Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inrikes vägtransport

1974 · 197 sidor, varav 195 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 195 av 197 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1974:33, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inrikes vägtransport

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 33 år 1974 Prop. 1974:33

Nr 33

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om inrikes
vägtransport; given den 15 februari 1974.

Kungl. Maj;t vill härmed, under åberopande av bUagda
utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll,
föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande tUl riksdagen
föredraganden hemställt.

Under konungens frånvaro:

BERTIL

CARL LIDBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagstiftning genomförs
beträffande inrikes godsbefordran på väg.

1 den föreslagna lagen regleras förhållandet meUan
transportör och transportkund. Förslaget anknyter nära till vad som gäller
enligt konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg
(CMR), som Sverige tUllrädde år 1969. Lagen innebär sålunda att i stort sett
samma bestämmelser kommer att gälla för inrikes och internationell
godsbefordran på väg.

Lagens centrala bestämmelser innehåller regler om
bekräftande och fullgörande av fraktavtal och om transportörens ansvarighet när
godset går förlorat eller skadas eller det utlämnas för sent. 1 likhet med vad
som gäller inom transporträttens övriga områden är detta ansvar begränsat till
visst belopp.

Lagen föresläs bli tvingande i den bemärkelsen att dess
bestämmelser i princip inte fär åsidosättas genom avtal som är tiU nackdel för
transportkunden. Däremot är det inget hinder mot att transportören tar på sig
förpliktelser som går utöver vad som gäller enligt lagen.

; Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 33

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33

Förslag till

Lag om inrikes vägtransport

Härigenom förordnas som följer. Lagens tillämpningsområde
m. m.

1 § Denna lag är tillämplig på avtal om godsbefordran med
fordon på väg

mellan eller inom orter i Sverige, om avtalet avser befordran mot

vederlag.

Om avtal som är underkastat konventionen om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran på väg (CMR) gäller särskilda bestämmelser.

2 § Lagen skall ej tillämpas på postbefordran,
begravningstransporter

eller befordran av flyttsaker.

Lagen
skall ej heller tillämpas på sädan befordran pä väg som är underkastad det
internationella fördraget om godsbefordran på järnväg (CIM) eUer som järnväg i
annat fall utför inom Sverige till fullgörande av avtal om befordran av gods pä
järnväg.

3
§ Med fordon
förstås i denna lag varje slag av fordon som användes för godsbefordran på väg.

4
§ Fraktas
fordonet med pålastat gods under del av befordringen med fartyg, järnväg eUer
luftfartyg, är denna lag tillämplig på befordringen i dess helhet, förutsatt
att godset under befordringen ej lossas från fordonet av annan anledning än att
det varit omöjligt att fullgöra avtalet på överenskommet sätt.

Visas att
förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under befordringen med
det andra transportmedlet, icke beror av vägfraktföraren men härrör av händelse
som kunnat inträffa endast under och på grund av befordringen med detta
transportmedel, skall dock vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt de
lagregler som gäller för befordran med det andra transportmedlet, om dessa
regler ej kan åsidosättas genom avtal som inskränker fraktförarens ansvarighet.
Saknas sådana lagregler, skall vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt
denna lag.

5 § Bestämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom
avtal till nackdel

för avsändare eller mottagare, om ej godsets eller befordringens ovanliga

art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

6 § För vad någon av fraktförarens anställda eller annan,
som han anlitar

för befordringen, företager eller underlåter i tiänsten eller för uppdragets

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 3

fullgörande är fraktföraren ansvarig som om handlingen
eller underlåtenheten varit hans egen.

Bekräftande och fullgörande av fraktavtal

Fraktsedel

1 § Fraktsedel skall upprättas, om avsändaren eUer
fraktföraren begär det och användandet av fraktsedel ej medför beaktansvärd
olägenhet för motparten eller strider mot vedertaget bruk vid det slag av
befordran som är i fråga.

Skall godset lastas på skUda fordon eller är fråga om
olika slag av gods eller skilda partier och skall befordringen ske med
användande av fraktsedel, kan såväl avsändaren som fraktföraren fordra att
särskUd fraktsedel upprättas för varje fordonslast, godsslag eUer parti.

8 § Fraktsedel upprättas i flera exemplar, om avsändaren
eller frakt

föraren begär det.

Fraktsedel underskrives av fraktföraren. Underskriften kan
vara tryckt eller ersättas med stämpel.

Fraktsedel skall överlämnas till avsändaren i samband med
att godset mottages till befordran.

9 § Fraktsedel skall innehålla uppgift om

a) avsändarens namn och adress,

b) fraktförarens namn och adress,

c) ort och dag för fraktförarens
mottagande av godset till befordran samt bestämmelseorten,

d) mottagarens namn och adress,

e) antalet kollin samt deras särskUda märken och nummer
eller

däremot svarande godsbeskrivning,

f) i fråga om gods av farlig beskaffenhet dess allmänt
vedertagna

benämning och, när så kräves, de försiktighetsmått som skall vidtagas.

10 § På begäran av avsändaren eller fraktföraren skall,
utöver vad som

gäller enligt 9 §, i fraktsedel intagas uppgift om

a)
ort och dag för
upprättandet,

b) gängse benämning på godsets art och
förpackningssättet,

c)
godsets
bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd,

d) kostnader hänförliga till befordringen, såsom frakt,
tilläggsavgifter,

tullavgifter och andra kostnader som uppkommer under tiden frän

avtalets ingående till dess godset utlämnas,

e) anvisningar
som behövs för att tull- och andra offentliga föreskrifter

skall kunna fullgöras,

f) förbud mot omlastning,

g) kostnader som avsändaren åtager sig att betala,

h) beloppet av efterkrav som skall uppbäras när godset
utlämnas,

i) enligt 33 § uppgivet värde av godset samt belopp vilket
motsvarar i

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 4

36 § angivet särskilt intresse av riktigt utlämnande, j)
avsändarens anvisningar till fraktföraren om försäkring av godset, k) avtalad
tid inom vilken befordringen skall vara fullgjord, 1) förteckning över
handlingar som överlämnats till fraktföraren. 1 fraktsedeln får intagas de
ytterligare uppgifter som parterna anser

påkallade.

11 § Avsändaren svarar för kostnad och skada som
tUlskyndas frakt

föraren till följd av att uppgift som avsändaren lämnar i fraktsedel eller

för att intagas i denna är oriktig eller ofuUsländig.

Fraktförarens undersökningsskyldighet

12 § Har uppgifter om antalet kollin samt deras märken och
nummer

lämnats i fraktsedel, åligger det fraktföraren att när han mottager godset

till befordran undersöka riktigheten av dessa uppgifter. Kan han ej med

skäliga medel göra detta eller menar han att lämnad uppgift är oriktig,

skaU han anteckna förbehåll härom på fraktsedeln med angivande av

grunden för förbehållet.

Fraktföraren skall undersöka godsets och förpackningens
synliga tillstånd när han mottager godset och, om han önskar göra förbehåll
häremot, ange förbehållet jämte grunden för detta i fraktsedeln. Sker befordran
utan fraktsedel, skall fraktföraren i den utsträckning omständigheterna ej
föranleder annat undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd samt i
samband med att godset mottages till befordran underrätta avsändaren om de
förbehåll han finner sig böra göra.

Har avsändaren uttryckligen godkänt förbehåll enligt
första eller andra stycket genom anteckning på fraktsedeln eller, när
fraktsedel ej upprättas, genom annan förklaring, är förbehållet bindande för
honom.

Avsändaren kan fordra att fraktföraren undersöker godsets
bruttovikt eller på annat sätt uttryckta mängd samt vad kollina innehåller.
Frakt-, föraren har ratt till ersättning för kostnaden för sådan undersökning. Om
fraktsedel upprättas, skall resultatet av undersökningen antecknas på denna.

Fraktsedels bevisverkan m. m.

13 § De i fraktsedeln angivna avtalsvillkoren skall
antagas återge frakt

avtalets innehåll, om ej annat visas. Fraktsedeln skall gälla som bevis om

fraktförarens mottagande av godset, om det ej visas att fraktsedelns

uppgifter härom är oriktiga.

Har fraktsedel upprättats oeh har fraktföraren icke
antecknat förbehåll på fraktsedeln och angivit grunden för förbehållet skall,
om ej annat visas, godset och dess förpackning antagas ha varit i gott synligt
tillstånd, när fraktföraren mottog godset till befordran, och antalet kollin
jämte deras märken och nummer antagas ha överensstämt med uppgifterna i
fraktsedeln. Är fraktföraren i fall som avses i 12 § andra stycket andra

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 5

punkten skyldig att undersöka godsets och förpackningens
tUlstånd, skall, om fraktföraren ej enligt vad där föreskrives gjort förbehåll,
godset och förpackningen antagas ha varit i gott synligt tillstånd i de
avseenden undersökningsplikten omfattat, såvida ej annat visas.

Bristfällig förpackning

14 § Är godset bristfäUigt förpackat och uppkommer till
följd därav

skada på person, fordon, utrustning eUer annat gods eller uppstår annan

kostnad, svarar avsändaren mot fraktföraren för skadan eller kostnaden.

Vad nu sagts gäller dock ej, om bristfälligheten var synlig eller känd för

fraktföraren, när han mottog godset till befordran, och han underlät att

göra förbehåll om bristfälligheten.

Farligt gods

15 § Överlämnar avsändaren till fraktföraren gods av
farlig beskaffenhet,

skall han noga underrätta fraktföraren om vari faran består och, när så

kräves, om de försiktighetsmått som skall vidtagas. Har sådan under

rättelse ej intagits i fraktsedel, ankommer det på avsändaren eller

mottagaren att på annat sätt visa att fraktföraren kände tiU den särskilda

arten av den fara som var förbunden med befordringen av godset.

Gods av farlig beskaffenhet, om vars farlighet
fraktföraren icke erhåUit kännedom enligt första stycket, får han, utan
skyldighet att lämna ersättning, lossa eller, om det ej skäligen kan antagas
att faran kan avvärjas genom mindre ingripande åtgärd, förstöra eller
oskadliggöra. Avsändaren är skyldig att ersätta fraktföraren kostnad och skada
som uppkommer tiU följd av godsets avlämnande eller befordran.

Handlingar som skall ställas till fraktförarens förfogande

16 § Avsändaren skall stäUa de handlingar till
fraktförarens förfogande

och lämna honom de upplysningar som behövs till uppfyllande av

tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter, som skall iakttagas

innan godset utlämnas till mottagaren.

Avsändaren är ansvarig mot fraktföraren för skada som
uppkommit till följd av att sådan handling eller upplysning som avses i första
stycket saknas eller är ofullständig eller oriktig, dock ej om fel eller
försummelse ligger fraktföraren till last. Fraktföraren är ej skyldig att
undersöka om handlingarna och upplysningarna är riktiga eller fullständiga.

Går handling som överlämnats till fraktföraren förlorad
eller användes den oriktigt, svarar fraktföraren för därav uppkommande skada,
om han ej förmår visa, att förlusten eller den oriktiga användningen icke beror
av fel eller försummelse från hans sida. Ersättningen får dock ej överstiga vad
som skulle ha utgått om godset gått förlorat.

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 6

Förfoganderätt över godset under befordringen

17 § Under befordringen får avsändaren förfoga över godset
genom att

begära av fraktföraren att befordringen avbrytes, att bestämmelseorten

ändras eUer att godset utlämnas till annan mottagare än den som tidigare

angivits eller genom annan liknande anvisning.

Avsändarens rätt att förfoga över godset upphör, när
mottagaren gör gällande rätt som tUlkommer honom enligt 20 § första stycket.
Sedan avsändarens förfoganderätt upphört, skaU fraktföraren rätta sig efter
mottagarens anvisningar.

18 § Lämnar avsändaren med stöd av sin rätt att förfoga
över godset

anvisning till fraktföraren, skall han ersätta denne för kostnad och skada

som uppkommer till följd av anvisningens utförande.

Fraktföraren är icke skyldig att efterkomma anvisning som
ej kan utföras, när den når den som skuUe ha följt anvisningen, eller vars
utförande skulle medföra hinder för den normala utövningen av fraktförarens
verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av annan sändning.
Fraktföraren skall omedelbart underrätta avsändaren om att han ej kan
efterkomma sådan anvisning. Anvisning som skulle leda till att sändning delas
är fraktföraren ej heller skyldig att efterkomma.

19 § Underlåter fraktföraren att efterkomma anvisning, som
han enligt

17 och 18 §§ har att ställa sig tiU efterrättelse, är han ansvarig för skada

som uppkommer därigenom. Ersättningen får dock ej överstiga vad som

skulle ha utgått om godset gått förlorat.

Godsets utlämnande

20 § Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten är
mottagaren

berättigad att begära att fraktföraren mot kvitto utlämnar godset.

Utrönes det att godset gått förlorat eUer har det ej kommit fram vid

utgången av den tid som avses i 27 § andra stycket, får mottagaren i eget

namn göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet.

Mottagare som begär att få godset utlämnat har också rätt
att erhålla sådant fraktsedelsexemplar som upprättats för att överlämnas till
honom.

Mottagare som gör gällande sin rätt enhgt första stycket
är skyldig att betala det belopp som fraktföraren är berättigad att uppbära
enligt fraktavtalet. Uppstår tvist om vad mottagaren skall betala, är
fraktföraren icke skyldig att lämna ut godset utan att mottagaren ställer
säkerhet.

21 § Utlämnas godset till mottagaren utan att sådant
efterkrav uttages

som fraktföraren skuUe ha uppburit enligt fraktavtalet, är fraktföraren

skyldig att ersätta avsändarens skada intill efterkravets belopp. Vad

fraktföraren sålunda erlagt får han söka åter av mottagaren.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 7

Hinder för befordringens utförande

22 § Visar det sig före godsets ankomst till
bestämmelseorten att det är

omöjligt att fullgöra fraktavtalet på det sätt som överenskommits, skall

fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren.

Medger
omständighetema att befordringen ulföres på annat sätt än som överenskommits
och har fraktföraren ej inom skälig tid kunnat erhålla anvisning enligt första
stycket, åligger det honom att vidtaga de åtgärder som synes honom bäst
tillgodose avsändarens intresse.

Hinder för utlämnande

23 § Föreligger efter godsets ankomst till
bestämmelseorten hinder för

dess utlämnande, skaU fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren.

Mottagaren får, trots att han vägrat mottaga godset, kräva
dess utlämnande så länge fraktföraren ej erhåUit annan anvisning från avsändaren.

Av anvisning föranledda kostnader

24 § Fraktföraren har rätt till ersättning för kostnad som
han haft för att inhämta eller utföra anvisning som avses i 22 eller 23 §. Rätt
till ersättning föreligger dock ej om kostnaden beror av fel eller försummelse
från fraktförarens sida.

Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset

25 § Visar det sig före godsets
ankomst till bestämmelseorten vara omöjligt att utföra befordringen eller
föreligger efter godsets ankomst dit hinder för dess utlämnande, får
fraktföraren, om han ej genast kunnat erhålla anvisning som han rimligen varit
skyldig att efterkomma, lossa godset för avsändarens räkning. Befordringen
skall därefter anses avslutad, men fraktföraren är skyldig att förvara godset
åt avsändaren. Han får dock anförtro godset åt tredje man och ansvarar i sådant
fall för att denne väljes med tillbörlig omsorg. Godset kan alltjämt hållas
inne till säkerhet för de belopp som fraktföraren är berättigad till enligt fraktavtalet
och de övriga belopp som kan krävas ersatta.

26
§ Fraktföraren
får sälja godset utan att invänta anvisning som avses i 22 eller 23 §, om
godset är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd eljest ger anledning
därtill eller kostnaden för dess förvaring icke står i rimligt förhållande till
dess värde. Fraktföraren får även sälja godset, om han ej inom skälig tid
erhållit annan anvisning som han rimligen kan anses skyldig att efterkomma.

Försäljning
skall ske på offentiig auktion eller, om sådan ej lämpligen kan äga rum, på
annat betryggande sätt. Om det är möjligt skall fraktföraren i god tid
underrätta avsändaren om tid och plats för försäljningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 8

Blir godset sålt, skaU köpeskillingen efter avdrag av de
kostnader som åvilar godset och kostnaden för försäljningen tillställas
avsändaren. Överstiger dessa kostnader köpeskillingen, har fraktföraren rätt
liU ersättning för bristen.

Fraktförarens ansvarighet

Förutsättningarna för ansvarighet

27 § Fraktföraren är ansvarig om gods går förlorat,
minskas eller skadas

sedan det mottagits tUl befordran men innan det utlämnas. Fraktföraren

är även ansvarig för skada som uppkommer till följd av dröjsmål med

godsets utlämnande.

Dröjsmål med godsets utlämnande föreligger när godset icke
utlämnas inom avtalad tid. Om särskild tid ej avtalats, föreligger dröjsmål när
den verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna
skäligen bör medges en omsorgsfuU fraktförare. I fråga om dellast skall därvid
särskilt beaktas den tid som kräves för att i sedvanlig ordning samla full
last.

28 § Fraktföraren är fri från ansvarighet enligt 27 §, om
han visar att

förlust, minskning, skada eller dröjsmål orsakats antingen av fel eller

försummelse av den berättigade eUer av sådan anvisning av denne, som

icke föranletts av fel eller försummelse från fraktförarens sida, eller av

godsets bristfälliga beskaffenhet eller av förhållande som fraktföraren ej

kunnat undvika och vars följder han ej kunnat förebygga.

Fraktföraren får ej till befrielse från ansvarighet
åberopa vare sig bristfällighet hos det för befordringen använda fordonet eller
fel eller försummelse av den, av vilken han kan ha hyrt fordonet, eller av
dennes folk.

29 § Fraktföraren är vidare fri från ansvarighet enligt 27
§, om förlust,

minskning eller skada härrör av den särskilda risk som är förbunden med

ett eller flera av följande förhållanden:

a)
befordran med
öppet fordon utan presenning, när avsändaren har godkänt detta transportsätt,

b) felande eller bristfällig
förpackning av gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för svinn eller
skada, när det ej är förpackat eller är bristfälligt förpackat,

c)
handhavande,
lastning, stuvning eller lossning av godset som ombe-sörits av avsändaren eller
mottagaren eller av person som handlar för avsändarens eller mottagarens
räkning,

d) sådan beskaffenhet hos visst slag av gods som medför
att godset är

särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, såsom genom

bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normalt svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare,

e) ofullständig eller felaktig märkning eller
numrering av godset.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 9

f) befordran av levande djur.

Visar
fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan med hänsyn till föreliggande
omständigheter kan härröra av risk som avses i första stycket, skaU den antagas
härröra därav, om det icke visas att den ej är att tillskriva sådan risk.
Antagande som nu sagts får dock ej göras i fall som avses i första stycket a),
när fråga är om onormalt stor minskning eller förlust av hela kolhn.

Sker befordringen med fordon som är utrustat med särskUd
anordning för att skydda godset mot värme, kyla, temperaturväxlingar eller
luftens fuktighet, får fraktföraren till befrielse från ansvarighet åberopa
bestämmelsen i första stycket d) endast om han visar att alla åtgärder blivit
vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna åvilat honom i fråga om val,
underhåll och användning av anordningen, och att han följt de särskilda
anvisningar som kan ha meddelats honom.

Fraktföraren får till befrielse från ansvarighet åberopa
vad som föreskrives i första stycket f) endast om han visar att alla åtgärder
blivit vidtagna, som med hänsyn tiU omständigheterna normalt åvilar honom, och
att han följt de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

30 § Är fraktföraren enligt 28 eller 29 § ej ansvarig för
viss omständighet som medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller
dröjsmålet, svarar han endast i den utsträckning som omständighet, för vilken
han är ansvarig, har medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet.

Förlorat gods

31 § Har gods icke utlämnats inom 30 dagar efter utgången
av avtalad tid eller, om särskUd tid ej avtalats, inom 60 dagar från det godset
mottogs tUl befordran, får den som har rätt att få ut godset begära ersättning
som om godset gått förlorat.

Den som är berättigad tiU ersättning för förlorat gods
får, när han mottager sådan gottgörelse, skrifthgen begära att omedelbart bli
underrättad i händelse godset skulle komma till rätta. Fraktföraren skall
skriftligen bekräfta att sådan begäran framställts.

Den som begärt underrättelse enligt andra stycket får inom
30 dagar från det han mottagit sådan underrättelse kräva, att godset utlämnas
till honom mot att han dels erlägger de belopp som fraktföraren har att fordra
enligt fraktavtalet, dels återbetalar den gottgörelse som han uppburit med
avdrag av de kostnader som inräknats däri. Han behåller dock sin rätt till
ersättning för dröjsmål med utlämnandet.

Framställes ej begäran som avses i andra stycket eller
kräves ej, såsom i tredje stycket sägs, inom där angiven tid att godset
utlämnas, får fraktföraren förfoga över godset med de inskränkningar som kan
följa av tredje mans rätt.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 10

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

32 § Ersättning för förlust eller minskning av gods skall
beräknas efter

godsets värde på den ort och vid den tid godset mottogs till befordran.

Värdet bestämmes efter börspriset eller, om sådant saknas, marknads

priset. Finnes ej heller sådant pris, beräknas värdet efter det gängse värdet

av gods av samma slag och beskaffenhet.

Fraktförarens ansvarighet enligt första stycket är
begränsad till 50 kronor för kilo av det förlorade eller felande godsets
bruttovikt.

Utöver vad nu sagts skall ersättning utgå för frakt och
andra utlägg i samband med befordringen. Utläggen skall ersättas till fullo om
godset gått förlorat och i övrigt till en mot minskningen svarande del.

33 § Har avsändaren i fraktsedel uppgivit ett högre värde
på godset än

som motsvarar det i 32 § andra stycket angivna beloppet och erlagt den

tilläggsavgift som fraktföraren begärt, gäller i stället för detta belopp det

värde som angivits i fraktsedeln.

Ersättningens storlek när gods skadats

34 § Har godset skadats, är fraktföraren skyldig att
ersätta värdeminsk

ningen, beräknad efter värdet av godset jämte frakt och andra utlägg i

samband med befordringen enligt 32 § första och tredje styckena.

Ersättning enligt första stycket får ej överstiga vad som
skulle ha utgått om sändningen förlorats eller, när endast en del av sändningen
minskat i värde till följd av skadan, denna del gått förlorad.

Ersättning vid dröjsmål

35 § Fraktförarens ansvarighet för skada tUl följd av
dröjsmål med

godsets utlämnande är begränsad till fraktens belopp.

Särskilt leveransintresse

36 § Har avsändaren i fraktsedel uppgivit det belopp, som
han anser

motsvara ett med ett riktigt utlämnande förbundet intresse i händelse

godset förloras, minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet

överskrides, och erlagt den tUläggsavgift fraktföraren begärt, utgår utöver

vad som följer av 3235 §§ ersättning intill det uppgivna beloppet för

den ytterligare skada som visas ha uppkommit.

Ersättning.ianspråk på annan grund än avtal

37 § De bestämmelser i denna lag som utesluter
fraktförarens ansvarig

het eller som anger eller begränsar ersättningens storlek tillämpas i fråga

om varje talan om ersättning för förlust, minskning, skada eller dröjsmål

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 11

som riktas mot fraktföraren eller mot någon som
fraktföraren svarar för enligt 6 §, även om sådan talan icke grundas på
fraktavtalet.

Uppsåt eller grov vårdslöshet

38 § Har fraktföraren uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet orsakat skada, får han ej åberopa de bestämmelser ovan i denna lag
som utesluter eller begränsar hans ansvarighet eller som innebär överflyttning
av bevisskyldigheten.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när någon för
vilken fraktföraren svarar enligt 6 § uppsåtligen eller av grov vårdslöshet
orsakat skada. 1 sådant fall är den för vilken fraktföraren svarar ej heller
beträffande sin personliga ansvarighet berättigad att åberopa de i första
stycket angivna bestämmelserna.

Jämkning av skadestånd

39 § Har avsändare eller, såvitt angår befordran av
tUlfällig art, frakt

förare ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt denna lag, kan skade

ståndet jämkas, om skadeståndsskyldigheten finnes oskäligt betungande

med hänsyn tUl parternas ekonomiska förhållanden och omständig

heterna i övrigt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när någon för
vilken avsändaren eller fraktföraren svarar ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Reklamation, preskription och laga domstol

40
§ Den som vill
begära ersättning av fraktföraren för att gods minskats eller skadats eller för
dröjsmål med dess utlämnande skall utan oskäligt uppehåll ge fraktföraren
meddelande därom. Försummas det är hans talerätt förlorad, om ej uppsåt eller
grov vårdslöshet ligger fraktföraren eller någon, för vilken denne svarar
enligt 6 §, till last.

41
§ Talan rörande
befordran som avses i denna lag skall väckas inom ett år eller, om talan
grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, inom tre år.

Tiden skall räknas

a) vid minskning, skada eller dröjsmål
från dagen då godset utlämnades till mottagaren,

b) vid förlust från trettionde dagen
efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, när särskild tid härför ej
avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset tUl
befordran,

c) i annat fall än nu nämnts frän
utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts.

Har tiden för talan försuttits, fär fordran ej heller
göras gällande pä annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om
kvittning.

42 § Talan mot fraktförare, avsändare eller mottagare
rörande befordran

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 12

som avses i denna lag kan väckas, utom vid domstol som
enligt rättegångsbalken är behörig att upptaga tvisten, vid domstolen i den ort
där godset mottogs liU befordran eller vid domstolen i bestämmelseorten.

Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra

43
§ Ulföres
befordran av flera fraktförare efter varandra på grund av ett och samma
fraktavtal, är envar av dem ansvarig för befordringen i dess helhet, om ett
exemplar av fraktsedeln åtföljer godset. Varje fraktförare efter den förste
inträder genom att taga emot godset och fraktsedeln som part i fraktavtalet på
de vUlkor som anges i fraktsedeln.

44
§ Talan om
ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål får, utom när fråga är
om genkäromål eller yrkande om kvittning i rättegång angående fordran grundad
pä samma fraktavtal, föras endast mot den förste eller den siste fraktföraren
eUer den fraktförare som utförde den del av befordringen, under vUken den
händelse inträffade som orsakade förlusten, minskningen, skadan eller
dröjsmålet. Talan får föras samtidigt mot flera av dessa fraktförare.

45
§ Fraktförare
som betalat ersättning enligt denna lag kan återkräva ersättningen jämte ränta
och kostnader av övriga fraktförare som deltagit i befordringen enligt följande
regler:

a) har skadan orsakats av händelse för
vUken en fraktförare ensam är ansvarig, skaU han svara för ersättningen,

b) är flera fraktförare ansvariga för
händelse eller händelser som orsakat skadan, skall de stå för ersättningen
envar i förhållande tUl sin del av ansvaret eller, om det inbördes ansvaret ej
kan bestämmas, i förhållande till sin andel av frakten,

c) kan det ej utredas på vilka
fraktförare ansvaret vilar, delas ersättningsskyldigheten mellan dem alla i
förhållande tiU vars och ens andel av frakten.

Kan någon av fraktförarna ej betala vad som faller pä
honom, skall bristen delas mellan de övriga i förhållande tUl deras andelar av
frakten.

Fraktförarna får avtala om avvikelse från vad som
föreskrives i första och andra styckena.

46 § Fraktförare mot vUken krav framställes med stöd av 45
§ kan icke

göra invändning om att den fraktförare som framstäUer kravet ej varit

skyldig att betala det belopp han erlagt, om ersättningen fastställts av

domstol och den fraktförare, mot vilken kravet riktas, blivit behörigen

underrättad om rättegången och fått tUlfälle att inträda i denna.

Bestämmelserna i 41 § har motsvarande tillämpning på
regressanspräk mellan fraktförare. Preskriptionstiden löper dock från den dag
då dom, varigenom ersättningen tUl den skadelidande bestämdes, vann laga kraft
eller, om anspråket ej fastställts genom dom, från den dag då betalning skedde.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 13

Särskilda
bestämmelser

47 §
Om atomskada gäller särskUda bestämmelser.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1975.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 14

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 7 december 1973.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för
utrikesärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, SIGURDSEN,
GUSTAFSSON, LEIJON.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga angående lagstiftning om inrikes
godsbefordran på väg och anför.

1 Inledning

Den 19 maj 1956 avslutades i Geneve en konvention om
fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, vanligen kallad CMR efter
sin franska benämning "Convention relative au contrat de transport international
de marchandises par route".

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade
dåvarande departementschefen i november 1960 sakkunniga för att utreda dels
frågan om lagstiftning med anledning av svenskt tillträde till konventionen,
dels frågan huruvida i samband med lagstiftning om internationell befordran
även inrikes befordran borde underkastas en motsvarande reglering (utredningen
angående fraktavtalet vid godsbefordran på väg m. m.). Arbetet har bedrivits i
tvä etapper och i samverkan med motsvarande danska, finska och norska
kommittéer.

Är 1966 avlämnade utredningen sitt första betänkande (SOU
1966:36) Vägfraktavtalet 1 - Internationell befordran med förslag till lag om
internationeU befordran av gods på väg. Sverige tillträdde CMR 1969. 1 samband
därmed genomfördes lagen (1969:1 2) med anledning av Sveriges tillträde till
konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran
på väg (CMR-lagen). 1 CMR-lagen föreskrivs att konventionstexten, kompletterad
med ett fåtal nationella bestämmelser, skall tillämpas såsom svensk lag.
Konventionstexten publicerades genom särskild kungörelse (1969:91) med
anledning av Sveriges tillträde till konventionen.

Utredningen' avgav år 1972 sitt slutbetänkande (SOU
1972:24) Vägfraktavtalet ll - Förslag till lag om vägfraktavtal. 1 detta
betänkande läggs fram förslag till en gemensam lag för internationell och
inrikes

I Dnder den etapp av utredningsarbetet som redovisats i
SOU 1972:24 har utredningen bestått av hovrättspresidenten Karl Sidenbladh,
ordförande, direktören Torsten Andersson och departementsrådet Clas Nordström
(t. o. m. den 17 Juni 1971).

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 15

godsbefordran, i vilken CMRs bestämmelser transformeras
till svensk lag i enlighet med vanlig lagstiftningsteknik och särskUda
bestämmelser meddelas om inrikes befordran. Lagförslaget torde få fogas till
statsrådsprotokoUet i detta ärende som bilaga 1.

Yttranden
över Vägfraktavtalet 11 har avgivits av Göta hovrätt, statens järnvägar,
Iransportnämnden, poststyrelsen, försäkringsinspektionen, Sveriges
standardiseringskommission, kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, Sveriges
advokatsamfund, Svenska bankföreningen. Svenska åkeriförbundet, Sveriges
möbeltransportörers förbund, Sveriges speditör-förbund och Äkeriföretagarnas
centralförbund. Ett gemensamt yttrande har avgivits av följande organisationer
inom näringslivet: Försäkringsbolaget Folksam, Kooperativa förbundet,
Lantbrukarnas riksförbund, Sjöassuradörernas förening, Svenska företagares
riksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund.
Svenska petroleum institutet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks-
och industriorganisation och Sveriges industriförbund.

Kommerskollegium har bifogat ett yttrande från
handelskammaren i Göteborg. I sitt yttrande ansluter sig handelskammaren till
det gemensamma yttrandet av näringslivsorganisationerna.

En sammanställning av remissyttrandena torde få fogas tUl
statsrådsprotokoUet i detta ärende som bilaga 2.

2 Det nordiska lagstiftningsarbetet

Efter beslut på ett nordiskt justitieministermöte 1960
tillkallades i Danmark, Finland, Norge och Sverige sakkunnigkommittéer för att
i samarbete utreda frågan om utformningen av den lagstiftning som var nödvändig
för ett tillträde från de nordiska ländernas sida till CMR och frågan huruvida
i samband med en sådan lagstiftning också borde införas lagregler om
vägfraktavtal vid inrikes befordran.

De nordiska kommittéerna utarbetade i stort sett
överensstämmande förslag till lagstiftning om fraktavtalet vid internationell
godsbefordran på väg. Förslagen byggde på principen att konventionstexten
skulle transformeras till nationell lag.

De danska och norska förslagen upphöjdes utan väsentliga
ändringar till lag. Lagstiftningen trädde i kraft i Danmark den I juli 1965 och
i Norge den Ijuli 1969.

I Sverige genomfördes emellertid den för ratifikation av
CMR nödvändiga lagstiftningen på annat sätt än i Danmark och Norge. Det ansågs
bl. a. av arbetsekonomiska skäl mindre lämpligt att genomföra en fullständig
svensk lag om det internationella vägfraktavtalet, eftersom en sådan lag
troligen skulle komma att inom kort få ersättas av en ny lag omfattande också
nationella vägfraktavtal. CMR ansågs vidare terminologiskt och systematiskt ha
en sådan utformning att den lämpade sig väl för att direkt införlivas med
svensk lag utan någon transformering. Därför valdes metoden att låta
konventionstexten som sådan gälla som svensk

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 16

lag. Frågan om den slutliga utformningen av en
lagstiftning om internationell befordran skulle enligt föredragande
departementschefen prövas förutsättningslöst i samband med att lagstiftning om
inrikes befordran aktualiserades (prop. 1968:132 s. 19). Den svenska CMR-lagen
trädde i kraft den 1 juh 1969.

Även i Finland föredrog man att införliva
konventionslexten som sådan med lagstiftningen. Under riksdagsbehandlingen
påpekades dock att den valda lagstiftningsformen inte var godtagbar för
Finlands del men att den i förevarande fall kunde försvaras, eftersom
lagstiftningen varav interimistisk natur i avvaktan på en gemensam lag om
internationell och inrikes befordran. Den finska lagen trädde i kraft den 25
september 1973.

1 enlighet med sina uppdrag fortsatte de nordiska
kommittéerna sitt arbete med att överväga en för Danmark, Finland, Norge och
Sverige gemensam lagreglering av det inrikes vägfraktavtalet. Förutsättningarna
för enhetliga nordiska regler var emellertid något olika i Finland, Norge och
Sverige, å ena sidan, samt Danmark, å andra sidan. De förstnämnda länderna
saknar nästan helt lagbestämmelser om det inrikes vägfraktavtalet. 1 Danmark
däremot har frågan om ansvaret för sakskada, dvs. förlust, minskn'mg och skada
med avseende på det transporterade godset, i väsentliga delar reglerats i 65 §
"fa;rdselsloven". Man lade emellertid inom den danska kommittén stor
vikt vid önskemålet om nordisk rättslikhet även på detta område. Det nordiska
samarbetet inriktades därför på att så långt möjligt överensstämmande
lagförslag skulle utarbetas i de olika länderna.

Den svenska utredningen avlämnade i mars 1972 sitt
betänkande (SOU 1972:24) Vägfraktavtalet II - Förslag tUl lag om vägfraktavtal.
Det norska förslaget (InnstUling II om
lovgivning vedrorende fraktavtaler om godsbefordrmg med kjoretoy på veg) lades
fram år 1971. Ett motsvarande förslag (Tiekuljetussopimuskomitean mietintö 11
1972:8 73) har lagts fram i Finland år 1972. Den danska kommittén har ännu
inte avslutat sitt arbete. Detta beror på att kommittén ännu inte har tagit
ställning tiU frågan huruvida inrikes godsbefordran på väg bör regleras genom
särskild lagstiftning.

De svenska, finska och norska kommittéerna föreslär dels
att lagstiftning genomförs om inrikes godsbefordran på väg, dels att reglerna
för internationeU godsbefordran på väg, efter transformation av CMR till
nationell lag, och reglerna om inrikes befordran sammanförs i en gemensam lag.
1 både sakligt och formellt hänseende uppvisar kommittéförslagen mycket längt
gående likheter.

Nordiska departementsöverläggningar har hållits i
Stockholm den 15-16 maj 1973.

1 de finska och norska departementsförslagen torde man
komma att hålla fast vid förslaget om gemensam lagstiftning för internationell
och inrikes befordran. Såsom utvecklas närmare i ett senare avsnitt (6.2)
innebär det svenska departementsförslaget att reglerna för inrikes befordran
tas upp i en särskild lag och att CMR-lagen bibehålls oförändrad.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 17

De skUda lagstiflningsformerna medför inte att de svenska
reglerna för inrikes befordran sakligt sett kommer att avvika från motsvarande
regler i Finland och Norge. 1 språkhgl och redaktionellt avseende företer
lagförslagen stora hkheter. Även paragrafernas ordningsföljd är i stort densamma
i de ohka förslagen.

3 Gällande rätt

3.1 Internationell befordran

Som nämnts i det föregående gäller sedan den 1 juli 1969
för internationeU befordran reglerna i CMR-lagen. Enligt 1 § i denna lag skall
CMR-konventionens materieUa bestämmelser gälla som svensk lag. Konventionen
innebär i huvudsak följande.

Konventionen ~ och därmed även CMR-lagen är tUlämplig på
varje befordran av gods med vägfordon, förutsatt dels att vederlag skall utgå
för befordringen, dels att de orter som enligt fraktavtalet utgör
avsänd-ningsorl och bestämmelseort ligger i skilda stater och att åtminstone
den ena staten är ansluten till konventionen (art. 1 första stycket). Praktiskt
sett gäller således CMR-lagen aUa internationella lastbUstransporter tiU och
från Sverige och över huvud taget det stora flertalet lastbUstransporter
mellan europeiska stater'. Vissa postbefordringar samt begravnings-transporter
och befordran av flyttsaker är undantagna från konventionens tUlämpning
(art. 1 fjärde stycket).

Enligt konventionen skall fraktavtalet bekräftas genom att
fraktsedel upprättas (art. 4). Denna skall undertecknas av avsändaren och fraktföraren
(art. 5). Konventionen innehåller detaljerade regler om vUka uppgifter
fraktsedeln skall innehålla (art. 6). Fraktsedeln tjänar i första hand som
bevismedel dels i fråga om avtalsvUlkoren och om fraktförarens mottagande av
godset, dels i fråga om godsets och förpackningens synliga tillstånd vid
mottagandet m. m. (art. 9). Men fraktsedeln utgör också nödvändig
legitimationshandling för den som vUl utöva sin rätt att förfoga över godset
under transporten genom att ge fraktföraren nya anvisningar, t. ex. i fråga om
bestämmelseorten (art. 12 femte stycket).

Fraktföraren är som huvudregel ansvarig för skada som
uppkommer genom att godset förkommer, minskas eller skadas under transporten (i
det följande sammanfattas dessa skador under benämningen sakskada) eUer att
godset utlämnas för sent (art. 17 första stycket). Ansvarigheten inskränks
emeUertid dels genom regler som befriar fraktföraren från ansvarighet i
särskilt angivna fall (art. 17 andra och fjärde styckena) dels genom
bestämmelser om undantag för vissa slag av skador och om begränsning av
ersättningsbeloppen (art. 23 och 25). Fraktföraren är fri från ansvarighet om
skadan beror på någon omsländig-

' Följande länder har ratificerat CMR: Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland, Italien, Jugoslavien,
Luxemburg, Nederländerna, Norge, Polen, Portugal, Rumänien, Schweiz,
Storbritannien, Sverige, Ungern och Österrike.

2 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 33

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 18

het som fraktföraren inte kunnat undvika och vars föhder
han inte kunnat förebygga samt om skadan vållats av avsändaren eller mottagaren
eller orsakats av godsets bristfäUiga beskaffenhet (art. 17 andra stycket).
Fraktföraren går vidare i vissa fall fri från ansvarighet för sakskada på den
grund att risken varit särskilt stor för att godset skuUe komma till skada
under transporten (art. 17 fjärde stycket). Fraktföraren har i princip
bevisbördan för att sådan omständighet förelegat som befriar honom från ansvar
(art. 18). Ersättning för sakskada skall beräknas efter godsets värde på den
ort godset mottogs till befordran (art. 23 första och andra styckena). Dessutom
utgår ersättning för frakt, tuUavgifter och andra kostnader (art. 23 fjärde
stycket). Däremot utgår inte ersättning för utebliven handelsvinst eUer annan
allmän förmögenhetsskada. Ersättning för godsets värde får inte överstiga 25 s.
k. Germinalfrancs (f. n. motsvarande ca 45 kr.) pr kUogram bruttovikt (art. 23
tredje stycket). Vid dröjsmål med godsets utlämnande utgår ersättning för all
skada, således även allmän förmögenhetsskada, men ersättningen är begränsad
till fraktens belopp (art. 23 femte stycket).

Konventionens bestämmelser är enhgt uttrycklig föreskrift
i art. 41 tvingande. Det innebär bl. a. att ett åtagande från fraktförarens
sida att svara med högre belopp än konventionen föreskriver inte är bindande
för honom. Konventionen föreskriver emellertid, att om avsändaren mot
erläggande av avtalad tilläggsavgift anger högre värde på godset än som svarar
mot detta belopp, det angivna värdet i stället gäller som maximigräns för
skadeersättning (art. 24). Avsändaren kan vidare, mot erläggande av avtalad
tilläggsavgift, i fraktsedeln ange ett belopp motsvarande det särskilda
intresset av att befordringen fullgörs utan sakskada eUer dröjsmål, s. k.
särskilt leveransintresse, och i sådant fall är fraktföraren skyldig att intill
detta belopp utge ersättning för all skada, bl. a. även för utebliven
handelsvinst vid sakskada (art. 26).

Konventionen föreskriver vissa reklamationsfrister och
preskriptionstider (art. 30 och 32). Vidare innehåller den jurisdiktions- och
verkställighetsregler (art. 31). Slutligen regleras s.k. genomgångstransport,
dvs. befordran som enligt ett och samma fraktavtal utförs av flera fraktförare
efter varandra (art. 34-40). Reglerna innebär att varje fraktförare i princip
svarar för hela befordringen och inte bara för den del därav som han själv
utför (art. 34). 1 anslutning härtill ges bestämmelser om den slutliga
fördelningen av ansvaret mellan fraktförarna inbördes (art. 37

och 38).

En närmare redogörelse för konventionen har lämnats i
propositionen till CMR-lagen (prop. 1968:132 s. 23-59).

3.2 Inrikes befordran

1 svensk rätt finns inte någon särskild privaträttslig
lagstiftning om inrikes befordran på väg. Tvister rörande sådana transportavtal
får därför lösas med ledning av allmänna obligationsrättsliga regler. De övriga
frakträttsliga regler som finns i svensk rätt torde i viss utsträckning vara

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 19

av allmängiltig natur och kunna tUlämpas analogt. 1
synnerhet gäller detta i fråga om CMR-lagens bestämmelser. Det råder emellertid
stor osäkerhet om i vUken utsträckning en sådan analog tillämpning av andra
frakträttsliga regler är möjlig. Frågor angående vägfraktavtal har sällan
blivit föremål för domstolsprövning, viUcet bl. a. beror på att avtalen ofta
innehåller skiljedomsklausul.

Det är med hänsyn till dessa förhållanden inte möjligt att
lämna någon uttömmande redogörelse för svensk rätt på detta område. Följande
huvuddrag kan dock urskiljas.

Frågor rörande avtalets tillkomst regleras av avtalslagen
(1915:218), vilket innebär att ett vägfraktavtal kan ingås muntligen. Det krävs
alltså inte att en fraktsedel eUer annan handling upprättas för att avtalet
skall vara bindande. Genom fraktavtalet blir fraktföraren skyldig att transportera
godset samt att värda det. Ansvarigheten för godset inträder dock inte förrän
fraktföraren har mottagit det för befordran. Rätten att under transporten
bestämma över godset, t. ex. genom att begära att godset skaU utlämnas till
annan person än den ursprungUgen angivne mottagaren, tillkommer avsändaren.
Fraktföraren är ansvarig för att godset utlämnas till rätt mottagare.
Fraktförarens ansvarighet för godset upphör när det utlämnats till rätt
mottagare. Beträffande den närmare tidpunkten för när utlämnandet skall anses
ha skett torde gälla att utlämnandet inte kan anses avslutat så länge
fraktförarens anställda eller medhjälpare deltar i hanteringen av godset. Om
den angivne mottagaren vägrar att ta emot godset lär fraktföraren i analogi med
vad som gäller enligt sjö- och järnvägsrätten ha rätt att befria sig från
vidare ansvar för godset genom att lägga upp det till förvaring hos tredje man.
Om en sådan åtgärd inte är försvarlig med hänsyn till godsets beskaffenhet
eller ringa värde, torde fraktföraren kunna sälja godset för avsändarens
räkning. Fraktföraren torde i vart fall kunna lägga upp godset i förvar resp.
sälja det om avsändaren på förfrågan underlåter att ge instruktioner om hur
fraktföraren skaU förfara med godset.

Fraktföraren är skyldig att utge ersättning om godset
förkommer, minskas eller skadas medan det är i hans vård under förutsättning
att fraktföraren eller hans anställda eller medhjälpare har gjort sig skyldiga
till fel eller försummelse. Bevisbördan i vållandefrågan är omkastad, vilket
innebär att fraktföraren blir ersättningsskyldig om han inte kan visa att
skadan inte beror pä vållande av honom eller hans folk. Huruvida den
skadehdande i överensstämmelse med allmänna skadeståndsrättsliga regler har
rätt till gottgörelse för hela den ekonomiska skada som drabbat honom eller om
han i överensstämmelse med andra frakträttsliga regler endast har rätt till
ersättning med ett belopp som svarar mot godsets värde får anses tveksamt.
Någon begränsning av ansvaret tUl visst belopp per kUo eller annan enhet av
godset, som gäller enligt andra transport-rättsUga regler, torde dock inte
komma i fråga när sådan begränsning inte har avtalats.

Den skadelidande torde gå miste om sin rätt till
ersättning om han inte reklamerar inom viss begränsad tid. Här liksom pä andra
handelsrätlsliga

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 20

områden torde ganska korta tidsfrister gälla, om avtalet
är slutet meUan näringsidkare. Enligt den transporträttsliga lagstiftningen i
övrigt gäller korta preskriptionstider. 1 avsaknad av särskild lagstiftning bhr
emellertid den allmänna preskriptionstiden om tio år tiUämplig för de inrikes
vägfraktavtalens del.

Det bör emellertid framhållas att de regler som enligt det
anförda torde gälla för inrikes befordran är dispositiva och att parterna
följaktligen kan avtala att andra regler skaU tUlämpas på avtalet. Så sker
också i mycket stor utsträckning. Ett mycket stort antal vägfraktavtal avseende
inrikes vägbefordran ingås enligt standardvUlkor som har utarbetats av företag
eller organisationer på fraktförarsidan. De viktigaste bland dessa är de "Ansvars-
och befordringsbestämmelser" som tillämpas av AB Godstrafik &
BUspedilion, AB Svenska Godscentraler och ytterligare några transportföretag
och de "Ansvarsbestämmelser" som har antagits av Svenska
åkeriförbundet i anslutning tUl förbundets rikskoUektiva försäkring.'

Såvitt gäller ansvarigheten för godset företer dessa
bestämmelser stora likheter med CMR men vissa skillnader föreligger också. Så
t. ex. är fraktföraren fri från ansvarighet enligt åkeriförbundets bestämmelser
om sakskada har orsakats av "omständighet utanför fraktförarens
kontroll" vilket torde innebära en längre gående ansvarsfrihet än CMR.

1 åkeriförbundets ansvarsbestämmelser saknas regler om
ansvarighet för dröjsmål medan enligt de ansvars- och befordringsbestämmelser
som tUlämpas av AB GodstrafUc & BUspedilion m. fl. krävs "uppenbar
försummelse från fraktförarens sida" för att ansvar för dröjsmål skall
inträda. CMR å andra sidan ålägger fraktföraren ett belydUgt strängare ansvar
för dröjsmål.

Skillnader förehgger också beträffande ansvarets
begränsning. Vid sakskada gäller enhgt standardvillkoren ett begränsningsbelopp
om 200 kr. per kilo, vUket motsvarar begränsningsbeloppet vid
järnvägsbefordran. Motsvarande belopp är enligt CMR 25 s. k. Germinalfrancs (f.
n. motsvarande ca 45 kr.). Vid dröjsmål är ansvaret enligt CMR begränsat till
fraktens belopp medan enligt de standardvillkor som innehåller regler om
dröjsmål ansvaret är begränsat till fraktens dubbla belopp i enlighet med vad
som gäller enligt järnvägstrafikstadgan.

4 Utredningen

4.1 Behovet av lagstiftning om inrikes befordran

Utredningen framhåller att de fåtaliga, vaga och
svårbestämbara rättsregler som bildar vår nu gällande inrikes vägtransporträtt
inle på något sätt motsvarar de krav som måste ställas på en rättslig reglering
av ett sä viktigt ämnesområde. Stora och betydelsefulla grupper på vägtransportmarknaden
har också tid efter annan framfört önskemål om lagstiftning.

' Standardvillkoren har återgivits i betänkandet SOU
1972:24 som bilagor 3-4.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 21

Utrednmgen påpekar vidare att en av parterna själva
reglerad marknad fungerar tillfredsstäUande bara om det råder jämvikt mellan
den godsmängd som skall transporteras och de transportmedel som står tUl buds.
HittiUs har situationen på vägf rakt marknaden varit sådan att varuhavarna haft
någorlunda lätt att hävda sina intressen. Utredningen framhåller att de nu
använda standardvUIkoren är utformade för att passa för kommersiella
transporter av någorlunda kvalificerat slag. Enligt utredningens mening
framstår villkoren som onödigt betungande när de skall tillämpas i mindre
förhållanden och gentemot mindre rutinerade vanihavare. Dessutom innefattar
villkoren i vissa hänseenden en ofullständig reglering. Som ytterligare skäl
för lagstiftning anförs att en i civilrättsligt avseende enhetUg
vägfraktmarknad inom Norden knappast kan nås utan överensstämmande lagstiftning
i de olika länderna. Enligt utredningens mening talar därför starka skäl för
att det inrikes vägfraktavtalet bör regleras genom lagstiftning.

De nordiska kommittéerna kom tidigt till den övertygelsen
att enhethg nordisk lagstiftning om inrikes vägfraktavtal borde utformas i nära
överensstämmelse med CMR.

1 Sverige har önskvärdheten av långtgående likhet i
reglerna för internationell och inrikes befordran starkt understrukils av olika
grupper på fraktmarknaden. Det är också ett genomgående drag i förslaget att
inrikesreglerna inte avviker från CMR i andra faU än då speciella skäl påkallat
avvikelser.

4.2 Formen för lagstiftningen

Frågan om metoderna för internationella överenskommelsers
införlivande med svensk rätt är f. n. föremål för utredning. Oavsett
resultatet av denna utredning torde emellertid enligt kommittén de svenska
CMR-bestämmelserna böra ges samma form som de danska, finska och norska, dvs.
tas upp i en lag som utformats i enlighet med den för intern civilrättslig
lagstiftning brukliga tekniken.

Däremot kan det diskuteras huruvida reglerna för inrikes
befordran bör tas upp i en fristående lag eller om de bör sammanföras med
reglerna för internationell befordran i en lag som är gemensam för båda slagen
av befordran. De nordiska kommittéerna har prövat olika modeller och slutligen
funnit det mest ändamålsenligt att följa den i CMR angivna dispositionen och
därvid parallellt behandla internationell och inrikes befordran. I de fall där
inrikesreglerna har ansetts böra skilja sig från de internationella har i regel
inrikesreglerna utformats som huvudregler.

4.3 Lagens tillämpningsområde

Vad beträffar det sakliga tillämpningsområdet gör
utredningen ingen skUlnad mellan internationell befordran och inrikes
befordran. 1 båda fallen omfattar lagen avtal om befordran av gods med
vägfordon mot vederlag. Med vägfordon avses motorfordon och
släpfordon. Dessa

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 22

begrepp skall anses ha samma innebörd som i
vägtrafikförordningen (1951:648).' Den omständigheten att det finns vissa
mindre betydelsefulla skUlnader mellan konventionens och
vägtrafikförordningens fordonsbegrepp har utredningen ansett vara av
underordnad betydelse. CMR är inte tillämphg på postbefordran,
begravningstransporter och transporter av flyttsaker. Utredningen föreslår att
dessa undantag skall gälla även vid inrikes befordran. Under begreppet
postbefordran faller postverkets befordran av brev och paket. Däremot bör detta
begrepp inte omfatta sådan godsbefordran som postverket utför i sin
diligensrörelse. Vidare föreslår utredningen att från lagens tillämpning skall
undantas sädan godsbefordran på väg som faller under det internationella
fördraget angående godsbefordran på järnväg (CIM) samt sådan godsbefordran på
väg som i annat fall utförs av järnväg som ersättning för eller komplement liU
en avtalad järnvägstransport.

Även när det gäller vissa slag av kombinerade transporter,
nämligen sådana där vägfordonet med last under viss del av transporten
befordras med annat transportmedel, t. ex. fartyg eUer järnväg, föreslår
utredningen att CMRs reglering skall gälla vid inrikes befordran. Detta innebär
att ersättning för sakskada och dröjsmål skall bestämmas enhgt vägtransportreglerna
och inte enligt de regler som gäller för sjö- resp. järnvägstransporter. Från
denna huvudregel görs i CMR undantag för det fallet att skadan eUer dröjsmålet
inte har orsakats av vägfraktföraren utan beror på en händelse som bara kunnat
inträffa under och på gnmd av befordringen med det andra transportmedlet. 1
sådant fall skall ersättningsfrågan avgöras av de regler som gäller för det
andra transportmedlet, om dessa är tvingande. Är dessa regler inte tvingande,
skall dock vägtransporlreglerna tiUämpas. Utredningen framhåller i detta sammanhang
att CMRs regler knappast kan anses tillämpliga i andra fall än då befordringen
som en helhet framstår som en vägbefordran. Om den dominerande
transportprestationen är en sjötransport och konossement har utfärdats, torde
CMR-reglerna inte kunna tiUämpas även om transportören också har åtagit sig
vägtransport till och från fartyget och godset även på sjösträckan är lastat på
vägfordonet.

4.4 Tvingande eUer dispositiva regler

Reglerna i CMR är med få undantag tvingande gentemot såväl
fraktföraren som varuhavaren. Till skUlnad från vad som gäller vid sjö-och
flygtransporter kan en vägfraktförare inte erbjuda varuhavarna bättre viUkor,
t. ex. i fråga om ersättning för skada eller dröjsmål än vad CMR föreskriver.
Detta sammanhänger med att vägfraktmarknaden i vissa stater på kontinenten är
underkastad en offentligrättslig reglering även beträffande
fraktavgifternas storlek. För att underlätta en enhetlig

1 Numera upphävd;jfr 1972:605.

2 Utredningen använder uttrycket realskada som
sammanfattande benämning för

förlust eller minskning av eller skada på godset.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:33 23

fraktsättning och enhetliga konkurrensförhållanden i
övrigt genomdrev dessa stater att CMR blev heltigenom tvingande. Utredningen
anser att ett sådant system inte kan godtas beträffande inrikes befordran.
Syftet med lagstiftningen om inrikes befordran är att skapa garantier för att
transportkunderna, också om de skulle komma i ett förhandlingsmässigt
underläge, kan få sina rättmätiga intressen tillgodosedda. Däremot finns det
ingen anledning att hindra fraktförarna från att konkurrera med varandra genom
att erbjuda sina kunder förmånligare befordringsvillkor än lagen anger.
Lagförslaget intar därför i huvudsak samma ståndpunkt som de transporträttsliga
regelkomplexen i allmänhet, nämligen att de tvingande reglerna endast fixerar
en nedre gräns för fraktförarens skyldigheter medan ingenting hindrar parterna
frän att genom avtal avvika från lagens regler om de håller sig ovanför nämnda
gräns. 1 vissa fall bör det dock enligt utredningen vara möjligt att genom
avtal avvika från den legala regleringen även i en för fraktföraren gynnsam
riktning. Detta bör t. ex. gälla befordringar som medför särskilda problem på
grund av att godset är ovanligt stort eller svårhanterligt eller om
befordringen, trots att visst vederlag skall utgå, huvudsakligen är av benefik
karaktär.

4.5 Fraktsedeln m. m.

1 motsats till vad som gäller enligt CMR skall enligt
utredningens förslag utställande av fraktsedel inte vara obligatoriskt vid
inrikes befordran. Om någon av parterna begär det skall fraktsedel emellertid
upprättas, såvida inte användandet av fraktsedel skulle medföra beaktansvärd
olägenhet för motparten eller strida mot vad som är vedertaget bruk vid
ifrågavarande slag av befordran. Utredningen föreslår att det inrättas två slag
av inrikes vägfraktsedel. Det ena slaget av fraktsedel skall, liksom de
vägfraktsedlar som används idag vid inrikes befordran, enbart fungera som
bevismedel i fråga om avtalsvillkoren och det gods som har mottagits för
befordran. Förslaget om ytterligare en typ av fraktsedel, s. k.
"lnrikes-CMR"-fraktsedel, syftar til! att möjliggöra för säljare av
gods, som är föremål för transport, att kräva betalning för godset innan det
har hunnit fram till köparen (jfr 16 § köplagen).
"lnrikes-CMR"-fraktsedel föreslås därför få samma
legitimationsfunktion som bl. a. CMR-fraktsedeln och järnvägsfraktsedeln.
"lnrikes-CMR"-fraktsedel skall i likhet med fraktsedel vid
internationell godsbefordran med vägfordon upprättas i tre exemplar.
Utredningen har övervägt att ytterligare utveckla fraktsedelns
värdepappersegenskaper så att den i egentlig mening blev bärare av rätten till
godset. Utredningen har emellertid funnit att det inte är ändamålsenligt att
nu skapa ett "bilkonossement" för den inrikes biltrafiken.

När det
gäller frågan vilka uppgifter som obligatoriskt skall lämnas i fraktsedeln
skiljer sig de av utredningen föreslagna inrikesreglerna från CMR.
Konventionens reglering av fraktsedelns innehåll måste enligt utredningen anses
alltför omständlig för att kunna göras tillämplig på inrikes befordran.
Utredningen föreslår därför att bara ett begränsat antal

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 24

uppgifter skaU vara obligatoriska vid sådan befordran.

När det gäller avsändarens ansvarighet för felaktiga eller
ofuUständiga uppgifter i fraktsedeln, fraktförarens skyldighet att vid godsets
mottagande undersöka detta och göra förbehåll om godset och dess tiUstånd i
fraktsedeln samt frågan om fraktsedelns bevisverkan ansluter sig utredningens
förslag tUl inrikesregler i huvudsak tiU CMRs reglering. Även i de fall då
fraktsedel inte upprättas skaU fraktföraren enligt förslaget i princip vara
skyldig att undersöka godsets synliga tillstånd när han tar emot det. Visar det
sig vid undersökningen att godset var skadat eller bristfälligt, skall
fraktföraren underrätta avsändaren om de förbehåll som han anser sig böra göra.
Om fraktföraren inte gör något förbehåU, skall godset presumeras ha varit fritt
från skador eller bristfälligheter. Utredningen har emeUertid ansett att
huvudregeln om fraktförarens undersökningsplikt inte kan upprätthållas i alla
de faU då inrikestransport sker utan fraktsedel. Omständigheterna kan vara
sådana att en undersökning inte kan äga rum eUer att endast en flyktig
granskning kan ske, t. ex. när gods överlämnas till befordran med buss på en
busshållplats. Undantag föreslås därför gäUa i dessa och liknande situationer.

Enligt CMR är avsändares och mottagares rätt att förfoga
över godset medan det är i fraktförarens vård knutet till fraktsedeln. Så kan
t. ex. avsändaren inle ge ändrade anvisningar om liU vem godset skall utlämnas
med mindre han visar upp sitt exemplar av fraktsedeln med den nya anvisningen
antecknad på detta. Eftersom utredningsförslaget innebär att utfärdande av
fraktsedel inte är obligatoriskt vid inrikestransporter har reglerna om rätt
att vid inrikesbefordran förfoga över godset under transporten på en del
punkter utformats annorlunda än i CMR.

4.6 Fraktförarens ansvarighet

Utredningen föreslår att fraktförarens transportansvar för
sakskada (dvs. förlust eller minskning av eller skada på godset) och dröjsmål
med godsets utlämnande utformas på samma sätt som i CMR. Ansvarsgrunderna vid
inrikes befordran blir därmed inte bara desamma som vid internationell
befordran utan också väsentligen desamma som vid järnvägsbefordran, vUket får
anses vara klart fördelaktigt. Enligt utredningens uppfattning torde en sådan
reglering inte medföra några olägenheter av betydelse. CMRs ansvarssystem
innebär ett objektivt (strikt) ansvar som dock modifieras genom vissa
ansvarsfrihetsgrunder (jfr. avsnitt 3.1). En hknande ansvarsreglering gäUer
redan.Jör sakskada enhgt de på marknaden använda standardvUIkoren. Jämfört med
dessas reglering av ansvaret för dröjsmål innebär utredningsförslaget
naturligtvis principiellt en påtaglig skärpning av ansvaret. Men detta torde
enligt utredningen medföra bara obetydliga ekonomiska konsekvenser på grund av
den snäva begränsning av ersättningens storlek som är avsedd att gälla vid
sådana skador. Utredningen framhåller att i de faU då särskilda villkor inte
avtalats förslaget innebär den fördelen för fraktförarna att ersättningsskyldighetens
omfattning på ett helt annat sätt än f. n. kan beräknas i förväg.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 25

Vid sakskada är ersättningen enligt CMR begränsad tiU 25
s. k. Germinalfrancs per kilo vilket f. n. motsvarar ca 45 kr. Utredningen
föreslår att motsvarande belopp vid inrikes befordran skall vara 50 kr. per
kilo.

4.7 Reklamation och preskription

I CMR finns detaljerade regler om skyldighet att reklamera
vid minskning av eller skada på godset eller vid dröjsmål samt om verkan av
underlåten reklamation. Såvitt gäller minskning eller skada gäller olika regler
för det faU att godset undersökts av parterna vid utlämnandet och det fall att
sådan undersökning inte ägt rum. Vidare skiljs mellan minskning och skada som
var synlig vid tiden för utlämnandet och sådan minsknmg eller skada som inte
var synlig. Den längsta reklamationstid som föreskrivs i CMR i dessa fall är
sju dagar från godsets utlämnande eller undersökande, söndagar och andra
allmänna fridagar oräknade. Vid dröjsmål gäUer en reklamationstid av 21 dagar
räknat från den dag godset stäUdes tUl mottagarens förfogande. Även såvitt gäller
verkan av underlåten reklamation skiljer sig reglerna ål i de oUka fallen.

Enligt
utredningens mening bör reklamationsreglerna vid inrikes befordran få en
enhetligare och enklare utformning än i CMR. Det föreslås därför att den som
vUl föra talan om ersättning för att gods minskats eller skadats eller för
dröjsmål skall reklamera "utan oskäligt uppehåll". Utredningen
framhåller att en exakt bestämd och tämligen kort reklamationsfrist
visserligen kan vara ändamålsenlig särskUt i kommersiella förhållanden. Lagen
förutsätts emellertid bU tillämplig också i förhållanden som inte är av strikt
affärsmässig natur. En mekaniskt verkande reklamationsregel som utan hänsyn tiU
de särskUda omständigheterna avskär den skadehdande frän möjligheten att få
ersättning förefaller enligt utredningen mindre lämplig i dessa fall.
Tidsmåtten i CMR kan ändå tänkas ge ledning när reklamationsfristens längd
skall bestämmas, åtminstone vad gäller kommersiell befordran.

Preskriptionstiden
i CMR är i regel ett år. Om anspråket grundas på uppsåt eller sådan vårdslöshet
som skall jämställas med uppsåt är dock preskriptionstiden tre år. CMRs
preskriptionsregler är enligt utredningens mening väl lämpade för användning
också vid inrikes befordran. Undantag bör dock göras för de särskilda regler
om suspension av preskription som CMR innehåller och som innebär att uppehåll
sker i preskriptionstidens förlopp, när skriftligt krav har framställts.

4.8 Jämkning av skadestånd

Enligt utredningens uppfattning finns det vid inrikes
befordran i vissa situationer behov av att kunna jämka skadeståndet. Detta
gäller till en börian i fråga om den skadeståndsskyldighet som enligt förslaget
kan drabba avsändaren främst vid skada som orsakats av godsets bristfälliga
förpackning. Vidare bör det vara möjligt att jämka fraktförarens ansvarig-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:33 26

het om befordran har varit av tillfälhg art. Med
"befordran av tillfällig art" avses dels alla slags befordringar som
utförs av personer, som bara någon enstaka gång uppträder som fraktförare, dels
sådana av reguljära fraktförare utförda befordringar som till frekvens och
karaktär klart avviker från de befordringar som fraktförare vanligen utför.
Skadeståndet bör jämkas bara om det framstår som oskäligt betungande. I
enlighet härmed innehåller utredningsförslaget en jämkningsregel för inrikes befordran.
Denna bör tillämpas också om någon av avsändarens resp. fraktförarens anställda
eller medhjälpare blir ansvarig. Enligt utredningens uppfattning behövs regeln
även om en aUmän jämkningsregel skulle tas in i skadeståndslagen i enlighet med
skadeståndskommitténs förslag i betänkandet (SOU 1971:83) Skadestånd 111. En
sådan allmän jämkningsregel skulle nämligen kunna bli tillämplig också i
situationer då jämkning i vägfraktavtalsförhållande inte bör äga rum.

4.9 Övriga frågor

Såsom inledningsvis nämndes innebär utredningsförslaget
såvitt avser internationeUa transporter att CMRs regler inarbetas i lagen i
enlighet med den lagstiftningsteknik som används vid rent intern lagstiftning.
Någon närmare redogörelse för utredningsförslaget i denna del har inte ansetts
nödvändig.

För inrikes befordran har utredningsförslaget på de
punkter som inte särskilt har nämnts i den föregående redogörelsen anpassats
till CMR.

5 Remissyttrandena'

Utredningens förslag att genom lagstiftning reglera även
fraktavtalet vid inrikes befordran har fått ett mycket positivt mottagande.
Endast en remissinstans har ställt sig avvisande till förslaget. Frågan
huruvida reglerna för internationell oeh inrikes befordran skall sammanföras i
en gemensam lag, vUket innebär att bestämmelserna i CMR transformeras till
svensk lag i svensk lagstil, är mera kontroversiell. Sålunda har det
framhållits att det är av värde att alla bestämmelser om godsbefordran på väg
samlas i en lag och att det skapas en nära överensstämmelse meUan reglerna för
inrikes och internationell befordran. Det har emellertid även betonats att
behovet av särskilda regler för inrikes befordran medfört att den av
utredningen föreslagna lagtexten blivit svåröverskådlig och att den valda
tekniken lett till att CMR påverkat de sakliga lösningarna mer än som varit
sakligt sett motiverat. Några remissinstanser har också påpekat att det alltid
är förenat med vissa risker att transformera en konvention tUl nationell lag,
eftersom det inte kan uteslutas att lagtexten ges en utformning som innebär
sakliga avvikelser från konventionen. Sammanfattningsvis kan sägas att
flertalet remissinstanser uttalat sig för den

' tn närmare redogörelse för remissyttrandena lämnas i
bilaga 2.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 27

föreslagna lösningen men att röster också höjts för att
lagstiftningen bör omfatta endast inrikes befordran och att CMR-lagen skall
bibehållas oförändrad.

De sakliga skUlnader som utredningen föreslagit mellan
inrikes och internationell befordran har i några fall föranlett kritik.

Stor uppmärksamhet har ägnats frågan om och i vilken
utsträckning reglerna om inrikes befordran skall vara tvingande. Några
remissinstanser har förordat att inrikes befordran skall underkastas samma
tvingande reglering som gäUer vid internationeU befordran. Från annat håll
framförs den uppfattningen att reglerna om inrikes befordran bör vara helt
dispositiva. Några instanser anser att utredningens förslag om ett minsta skydd
för varuhavarna med möjlighet för fraktförarna att åtaga sig ett större ansvar
är välmotiverat för att skydda de mindre varuhavarna. Däremot anses det
olämpligt för avtal som gäller mellan jämstarka parter eller i kommersiella
förhållanden näringsidkare emellan.

Utredningens förslag om lagens tUlämpningsområde har i
huvudsak lämnats utan erinran. Flera instanser har dock föreslagit en
utvidgning av f ord onsbegreppet.

Vad avser reglerna om bekräftande och fullgörande av
fraktavtal är del främst frågan huruvida det skall finnas två typer av
fraktsedlar som föranlett diskussion. Förslaget om
"lnrikes-CMR"-fraktsedlar avvisas av en remissinstans som hänvisar
till att det inte finns nägot behov av en sådan fraktsedel vid inrikes
befordran och att olika typer av fraktsedlar motverkar administrativ enkelhet.
Två andra instanser anser att det bara bör finnas fraktsedlar av typen
"Inrikes-CMR". Som grund för detta förslag anförs att bruket av flera
fraktsedelstyper kan leda till rättsförluster och att det också föranleder
administrativa svårigheter.

De föreslagna reklamations- och
preskriptionsbestämmelserna har lämnats utan erinran av flertalet
remissinstanser. Några instanser framför flock kritik mot att dessa regler inte
utformats helt i överensstämmelse med CMR.

Utredningens förslag att reglerna om fraktförarens
ansvarighet skall utformas i enlighet med CMR har godtagits av
remissinstanserna.

De remissinstanser som särskilt behandlat förslaget om en
särskild bestämmelse om jämkning av skadestånd är kritiska. Det hävdas att
skadeståndskommitténs förslag tUl en allmän jämkningsregel inte bör föregripas.
Utredningens förslag anses inte heller vara väl underbyggt. Från annat håll
uttalas att jämkningsregeln bör vinna tillämpning endast vid befordran .som
utförs för enskild konsuments räkning och då utan inskränkning såvitt gäller
möjligheten attjämka skadestånd som drabbar fraktförare.

s. 28 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 28

6 Föredraganden

6.1 Behovet av lagstiftnmg om inrikes befordran

Utvecklingen av den transporträttsliga lagstiftningen i
vårt land har till stor del skett i nära anslutning tiU de internationella
överenskommelserna pä transporträttens område. Dessa överenskommelser har fått
bUda mönster också för de regler som genomförts för inrikes transporter. Detta
förklaras av alt det för såväl transportörer som varuhavare är en klar praktisk
fördel om reglerna för internationell och inrikes befordran i huvudsak är
desamma.

Den gällande järnvägstrafiksladgan (1966:202) bygger
således på den internationella konventionen om godsbefordran på järnväg (CIM).
På samma sätt förhåller det sig pä sjörättens område. De regler om
godsbefordran till sjöss som f. n. finns i 5 kap. sjölagen (1891:35 s. 1)
överensstämmer i stora delar med 1924 års konossementskonvention, även om
sjölagens regelsystem är mera utbyggt och på några punkter är annorlunda
konstruerat. De bestämmelser om godsbefordran med luftfartyg som finns i 9
kap. luftfartslagen (1957:297) bygger på 1929 års konvention om internationell
luftbefordran i dess år 1955 ändrade lydelse (den s. k. Warszawakonventionen)
och är tillämpliga på såväl internationell .som inrikes befordran.

Helt naturligt var vägtransporterna det område som sist
fick sin internationella reglering. Det var först efter andra världskriget som
internationella transporter i någon större omfattning började att utföras med
lastbil. Arbetet på en internationeU reglering av vägfraktavtal påbörjades i
slutet av 1940-talet och resulterade år 1956 i att konventionen om fraktavtalet
vid internationeU godsbefordran på väg (CMR) öppnades för undertecknande.
Sverige ratificerade konventionen år 1969 och i samband därmed antogs lagen
(1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956
om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR-lagen).

Frågan om Sveriges tillträde tUl CMR hade utretts av
utredningen angående fraktavtalet vid godsbefordran på väg. 1 utredningens
uppdrag ingick också att undersöka om de inrikes transporterna, för vilka
särskUd lagstiftning saknas, borde underkastas en reglering motsvarande CMRs.
Utredningsarbetet, som har ägt rum i nordiskt samarbete, delades upp i två
etapper. Främst beroende på att Danmark ansåg frågan om tillträde till CMR vara
brådskande behandlade de nordiska kommittéerna först frågan om den lagstiftning
som erfordrades för tillträde till CMR. Först därefter togs frågan om
lagstiftning för inrikes transporter upp till behandhng. 1 det betänkande (SOU
1972:24) som den svenska utredningen lade fram förra året föreslås att också
vägfraktavtal avseende inrikes transporter regleras genom särskild lagstiftning
och att denna i sina huvuddrag utformas i överensstämmelse med CMR.

