Kungl. Maj:ts proposition med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m.m.
1974 · 47 sidor, varav 38 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 38 av 47 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1974:149, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj.ts proposition nr 149 år 1974 Prop. 1974.149
Nr 149
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till organisation av den nya centralmyndigheten
för domstolsväsendet m. m.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden, föreslå riksdagen
all bifalla de förslag om vars avlålande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
CARL GUSTAF
LENNART
GEIJER
Propositionens
huvudsakliga innehåll
Enligl tidigare riksdagsbeslut skall en central
förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet m. m. inrättas i Jönköping från den
1 juli 1975. Denna proposition innehåller förslag till riktlinjer för den nya
myndighetens ställning, arbetsuppgifter och organisation m. m. Förslaget
medför vissa smärre ändringar i bl. a. rättegångsbalken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1974:149
1 Förslag till
Lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om rättegångsbalken', dels att
1 kap. 7 och 10 §§ saml 2 kap. 7 § skall upphöra alt gälla, dels att I kap. 4
och 6 §§, 2 kap. I § samt 4 kap. 2 § skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydehe 1 kap.
4§-
1 domsaga skola finnas nämndemän till det antal, som
hovrätten efter tingsrättens hörande bestämmer.
I domsaga skola finnas nämndemän
lill del antal, som domstolsverket efter tingsrättens hörande bestämmer.
Talan får ej föras mot verkets beslut i sådan fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
1 nämnd skola sitta fem nämndemän.
Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling påbörjats, är rätten
domför med fyra i näranden.
Tingsrätten fördelar tjänstgöringen mellan nämnderaännen
efter sararåd raed dem.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6§'
Tingsrätt skall för huvudförhandling
årligen å bestämda tider hålla allmänna ting å tingsställe. AUmänt ting skall
med undantag för tiden under tingsrättens ferier hållas varje vecka, om ej
annat föranledes av arbetet hos tingsrätten eller andra omständigheter. Har
tingsrätten flera tingsställen, fördelas tingen mellan dem.
Hovrätten bestämmer efter tingsrättens
hörande när och å vilket tingsställe allmänt ting skall hållas.
Tingsrätt skaU hålla sammanträde
så ofta det kräves för arbetet. Sammanträde för huvudfÖrhandUng skall hållas på
tingssläUe, om ej särskilda skäl tala för att sammanträdel hålles på annan
ort.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse av I kap. 7 § 1969:244, av 1 kap. 10 §
1974:573. - Senaste lydelse 1969:244 ' Senaste lydelse 1969:244
Prop. 1974:149 3
Nuvarande lydehe Föreslagen lydelse
2 kap.
I §
Hovrätt är överrätt i mål, som Hovrätt
är överrätt i mål, som
fullföljas från allmän underrätt. Den fullföljas från
allmän underrätt. äger tillsyn över de domstolar, som höra under hovrätten.
4 kap.
2§
Domare, som avses i I kap. 2 §, 2 Domare,
som avses i I kap. 2 §, 2
kap. 3 § eller 3 kap. 4 §, utnämnes av kap. 3 § eller
3 kap. 4 §, utnämnes av regeringen. Revisionssekreterare ut- regeringen.
namnes eller förordnas av regeringen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1975
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken
Härigenom förordnas i fråga om
lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken, all 22 ¥' skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Bestäraraelsema i nya rättegångs- Bestämmelserna
i nya rättegångs
balken om fullföljd av talan mot un- balken
om fullföljd av lalan mot un
derrätts beslut i rättegång skola äga derrätts
beslut i rättegång skola äga
motsvarande tillämpning beträf- motsvarande
tillämpning be-
fande talan mot underrätts beslut i träffande
talan mot underrätts be
fråga, som avses i 4 kap. 5, 7 eller 8 slut
i fråga, som avses i 4 kap. 5, 7
§e//er33/cap. 24 onämnda balk. Mot eller
8 § nämnda balk. Mot hovräl-
hovrätlens beslut i sådan fråga eller tens
beslut i sådan fråga må talan ej
ifråga som avses i I kap. 4 § första föras.
stycket eller 6 § andra stycket sam
ma balk må talan ej föras.
Denna lag iräder i kraft den 1 juli 1975.
' Senaste lydelse I974:,'i73 ' Senaste lydelse 1969:245
Prop.
1974:149
Utdrag av protokollet över
justitieärenden håUet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 18 oktober
1974.
Närvarande: Ministern för utrikes
ärendena|ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, NORLING, LÖFBERG, CARLSSON, FELDT, SIGURDSEN, GUSTAFSSON,
ZACHRISSON, LEIJON, HJELM-WALLÉN.
Chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga
ledamöter fråga om organisationen av den nya centralmyndigheten för domstolsväsendet
m.m. och anför.
1 Inledning
Med slöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande tillkallade jag i april 1970 särskilda sakkunniga för att utreda
frågorna om vilken slällning och vilka arbetsuppgifter som borde tillkomma en
central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område samt organisationen
av en sådan myndighet. De sakkunniga antog namnet domstolsverksulredningen
(DVU).
I maj 1971 överlämnade DVU
betänkandet (SOU 1971:41) Ny dom-stolsadminisiration. 1 betänkandet föreslogs
att etl domstolsverk skulle inrättas frän den 1 juli 1972. Verkel föreslogs bli
central förvaltningsmyndighet för de allmänna domstolarna, de allmänna
förvaltningsdomstolarna, hyresnämnderna och Tornedalens rättshjälpsanslalt.
Efter remissbehandling av DVU:s
betänkande föreslog Kungl. Maj:l riksdagen att besluta atl en central
förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet skulle inrättas i Jönköping den 1
juli 1973 (prop. 1972:1 bil 4 s. 60).
Genom beslut vid 1972 ärs riksdags
vårsession (JuU 1972:8, rskr 1972: 159) bifölls propositionen i vad avsåg
förslaget atl inrätta den nya myndigheten. Behandlingen av propositionen i
övrigt uppsköts till våren 1973, då riksdagen biföll propositionen även i
återstående delar (JuU 1973:24, rskr 1973:221). Tidpunklen för inrättandet av
myndigheten bestämdes dock lill den 1 januari 1975.
I motion till 1974 års vårriksdag
(mot. 1974:965) hemställdes bl.a. atl riksdagen skulle upphäva 1972 års
principbeslut om inrättande av en central förvaltningsmyndighet för
domstolsväsendet. Riksdagen avslog motionen (JuU 1974:6, rskr 1974:128). Efter
förslag av Kungl. Maj:ti 1974 års slatsverksproposition (prop. 1974:1 bil. 4 s.
90) beslöt riksdagen att senarelägga tidpunkten för inrättandet av myndighelen
till den 1 juli 1975.
1 1971 års statsverksproposition (prop. 1971:1 bil. 4
s.48) föreslog Kungl.
Prop. 1974:149 5
Maj:t riksdagen att godkänna att i avvaktan på
ställningstagandet lill en central förvaltningsmyndighet för domstolarna en
organisalionsnämnd för domstolsväsendet skulle inrättas med uppgifi bl.a. att
genomföra olika rationaliseringsprojekl. Riksdagen biföll förslaget (JuU
1971:5, rskr 1971:101). Nämnden, som fick namnet domstolsväsendets organisationsnämnd
(DON), började sin verksamhet den 1 juli 1971 och fick sitt kansli förlagt till
Stockholm. DON är i de hänseenden som fraragår a v dess instruktion (1971:205;
orairycki 1973:252) central förvaltningsrayndighet för de allmänna domstolarna
och de allmänna förvaltningsdomstolarna samt, i den mån uppgiften inte ankommer
på statens hyresråd, för arrende-och hyresnämnderna. DON är vidare sedan den 1
juli 1973 enligl 3 § rättshjälpskungörelsen (1973:248) centralmyndighet för
rättshjälpen.
Genom beslut i septeraber 1973
uppdrog jag ål särskilt tillkallade sakkunniga' alt i detalj utreda den
centrala förvaltningsmyndighetens ställning, arbetsuppgifier och organisation.
Till grund för arbetet skulle ligga förslagen i DVU:s betänkande och
erfarenheterna av den av DON bedrivna verksamhelen särat riksdagens uttalanden
om myndighetens ställning och uppgifler.
De sakkunniga, som antog namnet
domstolsslyrelseutredningen (DSU), avlämnade i maj 1974 betänkandet (Ds Ju
1974:5) Central, regional och lokal domstolsförvaltning ra.ra. Belänkandet
kompletterades i juni 1974 med en promemoria (Ds Ju 1974:11) innehållande
förslag lill vissa författningsändringar med anledning av den föreslagna
domstols-adrainislraiionen.
Efter remiss har yttranden över
betänkandet och promemorian avgells av högsta domstolens ledamöter,
regeringsrättens ledaraöter, riksåklagaren (RA), riksdagens
ombudsmannaexpedilion (JO), samlliga hovrätter, kammarrätten i Siockholm,
kamraarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt, Göieborgs tingsrätt, Malmö
tingsrätt, hyres-närandskansliet i Stockholra, riksrevisionsverket (RRV),
statskontoret, DON, notarienäranden, byggnadsstyrelsen, slatens personalutbildningsnämnd
(PUN), statens personalnämnd (SPN), Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund, Föreningen Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer,
Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO) samt Jönköpings kommun.
Yttranden över betänkandet har
överlämnats, av Svea hovrätt från Köpings, Västerås och Falu tingsrätter, av
Göta hovrätt från Linköpings och Oskarshamns tingsrätter, av hovrätten över
Skåne och Blekinge från Helsingborgs och Ystads tingsrätter, av hovrätten för
Västra Sverige från Uddevalla och Sjuhäradsbygdens tingsrätter, av hovrätten
för Nedre
'Justitiekanslern Ingvar Gullnäs. ordförande,
avdelningsdirektören Erik Lindgren, byråchefen Åke Lundborg,
hovrättspresidenten Karl Sidenbladh och lagmannen Carl-Anton Spak.
Prop.
1974:149 6
Norrland från Sollefteå och Jämtbygdens tingsrätter, av
hovrätten för Övre Norrland från Umebygdens och Luleå tingsrätter, av DON frän
de allmänna advokatbyråerna i Göteborg, Örebro och Luleå och från
rättshjälpsnämnderna i Jönköping och Sundsvall, av TCO från
Statstjänstemannaförbundet (ST) särat av SACO från Jurist- och
sarahälls-vetareförbundet (JUS).
2 DSU
2.1 Uppgiftsfördelningen inom den framtida domstols- och
rättshjälpsadministrationen
2.1.1 Principiella överväganden beträffande
centralmyndighetens ställning
Ulredningen delar den aUraänt
omfattade meningen atl inrättandet av en central förvaltningsmyndighet på
domstolsväsendets område inte får innebära något ingrepp i domstolarnas
självständighet när det gäller den dömande verksamheten. Även om denna princip
är inskriven i regeringsformen, är det enligt ulredningen av värde att en
erinran därom tas in i centralmyndighetens instruktion.
Utredningen gör inte något försök
att principiellt avgränsa den dömande verksamheten från den adrainistrativa. En
sådan gränsdragning är enligt utredningen raeningslös, därför atl den ändå inte
skulle kunna ligga till grund för kompetensfördelningen mellan
centralmyndigheten och domstolarna. Många uppgifter som enligt vanligt
betraktelsesätt är att bedöraa sora administrativa måste nämligen i detla
saramanhang antingen betecknas som delar av den dömande verksamheten eller i
vart fall raed hänsyn till principen om domstolarnas självständighet i dömandet
inte handhas av centralmyndigheten.
Det sagda innebär enligt
utredningen dock inte all centralrayndigheten bör utestängas från alla
uppgifter som till sin natur är administrativa men som verkar reglerande på
eller eljest har återverkningar på den judiciella verksamheten.
Centralmyndigheten måsle givetvis ha lill uppgift alt aktivt verka för att de
resurser som ställs till domstolsväsendets förfogande blir utnyttjade på bäsla
sätt. Denna uppgift bör emellerlid inte ställas i motsats lill principen om
domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Centralmyndigheten
måste verka för en väl avpassad organisation och ändamålsenliga arbetsrutiner
saml därigenora skapa förutsättningar för effektivt arbetande och i sin
döraande verksamhet självständiga domstolar. Med effektivitet avses därvid
såväl snabbhet som säkerhet i dömandet.
Tillvägagångssättet vid
bestämmandet av uppgiftsfördelningen inom domslolsadminislrationen bör alltså
enligl ulredningen inte vara att dra en skiljelinje mellan administration och
dömande utan atl på ell lärapligt sätt fördela de administrativa uppgifterna
mellan Kungl. Maj:t, centralmyndigheten och domstolarna med utgångspunkt i deh
principen ora
Prop.
1974:149 7
domstolarnas självständighet i dömandet och deh
centralmyndighetens uppgift alt aktivt verka för atl effektivisera det
administrativa arbetet och därmed även dömandet.
Att i instruktioner eller liknande
i alla detaljer reglera de olika myndigheternas uppgifter är enligt
ulredningen inle möjligt. Det måste ankomma på de tillämpande myndigheterna all
se lill alt föreskrifter och anvisningar lillämpas på ell sådant sätt att
domstolarnas oberoende i den dömande verksamheten inle träds för nära och i
sista hand på domstolarna själva att, bl.a. i skydd av grundlagen, värna om sin
rätt.
DSU föreslår all centralmyndigheten genom sin instruktion
får lill uppgifi all, med beaktande av principen om domstolarnas
självständighet vid fullgörandet av sina dömande uppgifter, bl.a. tillse atl
verksamheten inom förvaltningsområdet bedrives effektivt samt att leda och
samordna verksamheten och meddela föreskrifier. råd och anvisningar.
Som en särskild fråga i avsnittet med principiella
överväganden tar utredningen upp frågan om vilken myndighel som bör fastställa
arbetsordning för enskild tingsrätt. Ulredningen pekar på att en arbetsordning
i de flesta fall är ett oumbärligt instrument för alt en rationell verksamhet
skall kunna bedrivas. Med hänsyn lill centralmyndighetens ekonomiska ansvar
för verksamheten måste del i princip vara en uppgift för denna myndighet atl
fastställa innehållet i arbetsordningen. A andra sidan finns det enligt
utredningen skäl för att arbetsordningarna liksom nu bör fastställas av
hovrätterna, framför allt att arbetsordningarna måste anpassas till de enskilda
tingsrätternas förhållanden. Ora dessa förhållanden kommer hovrätterna även i
fortsättningen i regel att ha bättre kunskaper än centralmyndigheten. Risken
för att arbetsordningarna, om de fastställs av hovrätterna, utan sakliga skäl
blir olika till form och innehåll kan väsentligl reduceras genom lämpligt
utformade rikllinjer från centralmyndigheten.
Del sagda leder utredningen till
uppfattningen att centralmyndigheten bör ha lill uppgift att fastställa
arbetsordning för tingsrätt, men alt myndigheten bör få möjlighet att uppdra åt
hovrätt atl fastställa sådan arbetsordning raed beaktande av föreskrifier som
myndigheten utfärdar. Ulredningen utgår från att en sådan delegalionsmöjlighet
kommer att utnyttjas i raycket stor utsträckning.
