om den svenska kapitalmarknaden
687 sidor, varav 522 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,4 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 522 av 687 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1978/79:165, om den svenska kapitalmarknaden
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Regeringens proposition
1978/79:165
om den svenska kapitalmarknaden;
beslutad den 8 mars 1979.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
Pä regeringens vägnar OLA ULLSTEN
INGEMAR MUNDEBO
Propositionens huvudsakliga innehåll
1 propositionen dras riktlinjerna upp för hur den svenska
kapitalmarknaden bör fungera. En principiell utgångspunkt är att krediterna
bör fördelas sä att de mest räntabla och anglägna investeringsprojekten gynnas.
Detta har en positiv effekt på den svenska ekonomins tillväxt och därmed på
möjligheterna att upprätthålla och förbättra levnadsstandarden. För att
skattesystemets effekter på olika investeringsprojekts räntabilitet skall kunna
balanseras är det dock inte möjligt att nu övergå till en kapitalmarknad helt
utan regleringar.
Under de närmaste åren är det särskilt angeläget att
industrins investeringar inte hämmas av brist på långfristiga krediter eller
riskvilligt kapital. I propositionen understryks att industrins räntabilitet
och soliditet måsle förbättras. Nyemissionsvolymerna måste öka. För att detta
skall kunna ske måste bl.a. hushållen stimuleras att placera mera riskvilligt
kapital i företagen. En höjning av den ersättning som det riskvilliga kapitalet
ger utöver vad en riskfri placering ger är mot den bakgrunden nödvändig.
1 propositionen fastslås vidare att bostadssektorn liksom
hittills måsle inta en prioriterad ställning på kreditmarknaden. För att
renodla priorite-ringssystmet förordas att bostadsinstitulen emitterar två
obligationsserier. Den ena skall avse det prioriterade byggandet, dvs. allt
byggande med stöd av statliga lån och all övrig nyproduktion av bostäder. Den
andra serien skall avse det oprioriterade byggandet, såsom uppförande av
affärs- och kontorsfastigheter samt reparation och ombyggnad utan stöd av
statliga lån.
1 propositionen behandlas också de allmänna riktiinjema
för statsskuldspolitiken. Denna måste inriktas pä att begränsa effekten av
statsbudget-
1 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop. 1978/79:165 2
underskotten på penningtillgången i ekonomin. När det
gäller kommunernas finansiering görs den bedömningen i propositionen, att
kommunerna inte kan påräkna nägon nämnvärd ökning av sitt utrymme på kreditmarknaden.
För de olika kreditinstitut som uppträder på
kapitalmarknaden föreslås vissa ändringar, främst i de placeringsregler som
gäller för dem.
I fråga om AP-fondens verksamhet behandlas bl. a. de s. k.
återlånen. Den möjlighet företagen nu har att återlåna hälften av vad de
närmast föregående år har betalat i ATP-avgifter behålls. En ny möjlighet
öppnas, närmast avsedd för mindre företag, att intill ett belopp av 500000 kr.
återlåna avgifter för de fem föregående åren. Räntan på de lån genom vilka bankerna
hos AP-fonden får refinansiera lämnade återlån, knyts till statsobligationsräntan
i stället för som nu till bankernas inlåningsränta.
För fjärde AP-fonden föreslås en 10-procentsgräns för
innehavet av aktier i ett och samma bolag. Fonden behöver dock inte avyttra
några aktier i de fall där innehavet redan nu överstiger lO-procentsgränsen.
Fjärde fondstyrelsen som svarar för fondens placeringar i aktier och i
skuldebrev, som kan omvandlas till aktier, har f. n. - till skillnad från de
andra fondstyrelsema - ingen skyldighet att delta i pensionsutbetalningarna.
Fjärde fondstyrelsen föreslås få en sädan skyldighet såvitt gäUer 4/5 av
avkastningen av de medel slyrelsen förvaltar. Samtidigt införs skattefrihet
för fjärde fondstyrelsen i samma utsträckning som gäller for de övriga
styrelsema.
I propositionen framhålls att det är motiverat att inrätta
en femte AP-fond. Avsikten är att frågan skall utredas inom regeringskansliet
så att regeringen skall kunna återkomma med ett konkret förslag till riksdagen.
Inrättande av en femte fond hindrar inte att eventuella kapitaltillskott till
fjärde delfonden senare kan övervägas.
Försäkringsbolagens möjligheter att välja placeringar ökas
genom att den s. k. fria seklorn inom försäkringsfonden ulvidgas från 10 till
20 % av fonden. Inom den bundna sektorn ersätts taxeringsvärdet för fast
egendom med ett uppskattningsvärde. Nägon ändring av reglerna om försäkringsbolagens
rätt att placera i aktier föreslås däremot inte. I stort sett motsvarande
ändringar görs i placeringsreglerna för understödsföreningarna. Vidare höjs det
högsta medgivna kapitalförsäkringsbeloppet för dem.
För bankernas del införs en möjlighet att ge ut s. k.
bankcertifikat - dvs. kortfristiga obligationer med en löptid på högst ett år -
och andra obligationer. I samband därmed slopas emissionsstämpeln på alla
obligationer och liknande skuldebrev liksom fondstämpeln i sin helhet. Nu
gällande förbud för bankerna att förvärva förlagsbevis avskaffas praktiskt
taget helt.
Verksamheten i de halvstatliga kreditaktiebolagen AB
Industrikredit och AB Företagskredit slås samman och skall i fortsättningen
bedrivas endast av AB Industrikredit. Aktiekapitalet i AB Industrikredit ökas
till 80 milj. kr.
Prop. 1978/79:165 3
De båda bolagens sammanlagda aktiekapital är f. n. 44
milj. kr. Garantikapitalet på sammanlagt 204 milj. kr. höjs till 400 milj. kr.
Även verksamheten i Lantbruksnäringarnas primärkredit AB och
Lantbruknäringarnas sekundärkredit AB slås samman.
De föreslagna lagändringarna avses i huvudsak träda i kraft
den 1 juli 1979.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:165
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom föreskrivs att 54-56 samt 66 och 74 SS lagen
(1955: 183) om bankrörelse skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
54 S'
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankaktiebolag
lår ej för egen räkning driva handel med eller, med de undanlag som angivas i
55 och 56§§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar,
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom sådana
som medjöra rätl till belalning försl efier utfärdarens övriga fordringsägare
(Jör-lagsbevis).
Bankaktiebolag
får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i
55 och 56 §S, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar,
obhgationer, Jörlagsbevis och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55 § Bankaktiebolag fär förvärva
I. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda banken lokaler
för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov.
2. aktie
i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller
tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamålet.
2.
aktie i
bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fast egendom eller
tomträtt som förvärvats för det under 1 angivna ändamälet, och förlagsbevis,
som utfärdats av sådant bolag,
3.
inventarier,
vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bankbolaget äger, eller
till lokaler, som bolaget i övrigt innehar,
4.
bostadsrätt för
att bereda bostad åt någon som är anställd i banken,
5.
efter tillstånd
av regeringen, aktie i annat bankaktiebolag, i utländskt bankföretag och i
svenskt aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses gagneligt
för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller förlagsbevis
utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.
Bankbolag som medverkar vid Bankbolag som medverkar vid
emission av aktier eller förlagsbe- emission av
aktier på den allmänna
vis på
den allmänna marknaden får förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i
emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis skall bolaget dock avyttra
så snart det lämpli-
marknaden får förvärva aktie som ingår i emissionen. Sådan
aktie skall bolaget dock avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett
år efter förvärvet. Om synnerliga
' Senaste lydelse 1968:601. 'Lydelse enligt prop.
1978/79:9.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lyddse
gen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om
synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.
Bankbolag
som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta
rörelsen, i samband med denna dessutom förvärva aktie, emissionsbevis,
förtagsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk förening. Bolag får dock
ej inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 §
första stycket fondkommissionslagen (1978: 000).
Föreslagen lydelse
skäl föreligga, kan tillsyrismyndig-heten föriänga denna
frist.
Bankbolag som har tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse fär, för att underlätta rörelsen, i samband med denna
dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk
förening. Bolag får dock ej inneha sädana värdepapper till högre anskaffningsvärde
än som anges i 16 § första stycket fondkommissionslagen (1978: 000).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Om synneriiga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
medgiva att bank-bolag får inneha värdepapper som avses i tredje stycket i
större omfattning än som anges där.
56«
opaginerad Kontrollera mot PDF
För att
skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs
eller vid exekutiv försäljning köpa egendom söm är utmätt eller pantsatt för
fordringen dels, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida
avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt
eller annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller
övertagen egendom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning
eller fartyg, får bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös
egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller
för fortsättande av en med denna driven verksamhet, eller förlagsbevis, som
utfärdats av sådant bolag. Bankbolagfårdärjämte förvärva aktie i bolag, i
vilket bankbolaget enligt detta stycke förut förvärvat aktie, om uppenbar
fara är att bankbolaget annars skulle lida förlust.
Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i
bolag eller
För att
skydda fordran får bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs
eller vid exekutiv försäljning köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för
fordringen dels, om det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida
avsevärd förlust, såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt
eller annan egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller
övertagen egehdom av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anläggning
eller fartyg, fär bankbolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös
egendom förvärva aktie i bolag, som bildats för förvaltning av egendomen eller
för fortsättande av en med denna driven verksarahet. Bankbolag får därjämte
förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolaget enligt detta stycke förut
förvärvat aktie, om uppenbar fara är att bankbolaget annars skulle lida
förlust.
Har bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i
bolag får
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Senaste lydelse 1972:656.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:165
Föreslagen
lydelse
bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar
på annat aktiebolag, byta ut aktien mot aktie i det andra aktiebolaget.
Nuvarande lydelse
av akiiebolag utfärdat förlagsbevis, får bankbolaget, om
aktiebolaget överlåter sina tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien
eller Jörlagsbeviset mot aktie i det andra aktiebolaget eller föriagsbevis som
utfärdats av detta bolag.
Egendom, som bankbolag förvärvat enligt första eller andra
stycket, skall avyttras så snart det lämpligen kan ske och senast när det kan
äga rum utan förlust för bolaget.
Förvärv enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas
hos tillsynsmyndigheten.
66 §
Bankaktiebolag må ej utfärda Bankaktiebolag/år ej / anc/ra/a//
tryckta eller graverade, till inneha- än som angivas i
andra och tredje
våren
eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig
ansvarighet för sådana förbindelser.
Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av bankbolagel
utställda räntebärande förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.
styckena utfärda tryckta eller graverade, till
innehavaren eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda
sig ansvarighet för sådana förbindelser.
Bankbolag får utfärda räntebärande föriagsbevis som lyder
på minst etthundra kronor.
Bankbolag får utfärda och ställa garanti för
räntebärande obligationer som lyder på minst etthundra kronor. Löptiden
för obligationer som bankbolag ger ut i Sverige får vara längst sju år.
Obligationer med längre löptid än ett år får utfärdas intill ett belopp som
motsvarar högst tre procent av bankbolagets inlåning från allmänheten.
74 §" Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under
styrelsens inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning
styrelsen bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på
styrelsens egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må bland styrelseledamöterna
eller styrelsesuppleanterna flera verkställande direktörer utses. Styrelsen
skall även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleant att vara
ställföreträdare för verkställande direktör.
Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande
direktör att ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet
att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.
Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall
tillkomma verkställande direktör eller person som avses i andra stycket,
åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder
fastställd instruk-
* Lydelse enligt prop. 1978/79:9.
Prop.
1978/79:165 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
tion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola
grunderna för kreditgivningen fastställas. Hava flera verkställande direktörer
utsetts, skall instruktionen angiva huru ledningen av bankens verksamhet skall
mellan dem fördelas. Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten
insända avskrift av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma,
meddela myndigheten därom.
Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst
återkallas eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra
ärende av varje slag.
Styrelsen mä icke åt enskild styrelseledamot eller annan
uppdraga att avgöra ärende, som avser:
1.
inrättande
eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan bankrörelse;
2. förvärv eller avyttring av
fastighet, avsedd för bankens inrymmande eller för att tillgodose därmed
sammanhängande behov;
3.
beviljande av
kredit till befattningshavare, som avses i 61 § första stycket, eller annan
befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra pä styrelsen
ankommande ärenden, till den som är gift med sådan befattningshavare, till
person som avses i 61 § andra stycket eller till bolag, förening eller annan
sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller såsom delägare eller
medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att
för person eller sammanslutning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom
vilka utan styrelsens beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas
vederbörande i och för en av honom idkad rörelse;
4. förvärv av aktie, emissionsbe- 4. förvärv av aktie, emissionsbevis, förlagsbevis
samt andel i aktie- vis, förlagsbevis som avses i 55 §
fond och i ekonomisk förening i första
siycket 5 samt andel i aktie-andra fall än då fråga är om sådant fond och i ekonomisk förening i värdepapper, som är
för bankbola- andra fall än då fråga är om sådant
gets fordran utmätt eller pantsatt, värdepapper,
som är för bankbola-eller förvärvet sker med stöd av gets fordran utmätt eller pantsatt,
55 § andra eller tredje stycket och eller förvärvet sker med stöd av styrelsebeslut angäende förvärvet 55 § andra eller tredje stycket och ej kan utan
olägenhet avvaktas; styrelsebeslut angående förvärvet
ej kan utan olägenhet avvaktas;
5. fastställande
av allmänna rän- 5. fastställande av allmänna rän
tesatser för in- och utlåning; dock tesatser
för in- och utlåning; dock
att beslut, där så påkallas av allmän att
beslut, där så påkallas av allmän
ränteförändring, må utan styrelsens ränteförändring,
må utan styrelsens
hörande meddelas för tiden intill hörande
meddelas för tiden intill
nästkommande styrelsesamman- nästkommande
styrelsesamman
träde, trade,-
6. utgivande av obligationer
med längre löptid än ett år.
I denna paragraf meddelade be- I denna
paragraf meddelade be-
stämmelser
angående kredit skola siämmelser angående kredit och
gälla även i fråga om garantiförplik- obligationer skola gälla även i fräga
telse, som bankbolag ikläder sig. om garantiförpliktelse, som bank-
bolag ikläder sig.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Prop.
1978/79:165 8
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom föreskrivs att 23, 24, 35 och 39 §§ lagen
(1955:416) om sparbanker skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
23 S'
Sparbank får ej för egen räkning Sparbank får ej för egen räkning
driva handel med eller, med de un- driva handel med eller, med de un
dantag som angivas i 24 och 25 §8, dantag som angivas i 24 och 25 §§,
förvärva annat än guld, mynt, väx- förvärva annat än guld, mynt, väx
lar, checkar, anvisningar, obliga- lar, checkar, anvisningar, obliga
tioner och andra för den allmänna tioner, föriagsbevis och andra för
rörelsen avsedda förskrivningar den allmänna rörelsen avsedda för-
uiom sådana som medföra rält till skrivningar.
betalning först ejler utfärdarens
övriga fordringsägare (förlagsbe
vis).
Om rätt för sparbank att driva fondkommissionsrörelse
finns bestämmelser i fondkommissionslagen (1978:000).
24 S
Sparbank får förvärva
1.
fast egendom,
tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande
eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
2.
aktie i bolag,
vilket uteslutan- 2. aktie i bolag, vilket uteslutande
har till syfte att förvalta fast de har
till syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvar- egendom eller tomträtt som förvärvats för det under
I angivna ända- väts för det under I angivna ändamälet,
oc/j/ö/VHg./jeiv.v, som utfår- målet,
dals av sådant bolag,
3.
inventarier,
vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller
till lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,
4.
bostadsrätt för
att bereda bostad åt någon som är anställd i sparbanken.
Ärende om förvärv enligt försia stycket av fast egendom,
tomträtt eller aktie avgöres av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens
reglemente. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens
lokaler äro eller avses bliva inrymda.
Sparbank får till belopp, som vid varje tidpukt sammanlagt
svarar mot högst tio procent av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan
ekonomisk förening eller aktie i sådant bolag, som med regeringens godkännande
verkar som en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av
gemensamma intressen eller garantifondbevis eller förlagsbe-
' Lydelse enligt prop. 1978/79:9. 2 Lydelse enligt prop.
1978/79: 9.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
vis, som utfärdats av föreningen eller bolaget, eller i
övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.
Utöver vad
som följer av tredje siycket får sparbank efter tillstånd av
tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller aktiebolag som avses i
nämnda stycke, om anlingen det tillskjutna kapitalet icke kan grunda
upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller
annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt
ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval av inteckning
i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av regeringen får
sparbank förvärva aktie även i annat svenskt aktiebolag, vars ändamål kan anses
gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller
förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.
Sparbank som medverkar vid Sparbank får endast efter till-
stånd av
tillsynsmyndigheten medverka vid emission av aktier eller förlagsbevis på
den allmänna marknaden. Sparbanken får förvärva aktie som ingår i
emissionen men skall avyttra den så snart det lämpligen kan ske och senast
ett år efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan
tillsynsmyndigheten förlänga denna frist.
Sparbank som har tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i samband med denna
dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i
ekonomisk förening. Sparbank får dock ej inneha sådana värdepapper till
högre anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommissionslagen
(1978:000).
emission av aktier eller förlagsbevis på den allmänna
marknaden/år efter tillstånd av tillsynsmyndigheten förvärva aktie eller
förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant förlagsbevis
skall sparbanken avyttra så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter
förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten förlänga denna
frist.
Sparbank som har tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i samband msd denna
dessutom förvärva aktie, emissionsbevis, förlagsbevis samt andel i aktiefond
och i ekonomisk förening. Sparbank får dock ej inneha sådana värdepapper till
högre anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommissionslagen
(1978: 000).
Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
medgiva att sparbank fär inneha värdepapper som avses i sjätte stycket i större
omfattning än som anges där.
35 P
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sparbank
får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man
eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser. Vad nu sagts gäUer dock ej räntebärande förlagsbevis, som lyder
på minsl etthundra kronor.
Sparbank
får ej / andra fall än som anges i andra och tredje styckena utfärda tryckta
eller graverade, till innehavaren eller till viss man eller order ställda
förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sädana förbindelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1968:602.
Prop.
1978/79:165 10
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sparbank Jår utfärda räntebärande förtagsbevis som tyder
på minst etthundra kronor.
Sparbank får utfärda och ställa garanti för räntebärande
obligationer som lyder på minst etthundra kronor. Löptiden för obligationer
som sparbank ger ut i Sverige får vara längst sju år. Obligationer med längre
löptid än ett år får utfärdas intill ett belopp som motsvarar högst tre procent
av sparbankens inlåning från allmänheten.
Sparmärken för användning vid inlåning inom
skolsparrörelsen får sparbank utfärda endast om åtgärder vidtagits för
kontroll över utelöpande märken.
39 §"
Styrelsen får, om reglementet medgiver det, uppdraga åt
styrelseledamot eller annan att ensam eller i förening med annan avgöra
ärenden av beskaffenhet alt annars ankomma på styrelsens egen prövning.
Om den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i
första stycket, åligger det styrelsen att meddela föreskrifter i en för ett år
i sänder fastställd instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredit, skola
grunderna för kreditgivningen fastställas. Styrelsen skall, så snart det kan
ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift av instruktionen och underrätta
myndigheten om de ändringar som vidtagas i instruktionen.
Uppdrag enligt första stycket kan när som helst återkallas
eller inskränkas. Utan hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av
varje slag.
Styrelsen flr ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller
annan att avgöra ärende, som avser
1. inrättande eller indragning av
filial eller övertagande av annan bankrörelse,
2. förvärv eller avyttring av
fastighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande eller för att tillgodose
därmed samraanhängande behov,
3. beviljande av kredit till
befattningshavare, som avses i 30 § första stycket, eller annan
befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen
ankommande ärenden, till den som är gift med sådan befattningshavare, till
person som avses i 30 § andra stycket eller till bolag, förening eller annan
sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot eller som delägare eller
medlem har ett väsentligt ekonomiskt intresse; för kredit, som nu sägs, fär
dock styrelsen fastställa vissa gränser, inora vilka utan styrelsens beslut i
varje särskilt fall kredil får beviljas i och för en av låntagaren idkad
rörelse,
4. förvärv av aktie, emissionsbe- 4. förvärv av aktie, emissionsbevis, föriagsbevis
samt andel i aktie- vis, förlagsbevis som avses i 24 § fond och i ekonomisk
förening i tredje eller fjärde stycket samt an-
" Lydelse enligt prop. 1978/79:9.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lydelse
andra fall än då fråga är om sådani värdepapper, som är
utmätt eller pantsatt för sparbankens fordran, eller förvärvet sker med stöd
av 24 S sjätte stycket och styrelsebeslut angående förvärvet ej kan utan olägenhet
avvaktas.
11
Föreslagen lydelse
del i aktiefond och i ekonomisk förening i andra fall än
då fråga är om sådant värdepapper, som är utmätt eller pantsatt för sparbankens
fordran, eller förvärvet sker med stöd av 24 § sjätte stycket och styrelsebeslut
angående förvärvet ej kan utan olägenhet avvaktas,
5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och
utlåning; dock att beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får
utan styrelsens hörande meddelas för tiden till nästa styrelsesammanträde.
6.
meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid sparbanken eller om
rörelsen i dess helhet vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från
huvudkontorets sida.
6. meddelande av bestämmelser om kassaverksamheten vid
sparbanken eller om rörelsen i dess hel-
het vid filial och hur denna rörelse skall övervakas från
huvudkontorets sida,
Bestämmelser
om kredit skola gälla även i fråga om garantiförbindelse, som sparbank
ikläder sig.
7. utgivande av obligationer med längre löptid än ett år.
Bestämmelser om kredit och obligationer skola gälla även
i fråga om garantiförbindelse, som sparbank ikläder sig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen
Härigenom
föreskrivs att 31, 32 och 42 a§§ lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen
skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kreditkassa
får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i
32 och 33§§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar,
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom
förlagsbevis.
Kreditkassa
får ej för egen räkning driva handel med eller, med de undantag som angivas i
32 och 33 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar,
obligationer,/öWags/jevii och andra för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste lydelse 1968:605.
Prop. 1978/79:165 12
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
32 §2 Kreditkassa får förvärva
1. fast egendom, tomträtt och
bostadsrätt för alt bereda kassan eller ansluten kassa lokaler för dess
inrymmande eller tillgodose därmed samhängande behov,
2. aktie i bolag, vilket uteslutan- 2. aktie i bolag, vilket uteslutande har till syfte
att förvalta fast de har till syfte att förvalta fast
egendom eller tomträtt som förvar- egendom
eller tomträtt som förvärvats för det under I angivna ända- vals för det under 1 angivna ändamålet,
och förlagsbevis, som utfår- målet,
dats av
sådant bolag,
3. inventarier, vilka anskaffas för
rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som kassan
i övrigt innehar,
4. bostadsrätt för att bereda bostad
åt någon som är anställd i kassan eller i ansluten kassa.
Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom,
tomträtt eller aktie avgöres av stämman, om ej annat följer av kreditkassans
stadgar. Detsamma gäller ärende om förbättring av byggnad i vilken kassans
eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.
Centralkassa får till belopp, som vid varje tidpunkt
sammanlagt svarar mot högst tio procent av kassans och anslutna
jordbrukskassors eget kapital, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller
aktie i sådant bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamma intressen,
eller garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller
bolaget, eller i övrigt tillskjuta medel till föreningen eller bolaget.
Utöver vad som följer av tredje stycket får centralkassa
efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel till förening eller
aktiebolag som avses i nämnda stycke, om antingen det tillskjutna kapitalet
icke kan grunda upplåningsrätt eller täcka krav på eget kapital hos föreningen,
bolaget eller annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till
huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på grundval
av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av
regeringen fär centralkassa förvärva aktie även i annat svenskt aktiebolag,
vars ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt
garantifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.
Centralkassa som medverkar vid Centralkassa /år endast efter ////-
emission av aktier eller förlagsbevis stånd
av tiUsynsinyndigheten med-
på den allmänna marknaden/år e/- verka vid
emission av aktier eller
ler tiUstånd av lillsynsmyndigheien förlagsbevis
på den allmänna mark-
förvärva aktie eller förlagsbevis nåden.
Cenlralkassan får förvärva
som ingår i emissionen. Sådan ak- aktie
som ingår i emissionen men
tie eller sådani föriagsbevis skall skall
avyttra den så snart det lämp-
centralkassan avyttra så snart det ligen
kan ske och senast ett år efter
lämpligen kan ske och senast ett år förvärvet.
Om synnerliga skäl före-
efter förvärvet. Om synnerliga skäl ligga,
kan tillsynsmyndigheten för
föreligga, kan tillsynsmyndigheten länga denna frist,
förlänga denna frist.
' Lydelse enligt prop. 1978/79:9.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lydelse
Centralkassa som har tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i samband med denna
dessutom förvärva aktie, emissionsbevis, förlagsbevis samt andel i aktiefond
och i ekonomisk förening. Centralkassa får dock ej inneha sådana värdepapper
till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 S första stycket fondkommissionslagen
(1978:000).
Om synnerliga skäl föreligga, kan t tralkassa fär inneha
värdepapper som ning än som anges där.
13
Föreslagen lyddsi
Centralkassa som har tillstånd att driva
fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i samband med denna
dessutom förvärva aktie, emissionsbevis samt andel i aktiefond och i ekonomisk
förening. Centralkassa fär dock ej inneha sädana värdepapper till högre
anskaffningsvärde än som anges i 16 S första stycket fondkommissionslagen
(1978:000).
illsynsmyndigheten medgiva att cen-avses i sjätte stycket
i större omfatt-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kreditkassa
fär ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man
eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser. Vad nu sagls gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som
centralkassa utfärdar och som lyder på minsl etlhundra kronor.
Kreditkassa får ej / andra fall än som anges i undra och
tredje styckena utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till
viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sädana
förbindelser.
Ceniralkassa får utfärda räntebärande förlagsbevis som
lyder på minst etthundra kronor.
Centralkassa får utfärda och ställa garanti för
räntebärande obligationer som lyder på minst etthundra kronor. Löptiden för
obligationer som ceniralkassa ger ul i Sverige får vara längst sju år. Obligationer
med längre löptid än ett år får utfärdas intUl ett belopp som motsvarar högst
tre procent av cen-iralkassans inlåning från allmänheten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Senaste lydelse 1968:605.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom
föreskrivs att 274 och 336 S§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
21A §'
Vid envar lidpunkt skall ett belopp motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av
värdehandlingar:
I. obligationer
eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats av staten;
opaginerad Kontrollera mot PDF
2. obligationer utfärdade av Sveriges allmänna
hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska
bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundärlånekassa,
Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken eller
ov kreditakiiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står under tiUsyn av
bankinspektionen;
3.
av riksbanken,
svenskt bank-aktiebotag, svensk sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit
utfärdade fordringsbevis, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter
utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis);
4.
obligationer
eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av svensk kommun,
som till lånets upptagande eller garanterande erhålUt regeringens tillstånd:
5.
av svenskt
industriföretag utfärdade obligationer, vilka offentligen utbjudits av
svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank aktiebolag eller Nordiska
investeringsbanken;
2.
obligationer
utfärdade av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan.
Skeppsfartens sekundäriånekassa. Nordiska investeringsbanken eller
kreditaktiebolag, eller andra av sådan kreditinrättning utfärdade
skuldförbindelser med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda
förskrivningar, som medföra rätl till betalning först efter utfärdarens övriga
fordringsägare (förlagsbevis);
3. obligationer, utfärdade eller
garanterade av svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för
jordbrukskredU, eller av sådant bankinstitut eller riksbanken utfärdade andra
fordringsbevis, med undanlag av föriagsbevis;
4. obligationer eller andra skuld
förbindelser, utfärdade eller garan
terade av svensk kommun;
5. av svenskt näringsföretag utfärdade obligationer,
vilka offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges
investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1976: 145 Ofr 1976: 285).
opaginerad Kontrollera mot PDF
dock, att utom i fråga om sådant lån till svensk kommun
för vilket försäkringsinspektionen medgivit undanlag, åbyggnad skall, för att
inteckning i fastigheten eller tomträtten mä godkännas, vara brand-försäkrad
i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
7, inhemska eller utländska värdehandUngar, som lill sin
art och till den säkerhet de erbjuda kunna anses jämförliga med några av de
under 1-6 nämnda; dock att värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola
infrias i
Nuvarande lydelse
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet
genom
inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller
affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två
tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde eller
inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är
avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller
i annan tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde,
allt med den ytteriigare begränsning som försäkringsinspektionen föreskriver
med hänsyn lill toraträttsavtalets innehåll eller annan omständighet.
Föreslagen lydelse
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget äger säkerhet
genom
inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller
affärsfastighet inom sjuttio procent av fastighetens uppskattade värde eller,
om pantvärde har fastställts för fastigheten enhgt gällande bestämmelser om lån
av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av
pantvärået,
inteckning
i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller
affärsändamål, inom sjuttio procent av det uppskattade värdet av byggnad eller
annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för
egendomen enligt nämnda bestämmelser, inom sjuttiofem procent av pantvärdet,
allt med den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen föreskriver
med hänsyn till tomträttsav-talels innehåll eller annan omständighet, eller
inteckning
i fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industriell verksamhet,
eller i tomträtt, tiU vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för
sådan verksamhet, inom sextio procent av det uppskattade värdel av egendomen,
såvitt avser tomträtten med den ytterligare begränsning inspektionen
föreskriver med hänsyn lill tomträttsavtalets innehåll eller annan
omständighet,
dock, atl utom i fråga om sådant lån till svensk kommun
för vilket försäkringsinspektionen medgivit undantag, åbyggnad skall, för att
inteckning i fastigheten eller tomträtten mä godkännas, vara brand-försäkrad i
försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt med
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
Prop.
1978/79:165 16
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
främmande valuta, må användas för redovisning allenast i
den mån de motsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma
valuta; eller ock i följande tillgångar av annan art:
8.
lån mot
säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet;
9.
värdet av
återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna
livförsäkringar, dock att värdet av utländsk försäkrings-anstalts ansvarighet
ej må i vidsträcktare mån användas till redovisning av försäkringsfonden än
försäkringsinspektionen med hänsyn till försäkringstagarnas säkerhet finner
kunna medgivas.
Med uppskattat värde avses det
värde, som försäkringsbolaget be
släml på grundval av sårskild vär
dering.
Utan hinder av vad i första Utan
hinder av vad i första
stycket är stadgat må ett belopp stycket är stadgat må ett
belopp
motsvarande högst en tiondel av motsvarande högst tjugo procent
försäkringsfonden för egen räkning, av försäkringsfonden för egen räk-
redovisas i andra värdehandlingar ning, redovisas i andra värdehand-
än i första stycket 1-7 avses, dock lingar än i första stycket I-7 avses,
icke i aktier. dock icke i aktier.
Med försäkringsfond för egen räkning förstås den del av
fonden, som icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
336 §
Av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag må
försäkringsbolag icke utan föisäkringsinspektionens medgivande äga mer än en
tjugondel eller, om aktier med olika röstvärde finnas, större antal än att
röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samtliga
aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad sålunda stadgats gälla
koncernen; aktiebolag, som ej är försäkringsbolag, skall därvid anses såsom
koncernbolag, därest förhållandena äro sådana att aktiebolaget, om det varit
försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 § skulle hava räknats såsom dotterbolag.
Vad i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å
aktier i försäkringsaktiebolag eller i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande
har till föremål att äga aktier i försäkringsaktiebolag, alt tillskjuta
garantikapital i ömsesidigt försäkringsbolag, att utöva förvaltning av
försäkringsbolags fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens
bedrivande.
Försäkringsbolag får icke utan försäkringsinspektionens
medgivande äga andel i aktiefond.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1979. Belopp som före
ikraftträdandet redovisats enligt 274 S första stycket 6 i dess äldre lydelse
får redovisas på samma sätt även i fortsättningen.
Senaste lydelse 1961:610.
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
Härigenom
föreskrivs att 6, 24 och 25 §§ lagen (1972:262) om understödsföreningar skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Kapitalförsäkring får avse högst 8000 kronor för en
medlem. Föreligger särskilda skäl, kan försäkringsinspektionen medge understödsförening
att meddela sådan försäkring till högre belopp.
6§
Föreslagen
lyddse
Kapitalförsäkring får avse högst 12000 kronor för en
medlem. Föreligger särskilda skäl, kan försäkringsinspekiionen medge understödsförening
att meddela sådan försäkring lill högre belopp.
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 § '
Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan
av dels försäkringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan
fond än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av
tillgångar, nämligen
I. obligationer eller andra skuldförbindelser som
utfärdats eller garanterats av staten.
2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna
hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan.
Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundärlånekassa, Sveriges
investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken eller av
kreditaktiebolag, som slår under tillsyn av bankinspektionen.
3. fordringsbevis som utfärdats av
riksbanken, bankaktiebolag, sparbank eller ceniralkassa för jordbrukskredit,
dock ej sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför
rätt lill betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis),
4. obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade eller garanterade av kommun, som fått till-
' Senaste lydelse 1976: 149 Ofr 1976: 289). 2 Riksdagen 1978179, I saml. Nr
165.
2.
obligationer
som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan.
Skeppsfartens sekundärlånekassa. Nordiska investeringsbanken eller av
kreditaktiebolag, eller andra skuldförbindelser som utfärdals av sådan
kreditinrättning, dock ej sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar,
som medför rätl till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis),
3.
obligationer
som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa
för jordbrukskredit eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådani
bankinstitut eUer riksbanken, dock ej förlagsbevis,
4. obligationer eller andra skuld
förbindelser, utfärdade eller garan
terade av kommun.
Prop. 1978/79:165 18
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
stånd av regeringen all la upp elter garanlera lånet,
5. obligationer som utfärdats av 5. obligationer som utfärdats av svenskt
industriföretag och som of- svenskt
näringsföretag och som offentligen utbjudits av bankaktiebo- fentligen utbjudits av bankaktiebolag, sparbank,
kreditkassa inom lag, sparbank, kreditkassa inom
jordbrukskasserörelsen, Sveriges jordbrukskasserörelsen,
Sveriges investeringsbank aktiebolag eller investeringsbank
aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken. Nordiska investeringsbanken,
6. skuldförbindelser, för vilka
föreningen har säkerhet i form av panträtt på grundval av
inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller
affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två
tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, eller
inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är
avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i
annan tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, med
den ytterligare begränsning som försäkringsinspektionen kan komma att
föreskriva med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller annan omständighet,
dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för
vilket inspektionen medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall
få godtas, vara brandförsäkrad i svensk försäkringsanstalt eller i utländsk
försäkringsanstalt som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,
7. andra svenska eller utländska
värdehandlingar utom sådana som skall infrias i främmande valuta, om de till
art och säkerhet kan anses jämföriiga med värdehandlingar som avses i någon av
punkterna 1-6,
8. lån mot säkerhet i föreningens
försäkringsbrev inom återköpsvärdet,
9. föreningen tillhörig faslighet eller tomträtt intill
de gränser och med de
brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller
10. värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på
grund av försäk
ringar, som övertagits i äterförsäkring.
Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd
för anställda i visst eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket
föreskriven redovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade
skuldförbindelser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses
i samma stycke 1-5 och 7.
Vid tillämpning av första stycket 6 ersätts, om
försäkringsinspektionen har medgett det
fyra femtedelar av taxeringsvärdet med sjuttio procent av
det uppskattade värdet av fastigheten respektive av byggnad eller annan egendom
som hör lill tomträtten eller, om panivärde fastställts för egendomen enligt
gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet,
med sjuttiofem procent av pantvärdet, samt
två
tredjedelar av taxeringsvär-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Utan hinder av första och andra styckena fär ett belopp,
som svarar mot högst en tiondel av förenings försäkringsfonder, redovisas i andra
värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond,
och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.
Föreslagen lydelse
det med sextio procent av egendomens uppskattade värde.
Med uppskattat värde avses det värde som
understödsföreningen har bestämt på grundval uv särskild värdering. Hur medgivande
enligt iredje stycket lämnals får belopp som dittills har redovisats enligt
försia siycket 6 dock redovisas på samma sätt åven i jörlsätlning-en.
Utan hinder av första och andra styckena fär ett belopp,
som svarar mot högst en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i
andra värdehandlingar än som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i
aktiefond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven
gräns.
opaginerad Kontrollera mot PDF
25 S Understödsförening får icke utan
försäkringsinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel av aktierna i
svenskt eller utländskt aktiebolag eller, om aktierna har olika röstvärde,
större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av
röstetalet för samtliga aktier.
Understöd.sföreningfår icke utan Jörsäkring sin spektione
II s medgivande äga andel i aktiefond.
Denna lag träder i krafi den 1 juli 1979.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Härigenom
föreskrivs att 9 och 17 S§ lagen (1974:922) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
9§
Riksbanken anger
1. den tidpunkt då likviditetskrav
skall vara uppfyllt (beräkningstid-punkl),
2. det procenttal som skall gälla för
likviditetskravet,
3. vilka tillgångar som får räknas som
likvida medel,
4. vilka skulder som skall avdragas
från summan av tillgångarna enligt 3,
5. i vad mån undantag från
förbindelsema får göras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lyddse
Förestagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som
likvida medel skall alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer och andra
förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats av
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan eller
Sveriges allmänna hypoleksbank eller av kreditaktiebolag och som avser hosliids
kredil givning.
Som
likvida medel skall alltid räknas dels skattkammarväxlar, obligationer och
andra förbindelser som utfärdats av staten, dels obligationer som utfärdats av
Sveriges allmänna hypoleksbank och dels sådana obligationer som uifärdals av
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan eller
kreditaktiebolag och som avser kreditgivning för nyproduktion av bostäder
eller, i den mån statligt bostadslån utgår, för annat byggande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Med
emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller andra för den
allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd av riksbanken
ulges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser
inlåning på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av
kreditinstitut.
Med
emissionskontroll avses att obligationer, förlagsbevis eller andra för den
allmänna rörelsen avsedda skuldebrev ej får utan tillstånd av riksbanken
utges av annan än riksgäldskontoret och att andra skuldebrev, som ej avser inlåning
på räkning från allmänheten, ej får utan sådant tillstånd utges av
kreditinstitut. Från emissionskontroll undanlas dock obligationer som
bankinstitut utger och vars löplid är högsl ell år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 17 S, den I juli
1979 och i övrigt den I januari 1980. I fråga om obligationer som har utfärdats
före den 1 januari 1980 och obligationer som utfärdas i utbyte mot sädana
obligationer gäller 9 S andra stycket fortfarande i sin äldre lydelse.
7 Förslag till
Lag om ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna
pensionsfondens förvaltning
Härigenom
föreskrivs i fråga om reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning dels att 2, 3, II, 12
och 14- 16 S§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i reglementet skall
införas en ny paragraf, 12 a §, av nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2S'
Det åligger riksförsäkringsverket alt i fråga om avgifter
till försäkringen för tilläggspension överföra
' Senaste lydelse 1973:503.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:165
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lyddse
1.
till första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligt 19 kap. 1§ lagen
(1962: 381) om allmän försäkring eriäggas av staten, kommuner och därmed
jämförliga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka
staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande
inflytande;
2. till
andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt nämnda lagrum inflytande avgifter
från andra arbetsgivare än under 1 sägs, som i genomsnitt för det år, varå
avgifterna belöpa, sysselsätta minst tjugu arbetstagare;
2. till
andra fondstyrelsens förvaltning jämlikt nämnda lagrum inflytande avgifter
frän andra arbetsgivare än under I sägs, som i genomsnitt för det år, varå
avgifterna belöpa, sysselsätta minst femtio arbetstagare;
3.
till tredje
fondstyrelsens förvaltning övriga avgifter enligt samma lagrum samt avgifter,
som erläggas jämlikt 19 kap. 3 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring; samt
4.
till Qärde
fondstyrelsens förvaltning medel, som av styrelsen rekvirerats hos
riksförsäkringsverket och som avräknas på medel som belöpa på de övriga
styrelserna i förhållande till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas
balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast föregående år.
Till varje
fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av de av styrelsen
förvaltade medlen.
Till
varje fondstyrelses förvaltning skall jämväl hänföras avkastning av de av
styrelsen förvaltade medlen. Av avkastningen varje år av de medel fjärde
fondstyrelsen förvaltar, skall dock, efter avdrag av sådana kostnader som anges
i 3 § andra stycket, fyra femtedelar överföras till de övriga fondstyrelsernas
förvaltning i förhållande till de avräkningar som har skett enligt första
stycket 4 till och med det år som avkastningen avser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Pensionsutbetalningar
ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, förvaltningskostnader
och andra utgifter avseende försäkringen för tilläggspension skola, i den mån
andra medel ej stå till förfogande, bestridas genom tillskott, som
riksförsäkringsverket äger erhålla från första, andra och tredje
fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas
av dessa fondstyrelser
Pensionsutbetalningar
ävensom, där ej annat följer av vad i andra stycket stadgas, förvaltningskostnader
och andra utgifter avseende försäkringen för tilläggspension skola, i den mån
andra medel ej slå lill förfogande, bestridas genom tillskott, som
riksförsäkringsverket äger erhålla från första, andra och tredje
fondstyrelserna. De för ett kalenderår erforderliga medlen skola tillskjutas
av dessa fondstyrelser
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 Senaste lydelse 1973:503.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lydelse
i förhällande till kapitalbehållningarna enligt
styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast
föregående år.
Föreslagen lyddse
i förhållande till de avgifier som under det närmast
föregående året. ha överförts till styrelsernas förvaltning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varje
fondstyrelse skall med de under styrelsens förvaltning stående medlen bestrida
kostnaderna för styrelsens verksamhet och för revision av styrelsens
förvaltning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
IIS
Allmänna
pensionsfonden skall av fondstyrelserna förvaltas på sådant sätt att den blir
till största möjliga gagn för försäkringen för till-läggspension. Därvid skall
iakllagas, att placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på betryggande
säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap.
Fondstyrelserna
skall, inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska
poUtiken och med beaktande av krediimark-nadens funktionssätt, förvalta allmänna
pensionsfonden på sådant sätt att den blir till största möjliga gagn för
försäkringen för tilläggspension. Placeringen av fondmedlen skaU tiUgodose
kraven på betryggande säkerhet, god avkastning och tillfredsställande
betalningsberedskap.
opaginerad Kontrollera mot PDF
12§ Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna må
placera de under styrelsens förvaltning stående medlen,
1.
i obligationer
utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet, Sveriges
allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska
bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan eller Skeppsfartens
sekundärlånekassa eller av kreditaktiebolag, som enligt vad därom finnes
stadgat står under tillsyn av bankinspektionen;
2. i obligationer garanterade av
staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet;
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. i
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som
offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank
aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken med undantag av konvertibla
skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning;
3. i
obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som
offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges investeringsbank
aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken med undantag av konvertibla
skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och sådana
obligationer med längre löptid än ett år, som ha utfärdats av bankaktiebolag,
sparbank eller centralkassa för JordbrukskredU;
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1973:503.
Senaste lydelse 1976: 146 Ofr 1976:286).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande Ivddse
Föreslagen lydelse
23
opaginerad Kontrollera mot PDF
4. i
andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för
jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som regeringen godkänner, eller
av bolag, förening eller stiftelse som i 2§ första stycket I sägs, såvida
staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för
förbindelserna;
opaginerad Kontrollera mot PDF
5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;
6.
ejler
hörande av rik.sförsäk-ringsverkel i skuldförbindelse ulfär-dad av jörelag, som
har lill syfte all befordra folkhälsan elter all medverka liU förhindrande av
nedsättning av arbetsförmåga eller lill förbättring av sådan förmåga och som
enligi siyrelsens prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; saml
7.
i fordran hos
kreditinrättning i enlighet med vad nedan är stadgat om återlån.
5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse; saml
6. i fordran hos kreditinrättning i enlighet med vad nedan
är stadgat om återlån.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fjärde fondstyrelsen må placera de under styrelsens
förvaltning stående medlen,
1.
i aktier i
svenskt aktiebolag med undantag av aktiebolag, som driver bank- eller
försäkringsrörelse; samt
2.
i sädana
konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till
nyteckning som utfärdats av aktiebolag som avses i I i detta stycke.
I den mån så erfordras för en tillfredsställande
betalningsberedskap eller eljest för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig
förvaltning må fondmedel även innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller
postgirot.
12 a § Allmänna pensionsfonden får icke inneha mer än tio
procent av aktierna i samma aktiebolag eller, om aktierna har olika röstvärde,
större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst tio proceni av röstetalet
för samtliga aktier.
14 § =
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksbanken,
bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna
hypoleksbank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrätt-
Riksbanken,
bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit, Sveriges allmänna
hypoleksbank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrätt-
opaginerad Kontrollera mot PDF
* Senaste lydelse 1976:98.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lydelse
ning som regeringen godkänner äger mot bevis om fullgjord
avgiftsbetalning bevilja den som eriagt avgift till försäkringen för
tilläggspension enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring under
föregående år återlån med högst hälften av vad sålunda eriagts. Återlån må ej
beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femhundra
kronor.
24
Föreslagen lydelse
ning som regeringen godkänner äger varje år mot bevis om
fullgjord avgiftsbetalning bevilja den som er-lagt avgift till försäkringen för
tilläggspension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring återlån med högst
hälften av vad sålunda eriagts
/. under det närmast föregående året eller
2. under de fem närmast föregående åren, i den mån
avgiftsbetalningarna icke redan utnyttjats sorn underlag för återlån.
Återlån/ör ej beviljas, om dess belopp icke skulle uppgå
till femtio-tusen kronor. Återlån enligt första stycket 2 får uppgå llll högst
femhundratusen kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i
samband därmed till motsvarande belopp erhälla lån från den fondstyrelse, som
enligt 2 § har att förvalta de avgifter för vilka återlånet beviljats.
Räntesatsen för lån från fondstyrelse till
kreditinrättning enligt vad i första stycket sägs faslställes av regeringen.
Sagda räntesats skall bestämmas så att den med en halv proceni överstiger
högsta allmänt förekommande räntesats vid inlåning i bankaktiebolag, sparbank
och centralkassa för jordbrukskredit. Utan hinder av vad sålunda blivit
bestämt äger dock fondstyrelsen och kreditinrättningen för visst lån
överenskomma om en efter det rådande marknadsläget bestämd, för viss tid
bunden räntesats.
Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år
från utlämnandet, skall årligen amorteras med
16i
Kreditinrättning, som enligt 14 § lämnat återlån, äger i
samband därmed till motsvarande belopp erhålla lån från den fondstyrelse, som
enligt 2 § har att förvalta de avgifter eUer större delen av de avgifter för
vilka återlånet beviljats.
Räntesatsen för lån frän fondstyrelse till
kreditinrättning enligt vad i försia stycket sägs skall motsvara räntesatsen
för senast i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslån, om ej
regeringen, med hänsyn till att ränteläget därefter ändrats, faststäUt annan
räntesats. Räntesatsen för lånet skall omprövas vart femle år under dess
löptid.
Återlån, som icke i sin helhet återbetalas inom ett år
från utlämnandet, skall årligen amorteras med
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1976:98.
Prop.
1978/79:165 25
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
belopp icke understigande en tion- belopp icke
understigande en tion
del av lånesumman. Kreditinrätt- del eller, såviti avser återlån som
nings lån hos fondstyrelse enligt beviljats med högre belopp ån hälf-
15 § skall återbetalas i samma mån ten av närmasi föregående års av-
som återlånet, dock ej långsam- gifter, en femtondedel av l&nesum-
mare än som föreskriviis i villkoren man. Kreditinrättnings lån hos
för sisinämnda lån. fondstyrelse enligt 15 S skall
återbe-
talas i samma män som återlånet. dock ej långsammare än
som föreskrivits i villkoren för sistnämnda lån. Har återlån uppsagts lill
belalning, får kreditinrättnings lån hos fondstyrelse likväl, lill den dd del
motsvarar obetald återlåneskuld, återbetalas på de villkor som gällde före
uppsägningen.
Återlån må, om långivaren och låntagaren äro ense därom,
kunna överföras till annan kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.
1.
Denna lag träder
i kraft, sävitt avser 2§ andra siycket, den 1 januari 1980, och i övrigt den 1
juli 1979.
2.
Innehar
allmänna pensionsfonden den I juli 1979 aktier i något eller några aktiebolag
utöver vad som medges i 12 a §, får fonden även i fortsätiningen inneha högst samma
andel av aktierna i bolaget eller bolagen.
3.
I fråga om
återlån, som avser avgifter betalda före den 1 januari 1977 eller som har
beviljats före den 1 juli 1979, och lån till kreditinrättning som har beviljat
återiånet gäller fortfarande I4-I6§§ i sin äldre lydelse. I fråga om lån som
kreditinrättning har erhållit enligt 15 § första stycket i dess äldre lydelse
får dock avtal träffas om tillämpning av 15 § andra stycket i dess nya lydelse.
8 Förslag till
Lag om ändring i förordningen (1908:129) ang. en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1908: 129)
ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper
dels att 3 kap. skall upphöra att gälla,
dels alt rubriken till I kap. skall lyda
"Allmänt",
dels att rubriken till förordningen samt 1, 3, 4, 5, 10,
12, 13, 14, 15, 18 och 19 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
Prop. 1978/79:165 26
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Förordning ang. en särskild stäm- Lag med vissa
bestämmelser om
pelavgift vid köp och byte av fond- handel med
fondpapper
papper
I §'
Vid överlåtelse av fondpapper ge
nom köp eller byle skall erläggas
en särskild avgift till belopp och i
den ordning, här nedan sägs.
Med fondpapper förstås i denna Med fondpapper förstås i denna
förordning aktier i inländska och ut- förordning aktier i inländska och ut
ländska aktiebolag, lottbrev, an- ländska aktiebolag, lotlbrev, an
delsbevis eller delaktighetsbevis i delsbevis eller delaktighetsbevis i
kommanditbolag samt obligationer; kommanditbolag samt obligationer;
och anses som obligation enligt och anses som obligation enligt
denna förordning jämväl förskriv- denna förordning jämväl för den
ning, vilken, ändock att den ej be- allmänna rörelsen avsedd förskriv-
lecknats som obligation, jämlikt ning, vilken medför rätt till betal-
siämpelskattelagen skall lika med ning först efter utfärdarens övriga
obligation stämpdbdåggas. fordringsägare (förlagsbevis).
Lika med överlåtelse av fondpapper anses överlåtelse av rätt
till teckning av sådana värdepapper eller, där teckning skett, överlåtelse av
den därpå grundade rätt, sä ock överlåtelse av handling, varigenom någon
tillförsäkras förfoganderätt över fondpapper (certifikai). Har vid upptagande
av obligationslån här i riket i stället för obligation utlämnats certifikai,
enligt vilket långivaren äger rätt att få obligationer utlämnade, skall
överlåtelse av sådant ceriifikat anses lika med överlåtelse av de obligationer,
som avses med certifikatet.
3 § 1. Avräkningsnota, varom i 2 § förmäles, skall, där ej
nedan annorlunda stadgas, vid köp förses med stämpel till följande belopp,
nämligen:
a)
vid köp
av aktier, lotter, andelsbevis och delaktighetsbevis 30 öre, då de överlåtna
aktiernas, lotternas, andelsbevisens eller delaktighetsbevisens sammanlagda
värde icke överstiger 100 kronor, och därutöver 30 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor,
b)
vid köp
av obligationer 10 öre, då de överlåtna obligationernas sammanlagda värde ej
överstiger 100 kronor, och därutöver 10 öre
' Senaste lydelse 1974: 864. 'Senaste lydelse 1929:142.
Prop.
1978/79:165 27
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
för vurje påbörjat belopp av 100 kronor,
dock alt, där den ene kontrahenten är fondhandlare och
avtalet avslutas icke för dennes räkning utan / kommission, avräkningsnolan
skall förses,
c) vid köp av aktier, lotter, an
delsbevis och delaktighetsbevis
med stämpel av 15 öre, då de över
låtna aktiernas, lotternas, andels
bevisens eller delaktighetsbevisens
sammanlagda värde icke överstiger
100 kronor, och däruiöver 15 öre
för varje påbörjat belopp av 100 kronor, samt
d) vid köp av obligationer med
stämpel av 5 öre, då de överlåtna
obligationernas sammanlagda vär
de ej översliger 100 kronor, och
däruiöver 5 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor.
Ävenledes skall, där ej nedan annorlunda sladgas,
avräkningsnota vid byle förses med slämpel lill följande belopp, nämligen:
e) vid byle av aktier, lotter, an
delsbevis och delaktighetsbevis 15
öre, då det värde, som enligt 4 § 4
mom. skall i avräkningsnotan upp
lagas, ej översliger 100 kronor, och
därutöver 15 öre för varje påbörjat
belopp av 100 kronor, samt
f) vid byte av obligationer 5 öre,
då del värde, som enligt 4 § 4 mom.
skall i avräkningsnotan upptagas,
ej översliger 100 kronor, och därut
över 5 öre för varje påbörjat belopp
av 100 kronor.
Med fondhandlare förstås i denna förordning den, som
enligt lagen om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet är att anse såsom
fondkommissionär; dock skall vid tillämpning av vad i 5 §, jämförd med 13 §,
samt 10 och 11 §§ stadgas under fondhandlare inbegripas jämväl den, som, utan
att vara fondkommissionär, driver sådan rörelse med fondpapper, att han på
grund därav är pliktig föra handelsböcker.
2. Stämpelplikt äger icke rum i följande fall, nämligen:
Senaste lydelse 1969:746.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:165
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
a)
då bägge
kontrahenterna är fondhandlare och avtalet å vardera sidan avslutas icke för
egen räkning utun i kommission;
b)
då
aktie, lott, andelsbevis eller delaktighetsbevis ulan mellan-gift utbytes tnot
annan eller andra aktier, lotter, andelsbevis eller delaktighetsbevis i samma
bolag och till enahanda eller lägre belopp;
c)
då
obligation ulan mellangift utbytes mot annan eller andra obligationer av samma
utgivare samt med samma räntefot och till enahanda eller lägre belopp;
d) vid köp av obligationer, som
utfärdats eller garanterats av
svenska staten, eller då vid överlå
telse av aktie eller obligation den
ene kontrahenten är svenska staien
eller svenska statsJÖrvaltningen till
hörande allmänt verk eller styrelse,
riksdagens verk, Sveriges allmänna
hypoleksbank. Konungariket Sve
riges stadshypotekskassa. Svens
ka skeppshypoiekskassan eller
Skeppsfartens sekundärlånekassa;
e) vid utlämnande av här i riket .
utfärdad obligation, då antingen
obligationen skall enligt stämpel
skattelagen före utlämnandet
förses med särskild stämpel eller
fråga är om obligation, utfärdad av
svensk kommun eller landstings
kommun. Kommunkredit Aktiebo
lag, Kommunlåneinstitutet Aktie
bolag eller svenskt aktiebolag med
ändamål att idka belåning av fast
egendom eller tomträtt; samt
,/) vid köp av fondpapper, som är utfärdat eller
garanterat av sådant till Förenta Nationerna anknutet fackorgan till vilket
Sverige anslutit sig, och då fondpapper överlåtes av eller till sådant organ.
3.* Slutes reportavial, skall endast den avräkningsnota
förses med Slämpel, som gäller den till beloppet större av de båda till
report-
* Senasle lydelse 1927:225.
Prop. 1978/79:165 29
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
avlalel hörande ajjärerna; och skall stämpelavgiften utgå
med femtedelen av det belopp, som enligt I mom. eljest skolat utgöras, i varje
Jall dock minst 5 öre.
Skall vid reportavial icke särskild ersänning erläggas
lill den andre konlrahenien i avlalel, äge släm-pdpllkl icke rum.
4. Därest avtal om köp eller byle av fondpapper avslutas
genom en eller flera fondhandlare i kommission, skall sammanlagda stämpelavgiften
icke I något faU beräknas lill högre belopp än om avlalel slinils ulan
anlitande av kommissionär, dock med iakttagande av vad i 3 mom. stadgas om
viss lägsta avgift.
5." Värdel å de överlåtna fondpapperen skall vid köp
anses motsvara köpeskillingen och må vid byte icke upplagas lill lägre belopp
än del vid liden Jör bytesavtalet i allmänhet gällande.
4 §
1. Avräkningsnota skall upprättas samma dag, som köp-
eller bytesavtal avslutas.
2.' Vid köp skall avräkningsnota upptaga kontrahenternas
(säljarens och köparens eller kommissionärens och kommittenlens eller kommissionärens
och tredje mans) namn och bostad, ort och dag för köpets avslutande, föremålet
för överläteisen ävensom den överenskomna köpeskillingen.
Skyldigheten att upprätta avräkningsnota åligger, där ej
nedan annorlunda sägs, säljaren, vare sig denne handlar för egen räkning eller
såsom kommissionär.
Är fondhandlare köpare vare sig för egen räkning eller i
egenskap av kommissionär, och är den andra kontrahenten ej fondhandlare, skall
köparen upprätta avräkningsnotan.
Där vid överlåtelse av fondpapper någon, utan att själv
uppträda vare sig som säljare eller köpare, förmedlat avtalet mellan
kontrahenterna, åligger det förmedlaren att upprätta avräkningsnotan, som
därvid skall upptaga, utom kontrahenternas, jämväl förmedlarens namn.
Dä fondhandlare avslutar köpav- Då fondhandlare avslutar köpav
tal, icke för egen räkning utom så- tal,
icke för egen räkning utom sä
som kommissionär, skall han förse som
kommissionär, skall han förse
avräkningsnota med påskrift: i avräkningsnota
med påskrift: i
= Senaste lydelse 1927:225. «Senaste lydelse 1927:225. '
Senaste lydelse 1927: 225.
Prop. 1978/79:165 30
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
kommission (avräkningsnota i kom- kommission
(avräkningsnota i kommission); c/örJä/i/fAv i .'5 2-4 /wo/k. mission). Avslutar annan än fond-slämpdn utgöres
med nedsatt be- handlare köpavtal för annans räk-lopp eller ståmpdpliki
icke äger ning, skall i avräkningsnotan utsät-rum, skall i
avräkningsnotan tillika tas för vems räkning avslutandet antecknas
grunden lill nedsättning- skett. en eller befrielsen, såvida den icke
eljesl framgår av avråkningsiiotans innehåll. Avslutar annan än fondhandlare
köpavtal för annans räkning, skall i avräkningsnotan utsättas för vems räkning
avslutandet skett.
Avräkningsnota behöver icke vara underskriven.
3.
Då köpavtal
avslutas mellan 3. Då köpavtal avslutas mellan
kontrahenter, vilka bägge äro fond- kontrahenter,
vilka bägge äro fondhandlare, skall kontrahent, som handlare, skall kontrahent, som köper i kommission,
över uppgörel- köper i kommission, över uppgörelsen
mellan fondhandlarna upprätta sen mellan
fondhandlarna upprätta särskild osiämplad avräkningsnota särskild avräkningsnota i kommis-i kommission. sion.
4.
I fall, där
bytesavtal avslutas mellan, å ena sidan, kommissionär, som är fondhandlare,
och, ä andra sidan, kontrahent, som icke är dylik kom-misionär, upprättas
avräkningsnota endasl av fondhandlaren. Avslutas bytesavtalet genom förmedlare,
skall denne upprätta särskild avräkningsnota för envar av kontrahenterna. Vid
bytesavtal i andra än nu nämnda fall skall vardera kontrahenten upprätta
avräkningsnota.
1 avräkningsnota vid bytesavtal upptages värdet allenast å
de fondpapper, som överlåtas av den kontrahent, vilken själv har att upprätta
notan eller för vilkens räkning sådant åligger förmedlaren. Är vid bytesavtal
fondhandlare kontrahent, och har avtalet avslutals icke för dennes egen räkning
utan i kommission, skall i avräkningsnotan upptagas värdet ä de fondpapper, som
överlåtas av den andre kontrahenten (kommillenl eller tredje man). Skall vid
byte kontrahent utgiva mellanavgifl, tillägges denna avgift värdet av de
fondpapper, samma kontrahent överlåter.
Rörande avräkningsnotas innehåll i övrigt gäller vad i 2
mom. sägs med avseende å avräkningsnota vid köp.
5. Avräkningsnota upprättas i två likalydande exemplar.
Då den, vilken
det åligger att upprätta avräkningsnotan, handlar för egen räkning eller
såsom kommissionär, skall det ena exemplaret av notan stanna i förvar hos
upprättaren och det andra sist å tredje dagen, efter det avtalet kommit till
stånd, avsändas till kontrahenten. Är avtalet åter slutet genom förmedlare,
skall denne inom nämnda tid avsända båda exemplaren, ett till vardera
kontrahenten.
6.* Då fondpapper säljas exekutivt, anses
förrättningsmannen såsom förmedlare.
Senaste lydelse 1967: 146.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
5 S' Då avräkningsnota utfärdas av fondhandlare, skall
för ändamålet användas särskild blankett, som anskaffais från
generalpoststyrelsen. Vid utfärdandet skall så förfaras, att vad som skrives å
det ena exemplaret av notan samtidigt kopieras å det andra exemplaret.
Fondhandlare,
som vid köp eller byte mottagit avräkningsnota i kommission, skall fastsatta
densamma vid det hos honom förvarade exemplaret av den utav honom själv
över köpet eller bytet utfärdade notan.
Fondhandlare, som vid köp eller byte mottagit ostämplad
avräkningsnota i kommission, skall fäst-sätta densamma vid det hos honom
förvarade exemplaret av den utav honom själv över köpet
eller bytet utfärdade notan.
Formulär till blankett, som i första stycket sägs, ävensom
formulär till blankett, som enligt vad i 18 § stadgas tillhandahålles
allmänheten genom generalpoststyrelsens försorg, fastställas av
bankinspektionen.
10 § '
opaginerad Kontrollera mot PDF
Inom
tre månader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fondhandlare i den
ordning bankinspektionen föreskriver till inspektionen insända det ena
exemplaret av de avräkningsnoior, som upprättals under kvartalet, eller, ifall
som i 7 § 3. avses, kopia av de under samma kvartal upprättade notorna.
Inom tre
mänader efter utgången av varje kalenderkvartal skall fondhandlare i den
ordning bankinspektionen föreskriver till inspektionen insända det ena
exemplaret av de avräkningsnoior, som upprättats under kvartalet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den,
som enligt 4 eller 8§ är pliklig upprälla avräkningsnota över köp eller byte
av fondpapper, men underlåter att sådant fullgöra eller atl förse upprättad
nota med föreskriven stämpel, bote från och med fem IiU och med trettio gånger
det felande siämpelbeloppet, dock minst tio kronor. Hade avräkningsnotan ej
skolat förses med slämpel, bote tio kronor.
Har någon i avräkningsnota, som av honom upprättats, mot
bättre vetande lämnat oriktig uppgijt och därigenom föranlell, att
stämpelavgift icke till behörigt belopp blivii utgjord, bote från och med
tjugu till och med femtio gånger det stämpelbelopp, som ge-
Den som
underlåter all upprälla avräkningsnota i enhghet med beslämmelserna i denna
förordning dömes till böter, högsl femhundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1964: 309. '» Senaste lydelse
1964:309.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
nom det orikliga förfarandet undandragits, dock minst
femtio kronor.
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har någon, som är skyldig förse avräkningsnota med
stämpel, försummat all makulera slämpel, varmed sådan handUng blivit belagd,
vare påföljden böter fem kronor.
Den, som
bryter mot de i 4§ I eller 5 mom., 5§ eller 7§ 1 eller 3 mom. meddelade
ordningsföreskrifter, straffes, där ej i 12 § annan påföljd blivit för
förseelsen utsatt, med böter, högst trehundra kronor.
Den, som bryter mot de i 4§ 1 eller 5 mom., eller 5§
meddelade ordningsföreskrifter, straffes, där ej i 12 § annan påföljd blivit
för förseelsen utsatt, med böter, högst trehundra kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fondhandlare,
som försummar anmälan enligt 9§ andra stycket, dömes till dagsböter.
14 §'2 Fondhandlare, som åsidosätter föreskrifi enligt 8a§ eller försummar
anmälan enligt 9§ andra stycket, dömes lill dagsböter.
opaginerad Kontrollera mot PDF
15
§' De i 12, 13 och 14 §§ omförmälda förseelser åtalas av allmän åklagare vid
allmän domstol.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Varder kontrahent i avtal om köp eller byte av fondpapper
ställd under tilltal för det han icke fullgjort honom åliggande skyldighet att
upprätta eller stämpelbdägga avräkningsnota, vare till fredande från ansvar
pliktig förete avräkningsnotan, där han icke i annan ordning gitter förete
bevisning därom, att han fullgjort vad honom i berörda avseende ålegat.
18 Generalpoststyrelsen skall i enlighel med de närmare
bestämmelser, som generalpoststyrelsen äger utfärda, å poslanstalterna ävensom
å andra ställen, där sådani kan finnas erforderligl, tillhandahålla
Varder kontrahent i avtal om köp eller byte av fondpapper
ställd under tilltal för del han icke fullgjort honom åliggande skyldighet alt
upprätta avräkningsnota, vare till fredande från ansvar pliktig förete
avräkningsnotan, där han icke i annan ordning gitter förete bevisning därom,
att han fullgjort vad honom i berörda avseende ålegat.
Generalpoststyrelsen skall i enlighet med de närmare
bestämmelser, som generalpoststyrelsen äger utfärda, å postanstalterna ävensom
å andra ställen, där sådant kan finnas erforderligt, tillhandahålla all-
opaginerad Kontrollera mot PDF
" Senaste lydelse 1933:245. '2 Senaste lydelse 1964:
309. " Senaste lydelse 1933:245. '* Senaste lydelse 1964: 309.
Prop. 1978/79:165 33
Nuvarande lydelse Förestagen lydelse
stämplar av de särskilda slag, som mänhelen
blanketter till avräk-skola vara all lillgå, ävensom blan-
ningsnotor. ketter till avräkningsnoior.
Blanketter, som enligt 5 § utlämnas till fondhandlare,
skola vara försedda med för varje fondhandlare löpande numrering. Om
utlämnandet skall generalpoststyrelsen genast underrälta bankinspekiionen.
Vederbörande fondhandlare har att för ifrågavarande blanketter erlägga
betalning med belopp, som enligt generalpoststyrelsens beräkning motsvarar
postverkets självkostnadspris.
Ett exemplar av denna förordning skall hållas för
allmänheten tillgängligt å varje postkontor.
19 S'-'
Beträffande förhandsbesked och besvär över sådani besked
saml befrielse från eller älerbelalning av slämpdavgifl skall i tillämpliga delar
iakllagas vad som finnes föreskrivel i 39-41, 44, 46, 47 och 56 §§
slämpdskattdagen. Förhandsbesked lämnas av hankinspektionen. Mot meddelat
förhandsbesked må talan Jöras endast av den som sökt beskedet.
Bestämmelser rörande uppbörd och redovisning av
siämpelmedd, som inflyta vid poslanstali, meddelas av generalpoststyrelsen.
De föreskrifter i övrigt, som fordras för tillämpning av
denna förordning, meddelas av KM:t eller den myndighet KM:t förordnar.
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om
fondpapper som har överlåtits före den 1 juli 1979.
9 Förslag till
Lag om ändring i stämpelskattelagen (1964:308)
Härigenom föreskrivs i fråga om stämpelskattelagen (1964:
308)' dels att 21-26 och 38 §§ skall upphöra att gälla, dels att rubriken
närmast före 19 § skall lyda "Aktier m. m." dels alt 1, 27, 30, 32,
37 och 51 §S skall ha nedan angivna lydelse.
'= Senaste lydelse 1964:309.
' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 864.
3 Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdds
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till staten skall erläggas stämpelskatt i de fall och i
den ordning, som stadgas nedan.
Rörande stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper äro
särskilda bestämmelser meddelade.
Om stämpelbeläggning av myndighels expeditioner och av
ansökningar vid domstol gäller vad därom är särskilt stadgat eller regeringen
föreskriver.
27
S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Den som har att erlägga stämpelskatt i fall. som avses i
19, 20,2/ eller 24 S, skall till ledning vid fastställande av skatten inkomma
med deklaration till riksskatteverket. Deklarationen skall avges på heder och
samvete samt avfattas pä blankett enligt formulär, som riksskatteverket
fastställer. 1 fräga om aktie skall deklaration, som ej är undertecknad av
bolagets styrelse, vara åtföljd av protokollsutdrag, som visar att styrelsen
beslutat lämna de uppgifier deklarationen innehåller.
Deklaration skall vara avlämnad, i fall som avses i
a)
19 §, inom tvä
månader från det att registrering skett om fullgjord inbetalning å aktier,
dock senast inom två månader från utgången av den tid inom vilken aktien
enligt lag skall betalas, eller, vid ökning av aktiekapital enligt 64 § lagen
om aktiebolag, inom tvä månader från det att beslut om ökningen blivit
registrerat;
b)
20 §, inom två
månader från det att kommanditdelägarens utfästelse blivit registrerad;
c)
21 S, innan där
angiven handling utlämnas; samt
Den som har att erlägga stämpelskatt i fall, som avses i
19 elter 20 §, skall till ledning vid fastställande av skatten inkomma med deklaration
till riksskatteverket. Deklarationen skall avges pä heder och samvete samt
avfattas på blankett enligt formulär, som riksskatteverket fastställer. I
fräga om aktie skall deklaration, som ej är undertecknad av bolagets styrelse,
vara åtföljd av protokollsutdrag, som visar att styrelsen beslutat lämna de
uppgifter deklarationen innehåller.
Deklaration skall vara avlämnad, i fall som avses i
a)
19 S, inom två
månader frän det att registrering skett om fullgjord inbetalning å aktier,
dock senast inom två månader från utgången av den tid inom vilken aktien
enligt lag skall betalas, eller, vid ökning av aktiekapital enligt 64 § lagen
om aktiebolag, inom två månader från det att beslut om ökningen blivit
registrerat; ifl/w/
b)
20 S, inoi två
månader från det att kommanditdelägarens utfästelse blivit registrerad.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Senaste lydelse 1974:864.
Prop. 1978/79:165 35
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
d) 24 S, inom två månader från den överlåtelse eller
pantsätining som föranlell skalleplikl eller, då skalleplikl inträtt till följd
av döds-jält, inom den lid som gäller för ingivande av bouppieckningen till
regislrering.
Deklaration rörande handling, som avses 121 eller 24 §,
skall ålföl-jas av de i deklarationen angivna skattepliktiga handlingarna. År
Jråga om akilebrev, annat andelsbevis, delaktighetsbevis elter lottbrev i
utländskt förelag av ekonomisk ari och tyder handlingen på viss andel i
förelagel, skall på begäran lil-tika inges värdebevis av beskattningsmyndighet
i det land, där företaget har sitt säte.
30 §=
a)
beträffande
förvärv av fast egendom, tomträtt eller skepp av den inskrivningsmyndighet,
hos vilken lagfart eller inskrivning sökes, pä den inskrivningsdag dä ansökan
bifalles eller, om ansökan förklaras vilande, på den inskrivningsdag då detta
sker eller, i fall som avses i 13 § tredje stycket, då avregistrering sker;
b)
beträffande
inteckning av den inskrivningsmyndighet, hos vilken inteckning sökes, på
motsvarande inskrivningsdag som under a): och
c)
i övriga fall
av riksskatteverket.
Möter hinder mot att meddela beslut rörande skatten på
inskrivningsdag, som anges i a) eller b), skall beslutet meddelas på den
inskrivningsdag, som först infaller efter det att hindret blivit undanröjt.
1 fall, som avses i c), må beslut om
fastställande av skatt ej meddelas senare än ett år efter utgången av det
kalenderår, varunder skatteplikten inträdde. Har slutligt beslut ej meddelats
inom denna tid men har deklaration avgetts, skall så anses, som om skatten den
dag tiden utgick fastställts genom slutligt beslut i överensstämmelse med sådan
handling. Har preliminärt beslut meddelats, skall skallen i stället anses ha
nämnda dag slutligt fastställts i överensstämmelse med det preliminära
beslutet.
2 mom. Med inskrivningsmyndighet
avses i denna lag även registermyndighet enligt 2 § sjölagen (1891: 35 s. 1).
Myndighet, som enligt 1 mom. har atl meddela beslut
rörande skatt, är beskattningsmyndighet. Skatteplikt inträder, i fall som avses
i
3 Senaste lydelse 1975:922.
Prop. 1978/79:165 36
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
a) 3 S, när ansökan om lagfart eller
inskrivning av tomträtt beviljas eller förklaras vilande;
b) 11 §, när inteckningen beviljas
eller ansökan därom förklaras vilande;
c) 13 §, när ansökan om inskrivning
beviljas eller, i fall som avses i 13 § tredje stycket, när avregistrering sker;
d) 19 §, när registrering som sägs i 27 § andra
stycket a) sker;
e) 20 §,
när registrering sker; e) 20 §, när registrering
sker;
saml
f) 21 §, når handlingen utläm- f) 28 §, när dragning sker.
nas;
g) 24 §, när överlåtelse eller
pantsätining sker eller innehavaren
dessförinnan avlider; saml
h) 28 §, när dragning sker.
32 § I förhällande till statsverket skola för skattens
erläggande svara, beträffande skatt för
a)
förvärv av fast
egendom, tomträtt eller skepp, båda kontrahenterna;
b)
inleckning, den
som vid tidpunklen för skattepliktens inträde är behörig att ansöka om
inteckning i den fasta egendomen, tomträtten eller skeppet eller, i fråga om
annan egendom, att medge inteckningen;
c)
aktie eller
insats i svenskt bo- c) aktie eller insats i svenskt bolag, lag, bolaget och de
som äro leda- bolaget och de som äro ledamöter i möter i bolagets slyrelse
sedan bolagels styrelse sedan skatteplikt skatteplikt inträtt; inträtt; ia/Jif
d) obligation, som avses i 21 §, d) lotteri, den som anordnar det-
och hår i riket utfärdat certifikai, ta.
som sägs 121 eller 24 §, utfärdaren;
e) annan handling, för vilken en
ligt 24 § skalleplikl föreligger, den
som överlåter eller pantsätter
handtingen elter, då skatteplikt in
träder på grund av dödsfall, inne
havarens dödsbo; saml
f) lotteri, den som anordnar det
ta.
När flera svara för skattens erläggande, äligger
ansvarigheten dem solidariskt.
Skattskyldig är den som i varje särskilt fall är gentemot
statsverket ansvarig för skattens erläggande.
37 § / mom. Inbetalas skatt, som fastställts av
inskrivningsmyndighet, icke inom angiven lid, skall beskattningsmyndighelen
göra anmälan därom till länsstyrelsen i det län, dit beskattningsmyndigheten
hör. Vid sådan anmälan skall fogas beslut om skattens fastställande eller annal
bevis, innehål-
" Senaste lydelse 1975:922. = Senaste lydelse
1975:38.
Prop.
1978/79:165 37
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
lande uppgift om skattens belopp och erforderliga
uppgifter om den skattskyldige. Fastsläller överrätt skatten till högre belopp
än beskattningsmyndighelen förut beräknat eller vitsordar skattskyldig
anmärkning av den enligt 48 S förordnade granskningsmyndigheten, skall
överrätten eller, i del senare fallet, granskningsmyndigheten omedelbart lämna
länsstyrelsen molsvarande uppgifter rörande det tillkommande skattebeloppet.
Efter anmälan, som nyss nämnts, ävensom vid försummad inbetalning av tillkommande
skattebelopp äligger det länsstyrelsen att förordna om uttagande av felande
belopp jämte i förekommande fall restavgifl enligt 2 mom. i den ordning, som
enligt uppbördslagen (1953: 272) gäller för indrivning av restförd skatt.
Har skatt i fall, som avses i 30 § I Har skatt i fall, som avses i 30 § 1
mom. första stycket c) eller d), icke mom.
första stycket c), icke inbeta-
inbetalats inom föreskriven tid, lats inom
föreskriven tid, skall för
skall förfallet skattebelopp jämte i fallet
skattebelopp jämte i förekom-
förekommande fall restavgifl enligt mande fall restavgifl enligt 2 mom.
2 mom. pä framställningav beskatt- pä
framställning av beskattnings-
ningsmyndigheten omedelbart utta- myndigheten
omedelbart uttagas
gas genom utmätning. genom utmätning.
2 mom. Har skattskyldig underlåtit att inbetala skall inom
föreskriven tid, skall restavgifl erläggas till den myndighet, som i sådant
fall skall uppbära skatten. Restavgiften skall utgä efter fyra öre för varje
hel krona av den del av skatten som icke eriagts i rätt tid, dock ej med mindre
belopp än lio kronor. Öretal som uppkommer vid beräkning av restavgifl jämnas
till närmast högre hela krontal.
När dröjsmålet med betalningen är obetydligt eller eljest
särskilda skäl föranleda det, mä befrielse frän skyldighet atl erlägga
restavgifl meddelas av länsstyrelse i fråga om skatt, som avses i I mom. första
stycket, och av beskattningsmyndighelen beträffande annan skatt.
Riksskatteverket äger meddela föreskrifter i fråga om
befrielse från skyldighet att erlägga restavgifl.
51 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåter att inom föreskriven tid avge deklaration eller avlämnar
deklaration med sä bristfälligt innehåll, att den uppenbarligen icke är ägnad
alt ligga till grund för fastställande av skatt dömes till böter, om ej
gärningen är belagd med straff i skattebrottslagen. Ansvar enligt detta stycke
inträder dock icke i fall dä 41 a § kan lillämpas.
Den som uppsålligen eller av grov oaklsamhet utlämnar handling,
som avses i 23 § första stycket, utan all handtingen är behörigen försedd med
slämpel eller anteckning om orsaken lill alt den ulläiinias ulan stämpel, dömes
lill böier.
1 ringa fall dömes ej till ansvar 1 ringa fall dömes ej lill ansvar
enligt första elter andra stycket. enligt första stycket.
Prop.
1978/79: 165 38
Denna lag träder i kraft den I juli 1979.
Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om handling
som genom den nya lagen blivit icke skattepliktig om
1.
handling, som
avses i 21 S. utlämnats före den Ijuli 1979; samt
2.
handling, som
avses i 24 S, överlåtits eller pantsatts före den I juli 1979 eller dess
innehavare dessförinnan avlidit.
10 Förslag till
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)
Härigenom föreskrivs att 53 S 1 mom. kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
53 §
/ mom.' Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger
så framt ej annat föreskrives i denna lag eller i särskilda bestämmelser,
meddelade på grund av överenskommelse eller beslul. varom i 72 och 73 §§ sägs:
a) fysisk person:
för lid, under vilken han varil här i riket bosatt:
för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk
ort förvärvats; saml
jör lid, under vilken han ej varit här i riket bosatt:
för inkomsi av här belägen fastighet;
för inkomst av rörelse, som här bedriviis;
för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som
utgått av anställning eller uppdrag hos svenska staten eller svensk kommun;
för avlöning eller annan därmed jämförlig förmån, som
utgått av annan anställning eller annat uppdrag, i den män inkomsten uppburits
härifrän och förvärvats genom verksamhet här i riket;
för pension enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring
till den del beloppet överstiger 4 500 kronor och för annan ersättning enligt
nämnda lag;
för pension pä grund av anställning eller uppdrag hos
svenska staten eller svensk kommun;
för belopp, som utgår på grund av annan pensionsförsäkring
än tjänstepensionsförsäkring, om försäkringen meddelals i här i riket bedriven
försäkringsrörelse;
för ersättning enligt lagen (1954:243) om
yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976: 380) om arbetsskadeförsäkring och lagen
(1956:293) om ersättning åt smittbärare samt enligt annan lag eller
författning, som utgått till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbele eller
på grund av militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd eller lagen (1977: 267) om krigsskadeersättning till
sjömän;
för dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa enligt lagen
(1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och kontant arbetsmarknadsstöd enligt
lagen (1973: 371) om kontant arbetsmarknadsstöd;
' Enligt prop. 1978/79: 30 föreslagen lydelse.
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
39
opaginerad Kontrollera mot PDF
för limstudiestöd och inkomslbidrag enligt
studiestödslagen (1973: 349);
för annan härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket
förvärvad inkomst av tjänst;
för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller
rörelse här i riket eller tillbehör till sädan fastighei eller rörelse; samt
för belopp, varmed schablonavdrag för egenavgifter
överstigit påförda avgifter, samt restituerade, avkortade eller avskrivna
egenavgifter, allt i den omfattning, som anges i anvisningarna till 41 b §;
b) staten:
för inkomst av jordbruksdomäner, skogar samt uthyrda eller
med tomträtt eller vattenfallsrätt upplåtna fasligheter; samt
för inkomst av rörelse, som ej härflutit av bank- eller
försäkringsrörelse eller av kommunikationsverk med tillhörande byggnader och
anläggningar eller av industriell verksamhet, som huvudsakligen avser alt
tillgodose statens egna behov;
c) landsiing, kommuner och andra menigheter ävensom
hushållnings
sällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer:
för
inkomst av fastighet och av rörelse;
opaginerad Kontrollera mot PDF
d)
akademier, Nobelstiftelsen
samt stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond, så ock allmänna un
dervisningsverk, sådana samman
slutningar av siuderande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de
studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga att vara medlemmar
samt samarbetsorgan för sädana
sammanslutningar med ändamål att
fullgöra uppgifter som enligt
nämnda stadgar ankomma på sam
manslutningarna, sjömanshus,
svenska skeppshypotekskassan,
skeppsfartens sekundärlånekassa,
företagareförening som erhåller
statsbidrag, regional utvecklings
fond som avses i förordningen
(1978: 504) om överförande av vissa
uppgifter från företagareförening
till regional utvecklingsfond, norr
landsfonden, statens utvecklings
fond, Apotekarsocietetens stiftelse
för främjande av farmacins utveck
ling m.m,. Svenska Bibelsällska
pets bibelfond. Bokbranschens Fi
nansieringsinstitut Aktiebolag, Stif
telsen Industricentra, Stiftelsen In
dustriellt Utvecklingscentrum i
övre Norrland, Stiftelsen för pro
duktutvecklingscentrum i Göte-
d)
akademier, Nobelstiftelsen
saml stiftelsen Dag Hammarskjölds
Minnesfond, så ock allmänna un
dervisningsverk, sädana samman
slutningar av studerande vid rikets
universitet och högskolor i vilka de
studerande enligt gällande stadgar
äro skyldiga att vara medlemmar
samt samarbetsorgan för sådana
sammanslutningar med ändamäl att
fullgöra uppgifter som enligt
nämnda stadgar ankomma pä sam
manslutningarna, sjömanshus,
svenska skeppshypoiekskassan,
skeppsfartens sekundärlånekassa,
företagareförening som erhåller
statsbidrag, regional utvecklings
fond som avses i förordningen
(1978: 504) om överförande av vissa
uppgifter från företagareförening
till regional utvecklingsfond, norr
landsfonden, statens utvecklings
fond, Apotekarsocietetens stiftelse
för främjande av farmacins utveck
ling m.m.. Svenska Bibelsällska
pets bibelfond. Bokbranschens Fi
nansieringsinstitut Aktiebolag, Stif
telsen Industricentra, Stiftelsen In
dustriellt Utvecklingscentrum i
övre Norrland, Stiftelsen för pro-
duklutvecklingscentrum i Göte-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165
Nuvarande lydelse
borg, Sveriges exportråd, Sveriges turistråd, järnkontoret
och SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige, så länge kontorets respektive
kommissionens vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamäl och utdelning
icke lämnas till delägare eller medlemmar, aktiebolaget tipstjänst, svenska
penninglotteriet aktiebolag, allmänna sjukförsäkringsfonden,
pensionsstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.,
allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskassor, understödsföreningar,
som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet, personalstiftelser
som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. raed ändamål
uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller olycksfall,
stiftelser som bildals enligt avtal mellan organisationer av arbelsgivare och
arbetstagare med ändamål all utgiva avgångsersättning till friställd arbetstagare
eller främja åtgärder till förmån för arbetstagare som blivit uppsagd eller
löper risk att bliva uppsagd till följd av driftsinskränkning,
företagsnedläggelse eller rationalisering av företags verksamhet ävensom
sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring:
för inkomst av fastighet;
40
Föreslagen lydelse
borg, Sveriges exportråd, Sveriges turistråd, järnkontoret
och SIS-Standardiseringskommissionen i Sverige, sä länge kontorets respektive
kommissionens vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och utdelning
icke lämnas till delägare eller medlemmar, aktiebolaget tipstjänst, svenska
penninglotteriet aktiebolag, allmänna pensionsfonden, allmänna sjukförsäkringsfonden,
pensionsstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m.,
allmänna försäkringskassor, erkända arbetslöshetskassor,
understödsföreningar, som icke bedriva till livförsäkring hänförlig verksamhet,
personalstiftelser som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m.
med ändamål uteslutande att lämna understöd vid arbetslöshet, sjukdom eller
olycksfall, stiftelser som bildats enligt avtal mellan organisationer av
arbetsgivare och arbetstagare med ändamål att utgiva avgångsersättning till
friställd arbetstagare eller främja åtgärder till förmån för arbetstagare som
blivit uppsagd eller löper risk att bliva uppsagd till följd av driftsinskränkning,
företagsnedläggelse eller rationalisering av företags verksamhet ävensom
sådana ömsesidiga försäkringsbolag, som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring:
för inkomst av fastighet;
opaginerad Kontrollera mot PDF
e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej
bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till
huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighei
stärka rikets försvar eller atl, utan begränsning till viss familj, vissa
familjer eller bestämda personer, främja vård och uppfostran av barn eller
lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller utöva
hjälpverksamhet bland behövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom
ideella föreningar som uppfylla i punkl 9 av anvisningarna angivna villkor:
för inkomsi av faslighet och av rörelse;
O svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild
författning äro skyldiga att avstä sin vinst, ekonomiska föreningar, samebyar,
samfund, stiftelser, understödsföreningar, som bedriva till livförsäkring hänförlig
verksamhet, verk, inrättningar och andra inländska juridiska perso-
Prop. 1978/79:165 41
Nuvarande lydelse Förestagen lydelse
ner, dock sävitt gäller sådana juridiska personersom
enligt författning eller på därmed jämförligt sätt bildals för ätt förvalta
samfällighet endast om samfälligheien har taxerats säsom särskild
taxeringsenhet och avser marksamfällighet eller regleringssamfällighet,
samtliga här under f) avsedda bolag, verk och andra juridiska personer i den
mån de ej inbegripas under punkterna d) och e): för all inkomst, som här i
riket eller å utländsk ort förvärvats;
g) utländska bolag: g) utländska bolag:
för inkomst av här belägen fastig- för inkomst av här belägen fastig-
het; het;
för inkomst av rörelse, som här för inkomst av rörelse, .som här
bedrivits; samt bedrivits; samt
för vinst ä icke yrkesmässig för vinst å icke yrkesmässig
avyttring av faslighet eller rörelse avyttring av
fastighet eller rörelse
här i riket eller tillbehör till sådan här i riket eller tillbehör till sådan
fastighet eller rörelse; fastighet eller rörelse.
h) allmänna pensionsjönden:
för all inkoinsi som härflyier av medd, som förval las av
Jjårde fonåsiyretsen, samt i övrigt för inkomst av fastighei.
Riksskatteverket må, om särskilda skäl därtill äro, efter
ansökan förklara, att stiftelse eller förening, som har lill huvudsakligt
ändamål all främja nordiskt samarbete, i fråga om skattskyldighet eller eljest
vid lillämpning av denna lag skall anses jämställd med stiftelse eller
förening, som ovan i första stycket vid e) angives. Sådant beslut må, när
omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut,
som riksskatteverket meddelat enligt detla siycke, må klagan icke föras.
Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, då
lagen enligt uppgifi på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och tillämpas första gången vid 1980 års taxering.
11 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1947:576) om statlig
inkomstskatt skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyåelse Föreslagen lydelse
7§' Från skattskyldighet frikallas: a) medlem av
konungahuset: för av staten anvisat anslag;
' Senaste lydelse 1977: 1091.
Prop.
1978/79:165 42
Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse
b) i utlandet bosatt fysisk person och utländskt bolag:
för
inkomst som avses i 54 S första stycket c) kommunalskattelagen;
c) staten:
för all
inkomst;
d) juridisk person som avses i 53 § I mom. första
stycket c) kommunal
skattelagen:
för all inkomst;
e) understödsförening som enligt sina stadgar icke får
meddela annan
kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapilalunderstöd pä högst I 000
kronor för medlem och annan juridisk person som avses i 53 § I mom.
första stycket d) kommunalskattelagen än understödsförening:
för all inkomst;
f) förening som är hänförlig under 53 § 1 mom. första
stycket e) kom
munalskattelagen:
för all inkomst utom sådan inkomst av rörelse för vilken
föreningen icke är frikallad från skattskyldighet enligt punkt 4 av
anvisningarna till 54 § nämnda lag;
g) annan juridisk person som avses i 53 S 1 mom. första
stycket e)
kommunalskattelagen:
för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;
h) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som
omförmäles i 5 § I mom. kommunalskattelagen:
för inkomsi av fasligheten genom dess begagnande för de i
samma mom. avsedda ändamål;
i) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar:
för utdelning från svenska aktiebolag och svenska
ekonomiska föreningar i den omfattning som i 54 § kommunalskattelagen sägs;
j) här i riket bosalt delägare i oskift dödsbo efter
person, som vid sitt frånfälle icke var här i riket bosalt:
för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för
vilken dödsboet skall utgöra statlig inkomstskatt;
k) understödsföreningar, vilka enligt sina stadgar äga
meddela annan kapitalförsäkring än sådan som omfattar kapitalunderstöd å högst
I 000 kronor för medlem och som bedriva jämväl annan verksamhet än livförsäkringsverksamhet:
för all inkomst, som belöper på annan än till livförsäkring
hänförlig verksamhet;
1) här i riket bosatt fysisk person, som under vistelse
utomlands åtnjutit avlöning eller annan därmed jämförlig förmån på grund av
anslällning där annat än hos svenska staten, svensk kommun eller ombord på
svenskt fartyg eller svenskt, danskt eller norskt luftfartyg:
för inkomst, som avses i 54 § första stycket h)
kommunalskatielagen;
m) aUmänna pensionsfonden:
för sådan inkomst som ej härflii-tit av medel, som
förvaltas av fjärde fondstyrelsen;
n) svensk aktiefond: m) svensk aktiefond:
för inkomst av tillfällig förvärvs- för inkomsi av tillfällig förvärvs-
verksamhet på grund av avyttring verksamhet pä grund
av avyttring av egendom som avses i 35 § 3 av egendom som avses i 35
§ 3
Prop.
1978/79:165 43
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
mom. kommunalskatielagen, om mom. kommunalskattelagen, om
den avyttrade egendomen innehafts den avyttrade egendomen innehafts
två år eller mera. två år eller mera.
Riksskatteverket må, om särskilda skäl därtill äro, efter ansökan
förklara, att förening eller stiftelse, som har till huvudsakligt ändamål att
främja nordiskt samarbete, i fräga om skattskyldighet eller eljest vid
lillämpning av denna lag skall anses jämställd med förening eller stiftelse,
som ovan i första stycket vid f) respektive g) angives. Sådant beslut må, när
omständigheterna det föranleda, av riksskatteverket återkallas. Över beslut,
som riksskatteverket meddelat enligt detta stycke, må klagan icke föras.
All
personer, om vilka i 18 S förmäles, äro frikallade från skattskyldighet för
vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.
Denna lag träder i kraft tre veckor efter den dag, dä
lagen enligt uppgift på den utkommit frän stycket i Svensk författningssamling
och lillämpas första gången vid 1980 ärs taxering.
Prop.
1978/79:165 44
Uldrag
EKONOMIDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde 1979-03-08
Närvarande: statsministern Ullsten, ordförande, och
statsråden Sven Romanus, Mundebo, Wikström, Wirtén, Huss, Rodhe, Wahlberg,
Hansson, Enlund, Lindahl, Winther, Cars, Gabriel Romanus, Tham
Föredragande: statsrådet Mundebo Proposition om den
svenska kapitalmarknaden
1 Inledning
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades år
1968 sakkunniga (Fi 1969: 59) med uppdrag att göra en översyn av den svenska
kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. De sakkunniga antog namnet 1968
års kapitalmarknadsulredning.
Utredningen har tidigare överlämnat delbetänkandet (SOU
1972:63) Näringslivets försörjning med riskkapital från allmänna pensionsfonden.
Med vissa ändringar ledde utredningsförslaget till alt den fjärde AP-fonden
inrättades år 1974.
I slutbetänkandet' (SOU 1978: II) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi
har utredningen gjort en allmän översyn av kapitalmarknaden och lagt fram vissa
förslag, främst i fråga om de befinlliga kreditinstitutens utlåningsregler och
verksamhetsformer, i syfte att göra den svenska kapitalmarknaden mera
effektiv. Till protokollet i detta ärendet bör fogas en sammanfattning av
slutbelänkandet som bilaga 1 och utredningens förslag till
författningsändringar som bilaga 2.
Till slutbelänkandet har fogats fyra reservationer,
näraligen en reservation av ledamoten Knut Johansson angående bostadssektorns
finansiering, en gemensam reservation av ledamöterna Klas Back, Knut Johansson,
Hjalmar Mehr, Arne Nilstein och Krister Wickman angående begränsning
' Slut betänkandet är undertecknat av f.d. riksbankschefen
Krister Wickman, ordförande, försäkringsdirektören Klas Back, teknologie
doktor Tore Browaldh, professor Erik Höök, direktören Axel Iveroth,
riksdagsledamoten, f. d. förbundsordföranden Knut Johansson, f.d.
bankdirektören Sven Lindblad, f.d. landshövdingen Hjalmar Mehr,
förbundsdirektören Arne Nilstein, riksdagsledamoten, direktören Bengt Sjönell
och statssekreteraren Lars Wohlin.
Prop.
1978/79:165 45
av fjärde AP-fondens aktieplaceringar, en reservation av
ledamoten Lars Wohlin i frägan om reglerna för fjärde AP-fondens och
försäkringsbolagens aktieinnehav samt en reservalion av ledamoten Hjalmar Mehr
i frägan om reglerna för försäkringsbolagens aktieinnehav. Ledamolen Bengt
Sjönell har avgivit ett särskilt yttrande angående löptiden för län till mindre
företag. I fråga om reservationerna och det särskilda yttrandet hänvisas i
övrigt till slutbetänkandet (sid. 741 -764).
Under sitt arbete har kapitalmarknadsulredningen låtit
genomföra fyra expertutredningar som har överlämnats samtidigt med
slutbetänkandet säsom bilagor till detta. De utgörs av bilaga 1 (SOU 1978: 12)
Kapitalmarknaden ulomlands samt bilagorna 2-4 (SOU 1978: 13) Hushållssparande
och skatteregler. Aktiemarknaden och Industrins tillväxt och långsiktiga
finansiering.
Yttranden över slutbelänkandet har efter remiss avgivits
av bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konjunkturinstitutet, kammarkollegiet,
riksskatteverket (RSV), arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), bostadsstyrelsen,
statens planverk, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Västerbottens län,
banklagsutredningen (Fi 1976:04), stämpelskatleutredningen (B 1977:06),
riksförsäkringsverket, statens råd för byggnadsforskning, styrelsen för
teknisk utveckling (STU), fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i
riksgäldskontoret, allmänna pensionsfondens första-tredje fondstyrelser
(gemensamt yttrande), allmänna pensionsfondens Qärde fondstyrelse,
exportkreditnämnden, Sveriges exportråd. Svenska bankföreningen. Svenska
sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund. Post- och Kreditbanken,
PK-banken, Sparbankernas Bank, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam,
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisalion (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareförening (SAF),
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Kooperativa förbundet (KF), Sveriges
industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation (SHIO), Sveriges grossistförbund. Svensk industriförening.
Svenska företagares riksförbund. Familjeföretagens förening,
Finansieringsföretagens förening, styrelsen för Stockholms fondbörs. Svenska
fondhandlareföreningen, Sveriges aktiesparares riksförbund. Svenska
handelskammarförbundet. Föreningen Auktoriserade revisorer. Svenska
civilekonomföreningen, Sveriges finansanalytikers förening, Sveriges
Investeringsbank Aktiebolag, Aktiebolaget Industrikredit, Aktiebolaget
Företagskredit, Lantbruksnäringarnas Primärkredit Aktiebolag,
Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit Aktiebolag, Svenska Skeppshypotekskassan,
Skeppsfartens Sekundärlånekassa, Aktiebolaget Svensk Exportkredit, Sveriges Allmänna
Hypoleksbank, Företagareföreningarnas förbund. Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Kommunkredit Akiiebolag, Kommunlåneinstitutel Aktiebolag,
Svenska riksbyggen förening u.p. a,.
Prop.
1978/79:165 46
Näringslivets byggnadsdelegalion. Svenska
byggnadsenireprenörföreningen. Hyresgästernas sparkasse- och
byggnadsföreningars riksförbund (HSB), Stockholms kooperativa bostadsförening
ek. för.. Hyresgästernas riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
villaägareförbund, Sveriges allmännyttiga bostadsförelag (SABO), Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Sparbankernas Inteckningsaktiebolag (SPINTAB),
Svensk Bostadsfinansiering Aktiebolag (BOFAB), Svenska livförsäkringsföreningars
riksförbund, Sveriges kommunalanställdas pensionskassa -försäkringsförening.
Konsumentkooperationens pensionskassa - försäkringsföreningen, Sjöbefälets
pensionskassa försäkringsförening, Sparin-stitutens pensionskassa -
försäkringsförening. Pensionskassan SHB -försäkringsförening och Sveriges
köpmannaförbunds pensionskassa.
Gemensamma yttranden har avgivits av dels Svenska
sparbanksföreningen. Sparbankernas Bank, SPINTAB och Kommunkredit AB, dels
Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet, dels SHIO och
Familjeföretagens förening, dels AB Industrikredit och AB Företagskredit, dels
Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit
AB saml dels Svenska Skeppshypotekskassan och Skeppsfartens Sekundärlånekassa.
PK-banken och Kommunlåneinstitutet AB har anslutit sig
lill vad Svenska bankföreningen har anfört. Sveriges grossistförbund har
instämt i det av SAF angivna yttrandet. Svenska byggnadsentreprenörföreningen
har som sitt eget yttrande åberopat Näringslivets byggnadsdelegations remissyttrande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har till sitl yttrande
fogat yllranden frän Stockholms läns landsting, Stockholms läns
företagareförening samt från Stockholms, Södertälje och Botkyrka kommuner.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har överlämnat yttranden från TCO- och
LO-distrikten i länet. Länsstyrelsen i Jämtlands län har bilagt ett yttrande
från Jämilands läns företagareförening. Länsstyrelsen i Västerbottens län har
ingivit yttranden från länsbostadsnämnden i Västerbottens län, Skellefteå och
Umeå kommuner, Västerbottens handelskammare samt från Västerbottens företagareförening.
LO har bilagt ett yttrande från Svenska metallindustriarbelare-förbundet.
Utredningen (Fi 1975:03) Om löntagarna och
kapitaltillväxten har hemställt att bli befriad från remissuppdraget.
En sammanställning av remissyttrandena bör fogas till
protokollet i della ärende som bilaga 3.
Prop. 1978/79:165 47
2 Föredragandens överväganden
2.1 Allmän bakgrund och problembild
2.1.1 Inledning
Kapitalmarknadsutredningen har enligt sina direktiv haft
atl göra en översyn av strukturen och funktionssättet hos den svenska
kapitalmarknaden. Tyngdpunklen i utredningens arbete har varit en systematisk
genomgång av kapitalmarknadens institutioner.
Utredningens slutbetänkande utgör - som mänga
remissinstanser har påpekat - en värdefull kartläggning och en intressant
analys av den svenska kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Betänkandet
och remissbehandlingen därav har inneburit att många för vär ekonomiska utveckling
väsentliga frågor har blivit uppmärksammade och belysta från olika utgångspunkter.
Den
omfattande kartläggningen av kapitalmarknadens funktionssätt och de olika
institutionernas verksamhet mynnar inte ut i förslag om några genomgripande
reformer. Utredningen föreslår inte alt några nya institut skall inrättas.
Förslagen gäller i stället de befintliga institutens utlånings-regler och
verksamhetsformer, men även i dessa avseenden är förslagen av begränsad
omfattning. Utredningens slutsats av den sektorvisa och institutionella
genomgången är nämligen att förekommande finansieringsproblem är av
samhällsekonomisk snarare än institutionell nalur. De mäste således i första
hand angripas med ekonomisk-politiska åtgärder - kreditpoliliska och
finanspolitiska - som ett led i strävandena att återställa balans i den svenska
ekonomin.
Institutionerna
på kapitalmarknaden har enligt utredningen också visat en betydande förmåga att
anpassa verksamheten till förändrade betingelser. Det gäller både kraven på
snabba omfördelningar av kreditgivningen mellan efterfrågesektorerna och pä
anpassning till ändrade institutionella förhållanden, där det vikligaste
exemplet utgör allmänna pensionsfondens (AP-fondens) snabba expansion till en
position som den helt dominerande kapitalplaceraren. 1 det utvecklingsskede som
nu har inletts gäller det atl ersätta fondens stagnerande kapitalutbud med
långfristiga krediter frän andra källor, eventuellt ocksä bromsa nedgången i
fondens utbud. Med utgångspunkt i dessa allmänna slutsatser har
kapitalmarknadsutredningens överväganden på det institutionella området rört
följande huvudfrågor.
1. Kapitalmarknadens institutionella
uppbyggnad i stort, särskilt strukturen av mellanhandsinstitut som har byggts
upp sedan AP-fondens tillkomst. AP-fondens placeringsformer har naturligt
slätt i centrum som en följd av fondens stora andel av utbudet pä
kapitalmarknaden.
2. Marknadens förmåga att tillgodose
skilda låntagarkategoriers individuella behov med avseende på lånevillkorens
utformning.
3.
Möjlighetema
att öka utbudet av riskkapital frän institutionella pla-
Prop.
1978/79:165 48
cerare (AP-fonden och försäkringsbolagen).
4.
Möjligheternu
för mellanhandsinstituten att möta AP-fondens stagnerande kapitalutbud genom
ökad upplåning hos andra finansiärer.
5.
Försäkringsbolagens
roll som källa för långfristigt kapital.
6.
Bankernas
långfristiga utlåning.
7.
Mellanhandsinstitutens
och bankernas roll som låntagare i utlandet.
Kapitalmarknadens effektivitet och behovet av
institutionella förändringar kan bedömas endast utifrän en allmän analys av
sparande och investeringsproblem i svensk ekonomi. Utredningen har därför
utfört en analys av balansproblem i den svenska ekonomin och dess finansiella
implikationer. En vikiig principiell fråga som behandlas av utredningen är ocksä
regleringarna pä den svenska kreditmarknaden och deras effekt på
kredilmarknadens samhällsekonomiska effektivitet. Altemativet till regleringar
är en kreditmarknad där räntan bestäms av ulbud och efterfrägan på finansiellt
kapital, samtidigt som beslut om sparande och investeringar fattas med
utgångspunkt frän den marknadsbestämda ränian.
Utredningen pekar på att utformningen av skattesystemet
gör atl en övergång till en fri kapitalmarknad inte är förenlig med
samhällsekonomisk effektivitet.
Jag avser i det följande att först ge min syn på
sparande-investeringsproblem i den svenska ekonomin. Därefter diskuterar jag
kreditmarknadens effektivitet när det gäller att kanalisera krediter till olika
sektorer av ekonomin. 1 samband därmed berör jag också den redan antydda skatteproblematiken.
Efter denna översiktliga diskussion avser jag att i tur och ordning redovisa
företagssektorns, bostadssektorns och den offentliga sektorns
finansieringsproblem mera i detalj. Till sist följer en genomgång av kapitalmarknadens
institutioner med förslag till förändringar i deras verksamhet.
2.1.2 Sporande och invesleringar
Varje är avsätts ca 1/5 av vår totala produktion till
investeringar. En betydande del av dessa ersätter förslitet kapital i den
exisierande kapitalstocken, medan återstoden utgör tillväxten i vårt totala
kapital. Denna kapitaltillväxt är nödvändig om vi skall kunna räkna med en
fortsatt förbättring av vår materiella standard. Innebörden av investeringar är
atl vi avstår från konsumtion i dag för atl skapa möjligheter för större konsumtion
i framliden. Frågan om hur stor andel av bruttonationalprodukten (BNP) som i
ett längre perspektiv bör avsättas till investeringar är därför i stor
ulsiräckning en fråga om vilken avvägning vi vill göra mellan konsumtion i dag
och konsumtion i framliden. En uppfattning om atl det råder en långsiktig
sparbrisf i ekonomin är säledes liktydig med uppfattningen att de nuvarande
investeringarna ger en för läg långsiktig lillväxl av den totala konsumtionen i
ekonomin.
Samhällets kapitalbildning är enligt min mening alltså
resultatet av ett
Prop. 1978/79:165 49
val
elleren avvägning. Det finns i ett längre perspektiv inte någon bestämd
kapitalbildningstakt som måste uppnås, och därmed inte heller någon
kapitalbrist i absolut mening. I denna avvägning spelar kapitalavkastningen en
vikiig roll. För att del skall vara möjligt alt öka tillväxten genom att öka
investeringarna är det nödvändigi att kapitalavkastningen är tillräckligt hög.
Om avkastningen är för läg innebär en snabb kapitalbildning att vi avstår från
konsumtion i dag utan att vi för den skull får någon högre konsumtion i
framtiden. En låg långsiktig kapitalavkastning är därför snarast en signal om
att investeringstakten bör dras ned. Trots den stora vikt denna fråga har ur
ekonomisk-politisk synpunkt vill jag inle överbetona dess roll ur
kapitalmarknadssynpunkl. Det finns för en ekonomi som den svenska inle någon
speciell organisalionsform eller modell för kreditmarknaden som automatiskt
ger den samhällsekonomiskt riktiga avvägningen mellan invesleringar och
konsumtion. Därtill spelar den offentliga sektorns investeringar och sparande
en alllför stor roll i den svenska ekonomin. Av vikt är också att speciella
politiska mål knyts till stora delar av kapitalbildningen inom den privata
sektorn. Dessutom kan eller tillåts inte marknaden att ge klara utslag för
företagens räntabilitet och hushållens sparvilja. Utvecklingen tenderar
följaktligen inte heller mot ett jämviktsläge när det gäller sparande och
investeringar.
I
detta sammanhang vill jag också framhålla att samhället som helhet kan ha en
annan syn än de enskilda individerna på vad som är en riktig avvägning mellan
sparande och investeringar. Kapitalmarknadsutredningen pekar pä möjlighelen
att samhällets avkastningskrav är lägre än individernas, vilket skulle
avspegla att samhällel har en högre värdering av den framlida konsumtionen än
vad de enskilda individerna har. Utredningen konstaterar ocksä alt såväl del
totala sparandet som de totala investeringarna i samhället framkommer som ett
resultat av den ekonomiska politiken och inte som ett resultat av ett val
mellan sparande och konsumtion som träffas av de enskilda individerna. Knappast
någon remissinstans redovisar en från utredningen avvikande uppfattning pä
denna punkt.
Mot
denna bakgrund anserjag alt del är naturligt alt diskutera samhällsekonomins
krav på kapitalmarknaden utifrån del konkrela perspektiv som ges i
långtidsutredningarna. I dessa analyseras med de centrala ekonomisk-politiska
målsättningarna som utgångspunkt, utvecklingen av den svenska ekonomin i ett
medelfrisligl perspektiv. Där är del möjligt all i kvantitativa termer
diskutera kapitalbildnings- och sparandebehovet mot bakgrund av aktuella
ekonomisk-politiska målsättningar.
Kapitalmarknadsutredningen
för i sitt betänkande en sådan diskussion mot bakgrund av 1975 års
långtidsutredning och den långtidsbedömning som Induslrins utredningsinstitut
presenterade 1976. Utredningen drar slutsatsen att förändringar som hänför sig
lill kapitalmarknadens funktioner och funktionssätt inte pä något avgörande
sätl kan lösa den svenska ekonomins problem. Endasl få remissinsianser
redovisar någon från utred- 4 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop. 1978/79:165 50
ningen
avvikande uppfattning. Även jag delar i denna fråga utredningens uppfattning.
LO
anser för sin del att kapitalmarknadsutredningen borde ha ägnat mera utrymme åt
alt diskulera de förändringar av kapitalmarknadens institutioner som kan vara
påkallade med hänsyn lill den svenska ekonomins ökade ullandsberoende.
Diskussionen om löntagarfonder borde enligt såväl LO:s som TCO:s mening ha
beaktats i större utsträckning än vad som blivit fallet vid utredningens
genomgång av de institutionella förhållandena pä kapitalmarknaden.
Jag
delar LO:s uppfattning att det ökade utlandsberoendet har betydande
konsekvenser för den svenska kapitalmarknadens funktionssätt. Dessa
konsekvenser får dock närmare analyseras av valutakommitlén (E 1977:03). Frågan
om löntagarfonder utreds f.n. av utredningen om löntagarna och
kapitaltillväxten (Fi 1975:03). Med hänsyn till detta var det naturligt för
kapitalmarknadsutredningen att inte närmare utreda den frågan. Jag kommer
längre fram att beröra frågan om löntagarfonder.
Den
svenska ekonomins problem måste enligt kapitalmarknadsutredningens uppfattning
lösas inom ramen för den allmänna ekonomiska politiken och inte genom
förändringar av kapitalmarknadens funktionssätt. Särskilt viktigt är det
enligt utredningen att industrins produktionskapacitet byggs ut och att dess
konkurrenskraft förbättras. Frägan om industrins investeringstillväxt är mot
denna bakgrund det centrala kapitalbildningsproblemet i ett medelfrisligl
perspektiv.
Knappast
någon remissinstans är kritisk till utredningens slutsats att en positiv
utveckling för industrin är avgörande för om den ekonomiska balansen skall
kunna återställas. Jag ålerkomraer längre frara till en mer ingående diskussion
om de krav som måste stäUas på den industriella utvecklingen. Sedan
kapitalmarknadsulredningen slutförde sitt arbete har den svenska ekonomins
problem belysts i 1978 års långtidsutredning, som behandlar perioden 1977-1983.
Även om jag inle i delta sammanhang vill ta någon definitiv ställning till
betänkandet (SOU 1978:78) Långtidsutredningen 1978 anserjag ändå, att
utredningens material är väl lämpat för min fortsatta diskussion av den svenska
ekonomins problem. Jag kommer därför fortsättningsvis att i betydande
utsträckning utnyttja detla material.
LU
78 präglas av den stora balansbrist sora i utgångsläget finns i den svenska
ekonomin. Den centrala målsättningen för den ekonomiska politiken under de
närmaste åren är enligt LU att återföra den svenska ekonomin till balans.
Denna målsättning släller också beslämda krav på sparande och investeringar under
den aktuella perioden. Innan jag gär vidare villjag peka pä atl problematiken
beträffande sparande, inveslering och kapitalbrist är av delvis annan natur än
den mera långsiktiga avvägning mellan konsumtion och sparande somjag lidigare
diskuterat.
En
grundläggande förutsättning i den lidigare diskussionen var nämligen att
ekonomin oberoende av kapitalbildningstakt befinner sig i balans. LU:s
Prop.
1978/79:165 51
frågeställning är snarast vilka krav som ställs pä
sparande och kapitalbildning för att ekonomin skall nå balans. Delta betyder
naluriigtvis inte att utredningen släpper de mera långsiktiga övervägandena ur
sikte. I LU anges en väg att nå balans i den svenska ekonomin. En utveckling
enligt LU:s huvudalternativ ger sålunda fullt kapacitelsutnyttjande i den
svenska ekonomin samtidigt som vi når extern balans vid mitten av 1980-talet.
Den utveckling som anges i LU innebär på flera punkter en klar vändning i den
ekonomiska utvecklingen sedan 1974. Naluriigt nog ligger i huvudalternativet
en kraftig ökning av BNP-tillväxten i jämförelse med perioden 1974-1977. För
atl detta skall vara förenligt med en förbättring i den externa balansen krävs
också en kraftig uppgång av exporten samtidigt som importutvecklingen är
relativt dämpad.
En kärnpunkt i den återgång till balans som diskuteras i
LU är liksom i kapitalmarknadsutredningen industrins utveckling. Den utveckling
av export och import som följer av kravel på extern balans nödvändiggör en
snabb industritillväxt. Eftersom del låga kapaciletsulnyttjandet i stor utsträckning
är lokaliserat till industrin följer den snabba tillväxten också av kravet på
fullt kapacitelsutnyttjande 1983. Industrins nyckelroll i anpassningsprocessen
är naturiig eftersom balansbristen 1977 i stor utsträckning har varit ett
industriproblem. Den induslritiliväxt LU mot denna bakgrund kalkylerar med
ligger på 6,6% ökningslakt per år, medan industriinvesteringarna beräknas öka
med 4,7% per år. Eftersom industriinvesteringarna minskade kraftigt under det
första år som omfattas av LU, krävs en mycket kraftig ökning av
industriinvesteringarna under återstoden av perioden, om den ökning som LU
kalkylerat med för prognosperioden i dess helhet skall uppnås. Utredningen
beionar kraftigt viklen av att en snabb investeringsökning kommer till stånd.
Risken är annars stor atl den uppgång som har påbörjats i ekonomin avbryts av
kapacitetsbrist på kapitalsidan. En investeringsökning är också nödvändig för
atl den exportutveckling som förutsätts i LU skall komma till stånd. Den
exportutveckling som LU kalkylerar med ställer nämligen krav på en betydande
förnyelse av kapitalstocken. Liksom i kapitalmarknadsutredningen framstår
alltså frägan om induslrins investeringslillväxt som det centrala
kapitalbildningsproblemet i ett medelfrisligl perspektiv.
Kravet på extern balans och det därav följande kravet pä
en snabb kapitalbildning gör atl utrymmei för ökningar i konsumtionen är
relativt begränsat i LU:s perspektiv. De totala bruttoinvesteringarnas
ökningstakt uppgår till 2,8% per år. Förbättringen i vår bytesbalans ger
emellertid ett sä kraftigt bidrag lill den totala kapitalbildningen att denna
ökar med 10% per år under den angivna perioden. Industriinvesteringarna och
bytesbalansförbättringens centrala roll i kapitalbildningen präglar också
utredningens finansiella analys.
För att åstadkomma den industriella expansion som ligger i
huvudalternativet krävs en kraftig förbättring av induslrins inlernationella
konkur-
Prop.
1918119:165 52
renskraft. LU:s bedömning är att en uppgång av vinstandelen
till den nivå som nåddes i början av 1970-talel är nödvändig. Denna bedömning
har bl.a. gjorts mot bakgrund av utförda kalkyler över utvecklingen av industriföretagens
räntabilitet på totalt och eget kapital samt soliditeten. En fortsatt kraftig nedgång
i industriföretagens soliditet har sålunda inte bedömts vara förenlig med en
kraftig investeringsuppgång. För atl bryta nedgången i soliditet krävs en
vinstnivå som möjliggör en rimlig självfinansieringsgrad. De överväganden
utredningen gjort på denna punkt ansluter sig i huvudsak till den syn på dessa
frägor som kom till uttryck i kapitalmarknadsulredningen.
En annan viktig utgångspunkt för de finansiella kalkylerna
är den förbättring i bytesbalansen som förutsätts ske under perioden
1977-1983. I det finansiella perspektivet innebär detta ett krav på förbättring
av vårt inhemska finansiella sparande under perioden. Fördelningen av denna
sparuppgång på institutionella sektorer framgår av tabell 1.
Som framgår av tabellen präglas sparförändringarna av
vinstuppgången i företagssektorn. Den förbättrade självfinansieringsgrad som
åsladkommes härigenom är liktydig med en förbättring i det finansiella
sparandet. Förbättringen uppgår, som framgår av tabellen, till i runt tal 18
miljarder kr. Detta bidrar till att vända förhällandet mellan finansiellt
sparande i privat och offentlig sektor sä atl sparandet i den konsoliderade
offentliga sektorn 1983 blir noll. Samtidigt får den konsoliderade privata
sektorn ett underskott i sitl sparande som motsvarar bytesbalansens
underskott.
Bakom nedgången i den offentliga sektorns sparande ligger
en slagnation av sparandel i socialförsäkringssektorn samt en försämring av
statens finansiella sparande. Vid oförändrad statlig utlåning indikerar
kalkylerna därmed ett större statligt budgetunderskott 1983 än 1977. Däremot
skulle underskottet undergå en förbättring jämfört med 1978. Underskottet 1983
är i LU:s huvudalternativ ca 25 miljarder kr.
Under perioden 1977-1983 motsvaras, som vi sett, nedgången
i den offentliga sektorns finansiella sparande av en kraftig uppgång i företagssektorns
finansiella sparande. En politik som långsiktigt syfiar till ett högt
finansiellt sparande i offentlig sektor kan ej baseras på atl 1977 års extremt
dåliga finansiella situation i företagssektorn permanentas. Det är därför mera
intressant alt jämföra 1983 med sparsiluationen i tidigare perioder där
ekonomin befunnit sig i balans. En sädan jämförelse kan göras i tabell 2. Där
framgår att företagssektorns finansiella sparande 1983 som andel av
Tabell
1 Sparbalansens utveckling 1977-1983 Milj. kr., löpande priser
Företag
Bostäder
Hushåll
Socialförsäkringssektorn
Kommun
Stat
Internationell sektor
1977 -30197 1983 -12044
- 7378 -15 660
17938 21380
15 197 15 739
-1568 0
- 6912 -14415
-12920 - 5000
Prop. 1978/79:165 53
BNP endast i mindre grad avviker frän motsvarande andel
1965-1970 och 1970-1973. Däremot uppgår sparandet i offentlig sektor lill 4,3%
och 5,1 %av BNP respektive period. Skillnaden mellan dessa perioder och 1983
motsvaras i stället ur sparbalanssynpunkt av högre hushällssparande och ett
lägre finansieringsbehov i bostadssektorn 1983. Det är alltså dessa faktorer
och inte ett högt företagssparande som gör att sparsaldol i offentlig sektor
vid fulll kapacitetsutnyttjande är lägre 1983 än tidigare.
TabeU 2 FinansieUt sparande 1965-1983 Procent av BNP,
löpande priser
1965-
1969
1970-
1973
1977
1983
Konsoliderad
offentlig
sektor
4,3
5,1
1,9
0,2
Hushåll
2,4
2,5
5,1
3,5
Bostäder
-4,6
-3,7
-2,1
-2,6
Företag
-2,4
-3,2
-8,6
-2,0
Summa (
=
bytesbalanssaldo)
-2,4
0,7
-3,7
-0,8
Innan jag gär in pä frågan om vilka krav återgången lill
balans i den svenska ekonomin ställer på kapitalmarknaden vill jag återknyta
till den diskussion om långsiktig sparbrisf somjag förde inledningsvis.
Närdet gäller frågan om det skulle föreligga någon
kapitalbrist i långsiktig mening genom att den investeringskvot som förutsätts
i LU skulle vara för läg kan man i varje fall konstalera att den
investeringskvot som LU arbetar med för 1983, nämligen 20%, historiskt sett är
låg, varför den teoretiskt sett skulle svara mot en relativt läg framtida
tillväxttakt. Det finns emellertid anledning atl varna för alltför enkla
slutsatser angående invesleringskvol och lillväxt. En stor del av de totala
investeringarna är bostadsinvesteringar och offentliga investeringar. Behovet
av dessa investeringar påverkas i hög grad av demografiska och strukturella
faktorer. Det mycket kraftiga bostadsbyggandet under 1960-talet kunde sålunda
till stor del hänföras till demografiska faktorer samt till den kraftiga
urbanisering som då skedde. Det är i varje fall inte självklart att behov av
motsvarande siorieksordning kommer att göra sig gällande under 1980-talet.
Jag vill i detta sammanhang också peka på den
icke-maleriella kapitalbildningens betydelse för den framlida
välståndsutvecklingen. Den senaste tidens diskussion kring vår
industriulveckling har belyst den vikt vår utbildningsnivå och vår teknologiska
kompetens har för vår välståndsutveckling. Vidare har man på flera håll i
debatten pekat på det starka behovet av investeringar i forskning och
utveckling (FoU). När det gäller vår framtida industristruktur finns det mycket
som talar för alt Sveriges framtida komparativa fördelar kommer atl finnas just
inom branscher som kräver en hög teknologisk kompetens och betydande insatser
av FoU-investeringar. Dessa överväganden skulle ge vid handen all de immateriella
investeringarna i kunskapskapital kommer att växa i förhållande tiU
Prop.
1978/79:165 54
de materiella investeringarna. Det är endast härigenom som
de materiella investeringarna kan fä en sådan avkastning att de pä sikt är
tillväxtska-pande.
Det är alltsä svårt att ange nägot bestämt mäl för de
materiella investeringarnas storlek i förhållande till BNP. De analyser som
görs i LU 78 angående ekonomins utveckling fram lill 1990 indikerar emellerlid
atl det i ett längre perspektiv kan finnas behov av en viss ökning av
investerings-kvoten om vi vill bibehålla en trendmässig BNP-tillväxl av
storleksordningen 2,5 ä 3%.
Den aktuella debatten om sparandets otillräcklighet har i
hög grad varit knuten till de balansproblem vi i dag har i den svenska
ekonomin. De kapitalbildningsfrågor sora stått i centrum för diskussionen har
därmed i första hand varit avvecklingen av bytesbalansunderskottet och investeringsutvecklingen
i industrin. Om vi anknyter till LU-perspektivet kan frägan sägas gälla om den
ökade kapitalbildning som där förutsätts pä dessa båda punkter verkligen kommer
att inträffa. Definitionsmässigt inne-|pä: c!t underskott i byiesbalansen all
den inhemska resursförbrukningen .ir s'örre än våi iiiliemska konsumtion. I
denna mening är ett underskott i bylosbalansen liktydigi med ett otillräckligt
inhemskt sparande. Av uppenbara skäl kan de låga industriinvesteringarna
lyckas förslärka denna bild av otillräckligt sparande. Dessa frägor mäste
emellertid ses i ett totalekonomiskt sammanhang och kan inle enbarl betraktas
ur sparsynpunkt. Jag vill speciellt varna för ell sådant ensidigt
betraktelsesätt i den nuvarande situationen med otillräckligl
kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Den ekonomiska politiken bör i denna
situation i första hand inriklas pä det låga kapacitetsutnyttjandet.
Jag har redan tidigare berört industrins och industriinvesteringarnas
roll i en sådan process. Det står helt klart att nödvändiga betingelser för en
uppgång i industriinvesteringarna är en uppgång i kapacitetsutnyttjandet och en
uppgång i räntabiliteten och soliditeten. Jag ålerkommer mera utförligt till de
krav som ställs på industrins kapitalförsörjning för att en sådan
investeringsuppgång skall komma till ständ. Den centrala frägan i detta
sammanhang är industrins försörjning med riskvilligt kapital. För att
industriinvesteringarna skall fä en nödvändig omfattning krävs här att
betingelser skapas för en ökning av utbudet av riskvilligt kapital. Jag pekade
inledningsvis på att investeringarna fyller sin samhällsekonomiska funktion
endast om de har en hög förväntad avkastning. Detta gäller, vilket jag skall
återkomma till, i särskilt hög grad riskfyllda projeki. Det är mol denna
bakgrund viktigt att tillförseln av riskvilUgt kapital sker i sådana former all
avkastningskravet inte blir för lågt. Ökade investeringar i riskfyllda projekt
får inte bli liktydigt med ökade investeringar i utsiktslösa projekt. Jag
återkommer till dessa frågor i anslutning tiU diskussionen om induslrins
kapitalförsörjning.
Jag vill till sist i anslutning lill del medelfristiga
perspektivet beröra
Prop.
1978/79:165 55
kapitalmarknadsimplikalionerna av den långsiktiga nedgång
i del offentliga sparandet som kan förutses.
En överflyttning av finansiellt sparande från offentlig
lill prival sektor ställer krav på en anpassning av kreditmarknaden och
kreditpoliliken. Sålunda har AP-fondens finansiella sparande givils en
långfristig placering, medan hushållssektorn och företagsseklorn i högre grad
ger sitt finansiella sparande en kortfristig placering. Om dessa
placeringsmönster bibehålls leder en minskning av sparande i AP-fonden och en
motsvarande uppgång i privat sparande till en minskning av utbudet av
långfristiga krediter och en ökning av likvidiieten i ekonomin. Det försämrade
statliga sparandet påverkar kreditmarknaden genom att det ställer krav på ökad
statlig upplåning. Om denna inte i stor utsträckning kan ske långfristigt
uianför bankerna leder den ökade statliga upplåningen till en ökning av
likvidiieten i banksystemet. En sådan likvidilelsuppbyggnad innebär en latent
inflationsrisk vid en konjunkturuppgång. I det medelfristiga perspektivet är
det därför en väsentlig uppgift för kreditpoliliken att finna vägar alt
motverka den likvidilelsuppbyggnad i ekonomin som förskjutningen i sparbalansen
tenderar att ge. En nödvändig del av en sådan kreditpolilik är atl skapa
möjligheter för den privata sektorn att i ökad utsträckning ge sina finansiella
tillgångar en långsiktig placering. Jag återkommer med en mera utföriig
genomgäng av dessa frägor i anslutning till diskussionen om den offentliga
sektorns finansiering.
2.1.3 Resursallokering
För att vi skall få största möjliga nylta av det samlade
sparande som sker i samhället är det självfallet mycket viktigt att detla
sparande fördelas mellan olika kredittagare på ett bra sätt. Frågan om hur
resursallokeringen fungerar på den svenska kredit- och kapitalmarknaden är
därför mycket betydelsefull.
Den svenska kapitalmarknaden innehåller ett betydande
element av regleringar. Ett viktigt skäl till dessa är enligt
kapitalmarknadsutredningen att de ekonomisk-politiska målsättningarna innefattar
en prioritering av vissa slag av investeringar. Delta gäller bl. a. den
statligt belånade produktionen av bostäder och bostadskomplement samt all
övrig nyproduktion av bostäder. För dessa investeringar sker i princip en real
planering. Denna kan innebära betydande avsteg från en marknadsbestämd
fördelning av realkapitalet. Kreditpolitikens uppgift när det gäller
bostadsfinansieringen blir mot den bakgrunden att skapa finansiellt utrymme för
dessa investeringar pä kapitalmarknaden. Det slatligt belånade
bostadsbyggandet finansieras efter färdigställandet med långfristiga län till
kraftigt subventionerade ränlor. Marknadsräntan sätts aUlså ur funklion som
koslnadsfaklor. Denna ränla sätts också delvis ur funktion pä långivarsidan.
Upplåningen för bostadsändamål placeras i stället genom likviditetskrav,
överenskommelser med kreditinstituten o. dyl. Samma förhållande gäller i
princip för den statliga upplåningen.
Prop.
1978/79:165 56
Ett medvetet avsteg från en marknadsbestämd fördelning av
realkapitalet sker enligt utredningen också när det gäller de offentliga
investeringarna som inte kan bedömas efter vanliga räntabilitetskriterier.
Samtidigt som resursallokeringen på kreditmarknaden har
styrts i enlighet med de bostadspolitiska intentionerna har regional-,
närings- och sysselsättningspolitiken inneburit att krediter ställts lill
förfogande vid sidan av kreditmarknaden. Utredningen konstaterar att en växande
omfattning av denna kreditgivning innebär en motsvarande försvagning av kreditmarknaden
som fördelare av finansiellt kapital.
Vid sidan av vad som föranleits av den nu nämnda politiken
har kreditmarknaden enligt utredningen ocksä i övrigt innehållit belydande
element av regleringar. Kreditpolitiken har tidvis utformats så att
marknadsräntan legat under jämviktsräntan, varvid kreditransonering fått
tillgripas. 1 den ekonomiska debatten har kreditpolitiken under lång tid
kritiserats för detta. Genom att låneräntan legal under jämviktsräntan sägs
investeringsprojekt med relativt läg avkastning ha blivit räntabla och kunnai
tränga ut projekt som skulle givit högre avkastning.
Ett viktigt skäl till förekomsten av dessa regleringar är
enligt utredningen skattereglernas snedvridande effekter. Skattesystemet
stimulerar sålunda en stark länebenägenhet och en motsvarande aversion mot
amorteringar. Den höga reala avkastning som kan uppnås på det egna kapitalet i
fastigheter genom den ökade skuldsättningens hävstångseffekl leder lill en
mycket stark läneefterfrågan. Vid varje uppmjukning av penningpolitiken gör sig
denna efierfrågan också omedelbarl och slarkl märkbar i bl. a. bankernas
utlåning. Dess styrka och okänslighet för ränteförändringar begränsar
möjlighelerna att utnyttja en jämviktsskapande räntebildning på den
organiserade svenska krediimarknaden.
Ulredningen påpekar emellertid vidare att inslaget av
kredilransonering inte varit särskilt starkt. Riksbanken har sökl undvika
alltför kraftiga spänningar mellan ulbud och efterfrågan på olika
kreditmarknader och anpassat räntenivån i enlighel med detla. Utredningen
understryker också vikten av alt en sådan anpassning sker. Mycket stora
räntevariationer kan dock leda till oro på kreditmarknaden och bör därför
undvikas.
Om riksbanken avstod frän att fungera som prisledare
skulle det enligt utredningen ändå inte bli fråga om någon renodlad
marknadsprissättning enligt frikonkurrensmodellen. Orsaken är den
institutionella uppbyggnad som kännetecknar den svenska kreditmarknaden.
Pä kapitalmarknaden skulle i ett sådant läge ett myckel
litel antal stora placerare ha ell dominerande inflytande över räntesättningen
på obligationslån. Sannolikt skulle de emitterande bankerna bestämma villkoren
för ett lån efter sondering hos dessa placerare.
När det gäller kreditmarknaden i övrigt skulle det enligt
utredningen inle heller i en "fri" marknad vara tillräckligt all
betala marknadsränta för atl erhålla lån. Bankerna prövar vilka låntagare som
skall tillgodoses och
Prop.
1978/79:165 57
denna prövning grundas inte enbart på den aktuella
ränlebetalningsförmå-gan, ulan den totala kundrelationen tas in i bilden.
Skillnaden mellan fallet med jämviktsränta och fallet med större inslag av
kreditransonering är därför enligt utredningen väsentligt mindre än vad som
antas i en rent teoretisk analys.
Utredningens slutsals är all de snedvridningar i
kreditfördelningen som uppkommer lill följd av bostads-, regional-, närings-
och kreditpolitiken kan accepleras och ofta är eftersträvade resultat av den
ekonomiska politiken. Några remissinstanser har en annan syn och anser dä närmast
att samhällets prioriteringar bör kunna komma till uttryck ulan alt kreditmarknadens
funktionssätt påverkas på det sätt som nu sker.
Innan jag
går närmare in på remissinstansernas synpunkter villjag försl beröra den
snedvridande effeki som de nuvarande skattereglerna i kombination med en hög
inflation enligt kapitalmarknadsutredningens uppfattning har. Somjag tidigare
nämnt behandlas denna fråga f.n. inom utredningen om real beskattning av
räntor och kapitalvinster m. m. (B 1978: 07).
Kapitalmarknadsutredningen fäster uppmärksamhet på att
inflationen i olika avseenden påverkar efterfrågan på och utbudet av kapital
jämfört med en utveckling med oförändrade priser. Snedvridningen sammanhänger,
dels med atl prisulvecklingen inte kan förutses korrekt, dels med att olika
kategorier av sparare och investerare har olika möjligheter alt skydda sig mot
respektive dra fördel av inflationen.
Osäkerheten om framtida f)riser och räntor minskar
investeringsincitamenten. Sparare, som har möjlighet därtill, söker skydda sig
mot inflationen genom att placera i varaktiga konsumtionsvaror, fast egendom,
aklier, konst etc. Företag med relativt höga inflationsförväntningar utsträcker
sin låntagning för att finansiera investeringsprojekt, vilka erbjuder en
relativt låg real avkastning. Härigenom tenderar resursfördelningen enligt
utredningens uppfattning att bli ineffektiv, eftersom lågt avkastande
investeringar genomförs på bekostnad av sädana med högre real förräntning.
Ett sätt att minska osäkerheten om den långsiktiga
ränteutvecklingen under inflalion är alt ge de länga lånen relativt kort
räntebindning. Utredningen pekar på att långa lån därför under senare är
försetts med s. k. räntejusteringsklausul, enligt vilken låneräntan periodvis
kan anpassas till den vid jusleringstillfället aktueUa räntan på ett jämförbart
nyemitterat statslån.
De snedvridningar som inflaiionen ger upphov liU på
kapitalmarknaden skulle i princip kunna elimineras genom indexering av
finansobjekt med anknytning till penningvärdets förändringar. Erfarenheterna
från vårt land av att partiellt införa syslem som fyUt indexlånens uppgifter
visar emellertid att stora administrativa och opinionsmässiga problem uppstår
när detta sker inom en i övrigt nominalisiisk miljö.
Värdesäkringskommillén (SOU 1964: 2) påvisade att, om man
med indexlån skulle kunna uppnå avsedda syften, måste man också övergå till
Prop.
1978/79:165 58
real beskattning. En sädan övergång medför i sin lur en
rad konsekvenser bl.a. för företagens avskrivningsprinciper och redovisning.
Nuvarande institutionella syslem, som bestämmer kapitalmarknadens
funktionssätt, är baserat på nominalistiska principer; det gäller
redovisningsprinciper, fastighetsinteckningar, taxeringsvärden och inte minsl
viktigt skatteregler. Indexlån förutsätter därför en genomgripande förändring
av de institutionella ramarna. Med hänsyn till omfattningen av den
övergripande problematiken och till värdesäkringskommitténs genomlysning därav
har kapitalmarknadsulredningen inte ansett sig ha anledning eller möjlighet
att till omprövning ta upp hela frågan om indexlån och analysera de konsekvenser
som införandet av dessa skulle fä. Som jag tidigare påpekat kommer dessa frågor
emellertid att belysas i det nyligen påbörjade utredningsarbetet om real
beskattning.
Utredningen understryker att skattesystemets
snedvridningseffekter förstärks av inflationen. Särskilt gynnas högt belånade
investeringar, där en nominell princip tillämpas på avdragssidan, medan reala
principer till-lämpas på intäktssidan i beskattningen. En belysning av
effekterna för hushållen av nu gällande skatteregler pä avkastningen av olika
sparformer lämnas i bilaga 2 till utredningen.
Skattereglerna i kombination med inflationen stimulerar
enligt ulredningen en slark lånebenägenhel och en motsvarande aversion mot
amorteringar. Därigenom begränsas möjligheterna atl uinyttja en jämviktsskapande
räntebildning på den organiserade svenska kreditmarknaden.
Kapitalmarknadsulredningen förklarar atl den inle inom
sitt mandat har möjlighet att genomföra en syslematisk studie av de frågor som
här har berörts. Med hänsyn till de effekter på kreditmarknadens
allokeringseffektivitet som nuvarande skatteregler medför - och som
utredningen anser tveksamma - vill utredningen ändå fästa uppmärksamheten på
skattesystemets betydelse för kapitalmarknaden. Utredningen utgår från atl
dessa verkningar av gäUande skatteregler blir beaktade vid behandlingen av de
förslag till förändringar i skattesystemet som framlagts av de senaste
skatteutredningarna. Delta framstår enligt utredningen som särskilt angeläget
med tanke pä att det nuvarande skallesyslemet har fördelningspolitiska
effekter som knappast varit avsedda. Möjlighelen att höja avkastningen på det
egna kapitalel är sålunda beroende av beläningsgraden - dvs. personer med god
kredhtagningsförmåga gynnas. Systemet gynnar slutligen personer som är
informerade om dess funktionssätt.
Jag delar för min del i huvudsak
kapitalmarknadsutredningens uppfattning om de snedvridande effekterna av
nuvarande skattesystem i kombinalion med en hög inflation. Problemen minskar
emellertid om inflationen kan minskas. Med hänsyn till attjag inte i det här
sammanhanget avser att föreslå några förändringar i rådande skatteregler,
kommer jag inte att här redovisa remissinstansernas ställningstaganden i dessa
frågor. Däremot kommer jag självfallet atl beakta dem i samband med de
överväganden
Prop.
1978/79:165 59
som kan bli aktuella på skatteområdet när utredningen om
real beskattning har slutfört sitt arbete. I det sammanhanget mäste enligt min
mening även kapitalmarknadsutredningens redovisning av de fördelningsmässiga
konsekvenserna av nuvarande skattesystem i kombination med hög inflation
tillmätas stor vikt.
Möjligheterna till olika former av integration av skatten
för bolag och enskilda har belysts av företagsskatteberedningen i betänkandet
(SOU 1977:86) Beskattning av företag. Beredningen konstaterar att ett avräkningssystem
liknande det som används inom EG-länderna har mänga fördelar, men atl det
också aktualiserar många principiella och tekniska problem. Systemet innebär
att aktieägarna vid sin inkomstbeskattning fär lyfta av den del av
inkomstskatten som redan har betalats av företagen i form av bolagsskatt. Ett
avräkningssystem av den typ som används inom EG-länderna har enligt min mening
vissa fördelar. Jag avser alt längre fram låta närmare utreda de problem som är
förknippade med ett sådani system.
Som jag redan nämnt accepterar utredningen de flesta av de
snedvridningar i allokeringen som uppkommer till följd av bostads-, regional-,
närings- och kreditpolitiken, särskilt som dessa ofta är eftersträvade resultat
av den ekonomiska politiken. Några remissinsianser har en annan syn och anser
närmast att samhällsprioriteringen bör kunna komma lill uttryck utan atl
kreditmarknadens funktionssätt påverkas på det sätt som nu sker.
Bankföreningen är kritisk till riksbankens kontroll av
räntan och obligationsemissionerna. Regleringen av obligationsräntan har
enligt bankföreningen lett till att denna ränta inte blivit tillräckligt
attraktiv för att dra erforderligt kapital till den långa marknaden, varigenom
en konstlad onödig brist på längt kapital uppkommit. Riksbanken har samtidigt
måst ikläda sig uppgiften att granska presumtiva låntagares ansökning om
"tillstånd" att ta i anspråk det ransonerade utrymmet på
kapitalmarknaden. Efiersom knappast nägon myndighet besitter sådana insikter om
framtiden, att den bättre än företagen själva kan bedöma investeringarna och
länebehoven, anser bankföreningen atl den enda rimliga lösningen är att släppa
fram låntagarna fritt och låta dem konkurrera om kapilalutbudel på en fri marknad.
Även när det gäller formellt kortfristig utlåning som
bankutläning anser bankföreningen att det är angeläget med en friare
räntesältning. Om projekt med hög risknivå i större utsträckning skall erhålla
krediter, mäste dessa krediter göras kommersiellt mer attraktiva genom större
frihel för längivarna att offerera konkurrenskraftiga räntesatser och övriga
villkor.
Statens och bostadssektorns kreditbehov bör enligt
bankföreningen tillgodoses genom att dessa låntagare erbjuder de räntor som
krävs för att de skall erhälla erforderlig kredit. Detta får bekostas av
samhället via statens budget. Del är enligt bankföreningen inle ett rationellt
och samhällsekonomiskt effektivt sätt att tillförsäkra dessa prioriterade
låntagare kredit genom att - som nu sker - delvis hindra kapitalmarknadens
funktionsduglighet.
Prop.
1978/79:165 60
När det gäller de snedvridningar som enligt utredningens
mening uppkommer till följd av inflaiionen i kombination med skattereglerna,
bestrider inte bankföreningen all dessa snedvridningar kan spela roll för
t.ex. allmänhelens efterfrågan pä konsumtionskrediter. Detta har vad avser
obligationsmarknaden relevans för t. ex. uppläggande av obligationslån för ett
institut som bl.a. bedriver konsumtionskreditgivning. Att sådana institut
skulle uppträda pä obligationsmarknaden i någon större utsträckning framslär
däremot enligt bankföreningen som mindre sannolikt.
Beträffande det vanligare fallet, det som gäller
tillverkningsföretags rätt att fä tillträde till obligationsmarknaden, finner
bankföreningen utredningens resonemang svårbegripligt. Utredningen pekar på
möjligheten av att en något lägre räntenivå än den marknadsbeslämda jämviktsränlan
skulle kunna locka fram företag med goda investeringsprojekt, vilka vid den
höga räntenivån inte skulle sökl kredit p. g. a. hög riskaversion och
förväntningar om en relativt svag prisutveckling. Kreditbedömningen skulle då
- vid den nägot lägre räntenivån - kunna göras mer enhetlig för ett siörre
urval av projekt och därmed förhoppningsvis leda till en mer effektiv kreditfördelning.
Enligt bankföreningens åsikt bör ett förelag, som i ett vinstläge har en
starkare prisutveckling för sina produkter och därför kan betala högre ränla pä
kapitalmarknaden, inte hindras från att göra detla.
Utredningens ståndpunkt att det - om riksbanken avstod
från att fungera som prisledare - ändå inte skulle bli fråga om nägon renodlad
marknadsprissättning enligt frikonkurrensmodellen, delas ej av bankföreningen.
Utredningen motiverade sin ståndpunkt med det stora inflytande som ett litet
antal placerare skulle ha. Bankföreningen påpekar atl den svenska
kapitalmarknadens ökade integration med den internationella kapitalmarknaden
gör att ett fålal stora kapitalplacerares dominans för svenska låntagare inte
är lika självklar som tidigare. Dessutom är institutionella förändringar som
ökar antalet kapilalplacerande institut enligt bankföreningen möjliga.
SAF anser liksom bankföreningen att emissionskontrollen
bör slopas och obligationsräntorna tillåtas anpassa sig till marknadsnivä.
