Sök i Ratio Lex

om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1977/78:33, om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78:33

Regeringens proposition

1977/78:33

om
fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel;

beslutad
den 20 oktober 1977.

Regeringen
föreslår riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

THORBJÖRN
FÄLLDIN

GÖSTA
BOHMAN

Propositionens
huvudsakliga innehåU

I
propositionen föreslås att giltighetstiden för lagen (1974: 922) om
kreditpolitiska medel förlängs med ett år, dvs. till utgången av år 1978.

1
Riksdagen 1977778.1 saml. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 33

medel

(rSnopn
av år 1978.

gången
av år 1978.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 33

Utdrag

EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1977-10-20

Närvarande:
statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus,
Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson, Dahlgren, Asling, Troedsson, Mundebo, UUsten,
Wikström, Johansson

Föredragande:
statsrådet Bohman

Proposition
om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel

1
Inledning

Lagen
(1974: 922) om kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975 och gäller
tiU och med den 31 december 1977. Lagens giltighetstid är begränsad för att
riksdagen skall få tiUfälle att ta ställning till den kreditpolitiska
lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgmnd av de erfarenheter som man
efter hand vinner (FiU 1974: 39 s. 33, rskr 1974: 357).

I
skrivelse den 9 juni 1977 har fullmäktige i riksbanken hemställt att regeringen
föreslår riksdagen att lagens giltighetstid förlängs med ett år till utgången
av år 1978. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.

Efter remiss har yttranden
över skrivelsen avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen,
bostadsstyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens
första, andra och tredje fondstyrelser (AP-fonden), delegationen för
bostadsfinansiering, finansieringsbolagskommittén (Fi 1975: 08), Folksam,
Föreningsbankernas Bank, Sparbankernas Bank, Svenska bankföreningen. Svenska
försäkringsbolags riksförbund. Svenska sparbanksföreningen och Sveriges
föreningsbankers förbund.

Post- och Kreditbanken, PK-banken
har anslutit sig till bankföreningens yttrande.

2
Lagens innehåll

Lagen
(1974: 922) om kreditpolitiska medel (prop. 1974:168) är en fullmaktslag. Den
ger regeringen befogenhet att på framställning av fuUmäktige i riksbanken
förordna att riksbanken får använda kreditpoli-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 33 4

tiskt
medel. Förutsättningen för sådant förordnande är att det behövs för att uppnå
de mål som har fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 §
första stycket).

De
kreditpolitiska medlen enligt lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering,
emissionskontroll, allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och
räntereglering (1 §). Utiåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikt
samt räntereglering är att anse som extraordinära medel. Förordnande om något
av dessa medel får nämligen meddelas endast om synnerliga skäl föreligger (3 §
andra stycket).

Förordnande om kreditpoUtiskt
medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitut, försäkringsinstitut eller
annat kreditinstitut (4 § första stycket). Förordnande om emissionskontroll
eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. I lagen räknas som
bankinstitut bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit.
Med försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag med svensk
koncession. Kreditinstitut i lagens mening är vid sidan om bankinstituten och
försäkringsinstituten jordbrukskassa, kreditaktiebolag, landshypoleks- och stads-hypoteksinstitutionerna.
Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa (2 §).

Om regeringen hår meddelat
förordnande om kreditpoUtiskt medel ankommer det på riksbanken att svara för de
föreskrifter som behövs för användningen (5 §). Riksbanken får begränsa
användningen av kredit-politiskt medel till ett eller flera slag av institut,
undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda olika
föreskrifter för skilda institut (6§).

I lagen anges den närmare
innebörden av de olika kreditpolitiska medlen. Likviditetskrav kan endast
träffa bankinstitut. Med likviditetskrav avses att bankinstituts likvida medel
vid viss tidpunkt skall uppgå till ett belopp som motsvarar viss andel högst
50 "/o av institutets förbindelser med de avdrag och undantag som
riksbanken anger (7 oeh 8 §§). Har regeringen förordnat om likviditetskrav,
skall riksbanken i sina föreskrifter ange vid vilken tidpunkt kravet skall vara
uppfyllt (beräkningstidpunkten), kravets storlek uttryckt i procent, vilka
tillgångar som får räknas som likvida medel, vUka skulder som därvid skall dras
av samt vilka skulder och andra förbindelser som får undantas vid beräkning av
förbindelserna. I lagen anges särskilt att skattkammarväxlar, obligationer och
andra förbindelser som staten har utfärdat alltid skall räknas som likvida
medel. Det föreskrivs också att som likvida medel skall räknas obligationer som
har utfärdats av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan,
Sveriges allmänna hypoteksbank eller om upplånade medel är avsedda att
användas för bostadskreditgiv-ning kreditaktiebolag (9 §).

I fråga om beräkningen av
de likvida tillgångarna gäller en specialregel för sådana bankaktiebolag som
Sparbankernas Bank och Föreningsban-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 5

kernas Bank. Deras förbindelser utgörs huvudsakligen av
inlåning från en särskUd grupp av bankinstitut, dvs. sparbanker resp.
centralkassor för jordbrukskredit. Sådan inlåning skall dras av från summan av
de likvida medlen endast i den mån tillgodohavande hos sparbank resp. central
kassa har tagits upp som likvida medel. För de nämnda båda bankerna kan
riksbanken emeUertid föreskriva högre likviditetskrav än det annars gällande maximitalet
50 o/o (10 §).

Liksom likviditetskrav är k a s s a k r a v ett medel som
kan användas endast mot bankinstituten .Syftet är att förmå bankerna att hålla
viss del av kassamedlen bundna på räkning i riksbanken eller som inneliggande
kassa. Bankinstituts medel på checkräkning i riksbanken jämte så stor del av
inneliggande kassa som riksbanken medger skall vid viss tidpunkt uppgå till ett
belopp som motsvarar viss andel, högst 15 %, av bankens förbindelser med de
undantag som riksbanken anger. Meddelas förordnande om kassakrav skall
riksbanken ange när kassakravet skall vara uppfyllt (beräkningstidpunkten), det
procenttal som skall gälla och i vad mån inneliggande kassa får medräknas och
undantag från förbindelserna fårgöras (1113 §§).

Utlåningsreglering innebär att ett högsta belopp
fastställs för bankernas utlåning. Regleringen kan avse inte bara utlämnade lån
utan också beviljade men ännu inte utlämnade (disponerade) lån. Även garantiförbindelser
kan omfattas av utlåningsreglering till den del de är knutna till kreditgivning.
Krediter till särskilda ändamål kan undantas. Det s. k. utlåningstaket kan
enligt prop. 1974: 168. (s. 196) bestämmas som en kvotdel av kreditvolymens
storlek vid en viss tidigare tidpunkt. Det kan också bestämmas på grund av ett
genomsnitt av utlåningsvolymen under viss tid eller på annat sätt. Riksbanken
skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningstidpunkten) eller för viss tidsperiod
(beräkningsperioden) fastställa maxiinibelopp i förhållande till lånens eller
garantiförbindelsernas storlek vid viss tidpunkt eller på annat sätt.
Utlåningstaket kan bestämmas olika för utlåning eller garantiförbindelser till
olika ändamål (14 16§§).

