Kungl. Maj:ts proposition angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m.m.
1972 · 54 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 51 av 54 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1972:127, Kungl. Maj:ts proposition angående försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m.m.
Dokumentets text
Kungl.
Maj:ts proposition nr 127 år 1972 Prop. 1972; 127
Nr 127
Kungl.
Maj:ts proposition angående försörjningsberedskapen på belcläd-nadsområdet m.
m. given Stockholms slott den 20 oktober 1972.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över handelsärenden för denna dag,
föreslå riksdagen att bifaUa de förslag om vars avlåtande Ull riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.
Enligt
Vårt nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF
KJELL-OLOF
FELDT
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att överstyrelsen för
ekonomiskt försvar får administrativa och finansiella resurser för att bevaka och
tillse att en tillfredsställande försörjning med beklädnadsvaror kan uppnås i
en kristid.
Som huvudsaklig stödform föreslås statliga
avskrivningslån kompletterade med kreditgarantier till teko-, sko- och
garveriindustrierna. Vidare föreslås en utvidgad lagring av textila fibrer,
garner och vävnader vid överstyrelsen för ekonomiskt försvar. För sko- och
garveri-industriema föreslås vissa särskilda åtgärder. För att täcka det i propositionen
angivna omedelbara utgiftsbehovet begärs medel på tilläggsstat I till
riksstaten för innevarande budgetår med 47 milj. kr.
1
Riksdagen 1972. 1 saml. Nr 127
Prop. 1972:127
Utdrag
av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 20 oktober 1972.
Närvarande:
statsministern PALME, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, FELDT.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Feldt,
anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om
försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m. och anför.
Inledning
Chefen för industridepartementet tillkallade den 17
maj 1968 sakkunniga för översyn av vissa frågor rörande teko-industrierna.
Utredningen konstaterade i sitt slutbetänkande (SOU 1970: 5960)
"TEKO-industrierna inför 70-talet" att den svenska
självförsörjningsgraden på teko-området successivt minskat och att den inhemska
produktionen av vissa typer av teko-varor understiger de minimibehov som kan beräknas
för krigs- och avspärrningsfallen.
Chefen för industridepartementet framhöll, efter
samråd med min företrädare och mig, i prop. 1970:41 (s. 39) och prop. 1971:1
(bU. 15 s. 57) bl. a. vikten av att beredskapsfrågan får en från försvars-och
lörsörjningssynpunkt tillfredsställande lösning. Det konstaterades att de
textila förnödenheterna intar en central plats i vår försörjningsberedskap och
att den omständigheten att fredskonsumtionen i ökad utsträckning bygger på
import självfallet inte får medföra att vår försörjningsberedskap eftersatts.
Flera remissinstanser föreslog en särskild utredning av
försörjningsberedskapen på teko-området.
Mot denna bakgrund bemyndigades jag den 2 april
1971 att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att utreda beredskapen i
fråga om viss varuförsörjning. De sakkunnigas arbete skulle bedrivas så att
förslag rörande försörjningsberedskapen för teko-varor och skodon kunde föreläggas
1972 års riksdag. I direktiven till de sakkunniga anfördes att förslag borde
läggas fram om den självförsörjningsgrad som bör upprätthåUas på de olika
delområdena och de eventuella åtgärder av skydds- och stödkaraktär som under
hänsynstagande till möjUg beredskapslagring kan behöva vidtas för ati
säkerstäUa en tillräcklig produktionskapacitet.
Prop. 1972:127 V,, 3
De sakkunniga, som antog namnet
försörjningsberedskapsutredningen, avlämnade den 8 september 1972
delbetänkandet (Ds H 1972; 3) "Kläder och skor försörjningen i en
kristid". Betänkandet innehåller förslag till åtgärder för att
upprätthålla en tillfredsställande försörjningsberedskap på beklädnadsområdet
m. m.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande
av experten Burendahl.
Efter remiss har yttrande över betänkandet avgivits
av rikspolisstyrelsen, överbefälhavaren (ÖB), försvarets materielverk (FMV),
civilförsvarsstyrelsen, televerket, statens järnvägar (SJ), statskontoret,
generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån (SCB), riksrevisionsverket
(RRV), kom merskollegium, som bifogat yttrande från handelskammaren i Malmö
samt ett gemensamt yttrande från handelskamrarna i Göteborg och Borås, statens
pris- och karteUnämnd (SPK), näringsfrihetsombudsmannen (NO), marknadsrådet,
överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS),
styrelsen för teknisk utveckling (STU), statens konsumentråd, Sveriges
exportråd, länsstyrelserna i Kristianstads, Älvsborgs och Västernorrlands län.
Kooperativa förbundet (KF), Kon-fektionsindustriföreningen. Svensk
industriförening, Svenska garveriid-karföreningen, Svenska kommunförbundet.
Svenska skofabrikantföreningen, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Sveriges industriförbund, Sveriges
köpmannaförbund. Textilrådet, Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
Nuvarande
ordning
En rad statliga stödåtgärder för teko- och
skobranscherna har vidtagits under senare tid. Det statliga exportstödet till
teko-industrierna, som administreras av kommerskollegium, trädde i kraft
budgetåret 1970/ 71 och löper i fyra år med ett totalt anslag på 24,6 milj. kr.
samt lånegarantier inom årsramar på 7,5 milj. kr. som kumuleras.
Stödåtgärderna skall i största möjliga utsträckning inriktas på de progressiva
företagen och ges en sådan tillämpning att strukturrationaliseringen mom
branscherna påskyndas.
Fr. o. m. budgetåret 1971/72 har
stimulansprogrammet för tekoindustrin kompletterats med ett särskUt s. k.
omställningsstöd. Statliga bidrag kan ges tUI sådana företag som önskar
undersöka vissa organisatoriska förhållanden, bl. a. behov av specialisering
och möjlighet tUl samarbete med andra tillverkare och avnämare, och som måste
anlita utomstående expertis.
TUl
omställningsfrämjande åtgärder för teko-industriema bevUjade
' Landshövdingen Karl Frithiofson, ordförande,
ledamötema av riksdagen Karl Bengtsson och Rune Carlstein, pol.mag. Åke
Burstedt samt direktören Vilgot Lanner.
Prop. 1972:127 4
riksdagen
för en treårsperiod med början budgetåret 1971/72 sammanlagt 7,5 milj. kr.
såsom bidrag till konsultutredningar. Genom riksdagens beslut under våren 1972
har de statiiga insatserna ökats för att åstadkomma en mer planmässig
strukturomvandling inom vissa stagnerande branscher. Det nu löpande
omstäilningsprogrammet har förlängts till att omfatta även budgetåret 1974/75
och samtidigt utvidgats till att omfatta även skoindustrin, den manuellt
arbetande glasindustrin och möbelindustrin. Anslaget höjdes till 5 milj. kr.
för budgetåret 1972/73 medan anslagets storiek för efterföljande budgetår
skall prövas mot bakgrund av vunna erfarenheter.
Härutöver finns för bl. a. teko- och
skoindustrierna vissa möjligheter att få kreditgarantier inom ramen för det
statliga kreditstödet till hemslöjd, hantverk och småindustri. Syftet med detta
stöd är att förbättra lånemöjligheterna för de mindre företagen, vilka i stor
utsträckning är beroende av upplåning. Enligt gällande bestämmelser för
kreditstödet finns möjlighet att när särskilda skäl föreligger lämna
kreditgarantier även till annan industriell verksamhet än sådan som bedrivs av
småindustri samt till förvärv av fabriksbyggnad eller anskaffning av
omsättningstillgångar. I samband med riksdagens beslut våren 1971 om bl. a. det
nu löpande omstäilningsprogrammet för teko-industrierna beslöts att sådana
särskilda skäl generellt skall anses föreligga för teko-industrin.
För den del av kreditstödet som direkt
administreras och beslutas av kommerskollegiet och inte handhas av
företagarföreningarna gäller sedan några år en faststäUd årlig garantiram om
80 mUj. kr. Inom denna ram har teko-industrierna beviljats kreditgarantier på
sammanlagt 14,2 milj. kr. under budgetåren 1967/681970/71 och skoindustrin
sammanlagt 5 milj. kr. under de senaste fem budgetåren.
Riksdagen beslöt våren 1972 vidta åtgärder för att
påverka strukturomvandlingen inom teko-industrierna, skoindustrin, den manueUt
arbetande glasindustrin samt möbelindustrin. Åtgärderna har formen av statliga
kreditgarantier. Garantierna beviljas av ett särskilt helägt dotterbolag till
Sveriges investeringsbank, AB Stmkturgaranti. Verksamheten är av försökskaraktär
och avser tiU en början en treårsperiod. Garantiramen är 40 milj. kr. under det
första året och utvidgas med 30 milj. kr. under vart och ett av de följande två
åren.
Statligt stöd tUl forskning inom teko-området utgår
sedan länge. STU har förbundit sig att under en treårsperiod från den 1 juU
1971 bidra med sammanlagt 5,8 milj. kr. tUl kollektiv forskning inom
teko-området. Statens institut för företagsutveckling (SIFU) har i samverkan
med Textilindustriförbundet och Konfektionsindustriförbundet inlett ett
fyraårigt program för utbildningsåtgärder inom teko-industrierna med statiigt
stöd för utbUdningsarrangemang. Anslagen över statsbudgeten för budgetåret
1972/73 uppgår tUl 3,3 milj. kr.
Prop. 1972:127 :, j 5
Skobranschen har under senare tid erhållit statUga
bidrag med mellan 200 000 och 300 000 kr. per år för exportfrämjande åtgärder.
ÖEF har efter särskilda medelstilldelningar låtit
upparbeta beredskapslagrade fibrer och garner till garner och färdiga vävnader.
I ett fall har staten engagerat sig i produktionen av ullgarner för att
förbättra försörjningsberedskapen.
Till AMS har knutits en särskild kontaktgrupp med
uppgift att biträda styrelsen i frågor bl. a. rörande sysselsättningen inom
teko-området. I denna grupp ingår en representant från ÖEF.
Tullskyddet inom teko-området ligger över den
allmänna tullnivån i Sverige, föt vissa varor väsentligt över. De svenska
textU- och konfek-tionstullavna ligger emellertid inte högt internationellt
sett. Tullskyddet för skor utgör 14 procent, vilket ger ett nettotullskydd som
är något högre än vad som gäUer för den svenska industrin i allmänhet.
Utöver tuUskyddet upprätthålls i fråga om import
från statshandelsländerna importregleringar för skor och sådana teko-varor för
vUka marknadsläget bedömts särskilt allvarligt. Den s. k. lågprisimporten av
vissa teko-varor har vidare föranlett särskilda åtgärder för att minska
importtrycket från vissa andra länder.
Försörjningsberedskapsutredningen
Utvecklingen i stort under 1960-taIet
Utredningen har studerat utvecklingen under
1960-talet och bedömt den fortsatta utvecklingen inom berörda branscher.
Under 1960-talet har självförsörjningsgraden inom
teko- och skoområdena sjunkit. TUlförseln till marknaden har ökat för
praktiskt taget alla varor, samtidigt som den inhemska produktionen har gått
ned såväl andelsmässigt som mätt i faktiska tal. Importen har tagit en allt
större del av marknaden vilket inte kunnat kompenseras genom export, även om
betydande framgångar kan noteras på utlandsmarknaderna.
Dessa grovt skisserade utvecklingstendenser har
tidigare utförligt beskrivits av teko-utredningen och redovisas inte närmare
av försörjningsberedskapsutredningen. Syftet med de båda utredningarna har
emeUertid varit olika. Försöijningsberedskapsutredningen har haft att bedöma
självförsörjningsgraden inom beklädnadsområdet med hänsyn tagen till alla
delmoment i tUIverkningskedjan. Utredningen har däiför med utgångspunkt från
tillförseln av färdiga konfektionerade artiklar samt textilvaror av
färdigvarukaraktär (teknisk textil, hemtextU m. m.) uppskattat hur mycket
vävnader, garner och fibrer av olika slag som i nuläget förbrukas i de olika
tUlverkningsleden. Genom att ställa den inhemska produktionen av vävnader i
relation till den på detta sätt beräknade totala förbmkningen av vävnader,
inklusive vävna-
Prop. 1972:127 6
der
ingående i importerade färdigkonfektionerade artiklar och textilvaror av
färdigvarukaraktär erhålls en andel som ger ett bättre mått på vår
självförsörjning än vad produktionens andel av den på sedvanUgt sätt beräknade
nettotiUförseln av enbart vävnader ger. Utredningen kallar den framräknade
andelen för produktionsförsöijning. För konfektionerade artiklar blir, med det
använda beräkningssättet, produktions-försörjningen identisk med produktionens
del av nettotUlförseln.
Utredningen visar att för den tyngre
konfektioneringen förelåg ännu för tio år sedan en produktionsförsörjning om 90
% eller mer, men att den år 1971 för väsentiiga plaggtyper som kappor,
överrockar, långbyxor, dräkter och kjolar hade sjunkit till något mer än
hälften, För den lättare konfektioneringen noteras ännu lägre andelar, cirka en
tredjedel. Försörjningen med kostymer och kavajer ligger dock fortfarande på
en relativt hög nivå.
Förbrukningen av trikåöverkläder har ökat på
bekostnad av de traditionella plaggen av vävnader. Den inhemska produktionen av
trikå-varor har volymmässigt ökat men andelsmässigt nedgått. Produktionsförsörjningen
med trikåväv har minskat från ca 75 % år 1960 till ca 50 % år 1970.
Av den totala årliga förbmkningen av vävnader,
andra än trikåväv, tillverkas inom landet numera mindre än hälften. För tio år
sedan var produktionsförsörjningen för dessa vävnader ca 85 %. Den fredstida
produktionsförsörjningen med beklädnadsvävnader av ull ligger lägst och uppgår
till endast 10 %. Den totala vävnadsproduktionen i landet år 1971 var i det
närmaste 28 000 ton.
Produktionsförsörjningen
med garner har sjunkit mycket kraftigt under 1960-talet. För bomullsgarner
uppgår den nu till endast ca 15 % och för ullgarner till ca 30 %. Finare garner
samt garner för trikå-varor produceras i mycket liten utsträckning inom landet.
Den totala produktionen av garner i landet uppgick år 1971 till knappt 25 000
ton. Den totala skokonsumtionen i landet steg från 24 milj. par år 1960 till
nära 30 milj. par tio år senare. Under år 1971 synes en tillfällig nedgång av
skokonsumtionen ha inträffat. Den inhemska skoproduktionens andel av den
totala konsumtionen uppgick år 1960 till 75 % men var år 1971 endast 46%.
Totalt producerades knappt 13 milj. par år 1971. Minskningen av
självförsörjningen avser i stor utsträckning lättare läderskor för vUka
försörjningsandelen endast är ca 30 %. Utredningen påpekar att det statistiska
underiaget inte medger en exakt beräkning av produktionsförsörjningen med
skilda produkter. Då det gäller att karaktärisera utvecklingen i stort under
1960-talet torde materialet dock ge en tillfredsställande bild av den
sjunkande fredstida självförsörjningen. Försörjningsförmågan i en kristid bUr
dock en annan. Detta beror på att produktionskapaciteten då kan utnyttjas mer
effektivt och att behoven kan skäras ned väsentiigt.
Prop. 1972:127 ,, . 7
En
bedömning av utvecklingen under 1970-talet
Utredningen utgår vid bedömningen av utvecklingen i
försörjningshänseende för den kommande tioårsperioden dels från
teko-utredningens analys och slutsatser, dels från synpunkter som framförts
från representanter för olika delbranscher inom teko-, sko- och läderområdena
vid för ändamålet särskilt anordnade hearings.
Representanter för de berörda industrierna framhöll
vid dessa hearings att priskonkurrensen främst från de s. k. lågprisländerna
har medfört att lönsamheten inte är tillfredsställande för den svenska
produktionen. Man ansåg det realistiskt att räkna med att man i allt högre grad
söker frigöra kapital placerat i teko-produktionen för placering i mer lönsamma
verksamheter varvid också etableringar i länder med gynnsammare kostnadsnivå
kan komma i fråga. Man ansåg det tämligen självklart att dessa
industribranscher kommer att fortsätta krympa även om man för vissa delar kan
göra en mer optimistisk bedömning av marknaden. Andra delar har däremot en
situation som kommer att medföra en snar avveckling om inte snabba motåtgärder
vidtas.
Utredningen finner att utvecklingen för teko- och
skoindustrierna under 70-talet kommer att kännetecknas av en fortsatt reducering.
Utan särskilda åtgärder från samhäUets sida kommer utvecklingen att bli
bekymmersam i försörjningshänseende. Utredningen anser det inte möjligt att i
detalj förutse vilka sektorer som i första hand kommer i farozonen och vid
vilken tidpunkt detta kan tänkas ske. Spinneri- och vävnadsproduktionen kommer
dock enligt utredningens bedömning att minska inom en mycket nära framtid om
inte särskUda åtgärder sätts in.
Uthålligheten
inom det ekonomiska ftirsvaret
Utredningen framhåller att målsättningen avseende
försörjningsuthållighet och försörjningsstandard är av grundläggande betydelse
för planeringen inom det ekonomiska försvaret. I enlighet med sina direktiv
har utredningen i denna fråga samrått bl. a. med representanter för de pågående
s. k. miljöutredningarna inom totalförsvaret samt 1970 års försvarsutredning.
I betänkandet lämnas en närmare redogörelse för målsättning och synpunkter i
övrigt på uthålligheten som framkommit i olika sammanhang främst i anslutning
till överväganden rörande överstyrelsens förslag tiU lagringsplaner.
Utredningen finner att statsmakterna inte tagit någon klart formulerad
samordnad ställning till frågan om uthålligheten inom det ekonomiska försvaret.
Lagringsplaner och planläggningen i övrigt har fortiöpande anpassats efter
samhällsutvecklingen och bedömningar av det politiska och militärpolitiska
läget i vår omvärld. Det egna näringslivets kapacitet i fredstid har varit
grundläggande och man har utgått från att efter en viss övergångstid en
produktion kan upprätthål-
Prop. 1972:127 g
las
som täcker de mest nödvändiga behoven vid en krishushållning. Lagerhållningen
har därför kunnat inriktas främst på råvaror och halvfabrikat.
Utredningen påpekar att en ny situation för
planeringen inom det ekonomiska försvaret uppkommer i och med att produktionen
inom landet av varor, som är av väsentlig betydelse för försörjningen,
för-svUiner eller hotar försvinna. Uthålligheten blir av mer avgörande
betydelse. En kort uthållighetstid innebär mindre krav på ett bibehållande av
en produktionskapacitet inom landet och förskjuter intresset mer mot lagring.
En längre uthållighetstid ställer andra frågor i förgrunden som i högre grad
berör produktionskapacitet, omställningar och kanske även produktionsstöd.