När det gäller de tre största tingsrätterna (Stockholras,
Göteborgs och Malraö) anser utredningen atl del inle finns skäl atl behålla del
nuvarande systeraet enligt vilket arbetsordning utfärdas av Kungl. Maj:t. 1
dessa fall bör enligt utredningen centralmyndigheten alllid fastställa
arbetsordning efter hörande av ifrågavarande hovräll och tingsrätt.
Till vad som bör regleras i arbetsordning har utredningen
inle hänfört beslut om indelning av domarpersonalen vid en tingsrätt till
tjänstgöring på olika rotlar. Sådant beslut fattas f.n. av hovrätt. De tre
största tingsrätterna har dock atl själva besluta i sådana frågor. Enligt
utredningen bör
Prop.
1974:149 8
några ändringar inte genomföras i dessa hänseenden.
En ledamot av utredningen
(Sidenbladh) är i denna del skiljaktig och anser att arbetsordning för
tingsrätt åtminstone i väsentliga delar alltid bör fastställas av hovrätt.
2.1.2 Hovrätternas roll i den nya domstolsadministrationen
Enligt uiredningens förslag får
hovrätter och tingsrätter i princip samma slällning gentemot centralmyndigheten
i adminislrativi hänseende. Inom hovrätterna kommer dock enligl utredningen
även i framtiden atl finnas kvar en god kännedom om förhållandena vid
tingsrätterna, bl.a. genom hovrätternas prövning av fullföljda mål, deras
ansvar för fiskals-ulbildningen och den yngre doraarpersonalens tjänstgöring i
de olika instanserna.
Även om centralmyndigheten måste ha
det avgörande inflytandet pä domstolarnas organisation och personaltilldelning,
är del enligt utredningen ingenting sora hindrar, om det anses lämpligt, att
hovrätterna kan få befogenhet att inom gränser, som bestäms av Kungl. Maj:t
eller centralmyndigheten, träffa olika avgöranden i organisatoriska eller andra
administrativa frågor som rör tingsrätterna eller hyresnämnderna.
Med utgångspunkt i detla resonemang
vill utredningen lägga på hovrätterna etl anlal uppgifler rörande
tingsrätterna, där hovrätternas kännedom om verksamheten kan utnyttjas eller
där det på grund av uppgifternas natur kan finnas anledning alt lägga dem på
hovrätt. Dessa uppgifter är förutom de ovan nämnda atl fastställa
arbetsordning och att förordna rotelinnehavare i tingsrätt atl avge yttrande
till centralmyndigheten över tingsrätts anslagsframställning, atl meddela
fasta förordnanden för icke-ordinarie domarpersonal och att tilldela
domararbetskraft som behövs tillfälligt samt slutligen att meddela vissa
förordnanden för tingsnotarie.
I detta sammanhang har ulredningen
tagit upp ett par frågor sora finns reglerade i 1 kap rättegångsbalken (RB),
nämligen fastställande av s.k. tingsordning (6 §) och bestämmande av antalet
närandemän (4 §).
Enligt 1 kap 6 § RB bestämmer
hovräll 'när och å vilkel tingsställe allmänt ting skall hållas'. Enligl
uiredningens raening saknar dessa s.k. tingsordningar numera ofta praktisk
betydelse, framför allt i storstadsområdena. I glesbygdsområden kan de däremot
vara värdefulla, bl.a. från advokatsynpunkt. Utredningen föreslår att den
obligatoriska bestämmelsen om tingsordning tas bort. Det bör i stället ankorama
på tingsrätt att, om det behövs och efter sararåd med andra tingsrätter inom
samma region, tillkännage när samraanträde för huvudförhandling skall hållas på
vissorl.
Hovrätt bestämmer enligt I kap 4 §
RB antalet nämndemän i domsaga. Vid bestämmandel av antalet nämndemän bör
enligt utredningen hänsyn
Prop.
1974:149 9
tas lill bl.a. anlal tingsdagar och befolkningstal. Målet
bör vara alt en nämndeman för att hålla sig å jour med verksamheten inte
tjänstgör för sällan, men av andra skäl heller inle för ofta. Från dessa
utgångspunkter råder f.n. stora skillnader mellan olika tingsrätter i fråga om
antalet nämnderaän. Om tingsrätterna själva får bestämma härvidlag, är det risk
att skillnaderna blir ännu större. Ulredningen föreslår därför att uppgifien
att bestäraraa antalet nämndemän i tingsrätt förs över till centralmyndigheten.
Slutligen har utredningen i avsnittet om de olika
myndigheternas principiella ställning tagit upp frågan om hovrätternas tillsyn
över tingsrätterna enligt 2 kap 1 § RB. Enligt förarbetena till detta lagrum
omfattar tillsynsplikten bl.a. skyldighet för hovrätterna att utöva allmän
uppsikt över atl underrätternas rättskipning försiggår i laga ordning och att
domare och andra befattningshavare fullgör sina åligganden. Utredningen utgår
från att centralmyndigheten skall ha atl kontrollera endast den administrativa
verksamhelen vid domstolarna och att det alltjämt behövs en allmän tillsyn i
storl vid sidan av den kontroll som bedrivs av JO och justitiekanslern (JK)
över att tingsrätternas rättskipning försiggår i laga ordning. Utredningen
föreslår därför att hovrätternas tillsynsplikt över lingsrätterna skall finnas
kvar. Även ora det med hänsyn lill alt tillsynsplikten är reglerad i RB kan
synas uppenbart att denna inle omfatlar den administrativa verksamheten,
föreslår ulredningen att tillsynen även i själva lagtexten inskränkes till att
avse att rättskipningen i tingsrätterna inom hovrättens domkrets sker i laga
ordning. Enligl uiredningens mening finns del i fortsättningen inte anledning
att hovrätterna utövar tillsyn över arrende- och hyresnäranderna så länge
begränsningar inle görs i den tillsyn som utövas av centralmyndigheten och
statens hyresråd.
I en reservation till betänkandet anför uiredningens
ordförande som sin mening all bestämmelsen i 2 kap 1 § RB om hovrätts tillsyn
över tingsrätt bör tas bort. En tillsyn, genom vilken hovrätterna genom
inspektioner e.d. kontrollerar hur tingsrätterna dömer, strider mot principen
om domstolarnas självständighet. Om tillsynen skall vara begränsad till den
formella handläggningen av mål och ärenden, är behovet av en sådan tillsyn
mycket begränsat och den tillsyn som utövas av JO och JK tillräcklig. Hovrätt
bör därför inte utöva annan tillsyn än den som föranleds av varje överprövande
myndighets skyldighet att vid prövning av lägre myndighels beslut vara
uppmärksam på eventuella brister hos den lägre instansen och la de initiativ
som eventuella iakttagelser kan ge anledning till. Om stadgandet i 2 kap 1 § RB
bibehålls, kräver konsekvensen enligt reservationen atl motsvarande regler
införs även för t.ex. HD:s tillsyn över hovrätterna och kammarrätternas över
länsrätterna och länsskallerällerna.
Prop.
1974:149 10
2.1.3 Ekonomiadministration
Centralmyndigheten bör enligl
utredningen leda budgetarbetet på myndighetsnivå inom förvaltningsområdet.
Detta innebär att myndigheten skall handha verksamhetsplanering och
långtidsprognoser samt avge anslagsframställning för samtliga myndigheter inom
förvaltningsområdet (domstolar, hyresnämnder, rättshjälpsnämnder och allmänna
advokatbyråer). Varje myndighet skall avge egel förslag lill
anslagsframställning till centralmyndigheten. Som ovan nämnts skall hovrätt yttra
sig över sådant förslag från tingsrätt. Centralmyndigheten skall vidare avge
anslagsframställning för vissa anslag för särskilda ändamål som upptas under
justitiehuvudtiteln.
Centralrayndigheten föreslås få
dispositionsrätten till de raedel som anvisats för verksamhelen inom
förvaltningsområdet. Myndigheten bör därvid i viss utsträckning ha räll och
skyldighet att delegera dispositionsrätten tiU underlydande myndigheter.
Centralrayndigheten bör också
överta de ekonomiadminislraliva uppgifler som f.n. åvilar DON, dvs. atl
omhänderha de allmänna advokatbyråernas ekonomi, att utföra arbete som ankommer
på redovisningscentral, att inora raraen för ett revisionskontor bedriva
redovisningsrevision och förvaltningsrevision samt att utföra
ekonomi-administrativt utvecklingsarbete.
2.1.4 Organisationsfrågor
Under beteckningen
organisationsfrågor har utredningen fört samman en rad till sin art helt olika
uppgifter som enligt utredningens mening bör åvila centralmyndigheten.
Utredningen har till organisationsfrågor hänfört bl.a. ansvaret för utveckling
och drift av inom förvaltningsområdet förekommande ADB-system, frågor rörande
rationalisering av både administrativ och operaliv verksamhei, ansvar för
framtagande av statistik, blanketter och tekniska hjälpmedel samt handläggning
av beredskapsfrågor och byggnads-, lokal- och utrustningsfrågor inom
förvaltningsområdet.
2.1.5 Personaladministration
På del personaladrainistraliva
området anser utredningen lill en början att det bör åligga centralmyndigheten
alt fastlägga en personalpolitik för förvaltningsområdet och att centralt svara
för personalplanering och personalrekrytering. Centralmyndigheten bör vidare, i
den utsträckning det delegeras från Kungl. Maj:l, ha att inrätta tjänster inom
förvaltningsområdet. Det yttersta ansvaret på myndighetsnivå för dispositionen
av befintiig personal mellan olika enheter raåste också tillkomma
centralmyndigheten.
När det gäller personalutbildningen
framhåller ulredningen atl
Prop.
1974:149 11
utbildningsbehovet för personalen inom förvaltningsområdet
är stort. DON:s planerings-, samordnings- och ledningsfunktioner rörande
kursverksamheten bör övertas av centralmyndigheten. Ambitionsnivån när det
gäller kursverksamhetens omfattning bör höjas ytterligare.
Centralmyndigheten bör överta den
informationsverksamhet som DON f.n. bedriver. Myndighelen bör också kunna få i
uppdrag att svara för information till allmänheten om ny lagstiftning m.m.
Beträffande tjänsletillsättningsförfarandet
föreslår utredningen att centralrayndigheten får till uppgift att svara för
information om samtliga lediga tjänster inom förvaltningsområdet genom
utgivande av ett särskilt personalcirkulär.
I fråga om tillsättningsförfarandet när det gäller
ordinarie domartjänster finner utredningen till en början att alla sådana
tjänster även i fortsättningen bör tillsättas av Kungl. Maj:t. Gränsen mellan
tjänster som skall kungöras och tjänster som tillsätts utan
kungörelseförfarande bör f.n. inte ändras. Alla tjänster sora kungörs lediga
bör tillsättas efter förslag. Utredningen konstaterar atl förordsförfarandet i
nuläget är oenhetligt. Vissa tjänster tillsätts sålunda efter förslag av det
s.k. presidentkollegiet, vissa efter förslag av hovrätlsplenum och vissa efter
förslag av kammarrättskollegium. Utredningen anser a» starka skäl talar för
att ett och samma organ en tjänsteförslagsnämnd avger förslag på alla
ifrågavarande tjänster. Skillnaderna mellan de olika tjänsterna är inte av den
naturen att de kan motivera olika förslagsorgan för olika tjänster, inte ens
för å ena sidan de aUmänna domstolarna och å andra sidan de allmänna
förvaltningsdomstolarna. Tjänsteförslagsnämnden föreslås ingå i centralmyndigheten
och avge förord i styrelsens ställe. Nämndens kansligöromål bör utföras av
personal vid centralmyndigheten. I nämnden bör domare av olika kategorier vara
representerade. De allmänna förvaltningsdomstolarna bör få inflytande på
utnämningar i de allmänna domstolarna och vice versa på grund av den pågående
integrationen mellan de båda domarkarriärerna. Med hänsyn till nämndens vida
verksamhetsfält utgår utredningen från all direkt personkännedom i betydande
utsträckning kommer atl saknas. Bristerna i denna del får avhjälpas genom att upplysningar
inhämtas om de sökande och genom samrådsförfarande mellan ledamölerna i nämnden
och deras kolleger. Utredningen föreslår att tjänsteförslagsnämnden skall bestå
av sju personer, nämligen centralmyndighetens chef, sora bör vara ordförande,
ett justitieråd eller regeringsråd, en hovrättspresident, en
kammarrättspresident samt ytterligare tre domare, varav en utsedd på förslag av
Jurist- och samhälls-vetareförbundel och två på förslag av Sveriges
domareförbund. En av de båda sistnämnda bör representera de allmänna
domstolarna och en de allmänna förvaltningsdomstolarna.
En av utredningens ledaraöter
(Sidenbladh) är skiljaktig i frägan hur förslag till de här akluella tjänsterna
bör avges.
Prop.
1974:149 12
När det gäller fiskaler och
fiskalsaspiranter anser utredningen i motsats till DVU all varje hovräll
och kammarrätt liksom hittills själv skall ha alt anta sina aspiranter och
utfärda förordnanden för sina fiskaler. Befogenheten alt fördela och omfördela
tillgängliga fiskals- och aspiranl-ijänsier mellan olika hovrätts- och
karamarrällsområden bör däremol liksom beträffande annan personal tillkomma
centralmyndigheten.
Förordnande för assessor i hovräll
och kammarrätt, revisionssekreterare och regeringsrätlssekrelerare meddelas
f.n. av Kungl. Maj:l efter framställning av ifrågavarande domstol. Enligt
utredningens mening är del en naturlig uppgifi för en central
förvaltningsmyndighet att meddela förordnanden på tjänster på de nivåer som här
är i fråga. För de fiskaler sora hovrätterna och kararaarrätterna själva
antagit bör doraslolarna liksom hittills efter vederbörligt
adjunktionsgodkännande göra framställning om assessorsförordnande. Utredningen
föreslår således att centralmyndigheten skall överta Kungl. Maj:ts uppgift att
efter framställning eller förslag från resp. domstol meddela förordnande för
assessor, revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. Ledamoten
Sidenbladh är skiljaktig i denna del och anser att alla här avsedda tjänster
bör tillsättas av ifrågavarande domstol.
Alla adrainistrativa chefstjänster
vid domstolarna utom kanslichefstjänsterna vid högsta domstolen och
regeringsrätten skall enligl utredningen tillsättas efter
kungörelseförfarande. Vilken instans som skall tillsätta tjänsterna bör bli
beroende av den slällning tjänsterna får.
När det gäller notarieaniagningen
föreslår ulredningen alt notarienämnden förs in i centralmyndigheten och att
näranden i fraratiden blir ell organ för saraordning och avgörande av
principiella frågor rörande notarieraeritering. Löpande ärenden ora bl.a.
antagning lill notarie-tjänstgöring bör däremot avgöras av centralmyndigheten.