Några fördelningspolitiska skäl mol en höjning av bostadsobligationsräntan kan
enligt SAF inte anföras. AP-fondens första, andra och tredje fondstyrelser
pekar på att ett alternativ till emissionskontrollen skuHe kunna vara att
riksbanken angav ramar för näringslivets obligationsupplåning. På motsvarande
sätt skulle riksbanken kunna ange det ränteintervall inom vilket sådana
obUgationer får emilteras. Ytterligare några remissinstanser förordar ett
slopande av emissionskontrollen. Riksbanksfullmäktige och TCO anser däremot att
emissionskontrollen bör bibehållas, TCO framhäller alt emissionskontrollen
behövs för att marknaden för långfristigt kapital skall utvecklas i enlighet
med de ekonomisk-politiska intentionerna. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund
anser det otillfredsställande att samhället tillämpar styrmedel som innebär
dolda subventioner. I slället bör en mark-
Prop.
1978/79:165 61
nadslösning eftersträvas och subventionerna klart
redovisas. Enligt Folksam bör del vara möjligt att trots prioritering av
statens och bostadssektorns upplåning anpassa räntan till den nivä som den
skulle ha vid en fri marknadsprisbildning.
Jag vill för min del anföra följande. Den svenska ekonomin
arbetar i princip inom en marknadsekonomisk ram. Inom denna ram försöker samhället
styra utvecklingen för att uppnå olika samhällsekonomiska mål. Exempel pä detta
är bostads-, regional-, närings- och sysselsättningspolitiken. Denna styrning
innebär ofta att samhället eftersträvar en annan real resursallokering än den
som skulle ha framkommit i en renodlad marknadsekonomi. Spegelbilden av detla
är självfallet att ocksä den finansiella resursallokeringen måste bli
annorlunda än vad som skulle ha framkommil i en sådan ekonomi.
Från dessa utgångspunkter är det naturligt att tänka sig
att de ingrepp i den finansiella resursallokeringen som är nödvändig för att
uppnå de samhällsekonomiska målen görs på ett sådant sätt att kreditmarknadens
allokeringsförmåga när det gäller den resterande marknadsbestämda delen av
ekonomin skadas så lilet som möjligl.
Detta skulle dä som några remissinstanser påpekat bl. a.
innebära att de prioriterade sektorernas upplåning säkerställdes genom att de
erbjöd den ränta som marknaden krävde för atl frivilligt lämna krediter. Steg i
denna riktning har redan tagits genom alt staten via budgeten subventionerar
bostadsräntan, vilken därigenom kunnat höjas utan att detta lett till oacceptabla
höjningar av boendekostnaden.
Det är emellertid inte självklart att en fortsatt
anpassning mot större marknadsmässighet skall innebära en höjning av räntenivån
till de krav som marknaden nu ställer. Dessa krav är nämligen i sin tur delvis
bestämda av de snedvridningseffekter som beskattningsreglerna i kombination
med inflation ger upphov lill. Bankernas krav för att frivilligt placera i
bostads- och statsobligationer är dessulom betingade av all de kan använda
pengarna pä lönsammare sätt på annat håll och att de har en organisation som
är mer lämpad för andra uppgifter. Om vi kunde minska de olika
snedvridningseffekterna så skulle ytterligare ränteanpassningar för att uppnå
marknadsjämvikt kunna komma att visa sig onödiga. Genom atl förbättrade
förutsättningar för en utvecklad obligationsmarknad skulle föreligga, sä skulle
troligen inte heller bankerna behöva svara för en sä stor del av
obligationsköpen som nu och deras höga förräntningskrav därmed spela mindre
roll än nu.
Så länge vi inte kommit till rätta med olika faktorers
snedvridande effekter sä finns det enligt min mening små förutsättningar alt
släppa obligationsräntan helt fri eller slopa emissionskontrollen. Hushällens
kre-ditefterfrägan skulle visserligen inte direkt kunna komma lill uttryck pä obligationsmarknaden,
men goda marknadsförutsättningar skulle föreligga för olika företag att ta upp
obligationslån för att bevilja konsumlionskre-
Prop.
1978/79:165 62
diter av olika slag. Detta skulle inte, som bankföreningen
menar, bara gälla institut som bedriver konsumtionskreditgivning utan också de
varuprodu-cerande företagen.
När del gäller sedvanliga bankkrediter är det uppenbart
att om en helt fri räntesättning tilläts, så skulle detta kunna leda till en
kraftigt ökad konsumtionskreditgivning. De ekonomiska incitamenten föreligger
för säväl banker som hushåll samtidigt som många hushåll på grund av de
kraftigt höjda fastighetspriserna kan erbjuda fullgoda säkerheter. Det skulle
därför vara nödvändigt att para frisläppandet av räntan med en kvantitativ
reglering av konsumtionskredilgivningen.
Genom att kontrollera räntan bibehåller man i stället de
ekonomiska incitamenten för bankerna att i första hand lillgodose företagens
kreditbehov, vilket ur samhällelig synvinkel ofta är nödvändigt och önskvärt.
Önskemålet att hälla nere räntenivån på kreditgivningen till företag pä rimliga
nivåer, kommer delvis i konflikt med önskemålet att ge nya investeringsprojekt
möjlighet att dra till sig kredilresurser genom ränlekonkur-rens. Som
bankföreningen påpekar kräver en högre risknivå högre ränta. Nya företag och
projekt behöver också kunna erbjuda högre ränla än etablerade företag på grund
av att de har relativt fä övriga bankaffärer. Bankerna har nämligen ett
företagsekonomiskt intresse av att beakla hela kundförhållandet vid
kredilbeviljningen. Mot behovei av en högre ränta talar ä andra sidan att
banken - om den tror på del nya företaget - kan hoppas på goda framtida
affärer. Även om jag med hänsyn till vad jag nu anfört ser ett visst behov av
en fri räntesättning, väger de argument som talar mot en sådan enligt min
mening tyngre.
Jag anser det emellertid lämpligt att, som utredningen
framhållit, i mycket hög grad anpassa räntenivån till vad jämvikten på
kreditmarknaden kräver. Med de förutsättningar som föreligger är det emellertid
enligt min mening svårt att se hur man f. n. helt skall kunna avstä från alt
genom regleringar styra resursallokeringen i enlighet med samhällets önskemål.
Jag vill i sammanhanget erinra om att den kreditpoliliska regleringen kommer
att ses över i enlighet med uttalanden i propositionen om förlängning av lagen
om kreditpoliliska medel (prop. 1978/79:47).
2.2 Företagens fmansiering
2.2.1 Inledning
Kapitalmarknadsutredningen har i sitt betänkande lagt
särskild tonvikt på industrins finansiella problem. Mot bakgrund av de stora
krav som kommer att ställas på industrisektorn under de närmaste åren framstår
detla som naturligt och motiverat. Induslrins finansiella problem intar därför
en central plats också i min föredragning.
I det följande kommer jag först att mycket kortfaltat
presentera kapital-
Prop.
1978/79:165 63
marknadsutredningens redovisning av industrins reala och
finansiella utveckling fram till mitten av 1970-talet. Därefter redovisar jag
utredningens diskussion om de samband som råder mellan företagens finansiella
situation och deras investeringsbenägenhet. Mot denna bakgrund redogör jag för
kapitalmarknadsulredningens syn på den svenska industrins framtida problem.
Somjag lidigare har nämnt har sedan kapitalmarknadsutredningen
lade fram sitt betänkande 1978 års långtidsutredning presenterats. Denna får
därför bilda bakgrund till en diskussion om de krav som kommer att ställas på
industrins reala och finansiella utveckling. Till sist presenterar jag
översiktligt kapitalmarknadsutredningens förslag till åtgärder för atl förbäura
industrins försörjning med risk- och lånekapital. Jag redovisar i anslutning
härtill också min allmänna inställning till dessa förslag. I samband med min
genomgång av de olika institutionella sektorerna återkommer jag till en mer
ingående diskussion om utredningens förslag och remissinstansernas syn på
dessa.
2.2.2 Industrins reala och finansiella utveckling till
mitten av 1970-talet
De olika näringsgrenarnas relativa belydelse har
successivt förändrats under de senaste decennierna. Bakgrunden härtill utgörs
lill stor del av den kraftiga inhemska och utländska ekonomiska tillväxten och
därmed förknippade ökning och förskjutning i den samlade efterfrågan på varor
och tjänster.
För
industrins del har utvecklingen inneburil atl produktionsvolymen ungefär
trefaldigats mellan 1950 och 1975. I löpande priser har produktionen ökat i
ungefär samma takt som den totala produktionen i Sverige och det relativa
bidraget till BNP har legat oförändrat kring drygl 30 % under perioden.
Samiidigi har sektorns andel av sysselsältningen minskal frän 32 % är 1950 till
27 % är 1975. Förskjutningarna mellan olika branscher inom industrin har varit
betydande.
Tillväxten
och omstruktureringen av svenskt näringsliv har ställt stora krav på såväl
arbetskraftens rörlighet som pä nybildningen av kapital. Den ökning av
industriproduktionen som inträffat sedan 1950 kan, förutom av den tekniska
utvecklingen, förklaras av att varje anställd inom industrin till sin hjälp fått
en väsentligt större kapitalutrustning. Totalt har kapitalvolymen inom
induslrin ökat med i genomsnitt ca 5 % per år sedan 1950. Denna ökning har
åstadkommits genom en årlig tillväxt av investeringsvolymen med i genomsnitt 4
% per år. Induslrins kapitalintensitet, mätt som realka-pitalvolym per
arbetstimme, har därigenom mer än fyrfaldigats mellan 1950 och 1975.
Industrins räntabilitet på det totala kapitalet före skatt
uppgick under perioden 1951-1955 i genomsnitt till 7,4 %. Den sjönk därefter
varje femårsperiod fram t.o.m. 1966-1970, då den uppgick till 5,1 %. Under
perioden 1971 -1975 steg räntabiliteten åter något till 6,2 %.
Prop.
1978/79:165 64
Räntabiliteten på det egna kapitalel har legat över
räntabiliteten på det totala kapilalet. Detta är en följd av den s.k.
hävstängseffekten, som innebär att avkastningen på det egna kapitalet höjs
genom atl den avkastning som uppnås pä lånade medel, utöver vad som krävs för
att erlägga läneräntan, tillfaller det egna kapitalet. En förutsättning härför
är givetvis att företagen kan uppnå en högre avkastning än låneräntan på de
medel de lånar upp. Denna hävstångseffekt blev särskilt påtaglig under
högvinståret 1974. Den höjning av totalräntabiliteten som då inträffade ökade
skillnaden gentemot låneräntan, vilket ledde till att räntabiliteten pä det
egna kapitalel ökade snabbare än totalräntabilitelen.
Den i del längre perspektivet låga räntabiliteten i
kombination med snabbt växande industriinvesteringar har lett till att dessa i
allt större utsträckning fått lånefinansieras. Resultatet har blivit att
skulderna vuxit snabbare än det totalt arbetande kapitalet i induslrin.
Soliditeten, mätt som eget kapital inklusive obeskattat kapital i relation till
totalt kapital exkl. handelskrediter, sjönk därigenom gradvis från 75 % år 1950
till 50 % år 1974.
Den ökade skuldsättningen har möjliggjorts av en snabb
uppgång av kreditutbudet och betydande förändringar i skuldstrukturen ägde rum
19661974. Ungefär hälften av företagens upplåning kommer från den icke
organiserade inhemska kreditmarknaden och från s.k. rörelsegenererade krediter
som t.ex. pensions-, skatte- och löneskulder. Den organiserade svenska
kreditmarknaden har haft en minskande betydelse för industrins finansiering.
Detsamma gäller därmed också för de kreditpolitiska åtgärder som omedelbarl
påverkar denna marknad.
Upplåningen på den organiserade svenska kreditmarknaden
svarade 1974 för 28 % av industrins totala upplåning, vilket kan jämföras med
30 % 1966. Ett annat betydelsefullt drag i utvecklingen av industrins kreditförsörjning
är den ökade utlandsupplåningen. De utländska kredilorerna, exklusive utländska
koncernskulder, svarade 1966 för 8 % av industrins totala skulder. Denna andel
hade vid mitten av 1970-talet ökat till 14 %.
När det gäller utvecklingen på den organiserade svenska
kreditmarknaden har affärsbankernas relativa belydelse som kreditgivare
minskal markant mellan 1966 och 1975. Av industrins totala upplåning pä denna
marknad svarade affärsbankerna 1975 endast för 36 % jämfört med 47 % är 1966.
Betraktar man affärsbankslånen exklusive de s. k. återlånen, dvs. lån vilka
bankerna finansierar genom egen upplåning i AP-fonden, accentueras denna
nedgång ytterligare.
Även försäkringsbolagens relativa betydelse för industrins
upplåning har minskat. I stället har mellanhandsinslitutens utlåning och olika
specialkrediter ökat sin andel av industrins upplåning pä den organiserade
svenska kreditmarknaden. Mellanhandsinslitutens utlåning består av lån från
Investeringsbanken, Industri- och Företagskredil, Exportkredit och en del
andra mindre betydelsefulla kreditkällor. Specialkrediternas växande be-
Prop.
1978/79:165 65
tydelse sammanhänger med en kraftig ökning av
lokaliseringslänen under perioden.
Skuldstrukturen skiljer sig avsevärt mellan förelag i
olika storleksklasser. Upplåningen från den icke organiserade svenska
krediimarknaden betyder relativt sett mest för de smä företagen, medan de
rörelsegenererade krediterna har en större relativ betydelse för de stora
företagen. Den svenska organiserade kreditmarknaden, exklusive
obligationslånen, betyder mest för de mindre företagen, medan obligationslånen
och de utländska lånen har slörsi belydelse för de större företagen.
Efter denna kortfattade redovisning av industrins reala
och finansiella utveckling fram till mitten av 1970-talet, övergår jag nu till
kapitalmarknadsutredningens diskussion om sambanden mellan företagens
finansiella situation och deras investeringsbenägenhel.
2.2.3 Industrins finansiella situation och
investeringsbenägenhel enligi kapnalinarknadsulredningen
Kapitalmarknadsutredningen diskuterar i sitl betänkande
vilka faktorer som päverkar företagens investeringsbenägenhet. Utredningen
framhäller att våra kunskaper pä detla område inte är så stora som man skulle
önska. Särskilt svårt är del självfallel att kvantifiera de olika faktorernas
betydelse.
Frågan om vad som bestämmer induslrins investeringar
brukar enligt utredningen traditionellt besvaras med att företaget investerar
sä längt som det finns lönsamma projekt och sä långt extern finansiering vid
behov kan ordnas. Innebörden av detta är atl det är möjligt att påverka
investeringsvolymen genom att lätta respektive strama åt kredittillförseln så
länge del finns lönsamma investeringsprojekt. Om sädana projekt saknas är det däremot
verkningslöst att försöka öka investeringsvolymen genom lättnader i
kreditpolitiken.
Tillgängen på lönsamma investeringsprojekt är beroende av
i vilka kvantiteter och till vilka priser företagen räknar med atl kunna
avsätta sina produkler samt av vilka kostnader som företagen räknar med skall
vara förknippade med produktionen. Vid sidan av lönekostnaderna spelar därvid
kapitalkostnaderna en väsentlig roll. Kapitalkostnaderna är produkten av ett
flertal faktorer bland vilka låneräntan, avkastningskravet på eget kapital och
skattesystemets utformning är de viktigaste.
Utredningen konstaterar all kapitalkostnaden givetvis
sjunker om läneräntan sjunker. Därigenom ökar tillgången på lönsamma
investeringsprojekt. Utredningen framhåller ocksä att om läneräntan beror av
hur mycket företagen behöver låna. blir definitionen av vad som är lönsamt
beroende av hur många "lönsamma" projekt företagen har.
Avkastningskravet pä eget kapital varierar säväl över
tiden som mellan olika länder. En faktor av betydelse är avkastningen på
alternativa placeringar. En annan mycket betydelsefull faktor är den risk som
är förknippad 5 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165.
Prop.
1978/79:165 66
med avkastningen. Om risken ökar stiger avkastningskravet.
Enligt utredningen innebär bl.a. en sänkt soliditet att företagens riskkostnad
ökar, vilket alltsä höjer avkastningskravet. Om solidiletsnivän blir mycket låg
är det möjligt att företagen över huvud taget inte är beredda att expandera
snabbare än vad som kan uppnäs genom vinstnedplöjning. Utredningen pekar också
på en rad faktorer, som kan öka företagens benägenhet alt tolerera en sänkt
soliditet, t.ex. statliga stödinsatser till industrin, förekomsten av lätt
realiserbara finansiella tillgångar samt tillgång på lämpligt utformade
långfristiga län.
Sammanfattningsvis konstaterar utredningen att
investeringarna kan sägas vara beroende av länekostnaden och företagens
benägenhet att skuldsätta sig, den förväntade vinstnivån, aktieägarnas
avkastningskrav och tillgången på nyemissionsmedel. Den allmänna vinstnivån i
sin tur är resultatet av produkt- och faktorpriser samt det teknologiska
kunnande och den produktkvalitet som beror på mångåriga satsningar på forskning
och utveckling. Det uppstår ett växelspel mellan dessa faktorer över tiden.
Förväntningarna bestäms, föruiom av den rådande vinslsitualionen, av den
bedömda framtida kostnadsutvecklingen, de framtida marknadsutsikterna och i
vilken utsträckning man har förtroende för de näringspolitiska beslutsfattarna.
Den faktiska vinsten bestämmer sedan tillgången pä interna fmansieringsmedel.
2.2.4 Industrins framtida problembild
Kapitalmarknadsutredningens diskussion om industrins
framtida problem tar i stor utsträckning sin utgångspunkt i den
långtidsbedömning som Industriens utredningsinstitut presenterade 1976 och som
avser utvecklingen 1974-1980.
Analysen visar att industrins behov av extern finansiering
blir stort. För det första väntas det finansiella sparandet, dvs. skillnaden
mellan bruttosparandet och de materiella bruttoinvesteringarna, fortsätta att
försämras. För det andra vänlas investeringarna i finansiella tillgångar växa
starkt. Sammanlaget innebär detta att det totala externa finansieringsbehovet
under 1970-talels sista fem år stiger kraftigt jämfört med närmast föregående
femårsperiod. Totalräntabiliteten före skatt förväntas ligga markant över
genomsnittet för perioden 1951-1975, om än ej på den nivå som uppnåddes under
högvinståret 1974. Härigenom blir differensen mellan totalräntabilitelen och
förelagens genomsnittliga upplåningsränta relativt stor. Samtidigt ökar
skuldsättningen. Den s.k. hävstängseffekten ger vid denna utveckling en
kraftigare förbättring av räntabiliteten på det egna än på det totala
kapitalel.
Förbättringen av räntabiliteten bygger pä tvä väsentliga
förutsättningar. Den ena gäller löneandelens utveckling, den andra att
realräntan kommer att fortsätta att vara negativ. Löneandelen förutsätts ligga
pä 1974 års för svenska förhållanden osedvanligt låga nivå. Enligt ulredningen
är det
Prop. 1978/79:165 67
osannolikt att löntagarna kommer alt acceptera en sädan
utveckling. Man anser det i stället realistiskt att räkna med en högre
löneandel än i de redovisade kalkylerna.
I detta sammanhang vill jag betona att knappast nägon
remissinstans bestrider all industrins lönsamhet och allmänna finansiella
situation mäste förbättras. Enligt LO:s mening måste industrins lönsamhet höjas
över de senaste årens låga nivå. Den nivån är nämligen inte förenlig med målen
om tillväxt och tryggad sysselsättning. Å andra sidan är det enligt LO:s mening
inle rimligt att under en följd av år upprätthålla en generell vinstnivå som
ligger pä 1974 års nivå. Mol detta talar fördelningspolitiska skäl. Dessulom
kan det av effektivitetsskäl vara olämpligt atl upprätthälla en alltför hög
självfinansieringsgrad. Enligt LO:s mening är det på sikl nödvändigt all
konflikten mildras mellan strävan att åstadkomma en snabb kapitalbildning inom
induslrin och fördelningspolitiska mål liksom att kapitalförsörjningen sker i
former som bidrar till ökad ekonomisk demokrati.
SAF anser i sitl remissvar att starka skäl talar för alt
förelagens soliditet måste förstärkas. Den förändrade internationella miljön -
ökade valutarisker och minskad stabilitet i avsätlningsförhållandena - borde
kräva en ökad andel eget kapital. Statens indusiriverk efterlyser i detta
sammanhang en mer ingående diskussion av soliditetens roll som bestämningsfaktor
för invesleringsefterfrågan än den som förs i utredningen. Enligt industriverket
är det givetvis tänkbart att företagen tvingats öka sin skuldsättning för att
kunna genomföra sina investeringsplaner, men det förefaller ocksä möjligl all
företagen helt enkelt anpassat sig till förhållandena på kreditmarknaden och
funnit det fördelaktigt att öka sin skuldsättning i förhållande till det totala
kapitalet. För detta talar enligt industriverket att utbudet av fördelaktiga
krediter ökat. Detta har medfört att företagen kunna låna mer utan att öka sitt
risktagande i motsvarande mån. Industriverket pekar ocksä på den ökning som
skett i de rörelsegenererade krediternas betydelse. Den soliditet som
erfordras för att ge företagen tillfredsställande motståndskraft mol förluster
skulle därmed kunna vara lägre än tidigare.
Det statistiska material som kapitalmarknadsutredningen
presenterat sträcker sig i de flesta fall till 1975. Sedan dess har företagens
finansiella situation ytteriigare försämrats. Vinstmarginalerna som 1975 hade
krympt så att de låg i närheten av genomsnittnivån för perioden 1950- 1975
fortsatte under de två nästföljande åren att krympa så att de 1977 var
avsevärt mindre än vid något tillfälle under perioden 1950- 1975.
De kraftigt sjunkande vinsterna i kombination med en
fortsatt ökning av totalkapitalet ledde under 1976 och 1977 tiU en drastisk sänkning
av totalräntabiliteten, så att den 1977 endast uppgick till 1,8% vilkel kan
jämföras med 9,7% under högvinslåret 1974 och 6,2% i genomsnitt för perioden
1971-1975.
Eftersom skuldkvoten fortsatte att stiga samtidigt som
företagens ge-
Prop. 1978/79:165 68
nomsnittliga låneränta sleg fick den sjunkande
totalräntabilitelen genom en omvänd hävstångseffekt förödande konsekvenser för
räntabiliteten på eget kapital, som sjönk frän 14,2% under 1974 till minus 4,3%
under 1977. Efter skatt var räntabiliteten ännu lägre eller minus 5,6%.
Trots en kraftig nedgång i bruitoinvesteringarna under
1977 ledde detta lill alt självfinansieringsgraden minskade mycket starkt från
drygt 80% imiler perioden 1972-1974 till knappt 30% under 1977.
Räntabilitetsned-gängen ledde dessulom till atl soliditeten fortsatte atl
sjunka så all den 1977 endast uppgick lill knappt 47%. Dä har företagen
gottskrivits infla-tionsvinsler på sitt realkapilal genom att detta värderats
till äteranskaff-ningsprisei'. Under 1978 tycks vinstnedgången hos de större
industriföretagen ha upphört och möjligen förbytts i en begränsad uppgång.
Sedan kapitalm;irknadsulredningen lade fram sitt
belänkande har som jag tidigare har nämnt LU 78 presenterats. Denna tar i
huvudsak sin utgångspunkt i den situation som rådde under 1977. Från den
utgångspunkten analyserar utiedningen den utveckling av förelagens finansiella
situation som krävs för att den nödvändiga invesleringstillväxten fram till
1983 skall komma till stånd. Utredningens slutsatser om vilka krav som ställs
pä företagens finansiella utveckling stämmer i sina allmänna tendenser väl
överens med de slutsatser som kapitalmarknadsutredningen drog med utgångspunkt
i 1976 ärs längtidsbedömning.
LU konstaterar att den trendmässiga nedgången i företagens
soliditet måste bryias. Företagens vinster måste också förbättras. LU räknar
med att vinsterna fram till 1983 skall öka från 1977 års botlenläge till
ungefär den nivå, mätt som procentuell andel av förädlingsvärdet, vilken
noterades under 1970-talets första år. Detla innebär en relativt kraftig
uppgång av förädlingsvärdets vinstandel och begränsar utrymmei för
lönehöjningar. 1 LU har också den mot vinst- och investeringsutvecklingen
korresponderande räntabilitetsutvecklingen beräknals. Kalkylerna visar på en
räntabilitetsuppgång mellan 1977 och 1983, som av utredningen anses vara i
knappaste laget för att hell säkerställa investeringsprognosens realiserande.
Industriföretagens genomsnittliga reala räntabilitet på eget kapital efter
skatt beräknas under prognosperioden öka från utgångslägets bottennivå om
minus 6% lill 5% 1983. Räntabilitetsnivån skulle därmed 1983 ligga något över
den avkastningsnivå som noterades under 1970-talets första är. Den ligger
däremot klart under det ränlabilitetstal som uppnåddes under 1974.
Utredningens kalkyler visar, atl den förutsatta
vinstuppgången inte i sig räcker till för att stoppa den ogynnsamma
soliditetsutvecklingen. Om soliditeten inte skall försämras behöver
nyemissionsvolymen under perioden fram lill 1983 växa till ca 2 miljarder kr.
per år i löpande priser, vilket med hänsyn taget till prisutvecklingen är
ungefär i nivå med volymen underde storaemissionsären 1975 och 1976. Denna
nyemissionsvolym kan te sig hög men den inkluderar inte bara nyemissioner över
börsen utan
Prop.
1978/79:165 69
ocksä andra tillskott av eget kapital - inte minst de som
sker till de statliga förelagen.
För egen del villjag i detta sammanhang framföra följande.
Om det skall vara möjligt att höja den allmänna
levnadsstandarden mäste industrin genom offensiva investeringar förbättra sin
produktivitet samt bygga ut sin produktionskapacitet pä områden, där den kan
räkna med alt vara konkurrenskraftig. Ett första villkor för atl
nyinvesteringarna skall ta fart på allvar är självfallet att kapacitetsutnyttjandet
inom industrin ökar. För att förelagen skall vara beredda all genomföra de
nödvändiga investeringarna måste emellertid också investeringarnas avkastning
stå i ett rimligt förhällande till den risk som investeringarna medför och
kostnaden för länekapital.
Som kapitalmarknadsulredningen framhållil är våra
kunskaper om de exakta sambanden mellan avkastning, risk och
investeringsbenägenhet inte så fullständiga som man skulle kunna önska. Det
råder emellertid enligt min mening inget tvivel om atl den nuvarande
kombinationen av förväntad avkastning och risk inte i längden kan bestå om
företagens investeringar skall kunna stiga till en rimlig nivä.
Såväl kapitalmarknadsutredningen som LU diskuterar vilka
förändringar i företagens finansiella situation som är nödvändiga om
industrins investeringar skall utvecklas pä ett sätt som stär i
överensstämmelse med det önskvärda utvecklingsförloppet för den svenska
ekonomin. Mot bakgrund av utredningarnas analyser är det enligt min mening
uppenbart alt räntabiliteten inom induslrin mäste förbättras. Den
räntabilitelsnivå som rådde under 1977 och i stor utsträckning också under 1978
är inte bara oförenlig med en rimlig investeringsutveckling, utan skulle ocksä,
om den blev bestående hota en stor del av den svenska industrins överlevnad.
Somjag tidigare påpekat ifrågasätter inte heller remissinstanserna att
industrins lönsamhet och allmänna finansiella situation mäste förbättras.
Samtidigt som det är angeläget att industrins lönsamhet förbättras pä nuvarande
nivå är det enligt min mening viktigt att av stabiliserings- och
fördelningspolilis-ka skäl undvika alltför höga vinstnivåer.
Det starkt växande statliga upplåningsbehovet leder
sannolikt till en relativt hög real kapitalmarknadsränta pä länga placeringar.
Det är i och för sig angelägel att placerarna kan erhålla en positiv realränta.
Detta är somjag lidigare understrukit en förutsättning fören väl fungerande
kapitalmarknad. Samtidigt innebär det dock att företagen måste slälla högre
krav på avkastningen på totalt investerat kapital. Allmänt gäller som en nödvändig
förutsättning för att uppnå en rimlig investeringstakt att räntabiliteten pä
totalt kapital är högre än låneräntan. Investeringsverksamheten påverkas dock
även om denna förutsättning är uppfylld ocksä av företagens soliditet och olika
slag av risker som är förenade med investeringsverksamhet. Det finns därför
anledning att uppehålla sig vid förelagens solidi-tetskrav och risksituation.
Prop.
1978/79:165 70
Företagens risk kan som kapitalmarknadsulredningen visat
ses som sammansatt av dels den reala risken, dels den finansiella risken. Den
reala risken anger osäkerheten i avkastningen på det totala kapitalel och sammanhänger
med sädana faktorer som de intemtionella konjunktursvängningarna, den inhemska
ekonomiska politikens möjlighet att hälla en stabil relativ kostnadsnivå i
förhållande till utlandet samt specifika risker för det enskilda företaget, I. ex. om marknaden för dess produkter
utvecklas som förväntat, om teknologiska risker i produktionen kan klaras elc.
Den finansiella risken är den risk som uppstår genom atl en stor del av det
investerade kapitalet har länefinansierats och räntorna på dessa lån utgör
fasta betalningsförpliktelser. Därigenom fortplantar sig variationer i avkastningen
på totalt kapital till ännu större variationer i avkastningen pä egel kapital.
På samma sätt som räntabiliteten på eget kapital genom den s.k.
hävstångseffekten kan bli väsentligt högre än räntabiliteten på totalt kapital
om den överstiger låneräntan så kan även risken för det egna kapitalet
flerdubblas genom motsvarande hävstångseffekl.
Den starkt sjunkande soliditeten i svensk industri bidrar
således till att öka fluktuationerna i nettovinsterna. Delta är enligt min
mening olyckligt. Mycket stora höjningar av nettovinsterna skapar underlag för
starka löne-och kostnadsökningar, bl.a. motiverade med fördelningspolitiska
skäl samtidigt som förluster eller mycket låga vinsler nödvändiggör omfaitande
statliga räddningsaktioner för att klara företag och sysselsättning. Jag anser
det därför önskvärt alt företagens soliditet successivt ökar. Därigenom
minskar risken för det egna kapitalet och den erforderliga riskersättningen,
dvs. differensen mellan förväntad avkastning och ränian pä riskfria placeringar
kan bli mindre. Huvudproblemet är att även om räntabiliteten pä nyinvesteringar
stiger relalivi kraftigt och i och för sig tillräckligt för att generera en
eftersträvad investeringsvolym har många förelag efter mänga är av svag
vinstutveckling en så låg soliditet atl en fortsatt starkt växande
investeringsverksamhet inte bedöms försvarlig av företagen. Som kapitalmarknadsutredningen
visat krävs utomordentligt höga vinstnivåer under mänga år om man enbart genom
återplöjning av vinster skall påtagligt ändra kvoten mellan eget och främmande
kapital. Del är mot den bakgrunden nödvändigt att företagen erhåller ett ökat
tillskott av riskvilligt kapital utifrån. Den räntabilitet som krävs för att
öka investeringarna och för att attrahera nytt riskvilligt kapital torde inte
behöva uppgå till samma höga nivå som skulle erfordras om soliditelsproblemet
skulle lösas i huvudsak genom återplöjning av vinstmedel. Om företagen skall
erhålla ett tillräckligt stort tillskott av riskvilligt kapital utifrån ärdet
nödvändigt att utbudet av riskvilligt kapital ökar. Jag återkommer längre fram
till hur en sådan ökning skall komma till stånd. Jag vill emellertid
dessförinnan beröra några andra faktorer av stor betydelse i detta sammanhang.
Under senare är har företagen trots svag vinstutveckling
sökt upprätthålla investeringsnivån för att inle förlora marknadsposition och
utveck-
Prop.
1978/79:165 71
lingskraft. Genom bl. a. omfattande statliga krediter och
garantigivning har det funnits möjlighet att finansiera ökade investeringar
trots svag soliditet och låg avkastning. Jag vill dock understryka att en
fortsättning på denna väg inte är möjlig i längden. Man kan inte genom mjuka
lån och statliga kreditgarantier lösa den osäkerhet för företag,
företagsledning och anställda som den växande instabiliteten i nettoresultatet
ger upphov till. Del finns därför anledning att visa en viss återhållsamhet med
garantigivning och mjuka lån frän olika statliga institutioner eftersom en
sådan politik kan bidra till en överexpansion och uttunning av det egna
kapitalet i många förelag vilkel i sin tur i en konjunkturnedgång leder till
omfatlande företagskriser.
Ökal risktagande vid utlåning bör inte främst ses som ett
medel alt möjliggöra invesleringar i företag med alltför svag soliditet. Tonvikten
bör i stället läggas pä stöd som minskar sådana typer av risker som är svära
för företag att kontrollera. Det hör t.ex. det försäkringssystem som byggts upp
inom Exportkreditnämnden för att skydda fordringar för politiska risker i
u-länderna. En annan lyp av risk kan gälla utveckling av ny avancerad
leknologi. STU har redan möjligheler all dela kostnaden för sådant
utvecklingsarbete genom att medge en villkorlig återbetalningsskyldighet.
Generellt gäller dock att en viss försiktighet med riskövertagande från
samhällets sida är påkallad. En mera utbredd subvention av risklagande sänker
ersättningen för risk, vilket generellt minskar lillgängen på riskvilligt
kapital.
Sammanfattningsvis vill jag framhälla alt de statliga
stödinsatserna i framtiden främst bör avse projekt med stor teknologisk risk,
medan företagen i större utsträckning än hittills bör hänvisas till att själva
bära den finansiella risk som är förknippad med allt företagande. De närmare
riktlinjerna för industripolitiken har regeringen angett i proposition den I
mars 1979 om riktlinjer för industripolitiken m. m. (prop. 1978/79: 123).
2.2.5 Induslrins försörjning med riskvilligi kapiial
Det är viktigt att skilja mellan den totala tillgängen pä
kapital i samhället och tillgången pä riskvilligt kapital. I det senare fallel
gäller det hur det totala kapitalflödet fördelas mellan lånekapital och
riskvilligt kapital. Utbudet av riskvilligt kapital beror pä de utsikter till
avkastning som rationella placerare anser sig kunna räkna med. och hur denna
avkastning ställer sig i förhållande till alternativa placeringar, varvid
skillnader i riskgrad beaktas.
För att placerarna skall vara villiga atl placera i aktier
måste de erhälla en viss riskersättning. Avkastningen pä aktier kan delas upp i
tvä komponenter: den riskfria räntan och en ersättning för risk.
Riskersättningen kan beräknas som differensen mellan avkastning på t.ex.
kapitalkonto i bank efter skatt och avkastning på aktier efter skatt. Under
förutsättning att ersättningen vid placering i aktier är tillräckligt stor i
förhällande till den
Prop.
1978/79:165 72
ersättning som placeraren kan erhälla vid en riskfri
placering, kan utbudet av riskvilligt kapital i princip inte bli för litet i
förhällande till efterfrägan. Hushållens totala finansiella tillgångar i form
av bankinläning och obligationer uppgick vid utgången av 1978 lill ca 160
miljarder kr. För att höja induslrins soliditet med 5 procentenheter skulle det
vara tillräckligt om knappt 10% av dessa finansiella lillgångar transformerades
till aktiekapital. Utbudet av riskvilligt kapital beror pä förutsättningarna
föratt hushållen släller kapitalel till förfogande i en annan kontraktsform än
riskfria placeringar.
Utbudet av riskvilligt kapital kan öka genom alt man
minskar risken eller på olika sätt förbättrar villkoren vid placering i aktier
- åtminstone i relation till andra placeringsformer. Ur hushällens synvinkel
kan t. ex. en institutionalisering av ägandet i form av aktiefonder och
investmentbolag vara ett rationellt sätt att erhälla riskspridning och
professionell förvallning för sitl sparkapilal.
För vissa institutionella placerare lägger
placeringsreglementen och andra bestämmelser hinder i vägen för den
placeringsinriktning som skulle bli följden vid en fri avvägning mellan
avkastning och risk. I dessa fall är det möjligt att öka utbudet av riskvilligt
kapital genom att liberalisera de bestämmelser som utgör restriktioner för
dessa placerares utbud av sådant kapital.
En central fråga är hur man kan få till stånd den ökade
lönsamhet som är angelägen för att öka företagens riskkapital, deras förmåga
att dra till sig nytt kapital och möjligheler att göra offensiva investeringar.
LO framhäller i sitt remissyttrande att en utveckling mot
ökad lönsamhet inom industrin lältare skulle accepteras vid en annan
ägarstruktur än den nuvarande. Jag delar den bedömningen.
Del ligger i lönlagarnas intresse atl åstadkomma en ökad
lönsamhet och ett ökat företagssparande eftersom det leder till fler och
tryggare jobb, ekonomisk tillväxt och ökad lönebetalningsförmåga pä sikt. Men
en kraftigt höjd lönsamhet kan inte accepteras om följden blir en ensidig
förmögenhetsökning för förelagens nuvarande ägare med därlill hörande stark
ägarkoncentration.
Fördelningen av aktiekapitalet belyder visseriigen ganska
Utet för den totala inkomstfördelningen i landet. Men en stark koncentration av
kapitalet fär belydande återverkningar på maktförhållandena i näringslivet och
ökar svårighetema atl klara ansvarsfulla lönerörelser.
Rätt utformade löntagarfonder eller medborgarfonder kan
vara en väg att minska konflikten mellan lönsamhets- och utjämningskraven.
Genom att bredda ägandet skulle man lättare kunna få tolerans för en stabilt
högre lönsamhet och ett ökat företagssparande, vilket i sin lur stärker marknadsekonomin.
Inför är då krav kommer att ställas på återhållsamhet från
löntagarnas sida när det gäller ökningen av reallönerna - bl.a. för att
möjliggöra en
Prop.
1978/79:165 73
nödvändig utbyggnad av industrin - är del särskilt viktigt
att ett ökat företagssparande sker i former som kan upplevas som rimliga när
det gäller återverkan pä fördelningen av förmögenheter och makt i näringslivet.
Formerna för ett ökat utbud av riskvilligt kapital är
alltså inte bara en fräga om ersättning för risk utan berör centrala frägor om
ägaransvaret och ägarmaktens fördelning och hur man skall få en social
acceptans för stabilt högre lönsamhet. Dessa frågor studeras i utredningen om
lönlagarna och kapitaltillväxten (Fi 1975:03).
Kapitalmarknadsulredningen har berört vissa viktiga
aspekier på dessa frägor. Bl.a. har utredningen påvisat den ökade
instilulionaliseringen av aktieägande. Den andel av den totala aktiestocken som
ligger direkt hos hushållen har minskat. Institutioner, försäkringsbolag,
fonder m.m. har i stället ökat innehavet. Det betyder att del skett en
koncentration av ägandet till institutioner, trots att antalet privata
aktieägare ökal väsentligt inte minst som en följd av uppbyggande av olika
aktiefonder. Jag tror atl denna tendens till institutionalisering av
aklieägandel kommer atl fortsätta. Det ger fördelar i form av riskspridning
och möjlighet lill professionell förvallning. Jag delar utredningens
uppfattning att institutionernas ökade andel av aktiestocken innebär att dessa
måste ta på sig ell ökal ägaransvar. Själva instilulionaliseringen är också
många gånger en förutsättning för att del skall finnas resurser att utöva detta
ansvar. Jag vill dock samtidigt understryka att det är angeläget att inte
koncentrera aktieägande till ett litet antal stora institutioner utan sträva
efter en mångfald institutioner av olika slag. Del är mol den bakgrunden som
jag senare föreslär olika slag av begränsningar i institutionernas storlek och
den andel av aktierna i ett och samma företag som får innehas.
Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka, är det - som
jag tidigare nämnt - nödvändigt att antingen höja avkastningen eller minska
risken vid aktieplaceringar. Det är inte enkell att finna några lämpliga
åtgärder för att minska risken. Möjligheten för småsparare att sprida och
därigenom minska sin risk finns redan genom förekomsten av aktiefonder och
investmentbolag. Den genuina risk som ligger i företagandel kan knappast
reduceras genom statliga ätgärder. Om utbudet av riskvilligt kapital skall öka
är det därför enligt min mening nödvändigt att avkastningen vid
aktieplaceringar stiger. Enligt kapitalmarknadsutredningen har avkastningen pä
aktier under perioden 1950-1975 varit avsevärt högre än på obligationer och
banktillgodohavanden. Skillnaden har emellertid drastiskt minskat sedan den
tidigare delen av 1960-talet. Samtidigt har risken vid aktieplaceringar snarast
stigit, bl.a. lill följd av den sjunkande soliditeten. Utredningens slutsats
är därför att aktier blivit mindre attraktiva relativt sett. För detla talar
enligt ulredningen ocksä att hushållen under senare är varit nettosäljare av
aklier samtidigt som de ökal sina banktillgodohavanden.
Inte ens företag med mycket lönsamma investeringsprojekt
klarar emellertid de höjningar av kapitalkostnaderna som relativt mättliga
höjningar
Prop.
1978/79:165 74
av placerarnas avkastning efter skatt skulle innebära.
Detta är en följd av dubbelbeskattningen av bolagens vinster vid rådande
marginalskattesatser. Som exempel nämner kapitalmarknadsutredningen all en
privatperson med en marginalskatt på 75% och ett avkastningskrav på 3% måste ha
en avkaslning före skatt pä 12%. Vid 55% bolagsskatt innebär detla atl
förelagets kapitalkostnad blir 26,7%.
Som kapitalmarknadsutredningen framhäller är det med
hänsyn lill dessa förhällanden angeläget att åtgärder vidtas som höjer
avkastningen för placerarna utan att företagens kapitalkostnader därför höjs.
Del är emellertid viktigt alt de förändringar som vidtas slår i samklang med
en rimlig fördelningspolitik. Av det skälet är någon större generell sänkning
av bolagsskatten otänkbar. En sådan sänkning skulle nämligen ge de gamla
aktieägarna mycket stora realisationsvinster.
Däremot är det möjligt att genom modifieringar av den s.
k. Annell-lagen minska beskattningen på nytillskjutet riskkapital utan att
oönskade fördelningspoUtiska effekter uppkommer. Härigenom kan villkoren vid
nyemission förbättras ulan atl förelagens kapitalkostnader stiger. Sädana modifieringar
har också nyligen genomförls (prop. 1978/79: 50 bil. 2, SkU 1978/ 79:19, rskr
1978/79: 107, SFS 1979:955).
Hushällens avkastning efter skatt vid akiieplaceringar
skulle också kunna förbättras genom att inkomst- och
realisationsvinstbeskattningen ändras. Ulredningen pekar särskilt på den
bristande neutralitet som f n. råder mellan olika placeringsformer i delta
avseende. Flera remissinstanser, bland dem Sveriges aktiesparares riksförbund
och Styrelsen för Stockholms fondbörs, har uttalat sig för förändringar av
detta slag. De fördelningspolitiska konsekvenserna av omfattande förändringar
i skattesystemet på denna punkt är emellertid svåröverskådliga. Jag är därför
inte beredd att nu föreslå några sådana ätgärder. Det finns emellertid skäl alt
erinra om det aktiesparande som sker inom ramen för det värdesäkra lönsparandet
och som bidrar till att öka utbudet av riskvilligt kapital (prop. 1977/78:165).
Spararna erhåller i detta system - för ett begränsat sparbelopp - dels en
skattebonus, dels skattefrihet för såväl avkastning som värdestegring.
Som jag lidgare nämnt kan utbudet av riskvilligt kapital
ocksä ökas genom åtgärder som ger de institutionella placerarna större
möjlighet till placering i aktier. Utredningen lägger i sitt betänkande fram en
rad förslag till åtgärder med detta syfte. Jag ålerkommer längre fram, i
samband med attjag behandlar de olika institutionella sektorerna, till en
närmare diskussion av dessa förslag och ger nu endast en korlfallad översikl
av de olika förslagen tillsammans med mitt slällningslagande.
Remissinstansernas syn på de olika förslagen återkommer jag till i samband med
min ingående diskussion av förslagen.
När det gäller försäkringsbolagen föreslår utredningen
flera förändringar i bolagens placeringsregler i syfte atl öka möjligheterna
till aktieplacering-
Prop.
1978/79:165 75
ar. Av skäl somjag kommer att redovisa längre fram är jag
endasl beredd att i begränsad utsträckning tillmötesgå ulredningens förslag.
AP-fondens utbud av riskkapital bör enligt
kapitalmarknadsutredningen ökas genom att första, andra och tredje fonderna får
rält all förvärva s. k. konvertibla skuldebrev och warrants. Däremot får dessa
fonder inte konvertera sina skuldebrev resp. utnyttja sin rätt att teckna
aktier utan mäste, när tidpunkten för detta är inne, avyttra sitt innehav.
Detla bör enligt utredningen kunna ske utan att kursstörningar uppkommer. Jag
delar inte denna uppfattning och ställer mig därför avvisande till förslaget.
För att öka AP-fondens utbud av riskvilligt kapital anser jag det däremoi motiverat
att inrätta en femte delfond.
De föreslagna ätgärderna tillsammans med de tidigare
genomförda förändringarna i Annell-lagen kommer vid en rimlig förbättring av
räntabiliteten atl kraftigt medverka till att företagens behov av riskvilligt
kapital kan tillgodoses. I denna riktning kommer också aktiesparandet inom det
förut nämnda värdesäkra lönsparandet att verka. Jag har nyligen tillsatt en
särskild delegation (Dir 1978: 84) med uppgift att bl. a. överväga eventuella
förändringar i förmånerna för denna sparform. Skulle det visa sig, all ytterligare
ätgärder är nödvändiga, bör dessa enligt min mening bl. a. sökas pä inkomsi-
och realisationsvinstbeskattningens omräde. En tänkbar väg är därvid en
övergäng till nägon form av real beskattning. Somjag tidigare nämnt övervägs
denna fråga f. n. inom utredningen om real beskattning av räntor och
kapitalvinster m. m. (B 1978: 08).
Vad jag hittills anfört om förelagens möjligheler atl
erhälla riskvilligt kapital har främst rört de börsnoterade förelagen. En
betydande del av industrins riskvilliga kapital härrör frän nyföretagande och
kapitaltillskott från ägare till mindre och medelstora företag. För dessa
förelag är problemen delvis andra än för de börsnoterade företagen. Säväl
Sveriges industriförening som Svenska företagares riksförbund och Företagarföreningarnas
förbund lar i sina remissvar upp dessa problem. Svenska företagares
riksförbund anser att samhället måste underlätta för företagarna alt plöja ner
vinstmedel i företagen samt att stimulera sparande i nyemitterade aktier säväl
i gamla som nystartade företag. Den viktigaste åtgärden från det allmännas sida
mäste därför vara all se över berörda delar av skattelagstiftningen saml hejda
inflaiionen. De anställdas köp av aktier i det företag i vilket de arbetar
eller av aktier i särskilt upprättade regionala investmentbolag bör också
främjas. Företagareföreningarnas förbund pekar pä möjligheten att genom
särskilda s. k. kapitallän förbättra försörjningen med riskvilligt kapital.
Jag anser för min del alt frågan om de mindre och
medelstora företagens försörjning med riskvilligt kapital är utomordentligt
vikiig. Staten har också vidtagit åtgärder för atl förbättra dessa företags
möjligheler att erhålla tillskott av riskvilligt kapital. Ett exempel på detta
är inrättandet av Företagskapital AB. Andra exempel är NJA-Invest AB och de
regionala
Prop.
1978/79:165 76
investmentbolag som Svenska Industrietablerings AB
(SVETAB) startat. I varvsregionerna har de regionala utvecklingsfonderna
tillförts resurser, vilka får användas bl. a. för att bilda investmentbolag.
För samtliga regionala utvecklingsfonder gäller dessutom att
produktulvecklingslån med villkorlig återbetalning kan lämnas. Lån av denna
typ kan i viss utsträckning sägas fungera som ersättning för riskvilligt
kapital. Slulligen har småföretagarnas förmögenhetsbeskattning lindrats (prop.
1977/78:40 om ålgärder för att främja de mindre och medelstora företagens
utveckling sävitt avser skattefrågor), vilket ökar företagarnas förmåga att
själva bidra med riskvilligt kapital.
De kooperativa företagens försörjning med riskvilligt
kapital har knappasl berörts av kapitalmarknadsulredningen. LRF påpekar detla
i sitt remissvar och framhäller atl del största problemet inom
lantbrukskoopera-lionen f. n. är svårigheterna atl öka det egna kapitalet i
takt med inflationen. Skattekonsekvenserna i samband med uppbyggandet av eget
kapital i ekonomiska föreningar måste analyseras. LRF framhåller som mycket
angeläget att utredningen (1 1977:28) om kooperationen och dess roll i
samhället erhåller tilläggsdirektiv, så att denna fråga kan behandlas. LRF
betonar också atl systemet för värdesäkert lönsparande måsle göras konkurrensneutralt.
Enligt KF:s mening är det en brist alt utredningen inte behandlar vilka krav
som slälls på kapitalmarknaden för att underlätta konsumentkooperationens
framtida kapitalförsörjning. KF förutsätier dock att utredningen om
kooperationen och dess roll i samhället kommer att lägga fram förslag på detta
område. KF anser vidare alt konsumentkooperationen bör kunna fä del av fjärde
AP-fondens riskkapital. Den s.k. Annell-lagen bör dessutom omarbetas så att den
även kommer att omfatta ekonomiska föreningar.
Jag vill för min del framhälla att det är angeläget att
den kooperativa företagsformen utvecklas som ett livskraftigt alternativ och
komplement till både den privata och den statliga företagsformen. Frågan om
kooperationens försörjning med riskvilligt kapital spelar därvid en central
roll. Utredningen om kooperationen och dess roll i samhällel har med hänsyn
lill detta i sina direktiv givits uppgiften att bl.a. pröva möjlighelerna att
underlätta uppbyggnaden av egel kapital i kooperativa förelag. Genom
tilläggsdirektiv (Dir 1979:14) har utredningen nyligen fått i uppgift att
belysa i det sammanhanget väsentliga skatteregler. Resultatet av utredningens
arbete måste beaktas innan nägra förändringar av kooperationens
finansieringsvillkor kan genomföras.
2.2.6 Induslrins försörjning med lånekapilal
Somjag lidigare framhällit spelar industrins skuldstruktur
stor roll för förelagens finansiella risk och därmed för deras
investeringsbenägenhet. En stor andel rörelsegenererade krediter och lämpligt
uformade långfristiga krediter minskar enligt min mening den finansiella
risken och motver-
Prop. 1978/79: 165 77
kar därmed den riskökning som blir resultatet av en sänkt
soliditet. De rörelsegenererade krediterna kan därmed sägas ha en positiv
effekt på företagens investeringsbenägenhet.
Enligt kapitalmarknadsulredningens uppfattning är dessa
krediter emellenid samtidigt olämpliga ur resursfördelningssynpunkl, eftersom
de med en hög grad av automatik ställs till företagens förfogande ulan att
företagen tvingas att konkurrera om dem pä marknadsmässiga villkor.
Utredningens allmänna inställning är därför alt det är en fördel om en större
del av krediterna kan lämnas i form av långfrisiiga lån på kapitalmarknaden.
Med hänsyn till detta föreslär utredningen att de s.k. återiånen - dvs. den
möjlighet arbetsgivare som betalar ATP-avgifter har att återlåna hälfien av vad
de betalat föregående är - i princip skall slopas. Endast en för mindre företag
avsedd äterlånemöjlighet skulle finnas kvar.
När det gäller återlånen kommer jag senare att ge en
noggrannare redovisning såväl av mitt ställningstagande som mina argument för
detta. I det sammanhanget redogör jag också för remissinstansernas uppfattning
i denna fräga. Jag skall därför nu endast redovisa min principiella
inställning och därvid knyta an till den mer allmänna frågan om de
rörelsegenererade krediternas egenskaper ur risk- och kreditfördelningssynpunkt.
Låt mig därvid återvända lill en fräga som jag
inledningsvis berört nämligen vilken mekanism som bör styra kreditfördelningen.
Enligt gängse ekonomisk teori bör endast de företag som är beredda att betala
den marknadsbestämda jämviktsräntan erhålla kredit. Härigenom säkerställs att
våra resurser används pä det ur samhällsekonomisk synvinkel effektivaste
sättet.
1 praktiken fungerar kreditgivningen till förelag endast i
begränsad omfattning enligt detta kriterium. Orsakerna härtill är flera. För
det första sker en betydande del av företagens upplåning utan att förelagen
behövt kvalificera sig för krediterna genom konkurrens på kreditmarknaden. Detta
gäller som utredningen nämnt bl.a. de s.k. rörelsegenererade krediterna. För
det andra förekommer inle heller på den reguljära kreditmarknaden en helt fri
prissättning.
Skälen för
att det under nuvarande förhållanden inte är lämpligt att tillåta en helt fri
prissättning pä krediimarknaden harjag tidigare utvecklat. De allmänna
problemen med ett system av detta slag harjag också tidigare redogjort för. De
företag som drabbas av ransoneringen, fastän de har investeringsprojekt med en
räntabilitet som med största sannolikhet överstiger läneräntan, känner sig
naturligtvis särskilt illa till freds med systemet. Av de skäl somjag tidigare
anfört är det dessvärre ändå nödvändigi att under vissa perioder hålla
räntenivån under den marknadsbestämda jämviktsräntan.
Trots att det alltså inom den reguljära kreditmarknaden
inle förekommer en helt marknadsbestämd jämviktsränta eller en helt
marknadsbestämd fördelning av krediterna, förordar utredningen att
kreditfördelningen i
Prop.
1978/79:165 78
ökad utsträckning sker genom denna. Skälet för detta är
främsi att kreditmarknaden trots sin bristfällighet bör kunna fördela
krediterna pä ett bättre säll än den automatik som i stor utsträckning fördelar
de rörelsegenererade krediterna.
Jag delar i princip utredningens uppfattning att även en
inte helt perfekt fungerande kredilmarknad bör ha möjlighel atl fördela krediterna
på ett bättre sätt än vad som blir följden av ett system med rörelsegenererade
krediter. En minskning av de rörelsegenererade krediterna ökar emellertid
företagens finansiella risk. En avvägning måste därför ske mellan de effekter
som uppstår när det gäller effektivitet i kredilfördelningen resp. förelagens
finansiella risksiluation.
När det gäller utredningens konkreta förslag att i
huvudsak slopa de s. k. återiånen vill jag anföra följande. Utredningen har
hävdat att återlånen missgynnar de kapitalintensiva företagen, vilka har smä
ATP-avgifter och därigenom små möjligheter till återlån. Enligt min mening är
det ovisst om kapitalintensiva företag verkligen missgynnas pä kreditmarknaden
totalt sett. De har ju fördelen atl ha beläningsbara tillgångar i annan
utsträckning än de arbetsintensiva företagen, vars tillgångar ofta är av
immateriell natur. Dessutom skulle ett slopande av återlånen innebära att
företagen i sin planering skulle ha att räkna med en ökad finansiell risk.
Denna situation skulle de försöka möla antingen genom att öka sin övriga upplåning
i syfte att bygga upp likviditeten eller genom att minska investeringsvolymen
för att höja soliditeten och på det sättet minska den finansiella risken.
Mot denna bakgrund och med hänsyn lill den situation som
den svenska industrin befinner sig i är det därför enligt min mening olämpligt
att slopa återlänerälten. Å andra sidan är det av kreditfördelningskäl inte
lämpligt alt återlån är en billigare finansieringsform än
obligationsemissioner. Jag föreslår därför att räntevillkoren ändras sä att de
i framtiden knyts till den länga statsobligationsräntan. Hur detta närmare
skall gä till återkommer jag till längre fram.
1 det sammanhanget tar jag också upp de förslag till
utvidgning av äteriänerätten som utredningen föreslagit för de mindre och
medelstora företagen. Min allmänna inställning lill dessa förslag är posiliv.
Kapitalmarknadsutredningen föreslår också en rad andra
åtgärder för att öka utbudet av långfristiga krediter. En del av dessa är av generell
natur och avser del totala utbudet av långfristiga krediter, medan andra enbarl
avser utbudet till näringslivet.
Bland de generella åtgärderna märks utredningens förslag
att slopa emissions- och fondstämpelavgiften och alt bankerna bör få rätt att
emittera obligationer. Hit hör ocksä utredningens förslag att avpassa
avgifterna till AP-fonden sä att nedgången i fondens placeringskapacitet
begränsas. Dessutom kan i sammanhanget nämnas det förslag som riksbanken framfört
i sitt remissvar, nämligen att inom ramen för det värdesäkra sparandet
Prop.
1978/79:165 79
tillåta fonder som placerar i obligationer och därigenom
öka utbudet av långfristigt länekapital från hushållen.
De två
förslnämnda förslagen, vilka hänger intimt samman, kommer jag att behandla
längre fram. Avgifterna till AP-fonden bör naturligtvis - som jag redan
tidigare framhällit - i princip bestämmas med utgångspunkt i de krav som
pensioneringen släller. När det gäller riksbankens förslag är jag i princip
positivt inställd. Det är emellertid olämpligt att nu genomföra några
förändringar bl. a. pä grund av att de obligalionsfonder som föresläs skulle
kunna dra resurser från de fonder som placerar i nyemitterade aktier och
konvertibla skuldebrev och därigenom medverkar till att lösa det mest akula
problemet för näringslivet, nämligen försörjningen med riskvilligt kapital.
Frägan kommer dock att prövas inom den delegation som jag enligt vad jag förut
har nämnt tillsatt för atl studera effekierna av det värdesäkra lönsparandel
och komma med förslag lill förändringar.
De ätgärder som föreslås för att mer direkt förbättra
näringslivets möjligheter till långfristig finansiering är dels sådana som
syftar till att förbättra mellanhandsinslitutens möjligheter att ge krediter,
dels sädana som syftar till att öka möjligheten för andra företag än
industriföretag att emittera obligationer. Dessutom föresläs att bankerna bör
få rätt att förvärva förlagsbevis.
Jag kommer längre fram alt behandla dessa förslag. Låt mig
här endast peka pä de svårigheter som mellanhandsinstituten kan komma atl hamna
i när deras möjligheler att refinansiera sig i AP-fonden minskar till följd av
fondens minskade reala placeringskapacitet. Om instituten skall kunna fortsätta
sin verksamhet i samma omfattning som tidigare mäste de, som utredningen
framhäller, därför i ökad utsträckning refinansiera sig pä marknaden utanför
AP-fonden. En sådan upplåning kräver emellertid alt institutens egna kapital på
sikl ökar.
Vid sidan av de rent kvantitativa aspekterna på
tillförseln av långt kapital är det, enligt utredningens uppfattning, också
angeläget att kreditvillkoren säväl pä obligationsmarknaden som i
kreditinstituten anpassas till den individuella låntagarens speciella behov.
Särskilt viktigt är det för företag med långsiktiga projekt alt de erhåller
kreditvillkor som löser inledningsskedets likviditelsproblem, t.ex. genom
förskjutning av amorteringarna eller genom tillämpning av annuitetsprincipen.
Problemen är enligt min mening särskilt stora för företag
där den nya investeringen är stor i förhållande till företagets bas. Även om
projekten ger en rimlig real avkaslning på kanske 4 å 5 % realt över hela dess
livslängd kommer likviditetspåfrestningarna atl bli utomordentligt stor de
första 5 ä 7 åren i en ekonomi med relativt hög inflationstakt. De höga
nominella räntorna utgörs till större delen av en ersättning för inflation.
Redan efter ca 5 är har läneskulden även utan amorteringar realt minskat till
ca hälften av sitt ursprungliga värde. Genom atl företagen ges möjlighet att erhälla
långfristiga krediter som är utformade med hänsyn till deras
Prop.
1978/79:165 80
speciella behov minskar företagens finansiella risk. Även
ur långivarnas synpunkt torde en utveckling mot mer varierade länevillkor på
kapitalmarknaden vara av intresse. En sådan utveckling bör därför enligt min
mening eftersträvas. Emissionskontrollen utgör därvid inte något hinder, vilket
riksbanken ocksä understryker i sitt remissvar. Den närmare ulformningen av
villkoren bör ske efter hand i samråd mellan marknadsparterna och riksbanken.
Ett viktigt bidrag till en utveckling i denna riktning bör enligt min mening
också kunna lämnas av mellanhandsinstituten.
De mindre och medelstora företagens möjligheter att
erhålla långfristig lånefinansiering begränsas av alt de inte har möjlighet
till egna obligationsemissioner. En viktig uppgift för mellanhandsinstiluten
är därför att underlätta dessa företags möjligheter till långfristig
finansiering. En utveckling mot mer varierade lånevillkor pä det sätt jag nyss
beskrivit förbättrar kvaliteten på de långfristiga krediter som de mindre och
medelstora företagen erhåller. Den ulvidgning av äterlånerätten somjag
föreslär kommer alt avsevärt förbättra de mindre företagens
finansieringssitualion. Till detta återkommerjag längre fram. Jag vill också
erinra om de förbättringar av de mindre företagens finansieringsmöjligheter som
inrättandet av s. k. regionala utvecklingsfonder (prop. 1977/78:40, bil. 1, NU
1977/78:34, rskr 1977/78:110 och prop. 1977/78:111, NU 1977/78:75, rskr 1977/78:361)
inneburil.
LRF tar i sitt remissvar upp frågan om jordbrukets
försörjning med lånekapital och framhåller att jordbrukets möjligheter att
erhålla krediter måste förbättras. Detla ärenligt LRF:s mening nödvändigt om
jordbrukets rationalisering skall kunna fortgå på del sätt som förutsätts i
jordbrukspolitiken. Kreditbehovet förklaras enligt LRF till stor del av
stigande investeringsvilja inom näringen samt av höjda investeringskostnader.
En stor del av jordbrukels långfristiga lånekapital härrör från Sveriges
allmänna hypoleksbank. LRF konstaterar att läneköp vid detta institut ökat och
påpekar också alt institutets andel av den totala utestående obligalionsslocken
minskat mellan 1970 och 1977, medan jordbrukets andel av de totala
investeringarna i samhället samtidigt ökat. Institutets emissionsmöjligheter
bör mot denna bakgrund förbättras. Liknande synpunkier framförs av såväl
Sveriges föreningsbankers förbund som Sveriges allmänna hypoleksbank.
För egen del villjag efter samråd med chefen för
jordbruksdepartementet anföra följande. Det är självfallet myckel viktigt atl
investeringsverksamheten inom jordbruket inte hämmas av brist på lånekapital.
Kapitalmarknadens resurser är emellertid begränsade. En avvägning måste därför
alltid göras så att de begränsade resurserna fördelas pä ett så bra sätt som
möjligt. När det gäller jordbrukets finansieringsbehov är det uppenbart att vad
som bör prioriteras är investeringar som innebär rationaliseringar.
När det gäller Sveriges allmänna hypoteksbanks obligationsemissioner
har institutets andel av de totala obligationsemissionerna pä kapitalmark-
Prop.
1978/79:165 81
nåden ungefär fördubblats mellan 1970 och 1977. Ännu
markantare blir ökningen om statens upplåning exkluderas. Institutet har
således givits kraftigt ökade emissionsmöjligheter. Under 1978 emitterade
institutet obligationer för ca 900 milj. kr. Under 1979 torde institutet kunna
genomföra emissioner för ca 1050 milj. kr. (jämför FiU 1978/79:20). Detta
belopp motsvarar ungefär jordbrukets invesleringar i byggnader och
anläggningar. Jag vill ocksä understryka att de förbättringar för de mindre och
medelstora företagen som jag nyss berört kommer företag inom jordbrukssektorn
till del.
Varken kapitalmarknads- eller jordbruksutredningen har behandlat
jordbrukets försörjning med lånekapilal i nägon större utsträckning. För att
skapa större klarhet kring de problem som jordbrukets kapitalförsörjning
innebär, avser jag alt senare i år föreslå regeringen att låta utreda frägan om
jordbrukels kapitalförsörjning. Del är därvid viktigt alt även försöka
klarlägga finansieringssystemels belydelse för prisstegringen på mark,
byggnader och investeringsvaror inom jordbrukssektorn.
2.3 Bostadssektorns Finansiering
2.3.1 Inledning
Del huvudsakliga målet för bostadspolitiken är au goda
bostäder skall kunna tillhandahållas till ett rimligt pris. Dessutom är det
angeläget att likvärdiga lägheheter betingar ungefär samma pris, förutsatt alt
läge, yttre miljöfaktorer etc. ocksä är likvärdiga. Denna strävan mot koslnadsparitet
avser i princip alla slags lägenheter oavsett upplätelseform och lyp av
fastighet.
Pä en fri bostadsmarknad avspeglar hyrorna del värde de
boende anser att nyltjanderätlen har. Däremot föreligger, som utredningen
framhåller, inga garantier för att kostnadsparitet uppnäs mellan
hyreslägenheter, bostadsrättslägenheter och egna hem. Delta sammanhänger med
atl skillnaderna i beskattningsregler för olika besitiningsformer och
fastighetsägarnas varierande marginalskattesatser päverkar de slutliga
boendekostnaderna.
På en fri bostadsmarknad kan man inte heller räkna med att
boendekostnadernas absoluta nivå eller utbudet av bostäder står i
överensstämmelse med det huvudsakliga bostadspolitiska mälel att goda bostäder
skall kunna tillhandahållas till ett rimligt pris. För att detta mäl skall
kunna uppnäs torde bl. a. krävas att boendekostnaderna hålls under den nivä som
skulle framkomma i en perfekt marknadsekonomi saml atl bostadsbyggandet ges
större utrymme i realkapitalbildningen än som skulle blivit fallel utan ingrepp
i marknadsmekanismen.
Samhällel strävar därför efter att på olika sätt hålla
nere boendekostnaderna. Den bosladsefterfrågan som därvid framkommer ligger
lill grund för en real planering av bostadsproduktionen. Planeringen avser det
resurs-6 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop.
1978/79:165 82
utrymme som skall avsättas för nyproduktion av bostäder,
inkl. bostadskomplement, som finansieras med stöd av statliga bostadslän. Även
icke statligt belånat bostadsbyggande samt statligt stödda ombyggnader, ny-och
ombyggnader av allmänna samlingslokaler, energisparåtgärder, m. m. omfattas av
planeringen.
Vid planeringen beaktas självfallet inte bara den
bosladsefterfrågan som för ögonblicket föreligger. Hänsyn tas också såväl till
den på längre sikt förväntade bostadsefterfrågan som till de tidsförskjutningar
av bostadsproduktionen vilka kan vara påkallade med hänsyn till konjunktur-
och sysselsättningsläget. För 1979 har regeringen bedömt det som onödigt att
genom detaljerade ramar ange en övre gräns för bostadsbyggandets omfattning.
Skälet till delta är främst atl den bostadsproduktion som spontant väntas
framkomma ligger inom ett ur samhällelig synvinkel acceptabelt intervall.
Huvuddelen av bostadsbyggandet finansieras med hjälp av
statligt stöd. Andelen statligt belånade lägenheter i nyproduktionen har ökat
något under senare är och uppgick 1978 till drygt 90%. För lägenheter i flerbostadshus
var andelen 99% och för lägenheter i småhus 87%.
Kreditmarknadens uppgift när del gäller bostadsbyggandet
har i slort sett blivit att finansiera den bostadsproduktion som framkommer som
ett resultat av den reala planeringen. Det är mol den bakgrunden som man bör se
de reformer som gradvis har genomförts för att bringa bostadsfinansieringssystemel
i överensstämmelse med de bostadspolitiska intentionerna.
2.3.2 Den reala och finansiella utvecklingen
Bostadsbyggandet accelererade kraftigt i början av
/960-talet. Under andra hälften av 1960-lalel fortsatte
bostadsinvesteriningarna att öka, men i belydligt långsammare takt. Därefter
skedde en stagnation som under perioden 1973-1977 förbytles i klar nedgång.
Trots nedgången överträffades det s. k. miljonprogrammet för perioden 1965-
1974 med viss marginal. Investeringarna läg under 1977 ca 20% under den nivå
som uppnåddes 1972. Under 1978 ökade dock investeringarna kraftigt och nådde en
nivä som var endast ca 6 % lägre än under 1972.
Nedgången i bostadsbyggandet under 1970-talet har helt
fallit på flerbosiadshusen. Antalet färdigställda lägenheter i sädana hus
minskade mellan 1970 och 1978 med 82%, medan antalet färdigställda småhus ökade
med 18%. Samtidigt ökade antalet rum per lägenhet något mer i småhusen än i
flerbosiadshusen. Den genomsnittliga ökningen av utrymmesstandarden i
nyproduktionen kan således i praktiken nästan helt hänföras till småhusen.
Det årliga bostadsbyggandet motsvarar endast ca 2% av
beståndet av lägenheter. Dessutom uppgår nettotillskottet av lägenheter lill
bostadsbeståndet endast till omkring hälften av nyproduktionen under ärel.
Återstoden av nytillskottet går ät för alt kompensera bortfall genom rivning,
utflyttning från glesbygden, kontorisering etc. Det behövs därför mycket stora
satsningar för att ge nägra mer betydande utslag i bostadsbeståndets
Prop.
1978/79:165 83
storlek och sammansättning. Bostadskonsumtionen exkl.
nytljandevärdet av fritidsfastigheter, dvs. summan av hyror och årsavgifter i
flerbostadshus och ett kalkylerat nyttjandevärde av småhus, utgjorde 1978 ca
14% av den privala konsumtionen.
Bostadsstyrelsen har i sin anslagsframställning för
1979/80 diskuterat bostadsbyggnadsbehovet fram till 1990. Antalet hushåll
beräknas öka med 35 000-40000 per är fram till 1980 och därefter med ca 35 000
perår. Detta kan jämföras med 54 000 per är under första hälften av 1970-talet.
Utöver det bostadsbyggnadsbehov som hushållsbildningen medför krävs ocksä
ersättningsproduktion för bortfallet av lägenheter. Under perioden 1971-1975
bortföll i genomsnitt 25 000 lägenheter per är. Fram till 1980 räknar
bostadsstyrelsen med ett bortfall på i genomsnitt 22 000 lägenheter per är och
därefter 25000 per år.
Sammantaget innebär delta ett bostadsbyggnadsbehov på ca
60000 lägenheter per år fram till 1985. Bedömningen förutsäUer dock all det
inte i någon större omfattning uppkommer lokala överskott som måsle kompenseras
av nybyggnad på annat häll. Statsmakternas planering bör därför enligt
bostadsstyrelsen inriktas mot en något större nyproduktion eller ca 65 000
lägenheter per är.
Vid sidan av nybyggandet räknar bosiadsslyrelsen med att
ca 25 000 lägenheter per år kommer alt beröras av ombyggnad. Genom hopslagning
av smålägenheter, installation av hiss m. m. reduceras därvid antalet lägenheter
med ca 10 000. Detta har beaktats i de kalkyler över avgången av lägenheter
somjag tidigare har redogjort för.
1 LU:s beräkningar av bostadsbyggandets utveckling har
utgångspunkten varit det av bostadsstyrelsen angivna behovet av nyproduktion
och ombyggnad och del investeringsbehov som därigenom uppkommer.
LU räknar med att i genomsnitt 63 000 nya lägenheter per
år skall byggas under perioden 19781983. Kostnaden per producerad lägenhet
beräknas öka i fasta priser under prognosperioden. Della beror dels på de nya
skärpta energibestämmelser som infördes 1977, dels på en fortsatt ökning av
lägenheternas utrustningsstandard, dels pä en fortsatt ökning av antalet
rumsenheter i småhus. Totalt beräknas nybyggnadsinvesteringarna öka med i
genomsnitt 3 % per år under perioden 1977- 1983.
Ombyggnadsinvesteringarna väntas öka i snabb takt och ta i
anspråk en ökande andel av bostadssektorns investeringar. Det beror främst pä
en satsning på energibesparande åtgärder i det befintliga bostadsbeståndet, men
ocksä på atl förnyelse genom ombyggnader vänlas öka. Totalt beräknas
ombyggnadsinvesteringarna öka med drygt 8 % per år under perioden.
LU:s bedömningar innebär att de totala
bosladsinvesteringarna inkl. investeringar i fritidshus väntas öka med ca 4 %
per år under prognosperioden. Jämfört med utvecklingen under mitten av
1970-talet är detla en markant uppgång. Ökningstakten ligger emellerlid klart
under vad som noterades på 1960-talet.
Prop.
1978/79:165 84
Den väntade omsvängningen för bostadsinvesteringarna frän
minskning lill ökning päverkar bostadssektorns upplåningsbehov och finansiella
sparande. Del finansiella sparandeunderskottet som har ökat mycket långsamt
imder 1970-talet väntas enligt LU mer än fördubblas under prognosperioden -
frän 7400 milj. kr. under 1977 till 15 700 milj. kr. under 1983.
Upplåningen, som under perioden 1972- 1977 har ökat med
drygl 40%, vänlas enligt LU lill följd av de ökande investeringarna mer än
fördubblas frän drygt 16 miljarder kr. 1977 lill drygt 33 miljarder kr. 1983.
Den nedgång på knappt 4 procentenheter i bostadssektorns andel av den totala
kredilmarknadsomslutningen som har noterats mellan 1972 och 1977 skulle därmed
enligt LU förbytas i en uppgång från 10,9% under 1977 till 12.7% under 1983.
Detta innebär enligt LU alt bankernas sammanlagda engagemang i form av
direktlån och placeringar i bostadsobligationer som en följd härav kan beräknas
öka under prognosperioden. LU påpekar att detla ligger i linje med
kapitalmarknadsutredningens slutsatser om bostadsfinansieringens utveckling.
Vid remissbehandlingen av kapitalmarknadsutredningens betänkande har inte
dessa slutsatser ifrågasatts.
Jag delar de båda utredningarnas uppfattning att
bostadssektorns finansieringsanspråk under de närmaste åren kommer atl få ökad
betydelse. Den tidigare minskningen av bostadssektorns lånebehov jämfört med
andra seklorer kommer att upphöra och förmodligen förbytas i en mindre ökning.
Denna ökning är emellerlid enligt min mening inle av en sådan omfattning att
den skall behöva förorsaka några betydande svårigheter på kreditmarknaden.
2.3.3 Dei nuvarande finansieringssystemet
Kapitalmarknadsutredningen lämnar i sitt belänkande en
ulföriig redogörelse för det nuvarande bostadsfinansieringssystemet och hur
det har vuxit fram genom olika reformer. Jag skall därför i delta sammanhang
endast kortfaltat beröra finansieringssystemet och dess förhållande till de
bostadspolitiska mälen.
Ett av de viktigaste medlen för all uppnå de
bostadspolitiska målen är den statliga bostadslånegivningen. Lånebeslämmelserna
är utformade sä att de skall ge förutsättningar för ett byggande av goda bostäder
med väl fungerande boendeservice. Produktionskostnaderna inkl. kostnaderna för
mark hälls nere genom att statliga lån inte utgår om dessa kostnader överstiger
en viss nivå. Tillsammans med de omfattande räntesubventioner som är
förknippade med de statliga bostadslänen innebär delta att boendekostnaderna
kan hållas på en rimlig nivå. Det intänkts- och avdragssystem som gäller vid
beskattning av ägare till en- och tvåfamiljsfas-tigheler medverkar också i
betydande omfattning till att sänka boendekostnaderna.
Lånesystemet syftar också till alt utjämna
boendeutgifterna mellan olika besittningsformer, förhindra väsentligt olika
boendekostnader mellan lik-
Prop.
1978/79:165 85
värdiga bostäder av olika älder saml motverka
förmögenhetsomfördelning till följd av stigande fastighetspriser.
Statliga bostadslån kan utgå för ny- och ombyggnad av
bostäder saml vissa lokaler, som betjänar ett bostadsområde som närhetsbutiker,
daghem, vissa skolbyggnader, samlings-, hobby- och klubblokaler. Lånen ligger
i säkerhetshänseende mellan de bottenlån som normall lämnas av
botlenläneinstitulen - BOFAB, SPINTAB och stadshypoteksinstitulionen - och
eventuella lopplån som normalt lämnas av bankerna.
De statliga bostadslänen utgår - liksom botlenlänen och
topplänen -inte förrän bostäderna har färdigställts. För finansieringen under
byggnadstiden svarar i huvudsak bankerna genom byggnadskrediter.
Den statliga utlåningen finansieras över statsbudgeten,
vilket innebär att erforderliga medel säkerställs pä samma sätt som för statens
övriga ulgifter.
Bottenläneinstituten finansierar sin långivning i huvusak
genom obligationsförsäljning. Genom den gällande kreditpolitiska
lagstiftningen kan samhället styra institutens finansieringsmöjligheter.
Eftersom instituten har överenskommit med riksbanken om alt 90 % av
nyulläningen skall avse s.k. prioriterade projekt, dvs. allt bostadsbyggande
som berättigar till statliga lån samt all övrig nyproduktion av bostäder, kan
samhället därigenom också styra möjligheterna att erhålla boltenlånefmansiering.
När det gäller bankernas byggnadskreditgivning kan samhället, om det skulle
visa sig nödvändigt, ingripa för att säkerställa även denna. I besvärliga situationer
kan den kreditpolitiska lagens bestämmelser om särskild placeringsplikt därvid
lillämpas.
För hyres- och bostadsrättshus Iräder räntesubventionen i
kraft när fastigheten har färdigställts medan den för småhus träder i kraft när
statslänet har utbetalats. Subventionen är således inte i någotdera fallel
beroende av om bottenlån har kunnat utbetalas från bostadsinstituten. Det innebär
för låntagarens del atl en eventuell väntetid för avlyft av byggnadskrediten
inte får någon kostnadseffekt. Vidare får kostnaderna för krediterna under
byggnadstiden till viss del inräknas i låneunderlag vid beräkning av det
långfrisiiga bollenlånets och statslånets storlek.
Räntesubventionen, vilken inle bara omfattar det statliga
länet utan också bottenlånet, är störst under de första åren efter
färdigställandet och minskar sedan gradvis, så atl låntagaren så småningom
själv betalar den fulla marknadsräntan. Härigenom uppnäs en förbättrad
kostnadsanpassning mellan likvärdiga lägenheter av olika ålder samtidigt som
kapitalvinsterna i det äldre fastighetsbeståndet i viss mån begränsas. Genom
att räntesubventionen är större för hyres- och bostadsrättshus än för egna hem
sker också en viss utjämning av boendekostnaderna mellan olika
besittningsformer.
Under senare år har bestämmelserna för statliga lån
ändrats sä att län kan utgä för allt fler ändamål. Dessa åtgärder har
förbättrat finansierings-
Prop.
1978/79:165 86
möjligheterna för olika typer av bostadskomplement samt
för saneringsverksamheten, inte minst genom atl finansieringen i
bottenläneinstituten har säkerställts.
Som kapitalmarkandsutredningen konstaterar innebär de
reformer som under de senasle åren genomförts på det finansiella området för
bostadssektorns del att de låntagare som är berättigade till statliga län i
allt väsentligt är oberoende av kreditmarknadsläget. Detta gäller såväl lillgången
på länga lån som räntestrukturen och räntenivån pä kreditmarknaden. Samtidigt
har räntesubventionerna möjliggjort en utveckling mot en mer marknadsanpassad
räntestruktur på krediimarknaden.
Härigenom har krediimarknaden kunnat fylla sin uppgift att
svara för finansieringen av det bostadsbyggande som realt planerats utan att
dess funktionssätt i övrigt allvarligt skadats. Statsmakterna har trots
ränlesubvenlionerna funnit det lämpligt att säkerslälla bostadsproduktionens
finansiering genom att ge den en prioriterad ställning på kreditmarknaden för
att därmed undvika alltför siarka återverkningar på övriga sektorers finansieringsförutsättningar.
När det gäller den icke statligt belånade nyproduktionen
av bosläder hälls boendekostnaderna inte nere genom räntebidrag, men
kostnaderna begränsas angå genom förmåner inom skattesystemet. Produktionen
slyrs även i detta fall till stor del genom den reala
bostadsbyggnadsplaneringen. Kreditmarknadens uppgift blir därför på samma sätl
som när del gäller den statligt belånade nyproduktionen att finansiera den
bostadsproduktion som planerats. I konsekvens härmed intar finansiering för
detta ändamål en prioriterad ställning på kreditmarknaden. Klarl är emellertid
att kreditmarknaden spelar en något större allokeringsroll när det gäller den
icke statligt belånade bostadsproduktionen, inte minst på grund av del större
behov av topplån som i allmänhet föreligger.
Övertagande av äldre fastigheter samt reparation och
ombyggnad utan statlig belåning finansieras f n. i flertalet fall utan slöd av
vare sig räntesubventioner eller placeringsregler.
Pä grund av svårigheter att säkerställa bostadssektorns
finansieringsbehov vid mitlen av 1960-lalet samt de finansieringsanspråk som
bostadssektorn kunde väntas ställa även på längre sikl, inrättades 1967 en
särskild delegation för bostadsfinansiering med representanter för bl.a.
berörda myndigheter. Delegationens uppgift är alt genom förhandlingar med berörda
kreditinstitut trygga kreditförsörjningen för statligt belånat bostadsbyggande.
Överenskommelser om byggnadskrediter för del statsbelånade bostadsbyggandet
har fr. o. m. 1967 varje år träffats mellan delegationen och bankinstiluten.
Ursprungligen omfattade överenskommelserna enbarl statsbelänad nyproduktion av
bosläder, men de har successivi utvidgats till att omfatta allt mer av del som
hör till bostadsbyggandet, såsom statligt stödda ombyggnader, ny- och
ombyggnader av allmänna samlingslokaler samt vissa energisparåtgärder.
Delegationen har ocksä särskilt under sena-
Prop.
1978/79:165 87
re är förhandlat med bankerna om deras förvärv av
bosladsobligalioner för att säkerställa avlyft av byggnadskrediler i
tillräcklig omfattning. När det gäller det icke statligt belänade
bostadsbyggandet har bankerna förklarat sig villiga alt medverka till atl
byggnadskrediler slälls lill förfogande ocksä för detta.
Systemet med förhandlingar har enligt
kapitalmarknadsutredningen visal sig fungera tillfredsställande. Utredningen
pekar på att försörjningen med bosladsbyggnadskrediter även under
krediiåtstramningen 1969-1970 kunde tillgodoses trots att igångsättningen av
byggnadsprojekl då nådde en lopp under det tioåriga miljonprogrammet. De
avlyftspioblem som uppstod under 1972 kunde avhjälpas främst genom atl
bankerna åtog sig atl köpa en viss mängd bosladsobligalioner. Efter en längre
period utan nägra svårigheter pä bostadsfinansieringsomrädet uppstod emellertid
under 1977 betydande friktioner i byggnadskreditgivningen. Enligt ulredningens
uppfattning hade dessa främst sin grund i att de tre bankinslitutgrupperna
inte kunde komma överens om hur de inbördes skulle fördela den
byggnadskre-ditvolym som de ätagit sig atl gemensamt svara för. Genom olika förhandlingsomgångar
löstes problemen så småningom, men det kunde inte undvikas att svårigheterna
fick effekter på igångsättningen och dennas fördelning i tiden. För framtiden
bör liknande svårigheter emellertid enligt utredningens uppfattning kunna lösas
inom ramen för förhandlingarna mellan delegationen för bostadsfinansiering och
bankerna.
En bidragande orsak till svärigheterna med
byggnadskreditgivningen under 1977 skulle enligt utredningen kunna vara den
snabba kostnadsstegringen under året. Bankernas åtaganden att svara för
byggnadskrediti-ven sträcker sig endast upp till ett belopp som motsvarar
statslånets övre gräns för varje projekt. Vid en snabb kostnadsstegring där
anpassningen av lånetaket för de statliga lånen släpar efter den faktiska
kostnadsutvecklingen uppstår s. k. överkostnader som mäste täckas av
byggherren själv eller genom topplän i bank. Enligt utredningen medför detta i
sin tur, särskilt i ett stramt kreditmarknadsläge, atl bankernas benägenhet att
bevilja byggnadskredit minskar eftersom de följande topplånen inte räknas som
prioriterade placeringar. Topplånen betraktas sålunda som "övrig
kreditgivning", som skall rymmas under utlåningstaket om sådant tillämpas
som ett led i kreditpoliliken.
Fr.o.m. 1978 anpassas emellertid de statliga
länebestämmelserna med tätare mellanrum lill den faktiska kostnadsutvecklingen.
Härigenom minskar överkostnadsproblemet. Om överkoslnader trots förändringarna
ändå uppstår är det enligt utredningens uppfattning knappast nägot samhälleligt
önskemal att finansieringssystemet skall vara sådant atl det utan svårigheter
säkerställer finansieringen också för dessa. Utredningen drar slutsatsen att de
finansieringsproblem som uppstod under 1977 inte är av den arlen att de ställer
krav på en radikal förändring av finansieringssystemet.
Prop.
1978/79:165 88
2.3.4 Toliiljhunisiering av bosladsbyggandet
Frågan om totalfinansiering av bostadsbyggandet har
diskuterats vid olika lillfällen sedan 1940-talet. Debatten har präglats av de
problem som vid de olika tillfällena har gjort sig gällande på
bostadsfinansieringsomrädet. Enligt kapitalmarknadsutredningens bedömning har
emellertid problemen efterhand lösts eller reducerats genom successiva
reformer inom en i stort sett oförändrad institutionell ram.
När boende- och bostadsfinansieringsulredningarna i början
av 1975 lade fram ett gemensamt betänkande (SOU 1975: 12)
"Totalfinansiering" var det främst administrativa skäl och
kostnadsskäl som anfördes till förmän för den totalfinansiering av
bostadsbyggandet som föreslogs. Utredningarna påpekade emellerlid också att
som en allmän utgängspunkt borde gälla, atl de ramar som fastställs av
statsmakterna för bostadsbyggandet mot bakgrund av en samhällsekonomisk
avvägning ocksä skall uppfyllas utan friktioner vad avser lillgängen på lån.
Enligt utredningarnas förslag borde en statlig
finansiering införas såväl vad gäller de långfristiga fastighetslånen, s. k.
fullständig finansiering, som beträffande byggnadskreditgivningen, s.k.
integrerad finansiering. Förslaget grundades på bostadspolitiska överväganden
medan de kreditmark-nadsmässiga och organisatoriska frågorna i sammanhanget
förutsattes bli behandlade av kapitalmarknadsulredningen. Utredningarnas
betänkande jämte remissinstansernas yttranden överlämnades därför för kännedom
lill kapitalmarknadsutredningen efter regeringsbeslut 1975.
Kapitalmarknadsutredningen har med anledning av detta
analyserat förutsättningarna för att införa en totalfinansiering av
bostadsbyggandet. Utredningen behandlar dels möjligheterna att i enlighet med
bostadsutredningarnas diskussion reducera kostnaderna för kreditförmedlingen,
dels de aspekter på totalfinansiering som har överlåtits pä
kapitalmarknadsutredningen, främst frågor av kreditmarknadsmässig natur.
Utredningen anser att några kostnadsmässiga fördelar för
låntagarna inle uppstår vare sig genom integrerad eller fullständig
finansiering. Möjligen skulle någon förenkling kunna uppnås i
ansökningsförfarandet. Avgörande ur bostadspolitisk synvinkel bör därför
enligt utredningens bedömning vara om en fullständig finansiering med eller
utan integrering av byggnadskrediterna kan väntas medföra att finansieringen
säkerställs i högre grad än hittills.
Enligt utredningens uppfattning har emellertid det
nuvarande finansieringssystemet visat sig kunna fungera väl. Vissa
ofördelaktiga kreditmark-nadsmässiga konsekvenser skulle ocksä uppkomma vid
införandet av en statlig totalfinansiering. Samtidigt är de fördelar som kan
uppnås vid en övergång till totalfinansiering inte av en sådan omfattning att
de motiverar att man avvecklar det inarbetade system som visat sig fungera väl
och där förekommande friktioner kunnat elimineras genom successiva reformer.
Utredningen föreslär därför atl nuvarande syslem bibehålls och att det vid
Prop.
1978/79:165 89
behov justeras efter de linjer som hiuills följts.
Utredningen är emellertid inte enig. En ledamol, Knut
Johansson, har i en reservation förordat att en totalfinansiering av
bosladsbyggandet i statlig regi genomförs. Den främsta fördelen med ett sådant
system är enligt reservanten atl kreditgivningen kan tryggas vid byggstart,
vilkel inte varit möjligt inom det nuvarande systemet trots den låga
bostadsbyggnadsni-vän. Reservanten vänder sig särskilt mot utredningens
ståndpunkt atl det knappasl är något samhälleligt önskemål all
finansieringssystemet är sådant att också projekt med överkoslnader ulan
svårigheter får sin finansiering säkerställd. Ungefär en tredjedel av alla
projekt som godkänns för statlig finansiering har överkostnader. Ingel belägg
finns heller för att projekt för vilka finansiering ej kunnai ordnas har
överkostnader i större utsträckning än andra projekt. Reservantens ståndpunkt
är därför att alla projekt som godkänts för statlig finansiering också skall
kunna påräkna en frikiionsfri finansiering. Lägre administrationskostnader är
enligt reservantens mening en annan viktig fördel med en statlig
totalfinansiering.
Bland remissinstanserna stöder flertalet ulredningens
uppfattning. Hit hör bl.a. riksbanksfullmäktige, bankföreningen,
sparbanksföreningen, stadshypotekskassan och BOFAB. Nägra remissinsianser
stöder dock reservantens uppfattning eller redovisar pä olika punkter en från
utredningen avvikande uppfattning. Bland dessa kan nämnas LO, TCO och bostadsstyrelsen.
För egen del vill jag efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet anföra följande. Del nuvarande finansieringssystemet har
visar sig fungera relativt väl. Den långfristiga finansieringen har inte på
länge vållat problem. De svårigheter i byggnadskreditgivningen som uppstod
under 1977 var av speciell karaktär och sammanhängde, som utredningen påpekat,
främst med att en bankinstiluigrupp som lidigare ökat sin marknadsandel
kraftigt kände behov av att äter minska denna andel, samtidigt som övriga
bankinstitutgrupper inte ansåg sig kunna öka sin andel i motsvarande mån.
Enligt utredningens mening kan emellertid också de
betydande överkostnader som uppkom under 1977 ha bidragit till
finansieringsproblemen. Som Knut Johansson påpekat i sin reservation är det
emellertid svårt atl finna nägra säkra belägg för detta. Jag häller det ändå
inte för otroligt alt överkostnaderna i nägon utsträckning kan ha bidragit till
svårigheterna. Genom de tätare anpassningar av de statliga lånebeslämmelserna
till den faktiska kostnadsutvecklingen som sker fr.o. m. 1978 har förekomsten
av överkostnader emellertid starkt reducerats och torde därför inle i framtiden
kunna komma atl förorsaka några mer betydande finansieringsproblem. När det
gäller den principiella fråga som såväl utredningen som Knut Johansson tagil
upp nämligen om finansieringssystemet bör vara sådant att projekt med
överkostnader alltid kan påräkna att utan friktioner få sin finansiering ordnad
villjag framhälla följande. I den män projekt med viss överkoslnad godtagits
för slallig belåning innebär detta en möjlighet
Prop.
1978/79:165 90
för byggherren att genomföra projekt med medel för
överkostnaden som byggherren själv får anskaffa. Atl skapa några garantier på
kreditmarknaden för överkostnadsfinansiering skulle strida mot cenlrala
bostadspolitiska och kreditmarknadspoliliska mål. Jag kan därför inte biträda
reservantens uppfattning i denna del.
Under 1978 fungerade byggnadskreditgivningen åter relativt
väl. En bidragande orsak till detta kan vara den nya typ av överenskommelse som
då träffades mellan bankerna. Överenskommelsen innebar bl.a. att bankerna
inbördes lade fasl riktlinjer för fördelningen av sitt gemensamma åtagande.
Enligt min mening finns det anledning att räkna med en ytterligare förbättring
i byggnadskreditgivningen under kommande är, eftersom de svårigheter som ändå
uppstod under 1978 till viss del torde vara betingade av initialsvärigheter med
den nya ordningen.
Vid ett väl fungerande befintligt finansieringssystem
bortfaller del tyngsta argumentet för en övergäng till en statlig
totalfinansiering. De administrativa vinster med en statlig totalfinansiering
som boende- och bostadsfinansieringsutredningarna pekat pä i sitt gemensamma
betänkande bör i en sädan situation vägas mot kostnaderna för att införa ett
sådani finansieringssystem. Enligt min mening är inte vinsterna av en sådan omfattning
att de moiiverar en övergång till en statlig totalfinansiering. Jag ansluter
mig därför till kapitalmarknadsutredningens uppfattning atl det nuvarande
systemet bör bibehållas och efterhand jämkas i den män del blir nödvändigt.
2.3.5 Förändringar inom nuvarande finansieringssyslem
Inom ramen för nuvarande finansieringssystem föreslår
utredningen förändringar i vissa avseenden. Stadshypoteksinstitutionens,
Spintabs och BOFABs nyuilåning skall f n. enligt riksbankens rekommendationer
till 90% avse prioriterade objekt. Återstående 10% av nyulläningen fär avse
oprioriterade objekt, såsom belåning av fastigheter i samband med överlåtelser,
om- och tillbyggnader utan statliga län samt icke slatsbelänade affärs- och
kontorshus.
Denna kvotering innebär enligt utredningen en belastning
för kreditpolitiken eftersom den medför all den volym bostadsobligationer som
med stöd av överenskommelser och olika kreditpolitiska ätgärder mäste fördelas
bland kreditinstituten blir drygt 10% större än som annars vore nödvändigt.
Systemet innebär ocksä att kreditpolitiska ålgärder sätts in för att främja
långivning lill oprioriterade ändamål. Dessutom är systemet stelt genom den
fixerade kvotandelen. Lånevillkoren för de oprioriterade objekt som får lån i
bostadsinstitulen är slutligen väsentligt förmånligare än vad som gäller vid
finansiering i bank.
Mot denna bakgrund föreslår utredningen att det rådande
kvoteringssystemet för bostadsinstitutens utlåning avvecklas. 1 stället bör
regler införas som innebär atl institutens utlåning för prioriterade ändamål på
upplå-
Prop. 1978/79:165 91
ningssidan hell skall motsvaras av obligationer som räknas
som prioriterade placeringsobjekl för placerarna pä kapitalmarknaden.
Den oprioriterade utlåningen föresläs i stället finansieras
med särskilda obligationer som inte räknas som prioriterade placeringar för
instituten på kreditmarknaden. Utgivningen av dessa obligationer förutsätts
vara underställd riksbankens emissionskontroll pä samma sätt som nu är fallet
beträffande andra obligationer än stats- och bostadsobligationer. Upplösningen
av sambandet med den prioriterade bostadsfinansieringen bördock medföra en
viss höjning av upp- och utläningsräntan.
Del föreslagna systemet börenligt utredningen innebära atl
finansieringen av de prioriterade ändamålen underlättas, eftersom volymen
prioriterade bosladsobligalioner som måste fördelas bland placerarna minskar.
Kreditgivningen till oprioriterade ändamål bör samtidigt med större flexibilitet
än under det nuvarande kvoteringssystemet kunna anpassas med hänsyn till
kreditmarknadsläget.
1 sin reservation ställer Knut Johansson sig bakom
utredningens förslag att bosladsinstituten skall emittera en obligaiionsserie
för prioriterad och en för oprioriterad utlåning men framhåller samtidigt, att
endast statligt belånat byggande bör få sin finansiering säkerställd genom
prioriterad upplåning.
Flertalet
remissinstanser tillstyrker utredningens förslag. Bland dessa kan nämnas
fullmäktige i riksbanken, bostadsstyrelsen, TCO och SACO. LO ansluter sig till
reservationen. Helt avvisande till utredningens förslag är Föreningsbankernas
förbund som anser atl utrymmet för oprioriterade bostadsändamål redan nu är
otillräckligt, varför detta utrymme i stället borde ökas genom att 30 % av
institutens utlåning fick avse sädana ändamäl. Stadshypotekskassan delar
uppfattningen atl två slags obligationer, som behandlas olika i
prioriteringssammanhang, skall utges. Enligt kassans åsikt bör emellertid all
utlåning som avser bostadshus fä finansieras genom obligationer, vilka är
likviditelsgrundande, dvs. räknas som likvida medel enligt lagen om
kreditpolitiska medel. Riksbanken får då liksom hittills föreskriva att en viss
procentuell del fär användas för äldre ej statligt belånade objekt. Utlåningen
avseende affärs- och kontorsfastigheter bör enligt stadshypotekskassan däremot
finansieras genom en särskild obligationsserie som ej är likviditetsgrundande.
Om den föreslagna justeringen av utredningens förslag ej genomförs sä blir
enligt kassans åsikt de problem som föreligger när det gäller
kapitalanskaffningen till de oprioriterade bostadsändamålen i det närmaste
olösliga. Sparbanksföreningen och Folksam anser, att emissionstillstånd för de
oprioriterade obligationerna bör ges i en viss proportion lill volymen
prioriterade obligationer. Bankföreningen anser sig kunna acceptera
utredningens förslag endast under förutsättning alt de oprioriterade
obligationerna får emitteras utan emissionskontroll och med fri räntesältning.
Bankföreningens uppfattning delas av näringslivets
byggnadsdelegation i
Prop.
1978/79:165 92
vars yttrande bl.a. Sveriges hantverks- och
industriorganisation, byggnadsentreprenörföreningen och
fastighetsägareförbundet instämmer. Flera remissinstanser pekar pä
svärigheterna att finansiera köp och ombyggnad av äldre småhus.
Jag anser för min del att utgångspunkten måste vara att
endasl sådani byggande som är föremål för real planering skall få sin
finansiering säkerställd genom prioritering pä kreditmarknaden. Av denna
anledning förordarjag att det införs en ordning enligt vilken
bostadsinstituten ger ut olika obligationsserier för upplåning som skall
finansiera prioriterad resp. oprioriterad utlåning. Endast de förstnämnda
obligationerna bör vara likviditelsgrundande. 1 enlighet med detta föreslårjag
alt lagen om kreditpolitiska medel ändras så att fr.o.m. den 1 januari 1980
endast obligationer avsedda för finansiering av prioriterad utlåning alltid
skall ingå i likviditetskvotens täljare. Utredningen har inte närmare angivit
hur de obligationer som emitterats före den I januari 1980 skall behandlas ur
likvidi-telskravsynpunkt. Jag anser det emellertid angeläget att klarhet skapas
på denna punkt. Enligt min mening bör obligationer emitterade av bosladsinstituten
före den I januari 1980 alltid ingå i likviditetskvotens täljare. Detla bör
ocksä alllid gälla för de obligationer som emitteras vid s. k. konvertering av
lån som emitterats före denna tidpunkt.
När det gäller bostadsinstilutens oprioriterade
obligationer anser utredningen att dessa bör vara föremål för
emissionskontroll. Jag delar denna uppfattning. Inga avgörande skäl föreligger
enligt min mening varför just dessa opriorilerade obligationer till skillnad
från t. ex. induslriobligalioner skall vara undantagna frän emissionskontroll.
Som Ulredningen framhäller bör del nya systemet komma att
innebära en flexiblare anpassning av kreditgivningen lill oprioriterade ändamål
med hänsyn till kreditmarknadsläget än vad som tidigare varit möjligt. Jag vill
emellertid understryka, alt avsiklen med det nya systemet inte är att motverka
bostadsinstitutens möjligheter att ge krediter lill oprioriterade ändamäl. Sett
över en längre tidsperiod bör dessa krediter kunna vara av ungefär samma
omfattning som i nuvarande system. En viss räntehöjning pä de oprioriterade
obligationerna kan dock komma att visa sig nödvändig för att underlätta
emissionerna. Jag återkommer i det följande lill frågan om finansiering av
förvärv av äldre småhus.
Några remissinsianser instämmer i Knut Johanssons förslag
att endast statligt belånat byggande bör få sin finansiering säkerställd genom
prioriterad upplåning. Bland dessa kan nämnas LO och Hyresgästernas riksförbund.
Jag vill för min del erinra om att den icke statligt belånade nyproduktionen
av bosläder används i den ekonomiska politiken för att påverka
arbetskraflseflerfrågan och därmed sysselsättningen. Den ekonomisk-politiska
avvägning som därvid görs innebär att en real planering sker också för detta
byggande. Även för den icke statligt belänade nyproduktionen bör dä
finansieringen säkerställas genom prioriterad upplåning. Som utred-
Prop.
1978/79:165 93
ningen framhåller bör dock det maximala beloppet för
boltenlän inte höjas med tätare intervall eller i snabbare takt än höjningen av
länetaket för statliga bostadslån. Det vore nämligen inte rimligt om de
dyrbaraste villorna i alltför stor utsträckning fick ta i anspråk
finansieringsresurser som säkerställs genom kreditpoliliska ätgärder.
Vad gäller frågan om finansieringen av förvärv av äldre
småhus konstaterar utredningen att lånemöjlighelerna är begränsade och atl
delta förhällande kan antas gynna dem som är förhållandevis kapitalstarka och
har goda bankkontakter.
Risken för segregering och för begränsningar i röriighet
och valfrihet inom det äldre bostadsbeståndet som en konsekvens av de
begränsade länemöjligheterna har påtalats av Sveriges villaägareförbund säväl i
förbundets remissvar pä kapitalmarknadsulredningen som i två skrivelser lill
regeringen, den 20 april 1976 och den 25 oktober 1978. Liknande frägor har i
skrivelser lill regeringen ocksä aktualiserats av Svensk Fastighelsförmed-ling
och Auktoriserade fastighetsmäklares riksförbund. För all förbättra
förutsättningarna atl fä län till förvärv av småhus föreslår villaägareförbundet
att den oprioriterade lånesektorn inom bostadsinstituten ökas eller att län
till vissa nu förekommande ändamäl avförs från den oprioriterade seklorn.
Såväl riksbanksfullmäktige som kapitalmarknadsulredningen
har avvisat de lösningar som villaägareförbundet har fört fram.
Riksbanksfullmäktige päpekar att stora belopp ulgär, främsi frän bankerna, för
förvärv av egnahem. Att enbart förändra den institutionella formen för län till
detta ändamäl löser enligt fullmäktige inle de problem som villaägareförbundet
har pekat på. En förskjutning av småhusfinansieringen från bankerna till
bosladsinstituten ökar inte det tillgängliga låneutrymmet men kan möjligen
minska kapitalkostnaderna något genom att amorteringstiderna är längre för
institutens lån och att annuitet i regel tillämpas för kapitalkostnaderna,
vilkel medför au kapitalkostnaderna är lägre i början av lånels löptid än vad
fallet är vid lån i banker.
Riksbanksfullmäktige framhåller liksom
kapitalmarknadsutredningen också risken för att en ökad total kreditgivning till
förvärv av småhus kan medföra att priserna på småhusen ökar.
En möjlighet, som bäde riksbanksfullmäktige och
kapitalmarknadsutredningen pekar på, för att nå det uppställda målet att
underlätta för mindre kapitalstarka hushåll alt förvärva äldre egna hem i
välbelägna bostadsområden är att införa nägon form av behovsprövade län.
Liknande synpunkter anför bostadsstyrelsen i sitt yttrande över
kapitalmarknadsutredningens belänkande. Bosiadsslyrelsen förordar att denna
fräga utreds i särskild ordning.
För egen del villjag efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet anföra följande i fråga om finansieringen av äldre småhus.
Del problem som utredningen och villaägareförbundet tar
upp är en
Prop.
1978/79:165 94
viktig bostadssocial fräga. Det finns exempel pä atl äldre
småhusområden, särskilt i storstadsområdena, på nägra är har fåll en helt
förändrad social struktur. De som har köpt husen har varil hushåll med höga
inkomsler medan de som har lämnat dem har varit äldre människor som under sin
aktiva tid varit läg- eller medelinkomsttagare. I attraktiva områden av en
kommun kan andelen höginkomsttagare vara markant högre än i kommunen som
helhet.
Enligt min uppfattning är det angeläget att alla
segregationstendenser i boendet bäde i fräga om boendemiljö och boendeformer,
motverkas. Även hushåll med begränsade ekonomiska resurser bör ges möjligheter
att köpa ett äldre småhus om de så önskar. Jag delar emellertid den bedömning
som kapitalmarknadsulredningen och riksbanksfullmäktige har gjort all det inle
är en lämplig lösning att generellt öka möjligheterna till lån för förvärv av
äldre småhus, vare sig genom att vidga utrymmet för sådana län i
bostads-instituten eller pä något annat sätt. Förutom de mer övergripande
negativa effekter pä kapitalmarknaden i stort och pä samhällets möjlighet att
styra kreditströmmarna som en sådan åtgärd skulle få, skulle den enligt min
mening inverka prishöjande på äldre småhus och således motverka sill syfte.
Jag finner däremot all förslaget om behovsprövade län är
värt att studeras närmare. Chefen för bostadsdepartementet har ocksä i
direktiv (Bo 1978:91) till den nyligen tillsatta bostadsrätisuiredningen (Bo
1978:06) pekat på behovsprövade län som en möjlighet för hushåll med låga
inkomster och/eller stor försörjningsbörda att förvärva bostadsrätt.
Utredningen skall pröva frågan om eventuella statliga ålgärder pä
finansieringssidan i delta syfte.
Enligt min bedömning kan de överväganden som utredningen
kommer att göra och de förslag som dessa kan föranleda att vara möjliga att
överföra också till förvärv av äldre småhus. Det finns därför anledning att, i
anslutning till bostadsrättsutredningens arbete, pröva frågan om behovsprövade
län även till förvärv av äldre småhus.
Med hänsyn till del pågående utredningsarbetet och de överväganden
som bosiadsminislern avser alt göra i anslutning lill detta arbete är det nu
inte möjligt alt mera i detalj ange hur ett behovsprövat lån skulle kunna
utformas. Det är emellertid uppenbart att lånebestämmelserna mäste utformas sä
all kapitalvinster till följd av en förmånlig finansiering inte uppkommer vid
överlåtelse. Jag vill i sammanhanget också stryka under alt den förordade
ordningen med uppdelning av bostadsinstitutens obligationer i prioriterade och
oprioriterade under vissa förutsättningar ger ökade lånemöjligheter till
finansiering av äldre småhus. 1 den män som kreditläget medger ökade emissioner
och det finns intresse frän obligationsköparnas sida kan nämligen
krediluirymmet komma att öka för nu nämnl ändamål.
Närdet gäller amorteringstiden för bostadsinstilutens
botlenlän föreslår kapitalmarknadsulredningen att denna sänks, för
flerfamiljshus från 60 till
Prop. 1978/79:165 95
50 år, för småhus frän 50 till 40 är samt för län avseende
ombyggnad eller reparation från 30 till 40 år till vad som kan anses rimligt
med hänsyn till åtgärdens varaktighet. Bostadsobligationernas amorteringstid
bör i konsekvens med detla sänkas från 50 till 40 år.
Som stöd för sina förslag anför utredningen att
amorteringstiden för de flesta ändamäl betydligt överskrider den ekonomiska
livslängden. Den mest beständiga delen av husen, stommen av betong, betingar en
allt mindre del av de totala byggnadskostnaderna, medan inredning och andra
delar, som förslits relativt snabbt, drar växande andel av totalkostnaderna.
Den ökade amorteringstakten medför inte heller nägon nämnvärd höjning av
kapitalkostnaderna för låntagarna. Den årliga annuiteien vid en ränla på 9,70
proceni skulle stiga frän 9,74 till 9,80 procent vid en förkortning av
amorteringstiden från 60 till 50 år.
Pä uppläningssidan bör förkortningen enligt utredningen
motsvaras av en sänkning av amorteringstiden för bostadsobligationer från 50
till 40 är. För kapitalmarknaden skulle förkortningen vara likvärdig med atl
ett ökal sparande äterkanaliseras från låntagarna för fördelning i form av nya
län.
Bland remissinsianserna är inställningen till utredningens
förslag splittrad. Några vill inle att amorteringstiden för utlåningen
förkortas på grund av konsekvenserna för boendekostnaderna. Hit hör bl.a. LO,
HSB och SABO. Andra stöder dock utredningens förslag. Bland dessa kan nämnas
bostadsstyrelsen, bankföreningen och sparbanksföreningen. Några remissinstanser,
bl. a. bosiadsslyrelsen, päpekar alt ombyggnader ofta innebär att huset fär en
teknisk och ekonomisk livslängd i paritet med nya hus. Amorteringstiden för
ombyggnad bör därför förlängas i stället för förkortas.
När det gäller förkortningen av amorteringstiden för
bostadsinstitutens obligationer är flertalet remissinstanser positiva till
förslaget. Fondstyrelserna för första, andra och tredje AP-fonderna har inga
invändningar mot utredningens förslag, men riktar uppmärksamheten pä en
särskild aspekt som inte har diskuterats av utredningen. Enligt det nuvarande
systemet amorteras obligationerna efter en 50-ärig amorleringsplan i 20 är,
varefter de förfaller till betalning. Vid denna tidpunkt sker konvertering,
dvs, längivarna köper nya obligationer motsvarande det belopp som förfallit
till betalning. Frågan som fondstyrelserna reser är vilken amorleringsplan som
de nya obligationerna skall följa. Om de följer en 50-ärig amorleringsplan
blir den faktiska amorteringstiden myckel lång. Som exempel nämner
fondstyrelserna att det skulle kunna ta ca 300 är att amortera hälfien av det
ursprungliga beloppet. De vill därför att man i stället efter konverteringen
bibehåller den ursprungliga amorteringsplanen.
Jag vill för min del, efter samråd med chefen för
bostadsdepartementet, anföra följande. Den förkortning av amorteringstiden för
bostadslån som utredningen har föreslagit har självfallet en viss betydelse för
boendekostnaderna. Som utredningen har visat är kostnadshöjningen emellertid
myc-
Prop.
1978/79:165 96
ket marginell. Det kan vidare principiellt sett inte vara
rikligt att tillåta amorteringstider som är längre än låneobjeklets förväntade
ekonomiska livslängd. Med hänsyn till delta och till att institutets
möjligheter alt tillgodose bostadssektorns lånebehov inom ramen för ett
oförändrat utrymme på kapitalmarknaden blir större är det enligt min uppfattning
önskvärl att institutens utläningsvillkor förändras i den riktning som
utredningen har föreslagit.
När det gäller län för omfattande ombyggnader som kan
förväntas innebära att husets återsiäende ekonomiska livslängd efter
reparationen blir i paritet med vad som gäller för ett nybyggt hus, kan det
dock i vissa fall vara skäligt all tillåta nägot längre amorteringstider än vad
som numera är brukligt. Det är önskvärt om institutionen pä delta område kunde
nä fram till mer varierade amorteringstider där hänsyn las till ombyggnadens
effekter på den förväntade återstående ekonomiska livslängden.
1 samband med frägan om finansiering av ombyggnad och
reparationer av bostäder vill jag erinra om den utredning om underhåll av
hyres- och bostadsrätlsfastigheter (Bo 1978:79) som har tillsatis för att
undersöka möjligheterna alt öka de boendes inflytande över underhållet och
samtidigt säkerställa att tillräckliga finansiella resurser i samband med
fastighetsförvaltningen avsätts för delta ändamäl. Med hänsyn till
kreditmarknadens begränsade resurser är det enligt min mening utomordentligt
viktigt alt tillräckliga avsättningar för fastighetsunderhäll sker. Ett
förbättrat fastighetsunderhåll bör dessutom pä sikl kunna medverka lill att
begränsa behovet av mer omfattande reparationer och ombyggnader. Ur
kreditmark-nadssynpunkt innebär det en fördel eftersom bostadssektorns krav på
kreditmarknadsresurser för sådana ändamål därigenom kan begränsas.
När det slutligen gäller amorteringsvillkoren för
bostadsinstitutens obligationslån förefaller den övergång till en 40-årig
amorleringsplan som utredningen har föreslagit rimlig. Jag delar också i
princip den inställning som fondstyrelserna har givil utiryck för i sitt
remissvar vad gäller amorieringsvillkoren pä obligationer utgivna i samband
med konvertering. Den närmare utformningen av obligationernas
amorteringsvillkor bör emellertid avgöras av kreditmarknadens parter.
2.4 Den offentliga sektorns finansiering
2.4.1 Inledning
Den offentliga sektorns finansieringsmöjligheter skiljer
sig i ett väsentligt avseende från övriga sektorers, nämligen genom
möjligheten lill skattefinansiering.
Finansieringsmöjligheterna är emellertid också mycket
olikartade inom den offentliga sektorn. Kommunerna och landstingskommunerna tvingas,
på samma sätl som företag och hushåll, att söka finansiering av ett kassa-
Prop.
1978/79:165 97
mässigt underskott på kreditmarknaden till de villkor som
marknaden erbjuder. Staten har däremot dels möjlighet till upplåning i
riksbanken, dels möjlighet att påverka sina upplåningsvillkor pä den övriga
kreditmarknaden.
Besluten om skatte- eller lånefinansiering samt om den
närmare utformningen av lånefinansieringen fattas dessutom frän helt andra
utgångspunkter i den statliga än i den kommunala sektorn.
2.4.2 Slalen
Det säll på vilket staten finansierar sina utgifter har
betydande konsekvenser för hela ekonomin. Avvägningen mellan skatte- och
länefinansiering är en viktig del av finanspolitiken, medan formerna för den
statliga upplåningen ingår som en lika viktig del i kreditpolitiken.
Som utredningen päpekar bör finans- och kreditpoliliken
samordnas så att den uppfyller såväl de stabiliseringspolitiska målsättningarna
som de allokerings- och fördelningspolitiska. Under budgetprocessen kommer detta
lill ullryck genom att budgetsaidols storlek avvägs med beakiande av
möjligheterna att föra en effektiv kreditpolitik utan alltför kraftiga ingrepp.
Störningar i ekonomin och bristande kunskaper om
verkningarna av olika ekonomisk-politiska ätgärder leder emellertid till alt
justeringar av den ekonomiska politiken måste genomföras under löpande
budgetår. I vissa fall kan betydande förändringar i finanspolitiken vara
nödvändiga. 1 andra fall får kreditpoliliken med dess större rörlighet spela
rollen som kortsiktig regulator.
Även om kreditmarknadsaspekter sälunda har ett inflytande
på budgetplaneringen påverkas denna inte av formerna för den statliga
upplåningen. Detta innebär atl statsskuldspolitiken kan utformas utifrän i
huvudsak kreditpolitiska överväganden.
Den StatsfinansieUa situationen är nu en annan än den som
rådde under den första delen av 1970-lalel. Fram lill 1976 uppgick det årliga
budgetunderskottet endast till några få procent av BNP. Därefier har
budgetunderskottet stigit mycket kraftigt och uppgår f n. till ca 10% av BNP.
Enligt LU:s kalkyler förutses budgetunderskottet förbli relativt stort under
prognosperioden. Mol den bakgrunden är det uppenbart alt statsskuldspolitiken,
dvs. inriktningen av och formerna för statens upplåning får betydande
verkningar på kreditmarknaden. Jag finner det därför angeläget att klarlag ga
de principiella uppgifterna för statsskuldspolitiken pä längre sikt. Varken
kapitalmarknadsutredningen eller remissinsianserna tar upp denna fråga till
någon mer ingående diskussion.
Det gäller enligt min mening att förhindra atl
budgetunderskotten ger upphov till en alltför kraftig ökning av
penninglillgängen i ekonomin. En särskild fara ligger i att bankerna genom
kreditexpansion kan förstärka budgetunderskottens likviditetsskapande effekt.
Staien bör därför enligt min mening sträva efter att i ökad ulsiräckning
placera sin upplåning på 7 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop.
1978/79:165 98
den inhemska kreditmarknaden utanför bankerna. Genom en
sådan slats-skuldspolitik begränsas den ökning av penninglillgängen i ekonomin
som budgetunderskotten ger upphov till. Detta innebär ocksä att inlåningsökningen
i bankerna begränsas. Därigenom förbättras möjlighelerna all utan
administrativa medel hålla bankernas kreditexpansion inom rimliga gränser.
Även om staten strävar efter alt i ökad utsträckning förlägga sin upplåning
till marknaden utanför bankerna är del enligt min mening uppenbart, att
bankerna måste svara för betydande delar av finansieringen av statens budgetunderskott.
Detla innebär att bankernas likviditetskvoter på sikt måsle höjas.
En hög likvidiiei i form av inlåning i bankerna leder lätt
till en kreditexpansion utanför banksystemet. Vid en sådan utveckling
försvåras möjlighelerna att föra en effektiv kreditpolitik. Det är därför
angeläget att slimulera överföring av likvida medel i bankerna till
medelfristiga och länga placeringar i kapitalmarknaden.
Den långfristiga statsupplåningen utanför banksystemet som
under 1950-och 1960-talen låg kring 0,5% av BNP har under 1970-talel stigit och
uppgick under perioden 1974-1976 i genomsnitt till 1,8% av BNP. Denna
utveckling har fortsatt under 1977 och 1978 och bör enligt min mening
ytterligare förstärkas under de närmasle åren. Under 1978 placerades drygt 11 miljarder
kr. av statsupplåningen på den inhemska kreditmarknaden utanför bankerna
jämfört med drygt 9 miljarder kr. under 1977. Eftersom budgetunderskottet
samtidigt steg mycket kraftigt innebar detta emellerlid att en lägre andel av
budgetunderskottet även under 1977 placerades pä denna marknad.
Nägra preciseringar av hur slatsuppläningen bör fördelas
under kommande år kan självfallet inte göras, efiersom den lämpliga
likviditetsnivån i ekonomin måste avpassas till rådande konjunkturläge. I
sammanhanget mäste ocksä beakias utvecklingen för det allmänna lönsparandet och
för det nya s.k. skattesparandet, som introducerades 1978. I den män som
hushållen väljer att hälla sitl sparande långsiktigi bundet i dessa former,
minskar behovet för staten alt dra ytterligare medel ur ekonomin genom egen
upplåning hos allmänheten.
Den långfristiga statliga upplåningen på kreditmarknaden
utanför bankerna sker, när det gäller hushållen, främst i form av premie- och
sparobli-gationer. Med hänsyn tiU nuvarande marginalskattesatser i den
personliga inkomstbeskattningen och inflationen är hushållen relativt okänsliga
för variationer i den nominella räntenivån. Om hushällen skall kunna attraheras
till ett långsiktigt allmänt sparande utan att räntenivåerna blir orimligt höga
är det därför nödvändigt med särskilda skatteförmåner som förbättrar den reala
avkastningen efter skall.
Företagen, som har andra skatteförhållanden än hushållen,
placerar vanligen inte sina likvida medel i premieobligationer, även om denna
möjlighet formellt står öppen för dem. Inte heller räntebärande slalsobliga-
Prop. 1978/79:165 99
tioner är någon särskilt vanlig placeringsform för
företagen. Genom systemet med skattefria investeringsfondsavsättningar för
olika ändamål har man dock med framgång kunnat utjämna effekierna av tidigare
vinstkonjunkturer i näringslivet. De insättningar som därvid har skett pä
investeringskonto i riksbanken har haft samma likviditetsneddragande effekt
som statens upplåning hos allmänheten.
Med den industriexpansion och förbättrade vinstutveckling
som måste komma till stånd under de närmaste åren kan en snabb
likviditetsuppbyggnad väntas i företagssektorn. Jag anser det därför inte
uteslutet att det som ett led i statsskuldspolitiken kan bli angeläget att
komplettera investeringsfonderna med en direkt statsupplåning i
företagssektorn.
För att statens upplåning hos allmänheten skall fä den
omfattning och långfrislighet som bedöms nödvändig ur likviditelssynpunkl måsle
tillräckligt god avkastning erbjudas. I fråga om statens upplåning hos
hushållen torde den utformning av ränte- och skatteförmåner som nu gäller för
premie- och sparobligationer samt för det s. k. skattesparandet i stort sett
vara tillfyllest.
Beträffande räntesättningen pä statens upplåning i form av
räntebärande obligationer hos kapitalmarknadsinstituten, bankerna och
eventuellt även företagen vill jag först erinra om att denna blir normerande
även för kapitalmarknaden i övrigt. Avvägningen måste ske frän i huvudsak två
utgångspunkter. Å ena sidan måste räntan sättas med en lillräcklig differens
gentemot den kortfristiga räntenivån, sä alt ett tillräckligt ulbud av
långfristigt kapital säkerställs. Å andra sidan fär kapitalmarknadsräntan inte
bli så hög att förelagen avstår frän investeringsprojekt med en god förväntad
räntabilitet på grund av all det släller sig fördelaktigare att placera
kapilalet i finansiella tillgångar. Det blir en uppgift för den löpande
kreditpolitiken atl göra denna avvägning på ett riktigt sätt.
När det slutligen gäller statens utlandsupplåning vill jag
betona, att denna i mycket hög utsträckning blir beroende av vårt
bytesbalansunderskott. Vid fortsatta underskott i såväl bytesbalansen som
statsbudgeten kan en lämplig politik vara att låta staien svara för en rimlig
andel av utlandsupplåningen. Därigenom minskar behovet av att genom likviditetskvothöjningar
eller på annat sätt begränsa förelagens kreditutrymme i bankerna.
Vid jämvikt i bytesbalansen bortfaller i princip behovei
av utlandsupplåning, bortsett från evenluella eventuella önskemål om att öka
valutareserven eller upprätthålla en långfristig exportkreditgivning. Del kan
dock även i detla fall finnas anledning att i vissa lägen låna utomlands t. ex.
om den privata sektorn minskar sin nelloställning gentemol utlandet.
2.4.3 Kommunerna och landstingskommunerna
Medan statens finansieringsbeslut har betydande
konsekvenser för den allmänna ekonomiska utvecklingen och därför mäste grundas
på samhälls-
Prop.
1978/79:165 100
ekonomiska överväganden, kan motsvarande beslut inom enskilda
kommuner och landstingskommuner fattas från andra utgångspunkter.
Avvägningen mellan skatte- och lånefinansiering kan i
princip göras under betydande frihet. 1 praktiken har dock få kommuner - med
vilkel begrepp jag i del följande, om ej annat framgår, avser såväl kommuner
som landstingskommuner - sädana möjligheter att erhålla kredit att en ökad
länefinansiering i någon större utsträckning kan utgöra ett alternativ till
skattefinansiering. I de fall reella valmöjligheter mellan olika länealternativ
föreligger kan upplåningsbeslutet grundas på strikt företagsekonomiska
överväganden.
Som framhålls av ulredningen, har den kommunala sektorns
utbyggnad varit myckel snabb sedan början av 1950-talet. Den kommunala konsumtionen
har volymmässigt ökat belydligt snabbare än bruttonationalprodukten. Kulmen
nåddes under slutet av 1960-talet, när ökningstaklen uppgick till nära 9% per
år i volym. Eftersom konsumtionens prisutveckling dessutom varit ungefär
dubbelt sä snabb som den allmänna prisnivåns stegring har konsumtionens andel
av bruttonationaiprodukten, räknat i löpande priser, vuxit mycket snabbt.
De kommunala investeringarna ökade snabbare än
konsumtionen till 1960-talels slul. Jämfört med investeringstillväxten i hela
ekonomin var den kommunala kapitalbildningen under 1960-talet ungefär dubbelt
sä snabb. Frän 1970-talets början härden lidigare snabba investeringsexpansionen
förbytts i en ärlig minskning, vilket till stor del förklaras av det minskande
bosladsbyggandet och de lägre krav på investeringar i olika slags
bostadskomplement som har blivit följden av detta.
Sedan utredningen presenterade sitt betänkande har
slatislik framkommit också för 1977 och 1978. Enligt denna har konsumtionen
fortsatt att stiga med en takt av knappt 4% per är, samtidigt som
bruttonationalprodukten efter en nedgång under 1977 har återhämtat sig till
1976 års nivä. Investeringarna ökade kraftigt under 1977, men låg kvar pä
ungefär oförändrad nivå under 1978.
Relationema mellan kommunernas olika inkomst- och
utgiftsposter har, som utredningens material visar, varit ganska stabila under
perioden 1963-1975. Detta gäller som senare slatislik visar också för perioden
1976- 1978. Enligt nationalräkenskaperna hade drygt hälfien av inkomsterna
erhållits genom beskattning och drygt en fjärdedel i form av statliga bidrag.
Resterande del kommer från avgifter, ersättningar, kapitalinkomster m. m.
Finansiering med nya lån utgör inte någon inkomstpost i nationalräkenskaperna.
Gär man till den kommunala finansstatistiken kan man där ulläsa att de nya
lånen 1976 svarade för ca 6% av kommunernas och ca 3% av landstingskommunernas
externa inkomster. Variationerna i lånens andel av de externa inkomsterna över
de senaste åren har varit relativt smä. Pä utgiftssidan har konsumtionen tagit
i anspråk över två tredjedelar av utgifterna och transfereringar till
hushåll samt subventioner och
Prop.
1978/79:165 101
investeringsbidrag lill företag omkring 10%.
Nettot av
kommunernas samtliga inkomster och utgifter med undantag av investeringar utgör
enligt nationalräkenskaperna kommunernas netto-sparande. Summan av
nettosparandet och kapitalförslitningen utgör bruttosparandet. Om delta
sparande minskas med bruttoinvesteringarna er-hälles det finansiella sparandet.
Netlosparandel
har avtagit under den redovisade perioden i relation lill budgelomslulningen
från en nivå på 19% 1963 till 6% 1975. Nedgången fortsatte under 1976, men
andelen steg därefter myckel kraftigt och uppgick under 1978 till ca 12 %.
Kommunernas finansiella sparande har enligt ulredningen i regel varit negativt
under perioden 1970- 1975. Senare statistik visar att detla gäller ocksä för
1976 och 1977. För 1978 uppvisar kommunerna dock ett positivt finansiellt
sparande. Ökningen av kommunernas skuldsättning har i allmänhet varit större
än sparandeunderskottet. Delta innebär att kommunernas finansiella tillgångar
har vuxit. Som utredningen påpekar orsakas de finansiella tillgångarnas
tillväxt dels av att likviditeten behöver ökas i takt med verksamhetens
omfattning, dels av en inte obetydlig egen utlåning samt av olikheter i de
enskilda kommunernas finansiella ställning.
2.4.3.1 Den framtida problembilden
Den framtida problembilden för den kommunala sektorn har
belysts inom flera statliga utredningar. Inom långtidsutredningarna avstäms de
kommunala planerna mol den allmänna ekonomiska utvecklingen. Kommunernas
ekonomi fram till 1985 har också belysts inom 1976 års kommunalekonomiska
utredning, som 1977 avgav sitt slutbetänkande (SOU 1977:78) Kommunerna:
utbyggnad, uljämning, finansiering. Kapitalmarknadsulredningen diskuterar den
kommunala sektorn från kreditmarknads-synpunkt.
Kapitalmarknadsutredningen
konstaterar atl det ligger utanför dess mandat atl närmare penetrera de problem
som hänger samman med utvecklingen av kommunernas ekonomi, men att det ingår
bland dess uppgifter att bedöma kommunsektorns ställning på kreditmarknaden i
ett längre perspektiv och att överväga i vilka former som upplåningen bör äga
rum. De ställningstaganden som utredningen kommer fram till mäste dock grundas
pä uppskattningar av finansieringsbetingelserna i övrigt.
Den framtida problembilden skisserar ulredningen främst
med hjälp av de beräkningar som gjorls inom kommunalekonomiska utredningen.
Enligt dessa beräkningar mäsle de kommunala skattesatserna höjas kraftigt fram
till 1985 också vid relativt försiktiga antaganden om den kommunala sektorns
expansion. Detta resultat vilar på det beräkningstekniska antagandet att
kommunernas nettoupplåning pä kreditmarknaden uppgår till ungefär 1 miljard kr.
per år. Till grund för beräkningarna ligger också centrala antaganden om att de
statliga drift- och investeringsbidragen skall anpas-
Prop.
1978/79:165 102
sas efter de utgifter för vilka de utgår och atl
kommunernas löneutgifter ökar kraftigt bl.a. till följd av att den allmänna
arbetsgivaravgiften förutsatts öka schablonmässigt med en procentenhet per år.
Mot bakgrund av dessa finasiella framtidsperspektiv
diskuterar ulredningen vilka möjligheler som kan finnas för kommunerna att
erhälla ett ökat ulrymme pä kreditmarknaden och konstaterar, att detta
självfallet är beroende av läget på kreditmarknaden och de prioriteringar
mellan olika sektorers finasieringsanspråk som statsmakterna kommer att finna
nödvändiga. Med hänsyn lill de allmänna perspektiven för den svenska ekonomins
utveckling drar utredningen emellertid för sin del slutsatsen att nägra
väsentliga lättnader i kreditmarknadsläget i varje fall inte är att vänta under
den tid som kommunalekonomiska utredningens kalkyler omfattar, dvs. fram till
1985. Utredningen har därför inte ansett det meningsfullt att genomföra nägra
beräkningar huruvida kommunerna kan beredas ett större utrymme på
kreditmarknaden än det som kommunalekonomiska utredningen förutsatt i sina
kalkyler.
Bland remissinsianserna uttalar sig bl, a. länsstyrelsen i
Stockholms län. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet om den
kommunala upplåningen. De anser att den kommunala sektorn behöver få
erforderligt upplåningsulrymme på krediimarknaden. Svenska sparbanksföreningen
m.fl. menar att det finns områden där kommunernas ställning pä kreditmarknaden
bör förbättras och anser att en särskild översyn av kommunernas ställning pä
kreditmarknaden behöver göras inora ramen för nuvarande kredittilldelning.
Jag har i annat sammanhang i min egenskap av
budgetminisler (prop. 1978/79: 95) om den kommunala ekonomin lagit upp
finansieringen av den kommunala sektorn i ett samhällsekonomiskt perspektiv.
Jag har därvid kunnat konstatera att de finansieringskällor som kommunerna i första
hand måste lita till utgörs av kommunalskatterna och ökade statliga resursöverföringar.
Jag har dock starkt betonat all kommunalskatterna nu har nått en sädan höjd att
det inte kan vara försvarligt att räkna med avsevärda höjningar av dessa. Ökade
statsbidrag ställer i sin tur krav på finansiering frän statens sida. Jag har
inte räknat med att de kommunala avgifterna skall kunna ge några betydande
inkomstförstärkningar och inte heller har jag räknai med ett väsentligt ökat
utrymme på kreditmarknaden för den kommunala seklorns upplåning. Jag har dock i
del sammanhanget betonat vikten av att den kommunala volymutvecklingen anpassas
till det samhällsekonomiska resursutrymmet och alt det därför är nödvändigt
atl den kommunala expansionstaklen dämpas ytterligare under de närmaste åren.
Detta krav på en långsammare utbyggnad, som är realekonomiskt motiverat,
medför också lättnader i finansiellt hänseende.
Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till
kapitalmarknadsulredningens bedömning alt det inte finns något som lyder på atl
det inom överskådlig lid skall vara möjligl alt öka det utrymme som
koramunernaan kan liUälas
Prop.
1978/79:165 103
ta i anspråk på den svenska kreditmarknaden. Jag ser inle
heller nägot som talar för atl kommunernas länebehov påtagligt skulle komma att
minska under en överblickbar framtid. När det gäller de prioriteringar som kan
göras på kreditmarknaden är jag enig med utredningen om atl beslut om
prioriteringar av ändamål inom den kommunala sektorn inte kan fattas oberoende
av en totalbedömning av de olika sektorernas upplåningsbehov. Vid ett totalt
begränsat kredilmarknadsutrymme måste antalet prioriterade ändamäl kraftigt
begränsas. I rådande samhällsekonomiska situation mäste i försia hand
exportindustrins behov tillgodoses.
Sammanfattningsvis ser jag inte under en överblickbar tid
nägot som tyder på några väsentliga lättnader på kreditmarknaden för den
kommunala sektorns upplåning. Samtidigt kanjag konstalera att
upplåningsbehoven inte synes minska. Min slutsals blir därför alt den kommunala
sektorn även i fortsättningen kommer att ha begränsade möjligheter att i önskad
ulsiräckning finansiera sina invesleringar med lån.
2.4.3.2 Institutionella former för den kommunala
upplåningen
Som utredningen framhåller hindrar inte ett begränsat
netloupplånings-utrymme att vissa önskemål kan uppställas för kommunernas del
vad gäller de institutionella formerna för kommunernas upplåning. Enligt utredningen
anses kreditmarknaden för kommunernas del vara behäftad med brister i framför
allt tre avseenden:
För det första föreligger i regel inte möjligheter att få
kreditbehoven täckta i ett sammanhang. Istället krävs långvariga förhandlingar
med en rad kreditgivare. De friktioner som därigenom uppstår har återverkningar
på likviditetsplaneringen. Svärigheterna att planera även pä så kort sikt som
ett är anses betydande. En meningsfull finansiell planering på femårsbasis i
anslutning till den kommunalekonomiska flerårsbudgeteringen bedöms ofta över
huvud taget inte vara möjlig.
Ett andra problem anges vara bristen pä län med någoriunda
lång löptid. Den heterogena floran av krediter som kan uppbringas på olika håll
innefattar allt från obligationslän och långfristiga reverslän till
checkräkningskrediter. Stora investeringsprojekt med läng ekonomisk livslängd
kan ofta genomföras bara med stöd av kortfristiga bankkrediter.
En tredje brist i del institutionella systemet anses gälla
prioriteringsreglerna på kreditmarknaden som sägs försvåra finansieringen av
investeringsobjekt av stor vikt för samhällsutbyggnaden, bl.a, vissa skolbyggnader.
Enligt utredningen är det en vanlig uppfaUning alt
kommunerna genom sitt ansvar för viktiga samhällsfunklioner bör beredas
länemöjligheter som åtminstone vad gäller lånevillkoren underiättar
genomförandet av deras planer. Krediimarknaden skulle genom de angivna
bristerna inte uppfylla rimliga krav i detta hänseende. Mot denna bakgrund
ligger del enligt utredningen nära till hands att överväga i vad mån
inrättandet av ett nytt
Prop.
1978/79:165 104
kreditinslilul för långivning till kommunerna skulle kunna
medföra väsentliga förbättringar.
Motiven för inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitul
skulle enligt utredningen kunna sammanfattas på följande sätt. För det första
skulle institutet kunna genomföra en samlad bedömning av varje enskild kommuns
kreditbehov och därvid beakta såväl dess finansiella ställning som
investeringsplaner och andra förhållanden av belydelse i sammanhanget.
För det andra skulle institutet kunna transformera sin
upplåning till för låntagarna väl avpassade villkor. Särskilt borde länens
genomsnittliga amorteringstider kunna bli längre än vad som nu är fallet.
Likvärdiga förutsättningar skulle också kunna skapas för alla kommuner att
erhälla krediter med ändamålsenliga villkor. Enligt utredningen är kommunernas
förutsättningar härvidlag för närvarande mycket olika.
För det tredje skulle institutet kunna underlätta särskilt
de mindre kommunernas planering genom alt ge utfästelser om krediter på några
års sikt.
För det fjärde skulle finansieringen av investeringsobjekt
av stor vikt för samhällsbyggandet underlättas. Denna kan nu vara förenad med
problem p.g. a. prioriteringsreglernas utformning. Den skarpa gräns som i finansieringshänseende
nu är dragen mellan sådana objekt som ger rätt till statliga lån och sådana som
inte ger denna rätt skulle också kunna uppmjukas.
Slutligen
skulle en samordning av den kommunala upplåningen i utlandet kunna underlättas
och bättre villkor sannolikt uppnås.
Mot denna
bakgrund diskuterar utredningen vilka olika ambitionsnivåer som skulle var
tänkbara för ett sådant instituts verksamhet. Den högsta ambitionsnivån innebär
att institutet svarar inte bara för finansieringen av de egentliga kommunala
investeringarna utan också för bostadslånen. För detta talar att några
garantier för en balanserad utbyggnad av bostäder och bostadskomplement inte
kan skapas så länge finansieringen av olika investeringar sker på olika sätt.
Genom att institutet svarar för finansieringen av samtliga investeringar skulle
de friktioner som f.n. uppstår genom att bostadskomplementen i växlande
utsträckning fär finansieras med statliga lån kunna avlägsnas.
Mol inrätiandei av ett sådant institut, som alltså skulle
förutsättas överta huvuddelen av de tre befintliga bostadsinstitutens uppgifter,
kan enligt utredningen anföras atl finansieringen av bosladsbyggandet numera
löper tämligen friktionsfritt och att del vore orimligt att upplösa en
inarbetad organisation av kreditinstitut som visat sig fungera väl. Därtill är
det osannolikt atl ett kreditinstitut med så omfatlande uppgifier inle skulle
drabbas av speciella problem säväl när det gäller den egna upplåningen som
beträffande administrationen och fördelningen av utlåningen. Som en
utgängspunkt för diskussionen bör därför enligt utredningen kunna gälla atl den
egenlliga bosiadsfinansieringen inle skulle ingå bland institutets uppgifter.
Prop.
1978/79:165 105
Nästa fräga blir dä om det tilltänkta institutet förutom
de gängse opriorilerade kommunlänen också skulle fördela krediter avseende
bostadskomplement som faller under prioriteringsreglerna enligt bestämmelserna
för statliga bostadslän. Institutet skulle alltsä då helt eller delvis ta över
bostadsinstitutens finansiering av bostadskomplement. En sådan lösning skulle
enligt utredningen emellertid innebära alt svårigheter skulle uppstå vid
lillämpning av gällande regler på kreditmarknaden, eftersom såväl räntesältning
som löptider och andra lånevillkor skiljer sig väsentligt mellan bostad- och
kommunobligationer. Dessa svårigheter skulle inte kunna undanröjas genom
föreskrifter att all utlåning till institutet skulle få räknas som prioriterade
placeringar för banker och försäkringsinstitut. Följden skulle dä bli att en
större del av kreditulgivningen på marknaden prioriterades än vad som gäller
för närvarande. Prioriteringen skulle inte heller på det sätt som nu sker när
det gäller bostadssektorn grundas pä en real planering.
Även vid en begränsning till den gängse oprioriterade
konsumtionskredilgivningen skulle emellertid enligt utredningens mening
nackdelarna med ett nytt kommunkreditinstitut överväga. Inrättandet av
institutet skulle inte i sig leda till att ökade långfristiga krediter kunde
ställas till kommunernas förfogande. Avvägningen av de olika
läntagarsektorernas krediltill-delning måste alllid i sista hand bedömas från
övergripande ekonomisk-politiska utgångspunkter. Man kan därför enligt
ulredningens bedömning utgä ifrån att institutet skulle ha att fördela en del
av den kreditvolym som nu kanaliseras via ett flertal institutioner.
Institutets
huvuduppgift skulle dä vara att genomföra en bättre kreditfördelning än den
som nu kommer till ständ hos de många individuella kreditgivarna. Detla
förutsätter enligt utredningen atl institutet erhöll en betydande kapacitet.
Vid ett givet ulrymme på kreditmarknaden skulle detta endast kunna åstadkommas
om institutet helt eller delvis tog över den reversinlåning till kommunerna som
AP-fonden och de båda kommunkreditinstituten - Kommunkredit AB och
Kommunlåneinstitutel AB - nu svarar för. Institutet skulle ocksä svara för en
stor del av kommunernas utlandsupplåning.
Om institutet tilldelades uppgiften att fördela en mer
betydande andel av utlåningen till kommunerna skulle det utsättas för hell
andra krav än nu verksamma institut att fördela de tillgängliga medlen enligt
principer som från olika utgångspunkter kunde anses samhällsekonomiskt
godtagbara. Institutet skulle säledes inte bara ställas inför uppgifien att
svara för en överbryggande finansiering av kommunernas finansiering i avvaktan
på inflytande inkomsler. Det skulle ocksä utsättas för ett tryck alt i
praktiken ta ett samlal finansiellt ansvar för kommunernas utbyggnadsplaner.
Urvalskriterierna vid länebeviljningen skulle således bli
av vital betydelse för institutets verksamhet. Det skulle innebära att
institutet tvingades väga olika kommuners investeringsprojekt mol varandra och
därvid priori-
Prop.
1978/79:165 106
tera vissa ändamäl. Enligt utredningen vore del emellertid
inte i överensstämmelse med de principer som gäller för kreditmarknaden i
övrigt att ålägga ett kreditinstitut en sådan prövning. En övergripande
samhällsekonomisk planering måste åvila myndigheler som agerar efter
parlamentariskt sanktionerade riktlinjer.
En konsekvent genomförd satsning pä ett institut med
uppgift atl kanalisera en stor del av kreditgivningen till kommunerna, skulle
säledes slälla mycket höga krav på dess placeringskapacitet och förmåga alt
väga olika kreditbehov mol varandra. Dä flertalet kommuner är beroende av
lånefinansiering för sin verksamhet, skulle en central planering införas pä
kreditmarknaden för kommunernas del. En sådan utvecklning är - framhåller
utredningen - inte förenlig med principerna för den kommunala självstyrelsen.
Om institutet istället kom att inordnas som en relativt
jämbördig kreditgivare vid sidan av övriga institut eller förutsattes ge lån
endast till vissa specifika ändamål skulle institutets avvägningsproblem bli
mindre även om dess officiella karaktär skulle medföra speciella krav på
insatser. Några förutsättningar att institutet dä skulle fylla den tänkta
funktionen som samordnare av långivningen lill kommunerna skulle å andra sidan
inte föreligga.
När del gäller kommunernas utlandsupplåning konstaterar
utredningen alt ett offentligt kommuninstitul utrustat med ett stort eget
kapital möjligen skulle kunna utverka något bättre villkor än dem som i
genomsnitt kan uppnås av de nuvarande låntagarna, dvs. de största kommunerna.
Likväl utgör inte de utländska kreditmarknaderna en så betydande och stabil
finansieringskälla för kommunerna att kostnadsskillnaderna bör tillmätas
avgörande vikt. Utlandsupplåningen bör därför pä godtagbara villkor kunna
genomföras inom den nuvarande institutionella ramen.
