sätt är ofullständig, skall nämnden tillse att bristen

avhjälps. Nämnden kan utfärda föreläggande för sökanden och i föreläggandet

utsätta vite eller äventyr att bristen avhjälps på sökandens bekostnad.

14 §.

Paragrafen innehåller allmänna bestämmelser om förfarandet hos koncessionsnämnden.

Departementschefen. Kungörelse i ortstidning bör vara det normala sättet

att bereda sakägare tillfälle att komma till tals. Om det är uppenbart att

syftet med kungörandet kan nås på enklare sätt än genom kungörelsens införande

i tidning, bör dock det enklare tillvägagångssättet kunna användas.

Så bör regelmässigt kunna ske när en bestämd och till antalet begränsad

krets av sakägare berörs av företaget. Det är då lämpligt att var och en

underrättas genom brev. Bestämmelser om vad kungörelsen skall innehålla

och om det förenklade underrättelseförfarandet torde få ges i tillämpningskungörelsen.

Punkt 2 i andra stycket innehåller en grundläggande bestämmelse om

samråd i tillståndsärenden. Med bestämmelserna under punkterna 3 och 4

avses att tillgodose kravet på rättssäkerhet och skapa garantier för att ärendena

får en uttömmande behandling. Sammanträde och syn kan underlåtas

endast om det är uppenbart onödigt. Syn på platsen kan hållas antingen fristående

eller i samband med sammanträde. För att göra det lättare för enskilda

sakägare att lägga fram sina synpunkter är det önskvärt att sammanträde

i stor utsträckning hålls på platsen. Detta bör också vara praktiskt

genomförbart genom föreskriften att nämnden kan uppdra åt en eller flera

av ledamöterna att hålla sammanträde eller besiktning. Efter vad som är

lämpligt och praktiskt kan alltså sammanträde eller syn hållas av nämnden

i dess helhet eller av en eller flera av dess ledamöter.

Enligt sista stycket skall den som utövar den miljöfarliga verksamheten

bekosta kungörelse och utredning av sakkunnig. Detta överensstämmer med

förfarandet i vattenmål. Uppkommer tvist om ersättning för sakkunniguppdrag,

kan frågan hänskjutas till koncessionsnämndens avgörande.

15 §.

Departementschefen. Yppas skiljaktiga meningar vid överläggning inom

koncessionsnämnden, skall omröstning ske. Varje ledamot har en röst. Som

nämndens beslut skall gälla den mening som fått de flesta rösterna eller, vid

lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

s. 273 Kontrollera mot PDF

273

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

16 §.

Departementschefen. I denna paragraf fastslås att koncessionsnämnden

har skyldighet att underställa avgörandet i ett tillståndsärende Kungl. Maj :ts

avgörande om koncessionsnämnden finner att de i 6 § andra stycket angivna

förutsättningarna för underställning föreligger. Det åligger därvid koncessionsnämnden

att avge eget yttrande i ärendet.

17 §.

Departementschefen. Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen

bör det finnas en möjlighet att i viss utsträckning delegera förprövningsbefogenheten

till länsstyrelserna. Med stöd av första stycket i denna paragraf

kan Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, koncessionsnämnden

uppdra åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd i ärenden

av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Med fråga om tillstånd avses

i lagen dels fråga om meddelande av tillstånd efter ansökan därom, dels

fråga om omprövning av tillståndsbeslut enligt 23—25 eller 27 §. Enligt

andra stycket kan också rätten att medge undantag från skyldigheten att

söka tillstånd delegeras till länsstyrelsen. Även denna delegationsrätt är begränsad

till ärenden av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Emellertid

torde delegationsrätten kunna utnyttjas i någon nämnvärd omfattning först

sedan länsstyrelsernas resurser på området utökats och fastare riktlinjer

för tillämpningen av lagen hunnit utbildas genom naturvårdsverkets och

koncessionsnämndens verksamhet.

Paragrafen ger möjlighet att till prövning hos länsstyrelse överföra såväl

enstaka ärenden som grupper av ärenden. Tillståndsprövning kan avse både

koncessionspliktiga och icke koncessionspliktiga företag. När det gäller det

förra slaget är ärendena i regel av sådan vikt att delegationsrätten i varje

fall till en början bör utnyttjas i mycket begränsad omfattning. Det torde

inte vara lämpligt att tillståndsprövningen för hela grupper av koncessionspliktiga

företag läggs på länsstyrelserna. Enstaka ärenden bör däremot kunna

flyttas över. I många fall kan t. ex. länsstyrelsens kännedom om lokala

förhållanden vara av särskilt värde vid prövningen. I fråga om icke koncessionspliktiga

anläggningar är det däremot väl tänkbart att det så småningom

kan urskiljas grupper av ärenden som med fördel kan hänvisas för tillståndsprövning

hos länsstyrelse.

Också när det gäller delegering enligt andra stycket i paragrafen torde till

en början återhållsamhet böra iakttas. I övrigt kan till ledning för tillämpningen

av paragrafen framhållas att delegering bör ske antingen av dispensprövningen

eller av tillståndsprövningen av ett ärende. Det synes nämligen

vara mindre lämpligt att länsstyrelsen får hand om både dispensprövning och

tillståndsprövning i ett och samma ärende. Redan det förhållandet att de

personer som har haft hand om dispensfrågan inte bör delta i beslutet om

tillstånd talar mot en sådan anordning.

s. 274 Kontrollera mot PDF

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Lagens bestämmelser om ärenden som prövas av koncessionsnämnden

gäller i tillämpliga delar också ärenden som efter delegation prövas av länsstyrelsen.

Detta innebär bl. a. att reglerna i 13 § om ansökan, i 14 § om förfarandet

och om prövning av ersättning för utredning, i 18 § om tillståndsbeslut

och i 21 § om uppskov med bestämmande av villkor blir tillämpliga

på delegerade ärenden.

Tillståndsbeslut

I detta avsnitt meddelas i huvudsak bestämmelser om vad tillståndsbeslut

skall innehålla samt om rättsverkan av tillståndsbeslut och om omprövning

av sådant beslut.

18 §.

Paragrafen motsvarar 11 kap. 62 § och 63 § första stycket vattenlagen. I

sak stämmer paragrafen överens med 2 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag.

Departementschefen. Med tillståndsbeslut avses i första hand beslut varigenom

koncessionsnämnden med anledning av ansökan lämnar medgivande

till viss verksamhet som omfattas av lagen. Men tillståndsbeslut kan också

meddelas av Kungl. Maj:t efter underställning enligt 16 § eller av länsstyrelsen

i ärenden som delegerats till länsstyrelsens prövning enligt 17 § första

stycket. Däremot är beslut om dispens som meddelas av naturvårdsverket

eller länsstyrelsen inte tillståndsbeslut enligt lagens terminologi. Närmare

bestämmelser om vad dispensbeslut skall innehålla torde få tas in i tilllämpningskungörelsen.

Eftersom tillståndsbeslut har viktiga rättsverkningar måste beslutet noggrant

ange den verksamhet som tillståndet gäller. Som de sakkunniga har

framhållit kan tillståndsmyndigheterna få god ledning i domar som vattendomstolarna

meddelat om tillstånd till avloppsföretag. Beslutet skall också

innehålla föreskrift om de villkor som myndigheten anser skall gälla för tillståndet.

Sådana villkor kan i första hand avse renings- och andra skyddsåtgärder,

inskränkningar i verksamheten, immissionsgränser, kontrollåtgärder

osv. Ofta läggs ansökan i vattenföroreningsmål upp så att den avser

också framtida utvidgning av verksamheten. Detta förfarande är i regel

lämpligt. Det ger prövningsmyndigheten möjlighet att i god tid fastställa

föreskrifter för ett företags successiva utbyggnad.

Andra stycket har sin tillämpning på sådana nyetablerings- och ändringsfall

i vilka man inte vill ha frågan om tillståndets utnyttjande svävande

under en oviss tid. I fråga om befintliga företag, t. ex. pågående

avloppsutsläpp från fabrik eller kommun, gör sig inte samma synpunkt gällande.

Också i sådana fall är det visserligen påkallat att fastställa en tid inom

vilken skyddsåtgärder o. d. skall ha utförts. En tidsgräns som fastställs i

dessa fall har emellertid inte karaktär av frist inom vilken tillstånd skall ha

tagits i anspråk med risk för att det annars förfaller (jfr 29 § första stycket).

Tidsbestämmelsen är då i stället ett villkor av samma slag som villkor

s. 275 Kontrollera mot PDF

275

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

om reningsanordningar o. d. Åsidosätts en sådan bestämmelse, kan alltså

lagens sanktionssystem träda i tillämpning.

19 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i immissionssakkunnigas förslag. Den ger

Kungl. Maj:t möjlighet att förena ett tillstånd med särskilda villkor för att

tillgodose allmänna ändamål i bygden.

Departementschefen. Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen

är den föreslagna befogenheten att meddela särskilda villkor av samma art

som den möjlighet som Kungl. Maj:t har enligt 4 kap. 13 § vattenlagen att

förena tillstånd till vattenregleringsföretag med villkor som främjar bygdens

intressen. Beträffande innebörden av uttrycket bygden kan viss ledning

hämtas i vattenlagen och i den praxis som utbildats i fråga om tillämpningen

av 4 kap. 13 och 15 §§ vattenlagen. När uttrycket förekommer i t. ex. 4 kap.

15 § vattenlagen avses inte en begränsning till det direkt drabbade området.

Också endast indirekt berörda områden kan räknas till bygden (se prop.

1944: 169 s. 68, 2 LU 1944: 33 s. 28 och prop. 1959: 31 s. 34). Motsvarande

gäller enligt mitt förslag.

20 §.

Paragrafen ger Kungl. Maj :t möjlighet att uppdra åt koncessionsnämnden

eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillstånd som Kungl.

Maj :t lämnar.

Departementschefen. Bestämmelsen i 18 § första stycket om att tillståndsbeslut

skall innehålla föreskrift om villkor gäller alla slag av sådana beslut,

alltså också dem som Kungl. Maj :t meddelar i underställnings- eller besvärsfall.

Det är emellertid inte praktiskt att Kungl. Maj :t skäll bestämma alla de

villkor som kan behövas. Många är av detalj karaktär och ofta krävs det

tidsödande undersökningar innan viss reningsanordning eller annan

skyddsåtgärd kan bestämmas definitivt. Det väsentliga i Kungl. Maj :ts prövning

är tillåtlighets- och lokaliseringsfrågan. Ofta kan det emellertid dessutom

vara lämpligt att Kungl. Maj :t bestämmer vissa grundläggande villkor.

Tillåtlighetsbedömningen kan t. ex. vara beroende av valet mellan olika

principlösningar av reningsfrågan. Ett sådant principavgörande bör i regel

träffas av Kungl. Maj :t. Men den närmare utformningen av sådant villkor

och av andra villkor som behövs kräver kanske detalj överväganden som det

är mera praktiskt att anförtro åt koncessionsnämnden eller länsstyrelsen.

Kungl. Maj :t har frihet att lämna uppdraget åt koncessionsnämnden eller

länsstyrelsen efter vad som i det särskilda fallet är lämpligast med hänsyn

till ärendets art m. m. Avgörande är alltså inte vilken av myndigheterna som

handlagt ärendet i första instans.

Bestämmelsen omfattar också den närmare utformningen av särskilda villkor

som Kungl. Maj :t fastställer med stöd av 19 §.

s. 276 Kontrollera mot PDF

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

21 §.

Enligt denna paragraf, som motsvarar 11 kap. 66 § 2 mom. vattenlagen,

kan prövningsmyndigheten skjuta upp den slutliga utformningen av villkor

till dess man fått erfarenhet av företagets verkningar.

Departementschefen. Det är vanligt i vattenmål att vattendomstolen uppskjuter

avgörandet av vissa svårbedömbara frågor om villkor till dess företaget

utförts och man haft tillfälle att under en prövotid avvakta erfarenheten

av det. Den utredning som immissionssakkunniga har företagit rörande

handläggningen av mål om vattenförorening visar att förfarandet med prövotid

är vanligt i sådana mål. Ibland gäller uppskovet vissa bestämda frågor.

Men ibland kan villkorsbestämningen över huvud taget sättas på prövotid.

Det sker i den formen att vattendomstolen i samband med att tillstånd ges

fastställer vissa preliminära villkor och föreskriver att definitiv prövning av

villkoren skall ske efter en prövotid som antingen tidsbegränsas eller fastställs

att löpa tills vidare. De sakkunniga tänker sig att motsvarande uppskovssystem

skall finnas för immissionsfallen.

Genom 21 § efterbildas vattenlagens uppskovsförfarande inom området

för den nya lagstiftningen. Uppskov skall alltså kunna ske i fråga om både

visst eller vissa villkor eller villkoren i deras helhet. Inget hindrar att prövningen

sker successivt, om det är lämpligt. Vissa frågor kan sålunda mogna

för avgörande tidigare än andra. Jag vill emellertid understryka att uppskovsförfarandet

bör tillämpas restriktivt. Normalt skall alla villkor fastställas

i samband med tillståndet (jfr prop. 1952: 52 s. 49).

Om uppskov är oundgängligt skall prövningsmyndigheten se till att omgivningen

inte utsätts för onödiga olägenheter. För att motverka sådana skall

enligt andra stycket provisoriska anordningar och åtgärder vidtas.

Uppskov kan vara tidsbestämt eller löpa tills vidare. Prövningsmyndigheten

skall följa den uppskjutna frågan och svarar för att ärendet tas upp

till slutligt avgörande så snart det kan ske.

22 §.

Bestämmelserna i 22—25 §§ och 40 § andra stycket anger tillsammans

rättsverkan av tillståndsbeslut. 23 § och 24 § andra stycket har ingen motsvarighet

i vattenvårdslagstiftningen eller i de sakkunnigas förslag. De övriga

bestämmelserna motsvarar 8 kap. 39 § första stycket och 40 § vattenlagen.

I förslaget till immissionslag utgörs motsvarigheten av 2 kap. 7—9 §§.

Immissionssakkunniga. Huvudregeln enligt sakkunnigförslaget är att tillståndsbeslutet

gäller mot envar — även den som ej är part i ansökningsmålet

— och därmed i princip för all framtid. Viktiga inskränkningar i rättskraften

är emellertid angivna i de närmast följande paragraferna. Särskilt

framhålls reglerna angående omprövning och ändring av vattendomstolens

föreskrifter om villkoren för användningen. Motsättningsvis framgår av pa
-

s. 277 Kontrollera mot PDF

277

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ragrafen att beslut om avslag på tillståndsansölcan inte hindrar sökanden

att komma igen med en ny ansökan i samma sak.

Remissyttrandena. Kommerskollegium anmärker att en grundsats i förslaget

är att den nya lagstiftningen skall gälla vid sidan av andra lagar och

författningar. Mot denna bakgrund ter sig 2 kap. 7 § förslaget till immissionslag

tämligen meningslös. Den ger sken av att ha en vidare innebörd än

den i praktiken har.

Departementschefen. Som jag har berört i den allmänna motiveringen avser

beslut om tillstånd att bereda företagaren viss trygghet mot att utsättas

för ingripanden i efterhand. Denna paragraf innehåller den grundläggande

regeln om sådan rättsverkan. Jag delar emellertid kommerskollegiums uppfattning

att den formulering som de sakkunniga har valt kan verka vilseledande.

Meningen är inte att den prövning som sker enligt den nya lagstiftningen

skall ersätta den prövning som krävs t. ex. enligt brand- eller arbetarskyddslagstiftningen.

Däremot spelar hälsovårdssynpunkten en väsentlig

roll i den nya prövningsordningen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

skall beslut enligt den nya lagen ta över hälsovårdsnämnds beslut.

Detta kommer till uttryck i förevarande paragraf. Den som fått tillstånd till

viss verksamhet efter prövning enligt den nya lagen kan enligt denna paragraf

i princip inte åläggas — på grund av den nya lagen eller hälsovårdsstadgan

— att upphöra med verksamheten eller vidta skyddsåtgärder eller

andra försiktighetsmått utöver dem som beslutet anger. Detta innebär att

koncessionsnämnden inte kan meddela förbud eller föreskriva skyddsåtgärd

i fall som avses i 41 §. Länsstyrelsen kan inte ingripa, vare sig som tillsynsmyndighet

enligt den nya lagen eller som hälsovårdsmyndighet, i annat fall

än det som anges i 40 § andra stycket. Jag bortser då från de regler som

träder i tillämpning när fastställda villkor åsidosätts. Inte heller hälsovårdsnämnd

kan ingripa med föreläggande inom ramen för tillståndsbeslutet.

Även domstolsvägen är stängd. Om någon väcker talan vid fastighetsdomstol

om förbud eller skyddsåtgärd, skall talan ogillas om företagaren

har ett lagakraftvunnet tillståndsbeslut att falla tillbaka på.

23 §.

Enligt denna paragraf kan koncessionsnämnden förklara tillstånd förverkat

och förbjuda fortsatt verksamhet, om tillståndshavaren åsidosätter villkor

och avvikelsen är av betydenhet.

Departementschefen. Denna bestämmelse är det första undantaget från

regeln om tillståndsbesluts rättsverkan. Den trygghetsverkan som är förenad

med ett tillståndsbeslut är berättigad bara om tillståndshavaren lojalt följer

de villkor som fastställts i beslutet. Som jag har antytt i den allmänna

motiveringen är det främst en uppgift för tillsynsorganen att övervaka att

villkoren följs och att ingripa med föreläggande om rättelse, om så ej

s. 278 Kontrollera mot PDF

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sker. Ibland kan åsidosättandet vara så allvarligt att det framstår som berättigat

att tillståndet återkallas. Enligt denna paragraf kan så ske om avvikelsen

är av betydenhet. Det kan t. ex. vara fråga om ett grundläggande

villkor vars åsidosättande helt rubbar förutsättningarna för tillståndet. Men

bestämmelsen bör vara tillämplig också när företagaren visar upprepad

nonchalans mot villkorsföreskrifterna. Eftersom ett ingripande enligt denna

paragraf kan ha vittgående direkta eller indirekta följder måste bestämmelsen

reserveras för de verkligt grava fallen. I princip bör den tillämpas

bara när man inte kommer till rätta med missförhållandet på andra vägar.

Om skadeverkningarna är så svåra att man rimligen inte kan avvakta resultatet

av förelägganden om rättelse o. d., kan det dock undantagsvis vara befogat

att genast ingripa med stöd av denna paragraf.

Det är att märka att koncessionsnämnden inte kan stanna vid att förklara

tillståndsbeslutet förfallet. Ett beslut som begränsas till att tillståndet återkallas

skulle kunna leda till att den tredskande fortsätter verksamheten

som förut men utan tillstånd. Beslutet måste därför också innehålla förbud

mot fortsatt verksamhet. Eftersätts ett sådant förbud, inträder straffansvar.

Dessutom kan handräckning meddelas för att stoppa verksamheten.

24 §.

Paragrafens första stycke motsvarar 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen

och 2 kap. 8 § första stycket förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Bestämmelserna i 2 kap. 8 § förslaget till immissionslag

öppnar möjlighet att ändra villkor i skärpande riktning. Bestämmelserna

är inte avsedda att hindra den som en gång fått tillstånd att göra

ny ansökan i samma fråga. Liksom fallet är enligt vattenlagen bör det stå

honom fritt att underlåta att begagna tillståndet. Och han bör dä också ha

möjlighet att få det ersatt — helt eller delvis — av ett nytt tillstånd med

ändrade villkor. Därvid kommer frågan att prövas på grundval av de förhållanden

som föreligger när den nya ansökningen prövas.

Om talan angående omprövning väcks enligt 2 kap. 8 §, blir avgörandet

till slut beroende av en skälighetsbedömning med hänsyn till omständigheterna

i det särskilda fallet. Vid denna kan viss ledning hämtas från de

grundläggande tillåtlighetsreglerna. Man får emellertid inte förbise att omständigheterna

vid omprövning skiljer sig på en väsentlig punkt från dem

som föreligger vid tillåtlighetsprövning på grund av ansökan frän företagarens

sida. I omprövningsfallet är det genom tillståndsbeslutet redan fastslaget

att den verksamhet som är föremål för tillståndet skall få drivas. Det

bör då inte få förekomma att domstolen meddelar ändrade föreskrifter som

är så ingripande att de gör verksamheten praktiskt taget omöjlig att driva.

Över huvud finns det enligt de sakkunnigas mening skäl att gå fram med

varsamhet mot den som lojalt har skaffat sig tillstånd och sedan lojalt följer

föreskrivna villkor.

s. 279 Kontrollera mot PDF

279

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Remissyttrandena. Den föreslagna tidsperioden av tio år anser vattenfallsverket

och kraftverksföreningen vara för kort. Den bör antingen utgå

eller förlängas till 20 år. Några remissinstanser understryker de sakkunnigas

uttalanden om att omprövningen inte får leda till att verksamheten inte

kan drivas i fortsättningen och om att man bör gå fram med varsamhet mot

den som lojalt rättar sig efter villkoren.

Departementschefen. Jag har inte funnit anledning avvika från den av

immissionssakkunniga föreslagna tioårsgränsen. Det förtjänar understrykas

att detta är en minimigräns. Om utbyggnaden av företaget tar huvuddelen

av perioden i anspråk torde i regel förutsättningar för omprövning saknas

redan när perioden gått till ända. Beträffande de principer som skall följas

vid omprövningen kan jag i allt väsentligt ansluta mig till vad de sakkunniga

har anfört.

Omprövningsregeln i 8 kap. 40 § första stycket vattenlagen liksom motsvarande

regel i sakkunnigförslaget är begränsad till omprövning av villkor

som är förknippade med tillständsbeslut. Däremot kan tillståndet som sådant

inte rubbas. Naturvårdsverket har emellertid i sitt förslag till lagändring

pekat på önskvärdheten av att få till stånd samordnad sanering av olika

föroreningskällor vid samma vattenområde och har framhållit att det därvid

också bör finnas möjlighet att pröva om gällande domar när särskilda

skäl föreligger. Jag delar naturvårdsverkets uppfattning. En effektiv samordnad

sanering inom ett område kan bromsas upp genom att vissa avloppsföretag

inom området har gamla tillstånd att stödja sig på. Frän allmän

synpunkt är det önskvärt att ett ingripande inom ett saneringsomräde kan

ske över hela fältet. Det bästa resultatet, också från berörda företagares och

kommuners egen synpunkt, kan ofta nås bara om ingripandet omfattar alla

föroreningskällor. Andra stycket i paragrafen är i första hand till för att

möjliggöra sådana samlade lösningar. Meningen är inte att tillståndet skall

kunna återkallas helt. Men prövningsmyndigheten skall ha möjlighet att

anvisa annan lösning av utsläppsfrågan, t. ex. att avloppsvattnet förs över

till annan recipient.

Till skillnad från fall enligt första stycket kan omprövning enligt andra

stycket bara ske när tioårsperioden gått till ända.

25 §.

Departementschefen. Också denna paragraf innehåller ett undantag från

regeln om tillståndsbesluts rättsverkan. Bestämmelsen innebär att koncessionsnämnden

kan meddela föreskrift för att förebygga eller minska betydande

olägenhet som inte förutsetts när tillståndsbeslutet meddelades. Den

stämmer i sak helt överens med 8 kap. 40 § andra stycket vattenlagen och

2 kap. 8 § andra stycket förslaget till immissionslag.

s. 280 Kontrollera mot PDF

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

26 §.

Departementschfen. Beslut i fråga som avses i 23, 24 eller 25 § meddelas

av koncessionsnämnden. På grund av delegation enligt 17 § kan prövningen

åtminstone i fall enligt 24 eller 25 § ibland ankomma på länsstyrelsen. Initiativ

till att prövning sker kan enligt förevarande paragraf tas enbart av

naturvårdsverket. Detta utesluter inte att annan myndighet eller enskild

sakägare kan fästa naturvårdsverkets uppmärksamhet på fall som bör föranleda

ingripande enligt 23, 24 eller 25 §.

27 §.

Motsvarighet till paragralen är 8 kap. 44 § första stycket vattenlagen och

2 kap. 10 § förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Genom 2 kap. 10 § öppnas möjlighet att på ansökan

ändra villkor i mildrande riktning. Bestämmelsen ger större möjlighet

till omprövning än 8 kap. 44 § vattenlagen. De sakkunniga framhåller att

det genomsnittligt sett torde vara svårare att på förhand bedöma verkningarna

av immitterande användning, t. ex. av luftförorenande industrianläggning,

än av vattenförorenande företag. Det synes därför vara större risk att i

tillståndsbeslut på immissionsområdet meddelas föreskrifter som sedermera

visar sig vara obehövliga eller strängare än som behövs. I sådana fall har företagaren

visserligen möjlighet att söka nytt tillstånd med ändrade villkor.

Detta kan emellertid innebära en onödigt stor apparat och kräva onödigt

läng tid. Enligt de sakkunnigas mening bör det inte medföra någon fara för

rättssäkerheten, om man anförtror åt vattendomstolarna att i klara fall

mildra föreskrivna villkor utan att behöva gå in på en omfattande ny tillståndsprövning

rörande företaget. Bestämmelsen har utformats i enlighet

härmed.

Departementschefen. Bestämmelserna i 24 och 25 §§ innebär att villkor

som tastställts i samband med tillstånd till viss verksamhet kan ändras om

det är påkallat för att tillgodose de intressen som lider intrång av verksamheten.

Om det däremot är önskvärt från tillståndshavarens synpunkt att

villkor ändras passar inte dessa bestämmelser. Som de sakkunniga har framhållit

har han emellertid alltid möjlighet att avstå från att begagna tillståndet

och i stället söka nytt tillstånd på de ändrade villkoren. Detta är dock

i regel en alltför omständlig väg. Denna paragraf ger honom möjlighet att

genom ansökan hos nämnden få till stånd en omprövning som kan begränsas

till just den föreskrift som han vill ha upphävd eller ändrad. Bestämmelsen

är tillämplig, oavsett om den verksamhet som beslutet avser börjat

utövas eller inte när ansökan om ändring görs. Till skillnad från sakkunnigförslaget

innebär mitt förslag att villkoret inte bara kan ändras utan kan helt

upphävas om det finns skäl för det. Detta är den naturliga åtgärden om

föreskriften inte längre behövs.

s. 281 Kontrollera mot PDF

281

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

28 §.

Departementschefen. Omprövning enligt 24, 25 eller 27 § kan avse också

villkor som Kungl. Maj :t har fastställt. För att inte förutsättningarna för

Kungl. Maj :ts tillstånd skall rubbas genom ett omprövningsbeslut av koncessionsnämnden

får nämnden inte besluta om väsentlig avvikelse från sådant

villkor utan att Kungl. Maj:t medgett detta. Sådant medgivande kan

lämnas redan i tillståndsbeslutet. Har detta ej skett, måste omprövningsfrågan

underställas Kungl. Maj :t om den begärda avvikelsen är väsentlig.

29 §.

Bestämmelserna motsvarar 8 kap. 43 § första stycket vattenlagen och 2

kap. It § förslaget till immissionslag.

Remissyttrandena. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län

framhåller att det är önskvärt att möjligheten att få uppskov begränsas

starkt. Erfarenheten från tillämpningen av 8 kap. 43 § vattenlagen ger anledning

befara viss risk för missbruk. Det bär sålunda förekommit att vederbörande

företagare i det längsta underlåtit att vidta erforderliga förberedelser

för att fullfölja föreskrivna åtgärder och omedelbart före den angivna

tidens utgång kommer in med ansökan om uppskov.

Departementschefen. Det missbruk som länsstyrelserna i Kopparbergs och

Västerbottens län påtalat torde avse sådana fall när vattendomstol i efterhand

fastställt villkor om vissa skyddsåtgärder för ett befintligt avloppsföretag

och bestämt viss tid inom vilken åtgärderna skall vara utförda. Om

företagaren underlåter att vidta åtgärderna före tidens utgång brukar den

tolkningen av gällande bestämmelser hävdas att beslutet är förfallet enligt

8 kap. 43 § vattenlagen. Om detta är riktigt uppkommer den ohållbara

situationen att avloppsutsläppet fortsätter oförändrat utan att några sanktioner

enligt vattenlagen kan vidtas.

Mitt förslag är upplagt så att man undviker risken för missbruk av det

slag som jag nu har nämnt. Som jag har framhållit i motiven till 18 § är bestämmelsen

om fastställelse av tidsfrist avsedd för fall då tillstånd lämnas

till nyanläggning eller ändring av företag. När man däremot fastställer en

tid inom vilken skyddsåtgärder skall vara utförda på befintliga anläggningar

grundas beslutet inte på 18 § andra stycket. Följaktligen blir inte heller

29 § tillämplig i dessa fall.

Ersättning och andra enskilda anspråk

Detta avsnitt innehåller bl. a. regler om ersättning för skada genom miljöfarlig

verksamhet. Den grundläggande bestämmelsen finns i 30 §. De båda

därpå följande paragraferna innehåller bestämmelser om ersättning för

framtida skada och om lösningsplikt. Talan om ersättning och inlösen skall

föras vid fastighetsdomstol, och regler härom ges i 33 och 34 §§. Genom

s. 282 Kontrollera mot PDF

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hänvisning till expropriationslagen blir dess regler i viss utsträckning tilllämpliga.

I 35 § finns bestämmelser om nedsättning av ersättning. Som

framhållits i den allmänna motiveringen kommer det även i fortsättningen

att finnas möjlighet att föra talan vid domstol om förbud mot störande verksamhet

och om skyddsåtgärder för att motverka olägenhet av sådan verksamhet.

För de samordningsproblem som kan uppkomma genom att en

prövning domstolsvägen står öppen vid sidan om den prövning som sker i

administrativ ordning innehåller 36 § vissa bestämmelser.

I detta sammanhang bör framhållas att reglerna om enskilt anspråk givetvis

kan sättas ur spel genom avtal, t. ex. servitutsavtal eller annan rättsgrund.

Förslaget till immissionslag innehåller den bestämmelsen att lagen

i vad avser enskild rätt gäller endast i den mån ej annat följer av avtal eller

annan särskild rättsgrund. Jag anser detta vara så självklart att det inte

behöver sägas ut i själva lagen. Av särskilt intresse är verkan av en dom som

meddelats av fastighetsdomstol med tillämpning av den föreslagna lagstiftningen.

En talan vid fastighetsdomstol om förbud mot viss miljöfarlig

verksamhet eller krav på långtgående skyddsåtgärder måste för den som

utövar verksamheten ofta innebära ett allvarligt hot. Det är därför sannolikt

att han utnyttjar den möjlighet som den nya lagstiftningen erbjuder, nämligen

att möta stamningstalan med en tillståndsansökan för att därigenom

få en mera allsidig prövning än den som domstolsförfarandet medger. Det

kan emellertid inte uteslutas att det uppkommer fall när en vid fastighetsdomstol

förd talan resulterar i en dom som förbjuder viss verksamhet eller

ålägger den som utövar verksamheten att vidta skyddsåtgärder. Vinner domen

laga kraft blir den, i förhållandet mellan parterna, gällande för framtiden.

Det är därför av vikt att domen utformas så att den inte onödigt binder

svaranden. Sålunda bör t. ex. ett åläggande som meddelas till skydd för

visst utnyttjande av grannfastighet begränsas till den tid varunder grannfastigheten

kommer att användas för det avsedda ändamålet.

För rättegången vid fastighetsdomstolen gäller lagen om fastighetsdomstol

med de undantag som anges i detta avsnitt.

30 §.

Paragrafen innehåller den grundläggande bestämmelsen om ersättning

för olägenhet av miljöfarlig verksamhet. Den har i stort sett samma lydelse

som 3 kap. 1 § första stycket förslaget till immissionslag. I vattenlagens 8

kap. finns motsvarande ersättningsregel i 30 §.

Departementschefen. Ersättningsbestämmelsen är utformad med 8 kap.

30 § vattenlagen som förebild och ansluter sig nära till den oskrivna grannelagsrättens

regler. Uttrycket »olägenhet av någon betydelse» gör klart att

bagatellartade olägenheter inte grundar rätt till ersättning.

I lagtexten är uttryckligen angivet att ersättning kan utgå även om för
-

s. 283 Kontrollera mot PDF

283

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sinnlighet inte kan åberopas. Principen om det strikta ersättningsansvaret

har därigenom kommit till klart uttryck.

Innebörden och betydelsen av ortsvanlighets- och allmänvanlighetsrekvisiten

har behandlats i den allmänna motiveringen. Som där framhållits kommer

dessa rekvisit att i viss mån begränsa det strikta ersättningsansvaret.

Om strikt ersättningsansvar inte kan tillämpas i ett visst fall kan det tänkas

att ersättningsskyldighet inträder på grund av culparegeln.

När i paragrafen talas om olägenhet som orsakats av miljöfarlig verksamhet

åsyftas olägenhet som härrör från det störande inslaget (luftföroreningen,

bullret etc.). Detta torde vara så självklart att det inte behöver uttryckligen

anges i lagtexten.

31 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för framtida skada.

Den överensstämmer med 3 kap. 1 § sista stycket och 2 § förslaget till

immissionslag. I vattenlagen återfinns motsvarande bestämmelser i 9 kap.

47 § första stycket och 8 kap. 30 och 41 §§.

Departementschefen. När ersättningens belopp lämpligen kan uppskattas

på förhand, skall domstolen bestämma ersättning för framtida skada, om

någon av parterna påkallar det. Som jag förut har framhållit kan man

räkna med att paragrafen kommer att kunna tillämpas endast i begränsad

omfattning på grund av svårigheten att på förhand bedöma en skada. Ersättning

för framtida skada kan bestämmas som ett engångsbelopp eller

att utgå med visst årligt belopp. Väljs den senare ersättningsformen kan beloppet

jämkas om förhållandena ändrats. Den som vill påkalla jämkning

skall efter stämning föra talan härom vid fastighetsdomstolen (jfr 34 §).

Det blir parterna och i sista hand domstolen som efter omständigheterna i

det särskilda fallet får träffa valet mellan engångsbelopp och årliga ersättningar.

Engångsersättning bör vara den normala formen.

32 §.

Paragrafen har i huvudsak samma lydelse som 3 kap. 3 § förslaget till

immissionslag. Vattenlagen har motsvarande bestämmelse i 9 kap. 3 § första

punkten.

Departementschefen. Om olägenheterna av miljöfarlig verksamhet är

så allvarliga att fastighet eller del av fastighet blir onyttig för ägaren eller

att det uppkommer synnerligt men vid begagnandet av fastigheten eller

fastighetsdelen, skall inlösen ske, om ägaren begär det. Denna regel finns

alltså redan på vattenföroreningsområdet men innebär en nyhet i fråga om

luftförorening, buller och annan störning som lagen skall utgöra skydd

mot. Några generella regler för tolkningen av »onyttig» och »synnerligt

men» kan inte ges. Det får överlämnas åt rättspraxis att i varje särskilt fall

avgöra om förutsättningar för inlösen är för handen. Ledning för bedöm
-

s. 284 Kontrollera mot PDF

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

ningen kan hämtas från närliggande områden (vatten-, expropriations- och

väglagstif tning).

Som de sakkunniga framhåller bör inlösen av fastighetsdel tillämpas med

försiktighet, så att man undviker alltför stor splittring i fastighetsbildningen.

33 §.

Paragrafen innehåller en forumbestämmelse för mål med anledning av

talan om inlösen enligt 32 §. Genom hänvisning till expropriationslagen ges

ytterligare regler för vad som skall gälla i fråga om sådan inlösen.

Departementschefen. Fastighetsägare som vill föra talan om inlösen skall

rikta sitt anspråk mot den som utövar den miljöfarliga verksamheten och

instämma sin talan till den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga

verksamheten i huvudsak utövas eller skall utövas. Det torde inte

komma att bereda några svårigheter att avgöra vilken fastighetsdomstol

som är att anse som rätt forum.

I fråga om inlösen föreslås expropriationslagens bestämmelser gälla i tilllämpliga

delar. Detta innebär att inlösenbeloppet skall bestämmas efter

samma grunder som gäller för fastställande av löseskilling vid expropriation.

Inlösenbeloppet skall alltså motsvara fastighetens värde med hänsyn särskilt

till ortens pris och fastighetens avkastning. Dessutom skall intrång på restfastighet

och skada i övrigt ersättas. Vidare skall expropriationslagens regler

om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordande

följas i tillämpliga delar. Slutligen gäller också bestämmelserna

om expropriationskostnad. Dock skall — i likhet med vad som gäller enligt

138 § byggnadslagen —- rättegångsbalkens allmänna regler om rättegångskostnad

tillämpas för det fall att yrkande om inlösen ogillas.

34 §.

Paragrafen innehåller en bestämmelse om forum för talan om enskilt

anspråk och anger vidare vem som kan påkalla prövning av talan om ersättning.

Departementschef en. Samma forum som gäller för talan om inlösen av

fastighet eller fastighetsdel gäller enligt paragrafen för talan om enskilt anspråk

i övrigt. De vanligaste målen om enskilt anspråk kommer givetvis att

avse ersättning enligt 30 §. Det blir i första hand den ersättningsberättigade

som kommer att ta initiativ till rättegång. Men möjlighet bör också finnas

för den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att

påkalla prövning av ersättningsfråga genom att stämma in den som kan ha

lidit eller kan komma att lida olägenhet genom verksamheten. Det bör

i så fall åligga den sökande att i stämningsansökningen uppge den ersättning

han bjuder.

Även den som vill framställa enskilt anspråk i övrigt har att instämma

s. 285 Kontrollera mot PDF

285

Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sin talan till fastighetsdomstolen. Talan kan gå ut på förbud eller konkreta

skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått. Den kan inte begränsas till att

motparten skall åläggas att ansöka om tillståndsprövning.

35 §.

Paragrafen innehåller regler om nedsättning i fråga om annan ersättning

än sådan som utgår för inlöst fastighet eller fastighetsdel. Bestämmelserna

bör jämföras med 9 kap. 54 § vattenlagen.

Departementschefen. Enligt första stycket i paragrafen skall engångsersättning

för framtida skada nedsättas hos länsstyrelsen om fastigheten

häftar för fordran. I överensstämmelse med vattenlagen görs det undantaget

att nedsättning inte fordras om skadan eller intrånget är väsentligen

utan betydelse för fordringshavarens säkerhet. Det är fastighetsdomstolens

sak att i samband med att ersättning fastställs bestämma i vilken mån nedsättning

skall ske.

Beträffande förfarandet vid nedsättning och länsstyrelsens befattning

med nedsatt belopp får, liksom i fråga om nedsättning av inlösenbelopp,

expropriationslagens regler motsvarande tillämpning.

36 §.

Denna paragraf innehåller vissa regler för samordning av den prövning

av frågor om förbud mot miljöfarlig verksamhet och om skyddsåtgärder

som kan ske vid domstol och den prövning som sker i administrativ väg.

Departementschefen. Domstolsförf aran det kommer framför allt att anlitas

när det gäller att bestämma ersättning för olägenheter på grund av

miljöfarlig verksamhet. Som framhållits i den allmänna motiveringen måste

emellertid domstolsvägen stå öppen också för den som vill föra talan om

förbud mot eller om skyddsåtgärder med anledning av sådan verksamhet.

Regler som garanterar en samordning av domstolsprövningen och prövningen

hos administrativa organ är därför nödvändiga.

Av vad jag har anfört i anslutning till 18 och 22 §§ framgår att den som

erhållit tillstånd till viss miljöfarlig verksamhet — av koncessionsnämnden,

av Kungl. Maj :t efter underställning eller besvär eller av länsstyrelse efter

delegering av tillståndsprövningen — är skyddad mot talan vid domstol om

förbud eller skyddsåtgärder i fråga om den verksamhet som avses med tillståndet.

En sådan stämningstalan skall därför ogillas.

Förevarande paragraf avser det fall att talan vid domstol om förbud eller

skyddsåtgärder väcks i fråga om en verksamhet för vilken tillstånd inte

föreligger. Är tillståndsfrågan under prövning hos koncessionsnämnden eller

hos Kungl. Maj :t eller hos länsstyrelse, när talan väcks vid fastighetsdomstolen

eller kommer frågan om tillstånd under prövning innan domstolen

hunnit avgöra målet, skall domstolen förklara målet vilande till dess till
-

s. 286 Kontrollera mot PDF

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ståndsfrågan blivit avgjord. Om tillståndsprövningen leder fram till ett beslut

om tillstånd som vinner laga kraft, skall stämningstalan ogillas.

Även i andra fall kan talan vid fastighetsdomstol angående miljöfarlig

verksamhet sammanfalla med förfarande hos administrativ myndighet enligt

denna lag. Sålunda kan fråga om undantag från prövningsskyldighet för

miljöfarlig verksamhet behandlas av naturvårdsverket eller länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kan också handlägga fråga enligt 40 § första stycket. Vidare

kan naturvårdsverket med stöd av 41 § ha påkallat prövning hos koncessionsnämnden

av fråga om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller om

åläggande att vidta försiktighetsmått för att tillgodose allmänna intressen.

Även i fall av detta slag är det ofta motiverat att förklara domstolsmålet vilande

i avvaktan på att det administrativa förfarandet förts till slut. Skäl

för vilandeförklaring kan också föreligga om någon väcker talan om inlösen

eller ersättning för framtida skada och verksamheten i fråga samtidigt kommer

under prövning hos administrativ myndighet. Någon uttrycklig regel

för dessa fall har dock inte ansetts behövlig. Det får ankomma på fastighetsdomstolen

att i det enskilda fallet med stöd av 32 kap. 5 § rättegångsbalken

avgöra om vilandeförklaring bör ske.

37 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om rättegångskostnader.

Departementschefen. När den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig

verksamhet påkallar prövning av ersättningsfråga genom att själv ta initiativ

till rättegång enligt 34 § andra punkten, är det rimligt att han får svara

för såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader oavsett utgången i

målet. I sådana mål skall därför enligt denna paragrafs första stycke bestämmelserna

om kostnad i expropriationsmål äga motsvarande tillämpning.

Den som påkallar prövningen har alltså samma skyldighet att svara för kostnaderna

i målet som enligt expropriationslagen gäller för den exproprierande.

När talan som avses i 36 § sammanfaller med ansökan om tillstånd, blir

enligt vad som sagts i anslutning till nämnda paragraf domstolsprövningen

beroende av utgången i tillståndsärendet. Ett bifall i tillståndsärendet medför

sålunda att talan vid domstolen om förbud eller skyddsåtgärder inte kan

bifallas. För att inte ådraga sig onödiga kostnader bör alltså käranden förvissa

sig om att tillstånd eller ansökan därom inte föreligger när han väcker

talan. Om emellertid tillstånd meddelas på ansökan som gjorts först

efter det att talan väckts vid domstolen, fordras en särskild rättegångskostnadsregel

för att hindra ett oskäligt resultat. Enligt andra stycket i paragrafen

skall i sådant fall vardera parten bära sin kostnad, om ej särskilda omständigheter

föranleder att kostnaderna fördelas på annat sätt. En särskild

omständighet som föranleder annan fördelning av kostnaderna kan vara att

s. 287 Kontrollera mot PDF

287

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

tillståndsbeslutet otvetydigt utvisar vilken utgång domstolsprövningen skulle

ha fått om den fullföljts.