Emissionskontroll innebär att obligationer, förlagsbevis
och andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldebrev inte får ges ut av annan
än riksgäldskontoret, om inte riksbanken ger tillstånd till det. Denna
kontroll omfattar både kreditinstitut och andra utom riksgäldskontoret, vars
emissioner av statsobligationer alltså faller utanför kontrollen.
Emissionskontroll kan också avse andra skuldebrev som kreditinstitut ger ut.
Här undantas dock inlåning på motböcker i bank och i övrigt inlåning på räkning
från allmänheten. Emissionskontrollen kan avse såväl emissionernas volym som
räntesatser och andra villkor. Riksbanken anger vilka slag av värdepapper som
inte får ges ut utan tUlstånd och från vilken tidpunkt ett förordnande om
emissionskontroll gäller (17 och 18 §§).

Syftet med ett förordnande om allmän placeringsplikt

It Riksdagen 1977/78. 1 saml. Nr 33

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 6

är att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eUer
för bostadsbyggandet. Förordnande om allmän placeringsplikt kan avse bank- och
försäkringsinstitut. Det innebär krav på instituten att en viss andel av den
ökning, som deras totala placeringar undergår under viss tidsperiod (beräkningsperioden),
skall bestå av prioriterade placeringar. När det gäller bankerna kan ökningen
av de prioriterade placeringarna i stället bestämmas som en andel av
institutets totala placeringar. Riksbanken bestämmer vilka placeringar som
skall anses prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall
beräknas (1921 §§).

Förordnande om särskild placeringsplikt kan meddelas för
att tillgodose kreditbehovet för bostadsbyggandet under byggnadstid, s. k.
byggnadskredit. Med särskild placeringsplikt avses skyldighet för bankinstitut
att lämna byggnadskredit för särskilt angivet byggnadsprojekt. Endast sådana
projekt kommer i fråga för vilka utgår eller kommer att utgå statligt
bostadslån. En ytterligare förutsättning är att det finns kommunal borgen för
projektet. Riksbanken anger vilket eller vilka bankinstitut som skall lämna
byggnadskredit för visst byggnadsföretag (2224 §§). Denna fördelning
förutsätts enligt prop. 1974: 168 (s. 176) ske så långt det är möjligt i samråd
med bankerna och deras organisationer.

Räntereglering innebär att högsta eller lägsta ränta
fastställs för inlåning eller att högsta ränta fastställs för utlåning.
Inlåningsräntorna kan regleras för samtliga kreditinstitut enligt lagen och
dessutom för annan som driver inlåning på räkning av det slag bank allmänt
begagnar. Högsta utlåningsränta kan regleras för samtliga kreditinstitut.Ränta
som bestäms i särskild ordning eller som beräknas enligt särskilda bestämmelser
berörs inte av förordnande om räntereglering. Med ränta likställs varje annan gottgörelse
som utgör ersättning vid penninglån. Riksbanken får bestämma olika räntor för
skilda slag av in- eller utlåning (2527 §§).

Lagen om kreditpolitiska medel innehåller vidare
bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Kreditinstitut skall efter anmodan av riksbanken
lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om kreditpoUtiskt
medel behöver användas eller för att tillämpa meddelat förordnande. Även annan
som kan omfattas av förordnande om räntereglering har motsvarande
uppgiftsskyldighet. Riksbanken får föreskriva att uppgift om ränteändring
skall lämnas senast 15 dagar före ändringen (28 §).

Lagen innehåller också bestämmelser om särskild avgift för
den som åsidosätter föreskrift som har meddelats med stöd av förordnande enligt
lagen. Slutligen finns bestämmelser om straff i vissa fall för den som i
samband med fullgörande av uppgiftsskyldighet lämnar oriktig uppgift och en
bestämmelse om att talan inte får föras mot riksbankens beslut enligt lagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 7

3 Riksbanksfullmäktiges skrivelse

Riksbanksfullmäktige hänvisar till det uttalande av
finansutskottet som tidigare har berörts. Med tanke på detta av riksdagen godkända
uttalande har fullmäktige i skrivelsen behandlat de olika kreditpolitiska
instrumenten, sammanfattat sina erfarenheter och värderat behovet av dem samt angett
om ändringar i lagen bör övervägas. Lagen har tillämpats i fråga om
likviditetskrav, kassakrav och utlåningsreglering. Fullmäktige påpekar att det
i förarbetena till lagen i flera faU anförs att överenskommelser med eller
rekommendationer till kreditinstituten utgör smidigare medel, som bör prövas
innan en tillämpning av lagen kommer i fråga. Detta motiverar att även
erfarenheterna av arrangemang av detta slag behandlas, vilket gäller
emissionskontroll, placeringsplikt och räntereglering.

Fullmäktige redogör inledningsvis för kreditpolitikens
uppgifter och medel under de senaste åren och påpekar bl. a. att de instrument
som lagen om kreditpolitiska medel erbjuder har spelat stor roll för att bemästra
de besvärliga kreditpolitiska problem som det växande underskottet i de
löpande utrikesbetalningarna har gett upphov tiU. Fullmäktige anser därför
efter de senaste årens erfarenheter att de instrument som den kreditpoliliska
lagstiftningen ger behövs även i fortsättningen. De svårigheter som följer av
den bristande jämvikten i våra utrikesbetalningar har i hög grad förstärkt
detta behov.

I fråga om förlängd giltighet av lagen om kreditpolitiska
medel anser fullmäktige att tre år är en lämplig giltighetsperiod för att
bereda riksdagen tillfälle att ompröva lagstiftningen mot bakgrund av vunna
erfarenheter. Finansutskottet hänvisade i sitt uttalande år 1974 emellertid
till vissa pågående utredningar, bl. a. kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969:
59), vars slutbetänkande torde föreligga under senare delen av år 1977.
Fullmäktige erinrar vidare om att finansieringsbolagskommittén (Fi 1975: 08)
har att utarbeta förslag om att bl. a. finansieringsföretagen skall inordnas
under den kreditpolitiska lagstiftningen och att kommitténs betänkande
likaledes kan väntas bli publicerat i slutet av år 1977. Dessa utredningars
förslag kan medföra att ändringar i den kreditpolitiska lagstiftningen kommer
att aktualiseras under år 1978. Det finns därför enligt fullmäktiges mening
skäl att nu förlänga lagens giltighetstid med endast ett år. Fullmäktige finner
inte skäl att i detta sammanhang ta upp frågan om ändringar i lagens lydelse.

Det fullständiga innehållet i riksbanksfullmäktiges
skrivelse framgår av bilagan. Det speciella problem som avser de bostadsfinansierande
kreditaktiebolagen (s. 20) har numera lösts genom överenskommelse mellan
riksbanken och berörda bolag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 8

4 Remissyttrandena

Remissinstanserna tillstyrker eller motsätter sig inte att
gUtighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel förlängs ett är.
Bankinspektionen ifrågasätter dock om inte ett år är för kort tid för att de
kommande utredningsförslag som riksbanksfullmäktige hänvisar till skall hinna
beredas och statsmakterna hinna ta slutiig ställning till dessa.

Några remissinstanser bl. a. bankföreningen, sparbanksföreningen
och Sveriges föreningsbankers förbund framför vissa kritiska synpunkter på
lagen om kreditpolitiska medel och dess tillämpning men avstår från att i detta
sammanhang föreslå ändringar med hänsyn tiU de kommande utredningsförslagen
och till den begränsade förlängning fullmäktige har föreslagit. Dessa
remissinstanser föreslår att det snarast påbörjas en utvärdering av den
kreditpolitiska lagen och dess tUlämpning. Endast delegationen för
bostadsfinansiering anser att det finns skäl att redan nu överväga viss mindre
ändring i lagen såvitt avser särskild placeringsplikt.