Centralmyndigheten bör enligt
ulredningen tillsätta biträdestjänsler i lägst lönegrad F 3 vid tingsrätter
(utom de tre största) och hyresnämndskanslier. Övriga biträdestjänster vid
domstolar och hyresnärandskanslier föreslås vederbörande myndighet själv få
tillsätta.
Ingen ändring föreslås i
lillsältningsförfarandel för tjänst vid allmän advokatbyrå. Beträffande rältshjälpsnämndskanslierna
anser ulredningen att centralmyndigheten bör tillsälta tjänster i lägst
lönegrad F 18 (f.n. tillsätter DON alla handläggarljänster), medan övriga
tjänster bör tillsättas av hovräll.
I fråga om rätlen atl beslula om
tjänstledighet föreslås en förenkling och samordning av reglerna, så atl
myndigheterna själva får beslämma om rutinmässiga och kortare ledigheter för
sin personal, medan centralmyndigheten beslutar om övrig ledighet. Kungl.
Maj:t bör dock även i fortsättningen besluta om ledighet för offentligt uppdrag
i vissa fall.
Centralmyndigheten bör enligt
utredningen ta hand om personalregistrering och malrikelföring
beträffande alla anstäUda inom
Prop. 1974:149 13
förvaltningsområdet samt handlägga frågor om inplacering i
löneklass och förmånsgrupp. Centralmyndigheten bör vidare sköta kontakter med
statens avtalsverk, statens personalpensionsverk och personalorganisationerna.
När det gäller löneadminislrationen föreslår utredningen att hovrätternas
medverkan i tingsrätternas löneadministration upphör. De större enheterna bör
själva ombesörja den månatliga lönerapporteringen, medan de mindre enheterna,
får sin lönerapporlering ombesörjd av centralmyndigheten.
På företagsnämndsområdet föreslår
utredningen atl del centrala samrådsorganet för dorastolsväsendet ombildas till
en central företagsnämnd för alla myndigheter inom förvaltningsområdet.
1 fråga om instansordningen för
besvär över domstols beslut i administrativt ärende anser utredningen att
centralmyndigheten i princip bör placeras in sora besvärsinstans före Kungl.
Maj:l eller allmän förvaltningsdomstol.
2.1.6 Juridiska ärenden
Utredningen konstaterar all en
central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område naturiigen kommer alt
få handlägga en mängd uppgifter med juridisk anknytning. Myndigheten bör
sålunda på uppdrag av Kungl. Maj:t eller pä egel initiativ företa utredningar i
lagfrågor. Vidare kan det uppdras ål myndigheten att utfärda följdföreskrifter och
tillämpningsanvisningar till olika författningar, särskilt inom inskrivningsväsendets
område och inom övriga delar av den s.k. frivilliga rättsvården.
I syfte att befria Kungl. Maj:l
från arbetsuppgifter av enkelt eller rutin-betonat slag föreslår utredningen
vidare alt lill centralmyndigheten delegeras beslutanderätten i vissa
tillståndsärenden inom familjelagstiftningen, nämligen
1. beslut enligl 4 kap 1 § och 5 kap 1
§ lagen (1904: 26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap (vård av värdehandlingar m.m. för underårig eller
orayndigförklarad svensk medborgai-e med hemvist utomlands)
2. beslut enligl 3 § lagen (1971:796)
om internationella rättsförhållanden rörande adoption (utrikes adoptions
giltighet i Sverige)
3. medgivande enligl 3 kap 2 § förul
nämnda 1904 års lag all svensk domstol får pröva talan om äktenskapsskillnad
4. förordnande enligt 1 kap förut
nämnda 1904 års lag om tillämplig lag m.m. vid prövning om hinder föreligger
att ingå äktenskap inför svensk myndighet.
Endast när det gäller ärendena
under punkt 1 krävs lagändring för att ge möjlighet lill delegation av ärendena
frän Kungl. Maj:t. / övriga fall som nämnts nu finns delegalionsmöjlighet
enligt nu gällande lag.
Utredningen konstaterar i detta avsnitt vidare a» det i
samband med
Prop. 1974:149 14
rättshjälpsreformen uppdragits ål DON atl vara
centralmyndighet för rättshjälpen och att denna uppgift givetvis bör
överflyttas till den nya myndigheten. Här avses bl.a. prövning av besvär över
rättshjälpsnämnds beslut enligt rättshjälpslagen (1972:429). Dessa ärenden
avgörs f.n. av en besvärsnämnd som finns inom DON. I besvärsnämnden ingår
företrädare för domarkåren och advokatkåren samt ledamöter med erfarenhet av
riksdagsarbete. Nämnden föreslås överflyttad till centralmyndigheten. Vidare
ankommer på centralmyndigheten att leda och övervaka rättshjälpsnämnds
tillämpning av rättshjälpsregler, att fastställa taxa enligt 22 § rättshjälpslagen
och 22 kap 10 § rättegångsbalken samt atl föra det allmännas talan mot allmän
domstols beslut om ersättning av allmänna medel till biträden enligt
rättshjälpslagen och till offentliga försvarare.
Slutligen bör centralmyndigheten
enligt utredningens förslag handlägga säkerhets- och sekretessfrågor samt
disciplin- och åtalsärenden m.ra. beträffande all personal inom
förvaltningsområdet. Som en omfattande uppgift med juridisk anknytning bör
räknas arbetet med besvarande av remisser av olika slag.
2.2 Centralmyndighetens organisation och personalbehov
2.2.1 Verksledning
Utredningen föreslår att
centralmyndigheten skall ledas av en styrelse med inslag av lekmän.
Centralmyndighetens chef, som bör ha generaldirektörs StäUning, bör vara
ordförande i styrelsen. I styrelsen föreslås vidare ingå tvä representanter för
domarkåren, varav en från de allmänna domstolarna och en från de allmänna
förvaltningsdomstolarna, samt två personer med erfarenhet av riksdagsarbete.
Med hänsyn till de funktioner myndigheten har på rättsbjälpsområdet bör vidare
en advokat ingå i styrelsen. De anställda inom förvaltningsområdet bör
företrädas av två representanter, en från SACO och en från TCO, vilka bör vara
likställda med övriga styrelseledamöter. Styrelsen föreslås alltså bestå av
totalt åtta personer. I fråga om personalrepresenlation i styrelsen reserverar
sig utredningen för vad som kan bli resultatet av det pågående arbetet med en
författningsreglering av frågan om personalföreträdare i myndigheternas högsta
beslutande organ.
Som tidigare nämnts föreslår
utredningen att det inom myndigheten skall finnas en tjänsteförslagsnämnd, en
notarienämnd och en besvärsnämnd, vilka beträffande vissa typer av ärenden
fattar beslut i styrelsens ställe.
2.2.2 Huvudorganisation
Enligl ulredningen bör
centralmyndigheten indelas i förutom etl revisionskontor fyra enheter,
varav en för ekonomiadministration, en
för personaladministration, en för organisationsfrågor och
en för juridiska frågor. Varje enhet föreslås av utredningen i stort få de
uppgifter som tidigare nämnts under motsvarande avsnitt.
De båda enheterna för
organisationsfrågor och juridiska frågor föreslås sammanförda till en huvudenhet
för planering och utveckling. Det främsta skälet härtill är enligt utredningen
att centralmyndighetens uppgift att övervaka effektivitet och rationalitet vid
domstolarna förutsätter nära samverkan mellan de båda nämnda enheterna. Chefen
för huvudenheten föreslås bli generaldirektörens ställföreträdare.
2.2.3 Personalbehov
Centralmyndighetens personalbehov
beräknas av utredningen lill 115 tjänster, varav en generaldirektör, sex som
chef för enhet m.m., 46 handläggare och 62 biträden. Tjänsterna föreslås
fördelade på det sättet mellan enheterna atl ekonomienheten får 29,
personalenheten 42, organisationsenheten 20, den juridiska enheten 15 och
revisionskontoret 5 tjänster.
2.2.4 Centralmyndighetens namn
Enligl direktiven till utredningen
bör myndighelen enligl gängse mönster benämnas domstolsstyrelsen och inle, som
DVU föreslagil, domstolsverket. Utredningen konstaterar att detta uttalande
torde syfta på att benämningen verk bör reserveras för myndigheter med egen
regional eller lokal verksamhet men atl undanlag finns från mönstret. Enligt
vad ulredningen sagl sig ha erfarit anses det att benämningen domstolsstyrelse
kan ge ett intryck av all rayndighelen skulle kunna fatta beslut som innebär
ingrepp i domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Om denna
uppfattning skulle vara utbredd, kan del enligl ulredningen finnas skäl att
föredra benämningen domstolsverk.
2,3 Förslagets inverkan på de regionala och lokala
myndigheternas administrativa resurser
Utredningen räknar med att antalet
tjänster i hovrätterna kan minskas med ungefär 35 till följd av atl hovrätterna
avlastas större delen av tingsrättsadministrationen. Genom all åtskilliga
uppgifter av främst administrativ karaktär delegeras från justitiedepartementet
lill centralrayndigheten kan enligl uiredningens beräkningar orakring tre
årsarbetskrafter inbesparas i departementet. Utredningen har inte funnit
underlag för några ytterligare personalinskränkningar med anledning av
förslaget.
I fråga om den administrativa
personalen vid tingsrätter och hyresnärandskanslier konstaterar
ulredningen atl flera administrativa
Prop.
1974:149 16
uppgifter visserligen enligt förslaget läggs på dessa
myndigheter men att i stället andra därmed sammanhängande uppgifter tas bon.
Utredningen anser därför inle atl tingsrätter och hyresnämndskanslier behöver
tilldelas någon ytterligare personal med anledning av de föreslagna ändringarna
i domstolsadministrationen.
2.4 Kostnadsberäkningar
Genom de personalinskränkningar som
utredningen föreslagil och på grund av atl kostnaderna för 73- tjänstemän vid
DON försvinner beräknar utredningen att lönekostnaderna i den nya
domslolsadminislrationen ökar med elt belopp motsvarande kostnaderna för cirka
tre tjänster. Utredningen beräknar denna merkostnad till 200000 kr. Härtill
kommer kostnader för konsultarvoden. Vidare kan en inte obetydlig ökning av
resekostnaderna väntas. Även lokalkostnaderna torde bli något högre. 1 övrigt
kan enligt utredningen inga större ändringar förutses.
2.5 Genomförande
Centralmyndigheten skall enligt
riksdagens beslut börja sin verksamhet den I juli 1975. Ulredningen anser atl
det är angeläget atl beslut snarast möjligt föreligger både om tjänster och
anställningsvillkor i den nya organisationen för all övergångssvårigheterna så
långt möjligt skall begränsas. Av samma skäl bör alla tjänster finnas inrättade
redan från starttidpunkten och tillsättas i en så snabb takt som möjligt.
Utredningen räknar med att
centralmyndigheten bör kunna ta över de ekonomiadminislraliva uppgifierna den I
juli 1975. De personaladministrativa uppgifterna bör däremol tas över
successivt från de olika hovrätterna. Övriga delar av verksamheten bör kunna
sättas i gång allt eftersom tjänsterna vid myndigheten blir besatta. Viss
dubblering av personal torde bli erforderlig i övergångsskedet.
3 Remissyttrandena
3,1 Uppgiftsfördelningen inom den föreslagna domstols- och
rätthjälps-administrationen
3. 1. 1 Principiella överväganden om centralmyndighetens ställning
Remissinstanserna har i allmänhel
inle något atl erinra mot alt centralmyndigheten övertar de uppgifler som DON
har idag. De har heller inte kritiserat DON:s sätt att sköta sina nuvarande
uppgifter när det gäller respekten för domstolarnas integritet i den döraande
verksamheten.
Meningarna är däremot delade i
frågan om den blivande centralmyndigheten generellt skall tilläggas ledande
funktioner för verksaraheten inom domstolsväsendet eller om myndigheten endast
skall ges karaklär av
-Avser läget i maj 1974.
Prop.
1974:149 17
i huvudsak ett serviceorgan för domstolarna.
Ett stort antal remissinstanser,
bl.a. JO. hovrätten för Övre Norrland, Stockholms tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt samt ytteriigare sju tingsrätter, kammarrätterna, DON och
statskontoret accepterar i stort DSU:s principiella resonemang om
centralmyndighetens ställning och ansvarsområde. Flera av de myndigheter som
nämnts nu instämmer i DSU:s uttalanden om värdet av och svårigheterna med en
gränsdragning mellan administraliv och dömande verksamhet.
Flera remissinstanser, bland dem
högsta domstolens ledamöter, fem hovrätter och Malmö tingsrätt är negativa till
den av DSU föreslagna uppgiftsfördelningen och menar atl den inle tillräckligl
beaktar domstolarnas självständighet. Man kritiserar utredningen för att den
trots justitieutskottets uttalande i betänkandet JuU 1972:8 inle gjort något
försök att närmare avgränsa den administrativa verksamheten frän den dömande.
Några remissinstanser försöker
tolka innebörden av principen om domstolarnas självständighet. Stockholms
tingsrätt och Falu tingsrätt synes utgå från att denna inte sträcker sig längre
än vad som framgår av 11 kap 2 § i den nya regeringsformen, dvs. att ingen
myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det
enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt
fall. Kammarrätten i Göteborg går något längre och menar att principen om
domstolarnas självständighet också kräver att centralmyndigheten inte skall ha
möjlighet att bestäraraa vilken eller vilka domare som skall handlägga ett
visst mål eller ärende. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att även
planeringen av hur grupper av mål och ärenden skall handläggas är en del av domstolarnas
självständighet, även om denna planering med fog kan kallas administration.
Enligt Västerås tingsrätt utesluter självständighetsprincipen atl
centralmyndigheten utfärdar direktiv för eller övervakar domstolarnas
handläggning i vid bemärkelse av mål och ärenden. Härmed menar tingsrätten även
utsättning av mål samt bedömning av tidsåtgång och awerkningstakt.
Regeringsrättens ledamöter menar att man vid bestämmandet av
centralmyndighetens ställning och arbetsuppgifter bör utgå från att även om uttryckliga
regler därom i stort setl saknas i 1974 års regeringsform domstolarna skall
åtnjuta fullständig självständighet och integritet i sin dömande verksamhet.
Flera av de remissinstanser, som är negativa lill att
centralmyndigheten tilläggs generellt ledande funktioner inom domstolsväsendets
område, uttrycker farhågor för att centralmyndigheten alltför mycket skall
hävda effektivitetssynpunkter på bekostnad av laglighets- och
rättssäkerhets-aspekter. Dylika synpunkter anläggs av bl.a. högsta domstolens
ledamöter, regeringsrättens ledamöter. Svea hovrätt och hovrätten över Skåne
och Blekinge.