Godstransporterna på väg har under de senaste decennierna
ökat mycket kraftigt. Mer än hälften av all godsbefordran i Sverige utförs
numera med lastbil. Det kan därför inte vara tillfredsställande att särskild

s. 29 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 29

lagstiftning saknas på detta praktiskt viktiga
rättsområde. Framför allt är det en stor brist att det är svårt att fastställa
vad som gäUer i fråga om transportörens ansvarighet om gods går förlorat, minskas
eller skadas under transporten eller om det uppstår dröjsmål med befordringen.
Att allvarligare rättsliga konfUkter hittUls inte uppkommit torde, såsom
utredningen framhållit, bero på att det inrikes vägfraktavtalet i stor
utsträckning regleras genom standardiserade befordringsvUlkor. Dessa har
emellertid utformats främst med tanke på kommersiella transporter av någorlunda
kvalificerat slag. Vid sidan av dessa förekommer transporter där parterna inte
närmare reglerat sitt inbördes rättsförhållande. Standardvillkoren skiher sig
dessutom delvis åt och innebär också i vissa fallen ofullständig reglering.

Mot
bakgrunden av det anförda är det naturligt att stora och betydelsefulla grupper
på vägfraktmarknaden tid efter annan har framfört önskemål om lagstiftning
rörande fraktavtalet vid inrikes godsbefordran pä väg. Remissinstanserna har
också hälsat utredningens förslag om lagstiftning med tUlfredsställelse. Endast
Svenska åkeriförbundet har avvisat tanken på lagstiftning. Förbundet har i
stället förordat ett av transportmarknadens parter utvecklat normsystem.

Enligt min
mening kan de nuvarande bristerna i vår lagstiftning på detta område inte helt
avhjälpas genom en vidare utveckling av de befordringsviUkor som nu tillämpas
av de större transportföretagen. En sådan ordning skulle inte erbjuda
godtagbara garantier för sakligt tUlfredsställande lösningar. Man kan nämligen
inte bortse från risken att fraktförarna får så stort inflytande på
befordringsvUlkorens utformning att dessa viUkor inte kommer alt representera
en skähg avvägning meUan motstående intressen. Erfarenheterna synes också visa
att det har varit svårt att utforma reglerna på ett sådant sätt att mindre
rutinerade varuhavares intressen blivit tillgodosedda. En särskUd svaghet med
en reglering genom standardiserade befordringsvUlkor i stäUet för genom
lagstiftning är slutligen att reglerna inte blir direkt tillämpliga annat än i
de fall då de ingår i parternas avtal.

Det kan
sålunda enligt min uppfattning inte råda någon tvekan om att särskild lagstiftning
om inrikes befordran bör genomföras. Utredningen har föreslagit att denna
utformas i nära överensstämmelse med CMR. Det har under remissbehandlingen
också understrukits att det är ett starkt önskemål att reglerna för
internationell och inrikes befordran i huvudsak bhr desamma. Jag delar
uppfattningen att denna huvudprincip bör ligga lUl grund för utformningen av
lagstiftningen. Som jag tidigare nämnt har denna princip tillämpats också vid
utformningen av den transporträttsliga lagstiftnmgen på andra områden. Jag
skall i det följande återkomma till på vilka punkter särskilda regler för
inrikes befordran enligt min mening bör gälla.

Såväl
under kommittéarbetet som under de nordiska departementsöverläggningar som
därefter har hållits har enighet uppnätts mellan Sverige, Finland och Norge om
innehållet i de regler som bör gälla vid inrikes befordran. Från dansk sida har
man ännu inte tagit ställning tiU

s. 30 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 30

om särskild lagstiftning för inrikes befordran bör
genomföras. Även om en för alla nordiska länder gemensam lagstiftning inte kan
genomföras anser jag emellertid att det är en klar fördel om den lagstiftning
som genomförs i Sverige, Finland och Norge till sitt sakinnehåU blir enhetlig.
På grund av det anförda föreslår jag att fraktavtalet vid inrikes godsbefordran
på väg skall regleras genom lagstiftning i nära anslutning tiU reglerna i CMR.

6.2 Formen för lagstiftningen

1 Sverige liksom i de övriga nordiska länderna har
internationella konventioner på privaträttens område vanligen införlivats med
den nationeUa rätt.sordningen genom att konventionsinnehållet transformerats
tiU nationeU lag, varvid man använt den lagstiftningsteknik som är bruklig vid
rent intern lagstiftning. Utredningens förslag till lagstiftning i anledning av
Sveriges tillträde till CMR innefattade också att konventionen skulle
transformeras till svensk lag. Förslaget hade utformats i samarbete med
kommittéerna i de tre andra nordiska länderna.

När frågan om svensk lagstiftning på grundval av CMR
aktualiserades hade Danmark redan tUlträtt CMR och genomfört erforderlig
lagstiftning. Denna byggde på kommittéförslaget och innefattade alltså en
fullständig transformation av konventionens bestämmelser. Samma metod valdes
också i Norge. I Sverige kom man att välja en annan väg. 1 stället för att
transformera konventionen till svensk lag stannade man för att införliva
konventionen med svensk rätt på det betydligt enklare sättet att konventionens
bestämmelser, kompletterade med några få nationella regler, förklarades gälla som
svensk lag. Detta förfarande att genom en s. k. blankettlag göra konventionens
bestämmelser direkt tillämpliga i Sverige motiverade dåvarande
departementschefen med att utredningen sannohkt inom en relativt nära framtid
skulle lägga fram förslag tUl gemensam lagstiftning för nationella och
internationella transporter. En fullständig lag om internationell befordran
skulle därför om några år troligen komma att få ersättas av en ny lag
omfattande också inrikes befordran. Det ansågs därför föga rationellt att med
bara några års mellanrum genomföra en omfattande lagstiftning på ett och samma
ämnesområde. CMR ansågs också såväl terminologiskt som systematiskt vara så
utformad alt den lämpade sig väl för den s. k. blankettlagtekniken. Samtidigt
framhöll departementschefen att han utgick från att en förutsättningslös
prövning av formen för en slutlig lagstiftning om internationell befordran
skulle äga rum när frågan om lagstiftning rörande inrikes befordran
aktualiserades.

Utredningens nu framlagda förslag innebär dels att
konventionen transformeras till nationell lag, dels att bestämmelserna för
internationell och inrikes befordran sammanförs i en gemensam lag.

Utredningens förslag om transformering av CMR har inte
motiverats med önskemålet att kunna samla alla bestämmelser om godsbefordran på
väg i en gemensam lag. Förslaget har i stället motiverats med att formen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 31

för lagstiftningen om internationeU befordran bör vara
densamma i alla de nordiska länderna. Sedan utredningen av denna anledning stannat
för att föreslå att bestämmelserna om internationell befordran skulle transformeras
tiU nationell lag var det naturligt alt pröva huruvida dessa regler borde tas
upp i en fristående lag eller i en för inrikes och internationell befordran
gemensam lag. Vid denna prövning fann utredningen det ändamålsenhgt att
sammanföra alla regler om godsbefordran på väg i samma lag. Härvid har man i
huvudsak följt den i CMR angivna dispositionen. Ohka regler för inrikes och
internationell befordran har föreslagits endast då speciella skäl påkallat
avvikelser från CMR för inrikestransporternas del.

Flertalet remissinstanser har godtagit utredningens
förslag att transformera konventionen tiU nationell lag och sammanföra
bestämmelserna för internationell och inrikes befordran i en gemensam lag.
Samtidigt har det dock betonats att transformationstekniken alltid är förenad
med vissa risker, eftersom det inte kan uteslutas att man vid transformationen
ger de nationeUa bestämmelserna ett sådant innehåll att de sakligt sett kommer
att avvika från konventionen. Det har också framhållits att det förhållandet
att ohka regler på vissa punkter föreslagits för internationell och inrikes
befordran medfört att lagen blivit svåröverskådlig. Två remissinstanser,
Sveriges speditörförbund och Svenska åkeriförbundet, avvisar tanken på gemensam
lagstiftning och förordar att den nuvarande CMR-lagen bibehålls oförändrad och
att den föreslagna lagstiftningen endast skall omfatta inrikes befordran.

Jag kan inte dela utredningens uppfattning att frågan om
reglerna för internationell befordran skall transformeras till nationell lag
bör avgöras endast med hänsyn till formen för motsvarande lagstiftning i de
andra nordiska länderna. Frågan bör i stället prövas främst med utgångspunkt
från huruvida det är ändamålsenligt att sammanföra reglerna för inrikes och
internationeU befordran i en gemensam lag. Visar det sig att en gemensam lag är
olämplig talar starka skäl för att den nuvarande CMR-lagstiftningen bibehålls
oförändrad.

Jag delar utredningens uppfattning att CMR-reglerna på
flera punkter inte är lämpade för inrikes befordran. På dessa punkter måste
således lagstiftningen utformas olika för inrikes resp. internationell
befordran. 1 likhet med flera remissinstanser finner jag att detta förhåUande
har medfört att den av utredningen föreslagna lagen blivit svåröverskådlig. Jag
har prövat olika utvägar för att avhjälpa denna brist. Det har dock visat sig
att det inte är möjligt att ge en gemensam lag en från redaktionell synpunkt
tUlfredsställande utformning. De fördelar som i och för sig kan vara förenade
med att alla bestämmelser om godsbefordran på väg samlas i en lag uppväger
inte de nackdelar som följer av behovet av skilda regler för inrikes och
internationell befordran. Detta intryck förstärks då hänsyn tas även till de
sakhga ändringar av utredningens förslag som jag avser att föreslå.

Vad som nu har anförts talar för att bestämmelserna om
inrikes befordran tas upp i en särskild lag och att CMR-lagen behåUs för de

s. 32 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 32

internationeUa transporterna. För denna lösning talar
också andra skäl.

Konventionen
har varit direkt tiUämphg som svensk lag under ett par år utan att detta har
föranlett några svårigheter. Bestämmelserna har, såsom en remissinstans
påpekat, hunnit bli väl kända under denna tid. Varuhavare och fraktförare har
vant sig vid att tUlämpa konventionens bestämmelser. En ändring av formen för
lagstiftningen kommer sannolikt inte att medföra att man anser sig kunna lämna
konventionstexten därhän. 1 alla konventionsslater utom Danmark och Norge
gäller konventionstexten direkt som nationell lag. Det är sålunda en fördel
för svenska varuhavare, fraktförare och försäkringsbolag om detsamma gälleri
Sverige. Såsom hittills kan vid all korrespondens med utländska kontrahenter
och försäkringsbolag hänvisning ske direkt till konventionens bestämmelser.
Blankettlagtekniken synes också vara mycket lämplig i detta fall. Att
konventionen har visat sig fungera väl i praktiken sammanhänger säkert med att
konventionstexten terminologiskt och systematiskt passar vårt rättssystem.
Behovet av kompletterande nationella regler är dessutom htet. En jämförelse
mellan konventionslexten, å ena sidan, och utredningens lagförslag samt de
danska och norska lagarna om internationeU befordran, å andra sidan, visar
också att transformationen inte medfört några påtagliga förenkhngar.
Konventionstexten och lagtexterna överensstämmer på många punkter nästan
ordagrant och de redaktioneUa skillnaderna är obetydliga. Såsom påpekats under
remissbehandlingen innebär dock en transformation alltid vissa risker för att
den med konventionen åsyftade enhetligheten i rättsreglerna går förlorad.

Av de skäl som nu har anförts föreslär jag att CMR-lagen
bibehålls oförändrad för de internationella transporterna samt att den nu
ifrågavarande lagstiftningen begränsas till att avse inrikes befordran.

6.3 Lagens tillämpningsområde

Som nyss nämnts bör lagen begränsas till att avse inrikes
vägbefordran, medan de internationella transporterna även i fortsättningen bör
regleras av CMR-lagen. Denna lag är inte tillämplig på befordran som går över
ett annat lands område om transporten börjar och slutar i Sverige. Sådan
transport bör därför som utredningen också föreslagit anses som inrikes
befordran och omfattas av inrikeslagens bestämmelser.

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna om inrikes
befordran, i likhet med vad som gäller enligt CMR, skall begränsas till att
avse befordran mot vederlag. Jag ansluter mig till detta förslag. En
avgränsning av lagens tillämpningsområde med hjälp av vederlagsrekvisitet leder
till att även befordran som inte ingår som ett led i en yrkesverksamhet kommer
att omfattas av lagen. De olägenheter som detta i enstaka fall kan medföra kan
emellertid avhjälpas främst genom att det ges möjlighet tiU jämkning av
fraktförarens ansvar. Jag skall återkomma tUl detta i det följande (avsnitt
6.11).

Utredningen har övervägt huruvida vissa godsslag helt bör
undantas från lagens tillämpningsområde men har avvisat denna tanke med hänvis-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 33

ning till att det är svårt att anknyta särskiljande
lagregler tUl godsets art.

Däremot framhåller utredningen alt det är uppenbart att lagen inte bör

göras tUlämplig på vissa befordringar för vUka antingen ett väl fungerande

regelsystem redan är i kraft eller avsevärt annorlunda regler än som avses

med förslaget erfordras med hänsyn tUl befordringens speciella karaktär.

Utredningen erinrar i detta sammanhang om att CMR inte är tUlämplig på

postbefordran, begravningstransporler och

transport
av flyttsaker och föreslår att dessa undantag skall gälla även vid inrikes
befordran. Under begreppet postbefordran faller postverkets befordran av brev
och paket. Däremot bör detta begrepp inte omfatta sådan godsbefordran som
postverket utför i sin diligensrörelse. Vidare föreslår utredningen att från
lagens tUlämpning undantas sådan godsbefordran på väg som faller under det
internationella fördraget angående godsbefordran på järnväg (CIM) samt sådan
godsbefordran på väg som i annat fall utförs av järnväg som ersättning för
eller komplement lUl en avtalad järnvägstransport. Utredningsförslaget har
godtagits av remissinstanserna.

Vad först
gäller postbefordran finns redan ett väl fungerande regel-syslem. Postverkets
ansvar för postbefordran bestäms enligt postverkets kungörelse (1966:120)
angående postverkets ansvarighet för försändelser och medel samt aUmänna
poststadgan. Den föreslagna lagen bör därför inte vara tillämphg på postverkets
paketbefordran. När det gäller godsbefordran som postverket utför i sin
diligensrörelse finns visserligen också vissa bestämmelser, nämligen i
postdihgenstaxan. Som utredningen framhålht ger emellertid dessa bestämmelser
transporlkunden en väsentligt sämre ställning än den föreslagna lagen och
denna bör därför vara tUlämplig på godsbefordran i postverkets diligensrörelse.

Lagen kan
naturligtvis ej heller vinna tillämpning på befordran som är underkastad det
internationella järnvägsfördraget. Vad beträffar vägbefordran som järnväg i
annat fall utför i Sverige som ett led i fullgörandet av ett avtal om
godsbefordran på järnväg bör gälla att denna regleras av samma regler som
själva järnvägstransporten, dvs. av järnvägstrafikstadgan.

Begravningstransporter
är av så speciell karaktär att det saknas anledning att införa lagstiftning om
dem. Däremot är det angeläget att parternas rättigheter och skyldigheter vid
befordran av flyttsaker regleras på ett tUlfredsstäUande sätt. Efter
överläggningar mellan konsumentombudsmannen (KO) och Sveriges
möbeltransportörers förbund har utformats standardiserade ansvars- och
transportbestämmelser för befordran av flyttsaker. Motsvarande överläggningar
pågår med Svenska åkeriförbundet. Det kan således förutses att standardviUkor
som antagils efter överläggningar med KO kommer att tUlämpas i vid omfattning
på befordran av detta slag. Det minskar givetvis behovet av lagstiftning i
ämnet. De problem som uppkommer vid en lagreglering för denna typ av avtal
skUjer sig vidare ganska mycket från de frågor som i övrigt aktualiseras vid
lagstiftning om vägfraktavtalet. Frågan om befordran av flyttsaker bör därför
inte behandlas i delta sammanhang. Jag vUl emeller-

3 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 33

s. 34 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 34

lid erinra om att dessa frågor ligger inom ramen för
konsumenttjänstutredningens (1972:07) uppdrag.

Med hänsyn till vad nu har anförts finner jag också för
egen del att lagen inte bör gälla i fråga om postbefordran,
begravningstransporter och transport av flyttsaker. Detsamma gäller
vägtransporter som regleras av CIM eller som järnväg i annat fall utför som ett
led i en järnvägstransport.

Utredningen föreslår att fordonsbegreppel vid inrikes befordran
skall omfatta motorfordon och släpfordon såsom dessa begrepp definierades i den
numera upphävda 1951 års vägtrafikförordning (1951: 648), Förslaget innebär alt
fordonsbegreppet vid inrikes befordran ges praktiskt sett samma innebörd som
enligt CMR (art. 1 andra stycket). Remissinstanserna har inte framfört någon
kritik mot att fordonsbegreppet vid inrikes befordran skall omfatta
motorfordon och släpfordon och att dessa begrepp ges den innebörd de har enligt
trafiklagstiftningen. Däremot föreslår flera remissinstanser att
fordonsbegreppet skall utvidgas. Näringslivsorganisationerna framhåller
sålunda att det i allt större utsträckning förekommer att lokala transporter
utförs med motorredskap, såsom gaffeltruckar, grensletruckar och mobilkranar.
Organisationerna föreslår därför att fordonsbegreppet skall ges en sådan
utformning att det kommer att omfatta även motorredskap i den betydelse detta
begrepp har i trafiklagstiftningen. Svenska åkeriförbundet och Äkeriföretagarnas
centralförbund ger uttryck för en liknande uppfattning.

För egen del anser jag att ett avtal om godsbefordran på
väg bör regleras av lagen oberoende av med vilken typ av vägfordon transporten
utförs. Jag kan sålunda inte dela utredningens uppfattning att lagens
tiUämpningsområde skall begränsas tiU befordran som utförs med motorfordon och
släpfordon i den betydelse dessa begrepp har i trafiklagstiftningen. En sådan
reglering innebär dessutom att man låser fast fordonsbegreppet på ett sätt som
försvårar anpassningen till nya transportmetoder. Jag föreslår därför att
lagens fordonsbegrepp ges en så vid innebörd att det kommer att omfatta alla
fordon som faktiskt används för godsbefordran på väg. Det bör emellertid
understrykas att en förutsättning för lagens tiUämpning alltid skall vara att
det förehgger ett avtal om vägtransport. Om gods i anslutning exempelvis tiU en
sjötransport förflyttas med motorredskap inom sjöterminalens område är lagen
inte tiUämphg.

CMR innehåller vissa regler om en särskild typ av
kombinerade transporter (art. 2), nämligen sådana där vägfordonet med det
lastade godset under en del av transporten befordras med annat transportmedel,
t. ex. fartyg. Utredningen föreslår att motsvarande regler skall gälla även vid
inrikes befordran. Detta innebär att ersättning för sakskada och dröjsmål, som
inträffar under en sådan del av transporten, skall bestämmas enligt
vägtransportreglerna och inte enligt de regler som gäller för det andra
transportmedlet. Denna huvudregel skall emeUertid inte tillämpas om det visas
att skadan eller dröjsmålet inte beror på vägfraktföraren utan på en händelse
som endast sammanhänger med det andra transportmedlet, t. ex. att fartyget
kolliderar med annat

s. 35 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 35

fartyg. I sådant faU skaU ersättningsfrågan avgöras av de
tvingande regler som gäUer för befordran med det andra transportmedlet. 1 den
mån det saknas tvingande regler för detta transportmedel skall dock
vägtransportreglerna tUlämpas.

Förslagel
har, bortsett från vissa redaktioneUa påpekanden, godtagits av
remissinstanserna. Jag har tidigare framhållit att det i och för sig är
önskvärt att skapa enhetlighet mellan reglerna för inrikes och internationella
transporter. Detta gäller i synnerhet i fråga om ansvarsreglerna. Mot CMRs
regler om vissa slag av kombinerade transporter kan visserligen invändas att de
är komplicerade och medför vissa tillämpningsproblem. Ä andra sidan anser jag i
hkhet med utredningen att det är vanskligt att skapa särskUda inrikesregler för
den typ av kombinerade transporter det här är fråga om. Jag ansluter mig därför
tUl utredningens förslag.

Varken CMR eUer lagförslaget innehåller några bestämmelser
om andra typer av kombinerade transporter, t. ex. när godset efter vägtransport
lossats från vägfordonet och lastas ombord på fartyg. Har parterna inte träffat
särskUt avtal om hur ansvarsfrågan skall regleras i sådant fall, skall ansvaret
därför bedömas enligt de för varje transportmedel tillämpliga bestämmelserna.
Har vägfraktföraren gentemot transportkunden åtagit sig att ombesörja även
sjötransport av godset bhr således de sjörättsUga reglerna tillämpUga fullt ul
i fråga om hans ansvarighet, om godset skadas under sjötransporten.

Utvecklingen mot nya transportmetoder, i synnerhet den
ökade användningen av samlastning av gods i container, har medfört ett behov av
en intemationeUt enhethg reglering av kombinerade transporter. Sedan flera år
pågår också arbete pä en konvention i ämnet. Innan detta arbete slutförts bör
en genereU reglering av avtal om kombinerade transporter inte ske i den
nationeUa lagstiftningen.

6.4 Tvingande eller dispositiva regler

CMR är tvingande gentemot såväl fraktförare som lastägare
(art. 41). Varje avtalsvUlkor som direkt eller indirekt avviker från
konventionens bestämmelser är därför ogUtigt, oavsett om avvikelsen är tUl
fraktförarens eller lastägarens förmån. De tvingande bestämmelserna har
föranletts av att vägtransportmarknaden i vissa stater på kontinenten är
underkastad offentiigrättshg reglering även beträffande fraktavgifternas
storlek. För att underlätta en enhetlig fraktsättning och enhetliga
konkurrensvillkor i övrigt genomdrev dessa stater att konventionen blev
alltigenom tvingande. CMR skiljer sig därigenom från de sjö- och lufträttsliga
konventionerna. Dessa medger att transportören åtar sig längre gående
förphktelser än som föreskrivs i konventionerna, t. ex. i fråga om
ansvarighetsbeloppets storlek.

Utredningen framhåller att de transportpolitiska skäl som
ligger bakom

' Jfr Grönfors, Successiva transporter (1968) s. 217 och
Arkiv for sjoiett 1972 s. 722.

s. 36 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 36

den tvingande regleringen i CMR inte gärna kan vara
vägledande för utformningen av vår lagstiftning om inrikes befordran. 1 stället
betonar utredningen att syftet med denna lagstiftning bör vara att skapa
garantier för att transportkunderna, också om de skulle komma i ett
förhandlingsmässigt underläge, kan få sina rättmätiga intressen tillgodosedda.
Däremot finns det ingen anledning att hindra fraktförarna från att konkurrera
med varandra genom att erbjuda sina kunder förmånligare befordringsvUlkor än
lagen anger.

Utredningen har därför föreslagit att lagen skall vara
tvingande i den bemärkelsen att det fixeras en nedersta gräns för fraktförarens
ansvarighet men att inget skaU hindra att parterna avviker från lagens
reglering, om avvikelsen innebär att fraktförarens ansvarighet blir mer
omfattande. För vissa speciella fall har utredningen ansett att det också bör
finnas möjlighet att träffa avtal som innebär en inskränkning av lastägarens
rättigheter eUer en utvidgning av hans skyldigheter.

Flera remissinstanser har ställt sig avvisande tUl
utredningens förslag. Näringslivsorganisationerna och Åkeriföretagarnas
centralförbund anser att fraktförarna inte .skall ges generell möjlighet att
avvika från lagens regler och att i princip samma tvingande reglering skall
gälla för inrikes befordran som för internationell befordran. Mot denna åsikt
står den av Svenska åkeriförbundet företrädda ståndpunkten att lagstiftningen
om inrikes befordran bör vara helt dispositiv. Sveriges speditörförbund anser å
andra sidan att de tvingande reglerna skall tillämpas endast på avtal som
ingåtts av orutinerade varuhavare. Liknande synpunkter framförs av Sveriges
advokatsamfund som kritiserar att utredningen inte närmare behandlat frågan
varför full avtalsfrihet inte skall råda vid sådana transporter av kommersiell
natur som utförs för näringsidkares räkning. Härvid har det särskilt påpekats
att den föreslagna regleringen förhindrar en lämplig utformning av
försäkringsskyddet.

För egen del finner jag att utredningens förslag är väl
avvägt. Det syftar till att skydda lastägarna från omfattande
friskrivningsklausuler, som kan påtvingas dem av fraktförare som befinner sig i
ett förhandlingsmässigt överläge. Samtidigt bibehålls fraktförarna vid sina
möjligheter att erbjuda transportkunderna mera förmånliga villkor än som gäller
enligt lagens bestämmelser. Att ett praktiskt behov för detta kan föreligga
bestyrks f. ö. av att de nu använda standardvUIkoren innebär att ansvarighetsbeloppet
för sakskada bestämts tiU det högre belopp, 200 kr per kilo, som gäller enligt
järnvägstrafikstadgan och inte tUl det belopp om ca 45 kr per kilo som f. n.
gäller enligt CMR.

Det bör dessutom framhållas att en reglering som innebär
att transportören är förhindrad att åtaga sig längre gående förphktelser än
lagen föreskriver knappast är förenlig med hos oss tUlämpade rättsprinciper.
Den ifrågavarande regleringen i CMR blev också föremål för stark kritik när
frågan om Sveriges tUlträde till CMR övervägdes. De invändningar som man på
denna punkt kunde göra mot konventionen ansågs dock inte böra tillmätas sådan
vikt att Sverige av denna anledning borde avstå från att tUlträda
konventionen (prop. 1968:132 s. 16). Det framhöUs att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 37

Sverige, om konventionen tillträddes, vid den då planerade
revisionen av konventionen aktivt kunde verka för bättre lösningar. 1 samband
med förberedandet av revisionen har man också från svensk sida angivit att en
ändring av konventionen på denna punkt bedöms vara den väsentligaste frågan.

På anförda
skäl ansluter jag mig tUl utredningens förslag att vUlkor som är till
varuhavarens nackdel ej skaU få avtalas men att fraktföraren däremot skaU kunna
åta sig längre gående förpliktelser än konventionen föreskriver eUer inskränka
de rättigheter som den ger honom. Som utredningen föreslagit bör dock för
lastägaren mindre förmånliga villkor kunna avtalas om detta är motiverat av
särskilda skäl, såsom att godset eUer befordringen är av ovanlig art. En
motsvarande regel gäUer redan vid sjötransport av gods (jfr 6 §
konossementslagen och förslag i prop. 1973:137 till 168 § tredje stycket
sjölagen).

Under
remissbehandhngen har från några håU föreslagits att för lastägaren mindre
förmånliga villkor skuUe kunna avtalas också då avtalet ingås mellan stora och
jämbördiga parter med avseende på kommersiella transporter av kvalificerat
slag, t. ex. av typen årskontrakt. Enligt utredningsförslaget är detta inte
möjligt. Vissa skäl talar onekligen för att parterna i fall av nu åsyftat slag
bör få träffa avtal om sådan avvikelse från den tvingande regleringen som är
till fraktförarens förmån. De större transportkunderna kan ha ett berättigat
intresse av att själva anordna transportförsäkring av godset och är inte i
behov av det skydd som en tvingande lagstiftning ger.

Jag har emellertid funnit att det är förenat med stora
svårigheter att klart avgränsa det område, inom vilket en sådan fullständig
avtalsfrihet skuUe kunna tillåtas. En reglering enligt de antydda riktlinjerna
skulle därför leda tiU svåra tUlämpningsproblem och till en inte obetydlig
rättsosäkerhet. En sådan regel skuUe också strida mot vad som i övrigt gäller
pä transporträttens område. Enligt min mening bör därför i lagen inte införas
bestämmelse för dessa fall.

6.5 Fraktsedeln m. m.

Enligt CMR (art. 4) är bruket av fraktsedel obligatoriskt.
Utredningen anser inte att motsvarande bör gälla vid inrikes befordran och
hänvisar tiU att åtskiUiga inrikes transporter är av sä enkel beskaffenhet att
det skulle innebära onödig pappersexercis att upprätta fraktsedel för dem.
Utredningens ståndpunkt har lämnats ulan erinran under remissbehandlingen. Även
jag anser att det saknas anledning att föreskriva obligatoriskt bruk av
fraktsedel vid aU inrikes befordran.

1 många fah har såväl fraktförare som avsändare och
mottagare behov av en någorlunda kvalificerad transporthandling. Med hänvisning
härtill föreslår utredningen att huvudregeln vid inrikes befordran skall vara
att fraktsedel skall upprättas om en av parterna begär det, såvida inte
användandet av fraktsedel medför beaktansvärd olägenhet för motparten eller
strider mot vedertaget bruk vid det slag av befordran som är ifråga.

s. 38 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 38

Utredningens förslag har kommenterats av SJ och Sveriges
advokatsamfund. SJ understryker starkt vikten av att avsändaren inte får en
ovUlkorlig rätt att kräva att fraktsedel upprättas. Advokatsamfundet däremot
ifrågasätter, huruvida det är nödvändigt att införa en bestämmelse om undantag
från fraktförarens skyldighet att utfärda fraktsedel, och framhåller att det
saknas anledning tro att rätten att begära fraktsedel skulle missbrukas på
sådant sätt att olägenhet uppkommer för fraktföraren.

1 likhet
med utredningen viU jag framhåUa att man i det stora hela torde kunna utgå från
att varken varuhavare eller fraktförare kommer att göra bruk av sin rätt att
kräva upprättande av fraktsedel i andra fall än då det föreligger objektivt
godtagbara skäl för detta. Man kan emellertid inte bortse från möjligheten att
part begär att fraktsedel skall upprättas i fall då fraktsedel vanligen inte
brukar upprättas och då berättigade skäl härtiU inte heUer föreUgger. Jag delar
utredningens uppfattning att det finns behov av en undantagsregel för dessa
fall. Frågan om möjlighet för part alt motsätta sig alt fraktsedel upprättas i
fall då detta medför beaktansvärd olägenhet för honom sammanhänger med
bestämmelserna om fraktförarens undersökningsskyldighet. Som närmare skall
redovisas i specialmotiveringen tiU 12 § bör fraktförarens rättsUga ställning
vid befordran utan fraktsedel inte vara aUdeles densamma som när fraktsedel
upprättats. Upprättas inte fraktsedel bör fraktföraren nämligen under vissa
omständigheter bli befriad från den skyldighet han annars har att undersöka det
gods han tar emot till befordran. Detta bör t. ex. gäUa när gods lämnas liU
befordran i samband med alt en buss i Unjetrafik gör uppehåll vid en hållplats.
För att lättnaden i fraktförarens undersökningsplikt inte skaU bh iUusorisk
bör avsändaren inte ha möjlighet att ändra fraktförarens rättsliga ställning i
detta hänseende genom att påtvinga honom fraktsedeL Jag förordar därför att
utredningens förslag läggs till grund för lagstiftningen. Huvudregeln bör
sålunda vara att fraktsedel skall upprättas om en av parterna begär det. Part
skall dock kunna motsätta sig att fraktsedel upprättas om användandet av
fraktsedel inte är brukhgt vid det slag av befordran som är i fråga eller om
användandet av fraktsedel medför beaktansvärd olägenhet för honom.

Utredningen föreslår att det skapas två olika typer av
fraktsedlar. Den ena typen bör ges endast bevisfunktioner medan den andra, som
av utredningen benämns "lnrikes-CMR"-fraktsedel, bör få samma
rättsliga karaktär som CMR-fraktsedeln. Förslaget om en
"Inrikes-CMR"-fraktsedel har föranletts av en strävan att göra det
möjligt att utnyttja bUfraktsedeln som ett hjälpmedel i vissa köpförhållanden.
Utredningen upplyser att företrädare för varuhavare, fraktförare och
försäkringsgivare har förklarat att möjlighet till betalning mot fraktsedel
borde öppnas även vid inrikes befordran.

En stor del av de inrikes transporterna äger rum utan att
fraktsedel utfärdas. Bilfraktsedlar av olika slag har dock förekommit sedan
länge. Främst torde dessa fylla vissa kontroll- och bevisfunktioner. Däremot är
de inte, såsom CMR-fraktsedeln samt flyg- och järnvägsfrakt-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 39

sedlarna, utformade på sådant sätt att de kan fylla några
köprättsliga funktioner. För detta krävs enligt 16 § köplagen att fraktsedeln
är så inrättad att säljaren, efter det att fraktsedeln har utgivits tiU
köparen, inte äger förfoga över godset under befordringen (t. ex. genom att ge
fraktföraren anvisning om att godset skall utlämnas tUl annan person än den som
ursprungligen angivits som mottagare). Om en sådan fraktsedel använts är
köparen vid handelsköp skyldig att betala köpeskUlingen redan när fraktsedeln
presenteras för honom och kan inte vänta på att godset kommer fram (16 och 71
§§ köplagen). Fraktsedlar av denna typ är därför särskUt lämpade för
transporter som tar längre tid i anspråk, eftersom säljaren inte behöver vänta
på betalning ända tUl dess godset har kommit fram tUl köparen.

Utredningen
har uttalat att den har svårt att finna varför det inte för inrikes godsbefordran
på väg bör finnas en typ av fraktsedel som svarar mot bestämmelserna i 16 §
köplagen. Samtidigt anses det emellertid olämphgt att för alla transporter
föreskriva bruk av sådan fraktsedel, eftersom detta skulle utesluta avsändaren
från möjligheten att på ett enkelt och formlöst sätt förfoga över godset i de
talrikt förekommande fall, då det inte är aktuellt att använda fraktsedeln som
ett medel att uppnå betalning. 1 enlighet härmed har utredningen utformat
reglerna om inrikesfraktsedeln så, att den i och för sig fungerar endast som
ett bevismedel Om parterna dessutom önskar att fraktsedeln skall tjäna som
legitimationshandling kan de uppnå detta genom att förse fraktsedeln med
påskriften "InrUces-CMR". I anslutning härtUl förestås särskilda regler
för befordran under sädan fraktsedel, bl. a. beträffande rätten att förfoga
över godset.

Remissinstanserna
har i stor utsträckning utan kommentarer godtagit all det vid inrikes befordran
skall finnas möjlighet att välja meUan två typer av fraktsedlar. Negativa synpunkter
saknas dock inte. Svenska åkeriförbundet framhåller att det inte finns något
behov av en "Inrikes-CMR"-fraktsedel och att fraktsedeln vid inrikes
befordran därför endast bör tUläggas bevisfunktioner. Ett system med två olika
fraktsedelstyper är enligt åkeriförbundets uppfattning också ägnat att splittra
strävan mot administrativ enkelhet. Sveriges advokatsamfund och Sveriges
speditörförbund däremot anser att det endast skall finnas fraktsedlar av typen
"InrUces-CMR". Advokatsamfundet uttalar som stöd för sin uppfattning
att det torde bli mycket svårt för enskilda parter att överblicka konsekvenserna
av användandet av den ena eller andra typen av fraktsedel. Speditörförbundet
hänvisar, i likhet med åkeriförbundet, till de administrativa svårigheter som
två fraktsedelstyper medför.

Vid de
nordiska departementsöverläggningarna uppnåddes enighet om att det inte finns
något praktiskt behov av en fraktsedel av typen "Inrikes-CMR".
Betalningsvillkoren vid inrikes handelsköp innebär sällan att köparen är
skyldig att erlägga kontant betalning mot dokument eller vid godsets
mottagande. 1 regel medges viss kortare tids kredit. Jag delar denna
uppfattning. Jag viU också betona att bankerna inte torde godta en
"lnrikes-CMR"-fraktsedel som säkerhet vid

s. 40 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 40

finansiering av ett köp, såvida inte den finansierande
banken anges som mottagare i fraktsedeln. Detta förklaras av att mottagarens
rätt alt få ut godset när det kommit fram till bestämmelseorten inte är
beroende av att han kan förete avsändarens fraktsedelsexemplar. Ytterligare kan
framhållas all dagens inrikes vägtransporter sker med stor snabbhet. Tiden
från det godset mottagits tiU befordran och tUl dess godset nått
bestämmelseorten är i allmänhet kort. Även om det är fråga om ett kontantköp
har säharen därför sällan något intresse av alt begära betalning mot dokument,
särskilt som godset ofta når bestämmelseorten samtidigt som avsändarens
fraktsedelsexemplar kommer mottagaren tiU hända.

Redan den omständigheten att det inte finns något praktiskt
behov av en "lnrikes-CMR"-fraktsedel utgör enligt min mening tUlräckligt
skäl mot att förslaget härom genomförs. HärtUl kommer emellertid att ett
lagfäst system med två typer av fraktsedlar våUar praktiska svårigheter. Det
kan såsom advokatsamfundet påpekar bh mycket svårt för enskUda parter att
överblicka de konsekvenser som följer av bruket av den ena eller andra typen av
fraktsedel. Riskerna för rättsförluster är uppenbara. Del är också uppenbart
att förekomsten av två fraktsedelstyper är ägnad att komplicera parternas
administrativa rutiner, nägot som kan leda till ökade transportkostnader.

Det kan naturligtvis inte uteslutas alt det i vissa
sällsynta faU skulle vara av värde om det vid inrikes befordran fanns tUlgång
liU en fraktsedel av typen "Inrikes-CMR". Inget hindrar emellertid
att fraktföraren och avsändaren i sådant fall utan stöd i lag använder en
fraktsedel av den typen. Del kan nämligen inte anses strida mol lagens
tvingande reglering att parterna genom hänvisning tUl CMRs regler om rätten att
förfoga över godset eUer genom uttryckliga avtalsvUlkor utformar fraktsedeln så
att den uppfyller kraven i 16 § köplagen.

Med hänvisning till vad jag nu anfört föreslår jag att i
lagen endast tas in regler om den typ av fraktsedel som nu används vid inrikes
befordran och vars rättsverkningar är begränsade till att tjäna som bevis om
transportavtalets innehåll och det gods som mottagits tUl befordran.

Beträffande fraktsedelns innehåll gäller enhgt CMR (art.
6) att den vid internationell befordran skall innehålla ett stort antal
obligatoriska uppgifter. Härutöver kan parterna, om de så önskar, föra in
ytterligare uppgifter. Enhgt utredningens uppfattning kan vid inrikes befordran
antalet obligatoriska uppgifter starkt begränsas. Med hänvisning härtUl
föreslår utredningen att fraktsedeln skaU innehåUa uppgift om avsändarens och
mottagarens namn och adress, ort och dag för godsets mottagande till befordran,
bestämmelseorten samt en beskrivning av godset (antalet kollin, deras märken
och nummer). Part skall dessutom ha rätt att på begäran få vissa andra
uppgifter antecknade, t. ex. godsets bruttovikt. Remissinstanserna har godtagit
den begränsning av antalet obligatoriska uppgifter som utredningen föreslagit.
Sveriges advokatsamfund föreslår dock att som en obligatorisk uppgift skall
ingå även uppgift om fraktförarens namn och adress. Advokatsamfundet
motiverar sitt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 41

förslag med att fraktförarens underskrift av fraktsedeln
kan vara otydlig. Med hänsyn tiU lastbilsmarknadens komplicerade natur kan
enligt samfundet särskUda svårigheter uppkomma, när det i det enskilda fallet
skall avgöras vem som är fraktförare.

Jag delar
utredningens uppfattning att antalet obligatoriska uppgifter i fraktsedeln bör
begränsas vid inrikes befordran. De av utredningen föreslagna uppgifterna bör
ingå i fraktsedeln. Dessutom bör, som advokatsamfundet föreslagit,
fraktförarens namn och adress utgöra en obligatorisk uppgift i fraktsedeln.
Detta gäller f. ö. enligt CMR.

Bland de uppgifter som enligt utredningsförslaget part
skaU ha rätt att på begäran få intagna i fraktsedeln ingår uppgift om den
allmänt vedertagna benämningen på farligt gods. Utredningen föreslår dessutom i
annat sammanhang att avsändaren i fråga om farligt gods skall noga underrätta
fraktföraren om den fara som godset innebär och, när det är nödvändigt, om de
försiktighetsmått som skall vidtas. Har sådan underrättelse inte lämnats kan
fraktföraren lossa godset eller i vissa fall förstöra eller oskadliggöra detta
utan att bli ersättnuigsskyldig gentemot avsändaren.

Transporter
av farligt gods har på senare tid ökat i omfattning. De utgör ett hot mol
människors liv och hälsa och mot vår mUjö. ÅtskUliga åtgärder har därför
vidtagits i syfte att öka säkerheten vid dessa transporter. Jag hänvisar i
denna del tiU vad som anförts i prop. 1973:143 med förslag att riksdagen
godkänner den europeiska överenskommelsen om internationeU transport av farligt
gods på väg (ADR). ADR innehåller en förteckning och klassificering av ämnen
och föremål som på grund av sina farhga egenskaper bör uteslutas från befordran
eller tas emot tUl befordran endast på särskilda vUlkor, t.ex. i fråga om
godsets förpackning och etikettering. Enligt ADR gäller också att fraktförare,
senast då transportuppdraget ges, skaU erhålla skriftliga instruktioner, vUka
bl. a. skaU innehålla uppgift om det sätt på vUket godset är farligt och om de
säkerhetsåtgärder som är nödvändiga för att avvärja faran. I propositionen
behandlas också frågan om nationella vägtransporter av farligt gods. Sådana
transporter anses även i fortsättningen böra regleras inom ramen för gäUande
produktkontrollagstiftning. Därvid förutsätts att föreskrifter för nationella
vägtransporter kommer att utarbetas på grundval av innehållet i ADR.

Enligt min
mening bör som ett komplement till dessa åtgärder föreskrivas en skyldighet
att i fråga om farligt gods i fraktsedeln ta in uppgift om den gängse
benämningen på sådant gods och, om så krävs, de försiktighetsmått som skall
iakttas. Bestämmelsen kan synas onödig vid sidan av den förut berörda regeln om
avsändarens upplysningsplikt och de offentligrättsliga regler om transport av
farligt gods som kan väntas bh utfärdade för inrikes transporter. Man bör dock
enligt min mening inte förbise att fraktsedelsblanketterna utformas med hänsyn
tUl vUka uppgifter som är obligatoriska. Finns på dessa ett särskilt utrymme
för uppgifter om farligt gods ökar förutsättningarna för att avsändaren
verkligen fullgör sin underrättelseskyldighet och för att uppgiften vidare-

s. 42 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974.33 42

befordras till dem som deltar i transportens utförande.
Därmed ökar också säkerheten vid dessa transporter.

Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att som
obligatoriska uppgifter i fraktsedeln skaU ingå, förutom de av utredningen
föreslagna uppgifterna, uppgift om fraktförarens namn och adress samt, i fråga
om farligt gods, uppgift om godsets allmänt vedertagna benämning och, om så
krävs, de försiktighetsmått som skall iakttas.

Utredningen föreslår att i lagen tas in regler
överensstämmande med CMRs om avsändarens ansvarighet gentemot fraktföraren för
felaktiga eller ofuUständiga uppgifter i fraktsedeln samt om fraktförarens
skyldighet att undersöka godset och att i fraktsedeln göra förbehåU om godset
och dess tillstånd (art. 7 och 8). Även i fråga om fraktsedelns bevisverkan
föreslår utredningen att CMRs regelsystem följs (art. 9). Förslaget, som har
godtagits av remissinstanserna, innebär följande.

Avsändaren skaU ansvara för kostnad och skada som drabbar
fraktföraren tUl följd av att han lämnat oriktiga eller ofullständiga
uppgifter i fraktsedeln. Dessa ansvarsregler blir tiUämphga också på de
praktiskt viktiga fallen att det är fraktföraren eUer någon av hans anstäUda
eUer medhjälpare som upprättar fraktsedeln efter avsändarens anvisningar.
Ersättningsskyldighet föreligger oberoende av om avsändaren förfarit oaktsamt
eller ej, när han lämnade den oriktiga eller ofullständiga uppgiften.

Jag delar utredningens uppfattning att lagen bör innehålla
regler om avsändarens ansvarighet för ofullständiga och oriktiga uppgifter i
fraktsedeln. Dessa bör, med vissa redaktionella ändringar, utformas i enlighet
med utredningsförslaget. En förutsättning för att man skall kunna ålägga
avsändaren ansvarighet oberoende av vållande bör dock vara att det öppnas
möjlighet att jämka skadestånd som framstår som oskäligt betungande. Denna
fråga kommer jag att närmare beröra i ett senare avsnitt (6.11).

Reglerna om fraktförarens undersökningsskyldighet utgör
grundvalen för bestämmelserna om fraktsedelns bevisverkan. Enligt utredningens
förslag skall det åligga fraktföraren att vid godsets mottagande undersöka
fraktsedelns uppgifter om antalet koUin samt deras märken och nummer. Vidare
skaU fraktföraren undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd.
Finner han därvid att godset inte motsvarar uppgifterna i fraktsedeln eller att
godset inte är i gott skick skaU han i fraktsedeln göra förbehåll med kort
angivande av grunden för förbehållet. Används inte fraktsedel för befordringen,
åligger det fraktföraren att undersöka godsets och förpackningens synliga
tillstånd i den utsträckning omständigheterna i det enskilda fallet inle
föranleder till annat saml att underrätta avsändaren om de förbehåll som han
anser att han bör göra. Utredningens förslag på denna punkt skall ses mot
bakgrund av att omständigheterna vid fraktförarens mottagande av godset ibland
är sådana att ingen eller endast en mycket flyktig undersökning av godset kan
äga rum, t. ex. då godset tas emot medan en buss i linjetrafik gör ett kort
uppehåll på en hållplats.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 43

Har fraktföraren inte gjort förbehåll om fraktsedelns
uppgifter om antalet koUin och deras märken och nummer skall uppgifterna
presumeras vara riktiga. Och har fraktföraren inte gjort något förbehåll
beträffande godsets och förpackningens synhga tillstånd skall på motsvarande
sätt godset och förpackningen antas ha varit i gott synhgt tillstånd när godset
togs emot till befordran. Presumtionen kan dock kullkastas genom bevisning om
de verkliga förhåUandena.

Jag delar utredningens uppfattning att CMRs reglering av
fraktförarens undersökningsskyldighet och de till dessa regler anknutna
bevisreglerna bör genomföras även för inrikes befordran. Jag ansluter mig också
till förslaget att fraktföraren i princip skall vara skyldig undersöka godsets
och förpackningens synliga tUlstånd även om fraktsedel inte utfärdas.

6.6 Avsändarens ansvar för bristfäUig förpacknmg, farligt
gods m. m.

Enligt CMR (art. 10) är avsändaren på objektiv grund
ansvarig gentemot fraktföraren för skada och kostnad som orsakas av bristfällighet
i godsets förpackning, såvida inte bristfälhg-heten var synlig eUer känd för
fraktföraren, när han tog emot godset, och han underlät att göra förbehåll
därom.

Under de överläggningar som ägt rum mellan de nordiska
kommittéerna har ingående diskuterats huruvida avsändaren bör åläggas strikt
ansvar för bristfäUighet i godsets förpackning även vid inrikes befordran. Man
har slutligen enats om att föreslå att reglerna om avsändarens ansvarighet för
bristfällig förpackning utformas i enhghet med vad som gäUer vid internationell
befordran men sökt mildra eventuella OtUlfredsstäUande konsekvenser av
föreskriften om strikt ansvar genom att öppna möjlighet till jämkning av
skadestånd som avsändaren ådrager sig enligt förslaget. Utredningens förslag
har inte föranlett andra erinringar under remissbehandlingen än att Sveriges
speditörförbund och Svenska åkeriförbundet föreslår att bestämmelsen skall
göras tillämplig även pä bristfällig märkning och adressering.

Mot att
avsändaren skall bära strikt ansvar för skada och kostnad som uppkommer till
följd av bristfällighet i godsets förpackning kan anföras samma invändning som
när det gäller avsändarens ansvar för fraktsedelns innehåll, nämligen att
avsändaren löper risk att drabbas av en alltför betungande
skadeståndsskyldighet. Som utredningen framhåller, bortfaller emeUertid denna
invändning om skadeståndet kan jämkas i de fall då skadeståndsskyldigheten
framstår som oskäligt betungande. Med en sådan utformning av ansvarssystemet
anser jag att utredningens förslag om strikt ansvar för skada och kostnad som
uppkommer till följd av bristfälhghet i godsets förpackning bör kunna godtagas.

Vad gäller det av ett par remissinstanser framförda
förslaget att avsändarens ansvar för bristfällig förpackning skall omfatta även
bristfällig märkning och adressering vill jag påpeka att avsändaren i vissa
sådana fall kan bli ansvarig gentemot fraktföraren redan enligt andra regler i
den föreslagna lagen. Om bristen i fråga om godsets märkning eller adressering

s. 44 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 44

motsvaras av oriktighet eUer ofuUständighet i fraktsedel
kan nämligen sådant ansvar föreUgga enligt de nyss berörda reglerna om
avsändarens , ansvarighet för fraktsedelns innehåU. Den av remissinstanserna
föreslagna ändringen skulle medföra att olika regler kom att gälla för
internationeU och inrikes befordran. En sådan ordning bör inte införas annat än
då myckel starka skäl talar härför. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört och
då del inte är förenat med några särskilda nackdelar att avsändaren i de fall
då reglerna om avsändarens ansvar för fraktsedelns innehåll inte är tUlämpliga,
blir ansvarig enligt allmänna skadeslåndsrättsliga regler, anser jag det inte
påkallat att låta bestämmelserna om avsändarens ansvar för bristfälUg förpackning
omfatta även bristfäUig märkning och adressering.

1 övrigt föranleder utredningens förslag i denna del ingen
erinran från min sida. Jag ansluter mig sålunda tiU att reglerna utformas i
överensstämmelse med vad som gäller enligt CMR.

CMR (art. 22) föreskriver att avsändaren, när han
överlämnar farligt gods till fraktföraren, skall noga underrätta denne om den
fara som är förenad med befordringen av godset. Han skall vidare, i den mån
detta är påkaUat, ge fraktföraren upplysningar om de försiktighetsmått som
erfordras. Någon viss form föreskrivs inte för dessa upplysningar. Hårde
intagits i fraktsedel gäller dock att de skaU anses ha bragts tiU fraktförarens
kännedom. 1 övriga fall åligger det avsändaren att på annat sätt visa att
fraktföraren känt tUl den risk som var förenad med befordringen av godset. Har
avsändaren inte fullgjort sin upplysningsphkt och hade fraktföraren inte
kännedom om godsets farliga beskaffenhet får fraktföraren när som helst och
var som helst lossa, förstöra eller oskadliggöra godset utan att detta medför
ersättningsskyldighet för honom. Avsändaren kan dessutom göras ansvarig för
kostnad och skada som uppkommit till följd av att det farliga godset
överlämnats tUl fraktföraren.

Utredningen föreslär att denna reglering genomförs också
för inrikes befordran. Förslaget har i huvudsak lämnats utan erinran under
remissbehandlingen, dock att näringslivsorganisationerna föreslår att begreppet
farligt gods skall överensstämma med definitionerna i den europeiska
överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg (ADR).

Jag ansluter mig till utredningens förslag och förordar
sålunda att lagens regler om ansvar för befordran av farligt gods utformas i
enlighet med motsvarande regler i CMR. Detta innebär att avsändare som inte
uppfyller sin upplysningsplikt mot fraktföraren blir ansvarig pä objektiv grund
för kostnad och skada i anledning av godsets överlämnande tiU befordran. Detta
stränga ansvar kan enligt min mening endast godtagas under förutsättning att
det öppnas möjlighet att jämka skadestånd som framstår som oskäligt betungande.
Lagförslaget innehåller en sådan regel, till vilken jag återkommer i ett senare
avsnitt (6.11), Jag anser det inte lämpligt att som näringslivsorganisationerna
föreslår direkt anknyta begreppet farligt gods till de offentligrättsliga
definitionerna av detta begrepp i ADR. Utvecklingen medför att nya farliga
produkter ständigt tillkommer. Det är givet att det inte är möjligt att
komplettera ADR i

s. 45 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 45

takt med denna utveckling utan att en viss eftersläpning
sker, i synnerhet som dessa kompletteringar måste förhandlas fram på det
internationella planet. Någon anledning att låta denna eftersläpning slå igenom
också i det privaträttsliga förhållandel mellan transportören och transportkunden
finns inte. Det står emellertid klart att produkter som finns medtagna i ADR
bör bedömas som fariiga också vid tillämpningen av de privaträttsliga reglerna
om inrikes vägtransporter.

Enligt CMR
(art. 11) skall avsändaren tUl fraktförarens förfogande StäUa de handhngar och
ge honom de upplysningar som erfordras för alt fraktföraren skall kunna
uppfylla de t u 11 -bestämmelser och andra offentliga föreskrifter Som skall
iakttagas innan godset lämnas ut tiU mottagaren. Fullgör avsändaren inte denna skyldighet,
skall han ersätta fraktföraren för den skada och kostnad som uppkommer till
följd därav, såvida inte fel eller försummelse ligger fraktföraren tiU last.
Fraktföraren är dock inle skyldig att undersöka om handhngarna eller
upplysningarna är riktiga eller fuUständiga. Fraktföraren i sin tur ansvarar på
samma sätt som en kommissionär för att de handlingar som överlämnats till honom
och som antecknats i fraktsedeln inte förloras eUer används oriktigt.
Fraktförarens skadeståndsansvar är begränsat och ersättningen får inte
överstiga vad som skuUe ha utgått om godset förlorats.

Utredningen framhåller att det även vid inrikes befordran
kan förekomma att för befordringen gäller sådana särskilda offentliga
föreskrifter som avses i CMR (art. 11). Som exempel nämner utredningen all
särskilt tillstånd kan krävas för befordran av levande djur under epizooti.
Vidare påpekar utredningen att gränspassage kan förekomma vid befordran som
enhgt lagen är att anse som inrikes befordran. Mot bakgrund härav föreslår utredningen
att vid inrikes befordran skall gälla samma regler som vid internationeU
befordran. Förslaget har kritiserats av Sveriges Speditörförbund på en punkt.
Förbundet framhåller att en förutsättning för tillämpning av reglerna om
fraktförarens ansvarighet för handlingar Som överlämnats till honom är att
dessa omnämnts i fraktsedeln. Förbundet är starkt kritiskt till att ohka
bestämmelser skall tillämpas beroende på om handlingarna omnämnts i fraktsedeln
eller ej och föreslår att bestämmelsen utformas så att den omfattar alla fall
då avsändaren överlämnat handlingar till fraktföraren, oberoende av om
handlingarna antecknats i fraktsedeln.

Jag delar
utredningens uppfattning att det även vid inrikes befordran kan finnas ett
visst behov av regler om handlingar och upplysningar som skall ställas till
fraktförarens förfogande motsvarande dem som gäller vid internationell
befordran. Jag föreslår därför att utredningens förslag genomförs, dock med den
av speditörförbundet föreslagna ändringen att bestämmelserna om fraktförarens
ansvarighet för till honom överlämnade handlingar skall gälla oberoende av om
dessa antecknats i fraktsedeln.

s. 46 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 46

6.7 Förfoganderätten under befordringen

Utredningen föreslår att lagens regler om rätten att
förfoga över godset under befordringen skall utformas i nära överensstämmelse
med CMRs motsvarande regler (art. 12). Förslaget innebär att avsändaren genom
anvisningar tiU fraktföraren ensidigt kan ändra fraktavtalet genom att begära
t. ex. att befordringen stoppas eller att godset lämnas ut till annan mottagare
än den som ursprungligen angivits. Avsändarens förfoganderätt upphör när
mottagaren inträder i fraktavtalet genom att efter godsets ankomst till
bestämmelseorten begära att godset skall lämnas ut. Fraktföraren skall
därefter rätta sig efter mottagarens anvisningar. Denna anvisningsrätt är mera
begränsad än avsändarens förfoganderätt och avser endast sättet för godsets
utlämnande. Avsändarens förfoganderätt kan emellertid överlåtas på mottagaren.
Härför krävs att fraktsedel används för befordringen och att överlåtelsen av
förfoganderätten har särskUt angivits i fraktsedeln. Har mottagaren med stöd av
sin förfoganderätt anvisat ny mottagare får den nye mottagaren inte i sin tur
anvisa ny mottagare. Avsändare eller, i förekommande fall, mottagare är skyldig
att ersätta fraktföraren för den kostnad och skada som uppkommer till följd av
anvisning som ges med stöd av rätten att förfoga över godset. Om anvisningen
medför hinder i fraktförarens normala verksamhet eller medför skada för
avsändare eller mottagare av annan sändning, kan fraktföraren vägra att
efterkomma anvisningen. Gör han detta måste han dock genast underrätta den som
meddelat anvisningen. Han måste också underrätta den som meddelat anvisningen,
om anvisningen inte kan efterkommas när den når den som skulle ha utfört den.
Vidare gäller att fraktföraren inte är skyldig att efterkomma anvisning som
leder till att sändning delas. Varuhavarens rätt att förfoga över godset säkras
genom en föreskrift om skadeståndsskyldighet för fraktförare som underlåter att
efterkomma meddelad anvisning.

1 anslutning tUl sitt förslag om en
"lnrikes-CMR"-fraktsedel har utredningen också föreslagit vissa
särregler om rätten att förfoga över godset när sådan fraktsedel används.

Utredningsförslaget har inte föranlett några erinringar
under remissbehandlingen.

Jag har tidigare (avsnitt 6.5) tagit avstånd från tanken
på införande av en "lnrikes-CMR"-fraktsedel. Några regler som knyter
förfoganderätten över godset till innehavet av en sådan fraktsedel blir
följaktligen inte aktuella. 1 övrigt ansluter jag mig till utredningens förslag
beträffande rätten att förfoga över godset under befordringen utom på en punkt.
Jag anser sålunda att det inte är nödvändigt att i lagen ta upp en särskild regel
om möjhghet för avsändaren att tiU mottagaren överlåta sin rätt att förfoga
över godset under befordringen. Jag avser att återkomma tiU denna fråga i
specialmotiveringen tiU 17 §. 1 förhållande till CMR innebär de föreslagna
bestämmelserna i övrigt främst den skillnaden att mottagarens förvärv av det
exemplar av fraktsedeln som åtföljer godset inte är

s. 47 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 47

förenat med några rättsverkningar. Mottagaren kan sålunda
inte inträda i fraktavtalet medan befordringen ännu pågår. Denna skiUnad motiveras
av att man varit van vid att betrakta den inrikes bUfraktsedeln som en handling
av underordnad betydelse och att det inte är lämphgt att nu införa bestämmelser
som innebär en väsentlig förändring av detta förhållande. 1 övrigt föranleder
utredningsförslaget inga kommentarer från min sida. Del är väl avvägt och bör
därför genomföras.

6.8 Godsets utlämnande

Även såvitt avser mottagarens rätt att hos fraktföraren
begära fraktavtalels fullgörande föreslår utredningen att lagen skall utformas
i nära anslutning till CMR (art. 13).

Förslaget
innebär i korthet att mottagaren, sedan godset kommit fram liU
bestämmelseorten, skaU ha en självständig rätt att begära att godset lämnas ut
liU honom. Genom denna begäran inträder mottagaren i fraktavtalet och bhr därmed
berättigad och förphktigad gentemot fraktföraren. Samtidigt förlorar avsändaren
sin rätt att förfoga över godset. Mottagaren skall kunna inträda i fraktavtalet
även om godset gått förlorat eUer leveransfrislen gått till ända. Inträder
mottagaren i fraktavtalet är han skyldig att betala de belopp fraktföraren är
berättigad liU enhgt avtalet. Uppstår tvist härom är fraktföraren inte skyldig
alt lämna ul godset, om inte mottagaren ställer säkerhet.

Jag delar
utredningens uppfattning att reglerna om mottagarens rätt att hos fraktföraren
begära fraktavtalets fullgörande bör utformas i anslutning till motsvarande
regler i CMR och ansluter mig till utredningens förslag utom på en punkt.
Sålunda gäller enligt utredningsförslaget att mottagare som inträder i
fraktavtalet är skyldig att betala de belopp som enligl fraktavtalet åvilar
honom. Den föreslagna bestämmelsen innebär att fraktföraren inte av mottagaren
kan kräva betalning för sådana kostnader som det enligt fraktavtalet åligger
avsändaren att betala. En regel av denna innebörd är naturlig om fraktsedeln,
såsom i CMR, utformats för att kunna användas i vissa köpförhållanden.
Emellertid synes det enligt min uppfattning inte rimhgt att upprätthålla denna
princip vid inrikes befordran. Jag föreslår därför att lagen utformas så att
fraktföraren kan som villkor för mottagarens rätt att inträda i fraktavtalet
kräva att denne erlägger eller stäUer säkerhet för hela fraktkostnaden
oberoende av huruvida en viss del därav skuUe ha erlagts av avsändaren. Jag
skall närmare beröra denna fråga i specialmotiveringen till 20 § tredje
stycket.

CMR
innehåUer också vissa regler om förfarandet för den händelse det uppstår hinder
för befordringens utförande eller hinder möter mot godsets utlämnande sedan det
väl nått bestämmelseorten. TiU dessa regler anknyter bestämmelser om fraktförarens
skyldighet att taga vård om godset (art. 14-16). Uppkommer hinder mot att
utföra befordringen på det sätt som ursprungligen avtalats.

s. 48 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 48

åligger det fraktföraren att begära anvisning från den som
får förfoga över godset. Erhåller fraktföraren inte inom skälig tid sådan
anvisning men medger omständigheterna att befordringen utförs på annat sätt, t.
ex. vid avstängning av väg el. likn., skall fraktföraren vidtaga de åtgärder
som synes honom bäst tiUgodose dens intressen som har rätt att förfoga över
godset, dvs. i regel avsändarens. Kan transporten över huvud taget inte
fuUföljas (s. k. absolut befordringshinder) får fraktföraren avbryta den. Har
godset kommit fram tiU bestämmelseorten men visar det sig att hinder möter mot
godsels utlämnande, skaU fraktföraren begära anvisning från avsändaren. Denne
förutsätts ofta kunna ge fraktföraren kompletterande upplysningar, t. ex. om
mottagarens adress, eUer påverka mottagaren att la emot godset. Fraktföraren är
berättigad till ersättning för de kostnader han haft för att inhämta eller
utföra anvisning.

Uppkommer absolut befordringshinder eller möter hinder mot
godsets utlämnande får fraktföraren genast lossa godset. 1 och med att godset
lossats skall befordringen anses avslutad. Detta innebär att fraktföraren inte
längre ansvarar för godset i enlighet med reglerna om det egentliga
fraktföraransvaret. Fraktföraren blir emellertid inte befriad från varje ansvar
för godset i och med att det lossats. Han har antingen att själv förvara godset
eller uppdra förvaringen åt tredje man. 1 förra fallet ansvarar fraktföraren
gentemot varuhavaren i enlighet med allmänna regler om deposition. 1 det senare
fallet kan fraktföraren göras ansvarig för skada som drabbar godset under
förvaringen endast om han brustit i omsorg vid valet av den tredje man åt
vilken han anförtrott godset. Är godset utsatt för snar förstörelse eller ger
dess tUlstånd anledning därtiU eller står kostnaden inte i rimUgt förhållande
tiU dess värde kan fraktföraren sälja godset. Dessutom kan godset säljas om
fraktföraren inte inom skälig tid erhållit annan anvisning som han är skyldig
att utföra.

Utredningen har föreslagit att reglerna om hinder för
befordringens utförande och hinder för godsets utlämnande och de därtUl knutna
reglerna om fraktförarens skyldighet att taga vård om godset utformas i
överensstämmelse med de nu redovisade regler i CMR. Förslaget har godtagits av
remissinstanserna och bör även enligt min mening genomföras. Vissa
redaktionella ändringar påkallas dock till föhd av att jag föreslår att lagen
inte särskUt skall reglera frågan om möjligheten att till mottagaren överlåta
avsändarens rätt att förfoga över godset under befordringen.

6.9 Fraktförarens ansvarighet

De centrala bestämmelserna i en transporträttslig
lagstiftning såsom den förevarande är givetvis de som reglerar transportöre ns
ansvar för den händelse godset går förlorat, minskas eller skadas under
transporten (sakskada) eUer dröjsmål uppstår med godsets utlämnande. Som jag
tidigare framhålht är det i synnerhet på detta område som det av praktiska skäl
är önskvärt att reglerna vid inrikes och

s. 49 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 49

internationell befordran är desamma. Utredningen har också
funnit all CMRs ansvarsregler (art. 17-20) är sä utformade att de väl lämpar
sig att hgga till grund för lagstiftningen om inrikes vägtransporter.

Enhgt huvudregeln i CMR är fraktföraren ansvarig för
sakskada och dröjsmål med godsets utlämnande oberoende av om det visas att han
själv eller någon av hans anställda eller medhjälpare har gjort sig skyldig
till vårdslöshet. Detta stränga ansvar modifieras emeUertid av dels fyra
genereUa ansvarsfrihetsgrunder, dels vissa specieUa ansvarsfrihelsgrunder,
vilka anknyter tiU ett antal typsituationer vid vilka risken för sakskada är
särskilt påtaglig eller där omständigheterna i övrigt är sådana att det finns
starka skäl att anta alt skadan inte beror på fraktföraren.

De generella ansvarsiriheisgrunderna är tiUämphga såväl
vid sakskada som vid dröjsmål. Fraktföraren är fri från ansvarighet om skadan
orsakats 1) av fel eller försummelse av avsändaren eller mottagaren, 2) genom
sådan anvisning av avsändaren eller mottagaren som inte föranletts av fel eller
försummelse från fraktförarens sida, 3) av godsets bristfälliga beskaffenhet
eller 4) av förhållande som fraktföraren inte kunnat undvika och vars följder
han ej kunnat förebygga. Fraktföraren får dock inte i något fall åberopa
bristfällighet hos det fordon som använts för befordringen eller fel eller
försummelse av den av vilken han kan ha hyrt fordonet eller dennes folk. För
att undgå ansvar enligt de generella ansvarsfrihetsgrunderna måste fraktföraren
visa att någon av de angivna omständigheterna föreligger.

De speciella ansvarsfrihetsgrunderna gäller endast vid
sakskada som avser vissa särskilt angivna typsituationer. Dessa typsituationer
är generellt sett av det slaget att det föreligger starka skäl anta att skadan
inte beror på fraktföraren. Som exempel kan nämnas alt i enlighet med uttryckligt
avtal mellan parterna transporten har skett med öppet fordon utan presenning.
Ett annat fall är att avsändaren själv har lastat godset. Bevisbördan för att
skadan orsakats av något av de förhållanden som avses åvilar fraktföraren. Det
krävs emellertid inte full bevisning. Normalt fordras inte mer än att
fraktföraren visar att skadan av de föreliggande omständigheterna att döma kan
bero på någon av de särskilda risker som är förbundna med de nämnda
typsituationerna.

Har godset inte utlämnats inom 30 dagar efter utgången av
den tid som avtalats för befordringen, har mottagaren rätt till samma
skadestånd som om godset gått förlorat. Har särskild tid inte avtalats gäller i
stället en tid av 60 dagar från det godset mottogs tiU befordran. 1 de angivna situationerna
har ju godset ofta också gått förlorat. Men även om det visas att godset finns
i behåll har mottagaren rätt att begära ersättning som för förlorat gods.

Bestämmelserna om rätten att anse godset som förlorat
kompletteras av regler om förfarandet i de fall då godset kommer tiUrätta efter
det att förlusten ersatts. I korthet innebär dessa regler att varuhavaren, när
han får ersättning för godset, kan begära att bh underrättad om godset kommer
tiUrälla. Har han bhvit underrättad om att godset återfunnits skall han inom 30
dagar därefter begära att få godset utlämnat. Framstäl-

4 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 33

s. 50 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 50

ler han inte sådan begäran inom den föreskrivna tiden
eller kommer godset tillrätta senare än ett år efter det ersättning för
förlusten betalades, får fraktföraren förfoga över godset i överensstämmelse
med lagen på den ort där godset finns.

Utredningens förslag att reglerna om förutsättningarna för
fraktförarens transportansvar skall utformas i enlighet med vad som gäUer enligt
CMR har fått starkt stöd av remissinstanserna och bör enligt min mening
genomföras. Ansvarsgrunderna vid inrikes befordran blir därmed inte bara
desamma som vid internationell befordran utan också väsentligen desamma som vid
järnvägsbefordran. Som utredningen framhållit är detta en fördel. Del bör
vidare framhåUas att såvitt gäller sakskada en hknande ansvarsreglering redan
gäller enligt de på marknaden använda standardvillkoren. Vad beträffar
fraktförarens ansvar för dröjsmål innebär förslaget dock en skärpning jämfört
med vad som gäller enligt de standardvillkor som innehåller regler härom. 1
likhet med utredningen anser jag emeUertid att detta medför endast obetydliga
ekonomiska konsekvenser för fraktföraren.

Det är
endast på en punkt, som är av underordnad betydelse, som jag vUl förorda en
från utredningsförslaget avvikande reglering. Som nyss nämnts innebär
utredningsförslaget att varuhavare som tar emot ersättning för gods som
presumerats ha gått förlorat kan begära att bli underrättad för den händelse
godset kommit tillrätta. Har varuhavaren framställt sådan begäran är
fraktföraren skyldig att lämna ut godset till varuhavaren om detta kommer
tiUrälta inom ett år från det ersättningen betalades. Har godset återfunnits
efter ettårsfristens utgång får fraktföraren i princip förfoga över godset.
Mot dessa bestämmelser synes ingen invändning kunna resas om varuhavaren
antingen inte begärt att bli underrättad för den händelse godset skulle komma
tillrätta eller underlåtit att göra anspråk på godset inom föreskriven tid
sedan han i vederbörlig ordning underrättats om att godset återfunnits.
Annorlunda förhåller det sig enligt min mening om varuhavaren i samband med att
han erhöll betalning för förlusten begärt att bli underrättad för den händelse
godset skulle återfinnas men godset kommer tillrätta först efter utgången av
ettårsfrislen. En sådan regel kan i vissa fall leda tUl resultat som står i
mindre god överensstämmelse med varuhavarens berättigade intresse av att få
tillbaka godset. Som exempel kan nämnas att ett museum, som fått ersättning för
dyrbara tavlor, i valet mellan att behålla denna ersättning och att få ut de
återfunna tavlorna i många fall skulle föredra att tavlorna lämnades ut. 1 det
tänkta fallet kan museet visserligen bibehålla sin rätt till tavlorna genom att
inte begära ersättning för den presumerade förlusten. Det synes dock föga
rimUgt att museet skall tvingas avstå från ersättning för att vara bevarad vid
rätten att återfå tavlorna.

Mot bakgrund av vad jag nu anfört föreslår jag att den
ettårsfrist som gäller vid internationell befordran inte skall tillämpas vid
inrikes befordran. Fraktföraren bör därför vid inrikes befordran alltid vara
skyldig att underrätta varuhavare, som begärt sådan underrättelse, för den
händelse

s. 51 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 51

godset kommer tiUrätta.

Utredningen föreslår att även reglerna om ,ersättningens
storlek vid sakskada och dröjsmål utformas i huvudsaklig överensstämmelse med
CMR (art. 2326). Förslaget innebär följande.

Vid beräkning av ersättning för förlust eller minskning av
gods skall hänsyn tas endast till godsets värde och de med anledning av befordringen
gjorda utläggen. Godsets värde skall bestämmas efter börspriset eller, om
sådant pris inte finns, efter marknadspriset på den ort och vid den tid godset
togs emot till befordran. Saknas både börspris och marknadspris beräknas värdet
efter det gängse värdet av gods av samma slag och beskaffenhet. Vidare gäller
en översta gräns för det värde på godset för vilket ersättning kan krävas.
Denna gräns föreslås av utredningen bli bestämd till 50 kr. för kilo av det
förlorade eller felande godsets bruttovikt. Enligt CMR är motsvarande belopp 25
s. k. Germinalfrancs, motsvarande ca 45 kr. Avsändaren kan dock i fraktsedeln
uppge ett högre värde på godset än som motsvarar detta belopp. Gör han detta
och erlägger han den tilläggsavgift som kan ha avtalats skall i stället det i
fraktsedeln angivna värdet gälla som begränsningsbelopp. 1 motsats till vad som
gäller enligt CMR skall parterna enligt utredningens förslag även i annan form
kunna träffa avtal om att godsets värde skall beräknas med utgångspunkt från
ett högre belopp än som motsvarar 50 kr. för kilo av godsets bruttovikt. Detta
följer av att lagförslaget till skillnad från CMR inte hindrar att fraktföraren
åtager sig ett större ansvar än som gäUer enligt lagens bestämmelser.
Utredningen har emellertid inte ansett att detta förhållande bör utesluta att
den i CMR anvisade formen för avtal om högre begränsningsbelopp uttryckligen
regleras i lagen.