Tillsyn

Regler om tillsyn på vattenvårdens område finns nu i 1956 års lag om

tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Immissionssakkunniga

föreslår gemensamma regler för vattenförorening, luftförorening, buller

m. m. i en särskild miljö tillsynslag. Till skillnad från den föreslagna

immissionslagen är miljötillsynslagen inte begränsad till störningar från

fast egendom. Den avser vattenförorening, luftförorening, buller och andra

sådana störningar över huvud taget. I departementsförslaget däremot har

tillsynsreglerna förts in som ett särskilt avsnitt i den nya lagen. Avsnittet

omfattar 38—44 §§. Dessa bestämmelser faller inom ramen för lagen i övrigt

och avser alltså störningar från fast egendom.

38 §.

Första stycket motsvarar 1 § första stycket i 1956 års tillsynslag samt 1 §

första stycket och 2 § första stycket i de sakkunnigas förslag till miljötillsynslag.

Andra stycket motsvarar 1 § tillämpningskungörelsen till 1956 års

tillsynslag. Stycket har ingen motsvarighet i förslaget till miljötillsynslag.

Tredje stycket stämmer i sak helt överens med 2 § andra stycket förslaget

till miljötillsynslag.

Departementschefen. Tillsynsmyndigheter enligt den nya lagen är naturvårdsverket

och länsstyrelserna. Detta överensstämmer helt med gällande

ordning och med immissionssakkunnigas förslag. Inte heller reglerna om

tillsynsuppgifternas fördelning och om samråd på tillsynsområdet innebär

någon nyhet. De grundläggande frågorna om tillsynens organisation och

innebörd samt de samordningsproblem som hänger samman med tillsynsverksamheten

har behandlats i den allmänna motiveringen.

Tillsynen avser enligt första stycket att skydda allmänna intressen. Denna

grundsats gäller för alla paragrafer i detta avsnitt.

39 §.

Paragrafen motsvarar 2 § i 1956 års tillsynslag och 3 § i de sakkunnigas

förslag till miljötillsynslag.

Departementschefen. Som de sakkunniga har framhållit skiljer sig 3 § förslaget

till miljötillsynslag, som i sak helt överensstämmer med förevarande

paragraf, från förebilden i 2 § tillsynslagen på det sättet att den gör det möjligt

att beakta redan risken för olägenhet. Detta står i samklang med den

nya lagstiftningens hela karaktär. En av de grundläggande principerna för

departementsförslaget liksom för de sakkunnigas förslag är att störningar

så långt möjligt skall förebyggas. Jag hänvisar till vad jag har anfört i den

frågan i den allmänna motiveringen.

s. 288 Kontrollera mot PDF

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

40 §.

Första stycket motsvarar 3 § i 1956 års tillsynslag och 4 § första stycket

förslaget till miljötillsynslag. Paragrafens andra stycke har motsvarigheter

i 8 kap. 40 § tredje stycket vattenlagen och 2 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag

till immissionslag (jfr 4 § tredje stycket förslaget till miljötillsynslag).

Tredje stycket saknar motsvarighet i vattenlagen och immissionssakkunnigas

förslag.

Immissionssakkunniga. 4 § förslaget till miljötillsynslag har till skillnad

från 3 § i 1956 års tillsynslag utformats som en i formellt hänseende självständig

bestämmelse — utan någon hänvisning till hälsovårdsstadgan. De

befogenheter som enligt hälsovårdsstadgan tillkommer länsstyrelse i dess

egenskap av överordnad hälsovårdsmyndighet rubbas emellertid inte av

miljötillsynslagen. I fråga om de materiella förutsättningarna för länsstyrelses

befogenhet att besluta om tvångsföreläggande har de sakkunniga

funnit naturligt att knyta an till vattenlagens och immissionslagens materiella

regler. Enligt de sakkunnigas mening är det ofrånkomligt att de mera

komplicerade fallen bör föras under vattendomstols prövning. Länsstyrelsens

kompetensområde bör i princip begränsas till klara fall.

Beslut enligt den föreslagna paragrafen kan — liksom beslut enligt 3 §

i 1956 års lag — avse inte bara förbud eller åläggande att vidta vissa konkreta

tekniska åtgärder utan också föreläggande att inom viss tid komma in till

vattendomstolen med ansökan enligt vattenlagen eller immissionslagen.

Att lämna råd och anvisningar upptas som den primära åtgärden när saken

inte brådskar. Detta får inte anses innebära att länsstyrelsen skulle vara

nödsakad avvakta att vederbörande gör sig skyldig till tredska och först

därefter skulle kunna meddela beslut om tvångsföreläggande. Berättigat

anspråk på anstånd eller rådrum och på att förhandlingsvägen skall anlitas

har endast den som visar sig positivt intresserad av att göra vad som behövs.

Enligt förslaget kan länsstyrelsen utsätta vite i beslut om föreläggande

(jfr 75 § första stycket hälsovårdsstadgan och 39 § andra stycket naturvårdslagen).

Om föreläggande inte efterkommes kan länsstyrelsen anmoda

utmätningsmannen att föranstalta om att åtgärd vidtas (jfr 39 § andra stycket

naturvårdslagen).

Att handräckningskostnad i vissa fall får förskjutas av allmänna medel

torde lämpligen böra föreskrivas i administrativ ordning.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller att det

är av stor betydelse att länsstyrelserna från centralt håll snarast får anvisningar

om vilka normer och gränsvärden som bör komma till användning

för att bedöma brådskande fall.

Ett par remissmyndigheter uppehåller sig vid reglerna om tvångsmedel.

Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller sålunda att i fall som avses i 39 §

andra stycket naturvårdslagen vitesföreläggande synes vara en förutsättning

s. 289 Kontrollera mot PDF

289

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

för att länsstyrelsen skall kunna anmoda utmätningsman att föranstalta om

åtgärd. Samma förutsättning torde böra gälla enligt 4 § miljötillsynslagen.

4 § andra stycket andra punkten i förslaget bör därför ändras så att regeln

överensstämmer med 39 § andra stycket naturvårdslagen. Kammarkollegiet

anför att när föreläggande avser en konkret åtgärd och länsstyrelsens avsikt

är att i händelse av tredska begära handräckning, föreläggandet bör innehålla

uppgift om detta. Lagtexten bör anpassas härefter. Av lagtexten bör också

framgå att verkställigheten skall ske på den tredskandes bekostnad.

Departementschefen. Frågan om de maktmedel som länsstyrelsen bör ha

såsom tillsynsmyndighet har ingående behandlats i den allmänna motiveringen.

Jag kan därför nu inskränka mig till vissa kompletterande synpunkter.

Ingripande enligt första stycket kan ske bara om tillståndsbeslut enligt

den nya lagen inte föreligger. Ett föreläggande i denna ordning kan av företagaren

mötas med ansökan hos koncessionsnämnden om tillståndsprövning

enligt lagen. Koncessionsnämnden kan i sådant fall förordna att föreläggandet

inte får verkställas förrän tillståndsfrågan avgjorts (jfr 50 §). Om tillståndsbeslut

föreligger kan ingripande av länsstyrelsen ske bara i fall som

avses i andra eller tredje stycket.

bestämmelsen i första stycket skiljer sig från motsvarigheten i 3 § i 1956

års tillsynslag bl. a. därigenom att befogenheten att ingripa enligt den nya

regeln är begränsad till uppenbara fall. Detta överensstämmer med de sakkunnigas

uppläggning. Det system med normer och gränsvärden som enligt

vad jag tidigare har anfört bör komma till stånd efter hand kan bli ett viktigt

hjälpmedel för länsstyrelserna att bedöma när ett fall är så klart att ingripande

enligt första stycket är påkallat.

Länsstyrelsen bör i regel inte ingripa med föreläggande enligt första stycket

förrän det har visat sig att rättelse inte kan åstadkommas förhandlingsvägen.

Om fallet brådskar kan dock föreläggande ges omedelbart. Så kan

också ske om det föreligger annat särskilt skäl. Ett sådant skäl kan t. ex.

vara att länsstyrelsen genom tidigare kontakter med företagaren eller eljest

har grundad anledning utgå från att han inte kommer att rätta sig efter råd

och anvisningar.

De sakkunniga menar att föreläggande enligt 4 § förslaget till miljötilisynslag

skall kunna avse också skyldighet att inom viss tid inkomma till

vattendomstolen med ansökan enligt vattenlagen eller immissionslagen. Enligt

min mening framgår detta knappast av lagtexten. Jag anser inte heller

att det finns något påtagligt behov av en sådan tillämpning av bestämmelsen.

Länsstyrelsens föreläggande bör gå ut på förbud eller konkreta tekniska eller

andra åtgärder. Som jag nyss har anfört kan ett sådant föreläggande mötas

med ansökan hos koncessionsnämnden. Härigenom nås samma resultat som

om företagaren ålagts att ge in ansökan. Om länsstyrelsen anser prövning

hos koncessionsnämnden önskvärd kan sådan prövning åstadkommas ock
10

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 290 Kontrollera mot PDF

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

så på den vägen att länsstyrelsen fäster naturvårdsverkets uppmärksamhet

på fallet och naturvårdsverket tar initiativ enligt 41 §.

För att länsstyrelsens förelägganden enligt denna paragraf skall få önskad

\erkan

inte efterföljs, kan länsstyrelsen anmoda utmätningsmannen att vidta erforderlig

åtgärd. Också dessa föreskrifter överensstämmer med immissionssakkunnigas

förslag. I departementsförslaget liar dock bestämmelsen om

handräckning tagits in i 47 § bland övriga regler av detta slag. Med anledning

av vad en remissmyndighet anfört vill jag framhålla att handräckningsregeln

är tillämplig oavsett om föreläggandet är förenat med vite eller

inte.

41 §.

Paragrafen motsvarar 4 § första stycket i 1956 års tillsynslag och 5 S första

stycket förslaget till miljötillsynslag.

Departementschefen. Liksom fallet är med länsstyrelsens befogenhet att

meddela föreläggande enligt 40 § första stycket kan naturvårdsverkets initiativrätt

enligt förevarande paragraf komma i fråga bara när tillståndsbeslut

enligt den nya lagen inte föreligger. Har företagaren ett tillstånd kan

naturvårdsverket ta initiativ* till ändring av detta endast inom ramen för

omprövningsreglerna i 23—25 §§.

Med 40 § första stycket föreligger också den överensstämmelsen att prövningen

skall avse förbud eller konkreta försiktighetsmått. Naturvårdsverkets

framställning kan alltså inte begränsas till att koncessionsnämnden skall

ålägga företagaren att komma in med ansökan.

Vid prövning av fråga som naturvårdsverket väckt enligt denna paragraf

skall koncessionsnämnden i princip tillämpa samma förfarande regler

som i tillståndsärenden. De som berörs av'' den verksamhet som ärendet gäller

skall alltså underrättas om naturvårdsverkets talan. Särskilt viktigt är

att den som denna talan riktas mot får tillfälle att yttra sig och komma in

med den utredning han vill åberopa. Koncessionsnämnden skall enligt de

allmänna förfarandereglerna dessutom samråda med andra berörda myndigheter,

hålla sammanträde och syn och bereda part tillfälle att vttra sig

över utredningen i ärendet. Nämnden kan också förordna sakkunnig.

Om fallet är av sådan art som avses i 6 § andra stycket skall koncessionsnämnden

underställa Kungl. Maj:t ärendet på samma sätt som om verksamheten

kommit under nämndens prövning genom tillståndsansökan av

företagaren.

Departementsförslaget har ingen motsvarighet till 5 § andra stycket förslaget

till miljötillsynslag. Denna bestämmelse innebär att naturvårdsverket

kan föra talan vid vattendomstol eller syneförrättning i ärende som rör dess

verksamhet också i andra fall än första stycket avser. Jag anser att det är av''

stor vikt att naturvårdsverket bevakar allmänna miljövårdsintressen också i

s. 291 Kontrollera mot PDF

291

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vattenmål, särskilt sådana som avser vattenbyggnadsföretag. Men detta kan

tillgodoses utan lagändring genom att man fullföljer den ordning som nu

tillämpas och som innebär att kammarkollegiet utför talan i nära samarbete

med naturvårdsverket (jfr kungörelsen den 8 december 1961, nr 649, med

vissa föreskrifter om bevakande av det allmännas rätt i vattenmål m. m.).

42 §.

Paragrafen motsvarar 7 § i 1956 års tillsynslag och 8 § förslaget till miljötillsynslag.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande

ordning och med sakkunnigförslaget utom på en punkt. Som jag har anfört

i den allmänna motiveringen har departementsförslaget ingen motsvarighet

till nuvarande möjlighet, som de sakkunniga behåller i sitt förslag, att förordna

särskild tillsynsman. På grund härav omfattar inte heller denna paragraf

särskild tillsynsman.

43 §.

Departementschefen. Denna paragraf ålägger innehavare av anläggning

upplysningsplikt. Paragrafen motsvarar 8 § i 1956 års tillsynslag. Den

överensstämmer med 9 § i de sakkunnigas förslag till miljötillsynslag bortsett

från att särskild tillsynsman inte nämns.

44 §.

Remissyttrandena. Fortifikationsförvaltningen ifrågasätter om inte bestämmelsen

bör omfatta också tystnadsplikt i fråga om militära hemligheter.

I annat fall kan tolkningssvårigheter uppkomma.

Departementschefen. Bestämmelsen har samma sakliga innehåll som

11 § första punkten i 1956 års tillsynslag och 11 § förslaget till miljötillsynslag

med bara den avvikelsen att mitt förslag med anledning av vad

fortifikationsförvaltningen har anfört också nämner förhållande av betydelse

för landets försvar.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

Bestämmelser om straffansvar och handräckning på vattenrättens område

finns samlade i 13 kap. vattenlagen. Detta innehåller dessutom bestämmelser

om besiktning. Också 1956 års tillsynslag innehåller vissa straffbestämmelser

och en allmän regel om skyldighet för polismyndighet att lämna den

handräckning som krävs för tillsynens utövande.

Immissionssakkunniga. De sakkunniga har tagit in bestämmelser om

straff och handräckning i 4 kap. förslaget till immissionslag. Vidare föreslår

de sakkunniga i samma kap. en föreskrift om befogenhet för länsstyrelse

att i vissa fall medge tillträde till annans egendom m. m. De sakkun
-

s. 292 Kontrollera mot PDF

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

nigas förslag till miljötillsynslag innehåller regler om straff och handräckning

som i huvudsak överensstämmer med motsvarande regler i 1956

års lag.

De sakkunniga föreslår inte någon bestämmelse om besiktning. Detta

innebär dock ej att de sakkunniga anser att besiktning inte bör komma i

fråga. I den mån behov av besiktning uppkommer i immissionsfall bör enligt

de sakkunnigas mening bestämmelserna i 13 kap. 1 och 3 §§ om behörighet

för vattendomstol och vattenrättsdomare att förordna besiktningsman

anses tillämpliga på grund av den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 4 §

förslaget till immissionslag. Övriga föreskrifter om besiktning torde i

sådant fall ha analogisk tillämpning.

Remissyttrandena. Vattenöverdomstolen anser att det också för immissionsfallen

behövs bestämmelser om besiktning och att sådana bör tas in

i 4 kap. förslaget till immissionslag. I vart fall bör uttryckligen hänvisas till

13 kap. 1 och 3 §§ vattenlagen.

Departementschefen. 13 kap. 1 § vattenlagen ger vattendomstolen befogenhet

att i samband med tillstånd till företag enligt vattenlagen förordna

att arbetet skall besiktigas av sakkunnig person sedan det slutförts eller

tiden för slutförandet gått ut. Syftet med sådan besiktning är att kontrollera

att arbetena för företaget utförts i enlighet med tillståndsbeslutet. Eftersom

det finns en särskild tillsynsorganisation på det område som den nya

lagstiftningen täcker och tillsynsorganen har vidsträckta befogenheter att

vinna tillträde till anläggningar, inhämta upplysningar osv. anser jag inte

att det finns något behov av att i den nya lagen ha en motsvarighet till 13

kap. 1 § vattenlagen. Inget hindrar f. ö. att prövningsmyndigheten bland de

villkor som tas upp i tillståndsbeslutet också meddelar behövliga kontrollbestämmelser.

13 kap. 3 § vattenlagen innehåller bestämmelser om besiktning på ansökan

av sakägare och 13 kap. 4 § bestämmelser om besiktning på ansökan

av anläggningens ägare. I båda fallen är emellertid bestämmelserna begränsade

till byggnad i vatten och grundvattentäkt. Till skillnad från 13

kap. 1 § gäller de alltså inte avloppsföretag. Någon anledning att utvidga

bestämmelserna till sådana företag eller till andra företag som den nya

lagen omfattar finns enligt min mening inte.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 13 kap. 11 § andra stycket och 12 § andra

stycket vattenlagen samt 11 § andra punkten och 12 § i 1956 års tillsynslag.

I immissionssakkunnigas förslag finns motsvarigheten i 4 kap. 1 § förslaget

till immissionslag och 12 § förslaget till miljötillsynslag.

Immissionssakkunniga. De sakkunniga finner inte skäl att särskilt kriminalisera

immissioner, som går utöver vad som kan tillåtas, eller försum
-

s. 293 Kontrollera mot PDF

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

melse att vidta sådana försiktighetsmått som anges i 2 kap. 1 §. Enligt

förslaget inträder straff först om någon bryter mot särskild föreskrift som

meddelats med stöd av lagens bestämmelser. Det kan vara fråga om allmän

föreskrift om förprövning som Kungl. Maj:t utfärdar med stöd av

2 kap. 5 § eller föreskrift som har tagits upp i vattendomstols beslut. Bl. a.

blir i detta fall förbudsdomar utrustade med straffsanktion. Om någon underlåter

att vidta åtgärd som föreskrivits i tillståndsbeslut eller annat beslut

om villkor för immitterande användning eller eljest avviker från sådant

beslut, blir gärningen emellertid straffbar endast om avvikelsen är av beskaffenhet

att kränka allmän eller enskild rätt. Här kan erinras att det alltid

står tillståndshavare fritt att över huvud underlåta att begagna sitt tillstånd.

Remissyttrandena. Länsingenjörers förening anser att någon form av påföljd

bör aktualiseras vid alla påtagliga överträdelser, även om det ej kan

visas att allmän eller enskild rätt kränks. En sådan påföljd kan ha formen

av en avgift som står i proportion till avvikelsens storlek och eventuellt även

till den tid under vilken avvikelsen skett.

Departementschefen. Förevarande paragraf är uppbyggd på samma sätt

som motsvarande bestämmelse i de sakkunnigas förslag. Straffansvaret

anknyter alltså inte till de materiella reglerna. Efterlevnaden av dessa tryggas

genom regler av annan art än straffbestämmelser, t. ex. regler om koncessionsplikt,

tillsyn, befogenhet för myndigheter och enskilda att föra talan

osv. Straff kommer i fråga när man åsidosätter förbud eller föreskrift

som meddelats med stöd av lagen. Det kan vara föreskrift av allmänt innehåll,

t. ex. av Kungl. Maj :t meddelad bestämmelse om koncessionsplikt, eller

föreskrift i särskilda prövningsfall, t. ex. av koncessionsnämnden fastställda

villkor för viss verksamhet.

I paragrafen görs en uppräkning av de förbud och föreskrifter till vilka

straffansvar knutits. Till en början anges vissa förbud. Enligt 8 § kan

Kungl. Maj:t meddela föreskrift om förbud mot avloppsutsläpp inom

visst område. När koncessionsnämnden med stöd av 23 § förklarar tillstånd

förverkat, skall nämnden förbjuda fortsatt verksamhet. Vidare

kan koncessionsnämnden efter framställning enligt 41 § av naturvårdsverket

meddela förbud mot viss miljöfarlig verksamhet. Sådant beslut kan också

meddelas av Kungl. Maj:t efter besvär över koncessionsnämndens beslut

eller efter underställning enligt 41 §. Överträds dessa förbud, inträder

straffansvar enligt paragrafen.

Därefter nämns i paragrafen den som åsidosätter koncessions- eller anmälningsplikt

(jfr 10 §). Straffansvar inträder sålunda om någon sätter i

gång arbeten för en koncessionspliktig verksamhet utan att först ha fått

tillstånd enligt den nya lagen eller dispens från skyldigheten att söka till
-

s. 294 Kontrollera mot PDF

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stånd. Föreligger anmälningsskyldighet, inträder straffansvar om arbetena

påbörjas utan att reglerna om anmälan iakttagits.

Straffansvar drabbar vidare den som åsidosätter villkor eller föreskrift

som meddelats med stöd av 10 § andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket,

19—21, 24, 25, 27 eller 41 §. Hit hör främst villkor om skyddsåtgärder eller

andra försiktighetsmått, tidsbestämmelser eller kontrollföreskrifter o. d.

som meddelas i samband med att tillstånd lämnas till viss verksamhet. Sådana

föreskrifter kan meddelas av Kungl. Maj :t i besvärs- eller underställningsärende,

av koncessionsnämnden eller av länsstyrelse efter delegation

enligt 17 § första stycket. Vidare omfattar bestämmelsen villkor som fastställs

i samband med att dispens lämnas av naturvårdsverket eller av länsstyrelsen

efter delegation enligt 17 § andra stycket. Men villkor kan föreskrivas

också utan samband med tillstånds- eller dispensbeslut. Jag tänker då i

första hand på villkor som koncessionsnämnden föreskriver enligt 24, 25

eller 27 § eller i fall som avses i 41 §. I samtliga dessa fall kan villkor också

föreskrivas av Kungl. Maj:t efter besvär. Och dessutom kan länsstyrelsen

efter delegation enligt 17 § första stycket fastställa villkor i fall som avses

i 24, 25 eller 27 §. En förutsättning för straffbarhet i dessa fall är emellertid

att avvikelsen kan kränka allmän eller enskild rätt. Med anledning av vad

Länsingenjörers förening anfört vill jag framhålla att såsom nämnda förutsättning

är avfattad i mitt förslag det inte behöver visas att allmän eller

enskild rätt verkligen skadas i det särskilda fallet. Helt i överensstämmelse

med den grundläggande princip som utmärker den nya lagen skall redan

idsken för olägenhet beaktas.

Vidare inträder straffansvar för den som bryter mot den i 44 § föreskrivna

tystnadsplikten.

Straffmaximum enligt de sakkunnigas förslag är fängelse sex månader.

Detta överensstämmer med vattenlagen. Både i den allmänna debatten på

vattenvårdsområdet och i remissyttranden över immissionssakkunnigas

förslag och naturvårdsverkets förslag till lagändring har emellertid påtalats

att det nuvarande påfölj dssystemet är bristfälligt. Enligt min mening bör en

skärpning åstadkommas bl. a. genom att straffskalan höjs. I enlighet härmed

föreslår jag att straffet för de nu angivna brotten bestäms till böter eller

fängelse i högst ett år.

Slutligen innehåller paragrafen en straffbestämmelse för det fall att någon

åsidosätter upplysningsplikt enligt 43 §. Straffet är i detta fall böter.

Den som bryter mot förbud eller föreskrift som meddelas enligt 40 § är

inte underkastad straffansvar. Skälet för detta undantag är att länsstyrelsen

kan utsätta vite i samband med sådan föreskrift. I fall enligt första stycket

kan länsstyrelsen också förordna om handräckning om föreskriften åsidosätts.

Beträffande forum för åtal innehåller de sakkunnigas förslag en uttrycklig

bestämmelse i 5 kap. 1 § 6, som hänför mål om ansvar enligt 4 kap. 1 §

s. 295 Kontrollera mot PDF

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

till immissionsmål. Prövningen ankommer härigenom på vattendomstol.

Mitt förslag innehåller inte någon föreskrift om laga domstol i mål enligt

45 S. Till följd härav skall sådana mål handläggas av allmän domstol. En

fördel härmed är att man undviker de problem rörande val av forum som

kan uppkomma om en gärning är straffbar både enligt allmän lag och enligt

den nya lagen (jfr 11 kap. 19 § vattenlagen). Oavsett hur gärningen rubriceras

straffrättsligt skall alltså åtal väckas vid allmän domstol.

46 §.

Paragrafen innehåller en åtalsregel. Den motsvarar 13 § andra stycket

i 1956 års tillsynslag och 13 § andra stycket förslaget till miljötill synslag.

Departementschefen. Bestämmelsen avviker från förebilderna i tillsynslagen

och förslaget till miljötillsynslag'' på en punkt. Som jag tidigare har

anfört har jag vidgat tystnadsplikten enligt 44 § så att den omfattar också

förhållande av betydelse för landets försvar. Åsidosättande av tystnadsplikten

i detta avseende bör falla under allmänt åtal oberoende av angivelse.

Detta kommer till uttryck i paragrafens lydelse.

47 §.

I denna paragraf har förts samman bestämmelser om handräckning. De

två första styckena motsvarar 4 kap. 2 § första och andra styckena förslaget

till immissionslag. Tredje stycket motsvarar 4 § andra stycket andra punkten

förslaget till miljötillsynslag och sista stycket motsvarar 10 § i samma förslag.

Immtissionssakkunniga. 4 kap. 2 § första stycket har väsentligen sin motsvarighet

i 13 kap. 8 § tredje stycket sista punkten vattenlagen. I stället för

att uppta särskilda rekvisit som villkor för handräckning har de sakkunniga

knutit an till gärningsbeskrivningarna i 1 § (jfr 39 § naturvårdslagen).

Den sakliga skillnad som härigenom uppkommer i förhållande till vattenlagen

lorde vara utan praktisk betydelse. Andra stycket bör jämföras med

13 kap. 10 § vattenlagen. Att handräckningskostnader i vissa fall får förskjutas

av allmänna medel torde böra föreskrivas i administrativ ordning.

Det förefaller inte sannolikt att offentlig myndighet kommer att anlita vägen

att söka handräckning, om den kan nå samma resultat genom att vända

sig till länsstyrelsen och påkalla dess ingripande enligt 4 § förslaget till

miljötillsynslag. I och för sig står denna möjlighet öppen också för enskild.

Miljötillsynslagen ger emellertid grund för ingripande bara när det är fråga

om fara för allmänna intressen.

Remissyttrandena. Kammarkollegiet sätter i fråga om hänvisningen till

191 § ut sökningslagen, som gäller återställande av besittning, verkligen hav

någon praktisk betydelse för immissionsfallen. Omnämnandet i andra stve
-

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ket av naturvårdsverket synes obehövligt vid sidan av »annan vederbörande

myndighet». Vattenöverdomstolen finner det naturligt att ansökan enligt

2 § andra stycket kan göras av naturvårdsverket eller regionalt organ men

ifrågasätter lämpligheten av att allmän åklagare tas upp som behörig sökande.

De överväganden som det blir fråga om här måste normalt anses

falla utanför allmän åklagares sakliga kompetens. Motsvarande ändring bör

göras i 13 kap. 10 § vattenlagen.

Departementschefen. Handräckningsbestämmelserna i mitt förslag är uppbyggda

på samma sätt som motsvarande bestämmelser i sakkunnigförslaget.

Förutsättningarna för handräckning anges sålunda genom en hänvisning

till gärningsbeskrivningarna i 45 § första stycket 1—3. För att ange vilka

regler för förfarande, överklagande o. d. som skall följas i handräckningsärende

enligt den nya lagen innehåller paragrafen i likhet med 13 kap.

8 § sista stycket vattenlagen och 4 kap. 2 § i sakkunnigförslaget en hänvisning

till de fall som avses i 191 § utsökningslagen.

Behöriga att ansöka om handräckning när fråga är om allmänna intressen

är enligt paragrafens andra stycke naturvårdsverket eller annan myndighet

vars intresse berörs. Däremot har jag — i överensstämmelse med vattenöverdomstolens

förslag — inte tagit upp allmän åklagare som behörig.

Tredje stycket har jag tidigare berört under 40 §.

De sakkunniga framhåller att offentlig myndighet i stället för att begära

handräckning kan nå samma resultat genom att påkalla ingripande av länsstyrelsen

enligt 4 § förslaget till miljötillsynslag. En motsvarande parallellitet

föreligger mellan 40 och 47 §§ i mitt förslag. Om t. ex. någon sätter

i gång arbeten för en anläggning som är koncessionspliktig utan att ha fått

tillstånd till arbetena eller dispens från skyldigheten att söka tillstånd, kan

handräckning meddelas för att stoppa dessa. Men länsstyrelsen kan också

ingripa med stöd av 40 § första stycket och vid vite förbjuda fortsatt arbete.

Ett annat fall är att en tillståndshavare åsidosätter villkor som fastställts i

tillståndsbeslut. Länsstyrelsen kan då ingripa med föreläggande om rättelse

enligt 40 § tredje stycket. Rättelse kan också ske genom handräckning enligt

47 § första stycket. Den skillnaden föreligger emellertid att handräckning

förutsätter ansökan. I fall som avses i 40 § kan länsstyrelsen däremot

ingripa oberoende av initiativ utifrån. Som de sakkunniga har påpekat ligger

en annan viktig skillnad däri att tillsynsbestämmelserna ger grund för ingripande

bara när det är fråga om fara för allmänna intressen (jfr 38 §

första stycket i departementsförslaget).

48 §.

Paragrafen innehåller bl. a. regler om offentliggörande av beslut av koncessionsnämnden

eller länsstyrelse och om talan mot sådant beslut.

s. 297 Kontrollera mot PDF

297

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Departementschefen. Eftersom mitt förslag innebär att prövningen av

tillstånds- och villkorsfrågor ankommer på administrativ myndighet behövs

särskilda bestämmelser om besvär. Enligt paragrafens andra stycke skall

talan föras hos Kungl. Maj :t inom fyra veckor från dagen för beslutet.

Som överklagbara anges först beslut som koncessionsnämnden eller länsstyrelsen

meddelar i fråga om tillstånd enligt den nya lagen. Jag har i

samband med behandlingen av 17 § utvecklat vad som ligger i uttrycket

fråga om tillstånd. Vidare kan talan föras mot beslut som koncessionsnämnden

meddelar efter framställning av naturvårdsverket enligt 41 §

och beslut som länsstyrelsen meddelar i fråga som avses i 40 §. Paragrafen

omfattar beslut som innebär avgörande i sak. Dit hör även delavgörande

enligt 21 §. Vidare omfattar paragrafen avvisnings- och avskrivningsbeslut

samt beslut som avses i 14 § sista stycket sista punkten. Beslut om underställning

och beslut som rör förfarandet faller alltså utanför paragrafen.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen bör besvär i tillståndsoch

villkorsfrågor prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Däremot bör besvär

över beslut enligt 14 § sista stycket sista punkten gå till regeringsrätten.

Eftersom beslut enligt den nya lagen, framför allt beslut om tillstånd,

i regel rör många intressenter och beslutet ofta kan bli ganska omfattande

är det inte praktiskt möjligt att det skall delges var och en som berörs.

Ofta är sakägarkretsen dessutom obestämd. Med hänsyn härtill får man

inskränka sig till att underrätta parterna om tiden för beslutets meddelande.

I enlighet härmed innehåller första stycket föreskrift om att underrättelse

om tiden för beslutets meddelande skall införas senast samma dag i

ortspressen. Möjlighet finns emellertid att ibland tillämpa ett enklare förfarande.

Om t. ex. beslutet förutom sökanden rör endast en begränsad och

bestämd sakägargrupp kan underrättelse om tiden tillställas parterna

med posten. Underrättelseförfarandet blir alltså i princip detsamma som

gäller i fråga om ansökan. Detta betyder dock inte att samma förfarande

måste tillämpas beträffande kungörelse och beslut i samma ärende, även

om detta i regel torde vara lämpligast. Har sålunda ansökan kungjorts i

ortspressen är det inget som hindrar att underrättelse om beslutet tillställs

parterna personligen om det under ärendets handläggning blir klarlagt att

bara vissa sakägare berörs.

Naturvårdsverket har tillagts befogenhet att föra talan för att tillvarata

allmänna intressen. Andra myndigheter saknar däremot talerätt. Inget hindrar

dock att myndighet vars intressen berörs i ärendet och som anser att beslut

av koncessionsnämnden bör överklagas tar initiativ härtill genom en

hänvändelse till naturvårdsverket.

Enligt sista stycket får talan ej föras mot beslut i dispensärende.

49 §.

Paragrafen innehåller regler om verkställighet av beslut.

10f Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 298 Kontrollera mot PDF

298

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Departementschefen. Bestämmelserna avser samma slag av beslut som

48 §, dvs. beslut i fråga om tillstånd, beslut som koncessionsnämnden meddelar

efter framställning av naturvårdsverket enligt 41 §, beslut som länsstyrelsen

meddelar i fråga som avses i 40 § och beslut enligt 14 § sista stycket

sista punkten. En skillnad i fråga om verkställbarhet är enligt min mening

påkallad mellan beslut enligt 40 § å ena sidan och övriga beslut å den

andra. De senare berör i regel många olika intressen och är ofta av mycket

ingripande art. Det är därför naturligt att sådana beslut i princip inte blir

gällande förrän de har vunnit laga kraft. Detta är huvudregeln i 49 § första

stycket. Den beslutande myndigheten har dock möjlighet förordna att beslutet

skall lända till efterrättelse omedelbart. Skäl för ett sådant förordnande

kan vara att fallet är klart eller att beslutet avser tillstånd och det är

angeläget för företagaren att snabbt komma i gång med arbetena. Om talan

förs mot beslut som får verkställas omedelbart, kan Kungl. Maj :t inhibera

verkställigheten.

Beslut som länsstyrelsen meddelar enligt 40 § avser normalt klara fall.

Ofta är de dessutom brådskande. Beträffande dessa beslut gäller därför

enligt andra stycket att de utan särskilt förordnande länder till efterrättelse

omedelbart. Också i dessa fall kan Kungl. Maj :t inhibera verkställigheten i

samband med besvär.

50 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om inhibition av besluts verkställighet

i vissa specialfall.

Departementschefen. I den allmänna motiveringen har jag behandlat vissa

fall av kollision mellan olika myndigheters beslut. Förevarande paragraf,

som har viss motsvarighet i 11 kap. 83 § tredje stycket vattenlagen, avser

den situation som uppstår om beslut meddelats rörande förbud mot viss

verksamhet eller rörande skyddsåtgärder och ansökan sedan görs hos koncessionsnämnden

om tillstånd till verksamheten. Det första beslutet kan ha

meddelats av länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller av hälsovårdsnämnd

med stöd av hälsovårdsstadgan. Om det finns skäl för det

och sökanden ställer säkerhet kan koncessionsnämnden besluta att det

första beslutet inte får verkställas tills vidare.

51 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om tillträde till annans egendom för

undersökningsarbete m. m. Den motsvarar 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen

och 4 kap. 3 § förslaget till immissionslag.

Immissionssakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening behövs bestämmelser,

motsvarande dem i 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen, också på immis
-

s. 299 Kontrollera mot PDF

299

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

sionsområdet. De sakkunniga har emellertid funnit att bestämmelserna där

bör få vidgad tillämpning och omfatta även det fallet att någon vill verkställa

undersökning för att kontrollera verkningarna av immission som han

orsakar. Särskilt kan det bli aktuellt att i det syftet sätta ut mätapparater

på annans mark. Hänvisningen till 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen innebär

bl. a. att länsstyrelses förbud mot att rubba eller skada instrument

kan förenas med vitesföreläggande. De sakkunniga påpekar att frågan om

tillsynsmyndighets rätt att själv företa undersökningsarbete när sådant

kan behövas regleras i 8 § förslaget till miljötillsynslag.

Departementschefen. Bestämmelserna i 51 § avviker i redaktionellt avseende

något från sakkunnigförslaget men överensstämmer i allt väsentligt

med dess sakliga innehåll. Tillträde kan medges av länsstyrelsen för två

ändamål. Det ena är att som förberedelse till planerad verksamhet utreda

vilka verkningarna kan väntas bli. Det andra syftet är att sedan verksamheten

kommit till stånd kontrollera vilka verkningar som uppkommer.

Som en följd av att bestämmelser om vattenförorening arbetats in i den

nya lagen har jag ersatt hänvisningen till 14 kap. 5 § 1 mom. vattenlagen i

sakkunnigförslaget med uttryckliga regler i andra stycket av paragrafen.

En saklig avvikelse från förebilden är att mitt förslag saknar bestämmelse

om ställande av säkerhet. Jag anser nämligen att en sådan bestämmelse

skulle ha ringa praktisk betydelse.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. I punkt 1 anges att lagen skall träda i kraft den 1

juli 1969. Lagen om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

upphör att gälla nämnda dag.

Enligt punkt 2 skall mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid

allmän domstol eller vattendomstol och som rör fråga varom bestämmelse

meddelats i denna lag handläggas och bedömas enligt tidigare gällande

rätt. Ett immissionsmål mellan enskilda avgörs alltså enligt allmänna civilrättsliga

principer om immissioner. Sådana mål kommer i regel att vara

avgjorda inom relativt kort tid från lagens ikraftträdande. Skulle den aktuella

störningen före det slutliga avgörandet i målet komma under prövning

hos administrativ myndighet enligt den nya lagstiftningen, får domstolen

bestämma om vilandeförklaring bör ske enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken.

I fråga om mål vid vattendomstol är läget däremot mera komplicerat.

I vattenföroreningsmål förekommer det i stor utsträckning att ansökningsmål

avgörs endast till en del och att målet i övriga delar uppskjuts.

Sålunda är det t. ex. vanligt att avgörande träffas i tillståndsfrågan medan

bestämmandet av villkor eller ersättningsfrågor skjuts på framtiden. I sådana

beslut kan fastställas en prövotid som kan vara bestämd eller löpa

tills vidare. Varierande föreskrifter meddelas i domarna om sättet för målets

återupptagande. Den ordning som sålunda tillämpas medför att ett

s. 300 Kontrollera mot PDF

300

Kungl. Maj ris proposition nr 28 år 1969

vattenmål kan komma att återupptas ganska lång tid efter det att domstolen

första gången meddelade beslut i målet. Detta innebär med den utformning

som övergångsregeln i punkt 2 har att 8 kap. vattenlagen i nu gällande lydelse

kan komma att tillämpas under avsevärd tid efter det att den nya lagstiftningen

trätt i kraft. Några nämnvärda olägenheter behöver emellertid

inte följa därav. Tillåtlighetsreglerna i 8 kap. vattenlagen och i den nya lagstiftningen

är, fastän de utformats olika, i sak nära överensstämmande.

De villkorsfrågor som uppskjuts är ofta huvudsakligen beroende på valet

av olika tekniska lösningar. Även de nya ersättningsreglerna stämmer i huvudsak

överens med motsvarande regler i 8 kap. vattenlagen. Ätt vattendomstolen

får fortsätta att handlägga villkors- och ersättningsfrågor i mål

där domstolen tidigare handlagt tillståndsfrågan synes vara en fördel.

I vissa fall förekommer att vattendomstol i beslut om tillstånd till utsläppande

av avloppsvatten föreskriver att sökanden inom viss frist skall

inkomma med ansökan om prövning av villkoren för fortsatt avloppsutsläpp.

Vid tillämpningen av punkt 2 bör det ursprungliga målet alltj ämt anses

anhängigt och den nya ansökningen prövas av vattendomstolen enligt

äldre bestämmelser. Vidare föreskriver vattendomstolarna ofta att vissa

frågor får hänskjutas till vattendomstolens avgörande om tvist uppkommer,

exempelvis tvist om ett kontrollprograms utformning. Har målet avslutats

och sådan tvist uppkommer, bör vid tillämpningen av punkt 2 även sådana

tvister handläggas av vattendomstolen.

Det förekommer i viss utsträckning, särskilt i mål om kommunala avloppsutsläpp,

att en ansökan som inkommit till vattendomstol byggs på

med nya ansökningar som vidgar prövningen och att sådana nya ansökningar

av domstolen behandlas som en komplettering till den tidigare

ansökningen och därför upptas i samma mål som denna. Efter

den nya lagstiftningens ikraftträdande bör vattendomstolarna tillämpa detta

förfaringssätt restriktivt. När den nya ansökningen har ett väsentligt

annat innehåll än den första — den tidigare ansökningen går t. ex. ut på

låggradig rening och den senare på höggradig rening — bör den anses som

ett helt nytt ärende och alltså hänvisas till prövning av koncessionsnämnden.

Genom att vattenföroreningsmål i viss utsträckning kommer att ligga kvar

hos vattendomstolarna krävs vissa regler i fråga om samordningen av handläggning

enligt gamla och nya ordningen på samma sätt som fastighetsdomstolarnas

verksamhet på tillåtlighetsområdet måste samordnas med tillståndsmyndigheternas.

Dessa regler kan meddelas av Kungl. Maj :t.

Fråga om tillstånd till avloppsutsläpp kan också vara under prövning vid

syneförrättning. Om förrättningsman förordnats enligt 10 kap. vattenlagen

före den nya lagstiftningens ikraftträdande, skall enligt punkt 3 förrättningen

handläggas enligt äldre lag.

s. 301 Kontrollera mot PDF

301

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Har vattendomstol eller synemän genom laga kraft ägande beslut lämnat

medgivande till utsläppande av avloppsvatten eller fast avfall i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde skall medgivandet enligt punkt 4 anses som

tillstånd enligt den nya lagstiftningen. Detta innebär att de nya bestämmelserna

om omprövning blir tillämpliga på sådana beslut.

Beslut i annat fall som enligt förut gällande ordning meddelats om åtgärd

till skydd mot miljöfarlig verksamhet skall enligt punkt 4 äga tillämpning

till dess annorlunda förordnas. Vid allmän domstol kan ha meddelats dom i

immissionsmål. Den rättskraftsverkan mellan parterna i målet, som en

sådan dom medför, rubbas givetvis inte av den nya lagstiftningen. Å andra sidan

utgör den inte hinder för tillsynsmyndighet att ingripa enligt de nya reglerna

för att skydda allmänna intressen och ej heller för prövning av tillståndsansökan.

Har hälsovårdsmyndighet — hälsovårdsnämnd eller länsstyrelse

— förelagt åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhet, kan de

nya prövningsmyndigheterna ändra ett sådant beslut.