Bankföreningen framhåller att, om lagens gUtighetstid
förlängs utöver ett år, de erfarenheter som har vunnits under lagens
tillämpning bör värderas mera ingående än riksbanksfullmäktige i denna omgång
har funnit skäl tUl. Bankföreningen föreslår att en arbetsgrupp snarast tillsätts
med uppgift att göra en sådan utvärdering och att därvid inhämta erfarenheter
och synpunkter från kreditinstituten. Arbetsgruppen bör bl. a. göra en allsidig
analys av de kreditpolitiska medlen och en genomgripande översyn av lagen och
förutsättningarna för dess tillämpning.

Bankföreningen begränsar sitt yttrande i övrigt till vissa
principiella synpunkter på hur den kreditpolitiska lagen bör vara utformad. VUlkoren
för lagens tillämpning bör preciseras bättre än f. n. vid den slutliga utformningen
av lagen och i förarbetena. Kreditpolitiken bör i första hand och i större
utsträckning än hittills lita till generella penningpolitiska medel, dvs. öppna
marknadsoperationer inkl. statsskulds- och diskontopolitik. Genom att penning-
och kreditpolitiken under decennier i stor utsträckning har litat till
regleringar och punktåtgärder har en uppbyggnad av fungerande marknader
motverkats. Flär krävs ett förnyelsearbete. Samverkan i olika former mellan
riksbanken och kreditinstituten har under senare år ökat. Bankföreningen anser
det angeläget att de åtgärder, som riksbanken finner påkallade inom ramen för
penningpolitiken men vid sidan av traditionella penningpolitiska medel,
initieras genom rekommendationer från riksbankens sida efter överläggningar
med kreditinstituten eller genom regelrätta överenskommelser med dem. Denna
ökade samverkan, som innebär bestämda fördelar, får inte stanna vid ett mer aUmänt
meningsutbyte utan bör även omfatta förberedandet av konkreta beslut från
riksbanken av stor ekonomisk räckvidd för det ekonomiska livet.

Behovet av en samverkan mellan riksbanken och företrädare
för kredit-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1977/78: 33 9

livet
skall ses mot bakgrund av att riksbanken genom den kreditpolitiska lagstiftningen
kan tillerkännas och i praktiken också får ytterst vidsträckta befogenheter
utan några klart angivna gränser och utan att lagen uppställer någon egentlig
möjlighet till överprövning av besluten, trots att riksbankens åtgärder ofta
har fundamental betydelse för stora delar av näringslivet och för hela
samhällsekonomin. Rätt att anföra besvär över riksbankens beslut bör införas,
åtminstone i ärenden om straffavgifter. För övriga fall bör något alternativ
till besvärsrätt etableras.

I fråga om de särskilda
kreditpolitiska medlen anför bankföreningen bl. a. följande. Likviditets- och
kassakraven borde kurma tiUgodoses genom rekommendationer och överenskommelser.
De senaste årens erfarenheter visar att den önskade effekten på utlåningen i
många faU har måst åstadkommas genom andra direkta åtgärder. Likviditetskraven
har främst kommit att tjäna prioriterings- och placeringssyften. Likviditetskravet
har vidare visat sig vara ett för både riksbanken oeh affärsbankerna
komplicerat och svårhanterligt instrument, vars användning kräver ständig
uppmärksamhet och anpassning. Bankföreningen framhåller vidare bl. a. att det
är angeläget att behov och verkningar av altemativt utformade system i fråga om
likviditetskrav skyndsamt utreds.

Bankföreningen
har en viss förståelse för behovet att i kritiska lägen införa en temporär
utlåningsreglering. Denna bör dock inte existera parallellt med
likviditetskrav såsom hittills har varit fallet. Det kan diskuteras om
tillämpningen av utiåningsregleringen enbart för affärsbanker men ej för
sparbanker och föreningsbanker är förenlig med kravet på konkurrensneutralitet.

Bankföreningen
framför vissa kritiska synpunkter på hur sanktionerna i form av särskilda
avgifter tillämpas av riksbanken. Sanktionerna för överskriden
utlåningsrekommendation knyts f. n. till uppfyllda likviditetskrav. Denna
anknytning innebär att bank som överskrider rekommenderat utlåningstak måste
betala avgift på eventuellt underskott i likviditetskravet, medan bank med utiåning
under utlåningstaket slipper sådan avgift. Lagstiftarens mening torde ha varit
att avgift för överträdelse av utlåningstak skall kunna tas ut endast då
förordnande om utlåningsreglering föreligger.

Den
rUntekontroll som riksbanken sedan våren 1974 har tillämpat har gett effekter
som i många avseenden liknar verkningarna av en räntereglering.
Räntesättningen har i praktiken kommit att bli allt mer styrd genom riksbankens
direkta ingrepp. Den centralstyrda räntepolitiken leder i praktiken till
stelhet i prissättningen. Den medför bl. a. svårigheter för bankerna att
bedriva en utvecklingsfrämjande pris- och produktkonkurrens. En ökad frihet
för bankerna i räntesättningen skulle vara till gagn för både insättare och
låntagare.

Emissionskontrollen
utgör enligt bankföreningen en god illustration till hur ingrepp i
prismekanismen på ett håll i systemet leder till att ytter-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 10

ligare reglering och kontroller behövs på andra håll.
Emissionskontrollen har ett flertal direkta nackdelar. Riksbanken har under
senare år vidtagit åtgärder ägnade att förbättra kapitalmarknadens
funktionsduglighet. Under det senaste året har dock svårigheter ånyo uppstått.
Bankföreningen ifrågasätter om inte återstående inslag av direkt reglering på
detta område nu skulle kunna elimineras. Den erforderliga samordningen av
verksamheten på kreditmarknaden skulle kunna överlåtas till de emit-terande
instituten. Önskemålet att trygga de prioriterade sektorernas kreditbehov bör
även i fortsättningen kunna lösas genom överenskommelser mellan staten och
kreditinstituten.

Sparbanksföreningen, Sparbankernas Bank och Sveriges föreningsbankers
förbund framför delvis liknande principiella synpunkter som bankföreningen på
den kreditpolitiska lagstiftningen. De framhåUer också att det behövs en
översyn av lagen och den praktiska tiUämpningen och att representanter för
kreditinstituten bör få delta i översynen. Dessa remissinstanser anser att
riksbanken i sin tillämpning av de kreditpolitiska medlen inte har tagit
vederbörlig hänsyn till åtgärdernas effekter på de olika institutens inbördes
konkurrensmöjligheter. Detta gäUer särskilt det senaste årets utformning av likviditetetskraven.
Enligt sparbanksföreningen har detta för sparbankerna inneburit ekonomiska och marknadsmässiga
negativa konsekvenser i förhållande till konkurrenterna. Detta beror bl. a. på
att riksbanken vid sin tillämpning av kreditpolitiken indelar bankerna i de
hävdvunna, associationsrättsliga grupperna och att hänsyn inte kan tas till de
stora individuella olikheterna inom varje grupp.

Sparbankernas Bank och Sveriges föreningsbankers förbund
anser att det kan ifrågasättas om de konsekvenser likviditetskraven haft på bankernas
inbördes konkurrensförhållanden är förenliga med synen på konkurrensneutralitet
i kreditpolitiken. Det bör bl. a. uppmärksammas att effekterna av
penningmarknadens likviditetssvängningar inte bara har berört affärsbankerna
utan också varit påtaglig för föreningsbankerna och sparbankerna.

Sparbankernas Bank har vidare anmärkt mot att skilda
likviditetskrav har ställts på Sparbankernas Bank och Föreningsbankernas Bank, å
ena sidan, och övriga affärsbanker, å andra sidan. Sveriges föreningsbankers
förbund har framfört samma kritik mot skillnaden i likviditetskraven mellan
Sparbankernas Bank (45 "/o) oeh Föreningsbankernas Bank (50 o/o).