De remissinstanser, som enligt vad ovan sagts är negativa
till DSU:s
Prop,
1974:149 18
principiella överväganden om centralmyndighetens
ställning, vill gå olika långt när det gäller att med hänsyn till domstolarnas
självständighet tilldela centralmyndigheten uppgifter. En grupp, bestående av
bl.a. regeringsrättens ledamöter, hovrätten över Skåne och Blekinge samt Malmö
tingsrätt, vill att myndigheten i stort sett endast skall fä ta över de uppgifter
som DON f.n. har och alltså endast ha ställning som ett serviceorgan för
domstolarna. Andra menar däremot att ingenting hindrar atl centralmyndigheten
får styrande funktioner på områden där man inte behöver riskera atl komma i
konfiiki raed självständighetsprincipen. Sålunda anser t.ex. Västerås tingsrätt
att naturliga uppgifter för centralmyndigheten bör vara planering för
domstolsväsendets räkning, den huvudsakliga ekonomiadministrationen och
handhavandet av allmänna organisationsfrågor. Liknande synpunkter anläggs av
Svea hovrätt.
De remissinstanser, som är positiva
till DSU:s resonemang i självständighetsfrågan, accepterar i allmänhet att
raan med utgångspunkt i domstolarnas självständighet och centralmyndighetens
ansvar för ett riktigt utnyttjande av resurserna inom förvaltningsområdet gör
en lämplig uppgiftsfördelning mellan de olika instanserna.
Kammarrätten i Siockholm instämmer
i DSU:s uttalande att det är svårt eller omöjligt alt instrukiionsvis eller
annorledes ange var gränserna gär för centralmyndighetens befogenheter i varje
enskilt hänseende för att principen om domstolarnas självständighet ej blir
ifrågasatt. Liknande uttalanden görs av hovrätten för Övre Norrland, Umebygdens
tingsrätt och Luleå tingsrätt.
Stockholms tingsrätt och Göteborgs
tingsrätt säger sig inte känna någon oro för all centralmyndigheten skall komma
att inkräkta pä domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten.
Stockholms tingsrätt påpekar att en del administrativa beslut självfallet
indirekt påverkar den dömande verksamhelen, något som i sin mån talar för att
den enskilda dorastolen tillerkänns frihet också på det administrativa planet.
Enligt tingsrätten är det eraellertid också angeläget att de samlade resurserna
tas till vara på bäsla sätt. För delta krävs centrala insatser. Liknande
synpunkter anläggs av Uddevalla tingsrätt.
JO, som i sitt yttrande över DVU:s
belänkande efterlyst en mer konkret gränsdragning raellan uppgifter som skall
ankomma på centralmyndigheten och uppgifler som skall ankomma på domstolarna,
förklarar sig med tillfredsställelse se den av DSU gjorda åskådliga uppgiftsfördelningen
mellan de olika myndigheterna. JO betonar all del är av utomordentligt stor
vikt att centralmyndigheten går varligt fram och noggrant ser lill atl den inle
kränker domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. Det är
givetvis också av stor belydelse atl domstolarna själva är pä sin vakt och
hävdar sin självständighet. Vidare fär del naturligtvis ankomma på JK och JO
att följa centralmyndighetens verksamhei och vaka över att den bedrivs i
enlighet med uppdragna rikllinjer.
Prop. 1974:149 19
De flesta av de till DSU:s principresonemang
positiva remissinstanserna instämmer i eller har inle något att erinra mot
förslaget att i centralmyndighetens instruktion ta in en erinran om
domstolarnas självständighet vid fullgörandet av sina dömande uppgifter. Flera
reraissinstanser anser dock alt cenlralrayndighetens uppgifter i instruktionen
bör ges en mindre generell avfattning än enligt förslaget.
Kammarrätten i Göteborg förordar
att i myndighetens instruktion läggs fast alt myndigheten inte fär föreskriva
att viss rotel eller viss arbetsuppgift skall tilldelas viss enskild domare
eller eljest bestämma hur arbetsuppgifter skall fördelas mellan enskilda
domare.
Sveriges advokatsamfund samt de
allmänna advokatbyråerna i Göteborg, Luleå och Örebro menar atl i
cenlralrayndighetens instruktion bör tas in en erinran om de vid de allmänna
advokatbyråerna tjänstgörande advokaternas självständighet vid utförandet
under advokatsamfundets tillsyn av de uppdrag som anförtrotts dem.
DON förklarar sig ense med
nyssnämnda remissinstanser om giltigheten av principen om advokatbyråernas
självständighet i fråga om den egentliga advokatverksamhelen. DON anser dock
inte påkallat att tynga instruktionen med en erinran av angiven innebörd.
DSU:s förslag om ordningen för
fastställande av arbetsordning för tingsrätt tillstyrks av Stockholms
tingsrätt, Göieborgs tingsrätt, ytterligare tre tingsrätter samt DON. Ell stort
antal reraissinstanser, näraligen högsta domstolens ledamöter, JO, alla
hovrätter, elva tingsrätter och Sveriges domareförbund anser däremol att den
nuvarande ordningen, enligl vilken hovrätt alltid fastställer arbetsordning för
tingsrätt (utom de tre största), bör behållas. De skäl som anförs mot atl
centralmyndigheten får avgörande inflytande över arbetsordningarnas innehåll är
i allraänhet att ett sådant infiylande kan inkräkta på domstolarnas
självständighet i den dömande verksamheten, atl effektivitetskrav kan
prioriteras för mycket på bekostnad av laglighets- och rättssäkerhetssynpunkter
och att hovrätterna har bättre förulsättningar än centralmyndigheten att låta
de lokala förhållandena vid varje tingsrätt komma till uttryck i
arbetsordningen.
De flesta remissinstanserna har
inte någon erinran mot DSU:s förslag att hovrätt skall indela domarpersonalen
vid tingsrätt (utom de tre största) till tjänstgöring på rotlar. Stockholms
tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och DON anser att del bör kunna överlåtas åt
varje tingsrätt att själv besluta härvidlag.
3.1.2 Hovrätternas roll i den nya domstolsadminislrationen
De flesta remissinstanser som
uttalat sig i frågan har inget atl erinra mot att hovrätt behåller vissa
administrativa funktioner rörande tingsrätterna, även om hovrätt och tingsrätt
blir i princip likställda i administrativt
Prop.
1974:149 20
hänseende. Stockholms tingsrätt och Göteborgs tingsrätt
menar atl hovrätternas medverkan i lingsrällsadministralionen i många delar bör
vara en övergängsföreteelse och att varje domstol på sikt bör sköta sin egen
administration. Flera större tingsrätter anser att den större frihet i
administrativt hänseende, sora enligt DSU bör åtnjutas av de tre största
tingsrätterna, skall delas av alla avdelningsindelade tingsrätter. Vad DSU
föreslagit om att hovrätt bör yttra sig över tingsrätts förslag lill
anslagsframställning, fördela viss förstärkningspersonal till tingsrätterna
samt meddela vissa förordnanden för tingsnotarie har i allmänhet accepterats av
remissinstanserna.
DSU:s förslag atl tingsordningarna
tas bort tillstyrks eller lämnas ulan erinran av det stora flertalet
remissinstanser. RA framhäller att det är nödvändigt för åklagare och andra att
i förväg kanna till var och när tingsrätt skall sammanträda, men att det är
ointressant om sammanträdena tillkännages genom tingsordning eller på annat
sätt. Hovrätten för Övre Norrland och Västerås tingsrätt finner det beklagligt
om den gamla termen 'ting" som DSU föreslår utmönstras ur
rättegångsbalken. Högsta domstolens ledamöter påpekar att de föreslagna
ändringarna förutsätter all man lar ställning till om bestämmelsen i 1 kap 5 §
rättegångsbalken om tingsställe skall bibehållas oförändrad.
Det stora flertalet remissinslanser
tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget om att centralmyndigheten skall
bestämma antalet nämndemän i tingsrätt.
När det gäller frågan om
hovrätternas tillsyn över tingsrätterna uttalar sig ett stort antal
remissinstanser, bl.a. regeringsrättens ledamöter, kammarrätten i Göteborg,
Stockholms tingsrätt. Göteborgs tingsrätt, yttertigare nio tingsrätter samt DON
för att bestämmelsen i 2 kap 1 S RB tas bort. Man hävdar därvid i allmänhet att
någon sådan tillsyn som DSU förordar inte behövs och hänvisar i övrigt till de
skäl som DSU:s ordförande utvecklat i sin reservation till betänkandet. Man
ställer sig också frågande till den olika behandlingen i detta hänseende av ä
ena sidan tingsrätter och å andra sidan arrende- och hyresnämnder.
Svea hovrätt anser det ligga
närmast lill hands atl upphäva bestämmelsen i 2 kap 1 S RB och att i stället pä
lämplig plats införa bestämmelser av innebörd att varje hovrättspresident har
att genom besök eller på annat sätt hålla sig underrättad om förhållandena vid
tingsrätterna under resp. hovrätt.
Högsta domstolens ledamöter. JO,
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrutten för Västra Sverige,
hovrätten för Nedre Norrland, hovrätten för Övre Norrland, Ystads tingsrätt,
Uddevalla tingsrätt, statskontoret och Sveriges domareförbund förordar däremot
att bestämmelsen om tillsyn i 2 kap 1 S RB fär slå kvar oförändrad.
Ystads tingsrätt, med vilken
hovrätten över Skåne och Blekinge instämmer, menar att tillsynen bör innebära
att hovrätten övervakar hur
Prop, 1974:149 21
rättskipningen mera allmänt sett fungerar vid
tingsrätterna. Särskilda skäl för att denna tillsyn bör vara kvar är hovrättens
skyldighet att tillhandahålla tingsrätterna förstärkningspersonal samt
hovrättens ansvar för domarutbildningen. Om tillsynen tas bort, bortfaller
emellertid också den legala grunden för det värdefulla stöd, som tingsrätterna
f.n. har i hovrätterna och som av allt att döma behövs även i framtiden bl.a.
för att slå vakt om tingsrätternas självständighet i den dömande verksamheten.
Hovrätten över Skåne och Blekinge
tillägger härutöver att bestämmelsen inle saknar innehåll, även om den numera
inle tolkas så att den tar sig uttryck i att hovrätten genom inspektioner
kontrollerar hur tingsrätterna sköter sina åligganden. Hovrätten är ej sällan
den klagomur, till, vilken allmänheten vänder sig när man anser sig bryskt
eller illa behandlad i tingsrätt. Tillsynen innebär därvid en skyldighet för
hovrätten att, snabbt och med små medel, ställa till rätta innan dylika
konflikter vuxit sig för stora.
JO anför att Hovrätt genom sin
överprövande verksamhet utövar en form av tillsyn över tingsrätterna inom sin
domkrets. Vad som framkommer i samband med denna tillsyn eller på annat sätt
kan vara av den beskaffenhet att hovrätten bör ha möjlighet alt för vidtagande
av lämpliga åtgärder undersöka sådana förhållanden vid en tingsrätt vilka har
eller kan få direkt betydelse för den dömande verksamhelen där. Det kan alltså
uppkomma behov för hovrällen att själv skaffa sig insyn i tingsrätternas
verksamhet. JO anser det därför naturligt att det finns en bestämmelse om
hovrätts befogenhet all utöva tillsyn och atl 2 kap I § RB sålunda inte ändras.
JO tillägger dock alt tillsynen med hänsyn lill självständighetsprincipen måste
vara inskränkt till den formella handläggningen av mål och ärenden och alt
behovel av en sådan tillsyn är myckel begränsat.
Högsta domstolens ledamöter
framhåller att någon konflikt inte lär behöva uppkomma mellan den tillsyn som
hovrätterna har atl utöva enligl 2 kap. I § RB och den uppsikt som i
adminislrativt avseende skall tillkomma den nya centralmyndigheten.
Uddevalla tingsrätt menar att ell
upphävande av tillsynsbestämmelsen i 2 kap 1 § RB i samband med tillkomsten av
centralmyndigheten kan tolkas som att den nya myndigheten avses skola ta över
hovrätternas uppgift enligl stadgandet.
Samlliga remissinslanser, som i och
för sig är positiva lill atl hovrätternas tillsyn skall finnas kvar, motsätter
sig alt stadgandet i 2 kap I § RB ändras på det sätt som DSU föreslagil. Som
skäl härför anförs bl.a. all den av DSU föreslagna lydelsen kan leda till en
mycket längre gående och mer organiserad tillsyn, som ej är påkallad (hovrätten
för Övre Norrland). Ystads tingsrätt samt hovrätten över Skåne och Blekinge
menar alt tillsynen skulle bli försvårad eller meningslös, om hovrätterna inte
fick befogenhet att gå in på problem som anses höra till tingsrätternas
administration.
Prop, 1974:149 22
3.1.3 Ekonomiadministration
Den av DSU föreslagna
uppgiftsfördelningen rörande de ekonomiadministrativa göromålen lämnas i stort
setl utan erinran av remissinstanserna. Stockholms tingsrätt, Falu tingsrätt
och DON raenar atl det är ändamålsenligt att centralmyndigheten anförtror åt de
större enheterna inom verksamhetsorarådet att själva disponera över läraplig
del av i första hand de allmänna verksamhetsanslagen. Kammarrätten i Stockholm
förklarar sig inte helt tilltalad av att domstolarna får ett i förstone minskat
rörelseulryrame när det gäller rådigheten över anvisade anslag och i förekoramande
fall blir beroende av vad som kan utverkas genom kontakter med
centralmyndigheten. Kamraarrätten vill dock inte beteckna förslaget som ett
obehörigt ingrepp i domstolsverksamheten.
3.1.4 Organisationsfrågor
DSU:s förslag i denna del har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna.
3.1.5 Personaladministration
Många remissinstanser har förklarat
sig dela DSU:s uppfattning atl utbildningsbehovet inom förvaltningsområdet är
stort och att ambitionsnivån när det gäller kursverksamhetens omfattning bör
höjas ytterligare.
DSU:s förslag om
uppgiftsfördelningen när det gäller inrättande och ledigförklarande av tjänst
samt entledigande från tjänst har i allmänhet lämnats utan erinran av
remissinstanserna.
När det gäller
tjänstetillsättningsförfarandet har intresset i första hand knutits till de
ordinarie domartjänsterna. En grupp remissinstanser, bl.a. två ledamöter av
högsta domstolen, regeringsrättens ledamöter, Svea hovrätt, hovrätten över
Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige och fyra tingsrätter, har i
första hand förordat att man avvaktar resultatet av 1972 års domarutrednings
arbete innan man gör några ändringar i tillsättningsförfärandet för ordinarie
domartjänster.
Etl stort antal reraissinstanser
har förklarat sig tillstyrka eller acceptera att en Ijänsteförslagsnärand
inrätlas med de uppgifter och i stort den sammansättning som DSU föreslagit.
Till denna grupp hör högsta domstolens flesta ledamöter, Göta hovrätt,
hovrätten för Övre Norrland, kammarrätten i Siockholm, kammarrätten i Göteborg,
Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, ytterligare sex tingsrätter, DON och
JUS. Regeringsrättens ledamöter förklarar sig i andra hand acceptera förslaget
i denna del.