Utredningen finner beträffande uthålligheten inom
beklädnadssektorn att det här rör sig om varor som är oundgängligen nödvändiga
för försörjningen under en krisperiod. Man får därför vid planeringen för
försörjningen med dessa varor inte utesluta risken av att en krisperiod blir av
avsevärd längd, minst tre år. Utredningen konstaterar emellertid samtidigit att
frågan om uthålligheten, i avsaknad av styrande krisfall som anger
avspärrningstidens längd inom totalförsvarets olika grenar, ytterst måste vara
avhängig av statsmakternas ambitioner. Av stor vikt blir härvid kostnaderna och
olägenheterna för att genomföra beredskapsåtgärderna samt bedömningen i stort
av uthålligheten inom det ekonomiska försvaret. För beklädnadssektorn förordar
utredningen dock åtgärder som syftar till att täcka löpande behov under en
längre krisperiod, men man redovisar samtidigt kostnader m. m. för andra
tidsalternativ.
Behov
och tillgångar under en krisperiod
Utredningen konstaterar att en sträng hushållning
med beklädnadsvaror kommer att bli nödvändig i en kristid och att en betydande
nedskärning av konsumtionen måste komma till stånd snarast möjligt efter
krisperiodens början. För att kunna möjliggöra en balans av behov och
tillgångar kommer en ransonering och en ingående styrning av produktionen att
krävas. Utredningen har tiUsammans med ÖEF beräknat konsumtions- och
tiUförselbehoven av beklädnadsvaror under en längre avspärrningsperiod.
Utgångspunkten för bedömningarna av
tillförselbehoven har varit det fredstida genomsnittliga garderobsinnehavet hos
enskilda individer. Genom förfrågningar till ett representativt urval av
befolkningen har man fått en uppfattning om det antal plagg av skUda typer som
svenska folket genomsnittligt har i sina garderober. Allmänt sett ger denna
undersökning, som på ÖEF:s uppdrag genomförts av ett
marknadsundersöknings-företag, vid handen att kläd- och skotillgången är ganska
god men ojämnt fördelad mellan olika individer.
Prop.1972:127 9
För att kunna beräkna tillförselbehovet under olika
perioder i en kristid räcker det emellertid inte med att enbart känna till
innehavet av plagg vid kristidens början. Man måste härutöver ha en uppfattning
om vilka plagg som är oundgängligen nödvändiga för genomsnittsindividen i en
kristid då andra förhållanden kan komma att råda beträffande uppvärmning av
bostäder och arbetsplatser samt beträffande kommunikationer. Utredningen har
därför i samråd med ÖEF bedömt hur en s. k. krisgarderob skall vara sammansatt
för de enskilda individerna, fördelade på åldersgrupper och kön. Krisgarderoben
redovisas i betänkandet och utredningen bedömer att den för
genomsnittsindividen ger den lägsta beklädnadsstandard som erfordras för att
samhället i en kristid skaU kunna fungera på det sätt man i olika avseenden
räknat med. Vissa antaganden beträffande livslängden hos de olika persedlarna
under en avspärrnings- eller krisperiod har varit nödvändiga att göra för att
kunna bedöma ersättningsbehoven.
Utredningen lämnar i en bilaga tUl betänkandet en
redogörelse för ransoneringen av textilvaror och skor under andra världskriget
och diskuterar också tänkbara ransoneringssystem vid en eventuellt kommande
kris- eller avspärrningssituation.
Med utgångspunkt från freds- och krisgarderoberna
samt beräknad livslängd hos de olika plaggen har framräknats ett
kompletterings- och ersättningsbehov för civilbefolkningen som sedan av
ransoneringstekniska skäl har korrigerats för att bättre svara mot de
praktiska behoven under en kristid. Vid en jämförelse med förhållandena under
andra världskriget finner man de framräknade behoven vara rimliga. Till civilbefolkningens
behov av kläder och skor lägger man behovet av tekniska textilier och
liemtextilier samt behoven inom krigsmakten, civilförsvaret, sjukhus och andra
vårdinrättningar, vilka räknats fram av respektive ansvarig myndighet.
Utredningen får på detta sätt fram ett totalt
konsumtionsbehov av tex-tiUer, konfektionsvaror och skor. Detta behov räknas
med utgångspunkt från det sista förbrukningsledet om tUl behov av vävnader,
garner, textilfibrer, läder och hudar. Efter avdrag för tillgängliga
lagerkvantiteter inom handel och industri framkommer ett tillförselbehov under
ett första, andra, tredje och följande år av en kris- eller avspärrningsperiod.
Tillförselbehoven för skilda varor i olika bearbetningsled jämförs därefCer
med den produktionskapacitet som antas kunna uppnäs. Vid uppskattningen av
kapaciteten för tillverkning av garner, vävnader och skor utgår utredningen
från särskilda för ändamålet gjorda enkäter.
Vid en jämförelse mellan tillförselbehov och
produktionskapacitet finner man kapacitetsbrister i fråga om spinning av alla
andra slags garner än kardade ullgarner. Det sammanlagda tillförselbehovet av
garner, sedan tillgängliga lagertillgångar frånräknats, under tre
avspärrningsår har beräknats till närmare 125 000 ton. Kapaciteten med
maximalt
Prop. 1972:127 10
utnyttjad
maskinpark når knappt upp tUl 90 000 ton under samma tid. Dessutom föreligger
en betydande kapacitetsbrist för kamgarns-vävnader, medan kapaciteten för andra
vävnader nätt och jämnt räcker till. Inom trikå- och konfektionssektorn finner
utredningen läget mer tillfredsstäUande. För vissa speciella varor inom dessa
sektorer är försörjningsläget dock, eller kan inom en nära framtid bli,
bekymmersamt. På skoområdet är situationen f. n. tillfredsställande från
försörjningsberedskapssynpunkt och det är snarast bristen på inhemska hudar
som är ett problem.
Olika
sätt att upprätthålla en försörjningsberedskap
Utredningen anger för skilda varor de lägsta
tillförselbehov som bör kunna tillgodoses för att försörjningen under en
avspärrningsperiod på tre år eller mer skaU anses vara tillfredsställande. Man
har också undersökt vad det skulle innebära att tillgodose behoven av garner
och vävnader enbart genom beredskapslagring eller genom att söka återuppta en
produktion utan en fredstida svensk produktion som grund.
Om garnproduktionen i landet försvinner kommer
detta enUgt utredningen att dra med sig stora delar av vävnadstillverkningen.
Man beräknar att det för ett års uthållighet skulle krävas en lagring av
garner och vävnader tUl ett värde av minst 600 milj. kr. med en årlig kostnad
av minst 55 milj. kr. Utredningen bedömer det, med hänsyn till det relativt
goda försörjningsläget inom konfektions- och skoindustrierna, inte nödvändigt
att göra motsvarande beräkningar för kläder och skor. De av utredningen angivna
behoven är dock av sådan omfattning att avsevärda investeringar skulle
erfordras för en beredskapslagring av dessa varor. Vid en uthåUighet på minst
två år anser man att lagringsalternativet av praktiska och ekonomiska skäl
inte kan komma i fråga, inte ens om lagringen avser enbart garner och vävnader.
Möjligheterna att återuppta en svensk teko- och
skoindustri i en krissituation bedömer utredningen som mycket små. Det finns
för närvarande ingen tillverkning inom landet av maskiner för grundtextU
tillverkning eUer för viktigare arbetsmoment inom skofabrikationen. Vid en kris
bedömer man att verkstadsindustrins resurser inte kommer ati räcka till för att
starta en produktion av textU- och skomaskiner, åtminstone inte i
inledningsskedet. Läget förbättras dock något om maskiner finns lagrade för
ändamålet. En lagring av nedmonterade och förpackade maskiner är tekniskt
möjlig. Utredningen anger värdet av textilmaskiner för en produktion
motsvarande dagens svenska till i runt tal 1 700 milj. kr. och uppskattar de
åriiga lagrings- och räntekostnaderna till 150 milj. kr., om en sådan lagring
skulle komma till stånd.
Utredningen anser, att bristen på yrkesutbildad
arbetskraft är ett svårlöst problem om man vill återuppta en nedlagd
produktion. Utbildningstiden för många av de viktiga befattningarna inom den
grund-
Prop. 1972:127 11
textila
sektom är mellan ett och två år. Medelåldern hos arbetskraften inom teko- och
skoindustrierna är relativt hög. Utredningen bedömer det därför som troligt att
det inom en ganska snar tid efter en nedläggning av industrierna kommer att
saknas yrkesutbUdad arbetskraft. Detta innebär betydande svårigheter att inom
en rimlig tid åter få igång en produktion med någorlunda tUlfredsstäUande
kapacitet.
Utredningen kommer tUl den slutsatsen att
försörjningen med beklädnadsvaror i allt väsentiigt måste baseras på en
bevarad fredstida produktion. En ytterligare minskning av
produktionskapaciteten för garner och vävnader, vilket skulle kräva större
beredskapslager, medför högre kostnader för staten än de produktionsstödjande
kostnader som utredningen kalkylerat med.
Fiirslag
till åtgärder
Utredningen finner att de beräknade
tiUförselbehoven bör kunna täckas genom en kombination av lagring,
återupptagande av produktion, användande av ersättningsmaterial eller
ersättningsvaror samt omläggning och utvidgning av den fredstida produktionen.
Därvid kan stöd-och stimulansåtgärder bli nödvändiga för att man skall kunna
behålla en fredstida produktion av erforderlig omfattning som bas för försörjningen
med nödvändiga varor.
Utredningen anser att de stöd- och
stimulansåtgärder av aUmän karaktär för export, omställning och
företagsutveckling som nu är i kraft utgör viktiga grundläggande element även i
ett statligt stöd- och stimulansprogram som tar sikte på att av
försörjningsberedskapsskäl bibehåUa en nedläggningshotad industri. Utredningen
utgår från att dessa åtgärder i huvudsak kommer att bestå. Man förordar i detta
sammanhang att teko-programmet för exportstöd, som gäller intill den 1 juli
1974, snarast förlängs. Härigenom skulle man få bättre möjligheter att följa
upp effekten av insatta åtgärder samtidigt som det skulle underlätta för
företagen att planera på något längre sikt.
Det torde dock stå klart, menar utredningen, att
dessa åtgärder inte utan komplettering med andra åtgärder är tiUräckliga för
att garantera en tillfredsställande försörjning inom alla delar av
beklädnadsområdet.
Utredningen anser att statiiga stödåtgärder i
försörjningsberedskapssyfte bör ge en garanti på något längre sikt om en
tUlfredsstäUande försörjning. De bör vara avpassade så att ansträngningama att
uppnå bästa möjliga produktionsresultat med insatta resurser inte påverkas
negativt. Den får vidare inte leda till en avmattning av rationaliserings-viljan
och måste väljas så att den i minsta möjliga utsträckning verkar
konkurrenssnedvridande samtidigt som strukturutvecklingen inte hämmas. De
måste även vara så avpassade att de skapar minsta möjliga näck-
Prop. 1972:127 12
delar
med hänsyn till de internationella bindningarna och medföra den lägsta möjliga
kostnad för staten och samhället.
Mot den bakgmnden avstyrker utredningen en statiig
subvention beräknad med utgångspunkt från producerade enheter (prissubvention)
och subvention av arbetskostnader eller råvarukostnader.
De betydande handelspolitiska nackdelar som är
förenade med höjda tullar och kvantitativa importrestriktioner utgör enligt
utredningens bedömning i sig ett starkt motiv för att söka undvika denna utväg
att bibehålla en inhemsk produktion i försörjningssyfte. Härtill kommer att
tullar och kvantitativa restriktioner inte får anses vara några ändamålsenliga
medel för ett sådant syfte. Utredningen avstyrker därför i princip att
eventuella stödåtgärder för att bibehålla en nedläggnings-hotad industri nu får
formen av ingripande vid gränsen till skydd för den inhemska tiUverkningen.
Detta utesluter inte, anser utredningen, att i enstaka klart avgränsade fall
importrestriktioner, eller restriktioner i exporrtandet, kan vara lämpliga
åtgärder, om överenskommelse om ex-portbegränsning kan träffas med enskilda
länder. Åtgärder vid gränsen kan vidare behöva övervägas som en sista utväg om
andra stödformer eller åtgärder inte visat sig effektiva eller lämpliga för att
bevara en från försörjningssynpunkt nödvändig produktionskapacitet.
Utredningen
framhåller att en väsentlig orsak lill det uppkomna läget i fråga om den
grundtextila tUlverkningen är att riskvilligt kapital saknats för
rationaliseringsbefrämjande investeringar i denna delbransch. Utredningen
föreslår som huvudsaklig stödform avskrivnings- I å n.
Företag erhåller efter ansökan och prövning i varje siirskilt fall på vissa
villkor statliga amorterings- och räntefria lån motsvarande en viss del av
investeringskostnaden. Villkoren skall skrivas in i ett avtal mellan staten och
företaget och avse bl. a. ett åtagande från företagets sida om en viss
preciserad produktionskapacitet för en avspärrningsperiod samt en viss angiven
lägsta produktion i fredstid. Återstående del av investeringskostnaden svarar
företaget självt för. Det bör dock vara möjligt att erhålla statlig lånegaranti
för denna del i huvudsak enligt de regler som gäller för statligt kreditstöd
till hemslöjd, hantverk och småindustri. Det ränte- och amorteringsfria länet
skrivs av under en vi:.s i avtalet överenskommen period, i regel tio år med
lika stora årliga belopp. Utredningen anser att den ränte- och amorteringsfria
delen bör vara 50 % av den totala investeringskostnaden. Endast i undantagsfall
bör högre låneandel än 50 % förekomma. Utredningen föreslår alt ÖEF i sådant
faU hänskjuter frågan till Kungl. Maj;t. Lånedelen löper ränte-och
amorteringsfritt så länge företaget uppfyller de villkor som föreskrivits i
avtalet. Om företaget skulle lägga ned verksamheten under perioden eller om
åtagandet beträffande den löpande produktionen eller produktionskapaciteten
inte kan uppfyllas sägs lånet upp av staten. I sådant fall skall så stor del av
lånebeloppet återbetalas som kvarstår vid
Prop. 1972:127 13
nedläggningstillfället
eller svarar mot den minskade kapaciteten eUer produktionen.
Utredningen anser att en sådan uppsägning bör
åtföljas av förhandlingar mellan staten och företaget för att om möjligt uppnå
en för försörjningsberedskapen godtagbar lösning.
Ett system med avskrivningslån innebär att staten
tar er betydande risk. Utredningen anser därför att man i avtalet bör föra in
et> klausul, som ger den avtalsslutande myndigheten rätt till vidsträckt
insyn i företagets ekonomiska utveckling under hela avtalsperioden.
Utredningen diskuterar också ett leasingförfarande
som kan öka företagens likviditet, dvs. ett system där staten äger maskiner
och/eller byggnader och hyr ut dem till företagen.
Utredningen föreslår att ett leasingsystem tUlämpas
då det gäller tekniskt avancerad maskinutrustning som för det enskUda företaget
innebär betydande investeringskostnader men som samtidigt bedöms vara utveckligsmässigt
intressant och innebära stora möjligheter till produktivitetsförbättringar.
Leasing bör dock ske restriktivt och endast i undantagsfall bör det förekomma
att staten köper in befintliga maskiner och sedan hyr ut dessa tUl det berörda
företaget.
Även i fråga om byggnader av god beskaffenhet och
med ett visst alternativt användningsvärde bör leasingförfarandet kunna
tillämpas. Utredningen finner det lämpligt att det berörda företaget och staten
i ett sådant fall bildar ett särskilt förvaltningsbolag. Hyreskostnaderna och
förhållanden som rör reparation, underhåll och skötsel av maskiner och/eller
byggnader bör regleras i ett avtal. Företaget skall som motprestation åta sig
att hålla en viss produktionskapacitet i händelse av en avspärrning samt en viss
löpande produktion i fredstid. Hyreskostnaden för såväl byggnader som maskiner
bör kunna jämkas med hänsyn tUl de åtaganden som företaget påtar sig i ett
avtal med staten.
Utredningen föreslår att det under en övergångstid
skall finnas viss möjlighet till retroaktiv tillämpning av avskrivningslån och
leasing.
Utredningen utesluter inte risken för att
produktionen inom någon delbransch eUer något varuområde inte kommer att kunna
upprätthållas i en försörjningsmässigt tillfredsställande omfattning även om
stöd ges eller erbjuds av de typer man föreslagit. Då uppkommer frågan om att
driva vidare produktionen i statlig eller halvstatlig regi. De driftsförluster
som härvid kan uppkomma vill utredningen betrakta som en kostnad inom ramen för
totalförsvaret.
Med utgångspunkt från de kontakter som utredningen
haft med representanter för skUda industrier anser man att de föreslagna stödåtgärderna
i nuläget är tiUräckliga för att garantera en önskvärd försörjningsberedskap
inom utsatta varuområden. Man anser det därför inte nödvändigt att i det nu
framlagda betänkandet närmare analysera hur ett statiigt företagsengagemang bör
utformas, men anser det angelä-
Prop. 1972:127 14
get
att frågan ytterligare belyses och har för avsikt att återkomma härtill i ett
senare betänkande.
Om ett statiigt företagsengagemang trots aUt skulle
aktualiseras i samband med ÖEF:s kontakter med skilda företag, utgår
utredningen från att ÖEF anmäler sådana fall som är av väsentlig betydelse för
försörjningen till Kungl. Maj:t.
Utredningen konstaterar att en väsentiig lagring av
textilfibrer och garner blir nödvändig som komplement till den produktion som
kan upprätthåUas med de produktionsstimulerande åtgärderna. En sådan lagring
bör i stor utsträckning kunna ske vid produktionsföretagen så att lagren i
kvalitets- och modehänseende kan hållas aktuella och omsättningen kan knytas an
till företagens löpande produktion. Utredningen föreslår att staten ersätter
företagen inom beklädnadssektorn för de kostnader som uppkommer till följd av
att man vid sidan om normala lager håller vissa beredskapslager. Frågan bör
regleras i ett avtal mellan företagen och staten. Om ett företag som enda
åtgärd i försörjningssyfte håller vissa beredskapslager bör ersättningen kunna
fastställas med beaktande av om företaget garanterar en löpande produktion i
fred och en viss produktionskapacitet i en kristid.
Utredningen
beräknar att lagringsbehovet vid en bibehållen inhemsk maskinkapacitet inom
teko-området medför en investeringskostnad på 500 milj. kr. för en
avspärrningsperiod om minst tre år. Ränte- och lagringskostnaden blir 45 milj.
kr. per år, allt räknat i 1972 års kostnadsläge. Vid en så lång
avspärrningsperiod anser utredningen det dock rimligt att förutsätta att en
viss import av beklädnadsvaror och textilier kan ske under perioden. En sådan
import ägde rum under andra världskriget. Det anses också sannolikt att en
intensifierad import kan komma tiU stånd under det upptrappningsskede som
beräknas föregå krisen. Utredningen finner därför att man tills vidare bör
kunna skära ned investeringarna i beredskapslager från 500 till 300 mUj. kr. Av
detta belopp har redan ca 150 milj. kr. investerats i ÖEF:s beredskapslager av
teko-varor. Den fortsatta uppbyggnaden av beredskapslagren bör ske successivt
under tre år, varvid konjunktur- och sysselsättningsläget bör kunna beaktas.