Punkt 5. Som framgår av den allmänna motiveringen blir den nya lagstiftningen

i princip tillämplig också på anläggningar som tillkommit före

lagens ikraftträdande. För att man skall kunna nå de från allmänna synpunkter

önskvärda resultaten av reformen gäller detta också tillåtlighetsreglerna.

På grundläggande punkter är emellertid den nya lagstiftningen utformad

så att hänsyn kan tas till de äldre anläggningarnas speciella problem.

Sålunda är bemyndigandet att meddela förprövningsregler i huvudsak

begränsat till nyanläggningar. Tillsynsmyndigheterna har visserligen

möjlighet att ingripa mot befintliga anläggningar men kan därvid på

grund av de materiella reglernas utformning beakta dessa anläggningars

speciella problem.

Trots att de nya reglerna alltså i och för sig erbjuder ett gott skydd mot

att oskäliga krav ställs på äldre anläggningar, finner jag i likhet med immissionssakkunniga

det lämpligt att komplettera detta skydd med en särskild

övergångsbestämmelse som ger koncessionsnämnden möjlighet att medge

det anstånd med åtgärdens genomförande som är oundgängligen nödvändigt

med hänsyn till omständigheterna. Anståndsregeln är begränsad till

sådana fall då verksamheten har påbörjats före lagens ikraftträdande och

därefter fortsatt utan ökad eller ny olägenhet. De sakkunniga nämner som

exempel på situationer då anståndsregeln kan få tillämpning att det för

genomförandet av en befogad och rimlig åtgärd möter svårigheter i form

av byggnads- eller kreditrestriktioner. Även andra omständigheter kan motivera

ett anstånd. Genom uttrycket »oundgängligen nödvändigt» markeras

att anståndsregeln skall tillämpas restriktivt.

Också de nya ersättningsreglerna blir tillämpliga på äldre anläggningar.

Detta är en naturlig följd av att de nya reglerna väsentligen är att anse

som preciseringar av gällande regler och redan tillämpade rättsgrundsatser.

s. 302 Kontrollera mot PDF

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ett undantag görs dock i punkt 6 beträffande regeln om lösningsplikt. Den

na får ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet som börjat före la

gens ikraftträdande och därefter fortsatt utan väsentligt ökat men.

7.2 Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

Departementschefen. Som jag tidigare har utvecklat innebär den nya lagstiftningen

att bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening bryts ut ur

vattenlagen och förs samman med motsvarande bestämmelser i fråga om

luftförorening, buller o. d. till en gemensam lag. Detta för med sig åtskilliga

ändringar i vattenlagen. Särskilt 8 kap. måste arbetas om i betydande utsträckning.

Men också flera paragrafer i andra kapitel påverkas. Förutom

följdändringar till den nya lagstiftningen föreslår jag också några andra ändringar,

framför allt av redaktionell art men i vissa fall också av saklig innebörd.

2 KAP.

35 §.

Departementschefen. I tredje stycket införs en hänvisning till lagen om

skydd mot miljöfarlig verksamhet.

38 §.

Departementschefen. Ändringen i denna paragraf är rent formell och beror

på att departementsförslaget inte skiljer på kloakvatten och industriellt

avloppsvatten.

3 KAP.

9 §.

Departementschefen. Ändringen är densamma som i 2 kap. 38 §.

8 KAP.

Departementschefen. Kapitlet har nu rubriken »Om avloppsvatten». Genomgående

skiljer man i kapitlet på kloakvatten och industriellt avloppsvatten.

Efter ett inledande avsnitt som innehåller regler om tillämpningsområde

och om avgränsning mot annan lagstiftning m. m. följer ett avsnitt som

handlar om avledande av kloakvatten. Detta avsnitt är i sin tur delat i tre

underavsnitt. Det första innehåller regler om kloakledningar, det andra regler

om ledningar som är gemensamma för avledande av kloakvatten och

s. 303 Kontrollera mot PDF

303

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

torrläggning av mark och det tredje regler om åtgärder till motverkande av

förorening genom kloakvatten. Därefter följer ett avsnitt om industriellt avloppsvatten

med motsvarande regler, delvis i form av hänvisning till bestämmelserna

om kloakvatten. Bl. a. i fråga om åtgärder mot förorening gäller

dock särskilda bestämmelser för industriellt avloppsvatten. Slutligen innehåller

kapitlet ett avsnitt med gemensamma bestämmelser. Dessa avser

främst frågor om prövning av avloppsmål, verkan av beslut i sådana mål och

handhavandet av avloppsföretag med flera delägare.

De ändringar som jag föreslår i kapitlet innebär i första hand att de regler

som avser skyldighet att vidta åtgärder för att motverka förorening utgår.

Vidare slopas skillnaden mellan klöakvatten och industriellt avloppsvatten.

Dessa ändringar får betydande återverkningar på indelningen i avsnitt och

medför också ändring i lydelsen av åtskilliga paragrafer. Jag har vidare

gjort en allmän redaktionell översyn av kapitlet.

Efter ändringarna kommer kapitlet i huvudsak att innehålla regler om

rätt eller skyldighet att ansluta till avloppsledning, om delaktighet i gemensamma

ledningsföretag, om bidragsskyldighet och om handhavandet av gemensamma

företag. Också regler om tvångsrätt till mark för ledningar,

reningsverk o. d. samt om byggande i vatten för att motverka förorening

kommer att finnas kvar i kapitlet. Den nuvarande kapitelrubriken blir med

hänsyn till vad jag nu har sagt för vidsträckt. Jag föreslår i stället rubriken

»Om avloppsföretag m. m.», som bättre ansluter till det mera begränsade innehåll

som kapitlet får efter omarbetningen.

Inledande bestämmelser

Departementschefen. 1 § anger vad som åsyftas med uttrycket avloppsvatten.

Paragrafen stämmer helt överens med 3 § lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet och motsvarar 1 § första och tredje styckena i kapitlets

nuvarande lydelse. 2 § motsvarar 2 § första stycket första punkten i nuvarande

lydelse. I sak föreligger en skillnad. Den nuvarande lydelsen avser fast

avfall, medan den nya avser fast ämne. Genom denna ändring får man överensstämmelse

med 1 § lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet. 3 §

innehåller en erinran om den nya lagens regler om skyldighet att utföra åtgärder

för att motverka vattenförorening. 4 § är i sak helt överensstämmande

med nuvarande 2 § andra och tredje styckena.

Avloppsledning

Departementschefen. Bestämmelserna under denna rubrik är desamma

som nu finns samlade under rubriken »Om kloakledningar». Till skillnad

från de nuvarande reglerna omfattar emellertid de nya alla slag av avloppsledningar.

Vidare avviker den nya lydelsen från den gällande i redaktionellt

avseende.

s. 304 Kontrollera mot PDF

304 Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

Departementschefen. Vad som nyss sagts om avloppsledning äger tillämpning

också i fråga om detta avsnitt.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

Departementscefen. I sin nuvarande lydelse har 23—30 §§ den gemensamma

rubriken »Om åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten.

» I fråga om industriellt avloppsvatten motsvaras tillåtlighetsregeln i 23 §

av särskilda bestämmelser i 32 §. 24—30 §§ äger motsvarande tillämpning

på industriellt avloppsvatten (jfr 33 § första punkten och 35 §). Beträffande

sådant avloppsvatten finns dessutom vissa särregler, nämligen 33 § andra

punkten, som jag strax återkommer till, samt 34 §, som avser fiskeavgift,

36 §, som behandlar det fallet att industriellt avloppsvatten leds till samhälles

avloppsledning, och 37 §, som bemyndigar Kungl. Maj :t att i vissa fall förbjuda

utsläpp av industriellt avloppsvatten. Med ersättningsreglerna i 30

och 35 §§ hänger undantagsbestämmelsen i 55 § samman.

Tillåtlighetsreglerna i 23 och 32 §§ ersätts nu med bestämmelser i lagen

om skydd mot miljöfarlig verksamhet. Detsamma gäller ersättningsregeln

i 30 § och motsvarande bestämmelse i fråga om industriellt avloppsvatten

samt 55 §. Också bemyndigandet i 37 § ersätts med regler i den nya lagen.

Som jag har utvecklat i den allmänna motiveringen utgår helt bestämmelserna

om bidragsskyldighet i 28 § andra stycket och om fiskeavgift i 34 §.

Bestämmelserna i 24—29 §§, vilka främst avser tvångsrätt till mark, byggande

i vatten för att motverka förorening och skyldighet att bidra till reningskostnader

o. d., behålls i den nya lydelsen som 25—30 §§. Dessa avser alla

slag av avloppsvatten. De avviker från nuvarande regler i redaktionellt avseende.

Beträffande 26 §, som motsvarar 25 § i kapitlets nuvarande lydelse,

föreligger också en saklig avvikelse. Nuvarande 25 § hänvisar bl. a. till 3 §.

Detta innebär att åtgärd mot förorening skall utföras så att ändamålet kan

utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

Frågan om vilka åtgärder som skall vidtas för att motverka förorening och

hur åtgärderna skall utformas skall emellertid i fortsättningen prövas inom

ramen för den nya lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet. Med

hänsyn härtill har jag uteslutit hänvisningen till nuvarande 3 §.

I detta avsnitt har jag vidare som 31 § tagit upp nuvarande regel i 33 §

andra punkten.

I kapitlets nya lydelse finns ingen motsvarighet till 36 §. Denna bestämmelse

reglerar dels förhållandet mellan samhälle och industriföretag som

ansluter sig till samhällets ledningsnät, dels ansvaret utåt sedan sådan

anslutning skett. Frågan om det inbördes rättsförhållandet bör emellertid

enligt min mening lösas i annan lagstiftning. Frågan om ansvaret utåt, dvs.

skyldigheten att vidta behövliga skyddsåtgärder, utge skadeersättning o. d.

regleras genom de allmänna bestämmelserna i den nya lagen om skydd mot

s. 305 Kontrollera mot PDF

305

liungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

miljöfarlig verksamhet. Hur prövningen av dessa fall skall ordnas torde få

lösas inom ramen för de nya förprövningsreglerna.

Ny ägares ansvarighet

Departementschefen. I 32 § har jag tagit upp bestämmelser av samma

innehåll som i nuvarande 45 §.

Prövning och beslut

Departementschefen. De paragrafer som förts samman under denna rubrik

— 33—37 §§ — motsvarar nuvarande 38, 39, 42, 43 och 44 §§. Den föreslagna

33 § skiljer sig emellertid från nuvarande 38 § i ett par viktiga hänseenden.

Eftersom prövning av frågor om avloppsutsläpp skall ske inom

ramen för den nya lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet utgår bestämmelsen

i 38 första stycket om att man hos vattendomstol kan ansöka om prövning

av fråga under vilka villkor avloppsvatten får släppas ut. Vidare har jag

slopat regeln i 38 § tredje stycket om underställning av utlåtande vid syneförrättning.

När denna regel tillkom motiverades den med två skäl. Det ena

var att synemännen kunde komma att pröva föroreningsfrågor. Vidare anfördes

att vattendomstolarna, särskilt under lagens första tid, borde ha möjlighet

att allmänt kontrollera syneutlåtandena för att leda utvecklingen i

önskvärd riktning (se SOU 1939:40 s. 158 och prop. 1941:45 s. 129).

Det första skälet är inte längre giltigt, eftersom den nya lagstiftningen innebär

att föroreningsfrågor inte kommer att behandlas vid svneförrättning.

Det andra skälet kan också anses verkningslöst numera sedan lagstiftningen

tillämpats under nästan 30 år. Det saknas därför enligt min mening anledning

att ha underställningsregeln kvar.

De nuvarande reglerna i 38 § sista stycket samt i 40 och 41 §§ avser utsläppande

av avloppsvatten och ersätts med regler i lagen om skydd mot

miljöfarlig verksamhet. Bestämmelsen i 40 § sista stycket har i och för sig

en vidare innebörd. Utanför det område som den nya lagen täcker har bestämmelsen

emellertid en så ringa praktisk betydelse att den kan utgå ur

vattenlagen.

Handhavande av företag

38—45 §§.

Departementschefen. Bestämmelserna under denna rubrik överensstämmer,

frånsett en del redaktionella ändringar, helt med 46—53 §''§.

Byggnad eller anläggning på ofri grund

46 §.

Departementschefen. Paragrafen överensstämmer i sak med nuvarande

54 §.

s. 306 Kontrollera mot PDF

306

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

9 KAP.

1 §•

Departementschefen. Efter föreslagna ändringar kommer 8 kap. inte att

innehålla ersättningsregler som avviker från 9 kap. Jag har därför låtit hänvisningen

i 1 § till 8 kap. utgå.

47 och 50 §§.

Departementschefen. De bestämmelser i dessa paragrafer som avser skada

till följd av förorening genom avloppsvatten ersätts av regler i lagen om

skydd mot miljöfarlig verksamhet.

10 KAP.

32 § 4 mom. samt 48 och 58 §§.

Departementschefen. Ändringarna i dessa lagrum innebär att »kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten» byts iut mot »avloppsvatten».

33, 38 och 79 §§.

Departementschefen. Eftersom föroreningsfrågor inte skall behandlas vid

syneförrättning i fortsättningen, utgår 33 § första stycket sista punkten,

38 § sista stycket och 79 § tredje stycket sista punkten.

44, 68 och 74 §§.

Departementschefen. Departementsförslaget innebär att frågan om utsläpp

av avloppsvatten från atomanläggningar skall, såvitt gäller den radioaktiva

strålningen, behandlas i koncessionsärendet hos Kungl. Maj:t. Strålningsfrågan

kan därför inte komma upp vare sig i vattenmål eller i syneärende.

Med hänsyn härtill utgår bestämmelserna i 44, 68 och 74 §§ om att strålskyddsinyndigheten

skall tillställas vissa handlingar och underrättelser.

Underrättelseförfarandet enligt 44 § andra stycket kan förenklas med

hänsyn till att föroreningsfrågor inte skall behandlas av synemännen. Enligt

den föreslagna lydelsen av andra stycket skall därför avskrift av kungörelsen

bara sändas till länsstyrelsen och hälsovårdsnämnden samt i vissa

fall till byggnadsnämnden. Sista punkten utgår som obehövlig.

51 §.

Departementschefen. Eftersom frågan om åtgärder mot vattenförorening

helt skall prövas inom ramen för den nya lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet utgår denna paragraf.

s. 307 Kontrollera mot PDF

307

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

67 §.

Departementschefen. I andra stycket utgår hänvisningen till 8 kap. 34 §.

Ändringen av paragrafnumreringen i 8 kap. medför den följdändringen i

tredje stycket att »16 §» ersätts med »18 §».

80 §.

Departementschefen. I första stycket ersätts »16 §» med »18 §».

11 KAP.

17 §.

Departementschefen. Ändringarna i punkterna 19, 20, 23 och 51 är en

följd av att numreringen av paragraferna i 8 kap. ändrats. Punkterna 47—

49 utgår med hänsyn till att talan om förbud, skyddsåtgärd, ersättning eller

ansvar skall föras enligt reglerna i den nya lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet. Som följd av att 8 kap. 34 § upphävs, utgår vidare punkt 50.

27 § 2 mom. och 83 §.

Departementschefen. Eftersom föroreningsfrågor inte skall behandlas av

vattendomstol i fortsättningen, utgår dock-satsen i 27 § 2 mom. andra stycket

och sista stycket i 83 §.

59 §.

Departementschefen. Av skäl som jag har anfört under 10 kap. 44, 68 och

74 §§ utgår bestämmelsen om att avskrift av utslag skall sändas till strålskyddsmyndigheten.

91 och 92 §§.

Departementschefen. Som jag har framhållit vid redogörelsen för ändringarna

i 8 kap. kommer det i fortsättningen inte att finnas någon motsvarighet

till nuvarande regel om underställning i 8 kap. 38 § tredje stycket.

Som följd härav utgår 11 kap. 91 § sista stycket och hänvisningen i 11 kap.

92 § första stycket till 8 kap. 38 §.

95 §.

Departementschefen. I första stycket har orden »kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten» bytts ut mot »avloppsvatten».

13 KAP.

8,11 och 12 §§.

Departementschefen. Bestämmelserna om handräckning i 8 § tredje stycket

andra punkten samt om straff i 11 § andra stycket och 12 § andra styc
-

s. 308 Kontrollera mot PDF

308

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

ket utgår. De ersätts av regler i 45 § och 47 § första stycket första punkten

i lagen om skydd mot miljöfarlig verksamhet.

16 §.

Departementschefen. Ändringen i denna paragaf innebär att »kloakledning»

byts ut mot »avloppsledning». Detta betyder en saklig ändring, eftersom

bestämmelsen kommer att omfatta också ledning för industriellt avloppsvatten.

Jag anser inte att denna utvidgning är någon olägenhet.

Övergångsbestämmelser

Departementschefen. I övergångsbestämmelserna till lagen om skydd mot

miljöfarlig verksamhet har föreslagits vissa regler för det fall att fråga

om tillstånd till avloppsutsläpp väckts vid syneförrättning före den 1 juli

1969. Som framgår av 8 kap. 38 § vattenlagen i dess nuvarande lydelse kan

syneförrättning emellertid avse också andra frågor. Dessa är f. ö. betydligt

vanligare än frågor om tillstånd till utsläpp, vilka regelmässigt handläggs

av vattendomstol. Särskilda övergångsbestämmelser krävs för de fall som

inte regleras i övergångsbestämmelserna till den nya lagen om skydd mot

miljöfarlig verksamhet. De särskilda bestämmelser som jag har föreslagit

innebär att den äldre lydelsen av vattenlagen skall tillämpas om förrätlningsman

förordnats före den 1 juli 1969. Sådant förordnande kan vara

grundat på 8 kap. 38 § första eller andra stycket. Bl. a. blir härigenom regeln

i 10 kap. 51 § vattenlagen om att synemännen skall meddela erforderliga

bestämmelser till motverkande av vattenförorening tillämplig. Vidare blir

t. ex. bestämmelserna i 10 kap. 44 § om underrättelser till vissa myndigheter

samt kostnadsregeln i 10 kap. 79 § tredje stycket sista punkten tilllämpliga.

Frågor som nu har nämnts kan också handläggas av vattendomstol. I

detta fäll finns ingen motsvarighet till 10 kap. 51 § vattenlagen. Särskild

övergångsbestämmelse är därför obehövlig.

Genom den nya lagstiftningen upphävs bestämmelsen i 8 kap. 34 § vattenlagen

om fiskeavgifter. I fråga om redan fastställda avgifter föreskrivs

i punkt 2 att de skall upphöra att utgå i och med utgången av 1972 i den

mån de inte har upphört dessförinnan.

I 13 kap. 11 § andra stycket vattenlagen, som upphävs genom den nya

lagstiftningens införande, finns bestämmelse om straff bl. a. för den som

bryter mot föreskrift som meddelats av Kungl. Maj :t med stöd av 8 kap.

37 § vattenlagen. Denna straffbestämmelse äger tillämpning även efter den

1 juli 1969 för det fall att någon bryter mot sådan föreskrift som utfärdats

före nämnda dag.

13 kap. 12 § andra stycket vattenlagen, som också upphävs, innehåller eu

bestämmelse om straff för den som åsidosätter förbud eller föreskrift till

skydd mot vattenförorening. Även denna straffbestämmelse skall tillämpas

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

Kangl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

efter den 1 juli 1969 om någon bryter mot förbud eller föreskrift som avses

i nämnda stycke. Det är att märka att vattendomstol på grund av bestämmelsen

under punkt 2 i övergångsbestämmelserna till lagen om skydd mot

miljöfarlig verksamhet kan komma att meddela sådana förbud och föreskrifter

även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande.

I fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller handräckningsbestämmelserna

i 13 kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess lydelse före den 1 juli 1969.

Ansvarstalan skall föras vid vattendomstolen.

7.3 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

3 a §.

Departementschefen. Immissionssakkunniga föreslår att det under naturvårdslagens

inledande bestämmelser skrivs in en erinran om de föreskrifter

som de sakkunnigas förslag innehåller angående tillsyn till skydd mot vattenförorening,

luftförorening, buller och andra sådana störningar som innebär

fara för allmänna intressen. Jag delar de sakkunnigas uppfattning att

en sådan erinran är motiverad. Den bör ha sin plats i det inledande avsnittet

av naturvårdslagen. Eftersom den inte lämpligen kan sammanföras med

någon av de inledande paragraferna, har den fått formen av en särskild

paragraf.

19 och 20 §§.

Gällande bestämmelser. I 18—22 §§ naturvårdslagen meddelas särskilda

bestämmelser om skydd för landskapsbilden. Genom dessa tilläggs länsstyrelserna

åtskilliga befogenheter. Sålunda krävs enligt 18 § länsstyrelses tillstånd

till vissa täktföretag. Enligt 19 § kan länsstyrelsen förordna att annat

arbelsföretag än täktverksamhet inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Om arbetsföretag, som inte omfattas av tillståndstvång enligt 18 eller

19 kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör enligt 20 § samråd

ske med länsstyrelsen innan företaget utförs. Länsstyrelsen kan i sådant

fall förelägga åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden.

I både 19 och 20 §§ görs undantag som innebär bl. a. att paragrafernas

bestämmelser inte skall avse företag vars tillåtlighet skall prövas enligt

vattenlagen.

Immissionssakkunniga. Syftet med undantagsbestämmelsen i 19 och

20 §§ är uppenbarligen att undvika onödig dubbelprövning. Motsvarande

bör gälla beträffande företag vars tillåtlighet skall prövas enligt immissionslagen.

Med den av de sakkunniga förordade uppläggningen av förprövningsordningen

hör till fall vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen eller

immissionslagen inte endast sådana där prövningen ankommer på vattendomstol

utan också sådana som skall prövas av naturvårdsverket eller länsstyrelsen.

Även i fall av det senare slaget kan uppenbarligen synpunkter om

skydd för landskapsbilden tillgodoses i erforderlig omfattning.

s. 310 Kontrollera mot PDF

310

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Remissyttrandena. Statens naturvårdsnämnd avstyrker de föreslagna ändringarna

i 19 och 20 §§ naturvårdslagen. Nämnden kan inte dela uppfattningen

att natur skyddssynpunkterna kommer att tillräckligt beaktas genom

den föreslagna lagstiftningen. Såvitt nämnden kan finna torde man vid prövning

av ett företag enligt immissionslagen kunna varken helt förbjuda en anläggning

på den grund att den skulle vålla skador på landskapsbilden eller,

för att minska sådan skadeverkan, ställa krav på viss utformning av anläggningen

och omgivande terräng. Nämnden framhåller särskilt beträffande

19 § att den visat sig vara av stort värde när det gäller att hävda landskapsvårdens

intressen.

För att lösa frågan om en samordnad prövning av grustäktsärenden föreslår

länsstyrelsen i Norrbottens län att i 18 § naturvårdslagen skrivs in en

regel av innebörd att täkttillstånd skall göras beroende av täktverksamhetens

tillåtlighet enligt immissionslagen.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga finner jag det angeläget

att dubbelprövning undviks i så stor utsträckning som möjligt. Jag föreslår

därför att bestämmelserna i 19 och 20 §§ naturvårdslagen inte görs tillämpliga

på företag vars tillåtlighet skall prövas enligt lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet. Härigenom undantas alla fall där förprövning skall

äga rum oavsett om förprövningen sker vid koncessionsnämnden, naturvårdsverket

eller länsstyrelsen. Enligt min mening medför inte den föreslagna

ordningen att naturvårdsintressena åsidosätts. Det åligger samtliga

prövningsmyndigheter att beakta naturvårdsintressena. Prövningsmyndigheterna

kommer på grund av bestämmelser i tillämpningsförfattningen att

hålla varandra underrättade om ansökningar och beslut i förprövningsärenden.

Därigenom skapas garantier för att länsstyrelsen får kännedom om

och kan bevaka att naturvårdslagens regler beaktas i alla sådana ärenden.

Genom de goda möjligheter till samråd som kommer att finnas behöver det

enligt min mening inte heller uppkomma några problem, när det gäller att

samordna beslut enligt naturvårdslagen och beslut enligt den föreslagna

lagstiftningen.

7.4 Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan

38 §.

Departementschefen. Som framhållits i den allmänna motiveringen bör

hälsovårdsnämndens uppgift att vidta åtgärder för att motverka också

luftförorening, buller och andra sådana störningar komma till tydligt uttryck.

Detta har skett genom ett tillägg till paragrafens första stycke. I överensstämmelse

härmed har också kapitelrubriken fått ny lydelse.

I ett andra stycke erinras om den tillsynsverksamhet som utövas av statens

naturvårdsverk och länsstyrelsen.

s. 311 Kontrollera mot PDF

311

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

42 §.

Departementschefen. Paragrafens andra stycke, som innehåller en hänvisning

till förprövningsreglerna, har ändrats så att det ansluter sig till den

nya lagstiftningen.

63 §.

Departementschefen. För ändringen av förevarande paragraf har utförligt

redogjorts i den allmänna motiveringen.

64 och 83 §§.

Departementschefen. Både 64 § och 83 § punkt 10 blir överflödiga genom

att tillståndsprövningen enligt 63 § slopas.

s. 312 Kontrollera mot PDF

312

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

8. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 196b (nr 822)

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 313 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

313

Bilaga 1

Immissionssakkunnigas förslag

Förslag

till

Lag

om luftförorening, buller och andra immissioner (immissionslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Fast egendoms användning för ändamål, som kan medföra att omgivningen

utsättes för varaktig störning genom luftförorening, buller, skakning,

strålning eller annat dylikt (immission), skall vara underkastad de

inskränkningar och övriga villkor som föreskrivas i denna lag eller med

stöd av densamma.

Om sådan användning gäller därutöver vad i särskilda hänseenden är

föreskrivet i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning samt eljest

i lag och författning.

Angående vattenförorening stadgas i vattenlagen.

2 §.

Sakägare på grund av immission är ägare till fast egendom, som kan

utsättas för olägenhet genom immissionen, samt innehavare av nyttjanderätt

eller annan särskild rätt till sådan egendom, i den mån hans rätt beröres.

I vad avser enskild rätt skola denna lags bestämmelser gälla endast i den

mån ej annat följer av avtal eller annan särskild rättsgrund.

3 §.

Till skydd mot immissioner som innebära fara för allmänna intressen

utövas tillsyn av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna enligt vad därom

stadgas i miljötillsynslagen.

4 §•

Angående domstolar och rättegång i mål enligt denna lag (immissionsmål)

skall i allt, varom ej i lagen eller i annan lag eller författning är särskilt

stadgat med avseende på sådant mål, gälla vad i fråga om domstolar

och rättegång i vattenmål är föreskrivet, såvitt det är tillämpligt. Immissionsmål

skall därvid jämställas med mål om förorening genom avloppsvatten,

varom stadgas i 8 kap. vattenlagen.

s. 314 Kontrollera mot PDF

314

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

2 kap. Om skyddsåtgärder, förbud och tillstånd

Allmänna bestämmelser

1 §•

Den som använder eller ämnar använda fast egendom för ändamål, som

kan medföra immission, är skyldig att vidtaga de skyddsåtgärder och övriga

försiktighetsmått som skäligen kunna fordras.

Frågan om skyldighetens omfattning skall bedömas med utgångspunkt

från vad som är tekniskt möjligt vid användning av ifrågavarande slag samt

med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till

å ena sidan beskaffenheten av det område som kan påräknas bli utsatt för

immissionen och betydelsen av immissionens verkningar, å andra sidan

nyttan av användningen samt kostnaden för skyddsåtgärd och verkan i övrigt

av villkor som kommer i fråga.

2 §.

Kan immissionen, trots försiktighetsmått som avses i 1 §, befaras föranleda

olägenhet av väsentlig betydelse, får användningen ej tillåtas utan att

särskilda skäl är o därtill.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från

naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänna intressen i

avsevärd mån förnärmas, kan tillstånd till användningen lämnas endast om

Konungen, efter underställning av frågan, förklarat att, med hänsyn till

användningens synnerliga betydelse för näringslivet eller för orten eller

eljest från allmän synpunkt, hinder däremot ej möter.

3 §.

Talan om åläggande för någon att, till skydd mot immission från viss

fast egendom, vidtaga anordning eller upphöra med, avstå från eller begränsa

egendomens användning eller eljest iakttaga försiktighetsmått får

vid vattendomstolen väckas av sakägare.

Om rätt för statens naturvårdsverk att väcka talan stadgas i miljötillsynslagen.

4 §•

Vill någon erhålla prövning av fråga, under vilka villkor han får använda

fast egendom enligt denna lag, äger han vid vattendomstolen söka tillstånd

till användningen.

Särskilda bestämmelser om förprövning

5 §.

För att förebygga immissioner, som kunna medföra olägenhet för många

eller över vidsträckt område eller som eljest innebära särskild fara från

allmän synpunkt, äger Konungen föreskriva förbud mot att vissa slag av

fabriker eller andra inrättningar anläggas

s. 315 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ris proposition nr 28 år 1969 315

1. ulan att, efter prövning vid vattendomstol, tillstånd därtill lämnats

enligt denna lag; eller

2. utan att dessförinnan anmälan gjorts hos statens naturvårdsverk eller

länsstyrelse.

Genom föreskrift som nu sagts äger Konungen också meddela förbud mot

att inrättning eller dess användning, utan tillstånd eller anmälan, ändras på

sätt som kan medföra väsentlig ökning av immissionen eller eljest är av

väsentlig betydelse från störningssvnpunkt.

Tillståndsbeslut och verkan därav

6 §•

Tillståndsbeslut skall innehålla noggrann beskrivning av den användning

som är föremål för tillståndet samt föreskrift om de villkor som skola gälla.

När så prövas erforderligt, skall i beslutet också fastställas viss tid, i regel

ej över tio år, inom vilken medgiven anläggning skall vara fullbordad.

Har tillstånd meddelats genom lagakraftägande beslut, är det gällande

mot envar, dock med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i

8—11 §§.

8 §•

Sedan tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller

när eljest väsentligt ändrade förhållanden inträtt, äger vattendomstolen

ändra meddelad föreskrift om villkoren för användningen efter vad som

finnes skäligt.

Uppkommer genom immission betydande olägenhet, som icke förutsetts

vid tillståndets meddelande, äger vattendomstolen också meddela ändrade

föreskrifter som äro ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska

olägenheten för framtiden.

9 §.

Tillståndsbeslut innebär icke hinder för länsstyrelsen att meddela sådana

brådskande föreskrifter som finnas nödvändiga till följd av särskilda

omständigheter.

10 §.

Finnes under anläggnings utförande eller efter dess fullbordan, att föreskrift

som meddelats i tillståndsbeslutet är obehövlig eller uppenbart strängare

än erforderligt eller fordras eljest att föreskriften jämkas till följd av

omständighet, som icke förutsetts vid tillståndets meddelande, äger vattendomstolen

på ansökan förordna om sådan jämkning ävensom i övrigt ändra

bestämmelserna rörande anläggningen på sätt som föranledes därav.

11 §•

Har anläggning ej fullbordats inom tid som föreskrivits enligt 6 § andra

stycket, är tillståndsbeslutet förfallet.

Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men skulle uppstå

genom att beslutet förfaller, äger vattendomstolen dock bevilja anstånd

med företagets fullbordande på högst tio år, under förutsättning att ansökan

därom göres före utgången av den ursprungligen fastställda tiden.

s. 316 Kontrollera mot PDF

316

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

3 kap. Om ersättning

1 §•

Den som genom immission orsakar olägenhet av någon betydelse skall,

även om försumlighet icke föreligger, ersätta skadan, i den mån ej olägenheten

skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i orten eller till dess

allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Har den skadelidande medverkat till skadan genom eget vållande, kan

ersättningen jämkas efter vad som finnes skäligt.

Kan ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning

bestämmas för framtida skada, om det fordras på någondera sidan.

2 §.

Ersättning för framtida skada kan bestämmas att utgå med visst årligt

belopp, om skälig anledning därtill förekommer.

Har ersättning bestämts att utgå på detta sätt, kan den jämkas efter vad

som finnes skäligt, när ändrade förhållanden påkalla det.

3 §.

Medför immission, att fastighet eller del därav blir onyttig för ägaren

eller att vid dess begagnande eljest synnerligt men uppkommer, skall fastigheten

eller den särskilda delen lösas, om ägaren fordrar det.

4 §•

Beträffande ersättning för framtida skada till följd av immission skola i

övrigt bestämmelserna i 9 kap. vattenlagen gälla i tillämpliga delar. Skada

genom immission skall därvid jämställas med skada av förorening genom

avloppsvatten, varom stadgas i 8 kap. vattenlagen.

4 kap. Om ansvar och handräckning m. m.

1 §•

Den som bryter mot föreskrift som Konungen meddelat enligt 2 kap. 5 §,

eller bryter mot förbud som enligt denna lag meddelats av vattendomstol,

eller, sedan föreskrift om villkor för användning meddelats enligt denna

lag, underlåter att vidtaga föreskriven åtgärd eller eljest från beslutet gör

avvikelse av beskaffenhet att kränka allmän eller enskild rätt,

dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

2 §.

Har någon begått gärning som avses i 1 §, äger överexekutor meddela

handräckning för att rätta vad som olagligen skett. Beträffande sådan handräckning

gälla enahanda bestämmelser som äro meddelade för det i 191 §

utsökningslagen avsedda fallet.

Äro allmänna intressen i fråga, kan ansökan om handräckning göras

av allmän åklagare, statens naturvårdsverk eller annan vederbörande myndighet.

Angående rätt för länsstyrelse att meddela föreläggande om åtgärder och

förbud stadgas i miljötillsynslagen.

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

3 §.

Vill någon, för att förbereda företag enligt denna lag eller för att kontrollera

verkningarna av immission som han orsakar, verkställa mätningar

eller andra undersökningsarbeten på fast egendom som äges eller innehaves

av annan, äger länsstyrelsen, när skäl äro därtill, föreskriva att erforderligt

tillträde till egendomen skall lämnas under viss tid. Erfordras för undersökningsarbete

att mätapparat eller liknande instrument utsättes, äger länsstyrelsen

också stadga förbud mot att rubba eller skada sådant instrument.

Beträffande undersökningsarbete som nu sagts skall vad i 14 kap. 5 §

1 mom. vattenlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

5 kap. Om rättegången i iinmissionsmål

Allmänna bestämmelser

1 §•

Till iinmissionsmål hänföras följande mål:

A. ansökningsmål:

1. ansökan om tillstånd, som avses i 2 kap. 4 och 5 §§;

2. ansökan av den, som innehar sådant tillstånd, om tillämpning av bestämmelserna

i 2 kap. 10 § eller om jämkning enligt 3 kap. 2 § andra stycket

av ersättning som bestämts i ansökningsmåls ordning;

3. ansökan om anstånd enligt 2 kap. 11 §.

B. stämningsmål:

4. talan om åläggande, som avses i 2 kap. 3 och 8 §§;

5. talan, utan samband med ansökningsmål, om ersättning enligt 3 kap.;

6. talan om ansvar enligt 4 kap. 1 §.

När särskilda skäl äro därtill, äger vattenrättsdomaren eller vattendomstolen

förordna att mål, som avses under 1, skall behandlas vid syneförrättning

i den ordning som i 10 kap. 32—82 §§ vattenlagen är stadgad för

syneförrättning rörande företag enligt 8 kap. samma lag. Sker det, skola

även vattenlagens bestämmelser om besvär mot synemännens beslut och

om underställning av synemännens utlåtande äga motsvarande tillämpning.

2 §.

Förekommer immissionsmål samtidigt med vattenmål rörande samma

företag, skola målen handläggas i en rättegång, om ej särskilda skäl äro

däremot.

Om förfarandet vid vattendomstol i ansökningsmål

3 §.

Ansökan enligt 1 § 1—3 göres skriftligen och ingives till vattendomstolen

i fyra exemplar eller det större antal som vattenrättsdomaren finner erforderligt

föreskriva.

4 §•

Ansökan skall innehålla de uppgifter som erfordras för sakens bedömande

och skall i erforderlig utsträckning vara åtföljd av ritningar jämte beskrivning

och andra handlingar.

s. 318 Kontrollera mot PDF

318

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Ansökan enligt 1 § 1 skall särskilt innehålla uppgifter angående:

1. den fasta egendom vars användning är i fråga samt vederbörande ägares

namn och hemvist;

2. beskaffenheten och omfattningen av den störande användningen;

3. arten av störningarna samt, såvitt möjligt, deras styrka och räckvidd;

4. åtgärd som sökanden kan ha vidtagit eller ämnar vidtaga för att förebygga

eller begränsa störningarna och kostnaderna härför ; samt

5. åtgärder som sökanden kan ha vidtagit för att bereda statens naturvårdsverk,

länsstyrelsen samt övriga av företaget berörda myndigheter

och sammanslutningar tillfälle att vid planläggningen av företaget framföra

önskemål med hänsyn till företagets verkningar ävensom vad i anledning

av sådana åtgärder huvudsakligen förekommit.

Konungen äger för riket i dess helhet eller viss del därav meddela bestämmelser

angående skyldighet för den som vill utföra företag enligt denna

lag att före ansökningens ingivande vidtaga åtgärder för ändamål, som

avses under 5, samt att gälda kostnad, som i samband med sådan förberedelse

åsamkas det allmänna.

5 §.

Påfordrar sökanden att ersättning till sakägare skall bestämmas i målet,

skall ansökningen innehålla uppgift om fastighet, som yrkandet avser,

samt om vederbörande sakägares namn och hemvist.

6 §.

I immissionsmål skola, vid tillämpning av 11 kap. 32—37 §§ vattenlagen,

följande särskilda bestämmelser iakttagas:

1. Mål enligt 1 § 1 och 2 skola jämställas med mål, som avses i 11 kap.

17 § 19 vattenlagen, och mål enligt 1 § 3 med mål, som avses i 11 kap. 17 §

20 samma lag.

2. Kungörelse, som avses i 11 kap. 32 § vattenlagen, skall i fråga om

sakägares rätt till gottgörelse för kostnader innehålla erinran om vad nedan

stadgas i 7, §.

3. I fall, som avses i 5 §, skall underrättelse om kungörelsens innehåll

utan dröjsmål sändas till varje sakägare som uppgivits i ansökningen.

4. Ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte kungörelsen skall

utan dröjsmål översändas till statens naturvårdsverk. Kungörelsen skall

vidare utan dröjsmål sändas till kammarkollegiet, länsstyrelsen, länsläkaren

i länet och vederbörande kommuns hälsovårdsnämnd samt, om så anses

erforderligt, jämväl till länsarkitekten ävensom kommunens styrelse och

byggnadsnämnd. Är fråga om radioaktiv luftförorening, skall kungörelsen

därjämte sändas till strålskyddsmyndigheten.

Vad under 1 är stadgat om mål enligt 1 § 1 och 2 skall också gälla vid

tillämpning av 11 kap. 46 § vattenlagen.

7 §.

Sakägare som fört talan i ansökningsmål är berättigad till ersättning för

sina rättegångskostnader endast såvitt sökanden påfordrat fastställande av

ersättning till honom för olägenhet eller han eljest haft särskild anledning

att bevaka sin rätt i målet.

Har svarandepart genom att utebliva från muntlig förberedelse eller vattendomstolens

sammanträde eller ej iakttaga föreläggande, som vattenrättsdomaren

eller vattendomstolen meddelat, eller genom påstående eller

s. 319 Kontrollera mot PDF

319

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

invändning, som han insett eller bort inse sakna fog, eller annorledes genom

vårdslöshet eller försummelse föranlett uppskov i nialet eller eljest

vållat kostnad, skall han gottgöra sökanden de utgifter som därigenom

åsamkats denne.

Om förfarandet vid vattendomstol i stämningsmål

8 §.

Vill någon mot annan föra talan, som avses i 1 § 4—6, skall han hos vattendomstolen

göra skriftlig ansökan om stämning på svaranden.

9 §•

Ansökan enligt 1 § 1 och 2 skall vid tillämpning av 11 kap. 83 § vattenlagen

jämställas med ansökan, som avses i 17 § 19 samma lag.

6 kap. Slutbestämmelser

1 §•

Konungen äger meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna

lag.

2 §•

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Har före ikraftträdandet talan vid allmän domstol väckts i ämne, varom

bestämmelse meddelats i denna lag, skall målet handläggas och bedömas

enligt tidigare gällande ordning.

Beslut som enligt tidigare gällande ordning meddelats om åtgärd till

skydd mot immission skall äga tillämpning intill dess annorlunda förordnas.

3 §.

Uppkommer i immissionsmål fråga om åtgärd till skydd mot immission

från användning, som påbörjats före denna lags ikraftträdande och därefter

fortsatt utan väsentlig ändring, äger vattendomstolen medgiva det anstånd

med åtgärdens genomförande som finnes nödvändigt med hänsyn

till omständigheterna.

Vad i 3 kap. 3 § är stadgat skall ej äga tillämpning i fråga om immission,

som börjat före ikraftträdandet och därefter fortsatt utan att medföra

väsentligt ökat men.

s. 320 Kontrollera mot PDF

320

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Förslag

till

Lag

om tillsyn till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller m. m.

(milj ötillsynslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra sådana

störningar som innebära fara för allmänna intressen skall tillsyn utövas

enligt bestämmelserna i denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter.

Angående tillsyn i särskilda hänseenden gäller vad därom är föreskrivet

i hälsovårds-, byggnads- och arbetarskyddslagstiftning samt eljest i

lag och författning.

2 §•

Tillsynsmyndigheter enligt denna lag äro länsstyrelserna och statens naturvårdsverk.

Tillsynsmyndigheterna skola i erforderlig omfattning samarbeta med

varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som ha att utöva

tillsyn i särskilda hänseenden eller som eljest fullgöra uppgifter av betydelse

för tillsynsverksamheten.

3 §•

Finner tillsynsmyndighet att genom störning uppkommer eller kan uppkomma

olägenhet av betydelse från allmän synpunkt, äger myndigheten

meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka olägenheten.

4 §•

Länsstyrelse äger i brådskande fall omedelbart samt eljest efter råd eller

anvisningar och skäligt anstånd meddela föreläggande om åtgärder eller

förbud, som finnas uppenbart erforderliga för att vattenlagens eller immissionslagens

bestämmelser skola efterlevas såvitt avser störningar av ifrågavarande

slag.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf äger länsstyrelsen utsätta

vite. Efterkommes ej föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen

utmätningsmannen föranstalta om att åtgärd vidtages.

Har tillstånd meddelats enligt 8 kap. vattenlagen eller 2 kap. immissionslagen,

skall i fråga om länsstyrelses rätt att meddela ändrade föreskrifter

gälla vad som stadgas i nämnda kapitel.

5 §.