En annan grupp reraissinstanser vill ha kvar
presidenlkollegiet som
Prop, 1974:149 23
förslagsorgan i samma utsträckning som f.n. Denna grupp
utgörs av bl.a. hovrätten för Nedre Norrland, två tingsrätter,
hyresnämndskansliet i Stockholm och Sveriges domareförbund samt för den händelse
det anses atl man inte bör avvakta resultatet av domaruiredningens arbete
Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge samt ytterUgare tre
tingsrätter. Som skäl för denna ordning framförs i huvudsak att
presidentkollegiet genom sin slörre personkännedom får bättre förutsättningar
atl avge förord än en tjänsteförslagsnämnd med den föreslagna sammansättningen.
Luleå tingsrätt och om
domaruiredningens arbete ej anses böra avvaktas hovrätten för Västra 5i'er/ge
anser att presidentkollegiet bör fä avge förord beträffande alla ordinarie
doraartjänster som tillsätts efter ansökningsförfarande.
Av de remissinstanser som är
positiva till en tjänsteförslagsnämnd har lämnats en rad synpunkter och förslag
rörande nämndens samraansältning. Det förordas t.ex. att såväl ett justitieråd
som ett regeringsråd skall ingå i nämnden, att generaldirektören inte bör vara
nämndens ordförande, alt justitieråden, regeringsråden och presidenterna
själva skall få Ulse eller föreslå företrädare för sig i nämnden och att
tingsrätterna bör vara direkt representerade där. Det har också anförts att
Sveriges domareförbund inte kan anses representera de allmänna förvaltningsdomstolarna
och att domarnas fackliga organisation inte bör vara företrädd i nämnden.
Högsta domstolens ledamöter,
regeringsrättens flesta ledamöter, alla hovrätter, fem tingsrätter, DON och
Sveriges domareförbund anser alt nämnden bör få en friare ställning i
förhållande lill centralmyndigheten än vad DSU föreslagit. Argumentet härför är
i allmänhet atl avgivande av förslag på ordinarie domartjänster tillhör de
administrativa uppgifter som inte bör ligga inom centralmyndighetens
kompetensområde. Regeringsrådet Sjöberg anser att den avgörande synpunkten vid
valet av tillsättningsordning bör vara att varje tillsättningsärende tillförs
etl allsidigt och pä sakkunskap och erfarenhet grundat material för bedömande
av vederbörandes lämplighet och att det därvid är av underordnad betydelse om
förslag avges av ett särskilt organ som formellt är inordnat i centralmyndigheten
eller om det sker genom ett från myndigheten fristående organ.
DSU:s förslag om fortsall
decentraliserat antagningsförfarande för fiskaler och fiskalsaspiranter har
hälsats med tillfredsställelse av flera remissinstanser. Stockholms tingsrätt och
DON anser dock att centralmyndigheten bör utfärda det formella förordnandet
för fiskaler och fiskalsaspiranter.
Vad DSU föreslagit om förordnande
av assessor tillstyrks eller lämnas ulan erinran av hovrätten för Övre
Norrland, Stockholms tingsrätt, ytterligare nio tingsrätter saml DON. Nägra
remissinstanser, bl.a. JO, Göta hovrätt, kammarrätterna och två tingsrätter
menar att Kungl. Maj:t
Prop.
1974:149 24
även i fortsättningen bör förordna assessor. Som skäl för
detta anförs friimst att assessorsförordnandet innebär det slutliga
godkännandet för domarbanan, varför centralmyndigheten av principiella skäl bör
uteslutas från beslutanderätt. En tredje grupp remissinstanser, bestående av
högsia domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter. Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fyra
tingsrätter samt Sveriges domareförbund, anser att det bör ankomma pä hovrätt
och kammarrätt att själv meddela förordnande för sina assessorer. Härvid
åberopas i allmänhet att det är en onödig omgång att låta centralmyndigheten
Utfärda förordnandet, när den reella prövningen av veder-bör;mdes lämplighet
ankommer på domstolen.
Remissinstanserna har delade
meningar också i frägan vilken myndighet som skall utfärda förordnande för
revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. En grupp biträder
uiredningens förslag, en annan, bestående av bl.a. högsta domstolens ledamöter
och regeringsrättens ledamöter, vill att domstolen själv skall få meddela
förordnande. Etl par remissinstanser vill bibehålla nuvarande ordning, enligt
vilken ifrågavarande tjänster tillsätts av Kungl. Maj:t,
När det gäller förfarandet vid
tillsättning av notarietjänster och notarienämndens funktioner anser JO,
Sollefteå tingsrätt och notarienämnden att den nuvarande ordningen bör
behållas. Övriga remissinslanser har biträtt DSU:s förslag eller lämnat del
utan erinran.
DSU:s förslag rörande tillsättning
av biträdestjänster m.m. har biträtts eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanser. Nägra anser att särskilt de större tingsrätterna bör få större
befogenheter än enligt förslaget, andra atl centralmyndigheten bör få
beslutanderätt även beträffande tjänster på något lägre nivå. Det framhålls också
från några håll alt allmän advokatbyrå bör få samma befogenhet att tillsätta
tjänster som tingsrätt.
Ingen remissinstans har något att
erinra mot att centralmyndigheten får svara för personalregistrering och
malrikelföring för all personal inom förvaltningsområdet. När det gäller
löneadministrationen har från några håll uttryckts tvivel om den månatliga
lönerapporteringen bör decentraliseras så mycket som DSU har foreslagit.
3.1.6 Juridiska ärenden
DSU:s förslag att
centralmyndigheten skall besluta i disciplin- och åtalsärenden m.m. rörande
alla tjänstemän inom förvaltningsområdet har mötts av negativ krilik, bl.a.
från högsta domstolens ledamöter, regeringsrättens ledamöter, JO, samtliga
hovrätter. Stockholms lingsrätt och DON. Några menar därvid att det med hänsyn
till principen om domstolarnas självständighet är olämpligt alt en
administraliv myndighet beslutar i sådana ärenden när det gäller personal med
dömande uppgifter. Man
Prop, 1974:149 25
föreslår därför atl beslutanderätten tilläggs varje
enskild domstol. Andra anger som skäl för en sådan decentralisering endast atl
domstolarna torde vara väl kvalificerade att handlägga ärenden av den typ som
är i fråga.
Mot DSU:s förslag i övrigl i avsnittet om juridiska
ärenden har remissinstanserna i allmänhet inte haft nägon erinran. Hovrätten
över Skåne och Blekinge motsätter sig dock alt centralmyndigheten tillåts att
självrådigt la på sig uppgiften alt fastställa rutiner och anvisningar för den
s.k. frivilliga rättsvården. Hovrätten anser inte heller att beslutanderätten i
de av DSU behandlade tillståndsärendena bör delegeras från Kungl. Maj:t till
centralmyndigheten.
3,2 Centralmyndighetens organisation och peronalbehov
3.2.1 Verksledning
Förslaget att centralmyndigheten
skall ledas av en lekmannastyrelse har lämnats utan erinran av
reraissinstansema. Flertalet har också accepterat den av DSU förordade
samraansättningen. Regeringsrättens flesta ledamöter och Svea hovrätt vill dock
ha en starkare representation från domstolarna. Hovrätten över Skåne och
Blekinge, de allmänna advokatbyråerna i Örebro oeh Luleå samt Föreningen
Jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser atl ytterligare en advokat bör
ingå i styrelsen. RRV framhåller vikten av att personer med administrativ och
ekonomisk erfarenhet finns i styrelsen. När det gäller personalföreträdarnas
ställning menar regeringsrättens flesta ledamöter, hovrätten över Skåne och
Blekinge och statskontoret atl kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i
statlig myndighets styrelse bör vara tillämplig.
3.2.2 Huvudorganisation
Den av DSU föreslagna
huvudorganisationen har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt
taget alla remissinstanser. Statskontoret anser dock att en från
huvudorganisationen fristående utvecklings- och planeringsgrupp bör ersätta den
av DSU föreslagna huvudenhetschefstjänsten. SPN pekar på ett behov av atl
samordna planerings- och utvecklingsarbetet inom hela det administrativa
området.
3.2.3 Personalbehov
DSU:s beräkningar av
centralmyndighetens personalbehov har lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanser. Statskontoret förklarar sig på det föreliggande materialet
inte kunna uttala sig om personalbehovet. Svea hovrätt och hovrätten för Övre
Norrland anlägger liknande synpunkler. Ett par remissinslanser anser all bl.a.
utbildningssidan behöver förstärkas personellt.
Prop, 1974:149 26
3.2.4 Centralmyndighetens namn
De fiesta remissinstanser som
yttrat sig i frågan anser att centralmyndigheten bör benämnas
'domstolsverket'. Några föredrar benäraningen 'centrala domstolsförvaltningen'.
En remissinstans vill ha kvar namnet 'domstolsväsendets organisationsnämnd'. De
remissorgan som tagit upp namnfrågan motsätter sig nära nog genomgående
benämningen 'domstolsstyrelsen'. Man menar att detta namn kan ge intrycket alt
centralmyndigheten 'styr' även domstolarnas dömande verksamhet.
3.3 Förslagets inverkan på de regionala och lokala
myndigheternas administrativa resurser
När del gäller personalbehovet i
hovrätt lämnas DSU;s beräkningar ulan erinran av Svea hovrätt, hovrätten för
Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland. Hovrätten över Skåne och
Blekinge samt hovrätten för Övre Norrland anser att hovrätterna behöver mer
personal för administration än vad DSU föreslagit. Göta /lovräft anser sig inle
kunna la ställning på det föreliggande materialet.
I fråga om personalbehovet för
tingsrätter och hyresnämnder anser hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, Göteborgs tingsrätt, ytteriigare fem tingsrätter,
hyresnämndskansliet i Siockholm, DON, Sveriges domareförbund och ST att mer
personal kommer att behövas om den av DSU föreslagna uppgiftsfördelningen genomförs.
Övriga remissinslanser har lämnat DSU:s ställningstaganden härvidlag utan
erinran.
3.4 Genomförande
DON anser del nödvändigt för att
verksamhelen vid centralmyndigheten skall fungera från början att myndighetens
organisation läggs fast och tjänsterna inrättas och kungörs lediga minst ett
halvår innan myndigheten börjar sin verksamhet. Ju snabbare läget klarnar i
dessa hänseenden dess slörre är möjlighelerna att få personal, som nu arbetar i
DON, att gå över till centralmyndigheten. Alt så sker är av centralt intresse
från kontinuitetssynpunkt. F.n. avser endast få av DON:s tjänstemän att söka
anställning vid centralmyndigheten. DON hyser också farhågor för all
myndighetens stora nyrekryteringsbehov inte kan tillgodoses i Jönköping, bl.a.
till följd av att andra myndigheter utlokaliseras dit samtidigt som
centralmyndigheten skall börja sin verksamhet. Arbetet inom myndighelen blir
vidare av så speciell karaktär atl personal från andra verksamhetsområden
måste fä särskild utbildning. DON biträder
Prop. 1974;149 27
utredningens förslag att vissa uppgifter successivt
flyttas över till myndigheten. Betydande dubbleringar av personal torde därvid
bli nödvändiga för alt viktiga löpande uppgifter inte skall eftersättas i
övergångsskedet. Vidare fordras att samtliga tjänster inrättas redan från den
dag myndigheten skall börja fungera.
SPN instämmer i DON:s uttalande att
det kan bli svårt att rekrytera arbetskrafi främst biträdespersonal i
Jönköpingsregionen sommaren 1975. Vidare kommer det att råda bos'adsbrist i
regionen vid nämnda tidpunkt. Det kan också visa sig svårt att skaffa lämpligt
arbete åt med-flyttande anhöriga. Nämnda svårigheter beror framför allt på att
lanlbruksstyrelsen och skogsstyrelsen med totalt ca 280 anställda utlokaliseras
till Jönköping sommaren 1975. SPN föreslår därför att statsmakterna noga
prövar möjligheterna att senarelägga inrättandet av centralmyndigheten.
4 Departementschefen
4.1 Inledning
Riksdagen har tidigare beslutat att
en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet skall inrättas i
Jönköping (prop. 1972:1 bil. 4 s.60 , JuU 1972:8, rskr 1972: 159, JuU 1973:24,
rskr 1973:221). Tidpunkten för inrättandet har av 1974 års riksdag bestämts
till den I juli 1975 (JuU 1974:6, rskr 1974:128).
Domstolsslyrelseutredningen (DSU)
har på mitt uppdrag i betänkande (DsJu 1974:5) lämnat förslag till den blivande
centralmyndighetens ställning, arbetsuppgifier och organisation. Till grund för
förslaget har legat domstols verksutredningens (DVU) betänkande SOU 1971:41.
den av domstolsväsendets organisationsnämnd (DON) bedrivna verksamheten samt
vad riksdagen uttalat om myndighetens ställning och arbetsuppgifter. DSU: s
belänkande har remissbehandlats i vanlig ordning.
4.2 Uppgiftsfördelningen inom den framtida domstols- och
rätthjälps-administrationen
4.2.1 Principiella överväganden om centralmyndighetens
slällning
Redan i direktiven till DVU
betonade jag, till undvikande av varje missförstånd, atl tillskapandet av en
central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område självfallet inte får
innebära något som helst ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet
när det gäller den dömande
verksamheten. Jag uttalade emellerlid också att självständigheten i den
dömande verksamheten inte utesluter att ett centralt organ får lill uppgifi att
ta tillvara alla möjligheter att rationalisera domstolsarbetet och att göra den
administrativa verksamheten inom domstolsväsendet så effektiv som möjligt.
Prop.
1974; 149 28
Vid riksdagsbehandlingen av
principfrågan om inrättande av en centralmyndighet för domstolsväsendet
instämde justitieutskottet (JuU 1972:8 S.4) i mitt uttalande om att inrättandet
av en central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område självfallet
inte får innebära något ingrepp i domstolarnas självständighet och integritet i
den dömande verksamheten. Utskottet förutsatte samtidigt att man i det
fortsatta arbetet med fastläggandet av centralmyndighetens ställning,
organisation och arbetsuppgifter noga övervägde den problematik som
sammanhänger med gränsdragningen mellan dömande och administrativ verksamhet.
DSU har i sitt betänkande anförl
att en formell gränsdragning mellan dömande och administrativ verksamhet är
raeningslös, därför att den inle kan läggas lill grund för
kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj:t, centralmyndigheten och domstolarna.
1 stället gäller det enligt utredningen att på ett lämpligt sätt fördela de
administrativa uppgifierna mellan nämnda instanser. En första utgångspunkt bör
därvid vara domstolarnas självständighet i den dömande verksamheten. En lika
given utgångspunkt bör vara att centralmyndigheten skall aktivt verka för att
effektivisera det administrativa arbetet och därmed även dömandet.