Utredningen menar att de ökade riskerna från försörjningssynpunkt som
uppkommer genom en sådan nedskärning får vägas mot de kostnader och tekniska
komplikationer som en beredskapslagring av det urspmngligen beräknade behovet
skuUe medföra. För att minska olägenheterna av en aUtför kraftig omdirigering
från den civUa sektorn i krig finner utredningen det önskvärt att de mUitära
förråden med bekläd nåds varor fyUs på redan i fredstid. Utredningen anser det
därför som synneriigen angeläget att man inom krigsmakten snarast vidtar
åtgärder som innebär en väsentlig förstoring av lagren av främst teko-varor.
Prop. 1972:127 15
För vissa specieUa varor inom beklädnadssektorn
föreslår utredningen speciella lösningar.
För sytråd anser utredningen att åtgärderna i
försörjningssyfte bör förstärkas. Man pekar på den stora betydelse som sytråd
kommer att få för försörjningen i ett avspärrningsläge, såväl inom hemmen som
inom industrin, samt svårigheterna att i ett sådant läge återuppta en produktion
av sytråd. Utredningen föreslår därför en utökad lagring av såväl råsytråd som
färdig sytråd.
Då det gäller tågvirke, linor, snören etc, vilka i
stor utsträckning används inom skeppsfart, fiskerinäring, jordbruk och för
embaUering, föreslår utredningen att man åtminstone temporärt söker mildra den
ökade importkonkurrensen genom överenskommelse med berört exportland.
Utredningen föreslår vidare i fråga om
maskinförnödenheter och maskindelar inom teko- och skosektorerna att försörjningsberedskapen
förbättras parallellt med att de produktionsstimulerande åtgärderna sätts in.
Det bör i förekommande fall ske inom ramen för avtal mellan företagen och
staten.
De föreskrivna produktionsstimulerande åtgärderna
genom avskrivningslån, uthyrning av maskiner och byggnader samt lagringsstöd
kan av allt att döma endast få en begränsad effekt på skoindustrins lönsamhet.
Utredningens bedömning av den svenska skofabrikationens möjligheter för
framtiden innebär att man måste räkna med en ytterligare krympning. Det är
emellertid svårt att bedöma om och när produktionskapaciteten börjar närma sig
en nivå som ligger nära de av utredningen framräknade lägsta behoven.
Utredningen har därför övervägt vilka särskilda åtgärder som behövs för att
bromsa skoindustrins utveckling mot en sådan nivå.
Man föreslår att sko- och garveriindustrierna
kommer i åtnjutande av samma slags exportstöd som gäUer för bl. a.
teko-mdustrierna och att en exportkonsulent för dessa industrier knyts till
Sveriges exportråd. Tillsättandet av en exportkonsulent bör kombineras med ett
bidragssystem som i stora drag överensstämmer med det löpande programmet för
exportstimulans åt bl. a. teko-industrierna. Utredningen föreslår en programtid
om fyra år fr. o. m. budgetåret 1973/74 samt att kommerskollegiet blir
administrerande myndighet. Då de enskilda svenska skoföretagen kan anses allt
för små för att få en tUlräckligt stor slagkraft på utlandsmarknaden, betonar
utredningen att samordnade exportprojekt bör ges företräde till exportstöd.
Utredningen föreslår vidare att möjligheterna ökas
tUl statliga bidrag för andra samarbetsprojekt inom skoindustrin, bl.a.
produktutveckling och utbildning. Skoindustrin bör brytas ut från det löpande
omställningsstöd, som gäller för teko-, sko-, glas- och mö-belindustriema,
varefter de häri ingående stödformerna tillsammans med
Prop. 1972:127 16
de
av utredningen föreslagna nya stödformerna administreras av ett särskilt
skosekretariat som bör inrättas vid det nya industriverket. Kostnaderna för
samordnande projekt bör till viss del kunna bestridas med statsmedel efter
samma principer som gäller för omställningsstödet. Staten bör dock enUgt
utredningens uppfattning bekosta gemensamma utbildningsprojekt helt och
hållet.
Vad gäller lagringsstöd inom skoindustrin föreslår
utredningen förbättrade möjligheter för enskilda företag att erhålla s.k.
säsongkrediter för att Överbrygga den ansträngning av likviditeten, som
uppstår i samband med uppbyggandet av vamlagret mellan säsongerna. ÖEF bör få
möjlighet att utfärda kreditgarantier. Företagen skall kunna ställa dessa som
säkerhet för säsongkrediter via det ordinarie bankväsendet. Genom en sådan
förstärkning av säkerheterna kan företagen dessutom tänkas få en något lägre
räntekostnad. Ett kreditgarantiavtal bör innefatta en utfästelse från företaget
att upprätthålla en viss angiven produktion under garantins löptid. Garantin
bör följa de regler som gäller enligt kungörelsen (1960: 372) angående statligt
kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri.
Utredningen har vidare övervägt frågan om vilka
åtgärder som kan vidtas för att öka efterfrågan på högkvalitativa skor. Detta
är av viss betydelse från försörjningssynpunkt. Man anser att konsumentverket i
samråd med berörda parter och myndigheter närmare bör överväga frågan, varvid
även frågan om statiigt stöd eller statiigt engagemang rörande en intensifierad
konsumentupplysning och utbUdning bör kunna aktualiseras.
Det utvecklingsarbete som sedan några år pågått
inom landet för att fä fram högvärdiga ersättningsmaterial för läder bör enligt
utredningens uppfattning även fortsättningsvis stödjas med statliga medel.
Kostnaderna för den praktiska utprovningen bör till viss del bekostas av
statsmedel.
Offentlig
upphandling som ett led i försörjningsberedskapen
Utredningen har i enlighet med sina dUektiv bedömt
de statliga och kommunala upphandlingama som ett led i strävandena att
upprätthålla en tillfredsställande försörjningsberedskap inom teko- och
skoområdena mot bakgrund av 1968 års upphandlingskommittés principförslag.
Kommittén framhåUer att affärsmässigheten även framgent bör vara en
grundläggande princip i den statliga upphandUngen. Denna princip anser man dock
kan behöva modifieras i sådana fall då den statliga upphandlingen som en
affärstransaktion kommer i konflikt med andra av statsmakterna uppdragna
riktiinjer för samhällsverksamheten. Bland exemplen nämner
upphandlingskommittén fall då man önskar tillgodose försörjningsberedskapens
särskilda krav. Konunittén föreslår att
Prop. 1972:127 17
verksledningama
i de faU då myndigheternas instmktionsmässiga handlande skuUe leda till
uppenbara målkonflikter med betydande externa effekter skall anmäla ärendet för
Kungl. Maj:t för en samlad bedömning. En begränsad utbyggnad av ett regelsystem
varvid samråd skall tas med annan m.yndighet eller frågan hänskjutas tiU Kungl.
Maj:t är i och för sig tänkbar för sådana fall framhåller kommittén. Då det
gäller möjligheter att anpassa den kommunala upphandlingen tUl de statliga
upphandlingsbestämmelserna förordar upphandlingskommittén att man på frivillig
väg söker få till stånd en överensstämmelse mellan de kommunala och statiiga
bestämmelserna.
Försörjningsberedskapsutredningen
erinrar om att de statliga upphandlingarna ställda i relation till
produktionsföretagens totala omsättning är av begränsad omfattning. Om man
dessutom beaktar den kommunala upphandlingen blir betydelsen givetvis större.
Under senare tid har tillkommit statiiga inköp av varor inom ramen för
u-landsbiståndet. Utredningen framhåUer att den offentliga upphandlingen hos
svensk industri kan få större effekt än vad man kan förmoda med utgångspunkt
enbart från värdet av upphandlingen ställd i relation till företagens totala
avsaluvärde. En fömtsättning är att de offentiiga beställningarna görs så att
produktion kan ske vid en tidpunkt som med hänsyn till orderingång,
säsongvariationer och produktionsfömtsättningar i övrigt är mest gynnsam för
företagen. Önskemål i detta avseende har under senare tid i aUt större utsträckning
beaktats av de myndigheter som lagt ut beställningar på svenska företag. Det är
enligt utredningens uppfattning av stor vikt att man vid såväl den civila som
den militära upphandlingen i största möjliga utsträckning tUlgodoser
företagens önskemål att anpassa produktions- och leveranstiderna till de
särskilda förhållandena vid företagen i fråga.
Som ett komplement till åtgärder för att bibehålla
en viss produktionskapacitet inom landet föreslår utredningen att
uniformstyger för såväl mUitärt som civilt bruk lagras av ÖEF intUl en
kvantitet som motsvarar förbrukningen under minst ett års avspärrning. Inköpen
av tygerna bör göras av ÖEF, som vid varje inköpstUlfälle anpassar dessa till
bl. a. önskemålen om en tillfredsställande försörjningsberedskap. Vissa särskUt
angivna civUa och militära statliga myndigheter bör åläggas att inköpa sina
uniformstyger från överstyrelsens lager. Utredningen räknar med att de
administrativa kostnaderna samt inköpsprisema skall kunna reduceras genom den
centraliserade upphandlingen och en långtgående standardisering av
uniformstygerna. Eventuella merkostnader för de inköpande myndigheterna får
täckas genom anslag till de uppköpande myndigheterna eller tiU ÖEF. Kostnader
för lagring och omsättning bör belasta ÖEF:s anslag.
Då det gäller statiig upphandling av andra varor
inom tekosektorn samt av skor finner utredningen det angeläget med en
samordning av
2
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 127
Prop. 1972:127 18
den
statliga upphandlingen inte bara för försvarets räkning utan för alla statiiga
myndigheter. Härigenom skapas möjligheter att på det sätt upphandlingskommittén
avsett beakta bl. a. försörjningsfrågorna. Kungl. Maj:t bör föreskriva att
vissa statiiga myndigheter och verk före upphandling av teko-varor och skor
skall samråda med ÖEF. När lägre anbud föreligger från utländska leverantörer
än från svenska i ärende som är av väsentiig betydelse från
försörjningssynpunkt, bör ÖEF åläggas att efter samrådet hänskjuta frågan till
Kungl. Maj:t.
Utredningen anser att man av praktiska skäl bör
sätta en nedre gräns på de anbud som skall bli föremål för samrådsförfarande,
förslagsvis vid 100 000 kr. för konfektionerade artiklar och skor samt vid 50
000 kr. för garner och vävnader.
Läget från försörjningssynpunkt är för dagen inte
lika bekymmersamt för alla delar inom teko- och skosektorerna. Utredningen
utgår från att ÖEF ser till att försörjningsaspekten inte ges större tyngd än
vad försörjningsläget kräver i det enskilda faUet. Detta utgör en begränsande
faktor då det gäller det antal fall, som behöver hänskjutas till Kungl. Maj:t.
Utredningen påpekar att ett genomförande av det
föreslagna systemet förutsätter att ÖEF även i fortsättningen blir
instmktionsmässigt undantagen från upphandlingskungörelsens bestämmelser.
Skulle så inte bli fallet, bedömer utredningen att de åtgärder man föreslår
beträffande statlig upphandling knappast kan genomföras.
Utredningen finner det vidare i hög grad önskvärt
att en samordning eller styrning av landstingens och kommunernas inköp av
teko-varor och skor, som årligen uppgår till betydande belopp, också kommer
till stånd. Det är därför angeläget att kommunförbunden och ÖEF inleder en diskussion
för att på frivUlig väg få till stånd en så nära överensstämmelse som möjligt
mellan de kommunala upphandlingsreglerna och de särskUda regler för statiig
upphandling av teko-varor och skor som försörjningsberedskapsutredningen
föreslår.
Vilka
delbranscher inom teko- och skoområdena skall få stöd?
De undersökningar som gjorts rörande behov och
kapacitet i en avspärrningsperiod ger vid handen att läget fordrar omedelbara
åtgärder inom vissa delbranscher, främst den grundtextila tillverkningen. För
vissa andra industrigrenar torde det bU nödvändigt att vidta bromsande åtgärder
för att utvecklingen inte snabbt skall nå fram tUl ett läge, som blir
besvärande från försörjningssynpunkt. Inom andra områden är läget mte för dagen
fullt så aUvariigt, men det fordras Ukväl en noggrann uppföljning av
utvecklingen.
Utredningen framhåller att statiigt stöd som
motiveras av försörjningsskäl endast bör ges åt sådana företag som är
oundgängligen nöd-
Prop.1972:127 19
vändiga
för vår försörjning och som utan det statUga stödet skulle lägga ned eller
minska produktionen. Man måste emellertid också ta hänsyn till framför- och
efterliggande produktionsled och inte enbart den aktuella slutprodukten hos
företaget i fråga. De olika delbranscherna inom teko- och skoområdet är mycket
beroende av varandra och måste därför enligt utredningen betraktas, som en
helhet vid bedömningar från försörjningssynpunkt. Utredningen föreslår därför
att möjligheter bör skapas att stödja all slags tUlverkning inom näringsområde
32 enligt standard för svensk näringsgrensindelning (SNI) dvs. textil-,
beklädnads-, läder- och lädervarutUlverkning. Utredningen utgår från att ÖEF
gör den prioritering som blir nödvändig och i övrigt vakar över att stöd inte
utgår i andra fall och med högre belopp än vad som från försörjningssynpunkt
får anses nödvändigt.
Förslag
angående arbetskraft, statistik och administrativ handläggning
Utredningen behandlar också frågor om arbetskraft,
statistik och administrativ handläggning. Det föreslås bl. a. att åtgärder
planeras för att beklädnadsindustrierna under en kris- eller avspärrningsperiod
i största möjliga utsträckning skall få behålla den kvalificerade arbetskraften
och få möjligheter till nyanställning i sådan utsträckning att den planerade
omställningen och utvidgningen av produktionen kan uppnås. Utredningen anser
att det statistiska underlaget för bedömningar från försörjningssynpunkt bör
kunna förbättras och föreslår att frågan närmare undersöks av SCB i samråd med
ÖEF och andra intressenter.
De stöd- och stimulansåtgärder som utredningen
föreslår är i huvudsak inriktade på att upprätthålla en tillfredsställande
försörjningsberedskap med teko-varor och skor. Vid det praktiska genomförandet
av stödet är det av stor vikt att behovet i en kristid kan bedömas med rimlig
säkerhet samt att en avvägning sker mellan lagring och bibehållande av en viss
produktionskapacitet så att minsta möjliga kostnad uppkommer för statsverket
och samhället. Enligt utredningens bedömning är det mest ändamålsenligt att dessa
frågor handläggs på myndighetsplanet av ÖEF. Utredningen redogör för vad dess
förslag kommer att innebära i fråga om nya eller utökade uppgifter för ÖEF och
framhåller att om en godtagbar beredskap skall kunna upprätthållas tUl rimliga
kostnader inom de berörda områdena, är det nödvändigt att ÖEF får tillräckliga
resurser för att fortiöpande kunna följa utvecklingen, utreda och analysera
läget, revidera planeringen vid inträffade förändringar samt föreslå eller
vidta erfoderliga verkställighetsåtgärder.
Mot bakgrund härav har utredningen i samråd med ÖEF
bedömt att behovet av personalförstärkning uppgår till tuo handläggare för
utredning, planering, avtalsteckning och lagring samt två biträden.
Utredningen betonar också önskvärdheten av att ett
samarbete i mer eller mindre regelbunden form kommer till stånd mellan olika
statliga
Prop.
1972:127 20
myndigheter och med vedevbävande braiischorganisailoner
nar det gäller grundläggande utredningar och ätgärder på näringspolitikans
område. Då det gäller åtgärder som är föranledda av försörjningsskäl, är det
enligt utredningens uppfattning ändamålsenligt att en samordning sker med
överstyrelsen som ansvarig myndighet. En sådan samordning, som är angelägen
inte minst för att rationellt utnyttja utredningsresurserna såväl hos stadiga
myndigheter som hos branschorganisationer och företag, kan tänkas ske på två
nivåer dels i form av en rådgivande delegation under ledning av
generaldirektören och med representanter for vissa statiiga myndigheter och
organisationer, dels i form av samarbetsgrupper på tjänstemannanivå.
Utredningen avser att senare återkomma till frågan om inrättande av en
rådgivande delegation som bör avse hela överstyrelsens varufält. När det gäller
samarbetsgrupper på tjänstemannanivå föreslår utredningen emellertid att en
sådan redan nu inrättas för att behandla försörjningen med teko-varor och skor.
Den bör ledas av exempelvis chefen för planeringsavdelningen vid ÖEF och i
övrigt bestå av representanter för berörda branschföreningar,
arbetstagarorganisationer samt statliga myndigheter med uppgifter som berör
dessa branscher.
Kostnader för utredningens förslag
Stora svårigheter har förelegat vid
beräkningen av storleken av de anspråk på statiiga stöd- och stimulansåtgärder
som kan aktualiseras till följd av utredningens förslag.
Seredskapssituaiionen är särskilt
bekymmersam inom bomullssektorn. Utredningen har därför mer ingående undersökt
de investeringar som i dagens läge anses aktuella för denna sektor inom ramen
för ett system nied avskrivningslån samt kostnaderna härför. De kalkyler som
bomullsföretagen lämnat rörande önskvärda investeringar för en rationalisering
av driften visar ett investeringsutrymme på sammanlagt 75 milj. kr. inom
spinnerier och väverier. För övriga sektorer inom teko-, sko- och
garveriindustrierna har utredningen gjort överslagsmässiga uppskattningar och
räknar sammanlagt med 50 milj. kr. för nyinvesteringar i ett initialskede, aUt
räknat i 1972 års kostnadsläge. Utredningen antar som ett räkneexempel att
investeringar på sammanlagt 125 milj. ler. kan genomföras inom två år efter
det att ett stödsystem satts i kraft. Under ett tredje år antas ett
investeringsbelopp på tio milj. kr. bli tUlräckligt för att upprätthålla en
tillfredsställande kapacitet inom hela beklädnadssektorn. Då staten föreslås
skjuta till hälften av investeringsbeloppet, kommer avskrivningslånen för de
två första åren att uppgå tUl sammanlagt 62,5 milj. kr. och för det tredje året
tiU 5 mUj. kr.
Avskrivnings- och räntekostnaderna
beräknas efter en tioårig avskrivningstid och efter en räntesats på sju
procent. De statiiga kreditgarantierna i samband med avskrivningslånen
beräknas till 30 milj. kr. för
Prop. 1572:127 21
vartdera
av de båda första åren och 5 milj. kr. för ett tredje år. För de statliga
kreditgarantierna åt skoindustrin anser utredningen att tio milj. kr. per år
bör reserveras. För förlusttäckning i samband med kreditgarantierna föreslår
utredningen ett årligt förslagsanslag om sammanlagt 1,2 milj. kr. Ett årligt
statligt investeringsbelopp på 2 milj. kr. beräknas för leasingsystemet.