Delegationen för bostadsfinansiering anför bl. a. att
överenskommelser mellan delegationen och bankerna har träffats för åren 1975
och 1976 i fråga om byggnadskrediter och köp av bostadsobligationer. För år
1977 beräknar bankerna att förvärva bostadsobligationer i den omfattning som
delegationen har angett. Någon formell överenskommelse har inte ansetts
nödvändig för att säkerställa dessa insatser. Om utvecklingen föranleder det,
kommer delegationen att återuppta överläggningarna med

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 11

bankerna i syfte att träffa en formell överenskommelse. En
överenskommelse har däremot träffats med bankerna i fråga om deras byggnads-kreditgivning
under år 1977. Det har emeUertid uppkommit vissa svårigheter vid tillämpningen
av överenskommelsen. Antalet anmälningar till delegationens expertgrupp som
består av representanter för bostadsstyrelsen, bostadsdepartementet och
bankerna om att byggnadskredit inte har beviljats har ökat samtidigt som
svårigheterna att lösa anmälda problem har blivit väsentligt större. De
uppkomna svårigheterna har medfört att byggstarten har försenats i ett
oroväckande stort antal fall.

Delegationen
anser mot bakgrund av erfarenhetema under bl. a. år 1977 att det vid sidan av
systemet med överenskommelser även framdeles bör finnas lagbestämmelser för
att säkerställa bostadsbyggandets finansiering när överenskommelser eller
tillfredsställande tillämpning av dessa inte kan uppnås. Liknande synpunkter
anförs av bostadsstyrelsen. Delegationen anför vidare att det finns skäl att
överväga om den särskilda placeringsplikten skall vara tillämplig endast på
byggnadskredit för vilken kommunal borgen föreligger. Syftet med denna
bestämmelse är att bankerna skall kunna åläggas att bevilja kredit endast i de
fall lånesökanden är kreditvärdig enligt banklagen. Delegationen anser att den
särskilda placeringsplikten bör vara lillämpbar för samtliga de projekt där
statligt bostadslån kan utgå och för vilka föreligger kommunal borgen eller
annan säkerhet som är godtagbar enligt banklagen.

5 Föredraganden

Den författningsmässiga grundvalen för den kreditpolitiska
regleringen finns i lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel. Denna lag är en
fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet att på framställning av riksbanksfullmäktige
förordna att riksbanken fär använda olika kreditpolitiska medel. Sådant
förordnande får meddelas, om det behövs för att uppnå de mål som statsmakterna
har fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Jag har i det
föregående närmare redogjort för de kreditpolitiska medlen och berört lagens
innehåll i övrigt.

Lagen om
kreditpolitiska medel trädde i kraft den 1 januari 1975 och gäller till
utgången av år 1977. Giltighetstiden begränsades till tre är på förslag av
riksdagens finansutskott. Utskottet ansåg att riksdagen borde få tillfälle att
ta ställning till den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och uiformning
mot bakgmnd av de erfarenheter som man efter hand vinner. Vidare bedömdes det
vara värdefullt med hänsyn till pågående utredningsarbete av bl. a.
kapitalmarknadsutredningen att riksdagen inom ej alltför lång tid på nytt fick
pröva lagstiftningen (FiU 1974: 39, rskr 1974: 357).

Sedan den kreditpolitiska lagstiftningen trädde i kraft
har västvärlden upplevt den djupaste konjunkturnedgång som har inträffat sedan
1930-

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 12

talet. Sveriges ekonomiska politik har inriktats på att
genom hög inhemsk efterfrågan trygga sysselsättningen och därmed överbrygga
lågkonjunkturen. Vi har också stimulerat produktion på lager. Samtidigt har
arbetskraftskostnaderna i Sverige stigit kraftigare än i våra
konkurrentländer. Skillnaden mellan utvecklingen i Sverige och i vår omvärld
har medfört att den svenska exportvolymen har gått ned samtidigt som importen
har ökat. Vi har fått betydande problem med underskott i de löpande utrikesbetalningarna.
De ökande bytesbalansunderskotten har frambringat en betydande upplåning
utomlands.

Regeringen har vidtagit en serie ekonomisk-politiska
åtgärder i syfte att återställa balansen i den svenska ekonomin. Sålunda har
genomförts dels generella stabiliserande åtgärder som nedskrivningar av den
svenska kronans värde, höjning av mervärdeskatten, sänkning av den allmänna
arbetsgivaravgiften och tillfälligt prisstopp, dels särskilda arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för att hålla sysselsättningen uppe.

Den senaste tidens ekonomiska problem har ställt allt
större krav på kreditpolitiken. Behovet av mellan- och långfristig upplåning i
utlandet har måst tillgodoses. Emissionskontroll har varit ett verksamt medel
för att styra upplåningen till utlandet. Det är främst investeringar i stora,
oftast exportinriktade företag och projekt med mycket stora kapitalbehov som
har fått finansieras med utlandslån.

Kraven på att förhindra eller snabbt kunna motverka
kortfristiga kapitalströmmar till och från utiandet har också skärpts.
Likviditetskrav, kassakrav och utlåningsreglering har använts för att i vissa
lägen hindra en alltför stark valutautströmning. Även räntepolitiken har med
hänsyn till valutareserven fått föras under stark påverkan av utvecklingen på
den internationella kreditmarknaden.

För att på längre sikt komma till rätta med de stora
underskotten i bytesbalansen måste den svenska utlandskonkurrerande sektorn
byggas ut. Kreditpolitiken har därför fått inriktas på att i första hand
tillgodose industrins finansieringsbehov-inom den begränsade kredittillförsel
som hänsynen till betalningsbalansen har medgett. Även statens och bostadssektorns
behov av kredit har prioriterats.

Riksbanksfullmäktige har i en skrivelse till regeringen
tagit upp frågan om en förlängning av lagen om kreditpolitiska medel.
Fullmäktiges allmänna inställning efter de senaste årens erfarenheter är att
de instrument som den kreditpolitiska lagstiftningen ger behövs även i
fortsättningen och att de svårigheter som följer av den bristande jämvikten i
våra utrikesbetalningar i hög grad har förstärkt detta behov. Fullmäktige
föreslår därför att giltighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel
förlängs. Enligt fullmäktiges mening är tre år från allmän synpunkt en lämplig
giltighetsperiod. Kapitalmarknadsutredningen (Fi 1969: 59) och finansieringsbolagskommittén
(Fi 1975: 08) väntas emellertid inom kort avge betänkanden med förslag som kan
aktualisera ändringar i den kreditpoli-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 13

tiska lagstiftningen under år 1978. Fullmäktige föreslår
därför att lagens giltighetstid förlängs med endast ett år, dvs. till utgången
av år 1978.

Remissinstanserna tillstyrker eller vill inte motsätta sig
en sådan förlängning.

Mot bakgrund av erfarenheterna från de senaste åren och de
ekonomiska problem som jag här har berört anser jag i likhet med riksbanksfullmäktige
och remissinstanserna att en kreditpolitisk reglering alltjämt är erforderlig.
Jag förordar alltså att gUtighetstiden för lagen om kreditpolitiska medel
förlängs oeh att förlängningen i avvaktan på resultatet av pågående
utredningsarbete av bl. a. kapitalmarknadsutredningen skall gälla ett år,
dvs. till utgången av år 1978.