Enligt kapitalmarknadsutredningens mening leder de
synpunkter som jag nu refererat till slutsatsen att de tänkbara fördelarna med
ett nyinrättat kreditinstitut inte skulle uppväga de nya slag av
koordineringsproblem som skulle göra sig gällande. Utredningen förordar därför
inte att ett nytt kreditinstitut inrättas för långivning till kommunerna.
Bland remissinstanserna är det inte heller nägon som
förordar inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitul. Svenska kommunförbundei
anser att ett sådant kreditinstitut visserligen skulle skapa bättre
förutsättningar för en likvärdig bedömning av de enskilda kommunernas
kreditbehov, men att den centrala kreditfördelning som en sådan ordning kräver
skulle kunna innebära ett icke önskvärt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Med hänsyn till detta bör något nytt kreditinstitut inte inrättas.
Landstingsförbundet framhåller i sitt remissvar att det delar ulredningens
uppfattning att ett institut för totalfinansiering av kommunernas lånebehov kan
vara svårl att genomföra med bibehållande av den kommunala självstyrelsen.
Denna enighel om att något nytt kreditinstitut inte bör inrättas hindrar
självfallet
Prop.
1978/79:165 107
inte att flera remissinstanser framför krav på förbättrade
upplåningsmöj-ligheler för kommunerna. Detla förutsätts dock ske pä annat säu
än genom inrättandet av ett nytt kommunkreditinstitut.
Jag delar för min del helt utredningens och
remissinstansernas uppfattning att något nytt kommunkreditinstitut inte bör
inrättas. Skälet för detta är främst att ett sådant institut skulle kunna komma
i konflikt med principerna för den kommunala självstyrelsen.
Dessulom skulle, som utredningen visal, flera problem vara
förknippade åtminstone med de mer ambitiösa formerna av ett sådant institut,
medan de mindre ambitiösa formerna knappast skulle förbättra kommunernas finansieringsmöjligheter.
Det kreditulrymme som kan ställas till kommunernas förfogande skulle inte
heller bli större genom inrättandet av ett nytl institut. De förbättringar av
kommunernas finansieringsmöjligheter som kan vara påkallade bör därför som
utredningen och remissinstanserna funnit sökas inom nuvarande institutionella
ram.
AP-fondens möjligheler att ge direkta län till kommunerna
bör enligt Ulredningens mening bibehållas som ett balanserande element på
marknaden efiersom fonden, i motsats till övriga långivare inte har ett
förelags-ekonomiskt intresse atl knyta de enskilda kommunerna till sig. Därtill
är fonden i stånd alt i viss mån genomföra en sådan samlad avvägning av de
enskilda kommunernas finansieringsbehov som anförts som ett skäl för inrättandet
av ett nytt kommunkreditinstitut. Fondstyrelserna har i siu remissvar inget att
invända mot rätten att ge direkta lån lill kommunerna, och instämmer därför i
utredningens förslag. Jag ser inte heller någon anledning att slopa fondens
rätt alt ge direkta lån till kommunerna.
Reglerna för de statliga bostadslånen bör enligt
utredningens mening även i framtiden successivt kunna revideras pä del sätt som
hittills skell när del ansetts nödvändigt alt säkerställa finansieringen av
angelägna investeringar. Ett exempel på mer betydande regeländringar under
senare tid är utvidgningen av bostadslänen till att innefatta även det s. k.
ingångsvärdet vid sanering av flerfamiljsfastigheler. Fördelen med
revideringar av denna typ är enligt utredningen alt inga problem uppkommer av
det slag som lorde följa om ett mer betydande nytt institut inrättades för
kreditgivning lill kommunerna.
Svenska kommunförbundet framhåller i sitt remissvar vikten
av alt kommunala investeringar som sammanhänger med bostadsbyggandet bereds
utrymme på kreditmarknaden. Landstingsförbundet föreslår att utbyggnaden av den
prioriterade långtidssjukvården skall godkännas för statlig belåning. Statens
planverk ställer sig starkt positivt till en fortsatt utvidgning av
bostadsbeläningssystemel för att den vägen finansiera vissa bostadskomplement
och följdinvesteringar med lång ekonomisk livslängd. Bostadsstyrelsen redovisar
som sin principiella uppfattning atl bestämmelserna om bostadslån inte primärt
bör ändras med hänsyn till kommunernas allmänna upplåningsproblem. En eventuell
ulvidgning av den krels av
Prop.
1978/79:165 108
lokaler som kan omfattas av bostadslänefmansieringen bör
sälunda prövas med hänsyn till bostadsservice- och bostadsmiljösynpunkter.
Jag delar utredningens uppfaUning att utvidgningar av
bostadslånen i vissa fall kan vara ett smidigt instrument för all slyra
kreditströmmarna. En sädan styrning bör emellertid endast tillämpas för
investeringar som pä samma sätt som bostadsinvesteringarna är föremål för real
planering. Med hänsyn till den prioriterade sektorns storlek finns det över
huvud taget skäl att inta en reslrikliv inställning vid bedömning av vilka
ytterligare typer av investeringar som skulle kunna bli berättigade till
slailiga lån.
Utredningen tar slutligen upp de bestämmelser i
kommunallagen som reglerar kommunernas upplåningsrätt och föreslår alt
kommunernas un-derställningsplikl i låneärenden helt slopas. Förslag härom har
redan presenterats för riksdagen i annat sammanhang (prop. 1978/79:53 Minskad
statskontroll över kommunerna och landstingskommunerna).
Flera remissinstanser tar upp frågan om kommunernas
utlandsupplåning och framhåller alt kommunerna bör beredas utrymme på den
inhemska kreditmarknaden eller i någon form skyddas mot de kursrisker som är
förknippade med utlandsupplåning. Jag anser för min del att kommunerna i vissa
situationer måste påta sig sin del av den totala utlandsupplåningen. Det är
ocksä rimligt att kommunerna på samma sätl som andra låntagare får bära den
kursrisk som är förknippad med sådana lån.
2.5 Förändringar av kapitalmarknadens institutioner
2.5.1
Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)
2,5,1,1 Inledning
AP-fonden bildades i samband med att lagstiftningen om
allmän tilläggspension genomfördes år 1959 (prop. 1959: 100, särsk. U 1959: I,
rskr 1959: 269, SFS 1959: 291 och 293). Med fondens tillgångar belalas kostnaderna
för lilläggspensionsförsäkringen. De avgifier för försäkringar som
arbetsgivarna betalar skall vara så avvägda atl avgifterna tillsararaans med
andra tillgängliga medel förslår till atl bestrida pensionsutbetalningar, förvaltningskostnader
och andra utgifter för försäkringen. Dessutom skall skapas den fondering som
behövs både i pensioneringens eget intresse och av mera allmänna
samhällsekonomiska skäl. En viss fondbildning är sålunda nödvändig som en
säkerhetsmarginal för försäkringen. Det är nödvändigt redan för all utjämna
utgiftsskillnader av mera tillfällig art mellan olika år. Fondering av
betydligt större omfattning har emellertid ansetts påkallad av andra skäl. En utgångspunkt
har varil atl stora avgiftshöjningar skall undvikas, när
pensionsutbetalningarna har börjat nå större omfattning. Ett väsentligt syfte
bakom inrättandet av fonden har också varit att molverka den nedgång i det
enskilda försäkringssparandet som kunde väntas uppstä genom att
tilläggspensioneringen infördes. Dessutora skall fonden främja
Prop.
1978/79:165 109
en ökad kapitalbildning i samhället. Ökade investeringar
bidrar lill att trygga rätten lill framtida pensioner. Det fördelningssystem
som tilläggspensioneringen bygger pä - utbetalningarna av pension innebär vid
varje lillfälle en omfördelning mellan den dä aktiva befolkningen till
pensionärerna - innebär att pensionsutbelalningarna dock i sista hand tryggas
av en gynnsam ekonomisk utveckling i landet.
AP-fonden förvaltades från början av tre styrelser,
första-tredje fondstyrelserna. År 1974 tillkom fjärde fondstyrelsen i samband
med att AP-fonden fick rätt alt placera medel i aktier (prop. 1973: 97, NU
1973: 58, rskr 1973: 327, SFS 1973: 503). Var och en av första-tredje
fondstyrelserna har nio och fjärde fondstyrelsen elva ledamöter. Dessa
förordnas av regeringen, flertalet efter förslag av arbelsgivar- och
arbetstagarorganisationer.
Försia fondstyrelsen förvaltar pensionsavgifter som har
betalats av staten, kommun och liknande samfälligheter eller av bolag,
föreningar eller stiftelser i vilka staten, kommun eller liknande samfällighet
har ett bestämmande inflytande. Andra och tredje fondstyrelserna förvaltar
avgifier som har eriagts av enskilda arbetsgivare. Principen är att andra
fondstyrelsen förvallar avgifter från arbelsgivare som har minsl 20 anslällda
och tredje fondstyrelsen avgifter frän arbetsgivare som har färre än 20
anslällda. Tredje fondstyrelsen mottar också s. k. egenavgifier, avgifter frän
självständigt yrkesverksamma. Fjärde fondstyrelsen erhåller inom en viss ram
medel som annars skulle ha tillförts de övriga styrelserna. Rambeloppet som
från början var 500 milj. kr. höjdes år 1976 till I miljard kr. och år 1978
lill 1250 milj.kr. (om den senasle höjningen se prop. 1977/78: 145, NU
1977/78:71, rskr 1977/78:376, SFS 1978:430).
Avgifterna till AP-fonden utgår som arbetsgivaravgift som
för varje försäkringstagare beräknas pä lönesumman, dock högst 7,5 basbelopp,
och efter en procentsats som riksdagen fastställer. Procentsaisen är för åren
1977- 1979 fastställd till 11,75 %.
Avgifterna till första-tredje fondstyrelsema, som år 1965
uppgick till 2,9 miljarder kr., år 1970 till 6,1 miljarder kr. och är 1975 till
10,8 miljarder kr., var är 1978 ca 18 miljarder kr. Av avgifterna år 1978
erhöll första fondstyrelsen 38%, andra fondstyrelsen 46% och tredje
fondstyrelsen 16%. Intäktsräntorna - 505 milj.kr. år 1965, 2,6 miljarder kr.
år 1970 och 5,8 miljarder kr. år 1975 - uppgick år 1978 lill 9,9 miljarder kr.
De av första-tredje fondstyrelserna gjorda pensionsutbetalningarna, som år 1965
uppgick till 153 milj. kr., är 1970 till 1.7 miljarder kr. och är 1975 till 5
miljarder kr., hade år 1978 ökat till 12,3 miljarder kr. År 1977 var för första
gången pensionsutbetalningarna sammanlagt större än intäktsräntorna.
Första-tredje fondstyrelsernas placeringskapaciiel var 3,2 miljarder kr. år
1965, 7 miljarder kr. år 1970, 10,8 miljarder kr. är 1975 och 14,5 miljarder
kr. är 1978. Det fondkapital som första-tredje fondstyrelserna förvaltar
uppgick räknat i anskaffningsvärden till 10,4 miljarder kr. år 1965, 38,2
miljarder kr. år 1970. 86,2 miljarder kr. år 1975 och 131,5 miljarder kr. år
1978.
Prop.
1978/79:165 110
Till fjärde fondstyrelsen hade vid utgången av år 1978
överförts I 250 milj.kr. Nettoplaceringarna under åren 1974-1978 har uppgått
till 232, 202, 291. 221 resp. 96 milj. kr. Till skillnad frän de andra
fondstyrelserna har fjärde fondstyrelsen ingen skyldighet atl göra pensionsutbetalningar.
Avkastningen på placeringarna läggs till kapitalet och utnyttjas för nya
placeringar. Fjärde fondstyrelsens tillgångar uppgick enligt balansräkningen
för år 1978 till 1 354 milj. kr.
För kapitalmarknadsutredningens räkning har riksförsäkringsverkel
gjort olika kalkyler över AP-fondens tillväxt under de kommande åren.
Kalkylerna utgår från gällande procenttal för avgiftsuttaget och presenterar
tre alternativ under olika antaganden om löne-, pris- och ränteutvecklingen.
Utfallet av beräkningarna redovisas i detalj i betänkandet och hela den
redovisningen skall inte återges här. Enligt det för fonden fördelaktigaste
alternativet skulle fondkapitalet frara till sekelskiftet tillta mätt i löpande
priser men hålla sig nästan konstant mätt i fasta priser. Enligt del minst
förmänliga alternalivet upphör fondtillväxlen år 1991 och fondkapitalet
minskar därefier snabbt, vare sig man mäter i nominella eller i reala termer. I
det tredje alternativet, som bedöms som mera sannolikt än de båda andra alternativen
och som bygger på att utvecklingen under perioden skall överensstämma med de
genomsnittliga förhållandena under åren 1970-1975, skulle ökningen av
fondkapitalet, räknat i löpande priser, bli siörre varje år fram lill början av
1990-lalet. Därefter skulle lillväxlen i löpande priser avta. Den reala
kapitaltillväxten skulle minska snabbt och halveras under en 20-årsperiod.
Enligt delta alternativ skulle år 1988 pensionsutbetalningarna uppgå lill
drygt 44 miljarder kr. och sammanlagl överstiga avgifterna med 4,5 miljarder
kr. Med ränteintäkter på ca 17 miljarder kr. skulle fondökningen uppgå lill 19
miljarder kr. År 1990 skulle avgifterna ha stigit till närmare 53 miljarder kr.
och pensionsutbelalningarna till drygt 55 miljarder kr. Den antagna kraftiga
ökningen sammanhänger med all alternativet bygger på en årlig löneökning på
drygt 10 % och en inflation på 7 % om året. Ränteintäkter på drygt 25 miljarder
kr. ger då en fondökning pä nära 22 miljarder kr.
Kapitalmarknadsulredningen redovisar ocksä kalkyler som
framför allt visar att AP-fondens utveckling påverkas starkt av realräntans
storiek men att ändringar i prisslegringstakten vid oförändrad reallön och
realränta har mera marginella effekter på AP-fondens sparande. Även under sä
gynnsamma förutsättningar som 5 % realränta, 3 % årlig reallöneökning och 3 %
ärlig prisstegring skulle AP-fondens reala sparande enligt utredningens
beräkningar sjunka omkring I % per år under perioden 1977-1981 och med 2% per
år under perioden 1981-1985.
Ocksä långtidsutredningen (LU 78) har gjort beräkningar
för AP-fondens utveckling lill år 1983. Enligt dessa skulle avgifterna lill
AP-fonden år 1983 uppgå till 26,3 miljarder kr., fondens kapitalinkomster lill
16,1 miljarder kr. och pensionsutbetalningarna lill 25,8 miljarder "kr.
Delta skulle innebära ett
Prop.
1978/79:165 111
sparat belopp av 16.4 miljarder kr. detta är. AP-fondens
totala fondkapital skulle samma år uppgå till 216 miljarder kr. Beräkningarna
utgär från samma procentuella avgiftsuttag som nu gäller. Fondens tillväxttakt
har beräknats till ca 10% om året, vilkel är betydligt lägre än hittills under
1970-talet, då tillväxttakten har varit 17,4% i genomsnitt per år.
AP-fonden
har en fri och självständig ställning. Fondförmögenheten ingår inte i vare sig
statens eller företagens tillgångar. Fondstyrelserna kan inte äläggas att
placera pä visst sätl i enskilda fall. De har att rälla sig efter de
föreskrifier som ges i reglementet (1959:293, ändrai senast 1976: 146) angående
allmänna pensionsfondens förvallning. Allmänt gäller enligt 11 § reglementet
att fonden skall förvaltas sä att "den blir till störsla möjliga gagn för
försäkringen för allmän tilläggspension. Därvid skall iakttagas, att
placeringen av fondmedlen tillgodoser kraven på betryggande säkerhet, god
avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap".
Första-tredje
fondstyrelsernas utlåning sker i huvudsak på obligationsmarknaden. För sådana
låntagare som inte själva kan gå ut på denna marknad finns mellanhandsinstitui
- t. ex. kreditaktiebolagen Industrikredit och Företagskredit - som förmedlar
fondmedel. Obligationer som första-tredje fondstyrelserna får förvärva är
sådana som är utfärdade av staten, kommun och liknande samfällighet,
hypoteksinstilut eller kreditaktiebolag. Vidare får styrelserna placera i
obligationer som staten, kommun eller liknande samfällighel har garanterat och
i obligationer eller andra för den allmänna rörelsen avsedda skuldförbindelser
som svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken
offentligen har bjudit ut. Undantag är dock obligationer som kan omvandlas till
aktier eller ger en företrädesrätt till teckning av aktier, dvs. konvertibla
obligationer och obligationer som är förenade med optionsrätt lill nyteckning
av aktier. Styrelserna kan också placera i andra skuldförbindelser än obligationer,
nämligen sådana som har utfärdats av staten, kommun eller jämförlig
samfällighet, riksbanken, bankinstitut och annan av regeringen godkänd
kreditinrättning eller av bolag, förening eller stiftelse, om staten, kommun
eller jämförlig samfällighet har ett bestämmande inflylande i bolaget, föreningen
eller stiftelsen och har gätt i borgen för förbindelsen. En särskild föreskrift
medger fondstyrelsema atl placera i skuldförbindelse utfärdad av förelag som
har till syfte all befordra folkhälsan eller av företag med vissl liknande
syfte.
En speciell utlåningsform utgör återlånen. Banker och
vissa andra kreditinstitut kan bevilja ett företag lån upp lill halva det
belopp som företagel har betalt i avgifter under del närmast föregående året.
Har ett kreditinstitut lämnat sådant återlån har det rätt att låna motsvarande
belopp från AP-fonden mot en ränta på normalt en halv procent över bankernas
högsta inlåningsränia. Återlånen skall amorteras pä högst 10 är.
Kreditinstitutens län hos AP-fonden skall amorteras i minst samma takt som
motsvarande åleriån.
Prop. 1978/79:165 112
AP-fondens tre försia styrelser hade per den 31 december
1978 placerat 92,3 miljarder kr. eller 72% i obligationer. 2.3 miljarder kr.
eller 2% i förlagslån, 24,4 miljarder kr. eller 19% i reverslån och 8.4
miljarder kr. eller 7% i refinansieringslån efter återlån. Av de 72%
obligationer var 18% statsobligationer och 39% bostadsobligationer. Av de 19%
reverslän hade 10% utfärdals av företagsfinansierande institut.
Ålerlänemöjligheten har praktiskt laget utnyttjats endast av enskilda förelag
med flera än 20 anställda. De angivna beloppen avser anskaffningsvärden. De
tre första styrelserna hade vid utgången av år 1978 banktillgodohavanden på
402 milj. kr.
Fjärde fondstyrelsen får placera de fondmedel den
förvaltar i svenska värdepapper av vissa slag, nämligen aktier, konvertibla
skuldebrev och skuldebrev som är förenade med optionsrätt lill nyteckning av
aklier. I samband med att rambeloppet för fjärde fondstyrelsen förra året
höjdes från I miljard kr. lill I 250 milj. kr. underströk föredraganden atl
tillskottel borde placeras så att det kunde komma näringslivet till godo som
nytt riskvilligt kapital, dvs. utnyttjas för aktieförvärv i samband med nyemissioner,
såväl riktade som andra, eller för förvärv av konvertibla obligationer (prop.
1977/78: 145 om ändring i reglementet /I959:293/ angående allmänna
pensionsfondens förvaltning, s. 10). Enligt riksdagens beslut skall en årlig
redovisning för Qärde fondstyrelsens placeringar och övriga verksamhei göras
till riksdagen (NU 1974: 37, rskr 1974: 253).
Vid uigången av år 1978 hade Ijärde fondstyrelsen placerat
ca 1016 milj. kr. i aklier och ca 29 milj. kr. i konvertibla obligationer och
skuldebrev. De förelag som fjärde fondstyrelsen har engagerat sig i är
börsnoterade eller upplagna på den s. k. fondhandlariistan. I
värdepappersporlföl-jen ingick vid 1978 års slut 34 företag. Den störsla
placeringen mätt i marknadsvärde gällde Astra (107,2 milj. kr.), som motsvarade
11 % av hela portföljen. Därefier följde L. M. Ericsson (92,9 milj. kr.; 9%),
AGA (89.9 milj. kr.; 9%), Sandvik (89,5 milj.kr.; 9%) och Volvo (68,9 milj.
kr.; 7%). Innehavet av aklier i dessa fem bolag motsvarade 45% av portföljens
lolala marknadsvärde. Fondens andel i ett enskilt bolag var lägst 0,8 och högst
15,0%. 1 tio bolag hade fonden aktier som motsvarade 10% eller mer av
aktiekapitalet och i åtta bolag motsvarade innehavet minsl 10% av röstvärdet
för samtliga aklier i resp. bolag.
2.5.1.2 AP-fondens utveckling på längre sikl
AP-fonden är den helt dominerande individuella långivaren
på kapitalmarknaden med ell ärligt kapitalutbud som är ungefär dubbelt så
slort som försäkringsbolagens samlade utbud. AP-fondens förvaltning har därför
stor betydelse säväl för möjlighelerna alt föra en effektiv kreditpolitik som
för kapitalmarknadens funktionssätt och den reala resursfördelningen över
huvud. De kalkyler som har gjorts över fondens framtida lillväxt och som bygger
på vissa antaganden om ränte-, löneutveckling etc. visar att AP-fondens
betydelse som källa för långfristig finansiering relativt sett skulle
Prop.
1978/79:165 113
minska. AP-fonden skulle enligt dessa kalkyler kunna redan
i början av 1990-talet få ett växande desinvesteringsbehov, dvs. behov av att -
i stället för att ge nya långfristiga län - sälja ut från sin låneportfölj för
atl klara pensionsutgifterna. Inför en sådan utveckling skulle fonden kunna
tvingas att begränsa löptiden pä de nya län fonden beviljar. Kapitalmarknadsulredningen
uttrycker oro över denna utveckling mol bakgrund av en förutsedd växande
efterfrägan på långfristiga krediter och med tanke på det sparandeunderskott
som kommer att prägla den svenska ekonomin framöver. Utredningen anser det
därför vara viktigt att den framtida politiken i fråga om pensionsutfästelser
och avgiftsuttag utformas sä att en sådan försvagning av AP-sparandet
förebyggs. Försia fondstyrelsen och majoriteterna inom andra och tredje
fondstyrelsema har anslutit sig till utredningens åsikt. Enligt deras mening
skulle det vara olyckligt om de skulle behöva förkorta löptiderna pä de lån de
ger. Det skulle kunna medföra att hela obligationsmarknaden ställdes inför
stora svårigheter att fungera. Styrelserna framhåller också att de har ett
behov av att veta hur statsmakterna ser på AP-fondens långsiktiga lillväxt och
utveckling.
Jag vill för min del understryka all avgifterna lill
AP-fonden självfallet alltid mäste anpassas sä alt de lillsammans med
AP-fondens förmögenhetsbehållning är tillräckliga för att fonden skall kunna
uppfylla sina pensionsförpliktelser och därutöver fylla sin
kapitalmarknadsfunktion. Det innebär självfallet bl. a. att fondstyrelserna kan
räkna med att även i fortsättningen kunna lämna 20-åriga lån. Detta blir fallel
redan vid en utveckling som innebär all fondkapitalet inte minskar, mätt i
nominella termer.
Någon
ytterligare precisering av hur stort sparandet inom fondsystemet skall vara på
längre sikt behövs knappast. Det är inte heller möjligt att bedöma vilken
utveckling av detta sparande som i framliden kommer att visa sig lämplig. Inte
minst den allmänna ekonomiska utvecklingen spelar i det sammanhanget en
väsentlig roll. AP-fondens sparande i förhållande till BNP nådde under år 1972
en topp på 4,8%. Under år 1978 hade denna andel sjunkit lill 3.8% av BNP. Denna
nedgång får ses mot bakgmnd av den kraftiga ökning av fonden som åsyftades
under fonduppbyggnadsperioden. Del är också av intresse att notera atl nya
sparformer har ökat i betydelse. Det kollektiva sparande som sker inom ramen
för olika kollek-livavtalsenliga pensions-, sjuk- och livförsäkringssystem
ökade från 1,1 % av BNP under år 1972 till 2,1% av BNP år 1977. För år 1978
uppgick molsvarande andel enligt preliminära beräkningar till 2,4%. Detta
sparande och det sparande som sker inom AP-fonden ökade således tillsammans
sin andel av BNP frän 5,9% under är 1972 till ca 6.2% under år 1978.
Den nuvarande procentsatsen för uttagande av avgifterna
till AP-fonden - 11,75 % - gäller till utgången av detta år. För de närmaste
åren föreligger det ett behov alt höja den offentliga sektorns sparande. Det
sparande som sker inom AP-fonden bör mot denna bakgrund förstärkas genom att
avgifterna till fonden höjs. Därigenom underlättas i viss mån den uppgift g Riksdagen 1978179, I saml. Nr
165.
Prop.
1978/79:165 114
för kreditpolitiken som jag redogjorde för när jag
diskuterade statens finansiering. Chefen för socialdepartementet kommer senare
atl lägga fram lorslag i denna fråga.
Vad särskilt angår AP-fondens lillgång på medel för
placering i aktier och skuldebrev som kan bytas ut mot aktier, dvs. det slags
placeringar som är förbehållna Ijärde fondstyrelsen, sä utgår utredningen frän
att fonden successivt tillförs medel för ändamålet. För all möta företagens
stigande behov av riskkapital bör fjärde fondstyrelsen sålunda enligt
utredningens mening tillföras medel i takt med utvecklingen. På sikt kan det
enligt Ulredningens mening övervägas att låta AP-fondens aktieförvärv ske genom
inrättande av en femte fondstyrelse med en egen administration. En sådan åtgärd
ökar, menar ulredningen, konkurrensen och företagens valfrihet.
Bland remissinsianserna höjs röster både för och emot
utredningens inställning pä denna punkt. Bl.a. riksbanksfullmäktige tillstyrker
att AP-fonden skall fä ökad kapacilel att placera i riskvilliga former. Ett par
remissinstanser vill att frågan om inrättande av en ny eller flera nya
fondstyrelser bör övervägas nu och i varje fall inte skjutas på framtiden. Om
AP-fonden skall ges ytterligare medel för aktieförvärv föredrar flera
remissinstanser att det sker genom alt en femte fondstyrelse inrättas framför
alt fjärde fondstyrelsen fär nya tillskoll av medel. Motsatt uppfattning är
också föreirädd. Kapital borde sälunda i försia hand tillföras fjärde
fondstyrelsen. En femle fondstyrelse skulle innebära att kostnaderna för
administration skulle öka men del bedöms vara tveksamt om konkurrensmässiga
fördelar skulle vinnas. En del remissinstanser, främst inom näringslivet,
avvisar tankarna på att ytterligare öka AP-fondens utbud av riskvilligt
kapital. Att försöka en sådan lösning sägs vara alt gå fel väg. I stället bör
lönsamheten förbättras så att en tillräcklig ökning av det riskvilliga
kapitalet kan åstadkommas genom en ökning av kvarhållna medel i företagen i
förening med ett ökat intresse bland hushållen att delta i nyemissioner. I
sammanhanget bör ocksä beaktas vad ett par remissinstanser, LO och TCO, har
anfört om belydelsen av vad den pågående diskussionen om löntagarfonder resulterar
i.
För egen del vill jag framhälla atl det de närmaste åren
kommer att finnas stort behov av ökat riskkapital inom företagen. Del är
nödvändigt alt företagens lönsamhet förbättras och att nytt riskkapital
lillförs företagen, både av deras egna medel och från hushållen genom en
nyemissions-verksamhet. Enligt min mening mäsle man också räkna med atl
tillskott av riskvilligt kapital från AP-fonden kommer atl krävas under de är
som nu följer.
Mot denna bakgrund anserjag del motiverat att inrätta en femle
delfond. Jag delar utredningens uppfattning att det skulle öka konkurrensen och
företagens valfrihet. Del är av stor vikt att riskvilligt kapital kommer från
många olika institutioner med förankring i skilda gmpper med olika inrikt-
Prop.
1978/79:165 115
ning. Det är också viktigt atl viss del av AP-fondens
medel ställs till förfogande som riskvilligt kapital och det kan då vara
motiverat att inrätta en femte delfond i stället för atl kraftigt öka
kapitallillskoUen till den fjärde fonden. Della hindrar inle all man senare kan
överväga evenluella kapitaltillskott till den fjärde fonden.
Den femle AP-fonden bör dä inte göras lill enbart en kopia
av den fjärde. En femte fond bör få en egen administration och verka oberoende
av den tjärde fonden. Den borde förslagsvis lokaliseras till ort utanför
Stockholm. Också genom annan sammansättning av styrelsen skulle den kunna få
delvis annan karaktär. Rösträtten för en viss del av de aklier fonden äger i
ett företag skulle kunna utövas av lokala fackliga organisationer, vilket nu
sker också i fråga om fjärde fondstyrelsens aktieinnehav.
Genom att bredda ägandel i näringslivet skulle en sådan
femle AP-fond kunna bidra till att öka toleransen för höjd lönsamhet i
näringslivet och även på det sättet öka företagens riskkapital. Självfallet
måste raedlen förvaltas med utgängspunkt i de krav som bör ställas på
pensionsmedlens långsiktiga användning.
Hur en femte AP-fond mer exakt bör ulformas för att bli en
viktig komplettering lill den fjärde fonden fordrar ytterligare överväganden.
Jag avser alt inom regeringskansliet närmare pröva sådana frågor som placeringspolitik,
styrelsesammansättning, lokalisering, avkastningskrav och avkastningens
användning vid inrällande av en femte AP-fond. Jag räknar med att detla arbete skall
kunna ge ett fylligare underlag i frågan än kapitalmarknadsutredningen nu
presenterat, så att regeringen, efter remissbehandling, skall kunna åierkomma
med ett konkret förslag till riksdagen.
2.5.1.3 AP-fondens allmänna placeringspolitik
Utredningen konstaterar att den fria och självständiga
ställning i förhållande lill både staten och de avgiftsbetalande förelagen som
AP-fonden har inte är avsedd alt ge fondstyrelserna frihet alt föra en
placeringspolitik som konkurrerar med myndigheternas intentioner. Det belydande
inflytande som fonden skulle kunna utöva pä kreditmarknaden måste träda
lillbaka för de mål som har slällls upp för den ekonomiska politiken och för
mer allmänna önskemål om en väl fungerande kreditmarknad. Inom den ekonomiskl-politiskt
givna ramen skall fonden emellertid sträva efter alt uppnå en god förräntning
av det förvaltade kapilalet. Enligt utredningen har AP-fondens
placeringspolitik också varil väl avvägd med hänsyn till dessa olika krav.
Ulredningen föreslär ett lillägg i reglementet angående allmänna
pensionsfonden sä att den nämnda avvägningen, i motsats till vad nu är fallet,
framgår av reglementet. Detta bör därför inte bara som f. n. ge uttryck för att
AP-fonden skall förvaltas sä alt den blir lill största möjliga gagn för
försäkringen för tilläggspension utan även atl förvaltningen skall utövas inom
ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och med
beaktande av kreditmarknadens funktionssätt.
Prop.
1978/79:165 116
Några remissinsianser har ställt sig tveksamma eller
avvisande till det föreslagna tillägget. Försäkringsbolagens riksförbund godtar
tillägget men anger som förutsäitning härför alt varje samhällssektor öppet får
redovisa sina egna kostnader och att behövliga subventioner eller andra
stödåtgärder sätts in lika öppet. Riksförbundei päpekar att del är en sak för
sig atl man mäsle förutsätta att AP-fonden med hänsyn till sin storlek inte
hanterar sin placeringspolitik pä ett sådant sätt alt riksbanken får
svårigheter att vidla penningpolitiska åtgärder. Folksam har samma uppfattning
och uttrycker förhoppningen att den ekonomiska politiken inte i något fall
leder till dolda subventioner på bekostnad av AP-fondens avkastning.
Första-tredje fondstyrelserna, LO och SAF avslyrker förslaget. Enligt
fondstyrelserna kan hänvisningen lill den allmänna ekonomiska politiken
antingen uppfattas som en självklarhet och är då onödig eller inrymma en tanke
att del skall ankomma pä fondstyrelserna alt agera som ett ekonomiskl-politiskt
organ, i vilkel fall tillägget synes direkt olämpligt. Hänvisningen till
kreditmarknadens funktionssätt förefaller fondstyrelserna kunna ge upphov till
tolkningssvårigheter. LO menar att fondstyrelserna inte bör åläggas att bedöma
och än mindre göra insatser i den allmänna ekonomiska politiken. SAF anför att
AP-fonden inle är ett organ för den allmänna ekonomiska politiken utan skall
uppträda som en privat kapitalplacerare. I och med att AP-fondens enda
målsättning är att uppnå högsta möjliga avkaslning blir, framhäller SAF,
fondens beteende fömtsebart för riksbanken och konsistent på penningpolitiska
åtgärder.
För egen del anser jag det vara svårt att komma ifrån att
AP-fondens storlek och dominerande ställning på den svenska kapitalmarknaden
skulle skapa problem, om fondförvaltningen - föruiom kraven på betryggande
säkerhei och tillfredsställande betalningsberedskap - endast hade kravet pä så
god avkastning som möjligt för ögonen och till fullo utnyttjade det
affärsmässiga övertag som fondens dominerande ställning i och för sig gav
möjlighet till. Fondförvaltningen mäsle rent allmänt anpassa sig efter den
ekonomiska politik som förs och likaså undvika marknadsstörande ätgärder. 1
praktiken har fondstyrelserna i sin placeringsverksamhet också beaktat dessa
krav. Jag ser ett sådant tillägg som ulredningen har föreslagit som endast
avseit atl bekräfta den inriktning som AP-fondens placeringspolitik i
praktiken redan har. I AP-fondsreglementet har fondstyrelsernas uppgift att
förvalta fonden så att den blir lill störsla möjliga gagn för försäkringen för
tilläggspension skjutits fram på ett sätt som kan leda till missförstånd. Jag
förordar därför att det av ulredningen föreslagna tillägget görs. Därigenom
markeras att AP-fondens storlek och dominerande ställning på kapitalmarknaden
gör del nödvändigt att fondstyrelserna i sin placeringsverksamhet på det sätt
som redan sker håller sig inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna
ekonomiska politiken och beaktar kreditmarknadens funktionssätt. Tillägget bör
alllså inle förslås så att det förändrar AP-fondens ställning och ålägger
fonden att verka som organ för någon subvenlionspolitik eller för den allmänna
ekonomiska politiken.
Prop.
1978/79:165 117
2.5.1.4 Återlånen
En viktig förändring som utredningen föreslär beträffande
AP-fonden avser återlånen. Den helt övervägande delen av återlånen har tagits
upp av företag som har mer än 500 anställda. Under senare år har AP-fonden
netto betalat ut ca 800 milj. kr. varje är för refinansiering av de återlån
bankerna har beviljal företagen. För år 1977 uppgick utbetalningarna till
sammanlagt ca 1 150 milj. kr. netto och för år 1978 lill ca 1 5.50 milj. kr.
Utnyttjandet av ålerlänemöjligheten har alltså ökat påtagligt de båda senasle
åren.
Utredningen anser att återlänesystemet bör avskaffas i sin
nuvarande form och ersältas med en utlåning som är anpassad till de mindre
företagens behov. Till övervägande del utnyttjas återlånen av stora företag
som skulle kunna ta upp lån pä den ordinarie kapitalmarknaden. Återlånen
utnyttjas ocksä för alt lindra verkningarna av kreditåtstramningar. Systemet
innebäratt sparandet inte kanaliseras efteren konkurrerande prövning pä
kapitalmarknaden. Utredningen utgär ifrän att de större företagens totala
finansieringssituation inte skulle behöva försämras, om återlänesystemet
avskaffades i sin nuvarande form, utan att del frigjorda läneutrymmet skulle
tillfalla dessa förelag pä obligationsmarknaden eller genom
mellanhandsinstituten. Avsiklen bakom utredningens förslag är alltså att
utrymmet för atl kanalisera AP-fondens medel i marknadsmässiga former skall bli
större.
Utredningen föreslår att ålerlänemöjligheten begränsas
till högst 500000 kr. för varje låntagare. Däremot skall återlån få avse
hälften av de avgifter låntagaren har betalat under de fem senaste åren mol f
n. bara del senaste året. Del minsla belopp som kan återlånas bör av praktiska
skäl dock uppgå till 50000 kr. mot f. n. 500 kr. Lånen bör ha en löptid pä
högsl 15 är och avbetalas med lika stort belopp årligen. Fast ränta bör tillämpas
pä AP-fondens län till bankerna men räntesatsen för dessa lån bör omprövas vart
femte år med hänsyn lill ränteutvecklingen. Räntesatsen bör fastställas till
densamma som gäller för det långfristiga statsobligationslån som har getts ut
här i landet närmast före fastställandet. Regeringen bör dock kunna fastställa
en annan räntesats, om det allmänna ränteläget har hunnit ändras under
mellantiden. Det föreslagna återlänesystemet bör enligt utredningen kunna
knylas till industrigarantilånen - lån med statlig garanti enligt förordningen
(1978: 507) om industrigarantilån - så att även företag som lider brisl på
fullvärdiga säkerheter kan ulnyllja lånesystemet.
Bland remissinstanserna råder delade meningar om huruvida
äteriäne-syslemet bör bevaras. Flera remissinstanser hälsar ulredningens
förslag med tillfredsslällelse och instämmer i utredningens synpunkter pä
frägan. Första fondstyrelsen och majoriteten inom andra resp. tredje fondstyrelsen
har bl. a hänvisat till den stora omfattning återlånen har fält framför allt
under år 1978. AP-fonden har till följd härav drastiskt måst reducera antalet
teckningar av nya obligationslån och kraftigt måst minska långivningen till
mellanhandsinstiluten. Av de remissinstanser som tillstyr-
Prop. 1978/79:165 118
ker
förslaget understryker dock flera att del är viktigt alt den totala
finansieringssitualionen för sädana företag som går misle om
äterlånemöj-ligheten inte försämras därigenom. Som förutsättning för alt
förslaget skall genomföras kräver man pä flera håll att tillstånd all emittera
obligationer kan påräknas.
Inom
den grupp av remissinstanser som är tveksamma till eller avslyrker förslaget
tvivlar man på alt alternativ finansiering komraer att kunna erbjudas de
företag som inte längre avses få återlån. Det framhålls att det skulle vara
särskilt olyckligt att nu avskaffa eller begränsa återlånemöjligheten med
hänsyn lill den svåra krissituation som råder inom del svenska näringslivet.
Svenska bankföreningen har anfört bl. a. följande. Huvudanledningen till alt ålerlånesystemet
infördes var att - om pensionsreformen inte hade skett - medel molsvarande
pensionsavgiftema skulle ha fonde-rats inom förelagen Ull stor del och därraed
kunnai användas i verksamheten på samma sätt som egna medel.
Åtelänemöjligheten är ännu mer motiverad i nuvarande läge när
självfinansieringsgraden i näringslivet är låg till skillnad från vad fallet
var när möjlighelen infördes. Det är troligt att svensk industri bl.a. pä grund
av återlånemöjligheten lättare har kunnai bära den solidiletsförsämring som den
har varit utsatt för under hela 1970-talet. Om man gör företagens planering av
finansieringen mer osäker genom att la bort återlånen, är det inte säkert att
förelagen kan bära den fortsatta försämring av soliditeten som ulredningen räknar
med. Del kan innebära att företagen minskar investeringama för alt bibehålla
sin soliditet. Utredningens uppfattning att företagen i stället för återlån
skall tillföras långa krediter på den öppna raarknaden vore riktig endasl
under förutsättning att en fritt fungerande kapitalraarknad verkligen
existerade. Denna fömlsättning är dock inle för handen, om riksbankens
emissionskontroll i enlighet med vad utredningen förordar skall bibehållas.
Den kreditfördelning som sker via emissionskontrollen kan inte anses innebära
en resursfördelning av bätire kvalitet än den bankerna kan göra. De förelag som
dominerar åleriånesystemet är myckel kredilvärdiga. Till den alldeles
övervägande delen är de emellertid sådana företag som inte har tillgång till
obligationsmarknaden.
För
egen del kan jag instämma i ulredningens uppfaUning att äterläne-sysleraet
innebär ett avsteg från en raarknadsbeslämd fördelning av krediterna.
Företagen erhåller åleriån i förhållande lill de avgifter de har betalt och
efter en prövning som är begränsad till företagets kreditvärdighet. Någon
ytterligare kvalifikation i konkurrens med andra företag krävs inte.
Ålerlånesystemet
sägs framför allt gynna personalintensiva företag med ett begränsal
kapitalbehov, medan kapiialintensiva branscher med fä anställda har mindre
nytta av ett sådani system. Detta talar dock inte nödvändigtvis mol alt
äteriånesystemet bibehålls. Del kan i stället förhälla sig så att systemet
bidrar lill alt skapa en viss balans mellan dessa båda slag av företag när det
gäller deras kreditförsörjning. Enligt min mening är det
Prop.
1978/79:165 119
nämligen ovisst om de kapitalintensiva förelagen verkligen
missgynnas på kreditmarknaden totalt sett. De har dock fördelen av att ha
beläningsbara tillgångar i en annan utsträckning än de personalintensiva
företagen, vars tillgångar ofta är av immateriell nalur.
När
återlånemöjligheten infördes i samband med pensionsreformen var skälet att
avgiftssystemet befarades kunna medföra anpassningssvårigheter för de
avgiftsbetalande företagen från likviditets- och finansieringssynpunkt och att
del kunde la viss tid innan kapitalmarknaden kunde anpassa sig.
Återlänesystemet har emellertid nu funnits i snart 20 är och har fungerat väl
från företagens synpunkt sett. Återiånen utgör en av de få finansieringsformer
om vilka företagen säkert vet att de är disponibla. Företagens finansiella
risksiluation har förbättrats av att de i sin finansiella planering har kunnat
räkna med en säker återlänerätt. Som bankföreningen har påpekat kan ett slopande
av återlänerälten försvaga företagens investeringsvilja, särskilt när deras
soliditet är myckel låg. 1 likhel med eu flertal remissinstanser anserjag det
mindre välbetänkt att avskaffa eller kraftigt beskära återlånemöjligheten med
hänsyn till de betydande problem som de svenska företagen ännu har. Jag
förordar därför all det nuvarande återiä-nesystemel bibehålls.
Om
återlänesystemet sålunda behålls i ungefär samma omfattning som hittills,
kvarstår också de belastningar som systemet innebär för AP-fonden. Fondens
automatiska skyldighet att låta bankerna refinansiera återlånen hos fonden
medför störningar i fondens likviditetsplanering. Enligt gällande regler har
banken rätt att erhålla län frän fonden i samband med att banken har lämnat ett
företag återlån. Refinansieringslånel skall enligt föreskrifter som Kungl.
Maj:t har meddelat betalas ut inom viss korlare tid frän det banken sökte
lånet. Störningarna i likviditetsplaneringen bör kunna minskas genom att
tidsfristerna förlängs något. Det får ankomma på regeringen att ändra
föreskrifterna.
När det
gäller en sådan ackumulerad ätérjånemöjlighet som ulredningen har föreslagit -
dvs. möjlighel alt återlåna medel som motsvarar under flera år inbetalda
avgifter - har praktiskt tagel alla remissinstanser ställt sig positiva,
oavsett om de i övrigt vill ha kvar återlänesystemet eller inte. En del
remissinstanser går dock längre än utredningen. Bl. a. föreslås atl ell belopp
motsvarande avgifier som har betalts underde tio senaste åren och inte bara
under de fem senaste, skall få återlånas och att det högsia medgivna
återlånebeloppet skall ökas från 500000 kr. till I eller t. o. m. 2 milj. kr.
Även jag
anser att en möjlighet att få åleriån för flera års inbetalda avgifter bör
införas. De belopp som de mindre företagen har kunnat återlåna har ofta varit
så blygsamma att dessa företag inte har funnit del lönt all ärligen ansöka om
återlån. Genom en sådan ackumulerad länemöjlighet som utredningen föreslär
skulle dessa företag kunna fä ell mer effektivt slöd inom ålerlänesystemets ram
än vad nu är fallel. Utredningens förslag
Prop. 1978/79:165 120
alt de fem senaste årens avgifter får grunda länerätt,
dock högst ett belopp pä 500000 kr., innebär enligt min mening en läraplig
avvägning. Jag förordar alltsä att utredningens förslag pä denna punkt
genomförs.
Som utredningen har anfört bör det vara möjligt för ett
företag, som inte kan erbjuda tillräckliga egna säkerheter för att åleriån
skall beviljas, att fä ett kombinerat återlån och industrigarantilån, dvs. lån
med slallig garanti. Industrigarantilånen syftar till all främja utvecklingen
av främst små och medelstora förelag. Fråga skall vara om verksamhet som har
eller bedöms kunna fä tillfredsställande lönsamhet. Långivaren skall vara
affärsbank, sparbank, kreditakiiebolag eller annan kreditinrättning som
garantigivaren godkänner. Lånen kan löpa med rörlig eller fast ränta.
Räntevillkoren regleras i avtal mellan staten och bankorganisationema när det
gäller den rörliga räntan och skall godkännas av garantigivaren när det gäller
fast ränta. Lånen skall amorteras enligt en fastställd plan. De löper på högst
20 år och den första amorteringen skall normalt ske inom tre år. Ärenden om den
statliga garantin bereds av de regionala utvecklingsfonderna och prö vas av
industriverket med undanlag för sädana ärenden som tas upp direkt av
regeringen. Skall ett företag kunna utnyttja ett kombinerat återlån och
industrigarantilån fordras det atl villkoren för båda dessa låneformer är
uppfyllda och därefter följs under länetiden. [ Nägra egentliga erinringar har
inte framförts mot att räntan på refinan-sieringslånen i princip anknyts lill
den långa sialsobligationsräntan och justeras vart femte år eller att
återlänens och refinansieringslånens maximala löplid ökas från 10 lill 15 år.
Den föreslagna förändringen av räntesatsen är enligt min
mening angelägen av resursfördelningsskäl. Återlån bör inte vara en billigare
finansieringsform än obligationsemission, vilket skulle bli fallel om
nuvarande regler om ränla på bankernas lån hos AP-fonden behölls och bankerna
log ut en normal räntemarginal på återlånen till företagen. Höjs återlänens
räntenivå får ränian en större belydelse för hur lillgängliga kapitalresurser
fördelas mellan olika investeringsprojekt. 1 den män återlänesystemet skulle
innebära olägenheier frän resursfördelningssynpunkt kommer dessa atl reduceras
genom den föreslagna ändringen beträffande räntan. Jag biiräder pä gmnd härav
förslaget i denna del.
Den ränta bankerna tar ut pä återlånen måste självfallet
anpassas efter vad som sålunda kommer att gälla för räntan pä
refinansieringslånen. En övergångsregel bör införas som gör del möjligt att
också anpassa räntan på den redan utestående låneslocken efter den nya regeln.
I vad mån detta kan ske i praktiken blir en avtalsfråga mellan AP-fonden och
kreditinstituten.
Jag kan också biträda förslaget om en förlängning av den
längsta möjliga löptiden för återlånen och refinaniseringslänen från 10 till 15
år. Maximitiden 15 år bör dock endast kunna gälla för det nya slaget av lån
som grundar sig pä ackumulering under fem år och som har ett lak på 500000 kr.
Prop.
1978/79:165 121
2.5.1.5 Första-tredje fondstyrelsernas placeringsregler
1 de placeringsbeslämmelser som gäller förstatredje
fondstyrelserna föreslår ulredningen vissa justeringar. Rälien att ge reverslån
ål statliga företag bör bestå men tillämpas restriktivt. Detsamma föreslås i
fråga om rälten att ge lån genom bankinstitut. Likaså bör rätten alt ge
reverslän ät kommuner och kommunägda företag beslå. Den särskilda rälten att ge
direkta reverslän till företag vars syfte är att befordra folkhälsan bör
avskaffas. AP-fonden bör inte få rätl att förvärva sädana obligationer och s.
k. bankcertifikat som bankerna enligt utredningens förslag hädanefter skall få
ge ut, efiersom AP-fondens långfrisiiga kapilalulbud då skulle kunna omvandlas
till relativt kortfristig utlåning från bankerna. Första-tredje fondstyrelserna
bör i likhel med fjärde fondstyrelsen få rätl att förvärva konvertibla
skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning (warrants)
men däremoi inte ges rält all konvertera skuldebreven till aktier eller
uinyttja optionsrätten till att förvärva aktier. Obligationer av dessa båda
slag kommer sävitt utredningen kan bedöma att få ökad betydelse. AP-fondens
fjärde delfond kan knappasl ges sådan kapacilel alt den kan bli en mer
betydande avnämare för lån av den storlek som är normal pä
obligationsmarknaden. Första-tredje fondstyrelsernas kapacitet bör därför
utnyttjas. Styrelserna bör enligt ulredningens bedömning inte fä alllför stora
problem all ulan kursslörningar successivi avyttra dessa värdepapper.
De
invändningar som förekommer bland remissinstanserna på de nu berörda punklerna
hänför sig närmast lill det föreslagna förbudel för AP-fonden atl förvärva
bankobligalioner och bankcertifikat och till den rätt atl förvärva konvertibla
skuldebrev och warrants som första-tredje fondstyrelsema föresläs få.
Åtskilliga remissinsianser anser atl AP-fonden inte bör
förbjudas placera medel i bankcertifikat. Man framhäller att AP-fonden har
behov av att hälla en transaktionskassa och av att under kortare tider placera
överskottsmedel samt alt möjligheten att placera i bankcertifikat, som avses
fä helt korta löptider, kan fylla detla behov och utnyttjas för alt förränta
likvida medel. Bankföreningen, första-tredje fondstyrelserna och olika
näringslivsorganisalioner molsäller sig också alt AP-fonden förbjuds inneha
bankobligalioner. Ell sådani förbud betraktas som en onödig restriktion. Med
anledning av ulredningens argument att AP-fondens långfrisiiga utlåning skulle
av bankerna omvandlas till relativt kortfristig utlåning framhåller
bankföreningen att bankernas utlåning i allmänhet är medelfristig och att det
skulle kunna ordnas så atl obligationslikviden används för finansiering av
företagskredit med löptid motsvarande obligationslånets.
Jag finner för min del invändningarna mot utredningens
förslag befogade när det gäller frågan om AP-fonden skall få förvärva
bankcertifikat - jag vill alltså förorda att AP-fonden får förvärva
bankcertifikat. Möjligheten alt placera i bankcertifikat kan vara ett
värdefullt komplement till de olika
Prop.
1978/79:165 122
slag av kortfristiga placeringar av likvida medel som
AP-fonden har behov av. AP-fonden är i övrigt hänvisad till att köpa
obligationer med återstående kort löptid, kortfristiga statsobligationer,
skattkammarväxlar och slatsskuldförbindelser och att göra insättningar i
riksbanken eller affärsbank. Något behov av att placera inte bara i helt
kortfristiga bankcertifikat utan ocksä i mera långfristiga bankobligationer
finns däremot knappast. Atl ge AP-fonden rätt till placeringar av det senare
slaget vore mindre lämpligt av det skäl utredningen har angett, dvs. atl
AP-fondens långfristiga kapilalulbud dä kan omvandlas lill relalivi
kortfristig bankutläning. Även om bankföreningens tanke att en sådan upplåning
från bankernas sida borde kunna specialdestineras lill en relativt långfristig
utlåning frän bankerna lill företagen skulle kunna realiseras, skulle det
enligt min mening bara medföra att AP-fondens utbud på den långfristiga
marknaden komplicerades. Detta utbud bör i försia hand kanaliseras genora de
mellanhandsinstitut som är inrättade för ändamälet.
Betänkligheterna hos olika remissinsianser mol alt AP-fondens
första tre styrelser skulle få rätl atl förvärva konvertibla obligationer och
warrants hänför sig i första hand till att tvånget att avyttra en stor volym
sådana värdepapper innan lånen löper ut kommer att skapa problem på aktiemarknaden.
Enligt fjärde fondstyrelsens bedömning är det naturligare atl kanalisera
behovet av riskkapital direkt till den fjärde delfonden, vare sig det gäller
vanliga nyemissioner eller konvertibla skuldebrev. Inte heller är det enligt
styrelsens uppfattning riktigt att vidga marknaden för en finansieringsform -
konvertibla skuldebrev - som är ett förhållandevis nära substitut för en annan
finansieringsform - vanlig nyemission - utan alt också göra det för denna.
De invändningar som har framförts bland remissinstanserna
mot att förstatredje fondstyrelserna skall fä placera i konvertibla skuldebrev
och warrants finner jag vägande. Jag delar i och för sig ulredningens uppfattning
alt styrelserna inle bör kunna uinyttja konverterings- resp. optionsrätten
till att förvärva aktier. Med hänsyn till de problem i form av kursstörningar
som kan uppslå lill följd av att styrelserna sälunda inte själva kan lill fullo
utnyttja den rätt dessa värdepapper ger kan jag inte tillstyrka atl möjlighel
att placera i sådana öppnas för de tre första fondstyrelserna. Uppgiften atl
placera i värdepapper av dessa slag bör enligt min mening hellre anförtros
enbart åt fjärde fondstyrelsen och den planerade femte fondstyrelsen.
I övrigi instämmer jag i utredningens synpunkter pä
placeringsreglerna för första-tredje fondstyrelserna och tillstyrker att de
ändringar utredningen har föreslagit i placeringsreglerna genomförs.
I sitl remissyttrande har första-tredje fondstyrelsema
tagil upp frågan om ytterligare ändringar i dessa placeringsregler.
Styrelserna anser bl.a. alt fonden i alllför hög grad är
hänvisad till obligationsmarknaden och ifrågasätter om
obligationsläneinstilutet är den
Prop. 1978/79:165 123
adekvata läneformen i alla de fall den nu måste
tillgripas. Den för ett län ställda panten, förutsatt atl den är av
kapitalmarknadskaraktär, är av samma värde, vare sig den är slälld som säkerhet
för en obligation eller en revers. Avgörande för den tekniska uppläggningen
borde i större omfattning vara den praktiska situationen. Härtill kommer att
obligationslän är förenade med mellanhandsprovisioner som höjer kostnaderna för
detla slags lån. Fondstyrelserna föreslår därför att möjlighet bör införas för
styrelserna att i förekommande fall ge reverslån t. ex. till större förelag mot
säkerheter av samma slag som normalt ställs för obligationslän. En annan fräga
gäller de reverslån AP-fonden kan ge till vissa företag, såvida staten, kommun
eller liknande samfällighet har gätt i borgen. De företag som här avses är
sädana i vilka staten, kommuner eller liknande samfälligheter har ett
beslämmande inflytande. Enligt fondstyrelsernas mening kan delta krav
principiellt ifrägasätlas. Har slalen tecknat garanii bör inte det avgörande
vara om företaget är statligt eller inte. Behovet av en sädan begränsning i de
fall staten har tecknat garanii bortfaUer, om styrelsernas förslag om reverslän
till större förelag bifalls. Om sä inte sker, synes det fondstyrelserna
riktigast att rätten atl ge län mol statlig garanii inte begränsas till
statliga företag.
Med anledning av vad första-tredje fondstyrelserna har
anförl vill jag anknyta till de principer efter vilka AP-fondsmedel i första
hand kanaliseras till kapitalmarknaden. Fondmedlen fördelas i huvudsak genom
förvärv av obligationer som har bjudits ut pä öppna marknaden och genom
revers-långivning till olika mellanhandsinstitut som därefter i sin tur lånar
ut medlen. Detta syslem har stora fördelar och har i stort sett fungeral väl.
Genom mellanhandsinstitutens inrättande har AP-fondens organisation kunnat hållas
starkt begränsad, trots den mycket omfatlande kreditgivningen och
medelsförvallningen. Även mellanhandsinstituten och AP-fonden sammantagna har
en föga omfattande administration i förhällande till kreditvolymen. Systemet
innebär dock samtidigt att ansvaret för kreditprövningen har spritts pä flera
händer än om denna skulle ha skötts inom AP-fondens egen administration. Frän
den enskilde länesökandens synpunkt får del ses som en betydande fördel att
flera värderingar kan göra sig gällande i mellanhandsinstitutens
administrationer och styrelser än som hade kunnat ske om AP-fonden ensam hade
haft hand om den individuella kredilprövningen. När del gäller AP-fondens
placering i obligationslån medverkar bankerna och andra vid kreditprövningen m.
m. Denna väl fungerande ordning skulle i viss mån brytas, om uppgiften alt ge
reverslän till förelag skulle förläggas inom AP-fondens egen administration.
Jag är därför inte benägen att tillstyrka första-tredje fondstyrelsernas
förslag i denna del. Inte heller kanjag tillstyrka alt AP-fonden skulle kunna
lämna reverslån till företag sä snart det har ställts statlig garanti för lånet
eller del allmänna eljest har gått i borgen för länet. Som hittills bör den
möjligheten vara begränsad till statliga, kommunala eller därmed jämställda
företag och enligt min mening utnyttjas restriktivt också när det gäller sädana
företag.
Prop. 1978/79:165 124
I
övrigt finner jag inte skäl atl föreslå ändringar i första-tredje fondstyrelsernas
placeringsbestämmelser.
2.5.1.6
Begränsning av fjärde fondstyrelsens rätt att inneha aktier i samma bolag
För
fjärde fondstyrelsen som får placera de fondmedel den förvaltar i aktier,
konvertibla skuldebrev och warrants gäller ingen begränsning för hur många
aktier som fär förvärvas i samma bolag. En sådan begränsning finns däremot för
försäkringsbolagen. Dessa fär inte utan försäkringsinspektionens medgivande
inneha mer än 5% av aktierna i samma bolag. Finns det aktier med olika
röstvärde i bolaget, får inte flera aktier innehas än som svarar mot 5 % av
röstetalet för alla aktier. I det delbetänkande (SOU 1972: 63) som låg lill
gmnd för inrätiandei av den fjärde delfonden föreslog
kapitalmarknadsutredningen att en sädan begränsningsregel skulle införas ocksä
för fjärde fondstyrelsen. I riksdagen har också väckts ett flertal motioner om
införande av en sädan regel. 1 försia hand har förslagen gätt ut på att
motsvarande regel bör införas som gäller för försäkringsbolagen.
Utredningen återkommer nu
med ett förslag lill begränsningsregel, enligt vilken gränsen för innehav av
aktier i samma bolag har satts till 10%, Den gränsen sammanfaller med den som
utredningen föreslär för försäkringsbolagens del. Utredningens inställning är
atl AP-fonden bör bevara sin karaktär av väsentligen kapilalplacerande institution.
Denna inriktning markeras genom den föreslagna regeln. Det kan enligt
utredningens mening dock inte uteslutas att ett företag självt bedömer ett
siörre engagemang från AP-fondens sida än 10% vara en fömlsättning för att
företagets kapitalförsörjningsproblem skall lösas på ett tillfredsställande
sätt. Framstår en fortsatt utveckling av förelagel som samhällsekonomiskt
önskvärd, bör regeringen kunna medge dispens från 10-procentsregeln. Av den
föregående redovisningen av AP-fondens hittills gjorda aktieplaceringar framgår
att innehavet i en del fall överstiger 10%. Utredningen påpekar atl
dispensmöjligheien bör kunna utnyttjas också för att förebygga föriuslbringande
avyttringar i sådana fall.
Inom utredningen har flera
ledamöter reserverat sig i frågan om begränsningsregeln. Utredningens
ordförande och fyra andra ledamöier (Wickman, Back, Johansson, Mehr och
Nilstein) anser atl någon sådan regel inte bör införas. Majoritetens förslag
innebär enligt deras mening en försvagning av fjärde delfondens möjligheter all
bidra till en effektiv lösning av ett väsentligt finansieringsproblem för
svensk industri, Erfarenhelerna av fondens verksamhet anses ha visat att fall
kan förekorama där en sådan begränsning omöjliggör en lösning av företagets
utvecklingsproblem. De skäl sora kan åberopas för en begränsningsregel i fråga
om försäkringsbolagen är enligt deras raening inte tillärapliga på AP-fonden,
Fonden har inte sarama behov av riskspridning. För fondens del kan inte någon
konflikt mellan
Prop.
1978/79:165 125
ägarengagemang och övrig verksamhet uppslå. Fonden är
dessulom väl lämpad atl utöva ett aktivt ägaransvar till följd av den
offentliga insyn och kontroll som fonden är föremål för och som garanteras av
den breda representationen av olika intressegrupper i fondens slyrelse.
Ytterligare en ledamot (Wohlin) har reserverat sig. Enligt den reservationen
bör en gräns på 10% gälla för AP-fondens aktieinnehav men dispens däremot inte
medges annat än i övergängsfallen, dvs. de fall där AP-fonden har en större
andel än 10% i ett bolag när begränsningsregeln träder i kraft. Även enligt
Wohlins mening bör man i den akluella frågan göra skillnad mellan AP-fonden och
försäkringsbolagen. Den fjärde delfonden är uteslutande inriktad på
aktieförvaltning. Därigenom skiljer den sig frän försäkringsbolagen i här
avgörande hänseenden. Vidare pekas pä syftet bakom den fjärde delfonden, dvs.
all vara en försörjningskälla för riskvilligt kapital ät näringslivet, samt på
fondens redan i dag betydande aktieandelar i vissa bolag och därmed följande
aktiva ägaransvar. Pä grund av dessa förhållanden förordar reservanten att
gränsen för AP-fonden sätts vid 10%. medan den nuvarande begränsningen till 5 %
bör fortsätla att gälla för försäkringsbolagen.
Meningarna
bland remissinstanserna är delade efter samma linjer som inom utredningen. En
remissinsians erinrar om att en sädan begränsningsregel som utredningen
föreslår är vanlig när det gäller placering av fondför-mögenheler av mera
belydande omfattning. Som exempel nämns beslämmelserna i aktiefondslagen
(1974:931) som är utformade efter OECD:s och Europarådets rekommendationer för
regler om aktiefond. De innebär att i aktiefond inte får ingå mer än 5 % av
röstvärdet för samtliga aklier i samma bolag. Bland remissinstanserna finns det
förespråkare föratt gränsen också för AP-fondens aktieförvärv skall sättas vid
5%. Detta borde dä gälla oavsett om det senare skulle inrättas en ny delfond,
nägot som kan på längre sikt övervägas enligt ulredningens mening. Flera anser
att - åtminstone om ytterligare en delfond för aktieplacering skulle inrättas
- gränsen för den och den nuvarande delfonden bör vara 5 % vardera. För alt
dispens skall medges bör del enligt en remissinstans krävas att gränsen
överskrids på framställning av det berörda bolaget, vilken har tagit sig
uttryck t. ex. i en riktad nyemission. De remissinstanser som tillstyrker en
begränsningsregel beionar viklen av all del finns sådana restriktioner för
AP-fonden att den inte får ett dominerande inflytande pä marknaden för
riskvilligt ägarkapital, medan de remissinsianser som motsätter sig en
begränsning framhåller att de farhågor som vid fjärde delfondens tillkomst
hystes för ett sådant inflytande har visal sig ogmndade.
Mot
införandet av begränsningsregeln åberopar fjärde fondstyrelsen bl.a. att
ingenting i tanken alt fondstyrelsen skall vara en väsenlligen
kapilalplacerande institution lalar för en begränsning. Fondstyrelsen är alltså
en kapilalplacerande och kapitalförvaltande institution. Föratt utöva sin
kapitalförvaltande funktion pä det mest effektiva sättet har fondslyrel-
Prop.
1978/79:165 126
sen begärt plats i styrelsen i vissa företag med slöd av
sitl aktieinnehav i dessa. Fondstyrelsens uppfattning är att den härigenom pä
längre sikt bidrar till alt förstärka dessa företags styrelser och skapar
effektivare möjligheter till en rationell fördelning av det kapital som
fondstyrelsen har till sitt förfogande. Samtidigt innebär, framhåller
fondstyrelsen, detta förhållande naturligtvis all den bör iaktta samma regler
som gäller för s.k. insiders.
Ett annat påpekande som fjärde fondstyrelsen gör är att
möjlighelerna till nyemission i de företag där delfonden har 10% eller mer av
aktierna minskar, eftersom alternativet riktad emission till fonden inte kommer
att föreligga. Fondstyrelsen kommer inte att kunna teckna mer än sin andel i
vanliga nyemissioner. Vidare framhåller fondstyrelsen att en begränsningsregel
skulle göra placeringar i medelstora, inte börsnoterade företag omöjliga.
I fråga om lämpligheten av att marknaden tillförs
riskkapital frän AP-fonden anför remissinsianserna som förordar en
begränsningsregel för att hålla tillbaka ett utbud från AP-fonden på andra
grunder än renl ekonomiska bl.a. följande. Brist på riskvilligt kapital från
marknaden uppkommer normalt om avkastningen på ägarkapitalet i förelagen faller
under en nivå där alternativa investeringar ger bättre avkastning. Om
riskkapital tillförs företagen på andra än strikt ekonomiska grunder i en sädan
bristsituation, leder detta till en mindre effektiv resursfördelning och därmed
till ell mindre utrymme för reallöneförbättringar. Vid återgång till normala avkastningsförhållanden
pä aktiemarknaden kommer med all sannolikhet behovet av ökat riskkapital genom
nyemissioner att tillgodoses genom att utbudet från hushåll och andra
institutioner än AP-fonden ökar.
För egen del anserjag att en naturlig utgångspunkt i den
aktuella frågan är att man bör slä vakt om AP-fondens karaklär av väsenlligen
kapilalplacerande institution. Denna inställning har utredningsmajoriteten
haft och ingen av remissinsianserna synes i och för sig ha ifrägasatt den.
AP-fondens ställning som kapilalplacerande institution kan knappasl förenas med
mycket långtgående engagemang i visst eller vissa företag. Sådana engagemang
kan visa sig mycket svåra all avveckla. AP-fondens placeringspolilik skulle
kunna hämmas av dess intressen i vissa branscher och fonden skulle kunna i
alllför hög grad invecklas i närings- och sysselsättningspolitiska frågor.
Även om den fjärde fondstyrelsen hiltills har uppträtt främst sora
kapitalplacerare, bör det med hänsyn lill det sagda dras en gräns för hur stor
andel fondstyrelsen får förvärva i ett och samma aktiebolag. Som en av
remissinsianserna har påpekal är en sådan begränsningsregel också vanlig när
det gäller placering av fondförmögenheter av mera betydande omfattning.
Bestämmande för hur stort aktieinnehav som bör tillåtas i
samma bolag blir en avvägning raellan intresset av atl undvika alltför
omfaitande engagemang i vissa bolag och vikten av atl fjärde fondstyrelsens
verksamhei för all förse näringslivet med riskvilligt kapital inte alllför
mycket försvåras.
Prop.
1978/79:165 127
De flesta av de remissinstanser som alls har accepterat en
begränsningsregel har inle haft något att invända mot all gränsen sätts vid
10%. Även jag anser att gränsen lämpligen bör sättas där. Jag vill tillägga att
jag delar de synpunkter som har framförts i reservationerna och under
remissbehandlingen om alt fjärde delfonden inte bör jämställas med
försäkringsbolagen när det gäller var gränsen för aktieinnehavet skall gä. Till
försäkringsbolagen återkommerjag längre fram. Jag avser att för deras del
förorda atl den spärr på 5 % som f. n. fmns bibehålls.
Fjärde
delfonden har visserligen redan i några fall aktieandelar i samma bolag på 10%
eller mera. En gräns pä 10% bör likväl ge fondstyrelsen ett tillräckligt
placeringsulrymme. Enligt min mening bör fondstyrelsen söka undvika alt i många
bolag fä aktieposter som ligger på eller nära gränsen. Om fondstyrelsen sålunda
visar återhållsamhet får den bättre möjligheter att medverka vid riktade
nyemissioner genom att den vid dessa kan förvärva en större andel än som
motsvarar dess lidigare innehav. Vidare gär det inte att komma ifrån atl en så
stor andel i ett företag som 10% ofta leder till ett aktivt ägaransvar, som
innebär att fondstyrelsen nödgas engagera sig aktivt i företagets skötsel. Atl
fondstyrelsen gör det när storleken av dess aktieinnehav kräver del finner jag
i och för sig vara fullt riktigt. Har fondstyrelsen väl hamnat i den
situationen är en passiv placeringspolilik knappast försvarlig. 1 den delen kan
jag instämma i de synpunkter som fjärde fondstyrelsen har utvecklat i sitt
remissvar. Jag anser det emellerlid vara önskvärt all det relalivi vida utrymme
som en spärr pä 10% ger inte utnyttjas till att skapa en mängd situationer där
fjärde fondstyrelsen blir engagerad aktivt i företags skötsel. Delfondens
ställning som väsentligen kapilalplacerande institution kan dä rubbas. Syfiet
med en regel med en yttersta gräns pä 10 % bör enligt min mening vara bl. a.
atl ge fondstyrelsen ett visst spelrum inom vilket den kan utöva sin
placeringsverksamhel. Det syfte som utredningen har velat tillgodose genom en
särskild dispensregel anserjag därför vara tillgodosett genom atl gränsen sätts
så relativt generöst som vid 10%. I de fall där fonden redan har mer än 10%
när begränsningsregeln träder i kraft bör fjärde fondstyrelsen dock inte
tvingas avyttra den överskjutande andelen.
Jag
förordar följaktligen att det i AP-fondsreglementet införs en regel som
begränsar AP-fondens rätt att inneha aktier i samma bolag till 10% av hela
antalet aktier eller, om aktierna har olika röstvärde, större antal än som
motsvarar 10% av samtliga aktiers röstetal och att undantag frän begränsningsregeln
skall förekomma endasl övergångsvis.
Från
remisshåll har det påpekats alt begränsningsregeln bör - för det fall en femte
fondstyrelse för aktieplacering skulle inrättas - gälla för Qärde och femte
styrelsernas sammanlagda innehav av aktier i ett bolag. Enligt min mening kan
det i och för sig finnas fog för en sådan regel. Om en sådan regel bör
uppställas blir dock beroende av vad som i övrigt skall gälla för en ny
fondstyrelse och kan därför inte avgöras nu.
Prop.
1978/79:165 128
I inledningen (2.5. l.l) berörde jag ett ullalande som
gjordes i samband med att rambeloppet för fjärde fondstyrelsen förra året
höjdes från I miljard kr. till I 250 milj. kr. Tillskottet borde, underströk
sålunda föredraganden, utnyttjas för aktieförvärv i samband med nyemissioner
och för förvärv av konvertibla obligationer. Vidare framhöll föredraganden att
fråga var om en lillfällig lösning och att riktlinjerna för placeringsverksamheten
på längre sikl borde prövas i nu förevarande sammanhang (prop. 1977/78:145 sid.
9). Jag vill påpeka att det nämnda uttalandet om placeringsinriktningen måste
anses avse endast liden intill dess riksdagen har fått lillfälle alt ta
ställning till vad här föreslås om fondens fortsatta verksamhet.
2.5.1.7 AP-fondens organisation
1 fråga om AP-fondens organisation har utiedningen endast
föreslagit en mindre ändring som rör andra och tredje fondstyrelserna. Avgifter
från företag som i genomsnitt har haft mindre än 20 anslällda överförs f. n.
lill tredje fondstyrelsen. Ulredningen föreslår att gränsen i stället skall gå
vid mindre än 50 anställda. Andra fondstyrelsen erhåller dä avgifter från
företag som har 50 eller fler anställda. Skälet till den föreslagna ändringen
är att tredje fondstyrelsens andel av avgifterna f. n. är för läg. Under
remissbehandlingen har inle gjorts nägon erinran mol förslaget. Jag har inte
heller något att erinra mot det utan föreslår att denna justering görs.
Samtidigt bör - som första-tredje fondstyrelserna har föreslagit regeln om
fondstyrelsernas skyldighet att svara för pensionsbetalningarna jämkas sä alt
denna skyldighet fördelas mellan dem i förhållande lill storleken av de under
närmast föregående år influina avgifterna i stället för lill del senaste årets
kapitalbehållningar.
När det gäller förstatredje fondstyrelsernas organisation
som har visat sig fungera väl - liksom i och för sig fjärde fondstyrelsens -
finner jag inle anledning all i övrigt föreslå någon ändring.
2.5.1.8 Fjärde fondstyrelsens ansvar för
pensionsbetalningarna
En fråga rörande Ijärde delfonden som har aktualiserats
under remissbehandlingen avser avkastningen pä placeringarna. Fjärde
fondstyrelsen svarar till skillnad frän de andra fondstyrelserna inte för
några pensionsutbetalningar. Avkastningen pä placeringarna läggs till kapitalel
och kan utnyttjas för nya placeringar. Enligt industriförbundets och
handelskammarförbundets uppfattning bör avkastningen i stället användas för
täckande av pensionsutfästelser.
1 detta hänseende föreslog kapitalmarknadsutredningen
urspmngligen en sädan ordning som nu har förordats vid remissbehandlingen.
Utredningen föreslog sälunda att de utdelningar som fjärde delfonden uppbar pä
sina placeringar skulle inlevereras till första-tredje fondstyrelserna i
förhållande till hur tillskotten till delfonden hade belastat resp.
fondstyrelses kapi-
Prop. 1978/79:165 129
tal. Realiserade kursvinster skulle enligt
utredningsförslaget dock inte jämställas med direkia utdelningar ulan fä
återinvesteras, eftersom del knappast ansågs rimligt att delfonden skulle
inleverera medlen endasl av det skälet att man hade önskat företa omplaceringar
i aktieportföljen. Enligi utredningens mening borde fjärde delfonden - i likhet
med vad som gäller för AP-fonden i övrigt - inte beskattas (SOU 1972: 63 sid.
85).
1 propositionen förordade föredraganden emellertid att
inte bara realiserade kursvinster utan också utdelning på aktier och annan
avkastning på fjärde delfondens placeringar skulle få återinvesteras inom
fondens verksamhetsområde. Han framhöll samtidigt att denna ordning inte
utesluter atl avkastningen från fjärde delfonden kan bidra också lill
pensionsutbeial-ningar, om mol all förmodan behov därav skulle föreligga.
Frägan om skattskyldighet för avkastningen av de medel som fjärde fondstyrelsen
förvaltar borde enligt hans mening lösas i enlighel med vad som i allmänhet
gäller för kapilalplacering i aktier. Departementschefen föreslog atl AP-fonden
skulle bli skattskyldig för all inkomst som härrör frän fjärde fondstyrelsens
kapitalförvaltning men att förmögenhetsskatt däremot inte borde utgä (prop.
1973:97 om ändring i reglementet /1959: 293/ angående allmänna pensionsfondens
förvaltning, m.m., s. 69). Riksdagen följde departementschefens förslag (NU
1973: 58, rskr 1973:237).
I propositionen om den senasle höjningen av fjärde
fondstyrelsens rambelopp (prop. 1977/78: 145) förutskickade föredraganden att
frägan om skyldighet för fondstyrelsen att bidra till pensionsutbelalningarna
skulle tas upp i detta sammanhang. Den belastning som de månatliga pensionsutbelalningarna
vilka efter hand har ökat kraftigt ulgör för de tre första fondstyrelserna gav
enligi hans uppfattning anledning att överväga om inte fjärde fondstyrelsen
borde åläggas atl bidra med ell belopp som molsvarar avkastningen på de medel
slyrelsen förvaltar.
Jag vill för min del framhålla att det för mig ligger
något principiellt otillfredsställande i en särskilt anordnad
kapitalförvaltning som uppbär inkomster men som, bortsett från skatt, inte har
någon direkt skyldighet atl bestrida nägra andra utgifter än dem som
sammanhänger med förvaltningens egen administration. Så är emellertid fallet
med fjärde fondstyrelsen. I del hänseendet skiljer den sig från t.ex.
investmentbolag och de flesta andra enskilda eller offentliga företag och
institutioner.
För Qärde fondstyrelsen gäller samma krav på god
avkaslning som för de övriga styrelserna. Detla krav har uppställts i de
försäkrades intresse. Enligt min mening är det naturligt om Qärde fondstyrelsen
i princip överför uppburen avkastning av sina placeringar till den allmänna
fondförmögenheten så alt avkastningen kan disponeras av de andra styrelserna,
som direkl ansvarar för pensionsbetalningarna. På del sättet kommer Qärde
fondstyrelsen ocksä alt bidra till dessa. Genom en sådan redovisningsskyldighet
kommer det ansvar bättre i förgrunden som Qärde fondstyrelsen har alt söka
åstadkomma en god avkastning. Dessutom kommer sådana över- 9 Riksdagen 1978179, 1 samt. Nr
165.
Prop.
1978/79:165 130
föringar att innebära välbehövliga tillskott till de
övriga fondstyrelserna vid utbetalningen av de sammanlagt kraftigt ökade
pensionsbeloppen. Jag förordar alltså att Qärde fondstyrelsen i fortsättningen
skall vara skyldig att årligen övert'öra avkaslning lill den allmänna
fondförmögenheten i samma proportion som inve tmenlbolagen har att besluta
utdelning för att åtnjuta skallefrihet för sådan aktieutdelning som bolagen
själva har mottagit. Ett investmentbolag åtnjuter skattefrihet för mottagen
aktieutdelning, om den beslutade utdelningen motsvarar 80 % av det mottagna beloppet.
1 enlighel härmed bör Qärde fondstyrelsen åläggas att varje år överföra 80% av
sin avkastning. Som konsekvens av den föreslagna ändringen bör Qärde fondstyrelsen
som är 1977 betalade 17 milj. kr. i skatt vara befriad frän skattskyldighet på
samma sätt som de övriga fondstyrelserna.
De förslag jag här har lagt fram rörande AP-fonden medför
ändringar i reglementet för AP-fonden samt i kommunalskatielagen (1928:370) och
lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt. Ändringarna behandlas i specialmotiveringen.
2.5.2 Försäkringsbolagen 2.5.2.1 Inledning
De svenska försäkringsbolagen består av liv- och
sjukförsäkringsbolag, skadeförsäkringsbolag och åierförsäkringsbolag. År 1977
fanns del 15 liv-och sjukförsäkringsbolag, ca 600 skadeförsäkringsbolag och 7
åierförsäkringsbolag. Speciellt för de flesta skadeförsäkringsbolagen är att
deras verksamhetsområde är begränsat. Huvuddelen består sålunda av läns-,
härads- eller sockenbolag. Försäkringsverksamheten i Sverige domineras
emellertid när del gäller premieinkomster och tillgångar av riksbolagen och ett
litel antal koncerner av bolag, vilket jag strax återkommer till. Vid sidan av
de svenska bolagen drev 17 utländska försäkringsanstaller rörelse i Sverige
under år 1977.
Vid utgången av år 1977 uppgick de svenska
försäkringsbolagens samlade tillgångar till ett belopp av 67 587 milj. kr. Av
detta belöpte 52 599 milj. kr. på liv- och sjukförsäkringsbolagen. Värdet av de
samlade tillgångarna år 1977 var 8915 milj. kr. högre än är 1976. Av ökningen
belöpte 6715 milj. kr. på liv- och sjukförsäkringsbolagen och 2 200 milj. kr.
på övriga bolag. De totala premieinkomsterna är 1977 var 15 120 milj. kr.
Bolagens kostnader för försäkringsfallen under året var sammanlagt 7 565 milj.
kr.
Bland försäkringsbolagen finns åtskilliga sammanslutningar
antingen i form av koncerner eller grundade pä samarbetsavtal. Sådana
sammanslutningar har betydelse frän kapitalmarknadssynpunkt med hänsyn till
den gemensamma förvaltning och placeringspolitik som de bedriver. År 1977
innehade 20 koncerner, bolagsgrupper eller fristående bolag 99% av samtliga
svenska försäkringsbolags tillgångar. Enbart de 5 största enheterna
Prop.
1978/79:165 131
svarade för över 80% av tillgångarna. Den svenska
försäkringsverksamheten har alllså en starkt koncentrerad struktur.
Vid sidan
av de vanliga försäkringar som försäkringsbolagen meddelar finns olika
avtalsreglerade arbetsmarknadsförsäkringar som är av stor betydelse inom del
svenska försäkringsväsendet. Genom avtal mellan arbetsmarknadens parter har
tillkommit komplement till ATP-sysiemet i form av försäkring av inkomstbelopp
som ligger över den i ATP-syslemet pensionsgnindande inkomsten och en rad sjuk-
och arbetsskadeförsäkring-ar, grupplivförsäkringar och
avgängsbidragsförsäkringar. Fondökningen för dessa olika försäkringssystem
uppgick enligt kapitalmarknadsulredningens beräkning är 1975 till ca 6,2
miljarder kr. medan försäkringsbolagens placeringar svarade för 2,6 miljarder
kr. Ungefär 3,2 miljarder kr. av arbetsmarknadsförsäkringarnas fondökning
kanaliserades genom försäkringsbolagen. Bolagens totala nettoplaceringar
uppgick därmed till ca 5,8 miljarder kr. år 1975.
De svenska
försäkringsbolagens verksamhet regleras i lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse. Bolagens möjligheter att placera sina tillgångar begränsas
med hänsyn till kravel pä trygghet för försäkringstagarna. När det gäller
livförsäkringsbolagen, vilka svarar för merparten av försäkringsbolagens
fondbildning och kapilalulbud, innehäller lagen noggranna regler om
placeringsmöjligheterna för största delen av tillgångarna. I begränsad
utsträckning berör dessa detaljerade regler även skadeförsäkringsbolagen.
Dessas verksamhet är dock till största del av "löpande" karaktär. Premierna
är avsedda att i huvudsak läcka endast löpande koslnader och bilda en viss
riskreserv. Uppsamling av sparmedel förekommer alltsä inle i samma utsträckning
som hos livförsäkringsbolagen.
För all
garanlera livförsäkringsbolagens förpliktelser mol försäkringstagarna skall
del fmnas en försäkringsfond (262 § försäkringsrörelselagen). Fonden består av
en ersättningsreserv som avser bolagels ansvar för redan inträffade
försäkringsfall, en premiereserv som avser bolagets ansvar för utestående
försäkringar och slutligen återbäring, som har tilldelats försäkringstagare
och förfallit till betalning. Premiereserven beräknas på
försäk-ringsmaiemaiiska grunder som försäkringsinspekiionen stadfäster. Grunderna
skall dels trygga bolagets förmåga att fullfölja sina förpliktelser enligt
ingångna försäkringsavtal, dels "bereda försäkring till en med hänsyn till
försäkringens art skälig kostnad". Del förra kravet - soliditelskravet
-gör det nödvändigt alt beräkna premierna högre än vad som i själva verket
väntas vara behövligt, efiersom man måsle ha eti skydd mot ogynnsamma
avvikelser från den väntade utvecklingen. Man kan därför räkna med alt rörelsen
ger ett överskott under normala förhållanden. Det senare kravel -
skäligheiskravet - belyder att den verkliga kosinaden för försäkringen skall
vara ett skäligt pris för de Qänster av olika slag som försäkringen innebär.
Prop.
1978/79:165 132
Enligt försäkringsrörelselagen (274 § ändrad senast 1976:
145) skall ett belopp som motsvarar försäkringsfonden för livförsäkringar vara
redovisat i vissa slag av värdehandlingar. Hit hör obligationer eller andra
skuldförbindelser som är utfärdade eller garanterade av staten eller av
kommun, som har regeringens tillstånd att ta upp eller garantera lånet. Vidare
ingår obligationer som är utfärdade av hypoteksinstilut, kreditakiiebolag. Nordiska
investeringsbanken eller svenskt industriföretag. Ett villkor när del gäller
industriföretags obligationer är att dessa skall ha bjudits ut av svensk
affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken.
Redovisning får ocksä ske i fordringsbevis som riksbanken eller svensk bank har
utfärdat, dock inte föriagsbevis. Skuldförbindelser mot säkerhet av inteckning
i fasl egendom godtas, om inteckningen ligger inom viss del av egendomens
senast fastställda taxeringsvärde. I fräga om jordbruks-, bostads-, kontors-
eller affärsegendom skall inteckningen ligga inora 4/5 av taxeringsvärdet och i
fråga om annan fast egendom inom 2/3. Del är inte nödvändigt att den fasta
egendomen tillhör nägon annan. Försäkringsbolaget kan ha egna fastigheter och
redovisa inteckningar i dessa som säkerhei för försäkringsfonden. Vidare får
medräknas sädana svenska eller utländska värdehandlingar som till sin art och
säkerhet kan anses jämförliga med de lidigare näranda. Slutligen får efter vad
som närmare anges i paragrafen för redovisningen utnyujas lån mot säkerhet i
bolagets försäkringsbrev och värdel av återförsäkringsgivares ansvarighet.
Ett
viktigt undantag frän den angivna redovisningsskyldigheten är att högsl 10% av
försäkringsfonden fär redovisas i andra värdehandlingar än de här angivna, dock
inle i aktier. Vid beräkningen av denna fria sektor skall försäkringsfonden
minskas med värdet av återförsäkringsgivares ansvarighet.
De
värdehandlingar som motsvarar försäkringsfonden skall pantsättas för försäkringstagarnas
räkning, vare sig de faller inom den bundna eller den fria sektorn.
Vid sidan
av försäkringsfonden har livförsäkringsbolagen andra fonder, främst
överskottsfonder, de s. k. fria fonderna. Dessa fonder får placeras fritt,
alltså även i aktier. De tillgångar som molsvarar dessa fonder behöver inte
pantsättas.
Det belopp som måste motsvaras av pantsatta tillgångar
uppgick vid slutet av är 1976 till 36397 milj. kr. sammanlagl för liv- och
sjukförsäkringsbolagen. Saramanlagda värdet av de lillgångar som inle behövde
pantsättas var 8751 milj. kr. Av följande labell framgår försäkringsbolagens
fakiiska placeringar av pantsatia och inte pantsatta tillgångar för år 1976.
Värdet av liv- och sjukförsäkringsbolagens pantsatta tillgångar var I 697 milj.
kr. högre än som följer av lagens krav.
Försäkringsbolagens placering av pantsatta och ej
pantsatta tillgångar vid utgången av 1976 (mkr)
Liv- oc
h sjuk-
Skade
försäk-
Samtliga
försäkrings-
rings-
och
bolag
bolag'
återförsäk-ringsbolag
Pant-
Ej
Pant-
Ej
Pant-
Ej
satta
pantsatta
satta
pantsatta
satta
pantsatta
Fastigheter
680
1312
54
1 162
734
2 474
Aktier o
andra andels-
bevis
1656
1436
3 092
Svenska
inleckningslån
7419
1019
112
3011
7531
4030
Fasl egendom
6 230
862
111
2 501
6341
3 363
Tomirätt
1 189
157
1
510
1 190
667
Svenska
kommunlän
1970
202
7
577
1977
779
Obligationer
24610
183
1413
2 306
26023
2 489
Svenska
24 579
181
1411
2101
25990
2 282
Utländska
31
2
2
205
33
207
Förlagsbevis
308
11
0
193
308
204
Andra
värdehandlingar
3 105
1728
8
1351
3113
3079
Lån mot
säkerhet av
försäkringsbrev
943
943
Kontanter
o banktill-
godohavanden
2
737
1
1049
3
1786
Summa
38094
7791'
1595
11
085"
39689
18876
' Inkl. återförsäkringsakliebolaget Sverige.
Vid pantsättning av egna fastigheter överlämnas
inteckningar till förvaring. Livförsäkringslånen avräknas vid bestämmandet av
det belopp, för vilket pantsättning skall ske. * Ett skadebolags
pantsätining av premielån å 108 mkr har ej medtagits här.
Som jag förut har angell får försäkringsfonden inte vare
sig inom den bundna eller den fria sektorn redovisas i aktier men ingenting
hindrar alt aktier placeras i de s. k. fria fonderna. I försäkringsrörelselagen
(336 § försia stycket) förbjuds emellertid ett försäkringsbolag alt ulan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än 5% av antalet aktier i samma aktiebolag. Har aktierna
olika röstvärde, fär aktieinnehavet motsvara högst 5 % av röstetalet för
samtliga aktier.
2.5.2.2 Fria sektorn och rätten alt inneha aklier i samma
bolag
Kapitalmarknadsulredningen har föreslagit att den fria
sektorn av försäkringsfonden skall ökas från 10 till 20% och att förbudet att
placera aktier inom den fria sektorn skall upphöra. Vidare har utredningen när
det gäller aklier föreslagit alt den andel som ett försäkringsbolag får äga i
ett och samma bolag skall ökas frän 5 till 10 %. Enligt utredningens bedömning
har de gällande reglerna åstadkommit en onödigt hög grad av säkerhet för
försäkringstagarna samtidigt som försäkringsbolagens räntabilitet har pressats
ned. En liberalisering av placeringsreglerna anses inte innebära att kraven på
försäkringsbolagens soliditet eftersatts. De föreslagna ändring-
Prop.
1978/79:165 134
arna ger enligt utredningen försäkringsbolagen bättre
möjligheter alt anpassa sina placeringar till efterfrågan på kapitalmarknaden.
När del gäller de ökade möjligheterna att placera i aktier
har utredningen bedömt att önskvärd expansion av industrins investeringar
förutsätter en snabbare ökning av dess eget kapital än vad som har förekommit i
genomsnitt under 1970-talel. Eftersom en betydande del av ökningen måste
tillföras företagen utifrän i form av aktieemissioner, anses del nödvändigi atl
bl.a. försäkringsbolagen mobiliseras härför. Redan en ökning av den fria
sektorn inom försäkringsfonden innebär att de fria fonderna avlastas och skapar
ett större ulrymme för aktieplacering i dessa. En viktig konsekvens är
nämligen att bolagens möjligheter till placeringar i fastigheter och lån till
den del den formella säkerhelen inte uppfyller kraven inom den bundna sektorn
ökar utan alt konkurrensen med aklier behöver skärpas. Höjningen av
5-procentsgränsen för innehav av aktier i samma bolag skulle förbättra
nyemissionsmöjligheterna för sådana företag som kan erbjuda relativt säkra och
även i övrigi förmånliga placeringsmöjligheter, dvs. i allmänhet de stora,
välkända industriföretagen. Ett ökat aktieinnehav för försäkringsbolagens del
måste enligt utredningens mening förenas med ett aktivt ägaransvar. En
förutsättning för förslaget att vidga placeringsrätten i aktier är att
försäkringsbolagen har vilja och kompelens alt ta ett sådani ansvar.
Utredningen bedömer att föruisätiningarna härför är goda.
Ulredningen är inte enig om förslaget att höja
5-procentsgränsen för innehav av aktier i samma bolag. Två ledamöter vill att
den nuvarande gränsen skall bestå. Den ene reservanten, Wohlin, anser att en
mångfald olika institutioner med olika ägargrupperingar är att föredra som
aktieägare, i den mån en ökad institutionalisering är ofrånkomlig när del
gäller aklieplacering. Han framhåller bl. a. att försäkringsbolagen i dagsläget
inte är särskilt skickade att utöva ett aktivt ägaransvar utan skulle ivingas
att bygga upp en organisation för att bevaka och engagera sig i de berörda
bolagens verksamhet. Grundsatsen om alt försäkringsbolagen inte skall driva
verksamhei som är främmande för försäkringsrörelse skulle vidare kunna
åsidosättas i viss mån. Wohlin påpekar också att försäkringsbolagen har stora
outnytQade möjligheter till akiieplaceringar inom ramen för nuvarande
begränsningsregel och att ett ökat utrymme för akiieplaceringar minskar
försäkringsbolagens utrymme för andra placeringar, t.ex. induslrilån. Den
andre reservanten, Mehr, finner det vara uppenbart att en ökning av ägarandelen
till 10% skulle kunna leda till ett betydande, ibland avgörande inflytande i
åtskilliga av våra största börsnoterade företag. Enligt hans mening bör det institutionella
tillskott av riskkapital som i nuvarande läge behöver mobiliseras i första hand
komma från AP-fonden. Hans uppfattning alt 5-procentsregeln bör bestå förstärks
av komraande utveckling mot nya former för näringslivets kapitalförsörjning.
Skall försäkringsbolagens aklieplaceringsregler ändras anser Mehr det vara
lämpligare atl detla sker i samband med alt de nya formerna för
kapitalförsörj-
Prop.
1978/79:165 135
ningen beslutas och inte som en isolerad ålgärd i samband
med en teknisk översyn av dessa regler.
Förslagen hälsas med tillfredsställelse av bl.a.
försäkringsbranschen och förelrädare för näringslivet. Även de flesta andra
remissinstanserna har tillstyrkt eller inle motsatt sig den föreslagna
utvidgningen av den fria seklorn. Däremoi vill flera remissinstanser ha kvar
förbudel mot aktieplacering inom den fria sektorn och 5-procentsspärren för
innehav av aktier i samma bolag. Försäkringsinspektionen och
riksbanksfullmäktige understryker vad Ulredningen själv har anförl om
konsekvenserna av alt den fria sektorn skulle utvidgas frän 10 lill 20%.
Konsekvenserna anges vara atl försäkringsbolagens möjligheter att placera i
fastigheter och lån lill den del den formella säkerhelen inte uppfyller kraven
för placering i den bundna seklorn ökar utan all konkurrensen med aktier i de
fria fonderna för den skull behöver skärpas. Redan genom avlastningen av de
fria fonderna skulle sålunda skapas en inte oväsentlig ökning av bolagens
möjligheter att placera i aktier. Ökningen av försäkringsbolagens aktieplaceringsutrymme
bedöms av nämnda remissinstanser redan härigenom vara tillräcklig. Enligt
fullmäktige skulle en rätt att inkludera aktier i den fria sektom leda till en
mycket mer betydande ökning än som torde behövas med hänsyn till utvecklingen
under överskådlig tid.
De remissinsianser som vill ha kvar 5-procentsspärren för
försäkringsbolags innehav av aktier i samma bolag har anfört synpunkter som
anknyter till vad som har sagts i endera av de båda reservationerna.
För egen del vill jag anföra följande.
Försäkringsbolagen svarar för en viktig del av utbudet på
den svenska kapitalmarknaden. Försäkringsbolagens utbud av långfristigt kapital
är stabilt i den meningen att förändringar i del kan fömtses relativt väl,
åtminstone på något ärs sikt, och att dess totala omfattning inte bestäms av
kreditpolitiskt betingade placeringskrav.
Frän försäkringsbolagens sida har i olika sammanhang
hävdats att den totala avkastningen pä deras placeringar är olillfredsställande
och att det krävs en bättre värdesäkring av bolagens fonder. Jag delar denna
uppfattning. Försäkringsbolagen har onekligen underde senaste åren varit
utsatta för vissa ekonomiska påfrestningar. Della sammanhänger med alt den
länga kapitalmarknadsräntan under dessa är inte har gett en positiv realränta,
även om realräntan räknat över en längre period har varit positiv. Utvecklingen
under senare tid har dock inneburit att realräntan har stigit och f n. är
positiv. Som jag tidigare har framhållil är en positiv realränta ocksä i
längden en nödvändig förutsäuning för en väl fungerande kapitalmarknad.
Alt försäkringsbolagen för framtiden bör kunna räkna raed
atl i genomsnitt under en längre tidsperiod erhålla en positiv realränta på
sina obligationsplaceringar hindrar inle att det finns anledning att överväga
lättnader i placeringsreglerna. Försäkringsbolagens placeringsregler är
resultatet av
Prop. 1978/79:165 136
en
avvägning av främst kravet på trygghet för försäkringstagarna mot kravet på god
avkastning. Vid avvägningen har trygghetskravet getts företräde. De
placeringar som skall motsvara försäkringsfondens bundna sektor har
genomgående en hog grad av säkerhet. Möjligheter till friare placeringar finns
inom den fria sektorn av försäkringsfonden, där aktier dock inte får ingå, och
i de fria fonderna, för vilka placeringarna inte är reglerade i lagen.
Även
om kravet på trygghet för försäkringslagarna självfallet måste sältas i första
rummet också i fortsättningen, bör en viss uppmjukning av placeringsreglerna
vara möjlig. Den genomsnittliga avkastningen på placeringarna utanför den
bundna sektorn ligger något högre än pä placeringarna inom denna. En lättnad i
placeringskraven bör alltså kunna höja försäkringsbolagens avkastning. Det
friare val av placeringar som då allmänt sett skulle erbjudas förbättrar
bolagens möjligheler att få högre avkaslning. Från kapitalmarknadssynpunkl är
det ocksä angelägel att en lättnad i placeringskraven leder till att
försäkringsbolagen ökar sitt bidrag till näringslivets kapitalförsörjning i
form av riskkapital eller förlagslån.
Den
fria sektorn tillkom som ett medel att ge försäkringsbolagen möjligheter att
förbättra sin räntabilitet utan att man behövde frångå kravel på alt huvuddelen
av försäkringsfonden skall placeras i tillgångar raed extra god säkerhet. När
beslämmelserna om den fria sektorn infördes, bedömde man att del borde vara
möjligl att utvidga sektorn, sedan närmare erfarenheler hade vunnits om hur de
nya reglerna verkade (prop. 1948: 50 s. 216, ILU 1948:34 s. 24). Förslag om
utvidgning av den fria seklorn har därefier framförts från branschhäll vid
flera tillfällen.
Inom
den fria sektorn av försäkringsfonden redovisas sådana inteckningslän, som
inte alls eller endast delvis fär pantsättas i den bundna sektorn, samt
borgenslån, förlagsbevis och underställningsfria borgenslån. Förluster har
veterligen inte uppstått på placeringarna i den fria sektorn. En Ulvidgning av
den fria sektorn lill 20 % bör enligt min mening kunna ske utan att
säkerhetskravet eftersatts. I likhet med de flesta remissinsianser som har
yttrat sig i frågan förordarjag därför att den föreslagna utvidgningen
genomförs. Den bör som utredningen har anfört ge försäkringsbolagen bättre
möjligheter atl anpassa sina placeringar efter den förväntade utvecklingen av
efterfrägan på kapitalmarknaden och skapa utrymme för en förbättrad
räntabilitet.
Om
den fria sektorn ökas från 10 lill 20% kommer hela denna sektor, mätt i 1976
års siffror, atl molsvara ett värde av 7,3 miljarder kr. Nya placeringar för
3,6 miljarder kr. skulle kunna redovisas inora seklorn. Det innebär att
belydande belopp skulle kunna disponeras för placering i aktier. Det kan
tilläggas att det bokförda värdet av liv- och sjukförsäkringsbolagens aktier -
som alllså i sin helhet redovisas i de fria fondema - den 31 december 1976 var
1,7 miljarder kr. Totalt uppgick de fria fonderna vid samma tidpunkt till 8,8
miljarder kr. Även om en del bolag har utnytQat
Prop.
1978/79:165 137
sina möjligheler atl placera aktier i olika stor
utsträckning, betyder det nyss sagda alt det totala utrymmei för aktieplacering
i genomsnitt har utnyttjats till ca 1/5. Försäkringsbolagen eftersträvar en
från olika synpunkter lämplig fördelning pä skilda tillgångsslag och kan
självfallet inte fylla ul hela del ulrymme som legalt kan placeras i aklier.
Det är emellerlid ändå av iniresse att konstatera hur stort detta utrymme är.
Placering i aklier brukar betraktas som mera riskfylld än
placering i andra slags tillgångar. Försäkringsbolagen har emellertid sedan
gammalt fört en försiktig placeringspolitik och har i egenskap av stora
kapitalplacerare möjligheler att skapa en god riskspridning. Jag delar därför
utredningens och riksbanksfullmäktiges mening att det inte med hänsyn till
riskbedömningen bör vara uteslutet att medge aklieplacering inom den fria sektorn.
Man bör dock vara medveten om att placering i aktier inte ger nägon garanii för
värdestegring. Av vad jag nyss har anfört framgår dock att förbudet mot
aktieplacering inom den fria sektorn knappast behöver slopas för att
försäkringsbolagen sammantagna under överskådlig tid skall ha ett belydande
ulrymme för placering i aktier.
Jag vill
vidare peka pä att ett utmärkande drag för utvecklingen pä aktiemarknaden under
senare år är att placeringarna i allt högre grad görs av institut som investmentbolag
och aktiefondsbolag. Hushällens aktieägande kanaliseras till instituten. Dessa
besitter en bättre kännedom än hushållen i allmänhet om marknaden och har de
resurser som krävs för att skaffa aktieportföljer med bästa möjliga avvägning
mellan avkastning och risk. Denna centralisering av placeringsverksamhelen lill
olika institut kan väntas fortsätta. Från kapitalmarknadssynpunkt är det dock
att föredra alt antalet institut är relativt stort. Därigenom kan olika
ägargruppers synpunkter komma till uttryck när det gäller prisbildningen för
aktier, nyemissioner m. ra. Inlresset av att antalet institut är relativt
stort talar för en viss försiktighet när det gäller att utvidga möjligheterna
att placera i aktier för försäkringsbolagen, som redan i dag är de största
institutionella aktieägarna.
Med hänsyn
till vad jag nu har anfört anserjag det lämpligasl alt den vidare utvecklingen
av försäkringsbolagens akiieplaceringar avvaktas, innan man avgör frägan om
att avskaffa förbudet mot aktieplacering inom den fria sektorn. Jag föreslår
alltså nu ingen ändring på denna punkt.
Försäkringsbolagens
innehav av aktier i samma bolag ligger i regel belydligt under den gällande
5-procentsgränsen. Det genomsnittliga innehavet för de största aktieplacerama
bland försäkringsbolagen motsvarade knappt 3 % av röstetalet. Del förekommer
dock en del fall där innehavet befinner sig vid eller i närheten av gränsen.
Det är
klarl att 5-procenfsregeln ibland kan välla olägenheter, främst då för de stora
försäkringsbolagen. När ett försäkringsbolags innehav ligger nära gränsen kan
detta innebära vissa svårigheler vid nyemisson av aklier. En föruisättning för
att emissionen skall bli framgångsrik kan nämligen
Prop.
1978/79:165 138
vara att försäkringsbolaget medverkar - förutom genom alt
teckna aklier molsvarande dess tidigare innehav - genom att köpa upp
teckningsrätter på marknaden. Det kan också nämnas att 5-procenlsregeln vid
fusioner inom försäkringssektorn under 1960-talel har tvingat fram avyttring av
aktier. Olägenheter av detta slag kan emellerlid uppstå, även om procenttalet
skulle höjas.
En viktig princip i försäkringsrörelselagen är att
försäkringsbolagen inte får driva annan rörelse än försäkringsrörelse (2 §
försäkringsrörelselagen). Försäkringsbolagens aktieplacering har hittills
främst haft karaktär av ren kapitalplacering. Som utredningen påpekar bör man
räkna med att kraven pä försäkringsbolagen att ta pä sig ett aktivt ägaransvar
stiger om bolagens aktieinnehav kan ökas till 10%. De skulle mer än f.n. nödgas
ingripa i företagens skötsel. Det innebäratt principen att försäkringsbolagen
inle fär driva verksamhet som är främmande för försäkringsrörelse kan komma att
åsidosättas. Det kan vara lika olämpligt atl ett försäkringsbolag pä grund av
sitt innehav av aktier i eft annal bolag deltar i en verksamhet som saknar allt
samband med själva försäkringsrörelsen som att detta sker direkl i
försäkringsbolagels egen verksamhet, lät vara atl försäkringsbolagen -som
försäkringsbolagens riksförbund påpekar - har all driva sin placeringsverksamhet
med beaktande av försäkringstagarnas intressen. Om ett försäkringsbolag tar ett
aktivt ägaransvar vid driften av andra företag, kan det uppstä risk för att
själva försäkringsrörelsen och med den förenad utlåningsverksamhet påverkas
negativt. Det undantag från principen att försäkringsbolag inte får driva
annan rörelse än försäkringsrörelse som en ändring av 5-procentsregeln kan
innebära framstår därför enligt min mening som olämpligt från både
principiella och andra utgångspunkter. Motsvarande överväganden på bankomrädet
har lett till ett principielll förbud för bankerna atl äga och driva annan
rörelse än bankrörelse. Det har inte pä allvar övervägts att del för bankerna
gällande förbudet skulle avskaffas.
Mot bakgrund av del sagda villjag inte förorda nägon
ändring av den nu gällande 5-procenlsregeln. Det förQänar alt päpekas att
försäkringsinspektionen enligt den nuvarande regeln kan medge och i en del
fall också har medgett försäkringsbolag atl förvärva mer än 5 % av ett bolags
aktier. När aktieinnehav av ren kapitalplaceringstyp har medgetts, har
inspekiionen dock förulsatt att innehavet nedbringas lill högst 5% sä snart
detta kan ske ulan olägenhel.
Försäkringsinspektionen har i sitl remissyttrande berört
en fråga rörande 5-procentsregelns tillämpning i koncernförhållanden. Eftersom
denna fråga övervägs av utredningen (E 1977:05) angående översyn av lagen ora
försäkringsrörelse m. m. bör utredningens resultat avvaktas, innan statsmakterna
tar ställning i frågan.
Prop. 1978/79:165 139
2.5.2.3 Värdering av fast egendom
Inteckningslån får som tidigare har berörts redovisas i
den bundna sektorn av försäkringsfonden, om inteckningen ligger inom 4/5 av det
senaste fastställda taxeringsvärdet för jordbmks-, bostads-, kontors- eller
affärsfastighel och inom 2/3 för annan fast egendom. Kapitalmarknadsulredningen
har föreslagit att taxeringsvärdet skall ersättas av upp-skattningsvärdel i
överensstämmelse med den utveckling som har skett inom övriga delar av
kapitalmarknaden. Med uppskattningsvärdet avses ett värde, som fastställs efter
expertvärdering i varje särskilt fall. Utredningen föreslår att
redovisningsgränsen fastställs till 60% av upp-skatlningsvärdet, oavsett vilket
slag av fastighet eiler, vid tomträtt, byggnad det gäller. För statligt
belänade fastigheter eller byggnader föresläs som alternativ 75 % av det
särskilt fastställda pantvärdet.
Remissinstanserna
har inte haft nägot atl erinra mot den föreslagna övergängen till
uppskattningsvärdel. Däremot har några remissinsianser olika meningar om vilka
gränser som bör gälla. Det finns förespråkare dels för att de nuvarande
andelstalen inte ändras, dels för att gränsen för jordbruks-, bostads-,
kontors- och affärsegendom sätts vid 75% av uppskattningsvärdet och dels för
att det större risktagande som är förenat med belåning av industrifastigheter
beaktas genom att gränsen för dessa sätts vid 50% av uppskattningsvärdet.
Även jag förordar en övergång från taxeringsvärde lill
uppskattnings-värde i reglerna om redovisning av inteckningslån i
försäkringsfonden. Uppskattningsvärdet bör fastställas efter expert värdering
av sarama slag som förekommer i fråga om inteckningslån vid tillämpningen av
bankernas kapiialtäckningsregler.
Avsikten med förslaget att övergå till uppskattningsvärde
är i och för sig inle att försäkringsbolagen skall få ytterligare utrymme för
placering i inteckningslån inom den bundna sektorn. För au inle
försäkringsbolagen skall stimuleras atl öka sin andel av sådana placeringar bör
utrymmet förbli ungefärligen delsamma som tidigare, Efiersom
uppskaitningsvärdena genomsnittligt ligger högre än taxeringsvärdena, bör
andelstalen såsom utredningen har föreslagil sältas lägre än nu. Hur stor
skillnad som råder mellan uppskattningsvärden och taxeringsvärden är inte helt
klarlagt men den varierar uppenbarligen ganska mycket från fall lill fall.
Tydligt är dock att skillnaden har varit olika stor beroende på hur lång tid
som har förflutit sedan fastighetstaxering senast ägde rum. Jag vill som en
lämplig avvägning i stället för nuvarande 80% av taxeringsvärdet förorda 70%
av uppskattningsvärdel för jordbmks-, bostads-, kontors- och affärsobjekl. I
fråga om annan fast egendom, dvs. i huvudsak industrifastigheter, bör också i
fortsättningen gälla en lägre gräns för inleckningslån. Industrifastigheters
värde är ofta beroende av den aktuella industrins lönsamhet och
framtidsutsikter. Det kan nämligen vara svårt att utnytQa fastigheten för någon
annan verksamhet. En snävare gränsdragning bör gälla även om
Prop.
1978/79:165 140
man kan utgå ifrån alt det större risktagande som är
förenat med belåningen av industrifastighet beaktas när uppskattningsvärdet
bestäms. Att sätta gränsen vid 50% av uppskattningsvärdet som ett par
remissinstanser har förordal finner jag dock inte vara nödvändigt. Jag vill i
stället förorda att gränsen för inteckningar i industrifastigheter bestäms till
60% av uppskattningsvärdet.
Vad beträffar statsbelånade fastigheter biträder jag
utredningens förslag att som en alternativ regel kan användas 75% av det
pantvärde som skall fastställas enligt gällande bestämmelser.
2.5.2.4 Övriga ändringar i placeringsreglerna
Utredningen har föreslagit nägra ytterligare justeringar i
placeringsbe-stämmelserna. 1 den mån andra företag än industriföretag utfärdar
obligationer, föresläs sålunda dessa överiag blir fondgilla. Också
obligationer, som bankinstilut föresläs fä ge ul eller garantera, bör bli
fondgilla. Det bör enligt utredningen uttryckligen anges att reverslån till
kreditaktiebolag, hypoteksbanken, stadshypotekskassan och Svenska
skeppshypotekskassan får redovisas i försäkringsfonden. Andel i aktiefond bör
försäkringsbolag enligt utredningens förslag inte få förvärva ulan medgivande
av försäkringsinspektionen. Dessa förslag har lämnats ulan erinran av remissinstanserna.
Även jag biträder förslagen.
2.5.2.5 Pantsättningsskyldigheten
Utredningen diskuterar humvida regeln att de
värdehandlingar som molsvarar försäkringsfonden skall pantsättas för
försäkringstagarnas räkning skulle kunna slopas. Utredningen avstår emellertid
från att lägga fram något förslag på denna punkt. Skäl för aff bibehålla
panfsäftningsreglerna - som försäkringsinspektionen har åberopat och som
utredningen har hänvisat till - är att pantsäUningskravet är vanligt
förekommande i utländsk försäkringslagsliftning och atl
pantsällningsskyldighet kan behövas för aft skydda försäkringstagarna vid den
ökade etableringsrätt för utländska försäkringsbolag, som kan bli resultatet
av pågående internationella strävanden bl. a. inom OECD. Skall de nuvarande
panlsällningsreglerna ändras bör det ske inom ramen för internationella
överläggningar och inle som en ensidig åtgärd frän svensk sida.
1 likhet med ulredningen har jag inte funnit tillräckliga
skäl alt i detta sammanhang lägga fram förslag om avskaffande av
pantsättningsskyldigheten.
Vad jag nu har föreslagil i fräga om försäkringsbolagens
verksamhet föranleder ändringar i 274 och 336 §§ försäkringsrörelselagen. Jag
skall närmare beröra lagändringarna i specialmotiveringen.
2.5.3 Bankerna
Bankernas inlåning från allmänheten har fraditionellf
främst varit av kortfristig natur. Vissa inlåningsformer har formellt inneburit
en bindning
Prop.
1978/79:165 141
av inläningsmedlen på upp till ett är. 1 praktiken har
dock medel som placerats på inlåningsräkningar med tidsmässig bindning kunnai
las ut i förtid, varvid bankerna i allmänhet krävt en provision för förtida
uttag.
När det gäller bankernas utlåning till allmänheten är
bilden en annan. Huvuddelen av bankernas utlåning är formellt sett av kortfristig
natur, men lånen förlängs regelmässigt. Amortering av del ursprungliga länebeloppet
sker i allmänhet efter en överenskommen amorleringsplan. Endasl en mycket
begränsad del av bankernas utlåning till allmänheten är formellt tidsmässigt
bunden.
Vid sidan
av utlåningen lill allmänheten placerar bankerna betydande belopp i främst
stats- och bostadsobligationer. Bankernas placeringar i bosladsobligalioner
sammanhänger med de åtaganden som bankerna gör för alt säkerställa
bostadssektorns finansiering. För år 1979 har bankerna sälunda åtagit sig att
öka sina nettoinnehav av bostadsobligationer med 6 miljarder kr. Genom de
likviditetskrav som riksbanken bestämmer med slöd av den kreditpolitiska
lagstiftningen förmås bankerna också att i betydande omfattning medverka till
att täcka statens finansieringsbehov. Huvuddelen av obligationerna har en
mycket lång löptid. Genom att omsättningen i obligaiionsportföljen är
begränsad innebär dessa placeringar en i praktiken mycket långfristig
kreditgivning. Den låga omsättningen sammanhänger bl.a. med de institutionella
förhållandena på den svenska obligationsmarknaden.
Den andel av bankernas lolala placeringar som utgör
obligalionsplace-ringar har trendmässigt ökal. Mellan åren 1955 och 1978 steg
andelen frän 18%. till 28%. Denna utveckling har inneburit att bankerna, som
traditionellt eftersträvat att främst försörja näringsliv och hushåll med
relativt kortfristiga krediter, vid sidan av denna traditionella verksamhet
gradvis kommit att spela en allt större roll också som kapitalmarknadsinstituf.
Det årliga
kapitaltillflödet på den organiserade inhemska krediimarknaden har
beloppsmässigt mer än tiodubblafs under den senaste ljugoårsperioden från 4
miljarder kr. i genomsnitt för perioden 1955- 1959 till ca 50 miljarder kr. i
genomsnitt för perioden 1974-1978. Samtidigt som kreditmarknaden således
expanderat kraftigt har bankernas andel minskat. Andelen uppgick under perioden
1974-1978 till 42% jämfört med 65% under perioden 1955- 1959. Denna nedgång i
bankernas relativa betydelse pä kreditmarknaden är till stor del en spegelbild
av den kraftiga ökningen av AP-fondens placeringar. Bankernas totala
kreditgivning uppgick under är 1977 till ca 26 miQarder kr. och under är 1978
lill ca 38 miljarder kr. Även bankernas andel av kapitalmarknaden har
trendmässigt sjunkit något sedan slutet av 1950-lalet. Under 1978 ökade dock
bankernas andel av de totala kapitalmarknadsplaceringarna raycket kraftigt.
Bankinstitutens verksarahet är ingående reglerad. De
grundläggande författningarna är lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen
(1955:416) om sparbanker och lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen. År
1968 före-
Prop.
1978/79:165 142
togs en genomgripande revision av dessa lagar för alt i
största möjliga utsträckning samordna bankinstitutens rörelseregler. Resultatet
blev att de olika bankgrupperna i fräga om rörelsen fick en i huvudsak
likformig lagstiftning. Reglerna om bankernas kapitaltäckning har nyligen setts
över av banklagsutredningen (Fi 1976:04) som i ett delbetänkande (Ds E 1978:4)
Nya kapiialtäckningsregler för bankerna föreslär vissa lättnader i reglerna.
Bankernas verksamhet slyrs förutom genom
banklagstiftningen av den kreditpolitiska regleringen. Bankerna har en central
och strategisk roll vid kreditgivningen till företagen och allmänheten. Deras
verksamhet påverkas i hög grad av kreditpoliliska åtgärder. Frågor rörande den
kreditpolitiska regleringen kommer att tas upp av den utredning för översyn av
lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel och dess lillämpning som aviserades
höslen 1978 i propositionen om fortsalt giltighet av lagen (prop. 1978/ 79:47).
Lagreglerna för bankernas utlåning är i många fall
restriktiva, under det att inläningsbestämmelserna är mer liberala. Den enda
inskränkning som gäller för inlåningen är ett allmänt förbud för banker atl
låna upp pengar genom emission av egna obligationer eller genom andra tryckta
eller graverade skuldebrev avsedda för den allmänna rörelsen. Denna
inskränkning sammanhänger med riksbankens monopol på sedelutgivning. Av
förbudet mot att ge ut bankobligationer följer att inte heller s.k.
bankcertifikat -som formellt är ett slags kortfristiga obligationer - får
användas som inläningsform. Bankerna är däremot enligt lagsiiftningen
oförhindrade att låna upp medel mot föriagsbevis, om dessa är räntebärande och
lyder på minst 100 kr. Det är inte heller tillåtet för en bank att ställa
garanti för obligationer som en annan låntagare utfärdar. Denna bestämmelse har
till syfte alt förhindra att förbudet mot obligationsemissioner kringgås.
Nägon räntekonkurrens mellan bankerna på inlåningssidan
förekommer knappast, bortsett från den s.k. specialinlåningen. Denna avser
större belopp på villkor som bestäms genom överenskommelse mellan parterna och
med hänsyn till bindningstid, penningtillgång m. ra. Bindningstiden är i
allmänhet myckel kort. Bindningslider på någon eller nägra månader förekommer,
men i normalfallet torde bindningstiden vara en vecka. Parterna har möjlighet
att snabbt anpassa villkoren efter de marknadsmässiga förutsättningarna. Detta
innebäratt specialinläningen kan utnytQas av bankerna i konkurrensen om de
siörre belopp som särskilt under kreditåtstramningar gärna söker sig till den
s. k. grå kreditmarknaden där kreditgivningen gär direkt mellan längivare och
låntagare i stället för via kreditinstituten. Ett problem med specialinlåningen
ur bankernas synvinkel är alt det kan vara svårt att motsätta sig krav på
förtida uttag av depositionerna.
Banklagstiftningen innehåller ett flertal bestämmelser i
fräga om bankernas placeringar. Bankernas utlåning lill allraänheten raåste
lill övervägande del vara av formellt kortfristig natur. Denna Vegel är
betingad av all en
Prop.
1978/79:165 143
bank vid en omfattande formelll långfristig kreditgivning
skulle kunna komma i likviditetssvårigheter, om bankens inlåning plötsligt
minskade genom stora uttag av insatta medel.
Banklagstiftningen innehåller vidare bestämmelser som
förbjuder bankerna att förvärva förlagsbevis. Undantag från förbudet gäller
bl. a. i de fall då bank förvärvar nyemitterade förlagsbevis i samband med
förmedling av emissioner. Sådana innehav skall dock avyttras så snarl det kan
ske utan förlusl och normalt inom ett år efter förvärvet. Dessa tillfälliga
förvärv underiättar emissionerna genom att bankerna kan ta över förlagsbevis i
fast räkning från ett emitterande förelag för senare placering på den allmänna
marknaden.
De reslrikliva reglerna har motiverats av det allför stora
risktagande som förlagsbevisen kan innebära och av atl bankens kreditgivning inte
får innebära att banken blir involverad i kreditlagarens normala företagsverksamhet.
Förvärv av förlagsbevis innebär en viss risk för detta eftersom de ofta är av
betydande storlek samtidigt som fordringar grundade på innehav av förlagsbevis
i förmånsrättsordningen slår efter alla andra fordringar på det emitterande
förelaget. Särskild säkerhet ställs inte heller för lånen.
Kapitalmarknadsulredningen
konstalerar att de i formellt hänseende kortfristiga banklånen inte kan
likställas med kapitalmarknadslän som har en lång ursprunglig löptid. Villkoren
för banklän är emellertid eniigt utredningen i allmänhet inte till någon
större nackdel för de gängse låntagarnas kreditbehov. Det är inle ovanligl att
banker även engagerar sig i finansiering av näringslivets långfristiga
investeringar i byggnader och maskiner. Sådana investeringslån är ofta avsedda
att täcka kapitalbehovet endast under utbyggnadsskedet och därefter avlyftas
med hjälp av obligationslån eller andra långfristiga bundna lån till fasl ränta
på kapitalmarknaden. Enligt vad ulredningen uppger betraktas inte dessa
bankkrediter som godtagbara finansieringsformer i investeringssammanhang. Med
hänsyn till della anser ulredningen att del vore värdefullt om bankerna kunde
ges förbättrade möjligheter att öka sin medverkan i den medelfristiga finansieringen.
Bankernas möjligheler alt i ökad utsträckning medverka vid
finansieringen av industriinvesteringarna begränsas emellerlid enligt
utredningen av all inlåningen inte har den stabilitet som krävs för sådana
placeringar. Inlåningen är i praktiken inte tidsmässigt bunden. Med vissa i
sammanhanget oväsentliga undantag är inte heller räntan bunden. Della gör alt
bankernas benägenhet att lillämpa fast ränla för utlåningen är beroende av
bankernas förväntningar om den framtida ränteutvecklingen. Med hänsyn till den
osäkerhei som alltid råder beiräffande denna anser utredningen det inte
osannolikt att de säkerhetsmarginaler som bankerna skulle kräva i
räntehänseende för all ge långlidsbundna lån, skulle ligga uianför del
intervall som kan godtas från kreditpolitisk synpunkt eller vara rimligt för de
potentiella lånlagarna. Inför perspektivet av fortsatta betydande krav
Prop.
1978/79:165 144
pä obligationsförvärv kan önskemål om ökad andel bundna
krediter i bankernas utlåningssortiment framstå som svära att tillgodose. För
utredningen framstår del därför som nödvändigt att den reella bindningen av
inlåningen ökas, för att bankerna i större omfattning än hittills skall kunna
ge bundna lån.
För alt en formell bindning av ränla och löptid skall
kunna åstadkommas för en del av bankernas inlåning, föreslår utredningen att
bankerna skall ges lätt att emittera egna obligationer. Därigenom bör bankernas
möjlighet att ge medelfristiga krediter enligt utredningens mening öka något.
Eftersom det är svårt alt förutse vilka effekter på kapitalmarknaden som
sädana obligationer kan få föreslår ulredningen en försiktig introduktion av
dessa. Utredningen föreslår också att förbudet för bankerna att ställa garanti
för andra låntagares obligationsupplåning avskaffas. Bankernas möjligheter att
erhälla inlåning med formell bindning av ränta och löplid bör enligt utredningen
ocksä ökas genom att bankerna ges rätt atl ge ut s. k. bankcertifikat, dvs.
obligationer med myckel kort löptid. Det främsta syftet med denna förändring är
att ge bankerna förbättrade möjligheter att effektivt konkurrera om de medel
som annars skulle kunna söka sig till den grå kreditmarknaden.
Utredningen föreslår vidare all förbudet för bankerna att
för egen räkning förvärva förlagsbevis upphör. Utredningen anser att nuvarande
restriktioner inle längre är påkallade från säkerhetssynpunkt. Utredningen
pekar pä att förlagslån tas upp endasl av de största och mest välkonsolide-rade
företagen. Emissionerna utsätts för en sträng granskning såväl av de
emissionsförmedlande bankerna som av de största institutionella långivarna.
Dessutom gäller som en generell regel att föriagslån inte får las upp lill ett
större belopp än som motsvarar företagets halva egna kapital. Ulredningen
anser att dessa kontroller är lillräckliga för att bankinstiluten inte skall la
omotiverade risker vid förvärv av förlagsbevis.
Vid emissioner av obligationer och andra skuldebrev utgår
stämpelskatt enligt slämpelskaltelagen (1964:308). Sädan skatt, kallad
emissionsstämpel, skall eriäggas med 60 öre av varje påbörjat hundratal kronor
av skuldebrevels nominella belopp. Vid överlåtelse av obligationer utgår enligt
förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byle av fondpapper
en omsättningsskatt, s. k. fondstämpelavgifl, vilken i princip utgår med 10 öre
för varje påbörjat hundratal kronor av försäljningsvärdet.
Utredningen framhäller atl ett införande av bankcertifikat
förutsätter att säväl emissions- som fondslämpeln pä dessa slopas.
Stämpelavgifternas genomslag på lånekostnaderna, uttryckta som årsränta, blir
vidare högre för korta än för långa obligationer. Dessutom medför avgifterna
alt obligationsfinansiering blir mindre förmånlig än lån mot revers, eftersora
de senare inte belastas av stämpelavgifter. Avgifterna utgör enligt utredningen
ett hinder för den utveckling mot flexiblare länevillkor på obligationsmarknaden
sora utredningen har förordat.
Prop.
1978/79:165 145
Ulredningen framhåller dessulom atl debitering och
redovisning av stämpelavgifterna arbetsmässigt är en belastning för de institut
som ägnar sig ål handel med värdepapper. Dessutom bedöms de budgetmässiga intäkterna
frän obligationsmarknaden vara obetydliga i jämförelse med avgifternas negativa
effekter pä marknaden som helhet. Mot denna bakgrund och med hänsyn lill
utredningens allmänna strävan all främja obligationsmarknadens lillväxt
föreslår utredningen att emissions- och fondslämpelavgif-terna avskaffas.
Flertalet
remissinstanser tillslyrker utredningens förslag om upphävande av förbudet för
banker att emittera obligationer. Flera remissinstanser framhåller alt
bankobligalioner skulle kunna ge bankerna siörre möjligheter alt lämna
långfristiga krediter med olika grad av räntebindning. Svenska bankföreningen
understryker atl obligationerna dessutom skulle vara ett värdefullt instrument
vid utlandsupplåningen. Riksbanksfullmäktige anser '"ör sin del att
bankobligationer kan vara ell sätl att binda hushälls-sparandel pä längre tid,
och att del har vissa kreditpoliliska fördelar. Fullmäktige tillstyrker
avskaffandet av förbudet i banklagen mot bl.a. emission av obligationer, men
framhåller att det inte står klart att dessa skulle kunna bidra till en
utveckling mot en bättre fungerande kapitalmarknad. En utveckling mol en
situation där allmänheten i större utsträckning än nu placerar direkt i
obligationer utgivna av staten, företag eller mellanhandsinstitui, skulle
enligt fullmäktige vara alt föredra. I likhel med ulredningen understryker flera
remissinstanser vikten av alt obligationerna ges en försiktig introduktion.
Flera
av remissinstanserna ställer sig tveksamma till om bankobligationer kommer att
få den marknadsvidgande effekt som utredningen förutsatt. De befarar atl
obligationerna i första hand kommer att attrahera de redan etablerade
placerarna pä obligationsmarknaden. Om de institutioner som f n. placerar medel
i långfristiga obligationer övergår till atl förvärva de nya
bankobligationerna, skulle resultatet enligt dessa remissinsianser bli atl
kapitalmarknaden förkortas. En annan krilisk synpunkt som har framförts av
nägra remissinstanser, är att bankerna kommer att avstä från att UtnytQa
obligationsupplåningen till en motsvarande ökning av formellt bundna län utan i
stället försöka bibehålla nuvarande kortfristiga utlånings-struktur.
Hypoteksinslilutionerna har avstyrkt förslaget om bankobligationer under
åberopande av riskema med att del begränsade utrymmet för dem som nu lånar upp
medel på obligationsmarknaden kommer att beskäras ytteriigare. Om bankerna
skulle ges rält att ulge obligationer, bör obligationerna enligt
institutionernas mening få en relativt kort löplid. LO har avvisat förslaget
därför att bankerna genom en ökad utlåning av långfristigt kapital skulle få
större inflylande över industrins invesleringar och därigenom stärka den
privata maktkoncentrationen på kapitalmarknaden, vilket LO anser motverka
strävandena till breddad insyn och ökad demokrati. 10 Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr
165.
Prop.
1978/79:165 146
Samtliga remissinsianser som har tagit upp frågan om
introduktion av bankcertifikat pä marknaden ställer sig positiva till
utredningens förslag. Likaså har samtliga remissinstanser som berört frågan om
bankernas rätt alt inneha förlagsbevis tillstyrkt utredningsförslaget.
Utredningens förs ag, att emissionsstämpeln och
fondstämpeln pä obligationer och liknande skuldebrev skall tas bort tillstyrks
av praktiskt tagel samtliga remissinsianser. Riksskatteverket påpekar dock att
stämpelskatten är avsedd som en kapitalomsättningsskatt och att viss
inkonsekvens uppkommer om obligationer och liknande skuldebrev undantas frän beskattning.
Riksskatteverket ifrågasätter också om stämpelskatten har den betydelse för
lånemöjligheterna på obligationsmarknaden som utredningen anser. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län framhäller att skattebortfallet inte kan anses vara
obetydligt om stämpelskatten slopas.
För egen del får jag anföra följande.
Utredningen har i syfte att främja bankernas möjligheter
att ge bundna lån till företagen föreslagit att bankerna skall ges rätt atl
emittera bankobligalioner. Förslag om alt införa bankobligalioner har
framförts tidigare. 1 belänkandet (SOU 1967: 64) Samordnad banklagstiftning
föreslog kreditin-stitutulredningen att bankerna skulle få rätt atl utfärda
obligationer. Flera remissinstanser avstyrkte dä förslaget, bl.a. med
motiveringen att konsekvenserna för kreditmarknadens funktionssätt inte hade
analyserats tillräckligt. I 1968 ärs proposition om samordnad banklagstiftning
(prop. 1968: 143) togs inte upp något förslag i frågan. Dåvarande departementschefen
framhöll att den ökade konkurrens om kapitalmarknadens medci som
bankobligationer skulle medföra kunde skapa problem och få verkningar som var
svåra att överblicka. Han ansåg att ytterligare utredning krävdes, innan
slutlig ställning kunde tas i frägan. Obligationernas effekter på den korla och
långa marknaden har nu belysts ytterligare i kapitalmarknadsutredningens
slutbetänkande och vid remissbehandlingen av detla.
Det förefaller enligt min mening troligt att den gradvisa
utveckling mol ett ökal inslag av obligationer bland bankernas placeringar som
skett sedan slutet av 1950-talet kommeratt fortsätta under de närmasle åren.
Fördetta talar inte minst statens upplåningsbehov och AP-fondens minskade relativa
betydelse på kapitalmarknaden. En aktivering av obligationsmarknaden skulle
till viss del kunna motverka dessa utvecklingstendenser. Någon mer belydande
förändring av hushållens benägenhet atl placera i sedvanliga stats- och
bosladsobligalioner torde dock inte vara att vänta, med mindre än att
skattereglerna förändras.
Mol bakgrund av utvecklingen för bankernas
obligationsportföljer och mot bakgrund av näringslivets behov av mer formelll
bundna medel- och långfrisiiga krediter framstår det enligt min mening som
angeläget alt bankerna ges möjlighet att i något större utsträckning än vad som
nu är fallet binda sin inlåning såväl tids- som räntemässigt. En ökad bindning
av
Prop.
1978/79:165 147
bankernas inlåning frän allmänheten ökar nämligen deras
möjligheter att ge formellt bundna krediter lill näringslivet, samtidigt som
den ökade bindningen har uppenbara kreditpoliliska fördelar.
Jag delar den uppfattning som flera remissinsianser och
utredningen själv gett uttryck för, nämligen alt viss osäkerhet råder om
bankobligationers effekier pä kreditmarknaden. Enligt min mening bör
bankobligationer för allmänheten kunna utgöra ett relativt näraliggande
alternativ till vanlig bankräkning. Det bör därför vara möjligt för bankerna
att genom sina väl utbyggda marknadsorganisationer ge obligationerna en god
spridning bland allmänheten. Bankerna bör också ha ett intresse av att bygga
ut en väl fungerande sekundärmarknad för obligationer. En rätt för bankerna att
emittera obligationer bör således enligt min mening komma att innebära en
vidgning och aktivering av obligationsmarknaden.
Mot
förslaget har invänts att bankobligationerna till största delen kan komma att
förvärvas av institut som normalt placerar sina medel i långfristiga
obligationer. Därigenom skulle det bli svårare att emittera de långfristiga
obligationerna och marknaden förkortas. Risken för en sådan utveckling bör
enligt min mening inte överdrivas. Dessutom finns alltid möjligheten att genom
kreditpolitiska ålgärder förmå bankerna att i sin tur placera i långfristiga
stats- och bostadsobligationer, om försäljningen av dessa försväras på grund
av bankernas obligationsemissioner. Enligt min mening bör den möjlighet alt
vidga obligationsmarknaden som bankobligalioner innebär prövas. Jag förordar
därför att förbudet mot emission av bankobligationer slopas. I konsekvens
därmed föreslårjag också att förbudel för banker att ställa garanti för andra
låntagares emissioner slopas. Detta förbud har som jag tidigare nämnl tillkommit
för atl bankerna inte skall kunna kringgå förbudet mot emission av egna
obligationer. Möjligheten att garantera obligationer som annan utfärdar kan
vara ett värdefullt inslag i en banks verksamhet, eftersom banken därigenom kan
medverka till att låntagarens emission underlättas. Eftersom behovet av
bankgaranti för obligationslån emellertid kan bero på alt låntagarens
kreditvärdighei och ställning i övrigi inte i och för sig är tillräckligt god,
bör försiktighet tillrådas innan en bank lämnar en sådan garanti. Jag vill i
det sammanhanget erinra om banklagstiftningens regler om att en bank skall
ägna särskild uppmärksamhet ål atl inte alllför omfaUande kredil eller garanii
lämnas lill samma låntagare. På grund av atl viss osäkerhei råder om vilka effekter
på obligationsmarknaden som introduktion av bankobligationer kan fä, vill jag i
likhet med ulredningen underslryka vikten av att introduktionen av dessa på
marknaden sker med försiklighel. Effekierna på krediimarknaden av
introduktionen av bankobligationer bör enligt min mening studeras noga. Genom
emissionskontrollen har riksbanken möjlighet att styra utvecklingen i önskvärd
riktning. Ett tak för en banks totala skulder i form av bankobligationer bör
ocksä sättas. En lämplig gräns bör enligt min mening vara atl en bank inte
tillåls ha skulder i form av obligationslån som
Prop. 1978/79:165 148
överstiger ett belopp motsvarande 3% av bankens inlåning
frän allmänheten.
För att bankobligationerna skall kunna bidra till en
vidgning av obligationsmarknaden genom atl attrahera nya placerarkategorier
bör löptiden inte vara alltför lång. En relativt kort löptid har ocksä den
fördelen att bankobligationerna inte för de traditionella
kapitalmarknadsinslituten framstår som ett rent substitut lill deras sedvanliga
placeringar. Jag föreslår mot denna bakgrund att bankobligalionernas löptid
begränsas till högst sju år, om obligationerna ges ut i Sverige. Däremot finns
det inget skäl all föreskriva en begränsning av löptiden för bankobligationer
som emitteras .tomlands.
Frägan om möjlighet för bankerna att öka sin inlåning
genom att emittera konvertibla obligationer eller obligationer med optionsrätt
att förvärva nya aktier torde få övervägas i samband med banklagsutredningens
arbete för anpassning av banklagstiftningen till 1975 års aktiebolagslag.
Vad jag nu har anfört har inte gällt de helt kortfristiga
obligationer som bankcertifikaten utgör. 1 fråga om dem ansluler jag mig i
likhet med remissinstanserna till förslaget om införande av bankcertifikat.
Löptiden bör vara högst ett år. Någon föreskrift om minsta löplid eller om det
belopp pä vilket certifikatet fär lyda behövs enligt min mening inte. Inte
heller i övrigt torde certifikaten behöva detaljregleras. Till skillnad frän
bankobligationerna bör inle någon högsta gräns anges för en banks totala utestående
skulder i form av bankcertifikat.
Bankcertifikaten bör inte omfattas av reglerna om
emissionskontroll i lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel, eftersom
certifikaten är avsedda att vara ett alternativ till den nuvarande
specialinläningen.
Kapitalmarknadsutredningens förslag om slopande av
emissionsstämpelskatten och fondstämpelavgiften för obligationer och liknande
värdepapper anknyter till ett tidigare förslag av aktiefondsutredningen (Fi
1964:26) i betänkandet (SOU 1969:16) Lagstiftning om värdepappersfonder m. m.
och om stämpelskatt på värdepapper. Akiiefondsutredningen ansåg del vara
principiellt otillfredsställande att obligationslån lill skillnad frän
reverslän skulle iräffas av stämpelskatt och föreslog därför att skatteplikten
vid emission av obligationer och därmed jämförliga skuldebrev skulle slopas.
Förslaget tillstyrktes överlag vid remissbehandlingen av betänkandet. När
förslag om skatteregler för aktiefonder lades fram förklarade sig
föredraganden dock inte vara beredd att avskaffa stämpelskatten vid emission av
obligationer (prop. 1974: 181 sid.47, jfr. prop. 1975/76: 180 sid. 178).
Akiiefondsutredningen föreslog atl även fondstämpeln
skulle avskaffas. Ulredningen anförde bl.a. atl fondstämpeln och
aktievinstskatten i flera avseenden är likartade och att det från principiell
synpunkt är oriktigt att ha två formellt olika omsättningsskatter pä samma
område. Därtill kom enligt utredningen atl fondstämpeln fördyrar näringslivets
kapitalförsörj-
Prop.
1978/79:165 149
ning och atl uträkningen och redovisningen av fondslämpeln
medför ganska omfaUande arbele för såväl myndigheter som banker och enskilda.
Förslaget om slopande av fondstämpeln tillstyrktes med något undanlag av
remissinstanserna. Föredraganden ansäg emellerlid att fondslämpelavgif-ten t.
v. borde utgå i oförändrad omfattning (prop. 1974: 181 sid. 48, jfr. prop.
1975/76: 180 sid. 178).
Jag anser
för min del att aktiefonds- och kapitalmarknadsutredningarna har anfört
övertygande skäl för ett avskaffande av emissions- och fondslämpeln på
obligationer och liknande skuldebrev. Särskilt väsentligt är enligt min mening
att obligationernas konkurrenskraft som placeringsform stärks såväl gentemot
placeringar i fastigheter och andra reala tillgångar som gentemot placeringar i
reverslån och andra nominella placeringar som inte belastas av liknande
avgifter. Som utredningen framhållit är det en nödvändig förutsättning för att
bankcertifikat skall kunna ges ut att nämnda skatter slopas. För avkastningen
på bankobligationer, som mycket väl kan väntas få en löptid pä endast ett par
är, spelar ocksä skatterna sä stor roll att sådana obligationer knappasl kan
finna köpare om skatterna behälls.
Budgetåret 1978/79 beräknas emissionsstämpeln pä obligationer
och liknande skuldebrev samt fondstämpeln i dess helhet inbringa ca 60 milj.
kr. När man bedömer delta skattebelopps belydelse ur statsfinansiell synvinkel
bör man beakta de administrativa kostnaderna för uppbörden, som särskilt
beträffande fondslämpeln är betydande.
De
praktiska olägenheter som hanteringen av fondstämpeln innebär för bäde
myndigheter och enskilda är enligt min mening så betydande attjag anser att den
bör avskaffas även för andra värdepapper än obligationer.
Mot
bakgrund härav och särskilt med hänsyn till de positiva effekier på
obligationsmarknaden som ett slopande av stämpelskatterna kan ha förordar jag
säledes att fondstämpeln avskaffas i sin helhet och att emissionsstämpeln pä
svenska obligationer och andra jämförliga skuldebrev slopas. Som en konsekvens
av sisinämnda förslag bör även stämpelskatten på utländska obligationer tas
bort. Eftersom skatten på andra utländska värdepapper än obligationer bara
inbringar omkring 100000 kr. om året och dessutom medför prakliska problem bör
även denna skall avskaffas.
Den av
några remissinsianser väckta frågan om ett avskaffande av emissionsstämpeln
även för svenska aktier är jag f n. inte beredd atl pröva. Del bör i stället
ankomma på den år 1977 lillsätla stämpelskatleutredningen (B 1977: 06) att
utreda denna fräga närmare.
I fråga om
bankernas förvärv av föriagsbevis delar jag liksom remissinstanserna
ulredningens uppfattning att del - med hänsyn lill den restriktiva praxis som
gäller för vilka låntagare som fär ge ut förlagsbevis och den stränga
granskning som parterna på marknaden utsätter förlagslånen för -inte är
motiverat atl behålla de nuvarande begränsningarna i bankernas räll att inneha
förlagsbevis. Jag förordar därför att utredningens förslag i denna
Prop.
1978/79:165 150
del genomförs. För sparbank och centralkassa för
jordbrukskredit bör som utredningen har föreslagil den begränsningen gälla att
de skall inhämta bankinspeklionens tillstånd för atl medverka vid emission av
förlagsbevis.
Bankerna är i princip förbjudna atl inneha aktier i andra
bolag. Motivet härför är att ett innehav av aktier kan innefatta en risk för
att bankerna börjar driva verksamhet som är främmande för deras egentliga
verksamhet. En bank som medverkar vid en aktieemission fär dock förvärva och
normalt i högsl ett är inneha aktie som ingär i emissionen. Under remissbehandlingen
har väckts förslag om atl denna lid bör ulslräckas till tre är. Enligt min
mening talar syftet bakom det principiella förbudet för bank atl inneha aktier
mol en sådan uppluckring. Jag biiräder därför inle detta förslag.
De av mig förordade ändringarna i fråga om bankinslilulens
verksamhei föranleder ändringar i banklagarna och lagen om kreditpolitiska
medel samt i författningarna om stämpelskall och stämpelavgift. Jag återkommer
i specialmotiveringen närmare till dessa frägor.
2.5.4 Mellanhandsinstiluten inom näringslivssektorn
2.5.4.1 Inledning
AP-fondens tillkomst och starka lillväxl från början av
1960-talet har medfört att de kapilalanskaffande instituten eller de s. k.
mellanhandsinstituten har fått en ökad betydelse på svensk kreditmarknad.
Särskilt gäller detta de institut som verkar inom näringslivssektorn.
Utlåningen från AP-fonden till företag, vilkas kapitalbehov är för litet för
att obligationsemissioner skall komma i fråga, sker sälunda i stor
utsträckning genom förmedling av dessa institut. Några av instituten ger lån
till stora förelag för speciella ändamål, exempelvis för refinansiering av
exportkrediter eller för loppfinansiering av investeringsobjekt. Även om
AP-fonden dominerar så har under senare är försäkringsbolag vuxit i betydelse
som långivare till instituten.
Mellanhandsinstituten inora näringslivssektorn bedriver en
omfattande verksarahet. Institutens sammanlagda nettokrediter år 1978 uppgick
till ca 2,8 miljarder kr. alt jämföras med upplåningen mot industriobligationer
pä ungefår 1,6 miQarder kr. netto. Verksamhetsområdena är i stor utsträckning
olika för instituten.