Utredningen utgår emellertid från att ÖEF kommer att anmäla angelägna större
investeringar i särskUd ordning tUl Kungl. Maj:t. För ökad lagring av fibrer
och garner beräknas en nyinvestering på ca 50 milj. kr. per år under de tre
första åren. Den av utredningen föreslagna lagringen av vävnader i samband med
statlig och kommunal upphandUng anser man fordrar en engångsinvesiering på 50
milj. kr. under det första året och med tio mUj. kr. i årliga kostnader för
lagring och omsättning samt för att täcka eventuella merkostnader i samband
med inköp från svenska företag. Slutligen räknar utredningen med en årlig
kostnad på ca 3 milj. kr. för exportstöd, särskilda stöd till skobranschen
samt administrativa kostnader till följd av förslagen.
Statsverkets sammanlagda kostnader, som beräknats
med utgångspunkt från vissa antaganden och räkneexempel, anges till drygt 37
milj. kr. under ett första tillämpningsår, drygt 47 milj. kr. under ett andra
år samt tiU drygt 50 mUj. kr. under närmast följande år. Erforderligt
investeringsbelopp stiger från nära 300 milj. kr. under det första året till
närmare 450 milj. kr. under loppet av fem år. I dessa belopp ingår de varor
inom teko- och skoområdena som f. n. beredskapslagras till ett värde av ca 150
milj. kr. med en årskostnad av drygt 11 milj. kr.
Utredningen understryker starkt
försörjningsberedskapens grundläggande betydelse för säkerhets- och
neutralitetspolitiken och framhåller att statsverkets insatser för de åtgärder
utredningen föreslagit, liksom totalförsvarets kostnader i övrigt, bör i sin
helhet ses som kostnader för vår neutralitetspolitik.
Stiidåtgärderna
i internationellt sammanhang
I ett avslutande kapitel diskuterar utredningen de
begränsningar av möjlighetema att införa stödåtgärder som kan föreligga till
följd av svenska åtaganden i internationeUa sammanhang. Utredningens slutsats
är att dessa åtaganden inte utgör några avgörande hinder för att genomföra de
föreslagna ålgärdema. Utredningen anser att man från svensk sida vid
diskussioner i olika internationella sammanhang rörande principerna för statlig
och kommunal upphandUng samt statliga stödåtgärder bör eftersträva regler som
inte omöjliggör sådana åtgärder.
Prop. 1972: 127 22
Särskilt
yttrande
Till utredningen har fogats ett särskilt yttrande
av experten Burendahl. Han framhåller att de av utredningen gjorda
kapacitetsberäkningarna beträffande läderskoindustrin inte är realistiska.
Kapaciteten torde enligt Burendahl under ett första avstängningsår inte
väsentiigt komma att överstiga 7 miljoner par mot av utredningen angivna 9 miljoner
par.
Han anser att de av utredningen föreslagna
åtgärderna inte är tillräckliga för att nå avsett resultat, nämligen att
produktionen skall vara av erforderlig storlek vid ett avstängningsläge.
Burendahl anser vidare att man för att nå det
angivna syftet beträffande läderskouidustrin måste vidta mera direkt och
generellt verkande åtgärder av den art som diskuterats men avvisats av
utredningen. Alternativet enligt utredningen är ett statligt delägande i eller
övertagande av skoindustrin. Detta anser Burendahl vara mer kostnadskrävande än
erforderligt stöd åt de nu existerande skofabrikerna.
Remissyttranden
Remissinstanserna är överlag positiva tUl
utredningens olika förslag till stödåtgärder. De instanser som närmast
företräder branschintressen förordar dock i allmänhet mer genereht verkande stödåtgärder
än vad utredningen föreslår.
Beträffande den statliga upphandlingen råder något
delade meningar bland de statliga myndigheterna när det gäller att bedöma
effekten och vinsten av en samordning. Branschintressenterna ställer sig
däremot klart positiva till utredningens förslag.
Den metodik och de beräkningsgrunder som utredningen
använt sig av föranleder mycket få invändningar från remissopinionen, vilket
även kan sägas gälla beträffande förslag tUl u t-h å 11 i g h e t och
försörjningsstandard inom beklädnadssektorn.
Utvecklingen
Remissinstanserna understryker riktigheten i eller
lämnar utan kommentarer utredningens kartläggning av hittillsvarande utveckling
och bedömning av utvecklingen under 1970-talet inom teko- och skobranscherna.
Konfektionsindustriföreningen anser att det
framlagda betänkandet ger en god belysning av det aktuella läget inom
beklädnadsindustrin. Föreningen delar utredningens uppfattning att 1970-talet
kommer att kännetecknas av en fortsatt krympande tendens och att detta förhållande
kan leda till bekymmer från försörjningssynpunkt i ett krisläge,
Prop. 1972:127 23
om
inte särskilda åtgärder vidtas. Liknande synpunkter framförs av Svenska
skofabrikantföreningen, SHIO, Sveriges industriförbund och Textilrådet.
Beräkningsgrunder
och uthållighet
Remissinstanserna är övervägande positiva till
utredningens förslag till uthållighet inom beklädnadssektorn.
SHIO finner att målsättningen tre års krisberedskap
under alla förhållanden måste eftersträvas om en tillfredsställande
försörjningsberedskap skall föreUgga. Liknande synpunkter framförs av TCO.
SHIO anser vidare att det är ytterst angeläget att statsmakternas ambitioner
beträffande den totala krisförsörjningen för totalförsvarets olika grenar och
för landet som helhet snarast klargörs. ÖB finner det angeläget att
försörjningsberedskapen beträffande kläder och skor hålls på en hög nivå, väl
avvägd i förhållande tUl övriga sektorer.
En från utredningen avvikande mening har LO. Man
anser att det är orealistikt att utgå från en så lång total avspärrningstid som
tre år för kläder och skor. De totala insatserna på
försörjningsberedskapsorn-rådet bör enligt LO ses i ett sammanhang så att den
från samhällets synpunkt bästa avvägningen kan ske.
Utredningens beräkningar av behov och tillgångar
under en krisperiod föranleder kommentarer och invändningar från vissa
remissinstanser.
STU och statens konsumentråd framhåller vikten av
att skötselfrågorna beaktas, då dessa väsentUgt påverkar plaggens livslängd.
Konfektionsindustriföreningen anser att förslitningstidens längd i fråga om
vissa plagg bedömts för optimistiskt. Dessutom hävdas att garderobsinventeringen
är behäftad med osäkerhetsfaktorer och vid lämpligt tillfälle bör förnyas.
Föreningen vill kraftigt understryka utredningens reservation att dess
beräkningar är baserade på förutsättningen att arbetskrafts-problemet kan lösas
utan gnissel. Invändningar mot utredningens beräkningar av
arbetskrafttillgången har även Svenska skofabrikantföreningen som stöder
experten Burendahls särskilda yttrande samt Sveriges industriförbund. ÖEF
framhåller att utredningens bedömning av produktionskapaciteten i en
avspärrning förutsätter gynnsamma förhållanden beträffande arbetskraft,
utgångsvaror, maskinreservdelar m. m. Liknande synpunkter framförs av
Textilrådet.
Statens konsumentråd anser att det skulle varit av
väsentlig betydelse om utredningen försökt utnyttja erfarenhetsmaterial från
europeiska länder som under andra världskriget tvingades leva under mer
kris-betonade förhåUanden än Sverige och analysera beklädnadskonsumtionens
förändringar och följder. Sådana studier kan visa att andra problem än de som
berör beklädnad får företräde.
Prop.
1972:127 24
Svenska garveriidkareföreningen
framhåller att vissa läderslag, som nu går till beklädnadsändamål, mycket väl
kan användas till skor. Dessutom kan enUgt föreningen ett beklädnadsgarveri
ställa om produktionen och tillverka skoovanläder.
Remissinstanserna är i stort eniga
med utredningen beträffande olika sätt att upprätthålla en
försörningsberedskap.
Sveriges industriförbund delar utredningens uppfattning,
men förutsätter att utredningens ställningstagande fortlöpande omprövas av
ÖEF. Något kritisk till utredningen i denna fråga är LO, som menar att klara
kostnadsalternativ för de i olika kris- och avspärrningsfall effektivaste
kombinationerna av åtgärder borde ha presenterats. Som utredningen nu lägger fram
sitt material blir det enligt LO nästan omöjligt att bedöma totalkostnaderna
eftersom sammansättningen av åtgärder blir beroende av vUken uthållighetsperiod
som väljs.
Förslag till åtgärder
Ett flertal remissinstanser har
berört utredningens förslag att förlänga teko-programmet för exportstöd.
Samtiiga tillstyrker.
Frågan om de föreslagna
stödåtgärdernas inverkan på rationaliseringsviljan och risken för konkurrenssnedvridning
kommenteras av flera remissinstanser.
NO och inarknadsrådet konstaterar
att utredningen i sina överväganden om olika stöd- och stimulansåtgärder på
ett tillfredsställande sätt beaktar de risker för konkurrensförhållandena som
åtgärderna kan medföra. Under förutsättning att man vid det praktiska
genomförandet fortlöpande beaktar dessa risker tillstyrks de av utredningen
föreslagna stödåtgärderna.
Sveriges industriförbund betonar
att man konsekvent skall tillämpa principen att befintiiga företag behandlas
lika och att ej konkurrenskraft och bärkraftighet skall ingå som kriterier vid
beslut om hur stöd och subventioner skall fördelas. Förbundet föreslår att ÖEF
skall åläggas att tillämpa ett offertsystem för den nödvändiga
minimikapaciteien inom en speciell varugrupp så att samtliga intresserade
företag ges möjlighet att mot erforderligt ekonomiskt stöd från ÖEF garantera
den önskade kapaciteten. Förbundet är medvetet om att detta företrädesvis
gynnar de bärkraftigaste företagen, men finner det mest förenligt med
bered-skapsmofivet på lång sikt. Förslaget medverkar dessutom till att minimera
samhällets kostnader för åtgärderna.
Vikten av att tiUgängliga resurser
koncentreras till ett begränsat antal företag som på sikt har möjlighet att
fortleva och utvecklas framhålls av KF. Dessutom understryker KF vikten av att
de föreslagna produk-
Prop.
1972:127 25
tionsstimulerande åtgärderna används selektivt och
konsekvent inriktas på att skapa en på sikt livskraftig teko- och skoindustri i
Sverige.
Svensk induslriförening anser däremot
att den mindre industrin böi stödjas. De större företagens rationellare
tillverkning gör att de kommer i bättre läge. Faran för felbedömningar med
konkunenssnedvridning som följd är uppenbar. Liknande synpunkter framförs av
länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorriands län.
Kommerskollegium menar däremot att
faran för konkurrenssnedvridning inte bör överdrivas. Problemet med
konkurrenssnedvridning är ett generellt problem vid selektiva stödåtgärder
anser LO. Deita förhållande bör utredas särskilt och aUsidigt.
Utredningen avstyrker att statlig p
r i s s u b v e n t i o n och subvention av arbets- eller råvarukostnader införs.
Kommerskollegium, NO, marknadsrådet
och KF instämmer helt i deua medan Sveriges köpmannaförbund och Textilrådet är
av annan åsikt.
Sveriges köpmannaförbund erinrar om
att det tidigare förekommit generella stödåtgärder inom skobranschen. En
subventionering av materialkostnaden, som inom skoindustrin utgör nära hälften
av tillverkningskostnaden, anser förbundet vara en effektiv och samtidigt
konkurrensneutral metod att stödja den svenska skoindustrin. TextUrådet
framhåller att situationen för de enskilda företagen är så skiftande att inga
stödalternativ helt får uteslutas. Man menar att utredningen på alltför lösa
grunder avstyrker de stöd- och stimulansåtgärder som pris-subventionering och
subvention av arbets- eller råvarukostnader innebär.
Bland remissinstansema råder delade
meningar beträffande utredningens principiella avstyrkande av åtgärder vid
gränsen till skydd för inhemsk nedläggningshotad industri.
Kommerskollegium, NO, länsstyrelsen
i Krisiiansiads län och Sveriges industriförbund delar utredningens
uppfattning. KF och Sveriges grossistförbund understryker utredningens
uppfattning att åtgärder vid gränsen är förenade med så betydande nackdelar
att de bör undvikas.
Utredningens reservation
beträffande möjligheterna att i klart avgränsade faU tiUgripa åtgärder vid
gränsen understryks av Konfektionsindustriföreningen. Utvecklingen inom vissa
branscher kan snart nog medföra att sådana åtgärder kommer att aktualiseras
utöver de soiTi redan vidtagits. Svensk industriförening menar att
importkvotering bör kunna tillgripas för att förhindra att en viss sektor av
beklädnadsindustrin blir utkonkurrerad så länge inget prejudikat förhindrar
det. Liknande synpunkter framförs även av SHIO.
Remissinstanserna tillstyrker eller
lämnar i några fall utan erinran utredningens förslag till stödformerna
avskrivningslån och
Prop. 1972:127 26
leasing,
även om de, som utredningen framhåller, är av begränsad betydelse för mindre
kapitalintensiva branscher som konfektions- och skoindustrin.
KF menar att eftersom det finns investeringsutrymme
i den grundtextila industrin finns förutsättningar för att avskrivningslånen
skall ge önskvärd effekt. Även leasingformen finner KF ändamålsenlig. Liknande
synpunkter framförs av Svenska garveriidkareföreningen beträffande
garveriindustrin.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner att de
selektiva åtgärder, som synes mest funktionella, är en kombination av det
nyligen inrättade strukturomställningsstödet i form av statiiga kreditgarantier
och de av utredningen föreslagna avskrivningslånen. Endast i undantagsfall bör
man enligt länsstyrelsen medge befrielse från att lämna betryggande säkerhet.
Stödformerna leasing och avskrivningslån bör endast omfatta merkostnaderna för
företagens åtaganden för försörjningsberedskapen framhåller länsstyrelsen i
Västernorrlands län.
Svenska skofabrikantföreningen anser att dessa
stödformer har en begränsad betydelse för skoindustrin på lång sikt. För
enskilda företag oeh som engångshjälp kan de däremot få en betydligt större
effekt. Föreningen menar att det emellertid är möjligt att utvidga leasingförfarandet
till att även omfatta råvaror och material, som tillhandahålls tUl rabatterade
priser. Tekniskt går det att genomföra genom ett redovisnings- och
avskrivningsförfarande utan att de enskUda företagen behöver frångå sina
ordinarie inköpskällor. Föreningen menar vidare att rationaliseringsviljan
inte påverkas negativt. Konfektionsindustriföreningen konstaterar att de här
föreslagna åtgärderna f. n. endast får begränsad betydelse för
konfektionsindustrin vars kapitalkostnader ligger under 5 % av omsättningen. På
sikt kan stödformerna ändå få en viss betydelse på grund av att utvecklingen
inom konfektionsindustrin går mot mer komplicerad och dyrbar utrustning.
Bland remissinstanserna råder delade meningar
beträffande frågan att driva produktionen vidare i statlig eller halvstatlig
regi om den inte upprätthålls i försörjningsmässigt tillfredsställande
omfattning även om stöd ges eller erbjuds av de typer utredningen föreslagit.
KF är av den uppfattningen
att de föreslagna stödåtgärderna är tillräckliga för att i nuläget garantera
en önskvärd försörjningsberedskap. LO anser att statiiga eller halvstatiiga
engagemang skall prövas från fall till fall, och att de bör kunna komma i fråga
redan som en första åtgärd inom speciellt viktiga varuområden.
Det framhålls av Svensk industriförening att staten
endast i ett extraordinärt läge bör engagera sig som ägare av produktionsmedel
och byggnader. Slutligen framför Sveriges industriförbund att ett alternativ
till statligt övertagande är att staten hyr kapacitet hos kvarvarande
Prop.
1972:127 27
företag till en kostnad som är jämförbar med den som kan
beräknas för den statliga verksamheten.
Remissinstanserna är över lag
positiva till utredningens förslag till lagring av textilfibrer och garner som
nödvändigt komplement till den produktion som kan upprätthållas med de produktionsstimulerande
åtgärdema.
Statskontoret, RRV, NO,
marknadsrådet, AMS, STU, länsstyrelsen i Västernorriands län, KF och SHIO tUlstyrker
utredningens förslag. AMS och KF understryker dessutom utredningens framförda
synpunkter på att tillvarata möjligheterna att anpassa lageruppbyggnaden tUl
variationer i konjunkturen och sysselsättningsläget.
Vikten av att beredskapslagren
omsätts snabbt eftersom den tekniska utvecklingen av såväl konfektion som
skotillverkning kan komma att ställa helt nya krav på materialen framhåUs av
STU. Formpressning av plagg kan t. ex. tUl viss del komma att ersätta sömnad.
Enligt ÖEF:s bestämda mening bör ej
behovet av beredskapslagring planeras med utgångspunkt från antaganden om en
intensifierad import i krislägen av vissa varor och kvantiteter. Den
beredskapslagring som utredningen föreslår bör därför anses motsvara ett
minimibehov som tiUsammans med nuvarande produktionskapacitet erfordras för att
tillgodose oundgängligen nödvändig försörjning på beklädnadsområdet.
Utredningens rekommendationer
beträffande försvarets egen lagring har föranlett invändningar från ÖB och
FMV.
ÖB framhåller att hur angeläget det
än varit att öka krigsmaktens lager av främ.st teko-varor, har det hittills
inte varit möjligt att vidta sådana åtgärder med hänsyn tiU mer angelägna behov
inom andra sektorer samt den begränsade tillgången på resurser. Det nyligen fattade
försvarsbeslutet torde enligt ÖB innebära att lagringen på sikt ytterligare
måste begränsas. Till detta kommer att det inte enbart är anskaffningen som
kräver resurser. Förrådslokaler och underhåll av lagren är också mycket
kostnadskrävande. Liknande synpunkter framförs av FMV.
De föreslagna
produktionsstimulerande åtgärderna bedöms av utredningen endast få begränsad
effekt på de mindre kapitalintensiva branscherna. Detta har, som tidigare
framhålUts, understrukits av flera remissinstanser. Utredningens förslag
beträffande särskilda stödåtgärder för skoindustrin välkomnas därför i stort av
remissinstanserna.
Svenska skofabrikaniföreningen
anser dock att även om de av utredningen, och delvis av föreningen
kompletterade, föreslagna stödåtgärderna var för sig kan få ett stort värde
för skoindustrin, kommer de sammantagna inte att kunna påverka utvecklingen så
att den förutsatta, för beredskapen nödvändiga fredskapaciteten kan
upprätthållas. Redan
Prop.
1972:127 28
inom något eller några år kommer enligt föreningen en
ytterligare krympning av läderskoindustrin att ha ägt rum. Synpunkter av
liknande art framförs av statskontoret.
LO är av den åsikten att det
största problemet inom skobranschen är den splittrade företagsstrukturen och
det mycket svagt utvecklade samarbetet. Man understryker vikten av att
åtgärderna utformas så att de bidrar tiU en rationellare branschstruktur.
De extra stödåtgärderna för
skoindustrin finner marknadsrådet ändamålsenliga.