DSU:s resonemang härvidlag har
vunnit gehör hos ett stort antal remissinstanser. Andra har däremot ansett att
centralmyndighetens verksamhetsområde bör ytterligare begränsas. Flera
instanser menar att myndigheten skall ha en ställning sora enbari serviceorgan
ål dorastolarna. Några remissinslanser har också föreslagit all myndighelen
endasl skall ta över DON: s nuvarande uppgifter.
För egen del anser jag atl en
central förvaltningsmyndighet på domstolsväsendets område, med de
begränsningar som föranleds av domstolarnas självständighet i den dömande
verksamheten, kan och bör ges samma ställning och arbetsuppgifter som centrala
förvaltningsmyndigheter i allmänhet. Någon annan lösning synes ej heller ha
varit avsedd av riksdagen när den log slällning i principfrågan om inrättande
av en centralmyndighet för domstolsväsendet.
Domstolarnas självständighet
innebär enligt 11 kap. 2 § regeringsformen (RF) atl ingen myndighet, inte
heller riksdagen, får bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet
eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Varken
regeringen eller något annat organ kan alltså gripa in och bestämma hur en
domstol i sin rättstillämpning skall besluta i visst fall. Bestämmelsen i RF utesluter
däremot inte alt domstolar liksom andra myndigheter i administrativt hänseende
är skyldiga att åtlyda direktiv från regeringen eller annan myndighel som är
behörig all meddela sådana direktiv.
Som regel torde det inte vara
förenat med svårigheter att avgöra om en fråga är av rent administrativ
karaktär och alltså ligger utanför del område som RF exklusivt förbehåller
domstolarna. Ett beslut som i sig är av administrativ karaktär kan emellerlid
indirekt ha belydelse för handlägg-
Prop, 1974:149 29
ningen av visst mål eller ärende. Exempel härpå kan vara
beslut om fördelningen av domare mellan olika mål eller grupper av mål.
Som jag tidigare betonat måsle
domstolarnas självständighet i den dömande och rättstillämpande verksamheten
upprätthållas. Det framstår med hänsyn härtill som motiverat att domstolarna
även i fortsättningen ges befogenhet att avgöra också vissa frågor av
administrativ art som har eller kan uppfattas ha betydelse för den
rättstillämpande verksamheten. Härtill kommer att vissa spörsmål av rent
administrativ karaktär även av prakiiska skäl lämpar sig bäsl för avgörande på
det regionala eller lokala planet.
Om man vill låta vissa frågor som
inte omfattas av självständighetsprincipen ligga kvar hos domstolarna kan det
inte göras genom en uppdelning i administrativa eller judiciella frågor. Det
återstår då enligt min mening ingen annan lösning än den som DSU förordat,
nämligen att på ett lämpligt sätt fördela de administrativa uppgifterna mellan
regeringen, centralmyndigheten och domstolarna raed utgångspunkt från å ena
sidan självständighetsprincipen och vad som därutöver bör förbehållas
domstolarna och å andra sidan cenlralrayndighetens givna uppgift att ansvara
för att tilldelade resurser inora förvaltningsområdet utnyttjas sä rationellt
och effektivt som möjligt. För att kunna fullfölja sistnämnda uppgift mäste
myndigheten sä långt det är möjligt få ledande och samordnande funktioner samt
ha rätt atl meddela föreskrifier och anvisningar för verksamheten. I de
enskilda frågorna mäste det, som utredningen anfört, ytterst ankomma på de
tillämpande myndigheterna själva atl se till att gränserna för vad som anses
böra vara förbehållet domstolarna inte överskrids.
Vad här sagts talar enligt min
mening för all centralmyndighetens kompetensområde i stort avgränsas på det
sätt som utredningen föreslagit. Jag delar också utredningens uppfattning all i
centralmyndighetens instruktion bör tas in en erinran om att myndighetens
verksamhet inte får innebära något ingrepp i domstolarnas självständighet när
det gäller den dömande verksamheten. Som en remissinstans föreslagit, kan det
också vara lämpligt att begränsa centralmyndighetens kompetensområde på det
sättet, att myndigheten inte får föreskriva hur arbetsuppgifter skall fördelas
mellan enskilda domare. Det ankommer pä regeringen att i bl.a. instruktion för
centralmyndigheten meddela de föreskrifter som behövs.
Frågan vilken instans som skall fastställa arbetsordning
för tingsrätt och arrende- och hyresnämnd, har av utredningen och
remissinstanserna satts i nära samband med den principiella diskussionen om
centralmyndighetens ställning. Utredningen menar därvid, med instämmande av
några remissinstanser, att det i princip måste vara en uppgift för
centralmyndigheten med hänsyn till dess ekonomiska ansvar för verksamheten
alt i sista hand fastställa sådan arbetsordning. Flera remissinstanser anser
däremot att den föreslagna ordningen skulle kunna ge
centralmyndigheten
Prop,
1974:149 30
möjlighet atl obehörigen påverka domstolarnas dömande
verksamhei. Man förordar därför att det nuvarande förfarandet, enligt vilket
hovrätt fastställer arbetsordning, bibehålls. För egen del finner jag att
centralmyndigheten med hänsyn till det ansvar för verksamheten som myndigheten
avses få, också måste få den yttersta bestämmanderätten belräffande
arbetsordningarnas innehåll, även om uppgiften atl fastställa arbetsordning i
regel kan delegeras frän centralmyndigheten till hovrätt. Det ankommer pä
regeringen att besluta i dessa frågor.
4.2.2 Hovrätternas roU i den nya domstolsadministrationen
Hovrätter och tingsrätter får
enligt utredningens förslag i princip samma ställning gentemot
centralmyndigheten i administrativt hänseende. Utredningen anser dock bl.a.
med hänsyn till hovrätternas kännedom om verksaraheten vid lingsrätterna atl
hovrätten bör ha kvar vissa uppgifler när det gäller
tingsrättsadministrationen. Enligt utredningsförslaget bör vederbörande hovrätt
avge yttrande över tingsrätts förslag till anslagsframställning. Hovrätten bör
vidare bistå tingsrätterna inom sitt område med fiskaler eller annan
förstärkningspersonal på domarsidan samt meddela vissa förordnanden för
tingsnotarie. Remissinstanserna har i allmänhet varit positiva lill förslaget i
denna del.
Inle heller enligl min mening
föreligger något principiellt hinder mot att hovrätt får befogenhet att inom
gränser, som bestäms av regeringen eller centralmyndigheten, besluta i frågor
som rör administrationen eller organisationen av tingsrätterna. De uppgifter,
som utredningen har nämnt, synes väl ägnade att anförtros åt hovrätt.
Erfarenheten kan emellertid komma all visa atl även andra uppgifler kan behöva
delegeras till hovrätt eller att uppgift bör lyftas bort frän hovrätterna.
En särskild fråga utgör
hovrätternas tillsynsskyldighet över lingsrätterna enligt 2 kap. 1 § RB. Denna
tillsynsplikt omfattar enligt förarbetena bl.a. skyldighet för hovrätt att
utöva allmän uppsikt över att underrätternas rättskipning försiggår i laga
ordning och all domare och andra befattningshavare fullgör sina åligganden.
Såväl DVU som DSU:s majoritet har föreslagit att tillsynsplikten skall finnas
kvar, medan DSU:s ordförande menar att någon särskild föreskrift om tillsyn
inte behövs. Remissinstanserna har olika meningar i frägan.
Den nuvarande bestämmelsen i 2 kap.
I § RB måste ses mot bakgrund av de allmänna underrätternas organisation och
slällning vid tiden för tillkomsten av nya rättegångsbalken. Bestämmelsen i RB
torde med hänsyn till sin placering inte avse annat än tillsyn över den dömande
verksamheten vid tingsrätterna. Domstolarnas självständighet innebär emellertid
även att domstolarna är självständiga i den dömande verksamheten gentemot
varandra. Hovrätts möjlighet att utöva tillsyn över lingsrätt måste därför till
sitt innehåll vara så till vida begränsad att
Prop. 1974:149 31
hovrätten inte har rätt alt ingripa i avgörandet av
enskilda mål. Hovrätt kan ej heller med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 1 § RB
lämna bindande anvisningar till tingsrätt för dess rättstillämpning.
Enligt min uppfattning skulle ett bibehållande av
ifrågavarande bestämmelse i RB, särskilt med hänsyn till den uppmärksamhet
frågan fått under remissbehandlingen, kunna uppfattas som ett uttryck för att
det föreligger missförhållanden vid tingsrätterna vad gäller den dömande
verksamheten och etl behov av att vidta ålgärder mot sädana missförhållanden.
Detta skulle vara olyckligt. Det är i stället min uppfattning att landets
tingsrätter vad gäller den dömande verksamheten står på en hög kvalitativ nivå.
Den tillsyn över den dömande verksamheten som är möjlig med hänsyn till varje
tingsrätts självständighet i den dömande verksamheten är därför av begränsad
betydelse. Däremot är den tillsyn över den administrativa verksamheten som både
hovrätt och centralmyndighet har att utöva pä grund av de olika uppgiferna
rörande tingsrätternas adrainislration av stor betydelse. För atl t.ex. kunna
bedöraa en tingsrätts behov av personal kan både hovrätt och centralmyndighet
behöva informera sig om arbetsläget, handläggningsrutiner, ärendebalanser m.m.
Införskaffande av ifrågavarande information kan enligt min uppfattning ske ulan
stöd av nuvarande bestämmelse i RB. Av vad jag anfört tidigare framgår att
hovrätterna avses skola behålla vissa uppgifter rörande tingsrätternas
administration. Detta innebär att hovrätternas roll i sammanhanget är av stor
betydelse för centralmyndigheten som har det yttersta ansvaret för
administrationen av tingsrätterna. Del är därför av stor betydelse att goda
samarbetsformer utbildas mellan hovrätterna och centralmyndigheten. För att
fullgöra sina uppgifter i sammanhanget behöver emellertid hovrätterna inle söka
stöd i lag. Bestämmelsen i 2 kap. I § RB bör därför upphävas. Det kan däremot
vara lämpligt att i instruktioner för hovrätterna och centralmyndigheten
meddela beslämmelser som syftar till att samordna hovrätternas och centralmyndighetens
tillsynsuppgifter avseende tingsrätterna samt till att ge centralmyndigheten
möjlighet att genom hovrätternas medverkan få tillgång till den informalion
rörande tingsrätterna som centralmyndigheten behöver.
När det gäller tillsynen över verksamheten vid arrende-
och hyresnämnder är silualionen delvis en annan. Den tillsyn som hovrätterna
f.n. utövar är reglerad uteslutande i administrativ ordning. Det yttersta
tillsynsansvaret för dessa nämnder bör i fortsättningen ligga på centralmyndigheten.
Hovrätterna bör emellerlid i huvudsak i lillämpliga delar ha samma uppgifter
för ifrågavarande nämnder som för tingsrätterna. Vad jag tidigare har anförl
beträffande samverkan i administrativa frågor mellan hovrätterna och
centralmyndigheten rörande administrationen av tingsrätterna gäller
naturligtvis även administrationen av arrende- och hyresnämnderna.
Prop,
1974:149 32
Utredningen föreslår vidare att
bestämmelserna om s. k. tingsordning i 1 kap. 6§ RB las bort. Tingsordningarna
saknar enligl ulredningen för de flesta tingsrätters vidkommande praktisk
betydelse. Bestämmelsen om dem bör enligt förslaget ersättas med en föreskrift
i tingsrättsinstruklionen (1970:108) av innehåll alt tingsrätt, om det behövs,
i förväg skall tillkännage när sammanträden för huvudförhandling skall hållas
pä viss ort. Utredningens förslag innebär också att begreppen 'allmänt ting'
och 'särskilt sammanträde för huvudförhandling' försvinner ur RB och ersätts av
begreppet 'sammanträde för huvudförhandling'. Det sakliga innehållet i
uiredningens förslag har biträtts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser, medan flera vänt sig mot att begreppet 'allmänt ting'
utmönstras ur RB.
Jag delar utredningens uppfattning
att det numera inte är motiverat med en obligatorisk bestämmelse om
tingsordning. Denna bör därför upphävas och ersättas av ett fakultativt
stadgande i tingsrättsinstruklionen. Ändringen innebär att det inte längre
finns anledning skilja mellan 'allmänt ting' och 'särskilt sammanträde för
huvudförhandling'. Dessa begrepp bör därför som utredningen föreslagil utgå ur
lagtexten (1 kap. 6 och 7§§ RB) och ersättas av begreppet 'samraanträde för
huvudförhandling'. 1 samband härmed kan det vara lämpligt att redaktionellt
föra samman bestämmelserna i 1 kap. 6 och 7 §§ RB till en paragraf avseende
både sammanträde för huvudförhandling och annat sammanträde. Bestämmelser om
domstolarnas organisation som inte avser betydelsefullare frågor meddelas av
regeringen (jfr 11 kap. 4 § nya RF). I sammanhanget bör därför 1 kap. 10 § och
2 kap. 7 § RB upphävas. Däremot är det enligt min mening inte nödvändigt att i
detta sammanhang göra ändring i 1 kap. 5 S RB. Förslaget atl begreppei 'allmänt
ting' skall utmönstras ur RB syftar inte till någon ändring i valet av plats
för tingsrätternas sammanträden. Med 'tingsställe' bör sålunda även fortsättningsvis
förstås ort där tingsrätten regelbundet skall hålla sararaan-iräde för
huvudförhandling, låt vara atl samraanträdesordningen inte alltid fastställts i
förväg pä samma formella sätt som f.n.
Utredningen föreslår slutligen i
detla sammanhang att uppgiften att bestämma antalet nämndemän i tingsrätt förs
över frän hovrätt till centralmyndigheten. Förslaget har i allmänhet lämnais
ulan erinran av remissinstanserna. Jag biträder utredningens ståndpunkt pä de
skäl sora anförts. Föreskriften i I kap. 4 § första stycket RB bör i enlighet
härmed ändras på sätt utredningen föreslagit. 1 konsekvens härmed bör också
antalet nämndemän i fastighetsdomstol bestäramas av centralmyndigheten i
stället för av vederbörande hovrätt. 1 denna del behöver dock inle någon
ändring i lag göras (jfr 6 § lagen om fastighetsdomstol).
De föreslagna ändringarna i 1 kap.
4 och 6 §§ RB påkallar vidare en jämkning av 22 S lagen (1946:804) om införande
av nya RB. Enligl detta lagrum gäller bl.a. atl lalan inle får föras mot
hovrätts beslut angående
Prop, 1974:149 33
fråga om antalet nämndemän i domsaga och om tingsordning.
Förbudet mot fullföljd bör i stället avse centralmyndighetens beslut angående
antalet nämndemän. Beslämmelser härom bör lämpligen införas i 1 kap. 4 S RB. Av
22 S lagen om införande av nya RB följer vidare alt lalan mol tingsrätts beslut
i vissa ärenden angående nämndemän skall föras i hovrätten. Frägan om den
angivna besvärsordningen skall bibehållas även efter inrättandet av den nya
centralmyndigheten bör inte tas upp i detta sammanhang ulan i samband med andra
spörsmål rörande sättet för utseende av nämndemän.