Långfristig utlåning till mindre och medelstora
näringsföretag ombesörjs frärast av AB Industrikredit och AB Företagskredit,
Instituten, som skiljer sig frän varandra huvudsakligen i fräga om
säkerhetskrav och räntesättning, har gemensam förvaltning. Den renodlade
induslrin dominerar som låntagare men dess relativa andel av utlåningen har
under senare år avtagit till förraån för i första hand handels- och
servicenäringama. Vid uigången av år 1978 uppgick Industrikredits och
Företagskredits utestående lån till 6747 resp. I 109 milj. kr. Av utlåningen
detta år hade ungefär 30% tillde-
Prop. 1978/79:165 151
lals
företag med mindre än 20 anställda, 53 % förelag med mellan 20 och 199
anställda och 17% fler än 200 anslällda. Mönstret är likartat i de båda
instituten.
Ett
annal institut med uppgift att medverka vid finansiering av mindre och
medelstora företag är Företagskapital AB. Detta sker genom att institutet
förvärvar minoritetsposter av nyemitterade aktier, andelar i ekonomiska
föreningar eller liknande rättigheter. Institutet kan även lämna krediter eller
ikläda sig garantiförbindelser. År 1978 uppgick institutets engagemang till
drygt 38 milj. kr. Av beloppet utgjorde ca 90% rent riskkapital. I likhet med
Industrikredil/IVrelagskredit är institutet samägt av staten och
affärsbankerna.
Som
ell komplement till redan existerande kreditinstitut bildades år 1967 Sveriges
Investeringsbank AB som är ett av staten helägt kreditaktiebolag med uppgift
att framför allt ge krediter och garantier till relativt stora och riskbetonade
projekt inom näringslivet. Även exportfinansiering ingär sedan nägra år i
bankens verksamhet. Vid utgången av år 1978 uppgick bankens beviljade krediter
och garantier till drygl 6,7 miljarder kr. Av beloppet avsåg ungefär 70%
investerings- och rörelsekrediter och ca 20% exportkrediter.
Refinansiering
av exportkrediter bedrivs av specialinslilutel AB Svensk exportkredit (SEK).
Institutet, som till hälfien ägs av staten och till hälfien av affärsbankerna,
bildades i syfte all ge långfristiga exportkrediter. Bland låntagarna dominerar
varven, som år 1978 svarade för knappt 50% av SEK:s utestående kreditvolym på
ca 3,7 miljarder kr.
På
rederinäringens område finns två mellanhandsinstitui som kompletterar
varandra, nämligen Svenska Skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundärlånekassa. Instituten, som är samförvaltade, har formen av
hypoteksinstilut. Ar 1978 uppgick kassornas sammanlagda bmttoupplä-ning till ca
320 milj. kr.
Finansieringen
av lanlbmkels investeringar sker i belydande utsträckning genom
Lantbruksnäringamas primärkredit AB och sekundärkredil AB. Dessa institut -
tillsammans kallade Lantbmkskredil - är samförvaltade och ägs till hälften av
staien och till hälften av Lantbrukarnas riksförbund, enskild handel och
industri samt Kooperativa förbundet. Enligt bolagsordningarna har
Lantbmkskredil till uppgift atl ge långfrisiiga lån till näringsföretag,
företrädesvis inhemska företag som sysslar med förädling eller distribution av
produkter från skogs- och jordbmket eller binäringar till dessa eller
distribution av förnödenheter till samma näringsgrenar. Man är alltså
oförhindrad att ge lån även till andra företagskategorier än de särskilt
nämnda. Utlåningen är i stor utsträckning inriktad pä ralionaliseringsinvesleringar
och utbyggnad av stora anläggningar. Lån ges i princip endast för
nyinvesteringar. Vid utgången av år 1978 uppgick den lolala utlåningen från
primärlåneinstitutel till 1 538 milj. kr. och från sekundärlåneinstitutet till
364 railj. kr.
Prop.
1978/79:165 152
Sveriges allmänna hypoleksbank är den viktigaste
institutionen för atl förse lantbruket med långfristigt kapital.
Hypoteksbankens utlåning uppgick år 1978 till 883 milj. kr.
AP-fonden är den dominerande längivaren för flertalet av
instituten. Vid utgången av är 1976 uppgick fondens utlåning till instituten
till ca 12 miljarder kr., vilket molsvarar ungefär 12% av fondens totalt
utestående lån. Institutens sammanlagda utestående långfristiga låneskuld
uppgick vid samma tidpunkt till ca 17 miljarder kr. Det innebär alt AP-fonden
svarade för ungefär 70% av finansieringen.
Induslrikredit, Företagskredil och Lantbrukskredit har
praktiskt taget hell finansierats genom upplåning mol revers i AP-fonden.
Detsamma gällde lidigare för SEK. Sedan är 1975 har institutet också gett ut
obliga-tionsfn på den inhemska marknaden och tagit upp lån i utlandet. Vid
utlandsupplåning har SEK i viss utsträckning tagit valutarisker. År 1978 erhöll
institutet statligt stöd till kursrisktäckning vid utlandsupplåning (prop.
1977/78:155, NU 1977/78:73, rskr 1977/78:379, SFS 1978:404). Investeringsbanken
har finansierat sin verksamhet i lika stor utsträckning pä den inhemska
marknaden, främst AP-fonden, som på den utländska kapitalmarknaden. Vid
utlandupplåningen har banken praktiskt tagel hell växlat om valutan till
svenska kronor och säledes själv burit kursriskerna. Hypoteksbanken och
skeppshypolekskassorna har finansierat sin verksamhet i Sverige, huvudsakligen
genom obligationsuppläning.
I fråga om institutens utlåningsvillkor skiljer sig
Investeringsbanken och SEK från de övriga instituten därigenom att de tillämpar
flexibla villkor. Flexibiliteten gäller länens löptid, amorteringsvillkoren och
möjligheterna att ge utfästelse om kredit att utbetalas vid viss senare
tidpunkt, eventuellt till på förhand fastställd ränta. Investeringsbanken anger
räntan i offerterna medan SEK bestämmer ränian vid låntagarens accept.
Utlåningen från övriga institut sker i stort sett på samma
villkor som institutens egen upplåning med tillägg för en mindre och fast
marginal. Möjligheter saknas atl ge utfästelse om kredit alt utbetalas vid viss
senare tidpunkt. Räntan bestäms - oberoende av riskbedömningar i de enskilda
fallen - av institutens upplåningsräntor vid ulbetalningstillfället.
Beträffande säkerhetskraven ger instituten, med undantag
av Investeringsbanken, endast lån mot fullgoda säkerheter. Utlåningen hos
Industrikredit sker upp till ca 60% av pantens värde och hos Företagskredit
mot en säkerhet som från fall till fall bedöms betryggande, vilkel i regel
innebär inteckning mellan 60-75%.
Lantbruksnäringarnas primär- och sekundärkreditinstitut
har samma säkerhetskrav som Industrikredit resp. Förelagskredit.
Investeringsbanken gör en mera obunden säkerhetsbedömning och har tagil
markerade risker i sin kreditgivning. Av mellanhandsinstituten har endast
Investeringsbanken och Företagskapital realiserat nämnvärda förluster.
Prop.
1978/79:165 153
2.5.4.2 Mellanhandsinslitutens verksamhet och funktion
Vad gäller institutens verksamhetsområden konsiaterar
kapitalmarknadsulredningen att instituten tilldelats relativt specialiserade
uppgifter och att därför konkurrens mellan instituten förekommer endasl i
ringa omfattning. En konsekvent genomförd decentralisering av kreditbe-slulen
pä kapitalmarknaden förutsätter enligt utredningen, att institutens
verksamheisområden sammanfaller sä alt instituten kan konkurrera. Inrättandet
av mellanhandsinstituten har därför endast medfört alt besluten
decentraliserats från AP-fonden, men inte att låntagarna fält flera alternativ
vid valet av finansiärer. Ulredningen har särskilt pekat på frånvaron av
konkurrens mellan de institut, som förmedlar långfristiga krediter av konventionell
natur, nämligen Industrikredit/Företagskredil och Lantbrukskredit.
Lantbrukskredils kreditgivning har föranlett kritik av utredningen. Det
framhålls alt institutet i betydande utsträckning ger lån till företag som
borde vara i stånd all själva ta upp län pä obligationsmarknaden. Vidare har
institutets specialisering pä en enda bransch för utredningen framstått som
mindre funktionell.
Mot bakgrund av det sagda har ulredningen - för att skapa
bättre förutsättningar för konkurrens - övervägt att föreslå inrättande av nya
institut och att vidga Lantbrukskredils kreditgivning även till andra låniagarkalegorier
än dem som har anknytning till skogs- och jordbrukssektorn. Utredningen har
emellertid stannat för att endast förorda alt instituten strävar efter en
minskad specialisering och att Lantbrukskredits verksamhetsområde breddas på
längre sikt.
Med hänsyn
till all AP-fondens relativa andel av utbudet på kapitalmarknaden kan väntas
avta i framtiden, har ulredningen förordat att bättre förutsättningar skapas
för instituten alt genomföra upplåning pä den inhemska kreditmarknaden vid
sidan av AP-fonden. Dessutom har utredningen föreslagit att Industrikredit
utrustas på lämpligt sätt för utlandsupplåning. Som tidigare nämnts har av
instituten hittills endast Investeringsbanken och SEK lagit upp län i
utlandet.
1 fråga om
kreditgivningen anser utredningen att instituten, med undantag av
Invesleringsbanken och SEK, bedriver en i hög grad standardiserad verksamhet
och att deras primära strävan är alt minimera utläningsrän-torna. Denna strävan
bygger enligt utredningen på ett delvis förenklat synsätt. Vid de
överiäggningar utredningen haft med representanter för olika näringslivsorganisationer,
enskilda förelag och kreditinstitut har framkommit att företagen i allmänhet är
beredda att erlägga en något högre ränta om detta är priset för mer flexibla
och behovsanpassade kreditvillkor. Slrävan att minimera räntevillkoren bör därför,
framhäller utredningen, balanseras mol andra önskemål beiräffande lånens
utformning. En ledamot i utredningen har i särskilt yllrande föreslagit att
Industrikredit och Företagskredil får möjligheler att lämna krediter pä minst
25 är. Förutom mer varierande lånevillkor har utredningen förordat att
instituten lar något större risker i sin verksamhet.
Prop.
1978/79:165 154
Remissinstanserna har i allmänhet inle haft något att
erinra mot utredningens allmänna synpunkter på mellanhandsinstitutens funktion
och verksamhei. Lantbrukskredit har dock i sitt remissvar inte godtagit utredningens
uppfattning att institutet ger alltför få krediter utanför lantbruks-sektorn
och alt siörre företag alllför mycket gynnas vid kreditgivningen. Vidare har
representanter för lantbruksnäringen motsatt sig en förändring av
Lantbrukskredits verksamhetsområde.
För egen del vill jag anföra följande.
De särdrag som ger mellanhandsinstiluten deras karaktär är
framför allt kapitalanskaffningssättet och kreditgivningens natur. Till
skillnad frän bankerna skaffar instituten inte kapital genom inlåning. Den
huvudsakliga kapitalkällan är i stället de övriga kreditinstituten och då
framför allt AP-fonden. AP-fondens organisation förutsätier - bortsett från
AP-fondens möjlighet att placera direkt i industriobligationer - att fondens
kapitalutbud kanaliseras genom mellanhandsinstiluten. Beteckningen mellanhandsinstitut
har valls med hänsyn till den viktiga uppgift instituten sälunda har. Viss
kritik har riktals mot denna beteckning men jag har inle funnit någon
lämpligare. Mellanhandsinstitutens kreditgivning är huvudsakligen inriktad pä
att ge näringslivet - särskilt de företag som inte själva kan utnyttja
obligationsmarknaden - långfristiga tidsbundna län med fasl ränta. Länen har
ofta karaktär av avlyft av bankkrediter. Bankernas kreditgivning är däremot, i
varje fall formellt sett, av kortfristig natur. Enligt min mening saknas
anledning att förändra mellanhandsinslitutens allmänna karaklär och funklion.
Jag kan inle dela utredningens uppfattning alt mellanhands-instituten bör öka
sitt risktagande. Gränsen mot bankernas verksamhet bör upprätthällas även i
framtiden. Delta hindrar dock inte att mellanhandsinstiluten, säsom nu är
fallet, även i viss ulsiräckning skall kunna uppiräda pä den mer kortfristiga
kapitalmarknaden.
Jag delar utredningens uppfattning att instituten såvitt
möjligt bör ha ett brett verksamhelsområde. Av bl. a. effeklivitetshänsyn är
det angeläget att lånlagarna även på denna del av kapitalmarknaden har möjligheter
att få sina investeringsprojekt prövade av flera av varandra oberoende kreditbedömare.
Emellertid har, som utredningen påpekat, specialisering visat sig ändamålsenlig
i fråga om vissa former av långsiktig kreditgivning. Säledes är det väsentligt
att exportkreditfinansieringen huvudsakligen handhas av ett specialiserat
institut, SEK, som kan lösa de tekniska frågor som är akluella, på samma gång
sora det effektivt administrerar den försöksverksamhet med statligt stödd
exportkredilfinansiering som f. n, gäller. Vidare framstår det som mest
ändamålsenligt att samla den speciella verksamhet som farlygsfinansieringen
utgör till en enda institution av lypen
skeppshy-potekskassan/sekundärlånekassan. Den långfristiga kreditgivningen till
de enskilda jordbrukarna synes ocksä bäst handhas av en institution, dvs.
hypoteksbanken med tillhörande lokala föreningar. När det däremot gäller den
långfristiga kreditgivningen av mer konventionell natur, som formed-
Prop.
1978/79:165 155
las av bl.a. Industrikredit/Företagskredit och
Lantbrukskredit, anserjag i likhet med utredningen atl den bör vara riktad mot
en vid krets av låntagare så att förutsättningar för konkurrens föreligger.
Jag vill i detta sammanhang erinra om att
konkurrensaspekten i hög grad beaktades när villkoren för Lantbrukskredits
verksamhet utformades. Föredraganden underströk i prop. 1964: 117 angående
Lantbrukskredits inrättande alt ändamålsbeslämningen beträffande
Lantbrukskredit inte innebar någon formell branschavgränsning vid institutets
val av låntagare. Visserligen skulle tyngdpunkten i Lantbrukskredits långivning
ligga på andra låniagarkalegorier än dem Industrikredit/Företagskredit vänder
sig lill, men genom att strikta branschgränser inte drogs mellan institutens
verksamhetsområden skulle instituten ändå delvis verka i konkurrens med
varandra. Förekomsten av en sådan konkurrens borde, enligt den dåvarande
departementschefen, pressa ned institutens marginaler och lill gagn för
lånlagarna hålla lånekostnaderna på lägsta möjliga nivå.
Vad jag nu har anfört ger vid handen atl nägra ändrade
föreskrifter inte behövs för att bredda Lantbrukskredils verksamhetsområde och
möjliggöra ytterligare konkurrens. Vad som krävs är endasl en nägot ändrad
praxis beträffande kreditgivningen. Jag vill inte ifrågasätta att tyngdpunklen
i Lantbrukskredits kreditgivning inle även i framtiden skall avse företag som
sysslar med förädling eller distribution av produkter från skogs- och
jordbruket, binäringar till dessa eller distribution av förnödenheter till
skogsbruks- och lantbrukssektorn. Däremot anser jag det önskvärl att institutet
mer än vad hittills har skett utnytQar möjligheterna alt ge krediter även till
företag inom andra sektorer. Vidare bör Lantbrukskredit i större omfattning än
hiuills bevilja lån ål mindre och medelstora förelag, som inte kan UtnytQa
obligationsmarknaden. Jag vill här erinra om att Industrikredit och
Förelagskredit har möjlighet att ge krediter till företag inom Lantbrukskredits
verksamhetsområden.
I likhet med ulredningen finner jag det angeläget med en
breddning av kretsen långivare till mellanhandsinstituten. En förutsättning för
att andra finansieringskällor skall kunna anlilas är att den nuvarande
upplåningen kompletteras med finansieringsinstrument som är mer likvida för
långivarna. Upplåningen från försäkringsbolag har somjag nyss nämnl ökat under
senare är. Den ränta instituten är beredda att betala är emellertid i många
fall inte konkurrenskraftig. Vid en mer flexibel räntesättning torde man kunna
räkna med ett ökat kapitalutbud. Även från bankers och andra placerares sida
kan under sådana förhållanden ett större intresse vara att vänta.
Närdet gäller upplåningen är givetvis den internationella
kapitalmarknaden en tänkbar finansieringskälla. Som utredningen har framhållit
lorde en viss upplåning i ullandel från svensk sida bli nödvändig under en
följd av är. Jag har mot denna bakgrund i princip inget att erinra mot
utredningens förslag att också Industrikredit får använda sig av
utlandsupplåning. Detla
Prop.
1978/79:165 156
institut har en bred inrikining på flertalet kategorier av
mindre och medelstora företag, vilka i allmänhet saknar möjligheter att låna
upp pengar på utlandsmarknaden. En upplåning i utlandet för Industrikredits del
kan därför anses motiverad. När det gäller Industrikredits möjligheler att finansiera
sig genom utlandsupplåning är det självklart atl Industrikredit på samma sätt
som andra privata låntagare är beroende av vilken utlandsupplåning som
statsmakterna med hänsyn till den allmänna ekonomiska utvecklingen anser atl
den privata sektorn bör svara för. Med hänsyn till Lantbrukskredits nuvarande
inriktning föreligger enligt min mening f, n. inte förutsättningar för en
utlandsupplåning för Lantbrukskredits del. I framliden kan det dock visa sig
att möjlighet till utlandsupplåning bör finnas även för detla institut.
Vad gäller institutens kreditgivning bör, som jag
inledningsvis har nämnt, främst långfristiga län beviljas. F.n. har
Industrikredit/Företagskredit formell möjlighet att lämna kredit på 20 år. Jag
anser atl del inte finns skäl att nu ytterligare utsträcka länetiden.
Beiräffande lånevillkoren i övrigt delar jag utredningens uppfattning alt de
bör vara mer flexibla än vad som nu är fallet och bätire anpassade lill de
individuella låntagarnas behov. Kravet på fullgoda säkerheter bör dock enligt
min mening gälla i princip även i fortsättningen för de institut som nu är
skyldiga atl begära sädana för att medge kredit.
En flexiblare ut- och inlåningspolilik ställer högre krav
pä mellanhandsinstitutens soliditet. Det torde därför bli nödvändigt att
instituten ökar fonderingarna. En ökad fondering är - med hänsyn lill den
ökning i balansomslutningen som följer av inflationen - även nödvändig för atl
undvika nya kapitaltillskott tid efter annan. Tillväxten i balansomslutningen
är relaterad till prisutvecklingen i samhällsekonomin, eftersom institutens
tillgångar och skulder är fastställda i nominella belopp. Ökning i
balansomslutningen framtvingar alltsä större kapitalkrav, fastän ökningen inte
är real ulan endast orsakad av inflationen. Med hänsyn lill behovet att öka
institutens fonderingar anser jag det rikligt all institutens marginaler vidgas
nägot. För Industrikredits och Företagskredils del skedde en viss sådan
vidgning den 1 januari 1979 och sker för Lantbrukskredits del den I april 1979.
Ulredningen har mot bakgrund av sina allmänna synpunkter
på mellanhandsinstitutens funktion och verksamhet föreslagil vissa ändringar
av de förutsättningar som nu gäller för de olika instituten. Ändringarna avser
bl.a, organisatoriska frågor och de regler som skall tillämpas i lånerörelsen.
Innan jag tar upp dessa förslag till ändringar beträffande särskilda institut
vill jag nämna en av TCO väckt mera allmän fråga. Som här har framgåti har
staien, i egenskap av delägare eller genom att ha ställt grundkapital till
förfogande, inflylande över verksamheien vid raellanhandsinsii-tuten. TCO har i
sitt remissvar uttalat den uppfattningen atl de fackliga
Prop.
1978/79:165 157
organisationerna bör bli representerade i
mellanhandsinslitutens styrelser. En sådan ändring av styrelsernas
sammansättning vars konsekvens synes vara en motsvarande styrelserepresentaiion
för arbetsgivarorganisationerna är jag inte beredd atl la upp i delta
sammanhang.
2.5.4.3 Industrikredit och Företagskredit
Beträffande Industrikredit och Företagskredit innebär
utredningens förslag sammanfattningsvis följande. Instituten släs samman lill
ett institut under namnet Företagskredit för atl markera en bredare inriktning
än pä renodlad industri. Aktiekapitalet bör ökas i det sammanslagna institutet
till 100 milj. kr. och garantikapilalel till 300 milj. kr. mot f n. totalt 44
resp. 149 milj. kr. Institutets upplåningsrätl bör fastställas till 15 gånger
del i bolagsordningen fastställda upplåningsunderlaget. 1 bolagsordningen bör
anges atl säkerheten vid utlåning skall ligga inom 75 % av pantens beräknade
värde. Dessutom bör institutet fä ge län ulan särskild säkerhet -blancokrediter
- intill ett belopp som motsvarar halva aktiekapitalet.
Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat utan erinran
förslaget att slå samman de båda instituten. Remissinsianserna har i allmänhet
inte heller haft något att erinra mot vad ulredningen föreslagit i fråga om
aktiekapital, garantikapital, upplåningsrätt och säkerhetskrav i det gemensamma
institutet. Vissa invändningar har dock gjorts.
Beträffande kapitalet i det gemensamma institutet har
bankföreningen invänt att, om soliditeten måste förslärkas, i försia hand
garantikapilalel bör höjas och möjligheterna att öka fonderingen genom större
rörelseöverskott beaktas mera.
1 fräga om upplåningsrätten har Industrikredit och
Företagskredil häv-dal all upplåningsmultipeln bör bibehållas pä
Industrikredits nuvarande nivå, dvs. 20. Bankinspektionen har däremot gjort
gällande att det gemensamma institutet bör ha en högre grad av kapitalläckning
än vad utredningen föreslagit, dvs. en lägre upplåningsmullipel än 15.
I likhel med utredningen och flertalet remissinsianser
anserjag atl det inle längre finns nägra avgörande skäl att ha kreditgivning
för samma ändamål uppdelad pä primär- och sekundärkreditinstitut. Den praktiska
effekten av den nuvarande uppdelningen är att utlåningsränlan kan varieras
genom delning av krediten på de båda instituten. En kredit som bedöms vara något
riskfylld kan lill siörre delen läggas i sekundärkredilin-stitutet, som har
något lägre formella säkerhetskrav än primärkreditinstitu-lel, och därmed
betinga en något högre ränta. EmeUertid har sekundär-kreditgivningen i
praktiken inte visal sig medföra ett högre risktagande. Med hänsyn härtill
anserjag att verksamheien bör samordnas i eU institut. Ett annal skäl för en
sädan samordning är atl de strikta mallar för verksamheten som tillämpas i
vartdera primär- och sekundärkreditinstitutet därmed upplöses, vilket bör
kunna medge en mera flexibel kreditgivning i fräga om räntesättning och övriga
villkor. Vid överläggningar med delägar-
Prop.
1978/79:165 158
na pä banksidan har dessa förklarat sig dela uppfallningen
om lämpligheten av en sammanslagning.
Sammanslagningen av verksamheterna bör ske på det sättet
att Industrikredit - med hänsyn till att dess namn är mera inarbetat än
Företagskredits - övertar Företagskredils tillgångar och skulder och i
fortsättningen svarar för den kreditgivning som hittills har ankommit pä de
båda företagen. Pä lämpligt sätt bör firmanamnet "Företagskredit"
skyddas. Ett sätt härför kan vara att Industrikredit antar det som bifirma.
Sammanslagningen bör genomföras utan extra skattebelastning. Jag vill i del
sammanhanget nämna attjag avser att senare lägga fram förslag lill
skattelagstiftning som syftar lill alt underlätta bolagsfusioner.
Beträffande
kapitalet i del gemensamma institutet anserjag att aktiekapitalet bör höjas
lill 80 milj. kr. och garantikapitalet, som f. n. uppgår till fem gånger
aktiekapitalet, till 400 milj. kr. Enligt vad jag har inhämtat har övriga
aktieägare förklarat sig villiga att medverka till en höjning av kapitalet i
enlighet härmed.
Jag kommer
härefter in på frågan om de säkerheter som skall ställas för lånen frän det
gemensamma institutet. Somjag tidigare har nämnt anserjag alt kravet på
fullgoda säkerheter i princip skall gälla även i fortsättningen. F. n. får
utlåning ske hos Industrikredit upp till 60% av pantens beräknade värde medan utlåningen
hos Företagskredit sker mot säkerhet som bedöms betryggande, vilket i regel
innebär inteckning mellan 60-75%. Med hänsyn till att
Industrikredit/Företagskredil hittills nästan inte haft några förluster kanjag
godta utredningens förslag att säkerheten vid utlåning fördel gemensamma
institutet skall ligga inom 75% av pantens värde, dvs. i stort sett samma
säkerhetskrav som f. n. tillämpas av sekundärinstitutet Företagskredit.
När det
gäller förslaget om blancokreditgivning vill jag erinra om vad 1960 års
företagskreditutredning uttalade i sitl förslag till inrättande av
Företagskredit. Utredningen anförde bl.a. följande: "Att utesluta kravet
på säkerhet och ge utlåningen karaktären av förtroendekrediter är enligt
utredningen inte möjligt, bl.a. med hänsyn till atl det här är fråga om ett
speciellt risktagande på grund av lånens långfristighet och till atl krediter
av sådan art skulle kräva en alllför omfattande, lokalt uppbyggd organisation
för alt tillräcklig bevakning av de utestående lånen skulle kunna erhållas. Det
nya institutet är närmast avsett för långivning mot annan säkerhei än
botteninteckning. Säkerhelen bör enligt utredningen vara betryggande . ,
.". Dåvarande departementschefen anslöt sig i prop. 1962:124 om inrättande
av ett institut för långfristig kreditgivning till mindre och medelstora
förelag, m, m, helt till utredningens förslag rörande utformningen av
säkerhetskravet vid utlåning från Företagskredit.
Jag delar denna uppfattning. Att generellt medge
mellanhandsinstiluten rätt att lämna blancokrediter är ägnat att utsudda den
skiljelinje som enligt vad jag tidigare har nämnl bör finnas mellan dem och
bankerna. Jag kan därför inte biträda utredningens förslag i denna del.
Prop.
1978/79:165 159
För det gemensamma institutets verksamhei är dess
möjligheter att pä gynnsamma villkor uppta lån på marknaden av avgörande
betydelse. Förutom beskaffenheten av de säkerheter som institutet erhåller i
sin egen utlåning är därvid frågan om institutets upplåningsvolym i förhällande
lill dess eget kapital av betydelse.
Uppläningsrätten
är f n. maximerad beiräffande Industrikredit till 20 och i fråga om
Företagskredit till 10 gånger summan av egel kapital, garantifond och
utestående förlagslån, med vissa restriktioner för förlagslån med kortare återstående
löptid än fem är. Under förutsättning att rätten att ulge förlagsbevis maximalt
utnytQas - dvs. högst intill ett belopp molsvarande summan av aktiekapitalet
och garantikapilalel - ulgör uppläningsrätten i de båda instituten med
nuvarande multiplar tillsammans 9,2 miljarder kr. 1 det gemensamma institutet
skulle under samma förutsättning upplåningsrätten - om den av ulredningen
föreslagna multipeln 15 lillämpas - vidgas till 14,4 miljarder kr. Delta
molsvarar en kapitalläckning pä drygt 6% om garantikapilalel likställs med
aktiekapital. Mot den av utredningen föreslagna uppläningsrätten har, som
tidigare nämnls, invändningar gjorts vid remissbehandlingen.
Enligt min mening saknas det skäl alt bestämma det
gemensamma institutets kapitaltäckningskrav annorlunda än som i praktiken
motsvarar de krav som nu gäller för IndustrikredU/Förelagskredit. Med beaktande
av att institutens hittillsvarande upplåning fördelar sig med 85% pä primärkrediter
och med 15% på sekundärkrediler föreslårjag därför att upplåningsmultipeln
bestämmes till 18. Med denna upplåningsrätl bör institutet kunna erhälla
förhållandevis gynnsamma villkor vid upplåning på såväl den inhemska som
utländska kapitalmarknaden.
Vid
utgången av år 1978 uppgick Industrikredits och Företagskredils utestående lån
till sammanlagt 7 856 milj. kr. Det gemensamma institutet skulle få en
upplåningsvolym på ca 17 miljarder kr. med den nu föreslagna uppläningsrätten.
I avvaktan pä erfarenhelerna av länevcrksamhelen i det gemensamma institutet
bör denna utlåningsvolym tills vidare kunna godtas.
2.5.4.4 Övriga mellanhandsinslilut
Efter förslag i prop. 1977/78:40 om de mindre och
medelstora företagen (NU 1977/78: 34, rskr 1977/78: 110) har riksdagen medgett
Förelagskapital bl.a. att få förvärva inte bara som förut aktier vid
emissionstillfällen utan ocksä befintliga aktier, allt för att underlätta
ändringar av förelagens ägarförhållanden. Vidare fick institutet i vissa fall
räll alt ge direkta lån till företagare för att bl.a. underlätta generationsskiften.
Genom dessa ändringar i bolagsordningen har institutet fält ökad
rörelsefrihet. Vad gäller institutets allmänna inriktning kanjag insiämma i vad
ulredningen anfört om att verksamheten i första hand bör avse förhållandevis
väletablerade företag med inarbetad administration och produktion.
Prop. 1978/79:165 160
Utredningen har inte nägra förslag till ändringar vad
gäller Investeringsbankens rörelseinriktning. Det förhållandevis höga
risktagande som utmärker Invesleringsbankens verksamhet har som utredningen
framhällit möjliggjorts genom atl banken utrustats med stort eget kapital.
Utredningen anser mol denna bakgrund att det är önskvärt att banken pä längre
sikt tillförs ytterligare egna medel genom ökning av aktiekapitalet. Jag vill
erinra om att banken är 1978 (prop. 1978/79:8, NU 1978/79:8, rskr 1978/ 79: 42)
har anvisats 300 milj. kr. för teckning av aktier och att den statliga garantin
för bankens förbindelser har höjts från 4 000 milj. till 5 000 milj. kr. I
övrigt fär jag beiräffande Invesleringsbanken hänvisa till den nyligen
beslutade propositionen om riktlinjer för industripolitiken, m.m. (prop.
1978/79:123).
1 fräga om SEK föreslår utredningen att institutets
bolagsordning ändras så att institutet ges utrymme för kreditgivning utan säkerhet
intill ett belopp motsvarande 25% av aktiekapitalet. Delta är f. n. 400 milj.
kr.
De remissinstanser som har yttrat sig i denna del har
tillstyrkt förslaget om blancokreditgivning. Från en del håll har man l.o. m.
velat gå längre genom atl sätta gränsen för blancokrediter vid 50% av
aktiekapitalet. En del remissinstanser har särskilt betonat det angelägna med
en blancokreditgivning för mindre och medelstora företag, som i allt siörre
omfattning söker sig ut på den inlernationella marknaden.
Somjag tidigare har nämnt anserjag all blancokrediter i
princip inte bör fä lämnas av mellanhandsinstiluten. När det gäller
finansieringen av de mindre och medelstora företagens exportkrediter vill jag
erinra om de av riksdagen år 1978 beslulade åtgärderna i dessa avseenden (prop.
1977/ 78: 155, NU 1977/78: 73, rskr 1977/78: 379, SFS 1978: 404). I
propositionen (sid. 120) behandlar chefen för industridepartementet förslag som
syftar till att underlätta finansieringen av de mindre företagens
exportkrediter. Efter samräd med chefen för industridepartementet vill jag
framhälla att vissa mera riskfyllda exportkrediter för de mindre företagen
mycket väl kan finansieras av de regionala utvecklingsfonderna eventuellt i
samarbele med Investeringsbanken. Jag anser mol denna bakgrund att tillräckliga
skäl saknas för att i fråga om SEK göra undanlag från principen alt ett
mellanhandsinstitut inte bör få lämna blancokrediter.
Utredningen har vidare föreslagit att Skeppsfartens
sekundärlänekassa genom fusion går upp i Skeppshypoiekskassan. De
remissinstanser som yttrat sig i denna del har tillstyrkt förslaget.
Bankinspektionen har erinrat om atl inspektionen i sill yttrande över
varvskreditulredningens (I 1974: 03) betänkande (SOU 1975: 101)
Fartygsfinansiering har aktualiserat frägan om tillsyn över
skeppshypoteksinstitulen.
1 skrivelse till industridepartementet den 24 oktober 1978
har Skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlänekassa hemställt om
inrättande av ett nytt läneinstitut för att finna en mer långsiktig lösning av
rederiernas likviditetsproblem med avseende på kapitalavbetalningar lill
Prop. 1978/79:165 161
Skeppshypotekskassan, Sekundärlånekassan och
Lånefonden för den mindre skeppsfarten.
Med hänsyn
lill denna framställning och lill de övriga frägor som är förknippade med
finansiering m. m. för varvs- och rederinäringarna anser jag atl frägan om
fusion av kassorna bör behandlas i annat sammanhang. Därvid får ocksä den av
bankinspektionen väckta frågan om tillsyn över skeppshypoteksinslituten tas
upp. Jag har även i denna fråga samråti med chefen för industridepartementet.
Beträffande Lantbruksnäringarnas primärkredit och.
sekundärkredit innebär ulredningens förslag sammanfattningsvis följande.
Primär- och se-kundärinstiluten slås samman pä motsvarande sätt som
Industrikredit och Företagskredil. Samma uppläningsmuUipel, 15, bör också
lillämpas. Likaså bör säkerhetskraven överensslämma. Lån bör alltså ges inom
75% av pantens uppskattade värde. Lån utan särskild säkerhet bör få ges intill
ett belopp som motsvarar institutels halva aktiekapital. En ökning av
primär-och sekundärinstitutens sammanlagda aktiekapital och garantifondcr, som
f.n. uppgår till 20 resp. 75 milj. kr., bör enligt utredningen anstå tills en
vidgning av institutels verksamhetsområde kommer till stånd. Ulredningen
föreslår alt en särskild kreditavgift om 5 000 kr. per lån ersattes med en
vidgning av den genomsnittliga räntemarginalen.
Flertalet remissinstanser har tillstyrkt förslaget att
sammanslå instituten. Representanter för lantbruksnäringen biträder förslaget
endasl under förutsättning att uppläningsrätten inte försämras. De kräver en
högre upplåningsmullipel än vad ulredningen föreslagit. Beträffande utredningens
förslag i övrigt har inga invändningar gjorts.
Föregen del förordarjag - av samma skäl som beträffande
Industrikre-dit/Förelagskredit och sedan överläggningar har skett med övriga
delägare - en sammanslagning av Lantbruksnäringarnas primär- och
sekundärkre-diiinstituts verksamheter. Som utredningen har föreslagit bör sammanslagningen
lämpligen ske på det sättet att primärinslitutel övertar sekundärinstitutets
rörelse. I övrigi fär jag hänvisa lill vad jag har anfört om sammanslagningen
beträffande Industrikredit och Företagskredit.
I likhet
med kapitalmarknadsutredningen anser jag atl frågan om en ökning av
kapitalinsatserna i Lantbmkskredil bör kunna anstå lills en sådan vidgning av
institutets verksamhelsområde kommer till stånd som jag har förordal i det
föregående.
Säkerhetskraven vid utlåning frän Lantbmkskredil överensstämmer
f n. med de krav som stadgas för Industrikredit/Förelagskredit. Den övre
lånegränsen för primärinslitutel gär sålunda vid 60% av pantens uppskattade
värde medan det i bolagsordningen för sekundärinstilulel anges alt säkerheten
skall bedömas betryggande. Jag kan tillstyrka att län i det sammanslagna
institutet får ges inom 75% av pantens uppskattade värde. Däremot avstyrker jag
- av samma skäl som beträffande Induslrikredit/ Företagskredit - förslaget alt
lån skall få ges utan säkerhet. 11 Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.
Prop. 1978/79:165 162
Lantbrukskredits upplåningsrätl är reglerad' på samma sätt
som för Industrikredit/Företagskredil. Således är uppläningsrätten i primär-
och sekundärinstitutet maximerad lill 20 resp. 10 gånger summan av eget
kapital, garantifond och utestående förlagslän, med vissa restriktioner för
förlagslån med kortare återstående löptid än fem är. Av motsvarande skäl somjag
har anförl i fräga om Industrikredit/Företagskredil bör enligt min mening
upplåningsmultipeln för del gemensamma institutet Lantbrukskredit bestämmas
till 18,
Vad gäller den särskilda kreditavgifien på 5 000 kr.
vilken enligt utredningens förslag borde avskaffas beslöt styrelsen för
Lantbrukskredit i september 1978 att avskaffa avgiften.
Beträffande hypoteksbanken villjag erinra om att
grundfonden för banken höjdes år 1978 frän 600 milj. kr. till 900 milj. kr.
(prop. 1977/78: 133, NU 1977/78: 52, rskr 1977/78: 237). Jag vill också erinra
om vad jag tidigare anfört om jordbrukets försörjning med länekapital och om de
ökade emissionsmöjligheter som hypoteksbanken fått under år 1979, I likhet med
utredningen anser jag anledning saknas att föreslå några ändringar av
landshypoteksinstitutionens verksamhei.
2.5.5 Underslödsföreningarna
Med understödsförening avses en förening för inbördes
bistånd som utan afiarsniässigt drivande av försäkringsrörelse meddelar annan
personförsäkring än arbetslöshetsförsäkring. Alltefter verksamhetens art
brukar underslödsföreningarna indelas i pensionskassor, sjukkassor, begravningskassor
samt sjuk- och begravningskassor. År 1977 fanns det 245 föreningar, varav 113
begravningskassor och 73 pensionskassor.
Understödsföreningarnas betydelse på kapitalmarknaden har
minskal kraftigt. Frän att under femärsperioden 1955-1959 ha svarat för mer än
10% av utlåningen på kapitalmarknaden uppgick andelen till endast 1,6% under
perioden 19701974. Vid uigången av år 1976 redovisade föreningarna sammanlagt
6066 milj. kr. i fonder. Av beloppet belöpte 5 736 milj. kr. på pensionskassorna.
Det innebär att värdet av föreningarnas sammanlagda fonder år 1976 var 1852
milj. kr. högre än är 1970. Bakom denna utveckling ligger en ökad tillväxt i
ett litet antal stora pensionskassor, vilka administrerar avtalsbundna
tilläggspensioner för anställda i vissa företag eller yrkeskategorier.
Samtidigt har föreningarnas övriga verksamheter, sjuk- och kapitalförsäkring,
stagnerat. Under är 1976 inbetalades i avgifter till samtliga
understödsföreningar 380 milj, kr,, varav 365 milj, kr, lill pensionskassorna.
Understödsföreningarnas verksamhei regleras i lagen
(1972:262) om understödsföreningar (UFL), Understödsförening skall vara
registrerad hos försäkringsinspekiionen och stå under lillsyn av denna. För atl
trygga en förenings möjligheler att infria sina försäkringsutfåstelser
innehäller UFL regler om fondbildning och kapitalplacering. Reglerna
överensstäm-
Prop.
1978/79:165 163
mer i slort selt med dem som enligt
försäkringsrörelselagen (FL) gäller för försäkringsbolagen.
Understödsförening är vid årsbokslutet skyldig att för
varje försäkringsgren avsätta eventuellt överskott pä försäkringsverksamheten
till en försäkringsfond (23 § UFL). Ett belopp som läcker summan av dels
försäkringsfond, dels föreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond
ej medräknad, skall redovisas i vissa slag av värdehandlingar (24 § UFL). De
tillåtna placeringsobjekten är utformade efter mönster av 274 § FL. Förutom
vissa obligationer är det främst fräga om fordringar hos riksbanken eller
annan svensk bank och fordringar mol säkerhet av fasiighetsin-teckningar.
Inteckningen skall i fråga om jordbruks-, bostads-, kontors-eller affärsegendom
ligga inom 4/5 (80%) av taxeringsvärdet och beträffande annan fast egendom
inom 2/3 (ca 67 %). I likhel med försäkringsbolagen har föreningarna - inom
stadgarnas ram - också fri placeringsrätt inom en sektor motsvarande l/IOav
försäkringsfonden, dock med samma undantag i fräga om aktier som gäller enligt
FL. I motsats till vad som gäller för försäkringsbolagen finns inga krav på
pantsättning av de i 24 § UFL angivna värdehandlingarna.
Understödsföreningarna har vid sidan av försäkringsfonden
andra fonder, de s. k. fria fonderna. Dessa fonder får placeras enligt regler
som har tagils in i stadgarna. Emellertid gäller på samma sätt som för
försäkringsbolagen den s.k. femprocentsregeln, dvs. förbud att ulan
försäkringsinspektionens medgivande äga mer än 5 % av antalet aktier i samma
aktiebolag. Har aktierna olika röstvärde, fär aktieinnehavet motsvara högst 5
% av röstetalet för samtliga aklier.
Av de lolala fonderna år 1976 utgjorde försäkringsfonderna
4633 milj. kr. och de fria fonderna 1 433 milj. kr.
Utredningen
har - beiräffande de understödsföreningar som enligt försäkringsinspektionens
bedömning från fall lill fall har tillräckliga administrativa resurser -
föreslagit atl den fria sektorn av försäkringsfonden skall ökas från 10 till
20%, alt förbudet att placera aktier inom den fria sektorn skall upphöra och
all femprocentsregeln skall vidgas lill 10%. Vidare har utredningen i fräga om
dessa föreningar föreslagit att taxeringsvärdet skall ersättas med
uppskattningsvärdel (pantvärdet) i reglerna om godtagbar inteckningssäkerhet.
De föreslagna förändringarna överensstämmer med vad utredningen i betänkandet
föreslagit i fräga om försäkringsbolagens placeringsregler.
Remissinsianserna har i allmänhet godtagit utredningens
förslag. Vissa invändningar har dock gjorts. En remissinstans anser att en
understödsförenings möjlighet alt få tillämpa de föreslagna placeringsreglerna
bör vara knuten till storleken av förvaltal kapital och inte lill
försäkringsinspektionens bedömning. Inspektionen har i sill remissvar
framhållil att fri sektor inle bör öppnas för aklier. En annan remissinsians
vill ha kvar femprocentsregeln för innehav av aktier i samma bolag.
Beträffande förslaget om
Prop.
1978/79:165 164
uppskattningsvärde finns del förespråkare för att dels
gränsen för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsegendom sätts vid 75%,
dels för alt tillämpningsföreskrifterna utformas enklare än vad utredningen har
föreslagit i fräga om försäkringsbolagen.
För egen del villjag anföra följande. Placeringsreglerna i
UFL är utformade i nära överensstämmelse med vad som enligt 274 S FL gäller
för livförsäkringsbolagen. Reglerna är ulformade främsi med hänsyn till kravet
pä placering i säkra objekt men också krav på god avkastning och en
tillfredsställande likviditet har haft betydelse. Placeringsbestämmelserna kan
även ses mol bakgrund av en från samhällets synpunkt önskvärd investeringspolitik.
I likhet med ulredningen anser jag del önskvärt med
likformighet i placeringsreglerna mellan understödsföreningar och
försäkringsbolag. Jag har i ett tidigare avsnitt förordat att den fria sektorn
vidgas till 20% för försäkringsbolagen. De synpunkier som ligger bakom della
förslag kan i princip ocksä anläggas pä de placeringsmöjligheler som bör gälla
för underslödsföreningarna. Således har medlemmarna i understödsföreningarna
intresse av atl de medel som förvaltas av föreningarna för försäkringstagarnas
räkning inte bara är betryggande placerade utan även ger en god avkaslning. I
annat fall kan försäkring i understödsförening frän ekonomisk synpunkt framstå
som ett i jämförelse med andra försäkringsformer mindre fördelaktigt alternativ
och föranleda tillbakagång av föreningarnas verksamhet. Vidare är del från
kapitalmarknadssynpunkl önskvärt att ocksä understödsföreningarna fär bättre
möjligheter att anpassa sina placeringar efter den förväntade utvecklingen av
efterfrägan på kapitalmarknaden.
Mol bakgrund av det anförda anserjag att en vidgning av
försäkringsfondens fria sektor är motiverad för en del understödsföreningar.
Till skillnad från de större försäkringsbolagen förfogar mänga
understödsföreningar emellertid inte över ekonomisk expertis och sakkunskap.
Härtill kommer de mänga små föreningarnas ringa utläningskapacitet. Jag anser
därför i likhet med ulredningen att en allmän ulvidgning av den fria sektorn
för understödsföreningarna inte bör genomföras. Däremot ser jag ingel hinder mot
en sädan utvidgning för de större föreningarna. Som ulredningen har föreslagit
bör gränsdragningen i detta avseende göras av försäkringsinspektionen pä
grundval av en bedömning av föreningarnas administrativa resurser, vilket för
de nuvarande föreningarnas del torde fä ske vid godkännande av stadgeändring.
Jag har pä anförda skäl tidigare avstyrkt
utredningsförslaget om vidgade möjligheter för försäkringsbolag lill placering
i aklier. Jag finner på motsvarande skäl inie anledning att föreslå en
vidgning av understödsföreningarnas möjligheter att placera i aktier.
Vad slutligen gäller utredningens förslag att ersätta
taxeringsvärdet med ett uppskaltningsvärde harjag beträffande
försäkringsbolagen i ett lidigare
Prop. 1978/79:165 165
avsnitt förordat en sådan ändring. Med hänsyn till vad jag
nyss nämnde om alt placeringsreglerna för försäkringsbolagen och
understödsföreningarna bör vara likformiga tillstyrker jag en övergång till
uppskattningsvärde också för understödsföreningarnas del, dock även här med en
begränsning lill de föreningar som har tillräckliga administrativa resurser. 1
likhet med vad jag har föreslagit beträffande försäkringsbolagen bör
uppskattnings-värdet fastställas efter expertvärdering av samma slag som
förekommer vid tillämpningen av bankernas kapiialtäckningsregler om
inteckningslån. Vidare bör. somjag har förordat i fräga om försäkringsbolagen,
gränsen för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsegendom sättas vid 70%,
för annan fas' egendom vid 60% och som en alternativ regel för slatsbelänade
fastigheter vid 75 % av del pantvärde som skall fastställas enligt
gällande bestämmelser.
Utöver kapitalmarknadsulredningens förslag villjag i detta
sammanhang ta upp en annan fråga som berör understödsföreningarnas verksamhet.
Enligt 6§ UFL gäller att kapitalförsäkring fär avse högst 8000 kr. för en
medlem. Om särskilda skäl föreligger, kan försäkringsinspektionen medge
understödsförening alt meddela sädan försäkring till högre belopp. Svenska
livförsäkringsföreningars riksförbund (SLR) har hemställt om en sädan ändring i
lagen om understödsföreningar alt det högsta medgivna kapitalförsäkringsbeloppet
höjs från 8000 kr. till 14000 kr.
Vid riksdagsbehandlingen av prop. 1972:69 med förslag till
lag om understödsföreningar godkände riksdagen näringsutskottets hemställan om
avslag på ett motionsyrkande atl nämnda kapitalförsäkringsbelopp 8000 kr. i
stället borde anknytas till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (NU
1972:29).
Försäkringsinspektionen har i yttrande är 1977 över
riksförbundets framställning bl.a. framhållit att det är väsentligt att
maximibeloppet i lagen inte bestäms högre än att man upprätthåller den
avgränsning mot affärsmässigt driven försäkringsrörelse som maximibeloppet
avser att ge. Möjligheten att teckna kapitaiförsäkringar lill högre belopp har
utnytQats i liten utsträckning. Dessutom har nyteckningen av
kapitalförsäkringar, främst i de öppna föreningarna, varit obetydlig under
senare är. Inspektionen ifrågasätter med hänsyn till dessa förhållanden om det
egentligen föreligger nägot behov av att höja lagens maximibelopp för
kaptalförsäk-ring. Inspektionen vill emellertid med hänvisning till den
fortsatta försämringen av penningvärdet inte motsätta sig en mindre höjning av
det högsta tillåtna kapitalförsäkringsbeloppet och tillstyrker en höjning till
10000 kr.
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam har
också tillstyrkt en höjning av ifrågavarande belopp lill 10000 kr.
För egen del kanjag insiämma i försäkringsinspektionens
uttalande att maximibeloppet bör bestämmas med hänsyn till all avgränsningen
gentemot annan försäkringsrörelse bör upprätthållas. Vid en sådan avvägning
med hänsyn till penningvärdets utveckling sedan maximibeloppet bestäm-
Prop. 1978/79:165 166
des är 1972 förordarjag att maximigränsen för
kapitalförsäkring nu höjs till 12 000 kr.
2.5.6 Övriga Jrågor
Det finns vid sidan av AP-fonden ett stort antal fonder
vars förvaltning är offentligt reglerad. Exempel pä sådana fonder är
arbetsskadeförsäkringsfonden, försäkringskassornas fonder,
arbetslöshetskassornas fonder, allmänna arvsfonden, kyrkofonden samt olika
donationsfonder. Försäkringskassorna och arbetslöshetskassorna har själva
förvaltningsansvaret för sina fonder. I övrigi handhas förvaltningen av de
angivna och andra liknande fonder av riksförsäkringsverkel och kammarkollegiet.
Fondernas sammanlagda värde uppgår till betydande belopp.
Den 30 juni 1978 var bokföringsvärdel för samtliga fonder som förvaltas av
riksförsäkringsverket omrking 3,4 miljarder kr. Motsvarande värde den 30 juni
1977 för kammarkollegiets fonder var 846 milj. kr.
Gemensamt för samtliga nu berörda fonder är att det är
särskilt reglerat hur fondernas medel skall vara placerade. Placeringsreglerna
har generellt till syfte att fondmedel skall ha fullgod säkerhet. I första hand
godtas därför placeringar i obligationer som utfärdas eller garanteras av stal
och kommun. Vidare tilläts i regel förvärv av bostadsobligationer och skuldförbindelser
mot säkerhet i fast egendom. Även placeringar i aktier är tillåtna men pä grund
av riskkaraktären endasl i begränsad omfattning.
Kapitalmarknadsutredningen har tagit upp frägan om
fondernas förvaltning mot bakgrund av vissa bl. a. av kammarkollegiet
framförda förslag om utvidgad rätt atl placera fondmedel i aktier. Utredningen
är kritisk mot förslagen och framhäller bl. a. att de akluella fonderna
knappast erbjuder någon lämplig form för ett ulökal statligt engagemang på
aktiemarknaden. Enligt utredningen bör sädana insatser i stället ske via
AP-fonden.
Utredningen anser emellertid att en detaljöversyn av
fondernas placeringsregler är påkallad. Det är i försia hand mot mängden av
placeringsmöjligheter som utredningen riklar sin krilik. Den omfattande
regleringen av placeringarna är enligt ulredningen onödigt vidlyftig och har
skapat stora administrativa behov. För att begränsa fondförvaltningarna pekar
utredningen pä möjligheterna alt utesluta vissa arbetskrävande placeringsformer,
t.ex. fastighetsinnehav och län mot inieckningssäkerhei. Placeringarna bör i
slället koncentreras pä obligationer, kommunlän och andra värdehandlingar av
sådant slag som inle kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen.
Riksförsäkringsverket släller sig positivt till atl
fondförvaltningarna förenklas. Vad beträffar de egna fonderna, anser verket
att sädan medelsförvaltning är främmande för verkets uppgifi och alt
placeringarna därför bör överflyttas till annat organ. Kammarkollegiet
framhäller att statens förval-taransvar för fonderna bl.a. innebär att medlen
skall placeras utifrån ekonomiskt godtagbara grunder. Avgörande för
placeringspolitiken bör
Prop.
1978/79:165 167
enligt kollegiet vara vilka invesleringar som från
avkastnings-, värdesak-rings-, likviditets- och risksynpunkter framslår som på
sikt mest fördelaktiga. En alltför ensidig inriktning på obligationsplaceringar
skulle enligt kollegiet inte vara försvarbart med hänsyn lill rimliga
avkastningskrav. Kollegiet gör vidare den bedömningen att för kollegiets del
endasl marginella vinster står att hämta om förvaltningen förenklas i enlighet
med Ulredningens modell. Kammarkollegiel föreslär att kollegiet, riksförsäkringsverket
och riksrevisionsverket får i uppdrag att gemensamt göra en översyn av de
statligt reglerade fondernas placeringsregler.
För egen
del kanjag i och för sig insiämma i ulredningens bedömning alt fonderna har
begränsad betydelse frän kapitalmarknadssynpukt. Även om fondernas
placeringsregler därför inte har tilldragit sig större uppmärksamhet i detla
sammanhang finns det emellertid flera omständigheter som pekar pä att det, som
ulredningen förordar, kan behövas en översyn av de olika regler som gäller för
placering av fondmedel och fondernas administration. En sådan översyn bör
ocksä syfta till atl göra den statliga fondförvaltningen mera effekliv och
administrationen mindre och enklare. Jag avser alt inom den närmaste framtiden
återkomma till den närmare utformningen av ett sådant utredningsuppdrag.
1 övrigt
vill jag påpeka att utredningens avsnitt om obligationsmarknaden inte har
blivit separat redovisat, Dithörande frägor har i stället - som har framgåti av
vad jag lidigare har anfört - förts lill de avsnilt i vilka de olika instituten
behandlas. Detta gäller i första hand kapitlen Allmän bakgrund och problembild
och Bankerna.
Under
remissbehandlingen av kapitalmarknadsulredningens omfaitande slutbetänkande har
i övrigt många olika förslag förts fram. Huvuddelen av dessa förslag har jag
strävat efter att behandla i de föregående delavsnill där de enligt min mening
närmast hör hemma. Återstående förslag som inte har blivit uttryckligen berörda
harjag bedömt sakna omedelbart intresse för de nu aktuella reformerna inom
kapitalmarknadens område. 1 några fall har förslagen från remissinstanserna
ocksä varit sädana att de inte lämpligen kan behandlas i della sammanhang.
Prop.
1978/79:165 168
3 Upprättade lagförslag
1 enlighet raed del sagda har inom ekonomidepariementel
upprättats förslag lill
1.
lag om ändring
i lagen (1955: 183) om bankrörelse,
2.
lag om ändring
i lagen (1955:416) om sparbanker,
3.
lag om ändring
i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen,
4.
lag om ändring
i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse,
5.
lag om ändring
i lagen (1972: 262) om understödsföreningar,
6.
lagom ändring i
lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel,
7.
lag om ändring
i reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfonden,
8.
lag om ändring
i förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper,
9.
lag om ändring
i slämpelskaltelagen (1964: 308),
10.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370),
11.
lag om ändring
i lagen (1947:576) om slallig inkomstskatt.
Prop.
1978/79:165 169
4
Specialmotivering
4.1
Förslaget till lag om ändring i lagen om bankrörelse
54 §
Det
förbud för affärsbankerna att förvärva förlagsbevis som paragrafen bl.a.
innehäller har slopats. Skälen till det framgår av den allmänna motiveringen.
Den generella rätt att förvärva föriagsbevis som bankerna härigenom får avser
"för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till
betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare" men däremot inte
vanliga lånereverser som innehåller en sädan klausul om begränsning av
betalningsrätten. Sådana lånereverser har hittills inte omfattats av
paragrafens uppräkning av värdehandlingar som en bank får förvärva eller driva
handel med och gör det alltså inte i fortsättningen heller. Av den föreslagna
avfattningen framgår att med föriagsbevis menas förskrivningar som är avsedda
förden allmänna rörelsen. Den definition av föriagsbevis paragrafen i övrigt
har innehållit har ansetts kunna utgå. Vad som avses med förlagsbevis torde
ändå vara klart.
En
begränsning i banks rätt att frill förvärva föriagsbevis kvarstår fortfarande,
se vid 55 och 56§§.
55 och
56 §§
Bestämmelserna
i dessa paragrafer innebär undanlag från förvärvsförbudet i 54§. I och med att
detta förbud upphävs när det gäller föriagsbevis och bank alltså får en
generell rätt att förvärva sädana, kan vissa här upptagna regler om rätt för
bank atl i särskilda fall förvärva föriagsbevis utgå. Bestämmelsema om
förlagsbevis i 55 § första stycket 2, andra stycket samma paragraf samt 56 §
första och andra styckena har sålunda stmkits.
I
55 § första stycket 5 föreskrivs att bankaktiebolag efter tillstånd av
regeringen fär förvärva aktie, garantifondbevis eller förlagsbevis i bankföretag
eller annat förelag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. 1 viss
utsträckning torde en bank kunna ge företag av nämnda slag kapitaltillskott
lika väl genom att förvärva förlagsbevis som genom att köpa aktier. Den
praktiska betydelsen av ett tillståndskrav sävitt avser aklier skulle därför
ibland kunna gå föriorad genom att banken i stället förvärvade förlagsbevis. I
enlighet med utredningsförslaget som pä denna punkt lämnats ulan erinran vid
remissbehandlingen har ett tillståndskrav även såvUt avser förvärv av
förlagsbevis därför ansetts böra stå kvar.
Bankinspektionen
har påpekat att punkten 5 tolkad efter orden innebär att bank före alla förvärv
av förlagsbevis skulle förvissa sig om all utgivaren inte är företag med
bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål. I prakiiken är det här fråga endasl
om sådana förelag där bank redan innehar eller avser att förvärva aktier. Några
lillämpningssvårigheter torde därför knappast behöva uppstå.
Prop.
1978/79:165 170
66
S
Första
stycket innehåller ett förbud för affärsbankerna att utfärda tryckta eller
graverade förbindelser som är ställda till innehavaren eller till viss man
eller order. Förbudel avser att hindra bankerna från alt bryta eller kringgå
förbudet för annan än riksbanken alt ge ut sedlar (jfr. 9 kap. 13 §
regeringsformen) och vidare från att utfärda obligationer. Även om bankerna
som jag har förordat nu ges rätt att utfärda obligationer torde förbudet i
första stycket böra stå kvar. I texten har gjorts en hänvisning lill de
undantag från förbudet som finns i andra och tredje styckena. Tredje stycket är
nytt och innehåller de föreslagna föreskriftema om bankbolags rätt atl ge ul
och ställa garanti för obligationer.
I
andra siycket har endast gjorts redaktionella ändringar.
Enligt
Iredje stycket föreslås bank få räll atl utfärda obligationer som lyder på
minst 100 kr. jämte ränta och har en längsta löptid på sju år. Begränsningen
lill sju år gäller dock bara inom landet emitterade obligationer. En bank är
alltså oförhindrad att ge ul obligationer utomlands med längre löptid. Sädan
obligation skall lyda på minst raotvärdet i utländsk valuta av 100 kr. En gräns
sätts för obligationsutgivningen vid ett belopp som motsvarar 3%) av bankens
inlåning frän allraänheten. Som sädan inlåning räknas inlåning på olika slags
räkningar, konton i utländsk valuta, specialinlåning och avräkningskonlo med
postverket. Dessutom bör de medel en bank erhåller mol s.k. bankcertifikat,
dvs, kortfristiga obligationer med en löptid på högst ett år, räknas som sådan
inlåning, eftersom certifikaten avses ersätta specialinlåning. Mot certifikai
upplånade medel bör räknas som inlåning, även om t, ex, en annan bank skulle
inneha certifikatet. Begränsningen tar sikte på den volym inlåningen har när
banken emitterar obligationer. Det nominella värdet av de obligationer som
banken emitterar och tidigare har emitterat får inte överstiga 3% av den
akluella siffran för inlåningen. Det har här ingen betydelse om inlåningen
därefier skulle minska så att obligationsemissionerna tillsararaans utgör mer
än sagda 3 %.
För
utfärdande av bankcertifikat har inte gjorts någon volymbegränsning. De
omfattas allstå inte av 3-procentsregeln.
Nägon
särreglering av rätlen att ge ul obligationer föreslås inte för Sparbankemas
Bank eller Föreningsbankemas Bank. Eftersom en motsvarande rätt föreslås bli
införd i sparbankslagen och jordbmkskasserörelsela-gen, bör det vara möjligt
för sparbanker resp, regionala föreningsbanker att t. ex. gemensamt utfärda
obligationer och bjuda ut dessa pä marknaden undermedverkan av Sparbankemas Bank
resp, Föreningsbankemas Bank.
Tredje
stycket upptar också en regel sora ger bank möjlighet att ställa garanti för
obligationer sora annan, t. ex. ett industriföretag, har utfärdat.
Enligt
de kapiialtäckningsregler som finns i de tre banklagarna krävs inte
kapitaltäckning för fordringar som ett bankinstitut har mot ett annat inhemskt
bankinstitut. Viss jusiering behöver göras i kapitaltäckningreg-
Prop. 1978/79:165 171
lerna för att delta undanlag skall omfatta också banks
innehav av obligationer (inkl. bankcertifikat) .som en annan bank har
utfärdat. Förslag i den delen avser jag att la upp samtidigt med de förslag
lill nya kapiialtäckningsregler somjag på gmndval av ett delbetänkande (Ds E
1978:4) frän banklagsutredningen (Fi 1976:04) avser att lägga fram inom kort.
74 S
Som en följd av ändringarna i 54-56§§ har förbudet för
styrelsen att delegera rätl att avgöra ärende som avser förvärv av föriagsbevis
utgått ut femte stycket 4 med undantag för sådana förlagsbevis som avses i 55 §
första stycket 5. I samma stycke har tillagts en ny punkt 6, som innebär atl
bankens styrelse inte får uppdra åt annan alt besluta att banken skall ge ut
obligationer med längre löptid än ett år. Rätten att ge ut bankcertifikat kan
alltsä delegeras. I sjätte stycket har gjorts ett tillägg, varigenom ell molsvarande
förbud mot delegation kommer att gälla ställande av garanti för obligationer.
Ikraftträdande
De nu föreslagna ändringarna föresläs träda i kraft den 1
juli 1979. Jag vill dock erinra om att de ändringar i 55 och 74 §§ som har
föreslagits i prop. 1978/79:9 med förslag till fondkommissionslag, m.m. avses
träda i kraft den Ijanuari 1980.
4.2 Förslagen till lagar om ändring i sparbankslagen och
lagen om jordbrukskasserörelsen
Ändringarna i 23, 24 och 35 §§ sparbankslagen samt i 31,
32 och 42 a §§ jordbrukskasserörelselagen motsvarar ändringarna i 54, 55 och 66
§§ banklagen. Begränsningarna av rätten att förvärva förlagsbevis enligt 24 §
tredje och Qärde styckena sparbankslagen samt enligt 32 § tredje och Qärde styckena
har ansetts böra bestå av motsvarande skäl som har angetts vid 55 och 56 §§
banklagen i fråga om dess första siycke 5.
Till skillnad frän vad som gäller för affärsbankerna krävs
det tillstånd av bankinspekiionen för att sparbank eller centralkassa för
jordbrukskredit som medverkar vid emission av aktier eller förlagsbevis skall
fä förvärva aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen (24 § femle siycket
sparbankslagen och 31 § femte stycket jordbrukskasserörelselagen). Syftet med
föreskrifien är att hindra alt sparbanker och cenlralkassor engagerar sig i
emissionsverksamhel av detta slag utan att bankinspektionen har pröval om del
är lämpligt med hänsyn lill deras personella och tekniska resurser för sådan
verksamhet. Med hänsyn till att sparbankerna och kreditkassorna fär en generell
rätt alt förvärva förlagsbevis, bör tillstånd till förvärv inte krävas eller nu
föreskrivel avyttringstväng bestå, sävitt avser förlagsbevis som förvärvas i
samband med att sparbanken eller-
Prop, 1978/79:165 172
cenlralkassan medverkal' vid emission. Tillständskiavet
har i stället knutits till själva rälten att medverka vid emission av aktier
och förlagsbevis. I sin nya lydelse reglerar bestämmelsen i övrigt endast
rätten atl inneha aktiei" som ingär i emissionen.
Angäende ikraftträdandet av 24 och 39 S§ sparbankslagen
samt 32 S jordbi ukskasserörelselagen jämför prop. 1978/79:9.
4,3 Förslaget till lag om ändring i lagen om
försäkringsrörelse
274 S
I paragrafen föreskrivs alt ell belopp molsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar skall vara redovisat i vissa slag av
värdehandlingar. Bestämmelserna föreslås ändrade i följande hänseenden.
I första stycket punkt 2 har bland de lillålna
placeringsobjekten tillagts andra skuldförbindelser än obligationer för alt möjliggöra
placering ocksä i reverslån till Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundärlänekassa,
Sveriges investeringsbank aktiebolag och andra kreditaktiebolag. Utredningens
förslag inbegrep inte Skeppsfartens sekundäriånekassa, eftersom kassan avsågs
genom fusion gå upp i Svenska skeppshypotekskassan. Som framgår av den
allmänna motiveringen föreslås frägan om sammanslagning av kassorna emellertid
anstå. Punkt 2 omfattar formellt också Svenska bostadskreditkassan och
Nordiska investeringsbanken. Detla har emellertid ingen praktisk betydelse.
Bostadskreditkassan har genom fusion uppgått i stadshypotekskassan. Vad
Nordiska investeringsbanken angår torde reversuppläning hos svenskl
försäkringsbolag inte bli aktuell.
Ullrycket "andra skuldförbindelser" kan
inbegripa inte bara vanliga reverser utan även förlagsbevis. Särskilt undanlag
har därför gjorls för förlagsbevis i punkt 2. I samma punkt har orden
"Sveriges investeringsbank akiiebolag" och "kreditaktiebolag,
som enligt vad därom finnes stadgat står under tillsyn av
bankinspektionen" ersatts av "kreditaktiebolag". Alla
kreditaktiebolag utom investeringsbanken står numera under inspektionens
lillsyn. Ändringen är därför närmast redaktionell och skapar överensstämmelse
med bankernas kapiialtäckningsregler (jfr. t.ex. 57§ första stycket A 2
banklagen).
Obligationer som bank enligt vad jag har anfört i det
föregående föreslås fä ge ut eller garantera bör godtas som placeringar enligt
förevarande paragraf och har särskilt angetts i försia stycket punkt 3. Punkten
har ocksä jämkats redaktionellt.
I prop. 1978/79: 53 har föreslagils att kommuner skall fä
ta upp län och teckna borgen ulan regeringens medgivande. Med hänsyn härtill
och till atl det inte synes påkallat att ersätta kravet pä sådant medgivande
med nägot annat villkor har kravet på medgivande slopats i första stycket 4.
Prop.
1978/79:165 173
Enligt första stycket punkt 5 kan belopp motsvarande
livförsäkringsfonden placeras i obligationer, som svenskt industriföretag hai
utfärdat och svensk affärsbank, Sveriges invesleringsbank aktiebolag eller
Nordiska invesleringsbanken offentligen har bjudit ut. I stället för
"industriförelag" har införts "näringsföretag" för alt del
skall vara möjligl alt godta pä detla sätt utbjudna obligationer, även om det
utfärdande företaget inte är ett industriföretag utan lillhör annan gren av
näringslivet.
1 punkt 6
samma siycke finns bestämmelser som ger försäkringsbolag rätt att läna ut fondmedel
mot säkerhet av inteckning i faslighet eller tomträtt. Sädan inleckning skall
enligt nu gällande regel vara belägen inom viss andel av senast fastställda
taxeringsvärde för fastigheten resp. för tomträtten, nämligen fyra femtedelar
för jordbruks-, bostads-, kontors-eller affärsegendom och två tredjedelar för
annan fast egendom. När det gäller inteckning i tomträtt kan
försäkringsinspekiionen föreskriva ytterligare begränsning. I stället för fyra
femtedelar av taxeringsvärdet har angetts 70% av det uppskattade värdet av
fastigheten resp. av byggnad och annan egendom som hör till tomträtten. Två
tredjedelar av taxeringsvärdet har ersatts med 60% av uppskattningsvärdet.
Fortfarande kan dock försäkringsinspekiionen föreskriva ytterligare
begränsning när del gäller tomirällsinteckning. Samtidigt har uttrycket
"annan fastighet" som i praktiken främst avser industrifastigheter
bytts ut mot "fastighei som helt eller delvis är inrättad för industriell
verksamhet". Motsvarande ändring har gjorls när del gäller tomträtterna.
Skulle det bli aktuellt för försäkringsbolag att bevilja län mol inteckning i
annat slags fastighet än som omfattas av punkt 6, är del möjligt med slöd av
punkt 7, under förutsäitning atl säkerheten kan anses jämförlig med dem som
anges i punkt 6.
En
alternativ gräns har införts i fräga om sädana fastigheter eller hus för vilka
det utgär statligt län till främjande av bostadsbyggandet. För sådana
fastigheter eller hus fastställs ett pantvärde, se t. ex. 32 § bostadsfinansieringsförordningen
(1974: 946). I stället för gränsen 70 % av det uppskattade värdet skall - efter
förebild i banklagstiftningens kapiialtäckningsregler -i sä fall gälla 75 % av
nämnda panivärde.
Bestämmelserna i punkt 6 har samtidigt disponerats om
redaktionellt.
Vad i
första stycket 6 avses med det uppskattade värdet av egendomen anges i ett nytt
andra stycke. I likhel med vad som gäller enligt bankernas
kapiialtäckningsregler skall egendomens värde fastställas efter expertvärdering
i varje särskilt fall.
Den s.k.
fiia sektorn som anges i tredje stycket (nuvarande andra stycket) ökas från 10%
till 20% av försäkringsfonden för egen räkning -dvs. den del av
livförsäkringsfonden som inte motsvarar värdet av återförsäkringsgivares
ansvarighet.
336 S
1 paragrafen regleras försäkringsbolags rätt atl äga
aktier i ett och samma bolag. I ett nytt tredje stycke föreskrivs alt
försäkringsbolag inte utan
Prop. 1978/79:165 174
försäkringsinspektionens medgivande får äga andel i
aktiefond. Aktie-fondsverksamheien regleras genom aktiefondslagen (1974:931).
Ett försäkringsbolag är pä grund av första stycket i denna paragraf förhindrat
att förvärva mer än 5 % av aktierna i ett fondbolag, dvs. bolag som förvaltar
aktiefond. Kunde försäkringsbolaget dessutom fritt förvärva andelar i aktiefonden,
skulle det kunna fä ett större inflytande inom fondbolaget och de bolag vars
aklier ingär i aktiefonden än vad innehavet av aklier i själva fondbolaget kan
medföra. 1 fondbolagets styrelse får nämligen fondandelsägarna
(inlressesammanslulning för dem) utse en ledamot för varje påbörjat tretal
ledamöier (7 § andra slyckel aktiefondslagen). Huvudregeln vid förvaltningen av
fonden är att fondbolaget beslutar över den egendom - i huvudsak aktier och
andra värdepapper - som ingär i fonden och utövar de rättigheter som härflyter
ur egendomen. Särskilda regler gäller dock för utövande av rösträtt för de
aktier som ingär i fonden. Beslut om hur rösträtten skall utövas är giltigt
endast om det har biträtts av mer än hälften av de slyrelseledamöter som
fonddelägarna har utsett (17 § tredje stycket). För att försäkringsinspekiionen
skall medge att ett försäkringsbolag förvärvar andelar i aktiefond lorde
regelmässigl böra krävas att bolagets inflytande över fondbolaget eller annat
aktiebolag inte blir större genom innehavet av andelar och aktier än vad det
skulle bli, om försäkringsbolaget hade endast en aktiepost pä högst 5% av
aktierna i det andra bolaget. Inspektionen kan ocksä återta ett tidigare lämnat
medgivande, om försäkringsbolaget efter förvärvel av andelar skulle förvärva
så mänga aktier i det andra bolaget, att syftei med 5-procentsregeln
åsidosätts.
Övergångsbestämmelse
När det gäller bedömningen av säkerheterna enligt 274 §
första stycket 6 torde i regel de värden, som har godtagits enligt denna punkt
i dess hittillsvarande lydelse, också uppfylla kraven enligt punkten i den
föreslagna lydelsen. För att inte försäkringsbolag skall tvingas att för
kontroll av om de nya kraven uppfylls gå igenom hela siu bestånd av
inteckningssä-kerheier bör, om så önskas, punkten i dess nuvarande lydelse
kunna tillämpas även efter ikraftträdandet på dessa säkerheter.
4,4 Förslaget tili lag om ändring i lagen om
understödsföreningar
Ändringen i 6 § innebär att det högsta medgivna
kapilalförsäkringsbe-loppei höjs från 8 000 kr. till 12 000 kr.
I 24 § lagen om understödsföreningar har i första stycket
2-5 gjorts ändringar som molsvarar de föreslagna ändringarna i 274 § lagen om
försäkringsrörelse. Vidare har i 24 § införts ett nytt iredje stycke
innehållande en bestämmelse som gör del möjligl för försäkringsinspektionen att
medge sådan understödsförening, som har tillräckliga administrativa och andra
resurser, all tillämpa samma placeringsregler som försäkringsbolagen när det
gäller inteckningslån.
Prop.
1978/79:165 175
I ett nytt Qärde siycke har införts samma regel om
fastställande av uppskattningsvärdel (pantvärdet) som för försäkringsbolagen.
För att en understödsförening, som medges övergå till att använda
uppskattningsvärdel i slället för taxeringsvärdet pä fast egendom, inte skall
behöva göra en tidsödande genomgång av om de inteckningar föreningen redan
innehar uppfyller de nya kraven, står det föreningen frill att fortsälla all
tillämpa taxeringsvärdet i fråga om dessa inteckningar. En föreskrift härom har
ocksä förts in i Qärde stycket.
I det nuvarande tredje stycket som här motsvaras av femte
stycket finns föreskrifter om den s. k. fria sektorn av understödsförenings
försäkringsfonder. Den fria seklorn uppgår f n. till l/IO av fonderna och
övriga skulder. Ändringen i detta stycke innebär att den fria seklorn ökas till
1/5, dvs. samma andel som gäller för försäkringsbolagens försäkringsfond.
Frägorna om understödsförenings rätt att tillämpa
uppskattningsvärden (pantvärden) i stället för taxeringsvärden och om förenings
möjlighet atl UtnytQa den fria sektorn får prövas i samband med att
inspektionen godkänner föreningens stadgar, i vilka dessa frägor skall
regleras, eller i samband med alt inspektionen prövar fräga om godkännande av
ändringar i stadgarna.
4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen om
kreditpolitiska medel
9 §
Paragrafen
innehäller föreskrifier om den närmare utformningen av likviditetskrav, dvs.
det förhällande som vid en viss tidpunkt skall råda mellan nettobeloppet av en
kreditinrättnings likvida medel och samtliga dess förbindelser med vissa
undantag. I andra stycket anges vilka tillgäng-ar som alltid skall räknas som
likvida medel. Dit hör bl. a. obligationer som har utfärdats av
stadshypotekskassan. Svenska bostadskreditkassan och hypoteksbanken samt
obligationer som har utfärdats av kreditakiiebolag och som avser
bostadskreditgivning.
Bostadsinstitutens
nyuilåning får f. n. till 10% utnytQas för län till opriorilerade ändamäl, bl.
a. uppförande av affärs- och kontorsfastigheter, pri-vatfinansierad ombyggnad
och reparation av bostäder samt belåning av äldre bostadsfastigheter i samband
med överlåtelse. Enligt förslaget skall endast sädana av instituten ulgivna
obligationer godkännas som likvida medel för bankinstituten som används för utlåning
till prioriterade ändamäl. Till prioriterade ändamäl hänförs i försia hand
nyproduktion av bostäder och annat byggande, i den mån del finansieras med
statliga bostadslån.
En
konsekvens av förslaget är att - om medel som har länals upp mot obligationer
skall användas för län till opriorilerade ändamål - sädana obligationer torde
få ges ut i en särskild serie och inte längre räknas som likvida medel enligt
paragrafens andra stycke. Stycket har ändrats i enlighet härmed. Texten har
samtidigt jämkats redaktionellt.
Prop. 1978/79:165 176
Det kan päpekas att bestämmelsen i andra siycket är en
minimiregel. Den anger endast vilka tillgångar som alltid mäsle räknas som
likvida medel vid beräkning av likviditeten. Det är förutsatt alt riksbanken
kan föreskriva att även andra obligationer än som anges i bestämmelsen skall
ingå i likviditetskvotens täljare.' Så har också skett i fräga om obligationer
som ges ut för att vissa angelägna ändamål som får statligt lånestöd skall
kunna finansieras, t. ex. inrättande av allmänna samlingslokaler.
17 S
1 paragrafen anges f.n. vad som avses med
emissionskontroll. Bl.a. avses därmed att obligationer inle utan riksbankens
tillstånd fär ges ut av annan än riksgäldskontorei. Ett undanlag frän
emissionskontrollen har nu gjorls för s.k. bankcertifikat, dvs. sädana
obligationer med en löplid av högsl ett är som bankinstituten föresläs få rält
att ge ut. Bankcertifikaten är avsedda att samla upp specialinlåningsmedel.
Eftersom rätt att ta emot specialinlåning inle kräver riksbankens tillstånd bör
emissionskontrollen inte heller omfatia bankcertifikaten.
Övergångsbestämmelse
Sädana obligationer som har utfärdals innan ändringen i 9
§ träder i kraft skall fortfarande räknas som likvida medel, även om de
upplänade medlen delvis har använts för oprioriterade bostadsändamål. Likaså
bör vid konvertering efter ikraftträdandet de nya obligationer som ersätter
obligationer som härrör frän tiden före ikraftträdandet fä räknas som likvida
medel. Det förutsätts dock att de nya obligationerna endast avser att ersätta
de äldre. De får inle innefalta någon upplåning utöver del inlösta
lånebeloppet.
4,6 Förslaget till lag om ändring i reglementet angående
allmänna pensionsfondens förvaltning
2 §
Första stycket 2 har ändrats sä att avgifter frän
arbetsgivare, som i genomsnitt för avgiftsårel sysselsäUer minsl 50
arbetstagare, skall överföras lill andra fondstyrelsens förvaltning. Avgifter
frän arbetsgivare med färre anslällda överförs till tredje fondstyrelsen. F.n.
går gränsen vid 20 anslällda.
Enligt andra stycket skall till de medel varje
fondstyrelse förvaltar läggas avkastningen. Från denna regel har gjorts ett
undantag för Qärde fondstyrelsens avkaslning. Fyra femtedelar av den
avkastning Qärde fondstyrelsen uppbär varje år skall överföras till de övriga
fondstyrelserna. Före beräkningen av denna andel fär dock den sammanlagda
avkastningen minskas med förvaltnings- och revisionskostnaderna för året. Del
överförda beloppet skall fördelas pä första-tredje fondstyrelserna i
förhållande
Prop,
1978/79:165 177
till storleken av styrelsernas tidigare lämnade tillskott
till Qärde delfonden. Dessa lillskotl har nämligen enligt försia siycket 4
avräknats på de medel som belöpte pä de övriga fondstyrelserna i förhållande
till kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende ställningen
vid utgången av året närmast före resp. överföring.
Med avkastning avses aktieutdelning och räntor men däremot
inte realiserade kursvinster. Realiserade kursvinster bör fä återinvesteras,
eftersom det inle är rimligt att fondstyrelsen skall inleverera medel enbart av
del skälet alt man har önskat företa omplaceringar i aktieportföljen. Å andra
sidan bör kursförluster inte få avräknas från avkastningen. Överföringarna
avses ske en gång om året. Så snart Qärde fondstyrelsens balansräkning är
fastställd bör sålunda avkastning som styrelsen har mottagit närmast föregående
år överföras.
3 S
De ire försia fondstyrelserna bestrider
pensionsutbetalningarna genom att lämna tillskott till riksförsäkringsverket. I
paragrafen har gjorts den ändringen att styrelsema skall lämna tillskotten för
ett vissl är - i stället för i förhållande lill kapitalbehållningarna enligt
styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast
föregående år - i förhållande till de avgifter som under närmast föregående år
har överförts till styrelsernas förvallning.
11 §
Enligt
denna paragraf äligger det fondstyrelserna att förvalta fonden sä att den blir
till största möjliga gagn för försäkringen för tilläggspension. Fondmedlens
placering skall tillgodose kraven på betryggande säkerhei, god avkastning och
tillfredsställande betalningsberedskap. I paragrafen har gjorts ett tillägg,
som innebär att styrelserna skall fullgöra den sålunda angivna
förvaltningsuppgiften inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna
ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt.
Styrelserna får alltså inte företa ålgärder som motverkar den allmänna
ekonomiska politik som statsmakterna har antagit eller som innebär en direkt
eller indirekt dirigering av kreditmarknaden. AP-fonden kan visserligen i
egenskap av försäkringsinstitut omfattas av förordnande enligt lagen om
kreditpolitiska medel. Det här föreslagna tillägget innebär emellertid ett
längre gäende ansvar än så för fondstyrelserna. Att dessa åläggs ett sådant
ansvar är nödvändigi med hänsyn till att fonden har en så dominerande ställning
och att placeringsbeslut från fondens sida kan ha en mycket siörre
genomslagskraft än något annat kreditinstituts åtgärder.
Oftast torde det inle råda nägon motsättning mellan
fondstyrelsernas skyldighet att gagna försäkringsintressena, ä ena sidan, och
de krav som följer av den allmänna ekonomiska politiken och kreditmarknadens
funk-
12 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop.
1978/79:165 178
lionssält, å andra sidan. Sådana intressekonflikter kan
emellertid uppstå. Paragiaten i dess föreslagna ändrade lydelse innebär att
fondstyrelserna i sädana lägen måste sätta fondens egna intressen i andra hand.
Ett exempel pä när fondstyrelserna är skyldiga att låla de
angivna allmänna inlressena gä före ulgör de förplaceringar för vilka
kapitalmarknadsulredningen har redogjort i betänkandet (sid. 481 och 482).
Förplaceringar kan ske för att uQämna tillfällig obalans mellan tillgången på
medel och tillgången på lämpliga placeringsobjekt. Däremot bör förplaceringar
inte användas i syfte att föregripa eller rentav framtvinga en ränteändring.
Ett annat exempel är att fondstyrelserna bör visa en ålerhållsamhel i
transaktioner med andra parter på kreditmarknaden och inte utnyttja sin
dominerande ställning på marknaden till all uppnå förmånligare villkor än vad
annan placerare på marknaden skulle kunna erhålla.
Fondstyrelserna förutsätts i sin placeringsinriktning
följa även de allmänna riktlinjer som beslutats av regering och riksdag. Sä
har f.ö. också skett i praxis. Ett exempel härpä är den prioritering som gällt
för industrins investeringar under perioder av betydande underskott i
bytesbalansen.
Denna intresseavvägning är en grannlaga uppgifi för
fondstyrelserna. Del kommer ej sällan atl kunna råda delade meningar om hur
avvägningen bort göras. Ansvaret för denna måste emellertid ligga på
styrelserna ensamma. Det är inte förenligt med det självständiga ansvar som
styrelsema har för fondens förvaltning att nägon utomstående ger direktiv för
styrelsernas handlande. Det får således ankomma på styrelserna att ulforma en
lämplig praxis på områdel.
12§
Paragrafen innehåller AP-fondens placeringsregler. Ändring
föreslås på ett par punkler.
Enligt försia stycket 3 i dess nuvarande lydelse får
första-tredje fondstyrelserna placera fondmedel i obligationer och andra för
den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som offentligen har bjudits ut av
svensk affärsbank, Sveriges investeringsbank eller Nordiska investeringsbanken
med undantag av konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt
till nyteckning. Som framgårav den allmänna motiveringen bör första-tredje
fondstyrelserna inte kunna placera medel i obligationer som bankinstitui
föreslås i fortsättningen få rält att utfärda. Styrelserna bör dock vara
oförhindrade att förvärva s. k. bankcertifikat, dvs. obligationer med en
längsta löptid av ell år. Undanlag har - utom för angivna slag av skuldebrev -
gjorts i punkt 3 för obligationer med längre löptid än ett år som har utfärdats
av bankaktiebolag, sparbank eller centralkassa för jordbrukskredit.
I2a§
Denna paragraf är ny. Fjärde fondstyrelsens rätl att
placera medel i aktier i samma bolag begränsas enligt denna bestämmelse till
10% av
Prop.
1978/79:165 179
bolagets samtliga aktier. Förekommer det aktier med olika
röstvärde i bolaget, får inle fler aktier förvärvas än som motsvarar högst 10%
av röstetalet för samtliga aktier. Vad beträffar fall då AP-fonden vid den nya
regelns ikrafiträdande har flera aklier än denna medger, se övergångsbestämmelserna.
I4S
I denna paragraf har orts en ändring som syfiar lill alt
vidga möjligheterna för mindre företag att få åleriån. Liksom tidigare kan ett
företag fä återlån med högst halva del belopp som förelaget har betalat i
ATP-avgifter under det närmast föregående året. Ändringen innebär att ett
företag inlill ell belopp av 500000 kr. i stället kan få återlåna hälften av
det belopp det har betalat i avgifter de närmasi föregående fem åren och inte
lidigare utnytQat för att få återlån. Denna möjlighet är i första hand tänkt
för förelag som har få anställda och därför ett lågt årligt avgiftsunderlag.
Det kommer atl föreligga en valrätt mellan den nya och gamla återlånemöjligheten
såtillvida att ett företag för varje år kan bestämma sig för att utnyttja den
ena eller andra möjligheten. Någon kombination får alltså inte förekomma under
ett och samma år.
För att långivarna inte skall belastas med ansökningar
avseende alltför smä belopp har minsta återlånbara belopp höjts frän 500 till
50 000 kr,
I5§
Kreditinrättning som har lämnal återlån har rätt att fä
lån till motsvarande belopp av den fondstyrelse som enligt 2 § har att
förvalta de avgifter för vilka återlånet har beviljats. I och med att rätten
enligt 14 § alt få återlån utvidgas att kunna avse avgifter som har betalats
under fem år kan det inträffa alt det inte är samma fondstyrelse som har att
förvalta avgiftema för alla fem åren. Till följd av att t.ex. antalet anställda
i företaget under liden har kommit att överskrida 50 kan det vara bäde andra
och tredje fondstyrelserna. I första stycket av förevarande paragraf har gjorts
ett tillägg som innebär att kreditinrättningen erhåller länet från den fondstyrelse
som förvallar merparten av de erlagda avgifterna.
Andra styckets bestämmelser om beräkning avräntesats .Jiar
också ändrats. Räntesatsen för lån från fondstyrelse till kreditinrättning som
har lämnat återlån - normalt en halv procent över bankernas högsta allmänt
tillämpade inlåningsränta - skall i stället som regel vara densamma som vid
länetillfällel tiUämpas för i Sverige utgivna låTigfristiga statsobligationer.
Räntan skall omprövas vart femte är sä att den överensstämmer med den då
tillämpade räntan på långfrisiiga statsobligationer. Detta har i texten
preciserats till den räntesats som gäller enligt senast utgivna län. Som
utgivningsdag bör därvid räknas den dag riksgäldskontoret har beslutat
emittera obligationslånet.
I och med att räntesatsen i första hand skall bestämmas pä
nu angivet
Prop.
1978/79:165 180
sätt, finns del inte längre behov av alt regeringen
fastställer någon räntesats i andra fall än dä förhållandena på den svenska
kapitalmarknaden har ändrats efter den senaste emissionen av
statsobligationslän så att räntan på detta inte längre motsvarar det allmänna
räntelägel. Om regeringen anser det påkallat kan den i så fall fastställa den
räntesals som i stället skall gälla för län från fondstyrelse till
kreditinrättning. Nuvarande regel om att regeringen skall fastställa räntesats
har justerats i enlighel härmed.
16§
Enligt första stycket ' denna paragraf gäller f. n. att
den årliga amorteringen av återlån, som inle i sin helhet återbetalas inom ett
är, skall uppgå till minst en tiondel av lånesumman. Minimikravet i fråga om
amortering sänks till en femtondedel sävitt avser det nya slaget av återlån,
dvs. återlån som kan molsvara avgiftsbelalningar under längre lid än del
närmast föregående året. Vidare har kreditinrättnings skyldighet att ålerbelala
lån hos fondstyrelse åtminstone i den takt som föreskrivits i villkoren för
återiånet uppmjukats i ett hänseende. Skulle den som har beviljals återlån
brista i sin betalningsskyldighet mot kreditinrättningen och återlånet därför
sägas upp till betalning, är kreditinrättningen f n. tvungen att infria hela
återstoden av lånet hos fondstyrelsen på en gäng. Della torde gälla alldeles
oavsett om återlåneskulden faktiskt blir betald eller ej. I paragrafen har
gjorts ett tillägg som medger kreditinrättning atl fortsätta alt amortera lånet
hos fondstyrelsen på de villkor som rådde före uppsägningen. Tilläggsregeln är
tillämplig på den del av länet hos fondstyrelsen som svarar mot den obetalda
återlåneskulden.
Övergångsbestämmelse
Ändringarna i AP-fondsreglementet föreslås träda i kraft
den 1 juli 1979. Den skyldighet som enligt 2 § andra stycket åläggs Qärde
fondstyrelsen att delta i pensionsbetalningarna skall dock tillämpas först fr.
o. m. år 1980.
Utan någon övergångsbestämmelse till ändringen i 2 §
första stycket 2 torde gälla alt alla avgifter, som före ikraftträdandet
överförts till andra fondstyrelsens förvaltning, fortfarande skall tillhöra
dess förvaltning. Detsamma gäller givetvis avkastning av de överförda medlen.
AP-fonden innehar i vissa fall aktier utöver den 10-procentsgräns
som anges i 12 a §. För att sådana överskjutande innehav inte skall behöva
avyttras vid ikraftträdandet av den nya regeln har ett undantag gjorls för
dessa fall (punkl 2). Undanlaget innebär att AP-fonden får inte bara behålla
sädana aklier ulan också förvärva de nya aktier i samband med fond- eller
nyemission som svarar mot dess andel av aklier i resp. bolag.
Möjlighelen att återlåna avgifter som har betalats under
fem år införs efterhand. Avgifter som har betalats före den 1 januari 1977 kan
inte utgöra underlag för beviljade av återlån. I och med ikraftträdandet blir
det alltsä möjligl att återlåna avgifter för de senaste två åren, dvs. 1977 och
1978. Möjligheten au återiåna fem års avgifter inträder först år 1982.
Prop.
1978/79:165 181
Har återlån beviljats före ikraftträdandet skall vidare 15
och 16 S§ försätta att gälla i sin äldre lydelse i fråga om återlånet och län
till kreditinrättning som har beviljat återlånet. Det innebär t.ex. all
ränlesatsen för län enligt 15 S bestäms enligt paragrafens äldre lydelse, om
motsvarande återlån beviljats före ikraftträdandet. Det bör dock var parterna
obetaget att komma överens om att tillämpa de nya räntevillkoren pä
refinansieringslånen.
4.7 Förslagen till lag om ändring i förordningen
ang. en särskild stämpelav
gift vid köp och byte av fondpapper och i stämpelskattelagen
Enligt förslaget slopas fondstämpeln i sin helhet. I
fondstämpelförord-ningen kvarslår därefier vissa föreskrifier om upprättande av
avräkningsnota när fondpapper överläts vid köp eller byte m. m. Dessa
föreskrifter behövs för att bankinspektionen skall kunna fullgöra sina
tillsynsuppgifter pä fondhandelns omräde och kan således inte upphävas f. n.
Det kan finnas anledning all se över dessa föreskrifier i samband med en eventuell
översyn av frågan om bankinspektionens skyldigheter och befogenheler över
huvud när det gäller att verka för att fondhandeln bedrivs på ett tillfredsställande
sätt (jfr prop. 1978/79: 9 sid. 155).
I stämpelskattelagen har emissionsstämpelskatten slopats i
fråga om svenska obligationer och andra skuldebrev som ulges i större antal och
uppenbariigen är avsedda för den allmänna rörelsen. Vidare har stämpelskallen
pä utländska värdepapper avskaffats.
Vissa övergångsbestämmelser föresläs gälla. De torde inte
kräva någon kommentar.
4.8 Förslagen till lag om ändring i
kommunalskattelagen och lagen om
statlig inkomstskatt
1 53 § I mom. kommunalskattelagen har reglerna för
AP-fonden ändrats sä att fonden blir skaltskyldig endast för inkomst av
fastighet när det gäller kommunalskatt. Detta har skett genom att fonden tagits
med bland de begränsat skattskyldiga subjekt som räknas upp i första stycket d)
av nämnda paragraf. Den nuvarande skattskyldigheten avskaffas alltså för annan
inkomst som härrör frän medel Qärde fondstyrelsen förvaltar. I 7§ första
stycket lagen om statlig inkomstskatt utgär punkten m) om AP-fonden. Genom
hänvisningen i första stycket e) till 53 § 1 mom. första stycket d)
kommunalskattelagen blir AP-fonden frikallad från skattskyldighet enligt lagen
om statlig inkomstskatt.
Prop.
1978/79:165 182
5 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anförl hemställerjag
att regeringen föreslär riksdagen dels atl
1. godkänna de riktlinjer somjag har förordat i
fråga om politiken pä
kapitalmarknadens område,
dels att antaga förslagen till
2. lag om ändring i lagen (1955: 183)
om bankrörelse,
3. lag om ändring i lagen (1955: 416)
om sparbanker,
4. lag om ändring i lagen (1956: 216)
om jordbrukskasserörelsen,
5. lag om ändring i lagen (1948:433)
om försäkringsrörelse,
6. lag om ändring i lagen (1972: 262)
om understödsföreningar,
7. lag om ändring i lagen (1974: 922)
om kreditpolitiska medel,
8. lag om ändring i reglementet (1959:
293) angående allmänna pensionsfonden,
9.
lag om ändring
i förordningen (1908: 129) ang. en särskild stämpelavgift vid köp och byle av
fondpapper,
10. lag om ändring i stämpelskattelagen
(1964: 308),
11. lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370),
12. lag om ändring i lagen (1947: 576) ora
statlig inkomstskatt,
dels alt bemyndiga regeringen att träffa avtal om
13. AB Industrikredit och AB
Företagskredit enligt de grunder som jag har förordat i det föregående,
14. Lantbruksnäringarnas primärkredit
AB och Lantbruksnäringarnas sekundärkredit AB enligt de grunder somjag har
förordat i det föregående,
dels alt bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att
utfärda garantiförbindelser på
15. 200000000 kr. att ingå i garantifonden för AB
Industrikredit i
slället för nuvarande förbindelser pä 80000000 kr. i garantifonden
för AB Industrikredit och 22000000 kr. i garanttfonden för AB
Företagskredil,
dels att
16. till Teckning av aktier i AB Industrikredit på
tilläggsbudget III
till statsbudgeten för budgetåret 1978/79 under fonden för statens
aktier anvisa ett investeringsanslag av 18000000 kr.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop,
1978/79:165 j83
6
Beslut
Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.
Prop.
1978/79:165 185
Bilaga I Kapitalmarknadsutredningens sammanfattning och
slutsatser
Innehåll
1 Den finansiella utvecklingen i Sverige - en återblick ...... 187
1.1 Investering och sparande....................................... 187
1.2
Kreditmarknaden..................................................... 190
1.3
Den
långfristiga utlandsupplåningen ..................... 194
1.4
Industrins
finansiering ............................................ 197
2 Finansiella
marknader och resursallokering................... 198
2.1
Inledning................................................................. 198
2.2
Allokeringspolitiken
................................................ 200
2.3
Ränteutvecklingen
................................................ 204
2.4
Kreditmarknaden
och inflationen .......................... 208
2.5
Det oneutrala
skallesyslemet ................................ . 211
3 Den
internationella bakgrunden..................................... 213
3.1
Inledning................................................................. 213
3.2
Kapitalbehov
och investeringsincitament................ 214
3.3
Inflalion -
orsaker och framlidsbedömning............... 215
3.4
Oljeräkningen,
den nya konkurrensen och de inlernationella balansproblemen 217
4 Balansproblem
i svensk ekonomi................................... . 220
4.1
De finansiella
framtidsperspektiven........................ 22Ö
4.2
Kapitalmarknaden
och vägen mot jämvikt............... 223
5 Sammanfattning
av kapitalmarknadsutredningens förslag 225
5.1
Huvuddragen........................................................... 225
5.2
Bostadssektorns
finansiering (kapitel 6)................. . 227
5.3
Kommunema och
kreditmarknaden (kapilel 7)......... 228
5.4
Allmänna
pensionsfonden (kapitel 8)...................... 230
5.5
Försäkringsbolagen
och enskilda försäkringssystem (kapitel 9) 234
5.6
Bankerna och
kapitalmarknaden (kapitel 10).......... 238
5.7
Mellanhandsinstituten
inom näringslivssektorn (kapitel 11) .. 240
5.8
Obligationsmarknaden
(kapilel 12).......................... 243
5.9
Vissa fonder
(kapitel 13)......................................... . 244
5.10
Understödsföreningarna
(kapitel 14) ..................... 245
Prop. 1978/79:165 187
Sammanfattning och slutsatser
ur Kapitalmarknadsulredningens belänkande (SOU
1978:11) Kapitalmarknaden i svensk ekonomi
1 Den nnansiella utvecklingen i Sverige en återblick
1.1 Investering och sparande
De senare åren av 50-talet och böQan av 60-talet präglades
av en stark uppgång i industriinvesteringama. Under denna tid inleddes ocksä
expansionen av bostadsbyggandet, följl av växande kommunala invesleringar.
Dessa fortsaiie sin tillväxt 60-talet ut, medan ökningen av bosladsbyggandet
planade ut mol slutet av decenniet. Den samlade invesleringskvoten steg under
första hälften av 60-talet till nära 25 procent av BNP - den högsta som
hittills registrerats. Uppgången på 2 1/2 procentenheter var jämnt fördelad
mellan olTentliga investeringar, inkl. bostadsbyggande, och
företags-investeringar. Under andra hälften av 60-talet ökade - inom en
oförändrad kvoi - de offentliga investeringama sin andel, medan företagens
minskade. Under 70-ialets första är gick investeringskvoten tillbaka genom framför
allt nedgången i bostadsbyggandet. Under 1974-1976 skedde en ytterligare
omfördelning och företagen svarade då för 2/3 av de totala investeringarna mot
knappt hälften under 60-talets senare del. Genom de stora lagerin-vesiermgarna
1975 och 1976 närmade sig investeringskvoten den tidigare toppnivån men sjönk
sedan markanl 1977, när lagerinvesteringarna gick kraftigt tillbaka.
Sparandet följde fram till 1974 anmärkningsvärt parallellt
investeringarna. Den under 60-talet höjda invesleringskvoten motsvarades alltså
och möjliggjordes av en uppgång i sparandet, som i böQan av 60-talet t. o. m.
var större än invesieringsökningen. Den berodde på en kombinerad ökning av
sparandet i de offentliga budgetema och i den under denna tid snabbt växande
AP-fonden, samtidigt som den privata sparkvoten var oförändrad. Sparandel inom
den offentliga sektom (inkl. AP-fonden) fortsatte att växa under andra hälften
av 60-talet. Det offentligas andel av det totala brut-losparandei sleg därmed
från 23 procent i slulel av SO-lalel lill 43 proceni under 60-talet. Under
böQan av 70-talet skedde en viss nedgång i sparkvoten men mindre än den
samtidiga nedgången i invesleringskvoten. Underskotten i bytesbalansen under
andra hälften av 60-talei följdes av överskott under perioden 1970-1973.
Under 1974-1976 sjönk del offenlliga sparandel - delta
gällde såväl stat och kommun som AP-fonden - medan del privata sparandets andel
av BNP förblev oförändrad. Därmed ägde en "reprivatisering" av
sparandet
Prop.
1978/79:165 188
rum
och fördelningen offentligt/privat sparande återgick till fördelningen från
början av 60-talet. Inom den privata sektorn skedde emellenid en viktig
förändring - företagens sparande minskade men detta kompenserades av uppgången
i hushällssparandet. allt beräknat för perioden 1974-1976 i dess helhet.
Den
privata konsumtionens andel av BNP har varit sjunkande sedan 50-ialet. Detsamma
gäller, ehuru i något långsammare takt. för den totala konsumtionen, trots att
den offentliga konsumtionen under perioden kon-iinucrligi ökal sin andel av
resursförbrukningen. Detta avser utvecklingen fram t. o. m. 1973. Därefter
skedde en rätt dramatisk omsvängning - konsumtionen ökade för första gången
under efterkrigstiden sin andel av BNP och vol>mmässigt var
konsumtionsökningen dessa är t. o. m. större än ökningen 1 den totala
produktionen.
1
jämförelse med investeringama uppvisar sparandet alltsä belydande förändringar
i sin sammansättning. Den dominerande förändringen svarar AP-tonden för. Under
introdukiionsperioden 1960-64 representerade AP-fon-dcn ett nettotillskott lill
sparandet i den meningen att den privata sektorns sparande förblev oförändrat
och statens och kommunemas sparande steg. .\P-l'ondens sparande fortsatte att
stiga snabbt under andra hälften av 60-lalei. medan statens sparande då gick
ned och kommunernas upp. Som nämnts tidigare innebar utvecklingen under denna
period en stark ökning av det totala offentliga sparandel, medan det privata,
framför allt hushällens, gick ner. Förändringarna i sparandets olika komponenter
är inte oberoende av varandra. AP-sparandets effekt på det totala sparandet är
därför inte möjlig atl besiämma, eftersom sparandets utveckling i en ekonomi
ulan .TP-system inte kan entydigt angivas. Under 70-talet avtar AP-fondens
tillväxttakt och fondsparandels andel av BNP ligger 1974-76 under dess maximum,
som nåddes 1970-73.
Hushållssparandel
steg under försia hälften av 60-ialet men sjönk därefier slarkl under andra.
Detta kan tolkas som en fördröjd, negaliv effekt av .MP-reformen men kan ocksä
vara en följd av en långsammare stegring av realinkomstema. Under 1973-75
inträdde på nyll en belydande uppgång; trots den snabba prisstegringen
accelererade ökningen av de reala disponibla inkomsterna och anpassningen av
konsumtionen till de högre realinkomstema skedde med en eftersläpning. Först
1976 ökade konsumtionen mer än inkomsterna. Hushållens sparkvot steg under
denna period från en så lig nivå som 4 procent 1972 till 9-10 procent. En
vanlig förklaring lill denna remarkabla ökning av sparkvoten är hushållens
preferens att återställa realvärdet av sina finansiella tillgångar - en given
ökning av realinkomstema skulle m. a. o. leda till större uppgång i sparandel
vid siigande än vid stabila priser. Uppbromsningen av realinkomsternas stegring
under 1977 synes ej ha haft någon negativ effekt på sparandet, vilket då kan
förklaras av den fonsatta inflationen liksom av den betydande osäkerheten inför
pris- och sysselsättningsutvecklingen framöver.
Företagens
sparande har varil trendmässigt sjunkande sedan 50-talet med en nedgång (för
icke-finansiella företag) från 9 proceni av BNP till 5 procent 1974-76, en
nedgång som i omfattning råkar sammanfalla med uppgången av AP-sparandet. Är
1974 var förelagssparandets andel drygt 8 procent, och låg alllså även detla år
under nivån från det sena 50-talei. Nedgången
Prop. 1978/79:165 189
i
företagens bruitosparande har accelererat och det var 1976 nere vid 2 1/2
procent av BNP. Det mest slående draget i sparande/invesieringsul vecklingen är
otvivelaktigt den starka och fortgående ökningen i förelagens behov av extem
finansiering. Denna utveckling avspeglar sig i en minskning av
själv-Hnansieringsgraden, dvs. kvoten mellan bmttosparande och bruttoinvesteringar,
som sjunkit från 3/4 åren 1955-59 till 1/3 åren 1974-76.
Parallellitelen
i sparande- och investeringskvoternas utveckling t. o. ra. 1973 är ett annat
sätt atl uttrycka att Sverige under denna långa period uppräuhållil en vid
intemationella jämförelser anmärkningsvärt stabil jämvikt gentemot utlandet.
Atl denna parallellitet upprätthällits trots de belydande kastningarna i
framför alli sparandets olika komponenter får åtminstone delvis tillskrivas
den ekonomiska politiken. Störningar i bytesbalansen förekom under
högkonjunkturåren 1965 och 1969-70. Väsenlligen var dessa störningar utslag av
en inhemsk överefterfrågan med negativa effekter på handelsbalansen. Dessa
kunde motverkas - och motverkades de facto effektivt - av en allmänt stram
ekonomisk politik. Den svenska bytesbalansen hade emellertid under 60-talet
blivit mer sårbar genom en trendmässig försvagning av Qänste- och
transfereringsbalansen, som efterhand blivit alltmer accentuerad. Ocksä åren
efter 1965, då handelsbalansen återhämtats, kvarstod mindre underskott i
bytesbalansen. Den stora omsvängningen lill överskott 1971-73 berodde av en
kraftig förbättring i handelsbalansen, som mer än balanserade den fortlöpande
försämringen av Qiin-ste- och transfereringsbalansen. Denna förbättring
möjliggjordes av kon-junktumppgången utomlands 1972-73 i förening med en
internationellt sett förhållandevis svag inhemsk efierfrågan under dessa år.
Jämvikt
i bytesbalansen har successivt ställt allt högre krav på handelsbalansen, krav
som ytterligare skarpes av stigande ränteutgifter på den växande
utlandsskulden. Kraven ökar därmed på industrins konkurrensförmåga såväl på
exportmarknaderna som gentemot importen på hemmamarknaden.
Utvecklingen
av den svenska ekonomin mol växande ullandsberoende har ökat känsligheten för
störningar i bytesbalansen. Försvagningar av den internationella konjunkturen
återverkar starkt på produklion och sysselsättning i Sverige samtidigt som en
väsentligt höjd importbenägenhet begränsar möjlighelema lill en motverkande
intem stimulanspolitik.
Frågan
om sparandets otillräcklighet har varil ett genomgående tema i den svenska
ekonomiska deballen och den har behandlals i raden av långtidsutredningar.
Under efterkrigstidens försia planperioder låg tonvikten på kapitalbehoven för
utbyggnad av den lunga induslrin som bas för fortsau tillväxt och full
sysselsättning. Under 60-talet riktades intresset mol bristen på långt kapital
för finansiering av den snabba expansionen av bosladsbyggandet liksom av
infrastmkturens förbättring. Företagssektorns sjunkande självfinansieringsgrad
förebådade svårigheler i företagens kapilalförsöQning. Dessa förhållanden kan i
princip ses som utiryck för en lotal "kapitalbrist" som givit utslag
på avgränsade marknader men också tolkas som ett utslag av faktorer som drivit
fram en särskilt stor kapiialeflerfrågan på dessa marknader. I princip skulle
sådana balansbrister tendera att elimineras i den mån investeringsprojektens
räntabilitet och spararnas preferenser fick komma till uttryck genom
marknadsprisbildningen. En sådan mekanism för sparge-nerering och resursallokering
kan emellenid ej komma till användning för
Prop.
1978/79:165 190
stora
delar av den oflentliga sektorn. Många av de olTentliga investeringama kan mte
bli föremål för räntabilitetsbedömningar. Staten måste genom sin ekonomiska
politik söka åstadkomma det komplelterande sparande som behövs för
samhällsekonomisk balans. En kontinueriigt växande offentlig sektor har sitt
motstycke i en kronisk "sparbrisi". Del siarka sparmoment som
kopplades till AP-fonden kan ses som ett led i sirävandena att häva dennu
sparbrisi. Den nuvarande diskussionen om nya fonner för sparge-nerering visar
att problemet allQämt kvarstår.
Efter
försämringen av bytesbalansen i slutet av 60-talet och ännu mer efter det
underskott som inleddes 1974 har uppmärksamheten koncentrerats lill frågan om
det totala sparandels otillräcklighet för att vidmakthålla den yttre balansen.
1.2
Kreditmarknaden
De
reala sektorernas kapitalanskafrning på den organiserade inhemska krediimarknaden
har under den senaste Qugoårsperioden expanderat kraftigt. Till denna marknad
räknas bankers och törsäkringsinrättningars totala placeringar samt
allmänhetens placeringar i statspapper, aktier och övriga obligationer.
Beloppsmässigt har det årliga tillflödet mer än tiodubblats, från 4 miljarder
kr i genomsnitt för perioden 1955-59 till 41,5 miljarder kr i genomsnitt under
1974-76. Det har inneburit en betydligt snabbare lillväxl än den sammanlagda
pris- och volymmässiga ökningen av produktionen. Det årliga tillflödet på
kreditmarknaden steg sålunda mellan nämnda perioder från 6,8 till 14,5 mätt i
procent av bmttonationalprodukten till löpande priser, en dryg fördubbling.
Denna andelsökning sammanhänger delvis med en ökad spridning av finansiella
sparandeöverskott och sparandeunderskoti mellan olika sektorer men avspeglar
sannolikt också en anpassning av den reala likviditeten vid tilltagande
inflationsiakl.
Tillväxten
i den ärliga oraslutningen på kapitalmarknaden har varit ännu starkare. Denna
marknad orafattar den del av den organiserade kreditmarknaden som utgörs av
långfristiga obligationer (och föriagsbevis) samt aktier och
försäkringsinräitningars reverslån. Dess andel av bmttonaiionalproduk-ten har
nästan tredubblats, en uppgång från 3,1 procent 1955-59 till 9,0 procent
1974-76, motsvarande en ökning från knappt 2 till drygt 25 miljarder kr.
Kapitalmarknadens
andel av krediimarknaden har med nämnda avgränsning stigit frän 45 till 62
procent mellan angivna perioder. Tidigare hade dock sparbankerna och postbanken
i viss mån karaktären av direktutlånande kapitalmarknadsinstitut framför allt
genom att de gav långa reverslån till bostäder. Denna utlåning inräknas nu inle
i kapitalmarknaden, vilkel kan ha medfön en viss överskattning av
andelsulvecklingen av långa placeringar.
Fördelningen
av de reala sektoremas upplåning på kreditmarknaden som helhei har förändrats
markant. De förskjutningar som ägl mm reflekterar tämligen väl del ändrade
mönstret för sparande och investering. Det mest påtagliga draget sett över hela
perioden från mitlen av 50-ialet har varil den kraftiga uppgången i
företagsupplåningens andel av krediimarknaden och en häremot svarande nedgång
av bostadssektorns andel.
Företagens
andel (av statistiska skäl ingår i denna även hushållen) ökade
Prop. 1978/79:165 191
frän
knappt en Qärdedel 1955-59 till nästan hälften 1974-76. Företagens ökade
kreditefterfrågan under den senare perioden var resultatet av en försvagning
av vinstutvecklingen i förening med en trots lågkonjunkturen fortsatt hög
investeringsverksamhet. Till inte oväsentlig del utgjordes dock investeringama
av en av konjunkturiäget påtvingad lagemppbyggnad. Bo-siadssekiorns andel av
kreditmarknaden steg med några procentenheter från slulel av 50-ialet lill en
högsia nivå med 47 proceni i genomsnitt för förra delen av 60-talel för att sjunka
till 26 procent 1974-76. Den krympande andelen var en följd av nedgången i
bostadsbyggandet under 70-talei.
För
kommunema har sparande och investering utvecklats förhållandevis parallellt
både under uppgångsfasen under 60-talet och nedgången under 70-talet. Deras
andel av kreditmarknaden har legat mellan 7 och 11 procent med undantag för
perioden 1974-76 då den sjönk till 3 procent. Förstärkningen av statsbudgeten
i böQan på 60-talet ledde till en radikal nedgång i statens upplåning. Från att
ha motsvarat en Qärdedel av marknaden i slutet på 50-talet, sjönk den till ett
par procent 1960-64. Därefter har den successivt stigit och uppgick 1974-76
till praktiskt taget samma nivä som under senare delen av 50-ialei.
Motsvarande
jämförelse avseende kapitalmarknaden företer en slående skillnad. För denna
marknad var kredilfördelningen i slort oförändrad 1974-76 jämfört med 1955-59.
Bostadssektorns andel uppgick under båda perioderna till 36 procent och statens
till en dryg Qärdedel, medan företagens steg från en dryg Qärdedel till knappt
en tredjedel. Den enda mer påtagliga avvikelsen var att kommunemas
upplåningsandel sjönk från 9 till 4 proceni. Även under mellanliggande period
visade fördelningen ett mer stabilt mönster än för kreditmarknaden i dess
helhet. Det gäller framför allt andelen för företag. Andelsförskjutningen på
kapitalmarknaden avsåg under den mellanliggande perioden främsi staten och
bosläder. En högre andel för bostadssektorn under denna lid uppvägdes av en
lägre för slalen.
De
stmkturella förändringar som ägt mm pä kredil- och kapitalmarknadens
utbudssida har i hög grad präglats av AP-fondens utveckling. Dess tillväxt,
efter det atl den inlett sin verksamhet 1960, innebar alt de offentliga
försäkringsinrättningamas andel av utbudet på krediimarknaden steg från en
procent under 1955-1959 lill en högsta nivå av 35 proceni under 1970-73.
Därefter sjönk den till en Qärdedel under 1974-76. Den återhållande effekt som
införandet av ATP-syslemet hade på det enskilda försäkringssparandei medförde
samtidigt att de enskilda försäkringsinrättningamas andel sjönk från 26 under
1955-59 till 10 proceni under 1965-69. Dessa har sedan kunnai återvinna en
mindre del av sin tidigare marknadsandel. Under 1974-76 uppgick den till 14
procent.
Bankemas
andel av kreditmarknaden har sjunkit fortlöpande från 65 procent under 1955-59
till 40 procent under 1974-76. Nedgången av såväl bankemas som AP-fondens
andelar under senare år har uppvägts av växande andelar för riksbanken och
allmänheten.
Kapitalmarknaden
kan delas upp i tre huvudkällor. Den försia ulgörs av det mer stabila utbudet
av långt kapital från försäkringsinrättningama. Del är stabilt i den meningen
au dess förändringar kan fömtses relativt väl, i vaQe fall pä något års sikl,
och att dess omfattning, totalt sett, inte bestäms av kreditpolitiskt
moiiverade placeringskrav. Den andra källan här-
Prop. 1918/19:165 192
rör Iran bankerna, vilkas långfristiga placeringar dock
till betydande del är betingade av föreliggande likviditetskrav och
överenskommelser om köp av bosladsobligalioner. Den iredje källan slutligen
beslår av allmänhelens mer lättrörliga långa placeringar i obligationer och
aklier.
Bankerna, som även efter nedgången i marknadsandel
fortfarande är den största långivarsekiorn på k red i t mark nåden, spelar
naturiigt nog inte samma roll för utbudet pä kapitalmarknaden. Deras andel av
denna har sjunkil frän en Qärdedel under 50- och 60-talen till ungefär en
sjättedel under 70-talet. Utbudet på kapitalmarknaden har i stället lill
övervägande delen härrön frän försäkringsinrättningarna. Dessas sammanlagda
andel ökade från tre till lyra femtedelar från 1955-59 till 1970-73. Därefter
skedde en återgång under 1974-76 till den tidigare marknadsandelen.
Förskjutningen i fördelningen mellan offentliga och enskilda
försäkringsinrättningar framträder ännu mer markerat på kapitalmarknaden än på
kreditmarknaden. De offentliga lörsäkringsinrättningarnas andel steg sålunda
från ett par procent under 1955-59 till 57 procent under 1970-73 varefter den
krympte till 40 procent. För de enskilda försäkringsinrättningama sjönk andelen
från 57 proceni under senare delen av 50-talet till en lägsta nivå av 16
procent under 1965-69, för att åter stiga till 22 proceni under 1974-76.
Allmänhelens andel har varit förhållandevis stor på kapitalmarknaden. Efter en
nedgång i slutet på 60-talet och början av 70-talet steg den under 1974-76 till
15 procent, vilket var ungefär samma andel som under 1955-56.
De investeringar som förverkligats har självfallet ocksä
kunnai finansieras. I balansräkningens identitet mellan aktiva och passiva har
en anpassning av kreditgivningen alltid skeu. Det kan mot denna bakgmnd synas
mindre meningsfullt all ange finansieringsbehov ex post och relatera dessa till
upplåningen på kreditmarknaden. Vad man snarast kanske skulle vilja belysa är
de i någon mening urspmngliga investeringsplanerna och finansieringsbehoven
och den anpassning som ägt mm i dessa till följd av finansie-ringsbetingelsema.
Detta utesluter emellertid inle all det är av iniresse atl konstatera atl de
realiserade inkomsi- och ulgiftsöverskotien för olika seklorer fält en siörre
spridning och därmed krävt en ökad överföring av finansiella resurser och att
deua motsvarats av en växande omslutning på kredit- och kapitalmarknaden. Skulle
finansieringen av ulgiftsöverskotien ha varit ivungen atl ske i andra former än
på den organiserade kredit-marknaden eller i mindre utsträckning på
kapitalmarknaden, är del möjligl att dessa uigiftsöverskott aldrig
förverkligats i den omfattning som faktiskt ägl mm. Investeringarna hade kanske
begränsats för att reducera eller eliminera utgiftsöverskoiten.
AP-fonden kan vara ett belysande exempel i detta
sammanhang. Samtidigt som den skapat ökade uigiftsöverskott i andra sektorer,
har den genom en breddning av kapitalmarknaden bidragit lill all de ökade
utgifterna kunnat finansieras på denna marknad. Det har tidigare sagts atl det
är svårt att bedöma totaleffekten på kapitalbildningen av uppsamlingen av
sparande i fonden. Denna effe!'i beror på i vilken utsträckning konsumtionen
kunnai hållas tillbaka genora medelsindragningen och frigjord
produktionskapacitet tagits i anspråk för invesleringar. Det är dock klan att
AP-fondens ulbud av sitt sparande lill andra sektorer, och då speciellt
näringslivet, är väsentligt för alt man inom dessa skall vara beredd att företa
mer omfattande salsningar
Prop. 1978/79:165 193
pä
investeringar med ökade uigiftsöverskott som följd. Del förhållandet att
AP-fondens utbud av kapital haft den kvalitén att fonden självklart räknats
till den organiserade kapitalraarknaden, hardärvid med all säkerhet varit en
stimulans. Långfristigheten liksom flexibiliteten i utbudet med avseende både
på växlingar i kreditbehovet för olika sektorer och på behovet av olika
finansieringsformer har varit viktiga egenskaper. Vad finansieringsformerna
beträlTar bör kanske särskilt understrykas det ökade utbud av riskvilligt
kapital som kommit lill stånd genom kanaliseringen av medel lill
Invesleringsbanken och genom Qärde AP-fonden.
Bedömt
i ett makroekonomiskt perspektiv med avseende på den investeringsutveckling
och tillväxt som fakiiski ägt mm under de sena.sle decenniema, har kredit- och
kapitalraarknaden i stort visat en god anpassbarhet. Marknadema kan också ses
i eu mikroekonomiskt perspekliv såsom instmmeni för resursallokeringen vad
gäller enskilda projeki. Eu slående inslag i kritiken av kreditpolitiken har
därvid varit att den innehållit ett alltför kraftigt moment av
kreditransonering, vilket lett till en mindre effektiv resursanvändning. Den
frågan diskuleras närmare i avsniii 1.2. Finansiella marknader och
resursallokering.
Den
positiva bedömningen av kredit-och kapitalmarknadens anpassbarhei vid en längre
tillbakablick får mie undanskymma det faktum att finansieringsproblemen,
specielll inom näringslivet, blivit trängande under senare år. Dessa har
visseriigen sin gmnd i mer allvariiga störningar i den ekonomiska
utvecklingen. Till en del är dessa stömingar av konjunkturell och därmed
förhoppningsvis av övergående an. Dämlöver framträder eraellertid stmkturella
och långsiktiga forändringar som ställer svårbemästrade krav på finansiella
lösningar.
En
indikation på växande finansieringssvårigheter är statens under de senasle åren
starkt ökade roll vid lösningen av uppkommande finansieringsproblem. Staten
har dock alltid varit en viktig källa för krediter och garantier m. m. vid
sidan om den organiserade kreditmarknaden. Dess finansiella tillgångar har
under 70-ialei varil av ungefär samma storlek som statsskulden. I viss mening kan
staten sålunda betraktas som eu finansinstitut, som omformar sin upplåning för
atl tillgodose finansieringsbehov som anses angelägna frän samhällsekonomisk
synpunki.
För
finansiering av bostadsproduktionen har sålunda statens direkta medverkan raed
bostadslån och med räniegaranlier och -bidrag varit avgörande under hela
efterkrigstiden. Fondbildningen inom ATP-systemel, utan vilken genomförandet av
programmet atl bygga en miljon lägenheter knappast kommit till stånd, kan ur
ekonomisk synpunki också belraklas som en statlig kreditgivning finansierad med
skatter i form av ATP-avgifter. Kommunernas finanser påverkas av statliga
bidrag både för olika verksamheter och obundet för skaiieuQämning. Dämlöver
sker också en inte obetydlig del av den kommunala lånefinansieringen genom
statliga krediter inom ramen förde statliga bostadslånen. Detta gäller
kommunemas investeringar i daghem och andra serviceanläggningar. Statens bidrag
lill näringslivets krediiförsöQning sker dels i form av garantier (garantier
för industrilån, exportkrediter och fartygskrediier), där siaien genom
förstärkning av säker-helsunderiagei möjliggör en lånefinansiering, dels genom
direkl långivning som ökade i omfattning under andra hälften av 60-talet
framför allt genom 13
Riksdagen 1978179, 1 saml. Nr 165.
Prop. 1978/79:165 194
lokaliseringslän.
Statens garantigivning ulgår för en ökande del av företagens totala
lånefinansiering Den har också betydande allokeringseffekter på stocken
underliggande krediter i bätire säkerhetsläge.
Denna
utveckling mol ökad slallig finansiering har accelererat under 1976-77 i
samband med omfatlande rekonstmkiioner under statlig medverkan i de s. k.
krisbranschema. Omfattningen och verkningama av dessa finansiella transaktioner
är svåra att överblicka och långsiktigt bedöma men det är uppenban att de nu
håller på att fä ett rätt avgörande inflylande över den industriella
utvecklingen.
De
växande byiesbalansunderskotten har sin motsvarighel i ökade inhemska
uigiftsöverskott och de ulgör en av de faktorer som skapat finansieringsproblem
inom näringslivet. Samtidigt erbjuder kreditmarknadema i utlandet en
ytteriigare finansieringskälla för atl lillgodose de växande finansieringsbehoven.
Det hardärvid varit en gynnsam omständighet att denna upplåning i stor
utsträckning kunnai ske i långfristig form. Totalt sett har härigenom
kapiialmarknadsutbudet vidgats högst väsentligt.
Statliga
insaiser och ökad upplåning i utlandet ulöver vad den inhemska marknaden
erbjuder framstår emellertid inte som lillräckliga lösningar på sikt.
Försämringen av företagens finansiella ställning under senare år släller krav
på ytterligare insaiser. Eti av de mest centrala problemen i detta sammanhang
blir alt finna ur fördelningspolitisk synpunkt acceptabla vägar atl tillföra
företagen mer ägarkapital.
1.3
Den långfristiga utlandsupplåningen
Valutaregleringen
syftade fram t.o.m. 1973 i stort sett till alt främst av
siabiliseringspoliiiska skäl avskärma den inhemska kredit- och kapitalmarknaden
från den utländska. Under perioden 1964-1973 uppgick den långfristiga
upplåningen utomlands lill 1,3 miljarder kr i genomsnitt per år. Denna
upplåning utgjordes till största delen av upplåning för varvs- och
rederinäringens räkning saml för finansieringen av direktinvesteringar ulomlunds.
Mot bakgmnd av den försämring i bytesbalansen som följde pä oljekrisen lades
valularegleringen om så alt upplåning ulomlands möjliggjordes i syfte att
under en övergångsperiod finansiera underskollen i bytesbalansen.
Liberaliseringen av valuiaregleringens bestämmelser parades med en stram
inhemsk kreditpolitik vilken gav förelagen incitament alt låna utomlands.
Upplåningens
omfattning
Den
långfristiga upplåningen på den internationella kapitalmarknaden ökade från 2,0
till 3,5 miljarder kr mellan 1973 och 1974. Della var dock inie tillräckligt
för atl förhindra en minskning i valutareserven, som sjönk med 3,3 miljarder kr
under 1974. Effekterna av ändringama i valutaregleringen visade sig försl 1975,
då upplåningen ulomlands uppgick lill 6,4 miljarder kr. Denna nivä bibehölls i
slort selt under 1976. I slutet av 1976 uppgick den långfrisiiga låneslocken
till 27 miljarder kr.
För
1977 föreligger heltäckande uppgifterom den långfristiga upplåningen endasl för
försia halvåret men en grov kalkyl ger vid handen atl den långfristiga
upplåningen under 1977 kan uppgå till 20 miljarder kr bmtio och
opaginerad Kontrollera mot PDF
17
miljarder kr netto efter amorteringar. Om dessutom hänsyn tas till ändringen i
kronkursen under årei beräknas den långfrisiiga lånestocken i sluiei på 1977
uppgå till strax under 50 miljarder kr.
Det
är naturligtvis svårare att uttala sig om storieken pä den långfristiga
upplåningen i framtiden. Utgär man som ett räkneexempel från att underskottet
i bytesbalansen skulle vara hävt 1985 och att underskottei fram tills dess
minskar med drygt 2 1/2 miljarder kr per år från en nivå på drygt 18 miljarder
kr år 1978 kan man vid oförändrad valutareserv uppskatta stocken av
långfristiga utlandslån bmtto till 150 miljarder kr. Kalkylen förutsätter all
upplåning även äger mm för au finansiera visst slatligt ka-pitalutflöde,
direkta investeringar, export- samt varvskrediter' Restposten i
beialningsbalansstatistiken har uppgått till 4 till 5 miljarder kr under senare
år. I viss men okänd utsträckning ulgörs restposten sannolikt av en
över-skattning av byiesbalansunderskottet. Detta innebär att kalkylen lenderar
att överskatta upplåningsbehovel. Som exempel på restpostens betydelse i denna
kalkyl kan nämnas att, om 4 miljarder kr av restposten fömtsattes härröra från
en underskattning av varu- och Qänsieexporten, så överskuiuir kalkylen
upplåningsbehovet med drygl 30 miljarder kr. Med dessa reservationer innebär
kalkylen att räntorna på den långfristiga bmttoskuldcn vid en ränta på 8
procent skulle uppgå till nära 12 miljarder kr 1985. Övnga löpande betalningar
i bytesbalansen måste således tillsammans visa ett överskott på 12 miljarder
kr. Om prisstegringen för svensk export i genomsnitt uppgår till 6 procent per
år innebär räntebetalningarna 1985 ett krav på reala resurser svarande mot 7
1/2 miljarder kr uttryckt i 1977 års penningvärde. Den långfristiga
låneskulden motsvarar under samma fömtsättningar 94 miljarder kr i 1977 års
penningvärde. Fömtsätter man dessutom au bruttonationalprodukten ökar med i genomsnitt
3 procent per år svarar räntebetalningarna mot 1,7 procent av den reala
bmttonationalprodukten år 1985.
Det är i detla
sammanhang också viktigt att notera att den i räkneexemplet aniagna
utvecklingen under rimliga antaganden om amoneringsplaner innebär en
brultoupplåning pä en i jämförelse med 1977 och 1978 ungetär oförändrad nivä
jämviktsåret 1985.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Låntagare
Under
1974 var det uteslutande förelagen som släpptes ut pä den internationella
kapitalmarknaden. Under 1975 tillkom kommunema som låntagare. Endasl de
största kommunema tilläts låna direkt utomlands medan upplåning för övriga
kommuners räkning kanaliserades genom kommun-institut och banker. Riksbanken
tog under 1975 upp ett lån på 0,8 miljarder kr.
Staten
uppträdde först under 1977 som låntagare på den intemationella
kapitalmarknaden. Bakgmnden lill detta var det kraftigt ökade upplåningsbehovet.
Under 1977 lånade staten ungefär 9 miljarder kr pä den utländska
kapitalmarknaden.
Bankernas
roll när det gäller den långfristiga upplåningen har successivt ökat. Under
1974 kanaliserades 13 procent av upplåningen genom bankema, medan motsvarande
siffra var 19 proceni under 1976.
' Direkia investeringar utomlands har förutsaus svara för
25 miljarder kr av ökningen i bruttoskulder och övriga kapitaltransaktioner
för ungefär en miljard.
Prop.
1978/79:165 196
Riksbanken
har i sin betalningsbalanssiatistik inte uppgifter om hur den privata
upplåningen fördelat sig på branscher. Ur statistiken över tillstånd till
långfristig upplåning ulomlands framgår det dock atl varven och rederiema 1976
svarade för ungefär 1/5 av upplåningen. Under 1973 svarade de för ungefär
hälften.
Kriterier
för tillstånd tUl utlandsupplåning
Den
långfristiga utlandsupplåningens omfattning har huvudsakligen reglerats genom krilerier
för tillståndsprövning inom ramen för valularegleringen. Dessa kriterier har
huvudsakligen gällt användandet av upplånade medel och länens löptid. Under
utlandsupplåningens första skede, dvs. under 1974, medgavs dock upplåning
ulomlands oavsett ändamål fömisatt au lånen var relativt långfrisiiga. När
upplåningen tog ordentlig fart under år 1975, genomförde riksbanken vissa
ändringar i principerna för tillståndsgivningen. Tillstånd till
utlandsupplåning beviljades endasl om lånet avsåg finansiering av industriell
investering som var angelägen från bylesbalanssynpunki. Man fastställde också
att lånens löplid skulle vara minsi 5 år. Praxis har dock varierat något
beroende på inlresset för och behovei av utlandsupplåning.
I
böQan av år 1976 förväntades l. ex. en förbättring i bytesbalansens saldo.
Delta ledde till en mer reslrikliv praxis i fråga om tillsiänd lill upplåning.
I stället för all minska ökade emellertid underskottet i bytesbalansen från 6,7
till 10,5 miljarder kr, varför praxis successivi liberaliserades. 1 syfte att
stimulera utlandsupplåningen fick valuiabankema sålunda i oktober 1976
tillstånd att inom ett för vaQe valutabank fastställt rambelopp låna utomlands
för vidare utlåning till finansiering av "allmänt produktiv verksamhei"
utan av riksbanken beviljat tillstånd i det enskilda fallet. Vidareuilåningen
inom dessa s. k. ramtillständ fick dock i det enskilda fallet inte översliga
ett värde motsvarande 5 mkr. Totalt uppgick bankernas ramtillständ till 0,8
miljarder kr under 1976 men ramarna ökades sä att de i slulel av oktober 1977
omfattade drygt 2 miljarder kr. Av delta belopp hade 1,3 miljarder kr
utnytQats vid näranda lidpunki.
Utlandsupplåningen
stimuleradesocksågenom att riksbanken vid tillstånd till direktinvesteringar
utomlands fordrade att en viss andel av investeringen finansierades genom
upplåning utoralands.
I
samband med valutakursändringar talas det ofta om valuiakursföriuster eller
-vinster. Del lorde därför finnas anledning alt med hjälp av ett enkell
räkneexempel åskådliggöra valuiakursändringars belydelse för lånekostnaden.
Antag all ett företag lånar utländsk valuta till 8 procents ränta och att det
omedelbart efter lånets upplagande och omväxling till kronor inträffar en
prisstegring pä den ulländska valulan med 10 proceni. Del innebär för det
försia alt räntekostnaden ultryckt i svenska kronor stiger med 0,8 procentenheter
Fördel andra påverkas amorteringens värde uttryckt i svenska kronor. Om länei
skulle ålerbetalas efter fem år molsvarar detla en åriig ränta på ungefär två
procentenheter per år. En längre löptid ger en mindre ränteerfeki.
Det
finns i den allmänna diskussionen en tendens atl överskatta betydelsen av
valutakursändringar vad gäller länekostnader. I viss utsträckning reflekteras
nämligen valutakursförväntningar i räntedifferenser mellan län
Prop.
1978/79:165 197
i
olika valuiaslag. Detta kan innebära au en kursstegring lör en viss valuta
endast motsvarar den räntefördel det inneburil att ta ett lån i den aktuella
valutan. Om vi som ett exempel tänker oss atl ett lO-ärs lån i Sverige betingar
9 3/4 procents ränta kan vi åskådliggöra sambandet mellan valutakursändringar
och räntenivå för lån i utländsk valuta i följande tablå, i förenklande syfte
har fömtsatis au hela lånet förfaller till amortering i slutet på det I0:e
året.
Valulakurs- ä ndring per å r (%)
-5
-A
-3
-2-1012345
Jamlbrelse-r ä nia ('.V.f
15,53 14,32
13,14
11,99
10,86 9,75 8,66 7,60 6,55 5,53 4,52
"Likvärdig
med 9,75 'Vi ränta på lån i svenska kronor.
I
jämförelse med ett län i svenska kronor till 9,75 procents ränta är del således
fördelaktigare att låna i en utländsk valuta som apprecierar med 4 procent per
år om räntan understiger 5,5 procent. Sjunker valutan i värde med 4 procent per
år blir motsvarande jämförelseränta 14,3 procent. Detta samband raellan
räntesats och valutakursändring bör man alltså ha i åtanke när man uttalar sig
om koslnader för valuiakursändringar.
1.4
Industrins finansiering
Industrins
vinstmarginaler (mätta som kvoten mellan bmttoöverskott och förädlingsvärde)
låg från slutet av 50-talet till böQan av 70-lalet på en oförändrad nivå, även
om de konjunkturella svängningarna tidvis var stora. Eftersom
kapitalintensiteten samtidigt ökade kraftigt, sjönk räntabiliteten. De snabbi
växande investeringarna fömisalte därför en ökad lånefinansiering. Skulderna
ökade också väsentligt snabbare än det totala kapilalet: från 1965 till 1974
steg skuldema med 16 procent per år mot 11 procent för det totala kapitalet.
Soliditeten sänktes därmed från 67 procent 1965 till endast 50 procent 1974.
Denna nedgång har därefter fortsatt. De angivna lalen anger soliditeten som
kvoten mellan eget kapital, inkl. obeskattat kapital, och totalt kapital,
exkl. handelskrediter.
Under
perioden ökade företagens finansiella kapital väsentligt snabbare än det
maleriella eller med 15 1/2 procent per år mot knappt 9 1/2 proceni för de
materiella tillgängama. Ökningen i finanstillgångar var en faktor som
underiättade förelagens accepterande av den sänkia soliditeten genom atl
ökningen av lätt realiserbara tillgångar minskade den raed den stigande
skuldsättningen förknippade risken. Genom en under perioden starkt positiv
hävstångseffekt höll den ökade skuldsättningen också uppe ränlabiliielen på det
egna kapitalet.
Den
ökade skuldsättningen har möjliggjorts av en snabb uppgång av kreditutbudel;
betydande förändringar i skuldstmkiuren ägde också mm 1966-74. Cirka hälften av
företagens upplåning kommer från den icke organiserade krediimarknaden i
Sverige och från s. k. rörelsegenererade krediter (pensionsskulder, lån,
pensions- och personalstiftelser, skatte- och löneskulder). Dessa krediter är
tillgängliga utan att förelagen behöver kva-
Prop. 1978/79:165 198
lificera
sig för dem i konkurrens med andra företag. Till samma kategori kan hänföras
återiånen från AP-fonden. Automatiken i denna kreditgivning
- den prövning som förekommer begränsar sig till en
säkerhelsprövning
-
gör att den slår självfinansieringen
nära. Kredittagningen från den icke organiserade marknaden är också
förklaringen till alt företagens genomsnittliga låneränta för den loiala
skulden är väsentligt lägre än räntoma på kreditmarknaden (1974 ca 5 1/2
procent). Under perioden spelar utländska krediter en markant växande roll,
vilket alltså inträffar redan före den 1974 inledda ökningen av
utlandsupplåningen.
Av
skuldstrukturen framgår att den organiserade svenska kreditmarknaden har en
mindre och dessutom minskande betydelse för industrins finansiering. Detsamma
gäller därmed ocksä för de kreditpoliliska åtgärder som omedelbart päverkar
denna marknad. Del är mindre än en tredjedel av företagens upplåning som las
från den svenska marknaden. Inom denna del har 1966-74 en minskning skett av
affärsbankemas bidrag, sora sjunkit från 42 till 27 procent, medan återlånen
och långa krediter från raellan-handsinstiluten ökat i motsvarande mån.
Slutligen tillkommer en växande andel statliga lån, under denna period framför
allt lokaliseringslån.
De
krediter, med vilka industriföretagen byggt upp sin ökade skuldsättning,
kännetecknas alltså av en bestående, myckel hög andel rörelsegenererade
krediter (ca hälften), en ökad andel långfristiga krediter och siatliga lån
samt slutligen en ökad utländsk upplåning.
2
Finansiella marknader och resursallokering
2.1
Inledning
Ett
finansiellt systems grundläggande uppgift utöver att handha betalningsförmedlingen
är att överföra finansiella resurser från enheter raed inkomstöverskott till
enheier med utgiftsöverskott. I sparande- investeringstermer betyder detta att
enheier, vars investeringsverksamhet uppgår lill högre belopp än det sparande
de genererar, måste finansiera sig genom upplåning som i sista hand hänör från
enheter med större sparande än invesleringar. Existensen av eu finansiellt
system är själva förutsättningen för atl sparandeöverskott och -underskott
överhuvudtaget skall kunna uppkomma eller med andra ord för att investerings-
och sparbeslut skall kunna separeras. Utan finansiella tillgångar och skulder
måste vaQe enhets inkomster och utgifter täcka varandra i vaQe ögonblick och därmed
måste också sparande och investering vara ett och samma beslul.
Det
finansiella systemets betydelse i nämnda avseende kan visseriigen framstå som
självklar, men kan ändå vara värd att understryka med hänsyn till atl
möjlighetema att investera utöver eget sparande är en viktig förutsättning för
au man skall kunna skapa en effektiv produktionsapparat inora ramen för en
decentraliserad hushållning med flera beslutsenheter.
En
diskussion av sparande-investering kan föras på flera olika nivåer. I första hand
fastlägges den långsiktiga avvägningen mellan konsumtion och kapitalbildning.
Siabiliseringspolilikens uppgift är sedan atl sä långt möjligt skapa balans på
kort sikt mellan sparande och inveslering med nämnda avvägning som riktmärke
för deras totala omfattning på längre sikt. Inora
Prop.
1978/79:165 199
dessa
ramar skall de reala investeringama fördelas så effektivt som möjligt.
Traditionellt innebär delta atl de investeringsprojekt som kan väntas ge högst
avkastning enligi en marknadsmässig bedömning skall förverkligas med de
avvikelser härifrån som kan motiveras utifrån specifika allokerings-politiska
målsättningar. Väsentliga för en effektiv fördelning av kapitalresurserna är
allokeringspolitikens utformning som en del av den allmänna ekonomiska
politiken och de finansiella marknadernas stmktur, organisation och
funktionssäu..
1
den enklaste formen av ekonomiska system, i vilken marknadsmekanismer kommer
till fullt uitryck, kan produktionens storlek och dess fördelning på konsumtion
och investering härledas ur hushållens preferenser Ibr arbete/fritid och
konsumtion/sparande (framtida konsumtion) saml investeringsprojektens
räniabiliiei. Löner, priser och ränior anpassas så atl marknaderna är i balans
utan över- eller underskott. Realt sett betyder detla att räntan anpassas lill
den nivå vid vilken den del av produktionen, som hushållen är beredda att avstå
från utt omedelbart konsumera, just molsvarar vad företagen vill utnyuja för
investering. Spegelbilden härav är en kapitalmarknad på vilken nämnda
räntenivå ger jämvikt mellan hushållens utbud och företagens efterfrågan på
finansiellt kapital. Med en sådan rän-teanpussning uppkommer ingen kapiialbrisi
i marknadsmässig mening.
1
verkligheten sker en rad ingrepp i den ovan beskrivna mekanismen. Den
olTeniliga sektom svarar för en stor och växande del av produklion och
förbrukning av varor och Qänster. Huvudsakligen rör det sig om sådana vuror och
Qänster som lillgodoser kollektiva behov eller av andra skäl anses böru hundhus
av det olTeniliga. I sådana fall dä de skulle kunna marknadsföras och
tillgodogöras individuellt, avser den offentliga produktionen vanligen att
skapa ett annat innehåll och åstadkomma en annan omfattning och fördelning än
som skulle komma lill direkt uttryck i hushållens preferenser och efterfrågan
på en marknad. Den offentliga produktionen kräver i eu sådani system offentliga
investeringar baserade på andra gmnder än marknadsbetingade
lönsamhetskriterier.
Då
den offentliga produkiionen endast i begränsad utsträckning finansieras genom
avgifier för nylQandet av de Qänster den avkastar, måste den offentliga
sektorn anskaffa medel på annat sätl. Det sker huvudsakligen genom den
beskattningsrätt som staten och kommunerna har. Genom denna kan det offentliga
dra in inkomster frän den privata sektorn och därmed minska den privala
efterfrågan för atl skapa samhällsekonomiskt utrymme för sin egen produklion.
Som ett alternativ eller komplement kan sådant utrymme skapas genom upplåning
på k red i t mark nåden sora tränger ut finansieringen uv privata investeringar
och kanske också via räntan stimulerar till ökal privat sparande. Förutom att
påverka fördelningen mellan offentlig och privat användning av resursema kan
det offenlliga genora olika indirekta skatter och subvenlioner ulöva ett
betydande inflytande på den privata förbmk-ningens inriktning.
Utöver
dessa allokeringspolitiskt motiverade offentliga inkomsler och ulgifter
användes även beskattningen tillsammans med varierande former av
inkomstöverföringar tillbaka lill den privata sektorn som instmment för all
uppnå olika fördelningspolitiska målsättningar för den ekonomiska politiken.
Prop.
1978/79:165 200
1
den offenlliga sektorn intar kommunerna en mellanställning i förhällande till
staten och den privala sektom. Kommunema har liksom staten be-skaitningsrätt
men lånefinansieringen är liksom för den privata sektorn beroende på
förhållandena på kreditmarknaden och utgör en osäkerhetsfaktor i planeringen.
För statens utgifter föreligger däremot inte motsvarande finansiella restriktioner.
Statens avvägning av inkomster och utgifter och dess upplåningspolitik bestäms
i stället av att de allokerings- och fördelnings-politiska målen skall uppnås
inom ramen för samhällsekonomisk balans.