Vid skada på godset skall den värdeminskning som
föranletts av skadan ersättas. Dessutom skall ersättning utgå för sådana med
anledning av befordringen gjorda utlägg som blivit onyttiga. Ersättningen får
dock inte överstiga vad som skulle ha utgått om godset gått förlorat eller, om
endast en del av godset skadats, vad som skulle ha utgått om denna del gått
förlorad. Även här gäller sålunda att ersättningens storlek skall vara
begränsad till 50 kr. för kilo av det skadade godsets bruttovikt, såvida inte
annat avtalats.

Ersättning för skada med anledning av dröjsmål föreslås i
enlighet med CMR bli begränsad till fraktens belopp. Däremot gäller ingen annan
inskränkning i skadeståndsskyldigheten. Denna omfattar följaktligen även t. ex.
förlorad handelsvinst.

De föreslagna bestämmelserna om skadeståndsskyldighet vid
sakskada medger endast ersättning för godsets värde och de för befordringen
nedlagda kostnaderna. 1 många fall kan det dock vara av betydelse för
varuägaren att få ersättning för skada i anledning av utebhven handelsvinst
eUer produktionsbortfall eller andra följdskador. Det kan också vid dröjsmål
vara angeläget att ersättningen inte begränsas till fraktens belopp. 1 enlighet
med CMR föreslår utredningen därför att avsändaren i fraktsedeln skall kunna
deklarera s. k. särskilt leveransintresse. 1 sådant fall skall ersättning utgå
intill det uppgivna beloppet för all skada som har

s. 52 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 52

uppkommit. Det förhållandet att lagen är tvingande endast
i den bemärkelsen att fraktförarens ansvar enligt lagen inte får inskränkas bör
enligt utredningen inte hindra att den i CMR anvisade formen för deklaration av
särskilt leveransintresse uttryckligen regleras i lagen.

Flera remissinstanser har kritiserat att
begränsningsbeloppet vid inrikes befordran enligt utredningens förslag avviker
från motsvarande belopp enligt CMR. Som grund för kritiken anförs dels att
ändring av kronans guldvärde kan medföra att det fasta begränsningsbeloppet vid
inrikes befordran bhr lägre än begränsningsbeloppet vid internationell
befordran, dels att det är angeläget att skapa överensstämmelse mellan reglerna
för inrikes och internationell befordran. 1 övrigt har de av utredningen
föreslagna reglerna inte föranlett några anmärkningar under remissbehandlingen.

Jag ansluter mig tUl utredningens bedömning att reglerna
rörande omfattningen av fraktförarens transportansvar bör utformas i enlighet
med vad som gäller enligt CMR. Reglerna syftar till att storleken av
fraktförarens ersättningsansvar skall bli i viss mån förutsebart och torde
utgöra en förutsättning för de tidigare behandlade tämligen stränga grunderna
för transportansvaret. Liknande begränsningsregler gäller också inom
transporträttens övriga områden.

Jag anser mig inte kunna biträda det under
remissbehandlingen framförda förslaget att begränsningsbeloppet vid sakskada
skall bestämmas i Germinalfrancs såsom i CMR. Det skulle enligt min mening
vara i hög grad främmande att i en lag som enbart reglerar inrikes befordran
ange begränsningsbeloppet på detta sätt. Även om begränsningsbeloppet sålunda
inte blir exakt detsamma som vid internationell befordran bör man givetvis i
framtiden se till att större förändringar i Germinalfrancens värde föranleder
justeringar av det begränsningsbelopp som skall gälla vid inrikes befordran.

CMR (art. 21) innehåller en särskild regel om
fraktförarens ansvarighet för uttagande av efterkrav. Regeln innebär att
fraktföraren intill efterkravsbeloppet blir ansvarig gentemot avsändaren för
skada tiU följd av att efterkravsbeloppet inte uttagits. Utredningen föreslår att
motsvarande regel skall gälla även vid inrikes befordran. Förslaget har lämnats
utan erinran under remissbehandhngen. Även jag ansluter mig till förslaget.

Utredningsförslaget innehåller i likhet med CMR (art. 28)
en särskUd bestämmelse som reglerar det fallet att varuhavaren i stället för
att åberopa fraktavtalet grundar sitt ersättningsanspråk på utomobligatoriska
skadeståndsregler. Bestämmelsen innebär att fraktföraren ändå får åberopa de
bestämmelser i lagen som utesluter eller begränsar hans ansvarighet eller som
anger eller begränsar ersättningens storlek. Denna regel är tillämplig även när
talan väcks mot fraktförarens anställda eller medhjälpare med anledning av
skada som de vållat. Utredningen föreslår vidare att i lagen tas upp en
motsvarighet tUl CMRs bestämmelse om ansvar för skada som vållats uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet (art. 29). EnUgt

s. 53 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 53

denna bestämmelse får de regler som utesluter eller
begränsar fraktförarens ansvarighet eller som innebär överflyttning av
bevisskyldigheten inte åberopas av fraktföraren om han eUer någon av hans
anställda eller medhjälpare vållat skadan uppsåtligen eUer av grov vårdslöshet.
Ej heUer får anställd eller medhjälpare som personligen görs ansvarig för
skadan åberopa dessa regler.

De nämnda
reglerna har lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag anser all
de bör genomföras.

6.10 Reklamation, preskription och laga domstol

CMR (art. 30) innehåller detaherade regler om reklamation
för den händelse godset minskats, skadats eUer blivit fördröjt. Såvitt angår
minskning och skada gäller ohka regler för det fall att mottagaren och
fraktföraren gemensamt undersökt godset och det fall att någon sådan
undersökning inte ägt rum. Vidare skiher man mellan minskning och skada som var
synlig vid utlämnandet och sådan minskning och skada som inle var synlig dä.
Reklamationstiden är inte i något fall längre än sju dagar från godsels
utlämnande eller undersökande, söndagar och helgdagar oräknade. Vid dröjsmål
skall reklamation ske inom 21 dagar räknat från den dag då godset ställdes till
mottagarens förfogande.

Del bör
framhållas att reklamationsreglerna i CMR innebär att bortsett från det fall
att fraktföraren och mottagaren gernensamt har undersökt godset underlåten
reklamation inte medför att lalerätten går förlorad. I stället gäller att
godset skall presumeras ha utlämnats i det tillstånd som framgår av
fraktsedeln. Detta medför att mottagare som anser sig kunna styrka att godset
skadats eller minskals kan dröja med att underrätta fraktföraren om skadan
eller minskningen till kort tid före preskriptionstidens utgång.

Enligt
utredningens mening är CMRs reklamationsregler inte särskUt väl ägnade att
tillämpas på inrikes befordran. 1 första hand gäller det beträffande de faU då
gemensam undersökning av godset inte ägt rum. Utredningen anser vidare att
reklamationsreglerna vid inrikes befordran bör få en enhetligare och enklare
utformning än i CMR. Med hänvisning härtill föreslår utredningen en
reklamationsregel av innebörd att den som vill föra talan om ersättning för att
gods minskats eller skadats eller för dröjsmål skall reklamera "utan
oskähgt uppehåll". Förslaget innebär att utredningen avvisar tanken på att
i lagtexten ange en exakt oeh tämligen kort reklamationsfrist. Emellertid
framhåller utredningen att åtminstone såvitt gäller kommersiella transporter
reklamationsfristerna vid internationell befordran ändå kan tänkas bli
vägledande.

Förslaget alt för inrikes befordran införa
reklamationsregler som avviker från vad som gäller vid internationell befordran
kritiseras av Sveriges advokatsamfund, som framhåller att en sådan reglering
kan leda till rättsförluster på grund av att mottagarens personal inte i varje
enskilt fall kan hålla reda på om det är fråga om en inrikes eller
internationell transport. Svenska akeriförbundet och Äkeriföretagarnas
centralförbund

s. 54 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 54

ställer sig också avvisande till utredningens förslag. Som
grund för sin inställning anför de två förbunden att uttrycket "utan
oskäligt uppehåll" kommer att leda till osäkerhet beträffande
reklamationstidens längd. Akeriförbundet påpekar även att de gällande ansvars-
och befordringsbe-stämmelserna föreskriver en reklamationstid om sju dagar.

Jag delar utredningens uppfattning att CMRs reklamationsregler
inte är väl ägnade att vinna tillämpning vid inrikes befordran.
Reklamationsreg-ler som innebär att underlåten reklamation inte medför talans
förlust utan endast en presumtion för att godset har utlämnats i det tillstånd
som det mottogs till befordran torde i själva verket sakna reeUt innehåll.
Sådana regler innebär att mottagaren har bevisbördan för att godset minskats
eller skadats under transporten; denna bevisbörda har emellertid mottagaren
under alla förhållanden. Dessutom kan mot CMRs reklamationsregler anföras att
de är alltför detaherade och oenhetliga. En exakt och tämligen kort
reklamationstid medför också nackdelar särskilt i de faU då avtalsförhåUandet
mellan fraktföraren och varuhavaren inte gestaltar sig på ett strikt
affärsmässigt sätt. Mot bakgrund härav synes det mig inte råda någon tvekan om
att reklamationsreglerna för inrikes befordran bör utformas annorlunda än
motsvarande regler i CMR. Den av utredningen föreslagna
reklamationsbestämmelsen, som godtagits av det stora flertalet remissinstanser,
kan anpassas till skiftande partsförhåUanden och är enligt min uppfattning väl
avvägd. Motsvarande reklamationsregler finns sedan länge i svensk rätt bl. a. i
köplagen och den föreslagna regeln torde därför inte vålla problem i den
praktiska tillämpningen. Jag förordar därför att utredningens förslag
genomförs. 1 likhet med utredningen utgår jag från att särskilt i kommersiella
förhållanden reglerna om reklamationstidens längd vid internationeU befordran
kommer att i viss mån bh vägledande vid bedömningen av om reklamation skett i
rätt tid vid inrikes befordran.

Preskriptionstiden i CMR är ett år, såvida inte anspråket
grundas på uppsåt eUer vårdslöshet som skall jämställas med uppsåt, då
preskriptionstiden är tre år. CMR innehåller dessutom särskilda bestämmelser
om suspension av preskription (art. 32). Dessa bestämmelser innebär att
preskriptionstiden upphör att löpa frän den dag då skriftligt krav tas emot av
fraktföraren men fortsätter att löpa från den dag då fraktföraren skriftligen
bestrider kravet och återsänder de handlingar som åtföljde detta. Uppehåll i
preskriptionstiden kan inte uppnås mer än en gång för samma fordran.

Utredningen föreslår att preskriptionstiden vid inrikes
befordran skall vara densamma som vid internationell befordran. Utredningen
avvisar dock tanken på att införa regler om suspension av preskription för
inrikes befordran. Visserligen har dessa regler vissa positiva drag. Emellertid
är det enligt utredningens bestämda uppfattning inte ändamålsenligt att
beträffande en enstaka kontraktstyp införa en preskriptionsregel som till hela
sin konstruktion är okänd för rättslivet i övrigt. Det torde dessutom kunna
befaras att suspensionsreglerna skulle medföra åtskilliga svårigheter i de
talrika fall då parterna inte tillämpar mera utvecklade kontorsrutiner.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 55

De föreslagna preskriptionsreglerna har inte föranlett
någon erinran under remissbehandlingen utom från Sveriges advokatsamfund, som
anser att suspension av preskription bör vara möjlig även vid inrikes
befordran. Som skäl för denna uppfattning anför advokatsamfundet att ett system
med skilda preskriptionsregler kan leda till rättsförluster.

I hkhet med utredningen anser jag att samma
preskriptionstid bör gälla för inrikes befordran som för internationell
befordran. Jag ansluter mig också till utredningens uppfattning att regler om
suspension av preskriptionstiden inte bör införas för inrikes befordran. De
skäl som utredningen i denna del åberopat väger enligt min mening tyngre än
önskemålet att skapa likhet i reglerna för inrikes och internationell
befordran. Preskriptionsreglerna för inrikes befordran bör därför utformas
helt i överensstämmelse med utredningens förslag.

CMRs forumregler (art. 31) innebär bl.a. att talan rörande
internationell befordran får väckas vid domstol i den ort där godset togs emot
till befordran eller vid domstol i bestämmelseorten. Utredningen föreslår att
motsvarande skaU gälla vid inrikes befordran. Talan om inrikes befordran skall
enhgt förslaget därför kunna väckas såväl vid domstol som är behörig enligt
rättegångsbalken som vid domstolen på avsändnings- eUer bestämmelseorten.
Utredningsförslaget har lämnats utan erinran under remissbehandhngen och jag
kan också för egen del biträda det.

6.11 Jämkning av skadestånd

Utredningen framhåller att lagens ansvarssystem utgör en
lämplig reglering av ansvarsförhållanden i kommersiell varubefordran, även om
ansvarssystemet i åtskilliga fall kan leda till en betydande ekonomisk
belastning för den ansvarige. Ett effektivt skydd mot att fraktförare utsätts
för alltför betungande skadeståndskrav ligger i reglerna om summamässig
begränsning av ersättningsskyldigheten. Den risk för ekonomiska bakslag som den
stränga ansvarigheten ändå innebär kan i stor utsträckning elimineras genom
försäkring.

1 ytterlighetsfall kan det stränga ansvarssystemet dock
leda till resultat som enligt utredningens uppfattning från allmän synpunkt ter
sig svåra att godta. Den som endast vid enstaka tillfällen åtar sig ett
transportuppdrag torde sällan ha försäkringsskydd. Undantagsvis kan
försäkringsskydd saknas också vid befordran som utförs av fraktförare som
regelbundet åtar sig transportuppdrag, t. ex. om befordringen avser ett uppdrag
utanför fraktförarens sedvanliga verksamhet. Vidare påpekar utredningen att det
f. n. synes ogörligt att erhålla försäkring för de former av ansvar som enligt
förslaget gäller för avsändare, t. ex. för skada som bristfälligt förpackat
gods förorsakar. Utredningen anser därför att det vid inrikes befordran bör
vara möjligt att jämka skadestånd som medför alltför betungande
skadeståndsskyldighet.

Vad först
gäller avsändarens ansvar, anser utredningen att möjlighet att jämka skadestånd
alltid bör föreligga, oavsett vilken karaktär beford-

s. 56 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 56

ringen har. När det däremot gäller skadestånd som
fraktförare ådragit sig, bör jämkningsmöjlighet bara finnas när befordringen är
av "tUlfällig art". Som befordring av "tiUfällig art" bör
enligt utredningen betraktas dels alla slags befordringar som utförs av
personer, vilka bara någon enstaka gång uppträder som fraktförare, dels sådana
av reguljära fraktförare utförda befordringar som till frekvens och karaktär
klart avviker från de befordringar som fraktföraren vanhgen utför. Beträffande
dessa båda kategorier av befordringar bör dock enligt utredningens uppfattning
ytterligare krävas att även om vederlag utgår andra bevekelsegrunder än de
rent affärsmässiga varit bestämmande för fraktförarens åtagande.

Med hänvisning till att skadeståndskommittén i sitt
betänkande (SOU 1971:83) Skadestånd 111 föreslagit en allmän jämkningsregel,
avsedd att vinna tillämpning även i kontraktsrättsliga förhåUanden, har
utredningen övervägt huruvida det är påkallat att införa en särskild
jämkningsregel för inrikes befordran på väg. Utredningen framhåller beträffande
denna fråga att den av skadeståndskommittén föreslagna jämkningsregeln givits
sådan utformning att skadestånd vid inrikes befordran skulle kunna komma att
jämkas också i andra fall än utredningen avsett. Av detta skäl anser utredningen
alt i lagen bör otvetydigt anges de fall i vUka jämkning skaU vara möjlig. 1
dessa fall skall enhgt utredningens förslag jämkning kunna ske endast om
skadeståndet framstår som oskäligt betungande. 1 övrigt bör jämkningsfrågan
bedömas enligt allmänna regler.

Utredningen
har också tagit hänsyn till att varuhavare i enlighet med allmänna regler om
skadestånd i utomobligatoriska förhållanden kan väcka talan mot fraktförarens
medhjälpare. 1 den mån medhjälparen har ställning som arbetstagare i den
betydelse detta begrepp har i skadeståndslagen (1972:207) torde han enligt
utredningens uppfattning åtnjuta ett långtgående skydd genom bestämmelserna i
4 kap. 1 § nämnda lag. Medhjälpare som inte kan anses som arbetstagare löper
däremot risken att ådra sig betydande ersättningsskyldighet. På dessa faU av
utomobligatorisk skadeståndsskyldighet torde, framhåller utredningen, en allmän
jämkningsregel utan vidare bli tiUämplig. Enligt utredningens mening bör
emellertid tiUämpningen av en sådan regel begränsas på samma sätt som
beträffande kontraktsparterna själva. Detta innebär att, när - såsom ofta är
fallet fraktföraren som medhjälpare använder någon som inte är anställd hos
honom, medhjälparen som regel inte kan påräkna någon jämkning. Om
förhållandena är jämförbara med dem under vilka jämkning kan ske enligt de för
den avtalsslutande fraktföraren föreslagna reglerna, bör dock skadestånd som
medhjälpare ådragit sig kunna jämkas. Så bör t. ex. kunna ske om medhjälparen
är en bilägare som inte annars använder sitt fordon för godsbefordran och
därför inte har någon ansvarsförsäkring som gäller godset.

Utredningens förslag har lämnats utan erinran av flera
remissinstanser. Kritiska synpunkter framförs dock av SJ och
näringslivsorganisationerna som avvisar förslaget om en för inrikes
godsbefordran på väg lagfäst reglering av frågan om jämkning av skadestånd.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 57

SJ anför som huvudsaklig grund för sin kritik att
utredningens förslag föregriper den av skadeståndskommittén föreslagna
lagstiftningen om en allmän jämkningsregel. Vidare uttalar SJ att de av
utredningen föreslagna reglerna är olämpliga både i materiellt och tekniskt
avseende. SJ delar skadeståndskommitténs uppfattning att det inte är möjligt
att i all speciallagstiftning, vid vars tillämpning nedsättning av oskäligt
betungande skadestånd kan länkas komma i fråga, införa ett förbehåll härom i
lagtexten. Skadeståndslagens regler bör i stället utformas så att jämkningsregelns
generella tillämplighet framgår. SJ vUl emellertid inte ta avstånd frän tanken
på en tUlämpning också inom frakträtten av de grundsatser om jämkning som
skadeståndskommitlén förordat, om dessa grundsatser tillämpas inom
kontraktsrätten i övrigt. SJ erinrar om att skadeståndskommittén understrukit
att den föreslagna allmänna jämkningsregeln endast sällan lär kunna tillämpas
vid brott mot huvudförpliktelse i avtal. Enligt SJ:s mening kan avsändarens
ansvar för bristfällig förpackning och för farligt gods inte anses vara de
perifera biförpliktelser som utredningen synes anta. Förslaget skulle också
medföra en godtycklig särreglering för inhemska biltransporter utan
motsvarande tillämpning på internationella biltransporter eller på transporter
med annat transportmedel.

Näringslivsorganisationerna anser också att utredningens
förslag är otillräckligt underbyggt. Även Sveriges speditörsförbund kritiserar
förslaget och uttalar som sin uppfattning att tillämpningen av den föreslagna
jämkningsregeln bör begränsas till avtal som transportkunden har slutit för
privat räkning och att fraktförarens rätt att påkalla jämkning inte bör
inskränkas tUl alt gälla endast med avseende på befordring av "tillfällig
art".

För egen del vill jag först framhålla att jämkning av
skadestånd i kontraktsrättsliga förhållanden i regel inte bör kunna ske. Detta
gäller i Synnerhet i sådana rent kommersiella förhållanden som den nu
föreslagna lagstiftningen huvudsakligen avser att reglera. Utredningens förslag
till jämkningsregel tar också sikte endast på vissa undantagssituationer och
skall överhuvudtaget inte vara tillämplig på det transportansvar som en
yrkesmässig fraktförare ådrar sig inom ramen för sin vanliga verksamhet.
Utredningen har emellertid pekat på att en strikt tillämpning av den föreslagna
lagstiftningen i vissa situationer kan leda till obilliga resultat. Jag har
tidigare uttalat att jag delar denna uppfattning och att vissa av lagens regler
kan godtas bara om möjlighet finns att undvika stötande resultat av lagens
tillämpning genom en jämkning av skadestånd. Detta gäller främst i fråga om det
strikta och obegränsade ansvar som åvilar avsändare i vissa fall, t. ex. i
fråga om skada som orsakas av godsets bristfälliga förpackning. Men även i
fråga om transportörens ansvarighet kan det undantagsvis föreligga ett behov av
att jämka skadeståndet. Den avgränsning av lagens tillämplighet med hjälp av
vederlagskriteriet som jag inledningsvis förordat medför nämligen att lagen
blir tillämplig också på transporter, som inte utförs som ett led i en
yrkesverksamhet utan exempelvis av privatpersoner mot något mindre vederlag
avsett att täcka

s. 58 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 58

kostnader för bensin o.l. 1 och för sig finns här enligt
vad jag tidigare anfört (jfr. avsnitt 6.4) möjlighet för parterna att
avtalsvägen inskränka transportöransvaret. Som utredningen framhållit får man
emeUertid räkna med att parterna vid transporter av detta slag ofta förbiser
att de kan begagna sig av denna möjlighet. De föreslagna reglerna om begränsning
av transportansvaret medför visserligen att någon jämkning i regel inte
framstår som motiverad ens i de situationer som nu angivits. Undantagsvis kan
dock även ett sålunda begränsat ersättningsansvar framstå som obilligt med
hänsyn till den ersättningsskyldiges ekonomiska situation och transportavtalets
huvudsakligen benefika karaktär. Detsamma kan gälla i fall då skadeståndet
enhgt lagens regler skall utgå med obegränsat belopp därför att den
skadeståndsskyldige vållat skadan genom grov vårdslöshet.

Som utredningen framhållit kan det av samma skäl som i
fråga om avsändare och transportör ibland finnas ett behov av jämkning för det
fall att talan i stället riktas mot någon av deras medhjälpare som inte är att
anse som arbetstagare. Avsändarens eller transportörens anställda behöver
däremot inte omfattas av någon särskild jämkningsregel. För dem bereder redan 4
kap. 1 § skadeståndslagen ett tillräckligt skydd.

Ett
avgörande skäl till att det i nu berörda speciella situationer föreligger ett
behov av möjlighet till jämkning för att undvika obilliga resultat är enligt
min mening att ansvarsförsäkring ofta saknas i dessa fall. 1 den mån den
skadeståndsansvarige har försäkring som täcker ansvaret kan en tillämpning av
lagens regler inte anses leda till ett obilligt resultat. Detsamma är fallet om
den skadeståndsansvarige har underlåtit att täcka ansvaret med försäkring och
det rimligen kan fordras av honom att han skaffat sig en sådan
försäkringstäckning. Det bör t. ex. alltid kunna krävas av företagare att de
utnyttjar föreliggande möjligheter till försäk-ringstäckning av det ansvar de
kan ådraga sig inom ramen för sin normala yrkesmässiga verksamhet. Det är
emellertid karaktäristiskt för de situationer som förut angivits att det ofta
antingen saknas möjlighet att i varje fall fullt ut täcka ansvaret med
försäkring eller också inte rimligen kan läggas den skadeståndsansvarige till
last att han inte har skaffat sig särskild försäkring. Det förra gäller
beträffande avsändarens ansvarighet och det senare beträffande de fall då någon
åtar sig en icke yrkesmässig befordran. Ett särskilt skäl för jämkning i dessa
fall kan vara att skadan däremot är täckt av försäkring som den skadelidande
har, t. ex. transportörens vagnskadeförsäkring.

På grund
av det anförda finner jag att det föreligger behov av en jämkningsregel som kan
tillämpas när utdömande av fullt skadestånd i de undantagssituationer som jag
förut har beskrivit skulle framstå som oskäligt betungande för den
skadeståndsansvarige. De överväganden som jag har redovisat stämmer väl överens
med de värderingar som ligger till grund för skadeståndskommitténs förslag till
en allmän jämkningsregel och de uttalanden som kommittén gjort i fråga om denna
regels tillämplighet i kontraktsförhållanden.

Skadeståndskommitténs förslag att i skadeståndslagen
införa en allmän

s. 59 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 59

jämkningsregel övervägs f. n. i justitiedepartementet. Jag
har emellertid funnit att förslag till lagstiftning i detta ämne inte bör
föreläggas riksdagen förrän i samband med lagstiftning på grundval av
skadeståndskommitténs nyligen avlämnade betänkande (SOU 1973:51) Skadestånd V,
Skadestånd vid personskada. Förslag i den delen torde inte kunna föreläggas
riksdagen förrän tidigast i slutet av år 1974.

Det kan
mot denna bakgrund givetvis ifrågasättas om det är lämpligt att nu införa en
särskild jämkningsregel i lagen om inrikes vägtransporter eftersom denna kan
visa sig vara obehövlig sedan en allmän jämkningsregel har införts. Jag är
emellertid inte beredd att nu ta ställning till vilken räckvidd en allmän
jämkningsregel i skadeståndslagen kan komma att få och i vUken mån den skall
tiUämpas på skadeståndsregler i speciallagstiftningen. Det kan därför inte
uteslutas att det även efter det att en allmän jämkningsregel har införts finns
ett behov av en särreglering i lagstiftningen om vägtransporter. Jag viU
därför förorda att en sådan särskild jämkningsregel nu införs på detta område.
Frågan om denna regel sedermera kan utgå och ersättas av en allmän
jämkningsregel i skadeståndslagen får övervägas i samband med att förslag i
denna fråga läggs fram. 1 samband därmed får också övervägas i vad mån det
förehgger behov av motsvarande möjlighet tiU jämkning av skadestånd i andra
transporträttsliga förhållanden. Jag viU emellertid redan nu erinra om att våra
konventionsåtaganden på transporträttens område torde hindra att jämkning
medges i fråga om transportörens ansvar vid transport som omfattas av dessa
konventioner. Den omständigheten att skUda regler kan komma att gälla i detta
hänseende mellan inrikes och internationella transporter eller för skilda
transportmedel kan dock enligt min mening inte hindra att en i och för sig
önskvärd reglering genomförs där detta är möjligt.

6.12 Genomgångsbefordran

CMR innehåller särskilda bestämmelser för s. k.
genomgångstransporter (art. 3440). Enligt dessa bestämmelser kan vid
befordran som utförs av flera fraktförare efter varandra varje fraktförare
inträda som part i fraktavtalet. De fraktförare som gjort detta bildar ett
kollektiv och ansvarar solidariskt gentemot varuhavaren för hela befordringen.
Enligt utredningens bedömande föreligger f. n. inte något mera uttalat behov av
en motsvarande reglering för inrikestransporternas del. Utredningen påpekar å
andra sidan att det inte är osannolikt att ett sådant behov kan uppkomma i en
nära framtid. Under alla förhållanden torde det enligt utredningens uppfattning
saknas anledning att utestänga parterna på den inrikes vägfraktmarknaden från
möjligheten att begagna sig av en lagfäst reglering av genomgångstransporterna.

Utredningens förslag att även för inrikes befordran skall
gälla lagfästa regler om befordran som utförs av flera fraktförare efter
varandra har lämnats'Utan erinran av de flesta remissinstanserna. Förslaget
kritiseras

s. 60 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 60

dock av Svenska åkeriförbundet och Sveriges
speditörförbund som anser att en lagfäst reglering kan undvaras utan olägenhet.

Jag vill tiU en början framhålla att i de norska och
finska lagförslagen torde komma att tas upp regler om genomgångstransporter
vilka blir tillämpliga vid inrikes befordran. Från norsk sida har framhållits
att dessa regler fyller ett kommersiellt behov. Även om detta behov inle gjort
sig gällande med samma styrka i Sverige anser jag att det saknas anledning att
inte genomföra de föreslagna reglerna. Därmed vinns också den fördelen att den
nordiska rättsenheten upprätthålls även på denna punkt.

7 Upprättat förslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

lag om inrikes vägtransport.

Förslagel torde få fogas tiU statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilaga 3.

8 Specialmotivering

Lagen föreslås få rubriken "Lag om inrikes
vägtransport", varvid särskilt har beaktats att av rubriken bör framgå att
lagen endast är tillämplig på inrikes befordran.

Lagen är uppdelad på åtta avdelningar. 1 den första
avdelningen har tagits upp bestämmelser om lagens tillämpningsområde m. m. (15
§§). Andra avdelningen innehåller en bestämmelse om fraktförarens ansvarighet
för sina anstäUda och för medhjälpare som han anlitar för befordringen (6 §).
Lagens centrala bestämmelser återfinns i tredje och fjärde avdelningarna.
Tredje avdelningen innehåller regler om hur fraktavtalet bekräftas och
fullgörs, däribland regler om fraktsedeln (726 §§), medan i fjärde avdelningen
tagits upp bestämmelserna om fraktförarens ansvarighet (2738 §§). I femte
avdelningen har tagits in en bestämmelse om jämkning av skadestånd (39 §).
Sjätte avdelningen innehåUer reklamations- och preskriptionsregler samt en
forumbestämmelse (4042 §§). Regler om ansvar vid befordran som utförs av flera
fraktförare efter varandra har tagits upp i sjunde avdelningen (43-46 §§).
Ättonde och sista avdelningen innehåUer en erinran om alt särskilda
bestämmelser gäller beträffande atomskada (47 §).

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 §

Första stycket innehåller huvudregeln om lagens
tillämpningsområde. Lagen är tiUämplig på avtal om godsbefordran med fordon på
väg mellan

s. 61 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 61

eller inom orter i Sverige, om avtalet avser befordran mot
vederlag. 1 andra stycket har tagits upp en erinran om att särskilda
bestämmelser CMR-lagen - gäller beträffande de internationella vägfraktavtal
som är underkastade CMR. Paragrafen motsvarar 1 § utredningsförslaget.

En
förutsättning för att lagen skall bli tillämplig är att avsändnings-orten och
bestämmelseorten såsom dessa angivits i fraktavtalet är belägna i Sverige.
Detta har i första stycket uttryckts på så sätt att lagen är tillämplig på
avtal om befordran ''mellan eller inom orter i Sverige". I lagtexten
förekommer sålunda inte det i lagens rubrik använda uttrycket
"inrikes" vägtransport. Uttrycket "inrikes" skulle kunna ge
upphov tUl missförstånd beträffande lagens tillämplighet i de fall dä
befordringen delvis utförs inom annat lands område. Som framhållits i den
allmänna motiveringen (avsnitt 6.3) bör lagen också vara tillämplig på
transport mellan tvä orter i Sverige vUken till någon del går över ett annat
lands område.

Den av
utredningen föreslagna lagtexten anger inte att lagen är tUlämplig även på
befordran som sker inom orter i Sverige. Under remissbehandlingen har den
åsikten framförts att det direkt av lagtexten borde framgå att lagen gäller
även beträffande sådan befordran. Jag delar denna uppfattning och en
redaktionell ändring av lagtexten har därför gjorts på denna punkt.

Lagen är
tUlämplig endast på befordran som sker mot vederlag (jfr avsnitt 6.3). Det
förhåUandet att vederlag betingats för en befordran är i allmänhet ett tecken
på alt transporten är av affärsmässig art. Lagens stränga ansvarssystem är i
första hand avpassat för dessa fall. Gränsdragningen för lagens
tUlämpningsområde med hjälp av vederlagsrekvisitet kan emeUertid ibland leda
tUl mindre tilltalande resultat. Så kan det exempelvis te sig stötande alt låta
en person, som helt tUlfälligtvis och kanske närmast som en väntjänst men mot
ett visst vederlag utför en transport, svara enligl lagens tvingande och
stränga ansvarsregler. 1 5 § öppnas därför möjlighet att i viss begränsad
utsträckning träffa avtal om tUlämpning av andra ansvarsregler. Dessutom
innehåller lagen i 39 § en särskild bestämmelse om jämkning av skadestånd.
Denna bestämmelse är avsedd att kunna tiUämpas bl. a. i de fall då vederlag
visserligen utgått men befordringen föranletts av andra än rent affärsmässiga
skäl.

Utredningen
betonar att tiU grund för befordringen måste ligga ett fraktavtal som
förutsätter att befordringen skall ske med vägfordon och att lagen sålunda inte
är avsedd att tillämpas på varje befordran som faktiskt utförs med sådant
fordon. Samtidigt framhåUer utredningen att det inte synes nödvändigt att det
redan när fraktavtalet ingås definitivt fastslås att befordringen skaU ske med
vägfordon. Valet av transportmedel bör kunna göras senare av fraktföraren på
grundval av vad som då synes vara det mest gynnsamma. Har befordringen i sådant
fall utförts med vägfordon och har detta varit en av de möjligheter avsändaren
räknat med synes fraktavtalet enligl utredningens bedömande få betraktas som
ett vägfraktavtal.

Utredningens uttalande kritiseras av Sveriges
speditörförbund som

s. 62 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 62

betonar att, om det när avtalet träffas inte är klart
vilket regelsystem som skall tillämpas på avtalet, detta leder till svåra
problem bl. a. vid bestämmandet av vilka regler som skall tillämpas, om
fraktavtalet inte uppfylls. Förbundet anser att frågan om tillämplig lag måste
avgöras i samband med att avtalet ingås. Denna åsikt står inte oemotsagd.
Sålunda framhåller näringsUvsorganisationerna att utredningens tolkning
undanröjer den tveksamhet som hittills rått på denna punkt och att tolkningen
är ägnad att främja enhetlighet beträffande ansvaret vid utrikes och inrikes lastbilstransporter.

1 en del fall är det onekhgen så att valet av
transportmedel är av underordnad betydelse för transportkunden och att dennes
intresse i stället är koncentrerat på att godset kommer fram i rätt tid och
till rätt plats och i oskadat skick. Valet av transportmedel överlåts därför
ibland tiU fraktföraren vilket medför att det vid själva avtalstillfället kan
vara oklart, vilka regler som skaU gäUa för transporten. 1 sådana situationer
får parterna anses vara överens om att avtalet, för den händelse transporten
faktiskt utförs med vägfordon, skall vara ett vägtransportavtal och underkastat
de regler som gäller för sådana avtal, medan det, om transporten i stället sker
med t. ex. flyg, skall anses vara ett avtal om flygtransport och underkastat de
regler som gäller för sådana transporter. Däremot kan det inte anses
Överensstämma med de rättspolitiska värderingar, som ligger till grund för
lagstiftningen, att låta vägtransportlagen bli tillämplig endast i de fall då
parterna från början uttryckligen har slutit avtal om lastbilstransport. 1 så
fall skulle transportören genom att låta frågan om transportmedel stå öppen
kunna undgå att de i transportkundens intresse meddelade tvingande
bestämmelserna blir tillämpliga. Såsoin utredningen uttalat bör därför i dessa
fall det faktiskt använda transportmedlet i regel bli avgörande för bedömningen
av avtalets innebörd och vilka regler som skall tillämpas på detta.

Om emellertid transportören väljer att utföra transporten
med ett transportmedel som avsändaren inte haft anledning räkna med ställer sig
saken något annorlunda. 1 sådant fall torde inte de regler som gäller för det
använda transportmedlet utan vidare kunna anses tillämpliga, i vart fall inte i
den utsträckning som dessa regler är mindre förmånliga för transportkunden än
de regler som han haft anledning räkna med skulle komnia till användning. Han
kan bl. a. ha bestämt omfattningen av sitt varuförsäkringsskydd med
utgångspunkt i att transportören skuUe bära en större del av transportrisken.
Det är därför inte möjligt att konstruera lagen på sådant sätt att den görs
tillämplig på alla transporter som faktiskt utförs med vägfordon. Att göra
något bestämt uttalande om hur den nyss berörda situationen skall lösas är inte
möjligt. Det blir här fråga om en tillämpning av allmänna avtalsrättsliga
grundsatser med hänsyn tagen till omständigheterna i det särskilda fallet.
Detsamma gäller den av speditörförbundet nämnda frågan vilka regler som skall
tillämpas beträffande fraktförarens ansvar, om transportmedlet inte har
bestämts i avtalet och transport av det mottagna godset över huvud taget inte
påbörjas.

s. 63 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 63

Avtal om godsbefordran enhgt vägtransportlagen kan inte
anses föreligga i de fall dä godstransporten endast innebär uppfyllandet av en
förpliktelse som är sekundär i förhåUande tiU ett avtals huvudsyfte. Det är
sålunda inte avsett att lagen skaU tiUämpas på gods som vid resa med buss eller
bil medförs av passagerare. Inom transporträtten skiljer man också
traditionellt mellan gods och resgods. Ej heller är lagen tUlämplig på sådana
varutransporter som säljare vid fullgörandet av ett köpeavtal utför då han
forslar gods till en köpare på annan ort. Har transporten föranletts av ett
fristående befordringsavtal StäUer sig saken annorlunda. Frågan huruvida ett
sådant avtal skall anses träffat får avgöras med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall.

Frågan om lagens tillämplighet när en befordran med
vägfordon är accessorisk till befordran med annat transportmedel behandlas
under 3 § och när sådan befordran ingår som ett led i en kombinerad transport
under 4 §.

Enligt
utredningen bör utanför lagens tillämpningsområde falla sådana transporter som
bara avser bortforsling av snö, sopor, schaktmassor och liknande. Utredningen
anser emellertid att det även med avseende på sådant gods någon gång kan
förekomma att ett fraktavtal måste anses föreligga, t. ex. om snö transporteras
för en idrottsförenings räkning att användas vid en skidtävling. Med anledning
av utredningens uttalanden vUl jag framhålla att för att lagen skall vara
tillämplig krävs att det föreligger ett fraktavtal. Redan härav följer att
lagen inte är tillämplig på bortforsling t. ex. avavfaU från en fabrik, om
bortforslingen endast utgör ett moment i ett avtal som går ut på att omhänderta
avfallet vid fabriken. Däremot är det enligt min mening knappast möjligt att
vare sig uttryckligen eller genom motivuttalanden avgränsa lagens tillämpningsområde
med utgångspunkt i synpunkter som närmast rör huruvida godset representerar ett
ekonomiskt värde eller ej. Utredningens uttalanden visar också att en sädan
gränsdragning medför åtskilliga oklarheter. Lagen måste därför i princip anses
omfatta avtal om transport av alla slag av gods, såvida inte särskUt undantag
har gjorts i lagen (jfr 2 §). En annan sak är att transportens särskilda natur
kan motivera att avtal får träffas om avvikelser från de tvingande
ansvarsreglerna (5 §), att fraktsedel ej behöver upprättas därför att detta
inte är brukhgt vid den typ av transporter som är i fråga (7 §) eUer att
ansvarighetsreglerna i praktiken saknar betydelse därför att godset inte har
något ekonomiskt värde. Som exempel på regler som kan vara av verklig betydelse
i de nämnda faUen kan nämnas reglerna om avsändarens upplysningsplikt vid avtal
om transport av farligt gods, t. ex. kemikalieavfaU, och hans ansvar för skada
som kan drabba fraktföraren med anledning av sådan transport.

Utredningen berör i betänkandet gränsdragningen mellan
fraktavtal och avtal om lega och uttalar att, om en fordonsinnehavare ställer
fordon och förare tiU förfogande, avtalet torde få anses falla utanför lagens
tiUämpningsområde, om avtalet har övervägande karaktären av lega.

Detta uttalande kritiseras av flera remissinstanser.
Sveriges advokatsamfund uttalar som sin uppfattning att det är långt ifrån
självklart att

s. 64 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974.33 64

avtal om godsbefordran inle skall anses omfatta de faU då
laslbU med förare ställs till varuhavarens förfogande. Under alla
omständigheter lär det enligt advokatsamfundels uppfattning föreligga behov av
regler rörande fraktförarens ansvarighet även i situationer som ter sig som
lega av lastbU. Det finns inga principiella skäl varför fraktförarens ansvar i
sådana fall skall regleras annorlunda än då avtalet är att anse som ett rent
fraktavtal. Svenska åkeriförbundet och Äkeriföretagarnas centralförbund ger
uttryck för en liknande uppfattning. 1 sitt yttrande uttrycker advokatsamfundet
också oro för att den skiUnad mellan fraktavtal och legoavtal, som utredningen
förordat, kommer alt ge upphov lUl stora svårigheter. Delta blir särskUt
påtagligt om lagen görs tvingande. Advokatsamfundet betonar att det i så faU
inte får förekomma all lagen kringgås genom att avtal rubriceras som avtal om
lega när det faktiskt rör sig om ett fraktavtal.

För egen del vill jag starkt framhålla att lagens
tvingande reglering är avsedd att vinna tillämpning på alla avtal som går ut på
alt verkstäUa en godsbefordran. Det är därför uppenbart att lagens bestämmelser
inle får sättas ur spel genom att parterna betecknar ett avtal om godsbefordran
som legoavtal. Frågan om ett transportavtal eller ett legoavtal föreligger
måste bedömas med hänsyn tiU avtalets sakliga innebörd. Den omständigheten att
fordonsinnehavarens ersättning bestäms efter den tid som går åt för att fullgöra
ett visst uppdrag är inte avgörande för huruvida lagens regler skall tillämpas.
Ett avtal bör emellertid bedömas som legoavtal och inte som transportavtal om
transportkunden har ett så avgörande inflytande över det sätt på vilket
fordonet utnyttjas och förarens arbetsviUkor att det med hänsyn tUl
fordonsinnehavarens begränsade möjligheter alt kontrollera och påverka
befordringen inte är rimligt all upprätthålla de tvingande ansvarsreglerna i
lagen. Den omständigheten att transportkunden leder arbetet med lastning,
stuvning och lossning av godset har emellertid inte någon avgörande betydelse.
Detta följer redan av bestämmelsen i 29 § första stycket c). Att närmare ange
förutsättningarna för att ett avtal skaU bedömas som legoavtal och inte som
transportavtal är inte möjligt. 1 sista hand måste det ankomma på
rättstUlämpningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskUda fallet dra
upp gränsen mellan de bägge avtalstyperna.

Lagen är tillämplig endast på transporter som avser
befordran mellan eller inom orter i Sverige. Utanför lagens tillämpningsområde
faller sålunda all befordran som sker från en ort i Sverige tUl utlandet och
från en i utlandet belägen ort tUl Sverige. Beträffande sådana transporter
gäller CMR-lagen. 1 andra stycket har tagits upp en särskild erinran om att
särskilda bestämmelser gäller för avtal om godsbefordran som är underkastat
CMR. CMR-lagen tillämpas inte bara på transporter till eUer från Sverige utan
också på befordran till eller från främmande stater som tUlträtt CMR. Detta innebär
att praktiskt tagel aU godsbefordran på väg mellan europeiska stater regleras
av CMR. Lagen om inrikes vägtransport och CMR-lagen täcker sålunda i stort
sett all godsbefordran på väg mot vederlag som kan bli föremål för tvist
inför svensk

s. 65 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 65

domstol. Det kan naturligtvis inte uteslutas att talan
väcks vid svensk domstol med anledning av en nationell befordran i en främmande
stat eller en internationell befordran, som inle regleras av CMR. Skulle
domstolen finna att svensk lag skaU tiUämpas på befordringen, något som
undantagsvis kan tänkas förekomma även om parterna inte uttryckligen avtalat om
tillämpning av svensk lag, torde vägtransportlagen resp. CMR-lagen fä ges
analog tUlämpning.

2 §

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.3) innehåller denna paragraf en bestämmelse om undanlag från lagens
tUlämpning med avseende på sådana befordringar för vUka elt väl fungerande
regelsystem redan är i kraft eller för vilka avsevärt annorlunda regler än de
nu föreslagna erfordras med hänsyn tUl befordringens speciella karaktär.
Paragrafen motsvarar 2 § utredningsförslaget.

1 första stycket har tagits upp bestämmelsen att lagen
inte gäller beträffande postbefordran, begravningstransporter och befordran av
flyttsaker. Som utredningen framhållit kan dock undantaget för "postbefordran"
inte anses omfatta godsbefordran med postdihgens. Det har inte ansetts
nödvändigt att särskilt ange detta i lagtexten

1 andra stycket föreskrivs att lagen ej heller är
tUlämplig på vägtransport som är underkastad det internationella
järnvägsfördraget (CIM) eller som järnväg i annat fall utför inom Sverige tiU
fullgörande av ett avtal om järnvägstransport.

CIM är tillämplig på sädan vägbefordran som utförs i
anslutning tUl en internationell järnvägsbefordran, under förutsättning att
vägtransporten utförs på en billinje som upptagits i den av Centralbyrån för
internationella järnvägstransporter förda listan över de linjer som är
understäUda CIM. För Sveriges del gäller f. n. att på denna lista uppförts
bUlinjen Övertorneå-Pajala.

Utöver befordran som omfattas av CIM avser
undantagsbestämmelsen i andra stycket de fall där järnvägen till en del måste
utföra transporten med lastbil, på grund av trafikhinder eller därför att
järnvägslinjen är nedlagd. Vidare avses s. k. accessoriska transporter, dvs.
fall där järnvägen åtar sig att med lastbil befordra godset tUl eller frän
järnvägen. Detta överensstämmer med vad som redan nu gäller enligt 1 §
järnvägstrafikstadgan. Om för- eller eftertransporten avser en längre sträcka,
torde denna dock inte kunna anses ske "tiU fullgörande av avtal om
befordran av gods på järnväg". 1 stället får avtalet då bedömas som en
kombinerad väg- och järnvägsbefordran, där vägtransportreglerna skall
tillämpas på vägtransportdelen. Eftersom järnvägstrafikstadgan generellt sett
är något förmånligare för transportkunden och vägtransporllagen inte hindrar
en fraktförare från att åta sig ett längre gående ansvar än lagen föreskriver,
föreligger det emellertid inget hinder för att järnvägen åtar sig ansvar enligt
järnvägstrafikstadgan för hela transporten.

5 Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 33

s. 66 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974.33 66

3 §

CMRs tiUämpning är begränsad till att avse befordran som
utförs med sådana motorfordon, sammansatta fordon, släpfordon och påhängsvagnar
som avses i 1949 års vägtrafikkonvention. Den omfattar således inte transport
med t. ex. motorredskap. Som angivits i den aUmänna motiveringen (avsnitt 6.3)
har en sådan begränsning av tillämpningsområdet inte ansetts önskvärd för inrikestransporternas
del. 1 denna paragraf föreskrivs därför att med uttrycket "fordon"
skall avses vae slag av fordon som används för befordran av gods på väg. Det
kan synas onödigt att ta upp en särskild bestämmelse härom i lagen. Den har
dock tagits med för att del klart skall framgå att fordonsbegreppet i denna lag
inte överensstämmer med vad som gäller enligt CMR-lagen. Paragrafen svarar mot
3 § utredningsförslaget.

Som nämnts innebär denna skillnad mellan inrikeslagen och
CMR-lagen praktiskt sett att även transport med motorredskap faller under
inrikeslagens tillämpningsområde.

Den omständigheten att lagens fordonsbegrepp omfattar
många olika slags fordon innebär dock inte att varje befordran som faktiskt
utförs med något av dessa fordon regleras av lagen. En förutsättning för lagens
tillämplighet är nämligen att det föreligger ett avtal om godsbefordran på väg
i egentlig mening. Det förhållandet att lagens fordonsbegrepp omfattar t. ex.
truckar innebär alltså inte att godshantering i en godsterminal som utförs med
en truck utan vidare omfattas av lagen. Eftersom vägtransportörens ansvar för
godset gäller under hela tiden från godsets mottagande till dess det lämnas ut,
är lagen emellertid tillämplig på skador vilka uppkommer vid sådan lastning och
lossning som utgör ett led i ett vägtransportavtal. Godshantering i samband med
en vägtransport måste alltså skiljas från godshantering som sker utan samband
med ett vägtransportavtal.

Motorredskap används i stor utsträckning för lastning och
lossning av fartyg, järnvägsvagnar och luftfartyg. Detta arbete utgör dä ofta
ett led i det transportavtal som ligger till grund för befordringen med
respektive transportmedel. Vägtransportlagen är givetvis inte heller avsedd att
reglera dessa fall.

Den
utvidgning av fordonsbegreppets innebörd som departementsförslaget innebär
medför att lagen även blir tillämphg på godsbefordran som utförs med cykel
eller med hästanspänt fordon.

4 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om lagens
tillämplighet i de fall då vägfordonet med pålastat gods under en del av
transporten befordras med annat transportmedel. Paragrafen motsvarar 4 § utredningsförslaget.

Enligt CMR (art. 2) bibehåller ett avtal om godsbefordran
på väg sin karaktär av vägtransportavtal även om befordringen delvis utförs med

s. 67 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 67

hjälp av fartyg, järnväg eller luftfartyg under
förutsättning att godset under denna del av transporten inte lossas från
vägfordonet. Lossas godset av det skälet att befordringen inte kan utföras på
överenskommet sätt (jfr art. 14) är CMR dock alltjämt tillämplig. Bestämmelsen
att konventionen vid denna speciella form av kombinerade transporter är
tillämplig på befordringen i dess helhet gäller dock inte utan inskränkning.
Sålunda kan andra ansvarsregler bli tiUämpliga, om det visas att sakskada eUer
dröjsmål med godsets utlämnande inte orsakats av åtgärd eller underlåtenhet av
fraktföraren utan beror av händelse som kunnat inträffa endast under och på
grund av befordringen med det andra transportmedlet. 1 detta fall skall vägfraktförarens
ansvarighet bestämmas på det sätt varpå den andre fraktförarens ansvarighet
skulle ha bestämts om avtal slutits mellan avsändaren och den andre
fraktföraren om befordran av godset i enlighet med de tvingande regler som
gäller för befordran med det aktuella transportmedlet. 1 den mån det saknas
tvingande regler för befordran med detta transportmedel, skall CMR tillämpas.

1 enlighet med vad som tidigare anförts (avsnitt 6.3) har
en motsvarande bestämmelse, ehuru i en något förenklad form, tagits med i
lagförslaget.

Beträffande innebörden av det nyss använda uttrycket
"tvingande regler" påpekar utredningen att härmed avses inte bara
sådana regler som över huvud taget inte kan åsidosättas genom avtal, vare sig
till lastägarens eller fraktförarens förmån, utan även regler som är tvingande
endast i den bemärkelsen att de hindrar avtal som minskar fraktförarens i lag
angivna ansvarighet. För att understryka detta förhållande föreslår utredningen
att i lagtexten används formuleringen "lagregler, som gäller för befordran
med detta transportmedel, såvitt de ej kan åsidosättas genom avtal som medför
inskränkning av fraktförarens ansvarighet".

Den
föreslagna preciseringen av vad som skall avses med "tvingande
regler" har kritiserats under remissbehandlingen. Kritiken skaU ses mot
bakgrunden av att sjölagen i dess nuvarande utformning principiellt utgår från
att bortfraktaren bär ett generellt och obegränsat culpaansvar (118 §) men att
han enligt 122 § har rätt att inskränka sin ansvarighet intill vad som gäller
enligt den tvingande regleringen i konossementslagen (1936:277). Denna
konstruktion av ansvarsreglerna i sjölagen har emellertid övergivits i det
till riksdagen i år avlämnade förslaget till nya regler om godsbefordran till
sjöss (jfr prop. 1973:137). Dessa regler avses träda i kraft för inrikes och
internordisk fart senast den 1 juli 1974. 1 de nya bestämmelserna slås direkt
fast i vilken utsträckning bortfraktaren bär ett tvingande ansvar och något
förbehåll mot detta ansvar kan bortfraktaren i regel inte ta Gfr 118 och 120 §§
samt 168 § första stycket). Samma konstruktion av ansvarsreglerna används i
konossementslagen och i den lagstiftning som reglerar transport med järnväg och
luftfartyg. Jag har därför funnit att den av utredningen föreslagna preciseringen
av begreppet "tvingande regler" bör godtas. Förslaget överensstämmer
f. ö. med den tolkning av konventionen på denna punkt som angivits
i

s. 68 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 68

förarbetena till CMR-lagen (prop. 1968:132 s. 25). 1 den
utsträckning de regler som gäller för det andra transportmedlet är dispositiva
skall emellertid vägtransportlagens regler tillämpas. Detta gäUer t. ex. det
praktiskt viktiga fallet att en lastbU befordras på ett fartygs däck. Enligt
168 § andra stycket sjölagen i den nya lydelsen kan redaren nämligen frita sig
från allt ansvar för däckslast.

1 första stycket har tagits upp huvudregeln att lagen är
tillämphg på befordringen i dess helhet även om den delvis utförs med hjälp av
fartyg, järnväg eller luftfartyg under förutsättning att godset inte lossas
från vägfordonet under befordringen. 1 ett fall kan godset dock lossas från
fordonet utan att detta medför att andra regler blir tillämpliga. Detta fall
tar sikte på den situationen att hinder uppkommer mot att utföra befordringen på
överenskommet sätt. 1 utredningens förslag till lagtext har detta undantagsfall
angivits genom en hänvisning tUl 2 1 § utredningsförslaget (motsvarande 22 §
departementsförslaget). 1 departementsförslaget föreslås i stället en
formulering som direkt anger den situation som avses med 21 §
utredningsförslaget, nämligen att det inte varit möjligt att utföra
befordringen pä överenskommet sätt. Den föreslagna ändringen innebär sålunda
ingen ändring i sak.

Bestämmelsen i första stycket innebär bl. a. att vägtransporlörens
transportansvar skall bestämmas enligt reglerna i vägtransportlagen även om
förlust, skada eller dröjsmål har uppstått t. ex. medan lastbilen befordras på
en färja. 1 andra stycket har tagits upp bestämriielsen att fraktförarens
ansvar i vissa fall dock skall bestämmas enligt de tvingande bestämmelser som
gäller för befordran med det andra transportmedlet. För att dessa andra regler
skall vinna tillämpning måste det visas förutom att skadan eUer dröjsmålet
uppstått under befordringen med det andra transportmedlet - att skadan eUer
dröjsmålet inte härrör av handling eller underlåtenhet från vägfraktförarens
sida utan beror av händelse som kunnat inträffa endast under och på grund av
befordringen med det andra transportmedlet. Bestämmelsen i andra stycket
innebär således att vägfraktföraren inte går fri från ansvarighet gentemot
lastägaren om han visar att skadan beror på fel eller försummelse från den
andra fraktförarens sida, dvs. i det förut angivna exemplet från redarens sida,
utan att ansvarigheten skaU bestämmas enligt de sjörättsliga reglerna. Den
omständigheten att ansvaret skaU bestämmas enligt sjörättshga regler, om
skadeorsaken uteslutande kan hänföras till sjö-befordringen, torde dock i
praktiken ofta medföra att vägfraktföraren går fri från ansvarighet. Enligt de
sjörättsUga reglerna inträder nämligen inte ansvarighet för skada som beror på
felaktig navigering av fartyget eller brand, som ej vållats av redaren själv.
Effekten av regeln blir att lastägarens krav mot vägtransportören behandlas på
samma sätt som om denne själv ingått avtal med redaren om sjötransport av
godset samt att vägtransportören generellt sett blir skyldig att betala en
ersättning till lastägaren som motsvarar vad han regressvis kan få tillbaka av
redaren. Om skadan hka väl kunde ha inträffat under vägtransporten eller om
skadeorsaken är okänd skall vägtransportörens ansvar emellertid bestäm-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 69

mas enhgt vägtransporllagen. Bevisbördan för att
skadeorsaken är att hänföra uteslutande till befordringen med det andra
transportmedlet åvilar den som gör gäUande att undantagstegeln i andra stycket
skall tillämpas.

En
tillämpning av andra regler än vägtransportlagens förutsätter också att dessa
andra regler är tvingande i den meningen att de inte kan åsidosättas genom
avtal som inskränker fraktförarens ansvarighet. Som inledningsvis nämnts
innebär detta att om lastbilen befordrats som däckslast ansvaret ej skall
bestämmas enligt de sjörättsliga reglerna utan enligt vägtransportlagen, även
om skadan uteslutande är att hänföra till sjöbefordringen.

Utredningen
har särskilt framhållit att CMRs bestämmelser om kombinerade transporter
knappast kan anses tillämpliga i andra fall än då befordringen som helhet
betraktad framstår som en vägbefordran. Är den dominerande
Iransportprestationen en sjötransport och har konossement på godset utställts
torde enligt utredningens uppfattning CMR inte kunna tillämpas, även om
transportören också åtagit sig transport av godset med vägfordon till
lastningshamnen och från lossningshamnen och godset även på sjösträckan föres
lastat på vägfordonet. Detta uttalande har kritiserats av Sveriges
advokatsamfund och Sveriges speditörförbund, vilka hänvisar till att det är
vanligt att gods transporteras med CMR-fraktsedel över Nordsjön med någon av de
färjor som går i regelbunden trafik mellan England och Sverige resp. Holland
och Sverige. Enligt de nämnda remissinstansernas mening är det en vedertagen
uppfattning att CMR är tillämplig såväl på landsvägsbefordringen till och från
lastnings- resp. lossningshamnen som på sjösträckan.

Det bör
till en början framhållas att den bestämmelse i CMR, som utgjort förebilden för
denna paragraf, bara är tillämplig om godset under sjötransporten (resp.
järnvägs- eller flygtransporten) befinner sig kvar på vägfordonet, antingen på
lastbil med eller utan släpfordon eller enbart på släpfordon. Bestämmelsen
infördes i konventionen på engelskt förslag och föranleddes av att bl. a. alla
vägtransporter mellan England och kontinenten måste kombineras med sjö- eller
lufttransport över Engelska kanalen. Den har aldrig varit avsedd att lösa annat
än de problem som uppstår när vägfordonet under en kortare del av transporten
måste föras ombord på annat transportmedel. En förutsättning för dess
tillämpning måste därför, såsom utredningen uttalat, vara att transporten som
helhet framstår som en vägtransport. Om transporten däremot huvudsakligen är en
sjötransport och de accessoriska vägtransporterna är av underordnad betydelse
kan transporten inte anses falla under CMRs tvingande reglering. En annan sak
är att parterna har möjlighet att, såsom sker i den nämnda Nordsjötrafiken,
avtala om att CMR skall tillämpas pä transporten i dess helhet. Vid svenska
inrikes transporter torde frågeställningen sakna praktisk betydelse eftersom
omständigheterna i regel är sådana att transporten som helhet framstår som en
vägtransport.

s. 70 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 70

Denna paragraf anger i vilken utsträckning lagens
bestämmelser är av tvingande karaktär. Paragrafen motsvarar 5 §
utredningsförslaget.

CMR är tvingande gentemot såväl fraktförare som lastägare
(art. 41). Varje avtalsvillkor som direkt eller indirekt avviker från
konventionens bestämmelser är därför ogiltigt, oavsett om avvikelsen är till
fraktförarens eller lastägarens förmån. Denna reglering innebär att fraktförare
inte kan erbjuda sina kunder förmånligare avtalsvillkor än konventionen anger.
Som jag redan framhållit i ett tidigare avsnitt (6.4) bör motsvarande inte
gälla vid inrikes befordran. Inte heller bör lagen vara dispositiv, vilket
några remissinstanser föreslagit.

1 stället bör gälla att lagens bestämmelser inte får
åsidosättas genom avtal till nackdel för varuhavaren men att fraktföraren skall
ha rätt, om han så önskar, att påta sig ett större ansvar än vad lagen anger.
Denna reglering överensstämmer med vad som gäller enligt andra
transporträlts-Uga regelsystem.

Lagens tillämpningsområde är vidsträckt. Det kan därför
förutses att ett system med helt tvingande lagregler i vissa fall kan komma att
lägga en alltför tung börda på fraktföraren. Med hänsyn härtill har det ansetts
nödvändigt att i speciella fall tillerkänna giltighet åt sådana avtalsvUlkor
som bereder fraktföraren en förmånligare ställning än som följer av den
föreslagna lagen. Detta gäller t. ex. befordringar som medför särskilda problem
genom godsets ovanhga storlek eller svårhanterlighet i övrigt (t. ex. flyttning
av hus eller lyftkranar) eller genom att det är sällan som transport av
ifrågavarande slag av gods förekommer (t. ex. transport av känslig teknisk
utrustning). Vidare bör det finnas visst utrymme för överenskommelser om
lindring i fraktförarens ansvarighet vid befordran som, trots att visst
vederlag utgår, till väsentlig del har benefik karaktär. Den som för en god
väns räkning åtar sig att transportera gods mot ersättning enbart för
bensinkostnaden bör i och för sig ha möjlighet att avtala att lagens tvingande
ansvarsregler inte skall gälla.

Paragrafen har utformats i enlighet med dessa
överväganden. Den har viss motsvarighet i den lydelse av 168 § första stycket
sjölagen som föreslås i prop. 1973:137.

Lagens tvingande bestämmelser gäller inte bara till förmän
för avsändare och mottagare utan även till förmån för den som träder i deras
ställe, t. ex. avsändarens försäkringsgivare. 1 lagtexten anges emellertid endast
att lagens bestämmelser ej får åsidosättas till nackdel för "avsändare
eller mottagare". Detta uttryck skall sålunda ges den tolkningen att även
den som träder i någon av dessas ställe omfattas av det skydd den tvingande
regleringen är avsedd att ge.

Departementsförslaget innehåller i likhet med
utredningsförslaget regler om befordran som utförs av flera fraktförare efter
varandra. 1 dessa regler ges bl. a. föreskrifter om hur fraktförarnas inbördes
ansvar skall fördelas. Dessa regler är enligt uttrycklig bestämmelse i 45 §
tredje stycket dispositiva. Utredningens förslag till lagtext innehåller -
efter

s. 71 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 71

förebild i CMR - i 5 § en särskild erinran härom. Denna
erinran är med hänsyn tiU den utformning av 5 § som departementsförslaget innehåUer
onödig och har därför inte tagits med.

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

6§

Denna paragraf innehåller regler om fraktförarens ansvar
gentemot varuhavaren för skada som orsakats av fraktförarens anställda och
andra som han anlitar för befordringen. Paragrafen motsvarar 6 § utredningsförslaget.

Enligt CMR (art. 3) ansvarar fraktföraren för vad någon av
hans anställda eller annan, som han anlitar för befordringen, företager eller
underlåter i tjänsten eller för uppdragets fullgörande. Detta ansvar bestäms
som om handlingen eller underlåtenheten varit fraktförarens egen. I enhghet med
utredningens förslag har en motsvarande bestämmelse tagits in i lagen.

Bestämmelsen innebär bl. a. att varuhavaren, i stället för
att på utomobligatorisk grund vända sig med sitt ersättningskrav mot medhjälparen,
kan göra anspråket gällande mot fraktföraren. Stadgandets tillämpning är inte
begränsad till de fall där medhjälparen har gjort sig skyldig till vårdslöshet
och således enligt allmänna skadeståndsregler kan bli skadeståndsskyldig
gentemot varuhavaren. Varje form av handling eller underlåtenhet från
medhjälparens sida omfattas av bestämmelsen och .skall bedömas som om
fraktföraren själv begått handlingen eller underlåtenheten.

Fraktförarens ansvar avser emellertid endast sådana
åtgärder som medhjälparen vidtagit eller bort vidtaga som ett led i sin
verksamhet att främja fraktförarens åtagande. Detta har i utredningsförslaget
angivits med uttrycket "handling eller underlätenhet i tjänsten".
Såsom utredningen själv framhållit kan mot denna formulering invändas att
uttrycket "i tjänsten" inte är helt träffande när det gäller sådana
medhjälpare som inte lämnar sin medverkan på grund av tjänsteavtal med
fraktföraren. 1 överensstämmelse med art. 3 CMR och den svenska översättningen
av denna artikel har uttrycket i departementsförslaget preciserats till att
avse handling eller underlåtenhet som någon av fraktförarens anställda eller
annan, som han anlitar för befordringen, utför "i tjänsten eller för
uppdragets fullgörande".

Att avgöra huruvida en viss handling företagits i tjänsten
eller för uppdragets fullgörande kan i vissa fall vara svårt. Frågan torde dock
mera sällan ställas på sin spets, eftersom fraktföraren i åtskilliga fall
svarar oberoende av vållande och sålunda också för skada som orsakats av
utomstående tredje man. Vad gäller de situationer i vilka fraktföraren endast
bär ett culpaansvar torde det i praktiken inte sällan inträffa att skada som
kan hänföras till en medhjälpare beror av omständighet som kan läggas
fraktföraren till last såsom oaktsamhet. Som exempel kan

s. 72 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 72

nämnas att om sådana dokument förkommer, som överlämnats
till fraktföraren enligt bestämmelserna i 16 §, detta ofta torde ha sin grund i
att fraktföraren brustit i omsorg beträffande dokumentens förvaring.

Förevarande paragraf tillämpas endast i de fall då den
skadehdandes ersättningskrav grundas pä fraktavtalet. Om den skadelidande
däremot åberopar allmänna skadeståndsrättsliga regler som grund för sitt skadeståndsanspråk
tillämpas allmänna regler om principalansvar.

Bekräftande och fullgörande av fraktavtal

7 §

Denna paragraf innehåller regler om i vUka fall fraktsedel
skall upprättas. Paragrafen motsvarar 7 § andra stycket och 8 § sista stycket
utredningsförslaget.

Enligt CMR
(art. 4) skall fraktavtalet bekräftas genom att fraktsedel upprättas. Vid
internationella transporter torde parterna också praktiskt taget alltid ha
behov av en fraktsedel. Inrikes transporter är emellertid ofta av betydligt
enklare slag och i många fall föreligger inte något praktiskt behov av en
fraktsedel. Såsom anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5) har det
därför ansetts lämpligt att överlåta åt parterna själva att bestämma om
fraktsedel skall upprättas.

I första
stycket föreskrivs i enlighet härmed att fraktsedel skall upprättas om en av
parterna begär det. Undantag gäller emellertid om användandet av fraktsedel
medför beaktansvärd olägenhet för motparten eller om det strider mot vedertaget
bruk vid det slag av befordran som är i fråga att fraktsedel upprättas.

Fraktsedel skall ge upplysning om vissa förhållanden vid
den tidpunkt då godset tas emot till befordran. Part kan därför inte kräva att
fraktsedel skall upprättas vid annan tidpunkt. Däremot kan fraktavtalet
naturligtvis ha träffats långt tidigare.

Att
fraktsedel inte upprättas innebär inte att fraktavtalet faller utanför lagens
tillämpningsområde. Vissa betydelsefulla rättsverkningar anknyter dock till
fraktsedeln. Upprättas inte fraktsedel medför detta från avsändarens synpunkt
främst att han på annat sätt måste säkra erforderlig bevisning om att han
överlämnat visst gods till fraktföraren och om godsets tillstånd när
fraktföraren tog emot det.

Som regel
torde endast en fraktsedel utfärdas för allt gods som överlämnas till fraktföraren
för transport till en och samma mottagare. Ibland kan emellertid avsändaren
eller fraktföraren ha intresse av att skUda fraktsedlar utfärdas för skilda
delar av sändningen. 1 andra stycket föreskrivs därför att såväl avsändaren som
fraktföraren kan fordra att särskild fraktsedel upprättas för varje
fordonslast, om godset skall lastas på skilda fordon, eller för varje godsslag
eller parti, om befordringen avser olika slag av gods eller skilda partier.
Detta överensstämmer med vad som gäller enligt CMR (art. 5 andra stycket).

s. 73 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:33 73

8 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om antalet
fraktsedelsexemplar och om fraktsedelns undertecknande. Paragrafens första
stycke har ingen direkt motsvarighet i utredningsförslaget. Andra stycket motsvarar
8 § fjärde stycket utredningsförslaget.

Enligt CMR (art. 5 första stycket) skall fraktsedel
upprättas i tre originalexemplar. Det första exemplaret överlämnas till
avsändaren, det andra åtföljer godset och det tredje behåUs av fraktföraren.
Dessa regler skaU ses mot bakgrund av att fraktsedeln vid internationell
befordran har tillagts vissa funktioner när det gäller avsändarens resp.
mottagarens rätt att förfoga över godset. Som jag redan utvecklat i ett
tidigare avsnitt (6.5) bör emellertid fraktsedeln vid inrikes befordran endast
tilläggas bevisfunktioner. Det saknas därför anledning att överföra CMRs
reglering om antalet fraktsedelsexemplar till lagstiftningen om inrikes
befordran och det bör i stället överlämnas åt parterna själva att bestämma antalet
fraktsedelsexemplar. I första stycket föreskrivs därför att fraktsedeln skall
upprättas i flera exemplar om fraktföraren eller avsändaren begär det.

Den omständigheten att den föreslagna lagen inte
innehåller några bestämmelser om fraktsedel som har legitimationsfunktioner
innebär inte att parterna är förhindrade att vid inrikes befordran upprätta
fraktsedeln så att den kan tjäna dessa ändamål. Det står sålunda parterna fritt
att komma överens om att för en viss inrikes befordran fraktsedeln skall fylla
samma funktioner som vid internationell befordran och att utforma fraktsedeln i
enlighet härmed.

1 andra stycket föreskrivs att fraktsedeln skall
underskrivas av fraktföraren. På samma sätt som gäller enligt CMR kan
underskriften vara tryckt eller ersättas med stämpel.

Bestämmelsen att fraktföraren skall skriva under
fraktsedeln hänger samman med att fraktsedeln tillagts en viss bevisverkan (jfr
13 §). För att fraktsedeln skall kunna ha denna verkan måste den vara
undertecknad åv fraktföraren. En handling som åberopas som fraktsedel men som
saknar vederbörlig underskrift kan därför inte tillerkännas den särskilda bevisverkan
som avses med förslaget.

I denna paragraf anges vilka uppgifter fraktsedeln måste
innehålla. 1 enlighet med vad som förut anförts (avsnitt 6.5) har de
obligatoriska uppgifterna i fraktsedeln begränsats avsevärt i förhållande till
vad som gäller enligl CMR (art. 6). Bestämmelsen kompletteras emellertid av
reglerna i 10 § som anger vilka ytterhgare uppgifter part har rätt att föra in
eller få införda i fraktsedeln. Paragrafen motsvarar 9 § första stycket
utredningsförslaget.

Fraktsedeln
skall innehålla uppgift om avsändarens och fraktförarens namn och adress. Den
skall vidare innehålla uppgift om ort och dag för godsets mottagande till
befordran samt bestämmelseorten. Uppgiften om

s. 74 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 74

dagen för godsets mottagande är nödvändig bl. a. för
beräkning av leveransfrist och preskriptionstid. Uppgiften har också betydelse
för bestämningen av skadeståndets storlek vid sakskada. Skadeståndet skaU
nämligen beräknas på grundval av det värde godset hade på mottagningsorten den
dag det mottogs för befordran. Mottagarens namn och adress bör självfallet
framgå av fraktsedeln. Vidare skall fraktsedeln innehålla en beskrivning av
godset, i regel genom angivande av antalet kollin samt deras särskilda märken
och nummer. Slutligen skall fraktsedeln vid befordran av gods av farlig
beskaffenhet innehåUa uppgift om godsets allmänt vedertagna benämning och, om
så krävs, om de försiktighetsmått som skall vidtas.

Den omständigheten att någon av de nämnda uppgifterna
saknas berövar inte handlingen dess karaktär av fraktsedel. Den särskilda
bevisverkan fraktsedeln har, t. ex. beträffande godsets mängd och synliga
tillstånd, går således inte förlorad genom att fraktsedeln i andra avseenden
är ofullständig. En mottagare som fått ta emot endast två kollin, fastän i
fraktsedeln angivits att tre kollin överlämnats till befordran, har alltså
förebringat ett i och för sig tUlräckligt bevis, om han åberopar fraktsedeln,
även om denna saknar uppgift om avsändarens namn och adress eller ort och dag
för godsets mottagande till befordran. En ovUlkorlig förutsättning för att
handlingen skall kunna betraktas som fraktsedel är emellertid att den är
försedd med fraktförarens underskrift i enlighet med föreskrifterna i 8 § andra
stycket.