Utredningens förslag att u*vidga
det löpande exportstödet till teko-industrierna till att även avse sko- och
garveriindustrierna samt att i samband därmed tillsätta en exportkonsulent
tillstyrks i huvudsak av remissinstanserna.
Sveriges exportråd välkomnar
utredningens förslag, men anser att det aktuella exportstödet bör inriktas mot
såväl individuella bidrag som samordnade projekt inom Skandinavien medan i ett
initialskede samordnade projekt prefereras på en eller möjligen två
utomskandinaviska marknader. Rådet delar utredningens uppfattning att företagen
i sko-branschen är för små för individuella exportansträngningar, men vill
nyansera detta till att gälla individuella åtgärder utanför Skandinavien.
Exportrådet biträder vidare utredningens förslag att en exportkonsulent
engageras och placeras vid exportrådet, men anser det också angeläget att
stödet administreras av exportrådet i likhet med vad som gäller för stödet till
möbelindustrin.
Kommerskollegium anser att
administrationen bör ske vid kollegiet men motsätter sig inte att
exportkonsulenten får sin plats hos exportrådet.
KF, Svenska skofabrikaniföreningen
och Svenska garveriidkareföreningen tillstyrker utredningens förslag på dessa
punkter. Förslagen medverkar enligt KF till att framtvinga åtgärder
beträffande marknadsföring och produktutveckling m. m. som ökar företagens
konkurrenskraft gentemot utlandet.
Frågan om ökade möjligheter till
statliga bidrag för andra s a m a rb e t s p r o j ek t inom skoindusirin,
bl.a. produktutveckling och utbildning har uppraärksamm,its av STU, smtens
konsinneniröd, KF, Svenska skofabrikantförcningcn och Sveriges
köpmannc.förbund. De är samtliga positiva till utredningens försliig.
STU och statens konsumentiåd anser
att speciellt bristen på utbyggda provningsresurser incrn landet försvårar en
utveckling av nya material för skor och en bedömning av bruksvärdet. Da det
ligger i flera myndigheters intresse att bygga upp en provningsverksamhet inom
landet bör därför frågan bli föremål för en särskild utredning.
Det är lämpligt att föreslagna
medel i stor utsträckning slussas ut till de instanser som redan bedriver
specialiserad utbildning på området,
Prop,
1972: 127 29
nämligen Sveriges skohandlareförbund och
köpmannainstitutet understryker Sveriges köpmannaförbund.
Bland remissinstanserna råder
delade meningar beträffande förslaget att inrätta ett särskUt skosekretariat
vid det nya industriverket.
Utredningens förslag att inrätta
ett skosekretariat stöds av kommerskollegium och man anser att det skall
förläggas tUl kollegiet. Svenska skofabrikantföreningen framför att det
föreslagna skosekretariatet kan spela en stor roll för skoindustrins utveckling
under förutsättning att det ägnar sig åt de praktiska frågor och verksamheter
som industrin numera försöker att kollektivt finansiera. Föreningen utgår från
att den kommer att få medverka vid utformningen av selcretariatets program.
Även Sveriges köpmannaförbund stöder inrättandet av ett skosek-rclariat och
anser att de föreslagna uppgifterna kan bli mycket betydelsefulla och på sikt
komma hela branschen och även konsumenterna tiU godo.
LO anser däremot inte att det finns
någon anledning att bygga upp ett speciellt skosekretariat i och med att redan
uppbyggda statliga funktioner väl motsvarar de organisatoriska krav åtgärderna
ställer.
Endast ett fåtal remissinstanser
har synpunkter på utredningens förslag om förbättrade möjligheter för enskilda
företag inom skoindustrin att erhåUa s. k. säsongkrediter.
Kommerskollegium föreslår att säsongkrediterna
handhas av kollegiet och att de avgörs i samråd med ÖEF. Om enighet ej uppnås,
bör enligt kollegiet saken hänskjutas till Kungl. Maj:t.
Svenska skofabrikaniföreningen
framhåller att det i vanliga fall inte föreligger särskilt stora svårigheter
att få krediter för detta ändamål av de vanhga bankförbindelserna. Fördelen med
utredningens förslag är att räntelättnader kan åstadkommas. Föreningen föreslår
därför att förutom att garantier ställs för krediterna dessa även bli räntefria
i likhet med avskrivningslånen, eller att räntan blir mycket låg. Effekten blir
då ungefär lika stor som övriga stödåtgärder sammantagna eller ca en krona per
par skor.
Även inom konfektionsindustrin
orsakar säsongväxlingarna betydande påfrestningar på likviditeten och
betungande räntekostnader för säsongkrediter upplyser
Konfektionsindustriföreningen. Föreningen anser det värdefullt att
säsongkreditstödet utvidgas tUl att även omfatta konfektionsindustrin.
Frågan om statligt stöd eiler
statiigt engagemang rörande en intensifierad konsumentupplysning och
utbildning för att hålla efterfrågan på högkvalitativa skor uppe har
intresserat några av remissinstanserna.
Statskontoret anser det inte
sannolikt att ökad konsumentupplysning avsevärt kommer att förändra konsumtionsmönstret,
då skor av hög kvalitet redan i dag synes ha starkare reklamstöd än övriga. Ur
konsument-
Prop. 1972:127 30
synpunkt
är det också angeläget att det finns tillgång på prisbilliga, importerade skor
på marknaden.
Statens konsuineiitråd påpekar att de offentliga
konsumentorganens uppgift inte är att entydigt arbeta för att rikta efterfrågan
mot högkvalitativa produkter utan snarare mot produker vilkas bruksegenskaper
är väl avpassade efter konsumentens behov. Det är däremot angeläget att
framställa information som gör det möjligt för konsumenten att bedöma
kvaliteten och användbarheten av olika skor. Konsumentrådet anser det vidare
vara väsentligt att konsumentverket får nära kontakt med ÖEF i sådana frågor.
KF är tveksam inför förslagets
produktionsuppehållande effekter. Det är inte givet anser KF att den
efterfrågeökning man kan åstadkomma riktar sig mot just svenska skotiUverkare.
Sveriges köpmannaförbund understryker såväl behovet av en brett upplagd
konsumentupplysning om skor som förslaget om statligt ekonomiskt stöd för
genomförandet. Beträffande möjligheten till vidgad konsumentupplysning i form
av varuinformation vid skoförsäljningen hänvisar köpmannaförbundet till den
lagstiftning som sedan den 1 juli i år gäller i Norge och som föreskriver att
botten- och ovandelsmaterial i flertalet skoslag skall redovisas genom ett
enkelt märkningsförfarande. En liknande ordning bör eftersträvas i Sverige.
Utredningens förslag om fortsatt statligt stöd för
att få fram hög-värdigt ersättningsmaterial för läder har föranlett synpunkter
från ett par instanser.
Länsstyrelsen i Kristianstads län delar i stort
utredningens uppfattning. Svenska garveriidkareföreningen framhåller att det i
Danmark pågår ett utvecklingsarbete beträffande ovandelsmaterial som
innehåller garveriavfaU. Verksamheten är initierad av det gemensamma nordiska
forskningsinstitutet i Köpenhamn och förtjänar samma stöd från den svenska
statens sida som andra liknande forskningsuppgifter.
Svenska skofabrikantföreningen påpekar att de nya
material, som redan kommit och i än högre grad väntas komma att ersätta eller
komplettera lädret, kräver en insikt som man knappast kan förvänta att den enskilde
skofabrikanten besitter. Föreningen föreslår därför att frågan om att inrätta
en materialprovningstjänst tas upp som ett ytterligare stöd för skoindustrin.
STU och statens konsumentråd vill fästa
uppmärksamheten på de effekter som en ändrad prispolitik i detaljhandeln
skulle medföra. Prestationspålägg i stället för procentuella pålägg skulle
gynna den svenska skoindustrin enligt en nyligen företagen undersökning vid
företagsekonomiska instUutionen vid Lunds universitet. Undersökningen utfördes
för lättare skor. För vinterskor bör ännu starkare utslag erhållas. Det är
därför vUctigt att resultatet följs upp samt att man omgående vidtar en
liknande undersökning på teko-området.
Prop. 1972:127 31
Svenska garveriidkareföreningen framhåller att
garveriernas stora miljöproblem är avloppsvattnet. F. n. kan inte statsbidrag
erhållas för avgifter till kommunens reningsverk. Eftersom dessa miljövårdskostnader
kan komma att stiga till alltför höga belopp för lönsamheten, anser
garveriidkareföreningen att förslag bör läggas fram att särskilt utreda frågan
om att utvidga statens bidrag till att omfatta alla former av miljövårdande
åtgärder vid garverierna.
Offentlig
upphandling som ett led i försörjningsberedskapen
Remissinstanserna är i huvudsak positiva till
utredningens förslag beträffande den statliga upphandlingen. Det tillstyrks i
princip av rikspolisstyrelsen, ÖB, civilförsvarsstyrelsen, televerket,
generaltullslyrelsen, kommerskollegium, NO, marknadsrådet, ÖEF, Sveriges grossistförbund,
SHIO, Sveriges industriförbund och TextUrådet.
Beträffande den statliga upphandlingens omfattning
och betydelse delar FMV i princip utredningens uppfattning, men anser trots det
att betydelsen överdrivits.
Om upphandlingen begränsas enbart till
uniformstyger anser RRV att den ekonomiska effekt går förlorad som skulle kunna
uppnås om beställningarna omfattade kompletta artiklar, dvs. uniformer.
Svenska garveriidkareföreningen påpekar att
garverierna har samma behov och önskemål som övriga berörda industrier att bli
delaktiga av den statiiga upphandlingen. När t. ex. skor för närvarande
upphandlas förutsätts det inte att det ingående lädret skall vara inhemskt,
vilket borde vara naturligt.
Upphandlingens betydelse understryks av Svenska
skofabrikantföreningen.
ÖEF framhåller angelägenheten av att svensk textil-
och beklädnadsindustri bereds möjlighet att leverera beklädnadsvaror och andra
textilvaror inom ramen för det internationella biståndsprogrammet. Dessa synpunkter
framförs även av Textilrådet.
Utredningens förslag att inköp och lagring av
uniformstyger bör ske genom ÖEF samt att vissa myndigheter bör åläggas att
inköpa sina unifomistyger hos ÖEF föranleder skilda kommentarer från
remissinstansema.
FMV har i princip mtet att erinra. En fömtsättning
är emeUertid att upphandlad väv helt överensstämmer med FMV:s kvalitetskrav
samt att man närmare preciserar vilka vävslag det gäller. FMV anser att man bör
gå fram försiktigt vid inköpssamordningen. Om denna drivs för långt kan det
komma att ske på bekostnad av rationalitet och smidighet i handläggningen.
Rikspolisstyrelsen menar att ett åläggande för en myndighet att köpa
uniformstyg från ÖEF:s lager bör innefatta möjlighet för myndigheten att
självständigt uppdra sådant inköp åt uniformstillverkare.
Prop. 1972:127 32
Från RRV:s sida sätts i fråga om inte industrin i
stället efter överenskommelse skulle kunna hålla erforderliga lager på samma
sätt som föreslagits i fråga om övriga textilvaror och föreslår att den
föreslagna inköpsrutinen utreds ytterligare innan definitivt beslut fattas.
När det gäller regler för den offentiiga upphandlingen av teko-varor och skor
menar RRV vidare att man bör beakta att denna upphandling är av begränsad
omfattning och inte motiverar mer vittgående organisatoriska eller andra
åtgärder.
SJ har intet att erinra mot att inköp och lagring
av unLformstyger sker genom ÖEF, förutsatt att föreslagen standardisering av
tygerna genomförs. Frågan om standardisering är relativt svårlöst, varför ett
genomförande bedöms ta lång tid. I stort sett av samma uppfattning är televerket.
ÖEF anser att överstyrelsen bör beredas möjlighet
att lagra väv och även vissa färdigvaror i första hand avsedda för
biståndsverksamhet inklusive katastrofhjälp.
Det understryks av Textilrådet att man bör beakta
företagens behov av tillräckliga produktions- och leveranstider.
LO påpekar vikten av att samhället har en sådan
insyn i de skilda företag som får offentliga order att inte dessa order överförs
till dotterbolag i utlandet eller medför att annan produktion förläggs
utomlands.
Beträffande utredningens förslag om samråd med ÖEF
före statlig upphandling av andra varor inom tek o-s ek torn samt skor är
endast FMV negativt.
Verket motsätter sig helt de föreslagna rutinerna,
vilka enligt verket innebär en ytterligare fördröjande byråkratisering i
förhållande till de rutiner som hittills gällt beträffande teko-varor. För viss
från försörjningssynpunkt viktig materiel bör däremot ÖEF ges möjlighet att
lämna anvisningar på basis av anskaffningsplanerna. ÖEF däremot föreslår att
även kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen åläggs samråd före upphandling
av teko-varor och skor.
Uppfattningen att generella regler för handlandet
kan vara lämpliga biträds av RRV, som framhåller att ett kommande regelsystem
bör följa den metodik som upphandlingskommittén föreslagU i sitt betänkande.
Rikspolisstyrelsen, ÖB, FMV, televerket, SJ och ÖEF
tar upp frågan om merkostnaden för statlig upphandling och är samtliga överens
om att den inte bör belasta den enskilda inköpande myndigheten. ÖEF anser att
den eventuella merkostnaden bör tas upp i ÖEF:s årliga anslagsframställningar.
Denna uppfattning delas av rikspolisstyrelsen. LO anser det självklart att
myndigheterna inte själva skall svara för eventuella merkostnader. Dessa skall
regleras inom ramen för de totala försvarsutgifterna. FMV konstaterar att full
insyn i överstyrelsens underlag för prissättning måste tillhandahållas.
Utredningens
förslag att ÖEF även i fortsättningen blir instmktions-
Proj». 1972:127 33
mässigt
undantagen från upphandlingskungörelsens be-,s I ä m ni c 1 s c r föranleder
invändningar från RRV, som menar att den NU akluclla upphandlingen inte
motiverar någon allmän dispens frän upphandlingskungörcisen. Frågan om
eventuell dispens i särskilda fall bör enligt RRV prövas när
försörjningsberedskapsutredningen slutfört sitt arbete.
Utredningens
synpunkter på att en samordning eller styrning av landstingens och kommunernas
inköp av teko-varor bör komma till stånd kommenteras av vissa remissinstanser.
ÖEF finner det angeläget med en samordning eller styrning av landstingens och
kommunernas inköp av teko-varor och skor så att bered-skapssynpunkterna kan
tillgodoses. Svenska skofabrikantföreningen, SHIO och TextUrådet framför
lUcnande synpunkter. Svenska kommunförbundet anser det också önskvärt att
diskussioner med ÖEF i sådana frågor kommer till stånd.
RRV erinrar om att upphandlingskommittén föreslagit
att inrätta en delegation för upphandlingsfrågor inom RRV. I denna skall primärkommuner
och landsting representeras i frågor som är av gemensamt intresse för stat och
kommun. Inköpssamarbetet inom teko- och skoområdena och även andra
branschområden som kan komma att aktualiseras bör enligt RRV:s mening
lämpligen ske inom denna delegation.
Vilka
delbranscher skall få stöd?
Remissinstanserna tillstyrker i stort eller lämnar
utan erinran utredningens förslag att möjlighet skall skapas att ge stöd till
all slags tillverkning inom textil-, beklädnads-, läder-och
lädervarutillverkning (näringsområde 32 enligt standard för svensk
näringsgrensindelning, SNI).
Textilrådet understryker att läget fordrar omedelbara
åtgärder inom vissa delbranscher, främst den grandtextila tillverkningen. Av
samma mening är ÖEF. ÖEF tillägger att förutom inom näringsområde 32 även
tillverkning av gummiskor och rayonfiber bör kunna komma ifråga för det
föreslagna stödet.
Kommerskollegium understryker att de särskilda
stödåtgärderna som innefattas i avtal om beredskapslagring, leasing och
avskrivningslån endast sällan torde bli aktuella för andra branscher än den
gmndtex-tila industrin. För dessa bör i princip de mera generellt betonade stödåtgärderna
vara tillfyllest. Sveriges industriförbund är ytterst tveksamt beträffande de
föreslagna stödåtgärdernas effekt att bromsa utvecklingen inom andra aktuella
industrigrenar än den gmndtextila. Förbundet menar vidare att stödåtgärderna
inte får utformas så att de innebär eller möjliggör en sammanbandning av
näringspolitik och beredskaps-politik. Denna synpunkt delas helt av LO.
3
Riksdagen 1972.1 saml. Nr 127
Prop. 1972:127 34
Länsstyrelsen i Kristianstads län är däremot av en
något annorlunda uppfattning. Den anser att ökad uppmärksamhet bör ägnas
möjUgheten alt bevilja lokaliseringsstöd i sådana fall där beredskapspolitiska
skäl tas med i bedömningen.
Konfektionsindustriföreningen påpekar att den
fortsatta uppföljningen av utvecklingen inom konfektionsindustrin måste
beaktas. Skjortin-dustrin t. ex. är en bransch inom konfektionsindustrin som
använder avancerade specialmaskiner och har en relativt mekaniserad produktion.
Det är där synnerligen komplicerat, om överhuvudtaget ens möjligt, att ställa
om produktionen för tillverkning av andra produkter än skjortor.
TextUrådet understryker vidare betydelsen av att
hänsyn tas till produktionens framför- och efterliggande led. Sådana synpunkter
framförs även av Svenska garveriidkareföreningen. ÖEF bör enligt Textil-rådet
få i uppdrag att göra en successiv uppföljning och prövning av utvecklingen i
försörjningshänseende samt ges möjlighet att medge stöd inom relativt vida
områden.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län föreslår att vid val
av företag bör även hänsyn tas till deras roll som ledande företag, dvs.
företag med rikt förgrenat underleverantörs- och fUialsystem. Satsningen på
dessa företag kan ge multiplikatoreffekter i andra företag än det
statsunderstödda, vilket kan påverka såväl beredskaps- som
sysselsättningssituationen positivt.
Förslag
angående arbetskraft, statistik och administrativ handläggning
Utredningens förslag beträffande möjligheterna för
beklädnadsindustrin att i ett krisläge få behålla den kvalificerade arbetskraften
och få möjligheter till nyanställning i erforderlig utsträckning har
uppmärksammats av vissa remissinstanser.
ÖB understryker att planläggningen beträffande
arbetskraften för denna industri bör ske enligt de regler och inom de ramar
som uppskovskungörelsen anger i likhet med vad som gäller för övrig industri.
ÖB anser det ej erforderligt med yUerligare speciella åtgärder på detta område.
Vid personalplanläggning för beredskap och krig bör enligt AMS i princip endasl
svenska medborgare medtas.
Svenska skofabrikantföreningen anför tvivel
beträffande möjligheten att få arbetskraft, hinna lära upp den etc, i huvudsak
i överensstämmelse med experten Burendahls särskUda yttrande.
Konfektionsindustriföreningen och Textilrådet delar i stort denna uppfattning.