Statens naturvårdsverk äger hos vattendomstolen väcka talan om åtgärder

eller förbud enligt bestämmelserna i vattenlagen och immissionslagen.

s. 321 Kontrollera mot PDF

321

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Naturvårdsverket äger även eljest, såväl vid vattendomstol som vid syneförrättning

enligt 10 kap. vattenlagen, föra talan i ärende som berör dess

tillsynsverksamhet.

Efter samråd med kammarkollegiet äger naturvårdsverket överlämna åt

kollegiet att föra talan enligt denna paragraf.

6 §•

Konungen äger meddela erforderliga föreskrifter om skyldighet att göra

anmälan hos tillsynsmyndighet i ärenden som beröra sådan myndighets

verksamhet.

7 §•

Finnes anledning till antagande, att avsevärd olägenhet kan uppkomma

genom vattenförorening från tätbebyggelse eller genom vattenförorening,

luftförorening eller buller från fabrik eller annan anläggning, äger länsstyrelsen

förordna särskild person att tillse, att sådan olägenhet förebygges.

Förordnandet kan återkallas av länsstyrelsen, när skäl äro därtill.

Närmare bestämmelser angående tillsynsmannens åligganden meddelas

av länsstyrelsen. •

Ersättning till tillsynsman skall, enligt grunder som Konungen bestämmer,

gäldas av den som är ansvarig för att åtgärder vidtagas till skydd mot

olägenheten.

8 §•

För att utöva tillsyn enligt denna lag äger tillsynsmyndighet rätt att vinna

tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,

ävensom att företaga undersökningar inom område som hör till anläggningen

eller på annan plats där undersökning kan vara erforderlig.

Vad nu sagts skall också gälla den som biträder tillsynsmyndigheten

ävensom sådan särskild tillsynsman som avses i 7 §.

9 §.

Kan anläggning befaras orsaka störning som avses i denna lag, är innehavaren

skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet eller den som biträder

denna eller särskild tillsynsman erforderliga upplysningar angående

anläggningen.

10 §.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som erfordras

för utövande av tillsyn enligt denna lag.

11 §•

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej röja yrkeshemlighet

eller, om det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning

eller affärsförhållanden vid anläggning, i avseende på vilken han

tagit sådan befattning.

12 §.

Underlåter någon att fullgöra vad som åligger honom enligt 9 §, dömes

till böter.

Den som bryter mot förbudet i 11 § dömes till böter eller fängelse i högst

ett år.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1969.1 samt. Nr 28

s. 322 Kontrollera mot PDF

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

13 §.

Åtal för överträdelse av denna lag väckes vid allmän domstol.

Förseelse mot 11 § får ej åtalas av allmän åklagare, om den ej angives

till åtal av målsägande.

14 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen. Statens naturvårdsverk

äger föra sådan talan för att tillvarataga allmänna intressen.

15 §.

Föreläggande enligt 4 § och förordnande enligt 7 § lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

16 §.

Konungen äger meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. Genom lagen upphäves lagen

den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen

i stället tillämpas.

Med avseende på den som vid nya lagens ikraftträdande innehar förordnande

att vara tillsynsman jämlikt 6 § i den upphävda lagen skall så anses,

som hade han utsetts enligt 7 § nya lagen.

s. 323 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

323

Bilaga 2

Remitterade förslaget

1) Förslag

till

Lag

om skydd mot miljöfarlig verksamhet

Härigenom förordnas som följer

Inledande bestämmelser

1 §•

Denna lag är tillämplig på

1. utsläppande av avloppsvatten, gas eller fast ämne i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde,

2. användning av fast egendom på sätt som eljest kan medföra förorening

av vattendrag, sjö eller annat vattenområde, om användningen ej utgör byggande

i vatten,

3. användning av fast egendom på sätt som kan medföra störning för omgivningen

genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant,

om störningen ej är helt tillfällig.

Om vattenförorening från fartyg och inverkan av elektrisk ström från

elektrisk anläggning samt om joniserande strålning och atomskada gäller

särskilda bestämmelser.

Åtgärd eller användning som enligt vad nu sagts omfattas av lagen kallas

miljöfarlig verksamhet.

2 §•

Utöver bestämmelserna i denna lag gäller vad som föreskrives om miljöfarlig

verksamhet i hälsovårds-, byggnads- och naturvårdslagstiftning eller

i annan lagstiftning.

I fråga om byggande i vatten för att motverka vattenförorening och om

ianspråktagande av mark för ledning eller annan anläggning för avloppsvatten

finns bestämmelser i vattenlagen.

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger meddela särskilda

bestämmelser till förebyggande av vattenförorening genom fast avfall.

3 §.

Med avloppsvatten avses i denna lag

1. spillvatten eller annan flytande or enlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

s. 324 Kontrollera mot PDF

324

Kungl. May.ts proposition nr 28 år 1969

3. vatten, som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

Tillåtlighetsregler

4 §•

För miljöfarlig verksamhet skall väljas sådan plats att ändamålet kan

vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

5 §•

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet skall vidtaga

de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de

försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller

avhjälpa olägenhet.

Omfattningen av åliggande enligt första stycket bedömes med utgångspunkt

från vad som är tekniskt möjligt vid verksamhet av det slag som är

i fråga och med beaktande av såväl allmänna som enskilda intressen.

Vid avvägningen mellan olika intressen skall särskild hänsyn tagas till å

ena sidan beskaffenheten av område som kan bli utsatt för störning och

betydelsen av störningens verkningar, å andra sidan nyttan av verksamheten

samt kostnaden för skyddsåtgärd och den ekonomiska verkan i övrigt

av försiktighetsmått som kommer i fråga.

6 §•

Kan miljöfarlig verksamhet befaras föranleda olägenhet av väsentlig betydelse,

även om försiktighetsmått som avses i 5 § iakttages, får verksamheten

utövas endast om särskilda skäl föreligger.

Innebär den befarade olägenheten att ett stort antal människor får sina

levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller att betydande förlust från

naturvårdssynpunkt uppkommer eller att liknande allmänt intresse skadas

avsevärt, får verksamheten ej utövas. Konungen kan dock lämna tillstånd

enligt denna lag, om verksamheten är av synnerlig betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt.

Första stycket eller andra stycket första punkten hindrar ej att sådan

flygplats, väg eller järnväg som prövas i särskild ordning användes för avsett

ändamål.

7 §•

Avloppsvatten av följande slag får icke utsläppas i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet,

nämligen

1. avloppsvatten som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse

och som ej undergått längre gående rening än slamavskiljning,

2. pressaft från siloanläggning,

3. urin från djurstall,

4. vassle,

5. ytbehandlingsbad i metallindustri eller koncentrerat sköljvatten från

sådant bad.

Konungen kan föreskriva att vad som sägs i första stycket skall gälla avloppsvatten

av visst annat slag.

s. 325 Kontrollera mot PDF

325

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

8 §•

Är det av särskild betydelse från naturvårdssynpunkt eller eljest med

hänsyn till allmänt intresse, kan Konungen förbjuda all förorening genom

avloppsvatten inom visst område, om det kan ske utan oskäligt intrång för

innehavare av fabrik eller inrättning som anlagts innan beslutet meddelats

eller för kommun eller annan som dessförinnan börjat avleda avloppsvatten.

Tillståndsprövning

9 §.

Statens koncessionsnämnd för miljövård (koncessionsnämnden) kan på

ansökan av den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet lämna

tillstånd till verksamheten efter prövning enligt denna lag.

10 §.

Konungen kan föreskriva, att

1. vissa slag av fabriker eller andra inrättningar ej får anläggas,

2. avloppsvatten av viss mängd, art eller sammansättning ej får utsläppas,

3. fast avfall eller annat fast ämne ej får utsläppas eller uppläggas så att

vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas,

4. vissa slag av inrättningar eller deras användning ej får ändras på sätt

som kan medföra ökad eller ny olägenhet eller som eljest är av betydelse

från störningssynpunkt

utan att koncessionsnämnden lämnat tillstånd enligt denna lag eller anmälan

gjorts hos statens naturvårdsverk eller länsstyrelsen.

Naturvårdsverket får, efter prövning i varje särskilt fall enligt denna lag,

medge undantag från sådan skyldighet att söka tillstånd som föreskrivits

med stöd av första stycket. I beslut om medgivande skall anges de villkor

som skall gälla.

11 §•

Koncessionsnämnden består av ordförande och tre andra ledamöter. Vid

företagande av förberedande åtgärd och prövning av fråga om avvisning av

ansökan eller avskrivning av ärende kan nämnden bestå av ordföranden

ensam.

Ordföranden skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv. En ledamot

skall ha sakkunskap och erfarenhet i tekniska frågor. En ledamot skall ha

erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för statens naturvårdsverk.

Den fjärde ledamoten skall ha erfarenhet av industriell verksamhet.

Om ärendet enligt ordförandens bedömande i huvudsak avser kommunala

förhållanden, skall som fjärde ledamot i stället ingå person med erfarenhet

av kommunal verksamhet.

Konungen förordnar ordförande, övriga ledamöter och, i den utsträckning

det behövs, ersättare för dem. Bestämmelserna om ledamot gäller även ersättare.

Konungen kan föreskriva att i koncessionsnämnden skall finnas flera avdelningar.

Bestämmelserna om koncessionsnämnd gäller i tillämpliga delar

avdelning.

s. 326 Kontrollera mot PDF

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

12 §.

Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande

tillämpning på ledamot i koncessionsnämnden. Ledamot är dock

icke j ävig på grund av att han

1. i vattendomstol tagit befattning med ärende som rör samma miljöfarliga

verksamhet som är under prövning hos koncessionsnämnden,

2. hos annan myndighet än vattendomstol tagit befattning med sådant

ärende utan att fatta beslut varigenom ärendet avgjorts.

13 §.

Ansökan om tillstånd skall vara skriftlig. Den skall innehålla de uppgifter,

ritningar och tekniska beskrivningar som fordras för sakens bedömande.

Ansökan skall ingivas i det antal exemplar som koncessionsnämnden anser

behövligt.

Uppfyller ansökan ej vad som föreskrives i första stycket eller har den

ej ingivits i tillräckligt antal exemplar, skall sökanden föreläggas att avhjälpa

bristen inom viss tid. I föreläggandet kan utsättas vite eller påföljd

att bristen avhjälpes på sökandens bekostnad.

14 §.

Koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning av ärende som

kommer under nämndens prövning.

Nämnden skall

1. genom kungörelse i en eller flera av ortens tidningar eller på annat

lämpligt sätt bereda dem som kan beröras av den miljöfarliga verksamheten

tillfälle att yttra sig,

2. samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga

intressen att bevaka i frågan,

3. hålla sammanträde med parter och besiktning på platsen, om det ej

är uppenbart onödigt,

4. bereda part tillfälle att yttra sig över utredning som förebragts av motpart

eller införskaffats genom koncessionsnämndens försorg.

Nämnden kan uppdraga åt en eller flera av ledamöterna att hålla sammanträde

eller besiktning enligt andra stycket 3.

Nämnden kan uppdraga åt sakkunnig att verkställa särskild utredning.

Kostnad för kungörelse och för utredning enligt fjärde stycket betalas av

den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden

fastställer på yrkande ersättning för utredningen.

15 §.

Uppkommer skiljaktiga meningar vid koncessionsnämndens överläggning

till beslut, skall den mening gälla som fått de flesta rösterna eller, vid lika

röstetal, den mening som ordföranden biträder.

16 §.

Finner koncessionsnämnden vid prövning av ansökan om tillstånd enligt

denna lag att hinder mot tillstånd möter enligt 6 § andra stycket första punkten

men att det föreligger sådana omständigheter som anges i samma stycke

andra punkten, skall nämnden med eget yttrande underställa frågan

Konungens avgörande.

s. 327 Kontrollera mot PDF

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

17 §.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, koncessionsnämnden

kan uppdraga åt länsstyrelsen att pröva fråga om tillstånd i ärende eller

grupp av ärenden av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Beträffande

ärenden som sålunda prövas av länsstyrelsen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna

i denna lag om ärenden som prövas av koncessionsnämnden.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, statens naturvårdsverk

kan uppdraga åt länsstyrelsen att i ärende eller grupp av ärenden av mindre

vikt eller enklare beskaffenhet medgiva undantag som avses i 10 § andra

stycket.

Tillståndsbeslut

18 §.

I tillståndsbeslut skall noggrant anges den miljöfarliga verksamhet som

tillståndet avser och de villkor som skall gälla.

Om det är nödvändigt, skall i beslutet fastställas viss tid, i regel ej över

tio år, inom vilken tillståndet skall ha tagits i anspråk.

19 §.

Lämnar Konungen tillstånd i fall som avses i 6 § andra stycket, kan

Konungen meddela särskilda villkor för att tillgodose allmänna ändamål i

bygden.

20 §.

Om Konungen lämnar tillstånd, kan Konungen uppdraga åt koncessionsnämnden

eller länsstyrelsen att fastställa närmare villkor för tillståndet.

21 §.

Om det när tillstånd till miljöfarlig verksamhet lämnas ej tillräckligt säkert

kan bedömas vilka villkor som bör gälla i visst avseende, får avgörandet

i denna del uppskjutas till dess erfarenhet av verksamheten vunnits.

I samband med uppskov enligt första stycket skall provisoriska föreskrifter

om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått meddelas, om det

är nödvändigt för att motverka olägenhet. Uppskjuten fråga skall avgöras

så snart det kan ske.

22 §.

Har någon fått tillstånd till miljöfarlig verksamhet genom lagakraftägande

beslut enligt denna lag, kan han ej på grund av bestämmelse i lagen

eller i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663) åläggas att

upphöra med verksamheten eller att med avseende på denna vidtaga försiktighetsmått

utöver vad som anges i tillståndsbeslutet, om ej annat följer

av 23—25 § eller 40 § andra stycket.

23 §.

Åsidosätter någon villkor som angivits i tillståndsbeslut och är avvikelsen

betydande, kan koncessionsnämnden förklara tillståndet förverkat och

förbjuda fortsatt verksamhet.

24 §.

Har tio år förflutit från det tillståndsbeslut vunnit laga kraft eller har

dessförinnan förhållandena ändrats väsentligt, kan koncessionsnämnden

ändra villkoren för verksamheten efter vad som är skäligt.

s. 328 Kontrollera mot PDF

328

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Om särskilda skäl föreligger, kan nämnden efter tidsperiod som anges i

första stycket även ompröva tillstånd att utsläppa avloppsvatten i visst vattenområde.

25 §.

Uppkommer genom miljöfarlig verksamhet betydande olägenhet som

icke förutsågs när tillstånd lämnades, kan koncessionsnämnden meddela

föreskrift som är ägnad att förebygga eller minska olägenheten för framtiden.

26 §.

Fråga som avses i 23—25 § prövas efter framställning av statens naturvårdsverk.

27 §.

Efter ansökan av tillståndshavaren kan koncessionsnämnden upphäva

eller mildra villkor i tillståndsbeslut, om det är uppenbart att villkoret ej

längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen föranledes

av omständighet som icke förutsågs när tillståndet meddelades.

28 §.

Har Konungen fastställt villkor för tillstånd, får koncessionsnämnden

vid tillämpning av 24, 25 eller 27 § icke avvika väsentligt från villkoret utan

att Konungen medgivit detta.

29 §.

Tillstånd förfaller, om det ej tages i anspråk inom tid som föreskrivits

med stöd av 18 § andra stycket.

Yisas giltigt skäl för dröjsmål eller skulle synnerligt men uppstå genom

att tillståndet förfaller, kan koncessionsnämnden förlänga tiden med högst

tio år, om ansökan därom göres innan den föreskrivna tiden går ut.

Ersättning och andra enskilda anspråk

30 §.

Den som orsakar olägenhet av någon betydelse genom miljöfarlig verksamhet

skall, även om försumlighet ej föreligger, utge ersättning härför, i

den mån ej olägenheten skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena i

orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

Om ej annat följer av vad nedan anges, skall ersättningen bestämmas

enligt allmänna skadeståndsregler.

31 §.

Kan ersättningens belopp lämpligen uppskattas på förhand, skall ersättning

bestämmas för framtida skada, om part begär det.

Om det finns skälig anledning, kan ersättning för framtida skada bestämmas

att utgå med visst årligt belopp. Sådan ersättning kan jämkas efter

vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

32 §.

Medför miljöfarlig verksamhet att fastighet eller del av fastighet blir

onyttig för ägaren eller att synnerligt men uppkommer vid begagnandet,

skall fastigheten eller fastighetsdelen lösas, om ägaren begär det.

s. 329 Kontrollera mot PDF

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

33 §.

Om fastighetsägare fordrar inlösen enligt 32 §, skall han instämma sin

talan till den fastighetsdomstol inom vars område den miljöfarliga verksamheten

i huvudsak utövas eller skall utövas.

I fråga om inlösen gäller lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation

i tillämpliga delar. Ogillas yrkande om inlösen, tillämpas dock allmänna

regler om rättegångskostnad.

34 §.

Den som vill framställa ersättningsanspråk i annat fall än som avses i

33 § eller som eljest vill föra talan om enskilt anspråk på grund av miljöfarlig

verksamhet skall instämma sin talan till fastighetsdomstol som anges

i 33 §. Även den som utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten

kan påkalla prövning av ersättningsfråga på sätt som nu sagts. Han

skall därvid ange de ersättningsbelopp som han erbjuder.

35 §.

Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada skall

nedsättas hos länsstyrelsen om fastigheten häftar för fordran. Nedsättning

behöver dock ej ske om skadan eller intrånget är väsentligen utan betydelse

för fordringshavarens säkerhet.

I samband med att fastighetsdomstolen bestämmer ersättning skall domstolen

ange i vad mån nedsättning skall ske.

Beträffande förfarandet vid nedsättning och länsstyrelsens befattning

med nedsatt belopp äger lagen om expropriation motsvarande tillämpning.

36 §.

Väcker någon talan vid fastighetsdomstol om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om åläggande för den som utövar eller ämnar utöva sådan

verksamhet att vidtaga försiktighetsmått och är fråga om tillstånd till

verksamheten enligt denna lag under prövning eller kommer den under

prövning innan fastighetsdomstolen avgjort målet, skall domstolen förklara

målet vilande till dess frågan avgjorts.

37 §.

I mål enligt 34 § andra punkten äger bestämmelserna om kostnad i expropriationsmål

motsvarande tillämpning.

Ogillas talan som avses i 36 § på den grund att svaranden efter talans

väckande sökt och erhållit tillstånd enligt denna lag, skall vardera parten

bära sin rättegångskostnad, om ej särskilda omständigheter föranleder att

kostnaderna fördelas på annat sätt.

Tillsyn

38 §.

Till skydd mot miljöfarlig verksamhet som kan medföra fara för allmänna

intressen skall tillsyn utövas av statens naturvårdsverk och länsstyrelserna.

Naturvårdsverket har den centrala tillsynen, leder och samordnar länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet samt lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet.

Länsstyrelsen utövar fortlöpande tillsyn inom länet.

Tillsynsmyndigheterna skall samarbeta med varandra samt med sådana

llj Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 330 Kontrollera mot PDF

330

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

statliga och kommunala organ som har att utöva tillsyn i särskilda hänseenden

eller som eljest fullgör uppgifter av betydelse för tillsynsverksamheten.

39 §.

Finner tillsynsmyndighet att olägenhet av betydelse från allmän synpunkt

uppkommer eller kan uppkomma genom miljöfarlig verksamhet, kan myndigheten

meddela råd och anvisningar om lämplig åtgärd för att motverka

olägenheten.

40 §.

Länsstyrelsen kan meddela föreläggande om sådant försiktighetsmått eller

förbud som är uppenbart behövligt för att lagens bestämmelser skall efterlevas.

I brådskande fall eller när särskilt skäl eljest föreligger får föreläggandet

ges omedelbart och i annat fall först sedan det visat sig att rättelse ej kan

vinnas genom råd och anvisningar.

Tillståndsbeslut enligt denna lag hindrar icke länsstyrelsen från att meddela

sådan brådskande föreskrift som är nödvändig till följd av särskilda

omständigheter.

Om tillståndshavare åsidosätter villkor som angivits i tillståndsbeslutet,

kan länsstyrelsen antingen förordna om rättelse på hans bekostnad eller

förelägga honom att själv vidtaga rättelse.

I beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta

vite.

41 §.

För att tillgodose allmänna intressen kan statens naturvårdsverk hos

koncessionsnämnden påkalla prövning av fråga om förbud mot miljöfarlig

verksamhet eller om åläggande att vidtaga försiktighetsmått. Vid sådan

prövning äger 14 och 16 §§ motsvarande tillämpning.

42 §.

För att utöva tillsyn enligt denna lag har tillsynsmyndighet rätt att vinna

tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig den är i bruk eller ej,

samt att företaga undersökning inom anläggningen eller område som hör

till denna eller på annan plats där undersökning är behövlig. Vad nu sagts

gäller också den som biträder tillsynsmyndigheten.

43 §.

Kan anläggning befaras orsaka störning som avses i denna lag, är innehavaren

skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet eller den som biträder

denna behövliga upplysningar om anläggningen.

44 §.

Den som tagit befattning med tillsyn enligt denna lag får ej röja yrkeshemlighet

som därigenom blivit känd för honom eller obehörigen yppa driftanordning,

affärsförhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar

varom han sålunda fått kännedom.

Ansvar, handräckning och besvär m. m.

45 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot förbud enligt 8 eller 23 § eller förbud som meddelas efter

framställning enligt 41 §,

s. 331 Kontrollera mot PDF

331

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

2. underlåter att iakttaga föreskrift som Konungen meddelat med stöd av

10 § första stycket utan att undantag bär medgivits enligt 10 § andra stycket

eller 17 § andra stycket,

3. åsidosätter villkor eller föreskrift som meddelats med stod av 10 g

andra stycket eller 17 §, 18 § första stycket, 19—21, 24, 25, 27 eller 41 §, så

att allmän eller enskild rätt kan kränkas, eller

4. bryter mot 44 §,

dömes till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som

åligger honom enligt 43 §, dömes till böter.

46 §.

Brott mot 44 §, som avser annat än förhållande av betydelse för landets

försvar, får åtalas av åklagare endast efter angivelse av målsägande.

47 §.

Har någon begått gärning som avses i 45 § första stycket 1—3, kan överexekutor

meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan

handräckning gäller samma regler som för handräckning enligt 191 §

utsökningslagen.

Berörs allmänna intressen, får ansökan om handräckning göras av statens

naturvårdsverk eller annan myndighet som ärendet angår.

Efterkommes ej föreläggande enligt 40 § första stycket, skall utmätningsmannen

på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.

Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

48 §.

När koncessionsnämnden eller länsstyrelsen meddelar beslut i fråga om

tillstånd enligt denna lag skall senast samma dag underrättelse om tiden för

beslutets meddelande införas i en eller flera av ortens tidningar eller, om

så lämpligen kan ske, avsändas till parterna. Vad nu sagts gäller även beslut

av koncessionsnämnden i fråga som avses i 41 § och beslut av länsstyrelsen

i fråga som avses i 40 §.

Talan mot beslut som avses i första stycket och beslut enligt 14 § sista

stycket sista punkten föres hos Konungen inom fyra veckor från dagen för

beslutet. Statens naturvårdsverk får föra talan mot beslut som avses i första

stycket för att tillvarataga allmänna intressen.

Mot beslut som meddelas av naturvårdsverket enligt 10 § andra stycket

eller av länsstyrelsen enligt 17 § andra stycket får talan ej föras.

49 §.

Beslut i fråga om tillstånd enligt denna lag, beslut i fråga som avses i 41 §

och beslut enligt 14 § sista stycket sista punkten blir gällande när beslutet

vunnit laga kraft. Om skäl föreligger kan den myndighet som meddelar beslutet

förordna att det skall lända till efterrättelse omedelbart.

Beslut i fråga som avses i 40 § länder till efterrättelse omedelbart.

50 §.

Har länsstyrelse med stöd av 40 § första stycket eller hälsovårdsnämnd

förbjudit miljöfarlig verksamhet eller ålagt den som utövar eller ämnar utöva

sådan verksamhet att vidtaga skyddsåtgärd och begär han tillstånd till

verksamheten enligt denna lag kan koncessionsnämnden, om skäl föreligger

s. 332 Kontrollera mot PDF

332

Iiungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

och sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att länsstyrelsens

eller hälsovårdsnämndens beslut ej får verkställas förrän tillståndsfrågan

avgjorts eller koncessionsnämnden föreskriver annat.

51 §.

Vill någon för att utreda verkningarna av miljöfarlig verksamhet som

han utövar eller ämnar utöva företaga mätning eller annat undersökningsarbete

på fast egendom som annan äger eller innehar, kan länsstyrelsen, om

skäl föreligger, föreskriva att tillträde till egendomen skall lämnas under

viss tid. Behöver mätapparat eller liknande instrument utsättas för undersökningsarbetet

kan länsstyrelsen även föreskriva förbud vid vite att rubba

eller skada instrumentet.

Undersökningsarbetet skall utföras så att minsta skada och intrång vållas.

För skada och intrång skall ersättning utgå. Talan om ersättning väckes

vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.

52 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969, då lagen den 30 november 1956

(nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skall

upphöra att gälla.

2. Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid allmän domstol

eller vattendomstol och som rör fråga, om vilken bestämmelse meddelas

i denna lag, handlägges och bedömes enligt äldre bestämmelser.

3. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §

4 mom. vattenlagen för att handlägga fråga om villkor för utsläppande av

avloppsvatten, skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

4. Har vattendomstol eller synemän genom laga kraft ägande beslut lämnat

medgivande till utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

eller fast avfall i vattendrag, sjö eller annat vattenområde, anses medgivandet

som tillstånd enligt denna lag. Beslut i annat fall som enligt förut

gällande ordning meddelats om åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhet

äger tillämpning till dess annorlunda förordnas.

5. Uppkommer i ärende enligt denna lag fråga om åtgärd till skydd mot

miljöfarlig verksamhet som påbörjats före lagens ikraftträdande och därefter

fortsatt utan ökad eller ny olägenhet, kan koncessionsnämnden medge

det anstånd med åtgärdens genomförande som är oundgängligen nödvändigt

med hänsyn till omständigheterna.

6. Bestämmelsen i 32 § äger ej tillämpning i fråga om miljöfarlig verksamhet,

som börjat före lagens ikraftträdande och som därefter fortsatt utan

att medföra väsentligt ökat men.

7. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

s. 333 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

333

2) Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, dels att 10 kap. 51 § vattenlagen1 skall upphöra

att gälla, dels att 2 kap. 35 och 38 §§, 3 kap. 9 §, 8 kap., 9 kap. 1, 47 och

50 §§, 10 kap. 32 § 4 mom. samt 33, 38, 44, 48, 58, 67, 68, 74, 79 och 80 §§,

11 kap. 17 §, 27 § 2 mom., samt 59, 83, 91, 92 och 95 §§, 13 kap. 8, 11, 12

och 16 §§ samt rubriken till 8 kap. vattenlagen skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2 KAP.

35 §.

I vatten--------nödgats utgiva.

Vad sålunda--------

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap.

däri nedsköljas.

Om förebyggande av förorening i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

meddelas, utöver vad i 14 §

sägs, bestämmelser i 8 kap. och i

lagen den om skydd

mot miljöfarlig verksamhet.

38 §.

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt

eller utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torrläggning

av mark eller avledande

av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

skola stadgandena i 2—

37 §§ av förevarande kap. äga tilllämpning

endast, såvitt sådant finnes

för varje fall i 42—61 §§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

Är fråga

Där arbete, som ovan sägs, avser

huvudsakligen anläggande av grundvattentäkt

eller utförande av vattenreglering

eller inrättande, utvidgande

eller förbättrande av allmän

farled eller av allmän flottled, torrläggning

av mark eller avledande

av avloppsvatten, skola stadgandena

i 2—37 §§ av förevarande kap. äga

tillämpning endast, såvitt sådant

finnes för varje fall i 42—61 §§ av

detta kap. eller i 3, 5, 6, 7 eller 8

kap. föreskrivet.

för annat.

1 Senaste lydelse av 2 kap. 35 §, 3 kap. 9 §, 8 kap. 3—13, 15, 16, 18—21, 24—27, 30, 31.

35, 39—48, 50, 52 och 53 §§, 9 kap. 1, 47 och 50 §§ samt 10 kap. 32, 48, 51, 58 och 80 §§ se

1941:614, av 2 kap. 38 §, 8 kap. 23, 28 och 29 §§, 11 kap. 83 § samt 13 kap. 8, 11 och 12 §§ se

1964:110, av 8 kap. 1, 14, 17, 22, 33, 36 och 54 §§ se 1955:315, av 8 kap. 2 § se 1956:87, av 8

kap. 32, 34, 37 och 38 §§ se 1956:581, av 8 kap. 49 § se 1952:235, av 8 kap. 51 §, 10 kap. 38 och

79 §§ samt 11 kap. 91 § se 1961:548, av 8 kap. 55 § och 11 kap. 17 §, se 1968:51, av 10 kap. 33 §

se 1945:343, av 10 kap. 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 59 § se 1967:370, av 10 kap. 67 § se

1952:239, av 11 kap. 27 § se 1948:479, av 11 kap. 92 och 95 §§ se 1960:304, av 13 kap. 16 § se

1920:459.

s. 334 Kontrollera mot PDF

334

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 KAP.

9 §.

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggningen,

där den vunna nyttan kan uppskattas

till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att antingen

på en gång eller med fördelning

på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å

ena sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade

båtnaden därav i sådant hänseende,

som i 3 § avses. Å oguldet

kapitalbelopp skall gäldas ränta efter

den räntefot, som finnes skälig. För

bidrag, som nu nämnts, förvärvas

ej delaktighet i företaget, och vare

förty bidragsgivaren ej skyldig att

taga del i framtida kostnad för detta.

Vad sålunda-------

Anslag, som-------

Visas, efter det vattenreglering,

som i 1 § sägs, blivit utförd, att

densamma länder till stadigvarande

nytta för allmän hamn eller annan

allmän farled eller för anläggning,

varigenom avloppsvatten avledes, må

ägaren av farleden eller anläggningen,

där den vunna nyttan kan uppskattas

till visst penningbelopp, på

talan av deltagarna förpliktas att antingen

på en gång eller med fördelning

på visst antal år erlägga högst

så stor del av nämnda belopp, som

svarar mot förhållandet mellan å ena

sidan företagets anläggningskostnad

och å den andra den beräknade båtnaden

därav i sådant hänseende, som

i 3 § avses. Å oguldet kapitalbelopp

skall gäldas ränta efter den räntefot,

som finnes skälig. För bidrag, som

nu nämnts, förvärvas ej delaktighet

i företaget, och vare förty bidragsgivaren

ej skyldig att taga del i framtida

kostnad för detta.

- flottleds anläggningskostnad.

- givit anslaget.

8 KAP.1

Om avloppsföretag m. m.

Inledande bestämmelser

1 §•

Med avloppsvatten avses i detta kap.

1. spillvatten eller annan flytande orenlighet,

2. vatten som använts för kylning vid driften av fabrik eller annan inrättning,

3. vatten som avledes för sådan torrläggning av mark inom stadsplan

eller byggnadsplan som ej sker för viss eller vissa fastigheters räkning,

4. vatten som avledes för torrläggning av begravningsplats.

1 Beträffande 8 kap. anges endast föreslagen lydelse.

s. 335 Kontrollera mot PDF

335

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

2 ■§.

Bestämmelserna i detta kap. om avloppsvatten gälla i tillämpliga delar

också i fråga om utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast ämne

från .samhälle eller fastighet så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde

kan förorenas av ämnet.

3 §•

Om skyldighet att utföra åtgärder för att motverka vattenförorening finnas

bestämmelser i lagen den om skydd mot miljöfarlig

verksamhet.

4 §•

Utöver bestämmelserna i detta kap. gäller vad som föreskrives i hälsovårdsstadgan

den 19 december 1958 (nr 663) eller eljest från hälsovårdssynpunkt.

Beträffande avledande av avloppsvatten genom allmän vatten- och

avloppsanläggning gälla dessutom särskilda bestämmelser.

Med samhälle avses i detta kap. verksamhetsområdet för allmän vattenoch

avloppsanläggning. Såvitt angår rättigheter och skyldigheter som föreskrivas

beträffande samhälle avses med samhälle huvudmannen för sådan

anläggning.

Avloppsledning

5 §•

Avloppsledning skall göras täckt, om ej öppen ledning kan tillåtas med

hänsyn till särskilda förhållanden.

I övrigt skall avloppsledning inrättas så, att ändamålet kan vinnas med

minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad.

6 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att ledning dragés fram över annans

fastighet, är fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning

enligt 9 kap.

7 §•

Fordras för avledande av avloppsvatten att avlopp ordnas genom väg eller

genom järnvägs eller spårvägs banvall eller stationsområde eller att befintligt

sådant avlopp utvidgas eller fördjupas, skall arbetet bekostas av anläggaren

och ombesörjas av vägens, järnvägens eller spårvägens ägare, om

ägaren ej hellre vill överlämna arbetet åt anläggaren.

Vad som nu sagts om ägare av väg avser i fråga om allmän väg väghållaren.

8 §•

Skall allmän väg eller därtill hörande bro eller trumma byggas eller ändras

och fordrar, innan arbetet börjar, någon som behöver eller kan behöva

avlopp genom vägen för att avleda avloppsvatten att avlopp ordnas enligt av

honom framlagd plan som upprättats av sakkunnig, skall väghållaren utföra

arbetet på detta sätt om det kan ske utan men för väganläggningens

brukbarhet och framtida bestånd. Väghållaren har rätt till ersättning med

det belopp varmed väganläggningen eller dess underhåll fördyras. Om väg
-

s. 336 Kontrollera mot PDF

336

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hållaren underlåter att utföra arbetet och avlopp fordras sedermera, får större

kostnad än nyss angivits ej åläggas den som behöver avloppet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning på järnväg eller spårväg med

särskild banvall samt bro eller trumma som hör till järnvägen eller spårvägen.

9 §•

I den mån detta kap. ej innehåller särskilda föreskrifter gälla bestämmelserna

i 7 kap. 5, 12 och 16—19 §§ om upptagande av dike i tillämpliga delar

också i fråga om avloppsledning.

10 §.

Avloppsledning skall behörigen underhållas av ägaren, om någons rätt

kan vara beroende av det.

11 §•

Kan avloppsledning som skall byggas för ett samhälle lämpligen inrättas

för att avleda också annat samhälles avloppsvatten, skall ledningen byggas

så, om sistnämnda samhälle fordrar det.

Om avloppsledning som ett samhälle vill anlägga kan med väsentlig fördel

användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle som behöver

avloppsledning, är sistnämnda samhälle skyldigt taga del i ledningens

anläggande, om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess

deltagande i företaget skäligen bör anstå.

12 §.

Anläggningskostnaden för ledning som avses i 11 § skall, i den mån ledningen

är gemensam för två eller flera samhällen, fördelas mellan samhällena

med hänsyn tagen till mängden och beskaffenheten av det avloppsvatten

som varje samhälle skall avleda. Inget samhälle är dock skyldigt att

sammanlagt vidkännas större kostnad för att avleda sitt avloppsvatten än

om samhället anlagt särskild ledning eller att bidraga med större belopp än

som kan anses rimligt med hänsyn till samhällets nytta av företaget.

Har ett samhälle förskjutit medel på sätt och för ändamål som anges i 8 §,

har samhället rätt till ersättning för denna utgift jämte skälig ränta. Ersättning

skall dock utgå med högst det belopp till vilket nyttan av utgiften kan

uppskattas.

Första stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om kostnaden för den

gemensamma ledningens skötsel och underhåll.

13 §.

Vill samhälle leda avloppsvatten till avloppsledning som redan anlagts för

annat samhälles räkning, får det ej vägras, om ej väsentlig olägenhet vållas

och avledning kan ändamålsenligt beredas på annat sätt.

Har ett samhälle inrättat avloppsledning så, att den kan med väsentlig

fördel användas för att avleda avloppsvatten också från annat samhälle, är

sistnämnda samhälle skyldigt att ingå i företaget, när samhället behöver avloppsledning,

om ej särskilda omständigheter föranleda att frågan om dess

deltagande i företaget skäligen bör anstå.

14 §.

Om fördelning av kostnaderna för gemensam ledning i fall som anges i

13 § gälla bestämmelserna i 12 §. Skyldigheten att deltaga i anläggnings
-

s. 337 Kontrollera mot PDF

337

Kungl. Maj.ts proposition, nr 28 år 1969

kostnaden skall fastställas med hänsyn till ledningens värde i befintligt

skick. Om ledningen måste utvidgas eller ändras på annat sätt, är det samhälle

som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget ej skyldigt att taga

del i redan nedlagd kostnad som blir onyttig genom ändringen.

15 §•

Måste avloppsledning som är gemensam för två eller flera samhällen byggas

om, äga bestämmelserna här ovan om ny ledning motsvarande tillämpning.

Sker ombyggnaden på yrkande av ett samhälle och fordras den ej för det

eller de andra samhällenas räkning, är samhälle som sist angivits ej skyldigt

bidraga till ombyggnaden i vidare mån än samhällets utgifter för ledningens

skötsel och underhåll beräknas bli mindre för framtiden, ökas kostnaden för

ledningens skötsel och underhåll genom ombyggnaden, är sistnämnda samhälle

ej skyldigt taga del i sådan ökning.

16 §.

Vad som föreskrives i 11—15 §§ i fråga om två eller flera samhällen äger

motsvarande tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter, med de

avvikelser som föranledas av 17 och 18 §§.

Första stycket gäller också i fråga om samhälle och en eller flera fastigheter

som äro belägna utom samhället.

17 §.

Äro ett flertal fastigheter delaktiga i samma avloppsledning kunna, i den

mån ej ledningens längd eller arten av förefintlig bebyggelse eller eljest särskilt

förhållande föranleder till annat, fastigheterna förklaras skyldiga att

deltaga i kostnaden för hela ledningen, trots att avloppsvatten från dem tillföres

ledningen på skilda ställen.

18 §.

Ägare av fastighet, som ej är sökande till företag som anges ovan och

ej heller förenat sig med sökanden om företaget eller fört talan som föranlett

större anläggning än sökanden yrkat, kan berättigas att betala på honom

belöpande bidrag till anläggningskostnaden med fördelning på visst antal

år efter vad som prövas skäligt i varje fall. På oguldet kapitalbelopp skall

ränta beräknas efter den räntefot som finnes skälig.

19 §.

Bestämmelserna i 5—18 §§ äga ej tillämpning i fråga om avledande inom

samhälle av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra platser

i samhället.

Ledning för såväl avledande av avloppsvatten som torrläggning av mark

20 §.

Vill någon leda avloppsvatten till ledning som skall byggas eller är anlagd

för torrläggning av mark gälla 11 § första stycket och 13 § första

stycket.

Om ledning som skall byggas eller är anlagd för torrläggning av mark kan

med väsentlig fördel användas också för att avleda avloppsvatten från samhälle

eller fastighet som behöver ledning för sådant ändamål, gälla bestäm
-

s. 338 Kontrollera mot PDF

338

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

melserna i 11 § andra stycket och 13 § andra stycket om skyldighet att ingå

i avloppsledningsföretag.

Med avseende på fördelning av kostnaderna för ledning som avses i

första eller andra stycket mellan torrläggningsföretaget, å ena, samt den

som berättigats eller förpliktats att ingå i företaget med hänsyn till möjligheten

att använda ledningen också för att avleda avloppsvatten, å andra

sidan, äga 12, 14 och 15 §§ motsvarande tillämpning. I fråga om anstånd

med betalning av bidrag till anläggningskostnaden gäller 18 §.

21 §.

Ägare av mark varifrån vattnet har naturligt fall åt det håll där avloppsledning

skall byggas eller är anlagd har rätt att för markens torrläggning

leda vattnet till ledningen under de förutsättningar och villkor i övrigt

som ovan föreskrivas i fråga om inledande av avloppsvatten i avloppsledning.

Om avloppsledning är till väsentlig nytta för marks torrläggning, är

ägare av mark som har båtnad av företaget skyldig taga del i detta efter

vad som prövas skäligt. Han är dock ej skyldig vidkännas större bidrag till

kostnaden för företaget eller att betala på honom belöpande bidrag på andra

villkor än om företaget avsett endast torrläggning av mark.

22 §.

Vid bedömande huruvida ledning får användas för såväl avledande av

avloppsvatten som torrläggning av mark skall iakttagas att behövlig rening

av avloppsvattnet ej får hindras eller försvåras väsentligt.

Om det lämpligen kan ske, bör avloppsvattnet underkastas behövlig rening

innan det tillföres ledningen.

23 §.

Om två eller flera fastigheter på grund av båtnad genom torrläggning av

mark äro delaktiga i företag som anges i 20 eller 21 §, skall den del av

kostnaden för företaget som åvilar fastigheterna på grund av denna båtnad

fördelas mellan dem efter vad som föreskrives i 7 kap. om diltningssamfällighet.

24 §.

Bestämmelserna i 20—23 §§ äga ej tillämpning på ledning inom stadsplan

eller byggnadsplan för torrläggning av mark inom det planlagda området eller

för avledande av avloppsvatten från byggnader, tomter, gator eller andra

platser inom detta område. Bestämmelsen i 21 § första stycket gäller dock

också ledning som nu angivits.

Vissa åtgärder för att motverka vattenförorening

25 §.

Fordras för renande av avloppsvatten innan det släppes ut i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde att anläggning utföres på annans fastighet, är

fastighetens ägare skyldig att tåla intrånget mot ersättning enligt 9 kap.

Tomtplats, trädgård eller park får dock ej tagas i anspråk för ändamål

som nu avses, om det kan undvikas utan synnerlig olägenhet.

s. 339 Kontrollera mot PDF

339

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

26 §.

Bestämmelserna i 10—18 §§ om avloppsledning gälla i tillämpliga delar

också i fråga om åtgärd för att motverka förorening genom avloppsvatten,

innan det släppes ut i vattendrag, sjö eller annat vattenområde.

27 §.

Fordras för att motverka förorening genom avloppsvatten att nya eller

ändrade bestämmelser meddelas om vattenhushållningen vid byggnad i vatten

eller att sådan byggnad rives ut eller ändras eller att eljest särskild åtgärd

vidtages i vatten, äro bestämmelserna i 2 kap. om byggande i vatten

tillämpliga. Bestämmelserna i 2 kap. 3 § första stycket hindra dock ej åtgärd

som nu angivits.

28 §.

Om åtgärd som anges i 27 § är behövlig till följd av att avloppsvatten avledes

från två eller flera samhällen, är varje samhälle skyldigt taga del i

företaget efter vad som prövas skäligt.

29 §.