Föreskriften att vid befordran av farligt gods fraktsedeln
skall innehålla uppgift om godsets allmänt vedertagna benämning och, om så
krävs, om de försiktighetsmått som skall vidtas bör inte ges den tolkningen att
alla dessa uppgifter skall tas in i själva blanketten. Ett sådant förfarande
kan medföra att fraktsedeln blir svårhanterlig och oöverskådlig. Hinder möter
ej att i en bilaga ta in de uppgifter som ej ryms på blanketten. Självklart
måste i så .fall blanketten innehålla en hänvisning till denna bilaga.

Ett ovillkoriigt krav på att fraktsedeln skall innehålla
uppgift om de försiktighetsmått som skall vidtas skulle leda alltför längt.
Detta gäller t. ex. om transportören specialiserat sig på vissa slag av farliga
transporter eller om han fortlöpande utför sådana transporter för en och samma
kunds räkning och av denne underrättas om de försiktiglietsmått som krävs. I
lagtexten anges därför att fraktsedeln skall innehålla uppgift i detta
hänseende bara när så krävs.

10§

Denna paragraf innehåller föreskrifter om i vilken
utsträckning part kan kräva att i fraktsedeln förs in uppgifter utöver dem som
anges i 9 §. Paragrafen motsvarar 9 § tredje stycket utredningsförslaget.

Enligt CMR (art. 6) skall fraktsedeln vid internationell
befordran innehålla ett stort antal obligatoriska uppgifter. Som anförts under
9 §

s. 75 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 75

har emellertid de obligatoriska uppgifterna i den inrikes
vägfraktsedeln begränsats avsevärt. För den händelse någon av parterna anser
sig ha behov av en fraktsedel med utförligare uppgifter har han emellertid
enligt första stycket i förevarande paragraf rätt att få dessa uppgifter
intagna i fraktsedeln, under förutsättning att uppgiften är av sådant slag soih
vid internationell befordran är obligatorisk. De uppgifter som part alltid har
rätt att få införda i fraktsedeln har särskilt uppräknats i bestämmelsen.
Bortsett från några mindre redaktionella ändringar överensstämmer uppräkningen
med motsvarande uppräkning i CMR (art. 6 första och andra stycket), dock
givelvis med undantag för de uppgifter som enligt 9 § är obligatoriska.

Enligt andra stycket kan part dessutom, om motparten
medger det, få även andra uppgifter än dem som avses i 9 § och 10 § första
stycket införda i fraktsedeln. 1 överensstämmelse med motsvarande formulering i
CMR (art. 6 tredje stycket) har detta i lagtexten uttryckts så att i
fraktsedeln får föras in de ytterligare uppgifter som "parterna anser
påkallade".

11 §

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om avsändarens
ansvarighet för fraktsedelns innehåll. Paragrafen motsvarar 11 § första och
andra styckena utredningsförslaget.

Enligt CMR (art. 7 första stycket) ankommer det
beträffande de flesta uppgifterna i fraktsedeln på avsändaren att kontrollera
att uppgifterna är riktiga. Har någon av dessa uppgifter blivit oriktig eller
ofuUsländig och har detta föranlett kostnad eller skada för fraktföraren, är
avsändaren skyldig att ersätta denne härför. Denna ersättningsskyldighet
föreligger oberoende av om avsändaren förfarit oaktsamt eller ej när han
lämnade den oriktiga eller ofuUständiga uppgiften. Bestämmelsen i förevarande
paragraf överensstämmer i sak med regleringen i CMR.

I redaktionellt avseende har bestämmelsen fått en enklare
utformning än i utredningens förslag. Det har inte ansetts nödvändigt att, som
utredningen föreslagit, utforma bestämmelsen sä att det motsättningsvis framgår
att avsändaren inte svarar för uppgift om ort och dag för fraktsedelns
upprättande, om fraktförarens namn och adress samt om kostnader hänförliga till
befordringen. Dessa uppgifter lämnas inte av avsändaren och ansvar för dem är
därför uteslutet även enligt departementsförslaget. Även om avsändaren
undantagsvis skulle ha fyllt i dessa uppgifter i fraktsedeln innan han lämnade
den till fraktföraren för underskrift, är det under alla förhållanden uppenbart
att uppgifterna inte lämnas för avsändarens räkning och att fraktföraren har
ett eget ansvar för att de blir riktiga.

1 lagtexten anges att ansvarigheten omfattar uppgift som
är oriktig eller ofullständig. Härmed avses inte bara oriktiga och
ofullständiga uppgifter i egentlig mening utan också otydlighet tUl följd av
slarvig utskrift eller genom att fraktsedeln smutsats ner eUer på annat
sätt

s. 76 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:33 76

behandlats olämpligt innan den avlämnats till
fraktföraren.

CMR (art. 7 andra stycket) innehåller en särskild
bestämmelse fördel fall att uppgifterna i fraktsedeln fylls i av fraktföraren
eller av någon för vilken han svarar. Bestämmelsen innebär att fraktföraren, om
annat inte visas, därvid skall anses ha handlat för avsändarens räkning. En
särskild bestämmelse härom hade tagits med i utredningens förslag (11 § andra
stycket) men har utgått i departementsförslaget. Huvudregeln om avsändarens
ansvar har nämligen utformats så att den omfattar även uppgifter som avsändaren
lämnar för att "intagas" i fraktsedeln. Härav följer också att
avsändarens ansvar inte avser mer än att de uppgifter han lämnar tiU
fraktföraren är riktiga och fullständiga. 1 motsats till vad utredningen
uttalat anser jag sålunda inte att en avsändare, som lämnat i och för sig
riktiga uppgifter, skall ansvara för skada och kostnad som uppkommer till följd
av att fraktförarens medhjälpare av vårdslöshet i fraktsedeln återgivit dessa uppgifter
på ett oriktigt eller ofullständigt sätt. Bevisbördan för att uppgifterna i
fraktsedeln inte stämmer med de uppgifter avsändaren lämnat får dock givetvis
anses åvila denne. Konventionstexten ger inte heller vid handen att man avsett
att lägga ett så långtgående ansvar på avsändaren som utredningen antagit.

12 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fraktförarens
skyldighet att kontrollera vissa i fraktsedeln intagna uppgifter om godset samt
att undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd. Bestämmelserna
överensstämmer nära med vad som gäller enligt CMR art. 8. De föreslagna
reglerna utgör grundvalen för bestämmelserna i 13 § andra stycket om
fraktsedelns bevisverkan. Paragrafen motsvarar 12 § utredningsförslaget.

1 första stycket föreskrivs att fraktföraren skall
undersöka att fraktsedelns uppgifter om antalet kollin samt deras märken och
nummer är riktiga. Denna undersökningsskyldighet skall fullgöras då
fraktföraren tar emot godset till befordran och utgör grundvalen för den i 13 §
andra stycket angivna bevisregeln att fraktsedelns uppgifter i dessa hänseenden
normalt skall tillerkännas vitsord.

En undantagslös skyldighet för fraktföraren att
kontrollera de nu nämnda fraktsedelsuppgifterna skulle i vissa fall innebära en
aUtför tung börda för honom. Undersökningsskyldigheten sträcker sig därför inte
längre än som motsvarar vad fraktföraren kan utföra med ett rimligt uppbåd av
resurser. Finner fraktföraren att en kontroll av uppgifterna skulle bli alltför
betungande är han emellertid skyldig att ge detta tillkänna genom att i
fraktsedeln föra in ett förbehåll därom tillsammans med en kort motivering för
förbehåUet. Sådant förbehåll fär i princip den verkan att någon presumtion för
de avsedda fraktsedelsuppgifternas riktighet inte uppkommer. Förbehåll skall
också göras om fraktföraren vid sin undersökning finner att uppgifterna i
fraktsedeln är felaktiga. Någon motsvarande föreskrift om detta finns inte i
CMR förmodligen beroende

s. 77 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 77

på att man ansett det överflödigt att uttryckligen reglera
frågan. För inrikestransporternas del har det emellertid ansetts önskvärt med
en uttrycklig bestämmelse.

Om
avsändaren underlåtit att i fraktsedeln ta in uppgifter om kollinas antal,
märken och nummer kan fraktföraren låta bero vid detta. Han är alltså inte
skyldig att medverka till att uppgifterna tas in och han behöver inte heUer ta
något förbehåU. Det torde emellertid oftast vara fördelaktigast för honom att
själv se till att bevisning säkras om det gods som han har mottagit.

Fraktförarens
skyldighet att undersöka antalet kollin och deras märken och nummer avser
endast de fall då fraktsedel används för befordringen. Någon skyldighet för
fraktföraren att på annat sätt medverka till att säkerställa bevisning om dessa
uppgifter föreskrivs inte. Sker befordran utan fraktsedel får det således
ankomma på avsändaren ensam att med andra medel skaffa bevisning om det gods
som han har överlämnat till fraktföraren.

Den
undersökning fraktföraren skall göra, när han tar emot godset till befordran,
omfattar enligt andra stycket första punkten också granskning av godset och
dess förpackning. Granskningen har till syfte att fastställa godsets och
förpackningens "synliga tillstånd" eller med andra ord att klargöra
om godset eller förpackningen företer skada som kan iakttas vid en utvändig
undersökning av inte alltför omfattande slag. Också i fråga om godsets och
förpackningens synliga tiUstånd bildar undersökningsskyldigheten grundval för
en bevispresumtion, nämhgen den att godset och förpackningen skall anses ha
varit i gott synligt tillstånd när fraktföraren tog emot godset, om han inte
gjort förbehåll. FörbehåUet skall också innehåUa kortfattad uppgift om i vilket
konkret avseende godsets eller förpackningens synliga tillstånd inte är gott.
Med godsets "synliga" tillstånd avses inte bara vad som kan iakttas
med synen. Också skador som ger sig tillkänna genom lukt eller ljud skall
anmärkas.

Undersökningsskyldighet
beträffande godsets och förpackningens synliga tillstånd föreligger enligt
förslaget även vid befordran som sker utan fraktsedel, eftersom det också vid
dessa transporter kan finnas behov av att säkra bevisning om godsets tillstånd
när det överlämnades till fraktföraren. Där transporten sker utan fraktsedel är
situationen ofta sådan att det rimligtvis inte kan begäras att någon närmare
undersökning av godset sker. Detta gäller t. ex. vid transport av en havererad
bil och i det av utredningen nämnda fallet att gods överlämnas till befordran
med buss i linjetrafik medan bussen gör ett kort uppehåll på en hållplats. Om
någon för en mindre ersättning hjälper en god vän att transportera virke till
dennes villabygge torde överhuvudtaget inte kunna begäras att han undersöker
godset. 1 nu nämnda och liknande situationer bör fraktförarens undersökningsplikt,
alltefter omständigheterna i det enskUda fallet, mUdras eller helt bortfalla. 1
andra stycket andra punkten föreskrivs därför att fraktföraren vid befordran
utan fraktsedel skall undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd i
den utsträckning omständigheterna inte föranleder till annat. Är
omständigheterna sådana att fraktföraren är

s. 78 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 78

skyldig att undersöka godsets tillstånd och vUl han göra
förbehåll, skall han underrätta avsändaren om de förbehåll han anser sig böra
göra. Något särskilt krav uppställs inte beträffande formen för förbehållet.
Det är emellertid i fraktförarens eget intresse att förbehållet görs på sådant
sätt att han kan bevisa att det tagits.

1 tredje stycket regleras verkan av att avsändaren godkänt
förbehåU som fraktföraren gjort enligt bestämmelserna i första och andra
styckena.

Har
fraktföraren tagit emot godset utan att göra förbehåU skall enligt 13 § andra
stycket fraktsedelns uppgifter om antalet koUin och deras märken och nummer
anses riktiga. Vidare skall godset och förpackningen anses ha varit i gott
synligt tUlstånd. Denna presumtion kullkastas av förbehållet. Den
omständigheten att förbehåll har tagits hindrar emellertid inte avsändaren
från att föra bevisning om att uppgifterna i fraktsedeln om kollinas antal,
märken och nummer i själva verket var riktiga eller att godset och
förpackningen var i gott skick när godset överlämnades till fraktföraren. Han
kan exempelvis genom vittnen visa att godset var i oklanderligt skick när det
överlämnades till fraktföraren och att förbehållet berott på att sändningen av
misstag sammanblandats med en annan sändning. Denna möjlighet bortfaller
emellertid enligt 12 § tredje stycket om avsändaren uttryckligen har godkänt
förbehållet. Beträffande formen för sådant godkännande gäller, om fraktsedel
används för befordringen, att godkännandet måste göras skriftligen på
fraktsedeln. Kravet på att godkännandet skall ske uttryckligen innebär att
avsändarens eventuella underskrift på fraktsedeln inte kan anses utgöra ett
sådant godkännande. Har fraktsedel inte upprättats, måste förbehållet göras
genom annan uttrycklig förklaring. Någon särskild form för sådan förklaring
uppställs inte. Det bör dock framhållas att det kan bli av ringa värde för
fraktföraren att avkräva avsändaren en förklaring om godkännande av ett gjort
förbehåll, om inte fraktföraren på ett enkelt sätt kan bevisa att godkännandet
lämnats.

1 fjärde stycket har tagits in en bestämmelse av innebörd
att fraktföraren är skyldig att på avsändarens begäran och mot ersättning för
kostnaderna undersöka godsets bruttovikt eller pä annat sätt uttryckta mängd
och vad kollina innehåller. När fraktsedel upprättas skall resultatet av
undersökningen antecknas pä denna. Genom att på detta sätt låta fraktföraren
föra in uppgifter eller bestyrka redan befintliga uppgifter om godsets vikt,
mängd och art kan avsändaren skaffa sig bevis gentemot fraktföraren också i
dessa hänseenden.

13§

1 denna paragraf ges föreskrifter dels om fraktsedelns
bevisverkan, dels om vissa bevisfrågor vid befordran utan fraktsedel.
Bestämmelserna överensstämmer nära med vad som gäller enligt CMR art. 9.
Paragrafen motsvarar 13 § utredningsförslaget. .

1 första
stycket föreskrivs att fraktsedeln, om inte annat visas, skall gälla som
bevis om avtalsvillkoren och fraktförarens mottagande av

s. 79 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 79

godset. Till skillnad från CMR anges inte särskilt i
lagtexten att fraktsedeln dessutom utgör bevis för att fraktavtal slutits. Att
så är fallet framgår med tillräcklig tydlighet av att fraktsedeln skall gälla
som bevis om avtalsvillkoren.

Ofta
kommer fraktavtal till stånd utan att det föregåtts av några egentliga
förhandlingar. Viljeförklaringar från avsändarens sida bringas då till
fraktförarens kännedom främst genom fraktsedeln. Självfallet blir fraktsedeln i
sådana fall av stor betydelse då det gäller att fastställa avtalets innehåU.
Detta innebär dock inte att parterna inte skulle vara bundna av de villkor som
de samtidigt kan ha avtalat men som inte återgivits i fraktsedeln. Vidare kan
tillvägagångssättet vid fraktavtalets tillkomst vara det som CMR förutsätter,
nämhgen att parterna först enats om avtalsvillkoren och sedan
"bekräftat" dessa genom att ange dem i fraktsedeln. 1 dessa fall
föreligger uppenbarligen risk för att de redan överenskomna avtalsvillkoren
inte återgivits riktigt i fraktsedeln. Inte heUer i dessa fall innebär den
omständigheten att parterna i fraktsedeln inte återgivit vissa avtalsvillkor
att de skulle vara obundna av dem. Men fraktsedeln har utrustats med en
bevisverkan, som består däri att endast de viUkor som framgår av fraktsedeln
skaU anses ha avtalats så länge inte annat bevisats. Part som åberopar
fraktsedelns innehåU tUl stöd för ett visst påstående kan således därigenom
vältra över bevisbördan på motparten men får ändå räkna med att presumtionen
för riktigheten av fraktsedelns innehåll kan kullkastas genom annan bevisning.

Föreskriften
att fraktsedeln gäUer som bevis om fraktförarens "mottagande av
godset" innebär inte att aUa fraktsedelns uppgifter om godset skall
presumeras vara riktiga. Att fraktsedelns uppgifter om bl. a. godsets vikt och
kollinas innehåll inte utan vidare skaU tagas för goda framgår av föregående
paragraf. När det gäller uppgifter om kollinas antal, märken och nummer lämnas
särskilda regler i andra stycket av förevarande paragraf.

Andra
stycket innehåller i första punkten regler om fraktsedelns betydelse som bevis
när det gäller att avgöra dels i vUket synligt tillstånd godset och dess
förpackning befann sig när det överiämnades tUl fraktföraren, dels hur många
kollin som övedämnats och deras märken och nummer. 1 andra punkten ges
bestämmelser om den bevispresumtion som uppkommer om fraktföraren vid befordran
som sker utan fraktsedel inte på föreskrivet sätt gjort förbehåll om godsets
och förpackningens tillstånd.

Enligt
andra stycket/öMfa punkten skall, om fraktsedel upprättats och fraktföraren
inte antecknat förbehåll på fraktsedeln enligt 12 §, godset och dess
förpackning antas ha varit i gott synligt tillstånd när fraktföraren tog emot
godset till befordran. Vidare skall antalet kollin och deras märken och nummer
antas ha överensstämt med uppgifterna i fraktsedeln. Fraktföraren kan dock
genom motbevisning bryta presumtionen.

Enligt 9 §
krävs inte att avsändaren i fraktsedeln lämnar någon beskrivning av godsets och
förpackningens synliga tillstånd. Någon sådan beskrivning brukar inte heller
förekomma i praktiken. Saknas i frakt-

s. 80 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 80

sedeln särskild beskrivning av godsets och förpackningens
synliga tillstånd uppkommer automatiskt en presumtion för att godset och
förpackningen var i gott tillstånd när godset överlämnades tUl fraktföraren.
Underlåtenhet att i fraktsedeln göra anmärkning om godsets synliga tiUstånd
skaU alltså bedömas på samma sätt som en positiv uppgift om att godset var i
gott skick. Om fraktföraren vid sin undersökning finner att godset inte är i
gott skick måste han för att undvika bevispresumtionen i enlighet med 12 §
andra stycket ta in ett motiverat förbehåll i fraktsedeln. Förbehållet får tUl
följd att varuhavaren måste styrka sina påståenden om att godset var i gott
synligt tillstånd då det mottogs till befordran.

Om ett förbehåU exempelvis ger vid handen att en kartong
varit utsatt för väta, innan den överlämnades till fraktföraren, och det
sedermera visar sig att innehållet vid framkomsten tUl bestämmelseorten är
fukt-skadat, innebär detta uppenbarligen en viss sannolikhet för att fuktskadan
förelåg redan när godset överlämnades till fraktföraren. Som tidigare nämnts
utgör emellertid förbehållet inte hinder för den som gör gällande rätt tUl
ersättning för skadan att med vittnen eller på annat sätt föra bevisning om
godsets tillstånd vid den tidpunkt då det överlämnades till fraktföraren. Om
avsändaren på sätt som anges i 12 § tredje stycket godkänt förbehåUet är detta
emellertid bindande för honom, och då bör någon ytterligare bevisning inte
tUlåtas.

Enligt 9 § skall fraktsedeln innehålla uppgift om antalet
kollin och deras märken och nummer. Uppgiften presumeras överensstämma med de
verkliga förhållandena, såvida inte motiverat förbehåll införts i fraktsedeln.
Avsändaren eller mottagaren har dock rätt alt föra motbevisning om att
uppgifterna i fraktsedeln var riktiga. Det bör i detta sammanhang påpekas att
fraktföraren inte har någon skyldighet att se tiU att uppgift om kollinas
antal, märken och nummer förs in i fraktsedeln. Har dessa uppgifter utelämnats
får det bli avsändarens sak att med andra bevismedel än fraktsedeln visa
vilket gods han överlämnat till fraktföraren. Motsvarande gäller när fraktsedel
över huvud taget inte upprättats för befordringen.

Vid
befordran utan fraktsedel åligger det fraktföraren enligt 12 § andra stycket
andra punkten att i den utsträckning omständigheterna inte föranleder till
annat undersöka godsets och förpackningens synliga tUlstånd. Vill han göra
förbehåll skall han underrätta fraktföraren om förbehållet. Till denna
bestämmelse anknyter bevisregeln i andra stycket andra punkten i förevarande
paragraf. Där föreskrivs att godset och förpackningen skall antas ha varit i
gott synligt tUlstånd om fraktföraren enligt 12 § andra stycket varit skyldig
att undersöka godset och han inte gjort något förbehåll. Bevisregelns
tUlämpning är begränsad och någon presumtion uppkommer naturiigtvis inte
rörande förhållanden som ej omfattas av undersökningsskyldigheten i det
enskilda fallet. När det med hänsyn till omständigheterna inte föreligger någon
undersökningsskyldighet uppkommer således ingen presumtion om godsets och
förpackningens synliga tillstånd. På motsvarande sätt kan man, när endast en
begränsad undersökningsplikt åligger fraktföraren, inte presumera
frånvaron av

s. 81 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 81

sådana brister hos godset eller förpackningen som inte
gärna kunnat upptäckas utan en mera ingående undersökning än fraktföraren hade
skyldighet att utföra.

14 §

Denna paragraf innehåller regler om avsändarens ansvar för
skador och kostnader som drabbar fraktföraren till följd av att godset är
bristfäUigt förpackat. Paragrafen motsvarar 14 § utredningsförslaget.

Enligt denna bestämmelse är avsändaren på objektiv grund
ansvarig gentemot fraktföraren för skada och kostnad som orsakas av bristfälligheter
i godsets förpackning, såvida inte bristfälligheten var synlig eller känd för
fraktföraren när han tog emot godset, och han underlät att göra förbehåU därom.
Bestämmelsen överensstämmer med art. 10 CMR.

Om fraktföraren vid sin undersökning av godsets
förpackning finner att förpackningen är bristfällig i det avseendet att den kan
vålla skada utåt eller om han eljest känner till att förpackningen har sådan
brist, måste han således göra förbehåU om bristfälligheten för att inte förlora
sin rätt mot avsändaren. Lagen uppställer inga särskilda krav med avseende på
hur förbehållet skall göras. Det ligger emellertid i fraktförarens eget
intresse att förbehållet ges sådan form att han på ett enkelt sätt kan bevisa
att han gjort föreskrivet förbehåll.

Paragrafen är tillämplig bara på skada eller kostnad som
drabbar fraktföraren, t. ex. vid skada på fordonet eller skada som träffar gods
vilket fraktföraren omhändertagit för andra varuhavare. I det sistnämnda fallet
blir fraktföraren gentemot dessa varuhavare ansvarig för skadan och får därmed
en kostnad som han i sin tur kan kräva ersatt av den avsändare som överlämnat
det bristfälligt förpackade godset. Bestämmelsen gäller däremot inte skada som
träffar det bristfälligt förpackade godset självt. 1 fråga om sådana skador
gäller bestämmelserna i 28 och 29 §§, varav framgår att varuhavaren själv får
stå för skada som uppkommer pä godset till följd av att detta varit
bristfälligt förpackat.

Med
kostnader avses även kostnader som fraktföraren haft för att förebygga att
skada uppkommer genom bristfällighet i godsets förpackning. Sådana kostnader
kan uppkomma om fraktföraren först efter det att han tagit emot godset men
innan skada inträffat får kännedom om bristfälligheten. Det bör i detta
sammanhang också framhållas att fraktföraren måste anses skyldig att i sådant
fall vidtaga skäliga åtgärder för att undvika att skada uppkommer. Detta föher av
allmänna skadeståndsrättsliga principer och någon särskild bestämmelse härom
påkallas därför inte i lagen.

Ansvar
enhgt 14 § uppkommer självfallet inte om en i och för sig fullgod förpackning
utsätts för onormala påfrestningar så att förpackningen därefter blir
bristfällig. En förutsättning för paragrafens tUlämphg-het är sålunda att
bristfälligheten förelåg redan när fraktföraren tog emot godset. 1 dessa fall
torde bristen inte säUan upptäckas av fraktföraren vid den kontroll av godsets
förpackning som äger rum innan befordringen

6 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 33

s. 82 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 82

påbörjas. Avsändaren kommer då med all sannolikhet att
avhjälpa bristen för att inte drabbas av ansvar. Avsändarens ansvar torde
därför aktualiseras främst i de fall då fraktföraren förmår styrka dels att
förpackningen var behäftad med en dold bristfällighet, dels att denna förelåg
redan då godset överlämnades till honom. Att avsändaren skall ansvara för skada
och kostnad som uppkommit till följd av bristfällighet vilken var dold för
fraktföraren synes naturligt, om avsändaren känt tUl eller bort känna till
denna bristfällighet. Då han emellertid ansvarar på objektiv grund blir han
skadeståndsskyldig även i de fall då bristfälligheten var dold också för honom,
t. ex. vid skada som uppkommer till följd av ett dolt fel hos
originalförpackningen till en vara som avsändaren köpt och låter forsla från
säljarens lager. 1 ett sådant fall bör dock reglerna om jämkning av skadestånd
i 39 § kunna vinna tillämpning, om skadeståndsskyldigheten skulle framstå som
oskäligt betungande.

15 §

Denna paragraf innehåller vissa särskilda bestämmelser om
transport av farligt gods. Bestämmelserna överensstämmer med vad som gäller
enligt CMR art. 22. Paragrafen motsvarar 15 § utredningsförslaget.

Enligt första stycket åligger det avsändaren, när han
överlämnar farligt gods till fraktföraren, att noga underrätta denne om den
fara som är förenad med befordringen av godset. Han skall vidare, när så krävs,
ge fraktföraren upplysningar om de försiktighetsmått som skall vidtas. Har
upplysningarna inte intagits i fraktsedel åligger det avsändaren eller
mottagaren att på annat sätt visa att fraktföraren känt till den särskilda fara
som var förenad med befordringen av godset.

Såsom anförts i den aUmänna motiveringen (avsnitt 6.6) har
det inte ansetts lämpligt att i lagen definiera vad som skall avses med
begreppet farligt gods. Bestämmelserna i den europeiska överenskommelsen om
internationell transport av farligt gods på väg (ADR) får emellertid tjäna till
viss ledning vid tillämpningen av lagen. Denna överenskommelse har tillkommit i
avsikt att få en förteckning och klassificering av ämnen och föremål som pä
grund av explosionsrisk, brandfara, radioaktivitet eller giftiga, frätande
eller liknande egenskaper bör antingen uteslutas från befordran eller tas emot
till befordran endast på särskilda villkor, t. ex. i fråga om godsets
förpackning och etikettering, dess samlastning med annat gods eller
konstruktion, utrustning och kontroll av transportmedel. Produkter som omfattas
av ADR torde under alla förhållanden böra anses som farligt gods vid
tillämpningen av denna lag. Men även våra egna bestämmelser på området bör
givetvis beaktas, t. ex. lagen (1973:329) om hälso- och mUjöfarliga varor,
läkemedelsförordningen (1962:701), förordningen (1949:341) om explosiva varor
och förordningen (1961; 568) om brandfarliga varor. Det kan också tänkas att
nya farliga produkter tillkommer, vilka ännu inte hunnit bli föremål för någon
reglering. Även sådana varor bör omfattas av bestämmelserna i denna paragraf
under förutsättning att de i farlighetsgrad kan jämställas med

s. 83 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 83

produkter som redan omfattas av ADR eller motsvarande
internrättsliga bestämmelser.

Utredningen angående befordran av farligt gods på väg har
i betänkandet (Ds K 1972:5) Transport av farligt gods: Lagstiftning och
organisation föreslagit bl. a. bestämmelser om inrikes transport av farligt
gods. Kommerskollegium har i sitt remissyttrande hänvisat tiU att dessa bestämmelser
innehåller regler om hur avsändaren skall fullgöra sin upplysningsplikt
gentemot fraktföraren och har förordat att föreskrifterna i vägtransportlagen
i detta avseende utformas i överensstämmelse med den föreslagna författningen
om transport av farligt gods.

Som
framgår av vad jag redan anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.5) häri
prop. 1973:143 med förslag att riksdagen godkänner ADR m. m. förordats att
nationella vägtransporter av farligt gods skall regleras inom ramen för
gällande produktkontrollagstiftning. Härmed avvisas sålunda tanken på den
särskilda lagstiftning om transport av farligt gods till vilken
kommerskollegium hänvisat. Det kan emellertid förutses att en reglering
motsvarande den som utredningen angående transport av farligt gods på väg
föreslagit kommer att genomföras inom ramen för produkt-kontrollagstiftningen.
Jag vill därför framhåUa att även jag anser det värdefullt om avsändaren vid
transport av farligt gods fullgör sin upplysningsplikt enligt förevarande
paragraf på det sätt som kan komma att föreskrivas i offentligrättsliga
föreskrifter. Som framgår av 9 § departementsförslaget skall vid transport av
farligt gods i fraktsedeln anges godsets allmänt vedertagna benämning och, om
så krävs, de försiktighetsmått som skall vidtas. Jag anser det dock inte
lämpligt att i förevarande lagförslag införa detaljerade regler om de
uppgifter avsändaren skall överlämna till fraktföraren för att inte drabbas av
ansvar enligt I 5 §. 1 den mån föreskrifter ges härom i särskUda författningar
och tUlämpningsbestämmelser är det dock naturligt att, om avsändaren följer
dessa föreskrifter, han också skall anses ha fullgjort sin uppgiftsskyldighet
enligt 15 §. Någon bestämmelse härom fordras inte i lagen.

Det kan inte heller anses lämpligt att i civilrättslig
lagstiftning alltför fast anknyta till offentligrättsliga föreskrifter. Även
den som underlåtit att iaktta sådana föreskrifter bör kunna gå fri från
ansvarighet gentemot fraktföraren om han visar att denne på annat sätt hade
kännedom om godsets farlighet och erforderliga säkerhetsåtgärder. Reglerna om
avsändarens uppgiftsskyldighet vid befordran av farligt gods har därför utformats
i enlighet härmed.

Har underrättelse om godsets farlighet och erforderliga
försiktighetsmått inte tagits in i fraktsedeln, åligger det avsändaren enligt
första stycket andra punkten att på annat sätt visa att fraktföraren kände till
dessa förhållanden. Motsättningsvis innebär detta att avsändaren skall anses ha
fullgjort sin upplysningsplikt om uppgiften tagits in i fraktsedeln. Såsom anförts
i motiveringen till 9 § bör avsändaren anses ha fullgjort sin
upplysningsskyldighet om han i fraktsedeln anmärker vilket farligt gods
befordringen avser och till fraktsedeln fogar handlingar som innehåller
uppgifter om erforderliga försiktighetsmått. Har uppgifterna inte tagits in

s. 84 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 84

i fraktsedeln i enlighet med vad jag nu sagt, måste
avsändaren för att undgå skadeståndsansvar enligt denna paragraf på annat sätt
visa att fraktföraren ändå kände till den särskilda risk som var förenad med
befordringen av del farliga godset.

Underlåter avsändaren att fullgöra sin
upplysningsskyldighet och har fraktföraren inte heller på annat sätt fått
kännedom om godsets farliga beskaffenhet kan detta enligt bestämmelserna i
andra stycket få vittgående konsekvenser för såväl avsändare som mottagare.
Fraktföraren är sålunda enligt första punkten berättigad att vägra att fullgöra
fraktavtalet om han först efter det att han tagit emot godset får kännedom om
att det är av farlig beskaffenhet. Han kan då lossa godset utan att han blir
skyldig att lämna ersättning för den skada som drabbar avsändare eller mottagare
till följd av att avtalet inte fullgörs. Fraktföraren är vidare berättigad att
vidtaga de åtgärder som erfordras för att avvärja den fara som godset innebär.
1 sista hand får han förstöra eller oskadliggöra godset. Inte heller i sådant
fall blir fraktföraren skyldig att utge någon ersättning till avsändaren eller
mottagaren. 1 förhållande till motsvarande bestämmelser i CMR innebär
lagtexten den preciseringen att fraktföraren inte får vidta andra åtgärder än
som krävs för att avvärja faran. Detta får anses vara i överensstämmelse med
konventionens innebörd, ehuru det inte framgår av dess ordalydelse.

Ansvarsbefrielsen gäller bara i förhällande tUl avsändaren
eller mottagaren. Skulle utomstående tredje man skadas gäller allmänna
skadeståndsregler. Den ersättning som fraktföraren på denna grund kan ha
blivit skyldig att utge till tredje man kan fraktföraren emellertid ha rätt att
kräva åter av avsändaren enligt andra punkten i detta stycke.

Självfallet innebär bestämmelsen i andra stycket första
punkten inte någon befrielse för fraktföraren att följa eventuella
offentligrättsliga föreskrifter om handhavande av farligt gods.

Enligt andra stycket andra punkten är avsändaren skyldig
att ersätta kostnad eller skada som uppkommer för fraktföraren genom det
farliga godsets avlämnande eller befordran, t. ex. skada på fraktförarens terminalanläggning
eller fordon eller utgifter för skadestånd som fraktföraren blivit skyldig att
utge tUl anställda eller andra varuhavare. Ansvaret drabbar endast avsändaren,
inte mottagaren. Bestämmelsen är tillämplig bara om avsändaren har underlåtit
att upplysa fraktföraren om godsets farlighet och erforderliga säkerhetsåtgärder
och denne inte heller på annat sätt fått kännedom härom. Avsändarens
ansvarighet är strikt och gäller således oberoende av om han eller någon av
hans medhjälpare har gjort sig skyldig till vårdslöshet. Beträffande
möjligheten till jämkning av skadeståndet hänvisas till vad som anförts
tidigare (avsnitt 6.11) och tUl motiveringen till 39 §.

Sveriges speditörförbund har föreslagit att andra stycket
andra punkten utformas på sådant sätt att avsändarens ansvar skall gälla
oavsett om den kostnad eUer skada, som drabbat fraktföraren inträffat före
eller efter det att godset utlämnats till mottagaren. Speditörförbundet har
därvid hänvisat till "den egendomliga tolkning av motsvarande bestäm-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 85

melse i CIM art. 12 § 4 som kommer till uttryck i NJA 1967
s. 579". Jag viU till en början framhålla att den berörda bestämmelsen i
CIM inte avser avsändarens ansvar för farligt gods utan för bristfällig
förpackning. Detta hindrar naturligtvis inle att den av speditörförbundet
företrädda ståndpunkten med samma rätt kan göras gällande beträffande
avsändarens ansvar för farligt gods. 1 det åberopade rättsfallet fann högsta
domstolen att den berörda bestämmelsen i CIM inte kunde åberopas som grund för
anspråk mot avsändaren på ersättning för skada, som uppkommit sedan mottagaren
kvitterat godset såsom mottaget och medan godset förvarades av transportören på
grund av ett mellan denne och mottagaren träffat avtal om förvaring av godset i
transportörens magasin. Även om resultatet i det enskilda fallet skulle bedömas
vara mindre tUlfredsställande, måste dock högsta domstolens tolkning av
konventionen anses vara välgrundad. Reglerna om avsändarens ansvarighet för
bristfällig förpackning och farligt gods bör därför, liksom reglerna om
transportansvaret, bara anses tillämpliga på händelser som inträffar från det
att godset tas emot för befordran till dess att det lämnas ut. En regel av den
innebörd som speditörförbundet förordat skulle f. ö. leda alltför långt,
eftersom den skuUe medföra att avsändarens ansvarighet består under obegränsad
tid efter det att godset lämnats ut till mottagaren. Härtill kommer att en sådan
bestämmelse i lagen otvivelaktigt skulle få betydelse för tolkningen av de
motsvarande bestämmelserna i CIM och CMR. Att binda rättsutvecklingen på denna
punkt kan dock inte anses lämpligt, i synnerhet som man därmed skulle gå emot
ett i vårt land meddelat prejudikat. Jag har därför ansett att
speditörförbundets förslag inte bör godtas.

16 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avsändarens
skyldighet att till fraktförarens förfogande ställa de handlingar och ge honom
de upplysningar som erfordras för att offentliga föreskrifter skall kunna
uppfyllas. Vidare regleras fraktförarens ansvar för dessa handlingar.
Paragrafen motsvarar 16 § utredningsförslaget.

Enligt CMR
(art. 11) skall avsändaren till fraktförarens förfogande ställa de handlingar
och ge honom de upplysningar som erfordras för att fraktföraren skall kunna
uppfylla tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter som skall iakttagas
innan godset lämnas ut tUl mottagaren. Fullgör avsändaren inte denna
skyldighet, skall han ersätta fraktföraren för den skada och kostnad som
uppkommer till följd därav, såvida inte fel eller försummelse ligger
fraktföraren till last. Fraktföraren är dock inte skyldig att undersöka
huruvida dessa handlingar eller upplysningar är riktiga eller fullständiga.
Fraktföraren i sin tur är ansvarig för skada som orsakas av att handlingar som
överlämnats till honom och som dessutom antecknats i fraktsedeln gått förlorade
eller använts oriktigt. Ansvaret är ett kommissionärsansvar, vilket i de flesta
länder torde innebära ett culpaansvar med omvänd bevisbörda. Det åligger
således fraktföraren att visa att förlusten eller den oriktiga användningen av
handlingarna inte

s. 86 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 86

härrör av fel eUer försummelse från hans sida.
Fraktförarens skadeståndsansvar är begränsat och ersättningen får inte
överstiga vad som skulle ha utgått om godset förlorats.

Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.6) har
det ansetts lämpligt att motsvarande regler gäller vid inrikes befordran, även
om deras praktiska betydelse naturligt nog är mindre här än vid internationell
befordran. Det kan dock även vid inrikes befordran förekomma att för
befordringen gäller sådana särskilda offentliga föreskrifter som avses i art.
11 CMR. Utredningen har som exempel nämnt bl. a. att gränspassage kan förekomma
även vid befordran som är att anse som inrikes befordran och att tuUhandlingar
kan behövas. TUl skUlnad från vad som gäller enligt CMR har bestämmelsen om
fraktförarens ansvarighet för handlingar, som överlämnats tUl honom, utformats
så att den även omfattar fall då handlingarna inte har särskUt antecknats i
fraktsedeln.

1 den
föreslagna paragrafens första stycke har tagits upp reglerna om avsändarens
skyldighet att dels tiUhandahålla de handlingar som krävs för vederbörande
myndighets handläggning, dels ge fraktföraren de upplysningar han behöver.
Avsändaren kan fullgöra sin skyldighet att överlämna handlingar antingen genom
att överlämna dem direkt till fraktföraren eller genom att överlämna dem till
vederbörande myndighet. 1 lagtexten har dessa båda möjligheter sammanförts i
uttrycket att handlingarna skall ställas till fraktförarens förfogande.
Överlämnas handlingarna direkt till myndigheten måste detta ske i så god tid
att de står till förfogande vid den tidpunkt då den prövning skall ske, för
vilken de erfordras.

Andra stycket innehåller reglerna om avsändarens
ansvarighet mot fraktföraren för skada som uppkommer till följd av att handling
eller upplysning saknas, är ofullständig eller oriktig. Detta ansvar har utformats
som ett strikt ansvar men omfattar endast skada som härrör av en brist i det
material avsändaren haft att förebringa. Om fraktförarens skada beror på en
oriktig handläggning från myndigheternas sida av ett i och för sig
tUlfredsställande material är avsändaren således fri från ansvar. Ej heller
drabbas avsändaren av skadeståndsskyldighet om han visar att skadan beror av
fel eller försummelse från fraktförarens sida. Fraktföraren är dock inte
skyldig att undersöka om de handlingar som ställts till förfogande eller de
upplysningar han fått är riktiga eller fullständiga. Skulle fraktföraren
däremot ha särskilt åtagit sig att kontrollera handlingarna, bör han inte kunna
göra avsändaren ansvarig för brister i dem.

1 andra stycket behandlas endast fallet att det är
fraktföraren som lider skada. Även varuhavaren kan emellertid lida skada på
grund av att handlingarna är oriktiga eller ofullständiga, t. ex. genom att
godset på grund av uppehåll i befordringen förstörs eller kommer fram för sent.
Lika väl som avsändaren i förevarande fall blir skyldig att ersätta
fraktföraren dennes skada går han miste om den rätt till ersättning för
sakskada eller dröjsmål som annars skulle ha förelegat.

Tredje stycket innehåller reglerna om fraktförarens ansvar
för de handlingar som överlämnas till honom. Till skillnad frän vad som gäUer
vid internationell befordran krävs, såsom jag nyss framhållit, för tillämp-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 87

ningen av dessa bestämmelser inte att handlingen
antecknats i fraktsedeln. Fraktförarens ansvar omfattar dels förlust av själva
handlingen, dels oriktig användning av handlingen. Han riskerar sålunda att bli
ersättningsskyldig om handlingen kommer bort eller blir sönderriven eUer
nedsölad till oläslighet eller om den läggs fram för sent eller för fel
myndighet. För att undgå ansvar enligt tredje stycket måste fraktföraren visa
att skadan inte beror på fel eller försummelse från hans sida. Det åligger dock
avsändaren att enligt sedvanliga bevisbörderegler visa att den myndighetsåtgärd
som givit upphov tUl skadan kommit till stånd just till följd av att
fraktföraren inte använt den handling som överlämnats tiU honom eller att han
använt den oriktigt. Ett led häri utgör bevisningen om att avsändaren
överlämnat den aktuella handlingen tiU fraktföraren. 1 de fall då handlingen i
fraktsedel antecknats som överlämnad, ankommer det dock på fraktföraren att,
om han vUl göra gällande att handlingen inte överlämnats till honom, visa att
så inte har skett.

Fraktförarens
ansvar enligt tredje stycket är begränsat och skadeståndet får inte överstiga
vad som skulle ha utgått vid förlust av godset. Ersättningens storlek skall
således bestämmas med tillämpning av reglerna i 32, 33 och 36 §§. Det bör
särskilt påpekas att, när fraktförares oaktsamma handhavande av handhng endast
leder till att dröjsmål med godsets utlämnande uppkommer, ersättningen inte är
underkastad den snäva begränsning som enligt 35 § annars gäller vid
dröjsmålsskada. I stället skall de begränsningsregler som gäller vid förlust av
gods tUlämpas.

17 §

Denna paragraf innehåller regler om avsändarens rätt att
förfoga över godset under befordringen. Reglerna har i CMR sin motsvarighet i
art. 12 första och andra styckena. Paragrafen kompletteras av bestämmelserna i

18 §, vilka anger de närmare villkoren för
förfoganderättens utövande,

och 19 §, som innehåller en skadeståndsregel. Den motsvarar 17 § första

och andra styckena utredningsförslaget.

Enligt
gällande rätt får avsändaren vid inrikes befordran förfoga över godset under
befordringen. Denna princip återges i första stycket. Bestämmelsen innebär att
avsändaren tiUerkänns rätt att under befordringen i viss omfattning ensidigt
ändra det redan ingångna fraktavtalet. Den skall ses mot bakgrund av att
avsändaren när han sluter fraktavtalet utgår från vissa bestämda
förutsättningar, t. ex. att köparen av det transporterade godset avser att
fullfölja köpet. 1 den mån sådana förutsättningar inte blir uppfyllda, skulle
transportavtalets fullföljande ofta leda till betydande skada för avsändaren.
Det vore därför knappast rimligt att lämna avsändaren utan möjlighet att
påverka befordringens utförande sedan avtalsvillkoren väl en gång fastställts.
Av hänsyn till fraktföraren måste emellertid vissa villkor ställas upp för att
rätten skall få utövas. Bestämmelser om detta meddelas i 18 §.

Reglerna om avsändarens rätt att förfoga över godset är
allmänt hållna och anger endast de praktiskt viktigaste handlingsalternativen,
nämligen

s. 88 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 88

att avsändaren begär att befordringen skall avbrytas, att
bestämmelseorten skall ändras eller att godset skall utlämnas till annan
mottagare än den som tidigare angivits. Någon begränsning av avsändarens rätt
att förfoga över godset under befordringen föreskrivs inte i lagtexten. Det är
emellertid uppenbart att denna rätt endast kan avse ändring beträffande sådana
avtalsviUkor som bestämmer hur fraktföraren skall förfara med själva godset.
Reglerna ger sålunda inget stöd för ensidiga ändringar av andra avtalsvUlkor,
t. ex. om uttagande av efterkrav eller om fördelning av fraktkostnader mellan
avsändare och mottagare.

1 andra stycket anges den tidsmässiga begränsningen av
avsändarens rätt att ändra fraktavtalet. Denna rätt upphör när godset kommit
fram till bestämmelseorten och mottagaren begärt att få godset utlämnat.
Mottagaren inträder då i fraktavtalet och får en självständig rätt till godset.
Fraktföraren blir därmed också skyldig att rätta sig efter mottagarens
anvisningar. Om godset gått förlorat eller om det inte kommit fram vid
leveransfristens utgång men mottagaren vill göra gällande de rättigheter som
enligt fraktavtalet tillkommer honom, t. ex. att begära ersättning för dröjsmål
med godsets utlämnande, upphör avsändarens förfoganderätt i stället vid den
tidpunkt då mottagaren gör sina rättigheter gällande.

Såsom nyss påpekades skall fraktföraren, sedan mottagaren
inträtt i fraktavtalet, rätta sig efter dennes anvisningar. Denna
anvisningsrätt är av betydligt mindre omfattning än avsändarens förfoganderätt
enligt första stycket och avser främst anvisningar om godsets utlämnande, t.
ex. att godset skall utlämnas på viss plats inom bestämmelseorten eller till en
tredje man som ombud för mottagaren. Däremot kan inte mottagaren med stöd av ifrågavarande
rätt att lämna anvisningar ensidigt bestämma att fraktföraren skall
transportera godset vidare till ny bestämmelseort och där utlämna det till en
ny mottagare.

Enligt CMR (art. 12 tredje stycket) kan mottagaren få
avsändarens förfoganderätt överlåten på sig. Avsändaren kan alltså vid
internationell befordran sätta mottagaren i sitt ställe såsom innehavare av
rätten att förfoga över godset under befordringen. Detta sker genom att
avsändaren förser fraktsedeln med en anteckning med nämnda innehåU. Utredningen
har föreslagit att motsvarande skall gälla vid inrikes befordran. Förslaget får
till följd att det vid befordran utan fraktsedel endast är avsändaren som får
förfoga över godset.

Som jag redan anfört i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.7) anser jag det inte påkaUat att i lagen särskilt reglera frågan om
mottagarens rätt att förfoga över godset under befordringen. CMRs regler om
möjlighet för mottagaren att förfoga över godset under befordringen föranleds
av att internationeUa köp ofta sluts på sådana villkor att köparen blir ägare
av godset redan på platsen för godsets överlämnande till befordran.
Säljaren/avsändaren har då, sedan han erhållit köpeskillingen, inte längre
något berättigat anspråk på att få förfoga över godset genom order till fraktföraren.
Däremot kan köparen/mottagaren ofta ha intresse av att kunna ändra fraktavtalet
genom att anvisa ny mottagare, om han i sin tur

s. 89 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 89

säljer godset vidare under den tid godset befinner sig
under transport. Vid inrikes befordran är förhållandena annorlunda, vUket
utredningen också framhållit. Det förekommer sålunda knappast att en
köpare/mottagare säljer godset vidare medan det ännu är under transport. Det
finns därför inget praktiskt behov av regler som tar sikte på denna situation.

Det kan
dock undantagsvis förekomma andra situationer i vilka det kan vara värdefullt
för mottagaren att kunna ändra fraktavtalet genom att anvisa ny bestämmelseort.
Det kan t. ex. inträffa att mottagaren medan transporten pågår finner att
godset i stället för att levereras vid mottagarens varulager på en viss ort
skall omdestineras till hans lager på en annan ort. Trots att avsändaren enligt
gällande rätt har förfoganderätten över godset under transporten förekommer
det givetvis att parterna formlöst kommer överens om sådana omdisponeringar av
godset. Några uttryckliga regler i lagen behövs emeUertid inte för att detta
även i framtiden skall vara möjligt när det undantagsvis anses önskvärt. Liksom
hittills bör således avsändarens rätt att förfoga över godset under transporten
kunna överlåtas på mottagaren om det föreligger behov för det. Gentemot
utredningens förslag i denna del kan särskilt anföras att det inskränker
parternas handlingsfrihet därvidlag genom att särskilda formkrav uppställs.
Enhgt utredningens förslag krävs det nämligen dels att fraktsedel används för
befordringen, dels att det i fraktsedeln särskUt har antecknats att mottagaren
har rätten att förfoga över godset. För varuhavare och transportörer som
samarbetar på grundval av t. ex. årskontrakt är en sådan formalisering till
nackdel. 1 vissa fall bör också avtal kunna ingås muntligen, t. ex. per
telefon.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att det smidiga och
enkla förfarande som nu tillämpas bör bibehållas. Jag föreslår därför att i lagen
inte skall regleras under vilka förutsättningar mottagaren skall kunna hos
fraktföraren begära att fraktavtalet ändras under befordringen. Departementsförslaget
innehåller därför ingen motsvarighet till 17 § tredje och fjärde styckena
utredningsförslaget. Detta leder till vissa redaktionella ändringar i
utredningsförslagets motsvarigheter till 18, 22, 23, 25 och 26 §§
departementsförslaget.

18§

1 denna paragraf anges de närmare villkoren för rätten att
förfoga över godset under befordringen. Bestämmelserna har i CMR sin
motsvarighet i art. 12 femte och sjätte styckena. Paragrafen motsvarar 18 §
första- Iredje styckena utredningsförslaget.

1 första stycket föreskrivs att avsändare, som vUl
utnyttja sin rätt att förfoga över godset under befordringen, är skyldig att
ersätta fraktföraren för den kostnad eller skada som anvisningens utförande
medför. Särskild kostnad för utförande av en anvisning uppkommer regelmässigt
när anvisningen innebär att transporten blir längre än ursprungligen avsetts.
Fraktföraren bör då som villkor för att utföra anvisningen vara berättigad att
kräva att tilläggsfrakt erläggs kontant. Står det däremot

s. 90 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 90

inte från början klart att anvisningen medför en utvidgad
transportprestation, bör fraktföraren icke kunna åberopa bestämmelserna i
detta stycke till stöd för vägran att utföra meddelad anvisning. Skulle det
sedermera likväl visa sig ha blivit kostsammare för fraktföraren att uppfylla
fraktavtalet med dess ändrade innehåll, kan fraktföraren självfallet kräva ersättning
för fördyringen, dock inte i den mån fördyringen beror pä att fraktföraren inte
visat tillbörlig omsorg vid anvisningens utförande.

Som framgår av specialmotiveringen till 17 § innehåller
departementsförslaget inga särskilda regler om rätt för mottagaren att förfoga
över godset under befordringen. Inget hindrar emellertid att mottagaren får
avsändarens förfoganderätt överlåten på sig. Mottagare som med stöd av denna
rätt meddelar anvisning till fraktföraren är givetvis på samma sätt som avsändaren
skyldig att ersätta fraktföraren för den kostnad och skada som uppkommer.

Rätten att förfoga över godset är underkastad väsentliga
inskränkningar genom de bestämmelser som uppstäUts i andra stycket till skydd
för fraktförarens intressen. Enligt dessa bestämmelser får fraktföraren avböja
att utföra anvisning, om utförandet skulle medföra hinder för den normala
utövningen av hans verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av
annan sändning. Vad som skall anses som hinder för den normala utövningen av
fraktförarens verksamhet kan knappast bestämmas på ett allmängUtigt sätt, och
stadgandet torde ge fraktföraren vidsträckta möjligheter att vägra att
efterkomma anvisningar som innebär ändring av fraktavtalet. Anser sig
fraktföraren inte böra efterkomma mottagen anvisning, skall han emellertid
omedelbart lämna besked om detta till den som lämnat anvisningen. Trots att
ingenting sägs härom i lagtexten, kan fraktföraren - även om hans underlåtenhet
att efterkomma anvisningen i och för sig är berättigad - bli
ersättningsskyldig, om han lämnar sin motpart i tron att anvisningen kommer att
utföras.

1 det ögonblick, då varuhavaren hos fraktföraren
framställer sin begäran att viss åtgärd skall vidtagas med godset, torde det
ofta vara ovisst hur långt befordringen i verkligheten fortskridit. Dessutom
åtgår regelmässigt viss tid för att vidarebefordra den nya ordern till
bilföraren eller annan som har att sätta den i verket. Det kan därför inte
sällan komma att inträffa att en anvisning, som fraktföraren i och för sig är
villig att efterkomma, visar sig omöjlig att omsätta i handling, därför att den
situation i vUken handlingen skulle ha företagits inte längre föreligger när
anvisningen kommer fram till den som skall verkställa den. Man kan t. ex. anta
att avsändaren med stöd av sin förfoganderätt begärt att godset inte skall
utlämnas till mottagaren utan återsändas till avsändaren, men att godset, när
ordern når fraktförarens man på bestämmelseorten, redan har utlämnats i
enlighet med det ursprungliga fraktavtalet. Risken för att verkställigheten av
en anvisning misslyckas av sådana skäl bärs enligt andra stycket uteslutande av
avsändaren. Emellertid åligger det fraktföraren också i dessa fall att snarast
möjligt underrätta den som lämnat anvisningen om att den inte kan utföras.
Skulle orsaken till att anvisningen inte längre går att utföra vara att
utförandet fördröjts genom

s. 91 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 91

vållande på fraktförarens sida, kan denne bh
ersättningsskyldig (jfr 19 §).

Föremålet
för förfoganderätten är sändningen i dess helhet. SkuUe anvisning leda till att
sändning delas, behöver fraktföraren enligt andra stycket sista punkten inte
efterkomma anvisningen och han behöver då i princip inte ens underrätta
varuhavaren härom.

Lagtexten
innehåller inga föreskrifter om förfarandet när anvisning lämnas med stöd av
förfoganderätten. Sådan anvisning kan därför ske formlöst. Härvidlag skiljer
sig lagförslaget från CMR, som föreskriver att anvisningen skall antecknas på
avsändarens exemplar av fraktsedeln och att detta skaU företes för
fraktföraren. Fraktföraren måste emellertid förvissa sig om att den som lämnar
anvisningen är den som är berättigad att förfoga över godset eller företrädare
för denne. Lämnas anvisningen i sådana former att tveksamhet kan råda om
vederbörandes behörighet att förfoga över godset måste fraktföraren ha rätt att
avvisa anvisningen. Uppfyller fraktföraren inte sina förpliktelser i dessa
avseenden med påföljd att någon oberättigad tillåts förfoga över godset, blir
fraktföraren, beroende på omständigheterna, ansvarig för förlust av godset eUer
dröjsmål med dess utlämnande. Har fraktföraren utlämnat godset till fel person
med påföljd att han inte kan utlämna det till den rätte mottagaren kan denne
med andra ord begära ersättning för förlust av godset. Och om den person, till
vUken godset faktiskt utlämnas, återställer godset till fraktföraren, sedan
misstaget uppdagats, så att godset därefter kan överlämnas tUl den rätte
mottagaren kan fraktföraren bh ansvarig för dröjsmål. Det kan inte finnas någon
anledning att, såsom utredningen synes mena, behandla dessa situationer
annorlunda än när godset av annan anledning har gått förlorat eller blivit
utlämnat för sent.

Denna paragraf innehåller en bestämmelse om att
fraktföraren är ansvarig för skada som uppkommer till följd av att han
underlåtit att efterkomma anvisning vUken han enligt 17 och 18 §§ varit skyldig
att utföra. En motsvarande bestämmelse finns i CMR art. 12 sjunde stycket men
denna omfattar också det fallet att fraktföraren utfört en anvisning utan att
begära att avsändarens exemplar av fraktsedeln företes. Eftersom en anvisning
vid inrikes befordran kan ske formlöst och utan att någon fraktsedel företes är
denna bestämmelse utan betydelse i detta sammanhang. Paragrafen motsvarar 19 §
första stycket utredningsförslaget.

Ansvarighet
enligt denna paragraf föreligger såväl i det fallet att fraktföraren utan
objektivt godtagbara skäl avvisat en anvisning som i det fallet att han väl
åtagit sig att utföra anvisningen men utfört denna oriktigt eller helt försummat
att utföra den.

När
fraktförare underlåter att utföra en anvisning torde som regel skadan drabba
den som lämnat anvisningen. Men skadan kan drabba även annan än denne. Som
exempel har utredningen nämnt det fallet att fraktföraren underlåter att utföra
en anvisning om att godset skall utlämnas till ny mottagare. Skadan kan i
detta fall drabba den nye

s. 92 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 92

mottagaren. Enligt vad CMR ger vid handen, påpekar
utredningen, möter i detta fall inget hinder mot att den nye mottagaren till grund
för sitt ersättningsanspråk mot fraktföraren åberopar det stadgande i konventionen
(art. 12 sjunde stycket) som motsvarar denna paragraf. Jag delar denna
uppfattning och anser att motsvarande bör galla också vid inrikes befordran.
Med hänsyn härtill bör dock en ändring göras i den av utredningen föreslagna
lagtexten. Där anges att fraktförarens skadeständsskyldighet gäller mot
"den berättigade". Detta uttryck kan leda tanken till att
fraktförarens ansvar endast avser skada som drabbar den som vid tidpunkten för
anvisningen var berättigad att förfoga över godset. 1 departementsförslaget
anges i stället att fraktföraren är "ansvarig för skada som uppkommer
därigenom", dvs. genom fraktförarens underlåtenhet att efterkomma
anvisningen. Därmed överensstämmer också lagtexten bättre med den svenska
översättningen av konventionen Gfr prop. 1 968:132 s. 35 och bil. 2).

Utredningen har utförligt diskuterat huruvida enligt CMR
fraktförarens ansvar för skada till följd av alt anvisning inte utförts på
rätt sätt sträcker sig utöver vad som kan utgå enligt reglerna om det egentliga
fraktföraransvaret vid förlust av godset. Utredningen har därvid kommit fram
till att ansvaret inte torde vara begränsat. Det synes mig tveksamt om denna
tolkning är riktig. Jag avser dock inte att föreslå att denna fråga löses genom
något uttryckligt stadgande. Frågan får i stäUet överlämnas åt
rättstillämpningen, varvid hänsyn bör tas till eventuella utländska rättsfall
rörande tolkningen av CMR på denna punkt.

1 lagtexten behandlas inte särskilt det fallet att
fraktföraren utför en anvisning som han inte bort efterkomma. Som framhållits
under 18 §, innebär emellertid inte detta att det i dessa fall skulle vara
uteslutet att göra fraktföraren ansvarig.

20 §

Denna paragraf innehåller regler om godsets utlämnande. 1
huvudsak motsvarande bestämmelser finns i art. 13 CMR. Paragrafen motsvarar 20
§ utredningsförslaget.

Fraktavtalet betecknas ofta som ett trepartsavtal.
Avsändaren, fraktföraren och mottagaren betraktas då alla som självständiga
avtalsparter. Vid avtalets tillkomst är det emellertid regelmässigt endast
avsändaren och fraktföraren som åtar sig skyldigheter gentemot varandra.
Självfallet motsvarar fraktavtalet i regel även mottagarens önskemål, men det
kan också hända att mottagaren inte alls är intresserad av att ta emot det gods
som befordringen avser. Enbart den omständigheten att avsändaren och
fraktföraren sinsemellan kommit överens om att den senare skall transportera
godset till viss bestämmelseort och där lämna ut det till den uppgivne
mottagaren kan givetvis inte heller förplikta denne tUl någonting. Huruvida
han vill acceptera den erbjudna rollen som mottagare eller ej har han själv att
bestämma.

Fraktföraren har visserligen i fraktavtalet utfäst sig att
transportera

s. 93 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 93

godset till bestämmelseorten och att där lämna ut det till
mottagaren, men denna utfästelse gäller endast gentemot den tUl vUken den
lämnats, dvs. avsändaren. Det kan emeUertid ofta förhålla sig så att avsändaren
i och med att han överlämnat godset till fraktföraren för befordran har
fullgjort vad på honom ankommer gentemot mottagaren och att han därför inte
har anledning att för egen del bekymra sig om vad som sedan händer med godset.
1 ett sådant fall har däremot mottagaren i regel ett intresse av att godset
lämnas ut tUl honom eller att han kan göra gällande andra rättigheter på grund
av fraktavtalet, t. ex. begära ersättning för förlorat gods. 1 stället för att
ålägga avsändaren att i mottagarens intresse vaka över att fraktavtalet fuUföljs
har man i frakträttslig lagstiftning brukat utrusta mottagaren med en
självständig rätt att göra avtalet gällande. Så är också faUet enligt
förevarande lagförslag. Mottagaren behöver således inte passivt avvakta, att
fraktföraren skall erbjuda honom godset, utan han kan själv ta initiativet till
sitt inträde som mottagare i fraktavtalet. De närmare förutsättningarna härför
anges i denna paragraf.

I första
stycket första punkten föreskrivs att mottagaren, sedan godset har kommit fram
till bestämmelseorten, har rätt att begära att fraktföraren lämnar ut godset
till honom. Rätten för mottagaren att själv påkalla avtalets fullgörande
inträder således i princip först i och med godsets ankomst till
bestämmelseorten. Uttrycket "godset" får i detta sammanhang inte
anses betyda att allt det gods som ingår i sändningen skall ha kommit fram till
bestämmelseorten. Det räcker här med att endast någon del av godset eller t. o.
m. endast den tomma förpackningen kommit fram.

Med tanke
på det fallet, att godset inte kommit fram till bestämmelseorten inom den tid
som fraktföraren skall anses disponera för att genomföra befordringen, lämnas i
första stycket andra punkten den kompletterande regeln, att mottagaren i eget
namn får göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet vid den
tidpunkt då godset senast hade bort utlämnas. Vidare föreskrivs att, om det
redan dessförinnan blir klarlagt att godset har gått förlorat, mottagaren kan
inträda i fraktavtalet redan i och med att detta faktum slås fast.

När det i andra
punkten sägs att mottagaren äger göra rättigheterna enligt fraktavtalet
gällande "i eget namn", beror det på att man velat framhäva att
mottagaren har en självständig rätt, som han kan utöva utan något medgivande
från avsändaren. De rättigheter som tillkommer mottagaren är bl. a. att få
godset utlämnat sedan det kommit fram till bestämmelseorten, att begära
ersättning för sakskada och dröjsmål och att meddela anvisningar om godsets
utlämnande.

Att
mottagaren under de förutsättningar som anges i första stycket har rätt att
själv påkalla fraktavtalets fullgörande innebär inte att avsändarens rätt att
förfoga över godset därmed upphör. Denna rätt upphör inte förrän mottagaren
faktiskt påkallar avtalets fullgörande.

Sedan
mottagaren enligt första stycket har inträtt i fraktavtalet kan han inte
utträda. Det kan visserligen inte komma i fråga att mottagaren med rättsliga
medel tvingas att ta hand om godset, men han får vara be-

s. 94 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 94

redd att bära ansvaret för de skador som kan uppkomma på
godset till följd av hans underlåtenhet att ta hand om det liksom för
fraktförarens kostnader för lagring eller försäljning av godset etc.

Andra stycket innehåller en bestämmelse om att mottagaren,
när han begär att få godset utlämnat, också har rätt att erhålla den fraktsedel
som upprättats för att överlämnas till honom. Bestämmelsen skall ses mot
bakgrund av att fraktsedeln innehåller många för mottagaren betydelsefulla
uppgifter, bl. a. om hur mycket gods som avsänts, när det avsänts och i vilket
skick det var vid avsändandet.

Lagtexten i andra stycket har utformats med utgångspunkt
från att mottagaren i allmänhet inträder i fraktavtalet genom att begära att fä
godset utlämnat. Mottagaren har emellertid också rätt att erhålla den
fraktsedel som upprättats för honom, om han inträder i fraktavtalet genom att i
eget namn begära ersättning för att godset förlorats eller för att det inte
kommit fram före leveransfristens utgång. Det har inte ansetts nödvändigt att
tynga lagtexten med en uttrycklig bestämmelse härom. Den i den föreslagna
lagtexten använda formuleringen "få godset utlämnat" är alltså avsedd
alt täcka även det fallet att mottagaren begär en surrogatprestation för
godsets utlämnande.

Enligt tredje stycket gäller som förutsättning för
mottagarens rätt att inträda i fraktavtalet att han betalar det belopp som
fraktföraren är berättigad tUl enligt fraktavtalet, dvs. frakt,
tilläggsavgifter o. 1. Bestämmelsen är tUlämplig inte bara när mottagaren
begär att få godset utlämnat utan också när mottagaren inträder i fraktavtalet
enligt första stycket andra punkten.

Vid internationell befordran gäller enligt CMR (art. 13
andra stycket) att fraktföraren inte är skyldig att lämna ut godset till
mottagaren, om han inte fär betalt för de kostnader som framgår av fraktsedeln.
Utredningens förslag innebär att motsvarande skall gälla vid inrikes befordran.
Detta medför, framhåller utredningen, bl. a. att fraktföraren inte av
mottagaren kan kräva betalning för de kostnader som enligt fraktavtalet åvilar
avsändaren.

Den nu återgivna bestämmelsen skall ses mot bakgrund av
att fraktsedeln vid internationell befordran har karaktären av legitimationshandling.
Den kan därmed också ges viss värdepapperskvalitet. Mottagaren kan sålunda mot
att han erhåller avsändarens exemplar av fraktsedeln erlägga betalning för gods
som han köpt av avsändaren och som denne åtagit sig att sända till
mottagaren-köparen. För att denne skall vara villig att betala för det köpta
godset förutsätts att han känner till vilka kostnader som fraktföraren har rätt
att få ersatta innan godset lämnas ut. Av fraktsedeln skall därför framgå det
belopp som enligt fraktavtalet åvilar mottagaren och för övriga fraktkostnader
är fraktföraren hänvisad till att vända sig mot avsändaren. Vid inrikes
befordran med fraktsedel som endast tjänar som bevismedel och vid inrikes
befordran utan fraktsedel skall enligt utredningens förslag motsvarande princip
gälla. Härvid kan dock fraktföraren bli tvungen att på annat sätt än genom
hänvisning till fraktsedeln visa vilka kostnader mottagaren skall stå för.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 95

Departementsförslaget innehåller som tidigare nämnts
(avsnitt 6.5) inte några regler om befordran med fraktsedel som har karaktären
av legitimationshandhng. Detta har motiverats med att det vid inrikes befordran
inte föreligger något behov av att kunna erlägga betalning för köpt gods medan
befordringen pågår mot erhållande av avsändarens exemplar av fraktsedeln. Mot
bakgrund härav anser jag det inte påkallat att begränsa fraktförarens rätt att
som villkor för godsets utlämnande kräva full betalning för det utförda
uppdraget. 1 enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt
6.8) har därför tredje stycket utformats på sådant sätt att vid inrikes
befordran fraktföraren skall vara oförhindrad att innehålla godset till dess
han fått betalning inte bara för de kostnader som enligt fraktavtalet skall
betalas av mottagaren utan även för de kostnader som det åligger avsändaren att
betala och som denne till äventyrs inte har betalt. Detta torde inte medföra
någon större olägenhet för mottagaren, eftersom han alltid kan vägra att ta
emot godset, om avsändaren inte erlagt sin del av befordringskostnaden.
Motsvarande torde också komma att gälla för inrikes befordran enligt den norska
vägfraktavtalslagen.

Om
mottagaren inte betalar det belopp som fraktföraren har att fordra enligt
fraktavtalet och inte heller ställer säkerhet för beloppet, bör den situation
som då uppkommer bedömas enligt reglerna i 23 § om mottagarens vägran att ta
emot godset. Avsändaren får således i princip förfoga över godset och
fraktföraren skall inhämta anvisning från denne om hur han skall förfara med
godset. Om någon sådan anvisning inte lämnas, kan fraktföraren enligt 25 §
lossa godset och förfara med det i enlighet med bestämmelserna i 25 och 26 §§.
Detta fall bör skiljas från det fallet att mottagaren, sedan han inträtt i
fraktavtalet genom att betala det fordrade beloppet, vägrar att ta hand om
godset. 1 sistnämnda faU blir fraktföraren skyldig att för mottagarens räkning
sörja för godset enligt 25 och 26 §§.

Mottagarens skyldighet att betala fraktkostnaderna gäller
inte bara om godset kommit fram i oskadat skick och i rätt tid och han vill ha
det utlämnat utan även om det gått förlorat, skadats, minskats eller inte
kommit fram före leveransfristens utgång och han vill inträda i fraktavtalet.
Detta kan tyckas vara en mindre ändamålsenlig ordning, eftersom mottagaren ofta
nog kan vara berättigad att återfå de kostnader han är skyldig att betala.
Enligt 32 § är fraktföraren nämligen skyldig att återbetala sådana kostnader
helt eller delvis om godset förlorats eller skadats på grund av en händelse som
fraktföraren svarar för. Då denna reglering överensstämmer med vad som gäller
vid internationell befordran har den emellertid ansetts böra godtas, särskilt
som mottagaren i stället för att betala de fordrade kostnaderna kan fullgöra
sin skyldighet genom att ställa säkerhet.

s. 96 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 96

21 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fraktförarens
ansvarighet för uttagande av efterkrav. Motsvarande bestämmelse finns i CMR
art. 21. Paragrafen motsvarar 36 § utredningsförslaget.

1 paragrafen föreskrivs att fraktförare som lämnar ut gods
utan att ta ut sådant efterkrav som han enligt fraktavtalet varit skyldig att
inkassera blir skyldig att utge ersättning till avsändaren intill efterkravets
belopp. Fraktföraren är dock oförhindrad att därefter kräva mottagaren på
beloppet. Det fordras inte att efterkravsbeloppet angivits i fraktsedel. I
praktiken torde det emellertid knappast förekomma annat än att
efterkravsbeloppet anges i fraktsedel, eftersom det ligger i både avsändarens
och fraktförarens intresse att på ett enkelt sätt kunna visa dels att
befordringen skett mot efterkrav, dels efterkravsbeloppets storlek. 1 10 §
första stycket h) föreskrivs också att efterkravsbeloppet skall anges i
fraktsedeln om avsändaren eller fraktföraren begär det.

Att godset blivit belagt med efterkrav betyder i och för
sig inte att fraktföraren åtagit sig ansvar för att avsändaren kommer att
erhålla efterkravsbeloppet. Vill mottagaren inte erlägga efterkravsbeloppet, är
fraktföraren inte skyldig att vidtaga några andra åtgärder för att förmå honom
till betalning än att vägra utlämna godset. Endast om fraktföraren lämnar ut
godset utan att uppbära efterkravsbeloppet, åsidosätter han sitt åtagande och
riskerar därmed att bli ersättningsskyldig. Skyldighet att lämna ersättning
föreligger emellertid endast i den mån avsändaren visar, att fraktförarens
underlåtenhet att uppbära efterkravsbeloppet länt honom till skada. Har
mottagaren betalat beloppet direkt till avsändaren inträder således ingen
ersättningsskyldighet.

Ersättningsskyldigheten för skada till följd av
underlätenhet att uttaga efterkravsbelopp är max'imerad. Maximibeloppet är lika
med efterkravsbeloppet. Några andra begränsningar gäller inte. Den ersättning
fraktföraren har att betala för att han lämnat ut godset utan att uppbära
efterkravsbelopp kan således överstiga vad som skulle ha utgått, om godset i
stället gått förlorat.

22 §

Denna paragraf innehåller regler om hur fraktföraren skall
förfara när det innan godset nätt fram till bestämmelseorten uppstår hinder för
att utföra befordringen. Motsvarande bestämmelser finns i CMR art. 14.
Paragrafen motsvarar 21 § utredningsförslaget.

Hinder som uppkommer före godsets ankomst till
bestämmelseorten kan till sina verkningar vara av två slag, antingen absoluta
eller relativa. Ett absolut befordringshinder gör det helt omöjligt att
transportera godset till den avsedda bestämmelseorten. Ett relativt befordringshinder
föreligger när det är omöjligt att genomföra befordringen på avtalat sätt men
det likväl inte är uteslutet att nå bestämmelseorten, t. ex. på en omväg. En
sådan verkan kan bl. a. lokala trafikhinder, såsom översvämningar, broras,
isläggning etc. tänkas få.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 97

Enligt första stycket skall fraktföraren, när
befordringshinder uppkommer, begära anvisning från avsändaren. Detta gäller
oberoende av om hindret är absolut eller relativt. Har fraktföraren inte inom
skälig tid kunnat erhålla anvisning och är befordringshindret absolut skall han
förfara i enlighet med reglerna i 25 och 26 §§. Är däremot fråga om ett
relativt befordringshinder åligger det fraktföraren enligt andra stycket, när
han inte inom skälig tid erhålht anvisning, all själv besluta om de åtgärder
som bäst tillgodoser avsändarens intresse.