1
ovan angivna perspektiv har staten en central roll för bestämning av såväl
efterfrågans totala storlek som dess fördelning på offentlig och privat
förbrukning, på inveslering och konsumtion och mellan olika privala enheter.
Genom olika former av bidrag och lån kan staten även påverka kommunernas förbmkning.
Någon fullständig kontroll av efterfrågan är det dock inte fråga om utan staien
arbetar huvudsakligen genom att med olika incitament påverka efterfrågan och
dess fördelning.
2.2
Allokeringspolitiken
Diskussionen
ovan har visal att den ekonomiska politiken är av avgörande betydelse för
realkapitalbildningen. Stabiliseringspolitiken bestämmer sålunda
kapitalbildningens totala storlek dels genom atl skapa det nödvändiga
realekonomiska utrymmet, dels genom att påverka investeringsinciiamenten så att
utrymmet fylls ut mom ramen för en balanserad ekonomisk tillväxt.
Hur
nämnda utrymme tas i anspråk är en allokeringspolitisk fräga. Vilka medel som
därvid utnyujas bestämmer i stor utsträckning realkapitalets sammansättning och
kvalitet, dvs. effektiviteten i resursallokeringen. De flesta
ekonomisk-politiska åtgärder har såväl stabiliseringspolitiska som allokerings-
och fördelningspoliliska verkningar. Åtgärderna kan emellertid primärt vara
inriktade på atl uppnå det ena eller andra slaget uv verkningar. Ofta kun det
därvid vara nödvändigt med kompletterande ätgärder för att så längt möjligl
neutralisera ej önskvärda sekundära elTekier.
Bosladspoliliken,
regionalpoliliken och näringspolitiken kan väl huvudsakligen anses syfta till
att påverka resursemas fördelning i samhällel. Bostadspolitiken är inriktad på
alt goda bostäder skall kunna tillhandahållas till rimligt pris, såsom en av de
gmndläggande fömtsättningama för att samhället socialt selt skall fungera väl.
För alt detla mäl skall kunna uppfyllas krävs att bostadsbyggandet ges större
utrymme i realkapitalbildningen än som skulle vara fallel utan ingrepp i
marknadsmekanismen. Regionalpolitiken syftar i försia hand lill atl åstadkomma
en jämnare geografisk fördelning av resursema medan de näringspolitiska
insatserna främsi avser att styra strukturomvandlingen och den tekniska
utvecklingen och därmed påverka realkapitalets fördelning på olika
näringsgrenar och branscher. Åtgärder inom nämnda områden har också
fördelningspoliliska effekier.
Åtgärder
inom dessa tre politikområden är i regel expansiva till sin karaklär och kräver
därför ofta motverkande siabiliseringspoliiiska åtgärder. I många fall sättes
dock åtgärderna in i lägen av konjunkturavmattning t. ex. för att stödja
krisdrabbade företag eller branscher och ge andmm för atl genomföra den
sanering som behövs för all göra dem konkurrensdugliga på längre sikl.
Gränslinjen mellan å ena sidan närings- och även regionalpolitik och.
Prop.
1978/79:165 201
å
den andra, en selekliv stabiliseringspolitik för att öka resursutnyiQandet och
hålla uppe sysselsättningen blir i sådana fall ofta svår atl dra. De som
förordar en mer generellt verkande politik i sådana sammanhang har seil en fara
i all de kortsiktigt sysselsättningsstödjande ätgärderna tar överhanden i en
Ulsiräckning som försämrar effekiiviieten i resursallokeringen på längre sikt
genom att "frysa" den existerande strukturen. Det framhålles också
atl risker föreligger för atl siödei av vissa förelag leder lill en
snedvridning av konkurrenslörhållandena så alt annars bärkraftiga förelags
lönsamhet försämras.
I
stort innebär den allokeringspolitik som beskrivits en medveten strävan till en
annan sammansättning av realkapitalet än vad som skulle framkomma i en ren
marknadsekonomi i syfte att uppnå beslämda ekonomisk-politiska målsättningar.
Den mer offensiva näringspolitiken i motsats till den närmast ovan beskrivna
verkar dock snarare med än mot marknadskraflema. Man försöker påskynda
stmktumtvecklingen, så att omställningar görs innan kris-lillsiånd har utlösts,
och förkorta steget till kommersiell tillämpning av lekniska innovationer.
Eu
medvetet avsteg från en marknadsbesiämd fördelning av realkapitalet sker också
för de offentliga investeringar, som inte anses lämpliga eller möjliga au bedömas
efter vanliga ränlabililelskalkyler. Del innebär inte atl det är mindre
väsentligt att finna kriterier för avvägning av dessa inbördes och på
"marginalen" gentemot övrig kapitalbildning.
Nu
angivna allokeringspolitiska inslag kan knappast kritiseras för att de inte
leder till en ur marknadssynpunkt optimal fördelning av kapitalresurserna.
Ätgärderna avser ju just att åstadkomma avvikelser från en sädan
resursfördelning. Däremot kan man givetvis hysa olika uppfattning om vilka
målsättningar som bör uppställas för den ekonomiska politiken.
Större
tveksamhet kan man kanske inta till de allokeringsmässiga ef fekterna av olika
regler för beskattning av kapitalinkomster. Dessa är huvudsakligen utformade
utifrän fördelningspolitiska överväganden utan att effekterna på sparande och
investering lill fullo beaktas. Riskema för inte avsedda allokeringseffekier
torde också ha ökat lill följd av att reglema inte varil anpassade till den
inflatoriska utveckling som ägl mm under senare år.
Kreditpoliliken
och krediimarknaden är en integrerad del av den politik och de mekanismer som
beskrivits ovan. Ett beslående inslag i kriiiken av den sedan 50-ialets böQan
förda kreditpoliliken har, utöver att den periodvis ansetts för stram, varit
att den innehållit ett alltför stort element av kreditransonering och atl detta
lett till ogynnsamma effekter på resursallokeringen. Lågräntepolitiken under
40-talet hade medfört att bankema kunnat expandera sin utlåning kraftigt genom
utförsäljning av sina stora innehav av statsobligationer. Under 50-talets böQan
infördes olika likviditets- och placeringsregler för att med bibehållen
förhållandevis iåg ränta förstärka restriktiviteten i kreditpolitiken och
irygga bosiadsfinansieringen. Det ökade ransoneringselement som då uppstod, har
sedan funnits kvar även efter övergången lill en röriigare räntepolitik. Det
får bl. a. ses mot bakgmnd av att trots en trendmässigi stigande
ränteutveckling har del ändå i realränlelermer varit fråga om en
lågräniepolitik. Inslaget av ransonering har naturiigen varit påtaglig under
högkonjunktur även om räntan då nått
Prop.
1978/79:165 202
sin
högsia nivå. Under konjunkiuravmatlningar har det däremoi knappast varit fråga
om mer än en "normal" otillfredsställd kreditefierfrågan. Därvid har
väl också tidigare undertryckt kreditefterfrågan kunnat tillgodoses och den grå
kreditmarknaden minskal i omfattning. Under åren efter oljekrisen har den
inhemska krediimarknaden till följd av det stora och växande byiesbalansunderskottet
varit stram även under lågkonjunktur. Å andra sidan har den utländska marknaden
varil öppen för svenska låntagare i en utsträckning som inte förekommit
tidigare under efterkrigstiden. Att få till stånd en ökad utlandsfinansiering
har i själva verket varil det avgörande motivet för den inhemska åtstramningen.
Kritiken
som riktats mot all räntan inle tillåtits ge fullt utslag för rådande knapphet
på kredil har varit att della lell till en inopliraal kreditfördelning. En
låneränta lägre än jämviktsräntan har gjort även projekt med förhållandevis
låg avkaslning räntabla. Ransoneringen har möjliggjort att dessa har
finansierats på kreditmarknaden på bekostnad av andra som skulle ha gett högre
avkastning. Del har härvid skett en avvikelse från en marknadsmässigt optimal
fördelning av realkapitalet, som inte har sin gmnd i bestämda målsättningar för
den ekonomiska politiken. Tvärtom uppfyller en sådan fördelning inte kravet på
störsla möjliga lillväxt under givna sociala och tekniska betingelser.
Det
råder allmän enighet om atl räntenivån skall anpassas till kredit-efterfrågan.
Problemel gäller därför närmast om man ständigt skall sträva efter att anpassa
den så atl del alltid bara finns en normal otillfredsställd efterfrågan eller
om man kan eller bör tillåta sig ett vissl inslag av ransonering i ell stramt
kreditraarknadsläge med stor efterfrågan på lån.
Kritiken,
som praktiskt taget helt sker med principiella resonemang och sällan eller
aldrig utifrån konkrela fall, har i gmnden utgått från att alla lånesökande som
tillkommer vid den lägre räntenivån sökt finansiering av projekt med lägre
avkastning. De som söker lån i del högre ränteläget -jämviktsränieläget -
fömtsäiies söka även vid den lägre räntan. Kreditinstituten antas i större
eller mindre utsträckning tillgodose de förra kreditbehoven på bekostnad av
mer räntabla projekt, exempelvis för atl favorisera gamla kunder. Resonemanget
synes uigå från premissen alt alla tilltänkta projekt kan ordnas entydigt efter
avkastning eventuellt reducerad med någon riskfaktor.
Del
är visseriigen självklan men kan ändå vara värt alt understryka au det rör sig
om en förväntad och inte faktisk avkastning. Kalkylema kan självfallet skilja
sig avsevärt mellan olika bedömare. De just nu tätt duggande kriserna i olika
företag och branscher bär syn för sägen om att investeringsprojekt som ansågs
komma alt ge en hög avkastning, inte alls motsvarat förvänlningama och alt
tidigare "säkra" låntagare skulle fallera utan ef. omfattande
statligt stöd.
Inte
minst skapar inflationsutvecklingen osäkerhei. Vid en ren räntepolitik kan det
hända att de lånesökande huvudsakligen ulgörs av förelag med läg riskaversion
och stora förväntningar om att kunna göra kapitalvinster vid en stark
inflation, medan andra företag, åter, med hög riskaversion och förväntningar om
en svagare prisutveckling helt avstår från att söka lån trots att de synes ha
väl så goda investeringsprojekt. En lägre räntenivå med inslag av
kreditransonering kan locka fram även de senare företagen
Prop. 1978/79:165 203
som
lånesökande. Kreditbedömningen kan då göras mer enhetlig för ett siörre urval
av projekt och därmed förhoppningsvis leda till en mer elTektiv
krediifördelning. Detta argument - värdel av att vid en icke renodlad räntepolitik
ha ett större urval av kreditansökningar - skall dock inte hårdras.
Trots
komplikationsgraden är bilden ovan av kreditgivningen som
al-lokeringsinslrument ändå starkt förenklad. I praktiken finns ofta inte en så
nära anknyining mellan projekt och kredit som angivils. Det är ofta myckel som
skymmer sikten dem emellan. Upplåningen diskuteras visseriigen mestadels i
anslutning lill alt något projeki skall finansieras, men lånet beviljas ett
företag och inte ett projekt. Kreditbedömningen gmndas därför kanske snarare på
erfarenheterna av företagsledningens skicklighet än på del enskilda projektels
avkastning. Säkerheten för lånet kan ocksä spela en viss roll även om
kreditinstituten hävdar att om företagen och projekten är goda kan
finansieringen alltid ordnas. Anknytningen av finansieringen till ett visst
projekt tenderar att försvagas av att låntagarens totala kundrelation tas in i
kreditbedömningen. Ofta ärdet frågorom "skräddarsydda"
paketlösningar för företagets hela finansiering. 1 många fall kan
kreditinstituten känna sig tvingade au "hålla förelagen under
armarna" för all förhindra att deras utestående lån blir nödlidande. Delta
betyder att skillnaden mellan fallet med jämviktsränta och fallel med större
inslag av kreditransonering är väsentligt mindre än vad som antas i en rent
teoretisk analys, sä länge ransoneringen inte blir extrem.
Investerings-
och finansieringsplaneringen sker i allmänhet i skilda enheter i företagen utan
särskilt starka band. Risk och osäkerhet medför att investeringskalkylerna
inie är sä slarkl påverkade av marknadsräntan som ofta antas. Kampen om
tiondels procent kan ge en falsk bild av räntans betydelse för företagens
planering. Det framgår av att en räntehöjning oftast inte leder till någon
markerad minskning av efterfrågan på kredit medan ansträngningama att Qäna
några tiondelar förblir lika stora. Skälet härtill är att de förtjänster som
kan göras på detta sätt är finansenhetemas professionella uppgift.
Resursallokeringen
kan ocksä tas upp uren annoriunda synvinkel. Företag med någoriunda god
likviditetsplanering låter sig knappasl hindras att genomföra sina
"livsviktiga" investeringsprojekt vid temporära svårigheter att
erhålla lån på en stram kreditmarknad. Dessulom kan hävdas atl även om
likviditetsproblem skulle utgöra ett hinder i ell sådant läge står valet inte
mellan att genomföra en viss investering eller ej ulan mellan all göra den vid
tidpunkten ifråga eller att förskjuta den en tid framöver tills kreditmarknadsläget
lättat. Vissa men inte alla invesleringar är för sin räntabilitet beroende av
tidpunkten för sitt realiserande.
Slutsatsen
av ovan anförda synpunkier är närmasi atl de ogynnsamma verkningarna på
resursallokeringen av eu begränsat inslag av kreditransonering inle bör
överdrivas. Ett sådani inslag kan t. o. m., under vissa inte alltför
orealistiska fömtsättningar, tvärtom ha positiva allokeringseffekier i
situationer där jämviktsräntan skulle vara mycket hög.
Kapitalmarknads-utredningen vill dock underslryka vikten av att räntenivån
relativt väl anpassar sig till den stramhet som råder på krediimarknaden.
Svängningarna i ränian bör därför inte hämmas av krav på låga lånekostnader för
vissa prioriterade projekt. Det är ur denna synpunkt positivt att kostnadema
för
Prop.
1978/79:165 204
finansiering
av bosläder i allt väsentligt Inkopplats från marknadsräntan. Myckel kraftiga
ränievarialioner kan dock leda lill oro på krediimarknaden och bör så långt
möjligt undvikas. Stora belastningar skapas då kanske mindre för nya
lånesökande än för låntagare som redan är bundna vid en stor upplåning. Stora
kastningar i ränteutvecklingen inför dessulom ytterligare eu osäkerhetsmoment i
projekt- och finansieringsplaneringen.
Man
fär räkna med att möjligheterna att föra en från "jämviktsräntan"
avvikande räntepolitik torde begränsas efter hand som den "grå"
marknaden utvecklas organisaioriski och institutionellt. Företagens
finansenheler visar allt större aktivitet vid placeringen av sina likvida medel
samtidigt som den grå marknadens utveckling medför att pä denna marknad
placerade medel i likviditetshänseende blir alltmer likvärdiga bankinlåning.
Både utbud och efterfrägan på kredit tenderar då att "flyttas ut"
från den organiserade kreditmarknaden redan vid tämligen smä differenser i
räntenivån mellan denna marknad och den grå och minskar därmed ulrymmei för en
räntepolitik som avviker från jämviktsprisbildningen pä kreditmarknaden. En
möjlighel alt i någon mån komma till rätta med denna utveckling är att
"flytta in" delar av den grå marknaden under den organiserade,
exempelvis genom utnytQande av s. k. bankcertifikat. Ytteriigare en möjlighel
är au den institutionellt välutvecklade delen av den grå marknaden skulle underställas
samma regler i kreditpolitiskt och annat avseende som nu gäller för den
organiserade. Förslag i denna riktning framläggs av finansieringsbolagskommittén.
2.3
Ränteutvecklingen
Diagram
1.1 visar uivecklingen av konsumentprisindex (procentuella förändringar) och
diskontot (årsgenomsnill) från böQan av 1950-talet. Efter andra världskriget
återfördes diskontot till den nivå, som det legal på under senare hälften av
1930-talel. Fram lill december 1950 läg sedan diskontot stilla vid 2 1/2
procent. 1 samband med Koreakrigets inflation höjdes diskontot till 3 proceni
och under högkonjunkluråren 1955-56 i tvä elapper till 4 procent.
Diskoniohöjningen lill 5 procent 1957 var inte konjunktur-politiskt motiverad
utan kan snarasi uppfattas som en anpassning till en marknadsutveckling sedan
länge karakteriserad av efterfrågeöverskott. 1 fortsättningen svängde
diskontot i ston sett konjunkiurellt med successivi högre högkonjunkturtoppar
under senare hälften av 1960-talel - 6 procent år 1966 och 7 proceni år 1969.
Den senare procentsatsen blev toppnotering även för den senaste
högkonjunkturens kulmination år 1974. Räntestegringarna under 1976 kan ses som
en valutapolitiski beiingad anpassning lill den inlernationella utvecklingen
och behovei av all täcka bytesbalansens underskoll med utländsk upplåning.
Bankinlåningsräntan har i stort sett följt diskontots förändringar. Både ränla
och konsumentpriser visar en irend-mässig stegring.
Diagram
l.\ visar också real bankränta (högsia inlåningsränia) och real emissionsränia
för långa stalsobligationer. (Den reala ränian har erhållits genom deflatering
av den nominella raed årsgenomsnill för förändringarna i konsumentprisindex.)
Frånsett den djupa doppningen 1951-52 svängde realräntan mellan noll och fyra
proceni. Dessa svängningar har mer bestämts
opaginerad Kontrollera mot PDF
12 -1
10 8 6 4 2 O
6
4
2 + 0 -2 _4_l
Konsumentprisindex
Riksbankens off icieUa diskonto
Realemissions-ranta t ö r
langa statsobligationer
H ö gsta reala
bankinl å nings-
ranta
opaginerad Kontrollera mot PDF
1r- 1955
-I---- 1--- 1I--- 1r-
1960
~ir 1965
-1 I I r- 1970
1I1I 1975
opaginerad Kontrollera mot PDF
Anm
Konsumentprisindex: procentuell for ä ndring
mellan arsmedeltal. Riksbankens diskonto: å rsgenomsnitt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
av variationerna i
prisslegringstakten än av förändringarna i ränian. Detta kommer till uttryck i
alt reala räntan lill övervägande del varierat i motsatt riktning jämfört med
nominalränian. Åren 1955-58 steg obligations- och bankränian successivt,
samtidigt som reala räntan sjönk ner mot och stannade omkring noll. En analog
utveckling regislreras åren 1965-66. Åren 1968-72 ger ytteriigare exempel på
motvariationer i de nominala och reala räntorna. År 1974 trappades
prisslegringstakten upp kraftigt. Prisstegrings-takt och obligationsränta
konvergerade 1974-76, men under dessa år var den reala räntan negaliv. Fastän
den nominella räntan regelbundet varierats antikonjunkturellt, har den reala
räntan snarasi fått ett ur denna synpunkt motsatt föriopp. Den reala ränian har
för det mesta sjunkil och legal relativt lågt i högkonjunkturerna och tvärtom i
lågkonjunkturerna.
Sett ur placerarnas
synpunkt har realräntan i slort sett visat en irendartad nedgång sedan böQan av
1960-talet, mätt med avkastningen över hela löptiden på 10-åriga lån
emitterade under åren 1960-67. Den har sjunkit från -1-11/2 procent för 1960
års lån lill något under noll på 1967 års lån Qämför diagram 12.2. kapitel 12).
Nedgången i realräntan har fortsatt för de åren 1968-74 emitterade lånen under
den tid de hittills löpt (dvs. t. o. m. år 1976).
Diagram l.l Diskonio, konsiimenlprisinde.\ och rcalräinoi
1953-77.
Prop.
1978/79:165 206
Reulräniun
pä högsiu bankinläningsruniun har också varit negativ under 1970-iulet.
Under
efterkrigstidens uccelererande inUution har det förelegat stora svårigheler
utt använda nominalränian som konjunkiurpoliliski instrument. Den reula räntan
låter sig inte siyrus med nominalränta. Men den faktiska ränteutvecklingen kan
heller mte ses som uitryck för del viktigaste instmmentel 1 den svenska
penningpolitikens utformning.
Denna
hur under efterkrigstiden i huvudsak använt sig av andra insirumeni un räntan
för atl nå uppställda mål för styrningen av konjunkturen. Politiken hur sålunda
inrikiuis på alt direkt söka påverka kreditvolymen med lik\ iditets- och
pluceringskvoter, utlåningstak och emissionskontroller. En beiydunde del av
krediimarknaden har dessutom varit reserverad för uiläning till slut och
bostäder. Eventuellu efterfrågeöverskott har därför kon-ccnircrats iiu cn
begränsud del uv den organiserade kreditmarknaden. Där hur under länga perioder
den uktuellu räntenivån legat lägre än en hypotetisk junniktsrunta i den
meningen alt det förekommit en ransonering utöver den som
"normalt"" kun untugas bli utövud av bankerna. Detla förhällande
uicsluicr inte alt räntan vid oliku tillfällen justerats uppåt för atl undvika
elc olägenheter som ur förbundna med alltför stora efterfrågeöverskott bl. a. i
torm UV ökud kanalisenng uv kreditslrömmarna över den icke organiserade murknuden.
Som nämnls ugde t. ex. en sädan justering rum är 1957. Denna anpassning av
räntan till det aktuella efterfrågetrycket har därefter blivit successivt mer
markerad.
I
upril 1975 vidtog riksbanken åtgärder för alt vidga och skapa bättre jumviki på
kupitalmarknuden. Räntesatserna vid emission av bostads-, kommun- och
industriobligationer höjdes med en procentenhet medan diskontot läg kvur
olörändrat. Den ändrade relationen mellan långa och korta räntor medförde en
ökning av emissionsverksamheten och ledde lill atl kapital tilHÖrdes den länga
marknaden frän nya placerargrupper.
Räntenivån
har också anpassats till utvecklingen utomlands. 1 viss män kun en sädan
anpassning indirekt sägas äga rum i den mån den svenska ekonomiska politiken
harmonieras med omväridens bl. a. raed avseende pä relativt efterlrågetryck och
prisutveckling. Den inhemska penningpolitiken kommer därvid atl grovt sett
följa omväridens, även om inga direkta påverkningar förelegat.
Direkt
räntepolitiski hänsynslagande framstod emellertid som alltmer tvingande, när
Sverige under 1970-lalel kom ur fas både beträffande konjunktur- och
prisutveckling och bl. a. som en följd härav även den extema balunsen utsattes
för allt större påfrestningar. Siora underskott i den svenska bytesbulansen och
beroendet av en kontinuerlig upplåning ulomlands medförde utt valutaströmmarna
till och från Sverige blev känsliga för störningar på de internationella
valutamarknaderna. Den svenska räntepolitiken blev därmed i högre grad bestämd
av ränterelationemas effekt på kapitalrörelsema med utlandet. Riksbanken vidlog
av hänsyn till betalningsbalansen en serie ålgärder, däribland en kraftig
diskoniohöjning 1976 frän 6 till 8 procent. Man lär gå lillbaka till september
1931 för att finna en motsvarighet lill en sådan med utlandsberoendet
sammanhängande utveckling och en sådan rekordnivå för diskontot. Den 28
september 1931 höjdes diskontot från 6 lill 8 procent i samband med atl Sverige
lämnade guldmyntfoten.
Prop. 1978/79:165 207
Hänsyn
till marknadsulvecklingen både inom och ulom landet har alllså spelat en
betydande roll för räntepolitiken. På en särskild marknad, näraligen marknaden
för bostadskrediler, avskärmas emellertid räntekostnad och kreditgivning från
marknadskrafterna. Kreditpolitiken utgär här från en realt formulerad plan för,
i första hand, den statligt belånade produktionen av bostäder och
bostadskomplement. Detta byggande finansieras efter färdigställandet med
långfristiga län - en blandning av pä marknuden upptugna bottenlån och
överiiggande statliga län - till kraftigt subventionerade räntor.
Marknadsräntan sätts alllså ur funklion som koslnadsfaklor.
Denna
ränla sätts också delvis ur funktion på långivarsidan. Upplåningen på marknuden
för bostadsändamål placeras (prioriteras) i stället genom överenskommelser med
och rekommendationer till kreditinstituten och i viss män genom tillämpning av
lagen om kreditpolitiska medel i form av likviditetskrav. Detsamma kan även
sägas om statens upplåning. Det bör emellertid observeras atl inneborden av
och syflel med denna prioritering inte är att åstadkomma en
räntedifferentiering mellan de prioriterade låntagarna (stulen och
bostadssektorn) och andra låntagare. 1 stället har man valt alt subventionera
en speciell sektor (bostadsproduktionen). Placeringsprioriteringar för
statliga lån och bostadslån innebär inte primärt ett ingrepp i run-testrukturen
men väl att kredilgivama får anpassa sig till en stmktur pä sin läneportfölj,
som kan antagas avvika från en i dessa avseenden tri marknadsutveckling och
den ränteutveckling sora därvid skulle ha framkommit. Prioriteringen innebär
ait ora efterfrägan på kreditraarknaden inte lillgodoses, delta inte drabbar
staten eller bostadsproduktionen.
1
övrigi Släller slalen kredil lill förfogande vid sidan av marknaden också för
regionalpoliliska ändamål och för utgifter med närings- eller sysselsättningspolitisk
motivering. En växande omfattning av denna kreditgivning innebär en motsvarande
försvagning av kreditmarknaden som allokeringsfaktor i traditionell bemärkelse.
På
den organiserade marknaden utanför bostadssektorn bestämmer riksbanken i hög
grad både den allmänna räntenivån och räniestmkturen. Bankernas in- och
utläningsräntor har traditionellt varit bundna till riksbankens diskonio. För
närvarande synes riksbanken sträva efter att bibehålla denna anknytning,
närmast genom att begränsa den glidning uppåt av utlånings-räntornas genomsnitt
som ägl mm sedan slutet av 60-ialei. Utifrån denna allmänna räntenivå
bestäramer bankema simkturema på sina utlånings-räntor. De långlidsbundna
räntesatsema vid obligationsemissioner och i försäkringsinstitutens utlåning
är anknutna till räntan vid emission av långa statsobligationer.
Den
individuella räntesättningen på obligationslånen beslärames av ett
raiingsystem, som konstruerats av emissionsbankerna i samråd med de siora
placerarna. Ratingsysteraei utgår från den räntesats som tillämpas för lån med
typiska villkor och en diskussion mellan marknadens parter, i samräd med
riksbanken, är avgörande för räntesältningen på lån med t. ex. löptider eller
säkerheter som avviker från de typiska.
Den
allmänna räntenivån såsom denna genom penningpolitiken kommer till uttryck i
diskontot och räntesältningen vid emissioner av nya stalsobligationer påverkas
i sin tur i mycket av samma faktorer sora skulle tormat räniesättningen på en
marknad där räniebildningen åstadkoms genom en
Prop. 1978/79:165 208
marknadsmekanism.
Riksbanken har som framhållits i det föregående sökt undvika alltför kraftiga
spänningar mellan utbud och efterfrägun på olika kreditmarknader och anpassar
räntenivån i enlighet härmed. Med den institutionella uppbyggnad som
kännetecknar den svenska kreditmarknaden skulle det, om riksbanken avstod från
atl fungera som prisledare, inte heller bli fråga om någon renodlad
marknadsprissättning enligt frikonkurrensmodellen.
På
kapitalmarknaden skulle i ett sådant läge ett mycket lilet antal stora
placerare ha ett dominerande inflytande över räntesältningen på obligationslån.
Det är sannolikt att de emitterande bankema skulle besiämma villkoren för ett
län efter sondering hos dessa placerare som kan antas beakta ungefär samma
synpunkter på räniesättningen som riksbanken. När det gäller bankernas
inlåningsräntor skulle fåialskonkuirensen leda lill en ensartad rän-lestruktur
av samma karaktär som idag.
På
utlåningssidan skulle det inle heller i en "fri" marknad varu
tillräckligt atl belala marknadsräntan föratt erhålla lån. Bankerna prövar som
utvecklats i föregående avsnilt kredilvärdigheten efter sin uppfattning om
vilka låntagare som skall tillgodoses och denna bestämmes inte enbart av den
aktuella räntebetalningsförmågan.
Även
om räniebildningen inte på ett avgörande säu skulle förändras om riksbanken
avstod från sin prisledande roll, är det dock troligt alt en friare räniebildning
skulle leda till en högre och över tiden mer varierande räntenivå med ett
något mindre inslag av kreditransonering. Dettu skulle kunna medföra atl
förmågan att betala högre räntor kom att betyda relativt meru i allokeringen av
krediter. Det är dock inte givet uu dettu skulle leda till en bätire
kreditfördelning enligt tämligen allmänt omfattande kriterier.
Man
kan spekulera ora det sätt på vilket realkapitalbildningens tillväxt och
fördelning skulle ha utvecklats under 1950- och 1960-taleis relativa
prisstabilitet, om vi under denna period haft en "friare"
kreditmarknad t. ex. av den typ, sora man har i Förenia statema. För det första
skulle bostadsbyggandet säkeriigen varit i genomsniii lägre och utsatts förde
större konjunkturella .svängningar, som följer av en marknadsberoende finansiering.
Del är vidare sannolikt alt den genomsnittliga räntenivån legul högre och att
därigenom framför allt realkapitalbildningens fördelning blivit annoriunda
särskilt inom industrin. Den låga räntan pä 1950-lalet och den i fortsättningen
lill följd av prisstegringen allQämt låga realräntan kan aniugas ha gett exlra
stimulans till kapitalintensiva invesleringar på bekostnad uv relativt sett
mindre kapilalkrävande invesleringar och investeringar i humankapital. Del är
svårt att värdera dessa utvecklingsalternativ i förhållande till varandra i ett
samhällsekonomiskt perspekliv.
2.4
Kreditmarknaden och inflationen
Inflationen
påverkar i olika avseenden efterfrågan på och utbudet av kapiial jämfört med en
utveckling med oförändrade priser. Snedvridningen sammanhänger dels med att
prisulvecklingen inte kan fömtses korrekt, dels med att olika kaiegorier av
investerare och sparare har olika möjligheler att skydda sig mot respektive dra
fördel av inflationen. Ur välfärdssynpunkt är snedvridningseffekterna särskilt
allvariiga därför atl de tenderar atl drabba
Prop. 1978/79:165 209
låginkomsiiagure,
vilku på gmnd av begränsade invesieringsalicrnuiiv, hog riskuvcrsion och
instiluiionella förhållanden inte kan sprida sin förmögenhet.
Det
synes vura oklan i vilken ulsiräckning inflationens effekier på sparande- och
investeringsinciiamenten påverkar toialu sparandet och invcs-tcringurnu Däremot
ur det uppenbarl atl inllalionen lenderur ull föriindru spurundeis och
mvesicringurnus liirdelning. Sparare, som har möjlighet därlill, söker skydda
sig mm inllutionen genom utt placera i vuruktigu konsumtionsvaror, fast
egendom, ukiicr. utländsk valuta, konst etc. Dessa placeringar karakteriseras
oltu uv iliikvidiiei och/eller uv relutivt ston risklagande. Förelag med
relalivi högu inflationslbrväniningar utsträcker sin låntugning för utt
finunsieru investeringsprojekt, även om de erbjuder en reluiivi läg real
avkastning. Den reula låneräntun slupar i regel efter i in-naiionsprocessen.
Resursfördelningen lenderur ull bli inoptimul, när relativt lågl avkastande
investeringar genomföres på bekosinud uv sådana med högre real Ibrrunining.
Under inllation representerurspckuluiion i prisulvecklingen eu surskilt
investeringsinciiament.
Ett
specielll problem, som uppkommer vid kraftig och långvarig innaiion, ur utt
realvärdet av låneutgiften visseriigen minskar successivi men initialt är
myckel hög i den mån nominalränian anpassats till prisutvecklingen. Under de
första åren kan låneutgifterna komma att överstiga avkastningen på
investeringen och då kräva refinansiering till vid investeringsiilllället
osäkra låneräntor. En ytteriigare komplikation, som även den minskar
in-vesieringsincitameniei.ärail investerarens förväntningarom framtida priser
och ränior i princip skall avse hela projektets livstid och följaktligen måsle
bli myckel osäkra. Denna osäkerhei ökar kraven på avkastning. En nedtrappning
av inflationstakten kan nämligen få en katastrofal eftekt pä räntabiliteten, i
synnerhet om den inträflär i ett tidigt skede i lånets löptid. En till synes
läg real låneränta kan då i efterhand visa sig bli mycket hög. Risken för en
sådan utveckling kun länkas väga särskilt lungi och i och för sig vara en
fakior som hämmar investeringarna jämfört med det fall att ingen inflation
förelåg.
Ell
sätt atl minimera effekten av osäkerheten om den långsiktiga ränteutvecklingen
under inflation är att ge de långa lånen relativt kort räntebindning. I
Sverige har därför på allra senuste lid långa obligationslån forsens med s. k.
räntejusteringsklausul, enligt vilken låneräman periodvis kun anpassas lill den
vid justeringsiillfullei uktuellu ränian på eu jämförbun nyemitierui siuislån.
Härvid siipulerus bl. u. au den för jämförelsen användu stalslåneränlan med en
viss minimidifferens avviker från utgångsläget. Ulredningen hur stött denna
utveckling, som frumstår som en naiurlig och ungeliigen unpussning för att
minska de riskproblem som inftalionsförvänt-ningarnu frumkullar.
Problemel
med de initialt höga lånekostnadema är speciellt besvärande lör
täsiighetslänen. Del s. k. pariietslänesystemet var avsetl atl knyla både
belåningsvärde och lånekostnademas fördelning lill prisutvecklingen.
I
puritetslånen periodicerades betalningen av den nominella räntesatsen så uti
den hyresbestämmande annuiteien i stort skulle följa byggnadskosi-nudsindex.
Dettu innebar alt en del av den nominala ränlesatsen lades till kapitalet vaQe
år. Den utestående skulden kunde dock aldrig öka mer än index. Skulden ökades
sålunda nominellt men ej reellt, varigenom belå- 14 Riksdagen 1978179, I saml. Nr
165.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' OECD. Towards Full Empliiymeni and Price Siabihiv. Junc
1977, sid 456.'
Jlr anikeln Indexlånens uppgång och jall i Sverige av
Ingemar Ståhl i Skandinaviska enskilda bankens kvarlalsskrifl 1975:1
ningen
av fastigheter i motsats till förhållandet vid traditionella län följde
fastighetens marknadsvärde.
Pantetslånesystemet
fungerade ej som avseit, eftersom paritetstalen och därmed annuitelerna i det
äldre beståndet inie anpassades lill de stigande byggnadskostnadema. Systemet
avskaffades 1975, då räntesubventioner återinfördes. Dessa subventioner
avirappas i en takt som bestämmes av den förväntade inflationen. Den
realiserade inflationen har dock blivii väsentligt högre än den förväntade,
varför den avsedda paritelseffekien inte kommii lill stånd.
En
indexering av finansobjeki med anknyining till penningvärdets förändringar
skulle i princip kunna eliminera de snedvridningar som inflationen ger upphov
till på kapitalmarknaden. Inte i något land har emellertid en ansträngning
gjorts atl i större skala genomföra en indexering. Man har försökt med indexlån
på begränsade marknader - försök som i regel blivit relalivi kortlivade.
Den
s. k. McCracken-rapporten innehåller en rekommendalion alt la bon de
institutionella hinder, som ligger i vägen för emiilering av indexobligationer.
Motiveringen är att indexeringen skulle reducera osäkerheten för låntagarna och
atl spararna skulle fk ett skydd mot inflaiionen. Förekomsten av sådana
obligationer borde också medverka till en stabilisering av prisema på andra
placeringsobjekl såsom fast egendom och råvaror. Även staten borde vara beredd
alt emittera indexobligaiioner.
I
länder med sofistikerade kapitalmarknader skulle dessa obligationer enligt
kommitténs rekommendalion ej ges en specielll priviligierad position, t. ex.
genom begränsning till vissa långivarkategorier, uian i stället göras allmänt
lillgängliga och med en till en böQan relalivi låg realränta för aU testa marknaden.
Erfarenhetema
från vårt land av att på vissa niarknader (bostads- och Sludiefinansiering)
införa system, som i princip fyllt indexlänens uppgifier, har visat att stora
administrativa och också opinionsmässiga problem uppslår, när detta sker inom en
i övrigt nominalisiisk miljö. Systemen avskaffades ocksä 1975 trots att vi dä
slod mitt i den snabbaste inflationsutvecklingen under efterkrigstiden.
Värdesäkringskommillén
(SOU 1964:2) påvisade att om man med indexlån skall kunna uppnå avsedda
syften, måsie man också övergå lill real beskattning. En sådan övergång raedför
i sin tur en rad konsekvenser bl. a. för företagens avskrivningsprinciper och
redovisning. Nuvarande institutionella sysiem, som besiämmer kapitalmarknadens
funktionssätt, är baserat på nominalistiska principer; del gäller
redovisningsprinciper, fasiighelsin-teckningar, taxeringsvärden och inte minst
vikligl skalleregler. Indexlån förutsätter därför en genomgripande förändring
av de institutionella ramarna. Penningpolitiken ställs också inför svårigheler,
när den skall agera i en "dubbel" länemarknad, där det finns en stor
stock nominalistiska lån och en växande stock reallån. För ett enskilt land
uppstår slutligen problem med spekulaliva kapitalrörelser, om landet isolerat
inför indexlån och i konsekvens därmed även ett system med realbeskattning, i
en internationell miljö, som allQämt fungerar med penninglån och
nominalbeskattning.
Med
hänvisning till omfattningen av den övergripande problematiken och lill
värdesäkringskommitténs utförliga genomlysning därav har kapi-
opaginerad Kontrollera mot PDF
lulmurknudsuiredningen
ej ansett sig ha anledning eller möjlighet utt till omprövning la upp hela
frågan om indexlån och analysera de konsekvenser som införandet av dessa skulle
fä.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2.5
Det oneutrala skattesystemet
De
missanpassningar "av efterfrågan och utbud på kreditmarknaden som
influtionen medför och som berörts i föregående avsnitt, förstärkes av skallesyslemet.
Det gäller f ö. att många av de sparande- och sparandeallo-keringsproblem som
kännetecknar den svenska ekonomin i dag, har samband med vän skattesystem. Med
hänsyn både till det omfaitande arbete som parallellt med
kapitalmarknadsutredningen bedrivits i pågående skat-leuiredningar och lill
kapitalmarknadsulredningens direkliv, har utredningen ej försökt någon
systematisk analys av det nuvarande skattesystemets verkningar på
kapitalmarknadens funktionssätt. Än mindre har utredningen huft ambitionen att
föreslå förändnngar av detsamma, annai än i vissa begränsade fall som ligger utredningens
överväganden i övrigi mycket nära.
Nuvurande
finansierings- och skattesystem missgynnar vid inflation speciellt långsikligu
investeringar."* De ökur avkastningen specielll uv såduna högl belånade
investeringar, dur en nominell princip tillämpas pä avdrags-sidan, medan reala
principer (hell eller delvis) tillämpas på intäktssidan i beskattningen.
En
belysning av effekterna av nu gällande skatteregler på avkastningen LIV olika
sparformer för hushållen lämnas i en bilaga lill denna uiredning."' En
jumlbrelse sker där mellan finansiella placeringar (bankdepositioner och
obligationer) och placering i aktier och fastigheter. En föga övenaskande
slutsats ur utt avkastningen på bankdepositioner vid inflation och efter skall
realt blir slarkl negativ, eftersom hela avkastningen är nominell direktavkastning
som i sin helhei beskattas.'' Historiskt har den reala avkastningen av
obliguiioner varil ännu ofördelaktigare på gmnd av kurssänkningar som
lörekommii till följd av den höjda räntenivån.
För fasiigheier och aklier
är sambandet mellan inflalion och real effekliv skull mer kompliceral, eftersom
avkastningen har form bådeuv värdeändring och uv direkiuvkastning. För
fastigheter ulgår ingen skall på reulisaiions-vinsi. om ingen real
värdestegring inträffat och endast en del uv direki-uvkusiningen bcskuttus
(schublonen 2 procent uv taxeringsvärdet, nyligen höjd lill 3 proceni, ligger
väseniligt under den "'verkligu'", marknudsvär-derude avkustningen av
tästigheten). Vid aktier beskatius däremoi helu di-rckiuvkustningen och 40
procent av den realiserade värdestegringen, oavsell om den är real eller icke.
Ur krediimarknadssynpunki är det väsentligt Ull avkustningen efter skull kan
avsevärt höjas genom belåning. Den positivu huvstångselTekien, som är välkänd frän
diskussioner om företagens skuld-sutining. gäller i hög grud också för
hushällen. När avkastningen på del loialu kapitalet (summan av värdestegring
och direktavkastning) är högre un låneräntan, ökar avkastningen av det egna
kapitulet vid ökad skuld-suitningsgrad. Eftersom endasl en del av den totala
avkastningen beskatias lör lusiigheier och - ehuru i mindre markerad grad - för
aklier, medan låneräntan i den del den överstiger den beskaiiningsbara
direkiavkasiningen kun drus av frän annan beskattningsbar inkomst, leder ökad
belåning till
* Se i. ex. Hansson, I ngcniar.
Busiadslinaiisic-iiiii; I Ii Ii bosiailshrskaiiniiig
uiiileriii/laiion. Statens råd lor byggnadsforskning 1977. sid 118 11.
"" Se Bilaga 2. Sven-Erik Johansson,
riushålhspa-lande ih Ii skaiwrcgler.
Vid
"Jfr bilaiia
inllalion och ()l) ".i margi-nalskaii kravs 12 1/2
".. bankiania ror:ill realran-lan el'ier skall inie skali vara nogaiiv.
Vid 10 "., prissiegringoch 75 ".. niargmalskau måsle raman vara 40
",,.
Prop.
1978/79:165 212
en
m\ckei murkerud höjning av reuluvkastningen av del egna kapitalel. Dennu eireki
blir siörre ju högre murginalskalten är. Samma mekanism verkur u\en på
pluceringur i premieobligationer, vars avkaslning beskattas ull cn konsiuni
skuiiesuis
De
1 bilagun redovisade kulkylerna. som har räkneexemplens form och med
nödvändighet bygger på förenklade antaganden, visar alt vid rådande inlluiion
och marginalskatter blir nominellt sparande av typ banksparande, dur helu den
nominella avkastningen beskatias, starkt missgynnat i förhållunde lill andru
spurformer.
Även
om räntan på hanksparande skulle anpassas till inflationen och real-runiun Ibre
skatt således vara konstant och posiliv, blir i de redovisade exemplen den
elTektivu skatten på realräntan mer än 100 procent. Realräntan etier skull blir
även i deila "gynnsamma" fall negaliv till följd av att
in-fluiionskompensaiionen beskattas. Spegelbilden härav är all också den reala
låneräntan efter skatt blir negativ och lånen ""billigare" efter
skatt ju högre inlluiion och marginalskatt är.
Spurunde
i aktier, vilkas utdelning och marknadsvärde antages stiga i lukt med
innutionen, ger i exemplen utan belåning en positiv eller negativ reulruniu
eller skull beroende på inflationstakl, marginalskall och innehavsperiod.
Belåning kan vid vissa fömtsättningar vara ett villkor för alt på del egnu
kapitalel uppnå en posiliv realfönänining efter skatt. Den senasle omläggningen
av realisaiionsvinstbeskaitningen för aklier syftade lill en för-butirad
sumordning med molsvarande beskattning a\ fasiigheier. Exemplen belyser dock
att den elTektiva reala skatten på fastigheter kan vara betydligt lugre un på
aktier. Denna skillnad ökar ju högre inflation, belåning och margmulskuii är.
För fastigheter med konstant realvärde och en direktav-kusining, som
summanluller med eller undeistiger skattepliktig schablon-miuki. \ilkei motsvarar försiktiga antaganden, blir
realförränlningen efter skall posiliv, även om ingen belåning föreligger. Om
lånat kapital med negutiv real läneränia efter skall placeras i fastighei, som
ger positiv realränta, erhålles en posiliv placeringsmarginal, som kan bidra
till en aktningsvärd rea! ibrränining på egen kapitalinsats. Den effektiva
förmögenheisskallen blir också lägre ju högre belåningen är.
Premieobligationer
med förväntad negaliv realränta före skatt kan genom belåning ge en positiv
realränta efter skatt på den egna kapitalinsatsen.
InUution
och skatteregler medför sålunda en mycket kraftig stimulans llll framför allt
fastigheisplaceringar, medan placering i bank missgynnas. Den negativa
avkastningen på banktillgodohavanden har dock hittills inte uvhållit hushållen
från atl öka sina bankdepositioner.
Från
kapitalmarknadens synpunkt är det vikligl att notera skattereglernas etfeki all
stimulera en stark lånebenägenhel och en motsvarande aversion mol umorieringar.
Den höga reala avkastning som kan uppnäs på det egna kupiiulei I fastigheter
genom den ökade skuldsättningens hävstångseffekt, leder llll en mycket stark
låneefterfrågan. Vid vaQe uppmjukning av penningpolitiken gör sig denna
efterfrågan också omedelbart och starkt märkbar i bl a. bankernas utlåning.
Dess siyrka och okänslighet för ränteförändringar begränsur möjlighelerna att
utnytQa en jämviktsskapande räniebildning på den organiserade svenska
kreditmarknaden.
Professor
Johanssons bilaga illustrerar den kombinerade effekien av in-
Prop.
1978/79:165 213
flation
och gällande skatteregler på hushållens avkastning på olika sparformer.
Motsvarunde problem uppträder emellenid i varierande grad också för andra typer
av invesleringar. Det gäller t. ex. invesleringar i jordbmks-och
skogsfasiigheter, i långsiktiga uniäggnings- och maskininvesteringar liksom
också i investeringar i konsumtionskapilaivaror .som bilar, båtar, konst och
frimärken.
Kapitalmarknadsutredningen
har inte inom sitt mandut möjlighet atl genomföra en systematisk studie av de
frägor som här berörts. Med hänsyn till de effekter på kreditmarknadens
allokeringselTektivitet som nuvurunde skutteregler medför, har utredningen dock
velat fästa uppmärksumheten på skaltesysiemets betydelse också för
kapitalmarknaden. Utredningen utgår från alt dessu verkningar av gällande
skatteregler blir beaktade vid behandlingen UV de förslag till förändringar i
skattesystemet som frumlugts uv de senaste skaiteutredningarna. Detta framstår
som desto angelugnure som berörda förhållanden också aklualiserar viktiga
fördelningsproblem. Derus ver-kun på inkomstfördelningen följer nämligen
kriterier som ej torde vara särskilt allmänt uccepterade. Skaltesubventionerna
är sålunda högre för personer med höga inkomsler och höga marginalskatiesalser.
Möjligheten atl höju avkastningen på del egna kapitalet är vidare beroende av
belåningsgraden - dvs. personer med god kredittagningsfönnåga gynnas. Ett icke
neutralt skattesystem gynnar slulligen personer som är informerade om systemets
funkiionssäit.
3
Den internationella bakgrunden
3.1
Inledning
De
senaste årens utveckling i den industriella världen kurakieriscrud av hög
inflation, arbetslöshet och stagnation i förening med storu ytire obalunser
följde på en långvarig och i den ekonomiska historien unik period uv ekonomisk
lillväxt. Konjunktumppgången från 1975 har visserligen inneburil stigande
produktion och världshandel 1976 och 1977 men siyrkun i uppgången har varil
begränsad eller också avtagit i de expansiva ländernu (Förenta staterna,
Tyskland och Japan). Ännu 1977 hade den knappast kommii i gång i Storbritannien
och flera mindre länder. Trots att en högkonjunktur av traditionell typ inte
inträtt ännu ett par år efter nedgångens botten, hur inflationen ändå förblivit
hög. Jämfört med erfarenheterna trän de senaste decennierna var siluaiionen
1977 vad gäller kapaciietsutnyiQunde, influiion och internationella
betalningsbalanser så onormal att frågan naturligen ställts om vi har passerat
ett trendbrott i utvecklingen. Från svensk synpunki med vär ekonomis starka
utlandsberoende är en bedömning av sunnolik-heten för en återgång lill
60-talets tillväxttakt i vär omvärid fundamental förden ekonomiska politikens
uppläggning. Den strategi med vilken Svenge mötte det internationella bakslaget
1974, utgick ifrån att ekonöraiema i vår omvärld efter ett par år skulle återta
den lidigare expansionen. Att detta var en överoptimistisk fömlsättning är i
vaQe fall nu klart.
Det har under de senare
åren pägåit en intensiv intemalionell diskussion om orsakerna lill nedgångens
varaktighet och djup och till konjunktumpp-
Prop. 1978/79:165 214
gångens
tveksamhet. Förklaringarna varierar från en optimistisk skola sora i nedgången
ser resultatet av en osedvanlig anhopning av olyckliga störningar med liten
sannolikhet att upprepas i sammu skala och vilkas verkningar dessulom
förstärktes av onödiga misstag i den ekonomiska politiken, till en pessimistisk
skola som i utvecklingen från 1974 ser inledningen till en långsiktig och
oundviklig nedgång som den ekonomiska historien har flera exempel på (de s. k.
Kondraiieff-cyklernu med 50-äriga svängningar).
Kupitalmarknadsutredningen
redovisar denna deball och pekar på nägra av de faktorer som kan antas påverka
utvecklingen framöver och värderar sannolikheten för atl utvecklingen kommer
atl åter anknyta till 60-talets tillväxuaki och relativa stabilitet.
3.2
Kapitalbehov och investeringsincitament
Efter
en period uv myckel hög kapitalbildning är det i och för sig inte överraskande
att det inträder en nedgång av realkapitalets avkastning liksom att relationen
mellan kapiial och produktion (den s. k. capital-output-ratio) stiger. En ofta
förekommunde men inte okontroversiell förklaring härtill är att introduktionen
av produklivitetshöjande och expansionsdrivande ny teknik nu försvagais. sedan
under efterkrigstiden en inhämtning uv teknologisk eftersläpning ägt rum.
Också den produklivitetshöjande effekten av den successivi ökade frihandeln
mellan industriländer med marknadsekonomi är nu avtagande. Den
strukturomvandling som ägt rum i industriländerna under 50- och 60-talei och
som förutsatt beiydunde omflyttningar, möter ett stigande motstånd. I denna
riktning verkar ocksä befolkningsutvecklingen - den naluriiga befolkningstillväxten
är avtagande och po-pulationerna åldras gradvis. Arbetskraftens röriighet
mellun regioner och länder möter växande hinder, varför investeringar i stället
söker sig lill områden där överskött på arbetskraft ökar och häller nere
lönekostnaderna.
Till
en sänkning av realkapitalets produktivitet medverkar ocksä knappheten och
därav följande höjning av relalivprisema på energi och råvaror. Denna
prisutveckling gör existerande kapilalulmsining ekonomiskt seu snabbare obsolei
och ökar därmed reinvesteringsbehovel. Den fömtsätter också betydande
investeringar för ökad och kostsammare utvinning. Stigande investeringar för
miljöförbättring - såväl yttre som inre miljö - ökar kapitalbehoven men sänker
kapitalets produktivitet i konventionell bemärkelse.
Utifrån
önskemål om en viss tillväxt och om återställande av jämvikt, altemativt
överskott, i bytesbalansen kan mycket stora kapitalbehov framräknas,
kapitalbehov som ytteriigare förstoras om kapitalets produktivitet minskar.
Sådana beräkningar har genomförts i flera länder. Till en del är de villkorliga
genom au de i regel förbiser förändringar ay framlida re-lativpnser och
relativkosinader och dessas effekter på produktionsmetoder och
produktionsinriktning. Den historiska tillväxttakten av,BNP behöver inte
betraktas som "normal" eller eftersträvansvärd. Den för full sysselsättning
behövliga tillväxten kan sålunda minska genom enl lägre kapitalintensitet som
betingas jusl av höjda relativpriser på energi och miljö.
Villkorlighelen
och osäkerheten i uppskattningar av framlida kapitalbehov bör dock inte
undanskymma atl återställande av full sysselsättning och
Prop.
1978/79:165 215
extem bulans i industriländcrnu i våromvurld Ibrulsuucren
beiydunde uppgång av kapitalbildningen efter de senaste årens mycket svugu
investerings-utveckling, som dessutom vurit koncentrerad på kosinudsreducerande
arbetsbesparingar.
Investeringserterfrägan har varil mall inom OECD-liinderna
under hela 70-talel. Under högkonjunkturen 1972-73 var industriinvestcringarnu
lägre än under föregående högkonjunktur, vilkel är unikt. Nedgången 1974-75
inneburen brantare nedgång och uppgången under 1976 och 1977 har varit
långsammare än under tidigare konjunkturcykler. Utvecklingen avspeglar
försvagningen i företagens investeringsinciiament och finansieringskapaci-lel.
En förskjutning av inkomstfördelningen till löntagarkollektivets förmån har ägt
mm i flertalet länder och företagens räntabilitet hur varil sjunkande. Trots
den svaga invesleringsutvecklingen hur lånebehoven lör lager och likviditet
lett till en ökad skuldbörda i förhållunde till del egna kapitalel. Riskerna
med den fortlöpande försvagningen uv företugens finunsiella struktur blev
ukuta under lågkonjunkturen 1974-75. Antalet lällissemang blev rekordunat ston
och nödvändiggjorde i många länder rekonstruktioner under statlig medverkan.
Fr. o. m. 1975 kännetecknas öckså företagens linansie-ringspolitik i de större
ländema uv strävan efter skuldkonsolidering, hejdad solidiletsförsämring och
förbättrad likviditet, vilket försvugal investerings-mcilamenien. Delta har
utlöst ålgärder för att sänka kapitalkosinaden genom förmånliga skattemässiga
avskrivningsregler, investeringsbidrag av olika slag, kreditgarantier, billiga
krediter och direkta kapitaltillskott. Åtgärder av denna typ, som förekommer i
de flesta länder, har bara haft en uppehållande elTekt. När bristen på
lönsamma projeki bestått, har försvagningen av den privala
investeringsverksamheten inte kunnai förebyggas.
Penningpolitiken har fått bära en allt tyngre börda i
kampen mol inflationen, vilket ofrånkomligen lett till en ökad o.säkerhei i
företagens planering. Företagens försvagade finansiella stmktur i förening med
en ökad variabiliiei i både inflationstakt och nominalränta, innebär ökade
risker i investeringskalkylerna och höjer därmed avkastningskruven. Höjda
avkastningskrav innebär en minskning av tillgången på räntabla investeringsprojekt.
Farhågor uttrycks i mänga länder för alt invesleringsefterfrågan vid fortsau
låg självfinansieringsgrad och räntabiliiei kan sjunka under den nivå som av
sysselsältningsskäl och andra anledningar framstår som ett uppenbart minimum.
De förslag för att råda bot härpå som Iramlagls i olika länder och i belydande
utsträckning redan maierialiseruis, påminner myckel om dem som framkommit också
i den svenska debatten och i den svenska politiken.
För en återgång lill en balanserad expansion framstår en
stabilisering uv prisutvecklingen och av prisförväntningarna som en nödvändig
förutsättning. Denna uppfattning bestämmer också i hög grad utformningen av
den ekonomiska politiken i flerialel länder, framför allt i de ekonomiski mesi
betydelsefulla.
3.3 Inflation orsaker och framtidsbedömning
Från mitten lill slutet av 1960-talet steg den totala
prisnivån inom OECD-området med omkring 4 procent per år. Under perioden
1970-74 var den
Prop. 1978/79:165 216
årligu
stegringen dubbelt så snubb. omkring 8 proceni. En yiierligare upptrappning
ägde mm 1974-76 med ärliga ökningstakter på 11-12 proceni
Accelerationen
uv innutionen under senare hälften av 60-talel summunlbil med upplösningen uv
den moneturu disciplin som Förenta siuicrnus ekonomisku politik tidigare haft
över den iniernalionellu ekonomin. De uv Vict-nam-knget betingade stora
budgetunderskotten ""exponerades"" i sior ulsiräckning via
underskoll i bytesbulansen och tog form uv växande dollarinnehav ulomlands.
Uppkomsten av eurovaluta-marknadén gjorde del svårt för enskilda länder att
isolera sig från intemationella kupliulrörciser och blev en källa för en snubbt
stigande internationell kreditgivning Mun kun knappasl upplälia hela denna
monetära utveckling enbanjsom en följd av utun ätminstone delvis som en orsak
till prisstegringen,; särskili som den monetära expansionen i tiden föregick
prisstegringen, i
En
ökande snedfördelning av de inlernaiionella valutareserverna var en
anledning till sammanbrottet av Bretton-Wcx)ds-systemei 1971 som blev
inledningen till en regim med flytande växelkurser. VaQe enskilt land fick
nu ökad frihet alt genom depreciering söka upprälthålla sin iniernalionellu
konkurrenskraft och samtidigt i ökad utsträckning tillgodose inhemska mål.
Den internationella monetära basen hade inte bara ökat drarnatiskt - möj
ligheternu ull utnyuja denna bas hude ocksä vidgats. Detta ivar en fömt
sättning för den synkroniserade och därigenom intensiva högkonjunktur
som utvecklades 1972-1973. Intensiteten och synkroniseringen ledde snan
lill svårigheter pä resurssidan, så alt flaskhalsar i produklion och ruvuru-
tillförsel drev upp prisema frän kostnadssidan. Snabbt stigande livsmedels
priser 1972-73 och oljepriser 1973-74 lagrades ovanpå den konjunkturella
prisstegringen. I
Under
loppet av 1974 vände den internationella konjunkturen och utvecklades sedan
lill den djupaste depressionen under efterkrigstiden. Konsumentpriserna
fortsatte emellertid alt stiga med olönninskad takt. Dellu kan ses .som eu led
i en pris-löne-pris-spiral, som initierades redan under högkonjunkturen. I
fortsällningen kan denna spiral ses som en följd också av de begränsningar av
konsumiionsulrymmel som framtvingades av en restriktiv ekonomisk politik och
hotande underskott i bytesbalanserna.
Osäkerheten
om det framtida mönstret för den internationella prisutvecklingen är mycket
stor. Erfarenhetema av de negativa konsekvenser som en långvarig och hög
inflalion har på lillväxt och investeringar, på inkomstfördelning och
resursallokering har skiftat över prioriteringarna inom den ekonomiska
politiken kraftigt till förmån för inflationsbekämpningen. 1 de största
industriländema kommer man sannolikt under ganska lång lid framöver atl söka
förhindra all efterfrågetrycket når så höga nivåer som genomsnitten under 1950-
och 1960-talen. Men eftersom eflekien av en restriktiv politik på
inflalionsiakten avtagit, kommer man troligen ändå inte att kunna pressa ner
prisslegringstakten lill vad den var under perioden av
""krypande" inflalion. 1 Tyskland och Förenta staterna kom man
under 1976 ner lill en prisstegringstakt av 4-5 procent; därefter har,
prisstegringstakten i Förenta statema på nytl dragits upp. Skall genomsnittet
för prisstegringen inom OECD-området bringas ner till 5 procent, vilket är en
proklamerad målsättning, krävs en mycket dramatisk.nedtrappning förde länder
som i likhet med Italien och England redovisar mycket höga ökningsial
Prop.
1978/79:165 217
bäde 1976 och 1977. Ett närmande mellan ländernas
prisstegringstakt Iram-siur emellertid som en fömtsättning för att ett stabilt
internationellt lillväxt-och hundelsmönster skall kunna etableras.
Prissiubiliseringen i Tyskland och Förenta statema kan
inleda en period UV "okad disciplin"" i världsekonomin. En
möjlighel att undkomma denna disciplin, som v issu länder prövat, är
deprecieringar. Erfarenheten visar dock ull en depreciering i ullmänhel är ett
tveeggat instmment som inte i och lur sig loscr de betalningsproblem som följer
av en från omvärlden avvikande kosinaLlbuivccklmg. Mångu industriländer slår
inför tvånget atl reservera cn \a\ unde andel uv sinu resurser för inveslering
och export - utrymmet for konsumtion blir molsvarande mindre. Samtidigt kan den
totala tillväxten ull Ibljd .IV en
restriktiv inl"luiion.sbekämpunde politik och även av flera .indra orsuker
som berörts lidigare, kommu utt hållas lillbaku. En sådan ui\ccklmg mkrukiur pu
löniugurnus strävanden au förverkligu en ökning .:i\ roulinkomsiernu. Om
utrymmei för reullöneökningur blir begränsul, kominer dessu siruvunden uu i
siällei öka inflaiionslryckei. Internationella re-l.m\pnssiegringar på vikligu
råvaror kan vidare befaras ge betydande in-ll.iiionsimpulser även trumöver. Del
finns alltså ett flertal faktorer som lalar (br uu den genomsniuliga
inflationslakten under en överskådlig framtid kommer utt lörbli relutivt hög,
mätt med efterkngsmått. Häremot får vägas det Ibrhållundei uU mosiåndel mol
inflalion successivt vuxit sig alli starkare. Möjlighelen utt lä
prisutvecklingen under kontroll skulle le sig gynnsammare om mun kunde sutsu på
eu positivt samband mellan tillväxt och prissta-bilisering i siullci lor ett
negativt. Svårigheten ur att skapa de institutionella röruisuitnmgurnu -
nuiionellu såväl som intemationella - för att lillväxl och prissiubiliiet skull
kommu att representera konsistenia mål.
3.4 Oljeräkningen, den nya konkurrensen och de
internationella balansproblemen
Höjningen uv oljepriserna 1973-74 medförde ett starkt höjt
sparande i de oljccxponcrundc länderna och eu molsvarande underskön i
bytesbalansen Ibr den övriga världen.
Under 1974-1976 hade de oljeexporterande ländema
sammanlagl eu överskon 1 sinu löpande betalningar av i runt tal $ 140
miljarder. Under samma period uckumulerude överskoltsländema inom OECD (främsi
Förenta sia-lernu. Jupun, Tysklund) nettolbrdringar pä nära $ 40 miljarder. Mot
dessa överskott stod underskott hos de icke-oljeproducerande u-ländema på S80
nii|iurdcr och hos OECD:s underskottsländer (Italien, Frankrike, England, de
hkundinuvisku länderna m. fl.) på ca $ 100 miljarder. Oljeländemas överskon,
som innebar ett kraftigt köpkraftsbortfall i industriländerna, sökie cn
korirnsiig plucering på de internationella kapitalmarknaderna. Genom deua vul
uv placering motverkades ime den invesleringshämmande uppgången 1 de långu
räntorna som inflaiionen framkallat. Ökningen i sparandel genom
oljeprishöjningen framkallade inle någon molsvarande uppgång i invesieringurnu.
Skillnuder i ekonomisk politik och i andra inhemska
fömisäiiningar raed-tbrde bet>dunde skillnuder mellan olika industriländer
vad gäller inflaiions-i.iki. extern bulans och valuiasiabilitet. Vissa länder -
däribland Sverige
Prop.
1978/79:165 218
- uppsköt
genom en expansiv politik den konsumtionsbegränsning som
den Ibrdyrude oljerukningen och därmed försämringen av bytesförhållandet
(lerms-ol-irude) pä sikt måste frumivingu. Dessu länder accepterade ett väx-
.inde byiesbulansundcrskoit och en duruv betingad utlundsupplåning, som
ull ullru Slörsla delen skedde pu de inlernaiionella kapitalmarknaderna. 01-
fenilig långivning vur under perioden 1974-76 begränsud och uppgick inle
lill mer un S 15 miljarder. ,\iidru länder prioriterude kumpen mot inflationen
och anpassade sig till oljcrukningens konsekvenser. Konjunklurdämpningen
1 dessu luiuler okude underskotten hos de länder som drev en mer expansiv
politik.
En
minskning uv OPEC-lundernus Irumtida överskott är strategisk för en bulunserud
utveckling i indusirilundernu. Med oljepriserna oförändrade I Ibrhuiiande ull
pnsernu på industrivuroroch en normal lillväxt inom OECD-onirudei skulle enligi
vissu beräkningar OPEC;s överskott grudvis sjunka och bulans uipnus omkring
1985. Skulle OECD-ländernas energipoliiisku progrum med omlutiunde
energibesparing genomföras, skulle jämvikt kunna uppnäs uvscvun lidigure.
Sädana kulkyler ur emellertid känsliga för varia-iioner i tni.lu.-.irilundernas
iillvuxiiaki - en snabbare ökning än fömisall ökar etierträgun pa olju och
därmed OPEC-ländernas överskott. Effekten av en höjning UV relativpriset på
olju beror bl. a. på de antaganden som göres om priselusuciieicn i eftertrågan
på olja.
Ell
bcivdunde överskott kommer dock säkert att föreligga under de närmaste uren.
onligi OECD;s beräkningar kun överskoilet för 1977 uppskattas ull S 40
miljarder och för 1978 ull 35 miljarder. Frägan om fördelningen UV överskoilet
kommer därför ull förbli akluell. Oljeländema kan komma ull successivi krävu en
ökad reuluvkasining på sina finansiella placeringar för .111 inic löredru
ulicrnaiivet uti låta olja i stöne utsträckning stanna under jord, speciellt om
chansen ull höjda relativpriser pä olja ler sig goda. OPEC-lundcrnus utlåning -
eller, sett ur låntagarländernas synpunkt, upplåningen
- kommer
i lungden ull styras uv tillgången på investeringsmöjligheter som
ger minst samma rörväniude reala marginalavkastning som avkastningen
pä oljehumsinng. Underskottens och därmed upplåningens fördelning har
hmills mic siyns i sudanu riktningur. Överskoltsländema bland indusirisia
ierna hur hög produkiiviiei men låga investeringar. Underskotlsländema
hur utun ökning uv de produktiva investeringama ökat sin upplåning och
clurmed delvis kompenserat den neddragning av den totala efterfrågan som
orsuk.iis pnmun uv oljeländemas sparökning, genom all hålla konsumtionen
uppe i nuläget på bekostnad av framtida konsumtion. Denna "överkon
sumtion " innebiir emellertid bara ett temporärt bidrag till lösningen av
det
globulu bulunsproblemet. Underskoitsländerna drivs på någon sikt all lägga
om sm politik och den depressiva elTekien av OPEC-ländernas överskott
Ibrsiurkes.
De
genom oljefördyringen skapade balansproblemen för industriländerna hur reuli
och politiskt minskal möjligheterna all åsiadkomma den irans-lerenng lill de
lättiga länderna som den nya ekonomiska ordningen föruisäiier I det korla
perspektivet kommer för industriländerna avvecklingen ;iv de löpande
underskoiien gentemot oljeländema och nedbringandet av den ackumulerade
skuldbördan atl prioriteras. 1 en viss mening är emellertid den nvu ordningen
på väg ulan att ha föregåtts av några inlernaiionella
Prop.
1978/79:165 219
förhundlingur
eller avtal. Under senure år har nämligen vissa utvecklingsländer gjori
beiydunde inbrytningar pä ensluku marknader för industrivaror. På områden, där
det är möjligt utt producera tekniskt komplicerade produkler med relutivt
outbildad arbetskraft, har u-länder gåll in med arbelskoslnader som ligger
långt under industriländernas. Skillnaden i lönekostnader bestäms av
arbeiskraliens produkiiviiei i genomsniii i hela ekonomin och denna är mycket
lägre än i indusirilunderna. Dessa inbryiningar har skell på sä viu skilda
områden som textil- och stålproduktion och skeppsbyggen men också renu
verksiadsprodukier och elektronik. Skillnaderna i kostnudsläge är ofta sä stora
utt indusirilunderna har begränsade möjligheler att bevara sin konkurrenskruft
inom de utsatta branscherna ens vid omfatlande struk-turrutionuliseringar.
ElTekien av dessa marknadsinbrytningar har Ibrsiurkis av rådande lågkonjunktur.
De djupgående och beslående förundringur i kon-kurrensförutsäitningarnu, som
sammanfallas med beteckningen den nya konkurrensen, hude skapat mindre problem
om arbeiskruftens rörlighet inie uviugii i industriländcrnu och
expansionskruften på nyu områden inte för-svugals. Den nya konkurrensen skupur
därför svåru ukutu sysselsättningsproblem, ofta med regional koncenirution,
som gör industriländernu benägna atl föru ett uppehållande försvar. Dellu sker
genom omratlande siuiligu subventioner eller direktu imporlbegränsningar,
vilkel leder till sjunkande till-vuxtiaki både i industriländerna och i
ulvecklingsländema.
Någon
bestämd prognos för den internationella utvecklingen är inie möjlig au göra.
Del kun inför dennu osäkerhei vara rimligt all arbela med alternativa
prognoser, med ""optimistiska"" resp.
"pessimistiska"" scenarier såsom sker i uuedningens kapitel 3.
En
nödvändig fömtsättning för en stabilare utveckling är en utjämning av den spridning
som allQämt föreligger mellan länderna vad uvser ekonomisk lillväxt, inflation
och yttre balans. Denna uQämning måste då innebära en sänkning av den
genomsnittliga takten i ""väridsinflationen"". Den minskade
osäkerheten om växelkurserna som därvid skulle inträda, ur en vikiig
förutsäitning för en gynnsam utveckling av väridshandeln och de iniernuiionella
kapitalrörelserna. En stabilisering av prisnivåerna och därmed en möjlighet uu
styra den realu låneräntan skulle avlägsna de osäkerheler som nu verkar starkt
återhållande på investeringarna. Den stabiliserings-process, som skulle skapa
dessa förutsättningar, verkar emellenid under övergångsperioden i sig negaiivi
på invesleringar och tillväxt och bidrar därmed till sin egen förlängning. En
långsam lillväxt och ett begränsat utrymme för ökning av den privata
konsumtionen förstärker sålunda kraften i en inbyggd löne-pris-spiral. Läg
produktivitet och fortsatt inflation håller i denna utveckling nere
realkapitalets avkastning och tvingar det ofleniliga lill ökade engagemang i
företagsseklorn.
En
återgång till 60-talets snabba och balanserade tillväxttakt föreläller inle
sannolik under den överblickbara framtiden.
Prop. 1978/79:165 220
4
Balansproblem i svensk ekonomi 4.1 De finansiella framtidsperspektiven
Den
finunsiella utveckling, som skulle vuru förenlig mea uppnaenue uv yttre baluns
för den svensku ekonomin 1980, hur rätt ingående analyseruts i 1975 års
långtidsutredning (LU 75) liksom i den 1976 publicerade lång-lidsbedömningen
från Industriens utredningsinstitut (LB 76). En del av de Ibrutsuiiningur som
LU 75 urbetude med. hur inte realiseruts och den ull 1980 ulsalla
balansiidpunkien har Ibrskjulils avsevän längre ("ram i liden. Delta
hindrar dock inte alt den centrala problematiken, som utredningarnu diskuterude
i del med exiernbalansen konsistentu mönstret, i princip ur dcnsammu.
Utvecklingen efter 1975 lyder på atl den välbekanta brislen på sparande snurust
acceniueras i böQan uv 1980-lalel. Långlidsutredningen förutsatte för baluns
1980 en stor förbättring uv den offeniligu sektorns fi-nunsiellu spurunde och
också en kraftig förbättring för Ibretugssekiorn Iran 1975 års underskoll lill
eu läge som bedömdes vuru konsistent med de linunsieringsbehov som frumkommer
vid den för ulrikesbalansen nödvändiga investeringsuppgången. Kruven pä den
olTentligu seklorn bestämmes av de förulsäiiningur som görs om hushållens
spurkvot och om lönernus undei av fuklorinkomsiema. Med historiskt
"normala" nivåer Ibr dessu storheter skarpes kruven på den ofleniliga
sektorns finanser till en historiskt "onormal"" nivå.
Utvecklingen
efter 1974 har gätt i en hell unnan riklning un den som skisserades i LU 75. I
stället för att gradvis förbättras har den yttre bulun.sen gradvis försämrats.
Företagssektorn visar en finansiell utveckling som inie kan Ibrtsätta ens på
kort sikt. Den offentliga sektorns finansiella situution har inie förbättrats.
Utvecklingen
av industrins investeringar och finansiering fram mol ett jämviktsläge har
behandlats i lUl;s längtidsbedömning och redovisus i ulredningens kapilel 5.
Med utgångspunkt också hur från jämviki i bytesbalansen 1980 härledes en
målbestämd investeringsökning under perioden 1974-1980 av 7 proceni per år (i
det industriexpunsivu alternativei). Utifrån antaganden om pris- och
löneutvecklingen, räntor och skattesatser kun den finansiella utvecklingen
inbegripei effekterna på företagens upplåning och sölidiiei beskrivas.
Industrins räntabilitet ligger i kalkylen väsentligt över nivån 1965-1973 och
höjer i förening med en genom upplåningsökningen förstärkt posiliv
hävstångseffekl räntabiliteten på det egna kapitalel till 8.8 procent (efter
skatt) mot 4,9 procent under 1965-1973. Löneandelen hur därvid förutsatts ligga
på 1974 års nivå, dvs. 72 procent av Ibrädlingsvurdei mot 75 proceni som var
genomsnittet 1970-74.
Nyemissionernas
relativa betydelse ökar under perioden. Del ur kulkylen framkomna lånebehovet
ligger ungefär dubbelt så högi i löpande priser som 1970-74 och en växande del
av finansieringen förutsattes ske ulomlunds; företagens kreditvärdighet och
upplåningsincitament gör med de givnu förutsättningarna en sådan ökning
möjlig. Kulkylen mnebär trots runtabili-letsförbäiiringen en viss fortsatt
nedgång i företagens soliditet, men denna antas vara acceptabel med hänsyn lill
den högre runiabilileien, givel utt företagen möter ett lämpligt utbud av
krediter.
Prop.
1978/79:165 221
Liksom
Ibr LU 75 gäller i dag också för LB 76 ull kulkylernus Ibrui.suti-ningur
förundrats under 1975-1977. Redun de ursprungliga kulkylernu Ib-rebådude ett
gap mellun behov och tillförsel av eget kupiiul, om den elter-slrävade ökningen
av företagens investeringar skulle komma till siånd. Dettu gup hur nu uvsevärt
vidguis.
Det
har inte varit möjligt för kapitalmarknadsutredningen att på ett fullständigt
och konsistent sätt revidera de föreliggande långtidsutredningarnus finansiella
kulkyler. För bedömningen av den framtida utvecklingen har utredningen dock
haft tillgång lill nytt malerial för vissa delsekiorer, nämligen för staten
genom den våren 1977 redovisade långtidsbudgeten som går trum till 1981/82, för
kommunerna genom den kommunalekonomiska ulredningen och för AP-fonden slutligen
nya beräkningar Ibr dess utveckling Deua malerial, .som redovisas i kapilel 4,
ger vid hunden ull även vid en restriktivitet i den on'enlliga
utgiftsutvecklingen, som från en allmänpolitisk bedömning framstår som närmast
oreulistiskt åierhållsum, kommer den olTentliga sektorns finunsiellu ställning
inte atl hu förbäiirais 1981 jämfört med genomsnitten för 1975-1977.
Utvecklingen uv AP-fonden blir - med givna avgifter och utgiftsutlustelser -
gynnsammare ju högre realräntan och den reula tillväxten är och ju långsammare
prisutvecklingen. Även om man väljer för AP-fondens tillväxt så extremt
gynnsamma förulsäiiningur som 5 'Vi reulränia, 3 % årlig reallönestegring och
3 "6 årlig prisstegring, skulle AP-fondens reala sparande ändå sjunka med
omkring I procent per år under 1977-81 och med två procent per år under
perioden 1981-1985. Med mer realistiska antaganden blir nedgången brantare; med
värden på de styrande variablerna som motsvarar det historiska genomsnittet för
1970-75 blir nedgången 4 procent per år under perioden 1977-85.
Helu
bördan av den yttre balanskorrigeringen faller i della perspekliv på den privata
sektorn. Företagens sparande måsie återhämtas frän den dramatiska försämringen
1974-1977 och närma sig läget 1970-1974. Nivån på hushällens sparande måsie
likaså ligga väsentligt över det som ur historisk synpunkt ter sig sannolikt
för att jämvikt skall uppnås 1981. Innebörden UV dessu kalkyler är att
betydande underskott i den yttre balansen knappasl kun undvikas i böQan av
1980-talet.
Dessa
beslående underskott nödvändiggör en fortsult omfattande utländsk upplåning.
Utgär man som ett räkneexempel från alt jämvikten i bytesbalansen kan vara
återställd år 1985 och att vägen lill jämvikt sker med en ärlig minskning av
underskottei med 2 1/2 miljarder kronor, skulle den långfristiga utlandsskulden
brutto uppgå till 150 miljarder kr. Ulifrån rimliga antaganden om
amorteringsplaner skulle bruttoupplåningen jämviktsåret 1985 uppgå till en
jämfört med 1977 oförändrad nivå och räntebördun -vid en genomsnitisrunta uv 8
'Vi - till nära 13 miljarder kr. Ulgår mun frän en ullernativ och lägre
uppskattning av bytesbalansens underskott i utgångsläget, sjunker del beruknude
upplåningsbehovet. Utlundsskulden brutto skulle 1985 uppgå till ca 120
miljarder kr och räntebördan lill 9,5 miljurder kr.
Genomlbrundet
av en så omfattande upplåning kan förutsättas leda till på någon sikl stigande
upplåningskostnader med kortare amorteringstider och sämre räntevillkor.
Upplåningen är av den omfattningen att ingen sektor kan ensam svara för den;
den helt dominerande delen kommer alt falla
Prop. 1978/79:165 222
pu
sunen och Ibreiugen. 1 en uisiruckning som bl. u. blir beroende uv so-liditeis-
och runtabilitelsutvecklingen hos de svenska företagen, kommer uriursbunkernu
och kreditinstitut uv typen Investeringsbunken och Exportkredit att genomlbru
Ibrclugssektorns upplåning för vidure slussnmg lill de sluiligu luniugarnu.
Sveriges
krediivurdighet är god, inte minst i jämförelse med mångu undru poienticllu
låniugure. En nuiions kreditvärdighei bedömes inte i förstu hund uiitrun
lundets sumlude nettoskuld. Viktigare är, som Englands och Italiens
erlurenheier visar, storleken av bytesbalansunderskottet och de utländska
krediigivarnus uppruiimng om landets vilja och förmägu utt minska dessa
underskoll. En successiv reduktion av underskottei är därför en förutsättning
för all Ibrhindra en nedgradering av landets kreditvärdighei liksom också Ibr
stabilisering uv vuluiakursen. Det kan inle uteslutas uu under en lång ud
bcsiuende, omfullunde underskott kommer all nödvändiggöra en finun-siering
också genom iniernuiionella orgun med den inskränkning av den
ekonomisk-politisku hundlingsfriheten som följer därmed.
Den
viktiguste och uvgörunde frågun är emellenid lillgängen på räntabla
investeringsprojekt i den omfultning som krävs för utt möjliggöra den
jäm-vikisskupunde exportökningen och ökningen av en importåterhållande avsältning
pä hemmamarknaden. Föreligger inte dessa investeringsprojekt bortfuller i stor
ulsiräckning motiven Ibr en belydande långfristig upplåning i utlandet liksom
också möjligheten att genomföra den. Den nuvarande siruiegin ull invesieru
landet ut ur underskotissilualionen bygger just på förulsäiiningen atl det
existerar en belydande potential av investeringsprojekt som framslår som
räntabla genom i förhållande till utlandet konkurrensdugliga löne- och
kapitalkostnader per producerad enhel.
En
utländsk upplåning som i huvudsak inriklas på alt hålla uppe konsumtionen i
dag på bekostnad av framtida konsumtion, kommer på sikl utt möta motstånd på
lånemarknaden. En sådan omfördelning av konsumtionen brukar ibland motiveras med
alt uppoffringen av framlida konsumtion träffar en generation som genom en
fortsatt snabb realinkomsiökning hur en väsentligt högre standard än dagens och
alt uppoffringen därför blir mindre kännbar. Denna förutsäuning framstår inte
längre lika självklar som lidigure. Den är dessutom riskabel. En sådan politik
innebär en perma-nenining av en för liten konkurrensuisalt sektor, medan
jämviktens återställande tvärtom kräver en ökning av den svenska
indusiripoteniialen. Med en ibr lilen industrisektor skulle äierslällande av
jämvikten framöver krävu en extremt defluiionislisk politik.
Om
den ulländsku upplåningen ej förenas med en ökad industrikapacitet och
underskottet alllså ej nedbringas genom ökad export och minskade
murknudsandelar Ibr importen på hemmamarknaden, aklualiseras i någon Ibrm vud
som i långtidsutredningarna betecknats som det offentligtexpan-sivu
alternutivei. Dellu förutsätter en omfördelning av resurserna lill en imponsnål
förbrukning och därmed en minskad prival konsumtion. En sådan omläggning
skulle emellertid ej vara endasl en lillfällig anpassning, eftersom den innebär
att det industriella underlaget för en senare förnyad uppgång i den privata
konsumtionen inte kommer till stånd. Ett återtagande UV ökningsiukien i den
privata konsumtionen skulle i ett sådant läge utlösa en Ibrnyud
underskottssiluaiion.
Prop.
1978/79:165 223
4.2
Kapitalmarknaden och vägen mot jämvikt
De
oliku åtgärder mom den ekonomisku politiken som krävs för att nedbringa
underskottei i byiesbulunsen vid eu högre kapuciieisutnyiQunde un det som
präglar 1977/78 berör primuri områden som ligger utanför
kupiiulmarknads-uiredningcns uppgifter. Eftersom en lösning av det svensku
bulunsproblemet Ibruisuiier cn beiydunde omullokering uv den indusiriellu
sirukiuren, kommer kruven pä kupiiul murknuden ull öku. Den spargenerering som
processen nioi j.inniki Ibruisuiier kun i och för sig ske inom rumen för
exisierunde inslilulioner men också genom nyskupade. De frågor som fuller inom
ka-piiulmurknudsutredningens kompetensområde gäller konsekvensema för
krediUbrmedlingen uv oliku vägur mol jumviki. De konkrela förslag som
ulredningen lägger Irum, unknyter ime direkl lill den ukluellu siiuuiionen. De
uvser kruv rörande längsikiigu verkningar som kan ställas på kupiial-iiiurkn.idcn
och som syftur ull en Ibrbuurud ullokering uv investeringurna. Bei>deNen
huruv hur ökui genom den sväru bulunsbrisien men de ur inte exklusivt beroende
av dennu.
1
räkneexemplens form redovisus i kapilel 4 de finunsiellu konsekvensema for
skilda seklorer uv oliku .ilternuiiv för uQämning uv underskottet i byiesbulunsen
och impiikuiionernu häruv på krediimurknuden.
Med
hänsyn till ull vägen ull >ttre baluns ur längre un man ursprungligen
Ibresiulldc sig, hur vägen ull bulans blivit mer intressant än karakteristiken
av det slulliga målel. Därför hur redovisningen och analysen av
kredii-ni.irknudskonsekvensernu stunnut på hulva vägen.
"L
i:.;iiiigs!agei" kurukteriserus uv historiskt onormult stora finansiella
underskoll både Ibr stulen och för de icke-finansiella företagen. Det är
främst dcss.i suldon, som förutsuttes bli förbättrude i l-alicrnaiivei. Staien
för i dciui uliernutiv en restriktiv fmanspoliiik, eftersom ekonomin i övrigt
föruisatles expunderu snabbt. Företagsinvesteringarna ökar i hög takt men
fö-reiagsv insiernu ökur ännu kraftigure räknat från utgångsläget, ungefär
enligt de industriexpunsivu uivecklingsalternativ, som skisserats bäde av LU 75
och LB 76. Vid en sådun relalivi siurk lillväxl ökar också hushållssparandel
nugot. Men även den privulu konsumtionen stiger snabbt och tar bl. a. formen UV
en någoi ökunde bosiadsbyggunde. Eftersom ""halvvägsmålel" kan
ligga cn bru bit tram i uden hur AP-fondens förväntade utveckling markerats med
en neddragning av dess sparande.
Bukom
O-aliernaiivei ligger förutsäuningar om en kraftig expansion av den otieniliga
sektorn. Trots restriktiv finanspolitik ökur den offentliga sekloms underskott
jämfört med l-alternativei. Det blir i O-alternativet mindre uirvmme för privul
konsumtion. Därför är i detla alternativ - i enlighet med mönstret både i LU 75
och LB 76 - bostadsbyggande och bostadsfinansiering lägre un i l-uliernutivet.
Företagens investeringstakt är relativt läg och därmed ocksä deras
finansieringsunderskou. En relativt dämpad lillvuxi i hela ekonomin avspeglas i
ett lågt sparande både för hushållen och socialIbrsukringssekiorn.
För
Ibretagssekiom sjunker kreditbehoven (i fasta priser) enligt 1-alier-nuiivei,
dock mte lika mycket som reduktionen av det finansiella under-skouei, eliersom
företagens likviditet och exportkreditgivning samtidigt okur. Den kvarstående
minskningen i företagens externfinansiering faller
Prop. 1978/79:165 224
pu upplåning trän sluten och frun ullundei. Behovei uv
siuilig.i sioduigurdcr i Ibrm .IV kupiiuliillskoii
(.ikiieköp och luni bör rimligen minsku i en in-dusiriexpunsiv utveckling, nur
en uislugning uv foreiug kun kompenserus .IV nvsUiricr och ulv idgningur. .-\ven om tbreiugcns
krcdiuugningslbrmug.i vid den 1 deiui ultcrnuiiv untugnu utvecklingen
Ibrsiurkes. bör ändå forc-i.igons uikmdsku upplåning nugot minska l'run den
högu nivån i uigängslugci for au reduceru lukien i uckumuleringen .iv uilundsku
skulder med älfoljunde kursrisker och osäkerhet för omsuitniiig. .Nedgungen i
den loiula uiliindsku nciiouiipläningen genom minskningen i byiesbulunsens
underskön h.ir diir-Ibr Ibrdcluis ungelur jumnl mellun sluten och Ibreiugen.
.andelen inhemsk lunclin.insiering hur ökat sin undei någoi och ökningen fuller
i enlighel med Ibreuigcns preterenser vid sjunkunde soliditet pä lunglrisiigu
kupiiulmurk-nuilskredilcr.
1 cu skisserui olTeniligi-expunsivi uiiernuiiv uvspeglur
sig en lug lillvuM 1 sjunkunde indusininvcsieringur som minskur Ibreiugens
fmunsieringsun-dcrskoii I en krympundc industrisektor. St.iiens slöd lill
Ibrci.igcn. vilkus i.im.ibiiiici Ibrblivii lug, i form uv lån och ukiicköp ökar
jumföri med ui-g.ingsl.igei och ökur myckel kruliigi jumföri med dei
industriexpunsivu ul-lerii.iiivci. 1 gengäld minskur Ibreiugens
utlundsupplåning drumuliski. Cicniini ull foreiugens fmunsieringsunderskoil
loiull sjunker leder slutens lik,ide tbrei.igsfinunsiermg till eii minskui
lånebehov för Ibreiugen även pu den inhemsk.i kupitulmurknuden och ännu mer
markerat i bunkernu
For k.ipii.ilmurknuden innebären utveckling enligt
l-ulternaiivel ime näg-i;i drumuiisku Ibrändringur eller anpassningsproblem
Kapiialmurknudens .indel UV den loiulu kreditmurknaden ökur avsevän men mte på
eu i historiskt perspekliv särskilt unmärkningsvän sätt.
Sociulförsäkringssekiornsldvs. AP-londens) utbud minskar visserligen. De
enskilda Ibrsäkringsinrätiningurnus Ulbud hur uniugiis oförändrut, trots ull en
viss ökning inle bör utesluius. liihudsökningen på kupitulmurknuden har i
kalkylen föriagts till hushällen och lill bunkernu.
Dessa relativt problemfria utvecklingsperspektiv skall
inie misstolkas De foruisuiier nämligen en grundläggande spargenerering hos
föreiugen, hushullen och även i den offentliga sektorn. Denna sparökning
framkommer i.ick v ure en förutsuti, exponledd expunsion av den svenska
ekonomin fram-iiv er. En sådun utveckling ökar företugens sparande
(räntabilitet), den höjer hushållens spurunde genom en positiv
inkomstutveckling och den skupur Ibruisuiiningur för en resirikiivure
budgetpolitik. Realismen i dessu förui-siiiiningur kun Irumsiä som iveksam.
En runiubiliieislbrbäuring för företagen upp lill den nivä
som Ibruisuils I del indusiriexpunsiva allemalivei och som dessutom skull beslå
under cn följd uv år kan vara svår all uppnå och representerar bara en uv lleru
möjligheter. Ett gap mellan lillförsel och behov av eget kapital hos företagen
kun med beiydunde sannolikhei vänlas beslå och detla ulgör bakgrunden lill den
pägäende diskussionen om nya former för spargenerering. Denna .ikiu.iliserur
ekonomisk-politiska frågeställningar utanför kupiialmarknuds-uiredningens
område, vilkel inie hindrar atl de analyser som utredningen genomlbri kun Qäna
som belysning av de bakomliggande problemen. För egen del pekur ulredningen på
vissa bidrag till lösningen av företagens fi-n.insieringsproblem som direkl
berör kapitalmurknaden och dess inslitu-
Prop. 1978/79:165 225
lioner
utan alt prejudicera oliku kombinationer av övriga åtgärder. Utredningen
föreslår sålunda en ökad kapacitet för utbud av riskkapital från de
insiiiuiionella placerarnu, försäkringsbolagen och AP-fonden, och berör uven
Ibrutsutiningarnu för ett ökut utbud från hushållen.
De
ungivnu förändringurnu är sannolikt inte tillräckliga för att åsludkomma eu
ökal ulbud uv riskvilligt kapital, utan deua lorde förutsätta även en ökad
uvkustning för plucerarna. En modifiering av den s. k. Annell-lagen genom en
höjning av avdragsprocenien skulle ge företagen möjligheter utt vid given
avkaslning höja utdelningen.
Den
ökude skuldsättning och minskade soliditet som den eftersträvade
invesieringsökningen skulle leda till, ställer betydande anspråk på lämpligu
krediter som sänker den finunsiellu risken. Ulredningen har lidigare pekat på
den ökade omläiiningen av olika slags billiga, rörelsegenererade krcdiier som
med hög grad av auiomaiik och faktisk långfrislighet slär Ibreiugen till buds.
Dessa krediter kan antas fortsätiu och öka. De kan uppfullas som ett slugs
kreditkompensution för en del av lönekostnademu och de ökur Ibieiugens
benägenhet uii accepieru en sänkt soliditet.
Finansiella
medel knyls i denna process till företagen utan ull kruv siulls pä dessu ull
kvulificera sig i konkurrens med andra företag för au erhullu krediterna i
frägu. Detla innebur uu resurserna med största sunnolikhei inte fördelas på
effektivast möjligu sätt. Vidare har oliku direkiu slutliga lån vuxii myckel
snabbi i omfultning. Även för dem gäller all de normull ui-Ibrmus så uu de ökur
företagens benägenhet till skuldsättning. Den ökude belydelsen uv sädana län
skärper vikten av att långivningens ullokerings-eflekicr uppmärksammas.
Med
hänsyn lill nödvändigheten au öka produkiiviieten i induslrin framhälls
önskvärdhelen av att företagens finansiering i största möjliga utsträckning
sker genom långa krediter på den organiserade krediimurknuden, dvs. genom
obligationslån och genom reverslån i kreditinstituten. Moi dennu bakgrund ger
den förutsebara nedgången i AP-fondens utbud anledning till bekymmer.
Vid
sidan av de renl kvantitativa aspeklema på tillförseln av långt kapital ur del
också angeläget au kreditvillkoren såväl på obligationsmarknaden som i
kreditinsiituien anpassas till individuella låntagares speciella behov. De
närmare föruisätiningarna att tillgodose sädana önskemål belyses i ku-piilen om
inslilutionema på kapitalmarknaden.
5
Sammanfattning av kapitalmarknadsutredningens förslag 5.1 Huvuddragen
Den
omfatlande kartläggningen av kapitalmarknadens funktions.säii och de olika
institutionernas verksamhei mynnar inie ul i förslag om någru genomgnpande
reformer. Ulredningen föreslår sålunda inte au några nyu institut skall
inrättas. Förslagen gäller istället de befintliga institutens ui-läningsregler
och verksamhetsformer, men även i dessa avseenden är förslagen av begränsad
omfattning. En allmän slutsats av den sektorvisa och institutionella
genomgången är nämligen au förekommande finansierings-15 Riksdagen 1978179, I
saml. Nr 165.
Prop.
1978/79:165 226
problem
är av samhällsekonomisk snarare än institutionell nalur. De måste således i
första hand angripas med ekonomisk-politiska ålgärder - kredit-politiska och
finanspolitiska - som eu led i strävandena att återställa balans i den svenska
ekonomin.
Institutionerna
på ';apitalmarknaden har också visat en belydande förmåga att anpassa
verksamiieten lill förändrade betingelser. Det gäller både kraven på snabba
omfördelningar av kreditgivningen mellan efterlrågesektorerna och på anpassning
till ändrade institutionella (orhållanden där det viktigaste exemplet utgör
AP-fondens snabba expansion till en position som den helt dominerande
kapitalplaceraren. 1 det utvecklingsskede som nu inletts gäller det att ersätta
fondens stagnerande kapitalutbud med långfristiga krediter från andra källor,
eventuellt också bromsa nedgången i fondens utbud.
Med
utgångspunkt i dessa allmänna slutsatser har kapitalmarknadsulredningens
överväganden på det institutionella områdel rört följande huvudfrågor.
1. Kapitalmarknadens insiitutionellu uppbyggnad i
stort, särskilt strukturen av mellanhandsinstitui som byggts upp sedan
AP-fondens tillkomst. AP-fondens placeringsformer har naturligt slätt i centrum
som en följd av fondens stora andel av utbudet på kapitalmarknaden.
2. Marknadens förmåga att tillgodose skilda
låntagarkategoriers individuella behov med avseende på lånevillkorens
utformning.
3. Möjlighetema att öka utbudet av riskkapital från
institutionella placerare (AP-fonden och försäkringsbolagen).
4. Möjlighetema för mellanhandsinstiluten att möla
AP-fondens stagnerande kapitalutbud genom ökad upplåning hos andra
finansiärer.
5
Försäkringsbolagens roll som källa för långfristigt kapiial.
6. Bankemas långfristiga utlåning.
7. Mellanhandsinslitutens och bankernas roll som
låntagare i ullundei.
Utredningens
kartläggning och analys av kapitalmarknadens institutionella uppbyggnad har
sammanförts i kapitlen 6-14. De bådu första kapitlen behandlar tvä av de lyra reala
sektorer som brukar uigöra kreditmarknadens efterfrågesida i statistiska
sammanhang, nämligen bostadssektorn (kapitel 6) och kommunerna (7). Industrins
finansieringsproblem behandlas i kapitel
5. Bostadssektorns
speciella krav på kreditmarknaden har motiverut utt sek
tom särbehandlats. Kommunernas krediiförsöQning har knappast behand
lats mer ingående i andra sammanhang varför en särskild kartläggning har
bedömts vara värdefull.
De
följande kapitlen har en institutionell indelning. AP-fonden, försäkringsbolagen
samt bankerna uigör de dominerande källorna för långfristigt kapital. Deras
verksamhet behandlas i kapitlen 8-10. Mellanhandsinstituten för kanalisering av
långfrisiiga krediter till näringslivet analyseras i kapitel 11. Kapitlet om
obligaiionsmurknaden (kap. 12) utgör lill stor del en sammanfallning av de
övriga institutionella kapitlen. 1 kapitlen 13 och 14 slutligen, behandlas
vissa fonders samt understödsföreningarnas placeringsregler.
Prop.
1978/79:165 227
5.2
Bostadssektorns flnansiering (kapitel 6)*
Kapitlet
innehåller en omfatlande kartläggning av bosiudsfinansicringssys-temets
utveckling, inbegripei de statliga låneurrangemangen och de kre-ditPölitiska
instrument som står lill förfogande föratt trygga bostudssekiorns krediiförsöQning.
Utredningen
drar slutsatsen att finansieringssystemet successivt utvecklats så all det
statligt finansierade bostadsbyggandet nu i huvudsak är oberoende av
kreditmarknadsläget. Analysen av frågan om en statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet leder till slutsaisen atl några väsentliga fördelar inte vore
att vinna med en sådan reform. De friktioner som inträffat i
byggnadskreditgivningen under år 1977 ändrar inte denna slutsats.
Det
är emellertid enligt ulredningens mening av största vikt atl evenluella
motsällningar mellan bankerna om fördelningen av byggnadskreditgivningen löses
på ett tidigt stadium under året och att de inte medges resultera i
kontinueriig oenighet om åtagandena, med förseningar i igångsättningen som
följd. En ledamot har reserverat sig mot utredningens bedömning och förordar
att finansieringssystemet revideras.
Effekterna
av de för fastighetsägarna (i försia hand egnahemsägarna) gynnsamma
beskattningsreglerna belyses i bilaga 2 lill ulredningens betänkande. Det är
ovedersägligt att ett system för förmögenhetsbildning utvecklats på grundval av
hög innationstakl som sänker skuldernas realvärde, hög marginalskatt som
reducerar de faktiska räntekostnaderna för låntagaren saml en riklig tillgång
på lån med lång löptid.
Det
är enligt ulredningens mening knappast möjligt att kontrollera
för-mögenheisomfördelningen till följd av inflationen mellan långivare, låntagare/fastighetsägare,
boende med hyresrätt och staten med hjälp uv korrigeringar inom ramen för ett
nominellt lånesystem med tillhörande subventioner. Möjlighetema atl motverka
förmögenhetsomfördelningen bör -i den mån politiken misslyckas i sitt primära
mål att bekämpa inflationen - i första hand sökas inom beskattningssystemet för
atl reducera hävsiångs-eflekterna på den egna kapitalinsatsens avkastning vid
höga marginulskui-lesaiser och inflation.
En
konigering av omfördelningen mellan långivare och låntagare skulle åsladkommas
genom införande av indexlån. Den ränla som åsäits del in-dexerade lånebelöpf)ei
behåller sitt realvärde även under inflationsförhållanden. På
bostadsfinansieringens område skulle länen dessutom ha den effekten atl
kostnadsparitet kunde upprätthållas mellan olika årgångar av hus. Frågan
analyserades ingående av värdesäkringskommillén i dess betänkande SOU 1964:2.
Kapitalmarknadsutredningen har inte anseit sig på nytt behöva la upp en
ingående analys av alla de svåröverskådliga samband som är förenade med ett
införande av indexlån.
Ulredningen
föreslår att de nuvarande kvoieringsreglerna för bostadsin-stituiens utlåning
avskaffas. Enligt dessa skall 90 proceni av nyulläningen avse s. k.
prioriterade ändamål, bl. a. allt nybyggande för bostadsändamål, andra
nybyggnader med statliga bostadslån samt ombyggnad med statliga bostadslån.
Återstående 10 procent får avse andra ändamål, t. ex. aflars-och kontorshus
utan statliga lån, finansiering vid förvärv av äldre fastigheter saml ombyggnad
utan statliga lån. Den nuvurande kvoteringsregeln får till
'
Hänvisning lill kapitelindelningen i betänkandet
Prop. 1978/79:165 228
effeki
ull en icke prioriierad uilåning blir fasl knuien lill den prioriterade utun
uvseende på krediimarknadsläget och situationen på byggmurknaden.
Kvoieringssysiemei
bör ersättas med en ordning där bostadsinstitulen ger ut obligationer av två
slag varav del ena helt skall avse utlåning till prioriterade ändumål. Dessa
obligationer skall räknas som prioriterade pla-cenngur för bank- och
försäkringsinstitut. Den andra obligationstypen får unvändas för finansiering
av icke prioriterude ändamål. Obligaiionema un-dersiulls emissionskonirollen på
samma säu som i. ex. induslri- och kommunobligationer och räknas inte som
prioriterade placeringar för banker och försäkringsinstitut. Förslaget
föranleder ändring i 9 i lagen 1974:922 om krediipoliliska medel.
Med
uigångspunki från de fakiorer ulredningen har alt beakta föreslås också ull
umorteringstiderna för bostadsinsiiiutens nya lån sänks från nuvurande 60 år
till 50 år för flerfamiljshus, från i regel 50 år lill 40 år för småhus samt
för ombyggnad från 30 ä 40 år till en tid som är anpassad lill
ombyggnadsåtgärdernas varaktighet. Obligationemas amorteringstid bör därmed
sänkus från 50 år till 40 år. De nuvarande amorteringstiderna är orimligt långa
med hänsyn till byggnadernas och ombyggnadsåigärdernas varakiighei. Ungefär 95
proceni uv lånen för flerfamiljshus kvarstår oumor-lerude efter 20 år genom
annuitetskonstmkiiönen.
Vidare
förordar utredningen alt den övre gränsen för bostadsinstilutens bottenlån till
småhus, cirka 300 000 kr vid slutet av år 1977, inte höjs snabbare än lånetaket
för statliga bostadslån. En sådan regel motiveras av ståndpunkten alt
bostadsinstilutens utlåning, som säkerställs genom kreditpolitiska åtgärder,
inte bör främja finansiering av småhus med alltför höga produktionskostnader. 1
den mån frågan aktualiseras bör en molsvarande regel lillämpas även för
privalfinansierade flerfamiljshus.
5.3
Kommunerna och kreditmarknaden (kapitel 7)
Kommunernas
långfristiga nyupplåning har under en lioårsperiod pendlat mellan 2 och 4
miljarder kr årligen. Netioupplåningen har legat runt halva de angivna
beloppen, alllså rätt blygsamma tal om de sätts i relation lill den kommunala
verksamhetens omfattning. Eftersom kommunerna har haft ett begränsat utrymme
till förfogande på kreditmarknaden, utmärks deras starkt expanderande
verksamhet av en hög självfinansieringsgrad. Skattefinansiering, med åtföljande
snabbi siigande uttaxering, har således varit den dominerande finansieringsformen.
Kommunernas
finansiella situation på sikl framstår som bekymmersam mot bakgmnd av de
kalkyler som redovisats av 1976 års kommunalekonomiska utredning (KEU 76) och
som refererats ingående av kapitalmarknadsulredningen. Deras förutsedda
finansiella underskotissparande utgör en komponent i det stora underskott som
för samhällsekonomin som helhet återspeglas i en negativ bytesbalans. Mot
bakgrund av de allmänna finansiella perspektiv som ulredningen skisserat för
den svenska ekonomin är några väsentliga lättnader i krediimarknadsläget inte
alt vänta under större delen av den lid som KEU 76 kalkyler omfattar, alltså
perioden fram lill 1985.
Kapiialmarknadsutredningen
har inte anseti del meningsfullt att genomföra några beräkningar om kommunema
kan beredas ell större ulrymme
Prop. 1978/79:165 229
pä
den svenska kreditmarknaden än det som siåti till förfogande under senure år.
Vägen till extern balans är uppenbart längre än man ursprungligen tbrcsiulli
sig och en tortsaii belydande netioupplåning i ullundei måste därför kommu ull
stund under överskådlig ud. Även i en situution med återställd baluns mäsic
låneskulden lill ullundei successivt lörn\as med åtföljande resiriklioner Ibr
de oliku låniugurkuiegonernus lilliräde lill den inhemska krediimarknaden.
I
sisiu hund gäller del utt fördela den nödvändigu upplåningen i utlandet sä uU
en rimlig spridning kommer lill siånd av den ulländska skulden bland oliku
läniagurkuiegorier. Kommunema måste även framöver räkna med att [luiu sig en
del uv denna upplåning, antingen direkl när del gäller de största kommunernu.
eller viu kommunlåneinsliiuten.
Deltu
konsiuierunde rubbar inle den allmänna slutsatsen att lånefinansiering inic
kun ullmulas avgörande viki frän kommunalekonomisk synpunkt Huvudproblemet
gäller hur de inkomster skall tillföras sektorn som medger uii den
realekonomiska expunsion man godlagil kan äga rum under bibehållen iinansiell
bulans.
Del
hindrur emellenid inte att vissa önskemål kan uppställas för kommunernus del
vud gäller upplåningens organisaiion och om kreditvillkoren. Medun \issu kommuner har en väl organiserad finansiell
planering där kre-diicrnu ingur som ell vikiigi led både vad gäller volym och
villkor, uppvisar .indru cn spiiiirad bild med övervägande kortfrisiiga lån som
uppbringats hos cn mungd oliku kreditgivare. Likvärdiga fömisäiiningar
föreligger tydligen inic blund kommunernu alt erhålla krediter med
ändamålsenliga villkor.
Mol
denna bukgrund ligger del nära lill hands alt överväga om inrättandet .IV cu nyu kreditinslilul för långivning till kommunerna skulle kunna
med-l()ru vuscniligu förbättringar. Även om en sådan åtgärd inte i sig skulle
medföra ull en större volym krediter kunde ställas lill kommunernas
för-logunde. ur dei möjligt att institutet, om det tog över siörre delen av de
nu verksummu långivarnas utlåning till kommunerna, skulle kunna genom-foru en
butire fordelning av tillgängligi kreditutrymme. Det ärockså tänkbart ull
instituieis lånevillkor bättre skulle kunna anpassas till de individuella
kommunernas behov.
Ulredningen
har emellertid dragil slutsatsen ati ett nytt och dominerande krediiinsuiui
inte bor inrättas. Ett sådani skulle nämligen i praktiken tvingas göru en
uvvugning mellan investeringsprojekten i olika kommuner. Eftersom lleriulei
kommuner är beroende av lånefinansiering för sina invesleringar, skulle därmed
en centrul planering införas på krediimarknaden för kommunernas del En sådan
ordning skulle slå i konflikt med den kommunala sjulvsiyrelsen. Del rimmar inie
heller med principerna förden svenska krediimurknuden, eller överhuvud för den
svenska ekonomin, alt ålägga ett kreditinslilul en sådan prövning.
Mol
dennu bukgrund har utredningen dragit slutsatsen alt den kommunala upplåningen
ulUjumt bör ske inom ett diversifierat system av kreditinstitut, ulllsä irån
.\P-(bnden, de båda kommunlåneinsliiuten, försäkringsbolagen sumt bunkernu. En
konsekvens av detta ställningstagande är cKkså all AP-Ibndcns räu au ge direkia
lån till kommunerna bör beslå.
Kupitulmurknadsutredningen
har inte framlagt några förslag lill inslitu-
Prop. 1978/79:165 230
tionella
förändringar på kreditmarknaden för kommunernas del. Utredningen unsluter sig
dock lill statskontrollkommitténs förslag att underställnings-plikten I
läneärenden för kommunerna skull avskaflas.
5.4
Allmänna pensionsfonden (kapitel 8)
.AP-Ibnden
är den hell dominerande individuella längivaren på kapitalmarknaden med ett
ärligt kapilalulbud som är ungefär dubbelt så siort som försäkringsbolagens
sumlude utbud. AP-fondens förvaltning är därför av vikt såväl belräflande
möjligheternu ull föra en effektiv krediipoliiik som för kapiiulmarknudens
runkiionssäit och den realu resursfördelningen överhuvud.
De
kulkvler angående AP-Ibndens tillväxt fram till sekelskiftet som utredningen genomfört
med hjälp uv riksförsäkringsverket visar att fondök-ningsiukien nu nått sin
kulmen Kulkyler av fondtillväxlen under så långa perioder ur sjäMällei
vunskliga och resullalen beroende av de fömtsättningar som vults for
berukningurnu. Utredningen har också observerat samsp)elet mellun AP-Ibndens
tillväxt och de olika arbetsmarknadsförsäkringarnas växunde omrutining.
Sistnämda försäkringssystem behandlas i kapilel 9. Också mom vida marginuler
för de olika förutsättningarna blir resultaten entydiga i den bemärkelsen utt
.AP-tondens relativa betydelse som källa för långfristig finansiering kommer
uti minska. Denna utveckling inger oro mot bakgmnd UV cn förutsedd växande
efterfrågan på långfristiga krediter och med lanke på tict spurundeunderskoti
som kommer alt prägla den svenska ekonomin Irumövcr Ulredningen vill därför
understryka vikten av att den framtida politiken i Irågu om pensionsutfästelser
och avgiftsuttag utformas så au en sädun försvagning av AP-sparandet
förebygges.
Det
Ibrhållundei utt takten i AP-fondens reala kapitaltillväxt kan vänlas uvi.i
under kommande år innebär inte att dess ställning som den överlägset siiirsiu
individuella kapiiulplaceraren kommer all rubbas. Fonden kommer således ullQämi
att spela en central roll för kapitalmarknadens funktionssätt. Ulredningens
uppdrag med avseende på AP-fondens verksamhei kan enligt direktiven indelas i
tre huvudområden: frågun om utformningen av fondens placeringsreglemente, de
kreditpoliliska implikationerna av fondens ställning på marknaden saml fondens
organisatoriska uppbyggnad.
De
sumhällsekonomiska motiven för inrättandet av AP-fonden avsågs enligt
förurbelenu till Ibndreglementei komma till uttryck på ålminsione ivå sätt.
Dels borde den öka kapitalbildningen (sparande/investeringskvo-len). dels borde
allokeringsvinsier uppstå genom atl sparandet i fonden ka-nuliserudes till de
slutliga låniugarna via kapitalmarknaden jämfört med en situution där
investeringsinriktningen bestäms av företagens egenfinansiering.
Fondbildningen som sådun ur således inte i första hand tänkt alt direkl bilda
underiag för pcnsionsutbetulningar. ATP-syslemet är ett fördelningssystem.
Reellt är pensionsutbetalningarna beroende av samhällsekonomins förmåga atl
generera lillräckliga resurser för en överföring från den aktiva befolkningen
lill pensionärerna. Det är genom sina effekter på den reala resurstillväxten
som fondbildningen indirekl utgör ett underiag Ibr pensionsulbetalningar.
Med
utgängspunkt från de samhällsekonomiska moliven för inrältandel
Prop. 1978/79:165 231
av
AP-Ibnden skulle skäl kunna anföras för en fondförvaltning där fonden anförtros
de avgörande beslulen om kredilfördelningen mellan olika sektorer i den svenska
ekonomin. AP-fonden gavs nämligen i riksdagsbeslutet en fri och självständig
ställning och den ulgör inle en dei av vare sig statens eller de
avgiftsbetalande arbetsgivamas förmögenhel. Denna ställning har emellertid inte
avsetls innebära en frihet för fonden att föra en med myndigheiernas
intentioner konkurrerande placeringspolitik. Beslut som är styrande för den
ekonomiska utvecklingen kan endast fattas i överensstämmelse med en av
statsmakterna fastlagd politik. De beslut som riksdagen kan fatta om
prioritering av vissa sektorers kreditbehov förulsalls således vara vägledande
för fondens placeringsinrikining. Däremoi kan fondstyrelserna inle ges
preciserade anvisningar att ge lån till en viss låntagare eller au finansiera
ett bestämt projekt.
Utformningen
av fondreglementet är präglad av önskemål att reducera tänkbara negativa eflekter
av fondens dominerande ställning som långivare och atl undvika en byråkratisk
organisation för kreditprövning. Den slutliga fördelningen av krediterna
förutsätts (utom vad gäller kommunerna) ske genom anlitande av
mellanhandsinslilut eller genom placeringar på obligationsmarknaden. Dessutom
har en decentralisering åstadkommits även inom fondens organisaiion genom
inrällande av tre fondstyrelser för den långivande verksamheien och en Qärde
fondstyrelse för aktieförvärv. Det betydande inflylande som fonden potentiellt
är i stånd att utöva på kreditmarknaden måste träda lillbaka för de mål som
ställts upp för den ekonomiska fKJIitiken och för mer allmänna önskemål om en
väl fungerande kredilmarknad. Kraven på fonden är beroende redan av dess
storlek men också av dess ställning som offentligt om än ej statligt organ,
liksom de samhällsekonomiska moliven för dess tillkomst. Del innebär dock inte
uu fonden inte skall fästa avseende vid placeringamas avkastning. Inom den
ekonomisk-politiskt givna ramen skall fonden sträva efter au uppnå en god
förräntning på del förvallade kapilalet.
Under
den gångna snart Qugoåriga verksamhetsperioden har fondens placeringspolitik
varil väl avvägd med hänsyn till de olika krav som redovisals. De stömingar som
vid något tillfälle inträffat till följd av alltför omluttuntle s. k.
förplaceringar (se kap. 8), kan ses som utslag av de inneboende svårigheter
som föreligger för en dominerande placerare att agera enligt gängse
marknadsmässiga krilerier. Likväl innehåller fondens placeringsreglemente en
motsägelse gentemot de hänsynstaganden som faktiskt gäller och som även
fömtsäiies vid fondens tillkomst, lili) sladgas nämligen endasi att
avkastningen skall vara avgörande vid placeringsbesluten. Utredningen föreslår
därför atl ett lillägg införs i reglementet som återspeglar de
ekonomisk-politiska hänsyn och krav på smidigt agerande som i praktiken
tillmäts stor vikt. 1 tillägget anges sålunda alt AP-fonden "inom ramen
för vad som är förenligl ined den aUmänna ekonomiska polniken och med beakiande
av kredit -marknadens funkUonssåit" skall förvaltas så att den ger högsia
möjliga avkaslning.
Ulredningen
har inte framlagt förslag om ändring av AP-fondens organisation eller
förvaltning. Utredningen frarahåller all AP-fonden i sin långivande verksamhet
utåt kommit att uppträda som en enhel eftersom de tre fondstyrelserna redan
från böQan enades ora au inrätta en gemensam
Prop. 1978/79:165 232
förvallning
Enligi utredningens mening borde det naluriiga valet ha stått mellan en styrelse
med en förvallning och flera styrelser med var sin administration. Beslutet
att inrätta en gemensam förvaltning stred mol grund-tankurnu i
pensionskommitténs förslag som låg till gmnd för fondregle-meniet. Därigenom
kom gränsdragningen mellan dellondema ull uppmjukas En koncenirution av
beslutsfunktionen behöver inte nödvändigtvis ha menliga eflekter på
kredilfördelningen eller på de lånevillkor fonden uppställe:. Avgörande är om
fonden strävar efter atl dra fördel av den starka position den i och för sig
intar. Liiredningen har, utan au läggu trum något egel förslag, redovisal sin
principiella syn på utformningen av förvaltningen och anfört de faktorer som
bör beuktas vid valet av organisaiion
Utredningen
förordar att gränsen justeras Ibr storleken på de loreiug vilkas avgifter
tillförs ired/e löiiden. Gränsen föreslås flyttad från 20 till 50 anställda.
Tredje fondens andel av det totala londkapilalei har nämligen vant krympande.
Placeringsieglemenicis
uppbyggnad, som föruisäiier all toiiden skull förvärva obliguiioner eller
anlitu mellanhandsinslilut i sin långivande verksumhei bör enligt utredningens
mening bestå i sina huvuddrag. Del innebär utt fondens medel allQämt bör
kanaliseras via öppna marknuden. Denna metod framstår som än mer befogad mot bakgrund
av AP-fondens avtagande tillväxt.
Rätten
au ge direkta lån till kommuner och, som en praklisk konsekvens därav, till
kommunägda förelag bör bestå av skäl som utvecklas i kapitlet om kommunernas
finansiering på kreditmarknaden. Kommunernas upplåning bör således aga rum på
en diversifierad marknad från AP-Ibnden, de båda kommunlåneinsliiuten,
försäkringsbolagen och bankerna.
Reverslänerälten
vud gäller siailiga förelag i de läil staten tecknat guiunii bör bestå men med
en restriktiv tillämpning. För slutliga kraftföretug bör lånelbnnen kunna
tillämpas i analogi med reverslängivnmgen till kommunala kruliföreiag. I
övriga lall bör budgetanslag varu den normala finansieringsformen Ibr de fall
finansiering mte kunnai ordnas på den ordinarie kreditmarknaden.
Rälten
att ge direkia reverslän liW foreiag med syfiei an befordra lolkhalsan bör utgå
då finansiering av sådana förelag (rehabiliteringsverksamhet m m.) numera kan
fömtsättas ske på andra vägar.
Rälien
atl ge lån via bankinslilut bör beslå men lillämpas restriktivt. I huvudsak
bör utlåningen ske genom anlitande av mellanhandsinstituten. Som exerapel på
fall när en kanalisering via bank kan vara ändumålsenlig nämns stöne
exponaffärer där flera finansiärer delar upp krediten mellan sig.
Utredningen
förordar ock.så all AP-fonden inte skall ha räu atl förvärva obligationer
ulgivna av bank och s. k. bankcernjikai som ulredningen föreslår skall
introduceras på den svenska krediimarknaden. AP-fondens långfristiga
kapilalulbud skulle i annat fall kunna omvandlas till kortfristig utlåning.
Aierlånesysiemei
bör avskaflas i sin nuvarande form och ersättas med en utlåning anpassad lill
de mindre företagens behov. Statistiken vi.sar nämligen all återiånen lill
helt övervägande del utnytQas av stora företag som skulle kunna ta upp lån på
den ordinarie kapitalmarknaden. Återiånen utnyujas också för all lindra
verkningarna av kreditåtslramningar vilket innebär atl personaliniensiva, i
huvudsak börsnoterade, siora företag har Ibr-
Prop. 1978/79:165 233
delar
Iramlbr andru Ibreiag. Aierlånesysiemei innebär också ull spurundei inle
kunuliscrus eller en konkurrerande prövning på kupitulmurknuden, en uiveckling
som försiärkes genom oliku kollckiiva arbelsmarknadsförsäk-rinurs lillväxl för
vilku liknunde syslem lillumpus.
1
ill grund Ibr uiredningcns förslag atl uvskuITu återlånen i sin nuvurande Ibrm
ligger förutsättningen att de större företagens totala linansieringssi-luaiion
inte därigenom skall försämras. Ulredningen utgår ifrån atl det frigjorda
låneutrymmet skall lilHulla dessu företag viu obligutionsmurknuden eller
mellanhandsinstiluten. Rctbrmen är .således av.sedd atl öka utrymmei Ibr
kanalisering av AP-Ibndens medel i marknadsmässiga former.
Utredningen
föreslår ull följande regler införs för eU nytt återlånesystem.
1. Det
lötalu utestående beloppet begränsus till 500 (XX) kr för vaQe låntagare.
2. Femtio procent uv inbcitildu uvgifter får återlånas
och en femårig ac-kumuleringsräll införs.
3. Länen binds på högst 15 är och fast ränta
tillämpas. Räntan justeras dock vurt femte år enligt de principer som införts
på obligationsmarknaden under hösten 1977. Bankema svarar som i nuvarande
system för kanuliseringen. Den ränta banken eriägger till AP-fonden skall
motsvara den vid låneiilllället gällande länga statsobligalionsränian.
Det
föreslagnu återiånesysiemet bör kunna knytas lill industrigarantilånen så utt
även företug med brist på fullvärdiga säkerheter kan utnytQa lånesysiemei.
Fondreglementet
bör ändras så att de tre första fondema erhåller rätt atl förvärva konveriibla
skuldebrev och s. k. warrants. Däremoi bör dessa fonder inte ha rält att
konvertera skuldebreven till aklier eller att utnytQa optionsrätten utt
förvärva nyemitterade aktier.
Vad
gäller//ö/Y/r AP-fondens verksamhet utgår utredningen från att fonden
successivi lillförs medel för kanalisering lill näringslivet i form av aktiekapital.
Samma bestämmelse rörande det maximala aktieinnehavet i ett och samma förelag
bör gälla som för försäkringsbolagen. Ulredningen föreslår att dessa skall få
inneha aktier motsvarande högst 10 proceni av rös-lelalel i vuQe enskilt
företag. Fjärde fondens placeringar bör begränsas på samma sätt från nuvarande
fria placeringsrätt, dock med möjlighet för regeringen att ge dispens för
siörre förvärv i enskilda fall om särskilda skäl talar för detta. På denna
punkt föreligger en reservation från en minoritet av utredningen.
På
samma sätt som för försäkringsbolagen (se kap. 9) bör det gälla för Qärde
AP-fonden att dess aktieinnehav skall förvaltas under ell aktivt ägar-unsvur. En
molsuii poliiik innebär nämligen atl andra minoritetsintressens inflytande
förstärks. Stora aktieinnehav kan inle heller betraktas enbart som
placeringsobjekt som kan avvecklas vid en negativ utveckling. Förvaltningen av
sådana innehav fömtsätter en vilja och kompetens all göra företagsekonomiska
och samhällsekonomiska bedömningar.
På
sikt kan övervägas atl låta AP-Ibndens aktieförvärv ske genom inrättande av en
femte fondstyrelse, utmslad med en egen administration. En sådan ålgärd ökar
konkurrensen och valfriheten för företagen; den är moiiverad också av all
fonden på sikt ime bör bygga upp eu dominerande ägaransvar i en stor mängd
förelag.
Prop. 1978/79:165 234
Utredningens
förslag föranleder ändringar 12, 11, 12 och 14-16 c; samt ull en ny purugraf
införs i reglementet (1959:293) ungående allmänna pensionsfondens förvallning.
5.5
Försäkringsbolagen och enskilda försäkringssystem (kapitel 9)
lillviixten
i de oliku avtalsreglerade arbetsmarknadslbrsäkringarna uigör ett markant drag
i försäkringsväsendets utveckling. Arbetsmarknudsförsäkringarna utgör dels
komplement till ATP-systemel (genom försäkring av inkomstbelopp som ligger
över den i ATP-systemet pensionsgrundande inkomsten, dvs. 7,5 basbelopp), dels
en rad sjuk- och yrkesskadeförsäkringar, grupplivförsäkringar sumt
avgängsbidragsförsäkringar. Fondökningen under 1975 för de avtalsbundna
försäkringssystemen uppgick till ca 6,2 miljarder kr utt jämföras med
AP-fondens nettoplaceringar som under året uppgick lill 11,4 miljarder kr och
försäkringsbolagens placeringar som uigjorde 2,6 miljurder kr. Ungefär 3,2
miljarder kr av arbelsmarknadsförsäkringarnas fondökning kanaliserades genom
försäkringsbolagen vilkas totala nellopla-ceringar därmed uppgick till cirka
5,8 miljarder kr under år 1975.
Särskilt
de avtalsreglerade pensionssystemens fonder har länge varit en viktig källa för
företagens långfrisiiga finansiering. Sammanlagel har företagen på detta sätl
lillförts nästan lika stora belopp som via obligationsmarknaden. Dessa skulder
är mycket långfrisiiga och man kan räkna med att pensionsuibeialningama normalt
kommer atl vara mindre än de avsättningar som görs löpande. Tillförseln av
medel är inte specielll beroende av konjunklurvarialioner och inte alls av
läget på kredit mark nåden. Tillgången på denna typ av upplåning ökar
företagens skuldbenägenhei och gör en sjunkande soliditet mer acceplabel. Ur
dessa synvinklar, framförallt genom den spargenererande effekien, ulgör
pensionssystemen ett vikligl bidrag lill kapitalbildningen.
Sysiemel
innebär också atl en växande del av det enskilda försäkrings-sparandet
undandras kapitalmarknaden antingen genom atl det av försäkringsinrättningama
förvaltade sparandel blir bundet i form av åleriån utan annan prövning än den
säkerhetsmässiga, eller genom atl fonderingen av sparandel sker direkl i
förelagen. Sådana kanaliseringsformer tillämpas för större delen av
pensionssystemen, men inte för övriga arbetsmarknadsförsäkringar. Enligt
ulredningens mening kan lendensen lill ökat utnytQande av åieriånesysiem leda
lill en mindre effekliv allokering av kreditgivningen. Samma invändning kan
därför riktas mot återlånesystem inom arbetsmarknadsförsäkringarna som inom
ATP-sysiemel. Del är för atl begränsa denna effeki som ulredningen i kapitlet
om AP-fonden (kap. 8) föreslår restriktivare regler för åleriån. Härigenom
försiärks det offenlliga försäkringssparandets utbud på kapitalmarknaden trots
stagnationen i delta sparandes totala omfattning.
Enligt
direktiven skall utredningen se över de för försäkringsbolagen gällande
placeringsreglema. Reglerna skall tillgodose krav på irygghei för försäkringstagarna
samt på god avkastning och likviditet. Dessutom måsle reglerna utformas så atl
försäkringsbolagens placeringar blir en viktig beståndsdel av en väl
fungerande kapitalmarknad.
Reglema
i lörsäkringsrörelselagen (FL) är i första hand ulformade med
Prop. 1978/79:165 235
hänsyn
till kruvet på trygghet för försäkringstagarna. Den begränsar därigenom i viss
män utrynmiet för placeringar som kan ge högre avkaslning än de föreskrivna.
Lugen har inte som uppgift att rikta kreditutbudel lill vissa seklorer på
krediimarknaden, men medför genom kraven på place-ringurnus url och säkerhet
likväl en viss styrning. Vid sidan av bestämmelserna i FL hur under de tvä
senaste årtiondena därför en direkl styrning UV Ibrsäkringsbolugens
kreditgivning ägt rum genom riksbankens plucerings-rekommendatiorier.
Riksbankens reglerande verksamhei sker moi bakgrund UV den kreditpoliliska
beredskapslugsiiftningen som är tillämpbar för försäkringsbolugen men som ännu
ej sutts i kraft.
Kupitulmurknadsutredningens
bedömning av försäkringsbolagens placeringsregler begränsus inte till en
prövning av de regler som är nödvändiga Ibr försäkringstagurnus trygghet utan
beaktar också eftektema på kapiialmurknudens lunktiönssätt. Utredningen ägnar
därvid särskild uppmärksamhei ål näringslivels försöQning med långfristiga
krediter och riskkapital.
Kruven
på försäkringsbolagens soliditet grundas på bestämmelsema i FL. Där unges uu
bolagens förpliktelser gentemol försäkringslagarna skall säkerställas genom en
på Ibrsäkringsmatematiska grunder beräknad försäkringsfond. Enligt 274 :; FL
skall fonden motsvaras av placeringar i vissa slug UV tillgångar, i huvudsak
obligationer och reverslån med förstklassig säkerhet.
Enligi
Ulredningens bedömning har de gällande reglerna åstadkommit en onödigi hög grud
uv säkerhet för försäkringstagarna samtidigt som för-sukringsbolugens
räntubilitet pressats ned. Försäkringsbolagen har ofta framhållit att den
loiulu avkastningen på placeringarna ligger på en olillfredsställande nivå,
vilket i sista hand drabbar försäkringstagarna i form av högre premier eller
sämre villkor. Denna effeki synes dock i högre grad sammanhänga med den
allmänna räntenivån och med prisslegringstakten, förhållunden som inte enbart
rör försäkringsbolagen. En marginell förbättring UV runiubiliteien skulle dock
ha kunnai åsladkommas om utrymme förelegat för en friare placeringsinrikining.
En
liberalisering av placeringsreglema behöver inte innebära att kraven på
försäkringsbolagens soliditet eftersatts. Det bör dock enligt ulredningens
utgångspunkter krävas all en friare placeringsinriktning också är önskvärd
urullokeringssynpunkt. Bl. a. bör kravet ställas att försäkringsbolagen genom
en sådun förändring kan öka sitt bidrag till speciellt näringslivets försöQning
med låne- och riskkapital. Däremot finns del enligt ulredningens mening skäl
att ur samhällsekonomisk synpunki ifrågasätta om försäkringsbolagen skall
tillgodose den starkt växande efterfrågan pä belåning av äldre fastigheter, eu
efterfrågetryck som vuxit snabbt till följd av värdestegringen. Även om
försäkringsbolagen gör en betydande insats vid förvaltningen av egna
fasiigheier, belraklar ulredningen del som en viktig uppgift för bolagen att placera
i finansiella lillgångar snarare än i egna fastigheter så atl deras bidrag till
kapitalmarknaden därigenom förstärks.
I en
skrivelse till regeringen år 1972, som överiämnades lill kapitalmarknadsutredningen,
föreslog Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam avsevärda ändringar
i försäkringsbolagens placeringsregler. Bl. a. skulle enligt förslaget samtliga
försäkringsbolagens tillgångar tilldelas kvoter i omvänd proportion till
placeringamas riskgrad och sättas i relation lill för-
Prop. 1978/79:165 236
sukringslonden
och vissu undra fonder. Därigenom skulle en siörre flexibilitet åstudkommus i
kupitullbrvaltnmgen.
Enligt
kupitalmarknadsutredningens bedömning är det föreslagnu systemet komplicerat
då det arbetar med en stor mängd redovisningskvoter som dessutom är svåra au
uvvägu. Det är också svårt att bedöma konsekvenserna Ibr
pl.iceringsinriktningen. Utredningen förordur därför att det nuvurunde systemet
bibehålles med vissa modifieringar.
Utredningen
föreslår uu den s. k. Ina sektorn vidgas från för närvarande 10 proceni ull 20
procent uv försäkringsfonden. Inom den fria seklorn får I. n
plucerus bl. u. inleckningslån i högre intecknmgslägen, föriagsbevis m. m.. men
inte uktier. Ulredningen förordar alt även restriktionen belräflande
akiieplaceringar iiiuin den Ina seklorn uvskalläs. Ändringama ger försäkringsbolugen
buttre möjligheter all unpussu sina pluceringur till efterfrågan pä
k.ipiiulmurknadenoch skupur ett vissl ulrymme Ibr förbättrad räntabilitet.
Vidure
föreslår utredningen utt som londgilla placeringar (lill 100 procent) skull
ruknus rcvcrslån till krediitiktiebölag samt till hypoteksbanken,
siads-h.vpoiekskussan t/ch skeppshypolekskassorna. Reglementet bör också ändras
sä ull plucering medges i obligaiioner ingivna av alla slags förelag, i stället
för som nu endust industriobliguiioner.
Med
hänsyn till au iippskaiiningsvärden numera allmänt används på den svensku
krediimarknaden föreslår utredningen att även försäkringsbolagen skull övergå
från taxeringsvärden lill uppskutiningsvärden vid redovisning UV säkerhetslaget
för lån mot inleckning i fastighet eller tomträtt samt placering I egna
fasligheter. Uppskaitningsvärdena måste fastställas enligt en-heiligu normer
och värderingar utföras av experter.
Eftersom
uppskutiningsvärdet i genomsnitt ligger över taxeringsvärdet bör de nuvurunde
redovisningsgränserna enligt 274 ;; FL sänkas. Utredningen förordar au
redovisningsgränsen för lån inom den bundna sektorn av försäkringsfonden
lästställs till 60 proceni av uppskailningsväidei för såväl bostads-,
jordbruks-, kontors- som industrifastigheter. Vad gäller statligt be-lånude
lusiigheier bör gränsen ligga vid 75 proceni av panivärdet om detla överstiger
60 procent uv uppskattningsvärdet. Detla gäller oftasl beträlTande nybyggda
fastigheter, men uppskattningsvärdel stiger sedan normalt över del initialt
fastställda pantvärdet. Utredningen har således sökl utforma reglerna så alt
även kreditallokeringssynpunkter tillgodoses. Lån lill nybyggda lustigheter bör
genom den föreslagna konstruktionen gynnas jämfört med belåning av äldre
fastigheter.
Utredningen
har inte funnil alt frågan om pantsätining av säkerheter för lån redovisade
inom försäkringsfonden har någon avgörande belydelse för kupitalmarknadens
funktionssätt och har därför valt au inte ta ställning till förslag om
avskaffande av panisäiiningen.
Mot
bakgrund av de perspektiv som utredningen skisserar i kapitel 5 ungående
induslrins finansiering förordar utredningen att försäkringsbolagen skull ges
ökade möjligheler att placera i aktier. I det nämnda kapitlet gör ulredningen
bedömningen au den önskvärda expansionen av induslrins investeringar
förutsätter en snabbare ökning av dess egna kapital än den som iigl rum i
genomsniii under 70-talel. En betydande del av ökningen måste lillförus
företagen externt i form av akiieemissibner. Det är då enligt utredningens
bedömning nödvändigi au mobilisera även de institutionella
Prop. 1978/79:165 237
plucerurnu, förutom försäkringsbolagen även Ijärde
AP-fonden (se kup 8).
Frugun om en vidgning .iv rutten Ibr Ibrsukringsbolugen
att pluceru i ukiier rör, föruiom säkerhetskraven, även principerna för
bolagens kupiiullbrvuli-ning En utgångspunkt för nuvarande regler hur vurit all
f.irsukringsbolagen skull bedrivu en relutivt pussiv förvultning.
Försäkringsbolugen hur inte hiltills till fullo uinyujut
det utrymme för aktiepluceringiir som förelegat trois att den elTekiivu
uvkustningen pu dessu översiigil uvkusiningen på uliemutiva placeringar. Mun
hur säledes fört en Ibrsikiig pluccringspoliiik med beuklunde av de risker som
omlutiunde in-nehuv uv ukiier i ensluku bolug kun medliiru. I endusi eu
ireiiioial företug. nämligen sudunu som erbjuder en uilruktiv kombinuiion uv
uvkusining och risk, ligger mnehuvet näni del nu muximull iillålnu, 5 procent
.iv rusieiuici,
Ulredningen föreslår som 1'rumgäii uu ukiier skull lä
redovisas iiven inom den uividgude friu seklorn uv försäkringsfonden. Denna
liberalisering (ram-slår som godiugbur med uigångspunki frän ulredningens
ulim.inn.i övervugunden beirärtände försäknngsbolagens roll som
kupiiullbrvaliure och behovet UV en ökud tillgång på kapital för plucering i
ukiier. I sinu förslag lill liberalisering uv pluceringsreglernu har
försukringsbolagen .ickså Irum-hållil den belydelse som bör ullmätus tieras av
ir;ii.liiion Ibrsikiiga placeringspolilik. Ulredningen hur inte funnit skul uu
ilrågusäiia dennu Itirsäk-ringsbolugens egen vurdering, och vill särskilt
untlcrsirvk.i principen som ullmänl synes lillumpus au värdera .ikticr med
vu.senilig.i s.ikcrhetsmar-ginuler.
Femproceniregeln för aktieinnehuvet har således endusi
utgjon en begränsning beträffande ett ireiiiolul företug, men torde i dessu
tull iitgiira en spärr för ett annars ökat engagemang. En höjning ;iv grunden
skulle förbättra nyemissionsmöjligheternu för sådunu företag som kan erbjuda relativt
säkra och även i övrigt förmånligu placeringsmöjligheter, dvs. i ullmänhel de
siora, välkända indusiriföreiagen. Det är troligt au försäkringsbolagen även i
framtiden prioriterar sådanu förelag om begränsningsregeln uppmjukas. För
placering i dessa företags uktier talar också all de i allmänhet inle påkallar
några akliva ägarinsaiser från del kapilalplacerande Ibrsukrings-bolagets sida.
Några tecken som tyder på au försäkringsbolagen skulle utnytQa sina
ägarengagemang för att uppnå fördelaktiga försäkringsavtal med de berörda
företagen föreligger heller inte
Utredningen delar inte upplänningen att den passiva roll
som kupitul-förvultare som försäkringsbolagen intar, i sig skulle utgöra ett
skul uu medge en ökad rätt till aktieplaceringar. Denna passivitet är inte
självklur eller invändningsfri då den innebär att andra minoritetsintressens
mllyiunde förstärks. Del kan också hävdas utt försäkringsbolagen i
försukringstugurnus iniresse borde medverka lill au placeringens avkastning
höjes och i vurje fall förebygga en negativ utveckling. Stora aktieinnehav kun
inte beuukias eller hanteras enban som placeringsobjekt och kan i praktiken
inte avveckltts vid en oförmånlig utveckling. Det innebär au eu ökat aktieinnehav
för försäkringsbolagens del måste förenas med ett aktivt ägaransvar. En förutsäuning
för ett förslag från utredningen atl vidga placeringsrätten i uktier är därför
atl försäkringsbolagen har vilja och kompetens att påta sig ell sådant ansvar. Utredningen
bedömer uu förutsättningarna är goda för försäkringsbolagen att bygga upp den
kompetens för marknads- och förelags-
Prop. 1978/79:165 238
bedömning
purud med samhällsekonomisk överblick som krävs föratt utöva ägaransvaret.
Utredningen
föreslår mot denna bakgrund att försäkringsbolagens rätt ull plucera i aktier
vidgas så att den nu gällande andels- och lösieialsgränsen hojs ull 10 proceni.
Det oflentliga inflytandet i försäkringsbolagen kan förstärkas om detta bedöms
önskvärt. Skulle den enligt utredningens bedömning osunnolika situation
inträffa att försäkringsbolagen skulle lillämpa oför-svurburu principer i sin
aktieförvaltning skulle detta inte kunna ske utan insyn och debatt. Det är då
inte svåri alt införa korrektioner i formerna för ukiielbrvultningen.
Ulredningen har inte funnit anledning all nu ana-lyseru cn sådun hypotetisk
situation. Två ledamöter av utredningen har vur Ibr sig reserverat sig mot
förslaget atl höja rösteialsgränsen.
Slulligen
förordar utredningen att försäkringsbolag inte utan försäkrings-inspektionens
medgivande skall få inneha andel i akiiefond. Syftet är att förhindru utt en
koncenirution av ägarinflyiandei i enskilda förelag kommer till stånd på
indirekl väg. Därtill kommer alt syftei med inräitundet av ukiielbnder, alt
sprida placerarnas risker, kan fyllas av försäkringsbolagen själva genom en
lämplig fördelning av aktieportföljen.
Ulredningens
förslag föranleder andungar i 274 och 336 j;; lagen (1948:433) om
försäkringsrörelse.
5.6
Bankerna och kapitalmarknaden (kapitel 10)
Utredningens
diskussion och kartläggning av bankemas verksamhet om-fattur dels deras
långfrisiiga direkia kreditgivning, dels deras roll på obligationsmarknaden.
Del visar sig att distinktionen i prakiiken inte är hell klar mellan formelll
kortfristiga banklån som successivi omsätts och lång-fristigu lån på
kapitalmarknaden. 1 tbrmellt hänseende skiljer sig banklån frän
kapitalmarknadslån därigenom alt de förstnämnda knappast alls binds formellt på
längre lid än sex ä tolv månader och inte ges till fast ränla om inie banken
kunnat ordna refinansiering.
1
allmänhet bör dock en uppsägning av bankens formellt kortfristiga lån kunna
betraktas som hypotetisk så länge låntagarens ekonomiska ställning inte
försvagas anmärkningsvärt. När det gäller långfristiga investeringar i
byggnader och maskiner förutsätts emellertid att bankkrediterna efter
ui-byggnadsskedei skall lyftas av med långfristiga bundna lån på kapitalmarknaden.
I dessa sammanhang anses bankkrediter inte vara godtagbara substitut för
kapiialmarknadslån.
Ulredningen
har dragil slulsatsen att några väsentliga lättnader i kraven på bankerna atl
förvärva obligationer inte är atl vänla. De bakomliggande faktorerna är
resultat av de finansiella över- och underskottens storiek och deras fördelning
i samhällsekonomin. Bankema spelar en dominerande roll vid kanaliseringen av
sparandel från den störsla överskotlsseklorn, hushållen. Vid utgången av år
1976 svarade hushållen för nära 60 proceni av alTärsbankernas och omkring 80
procent av sparbankernas och föreningsbankemas inlåning. Delta ulbud kan inle
i sin helhet undandras kapitalmarknaden även om hushållen själva föredrar
formellt kortfristiga bankdepositioner framför mer långfrisiiga placeringar
genom obligationslbrvärv.
Vid
sidan av slalen kommer näringslivet direkt eller via kreditinstitut
Prop. 1978/79:165 239
utt
lä svara för en sior del uv uilandsuppluningen. Mun kun ulgä lian uu en
beiydunde del av dennu upplåning kommer utt kunuli.serus viu bunkernu som lär
kunna påräkna bättre lånevillkor än många individuella Ibreiag. Ullundsrörelsen
kommer således all svuru Ibr en växunde del uv bankernas balansomslutning, en
process som redan inletts. Dennu utveckling moiiverur en översyn av
valutaregleringens bestämmelser. En sådan kommer att genomföras av den under
hösten 1977 tillsuttu utredningen som skull behandla vuluturegleringens
utformning i dess helhet.
De
bestående kraven på bankerna all förvärva obliguiioner Iramstår Ibr dessa som
en börda då en obunden inlåning därigenom slälls mot en bunden utlåning, med
ränteföriuster som följd vid en stigunde räntenivå. Obligalionsslocken, och då
särskili bosludsobligulionernu, hur ocksä i hög grad karaktär uv permaneniu
pluceringur som ime kan uvyiiras pä grund bäde UV neltoförvärvskraven för bosiadspupper
och av au avsällningsmöjlighetema på marknaden är begränsade. De årliga
överenskommelserna om förvärv av bosladsobligalioner framslår därför som en
belastning, vilken enligt bankema förstärks av alt bostadsobligationer i
motsats till statspapper i internationella sammanhang inte beirakius som
bankmässigt fullvärdiga eller '"normala" placeringar. Bankema skulle
däribr kunna påräkna bättre kreditvillkor som låntagare i utlandet om de
medgavs inrikta en förhållandevis större andel av sina prioriterade
placeringar på statspapper.
Medan
utredningen som framgått dragil slut.satsen att det inte synes realistiskt alt
vänla sig alt kraven på bankerna att förvärva obligationer kommer att lätta
under överskådlig.lid, linns det enligt ulredningens mening skäl all iniu en
mer öppen attityd lill önskemålen om en omfördelning av förvärvens
sammansäitning. Det står dock klart att bankemas strävan att minska andelen
bosladspapper bland de prioriterade placeringama också måste vägas mol
försäkringsinstitutens önskemål atl inte faen alltför ensidig sammansättning
av värdepappersportföljen. Det är troligt att den förkortning av
räntebindningstiden till fem år som under höslen 1977 introducerats även för
bosladsobligalioner, något reducerar bankernas negaliva attityd lill dessa,
även om den långa räntans aktuella nivå inte påverkas av ålgärden.
Utredningen
diskuterar också möjlighelema atl bankernas direkta lån skulle kunna ulformas
så au de kom au uigöra fullvärdiga investerings-krediter. Möjligheler bör
finnas att i någon utsträckning binda lånen i tidsmässigt hänseende ulan alt
bankerna därigenom tar på sig likviditetsrisker förutsatt alt inte alltför
långa amorteringstider tillämpas. När det gäller möjlighelerna att lillämpa
fasta räntor står del klart all avgörande i sammanhanget är marknadsräntornas
relationer till bankemas förväntningarom den framtida ränteutvecklingen.