Riksbanksfullmäktige
har sammanfattat sina erfarenheter av de senaste årens kreditpolitiska
reglering och har i stort sett funnit att lagen motsvarar det behov av regleringsinstmment
som föreligger på berörda område. Vissa banker och bankorganisationer har
däremot framfört kritik i skilda hänseenden mot både lagen och dess tiUämpning.
De delar inte fullmäktiges uppfattning om behovet av alla de kreditpolitiska
medel som nu finns i lagen men avstår från att i detta sammanhang föreslå några
ändringar. De anser emellertid att en utvärdering av erfarenheterna och en
översyn av lagen och dess tillämpning bör genomföras. Delegationen för
bostadsfinansiering har framfört vissa synpunkter i frågan om det behövs en
ändring i reglerna om särskild placeringsplikt.

Med hänsyn till att flera utredningar, som i olika
hänseenden kan beröra den kreditpolitiska lagstiftningen, inom kort kommer att
redovisa resultat av sitt arbete är jag inte nu beredd att förorda några
ändringar i lagstiftningen eller att ta ställning till hur omfattande en
kommande översyn av lagstiftningen behöver vara.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen

att antaga inom ekonomidepartementet upprättat förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att gencm proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som
före-dra.oanden har lagt fram.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 14

BILAGA

SVERIGES RIKSBANK 1977-O6-09

Till Regeringen

Lagen (1974: 922) om kreditpolitiska medel gäller till och
med den 31 december 1977. Som skäl för denna tidsbegränsning anförde 1974 års
finansutskott främst att "riksdagen bör få tillfälle att ta ställning tiU
den kreditpolitiska lagstiftningens innehåll och utformning mot bakgrund av de
erfarenheter som man efter hand vinner". Vidare pekades på att utredningar
arbetade med frågor som grep in i kreditpolitiken, något som gjorde det
värdefullt att riksdagen inom ej alltför lång tid på nytt fick pröva lagstiftningen.

Fullmäktige, som är ansvariga för tillämpningen av
förordnande enligt lagen, vill nu ta upp frågan om förlängning av
giltighetstiden.

I det följande kommer fullmäktige med tanke på
finansutskottets ovan citerade uttalande att ta upp de olika kreditpolitiska instmmenten,
sammanfatta sina erfarenheter av dem, värdera behovet av dem och ange om
ändringar i lagens regler bör övervägas. Lagen har tiUämpats i fråga om
likviditetskrav, kassakrav och utiåningsreglering. I förarbetena tUl lagen anförs
i flera fall att överenskommelser med eller rekommendationer till
kreditinstituten utgör smidigare medel som bör prövas innan en tillämpning av
lagen kommer i fråga; och detta motiverar att även erfarenheterna av
arrangemang av detta slag de gäller e-missionskontroll, placeringsplikt och
räntereglering behandlas.

Kreditpolitikens uppgifter odi medel under de senaste åren

Under perioden sedan den kreditpolitiska lagstiftningen
trädde i kraft har kreditpolitiken, liksom den ekonomiska politiken i stort,
stått inför svårare problem än tidigare under efterkrigstiden. Den avgörande
förändring, som legat bakom detta, är givetvis det växande underskottet i de
löpande utrikesbetalningarna. Det medför ett behov av en stor mellan-eller
långfristig upplåning i utlandet och av möjligheter att effektivt påverka de
korta kapitalströmmarna till och från landet. En huvuduppgift för
kreditpolitiken har därför varit att styra kredittillgången och likviditeten
så att den nödvändiga kapitalimporten förverkligats och att undvika eller
snabbt motverka kortfristiga utgående kapitalrörelser.

Samtidigt har ett allmänt omfattat syfte för vår
ekonomiska politik varit att hålla uppe aktivitet och sysselsättning inom
landet och att hålla investeringarna i den utlandskonkurrerande sektorn av
ekonomin på en hög nivå. För kreditpolitiken har detta betytt att önskvärdheten
att av betalningsbalanshänsyn begränsa kredittillförseln fått avvägas mot i
första hand industrins finansieringsbehov.

Kreditpolitiska instrument av de slag som lagen innehåller
har givetvis icke varit de enda vilkas utnyttjande påverkats av de besvärliga
kreditpolitiska problemen under senare år. Räntepolitiken har i stort fått
inriktas efter de krav som vårt utlandsberoende stäUt och valutaregleringen
har anpassats till det nya läget i vilket en betydande kapitalimport behövs.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 15

De instrament som lagen om kreditpolitiska medel erbjuder
har emellertid spelat en stor roll. Diskontopolitiken har kompletterats genom
variationer i kassakravet. Behovet av en mera bestämd styrning av kredittillgången
har lett till ett mera flexibelt utnyttjande av likviditetskraven och gett ökad
vikt åt rekommendationer om försäkringsinstitutens placeringsinriktning. Under
vissa perioder har utlåningstak tillämpats. Emissionskontrollen har använts
både för att påverka utlandsupplåningen och för att underlätta industrins
finansiering.

Fullmäktiges allmänna inställning efter de senaste årens
erfarenheter är att de instrument som den kreditpolitiska lagstiftningen ger
behövs även i fortsättningen. De svårigheter som följer av den bristande jämvikten
i våra utrikesbetalningar har i hög grad förstärkt dettta behov.

Likviditetskrav

Den möjlighet lagen ger att tillämpa likviditetskrav har
utnyttjats under hela dess hittiUsvarande giltighetstid och i en eller annan
form har likviditetskrav använts, först för affärsbankerna sedan år 1952 och
sedermera även för andra bankinstitut. Det har varit det huvudsakliga medlet
att, med större eller mindre precision, styra bankernas utiåningskapacitet.

Det bör observeras att likviditetskvoterna, bortsett från
den särstäUning som statspapper oeh bostadsobligationer intar, icke är tänkta
som något selektivt instrument, dvs. ett medel som kan tillgripas för att
tillgodose vissa kreditbehov på bekostnad av andra.

Under de tre år lagen om kreditpolitiska medel varit i
kraft har bland de likvida tillgångarna ingått, utöver de som anges i lagen
(statspapper, bostadsobligationer och hypoteksbankens obligationer) även
nettofordringar på andra svenska bankinstitut och bankernas kortfristiga nettofordringar
på utiändska banker. Bland de i kvotberäkningen ingående förbindelserna har
inte inräknats lån upptagna i utlandet för att refinansiera utlåning inom och
utom landet. Detta innbär att bankerna kan uppträda som mellanhänder för bl.
a. mindre företags upplåning i utlandet utan att deras redovisade likviditetskvot
påverkas.

Likviditetskvoternas konstruktion har ändrats i väsentiiga
avseenden vid två tillfällen och kretsen av berörda bankinstitut har utvidgats.
I februari 1975 infördes, efter samråd med Svenska bankföreningen, ett utjämningssystem
vid bedömningen av om likviditetskravet uppfyllts, innebärande att en banks
över- och underskott fortlöpande utjämnas över senaste tolvmånadersperiod.
Avsikten var att detta instrument skulle bli effektivare som styrmedel för
bankernas kreditgivning genom att inverkan av säsongsvängningar och
tillfälligheter eliminerades. Bankernas anpassning till kraven skulle också
underlättas. 1 juni 1976 ändrades vidare beräkningsreglerna så att beviljade
ej utbetalade krediter och garantier ställda för upplåning i Sverige kom att
påverka en banks likviditetskvot. Samtidigt, i juni 1976, utsträcktes de på
lagen grundade likviditetskraven till att omfatta även sparbanker och
föreningsbanker. Dessa hade tidigare haft ett likviditetskvotsystem baserat på
en överenskommelse med riksbanken.