Om två eller flera samhällen avleda avloppsvatten till samma vattenområde

och något av dem har vidtagit åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,

kan samhälle som fortfarande förorenar vattenområdet förpliktas att, till

dess samhället vidtager motsvarande åtgärder för att rena sitt avloppsvatten,

årligen utgiva bidrag till kostnaden för förstnämnda åtgärder efter

vad som prövas skäligt.

30 §.

Bestämmelserna i 28 och 29 §§ om två eller flera samhällen äga motsvarande

tillämpning med avseende på två eller flera fastigheter samt beträffande

samhälle och en eller flera fastigheter som äro belägna utom samhället.

31 §.

Om avloppsvatten från fabrik eller inrättning inom samhälle icke avledes

genom samhällets avloppsledning, behandlas fabriken eller inrättningen

vid tillämpning av 25—30 § § som om den är belägen utom samhället.

Ny ägares ansvarighet

32 §.

Har fastighet, som förklarats delaktig i företag eller som eljest ålagts

bidragsskyldighet enligt detta kap., övergått till ny ägare, är också denne

skyldig svara för den kostnad som efter vad ovan sagts belöper på fastigheten.

Har föregående ägares skyldighet att betala kostnaden fastställts genom

dom eller på annat sätt eller har sådan skyldighet, om fastigheten är

delaktig på grund av båtnad genom marks torrläggning, åvilat fastigheten

oavsett om båtnaden tagits i bruk, skall dock ny ägare ej svara för bidrag

som förfallit till betalning mer än ett år innan han blev ägare till fastigheten

eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auktion, för bidrag som

förfallit till betalning före försäljningsdagen.

Om föregående ägare försummat att verkställa arbete som ålagts honom

för utförande av eller underhåll av företag, är nye ägaren skyldig fullgöra

vad som blivit eftersatt.

s. 340 Kontrollera mot PDF

340

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Prövning och beslut

33 §.

Vill någon begagna sig av rättighet som anges i 6, 7 eller 25 § eller erhålla

prövning av fråga om delaktighet i företag eller bidragsskyldighet som avses

i detta kap., kan han ingiva ansökan därom till vattendomstolen. Målet

prövas i den ordning som föreskrives för ansökningsmål i 11 kap. Om

det är lämpligt, kan dock vattenrättsdomaren eller vattendomstolen förordna

att målet skall behandlas vid syneförrättning som avses i 10 kap. 32 §.

Om mål som avser både avledande av avloppsvatten och torrläggning av

mark hänvisas till syneförrättning, bör till ledning vid förordnande av förrättningsman

om möjligt anges vilket ändamål som bör anses vara företagets

huvudsakliga.

Ansökan som avses i första stycket kan också inges till Konungens befallningshavande.

Målet behandlas i sådant fall alltid vid syneförrättning

som avses i 10 kap. 32 §.

34 §.

Har vattendomstol eller synemän lämnat medgivande till företag enligt

detta kap. genom beslut som vunnit laga kraft, gäller beslutet mot envar

med de inskränkningar som följa av bestämmelserna i 35—37 §§ samt av

vad som föreskrives i 9 kap., 10 kap. 77 och 78 §§ samt 11 kap. 69 § om ny

prövning i vissa fall. Om begränsad rättsverkan i visst fall av vattendomstols

beslut meddelas föreskrifter i 11 kap. 61 § andra stycket.

Om verkan av vattendomstols beslut i fall som enligt 27 § skall bedömas

enligt 2 kap. gäller vad som föreskrives i sistnämnda kap.

35 §.

Om skada eller intrång vållas när företag utföres enligt beslut som avses

i 34 § och skadan eller intrånget icke förutsetts när beslutet meddelades,

kan den skadelidande yrka ersättning enligt 9 kap. utan hinder av bestämmelserna

i 34 §. För att anspråket skall kunna upptagas till prövning skall

det anmälas hos vattendomstolen inom fem år eller den längre tid, högst

tolv år, som kan ha föreskrivits i beslutet. Tiden räknas från utgången av

den tid för företagets slutförande som bestämts i beslutet eller som fastställts

senare med anledning av begäran om anstånd.

Är skada eller intrång som avses i första stycket av betydenhet, kan den

skadelidande föra talan om att sådana åtgärder vidtagas på företagets bekostnad

som är o ägnade att förebygga eller i största möjliga män minska

skadan eller intrånget för framtiden utan att förnärma tredje mans rätt eller

medföra väsentlig olägenhet för företaget. Talan skall föras inom tid som

gäller för anmälan av anspråk enligt första stycket.

36 §.

Har företag som avses i detta kap. icke slutförts inom tid som föreskrivits

enligt 10 kap. 62 § eller 11 kap. 63 §, förfaller beslutet rörande företaget.

Om giltigt skäl för dröjsmål visas eller synnerligt men skulle uppstå genom

att beslutet förfaller, kan vattendomstolen bevilja anstånd på högst tio år

med företagets slutförande, under förutsättning att ansökan därom göres

före utgången av den fastställda tiden.

s. 341 Kontrollera mot PDF

341

Iiungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Meddelas ej anstånd, kan deltagare i företaget begära vattendomstolens

prövning huruvida den kostnad som nedlagts på företaget skall betalas endast

av sökanden och dem som förenat sig med honom eller om och i vilken

mån också övriga deltagare skola taga del i kostnaden med hänsyn till den

nytta de vunnit.

37 §.

Om visst arbete som föreskrivits i beslut rörande företag enligt detta kap.

finnes vara obehövligt, när företaget utföres, eller om de bestämmelser som

meddelats om företagets utförande behöva jämkas till följd av oförutsedd

arbetssvårighet eller annan sådan orsak, kan vattendomstolen på ansökan

av deltagare i företaget göra sådan jämkning och i övrigt göra den ändring

i bestämmelserna om företaget som jämkningen kan föranleda.

Har bestämmelse meddelats om skötsel eller underhåll av gemensam

anläggning som avses i detta kap. eller kostnaden därför eller om bidragsskyldighet

som avses i 28 och 29 §§ och inträffar väsentlig ändring i något

förhållande som lagts till grund för bestämmelsen, äger första stycket motsvarande

tillämpning.

Handhavande av företag

38 §.

Är företag som avses i detta kap. gemensamt för två eller flera samhällen,

skall det samhälle som är bäst lämpat åläggas att handhava företagets angelägenheter

mot ersättning för den del av företagets utgifter som skall

åvila den eller de övriga deltagarna. Om det är lämpligt, kan företaget uppdelas

så, att dess angelägenheter handhavas av ett samhälle i visst hänseende

och av annat samhälle i annat hänseende.

Är företag gemensamt för samhälle och en eller flera fastigheter, skall

samhället handhava företagets angelägenheter, om ej särskilda förhållanden

föranleda annat. Skall ej samhället handhava företagets angelägenheter,

gälla bestämmelserna i 39—44 §§ om företag som är gemensamt för två eller

flera fastigheter.

39 §.

I fråga om företag som är gemensamt för två fastigheter äger 38 § första

stycket motsvarande tillämpning.

40 §.

Är företag gemensamt för flera än två fastigheter, skall styrelse med en

eller flera ledamöter utses att handhava företagets angelägenheter.

Det står deltagarna fritt att antaga stadgar om handhavande av företagets

angelägenheter. Sådana stadgar gälla dock endast om Konungens befallningshavande

granskat och fastställt dem. I fråga om stadgar för företag som avses

i detta kap. gäller i övrigt 3 kap. 13 §.

41 §.

Innan styrelseval anmälts hos Konungens befallningshavande får ej i fall

som avses i 40 § arbete utföras på annans mark eller åtgärd eljest vidtagas

till förfång för annan. Vad som sagts nu gäller dock ej arbete som tillåtits

s. 342 Kontrollera mot PDF

342

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

med stöd av 11 kap. 66 § 1 mom. och ej heller om syssloman enligt 45 §

förordnats att handhava företagets angelägenheter.

Ändras styrelsens sammansättning, skall styrelsen ofördröjligen anmäla

detta hos Konungens befallningshavande.

Har anmälan gjorts enligt första eller andra stycket, skall underrättelse

därom införas i iänskungörelserna på deltagarnas bekostnad.

42 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 15 och 17—21 §§ äga motsvarande tillämpning i

fråga om företag som avses i 40 § i detta kap. Förordnande som anges i 3 kap.

17 § skall dock införas i Iänskungörelserna. Om icke viss ort bestämts som

styrelsens säte i fastställda stadgar, skall talan som avses i 3 kap. 20 § väckas

hos den allmänna underrätt inom vars domkrets anläggningen eller största

delen av anläggningen är belägen.

43 §.

Rätten att handhava de angelägenheter som äro förenade med företag som

avses i 40 § utövas på sammanträde. Varje deltagare i företaget har rösträtt

efter det andelstal som bestämmer hans skyldighet att taga del i företaget.

Gälla olika andelstal i fråga om anläggningskostnad samt skötsel och underhåll

skall det andelstal som gäller skötsel och underhåll tillämpas, om

det ej är fråga endast om åtgärd som hör till företagets utförande.

Om ej annat bestämts i särskilda stadgar, skall kallelse till sammanträde

antingen delges samtliga deltagare skriftligen minst en vecka före sammanträdet

eller också kungöras i minst en av ortens tidningar senast fjorton

dagar i förväg.

I fråga om sådant sammanträde gäller i övrigt 3 kap. 22 § i tillämpliga

delar.

44 §.

Bestämmelserna i 3 kap. 23—25 §§ om talan mot beslut som fattas vid

sammanträde med deltagarna samt om rätt och skyldighet att hålla sådant

sammanträde äga motsvarande tillämpning i fråga om företag som avses

i 40 § i detta kap. I fall som avses i 42 § skall dock talan väckas hos den

allmänna underrätt som anges i sistnämnda lagrum.

45 §.

Om det finns skäl antaga att viss eller vissa deltagares intressen åsidosättas

i fråga om företag som avses i 38—40 §§ eller att företagets angelägenheter

eljest försummas eller handhavas på mindre lämpligt sätt, kan Konungens

befallningshavande förordna syssloman att handhava företagets angelägenheter

och företräda deltagarna. Konungens befallningshavande kan entlediga

sysslomannen när förhållandena föranleda det.

Underrättelse om förordnande av syssloman skall införas i länskungörelserna

på deltagarnas bekostnad. Sysslomannen har rätt att få arvode av

deltagarna. Arvodet bestämmes av Konungens befallningshavande.

Byggnad eller anläggning på ofri grund

46 §.

Avledes avloppsvatten från byggnad eller anläggning som tillhör annan än

markens ägare och ej är att anse som fast egendom, skall, om förhållandena

s. 343 Kontrollera mot PDF

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

föranleda det, vad som föreskrives om fastighetsägare i bestämmelserna om

avledande av avloppsvatten från fastighet gälla ägaren av byggnaden eller

anläggningen. Berättigas denne mot annans bestridande att deltaga i gemensamt

företag, kan som villkor härför föreskrivas att han ställer säkerhet för

den kostnad som belöper på honom.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 KAP.

1

Där jämlikt denna lag rätt medgives

någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utmål eller

att eljest lösa eller taga i anspråk

annan tillhörigt område eller att tillgodogöra

sig vattenmängd eller vattenkraft,

som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans

egendom lider skada eller intrång,

varde, såvitt ej i 1, 2, 5, 6 eller

S kap. annorledes stadgas, honom

ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,

som förorsakas.

Ersättning skall,-------

47

Ersättning i penningar varde bestämd

att utgå på en gång; dock må

skadeersättning till följd av företag

enligt 6 kap. eller till följd av förorening

genom avloppsvatten, varom

förmäles i 8 kap., fastställas att utgå

i årlig avgift, när skälig anledning

därtill förekommer.

Kan i---------böra

§•

Där jämlikt denna lag rätt medgives

någon att tillösa sig samfällt

strömfall med eller utan utmål eller

att eljest lösa eller taga i anspråk

annan tillhörigt område eller att tillgodogöra

sig vattenmängd eller vattenkraft,

som tillhör annan, eller att

vidtaga åtgärd, varigenom eljest annans

egendom lider skada eller intrång,

varde, såvitt ej i 1, 2, 5 eller

6 kap. annorledes stadgas, honom

ålagt att efter ty nedan sägs gälda

ersättning för egendom, som avstås,

eller för förlust, skada eller intrång,

som förorsakas.

— beslut fastställd.

§•

Ersättning i penningar varde bestämd

att utgå på en gång; dock må

skadeersättning till följd av företag

enligt 6 kap. fastställas att utgå i årlig

avgift, när skälig anledning därtill

förekommer.

angivas.

50 §.

I fråga-----------enligt 9 §.

Beträffande ersättning för skada

eller intrång av förorening genom

avloppsvatten, varom i 8 kap. sägs,

skall förhöjning icke beräknas.

10 KAP.

32

4 m o in. Till handläggande av syneförrättning

rörande avledande av

kloakvatten eller industriellt av
-

§•

4 m o m. Till handläggande av syneförrättning

rörande avledande av

avloppsvatten enligt 8 kap. skall för
-

s. 344 Kontrollera mot PDF

344

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

loppsvatten enligt 8 kap. skall förordnas

person, som på grund av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet

av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående intresse

av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande

sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten och

torrläggning av mark, skall vid förordnande

av förrättningsman företagets

huvudsakliga ändamål vara

avgörande.

33

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen

skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande

av det vattenområde, som av

företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företaget

efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas

angå, samt ägarnas namn och

hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,

vilkas rätt kan vara av

företaget beroende. I fråga om företag

enligt 8 kap. vare dock ej erforderligt

att angiva fastighet, vilken av

företaget beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är

om bestämmande av ersättning därför.

Vadi

Beträffande företag,

(Föreslagen lydelse)

ordnas person, som på grund av avlagda

kunskapsprov och praktisk erfarenhet

av Konungen förklarats behörig

att hålla dylik förrättning. Är

fråga om företag av mindre omfattning

och enkel beskaffenhet och kan

det ej antagas beröra motstående intresse

av någon betydelse, må dock

förordnande meddelas jämväl annan

i dylika frågor förfaren person, vilken

finnes lämplig.

Beträffande syneförrättning rörande

sådant företag enligt 8 kap., som

avser både avledande av avloppsvatten

och torrläggning av mark, skall

vid förordnande av förrättningsman

företagets huvudsakliga ändamål

vara avgörande.

§•

Förordnande, som i 32 § sägs, skall

efter ansökan meddelas av Konungens

befallningshavande. I ansökningen

skola så fullständigt som möjligt

uppgivas företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar med angivande

av det vattenområde, som av

företaget kan komma att beröras.

Ansökningen bör tillika innehålla

uppgift å de fastigheter, som företaget

efter ty i 14 kap. 4 § sägs förmenas

angå, samt ägarnas namn och

hemvist ävensom sådana nyttjanderättshavares,

vilkas rätt kan vara av

företaget beroende.

-------denna §.

--Konungens befallningshavande.

38 §.

Efter samråd------ortens tidningar.

Är företaget-------stadgade ordning.

I kungörelse om företag enligt 8

kap. vare ej erforderligt att angiva

fastighet, vilken av företaget beröres

s. 345 Kontrollera mot PDF

345

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år i969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

allenast genom förorening, i annat

fall än då fråga är om bestämmande

av ersättning därför.

44 §.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens naturvårdsverk och, där fråga

är om avledande av radioaktivt

avloppsvatten, till strålskyddsmyndigheten.

Avskrift av kungörelsen skall tilllika

utan dröjsmål översändas till

Konungens befallningshavande, ortens

hälsovårdsmyndighet, förste

provinsialläkaren i länet samt, om företaget

är av betydelse för byggnadsverksamheten

eller ordnandet av avlopp

inom orten, till byggnadsnämnden

och länsarkitekten. Förste provinsialläkaren

och länsarkitekten hava

att, om anledning därtill förekommer,

hos Konungens befallningshavande

väcka fråga om åtgärd, som

enligt 42 § 1 mom. sista stycket eller

eljest må ankomma på Konungens

befallningshavande.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

statens naturvårdsverk.

Avskrift av kungörelsen skall tillika

utan dröjsmål översändas till

Konungens befallningshavande och

ortens hälsovårdsmyndighet samt,

om företaget är av betydelse för

byggnadsverksamheten eller ordnandet

av avlopp inom orten, till byggnadsnämnden.

48 §.

Vill sökande-------

Äro i fråga om företag enligt 3 eller

7 kap. sökandena flera, må utan

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av synemännen

beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att härvid

hänsyn icke skall tagas till båtnad,

för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till

företaget inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre

kostnaden för företaget finnes uppgå

till högre belopp än med hänsyn

till nyttan därav kan anses rimligt

är stadgat.

Äro i fråga om företag enligt 3 eller

7 kap. sökandena flera, må utan

samtligas medgivande återkallelse ej

ske, utan så är, att kostnaden av synemännen

beräknas uppgå till mer

än nio tiondelar av den uppskattade

båtnaden av företaget; dock att härvid

hänsyn icke skall tagas till båtnad,

för vilken enligt 3 kap. 6 § och

7 kap. 29 § bidragsskyldighet till företaget

inträder först då båtnaden

tages i anspråk. I fråga om företag

enligt 8 kap. må, där sökandena äro

flera, utan samtligas medgivande

återkallelse ej ske, med mindre kostnaden

för företaget finnes uppgå till

högre belopp än med hänsyn till nyttan

därav kan anses rimligt eller fö
-

s. 346 Kontrollera mot PDF

346

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

eller företaget på grund av yrkande

under förrättningen blivit väsentligt

utvidgat; dock att vad ovan stadgats

i fråga om 7 kap. skall gälla

jämväl företag, som avser både avledande

av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten och torrläggning

av mark, såvitt detsamma avser

sistnämnda ändamål.

Sker återkallelse---—---

(Föreslagen lydelse)

retaget på grund av yrkande under

förrättningen blivit väsentligt utvidgat;

dock att vad ovan stadgats i

fråga om 7 kap. skall gälla jämväl

företag, som avser både avledande

av avloppsvatten och torrläggning av

mark, såvitt detsamma avser sistnämnda

ändamål.

— såsom sökande.

Vill någon

58 §.

synemännens påskrift.

Yrkande om utvidgning av företa- Yrkande om

get må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten

skall avse båda ändamålen. Yrkandet

varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

utvidgning av företaget

må av förrättningsmannen upptagas

till prövning utan föregående

ansökan, ändå att därmed avses att

syneförrättning för torrläggning av

mark eller för avledande av avloppsvatten

skall avse båda ändamålen.

Yrkandet varde i fall, som sist sagts,

kungjort på sätt i 38—44 §§ stadgas.

67 §.

Sedan erforderliga------

Utlåtandet skall innehålla synemännens

besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i 11 kap. 95 §, så

ock avgift enligt 2 kap. 10 § eller

8 kap. 34 §, där sådan bör utgå,

skola bestämmas i utlåtandet. Lämnas

medgivande till vattenreglering,

varde angivet, om företaget är av beskaffenhet

att stadgandena i 4 kap.

om nyprövning och om avgifter därå

äga tillämpning; och skall för sådant

fall utlåtandet upptaga förslag

till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda

andelar taga del i företaget, skall

utlåtandet innehålla särskild längd,

upptagande såväl den å varje delägare

belöpande anparten i kostnaden

för företaget med noggrant

angivande av strömfall eller annan

egendom, som med delaktigheten av
-

— — angående företaget.

Utlåtandet skall innehålla synemännens

besked, med angivande av

skälen, i de i 62—64 §§ eller eljest

här ovan omförmälda frågor. Avgift,

som omförmäles i 11 kap. 95 §,

så ock avgift enligt 2 kap. 10 §, där

sådan bör utgå, skola bestämmas i

utlåtandet. Lämnas medgivande till

vattenreglering, varde angivet, om

företaget är av beskaffenhet att stadgandena

i 4 kap. om nyprövning och

om avgifter därå äga tillämpning;

och skall för sådant fall utlåtandet

upptaga förslag till dylik avgift.

Skola två eller flera med skilda

andelar taga del i företaget, skall utlåtandet

innehålla särskild längd,

upptagande såväl den å varje delägare

belöpande anparten i kostnaden

för företaget med noggrant

angivande av strömfall eller annan

egendom, som med delaktigheten av
-

s. 347 Kontrollera mot PDF

347

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ses, som ock det belopp, vartill kostnaden

för företaget beräknats. Skall

anläggningskostnaden för viss del av

företaget eller kostnaden för skötsel

och underhåll fördelas på särskilt

sätt, varde det ock tydligt angivet i

längden. För varje delägare skall anmärkas,

huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften

i 82 § att anse såsom likställd

med sökande, >så ock beskaffenheten

av båtnad, som må hava

lagts till grund för delaktigheten,

samt det uppskattade värdet av sagda

båtnad. Har på grund av bestämmelsen

i 7 kap. 28 § eller 8 kap. 16 §

rätt medgivits delägare att erlägga

å honom belöpande bidrag med fördelning

å visst antal år, skall ock

härom anteckning ske. Beträffande

mark, som genom företaget vinner

torrläggning, skall längden innehålla

uppgift för varje fastighet å markens

värde före och efter företaget. Är i

avbidan på slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 §

sägs, varde anteckning därom gjord.

Innehåller utlåtandet-----

(Föreslagen lydelse)

ses, som ock det belopp, vartill kostnaden

för företaget beräknats. Skall

anläggningskostnaden för viss del av

företaget eller kostnaden för skötsel

och underhåll fördelas på särskilt

sätt, varde det ock tydligt angivet i

längden. För varje delägare skall anmärkas,

huruvida han är sökande till

företaget eller på grund av föreskriften

i 82 § att anse såsom likställd

med sökande, så ock beskaffenheten

av båtnad, som må hava lagts till

grund för delaktigheten, samt det

uppskattade värdet av sagda båtnad.

Har på grund av bestämmelsen i 7

kap. 28 § eller 8 kap. 18 § rätt medgivits

delägare att erlägga å honom

belöpande bidrag med fördelning å

visst antal år, skall ock härom anteckning

ske. Beträffande mark, som

genom företaget vinner torrläggning,

skall längden innehålla uppgift för

varje fastighet å markens värde före

och efter företaget. Är i avbidan på

slutlig uppskattning delaktigheten

bestämd på sätt i 61 § sägs, varde

anteckning därom gjord.

---sådan väg.

68 §.

Har i---------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman----

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande av radioaktivt

avloppsvatten, skall avskrift

som nu sagts sändas även till strålskyddsmyndigheten.

---av företaget.

Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande angående företag, som

avses i 43 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

74 §.

Avskrift av--------nämnda ställen.

I andra---------avskrift därav.

Har fiskeritjänsteman--------av företaget.

Har statens naturvårdsverk av- Har statens naturvårdsverk avgivit

yttrande till förrättningsman- givit yttrande till förrättningsmannen

angående företag, som avses i nen angående företag, som avses i

s. 348 Kontrollera mot PDF

348

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

Avser företaget avledande

av radioaktivt avloppsvatten,

skall avskrift eller meddelande jämte

underrättelse som nu sagts sändas

även till strålskyddsmyndigheten.

43 § tredje stycket, eller är fråga

om företag enligt 8 kap., skall avskrift

av utlåtandet eller meddelande

jämte underrättelse, som i första

stycket sägs, översändas till naturvårdsverket

och Konungens befallningshavande.

79 §.

Vad i--------av sökanden.

Äro flera--------förskottspliktiga funnes.

Delägare vare icke berättigad till Delägare vare icke berättigad till

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin

rätt till skadeersättning i målet eller

eljest för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skälig

gottgörelse därför. I fråga om företag

enligt 8 kap. vare sakägare,

som fört talan allenast med hänsyn

till befarad olägenhet genom förorening,

berättigad till gottgörelse som

nu sagts endast såframt sökanden

påfordrat fastställande av ersättning

till honom för olägenheten eller det

eljest varit av betydelse för sakägaren

att i ärendet bevaka sin rätt.

ersättning för sin talans bevakande

vid syneförrättningen. Har annan

sakägare måst vidkännas särskild

kostnad för tillvaratagande av sin rätt

till skadeersättning i målet eller eljest

för bevakande av sin rätt, skall

i utlåtandet tillerkännas honom skälig

gottgörelse därför.

80

Beträffande den slutliga fördelningen

av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för fördelningen

av kostnaden för själva företaget,

dock att sådan kostnad skall

fördelas utan hänsyn till sådan begränsning

i delaktigheten, som omförmäles

i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och

28 §§ samt 8 kap. 16 §. Avgift enligt

11 kap. 95 § skall fördelas enligt

samma grunder, som jämlikt sistnämnda

lagrum skola tillämpas vid

avgiftens bestämmande.

Har sakägare —-------

§•

Beträffande den slutliga fördelningen

av kostnad, som i 79 § sägs,

gälle enahanda grunder som för fördelningen

av kostnaden för själva

företaget, dock att sådan kostnad

skall fördelas utan hänsyn till sådan

begränsning i delaktigheten, som omförmäles

i 3 kap. 5 §, 7 kap. 27 och

28 §§ samt 8 kap. 18 §. Avgift enligt

11 kap. 95 § skall fördelas enligt samma

grunder, som jämlikt sistnämnda

lagrum skola tillämpas vid avgiftens

bestämmande,

kostnaden därför.

s. 349 Kontrollera mot PDF

349

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

11 KAP.

17 §.

Till vattenmål-----bortskaffa flottledsanläggning;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §

andra stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10

kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock

ansökan jämlikt 8 kap. 38 § första

stycket om prövning, utan sådan förrättning,

av fråga rörande företag,

som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande

av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så

ock om tillämpning av de i 7 kap. 58

§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.

43 § andra stycket och 44 § meddelade

bestämmelser eller om sådan

ny uppskattning, som avses i 69 §

här nedan;

19. ansökan jämlikt 7 kap. 45 §

andra stycket om prövning, utan förutgången

syneförrättning enligt 10

kap., av fråga rörande vattenavlednings-

eller invallningsföretag, så ock

ansökan jämlikt 8 kap. 33 § första

stycket om prövning, utan sådan förrättning,

av fråga rörande företag,

som avses i 8 kap.;

20. ansökan om anstånd med fullbordande

av företag, vartill medgivande

enligt denna lag lämnats, så

ock om tillämpning av de i 7 kap. 58

§ andra stycket och 59 § samt 8 kap.

36 § andra stycket och 37 § meddelade

bestämmelser eller om sådan ny

uppskattning, som avses i 69 § här

nedan;

21. ansökan jämlikt 9 kap. 17 §---av grundvatten.

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande

av annan tillhörig byggnad i

vatten för uttagande av vattenkraft

eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering,

för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning, för allmän

farled eller för ändamål, som

avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller

8 kap. 26 §, eller för järnvägsbro eller

allmän vägbro, såframt talan

grundas därå, att byggnaden icke

tillkommit i laga ordning eller icke

är av laga beskaffenhet;

24. talan om ersättning---7 kap. 57 § andra stycket;

47. talan om förbud mot utsläppande

av avloppsvatten, varom i 8

kap. förmäles, i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde eller angående

åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav;

48. talan utan samband med ansöknings-

eller underställningsmål

om ersättning för olägenhet av förorening

genom avloppsvatten, som

nyss sagts, dock ej om ersättningen

B. stämningsmål:

23. talan om borttagande eller ändrande

av annan tillhörig byggnad i

vatten för uttagande av vattenkraft

eller vattnets tillgodogörande annorledes

i industriellt syfte, för vattenreglering,

för fiske eller fiskens

framkomst, för bevattning, för allmän

farled eller för ändamål, som

avses i 2 kap. 40 § andra stycket eller

8 kap. 27 §, eller för järnvägsbro eller

allmän vägbro, såframt talan

grundas därå, att byggnaden icke tillkommit

i laga ordning eller icke är

av laga beskaffenhet;

s. 350 Kontrollera mot PDF

350

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

avser atomskada enligt atomansvarighetslagen;
49.

talan om ansvar för det sådant

avloppsvatten avledes i strid mot föreskrift,

som meddelats enligt 8 kap.;

50. talan utan samband med ansöknings-

eller underställnings mål

om bestämmande av fiskeavgift jämlikt

8 kap. 34 §;

51. talan om tillämpning av stadgandena

i 8 kap. 42 § andra stycket;

52. talan jämlikt 9 kap. 25,---

Hurusom, efter-------

(Föreslagen lydelse)

51. talan om tillämpning av stadgandena

i 8 kap. 35 § andra stycket;

--äger rum.

--i 68 §.

27

2 m o m. Ansökan enligt----

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse; dock vare ej

erforderligt att i ansökan enligt 17 §

19 rörande företag, som avses i 8

kap., uppgiva fastighet, vilken av företaget

beröres allenast genom förorening,

i annat fall än då fråga är om

bestämmande av ersättning därför.

59

De handlingar,--------

År fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens naturvårdsverk

och Konungens befallningshavande

samt, där företaget avser

avledande av radioaktivt avloppsvatten,

till strålskyddsmyndigheten.

§•

— anläggningen, uppgiven.

I fråga om ansökan enligt 17 § 3,

4, 5, 7, 8, 9, 11 och 19 skall vad i första

stycket stadgas i tillämpliga delar

lända till efterrättelse.

§•

- angivna ställena.

År fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjsmål

översändas till statens naturvårdsverk

och Konungens befallningshavande.

83 §.

Där någon,---------som stämningsmål.

Har i-----------annorlunda förordnar.

Vad nu sagts skall äga motsvarande

tillämpning, där vattendomstol eller

annan myndighet meddelat förbud

mot vattenförorening eller förordnat

om åtgärd till motverkande

därav samt ansökan göres om ändring

i vad sålunda föreskrivits.

91 §.

I besvärsmål--—------vid sammanträdet.

Underställningsmål skall —--mottaga förrättningshandlingarna.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

må, där besvär ej anförts över sy ne
-

s. 351 Kontrollera mot PDF

351

Iiungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förrättningen, synemännens utlåtande

fastställas utan att kunqörelse

skett.

92 §.

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde styckena

samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga motsvarande

tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga delar å besvärsmål

vid vattendomstolen, 60 §

dock med iakttagande av bestämmelserna

i 3 kap. 11 §, 6 kap. 3 § 1 mom.,

7 kap. 45 och 55 §§ samt 8 kap. 38 §.

Bestämmelserna i--

Vad i 29 § andra stycket, 39—41

§§, 56 § första stycket, 60 § första,

andra och fjärde styckena, 70—72

§§, 73 § första, tredje och fjärde

styckena samt 74 § stadgas beträffande

ansökningsmål skall äga

motsvarande tillämpning å underställningsmål

ävensom i tillämpliga

delar å besvärsmål vid vattendomstolen,

60 § dock med iakttagande

av bestämmelserna i 3 kap.

11 §, 6 kap. 3 § 1 mom. samt 7 kap.

45 och 55 §§.

och underställningsmål.

95

Lämnas jämlikt denna lag medgivande

till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av kloakvatten

eller industriellt avloppsvatten

jämväl torrläggning av mark, eller

meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen

med vattnet, åligge sökanden

att, så snart beslutet därom

vunnit laga kraft, erlägga viss avgift

såsom bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas

organisation och

verksamhet.

Avgift, som nu--------

Avgift, som efter —--—---

§•

Lämnas jämlikt denna lag medgivande

till byggande i vatten för vattnets

tillgodogörande såsom drivkraft

eller till vattenreglering eller till torrläggningsföretag,

som avses i 7 kap.,

eller till företag enligt 8 kap., vilket

avser förutom avledande av avloppsvatten

jämväl torrläggning av mark,

eller meddelas i syfte att vinna ökad

möjlighet att utnyttja vattenkraft

ändrade bestämmelser rörande hushållningen

med vattnet, åligge sökanden

att, så snart beslutet därom vunnit

laga kraft, erlägga viss avgift såsom

bidrag till kostnaden för vattendomstolarnas

organisation och verksamhet.

- eller båtnaden,

icke erläggas.

13 KAP.

8 §.

Om någon,--------olagligen skett.

Där byggande---------rätt kränkes.

Vad ovan i första och andra styc- Vad ovan i första och andra styckena

är stadgat skall äga motsva- kena är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning, där någon utan rande tillämpning, där någon utan

föregången prövning vid grundvat- föregången prövning vid grundvattentäkt

tillgodogör grundvatten till tentäkt tillgodogör grundvatten till

s. 352 Kontrollera mot PDF

352

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

myckenhet, som han icke utan medgivande

i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter. Lag samma vare,

där någon utsläpper kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

i strid mot föreskrift, som meddelats

av Konungen jämlikt 8 kap.

37 § eller 38 § fjärde stycket, eller

någon, sedan prövning enligt denna

lag ägt rum angående villkoren för

utsläppande av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga---------avsedda fall.

11 §•

Den, som-----------sex månader.

Till samma straff dömes den,

som utsläpper kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde i strid

mot föreskrift, som av Konungen

meddelats jämlikt 8 kap. 37 § eller

38 § fjärde stycket.

(Föreslagen lydelse)

myckenhet, som han icke utan medgivande

i laga ordning är berättigad

att tillgodogöra, eller någon nyttjar

grundvattentäkt, vartill medgivande

inhämtats, i strid mot därvid givna

föreskrifter.

12 §.

Den, som---------sex månader.

Lag samma vare, där någon i

strid mot förbud av vattendomstol

utan erforderlig rening utsläpper avloppsvatten,

varom i 8 kap. sägs, i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

eller efter åläggande enligt

denna lag att, om avloppsvatten utsläppes,

vidtaga åtgärder till motverkande

av vattenförorening underlåter

att utföra sådan åtgärd eller

eljest från beslutet gör avvikelse av

beskaffenhet att kränka allmän eller

enskild rått.

16

Försummar den, som är skyldig

att underhålla dike eller kloakledning

vad honom därutinnan ålig
-

§•

Försummar den, som är skyldig

att underhålla dike eller avloppsledning

vad honom därutinnan ålig
-

s. 353 Kontrollera mot PDF

353

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

ger, och bättrar han ej skyndsamt

bristen, då han därom tillsäges, må

den, som lider men av försummelsen,

kalla två ojäviga män att hålla besiktning

och äge, sedan bristen blivit

av dem vitsordad, att på den försumliges

bekostnad verkställa arbetet.

Vad nu---------

Om underhåll---—---- —

(Föreslagen lydelse)

ger, och bättrar han ej skyndsamt

bristen, då han därom tillsäges, må

den, som lider men av försummelsen,

kalla två ojäviga män att hålla

besiktning och äge, sedan bristen

blivit av dem vitsordad, att på den

försumliges bekostnad verkställa arbetet.

6 kap. omförmälda.

--allmän flottled.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

1. Har före ikraftträdandet förrättningsman förordnats enligt 10 kap. 32 §

4 mom. för att handlägga syneförrättning rörande fråga som avses i 8 kap.

4, 5 eller 24 § i äldre lydelse eller fråga om delaktighet eller bidragsskyldighet

enligt samma kap. skall äldre bestämmelser tillämpas på förrättningen.

2. Avgift som utgår enligt 8 kap. 34 § enligt dess äldre lydelse skall upphöra

senast vid utgången av år 1972.

3. Bestämmelsen i 13 kap. 11 § andra stycket skall äga tillämpning även

efter den 1 juli 1969 i fråga om brott mot föreskrift som Konungen meddelat

enligt 8 kap. 37 § vattenlagen i dess äldre lydelse.

4. Bestämmelsen i 13 kap. 12 § andra stycket skall äga tillämpning även

efter den 1 juli 1969 i fråga om sådant förbud eller åläggande som avses med

nämnda stycke.

5. Rörande handräckning i fall som avses i punkterna 3 och 4 gäller 13

kap. 8 § tredje stycket andra punkten i dess äldre lydelse.

6. Talan om ansvar i fall som avses i punkterna 3 och 4 väckes vid vattendomstolen.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822)

Härigenom förordnas, dels att i naturvårdslagen den 11 december 1964

skall införas en ny paragraf, 3 a §, av nedan angiven lydelse, dels att 19 och

20 §§ nämnda lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 a §.

Om tillsyn till skydd mot vattenförorening,

luftförorening, buller och

andra sådana störningar finnas bestämmelser

i lagen den om

skydd mot miljöfarlig verksamhet.

12 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 354 Kontrollera mot PDF

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

Finnes anledning---— —--länsstyrelsens tillstånd.

I samband--------eller motverkas.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet.

20

Kan arbetsföretag,------

Beträffande arbetsföretag----

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen.

§•

--med länsstyrelsen.

---på landskapsbilden.

Bestämmelserna i denna paragraf

skola ej avse bebyggelse inom område,

som ingår i fastställd generalplan,

stadsplan eller byggnadsplan,

och ej heller företag vars tillåtlighet

skall prövas enligt vattenlagen eller

lagen om skydd mot miljöfarlig

verksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1969.

4) Förslag

till

Kungörelse

om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 (nr 663)

Härigenom förordnas, dels att 64 § hälsovårdsstadgan den 19 december

19581 skall upphöra att gälla, dels att 38, 42, 63 och 83 §§ samt rubriken till

7 kap. stadgan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 kap. Om avledande av flytande 7 kap. Om särskilda åtgärder mot

orenlighet m. m. vatten- och luftförorening m. m.

38 §.

Hälsovårdsnämnd skall tillse, att Hälsovårdsnämnd skall tillse, att

erforderliga och skäliga åtgärder erforderliga och skäliga åtgärder vidvidtagas

för att motverka vatten- tagas för att motverka vattenföroförorening

inom kommunen. rening, luftförorening, buller och

1 Senaste lydelse av 42 § se 1967:322 och av 63 § se 1962:705.

s. 355 Kontrollera mot PDF

355

Kanal. Maj:ts proposition nr 28 av 1969

''Nuvarande hjdelse)

42

Före påbörjandet-------

Angående skyldighet att göra anmälan

till länsstyrelsen före påbörjandet

av avloppsledning för visst

ändamål och före utsläppandet i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde

av avloppsvatten av viss beskaffenhet

är särskilt stadgat.

63

Följande anläggningar och upplag

må ej utan tillstånd av hälsovårdsnämnden

anordnas eller inrättas och

ej heller så förändras med avseende

å utförande eller driftsätt, att därav

kan följa ökad sanitär olägenhet,

nämligen

i. fabrik, där djurämnen brännas

eller underkastas torrdestillation, 2.

fabrik för bearbetning av tjära eller

gasvatten eller för tillverkning av

animaliska gödningsämnen, fosfor,

saltsyra, salpetersyra, soda, superfosfat,

svavelsyra, betsocker eller ättiksyra,

3. benkvarn, 4. färgeri, 5.

färgfabrik, 6. garveri, 7. gasverk, 8.

kalkugn, 9. koksugn, 10. limkokeri,

11. masugn, 12. pudrettfabrik, 13.

anläggning för skinnberedning, 14.

slakteri, vilket icke är underkastat

bestämmelserna i 9 § 1—4 mom.

Uvsmedelsstadgan, 15. stearinfabrik,

16. stärkelsefabrik, 17. cellulosafabrik,

18. lalgsjuderi, 19. trankokeri,

20. ugn eller annan anläggning för

röstning av arsenik- eller svavelhal
-

(Föreslagen lydelse)

andra sådana störningar inom kommunen.

Tillsyn till skydd mot störningar

som avses i första stycket utövas

också av statens naturvårdsverk och

länsstyrelsen enligt lagen den

om skydd mot miljöfarlig verksamhet.

- för nämnden.

Angående förbud mot att utan

tillstånd av statens koncessionsnämnd

för miljövård eller föregången

anmälan till statens naturvårdsverk

eller länsstyrelsen utsläppa avloppsvatten

av viss beskaffenhet i

vattendrag, sjö eller annat vattenområde

eller utsläppa eller upplägga

fast avfall eller annat fast ämne så

att vattendrag, sjö eller annat vattenområde

kan förorenas är särskilt

stadgat.

§•

Särskilda bestämmelser äro meddelade

om förbud mot att anlägga

eller ändra vissa slag av fabriker och

andra inrättningar utan förprövning

av statens koncessionsnämnd för

miljövård, statens naturvårdsverk

eller länsstyrelsen, om hälsovårdsnämndens

medverkan vid sådan

prövning samt om verkan av tillstånd,

som meddelats efter prövning

av statens koncessionsnämnd för

miljövård eller länsstyrelsen.

s. 356 Kontrollera mot PDF

356

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

(Nuvarande lydelse)

tig malm eller för bränning av virke,

virkes produkter eller avfall därav,

impregnerade med arsenikhaltigt

bekämpningsmedel, 21. anläggning,

där cyanider användas, eller 22.

upplag av ben, sill, lump, råa hudar

eller pudrett.

83 §.

Med dagsböter--------

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av

bestämmelserna i 59 § samt 60 §

andra stycket punkterna b) och c);

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet;

samt

10) den som anordnar eller inrättar

anläggning eller upplag i strid

mot bestämmelserna i 63 §.

(Föreslagen lydelse)

och 52 §;

8) innehavare av stall, ladugård

och annat dylikt förvaringsrum för

djur, vilken bryter mot någon av bestämmelserna

i 59 § samt 60 § andra

stycket punkterna b) och c); samt

9) den som eftersätter honom

jämlikt 61 § åliggande anmälningsskyldighet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1969.

s. 357 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

357

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 januari 1969.

Närvarande:

f. d. justitierådet Lind,

justitierådet Alexanderson,

regeringsrådet Ringdén,

justitierådet Conradi.

Enligt lagrådet den 26 september 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet

den 25 juli 1968, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade

förslag till 1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet, 2) lag om ändring

i vattenlagen och 3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december

1964 (nr 822).

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Lennart Wasteson.

Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet

Lagrådet:

Lagförslaget avser ett ämnesområde som enligt vad allmänt erkänns blivit

av utomordentlig betydelse. Förslaget ger ramen för den rättsliga behandlingen

av eu mångfald, delvis disparata företeelser. Redan avgränsningen

av lagens tillämpningsområde har inneburit betydande svårigheter.

Utmärkande är vidare att olika intressen bryter sig och att avvägningen

dem emellan kan vara en ömtålig fråga. Att stifta lag på ett sådant område,

hittills i stor utsträckning oreglerat, är givetvis vanskligt. Alternativa lösningar

kan erbjuda sig på olika punkter. Förslagets allmänna uppläggning

framstår emellertid som lämplig och även den närmare utformningen av

lagreglerna bör enligt lagrådets mening i stort sett kunna vinna gillande.