Med
hänsyn lill den osäkerhei som alllid råder om ränteutvecklingen är det inie
osannolikt att de säkerhetsmarginaler bankema skulle kräva för bundna län
ligger uianför det intervall som kan godias från kreditpolitisk utgångspunkt
eller som ter sig acceptabelt för de potentiella låniugarna. Ulredningen
föreslår därför att bankema skall ges rält att ge ut egna obligaiioner så atl
en formell bindning uv ränta och löplid kan åstadkommas även tor inlåningen.
Eftersom eftektema på den länga marknaden inle kan bedömas med nägon säkerhet
förordar utredningen en försiktig introduktion av bankpapperen inom ramen för
emissionskonirollen. Bankpapperen kom-
Prop. 1978/79:165 240
mer iu all konkurreia med andra cmiltenier om utrymmet på
marknaticn. förhoppningsvis kommer dock bankobligationerna all visu sig varu eu
mer näraliggande subslilui lill gängse inläningsräkningur un vunligu
obliguiioner och durmcd vuru murknudsvidgunde
Om b.inkernu vidare ges rält utt ge ui korilnsUga papper,
s. k. hank-(crii/ikdi. bor tle ocksä få möjligheler ull konkurrcru om medlen på
den icke organi.serude krediimurknuden. Bankcenilikuicn biir också till en del
kunnu crsäilu de tleposiuoner på särskilda villkor, speciulinluning. som tidvis
utgör en likvidiieismussig belusining tor de enskikla bankerna eftersom den iir
av lallllvkug kar.ikiiir.
Raiien ;ilt ge ul obliguiioner och bankcenifikui biir
lillkommu såväl ul-lursbtinker som spurbunker och centrulkussor Ibr
jordbrukskredit. Förslugel (brunlci.lcr ändring i 66 och 74 lugen (1955:183) om
bunkrörcise, i 35 och 3 :? lugen (1955:416) om sparbanker samt i 42 a lugen
(1956:216) um jordbruksk.isscrörclsen lörslaget förutsätter ock.så att
entissions- och tontlsiiimpchivgirternu uvkallus eftersom dessu uvgilier
applicerade pä kort-Irisiigu bunkpupper luoisvurur myckel högu koslnader
uitrycktu som årlig runtu (se kupitel 12).
Liiredningen föreslår ocksä uu förbudel Ibr bankerna ull
Ibrvurvu fur-laghcvis avskultus. I iirlugsbevisen ur. genom sin karaklär av
oprioriierude Ibrdringtir vid konkurs, visserligen tbrenude med eit högre
risktagande än giingse biinkutluning, inklusive bluncokrediier. Med hänsyn till
de resinklivu regler som gäller för vilku låniugure som lår ge ut förlagsbevis
och den suiingu grunskning som länen uisiitis för uv paiierna på marknaden,
anser utredningen ull motiv inte föreligger uti begränsa innehaven för
bankernas del Del nuvurande förbudet medför betydande komplikationer vid amortering
uv Ibrliigslån genom uppköp på marknaden. För sparbank och cen-irulkussa för
jordbrukskredit bör dock gälla all de skall inhämta bankinspektionens ullständ
Ibr ull medverka vid emission av föriagsbevis. Syfiet ur ull förhindru utt
instituten tur pä sig större uppgifter än deras resurser medger.
Förslaget förunleder ändring i 54-56 och 74 :?i;
banklagen, 23, 24 och 39 ;; spurbankslagen och i 31 och 32 c?: lagen om
jordbmkskasserörelsen.
5.7 Mellanhandsinstituten inom näringslivssektorn (kapitel
11)
De lio mellanhandsinstituten med inrikining på långivning
till näringslivet har inrättats eller aktiverats sedan AP-fondens tillkomst.
AP-fondens reglemente iir också utformat så att kanaliseringen av fondmedlen i
huvudsak skull ske genom utnyttjande av sådana institut eller genom
obligations-förvärv, instituten och AP-fonden kan säledes betraktas som delar
av eu och samma system. De lio instituten är Industrikredit och Företagskredit,
Lantbruksnäringamas primärkredit och sekundärkredit (tillsammans kallade
Lantbrukskredit), Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekun-durlånekas.sa, Sveriges investeringsbank. Svensk exportkredit, Sveriges
allmänna hypoleksbank med lillhörande hypoteksföreningar saml Företagskapital.
De sex först nämndu är parvis samförvuliade primär- och
sekundär-kreditinstilut. Mellanhandsin.siitutens sammanlagda nyuilåning år 1976
uppgick till ca
Prop. 1978/79:165 241
4.5 miljarder kr att jämföras med nunngslivets direkta
upplåning mol ob-iigationer på 3 miljurder kr. Insiiiuien Ivller uliisa en
mvckei vikiig funktion IbrnuringsliveiskupiiuUbrsörjning. Derus uppgift ilraii
kunuliseru långfnsiigi kupiiul ull sådanu förelag eller for sådunu ändumål dur
direkiu obligationslån inte kun kommu i Irågu. Dei galler bl. u. mindre
Itiretug. riskfyllda krediter och speciulkrediicr. t ex. for refinansiering uv
exportulfärcr
liredningen hui grunskui insiiiuiens uppgifter Irån i
huvudsak l()ljunde ulgångspunkier tor det Ibrstu hur det gälll ull uirönu hur
insiiiuien fyller tunkiioncn uti dcceniruliseru krediibesluien pä
kupitulmurknuden i enlighel med de iniciiuoner som ligger ull grund tor . ' \P-tondens organisaiion. En deccniraliscnnL; hur visserligen ugi rum men
läniugurnu har knuppusi erhålla lleru uliernutiv vid vulei u\ fin.insiurer
eliersom insiitutcn äi siarki spe-cialiscrudc, Ln sådun speci.ilisenng ar
enligt utredningens mening naturiig niir dci guller exportfinunsicnng (Svensk
cxponkrcdii). tuii\gsfinunsiering (skcppshvpoicKskussornu) och lan till
enskilda jiirdbrukurc (hvpoteksban-keni lor met konveniionell långivning bör
daremoi insiiiutens verksumhei inic vuru S|ieciuldcsiinerud. .Säviii
etrcktiviietshitnsvn som mer allmänna vär-dcring.ir lulai Ibr ull låntagarna
bör ha möjlighel att lå sinu projekt provade av liera .iv var.indra
oberoende kicdiibedömure.
Surskili Linibrukskretliis speciulisering på ett pur
branschci (företug som s>ssl.ir med Ibrudling och disiribuiion av produkter
inom lantbmks- och skogsbruksn.iringarnui har Irumsiåli som mindre lunktionell.
Instiluiets upphvggnud och verksumhetsinriktnmg uvviker Iran iivrigu
mcllunhands-insiiiui. I de lull de mte ur uv Ibreningskaiakiiir. också dungenom
utt dess delugure erhåller lan i instiiutei och uti stora lån beviljas
läntagare som normull kun vunius ha möjlighet au självu tu upp lån på
obligaiionsmurk-nudcn. En breddning av instituieis kreditgivning lill även
andru läniagurkuiegorier .in do som hur unknyining lill lantbmks och skogsbrukssektorn,
vilken Irumsiår som önskvärd, skulle enligt utredningens mening nödvän-diggor.i
en Ibrundnng av ägurstrukturen.
Uirctliiingcn hur stunnut liir au inte föreslå inrullande
av nya institut eller någru genomgripunde Ibrändringur i själva strukturen av
mellunhands-insiiiui. Dessa förulsatls ulluämi vuru få till antalet och fiera
av dem spe-ciuliscrude. uven (jm utredningen unser ull sirävundena bör inriktas
på au minsku six;ciuliseringen. Instituten bör ocksä sträva efter att i ökad
utsträckning ge län uven till mindre belopp För närvarande avser även
Indusirikre-tliis län lill storstu delen medelsioru Ibreiag snarare än små.
Mcllunhundsmsiiiuien har hittills i hög grad förlitat sig
på finansiering I AP-londen vilket ju också vant eu av moliven för deras
tillkomst och expunsion Det gäller surskilt IndustrikredU/Förelagskredit och
Lantbrukskredit. Övrigu msiiiui hur ocksä erhållil belydande lån i AP-londen
men särskili Invesleringsbanken och Svensk exportkredit har lagii upp stora lån
uianför londen, bl a i utlandet.
Inför perspektivet av AP-fondens relativa tillbakagång som
källa för lång-Irisiigi kupiiul måste insiiiuien beredu sig på au i växande
grad repliera på undru linunsiärer. Särskili för Industrikredit/Företagskredil
och Lantbrukskredit innebur dellu att en mer heterogen finansiering bl. a. med
ut-nyiijunde av obligationer framslår som oundgänglig på sikl. Della lorde
också medföra att den nuvarande standardiserade verksamheten där ui-16
Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop, 1978/79:165 242
läningen
förs vidare pä summu villkor som upplåningen med lillägg för en mindremurginul
avlöses UV en mer flexibel verksamhet. Bl. a. bör instituten crbjudu mer
vuncrade lånevillkor, anpassade till de individuella luniugurnus behov, och
även ta något större risker i sin verksamhet. Hittills hur insiiiuien. med
undantag av Investeringsbanken, knappast åsamkats nugru förluster ulls under
helu sin verksamhei. Kraven påXörslklassiga säkerheter är självfullet en
nuckdel Ibr de låntagare som har potentiellt utvecklingsbara projeki men
saknar formella säkerheter.
En
sädun mer flexibel och nskanpussad kreditgivning ställer krav på något större
runiemurginaler och eget kapital än den nuvarande för all möla länk-bura
förluster. En ökad lånekostnad bör inte missgynna låntagarna om den resulierur
i mer behovsunpussade krediter. En uppmjukning av den stan-durdiser.ide
verksumheten fömtsätter ocksä atl uppdelningen i tre fall av sumlbrv uliadc
primiir- och sekundärkreditinstitut ersätts med sammanslagna insiitui.
Kraven
pa instituten att svaru Ibr upplåning i utlandet fär avvägas efter hand.
Hiltills har Investeringsbanken och Svensk exportkredit lagil upp bcivd.tnde
län ulomlands, en verksamhet som blir nödvändig även under (iverskädlig
Irumiid.
Mol
bukgrund uv de redovisade allmänna övervägandena framlägger
ka-piiulmurknudsuiredningen följande förslag.
hidustrikredit
och Forciagskrcdii slås samman lill ett insiitui under namnet Företagskredil
Ibr att markera en bredare inrikining än på renodlad industri. Akiiekapiiulet
bör ökas i det sammanslagna institutet lill 100 mkr och garantikapilalel llll
300 mkr mot lotalt 44 mkr resp. 149 mkr vid uigången av är 1976. Institutels
upplåningsrätt bör fastställas lill femton gånger del i bolagsordningen
fastställda upplåningsunderlaget. I bolagsordningen bör unges alt säkerhelen
vid utlåning skall ligga inom 75 procent av pantens beräknade värde Dessutom
bör inslilulel få ge lån utan särskild säkerhei intill ell belopp som molsvarar
halva aktiekapitalet. En anpassning av utläm ngsräniornu bör ägu rum till en
förulsatt högre genomsnililig risknivå. Dellu är inte orimligt dä de nuvarande
räntorna för lån i institutet är lägre un de länekostnader som förstklassiga
industriföretag i dag fär eriägga på obligationsmurknuden.
Lanibniksnäringarnas
primärkredii och sekundärkedii bör slås samman på sammu säll som Induslrikredit
och Föreiagskredil. Samma utlåningsbesiäm-melser bör också tillämpas.
Institutets särskilda kreditavgift på 5 000 kr för vurje utbetalt lån bör
ersättas med en vidgning av den genomsnittliga runicmurginulen. Avgiften
innebär atl små lånebelopp belastas med högre procentuella länekostnader än
stora.
Ulredningen
hur inga förslag till ändringar i Invesleringsbankens rörelseinriklning.
Bunken tillämpar flexibla utlåningsvillkor och dess verksamhet siräcker sig i
ston över samiligu övriga instituts verksamhetsområden. Såvitt utredningen
kunnai bedöma tillämpar banken strikt principen atl endasi ge län till sådana
ändamäl där kredil inte kunnai erhållas i annai kreditinslilul. Banken bär
ocksä själv i regel kursriskerna för sin upplåning i utländsk valuta.
En
Ibruisiiiining Ibr att banken skall kunna fylla den avsedda funklionen är till
don pä sikt tillförs ytterligare egna medel genom ökning av aktie-kapilaloi
Prop. 1978/79:165 243
Svensk
e.xporikrediis verksamhei är liksom Investeringsbankens i hög grad beroende av
att den är utrustad med ett betydande eget kapital. En planmässig ökning av
detia har också avtalats mellan ägarna för åren 1977 och 1978. Dämtöver
fömtsätls att systemet med låneuifästelser hos AP-fonden består till den del
institutet kan beredas utrymme på den svenska kredit-marknaden.
Ulredningen
förordar att institutets bolagsordning ändras så utt institutet ges utrymme för
kreditgivning utan särskild säkerhet intill ett belopp motsvarande 25 procent
av aktiekapitalet. Ändringen bör medföra förenklingar av institutets
verksamhei, bl. a. när det gäller att anpassa säkerhetskraven till
exportkreditnämndens garantibestämmelser.
Utredningen
har inte funnil anledning att föreslå någru ändringar i allmänna
bypoieksbankens eller hypoteksföreningarnas verksamhei.
1
enlighel med diskussionen i det föregående föreslår ulredningen all Svenska
skeppshypotekskassan och Skeppsfarieiis sekundäriånekassa släs samman till ett
institut. Eftersom de båda kassornas verksamhei är reglerad i lag föranleder
förslaget dels ändring i lagen 1965:139, dels att en siirskild lag stiftas
angående fusionen.
Föreiagskapiials
verksarahet bör enligt utredningens mening i hög grad inriktas på
förhållandevis väletablerade förelag med inarbetad administration och
produktion. Institutets resurser är knappast lillräckliga för att slödju
nyetablerade företag under längre perioder av underskott.
Kravel
på en rimlig avkastning på institutets satsude kapital genom aktieförvärv
utgör ett problem då man knappast kan kräva en utdelning pä aktieinnehavet som
motsvarar marknadsmässig ränta. De mellanlbrmcr uv ägarkapital och krediter i
form av konvertibla skuldebrev och vinstundclslån sora introducerats som
praktiskt användbara finansieringsformer genom ändringar i aktiebolagslagen och
beskattningsreglerna under senare år bör öppna inlressanta möjligheler för
institutet.
Institutet
avses erhålla ökad rörelsefrihet genom ändringar i bolagsordningen enligt
prop. 1977/78:40. Där föreslås bl. a. att institutet skall lä rätl att förvärva
befintliga aklier för att underiätta ändringar av företagens ägarförhållanden.
Vidare föreslås att institutet i vissa fall skall få rätt att ge direkta lån
till företagare för au bl.a. underiäita generaiionsskilien. Ulredningen, som
finner dessa förslag välgrundade, hur inte någru förslag lill yUeriigare
ändringar i insiilulets bolagsordning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Insiiimois
vorks.imhci
kan I
hog ur.itl ki)nim;i ,iii Ixroras .iv de förslag som cxponkrcUitulrcil 11
ingen ivliininar i bori.in :iv jr
5.8
Obligationsmarknaden (kapitel 12)
Kapitlet
om obligationsmarknaden utgör till stor del en summunluitning
av ulredningens diskussion
i de övriga institutionella kapitlen. Förutom
översikten av marknadens
stmktur och funktionssuit berör utredningen de ur78
Kapii.ilniarknatlsiu
omfördelningseffekter som
följer vid tillämpning av fasta kapitalmurknuds- redningens
begr.insade
räntor under
inflalionsförhållanden. Den successivu förkortning av ränte- lorslag
heirailandes.ikei
...... j !_.. im-i 1 . , . ,_. , helskniven
lorde dock
bindningslidema som under
hösten 1977 resulterat i femanga bindningar mtenn-rkis iv md i'
är
moiiverad av den osäkerhet som långivare och låntagare alltid slälls inför \erks.inihei sbeiin yelsei
när
del gäller pris- och ränteutvecklingen. Pviigi lonnsiiiuici
Prop.
1978/79:165 244
Som
också berörs inledningsvis i kapilel i är inflalionens snedvridande elTokter en
uv orsukerna lill alt möjligheter lill en fri räniebildning på kredil-och
kupitalmurknudernu starkt begränsats. Utredningen drar följaktligen sluisuisen
uti emissionskontrollen bör bibehållas i sin nuvarande funktion. Dei
böremellertid inte hindra atl en ökad flexibilitet i lånevillkoren kommer lill
siånd med en anpassning till långivarnas och låntagarnas preferenser och behov.
De närmare formerna (br denna anpassning av lånevillkoren kan mte anges av
kapitalmarknadsulredningen utan bör ske efter hand i samråd mellun
marknadsparterna och riksbanken. Bland villkor som bör kunna införas i ökad
utsträckning kan dock nämnas annuitetskonstrukiioner och andra uppläggningar
med förskjuten amortering så alt låntagarnas ka-piiuluigifter kan anpassas till
investeringsobjektens avkastningsprofil. Den hiltills med få unduntag
tillämpade principen alt endast industri- och kraft-Ibiciag skull modges
tillträde till obligationsmarknaden bör enligt utredningens mening ocksä
uppmjukas så att t. ex. handeln och disiributions-fiiretug också (är del av
marknadens resurser. Delta moliveras också av utredningens förslag att avskuftu
återlänesystemet som utnyujas uv sådana liersonulintensiva företag. Ändringen i
försäkringsbolagens placeringsregler sä uu dessu får förvärvu uven undra
näringslivsobligationer än industriobliguiioner iir också en följd uv
utredningens ställningstagande i denna fräga.
Ulredningen
föreslår atl emissions- och fondstämpelavgifterna avskaffas hell (br
obligationer, .'avgifternas genomslag på lånekostnaderna, uttryckta som
årsruntu. blir högre för korta obligationer än för långa och medför att
obligutionsfindnsiering blir mindre förmånlig än lån mot revers som inte
belustus av särskilda avgifter. För korta papper som bankcertifikat är ell
avskaffande av stämpelavgifterna en fömlsättning för alt papperen överhuvudtaget
skall kunna introduceras på den svenska marknaden i enlighet med utredningens
förslag i kapilel 10.
5.9
Vissa fonder (kapitel 13)
Vid
sidan av AP-fonden finns ett stort antal fonder vilkas placeringsregler är
tasisiällda i lag eller i kungörelse eller beslul som regeringen meddelal. Det
gäller bl. a. de fonder som riksförsäkringsverkel förvaltar, de allmänna
försäkringskassornas fonder, arbetslöshetskassornas fonder samt fonder som
kommerskollegiet förvaltar. Dit hör också Nobelstiftelsen.
Utredningen
har genomfört en kartläggning av fondernas placeringskapaciiel och den mycket
heterogena floran av placeringsregler. Med hänsyn lill att fonderna har
begränsat neitoplaceringsbehov är deras belydelse från kupiialinarknadssynpunkt
ringa. Det är däribr knappasl kapitalmarknads-utredningens uppgift att
genomföra en översyn av dessa regler, som dock enligt ulredningens mening är
påkallad Det måste ifrågasättas om alla de placeringsmöjligheler som erbjuds
enligt reglementena är befogade bl. a. därför au de synes vara ägnade atl skapa
en onödigt vidlyftig administration inom de olika fondförvaliande myndigheterna
och slyrelsema.
Enligt
ulredningens mening lalar goda skäl föratt placeringsmöjlighelerna för nerialet
fonder begränsas till obligationer, kommunlån och andra värdehandlingar som
inte kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen.
Prop.
1978/79:165 245
Utredningen
förordar att en översyn genomförs av dessu bestämmelser och alt ulredningens
synpunkter därvid beaktas.
5.10
Understödsföreningarna (kapitel 14)
Med
understödsförening avses enligt 1972 års lag om underslödsfbreningur (UFL) sådan
förening för inbördes bistånd som har till ändamål au, utan affärsmässigt
drivande av försäkringsrörelse, meddela annan personförsäkring än
arbetslöshetsförsäkring. Förening skall numera vara sluten på så säll att
medlemskap endasi är avsett för anslällda i visst företag, medlem i viss
yrkesgrupp etc. Verksamheten domineras numera hell av pensionsförsäkring.
Totalt uppgick fondema lill 5,3 miljarder kr vid uigången av år 1974 och
nettoplaceringama på kapitalmarknaden uppgår lill ca 300 mkr per år.
Föreningarnas
placeringsregler är enligt 1972 års lag uppbyggda enligt mönster av 274
försäkringsrörelselagen (FL). Även femprocentsregeln för aktieinnehav i ett och
samma företag enligt 336 5 FL återfinns i UFL.
Det
är enligt kapitalmarknadsutredningens mening önskvärt med likformighet i
placeringsreglema mellan understödsföreningar och försäkringsbolag. Del har
därför framståll som naluriigt all överväga samma förändringar för
underslödsföreningama som den utredningen i kapitel 9 föreslår skall genomföras
för försäkringsbolagen.
Ulredningen
har dragil slutsaisen atl skilda regler bör gälla för föreningar av olika
storiek. Utredningen föreslår atl samma förändringar som för försäkringsbolagen
skall genomföras för föreningar som enligt försäkringsinspektionens bedömning
från fall till fail har lillräckliga administrativa resurser. De på detla sätt
föreslagna förändringarna avser en vidgning av försäkringsfondens fria sektor,
vidgade möjligheter all placera i aktier samt aU taxeringsvärdet ersätts med
uppskatlningsvärdet (panivärdet) i reglerna om godtagbar inteckningssäkerhet.
Förslaget
föranleder ändring i 24 J lagen (1972:262) om understödsföreningar.
Prop.
1978/79:165
246 Bilaga 2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Utredningens
författningsförslag
1
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel
Härigenora
föreskrives att 9 § lagen (1974:922) om kreditpoliliska medel skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
9
§
Riksbanken
anger
1. den lidpunkt då likviditetskrav skall vara uppfyllt
(beräkningstidpunkt),
2. det procenttal som skall gälla för
likviditetskravet,
3. vilka tillgångar som får räknas som likvida medel,
4. vilka skulder som skall avdragas från summan av
tillgångarna enligt 3,
5.
i vad mån undantag från förbindelsema
fåi göras.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som likvida medel skall
alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer och andra förbindelser som
utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats av Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan eller Sveriges aUmänna
hypoleksbank eller av kredit-aktiebolag och som avser bostadskreditgivning.
Som
likvida medel skall alltid räknas skattkammarväxlar, obligationer och andra
förbindelser som utfärdats av staten samt obligationer som utfärdats av
/.
Sveriges allmänna hypoleksbank, 2. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Svenska bostadskreditkassan eller kredit-aktiebolag och avser kreditgivning
för byggande, for vilket statligt bostadslån utgår eller kommer att utgå,
eller Jör annan nyproduktion av bostäder.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag iräder i kraft den
Prop.
1978/79:165 247
2
Förslag till
Lag
om ändring i reglementet (1959:293) angående allmänna pensionsfondens
förvaltning
Härigenom
föreskrives i fråga om reglementet (1959:293) angående allmänna
pensionsfondens förvaltning dels au 2, ll, 12 och 14-16 §§ skall ha nedan
angivna lydelse, dels att i reglementet skall införas en ny paragraf 12 a 5;,
av nedan angivna lydelse
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Det
åligger riksförsäkringsverket att i fråga om avgifter till försäkringen för
tilläggspension överföra
l.till
första fondstyrelsens förvaltning avgifter, som enligi 19 kap. 1 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring eriäggas av staten, kommuner och därmed
jämföriiga samfälligheter samt bolag, föreningar och stiftelser, i vilka staien,
kommun eller därmed jämföriig samfällighel äger ett bestämmande inflytande;
2. till andra fondstyrelsens förvalt- 2. till andra fondstyrelsens
förvaltning jämlikt nämnda lagmm infly- ning jämlikt nämnda lagrum inflytande avgifter
från andra arbetsgiva- lande avgifter från andra arbelsgivare än under 1
sägs, som i genomsniii re än under 1 sägs, som i genomsnitt för det år,
varå avgifterna belöpa, för del år, varå avgifterna belöpa, sysselsätta
minst tjugu arbetstagare; sysselsätta minst femtio arbetstagare;
3. till tredje fondstyrelsens förvaltning övriga avgifier enligt sarama
lagrum samt avgifter, som eriäggas jämlikt 19 kap. 3§ lagen (1962:381) om
allraän försäkring; samt
4. lill Qärde fondstyrelsens förvallning medel, som av styrelsen
rekvirerats hos riksförsäkringsverket och som avräknas på medel som belöpa på
de övriga styrelsema i förhållande till kapitalbehållningarna enligt
styrelsernas balansräkningar avseende ställningen vid utgången av närmast
föregående år.
Till
vaQe fondstyrelses förvallning skall jämväl hänföras avkastning av de av
styrelsen förvallade medlen.
11
§
Allmänna
pensionsfonden skaU av Fondstyrelserna skola, inom ramen
fondstyrelserna förvaltas på sådant för vad som år förenligt med den all-
säu alt den blir till störsla möjliga manna ekonomiska poliiiken och med
gagn för försäkringen för tilläggspen- beakiande av kredilmarknadensfunk-
sion. Därvid skaU iakllagas, an pla- tionssätt, Jbrvalta allmänna pensions-
ceringen av fondmedlen tillgodoser fonden på sådant sätt att den blir till
kraven på betryggande säkerhei, god störsla möjliga gagn för försäkringen
avkaslning och tillfredsställande be- för lilläggspension. Placeringen av
talningsberedskap. fondmedlens/ca// lillgodose kraven på
betryggande
säkerhet, god avkastning och tillfredsställande betalningsberedskap. '
Senaste lydelse 1973:503.
Senaste
lydelse 1973:503.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
12
§ Envar av första, andra och tredje fondstyrelserna må placera de under
styrelsens förvallning slående medlen,
1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet,
Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan eller Skeppsfartens
sekundärlånekassa eller av krediiaktiebolag, som enligt vad därom finnes
stadgat står under tillsyn av bankinspektionen;
2. i obligationer garanterade av staien, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet;
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. i obligationer och
andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som offentligen
utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges invesleringsbank aktiebolag
eller Nordiska invesleringsbanken med undantag av konvertibla skuldebrev och
skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning;
3.
i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som
offentligen utbjudits av svenskl bankaktiebolag, Sveriges invesleringsbank
akiiebolag eller Nordiska invesleringsbanken med undanlag av
a. sådana
konvertibla skuldebrev
och skuldebrev förenade med op
tionsrätt till nyteckning som försäk
ringsbolag ulfärdal och
b. förskrivningar
som bankakiiebo-
lag Ulfärdal, om dessa ej utgöra för
lagsbevis;
4. i andra skuldförbindelser
utfärdade av staten, koramun eller därmed jämföriig samfällighet, riksbanken,
bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbrukskredii ellerannan
kreditinrättning, som regeringen godkänner, eller av bolag, förening eller
stiftelse som i 2 § första stycket I sägs, såvida staten, kommun eller därmed
jämföriig samfällighet iklätt sig borgen för förbindelserna;
opaginerad Kontrollera mot PDF
5. i skuldförbindelse utfärdad av annan fondstyrelse;
6. efter hörande av riksförsäkringsverket i
skuldförbindelse utfärdad av företag, som har till syfte au befordra folkhälsan
eller att medverka UU förhindrande av nedsättning av arbetsförmåga eller
tiUförbättring av sådan förmåga och som enligt styrelsens prövning anses
erbjuda godlagbar säkerhet; samt
7. i fordran hos kredilinrällning i enlighet med vad nedan är stadgat om
åleriån.
5. i skuldförbindelse
utfärdad av annan fondstyrelse; samt
6.
i fordran hos kredilinrällning i enlighet med vad nedan är stadgal om åleriån.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Fjärde
fondstyrelsen må placera de under styrelsens förvaltning stående medlen
Senaste
lydelse 1976:146. Ikraftträdande 1976:286.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
1. i uktier i svenskt aktiebolag med undantag av aktiebolag, som driver
bank- eller försäkringsrörelse; samt
2. i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade raed optionsrätt
till nyteckning som utfärdals av aktiebolag som avses i 1 i della siycke.
1
den mån så erfordras för en tillfredsställande betalningsberedskap eller eljesl
för tillgodoseende av kravet på ändamålsenlig förvaltning må fondmedel även
innestå hos riksbanken, bankaktiebolag eller postgirot.
J2 a § Allmänna pensionsfonden må icke inneha mer än tio procent av
aktierna i samma aktiebolag eller, om aktierna ha olika röstvärde, större antal
än att röstetalet för aktierna utgör högst tio procent av röstetalet för
samtliga aktier.
Föreligga särskilda skäl, må regeringen medgiva undantag från förbudet
i första stycket.
14 § 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksbanken,
bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbmkskredit, Sveriges allmänna
hypoleksbank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som
regeringen godkänner äger mol bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den
som eriagt avgift till försäkringen för lilläggspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring under föregående år återlån med högst hälften
av vad sålunda eriagts. Åleriån raå ej beviljas, om dess belopp enligt vad nu
sagis icke skulle uppgå till femhundra kronor.
Riksbanken,
bankaktiebolag, sparbank, centralkassa för jordbmkskredit, Sveriges allmänna
hypoleksbank. Svenska skeppshypotekskassan eller annan kreditinrättning som
regeringen godkänner äger mot bevis om fullgjord avgiftsbetalning bevilja den
som eriagt avgift till försäkringen för tilläggspension enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring åleriån med högst hälften av vad sälunda
sammanlagt eriagts under de fem närmast föregående åren. Återlån må ej
beviljas, om dess belopp enligt vad nu sagts icke skulle uppgå till femtiotusen
kronor. Den utestående skuldens kapitalbelopp mä för varje låntagare uppgå
till sammanlagt högst femhundratusen kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kredilinrällning, som
enligt 14 § lämnat åleriån, äger i samband därmed till motsvarande belopp
erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt
"Senaste
lydelse 1976:98.
'Senaste
lydelse 1976:98
Kreditinrättning, som
enligt 14 § lämnat åleriån, äger i saraband därraed till motsvarande belopp
erhålla lån från den fondstyrelse, som enligt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
2
§ har alt förvalta de avgifter för vilka återiånet beviljals.
Räntesatsen
för lån från fondstyrelse till kreditinrättning enligt vad i första stycket
sägs fastställes av regeringen. Sagda räntesats skall bestämmas så att den
med en halv procent överstiger högsta allmänt förekommande räniesais vid
inlåning i bankakliebolag, sparbank och centralkassa för jordbrukskredit. Utan
hinder av vad sålunda blivU bestämt äger dock fondstyrelsen och
kreditinrättningen för visst lån överenskomma om en efter del rådande
marknadsläget bestämd, för viss tid bunden räntesats.
Föreslagen
lydelse
2
§ har att förvalta de avgifter eller större delen av de avgifier för vilka
återiånet beviljats.
Räntesatsen för lån
från fondstyrelse till kredilinrällning enligt vad i första stycket sägs skaU
motsvara räntesatsen för senast i Sverige utgivna långfristiga
statsobligationslån, om ej regeringen, med hänsyn tUl an det allmänna
ränteläget därefter ändrats, faststäUt annan räntesats. Räntesatsen för lånet
skaU omprövas vart femte år under dess löptid.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Åleriån, som icke i sin
helhet återbetalas inom ett år frän utlämnandet, skall årligen amorteras med
belopp icke understigande en tiondel av lånesumman Kreditinräliningslån hos
fondstyrelse enligt 15 § skall återbetalas i samma mån som återiånet, dock ej
långsammare än som föreskrivits i villkoren för sistnämnda lån.
Åleriån, som icke i sin
helhet återbetalas inom ett år från utlämnandet, skall åriigen amorteras med
belopp icke understigande en femtondel av lånesumman. Kreditinrättnings lån hos
fondstyrelse enligt 15 § skall återbetalas i samma mån som återlånet, dock ej
långsammare än som föreskrivits i villkoren för sistnämnda lån. Har återlån
uppsagts tiU betalning, må kreditinrättnings lån hos fondstyrelse likväl, tiU
den del det motsvarar obetald återlåneskuld, återbetalas på de villkor som
gällde före uppsägningen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Återlån
må, om långivaren och låntagaren äro ense därom, kunna överföras lill annan
kreditinrättning, som äger bevilja dylikt lån.
Denna
lag träder i kraft den 1 fråga om åleriån som beviljats
före
lagens ikraftträdande (xh lån till kreditinrättning som beviljat återiånet äger
14-16 §§ i deras äldre lydelse fortfarande tillämpning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse
Härigenom
föreskrives att 274 och 336 §§ lagen (1948:433) om försäkringsrörelse skall ha
nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivddse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
274 § 1
Vid envar tidpunkt skall ett belopp motsvarande
försäkringsfonden för livförsäkringar vara redovisat i följande slag av
värdehandlingar:
1.
obligationer eller andra skuldförbindelser, som utfärdats eller garanterats av
staien;
opaginerad Kontrollera mot PDF
2. obligationer utfärdade av Sveriges allraänna
hypoleksbank. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Svenska
bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens
sekundäriånekassa, Sveriges invesleringsbank akiiebolag eller Nordiska
investeringsbanken eller av kreditakiiebolag, som enligi vad därom finnes
stadgat står under tillsyn av bankinspektionen;
3. av riksbanken, svenskt bankakliebolag, svensk sparbank
eller centralkassa för jordbrukskredit utfärdade fordringsbevis, med undantag
av sådana jör den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som medföra rätt UU
betalning först efter utfärdarens övriga Jördringsägare (förlagsbevis);
2. obligationer eller andra skuldförbindelser,
utfärdade av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypoiekskassan. Skeppsfartens
sekundäriånekassa. Nordiska investeringsbanken eller kreditakiiebolag, med
undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, som
medföra rän UU betalningfbrsl efter utfärdarens övriga fordringsägare
(jorlagsbevisj;
3. obligaiioner, utfärdade eller garanterade
av svenskt bankaktiebolag, svensk sparbank eller centralkassa för
jordbrukskredit, eller av sådant bank-Institut eller riksbanken utfärdade andra
fordringsbevis, med undanlag av föriagsbevis;
opaginerad Kontrollera mot PDF
4.
obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av
svensk kommun, som till länets upptagande eller garanterande erhållit
regeringens tillstånd;
opaginerad Kontrollera mot PDF
5. av svenskt Industriföretag utfärdade
obligationer, vilka offentligen utbjudits av svenskt bankakliebolag, Sveriges
investeringsbank aktiebolag eller Nordiska investeringsbanken;
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genora
inleckning i jordbruks-, bostads-.
5. av svenskt näringsföretag utfärdade
obligationer, vilka ofTentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag, Sveriges
investeringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken;
6. skuldförbindelser, för vilka bolaget
äger säkerhet genom
inteckning i jordbmks-, bostads-.
opaginerad Kontrollera mot PDF
' Senaste lydelse 1976: 145. Ikraftträdande 1976:285.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
kontors-
eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fasiighel inom ivå
tredjedelar av senasi faslslällda taxeringsvärde eller
inleckning i tomiräu, till vilken hör byggnad som är
avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål, inom fyra femtedelar
eller i annan tomiräti inom två tredjedelar av senast faslslällda
taxeringsvärde, allt med den ytteriigare begränsning som försäkringsinspekiionen
föreskriver med hänsyn till tomirättsavtalets innehåll eller annan
omständighet,
dock att, ulom i fråga om sådant lån till svensk kommun
för vilket försäkringsinspektionen medgivil undantag, åbyggnad skall, för alt
inteckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad
i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
kontors- eller affärsfastighel eller i fasiighel, som helt
eller delvis är inrättad för industrieU verksamhet, inom sextio proceni av
faslighetens uppskai-lade värde eller, om panrvärde faslsiällis för
fasligheten enligt gällande bestämmelser om lån av staismedel tiU främjande av
bostadsbyggandet, inom sjuttiofem procent av pantvärdet eller
inteckning i tomträtt lill vilken hör byggnad, som är
avsedd för bostads-, kontors- eller affärsändamål eller som heh eller delvis
är inrättad för industrieU verksamhet, inom sextio procent av det uppskattade
värdet av byggnad och annan egendom som hör IiU tomträtten eller, om pantvärde
fastställts för egendomen enligt nämnda bestämmelser, inom sjuttiofem procent
av pantvärdet allt med den ytterligare begränsning som
försäkrings-inspektionen föreskriver med hänsyn lill tomträttsavialets
innehåll eller annan omständighet,
dock alt, utom i fråga om sådant lån till svensk kommun
för vilket försäkringsinspektionen medgivit undantag, åbyggnad skall, för alt
inleckning i fastigheten eller tomträtten må godkännas, vara brandförsäkrad
i försäkringsbolag som avses i denna lag eller i utländsk försäkringsanstalt
med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
7. inhemska och utländska värdehandlingar, som till sin
art och till den
säkerhet de erbjuda kunna anses jämföriiga med några av de under 1-6
näranda; dock alt värdehandlingar, vilka enligt sin lydelse skola infrias i
främmande valuta, må användas för redovisning allenast i den mån de
molsvara försäkringsfonden för egen räkning för försäkringar i samma va
luta;
eller ock i följande lillgångar av annan art:
8. lån mot säkerhet i bolagets
försäkringsbrev inom återköpsvärdet;
9. värdel av återförsäkringsgivares
ansvarighet på grund av i återförsäkring övertagna livförsäkringar, dock atl
värdet av utländsk försäkringsanstalts ansvarighet ej må i vidsträcktare mån
användas till redovisning av försäkringsfonden än försäkringsinspekiionen med
hänsyn till försäkringstagarnas säkerhei finner kunna medgivas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
Med uppskattat värde avses det värde, som försäkringsbolaget bestämt
på grundval av särskilä värdering.
Utan
hinder av vad i första stycket är stadgat må ett belopp motsvarande högst
Ijugo proceni av försäkringsfonden för egen räkning, redovisas i andra
värdehandlingar än i första stycket 1-7 avses. Med försäkringsfond för egen
räkning förstås den del av fonden, som icke motsvarar värdet av
återförsäkfitigsgivres ansvarighel.
Ulan hinder av vad i
första siycket är stadgat må ell belopp motsvarande högsl en tiondel av
försäkringsfonden för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i
första siycket 1-7 avses, dock Icke i aktier
Nuvarande lydelse
336 §2
opaginerad Kontrollera mot PDF
Av aktiema i svenskt eller
utländskt aktiebolag må försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än en tjugondel eller, om aklier med olika röstvärde
finnas, stöne antal än au röstetalet fbr aktierna ulgör högst en tjugondel av
röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncem, skall vad
sålunda stadgats gälla koncemen; aktiebolag som är försäkringsbolag, skall
härvid anses såsom koncernbolag, däresi förhållandena är sådana atl aktiebolaget,
om det varil försäkringsaktiebolag, jämlikt 333§ skulle hava räknats såsom
dotterbolag.
Av aktierna i svenskl
eller utländskt akiiebolag må försäkringsbolag icke utan försäkringsinspektionens
medgivande äga mer än tio procent eller, om aktier raed olika röstvärde
finnas, större antal än alt röstetalet för aktierna utgör högsl tio procent av
röstetalet för samtliga aktier. Tillhör försäkringsbolaget koncern, skall vad
sålunda stadgals gälla koncemen; akiiebolag, som ej är försäkringsbolag, skall
därvid anses såsom koncernbolag, därest förhållandena äro sådana att
aktiebolaget, om del varit försäkringsaktiebolag, jämlikt 333 § skulle hava
räknats säsom dotterbolag.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vad
i första stycket är stadgat skall ej äga tillämpning å aklier i försäkringsaktiebolag
eller i aktiebolag, vars verksamhet uteslutande har lill föremål att äga aktier
i försäkririgsaktiebolag, att tillskjuta garantikapital i ömsesidigt
försäkringsbolag, att utöva förvaltning av försäkringsbolags fastigheter eller
att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande.
Försäkringsbolag må icke utan försäkringsinspektionens medgivande äga
andel i aktiefond.
Denna
lag träder i kraft den Belopp, sora före ikraftträdandet
redovisats
enligt 274 § första stycket 6 i dess äldre lydelse, får redovisas på samma säu
även i fortsättningen,
Senaste
lydelse 1961:610.
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
Härigenom
föreskrives att 54-56 samt 66 och 74 SS lagen (1955:183) om bankrörelse skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivdelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankakliebolag fårej
föregen räkning driva handel med eller, med de undanlag som angivas i 55 och
56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer
och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar utom sådana som
medföra rän Ull betalning försl efter utfördarens övriga fordringsägare
(förlagsbevis).
Bankakliebolag flrej
föregen räkning driva handel med eller, raed de undanlag som angivas i 55 och
56 §§, förvärva annat än guld, mynt, växlar, checkar, anvisningar, obligationer
och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
55
§2 Bankakliebolag får förvärva
2. aktie i bolag, vilket
uteslutande har till syfte atl förvalla fast egendom eller tomträtt som
förvärvats för det under 1 angivna ändamålei.
1. fast
egendom, tomträtt och bostadsrätt för alt bereda banken lokaler för dess
inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
2. aktie
i bolag, vilket uteslutande har till syfte att förvalta fasl egendom eller
tomirätt sora förvärvats för det under 1 angivna ändamålet.
och förlagsbevis, som utfärdats av sådant bolag,
3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till faslighet, sora
bankbolaget äger, eller till lokaler, sora bolaget i övrigi innehar,
4. bosladsrätl för atl bereda bostad åt någon som är anslälld i banken,
5. efter tillstånd av regeringen, ak- 5. efter tillstånd av
regeringen, aktie i annat bankaktiebolag, i ut- tie i annat
bankakliebolag, i ut-
ländskt bankförelag och
i svenskl aktiebolag eller utländskt företag, vars ändamål kan anses
gagneligl för bankväsendel eller det allmänna, samt garantifondbevis eller
förlagsbevis utfärdat av bolag eller förelag som nu nämnls.
'Senaste lydelse
1968:601. Senaste lydelse 1975:227.
ländskt
bankförelag och i svenskt akiiebolag eller ulländskt förelag, vars ändamål kan
anses gagneligl för bankväsendel eller del allmänna, samt garantifondbevis eWer
sådan för den aUmänna rörelsen avsedd förskrivning, som medför räll liU
betalningfbrsl efter utfärdarens övriga fordringsägare (föriagsbevis), ulfärdal
av bolag eller förelag som nu nämnls.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bankbolag, som medverkar
vid emission av aklier eller förlagsbevis på den allmänna marknaden får förvärva
aktie eller förlagsbevis som ingår i emissionen. Sådan aktie eller sådant
förlagsbevis skall bolaget dock avyttra så snart del lämpligen kan ske och
senast ell år efter förvärvet. Om synneriiga skäl föreligga, kan
tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.
Bankbolag sora medverkar vid
emission av aktier på den allmänna marknaden fär förvärva aktie som ingår i
emissionen. Sädan aktie skall bolaget dock avyttra så snart del lämpligen kan
ske och senast ett år efter förvärvet. Om synneriiga skäl föreligga, kan
tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För atl skydda fordran fär
bankaktiebolag dels på offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekutiv
försäljning köpa egendom som är utmätt eller pantsatt för fordringen dels, om
del är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd föriust, såsom
betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom. Vad
nu sagis gäller ej egen akiie. Uigöres köpt eller övertagen egendom av
fastighet, gmva, fabrik eller annan liknande anläggning eller fartyg, får bankakliebolag
i utbyte mol sådan egendora med lillhörande lös egendom förvärva aktie i
bolag, som bildals för förvaltning av egendomen eller för fortsättande av en
med denna driven verksamhet, elter föriagsbevis, som utfärdats av sådani bolag.
Bankbolag får däQämte förvärva aktie i bolag, i vilket bankbolagel enligt della
stycke föml förvärvat aktie, om uppenbar fara är atl bankbolaget annars skulle
lida föriust.
Har bankbolag enligt
försia stycket förvärvat aktie i bolag ellerav aktiebolag utfärdat förlagsbevis,
får bankbolaget, om aktiebolaget överlåter sina tillgångar på annal aktiebolag,
byta ut aktien eller förlagsbeviset mol aktie i det andra aktiebo-
För atl skydda fordran får
bankaktiebolag dels pä offentlig auktion eller fondbörs eller vid exekutiv
försäljning köpa egendom som är ulmätt eller panisatt för fordringen dels,
ora det är uppenbart att bankbolaget annars skulle lida avsevärd föriust,
såsom betalning för fordran övertaga för fordringen panisatt eller annan
egendom. Vad nu sagts gäller ej egen aktie. Utgöres köpt eller övertagen
egendom av faslighet, gmva, fabrik eller annan liknande anläggning eller
fartyg, fär bankaktiebolag i utbyte mot sådan egendom med tillhörande lös
egendora förvärva aktie i bolag, som bildals för förvaltning av egendomen
eller för fortsättande av en med denna driven verksamhet. Bankbolag fii däQämte
förvärva aktie i bolag, i vilket bank-bolaget enligt detta stycke fömt förvärvat
aktie, om uppenbar fara är alt bankbolaget annars skulle lida förlust.
Har
bankbolag enligt första stycket förvärvat aktie i bolag, får bank-bojaget, om
aktiebolaget överiåter sina tillgångar på annat aktiebolag, byta ut aktien mot
aktie i det andra aktiebolaget.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senasle lydelse 1972:656.
Prop.
1978/79:165 256
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
laget
eller förlagsbevis som utfärdats av detta bolag.
Egendom,
som bankbolag förvärvat enligt första eller andra stycket skall avyttras så
snart det lämpligen kan ske och senast när det kan äga mm ulan föriust för
bolaget.
Förvärv
enligt denna paragraf skall ofördröjligen anmälas hos tillsynsmyndigheten.
66
§
Bankaktiebolag
må ej utfärda Av bankaktiebolag utfärdade obli-tryckta eller
graverade, UU Innehava- gationer och förlagsbevis skaU lyda på ren eller
till viss man eller order ställda minst etlhundra kronor Jämte ränta,
förbindelser eller ikläda sig ansvarighel för sådana förbindelser.
Vad
sålunda stadgats skaU dock ej gälla av bankbolaget utställda räntebärande
förlagsbevis lydande å minsl etlhundra kronor.
74 § ' »
Styrelsen
skall inom sig ulse verkslällande direktör att under styrelsens inseende leda
verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning slyrelsen bestämmer avgöra
ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsens egen prövning. Där
förhållandena så påkalla, må bland styrelseledamöterna eller
styrelsesuppleanterna flera verkslällande direktörer utses. Styrelsen skall
även förordna styrelseledamot eller styrelsesuppleanl att vara ställföreträdare
för verkställande direktör.
Styrelsen
må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att ensam eller i
förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på
styrelsens egen prövning.
Angående
den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verkslällande direktör
eller person som avses i andra stycket, åligger det slyrelsen att meddela
föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instmklion. Avser uppdragei
beviljande av kredit, skola gmnderna för kreditgivningen fastställas. Hava
flera verkställande direktörer utsetts skall instmktionen angiva hum ledningen
av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas. Styrelsen skall så snart kan
ske till tillsynsmyndighet insända avskrift av instmktionen ävensom, där
ändringar vidtagas i densamma, meddela myndigheten därom.
Uppdrag
som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller inskränkas. Utan
hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av vaQe slag.
Styrelsen
må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att avgöra ärende, sora
avser:
1.
inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av annan
bankrörelse;
"Senaste
lydelse 1975:227.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande
eller för alt tillgodose därmed sammanhängande behov;
3.
beviljande av kredit lill
befaUningshavare, som avses i 61 S första stycket, eller annan
befattningshavare, som ensam eller i förening med annan får avgöra på styrelsen
ankommande ärenden, till den som är gift med sådan befattningshavare, till
person som avses i 61 § andra stycket eller lill bolag, förening eller annan
sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamol eller såsom delägare
eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt intresse; styrelsen dock obetaget
atl för person eller sammanslutning, som nu nämnls, fastställa vissa gränser,
inom vilka utan styrelsens beslut i vaQe särskilt fall kredil må beviljas
vederbörande i och för en av honom idkad rörelse;
opaginerad Kontrollera mot PDF
4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om
aktie eller förlagsbevis, som ar för bankbolagets fordran utmätt eller
pantsatt;
5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock atl
beslut där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande
meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde.
1
denna paragraf meddelade bestämmelser angående kredit skola gälla även i fråga
om garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.
4. förvärv av aktie i andra fall än då fråga är om aktie, som är för bankbolagets
fordran utmätt eller pantsatt;
5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att
beslul, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens hörande
meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde;
6. ingivande av obligaiioner.
I denna paragraf meddelade
bestämmelser angäende kredit och obligaiioner skola gälla även i fråga om
garanliförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den
17 Riksdagen 1978179, I saml. Nr 165.
Prop. \918fl9 : 165 258
5
Förslag till
Lag
om ändring i lagen (1955:416) om sparbanker
Härigenom
föreskrives au 23, 24. 35 och 39 SS lagen (1955:416) om sparbanker skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande
lydelse Förestagen lydelse
23 S'
Sparbank
fär ej för egen räkning Sparbank får ej för egen räkning
driva handel med eller, med de driva handel med eller, med de
undantag som angivas i 24 och 25 §S, undanlag som angivas
i 24 och 25 §S,
förvärva annai än guld, mynt, väx- förvärva annal än guld, mynt, väx
lar, checkar, anvisningar, obligalio- lar, checkar,
anvisningar, obligatio
ner och andra för den allmänna rö- ner och andra för den allmänna rö
relsen avsedda förskrivningar uiom relsen avsedda förskrivningar.
sådana som medföra räu liU belalning
försl efter utfärdarens övriga fordrings
ägare (förlagsbevis).
24 S
Sparbank får förvärva
1. fasl
egendom, tomträtt och bostadsrätt för att bereda sparbanken lokaler
för dess inrymmande eller tillgodose därmed sammanhängande behov,
2. aktie i bolag, vilkel uteslutande 2. aktie i bolag,
vilket uteslutande har till syfte alt förvalta fasl egen- har till syfte alt
förvalta fast egendom eller tomirätt som förvärvats dom eller tomträtt sora
förvärvats för det under 1 angivna ändamälet, för det under 1 angivna
ändamålet, och förlagsbevis, som uifärdals av sådant bolag,
3. inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som
sparbanken äger, eller lill lokaler, som sparbanken i övrigt innehar,
4. bostadsrätt för att bereda boslad åt någon som är anställd i
sparbanken.
Ärende
om förvärv enligt första stycket av fast egendom, tomträtt eller aktie avgöres
av huvudmännen, om ej annat följer av sparbankens reg-leraenle. Detsamma gäller
ärende om förbättring av byggnad i vilken sparbankens lokaler äro eller avses
bliva inrymda.
Sparbank
får till belopp, som vid vaQe lidpunki samraanlagt svarar mot högst tio procent
av sparbankens egna fonder, förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller
aktie i sådant bolag, som med regeringens godkännande verkar som en
sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma
intressen eller garantifondbevis eller föriagsbevis, som utfärdats av
föreningen eller bolaget, eller i övrigi tillskjuta medel till föreningen eller
bolaget.
Ulöver
vad som följer av tredje slyckel får sparbank efter tillstånd av
tillsynsmyndigheten tillskjuta medel lill förening eller aktiebolag som avses
'Senaste lydelse 1968:602. Senaste lydelse 1975:228.
Prop.
1978/79:165 259
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
i
nämnda siycke, om anlingen det tillskjutna kapitalet icke kan gmnda
upplåningsrätl eller läcka krav på eget kapital hos föreningen, bolaget eller
annorstädes eller fråga är om kreditaktiebolag som har till huvudsakligt
ändamål att lämna lån mot säkerhet i form av panträtt på gmndval av inteckning
i bostads-, kontors- eller affärsfastighet. Efter tillstånd av regeringen får
sparbank förvärva aktie även i annat svenskl aktiebolag, vars ändamål kan anses
gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, samt garantifondbevis eller
föriagsbevis utfärdat av sådani bolag.
Sparbank
som medverkar vid emis- Sparbank får endasi efier lillsiånd
sion av aklier eller förlagsbevis på av lillsynsmyndigheien medverka vid
den allmänna marknaden får efter emission av aktier eller föriagsbevis
tillstånd av lillsynsmyndigheien förvar- på den allmänna marknaden. Spar-
va aktie eller förlagsbevis som ingår i banken får förvärva aktie som ingår
emissionen. Sådan aktie eller sådani i emissionen men skall avyitra den
föriagsbevis skall sparbanken avyttra så snart del lämpligen kan ske och
så snart del lämpligen kan ske och senasietiårefterförvärvet. Om syn-
senast ett år efter förvärvel. Om syn- nerliga skäl föreligga, kan tillsyns-
neriiga skäl föreligga, kan lillsyns- myndigheien föriänga denna frist,
myndigheten föriänga denna frist.
35
§3 Sparbank/aV ej utförda tryckta elter Av sparbank utfärdade
obligationer graverade. Ull innehavaren eller lill viss och föriagsbevis
skall lyda på minst man elter order siäUdaförbindelser el- etthundra kronor
jämie ränla. ler ikläda sig ansvarighel för sådana förbindelser. Vad nu sagts
gäller dock ej räntebärande föriagsbevis, som lyder på minst etthundra kronor.
Sparmärken
för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen får sparbank utfärda endast
om åtgärder vidtagits för kontroll över utelöpande märken.
39 § 4
Styrelsen
får, om reglementet medgiver det, uppdraga ål styrelseledamol eller annan alt
ensam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet atl annars
ankomma på styrelsens egen prövning.
Om
den befogenhet, som skall tillkomma person som avses i första stycket, åligger
del styrelsen att meddela föreskrifier i en för ett år i sänder fastställd
instruktion. Avser uppdraget beviljande av kredil, skola gmnderna för kreditgivningen
fastställas. Slyrelsen skall, så snart del kan ske, lill tillsynsmyndigheten
insända avskrift av instmktionen och undenätla myndigheten om de ändringar som
vidtagas i instruktionen.
Uppdrag
enligt första stycket kan när som helst återkallas eller inskränkas. Utan
hinder av uppdrag får styrelsen själv avgöra ärende av vaQe slag.
Styrelsen
får ej uppdraga åt enskild styrelseledamot eller annan att avgöra ärende, som
avser
'Senaste
lydelse 1968:602. "Senaste lydelse 1975:228.
Prop.
1978/79:165 260
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
1. inrällande eller indragning av filial eller övertagande av annan bankrörelse,
2. förvärv eller avyttring av faslighet, som är avsedd för sparbankens inrymmande
eller för att tillgodose därmed sammanhängande behov,
3. beviljande av kredit till befattningshavare, som avses i 30 S första
stycket, eller annan befattningshavare, som ensam eller i förening med annan
får avgöra på styrelsen ankommande ärenden, lill den som är gift med sådan
befattningshavare, lill person som avses i 30 S andra siyckei eller till bolag,
förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är styrelseledamot
eller som delägare eller medlem har ett väsentligt ekonomiskt iniresse; för
kredil, som nu sägs, får dock styrelsen fastställa vissa gränser, inom vilka
utan styrelsens beslut i vaQe särskilt fall kredit får beviljas i och för en av
låntagaren idkad rörelse,
4. förvärv av aktie eller förlagsbevis 4. förvärv av aktie i andra
fall än i andra fall än då fråga är om aktie då fråga är om aktie,
som är utmätt eller förlagsbevis, som är utmätt eller eller
pantsatt för sparbankens ford-pantsatt för sparbankens fordran, ran,
5. faslslällande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock alt
beslut, om det är påkallat av allmän ränteförändring, får utan styrelsens
hörande meddelas för liden till nästa styrelsesammanträde,
6. meddelande av bestämmelser 6. meddelande av bestämmelser ora kassaverksamheten
vid sparban- om kassaverksamheten vid sparbanken eller om
rörelsen i dess helhet ken eller om rörelsen i dess helhet vid filial och
hur denna rörelse skall vid filial eller om rörelsen i dess hel-övervakas
från huvudkontorets sida. vid filial och hur denna rörelse skall
övervakas från
huvudkontorels sida,
7.
utgivande av obligationer.
Beslämraelserom kredit skola gäl- Bestämmelserom kredit och ob-
la även i fråga om garantiförbindelse, ligationer skola gälla även i fråga
om
sora sparbank ikläder sig. garantiförbindelse, som sparbank
ikläder
sig.
Denna
lag träder i krafl den
Prop. 1978/79:165 261
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen
Härigenom föreskrives att 31, 32 och 42 a SS lagen
(1956:216) om jordbrukskasserörelsen skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse
31 S'
Kreditkassa fårej föregen räkning Krediikassa fårej föregen räkning
driva handel med eller, med de driva handel med eller, med de
undanlag som angivas i 32 och 33 SS, undanlag som angivas i 32 och 33 SS,
förvärva annat än guld, mynt, väx- förvärva annat än guld, mynt, väx
lar, checkar, anvisningar, obligalio- lar, checkar, anvisningar, obligatio
ner och andra för den allmänna rö- ner och andra för den allmänna rö
relsen avsedda förskrivningar utom relsen avsedda förskrivningar.
förlagsbevis.
32 S
Kreditkassa får förvärva
1. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för alt bereda
kassan eller an
sluten kassa lokaler för dess inrymmande eller lillgcxiose därmed samman
hängande behov,
2. aktie i bolag, vilket uteslutande 2. aktie i bolag, vilkel uteslutande
har till syfte att förvalta fast egen- har till syfte alt förvalla fasl egendom eller tomträtt
som förvärvats dora eller tomiräti som förvärvats
för det under 1 angivna ändamålet, för det under I angivna ändamålet, och förlagsbevis, som
iilfdrdals av sådant bolag,
3. inventarier, vilka anskaffas för
rörelsen eller till fastighet, som kassan äger, eller till lokaler, som kassan
i övrigt innehar,
4. bostadsrätt för att bereda bostad
åt någon som är anställd i kassan eller i ansluten kassa.
Ärende om förvärv enligt första stycket av fast egendom,
tomträtt eller aktie avgöres av stämman, om ej annal följer av kreditkassans
stadgar. Detsamma gäller ärende om förbäitring av byggnad i vilken kassans
eller ansluten kassas lokaler äro eller avses bliva inrymda.
Centralkassa fär lill belopp, som vid vaQe lidpunkt
sammanlagt svarar mol högsl tio procent av kassans och anslutna jordbmkskassors
eget kapital förvärva andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådani
bolag, som tillgodoser för kreditkassor gemensamraa intressen, eller
garantifondbevis eller förlagsbevis, som utfärdats av föreningen eller bolaget,
eller i övrigt tillskjuta medel lill föreningen eller bolaget.
Utöver vad som följer av iredje stycket får centralkassa
efter tillstånd av tillsynsmyndigheten tillskjuta medel lill förening eller
aktiebolag som avses i nämnda stycke, om anlingen det tillskjutna kapitalet
icke kan gmnda upplåningsrätl eller täcka krav på eget kapital hos föreningen,
bolaget eller
' Senaste lydelse 1968:605.
Senaste lydelse 1975:229.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
hörcslageii
Ivddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
annorstädes eller fräga är om kreditakiiebolag som har
lill huvudsakligt ändamål att lämna lån mot säkerhei i form av panträtt på
grundval av inteckning i bostads-, kontors- eller affärsfastighel. Efter
tillstånd av regeringen får ceniralkassa förvärva aktie även i annat svenskt
aktiebolag, vars ändamål kun unses gagneligt för bankväsendet eller det
allmänna, samt guruniifondbevis eller förlagsbevis utfärdat av sådant bolag.
Ceniralkassa som medverkar vid Centralkassa får endasi ejler
liU-
emission av aktier eller förlagsbevis stånd av
lillsynsmyndigheien medver-
på den
allmänna marknaden får ejler lillsiånd av lillsyiisinyndigheien förvärva ukiie
eller föriagsbevis som ingår i emissionen. Sådan akiie eller sådani
föriagsbevis skall centralkassan avyit-ru så snart del lämpligen kan ske och
senust eu är efter förvärvet. Om synnerliga skäl föreligga, kan tillsynsmyndigheten
förlänga denna frist.
ka vid
emission av aktier eller förlagsbevis på den allmäna marknaden. Cenlralkassan
fär förvärva aktie som ingår i emissionen men skall avyttra den så snart del
lärapligen kan ske och senasi ett år efter förvärvel. Om synneriiga skäl
föreligga, kan tillsynsmyndigheten föriänga denna frist.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kreditkassa
får ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till viss man
eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser. Vad nu sagts gäller dock ej räntebärande förlagsbevis, som centralkassa
uifärdar och som lyder på minsl etlhundra kronor.
Kreditkassa
får ej ulfärda tryckta eller graverade, lill innehavaren eller till viss man
eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för sådana
förbindelser. Centralkassa jår dock utlärda räntebärande obligationer och
förlagsbevis, som lyder på minst etlhundra kronor, och ikläda sig ansvarighel
för obligaiioner, som annan iiijärdat.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag iräder i kraft den
'Senaste lydelse 1968:605.
Prop. 1978/79:165 263
7
Förslag till
Lag
om fusion mellan Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundäriånekassa
Härigenom
föreskrives följande.
1
§ Regeringen får efter hörande av styrelsen för Svenska skeppshypotekskassan
och Skeppsfartens sekundärlånekassa beslula om fusion, varigenom
sekundäriånekassan upplöses ulan likvidation och dess tillgångar och skulder
övertages av skeppshypotekskassan.
2§
Del yttrande av slyrelsen som avses i 1 S skall innehålla
1. förslag lill fusionsvillkor,
2. redogörelse av slyrelsen för händelser av väsenilig belydelse för kassornas
ställning, vilka har inträffat efter den senaste årsredovisningen samt
3. redogörelse av styrelsen för de omständigheter i övrigt som kan vara
av viki Ibr bedömningen av fusionsvillkoren.
Vid
styrelsens yttrande skall fogas yttrande av kassornas revisorer över styrelsens
förslag och redogörelser enligt försia siycket 1-3.
Slyrelsen
skall bereda vardera kassans låntagare lillfälle all sammanträda för granskning
av de handlingar som anges i första och andra styckena. Yttrande som lånlagarna
beslutar vid sammanträdet skall fogas vid styrelsens yllrande.
3 § I beslut om fusion enligt 1 S anges de villkor som skall gälla för
fusionen och den dag då fusionen skall anses genomförd.
4 § Beslutar regeringen om fusion enligt 1 S, ställer staten till
förfogande en av riksgäldsfullmäklige utfärdad förbindelse alt gentemot
innehavare av obligationer som kassorna har gett ut innan fusionen genomförts,
svara för föriust som kan uppkomma på gmnd av fusionen.
Denna
lag träder i kraft den
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Förslag tiil
Lag
om ändring i lagen (1965:139) om Svenska skeppshypotekskassan och
Skeppsfartens sekundärlånekassa
Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1965:139) om Svenska skeppshypotekskassan och
Skeppsfartens sekundärlånekassa alt mbriken till lagen samt 1-4, 6-11, 13 och
15 SS skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Lag
om Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa'
Föreslagen lydelse
Lag
om Svenska skeppshypotekskassan
opaginerad Kontrollera mot PDF
Svenska
skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa ha lill ändamål alt
medverka vid finansiering av rederiförelag häri riket genom atl lämna lån,
huvudsakligen av långfristig karaktär, eller ikläda sig garanti för sådana lån.
Svenska skeppshypotekskassan
har till ändamål att medverka vid finansiering av rederiföretag här i riket
genora atl lämna lån, huvudsakligen av långfristig karaktär, eller ikläda sig
garanti för sådana lån.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För styrelsens ledamöier
finnas högst sju suppleanter. Styrelsens ordförande, vice ordförande och
övriga ledamöter saml suppleanter ulses av regeringen för en tid av högsl
tre år i sänder. Ledamöternas arvoden beslämmas av regeringen.
Kassorna förvaltas varför
sig av en gemensam slyrelse med säte i Göleborg. Styrelsen beslår av sju ledamöter,
av vilka en skall vara ordförande och en vice ordförande.
Kassan förvallas av en
styrelse med säte i Göteborg. Styrelsen beslår av sju ledamöter, av vilka en
skall vara ordförande och en vice ordförande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Revisorernas arvoden
bestämmas av regeringen.
För revision av styrelsens
förvaltning och kassornas räkenskaper utser regeringen åriigen två revisorer
och två suppleanter för dem.
För revision av styrelsens
förvallning och kassans räkenskaper utser regeringen årligen två revisorer och
två suppleanter för dem.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Styrelsens och
revisorernas berättelser skola genom styrelsens försorg vaQe år före april
månads uigång tillställas chefen Vör,finansdepartementet och låntagarna.
'
Senasle lydelse 1974:1019.
Senaste
lydelse 1974:1019.
Styrelsens och
revisorernas berättelser skola genom styrelsens försorg varje år före april
månads utgång tillställas chefen för industridepartementel och låntagarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
'Senaste
lydelse 1974:1019.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivddse
Föreslagen
Ivddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Till
varje kassas låntagare skall inom samma tid genom styrelsens försorg sändas
förteckning över låntagarna med angivande av kapitalbeloppet av vaQe
låntagares lån vid utgången av närmast föregående räkenskapsår.
Varje kassas låntagare
skola, om någon låntagare begär det, beredas tillfälle all sammanträda för
granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper. Begäran om sådant
sammanträde skall framställas skriftligen hos styrelsen före den 10 maj året
närmast efter del år granskningen avser.
Till vaQe låntagare skall
inom samma tid genom styrelsens försorg sändas förteckning över lånlagarna med
angivande av kapitalbeloppet av vaQe låntagares lån vid uigången av närmasi
föregående räkenskapsår.
Kassans
låntagare skola, om någon låntagare begär det, beredas tillfälle att
saramanlräda för granskning av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper.
Begäran om sådant sammanträde skall framställas skriftligen hos slyrelsen före
den 10 maj året närmast efter det år granskningen avser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Har sammaniräde begärts
enligt tredje stycket, skall det genom styrelsens försorg utsättas alt äga mm i
Göteborg före uigången av maj månad samma år.
Yttrande
som låntagarna besluta Yttrande som låntagarna besluta
vid sammaniräde skall
senast åtta dagar efter sammanträdet genom styrelsens försorg lillslällas
chefen för finansdepartementet.
vid
sammanträde skall senasi åtla dagar efter sammanträdel genom styrelsens försorg
tillställas chefen för Industridepartementet.
6S
opaginerad Kontrollera mot PDF
Som garantifond att
uigöra särskild säkerhet för de förbindelser som ingåtts av kassa ställer
staten till förfogande en av fullmäklige i riksgäldskontorei utfärdad garantiförbindelse
på etthundra miljoner kronor för skeppshypotekskassan och fyriiofem miljoner
kronor för sekundärlånekassan.
Som garantifond att utgöra
särskild säkerhet för de förbindelser som ingåtts av kassan släller staten
till förfogande en av fullmäktige i riksgäldskonloret utfärdad garantiförbindelse
på enhundrafyriiofem miljoner kronor.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Vardera kassans behållna
årsvinst skall avsättas till en reservfond. Denna skall användas till atl täcka
förluster i kassans rörelse.
Kassans behållna årsvinst
skall avsättas till en reservfond. Denna skall användas till att läcka
föriuster i kassans rörelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För sin verksamhet
anskaffar kassa medel genom lån raot obligationer eller andra för den allmänna
rörelsen
"Senaste
lydelse 1974:524.
För sin verksarahet
anskaffar kassan medel genom lån raot obligationer eller andra för den
allraänna rö-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
Ivdelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
avsedda förskrivningar eller genom annan upplåning.
Sammanlagda
beloppet av skeppshypoiekskassans låneskuld och garanliförpliktelser må icke
uppgå till mera än lio gånger sammanlagda beloppet av kassans garanti- och reservfonder.
Sammanlagda beloppei av sekundäriånekassans låneskuld och garanliförpliktelser
må icke uppgå lill mera ån sex gånger sammanlagda beloppei av kassans garanii-
och reservfonder. Moivärdel i svenska kronor av låneskuld eller
garanliförpliktelse i utländsk valuta skall beräknas på grundval av den vid
beräkningstillfället på den svenska valutamarknaden noterade säljkursen för
valulan i fråga.
relsen
avsedda förskrivningar eller genom annan upplåning.
Sammanlagda
beloppet av kassans låneskuld och garanliförpliktelser må icke uppgå till mera
än nio gånger sammanlagda beloppet av kassans garanii- och reservfonder. Moivärdel
i svenska kronor av låneskuld eller garanliförpliktelse i utländsk valuta skall
beräknas på grundval av den vid beräkningstillfället på den svenska
valutamarknaden noterade säljkursen för valutan i fråga.
opaginerad Kontrollera mot PDF
För lån från kassa skall vara ställd betryggande säkerhet
i form av inteckning i svenskl fartyg eller borgen av staten eller bank.
Inteckning
skall ligga, i fråga om lån från skeppshypotekskassan, inom femiio proceni och,
i fråga om lån från sekundärlånekassan, inom sjuttio proceni av del värde lill
vilkel slyrelsen uppskattar fartygei. Som säkerhet mä ej godtagas inteckning
i fartyg som är äldre än femton år, när del gäller lån från skeppshypotekskassan,
och lio år, när del gäller lån från sekundärlånekassan.
För lån
från kassan skall vara slälld belryggande säkerhet i form av inteckning i
svenskt fartyg eller borgen av staten eller bank.
Inteckning
skall ligga inora sjuttio procent av del värde till vilket slyrelsen
uppskattar fartyget. Som säkerhet må ej godtagas inteckning i fartyg som är
äldre än femton år.
opaginerad Kontrollera mot PDF
10 S
Lån skall lämnas på bestämd lid. Lånetiden må ej överstiga femton
Lånetiden må ej överstiga femton år. år för lån från
skeppshypotekskassan och lio år för lån från sekundärlånekassan.
Översliger lånetiden eu år, skall kassan i regel utlämna
lånet atl återbetalas genom avbetalningar enligt fastställd plan.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande Ivddse
Föreslagen lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Förfallötiden för lån som
kassa beviljar skall bestämmas så, att den är förenlig med villkoren för
kassans förbindelser.
Kassa skall vidare ägna
särskild uppmärksamhei ål all samma eller med varandra i väsenilig ekonomisk
intressegemenskap förbundna läntagare icke erhålla lån i sådan omfattning,
att fara för kassans säkerhet kan uppkomma. Med lån jämställes borgen, annan
garanliförpliktelse till kassan och garanliförpliktelse som kassan ingått för
låntagaren.
Förfallotiden för lån sora
kassan beviQar skall bestämmas så, all den är förenlig med villkoren för
kassans förbindelser.
Kassan skall vidare ägna
särskild uppmärksamhet ål all samma eller med varandra i väsenflig ekonomisk
intressegemenskap förbundna låntagare icke erhålla län i sådan omfattning,
atl fara för kassans säkerhei kan uppkomma. Med lån jämställes borgen, annan
garantiförpliktelse till kassan och garantiförpliktelse som kassan ingåtl för
låntagaren.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Styrelseledamöter, som
genom atl överträda föreskrift i denna lag eller med stöd av lagen meddelad
bestämraelse eller eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet tillskynda kassan
skada, svara solidariskt för skadan.
Styrelseledamöter,
som genom att överträda föreskrifi i denna förordning eller med slöd av
förordningen meddelad beslämmelse eller eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet
tillskynda kassa skada, svara solidariskt för skadan.
Ha
revisorer i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift eller
uppsålligen underiåtit att göra anmärkning mot sådan uppgift i handling som
granskats av dem eller vid fullgörande av sitt uppdrag visat oaklsamhet, äro de
solidariskt ansvariga mot kassan för ali skada som uppkommer därav.
15
t Närmare bestämmelser om kas- Närmare bestämmelser om kassornas
verksamhet meddelas i reg- sans verksamhet meddelas i regle-lemente som
regeringen utfärdar. mente som regeringen utfärdar.
Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Utöver
de här angivna lagförslagen behövs det ändring i 53 § 1 mom. försia stycket d)
kommunaiskattelagen (1928:320) och 22 § stämpelskalte-lagen (1964:308) samt i 2
§ lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Ändringen beslår i att orden
"Skeppsfartens sekundäriånekassa" utgär.
'Senaste
lydelse 1974:1019.
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
Härigenom
föreskrives att 24 S lagen (1972:262) om understödsföreningar skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lyddse
opaginerad Kontrollera mot PDF
24 S'
Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som läcker summan av
dels försäkringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond
än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisal i följande slag av lillgångar,
nämligen
1.
obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garanterats av
staten.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3. fordringsbevis som utfärdats av
riksbanken, bankaktiebolag, spar
bank eller centralkassa för jordbmks
kredit, dock ej sådana för den aU
männa rörelsen avsedda förskrivningar
4. obligationer eller andra
skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade av kommun, som (Sll tillstånd
av regeringen atl ta upp eller garantera lånet,
5. obligationer som utfärdats
av 5. obligationer som utfärdats av svenskl industriföretag och sora
of- svenskt näringsföretag och som of-
2.
obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska
skeppshypotekskassan. Skeppsfartens sekundäriånekassa, Sveriges
Investeringsbank aktiebolag eller Nordiska invesleringsbanken eller av
krediiaktiebolag,som står under tillsyn av bankinspektionen
fentligen utbjudits av bankaktiebolag, sparbank,
kreditkassa inom jordbmkskasserörelsen, Sveriges investeringsbank aktiebolag
eller Nordiska investeringsbanken.
2. obligationer eller andra skuldförbindelser
som utfärdats av Sveriges allmänna hypoleksbank. Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. Svenska bostadskreditkassan. Svenska skeppshypotekskassan. Skeppsfartens
sekundäriånekassa. Nordiska investeringsbanken eller kreditaktiebolag, med
undantag av sådana för den allmänna rörelsen avseddaförskrivningar, som
medföra rätt UU betalning försl efter utfärdarens övriga borgenärer
(förlagsbevis),
3. obligationer som utfärdats eller
garanterats av bankaktiebolag, sparbank eller ceniralkassa för jordbmkskredit
eller andra fordringsbevis som utfärdats av sådant bankinstitut eller
riksbanken, dock ej förlagsbevis,
fentligen utbjudits av bankaktiebolag, sparbank,
kreditkassa inom jordbmkskasserörelsen, Sveriges invesleringsbank aktiebolag
eller Nordiska investeringsbanken.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i
form av panträtt på gmndval av
Senaste lydelse 1976: 149. Ikraftträdande 1976:289.
Prop. 1978/79:165 269
Nuvarande
lydelse Föreslagen lyddse
inteckning
i jordbmks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighel inom fyra femtedelar
eller i annan fasiighel inom två tredjedelar av senasi fastställda
taxeringsvärde, eller
inteckning
i tomirätt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller
affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i annan lomlräu inom tvä tredjedelar
av senasi fastställda taxeringsvärde, med den ytteriigare begränsning som
försäkringsinspektionen kan komma att föreskriva med hänsyn till
lomtfällsavialels innehåll eller annan omsländighel,
dock
atl, ulom i fråga om sådani lån lill kommun för vilkel inspekiionen medgett
undanlag, byggnad skall, för att säkerheten skall få godtas, vara
brandförsäkrad i svensk försäkringsanslall eller i utländsk försäkringsanslall
som har räll all driva försäkringsrörelse här i rikel,
7. andra svenska eller ulländska värdehandlingar utom sådana som skall
infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jämföriiga
med värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1-6,
8. lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,
9. föreningen tillhörig fastighet eller tomirätt intill de gränser och
raed de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beiräffande inteckning,
eller
10. värdel
av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på gmnd av försäk
ringar, som övertagits i äterförsäkring.
Förening,
som enligt sina siadgar huvudsakligen är avsedd för anslällda i visst eller
vissa företag, får även fullgöra i försia slyckel föreskriven redovisning i
sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbindelser, för vilka
föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i sarama stycke 1-5 och 7.
Försäkringsinspektionen
kan medge
att, i stället för första stycket 6, 274 §
första stycket 6 och andra stycket lagen
(1948:433) om försäkringsrörelse skaU
äga motsvarande tillämpningpå under
stödsförenings redovisning.
Utan hinder av första och andra Utan hinder av första och andra
styckena
får ett belopp, sora svarar styckena för ett belopp, sora svarar
mot högst en tiondel av förenings mot högst en tiondel av förenings
försäkringsfonder, redovisas i andra försäkringsfonder, redovisas i andra
värdehandlingar än som föml sagls, värdehandlingar än som fömt sagls,
dock ej i aktier eller andelar i ak- dock ej i aklier eller andelar i ak
tiefond, och i tillgångar som nämnts tiefond, och i lillgångar sora närans
i första stycket 9 utöver där angiven i första stycket 9 utöver där angiven
gräns. gräns. Försäkringsinspektionen kan
medge att ett belopp som svarar mot högst en femtedel av fonderna,
redovisas I sådana andra värdehandlingar, även i aktier eller andelar I
aktiefond.
Denna
lag träder i kraft den
Prop.
1978/79:165 270
Innehållsförteckning
Propositionen..................................................................... I
Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................... I
Lagförslag
1.
lagom ändring i
lagen (1955: 183) om bankrörelse...... .... 4
2.
lag om ändring
i lagen (1955:416) om sparbanker ..... .... 8
3.
lag om ändring
i lagen (1956: 216) om jordbrukskasserörelsen .... II
4.
lag om ändring
i lagen (1948: 433) om försäkringsrörelse 14
5.
lag om ändring
i lagen (1972: 262) om understödsföreningar 17
6.
lag om ändring
i lagen (1974: 922) om kreditpoliliska medel 19
7.
lag om ändring
i reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning 20
8.
lag om
ändring i förordningen (1908: 129) angående en särskild stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper.................................................................... 25
9.
lag om ändring
i slämpelskaltelagen (1964: 308)......... .. 33
10.
lagom ändring i
kommunaiskattelagen (1928: 370) .... .. 38
11.
lag om ändring
i lagen (1947: 576) om statlig inkomstskatt 41
Utdrag av regeringsprotokollet den 8 mars 1979
1 Inledning......................................................................... 44
2
Föredragandens
överväganden...................................... 47
2.1 Allmän bakgrund och problembild............................... 47
2.1.1 Inledning 47
2.1.2 Sparande och investeringar ............................. .. 48
2.1.3 Resursallokering 55
2.2 Företagens finansiering............................................. 62
2.2.1
Inledning............................................................ 62
2.2.2
Industrins
reala och finansiella utveckling till mitten av 1970-lalet 63
2.2.3
Industrins
finansiella situation och investeringsbenägenhet enligt
kapitalmarknadsutredningen ........................................................................... 65
2.2.4
Induslrins
framlida problembild........................... 66
2.2.5
Industrins
försörjning med riskvilligt kapital....... 71
2.2.6
Induslrins
försörjning med lånekapital ............. .. 76
2.3 Bostadssektorns finansiering..................................... 81
2.3.1
Inledning............................................................ 81
2.3.2
Den reala och
finansieUa utvecklingen ............. 82
2.3.3
Det nuvarande
finansieringssystemet .............. .. 84
2.3.4
Totalfinansiering
av bostadsbyggandet............. 88
2.3.5
Förändringar
inom nuvarande finansieringssystem 90
2.4 Den offentliga sektorns finansiering........................... .. 96
2.4.1
Inledning............................................................ 96
2.4.2
Staten .............................................................. .. 97
2.4.3
Kommunerna och
landstingskommunerna.......... 99
2.4.3.1
Den framtida
problembilden.................... 101
2.4.3.2
Institutionella
former för den kommunala upplåningen 103
Prop.
1978/79:165 271
2.5 Förändringar av kapitalmarknadens institutioner ... 108
2.5.1.......................................................................... Allmänna
pensionsfonden (AP-fonden) 108
2.5.1.1............................................................... Inledning 108
2.5.1.2
AP-fondens utveckling
på längre sikt .... . 112
2.5.1.3
AP-fondens
allmänna placeringspolitik.... 115
2.5.1.4
Återlånen ............................................. . 117
2.5.1.5
Första-tredje
fondstyrelsernas placeringsregler .. 121
2.5.1.6
Begränsning av
Qärde fondstyrelsens rätt att innehu aktier i samma bolag 124
2.5.1.7
AP-fondens
organisation ........................ . 128
2.5.1.8
Fjärde
fondstyrelsens ansvar för pensionsbetalningarna 128
2.5.2.......................................................................... Försäkringsbolagen 130
2.5.2.1
Inledning................................................. . 131
2.5.2.2
Fria sektorn
och rätten att inneha aktier i samma bolag 133
2.5.2.3
Värdering av
fast egendom .................... . 139
2.5.2.4
Övriga
ändringar i placeringsreglerna..... . 140
2.5.2.5
Pantsättningsskyldigheten...................... 140
2.5.3
Bankerna........................................................... . 140
2.5.4
Mellanhandsinstiluten
..................................... 150
2.5.4.1
Inledning................................................ . 150
2.5.4.2
Mellanhandsinstitutens
verksamhet och funktion 153
2.5.4.3
Industrikredit
och Företagskredit........... . 157
2.5.4.4
Övriga
mellanhandsinslilut ..................... 159
2.5.5
Understödsföreningarna.................................... . 162
2.5.6
Övriga frågor .................................................... . 166
3
Upprättade
lagförslag..................................................... . 168
4
Specialmotivering............................................................ 169
4.1
Förslaget till
ändring i lagen om bankrörelse ............ . 169
4.2
Förslagen till
ändringar i sparbankslagen och lagen om jordbrukskasserörelsen 171
4.3
Förslaget till
ändring i lagen om försäkringsrörelse... 172
4.4
Förslaget till
ändring i lagen om understödsföreningar 174
4.5
Förslaget till
ändring i lagen om kreditpoliliska medel . 175
4.6
Förslaget till
ändring i reglementet angående allmänna pensionsfondens förvaltning 176
4.7
Förslagen
till ändringar i förordningen angående en särskild
stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper och
i stämpelskatteförordningen...................................... 181
4.8............................................................................. Förslagen
till ändringar i kommunalskattelagen och lagen om
statlig inkomstskatt .................................................. 181
5
Hemställan...................................................................... 182
6
Beslut ............................................................................ 183
Bilaga I Kapitalmarknadsulredningens sammanfattning och
slutsat
ser (SOU 1978:11).............................................................
185
Bilaga 2 Ulredningens författningsförslag..........................
246
Norstedts Tryckerr, Stockholm 1979
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3
Bilaga 3 till regeringens proposition 1978/79:165 om den
svenska kapitalmarknaden
SAMMANSTÄLLNING AV REMISSYTTRANDEN
1 Allmän baltgrund och problembild
Kapitalmarknadsutredningens allmänna syn pä den svenska
ekonomins problem delas av flertalet remissinstanser. De flesta
remissinstanserna instämmer också i ulredningens uppfattning att förändringar
av kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt inte på något avgörande
sätt kan lösa den svenska ekonomins problem, som i första hand måste angripas
med ekonomisk-politiska ålgärder för att återställa balans i vår ekonomi.
Remissinstanserna är i allmänhet ense med utredningen om vikten av atl
kreditmarknaden fungerar på ett marknadsmässigt sätl och kan tillgodose skilda
låntagarkategoriers behov i fråga om lånevillkor m. m. Även om det påpekas att
utredningens förslag är begränsade och endast avser de befintliga institutens
utlåningsregler och verksamhetsformer, framhåller många remissinstanser att
utredningen har gjort en värdefull kartläggning och analys av den svenska
kapitalmarknadens struktur och funktionssätt.
1.1 Konjunkturinstitutet
Den utbrett låga lönsamheten inom industriländernas
näringsliv kan till stor del ses som en följd av en cykliskt låg
efterfrågenivå. I övrigt kan den låga lönsamheten i stor utsträckning ha varil
ett utslag av en hög frekvens felallokeringar snarare än ett vittnesbörd om
allmän övermättnad på realkapilal. Tänkbart är också att realkapitalets
"fördjupning" drivits otillräckligt långt. En ytterligare
tolkningsmöjlighet skulle dessutom kunna vara alt konkurrensbegränsningarna på
varumarknaderna trois allt internationellt förlorat i effektivitet i
förhållande till motsvarande kostnadsuppdri-vande krafter på arbetsmarknaden.
Oavsett detta förefaller utredningens accentuering av
frågan om humankapitalets förkovran värd alt beakla. Det finns sålunda siarka
skäl för en närmare studie av utvecklingen av investeringarna i
utbildningskapitalet innefattande förskjutningar i inriktning på olika
kunskapsområden och förändringar i den allmänna kunskapsnivån satta i relation
till utvecklingen av de reala resurserna samt behovet av strukturomvandling
inom Sveriges ekonomi. Stora kapilalkrävande investeringar i realkapilal som
bygger på hög teknologi måste under alla förhällanden för att ge den avsedda
avkastningen kombineras med relativt stora insatser för utbildning inom det
naturvetenskapliga-tekniska området. Än mera betydelsefullt är emellertid att
möjligheten till utveckling av allmänt efterlysta nya system och produktionsformer
genomgående förutsätter en hög personlig kompetens med de krav delta kan ställa
på en god grundläggande utbildning. Behovet av realkapilal kan däremoi i
åtskilliga sådana fall vara förhållandevis begränsat.
1 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 2
Vad gäller kapitalmarknadens institutionella utformning
och funktionssätt innebär utredningens grundsyn att kreditgivningen inte bör
sektori-seras genom en snäv branschinriktning av olika instituts verksamhet.
Denna ståndpunkt genomsyrar förslagen rörande de olika instituten. Exempelvis
syftar avskaffandet av AP-fondens återlån för de större företagen till att öka
utrymmet för kanaliseringen av AP-fondens medel i marknadsmässiga former.
Utredningens förslag om bankcertifikat och bankobligationer samt de olika
förslagen som berör mellanhandsinstituten syfiar till att öka flexibiliteten i
kreditförmedlingen.
1.2 Statens industriverk
Utredningen påpekar inledningsvis alt förändringar som
hänför sig till kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt inte på något
avgörande sätt kan lösa de problem som möter den svenska ekonomin under de
kommande åren. Industriverket instämmer i denna uppfattning. Att påverka
fördelningen av reala resurser dels mellan olika sektorer och dels mellan
konsumtion och investering sä att samhällsekonomisk balans uppnås är en uppgift
för den ekonomiska politiken. Kapitalmarknadens uppgift är att ombesörja att de
reala sektorernas kapitalanskaffning, dvs. kanalisering av sparande från
sektorer med sparöverskott till sektorer med sparunder-skott, sker på ett samhällsekonomiskt
effektivt sätt. Enligt industriverkets mening är det en förtjänst att
utredningen inte betraktar inrättande av nya kapilalmarknadsinslitut som en
lösning på samhällsekonomiska problem. Snarare än att föreslå bildande av nya
institutioner kan det vara motiverat att gallra i den flora av
kapilalmarknadsinslitut som vuxit fram på senare år. Kapitalmarknadsutredningen
föreslår också sammanslagningar av vissa av de s. k. mellanhandsinstiluten.
När det gäller förslag till reformer inom den existerande
institutionella ramen inslämmer industriverket i kapitalmarknadsutredningens
bedömning att det är angeläget all kreditvillkoren såväl i kreditinstituten
som på obligalionsmarknaden anpassas lill de individuella låntagarnas speciella
behov. Vad kapitalmarknadsutredningen avser med kreditvillkor klargörs dock
inte. Uppenbarligen avses inte en avsevärt friare räntebildning på
kapitalmarknaden även om utredningen i sitt avsnitt om finansiella marknader
och resursallokering understryker vikten av att räntenivån relativt väl
anpassar sig till den stramhet som råder på krediimarknaden. Utredningen
avfärdar emellertid argumentet alt en friare räntebildning på kapitalmarknaden
skulle medföra en effektivare fördelning av finansiella resurser. Det
nuvarande systemet med prioritering av bostadsbyggandets och statens lånebehov
till låga räntor samt inslag av ransonering av övriga sektorers upplåning
skulle således förbli ett beslående drag på den svenska kapitalmarknaden. Givet
all detta är den institutionella ramen vill industriverket emellertid
understryka vikten av alt industrins långsiktiga kapitalförsörjning
garanteras.
Som underlag för en bedömning av kapitalmarknadens
effektivitet och behovet av reformer redovisar kapitalmarknadsutredningen en
allmän analys av balansproblem i den svenska ekonomin och deras finansiella
implikationer. Uppmärksamheten har särskilt koncentrerats på industrin, eftersom
finansiering av industrins expansion och strukturomvandling bedöms utgöra det
strategiska finansieringsproblemel. Industriverket vill dock framhålla atl en
sådan bedömning i dagens läge är mycket svår med hänsyn till den onormala
konjunkturutvecklingen under senare år. Av stor bety-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 3
delse är hur länge man bedömer atl Sveriges bytesbalansunderskott
kommer all bestå. Mycket tyder på att industrin bl.a. genom devalveringen,
under del senaste året återhämtat en stor del av sin förlorade konkurrenskraft.
Vid en återhämtning av den internationella konjunkturen bör förulsäuningarna således
vara gynnsamma för en relativt snabb ökning av e.xporlefteifrågan.
Byiesbalansunderskottet bör således kunna förbytas i ett överskott, i synnerhet
om man beaktar att även den importkonkurrer-ande industrins konkurrenskraft
förbättrats. Industrins finansiella sparande bör därigenom kunna ökas
samtidigt som ett ökat kapacitelsutnyttjande innebär att staten skulle kunna
reducera sill stora negaliva finansiella sparande. Ett ökat
kapacitetsutnyttjande medför också på sikt att efterfrågan pä investeringar
ökar. Utan atl gä in i detalj på den analys som kapitalmarknadsutredningen
presenterar förefaller slutsatsen att byiesbalansunderskottet är eliminerat
först mot mitten av 1980-lalel som alltför pessimistiskt. Det förefaller som om
kapitalmarknadsutredningen i sin framtidsbedömning i allt för hög grad
influerats av det rådande svåra konjukturlägel. Industriverket anser dock att
även efteren konjunkturuppgång kvarslår stora problem som har att göra med
industrins långsiktiga strukturanpassning. Del är angeläget att en sådan
strukturomvandling kan genomföras även i ett bättre konjunkturläge än det
nuvarande. Detta kan naturligtvis ställa vissa krav på kapitalmarknaden.
Industriverket menar emellertid alt dessa bör kunna mötas utan förändringar av
kapitalmarknadens institutionella organisation.
1.3 Länsstyrelsen I Kalmar län
De förslag kapitalmarknadsulredningen lägger fram bygger
på realekonomiska förutsättningar om en optimal utveckling. De grundläggande
frågorna om hur man skall få fram lönsamma investeringsobjekt i sådan
omfattning som krävs för att möjliggöra en exportökning som leder till ett
jämviktsläge, behandlas inte av utredningen. I en mycket liten utsträckning
berörs de fakiorer som påverkar lönsamhetsutvecklingen i företagen. Det måste
därför betraktas som en hypotes att det kommer att vara politiskt möjligt alt
sorlera fram de investeringar som kan ge den bästa lönsamheten och att
acceptera atl dessa invesleringar sker på orter, där de företagsekonomiska
betingelserna framstår som förmånligast. Länsstyrelsen vill peka på de problem
som kan uppstå att förena en nationellt sett optimal lösning med kravet på en
regional utjämning.
Länsstyrelsen finner det inte realistiskt att grunda en
planering på ett renodlat industriexpansivt eller ett renodlat
offenlligexpansivi alternativ. En sannolik utveckling torde ligga mellan de
båda alternativen. Länsstyrelsen anser dock att kapitalmarknadsutredningens
analyser utgör ett värdefullt underiagsmaterial för beslul som påverkar
Sveriges ekonomiska utveckling på medellång sikt. Länsstyrelsen delar
uppfattningen att om målsättningen att uppnå yttre balans skall klaras, krävs
en ökad tillgång till riskvilligt kapital. Länsstyrelsen vill ifrågasätta om de
relativt begränsade förslagen till förbättrad kapitalförsörjning för industrin
kommer att ge tillräcklig effekt. Länsstyrelsen vill också understryka att
väsentliga förändringar i svenskt näringslivs tekniska kapacitet,
investeringsförmåga och lönsamhetsutveckling måste åstadkommas parallellt med
atl en förstärkning av kapitalmarknadens resurser sker.
Länsstyrelsen delar kapitalmarknadsulredningens uppfaUning
att institutionerna på den svenska kapitalmarknaden i stort har visat förmåga
att
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 4
klara anpassningar till förändrade betingelser. De problem
som förelegat atl tillgodose de anspråk på finansieringshjälp som ställts av
olika sektorer i samhället, kan snarare härledas till en samhällsekonomisk
situation, där politiska insatser varit erforderliga.
Utredningen konstaterar att skattesystemets effekter på
kapitalmarknaden är avsevärda. Länsstyrelsen beklagar därför att någon
systematisk analys av dessa effekter inte utförts och att någon samordning med
sittande skatteutredningar inte skett. Länsstyrelsen finner det motiverat att
skattesystemets verkningar på kapitalmarknaden klarlägges av ulredningen.
1.4 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning om den
svenska kapitalmarknadens funktionsduglighet. Nägra genomgripande ändringar erfordras
inte. De åtgärder som eventuellt kan erfordras för att återställa balansen i
svensk ekonomi är uteslutande av ekonomisk-politisk karaktär.
Länsstyrelsen instämmer i utredningens uppfattning alt
införande av indexbundna lån på den svenska kapitalmarknaden inte är lämpligt.
De snedvridningseffekter på kapitalmarknaden som
inflaiionen medför, förstärks av skattesystemet. Banksparandet missgynnas
jämfört med sparande i aktier och fastigheter. Framförallt gynnas sparande i
fastighet genom inflation och skatteregler. Lånebenägenheten stimuleras starkt
med en motsvarande aversion mot amorteringar. Under avsnittet om bostadssektorns
finansiering har utredningen konstaterat att förmögenhetsomfördelningen mellan
löntagare, fastighetsägare och långivare till följd av inflationen knappast
kan kontrolleras med institutionella medel. Om man misslyckas med det primära
målet att bekämpa inflationen, bör korrektivet enligt utredningen i första hand
sökas inom beskattningsområdet. Utredningen har emellertid trots dessa
uttalanden avstått från att systematiskt analysera skattesystemets verkningar
på kapitalmarknaden med hänsyn till att flera skatteutredningar arbetat
parallellt med densamma. Utredningen har nämligen förutsatt, alt dessa i sitt
arbete skall beakta de avsevärda effekter som skattesystemet har på
kapitalmarknaden. För egen del måste länsstyrelsen emellertid konstatera att de
båda skatteutredningarna, som nu framlagl sina slutbetänkanden, inte framlagl
några förslag i den antydda riktningen. Ett fortsatt utredningsarbete i någon
form kan därför synas motiverat.
1.5 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Sparande, investering och betalningsbalans.
Utredningen konstaterar att Sveriges betalningsbalans
började utsättas för störningar redan under 1960-talet och förklarar hur den
påtagliga obalans som uppkommit under senare år sammanhänger dels med den långsamma
konjunkturåterhämtningen, dels med de strukturförändringar som skett såväl i
världsekonomin som inom Sverige. Utredningen skisserar olika alternativ för
återställande på sikt av den externa balansen genom en kombination av
förbättrat sparande och ändrad resursallokering.
Fullmäktige vill i detta sammanhang särskilt uppmärksamma
utvecklingen av sparande och investeringar inom tre sektorer av samhällsekonomin
som har avgörande inverkan på kapitalmarknadens kapacitetstillväxt och
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 5
funkiionssäit, nämligen allmänna pensionsfonden, hushållen
och företagen.
Allmänna pensionsfonden.
Enligt utredningens kalkyler kommer pensionsfondens
lillväxt med nu gällande bestämmelser all avtaga. Utredningen bedömer det som
angelägel atl den framtida politiken i fråga om utfästelser och avgifter
utformas så att en försvagning i AP-sparandet förebygges. Fullmäktige instämmer
med denna bedömning. En försvagning skulle nämligen innebära att den nyssnämnda
processen av kapitalmarknadsexpansion skulle följas av en utveckling i motsatt
riktning och det utrymme som successivt har ställts till mellanhandsinstitutens
förfogande i en kontinuerlig avvägning av olika läntagargruppers lånebehov
skulle krympa.
Även med
en rimlig höjning av avgiftsuttaget kommer allmänna pensionsfondens andel av
kapitalmarknadsutbudet att minska. I detta perspektiv får det enskilda
försäkringssparandets tillväxt tillmätas stor vikt. Även hushällens övriga
sparande blir av strategisk belydelse i del iäge med växande efterfrågan på
långfristiga lånemedel som utredningen skisserar. Till skillnad från sparandet
inom försäkringsbolagen, som huvudsakligen är av långfristig karaktär, är det i
det senare fallet fråga om en ökad förvandling av huvudsakligen kortfristigt
sparande till långfristigt kreditul-bud.
Hushållssparandet och kapitalmarknaden
Utredningens
kalkyler över utvecklingen av sparande och investeringar leder fram lill
slulsatsen att hushållens sparande kommer atl relativt öka i betydelse och att
detta sparande i ökad utsträckning behöver kanaliseras i form av långfristigt
kreditulbud. Utredningen diskuterar i fortsättningen möjligheten att öka
allmänhetens förvärv av medel- och långfristiga obligationer. Det fastslås att
skattesystemet verkar återhållande, och atl framgångsrik försäljning av
obligationer till allmänheten enbart avsett premieobligationer, med låg
beskattning av avkastningen; utredningen kunde här ha nämnt sparobligationer,
som har ett annat slag av skaitemässiga fördelar. Utredningen rekommenderar
vidare en mera intensiv marknadsföring av obligationer frän emissionsbankernas
sida och en mera flexibel utformning av lånevillkoren för att anpassa dem till
hushållens preferenser. En väg att binda hushållssparandet kan vara att ge
bankerna rätt att ge ut obligationer. Det är troligt att incitamenten för
bankerna att förmå allmänheten atl förvärva bankpapper skulle vara siörre än
för andra obligationer.
Fullmäktige
vill understryka vikten av att hushållssparandet kanaliseras som ett utbud av
långfristiga krediter. Riksbanken strävar efter en utveckling i denna riktning
och också atl ge denna kanalisering former som är förenliga med en fungerande
kapitalmarknad där allmänheten förmås alt göra mera långfristiga placeringar
som en följd av marknadsmässiga incitament, t. ex. en bättre avkastning på
medel- och långfristiga obligationer. 1 det följande anknyter fullmäktige till
vad ulredningen anfört om stimulans till allmänhetens förvärv av medel- och
långfristiga obligationer.
Utredningen
pekade först på belydelsen av skattemässiga fördelar. De har hittills varit
begränsade till vissa typer av statspapper och, inom ramen för lönsparandet,
till viss bankinlåning. Ur det perspektiv som kapitalmarknadsutredningen
anlägger borde det stå klart atl, som fullmäklige anförde i siu remissvar över
förslaget om utökat lönsparande, de fördelar
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 6
som lönsparandet ger bör gälla även vid placeringar i
obligationer och inle blott vid placering i bank eller aktier. Fullmäktige
anvisade även den naturliga vägen härför, nämligen obligationssparfonder,
anknutna till lönsparsystemet på samma sätt som aktiesparfonderna.
Fullmäktige kan även insiämma i vad som sägs om en mera
intensiv marknadsföring av obligationer och en till placerarnas preferenser
anpassad utformning av länevillkoren. Det första är, som utredningen anger, i
första hand en fråga för emissionsbankerna. När det gäller anpassningen av länevillkoren
har riksbanken visat en positiv inställning till innovationer som kommit fram,
t.ex. kortare och längre löptider med motsvarande variationer i räntesatsen,
räntejustering under obligationens löptid och obligationer med rörliga, lill
diskontot anknutna, ränlor. Fullmäklige vill emellertid underslryka att den
grundläggande förutsättningen för en vidgning av marknaden, och då särskilt
med större placeringar från hushållen, är att räntenivån på mellan- och
långfristiga obligationer hålls pä en attraktiv nivå i förhållande till
bankinlåning.
Industrifinansieringen
Industrin ulgör en strategisk sektor i det
tillväxtperspektiv som utredningen behandlat och i vilket återställande av
betalningsbalansjämvikt på sikt har framstått som det främsta målel. Även
strukturförändringarna och den därmed sammanhängande snabbt växande krisen i
vissa industribranscher under senare år berättigar den framskjutna plats som
industrins finansieringsförhållanden har fått i utredningens analys.
Utredningen har inte kunnat gå in på frågan vilken storlek industrisektorn bör
ha för atl möjliggöra återställande av den externa balansen med bibehållen
tillväxt i ekonomin, men framhäller atl en betydande investeringslillväxt i
industrin erfordras såväl i det induslriintensiva alternativet som i det
alternativ som förutsätter en snabbare expansion av den offentliga sektorn.
Även vid en ur företagens synvinkel gynnsam utveckling av
lönernas andel av bruttonationalprodukten och därmed sammanhängande ökad räntabilitet
på eget kapital beräknas soliditeten inom industrin fortsätta att sjunka. Den
beräknade erforderliga investeringstillväxten förutsätter sålunda att
företagen är både villiga och i stånd att öka sin externa finansiering genom
tillförsel av lånemedel, men även av riskvilligt kapital.
Utredningen framlägger en rad förslag som förbättrar
företagens möjligheler atl läcka sina lånebehov på den organiserade
kapitalmarknaden. Utredningen beskriver också en annan viktig
finansieringskälla för företagen, nämligen alla de slags krediter som inte
kräver förhandlingar med långivare på sararaa sätt som lån på den organiserade
marknaden, såsom pensionsskulder ra. ra. Även statliga lån i olika former har
kommit att utgöra ett betydande inslag i finansieringen, I valet mellan lån via
den organiserade kreditmarknaden eller utanför denna föredrar utredningen den
organiserade marknadens kreditgivning, eftersom den förutsattes leda till en
mera effekliv allokering av resurserna än långivning utanför marknaden.
Fullmäktige har noterat de olika vägar utredningen anger
till förbättring av företagens försörjning med lånemedel via kapitalmarknaden.
Kärnpunkten i utredningens analys är dock företagens behov av riskvilligt
kapital. Utredningen har lagt fram förslag som främjar kapitalmarknadsutbudet
av riskvilliga medel men påpekar att villkoren för bolagen att öka sitt
aktiekapital också skulle förbättras genom en vidgning av avdragsmöjlig-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 7
heterna enligt den s. k. Annell-lagen. 1 ett
remissyttrande till budgetdepartementet den 18 maj 1978 har fullmäktige
tillstyrkt en höjning av avdragsprocenten. Fullmäktige tillstyrkte även en
förlängning av den period under vilken avdraget får utnyttjas.
En annan
faktor av vikt för utvecklingen av företagens räntabilitet under en period av
sjunkande soliditet har varil det förhällandet att kosinaderna för lånekapital
i allmänhet väsentligt understigit genomsnittliga avkastningen pä det totala
kapilalet, vilket har bidragit till att räntabiliteten på eget kapital har
sjunkit mindre kraftigt än vad som eljest skulle ha varit fallet. Fullmäktige
vill i detla sammanhang erinra om osäkerheten i bedömningen av den framtida
ränteutvecklingen. Den gör atl det kanske inte är befogat att förutsätta samma
relationstal för industrins finansieringskostnader under kalkylperioden som
under sextio- eller sjuttiotalet.
Kreditallokeringen
I utredningens analys av kapitalmarknadens institutionella
ram och funktionssätt har frågor rörande kredilmarknadens effektivitet fält en
framskjuten plats. Utredningen har därvid ställts inför den besvärliga
avvägningen mellan å ena sidan ekonomisk-polit>skt givna mål, t.ex. bostadsbyggandets
finansiering, och å andra önskemålet att sä långt som möjligt utnyttja
marknadsmekanismerna vid kreditallokeringen.
Fullmäktige
konstaterar att utredningen kommer fram till slutsatsen att kreditmarknaden i
dess nuvarande utformning väl molsvarar denna avvägning.
,Mlmänna pensionsfonden och mellanhandsinstituten
Även när
det gäller kanaliseringen av allmänna pensionsfondens utbud till de slutliga
låntagarna har utredningen funnit att man får acceptera en lösning som endast i
begränsad utsträckning grundar sig på marknadsmekanismer. I princip har
utredningen bedömt det som önskvärt att en decentralisering av kreditbesluten
skulle ske genom att flera konkurrerande företagsfinansierande
mellanhandsinstitui med stor biedd i sin utlåning skulle erbjuda låntagarna
likvärdiga lånevillkor. I praktiken har utredningen dock fått konstatera att
instituten har en betydande grad av specialisering, varigenom låntagarnas
möjligheter att vid avslag av låneansökan vända sig lill annal institut är
begränsade. Genom atl de företagsfinansierande mellanhandsinstitutens
kreditgivning i hög grad är inriktad på för varje institut specifika
låntagargrupper har tilldelningen av upplånings-utrymme på den svenska
kapitalmarknaden till dessa institut i praktiken också inneburit en viss
kredittilldelning till dessa instituts låntagargrupper. Finansieringen av
industrin, jordbruket och andra företagsgrupper har skett i enlighel med de
allmänna ekonomisk-politiska riktlinjerna för dessa företagsgrupper men den
tidsmässiga och kvantitativa preciseringen av kreditflödet har fått ske inom
ramen för kapaciletsutvecklingen pä den svenska kapitalmarknaden i sin helhet.
Obligationsmarknaden
Utredningens
analys av obligationsmarknaden utgör likaså ett exempel på den avvägning mellan
mäl och medel som återkommer pä många avsnitt i betänkandet. Utredningen
konstaterar sålunda att obligationsmarknaden helt domineras av ett fåtal stora
institutionella placerare och alt en sekundärmarknad i traditionell mening
knappast förekommer. Därtill kommer.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 8
som utredningen klart visar, den snedvridning av
marknadsförhållandena som inflation och skatter ger upphov till. Allokering
enbart via räntepolitiska medel kan enligt utredningen under sådana
förhållanden knappast ske pä något effektivt säll. Ulredningen belyser bl.a.
emissionskontrollens funktion i detta sammanhang. Med utgångspunkt från
allmänna kriterier beiräffande en obligationsmarknads effektivitet flnner
utredningen atl marknaden knappast behöver ändras på något avgörande säll.
Ulredningen förordar dock vissa ändringar som innebär en fortsatt anpassning
till länlagarnas och långivarnas preferenser, i linje med den större
variabilitet, vad beträffar löptider, ränlebindningstider och räntesatser, som
åstadkommits under senare är. Ökad rörlighet på obligationsmarknaden skulle
enligt ulredningen också främjas om man avskaffade fond- och
emissions-stämpelavgifterna.
Fullmäklige ansluter sig till denna bedömning, och vill i
detta sammanhang också hänvisa till de diskussioner om nya lånekonstruktioner
på obligationsmarknaden och även när det gäller reverslån, som regelbundet förs
mellan marknadsrepresentanter och riksbanken och den kontinuerliga anpassning
som i enlighel därmed genomförs.
Kreditgivningen utanför kreditmarknaden
Även om del enligt fullmäktiges mening är ofrånkomligt att
kreditallokeringen i betydande utsträckning får ske genom andra än generellt
marknadsanpassade medel finns det anledning att särskilt uppmärksamma den
tilltagande specialdeslination av kreditgivningen som utgörs av statens
utläning till i försia hand industrin. Den formella prioriteringen på kreditmarknaden,
som hittills endast har avseit bostadsfinansiering saml statens
budgeifinansiering, har därmed kommit att omfatta även en betydande andel av
kreditgivningen till näringslivet. Stödet till näringslivet har också i
betydande utsträckning kommit att ske i form av statliga kreditgarantier.
Garantierna medför inte att kreditgivningen får prioriterad ställning. Fullmäktige
har också vid tidigare tillfällen framhållit att det inte är lämpligt alt utan
ett avgörande ställningstagande från statsmakternas sida slå in på en väg som
innebär att en allt större del av kreditmarknaden avsätts till av staten
angivna ändamål. Fullmäktige är dock medvetna om att utlåningen och
kreditgarantierna är betingade av de stora strukturproblem som den svenska
industrin för närvarande möter och inte avses utgöra något bestående inslag i
den organiserade kreditmarknaden.
Inflaiionen
Inflationen utgör den faktor som enligt utredningen
speciellt försvårar kiediiallokering med generella medel. Kombinationen av
inflation och skatt skulle i vissa fall kräva nominella räntesatser som ligger
långt över de nivåer som hittills varit vanliga. Utredningen framhåller också
hur inflationsförväntningar skaparen stort element av osäkerhet i alia
investerings-och placeringsbeslut, vilket innebär en kostnad såväl för
låntagaren som för längivtiren, och därmed samhällsekonomiska förluster. Den
ökade flexibiliteten i lånevillkoren på kapitalmarknaden under senare år får
ses mot denna bakgrund.
När det gäller alt förbättra avvägningen mellan låntagares
och långivares preferenser i en situation av osäkerhet om prisutvecklingen kan
indexlån spela en roll. Ulredningen hänvisar till tidigare ulredningar och
ulländska erfarenheter pä detta område men tar inle ställning i denna fråga.
Fullmäktige är medvetna om de svårigheter som är förenade med en kreditmarknad
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 9
som helt eller delvis är indexbaserad. Fullmäktige anser
dock atl utredningen skulle ha kunnai ägna större uppmärksamhet ål frägan hur
placerings- och investeringsbeslut kan underlättas i en inflationsekonomi.
Detta gäller i synnerhet företagens finansieringssitualion. Visserligen
placeras ell företags upplånade medel i reala lillgångar men vid snabbt
stigande investeringskostnader kan mycket besvärande likviditetssvårigheter uppkomma.
Stora utbetalningar för ränlor och amorteringar får ofta ställas mot lill i
början låga försäljningsintäkter.
Del är ocksä av vikt atl påpeka att långivarna har ett
motsatt intresse, nämligen atl återbetalningarna påskyndas. Den allmänna
förkortning av lånens löptider på den svenska kapitalmarknaden ger belägg för
detta. Motsättningarna mellan låntagarnas och långivarnas önskemål växer givetvis
vid tilltagande inflation.
Dessa problem skulle delvis kunna mildras genom större
flexibilitet i länevillkoren, t.ex. vad beträffar amorteringsplanen. Denna
flexibilitet kan åstadkommas utan tillgripandet av indexkonstruktioner.
Avslutande synpunkter
Resultaten av utredningens analyser visar enligt
fullmäkliges mening på tre huvudproblem som skall lösas. Sparandet i samhället
måsle i tillräcklig grad kanaliseras så, att det tillgodoser låntagarnas behov
av långfristigt kapital. En ökande del måste även ställas till företagens
förfogande som riskkapital. Det är slutligen önskvärt att kanaliseringen i
större utsträckning sker med marknadsmässiga metoder och icke genom
regleringar eller mer eller mindre automatiska fördelningssystem som återlånen.
Det
framtida utbudet på kapitalmarknaden blir i hög grad beroende av hur hushållens
sparande kanaliseras. 1 avsnittet "Hushållssparandel och
kapitalmarknaden" har fullmäktige i anslutning till utredningens framställning
gett sina synpunkter på hur hushållssparandet i större utsträckning än hittills
skall kunna föras till kapitalmarknaden. Även med en utveckling i denna
riktning är det, som fullmäklige underslryker, viktigt att slå vakt om allmänna
pensionsfondens placeringskapacitet.
Tillgodoseendet genom marknaden av näringslivels behov av
egel kapital sker genom institutioners och allmänhetens placeringar i aktier.
Utredningens förslag för att stimulera och möjliggöra aktieplacering har tillstyrkts
av fullmäktige i vad avser en utvidgning av Annellavdraget, en fortsalt
utbyggnad av aktieplaceringskapaciteten hos allmänna pensionsfonden - liksom
för närvarande avskild från de första tre fonderna - och, beträffande
försäkringsbolagen, vidgning av den fria sektorn och höjningen av
rösträttsgränsen.
När det
gäller fördelningen av resurserna på den svenska kreditmarknaden har
utredningen avvisat tanken om att den helt skulle avgöras genom prismekanismen,
men ett huvudtema är dock atl marknadsmässiga metoder bör utnyttjas i större
utsträckning. Fullmäktige har här understrukit betydelsen av en attraktiv
räntenivå på längre lån för att nå den nödvändiga breddningen av
kapitalmarknaden. Riksbanken har även varit positiv till initiativ för att, som
utredningen rekommenderar, skapa en större variation av lånekonstruktioner och
mindre schablonmässig räntesättning pä obligationsmarknaden. Önskemålen på
dessa punkter gäller även mellanhandsinstiluten, och fullmäktige har i detta
sammanhang tillstyrkt förslagen om organisatoriska förändringar beiräffande
dessa institut.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 10
1.6 Fullmäktige i riksgäldskontoret
Ulredningen anför på såväl s. 89 som s. 238 vissa
prognossiffror för byiesbalansunderskottet fram till år 1985 och gör härifrån
uppskattningar av tillväxten i stocken av långfristiga utlandslän, dels i 1977
ärs priser och dels i löpande priser. 1 den förra kalkylen skulle lånestocken
öka från drygt 50 miljarder kr. vid utgången av 1977 till omkring 90 miljarder
kr. 1985 eller med ca 80%. Härvid inryms också upplåning för ökad
exportkreditgivning, direkta investeringar ulomlands, m. m. Någon hänsyn har i
kalkylen inte lagits till den s. k. restposten, som på senare år uppgått till
betydande belopp. Kalkylen tenderar därmed enligt ulredningens mening att överskaUa
upplåningsbehovet. Vid en 20% lägre uppskattning av bytesbalansens underskott
i utgångsläget (betänkandet s. 89) skulle lånestocken uppgå till drygt 70
miljarder kr. år 1985.
Det senaste halvårets förbättring av handelsbalansen
antyder att en gynnsammare utveckling av bytesbalansunderskotlet än utredningen
förutsatt kan bli möjlig. Även med utredningens siffror blir utlandsskulden är
1985 dock förhållandevis blygsam. Antar man att BNP såsom Reviderad Finansplan
1978 förutsätter växer med 0.8% 1978, 3.7% 1979 och 4.3% 1980 samt därefier med
4% per år skulle den långfrisiiga utlandsskulden bruiio är 1985 molsvara endast
ca 15% av BNP (enligt utredningens lägre bytesbalanssiffra i utgångsläget) och
dess förräntning 1.2% av BNP vid en tänkt genomsnittsiänla av 8%. Mot dessa lai
skulle då stå inte obetydliga finansiella utlandsfordringar i form av bl. a.
exportkrediter resp. inkomster från de lån och investeringar som gjorts med en
del av de upplänade medlen. Belastningen på den svenska ekonomin av även ett sä
ambitiöst utlandslåneprogram som det av utredningen antagna blir då belydligt
lägre än molsvarande program för många andra lånlagariänder inklusive vad de
övriga nordiska länderna uppvisar idag.
Med hänsyn till de internationella kapitalmarknadernas
funktionssätt finner fullmäktige del osannolikt aU det, som utredningen
befarar, skulle föreligga risk att Sverige med dylika tal för sin
utlandsupplåning fram till 1985 skulle möta "på någon sikt stigande
upplåningskostnader med kortare amorteringstider och sämre räntevillkor"
(s. 89), försåvitt inte marknaderna fram till dess blir avsevärt mindre
likvida (vilket skulle drabba alla låntagare och inte endasl Sverige). Än
mindre sannolikt förefaller det vara att internationella lån till Sverige på
ifrågavarande nivå skulle komma att göras villkorliga med hänsyn till
inriktningen av vår ekonomiska politik och därmed begränsa vår handlingsfrihet
(s. 239). Utländska kreditgivare inklusive inlernationella organ som IMF, synes
främst ta avseende vid strävanden att återge den svenska ekonomin extern och
intern balans, en målsättning som ju omfattas med allmän enighet i Sverige.
Ulredningen diskuterar också sambandet mellan
utlandsupplåning och räntabla investeringsprojekt och menar att utan sådan
projekt i den omfaUning som skall möjliggöra den förutsatta, jämviktsskapande
exportökningen respektive ökningen av en importåterhållande avsättning på
hemmamarknaden, bortfaller i stor utsträckning moliven för långfristig
upplåning i utlandet liksom ocksä möjligheten att genomföra den. En utländsk
upplåning som i huvudsak inriktas på att hålla uppe konsumtionen idag på
bekostnad av framtida konsumtion skulle enligt utredningen pä sikt komma att
möta motstånd på lånemarknaden. Fullmäktige kan dela den ofta framförda
uppfattningen att låntagare som uppvisar god förekomst av räntabla
investeringsprojekt - särskilt inom råvarusektorn - kan påräkna
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 11
något gynnsammare lånevillkor än andra, allt annal lika.
Någon egentlig svårighet att lån;» på de internationella kapitalmarknaderna för
att finansiera underskotten i en ekonomi med en relativt sett låg investeringsbenägenhel
synes dock inte föreligga i nuläget eller för den förutsebara framtiden.
Delvis sammanhänger detta med att en betydande del av ett lands löpande
utgifter för offenilig konsumtion, t.ex. för utbildning och hälsovård, numera
erkänns ha kapitalbildningseffekter. Längivarna har ocksä accepterat att
nationella ekonomier under en lång följd av år kan behöva utnyttja de utländska
kapitalmarknaderna av betalningsbalansskäl, t.ex. för atl möla en
terms-of-tradeförsämring såsom den oljeprishöjningarna utsatt bl.a. den svenska
ekonomin för. Enighet råder sålunda om att OECD-omrädels samlade underskott
gentemot OPEC-länderna bör fördelas mellan medlemsländerna; Sveriges andel för
1977 angavs till ca 3 miljarder kr. Även temporära exporlsvackor inom vissa
näringsgrenar kan behöva mötas genom utlandsupplåning - exempel är den svenska
lageruppbyggnaden under 1976 och 1977 för atl hålla produklion och sysselsättning
uppe i en utdragen lågkonjunktur. Slulligen är det påtagligt att den svenska
ekonomin nu står inför stora omstruktureringsbehov i vissa näringsgrenar och i
vissa regioner; detta utgör också fullgoda skäl enligt internationellt
betraktelsesätt för att ett land skall tillgripa supplementär finansiering från
utländska källor. 1 samtliga dessa fall har Sveriges agerande sålunda vunnit
förståelse hos utländska långivare och internationella organisationer.
Fullmäktige vill dock understryka atl en balansbrist som
den Sverige upplevt sedan 1976 bör utgöra en signal till allvarlig prövning av
såväl den svenska kapitalmarknadens lillräcklighel via förbättrad exiernbalans
för att finansiera de invesleringar som behöver göras i syfte att återvinna och
bevara den svenska konkurrenskraften pä export- och hemmamarknaderna som
inriktningen på sikt av investeringsverksamheten och resursutnyttjandet över
huvudtagel. Del finns enligt fullmäktiges mening ingen anledning tro att
Sverige skulle sakna investeringsprojekt som framslår som "'räntabla genom
i förhällande till utlandet konkurrensdugliga löne-och kapitalkostnader per
producerad enhet" (s. 90). Däremot kan det fordras ett intensifierat
forsknings- och utvecklingsarbete för att formulera sådana projeki och större
volymer av riskvilligt kapital för att genomföra dem - lik.som en vidgad
institutionell marknad för långfristigt kapital i form av lånemedel enligt de
riktlinjer som utredningen föreslår.
Till fullmäktiges prolokoll lät tre ledamöier (Adamsson,
Krislenson och Jansson) anteckna följande yttrande:
I motsats till majoriteten (Bergqvist, Magnusson och Boo)
anser vi, att det föreligger visst fog för utredningens farhågor som framförts
på sid. 89 vad gäller på sikt stigande upplåningskostnader med kortare
amorteringstider och sämre räntevillkor.
1.7 Svenska bankföreningen
Nackdelama med en reglerad kapitalmarknad.
Den svenska kapitalmarknaden är sedan decennier i detalj
reglerad av riksbanken. Denna reglering sker genom användning av s.k.
kreditpolitiska medel såsom emissionskontroll och räntereglering för
obligationer m.m. samt likviditetskvoter för banker och placeringskvoter för
försäkringsinstitut. Ett flertal av dessa regleringsinstruraent tillämpas
permanent
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 12
- med direkt eller indirekt stöd av lagen om
kreditpoliliska medel -oavsett vilket konjunkturläge Sverige befinner sig i och
oavsett läget i samhällsekonomin och pä kreditmarknaden. Avsättningen av stals-
och bostadsobligationer tryggas inte genom villkor som marknaden finner attraktiva
utan med hjälp av placeringsbestämmelser och särskilda överenskommelser mellan
statsmakterna och kreditinstituten om obligationsköp. Ell ytterligare
instrument i regleringen av kapitalmarknaden är valuta-regleringen.
Bankföreningen finner det värdefullt, att
kapitalmarknadsulredningen
(KMU) i flera av sina delresonemang visar en viss förståelse för väldet av
ökad marknadsmässighet.
Samtidigt beklagar föreningen, alt utredningen inle velat
förorda en övergång till en friare kapitalmarknad i Sverige. Bankföreningen
vill därför i detla avsnitt beröra de allvarligaste nackdelarna med alt den
svenska kapitalmarknaden - lill skillnad från situationen i många andra länder
- varit underkastad regleringar som inverkat mycket negativt på kapitalmarknadens
möjligheter att fullgöra sin funklion som en effektiv förmedlare av
långfristigt kapital mellan långivare och låntagare.
Regleringen
av den långa räntan och därmed sammanhängande emissionskontroll har främst
motiverats med att bostadsbyggandets och statens finansiella behov intar en
särställning i samhället och måste prioriteras. Detta argument är dock inle
rationellt från samhällsekonomisk synpunkt. Att tillförsäkra kredit genom atl
delvis hindra kapitalmarknadens funktionsduglighet är inte ett rationellt och
samhällsekonomiskt effeklivi sätt atl uppnå dessa prioriteringsmål. Det riktiga
är i stället att staien och bostadssektorn erbjuder räntor som krävs för att de
skall erhålla erforderlig kredit och atl samhällel bekostar detta via statens
budget. Endast genom att låta varje lånetransaktion ske till en marknadsränta
kan den samhällsekonomiska kostnaden för denna kredit avgöras och möjliggörs en
ralionell prioritering. Utredningen har inte visat att en lösning med regleringar
är bättre än en marknadslösning. Regleringarna innebär, alt den enda kända
metoden att åstadkomma en effektiv kapitalanvändning på sikt, nämligen den fria
prisbildningen, systematiskt har satts ur kraft. Som en följd härav har
riksbanken måst ikläda sig uppgiften atl granska presumtiva låntagares
ansökningar om "tillstånd" att ta i anspråk det ransonerade utrymmet
på kapitalmarknaden, Efiersom knappast någon myndighei besitter sädana
insikter om framtiden, att den bättre än företagen själva kan bedöma
investeringarna och lånebehoven, anser bankföreningen att den enda rimliga
lösningen är att släppa fram låntagarna fritt och låta dem konkurrera om
kapitalutbudet på en fri marknad.
Riksbankens reglering av obligationsräntan har lett till
att denna inte blivit tillräckligt attraktiv för alt dra erforderiigt kapital
lill den länga marknaden. Regleringen har sålunda medfört en konstlad, onödig
brisl på långl kapital - bäde i förhållande till efterfrågan på längt kapital
och i förhållande till det utbud som skulle framkommit på en fri marknad. I
stället har kapitalet sökt sig till marknaden för kortfristigt kapital, där räntorna
framstått som mer attraktiva med hänsyn tagen till den kortare bindningstiden.
Denna "överströmning" från den långa till den korta marknaden har
medfört stora svårigheter för penningpolitiken. Riksbanken har tvingats införa
nya regleringar för att "transformera" kortfristigt kapital till
långfristiga placeringar. Härigenom har bankerna, försäkringsbolagen och
AP-fonden förmåtts köpa stora mängder obligationer till icke marknadsmässiga
villkor.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 13
Regleringarna har således kraftigt bidragit lill atl den
svenska kapitalmarknaden har fungerat dåligt. I stället för att mildra
regleringarna, så att marknaden fungerar bätire, har riksbanken skärpt dem för
att tvångsvis fä fram köpare till obligationerna. Möjlighelerna all med olika
tvångsälgäider förmå kreditinstituten atl göra obligationsplaceringar har
hämmat utvecklingen mot mera marknadsmässiga obligationsvillkor.
För affärsbankernas del har de växande kraven på
obligationsköp begränsat deras möjligheler atl fullgöra sin specialistfunktion
som kreditgivare till näringslivet. Detta har i sin tur medfört krav pä att
nya finansieringsmöjligheter skapas för detta ändamäl.
Ett särskilt motiv för alt avskaffa regleringarna pä
kapitalmarknaden är. alt räntesättningen har medfört atl låntagarna
systematiskt har gynnats pä långivarnas och spararnas bekostnad. Genom
regleringarna förbilligas den statliga upplåningen liksom de statliga
subventionerna till bostadssektorn. Den vinsl, som allmänheten i egenskap av
skattebetalare och bosiadskon-sumenl kan göra pä detta sätt, motverkas
emellertid av förluster som drabbar allmänheten indirekt via de stora
kapitalplacerama, dvs. AP-fonden, försäkringsbolagen och bankerna. Ätminstone
till viss del leder riksbankens åtgärder lill alt avgiftsuttaget till AP-fonden
måste höjas mera än annars skulle ha varit fallet. Allmänheten tvingas betala
högre premier till försäkringsbolagen som en följd av dessas onödigt låga
avkastning på kapitalplaceringarna, och bankernas möjlighet att betala en högre
ränta pä allmänhetens inlåning försämras. Att låntagarna gynnats på spararnas
bekostnad har accentuerats av den höga inflationstakt som rått under flera år.
De nyckfulla överföringsvinster, som inflationen alltid medför, har således i
onödan förstärkts av de gällande regleringarna.
Under den närmast kommande femärsperioden kommer det
statliga budgetunderskottet att vara mycket stort. Bankföreningen vill
framhälla atl detta accentuerar nödvändigheten av en friare kapitalmarknad med
marknadsmässiga räntor. Om inte räntorna blir marknadsmässiga kommer detta att
innebära, att myndigheterna för att klara finansieringen av underskottet måste
tillgripa allt krafligare regleringar för alt tvinga fram en efierfrågan på
statsobligationer.
Bankföreningen finner del angelägel, all den svenska
kapitalmarknaden också befrias från sina nuvarande regleringar i förhållande
till utländska kapitalmarknader i betydligt högre grad än som skett i samband
med de senaste årens utlandsupplåning. Detta gäller även företagens försörjning
med nya tillskott av eget kapital. Valutaregleringen bör liberaliseras så alt
svenska företag får samma finansieringsmöjligheter som förelag i andra länder.
Alla tillgängliga källor måste utnyttjas för alt lösa den svenska ekonomins
behov av långfristigt kapital.
Bankföreningen vill mot bakgrund av synpunkterna ovan
framhålla, att den mest angelägna reformen på den svenska kapitalmarknaden är
atl öka inslaget av marknadsmässighet genom att avskaffa de regleringar som
sedan åratal hämmat marknadens funktionsmöjligheter. Kapitalmarknads-politiken
bör som i de flesta andra avancerade industriländer använda sig av mer
generella medel än de slarkl selektivt reglerande medel som har tillämpats i
Sverige under efterkrigstiden. Den mest angelägna reformen pä den svenska
kapitalmarknaden är alt avskaffa de regleringar som sedan åratal hämmat
kapitalmarknadens möjligheter atl fullgöra sin funktion att förmedla
långfristigt kapital mellan långivare och låntagare. Ett avskaffande av
emissionskontrollen och den därmed sammanhängande ränteregleringen för
obligationer m. m. ser bankföreningen som det viktigaste steget
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 14
mot en ökning av kapitalmarknadens effektivitet och
kapacitet. Bankföreningen beklagar därför att kapitalmarknadsutredningen inte
har förordat en övergång till en friare kapitalmarknad i Sverige.
1,8 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
De senaste åren har karakteriserats av en betydande
finansiell obalans i den svenska ekonomin. Stora bytesbalansunderskott har
ackumulerats sedan 1974. Den finansiella försvagningen är särskilt påtaglig
inom industrin och den offentliga sektorn.
Utredningens analys har just inriktats på de senaste årens
balansproblem och sökt precisera de krav som ett återställande av balansen
medför för kapitalmarknaden. Utvecklingen är allvarlig, och ulredningens
slutsals synes ofrånkomlig: Obalansen är inte av lillfällig natur och
effekterna av de senaste årens stora underskott i bytesbalansen kommer alt
bestå längt in på 1980-lalet - eventuellt ännu längre.
Det finns starka argument för att åstadkomma en successiv
höjning av invesleringskvoten under de närmaste åren. Ökade
industriinvesteringar är nödvändiga för att på sikt åstadkomma en jämvikt i
ulrikesbetalningarna. Det finns även andra områden som framtvingar en
ekonomisk politik med inriktning på höjd investeringskvot. Ett ökat
bostadsbyggande är angelägel efter stagnationen hittills under 1970-talel.
Energikommissionen hardessutom i sitl under våren avlämnade betänkande
framhållit behovet av väsenlliga investeringar på energiområdet under
1980-talet.
Utredningen konstaterar med rätta att en ekonomisk politik
inriktad på alt öka investeringarna hos industrin måste innefatta en radikal
förbättring av det finansiella sparandet inom denna sektor. Överhuvudtaget
kommer ett återställande av jämvikten i bytesbalansen att kräva ett ökat
finansiellt sparande inom hela den privata sektorn, dvs. säväl hos industrin
som hos hushållen. För att trycket på den privata seklorn inte skall bli
orealistiskt hårt - eller återställandet av ulrikesbalansen äventyras - torde
det också vara nödvändigt att förbättra den finansiella utvecklingen inom den
offenlliga sektom. Den statliga långtidsbudgeten från april 1978 pekar för den
närmaste 5-årsperioden på budgetunderskott i storleksordningen 40 miljarder
för resp. budgetår. En sådan utveckling kan knappast ge grund till
förhoppningarom att uppnå jämvikt i ulrikesbetalningarna fram till mitten av
1980-talet.
Även utan den belastning som underskotten i bytesbalansen
innebär, skulle obalansen på kapitalmarknaden komma att skärpas under de närmaste
åren. AP-fondens placeringskapacitel har under de senaste åren stagnerat, bl.a.
på grund av en svag eller obefintlig realränta pä fondens placeringar. Enligt
utredningens bedömningar väntas denna stagnation accentueras under 1980-talet.
Del är angeläget, att AP-fonden bevaras som det effektivaste instrumentet för
kollektivt sparande. Avgiftsuttaget bör höjas. Del är också av stor betydelse
att myndigheterna utvecklar den flexiblare syn på räntegapet mellan kort och
lång marknad som kommit fram under de senaste aren. Härigenom förbättras
avkastningen på AP-fondens placeringar liksom en aktivare räntepolitik
överhuvudtaget sannolikt kommer att visa sig nödvändig för alt åstadkomma en
tillförsel av långt kapital som behövs för att möta kravet på en höjd
investeringskvot.
Vi instämmer i utredningens bedömning att den
utlandsupplåning som kom igång 1974 kommer att fortsätta under överskådlig
framtid - inte bara fram till dess en permanenl jämvikt i bytesbalansen
uppnätts. Det är också
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 15
av betydelse att denna upplåning sprids på olika sektorer.
Vi vill i detta sammanhang framhålla betydelsen av att de olika
mellanhandsinstituten i ökad utsträckning kan medverka till att transformera
det internationella kapitalel till svenska investeringsobjekt. En ändrad syn på
utlandsupplåningen torde säledes vara motiverad med hänsyn lill att det
hittillsvarande omedelbara behovet av att täcka underskottet i bytesbalansen
utsträcks till ett framlida importbehov av kapital för att åstadkomma den
nödvändiga höjningen av invesleringskvoten. Denna gradförändring i synen pä utlandsupplåning
framstår som särskilt nödvändig om höstens energipolitiska beslul medför
betydande investeringar i ett tidigt skede av 1980-talet. Den hittillsvarande
utlandsupplåningen har medfört att Sverige exponerats föf den okontrollerade
tillväxten i den internationella penningmängden. Den penningpolitik som
riksbanken tvingats föra i detta sammanhang har i kombination med statens
budgetpolitik resulterat i historiskt sett starka variationer i penningmängdens
lillväxt inom landet. Vi ser med oro på de inflationsimpulser som svensk
ekonomi på detla sätt utsätts för och anser det väsentligt att myndigheterna
finner former för den framtida utlandsupplåningen som begränsar
inflationsriskerna.
Allmänna frågor
Utredningen
har på mänga sätt fäst uppmärksamheten pä nödvändigheten av att skapa en
bättre fungerande kapitalmarknad. Det är bl. a. väsentligt att den privala
sektorns långa sparande ökar även om de belopp som på sä sätt kan tillföras
kapitalmarknaden åtminstone inledningsvis kan te sig marginella jämfört med de
placeringar som görs av försäkringssektorn och bankerna. Vi finner det också
väsentligt att de placeringar som bankerna gör i obligationer - och som enligt
utredningens mening väntas öka - får ske pä ett sådant sätt att placeringarna
står i bättre överensstämmelse med bankernas kapitalanskaffning. Den
förkortning av räntebindningen på obligationslånen som införts under senare år
har gett bankema möjlighet att fungera mer effektivt. Detta är dock inte
tillräckligt för att bankerna på ett fullt tillfredsställande sätt skall kunna
fullgöra sina uppgifter både pä penning- och kapitalmarknaderna. Det skulle
bl.a. vara värdefullt att pröva en röriig ränta på vissa av bankernas
obligationsplaceringar.
För att kapitalmarknaden pä sikt skall kunna fungera
bättre har vi funnit anledning att ytterligare framhålla följande synpunkter:
1. Avsaknaden av en fungerande
andrahandsmarknad för obligationer utgör ett allvarligt hinder för strävandena
att öka det långa sparandet. Detta problem kan knappast få en fullständig
lösning på kort sikt. Värdel av en fungerande andrahandsmarknad är dock sådant
att myndigheterna omedelbart bör vidta åtgärder för atl stimulera en positiv
utveckling. Utredningen har tyvärr inte närmare undersökt hur detta skulle
kunna åstadkommas genom exempelvis förändringar i beskattningen, en ökad
aktivitet från riksbanken på andrahandsmarknaden, räntevariationer osv.
2.
För att bredda
kapitalmarknaden och bidra till en fungerande andrahandsmarknad anser vi det
viktigt att den tendens som funnits under senare år till innovationer på
obligationsmarknaden tas tillvara. Genom nya upplåningsinstrument torde
obligationsmarknaden kunna breddas framför allt vad avser hushållen och
organisationer. För att delta skall kunna ske krävs dock en flexiblare
tillämpning av riksbankens emissionskontroll.
3.
Utredningen har
inle ingående analyserat hur hushållens möjligheter att göra placeringar på
kapitalmarknaden skall kunna förbättras. Detla är
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 16
en fräga som bör behandlas gemensamt med hur hushällens
sparförhållan-den överhuvudtaget skall förbättras.
4. Utiedningen har i sitl betänkande tagit upp de negativa
effekter på kreditmarknadens allokeringseffeklivitet som synes uppstå av
nuvarande skatteregler. Utredningens mening bör uppmärksammas vid kommande
skattereformer.
1.9 Sveriges föreningsbankers förbund
Sparandets otillräcklighet har diskuterats i många år i
den ekonomiska debatten och behandlats i flera långtidsutredningar. Under
50-talet gällde det främst utbyggnaden av industrin för att under 60-talet
inriktas pä en diskussion om kapitaltillgången i relation till de kapitalkrav
det snabbt tilltagande bostadsbyggandet aktualiserade. Nu utgör företagens sjunkande
självfinansieringsgrad ett problem.
En diskussion om sparandets utveckling måste relateras
till uppbyggnaden av AP-fonderna. Utredningen anger att hushållssparandet
endast påvisbart influerats av detta genom alt försäkringssparandet minskal -
måhända temporärt. Effekterna på det totala sparandet är osäkra och utredningens
slutsals är alt AP-fonderna inte haft några uppenbara effekter på del totala
sparandet.
För närvarande är det främst tvä problem som är angelägna
atl lösa när man relaterar sparandet till den framtida ekonomiska utvecklingen.
Det ena är alt bibehålla hushållssparandet på en tillräckligt hög nivå. Den
relativt gynnsamma utvecklingen av hushållssparandet har påverkats av t.ex. den
snabba tillväxten av hushållens disponibla inkomster under mitlen av 70-talet
men också de ökande inkomster som kommit pensionärerna till del, en grupp vars
sparbenägenhet är större än övriga befolkningens. Åtminstone en del av de
fakiorer som påverkat hushållssparandet gynnsamt är tillfälliga, och det var
därför ett välkommet initiativ statsmakterna tog i början på detla år genom de
föreslagna sparstimulerande ålgärderna för löntagarna. Det andra problemet rör
förelagens sparandeutveckling och deras ökade beroende av extern finasiering.
Såväl detta problem som diskussionen om hushållssparandet har på sistone kommit
i bakgrunden för det i och för sig avgörande problemet hur man kortfristigt
skall kunna finansiera underskottet i budgeten och få balans i betalningarna
med utlandet. Det är emellertid viktigt att man långsiktigt inriktar sig på att
försöka lösa de problem som sammanhänger med sparandets utveckling.
1.10 Svenska försäkringsbolags riksförbund
Kapitalmarknadsutredningen har som en genomgående linje i
sina resonemang en marknadsekonomisk syn på kapitalmarknaden och dess funktionssätt.
En sådan syn är enligt riksförbundets uppfattning nödvändig för att
kapitalmarknaden skall få en tillfredsställande volym och för att kapitalresurserna
skall komma till optimal användning. Riksförbundet måste emellertid konstatera
att utredningens marknadsekonomiska grundsyn inte är konsekvent. Riksförbundet
återkommer nedan till exempel härpå men vill först framföra vissa allmänna
synpunkter på denna fråga.
En genomförd marknadsekonomi är enligt riksförbundets
uppfattning en absolut fömtsättning för ett gott samhällsekonomiskt resultat.
Att vissa medborgargrupper och verksamhetsgrenar kan behöva stöd av samhället i
en eller annan form är riksförbundet helt medvetet om. I den mån sådant
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 17
stöd ges krävs för atl man rätl skall kunna avläsa
marknadsekonomins verkliga resultat alt formerna för och omfattningen av sådani
stöd klart redovisas. Det är enligt riksförbundets mening otillfredsställande
att samhället i stället för denna klara redovisning tillämpar olika former av
styrmedel, som de facto innebär dolda subvenlioner. En sådan slyrning leder
till att opiimal effekt inte kan uppnås i samhällsekonomin. Detta resulterar i
ytterligare behov av subventioner. Denna stödteknik skaparen ond cirkel.
Livförsäkringssparandet har sedan flera decennier
engagerats för framför allt bostadsmarknadens och statens kapitalförsörjning.
Visserligen har livförsäkringsbolagen av tradition och långt före den styrning
Riksbanken numera regelmässigt utövar haft bostadsmarknaden som sin främsta och
naturliga placeringsseklor. Genom tvånget för försäkringsbolagen atl förse
bostadssektorn och staten med visst angivet kapital har emellertid
ränte-strukluren kommit atl påverkas i en för livförsäkringsspararna negativ
riktning. Allt nominellt sparande drabbas av inflationsförluster. - - - (Se
avsnitt 6.12)
Utredningen understryker vikten av att räntenivån relativt
väl anpassas till den stramhet som rader på kreditmarknaden. Bl.a. har
motsatsen lett till en inoptimal kreditfördelning. Riksförbundet instämmer
häri. Inflationen har uppenbarligen medverkat till irrationella
investeringsbeslut. Vidare har styrningen av framför allt bostadskrediterna
som ovan nämnts verkat återhållande på bosladslåneränlan vilken i sin tur styrt
räntevillkoren inom andra sektorer. Räntepolitiken får därmed i reala termer
betecknas som en lågräntepolitik.
I avsnittet "Ränteutvecklingen" konstaterar
utredningen bl.a. all bostadsmarknaden avskärmats frän marknadskrafterna.
Riksförbundet har ovan pekat pä detla förhållande och framhållil hur olyckligt
det är när inte olika samhällssektorer öppet redovisar sina koslnader. Inte
minst egendomligt blir del när som nu är fallet t. ex. livförsäkringsspararna
- och för övrigi som ovan nämnts även andra försäkringstagare - tvingas delta i
koslnader för stöd till andra sektorer.
1 detta sammanhang diskuterar utredningen Riksbankens
prisledande funktion. Riksförbundet finner det helt naturiigt att Riksbanken
genom sina marknadsmässiga åtgärder reglerar penningmängden i samhället och
därmed skapar förutsättningar för prissättningen på kreditmarknaden. Det är
emellertid inte riktigt och naturligt när prisledning kombineras med styrning
av placeringarna i form av rekommendationer och med lagen om kreditpolitiska
medel som bakgrund. Riksbanken kommerdå inte bara att vara prisledande utan
även de facto "inköpande". Härigenom har som Ulredningen ocksä konstaterat
marknadskrafterna på detta omräde satts ur spel och utvecklingen på den
oreglerade marknaden snedvridits.
1 avsnittet "Kreditmarknaden och inflationen"
diskuterar utredningen olika åtgärder för att med ökad flexibilitet på
kreditmarknaden kunna möta inflationsutvecklingen.