TCO anser att utredningen ej har behandlat arbetskraftproblemet vid en avspärrning
tillräckligt ingående. En avancerad personalplanering framstår som ett
angeläget krav, då det redan i dagsläget råder brist på teko-tekniker.
Kommerskollegium
och SCB berör utredningens förslag om att möj-
Prop. 1972:127 35
ligheterna
till en förbättring av det statistiska underlaget närmare undersöks av SCB i
samråd med ÖEF och andra intressenter. SCB framför att de synpunkter
utredningen framfört i denna punkt stämmer väl överens med de planer som
föreligger inom SCB. Verket avser att inom den närmaste tiden ta kontakt med
bl. a. ÖEF, berörda branschorganisationer och konjunkturinstitutet för att
närmare diskutera statistikens utformning. SCB framhåller dessutom att vid
beslut om statistikens utformning måste även de kostnader beaktas som uppkommer
hos de enskilda företagen i samband med deras uppgiftslämnande. Det är därför
nödvändigt att studera vilka konsekvenser ett alltför detaljerat och frekvent
uppgiftslämnande kan få, inte minst för statistikens kvalitet. Vikten av en
undersökning enligt utredningens förslag understryks av kommerskollegium.
Remissinstanserna tillstyrker i princip eller
avstår från att kommentera utredningens förslag att ÖEF ges resurser att
handlägga frågoma på myndighetsplanet.
ÖEF förklarar sig beredd att handlägga de
föreslagna stödåtgärderna på myndighetsplanet. Fömtsättningen är dock att administrativa,
personella och finansiella resurser ställs till förfogande i enlighet med utredningens
förslag. Överstyrelsen framhåller särskUt att de föreslagna personella
resurserna utgör ett minium för att de nya arbetsuppgifterna skall kunna
handläggas effektivt. Statskontoret anser att åtgärderna i hög grad
sammanfaller med AMS:s intressen, varför det är viktigt att en samordning
mellan AMS och ÖEF kommer till stånd.
Kommerskollegium menar att ÖEF:s stödverksamhet bör
samordnas med andra statiiga stödformer.
Sveriges industriförbund finner ÖEF:s kommande
uppgifter synnerligen betydelsefulla. Det är därför motiverat att betrakta den
kommande treårsperioden som en försöksperiod, efter vilken ÖEF redovisar det
aktuella läget för förnyad prövning.
Inrättandet av en rådgivande delegation under
ledning av generaldirektören vid ÖEF, som utredningen tagit upp i sitt
betänkande, har berörts av ett fåtal remissinstanser.
Kommerskollegium godtar denna form av samordning
men förutsätter att, om olika meningar yppas inom delegationen, frågan underställs
Kungl. Maj:t. STU anser att samråd och samarbete mellan STU och ÖEF är
nödvändigt på den föreslagna nivån, eftersom STU har huvudansvaret för statiigt
stöd till teknisk forskning och utveckling.
Remissinstanserna är klart positiva tiU
utredningens förslag att inrätta samarbetsgrupper på tjänstemannanivå.
SPK, ÖEF, STU, Sveriges industriförbund och TCO är
positiva till förslaget och delar i allt väsentUgt utredningens uppfattning.
SHIO finner dock att den föreslagna gmppen blir tämligen omfångsrik och förutsätter
att den närmast får karaktären av ett råd, medan det löpande arbetet handläggs
av en numerärt begränsad grupp.
Prop. 1972:127 36
Kostnader
för utredningens förslag
Utredningens kostnadsbedömningar tas huvudsakligen
upp av ÖEF och i viss mån även av kommerskollegium. Utredningen föreslår en
utökning av beredskapslagringen inkl. uniformstyger till sammanlagt 350 milj.
kr. under den närmaste treårsperioden.
ÖEF anser att lageruppbyggnaden bör ske med 47,5
milj. kr. för innevarande budgetår, 52,5 milj. kr. för år 1973/74, 50 milj. kr.
för år 1974/75 samt 45 milj. kr. för år 1975/76. Den totala lagerinvesteringen,
inkl. nuvarande lager på ca 150 milj. kr., uppgår då till 350 milj. kr.
Beträffande leasingförfarandet anser ÖEF att det
även bör omfatta byggnader. Redan ett enstaka projekt kan då helt fylla ut den
angivna ramen. Med hänsyn till att uthyrning av industrilokaler kan utgöra ett
stöd även för den icke kapitalintensiva industrin föreslår överstyrelsen en
höjning av leasingbeloppen till 10 mUj. kr år 1 och till 5 milj. kr. för vart
och ett av åren 25.
Kommerskollegium beräknar att kostnadema för den
föreslagna exportkonsulenten blir minst 175 000 kr.
Departementschefen
Inledning
I direktiven till försörjningsberedskapsutredningen
framhöll jag att det ekonomiska försvarets omfattning väsentligen bestäms av
vår säkerhetspolitik samt vårt näringslivs struktur i dag och i framtiden.
Planläggningen och beredskapsåtgärderna i fred är inriktade på att göra det
möjligt för vårt näringsliv att vid krig, avspärrning eller annan kris
tillhandahålla de varor och tjänster som behövs för försörjningen. I de fall då
varubrister beräknas föreligga, måste dessa täckas genom omsorgsfullt planerad
produktion eller lagring.
I de anvisningar för s. k. miljöstudier inom det
ekonomiska försvaret som dåvarande chefen för handelsdepartementet meddelade
den 18 juli 1969 anges bl. a., att tilltron till Sveriges aUiansfria poUtik
syftande till neutralitet i krig förutsätter att stormakterna är överygade om
att Sverige i händelse av konflikt är berett att med vapenmakt fullfölja den
deklarerade politiken. Försörjningsberedskapen måste därför utformas så att
svenskt militärt motstånd ter sig trovärdigt för den som överväger angrepp mot
landet. Vidare måste enligt anvisningarna försörjningsberedskapen vara så
utformad att Sveriges möjligheter att bevara och fullfölja sin neutralitet
under krig i vår omvärid ter sig trovärdiga. En tillfredsställande
försörjningsberedskap är därför en förutsättning för att våra
säkerhetspolitiska mål skall kunna uppnås. Jag finner ati utred-
Prop. 1972: 127 37
ningens
förslag beträffande försörjningen med beklädnadsvaror utgår från samma gmndsyn.
Jag vill också erinra om vad chefen för
försvarsdepartementet anförde i prop. 1972: 75 (s. 123) om försvarets framtida
inriktning. Han underströk den betydelse som verksamheten inom övrigt
totalförsvar har för våra samlade försvarsansträngningar liksom för tilltron
till dessa. Detta gäller såväl den verksamhet som närmast tar sikte på att
säkerställa totalförsvarets funktionsduglighet i ett krigsläge som den verksamhet
som främst syftar till att trygga handlingsfriheten i ett avspärrnings- eller
neutralitetsläge. Inriktningen av övrigt totalförsvar borde vidare tillgodose
kravet på balans i våra samlade försvarsinsatser.
I de anvisningar för perspektivplanering avseende
det militära försvarets och civilförsvarets utveckling efter år 1977 som
chefen för försvarsdepartementet efter bemyndigande av Kungl. Maj:t nyligen
utfärdat anges de säkerhetspolitiska utgångspunkterna för planeringen inom totalförsvaret.
Det erinras bl. a. om att den gmndläggande utgångspunkten vid
perspektivplaneringen skall vara att vår säkerhetspolitiska linje uttryckt som
alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig står fast. Denna politik
syftar till att hålla landet utanför eventuella krig och motstå påtryckningar
och hot från främmande makt. Vårt försvar skall vara ett uttryck för viljan att
nå dessa syften. Neutralitetspolitiken blir trovärdig och realistisk först när
den byggs upp och genomförs med stöd av ett totalförsvar avpassat och uppbyggt
för att värna vårt oberoende. Försvaret bör därför enligt anvisningama ha en
sådan styrka och sammansättning att ett angrepp mot Sverige inte kan bedömas
lönsamt för någon. Då har försvaret den önskade fredsbevarande förmågan.
Mot bakgrund av vad jag här har anfört beträffande
den säkerhetspolitiska aspekten på försörjningsberedskapen, vill jag betona
att kostnaderna för de åtgärder jag kommer att föreslå för att trygga en tillfredsställande
försörjning i en kristid med livsnödvändiga beklädnadsvaror, liksom
totalförsvarets kostnader i övrigt, bör ses som en kostnad för vår
neutralitetspolitik.
Jag anser i likhet med chefen för
försvarsdepartementet att vi måste tillgodose kravet på balans i våra samlade
försvarsinsatser. Det planerings- och utredningsarbete som f. n. pågår är
inriktat på att ge statsmakterna det underlag som behövs för att man skall
kunna fatta beslut om totalförsvarets inriktning efter år 1977.
Utvecklingen
inom teko- och skoindustrierna
Det var mot bakgrund av det svenska näringslivets
fortgående snabba omvandling, orsakad av bl. a. en ökad importkonkurrens, som
jag tillkallade särskilda sakkunniga att utreda olika metoder för att upprätt-
Prop. 1972:127 38
håUa
en tiUfredsställande beredskap inom varuområden som har väsentiig betydelse
för försörjningen. En fri utrikeshandel är av stort värde för vårt land och är
också en gmndläggande princip i den svenska handelspolitiken. Men den ökande
intemationella arbetsfördelningen får konsekvenser för vår
försörjningsberedskap. Vissa från försörjningssynpunkt viktiga varor
produceras av allt färre företag. I fråga om vissa produkter kan det inom den
närmaste tiden bli fråga om att tUlverkningen inom landet helt läggs ned. Detta
ställer givetvis ökade krav på beredskapsplaneringen och kan aktualisera stöd-
och skyddsåtgärder för att vi skall kunna bibehåUa viss produktionskapacitet.
Inom teko- och skoindustriema har
företagsnedläggningar, driftinskränkningar och produktionsomläggningar medfört
en successivt minskande självförsörjningsgrad. Försörjningen med kläder och
skor är av avgörande betydelse för vår förmåga att uthärda de påfrestningar som
råder i en kristid. Krympningen av dessa industribranscher har gått snabbt. Om
inte motverkande åtgärder sätts in, anser jag att det finns risk för att
produktionskapaciteten inom vissa delbranscher kommer att nå en från
försörjningsberedskapssynpunkt alltför låg nivå.
De berörda industribranscherna har varit föremål
för ett flertal omfattande utredningar under efterkrigstiden. En rad statliga
stödåtgärder har vidtagits under senare tid. Dessa åtgärder har i första hand
motiverats av näringspolitiska skäl. I likhet med försörjningsberedskapsutredningen
anser jag att de stöd- och stimulansåtgärder av allmän karaktär för export,
omställning och företagsutveckling som nu är i kraft bör kunna utgöra viktiga
grundläggande element även i ett statiigt stöd- och stimulansprogram som tar
sikte på att av beredskapsskäl bibehålla en nedläggningshotad industri.
Utredningen
redovisar utvecklingen i stort under 1960-talet samt en bedömning av
utvecklingen under 1970-talet. Man konstaterar att självförsörjningsgraden
inom teko- och skoområdena har sjunkit. Tillförseln tUl marknaden har ökat
samtidigt som den inhemska produktionen gått ned. Importen har tagit en allt
större del av marknaden och detta har inte kunnat kompenseras genom export. Den
sjunkande självförsörjningsgraden är särskUt påtaglig för produktionen av
vävnader och garner. Den fredstida produktionsförsörjningen t. ex. med
beklädnadsvävnader av ull uppgår till endast 10 % och med bomullsgarn till 15
%. Med produktionsförsörjning avser utredningen den inhemska produktionens
andel av den beräknade totala förbrukningen. Utredningen finner att denna
utveckling kommer att fortsätta under 1970-talet. Slutsatsen blir att
särskilda åtgärder från samhällets sida måste tUl om inte
försörjningssituationen skall bli bekymmersam.
Jag delar i stort utredningens bedömning av den
framtida utvecklingen inom de aktuella industribranscherna. Tendensen tUl en
fortsatt krympning av produktionen stryks under av flera remissinstanser.
Prop. 1972:127 39
framför
allt av berörda branschorganisationer. Jag är också enig med utredningen
beträffande behovet av åtgärder, särskilt för att från försörjningssynpunkt
trygga en viss produktion inom spinnerier och väverier.
Uthållighet
Grundläggande för planeringen inom det ekonomiska
försvaret är den försörjningsuthållighet och den försörjningsstandard som man
eftersträvar. Beträffande uthålligheten har utredningen samrått med
representanter för de s. k. miljöutredningarna och 1970 års försvarsutredning.
Utredningen finner att beklädnadsvarorna är oundgängligen nödvändiga för
försörjningen i ett krisläge och att man vid planeringen av försörjningen med
dessa varor inte bör utesluta risken för att en krisperiod kommer att vara
minst tre år.
Flertalet remissinstanser delar utredningens
uppfattning att man för deima sektor måste planera för en lång
avspärrningsperiod, i detta faU för en kontinuerlig försörjning.
LO bedömer det dock som orealistiskt att utgå från
en så lång total avspärrningstid som tre år.
Jag anser att beklädnadssektorn, liksom bränsle-
och livsmedelssektorerna, tillhandahåller varor som är oundgängligen nödvändiga
för befolkningens livsuppehälle. Jag vill erinra om att utredningens förslag
inte fömtsätter en total avspärming utan att man beaktar möjligheterna till
viss import under avspärmingen.
Frågan om uthållighet har enligt min mening
hittills inte studerats tillräckligt inom de s. k. mUjöstudiema. Jag betonade
därför i mina anvisningar den 10 september 1971 till ÖEF vikten av att denna
fråga ägnades särskUd uppmärksamhet i det fortsatta studiearbetet. Den verksamhet
som f. n. bedrivs vid försvarsdepartementet inom ramen för sekretariatet för
säkerhetspolitik och långsiktsplanering inom totalförsvaret inkluderar sådana
studier av framtida krig och krisers karaktär som erfordras för en analys av
försörjningsuthålligheten. Kunskapsunderlaget kommer därför att successivt
förbättras. Starka skäl talar emellertid för att man tills vidare bör räkna
med att försörjningen med beklädnadsvaror skall kunna upprätthållas under en
så lång avspärmmgs-tid att en inte obetydlig produktion inom landet är
nödvändig för en tillfredsstäUande beredskap. På så sätt behåUs handlingsfrihet
för framtida ställningstaganden tiU frågan om uthålligheten inom
totalförsvaret.
Behov
och tillgångar under en krisperiod
Utredningen utgår från att en sträng hushållning
blir nödvändig i en kristid och att konsumtionen måste skäras ned väsentligt.
För att kunna beräkna tillförselbehovet av teko-varor och skor under en kris
har
Prop.
1972:127 40
utredningen dels studerat resultatet av en
gardcrobsinvenicring. dels satl samman cn s. k. krisgardcrob. Med utgångspunkt
från freds- otli krisgarderoberna, livslängden hos de olika plaggen ocb
ransonei ings- systemet beräknar utredningen elt kompletterings- och
ersätlningsbehov för civilbefolkningen. Efter tillägg för behoven bl. a. inom
krigsmakten och civilförsvaret samt efter avdrag för lager inom handel och
industri räknas tillförselbehoven fram för skilda varor. Genom jämförelse mellan
tillförselbehov och produktionskapacitet finner utredningen i försia hand
kapacitetsbrister i fråga om spinning av alla andra slags garner än kardade
ullgarner samt i fråga om kamgarnsvävnader. Läget på konfektions-, trikå- och
skoområdena finner utredningen mer tillfredsställande.
Eftersom beräkningen av
produktionen i en kristid fömtsätter en successiv övergång till flerskift,
anför vissa remissinstanser betänkligheter över möjligheten att i ett sådant
läge förse fabrikerna med den arbetskraft som behövs. Detta betonas särskilt
vad gäller skoindustrin. Utredningen har enligt min mening tagit vederbörlig
hänsyn till dessa problem vid sina beräkningar av arbetskraftstUlgången. Jag
anser för egen del att en omsorgsfull och fortlöpande personalplanering bör
kunna ge anvisningar om hur tillförseln av arbetskraft skall lösas.
Jag finner att
beredskapsplanläggningen på beklädnadsområdet tUls vidare i huvudsak bör kunna
utgå från de bedömningar och beräkningar som utredningen gjort av
försörjningsstandard samt tillförselbehov och produktionskapacitet.
Flera remissinstanser anser i
likhet med utredningen att nya garderobsinventeringar bör göras för att
fortlöpande förnya beslutsunderlaget. Jag delar denna uppfattning.
Utredningen har analyserat möjligheterna
att tillgodose de beräknade lägsta tillförselbehoven enbart genom lagring
eller genom att i en kristid återuppta en nedlagd produktion. Mot bakgrund av
målsättningen att uppnå kontinuerlig försörjning avstyrker utredningen båda
alternativen av såväl praktiska som ekonomiska skäl. Jag finner också, mot
bakgrund av vad jag nyss anfört om försörjningsuthållighet ni. m., att man
måste tUlgripa en kombination av åtgärder. Under remissbehandhngen har inga
synpunkter i motsatt riktning förts fram.
Förslag tiU åtgärder
De beräknade tillförselbehoven
anser utredningen bör täckas genom en kombination av lagring, återupptagande
av produktion, användande av ersättningsmaterial eller ersättningsvaror samt
omläggning och utvidgning av den fredstida produktionen. Jag delar utredningens
uppfattning att det stöd- och stimulansprogram som nu är i kraft för berörda
industribranscher måste kompletteras med åtgärder som är in-
Prop. 1972: 127 41
riktade
på att trygga en tillfredsställande försörjning. Behovet av sådana särskilda
åtgärder understryks starkt av ett flertal remissinstanser. Jag anser att de
statiiga stödåtgärder som vidtas av försörjningsberedskapsskäl bör ge en
långsUctig garanti för en tillfredsställande försörjning med beklädnadsvaror.
Detta bör underlätta planeringen inom det ekonomiska försvaret.
Utredningen har analyserat olika tänkbara
stödåtgärder mot bakgmnd av vissa angivna villkor bl. a. att
rationaUseringsviljan hos företagen inte får mattas av, att åtgärderna inte
får verka konkurrenssnedvridande, att minsta möjliga nackdelar skapas med
hänsyn till våra internationella bindningar samt att åtgärderna ger den lägsta
möjliga kostnaden för staten och samhället.
Flertalet remissinstanser accepterar i stort det
åtgärdsprogram som utredningen föreslår.
Utredningen förordar selektiva åtgärder framför
generellt verkande. Villkoret för en stödåtgärd bör vara att en viss
produktionskapacitet i ett krisläge åstadkoms samtidigt som företagen
garanterar den fredsproduktion som behövs för att målet skall kunna nås. Varken
subvention beräknad med utgångspunkt från producerade enheter (prissubvention)
eller subvention av arbetskostnader och råvarukostnader kan användas på detta
selektiva sätt.