Utvecklingen under slutet av 1975 och de första nio
månaderna av 1976 visar på vissa svårigheter att få likviditetskraven att
fungera som ett tillräckligt effektivt styrinstrument. Affärsbankerna utlovade
och beviljade lån i en mycket hög takt, något som på någon sikt ledde till en
oacceptabel ökning av de utbetalade krediterna och sjunkande faktiska Ukvi-ditetskvoter
hos bankerna. När sedan förstärkningen av statsbudgeten un-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 16

der våren reducerade bankernas likvida medel, kunde de
inte undvika betydande underskridanden av likviditetskraven. Resultaten var att
användandet av likviditetskraven visserligen framkallade en skärpt utlåningspolitik
från bankernas sida från mitten av året. Skärpningen kom emellertid alltför
sent och den starka valutautströmningen under augusti oktober fick mötas genom
en direkt utlåningsreglering.

Det synes, i efterhand, uppenbart att hanteringen av
likviditetskravsystemet led av vissa svagheter, både från riksbankens och
affärsbankernas sida, som sammanhängde med bristande erfarenhet av det
ovannämnda utjämningssystemet. Riksbanken måste för att detta skall fungera som
avsett relativt ofta anpassa Ukviditetskraven till den faktiska och förväntade
utvecklingen av bankernas likvida tillgångar i förhållande till det avsedda
målet för utlåningen. Bankerna måste snabbt reagera om deras marginal över
kravet tenderar att bli alltför liten.

Riksbanken
och de berörda bankerna har sedan diskuterat dessa frågor och det finns, enligt
riksbankens bedömning, anledning att antaga att likviditetskravsystemet
framdeles väl skall kunna spela sin roll som ett flexibelt och konkurrensneutralt
styrinstrument för bankernas kreditkapacitet. En reservation bör dock göras. 1
det svaga betalningsbalansläge som Sverige befinner sig i finns hela tiden en
risk för svåra rubbningar genom korta kapitalrörelser. Detta ställer höga krav
på precision i kontrollen av den inhemska likviditetssituationen och kan
medföra att direkt utlåningsreglering oftare måste sättas in som komplement
till likviditetskraven.

Fullmäktige kan för närvarande inte finna några motiv att
ändra de gällande reglerna om likviditetskrav.

Kassakrav

I förarbetena till den nu gällande lagen anges att
kassakrav under vissa förutsättningar, som i allmänhet inte hittills har varit
uppfyllda på den svenska kreditmarknaden, skulle kunna ersätta
likviditetskraven som ett instrument att styra banksystemets kreditkapacitet.
Som ett mera begränsat syfte för deras användning angavs att på kort sikt
snabbt reducera bankernas kassalikviditet och göra dem beroende av upplåning i
riksbanken.

Vid den kraftiga valutautströmningen våren 1974
utnyttjades kassakvoter enligt den då gällande lagen för att framtvinga en
upplåning på straffräntevillkor som snabbt åstadkom en aUmän höjning av
dagslåneräntor och räntor vid specialinlåning. Kassakraven behölls på
oförändrad nivå, fem procent, när den nya lagen trädde i kraft vid ingången av
år 1975.

På hösten
1975, då valutaläget var mindre pressande, sänktes kassakraven till två
procent för att ge utrymme för statsupplåning i banksystemet genom försäljning
av statspapper. Riksbanken har naturligen velat undvika att statens upplåning i
bankerna ersattes av över tiden stigande kassakrav. Under en period under våren
1977 höjdes sedan kassakraven tillfälligt för att undvika ett kraftigt fall i
de kortaste penningmarknadsräntorna under en period av utströmning av medel
via statsbudgeten.

I lagen om kreditpolitiska medel gavs, i motsats till
tidigare, möjlighet att låta bankerna för att täcka kassakravet använda sin
behållning av sedlar utöver behållningen på checkräkning i riksbanken. Efter
samråd med bankföreningen ändrade riksbanken fr. o. m. juli 1975 tillämpningsföreskrifterna
så att behållningen av sedlar och mynt inräknades vid upp-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 17

fyllandet av kraven. Avsikten var att i enlighet med vad
som uttalats i förarbetena minska behovet av sedeltransporter och reducera de
därmed förbundna säkerhetsriskerna.

Utvecklingen
av vår betalningsbalans och läget på valutamarknaderna under de senaste åren
har bekräftat behovet av kassakrav som ett instrument för att påverka
bankernas kassastäUning och genom den räntenivån för dagslån och
specialinlåning.

Utlåningsreglering

Genom lagen om kreditpolitiska medel infördes för första
gången i Sverige möjligheten att införa en på lag baserad utlåningsreglering
ett tak för en banks utlåning. Emellertid hade utlåningstak baserade på rekommendationer
från eller överenskommelser med riksbanken tillämpats tidigare 19551957,
1969 och 1970. Senast hade en överenskommelse om en övre gräns för bankernas
utlåning (exkl. bostadsbyggnadskrediter) träffats i april 1974, och den
upphävdes först i augusti 1975.

Med
undantag av det första sammanhängde dessa utlåningstak med ett svagt
betalningsbalansläge. När utlåningsreglering enligt lagen tillgreps i oktober
1976 var det också som en följd av den starka valutautströmningen under
augustioktober.

Den
allmänna erfarenheten av utlåningstak är att de med stor snabbhet och precision
påverkar bankernas utlåning. Detta innebär givetvis inte att effekterna i nästa
led är lika lätta att kartlägga. Delvis motsvaras begränsningen av
bankutlåningen av en ökad kreditgivning vid sidan av banksystemet genom
finansieringsföretagen, genom finansiella lån direkt mellan företag och genom
ökad användning av handelskrediter. Detta torde emellertid kompensera bara en
mindre del av bortfallet. Företagens utgifter för investeringar och
lageruppbyggnad och hushållens konsumtionsutgifter drabbas också, vilket kan
vara en önskad eller som ofta i fråga om investeringarna en icke önskad
effekt. En mycket betydande del av nedskärningen kompenseras emellertid genom
ökad upplåning i utlandet. Något som också var det avsedda syftet 196970, 1974
och 1976.

Utlåningsreglering
är ett instrument som kan användas i selektivt syfte, genom att lagen tUlåter
att "skilda regler (ges) för utlåning*eller garantiförbindelser avseende
olika ändamål". Vid samtliga tillfällen då utlåningstak använts har också
bostadsbyggnadskrediter undantagits. När utiåningsreglering enligt lagen
infördes i oktober 1976 undantogs även, i praktiken, en serie lån med statlig
garanti. Bakom detta låg emellertid inte någon ambitiös selektiv målsättning.
Undantaget motiverades av dels att utiåningsbegränsningen var mycket hård
(bankernas utlåning exkl. bostadsbyggnadskrediter tilläts inte öka under sexmånadersperioden
oktobermars) dels att undantagen var kvantitativt oväsentliga och inte skadade
kreditbegränsningens allmänna effektivitet. Bankerna uppmanades även att så
långt möjligt tillgodose kreditbehovet hos mindre företag för vilka
utlandsfinansiering icke var ett rimligt alternativ.

Enligt
fullmäktiges bedömning kan det väl tänkas att behovet att till-lämpa
utlåningsreglering skulle kunna bortfalla under perioder då vårt
betalningsbalansläge icke erbjuder några problem. För närvarande är det dock
nödvändigt att kunna påverka tillgången på kredit med större snabbhet och
precision än användandet av de normala kreditpolitiska instrumenten medger,
varför möjligheten att tillgripa utlåningsreglering inte kan undvaras.