Departementsförslaget avviker från utredningsförslaget
därigenom att i departementsförslaget endast anges alt fraktföraren skall
inhämta anvisning från avsändaren medan enligt utredningsförslaget anvisning
skall inhämtas från den som innehar förfoganderätten över godset. Skillnaden
föranleds av att i departementsförslaget inte uttryckligen regleras det fallet
att avsändarens förfoganderätt överlåtits till mottagaren Gfr specialmotiveringen
till 17 §). Departementsförslaget utgör dock inget hinder mot att avsändarens
förfoganderätt överlåts på mottagaren. Har detta undantagsvis skett skall
fraktföraren inhämta anvisning från mottagaren.

Reglerna i 22 § kompletteras bl. a. av bestämmelsen i 24 §
enligt vilken fraktföraren har rätt till ersättning för kostnad som han haft
för att inhämta eller utföra anvisning vilken föranletts av att hinder
uppkommit för befordringens utförande. Då fraktföraren inte bör anses ha en
sämre ställning i den situation som avses med förevarande paragraf än som
gäller vid anvisning som lämnas med stöd av 17 §, bör fraktföraren vara
berättigad att vägra att efterkomma anvisning innan ersättning för anvisningens
inhämtande och utförande erlagts.

23 §

1 denna paragraf behandlas det fallet att det efter
godsets ankomst till bestämmelseorten visar sig att hinder möter mot att lämna
ut godset till mottagaren. Motsvarande bestämmelser finns i CMR art. 15 dock
med de skillnader som föranleds dels av att rätten att förfoga över godset
enligt CMR är knuten till innehavet av avsändarens exemplar av fraktsedeln,
dels av att i departementsförslaget saknas uttryckliga regler om att
avsändarens förfoganderätt kan överlåtas till mottagaren. Paragrafen motsvarar
22 § första och andra styckena utredningsförslaget.

1 första stycket föreskrivs att fraktföraren skall inhämta
anvisning från avsändaren, om det efter godsets ankomst till bestämmelseorten
visar sig att det föreligger hinder mot att godset lämnas ut till mottagaren.
Ofta kan avsändaren undanröja hindret, t. ex. genom att lämna kompletterande
upplysningar om mottagarens adress eller påverka mottagaren att ta emot godset.
Även om mottagaren i och för sig är beredd att ta emot godset kan utlämningen
omöjliggöras t. ex. genom en strejk eller genom att myndighet förbjuder
utlämningen. För att reglerna om utlämnings-hinder i denna paragraf skall kunna
tillämpas på sistnämnda fall krävs emellertid att myndighetens ingripande
inte utesluter att godset kan

7 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 33

s. 98 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 98

ställas till avsändarens förfogande. Går myndighetens
åtgärd ut på beslag, konfiskation eller förstöring av godset är det sålunda
inte fråga om utlämningshinder i den mening som här avses. Det bör också
framhållas att, om det redan före godsets ankomst till bestämmelseorten kan
slås fast att hinder möter mot godsets utlämnande, bestämmelserna i 22 § blir
tUlämpliga.

Enligt andra stycket får mottagaren, trots att han vägrat
att ta emot godset, kräva att godset utlämnas till honom så länge fraktföraren
inte erhållit annan anvisning från avsändaren.

På samma sätt som gäller enligt 22 § kompletteras
bestämmelserna i

23 § bl. a. av reglerna i 24 § enligt
vilka fraktföraren har rätt till ersättning för de kostnader han haft för att
inhämta eller utföra anvisning enligt 23 §. Även då anvisningen föranleds av
att hinder uppkommit för godsets utlämnande bör fraktföraren vara berättigad
att vägra att utföra en given anvisning, om han inte dessförinnan får
ersättning för de kostnader han enligt 24 § är berättigad till.

24
§

Enligt denna paragraf har fraktföraren rätt till
ersättning för kostnad som han haft för att inhämta eller utföra anvisning som
avses i 22 och 23 §§. Sådan rätt föreligger dock inte om kostnaden föranletts
av fel eller försummelse från hans sida. Bestämmelsen motsvaras i CMR av art.
16 första stycket. Paragrafen motsvarar 23 § utredningsförslaget.

25 §

Denna paragraf innehåller regler rörande fraktförarens
rätt att avbryta befordringen, om absolut befordringshinder uppkommer eller hinder
möter för godsets utlämnande, och om hans skyldighet att taga vård om godset
efter det att befordringen avbrutits. Häremot svarande bestämmelser finns i
CMR art. 16 andra stycket. Paragrafen motsvarar 24 § utredningsförslaget.

När absolut befordringshinder eller hinder mot godsets
utlämnande uppkommer, skall fraktföraren enligt 22 resp. 23 § begära anvisning
från avsändaren. Det kan dock inträffa att fraktföraren inte erhåller någon
anvisning eller att en given anvisning innefattar åtgärder som fraktföraren
inte rimligen kan anses skyldig att utföra. Vidare skulle det ofta nog innebära
ett orimligt hinder för fraktförarens verksamhet om han skulle vara tvungen att
fortlöpande hålla sig beredd att utföra en väntad anvisning. I förevarande
paragraf föreskrivs därför att fraktföraren genast får lossa godset om absolut
befordringshinder uppkommer eller hinder möter för godsets utlämnande. Lossas
godset skall befordringen anses avslutad men fraktföraren är skyldig att
därefter förvara godset för avsändarens räkning. Fraktföraren får emellertid
anförtro godsets vård åt tredje man och svarar då för att denne väljs med
tillbörlig omsorg. Även om befordringen avbryts behåller fraktföraren sin

s. 99 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 99

retentionsrätt i godset avseende belopp som enligt fraktavtalet
tillkommer honom eller de övriga belopp som han kan ha rätt att få ersatta.

Bestämmelsen att befordringen skall anses vara avslutad i
och med att godset lossats innebär, att fraktföraren inte längre svarar för
godset i enlighet med reglerna i 27-36 §§ om transportansvaret. Fraktföraren
blir emellertid inte i och med lossningen befriad från varje ansvar för godset.
Han har att antingen själv förvara godset eller uppdra förvaringen åt tredje
man. I det förra fallet svarar fraktföraren gentemot avsändaren i enlighet med
allmänna regler om deposition. 1 det senare fallet kan fraktföraren göras
ansvarig för skada som drabbar godset under förvaringen bara om han har
brustit i omsorg vid valet av den tredje man, åt vilken han anförtrott
föivaringen.

Genom att godset lossas och läggs upp till förvaring
förvandlas således fraktavtalet till ett depositionsförhållande. Depositionen
sker för avsändarens räkning.

På denna punkt innebär departementsförslaget en avvikelse
från utredningsförslaget, som anger att depositionen sker för den persons
räkning som är "berättigad" till godset. Uttrycket tar bl. a. sikte
på att avsändarens förfoganderätt kan ha överlåtits till mottagaren och att
godset därför lossats för mottagarens räkning. Då departementsförslaget inte
uttryckligen reglerar det ovanliga fallet att förfoganderätten tillkommer
mottagaren har i lagtexten angivits att depositionen sker för avsändarens
räkning. Som framgår av specialniotiveringen till 17 § hindrar emellertid inget
att mottagaren utan stöd av uttryckliga regler härom fär på sig överlåten
avsändarens förfoganderätt. Har så skett och har mottagaren utnyttjat sin
förfoganderätt skall godset anses lossat för hans räkning.

Beträffande rätten att få ut gods som upplagts till
förvaring enligt denna paragraf gäller i övrigt likartade regler som
beträffande mottagarens rätt att få ut gods enligt 20 § tredje stycket. Godset
kan således, även om det är i tredje mans besittning, hållas inne till säkerhet
för de belopp som fraktföraren äger fordra enligt fraktavtalet.
Retentionsrätten kan emellertid också göras gällande i fråga om krav på
ersättning för kostnader som uppkommit till följd av befordrings- eller
utlämningshind-ret, såsom kostnad för inhämtande av anvisning eller kostnad för
förvaring av godset.

Det har
ibland gjorts gällande att fraktföraren är berättigad till full frakt även när
han till följd av befordringshinder inte utfört mer än en del av transporten.
Utredningen framhåller med anledning härav att det ingalunda är avsett att för
inrikesbefordringarnas del införa någon regel om att full frakt skall utgå i
nämnda fall. Vad beträffar spörsmålet om beräkningen av frakten när
transporten avbrutits utan att bestämmelseorten nåtts, synes, påpekar
utredningen, den svenska rätten som en allmän princip ha accepterat att
frakten in dubio skall beräknas med hänsyn till den tillryggalagda sträckan.
Någon ändring härvidlag vill utredningen inte föreslå. Jag delar utredningens
synpunkter i denna fråga. Lagförslaget innebär alltså inte på denna punkt
någon ändring av nu tillämpade

s. 100 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 100

principer.

Om
fraktföraren anser sig berättigad till hela det belopp som anges i fraktsedeln,
har han möjlighet att hålla godset inne till dess betalning skett eller han
genom rättsligt avgörande befunnits sakna rätt till betalning. På grund härav
torde han ofta kunna framtvinga betalning. Denna får emellertid inte ses som en
slutlig reglering av mellanhavandet. Det belopp som varuhavaren erlagt för att
få ut godset kan han tänkas vara berättigad att åtminstone delvis återfå. Så
kan t. ex. vara fallet när han ersatt fraktföraren kostnaderna för inhämtande
av anvisning och för förvaring av godset men det sedermera styrks att det
hinder som orsakat dessa kostnader har vållats av fraktföraren.

26 §

Denna paragraf innehåller regler om fraktförarens rätt att
sälja gods som lossats med stöd av bestämmelserna i 25 §. Paragrafen motsvaras
i CMR av art. 16 tredje stycket. Den motsvarar 25 § utredningsförslaget.

Den i 25 § anvisade möjligheten för fraktföraren att vid
absolut befordringshinder eUer hinder mot godsets utlämnande fuUgöra fraktavtalet
genom att lägga upp godset till förvaring innebär inte aUtid ett ändamålsenligt
tillvägagångssätt. Om godset inte tål förvaring eller om förvaringen skulle
vara alltför kostsam i förhållande till godsets värde, skulle en uppläggning av
godset medföra menliga ekonomiska följder. Dessa skulle ofta drabba
fraktföraren genom att dennes möjligheter att få täckning för sina kostnader i
godsets värde skulle minska. Fraktföraren är därför enligl första stycket
första punkten berättigad att sälja godset utan att behöva invänta anvisning,
förutsatt att det är fråga om lättfördärvligt gods, gods vars tillstånd av
annan anledning påkallar försäljning eller gods för vilket förvaringskostnaderna
inte skulle stå i rimlig proportion till dess värde.

Denna
regel framträder formellt som en regel avsedd att uteslutande främja
fraktförarens intressen. Det bör därför påpekas att fraktföraren i de fall som
nyss nämnts kan ha anledning att föranstalta om försäljning av godset även om
åtgärden inte är påkallad av hänsyn till hans egna intressen. 1 fraktförarens
allmänna skyldighet att ta vård om godset måste nämligen också anses ingå
förpliktelse att handla så, att varuhavaren inte onödigtvis drabbas av
förluster till följd av befordrings- eller utläm-ningshindret. Underlåtenhet
att i tid sälja godset kan på denna grund medföra skadeståndskyldighet för
fraktföraren.

En
omedelbar försäljning kan komma i fråga endast beträffande gods som av vissa
skäl inte lämpar sig för förvaring. När det gäller annat gods måste
fraktföraren till en början avvakta varuhavarens anvisning. Erhåller han
emellertid inte inom skälig tid någon anvisning som han får anses vara skyldig
att efterkomma, är han oavsett godsets art berättigad att sälja det. Detta
framgår av första stycket andra punkten.

I andra
stycket har tagits upp bestämmelser om förfarandet när godset skall säljas. För
internationell befordran gäller enligt CMR att förfarandet

s. 101 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 101

vid försäljningen skall bestämmas enligt lag eller sedvana
på den ort där godset finns. Med anledning härav föreskrivs i CMR-lagen (4 §)
att försäljning av gods som finns i Sverige skall ske pä offentlig auktion
eller, om sådan inte lämpligen kan äga rum, på annat betryggande sätt. Enligt
utredningens förslag skall motsvarande regel gälla vid inrikes befordran.

Sveriges speditörförbund har kritiserat utredningens
förslag på denna punkt och föreslår att lagen inte skall innehålla några
särskilda bestämmelser om sättet för försäljningen. Förbundet motiverar sitt
förslag med att försäljning på offentlig auktion i regel ger sämre resultat än
försäljning i annan form.

Enligt min uppfattning saknas det anledning att
beträffande sättet för försäljning vid inrikes befordran avvika från
motsvarande bestämmelser i CMR-lagen. Försäljning bör sålunda i allmänhet ske
på offentlig auktion. Detta innebär dock inte att det saknas utrymme för att
tUlgodose de synpunkter speditörförbundet givit uttryck för. 1 enlighet med vad
utredningen föreslagit kan annat försäljningssätt komma i fråga om särskilda
skäl talar härför, t. ex. när godset är utsatt för risk att bh förstört och en
auktion därför inte kan avvaktas. Vidare bör offentlig auktion kunna
underlåtas, om en försäljning på annat sätt än på auktion kan antas ge
förmånligare resultat eller om kostnaden för auktionen inte står i rimligt
förhåUande till godsets värde. Kravet på att försäljning, som inte sker på
offentlig auktion, skall ske på betryggande sätt bör alltså inte ges en alltför
restriktiv tolkning.

1 26 § andra stycket anges att fraktföraren i god tid
skall underrätta "avsändaren" om tid och plats för försäljningen.
Detta uttryck motsvaras i utredningsförslaget av "den som ägde förfoga
över godset". Skillnaden föranleds av att departementsförslaget inte
uttryckligen reglerar det fallet att avsändarens rätt att förfoga över godset
överlåtits till mottagaren.

Tredje stycket innehåller regler om fördelningen av det
belopp försäljningen inbringar. Köpeskillingen skall efter avdrag för de
kostnader som åvilar godset tillställas avsändaren. Överstiger dessa kostnader
köpeskillingen, har fraktföraren rätt till ersättning för bristen.

Reglerna om fraktförarens rätt att sälja godset erbjuder
honom inte bara möjlighet att undgå ytterligare besvär och kostnader för
godsets förvaring utan öppnar också möjlighet för honom att göra sig betald för
sina kostnader. Man kan därför säga att fraktföraren i detta fall har en
speciell panträtt i godset. Det bör dock påpekas att denna panträtt endast
omfattar kostnader som åvilar det sålda godset och försäljningskostnaden.
Lagförslaget medger sålunda inte att fraktföraren ur köpeskillingen gör sig
betald för andra fordringar som han kan ha hos uppdragsgivaren. Avtal som ger
fraktföraren rätt att göra sig betald ur godset i vidare omfattning än som
framgår av sista stycket är ogiltigt. Detta följer av att lagens bestämmelser
enligt 5 § inte genom avtal får sättas ur spel till nackdel för avsändare eller
mottagare.

s. 102 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 102

Fraktförarens ansvarighet

27 §

Denna paragraf innehåller huvudregeln om att fraktföraren
är, ansvarig om godset går förlorat, skadas eller minskas (sakskada) eller om
det uppstår dröjsmål med godsets utlämnande. Bestämmelserna motsvaras i CMR av
art. 17 första stycket och art. 19. Paragrafen kompletteras i första hand av
bestämmelserna i 28 och 29 §§ enligt vilka fraktföraren i vissa situationer kan
gå fri från ansvarighet. Paragrafens första stycke motsvarar 26 § första
stycket utredningsför.slaget medan andra stycket motsvarar 29 §
utredningsförslaget.

Enligt första stycket är fraktföraren ansvarig om gods går
förlorat, minskas eller skadas under befordringen, dvs. från det att godset
mottogs för befordran till dess att det utlämnas. Fraktföraren är också
ansvarig för skada som beror på dröjsmål med godsets utlämnande.

Bestämmelsen i första stycket innebär, att den
skadelidande bara behöver visa att det gods som fraktföraren tagit emot till
befordran inte kommit fram eller att det minskats eller skadats efter det att
fraktföraren mottagit det till befordran men innan det lämnats ut eller att
utlämnandet ägt rum för sent. Har varuhavaren förebragt denna bevisning, skall
fraktföraren anses ersättningsskyldig, såvida han inte kan visa att sakskadan
eller dröjsmålet beror av omständighet, för vUken han enligt de särskilda
ansvarsfrihetsgrunderna i 28 och 29 §§ inte svarar.

Andra stycket innehåller en definition av vad som skall
avses med uttrycket "dröjsmål med godsets utlämnande". Dröjsmål
föreligger för det första när godset inte lämnats ut inom avtalad tid. Har
särskild tid inte avtalats, föreligger dröjsmål när den verkliga
befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna skäligen
bör medges en omsorgsfull fraktförare. Vid dellast skall därvid särskilt beaktas
den tid som krävs för att samla full last. Den tid inom vilken fraktföraren
skall ha utlämnat godset (leveransfristen) skall således bestämmas antingen på
grundval av vad avsändaren och fraktföraren avtalat i detta avseende eller, vid
frånvaro av sådant avtal, genom en objektiv skälighetsbedömning. Dessa olika
sätt att bestämma leveransfristens längd leder i praktiken till att
fraktförarens ansvarighet för dröjsmål blir strängare när viss leveransfrist
är avtalad. När avtalad leveransfrist har gått till ända utan att fraktföraren
varit beredd att lämna ut godset, kan han nämligen undgå ansvar endast i den
mån han lyckas visa att dröjsmålet har sin grund i något förhållande för vilket
han enligt 28 § inte svarar. Fraktföraren kan således i detta fall bli ansvarig
även om något vällande inte ligger honom till last. När det gäller att avgöra
huruvida fraktföraren använt längre tid än vad en omsorgsfull fraktförare med
hänsyn till omständigheterna skäligen får anses ha behövt, torde däremot
bedömningen i praktiken bli densamma som om det varit fråga om att avgöra
huruvida fördröjningen orsakats av fel eller försummelse på fraktförarens sida.
Hänsyn skall därvid nämligen tas till omständigheterna i det särskilda fallet
och vad som i denna situation kan krävas av en omsorgsfull fraktförare.

s. 103 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 103

I lagtexten anges inte vem som har rätt att väcka talan
mot fraktföraren med anspråk på ersättning för sakskada och dröjsmål.
Utredningen har i denna fråga uttalat att talerätt bör anses tillkomma avsändaren,
såvida inte mottagaren har inträtt i fraktavtalet Gfr 20 § första stycket
departementsförslaget) eller rätten att förfoga över godset under befordringen
har överlåtits på honom, i vilka fall talerätten bör tillkomma mottagaren.

Sveriges advokatsamfund anser att utredningens uttalande
att mottagaren har talerätt mot fraktföraren endast i de fall då han inträtt i
fraktavtalet eller innehar rätten att förfoga över godset inte är förenligt med
köplagens bestämmelser om faran för godset. Advokatsamfundet framhåller att
enligt de vanligaste köprättsliga reglerna köparen-mottagaren står faran för
godset under befordringen. 1 dessa fall lider avsändaren-säljaren ingen förlust
om godset träffas av sakskada. Förlusten drabbar i stället mottagaren.
Samfundet anför vidare att, om talerätten begränsas på det sätt utredningen
angivit, varken avsändaren eller mottagaren skulle kunna väcka talan om
skadestånd i vissa fall. Detta gäller t. ex. om godset förloras under
transporten, innan mottagare som köpt det på cif-villkor inträtt i
fraktavtalet, eller om gods sålts fritt mottagarens ort och denne inträtt i
fraktavtalet. Med hänsyn härtill betonar advokatsamfundet att reglerna om rätt
till talan måste utformas så, att den av parterna - avsändaren eller mottagaren
- som lider skada alltid skall ha talerätt mot fraktföraren.

Jag delar advokatsamfundets uppfattning att det inte är
lämpligt att, såsom utredningen förordat, strikt knyta rätten att föra talan om
ersättning av fraktföraren till rätten att förfoga över godset. Det får
visserligen antas att en avgränsning av talerätten i enlighet med utredningens
uttalande i regel inte skulle medföra några problem. Om i det av
advokatsamfundet nämnda fallet, att köparen-mottagaren står faran för godset
under befordringen, detta har gått förlorat under transporten, kan mottagaren
inträda i fraktavtalet genom att i eget namn göra sina rättigheter gällande.
Hans talerätt skulle således uppkomma just genom att han begär ersättning för
det förlorade godset. Däremot skulle den avgränsning av talerätten, som
utredningen förordat, medföra olägenheter i det andra fallet som
advokatsamfundet berört, nämligen då avsändaren står faran för godset under
transporten och mottagaren har inträtt i fraktavtalet. Köparen-mottagaren kan
då av olika skäl föredra att vända sig mot säljaren med sitt
ersättningsanspråk, t. ex. därför att det är enklare för honom att bevisa att
det sålda godset inte var leveransgillt än att bevisa att det skadats under
sådana omständigheter att fraktföraren är ansvarig. Med det av utredningen
förda resonemanget skulle emellertid säljaren-avsändaren i en sädan situation
vara förhindrad att föra talan mot fraktföraren. Detta kan inte vara en rimlig
ordning. Både avsändaren och mottagaren måste därför i princip anses ha rätt
att göra transportansvaret gällande mot fraktföraren.

s. 104 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 104

28 §

Enligt bestämmelserna i denna paragraf kan fraktföraren i
vissa fall gå fri från det ansvar som åvUar honom enligt 27 §. Reglerna är
tUlämpliga såväl vid sakskada som vid dröjsmål. De motsvaras i CMR av art. 17
andra och tredje styckena samt art. 18 första stycket. Paragrafen motsvarar 26
§ andra och tredje styckena utredningsförslaget.

Fraktföraren är enligt första stycket fri från ansvar för
sakskada och dröjsmål om han visar att skadan eller dröjsmålet orsakats av 1)
fel eller försummelse av den berättigade; 2) sådan anvisning från denne som
inte föranletts av fraktförarens fel eller försummelse; 3) godsets bristfälliga
beskaffenhet; eller 4) förhållande som fraktföraren inte kunnat undvika och
vars föhder han inte kunnat förebygga.

Enligt den första ansvarsfrihetsgrunden är fraktföraren
fri från ansvar för sakskada och dröjsmål som orsakats av "den
berättigade". Utredningen har framhåUit att det gjorts gällande att
motsvarande bestämmelse i CMR skulle innebära att fraktföraren kan undgå ansvar
endast när den part som begär ersättningen själv har vållat den ifrågavarande
skadan men däremot inte när det är den tredje parlen i fraktavtalet som har
vållat skadan. Om avsändaren våUat viss skada skulle således fraktföraren ha
att svara för denna ifall mottagaren kräver honom på ersättning.

Enligt utredningens uppfattning kan det inte komma i fråga
att tolka konventionen så att mottagaren skulle vara berättigad till ersättning
av fraktföraren för sakskada eller dröjsmål som vållats av avsändaren genom
åtgärd som han i och för sig ägt vidtaga som part i fraktavtalet eUer genom
försummelse att vidtaga åtgärd vilken det ålegat honom som avtalspart att
vidtaga. Det bör enligt utredningens mening inte råda någon tvekan om att
motsvarande skall gälla vid inrikes befordran. Uttrycket "den
berättigade" skall enligt utredningsförslaget följaktligen innefatta inte
bara den som faktiskt framställer ersättningsanspråket utan också den som
enligt fraktavtalet var berättigad att handla vid en viss tidpunkt men genom
felaktigt eller uteblivet handlande orsakade sakskadan eller dröjsmålet.

Sveriges advokatsamfund ställer sig tvekande till
utredningens uttalande att fraktföraren skall vara befriad från ansvar om
skadan vållats av annan än den ersättningsberättigade. Som stöd för sin
uppfattning hänvisar advokatsamfundet bl. a. till de skyldigheter som lagts på
avsändaren och de skadeståndsregler som är knutna därtill i förhållande till
fraktföraren.

För egen del är jag närmast böjd att ansluta mig till
utredningens uppfattning att fraktföraren till befrielse från ansvar skall
kunna åberopa fel eller försummelse inte bara av den som begär ersättningen
utan också av den som vid tidpunkten för handlingen eller underlåtenheten hade
rätt att förfoga över godset. Den tolkning av bestämmelsen som advokatsamfundet
förordat skulle leda till det mindre tillfredsställande resultatet att
omfattningen av transportörens ansvar blev beroende av huruvida ansvaret görs
gällande av avsändaren eller mottagaren. Å andra sidan talar

s. 105 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 105

önskemålet om enhetlighet särskilt i fråga om
ansvarsgrunderna mellan inrikes och internationell befordran för att man inte
på derma punkt binder rättsutvecklingen. Jag vill därför inte nu ta bestämd
ståndpunkt i den berörda tolkningsfrågan. Den får överlämnas till
rättstillämpningen, varvid särskild betydelse bör tillmätas eventuell utländsk
rättspraxis rörande motsvarande regel i CMR.

Den andra ansvarsfrihetsgrunden avser det fallet att
sakskadan eller dröjsmålet orsakats av en anvisning från den berättigades sida.
Beträffande innebörden av uttrycket "den berättigade" gäller vad som
nyss anförts. Denna ansvarsfrihetsgrund har nära samband med den första, och
vissa situationer täcks av dem båda. Den har dock såtillvida ett vidsträcktare
användningsområde än den första som den inte förutsätter fel eller försummelse
från den berättigades sida. För att fraktföraren skall bli fri från ansvar
enligt denna grund krävs endast att han visar att sakskadan eller dröjsmålet
faktiskt orsakats genom utförandet av en anvisning från den berättigades sida.
Som särskilt angetts i lagtexten går emellertid fraktföraren inte fri från
ansvar om det är han själv som uppsåtligen eller av oaktsamhet har föranlett
anvisningen t. ex. genom felaktiga upplysningar. Några andra fall av culpa på
fraktförarens sida i samband med utförandet av anvisning nämns inte i
lagtexten. Av allmänna regler torde emellertid följa att fraktföraren inte
heller kan undgå ansvar, om han utan att fästa motpartens uppmärksamhet på
faran följt en anvisning vars utförande han insett eller bort inse skulle leda
till skada.

Som anvisning är i detta sammanhang att förstå varje
meddelande som den berättigade lämnar i fråga om befordringens utförande. Det
rör sig således här inte endast om sådana anvisningar som den berättigade
lämnar med stöd av sin rätt att ändra fraktavtalet eller som svar på
fraktförarens begäran om anvisning med anledning av befordrings- eller
utlämningshinder. Också anvisningar som avsändaren lämnar i fraktsedeln eller
på annat sätt i samband med att fraktavtalet sluts eller som mottagaren lämnar
beträffande godsets utlämning faller under förevarande bestämmelse.

Enligt den tredje ansvarsfrihetsgrunden undgår fraktföraren
ansvar, om han visar att sakskadan eller dröjsmålet beror på godsets
bristfälliga beskaffenhet.

1 utredningens förslag anges att undantaget avser skada
som beror på godsets "egen beskaffenhet" vilket skall motsvara
konventionens uttryck "inherent vice" resp. "vice propre".
Det torde emellertid vara riktigare att liksom i den svenska översättningen av
CMR använda uttrycket godsets "bristfälliga beskaffenhet" Gfr att
motsvarande begrepp i konos-sementskonventionen i det i prop. 1973:137
framlagda förslaget till 11 8 § andra stycket m) sjölagen har återgivits med
uttrycket "godsets inneboende brist"). Den av utredningen föreslagna
lydelsen kan ge upphov till feltolkningar. Det är givetvis inte meningen att
fraktföraren skall kunna gå fri från ansvar t. ex. på den grunden att godset
var bräckligt, utan det krävs att godset i ett eller annat avseende var
bristfälligt. Som exem-

s. 106 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974.33 106

pel kan nämnas kött som var infekterat när transporten
påbörjades eller maskindelar som på grund av fabrikationsfel har nedsatt
hållbarhet. För de fall då skadan beror på de särskilda egenskaper som är
utmärkande för allt gods av samma slag, t. ex. att godset är bräckligt eller
att det är särskUt utsatt för rost, torka eller annan yttre eller inre
förändring finns särskUda regler i 29 § första stycket d).

Den fjärde
ansvarsfrihetsgrunden är den viktigaste och innebär att fraktföraren i
överensstämmelse med vad som gäller enligt CMR går fri från ansvar för sakskada
och dröjsmål som orsakats av "förhållande som fraktföraren ej kunnat
undvika och vars följder han ej kunnat förebygga". Denna
ansvarsfrihetsgrund är ordagrant hämtad från CIM i dess år 1952 antagna
lydelse. Tidigare innehöll det internationella järnvägsfördraget en
motsvarande ansvarsfrihetsgrund, vilken var så utformad att den medgav
järnvägen befrielse från ansvar för skada som orsakats av "force
majeure" (höhere Gewalt). Denna utformning övergavs vid 1952 års revision
till förmån för den formulering som nu också finns i CMR. Omformuleringen hade
endast till syfte att underlätta en enhetlig tolkning av förevarande
ansvarsfrihetsgrund och man avsåg inte att göra någon egentlig förändring
beträffande dess sakliga innehåll. Härav har utredningen, liksom de övriga
nordiska kommittéerna, dragit den slutsatsen, att ansvarsfrihetsgrunden inte
heller i CMR är tillämplig på andra skadebringande händelser än sådana som har
karaktären av force majeure. Enligt utredningens mening innebär således
konventionen att fraktföraren har att svara även för skador som härrör av
casuella händelser, vilka inte är av den art att de kan hänföras under
begreppet force majeure.

Riktigheten
av utredningens uppfattning om innebörden av denna ansvarsfrihetsgrund har
ifrågasatts under remissbehandlingen. Sveriges advokatsamfund säger sig ha
svårt att inse att CMRs ordalag kan tolkas annorlunda än att de medför
exculpationsansvar. Samfundet påpekar också att det i utländsk praxis har
antagits att exculpationsrätt föreligger enligt CMR, exempelvis för skada som
uppkommit genom att ett lastbilsdäck överhettats under körning. En liknande
uppfattning framförs av Sveriges speditörförbund som framhåller att utredningen
synes företräda den uppfattningen att fraktföraren har att svara för sådana
casuella skador som inte kan hänföras under det allmänt obligationsrättsliga
begreppet force majeure. Detta strider enligt förbundets mening mot vedertagen
uppfattning. Förbundet anser sålunda att det transporträttsliga force
majeure-begreppet tillämpas på annat sätt och att det närmast motsvarar ett
presumtionsansvar. Även näringslivsorganisationerna tar upp frågan om
betydelsen av force majeure-begreppet. Organisationerna framhåller att det inte
råder någon europeisk enighet om innebörden av detta begrepp samt att CMR
innebär införande av ett nytt force niajeure-begrepp, vilket utgör ett försök
att ena stridiga uppfattningar. Det synes därför inte föreligga något behov av
att tolka konventionen i ljuset av nationella force niajeure-begrepp eller med
utgångspunkt från den uppfattning om "höhere Gewalt" som gäller inom
tysk järnvägsrätt.

s. 107 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 107

Organisationerna förordar att tolkningen av konventionens
ordalag överlåts till rättstillämpningen utan sidoblickar på det i och för sig
föråldrade force majeure-begreppet.

Vid bedömningen av den närmare innebörden av den
ifrågavarande ansvarsfrihetsgrunden måste givetvis konventionens förarbeten
tillmätas stor betydelse. Såsom utredningen framhållit överensstämmer konventionens
ordalydelse på denna punkt med 1952 ärs ClM-text och det framgår också av
förarbetena till CMR att man avsett att de båda konventionstexterna skulle ha
samma innebörd. Tolkningen av den motsvarande bestämmelsen i CIM blir därför
indirekt av betydelse för tolkningen av CMR. Uttalanden i förarbetena till CIM
ger vid handen att man med den år 1952 införda lydelsen åsyftat ett undantag
från ansvar vid force majeure.

Redan
detta faktum tyder på att CMR-ansvaret måste anses gå något längre än det
vanliga exculpationsansvaret. Å andra sidan torde det inte heller vara
berättigat att utgå från den svenska rättens traditionella force
majeure-begrepp vid tolkningen av ifrågavarande bestämmelse. Force
majeure-begreppet har i olika länder och olika rättsliga sammanhang skilda
betydelser. Den utländska rättspraxis som finns rörande den ifrågavarande
CMR-bestämmelsen visar att man stundom hänvisat till den grad av omsorg som
fraktföraren bör visa, när det gäller att försöka undvika skadan och förebygga
dess följder. Kraven har härvid dock ställts förhållandevis högt. Fraktföraren
har kunnat undgå ansvar endast när han har kunnat visa att skadan härrör av en
viss händelse som inte kunnat undvikas. Vid t. ex. explosion av det
transporterande fordonets däck har fraktföraren haft att visa att skadan inte
beror på materialfel samt att explosionen inte orsakats av föremål på vägen
vilka föraren med vederbörlig aktsamhet kunnat observera och undvika.

Att i detalj ange i vilka fall fraktföraren skall gå fri
frän ansvar torde inte vara möjligt. Som allmän riktpunkt bör gälla att han
skall gå fri endast om han kan visa vilket förhållande som förorsakat skadan
eller dröjsmålet samt att han inte ens med iakttagande av högt ställda krav på
aktsamhet kunnat undvika skadan eller dess följder. 1 övrigt måste det
överlämnas åt rättstillämpningen att med beaktande av omständigheterna i det
särskilda fallet och svensk och utländsk rättspraxis på området närmare
avgränsa bestämmelsens tillämpningsområde.

Bevisbördan för att sakskada eller dröjsmål orsakats av
någon sådan omständighet som avses i första stycket ligger på fraktföraren. 1
30 § meddelas bestämmelser för det fall att skadan eller dröjsmålet bara till
viss del är att hänföra till sådan omständighet.

Enligt andra stycket kan fraktföraren inte till befrielse
från ansvarighet åberopa att det använda fordonet varit bristfälligt eller att
fel eller försummelse ligger den till last av vilken han kan ha hyrt fordonet
eller dennes folk. För fordonets skick och funktionsduglighet har fraktföraren
således ett rent strikt ansvar oavsett om fordonet är hans eget eller om han
hyrt det av annan.

s. 108 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 108

29 §

1 denna paragraf anges en grupp ansvarsfrihetsgrunder som
hänför sig till ett antal typsituationer vilka generellt sett är av det slaget
att det kan sägas föreligga en presumtion för att skadan inte beror på
fraktföraren. Bestämmelserna är tillämpliga bara när godset gått förlorat,
minskats eUer skadats och gäller således inte vid dröjsmål. De motsvaras i CMR
av art. 17 fjärde stycket och art. 18 andra-femte styckena. Paragrafen
motsvarar 27 § utredningsförslaget.

Enligt första stycket skall fraktföraren gå fri från
ansvarighet om godset gått förlorat, minskats eller skadats till följd av den
särskilda risk för sakskada som är förenad med någon av de i stycket särskilt
angivna typsituationerna. Bevisbördan för att sakskadan har orsakats av något
av dessa förhållanden åvilar enligt andra stycket fraktföraren. Medan
fraktföraren i de fall som avses i 28 § måste förebringa full bevisning krävs
det emeUertid för ansvarsfrihet enligt denna paragraf normalt inte mer än att
fraktföraren visar att skadan, av föreliggande omständigheter att döma, kan
bero på något av de nämnda förhållandena. Varuhavaren kan emellertid föra
motbevisning om att skadan i själva verket inte är att tillskriva det av
fraktföraren påstådda förhållandet. Lyckas varuhavaren bevisa detta, blir
fraktföraren ansvarig för skadan.

I första
stycket nämns först under a) att fraktföraren går fri från ansvarighet om
skadan beror på att befordran har skett med öppet fordon utan presenning och
avsändaren har godkänt detta transportsätt. Godset är vid sådan befordran mer
utsatt än annars för skada beroende på regn eller annan inverkan av väderleken,
pä att godset dammas ned eller träffas av främmande föremål eller på att någon
del av lasten faller av fordonet. Varuhavaren fär själv ta pä sig dessa ökade
risker om han accepterat att transporten utförs med öppet fordon utan
presenning. Enligt CMR måste sådant godkännande för att beaktas ha givits
uttryckligen och intagits i fraktsedeln. Detta formkrav kan inte upprätthåUas
när det gäller inrikes befordran. För sådan befordran föreslås att
ansvarsfrihetsgrunden skall vara tillämplig när varuhavaren oavsett formen
för medgivandet godkänt att transporten sker med öppet fordon utan
presenning. När fraktföraren haft grundad anledning räkna med att varuhavaren
varit införstådd med detta transportsätt, såsom då gods av det slag som är i
fråga sedvanligen transporteras på detta sätt, får erforderligt godkännande
normalt anses föreligga.

Om fraktföraren bevisar att godset med avsändarens
godkännande transporterats på öppet fordon utan presenning kan som tidigare
nämnts varuhavaren föra motbevisning. Visar han att skadan förorsakats av att
godset förvarats under bar himmel efter det att det mottagits till befordran
men innan det lastats på fordonet blir sålunda fraktföraren ansvarig.

Åtskilligt gods är av sådan beskaffenhet att risken för
skador under transport är stor, om godset inte försetts med betryggande förpackning.
Har avsändaren underlåtit att förpacka sådant gods eller är förpackningen
otillräcklig, bör fraktföraren inte belastas med följderna

s. 109 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 109

härav. Han är därför enligt vad som stadgas under b)
berättigad att som ansvarsfrihetsgrund åberopa frånvaron av förpackning eller
bristfällighet i förpackningen hos gods vars beskaffenhet kräver förpackning
för att godset skall tåla de normala påfrestningarna under transporten.

Om
fraktföraren utan att göra förbehåll tar emot gods till befordran, trots att
han känner till eller kan fastställa att godset saknar tillfredsställande
förpackning, får han enligt 14 § själv stå för de skador som godset tUl följd
av bristande förpackning kan vålla på bl. a. fordonet och annat gods som
forslas med fordonet. Detta innebär emellertid inte att fraktföraren också
skall svara för de skador som drabbar det oförpackade eller otillräckligt
förpackade godset självt. Att fraktföraren, när han tog emot godset till
befordran, var medveten om att det var otillfredsställande förpackat utesluter
således inte i och för sig att förevarande ansvarsfrihetsgrund tillämpas. Det
är emellertid angeläget att fraktföraren säkerställer sin bevisning genom att
underrätta avsändaren i de fall han finner förpackningen vara otillräcklig. Det
krävs nämligen för att denna ansvarsfrihetsgrund skall kunna tillämpas att
bristerna beträffande godsets förpackning förelåg redan vid den tidpunkt, då
godset överlämnades till befordran, och inte uppkom först senare. Är det inte
utan vidare klart att bristerna beträffande förpackningen funnits från början,
måste det ankomma på fraktföraren att visa att så var fallet. Tar fraktföraren
upp frågan om förpackningens beskaffenhet redan vid den tidpunkt då han tar
emot godset till befordran, kan han, eventuellt genom förbehåll i fraktsedel,
skaffa sig ett gynnsammare läge från bevissynpunkt.

Förevarande ansvarsfrihetsgrund kan åberopas endast när
sakskadan uppstått trots att godset inte utsatts för större påfrestningar än
det skulle ha tålt, om det varit förpackat på ett försvarligt sätt. Har skada
på oförpackat eller otillfredsställande förpackat gods vållats genom händelse,
som skulle ha framkallat skadan även om godset varit tillfredsställande
förpackat, är frågan om fraktförarens ansvar inte beroende av hur godset varit
förpackat utan av om fraktföraren svarar tor den skadeorsakande händelsen eller
ej.

Under c)
anges att fraktföraren är fri från ansvar för sakskada på grund av handhavande,
lastning, stuvning eller lossning av godset som ombesörjts av avsändaren eller
mottagaren eller någon som handlar för en-deras räkning. Sådan skada kan
uppkomma som en direkt följd av hanteringen av godset vid t. ex. lastning eller
lossning, vilka arbetsmoment ofta torde innebära större risk för skada än
själva transporten. Vidare kan skada uppkomma till följd av att godset blivit
olämpligt lastat eller stuvat. 1 förra fallet kan fraktföraren ofta antas vara
utan ansvar redan på den grund att skadan inträffat innan godset är att anse
som mottaget till befordran eller efter det att godset är att anse som utlämnat.
Som exempel på skador genom olämplig lastning eller stuvning kan nämnas, att
gods trycks sönder av tyngden av ovanpå lastat gods eller kommer i rörelse och
därvid törnar mot andra föremål, välter eller faller ned.

s. 110 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 HO

Att fraktföraren principiellt skall vara utan ansvar för
sådan hantering av godset som det enligt fraktavtalet inte ankommer på honom
att utföra synes tämligen självklart. Värdet av den uttryckliga regleringen av
ansvarsfrågan under c) torde därför främst få anses ligga däri att
bevisfrågorna får en ändamålsenlig lösning. Vad fraktföraren har att bevisa för
att uppnå ansvarsfrihet är dels att den ifrågavarande hanteringen av godset
faktiskt utförts av avsändaren eller mottagaren eller för någonderas räkning
- av annan än fraktföraren, dels att den aktuella skadan är av den art att den
kan ha orsakats av nämnda hantering.

Av den under d) angivna ansvarsfrihetsgrunden följer att
fraktföraren inte bär ansvar för sakskada som, utan att onormala yttre
betingelser är för handen, uppkommer hos vissa slag av gods till följd av
godsets särskilda känslighet. Denna ansvarsfrihetsgrund företer vissa likheter
med den i 28 § upptagna regeln att fraktföraren är fri från ansvar om han visar
att skada orsakats av godsets bristfälliga beskaffenhet. Medan bestämmelsen i
28 § tar sikte på skador som beror på bristfälligheter hos just det
transporterade godset, avser förevarande bestämmelse skada som beror på att
godset på grund av egenskaper som är karaktäristiska för allt gods av samma
slag är lätt utsatt för skador. 1 en del fall kan fraktföraren i och för sig ha
möjlighet att åberopa bägge bestämmelserna, t. ex. vid transport av livsmedel.
Den förevarande ansvarsfrihetsregeln torde emellertid då vara av betydligt
större praktisk betydelse för fraktföraren än ansvarsfrihetsgrunden i 28 §. När
fraktföraren åberopar ansvarsfrihetsgrunden i 29 § första stycket d) krävs
nämligen endast att han dels visar, att det ifrågavarande godsslaget är så
känsligt att skador erfarenhetsmässigt uppstår så att säga av sig själva, vUket
beträffande många godsslag är ett notoriskt faktum, dels att den föreliggande
skadan är av den art att den kan ha uppstått till följd av godsets SärskUda
känslighet. Det bör emellertid observeras att möjligheterna för fraktföraren att
utnyttja ansvarsfrihetsgrunden under d) i många fall inskränks av
bestämmelserna i paragrafens tredje stycke. Enligt dessa åvUar det fraktföraren
ett slags exculpationsansvar i de fall då befordringen sker med fordon som är
utrustat med särskilda anordningar för att skydda godset mot värme, kyla,
temperaturväxlingar eller luftens fuktighet.

Enligt den
under e) angivna ansvarsfrihetsgrunden svarar fraktföraren inte för sakskada
till följd av att märken eller nummer på godset är ofullständiga eller felaktiga.
Ofullständigheter eller felaktigheter i berörda avseenden innebär uppenbarligen
en särskild risk för att godset skall komma på avvägar och gå förlorat. Enligt
12 § första stycket åligger det fraktföraren att när han tar emot godset till
befordran bl. a. undersöka riktigheten av sådana uppgifter om kollinas märken
och nummer som tagits in i fraktsedel. Det ligger nära till hands att
fraktföraren i samband härmed påpekar vad han kan finna otillfredsställande i
fråga om godsets märkning. Skulle så ej ske, kan fraktföraren råka i ett
ofördelaktigt bevisläge. 1 den mån han ändå lyckas visa att kolli som gått
förlorat burit så ofullständiga eller felaktiga märken eller nummer att detta
kan ha varit anledningen till skadan, kan han emellertid

s. 111 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 111

befria sig från ansvar med hjälp av förevarande
ansvarsfrihetsgrund.

Fraktföraren
går slutligen enligt första stycket f) fri från ansvar för sakskada vUken har
sin grund i någon av de särskilda risker som är förknippade med transport av
levande djur. Genom att de dels måste få vissa primära behov av frisk luft,
vatten, föda, rörelseutrymme m. m. tillgodosedda även under transporten, dels
kan reagera på ett oväntat sätt utgör de levande djuren ett godsslag som är
särskilt riskfyllt att transportera. För transport av levande djur har därför
en självständig ansvarsfrihetsgrund upptagits. Liksom i fråga om ansvarsfrihetsgrunden
under d) är emellertid ifrågavarande ansvarsfrihetsgrund till sin räckvidd
begränsad. Enligt fjärde stycket krävs för ansvarsfrihet ytterligare att
fraktföraren exculperar sig genom att visa att han vidtagit alla åtgärder som
med hänsyn till omständigheterna normalt åvilar honom och att han ställt sig
till efterrättelse de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom. Normalt
torde fraktföraren således inte kunna undgå ansvar om djur under transporten
dör till följd av otillräcklig tillförsel av luft eller vatten eller till följd
av hetta eller kyla eller om djur rymmer till följd av att
förvaringsanordningar som fraktföraren tillhandahållit varit bristfälliga.

Svenska åkeriförbundet har med hänvisning till de
bevisproblem som kan uppkomma när det gäller att bestämma fraktförarens
ansvarighet för levande djur hävdat att sådan befordran borde undantas från
fraktförarens ansvarighet. Jag kan inte dela denna uppfattning. Bestämmelserna
i denna paragraf torde ge fraktföraren tillräckliga bevismässiga fördelar. Jag
vill också påpeka att bestämmelserna överensstämmer med CMR. Svårigheterna vid
transport av levande djur torde vara betydligt mera påtagliga vid
internationella transporter vilka i allmänhet lar betydligt längre tid i
anspråk än inrikes transporter. Det kan inte anses lämpligt att för inrikes
transporter, som medför mindre problem, införa lindrigare regler än som gäller
för de internationella.

I detta sammanhang bör också beröras en annan anmärkning
som framförts under remissbehandlingen och som avser paragrafen i dess helhet.
Sveriges advokatsamfund har kritiserat att paragrafen inte gäller skada på
grund av dröjsmål. Jag vill med anledning härav framhålla att samtliga de
nämnda ansvarsfrihetsgrunderna, med undantag möjligen för den som avser
ofullständig eller felaktig märkning av gods, tar sikte på situationer där
risken för sakskada är stor men däremot inte risken för dröjsmålsskada. Som
tidigare nämnts är det dessutom viktigt att det just i fråga om
ansvarsgrunderna råder enhetlighet mellan de inrikes och de internationella
reglerna. På grund av det anförda har CMRs reglering följts även på denna
punkt.

Det bör framhållas att det enligt andra stycket åligger
fraktföraren att bevisa, att omständigheterna i det föreliggande fallet varit
sådana att ett kausalsammanhang mellan den aktuella risken och den uppkomna
skadan är möjlig. Det räcker således inte att fraktföraren påvisar, att den
föreliggande risken allmänt sett är ägnad att ge upphov till skada av den art
som är i fråga, t. ex. att fuktskador på gods som befordras med öppet

s. 112 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 112

fordon utan presenning kan orsakas genom regn. Han måste
dessutom visa, att det också med hänsyn till omständigheterna i det aktuella
fallet varit rnöjligt att skadan förorsakats på detta sätt, i det nämnda
exemplet således att det verkligen förekommit regnväder som kunnat ge upphov
till skadan.

Har fraktföraren sålunda visat att särskild risk enligt
första stycket a)f) varit för handen samt att omständigheterna varit sådana
att ett kausalsammanhang mellan den föreliggande risken och den uppkomna skadan
är möjligt, skall det presumeras att sådant sammanhang föreligger. Denna presumtion
kan emellertid kullkastas genom bevisning från motpartens sida. Detta kan i
första hand ske genom att motparten visar vilken den verkliga skadeorsaken är.
För motparten, som regelmässigt saknar närmare insyn i utförandet av
befordringen, torde det emellertid i praktiken oftast ställa sig svårt att
påvisa skadeorsaken. Detta är heller inte nödvändigt. Det räcker om han, utan
att ingå på frågan vad som verkligen orsakat skadan, visar att det saknas
kausalsamband mellan skadan och den av fraktföraren uppgivna risken.

Fraktförarens möjligheter att uppnå ansvarsfrihet genom
presumerat kausalsammanhang mellan uppkommen sakskada och de i första stycket
angivna riskerna är underkastade vissa begränsningar. Att i vissa faU också en
särskUd exculpationsbevisning krävs har framgått av vad tidigare sagts
beträffande ansvarsfrihetsgrunderna under d) och f). Bestämmelserna härom har
tagits upp i tredje och fjärde styckena. Även beträffande ansvarsfrihetsgrunden
under a) gäller ett undantag. Sålunda är det enligt vad som framgår av andra
stycket andra punkten, när det gäller minskning av onormal omfattning eller
förlust av hela kollin, inte tillräckligt för att fraktföraren skall vara
fredad att det förehgger ett presumerat kausalsammanhang mellan sakskadan och
den risk som är förenad med befordran med öppet fordon utan presenning. Detta
innebär med andra ord att ansvarsfrihetsgrunden under a) är privilegierad i
bevishänseende endast såvitt angår annan sakskada än minskning av onormal
omfattning eller förlust av hela kollin.

30 §

Denna paragraf reglerar fraktförarens ansvarighet vid
samverkande skadeorsaker. Bestämmelsen motsvaras i CMR av art. 17 femte
stycket. Paragrafen motsvarar 28 § utredningsförslaget.

Om fraktföraren enligt bestämmelserna i 28 eller 29 § inte
är ansvarig för viss omständighet, som medverkat till sakskadan eller
dröjsmålet, skall han enligt denna paragraf svara endast i den utsträckning som
omständighet, för vilken han är ansvarig, har medverkat till sakskadan eller
dröjsmålet.

1 utredningens förslag (28 §) anges att ersättningen i den
angivna situationen "skall nedsättas i motsvarande omfattning". Den
av utredningen föreslagna lagtexten kan möjligen ge upphov till den
missuppfattningen att fraktförarens ansvar skall bestämmas efter en
skälighetsbedöm-

s. 113 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 113

ning. 1 departementsförslaget har paragrafen därför
utformats i nära överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i CMR.

Bestämmelsen
är tillämphg bl. a. på den från andra rättsområden välkända situationen att den
skadelidande har medverkat tUl skadan genom eget vällande. Fraktförarens
möjligheter att erhålla jämkning av skadeståndet är emellertid inte begränsade
tUl detta fall ulan föreligger -oberoende av vållande från motpartens sida - så
snart skadan till viss del har orsakals av någon av de omständigheter som
fraktföraren enligt 28 eUer 29 § inte skaU ansvara för.

31 §

1 denna paragraf föreskrivs att varuhavaren har rätt till
ersättning som om godset gått förlorat, för den händelse del inle har lämnats
ut en viss lid efter leveransfristens utgång. Denna regel kompletteras av
bestämmelser om varuhavarens rätt tiU godset för det fall det skulle komma
tiUrätta. Paragrafen motsvarar 30 § utredningsförslaget.

Hos
fraktförare som har hand om stora mängder gods kan det knappast undvikas alt en
del gods, t. ex. genom sammanblandning med annat gods, blir sänt tUl fel ort
eller blir liggande kvar i något magasin eUer på annat sätt kommer på avvägar.
Sådant gods kan självfallet inte utan vidare anses tiUspillogivet. Tvärtom
torde man ofta ha anledning att antaga att det så småningom skall komma
tiUrätta. Emellertid kan det inte gärna begäras att varuhavaren någon längre
tid skall behöva avvakta att godset kommer fram. Vid internationell befordran
gäller därför enligt CMR (art. 20) att den som har rätt att få ut godset kan
begära ersättning som om godset gått förlorat, om det inte lämnas ut inom 30
dagar efter utgången av avtalad leveransfrist eller, om särskild leveransfrist
inle har avtalats, inom 60 dagar från det fraktföraren tog emot godset till
befordran. Del förhållandet att varuhavaren med stöd av denna presumtionsregel
fått ersättning för godset betar honom inte rätten att begära att få ut godset
om det återfinns. Varuhavaren kan sålunda när han tar emot ersättning för
godset skriftligen begära att omedelbart bli underrättad, om godset skulle
komma tillrätta inom ett år från det ersättningen utbetalades. Denna begäran
skall skriftligen bekräftas av fraktföraren. Underrättas varuhavaren om att
godset kommit tilhätta skall han, om han vill att godset lämnas ut till honom,
inom 30 dagar från underrättelsen begära godsets utlämnande. Mot att han
erhåller godset skall han betala de belopp som framgår av fraktsedeln och den
ersättning han tidigare erhålht för godsets förlust, dock med avdrag för vissa
särskilt angivna kostnader. Han bibehåller emellertid rätten tUl ersättning för
dröjsmål med godsels utlämnande. Om varuhavaren, då han tar emot ersättning för
godset, inte begär att bli underrättad för den händelse godset skulle komma tillrätta
får fraktföraren förfoga över godset i överensstämmelse med vad som gäller
enligt lagen på den ort där godset återfinns. Motsvarande gäller om varuhavaren
inte begär att fä godset utlämnat inom 30 dagar från del han
underrättades om att godset

S Riksdagen 1974. 1 saml Nr 33

s. 114 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 114

kommit tillrätta och om godset återfinns först efter
utgången av ettårsfrislen.

1 enlighet
med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.9) bör motsvarande
regler gälla vid inrikes befordran med den skillnaden att den nämnda
ettårsregeln för skyldighet att lämna underrättelse om tillrättakommel gods
inte bör vara tUlämplig. Fraktföraren skall därför enligt departementsförslaget
alltid vara skyldig att underrätta varuhavare, som begärt sådan underrättelse,
för den händelse godset kommer tillrätta oavsett hur lång tid som har
förflutit. För fraktförarnas del torde den föreslagna regeln inte medföra några
påtagliga nackdelar. Transporterat gods är regelmässigt av det slaget att den
varuhavare som fått ersättning för godset inte begär att bli underrättad när
godset kommer tillrätta.

1 första
stycket har tagits upp bestämmelsen alt varuhavaren har rätt till ersättning
som om godset gått förlorat, om det inte tillhandahålls honom inom en viss tidsfrist.
Tidsfristerna skiljer sig åt allteftersom särskUt avtal om senaste tidpunkt för
godsets utlämning blivit träffat eller ej. 1 förra fallet utgör fristen 30
dagar, räknat från den dag då godset enligt avtalet senast skulle ha utlämnats.
1 det senare fallet utgör fristen 60 dagar, räknat från den dag då fraktföraren
tog emot godset till befordran. SkiUnaden motiveras av önskemålet att ha en
lätt fixerbar dag som utgångspunkt för fristens beräkning. Den senare fristen
är längre, eftersom den skall inkludera den tid som en internationell
lastbilsbefordran normalt inte överstiger. 1 och för sig kunde det övervägas
att vid inrikes befordran göra denna tidsfrist kortare, t. ex. 40 dagar. De
praktiska fördelarna för vägfraktmarknadens parter av att ha enhetliga regler
att rätta sig efter får dock anses väga över.

När den
ifrågavarande fristen löpt ut utan att godset blivit utlämnat, kan varuhavaren
göra gällande att godset i ersättningshänseende skall betraktas som förlorat.
Gentemot varuhavarens ersättningskrav kan fraktföraren inte freda sig enbart
genom att visa att godset faktiskt finns i behåll på någon annan ort än
bestämmelseorten. Fraktföraren får således finna sig i att godset mot det
verkliga förhållandet får anses som förlorat. Gentemot ett ersättningskrav kan
dock fraktföraren självfallet invända att "förlusten" orsakats av
omständighet, för vUken han inte svarar.

Rätten att åberopa presumtionen om godsets förlust
tillkommer, som framgått av det sagda, inte fraktföraren utan endast
varuhavaren. Denne är i detta sammanhang avsändaren, så länge inte mottagaren
gjort gällande rätt enhgt 20 § första stycket.

Ersättningen
bestäms på samma sätt som när varuhavaren styrkt att godset har gått förlorat,
dvs. enligt reglerna i 32 § samt i förekommande faU 33 och 36 §§. Även en
tillämpning av 38 och 39 §§ kan givetvis komma i fråga.

Av andra
stycket framgår att varuhavaren även om han under åberor pande av presumtionen
att godset gått förlorat kräver och erhåller ersättning av fraktföraren, inte
behöver uppge kravet på att få ut godset. För att han trots mottagen ersättning
skall fä behålla rätten att få ut

s. 115 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 115

godset måste han dock göra en skriftlig framställning om
att bli imderrättad i händelse godset skulle komma tiUrätta. Framställningen skall
avges i samband med att han tar emot ersättning för godset och skall
skriftligen bekräftas av fraktföraren. Som framgått av vad jag tidigare anfört
gäller i motsats till vad som tillämpas vid internationell befordran ingen
begränsning av den tid framställningen avser.

Att varuhavaren begärt underrättelse enligt andra stycket
innebär inte att han bundit sig för att ta emot godset, om detta kommer
tiUrätta. Sedan han fått underrättelse om att godset finns i behåll, har han
nämligen enligt tredje stycket en betänketid om 30 dagar för att bestämma,
huruvida han viU kräva godset utlämnat eller låta sig nöja med den erhållna
ersättningen. Härvidlag har han sitt fria val och kan således aldrig tvingas
att ta emot det tillrättakomna godset. En förutsättning för att fraktföraren
skaU vara skyldig att lämna ul godset är dock att den uppburna ersättningen i
princip betalas tillbaka. Sådan del av ersättningen som inte avser godsets
värde utan nerlagd kostnad som blivit onyttig behöver dock inle återbetalas.
Fraktföraren är vidare berättigad att erhåUa frakt i den mån han utfört den
avtalade transporten. Vad fraktföraren i detta avseende kan fordra bestäms
enligt samma regler som gäller då godset utlämnas enligt 20 eller 25 §.

När ersättning lämnas för förlust av godset, utgår inte
dämtöver ersättning för dröjsmål. Om ersättning, som utbetalts för presumerad
förlust av godset, senare återbetalas i samband med att godset utlämnas, bör
däremot varuhavaren ha rätt att kräva ersättning för dröjsmål. Denna rätt
omfattar också eventuell ersättning för särskilt leveransintresse enligt 36 §.

Har ersättning för förlust av godset inle utbetalats, är
fraktföraren skyldig att utlämna godset så snart det kommit tillrätta. Sådana
fall inträffar när varuhavaren föredrar att inte kräva ersättning men också när
han väl krävt ersättning men inte befunnits berättigad till sådan.

I fjärde stycket har tagits upp regeln att fraktföraren
kan disponera över godset utan att hindras av några förpliktelser som grundas
på fraktavtalet om varuhavaren inte begärt att bli underrättad om
tillrätta-kommet gods eller inte inom 30 dagar efter erhållen underrättelse
begärt att få ut godset. Fraktföraren kan emellertid på grund av andra förpliktelser
vara hindrad att förfoga över godset efter eget gottfinnande. Så kan vara
fallet t. ex. då fraktförarens försäkringsgivare på grund av avtal om
ansvarsförsäkring ersatt varuhavaren för förlust av godset och enligt
försäkringsvillkoren därigenom övertagit fraktförarens rätt tUl godset. Med
tanke på sådana fall har i den föreslagna lagtexten angivits att fraktförarens
rätt att förfoga över godset är underkastad de inskränkningar som kan följa av
"Iredje mans" rätt. Därmed avses endast sådana rättighetshavare
gentemot vilka fraktföraren är förpliktad på grund av ett utanför fraktavtalet
liggande rättsförhållande.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 116

32 §

Denna paragraf innehåller regler för beräkning av
ersättningens storlek vid förlust eller minskning av godset. Motsvarande
bestämmelser finns i CMR art. 23 första-fjärde styckena. I enlighet med vad jag
anfört i den allmänna motiveringen har dock begränsningsbeloppet angivUs i
svenska kronor. Det faststäUda beloppet, 50 kr. per kilo, överstiger något det
nuvarande värdet (ca 45 kr.) av det i CMR i s. k. Germinalfrancs angivna begränsningsbeloppet.
Paragrafen motsvarar 31 § första, andra och fjärde styckena
utredningsförslaget.

Enligt första stycket skah vid beräkning av ersättningens
storlek hänsyn tas endast till det värde som gods av samma slag och
beskaffenhet hade på den ort och vid den tid godset togs emot tiU befordran.
Detta värde bestäms efter börspriset eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset.
Saknas både börspris och marknadspris, beräknas godsets värde efter det gängse
värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.

Dessa regler innebär att man vid ersättningsberäkningen
har att utgå från ett normalvärde på godset. Att godset i det särskilda fallet
representerat ett högre värde för varuhavaren, t. ex. därför att han skulle ha
kunnat sälja det på speciellt fördelaktiga villkor, skall således inte påverka
skadeståndsberäkningen. Ä andra sidan skall ersättningen grundas på
normalvärdet även om varuhavaren lyckats anskaffa godset tiU ett extremt bUligt
pris. Helt utan hänsyn till de individuella förhållandena kan dock godsets
värde inte bestämmas. När det t. ex. gäller att avgöra huruvida man som godsets
marknadspris skall betrakta dess pris i grosshandel eUer detaljhandel, bör
avgörandet träffas med ledning av omständigheterna i varje enskilt faU.

Reglerna i första stycket sammantagna med bestämmelserna i
tredje stycket innebär att ersättning utgår bara för godsels värde och inte för
annan ekonomisk skada, t. ex. skada förorsakad av driftstopp i mottagarens
fabrik. För sådan skada kan ersättning däremot utgå enligt 36 §, om särskilt
leveransintresse har uppgivits.

På samma sätt som gäller i annan transporträttslig
lagstiftning är fraktförarens ansvarighet maximerad till visst belopp. 1 andra
stycket föreskrivs sålunda att ansvarigheten är begränsad till 50 kr. för kUo av
det förlorade eller felande godsets bruttovikt. Enligt 5 § kan parterna dock
avtala om att ersättning skall utgå med högre, eventuellt obegränsat belopp.
Fraktföraren kan således, liksom sker i dag, i sina befordringsvillkor la in
bestämmelser om alt ersättning utgår med ett högre belopp per kilo. Vidare
finns det enhgt uttrycklig regel i 33 § möjlighet för avsändaren att, mot
erläggande av den tilläggsavgift som fraktföraren eventuellt kräver, i
fraktsedeln ange ett högre värde på godset, vilket då skaU tillämpas i stället
för vad som följer av andra stycket. Även avtal om lägre ansvarsgräns kan
undantagsvis vara giltigt, nämligen om de i 5 § angivna förutsättningarna är
för handen.

Att i vissa fall varje begränsning av
ersättningsskyldigheten bortfaller framgår av bestämmelserna i 38 §.

s. 117 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 117

EnUgt tredje stycket har varuhavaren, utöver ersättning
för godsets värde, rätt till ersättning för frakt och andra utlägg i samband
med befordringen. Denna rätt är inte underkastad någon begränsning. De nedlagda
kostnaderna ersätts fullt ut om godset gått förlorat. Vid minskning av godset
utgår ersättning för nedlagda kostnader till en mot minskningen svarande del.

33 §

1 denna paragraf föreskrivs att avsändaren har rätt att i
fraktsedeln föra in en särskild uppgift om godsets värde för det fall detta är
högre än vad som motsvarar del i 32 § andra stycket angivna
begränsningsbeloppet. Motsvarande bestämmelser finns i art. 24 CMR. Paragrafen
motsvarar 32 § utredningsförslaget.

Det
ersättningsbelopp som gäller enligt 32 § andra stycket är i de flesta fall
liUräckUgt för alt täcka det objektiva värdet av det gods som gått förlorat. 1
fråga om åtskUhga slag av gods pälsvaror, lädervaror, vissa textilvaror,
optiska instrument m. m. får emellertid den summamässiga ansvarsbegränsningen
den verkan att vamhavaren inte får full kompensation ens för godsets objektiva
värde. Sådana olägenheter kan varuhavaren naturligtvis undanröja genom att
teckna varuförsäkring. 1 regel torde det också vara mera fördelaktigt för
varuhavaren att på detta sätt försäkra sig om full ersättning vid total eller
partiell förlust av godset. Emellertid kan det för företag eUer enskilda
personer som mera sällan har anledning alt transportera gods finnas ett behov
att via fraktföraren få fuU täckning för godsets värde, när
begränsningsbeloppet undantagsvis inte motsvarar detta värde. En sådan
möjlighet erbjuds genom förevarande paragraf.

Om
avsändaren önskar anhta denna utväg att erhålla en för honom gynnsammare
ersättning, har fraktföraren i och för sig ingen rätt att vägra att påtaga sig
de ökade förpliktelser som dessa regler medför för honom. EmeUertid får
fraktföraren betinga sig en särskild avgift för sitt ökade risktagande. Om
fraktföraren begär sådan avgift, är dess erläggande ett villkor för att den
utvidgade ersättningsskyldigheten skall inträda. Avsändarens ovillkorliga rätt
att göra paragrafens ersättningsregler tUlämphga kan således genom
fraktförarens krav pä vederlag göras sä föga attraktiv att den närmast ter sig
illusorisk. Trots att fraktföraren inte formellt kan motsätta sig en höjning av
ansvarsgränsen, kan alltså en sådan höjning i praktiken komma till stånd endast
när båda parter är överens om det.

Som
framgår av det anförda kan bestämmelserna i denna paragraf tillämpas bara vid
befordran med fraktsedel. Vill avsändaren vid befordran utan fraktsedel träffa
avtal om högre begränsningsbelopp måste detta ske med stöd av reglerna i 5 §.
Sådant avtal kan träffas även om fraktsedel används vid befordringen. En
höjning av begränsningsbeloppet kan således vid tUlämpning av 5 § ske t. ex.
genom utfästelse i standardavtal eller genom särskild överenskommelse i det
enskilda fallet.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 118

Den omständigheten att avsändaren i fraktsedeln uppgivit
särskilt värde på godset och erlagt begärd avgift innebär inte i och för sig
något bevis för att godset har det uppgivna värdet. Värderingen av godset och
beräkningen av ersättningen skall liksom i andra fall ske enligt reglerna i 32
§ första stycket. Bestämmelsen innebär alltså bara att det "tak" för
ersättningen som i vanhga fall gäller enhgt 32 § andra stycket ersatts av det
enligt denna paragraf angivna beloppet. Härav följer vidare att förutsättningarna
för fraktförarens ersättningsskyldighet inte ändras genom att ansvarsgränsen
höjs. Beror skadan på omständighet för vUken fraktföraren inte ansvarar är
varuhavaren inte bättre stäUd vid deklaration av högre värde än han annars
skulle ha varit. Det bör i detta sammanhang också framhållas att varuhavaren
inte genom att ange höjt värde på godset kan skaffa sig täckning för ekonomisk
skada i form av utebliven handelsvinst, driftstopp eller liknande. Möjlighet
härtill finns emeUertid enligt 5 och 36§§.

34 §

Denna paragraf innehåller regler om beräkning av
ersättningens storlek för det fall godset skadats. Bestämmelsen motsvaras i CMR
av art. 25. Paragrafen motsvarar 33 § utredningsförslaget.

Enhgt
första stycket är fraktföraren skyldig att ersätta den värdeminskning som
föranletts av skadan. Hur värdeminskningen skall bestämmas är inte direkt
utsagt i annan mån än genom hänvisning till 32 § första och tredje styckena. Av
denna hänvisning följer tUl en början att utgångspunkten för beräkningen av
värdeminskningen skall vara godsets objektiva värde pä den plats där det togs emot
till befordran och vid den tid då detta skedde. Det är vidare klart att man
måste bestämma det värde godset har i skadat tillstånd. Detta värde kan man få
reda pä t. ex. genom att sälja godset eller genom att låta sakkunniga värdera
det. Det sålunda erhållna värdet av det skadade godset kan emellertid inte utan
vidare jämföras med det nyssnämnda utgångsvärdet, eftersom det regelmässigt
hänför sig till en annan plats och en senare tidpunkt än detta värde. Ett
teoretiskt riktigare mätt på värdeminskningen får man genom att i stället
jämföra godsets värde i skadat skick med det värde godset skulle ha haft, om
det kommit fram oskadat. Härigenom får man ett mått på värdeminskningen som kan
uttryckas i exempelvis procent. Appliceras detta procenttal på godsets värde på
platsen och vid liden för godsets mottagande till befordran, vilket värde då
bör ökas med frakt och andra kostnader som skall ersättas enligt 32 § tredje
stycket, erhåller man det avsedda mättet på värdeminskningen.

Den ersättning som skall utgå när godset skadats skall i
princip motsvara hela värdeminskningen. 1 fråga om mycket värdefullt gods kan
det emeUertid inträffa att värdeminskningen är större än som motsvarar det i 32
§ angivna maximibeloppet 50 kr. per kilo av godsets bruttovikt.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 119

Det kan dock inte vara rimhgt att högre ersättning skall
utgå om godset skadats än om det helt och hållet gått förlorat och ersättningen
således skulle ha bestämts enligt reglerna i 32 § eUer, om högre värde på
godset har angivits, enligt 33 §. 1 andra stycket av förevarande paragraf anges
därför, att ersättningen skall vara begränsad tUl vad som skulle ha utgått om
det skadade godset i stället gäll förlorat. Reglerna härom hänför sig till två
skilda fall. Det ena fallet är att värdeminskningen drabbar sändningen i dess
helhet. När så sker utgör maximiersättningen det belopp som skulle ha utgått om
hela sändningen gått förlorad. Det andra fallet är att skadan träffat endast en
del av sändningen och detta icke påverkar värdet av sändningens övriga delar. I
sådant fall räknar man endast med vad som skulle ha utgått vid totalförlust av
den skadade delen av sändningen. Huruvida det ena eller det andra fallet
föreligger är inte alltid lätt att avgöra. Även om endast en del av sändningen
direkt utsatts för fysisk skada, kan nämligen detta föranleda att värdet nedgår
också för sändningens fysiskt oskadda delar. 1 den mån en sändnings olika delar
sålunda tillsammans bUdar en ekonomisk enhet, bör ersättning kunna utgå inom
den vidare ram som gäller vid förlust av hela sändningen.

På samma sätt som gäller beträffande ersättning för
förlust och minskning av gods kan i vissa fall vid skada på godset varje
begränsning av ersättningsskyldigheten bortfalla Gfr 38 §).

35 §

Enligt denna paragraf är fraktförarens ansvarighet för
skada som uppkommit till följd av dröjsmål begränsad liU fraktens belopp.
Motsvarande bestämmelse finns i art. 23 femte stycket CMR. Paragrafen
motsvarar 34 § utredningsförslaget.

Bestämmelsen
i denna paragraf tar sikte endast på dröjsmål med godsets utlämnande. Frågan om
dröjsmål föreligger skall bedömas enligt 27 § andra stycket. Om fraktföraren i
annat avseende underlåter att i rätt lid fullgöra sina förpliktelser, t. ex.
genom att inte i avtalad tid hålla fordon tillgängligt för lastning, blir
följderna härav att bedöma efter allmänna regler.

Vid
anspråk på ersättning för skada i anledning av dröjsmål kan fraktföraren
invända att han är fri från ansvarighet enligt reglerna i 28 §. Han kan däremot
inte till befrielse från ansvar för dröjsmål åberopa bestämmelserna i 29 §.
Dessa gäller nämligen bara vid sakskada. Även om det i och för sig är klart att
fraktföraren är ansvarig för dröjsmålet, är emellertid detta inte tillräckligt
för att konstituera ersättningsskyldighet. Ersättning kan utgå endast i den mån
det visas att dröjsmålet medfört skada.

Med "skada" avses i denna paragraf inte detsamma
som exempelvis i 34 §. 1 sistnämnda paragraf är det fråga om fysisk skada på
godset. Sådan skada kan självfallet orsakas genom dröjsmål med genomförandet av
transporten, t. ex. då livsmedel till följd av för lång befordringstid blir
skämda. När dröjsmålet sålunda gett upphov till fysisk skada, torde

s. 120 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 120

varuhavaren som regel vara mera betjänt av att åberopa 34
§.