Avslutningsvis kan anmärkas all bestämmelserna i nya RF om
fördelningen av normgivningskompetensen mellan riksdagen och regeringen torde
motivera ändringar även på åtskilliga andra ställen i RB än som föreslagits
här. Frågan om en översyn av RB från dessa utgångspunkter kan dock inte tas
upp i delta sammanhang.
4.2.3 Ekonomiadministration
När det gäller fördelningen av de
ekonomiadrainistrativa uppgifterna ansluter jag mig i huvudsak till
utredningens förslag, som biträtts eller lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Centralmyndigheten bör alltså leda budgetarbetet på
myndighetsnivå för förvaltningsområdet och därvid avge förslag till
anslagsframställning för samlliga myndigheier inom området samt svara för
verksamhetsplanering och långtidsprognoser. Centralmyndigheten bör vidare avge
förslag lill anslagsframställning för vissa särskilda ändamål som upptas under
justitiehuvudtiteln. Anslagen inom förvaltningsområdet bör givetvis ställas
till centralmyndighetens förfogande med rätt och skyldighet i viss utsträckning
all delegera dispositionsrätten till underlydande myndigheter. Vidare bör
centralmyndigheten ta över de ekonomiadministrativa uppgifter som f.n. åvilar
DON, bl.a. uppgifter rörande de allmänna advokatbyråerna, arbete som ankommer på
redovisningscentral, revisionsverksamhet samt ekonomi-administrativt
utvecklingsarbete.
4.2.4 Organisationsfrågor
Utredningen föreslår att
centralmyndigheten skall svara för ett antal till sin art olika uppgifter, som
samraanförls under beteckningen organisationsfrågoi- och som i stor
utsträckning f.n. åvilar DON. Jag kan i allt väsentligl ansluta mig till
förslaget i denna del. Centralmyndigheten bör sålunda ansvara för utveckling
och drift av flertalet inom förvaltningsområdet förekommande ADB-system. för
statistik, blanketter, tekniska hjälpmedel och beredskapsplanering samt för
byggnads-, lokal-och utrustningsfrägor. Myndigheten bör vidare svara för frågor
om rationalisering av de underlydande myndigheternas verksamhei, både den
Prop.
1974:149 34
administrativa och, sä långl det är förenligt med
domstolarnas självständighet, den dömande. Inte minst det sistnämnda bör vara
en viktig och omfattande uppgift med tanke pä centralmyndighetens skyldighet
att verka för att tilldelade resurser inom förvaltningsområdet kommer till
effektivast möjliga användning.
4.2.5 Personaladministration
1 fråga om de
personaladrainistraliva uppgifterna delar jag utredningens uppfattning att
centralrayndigheten bör svara för personalpolitiska frågor för
förvaltningsområdet. Inom ramen för regeringens bemyndigande skall
centralmyndigheten vidare ha det yttersta ansvaret för dispositionen av
befintlig personal mellan olika myndigheter inom verksamhetsområdet samt överta
DON:s uppgift att svara för utbildnings- och informationsverksamheten inom
området.
När del gäller
tillsällningsförfarandet för de ordinarie domartjänslerna delar jag
utredningens uppfattning att alla sådana tjänster även efter
centralmyndighetens tillkomst bör tillsättas av regeringen, att gränsen mellan
de tjänster sora kungörs lediga och de tjänster som tillsätts ulan
kungörelseförfarande inte f.n. bör ändras och all alla tjänster som kungörs
lediga bör tillsättas efter förslag. Härom har i slort sett enighet rått vid remissbehandlingen.
Utredningen föreslår alt de
nuvarande förslagsorganen (det s.k. presidentkollegiet, hovrättsplenum och
kammarrällskollegium) ersätts med ett enda organ, en tjänsteförslagsnämnd, som
bör vara knuten till centralmyndigheten och avge förord i dess styrelses
ställe. I nämnden föreslås ingå myndighetens chef som ordförande samt sex
domare av olika kategorier. Många remissinstanser har förklarat sig biträda
förslaget om ell enhetligt förslagsorgan och den föreslagna sammansättningen i
stort. Andra har däremot menat att presidentkollegiet, som sägs besitta större
personkännedom än den föreslagna nämnden, bör fä avge förord i samma
utsträckning som hittills. 1 fråga om nämndens slällning och sammansättning
har en rad olika synpunkter lämnats. Åtskilliga remissinstanser vill ge nämnden
en friare ställning gentemot centralrayndigheten än enligl förslaget.
För egen del anser jag starka skäl
tala för att förslagsförfarandet i fråga ora de ordinarie domartjänsterna görs
mer enhetligt än f.n. Sålunda måste det vara ett allmänt iniresse att förslagen
grundar sig på bedömningsgrunder som är enhetliga för samtliga domstolar inom
förvaltningsområdet. Det är vidare en fördel om förslag avges av ett
officiellt organ, över vars beslut besvär kan anföras. Som utredningen anfört
är skillnaderna mellan de olika domartjänsterna inte av den naturen att de
motiverar skilda förslagsorgan. Jag anser alltså att man nu bör övergå till ell
system med elt enda förslagsorgan, vars beslut kan överklagas.
Prop, 1974:149 35
Ett centralt förslagsorgan bör
enligt min mening byggas upp med utgångspunkt i kravet på att de förslag som
organet avger skall grundas på objektivitet, sakkunskap och erfarenhet.
Tillsättningsförfarandet beträffande de ordinarie domartjänsterna är en fråga
av allmänt intresse. Förslagsorganet bör omfattas med förtroende även av dem
som är direkt berörda av dess arbete. Förslagsorganet bör ha en sådan sammansättning
att där samlas kunskaper om domarpersonalen inom olika grenar av
domstolsväsendet. Självklart bör i förslagsorganet finnas företrädare för
domarkåren.
Jag delar den uppfattning som
kommit fram under remissbehandlingen av DSU:s förslag och som går ut pä att den
avgörande synpunkten vid valet av lillsättningsordning bör vara all varje
tillsättningsärende tillförs etl allsidigt och på sakkunskap och erfarenhet
grundat material. Det är därvid av underordnad belydelse om förslag avges av
ett särskilt organ som formellt ingår i centralmyndigheten eller av ett från
myndigheten frislående organ. De uppgifter som åvilar ett förslagsorgan är
enligt min raening av beskaffenhel att de naturligen bör fullgöras av en
centralmyndighet. Det finns enligt rain raening inga principiella eller
praktiska skäl som hindrar att uppgifterna när det gäller domstolsväsendet
läggs pä centralmyndigheten. Centralmyndighetens styrelse är dock inte etl
lämpligt förslagsorgan. Inle heller det nuvarande presidenlkollegiet, som bl.a.
saknar företrädare för de allmänna förvaltningsdomstolarna och för de berörda
domarna, kan anses vara ett lämpligt förslagsorgan. Valet bör därför enligt min
mening slå raellan ell ändrat presidentkollegium och ett nylt särskilt
sammansatt organ. Under hänvisning till vad jag anfört om de krav sora bör
ställas på etl förslagsorgan anser jag helt övervägande skäl tala för att det
inora centralrayndigheten tillskapas ett nytt organ, en särskild
ijänsteförslagsnärand, sora avger förslag i styrelsens ställe.
DSU har föreslagit atl
tjänsleförslagsnäranden skall bestå av centralmyndighetens chef sora
ordförande och av ett justitieråd eller regeringsråd, en hovrättspresident, en
kammarrätlspresident samt ytterligare tre domare, varav en utsedd på förslag av
Jurist- och samhällsvetareförbundet och två på förslag av Sveriges
domareförbund.
Den av DSU föreslagna
sararaansätlningen fyller enligt min mening i stort de anspråk som jag i det
föregående ställt upp. Särskilt som beredningen av de ärenden sora skall tas
upp i nämnden skall ske inom centralmyndigheten under ledning av dess chef,
anser jag del vara självklart att centralmyndighetens chef bör vara ordförande
i tjänsteförslagsnämnden. För all näranden skall få ytterligare bredd bör
utöver en hovrättspresident, en kammarrättspresident och ytterligare tre
domare, utsedda på förslag av Jurist- och samhällsvetareförbundet och Sveriges
domareförbund som föreslagils av flera reraissinstanser både ell justitieråd
och ell regeringsråd ingå i nämnden.
Prop,
1974:149 36
När del gäller fiskaler och
fiskalsaspiranter föreslår utredningen att den nuvarande ordningen för
antagning och förordnande skall bestå, dvs. att de skall antas resp. förordnas
av hovrätt och kammarrätt. Förslaget har vunnit allraän anslutning under
remissbehandlingen. Inte heller jag anser del motiverat atl f. n. genomföra
några ändringar i dessa hänseenden.
Kungl.
Maj:t tillsätter f.n. tjänst som assessor i hovrätt och kammarrätt,
revisionssekreterare och regeringsrättssekreterare. Regler härom finns i
ifrågavarande domstolars instruktioner utom såvitt avser revisionssekreterare,
för vilka beslämmelser meddelats även i 4 kap. 2§ RB. Ulredningen föreslär att
dessa åligganden förs över lill centralmyndigheten. Enligt utredningen är det
en naturlig uppgift för en central förvaltningsmyndighet att tillsätta tjänster
på dessa nivåer. När det gäller assessorerna menar nägra remissinstanser under
hänvisning till att assessorsförordnandet innebär det slutliga godkännandet för
domarbanan, att centralmyndigheten av principiella skäl bör uteslutas från
beslutanderätt. Detta resonemang är enligt min mening inte bärande. Den
raateriella prövningen av vederbörandes lämplighet för doraarbanan kommer att
åvila ifrågavarande domstol som efter sådan prövning har atl framlägga förslag
om assessorsförordnande. Jag kan inte finna några skäl som talar emot att den
forraella beslutanderätten rörande assessorsförordnanden tilläggs
centralmyndigheten. Motsvarande gäller belräffande revisionssekreterare och
regeringsrätlssekreterare. Jag biträder alltså utredningens förslag även i
denna del. Det lorde i denna del ankomma på regeringen att vidta erforderliga
ändringar i instruktionerna för resp. domstolar. Eftersora grundläggande
bestämraelser om tjänstetillsättning meddelats redan i grundlag (se II kap. 9§ nya RF), kan i detla
sammanhang föreskriften om revisionssekreterare i 4 kap. 2 § RB tas bort. Även
i fråga om antagningsförfarandet m.m. rörande notarietjänster biträder jag
utredningens förslag. Jag förordar alltså att notarienämnden organisatoriskt
inlemmas i centralmyndigheten och att nämndens uppgifter begränsas till
samordning och avgörande av principiella frågor rörande tillsättning av
notarietjänster och notarietjänstgöring. Närdet gäller tillsättning av
biträdestjänster vid tingsrätter och arrende- och hyresnämndskanslier samt av
tjänster vid rättshjälpsnämnder och allmänna advokatbyråer bör en
kompetensfördelning göras i huvudsak i enlighet raed utredningens förslag. 1
likhei med ulredningen anser jag också att centralmyndigheten bör bevilja
vissa typer av tjänstledighet för personalen inom förvaltningsområdet, handha
frågor rörande personalregistrering och malrikelföring samt utföra
lönerapporteringsgöromål. Vidare bör, sora utredningen föreslagit,
centralmyndigheten i princip pröva besvär över underlydande myndighets beslut
i administrativt ärende. I alla de hänseenden som nämnts nu ankommer det på
regeringen att besluta genom bl. a. ändringar i myndigheternas instruktioner.
Prop, 1974:149 37
4.2.6 Juridiska ärenden
Som utredningen anför kommer
regeringen att kunna lägga en hel del uppgifter med juridisk anknytning på
centralmyndigheten. Som exempel kan nämnas utredningar i författningsfrågor och
utarbetande av följdföreskrifter och anvisningar för verkställigheten av olika
författningar. Myndigheten komraer vidare givetvis att behöva göra utredningar
i olika juridiska frågor. Vidare kan del antas att arbetet med besvarande av
remisser av olika slag kommer att bli av stor omfattning.
Utredningen föreslår också att centralmyndigheten skall
besluta i ärenden om disciplinstraff, åtalsanmälan och flytlningsskyldighet
samt andra ärenden enligt 23 §, 26 § andra stycket och 27 S andra stycket
statstjänstemannalagen (1965:274) rörande all personal inom förvaltningsområdet.
Förslaget har i denna del bemötts negativt vid remissbehandlingen. Del har
därvid bl.a. sagts att denna verksamhet skulle kunna komma i konflikt med
kravet på domstolarnas oberoende i den dömande verksamheten och att domstolarna
är väl skickade alt själva handha dessa uppgifler. För egen del anser jag det
på domstolsväsendets område liksom på andra områden vara en naturlig uppgift
för en administrativ chefsmyndighet att handlägga ärenden om disciplinstraff,
åtalsanmälan och flytlningsskyldighet. Sålunda avgör hovrätt f.n. i egenskap
av administrativ chefsmyndighet disciplin- och åtalsärenden rörande personal
vid tingsrätterna. Ingen dömande personal är f.n. underkastad disciplinärt
ansvar. Fråga om avstängning av domare prövas av Kungl. Maj:t. Det kan under
dessa förhållanden inte gärna komraa i konflikt med kravet på domstolarnas
självständighet i den dömande verksamheten om uppgifien alt beslula i de
ärenden om vilka nu är fråga läggs på centralmyndigheten. Ärenden av detta slag
är mycket sällsynta. Önskvärdheten av en enhetlig bedömning av dessa
betydelsefulla ärenden talar också för att beslutanderätten centraliseras. Jag
ansluter mig alltså till utredningens förslag såvitt nu är ifråga. Det ankommer
på regeringen att meddela bestämmelser härom i myndigheternas instruktioner.
I samband med rättshjälpsreformen
har det uppdragils ål DON alt vara centralmyndighet för rättshjälpen. Denna
uppgift bör överläs av den nya centralmyndigheten.
Utredningen föreslår vidare att
Kungl. Maj:t till centralmyndigheten delegerar beslutanderätten i vissa
tillständsärenden inom familjelagstiftningens område. Enligt min mening är
dessa ärenden av beskaffenhet att väl kunna avgöras av den nya
centralmyndigheten. För att delegation skall kunna ske av beslut enligt 4 kap 1
§ och 5 kap 1 § lagen (1904:26 s.l) om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskap och förmynderskap krävs en ändring i dessa paragrafer. Denna
fråga kan lämpligen tas upp vid ett senare tillfälle i samband med andra
ändringar i lagen.
Prop,
1974:149 38
4,3 Centralmyndighetens organisation och personalbehov
4.3.1 Verksledning m.m.
DSU har utgått från att centralmyndigheten
skall ledas av en styrelse med inslag av lekmän. I styrelsen bör enligt DSU
ingå centralmyndighetens chef som ordförande samt ytterligare sju ledamöter,
nämligen två representanter för domarkåren, två ledamöter med erfarenhet av
riksdagsarbele, en advokat saml två representanter för de anställda inom
förvaltningsområdet, företrädande SACO och TCO.