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 18

Emissionskontroll

EmissionskontroU har tillämpats alltsedan början av
1950-talet i den formen att bankerna icke deltagit i emission av obligationer
och förlagslån förrän riksbanken givit en klarsignal. Riksbankens granskning
avser lånets belopp, räntesats och övriga villkor.

Emissionskontrollen har tillämpats i denna traditionella
form under den nuvarande lagens giltighetstid. Beträffande dess omfattning kan
nämnas att den gällt icke blott emissioner av obligationer och andra
marknads-papper utan även reversupplåning av kreditaktiebolag. När det gäller
graden av kontrollens effekt eller hårdhet kan sägas att sedan våren 1975 någon
längre kö av industrilån inte förekommit. Någon övre gräns har inte heller
satts för Industrikredits och Företagskredits upplåning.

Det bör
dock tilläggas att detta inte inneburit att alla önskemål från industriföretag
om obligationslån tillgodosetts. Behovet av en stor upplåning utom landet för
att täcka underskottet i bytesbalansen har medfört att riksbanken i många fall
hänvisat företag att tiUgodose en del av sitt finansieringsbehov i utlandet. Dét
har då gällt våra stora, oftast exportinriktade företag och också projekt med
mycket stora kapitalbehov som kärakraftutbyggandet.

Enligt fuUmäktiges
mening bidrar emissionskontrollen i dess nuvarande form till en från
samhällsekonomisk synpunkt önskvärd allokering av kapitalmarknadens resurser
till finansiering av utbyggnad av i första hand den utlandskonkurrerande
tillverkningsindustrins produktionsapparat men också till exportens och
jordbrukets finansiering. Kontrollen över räntesatser och övriga lånevillkor
fyller också en funktion som knappast kan helt ersättas av marknadsprisbildning
på en marknad som domineras av ett mycket litet antal placerare. Därtill
kommer, slutligen, behovet av ett instmment som ransonerar tillgången på
långfristiga inhemska lån i syfte att förmå de stora företagen att i nödvändig
grad utnyttja medel-och långfristiga upplåningsmöjligheter i utlandet.

Att emissionskontroll tillämpats utan att lagens regler i
detta avseende behövt tillgripas gör givetvis inte dessa överflödiga; de utgör
en nödvändig bakgrund. Däremot kan det sägas att erfarenheterna inte givit vid
handen att en tillämpning av lagens regler skulle ha några fördelar jämfört
med den traditionella metoden för kontrollen, som naturligt ansluter sig till
en fortlöpande diskussion mellan riksbanken och det fåtal banker som är
engagerade i emissionsverksamheten.

Allmän och särskild placeringsplikt

I lagen föres placeringsplikt, Uksom utiåningsreglering
och räntereglering, till de s. k. extraordinära kreditpolitiska medlen. I
fråga om plaee-ringsplikten hänvisas i förarbetena till lagen till att en
lösning i första hand bör sökas genom överenskommelser eller rekommendationer
med delegationen för bostadsfinansiering eller riksbanken som agerande å den
statliga sidan. Lagens bestämmelser skulle endast tillgripas om en lösning icke
kunde nås på detta sätt.

Lagens regler har inte behövt tiUämpas .För vart och ett
av åren 1975 och 1976 ingicks överenskommelser mellan å ena sidan delegationen
för bostadsfinansiering och å den andra bankföreningen, PK-banken, sparbanksföreningen
och föreningsbankernas förbund. Därvid åtog sig ba-kerna dels att tillgodose
byggnadskreditbehovet för projekt med statUga bostadslån och för nybyggnad av
bostäder utan statliga lån dels att bidraga till den slutiiga finansieringen
genom nettoförvärv av bostadsobligationer

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 19

till ett angivet belopp. Samtidigt utfärdade riksbanken
rekommendationer till allmänna pensionsfonden om nettoförvärv av angivna belopp
statsobligationer och bostadsobligationer och till försäkringsbolagen om en
viss placeringskvot, där den prioriterade andelen utgjordes av summan av
statsobligationer, bostadsobligationer, hypoteksbanksobligationer och vissa
bostadslån. Inom denna summa angavs även ett belopp som skuUe avse
bostadsfinansiering.

För år 1977 har riksbanken utfärdat rekommendationer till
försäkringsinstituten av samma slag som tidigare. Vid de inledande
överläggningarna med delegationen för bostadsfinansiering framhöll bankerna att
de av delegationen angivna kraven för byggnadskrediter och obligationsförvärv
kunde tUlgodoses utan någon formell överenskommelse. Förhandlingarna
ajournerades därefter, men skall återupptagas om utvecklingen icke över-ensstämimer
med denna förutsägelse.

Statens
upplåningsbehov har under de senaste åren, med undantag för en tillfällig
nedgång budgetåret 1975/76, visat en starkt stigande trend. Målet i fråga om
säkerställandet av bostadsbyggandets finansiering är också oförändrat.
Fullmäktige anser att det med dessa förutsättningar är nödvändigt att såväl den
allmänna som den särskilda placeringsplikten kvarstår i den kreditpolitiska
lagstiftningen.

Räntereglering

Räntereglering anges i lagen om kreditpolitiska medel som
ett extraordinärt instrument. 1962 års ränteregleringslag framstod också som
en utpräglad beredskapslag att utnyttjas under "utomordentiiga omständigheter".
Traditionellt följde bankinstitutens in- och utiåningsräntor riksbankens
diskonto och räntesättningen på kapitalmarknaden bestämdes med utgångspunkt
från räntesatsen på nyemitterade statsobUgationer. Detta gav riksbanken ett
starkt inflytande över räntesättningen på olika delar av kreditmarknaden, oeh
en tillämpning av ränteregleringslagen kunde endast bli aktuell i mycket speciella
situationer.

Detta
stela mönster för räntesättningen har under senare år luckrats upp på flera
områden. Inlåning i stora poster hos bankerna har utvecklats till en marknad, specialinlåningsmarknaden,
med hård konkurrens och flexibel räntesättning med företag, kommuner,
stiftelser och organisationer som placerare och banker, finansieringsföretag, icke-finansiella
företag och kommuner som låntagare. Bankernas utlåningsräntor har visat en
tendens att glida uppåt i förhållande till diskontot och en liknande tendens
kunde under en period iakttas hos försäkringsbolagens räntesättning på lån, där
räntesatserna steg i förhållande till räntesatsen på nyemitterade obligationer.
Det bör dock observeras att den starka uppgången i ränte-nivåema från 1974 tiU
största delen är resultatet av en medveten politik, som i allt högre grad
påverkats av utvecklingen på den internationella kreditmarknaden.

Riksbanken har emellertid genom överenskommelser och
rekommendationer sökt begränsa ränteglidningen i bankemas och kapitalmarknadsinstitutens
räntesatser. För bankinstitutens del har dessa avsett den genomsnittiiga
räntesatsen vid utlåning till allmänheten. Härvid har förutsatts att villkoren
för bostadsbyggnadskrediter inte skulle ändras, men i övrigt har riksbanken
undvikit att ingripa i bankernas fördelning av räntehöjningarna. För
försäkringsbolagens del har den ränterekommendation som efter samråd med
riksbanken utfärdas av bolagens s. k. räntedelege-rade ändrats från att avse minimiräntor
till att avse en enda räntesats eller

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 20

ett intervall. Enligt fullmäktiges åsikt behövs
möjligheten tiU räntereglering mer än tidigare för att ge myndigheterna det
önskvärda inflytandet över ränteutvecklingen.

En fortsatt giltighet av lagens bestämmelser om
räntereglering är behövlig även för att lösa ett specialproblem som uppstått
hos de bostads-finansierande kreditaktiebolagen.