Kapitalmarknaden var länge praktiskt taget helt i avsaknad
av förnyelse i fråga om låneformer och lånevillkor. Först på senare tid har nya
uppslag blivit genomförda. Ett intressant exempel på detta är de
räntejusterings-klausuler som under 1977 börjat tillämpas. Förhoppningen är att
denna klausul skall kunna följas av andra innovationer till både låntagares och
långivares fromma. Av speciell belydelse är att sådana förändringar kan bidra
till att förebygga en inflalionistisk utveckling samtidigt som de underlättar
en ökad aktivitetsnivå inom den produktiva delen av näringslivet. Med beaktande
av spararnas inlressen bör långivarna söka anpassa låne-
2 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. BUaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 18
villkoren till de individuella investeringsobjektens
förväntade betalningsförmåga. Låneräntan skall vara marknadsmässig sedd över
lånets löptid men kan genom förändringar ta hänsyn till investeringsobjektets
betalningsförmåga och långivarens rimliga behov av real avkastning. Med sådana
ambitioner är möjligheterna väsentligt större att uppnå optimal resursfördelning
och därmed också mera tillfredsställande resultat för spararna. Utredningen
har också givit utiryck för liknande tankegångar genom alt rekommendera sådana
finansieringsformer som anpassas till de individuella investeringarnas förmåga
att generera kassaöverskott vid olika tidpunkter av investeringarnas
användningstid.
Utredningen har avstått frän att närmare analysera frågan
om indexlån. Riksförbundet finner ej heller övervägande skäl tala för ett
införande av indexlån i iraditionell utformning. Förbundel vill dock
understryka att dessa s.k. indexlån endast utgör ett specialfall av en hel
uppsättning finansieringsformer som skulle kunna lillgodose en del av de
önskemål som kapitalmarknadsutredningen utvecklar samtidigt som de kunde tillgodose
förväntningar om en real avkastning före skatt.
1.11 Folksam
Under avsnittet "Investering och sparande" har
utredningen funnit att ett ökat totalt sparande är nödvändigt för att skapa
ekonomisk balans i samhället. Detta konstaterande i förening med den föreslagna
liberaliseringen av 274 § i Lagen om enskild försäkringsrörelse är såvitt
Folksam förstår ett uttryck för att utredningen funnit det erforderligt att frivilligt
enskilt sparande bör stimuleras och utvecklas. Att eliminera den "kroniska
sparbristen" genom bl.a. ett ökat enskilt sparande har tillika en dämpande
effeki på konsumtionen, varför en utveckling i den riktningen ger dubbel effekt
i en strävan atl nä samhällsekonomisk balans.
Allokeringspolitiken
Allokeringspolitiken som till sina huvuddelar består av
bostadspolitiken, regionalpolitiken och näringspolitiken skall påverka
resursernas fördelning i samhället. Utredningen säger att allokeringspolitiken
är en medveten strävan till en annan sammansättning av realkapitalet än vad som
skulle förekomma i en ren marknadsekonomi. Ett medvetet avsteg från en marknadsbestämd
fördelning av realkapitalet utgör också de offentliga investeringarna som inte
anses lämpliga eller möjliga att bedömas efter vanliga räntabiliietskalkyler.
Utredningen påpekar att kreditpolitiken och kreditmarknaden är en integrerad
del i allokeringspolitiken.
De placeringskvoter som Riksbanken använt sig av vid
styrningen av försäkringsföretagens kapitalplacering har alltså sin grund i
allokeringspolitiken. Denna styrning har inneburit att försäkringsföretagen
har fått placera sitt kapital efter en annan målsättning än högsta möjliga
förräntning utan att åsidosätta kravet på säkerhet. Även om man numera övergått
till en rörligare räntepolitik kvarstår kritiken mot att räntan inte tillåtits
ge fullt utslag för rådande knapphet på kreditmarknaden. Prioriteringen av
vissa områden vars räntor inte bestämmes efter en jämnviktsränta i marknaden
innebär att spararna inte erhåller den avkastning som marknaden skulle ha
medgivit. Detta i förening med den pågående inflationen har inneburit att
avkastningen varit låg, ibland t. o. m. negativ.
Det råder allmän enighet om att räntenivån skall anpassas
till kreditefterfrågan påpekar utredningen. Det bör enligt Folksam inte vara
omöjligt
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 19
trots prioritering av stat och bostadsproduktion att en
sådan anpassning städse sökes i all synnerhet som man ur utredningen kan utläsa
att svängningarna i räntan inte behöver hämmas av krav på låga lånekostnader
för vissa projekt.
Utredningen understryker det positiva i all kostnaderna
för finansiering av bostäder i allt väsentligt frikopplas från marknadsräntan.
Så långt Folksam förstår ser utredningen i detta en möjlighet till en friare
marknads-prisbildning när det gäller räntesältningen. Päpekas bör emellertid
att försäkringsföretagens placeringar i bostadsobligationer är helt beroende av
en fortsalt statlig räntesubventionering. Bortfall av räntesubventioneringar
skulle försätta bostadsinstituten i en omöjlig situation när det gäller att
betala ränla och lösa in obligationslån.
Utredningen tar under detta avsniU upp de
allokeringsmässiga effekterna av olika regler för beskattning av
kapitalinkomster. Dessa är huvudsakligen utformade utifrån
fördelningspolitiska överväganden utan atl effekterna på sparande och
investering till fullo beaktas, säger utredningen.
Folksam är i likhet med utredningen av den uppfattningen
att utformningen av reglerna för beskattning av kapitalinkomster inte skall
ske utifrån bara fördelningspolitiska aspekter. Man bör också beakta beskattningsreglernas
effekt på sparandel.
Ränteutvecklingen
I detta avsnitt konstaterar utredningen att statliga lån
och bostadslån inte primärt innebär ett ingrepp i räntestrukturen.
Kreditgivarna får emellertid anpassa sig till en struktur på sin låneportfölj
som kan antas avvika från en fri marknadsutveckling och den räntesältning som
därvid skulle ha framkommit.
Prioriteringen av bostadslån och statliga lån innebär att
om efterfrägan på kreditmarknaden inte tillgodoses detta inte drabbar staien
eller bostadsproduktionen.
Så längt Folksam kan förstå leder väl ändå detta
konstaterande till att prioriteringen av bostadslån och statliga lån i
realiteten inneburit en lägre avkaslning av försäkringslagarnas medel än vad
fallel skulle ha varit vid en friare marknadsprisbildning. Som påpekas ovan har
onekligen prioriteringen inneburil att man hållit tillbaka de marknadskrafter
som skulle ha bestämt räntesatserna på bostadslånen. Den rörligare räntepolitik
som nu föres antar Folksam leder steg för steg till ett förhållande där räntan
för statliga lån och bostadslån anpassas till den nivå som den skulle ha vid en
fri marknadsprisbildning.
Kreditmarknaden och inflationen
Kapitalmarknadsutredningen har ej ansett sig ha anledning
eller möjlighet att till omprövning ta upp hela frågan om indexlån och
analysera konsekvenserna av ett införande av dessa,
Folksam är väl medvetet om de problem som ett införande av
indexlån skulle medföra. Om den nominella marknaden får sin ränta anpassad lill
rådande konjunkturläge och penningvärdets utveckling blir behovet av indexlän
självfallet också mindre. Annars är indexlån av avgörande betydelse om man
vill åstadkomma ett garanterat värdesäkert försäkringssparande. En real
marknad kunde ocksä vara till hjälp vid bestämmande av realistiska räntor på
den nominella marknaden.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 20
1.12 Landsorganisationen i Sverige (LO)
Kapitalmarknadsulredningens (KMU) direktiv skrevs 1968.
Det har runnit myckel vatten under broarna sedan dess. Nya problem har
uppstått och nya vinklingar pä de gamla har aktualiserats. Detta har medfört
att KMUs ulredningar och förslag delvis kommit vid sidan om de aktuella problemställningarna
på dagens svenska kapitalmarknad och i dess relationer till den
internationella. Det är särskilt på två punkter som den bristande aktualiteten
i utredningens resultat är påtaglig. För det första har förbindelserna mellan
den svenska och den internationella kapitalmarknaden totalt försummats, vilket
synes LO anmärkningsvärt i dagens läge med en snabbt fortgående ekonomisk
integrering inom det alltmer internationaliserade privala bank- och
kapitalmarknadsväsendet och en svensk upplåning på den internationella
marknaden som vid årets slut kommer att röra sig kring 60 mdkr. För det andra
har de senaste årens allt livligare diskussioner om inkomsi- och
förmögenhetsfördelningen och demokratiserings- och inflytandefrägorna gått
utredningen spårlöst förbi i annan mån än att mosiåndel mol höga
företagsvinster uppfattas som en besvärande begränsning för en annars möjlig
lösning av de svenska balansproblemen. LO vill ifrågasätta ifall utredningen
inte hade kommit lill helt andra resultat ifall dessa båda frågeställningar
lagils med i bilden.
KMU lägger fram vissa förslag till marginella ändringar på
kapitalmarknaden med syfte att öka tillgången på riskvilligt kapital, men i
stort synes dess slutsats vara pessimistisk. Den ser ingen väg ut ur det
dilemma landet befinner sig i och synes förutspå en svag utveckling för
näringslivet under överskådlig framlid. Men de cenlrala balansproblemen måste
enligt dess mening lösas av den ekonomiska politiken som ligger utanför KMUs
kompetensområde. Den genomgång av kapitalmarknadens funktionssätt och
institutioner som den uppfattar som sin egentliga uppgift avslutar den med
slutsatsen att allt i stort sett är välbeställt och föreslår endast mindre
förändringar av ringa belydelse för balanspioblemen.
LO anser
det emellertid högst sannolikt att utredningen hade kommit till ett ganska
annorlunda resultat ifall den behandlat de två problemområden som här angivits,
nämligen förbindelserna med utlandet på kapitalmarknaden och
inkomstomfördelnings- och inflytandesträvandena. De internationella problemen
kommer sannolikt att ingående behandlas av den pågående valutauiredningen, men
det är otillräckligl eftersora de på detta sätt aldrig kan påverka slutsatserna
rörande förhållandena på den svenska kapitalmarknaden. Strävan till inkomst-
och förmögenhetsomfördelning och ökad ekonomisk demokratisering har ett intimt
samband med de samhällsekonomiska balansproblemen. Ökat delägande och ökat
medinflytande för löntagarna gör det väsentligt lättare alt acceptera de höga
företagsvinster som enligt KMU behövs för ökade investeringar och nödvändig
soliditet i förelagen. Därigenom kan det dilemma som KMU fann vara en
oförbikomlig blockering av expansion och ökad sysselsättning upplösas. Men
detta kräver nya institutioner pä kapitalmarknaden och väsentliga förändringar
av de gamla. En diskussion härav och förslag i denna riktning borde enligt LO
varit KMUs centrala uppgift. Den pågående utredningen om löntagarfonderna
behandlar endast ett delproblem inom hela detta komplex. En bred analys av hela
denna problemställning och integrerade förslag hur man stegvis borde lösa dem
skulle ha gjort KMU till en milstolpe bland svenska ekonomiska utredningar. LO
önskar i det
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 21
följande gå ytterligare in nägot på uirikesförbindelserna
på kapitalmarknaden och på de svenska balansproblemen.
Kapitalmarknadens internationalisering
LO finner
det mycket allvarligt atl KMU ägnar så lite intresse åt de senaste årens
dramatiska förändringar på den internationella kapitalmarknaden och åt hur
dessa förändringar påverkar den svenska. Endast ett drygt 20-tal sidor av det
digra betänkandet ägnas den internationella utvecklingen och de fylls till
största delen av ett ganska abstrakt resonemang om balansen mellan sparande och
investeringsbehov och om den internationella inflationsproblematiken, där man
knappast bidrar med några nya tankar. Avslutningsvis diskuteras internationella
balansproblem och utvecklingsalternativ i nationalräkenskapstermer. Men KMU
har inte ägnat något som helst intresse åt hur man pä den internationella
kapitalmarknaden institutionellt och praktiskt löst de stora och delvis helt
nya problem. Dessa har uppkommit genom behovet att efter 1973 finansiera de
enorma oljeunderskotten och placera överskotten från oljeländerna Japan, Västtyskland
o. a. Inte heller har KMU ägnat sig åt vad den bokstavligen ofattbara
likvidiseringen av denna marknad betytt och kommer att betyda och hur denna
utveckling påverkar den svenska marknaden. Sverige är nu nödsakat att i större
utsträckning än någonsin tidigare ta denna internationella marknad i anspråk.
Hela denna problematik har långl fler aspekter än LO inom ramen för ett
remissvar kan dra fram. Men fyra skall här ändå framhållas.
1. Hur
påverkas den svenska kapitalmarknaden och dess relalioner till
den internationella av de äter aktualiserade strävandena till monetär union
inom EG och av den långsiktiga utvecklingen på valutamarknaden?
Den likriktning av den ekonomiska politiken - förmodligen
i en traditionell restriktiv riktning - som en monetär union skulle medföra
kan skapa betydande problem för den svenska kreditmarknadspolitiken. Den påverkas
också av hur systemet med "styrda flytande växelkurser" vidareutvecklas.
2.
Vad kommer den
allt påtagligare ekonomiska maktkampen mellan USA å ena sidan och Västtyskland
och Japan å den andra att innebära för Sverige. Dessa konsekvenser kommer mest
till uttryck i handelspolitiken och de allt starkare protektionistiska
tendenserna i världen men påverkar också i hög grad den internationella
kapitalmarknaden och dess samband med den svenska.
3.
Vad får det för
konsekvenser för den internationella kapitalmarknadens funktionsmöjligheter
när man i både långivar- och lånlagariänder snarl kommer underfund med att de
stora kapitalbelopp som lånas upp internationellt aldrig i realiteten kommer
atl betalas lillbaka?
Det är
högst osannolikt att de stora fordringsägarländernas industriella struktur inom
överskådlig tid skall komma att ändras i sådan omfattning att en reell
återbetalning av fordringar blir raöjlig. Och oljeexportländerna kommer med
säkerhet att föra en sådan prispolitik att deras överskott vidmakthålles.
1920-talets krigsskadeståndsproblem kommer därför att åleruppstä i nya former.
Fordringsägarländerna
kan inte heller ta konsekvenserna för förtroendet till det internationella
finansiella systemet av alt något land gör statsbankrutt. Och skuldernas
reella innehåll urholkas snabbi genom den internationella inflationen.
Långivarländerna på den internationella kreditmarknaden är således i viss
mening lika beroende av låntagländerna som låntagar-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 22
länderna är av långivarländerna. De måste ju någonstans
placera sina överskott. I stort sett innebär den internationella långivningen
därför inom överskådlig framtid en resursöverföring från långivarländer till
lånlagariänder som inte kommer att återbetalas genom något resursflöde i
motsatt riktning.
4. Vad blir de framtida konsekvenserna av den
internationella valutafondens förändrade roll och de multinationella
affärsbankernas och finansieringsinstitutens enormt ökade makt och inflytande
som följd av att finansieringen av underskottsländernas bytesbalanser efter
oljeprishöjningen mer och mer överlämnats till dem? I första hand gäller delta
den internationella kapitalmarknaden men därigenom också på den politiska
utvecklingen. Här ges bl. a. den undersökning som gjorts i den amerikanska
kongressen pä senator Frank Church initiativ utomordentligt intressanta
inblickar.
Genom denna brist i redovisningen har KMU fått en mycket
slark nationell begränsning, vilket är till stor skada nu när Sverige befinner
sig i en utveckling mot ökad internationalisering. I 10 år har vi hänvisat lill
KMUs (snart) kommande resultat när dylika problem kommit upp och när den sedan
väl kommer är den tomhänt.
KMU har i sista ögonblicket slängt in ett avsnitt på tre
sidor om den svenska utlandsupplåningen i sammanfattningen, men i huvudtexten
finns ingenting om relationerna mellan Sverige och utlandet på kapitalmarknaden
eller för den delen på kreditmarknaden överhuvudtagel! Utlandet är bortglömt!
Förklaringen ges på sid 144 där det framhålls att utlandets utlåning inte ingär
i kreditmarknadsmatriserna. Inte ens i avsnittet om de reala sektorernas
upplåning diskuteras innebörden av utlandsupplåningen, som dock såsom ovan
framhållits mot slutet av detta år kan beräknas nå 60 mdkr i total skuldsumma,
och i avsnittet om utbudet av krediter och ägarkapital förekommer utlandet
varken i texten eller i tabellerna! Uppenbarligen har dessa avsnitt skrivits
före 1974 då utlandet spelade en mer begränsad roll för den svenska
kreditmarknaden, och sedan nödtorftigt men högst otillräckligt aktualiserats
före publiceringen. LO finner det mycket otillfredsställande med ett sådant
tillvägagångssätt i ett läge då hela del finansiella systemet, såväl i Sverige
som i utlandet är statt i en mycket snabb utveckling och vill ifrågasätta ifall
KMUs bedömningar pä dessa grundvalar överhuvudtaget har något värde i
dagsläget.
De svenska balansproblemen
Det finns vidare en märkvärdig brist på kongruens i KMUs
framställning såtillvida atl den på del internationella fältet enbart behandlar
balansproblem och inte de praktiska problemen på kapitalmarknaden, medan den i
sina förslag för den svenska kapitalmarknaden inte framlägger lösningar på
balansproblemen ulan bara behandlar de praktiska och institutionella frågorna.
Man får intrycket att den anser att det inte föreligger något som helst samband
mellan hur dessa frågor löses på den internationella kapitalmarknaden och i
Sverige.
I ett uppenbarligen nyskrivet och därför betydligt
intressantare kapitel behandlar KMU som nämnls "Finansiella balansproblem
i svensk ekonomi". Dess slutsats är att de framtida balansproblemen ter
sig som mycket betydande. Detta gäller både gentemot utlandet, för den
offentliga sektorn och med avseende på näringslivets behov av riskkapital. LO
delar i slort sett denna bedömning, även om vi anser atl KMU i sina beräkningar
något överskattat balansproblemet mot utiandet och underskattat betydelsen av
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 23
den lediga kapacitet som nu finns inom industrin och den
förbättring av denna sektors sparande som kan uppnås genom högre
kapacitetsutnyttjande vid en mer "normal" efterfrågan. Erfarenhetsmässigt
vel vi alt företagens vinster stiger mycket starkt vid förbättrat
kapacitetsutnyttjande. Problemet kan därför i lika hög grad sägas vara
otillräcklig efterfrågan som otillräcklig lönsamhet.
KMU omnämner i sin framställning restposten i bytesbalansen
och framhåller alt den "i viss om än okänd omfattning" sannolikt
utgör en överskattning av underskottet. Men den synes inte i de följande
beräkningarna fullt ul dragit konsekvensema härav. För 1977 värden drygl 7
mdkr. Ifall man bedömer att hälften härav är en sådan överskailning av det
verkliga underskottet och delta dras från det i RNB 1978 beräknade byiesbalansunderskottet
för detta är pä ca 12 mdkr kommer man till ell underskott på 8 mdkr i
utgångsläget. Det förefaller LO betydligt mindre förskräckande än de 17- 18
mdkr som KMU utgår frän.
Frågan är vidare vilken målsättning Sverige bör ställa upp
vad gäller bytesbalansen. Som tidigare framhållits har de industrialiserade
länderna ett gemensamt underskott mot oljeländerna pä ca 40 miljarder dollar
1977. Det beräknas krympa till 35 miljarder dollar 1978. (Det bör påpekas att
dessa siffror är mycket ungefärliga då det föreligger mycket stora brisler i
den internationella handelsstatistiken. Internationella valutafonden (IMF) har
räknat fram en restpost för hela världen pä f. n. 40 miljarder dollar!) Sä
länge de folkfattiga oljeländernas importkapacitet inte kan ökas starkare är
delta underskott ofrånkomligt. De kommer med all sannolikhet också att med sin
prispolitik se till att del vidmakthålles.
Detta underskott fördelas mycket ojämnt bland
industriländerna. De som har överskott i sina bytesbalanser svarar inte för
någon del av det. De pressar tvärtom på underskottsländerna ytterligare
underskott. Det förefaller inte rimligt i detta läge att Sverige skulle
eftersiräva fullständig balans i sitt utbyte med omvärldens och sålunda tvinga
på något annat svagare underskottsland ett större underskott. Vår andel av
underskottet mot oljeländerna i proportion till vår oljeimport är på ca 4
miljarder kronor. Skall vi ocksä ta vår andel av de underskott som
överskoltsländema inte är villiga att bära kommer man nära det dubbla.
Vilken målsättning man än väljer måsle man emellertid
komma till slutsatsen att det underskottsproblem som för eit halvår sedan presenterades
som något ganska jättelikt nu kommii ner till mer hanterliga proportioner.
Enligt sina direktiv har KMU dock inte haft till uppgift
att avge förslag till ekonomisk-politiska lösningar av balansproblem på den
svenska kapitalmarknaden. Dess uppdrag inskränker sig till formerna för
kapitalförmedling. LO frågar sig emellertid om dessa former kan sä radikalt
skiljas från balansproblemen som sådana. Det förefaller KMU inte heller att
alltid kunna göra. Den framhåller "De frågor som faller inom kapitalmarknadsutredningens
kompetensområde gäller konsekvenserna för kreditförmedlingen av olika vägar
mot jämvikt". Men hur vill man klarlägga dessa konsekvenser när man
överhuvudtaget inte går in pä möjliga vägar till jämvikt utan säger att detta
ligger helt utanför utredningens kompetens? Visserligen diskuterar KMU några
alternativa utvecklingslinjer i anslutning till långtidsutredningen 1975 och
lUls längsiklsbedömning 1976. Ulredningens marginella förslag rörande
kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt står inte i rimlig proportion
till de stora balansproblem som den utmålar inför framtiden, ifall det inte
skall tolkas så att det nuvarande
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 24
systemet är så bra att det utan svårigheter kan anpassas
till alla sannolika utvecklingsalternativ. Om detta skall vara slutsatsen måste
LO anmäla att organisationen inte delar den uppfattningen. Den pessimism inför
möjligheterna atl klara jämviktsproblemen som kan utläsas ur betänkandet tyder
inte heller pä att utredningen i grunden har denna uppfattning.
Befinner vi oss inte för närvarande i Sverige i en
situation då kapitalmarknaden snabbi häller på alt omvandlas dels på grund av
alt det ökade behovet av riskkapital inle längre kan tillgodoses på sedvanligt
sätt via självfinansiering och en mindre del aktieemissioner på marknaden, dels
på grund av att näringslivels behov av långfristigt lånekapital för en rad
branscher inte längre kan täckas på normala vägar eftersom riskerna blivit för
stora utan måste tillgodoses med mycket stora statliga insatser. KMU framhäller
också: "Som ett av de mest centrala problemen framstår att finna ur
fördelningspolitisk synpunkt acceptabla vägar att tillföra näringslivet mer
ägarkapital".
LO har sedan länge krävt ökad delaktighet för löntagarna i
företagens förmögenhetsökning och ökat medinflytande och medansvar för deras
skötsel. En lösning av balansproblemen genom atl ökade resurser lillförs
företagen som ägarkapital och därigenom stärker soliditeten och invesleringsbenägenheten
ter sig betydligt mer acceptabel om den inte samtidigt leder till ökade
ekonomiska klyftor i samhället. Men detta har konsekvenser inte bara för
företagen utan också för kapitalmarknaden. Flera sådana frågor diskuterades vid
LOs senaste kongress 1976. Löntagarfondfrågan fördes lill en särskild statlig
utredning som alltjämt arbetar. Ett diskussionsinlägg i denna fråga har
nyligen gjorts av en gemensam kommitté mellan LO och socialdemokratiska
arbetarpartiet inför det senares kongress hösten 1978.
Även om denna fråga således behandlas av en annan
utredning är den av så central betydelse för möjligheterna att lösa de
balansproblem KMU behandlar och förderas samband med kapitalmarknadens
institutioner och funktionssätt atl utredningen enligt LOs mening borde ha samarbetat
med denna särskilda utredning samt i sitt betänkande ha angett i allmänna drag
hur en lösning av balansproblemen enligt liknande linjer enligt dess mening
skulle påverka valet av institutioner på kapitalmarknaden och deras sätt att
fungera.
En annan fråga som LO-kongressen behandlade var
demokratiseringen av affärsbankernas ledning. Kongressens beslut i denna fråga
blev att man skulle avvakta KMUs resultat för att se om den behandlat denna
fråga, vilket man förmodade atl den skulle anse sig böra göra. Men om så inte
blev fallet skulle LO hos regeringen aktualisera en utredning av affärsbankernas
ställning.
Det är svårt för LO att komma till nägon annan slutsats än
att en ny utredning krävs för de omfattande och viktiga problemställningar som
här bara helt kort berörts. Men det får inte bli en utredning som sitter i
ytterligare 10 år. Den måste ha en alldeles bestämd tidsram, inte längre än två
år. Därför måste den ges resurser och medlemmarna frikopplas från andra
uppgifter tillräckligt för att möjliggöra detta. Överhuvudtaget är det enligt
LOs mening nödvändigt med en ny giv i svenskt utredningsväsende för att nå
resultat som åtminstone är aktuella när de publiceras. Erfarenheter från andra
länder visar att det är möjligt.
I KMUs sammanfattningskapitel finns också ett långt
avsnitt om "Finansiella marknader och resursallokering" som saknar
motsvarighet i huvudtexten. Det innehåller en hel del intressanta resonemang
om kreditran-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 25
soneringens effekter, räntepolitiken, inflalionseffekter
och skattesystemets verkningar av det slag som borde ligga till grund för en
prövning av kapitalmarknadens funktion och en bedömning av dess institutioner,
men det är svårt att se att dessa resonemang haft något inflytande på huvudtexten
och dess förslag, möjligen med undantag av förslaget att behålla riksbankens
emissionskontroll.
1.13 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
Kapitalmarknadsulredningen gör en omfattande genomgång av
kreditmarknadens struktur, dess samband med den ekonomiska politiken och de
krav som ställs pä kreditmarknaden vid en successiv återgång till ett läge med
jämvikt i den externa balansen. Utredningens allmänna slutsatser är att en
sådan återgång kan ske ulan några större institutionella förändringar på
kreditmarknaden.
Utredningen har gjort en i högsta grad förtjänstfull
analys av kreditmarknaden, och de krav som ställs på denna vid alternativa
ekonomisk-politiska utvecklingsvägar. Betänkandet torde för lång tid framöver
kunna tjäna som en värdefull utgångspunkt för diskussion av formerna för den
framlida kapitalförsörjningen, i synnerhei de krav som slälls i samband med en
omstrukturering och vidareutveckling av produktionskapaciteten inom näringslivet.
Men TCO finner det beklagligt att utredningen, sedan en
klargörande analys av förekommande problem har gjorts, stannar för marginella
ändringsförslag inom nuvarande institutionella ram. De senaste årens intensiva
diskussion om formerna för kapitalbildningen har inte avsatt några resultat i
utredningens betänkande, vare sig i de allmänna resonemangen eller i de mer
förslagsorienterade kapitlen.
Detta förhällande reducerar i viss utsträckning värdet av
utredningens slutsatser. En tryggad kapitalförsörjning förutsattes ske genom
ökade vinster, genom ett ökat hushållssparande i lämpliga former samt genom
vissa förändringar i utlåningsformerna för nu befintliga institutioner. Frågan
om nya former för kapitalbildning berörs överhuvud tagel icke.
Utredningens betänkande bör dock ge ett väsentligt
underlag för debatten om formerna för kapitalbildningen, även om utredningen
icke själv i förslagskapitlen för en diskussion i anknytning till den allmänna
debatten.
Internationella frågor
TCO
konstaterar med beklagande att utredningen ej tagit upp konsekvenserna för den
svenska ekonomin och den svenska kapitalmarknaden av bankväsendets snabba
internationalisering under de senaste tjugo åren. Eurodollarmarknaden är idag
större än något enskilt lands nationella kreditmarknad - inklusive den
amerikanska. TCO har sedan länge pekat på risker och konsekvenser av denna
utveckling. TCO krävde genom TUAC vid OECD våren 1978 atl OECD uppmärksammar
dessa problem och lar erforderiiga initiativ för att åsiadkomma en kontroll av
den internationella krediimarknaden.
TCO föruisätter atl konsekvenserna för den svenska
ekonomin av ett långtgående internationaliserat kreditväsende behandlas inom
ramen för den nyligen tillsatta utredningen om den svenska valutaregleringen.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 26
1.14 Centralorganisationen SACO/SR
Balansproblem i svensk ekonomi
Kapitalmarknadsutredningen utgår från att Sveriges balans
gentemot omvärlden måste återställas. Med en - jämfört med dagsläget - höjd
sparkvot och investeringskvot skall näringslivets konkurrensposition förstärkas
så atl det blir möjligt att uppväga nuvarande underskott i bytesbalansen och
på sikt (eventuellt) återbetala utlandslånen. Detta förutsätter i sin tur å
andra sidan alt vissa för konkurrensläget väsentliga förhållanden utanför
kapitalmarknadsutredningens kompetensområde rättas till. Som ulredningen
påpekar rör det sig i flera stycken om nödvändiga och väsentliga förändringar
i bl.a. skattesystemet. Senare års snabba inflation har förstärkt
marginalskatter m, m, på ett sätt som ytterst kommit att bli produklionshämmande.
Effekten har även blivit att man med en viss förenkling kan hävda att
arbetskraften relativt sett blivit för dyr jämfört med lånekapital som under
mänga år erhållit en negativ realränta.
SACO/SR instämmer i utredningens påpekande att förändringar
i kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt inte på ett avgörande sätt
kan lösa de problem som möter den svenska ekonomin under de kommande åren.
Däremot är det angeläget att göra de justeringar som positivt kan bidra till
att kredit- och kapitalmarknaden fungerar effektivare.
Senare års underskott i bytesbalansen har sin spegelbild i
ett otillräckligt finansiellt sparande. Förändringen har varit särskilt
drastisk inom företagssektorn. Redan på kort sikt synes det absolut
ofrånkomligt att lönsamheten inom näringslivet återupprättas så att vinsterna
kan täcka en större del av investeringskostnaderna än tidigare. Den drastiska
sänkning av självfinansieringsgraden som registrerats har sannolikt varit av
stor betydelse för den uppbromsning i industriinvesteringarna som skett fr,o.m.
1977. En koppling mellan förbättrade vinstutsikter och dito
självfinansieringsgrad samt företagens investeringsbenägenhet synes
ofrånkomlig.
SACO/SR delar utredningens uppfattning att en utjämning av
olikheterna i fräga om internationell inflation, tillväxt, bytesbalans etc. är
en nödvändig förutsättning för en stabilare ekonomisk utveckling. För svensk
del innebär detta en anpassning gentemot omvärlden med lägre inflation och
utjämnade underskott i de löpande betalningarna och en högre real tillväxt än
för närvarande.
Samtidigt är det sannolikt att industrivärlden inte på
medellång sikt kan räkna med en återgång till den historiskt sett onormalt
snabba och problemfria tillväxt som skedde på 1960-talet.
Långtidsutredningen 1975 och industrins långtidsprognos
1976 har tecknat snarlika alternativ för återställande av den ekonomiska
balansen. Vare sig man väljer att satsa på industriell expansion eller på att
krympa gapet genom återhållsamhet i främst privat konsumtion kommer
bytesbalansunderskotten att vara betydande ännu i början på 1980-talet,
Möjligheten att åstadkomraa en fortsatt upplåning till
förmånliga villkor är delvis relaterad till i vilken utsträckning Sverige kan
påvisa att bl.a. bytesbalansunderskotten är på väg atl reduceras. Den
förbättring som förutses för innevarande år kan bli inledningen till en
sanering av den yttre balansen.
Redovisningen av bytesbalansunderskotten är härvid icke
utan intresse, SACO/SR förutsätter att den pågående utredningen i avsikt att
förbättra statistiken och enkannerligen av den s. k, restposten bedrivs med
skyndsamhet.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 27
1 valet mellan de olika alternativen att åstadkomma
ekonomisk balans synes det förmånligast att satsa pä förbättrad konkurrenskraft
genom en i huvudsak marknadsanpassad strukturomvandling. Del industriexpansiva
alternativet har bättre förutsättningar för en positiv inkomstutveckling för
hushällen och en ökad anställningstrygghet för såväl privat- som offentliganställda.
Kreditmarknaden, inflaiionen och skallesyslemet
Utredningen konstaterar med rätta att inflationen har en
snedvridande effeki på både utbuds- och efterfrågesidan på kreditmarknaden.
Utgående från lägsta industriobligationsränta har marknaden icke kunnat erbjuda
positiva realräntor ens före skatt efter 1973. Detta har medfört allt större
problem även för institutionella placerare som t. ex. AP-fonden. Situationen
är än värre för hushållen eftersom de nominella ränteintäkterna beskattas fullt
ut, baserat på en presumtion alt någon inflalion inle skulle existera. Det
sparavdrag som medges har snabbt blivit allt mer otillräckligt. Frånvaron av
positiv realränta har vidare medfört en övergång till placering i realvärden
eller i extremfallet i vad som kallats "perversa invesleringar".
Detta innebär att ökade resurser undandras den kapitalal-lokeringsprocess som
annars skett genom de vanliga kreditinstitutens förmedling.
En förutsättning för atl en sparare eller institution
skall erhålla positiv realränta efter skatt är att realräntan före skatt är
positiv. Detta kräver i sin tur att den nominella låneräntan överstiger
inflationstakten och förutsätter således att inflationstakten kan förutses. För
att reducera osäkerheten har tanken på indexlån framförts i olika sammanhang.
SACO/SR delar utredningens uppfattning all stora problem är förenade med
indexlån så länge hela det institutionella systemet är baserat på nominella
principer. Även penningpolitiken skulle komma att försvåras. Utredningen har
inte tagit upp detta stora frågekomplex till omprövning. Den utveckling som är
av störst intresse för de närmaste åren är i stället en förkortning av den tid
för vilken låneräntan är bunden. Genom tätare omprövning ökar möjligheterna
att uppnå avsedd realränta vid en lånetransaktion.
Även om realräntan före skall är positiv är det långt
ifrån säkert all hushållssparandet får en positiv realränta efter skatt. Detta
illustreras med all önskvärd tydlighet i utredningens bilaga. Det är en
komplicerad fråga att ändra skattesystemet så att endast realräntan (och inte
inflationskompensationen) beskattas och på motsvarande sätt endast eriagd
realränta är avdragsgill (och inte det som egentligen är en amortering).
SACO/SR har i sitl nyligen avgivna remissvar på 1972 års skatteutredning framhållit
det angelägna att utredningsarbete snarasi påbörjas kring denna tänkbara lösning.
1.15 Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
Kapitalmarknadens centrala funktion är att sörja för
kapitalförsörjningen inom olika delar av samhället-näringslivet, bostadssektorn,
kommunerna etc. Kapitalmarknaden kan dock inte diskuteras enbart ur denna
synvinkel. En betydande del av ägandet i samhället förmedlas över kapitalmarknaden
varför dess organisation på ett avgörande sätt påverkar samhällsstrukturen i
stort.
Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens uppfattning bör ett
viktigt mål vara att företagen i högre grad än idag äges direkt, individuellt
och frivilligt
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 28
av hushåll. Aktiemarknaden måste utvecklas så att ett
flertal av hushållsmedlemmarna kommer att delta i ägandet under något skede av
sitt liv. Genom att företagen har en självständig ekonomisk existens, som är
förankrad hos folkets flertal genom individuellt ägande, kan de utgöra en
balansfaktor i samhället och stödja pluralismen i tänkandet och i samhällsinstitutionernas
utveckling.
Individuell frihet och utveckling av den egna särprägeln
är endast möjlig om samhällets ekonomiska grundstruktur är pluralistisk. Det
anonyma institutionella ägandet skapar inte politisk balans och underlag för
personligt initiativtagande på samma sätt som direkt ägande av ett slort antal
enskilda hushåll. Konstruktiva idéer hos enskilda personer tas bättre till
vara, om samhällel skapar goda förutsättningar för många atl under eget risktagande
ulveckla och marknadsföra idéer av olika slag. Institutionellt risktagande kan
inte ersätta detta,
Frägan om näringslivets kapitalförsörjning kan alltså inte
lösas utifrån den utgångspunkten, att det gäller att finna enkla former för
tillförsel av billigt kapital. Konsekvensema för samhällsstrukturen i stort
säller restriktioner för valet av metoder. När Svenska Arbetsgivareföreningen
i fortsättningen granskar Kapitalmarknadsutredningens betänkande, sker detta
alltsä med det målet i sikte, att det individuella ägandet skall spridas och
beslut decentraliseras, varigenom alla bereds ökade möjligheter till
självständig utveckling och engagemang i samhällslivet.
Kapitalmarknadsregleringar
Den tidiga efterkrigstiden har kännetecknats av en
successiv avveckling av de regleringar, som infördes under andra världskriget.
Särskilt gäller detta handeln och de internationella ekonomiska förbindelserna.
Härigenom har förutsättningarna för regleringarna på den svenska kapitalmarknaden
förändrats. Exempelvis har de större svenska företagens upplåning
internationaliserats.
Utvecklingen har medfört all såväl intresset för som
effekterna av en reglering av kapitalmarknaden i syfte att hålla nere den
inhemska räntenivån successivt minskat. Räntenivån har kommit att anpassas
till vad de intemationella förhållandena betingar.
Det kan hävdas att många av de återstående regleringarna
överievi sig
själva. Planering och styrning via kapitalmarknaden framstår som allt
mindre meningsfull och effekliv. Det väsentliga motivet för återstående
regleringar är enligt Kapitalmarknadsutredningen hänsynen till bostads
byggandet. Man menar att hade förhållandena på den svenska kapital
marknaden mera liknat t.ex. de amerikanska, hade bostadsbyggandet
utvecklats mer oregelbundet och sysselsättningen blivit ojämnare. Även
detta omdöme kan emellertid ifrågasättas. Med samma rätt kunde det
hävdas att regleringarna i sig själva skapat stockningsproblem, som givil
upphov till störningar i igångsättning och sysselsättning. Finansieringen
hade kunnat löpa smidigare på en mer liberaliserad kapitalmarknad.
------ (Se avsnitt 2.)
Lönepolitikens roll
Former och principer för lönepolitiken är vikliga inslag i
ramen för penningpolitiker och därmed även för förhållandena på
kapitalmarknaden. Kapitalmarknadsutredningen berör det s. k. EFO-resonemanget
och dess betydelse för lönepolitiken. 1 nuvarande internationella läge med
rörliga växelkurser och starkt varierande inflationstakt i olika länder samt
stora
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 29
obalanser i de internationella betalningarna kan
emellertid enligt Svenska Arbetsgivareföreningens uppfattning den utländska
prisutvecklingen i svenska kronor inte läggas till grund för lönepolitiken
under en framlida period.
Lönepolitiken måste i stället inriktas på att dämpa den
inhemska inflationen. En väsentlig dämpning av inflationstakten är samtidigt
ett villkor för en väl fungerande kapitalmarknad.
Genom de senaste årens utveckling av avtalssystem och
förhandlingsformer kan inflationen dämpas mer effektivt än tidigare. En
förutsättning är härvid givetvis alt staten icke pålägger företagen stegrade
kostnader. Om löneglidningen därtill hålls under effektiv kontroll, förstärkes
ytterligare greppet över prisutvecklingen.
Det kan sägas atl löneglidningen aldrig kan bringas under
fullständig koniroll, och alt penningpolitiken via sin inverkan på
arbetsmarknadsläget har en effekt på inflaiionen. Denna effekt är dock
väsentligt mycket mindre än vid andra former för lönebildning, t.ex. de som
utbildats i USA eller Tyskland. 1 en diskussion av penningpolitikens
verkningsmöjligheter och mäl mäste denna skillnad i institutionella
förutsättningar mellan Sverige och de stora industriländerna observeras. Den
inlernationella teoribildningen och debatten om penningpolitiken grundas på förhållanden,
som i detla väsentliga hänseende avviker från vad som eftersträvas i Sverige.
Under perioden 1974-77 översteg enbart stegringen i
uttaget av arbetsgivaravgifter varje är produkliviietsutvecklingen. En inle
oväsentlig del av den inhemskt bestämda inflationen under denna period kan
alllså härledas till höjda arbetsgivaravgifter. Penningpolitiska strävanden att
motverka inflationen till den del den tillskapats genom stegrade
arbetsgivaravgifter kan inte bli annat än verkningslösa.
Med de former för lönepolitiken, som utbildats i de stora
industriländerna, kan det vara rimligt att ange en viss ökningstakt för
penningmängden som mål för penningpolitiken, I Sverige är förhållandena
annorlunda. Avtalsuppgörelserna påverkar självständigt inflationen. En viss
ökningstakt för penningmängden blir därmed ointressant som mål. Penningmängden
kan tillåtas utveckla sig efter behovet.
Penningpolitikens uppgift blirall underlätta en sådan
ekonomisk tillväxt
genom expansion av investeringarna, att sysselsättningspolitiska målsätt
ningar kan realiseras vid en hög tillväxttakt för produktionen per arbets
timme. Regleringar på kapitalmarknaden i syfte atl hålla tillbaka överefter
frågan på varor och arbetskraft förlorar starkt i betydelse i och med atl en
inflationsdämpande lönepolitik blir etablerad och kommer att prägla för
väntningsbildningen.
------ (Se avsnitt 2.)
Snedvridande verkningar av inflation och skatter
Ett hushåll som placerar i aktier betalar såväl
marginalskatt på den direkta avkastningen som kapitalvinstskatt på
värdestegringen. En institutionell placerare som t.ex. AP-fonden eller ett
försäkringsbolag betalar ingen skall eller en väsentligt lägre skatt än
hushållet. Kapitalmarknadsutredningen belyser dessa förhållanden relativt
ingående men avstår från att dra slutsatser och lägga förslag eftersom detta
ligger utanför utredningens direkliv. Svenska Arbetsgivareföreningen kan dock
inte underlåta att starkt framhålla den utomordentliga betydelsen av
Kapitalmarknadsutredningens analys. Del kan icke vara rimligt med ett
skattesystem som visat sig nödvändiggöra en nominell avkastning i ett
aktiebolag på det egna
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 30
kapitalet före skatt av storleksordningen 30 ä 40 % per år
för att den reala avkastningen efter skatt för ett hushåll med genomsnittliga
skatteförhållanden skall bli ell par procent per år.
Ursprungligen motiverades dubbelbeskattningen av
bolagsinkomster med bolagens större skattekraft. I dag, när praktiskt taget all
produktion sker inom bolagssektorn vars avkastning är internationellt bestämd,
har detta argument förlorat sin bärkraft. I stället har dubbelbeskattningen i
kombination med en hög inflation allvarligt försvårat bolagens möjligheter att
finansiera sig med nyemitterat aktiekapital. Inflationens negativa inverkan på
företagens försörjning med riskvilligt kapital sammanhänger med att den extra
avkastning, som krävs för att kompensera för inflationen, inte är avdragsgill
vid beskattningen vare sig för aktieägare eller för företag. Inflationen får
därigenom en multiplikativ effekt på företagens kapitalinkomster som bäst kan
belysas med ett exempel, grundat på utvecklingen inom de 15 största
verkstadskoncernerna i Sverige.
Samband mellan aktieägarnas reala avkastningskrav efter
skatt och företagens nominella förräntning av eget kapital före skatt (i %).
1968
1971 a
(b)
1974
Nominell
föiTäntning av eget
kapital
före skatt
18,9
18,2
(33,0)
38,1
Betald
skatt
7,6
5,2
(7,0)
6,5
Beräknad
skatt
2,3
4,0
(9,2)
13,1
Nominell
förräntning efter skatt
9,0
9,0
(16,8)
18,5
Aktieägarnas
avkastning före skatt
9,0
9,0
(16,8)
18.5
därav utdelning
4,0
4,0
(4,0)
4,0
därav värdestegring
(kvarhållna medel)
5,0
5,0
(12,8)
(14,5)
Aktieägarnas
skatt
4,2
4,2
(6,3)
6,9
Nominell
avkastning efter skatt
4,8
4,8
(10,5)
11,6
Inflationstakt
1,9
7,6
(7,6)
10,1
Real
avkastning efter skall
2,9
-2,8
(2,9)
1,5
Förhållandena vid en jämförelsevis låg inflationstakt
illustreras med den första kolumnen, som gäller är 1968. Den nominella
förräntningen av det egna kapitalet före skatt var detla år 18,9%, Avkastningen
är härvid beräknad inklusive orealiserade prisfluktuationsvinster, 1968 var
dessa obelydliga.
Den betalda skatten motsvarade 7,6% av det egna kapitalet.
Härtill lägges i nästa rad en beräknad skatt om 2,3 %. Den har upptagils som 55
% av årets avsättning till obeskattade reserver. ViU man, sora syftet är med
denna kalkyl, visa hur mycket av den nominella avkastningen under år 1968, som
kan komma att bilda slutlig ersättning till aktieägarna, bör man räkna med en skattebelastning
av detta slag. Genom att man också inkluderar orealiserade
prisfluktuationsvinster erhålles en sådan periodisering av resultatet, att det
redovisas det år det uppkommer i stället för det år det realiseras, som blir
effekten av tillämpning av anskaffningskoslnadsprinci-pen.
Efiersom nästan samtliga vinster i ett företag beskattas
enligt reglerna för rörelseinkomst och endast en liten del utgörs av
realisationsvinster på aklier, mark o dyl är det rimligt att använda
skattesatsen 55%.
I synnerhet de senaste årens erfarenheter har visat att
för det enskilda företaget är risken för föriust påtaglig. Förlusterna kan då
skattemässigt
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 31
täckas genom upplösning av obeskattade reserver. En
kalkyl, som är uppgjord under förutsättning att skattekrediterna kan förväntas
bli eviga, ter sig mot bakgrund härav inte realistisk. Användning av
skattesatsen 55 % i en analys av räntabiliteten ger en bättre bild.
Den nominella förräntningen av det egna kapitalet efter
skatt blir härefter 9%. Utdelningarna har på basis av den historiska
erfarenheten antagils vara 4% av det egna kapitalel. Följaktligen kvarhålles
medel molsvarande 5 % av det egna kapitalet. Dessa kvarhållna medel bildar på
lång sikt underlag för en värdestegring på aktierna, varigenom denna del av
avkastningen tillföres aktieägarna. Detta antagande är givetvis inte
realistiskt för en kort period, t. ex, ett år, men väljes perioden tiUräckligt
lång kan man på goda grunder anta, att börskurserna anpassar sig på ett sådant
sätt att detta resultat uppkommer för aktieägarna. Aktieägarnas avkastning före
skatt blir härmed 9%,
Aktieägarnas skatt upptas härefter till 4,2%, motsvarande
70% skatt på utdelningsinkomster samt en beräknad skatt på värdestegring,
varvid 40% av värdestegringen antas utgöra skattepliktig inkomst. Den nominella
avkastningen efter skatt blir härefter 4,8%. Stegringen av konsumentprisindex
under året var 1,9%, varefter återstår i real avkastning efter skatt 2,9%.
Av den totala nominella förräntningen av eget kapital,
18,9%, utgjorde skatter av olika slag 14,1 %, d. v. s. omkring 3/4.
Inflationens
effekter belyses på ett slående sätt om förhållandena år 1974 jämföres med
1968. 1974 var den nominella förräntningen av eget kapital före skatt 38,1 %.
Härifrån avgick emellertid skatter av olika slag med 26,3 procentenheter.
Avräknas också effekten av inflationen 10,1 %, blir som framgår av tabellen den
reala avkastningen efter skatt endast 1,5%.
1971, kolumn a, är exempel på ett år med något mindre
inflation än 1974, och med lägre real avkastning på eget kapital än 1968. Detta
år blev den reala avkastningen efter skatt för aktieägare minus 2,8%, För att
nå samma avkastning som 1968, 2,9 %, hade det krävts 33 % nominell avkastning
före skatt på eget kapital, kolumn (b).
Dessa jämförelser visar atl när inflationstakten stiger
måsle företagens förräntning stiga två-fyra gånger snabbare än inflationstakten
för att aktieägarnas reala avkastning efter skatt skall kunna bevaras. Dessa
starka snedvridningseffekter av inflation och beskattning i kombination
försvårar i väsentlig grad företagens möjligheter att dra till sig nytt
riskbärande kapital från hushållen. Att söka mildra konsekvenserna av dessa
snedvridningar genom att öka AP-fondernas utbud av riskvilligt kapital är att
förvärra situationen.
Sammanfattningsvis redovisar SAF följande syn på den
svenska ekonomin.
1.
Det dominerande
problemet i svensk ekonomi är inte kapitalbrist utan brist på förräntning av
det egna kapitalet,
2.
För
näringslivets kapitalförsörjning krävs inga nya fonder, AP-fonderna behöver
icke byggas ut av kapitalbildningsskäl.
3.
Individuell
frihet och utveckling av den egna särprägeln är endast möjlig om samhällets
ekonomiska grundstruktur är pluralistisk och bygger på individuellt ägande av
produktionsmedlen,
4.
En på sikt
fungerande kapitalmarknad förutsätter en i förhållande till 1970-talet starkt
dämpad inflation. Realräntan masta vara positiv och högre än underde senasle
två decennierna.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 32
5.
De snedvridande
effekterna på placeringsinriktningen, särskilt vad gäller aktier, av inflation
och beskattning mäste elimineras. Den reala avkastningen efter skatt på aktier
som ägs av hushåll måste bli sådan att tendensen till ökat institutionellt
ägande bryts.
6.
Innan
försäkringsbolagens rält att förvärva aktier i ett och samma bolag vidgas,
måste enligt Svenska Arbetsgivareföreningens mening beskattningsförhållandena
ändrats därhän, att aktieplaceringarna åter är inlressanta för flertalet
hushåll. Om därtill kapitalmarknaden bringas fungera mer flexibell genom atl
realräntan blir högre och inflationen dämpas starkt, försvagas motiven för en
snäv begränsningsregel.
1.16 Lantbrukarnas Riksrörbund (LRF)
Betänkandet är enligt förbundets mening en värdefull
analys av kapitalmarknadens funktionssätt. Kapitalmarknadsutredningen har på
ett förtjänstfullt sätl belyst bakgrunden till de problem som för många
sektorer -bl.a. lantbruket - är synnerligen akuta. Arbetet har fortgått under
en längre tid, vilket har varit värdefullt genom att under tidsperioden skilda
samhällsekonomiska tillstånd kunnat observeras. Utredningen anför lämpligheten
av att utredningar av kapitalmarknadsutredningens lyp i större utsträckning bör
arbeta med successivi avlämnade delrapporter. Denna uppfattning delas av LRF då
därigenom en bredare avstämning mot olika uppfattningar kan erhållas.
Utredningen har endast i begränsad omfattning länmat förslag till
effektivisering av kapitalmarknaden. Översynen av kapitalmarknadens struktur
och funktionssätt har avsett alt belysa olika låntagarkategoriers behov och ge
instituten på kapitalmarknaden möjligheteratt tillgodose detta.
Som utredningen framhåller löser inte förändringar som
hänför sig till kapitalmarknadens institutioner och funktionssätt på ett
avgörande sätt de problem som möter den svenska ekonomin under de kommande
åren.
Enligt LRF:s mening skall en kreditmarknad fylla två
viktiga funktioner oberoende av hur den är organiserad. För det första skall
sparandet kunna uppsamlas och allokeras lill branscher och sektorer där kapital
efterfrågas. Vidare bör differentierade villkor finnas så att låntagare och
sparare skall finna de villkor som passar vederbörandes önskemål när det gäller
ränta och riskbenägenhet, bindningstid etc. För detta ändamål fyller banker och
mellanhandsinstitut en viktig funktion.
De nämnda kraven behöver inte påverkas av användandet av
kreditpolitiska medel i konjunkturstabiliserande syfte. Emellertid kan
jämvikten på krediimarknaden rubbas av mål och regler för räntenivå, för
kredilvolymer och för kreditinriktningen så att störningar inträder pä de
nämnda funktionerna.
De senaste åren har förts en kredilmarknadspolitik i
stabiliserande syfte. Kvotering, emissionstillstånd etc har därvid orsakat
störningar för flera sektorer, bl. a. lantbruket. Svårigheter har uppstått för
enskilda lantbrukare att fullfölja planerade investeringar på grund av
kapitalbrist. LRF beklagar att kapitalmarknadsutredningen ej behandlat
lantbrukssektorns kapitalförsörjning. Den rådande lånekön i Hypoteksbanken utgör
ett allvarligt bevis för bristen på anpassning mellan kreditmarknaden och
lanlbrukssek-torn.
Gapet mellan tillförsel och behov av eget kapital hos
företagen förväntas
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 33
bestå och utgör bakgrunden lill den pågående diskussionen
om nya former för spargenerering. Kapiialmarknadsutredningen har anseti att de
frågeställningar av ekonomisk-politisk art som uppkommer vid en sådan diskussion
ligger uianför utredningens arbetsområde. Utredningen har här syftat på alt ge
vissa bidrag till lösningar av företagens finansieringsproblem som direkt berör
kapitalmarknadsinstitutionerna. Utredningen föreslår sålunda en ökad kapacitet
för utbud av riskkapital från de institutionella placerarna, försäkringsbolag
och AP-fonden, och det rör även förutsättningarna för ett ökat utbud från
hushållen.
LRF delar utredningens överväganden och förslag i dessa
övergripande frågor. Förbundet vill särskilt påpeka betydelsen av ett ökat
sparande i samhället. Särskilt mot bakgrund av att AP-fondens betydelse för den
långfristiga finansieringen kommer att minska. Detta inger enligt förbundets
mening bekymmer med tanke på de omfattande finansieringsbehov och det
sparandeunderskoti som föreligger framöver. Föratt uppnå balans i ekonomin
torde flera vägar vara erforderliga. Således bör enligt förbundets mening
hushållens benägenhet till ökat sparande såväl som industrins möjligheter att
slärka det egna kapitalet underlättas. Ett minskat sparande i företagen kan fä
till följd atl ansvarstagandet inom företagen minskar. Det borde vara ett
starkt samhällsintresse att ägaransvaret stärks.
LRF delar i allt väsentligt utredningens konstaterande
beträffande allokeringspolitiken. För skilda sektorer inom samhäUet fastläggs
emellertid riktlinjer vilka förutsätter en lillgång till kreditmarknaden i en
omfattning som i regel bestäms av målet för verksamheten. Detta ställer i sig
krav på kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Enligt LRF:s mening bör
dessa riktlinjer och målsättningar ligga till grund för allokeringspolitiken
samtidigt som strategiska invesleringar ej får ifrågasättas. En näringspolitik
som ä ena sidan anger ett effektivitetsmål och å den andra ej tillför en sektor
nödvändiga resurser får ett begränsat innehåll. Enligt LRF:s uppfattning har
lantbrukssektorn ej fått del av kapitalmarknaden på ett sådant sätt som
förusatts vid formulerandet av de jordbrukspolitiska målsättningarna.
Jordbrukels regionalpoliliska betydelse understryker även belydelsen av
kapitaltillgång för ett effektivt resursutnyttjande.
1.17 Kooperativa förbundet (KF)
Kapitalmarknadsutredningen har - enligt KF:s mening -
utfört ett i många stycken imponerande arbete. Den svenska ekonomins historiska
utveckling, som lett fram till dagens reala och finansieUa situation har
noggrant behandlats. Olika sektorers problem och förutsättningar har därvid
utförligt analyserats. Bedömningar av sannolika framtida utvecklingsförlopp
har gjorts, som grund för utredningens olika förslag. Både på det teoretiska
och praktiska planet har utredningens betänkande en stor uppgift atl fylla när
del gäller alt öka kunskaperna om den svenska ekonomin i allmänhet och
kapitalmarknaden i synnerhet.
Ett problem för utredningen måste ha varit att man inte
haft någon aktuell långtidsbedömning för den svenska ekonomin att tillgå. Både
1975 års statliga långtidsutredning och motsvarande bedömning från industrins
utredningsinstitut har ju p. g. a. de senaste årens dramatiska händelseutveckling
på det ekonomiska området i långa stycken blivit inaktuella. Den nya
långtidsutredningen 1977-1983 väntas bli publicerad i slutet av 1978. Man kan
ifrågasätta om inte kapitalmarknadsutredningen borde ha senare-
3 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 34
lagt tidpunkten för slutbetänkandet något, så att man
kunnat ta hänsyn till åtminstone det preliminära resultatet av den nya
långtidsutredningen. De senaste årens ekonomiska kris i Sverige torde få mycket
långsiktiga konsekvenser, som eventuellt kunnat beaktas ännu bättre med ett
mer tillförlitligt bakgrundsmaterial.
De förslag till konkreta åtgärder som utredningen lägger
fram är tämligen begränsade, särskilt satt i relation till den omfattande
probleminventeringen och analysen. Mot bakgrund av utredningens utgångspunkter
anser dock KF att detta är helt konsekvent. De grundläggande lösningarna på de
relaterade problemen kan endast uppnås via en lämplig långsiktig uppläggning
av den övergripande ekonomiska politiken, något som det ligger utom
utredningens mandat att föreslå utformning av. KF vill för sin del erinra om
att ovanstående förhållanden gör det speciellt angeläget att kapitalmarknadsaspekter
tas upp till noggrann analys i kommande statliga långtidsutredningar och de
mer långsiktiga utblickar som numera görs i natio-nalbudgeterna.
KF instämmer i huvudsak i utredningens allmänna
utgångspunkter. Vi vill dock framhålla att institutionella brister på
kapitalmarknaden har förelegat och fortfarande föreligger inom områden där
institutionernas möjligheter att finna lösningar synes vara begränsade.
En sådan brist gäller kapitalmarknadens förmåga att
underlätta försörjningen av riskkapital för den ägarform som
konsumentkooperationen representerar. I dagens läge är marknaden i huvudsak
inriktad pä alt lösa de privatägda aktiebolagens finansiella problem. (Se
avsniu 2,13)
1.18 Sveriges Industriförbund och Svenska
Handelskammarförbundet
För att komma till rätta med de tilltagande
bytesbalansunderskotten behövs enligt utredningen "disciplin" i den
offentliga sektorn och ett ökat sparande i den privata. Vidare skall företagen
ges de finansiella förutsättningarna både för behövliga investeringar och för
en visavi utlandet konkurrenskraftig produktion.
Den enligt vår mening vikligaste finansiella
förutsättningen är fungerande marknader för riskvilligt ägarkapital till
företagen. Som framhållits i inledningen ovan bör detta kapital i största
möjliga utsträckning komma från de individuella hushållen. Av det totala årliga
hushållssparandet har hittills endast en ringa del placerats i aktier. Detta
beror med all sannolikhet på de relativt andra placeringar dåliga
avkastningsförhållandena som sedan mitten av 60-talet gäller för
aktieplaceringar. Institutionella förändringar är inget substitut för
förbättrade avkastningar på ägarkapitalet. Så t.ex. kan enligt vår mening den
eftersträvade investeringsökningen inte i någon större utsträckning finansieras
genom ökad skuldsättning och minskad soliditet. Visseriigen har hittills den
ökade omfattningen av rörelsege-nererande krediter ökat företagens benägenhet
att acceptera en sänkt soliditet men denna "kreditkompenserande
metod" för en för hög löneandel i den svenska produktionen kan inte
drivas längre. Vad som nu krävs är ett på marknadsmässiga grunder flexibelt
utbud av riskvilligt ägarkapital.
Hushållens del av detta utbud torde härigenom kunna öka
väsentligt. De individuella placerarnas utbud är ju inle bara beroende av det
årliga tillflödet av finansiellt sparande utan kan också transformeras från
hushållens stock av realt och finansiellt kapital. Detta förutsätter emellertid
förhall-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 35
rade avkastningsförhållanden för individuella innehav av
aklier i förhållande till andra alternativa placeringsformer.
Av stor betydelse för denna konkurrens om placerarnas pengar
är de beskattningsregler som gäller för olika placeringsformer. I en bilaga
till utredningen visas hur dessa diskrimenerar mot bl.a. aktieplaceringar.
Ulredningen utgär från att skattereglernas betydelse för hushållens sparande
och dess placerande i olika tillgångar "kommer att
uppmärksammas"". Det är enligt vår mening av särskilt stor betydelse
att så sker. De rådande skattereglerna hämmar utbudet av kapital och
placeringar i aktier och bidrar till imperfektioner på kapitalmarknaden.
1.19 Sveriges hantverks- och industriorganisation
(SHIO) och Familjeföre
tagens förening
Organisationema vill understryka, atl en väl fungerande
kapitalmarknad är ett livsvillkor för det svenska näringslivets
utvecklingsmöjligheter. Målet för den ekonomiska politiken bör vara alt skapa
förutsättningar för ett differentierat näringsliv, som har förmåga att genom
produktiva investeringar och en väl utvecklad produktionsapparat
lillhandahälla varor och tjänster för landets befolkning och för export.
Därigenom garanteras bäst de allmänt omfattade önskemålen om en effektiv och
stabil sysselsättning. För att dessa mål skall kunna uppfyllas, krävs en
förbätirad lönsamhet bland de svenska företagen. Mot bakgrund av de
svårigheter, som mött det svenska näringslivet under senare år, är det ett
primärt mål att frigöra resurserna inom kapital- och kreditmarknaden i syfte
att förbättra näringslivets kreditförsörjning och att stimulera säväl
hushållen som företagen till ökat sparande i syfte att få större resurser för
investeringar i produktiv verksamhet. För att öka intresset för ett brett
sparande inom en vidgad aktiemarknad är det angeläget att slopa
dubbelbeskattningen av aktier och att i olika former främja sparandet.
1.20 Svensk industriförening
Enligt Ulredningens egen bedömning av sitt arbete har
detta till huvudsaklig del genomförts som en studie i institutionell ekonomi.
Eniigt föreningens uppfattning har detta gjorts på ett förtjänstfullt sätt och
det digra betänkandet pä nära 800 sidor jämte omfångsrika bilagor torde under
många år framåt komma att tjäna som ett näst intill oundgängligt uppslagsverk
i fråga om svensk kapitalmarknad, dess struktur och förutsättningar.
Kapitalmarknaden har en grundläggande och avgörande
uppgift i samhällsekonomin, nämligen alt svara för att sparandel från sektorer
med sparöverskott kanaliseras till områden med sparunderskott på ett ur samhällssynpunkt
godtagbart sätt. Det måste enligt föreningens åsikt räknas utredningen till
förtjänst att den icke anser att inrättandet av nya institutioner kan lösa
samhällsekonomiska problem och atl den anför övertygande skäl för denna
inställning. Överhuvudtaget har det svenska samhället under senare år - något
som föreningen gång på gång påpekat och reagerat mot - präglats av ett slags
institutionaliseringsraseri, som knappast i något fall fått positiva följder -
om man icke räknar ökad byråkratisering med mängder av dubbelarbete som
någonting positivt. Kapitalmarknadsutredningen går åt motsatt häll och
föreslår sammanslagning av de s. k. mellanhandsinstituten, nämligen dels av AB
Industrikredit och AB Förelagskredit till ett förelag, AB Företagskredit, dels
av AB Lantbrukskredits primär- och
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 36
sekundärkreditinstitut, ävenledes till ett enda
sammanhållet företag.
------ (Se avsnitt 2.15)
Mänga ekonomer har sedan länge talat om den "kränka
svenska kapitalmarknaden"" och åtskilligt av realism ligger
säkerligen i detla omdöme. Kapitalmarknadsutredningen gör bl.a. en
förtjänstfull analys av balansproblemen i den svenska ekonomin och av
kapitalmarknadens effektivitet och behovet av reformer. Härvidlag uppehåller
sig utredningen särskilt vid industrin, vilket är självklart med hänsyn till
industrins avgörande betydelse för vär förmåga att hålla balans i
samhällsekonomin. Enligt föreningens uppfattning måste
kapitalmarknadsutredningens bedömning att byiesbalansunderskottet kan bli
eliminerat försl mot mitten av 1980-talel vara alltför pessimistisk och
utredningen har sannolikt tagit alltför stort intryck av det dåliga
konjunkturläget, som i varje fall när betänkandet slutjuste-rades i slutet av
förra året säg ovanligt hopplöst ut. Men redan utvecklingen av handelsbalansen
under detta ärs försia fyra månader ger anledning till en försiktig optimism,
även om några växlar icke skall dras på en företeelse om vars uthållighet ännu
ingen definitiv bedömning skall göras.
Men så mycket är klart som att industrin genom de
stimulansåtgärder som sätts in, främst devalveringen, återfått en betydande del
av sin kon-kurrenskapacitet. Eftersom även en återhämtning av den
internationella konjunkturen kan spåras finns förutsättningar för en snabb
ökning av exportefterfrågan. Genom att även den importkonkurrerande industrins
konkurrensförmåga förbättras måste underskottet i betalningsbalansen relativt
snart förbylas i ett överskott och balans kunna uppnås belydligt tidigare än
mot mitten av 1980-talet.
Föreningen vill dock icke fördölja atl den ser allvarligl
pä den pågående strukturomvandlingens följder och anspråk på kapitalmarknaden,
därför alt denna omvandling pågår och kommer att pågå oberoende av konjunkturförändringarna
och därför måsle mötas med extraordinära medel, som medför mycket stora
påfrestningar pä hela samhällsekonomin.
1.21 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Kapitalmarknadsutredningen (KMU) har enligt sina direktiv
haft till uppgift att göra en översyn av kapitalmarknaden och att föreslå de
organisatoriska och tekniska förändringar som kunde föranledas därav. Utredningen
har själv karakteriserat sitt arbete som väsentligen en studie i institutionell
ekonomi. Denna har utredningen genomfört på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Utredningens konkreta förslag ligger ocksä sä gott som helt inom detta område.
För börsstyrelsen ligger det närmasi till hands att
koncentrera sitt yttrande till sädana synpunkter och förslag, som berör
marknaden för riskvilligt kapital, enkannerligen aktiemarknaden. De konkreta
förslag från utredningen som direkt berör denna marknad är som framgått få.
Indirekt kan emellertid de ålgärder utredningen föreslår beträffande
kredilmarknadens institutioner bli av betydelse för aktiemarknaden. Det finns
vidare anledning att beröra en del frågor, som behandlats i bilagorna men som
inte tagils upp av ulredningen.
Det finns då skäl att först understryka det viktiga i att bedömningar
av behovet av institutionella reformer för att främja kapitalbildningen inte
bör göras utifrån den extremt ogynnsamma situation beträffande extern balans,
sparande, företagsvinster m. m., som rätt de senaste cirka tvä åren.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 37
En väsentlig produktionsökning kan åstadkommas genom att
ekonomin bringas närmare fullt kapacitelsutnyttjande. Helsl bördetta ske genom
en exporlledd expansion. 1 ett sådant läge kommer de problem som nu finns
beträffande underskottei i bytesbalansen, bristen pä sparande och otillfredsställande
räntabilitet att vara avsevärt reducerade om än icke eliminerade.
Även efter det ett läge närmare fullt
kapacitetsutnyttjande uppnåtts kommer, med de mål beträffande extern balans och
tillväxt som del finns anledning slälla upp, en fortsatt uibyggnad av
näringslivets och i synnerhet industrins kapacitet att framstå som nödvändig.
Huruvida de kalkyler för erforderliga industriinvesteringar som gjorts av LU 75
och lUl 1976, som kommittén stöder sig på, nu ger ett rikligl mått, är för
närvarande svårt att med säkerhet bedöma. Mycket talar för alt behoven av
kapital för investeringar och annan utveckling kan bli betydligt större med
hänsyn till den omfattande strukturomvandling och förnyelse av svensk industri
som kommer atl bli nödvändig. Är denna bedömning riktig, kommer också kraven på
kapitalmarknadens förmåga att tillföra företagen kapital, inte minst
riskvilligt sådant, att bli stora. Även om dessa krav svårligen kan preciseras
siffermässigt, talar utvecklingens riktning och karaktär för atl man har
anledning att olja de mekanismer, som har betydelse för denna lillförsel. - -
- (Se avsnitt 2.17)
På längre sikt är - - - tillgängen på riskvilligt kapital
genom aktiemarknaden en funktion av det totala sparandet. En förstärkning av
del totala sparandet kan ske på flera olika sätt: Genom en ökning av statens
och kommunernas sparande, höjda ATP-avgifter, ökal företagssparande, ökat
hushällssparande eller nya arrangemang av typ löntagarfonder. Vilken väg som
än beträds, blir det ytterst hushållen som fär göra de anpassningar och
uppoffringar som krävs. Det har inte ingått i utredningens uppdrag att ta
ställning till de politiska avvägningar som måste göras, när en politik för det
totala sparandets utveckling formuleras.
Börsstyrelsen finner heller ingen anledning att i detta
sammanhang fördjupa sig i ämnet men vill för sin del framhålla följande. Det
finns anledning att ge företagssparandet och hushållssparandet en framträdande
roll i ett program för förstärkt sparande. Företagsledningarnas riskbenägenhet
är beroende av självfinansieringsmöjligheterna. Det är möjligt att man av
fördelningspolitiska skäl inte kan genom explicita ekonomisk-politiska åtgärder
gå mycket långt på denna väg. Med hänsyn till att, vilka vägar för atl öka
sparandet som än beträds, hushållen fär bära bördan av ökal sparande, vore det
rimligt att göra särskilda ansträngningar för alt söka få till ständ en ökning
av hushållssparandet. Ett frivilligt sparande har många fördelar jämfört med
övriga nämnda sparformer, vilka alla har ett tvångssparande över sig. Först om
frivilliga insatser inte ger effekt tillräckligt snabbt eller i tillräcklig
omfattning, är det anledning diskutera andra sparformer, t. ex. ett
organiserat löntagarsparande med avsättning till löntagarfonder. Ur börsens
synpunkt är det då angeläget alt även sådant sparande kanaliseras till
företagen på marknadsmässiga villkor.
1.22 Svenska fondhandlareföreningen
KMU betonar behovet av en ökad kapitalbildning och de negativa
samhällsekonomiska konsekvenserna av den sparandebrist som råder. Fond-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 38
handlareföreningen anser att de viktigaste orsakerna till
dessa missförhållandena beror på:
1.
Hård reglering
av den svenska kapitalmarknaden, som har medfört att prismekanismen pä stora
delar av marknaden har satts ur spel. Räntan har inte tillåtits att gå upp till
de nivåer där jämvikt mellan efterfråga och utbud råder. Delta förhållande har
sannolikt bidragit till att en mindre del av resurserna har gätt till sparande
och en större del till konsumtion.
2. Låg lönsamhet i svensk industri som
har lett till att aktiemarknaden ej har lyckats attrahera en lillräcklig volym
av kapital.
- - - (Se avsnitt 2.18)
3. Ett skattesystem, som favoriserar placeringar i
improduktiv lös egen
dom såsom diamanter, frimärken och konst.
1 bilaga 2 i utredningen visar professor Sven-Erik
Johansson de orimliga konsekvenser dagens skattesystem har på räntebärande
placeringar och akiieplaceringar. Kombinationen av dubbelbeskattning av
bolagens vinster och hög individuell marginalbeskattning gör att gapet mellan
de avkastningskrav före skatt som ett företag måste ställa och den ersättning
efter skatt, som den individuelle placeraren erhåller blir mycket stort.
Fondhandlareföreningen anser att ovan nämnda
missförhållanden till stor del kan rättas till genom ett rikare utbud av olika
finansiella instrument med marknadsanpassade räntor, en acceplabel lönsamhet i
svensk induslri, samt ett skattesystem som gynnar produktiva investeringar.
1.23 Näringslivets byggnadsdelegation
Den selektiva kapitalmarknadspoliliken syftar till att
tillförsäkra vissa prioriterade områden ett tillräckligt kreditutrymme.
Bostadsförsörjningen hör lill dessa prioriterade områden. Utvecklingen av bostadsfinansieringssystemet
under den senaste 10-årsperioden har medfört att bostadsbyggandets
keditförsörjning i allt väsentligt har tryggats så att statligt belånade
bostadsprojekt nu i huvudsak är oberoende av kreditmarknadsläget.
Regleringspolitiken orsakar emellertid samhällsekonomiska
förluster i form av mindre effektivt kapitalutnyttjande och ett otillräckligt
sparande. Den otillräckliga kapitalbildningen har, som påpekats i
utredningsbetänkandet, varit ell stående tema i den ekonomiska debatten under
en lång tid. "Kapitalbrist" blir en konstant företeelse när stora
investeringsambitioner skall förverkligas utan sedvanliga
ränlabilitetsbedömningar. En stor del av den offentliga sektorns investeringar
har därför fått kompletteras med ett sparande som åstadkommits genom den
ekonomiska politiken.
Det vore, enligt NBD:s mening, av stor samhällsekonomisk
betydelse om siödet till bostadssektorn i större utsträckning utformades med
hänsyn lagen till behovet av en friare kapitalmarknad. Genom nuvarande bostadsfinansieringssystem
har de boendes räntekostnader släppt kontakten med marknadsräntans utveckling.
Man behöver säledes inte riskera att hyresnivåerna i det slatsbelänade
beståndet påverkas om mera marknadsmässiga kreditvillkor skulle börja
tillämpas. Vidare skulle i ett längre perspektiv den önskvärda kreditvolymen
till byggandet kunna säkerställas, ulan kapitalmarknadsregleringar, om staien
och bostadssektorn erbjöd marknadsmässiga villkor och samhället bekostade sin
andel öppet över statsbudgeten.
NBD finner det angeläget atl i detta sammanhang erinra om
den onda cirkel som föds ur regleringspolitiken; ur tidigare regleringsåtgärder
framväxer behovet av ytterligare restriktioner och ingripanden.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 39
Kapitalmarknadens funktionsbrister framträder klart för de
placerare som haft bostadsmarknaden som huvudsakligt investeringsobjekt. Utan
kraftfulla styråtgärder har inte bostadsobligationer med avkastning under
marknadsnivå gått alt sälja. Placerarna i sin tur har gjort stora förluster och
för exempelvis livförsäkringsbolagen har detta lett till ett relativt sett
minskal försäkringssparande och därigenom mindre kapitalbildning hos
allmänheten.
Del
obligatoriska sparandet via AP-fonderna som nu fått kompensera det uteblivna privata
sparandet har vidare inle verkat i riktning mot en återställd marknadsbalans.
AP-fondens kapitalutbud lämnar för närvarande inte realavkastning och
villkoren på kapitalmarknaden stimulerar inte den enskildes sparvilja. Mycket
talar dessutom för att det omfaUande tvångssparandet förstärker
inflationseffekterna och bl.a. därigenom ytterligare sänker sparviljan etc.
Med
anledning av bl.a. det ovan sagda anser NBD det angeläget alt låneformer och
regler för beräkning av prioriterade placeringar hos banker och
försäkringsinstitut får en sådan uiformning att det minskar behovet av
specialregleringar och främjar en friare kapitalmarknad.
1.24 Svenska civilekonomföreningen
Kapitalmarknadsutredningen utgär i hög grad från den yttre
ramen att Sveriges balans gentemot omvärlden måste återställas. Med en -
jämfört med dagsläget - höjd sparkvot och investeringskvot skall näringslivets
konkurrensposition förstärkas så att det blir möjligt att uppväga nuvarande
underskott i bytesbalansen och på sikl (eventuellt) återbetala utlandslånen.
Detta förutsätter i sin tur å andra sidan att vissa för konkurrensläget
väsentliga förhällanden utanför kapitalmarknadsulredningens kompelens-område
rättas till. Som utredningen själv påpekar rör det sig i flera stycken om
nödvändiga och väsentliga förändringar i bl. a. skattesystemet. Senare års
snabba inflation har förstärkt marginalskatter m. m, på ett sätt som ytterst
kommit att bli produklionshämmande. Effekten har även blivit att man med en
viss förenkling kan hävda att arbetskraften relativt sett blivit för dyr
jämfört med kapitalet med hänsyn till den aktuella inflationstakten. DeUa har
även medfört en förskjutning av konsumtionen mot allt mer importerade varor och
en viss utslagning inom servicesektorn.
Vi
instämmer i utredningens påpekande alt förändringar i kapitalmarknadens
institutioner och funktionssätt inte på ett avgörande sätt kan lösa de problem
som möter den svenska ekonomin under de kommande åren. Däremot är det angeläget
att göra de justeringar som positivt kan bidra till att kredit- och
kapitalmarknaden fungerar effektivare i ett i huvudsak marknadsgrundat
konkurrenssamhälle.
Den finansiella utvecklingen
Senare års
underskott i bytesbalansen har även sin motsvarighet i ett otillräckligt
finansiellt sparande. Förändringen har varit särskilt drastisk inom
företagssektorn. Redan på kort sikt syns det absolut ofrånkomligt att
lönsamheten inom näringslivet återupprättas så att vinsterna kan täcka en
större del av investeringskostnaderna än tidigare. Den drastiska sänkning av
självfinansieringsgraden som registrerats har sannolikt varit av stor belydelse
för den uppbromsning i industriinvesteringarna som skett fr. o. m. 1977. En
koppling mellan förbättrade vinstutsikter och dito självfinansieringsgrad samt
företagens investeringsbenägenhet syns ofrånkom-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 40
lig. Därvid blir även vinstutsikterna av avgörande
betydelse för sysselsättningsutvecklingen i det medellånga perspektivet.
Kreditmarknaden, inflationen och skattesystemet
Utredningen konstaterar med rätta att inflaiionen har en
snedvridande effekt på både utbuds- och efterfrågesidan på kreditmarknaden.
Utgående från lägsta industriobligationsränta har marknaden icke kunnat erbjuda
positiva realräntor ens före skatt efter 1973. Detta har medfört allt större
problem även för institutionella placerare som t.ex. AP-fonden. Situationen är
än värre för hushållen efiersom de nominella ränteintäkterna beskatias fulll
ut, baserat på en presumtion att någon inflation inte skulle existera. Det sparavdrag
som medges har snabbt blivit allt mer otillräckligl. Frånvaron av positiv
realränta har vidare medfört en övergång till placering i realvärden eller i
extremfallet i vad som kallats "perversa investeringar'". Detta
innebär att ökade resurser undandras den kapitalal-lokeringsprocess som annars
skett genom de vanliga kreditinstitutens förmedling.
I detta sammanhang har som ett alternativ nämnts
möjligheten att inrätta indexlån. Vi delar dock utredningens uppfattning om de
stora problem som är förenade med indexlån så länge hela det institutionella
systemet är baserat på nominella principer. Även penningpolitiken skulle komma
atl försvåras. Därtill kommer mycket svårhanterliga effekter för olika löntagargrupper.
Indexlån för t.ex. villafastigheter innebär att kapitalkostnaderna är
oförändrade i realt penningvärde. Samtidigt har t.ex. inkomsttagare på nivån
byrådirektör eller lektor under de senaste lio åren vidkänts en sänkning av
realinkomsten efter skatt med omkring en iredjedel. Realt oförändrade
boendekostnader för en sådan löntagargrupp skulle snart nog bli omöjlig att
bära.
Vi instämmer i utredningens konstaterande att det är
viktigt att skattereglernas effekter på kreditmarknadens funktionssätt blir
föremål för bedömning i samband med de olika skatteutredningarnas förslag.
Starka skäl syns tala för att dagens situation stimulerat lånebenägenheten,
drivit upp konsumtionen samt verkat bromsande på viljan att amortera skulder.
Detta har i sin tur medfört en onödig låsning på kapitalmarknaden som bl.a.
påtagligt försvårat finansieringen av köp av äldre villor.
Den internationella bakgrunden
Vi delar utredningens uppfattning att en utjämning av
olikheterna ifråga om internationell inflation, tillväxt, bytesbalansposition
etc. åren nödvändig förutsättning för en stabilare ekonomisk utveckling. I
samtliga nämnda hänseenden innebär detta för svensk del en anpassning gentemot
omvärlden med lägre inflation och utjämnande underskott i de löpande betalningarna
och en högre real tillväxt än för närvarande.
Samtidigt är del sannolikt all induslrivärlden inte på
medellång sikt kan räkna med en återgång till den historiskt selt onormalt
snabba och problemfria tillväxt som skedde på 1960-talet.
Balansproblem i svensk ekonomi
Långtidsutredningen 1975 och Industrins långtidsprognos
1976 har tecknat snarlika alternativ för återställande av den ekonomiska
balansen. Vare sig man väljer att satsa på industriell expansion eller pä atl
krympa gapet genom ålerhållsamhel i främsi privat konsumtion kommer
byiesbalansunderskotten att vara betydande ännu i början på 1980-talet.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 41
Möjligheten att åstadkomma en fortsalt upplåning till
förmånliga villkor är delvis relaterad till i vilken utsträckning Sverige kan
påvisa att bl.a. byiesbalansunderskotten är pä väg att reduceras. Den
förbättring som förutses för innevarande år kan bli inledningen till en
sanering av den yttre balansen under förutsättning att erforderiig stramhet
bibehålls i den ekonomiska politiken.
Redovisningen av byiesbalansunderskotten är härvid icke
utan intresse. Vi förutsätter att den pågående utredningen i avsikt att
förbättra statistiken och enkannerligen av den s. k. restposten bedrivs med
skyndsamhet. Endast genom justering av de officiellt vedertagna definitionerna
är det möjligt alt diskontera mer eller mindre av restpostens
"intäkter".
1 valet
mellan de olika alternativen alt åstadkomma ekonomisk balans synes det
förmånligast att satsa på förbättrad konkurrenskraft genom en i huvudsak
marknadsanpassad strukturomvandling. Det induslriexpansiva alternativet har
bättre förutsättningar för en positiv inkomstutveckling för hushållen och en
ökad anställningstrygghel för såväl privat- som offentliganställda.
Utredningen pekar på möjligheten att öka utbudet av
riskkapital från AP-fonden. Vidare anges att aktieplacerarnas krav på höjd
avkaslning t.ex. kan understödjas genom en utvidgning av de s.k.
Annell-avdragen. Båda dessa förslag är viktiga men kan ej uppväga behovet av en
nödvändig förbättring av lönsamheten och soliditeten i företagen.
Vi vill även understryka att i en nedåtgående konjunktur
där företagen i sista hand riskerar att redovisa förluster kommer
hävstångseffekten i ökad skuldsättning och räntefria skattekrediter m. m. att
verka omvänt och yUeriigare påskynda resultatförsämringen.
2 Företagens finansiering
Flertalet remissinstanser delar den allmänna syn på
företagens lönsamhels-, solidilets- och finansieringsproblem som har kommit
till uitryck i utredningen. Vad gäller företagens räntabilitet anser praktiskt
taget samtliga remissinstanser liksom utredningen att denna måste höjas från
1977 års mycket låga nivå. Remissinstanserna är också posiliva till en höjning
av det s. k. Annell-avdraget. Flera remissinstanser efterlyser lindringar i
realisationsvinstbeskattningen av aktier och i beskattningen av kapitalinkomster.
Remissinstansernas ställningstaganden till utredningens konkreta förslag för
att förbättra företagens finansieringsmöjligheter återfinns under de
institutionella avsnitten i remissammanställningen.
2.1 Statens industriverk
En mycket vikiig källa för att finansiera industrins
investeringar utgörs av industriföretagens sparande. I den män internt
genererade medel inle räcker till för att finansiera bnittoinvesteringarna
krävs externt kapitaltillskott. Detta kan bestå antingen av nytt ägarkapital,
dvs. av nyemission, eller av atl industrin ökar sin upplåning. Företagen har
under 1960-talet och hittills under 1970-talet ökat sin upplåning kraftigt och
i snabbare takt än det egna kapitalel, vilket medfört alt soliditeten sjunkit.
Kapitalmarknads-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 42
utredningen befarar att en ytterligare sänkning av
soliditeten inte är acceptabel för företagen, och alt industrins investeringar
inte kan expandera i den takt som är önskvärd såvida inte företagens egna
kapital ökar snabbare än hittills under 1970-talet. En ökning av det egna
kapitalet kan i princip åstadkommas genom en ökning av räntabiliteten och/eller
nyemission av aktier. En höjning av räntabiliteten innebär en sänkning av
löneandelen. Eftersom en markant sänkning av löneandelen enligt utredningen
knappasl är acceptabel för löntagarna följer att egenkapitalökningen utöver en
viss gräns måste ske i form av nyemission av aktier. Ulredningen tar inte upp
till diskussion huruvida ett syslem med löntagarfonder kan vara ell sätt atl fä
löntagarna att acceptera en höjning av räntabiliteten i företagen.
En mer
ingäende diskussion av soliditetens roll som bestämningsfaktor för
invesleringsefterfrågan än den som förs i utredningen förefaller emellertid
befogad. Det är givetvis tänkbart atl företagen tvingats öka sin skuldsättning
för att kunna genomföra sina investeringsplaner men det förefaller också
möjligl att företagen hell enkell anpassat sig till förhållandena på krediimarknaden
och funnil del fördelaktigt att öka sin skuldsättning i förhållande till det
totala kapitalel. För detta argument talar det faktum att utbudet av
förmånliga krediter ökat, vilket kapitalmarknadsutredningen också påpekar.
Detta har medfört all företagen kunnat låna mer utan atl öka sitt finansiella
risktagande i motsvarande mån. Parallellt med en sjunkande soliditet har olika
former av mer eller mindre automatiska i rörelsen genererade krediter, såsom
handelskrediter, koncernskulder, pensionsskulder, skatteskulder och
löneskulder, vilka står lill företagens förfogande på fördelaktiga villkor,
ökat i omfattning. Sådana krediter svarade 1974 för drygt hälften av industrins
totala uteslående skuld. Därtill kan man lägga de statliga stödåtgärderna till
industrin i form av direkta bidrag, förmånliga län och kreditgarantier. Detla
skulle kunna innebära att den soliditet som erfordras för att ge företagen
tillfredsställande motståndskraft mot förluster är lägre än lidigare.
Kapitalmarknadsutredningen
konstaterar att slöd till induslrin i form av direkta bidrag, förmånliga lån
och kreditgarantier ökat kraftigt i omfaUning. En stor del av de
industripolitiska åtgärderna inriktas på att stödja produklion och
sysselsättning i krisbranscher som teko-, järn- och stålindustri samt
varvsindustri. Ulredningen påpekar alt man vid utformningen av selektiva
åtgärder i syfte all lösa akuta sysselsättningsproblem bör beakta risken att
man bevarar en icke optimal branschstmktur. Industriverket delar uppfallningen
att industripolitiken hittills har haft en defensiv karaktär. Målel för
industripolitiken är självfallet att underlätta industrins långsiktiga
anpassning lill förändrade marknads- och konkurrensförhållanden, vilket
innebär au man kan tänka sig ålgärder sora påskyndar stmkturomvandlingen. Att
åtgärderna under senare år snarare varit ägnade att dämpa
strukturomvandlingstakten är förklarligt med hänsyn till det kon-junkturiäge
som rått. Industriverket delar emellertid kapitalmarknads-utredningens uppfattning
att det föreligger ett behov av en kartläggning av de olika bidrag och
subventioner som förekommer och en analys av deras verkningar samt av hur de
bör samordnas. Industriverket har redan inom ramen för utredningsverksamheten
behandlat frågor av detta slag. Verket vill dock påpeka att en kvantifiering av
de samhällsekonomiska konsekvenserna av insatta industripolitiska stödåtgärder
innebär så stora metodtekniska problem att den sannolikt är ogenomförbar i
praktiken. Likväl bör även en mindre ambitiös analys av olika stödformers
effekter kunna förbättra underlaget för en bedömning av i vilken mån dessa
bidrar till alt
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 43
en
samhällsekonomiskt opiimal resursfördelning åstadkoms. Industriverket ämnar
även fortsättningsvis, i mån av resurser, bevaka detta problemområde.
Kapitalmarknadsutredningens
förslag till reformer av kapitalmarknaden går ut på all öka marknadens
kapacilel all förmedla långa lån i sådana former att de anpassas lill
individuella låntagares speciella behov samt att öka utbudet av riskvilligt
kapital. Industriverket finner i stort sett dessa förslag ändamålsenliga och
finner inget behov att i detalj granska de enskilda förslagen.
Sammanfattningsvis
instämmer industriverket i kapitalmarknadsutredningens uppfattning att
samhällsekonomiska balansproblem inte kan lösas genom institutionella
förändringar på kapitalmarknaden. Industriverket finner det angeläget att
induslrins långsikliga kapitalförsörjning i form av långfristiga lån till
villkor anpassade till individuella låntagares behov samt i form av riskvilligt
kapital kan tillgodoses. De förslag lill reformer av de existerande
kapitalmarknadsinstitutens verksamhetsformer, som ulredningen presenterar,
finner industriverket i stort sett ändamålsenliga och de bör enligt verkets
mening kunna förbättra kapitalmarknadens förmåga att tillgodose dessa krav.
2.2
Länsstyrelsen i Stockholms län (Helen, Wallmark, Nilsson, Söderström, Hjerne,
Hörién, Forsberg, Olof Andersson, Wictorsson, Hellmark, Elgfeli, Haglund, Lidskog
och Trodin)
En
central fråga för kapitalmarknadsutredningen har varit hur näringslivets
försörjning med riskvilligt kapital skall lillgodoses, Skatlesystemets
uppbyggnad är här en väsentlig faktor. Bl. a. påverkar det omfattningen av
hushållssparandet och företagens möjligheter till självfinansiering.
Utredningen redovisar en
rad alternativ som skulle kunna förbättra villkoren för fysiska personer att
spara. Sådana förslag som att kraftigt höja det s. k. sparavdraget, gå över
lill kupongskatt på aktieutdelningar eller införa ett särskilt avdrag för
inkomster av aktieutdelningar torde dock inte enligi ulredningen kunna
accepleras från fördelningspoliliska utgångspunkter. Andra förslag skulle
medföra alltför komplicerade skatteregler. Det gäller real beskattning av
aktievinster saml förslaget att undanta omplaceringar av aktier från
beskattning. Ett hushållsinvesteringskonio behöver måhända i det enskilda
fallet inte bli särskilt komplicerat all hantera vid taxeringskonlrollen. Den
stora mängden av konton det kan antas bli fråga om skulle dock innebära ett
betydande merarbete. Länsstyrelsen vill i del sammanhanget erinra om atl del i
den nya taxeringsorganisaiion som nu skall träda i kraft fömtsätts att
löntagardeklarationerna skall bli relativt summariskt kontrollerade och att
resurserna därmed är anpassade till en sådan kontroll. Mot denna bakgrund är
det angeläget alt sparstimulanser i möjligaste mån läggs utanför
skattesystemet.
Den svaga
vinstutvecklingen för industriföretagen under senare år har medfört en
avtagande tillväxttakt i totalt kapital, en sjunkande räntabilitet och en ökad
genomsnittlig skuldsättning. Denna utveckling har delvis kompenserats genom en
procentuell nedgång i företagens inkomstskatter i förhållande lill
förädlingsvärdet, något som möjliggjorts genom all gällande bestämmelser
medger företagen skattekrediter genora långtgående av-och nedskrivningar.
Eftersom den ökade skuldsättningsgraden leder till att den finansiella risken
blir större anser länsstyrelsen det angeläget att före-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 44
tagen även fortsättningsvis ges möjligheter att bilda
skattekrediler och att utrymmet för reserveringar lämnas i stort sett
oförändrat. Länsstyrelsen har intagii denna ställning i sitt nyligen avgivna
yttrande över företagsskatteberedningens slutbetänkande (SOU 1977:86). Bl. a.
har länsstyrelsen där förordat en någoi försiktigare nedjuslering än vad
beredningen föreslagit av den för företagen så vikliga rälten till
lagernedskrivning.
1 en reservalion (Jacobson) ansågs att tredje stycket
("Den svaga vinst
utvecklingen --- lagernedskrivning.") skulle utgå.
2.3 Särskilt yttrande av två ledamöter (Sunnerud och
Wohlin-Andersson) i
länsstyrelsen i Östergötlands län
Betänkandet liksom länsslyrelsens yttrande behandlar icke lantbmkets
kapitalförsörjning. Lantbruket är ett betydelsefullt område som borde behandlats
i detta sammanhang. Den olillräckliga kapitalförsörjningen framgår bland annal
av de långa låneköerna till landshypoteksföreningarna. Rationaliseringar inora
lantbruket kräver mycket kapital liksom ett effektivt utnyttjande av lantbmkets
resurser i form av investeringar. Unga progressiva lantbruksutbildade måsle
ges möjlighel att tillgodoses med kapital för att kunna starta egna
lantbruksföretag.
2.4 Länsstyrelsen i Kalmar län (Christersson, Johansson,
Kronblad, Bernt
Nilsson, Schuliz, Adolfsson och Jonsson)
Utredningen har inte diskuterat kollektivt sparande i
andra former t. ex löntagarfonder. Länsstyrelsen anser detta vara en brist.
Frågan har däremot livligt diskuterats i andra sammanhang, bland annat i
massmedia. Med det nuvarande kapitalistiska systemet i vårt land har
förmögenhetsfördelningen snedvridils så alt endasl ett fåtal privatpersoner
äger den stora delen av kapitalet. Detta har i sin tur medfört att
beslutanderätten över den av kapitalet styrda verksamheten ligger i ett fåtals
händer. Detta är djupt otillfredsställande. Som ett led i utvecklingen mot
ekonomisk demokrati i vårt land vill därför länsstyrelsen föreslå att det
inrättas löntagarfonder enligt det principförslag som förordats av LO, TCO och
socialdemokratiska partiet. Härigenom kan man säkerslälla den nödvändiga ökade
kapitalbildningen för bl.a. näringslivets och bostadsbyggandets behov samtidigt
som man bryter den privala maktkoncentrationen och erhåller en rättvisare
förmögenhetsfördelning.
Mot länsstyrelsens beslut att uttala sig för inrättande av
löntagarfonder avgavs en reservation (Westerlind, Hansson, Karlsson, Ivar
Nilsson, Schött och Åborn).
2.5 Lansstyrelsen i Jämtlands län
Utredningen har gjort en omfattande och förtjänstfull
kartläggning av den svenska- kapitalmarknadens struktur och funktionssätt. Man
har granskat hur de olika institutionerna på kapitalmarknaden är uppbyggda och
hur gällande placeringsregler har motsvarat låntagarnas kreditbehov samt kommit
med förslag till ändrade bestämmelser där så ansetts motiverat. Utredningen
har dessulom genomfört en grundlig undersökning av den ekonomiska verklighet
som institutionerna på kapitalmarknaden har att arbeta i. Man har särskilt
tagil sikte på att analysera balanspioblemen i
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 45
svensk ekonomi, i första hand förhållandet sparande -
investeringar, men även behandlat Sveriges ekonomi i förhållande till utlandet.
Länsstyrelsen anser att del presenterade materialet motsvarar högt ställda krav
pä ekonomisk sakkunskap och att problembeskrivningen och analysen av orsakssammanhangen
är mycket väl utförda.
Länsstyrelsen avser forsätiningsvis att behandla
ulredningens förslag med utgångspunkt från de särskilda förhållanden som råder
i Jämtlands län med avseende på näringslivets sammansättning m. m. och de
finansieringsproblem man konfronteras med.
Frägan om
tillgång till kapital för näringslivet har länsstyrelsen lidigare berört i
samband med länsplaneringsomgångarna 1970 och 1974. Länsstyrelsen betonade där
bl. a. att riskvilligt kapital är en förutsättning för produktutveckling och
förnyelse. Länsstyrelsen konstalerar nu atl många av Ulredningens förslag just
syftar till att förbättra möjligheterna atl förse näringslivet med kapital och
anser därför att de föreslagna förändringarna bör vara lill fördel även för
länels företag. Mol bakgmnd av i försia hand industriföretagens struktur kommer
givetvis de åtgärder som tar sikte på de mindre och medelstora förelagen alt fä
störst betydelse i Jämtlands län. Ulredningen föreslår bl. a. ett nytt syslem
för åleriån ur AP-fonden. Även om förslaget mer syftar lill att begränsa
storföretagens återlån än att vidga den krets av mindre och medelstora företag
som kan komma ifråga för åleriån anser länsstyrelsen ändå alt förslaget är
posiuvi framför allt om man genomför den koppling till industrigarantilånen som
skisseras.
Utredningen
anser det angeläget att låntagare med långsiktiga projekt er-häller
kreditvillkor som på ett eller annat sätt löser inledningsskedels likviditetsproblem.
Länsstyrelsen vill här särskilt peka på förhållandena inom turistnäringen. För
byggande av t.ex. stugbyanläggningar inom länets turistområden kan bl.a.
lokaliseringslån beviljas. Tillsammans med ett ev. lokaliseringsbidrag kan
lånet uppgå till högst 2/3 av byggnadskostnaden. Maskiner, inventarier samt
vissa markarbeten mäste finansieras på annat sätt liksom resterande tredjedel
av byggnadskostnaden. Enligt nu gällande bestämmelser kan lokaliseringslån
beviljas på högsl 20 år med maximalt fem års amorteringsfrihel och tre års
räntefrihet. I praxis beviljas vanligtvis 15-18 års lånetid och 12 års ränte-
och amorteringsfrihet. Övrig finansiering sker nästan undantagslöst med lån i
kreditinstitut där sällan en längre lånetid än 15 år tillämpas. Undersökningar
som utförts både av företrädare för turistnäringen och inom länsstyrelsen har
visat att med nuvarande lånevillkor och med gängse uthymingspriser kommer en
nyetablerad stugbyanläggning att under de ca 5-7 försia åren uppvisa ett
kraftigt likviditetsunderskott, vilket verkar hämmande på både från
regionalpolitisk och rekreationspolilisk synpunkt angelägna satsningar i länets
fjällområden.
De
nyssnämnda undersökningama visar också att de likviditetsmässiga ölägenheterna
lätt elimineras om lånetiden kunde ökas så att man uppnår bättre samklang med
gällande avskrivningsregler och ekonomisk livslängd. Länsstyrelsen vill
understryka att en förlängning av lånetidema kommer att ha stor betydelse för
vidareutvecklingen av länets turistnäring. Ett förslag om att höja lånetiden
för lokaliseringslån till 25 år har nyligen lagls fram av
rekreationsberedningen.
Avslutningsvis konstaterar länsstyrelsen liksom
företagareföreningen att utredningens förslag endast marginellt kommeratt
påverka möjligheter-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 46
na för mindre och medelstora företag att få ökad tillgång
till riskkapital. Inle heller i något annat avseende lorde utredningsförslagen
komma all spela någon större roll för utvecklingen av länets näringsliv.
2.6. Länsstyrelsen i Västerbottens län
Kapitalmarknadsulredningen, som tillsattes år 1968, har
innevarande år presenterat sitt huvudbetänkande. I betänkandet, som inklusive
bilagor totalt omfattar ca I 100 sidor, redovisas en grundlig analys av
balansproblemen i svensk ekonomi. Med utgångspunkt från denna analys
diskuteras förslag lill åtgärder, som berör nära nog alla sektorer av den
svenska ekonomin - bostadsbyggandets finansiering, industrins kapitalbehov,
finansiering av kommunernas verksamhet m.m. Vid sin prövning av ärendet finner
länsstyrelsen att utredningen på ett förtjänstfullt sätt slutfört sitt uppdrag.
En av de primära arbetsuppgifierna för länsstyrelsen är
atl verka för att fastställda regionalpolitiska målsättningar för länet kan
realiseras. En utgångspunkt i Länsprogram 1974 är att människorna sä långl det
är möjligt skall beredas tillfälle alt bo kvar i sin miljö eller i den region
den enskilde känner en naturlig samhörighet med. Om denna målsättning skall
kunna realiseras måste den allmänna ekonomiska politiken ulformas så att sysselsättningsutvecklingen
främjas i olika delar av länet. I della sammanhang är förutsättningarna för
industriell utveckling och expansion av primärt intresse. Länsstyrelsen har
därför valt att endast ta upp de utredningsförslag som berör industrin till
diskussion i detta yttrande.
Den utveckling som kunnat iakttas under 1960-talel och i
början av 1970-talel har sannolikt förstärkts kraftigt under de senaste årens lågkonjunktur.
Vid en konjunkturuppgång förbättras givelvis situationen. Den allmänna trenden
väntas dock ej undergå några större förändringar, även om konjunkturen
förbättras. Detta accentuerar två frågeställningar, industrins behov av
riskvilligt eget kapital respektive externa krediter.
Ulredningens synpunkter på fjärde AP-fonden och
försäkringsbolagen
är av primärt intresse, då industrins behov av eget kapital skall diskuteras.
----- (Se 5.7 och 6.6)
2.7. Utredningen om löntagarna och kapitaltillväxten
(Fi 1975:03)
Kapitalmarknadsutredningens betänkande ger (tillsammans
med dess fyra bilagor i SOU 1978:12 och 13) en mycket ingäende analys av den
svenska kapitalmarknaden. De ger både insikter i hur kapitalmarknaden fungerar
och kunskaper ora dess institutionella uppbyggnad. De utförliga redogörelserna
för de olika institutionerna på kapitalmarknaden - Allmänna pensionsfonden,
försäkringsbolagen, bankerna, mellanhandsinstiluten osv. - är värdefulla.
För utredningen om löntagarna och företagens
kapitaltillväxt är främst diskussionen ora den framtida kapitalförsörjningen av
central betydelse. Analysen av behovet av ökad kapitalbildning och av ökat
sparande på längre sikt har betydande intresse för vår utredning. En av de
centrala frågeställningarna för utredningen rör ju frågan om vi behöver en
ökad kapitalbildning.
Om en ökad kapitalbildning är ett mål för politiken är
frågan vilka metoder, som är lämpliga för att uppnå detta mål.
Kapitalmarknadsutredningen
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 47
diskuterar olika tänkbara möjligheter utan att föreslå
några genomgripande reformer. Del är här vår utredning kan anknyta till
kapitalmarknadsutredningen. Diskussionen om löntagarfonder handlar ju bl. a.
om i vilka former kapitalbildningen bör ske.
Utredningen
är emellertid på nuvarande stadium varken beredd eller i ständ att göra några
ställningstaganden vad beträffar olika metoder för kapitalbildning. Vi har
därtör egentligen inle något väsentligt all tillföra departementets behandling
av kapitalmarknadsutredningen - enbart ett referat av dess betänkande är inle
heller meningsfullt.
Samtidigt
som vi understryker kapitalmarknadsutredningens utomordentliga betydelse för
utredningens arbete är vi för närvarande inte beredda atl yttra oss över vilka
metoder som är lämpliga för atl åsiadkomma den kapitalbildning som eftersträvas
och hemsläller sålunda att bli befriade från remissuppdragei.
2.8. Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
Utgångspunkter
Ulredningens uppgift har varit att i ett sammanhang se
över hela den svenska kapitalmarknaden. Det är naturiigi att utredningen därvid
inte kunnat ägna särskild uppmärksamhei ät finansieringen av teknisk utveckling.
Den kännetecknas i allmänhet av betydande risker i förening med svårigheter atl
ställa fullgoda säkerheter och att det tar relativt lång tid innan en
investering i teknisk utveckling genererar överskott.
STU har i
uppgifi alt finansiera riskfyllda lekniska utvecklingsprojekl som inte skulle
kunnat komma till stånd utan finansiering från STU. Del är frän dessa utgångspunkter
STU behandlal Kapitalmarknadsutredningens beskrivning, analys och förslag.
STU:s roll vid finansiering av tekniska
utvecklingsprojekt.
STUs
finansiella stöd till tekniskt utvecklingsprojekt avser i huvudsak kostnader t.
o. m. en prototyp eller motsvarande fas. Statligt stöd till ett utvecklingsprojekts
senare delar, vilka som regel är betydligt större, kan lämnas av f n. Statens
Utvecklingsfond, vilken från den I juli 1978 ersätts av regionala
utvecklingsfonder. Krediter med högre risktagande än affärsbankerna kan medge,
kan lämnas av Sveriges Investeringsbank,
Även
banksystemet i övrigt kan medverka i finansieringen av tekniska
utvecklingsprojekt och den mångfald av alternativ som således i princip är
möjliga synes ändamålsenligt. STU delar därför utredningens uppfattning att
såväl effektivitetshänsyn som mer allmänna värderingar talar för att låntagarna
bör ha möjlighet att få sina projekt prövade av flera av varandra oberoende
kreditbedömare.
Kreditinstitutens risktagande
Som
utredningen framhåller hävdar kreditinstituten, all om företagen och projekten
är goda kan finansieringen alltid ordnas även om de formella säkerhetskraven
inte kan uppfyllas. STUs erfarenheter visar dock på betydande problem och
svårigheter då det gäller att åstadkomma finansiering av projekt efter
STU-fasen.
Den statistik som utredningen tagit fram antyder en inte
obetydlig allmän riskavcrsion från banksystemets sida. Av statistiken framgår
bl. a. att affärsbankerna vid utgången av 1976 utnyttjat endast 60 % av
femprocent-ramen för blancokreditgivning. Inom ramen för denna kan finansieras
bl.a. tekniska utvecklingsprojekt utan formell säkerhet.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 48
Bankernas realiserade förluster kan, som utredningen
framhåller, tas som ett mått på deras faktiska risklagande. Under perioden
1970-76 förlorade affärsbankerna knappt 50 milj. kr. per år vilket motsvarar
0.08 procent av deras genomsnittliga utestående lån tili allmänheten under
perioden.
Inom industridepartementet har upprättats en PM som behandlar
Sveriges Investeringsbank AB framtida verk.samhet (Ds I 1978:4). År 1975 svarade
Investeringsbanken för 5 å 10 % av de krediter som tillfördes den svenska
industrin från den inhemska kreditmarknaden. Kreditförlusterna har sedan 1971
legat på i genomsnitt knappt 19 milj. kr. per år (exklusive svenska
utvecklingsbolaget). Detla kan jämföras med affärsbankernas förluster på ca 50
milj. kr. vilka baseras på en total utlåning som är ca 30 gånger större än
Investeringsbankens. Denna jämförelse visar på att Invesleringsbankens
verksamhet innefattar betydligt mer nskfyllda krediter än affärsbankernas.
Finansieringen av projeki med inriktning på utveckling av nya produkler och
processer svarade 1976 dock endast för 3 % av Investeringsbankens utlåning.
Den redovisade statistiken lider av vissa brisler och
mäter inte direkt risktagandet i tekniska utvecklingsprojekt. Som tidigare
nämnls visar STUs erfarenheter pä stora svårigheter då det gälleratt åstadkomma
finansiering från olika kreditinstitut för vidare utveckling av lekniska
utvecklingsprojekt. Sammanlaget pekar detta på att utrymmet för risktagande i
teknisk utveckling är mycket begränsal på den svenska lånemarknaden.
Utredningens förslag
Utredningen
lämnar inte några förslag som direkt gäller finansieringen av lekniska
utvecklingsprojekt, men flera av förslagen har som allmänt syfte atl öka
finansieringsinstitutens möjligheler till risktagande, ökad räntedifferentiering
och långsiktig finansiering. STU biträder denna aUmänna inriktning hos
förslagen. Enligt STUs bedömning kan förslagen dock inte annat än marginellt
underlätta finansieringen av tekniska utvecklingsprojekt.
Denna bedömning har närliggande förklaringar och gmndar
sig på att en dominerande värdering i all bankverksamhet är att så långt som möjligt
undvika risker bl. a. genom att kräva goda säkerheter för utlåningen. Syftet
är ytterst att inte riskera långivarnas insatta medel vilket också är en viktig
utgångspunkt för t. ex. banklagen och bankinspektionens övervakning. Till
detta bör läggas alt del permanenta inslaget av ransonering och den låga
räntedifferentiering som präglar marknaden, från bankmässig lönsamhetssynpunkt
inte skapar incitament till ökat risktagande. Tekniska utvecklingsprojekl
löper vanligen inle heller enligt i förväg uppgjorda planer och kan därför
medföra betydande arbetsinsatser även från kreditgivarnas sida. Bankerna har
vanligen inte kapacitet härför.
Om man undantar Investeringsbanken och de centrala
beslutsnivåerna inom de privala bankerna synes det således orealistiskt att
förvänta sig att del skulle vara möjligt alt väsentligen öka risktagandet. På
lägre regionala och lokala nivåer inom stora organisationer kan man knappast
arbeta med sä konfliktfyllda mål som att så långl möjligt undvika att ta risker
och saratidigt ta större risker.
Avslulande synpunkter
Allmänt synes det nödvändigt att framdeles uppmärksamt
följa och genom olika ålgärder särskilt värna om finansiering av långsikliga
och risk-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 49
fyllda projekt t.ex. investeringar i immateriella
tillgångar som forskning. Varken kapitalmarknadsulredningens förslag eller en
eventuell förbättring av förelagens soliditet ändrar på detta förhållande.
Frägan om statligt stöd till siörre utvecklingsprojekt
kommer enligt vad som aviserats i regeringens proposition 1977/78:111 om
statens slöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m.
att bli föremål för fortsatt beredning inom regeringskansliet.
Beredningsarbetet syftar bl.a. till alt kartlägga i vilken utsträckning sådana
projekt möter finansieringsproblem trots förväntad lönsamhet.
Då det gäller stöd till utvecklingsprojekt som bedrivs av
mindre och medelstora företag eller enskilda innovatörer knyter sig intresset
främst till de regionala utvecklingsfonderna som inrättas 1978-07-01 samtidigt
som statens utvecklingsfonds verksamhet upphör.
Enligt
riksdagens beslut (prop. 1977/78:40, NU 1977/78:34, rskr. 1977/78:110) kommer
ändamålet med fondernas kreditgivning att vidgas till att också omfatta
investeringar i marknadsföring. STU kommer framdeles att sträva efter att
etablera en bred kontaktyta och ett intimt samarbete med fonderna. STU finner
det naturiigt att ocksä särskilt bevaka finansieringsmöjligheterna för olika
typer av lekniska utvecklingsprojekt samt atl återkomma lill statsmakterna med
de synpunkter och förslag som kan påkallas med hänsyn till utvecklingen.
2.9 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Ang. industrifinansieringen, se 1.5.
2.10 AP-fonden, fjärde fondstyrelsen
Ang. företagens finansiering, se 5.11.
2.11. Svenska bankföreningen
Bankföreningen delar helt KMU:s bedömningav lönsamhetens
och soliditetens strategiska betydelse för invesleringsutvecklingen och
efterfrågan på kapital. KMU visar atl lönsamheten för svensk industri har varil
sjunkande sedan 1950 med vissa tillfälliga undantag. Likaså har soliditeten
trendmässigi fallit.
Bankföreningen
ansluter sig till den analys som KMU gör av den historiska utvecklingen.
Däremot kan bankföreningen inte acceptera KMU:s bedömning av framtiden. KMU
anser atl del är rimligt att anta alt industrin "är villig alt acceplera
en viss fortsatt soliditetsnedgång, eftersom kalkylerna i såväl det
offentligexpansiva som det industriexpansiva alternativet ger en räntabiliiei
som ligger över den genomsniuliga nivån sedan millen av 1950-talet" (sid
275). Bankföreningen vill invända följande mol KMU:s slutsats:
Sedan mitten av 1950-talet har bl.a. industrins
kapitalintensitet ökat. Delta ökar den relativa andelen fasta kostnader. Under
senare år har även vissa kostnader som traditionellt ansetts vara rörliga mer
och mer blivit fasta kostnader för industrin, exempelvis lönekostnader. Den
ökade andelen fasta koslnader har på ett markanl säll ökal induslrins
rörelserisk. Vidare har för ett växande antal företag soliditeten nu nått en så
låg nivå att en fortsatt sänkning av den, och därigenom en ökning av företagens
finansiella risk, uppväger eventuella positiva hävslångseffekler på avkasi-
4 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 50
ningen på eget kapital. Dessutom är det troligt att den
genomsnittliga skuldräntan inte kommer atl bli lika läg framöver som den varit.
Detla beror bl:a. på de räntejusteringsklausuler som numera införts. Förutom
alt industrins rörelse- och finansiella risk har ökal markanl jämfört med genomsnittet
sedan 1950 har inflationstakten länge varit belydligt högre. Denna utveckling
medför att avkastningen på totalt och egel kapital måste var betydligt högre än
den genomsnittliga nivån varit sedan mitlen av 1950-talet för att ge en för
industrin realt "oförändrad" situation. Vill man bevara
marknadsekonomin och uppnå de uppställda lillväxt- och balansmålen måste
företagen ha en lillräcklig lönsamhet. Del går inte att ersätta kravet på en
tillräcklig lönsamhet med bidrag i olika former lill induslrin, om man vill
undvika misshushållning med resursema. Vinstkriteriei är nödvändigt som styråra
för att upprätthålla investeringarnas kvalitet även om metoder kan tänkas atl
med andra åtgärder få upp deras kvantitet.
Bankföreningen finner det märkligt att KMU - efteren
ingående och enligt bankföreningen i stort sett riktig analys av industrins
mycket allvarliga lönsamhets-, solidilets- och finansieringsproblem -
framlägger endasl ett konkret förslag till lösning, nämligen att det s. k.
Annell-avdraget bör höjas. Visserligen kan man anse att mänga av de problem
som berör industrin är av så pass övergripande art att de ligger uianför KMU:s
direktiv. Bankföreningen anser dock, att det hade varit av stort värde om KMU
hade fört en mera ingående och förutsättningslös diskussion av åtgärder för att
förbättra näringslivets situation.
Vad gäller konkreta åtgärder vill bankföreningen anföra
följande: Bankföreningen stöder helt den av utredningen framförda tanken atl
öka Annell-avdraget vad gäller avdragsprocenten men vill även föreslå att man
utsträcker liden under vilken avdraget erhålles från tio till exempelvis femton
år. I och med att nya kapitalformer introduceras, såsom konvertibla skuldebrev,
vill bankföreningen starkt ifrågasätta om inte liden är mogen för att helt ta
bort dubbelbeskattningen pä utdelningar.
Utredningen diskuterar endast myckel kortfattat hur man
skall kunna tillgodose industrins efterfrågan på riskvilligt (eget) kapital.
Som KMU konstaterar är en viktig åtgärd, att skattereglerna ändras så att
placeringar i finansiella tillgångar, främst aktier, inte som nu
"slraffbeskattas". I bilaga 2 visar professor Sven Erik Johansson de
olyckliga konsekvenser dagens skattesystem har på framförallt
aktieplaceringar. 1 bilaga 3 diskuterar bankdirektör Torslen Carlsson olika
former för att främja utbudet av riskvilligt kapital. Den stora potentialen
finns bland hushållen men med nuvarande skatteregler är det svårt att locka
hushållen till aktieplaceringar. Bankföreningen vill förorda en ändring av
realisationsvinstbeskattningen så atl den inte träffar omplaceringar av aktier
utan endasl nettoförsäljningar, eller anpassas efter motsvarande regler för
fast egendom. Ökad neutralitet i beskattningen bör nämligen enligt bankföreningens
uppfattning eftersträvas genom erforderliga skattelindringar. Föreningen delar
den av professor Sven Erik Johansson i bilaga 2 uttryckta uppfallningen (sid
26) "Jämlikhetssträvan bör inte ha gällande beskattning av banksparande
och liknande nominellt sparande som riktmärke".
Bankföreningen vill vidare förorda en kraftig höjning av
det s. k. sparavdraget. En ålgärd som borde kunna övervägas för atl slimulera
särskilt småsparare till aktieköp, vore enligt bankföreningens uppfattning, atl
ge redan existerande aktiefonder samma rätt till sådan skattefrihet på
reinves-lerade utdelningsbelopp, som tillkommer de i proposiiion 1977/78:165 avsedda
nya aktiefonderna för värdesäkert lönsparande.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 51
2.12 Sveriges föreningsbankers förbund
Jordbrukets kapitalförsörjning
Förbundet
konstaterar att kapitalmarknadsutredningen avstått frän att behandla
jordbrukets kredilfrågor med hänvisning till 1972 ärs jordbruks-utredning (SOU
1977:17). Jordbruksutredningens behandling av fiågan inskränkte sig emellertid
till att konstatera atl jordbmkets efierfrågan på långfristigt kapital ökat
kraftigt under senare år samt att om jordbrukels rationalisering skall kunna
fortsätta är det angeläget atl näringen tillförs tillräckligt kapital. Vidare
föreslog utredningen införande av vissa låneformer som innebär att låntagarens
kapitalutgifter omfördelas över liden. (Beloppet som anslagits - 15 mkr - är i
delta sammanhang utan större effekt). Del väsentligaste problemet - hur en
tillräcklig mängd långfristigt kapital skall kunna lillföras jordbrukssektorn -
ansåg dock jordbruksutredningen ligga utanför sitt uppdrag, sannolikt i
förväntan om alt frågan skulle behandlas av kapitalmarknadsutredningen.
Jordbrukels
brisiande tillgäng pä kapital framstår i allt högre grad som ett av näringens
största problem. Investeringsviljan inom näringen har ökal markant under
1970-talet. Mellan 1970 och 1977 ökade lantbrukets bruttoinvesteringar frän 968
mkr till 3 525 mkr i löpande priser eller, räknat som andel av de totala
bruttoinvesteringarna, från 2,7% 1970 lill 4,9% 1977 (källa: Finansplanen).
Jordbrukets ställning på kapitalmarknaden har emellertid utvecklats i motsatt
riktning. Exempelvis har Hypoteksbankens andel av den totala stocken utestående
obligationslån minskat från 3,2% 1970 lill 2,2% 1977 och andelen av den totala
nettokreditgivningen på obligationsmarknaden under perioden 1971-77 uppgick
till endast 1.7% (källa: Statistikbilaga, Ekonomisk revy).
Jordbrukets
låga och relativt sett minskande tillgäng på långfristigt kapital är en följd
av Hypoteksbankens ramar för emission av obligationer. Storleken pä dessa ramar
bestäms årligen av riksbanken. Under senare år har emissionsramarna visserligen
höjts och för 1978 uppgår ramen till 725 mkr. 1 relation till den snabbt
stegrade efterfrågan på lån hos hypoteksför-eningarna framslår dock
Hypoteksbankens emissionsramar som helt olillräckliga. Detta framgår av alt
hypoteksföreningarnas kö av ej tillgodosedda låneansökningar vuxit kraftigt
under senare år och f.n. (1978-05-01) uppgår till 4 272 mkr. Slälld i relation
till den aktuella ramen om 725 mkr innebär detta en beräknad väntetid för de
senast lämnade ansökningarna om nära 6 är. Förhållandet belyses av att flera
hypoteksföreningar idag över huvudtaget inte lar emoi nya ansökningar. I en
sådan situation är del givel atl många angelägna investeringar och
nyetableringar allvarligt försvåras eller omöjliggöres.
Den
otillräckliga lillgängen pä kapital för lantbruket har påvisats vid kontakter
med statsmaklerna, främst riksbanken, och önskemål om förbättringar har
framförts. Dessa önskemål har i flertalet fall inte alls eller i mindre grad
lillgodoselis. Redan av denna anledning borde en behandling av frägan om
jordbmkeis kapitalförsörjning i utredningens betänkande varit moiiverad och
angelägen.
Den relativt detaljerade centralstyrningen av den svenska
kapitalmarknaden sammanhänger bl. a. med att en önskvärd eller planerad
utveckling i reala termer inom något område i samhället inte får äventyras av
bristande finansieringsmöjligheter. Det främsta exemplet på detla är kopplingen
mellan det statliga bostadsbyggnadsprogrammet och bostadsfinansieringens
prioritering på kapitalmarknaden. För jordbrukssektorns del sker ingen ut-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 52
trycklig samordning mellan riktlinjerna för
jordbrukspolitiken i reala termer och de kapitalbehov dessa riktlinjer
aktualiserar. Exempelvis förutsätter samhällets mål för jordbrukets
rationalisering - i samband med prisförhandlingarna preciserat lill en årlig
produktiviielshöjning om 4,5 % - au näringens behov av kapital för nödvändiga
investeringar tillgodoses.
De statliga garantilånen till jordbruket utgör exempel på
de svårigheter som en bristande samordning mellan jordbrukspolitik och
kreditpolilik medför. Den statliga garantigivningen för budgetåret 1978/79
uppgår till 470 mkr som till helt övervägande del bör finansieras med
långfristigt kapital. Därtill kommer en kö av ej tillgodosedda
garantilåneansökningar hos hypoteksföreningarna om uppskattningsvis drygt 600
mkr. Dessa långfristiga lån - amorteringstider 15 till 35 år - ligger i
avvaktan på avlyft i bankerna. Det sammanlagda behovei av garantilån om 1 100
mkr kan jämföras med Hypoteksbankens emissionsram om 725 mkr. Inte ens den av
statsmakterna själva initierade kreditgivningen kan således finansieras inom
Hypoteksbankens emissionsram.
Mot bakgrund av ovanstående samt
Kapitalmarknadsulredningens egen uppfattning alt kapitalmarknaden bör
analyseras utifrån de kreditbehov som aktualiseras i samhällsekonomin anser
förbundet att utredningen borde behandlat frågan om jordbrukets
kapitalförsörjning och även föreslagit ålgärder ägnade all förbättra
jordbrukels lillgång på långfristigt kapital.
2.13 LO
LO delar uppfattningen alt utvecklingen sedan 1975
inneburil att vi idag snarare står längre ifrån en lösning av balansproblemen
än vi gjorde när LU-75 och LB-75 presenterades. Problemen är till sin karaktär
desamma men de är till sin omfattning större än de var 1975.
I sitt remissyttrande över LU-75 förordade LO en strategi
för den ekonomiska politiken som låg mellan vad som med KMUs terminologi
skulle kunna kallas l-alternativ resp 0-aliernativ. Bakgrunden var därvid bl.
a. alt LO med hänsyn lill den icke aktiva befolkningens växande andel bedömde
den privata konsumtionens utveckling i O-alternativet för svag. Utvecklingen
under de allra senaste åren kan sägas ha accentuerat detla problem och även om
det renodlade l-alternativet framstår som ett ytterlighelsalter-nativ är LO i
likhet med KMU beredd atl dra slutsatsen att de problem vi idag står inför
"bäsl kan beskrivas i termer som ligger nära I-alternativet." För
industrins del skulle detta betyda alt stora krav kommer att ställas på
expansion och investeringar.
Med utgångspunkt från den reala bild som I- och
O-alternativen representerar analyserar KMU industrins finansiella utveckling.
Slutsatsen av dessa kalkyler blir enligt utredningen att skall
industriinvesteringarna expandera i den takt som är nödvändig för att klara de
externa balansmålen och den ekonomiska tillväxten på lång sikt måste
räntabiliteten inom industrin ligga på samma höga nivå som under 1974. I annat
fall anser utredningen det sannolikt att företagen hellre än alt ytterligare
sänka sin soliditet väljer att dra ner på investeringstakten. Kalkylen visar
att även om löneandelen av förädlingsvärdet skulle ligga på 1974 års mycket
låga nivå så skulle en viss fortsatt sänkning av soliditeten äga rum.
Utredningens bedömning är emellertid all denna nedgång av soliditeten skulle accepteras
av företagen eftersom kalkylerna förutsätter en räntabilitet som ligger väsentligt
över 1960-talets.
Utredningens kalkyler skall enbart ses som räkneexempel
som utifrån
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 53
givna antaganden visar de finansiella konsekvenserna. De
antyder dock klart de svårigheter och konflikter den ekonomiska politiken och
näringspolitiken står inför. Även om. såsom LO tidigare påpekal, KMU utgår
från en något för pessimistisk bedömning av det reella bytesbalansunderskottet
slär det dock klart atl mycket betydande krav kommer all ställas på industriinvesteringarna
under kommande år om vi med en konkurrenskraftig industriproduktion skall kunna
dels öka exporten dels möta en växande importkonkurrens. KMU bedömer dock själv
att en så hög vinstnivå och därmed låg löneandel som de finansiella kalkylerna
förutsätter är osannolik. Utredningen anser alt en löneandel motsvarande
genomsnittet 1966-74 är mer rimlig.
De senaste årens utveckling har medfört att lönsamheten
inom induslrin fallit till en låg nivå. En vikiig förklaring är det mycket
svaga kapaciletsulnyttjandet. LO är helt införstådd med alt det inte är
förenligl med målen om lillväxt och tryggad sysselsättning att under en längre
period låta lönsamheten ligga på denna låga nivå och att industrins lönsamhet
måste höjas över de senaste årens låga nivå. Men det är å andra sidan inte
rimligt att under en följd av är upprätthålla en generell vistnivå som ligger
på 1974 års nivå. Detta skulle med nuvarande ägandeförhållanden ge orimliga
fördelningspoliliska effekier. Vidare kan man fråga sig på vilket sätt en
sädan utveckling överhuvudtagel skulle kunna förverkligas i en ekonomi med
fria parter pä arbetsmarknaden. Det torde knappast vara möjligt atl vid nuvarande
inkomsi- och förmögenhetsfördelning vinna det breda samförstånd som en sådan
politik förutsätter. LO anser således inte bara all en sädan utveckling är
osannolik utan dessulom oacceptabel.
Utredningen har som tidigare påpekats inte närraare
diskuterat den konflikt som föreligger mellan kraven på snabb kapitalbildning
inom industrin å ena sidan och fördelningspolitiska effekter å den andra. Om
man bortser ifrän hur det praktiskt skulle vara möjligt att drastiskt höja
vinsterna och lönsamhet är del möjligt atl detla skulle få gynnsamma effekter
på sysselsättning och tillväxt om de sammanfaller med ell tillfredsställande
efterfrå-geläge. Enligt LO måste dock samtidigt de fördelningspolitiska
effekterna vägas in varför vi står inför konflikten mellan fördelningspolitiska
mål och lillväxt- och sysselsättningsmål.
Även om de fördelningspoliliska problemen med en högre
lönsamhets-och vinstnivå pä sikt skulle kunna mildras genom en jämnare
ägandestruk-lur sä kvarstår effektivitetsskäl som talar mot en mycket hög
vinstnivå och självfinansiering. Som KMU påpekar torde det ur
resursfördelningssynpunkt vara effektivitetsfrämjande om en prövning av
företagens investeringsprojekt sker via en väl fungerande kreditmarknad. En
politik med sikle pä att permanent upprätthålla en hög vinstnivå torde därför
på sikl fä negativa tillväxteffekter.
Utredningens konkreta förslag när det gäller atl lösa
industrins finansieringsproblem ter sig i detla längre perspektiv som relativt
marginella. Efter ingående analyser och resonemang drar man slutsatsen att
förelagen i stället för all sänka soliditeten väljer att dra ner på
investeringstakten under den nivå som lorde erfordras med hänsyn till
bytesbalans och tillväxt. Utredningen menar att den typ av avvägningar som här
måsle göras ligger utanför utredningens område. Men det innebär samtidigt att
ulredningen ställer mer frågor än den besvarar.
Som lidigare påpekats formulerades direktiven för mer än
10 är sedan och det är hell klart att med en bredare uigångspunki i
fördelningsproblemen och i kraven på ökad ekonomisk demokrati kan nya
finansieringsvägar och finansieringsformer öppnas.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 54
Ulredningens generella slutsals att nägra egentliga
institutionella förändringar inte ter sig nödvändiga förefaller onekligen underlig
mot bakgrund av konstaterandet av all den mest sannolika utvecklingen inte
kommer att ge tillräckliga invesleringar inom industrin. Enligt LOs mening är
del på sikl nödvändigt atl konflikten mildras mellan strävan att åstadkomma en
snabb kapitalbildning inom induslrin och fördelningspolitiska mål liksom atl
kapitalförsörjningen sker i former som bidrar till ökad ekonomisk demokrati.
En breddning av ägandet av industrikapitalet är därför nödvändigt, bl.a. som
ett led i strävandena att åstadkomma en tillräckligt snabb kapitalbildning.
Även framgent i en sädan situation talar som LO ovan
berört dock effektivitetsskäl mot en generellt sett hög vinstnivå och
självfinansieringsgrad varför finansiering med olika former av kapital via
krediimarknaden kommer att vara betydelsefull. Särskilt behovei av extemt
riskvilligt kapital lorde bli belydande. Enligt LO bör detla genereras och
kanaliseras lill induslrin pä ett sätt som tillgodoser såväl
fördelningspoliliska krav som krav pä en demokratisering av näringslivet. I
praktiken torde delta, liksom på 1960-talel, kräva att sparandet i stor
utsträckning sker kollektivt men dessutom att de institutionella formerna för
kanalisering till näringslivet reformeras och byggs ut.
Dessa frågor diskuteras för närvarande inom
arbetarrörelsen raed utgångspunkt frän ett förslag frän en mellan LO-SAP
gemensam arbetsgrupp. Även om olika tekniska lösningar kan tänkas ser LO det
som nödvändigt att de stora anspråk på kapital som en nödvändig expansion av
industrin på sikt ställer tillgodoses i former baserade på de gmndprinciper
som gruppens förslag vilar på. Detta skulle dels föra utvecklingen mol ekonomisk
demokrati framåt dels öka friheten i den ekonomiska politiken. Som LO påpekat
inledningsvis bördock kreditmarknaden som helhet och i synnerhei
affärsbankernas roll och funktion göras till föremål för en översyn utifrän de
krav som en ökad ekonomisk demokrati ställer.
När det gäller industrins kapitalförsörjning på kortare
sikt föreslår eller diskuterar ulredningen vissa åtgärder i syfte att öka
utbudet av riskvilligt kapital från framför allt försäkringsbolagen och
AP-fonden, samt att öka tillgängen på långa lån via bankerna.
Ökad tillgång på riksvilligt kapital
LO är som framgått tidigare överens med utredningen om
behovet av
stora tillskott av externt riskvilligt kapital till näringslivet. Denna insikt
låg
bakom LOs begäran 1971 om att AP-fondsmedel borde kunna användas
för placeringar i aktier. Utredningen bedöraer 4e AP-fondens hittillsvaran
de verksamhet positivt och förordar att fonden tillförs ytterligare medel.
LO delar denna uppfattning och ser en fortsall utbyggnad av 4e AP-fonden
som ett viktigt led i strävan att öka utbudet av riskvilligt kapital.
------ (Se 5.17)
För att underlätta för och stimulera företagen att nyemittera
aktier förordar utredningen en reformering av den s. k. Annell-lagen, LO som
redan i sitt yttrande över utredningens delbetänkande - SOU 1972:63 -pekade på
denna möjlighet som ett led i strävan att via ökad nyemissionsverksamhet
upprätthålla solidideten tillstyrker en modifiering av Annell-lagen i enlighet
med företagsskatteberedningens förslag.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 55
2.14 TCO
I sin analys av behovet av finansiellt kapital inom
näringslivet använder utredningen föreliggande långtidsutredningar som
utgångspunkt, vilket innebär att ulifrån en målsalt utveckling av produktionen
härleds det däremot svarande behovet av investeringar och av finansiellt
kapital. I långtidsutredningens modell förutsätts alt de erforderliga
investeringarna automatiskt kommer till stånd, om bara finansiella resurser av
lillräcklig omfattning finns till förfogande. Man bortser i en sådan analys
från viljan atl genomföra de förutsatta investeringarna, vilken hänger nära
samman med räntabilitets- och soliditetsutvecklingen. Utredningen konstaterar
alt en viktig förutsättning för att erforderliga invesleringar skall komma till
stånd är att räntabiliteten förbättras väsentligt.
Utredningen arbetar i detta sammanhang med olika
antaganden vad avser löneandelen av produktionsvärdet, varav ett alternativ
grundas på löneandelen under "övervinstäret" 1974, medan ett annal
alternativ grundas pä den genomsnittliga löneandelen under åren 1966-1974.
Utredningen konsiaterar att en löneandel på 1974 års nivä får betraktas som
mindre realistisk. Uppfylls inte detta alternativ, krävs det enligt
utredningen ett större tillskott av ägarkapital än vad som kan komma att
lillföras industrin i form av nedplöjda vinstmedel och i form av nyemissioner
av aktier. En sannolik utveckling är därför ett gap mellan tillförsel av och
behov av eget kapital.
Utredningen
understryker atl valet av metod för alt lösa därmed sammanhängande problem
aklualiserar ekonomiska och politiska frågeställningar, som ligger utanför
dess område. Likväl hänvisas i detta sammanhang till de olika förslag som
utredningen presenterar - ålgärder för alt höja utbudet från stora
institutionella placerare, såsom AP-fonden och försäkringsbolagen. Vidare
krävs enligt utredningen, föratt lösa problemen, ålgärder som innebär en
höjning av avkastningen för placerarna, utan att därför företagens
kapitalkostnader höjs. Som en tänkbar metod härför pekar utredningen på
möjligheten atl höja avdragsprocenten enligt den s. k. Annell-lagen. TCO vill
inte motsätta sig att en sådan höjning sker.
Inom ramen för realistiska alternativ avseende
utvecklingen av räntabiliteten kan en ytterligare sänkning av soliditeten
förutses. En förutsättning för att en ytterligare sänkning av soliditeten skall
vara tolerabel är enligt utredningen att det föreligger en betydande tillgång
till lämpliga krediter, som sänker den finansiella risken för företagen.
Utredningen pekar här bl.a. på den ökande omfattningen av billiga,
rörelsegenererade krediter som med hög grad av automatik och faktisk långfristighet
slår företagen till buds. Dessa krediter kan enligt utredningens resonemang
anses ha stärkt möjligheterna för företagen att bära ökade lönekostnader.
Arbelsmarknadsförsäkringarnas tillväxt
Utredningen konstaterar i detta sammanhang att den snabba
tillväxten i arbetsmarknadsförsäkringarna fått betydande effekter från
kapitalmarknadssynpunkt. En växande del av försäkringssparandet undandras
härigenom kapitalmarknaden antingen genom att en del av försäkringssparandet
blir bundet i återlån eller genom att fonderingar av sparandet sker direkl i
förelagen. Denna utveckling har också inneburit att företagen lättare kunnat
acceptera en nedgång i självfinansieringsgrad och soliditet, efiersom
försäkringssparandet blivit tillgängligt för företagen i former som ligger det
egna kapitalets egenskaper nära.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 56
Enligt ulredningens mening kan denna utveckling befaras
leda lill en sämre allokering av tillgängligt kapital. Av bl. a. detta skäl
föreslär den atl rätlen till återlån inom AP-fondssystemet begränsas. TCO delar
utredningens uppfattning om de kapitalmarknadsmässiga effekterna av lillväxlen
av arbetsmarknadsförsäkringarna.
TCO delar i linje härmed ocksä utredningens uppfattning
atl företagens finansiering i största möjliga utsträckning bör ske genom långa
krediter pä den organiserade krediimarknaden och alt lånen anpassas till den
individuella låntagarens speciella behov, exempelvis genom förskjutna
amorteringar eller tillämpning av annuitetsprincipen.
2.15 Svenska arbetsgivareföreningen
Lönsamhet, aktieavkastning och soliditet
Under tiden efter 1960 har den reala aktieavkastningen
efter skatt för genomsnittliga inkomsttagare varit för låg. Enligt bilaga 4
var avkastningen på det egna kapitalet, enligt den särskilda definition som
anges i bilagan, inom induslrin åren l%6-74 efter aktiebolagsskall mellan 4 och
5 % per år i reala termer. Detta mått på avkastningen, som således är beräknad
före aktieägarnas skatter, svarar rätt väl mol den avkastning (direktavkastning
och värdestegring) hos aktieägaren efter skatt på mellan I och 2% per år i
genomsnitt för perioden 1960-75, som också anges i bilaga 4, Under senare
delen av perioden var avkastningen dock väsentligt lägre. Avkastningen har
efter 1960 varit för låg av tre skäl.
För det första sålde hushållen som framgår av bilaga 3
netto ut aktier till institutionella placerare. Avkastningen var inte
tillräcklig för att hushållen skulle vara inlresserade av atl behålla sina
aktier. Den stora tillväxten av antalet små aktieägare kunde inte motverka
utförsäljningarna främsi från större dödsbon. Det är atl märka alt denna
utveckling av hushållens innehav av aktier inte kan återföras på att
hushållens sparande skulle varit otillräckligt. Hushållens förmögenheter
ökade, men de placerades företrädesvis i annal än aklier.
För det andra sjönk nyetableringen kraftigt. Avkastningen
var för låg för all hushållen skulle vara intresserade av att tillskjuta nytt
ägarkapital till näringslivet i samma utsträckning som tidigare. En sådan
utveckling utgör en allvarlig varningssignal. Är förnyelsen i näringslivet
genom nyetablering för låg måste följden förr eller senare bli en s. k.
"stmkturkris".
För del tredje sjönk soliditeten i företagen trendmässigt.
Lönsamheten var alltså otillräcklig för att möjliggöra att medel kunde
kvarhållas i tillräcklig omfattning. Förelagen blev alltmer beroende av
lånemedel för sin fortsatta utveckling. Denna utveckling kan uppenbarligen icke
fortsätta. Genom den minskade soliditeten försvagas förelagens motståndskraft
mot kriser och andra påfrestningar. Möjligheterna att bereda tryggad sysselsättning
minskas.
Starka skäl talar för att soliditeten borde förstärkas.
Den förändrade inlernationella miljön - ökade valutarisker och minskad
stabilitet i avsätlningsförhållandena - borde kräva en ökad andel eget
kapital.
Betr. företagsvinst - och aktiebeskatlningen, se 1.15.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 2.16 LRF
57
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lantbrukets
kapitalförsörjning
Det
råder en markant obalans mellan jordbrukspolitik och kredilmarknadspolitik. Då
Sveriges Allmänna Hypoleksbank ärden huvudsakliga institutionen som skall
förse jordbmket med långfristiga kapital är obalansen synneriigen iakttagbar
vid detla institut. Tabell I visar dels läneköns utveckling och dels
nettoökningen av Hypoteksbankens utestående obligationsskuld.
Tabell
1
Länekö
vid Hypoteksbanken
Per l/I
Lånekö
Ökning per
Nettoökningen
period
Obligationsskuld
1970
70
137
I97I
244
174
179
1972
347
103
178
1973
524
177
173
1974
701
177
251
1975
956
255
347
1976
1404
448
572
1977
2648
1244
642
1978
3923
1275
(Limit 725)
1978-05-01
4 272
Föreningsbanken
har interimistiskt avlyft lån till enskilda lantbrukare från Hypoteksbanken.
Riksbankens limit för Hypoteksbankens obligationer förutsätter att
Föreningsbanken köper en bestämd andel av utgivningen. Hypoteksbanken blir
härvid beroende av Föreningsbankens möjligheter att inköpa Hypoteksbankens
obligationer i den omfattning som Riksbanken föreskriver. LRF vill här peka på
en diskutabel låsning mellan instituten, vilket kan bidra till att
Hypoteksbankens medgivna limit ej kan placeras fullt ut.
Vid
en jämförelse mellan industrins och lantbrukets (Hypoteksbankens)
obligationsskuld under perioden 1970-1976 per den 31/12 respektive år framstår
följande skillnader:
TabeU
2
Obligations-
Därav
marknad
industrin
Lantbruket'
1970
81225
6 546
7,0%
2559
3,2%
1971
93814
8139
10,0 %
2744
2,9%
1972
107669
10236
9,5%
2926
2,7%
1973
126176
11650
10,8 %
3087
2,4%
1974
143716
12026
8,4%
3 339
2,3%
1975
164020
15626
9,0%
3 686
2,2%
1976
192 522
19657
10,2 %
4,258
2,2%
1977
218054
22462
10,3 %
4,883
2,2%
'
Hypoteksbanken
Källa:
Svenska Bankföreningen, Kreditmarknadsstatistik
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 58
Hypoteksbankens utestående obligationsskuld har en
minskande andel av obligationsmarknaden. Industrins andel har varierat men
utvecklingen de Senaste fyra åren har inneburit en stabil uppgång av
försörjningen med långfristigt kapital.
Lantbrukets (Hypoteksbankens) andel av
obligationsmarknaden har de senaste åren uppgått till omkring 2,2 %. Enligt
LRFs uppfattning föreligger härvid en del av förklaringen lill låneköns
utveckling under 1970-talel -tillförseln av medel har ej stått i proportion
till kapitalbehovet. Brister i kapitalmarknadens funktionssäu har i vid
bemärkelse kraftigt återverkat på lantbrukssektorn.
Tabell 3
Är
Bruttoinvesteringar
Utestående
:
obligationslån
i löpande
pnser
Totalt mkr
Jordbruk
Totalt
Jordbruk
mkr
% av tot
mkr
mkr
% av tot
1970
35947
968
2,7
81225
2 559
3,2
1971
38044
1338
3,5
93 814
2744
2,9
1972
43 712
1549
3,5
107669
2926
2,7
1973
47018
1829
3,9
126176
3087
2,4
1974
54 570
2097
3,8
143716
3339
2,3
1975
60212
2768
4,6
169020
3686
2,2
1976
66 268
3 473
5,2
192 522
4 258
2,2
1977
70016
3 525
5,0
218054
4 883
2,2
Lantbrukets andel av de totala bruttoinvesteringarna har
således ökat med 2 procentenheter. Samtidigt har Hypoteksbankens andel av
utestående obligationslån minskat med 1 procentenhet vilket även framgått av
tabell 2. Nettokreditgivningen till Hypoteksbanken har genomsnittligt under
perioden 1971-77 varit 1,6 procentenheter. Låneköns utveckling visar den
ogynnsamma anpassning som kapitalbehov och kapitaltillförsel fått. Således har
en stor del av investeringama finansierats med kortfristiga krediter som i sin
lur orsakat ett hårt tryck på bl. a. Föreningsbanken och därmed i sin
förlängning för andra låntagare bl. a. de lantbrukskooperativa föreningarna.
Många jordbrukare får därigenom varken möjlighet att få kortfristiga krediter
eller en plats i avlyftningskön. Likviditetsproblem och det faktum att
planerade investeringar ej kommer till stånd orsakar särskilt nyetablerade
jordbrukare problem.
Byggnadskostnadsindex för januari månad var 1973 143, 1974
187, 1975 192, 1976 208, 1977 242 och 1978 257. Stegringen 1973- 1978 är 80
proceni, 1976-1978 24 procent. Om låntagaren nödgas uppskjuta en byggnadsinvestering
några år i väntan på att banken skall kunna ställa erforderliga lånemedel till
förfogande kan således byggnadskoslnaden under tiden komraa alt stiga högst
avsevärt.