Som exempel på dröjsmålsskada kan nämnas att mottagaren i
sin tur blivit skyldig att lämna ersättning för dröjsmål därför alt han inte i
tid kunnat uppfylla elt av honom träffat avtal om försähning av godset. Vidare
kan nämnas skada på grund av driftstopp och prisfall. Har det för sent
framkomna godset också varit utsatt för minskning eller skada, bör det inte
föreligga något hinder mot att 32 eller 34 § tillämpas samtidigt med 35 §.
Däremot bör del vara uteslutet att tUlämpa 35 § när godset helt och hållet gått
förlorat. Härav följer att den sammanlagda ersättningen, då 35 § tillämpas
samtidigt med 32 eller 34 §, inte får överstiga vad som skulle ha utgått om
godset gått förlorat.

Liksom gäller i fråga om sakskada kan parterna avtala om
att ersättning skall utgå med högre belopp än fraktbeloppet. Vid inrikes
befordran kan sålunda för varuhavaren förmånligare beräkningsgrunder avtalas
med stöd av 5 §. En annan form för överenskommelse om högre begränsningsbelopp
är att särskUt leveransintresse anges i enlighet med bestämmelserna i 36 §. Alt
i visst fall varje begränsning av ersättningsskyldigheten bortfaller framgår
av 38 §.

Maximiersättningen motsvarar, som nämnts, beloppet av den
frakt som befordringen betingar. Det är således endast fråga om den egentliga
frakten men inte om sådana övriga utlägg som kunnat krävas ersatta, om godset
helt eller delvis gått förlorat och 32 § tredje stycket varit liUämpligt. Å
andra sidan bör observeras att det alltid rör sig om det fulla fraktbeloppet
för den ifrågavarande sändningen. Även om dröjsmål föreligger endast
beträffande en del av sändningen, medan återstoden antingen kommit fram i rätt
tid eller gått förlorad, skall således begränsningsbeloppet motsvara frakten
för hela sändningen.

36 §

Denna paragraf innehåller regler om avsändarens rätt att
uppge särskilt leveransintresse. Motsvarande bestämmelse fiims i CMR art. 26.
Paragrafen motsvarar 35 § utredningsförslaget.

Som
framgått av 32 och 34 §§ omfattar fraktförarens ersättningsskyldighet i fall
av sakskada, förutom frakt och hknande utlägg, endast det objektiva värde som
godset hade på den plats där det mottogs till befordran och vid den tidpunkt då
detta skedde. Ersättning utgår således inle för exempelvis utebhven
handelsvinst, produktionsbortfall eller andra följdskador. Någon ändring
härvidlag kan varuhavaren inte uppnå genom att deklarera godsets värde i
enlighet med 33 §. En sådan deklaration medför endast att den översta gränsen
för ersättningens storlek förskjuts uppåt, men innebär inte att ersättning kan
utgå även för andra former av skada än bortfall i fråga om godsets objektiva
värde. Följdskada kan däremot bli ersatt, om den uppkommit på grund av
dröjsmål, men enligt 35 § endast i mycket begränsad omfattning. Varuhavaren
kan således i åtskilliga faU komma i den situationen att den ersättning han kan
erhålla med stöd av reglerna i 3235 §§ långt ifrån

s. 121 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 121

räcker till för att kompensera honom för den skada som han
har lidit.

EnUgt denna paragraf är emellertid avsändaren berättigad
att genom anteckning i fraktsedel och mot att han erlägger överenskommen
tilläggsavgift uppge ett belopp som motsvarar det särskilda intresset av
riktigt utlämnande i händelse godset går förlorat, minskas, skadas eUer avtalad
tid för utlämnandet överskrids. Har avsändaren uppgivit sådant särskilt
leveransintresse kan han, vid sidan av den ersättning som utgår för sakskada
och dröjsmål, fordra ersättning för den ytterligare skada som har uppkommit.

Bestämmelsen innebär att frågan huruvida i det enskilda
fallet belopp motsvarande särskUt leveransintresse skaU anges eller ej är en
sak som det uteslutande tillkommer avsändaren att avgöra. Fraktföraren har i
och för sig inte någon rätt att motsätta sig att reglerna om särskUt
leverans-intresse kommer tiU användning. Däremot är han berättigad att kräva
vederlag för det ökade risktagande som för hans del är förknippat med dessa
regler. 1 praktiken kan därför deklaration av särskilt leveransintresse inte
komma till stånd mot fraktförarens vilja.

Förutsättningarna för fraktförarens ersättningsskyldighet
ändras inte genom att leveransintresse anges. Beror sakskadan eller dröjsmålet
på omständighet för viUcen fraktföraren inte svarar är varuhavaren således inte
bättre ställd vid deklaration av särskilt leveransintresse än han annars skulle
ha varit.

All belopp motsvarande särskilt leveransintresse angivits
innebär inte i och för sig något bevis för att ett sådant intresse är för
handen. Ersättning kan således utdömas endast i den mån det visas alt skada
verkhgen uppkommit.

Visas det att varuhavaren förutom skada som skall
ersättas enligt 32-35 §§ lidit ytterligare skada, skall denna skada ersättas
intill fulla beloppet av det angivna leveransintresset även om endast en del av
sändningen blivit utsatt för sakskada eller försening. Ä andra sidan kan inte
den omständigheten att det pä samma gäng föreligger såväl sakskada som
dröjsmålsskada föranleda att ersättning skall utgå utöver den gräns som det
angivna beloppet representerar.,

För att bestämmelsen skall vara tillämplig krävs alt det
belopp som motsvarar det särskilda leveransintresset har angivits i
fraktsedeln. Parterna kan emellertid uppnå samma resultat genom att avtala om
högre ersättning enligt 5 §.

37 §

Denna paragraf innehåller vissa bestämmelser för det fall
att utomobli-gatoriskt ersättningsanspråk framställs mot fraktföraren eller
någon för vilken han svarar enhgt 6 §. Motsvarande bestämmelse finns i art. 28
CMR. Paragrafen motsvarar 38 § utredningsförslaget.

Om varuhavaren kan styrka att fraktföraren har vållat
sakskada eller dröjsmål kan han i och för sig åberopa allmänna
skadeståndsrättsliga regler liU stöd för sin lalan och göra gällande alt
ersättning skall utgå med

s. 122 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 122

obegränsat belopp. Enhgt svensk rätt torde visserligen i
sådant fall gälla att ersättningsfrågan skall bedömas enligt de regler som
gäller för fraktavtalet. Med hänsyn till att denna princip inte tiUämpas i alla
länder har emellertid i transporträttsliga konventioner brukat tas in bestämmelser
som uttryckligen slår fast att detta skall gälla. En regel av denna innebörd
finns också i CMR (art. 28). För att undvika tveksamhet på denna punkt bör en
motsvarande bestämmelse tas in i denna lag.

Har någon av fraktförarens anstäUda eller annan
medhjälpare vållat skadan kan den skadelidande vända sig mot denne med sitt
ersättningskrav under åberopande av allmänna skadeståndsregler, vilket också
kan medföra att obegränsad ersättning utgår. Denna möjlighet har ibland
missbrukats och även på denna punkt brukar transporträttsliga konventioner
såsom är fallet med CMR innehålla bestämmelser om att medhjälparen inte kan
göras ansvarig i vidare mån än fraktföraren. Även om en motsvarande bestämmelse
är av mindre betydelse i denna lag, eftersom arbetstagare enligt 4 kap. 1 §
skadeståndslagen kan åläggas skadeståndsskyldighet bara om synneriiga skäl
föreligger, förefaller det dock lämpligt att den las med framför allt av hänsyn
till självständiga medhjälpare.

EnUgt denna paragraf gäller därför att de bestämmelser i
lagen som utesluter fraktförarens ansvarighet eller som föreskriver att
ersättning skall bestämmas på visst sätt eller tiU visst belopp skall tillämpas
även om talan förs mot fraktföraren eller hans medhjälpare på utomobligatorisk
grund. För att anställda eller andra medhjälpare skall kunna åberopa bestämmelsen
förutsätts dock att de har vållat skadan i tjänsten eller inom ramen för det
uppdrag som fraktföraren har lämnat dem (jfr 6 §).

1 paragrafen regleras inte uttryckligen det fallet, att
ersättningskrav riktas både mot fraktföraren och mot medhjälpare som vållat
skadan. En sådan situation kan uppstå t. ex. om varuhavaren till följd av
begränsningsreglerna fått endast en del av sin skada gottgjord genom
ersättning från fraktföraren och därefter på utomobligatorisk grund kräver den
vållande medhjälparen på ersättning för återstående skada. Det skulle kunna
göras gällande att medhjälparen i detta fall är pliktig att betala ersättning
intill den gräns vid vilken också hans maximala ersättningsskyldighet är
uppnådd. En sådan tolkning är emellertid inte avsedd. Ersättningsmaximum bör
sålunda inte räknas på fraktföraren och medhjälparen var för sig utan i
stället anses motsvara vad de skadeståndsskyldiga tillsammans högst har att
betala. Detta överensstämmer med vad som gäher inom andra områden av
transporträtten (jfr 9 kap. 25 § luftfartslagen och 122 § andra stycket
sjölagen i dess lydelse enligt förslaget i prop. 1973:137) och får anses
utgöra en allmänt godtagen transporträttslig princip.

Utredningen påpekar att fraktförarens ansvar för skada
till följd av att handling, som överlämnats till honom, gått förlorad eller
använts felaktigt är begränsat till vad som skulle ha utgått om godset gått
förlorat (jfr CMR art. 11 tredje stycket resp. 16 § tredje stycket
departementsförslaget). Då förevarande paragraf i likhet med motsvarande
bestämmelse i CMR enligt sin ordalydelse endast är tiUämplig vid anspråk på
ersättning

s. 123 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 123

för sakskada och dröjsmål, kan det, framhåller
utredningen, göras gällande att vid talan om ansvar för skada till följd av förlust
eller oriktig användning av handling som överlämnats till fraktföraren hela
skadan skall ersättas, om talan grundats på utomobligatoriska
skadeståndsregler. Utredningen uttrycker dock som sin uppfattning att det kan
betvivlas att det varit CMR-författarnas avsikt att skapa en sådan ordning. Dä
frågan är av ringa praktisk betydelse har utredningen avstått från att ta
ställning till problemet.

Även jag anser att frågan är av ringa betydelse. Då
utredningen emellertid funnit anledning att beröra problemet, vill jag
framhålla att det enligt min uppfattning synes rimligast att tolka föreskriften
i CMR art. I 1 tredje stycket att ersättning inte får "överstiga vad som
skolat utgå, om godset gått förlorat" så att den inbegriper även de
särskilda bestämmelser som anknyter till begränsningsreglernas tillämpning. Motsvarande
bör självfallet gälla även vid inrikes befordran. Jag anser föhaktligen att 37
§ skall vinna tillämpning även om ansvar som avses i 16 § tredje stycket
grundats på utomobligatoriska skadeståndsregler i stället för direkt på nämnda
stadgande.

38 §

Denna paragraf innehåller regler om ansvar för skada som
vållats uppsåthgen eller av grov vårdslöshet. Motsvarande bestämmelser finns i
art. 29 CMR. Paragrafen motsvarar 39 § utredningsförslaget.

De bestämmelser som utesluter eller begränsar
fraktförarens ansvarighet eller reglerar bevisskyldigheten och som är
gynnsammare för fraktföraren än de allmänna reglerna för skadeståndsberäkning
får fraktföraren åberopa även om skadan orsakats genom en klandervärd handling
eller underlåtenhet av honom eller hans medhjälpare. Likaså är medhjälparna
personligen skyddade mot att behöva stå ekonomiskt ansvar utöver en viss gräns,
när de orsakat skada genom ett klandervärt förfarande. Denna ordning får ses
mot bakgrunden av att fraktförarens ansvarighet utsträckts att omfatta också
fall i vilka skadeständsskyldighet enligt allmänna regler inte skulle ha kommit
i fråga. Emellertid kan en regel om ansvarslindring vid skador orsakade genom
klandervärd handling eller underlåtenhet, om den tillämpas fullt ut, komma i
strid med allmänt rådande rättsuppfattningar. Regeln har därför i den
transporträttsliga lagstiftningen försetts med vissa undantag.

1 första stycket föreskrivs att fraktförare, som vållat
skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, inte får åberopa de regler som
utesluter eller begränsar hans ansvarighet eller som innebär överflyttning av
bevisskyldigheten.

Av andra stycket första punkten framgår att möjligheten
till ansvars-hndring för fraktföraren bortfaller också när skadan har vållats
uppsåthgen eller av grov vårdslöshet av sådan medhjälpare för vilken fraktföraren
svarar enhgt 6 §. Vidare gäller enligt andra punkten att, när talan förs mot
medhjälparen, också de möjligheter till ansvarslindring i det

s. 124 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:33 124

personliga ansvaret som 37 § innebär bortfaller när
medhjälparen vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

Som redan nämnts under föregående paragraf innebär
bestämmelsen i 4 kap. 1 § skadeståndslagen att arbetstagare endast i
undantagsfall kan göras ansvarig för skada som han vållat genom fel eller
försummelse i tjänsten. Bestämmelsen i denna paragraf blir därför främst av
betydelse när talan förs mot självständiga medhjälpare.

Paragrafen är tillämplig på de bestämmelser "i denna
lag" som utesluter eller begränsar fraktförarens ansvarighet eller som
innebär överflyttnmg av bevisbördan. Härigenom skiher sig departementsförslaget
från utredningsförslaget och CMR, vars motsvarande bestämmelser (39 § törsta
stycket resp. art. 29 första stycket) hänvisar till "detta kapitel"
(4 kap.). Skillnaden föranleds av att departementsförslaget inte innehåller
någon kapitelindelning men innebär ingen ändring i sak.

Jämkning av skadestånd

39 §

Denna paragraf innehåller regler om jämkning av
skadestånd. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i CMR. Beträffande de
överväganden som hgger till grund för bestämmelsen hänvisas till den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.11). Paragrafen motsvarar 50 § utredningsförslaget.

Första stycket reglerar frågan om jämkning av skadestånd
som åligger avsändare eller fraktförare. Såvitt gäller fraktförare är
bestämmelsen tUlämplig bara om befordran är av tillfällig art. Jämkning kan ske
om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande med hänsyn till
parternas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt.

TiU befordran av tiUfällig art är att hänföra alla slags
befordringar som utförs av personer vika bara någon enstaka gång uppträder som
fraktförare. Det kan t. ex. röra sig om en rörelseidkare i byggnadsbranschen
som närmast som en väntjänst men dock mot vederlag åtagit sig att utföra en
transport åt en bekant med sin i rörelsen använda lastbil. 1 fråga om sådana
fraktavtal bör visserligen för fraktföraren förmånliga avvikelser från lagens
tvingande ansvarsregler kunna överenskommas med stöd av bestämmelsen i 5 §. Den
omständigheten att så inte har skett skall emellertid inte utesluta möjligheten
till jämkning. Parterna har ofta nog inte beaktat möjligheten att avtala om
avvikelser från lagen, och det blir därför nödvändigt att i efterhand korrigera
eventuella obilliga resultat av lagens ansvarsregler.

Uttrycket "befordran av tillfällig art" avser
även sädana av reguhära fraktförare utförda befordringar som till frekvens och
karaktär klart avviker från de befordringar som fraktföraren vanligen utför.
Även här torde bestämmelsen i 5 § kunna tjäna till viss vägledning när det
gäller att avgöra om befordringen har sådan karaktär att jämkning bör komma i
fråga.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 125

Utrednmgen har uttalat att som en ytterligare
förutsättning för att en befordran skall anses vara av tillfällig art bör
krävas att andra bevekelsegrunder än de rent affärsmässiga varit bestämmande
för fraktförarens åtagande. Även om jag i sak delar utredningens uppfattning
att jämkning av fraktförareansvaret i princip bör komma i fråga bara om den
nämnda förutsättningen är uppfylld, är det enhgt min mening naturligare att
anse detta utgöra ett moment i bedömningen av om skadeståndet är oskäligt
betungande. Jag vill i detta sammanhang betona att det förhållandet att fullt
vedertag utgått i och för sig inte bör utesluta att jämkning sker, om övriga
förutsättningar är uppfyllda.

TiUämpning
av jämkningsregeln bör inte komma i fråga annat än i fall då den ansvarige
saknar försäkring som täcker hans ansvar och det med hänsyn till
omständigheterna inte heller kan läggas honom tiU last att han saknar sädan
försäkring.

Som jag
redan framhållit i den aUmänna motiveringen (avsnitt 6.11) bör vid avgörande om
jämkning skall ske hänsyn tas till all den skadelidande kan ha försäkring som
täcker skadan. En långt gående jämkning bör sålunda aUtid kunna ske i de.ssa
fall, såvida den ansvariges ekonomi skuUe allvarligt belastas om full
ersättning utdömdes.

1 andra
stycket har tagits upp bestämmelsen all vad som gäller om jämkning av
skadestånd som åhgger avsändaren eller fraktföraren skall tillämpas även med
avseende på dennes medhjälpare. Såsom jag tidigare framhållit blir denna regel
i praktiken tillämplig endast på sådana självständiga medhjälpare som inte
omfattas av begreppet arbetstagare i 4 kap. I § skadeståndslagen.

Reklamation, preskription och laga domstol 40 §

Denna paragraf innehåller bestämmelser om reklamation.
Regler om reklamation finns i CMR art. 30. Såsom anförts i den allmänna motiveringen
(avsnitt 6.10) har emellertid dessa inte ansetts lämpade att läggas till grund
för regleringen av frågan i vägtransportlagen. Paragrafen motsvarar 40 §
första stycket utredningsförslaget.

1 enlighet
med de överväganden som tidigare redovisats föreskrivs i första punkten av
demia paragraf att anmärkning om att gods har kommit fram i minskat eller
skadat skick eller utlämnats för sent skall ske utan oskäligt uppehåU. Vid
bedömandet av om reklamation har skett utan oskäligt uppehåll kan de i CMR
angivna tidsfristerna tjäna till ledning, åtminstone när det gäller
förhållandet mellan affärsmän. Om varuhavaren är företagare som mera
regelbundet anhtar transporttjänster torde han således få finna sig i att t.
ex. reklamation för skadat gods skall göras senast i samband med att godset
utlämnas, om skadan var uppenbar, och senast inom sju dagar om skadan var dold.
Däremot bör vid inrikes transporter inte gälla nägot krav på att reklamation i
fråga om dolda fel eller brister skall göras i skriftlig form. Kan varuhavaren
på

s. 126 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 126

annat sätt styrka att reklamation har skett inom angiven
tid bör detta godtas. När det gäller varuhavare som endast sällan har anledning
att låta transportera gods kan inte de i CMR angivna fristerna utan vidare
tiUämpas analogt. 1 sådana faU torde frågan i stället få bedömas med ledning av
den innebörd som tillagts 52 § köplagen, vilken föreskriver att reklamation för
fel eller brist i köpt gods vid civilt köp skall ske utan oskäligt uppehåll.

Ingenting
hindrar givelvis ett transportförelag från att i sina befordringsviUkor ta in
särskilda reklamationsregler. Eftersom lagens bestämmelser inte genom avtal
får sättas ur spel tUl nackdel för avsändare eller mottagare Gfr 5 §) saknar
sådana regler emellertid rättsverkan i den mån de innebär att reklamation skaU
ske inom tid som bedöms oskäligt kort.

Enligt andra punkten är rättsverkan av att reklamation
inte har skett i tid att varuhavaren förlorar sin rätt att föra talan med
anledning av minskningen, skadan eller dröjsmålet. Bestämmelsen skiljer sig
även på denna punkt från CMR, vars reklamationsregler endast innebär en
presumtion för att godset avlämnats i fullständigt och gott skick och i rätt
tid. En sådan rättsverkan av underlåten reklamation är främmande för svensk
rätt (jfr t. ex. 52 § köplagen). Den omständigheten att rättsverkan vid
underiåten reklamation är strängare än i CMR bör emellertid kunna tillmätas
viss betydelse vid bedömningen av om anmärkning har skett utan oskäligt
uppehåll.

Andra punkten är inte tillämplig om fraktföraren eller
hans medhjälpare har våUat minskningen, skadan eller dröjsmålet uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet. 1 sådant fall medför således underlåten reklamation
inte någon rättsverkan.

41 §

Denna paragraf innehåller regler om preskription. Frågan
om preskription regleras i CMR art. 32. Som anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 6.10) har det bedömts lämpligt att låta
preskriptionstiden vara densamma vid inrikes och internationell befordran.
Däremot har vissa för vårt rättssystem främmande regler om suspension av
preskriptionstiden inte tagits med i lagen. Paragrafen motsvarar 43 § första,
andra och fjärde styckena utredningsförslaget.

Enligt första stycket krävs för preskriptionsavbrott att
talan anhängiggörs inom ett år eller, om talan grundas på uppsåtligt eUer
grovt vårdslöst handlande, inom tre år. 1 anledning av ett påpekande från
Sveriges advokatsamfund vill jag framhålla att denna bestämmelse inte utesluter
att parterna, sedan en tvist har uppkommit och medan förhandlingarom hur denna
skall lösas pågår, kommer överens om att förlänga preskriptionstiden. Vidare
måste gäldenärens erkännande av fordringen i princip anses ha den verkan att
preskriptionstid inte vidare skall räknas enligt reglerna i denna paragraf. Erkännandet
får nämligen anses ge upphov till en ny fordran.

Preskriptionsreglerna i denna paragraf är tillämpliga på
alla anspråk

s. 127 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:33 127

som grundas på fraktavtalet. Den omständigheten att en
viss fråga inte regleras i lagen innebär sålunda inte att andra
preskriptionsregler blir tiUämpliga.

Som framgår av andra stycket skall preskriptionsfristen
alltid räknas från viss dag som aUt efter anspråkets art - bestäms i enlighet
med de där givna reglerna. Det är således utan betydelse att den ersättningsberättigade
vid den angivna tidpunkten saknade kännedom om anspråket eUer att detta dä över
huvud taget ännu inte uppstått. Vad beträffar den i lagtexten under a) angivna
tidpunkten torde man för det fall, att delar av en och samma sändning utlämnas på
olika dagar, böra räkna med endast en utlämningsdag, nämligen den dag då den
sista delen av sändningen utlämnades.

1 tredje stycket har tagits upp en bestämmelse att, om
talan inte väckts före den angivna preskriptionstidens utgång, fordringen inte
får göras gällande på annat sätt, t. ex. genom genkäromål eller kvittning.

42 §

Denna paragraf innehåller forumbestämmelser. Paragrafen
motsvarar 41 § första stycket utredningsförslaget.

Talan rörande inrikes befordran får enligt denna paragraf
väckas, förutom vid domstol som är behörig enligt rättegångsbalken, vid domstolen
i den ort där godset togs emot till befordran eller vid domstolen i
bestämmelseorten. Att talan får väckas vid domstolen på avsändnings-orten eller
bestämmelseorten överensstämmer med vad som gäller vid internationell
befordran (art. 31 första stycket CMR).

Om
vägfordon med pålastat gods fraktas med annat transportmedel, kan det som
framgår av 4 § komma i fråga att beträffande vägfraktförarens ansvarighet
tiUämpa de regler som gäller för det andra transportmedlet. Detta förhållande
utesluter dock inte tillämpning av forumreglerna i förevarande paragraf. Detta
får särskild betydelse för det fall att det andra transportmedlet varit ett
fartyg. Enligt sjölagen gäller nämligen, att behörighet att upptaga
sjörättstvister är begränsad till ett fåtal domstolar. Oberoende av sjölagens
forumregler skall alltså tvist i anledning av ett avtal om godsbefordran på
väg väckas vid domstol som anges i förevarande paragraf. Motsvarande princip
gäller vid internationell befordran Gfr prop. 1970:185 s. 27).

Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra

CMR innehåller särskilda bestämmelser för s. k.
genomgångstransporter (art. 3440). Enhgt dessa bestämmelser kan vid befordran
som utförs av flera fraktförare efter varandra varje fraktförare inträda som
part i fraktavtalet. De fraktförare som gjort detta bildar ett kollektiv och
ansvarar solidariskt gentemot varuhavaren för hela befordringen. 1 enlighet
med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 6.12) har regler härom
ansetts lämphga också för inrikestransporternas del.

s. 128 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 128

43 §

1 denna paragraf anges förutsättnmgarna för fraktförarnas
kollektiva ansvarighet vid genomgångstransporter. Bestämmelsen motsvaras i CMR avart.
34. Paragrafen motsvarar 45 § utredningsförslaget.

Om en befordran på grund av ett och samma fraktavtal
utförs av flera fraktförare, t. ex. så att en av dem utför transporten från
orten A till orten B och den andre där tar över godset och transporterar det
vidare tiU bestämmelseorten C, är enligt första punkten båda fraktförarna
ansvariga för transporten i dess helhet. En förutsättning är dock att
fraktsedel har utfärdats och alt den har utfärdats i flera exemplar, varav elt
åtföljer godset. Enligt utredningens förslag borde det av praktiska skäl krävas
att fraktsedeln upprättats i tre originalexemplar avsedda det första att
överlämnas till avsändaren, det andra att åtfölja godset och det tredje att
behållas av fraktföraren. Jag anser det dock för min del tillräckligt att
föreskriva att fraktsedeln skall upprättas i flera exemplar varav ett skall
ålföha godset.

Som nämnts gäUer som förutsättning för att lagens regler
om genomgångstransporter skall vara tillämpliga att befordringen sker på grund
av ett och samma fraktavtal. Om avsändaren ordnat transporten så, att han
slutit separata avtal med var och en av ett antal efter varandra följande
fraktförare kommer således förevarande regler inte tiU användning. Har
avsändaren sålunda i det förut nämnda exemplet slutit avtal med den förste
fraktföraren om transport av godset från A tUl B och med den andre fraktföraren
om transport från B tiU C är var och en av fraktförarna ansvarig bara för den
del av transporten som han utfört.

Värdet av de särskilda reglerna om genomgångsbefordran är,
sett från varuhavarens synpunkt, att denne inte behöver bekymra sig om vilken
av de deltagande fraktförarna som egentligen bär ansvaret för skada som
åsamkats honom. Gentemot varuhavaren bildar nämligen fraktförarna ett kollektiv
i vilket samthga svarar solidariskt för hela befordringen. Och även om det är
uppenbart att godset i det nyss berörda fallet skadats under transporten från A
till B kan ersättningsanspråk riktas mot den andre fraktföraren. För en
mottagare kan det ibland vara mera praktiskt att vända sig mot den som utfört
den sista delen av transporten, t. ex. därför att denne i motsats tiU den
förste fraktföraren har ett kontor på bestämmelseorten. Har godset gått
förlorat under den första transportsträckan kan krav dock inte riktas mot den
andre fraktföraren. Denne har nämhgen då inte inträtt i fraktavtalet genom att
ta emot godset och fraktsedeln. Detta följer av bestämmelsen i andra punkten.
Den fraktförare som sluter fraktavtalet med avsändaren, blir givetvis bunden
gentemot denne genom avtalet. För de övriga fraktförarna uppkommer bundenheten
enligt andra punkten genom att de tar emot godset och fraktsedeln från
föregående fraktförare.

Det är vanligt att den fraktförare som slutit fraktavtalet
uppdrar åt en annan fraktförare att helt eller delvis utföra transporten.
Därvid är det ofta meningen att den sistnämnde fraktföraren inte skall ha
kontrakts-

s. 129 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 129

ansvar i förhåUande tiU varuhavaren. Denne har att
beträffande hela befordringen hålla sig till den avtalsslulande fraktföraren.
Varuhavarens rätt härvidlag säkerstäUs genom bestämmelserna i 6 §. Reglerna om
genomgångstransport utgör i princip inte heller något hinder för ett sådant
arrangemang vid genomgångstransporten. Om meningen är att en fraktförare, som
faktiskt utför en delbefordran, endast skall inta ställningen av medhjälpare
tiU den avtalsslutande fraktföraren och inte vara en med denne solidariskt
ansvarande självständig fraktförare, måste det emeUertid .ses tiU alt den meUan
avsändaren och den avtalsslutande fraktföraren upprättade fraktsedeln inte
överlämnas till den fraktförare som utför den senare delen av transporten. Om
fraktsedel har upprättats torde emeUertid i regel ett exemplar av fraktsedeln
följa med godset. 1 praktiken torde därför lagens regler om
genomgångstransporter komma att bh tiUämpliga på de flesta sådana transporter
som sker med fraktsedel.

För att en
efterföljande fraktförare skall bli ansvarig för befordringen i dess helhet
fordras som förut nämnts, förutom att han övertagit den ursprungliga
fraktsedeln, också att han har tagit emot godset. Det räcker emellertid med att
han har tagit emot någon del av godset. Den mottagande fraktföraren blir i
den mån ingen ansvarsfrihetsgrund föreligger ansvarig gentemot varuhavaren
också för minskning eller skada som inträffat redan innan han mottog godset. En
begränsning föreligger emellertid härvidlag såtiUvida som ansvar inte kan
utkrävas enligt strängare villkor än som framgår av fraktsedeln. Har överenskommelse
rörande godsels värde eller särskilt leveransintresse träffats utan att detta
har angetts i fraktsedeln, är överenskommelsen sålunda inte bindande för
efterföljande fraktförare, trots att denne skall anses ha inträtt som part i
fraktavtalet.

Att en efterföljande fraktförare inträtt som part i
fraktavtalet innebär inte bara att han blir delaktig i det egentliga
fraktföraransvaret, dvs. ansvaret för sakskada eller dröjsmål. Även beträffande
andra kontraktsförpliktelser, såsom handhavandet av de skriftliga handlingar
som kan ha överlämnats eller uttagandet av efterkravsbelopp, får
delfraktföraren anses ha påtagit sig ansvar också för de deltransporter som han
inte själv utför.

I enlighet
med vad som gäller enligt CMR (art. 35) har utredningen föreslagit särskilda
föreskrifter om tillvägagångssättet när godset vid genomgångsbefordran
överlämnas från en fraktförare till en efterföljande, vilka skall gälla även
vid inrikes transporter (46 § utredningsförslaget). Den mottagande fraktföraren
skall enligt förslaget lämna kvitto på godset, anteckna sitt namn och sin
adress pä det exemplar av fraktsedeln som följer med godset samt i fraktsedeln
anteckna de eventuella förbehåll han önskar göra. Utredningen har framhållit
att detta förfarande är omständligt. 1 avsikt att möjliggöra enklare rutiner
vid inrikes befordran har den norska kommittén för sin del föreslagit att
förevarande bestämmelser vid inrikes befordran skall vara tillämpliga bara när
någon av fraktförarna begär det. Den svenska utredningen har emellertid för sin

9 Riksdagen 1974. 1 saml Nr 33

s. 130 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 130

del, med hänvisning tiU varuhavarens intressen, inte
ansett sig kunna förorda en sådan lösning.

Jag delar uppfattningen att CMRs föreskrifter om
tillvägagångssättet när gods överlämnas tiU efterföljande fraktförare är
omständligt. Jag kan mte heUer finna att ett sådant tillvägagångssätt medför
några fördelar av praktisk betydelse för varuhavaren. För denne torde det vid
inrikes befordran inte vara förenat med större svårigheter att ta reda på den
efterföljande fraktförarens namn och adress. Utredningen har pekat på att det
för varuhavaren är av betydelse om anteckning om förbehåll görs på fraktsedeln.
Han kan därigenom få veta under vilken transportsträcka som godset minskats
eUer skadats, vilket är av betydelse med hänsyn till reglerna om talerätt.
Enhgt dessa regler (44 § departementsförslaget) kan varuhavaren väcka talan mot
den förste och den siste fraktföraren samt dessutom mot den fraktförare som
utförde transporten när minskningen eller skadan inträffade. Den av utredningen
anförda synpunkten synes mig för inrUcestransporternas del knappast ha något
praktiskt intresse. En uppdelning av en inrikestransport pä tre fraktförare
förekommer mycket sällan. Varuhavarens intresse i sådant fall torde vara
tillräckligt tillgodosett genom att han kan vända sig med sitt krav mot den
förste eller siste fraktföraren vilka bägge var för sig är ansvariga för hela
transporten. Vid de nordiska departementsöverläggningarna har man mot bakgrund
härav enats om att det bör överlämnas åt parterna att själva reglera tillvägagångssättet
för godsets överlämnande. Jag ansluter mig tiU detta förslag och någon mot 46 §
utredningsförslaget svarande bestämmelse har därför inte tagits med i lagen. Om
någon av fraktförarna begär det, kan givetvis de för internationell befordran
gällande reglerna tillämpas, men någon särskild föreskrift härom behövs inte.

En annan sak är att en efterföljande fraktförare kan ha
ett intresse av att på fraktsedeln anteckna de förbehåll som han anser sig böra
göra för att skydda sig mot att han vid uppgörelsen mellan fraktförarna
inbördes får svara för en minskning eller skada som förelåg redan när han tog
emot godset. 1 hkhet med vad som gäUer enligt CMR (art. 35 andra stycket) får
nämligen frånvaron av förbehåll beträffande förhållandet mellan fraktförarna
den bevisverkan som anges i 13 §, dvs. att fraktsedelns uppgifter om antalet
kollin och deras märken och nummer skall hållas för riktiga om de inte
motbevisas samt att godset och förpackningen skall anses ha varit i gott skick
om annat inte visas. Det har inte ansetts nödvändigt att ta upp en uttrycklig
bestämmelse härom i lagtexten. Det bör understrykas att förbehåU från den
efterföljande fraktförarens sida inte inverkar på hans ansvarighet gentemot
varuhavaren.

44 §

1 denna paragraf föreskrivs mot vem varuhavaren vid
genomgångsbefordran kan framstäUa anspråk på ersättning för sakskada och dröjsmål.
Paragrafen motsvarar 47 § utredningsförslaget.

1 enlighet med CMR (art. 36) får talan föras bara mot den
förste eller

s. 131 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 131

den siste fraktföraren eUer mot den fraktförare som
utförde den del av befordringen under vilken den händelse inträffade som
orsakade sakskadan eller dröjsmålet. Om en av fraktförarna har väckt talan mot
varuhavaren på grund av fraktavtalet får dock anspråk med anledning av
sakskada eller dröjsmål alltid göras gällande mot honom genom genkäromål eller
yrkande om kvittning. Vidare kan talan föras mot flera fraktförare samtidigt.

Sveriges speditörförbund har under remissbehandlingen som
sin mening uttalat att talan endast bör få föras mot den förste fraktföraren
och motiverat detta med att kostnadskrävande regresskrav därmed kan undvikas.
Förbundet uttalar också att man i Sverige i praktiken torde föredra att lösa
den inbördes ansvarsfördelningen mellan fraktförarna genom avtal. För egen del
anser jag emellertid att det för varuhavaren är en stor fördel om han kan vända
sig med sitt ersättningskrav mot den fraktförare som har ulfört den sista delen
av transporten. Jag är bl. a. av detta skäl inte beredd att godta förslaget.

Det kan synas vara något oklart vilka fraktförare som
avses med beteckningarna den förste resp. den siste fraktföraren. 1 förarbetena
tiU CMR-lagen anges alt med uttrycket "den förste fraktföraren" bör
förstås den fraktförare som slutit fraktavtalet (prop. 1968:132 s. 57).
Uttrycket bör ges motsvarande innebörd vid inrikes befordran. Det bör tilläggas
att, om det är en annan fraktförare än den avtalsslutande fraktföraren som
faktiskt tagit emot godset och fraktsedeln från avsändaren och utfört det
första ledet i befordringen, den avtalsslutande fraktföraren inte därigenom
förlorar sin ställning av "den förste fraktföraren". Uttrycket
"den siste fraktföraren" betyder den siste fraktförare som fält gods
och fraktsedel i sin besittning.

45 §

Denna paragraf innehåller regler om ansvarets fördelning
mellan fraktförare som deltagit i genomgångsbefordran. Motsvarande bestämmelser
finns i CMR art. 37, 38 och 40. Paragrafen motsvarar 48 § utredningsförslaget.

Fraktförare som har betalat ersättning enligt lagen kan
återkräva denna ersättning jämte ränta och kostnader av övriga fraktförare.
Härvid gäller följande regler. Fraktförare som har orsakat skadan skall ensam
svara för ersättningen. Har flera fraktförare orsakat skadan, skall var och en
av dem stå för ersättningen i förhållande till sin del av ansvaret eller, om de
inbördes andelarna av ansvaret inle kan bestämmas, i förhållande till sin andel
av frakten. Kan del inte utredas, på vilken fraktförare ansvaret vilar, delas
ersättningsskyldigheten mellan alla fraktförarna i förhållande till vars och
ens andel av frakten. Vidare gäller att, om någon av fraktförarna är på
obestånd, den andel som faller på sådan fraktförare skall fördelas mellan de
övriga fraktförarna i förhållande till deras andelar av frakten.

Utredningen framhåller att CMRs ordalydelse ger utrymme
för åtskillig

s. 132 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 132

tvekan om hur regressfrågan skall bedömas när skadan har
uppkommit genom casuell händelse som inte utgör force majeure. Utredningen har
tidigare (SOU 1966:36 s. 94) antagit att den fraktförare under vilkens
befordringsslräcka den skadebringande händelsen inträffat ensam skall stå för
ersättningen på samma sätt som han skulle ha gjort om det inte gäUl en
genomgångsbefordran. Del kan enligt utredningens mening emeUertid också hävdas
att ersättningsskyldigheten i detta faU skall fördelas på samtliga fraktförare
i förhållande tiU deras andelar av frakten. Vilken ståndpunkt som är den
riktiga överlämnar utredningen till rättstillämpningen att avgöra.

Jag kan inte dela utredningens uppfattning i denna fråga.
Jag anser sålunda att del inte bör råda någon tvekan om att den fraktförare som
utförde den del av befordringen under vilken den skadebringande händelsen
inträffade ensam skall stå för ersättningen (jfr prop. 1968:132 s. 57).
Bestämmelsen i första stycket under a), att den fraktförare som orsakat skadan
skall ensam svara för ersättningen, bör sålunda vara tUlämplig även i detta
fall.

Fraktförarna kan sinsemellan avtala om avvikelse från
reglerna om hur del inbördes ansvaret skall fördelas. En uttrycklig bestämmelse
härom har upptagits i paragrafen. Bestämmelsen behövs i och för sig inte med
hänsyn till den utformning som 5 § fåll i departementsförslaget. Den kan dock
fiäna till upplysning och har därför tagits med.

46 §

Denna paragraf innehåller i första stycket en regel om
fraktförares möjlighet att, när annan fraktförare med stöd av 45 § framställer
regresskrav, invända att betalning till varuhavaren erlagts utan laga grund. 1
andra stycket har tagits upp en föreskrift om tiUämpligheten av
preskriptionsbestämmelserna i 41 §. Bestämmelserna överensstämmer med art. 39
första och fjärde styckena CMR. Paragrafen motsvarar 49 § första och tredje
styckena utredningsförslaget.

Som framgår av 45 § första stycket gäUer att reglerna om
ansvarets fördelning mellan fraktförarna endast avser ersättning som
fraktförare erlagt "enligt denna' lag". En fraktförare kan således
mot en regressö-kande fraktförare invända att denne utgivit ersättning till
varuhavaren utan laga grund. 1 denna paragraf föreslås en bestämmelse som
reglerar denna fråga.

Bestämmelsen i första stycket innebär att fraktförare mot
vilken framställs krav med stöd av 45 § i vissa fall inte kan göra gällande att
den fraktförare som framställer kravet inte varit skyldig att betala det belopp
han erlagt till varuhavaren. Bestämmelsen vinner tillämpning om ersättningen
fastställts av domstol och den fraktförare mot vilken kravet riktas blivit
behörigen underrättad om rättegången och fått tillfälle att inträda i denna.

Vid tillämpningen av bestämmelsen bör iakttagas att, om
den förste fraktföraren gentemot avsändaren åtagit sig att svara enligt längre
gående

s. 133 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 133

ersättningsregler än lagen föreskriver men efterföhande
fraktförare inte senast vid övertagandet av godset och fraktsedeln fått
kännedom om dessa regler, varuhavaren kan åberopa de avtalade
ersättningsreglerna endast gentemot den förste fraktföraren, medan han enligt
43 § är hänvisad att gentemot övriga fraktförare åberopa lagens regler eller, i
förekommande fall, de andra villkor som framgår av fraktsedeln. Har avsändaren
i detta läge vänt sig mot den förste fraktföraren och fått denne förpliktad att
betala den högre ersättningen, kan denne fraktförare inte regressvis ta ut mera
av den slutligen betalningsskyldige fraktföraren än vad denne skuUe ha
förpliktats att utge i ersättning, om vamhavaren fört lalan direkt mot honom.
Utredningen har i sitt förslag till lagtext tagit upp en uttryckhg erinran om
detta fall. Motsvarande bestämmelse finns inte i CMR. 1 departementsförslaget
har denna erinran utelämnats då den bedömts som överflödig.

Några särskilda forumregler gäller inle vid regresstalan.
Talan skall alltså väckas vid domstol som är behörig enhgt rättegångsbalkens allmänna
regler.

I andra stycket har tagits upp en särskild föreskrift om
preskription av regressanspråk meUan fraktförare i anledning av
genomgångsbefordran, vilken innebär att preskriptionsreglerna i 41 § skall ha
motsvarande tiUämpning. Utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning skall
dock bestämmas på annat sätt. Preskriptionstiden räknas sålunda från den dag då
dom, varigenom ersättning till den skadelidande fastställts, vann laga kraft
eller, om anspråket inte fastställts av domstol, från den dag när betalning
skedde.

Bestämmelserna i andra stycket, vilka överensstämmer med
utredningens förslag, har under remissbehandlingen kritiserats av Sveriges
speditörförbund som uttalat att lagen inte bör innehålla några preskriptionsregler
med avseende på genomgångsbefordran över huvud tagel. 1 andra hand föreslår
förbundet att särskilda preskriptionsregler skall införas för
genomgängsbefordran.

Jag kan inle dela speditörförbundets uppfattning att i
lagen inte skall tas upp preskriptionsbestämmelser för genomgångsbefordran. De
av utredningen föreslagna preskriptionsreglerna innebär enligt min mening en
ändamålsenlig reglering. Jag kan inte heller finna att det just för de inrikes
transporternas del skulle föreligga något skäl att på denna punkt avvika från konventionens
regler. Jag vill i detta sammanhang påpeka att utredningen diskuterat huruvida,
i fall då ersättningen bestämts av domstol, utgångspunkten för
preskriptionstiden bör vara den dag då domen vann laga kraft, vilket
utredningen för sin del förordat. Diskussionen föranleds av att i
propositionen till CMR-lagen i samband med redogörelsen för innebörden av art.
39 angivils att utgångspunkten bör vara "den dag då dom som har vunnit
laga kraft meddelades". Som utredningen påpekat uttalade lagrådet att sakliga
skäl talade för att preskription skall börja löpa från den dag dä laga kraft
inträtt. Jag vill erinra om att föredragande departementschefen anslöt sig till
lagrådets uttalande och att den till CMR-propositionen fogade svenska översätt-

s. 134 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 134

ningen av konventionstexten ändrades i överensstämmelse
med den tolkning lagrådet förordade (jfr prop. 1968:132 s. 134). 1
utredningens förslag till lagtext har inte direkt angivits att
preskriptionstiden skaU räknas från den dag domen vann laga kraft. 1
departementsförslaget har detta dock angivits uttryckligen.

Särskilda bestämmelser

47 §

1 denna paragraf har tagits upp en erinran om att
särskilda bestämmelser gäller för atomskada. Paragrafen har ingen motsvarighet
i utredningsförslaget.

Enhgt atomansvarighetslagen (1968:45) kanaliseras anspråk
pä ersättning för atomskada till atomanläggningens innehavare. Detta gäller
även när atomskada uppkommit tiU föhd av atomolycka under transport av
atomsubstans. Att ansvaret kanaliseras till atomanläggningens innehavare
innebär att i frakträttslig lagstiftning givna regler om fraktförarens ansvar
inte skall tillämpas på atomskada. För all klargöra delta har särskilda
bestämmelser införts i bl. a. sjölagen och järnvägstrafikstadgan. En
motsvarande bestämmelse bör tas upp i lagen om inrikes vägtransport.

Ikraftträdande

Frågan om tidpunkten för lagens ikraftträdande har under
remissbehandhngen diskuterats av Svenska åkeriförbundet.

Akeriförbundet har därvid framhållit alt de
försäkringsöverenskommelser som gäller för förbundets medlemmar löper per
kalenderår och att lagstiftningen därför bör träda i kraft vid ett
kalenderårsskifte. För egen del anser jag att lagen med hänsyn till
åkerinäringens behov av att anpassa fraktdokument, standardvillkor och försäkringsförhållanden
till den nya lagstiftningen inte bör träda i kraft alltför snart efter det att
den antagits av riksdagen.

Jag räknar med att lagen skall kunna antas av riksdagen
under vårsessionen 1974 och föreslär därför att den skall träda i kraft den 1
januari 1975.

9 Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande över lagförslaget
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet

Britta Gyllensten

s. 135 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 135

Bilaga 1 Ut red n ingsförslage t

Förslag till

Lag om vägfraktavtal

Härigenom förordnas som följer, 1 KAP. Lagens
tillämpningsområde

1 § Denna lag är tillämplig på avtal om godsbefordran med
fordon på

väg, om avtalet avser befordran mot vederlag mellan orter i Sverige

(inrikes befordran/ eller till eller från Sverige eller mellan främmande

stater, av vilka åtminstone den ena är ansluten till den konvention om

fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, som avslutats i

Geneve den 19 maj 1956 /internationeU befordran). Avser fraktavtalet

internationell befordran, skall lagen dock ej tillämpas i den mån den

avviker från annan fördragsstats lag och sistnämnda lag skolat gälla enligt

allmänna regler om tillämplig lag.

Konungen kan efter överenskommelse med främmande stat och
under förutsättning av ömsesidighet förordna, att befordran av gods med fordon
i lokal gränstrafik mellan Sverige och den staten helt eller delvis skall
likställas med inrikes befordran.

2 § Lagen skall ej tillämpas på postbefordran,
begravningstransporter

eller befordran av flyttsaker.

Lagen skall ej heller tillämpas på sådan godsbefordran på
väg som är underkastad det internationella fördraget angående godsbefordran på
järnväg eller som i annat fall utförs inom Sverige till fullgörande av avtal om
befordran av gods på järnväg. -

3
§ Med fordon
förstås i denna lag motorfordon och släpfordon.

4
§ Fraktas
fordon med pälastat gods under del av befordringen med fartyg, järnväg eller
luftfartyg utan att därunder godset lossas från fordonet av annan anledning än
som avses i 21 §, är denna lag likväl tillämplig på befordringen i dess helhet.

Visas, att förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som
uppkommit medan fordonet sålunda fraktades med annat transportmedel, icke
vållats av vägfraktföraren men härrör av händelse som kunnat inträffa endast
under och på grund av befordringen med det andra transportmedlet, skall dock
vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt de lagregler, som gäller för
befordran med detta transportmedel, såvitt de ej kan åsidosättas genom avtal
som medför inskränkning av fraktförarens ansvarighet. Saknas sådana lagregler,
skall emellertid vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt denna lag.

s. 136 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 136

5 § Avtal, varigenom rätten till utfallande
försäkringsbelopp överlåtes till fraktföraren eller som innebär överflyttning
av bevisskyldigheten, liksom annat villkor i fraktavtalet som innebär avvikelse
från vad som stadgas i denna lag, är ogiltigt om ej annat följer av 48 § tredje
stycket.

Vid inrikes befordran får dock fraktföraren avstå från
sina rättigheter enligt denna lag eller påtaga sig ökade förpliktelser.

Om godsets eller befordringens ovanliga art eller andra
särskilda omständigheter gör det skäligt, får vid inrikes befordran även
träffas avtal om inskränkning i avsändarens rättigheter eller utvidgning av
hans förpliktelser.

2 KAP.

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

6 § För handling eller underlåtenhet i tjänsten av någon
av fraktförarens anstäUda eller annan, som han anlitar för befordringen, är
fraktföraren ansvarig som om handlingen eller underlåtenheten varit hans egen.

3 KAP.

Bekräftande och fullgörande av fraktavtal

Upprättande av fraktsedel

1 § Vid internationell befordran skall fraktavtal
bekräftas genom fraktsedel. Även om fraktsedel ej upprättats, ej givits
föreskrivet innehåll eUer förkommit, skall avtalet gälla och vara underkastat
bestämmelserna i denna lag.

Vid inrikes befordran skall fraktsedel upprättas, om
avsändaren eller fraktföraren begär det när godset mottages till befordran och
användandet av fraktsedel ej medför beaktansvärd olägenhet för motparten eller
strider mot vedertaget bruk vid det slag av befordran som är i fråga.

8 § Vid internationell befordran upprättas fraktsedeln i
tre originalexemplar, som underskrives av avsändaren och fraktföraren. Det
första exemplaret överlämnas till avsändaren, det andra åtföljer godset och det
iredje behålles av fraktföraren.

Vid inrikes befordran erfordras underskrift på fraktsedeln
endast av fraktföraren. 1 övrigt skall vad som sägs i första stycket gälla, om
avsändaren eller fraktföraren begär det.

Inrikes fraktsedel får, om stadgandet i andra stycket
andra punkten tillämpas, av parterna förses med påskriften
"Inrikes-CMR". 1 fråga om befordran, vid vilken fraktsedel med denna
påskrift användes, skall vad som stadgas i 1725 och 30 §§ om internationell
befordran äga motsvarande tillämpning.

Underskrift kan vara tryckt eller ersättas med stämpel, om
ej frakt-

s. 137 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 137

sedeln upprättas i främmande stat och annat följer av
lagen i den staten. Skall godset lastas på skilda fordon eller är fråga om
olika slag av gods eller om skilda partier, äger såväl avsändaren som
fraktföraren fordra, att särskild fraktsedel upprättas för varje fordonslast,
godsslag eller parti.

Fraktsedels innehåll

9 § Upprättas fraktsedel vid inrikes befordran, skall
denna innehålla

uppgift om

a)
avsändarens
namn och adress;

b) ort och dag för godsets mottagande
till befordran samt bestämmelseorten;

c)
mottagarens
namn och adress; samt

d) antalet kollin samt deras särskilda märken och
nummer eller

däremot svarande godsbeskrivning.

Fraktsedel som försetts med påskriften
"Inrikes-CMR" skall därjämte i förekommande fall innehåUa uppgift om
belopp som mottagaren skall betala.

På begäran av avsändaren eller fraktföraren skall i
fraktsedeln även intagas sådan annan uppgift som nämns i 10 § första stycket
a)-j) eller andra stycket. Parterna äger i fraktsedeln införa de ytterligare
uppgifter, de anser påkallade.

10 § Vid internationell befordran skall fraktsedeln
innehålla följande

uppgifter:

a)
ort och dag för
upprättandet;

b)
avsändarens
namn och adress;

c)
fraktförarens
namn och adress;

d) ort och dag för godsets mottagande till befordran
samt bestämmelse

orten;

e) mottagarens namn och adress;

f) gängse benämning på godsets art och
förpackningssättet, i fråga om

gods av farlig beskaffenhet dess allmänt vedertagna benämning;

g) antalet kollin samt deras särskilda märken och nummer;

h) godsets bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd;

i) kostnader hänförhga till befordringen, såsom frakt,
tilläggsavgifter och tullavgifter liksom andra kostnader som uppkommer under
tiden från avtalets ingående till dess godset utlämnats;

j) anvisningar som erfordras för att tull- och andra
offenthga föreskrifter skall kunna fullgöras; samt

k) meddelande att befordringen, även om annat är avtalat,
är underkastad den i 1 § nämnda konventionen eller lag som överensstämmer med
konventionen.

1 förekommande fall skall i sådan fraktsedel dessutom
anges:

a)
förbud mot
omlastning;

b)
kostnader som
avsändaren åtager sig att betala;

c)
beloppet av
efterkrav som skall uppbäras när godset utlämnas;

s. 138 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 138

d) enligt 32 § uppgivet värde av godset liksom belopp
vilket motsvarar

i 35 § angivet särskilt intresse av riktigt utlämnande;

e) avsändarens anvisningar till fraktföraren om
försäkring av godset;

f) avtalad tid inom vilken befordringen skall vara
fullgjord; samt

g) förteckning över handlingar som överlämnats till
fraktföraren.

Parterna äger i fraktsedeln införa de ytterligare uppgifter, de anser

påkallade.

A nsvarighet för fraktsedels innehåll

11 § Avsändaren svarar för kostnad och skada som
tillskyndas fraktföraren till följd av oriktighet eller ofullständighet hos
uppgift som avses i

9 § första stycket eller 10 § första stycket under b),
d)-h) eller j) eller

10 § andra
stycket eller hos annan uppgift eller anvisning, som avsända

ren lämnar angående fraktsedelns upprättande eller innehåll.

Har fraktföraren på avsändarens begäran i fraktsedeln
infört uppgift eller anvisning som sägs i första stycket, anses han, om ej
annat styrkes, ha handlat för avsändarens räkning.

Innehåller fraktsedel vid internationell befordran ej
meddelande som avses i 10 § första stycket under k), svarar fraktföraren för
kostnad och skada som därigenom åsamkas den som äger rätt till godset.

Fraktförarens undersökningsskyldighet

12 § Har uppgifter om antalet kollin samt deras märken och
nummer lämnats i fraktsedel, åligger det fraktföraren att när han mottager
godset till befordran undersöka riktigheten av dessa uppgifter. Kan han ej med
skäliga medel göra detta eller menar han att lämnad uppgift är oriktig, skall
han anteckna förbehåll härom pä fraktsedeln med angivande av grunden för
förbehållet.

Fraktföraren skall även undersöka godsets och
förpackningens synliga tillstånd när han mottager godset och, om han önskar
göra förbehåll häremot, ange förbehållet jämte grunden för detta i fraktsedeln.
Sker inrikes befordran utan fraktsedel, skall fraktföraren i den utsträckning
omständigheterna ej föranleder till annat undersöka godsets och förpackningens
synliga tillstånd samt underrätta avsändaren om de förbehåll han finner sig
böra göra.

Förbehåll som avses i första eller andra stycket är ej
bindande för avsändaren utan att denne uttryckhgen godkänt det på fraktsedeln
eller, när sådan vid inrikes befordran ej användes, genom tillkännagivande i
annan form.

Avsändaren äger fordra, att fraktföraren undersöker
godsets bruttovikt eller på annat sätt uttryckta mängd samt vad kollina
innehåller. Fraktföraren har rätt att fordra ersättning för kostnaden för
sådan undersökning. När fraktsedel användes, skall resultatet av
undersökningen antecknas på denna.

s. 139 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 139

Fraktsedels bevisverkan m. m.

13 § Fraktsedel skall, om ej annat styrkes, gälla såsom
bevis om avtalsvillkoren och om fraktförarens mottagande av godset.

Har fraktföraren icke antecknat förbehåll på fraktsedeln
med angivande av grunden för förbehållet, skall om annat icke styrkes godset
oeh dess förpackning antagas ha varit i gott synligt tillstånd, när
fraktföraren mottog godset till befordran, samt antalet kollin jämte deras
märken och nummer antagas ha överensstämt med uppgifterna i fraktsedeln. Om
fraktföraren i fall som avses i 12 § andra stycket andra punkten är pliktig att
undersöka godsets och förpackningens synhga tillstånd och han ej har gjort
förbehåll på föreskrivet sätt, skall om ej annat styrkes godset och
förpackningen, när fraktföraren mottog godset till befordran, antagas ha varit
i gott synligt tiUstånd i de avseenden som undersökningsplikten omfattat.

BristfälUg förpackning

IA § Avsändaren är ansvarig gentemot fraktföraren för
skada på person, fordon, utrustning eller annat gods samt för kostnad, om
skadan eller kostnaden orsakats av bristfällighet i godsets förpackning. Vad nu
sagts gäller dock ej om bristfälligheten var synlig eller känd för
fraktföraren, när han mottog godset till befordran, och han uraktlåt att göra
förbehåll därom.

Farligt gods

15 § Överlämnar avsändaren till fraktföraren gods av
farlig beskaffen

het, skall han noga underrätta fraktföraren om vari faran består och, när

så kräves, om de försiktighetsmått som skall vidtagas. Har sådan under

rättelse ej intagits i fraktsedel, ankommer det på avsändaren eller

mottagaren att på annat sätt styrka, att fraktföraren ägde kännedom om

den särskilda arten av den fara som var förbunden med befordringen av

godset.

Hade fraktföraren ej kännedom om godsets farliga
beskaffenhet enligt vad som sägs i första stycket, äger han, utan skyldighet
att lämna ersättning, när som helst och var som helst lossa godset eller, om
det ej skäligen kan antagas att faran kan avvärjas genom mindre ingripande
åtgärd, förstöra eller oskadliggöra godset. Avsändaren är skyldig att ersätta
kostnad och skada till följd av godsets avlämnande eller befordran.

Handlingar som skall ställas tiU fraktförarens förfogande

16 § Till uppfyllande av de tullbestämmelser och andra
offentliga

föreskrifter, som skall iakttagas innan godset utlämnas till mottagaren,

skall avsändaren till fraktförarens förfogande ställa de handlingar och

lämna honom de upplysningar som erfordras.

s. 140 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 140

Avsändaren svarar gentemot fraktföraren för skada till
följd av att sådan handling eller upplysning saknas eller är ofullständig eller
oriklig, dock ej om fel eller försummelse ligger fraktföraren till last.
Fraktföraren är ej pliktig att undersöka, huruvida dessa handlingar och
upplysningar är riktiga eller fullständiga.

Går handling som är omnämnd i fraktsedel och som
överlämnats till fraktföraren förlorad eller användes den oriktigt, svarar
fraktföraren för därav uppkommande skada, om han ej förmår visa, att förlusten
eller den oriktiga användningen icke härrör av fel eller försummelse från hans
sida. Ersättningen får dock ej överstiga vad som skolat utgå, om godset gått
förlorat.

Förfoganderätt över godset under befordringen

17 § Avsändaren äger förfoga över godset, särskilt genom
begäran hos

fraktföraren att stoppa det under befordringen, att ändra bestämmelse

orten eller att utlämna det till annan än den tidigare angivne mottagaren.

Avsändarens
rätt att förfoga över godset upphör, när mottagaren gör gällande rätt som
tillkommer honom enligt 20 § första stycket eller, vid internationell
befordran, när det andra exemplaret av fraktsedeln överlämnas till honom.
Sedan avsändarens förfoganderätt upphört, skall fraktföraren rätta sig efter
mottagarens anvisningar.

Rätten att förfoga över godset tillkommer emellertid
mottagaren från det fraktsedeln upprättats, om avsändaren särskilt angivit
detta i fraktsedeln.

Har mottagaren under utövande av sin rätt att förfoga över
godset föreskrivit, att det skall utlämnas till annan, äger denne ej i sin lur
anvisa annan mottagare.

18 § Lämnar avsändaren eller, i fall som avses i 17 §
tredje stycket,

mottagaren med stöd av sin rätt att förfoga över godset anvisning till

fraktföraren, skall han ersätta denne för kostnad och skada till följd av

anvisningens utförande.

Fraktföraren är icke pliktig att efterkomma anvisning som
ej kan utföras, då den när den som skolat följa anvisningen, eller om dess
utförande skulle medföra hinder för den normala utövningen av fraktförarens
verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av annan sändning.
Fraktföraren skall omedelbart underrätta den som meddelat anvisningen om att
han ej kan efterkomma denna.

Anvisning som skulle leda till att sändning delas är
fraktföraren ej heller pliktig att efterkomma.

Vid internationell befordran skall avsändare eller, i fall
som avses i 17 § tredje stycket, mottagare som vill utöva sin förfoganderätt
teckna anvisningen på det första exemplaret av fraktsedeln och visa upp detta
för fraktföraren.

19 § Underlåter fraktföraren att efterkomma anvisning,
som han enligt

s. 141 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 141

17 och 18 §§ har att ställa sig till efterrättelse, är han
ansvarig för skada som därigenom tillskyndas den berättigade.

Efterkommer fraktföraren i fall som avses i 18 § fjärde
stycket anvisning utan att det första exemplaret av fraktsedeln visats upp, är
han an.svarig för skada som därigenom tillskyndas den berättigade.

Godsets utlämning

20 § Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten, äger
mottagaren

begära att fraktföraren mot kvitto utlämnar godset samt, vid inter

nationell befordran, det andra exemplaret av fraktsedeln. Utrönes det att

godset gått förlorat eller har det ej kommit fram vid utgången av den tid

som avses i 29 §, äger mottagaren i eget namn göra gällande de rättigheter

som följer av fraktavtalet.

Mottagare som begär att fä godset utlämnat har också rätt
att erhålla sådant fraktsedelsexemplar som vid inrikes befordran upprättats för
att överlämnas till honom.

Mottagare
som gör gällande sin rätt enligt första stycket är skyldig att betala de
kostnader som enhgt fraktavtalet påvilar honom. Vid internationell befordran
omfattar betalningsskyldigheten det belopp som angivits i fraktsedeln. Uppstår
tvist om vad mottagaren skall betala, är fraktföraren icke skyldig att lämna ut
godset utan att mottagaren ställer säkerhet.

Hinder för befordringens utförande

21 § Föreligger eller uppkommer före godsets ankomst till
bestämmelse

orten omöjlighet att fullgöra avtalet på sätt fraktsedeln anger eller, vid

inrikes befordran, eljest överenskommits, skall fraktföraren inhämta

anvisning från den som enligt 17 och 18 §§ äger utöva förfoganderätten

över godset.

Medger
omständigheterna, att befordringen utföres på annat sätt än som sålunda
bestämts, och har fraktföraren ej inom skälig tid kunnat erhålla anvisning
enligt första stycket, åhgger det honom att vidtaga de åtgärder som synes honom
bäst tillgodose dens intresse som enligt 17 § äger förfoga över godset.

Hinder för utlämning

22 § Föreligger efter godsets ankomst till
bestämmelseorten hinder för

dess utlämnande, skall fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren.

Vägrar mottagaren att taga emot godset, äger avsändaren förfoga över

detta. Bestämmelserna i 18 § fjärde stycket skall därvid ej gälla.

Mottagaren äger, trots att han vägrat mottaga godset,
kräva dess utlämnande så länge fraktföraren ej erhållit annan anvisning från avsändaren.

Uppstår hinder för utlämnande efter det att mottagaren med
stöd av

s. 142 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974.33 142

17 § tredje stycket förordnat att godset skall utlämnas
till annan, skall vid tillämpning av första och andra styckena av denna
paragraf mottagaren anses som avsändare och den andre såsom mottagare.

Av anvisning föranledda kostnader

23 § Fraktföraren har rätt tiU ersättning för kostnad som
han haft för att inhämta eller utföra anvisning som avses i 2 I eller 22 §,
dock icke om kostnaden härrör av fel eller försummelse från hans sida.

Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset

24
§ 1 fall som
avses i 21 § första stycket eller 22 § äger fraktföraren genast lossa godset
för dens räkning som är berättigad till det. Befordringen skall därefter anses
avslutad, men fraktföraren är pliktig att förvara godset på hans vägnar.
Fraktföraren äger dock anförtro godset åt tredje man och ansvarar i sådant fall
endast för att denne väljes med tillbörlig omsorg. Godset kan alltjämt hällas
inne till säkerhet för de belopp, som fraktföraren äger fordra enligt
fraktavtalet och, vid internationell befordran, framgår av fraktsedeln, samt
de övriga belopp som kan krävas ersatta.

25
§ Fraktföraren
äger sälja godset utan att invänta anvisning, som avses i 21 eller 22 §, om det
är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd eljest ger anledning
därtill eller kostnaden för dess förvaring icke står i rimligt förhållande till
dess värde. Fraktföraren äger även eljest sälja godset, om han ej inom skälig
tid erhållit annan anvisning, som han skäligen kan anses pliktig att
efterkomma.

Försäljning av gods, som finnes i Sverige, skall ske på
offentlig auktion eller, om sådan ej lämpligen kan äga rum, på annat
betryggande sätt. Såvitt det är möjligt skall fraktföraren i god tid underrätta
den som ägde förfoga över godset om tid och plats för försäljningen.
Försäljning av gods utom Sverige skall ske enUgt tillämpliga regler i det land
där godset finnes.

BUr godset sålt, skall köpeskillingen efter avdrag av de
kostnader som åvilar godset samt kostnaden för försäljningen tillställas den
berättigade. Överstiger dessa kostnader köpeskillingen, äger fraktföraren rätt
till ersättning för bristen.

4 KAP.

Fraktförarens ansvarighet

Förut.sättningarna för ansvarighet

26 § Har gods gått förlorat, minskats eller skadats, sedan
det av fraktföraren mottagits till befordran men innan det utlämnats, eller
fördröjes utlämnandet, är fraktföraren ansvarig därför.

s. 143 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 143

Fraktföraren är likväl fri från ansvarighet, om han visar
att förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet orsakats av fel eller
försummelse av den berättigade eller genom sådan anvisning av denne, som icke
föranletts av fel eller försummelse från fraktförarens sida, eller av godsets
egen beskaffenhet eller av förhåUande, som fraktföraren ej kunnat undvika och vars
följder han ej kunnat förebygga.

Fraktföraren
äger ej till befrielse från ansvarighet åberopa vare sig bristfällighet hos det
för befordringen använda fordonet eller fel eller försummelse av den, av vilken
han kan ha lejt fordonet, eller dennes folk.

27 § Fraktföraren är fri från ansvarighet som sägs i 26 §,
om förlust,

minskning eller skada härrör av den särskilda fara, som är förbunden med

ett eller flera av följande förhållanden:

a)
användning av
öppet fordon utan presenning enhgt uttrycklig och i fraktsedel angiven
överenskommelse eller, vid inrikes befordran, när avsändaren eljest får anses
ha godkänt detta transportsätt;

b) felande eller bristfällig
förpackning av gods, som på grund av sin egen beskaffenhet är utsatt för svinn
eller skada, när det ej är förpackat eller är bristfälligt förpackat;

c)
handhavande,
lastning, stuvning eller lossning av godset av avsändaren eller mottagaren
eller någon som handlar för enderas räkning;

d) sådan beskaffenhet hos vissa slag av gods, vilken
medför att godset

är särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, i synnerhet

genom bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läekage, normalt

svinn eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare;

e) ofullständiga eher felaktiga märken eller nummer på
kollina; eller

f) befordran av levande djur.

Visar
fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan att döma av förehggande
omständigheter kan härröra av fara som avses i första stycket, skall den
antagas härröra därav, om det icke styrkes att den ej är att tillskriva sådan
fara. Antagande som nu sagts får dock ej göras i det i första stycket under a)
avsedda fallet, när fråga är om minskning av onormal omfattning eller förlust
av hela kollin.

Sker
befordringen med fordon, utrustat med anordning för att skydda godset mot
värrne, kyla, temperaturväxlingar eller luftens fuktighet, äger fraktföraren
till befrielse från sin ansvarighet åberopa stadgandet i första stycket under
d) endast om han visar att alla åtgärder blivit vidtagna, som med hänsyn till
omständigheterna åvilar honom i fråga om valet, underhållet och användningen av
anordningen, och att han ställt sig till efterrättelse de särskilda anvisningar
som kan ha meddelats honom.

Fraktföraren
äger till befrielse från sin ansvarighet åberopa vad som stadgas i första
stycket under f) endast om han visar att alla åtgärder bhvit vidtagna, som med
hänsyn till omständigheterna normalt åvilar honom, och att han ställt sig till
efterrättelse de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

28 § Är fraktföraren enligt 26 eller 27 § icke
ansvarig för viss om-

s. 144 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 144

ständighet som medverkat till förlusten,
minskningen, skadan eller dröjsmålet, skaU ersättningen nedsättas i
motsvarande omfattning.

Dröjsmål

29 § Dröjsmål med utlämnandet föreligger, när godset icke
utlämnats

inom avtalad tid eller, om särskild tid ej avtalats, när den verkliga

befordringstiden överskrider vad som med hänsyn tiU omständigheterna

skäligen bör medges en omsorgsfull fraktförare. Vid dellast skaU särskUt

beaktas den tid som kräves för att i sedvanlig ordning samla full last.

Förlorat gods

30 § Har gods icke utlämnats inom 30 dagar efter utgången
av avtalad

tid eller, om särskild tid ej avtalats, inom 60 dagar från det fraktföraren

mottog godset till befordran, äger den som har rätt att utfå godset anse

det såsom förlorat.

Den till ersättning berättigade äger, när han mottager
gottgörelse för förlorat gods, skriftligen begära att omedelbart bU underrättad
i händelse godset skulle komma tillrätta inom ett år från det ersättningen
utbetalades. Fraktföraren skall skrifthgen bekräfta att sådan begäran
framställts.

Den som begärt underrättelse enligt andra stycket äger
inom 30 dagar från det han mottagit sådan underrättelse kräva, alt godset
utlämnas tiU honom mot att han dels erlägger de belopp som fraktföraren äger
fordra enhgt fraktavtalet och, vid internationell befordran, framgår av fraktsedeln,
dels återbetalar den gottgörelse, han uppburit, med avdrag av de kostnader som
inräknats däri. Han behåller dock sin rätt till sådan gottgörelse för dröjsmål
med utlämnandet som avses i 34 § och, i förekommande fall, 35 §.

Framställes ej begäran som avses i andra stycket eller
kräves ej, såsom i tredje stycket sägs, inom där angiven tid att godset skaU
utlämnas, eller har godset kommit tillrätta senare än inom ett år från det
ersättningen utbetalades, äger fraktföraren, om godset finnes i Sverige,
förfoga över det med de inskränkningar som kan följa av tredje mans rätt. För
gods utom Sverige gäller lagen i den stat där godset finnes.

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

31 § Ersättning för förlust eller minskning av gods skall
beräknas efter

godsets värde på den ort och vid den tid godset mottogs till befordran.

Värdet bestämmes efter börspriset eller, om sådant saknas, efter mark

nadspriset. Finnes ej heller sådant pris, beräknas värdet efter det gängse

värdet av gods av samma slag och beskaffenhet.

Vid inrikes befordran är dock fraktförarens ansvarighet
begränsad till 50 kronor för kilogram av förlusten i bruttovikt.

Vid internationell befordran får ersättningen ej överstiga
25 francs för kilogram av förlusten i bruttovikt. Med franc förstås härvid en
guldfranc

s. 145 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 145

med en vikt av tio trettioendels gram och niohundra
tusendelars finhet. Så länge det guldvärde på svenska kronan som vid denna lags
ikraftträdande är anmält till Internationella valutafonden icke ändrats, skall
25 francs anses motsvara 42 kronor 68 öre i svenskt mynt. Ändras kronans
guldvärde, kungör Konungen vilket belopp i kronor som därefter skall anses
motsvara 25 francs.

Utöver vad
nu sagts skall ersättning utgå för frakt, tullavgifter och andra utlägg i
samband med befordringen. Utläggen skall ersättas till fullo om godset gått
förlorat och eljest till en mot minskningen svarande del.

Vid
internationell befordran kan ytterligare ersättning krävas endast om godsets
värde eller särskilt leveransintresse angivits enUgt 32 eller 35 §.

32 § Har avsändaren i fraktsedel uppgivit ett högre värde
på godset än som motsvarar det i 31 § andra eller tredje stycket angivna
beloppet och erlagt den tilläggsavgift som kan ha avtalats, gäller i stället
för detta belopp det i fraktsedeln uppgivna värdet.

Ersättningens storlek när gods skadats

33 § Har godset skadats, är fraktföraren skyldig att
ersätta värdeminskningen, beräknad efter det i överensstämmelse med 31 §
första och fjärde styckena bestämda värdet av godset.

Ersättningen får dock ej överstiga vad som skulle ha
utgått, om sändningen eller, när blott en del av sändningen minskat i värde
till följd av skadan, denna del av sändningen gått förlorad.

Ersättning vid dröjsmål

34 § Visas att skada uppkommit till följd av dröjsmål med
utlämnandet, är fraktföraren skyldig att ersätta skadan, dock högst med
fraktens belopp.

Vid
internationell befordran kan ytterligare ersättning krävas endast om särskilt
leveransintresse angivits enligt 35 §.