Det måste hälsas med tillfredsställelse att de avsevärda svårigheter som

nödvändigtvis varit förknippade med lagstiftningsarbetet kunnat bemäst
-

ras.

s. 358 Kontrollera mot PDF

358

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Lagrådet har emellertid, såsom närmare skall framgå av det följande, åtskilliga

erinringar att göra. Ett par av de mera viktiga må redan här omnämnas

i korthet. En av dem rör den föreslagna koncessionsnämnden. Lagrådet,

som delar departementschefens uppfattning att nämnden skall ha en

fristående ställning, anser det angeläget att dess oberoende ytterligare markeras

och förstärkes. Det skulle inte vara lyckligt om koncessionsnämnden,

med sina domstolsliknande arbetsuppgifter, framstår för allmänheten

och de rättssökande som en icke fullt självständig avläggare till naturvårdsverket.

En annan erinran gäller ersättningsreglerna. Enligt uttalanden i remissprotokollet

skall inte alla som åsamkats skada eller olägenhet få rätt till

ersättning, utan kretsen av ersättningsberättigade skall vara begränsad.

Visserligen torde det förhålla sig så att det verkningsfulla i den föreslagna

reformen framför allt ligger i de förebyggande anordningarna: förprövning

och tillsyn. Emellertid äger här otvivelaktigt även ersättningsreglerna sin

stora betydelse i det att en företagare måste ta möjligheten av ersättningsanspråk

i beräkning och därför kan föranledas att ändra eller jämka sina

planer. Redan detta skäl talar för att kretsen av ersättningsberättigade bör

vara vid. Framför allt avgörande är emellertid den mera principiella synpunkten

att den som driver miljöfarlig verksamhet också bör ta på sig kostnaderna

för den skada och olägenhet som verksamheten orsakar.

Domstolsbehandlingen av ersättningsanspråk m. m. skall ske vid de

fastighetsdomstolar som är avsedda att komma till stånd. Förslag till lag

om fastighetsdomstol har, sammanknutet med andra lagförslag rörande de

allmänna underrätternas organisation m. in., remitterats till lagrådet. Vid

behandlingen av nämnda lagförslag avser lagrådet att ta ställning till frågan

om inrättandet av denna nya domstolstyp kan förordas. Granskningen

av nu förevarande lagförslag har skett med den utgångspunkten att fastighetsdomstolar

kommer att finnas.

1 §•

F. d. justitierådet Lind och regeringsrådet Ringdén:

Såsom utmärkande för s. k. immissioner har brukat anges att de är någorlunda

varaktiga. Just varaktigheten har ansetts motivera en särskild

legislativ behandling. I lagförslaget — som upptar motsvarighet till vattenlagens

bestämmelser om vattenförorening och de oskrivna rättsreglerna om

immissioner — har detta icke kommit till direkt uttryck i punkterna 1 och

2 av första stycket, avseende vattenförorening. Punkt 3 däremot, som gäller

luftförorening, buller och andra störningar, upptar ett modifierat varaktighetsrekvisit,

vilket hänför sig till själva störningen, alltså den påverkan

som t. ex. en grannfastighet röner.

Emellertid kan det sättas i fråga om inte enligt förslaget gäller ytterligare

s. 359 Kontrollera mot PDF

359

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 är 1969

eu begränsning som står varaktighetsrekvisitet nära. Det är sålunda tydligt

att arbetet med en lagstiftning om immissioner varit inriktat på sådan störande

inverkan som härrör från en verksamhet. Och vad angår vattenlagens

bestämmelser om vattenförorening så lär av förarbetena till 1941 års lagstiftning

framgå att man inte haft i tankarna vattenförorening som utgör

en helt enstaka händelse, och detta ej ens när det gäller utkastande av fast

avfall. Såvitt vi har oss bekant har icke heller en mera vidsträckt tillämpning

förekommit. Mot bakgrunden härav kan betydelse inte frånkännas

den omständigheten att de företeelser som förslaget reglerar sammanfattas

under uttrycket »verksamhet».

Likaså kan själva konstruktionen av det föreliggande lagförslaget sägas

ge stöd åt uppfattningen att en begränsning i antydd riktning förutsättes.

Det är tänkt att såväl bestämmelserna om tillståndsgivning och tillsyn som

reglerna om ersättning skall kunna tillämpas på de företeelser lagen avser.

Men för enstaka händelser skulle i huvudsak endast ersättningsreglerna

kunna tillämpas; tillstånd kan det tydligen just aldrig bli fråga om och detsamma

gäller åtskilliga tillsynsåtgärder, t. ex. de som anges i 39—41 §§.

Ställer man därefter frågan om det är lämpligt med en begränsning av

angivet slag så måste enligt vår mening konsekvenserna av att en företeelse

betraktas som miljöfarlig verksamhet anses tala för att lagen icke skall avse

störande inverkan av helt enstaka händelser. Såsom av det föregående framgår

är det framförallt 30 § som skulle kunna komma i fråga. Ett strikt ansvar

synes här kunna föra för långt. Det ekonomiska utbyte, som i regel i

eu eller annan form är förbundet med en planlagd verksamhet, saknas ofta,

och möjlighet att förutse skadan och eventuellt försäkra sig mot ersättningsskyldighet

föreligger sällan.

Såsom framgår av remissprotokollet har man känt ett i och för sig förståeligt

behov att inskränka rätten till ersättning enligt den nya lagen som

ju innefattar en specialreglering både i materiellträttsligt och processrättsligt

hänseende. Den valda utvägen att begränsa sakägarbegreppet, dvs. kretsen

av dem som äger yrka ersättning, synes emellertid, såsom lagrådet kommer

att närmare utveckla i det följande, icke kunna förordas. Att själva det

ersättningsgrundande förhållandet bestäms med den begränsning som förut

antytts kan däremot inte gärna bli föremål för principiell anmärkning;

utanför lagens tillämpningsområde kommer ju allmänna skadeståndsregler

att äga tillämpning.

Godtages uppfattningen att lagen inte bör gälla separata enstaka händelser,

blir frågan om detta skall föranleda ändring av lydelsen. Såsom

förut framhållits, synes det åtminstone inte vara uteslutet att uppfatta paragrafen

såsom ägande denna innebörd. Att låta avfattningen kvarstå oförändrad

förefaller dock inte fullt tillfredsställande. Olika meningar synes

kunna råda om den föreslagna lagen verkligen har den innebörd vi vill förorda.

Lagtexten bör därför förtydligas. Detta kan exempelvis ske genom

s. 360 Kontrollera mot PDF

360

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

att inledningsorden i 1 § får lyda »Denna lag är tillämplig på sådan verksamhet

som utgöres av» etc. Sista stycket torde då kunna få en förenklad

lydelse, t. ex. »Verksamhet som omfattas av lagen kallas miljöfarlig verksamhet.

»

Den invändningen kan tänkas att ett sådant kriterium — att det skall

vara fråga om verksamhet — kan medföra svårigheter vid gränsdragningen

för vad som skall falla under lagen. Men svårigheterna torde knappast bli

större än de som ändå skulle uppkomma. Snarare låter det sig sägas att

kombinationen av kriteriet miljöfarlighet, dvs. presumerad (punkt 1) eller

hypotetisk (punkterna 2 och 3) störning, och kriteriet verksamhet kan vara

ägnad att på sitt sätt underlätta tillämpningen. Man lär nämligen då kunna

räkna med att när störningen är mycket ingripande — såsom i de fall som

anges i 7 § — kravet på verksamhet i motsvarande grad efterges och tvärtom.

I detta sammanhang kan inskjutas att gränsdragningsproblemen egentligen

torde bli aktuella när det gäller ersättningsreglerna. I den praxis som,

huvudsakligen vid fastighetsdomstolarna, kommer att utbildas i ersättningsmål,

kan närmare klarläggas vad som fordras för ersättningsskyldighet i

olika typfall. Har vid prövning enligt 9 eller 10 § det här uppställda kravet

att det skall vara fråga om verksamhet ansetts uppfyllt, torde det praktiskt

sett vara uteslutet att fastighetsdomstolen skulle komma till en annan uppfattning

på denna speciella punkt. Den ansvarige har ju då själv intagit den

ståndpunkten att lagen är tillämplig. Av intresse blir därför egentligen endast

ersättningsanspråk när förprövningskungörelsen inte är tillämplig och

tillstånd ej heller begärts.

Till ytterligare belysning av det sagda må tilläggas ett par anmärkningar

rörande miljöstörning som uppträder under fortgången av en verksamhet.

En teknisk omläggning kan teoretiskt uppfattas antingen så att verksamheten

övergått till att bli miljöfarlig eller också så att till befintlig verksamhet

knutits en ny, miljöfarlig verksamhet. Och uppträder i den hittills

ofarliga verksamheten en enstaka händelse, som innebär störning, kan detta

bevisa att verksamheten i själva verket skall anses miljöfarlig från begynnelsen

men behöver icke nödvändigtvis utgöra bevis härför.

Justitieråden Alexanderson och Conradi:

Immissionssakkunnigas förslag innebar att reglerna om vattenförorening

skulle, i huvudsak oförändrade, stå kvar i vattenlagen, under det att föreskrifter

om luftförorening, buller m. m. (immissioner i egentlig mening)

skulle upptas i en särskild immissionslag. När departementschefen i stället

valt metoden att bryta ut den rättsliga regleringen beträffande vattenföroreningarna

ur vattenlagen och skapa en gemensam lagstiftning om vattenförorening,

luftförorening och buller m. m., har han ställts inför problemet

hur långt förenhetligandet kan drivas; i och för sig har det naturligen lett

s. 361 Kontrollera mot PDF

361

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

sig som ett önskemål att, i den mån det är möjligt, skapa gemensamma, enhetliga

regler för de olika områdena.

Bestämmelserna i förevarande paragraf anger ramen för lagen och därmed

gränserna för dels förprövning och tillsyn, dels domstols befattning med

ersättningsmål och andra mål om enskilda anspråk. De aktiviteter som omfattas

av lagen betecknas som miljöfarlig verksamhet. Redan i denna

paragraf, vid definierandet av miljöfarlig verksamhet, möter ett problem

i fråga om samordningen av förhållandena beträffande vatten och förhållandena

avseende luften, buller osv. Frågan gäller det s. k. varaktighetsrekvisitet.

I bestämmelserna om vattenförorening i 8 kap. vattenlagen finns över

huvud taget ingenting som anger alt för reglernas tillämplighet krävs eller

förutsätts att föroreningen (eller den verksamhet som orsakar föroreningen)

skall vara av varaktig natur. Eftersom regleringen i stort sett gäller avloppsvatten,

är det dock givet att de föroreningar som man i första hand

tänkt på vid reglernas utformning har varit fortgående eller varaktiga sådana;

avloppsvattnet rinner ju i regel mer eller mindre konstant genom ledningen

ut i vattenområdet. Föreskrifterna i 8 kap. avser emellertid också

fast avfall; enligt 8 kap. 2 § skall nämligen under angivna förutsättningar

vad i lagen sägs om avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten

i tillämpliga delar gälla utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast

avfall. Och det är vidare sannolikt att 8 kap. vattenlagen analogivis skall

tillämpas också för det fall att utsläppande av kloakvatten eller industriellt

avloppsvatten tillgår på det sättet att orenligheten körs ut med tankvagn

och töms i vattenområdet (jfr Ljungman, Om skada och olägenhet från

grannfastighet s. 64 nederst och s. 65 i not 4). Det bör i avsaknad av bestämmelser

i motsatt riktning antas att även enstaka handlingar som innebär

sådant utkastande av fast avfall (eller sådan utkörning av flytande orenlighet)

som nu nämnts faller under 8 kap. vattenlagen. Detta har betydelse

inte minst i vad gäller skadeståndsbestämmelserna i 8 kap. 30 och 35 §§

vattenlagen. Teoretiskt lär detsamma gälla också i fråga om avledande av

kloakvatten eller industriellt avloppsvatten. Det är i och för sig tänkbart att

en enda tömning under kort tid sker genom en provisoriskt utlagd ledning.

Vad åter angår luftförorening, buller o. dyl. har enligt den oskrivna grannelagsrätt

som hittills reglerat dessa förhållanden gällt att störningen skall

vara av viss varaktighet för att ingripande skall kunna ske exempelvis genom

förbudsdom eller skadeståndssanktion. Det bör understrykas att det

är störningen (olägenheten) som skall vara varaktig. Något krav på att den

störande verksamheten skall vara av varaktig natur har inte uppställts i

svensk rätt, även om det i allmänhet lär vara svårt att på detta område

finna en varaktig olägenhet som inte har sin grund i en varaktig störande

verksamhet.

Vid sammanställningen av bestämmelserna om vattenförorening och reg
-

s. 362 Kontrollera mot PDF

362

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

lerna om luftförorening m. m. i förevarande paragraf har departementschefen

i vad gäller varaktighetskriteriet förfarit så, att han bibehållit vattenlagens

system oförändrat för vattenföroreningarna (här har alltså något

krav på varaktighet inte införts), medan i fråga om immissionerna i egentlig

mening uppställts ett uttunnat varaktighetskriterium: störningar som

är helt tillfälliga faller utanför lagens tillämplighetsområde.

Enligt vår mening är detta en rimlig lösning. Man kan inte gärna för att

få större likhet mellan vattenföroreningarna och övriga under lagen fallande

störningar införa ett varaktighetsrekvisit i fråga om vattenföroreningarna,

bl. a. därför att i så fall, när det gäller skadestånd, de skadelidande skulle

få en sämre ställning än enligt vattenlagen. Genom att kravet på varaktighet

tunnats ut så mycket som skett beträffande immissionerna i egentlig mening

blir skillnaden mellan vattenföroreningar och andra störningar i praktiken

ganska liten.

Innebörden av de föreslagna bestämmelserna torde böra belysas med ett

antal exempel.

Miljöfarlig verksamhet enligt lagen innefattar enligt vad nu sagts även

enstaka händelser, med den begränsningen att i fråga om luftförorening,

buller o. dyl. störningen inte får vara helt tillfällig. Det är givet att en sådan

enstaka händelse kan vara ett led, ett moment i en fortlöpande verksamhet.

Om exempelvis genom olycksfall ett ras inträffar i en reningsanläggning

med påföljd att utsläppet från anläggningen, mot vad som är avsikten, kommer

att innehålla också vatten som inte undergått rening, omfattar den

miljöfarliga verksamheten också detta olycksfall. Och om avloppsvatten från

en industrianläggning släpps ut starkt förorenat på grund av en driftsstörning

— t. ex. till följd av materialfel i ett reningsfilter — är denna driftsstörning

ett led i den miljöfarliga verksamheten. För lagens tillämpning

saknar det principiellt betydelse, av vilken anledning avloppsvattnet till

äventyrs är mera förorenat än som varit förutsatt. Om under sprängning

för t. ex. ett tunnelbygge en alldeles för kraftig sprängsats skulle detonera

av våda med påföljd att, genom skakningen, sprickbildningen i omkringliggande

hus blir betydligt mera omfattande än vad man tänkt sig för normala

fall, är det icke desto mindre också beträffande denna olyckshändelse fråga

om miljöfarlig verksamhet. Ytterligare ett exempel, som ansluter till det

nyss nämnda angående reningsfiltret, är att ett luftreningsfilter i en fabrik

på grund av materialfel går sönder. Även om härav följande luftförorening

inte upptäcks och inte kan upptäckas förrän skador uppkommit på växterna

i en närbelägen handelsträdgård, är störningen en följd av miljöfarlig

verksamhet.

Men också en helt enstaka händelse, som alltså inte utgör led i någon

fortlöpande verksamhet, kan vara miljöfarlig verksamhet. Om en tomtägare

exempelvis utför en enstaka sprängning på sin tomt med påföljd att jordmassor

rasar ned i en angränsande älv, där skada uppkommer på laxfiske

s. 363 Kontrollera mot PDF

363

Kungl. l\Iaj:ts proposition nr 28 år 1969

genom grumling av vattnet och förstöring av lekplatserna, bör denna sprängning

betraktas som miljöfarlig verksamhet; tomtägaren har genom sin handling

»släppt ut» jordmassorna i älven. Detta lär gälla vare sig raset är att

anse som en vådahändelse eller är vållat av tomtägarens culpa. Om genom

olyckshändelse ett lass sopor faller i vattnet, är också detta miljöfarlig verksamhet

(Ljungman a.a. s. 66 not 7). I norsk rättspraxis har förekommit ett

fall (NRt 1967 s. 697) där en kommun ansetts skadeståndsskyldig — på

grund av bristfälliga instruktioner — när en man, som kommunen lejt för

att vid ett enstaka tillfälle tömma latrinerna på en kommunen tillhörig gård,

i stället för att verkställa tömningen på härför avsedd plats stjälpt ut gödselmassan

i en bäck på vägen dit. Otvivelaktigt skulle kommunens agerande i

detta fall ha betraktats som miljöfarlig verksamhet enligt det föreliggande

förslaget.

Det sistnämnda exemplet ger anledning att beröra hur fall av avsiktlig

skadegörelse bör behandlas. Det torde i och för sig saknas anledning att från

lagens tillämplighetsområde utesluta sådan skadegörelse, om den i objektivt

hänseende faller in under någon av definitionerna i förevarande paragraf.

Störningarna (olägenheterna) i dessa fall avviker inte i princip från vad

som gäller för andra fall. Är t. ex. fråga om en lantgård med en urinbrunn

utan avlopp — sådan anordning torde inte bli underkastad förprövningsskyldighet

— kan i och för sig förorening av vatten inträda, om ägaren en

mörk natt går och slår hål på brunnen så att urinen rinner genom jorden

ned i en intilliggande å. Ett dylikt förfarande måste anses vara »användning

av fast egendom på sätt som kan medföra förorening av vattendrag.» Lantbrukarens

handling utgör alltså miljöfarlig verksamhet i lagens mening.

För att man skall kunna tala om miljöfarlig verksamhet torde emellertid

krävas att mänsklig aktivitet i någon form förekommit. Om av ren olyckshändelse

utan någons påverkan jordmassor rasar ned i en älv och förorenar

vattnet, kan man knappast säga att fastighetsägaren »släppt ut» jordmassor

i älven.

Bestämningarna i första styckel 2 och 3 kan, om man så vill, sägas vara

byggda på ett farerekvisit. Användningen av den fasta egendomen skall ske

på ett sätt som kan medföra förorening eller annan störning. Det torde emellertid

av praktiska skäl vara uteslutet att tillsyns- och förprövningsmvndigheterna

i någon större utsträckning tar hänsyn till icke aktualiserade

risker av den extraordinära typ som de nu lämnade exemplen uppvisar.

Måhända måste man dock i viss utsträckning räkna med brandrisk, i vart

fall om den är mera påtaglig. Är det fråga om mycket eldfarliga material —

bensin, film — bör man kanske också ta hänsyn till möjligheten av blixtnedslag

o. dyl.

Annorlunda ligger saken till vid domstolens prövning av uppkommen ersättningsfråga.

På det stadiet vet man att förorening eller annan störning inträffat

och gett upphov till skada eller olägenhet. Den mer eller mindre när
-

s. 364 Kontrollera mot PDF

364

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 är 1969

liggande faran har m. a. o. materialiserats i en skada eller olägenhet. Domstolen

är inte bunden av de administrativa organens bedömning av om miljöfarlig

verksamhet föreligger. Det är logiskt sett knappast möjligt för domstolen

att säga att störningen inte kunnat uppkomma genom verksamheten

i fråga, när störningen alltså nu faktiskt — hur osannolikt det än såg ut i

förväg - har inträffat. Detta sammanhänger med att definitionen av miljöfarlig

verksamhet inte anknyter till förutsebarhet eller typicitet eller annat

dylikt rekvisit med avseende å störningen (vilket eventuellt skulle kunna

ha uttryckts genom en sådan formulering som »på sätt som rimligen kan

antagas komma att medföra» el. dyk). Ej heller kan ett sådant rekvisit anses

vara underförstått vid tolkningen av uttrycket »kan medföra». Däremot

kan det i 30 § uppställda kravet på orsakande innebära viss begränsning.

Lagrådet:

I första stycket 2 och 3 talas om användning av fast egendom. Eftersom

det kan råda tvekan om huruvida uttrycket fast egendom här inbegriper

också byggnad på ofri grund, tomträtt och gruva, föreslås att »fast egendom»

utbytes mot »mark eller byggnad». Mark avser här även vattentäck t

grund. Ordet byggnad får ges eu vidsträckt innebörd så att det omfattar

även sådant som reningsverk, gödselstad o. dyl.

Såsom framgår av vad departementschefen anfört skall lagstiftningen

också omfatta fasta trafikanläggningar. För luftförorening genom avgaser

från bilar på gatan skall alltså gatuhållaren svara. Om vid infarten till ett

parkeringshus — t. ex. till följd av att mottagningen har alltför liten kapacitet

bildas en bilkö, kan fråga uppkomma om parkeringshusets innehavare

jämte gatuhållaren skall svara för den luftförorening som kan uppkomma

genom gaserna från bilarna i denna bilkö. Lagrådet utgår från att

detta kan bli fallet och att verksamheten i parkeringshuset följaktligen i nu

angivet hänseende kan vara att anse som miljöfarlig och stå under tillsyn

enligt lagen.

Sa som första punkten i första stycket nu är utformad har man måhända

avlägsnat sig alltför långt från förebilden i 8 kap. 2 § vattenlagen, där det

talas om avfall från samhälle eller fastighet. Lagrådet föreslår att första

punkten anges gälla »utsläppande av avloppsvatten, fast ämne eller gas från

mark eller byggnad i» etc. Om denna ändring vidtas, kan undantaget för

vattenförorening från fartyg i andra stycket utgå såsom överflödigt.

Det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk innehåller i 3 kap.

vissa bestämmelser om rättsförhållanden mellan grannar. Vissa där intagna

regler har den allmänna utformningen att de efter ordalagen omfattar även

sådana åtgärder som den föreslagna miljöskyddslagen äger tillämpning på.

Utan att någon bestämmelse därom finns i balken torde det dock vara klart

att balken över huvud taget inte skall gälla i fråga om sådana förfaranden

med mark eller byggnad som avses i miljöskyddslagen. Dessa förfaranden

s. 365 Kontrollera mot PDF

365

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

blir att bedöma enligt sistnämnda lag och annan därutöver tillämplig särlagstiftning

(jfr 2 § första stycket i nu förevarande förslag). Frågan om

gränsdragningen torde i praktiken knappast få någon större betydelse i

andra fall än när det gäller sprängning. Sprickor på hus till följd av skakning

i samband med sprängningsverksamhet bör behandlas som skada i

följd av miljöfarlig verksamhet. Härvid uppställes inte något krav på att

sprängningsarbetet skall vara av särskilt ingripande art eller stor omfattning

(jfr vad som anförts i remissprotokollet i avsnittet 2.1 »Civilrättsliga

regler»). Det är tillräckligt att de störningar som sprängningen orsakar inte

är helt tillfälliga. Över huvud taget synes med förslagets utformning knappast

föreligga något behov av en regel om att immissionsorsakande arbeten

som är av ingripande beskaffenhet eller stor omfattning eller som är förbundna

med särskilda risker skall falla under lagen. Arbeten av detta slag

utsträcks regelmässigt över en avsevärd tidrymd; störningarna blir därför

sällan helt tillfälliga. Jfr beträffande gällande rätt NJA 1927 s. 72, 1936 s.

557 och 1942 s. 473 samt 1936 s. 552, 1940 s. 508 och 1966 s. 248.

När domstolen skall pröva fråga om ersättning enligt 30 § i förslaget, har

domstolen att avgöra om verksamheten som sådan kan medföra störning

som ej är helt tillfällig; finnes så vara fallet kan också sakägare som drabbats

av helt tillfällig olägenhet eller skada vara berättigad till ersättning, om

skadan eller olägenheten orsakats av verksamheten.

Av det föregående framgår att i samband med vissa av lagrådet föreslagna

ändringar i första stycket orden »vattenförorening från fartyg och» kan utgå

ur andra stycket. Även i övrigt bör vissa huvudsakligen redaktionella ändringar

vidtas i andra stycket. Lagrådet föreslår följande avfattning av

stycket: »Lagen är icke tillämplig på störning i radiomottagningsapparat. Ej

heller är lagen tillämplig i fråga om joniserande strålning och inverkan av

elektrisk ström från elektrisk anläggning, varom särskilda bestämmelser

gäller».

8 §•

Lagrådet:

Paragrafen är avsedd att motsvara 8 kap. 37 § vattenlagen, dock med en

väsentlig utvidgning. Lagrådet har intet att invända mot att ett stadgande

av sådan innebörd införs i den föreslagna lagen. Emellertid må erinras om

att 8 kap. 37 § vattenlagen på grund av 2 § första stycket i samma kapitel

gäller även utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast avfall av visst

slag. Lagrådet förordar att avfattningen av den nu förevarande paragrafen

anknyts till 1 § första stycket 1 i förslaget. Stadgandet i 8 § bör i enlighet

härmed förslagsvis innefatta befogenhet för Kungl. Maj :t att under angivna

förutsättningar med avseende å viss del av landet förbjuda allt utsläppande

av avloppsvatten, fast ämne eller gas från mark eller byggnad i vattendrag,

sjö eller annat vattenområde.

s. 366 Kontrollera mot PDF

366

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

10 §.

Lagrådet:

Enligt första stycket 1 kan Kungl. Maj :t föreskriva att vissa slag av

fabriker eller andra inrättningar inte får anläggas utan att tillstånd lämnats

av koncessionsnämnden. Av syftet med bestämmelsen följer att ordet »anläggas»

bör tolkas bokstavligt; tillståndet avser alltså själva uppförandet av

den ifrågavarande fabriken eller anläggningen. En annan sak är att, enligt

18 § första stycket, i tillståndet dessutom skall anges den miljöfarliga verksamhet

som får bedrivas vid anläggningen. Riktigheten av denna tolkning

vinner stöd av formuleringen av 10 § första stycket 4, där det skils på

ändring av inrättning och ändring av dess användning. Lagrådet har velat

framhålla detta för att missförstånd skall undvikas, bl. a. med hänsyn till

att punkterna 2 och 3 i första stycket endast avser vissa slag av verksamhet.

När departementschefen i motiven till 18 § förklarar, att med tillståndsbeslut

i första hand avses beslut varigenom koncessionsnämnden lämnar medgivande

till viss verksamhet som omfattas av lagen, bör detta alltså fattas

mera som en sammanfattande beskrivning, vilken inte hindrar att beslut

om tillstånd till nyanläggning eller ändringsarbete i första hand skall avse

själva arbetet med uppförande av fabriken eller inrättningen resp. ändringsarbetet.

Jfr i övrigt vad som anföres vid 18 §.

11 §■

Lagrådet:

Det erbjuder, såsom departementschefen framhållit, svårigheter att på förhand

bedöma omfattningen av koncessionsnämndens verksamhet. En väsentlig

del kommer emellertid säkerligen att utgöras av vidlyftiga ärenden,

avseende större anläggningar. Den tekniska anordningen av själva verksamheten

och av skyddsåtgärder mot störningar är här i regel av den beskaffenhet

att en ingående granskning är nödvändig. Härtill kommer att i sådana

ärenden bedömningen ofta måste innefatta en avvägning av delvis motstridiga

intressen, exempelvis mellan å ena sidan miljövårdsintresset — som

närmast företräds av naturvårdsverket — och å andra sidan verksamhetens

ekonomiska intresse eller ett ortsintresse av ökade arbetsmöjligheter. Om

det föreslagna systemet skall kunna fungera tillfredsställande är det givetvis

angeläget att nämnden genom sina avgöranden förvärvar auktoritet och

anseende för opartiskhet. Förutsättningar måste skapas för att nämnden

verkligen skall kunna utöva en självständig bedömning.

Enligt uttalande av departementschefen innebär förslaget att koncessionsnämnden

erhåller en fristående och i viss mån domstolsliknande ställning;

nämnden sägs närmast få karaktär av ett opartiskt skiljeorgan.

Lagrådet ansluter sig till de grundläggande synpunkter som sålunda va
-

s. 367 Kontrollera mot PDF

367

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

rit bestämmande för uppläggningen av förslaget i denna del. Enligt lagrådets

uppfattning framstår det emellertid som ett önskemål att koncessionsnämndens

sammansättning ytterligare förstärks. Antalet ledamöter

kan av naturliga skäl inte göras alltför stort. Åtskilligt synes emellertid

vara att vinna om antalet sättes till fem i stället för fyra. Det kan då påräknas

att diskussionen tillförs ytterligare synpunkter och den omröstningssituationen

att utgången bestäms av två röster mot två kommer i regel inte

att kunna inträda. Lagrådet anser således att i nämnden, utöver det i förslaget

angivna antalet ledamöter, bör tjänstgöra ytterligare en fast ledamot.

Ehuru vissa fördelar skulle vara förenade med en föreskrift att denne

skall vara lagfaren, vill lagrådet förorda att ledamoten i stället skall vara

tekniker. De tekniska frågorna lär nämligen ofta kunna bli svårbedömda

och erfarenheterna från vattendomstolarna av två tekniker har uppgivits

vara gynnsamma. Det synes vara naturligt att en av dessa tekniker närmast

bör företräda sakkunskap om föroreningar i vatten och den andre närmast

sakkunskap om luftföroreningar. — Lagrådet har vid sin bedömning av dessa

frågor förutsatt att till ordförande utses en framstående jurist med långvarig

doniarerfarenhet, bl. a. av vattenrätt.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet de ändringarna att i paragrafens

första stycke ordet »tre» ersätts med »fyra», att i andra stycket den andra

punkten anges avse två ledamöter i stället för en och att i fjärde och femte

punkterna ordet »fjärde» utbyts mot »femte».

I tredje stycket av paragrafen stadgas bl. a. om utseende av ersättare för

ledamöterna. Lagrådet ifrågasätter om det inte kommer att vara nödvändigt

att redan från början utse ersättare för samtliga ledamöter, eftersom ledamot

kan vara förhindrad på grund av jäv, semester eller sjukdom.

Enligt lagrådets mening bör den som tar säte i nämnden ha avlagt domared.

En bestämmelse härom bör tilläggas i paragrafen.

F. d. justitierådet Lind:

Andra stycket innehåller att förutom ordföranden och en teknisk ledamot

— enligt lagrådets förslag två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden

ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller

inom verksamhetsområdet för naturvårdsverket (tredje punkten) dels en

ledamot med erfarenhet av antingen industriell eller kommunal verksamhet.

Dessa två sistnämnda ledamöter kan med viss rätt sägas representera

motstående intressen. Utökas ledamöternas antal på sätt lagrådet föreslagit

blir detta motsatsförhållande mindre dominerande och nämndens ställning

av opartiskt skiljeorgan understryks. Att jävsregler kan åberopas mot dessa

»partsrepresentanter» liksom mot andra ledamöter framgår av 12 §. Jag

har icke någon erinran mot bestämmelsen i tredje punkten i och för sig.

Det måste emellertid påpekas att i vissa lägen naturvårdsverket redan på

förhand har intagit en viss ståndpunkt. Jag syftar här främst på fall då

s. 368 Kontrollera mot PDF

368

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

verket förbundit en dispens med vissa villkor och företagaren begär tillstånd

hos nämnden just för att slippa dessa villkor samt vidare fall då verket

enligt 41 § yrkar förbud mot viss verksamhet. Enligt min mening är

det önskvärt att i dylika ärenden naturvårdsverkets chef — oavsett om han

deltagit i verkets beslut — icke är ledamot i nämnden och beträffande andra

ledande tjänstemän i verket kan återhållsamhet vara påkallad; det må

inskjutas att bestämmelsen i andra stycket tredje punkten av förevarande

paragraf ingalunda uppställer något krav att ledamoten vid tillfället tillhör

eller ens att han någonsin skall ha tjänstgjort i verket. Men i övrigt

är det knappast tillrådligt att avstå från den sakkunskap som är representerad

i naturvårdsverket. Anses dessa synpunkter böra tillgodoses, kan detta

ske antingen genom införande av ett tillägg till 12 § eller också -— måhända

lämpligare — genom att nämnden från fall till fall under hand avgör

om den ordinarie ledamoten bör ersättas med suppleant.

Så gott som undantagslöst torde förvisso råda enighet mellan koncessionsnämnden

och naturvårdsverket när det gäller de allmänna grundsatser som

bör tillämpas. I anledning av att i remissprotokollet uttalas att ett direkt

inflytande från naturvårdsverket — genom ledamotskap i nämnden — kan

vara ägnat att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken, må framhållas att

enligt förslagets konstruktion nämndens uppgifter innefattar befogenhet att

ersätta naturvårdsverkets beslut med beslut av annat innehåll. I princip är

nämnden alltså oförhindrad att frångå riktlinjer som naturvårdsverket dragit

upp. I sista hand kan avgörandet komma att vila hos Kungl. Maj :t.

Justitierådet Alexanderson, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Conradi:
Förutom

ordföranden och en teknisk ledamot -— enligt lagrådets förslag

två tekniska ledamöter — skall i koncessionsnämnden enligt det remitterade

förslaget ingå dels en ledamot med erfarenhet av frågor som faller inom

verksamhetsområdet för naturvårdsverket, dels en ledamot med erfarenhet

av antingen industriell eller kommunal verksamhet. Departementschefen

har i anslutning härtill uttalat att det bör vara möjligt, särskilt vid prövningen

av anläggningar som utgör stora miljövårdsproblem eller av principiellt

viktiga tillståndsfrågor i övrigt, att naturvårdsverkets chef eller annan

ledande tjänsteman i verket deltar som ledamot i nämnden. Ett sådant direkt

inflytande för naturvårdsverket kan, säger departementschefen, vara ägnat

att främja enhetlighet i miljövårdspolitiken.

Till detta vill vi anmärka följande. Naturvårdsverket intar en så markant

partsställning inför koncessionsnämnden, att det måste vara olämpligt att

verkets chef eller annan tjänsteman i ledande ställning hos verket är ledamot

av nämnden. En sådan anordning skulle vara ägnad att från början

skapa tvivelsmål om dess opartiskhet. Häremot kan enligt vår mening inte

anföras att industrin respektive kommunerna har en representant i nämn
-

s. 369 Kontrollera mot PDF

369

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den. Det bör nämligen observeras att denne ledamot — »den fjärde ledamoten»

enligt det remitterade förslaget — vilken alltså skall ha erfarenhet

av industriell respektive kommunal verksamhet, är jävig om det företag

eller den kommun, där han är anställd, är part inför nämnden; han måste i

sådant fall ersättas av en suppleant. Naturvårdsverket lär praktiskt taget

undantagslöst ha tagit sådan befattning med förprövningen eller eljest den

förberedande handläggningen av ett ärende inför koncessionsnämnden — i

vart fall när det gäller större ärenden — att verkets chef eller dess ledande

tjänstemän inte kan ha undgått att ta ställning till frågan. Enligt vanliga

principer för jäv är de därmed jäviga.

Att finna en person som, utan att vara anställd hos naturvårdsverket, har

erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde kan givetvis inte

vara omöjligt. Från exempelvis forskningsinstitutionerna och de naturvetenskapliga

fakulteterna bör kunna erhållas lämpliga personer.

Vi föreslår att i lagen införes en uttrycklig regel om att naturvårdsverkets

chef inte får vara ledamot av koncessionsnämnden. Samma förbud bör

gälla beträffande andra tjänstemän i ledande ställning inom verket. Eftersom

det torde vara svårt att i förväg fastställa vilka tjänstemän som härvidlag

bör undantas, föreslås att det generellt föreskrives att tjänsteman hos

naturvårdsverket inte får tjänstgöra som ledamot i nämnden.

13 §.

Lagrådet:

De i specialmotiveringen till denna paragraf gjorda uttalandena är inte

fullt klara men synes närmast gå ut på att det med avseende å omfattningen

av koncessionsnämndens prövning skulle bestå en skillnad mellan fall då

ansökan görs av koncessionspliktigt företag och fall när sökanden icke är

skyldig att ha koncession. En sådan åtskillnad saknar emellertid stöd i texten

till den föreslagna lagen. För alla kategorier av sökande gäller enligt

förevarande paragraf enhetliga bestämmelser om ansökans form och innehåll

samt enligt 14 § att koncessionsnämnden skall sörja för fullständig utredning

av ärende som kommer under nämndens prövning. Också för icke

koncessionspliktiga företag gäller alltså enligt den föreslagna lagen — och

bör enligt lagrådets mening också gälla — att det företag för vilket koncession

söks, oavsett utformningen av ansökningen, skall prövas med beaktande

av alla de störningar som lagen avser att ge skydd mot, liksom vidare

att en komplettering av ansökningshandlingarna måste komma till stånd

om de inte innehåller tillräckliga uppgifter för att företaget skall kunna

bedömas som helhet.

Angående den i hithörande specialmotivering tillika antydda frågan om

tillståndsbeslutets trygghetsverkan återkommer lagrådet vid 22 §.

13 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 samt. Nr 28

s. 370 Kontrollera mot PDF

370 Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

14 §.

Lagrådet:

I sista stycket föreskrives att koncessionsnämnden fastställer ersättning

åt sakkunnig som nämnden tillkallar. Varken 14 § eller förslaget i övrigt

innehåller däremot någon föreskrift om att nämnden kan tillerkänna sakägare

rätt att av sökanden få ersättning för sina kostnader på förfarandet

inför nämnden. Detta måste anses som en brist.

Koncessionsnämnden skall i viktiga hänseenden överta vattendomstols

befattning med avloppsmål. Vattenlagen innehåller regler om förfarandet

inför vattendomstol vilka tjänat som förebild när det gällt att utforma bestämmelserna

för koncessionsnämndens verksamhet. I 10 kap. 79 § vattenlagen,

vartill 11 kap. 65 § hänvisar, finns stadganden om rätt för sakägare

till ersättning för rättegångskostnad. Dessa går, såvitt nu är av intresse, i

stort sett ut på att sakägare har rätt att av sökanden få gottgörelse för sina

kostnader, oavsett utgången, under förutsättning att det varit av betydelse

för sakägaren att bevaka sin rätt i ärendet. — När någon motsvarighet härtill

inte tagits upp i förslaget, innebär detta alltså, att förläggandet av tillståndsprövningen

till koncessionsnämnd i stället för till vattendomstol

medför en försämring och försvagning av sakägarens ställning i förhållande

till vad som nu gäller.

Detta har betydelse i olika hänseenden. Sakägaren kan ha stort intresse

av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att

eventuellt kunna förhindra företaget eller, vilket i praktiken nog är viktigare,

få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder. Sedan tillstånd meddelats,

kan det ofta vara för sent för sakägaren att göra något effektivt; skadeståndsrätten

är för honom mera ett surrogat. Man måste räkna med att sakägaren

många gånger, kanske i regel, inte förmår att själv tillvarata sina intressen

på ett tillfredsställande sätt. Han måste ofta anlita advokat som kan

överblicka vad som behövs i fråga om ytterligare teknisk utredning o. dyl.

Det bör observeras att sakägarens ombud ej sällan klarare än andra inser

vilken betydelse som utredning på en viss, måhända dittills förbisedd punkt,

kan ha för sakägaren. Det skulle mot vad nu har sagts måhända kunna invändas

att naturvårdsverket kan hjälpa sakägaren inför koncessionsnämnden

och att såtillvida alltså föreligger en skillnad i förhållande till vattenmål.

Detta är bara delvis sant. Naturvårdsverket företräder i huvudsak allmänna

intressen. Det kan hända att de allmänna intressena kolliderar med

en sakägares intressen; naturvårdsverket kan då realiter bli sakägarens

motpart. Koncessionsnämnden skall givetvis tillse att enskilt intresse blir

vederbörligen beaktat. Men det är tydligt att detta i många fall inte räcker.

Inte så sällan torde den situationen kunna inträffa att frågan i ärendet gäller,

om en mindre sakägargrupps intressen skall träda tillbaka för att en

s. 371 Kontrollera mot PDF

371

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

större grupp skall få sina intressen bättre tillgodosedda. Den lilla gruppen

kan då vara i behov av biträde.

Förslaget kan här medföra att en sakägare, som vet att han inte får ersättning

för sina kostnader, finner det klokast att ge upp utan att ha fått

sina synpunkter och krav effektivt framförda. Att utredningen sålunda

blir mindre fullständig beträffande ett enskilt anspråk kan visa sig vara en

brist i ärendets behandling över huvud taget. Att få en god och allsidig utredning

i dessa ärenden utgör också ett betydelsefullt allmänt intresse.

Från mera allmän synpunkt bör också följande framhållas. I nutidens

genomorganiserade, tekniskt komplicerade samhälle där den enskilde har

så svårt att göra sin stämma hörd kan det inte vara välbetänkt att på sätt

som sker genom förslaget försvåra för en part att komma till tals. Det är då

bättre att bibehålla den ordning som hittills gällt i vattenmålen.

Det lär vara avsikten att framdeles för alla förvaltningsmål införa regler

om rättshjälp och kanske också om skyldighet för part att betala ersättning

till motpart för rättegångskostnad. Frågan är dock ännu långt från sin lösning.

Man kan inte i förevarande sammanhang vänta på en sådan reform.

Naturligtvis kan en rätt att processa på motpartens bekostnad missbrukas.

Det kan inträffa att stor möda och inte obetydliga utgifter läggs ned på

en talan som är ganska obefogad. Detta kan dock motverkas genom en lämplig

utformning av reglerna om ersättning för rättegångskostnad.

Med åberopande av vad sålunda anförts föreslår lagrådet att i lagen införs

en bestämmelse av innehåll att koncessionsnämnden äger förplikta den som

utövar eller ämnar utöva den miljöfarliga verksamheten att till enskild

motpart utge skälig ersättning för kostnader på förfarandet inför nämnden,

om det varit av betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet. För att

undvika rubbning av paragraf följden i förslaget kan bestämmelsen upptas

som sista stycke i 14 §. -— Lagrådets förslag medför ändringar i 48 och

49 §§.

Slutligen vill lagrådet i detta sammanhang beröra ett spörsmål om kostnader

i dispensärende. Därom finns över huvud taget inga bestämmelser i

förslaget. Departementschefen anför i remissprotokollet, att det kan förutsättas

att frågor om särskild utredning i dispensärenden och kostnaderna

för sådan utredning skall kunna lösas förhandlingsvägen. Antagandet torde

bygga på att, om sökanden vägrar att bekosta utredning som verket begär,

följden blir att verket finner sig inte kunna meddela dispens. Ärendet lär då

gå till koncessionsnämnden, som enligt 14 § har möjlighet att ålägga sökanden

att betala.

Angående sakägarbegreppet hänvisar lagrådet till vad som kommer att

anföras under 30 §.

s. 372 Kontrollera mot PDF

372

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

15 §.

Lagrådet:

Omröstningsregeln i förevarande paragraf synes vara alltför förenklad.

För att nå ett rättvisande resultat kan det vara behövligt med flera omröstningar.

Sålunda kan vid överläggningen till slutligt beslut någon ledamot

påkalla att en förberedande åtgärd vidtages; bestämmelsen i 11 § första

stycket andra punkten hindrar honom icke att göra gällande en sådan ståndpunkt.