Den tidigare gällande ränteregleringslagen omfattade inte
räntesatser vid utlåning från hypoteksinstitut. Skälet härför var, enligt
förarbetena till 1962 års ränteregleringslag, att man kunde påräkna att deras
utlåningsräntor fastställdes med en sedvanemässigt bestämd marginal över deras
upplåningskostnader. I 1974 ärs proposition citerade departementschefen detta
uttalande, men anslöt sig tUl den allmänna principen att möjlighet att
fastställa maximiräntor borde gälla alla kreditinstitut.

Under perioden 196674 emitterade de bostadsfinansierande
kreditaktiebolagen obligationer med räntesatser bundna på 20 år (med en ensidig
rätt för låntagaren att konvertera obligationslånet efter 10 år, vilket här
saknar intresse). De lån som utlämnades från kreditaktiebolagen ger emellertid
möjlighet att anpassa räntesatsen efter 10 år. Om räntenivån efter 10 år ligger
högre än vid emissionstillfället kan bolagen följaktligen under de återstående
åren tillgodogöra sig vinsten av en marginal mellan utiåningsränta och
upplåningsränta och de synes fr. o. m. 1976 allmänt ha utnyttjat möjligheten
att höja utlåningsräntorna.

Det överskott som uppstår härvid är betydande. De lån som
utlämnades 1966 baseras på obUgationer med en räntesats på 6,257 %; efter kon-verteringen
1976 löper de med en räntesats som motsvarar obligationsräntan 9,5 %. Om den
genomsnittliga räntesatsen 19661974 uppskattas till 7 % oeh räntenivån
19761984 blir 9,5 % blir överskotten under denna period 2 800 mkr.
Möjligheterna till överskott finns kvar, i avtagande grad, till 1994. Dessa
överskott tillfaller till större delen de kreditaktiebolag som icke längre är
engagerade i bottenlångivning till bostäder och vilkas lånestock, successivt
och sedan överskotten upphört, övertages av Svensk Bostadsfinansiering (BOFAB).
Stadshypotekskassan däremot har under 19661974 arbetat med samma räntebindningskonstruktion
på utlåningssidan och upplåningssidan. Sedan 1974 har alla de obliga-tionsemitterande
bostadsinstituten tillämpat en räntekonstruktion med räntejustering efter tio
år för både obligationer och fastighetslån, som inte ger möjlighet till
överskott av ovan beskrivna slag.

Redan under 1976 och 1977 har de berörda
kreditaktiebolagens överskott genom den högre räntemarginalen varit betydande,
men beloppen stiger kraftigt fr. o. m. 1978. Åtminstone från 1978 kommer också
dessa överskott till sin största del att betalas av staten genom räntegarantisy-stemet.
I denna situation har riksbanken för avsikt att, i samråd med bostadsmyndigheterna,
ta upp diskussioner med de berörda kreditaktiebolagen om ett genomförande av
principen att räntan på utlämnade lån skall med en mindre marginal vara
anknuten till räntan på de underliggande obligationslånen. Det kan inte
uteslutas att räntereglering enligt lagen om kreditpolitiska medel kan behöva tiUämpas
för att nå detta syfte.

Övriga frågor

Riksbanken har i de fall lagen tillämpats även angett
omfattningen av uppgiftsplikten. Däremot har i övriga faU, då riksbanken
hemställt om uppgifter, uppgiftsskyldigheten icke behövt åberopas, något som
naturligtvis icke får tolkas så att uppgiftsskyldighet enligt lagen icke är
erforderlig.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop.
1977/78: 33 21

Riksbanken
kan kontrollera att begärda uppgifter inkommer och att de är konsisienta såväl
med andra till riksbanken lämnade uppgifter som med andra kända data, t. ex. de
som publiceras av tillsynsmyndigheter. Däremot saknar riksbanken möjlighet att
använda vitesföreläggande mot kreditinstitut som icke lämnar begärd uppgift.
Riksbanken kan icke heller gå igenom institutets bokföring för att kontrollera
lämnade uppgifter eller undersöka om dessa påverkats av skentransaktioner i
syfte att kringgå fastställda regler.

Propositionen
hänvisar i detta sammanhang till samarbete mellan riksbanken och
tillsynsmyndigheterna vid utformningen av föreskrift enligt lagen och vid
kontroll av dess efterlevnad. Fullmäktige vill framhålla betydelsen av ett
sådant samarbete. Viss kontroll av lämnade uppgifter erfordras, även om det är
osannolikt att ett kreditinstitut medvetet skulle lämna felaktiga rapporter.
Exempel finns däremot på att tiUämpningsföreskrifterna missuppfattats liksom
på att ett institut genomfört skentransaktioner av antytt slag.
Tillsynsmyndigheternas erfarenheter gmndade på en närmare kontakt med
kreditinstitutens rörelse och deras speciella befogenheter måste utnyttjas vid
tillämpningen av lagen.

Avslutningsvis
vill fullmäktige ta upp frågan om lagens giltighetstid. I sitt yttrande över
betänkandet "KreditpoUtiska medel" anslöt sig fullmäktige
(majoriteten) till utredningens förslag att den kreditpolitiska lagstiftningen
skulle göras permanent. Riksdagens beslut blev en treårig giltighetstid.
Motiven härför har återgivits i inlednmgen tdl denna skrivelse.

I
vad avser en omprövning mot bakgmnd av erfarenheterna torde tre år vara en
lämplig giltighetsperiod. 1974 års finansutskott hänvisade emellertid också
till vissa pågående utredningar, bl. a. kapitalmarknadsutredningen. Dennas
slutbetänkande torde föreligga under senare delen av år 1977. I propositionen
aviserade departementschefen också sin avsikt att tillkalla en utredning för
att utarbeta förslag för bl. a. frnansieringsföre-tagens införande under den
kreditpolitiska lagstiftningen. En utredning med detta syfte har sedan
tillsatts, och dess betänkande väntas likaledes publiceras under hösten 1977.
Dessa utrednmgars förslag kan medföra att förändringar i den kreditpolitiska
lagstiftningen kommer att aktualiseras under år 1978. Det finns därför skäl
att idag förlänga lagens giltighetstid med endast ett år.

Fullmäktige
får under åberopande av vad som ovan anförts hemstäUa att regeringen måtte
föreslå riksdagen att förlänga giltighetstiden av lagen om kreditpolitiska
medel. FuUmäktige finner inte skäl att i detta sammanhang ta upp några förändringar
i lagens lydelse. Beträffande giltighetstiden har fullmäktige pekat på att tre
år från allmän synpunkt är en lämplig period, men att särskilda skäl motiverar
att giltighetstiden nu begränsas till utgången av år 1978.

Stockholm
som ovan

Ä
Fullmäktiges vägnar

ALLAN
HERNELIUS

T AF JOCHNICK

NORSTEDTS TRYCKERI STOCKHOLM 1977 7705S9

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

15 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (15)

15 kopplingar i 7 dokument.

  1. Prop. 1981/82:42 om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel s. 3 · s. 5 i texten
  2. Bet. 1977/78:FiU8 Med anledning av propositionen 1977/78:33 om fortsatt giltighet av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel s. 1 · s. 7 i texten
  3. Bet. 1977/78:CU3 Med anledning av motion om inriktningen av den ekonomiska politiken såvitt motionen hänvisats till civilutskottet s. 13 · s. 20 i texten
  4. Prop. 1978/79:165 om den svenska kapitalmarknaden s. 281 i texten
  5. Prop. 1978/79:170 med förslag till lag om finansbolag, m. m. s. 9 i texten

Visa alla 7