Särskilt leveransintresse

35 § Mot erläggande av den tilläggsavgift, som kan ha
avtalats, äger avsändaren i fraktsedel uppge det belopp som motsvarar ett med
riktigt utlämnande förbundet särskilt intresse i händelse godset förloras,
minskas eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet överskrides. Har
särskilt leveransintresse sålunda uppgivits, kan utöver vad som kan krävas
enligt 31-34 §§ ersättning intill det uppgivna beloppet fordras för den ytterligare
skada, som visas ha uppkommit.

10 Rikstiagen 1974. 1 saml. Nr 33

s. 146 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 146

Ansvarighet för uttagande av efterkrav

36 § Utlämnas godset till mottagaren utan att sådant
efterkrav uttages,

som fraktföraren skolat uppbära enligt fraktavtalet, är fraktföraren

skyldig att gottgöra avsändaren intill efterkravets belopp, fraktföraren

dock obetaget att söka sitt åter av mottagaren.

Ränta m. m.

37 § Utan hinder av vad eljest är föreskrivet i fråga om
ränteberäkning

skall vid internationell befordran ränta utgå på ersättningsbelopp efter

fem procent om året från den dag då skriftligt anspråk på ersättningen

avsändes till fraktföraren eller, om så ej skett, från den dag talan väcktes.

Kräves ersättning i myntslag som ej är gångbart på den ort
där betalning sker, skall beloppet omräknas till ortens mynt efter värdet på
betalningsdagen.

Ersättningsanspråk på annan grund än avtal

38 § Kräves på annan grund än avtal ersättning för
förlust, minskning,

skada eller dröjsmål, som uppkomnnt under befordran på vilken denna

lag är tillämphg, äger fraktföraren eller i förekommande fall envar för

vilken fraktföraren svarar enligt 6 § åberopa de bestämmelser i lagen som

utesluter fraktförarens ansvarighet eller anger eller begränsar ersätt

ningens storlek.

Uppsåt och grov vårdslöshet

39 § Har fraktföraren orsakat skada med uppsåt eller av
grov vårdslös

het, äger han ej åberopa de bestämmelser i detta kapitel som utesluter

eller begränsar hans ansvarighet eller som innebär överflyttning av

bevisskyldigheten.

Vad nu sagts skall också gälla, när uppsåtet eller
vårdslösheten ådagalagts i tjänsten av någon för vilken fraktföraren svarar
enligt 6 §. I sådant fall äger den för vilken fraktföraren sålunda svarar ej
heller beträffande sin personliga ansvarighet åberopa de i första stycket
angivna bestämmelserna.

5 KAP.

Anmärkningar och väckande av talan

Anmärkningar

40 § Den som vid inrikes befordran vill föra talan om
ersättning för att

gods minskats eller skadats eller för dröjsmål med dess utlämnande skall

utan oskäligt uppehåll ge fraktföraren meddelande därom. Försummas

det är hans talerätt förlorad, orn ej uppsåt eller grov vårdslöshet ligger

fraktföraren till last.

s. 147 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 147

Har vid internationell befordran mottagaren tagit emot
gods utan att gemensamt med fraktföraren undersöka dess tillstånd och utan att
tillställa denne anmärkning angående uppkommen minskning eUer skada med
angivande av dess huvudsakhga beskaffenhet, skall mottagaren, om ej annat
styrkes, antagas ha mottagit godset i det tillstånd som anges i fraktsedeln.
Anmärkning som nu sagts skall göras senast vid godsets utlämnande, när fråga är
om synlig mmskning eller skada, och eljest inom sju dagar därefter, söndagar,
helgdagar och därmed i lag likstäUda dagar oräknade. Avser anmärkningen
minskning eller skada, som ej är synlig, skall den göras skriftligen.

Har vid
internationell befordran mottagaren och fraktföraren gemensamt undersökt
godsets tillstånd, får bevisning föras mot vad därvid fastställts endast när
fråga är om minskning eller skada, som ej var synlig, och mottagaren avsänt
skriftlig anmärkning till fraktföraren inom sju dagar efter undersökningen,
söndagar, helgdagar och därmed i lag likställda dagar oräknade.

Ersättning
på grund av dröjsmål kan vid internationell befordran utgå endast om skriftlig
anmärkning bUvit avsänd till fraktföraren inom 21 dagar från den dag, då godset
ställdes till mottagarens förfogande.

Fraktföraren och mottagaren är skyldiga att i den
omfattning som kan anses skälig underlätta för varandra att utföra erforderliga
undersökningar.

Laga domstol

41 § Tvist rörande befordran som avses i denna lag kan, om
ej svensk

domsrätt är utesluten enligt andra stycket, väckas, utom vid domstol som

enhgt rättegångsbalken är behörig att upptaga tvisten, vid domstolen i

den ort, där godset mottogs till befordran, eller vid domstolen i

bestämmelseorten. Finnes ej behörig domstol enligt vad nu sagts, väckes

talan vid Stockholms tingsrätt.

Talan
rörande internationell befordran får föras endast i stat, där svaranden har
sitt hemvist, sitt huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars
medverkan fraktavtalet slutits, där godset mottogs till befordran eller där
bestämmelseorten är belägen. Talan får dock, om parterna överenskommit det,
föras i annan stat, vilken är ansluten till den i I § angivna konventionen.

VerkstäUighet av utländsk dom m. m.

42 § Är talan som avses i 41 § andra stycket anhängig vid
behörig

domstol eller har saken avgjorts av sådan domstol, får ny talan angående

samma fråga väckas mellan samma parter endast om avgörandet av den

domstol, där talan först väcktes, ej kan verkställas i den stat där den nya

talan äger rum.

Har
domstol i främmande stat, som är ansluten till den i 1 § angivna
konventionen, meddelat dom som kan verkställas i den staten, skall

s. 148 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 148

domen, även om den meddelats trots att part utebUvit i
rättegången, efter ansökan i den ordning nedan stadgas verkstäUas i Sverige.
Vad nu sagts skall även gälla förlikning, som stadfästs av domstol, men skall
ej tillämpas i fråga om dom med endast interimistisk verkställbarhet eUer
åläggande för kärande, vars talan helt eller delvis ogillats, att på grund
härav utge skadestånd utöver rättegångskostnaden.

Ansökan om verkställighet göres hos Svea hovrätt. Vid
ansökningen skall fogas

1. domen i huvudskrift eller i avskrift som bestyrkts
av myndighet;

2. förklaring av behörig myndighet i den stat där domen
meddelats, att

domen avser tvist angående befordran som är underkastad konventionen

samt att den vunnit laga kraft och kan verkställas i nämnda stat.

Nu "nämnda handlingar skall vara försedda med bevis
om utfärdarens behörighet. Beviset skall vara utställt av svensk beskickning
eller konsul eller av chefen för justitieförvaltningen i den stat där domen
meddelats. Är handhng i ärendet avfattad pä annat främmande språk än danska
eller norska, skall handlingen åtföljas av översättning till svenska. Översättningen
skall vara bestyrkt av diplomatisk eller konsulär tjänsteman eller av svensk
notarius pubUcus.

Ansökan om verkställighet får ej bifallas utan att
motparten haft tillfälle att yttra sig över ansökningen.

Bifalles ansökningen, verkställes domen på samma sätt som
svensk domstols laga kraft ägande dom, om ej högsta domstolen efter talan mot
hovrättens beslut förordnar annat.

Preskription

43 § Talan som avses i 41 § skall väckas inom ett år
eller, om talan grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, inom tre år. Tiden
skall räknas

a)
vid minskning,
skada eller dröjsmål från dagen då godset utlämnades till mottagaren;

b)
vid förlust
från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, dä
särskild tid härför ej avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren
mottog godset till befordran;

c)
i annat fall än
nu nämnts från utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts.

1 fråga om fordran som härrör från avtal om internationell
befordran medför skriftligt krav uppehåll i den tid, inom vilken talan skall
väckas, intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider fordringen och
återsänder vid kravet fogade handlingar. Medges fordringen delvis, börjar
angivna tid att ånyo löpa endast beträffande vad som kvarstår såsom tvistigt.
Påstår någon att krav eller svar pä detta mottagits av andra parten eller att
handlingar som nu sagts blivit återställda, ankommer det på honom att styrka
att så skett. Förnyat krav rörande samma sak medför ej ytterligare uppehåll i
den tid, inom vilken talan skall väckas.

s. 149 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 149

Har talan försuttits, får fordran ej heller göras gällande
på annat sätt, såsom genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

Skiljedom

44 § Avtal om internationell befordran får innehålla
villkor att tvister skall avgöras av skiljemän, endast om villkoret även
innebär att skiljemännen skall tillämpa den i 1 § angivna konventionen eller
lag som överensstämmer med konventionen.

6 KAP.

Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra

45
§ Utföres
befordran av flera vägfraktförare efter varandra på grund av ett och samma
fraktavtal och har fraktsedel utfärdats i tre originalexemplar i
överensstämmelse med 8 §, är varje fraktförare ansvarig för befordringen i dess
helhet såtillvida, som den andre fraktföraren liksom envar av de följande genom
att taga emot godset och fraktsedeln inträder såsom part i fraktavtalet på de
villkor som anges i fraktsedeln.

46
§ Fraktförare,
som mottager godset från föregående fraktförare, skall lämna denne ett
dagteeknat och underskrivet kvitto samt teckna sitt namn och sin adress på det
andra exemplaret av fraktsedeln. Finnes anledning till förbehåll som avses i 12
§ första eller andra stycket, har han att anteckna förbehållet såväl på nämnda
exemplar som på kvittot. Pä förhållandet mellan fraktförarna äger vad som
stadgas i 13 § motsvarande tillämpning.

47
§ Talan om
ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål fär, utom i fråga om
genkäromål eller yrkande om kvittning i rättegäng angående fordran grundad på
samma fraktavtal, föras endast mot den förste eller den siste fraktföraren
eller den fraktförare som utförde den del av befordringen, varunder den
händelse inträffade av vilken förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet
härrör. Talan får föras samtidigt mot flera av dessa fraktförare.

48
§ Har
fraktföraren utgivit ersättning, äger han söka äter vad han utgivit jämte ränta
och kostnader av övriga fraktförare, som deltagit i befordringen, med
iakttagande av följande regler:

a) fraktförare som ensam orsakat
skadan skall ensam svara för ersättningen;

b) har flera fraktförare orsakat
skadan, skall de stå för ersättningen envar i förhållande till sin andel av
ansvaret eller, om de inbördes andelarna av ansvaret ej kan bestämmas, i
förhållande till sin andel av frakten;

c)
kan det ej
utredas, på vilka fraktförare ansvaret vilar, delas ersätt-

s. 150 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 150

ningsskyldigheten mellan dem alla i förhållande till vars
och ens andel av frakten.

Kan någon av fraktförarna ej betala vad som faller på
honom, skall bristen delas mellan de övriga i förhållande till deras andelar av
frakten.

Fraktförarna äger sig emellan avtala om avvikelse från vad
som stadgas i denna paragraf.

49 § Söker fraktförare på sätt som avses i 48 § sitt åter
av annan fraktförare, äger denne ej göra gällande att den som reser kravet
erlagt vad han utgivit utan laga grund, om ersättningen bestämts a'v domstol
oeh den fraktförare, mot vilken kravet riktas, i vederbörlig ordning underrättats
om rättegången och beretts tillfälle att inträda i denna. Sistnämnde
fraktförare är dock i intet fall skyldig att utge större ersättning än som
motsvarar hans ansvarighet enhgt 45 §.

Vill fraktföraren vid internationell befordran söka åter
vad han utgivit, äger han väcka talan därom vid behörig domstol i stat, där
någon av de fraktförare, mot vilka talan riktas, har sitt hemvist, sitt
huvudkontor eller den filial eller agentur, genom vars medverkan fraktavtalet
slutits. Talan får föras gemensamt mot samtliga dessa fraktförare.

1 mål rörande krav som avses i 48 § skall bestämmelserna i
42 § andra och följande stycken och 43 § äga motsvarande tillämpning, dock att
den tid, inom vilken talan skall väckas, skall räknas från den dag då beloppet
av ersättningen till den skadelidande slutligt bestämdes av domstol eller, när
sådant domstolsbeslut ej föreligger, den dag då betalning skedde.

7 KAP.

Jämkning av skadestånd

50 § Har vid inrikes befordran avsändare eller, såvitt
angår sådan befordran av tillfällig art, fraktförare ådragit sig
skadeständsskyldighet enUgt denna lag och finnes skadeståndet oskäligt
betungande, kan det jämkas enligt allmänna grunder för jämkning av skadestånd.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning när någon,
för vilken avsändaren eller fraktföraren svarar, ådragit sig
skadeståndsskyldighet.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 24 januari 1969

med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den
19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (1969:12)
skall upphöra att gälla.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 151

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (SOU
1972:24) Vägfraktavtalet II. Förslag till lag om vägfraktavtal

Yttranden har avgetts av Göta hovrätt, statens järnvägar,
(SJ), transportnämnden, poststyrelsen, försäkringsinspektionen, Sveriges standardiseringskommission,
kommerskollegium, riksbanksfullmäktige, Sveriges advokatsamfund. Svenska
bankföreningen, Svenska åkeriförbundet, Sveriges möbeltransportörers förbund,
Sveriges speditörförbund och Äkeriföretagarnas centralförbund. Etf gemensamt
yttrande har avgetts av följande organisationer inom näringslivet;
Försäkringsbolaget Folksam, Kooperativa förbundet, Lantbrukarnas riksförbund,
Sjöassuradörernas förening. Svenska företagares riksförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska petroleum
institutet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriförbund
och Sveriges industriförbund (näringslivsorganisationerna). Kommerskollegium
har bifogat yttrande från handelskammaren i Göteborg, 1 sitt yttrande ansluter
sig handelskammaren till det gemensamma yttrandet från
näringslivsorganisationerna.

1 Frågan om lagstiftning rörande inrikes befordran

Utredningens förslag att genom lagstiftning reglera
inrikes befordran hälsas med tillfredsställelse av Sveriges advokatsamfund,
näringslivsorganisationerna och Åkeriföretagarnas centralförbund.

Endast en
remissinstans Svenska åkeriförbundet - anser att det inte finns något behov
av lagstiftning om inrikes befordran. Förbundet hänvisar till att dess
ansvarsbestämmelser och den av förbundet och en grupp större försäkringsbolag
skapade rikskollektiva försäkringen vunnit stor anslutning oeh att 90 % av
medlemmarnas omkring 30 000 bilar nu omfattas av försäkringen.
Ansvarsbestämmelserna är väl kända inom näringslivet och enskilda konsumenters
trygghet torde någorlunda kunna tillgodoses om de anlitar ett åkeriföretag, ett
större transportförmedlingsföretag eiler en lastbilscentral. Förbundet
understryker emellertid att det ingalunda vill hävda att dess
ansvarsbestämmelser är exemplariskt utformade men uttalar samtidigt att de
hittills inte utsatts för kritik, vare sig från konsumenter eller från
näringslivet. Detta har av förbundet uppfattats som en bekräftelse på att det
synes råda en godtagbar riskfördelning mellan fraktförare och kunder. Det nu
gällande norni,syste-met har utvecklats i samverkan mellan parterna på
transportmarknaden. Det fyller högt ställda krav på smidighet och
funktionsduglighet. Denna utveckling förordas framför reglering genom
lagstiftning. Det ligger i sakens natur att viss anpassning till
internationella förhållanden ändå sker av rent praktiska skäl. För det stora flertalet
fraktförare och transportkunder är inrikestransporterna i
beställningstrafik av dominerande

s. 152 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 152

intresse. CMR-lagen kan därför närmast betraktas som en
speciallag som endast berör dem som har behov av och utför gränsöverskridande
transporter.

Betydelsen av att skapa långtgående likhet i reglerna för
internationell och inrikes befordran framhålls starkt av Sveriges
advokatsamfund, näringslivsorganisationerna och Åkeriföretagarnas
centralförbund. Ingen remissinstans har uttalat sig mot utredningens
principiella ställningstagande i denna fråga.

2 Formen för lagstiftningen

Göta hovrätt anser det ändamålsenligt att sammanföra
regler om internationell och inrikes befordran i samma lag. SJ ger uttryck för
samma uppfattning. Äkeriföretagarnas centralförbund uttalar sin uppskattning
över att förslaget reglerar såväl internationell som inrikes befordran.

Sveriges advokatsamfund anser att utredningens förslag att
inarbeta konventionens bestämmelser i lagstiftning om inrikes befordran och att
därvid särbehandla de inrikes vägtransporterna har uppenbara fördelar.
Samfundet framhåller emellertid den risk som är förenad med att utredningen i
vissa delar i förenklande syfte omarbetat konventionstexten och att
rättstillämpningen i Sverige kan komma att avvika från den i övriga
konventionsstater. En annan nackdel är att systemet med särskilda regler på en
rad punkter för internationell eller inrikes befordran gör lagtexten omfångsrik
och i vart fall för lekmannen svåröverskådlig. Då det råder enighet i de
nordiska länderna om metoden att sammanföra regler om internationell och
inrikes befordran i samma lag har samfundet emellertid intet att invända mot
den föreslagna tekniken men framhåller att det är angeläget att blivande
lagstiftning utformas så att skillnader mellan motsvarande lagar i de nordiska
länderna inte uppkommer. Värdet av denna överensstämmelse finner samfundet vara
så stort att de invändningar samfundet anser sig kunna rikta mot förslaget på
vissa punkter får vika.

Näringslivsorganisationerna framhåller att det erbjuder
rent lagtekniska fördelar att transformera konventionsbestämmelserna till
svensk lag men pekar samtidigt på de svårigheter som i praktiken följer av att
den numera välbekanta konventionstexten inte som sådan återges i lagförslaget.

Förslaget att sammanföra regler om internationell och
inrikes befordran i samma lag avvisas av Sveriges speditörförbund och Svenska
åkeriförbundet. Akeriförbundet framhåller att lagstiftningen med den använda
tekniken blivit komplicerad. Speditörförbundet anser att en transformering av
internationella konventioner till nationell lag oundvikligen äventyrar den
internationella enhetlighet som konventionerna syftar till att åstadkomma.
Denna risk ökarom man sammanför internationella och nationella bestämmelser
i samma lag. Detta gäller särskilt inom

s. 153 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 153

området för vägtransporträtten eftersom CMR har
konkurrensbegränsande effekter och innehåller vissa för svensk rätt främmande
eller från allmän synpunkt tveksamma regler. Lagförslaget innehåller
visserligen särregler för inrikes befordran men önskemålet att samla regler för
internationell och inrikes befordran i samma lag har troligen medfört att CMRs
inverkan på reglerna för inrikes befordran blivit större än vad som skulle ha
blivit fallet om förslaget endast omfattat en lag för inrikes befordran.
Särreglerna för inrikes befordran medför också att lagen i åtskilliga avseenden
blir tämligen svårläst. Dessutom föranleder metoden att sammanföra bestämmelser
för internationell och inrikes befordran i samma lag stora lagtekniska
svårigheter i samband med ändringar av CMR.

3 Lagens tillämpningsområde

Sveriges speditörförbund påpekar att det kan vara svårt
att avgöra om ett vägfraktavtal träffats i de ofta förekommande fall då det vid
fraktavtals ingående har lämnats öppet vilket transportmedel som skall
användas. .A,tt denna fråga lämnas öppen beror på att transportköparna är mest
intresserade av att godset kommer fram i rätt tid och i rätt skick och att de i
mindre mån intresserar sig för transportsättet. Förbundet delar utredningens
uppfattning att lagen inte är avsedd att tillämpas på varje godsbefordran som
faktiskt utförs med vägfordon. Däremot ifrågasätter förbundet utredningens
uttalande att avtal om befordran med fordon på väg föreligger om befordringen
utförs med vägfordon och detta varit en av de möjligheter avsändaren räknat
med. Förbundet påpekar att det i sådana fall under en viss tid är oklart om
CMR-reglerna eller möjligen något annat regelsystem är tillämpligt. Man ställs
då inför mycket stora probelm bl. a. vid bestämmandet av vilka regler som skall
gälla för fraktförarens ansvar då avtalet inte uppfylls. Därför måste man redan
i samband med avtalets ingående avgöra vilka regler som gäller. Den omständigheten
att transporten senare utförs med ett bestämt transportmedel bör inte vara
avgörande men möjligen ha inverkan som "ett moment av betydelse för att
fastställa avtalets innebörd". Näringslivsorganisationerna finner däremot
att utredningens tolkning på denna punkt är ägnad att undanröja den osäkerhet
som hittills rått och att den främjar den enhetlighet beträffande
internationell och inrikes befordran med lastbil som organisationerna anser
önskvärd.

Flera remissinstanser har tagit upp utredningens uttalande
att skillnad skall göras mellan fraktavtal och avtal som har övervägande
karaktären av lega.

Sveriges advokatsamfund framhåller att det är vanligt
förekommande att varuägare disponerar en hel lastbil eller släpvagn för sitt
gods för vissa transporter under viss tid utan att parterna fastställt om
avtalet avser befordran eller lega. Det är ett stort och komplicerat problem
att dra gränsen mellan vägfraktavtal och avtal om lega av lastbil. Den lösning
utredningen valt att från lagens tillämpningsområde undanta fall som

s. 154 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974.33 154

kan betecknas som lega - medför att
gränsdragningsproblemet blir av utomordentligt stor praktisk betydelse, kanske
framför allt för de mindre varuhavarna. Samfundet finner det långt ifrån
självklart att avtal om godsbefordran ofta inte bör anses omfatta de fall då
lastbil med förare ställs til! varuhavarens förfogande. Samfundet hänvisar till
de erfarenheter som vunnits under konventionens hittillsvarande tillämpning
och uttrycker oro för att den skillnad mellan fraktavtal och avtal om lega som
utredningen anser bör ske kommer att ge upphov till stora svårigheter. Detta
blir särskilt påtagligt om lagen görs tvingande. Det får i så fall inte
förekomma att lagen kringgås genom att avtal rubriceras som avtal om lega när
det i själva verket rör sig om ett fraktavtal. Utredningen borde närmare ha
granskat denna frågeställning. Under alla omständigheter lär det föreligga
behov av reglering av fraktförarens ansvar även i situationer som närmast ter
sig såsom lega av lastbil. Det finns inga principiella skäl varför
fraktförarens ansvarighet i sådana fall skall regleras annorlunda än då avtalet
är att anse som ett rent fraktavtal. En annan sak är att reglerna om
fraktsedlar knappast blir tillämpliga vid lega. Även Svenska åkeriförbundet
och Äkeriföretagarnas centralförbund anser att avtal av lego-karaktär skall
anses som avtal om godsbefordran.

Sveriges speditörförbund framför ingen kritik mot
utredningens uttalande att skillnad måste göras mellan avtal om godsbefordran och
avtal om lega men framhåller i likhet med Sveriges advokatsamfund att
gränsdragningen mellan sådana avtal hör till de svåraste och mest omdebatterade
problemen inom transporträtten. Vid denna gränsdragning bör man ta hänsyn till
ett flertal om.ständigheter, bl. a, om frakten betalas för tid samt om föraren
är underkastad transportkundens kontroll och har att följa dennes
instruktioner. Den omständigheten att avtalet betecknats som lega får inte vara
avgörande,

Göta hovrätt anser att det av lagtexten bör framgå att
lagen är tillämplig på sådan godsbefordran som äger rum i postdiligenstrafik.

Sveriges speditörförbund förklarar att förbundet i sak
inte har något att invända mot den av utredningen föreslagna definitionen av
begreppet fordon men ifrågasätter om man bör avvika från konventionens definition.

NäringsUvsorganisationerna
framhåller att det i allt större utsträckning förekommer att gods, såväl i som
utan samband med biltransport, blir föremål för lokal transport med
gaffeltruckar, grensletruckar och mobilkranar. Enligt organisationernas
uppfattning är det synnerligen angeläget att ansvarsregler fastställs för dessa
transportmedel och för övriga fordon som omfattas av vägtrafikförordningens
definition av "motorredskap". Det föreslås därför att en sådan
reglering sker i linje med det nu föreliggande förslaget. Svenska
akeriförbundet get uttryck för en liknande uppfattning och föreslår att
fordonsbegreppet skall omfatta även traktorer och truckar. Även
Äkeriföretagarnas centralförbund anser att med fordon skall avses även
motorredskap.

Sveriges speditörförbund förklarar att förbundet
uppfattat att utred-

s. 155 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 - 155

ningens förslag innebär att skada, minskning eller
förlust, som inträffar på grund av felaktig godshantering hos fraktföraren,
efter det ett vägfraktavtal träffats, regleras av den föreslagna lagen.
Lagstiftningen kommer alltså att gälla även vid flyttning av godset med
gaffeltruckar och liknande redskap på en godsterminal vid transportens början
och avslutning. Däremot skall separat godshantering i samband med lagring falla
utanför lagens tillämpningsområde. Detta skall gälla även om avtal därefter
träffas om befordran av sådant gods som senare befinnes ha gått föriorat,
minskats eller skadats under lagringen. Förbundet ifrågasätter om det inte
finns anledning att med ett klargörande uttalande undanröja varje möjlig
feltolkning av bestämmelsen i 3 § i den föreslagna lagen.

Sveriges advokatsamfund och Sveriges speditörförbund
framför kritik mot utredningens förslag att i lagtexten ange att vid
kombinerade transporter i vissa fall de för det främmande transportmedlet
gällande ansvarsreglerna skall tillämpas "såvitt de ej kan åsidosättas
genom avtal som medför inskränkning av fraktförarens ansvarighet".

Sveriges advokatsamfund anser inte att den av utredningen
föreslagna ordalydelsen är tillfredsställande och framhåller att det omfattande
ansvar som gäller för bortfraktare enligt sjölagen kan inskränkas genom
förbehåll av bortfraktaren till i huvudsak det ansvarssystem som gäller enligt
Haag-lagen. Haag-lagen medger total ansvarsfriskrivning t. ex.'vid däckslast.
Det förekommer i färjetrafik att trailers och lastbilar befordras som
däckslast, vilket således gör det möjligt att de i övrigt tvingande
sjörättsliga reglerna inte är tillämpliga i dessa fall. Samfundet anser att det
inte erfordras någon kvalifikation beträffande de villkor som skall gälla för
andra transportmedel och att en sådan kvalifikation endast leder till
komplikationer. Tvingande regler föreligger beträffande samtliga övriga
transportsystem, vilket enligt samfundets mening gör att kvalifikationen är
överflödig. 1 vart fall bör den inte utformas annorlunda än konventionens
motsvarande bestämmelse.

Sveriges speditörförbund framhåller också de problem som
uppkommer då sjölagens 1 18 § skall tillämpas, eftersom bortfraktarens ansvar
då kan inskränkas i den omfattning som 122 § sjölagen medger. Förbundet påpekar
dock att problemet i allt väsentligt kommer att bortfalla om sjölagskommitténs
förslag (SOU 1972:10) till ändring i sjölagen genomförs men anser ändå att det
av utredningen föreslagna uttryckssättet bör utgå, varigenom, enligt förbundets
uppfattning, också skulle vinnas bättre överensstämmelse med det engelska
uttrycket "conditions prescribed by law".

Sveriges advokatsamfund och Sveriges speditörförbund
vänder sig mot utredningens uttalande att konventionen inte skall tillämpas då
den dominerande transportprestationen är en sjötransport, även om transportören
påtagit sig transport av godset med vägfordon till lastningshamnen och godset
o"ckså på sjösträckan förs lastat på vägfordonet. Advokatsamfundet anser
att utredningens uttalande om kombinerade transporter strider mot art. 2
i konventionen. Såvitt samfundet vet, har det i

s. 156 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 156 .

praktiken aldrig ifrågasatts att sådana transporter inte
skulle vara underkastade CMR-reglerna. Det är numera vanligt förekommande att
gods transporteras över Nordsjön med någon av de färjor som går i regelbunden
trafik mellan England och Sverige eller mellan HoUand och Sverige. Godset går
då ofta på trailer en kortare sträcka i England resp. Holland och efter
lossning en kortare sträcka i Sverige på väg till den slutlige mottagaren. Den
dominerande transporten är naturligtvis i ett sådant fall sjötransporten.
Fraktföraren är i dessa fall vanligen ett äkeriföretag som redan på
avsändningsorten utställer CMR-fraktsedel. Under sjötransporten utställs
vanligen konossement som anger vägfraktföraren såsom såväl avlastare som
mottagare. Sådana konossement lär sällan komma i varuägarens besittning.
Speditörförbundet framför liknande synpunkter och tillägger att utredningen
möjligen kan ha menat att konventionen inte skall vara tillämplig, dä
transportkunden erhållit konossement i stäUet för CMR-fraktsedel. En sådan
uppfattning saknar dock varje stöd i konventionen och skulle dessutom innebära
att valet av transportdokument blev avgörande.

4 Tvingande eller dispositiva regler om inrikes
befordran

Utredningens förslag att reglerna om inrikes befordran
skall vara tvingande och att fiaktföiaren skall kunna påtaga sig ett ansvar som
går utöver vad som gäller vid internationell befordran har kritiserats av
åtskilliga remissinstanser.

Näringslivsorganisationerna anför att en ledande tanke i
konventionen är att konkurrens genom utvidgning av transportavtalet inte skall
få förekomma och att avsikten med detta är att bl. a. skydda mindre
transportörer. Enligt organisationernas uppfattning har konventionens
tillämpning i praktiken inte givit anledning till ändring av denna inställning.
Erfarenheterna av de olika ansvarssystem som f. n. tillämpas i Sverige för
landsvägstrafiken visar att det vid inträffade skador ofta uppstår till synes
onödiga tvister därför att parterna inte har klart för sig hur den enskilde
transportörens ansvar är utformat. Med hänvisning härtill uttalar
organisationerna som sin uppfattning att möjlighet inle bör beredas
fraktförarna att generellt göra avvikelser från lagen. Organisationerna
förordar därför att 5 § andra stycket i utredningens förslag utgår. Samtidigt
framhålls emellertid att det ibland kan finnas ett behov av en modifikation av
fraktförarens ansvarstaganden. Organisationerna föreslår därför att 5 § tredje
stycket i utredningens förslag omformuleras pä ett sådant sätt att, när godsets
eller befordringens ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör det
skäligt, avtal får träffas som innebär inskränkning av fraktförarens
rättigheter eller utvidgning av hans förpliktelser. De föreslagna ändringarna
medför att i allt väsentligt den eftersträvade enhetligheten mellan reglerna
för internationell och inrikes befordran bevaras. Åkeriföretagarnas
centralförbund framför liknande synpunkter.

s. 157 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 157

Sveriges advokatsamfund anmärker att det är en brist att
utredningen inte närmare behandlat frågan varför bestämmelserna om inrikes
befordran skall vara tvingande. Samfundet delar utredningens uppfattning att
det är naturligt ined tvingande bestämmelser om fraktavtal som ingåtts av
orutinerade varuhavare. Samfundet framhåller emellertid att det också
förekommer omfattande transportavtal, t. ex. av typen årskontrakt, mellan stora
och jämbördiga parter och att det kan ifrågasättas om tvingande lagstiftning är
erforderlig eller ens lämplig för transporter enligt sådana avtal. Utredningens
förslag om ansvarsfördelning följer i stort det allmänna transporträttsliga
mönstret vilket innebär att varuägarna anser sig behöva varuförsäkra godset
medan transportören tecknar ansvarsförsäkring. Detta medför en viss
dubhelförsäkring och regressverksamhet som i varje fall parter med omfattande
transporter kan vilja undvika genom att ansvaret för godsskada helt placeras pä
den ena eller andra parten med utgångspunkt från vad som är försäkringstekniskt
mest lämpligt. Samfundet anser sig inte kunna överblicka konsekvenserna av
generellt tvingande bestämmelser för fraktföraren men påpekar att praktiska
svårigheter kan uppkomma. Möjligen kan problemet lösas inom ramen för 5 §
tredje stycket i utredningens förslag. Utredningens uttalanden tyder dock inte
på att det är avsett att denna undantagsbestämmelse skall vara tillämplig för
sådana omfattande transportavtal som samfundet avser med sitt yttrande.

Sveriges
speditörförbund framför delvis samma synpunkter som advokatsamfundet. Förbundet
framhåller vidare att starka skäl bör föreligga innan en näringsverksamhet
underkastas tvingande lagstiftning. Behovet av ett sådant ingrepp bör noggrant
övervägas och tvingande lagstiftning får inte bli mer omfattande än behoven
kräver. Förbundet framhåller i anslutning härtill att konventionens tvingande
bestämmelser förklaras till alldeles övervägande delen av
konkurrensbegränsningssyften som i Sverige saknar varje berättigande från
allmän synpunkt. De är dessutom oförenliga med svensk konkurrenslagstiftning.
Detta förhällande har utredningen beaktat då utredningen föreslagit att
fraktföraren vid inrikes befordran skall ha rätt att påtaga sig ett större
ansvar än vad lagen anger. Utredningen har emellertid inte tagit motsvarande
hänsyn vid sitt bedömande av i vilken utsträckning fraktföraren skall vara
berättigad att inskränka sin ansvarighet. Förbundet tar också upp frågan om
förslagets inverkan på parternas behov av försäkringar och anför i huvudsak
samma kritiska synpunkter som advokatsamfundet. Vidare framhåller förbundet att
den föreslagna lagstiftningens ansvarsregler är synnerligen ingripande.
Strävandena att åstadkomma en i civilrättsligt avseende enhetlig fraktmarknad
inom Norden kommer att beaktas vid den kommande omarbetningen av Nordisk
speditörförbunds allmänna bestämmelser. Resultatet av detta arbete kan
förväntas medföra en från allmän synpunkt riktig kommersiell intresseavvägning.
Förbundet föreslår därför att lagstiftningen inte görs tvingande, i andra hand
att eventuell tvingande lagstiftning skall omfatta endast fraktavtal som
avsändaren slutit för

s. 158 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 158

enskild ("privat") räkning men inte sådana
kommersiella fraktavtal som ingås meUan näringsidkare.

Svenska åkeriförbundet anser att lagstiftningen bör vara
helt dispositiv.

5 Fraktsedeln

Två remissinstanser - SJ och Sveriges advokatsamfund - tar
upp frågan om rätt för avsändare att erhålla fraktsedel vid inrikes befordran.

SJ framhåller betydelsen av att avsändaren inte fått en
ovillkorlig rätt att kräva att fraktsedel upprättas. Sveriges advokatsamfund
ifrågasätter däremot om inte bestämmelsen, som medger undantag från
fraktförarens skyldighet att utfärda fraktsedel vid inrikes befordran, bör
utgå. Som stöd för sin uppfattning uttalar samfundet att det är svårt att
föreställa sig att rätten att begära fraktsedel skulle av avsändaren kunna
missbrukas så alt olägenhet uppkommer för fraktföraren.

Utredningens förslag att det vid inrikes befordran skall
finnas möjlighet att upprätta antingen fraktsedel som endast har bevisfunktioner
eller fraktsedel med beteckningen "Inrikes-CMR" som dessutom tjänar
som legitimationshandling har lämnats utan erinran av alla remissinstanser utom
tre, varav två Sveriges advokatsamfund och Sveriges speditörförbund - anser
att det endast bör finnas fraktsedlar av typen "Inrikes-CMR" medan
Svenska åkeriförbundet avvisar förslaget om fraktsedlar betecknade
"Inrikes-CMR".

Sveriges advokatsamfund anför att det torde komma att bli
mycket vanskligt för enskilda parter att överblicka konsekvenserna av användandet
av något av de av utredningen föreslagna alternativen till fraktsedel och
ifrågasätter om inte ur rättssäkerhetssynpunkt nackdelarna med tvä olika typer
av fraktsedlar är större än fördelarna. Sveriges speditörförbund hänvisar
dessutom till att ett system med två olika typer av fraktsedlar vid inrikes
befordran kan komma att medföra administrativa svårigheter. Båda instanserna
framhåller att fraktförare, som av något skäl inte anser det önskvärt att
fraktsedel upprättas, kan påfordra att så ej sker. Detta bör inte medföra några
större olägenheter för avsändaren.

Svenska åkeriförbundet framhåller att godset vid inrikes
befordran befinner sig under transport endast under kort tid. Det finns därför
inte något behov av regler om rätt för innehavaren av avsändarexemplaret av
fraktsedeln att förfoga över godset under befordringen såsom är fallet vid
internationella transporter. Förslaget om "lnrikes-CMR"-fraktsedel
bör därför kunna utgå. Förbundet framhåller också att ett system med tvä olika fraktsedlar
är ägnat att splittra strävan mot administrativ enkelhet.

Sveriges standardiseringskommission erinrar om det
internationella samarbetet inom Förenta nationernas ekonomiska kommission för
Europa (ECE) som syftar till att förenkla innehållet i handelsdokument och
anför att svenska regler för utformning av fraktdokument bör så

s. 159 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 159

långt det går samordnas med de internationella reglerna i
ECEs dispositionsnyckel. Kommissionen päpekar vidare att det även föreligger
svensk standard om utformning av fraktsedlar.

Sveriges advokatsamfund anser att uppgift om fraktförare
skall anges på fraktsedeln även vid inrikes befordran. Som stöd för sin
uppfattning framhåller samfundet att fraktsedlar sannolikt kommer att
undertecknas av lastbilschaufförer eller av personal på olika godsexpeditioner,
vilket med hänsyn till den komplicerade strukturen inom lastbilsnäringen
säkerligen kommer att föranleda svårigheter när det gäller att avgöra vem som
är fraktförare i de fall då detta inte särskilt angetts i fraktsedeln.
Samfundet erinrar i detta sammanhang om att konventionen liksom den nu
föreslagna lagen inte innehåller någon definition av begreppet fraktförare och
tillägger att det i praktiken ibland kan vara svårt att få klarhet i vem som i
egenskap av fraktförare är rätt svarande vid talan om ersättning för skada på
lastbilstransporterat gods.

Transportnämnden framför önskemål om att fraktsedlarna
utformas på så sätt att ett exemplar kan överlämnas till transportnämnden som
insamlar statistikuppgifter dels beträffande den svenska utlandstrafik för
vilken nämnden meddelar tillstånd, dels beträffande sådan trafik som ej är
underkastad tillståndslvång.

6 Avsändarens ansvarighet för bristfällig förpackning,
farligt gods m. m.

Sveriges speditörförbund föreslår att rubriken till 14 §
ändras från "Bristfällig förpackning" till "Bristfällig
förpackning, märkning eller adressering" och att orden "märkning
eller adressering" fogas till bisatsen i första meningen så att den kommer
att lyda "om skadan eller kostnaden orsakats av bristfällighet i godsets
förpackning, märkning eller adressering". Genom de föreslagna ändringarna
anser förbundet att ett önskvärt förtydligande uppnås. Ett förslag av samma
innebörd framförs av Svenska åkeriförbundet.

Kommerskollegium
påpekar att bestämmelserna om sättet för fullgörande av avsändarens
upplysningsplikt vid överlämnande av farligt gods avviker från 16 § i den av
utredningen angående befordran av farligt gods på väg m. m. föreslagna
kungörelsen om landtransport av farligt gods (jfr Ds K 1972:5). Enligt den
föreslagna kungörelsen skall avsändare av fadigt gods förse den som utför
transporten med en skriftlig instruktion och kortfattade upplysningar om vissa
specifiserade förhållanden, bl. a. erforderliga säkerhetsåtgärder. Kollegiet anser
att lagen om fraktavtalet vid godsbefordran på väg bör bringas i
överensstämmelse med författningarna angående transport av farligt gods.

Näringslivsorganisationerna understryker vikten av att man
vid såväl internationell som inrikes befordran får en enhetlig definition av
vad som skall anses såsom farligt gods. För att undvika praktiska olägenheter
bör därför begreppet farligt gods även vid inrikes befordran överensstämma

s. 160 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 160

rned motsvarande definitioner i den europeiska överenskommelsen
om internationell transport av farligt gods på väg (ADR). Ansvarsbestämmelserna
om farUgt gods bör också utformas med hänsyn till den föreslagna lagstiftningen
om transport av farligt gods på väg.

Sveriges speditörförbund hänvisar till den "egendomliga
tolkning" av art. 12 § 4 i CIM som kommit till uttryck i NJA 1967 s. 597
och föreslår att 15 § sista punkten får följande lydelse: "Avsändaren är
skyldig att ersätta kostnad och skada till följd av godsets avlämnande eller
befordran oavsett om kostnaden eller skadan inträffar före godsets utlämning
eller därefter."

Sveriges speditörförbund anser det klart olämpligt att
reglerna om ansvar för felaktig behandling av handlingar som inte omnämnts i
fraktsedel skall skilja sig från vad som gäller i de fall dä handlingarna
blivit omnämnda i fi-aktsedeln.

7 Godsets utlämning m. m.

Sveriges speditörförbund framhåller att försäljning på
offentlig auktion i regel ger sämre resultat än annan försäljning. Det är
därför inte befogat att prioritera försäljning på offentlig auktion så starkt
som utredningen gjort. Förbundet föreslår av detta skäl att uttrycket i 25 §
andra stycket "om sådan ej lämpligen kan ske" utgår.

8 Fraktförarens ansvarighet

Utredningens uttalanden angående konventionens force
majeure-begrepp och det i lagtexten föreslagna uttrycket "förhållande, som
fraktföraren ej kunnat undvika och vars följder han ej kunnat förebygga"
tas upp av Sveriges advokatsamfund, näringslivorganisationerna oeh Sveriges
speditörförbund. Frågan om force majeure behandlas också av Svenska
åkeriförbundet.

Sveriges advokatsamfund betonar att den praktiska
räckvidden av det av utredningen föreslagna uttrycket "förhållande, som
fraktföraren ej kunnat undvika och vars följder han ej kunnat förebygga"
är oklar och framhåller att det i utländsk praxis antagits att fraktföraren
endast har ett exculpationsansvar. Som exempel nämner samfundet att det i
utländsk rätt har antagits att exculpationsrätt föreligger för skada som
uppkommit genom att ett lastbilsdäck har överhettats under körning. Samfundet
har svårt att inse att CMRs ordalag kan tolkas annorlunda än att de medför
exculpationsansvar. Det framgår inte av betänkandet om utredningen anser att
det för fraktförarens del räcker med att styrka att olyckan inträffat utan
vällande från hans eller förarens sida.

Näringslivsorganisationerna framhåller att det inte råder
någon europeisk enighet om innebörden av begreppet force majeure samt att CMR
innebär införandet av ett nytt force majeure-begrepp, vilket utgör ett försök
att ena stridiga uppfattningar. Det synes därför inte föreligga något behov
av att tolka konventionen i ljuset av nationella force

s. 161 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 161

majeure-begrepp eller med utgångspunkt från den
uppfattning om "höhere Gewalt" som hyllas inom tysk järnvägsrätt.
Organisationerna förordar att tolkningen av konventionens ordalydelse övedåts
till rättstillämpningen ulan sidoblickar på det i och för sig föråldrade force
majeure-begreppet. Organisationerna anmärker vidare att enligt tysk uppfattning
CMR-transportören synes i praktiken ha ett slags culpaansvar.

Sveriges speditörförbund framhåller att utredningen synes
företräda den uppfattningen att fraktföraren har att svara för sådana casuella
skador som inte kan hänföras under det allmänt obligationsrättsliga j begreppet
force majeure. Detta strider enligt förbundets mening mot vedertagen
uppfattning. Förbundet anser sålunda att det transporträttsliga force
majeure-begreppet tillämpas på annat sätt och att det närmast motsvarar ett
presumtionsansvar.

Svenska åkeriförbundet framhåller att fraktförare enligt
förbundets ansvarsbestämmelser ansvarar oberoende av vållande för skada till
följd av trafikolycka, brand eller stöld. Det är emellertid osäkert om detta
ansvar kan bibehållas om utredningens förslag om ansvar oberoende av vållande
läggs tiU grund för lagstiftningen. De nu tillämpade ansvarsreglerna bör därför
bibehållas. 1 annat fall måste varuägare undantagslöst ta ställning till
behovet av att skydda sig mot olycka och skada, som fraktföraren inte vållat
och för vilken ersättning av honom inte kan utgå. Utredningens förslag kommer
att medföra en administrativ och kostnadsmässig belastning. HärtUl kommer att
orutinerade varuhavare lätt kommer att förbise behovet av skydd mot förlust vid
trafikolyckor, brand eller stöld.

Sveriges advokatsamfund förklarar sig inte helt kunna dela
utredningens i motiven uttalade uppfattning att talerätt tillkommer mottagaren
endast i de fall då han inträtt i fraktavtalet eller enligt 17 § tredje stycket
innehar rätten att förfoga över godset. Sålunda innebär de vanligaste
köprättsliga reglerna att risken övergår på köparen redan vid godsets
avlämnande till fraktföraren pä avsändningsorten. I normalfallet står således
säljaren-avsändaren inte risken för godset under transporten och drabbas inte
heller av förlust, om skada uppkommer. Förlusten drabbar däremot
köparen-mottagaren. Om talerätten begränsas på det sätt utredningen anger,
skulle i vissa fall varken avsändaren eller mottagaren kunna föra talan om
skadestånd, eftersom den taleberätti-gaUe inte drabbats av skada. Det gäller t.
ex. i de fall då godset förloras under transporten innan mottagare, som köpt
det på cif-villkor, inträtt i fraktavtalet eller då godset skadats och säljaren
sålt det fritt mottagarens ort och denne inträtt i fraktavtalet. Reglerna om
rätt til] talan måste utformas så att den av parterna - avsändaren eller
mottagaren - som lider skada alltid har talerätt mot fraktföraren. Varje annan
lösning medför väsentliga risker för rättsförluster och urholkar i realiteten
den tvingande regleringen om fraktförarens ansvarighet. Samfundet ställer sig
också tvekande inför utredningens uttalande att fraktförare skall vara befriad
från ansvar, om skada vållats av annan än den ersättningsberättigade. Det
är naturligast att tolka konventionens bestämmelse om

// Riksdagen 1974. 1 saml. Nr 33

s. 162 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 162

undantag från reglerna om fraktförarens ansvarighet i
enlighet med den engelska texten. Undantagsbestämmelserna blir då tillämpliga
endast vid fel och försummelse av den ersättningsberättigade själv. Som stöd
för sin uppfattning hänvisar samfundet till de skyldigheter som enligt konventionen
lagts på avsändaren och de skadeståndsregler som är knutna därtUl i förhållande
till fraktföraren. Utredningens ståndpunkt ledei till egendomliga konsekvenser
för det fall den talerätt som utredningen åsyftar övergått från avsändaren till
mottagaren.

Sveriges advokatsamfund påpekar att
ansvarsfrihetsgrunderna i 27 § bara är tillämpliga på sakskada men att de inte
gäller vid dröjsmål. Detta kan enligt samfundet leda till orimliga resultat t.
ex. om dröjsmål uppkommer på grund av ofullständiga märken på godset och
talerätt tillkommer mottagaren.

Svenska åkeriförbundet framhåller att erfarenheterna från
omfattande slakt- och djurtransporter visat att det är särskilt svårt att
fastställa om en olycka orsakats av omständigheter som kan tillskrivas själva
transporten eller av andra omständigheter, t. ex. bristande omvårdnad under
transporten. Enligt de nu gällande ansvarsbestämmelserna är transport av
levande djur också undantagna från fraktförarens ansvarighet. Utredningen
föreslär emellertid att fraktföraren skall ansvara även för skada vid transport
av djur. Detta medför enligt förbundet en olycklig ändring av den nuvarande
ansvarsfördelningen.

Sveriges advokatsamfund, näringslivsorganisationerna och
Äkeriföretagarnas centralförbund ställer sig avvisande till utredningens
förslag att olika begränsningsbelopp skall gälla vid internationell och inrikes
befordran. Som särskilt stöd för sin uppfattning anför Sveriges advokatsamfund
att en ändring av kronans guldvärde skulle kunna medföra att det fasta
begränsningsbeloppet vid inrikes befordran blev lägre än begränsningsbeloppet
vid internationell befordran. Näringslivsorganisationerna kritiserar
utredningens förslag bl. a. med hänvisning till att det är angeläget att skapa
så stor enhetlighet som möjligt mellan internationell och inrikes befordran.
Åkeriföretagarnas centralförbund framhåller samma synpunkter.

9 Reklamation, preskription och laga domstol

Sveriges advokatsamfund, Svenska åkeriförbundet och
Äkeriföretagarnas centralförbund anser att samma reklamationsfrist skall gälla
vid internationell och inrikes befordran.

Sveriges advokatsamfund anför som skäl för sin uppfattning
att skilda regler för internationell och inrikes befordran kan leda till
rättsförluster på grund av att mottagarens personal inte i varje enskilt fall
håller reda på om det är fråga om en inrikes eller internationell transport.
Vidare delar inte samfundet utredningens uppfattning att köplagens
reklainationsreg-ler fått en så vidsträckt tillämpning att de kan anses ha
slagit igenom även för transporträttens del.

Svenska åkeriförbundet påpekar att enligt nu gällande
ansvars- och

s. 163 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 163

befordringsbestämmelser skall reklamation vid inrikes
befordran ske inom samma tid som enligt konventionen sju dagar. Denna
tidsfrist har blivit väl etablerad. Det skulle därför leda till osäkerhet att
nu föreskriva att reklamation skall ske "utan oskäligt uppehåll".
Äkeriföretagarnas centralförbund ger uttryck för i huvudsak samma uppfattning.

Sveriges advokatsamfund avvisar utredningens förslag att
reglerna om suspension av preskription endast skall gälla vid internationell
befordran och anför att ett system med olika regler medför så stora risker för
rättsförluster att reglerna, trots att de ter sig främmande ur svensk synpunkt,
bör gälla även vid inrikes befordran. 1 anslutning till utredningens uttalande
att preskriptionsavbrott kan uppnås endast genom väckande av talan framhåller
samfundet att det är vanligt förekommande att preskription förlängs genom avtal
och att utredningens uttalande kan föranleda den missuppfattningen att sådana
avtal inte längre skall vara giltiga.

Sveriges speditörförbund anser att det av lagtexten bör
framgå att vägfraktavtalslagen inte utesluter skiljedomsförfarande vid inrikes
befordran,

10 Jämkning av skadestånd

Utredningens förslag om jämkning av skadestånd vid inrikes
befordran har lämnats utan erinran av många instanser. Kritiska synpunkter
framförs dock av 5'/, näringslivsorganisationerna och Sveriges speditörförbund.

SJ avvisar utredningens förslag om en i den föreslagna
lagen lagfäst reglering av frågan om jämkning av skadestånd. Som huvudsaklig grund
för sin kritik anför SJ dels att utredningens förslag föregriper den generella
reglering av frågan som skadeståndskommittén föreslagit i betänkandet (SOU
1971:83) Skadestånd 111, dels att de av utredningen föreslagna reglerna är
olämpliga i materiellt och tekniskt avseende. SJ betonar emellertid att SJ på
intet sätt tar avstånd från tanken att jämkning skall kunna ske också inom
frakträtten. Den reglering som på grundval av skadeståndskommitténs förslag kan
bli att tillämpa i kontraktsförhållanden i allmänhet bör sålunda gälla även
inom frakträtten.

SJ delar skadeståndskommitténs uppfattning att inom
kontraktsrätten jämkning företrädesvis är avsedd att tillämpas vid brott mot en
perifer förpliktelse och endast sällan lär komma i fråga vid brott mot en huvudförpliktelse.
Mot bakgrund härav kritiserar SJ utredningens uttalande att jämkning bör kunna
ske i de fall då avsändaren brustit i sin skyldighet med avseende på godsets
förpackning och betonar att detta ansvar inte är en sådan perifer förpliktelse
som utredningen synes antaga. SJ framhåller vidare att förslaget kan läsas som
att avsändaren kommer i åtnjutande av jämkningsreglerna i fråga om varje
ersättningsskyldighet även vid fall av ren förmögenhetsskada som han enligt
lagförslaget kan ådraga sig på grund av underiåtenhet att fullgöra sin del av
fraktavtalet

s. 164 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 164

eller till följd av sina däri gjorda garantiåtaganden.
Detta innebär att utredningen gått avsevärt längre än skadeståndskommitlén
synes ha varit beredd att förorda för skadestånd i allmänhet.

Enligt utredningens förslag skall jämkning kunna komma i
fråga, framhåller SJ, för fraktförare om andra bevekelsegrunder än de rent
affärsmässiga varit bestämmande för hans åtagande. Att skadeståndsansvaret för
den som åtagit sig en prestation kan inskränkas med hänsyn till åtagandets
väsentligen benefika karaktär är sedan länge erkänt inom avtalsrätten och
tillämpningen av denna grundsats ger naturligtvis inte anledning till erinran.
Utredningens förslag innebär emellertid en till synes omotiverad inskränkning i
möjligheterna att tillämpa denna grundsats, eftersom skadestånd endast får
jämkas under förutsättning att skadeståndet dessutom framstår som oskäligt
betungande,

SJ påpekar även att den föreslagna jämkningsregeln skall
gälla endast vid inrikes befordran och framhåller att detta medför en
godtycklig särreglering. Särskilt uppehåUer sig SJ vid frågan huruvida det inte
finns visst utrymme för att också vid internationell befordran tillämpa
grundsatsen om jämkning vid åtaganden där vederlaget inte avser att kompensera
fraktföraren för annat än direkta utlägg. Sådana åtaganden synes inte
definitionsmässigt leda till att befordringen blir annat än benefik.
Utredningens förslag utesluter emellertid tillämpning av grundsatsen så snart någon
prestation från avsändaren ingår bland avtalsvillkoren.

SJ kritiserar också det av utredningen föreslagna
uttrycket "av tillfällig art" som avser att ange vid vilka
befordringar jämkning kan ske till fraktförarens förmån. Beteckningen är
olämplig, särskilt som det av utredningens uttalanden framgår att det inte i
första hand är frekvensen av transporter utan fraktavtalets särskilda innebörd
och omständigheterna kring dess tillkomst som är avgörande. Vidare erinrar SJ
om att motsvarande uttryck använts i 1958 års nordiska biltrafiköverenskommelse
och att det varit förenat med svårigheter att i praktiken avgöra uttryckets
innebörd och räckvidd, vilket föranlett varierande tillämpning i underrätterna.

Näringslivsorganisationerna avvisar också utredningens
förstag om en särskild jämkningsregel. Organisationerna anser att förslaget
inte är väl underbyggt och påpekar att särskilda jämkningsbestämmelser saknas
inom järnvägs- och sjörätten.

Sveriges speditörförbund anser att utredningens förslag
tydligt illustrerar nödvändigheten av att skilja mellan sådana fraktavtal som
ingås för enskild räkning och sådana kommersiella fraktavtal som ingås mellan
näringsidkare. Medan jämkning kan vara befogad vid avtal som slutits för privat
räkning innebär möjligheterna tiU jämkning vid kommersiella avtal en allvarlig
osäkerhetsfaktor som kan skapa oreda i försäkringsförhållandena. Bestämmelsen
om jämkning bör därför endast gälla fraktavtal som transportköparen ingår för
enskild räkning. Jämkningsregeln bör också göras helt ömsesidig oeh gälla utan
inskränkning till förmån för såväl avsändare som fraktförare. De särskilda
hänsyn som kan behöva tas i det enskilda fallet kan överlämnas åt
rättstillämpningen.

s. 165 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 165

11 Genomgångsbefordran

Svenska åkeriförbundet anser att konventionens
bestämmelser om befordran som utförs av flera fraktförare efter varandra inte
synes väl avvägda för inrikes förhållanden. Sådana bestämmelser kan därför
undvaras utan olägenhet. Sveriges speditörförbund uttalar samma mening. Visserligen
innefattar konventionen en rimlig reglering av frågan om den inbördes
fördelningen av ansvaret. Det kan emellertid ifrågasättas om inte en
kanalisering till den förste fraktföraren är att föredra, eftersom
kostnadskrävande regresskrav då kan undvikas. 1 Sverige torde man dessutom i
praktiken föredra att lösa den inbördes ansvarsfördelningen genom avtal. Den
föreslagna regleringen passar sålunda mindre väl för svenska förhållanden.
Genomförs förslaget bör man i vart fall klargöra att de föreslagna preskriptionsbestämmelserna
inte avser regresskrav mellan fraktförare som svarar efter varandra eller också
införa en särskUd preskriptionsbestämmelse om sådana krav.

s. 166 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 166

Bilaga 3 Det remitterade förslaget

Förslag till

Lag om inrikes vägtransport

Härigenom förordnas som följer.

Lagens tillämpningsområde m. m.

1 § Denna lag är tillämplig på avtal om godsbefordran med
fordon på

väg mellan eller inom orter i Sverige, om avtalet avser befordran mot

vederlag.

Om avtal som är underkastat konventionen om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran på väg (CMR) gäller särskilda bestämmelser.

2 § Lagen skall ej tillämpas på postbefordran,
begravningstransporter

eller befordran av flyttsaker.

Lagen skall ej heller tillämpas på sådan befordran på väg som
är underkastad det internationella fördraget om godsbefordran på järnväg (CIM)
eller som järnväg i annat fall utför inom Sverige till fullgörande av avtal om
befordran av gods på järnväg,

3
§ Med fordon
förstås i denna lag varje slag av fordon som användes för godsbefordran på väg,

4
§ Fraktas
fordonet med pålastat gods under del av befordringen med fartyg, järnväg eller
luftfartyg, är denna lag tillämplig på befordringen i dess helhet, förutsatt
att godset under befordringen ej lossas från fordonet av annan anledning än att
det varit omöjligt att fullgöra avtalet på överenskommet sätt.

Visas att
förlust, minskning, skada eller dröjsmål, som uppkommit under befordringen med
det andra transportmedlet, icke beror av vägfraktföraren men härrör av händelse
som kunnat inträffa endast under och på grund av befordringen med detta
transportmedel, skall dock vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt de
lagregler som gäller för befordran med det andra transportmedlet, om dessa
regler ej kan åsidosättas genom avtal som inskränker fraktförarens ansvarighet.
Saknas sådana lagregler, skall vägfraktförarens ansvarighet bestämmas enligt
denna lag.

5 § Bestämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom
avtal till

nackdel för avsändare eller mottagare, om ej godsets eller befordringens

ovanliga art eller andra särskilda omständigheter gör det skäligt.

s. 167 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 167

Personer för vilka fraktföraren ansvarar

6 § För vad någon av fraktförarens anställda eller annan,
som han anlitar för befordringen, företager eller underlåter i tjänsten eller
för uppdragets fullgörande är fraktföraren ansvarig som om handlingen eller
underlåtenheten varit hans egen.

Bekräftande och fullgörande av fraktavtal

Fraktsedel

1 § Fraktsedel skall upprättas, om avsändaren eller
fraktföraren begär det och användandet av fraktsedel ej medför beaktansvärd
olägenhet för motparten eller strider mot vedertaget bruk vid det slag av
befordran som är i fråga.

Skall godset lastas på skilda fordon eller är fråga om
oUka slag av gods eller skilda partier och skall befordringen ske med
användande av fraktsedel, kan såväl avsändaren som fraktföraren fordra att
särskild fraktsedel upprättas för varje fordonslast, godsslag eller parti.

8 § Fraktsedel utfärdas i flera exemplar, om avsändaren
eller frakt

föraren begär det.

Fraktsedel underskrives av fraktföraren. Underskriften kan
vara tryckt eller ersättas med stämpel.

9 § Fraktsedel skall innehålla uppgift om

a)
avsändarens
namn och adress,

b) fraktförarens namn och adress,

c)
ort och dag för
godsets mottagande till befordran samt bestämmelseorten,

d) mottagarens namn och adress,

e) antalet kollin samt deras särskilda märken och
nummer eller

däremot svarande godsbeskrivning samt

f) i fråga om gods av farlig beskaffenhet dess allmänt
vedertagna

benämning och, när så kräves, de försiktighetsmått som skall vidtagas.

10 § På begäran av avsändaren eller fraktföraren skall,
utöver vad som

gäller enligt 9 §, i fraktsedel intagas uppgift om

a)
ort och dag för
upprättandet,

b)
gängse
benämning på godsets art och förpackningssättet,

c)
godsets
bruttovikt eller annat uttryck för dess mängd,

d)kostnader hänförliga till befordringen, såsom frakt,
tilläggsavgifter, tullavgifter och andra kostnader som uppkommer under tiden
frän avtalets ingående till dess godset utlämnats,

e) anvisningar som behövs för att tull- och andra
offentliga föreskrifter

skall kunna fullgöras,

f) förbud mot omlastning,

g) kostnader som avsändaren åtager sig att betala,

s. 168 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 168

h) beloppet av efterkrav som skall uppbäras när godset
utlämnas,

i) enhgt 33 § uppgivet värde av godset samt belopp vilket
motsvarar i

36 § angivet särskilt intresse av riktigt utlämnande,

j) avsändarens anvisningar till fraktföraren om försäkring
av godset, k) avtalad tid inom vilken befordringen skall vara fullgjord samt 1)
förteckning över handhngar som överlämnats till fraktföraren. 1 fraktsedeln får
intagas de ytterligare uppgifter som parterna anser

påkallade.

11 § Avsändaren svarar för kostnad och skada som
tillskyndas frakt

föraren till följd av att uppgift som avsändaren lämnar i fraktsedel eller

för att intagas i denna är oriktig eller ofullständig.

Fraktförarens undersökningsskyldighet

12 § Har uppgifter om antalet kolhn samt deras märken och
nummer

lämnats i fraktsedel, åligger det fraktföraren att när han mottager godset

till befordran undersöka riktigheten av dessa uppgifter. Kan han ej med

skähga medel göra detta eller menar han att lämnad uppgift är oriktig,

skall han anteckna förbehåll härom på fraktsedeln med angivande av

grunden för förbehållet.

Fraktföraren skall undersöka godsets och förpackningens
synliga tillstånd när han mottager godset och, om han önskar göra förbehåll
häremot, ange förbehållet jämte grunden för detta i fraktsedeln. Sker befordran
utan fraktsedel, skall fraktföraren i den utsträckning omständigheterna ej
föranleder tiU annat undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd
saml underrätta avsändaren om de förbehåll han finner sig böra göra.

Förbehåll enhgt första eller andra stycket är bindande för
avsändaren endast om denne uttryckligen godkänt det genom anteckning på fraktsedeln
eller, när fraktsedel ej upprättats, genom annan uttryckhg förklaring.

Avsändaren kan fordra att fraktföraren undersöker godsets
bruttovikt eller på annat sätt uttryckta mängd samt vad kollina innehåller.
Fraktföraren har räll till ersättning för kostnaden för sådan undersökning. Om
fraktsedel upprättas, skall resultatet av undersökningen antecknas på denna.

Fraktsedels bevisverkan m. m.

13 § Fraktsedel skall, om ej annat visas, gälla som
bevis om avtalsvill

koren och om fraktförarens mottagande av godset.

Har
fraktsedel upprättats och har fraktföraren icke antecknat förbehåll

på
fraktsedeln och angivit grunden för förbehållet skall, om ej annat

visas,gödset
och dess förpackning antagas ha varit i gott synligt tillstånd,

när
fraktföraren mottog godset till befordran, och antalet kollin jämte

.'deras
märken och nummer antagas ha överensstämt med uppgifterna i

s. 169 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 169

fraktsedeln. Har fraktsedel ej upprättats och är
fraktföraren enligt 12 § andra stycket andra punkten skyldig att undersöka
godsets och förpackningens synhga tillstånd skall, om fraktföraren ej gjort
förbehåll på föreskrivet sätt, godset oeh förpackningen antagas ha varit i gott
synUgt tillstånd i de avseenden som undersökningsplikten omfattat, såvida ej
annat visas.

BristfäUig förpackning

14 § Är godset bristfälligt förpackat och uppkommer till
följd därav

skada på person, fordon, utrustning eller annat gods eller uppstår annan

kostnad, svarar avsändaren mot fraktföraren för skadan eller kostnaden.

Vad nu sagts gäller dock ej, om bristfälligheten var synlig eUer känd för

fraktföraren, när han mottog godset till befordran, och han underlät att

göra förbehåll om bristfälhgheten.

Farligt gods

15 § Överlämnar avsändaren till fraktföraren gods av farUg
beskaffen

het, skall han noga underrätta fraktföraren om vari faran består och, när

så kräves, om de försiktighetsmått som skall vidtagas. Har sådan under

rättelse ej intagits i fraktsedel, ankommer det på avsändaren eller

mottagaren att på annat sätt visa att fraktföraren kände till den särskilda

arten av den fara som var förbunden med befordringen av godset.

Hade fraktföraren ej kännedom om godsets farliga
beskaffenhet enligt vad som sägs i första stycket, får han, utan skyldighet att
lämna ersättning, lossa godset eller, om det ej skäligen kan antagas att faran
kan avvärjas genom mindre ingripande åtgärd, förstöra eller oskadliggöra
godset. Avsändaren är skyldig att ersätta fraktföraren kostnad och skada som
uppkommer till följd av godsets avlämnande eller befordran.

Handlingar som skall ställas till frakt förarens
förfogande

16 § Avsändaren skall ställa de handhngar till
fraktförarens förfogande

och lämna honom de upplysningar som behövs till uppfyllande av

tullbestämmelser och andra offentliga föreskrifter, som skall iakttagas

innan godset utlämnas till mottagaren.

Avsändaren är ansvarig mot fraktföraren för skada som
uppkommit till följd av att sådan handUng eller upplysning som avses i första
stycket saknas eller är ofullständig eller oriktig, dock ej om fel eller
försummelse Ugger fraktföraren till last. Fraktföraren är ej skyldig att
undersöka om handlingarna och upplysningarna är riktiga eller fullständiga.

Går handling som överlämnats till fraktföraren förlorad
eller användes den oriktigt, svarar fraktföraren för därav uppkommande skada,
om han ej förmår visa, att förlusten eller den oriktiga användningen icke beror
av fel eller försummelse från hans sida. Ersättningen fär dock ej överstiga vad
som skulle ha utgått om godset gått föriorat.

s. 170 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 170

Förfoganderätt över godset under befordringen

17 § Under befordringen får avsändaren förfoga över godset
genom att

begära av fraktföraren att befordringen avbrytes, att bestämmelseorten

ändras eller att godset utlämnas till annan mottagare än den som tidigare

angivits eller genom annan liknande anvisning.

Avsändarens rätt att förfoga över godset upphör, när
mottagaren gör gällande rätt som tillkommer honom enligt 20 § första stycket.
Sedan avsändarens förfoganderätt upphört, skall fraktföraren rätta sig efter
mottagarens anvisningar,

18 § Lämnar avsändaren med stöd av sin rätt att förfoga
över godset

anvisning till fraktföraren, skall han ersätta denne för kostnad och skada

som uppkommer till följd av anvisningens utförande.

Fraktföraren är icke skyldig att efterkomma anvisning som
ej kan utföras, när den når den som skulle ha följt anvisningen, eller vars
utförande skulle medföra hinder för den normala utövningen av fraktförarens
verksamhet eller skada för avsändare eller mottagare av annan sändning.
Fraktföraren skall omedelbart underrätta avsändaren om att han ej kan
efterkomma anvisningen. Anvisning som skulle leda till att sändning delas är
fraktföraren ej heller skyldig att efterkomma.

19 § Underlåter fraktföraren att efterkomma anvisning, som
han enligt 17 och 18 §§ har att ställa sig till efterrättelse, är han ansvarig
för skada som uppkommer därigenom.

Godsets utlämnande

20 § Sedan godset kommit fram till bestämmelseorten är
mottagaren

berättigad att begära att fraktföraren mot kvitto utlämnar godset.

Utrönes det att godset gått förlorat eller har det ej kommit fram vid

utgången av den tid som avses i 27 § andra stycket, får mottagaren i eget

namn göra gällande de rättigheter som följer av fraktavtalet.

Mottagare som begär att få godset utlämnat har också rätt
att erhålla sådant fraktsedelsexemplar som upprättats för att överlämnas till
honom.

Mottagare som gör gällande sin rätt enligt första stycket
är skyldig att betala det belopp som fraktföraren är berättigad till enligt
fraktavtalet. Uppstår tvist om vad mottagaren skall betala, är fraktföraren
icke skyldig att lämna ut godset utan att mottagaren ställer säkerhet.

21 § Utlämnas godset till mottagaren utan att sådant
efterkrav uttages

som fraktföraren skulle ha uppburit enligt fraktavtalet, är fraktföraren

skyldig att ersätta avsändaren intill efterkravets belopp. Vad fraktföraren

sålunda erlagt fär han söka åter av mottagaren.

s. 171 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 171

Hinder för befordringens utförande

22 § Visar det sig före godsets ankomst till
bestämmelseorten att det är

omöjligt för fraktföraren att fullgöra fraktavtalet på det sätt som

överenskommits, skall han inhämta anvisning från avsändaren.

Medger omständigheterna att befordringen utföres på annat
sätt än som överenskommits och har fraktföraren ej inom skälig tid kunnat
erhålla anvisning enhgt första stycket, åhgger det honom att vidtaga de
åtgärder som synes honom bäst tillgodose avsändarens intresse.

Hinder för utlämnande

23 § Föreligger efter godsets ankomst till
bestämmelseorten hinder för

dess utlämnande, skall fraktföraren inhämta anvisning från avsändaren.

Mottagaren får, trots att han vägrat mottaga godset, kräva
dess utlämnande så länge fraktföraren ej erhållit annan anvisning från avsändaren.

Av anvisning föranledda kostnader

24 § Fraktföraren har rätt tiU ersättning för kostnad som
han haft för

att inhämta eller utföra anvisning som avses i 22 eller 23 §. Rätt till

ersättning föreligger dock ej om kostnaden beror av fel eller försummelse

från fraktförarens sida.

Fraktförarens skyldighet att taga vård om godset

25 § 1 fall som avses i 22 § första
stycket eller 23 § får fraktföraren genast lossa godset för avsändarens
räkning, Befordringen skall därefter anses avslutad, men fraktföraren är
skyldig att förvara godset åt avsändaren. Han får dock anförtro godset ät
tredje man och ansvarar i sådant fall endast för att denne väljes med
tillbörlig omsorg. Godset kan alltjämt hållas inne till säkerhet för de belopp
som fraktföraren är berättigad till enligt fraktavtalet och de övriga belopp
som kan krävas ersatta,

26
§ Fraktföraren
får sälja godset utan att invänta anvisning som avses i 22 eller 23 §, om
godset är utsatt för snar förstörelse eller dess tillstånd ger anledning
därtill eller kostnaden för dess förvaring icke står i riniägt förhållande till
dess värde. Fraktföraren får även eljest sälja godset, om han ej inom skälig
tid erhållit annan anvisning som han rinibgen kan anses skyldig att efterkomma.

Försäljning skall ske på offentlig auktion eller, om sådan
ej lämpligen kan äga rum, på annat betryggande sätt. Om det är möjligt skall
fraktföraren i god tid underrätta avsändaren om tid oeh plats för
försäljningen.

Blir godset sålt, skall köpeskillingen efter avdrag av de
kostnader som åvilar godset och kostnaden för försäljningen
tillställas avsändaren.

s. 172 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 172

Överstiger dessa kostnader köpeskillingen, har
fraktföraren rätt till ersättning för bristen.

Fraktförarens ansvarighet

Förutsättningarna för ansvarighet

27 § Fraktföraren är ansvarig om gods går förlorat,
minskas eller skadas

sedan det mottagits för befordran men innan det utlämnas. Fraktföraren

är även ansvarig för skada som uppkommer till följd av dröjsmål med

godsets utlämnande.

Dröjsmål med godsets utlämnande föreUgger när godset icke
utlämnas inom avtalad tid. Om särskild tid ej avtalats, föreligger dröjsmål när
den verkliga befordringstiden överskrider vad som med hänsyn till omständigheterna
skäligen bör medges en omsorgsfull fraktförare. 1 fråga om dellast skall därvid
särskilt beaktas den tid som kräves för att i sedvanhg ordning samla full last.

28 § Fraktföraren är fri från an,svarighet enligt 27 §, om
han visar att

förlust, minskning, skada eller dröjsmål orsakats av fel eller försummelse

av den berättigade eller genom sådan anvisning av denne, som icke

föranletts av fel eller försummelse från fraktförarens sida, eller av godsets

bristfälhga beskaffenhet eller av förhållande som fraktföraren ej kunnat

undvika och vars följder han ej kunnat förebygga.