Flertalet remissinstanser delar utredningens
uppfattning att selektiva åtgärder är att föredra då det gäller att långsiktigt
trygga försörjningen med beklädnadsvaror. Några remissinstanser har dock en
motsatt uppfattning. Sveriges köpmannaförbund stöder t. ex. experten Burendahl
vad gäller behovet av mer generellt verkande åtgärder inom skoindustrin.
Textilrådet anser att utredningen överdriver farhågorna med ett direkt
produktionsstöd och finner att inga stödformer bör uteslutas. Sveriges
skofabrikantförening föredrar ett system där skofabrikernas råvaror
tillhandahålls till rabatterade priser. Jag finner inte de argument som förs
fram för ett direkt produktionsstöd tUlräckligt vägande och kan därför inte
förorda att en sådan generell stödform införs.
Många remissinstanser tar upp frågan om gränsskydd.
Flertalet remissinstanser finner dock, i likhet med utredningen, att
gränsskyddet är ett dåligt instrument för att trygga försörjningsberedskapen.
Även jag finner betydande nackdelar med ett sådant skydd. Framför allt får man
en generell verkan som kan påverka produktiviteten negativt. Till detta kommer
de handelspolitiska nackdelarna. Några remissinstanser, som representerar
näringslivets mtressen, anser dock att man inte bör utesluta denna möjlighet
att skydda inhemsk produktion, framför allt genom importkvoteringar. Jag vill
här erinra om att utredningen konstaterar att det inte bör uteslutas att man i
klart avgränsade fall kan finna det lämpligt att använda sig av
importrestrUctioner eUer restriktioner i exportian-det, om man kan träffa
överenskommelse om detta med enskilda länder.
4
Riksdagen 1972. I saml. Nr 127
Prop. 1972:127 42
Man
får heller inte, anser ulredningen, bortse från att åtgärder vid gränsen även
i andra fall, dvs. för större varuområden, kan behöva övervägas som en sista
utväg för att bevara en från försörjningssynpunkt nödvändig produktionskapachet
inom landet. Till uttalandet om importrestriktioner ansluter sig
kommerskollegium. Även jag biträder utredningens uppfattning.
Ett
av villkoren vid val av lämplig stödform har varh att åtgärden inte skall verka
konkurrenssnedvridande. Riskerna för en sådan snedvridning betonas av några
remissinstanser. KF fömtsätter t. ex. att dessa problem ägnas tillräcklig
uppmärksamhet. Sveriges industriförbund förordar bl. a. en typ av offertsystem
för att minska dessa risker och Svensk industriförening anser att åtgärderna i
alltför stor utsträckning gynnar stordrift. Jag noterar emellertid att varken
NO eller marknadsrådet motsätter sig de av utredningen framförda förslagen på
grund av befarad konkurrenssnedvridande effekt. Jag biträder uppfattningen att
det vid val av stödform särskih bör beaktas att åtgärden inte kommer att verka
snedvridande på konkurrensen och att man löpande bör hålla åtgärdernas effekt
under uppsikt. Vidare finner jag det självklart att åtgärder för att höja
produktiviteten också bör kunna komma mindre företag tUl del. Förslaget om en
förlängning av teko-programmet för exportstöd bör tas upp vid anmälan av
ifrågavarande anslag inför budgetåret 1974/75. Fram till detta budgetår avses
det nuvarande programmet löpa.
Utredningen föreslår som huvudsaklig stödform
avskrivnings-1 å n. Företag skall efter ansökan och prövning i varje särskilt
fall på vissa villkor kunna erhålla ränte- och amorteringsfria lån motsvarande
en viss del av ett investeringsbelopp. Som viUkor skall gälla att företaget
åtager sig att håUa en viss produktionskapacitet för en avspärrnings-period och
en viss produktion i fred för att kunna infria detta åtagande vid en kris. Lån
föreslås bli avskrivna under tio år och endast i undantagsfaU överstiga 50 %
av investeringsbeloppet. För den del av ett investeringsbelopp, som inte täcks
av statliga lån, föreslås att företaget får möjlighet tiU statlig
kreditgaranti. Utredningen föreslår också ett 1 e a s-ingförfarande som innebär
att staten köper maskiner och byggnader för att sedan hyra ut dessa till
företagen. Som motprestation skulle företagen ge motsvarande produktionsgarantier
som för de föreslagna avskrivningslånen.
I stort tUlstyrks förslagen om avskrivningslån och
leasing av remissinstanserna. En väsentlig orsak tiU det läge som idag råder
på det grund-textUa tUlverkningsområdet har angivits vara att det har saknats
riskvilligt kapital för investeringar. Eftersom analysen av tillförselbehov
och produktionskapacitet avslöjar kapacitetsbrister inom denna sektor, är
förslagen om lån och leasing främst inriktade på denna. Inom denna
kapitalintensiva del av teko-industrin finns, enligt utredningen, ett stort
investeringsbehov som snabbt behöver tUlfredsställas. Flera remiss-
Prop. 1972:127 43
instanser
konstaterar alt den arbetsintensiva industrin, i första hand konfektions- och
skoindustrierna, inte har så stora möjligheter att utnyttja de föreslagna
stödformerna. Detta förhållande betonas också av experten Burendahl i ett
särskilt yttrande. Jag finner dock att Svenska skofabrikantföreningen i sitt
remisssvar anser att föreslagna stödformer kan få effekt som engångshjälp t.
ex. vid investeringar i byggnader.
Statligt stöd till näringslivet i form av bidrag
utgår inte till anskaffning av maskiner utan endast för byggnader. Det av
utredningen framlagda förslaget om avskrivningslån avser emellertid inte stöd
till näringslivet utan formerna för att upprätthålla en tillfredsställande
beredskap. Mot denna bakgmnd kan man mera förutsättningslöst pröva stödets utformning
och omfattning. Det investeringsstöd som jag förordar skall införas för
beklädnadsområdet innebär att avskrivningslån kan utgå med hälften av kostnaden
för investeringar även i maskiner. Detta motiveras endast av att dessa maskiner
är oundgängligen nödvändiga för vår försörjningsberedskap.
Det är som nämnts framför allt läget inom den
gmndtextUa industrin som är bekymmersamt. Jag finner det därför naturligt att
stödåtgärder i form av avskrivningslån i första hand riktas mot spinnerier och
väverier. För skoindustrin kommer jag att föreslå särskilda åtgärder. Det är
enligt min mening värdefullt att åtgärdema syftar till att rationalisera
driften och höja produktiviteten. Jag anser att detta syfte bör ges företräde
före den geografiska spridning av produktionen som förespråkas av några
remissinstanser.
Ändamålet med det föreslagna leasingsystemet är
enhgt utredningen att öka företagens likviditet för att bl. a. förbättra
möjligheterna till självfinansiering i samband med nyinvesteringar. Utredningen
pekar emellertid på vissa nackdelar med ett sådant system. Administrationen
blir dyrbar och värderingssvårigheter uppstår. Härtill kommer att det kan
verka hämmande på investeringsviljan. För egen del anser jag att nackdelarna
överväger fördelarna. De fördelar som ligger i leasingsystemet, dvs. främst att
skapa likviditetsutrymme för finansiering av investeringar, finns redan i
avskrivningslånen. Jag avstyrker därför förslaget om leasing. Inte heller kan
jag godta förslaget om retroaktiv långivning. Men med hänsyn tUl att jag inte
räknar med stöd i form av leasing bör möjligheten dock håUas öppen att under år
1973, efter särskUd prövnmg, i undantagsfall kunna ge lån för
produktivitets-höjande maskiner som anskaffats under år 1972 samt för nyUgen
uppförda och rationellt planerade industribyggnader i gott skick.
Utredrungen föreslår att
Kungl. Maj:t bör för särskilda fall kunna
medge högre låneandel än
50 %. För egen del anser jag att låneandelen
ej bör överstiga 50 %.
Avskrivningstiden bör enligt mm mening vara
minst
tio år.
1 fråga om statliga
kreditgarantier föreslår utredningen
Prop. 1972: 127 44
att
dessa utgår för den del av investeringsbeloppet som ej täcks av
avskrivningslån. Jag anser att kreditgarantierna inte bör överstiga 50 Te av
det beviljade avskrivningslånet. Kommerskollegium föreslår att garantiärendena
handläggs av kollegiet. Utfärdande av garantier liksom beviljande av
avskrivningslån bygger på en bedömning av företagens produktionskapacitet från
beredskapssynpunkt. Jag anser därför att kreditgarantierna åtminstone i ett
inledningsskede bör administreras av den för försörjningsberedskapen ansvariga
myndigheten. Det är naturligt att detta sker i nära samarbete med kollegiet.
Frågan om en rationalisering av statens kreditstöd till näringslivet torde få
prövas i annat sammanhang. Systemet med avskrivningslån innebär en betydande
risk för staten. Jag finner det därför viktigt att den administrerande
myndigheten får en effektiv insyn i företagens ekonomiska utveckling under hela
avtalsperioden. Det bör vara en fömtsättning för lånegivningen.
Utredningen berör också frågan om produktion i
statlig eller halvstatlig regi. Man finner inte skäl att nu analysera frågan
närmare, eftersom man anser de föreslagna åtgärdema i dag tiUräckliga för
teko-, sko- och garveriindustrierna. Utredningen avser återkomma till frågan i
ett senare betänkande. Några remissinstanser för fram synpunkter i denna fråga.
Jag vill avvakta de förslag som utredningen kan komma att lägga fram innan jag
tar upp frågan.
Utredningen konstaterar att en väsentlig lagring av
textilfibrer och garner blir nödvändig som komplement till den produktion som
kan upprätthållas med de produktionsstimulerande åtgärderna. Lagringen bör
enligt utredningen i stor utsträckning kunna ske vid företagen mot statlig
ersättning. Denna bör regleras genom ett avtal, där företaget ger
produktionsgarantier på samma sätt som föreslagits beträffande
avskrivningslånen. Med hänsyn tagen till viss beräknad import uppskattas
erforderliga lagerinvesteringar till 300 milj. kr., varav ca 150 milj. kr.
redan i dag finns investerade i beredskapslager. Utredningen anser att
lagemppbyggnaden bör kunna ske successivt under tre år med beaktande av
konjunktur- och sysselsättningsläget.
Jag kan i stort ansluta mig till utredningens beräkningar
av den erforderliga lageruppbyggnaden av garner och fibrer. Jag anser att
utredningens förslag om lagring vid företagen mot viss ersättning är ett bra
komplement till lagring i ÖEF:s egen regi.
ÖEF anför i sitt remissyttrande att det bör vara uteslutet
att planera behovet av beredskapslagring med utgångspunkt från några antaganden
om en intensifierad import i krislägen av vissa varor och kvantiteter. ÖEF
finner däremot mte skäl att ifrågasätta utredningens beräkningar av
lagemppbyggnaden. För egen del bUräder jag utredningens uppfattnmg att man
måste väga de ökade riskema från försörjningssynpunkt av en nedskärning på gnmd
av antaganden om intensifierad import och viss krisimport mot de kostnader och
tekniska komplikationer som en
Prop. 1972; 127 45
beredskapslagring
av det ursprungligen beräknade behovet skulle medföra. Ett sådant risktagande,
som innebär ett säkerhetspolitiskt ställningstagande, ligger redan i
konstruktionen av den rörliga kredit i riksgäldskontoret som riksdagen år 1970
bemyndigade Kungl. Maj:t att disponerar vid krig, krigsfara eller annan
omständighet av synnerlig vikt för rikets försvarsberedskap.
Jag anser att en viss del av den föreslagna
lagerinvesteringen för importerade fibrer bör kunna göras med anlitande av en
utökad rörlig kredit.
Ett flertal remissinstanser har betonat vikten av
att man anpassar lagemppbyggnaden till variationerna i konjunkturen och läget
på arbetsmarknaden. Jag biträder denna uppfattning och anser att den del av lagerinvesteringen
i garner som kan läggas i inhemsk produktion bör föras upp som
sysselsättningsreserv på allmän beredskapsstat. Vidare kan man enligt min
mening utan betydande olägenhet förlänga lagemppbyggnads-programmei i tiden.
1 fråga om krigsmaktens behov anser utredningen det
synnerligen angeläget att lagren snarst ökas väsentligt. Både ÖB och FMV anför
kritiska synpunkter mot förslaget, under hänvisning främst till begränsade
ekonomiska ramar. Jag vill för egen del betona det angelägna i utredningens
förslag. Krigsmakten kan inte räkna med att helt kunna tillfredsställa sina
beklädnadsbehov i en kristid genom omdirigering från den civila sektorn.
Krigsmaktens förråd av beklädnadsvaror bör därför i möjligaste mån fyllas redan
i fred.
Jag har inga erinringar mot utredningens förslag
beträffande vissa speciella varor inom teko-sektorn.
Beträffande skoindustrin finner utredningen att de
föreslagna produktionsstimulerande åtgärderna endast kan få en begränsad
effekt. Denna uppfattning delas av de remissinstanser som uttalat sig i frågan.
Utredningen räknar med en ytterligare krympning av produktionen och anser att
bromsande åtgärder behöver vidtas innan produktionen når en aUtför låg nivä
från försörjningsberedskapssynpunkt. Man föreslår därför i första hand ett
fyraårigt exportstöd åt sko- och garveriindustrierna med kommerskollegium som
administrerande myndighet. En exportkonsulent bör knytas till Sveriges
exportråd. Vidare anser utredningen att man bör skapa ökade möjligheter till
statliga bidrag för andra samarbetsprojekt inom skoindustrin bl. a.
produktutveckling och utbildning. Nu utgående såväl som föreslagna stödformer
föreslås administreras av ett särskUt s k o s e k r e t a r i a t vid det nya
industriverket.
Utredningen anser att ÖEF bör få möjlighet att
utfärda kreditgarantier för att kompensera den ansträngning av likviditeten
som uppstår inom skoindustrin vid lageruppbyggnaden mellan säsongerna. I ett
avtal skulle i så fall företagen ge sådana produktionsutfästelser som föreslås
gälla för avskrivningslånen. Man föreslår vidare en intensifierad
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972: 127 4Ö
konsumentupplysning
för att öka efterfrågan på skor av hög kvaUtet samt statiigt bidrag för att
täcka viss del av kostnaderna för praktisk utprovning av ersättningsmaterial
för läder. Ett flertal remissinstanser betonar att de tidigare föreslagna
stödformerna för att stimulera till stmkturrationaliserande investeringar inte
kan utnyttjas av den arbetsintensiva skoindustrin. De föreslagna särskii-da
åtgärdema för sko- och garveriindustrierna tas i stort emot positivi. Även jag
anser att vissa särskUda åtgärder bör vidtas för sko- och garveriindustrierna.
Enligt min mening bör även tidigare föreslagna avskrivningslån kunna utnyttjas
av företag inom dessa branscher.
De
remissinstanser som yttrar sig över exportstödet välkomnar ett sådant
stimulansprogram för sko- och garveriindustrierna. Även jag anser det angeläget
att dessa industribranscher kommer i åtnjutande av export-stimulerande åtgärder
inom ett tidsbegränsat försöksprogram. Enligt min mening bör exportstödet inte
avse individuella bidrag till företagen utan projekt för exportmarknadsföring.
Sveriges exportråd bör få i uppdrag att genomföra dessa projekt. Programmet bör
starta budgetåret 1973/74. Förslagen om ett särskilt skosekretariat och bidrag
för vissa samarbetsprojekl inom skosektorn möter få invändningar från remissinstansernas
sida. Framför allt betonas vikten av att man försöker lösa problemen med den
splittrade företagsstrukturen och det svagt utvecklade samarbetet inom
skobranschen.
Samarbete vad gäller produktion, design,
försäljning etc. skulle kunna skapa en större slagkraft åt industrin som,
enligt min mening, borde vara till fördel för försörjningsberedskapen. Efter
samråd med chefen för industridepartementet finner jag, i likhet med
utredningen och remissinstanserna, att ett visst statligt stöd bör kunna
underlätta genomförandet av önskvärda samarbetsprojekt. Ett samarbete av
föreslagen typ är, enligt min mening, en fömtsättning för att den svenska
sko-industrin skall kunna hävda sig konkurrensmässigt både nationellt och
internationellt. Stödet bör kunna utgå till sådana olika typer av samarbetsprojekt
som utredningen föreslagit, bi. a. avseende produktutveckling och för
branschen gemensamma utbildningsinsatser. För utbildningsprojekt bör bidrag
kunna utgå med hela kostnaden. I övrigt bör vederbörande företag bära en efter
omständigheterna avpassad andel av kostnadema. Bidragsbeslut bör avse ett
bestämt totalbelopp som betalas ut i efterskott för gjorda utgifter
allteftersom projektet framskrider. Ärenden rörande bidrag till
utbildningsinsatser bör beredas i samråd med statens institut för
företagsutveckling. Jag anser också att den administrerande myndigheten själv
bör kunna la initiativ till vissa samarbetsprojekt. Jag finner däremot liksom
LO inte skäl atl vid det nya industriverket inrätta ett särskilt
skosekretariat, utan anser att de angivna arbetsuppgifterna bör anförtros den enhet
vid nuvarande kom-merskoUegium som f. n. har hand om de umställningsfrämjande
åtgär-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:127 4-
derna
för vissa industribranscher, däribland skoindustrin. Motsvarande anslag bör
räknas upp för att det skall bli möjligt att lösa de föreslagna nya
arbetsuppgiftema.
När det gäller de föreslagna säsongkrediterna delar
jag den uppfattning som framförs av Svenska skofabrikantföreningen, nämligen
att denna stödform kostnadsmässigt endast kan få marginell betydelse. Föreningen
föreslår därför alt krediterna blir räntefria eller ges till en mycket låg
ränta. Eftersom man från den berörda branschen inte anser att det föreligger
särskilt stora svårigheter att redan i dag få säsong-krediter via de vanliga
bankförbindelserna, är jag inte beredd att ansluta mig tUl utredningens
förslag om statliga kreditgarantier. Jag anser att övriga stöd- och
stimulansåtgärder bör vara tillräckliga för att på sikt trygga en
tillfredsställande försörjningsberedskap.
Flera remissinstanser uttrycker tveksamhet inför
förslaget om en intensifierad konsumentupplysning. Statskontoret anser det inte
sannolikt en ökad upplysnuig avsevärt skulle förändra konsumtionsmönstret. KF
hyser tvekan ifråga om den produktionsuppehållande effekten av förslaget. För
egen del biträder jag den uppfattning som framförs av statens konsumentråd,
nämligen att de offentliga konsumenlorganens uppgift inte är att ensidigt
arbeta för atl rikta efterfrågan mot högkva-litaliva produkter utan mot
produkter vilkas bruksegenskaper är väl avpassade efter konsumentens behov.
Remissinstansema är positiva till statligt stöd ät
praktisk utprovning av ersättningsmaterial för läder. Jag anser det väsentligt
bl. a. med hänsyn till bristen på hudar att man fortsätter det utredningsarbete
som har påbörjats. De praktiska proven bör ske i samarbete med STU.