I likhet raed utredningen förordar
jag atl centralmyndigheten skall ledas av en styrelse raed inslag av lekraän.
Någon erinran häremot har inle framförts vid remissbehandlingen av DSU:s
förslag. Styrelsens sammansättning fastställs av regeringen. I styrelsen bör
ingå centralmyndighetens chef som ordförande. Bland övriga styrelseledamöter
bör finnas bl.a. personer med erfarenhet av riksdagsarbete och personer med
erfarenhet av den verksamhet som bedrivs inom myndighetens förvaltningsområde.
I fråga om personalrepresentation i styrelsen reserverade sig DSU för vad sora
skulle kunna bli resultatet av del dä pågående arbetet med en
författningsreglering av frågan om personalförelrädare i myndigheternas högsta
beslutande organ. Frågan om personalrepresentation regleras numera i
kungörelsen (1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighets styrelse
m.m. Eventuell representation i myndighetens styrelse för de anställda hos
myndigheten bör åstadkommas med tillämpning av reglerna i denna kungörelse.
Inom myndigheten bör finnas en
tjänsteförslagsnämnd och en notarienämnd med i huvudsak de uppgifter jag
förordat i del föregående. Vidare bör centralmyndighetens uppgift att pröva
besvär enligt 49 § första stycket rältshjälpslagen (1972:429) fullgöras av en
särskild besvärsnämnd inom myndigheten. Det får förutsättas att nämndernas
sammanträden i stor utsträckning kommer att förläggas till Jönköping. Tjänsteförslags-nämndens
sammansättning har jag behandlat i det föregående. Nolarienämndens
saramansättning torde inte behöva ändras med anledning av förslaget. När del
gäller besvärsnämnden kan det visa sig nödvändigt att revidera den av raig i
saraband med rättshjälpsreformens genomförande förordade sammansättningen
(prop. 1972:4 s. 298). Jag anförde då att tre av besvärsnämndens ledamöter
borde ha erfarenhet av riksdagsarbete. Det har visat sig att besvärsnämnden
behöver sammanträda betydligt oftare än som kunde förutses vid reformens
genomförande. Om nämndens sammanträden förläggs till Jönköping, kan del
uppkomma svårigheter atl finna personer med erfarenhet av riksdagsarbete som
kan ingå i besvärsnämnden. Jag anser därför att man i detta sammanhang med
erfarenhet av riksdagsarbete bör kunna jämställa
Prop, 1974:149 39
erfarenhet från arbete i kommuner eller organisationer.
För centralmyndighetens chef bör
inrättas en ordinarie tjänst med beteckningen p.
4.3.2 Huvudorganisation och personalbehov
Utredningen föreslår att
centralmyndigheten indelas i förutom ett revisionskontor fyra enheter,
varav en för ekonomiadministrativa uppgifter, en för personaladministrativa
uppgifter, en för organisationsfrågor och en för juridiska ärenden.
Utredningen föreslår vidare att det vid centralmyndigheten skall finnas 115
tjänster med viss fördelning raellan enheterna. Jag ansluter raig till
utredningens nyssnäranda förslag beträffande uppdelningen på enheter och kan
även i huvudsak dela uiredningens bedömning av personalbehovet,
4.3.3 Centralmyndighetens namn
Enligt DVU borde den centrala
förvaltningsmyndigheten för domstolsväsendet kallas domstolsverket. I
direktiven till DSU uttalade jag att myndigheten enligt gängse mönster torde
böra benämnas domstols-styrelsen. Sistnämnda utredning har funnit att det kan
finnas skäl att föredra benämningen domstolsverk om det skulle vara en utbredd
uppfattning att benämningen domstolsstyrelse kan ge ett intryck av atl
myndigheten skulle kunna fatta beslut som innebär ingrepp i domstolarnas
självständighet när det gäller den dömande verksamheten. Under remissbehandlingen
har allmänt ansetts att man av nämnda skäl bör undvika benämningen
domslolsstyrelsen.
Såsom DSU framhållit, har benämningen
verk enligt hittills tillämpade regler i allmänhet använts endast för
myndigheter med egen regional eller lokal organisation. Som utredningen påpekar
finns det eraellertid undantag från denna regel. Med hänsyn härtill och mot
bakgrunden av att flertalet remissinstanser bestämt avstyrkt benämningen
domslolsstyrelsen förordar jag att centralmyndigheten får namnet
domstolsverket.
4,4 De regionala och lokala myndigheternas administrativa
resurser
Utredningen räknar med att, om dess
förslag genomförs, personalbehovet vid hovrätternas administrativa avdelningar
minskar med ungefär 35 tjänster. Några vägande invändningar mot uiredningens
beräkningar har inte framställts vid remissbehandlingen. Jag anser mig i
princip kunna godtaga förslaget i denna del.
När det gäller förslagets inverkan
på personalbehovet vid tingsrätter och arrende- och hyresnämndskanslier har
flera reraissinstanser ställt sig tveksamma till utredningens uppfattning att
personalen vid dessa rayndig-
Prop.
1974; 149 40
heter inte behöver utökas. Jag anser i likhet med
utredningen att den föreslagna uppgiftsfördelningen inte innebär en sådan
ökning av dessa myndigheters arbetsbörda att nägra personaltillskott framstår
som motiverade.
Jag delar utredningens uppfaUning
att inrättandet av centralmyndigheten bör kunna leda till visst minskat behov
av arbetskraft i justitiedepartementet.
4.5 Kostnadsber ä kningar
DSU har beräknat att
lönekostnaderna i den nya domstolsadministrationen stiger med, bortsett från
konsultkostnader, ca 200 000 kr.
För egen del har jag i det
föregående i huvudsak anslutit mig till DSU:s uppfattning om personalbehovet
vid centralmyndigheten. Jag delar också utredningens uppfattning att
kostnaderna för ungefär 112 tjänster kan inbesparas vid DON, hovrätterna och
justitiedepartementet. När det gäller kostnaderna för den föreslagna
centralmyndigheten räknar jag med att denna skall behöva ett anslag budgetåret
1975/76 pä ca 14 milj. kr. Jag avser att återkomma till anslagsfrågan vid
anmälan av 1975 års budgetproposition.
4.6 Genomf ö rande
Centralmyndigheten skall enligt
riksdagens beslut inrättas i Jönköping den 1 juli 1975. Som DSU framhållit är
det vid genomförandet av den nya domstolsadministrationen angeläget att provisoriska
förhållanden under en övergångstid så långt möjligt undviks. Både av hänsyn
till den nuvarande personalen vid DON och vid hovrätternas administrativa
avdelningar och för uppbyggnaden av den nya centralmyndigheten är det av vikt
att beslut så snart som möjligt fattas om principerna för den nya
domstolsadministrationen. Kungl. Maj:t bör bemyndigas atl vidtaga de
förberedelseålgärder som är påkallade för genomförandel av den nya domstols-
och rättshjälpsadministrationen. Häri bör bl.a. inrymmas ett bemyndigande för
Kungl. Maj:t alt fr.o.m. tidigare tidpunkt än den 1 juli 1975 inrätta den
tjänst för chef för centralmyndigheten som jag förordat i det föregående. Om
det uppstår kostnader för förberedande ålgärder bör dessa belasta anslaget till
DON för innevarande budgetär.
Det kan både av hänsyn till
nuvarande personal och av rekryteringsskäl men också av hänsyn till den löpande
verksamheten vid myndigheterna inom förvaltningsområdet komma att visa sig
nödvändigt att centralmyndigheten successivt under en övergångstid lar över de
uppgifter som i den nya administrationen skall ligga på centralorganet. Det kan
av samma skäl också visa sig nödvändigt att utflyttningen till Jönköping av den
verksamhet som f.n. bedrivs vid DON måste göras successivt under en
opaginerad Kontrollera mot PDF
motsvarande övergångstid. De övergångstider som jag berört
nu bör dock enligl min mening, såvitt nu kan bedömas, inte sträcka sig längre
än till utgången av år 1975. Kungl. Maj:t bör också erhålla bemyndigande att
beslula om den senareläggning av reforraen sora kan visa sig nödvändig på grund
av förseningar som f.n. inte kan förutses.
Beträffande avialsbara
anställnings- och arbetsvillkor avser jag att snarast ge statens avtalsverk det
förhandlingsuppdrag som behövs.
När det gäller den personal vid
hovrätterna och DON som kan bli övertalig i den nya organisationen delar jag
uiredningens principiella ståndpunkt att denna personal så långt det är möjligt
bör beredas anställning vid centralmyndigheten. För personal som inte önskar en
sådan lösning förutsätter jag att ifrågavarande myndighet i samråd med SPN
medverkar till fortsatt anställning med andra arbetsuppgifter vid hovrätterna
eller vid annan myndighet, i första hand på den ort där vederbörande är bosall.
När det gäller personalen vid DON, bör dessa åligganden efter DON:s upphörande
ankomma på centralmyndigheten.
5 Hemställan
Under åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl.
Maj:t dels föreslår riksdagen att antaga inom justitiedepartementet upprättade
förslag till
1
lagom ändring i
rättegångsbalken,
2
lag om
ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken,
dels föreslår riksdagen atl
3
godkänna de av
mig förordade riktlinjerna för den nya domstols-förvaltningen m.m.,
4
bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en ordinarie tjänst med beteckningen p för chef för
domstolsverket,
5
bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de åtgärder som behövs för att förbereda övergängen
till den nya domstolsförvallningen särat att fatta de beslut i fråga om
genomförandet av reforraen som jag förordat i det föregående.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter heraställt förordnar Hans Maj:t Konungen att
lill riksdagen skall avlåtas proposition av den ly delse bilaga till detta
protokoll ulvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop,
1974:149 42
Innehållsförteckning
Propositionen..................................................................... I
Propositionens
huvudsakliga innehåll................................ 1
Förslag lill
lag om ändring i rättegångsbalken................................. ..... 2
lag om ändring i lagen (1946:804) ora
införande av nya
rättegångsbalken............................................................ ..... 3
Uldragav statsrådsprotokollet den ISoktober 1974........... ..... 4
1
Inledning....................................................................... ..... 4
2
DSU................................................................................ ..... 6
2.1 Uppgiftsfördelningen inom
den framtida domstols- och
rättshjälpsadministrationen.................................... ..... 6
2.1.1
Principiella
överväganden beträffande centralmyndighetens ställning 6
2.1.2
Hovrätternas
roll i den nya domstolsadministrationen 8
2.1.3
Ekonomiadministration................................... 10
2.1.4
Organisationsfrågor........................................ ... 10
2.1.5
Personaladministration................................... ... 10
2.1.6
Juridiska
ärenden............................................ 13
2.2 Centralmyndighetens organisation och personalbehov 14
2.2.1
Verksledning.................................................. 14
2.2.2
Huvudorganisation......................................... 14
2.2.3
Personalbehov............................................... 15
2.2.4
Centralmyndighetens
namn........................... 15
2.3
Förslagets
inverkan på de regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser 15
2.4
Kostnadsberäkningar.............................................. ... 16
2.5
Genomförande......................................................... 16
3 Remissytirandena........................................................... 16
3.1 Uppgiftsfördelningen inom
den föreslagna domsols- och
rättshjälpsadministrationen.................................... 16
3.1.1
Principiella
överväganden om centralmyndighetens ställning 16
3.1.2
Hovrätternas
roll i den nya domstolsadministrationen 19
3.1.3
Ekonomiadministration................................... 22
3.1.4
Organisationsfrågor........................................ 22
3.1.5
Personaladministration.................................. 22
3.1.6
Juridiska
ärenden........................................... 24
3.2 Centralmyndighetens organisation och personalbehov 25
3.2.1 Verksledning................................................ 25
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop, 1974:149 43
3.2.2
Huvudorganisation....................................... 25
3.2.3
Personalbehov.............................................. 25
3.2.4
Centralmyndighetens
namn.......................... 26
3.3
Förslagels
inverkan på de regionala och lokala myndigheternas administrativa
resurser 26
3.4
Genomförande....................................................... 26
4 Departementschefen.................................................... 27
4.1
Inledning................................................................ 27
4.2
Uppgiftsfördelningen
inom den framtida domstols- och rättshjälpsadministrationen 27
4.2.1
Principiella
överväganden om centralmyndighetens ställning 27
4.2.2
Hovrätternas
roll i den nya domslolsadminislrationen 30
4.2.3
Ekonomiadministration.................................. 33
4.2.4
Organisationsfrågor...................................... 33
4.2.5
Personaladministration................................. 34
4.2.6
Juridiska
ärenden.......................................... 37
4.3 Centralmyndighetens organisation och personalbehov 38
4.3.1
Verksledning
ra. ra......................................... . 38
4.3.2
Huvudorganisation
och personalbehov......... 39
4.3.3
Cenlralrayndighetens
namn.......................... .. 39
4.4
De
regionala och lokala myndigheternas administrativa resurser 39
4.5
Kostnadsberäkningar............................................ 40
4.6
Genomförande....................................................... 40
5 Hemställan................................................................... .. 41
Doktrin (4)
- Simon Göransson, Hur ska rätten sitta?, SvJT 2020 s. 641, på s. 645 · Fritt tillgänglig
- Göran Lysén, Om hur de svenska domstolarna blev självständiga — eller om hur det egentligen var och senare blev!?, SvJT 2020 s. 605, på s. 617 · Fritt tillgänglig
- Ola Wiklund, Om svenska domstolars självständighet i ett EG-rättsligt perspektiv, SvJT 1992 s. 188, på s. 193, 194 · Fritt tillgänglig
- Domstolsverket och domstolsväsendet — en studie i regeringsteknik, SvJT 1975 s. 651, på s. 652 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
40 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (30)
30 kopplingar i 23 dokument.
- SOU 2023:12 Förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende s. 299 i texten
- SOU 2000:99 Domarutnämningar och domstolsledning - del 1 om s. 30 i texten
- Bet. 2000/01:JuU1 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet i texten
- Bet. 1999/2000:JuU22 Det framtida domstolsväsendet i texten
- Bet. 1999/2000:JuU1 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet i texten
Myndighetsavgöranden (1)
1 koppling.
- JO 2024-05-30 dnr 4379-2023 i texten
Doktrin (9)
9 kopplingar i 6 dokument.
- Ställvik, Domarrollen, 2009 s. 178 om s. 27 · s. 274 i texten
- SvJT 1992 s. 188 Ola Wiklund, Om svenska domstolars självständighet i ett EG-rättsligt perspektiv s. 193 · s. 194 i texten
- SvJT 1975 s. 651 Domstolsverket och domstolsväsendet — en studie i regeringsteknik s. 651 · s. 652 i texten
- SvJT 2020 s. 605 Göran Lysén, Om hur de svenska domstolarna blev självständiga — eller om hur det egentligen var och senare blev!? s. 617 i texten
- SvJT 2020 s. 641 Simon Göransson, Hur ska rätten sitta? s. 645 i texten