Fraktföraren får ej till befrielse från ansvarighet
åberopa vare sig bristfäUighet hos det för befordringen använda fordonet eller
fel eller försummelse av den av vilken han kan ha hyrt fordonet eller av dennes
folk.

29 § Fraktföraren är vidare fri frän ansvarighet enligt 27
§, om förlust,

minskiiing eller skada härrör av den särskilda risk som är förbunden med

ett eller flera av följande förhållanden:

a)
befordran med
öppet fordon utan presenning, när avsändaren har godkänt detta transportsätt,

b)
felande eller
bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för
svinn eUer skada, när del ej är förpackat eller är bristfälligt förpackat,

c)
handhavande,
lastning, stuvning eller lossning av godset som ombesörjts av avsändaren eller
mottagaren eller av person som handlar för avsändarens eller mottagarens
räkning,

d) sådan beskaffenhet hos visst slag av gods som medför
att godset är

särskilt utsatt för fara att gå förlorat, minskas eller skadas, såsom genom

bräckning, rost, inre självförstöring, uttorkning, läckage, normall svinn

eller angrepp av skadeinsekter eller gnagare,

e) ofullständig eller felaktig märkning eller numrering av
godset,

f) befordran av levande djur.

Visar fraktföraren att förlusten, minskningen eller skadan
med hänsyn

s. 173 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 173

till föreliggande omständigheter kan härröra av risk som
avses i första stycket, skall den antagas härröra därav, om det icke visas att
den ej är att tillskriva sådan risk. Antagande som nu sagts får dock ej göras i
fall som avses i första stycket a), när fråga är om onormalt stor minskning
eller förlust av hela kolUn.

Sker
befordringen med fordon som är utrustat med särskild anordning för att skydda
godset mol värme, kyla, lemperaturväxUngar eller luftens fuktighet, får
fraktföraren till befrielse från ansvarighet åberopa bestämmelsen i första
stycket d) endast om han visar att alla åtgärder bUvit vidtagna, som med hänsyn
till omständigheterna åvilat honom i fråga om val, underhåll och användning av
anordningen, och att han följt de särskilda anvisningar som kan ha meddelats
honom.

Fraktföraren får till befrielse från ansvarighet åberopa
vad som föreskrives i första stycket f) endast om han visar att alla åtgärder
blivit vidtagna, som med hänsyn till omständigheterna normalt åvilar honom, och
att han följt de särskilda anvisningar som kan ha meddelats honom.

30 § Är fraktföraren enligt 28 eller 29 § ej ansvarig för
viss omständig

het som medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjsmålet,

svarar han endast i den utsträckning som omständighet, för vilken han är

ansvarig, har medverkat till förlusten, minskningen, skadan eller dröjs

målet.

Förlorat gods

31 § Har gods icke utlämnats inom 30 dagar efter utgången
av avtalad

tid eller, om särskild tid ej avtalats, inom 60 dagar från det godset

mottogs till befordran, får den som har rätt att få ut godset begära

ersättning som om godset gått förlorat.

Den som är berättigad till ersättning för förlorat gods
får, när han mottager sådan gottgörelse, skriftligen begära att omedelbart bli
underrättad i händelse godset skulle komma till rätta. Fraktföraren skall
skriftligen bekräfta att sådan begäran framställts.

Den som
begärt underrättelse enhgt andra stycket får inom 30 dagar från det han
mottagit sådan underrättelse kräva, att godset utlämnas till honom mot att han
dels erlägger de belopp som fraktföraren har att fordra enUgt fraktavtalet,
dels återbetalar den gottgörelse som han uppburit med avdrag av de kostnader
som inräknats däri. Han behåller dock sin rätt till ersättning för dröjsmål med
utlämnandet.

Framställes ej begäran som avses i andra stycket eller
kräves ej, såsom i tredje stycket sägs, inom där angiven tid att godset
utlämnas, får fraktföraren förfoga över godset med de inskränkningar som kan
följa av tredje mans rätt.

Ersättningens storlek vid förlust eller minskning av gods

32 § Ersättning för förlust eller minskning av gods skall
beräknas efter

godsets värde på den ort och vid den tid godset mottogs till befordran.

s. 174 Kontrollera mot PDF

Prop.
1973:33 174

Värdet bestämmes efter börspriset eller, om sådant saknas,
marknadspriset. Finnes ej heller sådant pris, beräknas värdet efter det gängse
värdet av gods av samma slag oeh beskaffenhet.

Fraktförarens ansvarighet enligt första stycket är
begränsad till 50 kronor för kilo av det förlorade eller felande godsets
bruttovikt.

Utöver vad nu sagts skall ersättning utgå för frakt och
andra utlägg i samband med befordringen. Utläggen skall ersättas till fullo om
godset gått förlorat och i övrigt till en mot minskningen svarande del.

33 § Har avsändaren i fraktsedel uppgivit ett högre värde
på godset än som motsvarar det i 32 § andra stycket angivna beloppet och erlagt
den tilläggsavgift som kan ha avtalats, gäller i stället för detta belopp det
värde som angivits i fraktsedeln.

Ersättningens storlek när gods skadats

34 § Har godset skadats, är fraktföraren skyldig att
ersätta värdeminskningen, beräknad efter det i överensstämmelse med 32 §
första och tredje styckena bestämda värdet av godset.

Ersättning enligt första stycket får ej överstiga vad som
skulle ha utgått om sändningen förlorats eller, när endast en del av sändningen
minskat i värde till följd av skadan, denna del gått förlorad.

Ersättning vid dröjsmål

35 § Fraktförarens ansvarighet för skada till följd
av dröjsmål med godsets utlämnande är begränsad till fraktens belopp.

Särskilt leveransintresse

36 § Mot erläggande av den tilläggsavgift som kan ha
avtalats får avsändaren i fraktsedel uppge det belopp som motsvarar ett med ett
riktigt utlämnande förbundet särskilt intresse i händelse godset förloras, minskas
eller skadas eller avtalad tid för utlämnandet överskrides. Har särskilt
leveransintresse sålunda uppgivits, kan utöver vad som följer av 3235 §§
ersättning intill det uppgivna beloppet fordras för den ytterligare skada som
visas ha uppkommit.

Ersättningsanspråk på annan grund än avtal

37 § De bestämmelser i denna lag som utesluter
fraktförarens ansvarighet eller som anger eller begränsar ersättningens
storlek tillämpas i fråga om varje talan om ersättning för förlust, minskning,
skada eller dröjsmål som riktas mot fraktföraren eller mot någon som
fraktföraren svarar för enligt 6 §, även om sådan talan icke grundas på
fraktavtalet.

s. 175 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 175

Uppsåt eller grov vårdslöshet

38 § Har fraktföraren uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet orsakat skada,

får han ej åberopa de bestämmelser i denna lag som utesluter eller

begränsar hans ansvarighet eller som innebär överflyttning av bevis

skyldigheten.

Första
stycket äger motsvarande tillämpning när någon för vilken fraktföraren svarar
enligt 6 § uppsåtligen eller av grov vårdslöshet orsakat skada, 1 sådant fall
är den för vilken fraktföraren svarar ej heller beträffande sin personhga
ansvarighet berättigad att åberopa de i första stycket angivna bestämmelserna.

Jämkning av skadestånd

39 § Har avsändare eller, såvitt angår befordran av
tillfällig art, frakt

förare ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt denna lag, kan skade

ståndet jämkas, om skadeståndsskyldigheten finnes oskäligt betungande

med hänsyn till parternas ekonomiska förhållanden och omständigheter

na i övrigt.

Första stycket äger motsvarande tillämpning när någon för
vilken avsändaren eller fraktföraren svarar ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Reklamation, preskription och laga domstol

40 § Den som vill föra talan om
ersättning för att gods minskats eller skadats eller för dröjsmål med dess
utlämnande skall utan oskäligt uppehåll ge fraktföraren meddelande därom.
Försummas det är hans talerätt förlorad, om ej uppsåt eller grov vårdslöshet
ligger fraktföraren tiU last.

41
§ Talan rörande
befordran som avses i denna lag skall väckas inom ett är eller, om talan
grundas på uppsåt eller grov vårdslöshet, inom tre år.

Tiden skall räknas

a) vid minskning, skada eller dröjsmål
från dagen då godset utlämnades till mottagaren,

b)
vid förlust
från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, när
särskild tid härför ej avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren
mottog godset till befordran,

c)
i annat fall än
nu nämnts frän utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts.

Har tiden
för talan försuttits, fär fordran ej heller göras gällande på annat sätt, såsom
genom genkäromål eller yrkande om kvittning.

42 § Talan rörande befordran som avses i denna lag kan
väckas, utom

vid domstol som enligt rättegångsbalken är behörig att upptaga tvisten,

vid domstolen i den ort där godset mottogs till befordran eller vid

domstolen i bestämmelseorten.

s. 176 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 176

Befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra

43
§ Utföres
befordran av flera fraktförare efter varandra på grund av ett och samma
fraktavtal, är envar av dem ansvarig för befordringen i dess helhet, om
fraktsedel utfärdats i flera exemplar, varav ett åtföljer godset. Varje
fraktförare efter den förste inträder genom att taga emot godset och
fraktsedeln som part i fraktavtalet på de villkor som anges i fraktsedeln.

44
§ Talan om
ansvarighet för förlust, minskning, skada eller dröjsmål får, utom i fråga om
genkäromål eller yrkande om kvittning i rättegäng angående fordran grundad på
samma fraktavtal, föras endast mot den förste eller den siste fraktföraren
eller den fraktförare som utförde den del av befordringen, under vilken den
händelse inträffade som orsakade förlusten, minskningen, skadan eller
dröjsmålet. Talan får föras samtidigt mot flera av dessa fraktförare.

45
§ Fraktförare
som betalat ersättning enligt denna lag kan återkräva ersättningen jämte ränta
och kostnader av övriga fraktförare som deltagit i befordringen enhgt följande
regler:

a)
fraktförare som
orsakat skadan skall ensam svara för ersättningen,

b) har flera fraktförare orsakat
skadan, skall de stå för ersättningen envar i förhållande till sin andel av
ansvaret eller, om de inbördes andelarna av ansvaret ej kan bestämmas, i
förhållande till sin andel av frakten,

c)
kan det ej
utredas, på vilka fraktförare ansvaret vilar, delas ersättningsskyldigheten
mellan dem alla i förhållande till vars oeh ens andel av frakten.

Kan någon av fraktförarna ej betala vad som faller på
honom, skall bristen delas mellan de övriga i förhållande till deras andelar av
frakten.

Fraktförarna får avtala om avvikelse från vad som
föreskrives i första och andra styckena.

46 § Fraktförare mot vilken krav framställes med stöd av
45 § kan icke

göra invändning om att den fraktförare som framställer kravet ej varit

skyldig att betala det belopp han erlagt, om ersättningen fastställts av

domstol och den fraktförare, mot vilken kravet riktas, blivit behörigen

underrättad om rättegången och fått tillfälle att inträda i denna.

Bestämmelserna i 41 § har motsvarande tiUämpning på
regressanspråk mellan' fraktförare. Preskriptionstiden löper dock frän den dag
då dom, varigenom ersättningen till den skadelidande bestämdes, vann laga kraft
eller, om anspråket ej fastställts genom dom, från den dag då betalning skedde.

Särskilda bestämmelser

47 § Om atomskada gäller särskilda bestämmelser.

Denna lag träder i kraft den I januari 1975.

s. 177 Kontrollera mot PDF

Prop. 1973:33 177

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 1 februari
1974.

Närvarande: Justitierådet CONRADI, f. d. regeringsrådet
ÖHMAN, regeringsrådet PAULSSON,Justitierådet FREDLUND.

Enligt lagrådet den 14 januari 1974 tUlhandakommet utdrag
av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj;t Konungen i
statsrådet den 7 december 1973, har Kungl. Maj;t förordnat, att lagrådets
yttrande skaU inhämtas över upprättat förslag tUl lag om inrikes vägtransport.

Förslaget', som finns bilagt detta protokoll, har den 11
december 1973-22 Januari 1974 inför lagrådet föredragUs av hovrättsfiskalen
Gerdt Wikstrand.

Lagrådet yttrar.

Del föreliggande lagförslaget om inrikes vägtransport
innefattar den andra etappen i arbetet på att genom lagstiftning reglera
fraktavtal vid godsbefordran på väg. Den första etappen fullbordades genom
utfärdandet år 1969 av CMR-lagen som avser fraktavtal vid internationeU
vägtransport.

Sistnämnda lag, som har formen av en s. k. blankettlag,
gör bestämmelserna i CMR (den på franska och engelska avfattade konventionen om
fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg), kompletterade med några
enstaka nationella regler, direkt gällande som svensk lag. Lagen är såtillvida
provisorisk att avsikten vid dess tillkomst varit att, i samband med blivande
lagstiftning om inrikes vägtransporter, ställning skulle tas till frågan hur
konventionens regler definitivt skulle införlivas med svensk rätt. 1 sitt
yttrande över lagförslaget tog lagrådet upp blankettlagstiftningsmetoden till
diskussion från principiella och praktiska synpunkter. Vissa betänkligheter
anfördes mot metoden, samtidigt som det medgavs att denna också kunde ha vissa
fördelar. 1 anledning av lagrådets uttalanden framhöll dåvarande departementschefen
i propositionen (1968:132 s. 133) att frågan om att - vid införlivande av
intemationella konventioner med svensk rätt - helt eUer delvis ersätta den
hittills vanligen använda transformeringsmetoden med exempelvis den metod som
använts beträffande CMR borde tas upp till prövning i hela sin omfattning.
Särskilda sakkunniga har haft att behandla frågan men resultatet av deras
arbete föreligger ännu inte.

Det nu förevarande lagstiftningsärendet har beretts i nära
samarbete mellan sakkunnigkommittéer från Danmark, Finland, Norge och Sverige.
Lagförslagen från de sistnämnda tre kommittéerna företer i både sakligt och
formellt hänseende mycket långt gående likheter, 1 förslagen har reglerna för internationella
vägtransporter, efter transformation av CMR,

12 Riksdagen 19 74. I saml Nr 33

s. 178 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 178

och reglerna om inrikes vägtransporter sammanförts i en
och samma lag. Den danska kommittén har ännu icke avslutat sill arbete.

I remissprotokoUet har mgående behandlats frågan vilken
lagteknik som skall begagnas när det nu gäller att slulgUligt avgöra i viUcen
form konventionen skall införlivas med svensk rätt samtidigt som regler om
inrikes vägtransporter skall utfärdas. Föredragande statsrådet har, med
frångående av kommittéförslagen, stannat för att bibehålla blankettlagen
oförändrad för de internationeUa transporterna och låta de nya bestämmelserna
om inrikes transporter bUda en särskUd lag.

Enligt
lagrådets uppfattning bör på områden, som i och för sig är ägnade för gemensamt
nordiskt lagstiftningsarbete, nordisk enighet brytas endast om särskilda skäl
därtill förekommer. 1 förevarande fall synes finnas anledning anta att Danmark,
som redan har en reglering rörande vägtransporter, inle kommer alt ansluta sig
tiU den lösning i formellt hänseende som kommUléerna från de övriga tre
länderna förordat. SannolUtt kan aUtså fullständig nordisk enighet ej uppnås,
oavsett hur vårt land ställer sig. Vidare kan erinras om den redan i 1969 års
lagstiftnmgsärende framförda synpunkten att utsUcterna tiU enhetlig tUlämpning
av konventionens regelsystem blir större om det är exakt samma text som gäller
i de skilda länderna. Därvid bör beaktas att, såsom i remissprotokoUet i
förevarande ärende upplysts, i alla stater, anslutna till CMR, utom Danmark och
Norge (samt i framtiden troligen också Finland) konventionstexten gäUer direkt
som nationell lag. 1 sammanhanget bör också framhållas att CMR-lagen nu varit
i kraft elt antal år och att berörda parter sålunda vant sig vid att tillämpa
konventionens bestämmelser.

Med hänsyn framför allt till de här anförda skälen vUl
lagrådet inte framstäUa invändning mot den nu valda lösningen i fråga om formen
för lagstiftningen på vägtransporträttens område. Lagrådet godtar således, att
blankettlagen bibehålls för de internationella transporterna.

Vid utformningen av reglerna om inrikes vägtransporter har
man emeUertid ansett sig böra - också i detaljer - ganska nära följa CMR;s
bestämmelser och endast i begränsad utsträckning avvikit därifrån. Det synes ha
varit en förutsättning för enighet pä det nordiska planet i fråga om
bestämmelserna för inrikestransporter att man förfor så. Tillvägagångssättet
är också förståeligt och i många stycken nödvändigt med hänsyn till det nära
sambandet mellan de bägge regelkomplexen. CMR är emeUertid såsom en produkt
åstadkommen vid internationella förhandlingar mellan ett förhållandevis stort
antal länder och förmodligen i flera hänseenden resultat av kompromisser -
enligt vad vid lagrådets granskning kunnat konstateras på åtskilliga punkter
behäftad med oklarheter och andra onöjaktigheter i utformningen. Följden har
blivit att också den nu aktuella lagen om inrikestransporter företer brister,
som knappast hade kunnat accepteras om det gällt en sedvanlig svensk
lagstiftning utan anknytning till internationell reglering.

Om man skulle söka råda bot på de angivna olägenheterna,
borde detta ske efter förnyade nordiska kontakter. Det är väl
dock knappast

s. 179 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 179

sannolikt all sådana överläggningar på detta stadium
skulle leda till resultat.

1 det uppkomna läget torde man därför i huvudsak få godta
den utformning som den nu aktueUa lagstiftningen fåll i departementsförslaget
med de brister som följer av anknytningen lUl CMR.

Efter förebild av CMR tiUerkänner förslaget fraktsedeln
bevisverkan i ohka hänseenden. Enligt I 3 § i förslaget skall sålunda
fraktsedeln, om ej annat visas, gälla som bevis om avtalsviUkoren och om
fraktförarens mottagande av godset. När fraktsedel upprättats utan att
fraktföraren i denna antecknat förbehåll jämte grunden för detta, skall enligt
samma paragraf godset och dess förpackning antagas ha varit i gott synligt
tillstånd, då fraktföraren mottog godset tUI befordran, och antalet kolhn jämte
deras märken och nummer antagas ha överensstämt med uppgifterna i fraktsedeln.
Förekomsten eller frånvaron av en viss uppgift i fraktsedeln kan på grund av
dessa bestämmelser ådraga part en bevisbörda som eljest skuUe ha åvilat
motparten.

CMR:s
regler om fraktsedels bevisverkan torde få ses i belysning av att fraktsedel
enligt konventionen skall underskrivas av både avsändare och fraktförare.
Härigenom motverkas, att part utan motpartens vilja eller vetskap förser
fraktsedeln med uppgifter som ådrager denne en mer eUer mindre betungande
bevisbörda. Enligt det remitterade förslaget skall fraktsedel underskrivas av
fraktföraren. Några betänkligheter mot att liUerkänna fraktsedeln bevisverkan
mol honom föreligger därför inte. Förslagel uppstäUer däremot inle någol krav
på att avsändaren skall underteckna fraktsedeln och innehåller inte heUer någon
föreskrift om att tiUfälle skaU beredas honom alt laga del av fraktsedelns
innehåll. Till föhd härav står i och för sig möjlighet öppen för fraktföraren
att ensidigt bestämma vilka uppgifter som skall inflyta i fraktsedeln med
bevisverkan mol avsändaren. En sådan ordning kan medföra risker för avsändaren.
1 vart fall gäUer detta, om avsändaren ej får del av fraktsedeln i samband med
att fraktföraren mottager godset till befordran ulan först senare, t. ex. medan
godset befinner sig under transport till bestämmelseorten. 1 dyhkt läge är
nämligen avsändarens möjligheter att i anledning av uppgifter som fraktföraren
utan hans vetskap infört i fraktsedeln vidtaga åtgärder till skydd för sina
intressen rimligtvis starkt beskurna. För att fraktsedel skall kunna
tillerkännas i 13 § avsedd bevisverkan mot avsändaren bör fordras, att denne
får tillfälle att la del av fraktsedelns innehåll i sådan tid, att han kan
inrätta sitt handlande därefter. Därför bör i lagen införas en föreskrift av
innebörd att fraktföraren skall överlämna ett exemplar av fraktsedeln till
avsändaren i samband med att godset mottages liU befordran. Vid denna lidpunkt
har avsändaren i regel ännu reell möjlighet att vända sig till annan
fraktförare, om han skulle finna fraktsedelns uppgifter om avtalsvillkor eller
andra förhåUanden ge anledning därtiU. Även om avsändaren inte kan eller vill

s. 180 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974.33 180

anlita annan fraktförare, är det av betydelse för honom
att få kännedom om fraktsedelns innehåll redan i anslutning till att godset
mottages till befordran. Han blir härigenom satt i tUlfälle att, om detta
påkaUas av fraktsedelns innehåll, genast säkerställa den bevisning han
framdeles kan behöva, exempelvis för att styrka vilket gods han avlämnat till
fraktföraren eUer i vilket tUlstånd godset befann sig, när det avlämnades för
befordran. Den som för avsändarens räkning avlämnar godset för befordran torde
få anses behörig att på dennes vägnar mottaga det för avsändaren avsedda
fraktsedelsexemplaret.

Lagrådet föreslår, att den angivna föreskriften införes
såsom ett tredje stycke i 8 §.

Uttrycket "i samband med" har valts för att
markera att det inte obetingat krävs att fraktsedeln överlämnas till avsändaren
i samma ögonblick som godset mottages till befordran. Det lär förekomma, att
någon kortare tidrymd förflyter innan avsändaren erhåller fraktsedeln. En sådan
praxis bör kunna godtas, och den möjliggöres genom det använda uttryckssättet.

Reglerna om fraktsedels bevisverkan i 13 § får anses bygga
på förutsättningen att vid fraktsedelns tillkomst så tillgått som lagen
föreskriver. Den nyss föreslagna föreskriften återverkar härigenom på dessa
reglers innebörd. För att fraktsedel skall utöva i 13 § avsedd bevisverkan mot
annan än fraktföraren torde sålunda i princip fordras, att ett exemplar av
fraktsedeln överlämnats tiU avsändaren i samband med godsets mottagande till
befordran. Har så ej skett, får uppkommande bevisbördefrågor lösas efter en
friare bedömning,

11 §

Enligt 11 § svarar avsändaren för kostnad och skada som
tillskyndas fraktföraren till följd av att uppgift som avsändaren lämnar i
fraktsedeln eller för att intagas i denna är oriktig eller ofullständig. I
remissprotokollet uttalas, att bevisbördan för att uppgifterna inte stämmer
med de uppgifter avsändaren lämnat givetvis fär anses åvila avsändaren. Uttalandet
förefaller väl kategoriskt. Det är vanligt, att fraktsedeln utskrives av
fraktföraren på något av dennes tryckta formulär. Till skUlnad från CMR
uppställer förslaget inte något krav på att fraktsedeln skall underskrivas av
avsändaren. Ej heller innehåller förslaget någon bestämmelse om alt avsändaren
skall erhålla ett exemplar av fraktsedeln eUer eljest få ta del av fraktsedelns
innehåll. Även om en bestämmelse härom införes i lagen, vilket lagrådet i annat
sammanhang förordat, kan ej tas för givet, att bestämmelsen iakttages i alla
förekommande fall. Det är m. a. o. ingalunda säkert, att avsändaren aUtid beretts
tillfälle att kontrollera vad fraktföraren fört in i fraktsedeln. Mot
bakgrunden härav och med beaktande av att förekommande fall Jämväl i andra
hänseenden än som rör avsändarens kontrollmöjligheter kan vara av sinsemellan
skiftande karaktär synes det inte tillrådligt att helt utesluta möjligheten att
lösa bevisbördefrågan på annat sätt än i remissprotokollet angetts.

s. 181 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 '1

12 §

1 stadgandet i 12 § andra stycket andra punkten i
förslaget anges med avseende på fall då godsbefordran sker utan fraktsedel, att
fraktföraren skall, i den utsträckning omständigheterna ej föranleder annat,
undersöka godsets och förpackningens synliga tillstånd samt underrätta
avsändaren om de förbehåU han finner sig böra göra. Stadgandet anger emellertid
inte vid vilken tidpunkt underrättelsen skaU ske. Syftet med underrättelsen
får antagas bl. a. vara att bereda avsändaren tiUfälle att trygga bevisning om
godsets eller förpackningens tillstånd vid tiden för godsets mottagande till
befordran. Om underrättelsen i önskvärd mån skall fylla denna uppgift, måste
den därför ske i samband med att godset mottages till befordran. Detta bör
framgå av stadgandet. (Jfr den av lagrådet föreslagna kompletteringen av 8 §.)
Lagrådet föreslår därför, att i 12 § andra stycket andra punkten närmast efter
ordet "samt" inskjutes orden "i samband med att godset mottages
till befordran". Därmed blir även klarlagt, all fraktförarens undersökning
av godsets och förpackningens tiUstånd måste äga rum redan när han mottager
godset till befordran. Om fraktföraren ej i rätt tid underrättat avsändaren om
de förbehåll han vill göra, bör godset och förpackningen presumeras ha varit i
gott synligt tiUstånd i de avseenden undersökningsplikten omfattat, såvida ej
annat visas (se 13 § andra stycket andra punkten).

13§

Beträffande tolkningen av denna paragraf torde få hänvisas
till vad lagrådet anfört under 8 §.

Regeln i första stycket i denna paragraf torde böra
undergå en viss redaktionell Jämkning. Förslagsvis kan regeln formuleras så:
"De i fraktsedeln angivna avtalsvillkoren skall antagas återge
fraktavtalets innehåll, om annat ej visas. Fraktsedel skall gälla som bevis om
fraktförarens mottagande av godset, om det ej visas att fraktsedelns uppgifter
härom är oriktiga."

Godtages
vad lagrådet föreslagit vid behandlingen av 12 §, bör bestämmelsen i andra
stycket andra punkten i förevarande paragraf till vinnande av ökad tydlighet
förslagsvis få följande lydelse: "Är fraktföraren i fall som avses i 12 §
andra stycket andra punkten skyldig att undersöka godsets och förpackningens
tillstånd, skall, om fraktföraren ej enligt vad där föreskrives gjort
förbehåll, godset och förpackningen antagas ha varit i gott synligt tUlstånd i
de avseenden undersökningsplikten omfattat, såvida ej annat visas."

14 §

Enligt 14 § första punkten svarar avsändaren mot
fraktföraren för skada eller kostnad som uppkommer till följd av att godset är
bristfälligt förpackat. Sådan ersättningsskyldighet skall dock Jämlikt andra
punkten inte inträda, om bristfäUighelen var synlig eller känd för
fraktföraren, när han mottog godset till befordran, och han underlät att göra
förbehåll om bristfälligheten. Dylikt förbehåll torde bl. a. ha till uppgift
att bereda

s. 182 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 182

avsändaren tUlfälle alt avhjälpa bristfäUighelen och
därmed undvika ersättningsskyldighet. SkaU förbehållet fyUa denna sin uppgift,
bör det bringas till avsändarens kännedom redan i samband med att godset mottages
till befordran. Avsändaren bör vara fri från ersättningsskyldighet inte bara
när fraktföraren underlåtit att göra förbehåll om den för honom synliga eller
kända bristfälligheten utan även när avsändaren ej underrättats om gjort
förbehåll redan i samband med godsets mottagande tiU befordran. På grund härav
föreslår lagrådet, att orden efter "och" i 14 § andra punkten
ersattes av orden "han då underlät att hos avsändaren göra förbehåU om bristfäUighelen".

17 §

Enhgt första stycket av förevarande paragraf har
avsändaren räll att förfoga över godset under transporten. 1 lagtexten anges
några typfall av denna förfoganderätt, nämligen att avsändaren vill stoppa befordringen
eller ange annan bestämmelseort eller mottagare. 1 övrigt har innehållet i
förfoganderätten icke närmare bestämts på annat sätt än all i lagtexten
angivits att avsändaren kan ge annan liknande anvisning.

1 andra stycket föreskrives att avsändarens rätt att
förfoga över godset upphör när mollagaren gör gäUande rätt som tiUkommer honom
enligt 20 § första stycket och att, sedan avsändarens förfoganderätt upphört,
fraktföraren skaU rätta sig efter mottagarens anvisningar.

Omfattningen av mottagarens anvisningsrätl enligl andra
stycket är icke närmare reglerad i lagtexten. Utformningen av denna skuUe kunna
leda liU uppfattningen, att mollagarens anvisningsrätt har samma omfattning som
avsändarens anvisningsrätl enhgt första stycket.

Av vad föredragande statsrådet anfört under förevarande
paragraf framgår emellertid att mottagarens anvisningsrätt är avsedd att vara
betydligt mindre omfattande än avsändarens. När mottagaren gör gällande sin
rätt enligt 20 § första stycket innebär detta att han för egen del inträder i
del meUan avsändaren och fraktföraren slutna fraktavtalet. Ett sådant inträde
medför dock inte att mottagaren därigenom ingår i avsändarens rätt enligt
fraktavtalet utan endast att mottagaren för egen del blir berättigad att av
fraktföraren kräva vad denne enligt fraktavtalet är skyldig prestera gentemot
mollagaren. Den prestation mottagaren kan fordra är främst alt fraktföraren
lämnar ul godset tiU mottagaren på bestämmelseorten. Mottagaren kan även begära
ersättning av fraktföraren för sakskada och dröjsmål.

Den anvisningsrätt, som enligt andra stycket av
förevarande paragraf tiUkommer mollagaren, sedan han på angivet sätt inträtt i
fraktavtalet, måste uppenbarligen vara begränsad tUl sådana anvisningar, som
syftar till alt tiUgodose mottagarens rätt enhgt avtalet eUer således främst
att få ut godset. 1 remissprotokoUet har såsom exempel på tillåtna anvisningar
angivils att godset skaU utlämnas på viss plats inom bestämmelseorten eUer liU
en tredje man som ombud för mottagaren. Vidare har i protokollet anförts att
mottagaren icke med stöd av ifrågavarande rätt att lämna anvisningar ensidigt
kan bestämma att fraktföraren skall Iranspor-

s. 183 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 183

tera godset vidare tiU ny bestämmelseort och dar utlämna
det till en ny mottagare. HärtUl må anmärkas att, för det fall att mottagaren
på grund av uppkommet dröjsmål med transporten inträtt i fraktavtalet innan
godset anlänt tiU bestämmelseorten, fraktföraren i vissa situationer kan länkas
vara skyldig alt efterkomma längre gående anvisningar för att därigenom minska
mottagarens skada av dröjsmålet.

Den
begränsning av mottagarens anvisningsrätt enligt andra stycket av förevarande
paragraf, som sålunda föreligger jämfört med avsändarens anvisningsrätl enligt
första stycket, bör lämpligen komma till uttryck i lagtexten genom att sista
punkten i andra stycket får förslagsvis följande lydelse: "Sedan av!!ändarens
förfoganderätt upphört, skall fraktföraren efterkomma de anvisningar rörande befordringen
som mottagaren lämnar för att tillgodose sin rätt enligt nämnda lagrum."

18 §

Denna paragraf handlar om skyldigheten för fraktföraren
att efterkomma anvisnmg, som avsändaren lämnar med stöd av sin rätt all
förfoga över godset, och om fraktförarens rätt tiU ersättning för kostnad och
skada som uppkommer tiU följd av anvisningens utförande. 1 sistnämnda hänseende
uttalar föredragande statsrådet, att särskUd kostnad för utförande av anvisning
regelmässigt uppkommer, när anvisningen innebär all transporten blir längre än
ursprungligen avsetts, samt att fraktföraren då som vilUcor för att utföra
anvisningen bör vara berättigad all kräva all lUläggsfrakl erläggs kontant. Då
den i paragrafen gjorda uppräkningen av de faU då fraktföraren inle behöver
efterkomma anvisning torde vara uttömmande och ej kunna kompletteras genom ett molivuttalande,
kan det dock inte antas att avsändarens vägran alt betala tUläggsfrakten i
förskott medför alt fraktföraren kan låta bli att efterkomma anvisningen.

Av
specialmotiveringen framgår vidare, att avsändarens rätt att förfoga över
godset kan, formlöst, överlåtas på mottagaren, och det tillägges att mottagare,
som med stöd av denna rätt meddelar anvisning tiU fraktföraren, givetvis är på
samma sätt som avsändaren skyldig att ersätta fraktföraren för den kostnad och
skada som uppkommer. Detta är säkerligen riktigt, men för tydlighetens skull
bör anmärkas, att avsändaren i en sådan situation torde vara Jämte mottagaren ersättningsskyldig,
om ej fraktföraren uttryckligen eller konkludent medgivit att avsändaren
befrias frän ersättningsskyldigheten. Om redan i fraktavtalet, exempelvis genom
anteckning i fraktsedel, bestämts att förfoganderätten lUl godset under
transporten skall tiUkomma mottagaren, ligger del i många faU närmast till
hands alt anta i överensstämmelse med motsvarande reglering i CMR och i
utredningens förslag att ersättningsskyldigheten åvUar mottagaren ensam.

Ersättningsskyldighet för mottagare genom analog
tillämpning av stadgandet i första stycket av förevarande paragraf torde vidare
kunna ifrågakomma om, undantagsvis, sådan anvisning som mottagaren i fall av
dröjsmål (jfr 20 § första stycket andra punkten) lämnat med stöd av

s. 184 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 184

17 § andra stycket skuUe föranleda kostnad eller skada för
fraktföraren. Ytterligare kan anmärkas att innebörden av remissförslaget får
antas vara att de i andra stycket angivna grunderna för rätt att underlåta att
efterkomma anvisning skall kunna åberopas av fraktföraren även i avseende på
anvisning, som lämnats av mottagare, i vart fall i nyss åsyftade
dröjsmålssituation och i situationer då förfoganderätten över godset överlåtits
till honom. En sådan tillämpning synes rimlig,

19 §

1 fråga om innebörden av fraktförarens ansvarighet anges i
remissprotokollet att denna inträder såväl i det fallet att fraktföraren utan
objektivt godtagbara skäl avvisat en anvisning som i det fallet att han väl
åtagit sig att utföra anvisningen men utfört denna oriktigt eller helt
försummat att utföra den. 1 lagtexten används uttrycket "underlåter
fraktföraren att efterkomma anvisning". 1 dessa ordalag synes inte ligga
någon antydan om att det skulle fordras försummelse eller eljest förhållande,
för vilket fraktföraren kan lastas, för att ansvar skall inträda. Stadgandet
skall emellertid läsas i anslutning till 18 § andra stycket, som upptar de fall
då fraktföraren inte är skyldig att följa lämnade anvisningar. Denna uppräkning
synes i det väsentliga täcka alla fall av rimliga ursäkter för underlåtenhet
att efterkomma anvisning. Behov av någon ytterligare exculpationsregel eller
liknande synes inte föreligga, då 18 § andra stycket i stort sett fyller en
motsvarande funktion.

1 motsats till lagreglerna om det allmänna fraktföraransvaret
i 27 och följande paragrafer innefattar förevarande lagrum enligt ordalagen
inte några begränsningar i fråga om typen av skada, som skall ersättas, eller
rörande ersättningens storlek. En analog tillämpning av de allmänna reglerna i
vissa av de nyssnämnda paragraferna synes knappast kunna ifrågakomma.
Emellertid kan sakhga skäl anföras för att ansvaret för skada genom
underlåtenhet att efterkomma anvisning borde begränsas på liknande sätt som
skett i fråga om det allmänna fraktföraransvaret eller beträffande skador som
avses i 16 § tredje stycket (Jfr också CIM art. 23 § 4). Önskar man en sådan
begränsning, torde det vara nödvändigt att ta upp uttrycklig bestämmelse därom
i lagen.

22 §

Enligt första stycket av förevarande paragraf skall fraktföraren
vid hinder för befordringens utförande inhämta anvisning från avsändaren.

För det i lagförslaget icke reglerade fallet att
avsändaren överlåtit sin rätt att förfoga över godset till mottagaren torde,
såsom anförts i remissprotokollet, anvisning i stället skola inhämtas av
mottagaren.

Enligt 20 § första stycket har mottagaren i vissa fall en
självständig rätt att inträda i fraktavtalet. Ett sådant inträde kan, till
följd av uppkommet dröjsmål med godsets utlämnande, undantagsvis ha skett redan
när hinder för befordringens utförande inträffar. Uppenbarligen skall
fraktföraren

s. 185 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 185

även i denna situation inhämta anvisning, som avses i
förevarande paragraf, från mottagaren och inte från avsändaren. Detta bör komma
till uttryck i lagtexten genom jämkning av första stycket. En häremot
korresponderande ändring bör göras i andra stycket.

Ändringar av motsvarande slag bör vidtas i 23, 25 och 26 §§
för det faU att mottagaren inträtt i fraktavtalet med stöd av 20 § första
stycket.

När i andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs,
att det i där avsett fall åligger fraktföraren att vidta de åtgärder som synes
honom bäst tillgodose avsändarens intresse, torde meningen inte vara att det
skall ligga helt och hållet i fraktförarens skön att avgöra vilka åtgärder som
är påkallade. En viss i efterhand företagen prövning efter objektiva kriterier
bör kunna iiga rum. Stadgandet bör med andra ord läsas, som om där angåves, att
fraktföraren skall vidta de åtgärder som rimligen med hänsyn till omständigheterna
var påkallade för att tillgodose avsändarens resp. mottagarens intresse. Häri inneslutes
att de subjektiva momenten i fraktförarens situation också måste beaktas.
Hänsyn måste sålunda tas till att han har kunnat befinna sig i en situation där
han inte haft mycken tid för övervägande o. dyl. Någon omformulering av
lagtexten med hänsyn till vad nu sagts torde knappast vara erforderlig.

23 §

Det erinras om vad lagrådet vid 22 § föreslagit
beträffande förevarande paragraf.

25 §

1 motiven anges, att vid befordringshinder lossningsrätt
föreligger, när hindret är av absolut natur. Så torde också konventionens
motsvarande bestämmelse böra uppfattas. Den i lagtexten gjorda hänvisningen
till 22 § första stycket blir emellertid missvisande, eftersom denna
bestämmelse avser både absoluta och relativa hinder. Vidare bör det tydligt
framgå, att fraktföraren bör, om så låter sig göra, avvakta besked från
avsändaren, innan han lossar godset. Lagrådet föreslår därför, att förevarande
paragraf inleds sålunda: "Visar det sig före godsets ankomst till
bestämmelseorten vara omöjligt att utföra befordringen eller föreligger efter
godsets ankomst dit hinder för dess utlämnande, får fraktföraren, om han ej
genast kunnat erhålla . anvisning som han rimligen varit skyldig att
efterkomma, lossa" etc.

Vad angår
tredje punkten bör fraktföraren kunna göras ansvarig också för att han inte
givit tredje man erforderliga instruktioner. Med den föreslagna avfattningen
att fraktföraren i sådant fall svarar "endast" för att depositarien väljes
med tillbörlig omsorg torde dock en sådan tillämpning omöjliggöras. Lagrådet
föreslår därför, att ordet "endast" utgår.

Lagrådet erinrar vidare om vad lagrådet vid 22 §
föreslagit beträffande förevarande paragraf.

13 Riksdagen 1974. I saml. Nr 33

s. 186 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 186

26 §

Det erinras om vad lagrådet vid 22 § föreslagit
beträffande förevarande paragraf.

28 §

1 motiven till första stycket har beträffande den där
upptagna fjärde ansvarsfrihetsgrunden angivits, att som allmän riktpunkt vid
tillämpningen bör gälla att fraktföraren skall gå fri endast om han kan visa
dels vilket förhållande som förorsakat skadan dels att han inte ens med
iakttagande av högt ställda krav på aktsamhet kunnat undvika skadan eller dess
följder. Detta uttalande innebär en längre gående ansvarsbefrielse för
fraktföraren än som följer av lagtexten och stämmer inte väl överens med vad
utredningen återgivit i fråga om internationell uppfattning om bestämmelsens
innebörd och om påverkan från Järnvägsbefordringsavtalet. Lagrådet anser det
för sin del obestridligt att fraktföraren måste anses ansvarig för uppkommen
skada även i vissa fall när vårdslöshet från hans sida över huvud taget inte
förekommit. Det är alltså här fråga om ett rent strikt ansvar i vissa situationer
inte bara när bristfällighet hos fordonet förelegat. Den närmare avgränsningen
får emellertid, som föredragande statsrådet anfört, överlämnas åt
rättstillämpningen.

33 §

Denna paragraf innehåller ett undantag från regeln i 32 §
andra stycket om beloppsmässig begränsning av fraktförarens ansvar till 50
kronor per kilo förlorat eller felande gods. Har avsändaren i fraktsedel
uppgivit ett högre värde på godset än som motsvarar det i nyssnämnda lagrum
angivna beloppet och erlagt den tilläggsavgift som kan ha avtalats, skall
enligt bestämmelsen i förevarande paragraf i stället för detta belopp gälla det
värde som angetts i fraktsedeln.

Det är ej fullt klart vilken funktion den föreslagna
bestämmelsen skall fylla. 1 CMR:s regelsystem, som i princip är tvingande mot
både avsändare och fraktförare, har motsvarande bestämmelse bl, a. till uppgift
att öppna möjlighet för parterna att med bindande verkan träffa avtal om högre
ansvarsgräns än som följer av konventionen. För detta ändamål behövs inte
bestämmelsen i den föreslagna lagen, vars reglering ej är tvingande mot
avsändaren. Redan av den allmänna regeln i 5 § följer sålunda, att avtal med
giltig verkan kan träffas om höjning av gränsen för fraktförarens ansvarighet.
1 utredningens motiv till nu förevarande paragraf uttalas bl, a., att några
särskilda formföreskrifter för sådana åtaganden från fraktförarens sida som
ådrager honom vidsträcktare förpliktelser än som följer av lagens ansvarsregler
inte avses skola gälla samt att den föreslagna bestämmelsen, såvitt angår
inrikes befordran, endast har den betydelsen, att den anger ett av flera
möjliga sätt att höja ansvarsgränsen. Bestämmelsen torde vara avsedd att ha
samma innebörd i

s. 187 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 187

det remitterade förslaget. Ej heller för detta ändamål är emellertid
regeln behövlig.

Av remissprotokollet att döma kan den föreslagna
bestämmelsen också ha till syfte att i lagen konfirmera den rätt som avsändaren
anses ha att ensidigt genomdriva en ändring av slutet fraktavtal i form av
höjning av gränsen för fraktförarens ansvarighet. Då avsikten torde vara, att
denna rätt skall vara beroende av att avsändaren erlägger den tilläggsavgift
som fraktföraren begär för att åtaga sig den ökade ansvarigheten, är rätten,
såsom påpekats i remissprotokollet, i realiteten tämligen illusorisk. Såsom där
framhållits, kan i praktiken en höjning av ansvarsgränsen inte komma till stånd
utan att parterna är överens därom. Någon anledning att i lag ge uttryck för en
rätt av den huvudsakligen formella karaktär som här åsyftas kan ej anses
föreligga.

Det är vidare möjligt, att bestämmelsen är avsedd att göra
tjänst som tolkningsregel. Ej heller för detta ändamål förefaller regeln
behövlig. När i fraktsedel utsatts ett högre värde på godset än som motsvarar
det i 32 § andra stycket angivna beloppet och avsändaren tillika eriagt en
efter det högre värdet beräknad tilläggsavgift, torde det nämligen utan vidare
stå klart, att fråga är om avtal om höjd ansvarsgräns.

Till belysning av behovet av särskilda regler för avtal om
höjning av ansvarsgränsen kan även nämnas, att avsändaren endast sällan har
anledning att ingå sådant avtal. För en varuhavare, som vill försäkra sig om
full ersättning vid total eller partiell förlust av godset, är det nämligen,
såsom framhållits i remissprotokollet, i allmänhet fördelaktigare att teckna varuförsäkring
än att utverka avtal med fraktföraren om utvidgning av dennes ansvarighet.

Vad ovan sagts leder närmast till den slutsatsen, att den
föreslagna bestämmelsen skulle kunna undvaras utan olägenhet. Lagrådet vill
förorda, att frågan huruvida bestämmelsen bör bibehållas upptas till förnyat
övervägande efter samråd med övriga nordiska länder.

Om en bestämmelse av ifrågavarande slag finnes böra
bibehållas, bör den utformas något annorlunda än som skett i förslaget. Bland
förutsättningarna för att en höjd ansvarsgräns skall gälla anges i bestämmelsen
att avsändaren erlagt den tilläggsavgift som "kan ha avtalats". För
det fall att parterna inte lyckats nå enighet om tilläggsavgiftens storlek
leder bestämmelsen i sin föreslagna lydelse till den konsekvensen att någon
tilläggsavgift ej behöver erläggas för att en höjning av ansvarsgränsen skall
komma till stånd. Detta torde inte vara åsyftat. Avsikten synes i stället vara
att kräva att avsändaren erlagt den tilläggsavgift som fraktföraren begärt. Avfattningen
bör ändras i enlighet därmed.

36 §

Även i denna paragraf upptas en regel om vidsträcktare
ansvar för fraktföraren än som följer av lagens bestämmelser. Regeln utgör en
motsvarighet till bestämmelsen i 33 §. De synpunkter lagrådet anfört vid

s. 188 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 188

behandhngen av 33 § gäller också förevarande paragraf.
Lagrådet förordar därför, att frågan huruvida paragrafen bör bibehållas upptas
till förnyat övervägande efter samråd med övriga nordiska länder. Finnes
paragrafen böra kvarstå, kan den med en viss redaktionell Jämkning förslagvis
erhålla följande lydelse: "Har avsändaren i fraktsedel uppgivit det
belopp, som han anser motsvara elt med ett rikligt utlämnande förbundet
intresse i händelse godset förloras, minskas eller skadas eller avtalad tid för
utlämnandet överskrides, och erlagt den tilläggsavgift fraktföraren begärt,
utgår utöver vad som följer av 32-35 §§ ersättning intill det uppgivna beloppet
för den ytterligare skada som visas ha uppkommit."

40 §

Av motiveringen synes framgå att avsikten varit att i
förevarande paragraf reglera endast reklamation mot fraktförare. Detta bör
komma till tydligare uttryck i paragrafen, vars första punkt, med en
ytterligare Jämkning av redaktionell natur, förslagsvis bör inledas sålunda:
"Den som vUl begära ersättning av fraktföraren för att gods minskas"
etc.

Vid genomgångstransport kan flera fraktförare bli gentemot
varuhavaren solidariskt ansvariga enligt 43 och 44 §§ för en och samma
transportskada. Av lagtexten framgår inte uttryckligen om en reklamation hos
en av fraktförarna får den verkan att varuhavaren bevarar sin rätt att föra
talan också mot övriga fraktförare som är ansvariga för transportskadan i
förhållande till honom. Med hänsyn till förhållandenas natur vid
genomgångstransporter måste det emellertid antagas att så är fallet även utan
uttryckligt stadgande. Det kan för den skadelidande varuhavaren ofta vara
mycket svårt att inom relativt kort tidrymd "utan oskäligt
uppehåll" utröna under vilken del av befordringen skadan uppkommit eller
med meddelande nä en fraktförare, med vilken han tidigare inte förhandlat eller
varit i kontakt. En reklamation hos någon av fraktförarna måste därför vara
tillfyllest i dessa fall.

41 och 42 §§

De 141 § upptagna preskriptionsreglerna gäller enligt sin
lydelse "talan rörande befordran som avses i denna lag". Med den
föreslagna utformningen av lagtexten torde bestämmelserna täcka inte blott
talan mot part i fraktavtalet utan även talan, som varuhavare undantagsvis på utomobligatorisk
grund vill föra mot anställd hos fraktförare eller mot självständig
medhjälpare. Från saklig synpunkt är det motiverat, att
preskriptionsbestämmelserna får avse även talan av sist angivet slag.

1 anslutning härtill må framhållas, att också forumregeln
i 42 §, där samma ordalag som i 41 § användes, torde gälla utomobligatorisk
talan.

s. 189 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 189

43 och 44 §§

Det erinras om vad lagrådet vid 40 § anfört om reklamation
vid genom-gängstransporter.

45 §

1 första stycket a) och b) förekommer ordet skadan. Det
bör observeras atf detta uttryck här har en mera omfattande innebörd än ordet
skada i t. ex. 44 §. 1 45 § avses med skada även förlust och minskning av
godset, skada i följd av dröjsmål samt sådan skada som å.syftas i 16 § sista
stycket och 19 §, även om den inte utgör sakskada eller skada på grund av
dröjsmål.

1 remissprotokollet uttalas i anslutning till förevarande
paragraf, att det inte bör råda någon tvekan om att den fraktförare som utförde
den del av befordringen, under vilken den skadebringande händelsen inträffade,
ensam skall stå för ersättningen. Lagrådet har i sak intet att erinra häremot.
Meningen har dock inte kommit till klart uttryck i lagtexten, när där talas om
att fraktförare som orsakat skadan skall vara ansvarig. Det kan nämligen
förhålla sig så, att fraktförare kan vara ansvarig även på grund av händelse
som han inte orsakat Gfr vad lagrådet anfört vid 28 §); i sådant fall är det
händelsen och inte fraktföraren som "orsakat" skadan. Med anknytning
till det uttryckssätt som enligt vad nyss sagts begagnats i remissprotokollet,
dvs. att avgörande kriterium

skall vara respektive fraktförares ansvar för den skadebringande
händelsen, hemställer lagrådet, att punkterna a) och b) i första stycket ges
följande lydelse:

"a) har skadan orsakats av händelse för vilken en
fraktförare ensam är ansvarig, skall han svara för ersättningen,

b) är flera fraktförare ansvariga för händelse eller
händelser som orsakat skadan, skall de stå för ersättningen envar i förhållande
till sin del av ansvaret eller, om det inbördes ansvaret ej kan bestämmas, i
förhållande till sin andel av frakten,"

Vad angår punkten c) torde denna kunna behållas vid den
föreslagna lydelsen.

Ur protokollet; Ingrid Hellström

s. 190 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 190

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 15 februari 1974.

Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena ANDERSSON, statsråden STRÄNG, HOLMQVIST, ASPLING, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, CARLSSON, SIGURDSEN, ZACHRISSON, HJELM-WALLÉN.

Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslaget till lag om
inrikes vägtransport.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet uttalar att den nära anknytningen till CMRs
regler har medfört att lagforslaget är behäftat med vissa brister. Lagrådet har
övervägt om man inte efter förnyade nordiska kontakter borde försöka råda bot
på dessa olägenheter men funnit att det knappast är sannohkt att sådana
överläggningar på detta stadium skulle leda tUl resultat. Lagrådet godtar
därför i huvudsak lagförslagets utformning. Jag vill med anledning härav
framhålla att en del av bestämmelserna i lagen givetvis skulle ha utformats
annorlunda om man inte eftersträvat parallellitet med CMRs regler på de punkter
där de sakliga lösningarna bör vara desamma för inrikes och internationell
befordran. De olägenheter av lagteknisk natur som detta kan ha medfört väger
enligt min mening inte särskilt tungt jämfört med de praktiska fördelar som
denna metod medfört. För dem som närmast berörs av lagstiftningen, nämligen
transportörer och transportkunder, måste det vara en betydande fördel att
regler vilka avses ha samma sakinnehåll vid såväl inrikes som internationell
befordran också i formellt avseende utformas på likartat sätt. Under
remissbehandlingen har man frän näringslivsorganisationernas sida starkt
betonat önskvärdheten av överensstämmelse mellan reglerna för inrikes och
internationell befordran. Mot bakgrunden härav har Jag ansett att från CMR
avvikande regler bör föreslås bara då starka sakliga skäl talar för detta.
Redan av denna anledning har Jag inte ansett det motiverat att nu ta upp frågan
om en mera grundlig omarbetning av reglerna om inrikes transporter med de
övriga nordiska länderna. Jag vill i detta sammanhang också erinra om att man i
Norge och Finland avser att behandla såväl inrikes som internationell befordran
i samma lag. De synpunkter som Jag nyss redogjort för gör sig därför med ännu
större styrka gällande för dessa länders del. 1 Danmark har man över huvud
taget inte tagit ställning till frågan om lagstiftning skall genomföras för
inrikes befordran.

Det av lagrådet föreslagna tUlägget tUl 8 § oeh därmed
sammanhängande förslag till jämkningar av 12 och 13 §§ bör godtas. Jag vill emeUertid
framhålla att det vanligtvis är avsändaren som fyller i fraktsedeln och att CMR
också utgår från att så är fallet Gfr art. 7 andra

s. 191 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 191

stycket). Bestämmelsen att fraktsedeln, i de fall då sådan
upprättas, skall överlämnas till avsändaren "i samband med" godsets
mottagande tUl befordran får, såsom lagrådet anför, inte anses innebära ett
obetingat krav på att fraktsedeln överlämnas i samma ögonblick som godset mottages
till befordran. Hänsyn måste tas till omständigheterna i varje särskilt fall. 1
förhållandet mellan parter med regelbundna kommersiella kontakter bör det
sålunda kunna godtas att fraktsedeln inte överlämnas i omedelbar anslutning
till godsets mottagande lUl befordran, om detta överensstämmer med den rutin
som utbUdats mellan parterna. Om fraktföraren inte inom den tidrymd som enligt
den föreslagna bestämmelsen i 8 § åligger honom överlämnar fraktsedeln till
avsändaren får, såsom lagrådet också uttalar, frågan om fraktsedelns
bevisverkan mot avsändaren lösas efter en fri bedömning. 1 kommersiella
förhållanden är det därvid naturligt att fästa stort avseende vid om
avsändaren, när han väl mottagit fraktsedeln, gör invändning mot dess innehåll
eller ej.

Som lagrådet anför innebär bestämmelsen i 14 § att
avsändaren går fri från där föreskrivet ansvar, om fraktföraren inte har
underrättat avsändaren om förbehåll beträffande godsets förpackning redan i
samband med att godset mottages till befordran. Enligt min mening framgår detta
klart av paragrafens andra punkt och Jag anser det därför inte föreligga något
behov av det tillägg till lagtexten som lagrådet föreslår. Ett sådant tillägg
skulle dessutom möjligen kunna leda till den missuppfattningen att förbehåll
som fraktföraren gör i fraktsedeln inte får någon verkan enligt denna paragraf.
Mot bakgrunden härav anser Jag att paragrafen bör utformas i enlighet med det
remitterade förslaget.

Vad
lagrådet i anslutning till 17 § anför om omfattningen av mottagarens
anvisningsrätt synes mig klarläggande, och jag instämmer i sak i lagrådets
uttalanden. Mot bakgrunden av vad Jag inledningsvis anfört om önskvärdheten av
att lagtexten, om någon saklig skillnad inte avses, utformas i anslutning till CMR
anser Jag det emellertid inte lämpligt att i andra stycket införa det tillägg
lagrådet föreslär.

Lagrådet
anför beträffande 18 § andra stycket att den i detta lagrum gjorda uppräkningen
av de fall då fraktföraren inte behöver efterkomma anvisning, som meddelats med
stöd av förfoganderätten enligt 17 §, torde vara uttömmande och inte kunna
kompletteras genom ett motivuttalande. Med hänvisning härtill kritiserar
lagrådet uttalandet i specialmotiveringen att fraktföraren som villkor för att
utföra anvisning, vilken innebär att transporten blir längre än ursprungligen
avsetts, bör vara berättigad att kräva att tilläggsfrakt erläggs kontant.
Lagrådet anser sålunda att det inte kan antas att avsändarens vägran att betala
tilläggsfrakten i förskott kan medföra att fraktföraren kan låta bli att efterkomma
anvisningen. Såtillvida kan jag instämma i vad lagrådet anför att uttalandet i
specialmotiveringen torde vara alltför kategoriskt. Jag kan dock inte biträda
lagrådets uppfattning att den berörda bestämmelsen skall ges den tolkningen att
fraktföraren i alla situationer skulle vara skyldig att utföra en anvisning av
berört slag utan rimlig säkerhet för kostnaderna. Frågan huruvida fraktföraren
är skyldig att utan förskotts-

s. 192 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 192

betalning efterkomma anvisning som medför ökade kostnader
kan enligt min mening inte besvaras generellt utan får bedömas från fall till
fall. Det ligger härvid nära till hands att på motsvarande sätt som gäller enhgt
CIM (art. 23 § 1 d) anse att, om godsets värde inte täcker alla de kostnader
som belastar godset, fraktföraren inte är skyldig att utföra anvisningen,
såvida inte dessa kostnader genast erläggs eller säkerhet ställs för dem. Vid
inrikes befordran torde emellertid den nu berörda situationen förekomma bara i
sällsynta undantagsfall. Det är därför enligt min uppfattning inte nödvändigt
att reglera frågan genom en uttrycklig bestämmelse i lagen.

Lagrådet framhåller i anslutning till 19 § att sakliga
skäl kan anföras för att ansvaret för skada genom underlåtenhet att efterkomma
anvisning enligt 17 och 18 §§ borde begränsas pä liknande sätt som skett i
fråga om det allmänna fraktföraransvaret eller beträffande skador som avses i
16 § tredje stycket. Önskar man en sådan begränsning torde det emellertid
enligt lagrådets uppfattning vara nödvändigt att ta upp en uttrycklig
bestämmelse härom i lagen. Jag har i remissprotokollet inte ansett det
erforderligt att ta ställning till frågan huruvida fraktförarens ansvar enligt
19 § bör vara begränsat. Med anledning av vad lagrådet anför finner Jag det
dock angeläget att frågan regleras i lagen. Något uttryckligt stöd för att det
ansvar som nu avses är begränsat vid internationell befordran finns inte i CMR.
Emellertid kan, som lagrådet påpekar, CIM tjäna tUl vägledning i denna fråga.
Sålunda infördes i CIM vid 1961 års revision en uttrycklig bestämmelse i art.
23 § 4, att järnvägens ansvar för försummelse att utföra en anvisning skall
vara begränsat till vad som skulle ha utgivits om godset gått förlorat. Denna
begränsningsregel överensstämmer med begränsningsregeln i CIM art. 1 3 § 2, som
rör Järnvägens ansvar för handling som avlämnats för fullgörande av tull- och
andra administrativa föreskrifter (Jfr CMR art. 11 tredje stycket). Mot
bakgrunden av parallelhteten mellan CIM och CMR talar övervägande skäl för att
ansvaret för underlåtenhet att efterkomma anvisning vid internationell
godsbefordran på väg skall anses vara begränsat på samma sätt som vid
järnvägsbefordran. Detsamma bör självfallet gälla för inrikes vägtransporter.
Jag föreslär därför att i 19 § införs en bestämmelse om att fraktförarens
ersättningsskyldighet enligt denna paragraf är begränsad till vad som skulle ha
utgått om godset gått förlorat.

Vad lagrådet anför beträffande fraktförarens skyldighet
att vid hinder för befordringens utförande och vid hinder för godsets utiämnande
inhämta anvisning från mottagare som inträtt i fraktavtalet enligt 20 § första
stycket är riktigt. 1 praktiken torde del emellertid ytterst sällan inträffa
att den av lagrådet angivna situationen blir aktuell. Enligt min mening finns
det därför inte tillräcklig anledning att betunga lagtexten med regler som
täcker denna situation. Jag vill sålunda inte tillstyrka de av lagrådet
föreslagna reglerna härom i 22, 23, 25 och 26 §§.

Lagrådet föreslår att i 25 § första punkten skall
föreskrivas att fraktföraren inte får lossa godset i anledning av hinder för befordringens
utförande eller hinder för godsets utlämnande, om han inte dessförinnan

s. 193 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 193

försökt inhämta anvisning från avsändaren. En sådan regel
torde inte överensstämma med vad som gäller vid internationell befordran.
Enligt CMR torde nämligen fraktföraren vara berättigad att genast lossa godset
utan skyldighet att dessförinnan försöka inhämta anvisning. Skillnaden är dock
obetydlig, eftersom fraktföraren enligt den av lagrådet föreslagna regeln fär
lossa godset, om han inte genast kunnat erhålla anvisning som han varit skyldig
att efterkomma. Då sakliga skäl talar för att vid inrikes befordran den av
lagrådet förordade lösningen är att föredra framför CMRs reglering, bör
lagrådets förslag godtas. Dessutom bör den av lagrådet föreslagna redaktionella
ändringen i första punkten vidtas. Jag godtar även förslaget att ordet
"endast" i tredje punkten utgår men vill framhålla att detta inte får
tas till intäkt för att fraktförarens vårdansvar enligt andra punkten består
också sedan godset överlämnats till tredje man för förvaring.

Såsom
anförs i remissprotokollet och i lagrådets protokoll bör den närmare avgränsningen
av fraktförarens transportansvar och särskilt innebörden av den i 28 § upptagna
fjärde ansvarsfrihetsgrunden överlämnas åt rättstillämpningen, varvid
omständigheterna i det särskilda fallet samt svensk och utländsk rättspraxis
skall beaktas. Med anledning av vad lagrådet anför anser Jag det emellertid
angeläget att framhålla, att det är svårt att hänföra det ansvar som avses i
denna och i CMRs motsvarande bestämmelse (art. 17 andra stycket) till någon
klart avgränsad kategori av typen strikt ansvar, force majeure-ansvar eller exculpationsansvar.
Även om fraktförarens transportansvar, såsom lagrådet uttalar, i vissa
situationer kan beskrivas som ett strikt ansvar, är detta ingalunda alltid
fallet. Enligt europeisk rättspraxis har fraktföraren gått fri från ansvar
sedan han visat, att han inte kunnat undvika skadan ens om han iakttagit en
mycket hög grad av aktsamhet' . Som exempel kan nämnas ett fall då gods skadats
till följd av att ett av hjuldäcken på det transporterande fordonet efter
punktering fattal eld. Fraktföraren befriades från ansvar sedan han visat att
han såväl före som under transporten kontrollerat däcken. Det var således inte
fråga om att ålägga honom ett strikt ansvar och inle heller vad som i svensk
rätt vanligen betecknas ett force majeure-ansvar. På motsvarande sätt torde man
böra bedöma t. ex. det fallet att gods skadas genom att det transporterande
fordonet påkörs bakifrån, under förutsättning att fraktföraren kan visa att
sammanstötningen inte beror på någon felaktig manöver från transportfordonets
sida.

Jag delar lagrådets uppfattning att bestämmelserna i 33
och 36 §§ har endast underordnad betydelse vid sidan av bestämmelsen i 5 §. 1
och för sig borde det därför vara möjligt att utesluta de två paragraferna.
Bestämmelser av detta slag är dock vanliga i den transporträttsliga
lagstiftningen (Jfr 4 § 5 mom. och 5 § första stycket konossementslagen, 72 §
första stycket och 120 § fjärde stycket sjölagen i dess genom 1973:1202
ändrade lydelse samt 22 § andra stycket och 23 § första

' Jfr. Rainberg, The law of carriage of goods - attempts
at harmonization; Scandinavian Studies in Law 1973, s. 225.

s. 194 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974.33 194

stycket luftfartslagen). Motivet för bestämmelserna torde
främst vara att de skall tjäna som tolkningsregler. Har t. ex. särskilt värde
angivits i fraktsedeln och av fraktföraren begärd tilläggsavgift erlagts skall
detta utan vidare anses som ett avtal om höjd ansvarsgräns. Genom föreskriften
om särskild tilläggsavgift utgör bestämmelserna också negativa
tolknings-regler. Enbart den omständigheten att fraktföraren utan invändningar
har godtagit att ett högre värde på godset har intagits i fraktsedeln räcker
således inte för att konstituera ett avtal om höjning av ansvarsgränsen utan
härför fordras också att parterna kommit överens om tilläggsavgiften. Jag vill
i detta sammanhang också framhålla att de finska och norska lagarna avses komma
att innehålla bestämmelser av detta slag. Detta sammanhänger med att dessa
lagar skall reglera också internationella transporter och att reglerna då,
såsom lagrådet framhåller, är nödvändiga eftersom CMR i princip är tvingande
mot både avsändare och fraktförare. Jag anser sålunda att bestämmelserna bör
behållas. De av lagrådet föreslagna redaktionella Jämkningarna bör dock göras.

Vad
lagrådet anför beträffande tillämpningen av preskriptionsreglerna i 41 §
föranleder ingen erinran från min sida. Att preskriptionsbestämmelserna skall
gälla även då anspråk riktas mot fraktförarens anställda eller av honom
anlitade självständiga medhjälpare torde följa av 37 §. Motsvarande
bestämmelse i sjölagen (122 § i sjölagens genom 1973:1202 ändrade lydelse) har
avsetts ha denna innebörd (Jfr prop. 1973:137 s. 121). Däremot följer inte av
37 § att forumreglerna i 42 § skaU tillämpas vid talan mot anställd eller
självständig medhjälpare. Dessa personer bör inte heller åläggas att svara
inför de specialfora som där anges. För att undvika varje tvekan på denna punkt
föreslår jag att i 42 § uttryckligen anges att bestämmelsen är tillämplig
endast pä talan som väcks mot fraktförare, avsändare eller mottagare.

1 övrigt föranleder vad lagrådet anfört inga erinringar
från min sida.

Härutöver bör vissa redaktionella jämkningar göras i
förslaget.

Jag hemställer att Kungl. Maj:t föreslär riksdagen

att antaga
det av lagrådet granskade förslaget till lag om inrikes vägtransport med
vidtagna ändringar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans MaJ:t Konungen att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Britta Gyllensten

s. 195 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 195

Innehåll

Propositionen...................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. ... 1

Lagförslag ........................................................................ 2

Utdrag av
statsrådsprotokollet över Justitieärenden den 7 december

1973................................................................................... 14

1
Inledning ................................................................. 14

2
Det nordiska
lagstiftningsarbetet ............................ 15

3
Gällande
rätt ........................................................... . 17

3.1
Internationell
befordran .................................... . 17

3.2
Inrikes
befordran ............................................ . 18

4 Utredningen ........................................................... 20

4.1
Behovet av
lagstiftning om inrikes befordran . . 20

4.2
Formen för
lagstiftningen .................................. 21

4.3
Lagens
tillämpningsområde .............................. 21

4.4
Tvingande eller
dispositiva regler........................ . 22

4.5
Fraktsedeln m. m................................................. . 23

4.6
Fraktförarens
ansvarighet ............................... 24

4.7
Reklamation och
preskription ........................... . 25

4.8
Jämkning av
skadestånd ................................. . 25

4.9
Övriga
frågor .................................................... 26

5
Remissyttrandena
..................................................... 26

6
Föredraganden
......................................................... 28

6.1
Behovet av
lagstiftning om inrikes befordran .. . 28

6.2
Formen för
lagstiftningen .................................. 30

6.3
Lagens
tillämpningsområde .............................. . 32

6.4
Tvingande eller
dispositiva regler .................... . 35

6.5
Fraktsedeln m. m.................................................. 37

6.6
Avsändarens
ansvarighet för bristfällig förpackning, farligt gods m. m 43

6.7
Förfoganderätten
under befordringen ............. 46

6.8
Godsets
utlämnande m. m................................... 47

6.9
Fraktförarens
ansvarighet ............................... . 48

6.10
Reklamation,
preskription och laga domstol ...... . 53

6.11
Jämkning av
skadestånd .................................. . 53

6.12
Genomgångsbefordran
.................................... . 59

7
Upprättat
förslag ..................................................... 60

8
Specialmotivering
...................................................... 60

Lagens tillämpningsområde m.m................................. . 60

1
§ .......................................................................... . 60

2
§ .......................................................................... . 65

3
§ .......................................................................... 66

4
§ .......................................................................... 66

5
§ .......................................................................... 70

s. 196 Kontrollera mot PDF

Prop.
1974:33 196

Personer för vilka fraktföraren ansvarar...................... 71

6 § .......................................................................... 71

Bekräftande och fullgörande av fraktavtal ............. 72

7 § ............................................................. 72

8 § ............................................................. 73

9 § ............................................................. 73

10
§ ............................................................. 74

11
§ ............................................................. 75

12
§ ............................................................. 76

13
§ ............................................................. 78

14 § ............................................................. 81

15
§ ............................................................. 82

16
§ ............................................................. 85

17
§ ............................................................. 87

18
§ ............................................................. 89

19 § ............................................................. 91

20
§ ............................................................. 92

21
§ ............................................................. 96

22
§ ............................................................. 96

23
§ ............................................................. 97

24
§ ............................................................. 98

25
§ ............................................................. 98

26
§ ........................................................... 100

Fraktförarens ansvarighet ...................................... 102

27
§ ......................................................................... 102

28
§ ......................................................................... 104

29
§ ......................................................................... 108

30
§ ......................................................................... 112

31
§ ......................................................................... 113

32§ ......................................................................... 116

33
§ ......................................................................... 117

34
§ ........................................................................ 118

35
§ ........................................................................ 119

36
§ ........................................................................ 120

37
§ ......................................................................... 121

38
§ ......................................................................... 123

Jämkning av skadestånd ........................................ ]
24

39 § ......................................................................... 124

Reklamation, preskription och laga domstol ......... 125

40
§ ......................................................................... 125

41
§ ......................................................................... 126

42
§ ......................................................................... 127

Befordran som utföres av flera fraktförare efter
varandra ... 127

43
§ ......................................................................... 128

44
§ ......................................................................... 130

45
§ ......................................................................... 131

s. 197 Kontrollera mot PDF

Prop. 1974:33 197

46 § .......................................................................... 132

Särskilda bestämmelser .......................................... 134

47 § .......................................................................... 134

9 Hemställan ............................................................. 134

Bilagor

1.
Utredningsförslaget
................................................. 135

2.
Sammanställning
av remissyttranden ....................... 151

3.
Departementsförslaget
............................................ 166

Utdrag av lagrådets protokoll den I februari 1974. 177

Utdrag av statsrådsprotokollet över justitieärenden

den 15
februari 1974....................................................... 190

Doktrin (3)

  1. Bertil Bengtsson, Om lagrådsgranskningens gränser, FT 1984 nr 4–6 s. 188, på s. 211 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
  2. Anm. av Kurt Grönfors: Allmän transporträtt, SvJT 1976 s. 481, på s. 483 · Fritt tillgänglig
  3. Kurt Grönfors, Om talan direkt mot undertransportör Några reflexioner kring ett rättsfall, SvJT 1975 s. 513, på s. 521 · Fritt tillgänglig

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

109 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (33)

33 kopplingar i 10 dokument.

  1. Ds 2016:42 Elektroniska vägfraktsedlar s. 44 om s. 89 i texten
  2. SOU 2004:92 En samlad järnvägslagstiftning Del 1 om s. 95 · om s. 193 i texten
  3. Prop. 1993/94:195 om ny sjölag om s. 82 i texten
  4. Prop. 1984/85:33 med förslag till lag om internationell järnvägstrafik m.m. s. 248 om s. 106 i texten
  5. Prop. 1984/85:58 med förslag till lag om ändring i iagen (1974:610) om inrikes vägtransport, m.m. s. 14 om s. 52 i texten

Visa alla 10

Rättsfall (12)

12 kopplingar i 7 dokument.

  1. RH 1998:7 ur registret
  2. NJA 2018 s. 127 »Flyget till Antalya« om s. 53 i texten
  3. NJA 2016 s. 563 »Potatisetanolen« i texten
  4. NJA 2007 s. 879 »Bunkeroljan till M/S Rogalin« om s. 51 · om s. 52 · om s. 121 · om s. 126 i texten
  5. NJA 1986 s. 61 »Loffes gräv« i texten

Visa alla 7

Doktrin (64)

64 kopplingar i 21 dokument.

  1. Johansson, Stoppningsrätt under godstransport, 2001 s. 265 om s. 37 · s. 265 om s. 73 · s. 269 om s. 103 · s. 290 om s. 90 · och 13 till i texten
  2. Zackariasson, Direktkrav, 1999 s. 173 om s. 59 · s. 173 om s. 128 · s. 174 om s. 128 · s. 174 om s. 130 · och 5 till i texten
  3. Heidbrink, Logistikavtalet, 2005 s. 51 om s. 62 · s. 52 om s. 62 · s. 138 om s. 31 · s. 139 om s. 106 · och 2 till i texten
  4. Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 53 om s. 49 · s. 417 om s. 35 · s. 479 om s. 98 · s. 479 om s. 99 · och 1 till i texten
  5. Ramberg, Spedition och fraktavtal, 1983 s. 92 om s. 193 · s. 171 om s. 126 · s. 188 om s. 101 · s. 243 i texten

Visa alla 21