Jag anser att STU:s förslag om en utredning av
lämpliga organisations-och finansieringsformer för en provnings- och eventuell
forskningsverksamhet på skoområdet bör kunna tas upp till diskussion mellan
berörda myndigheter och organisationer. Svenska skofabrikantföreningen föreslår
att en malerialprovningstjänst inrättas. Jag anser att denna fråga kan prövas i
samband med det tidigare föreslagna arbetet med vissa sam-arbetsprojektel inom
skosektorn.
Statskontoret föreslår fortsatt utredning om stöd
åt sko- och garveriindustrierna. Jag anser för egen del att det nu genomförda
utredningsarbetet ger ett tiUräckligt underlag för beslut om stödåtgärder. En
kontinuerlig uppföljning av åtgärdemas effekt från beredskapssynpunkt fär ske
inom ramen för ÖEF:s verksamhel enligt gällande instruktion.
Offentlig
upphandling
Utredningen diskuterar den statiiga upphandlingen
på beklädnadsområdet mot bakgrund av 1968 års upphandlingskommittés
betänkande. Upphandlingens andel av företagens totala omsättning anser man vara
Prop. 1972:127 48
begränsad.
Utredningen konstaterar bl. a. att man vid såväl den civila som den militära upphandlingen
i största möjliga utsträckning bör tillgodose företagens önskemål om en
anpassning av produktions- och leveranstiderna till de särskilda förhållandena
vid företagen. Som ett komplement till åtgärderna för att bibehålla viss
produktionskapacitet föreslås för det första att ÖEF lagrar uniformstyger och
att vissa civila och militära myndigheter åläggs köpa in sina uniformstyger
från ÖEF. För det andra anser utredningen alt Kungl. Maj:t för vissa statliga
myndigheter bör föreskriva obligatoriskt samråd med ÖEF vid upphandling av
andra leko-varor samt skor. Som nedre gräns för samråd anges 100 000 kr. för
konfektionerade artiklar och 50 000 kr. för gamer och vävnader. Förslagen
fömtsätter enligt utredningen att ÖEF även i fortsättningen blir instmktionsmässigt
undantagen från upphandlingskungörelsens bestämmelser. Vidare finner
utredningen det angeläget att ÖEF och kommunförbunden inleder en diskussion om
en så nära Överensstämmelse som möjligt mellan de föreslagna reglerna för det
statliga området och de kommunala upphandlingsreglema.
Frågan om offentlig upphandling av teko-varor och
skor kommenteras av flertalet remissinstanser. I slort tillstyrks utredningens
förslag. Även jag biträder uppfattningen att den offentliga upphandlingen på
detta från försörjningsberedskapssynpunkt viktiga vamområde används på ett
sådant säll alt den kompletterar övriga åtgärder för att bevara en lägsta
produktionskapacitet inom landel. Upphandlingskommittén har uppmärksammat den
konflikt som här kan uppslå mellan principen om affärsmässighet i upphandlingen
och de krav som försörjningsberedskapen ställer. Kommittén har föreslagit att
principen om affärsmässighet bör vara gmndläggande och att myndigheterna vid
uppenbara målkonflikter med belydande externa effekter skall anmäla ärendet
för Kungl. Maj:t. Frågan om ändring av upphandlingskungörelsen bereds f. n.
inom Kungl. Maj:ts kansli, varför jag inte nu är beredd atl förorda någon
generell lösning på den konflikt mellan affärsmässighet och beredskapshänsyn
som ofta kan uppstå i ÖEF;s affärsverksamhet.
Flertalet remissinstanser tillstyrker utredningens
förslag belräffande ett centralt uniformstyglager hos ÖEF. Av de
remissinstanser som direkt berörs av förslaget anför ÖB och FMV vissa kritiska
synpunkter. ÖB anser alt en centralisering och ytterligare standardisering inte
kommer att innebära några vinster för krigsmakten. FMV å sin sida anser att
ulredningen överdrivit betydelsen av den statliga upphandlingen. Emellertid
motsätter sig varken ÖB eller FMV i princip inköp från ett centralt
uniformstyglager enligt utredningens riktiinjer. Jag anser i likhet med
utredningen och flertalet remissinstanser all en centraliserad upphandling av
uniformstyg bör kunna utgöra elt kompletterande instrument för atl irygga
försörjningsberedskapen på teko-området. Jag finner också, mot bakgmnd av
remissvaren, att ett buffertlager av föreslå-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1972:127 4y
gen
omfattning bör kunna underlätta företagens produktionsplanering. Kostnaderna
för myndighetemas inköp hos ÖEF bör bestridas av de inköpande myndighetema.
Lagrings- och omsättningskostnaderna bör däremot på vanligt sätt läckas genom
anslag till ÖEF. I fråga om uniformstyglagret vill jag understryka utredningens
uppfattning att en centraUsering och standardisering bör kunna medge viss
kostnadsminskning.
Även förslaget om samrådsskyldighet tas i slort
sell emot positivi av remissinstanserna. Vissa anser emellertid alt ett sådant
förfarande innebor en ylleriigare byråkratisering i upphandlingsprocessen som
verkar fördröjande. RRV finner att det inköpssamarbete som kan komma att
aktualiseras kan ske inom den delegation vid RRV som föreslagits av
upphandlingskommittén.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att Kungl.
Maj:l föreskrivit alt visst samrådsförfarande skall tillämpas 1. o. m. den 31
december 1972. Det är ännu för tidigt all dra några slutsatser beträffande
effekten från försörjningsberedskapssynpunkt av detta samråd. Jag är medveten om
risken för en fördröjande effekt på inköpsprocessen. En sådan fördröjning får
man enligt min mening acceptera om man genom elt samråd uppnår väsentliga
fördelar vad gäller försvarsberedskapen på ett försörjningsområde som är av så
avgörande betydelse för vår förmåga att uthärda elt krigs eller en avspärrnings
påfrestningar som det nu aktuella. Samrådsförfarandet bör dock enligt min
mening så snart som det är möjligt bli föremål för en utvärdering.
Fömtom de i belänkandet angivna myndigheterna
föreslår ÖEF att kriminalvårdsstyrelsen och socialstyrelsen åläggs samråd. Jag
har inga erinringar mol detla. Enligt min mening bör också SIDA kunna komma
ifråga. Jag har för avsikt alt föreslå Kungl. Maj:t alt meddela föreskrifter
om ell fortsatt samrådsförfarande. Ärende som är av väsentlig betydelse från
lörsörjningssynpunkt bör hänskjutas lill Kungl. Maj:t för avgörande när lägre
anbud föreligger från utländsk leverantör än från svensk.
Jag konstaterar med tillfredsställelse atl också
Svenska kommunförbundet finner det önskvärt atl diskussioner kommer till stånd
med ÖEF belräffande den kommunala upphandlingen. En samordning är enUgt min
mening angelägen även i fråga om den kommunala upphandlingen.
Branscher
som täcks av förslagen
Utredningen anser i likhet med remissinstansema att
omedelbara åtgärder fordras för den grundtextila tillverkningen. Som jag redan
tidigare uttalat delar jag denna uppfattning.
Enligt utredningens mening bör det föreslagna
stödet kunna ges all tillverkning inom näringsområde 32 enligt standard för
svensk närings-
Prop. 1972: 127 50
grensindelning
(SNI) dvs. textil-, beklädnads-, läder- och lädervarutillverkning. ÖEF
föreslår att förutom näringsområde 32 även tUlverkningen av gummiskor och
rayonfiber bör kunna komma ifråga för det föreslagna siödet. Jag förordar att
så sker.
Som en allmän synpunkt vUl jag framhålla att jag
mot bakgrund av syftet med mina förslag anser det mycket viktigt alt stöd inte
utgår i andra fall och med högre belopp än vad som från försörjningsberedskapssynpunkt
får anses oundgängligen nödvändigt.
Arbetskraft,
statistik, administration
Flera remissinstanser understryker behovet av
planeringsåtgärder för atl beklädnadsindustrierna under en krisperiod i största
möjliga utsträckning skal! få behålla den kvalificerade arbetskraften och
kunna nyrekrytera för en utvidgad produktion. Några remissinstanser menar alt
utredningen underskattat delta problem. Enligt min mening tar ulredningen
vederbörlig hänsyn lill arbetskraftsproblemet vid sina beräkningar. Jag anser
vidare, liksom utredningen, att arbetskraftplanläggningen för berörda
industrier bör ägnas en ökad uppmärksamhet. Jag vUl understryka betydelsen av
att nyckelpersoner inom industrin beviljas uppskov från militärtjänst för atl
kunna medverka i en krisproduktion.
Vad ulredningen anför belräffande en förbättrad
statistik biträds av de remissinstanser som yttrat sig, bl. a. SCB. Jag delar
utredningens uppfattning att frågan närmare bör undersökas av SCB i samråd med
ÖEF och andra intressenter.
Utredningen bedömer det som mest ändamålsenligt att
de föreslagna åtgärdema för att upprätthålla en tillfredsställande
försörjningsberedskap med teko-varor och skor handläggs av ÖEF. Detla innebär
utökade arbetsuppgifter, varför utredningen anser att ÖEF bör förstärkas med
nio handläggare och två biträden. Betydelsen av alt ÖEF ges tillräckliga
personalresurser poängteras av flera remissinstanser. Jag vill erinra om att de
aktuella uppgiftema faller inom ramen för ÖEF:s verksamhet enligt gällande
instmktion. Jag erinrar också om att jag tidigare förordat dels att det
föreslagna exportstödet för sko- och garveriindustrierna administreras av
Sveriges exportråd, dels att föreslagna bidrag till samarbetsprojekt inom
skosektorn handläggs av det nya industriverket. Jag delar uppfattningen om
behovet av förstärkning av ÖEF. Det är betydelsefullt med en noggrann
uppföljning av utvecklingen på beklädnadsområdet för att man snabbt skall kunna
vidta erforderliga åtgärder. En god kontroll bör också innebära lägre kostnader
för staten. Jag har för avsikt att återkomma till frågan om ytterligare
resurser vid ÖEF vid anmälan av anslagen under tionde huvudtiteln för
budgetåret 1973/74.
Utredningen
föreslår att en samarbetsgrupp inrättas för att behandla
Prop.
1972:127 51
försörjningen
med teko-varor och skor. Gruppen skulle ledas av en representant för ÖEF och i
övrigl bestå av representanter för berörda branschföreningar,
arbetstagarorganisationer samt statliga myndigheter. Inga erinringar riktas
från remissinstanserna mot förslaget. Flera remissinstanser, bl. a. SCB och
STU, pekar på behovet av samråd i andra frågor än inköpsfrågor. Även jag
finner ett sådant samarbete önskvärt. ÖEF bör la upp frågan med berörda
intressenter.
Stödåtgärderna
i intemationellt sammanhang
Utredningen analyserar ingående de föreslagna
stödåtgärderna mot bakgrund av svenska åtaganden i internationella sammanhang.
Man finner inga avgörande hinder för alt genomföra åtgärderna. Remissinstanserna
delar i stort denna bedömning, även om några manar till varsamhet i
hanteringen. Kommerskollegium vill inte utesluta att åtgärderna kan bli
uppmärksammade och skapa problem från handelspolitisk synpunkt.
Jag vill här erinra om vad jag inledningsvis anfört
beträffande försörjningsberedskapen och vår säkerhetspolitik. Samtliga
åtgärder som jag här föreslagit är enbart motiverade av hänsyn till rikets
försvarsberedskap. Några andra skäl för åtgärdernas angelägenhet har ej
beaktats. Försörjningen med kläder och skor är en strategisk länk i
försörjningsberedskapen. Denna beredskap är i sin tur ett led i våra samlade
försvarsansträngningar, som inriktas på alt ge trovärdighet åt vårt säkerhetspolitiska
mål, alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Med hänsyn härtill
torde inga hinder föreligga på gmnd av internationella bindningar.
Kostnader
Utredningen beräknar grovt kostnaderna för
förslagen til! drygl 37 milj. kr. under ett första tillämpningsår, drygt 47
milj. kr. under ett andra och drygt 50 milj. kr. per år under de närmaste
följande åren. Erforderligt investeringsbelopp uppgår till sammanlagt 450 milj.
kr. under fem år, varav 150 milj. kr. redan finns investerade i lager. In-vesteringsutrymmel
för avskrivningslånen beräknas till 135 milj. kr. för tre år. Hälften av detta
belopp skulle enligt förslaget finansieras genom statliga avskrivningslån.
Kreditgaranliramen beräknas öka från 30 till 65 milj. kr. under de tre första
åren. Säsongkredilgarantiema för skoindustrin uppskattas till 10 milj. kr.
Förlusttäckningen skulle per ax uppgå till sammanlagt 1,2 milj. kr.
Leasinginvesleruigarna beräknar man till 6 milj. kr. för tre år. För
lagemppbyggnaden räknar man med en investering på 150 milj. kr. för fibrer och
gamer samt 50 mUj. kr. för uniformstyger. Kostnaden för exportstöd m. m.
beräknas till ca 3 milj. kr. per år.
Prop. 1972:127 52
ÖEF
föreslår bl. a. en viss ökning av investeringen för leasingändamäl. Jag har
tidigare motiverat varför jag inle kan förorda förslagen om leasingförfarande
och säsongkredUgarantier. Vissa medel för avskrivningslån och lagemppbyggnad
anser jag mot bakgrund av behovet av omedelbara åtgärder för den gmndtextila
industrin behöver anvisas på tilläggsstal 1 till riksstaten för budgetåret
1972/73. ÖEF:s administrativa kostnader och lagringskostnader för innevarande
budgetår till följd av förslagen torde få täckas genom överskridande av berörda
förslagsanslag.
Jag
finner att viss del av lagerinvesteringen (fibrer) bör kunna göras med
anlitande av en rörlig kredit i riksgäldskonlorei som får disponeras av Kungl.
Maj:l vid krig, krigsfara eller annan omständighet av synnerlig vikt för rikels
försvarsberedskap. Ytterligare en del av den föreslagna lagerinvesteringen
(garner) bör föras upp som sysselsätt-ningsresevv på allmän beredskapsstat. Jag
beräknar att på detta sätt och genom ylleriigare investeringsanslag till fonden
för beredskapslagring t. o.m. nästa budgetår bör avsättas sammanlagt ca 175
milj. kr., varav ca 20 milj. kr. för lager av uniformslyg. Exportstöd för sko-
och gar-veriinduslriema föreslår jag bör utgå med 700 000 kr. per år i fyra år.
Frågan om medel på ailmän beredskapsstat för lageruppbyggnad av gamer lorde få
tas upp vid anmälan av proposition om allmän beredskapsstat för budgetåret
1973/74.
Frågan om anslag för näsla budgetår och om rörlig
kredit i riksgäldskontoret torde få las upp vid anmälan av
statsverkspropositionen. Chefen för industridepartementet ämnar vid anmälan i
statsverkspropositionen under trettonde huvudtiteln föreslå medel för bidrag
till samarbetsprojekl inom skosektorn.
Hemställan
Under åberopande av del anförda hemställer jag att
Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
au godkänna de av mig förordade riktlinjema för
försörjningsberedskapen på beklädnadsområdet m. m.
Anslagsfrågor
DRIFTBUDGETEN
F 3.
Täckande av förluster pä grund av kreditgarantier i iKredskaps-syfte till
teko-, sko- och garveriindaslriema
På kapitalbudgeten under V: Fonden för
låneunderstöd. V: 9 a. Lån till teko-, sko- och garveriindustrierna, föreslår
jag atl 25 milj. kr. anvisas på tilläggsstat 1 tiU riksstaten för budgetåret
1972/73. Dessa låne-
Prop. 1972: 127 53
medel
beräknas täcka högst 50 % av företagens behov av investerings-medel. Statlig
kreditgaranti bör utgå med högst 50 % av beviljat avskrivningslån. Detta
innebär en garantiram för innevarande budgetår på 12,5 milj. kr. Då jag inle
räknar med att någon förlusttäckning blir aktuell under 1972/73 förordar jag
att anslaget tas upp med ett formellt belopp om 1 000 kr.
Jag
hemställer att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att
1.
medge att för budgetåret
1972/73 statiig kreditgaranti för lån liil teko-, sko- och garveriindustrierna
beviljas med sammanlagt 12 500 000 kr.
2.
till Täckande av förluster på
grund av garantier i beredskapssyfte till teko-, sko- och garveriindustrierna
på tiUäggsstat I till riksstaten för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 kr.
KAPITALBUDGETEN
V:
Fonden för låneunderstöd
V:
9 a. Lån till teko-, sko- och garveriindustrierna
Inom
den gmndtextila industrin finns som jag lidigare anfört elt stort
investeringsbehov. Läget inom denna del av teko-industrin är sådant alt det
krävs omedelbara åtgärder för alt trygga en inhemsk produktion av
beredskapsskäl. Jag föreslår därför alt 25 milj. kr. anvisas på tilläggsstal I
lill riksstaten för budgetåret 1972/73 för amorlerings-och räntefria lån enligt
av mig tidigare förordade riktiinjer. Jag hemsläller att Kungl. Maj:t föreslår
riksdagen
atl till Lån för teko-, sko- och
garveriindustrierna på tilläggsstat I för budgetåret 1972/73 under tionde
huvudtiteln anvisa ett investeringsanslag av 25 000 000 kr.
VIII:
Fonden för beredskapslagring Överstyrelsens för ekonomiskt försvar delfond Vni:
1 Lagring för beredskapsändamål
Jag anser att en viss del av den av mig förordade
lageruppbyggnaden av garner och väv bör ske redan innevarande budgetår. På
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1972/73 bör etl
investeringsanslag av 22 milj. kr. föras upp, varav 10 milj. kr. avser väv och
12 mUj. kr. gamer. Ränte- och lagringskostnadema för det utökade lagret lorde
få täckas genom överskridande av vederbörligt förslagsanslag på driftbudgeten.
Prop. 1972:127 54
Jag
hemställer au Kungl. Maj;! föreslår riksdagen
alt till Lagring för beredskapsändamål på
tUläggsslat I lill riksstaten för budgetåret 1972/73 under tionde huvudtiteln
anvisa eu invesleringsanslag av 22 000 000 kr.
Med
bifall lU! vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att tUl
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
ulvisar.
Ur
protokoUet: Margit Edström
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 197 J 72052?
Doktrin (1)
- Hans Henrik Lidgard, Tre års frihandelssamarbete med EEG, SvJT 1976 s. 689, på s. 699 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
65 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (64)
64 kopplingar i 35 dokument.
- Bet. 1986/87:FöU11 om totalförsvarets fortsatta utveckling (prop. 1986/87:95) s. 305 i texten
- Prop. 1986/87:95 Totalförsvarets fortsatta utveckling s. 118 i texten
- Prop. 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin, m.m. s. 38 · s. 39 om s. 39 i texten
- Prop. 1981/82:102 om säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling i texten
- Prop. 1981/82:148 om åtgärder för tekoindustrin, m.m. s. 42 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 1976 s. 689 Hans Henrik Lidgard, Tre års frihandelssamarbete med EEG s. 699 i texten