Ett annat fall då särskild omröstning synes böra äga rum är när vid

den slutliga överläggningen en ledamot vill jämlikt 16 § hänskjuta ärendet

till Kungl. Maj:ts avgörande. Såsom ett ytterligare fall kan nämnas att någon

ledamot — i motsats till ordföranden vid hans förberedande prövning

—• anser att den ifrågasatta verksamheten icke faller under lagen. Om en

ledamot som gör gällande någon av dessa meningar blir överröstad, får han

enligt förevarande paragraf, som bara medger en enda omröstning, inte rösta

i själva den sakliga frågan huruvida tillstånd skall ges.

Det synes önskvärt att omröstningsreglerna erhåller en utförligare reglering

i lagtexten. Godtages lagrådets under 11 § framställda förslag om utökning

av antalet ledamöter i koncessionsnämnden, torde i enlighet med

det här sagda förevarande paragraf kunna erhålla förslagsAÖs följande avfattning:
»Yppas

vid koncessionsnämndens överläggning till beslut skiljaktiga meningar,

skall omröstning ske. Uppkommer därvid fråga om tillämpligheten

av denna lag eller fråga om vidtagande av förberedande åtgärd eller fråga

om underställning jämlikt 16 §, skall särskild omröstning ske beträffande

sådan fråga.

Vid omröstning gäller den mening som omfattas av mer än hälften av

ledamöterna. Föreligger flera än två meningar utan att någon blir gällande

enligt föregående punkt, gäller den mening för vilken rösterna är flera än

för annan eller, om för flera meningar rösterna är lika många, den mening

som biträdes av den främste bland dem som röstat för någon av dessa meningar.

»

16 §.

Lagrådet:

Stadgandet i förevarande paragraf kan — i motsats till 17 § — på grund

av sin ordalydelse icke anses inbegripa omprövning av tillståndsbeslut enligt

23—25 eller 27 §. Såvitt lagrådet kan finna föreligger heller knappast något

behov att utvidga stadgandet till att omfatta även sådana fall. Dessa skall

alltså prövas av koncessionsnämnden eller, efter delegation enligt 17 §, av

länsstyrelsen; genom överklagande kan ärendet föras upp till Kungl. Maj:t

i statsrådet.

s. 373 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 373

17 §.

Lagrådet:

Av olika skäl synes det vara mindre lämpligt att koncessionsnämnden och

naturvårdsverket får befogenhet att överlämna ärenden till länsstyrelsernas

prövning. En sådan ordning stämmer inte väl med uppbyggnaden av förvaltningsorganisationen

i Sverige, som kännetecknas av att de centrala ämbetsverken

och länsstyrelserna är sidoordnade myndigheter direkt underställda

Kungl. Maj :t. Vad särskilt angår enskilda ärenden förutsätter förslaget, att

koncessionsnämnden eller naturvårdsverket innan delegation sker konstaterar

att ärendet är av mindre vikt eller enklare beskaffenhet. Resultatet kan

bli en dubbelprövning, vilket inte är rationellt.

Däremot kan det vara lämpligt att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att

tillstånds- eller dispensprövning beträffande visst slag av ärenden skall

handhas av länsstyrelsen, som med sin lokalkännedom och närmare kontakt

med befolkningen i länet kan vara mera skickad att utföra prövningen än

den centrala myndigheten.

Lagrådet föreslår därför, att i paragrafen föreskrives, i första stycket

första punkten att Kungl. Maj :t kan uppdra åt länsstyrelsen att pröva fråga

om tillstånd beträffande visst slag av ärenden, och i andra stycket att Kungl.

Maj :t kan uppdra åt länsstyrelsen att beträffande visst slag av ärenden medge

undantag som avses i 10 § andra stycket.

18 §.

Lagrådet:

Enligt andra stycket skall, om det är nödvändigt, i tillståndsbeslut fastställas

viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken tillståndet skall ha tagits i

anspråk. Föreskrifter av liknande innehåll återfinns i 11 kap. 63 § första

stycket vattenlagen, där det dock talas om viss tid inom vilken »arbetet skall

vara fullbordat», samt i 2 kap. 6 § andra stycket i de sakkunnigas förslag till

immissionslag, där föreskriften gäller viss tid inom vilken »medgiven anläggning

skall vara fullbordad.» Med hänsyn härtill kan tvekan råda om vad

som i förevarande paragraf åsyftas med att »tillståndet skall ha tagits i anspråk.

» -— Av vad departementschefen anfört framgår att den föreslagna bestämmelsen

skall ha sin tillämpning på nyetablerings- och ändringsfall,

däremot inte i fråga om skyddsåtgärder för befintliga företag.

Vid 10 § har lagrådet framhållit att själva anläggandet av en fabrik resp.

utförande av ett ändringsarbete, där fråga är om sådant, ej får påbörjas

utan vederbörligt tillstånd. Vid tillämpningen av 18 § andra stycket förefaller

det mindre ändamålsenligt att låta redan påbörjandet av arbetet, t. ex.

schaktning för grunden, verka avbrytande på fristen. Denna bör i stället anknyta

till påbörjandet av den miljöfarliga verksamhet som skall bedrivas vid

s. 374 Kontrollera mot PDF

374

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

den nya fabriken resp. efter ändringsarbetet. För att detta skall komma till

klart uttryck bör stadgandet förslagsvis innehålla, att i beslutet kan fastställas

viss tid, i regel ej över tio år, inom vilken den med tillståndet avsedda

verksamheten skall ha satts igång. Därmed vinnes också bättre överensstämmelse

med 11 kap. 63 § vattenlagen och de sakkunnigas förslag.

Godkännes den av lagrådet sålunda förordade lydelsen, bör härav föranledd

jämkning göras i 29 § första stycket.

22 §.

Lagrådet:

I remissprotokollet har under 6.7 »Samordningsfrågor» framhållits, att

koncessionsnämndens avgörande inte kan vara bindande i andra frågor än

dem som beslutet omfattar. En jämförelse med de i specialmotiveringen till

13 § gjorda uttalanden, som lagrådet berört i sitt yttrande vid nämnda paragraf,

kunde möjligen ge anledning till antagande, att tillståndets trygghetsverkan

ansetts komma att bli något mindre omfattande för icke koncessionspliktiga

företag än för de koncessionspliktiga, nämligen mera beroende av

sökandens medverkan till utredningens allsidighet och fullständighet. Såsom

framgår av vad lagrådet yttrat vid 13 § torde lagtexten inte ge stöd för ett

sådant antagande. Det må dock erinras om följande. Ett koncessionspliktigt

företag måste skaffa sig tillstånd till all inom koncessionsplikten fallande

verksamhet. Ett icke koncessionspliktigt företag står det fritt att begränsa

sin ansökan om tillstånd till viss närmare bestämd faktiskt bedriven verksamhet;

däremot får ansökningen inte begränsas till viss störning från verksamheten.

Inskränkes ansökningen blir även officialutredningen och tillståndets

trygghetsverkan i motsvarande mån begränsad.

29 §.

Lagrådet:

I anslutning till vad lagrådet anfört under 18 § bör lagtexten i förevarande

paragraf jämkas på så sätt att tillstånd förfaller om den med tillståndet avsedda

verksamheten ej satts i gång inom tid som föreskrivits med stöd av

18 § andra stycket.

30 §.

Lagrådet:

De i denna paragraf använda bestämningarna — »olägenhet av någon betydelse»,

»skäligen bör tålas», »förhållandena i orten» och »allmänna förekomst

under jämförliga förhållanden» — är vaga, men en närmare precisering

torde knappast kunna åstadkommas, om man vill behålla möjligheterna

till elastisk tillämpning efter växlande förhållanden.

s. 375 Kontrollera mot PDF

375

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Lagrådet godtar i princip regelsystemets uppbyggnad men har i några

icke oviktiga hänseenden erinringar att göra.

Till en början skall här det s. k. sakägarbegreppet upptas till behandling.

Paragrafen innehåller inte någon närmare bestämning av vem som är att

anse som ersättningsberättigad. Härutinnan överensstämmer paragrafen

med skadeståndsrättsliga föreskrifter i allmänhet. Det brukar helt allmänt

förutsättas att ersättning tillkommer den som tillfogats skada.

I vattendomstolarnas praxis har utbildats vissa regler om vem som skall

anses som sakägare i vattenmål. Dessa regler synes närmast hänföra sig till

vattenbyggnadsföretag och kan enligt ett uttalande i bil. 8 till de sakkunnigas

betänkande sammanfattas så, att sakägare är ägare och innehavare av

skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom, som direkt

skadas av företaget eller eljest lider intrång i något för fastighetens

ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattendrag

som utbyggs. Vattendomstolarnas praxis i förevarande hänseende sammanhänger

med innehållet i en råd lagrum i vattenlagen, av vilka här endast

skall nämnas 11 kap. 27 § 2 mom. och 14 kap. 4 §. I huvudsak torde detta

sakägarbegrepp kunna nyttjas även vid tillämpningen av skadeståndsreglerna

i 8 kap. 30 och 35 §§ vattenlagen (jfr 11 kap. 27 § 2 mom. andra stycket).

Sakägare vid vattenförorening och därmed eventuellt ersättningsberättigad

är alltså enligt vattenlagen bara den som har en låt vara svagt utbildad rätt

till fast egendom.

Enligt förslaget överges detta sakägarbegrepp utan att någon annan begränsning

sättes i stället. Ordet »omgivningen» i 1 § första stycket 3 i förslaget

är inte avsett att ange någon yttre gräns för sakägarkretsen. Departementschefen

uttalar i den allmänna motiveringen en förhoppning att de

principer som i denna del tillämpas inom vattenrättsskipningen bör kunna

ge viss ledning också vid tillämpningen av den nya lagen. Lagrådet kan inte

dela denna mening. Det teoretiskt grundade motivet för att bestämma sakägarbegreppet

på sätt som skett i vattendomstolarnas praxis bortfaller när

man — såsom på goda grunder sker enligt förslaget — släpper vattenlagens

anknytning till fast egendom på sakägarsidan. Och enligt lagrådets mening

finns ej heller sakliga skäl att sakägarbegreppet vid tillämpningen av den

nya lagen bör begränsas så snävt som enligt vattendomstolarnas praxis.

Detta synes enklast kunna belysas med några exempel, där enligt nämnda

praxis något skadestånd ej skulle utgå. Så är fallet om fisken i en sjö till

följd av förorening erhåller för hög halt av kvicksilver och en person, som

brukar köpa fisk av fiskerättsinnehavaren, förgiftas och blir sjuk. Ett ersättningskrav

enligt miljöskyddslagen från denna persons sida mot den industrianläggning

som orsakat föroreningen synes i och för sig fullt motiverat.

Detsamma gäller människor som har sin arbetsplats i närheten av en

anläggning och utsätts för olägenhet genom luftförorening eller buller däri
-

s. 376 Kontrollera mot PDF

376

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

från. Inte heller torde det finnas skäl att vägra ersättning enligt lagen åt en

person som skadas av sprängsten när han passerar en fastighet där sprängningsarbeten

utförs. Rätt till ersättning bör också tillkomma ägaren av en

båt som tillfälligt passerar en plats där avloppsledningen från en industri

mynnar ut, om genom olyckshändelse i driften t. ex. tjockolja kommer ut

och fläckar ned båten (jfr NJA 1958 s. 215, som belyser vattenlagens sakägarbegrepp).

Det sakägarbegrepp som antyds i motiveringen är alltså enligt lagrådets

mening för snävt begränsat. Lagrådet anser fastmera att — i överensstämmelse

med vad lagtexten ger vid handen — envar som tillfogas skada eller

utsätts för olägenhet genom miljöfarlig verksamhet bör betraktas soin sakägare.

Härvid skall dock observeras att kravet på orsakssamband mellan den

miljöfarliga verksamheten och skadan (olägenheten) kan innebära viss begränsning

enligt den s. k. adekvansläran och därmed besläktade synpunkter.

Domstolen är vid sin bedömning av skadeståndsfrågan helt obunden av

den ståndpunkt koncessionsnämnd och tillsynsmyndigheter kan ha intagit

i olika hänseenden. Domstolen står sålunda fri i fråga om culpabedömning

i den mån sådan blir aktuell. Ersättningsregeln är uppenbarligen avsedd att

omfatta både strikt ansvar under särskilt angivna betingelser och culpaansvar

enligt allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Den omständigheten

att i tillståndsbeslut må ha föreskrivits skyddsåtgärder eller försiktighetsmått

av olika slag är alltså — ehuru tillståndsbeslutet medför sådan trygghetsverkan

mot förbud och ändrade villkor som framgår av 22 § och följande

paragrafer i lagen — inte avgörande för domstolens bedömning i skadeståndsmålet

av frågan huruvida vid verksamhetens bedrivande iakttagits

skälig aktsamhet. Domstolen är oförhindrad att vid skadeståndsbedömningen

uppställa strängare krav på skyddsåtgärder eller försiktighetsmått än

koncessionsnämnden och att i följd härav betrakta avvikelse från den av

domstolen sålunda antagna aktsamhetsnormen såsom skadeståndsgrundande

enligt 30 §. En annan sak är att i regel i praktiken domstolen vid sin bedömning

torde komma att söka ledning i det administrativa avgörandet

Lagrådet återkommer till culpabedömningen i det följande.

Med »den som orsakar» olägenhet »genom miljöfarlig verksamhet» torde,

ehuru det inte framgår av ordalagen, avses den i vars regi verksamheten utövas

eller bedrives. Motsatsen — som skulle innebära att också någon som

är anställd hos den som bedriver verksamheten skulle kunna åläggas strikt

ansvar — kan svårligen godtas. Det är m. a. o. fråga om ett företagaransvar.

Detta kan, som nyss sagts, vara strikt eller grundat på culpa. Sådan culpa

kan finnas hos företagaren själv eller den högsta företagsledningen (»egen

culpa»), men culpan kan också föras tillbaka till någon anställd, för vilken

företagaren svarar enligt svensk rätts allmänna regler om principalansvar.

— Den ståndpunkt som här intagits beträffande ansvar ssubjektet innebär

att skadeståndstalan riktad mot den anställde personligen inte faller under

s. 377 Kontrollera mot PDF

377

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

30 § och inte heller skall handläggas av fastighetsdomstol utan av allmän

underrätt i vanlig sammansättning. Detta kan möjligen någon gång ge upphov

till svårigheter i praktiken genom parallella domstolsförfaranden men

lär inte kunna undvikas.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller förhållandet till annan lagstiftning.

Departementschefen har berört spörsmålet med hänsyn till bl. a.

1902 års lag om elektriska anläggningar och atomansvarighetslagen. Det

finns emellertid också ansvarighetslagar med föreskrifter som närmast kan

betraktas som specialregleringar av det allmänna principalansvaret. En

sådan lag är 1886 års järnvägsansvarighetslag. I fråga om förhållandet till

denna lag möter en särskild komplikation, i det att talan enligt järnvägsansvarighetslagen

är underkastad tvåårspreskription (10 §). Fråga är nu, om

en mot statens järnvägar förd skadeståndstalan som avser immission och

grundas på 1886 års lag (det påstås t. ex. att immissionen vållats genom

oaktsamhet av en järnvägsarbetare) skall anses falla under 30 § i det remitterade

förslaget och tillhöra fastighetsdomstols upptagande. Frågan torde

böra besvaras jakande. Fastighetsdomstolen skulle alltså ha att beakta tvåårspreskriptionen.

Däremot gäller givetvis inte den korta preskriptionstiden,

om talan avser strikt ansvar (jfr NJA 1909 s. 248).

I fråga om culpa-ansvaret har förut påpekats att domstolen vid sin bedömning

är obunden av vad som förekommit under förprövningen. En remissinstans

—- Svenska försäkringsbolags riksförbund — har framhållit att

genom kravet på skyddsåtgärder och försiktighetsmått en sträng aktsamhetsstandard

införts, vilket kan medföra att det strikta ansvaret, med dess

begränsande betingelser, i praktiken inte får så stor betydelse. Detta är

uppenbarligen riktigt. Departementschefen har erinrat om ett av de sakkunniga

gjort uttalande som innebär att man i förevarande hänseende måste

göra skillnad mellan anläggningar tillkomna före den nya lagen och sådana

som inrättats därefter. Härtill är att anmärka att det finns en tendens i senare

tids skadeståndsrättsliga praxis att skärpa kraven på aktsamhet och

att domstolarna inte drar sig för att kräva mycket i fråga om standard också

när det gäller gamla anläggningar som kan vara svåra att modernisera

(jfr Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1961 s. 239).

I fråga om det i paragrafen uppställda s. k. allmänvanlighetsrekvisitet må

framhållas att det är tveksamt om Högsta domstolens praxis lämnar stöd

för att detta rekvisit godtagits. Utgången i de av departementschefen åberopade

rättsfallen NJA 1960 s. 726 och 1965 s. 359 angående förstörd utsikt

torde inte bero på något hänsynstagande till »allmänvanligheten». Icke desto

mindre synes det i och för sig föreligga behov av att någon gång med åberopande

av denna grund kunna underkänna ett ersättningsanspråk. Allmänvanlighetsrekvisitet

synes emellertid böra tillämpas med stor försiktighet.

Skada eller men för människors hälsa och hälsorisker torde alltid vara

att betrakta som väsentliga olägenheter. Varken orts- eller allmänvanlig
13+

Bihang till riksdagens protokoll 1969. 1 saml. Nr 28

s. 378 Kontrollera mot PDF

378

Kungi. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

hetsrekvisitet synes någonsin kunna åberopas till stöd för att sådana olägenheter

bör tålas utan ersättning.

Det må lämnas därhän, om avgörandet i rättsfallen NJA 1936 s. 552 och

1940 s. 508 (ersättning för allmän förmögenhetsskada bestående i minskning

av vinsten på restaurangrörelse genom damm och buller m. m. från

störande gatuarbeten) vilar på immissionsrättslig grund. Meningen lär inte

vara att skador av detta slag i fortsättningen skall lämnas utan ersättning.

Även om grunden skulle vara expropriationsrättslig, synes målen böra handläggas

av fastighetsdomstol, eftersom denna domstol är avsedd att fungera

som expropriationsdomstol. Det torde emellertid knappast kunna anföras något

skäl varför inte skador av denna typ i fortsättningen bör bedömas som

immissionsskador och prövas enligt 30 § i lagen, vars, ordalag snarast talar

för en sådan lösning.

Vid tillämpning av ersättningsreglerna enligt den föreslagna lagstiftningen

kan det befinnas att mer än en miljöfarlig verksamhet orsakat skada eller

olägenhet. Frågan under vilka förutsättningar ansvaret i sådant fall skall

vara solidariskt torde få överlämnas till rättstillämpningen, jfr NJA 1961 s.

425. Rättsfallet har kommenterats av Lej man i SvJT 1965 s. 637. Se vidare

bl. a. Karlgren, Skadeståndsrätt, 4:e uppl., 1968, s. 229 f, Jprgensen, Erstatningsret,

1966, s. 253 f och Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten I, 1964,

s. 217 ff.

Som förut flera gånger nämnts skall 30 § omfatta både fall av strikt ansvar

och culpafall. Det framgår klart av departementschefens uttalanden att

varken väsentlighetskriteriet eller orts- och allmänvanlighetsrekvisiten skall

gälla i culpafallen. Detta synes knappast ha kommit till tillräckligt klart

uttryck i lagtexten. Första stycket bör omformuleras och förslagsvis erhålla

följande lydelse: »Den som orsakar olägenhet genom miljöfarlig verksamhet

skall utge ersättning härför. Har olägenheten ej orsakats genom försumlighet,

skall dock ersättning utgå endast om olägenheten är av någon betydelse

och blott i den mån den ej skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena

i orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden.

»

31 §.

Lagrådet:

När det gäller skada på person bör allmänna skadeståndsregler tillämpas i

fråga om framtida skada. Förevarande paragraf bör alltså avse endast egendomsskada.

Lagrådet förordar att denna begränsning får komma till uttryck i

lagtexten, förslagsvis så att paragrafen inleds på följande sätt: »Kan i fråga

om skada eller olägenhet som drabbar egendom ersättningens belopp» etc.

Därjämte bör i andra stycket efter ordet »skada» inskjutas »på egendom».

I de immissionssakkunnigas betänkande har de sakkunniga erinrat om

s. 379 Kontrollera mot PDF

379

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

att i några remissyttranden över lagberedningens jordabalksförslag gjorts

gällande att iinmissionsreglerna borde utformas så att det fanns möjlighet

att jämka de periodiskt utgående ersättningsbeloppen enbart med anledning

av penningvärdeförsämring. De sakkunniga har i denna del uttalat såsom

sin mening att det inte kunde vara lämpligt att ta upp problemet om värdebeständighet

för periodiska ersättningar i detta begränsade sammanhang.

Problemet är enligt de sakkunniga av sådan principiell betydelse att det

om möjligt bör få en allmängiltig lösning som omfattar hela skadeståndsrätten.

— I remissprotokollet har detta spörsmål inte berörts.

Lagrådet avser inte att ingå på denna fråga i hela dess vidd. Lagrådet vill

emellertid fästa uppmärksamheten på den betydelse, som den särskilda

jämkningsregeln i hithörande situationer kan komma att få. Ursprungligen

stadgades i 9 kap. 47 § vattenlagen av år 1918 att ersättning i penningar

skulle bestämmas att utgå på en gång (NJA II 1919 s. 324). Redan påföljande

år ändrades (NJA II 1920 s. 141) detta lagrum så att skadeersättning

till följd av företag enligt 6 kap., dvs. allmän flottled, skulle kunna fastställas

att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekom. Samtidigt

meddelades, för fall då ersättningen bestämts till årlig avgift med visst belopp,

i 6 kap. 23 § en jämkningsregel enligt vilken, i sammanhang med beslut

om nya eller ändrade anordningar eller föreskrifter för flottleden, kunde

meddelas sådana ändrade bestämmelser rörande ersättningen och sättet för

dess utgående som föranleddes av de ändrade förhållandena (NJA II 1920

s. 133 f.). När de nya bestämmelserna om avloppsvatten i 8 kap. tillkom

genom lagstiftning år 1941, infördes i 9 kap. 47 § möjlighet att bestämma

också skadeersättning till följd av förorening genom avloppsvatten att utgå

i årlig avgift och gavs i 8 kap. 41 § en mot stadgandet i 6 kap. 23 § svarande

jämkningsregel, som emellertid avsåg ej endast situationer då nya eller

ändrade föreskrifter till motverkande av förorening beslöts utan därjämte

fall då eljest ändrade förhållanden inträtt (NJA II 1942 s. 118). Rörande

dessa fall utsädes i motiven endast, att även eljest ändrade förhållanden

kunde motivera en ändring av tidigare meddelat beslut angående avgiftens

utgående. Det är i överensstämmelse med 8 kap. 41 § som förevarande paragraf

i det remitterade förslaget i sin jämkningsregel generellt beaktar ändrade

förhållanden.

När jämkning föranleds av att den skadegörande verksamheten undergått

förändring synes man svårligen kunna undgå att skänka beaktande åt ändringar

i penningvärdet, vilka inträtt sedan den årliga avgiften en gång fastställdes.

De förändrade löner och priser vari penningvärdeförändringen

framträder är en del av den nya totalsituation i vilken den nya avgiften skall

fastställas. Det låter sig knappast göra att endast partiellt rätta sig efter det

nya läget. Skäl kan alltså anföras för den meningen att — oavsett vad lagstiftaren

hade i åtanke — uttrycket »ändrade förhållanden» när det i 8 kap.

41 § vattenlagen förekommer utan närmare bestämningar innefattar också

s. 380 Kontrollera mot PDF

380

Kiingl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

förändring av penningvärdet utan samband med annan förändring. Ett uttryck

för en sådan tankegång har givits under förarbetena till 1952 års lagstiftning

om höjning av familjerättsliga underhållsbidrag. Med hänsyftning

på skilda stadganden i giftermålsbalken och föräldrabalken enligt vilka bidrag

kan jämkas när väsentligen ändrade förhållanden påkallar det förklarade

nämligen föredragande departementschefen (NJA II 1953 s. 114) att ett

sänkt penningvärde torde inrymmas bland sådana förhållanden som kan

föranleda en höjning av olika utgående bidrag.

I övrigt bör framhållas att jämkningsregeln i andra stycket andra punkten

torde äga tillämpning även när den årliga ersättningen bestämts genom avtal.

33 §.

Lagrådet:

Enligt i svensk rätt vedertagen grundsats skall tvist om äganderätten till

fast egendom upptas av rätten i den ort där fastigheten är; se 10 kap. 10 §

och 17 § första stycket 4 rättegångsbalken samt 20 § expropriationslagen.

Bestämmelsen i första stycket av förevarande paragraf innehåller däremot

att där avsedd talan skall instämmas till den fastighetsdomstol inom vars

område den miljöfarliga verksamheten utövas. Angående skälen till denna

avvikelse lämnar remissprotokollet inte någon upplysning. Enligt lagrådets

mening är ett viktigt skäl att inlösningsplikten regelmässigt har nära samband

med en på 30 § grundad ersättningstalan. Med hänsyn härtill anser

lagrådet — oavsett bl. a. att det åligger domstolen att ex officio pröva förutsättningarna

för inlösen (jfr NJA 1967 s. 623) och att en sådan prövning

nathrligen lättast och bäst fullgörs av den domstol inom vars domkrets fastigheten

är belägen — att den föreslagna forumbestämmelsen bör godtas.

34 §.

Lagrådet:

Såsom framgår av specialmotiveringen avser förevarande paragraf talan

om ersättning, talan om meddelande av förbud och talan om åläggande att

vidta skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått. Enligt andra punkten

kan även den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet påkalla

domstolsprövning av ersättningsfråga. Beträffande övriga slag av talan kan

han icke åstadkomma sådan prövning.

Uttrycket ersättningsfråga i andra punkten avser inte ersättningsanspråk

i anledning av inlösen. Att så är fallet framgår av sammanhanget och därav

att sådant anspråk inte grundas direkt på den miljöfarliga verksamheten

utan närmast på det förhållandet att fastigheten frångår ägaren genom inlösen.

Stadgandet i första stycket synes då kunna vinna i enkelhet och tydlighet

om inledningsorden ersätts med uttryckssättet »Den som vill framställa er
-

s. 381 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969 381

sättningsanspråk eller annat enskilt anspråk på grund av miljöfarlig verksamhet

skall väcka talan vid» etc.

Mål enligt denna paragraf är dispositivt tvistemål. Det åligger inte domstolen

att bevaka inteckningshavares intresse i vidare mån än som framgår

av 35 § andra stycket.

35 §.

Lagrådet:

Såsom framgått av det vid 31 § anförda kan engångsersättning för framtida

skada tänkas avse både person- och egendomsskada. I första stycket

första punkten av förevar ande paragraf åsyftas emellertid med »skada» —- vilket fortsättningen utvisar — endast skada på fastighet. Denna begränsning

synes redan i nu ifrågavarande sammanhang böra komma till uttryck.

Det må erinras om att, när ränta bestämts att utgå på fastställd ersättning,

räntan får anses ingå i ersättningen och alltså omfattas av nedsättningsskyldigheten.

Så som nedsättningsbestämmelsen är avfattad inbegriper den, förutom

ersättning till fastighetsägaren, också ersättning som kan ha bestämts till

innehavare av särskild rätt till fastigheten och ansluter sig därutinnan till

vattenlagen, som i 9 kap. 54 § andra stycket första punkten har en uttrycklig

föreskrift i ämnet. Denna föreskrift sammanhänger med den särskilda

fördelningsregeln i 9 kap. 69 § andra stycket andra punkten (jfr tredje stycket),

vilken i sin tur för sin tillämpning kräver sådan särskild värdering

av den fasta egendomen, med resp. utan viss rättighet besvärande densamma,

som närmare regleras i 9 kap. 52 § vattenlagen. Dessa nu nämnda bestämmelser

i vattenlagen, till vilka 48 §, 57 § andra stycket andra punkten

och 30 § expropriationslagen ger en motsvarighet, bildar tillsammantagna

ett system, avsett att förhindra att ersättning går inteckningshavare förbi

och i stället tillfaller innehavare av särskild rätt med sämre prioritet än

inteckningen. I så måtto är vattenlagens regler naturligtvis ägnade att bereda

inteckningshavarna ett fullgott skydd. Systemet vilar emellertid, såsom

framgått av det sagda, på att i samband med ersättningens fastställande kan

ske en uppskattning av hur mycket fastighetens värde förminskats genom

tillkomsten av den sämre prioriterade särskilda rättigheten. En sådan uppskattning

kan svårligen åstadkommas i en rättegång som gäller ersättning

enligt 30 §. Man torde därför i förevarande sammanhang vara nödsakad att

tillämpa en något enklare ordning för inteckningshavarnas skydd, innebärande

att endast fastighetsägaren tillkommande ersättning nedsättes och

fördelas. En dylik ordning återfinnes i bl. a. 34 § naturvårdslagen och 103 §

lagen om enskilda vägar. Emellertid synes med ersättning som tillkommer

fastighetsägare böra likställas ersättning som tillerkänts innehavare av tomträtt,

bl. a. eftersom det är tomträtten och inte fastigheten som är föremål för

inteckning, jfr 16 § andra stycket inteckningsförordningen.

s. 382 Kontrollera mot PDF

382

Kungl. Maj. ts proposition nr 28 år 1969

Enligt förebilden i 9 kap. 54 § vattenlagen föreligger nedsättningsskyldighet

när fastigheten »är besvärad av inteckning för fordran eller kan jämlikt

11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling». Med

inteckning förstås otvivelaktigt ej blott beviljad inteckning utan också sökt

(jfr 57 § andra stycket första punkten expropriationslagen). Den i det remitterade

förslaget upptagna bestämmelsen om nedsättningsskyldighet så

snart fastigheten »häftar för fordran» synes sakligt sett föra längre än

som i förevarande sammanhang erfordras samt i tillämpningen leda till

vissa svårigheter. Domstolen skulle sålunda behöva efterforska, huruvida

fastigheten häftar för fordran som, enligt 17 kap. handelsbalken (se 6 §,

9 § 3 mom.) eller därtill anslutande författning, utan inteckning är förenad

med förmånsrätt i fastigheten. Det bör också erinras om att den föreslagna

lydelsen icke medför befrielse från skyldigheten att beakta möjligheten av

att fastigheten jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar för ogulden köpeskilling.

Lagrådet finner mest ändamålsenligt att nedsättningsskyldigheten konstrueras

i överensstämmelse med vad som nu gäller enligt vattenlagen med

det förtydligande som expropriationslagen innefattar. I fråga om tomträttshavare

tillkommande ersättning bör iakttas att stadgandet i 11 kap. 2 § jordabalken

inte gäller beträffande tomträtt.

Vad angår tredje stycket så torde stadgandet kunna vinna i klarhet och

fullständighet med en något förändrad formulering. Sålunda torde länsstyrelsens

skyldighet att sätta in nedsatta medel på räntebärande räkning i

bankinrättning böra direkt omnämnas. Vidare saknas en hänvisning till de

bestämmelser som gäller om verkan av nedsatta medels fördelning. Hithörande

stadganden kan lämpligen avfattas efter mönster av 20 § lagen om

allmänna vägar (se NJA II 1944 s. 362 ff) och 34 § första stycket naturvårdslagen.

Slutligen erfordras i detta sammanhang särskilda regler till skydd för

innehavare av sådan fordran som skall föranleda nedsättning, motsvarande

vad i 9 kap. 73 § vattenlagen stadgas. Nu åsyftade regler kan upptas i ett

nytt fjärde stycke och avfattas efter mönster av 21 § andra stycket lagen om

allmänna vägar samt 34 § andra stycket andra punkten naturvårdslagen.

Godtas vad lagrådet sålunda anfört kan förevarande paragraf förslagsvis

erhålla följande lydelse:

»Ersättning som fastställts att utgå på en gång för framtida skada på

fastighet och som tillkommer ägaren av fastigheten eller innehavare av

tomträtt i denna skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten eller tomträtten

besväras av sökt eller beviljad inteckning för fordran eller fastigheten

kan på grund av 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden

köpeskilling. Nedsättning behöver---fordringshavarens säkerhet.

I samband —---skall ske.

Nedsatt belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bankinrättning för

att där innestå mot ränta. Om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp

s. 383 Kontrollera mot PDF

383

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

jämte ränta samt verkan därav gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet

för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation.

Om innehavare av fordran som avses i första stycket lider förlust därigenom

att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av

överenskommelse mellan den ersättningsskyldige och den ersättningsberättigade

eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol, äger fordringshavaren

rätt att av den ersättningsskyldige få gottgörelse för förlusten mot avskrivning

på fordringshandlingen. Talan om sådan gottgörelse skall väckas

vid fastighetsdomstol som anges i 33 §.»

36 §.

Lagrådet:

Enligt förslaget skall koncessionsnämnden pröva frågor om tillstånd till

utövande av miljöfarlig verksamhet. Den som utövar eller ämnar utöva dylik

verksamhet kan hos koncessionsnämnden ansöka om tillstånd för att få

sin ställning tryggad för framtiden. I vissa fall är han skyldig att göra sådan

ansökan och drabbas av straff om han inte fullgör skyldigheten, varjämte

handräckning kan meddelas. Om skyldighet att begära tillstånd inte föreligger,

kan naturvårdsverket anlita utvägen att enligt 41 § hos koncessionsnämnden

påyrka att verksamheten förbjuds eller att den som utövar verksamheten

skall åläggas att vidta skyddsåtgärd eller annat försiktighetsmått.

Däremot har enligt förslaget enskild sakägare, som vill utverka förbud mot

verksamheten eller föreskrift om försiktighetsmått, inte rätt att vända sig

till koncessionsnämnden. Han är för dylik talan, liksom när det gäller ersättningsanspråk,

hänvisad till att framställa sitt anspråk vid domstol.

Man kan fråga sig om en sådan ordning är rationell. I tillståndsärende inför

koncessionsnämnden skall enskild sakägare höras; han har därvid möjlighet

att påkalla förbud eller vidtagande av försiktighetsmått. Det kunde då

ligga nära till hands att yrkande av honom om förbud eller försiktighetsmått

även utanför ett tillståndsärende borde upptas av koncessionsnämnden.

Man skulle därigenom slippa de säregna och stundom svårtillämpade

bestämmelserna i 36 § och 37 § andra stycket. Sakägaren skulle troligen

också på det hela taget få en bättre ställning. Rättegången vid domstol kan

bli både besvärlig och kostsam. Utredningen inför koncessionsnämnden däremot

förebringas i stor utsträckning genom anläggningsinnehavarens försorg,

och nämnden har att ex officio föranstalta om utredning (14 §). Koncessionsnämnden

kommer att ha stor erfarenhet av förbud och försiktighetsmått,

under det att prövningen av sådana åtgärder inte på samma sätt

blir en central uppgift för de domstolar som här är i fråga, nämligen fastighetsdomstolarna.

-— Det är visserligen sant att frågor om förbud och försiktighetsmått

å ena sidan samt ersättningsfrågor å den andra har nära samband.

Detta samband föreligger emellertid också i tillståndsärendena utan

s. 384 Kontrollera mot PDF

384

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

att förhållandet ansetts utgöra hinder mot att tillståndsprövningen förläggs

till koncessionsnämnden och prövningen av ersättningsfrågorna till domstol.

Det enda skäl av principiell betydelse som kan anföras till stöd för att

enskild sakägares yrkande om förbud eller vidtagande av försiktighetsmått

skall upptas av domstol och inte av koncessionsnämnden är att, när allmänt

intresse inte är hotat, störningen oftast är så lokalt begränsad att det kan

te sig naturligare att — i överensstämmelse med rättstraditionen — förlägga

prövningen till domstol.

Ehuru lagrådet hyser tvekan om lämpligheten av den i denna del föreslagna

ordningen, vill lagrådet inte motsätta sig densamma. I synnerhet om

41 § ändras på sätt lagrådet föreslår, så att för naturvårdsverkets ingripande

enligt nämnda paragraf inte skall fordras att allmänt intresse kräver det,

torde enskild sakägare i regel, om han så vill, kunna genom anmälan till

naturvårdsverket få sina synpunkter och krav prövade av koncessionsnämnden.

Därmed försvinner i hög grad de nackdelar som är förbundna med

den av departementschefen föreslagna uppdelningen av dessa frågor på koncessionsnämnden

och domstolarna.

I förevarande paragraf lämnas regler för det fall att talan vid domstol

väckts om förbud eller vidtagande av försiktighetsmått beträffande en verksamhet

som inte fått tillstånd men frågan härom är under prövning hos vederbörande

myndighet när talan väckts eller kommer under prövning innan

domstolen avgjort målet. I dessa fall skall domstolen förklara målet vilande

i avbidan på beslut i tillståndsfrågan. Lämnas tillstånd skall domstolen

ogilla talan och företagaren blir bunden av den administrativa myndighetens

beslut.

I remissprotokollet behandlas däremot inte det fallet att, sedan talan

väckts vid domstol om förbud eller försiktighetsmått, företagaren underlåter

att begära tillstånd till verksamheten hos koncessionsnämnden (eller

länsstyrelsen). Målet förklaras då inte vilande utan handläggningen fortskrider

till dom. Om denna dom innebär förbud eller åläggande att vidta

försiktighetsmått och domen vinner laga kraft, kan man fråga vilken verkan

domen har, om sedermera tillståndsprövning i administrativ ordning kommer

till stånd. Svaret måste bli att domen binder mellan parterna i målet

men att i övrigt tillståndsmyndighetens beslut blir gällande. Innebär det

administrativa beslutet tillstånd, trots att domstolen utfärdat förbud, eller

tillstånd med för verksamheten mindre långtgående försiktighetsmått än

domstolen föreskrivit, lär domens innehåll i praktiken bli avgörande för

huruvida eller på vilka villkor verksamheten får bedrivas, förutsatt att sakägaren

med åberopande av domen — om så behövs i exekutiv väg — kräver

uppfyllande av domen efter dess innehåll.

s. 385 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj ds proposition nr 28 år 1969 385

37 §.

Lagrådet:

Paragrafen ger bestämmelser om rättegångskostnadsersättning. Andra

stycket avser den situationen att en talan vid domstol icke leder fram till

ett domstolsavgörande som innebär prövning i sak, utan tvisten mellan parterna

slits genom beslut av annan myndighet. Att det vid domstolen framställda

käromålet då ogillas är tydligen inte i och för sig tillräckligt skäl för

att käranden skall åläggas ersätta motpartens kostnader eller ens för att han

skall bära sina egna kostnader. Det kan ju förhålla sig så att vad käranden

velat uppnå med sin talan vid domstolen, t. ex. en viss skyddsåtgärd, tillgodoses

genom myndighetens beslut med föreskrift om nämnda eller liknande

skyddsåtgärd. Han framstår då i verkligheten som vinnande part och bör

ha kostnadsersättning. Men det kan också, ehuru möjligen mindre vanligt,

förhålla sig på motsatt sätt. Käranden kan ha yrkat förbud men myndigheten

ger tillstånd, eller käranden yrkar en viss skyddsåtgärd men myndigheten

ger tillstånd utan föreskrift om skyddsåtgärd eller med föreskrift

om skyddsåtgärd som har helt annat syfte. Käranden bör då uppfattas som

tappande part och på vanligt sätt vara skyldig att ersätta svarandens kostnader.

För intet av dessa fall passar alltså den i första hand uppställda regeln

att rättegångskostnaderna skall kvittas. Man måste här ta sin tillflykt

till undantagsregeln att särskilda omständigheter kan föranleda annan fördelning

av kostnaderna. Emellertid torde inte sällan vara oklart i vad mån

käranden vunnit eller förlorat; myndighetens beslut står ju inte i samma relation

till kärandens yrkande som ett domstolsavgörande. Här kan huvudregeln

— om kvittning — ha sitt berättigande. Men finns stöd för uppfattningen

att käranden genom myndighetens beslut uppnått något, icke helt

oväsentligt, av vad han avsett med sitt käromål, torde i allmänhet undantagsregeln

i stället böra tillämpas. — Skulle svaranden komma med sin tillståndsansökan

först på ett sent stadium av rättegången och kostnaderna därigenom

onödigt ökas, torde också här undantagsregeln vara att tillämpa, jfr

rättegångsbalken 18 kap. 6 §. — Jämkning av rättegångskostnadsersättning

bör icke vara utesluten; även detta förutsätter att undantagsregeln anlitas.

Av det sagda lär framgå att tillämpning av undantagsregeln måste bli

vanlig, över huvud taget synes domstolen böra ha tämligen fria händer för

en skälighetsbedömning. Den uppfattning som här framförts synes leda till

att lagtextens angivande av en huvudregel och en undantagsregel måste anses

något missvisande. Enligt lagrådets mening är en jämkad lydelse av andra

stycket att föredra, exempelvis följande: »Ogillas talan — — — denna

lag, skall domstolen efter omständigheterna förordna att vardera parten

skall själv bära sin rättegångskostnad eller att full eller jämkad ersättning

skall tilläggas endera».

s. 386 Kontrollera mot PDF

386 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

38 §.

Lagrådet:

I andra stycket begagnas uttrycket att naturvårdsverket leder länsstyrelsernas

tillsynsverksamhet. Detta får givetvis inte förstås så, att vid beslut

som ankommer på länsstyrelsen — t. ex. enligt 40, 42 eller 43 § — denna

skulle ha skyldighet att efterkomma anvisningar av naturvårdsverket hur

ärendet bör avgöras. Lagrådet hemställer att orden »leder och» såsom missvisande

får utgå.

40 §.

Lagrådet:

Av motiven framgår att första stycket skall tillämpas bara i fall då tillståndsbeslut

inte föreligger. Detta synes böra komma till uttryck i lagtexten,

förslagsvis genom att paragrafen inledes med orden »Om tillstånd icke givits

enligt denna lag, kan länsstyrelsen meddela» etc.

Hänvisningen i första stycket första punkten till »lagens bestämmelser»

visar, att ingripandet skall ske inom ramen för tillåtlighetsreglerna i 4—7 §§.

Av 6 § tredje stycket följer då, att länsstyrelsen inte äger att jämlikt 40 §

första stycket första punkten meddela förbud mot användning av sådan

flygplats, väg eller järnväg, som tillkommit efter prövning i särskild ordning.

Däremot får länsstyrelsen också beträffande sådan anläggning meddela

föreläggande om försiktighetsmått.

Ordet »föreskrift» i andra stycket måste avse både förbud och försiktighetsmått.

Enligt lagrådets mening bör länsstyrelsen icke ens beträffande

fasta trafikanläggningar vara fråntagen befogenhet att i nödsituationer ingripa

med ett — momentant — förbud. Avfattningen av andra stycket inrymmer

denna befogenhet.

Länsstyrelsens i sista stycket avhandlade rätt att utsätta vite avser beslut

om föreläggande enligt förevarande paragraf. Ordvalet är ägnat att inge den

föreställningen att denna rätt gäller i förhållande till sådana i första och

tredje styckena nämnda beslut, som uttryckligen betecknats som förelägganden,

men däremot icke med avseende å föreskrift enligt andra stycket. I den

mån dylik föreskrift innefattar ett föreläggande bör dock länsstyrelsen äga

utsätta vite. Detta lär vara avsett, och lagrådet har för sin del intet att erinra

mot att bestämmelsen i sista stycket tillämpas så. Lämpligaste åtgärden torde

dock ofta, särskilt i brådskande fall, befinnas vara att anlita polisen.

41 §.

Lagrådet:

Här, liksom beträffande 40 § första stycket, bör uttryckligen anges att bestämmelsen

är tillämplig endast i fall då tillståndsbeslut ej föreligger.

Det kan knappast råda någon tvekan om att förbud eller åläggande om

försiktighetsmått inte skall kunna meddelas enligt denna paragraf, om ej

s. 387 Kontrollera mot PDF

387

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

stöd för åtgärden finns i lagens tillåtlighetsregler (4—7 §§). För att inte

missförstånd skall uppkomma bör emellertid detta komma till uttryck i

lagtexten.

Avsikten är att koncessionsnämnden — i fall då tillstånd ej föreligger —

skall kunna meddela beslut om förbud mot miljöfarlig verksamhet eller

åläggande att vidtaga försiktighetsmått. Detta framgår dock endast indirekt

av den föreslagna lagtexten; där stadgas att statens naturvårdsverk kan hos

koncessionsnämnden påkalla prövning av sådan fråga. Den befogenhet som

avses skola tillkomma koncessionsnämnden är emellertid principiellt och

praktiskt av stor vikt. Enligt lagrådets mening bör det komma till direkt uttryck

att denna befogenhet är för handen.

Naturvårdsverkets rätt att påkalla prövning av fråga om förbud eller försiktighetsmått

har gjorts beroende av att ingripandet krävs av hänsyn till

allmänna intressen. Emellertid är gränsen mellan allmänna och enskilda

intressen på detta område flytande. Om i paragrafen inte uppställdes ett uttryckligt

krav på att allmänna intressen skall påkalla ärendets upptagande,

kunde naturvårdsverket också en eller annan gång ingripa för att hjälpa

en sakägare att få fråga om förbud eller försiktighetsmått prövad av koncessionsnämnden,

i stället för att saken dragés inför domstol, jfr vad lagrådet

anfört under 36 §. Det är att märka att den motsvarande bestämmelsen

i 4 § första stycket i 1956 års tillsynslag inte innehåller något krav på att

talan påkallas av hänsyn till allmänna intressen.

Med hänsyn till vad nu sagts kan paragrafen förslagsvis erhålla följande

lydelse: »Har tillstånd enligt denna lag icke meddelats, äger koncessionsnämnden

på hemställan av statens naturvårdsverk besluta om förbud mot

miljöfarlig verksamhet, som ej är tillåtlig enligt denna lag, eller meddela

föreskrift om försiktighetsmått. Vid prövningen äger 12—16 §§ motsvarande

tillämpning.»

I specialmotiveringen till 38 § har departementschefen uttalat att såsom

grundsats för alla paragrafer i tillsynsavsnittet gäller att tillsynen avser att

skydda allmänna intressen. Lagrådets förslag innebär ett avsteg från denna

princip i vad avser nu förevarande paragraf.

42 §.

Lagrådet:

Enligt 7 § i 1956 års tillsynslag äger tillsynsmyndighet under angiven förutsättning

rätt att vinna tillträde till fabrik eller annan anläggning, vare sig

den är i bruk eller inte, ävensom att företa undersökningar inom område

som hör till anläggningen eller på annan plats där undersökning kan vara

erforderlig. Eftersom här är fråga om undersökning med anledning av vattenförorening

begränsar sig, praktiskt sett, myndighetens befogenhet att få

tillträde till annans område i regel till vattenområde och möjligen strand

eller brygga.

s. 388 Kontrollera mot PDF

388

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

När nu denna bestämmelse i stort sett oförändrad upptages i nya lagen,

blir räckvidden i praktiken betydligt större. Tillsynsmyndigheten får tillträde

till exempelvis hus, tomt eller trädgård för att göra de undersökningar

som myndigheten anser erforderliga. Även utan vederbörandes samtycke

kan tillsynsmyndigheten i en bostadslägenhet låta uppsätta sådant som apparatur

för mätning av flyg- eller gatubuller eller av luftförorening. Detta

måste anses vara betänkligt, helst som inte, såsom är fallet enligt 51 §, någon

rätt till ersättning stadgats. Skulle det visa sig erforderligt att tillsynsmyndigheten

företar undersökning i hus, tomt eller trädgård torde i regel

överenskommelse härom kunna träffas med vederbörande. Andra punkten

bör utgå. Endast den som äger företräda myndigheten skall ha rätt att mot

anläggningsinnehavarens vilja bereda sig tillträde till anläggningsområdet.

Att därvid biträde får medtagas torde följa av sig självt och behöver inte

uttryckligen sägas. — Krav på formligt beslut om att tillträde skall ges torde

inte böra uppställas. Det är emellertid klart, att om anläggningsinnehavaren

begär ett formligt beslut, t. ex. för att kunna överklaga detta, så skall han

erhålla sådant med fullföljdshänvisning. Och förklarar han att han ämnar

överklaga, bör beslutet i regel inte verkställas förrän det vunnit laga kraft,

om det ej brådskar med åtgärden.

Lagrådet föreslår att paragrafen erhåller följande lydelse:

»För att---till denna.

Behövs undersökning på annan plats, äger myndigheten vinna tillträde dit

för att utföra undersökningen. Detta gäller dock ej hus, tomt eller trädgård.»

43 §.

Lagrådet:

Enligt paragrafen är innehavare av anläggning som kan »befaras orsaka

störning som avses i denna lag» skyldig att på begäran lämna tillsynsmyndighet

eller den som biträder denna behövliga upplysningar om anläggningen.

I anslutning till lydelsen av 1 § torde förevarande paragraf lämpligen kunna

inledas sålunda: »Kan verksamheten vid en anläggning befaras vara

miljöfarlig, är» etc.

I paragrafen stadgas skyldighet för innehavaren att på begäran lämna behövliga

upplysningar om anläggningen ej endast till tillsynsmyndighet utan

även till den som biträder denna. Motsvarande bestämmelse finns i 8 § i

1956 års tillsynslag. Under beteckningen »den som biträder» tillsynsmyndighet

rymmes olika slags personer. Bestämmelsen torde närmast syfta på

sakkunniga som tillsynsmyndigheten önskar anlita, men bestämmelsen får

även anses gälla hantlangare och andra personer som biträder tillsynsmyndigheten

med uppsättande av mätningsinstrument o. dyl. Med hänsyn till

att det kan vara fråga om uppgifter beträffande tillverkningsmetoder m. m.

anser lagrådet det mindre lämpligt att innehavaren av en anläggning skall

s. 389 Kontrollera mot PDF

389

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

vara skyldig att lämna upplysningar om anläggningen till annan än tillsynsorganet.

Önskar detta konsultera särskild sakkunnig kan denne av tillsynsmyndigheten

få behövliga upplysningar för uppdragets fullgörande. Lagrådet

föreslår att orden »eller den som biträder denna» utgår.

44 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf stadgar, vid straffansvar enligt 45 §, tystnadsplikt

med avseende å vissa förhållanden som blivit kända vid utövande av tillsyn.

För koncessionsnämnden och naturvårdsverket lär tystnadsplikt komma att

föreskrivas i instruktioner, vilket ger ett i stort sett likvärdigt sekretesskydd

(jfr dock 1 kap. 1 § andra stycket och 7 kap. 3 § andra stycket tryckfrihetsförordningen).

Bestämmelser om tystnadsplikt medför icke att myndighet

kan vägra utlämna allmän handling som innehåller uppgifter om t. ex. yrkeshemlighet.

Härför fordras lagstöd i den s. k. sekretesslagen. Huruvida

en ändring av denna lag i sådan riktning är motiverad anser sig lagrådet inte

kunna bedöma på det föreliggande materialet. — Vad beträffar parts rätt

till insyn i utredningsmaterial så torde därmed sammanhängande frågor

komma att bli föremål för uttrycklig enhetlig reglering i en ny förvaltningslag.

Enligt paragrafen stadgas förbud att röja yrkeshemlighet medan i fråga

om bl. a. förhållande av betydelse för landets försvar gäller förbud att obehörigen

yppa förhållandet. Även det förstnämnda förbudet torde lämpligen

böra avse ett obehörigt röjande för att upplysningar t. ex. till koncessionsnämnden

skall vara tillåtna. Påpekas må att en sådan avfattning av ett

förbud anses ha den verkan att det viker för vittnesplikten (jfr SOU 1966:

60 s. 226).

45 §.

Lagrådet:

I första stycket punkt 2 stadgas straff för den som underlåter att iakttaga

föreskrift som Kungl. Maj :t meddelat med stöd av 10 § första stycket utan

att undantag har medgivits enligt 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket.

Hänvisningen till sistnämnda lagrum synes överflödig, eftersom lagrummet

endast innehåller bestämmelse om delegation av befogenhet, grundad på

10 § andra stycket. Lagrådet förordar att hänvisningen utgår och att — med

viss jämkning av lagtexten i övrigt — uttrycket »enligt 10 § andra stycket»

ersättes av »med stöd av 10 § andra stycket».

Av motsvarande skäl torde i punkt 3 hänvisningarna till 17 § och till 20 §

kunna undvaras.

47 §.

Lagrådet:

Bestämmelsen i tredje stycket torde böra avse även föreläggande enligt

40 § andra stycket.

s. 390 Kontrollera mot PDF

390 Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

48 §.

Lagrådet:

Departementschefen har anfört att beslut om underställning och beslut

som rör förfarandet faller utanför paragrafen. Möjligen kan dock i vissa

hithörande fall besvärsrätt vara för handen på grund av allmänna regler om

fullföljd i administrativa mål och ärenden.

Godtages lagrådets förslag om tillägg av ytterligare ett stycke i 14 §, bör

hänvisningen i andra stycket första punkten av förevarande paragraf avse

14 § femte stycket andra punkten. Huruvida man med denna utgångspunkt

skall vidhålla att besvär över beslut enligt sistnämnda lagrum bör gå till

regeringsrätten synes tveksamt.

49 §.

Lagrådet:

Godtages lagrådets förslag om tillägg av ytterligare ett stycke i 14 §, bör

hänvisningen till sistnämnda paragraf avse dess femte stycke andra punkten.

För att inhibition skall kunna ske i fall som avses i andra stycket torde

erfordras uttrycklig bestämmelse härom. Denna kan lämpligen göras så att

efter ordet »omedelbart» i andra stycket tilläggs »om ej annorlunda förordnas».

Med sådan lydelse kommer ej blott Kungl. Maj:t utan även den

beslutande länsstyrelsen att kunna meddela förordnande att omedelbar

verkställighet ej skall äga rum. Jfr också 50 §.

50 §.

Lagrådet:

Vad som här sägs om koncessionsnämnden äger givetvis motsvarande tilllämpning

beträffande Kungl. Maj :t.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

8 kap.

Lagrådet:

Med skada eller intrång som omnämns i detta kap. åsyftas givetvis icke

olägenhet av beskaffenhet som avses i miljöskyddslagen.

Kapitlets båda första paragrafer synes böra anknytas till den lydelse lagrådet

föreslagit för 1 § miljöskyddslagen.

Bestämmelsen i 1 § i 8 kap. kan lämpligen inledas med ett första stycke

som utsäger att för avledande av avloppsvatten från mark eller byggnad skall

gälla vad i detta kap. sägs.

Stadgandet i 2 § bör erhålla följande lydelse: »Bestämmelserna i detta

s. 391 Kontrollera mot PDF

391

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

kap. om avledande av avloppsvatten gälla i tillämpliga delar också i fråga

om utkastande, utsläppande eller uppläggande av fast ämne från mark eller

byggnad så, att vattendrag, sjö eller annat vattenområde kan förorenas av

ämnet.»

Beträffande 26 § ifrågasätter lagrådet om icke, i överensstämmelse med

hittills gällande lydelse, här bör hänvisas också till 5 §, vars regler har betydelse

ej endast från miljöskyddssynpunkt utan även för sådana frågor

som exempelvis var anläggningen bör placeras för att onödigt markintrång

skall undvikas.

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen

Lagrådet:

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ingrid Hellström

s. 392 Kontrollera mot PDF

392

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

Utdrag ur protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den

21 februari 1969.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lange, Kling, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson,

Gustafsson, Geijer, Myrdal, Odhnoff, Wickman, Moberg, Bengtsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam

beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över

förslag till

1) lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Beträffande förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet uttalar

lagrådet, att lagrådet först vid behandlingen av andra till lagrådet remitterade

förslag rörande de allmänna underrätternas organisation m. m. avser

att ta ställning till frågan om inrättande av fastighetsdomstolar och att

granskningen av förevarande lagförslag har skett med den utgångspunkten

att fastighetsdomstolar kommer att finnas. Det har av tidsskäl inte varit

möjligt att avvakta lagrådets slutliga utlåtande över förslaget om inrättande

av fastighetsdomstolar. Under hand har emellertid inhämtats att lagrådet

tillstyrker att sådana domstolar inrättas.

Under 1 § behandlar lagrådet bl. a. frågan om lagen skall anses tillämplig

inte bara på företeelser som utmärks av en viss varaktighet utan även på

enstaka händelser som föranleder störningar av det slag som anges i paragrafen.

Två av lagrådets ledamöter anser att lagförslagets innebörd är att

lagen inte skall tillämpas på enstaka separata händelser och att en sådan

begränsning av lagens tillämpningsområde är lämplig. Eftersom olika meningar

kan råda om den föreslagna lagen verkligen har den antydda innebörden,

föreslår de ett förtydligande av lagtexten.

Övriga två ledamöter av lagrådet ger uttryck för en motsatt uppfattning

i denna fråga. De framhåller bl. a. att införande av ett krav på varaktighet

när det gäller vattenföroreningar medför att de skadelidande får en sämre

ställning än enligt vattenlagen.

I det remitterade förslaget tas upp motsvarigheter till de regler om skyldighet

att motverka vattenförorening som nu finns i 8 kap. vattenlagen.

Därvid uppställs inte något krav på varaktighet. I fråga om verksamhet som

avses i punkt 3 i paragrafen uppställs däremot ett varaktighetsrekvisit i

den formen att störning som är helt tillfällig faller utanför lagens tillämp
-

s. 393 Kontrollera mot PDF

393

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

ningsområde. Denna skiljaktighet har sin grund i företeelsernas olikartade

verkningar. Luftförorening, buller e. d. från verksamhet som ej är varaktig

torde nämligen som regel vara av sådan tillfällig natur att anledning saknas

att ingripa mot verksamheten. Annorlunda är förhållandet i fråga om åtgärd

som kan medföra vattenföroreningar. På det området kan eu enstaka

tillfällig händelse orsaka en under lång tid kvardröjande skada i recipienten.

Även om man vid utformningen av de nuvarande reglerna om vattenförorening

i 8 kap. vattenlagen i första hand har tänkt pa mer eller mindre

varaktig förorening, utesluts inte enstaka händelser från lagens tillämpningsområde.

Enligt min mening bör på skäl som nyss antytts någon ändring

i detta förhållande inte göras. För denna ståndpunkt talar också att det

bör finnas möjlighet att föreskriva förprövningsskyldighet även för enstaka

åtgärder som kan verka vattenförorenande. I enlighet med vad som sagts

nu anser jag mig böra vidhålla uppfattningen att det inte bör uppställas

något annat krav på varaktighet än det som anges i punkt 3 och som innebär

att — när det gäller störningar av det slag som där avses — själva

störningen ej får vara helt tillfällig.

Lagrådet anmärker i fråga om uttrycket »användning av fast egendom»

att tvekan kan råda om huruvida uttrycket fast egendom här inbegriper

också byggnad på ofri grund, tomträtt och gruva. Lagrådet föreslår att »fast

egendom» byts ut mot »mark eller byggnad». Jag delar lagrådets uppfattning

att uttrycket användning av fast egendom kan ge upphov till tvekan.

För att vinna överensstämmelse med uttryckssättet i 2 § lagen 29 juli 1966

om vad som är fast egendom föreslår jag i stället uttrycket »mark, byggnad

eller anläggning». Samma uttryck bör användas i förslaget till ändring i vattenlagen

8 kap. 1 och 2 §§.

Beträffande paragrafens andra stycke bör tilläggas att radiostörningar

kommer att bli föremål för särskild reglering. Jag godtar den avfattning

av stycket som lagrådet föreslår.

Beträffande 11 § har i remissprotokollet framhållits att koncessionsnämnden

bör ha en fristående ställning i förhållande till naturvårdsverket. Lagrådet

stryker under betydelsen av detta och framhåller såsom angeläget att

nämndens oberoende ytterligare markeras och förstärks. Enligt lagrådets

mening bör såsom fast ledamot i koncessionsnämnden ingå ytterligare en

tekniker. Lagrådet föreslår vidare att ledamöterna i nämnden skall ha avlagt

domared. Enligt tre av lagrådets ledamöter intar naturvårdsverket en

så markant partsställning inför koncessionsnämnden att verkets chef eller

annan tjänsteman i ledande ställning hos verket inte bör vara ledamot av

nämnden. En ledamot av lagrådet har annan uppfattning och anser inte tillrådligt

att avstå från den sakkunskap som är representerad i naturvårdsverket.

Han anser dock önskvärt att naturvårdsverkets chef inte är ledamot

i nämnden i sådana fall då verket redan på förhand har intagit viss

ståndpunkt, t. ex. väckt fråga om tillämpning av 41 §, och förordar en viss

återhållsamhet när det gäller andra ledande tjänstemän i verket.

s. 394 Kontrollera mot PDF

394

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

För min del vill jag framhålla att nämnden skall fungera som eu administrativ

prövningsmyndighet. Med hänsyn till arten och betydelsen av de

frågor som nämnden har att handlägga har jag ansett att nämnden bör ges

en domstolsliknande ställning. Det är också angeläget att nämndens verksamhet

blir ett led i en effektiv och samhällsgagnande miljövårdspolitik.

Mot denna bakgrund får man bedöma frågan om hur nämnden skall vara

sammansatt.

För en utökning av antalet ledamöter i koncessionsnämnden till fem talar

enligt lagrådet bl. a. att diskussionen i nämnden därigenom tillförs ytterligare

synpunkter och att den omröstningssituationen att utgången bestäms

av två röster mot två i regel inte uppkommer. Jag medger att de anförda

skälen talar för en utökning av antalet ledamöter. Mot en utökning talar

emellertid att viss risk uppkommer för att de fasta ledamöternas inflytande

kommer att stärkas i alltför hög grad och att de andra ledamöterna, vilka

skall ha särskild erfarenhet från de verksamhetsfält som nämndens arbete

rör, inte får den ställning som bör tillkomma dem. Jag finner inte tillräcklig

anledning att gå från den bedömning jag tidigare gjort i fråga om antalet

ledamöter i nämnden.

Naturvårdsverket kommer att ha tillgång till samlad expertis på hela det

område som lagen rör. Verkets experter kommer att ha praktisk erfarenhet

från detta område. Även om det utom verket går att finna personer som har

erfarenhet av frågor som faller inom verkets ämbetsområde, kan det inte anses

lämpligt att avstå från den speciella sakkunskap på området som finns

inom verket. Härtill kommer att naturvårdsverket i särskilt hög grad kommer

att få ansvaret för den yttre miljövården. Det kan förväntas att verket

upprättar översiktliga, långsiktiga planer för miljövården. Inte minst för

förverkligandet av denna planering synes det vara av värde att den tredje

ledamoten i nämnden kan hämtas från naturvårdsverket. Det medför möjlighet

inte bara för naturvårdsverket att få den långsiktiga planeringen beaktad

i tillståndsärenden utan också för koncessionsnämnden att genom

sina beslut inverka på den långsiktiga planeringen. Allt detta torde kunna

främja en enhetlig miljövårdspolitik.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör något hinder för naturvårdsverkets

chef eller annan tjänsteman hos verket att vara ledamot av koncessionsnämnden

inte föreligga. En annan sak är att den som i naturvårdsverket

beslutat i dispensärende eller beslutat om åtgärd enligt 26 eller 41 §

är förhindrad att delta i avgörandet av samma ärende i koncessionsnämnden.

Detta följer av jävsbestämmelserna i 12 §.

Något krav på att nämndens ledamöter skall avlägga domared bör inte

uppställas.

Såsom lagrådet påpekar bör redan från början utses ersättare för samtliga

ledamöter i nämnden.

I fråga om sakägares rätt till ersättning för kostnader vid prövning av

frågor inför tillståndsgivande myndighet föreslår lagrådet att det i U § tas

in en bestämmelse som ger sakägare rätt till kostnadsersättning, mots\a
-

s. 395 Kontrollera mot PDF

395

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

rande vad som f. n. gäller i ansökningsmål enligt 8 kap. vattenlagen. Lagrådet

framhåller att förslaget, när det gäller vattenföroreningar, innebär en

försämring och försvagning av sakägares ställning i förhållande till vad

som nu gäller. Sakägaren kan enligt lagrådets mening ha stort intresse av

att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att eventuellt

kunna förhindra företaget eller få till stånd ändamålsenliga skyddsåtgärder.

Förslaget kan enligt lagrådet medföra att möjligheterna att få

ärendena allsidigt belysta minskar.

En av grundtankarna bakom lagförslaget är att det behövs aktiva insatser

från det allmännas sida för att främja en god miljövård. Särskilt

när det gäller »storimmissioner» med vidsträckta verkningsområden och

när det gäller att komma till rätta med den sammantagna effekten av*

många små störningskällor har den enskilde små möjligheter att hävda

sig och göra en insats. Det är därför nödvändigt att det allmänna har särskilda

organ med tillgång till olika experter för att fortlöpande kunna

kartlägga och följa förhållandena på olika orter och vid behov kunna ingripa.

Mycket av det som tidigare låg på den enskilde kan nu överlåtas på

tillsynsmyndigheterna. Dessa byggs ut kraftigt för att kunna fullgöra sina

uppgifter. Också det nya förprövningssystem som lagförslaget innefattar

utgör en garanti för att störningarna hålls på en låg nivå. På den stördes

sida sammanfaller de allmänna intressena i stor utsträckning med de

enskilda. Ju mer det allmännas insatser på miljövårdens område intensifieras

desto mer kommer också enskildas intresse av att få till stånd störningsfria

förhållanden att bli tillgodosett.

I överensstämmelse med denna grundtanke ger förslaget inte en enskild

sakägare rätt att hos koncessionsnämnden väcka fråga om förbud eller

försiktighetsmått beträffande viss verksamhet. Däremot är det inget som

hindrar att sakägare lägger fram sina synpunkter muntligen eller skriftligen

i ärende inför nämnden. Denna skall fatta sitt avgörande med beaktande

av både allmänna och enskilda intressen. Det ankommer i sista

hand på nämnden att föranstalta om den utredning som anses behövlig.

Den bör därvid vara lyhörd för enskild sakägares krav på ytterligare

utredning. I kostnadshänseende gäller enligt förslaget samma regler som

inom förvaltningsrätten i övrigt. Den enskilde sakägaren får alltså svara

för sina egna kostnader. Att införa en rätt för sakägare att företa egna

sakkunnigutredningar på anläggningshavarens bekostnad är enligt min

mening inte lämpligt. De kostnader i övrigt som kan uppkomma för en

sakägare som vill bevaka sin rätt i ett ärende inför nämnden torde i regel

inte vara av den omfattning att de avhåller sakägaren från att framföra

sina krav och synpunkter.

Den av mig föreslagna lösningen av rättegångskostnadsfrågan innebär

att sakägarnas ställning i kostnadshänseende blir densamma oavsett om

den som vill utöva den miljöfarliga verksamheten begagnar sig av dispensvägen

eller vänder sig till den tillståndsgivande myndigheten.

I förhållande till vad som f. n. gäller om sakägares rätt till kostnadser
-

s. 396 Kontrollera mot PDF

396

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

sättning enligt 10 kap. 79 § vattenlagen — och särskilt till den för sakägarna

generösa tolkning som lagrummet fått i rättstillämpningen — kan förslaget

onekligen synas medföra en försämrad ställning för sakägarna på vattenföroreningsområdet.

Emellertid är att märka att den nya miljövårdsorganisationen

innebär en väsentlig förstärkning även på vattenvårdens område, vilket

kommer sakägarna till godo. Koncessionsnämnden skall vidare på ett

helt annat sätt än som är möjligt för en domstol vara aktivt verksam för att

uttömmande och allsidigt utreda ärenden som kommer under dess prövning.

Dessutom bör erinras om att redan när den aktuella kostnadsregeln tillkom

år 1941 i samband med att bestämmelserna om vattenförorening infördes i

8 kap. vattenlagen tvekan rådde om vilken ställning sakägarna skulle få i

kostnadshänseende. Under förarbetena framhölls bl. a. att sakägare i allmänhet

inte skulle behöva kallas till förrättning, eftersom ersättning för olägenhet

genom förorening i allmänhet inte skulle bestämmas på förhand och

andra bestämmelser i förslaget innebar erforderliga garantier att vederbörliga

åtgärder mot förorening ändå blev iakttagna.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört är jag inte beredd att komplettera

förslaget med en kostnadsregel av det slag lagrådet förordar.

Beträffande omröstningsregeln i 15 § framhåller lagrådet att det ibland

kan vara behövligt med flera omröstningar för att nå ett rättvisande resultat.

Sålunda kan särskild omröstning behöva ske beträffande fråga om

tillämpligheten av lagen eller om förberedande åtgärd eller om underställning

enligt 16 §.

Jag biträder lagrådets uppfattning och förordar att paragrafens första

stycke får den lydelse som lagrådet föreslår. I fråga om avfattningen av

andra stycket kan lagrådets förslag däremot inte följas, eftersom det förutsätter

att antalet ledamöter i koncessionsnämnden bestäms till fem.

Beträffande 17 § anmärker lagrådet att det synes mindre lämpligt att

koncessionsnämnden och naturvårdsverket får befogenhet att överlämna

ärenden till länsstyrelsernas prövning. Däremot kan det enligt lagrådets

mening vara lämpligt att Kungl. Maj :t skall kunna förordna att tillståndseller

dispensprövning beträffande visst slag av ärenden skall handhas av

länsstyrelsen. Jag godtar lagrådets förslag.

I anslutning till 30 § berör lagrådet det s. k. sakägarbegreppet. Den till

lagrådet remitterade lagtexten innehåller inte — i motsats till immissionssakkunnigas

förslag — någon bestämmelse om vem som är att anse som

sakägare. Det remitterade förslaget tar alltså inte upp den av de sakkunniga

förordade begränsningen av sakägarbegreppet. Som lagrådet påpekar

förekommer emellertid i remissprotokollet ett uttalande, som kan ge vid handen,

att den nya lagen generellt knyter an till vattenlagens sakägarbegrepp.

Detta är inte avsett. Det inom vattenrättsskipningen uppställda kravet på

anknytning till fast egendom på sakägarsidan skall inte gälla på den nya

lagens område. Jag kan således ansluta mig till vad lagrådet anför under

30 § om sakägarbegreppet.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen av 30 § uttrycker på ett

s. 397 Kontrollera mot PDF

397

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

uttömmande sätt de förutsättningar som i olika fall skall föreligga för att

ersättning skall utgå. Jag godtar därför förslaget.

Under 31 § berör lagrådet frågan om uttrycket »ändrade förhållanden»

också innefattar förändring av penningvärdet utan samband med annan

förändring. Frågan synes i detta sammanhang inte ha nämnvärd praktisk

betydelse. Som jag tidigare framhållit kan man räkna med att ersättning för

framtida skada kommer i fråga endast i begränsad omfattning på grund av

svårigheten att på förhand bedöma en skada. Vidare bör engångsbelopp

vara den normala formen för ersättning för framtida skada. I den mån årliga

ersättningsbelopp över huvud taget förekommer torde utvecklingen —

t. ex. i fråga om metoder att förebygga eller minska störningar — gå så

snabbt och föränderligheten i övrigt på området vara så stor att något behov

av jämkning enbart på grund av penningvärdeförändring knappast uppkommer.

Beträffande 35 § första stycket föreslår lagrådet att skyldigheten att nedsätta

ersättning för framtida skada på fastighet med hänsyn till ersättningsreglernas

utformning i övrigt begränsas till att avse den ersättning

som tillkommer fastighetsägaren, varmed likställs ersättning till innehavare

av tomträtt. Jag delar lagrådets mening och förordar den utformning

av stycket som lagrådet föreslår. Vidare ansluter jag mig till lagrådets

förslag beträffande tredje stycket, som med den föreslagna formuleringen

vinner i fullständighet och klarhet. Även den av lagrådet förordade bestämmelsen

till skydd för innehavare av sådan fordran som skall föranleda

nedsättning — motsvarande regeln i 9 kap. 73 § vattenlagen — anser

jag böra godtas. Någon större praktisk betydelse torde bestämmelsen inte

komma att få.

Vid 41 § erinrar lagrådet om att naturvårdsverkets rätt att påkalla prövning

av fråga om förbud eller försiktighetsmått gjorts beroende av att

ingripandet krävs av hänsyn till allmänna intressen. Enligt lagrådets mening

bör detta krav slopas och naturvårdsverket få möjlighet att en eller

annan gång ingripa också för att hjälpa enskild sakägare att få fråga om

förbud eller försiktighetsmått prövad av koncessionsnämnden.

Såsom framgår av 38 § gäller som grundsats för alla paragrafer i tillsynsavsnittet

att tillsynen avser att skydda allmänna intressen. Samma princip

gäller i fråga om nuvarande tillsynsförfarande. Att göra ett avsteg från denna

grundsats när det gäller 41 § kan enligt min mening få konsekvenser

som är mindre önskvärda. Det skulle ställa naturvårdsverket inför den

grannlaga uppgiften att avgöra om verket skall ta sig an en enskilds sak

eller lämna åt den enskilde att agera på egen hand. Det kan dessutom ifrågasättas

om den av lagrådet föreslagna anordningen verkligen behövs. Såsom

lagrådet påpekar är gränsen mellan allmänna och enskilda intressen

på detta område flytande. Under 14 § har framhållits att de allmänna intressena

i stor utsträckning sammanfaller med de enskilda. För att få en

klar avgränsning av tillsynsmyndigheternas uppgifter bör man enligt min

s. 398 Kontrollera mot PDF

398

Kungl. Maj:ts proposition nr 28 år 1969

mening begränsa tillsynsverksamheten på det sätt som jag föreslagit. Man

bör vidare eftersträva att ge tillsynsmyndigheterna sådana resurser att de

kan ingripa så snart allmänna intressen kommer i farozonen. På det sättet

kan man enligt min uppfattning också bäst tillgodose de enskildas intresse

av störningsfria förhållanden. På grund av det anförda är jag inte beredd

att godta lagrådets förslag.

Eftersom det för samtliga paragrafer i tillsynsavsnittet gäller att tillsynen

avser att skydda allmänna intressen, behöver detta inte särskilt

utsättas i denna paragraf. Jag biträder lagrådets förslag till formulering av

paragrafens första punkt.

Beträffande 45 § föreslår lagrådet att hänvisningen i punkt 2 till 17 §

andra stycket utgår såsom överflödig, eftersom lagrummet endast innehåller

en bestämmelse om delegation av befogenhet, grundad på 10 § andra stycket.

Av motsvarande skäl anser lagrådet att hänvisningarna i punkt 3 till 17 §

och till 20 § kan undvaras. Jag kan inte biträda denna uppfattning. Hänvisningarna

bör därför kvarstå.

Lagrådet använder i sitt utlåtande flera gånger beteckningen miljöskyddslagen

i stället för det längre namn som angivits i det remitterade

förslaget. Det kortare namnet synes vara att föredra, och jag föreslår därför

att lagen kallas miljöskyddslagen. I överensstämmelse härmed förordar

jag att den nyinrättade myndigheten för tillståndsprövning får namnet

koncessionsnämnden för miljöskydd, vilket föranleder ändring i 9 §.

I övrigt anser jag mig, frånsett smärre avvikelser i lagtekniskt hänseende,

kunna godta de ändringar som lagrådet föreslår. Vissa ytterligare redaktionella

ändringar bör dessutom vidtas.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition

dels föreslår riksdagen att antaga förslagen till

1) miljöskyddslag,

2) lag om ändring i vattenlagen,

3) lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964 (nr 822),

dels inhämtar riksdagens yttrande över förslag till

4) kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december 1958

(nr 663).

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt

förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall

avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Gunnel Anderson

s. 399 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969 399

Innehållsförteckning

Sid

Propositionen .................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll.............................. 1

Författningsförslag ............................................. 3

Förslag till miljöskyddslag .................................... 3

Förslag till lag om ändring i vattenlagen........................ 13

Förslag till lag om ändring i naturvårdslagen den 11 december 1964

(nr 822) .................................................. 34

Förslag till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan den 19 december

1958 (nr 663)........................................... 35

Utdrag av statsrådsprotokollet den 25 juli 4D58- /9PÅ................ 37

Inledning .................................................... 37

Gällande rätt ................................................ 41

Civilrättsliga regler......................................... 41

Offentligrättsliga regler..................................... 43

Regler om skydd mot vattenförorening........................ 49

Tidigare reformförslag m. m................................... 53

Förslagens huvudinnehåll..................................... 56

Immissionssakkunnigas förslag............................... 56

Naturvårdsverkets organisationsförslag ....................... 58

Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen .. 58

Förslagens närmare innehåll samt remissyttranden............... 60

Allmän bakgrund till förslagen .............................. 60

Immissionssakkunniga .................................... 60

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag............... 62

Naturvårdsverkets förslag till ändring av vattenvårdslagstiftningen

................................................ 64

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag............ 65

Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning ...... 66

Immissionssakkunniga .................................... 66

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag .............. 69

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 76

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 77

Tillståndsmyndighet ........................................ 78

Immissionssakkunniga .................................... 78

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag.............. 79

Naturvårdsverkets organisationsförslag...................... 82

Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag . . 93

Tillåtlighetsregler .......................................... 114

Immissionssakkunniga .................................... 114

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 122

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 130

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag............ 133

Förprövning ............................................... 144

Immissionssakkunniga .................................... 144

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 147

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 150

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 151

Tillsyn .................................................... 154

Immissionssakkunniga .................................... 154

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag .............. 156

s. 400 Kontrollera mot PDF

400

Kungl. Maj.ts proposition nr 28 år 1969

Sid.

Naturvårdsverkets förslag till ändring i vattenvårdslagstiftningen 157

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 158

Samordning................................................ 158

Immissionssakkunniga .................................... 158

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 161

Domstolsprövning och ersättningsregler ...................... 164

Immissionssakkunniga .................................... 164

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag .............. 167

Naturvårdsverkets organisationsförslag...................... 172

Remissyttrandena över naturvårdsverkets organisationsförslag .. 173

Avgifter, finansieringshjälp m. m............................. 173

Immissionssakkunniga .................................... 173

Remissyttrandena över de sakkunnigas förslag................ 174

Naturvårdsverkets förslag................................. 177

Remissyttrandena över naturvårdsverkets förslag ............ 177

Departementschefen .......................................... 178

Allmän bakgrund........................................... 178

Grundläggande synpunkter på lagstiftningens utformning....... 181

Tillståndsmyndighet ........................................ 191

Tillåtlighetsregler .......................................... 206

Förprövning ............................................... 220

Tillsyn .................................................... 222

Samordningsfrågor ......................................... 227

Domstolsprövning .......................................... 232

Ersättningsregler ........................................... 237

Avgifter m. m............................................. 249

Författningsförslag ......................................... 252

Specialmotivering ............................................ 253

Förslaget till lag om skydd mot miljöfarlig verksamhet.......... 253

Inledande bestämmelser (1—3 §§) .......................... 253

Tillåtlighetsregler (4—8 §§) .............................. 262

Tillståndsprövning (9—17 §§).............................. 268

Tillståndsbeslut (18—29 §§)............................... 274

Ersättning och andra enskilda anspråk (30—37 §§) .......... 281

Tillsyn (38—44 §§)....................................... 287

Ansvar, handräckning och besvär m. m. (45—52 §§)......... 291

övergångsbestämmelser ................................... 299

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen.................... 302

2 kap., 3 kap. och 8 kap................................... 302

9 kap. och 10 kap......................................... 306

11 kap. och 13 kap........................................ 307

övergångsbestämmelser ................................... 308

Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen................ 309

Förslaget till kungörelse om ändring i hälsovårdsstadgan ...... 310

Hemställan

Bilaga 1. Immissionssakkunnigas förslag till lag om luftförorening,

buller och andra immissioner (immissionslag) och till lag om tillsyn

till skydd mot vattenförorening, luftförorening, buller m. m. (miljö
tillsynslag)

...........................................••••••• 313

Bilaga 2. De till lagrådet remitterade förslagen samt förslaget till ändrad

lydelse av hälsovårdsstadgan............................... 323

Utdrag av lagrådets protokoll den 31 januari 1969 .................. 357

Utdrag av statsrådsprotokollet den 21 februari 1969 ................ 392

MARCUS BOKTR. STHIM 1949 680306

Doktrin (22)

  1. Jonas Du Rietz, Grannelagsrättsligt skadeståndsansvar, SvJT 2018 s. 674, på s. 678 · Fritt tillgänglig
  2. Nyheter i expropriationslagstiftningen, SvJT 2010 s. 621, på s. 628 · Fritt tillgänglig
  3. Departementen och Lagrådet, SvJT 2009 s. 216, på s. 226 · Fritt tillgänglig
  4. Staffan Westerlund, Miljörättslig utveckling - tendenser 1960-talet och framåt, FT 2007 nr 2 s. 129, på s. 131 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  5. Mats Melin, Nytt från Regeringsrätten - Juni - Augusti 2003, FT 2003 nr 4 s. 491, på s. 495 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  6. Jan Darpö, Miljövårdskraven i tiden (II), FT 2001 nr 4–6 s. 85, på s. 87 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  7. Om ansvaret för gamla miljöskador, SvJT 1999 s. 1001, på s. 1004 · Fritt tillgänglig
  8. Jan Darpö, Klippan-målet igen - en replik, FT 1998 nr 5 s. 255, på s. 259 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  9. Jan Darpö, Retroaktiv rättsprövning - Regeringsrättens dom i klippanmålet, FT 1997 nr 6 s. 283, på s. 285, 305 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  10. Carl-Otto Lindberg, Om tillstånd utan tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen, FT 1995 nr 3 s. 77, på s. 89 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  11. Magnus Pfannenstill, Några anmärkningar rörande ansvaret för miljöfarlig verksamhet vid konkurs och liknande situationer, SvJT 1993 s. 391, på s. 394, 398 · Fritt tillgänglig
  12. Bertil Bengtsson, Bör miljöskadelagstiftningen reformeras?, SvJT 1993 s. 373, på s. 382 · Fritt tillgänglig
  13. Lars Delin, Om ansvar för återställningsåtgärder enligt miljöskyddslagen, FT 1989 nr 1 s. 1, på s. 7, 10 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  14. Staffan Michelson, Om civilrättsligt skydd mot miljöskada, SvJT 1986 s. 100, på s. 101, 104 · Fritt tillgänglig
  15. Bertil Bengtsson, Allemansrättsliga komplikationer, SvJT 1985 s. 425, på s. 431, 437, 438, 442 · Fritt tillgänglig
  16. Bernt Ekström, Tolkning av en förvaltningsmyndighets beslut, FT 1983 nr 3 s. 119, på s. 124 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  17. Rättssäkerhet i miljövården, SvJT 1980 s. 460, på s. 468 · Fritt tillgänglig
  18. Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1972—1975, SvJT 1978 s. 504, på s. 510, 511 · Fritt tillgänglig
  19. Olle Nyman, Judiciell eller administrativ tillståndsprövning. En fråga vid utformningen av koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen, FT 1977 nr 2–4 s. 136, på s. 138, 139, 147, 151 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  20. Produktansvaret., SvJT 1971 s. 456, på s. 463 · Fritt tillgänglig
  21. Per Bergsten, Svensk rättspraxis Vattenrätt 1964—1968, SvJT 1970 s. 43, på s. 45 · Fritt tillgänglig
  22. Lars Delin, Ett spörsmål rörande förhållandet mellan miljöskyddslagen och naturvårdslagen, FT 1969 nr 5 s. 227, på s. 228 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

57 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (7)

7 kopplingar.

  1. JoU 1969:53 Utlåtande i anledning av motioner angående miljövården. s. 3 i texten
  2. 3LU 1969:37 Tredje lagutskottets utlåtande nr 37 år 1969 s. 1 i texten
  3. JoU 1969:18 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av koncessionsnämnden för miljöskydd och anslag till statens naturvårdsverk för budgetåre s. 1 i texten
  4. 1LU 1969:35 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i lagen den 26 maj 1909 s. 3 i texten
  5. ABU 1969:40 Utlåtande i anledning av motioner om åtgärder för att minska fosfathalten i tvättmedel. s. 3 i texten

Visa alla 7

Rättsfall (4)

4 kopplingar.

  1. RÅ 2003 ref. 63 ur registret · dokumentnivå
  2. RÅ 1997 ref. 12 ur registret
  3. RÅ 1995 ref. 15 ur registret
  4. RÅ 1993 ref. 97 ur registret

Myndighetsavgöranden (1)

1 koppling.

  1. JO 2010-12-29 dnr 6968-2009 i texten

Doktrin (45)

45 kopplingar i 28 dokument.

  1. SvJT 1985 s. 425 Bertil Bengtsson, Allemansrättsliga komplikationer s. 431 · s. 437 · s. 438 · s. 442 i texten
  2. FT 1977 s. 136 Olle Nyman, Judiciell eller administrativ tillståndsprövning. En fråga vid utformningen av koncessionsprövningen enligt miljöskyddslagen s. 138 · s. 139 · s. 147 · s. 151 i texten
  3. JT 1998/99 s. 90 s. 100 · s. 101 · s. 102 i texten · dokumentnivå
  4. JT 1999/00 s. 3 s. 3 · s. 11 i texten · dokumentnivå
  5. FT 1997 s. 283 Jan Darpö, Retroaktiv rättsprövning - Regeringsrättens dom i klippanmålet s. 285 · s. 305 i texten

Visa alla 28