Efterfrågan pä kreditgarantier för lån till inre
rationalisering inom jordbruket har som framgåu av ovanslående uppgifter ökat
kraftigt. Denna utveckling orsakas av en stigande investeringsvilja inom
näringen samt av höjda investeringskostnader.
Riksdagen har beslutat atl den statliga garantilåneramen
för budgetåret 1978/79 blir 445 rakr, varav 82 mkr avser drifts- och maskinlån.
Resten (inre och yttre rationalisering, jordförvärvslån) dvs, cirka 360 mkr,
bör i huvudsak finansieras av landshypoteksföreningarna då dessa lån ligger
med
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 59
relativt lång amorteringstid. Hypoteksbankens
emissionstillständ är begränsat till 725 mkr. I Hypoteksbankens lånekö ingår
per 78-01-01 garantilän med 566 mkr. Skillnaden mellan de två nämnda beloppen
- 159 mkr -täcker inte de under 1978 tillkommande garantilånen.
Hypoteksorganisationens utläning skall ju endast till en
del avse garantilån, men beloppsstorleken illustrerar stora svårigheter som
finns i nuläget atl lösa den långsiktiga finansieringen inom lantbruket och
speglar samtidigt den olakl som penningpolitik - jordbrukspolitik befinner sig
i.
Kritik har i en del fall riklats mot låneköns
sammansättning. LRF konstaterar emellertid att av lånekön 1/1 1978 om 3 929
mkr. avser ca 77% köp av jordbruksfastigheter, inre och yttre rationaliseringar
samt driftskrediter. Vid försäljning av jordbruksfastigheter sker mestadels
ett utflöde av kapital från lantbruket sora mäste ersättas vid nyelableringar.
LRF avser att i annat sammanhang återkomma lill de problem som därvid uppstått.
Ändamålen med låneansökningarna har som framgår av
nedanstående labell kraftigt kommit att inriktas på jordförvärvslån och ny-
eller ombyggnad av ekonomibyggnader. Dessa ändamål understryker vikten av en
förbättrad långsiktig kapitalförsörjning. Mellan de två jämförda tidpunkterna
har andelen låneansökningar som avser de nämnda investeringstyperna
mångdubblats. En nytillträdande lantbrukares investeringsbehov är omfattande
och som tabellen visar är det ett oacceptabelt förhållande att långfristig
kapitalförsörjning ej tillgodoses, vilket drabbar dessa låntagare särskilt
hårt. Effektiviseringsprocessen inom lantbruket ärav stor betydelse i samband
med generationsskifte och ägarbyte då förutsättningar måste ges för lönsamhet
och en produktion ledande till laga livsmedelspriser.
Inneliggande låneansökningar vid Hypoteksbanken fördelade
efter ändamålet med krediten
10 75
1/1
78
308
1107
169
334
58
154
296
1301
42
82
110
168
33
50
186
728
1203
3 923
a. Köp av jordbruksfasligheler
b. Tillköp för yttre rationalisering
c. Utlösen av medarvingar i dödsbo
d. Inre rationalisering
1.
ny- eller
ombyggnad av ekonomibyggnader
2.
dikning,
täckdikning, vägar m. m.
e. Driftskrediter
f. Arvs- och andra skatter
g. Övrigt (bl. a. kreditsanering genom över
flyttning från andra kreditinstitut)
Summa
Därav garantilån mkr. 566
Av nedanstående diagram' framgår de totala investeringarna
i ekonomibyggnader under perioden 1958-1975 (1974 års priser). Under 50- och
60-talel nådde investeringstakten ett bollenläge på grund av dålig lönsamhet
och som en konsekvens av förd jordbrukspolitik. Investeringslust och
framtidstro var därigenom ytterst begränsad. I slället ackumulerades investeringsbehovet
och under 1970-talet har som kommer till uttryck i diagrammet investeringarna
ökat starkt. Byggnadsinvesteringarna är synnerligen angelägna för att uppnå
erforderlig rationalisering inom animaliepro-duktionen. På grund av den under
1960-talel eftersatta investeringsverksamheten är kapitalbehovet inom
lantbruket omfattande. Det är därvid av utomordentlig vikt att lantbrukets
långfristiga kapitalförsörjning får en sådan omfattning atl eftersläpande
investeringsbehov blir tillgodosedda.
' Ej medtaget här.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 60
Huvudsyftet med jordbrukspolitiken var att frigöra
resurser från lantbrukssektorn. Avgörande för detta synsätt var bl.a. en
mycket svag lönsamhet inom jordbruket och de vinster som en överföring av
resurserna från lantbruket till andra näringar antogs medföra. Del expansiva
tillväxtklimatet bidrog till en omfattande omvandlingsprocess inom lantbruket.
Denna utveckling medförde för lantbruksseklorn en nedgång i antal sysselsatta,
en kraftig mekanisering, en betydande reduktion i antalet brukningsenheter,
ökad genomsnittsareal pä företag saml ökat antal djur per besättning inom
animalieproduktionen.
Under 1970-talel har flera faktorer föranlett en
omprövning av 1967 års jordbrukspolitik. Således har produktionsmålet fält ett
annal innehåll bl. a. på grund av prisutvecklingen på världsmarknaden.
Regionalpolitiska överväganden medförde bl. a. att nya stödåtgärder infördes
för det norrländska jordbruket. Under 1970-talet har även den regionalpoliliska
betydelsen av jordbruket ur sysselsättningssynpunkt kommit att omvärderas. De
överföringsvinster som ansågs väsentliga att infria under 1960-talet har ej
haft samma aktualitet under 1970-talet. Hela denna omvandlingsprocess med den
förändrade inriktningen av jordbrukspolitiken har bidragit till ett starkt ökal
investeringsbehov med åtföljande kapitalbehov.
Den statliga rationaliseringspolitiken bör enligt
riksdagens beslut ha till huvudsyfte att främja uppbyggandel och
vidmakthållandet av rationella familjejordbruk. Härigenom skapas
förutsättningar för att framslälla jordbruksproduktioner till en acceptabelt
låg produktionskostnad och saratidigt uppnå inkomstmälel förde i jordbruket
yrkesverksamma. Inkomstmålet är i sin tur beroende av invesleringsverksamhelen
inom jordbruket.
Jordbrukspolitiken har emellertid även inneburit att
jordbruket skall vidkännas ett avdrag för produktivitetsförbättringar (den s.
k. rationaliseringsvinsten, hittills 4,5 procent). För atl
produktivitetsvinster av denna storleksordning skall kunna uppnås år efter år
är det en förutsättning atl behövligt kapital stär näringen till förfogande för
fortsatta rationaliseringar.
Jordbruksutredningen (SOU 1977:17) har framhållit att om
ralionaliseringsverksamheien skall kunna fortsätla som hittills är det angeläget
att jordbruket tillförs tillräckligt med kapital.
Departementschefen har i prop. 1977/78:19 anfört:
"Tillgången på långfristigt kapital är av avgörande betydelse för
jordbmkets möjligheter att hålla hög rationaliseringstakt, och för att
nyrekryteringen skall kunna ske smidigt. Investeringsviljan kan inte
upprätthållas om det råder brist på kapital. Uppenbarl är att den statliga
länegarantin fungerar som ett stöd bara om kreditinstituten kan bevilja länen.
Frågan om hur jordbruket skall få tillräckligt med långfristigt kapital måste
dock prövas i annat sammanhang".
Som framgår av ovanstående citat har jordbruksutredningen
anseit att lantbrukets kapitalförsörjningsfrågor legat utanför utredningens
direkliv. Kapitalmarknadsutredningen har å sin sida avgränsat jordbrukets
kapitalfrågor från analysen av kapitalmarknaden. Utredningen har ocksä avgränsat
framställningen från förhållanden som ligger utanför kapitalmarknadens
struktur och funktionssätt. LRF ser det emellertid som en stor brist all
lantbrukets kapitalförsörjning ej fått en nödvändig samordning med regionalpolitik
- näringspolitik och jordbmkspolitik. LRF vill därför starkt underslryka atl en
av de viktigaste fömtsättningama för alt lantbruket skall kunna motsvara det
effektivitetskrav som samhället reser på näringen är alt erforderliga krediter
ställs till förfogande.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 61
För jordbrukets inre och yttre rationalisering är således
tillförseln av långfristigt kapital ett villkor. Flera lantbruksförelag som
drivs i sambruk eller som slerbhus, kan ofta ej upplösas i brist på kapital,
vilket är av stor betydelse för företagets driftsinriktning och organisation.
För
lantbrukets del innebär de otillräckliga finansieringsvägarna, atl finansiering
uianför krediimarknaden tas i anspråk. Det tar sig bl. a. uttryck i en snabb
tillväxt av de lanlbrukskooperativa föreningarnas medlemskrediter, vars
resurser att bistå medlemmarna är begränsade. LRF kommer i ett senare avsnitt
all behandla de lantbrukskooperativa föreningarnas finansieringsproblem.
Olika
rationaliseringsätgärder blir starkt fördröjda eller inle utförda p. g. a.
svårigheter för jordbrukare att fä låna erforderligt kapital under den tid då
den planerade investeringen skall göras. Inte ens de statliga garantilånen som
beviljas av lantbruksnämnderna härunder senare tid kunnat utnyttjas av
låntagarna p. g. a. bristande utläningskapacitet hos bankerna. För all lill en
del söka lösa lantbrukets kapitalproblem har lantbruksstyrelsen rekommenderat
och möjliggjort upptagande av lån i utländsk valuta. LRF bedömer denna
lånemöjlighet som ett chanstagande med åtskilliga risker som i en trängd
investeringssiiuation inte borde tas av enskilda lantbrukare. Enligt
lantbruksstyrelsens tjänsteföreskrifter kan emellertid inte lantbruksnämnderna
lämna statlig garanti för eventuella valutakursförluster.
Många unga
lantbrukare, som varil mer eller mindre nödsakade att göra omfaitande
investeringar för att ha möjligheter att bygga upp en lönsam produktion, har av
tillfrågade kreditinstitut fått rådet att vänta nägra år eller la ett
utlandslån. För den enskilde lantbrukaren kan det ofta vara helt avgörande att
snabbt komma i gång med planerade investeringar. Han måste då i en sådan
situation välja lån i utländsk valuta. Lägre räntekostnader som f. n. kan
beräknas för ett sådant lån skall härvid vägas mot kursförlustriskerna. Risken
för valutakursförändringar kan ej återförsäkras genom affärer i utländsk
valuta för en jordbrukare på samma sätt som för företag med internationell handel.
Därför biir de enskilda lantbrukarna vid utnyttjande av utlandslån direkl
påverkade av valuiapoliiiska förändringar. LRF förutsätter alt bankerna
medverkar till en allsidig bedömning av förutsättningar och risker för ett
sådant låntagande och konstruktivt medverkar till lösningar som kan minimera
dessa risker.
Den
regionalpolitiska belydelsen av jordbruket är i många områden stor. Det är
därför ytterst angeläget att lantbrukssektorns kapitalförsörjning tillgodoses,
så alt rationella lantbruksföretag kan tillskapas i glesbygder. Enligt LRFs
uppfattning kan på så sätl sysselsältningsskapande verksamheter medverka till
regional balans. Bristen på kapital medför att den nödvändiga samordningen
mellan jordbrukspolitik och regionalpolitik ej kommer till stånd. Den
erforderliga realkapitalbildningen inom lantbruket skall ses i ett långsiktigt
tidsperspektiv, vilket är av utomordentlig vikt som en stabiliserande faktor
inom svenskt näringsliv. Även om jordbruket i dag befolkningsmässigt inte
rymmer mer än 5 proceni av totalbefolkningen i landet, har jordbruket indirekt
betydelse genom de gmpper som arbetar inom livsmedelsförsörjningen
(tillverkare och distributörer av produktionsmedel, anställda inom
livsmedelsindustrin och distribution m,m.) sammantaget omkring 15 procent.
Därtill kommer den stora betydelse som del privatägda skogsbruket har, ofta i
kombination med jordbruk.
Lantbmkets kapitalförsörjning är högst
otillfredsställande. Ett iaktta-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 62
gande av jordbrukspolitiska och regionalpolitiska
målsättningar kräver ett nytl synsätt från statsmakternas sida på detla
problem. Generations- och ägarskifte ställer fortlöpande lantbruket inför
speciella kapitalförsörjningsproblem som mäste lösas. Kapital som frigörs vid
egendomsförsäljning äiergär vanligen endast i mycket begränsad utsträckning
till lantbrukssektorn. En stor del av lantbrukets kapitalbehov avser
långfristiga investeringar vilka med rådande lånekö vid Hypoteksbanken får en
otillfredsställande finansiering och ger ett ökat tryck på kortfristig
kreditgivning vid berörda banker. Lanlbrukskooperativa företag får som följd
härav växande medlemskrediter och därigenom ett ökat kapitalbehov. LRF finner
den totala situation som lantbrukets kapitalförsörjning befinner sig i
oacceptabel och hemställer att Hypoteksbankens emissionstillstånd vidgas i den
utsträckning att länekön avsevärt reduceras. De senaste årens kraftiga ökning
av låneansökningar bör föranleda snara åtgärder. LRF vill också fastslå alt
kapitalbehovet inom lantbruket måste ses mot bakgrund av den till följd av
60-talets jordbrukspolitik eftersatta investeringsverksamheten.
De lantbrukskooperativa föreningarna har begränsade
förutsättningar att fä sin långfristiga upplåning tillgodosedd. Lantbmkskredil
fyller enligt LRFs uppfattning en väsentlig funktion för alt tillgodose
föreningarnas kapitalbehov. LRF hemställer att inriktningen av verksamheten
bibehålls i enlighet med anlagen bolagsordning. Vidare hemställer LRF all uppläningsrätten
vid institut får minsl samma omfattning även efter sammanslagningen av primär-
och sekundärkreditinstituten. LRF vill av detla skäl föreslå att
utläningsmultipeln bestäms till 18.
LRF ser med oro på den försämring som kapitalbildningen i
samhället undergått. Förbättrade möjligheter för ett ökal sparande inom såväl
hushållssektorn som företagarsektorn bör därför sökas. Den kollektiva kapitalbildningen
spelar en väsenilig roll för kapitalraarknaden. Därvid är dels AP-fondens
ställning dels de sätt på vilket kapital kanaliseras tili skilda sektorer av
utoraordenllig vikt. Med lanke på AP-fondens betydelse ser LRF del som en
nödvändighet atl kapitalbildningen i AP-fonder ökas under 1980-talet. LRF
förutsätier en flexibel anpassning till olika låntagarkategoriers kapitalbehov.
Detla bör leda till ell utökat fondantal för att motverka ev. negativa
effekter av en centraliserad kapitalbildning.
Industrin och lantbrukskooperationen
Utredningen har visat atl investeringarna inom industrin
under 60-talel och specielll 70-talel har skett i ökande grad med
lånefinansiering. Skulderna har ökat väsentligt snabbare än det totala
kapitalet med en sänkt soliditet som följd. Den ökade skuldsättningen har
möjliggjorts av en snabb uppgång av kreditutbudet. För industrin totalt gäller
att under en studerad tidsperiod har cirka hälften av företagens upplåning
kommit från den icke organiserade kapitalmarknaden och från s.k.
rörelsegenererade krediter. Utländska krediter har fäll en markanl växande
roll, vilken har accelererat efter 1974. De krediter, med vilka
industriföretagen byggt upp sin ökade skuldsättning, kännetecknas alltså av en
bestående, myckel hög andel rörelsegenererade krediter, en ökad andel
långfrisiiga krediter och stafliga lån samt slulligen en ökad ufländsk
upplåning.
Ulredningen har redovisat beräkningar för två olika
alternativa långtidsbedömningar. De eftersträvade investeringsökningarna leder
i båda fallen till ökad skuldsättning och minskad soliditet. Detta släller
betydande anspråk på lämpliga krediter. Utredningen föreslår en ökad kapacitet
för utbud av riskkapital från de institutionella placerarna,
försäkringsbolagen
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 63
och AP-fonden. och diskuterar även förutsättningar för ett
ökat utbud från hushällen. Vidare framhålls önskvärdheten av alt förelagens
finansiering i störsla möjliga utsträckning sker genom långa krediter på en
organiserad kapitalmarknad. Den beräknade nedgången i AP-fondernas utbud ger
härvid anledning till bekymmer.
Utredningen har redogjort för industrins finansieringsproblem
och därmed sammanhängande problem på kapitalmarknaden i stort. Därvid har
utredningen ej funnit anledning att beröra problem för olika företagsformer.
De kooperativa förelagens särart och speciella finansiella problem har ej
behandlals. I de ägandeformer, där målsättningen äralt förränta ägarens
kapital, är det möjligt att genom aktieemiltering få tillgång lill
fond-bildningen inom fjärde AP-fonden. Delta är ej möjligt för kooperativa företag.
Soliditeten
inom lantbrukskooperationen är lägre än för industrin i genomsnitt.
Soliditeten beräknad som andelen eget kapital -t- hälften av obeskattade
reserver har från 1966 sjunkil från 24,1 procent till 17,8 procent 1976.
Svårigheter att i tider med kraftig inflation öka det egna kapitalet utgör i
dag det största problemet inom lantbrukskooperationen. Med hänsyn till den
fortgående strukturrationaliseringen inom jordbruket och åldersfördelningen
inom lantbrukarkåren, har insatskapitalet till följd av minskat antal
leverantörer, i en del branscher vant närmast konstant under 70-talet. Som
exempel kan anges att antalet medlemmar i slakteriorganisationen 1970 var 187
700. Dessa svarade för ett insatskapital av 249 mkr. 1976 var antalet medlemmar
134100 med ett insatskapital på 248 mkr.
Krav på ökad finansiering via insatser i de
lanlbrukskooperativa förelagen kan ej ses isolerat från jordbrukels ekonomiska
problem i övrigi. Som lidigare påvisats har bristen på långfristigt kapital
inom jordbmket följdverkningar för de ekonomiska föreningama. Om soliditeten
inom föreningarna skall hållas oförändrad mäste, vid dagens snabba
inflationstakt insatskapitalet ökas med 10- 15 proceni per år. Med dagens
marginalskatter innebär delta att de flesta lantbmkare/medlemmar behöver
avsätta en allt större del av sina inkomster till insatser i de ekonomiska
föreningarna.
Va ' som
dessutom påverkar medlemmarnas andel i förhållande till total balansi nslutning
är det faktum att, även om insatserna notninellt ökas i takt med inflationen,
soliditeten ändå kommer att sjunka i föreningarna. Denna effekt uppkommer genom
att insatserna i samtliga föreningar får amorteras under en följd av år.
1
direktiven till utredningen om kooperationen och dess roll i samhället (Dir
1977:28) anges bl.a: "Kommittén bör bl.a. pröva möjlighelerna atl
underlätta uibyggnaden av eget kapital i kooperativa företag. Det är också
angeläget att kooperationens kapitalförsörjningsproblem i övrigt blir närmare
belysta. Speciellt bör försörjningen med långa krediter och riskkapital
studeras. Det bör undersökas om kooperationen i finansieringshänseende
särbehandlas genom gällande regler och etablerad praxis. I dessa frågor bör
kontakt hållas med 1968 års kapitalmarknadsutredning".
Sett utifrån dessa kommiitédirektiv är utredningens
övervägande om Lantbrukskredils verksamhei, som till stora delar berör
kooperativa företag, förvånande. Ulredningens förslag rörande detla
mellanhandsinstitui kommenteras senare.
Föreningarnas kapital består av insatskapital och
fondmedel. En utökning av detta kapital begränsas av medlemmarnas möjligheter
att deltaga i föreningarnas kapitalbildning. Föreningama tvingas därvid tiU
återhållsamhet i fråga om insatsökningar, ulöver den som sker till följd av
inflation
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 64
och
indexutlösningar. Likvidileisförsämringen inom lantbmket och svårigheten att
låna pengar har lett till ökade krav på krediter från föreningsföretagen.
Detta är specielll markanl för slakteri- och lanlmännenorganisatio-nerna. Inom
slakteriorganisationen ökade medlemskrediterna med 60 procent mellan 1973 och
1976. Dessa krediter i kombination med borgensåtaganden för medlemmarna
överstiger nu det totala egna kapitalet inom slakteriorganisationen. Inom
lanimännenorganisationen har kundfordringarna under åren 1974-77 ökat med över
50 procent och uppgår nu till cirka 1,5 miljarder. Nya vägar atl lösa denna
form av krediter måste nu prövas. Kan dessa krav ej uppfyllas uppslår negativa
effekter för hela lantbmket oavsett produktionsinriktning. Föreningarna bör
svara för kreditförsörjning i samband raed löpande leveranser. Men om dessa
krediter tenderar att bli varaktiga skapas finansiella problem i de
lantbrukskooperativa företagen.
En
möjlighet att öka det egna riskvilliga kapitalel inom kooperativa företag är
att ändra gällande beskattning av insatserna. Den del av i första hand
slutbetalning och återbäring, som överförs lill insatskapitalet, bör vara
obeskattad. Beskattning bör i slället ske när insatserna återbetalas till medlemmarna.
LRF vill i första hand alt dessa tankegångar prövas inom utredningen rörande
kooperationen och dess roll i samhället. Genom tilläggsdirektiv bör denna
utredning ges möjlighet att behandla skattefrågor för ekonomiska föreningar.
Frågan har även aktualiserats i LRFs yttrande över Förelagsskatleberedningens
slutbetänkande.
Kapitalproblemen
inom hela lantbrukskooperationen är ej likartade. Rörelsen är differentierad
och innehåller företag för förädling av jordbrukets produkter, skogens
produkter samt kreditorganisationer i form av föreningsbanker och
hypoteksföreningar.
Skogsägarorganisationen,
som vuxit myckel starkt under den senaste tioårsperioden, har i dag till följd
av kostnadsläge, konjunktursvackans ihällighet och ogynnsamma valutarelationer
svåra lönsamhetsproblem. Den snabba expansionen har sin grund i en starkt
motiverad strävan att komraa ifrån det alltför nära beroendet av
konjunkturerna, som slår hårt mot råvaror och lågförädlade stapelvaror. I
regeringsproposition 1977/78:180 ora lån till Norrlands Skogsägares Cellulosa AB
understryks ansvaret för alla företagsägare att genom bl. a. långsiktig
planering och erforderligt tillskott av riskkapital trygga företagens
utveckling.
Statliga
stödåtgärder, som är en ny företeelse i detta sammanhang, är på kort sikt
nödvändiga. Skogsägarrörelsen kännetecknas av en låg solidilels-grad, vilket
medfört att kapitalproblemen blivit särskilt framträdande i dessa företag.
Kapitalbehovet
är och torde för skogsägarorganisationen förbli av sådan dignitet atl endasl en
mindre del av erforderligt kapital kan tillskjutas av medleramama. Situationen
inom skogsägarrörelsen understryker vad som tidigare framhållits om
nödvändigheten av en förbättrad tillgång till kapitalmarknaden, varvid
tillgången till långfristigt kapital måste förbättras. Vid nuvarande upplåning
i utiandet får man räkna med löptider ned mot 5-7 år. Konkurrenter till svensk
skogsindustri har bättre lånemöjligheter, I hela Europa erbjuds sedan många år
alla större investeringsobjekt i papper och massa i en eller annan form
skattelättnader, räntesubventioner, kapitaltillskott eller statsgaranterade
krediter. Livslängden på investeringar inom skogsindustrierna är lång. Vad som
idag skulle behövas är att korta lån ersätts med 25-åriga annuitetlån.
Den
svenska kapitalmarknaden har visat en viss okänslighet för industrins behov.
Utredningens förslag om anpassning av kreditvillkoren till
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 65
den
individuelle låntagarens behov, gällande såväl obligationsmarknad som
kreditinstitut, välkomnas av LRF. Speciellt för skogsägarförelagen är del av
stor betydelse att likviditetsproblem i samband med ett intrimnings-skede av en
större investering kan lösas genom att lån återbetalas efter
an-nuitelsprinciper. En strikt lillämpning av matematiska regler bakom gällande
raiingsystem på obligationsmarknaden är till nackdel för kooperativa förelag.
Förbundel vill därför betona nödvändigheten av all ell flexibell raiingsystem
tillämpas. 1 detla sammanhang vill LRF framhålla att det är nödvändigt alt en
snabb ändring kommer till stånd så att ekonomiska föreningar kan utta
rikstäckande företagsinteckningar och ej endast, som nu är fallet, länsvisa
sädana.
Kreditvärdighei
har alltid eu givet sammanhang med ett förelags soliditet. Den låga
soliditeten inom lantbrukskooperationen, speciellt skogsägarorganisationen,
bedöms som ett hinder i samband med utländsk upplåning. Lanlbrukskooperativa
företag har i Sverige en starkare ställning än i övriga västeuropeiska länder.
Brist på kunskap i utlandet om vad dessa företag slår för och hur den
ekonomiska ställningen skall bedömas ulgör i sig ett hinder och kan verka
fördyrande vid utlandsupplåning och göra det svårare att placera obligationer
på Euromarknaden. Inom den svenska kreditmarknaden kan emellertid inte
föreningsformen sägas vara ell egeniligl hinder. En del av verksamheten inom
lantbrukskooperationen är berörd av statliga regleringar, vilket bör vägas in
vid bedömning av en förenings ekonomiska stabilitet. Ökade krav på
produktivitetsutveckling har dock ställts på de föreningar, som är berörda av
jordbruksavtal. Dylika krav förutsätter emellerlid atl berörda föreningar kan
lillförsäkras tillräckligt utrymme på den inhemska kapitalmarknaden.
Utredningen
har framhållit att hushållssparandets Iransformering till riksvilligt kapital
har underlättats genom den ökade förekomsten av främst aktiefonder men också av
investmentbolag. Dessa placeringsformer gör del möjligt för den enskilde
spararen atl placera sina sparmedel i aktier med en riskspridning av en bredd,
som han knappasl skulle kunna få på ett annat säu. Dessa sparformer liksom det
aktiefondsparande i nya fondbolag som föreslås i regeringens proposiiion om
värdesäkert lönsparande (1977/78:165) missgynnar kooperativa företag. LRF
finner det nödvändigt att konkurrensneutrala sparsystem tillskapas, antingen
genom att sparande möjliggörs direkt i ett antal kooperativa förelag eller att
fonder bildas för obligationslån/förlagslån i ekonomiska föreningar.
Ulredningen anger all det
som krävs för att lösa problemet både ur företagens och placerarnas synvinkel
är i princip förändringar som höjer avkastningen för placerarna utan att
därför förelagens kapitalkostnader höjes. Utredningen hardock huvudsakligen
diskuterat möjligheteratt underlätta nyemissioner av aktiekapital, vilket ej
är aktuellt för kooperativa förelag.
Sammanfattningsvis
för de lantbrukskooperativa företagen vill LRF framhälla att på en utvidgad
obligationsmarknad bör hänsyn vid emissionskontroll tas till dels att
kooperativa företag ej kan emittera nya aktier, dels att kooperativa företag
har större praktiska problem än aktiebolag pä utländska obligationsmarknaden.
Vidare vill förbundet betona all om nyll återiånsystem för AP-fonderna införes,
utlåningsmöjligheterna från Lantbrukskredit förstärkes, så att de mindre och
medelstora lantbmkskoopera-tiva företagen ej diskrimineras.
Skattekonsekvenser
i samband med uppbyggandet av eget kapital i ekonomiska föreningar måste
analyseras. LRF vill framhålla som mycket an-
5 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 66
geläget att utredningen om kooperationen och dess roll i
samhället erhåller tilläggsdirektiv, så atl denna fråga kan behandlas. LRF vill
slutligen äter betona uppfattningen alt syslem för värdesäkert lönsparande
måste göras konkurrensneutrala.
2.17 Sveriges industi iförbund och Svenska
handelskammarförbundet
1 de stora övergripande frågorna om hur i framtiden
utbudet på långsiktigt kapital i allmänhet och riskkapital i synnerhet skall
genereras i ekonomin tar utredningen inte ställning. Mot bakgrund av ett
omfattande empiriskt material diskuterar man ulföriigl förutsättningarna för
olika alternativa lösningar men överlämnar ställningstagandet åt andra
utredningar och åt politikerna.
Valet av former för sparande och kanalisering av detta
till olika kapital-och kreditmarknader är emellertid av avgörande betydelse för
företagsamhetens villkor. Bakom varje ställningstagande till förändringar i
den nu rådande institutionella kredit- och kapitalmarknadsslrukturen måste ligga
en uppfattning om hur dessa villkor bör utformas. Vi vill i en kort inledning
till detta yttrande redovisa våra synpunkter i detta avseende.
Den svenska ekonomins huvudproblem idag är alt höja det
rådande extremt låga kapacitetsutnyttjandet inom näringslivet och atl komma
till rätta med ett allt siörre underskoll i bytesbalansen. För atl klara dessa
mål och tillväxten på lång sikt krävs industriinvesteringar i en omfattning som
inle kan komma till stånd under de nu rådande lönsamhelsförhållandena.
Som ett alternativ till ökad lönsamhet diskuterar
ulredningen en "'skattefinansierad industriexpansion", dvs. att
kompensera en för låg investeringsnivå med direkta statliga invesleringar inom
industrin och/eller en ökad insats av selektiva ekonomisk-politiska medel så
att privata industriinvesteringar stimuleras. Metoden innebär att staten
satsar riskvilligt kapital med lågt förräntningskrav i kombinalion med olika
former av subventioner. Det betyder att kravet på en räntabilitelsförbättring
blir mindre. Löneandelen i industrins förädlingsvärde kan därmed hållas uppe.
Löntagarna kommer emellertid via statliga skatter och avgifter att återbetala
en del av lönen till förelagen.
Det är vår uppfattning att en på del här sättet
skattefinansierad industriexpansion medför allvarliga risker för lägre
effektivitet i användningen av produktionsresurserna och därmed försämrad
produktivitet och möjlighet till reallönehöjningar. I en bilaga till
utredningen kommer de här farhågorna till uitryck sålunda: "Om investeringarna
sker i fel branscher och fel företag så medför del att man trots stor
investeringsvolym ändå inte får snabbare tillväxt eller bättre extern balans.
Risken är idag extra stor all fatta fel investeringsbeslut efter de kraftiga
förskjutningar i priser och vinstförutsättningar som skell mellan olika
marknader. Samma förhållande förklarar även att vi idag har stora
strukturproblem. Vinslförulsättningarna har försämrats för våra traditionella
lunga branscher. En subvenlionspolitik som bygger på stödåtgärder åt företag
och branscher med akuta problem idag och dåliga framtidsutsikter riskerar
därför att på längre sikt leda till ett sämre resultat än om man inte gör något
alls." (Bil. 4, sid 28)
Produktivitetsutvecklingen inom induslrin kan alltså inte
ses isolerad från finansieringssället. Vår nedan redovisade syn på de av
utredningen föreslagna institutionella förändringarna på den svenska
kapitalmarknaden präglas av övertygelsen om behovet av en snar återgång till
ett i större utsträckning vinststyrt näringsliv. De krav på investeringar som
i det nuva-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 67
rande läget ställs på industrin kräver i första hand att
industrin tillförs riskvilligt "eget kapital" genom nedplöjning av
vinstmedel och nyemission av aktier. För en effektiv fördelning av resurserna
krävs atl fördelningen av detta riskkapital sker på marknadsmässiga grunder.
Detta betyder i sin tur alt avkastningen pä det egna kapitalet, som redan finns
i företaget, måste hållas på viss nivå. Att av fördelningspoliliska eller andra
skäl pressa ner denna nivå och med selektiva medel kompensera företagen är
enligt vår uppfattning en oacceptabel politik.
En förändring som föreslås av utredningen är att
avdragsprocenien enligt "Annell-lagen" bör höjas och varieras med
obligationsräntan. Vi tillstyrker denna förändring med den avvikelsen att
inflationen i stället för obligationsräntan bör vara riktpunkt för
avdragsprocenlens förändring. Vi vill också hänvisa till det förslag om
successiv övergång från den nuvarande dubbelbeskattningen till det på
kontinenten nu tillämpade avräkningssystemet som mer ingående beskrivs i
Sveriges Industriförbunds yttrande över Företagsskatteberedningens betänkande,
SOU 1977:86.
2.18 Sveriges köpmannaförbund
Inledningsvis konstaterar vi all det digra betänkandet
innehåller mycket värdefull redovisning av den svenska kapitalmarknaden. Dock
måste vi konstatera att utredningen inle med ett ord tar upp den svenska
detaljhandelns betydelse och funktion som den viktiga länken mellan hushållens
ekonomiska situation och agerande ä ena sidan och företagen liggande bakom
detaljhandeln å den andra sidan. Vi hade därför förväntat oss att detaljhandeln
skulle blivit behandlad i kapitalmarknadsutredningen. Den egentliga
detaljhandeln exklusive försäljning av bilar, vin och sprit och varor på apotek
omsatte 1977 85 miljarder kronor. Det finns även ett särskilt argument som
motiverar att detaljhandeln skulle ha belysts i kapitalmarknadsutredningen
nämligen att detaljhandelns funktion i den svenska kapitalmarknaden är mycket
dåligt utredd.
Kapitel
2.4.4.1. behandlar indirekt detaljhandeln i kapitalmarknaden. Det avsnittet
behandlar den s.k. grå kreditmarknaden. Det är med tillfredsställelse som vi
där noterar att ulredningen understryker att den kreditgivning som betecknas
som den grå marknaden är oundgänglig för att det finansiella systemet skall
fungera smidigt. Företagen måste ha möjligheter att lämna leverantörskrediter.
Däremot anser vi att utredningen i detta kapitel tagit allt för lätt på den
kreditgivning som sker inom koncernbildningar. Vi anser inte att enskilda
självständiga detaljhandelsföretag skall befinna sig i en sämre situation sett
ur finansieringssynpunkt än förelag som mer eller mindre hårt är knutna och
styrda av ekonomiska sammanslutningar. Vi vill med delta inte säga atl vi är
kritiska mot den betydande kanalisering som sker i form av koncernfordringar
och koncernskulder ulan vi vill atl det skapas resurser och möjligheter även
för enskilda självständiga företag att erhålla samma ekonomiskt fördelaktiga
krediter. De mindre och medelstora företagens finansieringssituation - som
specielll gäller detaljhandeln - har ansetts så väsentlig all särskild
uiredning tillsatts.
2.19 Svensk industriförening
Föreningen vill understryka den utomordentliga vikten av
att våra mind-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 68
re företag får tillgäng lill långfristiga krediter och att
den hittillsvarande
diskrimineringen av de mindre företagen i detta avseende gentemot storfö
retagen gradvis och så snarl som möjligt undanröjes. 1 denna målsättnings
uppfyllande kan mellanhandsinstituten Industrikredit och Företagskredit
komma alt spela en ytterst viktig roll. Parentetiskt föreslår föreningen att
den ur språklig synpunkt närraast groteska termen "mellanhands"-institut
omgående uimönstras ur språkbruket, detta så mycket hellre som småföre
tagen regelmässigt när det gäller långa krediter kommit just "på mellan
hand". "Förmedlingsinstitut" kan t.ex. länkas som en mera
adekval be
teckning.
------ (Se 5.24)
När det gäller kravet på tillgång till långa krediter för
småföretagarna vill föreningen insiämma i det särskilda yttrande som avgivils
av ledamolen Bengt Sjönell. En löptid om 15 år kan icke enligt vanligt
språkbruk och praxis ge kredilen ifråga karaktären långfristig och olikheten i
kreditvillkor - i första hand ifråga om kreditens längd - när småföretagaren
jämför den som gäller dels hans villa dels hans industrifastighet ter sig som
närmast skrattretande. På gmnd av skattereglernas utformning måste de korta lånen
på en industrifastighet amorteras betydligt snabbare än avskrivning på
fastighetsvärdet kan ske. Detta ökar självfallet pressen på småföretagarna, som
regelmässigt lider av bristande tillgång på eget kapital.
Föreningen understryker Sjönells krav på en snar utredning
av dessa
frågor om likvärdiga regler icke på annat sätt kan införas så atl även lån lill
industrifastigheter erhåller den längre amorteringslid som gäller för villor.
------ (Se 1.20)
Föreningen vill slutligen starkt ansluta sig lill
kapitalmarknadsutredningens klart uttalade farhåga, alt en ytterligare
sänkning av företagens soliditet icke är acceptabel och alt industrins
investeringar - oberoende av hur bra konjunkturen blir - icke kommer att öka i
den omfattning som är nödvändig om företagens egna kapital icke ökar i snabbare
takt än hittills under 1970-talet. Föreningen vill också understryka att detta
konstaterande i särskild hög och allvarlig grad gäller de mindre företagen,
vilka i långliga tider även före 70-talet haft för liten andel eget kapital,
dvs. för låg soliditet. Kraftfulla åtgärder i syfte alt snabbt rida spärr mol
denna hotande utveckling är nödvändiga, men eftersom åtgärderna måsle bli av
rent politisk art avslår föreningen från att komma med några egna
rekommendationer.
2.20 Svenska företagares riksförbund
En av förulsäuningarna för all näringslivet skall kunna
utvecklas efter marknadshushållningens principer är att marknaden för
långfristigt kapital är i funklion. Det måste därför vara en
försiahandsangelägenhel för del allmänna att se lill att riskvilligt kapital
tillföres expanderande och nya förelag, dels genom all underlätta för
förelagarna atl plöja ner vinstmedel i dessa, dels genom att slimulera sparande
i nyemitterade aktier såväl i gamla som nystartade förelag. Den viktigaste
åtgärden från det allmännas sida måste därför vara att se över berörda delar av
skattelagstiftningen och kanske framförallt vidtaga kraftfulla ålgärder för
att hejda den alarmerande inflationsutvecklingen.
Förbundel vill ta tillfället i akt att presentera del
förslag till löntagares sparande genom aktieköp i del förelag i vilkel de
arbetar eller genom köp av aktier i särskilt upprättade regionala
investmentbolag. Förslaget är förankrat i företagarkåren genom en
riksomfattande enkät och inslällningen
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 69
till
förslagets olika delar måste anses representativt för landets egenföretagare.
De
senaste årens kanalisering av ägarkapilal/riskkapital och långfristiga krediter
från det allmännas sida har icke stärkt det svenska näringslivets ställning
varken ur konkurrenssynpunkt på den internationella marknaden eller som bas för
en förbättrad levnadsstandard för medborgarna.
Även
om speciella orsaker, exempelvis sysselsättningsskäl, kan göra del nödvändigt
med en statlig dirigering av kapitalströmmarna vid vissa tillfällen är detta
ett system som inle får bli bestående som ett naturiigt sätt att tillföra
näringslivet långfristiga krediter och ägarkapital.
Svenska
Företagares Riksförbund vill därför starkt understryka att kapitalmarknadsutredningens
förslag måste få karaktären av komplelterande politiska åtgärder men att
ålgärder främst vidtages for att återföra kapitalmarknaden till en fri och
obunden funktion.
Utredningens
förslag innebär bättre betingelser beträffande tillgängen på långfristigt
kapital för nya och expanderande företag. Del är dock viktigt alt detta
justeras i enlighet med de invändningar som Förbundet framfört och bör därefier
kunna bli föremål för lagstifining.
De
åtgärder som föreslagits, även med de ändringar som Förbundet anfört, innebär
emellertid bara marginella förbättringar i situationen.
Förbundet
har inledningsvis pekat på de grundläggande faktorerna för en fungerande
kapitalmarknad, tillräcklig lönsamhet, liberal beskattning av företagsvinster,
skattepremiering av aktiesparande samt kraftfulla ålgärder för alt begränsa
inflaiionen.
Det
måste vara en av det allmännas mest angelägna uppgifter att krafttag vidtages
på dessa områden.
2.21
Finansieringsföretagens förening
Finansbolagen
tillhandagår sina kunder med finansiering i förening med administrativ service.
Finansbolagens
kreditgivning sker i speciella former som i mycket liten utsträckning ålerfinns
hos andra kreditinstitut. Kreditgivningen kan indelas i a) företagskrediier
såsom factoring, leasing, confirming och lagerfinansiering, b) fordonskrediter
såsom belåning av avbetalningskontrakt och leasingavtal, lagerfinansiering och
c) konsumentkrediter såsom belåning av avbetalningskontrakt och leasingavtal,
kontokrediter. Enligt Stalisliska Centralbyråns statistik utgjorde
finansbolagens utestående krediter inkl. del bokförda värdet av utestående
leasingobjekt per den 31.12,1976 8,6 miljarder kronor, varav föreningens
medlemmar svarade för 7,5 miljarder. Del bör framhållas all centralbyråns statistik
i olika avseenden är bristfällig. Mer än 90 % av finansbolagens kunder, som
erhåller finansiering, är mindre och medelstora förelag. De beräknas svara för
mer än två tredjedelar av finansbolagens uteslående krediter. När de
bankmässiga traditionella säkerheterna utnyttjats, vilket ofta är fallet för
framför allt de små och medelstora företagen ger finansbolagen krediter mot
andra reella säkerheter, vilkel bidrar till att befinlliga resurser utnyttjas
effektivt.
Finansbolagens
verksamhet är i mycket högre grad än andra kreditinstitut mera inriktade på
administrativa tjänster till framför allt mindre och medelstora företag. Över
två tredjedelar av finansbolagens personal är sysselsatta med administrativt
arbete för kunders räkning, exempelvis med likvidmoitagning,
betalningspåminnelser, reskontraföring, försälj-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 70
ningsstatistik, solvensbevakning och inkassering. Detta
innebär stora kostnadsbesparingar för kunderna. Den stora skillnaden mellan det
administrativa arbele som t.ex. banker utför och det som finansbolagen utför
är att finansbolagen övertar administrativt arbete som eljesl skulle ha ulförts
av kunderna.
Finansbolagens verksamhet kännetecknas i övrigi av att den
är en integrerad del i kundföretagens försäljningsverksamhet samt av rik
produktutveckling.
Föreningen efterlyser även i föreliggande betänkande
liksom i Finansie-ringsbolagskommitléns belänkande ell avsniii om den
kreditpoliliska regleringens utformning. Föreningen hänvisar härvidlag lill
bilagorna 3 och 4 i föreningens remissvar över Finansieringsbolagskommitténs
betänkande. I nämnda bilagor förordas bl. a. en omprövning av lagen om
kreditpolitiska medel, vars ofta återkommande användning har förhindrat en
uppbyggnad av fungerande marknader. Föreningen hemställer att i nämnda bilagor
framtällda yrkanden beaktas.
Enligt direktiven skulle Finansieringsbolagskommittén inte
bara utreda finansbolagens verksamhet utan även annan kreditgivning. Kommittén
konstaterade alt ett säll att nå samhällelig kontroll av och insyn i den
kre-ditgivningsverksamhet som sker skulle vara atl all kreditgivning skulle orafattas
av en sarahällelig kontroll. Av skäl, vilka föreningen delar, avvisade
kommittén en sädan lösning. Ej heller Kapitalmarknadsutredningen behandlar
denna fråga.
Den 16.11.1977 efterdet egenlliga kommittéarbetets
avslutande med betänkandet "Finansieringsbolag", undertecknade
eraellertid koraraitténs ordförande ell cirkulärbrev från Sveriges Riksbank
lill emitlentbankerna varigenom företagen tvingas placera minst 80 % av sina
likvida medel i bank om de vill komma i fråga för emission av obligations- och
förlagslån.
Mot bakgrund av kommitténs ställningslagande finner
föreningen denna åtgärd synnerligen anmärkningsvärd eftersom densamma är en
regleringsåtgärd som dessutom påverkar finansbolagens upplåningsmöjligheter.
Föreningen hänvisar i övrigi till vad föreningen framfört
i bilaga 5 i föreningens remissvar över Finansieringsbolagskommitténs
betänkande. I likhel med vad föreningen däri yrkade hemställer föreningen i
första hand att de lagstiftningar som Riksbanken lyder under eller tillämpar
kompletteras i erforderlig utsträckning på sådant sätt att Riksbanken ej har
möjligheter att ställa villkor varigenom företagen tvingas placera sina
likvida medel i bank om de vill komma ifråga för emission av obligations- och
föriagslån. I andra hand hemställer föreningen alt finansbolagen här likställs
med bankerna sora placeringsmottagare. Finansbolag och banker skall således
fritt kunna konkurrera om placerande företags likviditetsöverskott. Ett sådant
förhållande är nödvändigi om finansbolagen skall kunna forlsalia sin verksamhet
som gagnar främst mindre och medelstora företag.
Kapitalmarknadsutredningen har i sitt huvudbetänkande SOU
1978:11 lämnat en ingående studie av kapitalmarknaden i svensk ekonomi på drygt
1. 100 sidor.
I avsnittet om industrins finansiering (sid. 249-282) för
utredarna ett värdefullt resonemang bl.a. kring vikten av flexibilitet och
marknadsanpassning av kreditgivningen. Delta utmynnar i att ulredningen
framhåller viklen av att förelagen får sina krediter i konkurrens med andra
företag på krediimarknaden, så att kreditresurserna blir effektivt utnyttjade.
Dessutom framhålles vikten av att kreditvillkoren anpassas till låntagares speciella
behov.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 71
Utredningen betonar starkt vikten av att marknaden själv
får besiämma hur kreditresurserna skall fördelas, vilkel ger den bästa dvs.
effektivaste och därmed billigaste fördelningen av de resurser som står till
buds.
Föreningen delar utredningens uppfattning. Det är värt att
notera att Finansieringsbolagskommitténs betänkande strider mot
kapitalmarknadsulredningens. Om kommittén hade kunnat tillgodogöra sig
utredningens budskap, nämligen det väsentliga i att ej störa marknadskrafternas
allokering och utformning av kreditgivningen, hade man sannolikt klarare sett
finansbolagens posiliva funktion i denna process genom deras flexibilitet och
innovationsförmåga. I stället har Finansieringsbolagskommittén föreslagit en
reglering, som kommer alt byråkralisera och försvåra finansbolagens
möjligheter atl anpassa sin verksamhei efter marknadens behov.
Näringslivet har och kommer även i fortsättningen att ha
finansieringsproblem eftersom lönsaraheten genomsnittligt är svag. För att
näringslivets lönsamhet ej skall försämras utan ev. t.o.m. förbättras är det
av vikt atl näringslivet även kan administrera sin kreditverksamhet optimalt
för alt spara koslnader. Som redan nämnts under punkt I ovan tillhandagår finansbolagen
sina kunder med finansiering i förening med administrativ service, varigenora
näringslivets nyss nämnda behov kan uppfyllas.
Finansbolagen stödjer genom sina system
hemmamarknadsindustrin. Finansbolagens existerande och nya finansieringsformer
får även alltmer ökande belydelse för exportindustrin.
Behovet av industriell finansiering ökar inte enbart i
kvantitativ utan också i kvalitativ bemärkelse. Finansbolagen är särskilt väl
rustade för att tillgodose detta behov genom sina till de olika företagens
behov anpassade finansiella tjänster.
Om finansbolagens anpassningsrika och dynamiska verksamhet
skall kunna bibehållas erfordras att hänsyn tages till vad föreningen ovan sagt
och till vad föreningen anfört i sitt remissvar över Finansieringsbolagskommitténs
betänkande.
Det är därvid också nödvändigt att finansbolagen får
tillgång till penningmarknaden genom en rätt att i likhet med bankerna utge
mot bankcertifikat motsvarande papper. Föreningen kräver atl detla yrkande
blir tillgodosett. Det vore vidare önskvärt om finansbolagen med medel eller
långfrisiiga kundengagemang som t.ex. leasing kunde beredas lillgång lill
kapitalmarknaden genom utgivande av bl. a. obligationslån och förlagslån.
Därigenom kan finansbolagen i än högre grad tillmötesgå näringslivets och då
särskilt de mindre och medelstora företagens behov av finansbolagens
finansiella och administrativa tjänsier. De mindre och medelstora företagen
saknar nämligen direkt tillgång till kapitalmarknaden.
2.22 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Del är------ inte tillgången på lånekapital och
riskbärande kapital som
är det primära problemet. Detta är, om expansionen skall
ske på mark-nadsekonomiska villkor, företagens lönsamhet. Som väl är bekant har
inte bara företagens räntabilitet utan även deras soliditet under åren 1975-77
drastiskt försämrats. För 1977 redovisade 20 börsföretag förlust på sammalagt
ca 2,4 mdr kr. Erhållna stalssubventioner har då inte frånräknats. Denna
utveckling har tvingat en rad företag alt under senare år sänka utdelningen.
För 1977 inställde 13 företag den helt. Mindre observerat synes vara att
företagens räntabilitet och finansiella struktur trendmässigt försämrats under
en lång följd av år - med året 1974 som ett markanl avsieg
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 72
från
trenden. Räntabiliteten är i nuläget helt otillfredsställande och är, om den
blir bestående, ett hinder för den eftersträvade expansionen. Det har alltid
rått en betydande spridning i räntabilitetshänseende mellan företagen - och
detla är i själva verket betecknande för ett dynamiskt utvecklingsförlopp i en
marknadsekonomi. Del bekymmersamma med den nuvarande situationen är att antalet
företag, som har och sora för den närmaste framtiden kan se fram emot en
tillfredsställande avkaslning, är sä utomordentligt litet.
Börsstyrelsen
har liksom KMU knappast anledning att gå djupare in pä de allmänna ekonomiska
och politiska förutsättningarna för en förbättring av räntabiliteten i
företagen. Det är dock anledning alt starkt understryka viklen av att den
ekonomiska politiken inriktas på alt skapa förutsättningarna för en sådan
utveckling. Det är i själva verket inte endast fråga om att åstadkomma cn
lönsamhetsförbättring genom en allmän ekonomisk expansion, skattepolitiska
ålgärder och åtgärder, som på sikl ökar antalet räntabla investeringsprojekt
m.m. Det gäller också att öka den allmänna insikten om behovet av högre
lönsamhet i företagen. Räniabilitetstalen för 1977 måste nämligen
åtta-tiodubblas enbarl för att den genomsnittliga räntabilitetsnivån för åren 1970-74
skall återuppnås - och det är diskutabelt om ens detta är tillräckligt för alt
återge vinsterna sin roll som incitament till och finansieringskälla för
investeringar. En återgång lill en räntabilitelsnivå avsevärt över den
nuvarande är en förutsättning för att en marknad för riskvilligt kapital på
sikt skall kunna fungera.
Även
soliditeten i företagen befinner sig som redan framgått i flertalet företag på
en helt otillfredsställande nivå. En sjunkande soliditet innebär att företagel
blir mera sårbart. Dess buffert mot svängningar i vinsten blir mindre. Ett
mycket stort antal förelag har nu ett eget kapital, som inle är tillräckligt
stort för att fånga upp vinslnedgångar från ett år lill ett annat av den
storleksordning som förekommit på senare är. Turbulenta marknader, svängningar
i valutakurserna m.m. har avsevärt ökat riskerna för företagen. Därför torde
man få räkna med att för flertalet företag en förbättrad soliditet är en
absolut föruisättning för att förelagsledningarna skall våga engagera företagen
i expansiva investeringar. Även långivare har anledning ställa sädana krav.
Detta får till konsekvens att det egna kapitalet måste växa snabbare än
företagens totala kapital. Utredningens förmodan att förelagen skulle förmås
atl expandera med fortsall sänkning av soliditeten, under förutsättning av att
de i stället erbjuds ökad tillgång på långa krediter, delas ej av slyrelsen. En
sådan utveckling är icke heller enligt styrelsens mening vare sig möjlig eller
önskvärd.
Del
förefaller dock inle realistiskt all räkna med all företagen uthålligt skulle
kunna nå och hålla en sådan vinstnivå att den för expansionen nödvändiga
tillväxten av del egna kapitalet helt kan klaras genom företagssparande. Mera
realistiskt är att räkna med att de vinster som kan uppnås inte blir större än
all en avsevärd och i jämförelse med vad som genomsniuligl varit fallet under
1960- och 70-talen belydligt större del av ökningen av det egna kapitalel måste
ske genom nyemissioner - såsom framgår av de kalkyler utredningen låtit göra.
1
vilken ulsiräckning förelagen kommer atl kunna finansiera sig med nyemissioner,
är naturligtvis avhängigt av vilken avkastning som kan erbjudas placerarna.
Della är icke enbart en funklion av företagens vinsl före skatt utan också,
såsom framgår av utredningen, i hög grad beroende av de skatteregler, som
gäller för olika kaiegorier av placerare. Dubbelbeskattning av bolagens
vinster och höga marginalskatter för enskilda indivir
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 73
der
i förening gör atl gapet mellan de avkastningskrav före skall ell förelag måste
räkna med inför en nyemission och den ersättning efter inkomstskatt, som den
individuelle placeraren erhåller, blir mycket stort. Företagen mäste ställa
höga och i nuvarande läge ouppnåeliga avkastningskrav för att kunna lämna en
avkastning, som för placeraren är konkurrenskraftig med andra alternativ.
Under
en följd av år har flertalet börsföretag inte kunnat lämna en konkurrenskraftig
avkastning, vilkel tagit sig uttryck i att börskurserna genomsnittligt
motsvarar mindre än hälften av företagens substansvärden. Med hänsyn tagen till
inflationen har avkastningen efter placerarnas inkomstskatt för flertalet
papper varit negativ. Som framgår av de kalkyler som professor Sven-Erik
Johansson ulfört för utredningens räkning (bilaga 2), ligger aktier som
placeringsobjekt utomordentligt illa till i förhållande till vissa andra,
främsi fastigheter. Bilagan belyser också på ett pedagogiskt sätt de
snedvridande effekterna av inflation, höga marginalskatter, belåningsgrad m.m.
på kapitalresursernas fördelning och därmed på aktie- och lånemarknadernas
funktion. För att aktiemarknaden skall kunna spela den roll som tillkommer den,
om det svenska näringslivet skall expandera och utvecklas pä marknadsekonomiska
förutsättningar, måste genomgripande förändringar i beskattningen sättas in.
Dessa gäller såväl beskattningens höjd som tekniska utformning. Styrelsen
återkommer längre fram med några mera konkreta synpunkter.
Utbudet
av riskvilligt kapital på aktiemarknaden står inle i något nöd
vändigt direkt samband med del löpande sparandet. Ett ökat utbud på ak
tiemarknaden kan vara en följd av all en större del av ett oförändrat totalt
sparande dirigeras till denna marknad eller av att kapital i form av fastighe
ter, banktillgodohavanden m. m. transformeras till mera riskbärande pla
ceringar. Huruvida det verkligen blir ett utbud, beror av de avkastnings
förhållanden m. m. som berörts i det föregående. Enligt det material lUI
ställt till utredningens förfogande var marknadsvärdet av hushållens totala
förmögenhet år 1975 650 mdr kr. Av detta var endast 36 mdr kr aktier,
---- (Se 1,21)
Börsstyrelsen
sammanfattar i nu berörda delar sina ställningstaganden tiU utredningens
förslag på följande sätt:
Styrelsen
tiUstyrker att Annell-avdraget höjs. Dessutom bör, säsom Förelagsskalteberedningen
föreslagit, tiden för avdragsrätten ulslräckas lill 15 år. Styrelsen anmärker
även att avdragsrätten eventuellt skulle kunna utvidgas till all avse även
gammalt kapital, eventuellt med lägre räntesats. Vidare bör förutsättningarna
för en harmonisering av den svenska bolagsbeskattningen med EG:s
avräkningssystem utredas.
2.23
Svenska fondhandlareföreningen
KMU
betonar behovet av en ökad kapitalbildning och de negativa samhällsekonomiska
konsekvenserna av den sparandebrist som råder. Fondhandlareföreningen anser
att de viktigaste orsakerna till dessa missförhållandena beror på:
1) Hård reglering av den svenska kapitalmarknaden, som
har medfört atl prismekanismen på stora delar av marknaden har satts ur spel.
Räntan har inle tillåtits att gå upp till de nivåer där jämvikt raellan
efterfrågan och utbud råder. Detla förhållande har sannolikt bidragit till att
en mindre del av resurserna har gått till sparande och en större del till
konsumtion.
2) Låg lönsamhet i svensk industri som har lett till att aktiemarknaden
ej har lyckats attrahera en tillräcklig volym av kapital.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 74
KMU
visar att räntabiliteten på det lolala kapilalet och soliditeten i
svensk industri med vissa undanlag trendmässigt har sjunkit sedan 1950,
Trots denna utveckling har industriinvesteringarna fömtom de tre senaste
åren utvecklats positivt, vilkel troligtvis beror på alt företagen varit
villiga
att acceptera en sänkt räntabilitet på det totala kapitalet och en sänkt soli
ditet p. g. a. den s. k. hävstångseffekten. Dvs. en ökad skuldsättning, om
denna kan ske till gynnsamma villkor, ökar räntabiliteten på eget kapital
relativt sett raer än vad en ökad skuldsättning ökar den finansiella risken.
För framtiden tror dock föreningen att denna utveckling inte kan fortgå,
dvs. svenskt näringsliv har nu nått en sådan låg lönsamhets- och soliditets
nivå att den nödvändiga framtida investeringsutvecklingen inte kommer
lill stånd om inle situationen förbättras. En förbäitring av soliditeten krä
ver en höjd lönsamhet, och/eller tillförsel av externt eget kapital. För börs
företagen kommer detta troligtvis att medföra ett ökat inslag av nyemisso-
ner eller emissioner av potentiellt eget kapital typ konvertibla skuldebrev.
För att kunna attrahera den nödvändiga volymen av riskvilligt kapital
krävs en höjd lönsamhet i företagen. Atl dagens lönsamhetsnivå är alldeles
för låg visas genom atl börskurserna genomsnittligt motsvarar mindre än
hälften av företagens substansvärden. Detta medför för många börsföretag
stora problem att anskaffa riskvilligt eget kapital. Vill man bevara mark
nadsekonomin och samtidigt uppnå de uppställda tillväxt- och balansmå
len för samhällsekonomin måste man följa vissa spelregler, som att förela
gen har en tillräcklig lönsamhet. Del går inte att ersätta kravet på en till
räcklig lönsamhet med olika former av bidrag eller subventioner till förela
gen. Dä är riskerna uppenbara för misshushållning med resurserna.
----- (Se avsnitt 1.22)
KMU:s
enda rekommendation är att det nuvarande Annell-avdraget bör höjas vad gäller
avdragsprocenten. Fondhandlareföreningen stöder helt denna tanke men vill även
föreslå att man utsträcker tiden under vilken avdraget erhålles från tio till
t. ex, femlon år. Föreningen anser vidare att man bör överväga om inte
dubbelbeskattningen på utdelningar bör tas bort. I och med att nya
kapitalformer, som utgör ett mellanting mellan eget kapital och skuldkapital,
typ konvertibla skuldebrev, introduceras framstår dubbelbeskattningen av
utdelningar som principiellt tveksam.
Fondhandlareföreningen
anser vidare att det är ytterst angeläget att skattereglerna ändras så att man
erhåller neutralitet mellan olika placeringsformer och mellan reala och
finansiella tillgångar. För närvarande är aktieplaceringar i ett avsevärt sämre
skattemässigt läge än exempelvis placeringar i fastigheter och lös egendom.
Föreningen vill förorda en ändring av realisationsvinstbeskattningen så att den
inte träffar omplaceringar av aklier ulan endast nettoförsäljning,
2.24
Sveriges aktiesparares riksförbund
Ulredningen
uppmärksammar och beskriver ingående den sjunkande reala avkastningen på aktier
sedan 1950, Därvid betonas också den kraftiga försämring som skett under
slutet av perioden. Aktiespararna är eniga med utredningen om de allvarliga
konsekvenser detta har för hushällens nysparande i aktier och för sparande
överhuvudtaget eftersom lättillgängliga inflationsskyddade
placeringsalternativ i stort sett saknas.
Vidare
visar utredningen på den soliditetsförsvagning som skett inom de börsnoterade
bolagen i Sverige och som innebär atl det egna kapitalet i förhållande lill
totalkapitalet minskar på ett oroväckande sätt. Som utred-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 75
ningen
visar gäller denna utveckling såväl i reala som i nominella termer. Sammanlaget
innebär detta att risktagandet med aktieplaceringar ökar samtidigt som den
reala räntabiliteten är i sjunkande. Denna utveckling är alltsä i dubblel
bemärkelse negativ förakliesparandet. Även om prognosen enligt ulredningens
beräkningar i såväl 0-allernaiivet som l-alternativet innebär en kraftigt
förbättrad räntabilitet jämfört med utfallet de senaste åren, pekar
siffermaterialet på en ytterligare soliditetsförsvagning för industriföretagen.
Detla innebär i sin lur att om vi någon gång på 80-talet skulle få konjunktur-
eller strukturmässiga påfrestningar i likhet med dem vi haft under 1975-77,
skulle delta kunna leda lill katastrofala konsekvenser för företagen. Den
soliditetsbuffert som vid ingången till 1975 fanns hos börsföretagen är idag i
stort sett ianspråktagen för 1976/77 års påfrestningar.
Aktiespararna är eniga med
ulredningen om det allvarliga med den solidilets- och lönsamhetsförsvagning
som inträffat men vill än kraftigare understryka de allvarliga konsekvenser
denna utveckling kan få i det fall att ett par dåliga år kommer under början av
80-talet. Det är således angeläget atl utredningens analyser och slutsatser än
tydligare ges publicitet i den ekonomiska och politiska debatten och därmed
leder till konkreta åtgärder.
Industrins
expansion och finansiering
De
beräkningar som utredningen gör för det industripolitiska alternalivet innebär
- allt annat lika - att del kommer att krävas ett större tillskott av
ägarkapital än vad som kan antas komma att tillföras industrin i form av
nedplöjda vinstmedel och nyemissioner av aktier. Liksom ulredningen finner
Aktiespararna detla teoretiskt beräknade glapp allvarligt. Även om sjunkande
avkaslning i viss utsträckning är en internationell företeelse innebär glappet
alt allmänt omfattade krav på tillväxt i ekonomin har svårt att realiseras
eftersom lönsamheten i företagen är svag.
Del är därför angeläget
att göra aktieplaceringar så attraktiva att det erforderliga riskkapitalet kan
erhållas på den ordinarie marknaden för riskvilligt kapital, dvs. från
hushållen och institutionerna. Om man finner det osannolikt att en tillräcklig
förbättring av lönsamheten skulle kunna uppnås som grund för stimulans av den
erforderliga tillförseln av riskkapital, måste antingen industriexpansionen bli
lägre eller aktieplaceringar med andra medel göras attraktivare än idag.
Utredningen anvisar vissa förslag på hur delta skulle kunna åstadkommas, t. ex.
genom skattelättnader eller subvenlioner som höjer aktieavkastningen efter
skatt. Kapitalmarknadsutredningen anger vidare att det ligger utanför
utredningens oraråde att gå in på de ekonomiska och politiska frågeställningar
som då kan bli aktuella. Alternativet till ett frivilligt sparande blir helt
naturligt tvångsmässigt sparande. Aktiespararna är principiellt negativa till
sådana former av tvångssparande som gör atl individen inte själv kan förfoga
över sina sparmedel.
Utredningen pekar på olika
sparstimulerande ålgärder som skulle kunna bli akluella. Lönsparutredningens
betänkande innehåller förslag på ett skattestimuleral sparande som bör ge
aktiesparandet ny aktualitet framförallt för grupper av småsparare utan
kunskaper om aktiemarknaden. Detta sparande som ligger i linje med flera av
utredningsförslagen, bör också ge icke oväsentligt nysparande i form av
riskkapital.
Som
ytterligare en faktor tillkommer dubbelbeskattningen av företagsvinster samt
den ofta förekommande beskattningen av inflationsvinster i samband med
aktieförsäljningar, Kapiialmarknadsutredningen föreslår alt det s. k.
Annell-avdraget skulle kunna ökas upp till obligationsräntan mot
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 76
nuvarande
5 procent. Aktiespararna finner det angeläget att man tar fasta pä
utredningsförslaget och även beaktar de synpunkter som framkommer i bilaga 4 i
utredningen i detta avseende. Härvid åsyftas förslaget att Annell-avdraget bör
göras evigt för ålminsione framlida nyemissioner. Än mer angeläget finner
Aktiespararna det vara atl anvisa tekniska lösningar för svenska förhållanden
om lillämpning av det skatteavräkningsförfarande som gäller inom de flesta
EG-länder.
Aktiespararna
menar även att del bör övervägas att göra aktieutdelning
arna skattefria för mottagaren alternativt höja sparavdraget ytterligare upp
till 5.000 eller 10.000 kronor eller såsom ulredningen framkastar - utlaga
kupongsskatt på t. ex. 30 procent på aktieutdelningar och för övrigi göra
dem skattefria. Aktiespararna finner åtskilliga uppslag i utredningens bila
ga 4 så intressanta atl dessa frågor bör utredas ytterligare. Frågan om upp
skjuten skatt vid omplaceringar bör övervägas. På så sätt sker också en an
passning lill gällande realisationsvinstbeskattning av fastigheter. Framför
allt är det viktigt att även utdelningsinkomsterna blir en attraktiv inkomst
för hushållen. Som det nu är beskattas utdelningarna hårt medan värde-
stegringsvinsler beskattas avsevärt gynnsammare. Eftersom aklieägandel
såsom det beskrivs i nämnda bilaga 4, koraraer att bli alltmer riskfyllt i
framtiden, är det rimligt att detta sparande i skattehänseende ger en positiv
realränta både före och efter skatt. Så är inte fallet idag, något som tydligt
framgår av utredningens bilaga 2. Utdelningsinkomsterna spelar därvid en
viktig roll.
---- (Se 5.28).
Utredningen
behandlar konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt saml
vinslandelslån. Av desa är konvertibla skuldebrev särskilt inlressanta. Dessa
erbjuder nämligen i riskhänseende en unik kombinalion av hög avkastning och låg
risk. Denna finansieringsform bör således uppmuntras för grupper som ännu inte
börjat spara i aktier. För atl erbjuda samma rätt till inflytande (t. ex. i
samband med emission av konvertibla skuldebrev till större grupper löntagare)
bör övervägas en lagstiftningsändring, så att konvertibla skuldebrev kan utges
med rösträtt i likhet med vad som gäller stamaktier.
2.25
Sveriges finansanalytikers förening (SFF)
Företagens
efierfrågan på riskvilligt kapital
Industriföretagens
lönsamhets- och investeringsutveckling under senare år ger anledning till stark
oro. Industrins investeringar är av stor betydelse för svensk ekonomi och det
är därför, vilket utredningen påpekar, av vitalt intresse alt
ekonomisk-politiska åtgärder vidtas för att stimulera industriinvesteringarna.
Dessa åtgärder bör inriktas på att väsentligt förbättra industriföretagens
lönsamhet. Den låga lönsamheten inom svensk industri under det senasle
decenniet lorde vara huvudorsaken till den vikande investeringsviljan. Även
under de goda åren 1973 och 1974 torde det vara tveksamt om företagen i genomsnitt
uppnådde acceptabla lönsamhetstal, om man raed "acceptabel" avser
vinster, som är nödvändiga för att med bibehållen soliditet finansiera
företagens expansion.
Utredningen
drar slutsatsen att den nödvändiga/önskvärda framtida expansionen av industrins
investeringar koramer att starkt öka efterfrågan på riskvilligt kapital, inte
minst pga den starka solidiletsförsämring, som ägt rum under 1976 och 1977. En
absolut förutsättning för en sådan i hög grad önskvärd utveckling är dock att
industrins lönsamhet (avkaslning på
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 77
eget
kapital efter skatt) når upp i en nivå som någorlunda motsvarar marknadens
nuvarande avkastningskrav, vilket idag torde ligga mellan 13- 16 %. Innebörden
av detta är alt en mycket kraftig förbättring måste ske av 1977 års vinstnivå
I
belysning av ovanstående finner SFF att de övriga åtgärder ulredningen pekar
på i syfte att öka företagens efterfrågan på riskvilligt kapital är av
underordnad betydelse, ehuru de inle är oväsentliga.
I
utredningen diskuteras olika möjligheter att sänka företagens kostnader för
det riskvilliga kapitalet i syfte att underiätta för företagen att anskaffa
sådant kapital. Utredningens förslag att höja det s. k. Annell-avdraget finner
SFF vara välmotiverat. SFF förordar att avdraget höjs från 5 % till minst 8 %
mot bakgrund av att den långa räntan numera ligger kring ca 10 %. I framliden
bör Annell-avdraget tillåtas att följa förändringar i den långa räntan. SFF
vill dock också påtala behovet av en harmonisering av den svenska
bolagsbeskattningen på denna punkt med boiagsbeskattning-en i andra länder
främsi inom EG-områdel. Det kan nämligen ligga en fara i att genom
Annell-avdrag och liknande regler skapa specifikt "svenska avkastningskrav"
som översliger motsvarande utländska.
SFF
anser vidare att företagens kapitalkostnader bör kunna sänkas genom att
stämpelskatt och inregistreringsavgift avskaffas eller åtminstone görs
skattemässigt avdragsgilla.
Utbudet
av riskvilligt kapital
Selt
ur samhällsekonomisk synvinkel är aktiemarknadens primära uppgift att som en
del av kapitalmarknaden vara ett instrument vid fördelningen av riskvilligt
kapital. För att aktiemarknaden skall fungera väl i detta avseende krävs atl
kursbildningen på aklier är effektiv, dvs. kurserna bör ge en så riktig bild
och aktuell bild som möjligt av företagens framtidsutsikter. En effektiv
kursbildning fömtsätter, föruiom en god informationsgivning från företagen,
att ett stort antal fristående placerare lillåles konkurrera på marknaden i
syfte att finna de bästa placeringsalternaliven. Ju fler placerare som
konkurrerar på detta sätt, desto effektivare kan alltså kursbildningen
förväntas bli. Det är också uppenbart att kursbildningen blir effektivare om
institutionella regler inte finns, som begränsar placerarnas handlingsfrihet av
typen skatter, placeringsregler, transaktionskostnader etc. I den mån
institutionella regler ändå finns, bör dessa helst vara likartade för olika
typer av placerare.
Utredningen
diskuterar olika förslag i syfte att öka utbudet av riskvilligt
kapital. Först vill SFF emellertid betona att den faktor, som främst skulle
kunna bidra till en ökning av utbudet av riskvilligt kapital, vore en kraftig
höjning av företagens lönsamhet. En höjning av företagens lönsamhet
skulle leda lill förvänlningar om ökad avkaslning på aktier. Della i sin lur
skulle öka efterfrågan på aktier som placeringsobjekt jämfört med andra
placeringsalternativ. Den höga nyemissionsaktiviielen under 1974 och
1975 utgör ett starkt belägg för det saraband, som finns mellan företagens
lönsamhet och utbudet på riskvilligt kapital,
---- (Se 6,26)
Utredningen
pekar på behovet av att skattereglernas belydelse för hushållens sparande och
dess placering i olika tillgångar uppmärksammas, SFF anser för det första att
nuvarande raycket krångliga regler för beskattning av aktie vinster å det
snaraste bör förenklas. Även för specialister framstår nuvarande regler som
alltför svåra att i praktiken tillämpa.
För
del andra anser SFF att nuvarande regler för beskattning av aklieul-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 78
delningar
och aktievinsler (realisationsvinster) på sikl bör ändras i en liberalare
riktning i syfte att göra placeringar i aktier mer attraktiva jämfört med andra
placeringsalternativ (fasligheter, frimärken, konst etc). Här skall ges några
exempel på förändringar i aklievinsbeskallningen som enligt SFFs raening
skulle kunna bidra till en icke oväsentlig ökning av hushållens sparande i
aktier.
1) Införande av kupongskatt på aktieutdelningar altemativt att tillåta
att en del av eller hela bolagsskatten på den utdelade vinsten får avräknas
från aktieägarnas inkomstskatt.
2) Realisationsvinstbeskattningen ändras så att den endasl träffar nettoförsäljningar,
ej omplaceringar samt att real beskattning införs så att inte effekter av
penningvärdets försämring beskattas. En dylik ändring av realisationsvinstbeskattningen
raåste dock kunna förenas med kravet att be-skattningssystemel måste vara
någorlunda enkelt att tillämpa.
En
annan åtgärd, som säkert skulle öka utbudet av riskvilligt kapital, vore atl
låta utlänningar, i större utsträckning än som idag är tillåtet, förvärva
aktier i svenska företag. Svenska aklier är i ett intemationellt perspekliv
lågt värderade och svenska muitinationella företag har ett myckel gott renommé
utomlands, varför de skulle vara attraktiva placeringsobjekt.
Slutligen
bör påpekas att mer information lill allmänheten om aktiesparande starkt kan
öka medvetenheten om denna sparform.
2.26
Företagareföreningarnas förbund
Det
statliga finansiella stödet till småföretagsverksamhelen har under det senasle
decenniet ökat väsentligt såväl beträffande antalet stödformer som de belopp
stödformen omfattar. Bland de många kreditformer som slår till småföretagens
förfogande är mellanhandsinstituten, Induslrikredit och Föreiagskredil, av stor
betydelse för företagens bottenfinansiering. Del ordinarie bankväsendet svarar
för en stor del av de mindre företagens övriga kreditförsörjning. För
loppfinansieringen är Statens Hantverks- och Industrilånefond, från vilken de
nuvarande företagareföreningarna tilldelats lånemedel för sin utlåning lill
raindre och medelstora förelag, vikiig. Företagareföreningarnas utlåning kan
även kompletteras med påbyggnadslån från Investeringsbanken, Statens Hantverks-
och Industrilånefond decentraliserades den Ijuli 1978 till de nybildade
regionala utvecklingsfonderna.
Företagareföreningarnas
Förbund anser att en värdefull komplettering lill mellanhandsinstituten
Industrikredit och Företagskredit - som genom sin kreditgivning är en motsvarighel
lill de större förelagens möjligheler till lån på kapitalmarknaden vore att
utvecklingsfonderna för sin kreditgivning av toppkaraktär kunde få sina egna
lånefonder kompletterade genom all en viss del av AP-fondernas resurser
kanaliseras på i princip samma sätl som nu gäller för Industrikredit och
Företagskredil, Detta skulle kunna ske genom att regeringen ställer garanti
för en årlig ram för reverslån från AP-fonderna lill utvecklingsfonderna.
I
sammanhanget bör också nämnas att det, såsom utredningen påpekar, är omöjligt
att skapa en överblick över alla bidrag och subventioner till företag. Tiden
är inne för en utvärdering så atl det inte långsiktigi satsas på företag utan
framtid till men för innovationsprojekt.
Finansiering
av eget kapital
Småföretagens
möjligheter att öka det egna kapitalet är synnerligen begränsade. Andelen egel
kapital i förhållande till omslutning och det i före-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 79
taget
arbetande kapitalet minskar. Många företag i snabb expansion förmår inte bygga
upp det egna kapilalet i samma takt som samhället och företagets olika
intressenter kräver. Minskad självfinansieringsgrad driver fram behov av ökad
upplåning. Till slut lever man farligt nära gränsen för likvidation. Större
företag kan ofta vända sig till sina ägare via aktiemarknaden för att öka det
egna kapitalel, medan ägarna av de mindre förelagen oftast har större delen av
kapitalet arbetande i företaget.
Eu
sätl atl öka del egna kapilalet, även i mindre förelag, är atl la in fler
delägare. Det odelade sambandet mellan ägande och ledning kan emellerlid vara
ett hinder för detla alternativ. Likartade svårigheler föreligger vid föivärv
av företag. Möjligheterna är begränsade för personer utan tillräckligt eget
kapital atl överta eller gmnda ett nytt företag. Genom tillkomsten av
Förelagskapital AB infördes en ny möjlighet till kapitaltillskott.
Utredningen
har anförl att Föreiagskapiials verksamhet i hög grad bör inriktas på
förhållandevis väletablerade företag med inarbetad administration och
produktion. Institutets resurser är knappast tillräckliga för att siödja
nyetablerade företag under längre perioder.
Kapitallån
Samhället
skulle också med tanke pä de mindre företagens betydelse kunna bidra till att
lösa problemet med det egna kapitalet i dessa företag genom att ge en attraktiv
lånemöjlighet för företagarens kapitalsatsning vid etablering, kapitalökning
eller övertagande av företag. Om företagaren på detta sätt kan få låna medel
bibehålles det odelade sarabandet mellan ägande och ledning. Om det rör sig om
större lånebelopp kan återbetalningen stöta på problem med hänsyn till att den
personliga beskattningen i princip drabbar medel som intjänas för detta
ändamål. En altemativ eller kompletterande väg som kan underlätta
återbetalningen är alt ge nämnda lån direkt till företagen. Sådana
"kapitallån" skulle avsevärt stärka företagens möjligheter att få
goda leverantörer därest dessa genom en lagändring skulle komma i en bättre
prioritetsordning vid en eventuell likvidation. Nu är ju förhållandet detla att
leverantörsfordringar ligger efter t. ex. företagareföreningarnas lån. För att
effekten på det egna kapitalet då skall bli den avsedda fordras emellertid alt
sådana "kapitallån" i olika sammanhang, bl. a. då det gäller att
fastställa om likvidationsplikt föreligger, får inräknas i det egna kapitalet.
Detta blir möjligt först genom lagändring. Återbetalningen av kapitallånen
måste sedan få göras under en relativt lång tid (t. ex. 10 år) så att företaget
kan hinna att skapa erforderliga resurser.
Förbundet
föreslår således att utvecklingsfonderna ges möjlighet att ge kapitallån till
mindreföretagen.
Tyngdpunklen
i del statliga fmansieringsslödel för raindre och medelstora företag ligger på
framförallt långfristiga krediter. Med låg soliditet har emellertid även
förelag med goda lönsamhelsutsikter svårt alt låna upp kapital beroende både på
riskaversionen hos eventuella långivare och ägarnas obenägenhet all ytterligare
försämra förhållandet mellan eget och främmande kapital. Företagens investeringsvillighet
kommer därför att sammanhänga med tillgången på riskvilligt kapital framförallt
inom de mindre företagen. Riksdagen beslöt år 1972 att inrätta det halvstatliga
Företagskapital AB vars uppgift är att genom köp av minoritetsposter, aktier
o, d, förmedla riskvilligt kapital till mindre och raedelstora företag. Många
företagare är emellertid ovilliga att vidga ägarkretsen. Därför bör ytterligare
vägar prövas för att tillföra mindre och medelstora företag riskkapital.
Ett
ökat utbud av riskfritt kapital har kommit till stånd genom kanalise-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 80
ringen av medel till Investeringsbanken och genom Fjärde
AP-fonden. Finansieringsproblemen inom näringslivet har blivit trängande under
senare är. Till en del är dessa störningar beroende av konjunkturer och därmed
förhoppningsvis övergående.
2.27 KF
------ (Se 1.16)
Ulredningen bedömer del angelägel all hushållen ökar sill
riskvilliga sparande. Ett sätt att stimulera en sådan utveckling anser
utredningen vara att höja det s. k. Annell-avdraget. Därigenom kan avkastningen
för aktieplacerarna höjas utan att företagens kapitalkostnader ökar. Som KF
tidigare påpekat i sitt remissvar över företagsskatteberedningens slutbetänkande,
"Beskattning av företag" (SOU 1977:86), innebär det faktum att Annell-lagen
endast omfattar aktiebolag en diskriminering av ekonomiska föreningar. De
sistnämnda har för närvarande inte rätt till avdrag för insatsränta på ökning
av insatskapitalet, medan aktiebolagen kan göra avdrag för utdelning på ökning
av aktiekapitalet. En utvidgning av nuvarande avdragsrätt enligt Annell-lagen
skulle ytterligare förslärka den negativa särbehandlingen. KF yrkar därför att
den s.k. Annell-lagen omarbetas så att den även koramer att omfatia ekonomiska
föreningar.
3 Bostadssektorns finansiering
Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning
alt någon statlig totalfinansiering av bosladsbyggandet inle bör införas. Några
remissinstanser är dock av motsatt uppfattning och ansluter sig i stort sett
till reservationen till utredningens ställningstagande i denna fråga.
Utredningens förslag atl prioriterad
bosladsobligationsupplåning bör få utnyttjas endast för atl finansiera de
prioriterade bostadsändamålen, dvs. byggande med statliga lån samt
privatfinansierad nyproduktion, stöds av flertalet remissinstanser. Några är
dock negativa eller anser atl förslaget endast kan godtagas under vissa
fömtsättningar.
Remissinsianserna är splittrade när det gäller
utredningens förslag att amorteringstiden för bostadsinstitutens boltenlän bör
sänkas. En del vill inte att amorteringstiden för utlåningen förkortas på grund
av konsekvenserna för boendekostnaderna, medan andra stöder utredningens
förslag. Några remissinsianser påpekar också, all ombyggnader ofta innebär all
huset får en teknisk och ekonomisk livslängd i paritet med ett nybyggt hus.
Amorteringstiden bör därför förlängas i stället för förkortas,
3.1 Bankinspektionen
Utredningen föreslår inte några djupgående förändringar
vad gäller bostadssektorns finansiering. Inrättande av en särskild bosladsbank
för atl den vägen åstadkomma totalfinansiering av bostadsbyggandet anser ulredningen
således inte vara befogat. De friktioner som uppträtt i byggnadskreditgivningen
under senare tid mbbar inle denna-slutsats. Inspektionen är
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 81
av samma uppfattning som utredningen. I grunden är det
nuvarande systemet rationellt och i den mån friktioner uppstår, bör de kunna
elimineras utan så långt gående och svårövcrblickbara åtgärder som inrättande av
en slallig bosladsbank eller ett lolalfinansieringssystem. Inspektionen har i
lidigare sammanhang uttalat sig bestämt emot de nämnda finansieringssystemen.
Vad kapitalmarknadsutredningen anfört har ytterligare styrkt inspektionen i
dess uppfattning i dessa frågor.
Inspektionen kan också ansluta sig till vad utredningen
anför i fräga om prioritering av bostadsinstilutens utlåning och avkortning av
vissa amorteringslider. 1 den mån förslaget i sistnämnda avseende berör
bankema får dessa på grund av den snabbare återsirömningen av likvida medel
ökade möjligheter att stödja nya projekt. Inspektionen tillslyrker från sina utgångspunkter
utredningens förslag i nämnda avseende.
3.2 Konjunkturinstitutet
Institutet finner det obestridligt att störningar i kreditgivningen
vid vissa tillfällen under de senaste 10-15 åren orsakat förseningar av
bostadsbyggandet, som inle varit grundade på samhällsekonomiska överväganden.
Visserligen har de skiftande orsakerna till dessa slörningar successivt eliminerats
genom olika reformer inom systemet, men innan dessa hunnit genomföras, har vid
flera tillfällen märkbara förseningar inlräffat. Dessa förseningar har medfört
extra kostnader för såväl samhällel som byggherrar och entreprenörer och i
sisla hand de boende. Insiliiutel finner del därför angeläget att undvika detta
slag av störningar i kreditgivningen till bostadsbyggandet. Den
kreditpoliliska lagstiftningen ger möjlighel för myndigheterna att ålägga
individuella banker att svara för byggnadskrediter till ett angivel projekt. I
sista hand kan denna utväg användas för att trygga kreditförsörjningen till
bostadsbyggandet. Institutet instämmer därför i stort sett i utredningens
bedömning att bostadsbyggandets kreditförsörjning bör kunna tryggas inom den
befintliga institutionella ramen, och därmed bortfaller det tyngst vägande
argumentet för en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.
Institutet vill slutligen beröra frågan om de
samhällsekonomiska vinsler, som enligt kapitalmarknadsutredningen skulle kunna
uppnås därigenom att kreditmarknadens organisation vid en övergång lill statlig
totalfinansiering skulle kunna reduceras något ulöver vad som krävs förden
nödvändiga utbyggnaden av den statliga administrationen. Institutet finner - i
likhet med ulredningen - alt dessa vinster på sikt blir förhållandevis begränsade.
Dessutom förefaller det mera troligt, att omläggningen dessförinnan leder till
samhällsekonomiska effektivitetsföriuster under en lämligen lång
övergångsperiod.
3.3 Arbetsmarknadsstyrelsen
Utredningen diskuterar utförligt finansieringsproblemen
för bostadssektorn och föreslår en del förändringar i det nuvarande
bostadsfinansieringssystemel. 1 likhel med utredningen vill slyrelsen i della
sammanhang framhålla de förseningar i igångsättningen av bostadsbyggandet, som
uppstått under del senaste året bl. a. till följd av svårigheterna aU få
byggnadskreditiv. Eftersläpningen av kreditgivningen har i hög grad bidragit
lill den försämring i sysselsättningsläget för byggnadssektorn som inträffat.
Styrelsen vill därför understryka, att det är synneriigen angeläget med
kraftfulla åt-
6 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 82
gärder
för att motverka en fortsalt hög byggarbetslöshet. De överenskommelser
beträffande byggnadskreditiv som under flera år träffats mellan affärs- och
sparbankerna och delegationen för bostadsfinansiering har under 1977 och delvis
även hiltills under 1978 inte fungerat tillfredsställande. Det är enligt
styrelsens mening nödvändigt att de kredithinder, som alltjämt föreligger för
ett bostadsbyggande i planerad omfattning snarast undanröjes.
3.4
Bostadsstyrelsen
Totalfinansiering
I
sitt yttrande över boende- och bostadsfinansieringsutredningarnas belänkande
Totalfinansiering (SOU 1975:12) anslöt sig styrelsen till utredningarnas
beskrivning av de nackdelar som var förknippade med en uppdelning av
finansieringen på botlenlän och statliga bostadslån. Styrelsen delade helt
uppfattningen att en fullständig finansiering medförde förenklingar i
ansökningsförfarande och låneadministralion och därmed icke oväsentliga arbets-
och kostnadsbesparingar bl. a. genom att förekommande dubbelarbete försvann.
Styrelsen delade också de kritiska synpunkter som utredningarna anfört om
uppdelningen av bostadskreditema på byggnadskrediter och fastighetslån. En
integrerad finansiering erbjöd enligt styrelsens mening en administrativt
smidig lösning och en tekniskt sett enkel väg för att nå en rationell
kreditförsörjning inom bostadsbyggandet.
Sammanfattningsvis
fann styrelsen att en fullständig och integrerad finansiering inom
bostadssektorn medförde att lånehanteringen förenklades och
administrationskostnaderna blev iägre. Styrelsen hade vid sin bedöraning -
liksora utredningarna - begränsat sig till bostadspolitiska, administrativa
och lånetekniska synpunkter på frågan om totalfinansiering.
Kapitalmarknadsutredningen
har bedörat att de fördelar som kan uppnås vid en övergång till
totalfinansiering inte är av sådan omfattning all de moiiverar en övergång till
totalfinansiering i budgetfinansierad statlig regi, som enligt utredningen är
alternativet till nuvarande system.
Bostadsstyrelsen
har med anledning av utredningens prövning av fördelarna med ett
totalfinansieringssystem inte funnil anledning till ändring av vad styrelsen
anförl i sitt ovan refererade yttrande. En betydande administrativ förenkling
- och därmed kostnadsbesparingar - skulle bli följden av en övergång till
statlig totalfinansiering. Styrelsen fömtsätter därvid liksom utredningen och
slyrelsen i sitt ovan refererade yttrande att bostadsfinansieringen handhas
av bostadsstyrelsen, länsbostadsnämnderna och de koraraunala
förmedlingsorganen. I bilaga (intagen efter referatet) redovisas exempel på de
förenklingar sora kan uppnås.
Bostadsstyrelsen
anser all ulredningen underskattat de administrativa vinster som kan uppnås vid
en statlig totalfinansiering,
Sora
ett motiv för att inte förorda totalfinansiering har utredningen i olika
sammanhang hänvisat till de olika reformer som genomförts under den senaste
tioårsperioden och som anges ha inneburit att bostadsbyggandets
kreditförsörjning i allt väsentligt tryggats. Nuvarande system bör vid behov
kunna justeras efter de linjer som hittills följts.
En
av dessa reformer utgör de årliga överenskommelserna mellan delegationen för
bostadsfinansienng och bankema angående bostadsbyggandets försörjning med
byggnadskrediter. Trots överenskommelserna har det tidvis förekommit stora
kreditsvårigheter. Som utredningen beskrivit i ett särskilt avsnitt gällde
detta i hög grad under 1977, Förseningar i igång-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 83
sättningen med konsekvenser för produktionskostnader och
sysselsättning blev följden.
Som utredningen redovisat har vissa speciella förhållanden
medverkat till problemen under år 1977. Bosiadsslyrelsen hyser dock allvariiga
farhågor inför möjligheterna att via överenskommelser av hittillsvarande slag
klara kreditgivningen utan olägenheter för igångsättningen.
Fr. o. m. innevarande år har kontakterna mellan länsbostadsnämnderna
och bankerna förbättrats genom inrättande av samrådsgrupper inom varje län.
Dessa skall i största möjliga utsträckning lösa uppkommande kredi-livproblem.
Om detta inte lyckas finns möjlighet att föra frågorna vidare till
delegationens centrala expertgmpp. Ett flertal s. k. nödlidande projekt har
redan förts upp till denna gmpp och det har blivit förseningar i igångsättningen
innan kreditivfrågan kunnat lösas. Problemen kommer sannolikt att öka mot
slutet av året, då de olika bankgrupperna kan bli tveksamma inför sådana
åtaganden för olika projekt som bedöraes leda till alt den andel de totalt
åtagit sig kan komma att överskridas. Försl då kan man slutligt bedöma
systemets effektivitet och förmåga att lösa problemen.
Den kreditpolitiska lagstiftningens möjligheter till s. k.
särskild placeringsplikt måste under alla förhållanden finnas kvar och göras
till ett smidigt och effektivt alternativ till de åriiga överenskommelserna.
Styrelsen har sålunda på nytt velat understryka fördelarna
med en statlig totalfinansiering och de risker för komplikationer som finns i
det nuvarande kreditsystemet. Styrelsen avstår däremot från atl väga dessa mot
de kreditmarknadsmässiga konsekvenserna av införandet av en statlig totalfinansiering.
Prioriteringssystemet
Bosiadsslyrelsen har ingen erinran mot förslaget om
slopande av reglerna om att 90% av institutens utlåning skall avse
prioriterade projekt och om att i stället två serier av obligationer skall
emitteras: en för prioriterade projekt och en för oprioriterade.
Styrelsen
förutsätter alt emissionstillstånd för den sistnämnda serien ges i sådan
omfattning att hinder inte uppkommer för finansiering av sådan bebyggelse som
icke kan få bostadslån men som ändå utgör ett angeläget komplement till den
slatsfinansierade bebyggelsen.
Bostadsstyrelsen
kan vitsordade skäl som utredningen anfört föratt underlätta finansiering vid
förvärv av äldre småhus. Det är i regel lältare för ell hushåll alt klara
finansieringen av en nybyggnad än alt finansiera förvärvet av ett äldre, bra
hus med låg låneskuld. Denna fråga är gammal och har tidigare behandlats i
olika sammanhang. Mol en lösning av frågan har framförts - liksora även nu av
kapitalmarknadsutredningen - risken för en höjning av prisnivån för äldre
fastigheter. Utredningen pekar på en möjlig lösning i form av behovsprövad
statlig belåning. Styrelsen förordar alt denna fråga utreds i särskild ordning.
Utredningen
har ifrågasatt om allt nybyggande för bostadsändamål bör generellt priorileras.
Styrelsen förutsätter atl ulredningen i första hand syftar på att det är det
helt privalfinansierade småhusbyggandet som inte skall prioriteras.
Styrelsen
anser sig icke böra förorda en sädan ändring. Omfattningen av della byggande
slyrs av stalsmaklerna via byggnadsregleringen, och del fyller i vissa lägen en
uppgift som sysselsättningsreserv. Härtill kommer all eget kapital i vissa fall
används för finansiering och att sålunda några anspråk på lånemarknaden inte
ställs. En förutsättning för byggnadstill-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 84
stånd är vidare atl byggnadskoslnaden inte överstiger ett
av regeringen fastställt belopp.
Amorteringstidema
Den av utredningen föreslagna sänkningen av
amorteringstiden för nybyggnad från 60 till 50 år för flerfamiljshus har liten
betydelse ur kapitalkostnadssynpunkt. Delsamma kan sägas gälla en förkortning
från 50 till 40 år för småhus. Slyrelsen har därför ingen erinran mol dessa
ändringar.
Vad gäller ombyggnad har emellerlid styrelsen en annan
uppfattning än ulredningen.
Vid en mera omfattande ombyggnad vilket är del vanliga
när del gäller flerfamiljshus - kan objektets ekonomiska livslängd inte anses
vara kortare än den är för ett nybyggt hus. Delta förhållande borde snarare
motivera en förlängning av amorteringstiden från nuvarande i regel 40 år till
50 år för flerfamiljshus. Som jämförelse kan nämnas att amorteringstiden på det
statliga bostadslånet i regel är densamma vid ny- respeklive orabyggnad av
flerfamiljshus: 30 år.
Ombyggnadsverksamhelen i vad avser flerfamiljshus dras med
stora problem. En förkortning av amorteringstiden i intervallet mellan 40 och
20 år innebär en betydande ökning av kapitalkostnaderna. Styrelsen anser därför
att amorteringstiden vid omfattande ombyggnad av flerfamiljshus inte bör vara
kortare än 40 år. Vid mindre ombyggnad av sådana hus och vid ombyggnad av
småhus kan däremot amorteringstiden vara kortare, särskilt om åtgärdema
huvudsakligen avser inredning eller andra delar som förslits snabbt.
Bilaga till bostadsslyrelsens yllrande.
Förenklingar inom bostadsverkel vid ett syslem med
totalfinansiering i bosladsverkels regi
1) Beslutsförfarandet
Förutsättningen att kreditiv skall finnas för
nybyggnadsföretag behöver ej prövas.
Arbetet med all lösa kreditivproblem bortfaller.
Behovei av fördjupning behöver ej prövas.
Vid belåning av gemensamhetsanläggningar erfordras inte
samråd med böltenlångivare om valet av finansieringsform.
Vid utbyggnad av flerfamiljshus i etapper på samma
fastighet behöver säkerheten för utbetall statslån lill tidigare etapp(-er)
inte förskjutas för att säkerhetsutrymme skall beredas för kreditgivning till
senare elapp(-er).
2) Utbetalningen
Andrahandspantförskrivningar erfordras ej.
3) Förvaltningen
Beslul om ålerbelåning, poslpositioner och relaxer kan
genomföras enklare.
4) Räntebidrag
Uppgifter om bottenlånens kapitalskuld, ränte- och
amorteringsvillkor samt ändringar i dessa erfordras ej. Omläggningen från
kreditiv till lån behöver ej beakias.
Nuvarande metod för avisering och tillgodoföring av
räntebidrag kan utbytas mol ett enkelt system med nettoränta för olika årgångar
av hus.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 85
Ett system med statlig totalfinansiering innebären
minskning av antalet paragrafer i hostadsfinansieringsförordningen, en
begränsning av bosladsstyrelsens föreskrifter till förordningen, en minskning
av instruktioner för utbetalning och förvallning, färre och enklare blanketter,
en minskning av bostadsverkets externa kontakter (kontakter med andra
kreditinstitut och information till låntagare), lägre felfrekvenser och enklare
datasystem.
3.5 Statens planverk
Planverket ansluter sig till kapitalmarknadsutredningens
slutsats "att en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet kan
framställas som en ur byggarnas synvinkel enklare och mer rationell ordning än
nuvarande system" men delar också utredningens uppfattning "att de
fördelar som kan uppnäs vid en övergäng till totalfinansiering inte är av en
sådan omfattning all de moiiverar att man avvecklar det inarbetade system som
visat sig fungera väl och där förekommande friktioner kunnat elimineras genom
successiva reformer".
Det är planverkets uppfattning atl det nuvarande
bostadsfinansieringssystemet i stort sett fungeral. Att verket ändå inte helt
oreserverat stöder utredningens förslag om bibehållande av nuvarande ordning
beror på atl verket har svårt att bedöma om de aktuella friktionerna på kredit-
och kapitalmarknaden är av så exceptionell och tillfällig natur som
utredningen anser. Planverkel anser del därför inle fulll mofiveral atl för
närvarande överväga statlig totalfinansiering men anser alt frågan bör
övervägas på nyll senare om utvecklingen ger anledning härtill.
Planverket
anser inte att argumenten för en generell begränsning av bottenlånens löptider
är helt övertygande. Detta gäller särskilt flerfamiljshusen. En sänkning av
amorteringstiden från 60 år till 50 år för flerfamiljshus skulle eventuellt
ytterligare kunna förstärka bostadsbyggandets inriktning mot småhus. Åtgärden
framstår därför om än företrädesvis av psykologiska skäl som mindre motiverad
för närvarande.
Planverket
ansluter sig till uppfattningen att utvidgningar av den prioriterade sektorn
på kapitalmarknaden måste dimensioneras inom stabiliseringspolitikens ram och
med hänsyn även till de oprioriterade sektorerna. Planverket instämmer i
utredningens slutsals att låneköernas längd i bosladsinstituten är avhängiga
av en ekonomisk-politisk avvägning och inte av brister i det institutionella
systemet. Den avgörande frågan är alltså hur de ekonomisk-politiska
avvägningarna kan ändras utan att bryta sönder det fungerande institutionella
finansieringssystemet.
3.6 Länsstyrelsen i Stockholms län (Helén, Wallmark,
Nilsson, Söder
ström, Hjerne, Elgfelt, Haglund och Lidskog)
Kapiialmarknadsutredningen har dragit slutsatsen att
bostadsfinansieringssystemel numera är så väl utvecklat atl
kreditförsörjningen i huvudsak är oberoende av läget på kreditmarknaden. Några
genomgripande institutionella förändringar såsom totalfinansiering genom
inrättande av en särskild bostadsbank är därför inte befogade.
Länsstyrelsen delar denna uppfattning men vill framhålla
att de friktioner som uppträtt i byggnadskreditgivningen såväl under 1977 som
1978 inte kan bortses ifrån. Frågan kan komma atl kräva energiska insatser från
statsmakternas sida. Det av samhället fastlagda bostadsbyggnadsprogram-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 86
met
måste kunna genomföras utan störningar på grund av ryckighet i kreditgivningen.
1
en reservation (Hörién, Forsberg, Olof Andersson, Wictorsson, Hellmark och
Trodin) ansågs att följande tillägg skulle göras:
Om
förseningar på grund av otillräcklig kreditförsörjning även i fortsättningen
uppkommer finns det enligt länsstyrelsens mening anledning att ånyo överväga en
statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet och därmed sammanhängande kommunala
investeringar.
Enligt
en annan reservation (Jacobson) borde länsstyrelsens yttrande i denna del
istället lyda:
Om
man betraktar alla människors rätt till en rymlig och bra bostad lill en rimlig
kosinad som en social rättighet kan man inte ge fritt spelrum åt
marknadskrafterna. Därför menar länsstyrelsen att en särskild statlig bostadsbank
med låg och fast ränta bör inrättas. Byggnadskreditgivningen måste fungera så
att man uppnår ett jämnt och högt bostadsbyggande.
3.7
Länsstyrelsen i Östergötlands län
Frågan
om totalfinansiering har under lång tid tillhört bostadsdebatten. Meningarna
har varit och är fortfarande delade mellan del system som nu finns med flera
kreditinstitut inblandade vid finansiering av byggandet och en modell där
staten svarar för hela finansieringen såväl i fråga om krediter under
byggnadstiden som när projektet är färdigställt och därtill finansiering av
hela investeringskostnaden. De skilda uppfattningarna framträder också i
utredningen där en reservalion till majoritetens förslag står bakom tanken på
totalfinansiering. Under vissa perioder har brisl på kapital hindrat nödvändig
volym på bostadsbyggandet. Argumenten för ett statligt övertagande av ansvaret
har därvid ökat i styrka. För närvarande ligger bostadsbyggandet för lågt men
den främsta orsaken är inte kapitalbrist. Allmänt dämpad konjunktur, höga
kostnader, rädsla för att åter få tomma lägenheter och viss tröghet i
kommunernas mark- och planarbete är viktigare förklaringar till alt
byggvolymen är för liten. För atl smidigare klara finansieringen har på senare
lid också skapals samrådsorgan i varje län och såvitt länsstyrelsen erfaril har
detta inneburit en effektivare hantering av bostadssektorns kapitalfrägor.
På
kapitalmarknaden finns ingen sektor av större betydelse där staten har ett
fullständigt finansieringsåtagande. Staien medverkar emellerlid på flertalet
områden och genom skilda organ ofta med kapital som bär den största
förlustrisken. Bostadssektorn skiljer sig från flertalet andra sektorer genom
sin karaklär av samhällsåtagande. Planering och genomförande ligger också
företrädesvis på olika samhällsorgan. Denna omständighet talar för atl staten
skulle svara för hela finansieringen. Måhända skulle en sådan uppläggning också
kunna medverka till en dämpning av de uppskruvade marknadspriser på främsi
enfamiljshus sora inträder i lägen och på orler där efterfrågan starkt
överstiger utbudet.
Häremot
får ställas den erfarenhet och den goda förmåga att förse bostadsbyggandet med
nödvändigt kapital som finns etablerad i nuvarande syslem med banker,
hypoteksinstilut och staien som samverkande parter.
Länsstyrelsens
sammanvägda bedömning på denna punkl blir atl nuvarande
bostadsfinansieringssystem bör gälla också fortsättningsvis.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 87
3.8 Länsstyrelsen i Kalmar län (Westerlind, Christersson,
Johansson, Kronblad, Bernt Nilsson, Schultz, Adolfsson och Jonsson).
Bostadsbyggandet har de senaste två åren minskat kraftigt.
Brister i bostadsfinansieringen har varil en av orsakerna härtill. Del är dessvärre
inte försia gången bostadsfinansieringen medverkat till störningar i produktionen.
Med hänsyn till bostadsbyggandets stora betydelse för sysselsättning och
samhällsekonomi bör detta åtgärdas. Då bostadsbyggandet nu måste öka till en
högre nivå än vad som varit fallet de senaste åren och samtidigt näringslivets
anspråk på kapital kommer alt ligga högt, finner länsstyrelsen det angeläget
att finansieringen av bostadsbyggandet i alla lägen garanteras av staten.
Länsstyrelsen finner att detta bäsl tillgodoses genom en statlig bostadsbank
och vill därför föreslå alt en sådan inrättas för ändamålet. Lån från denna
bank bör ulformas så att i princip endasl en lån behövs för varje fastighet vid
byggnation och fortsatt ägande. Vidare bör lånen medverka lill ekonomisk
likställdhet mellan olika boendeformer.
Enligt en reservation (Hansson, Karisson, Ivar Nilsson,
Schött och Åborn) borde länsstyrelsen ha yttrat följande.
Länsstyrelsen kan dela slutsatsen att det statligt
finansierade bostadsbyggandet numera erhållit en avskild och prioriterad del
av kreditgivningen på sådant sätt att bostadsbyggandet inte i någon belydande
grad störts av konjunkturvariationerna. Mol bakgmnd av att bostadsbyggandet kan
behöva öka till en högre nivå än den som gällt under mitten av 1970-talet, och
att samtidigt näringslivets anspråk på kapital kommer att stiga, finner
länsstyrelsen det angeläget alt del slås fasl alt inga intrång får göras på den
del av kapitalmarknaden som måste förbehållas bostadsbyggandet.
Länsstyrelsen har inga erinringar mol de förslag
ulredningen lagl om avskaffande av kvoteringsregler för bostadsinstitutens
utlåning eller om införande av en övre gräns för bottenlån till småhus,
anpassad till lånetaket för statliga bostadslån,
3.9. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Utredningen drar slutsatsen, att finansieringssystemet
successivt utvecklats så att det statligt finansierade bostadsbyggandet nu i
huvudsak är oberoende av kreditmarknadsläget. Några fördelar finns inte atl
vinna med en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet. Länsstyrelsen
instämmer i denna uppfattning.
Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag, att de
nuvarande kvoteringsreglerna för bostadsinstilutens utlåning avskaffas.
Kvoieringssysiemei föreslås ersatt med en ordning där bostadsinstituten ger ut
obligationer av två slag, varav del ena helt skall avse utlåning för
prioriterade ändamål.
Med utgångspunkt från de faktorer som utredningen haft alt
beakta har man föreslagit en förkortning av amorteringstiderna för bostadsinstitutens
nya lån. Länsstyrelsen har inle något att erinra mot utredningens förslag i
detta hänseende.
3.10 Länsstyrelsen i Västerbottens län (Lyberg,
Brännström, Bäckman, Eriksson, Hedlund, Johansson, Lauritz, Lundström, Lövbom,
Nilsson, Persson, Schmidt och Svanberg)
Länsstyrelsen hänvisar till sitt utlåtande över
kommunalekonomiska utredningens betänkande (SOU 1977:78) och till yttrande av
länsbostadsnämnden i länet, vari näranden anför följande.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 88
Vid frågans behandling i riksdagen (statsutskottet år 1967
och civilut-skottel år 1975) har bl. a. uttalals om totalfinansiering att
"de fördelar som från bostadssektorns synpunkt är förenade med en sådan
finansieringsordning synes utskottet så påtagliga att de bör avstås endasl av
mycket tungt vägande skäl".
En totalfinansiering omfattande såväl fullständig statlig
finansiering (frän botten till den fastställda övre lånegränsen) som
finansiering under byggtiden skulle innebära en avsevärt förenklad
administration. Medverkan av särskilda långivare för bottenlån och
byggnadskreditiv skulle ej behövas, vilket ju eliminerar åtskilligt arbete hos
dessa. Dessutom bortfaller en mycket omfattande korrespondens mellan de olika
inblandade långivarna.
Minst lika värdefull är den förenkling, som det skulle
innebära för låntagarna att såväl i ansökningsskedet som senare under lånets
löplid endast ha med en långivare att göra.
Under åren 1968-1974 beviljades statliga lån för
bostadsbyggande som paritetslån. 1975 utbyttes pariietslänesystemet mot en
ordning med statliga räntebidrag. Erfarenheterna ha gett vid handen, alt
utvecklingen medför behov av ganska genomgripande ändringar av reglerna för de
statliga lånen med några års mellanrum. Sannolikt kommer omläggningar av
lånesystemet att krävas även framdeles. I fråga om de löpande lånen leder
dessa ändringar i lånesystemet lill en ganska svåröverskådlig regelflora, där
den enskilde låntagaren ej alltid har så lätt alt förstå innebörden i vad som
gäller för hans lån. Om fastigheten är finansierad med ett enda lån, blir lånevillkoren
enkelt begripliga även om de ändras emellanåt.
I paritetslånesyslemet var villkoren för det statliga
lånet sådana att man med avgiften å detta lån reglerade storleken av de totala
årskostnaderna för såväl statslånedelen som boltenlånedelen av fastighetens
finansiering. Reglernas uppbyggnad och formlerna för låneuträkning var så
invecklade all de flesta låntagare knappast kunde sätta sig in i systemets
funktion -ett förhållande som kan förmodas vara ett av skälen till att denna
lånetyp blev misskänd. Med totalfinansiering skulle det bli lättare att ge
låntagarna en begriplig information om lånereglerna. Ur denna synpunkt skulle
totalfinansiering vara värdefull även med det nuvarande räntebidragssystemet.
Av än större värde för förståelsen av lånereglerna skulle totalfinansiering
vara, om det på nytl blir aktuellt att införa någon förra av paritetslån eller
sådant lån kombinerat med någon form av subvention.
Ulöver en i och för sig önskvärd administrativ förenkling av
lånesystemet skulle en över statsbudgeten finansierad totalfinansiering
innebära, att tillgången till lån vore säkerställd för ett bostadsbyggande
enligt den av statsmakterna fastställda bostadsbyggnadsplanen.
Länsbostadsnämnden vill för sin del understryka, alt man
inte får underskatta värdet av de administrativa rationaliseringar sora kan
erhållas vid totalfinansiering och de ekonomiska besparingar en sådan innebär.
I sistnämnda avseende bör även vägas in de mycket stora
kostnader, vilka föranledes av den desorganisation av byggplaneringen, som
bristen på byggnadskreditiv förorsakar. Utredningen anser att
byggnadskreditivgiv-ningen numera fungerar bra med undantag av "vissa
friktioner" under 1977. I vart fall i Västerbottens län upplevs kreditivsituationen
nu som en period av ideliga hinder och förseningar, som började redan år 1976
och aUljämt fortsätter.
Länsbostadsnämnden förordar därför ur de synpunkter
nämnden har att
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 89
beakta,
att statlig totalfinansiering - innefattande även finansiering under byggtiden
- införes.
I fråga om fördelningen av
bostadsinstitutens upplåning på medel för prioriterade resp. oprioriterade
ändamål har länsbostadsnämnden ingen erinran mot att instituten i enlighet med
utredningens förslag emitterar särskilda obligationer för vartdera av dessa
ändamål.
Utredningen
behandlar också spörsmålet angående långivning till dyra småhus.
Hårdare
produktionskostnadsprövning som villkor för statligt lån till styckebyggt
(ettbesluts) småhus är knappast genomförbar i praktiken. Det bör dock påpekas,
att riksdagen nu har att pröva ett förslag om snävare begränsning av
belåningen för såväl styckebyggda som gruppbyggda småhus.
1 fråga om de icke
statligt belånade småhusen kan heller knappast förhindras atl lån - till
lillämpal lånemaximum - kommer atl beviljas även till hus med dubbla kostnaden
eller mer. Del synes rimligt, alt bostadsinstituten ej höjer sitl lånemaximum
snabbare än de statliga lånen ändras.
Inom
länsstyrelsen var två ledamöter (Hellgren och Larsson) skiljaktiga och ansåg
att länsstyrelsen efter att ha instämt i länsbostadsnämndens yttrande skulle
ha tillagt all delta dock inte innebär ell förord för en statlig bostadsbank.
3.11
Statens råd för byggnadsforskning
Finansieringssystemets
uppbyggnad
Ulredningen har visat på
bostadssektorns allmänekonomiska och sociala betydelse. En utförlig diskussion
ägnas uppbyggnaden av bostadssektorns finansieringssyslem i ell historiskt
perspekliv. Della angreppssätt skulle ha kunnai utnyttjas till en genomgripande
analys av hur finansieringssystemet fungerat (lyckats/misslyckats) när del
gäller målsättningar om
- parilelskravet (lika kostnad - lika bostad)
- minskningar av kapitalvinster i det äldre beståndet
- marknadsanpassad hyresstmktur.
Ovan nämnda frågeställningar
har väckts av utredningen men försök att ulvärdera finansieringssystemets
användbarhet för styrning av bostadssektorn har inte gjorts och ligger kanske
inte heller inom utredningens uppgift. Rådel menar dock att dessa frågor har
stor aktualitet och betydelse för finansieringssystemets uppbyggnad.
Bankerna
och bosladsinstituten
Analysen av de tre
dominerande bostadsinstilutens sätt atl fungera och ändamålsenlighet borde
gjorts utförligare. Utredningen konstaterar att inslaget av real planering
inom bostadssektorn har eliminerat konkurrensmoment som är normala för
kreditmarknaden i övrigt. Den växande betydelsen av överenskommelserna mellan
myndighelerna och instituten framhålls. Denna frågeställning får trots detta
inte någon egentlig behandling.
Totalfinansiering
av bostadsbyggandet
1
en historisk rekapituleringav tidigare utredningars argumentering visar
utredningen atl olika brister i det finansiella funktionssättet vid skilda lidpunkter
orsakat friktioner i bostadssektorns kreditförsörjning. Flera av de brister och
motåtgärder, som i Knut Johanssons reservation sägs vara vä-
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 90
sentliga,
diskuteras inte utförligt av utredningen. Utredningen beskriver nuvarande
system som en historisk produkt utan direkt motivering av numera rådande
förhållanden. Mot denna bakgrund påpekar utredningen: "Det hindrar
emellertid inte att finansieringssystemet alltjämt kan vara rationellt"
(sid. 346). En argumentering utöver detta påpekande saknas. Utredningen
ställer frågan om humvida en statlig kredit-organisation kan förväntas byggas
ut till ett finfördelat och smidigt nät men den besvaras ej.
Ett
flertal bedömningar av den ekonomiska situationen i Sverige inför och under
1980-talet implicerar all en dramatisk höjning av investeringsverksamheten och
sparandel i landet är önskvärd. Del är troligt atl bostadsbyggandet ökar. En
sådan utveckling kommer att ställa bostadskre-ditförsörjningen inför andra
problem än under första hälften av 1970-talet. Det är bl. a. mot denna bakgrund
som argument för och emot totalfinansiering bör utvärderas. Finansieringens
roll i byggprocessen måste också bedömas mot bakgrund av kreditsystemets
effektivitet i tidshänsende och möjligheter till regional samordning av
kreditgivningen. Dessa problemkomplex lämnas obehandlade av utredningen men
vore värda en vidare analys.
3.12
FuUmäktige i Sveriges riksbank
Fullmäktige
vill----- understryka att bostadssektorns kreditförsörj
ning visserligen kan tryggas på det sätt utredningen beskriver men atl detta
förutsätter att myndighelerna vid behov kan använda samtliga de medel
som de nu har till sitt förfogande. Trots att bostadsbyggandet under senare
år legal på avsevärt lägre nivå än tidigare, och trots alt fiansieringssyste-
mel successivt förbättrats inträffade vissa störningar under 1977. I en re
servation till betänkandet anförs dessa störningar som ett huvudargument
för inrättande av en bostadsbank. Utredningen redovisar utförliga argu
ment för och emot en bostadsbank men kommer till slutsatsen alt systemet
i dess nuvarande utformning kan tillgodose bostadssektorns finansierings
behov utan några allvarliga störningar. Fullmäktige ansluter sig till denna
slutsats.
En
viktig förutsättning, som framförs av utredningen, och med vilken fullmäktige
instämmer, är atl bankernas finansieringsandelar och finansieringsbidragens
tidsmässiga förlopp noggrant fastslås i deras överläggningar med delegationen
för bostadsfinansiering. Erfarenheterna från 1977 har enligt fullmäktige också
visat att förutom de kreditpoliliska medel som hittills kommit till användning
även den i 1974 års lag om kreditpolitiska medel införda speciella
placeringsplikten kan fylla en vikiig funktion, Tilllämpning av delta medel
kan innebära koraplicerade administrativa problem, och man kan inte utesluta
att insikten om detta hos bankerna under 1977 verkat återhållande på deras
benägenhei alt snabbi komma överens om sina marknadsandelar. Enligt
fullmäkliges mening utgör dock den speciella placeringsplikten garanti för alt
bostadsfinansieringen kan genomföras även i mycket ansträngda lägen, även om i
försia hand överenskommelser med bankerna bör prövas.
Fullmäktige
instämmer med utredningens slutsats att bostadsfinansieringssystemet numera är
så väl utvecklat att några genomgripande institutionella förändringar inle är
befogade. En ändring som ulredningen föreslår är att den nuvarande kvoteringen
av bostadsinstitutens uflåning avskaffas, I stället för att som nu 90% av
utlåningen skall avse prioriterade objekt föreslås alt instituten emitterar
obligationer av två slag. Den ena ob-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 91
ligalionslypen
skall helt användas för finansiering av utlåning till prioriterade ändamål och
räknas som prioriterade placeringar vid fastställande av kreditinstitutens likviditets-
och placeringskvoter. Det andra slaget av obligationer skall icke räknas som
prioriterade placeringar för banker och försäkringsinstitut. Bostadsinstitutens
motsvarande utlåning får användas till icke-prioriterade ändamål. Fullmäktige
tillstyrker förslaget, eftersom det innebär en renodling av
prioriteringsbegreppet och överför en viss typ av utlåning sora hittills har
ingått i prioriteringen till den övriga kreditmarknaden där den får avvägas
mot andra läntagargruppers finansieringsbehov enligt allmänna
ekonomisk-politiska riktlinjer.
3.13
AP-fonden, första-tredje fondstyrelserna (Majoriteten: första fondstyrelsen,
Åström, Hörién, Blom, Hörnlund, Lundgren och Granqvist; i andra fondstyrelsen
Eckerberg, Ekman, Nicolin, Odhner, Lindqvist, Ljunggren och Leo; i tredje
fondstyrelsen Westerlind, Träff, Stefanson, Rundkvist och Andersson)
Kapitalmarknadsutredningen
har haft i särskilt uppdrag att pröva frågan
om s. k. totalfinansiering av bostadsbyggandet. Utredningens analys av
denna fråga är enligt fondstyrelsernas mening klarläggande och övertygan
de. --- Fondstyrelserna ansluter sig till kapitalmarknadsutredningens
slutsatser
i denna fråga.
Av
de frågor kapitalmarknadsutredningen tagit upp i avsnittet Pn"orite-
ringssystemet, vill fondstyrelsema endast kommentera förslaget om av
skaffande av kvoteringsreglerna för bostadsinstitutens utlåning.
Fondstyrelserna
tillstyrker de föreslagna förändringama. Styrelsen vill härvid uppmärksamma all
de nuvarande kvoieringsreglerna inte beslutats av statsmakterna, utan av
riksbanken inom ramen för dess kreditpolitiska befogenheter. En förändring av
dessa regler bör därför ske av riksbanken. Såvitt avser förslaget om utgivande
av obligationer av två slag, ankommer detta på bostadsinstituten att genomföra,
1
avsnittet 6,4,3 Villkoren på bottenlånemarknaden föreslår kapitalmarknadsutredningen
att amorteringstiden för bostadsobligationer sänks från 50 till 40 år. Inte
heller denna förändring kräver beslut på statsmakts-nivå, utan den ankommer på
bostadsinstituten själva att efter samråd med riksbanken genomföra.
Fondstyrelsema vill något belysa den nuvarande ordningen, och därvid fästa
uppmärksamheten på ett förhållande som inte kommenterats av
kapitalmarknadsutredningen.
De
nuvarande bostadsobligationslånen har formellt sett en 20-årig löptid.
Amorteringarna sker efter en 50-årig annuitetsplan, vilket i nuvarande
ränteläge medför alt del uteslående lånebeloppet på slutbetalningsdagen efter
20 år uppgår till 95 % av det urspmngliga lånebeloppet. En motsvarande
uppsägning av bostadsinstitutens utlåning sker inte efter 20 år. För att vid
inlösningstillfällena kunna täcka det upplåningsbehov som härigenom uppstår,
raåste instituten emittera nya obligationslån (i praktiken går detta till så
att innehavarna av de gamla obligationslånen erbjuds "konvertering"
till nya lån). För dessa börjar en ny 50-årig amorteringsplan löpa, Della
innebär alt bostadsobligationslånens löptid i realiteten inte grundas på en
50-årig annuitetsplan, utan på en 50-årig annuitetsplan som fömyas vart
tjugonde år. En ordning med konvertering vart tjugonde år till en ny
amorteringsperiod innebär att bostadsobligationslånen i princip blir eviga. Som
exempel kan nämnas att amortering av halva lånebeloppet skulle kräva en
tidsrymd om 300 år. Amorteringarna till bostadsinstituten följer där-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 92
emot
den ursprungliga annuitelsplanen. Efter de första 20 åren utvecklas sålunda
amorteringarna till instituten resp. de amorteringar instituten gör till sina
långivare - obligationsinnehavarna - olika. Skillnaden i amorteringsflödena
ökar institutens likviditet och kan användas för egen utlåning. Denna ordning
är uppenbarligen otillfredsställande ur obligalionslångivar-nas synpunkt. För
att öka amorteringarna till obligationsinnehavarna samt för att förkorta
bostadsöbligationslänens reella löptid bör de lån som uppläggs vid
konverteringstillfallet efter 20 år fortsätta och amorteras enligt den
ursprungliga annuitelsplanen. Sker inte detta skulle den av kapitalmarknadsutredningen
föreslagna förkortningen av annuitelsplanen från 50 till 40 år för
kapitalmarknadsplacerarna bli av helt marginell betydelse. En övergång till alt
använda den ursprungliga amorteringsplanen under lånets hela reella löptid
påverkar som nämnts inte låntagarnas upplåningskostnader. Denna förändring
medför endasl att amorteringarna på bostadsinstilutens upplåning och utlåning
kommer all sammanfalla. Däremoi leder självfallet den föreslagna förkortningen
av amortenngsperioden från 50 år lill 40 år till en ökning av låntagarnas
åriiga kapitalutgifter. Ökningen innebär alt den årliga annuiteien (vid
nuvarande ränteläge 10%) stiger från 10,09% till 10,23 %, eller med 0,14%, Den
av kapitalmarknadsutredningen föreslagna förkortningen av amorteringstiderna
för bostadsobligationslånen får därför sägas vara mycket modest.
Avvikande
uppfattning har i följande hänseende redovisats inom fondstyrelserna (inom
första: av Nicklasson, Axelsson och Lindvall, inom andra: av Odhner, Molin och
Persson samt inom tredje: av Fjällslröm, Carlsson, Granlund och Bodström):
Beträffande
bostadssektorns finansiering anser vi att ett system med totalfinansiering
inte bör avfärdas så enkelt som utredningen gör. Det nuvarande systemet har
inte i praktiken fungeral sä väl sora ulredningen och fondstyrelsernas
majoritet vill göra gällande.
Såväl
under år 1977 som 1978 har återigen betydande störningar uppstått i
kreditgivningen till bosladsbyggandet. Många bostadsprojekt har stoppats eller
kraftigt försenats på grund av brist på krediter. De frivilliga överenskommelserna
mellan regeringen och bankerna, som skulle ha garanterat krediter till
bostadsbyggandet, har inle fungerat. Samhället måste därför öka sitl
engagemang i bostadsfinansieringsfrågorna. Detta gäller såväl byggnadskreditiv
som långfristig belåning, dvs. statlig totalfinansiering.
Vi
stöder därför den reservation som ledamoten i Kapitalmarknadsutredningen Knut
Johansson avgivit.
3.14
Svenska bankföreningen
Totalfinansiering
av bostadsbyggandet
1
betänkandet påpekas att frågan om en statlig toalfinansiering av bostadsbyggandet
har prövats tidigare av andra statliga utredningar. Dessa har behandlat frågan
från bostadspolitiska utgångspunkter men har inte haft till uppdrag att utreda
de kreditpolitiska och institutionella aspekterna på en statlig
totalfinansiering. Eftersom den bedömningen nu gjorts av kapitalmarknadsutredningen
- på ett enligt bankföreningens uppfattning myckel uttömmande och sakkunnigt
sätt - måste frågan härmed anses ha blivit utredd så gmndligt som är möjligt.
Utredningen
framhåller att successiva reformer i bostadsfinansieringen under den senaste
tioårsperioden har medfört alt bostadsbyggandets kre-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 93
ditförsörjning i allt väsentligt tryggats och att de
statligt belånade bostadsprojekten nu i huvudsak är oberoende av
kreditmarknadsläget. Analysen av frågan om en statlig totalfinansiering leder
lill slutsatsen i belänkandet att några väsentliga fördelar inte vore att vinna
med en sådan reform. Bankföreningen vill understryka att den delar utredningens
uppfattning i dessa avseenden.
Prioriteringssy stemet
Bankföreningen kan under vissa bestämda förulsältningar
acceptera utredningens förslag att bostadsobligationerna uppdelas i en
prioriterad och en oprioriterad kalegori. För att det föreslagna sysiemel skall
fungera på ett tillfredsställande sätt är enligt bankföreningens uppfattning en
helt nödvändig förutsättning att de opriorilerade bostadsobligationerna får
emilteras på marknadsmässiga villkor. Räntesältningen bör således vara fri och
ingen emissionskontroll tillämpas. I annat fall kan det bli mycket svårt att
upprätthålla produktionen av dessa projekt.
När det
gäller gränsdragningen mellan prioriterade och oprioriterade projeki tar
utredningen upp frågan om nybyggda bostäder utan statliga lån bör räknas som
prioriterade (som för närvarande) eller som oprioriterade. Ulredningen anser
sig dock inle ha tillräckligt underlag för alt föreslå några begränsningsregler
för prioriteringssystemet. Bankföreningen anser för sin del att mycket starka
skäl talar för att all nybyggnad av bostäder även i fortsättningen bör
betraktas som prioriterad verksamhet. Nybyggnad av bostäder utan statliga lån
bidrar ju till alt hålla bostadsbyggandet och sysselsättningen uppe. Det icke
statsbelånade byggandet åtnjuter inga direkta subventioner och belastar således
inte statsbudgeten, vilket också gör det omotiverat att inskrida mot just denna
del av bostadsbyggandet.
Villkoren på bottenlånemarknaden
Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att sänka
amorteringstiderna dels för bostadsinstilutens krediter, dels för
bostadsobligationerna.
3.15 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
Utredningen har efter en omfatlande kartläggning funnit
alt det nuvarande finansieringssystemet för nyproduktion av bostäder fungerar
tillfredsställande. De friktioner som tidvis inträffat och som framför allt
berott på all överkoslnaderna skapat problem med topplånefinansieringen, går
all lösa inom ramen för nuvarande system. Vi instämmer i ulredningens allmänna
slutsats om det existerande finansieringssystemet. Det är värdefullt att
tillvarata och vidareutveckla den lokala erfarenhet som bankerna i sin
krediiivgivning tillgodogör sig. Vi anser det också väsentligt att det nuvarande
systemet för finansiering av nyproducerade bostäder successivt utvecklas så
att friktioner undviks. Bland annat skulle mellanhandsinstiluten kunna
lilldelas en större roll vid topplånefinansieringen. Under 1978 haren regional
fördelning av bankernas ansvar för keditivgivningen genomförts på sparbankernas
inilialiv.
Vi vill också påminna om att bostadsfinansieringen under
årens lopp i hög grad förbättrats och numera i grunden är ett effektivt system.
Trots detta finns utrymme för ytterligare utveckling. Med relativt små tillägg
kan systemet utvecklas till att garantera varje önskvärd finansiering. Ytterst
är det en fråga om vilken prioritet riksdag, regering och riksbanken vill ge bostadsfinansieringen.
Vi anser också att den ökade betydelse som länsbo-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 94
stadsmyndigheterna
erhållit under 1978 på sikt kommer att medverka till att den reala och
finansiella sidan av bostadsbyggandet korresponderar bättre. Det måste vara ett
allmänt iniresse att de regionala myndigheterna tilldelas större befogenheter i
detta sammanhang.
Vid
sidan av finansieringen av nyproducerade bostäder finns det dock betydande
delar av bostadssektorns finansiering som enligt vår uppfattning inte fungerar
tillfredsställande, och som utredningen förbigått. Således sker finansieringen
av orabyggnad, tillbyggnad särat köp och försäljningar av äldre fastigheter
idag på ett mycket otillfredsställande sätt. En stor del av denna finansiering
sker utanför den organiserade kreditmarknaden på ett sådant sätt att dels
väsentliga förbättringar av det nuvarande bostadsbeståndet hotas att
omintetgöras, dels medför lånetransaktioner för privatpersoner av oroande
karaktär. Det är överhuvudtaget allvarligt att en så stor del av
kreditgivningen sker utanför den organiserade kreditmarknaden, vilket innebär
att den konsumenttrygghet sora fmns inom den existerande institutionella
apparaten inte tas tillvara. Det är vår uppfattning att betydande tekniska
förbättringar kan genomföras beträffande finansieringen av äldre bostäder utan
att detta skall behöva inkräkta på övriga seklorns kreditutrymme.
Utredningen
föreslår att den nuvarande lO-procentregeln för bostadsinstilutens
eraissionstillstånd avskaffas och anför goda arguraent för en sådan
förändring. Vi vill dock fästa uppmärksamheten på att det nuvarande utrymmet
täcker mycket angelägna investeringsområden. Hit hör bl.a, finansieringen av
betydande delar kontorshus och icke statligt belånade när-serviceanläggningar.
Redan idag är utrymmet för finansiering av sådana och andra angelägna projekt
mycket begränsat. Vi anser det därför vara viktigt att ulredningens förslag om
nya obligationslån för bostadsinstituten genomförs och att dessa också får ett
tillräckligt utrymme på kapitalmarknaden. Lämpligen bör det utrymme varje
bostadsinstitut har för emission av priorilerade obligationer raotsvaras av ett
visst proportionellt tillstånd för emission av de nya obligationerna.
Utredningen
föreslår att löptiden på bostadsinstitutens nya lån skall sänkas med i princip
ca 10 år och att detta även skall leda till en motsvarande sänkning av
amorteringstiden på bostadsinstilutens obligationslån. Eftersom effekten på
boendekostnaderna beräknas bli relativt begränsad och egensparandet inom
bostadssektorn förstärks biträder vi utredningens förslag på denna punkl.
3.16
Sveriges föreningsbankers förbund
Förbundet
hade gärna sett att bostadsbyggandets omfattning och inriktning av utredningen
hade blivit föremål för en närmare analys, relaterad till den betydelse denna
sektor bör ha i den totala samhällsekonomin. Utredningen synes i stället utgå
från att den nuvarande starka prioriteringen skall bestå oberoende av de
anspråk sora finns och kan koraraa att ställas främst från näringslivets sida.
Det
är också mot denna bakgrund man har att se de svårigheter bankerna haft att
uppfylla de anspråk som statsraakterna uppställt ifråga om finansieringen av
bostadsbyggandet om man samtidigt har en naturlig ambition att fylla sin
uppgift att tillhandahålla näringslivet krediter i erforderlig omfattning. För
föreningsbankemas vidkommande är detla problem särskilt påtagligt. Redan
nuvarande åläggande i fråga om bostadsfinansieringen gör att föreningsbankerna
får allt svårare att uppfylla sin primära funk-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 95
tion
som kreditgivare till lantbruket. Ytterligare ökade krav på deltagande i
bostadsfinansieringen skulle definitivt medföra att föreningsbankerna inle
längre kan uppfylla sin lagliga ändamålsbestämmelse alt främst tillgodose
lantbrukets kreditbehov. För en kooperativ rörelse, gmndad och utvecklad av lantbrukets
utövare, är givetvis en sådan utveckling helt oacceptabel.
Förbundet
delar utredningens uppfattning att den nuvarande kvoteringen av
bostadsinstitutens utlåning mellan prioriterade och opriorilerade ändamål (90%
resp. 10%) har nackdelar och bl.a. medför en viss stelhet i kreditgivningen
genom den fixerade kvotandelen. Däreraot avvisar förbundet bestämt
utredningens förslag till lösning av detta problem, nämligen att dela upp
bostadsinstitutens obligationer i priorilerade och opriorilerade. Redan
nuvarande kreditutrymme för oprioriterade bostadsändamål ter sig mot bakgrund
av de långa och växande låneköerna i bostadsinstituten otillräckliga och
önskemål om ökat utrymme har framförts i olika sammanhang.
Med
hänsyn till den starka förskjutning som sker i relationen primär-sekundär
likviditetsreserv redan på grund av att bankema måsle förvärva betydande
mängder bostadsobligationer (för föreningsbankerna även
landshypoteksobligationer) för att få avlyft av byggnadskrediter och temporärt
lämnade krediter finner förbundet det inte realistiskt alt förvänta atl icke
likvida obligationer skulle finna någon större marknad. Följden skulle
sannolikt bli att bankerna mer eller mindre tvingades avstå från att finansiera
oprioriterade objekt.
Förbundet
finner det över huvudtaget inte motiverat - vare sig ur samhälls- eller
bosiadssociala synpunkter - att upprälthålla den nuvarande strikta
gränsdragningen mellan prioriterade och oprioriterade objekt. Detta gäller
såväl ny- som ombyggnad. Med hänsyn lill föreningsbankernas inriktning och
huvudsakliga verksamhetsfält är det naturiigi att dessa banker får svara för en
oproportionerligt stor andel av dessa objekl, vilket bör vägas in vid
bedömningen av föreningsbankemas engagemang i bosladsbyggandet.
Förbundet
får därför bestämt avstyrka den av utredningen föreslagna lösningen.
Betecknande för den nuvarande situationen är alt vissa bostadsinstitut inte
längre tar emot oprioriterade ansökningar. De åtgärder som vidtas bör syfta
till att lätta på denna situation och inle ytterligare förvärra denna. Om man
därvid inte anser sig kunna helt slopa prioriteringsreglerna bördock dessa
ändras från nuvarande 90-10% till förslagsvis 70-30%.
Förbundet
har tidigare pekat på den förskjutning av bankernas likviditet som uppstår
genom att dessa i ökad omfaUning tvingas till placeringar i obligationer.
Detla förhållande jämte den föreslagna rälten för bankerna att själva ge ut
obligationer - vilket tillstyrkes av förbundet - kan enligt förbundels mening
inle undgå alt radikalt förändra hela kreditmarknaden och de olika institutens
funktion och verksamhetsfält. Det är att beklaga att utredningen inte ansett
sig försöka göra en analys av detta stora långsiktiga problem.
3.17
Svenska försäkringsbolags riksförbund
Riksförbundet
instämmer i utredningens slutsatser i avsnittet "Bostadssektorns
finansiering" att någon mera genomgripande omläggning av finansieringsformerna
inte är nödvändig. I anslutning härtill föreslår utredningen att de nuvarande
kvoteringsreglerna för bostadsinstilutens utlåning
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 96
avskaffas. Riksförbundet finner denna åtgärd principielll
riktig under förutsättning att uppdelningen också tillåts bli återspeglad i
räntesättningen. Rätteligen bör emellertid de båda kategorierna obligationer
emitteras av skilda institut eftersom lån ges till olika objektkategorier.
I förevarande avsnitt föreslår utredningen en sänkning av
bostadsinslitu-tens amorteringslider. Om de synpunkter pä finansieringsformerna
som framförts i föregående avsnitt beaktas finner riksförbundet för sin del alt
amorteringstiderna från långivarnas synpunkt främst har intresse från säkerhetssynpunkl.
Vid sidan av detta är det emellerlid angelägel att amorteringstiderna inte
bestäms så långa att inte långivarna kan anpassa sina placeringar till nya och
bättre låneformer och lånevillkor.
3.18 Folksam
Folksam inser i likhel med utredningen att en statlig
totalfinansiering inte skapar mer kapital lill bosladsbyggandet. Att tanken
kring en sådan finansieringsform kommer upp till debatt lid efter annan beror
på att det statliga finansieringssystemet för bosladsbyggandet ej lösls på ett
tillfredsställande sätt för de bostadsproducerande. Det är inte tillräckligt
att prioritering av bostadsbyggandet föreligger. Man måste också tillse att
värden som ligger till grund för belåning av varje enskilt projekt ej på grund
av bristande realism försvårar finansieringen.
Det pantvärde som åsättes nyproducerade bostadshus
fastställes på orealistiska grunder dvs. det tas inte tillräcklig hänsyn till
den prisutveckling som är förhärskande på marknaden. Om pantvärdet sammanföll
med dagens kostnadsläge på den bostadsproducerande marknaden skulle antagligen
inte bara totalfinansieringen ske med mindre friktioner utan fördelningen av byggnadskredilivgivningen
skulle säkert lösas på ett för bostadsproducerande tillfredsställande sätt.
Under detta avsnitt föreslår utredningen alt
kvoteringssystemel för bostadsinstituten ersattes med en ordning där
bostadsinstituten ger ut obligationer av två slag, varav det ena helt skall
avse utlåning till prioriterade ändamål.
Folksam har ingenting att erinra häremot men vill tillägga
att de nya obligationerna för oprioriterade ändamäl bör få emitteras i en
sådan utsträckning att de kvantitativt motsvarar nuvarande kvot på 10%. Dessa
pengar går nämligen i viss utsträckning till sådana ändamål som
specialinstituten inte täcker av på sin marknad. Ifrågavarande kvotering utgör
med andra ord till en del ""kittet"" i fogarna mellan de
olika specialinstituten samt utgör ett komplement vid vissa andra projekt på
den oprioriterade marknaden.
Kapitalmarknadsutredningen föreslår en sänkning av
amorteringstiderna för bosladsinstituten. Folksam anser atl en förkortning av
amorteringstiden kan i vissa fall vara nödvändig ur säkerhetssynpunkt. Så
långt Folksam kan finna föreligger stor risk för en höjning av hyresnivån om
en allmän förkortning av amorteringstiderna införes. Vidare står amorteringstiderna
i en viss relation till de avskrivningsutrymmen som beskattningsreglerna
bestäraraer.
3.19 LO
Bostadsbyggandets kapitalförsöijning utgör en väsentlig
del av hela kapitalmarknaden. En fungerande kreditförsörjning till
bostadsbyggandet är en grundförutsättning för ett förverkligande av den sociala
bostadspolitiken.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 97
Byggnadsinvesteringarna och då särskilt invesleringar inom
bosiadssek-tom spelaren central roll för sysselsättningen inom en rad
branscher. Förutom byggnads- och anläggningssektorn berörs anställda inom
byggmateri-alsektom direkt av byggvolymens utveckling. De indirekta sysselsättningseffektema
är också stora. Det gäller t. ex. för verkstadsindustrin liksom för jäm- och
stålindustrin samt för den kommunala sektom.
Mot denna bakgrund har den samlade fackföreningsrörelsen
under de två senaste åren kraftigt reageral mol den allt svagare utvecklingen
av byggnadsinvesteringarna och särskilt då det synnerligen svaga bostadsbyggandet.
Man får gå tillbaka lill 1950-talets början och den s.k. Koreakrisen föratt
finna motsvarigheten till ett så lågt bostadsbyggande som under år 1977.
Den negativa utvecklingen av bostadsbyggandet beror inte
på att efterfrågan på bostäder är svag. Tvärtom har åtskilliga kommuner börjat
redovisa underskott på bosläder. Del är inle oväntat de unga som först fåll
känna av dessa tendenser lill bostadsbrist.
Del svaga bostadsbyggandet under år 1977 har orsakals av
flera fakiorer t. ex. otillräcklig kommunal planberedskap, tvekan hos
byggherrar att starta projekt p. g. a. den snabba prisstegringen.
Den orsak till förseningar av byggstarter och till en
minskad bostadsproduktion, som skapat mest irritation, är svårigheterna alt få
fram byggnadskreditiv. Varje år sedan 1967 har bankema och statsmaktema
träffat överenskommelse om att kreditiv skall lämnas till det av riksdag och
regering fastställda bostadsbyggandet. Under år 1977 har bankema inte uppfyllt
detta åtagande. Det är närmasi en skandal att så inte har skett under ett år då
bostadsbyggandet har nått en bottennivå. Det råder stor enighet om att
bostadsbyggandet måste öka kraftigt de närmaste åren. Anspråken på kreditgivningen
kommer dä också att växa. Erfarenhetema från 1977 bådar inte gotl för
framtiden. Problemen att få fram tillräckliga byggnadskrediter är inle nya.
Avsevärda svårigheter förekom särskilt under 1960-talets senare hälft. Detla
föranledde en livlig deball om vårt bostadsfinansierings-system. Ett par
statliga utredningar, bostadspolitiska kommittén år 1966 och delegationen för
bostadsfinansiering år 1968 diskuterade i positiva ordalag införandet av någon
form av statlig totalfinansiering. På flera håll inom arbetarrörelsen fanns
starkt stöd för en sådan reform. Inom Svenska byggnadsarbetareförbundet
genomfördes en omfattande utredning (Bygg 70) inför förbundets kongress år
1969. I utredningen krävdes bl. a. följande reformer av bostadsfinansiering,
1) Den statliga långivningen utvidgas steg för steg
till att omfatia hela finan
sieringsbehovet.
2) Förskott på de långfristiga
statliga lånen ersätter byggnadskrediliven.
3) Bostadslånen utvidgas successivt
till att omfatta alla de erforderliga följdinvesteringarna till
bostadsbyggandet.
Slutmålet - såsom det skisserades i Bygg 70 - skulle vara
en statlig "samhällsbyggnadsbank" som lämpligen kunde byggas upp
kring de existerande statliga låneorganen: länsbostadsnämnderna och
bostadsstyrelsen. Tanken var all medel för utlåningen även fortsättningsvis
skulle tillföras från statsbudgeten. Detta skulle givetvis erfordra en
överföring via den statliga upplåning av de medel bankerna och
hypoteksinstituten dittills disponerat för bostadskreditgivning.
Reformen skulle medföra att beslut om statliga bostadslån
också innebar en garanti för att krediter verkligen ställdes till byggherrens
förfogande. Byggstart skulle kunna ske vid en tidpunkt som var planerad av
byggherren
7 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 98
och arbelsmarknadsorganen. Reformen skulle vidare medföra
att kommuner som svarar för nödvändig expansion av samhällsbyggandet skulle
kunna finansiera de boendekomplement som måste byggas samtidigt med bostäderna,
med statliga bostadslån. Den utvidgning av långivningen som skett under den
första hälften av 1970-talet skulle därraed fullföljas. Exempel på
boendekomplement som bör ingå i en sådan reform är i första hand låg- och
mellanstadieskolor samt halvöppna inslilulioner för åldringsvård.
Erfarenheten från år 1977 visar att problemen med
kreditförsörjningen kvarslår. Visserligen finns numera möjligheter för
regeringen alt genomdriva alt bankerna bidrar till bostadsfinansieringen även
om dessa skulle vägra atl gå med på en överenskommelse. År 1974 infördes
nämligen en kreditpolitisk lag som ger regeringen och riksbank möjlighet alt
tvinga enskilt bankinstilut atl lämna byggnadskreditiv till s.k. nödlidande
projekt. Men det finns anledning atl tro alt man i det längsta vill undvika alt
använda denna lag. Det skulle nämligen bli ell synnerligen byråkratiskt och
tungrott maskineri att ivångsfördela projekt oberoende av kund-bankrelationer.
Med all säkerhet skulle del krävas ett stort antal akuta problem innan en så
drastisk lösning skulle tillgripas. Även med en användning av lagen skulle
problera uppstå till följd av oundvikliga förseningar. Förseningar i
kreditgivningen är ell mycket allvarligt problem för byggbranschen och kan -
genom att omöjliggöra uppgjorda tidsplaner - orsaka såväl sysselsättningsstörningar
som stora kostnader.
LO och flera av fackförbunden har i ett flertal remissvar
uttalat krav om totalfinansiering och slutit upp kring Bygg 70. Detta lades
också fast vid LO-kongressen 1976. Boende- och
bostadsfinansieringsutredningarna lämnade år 1975 förslag om en sådan reform.
Därmed har samtliga bostads-utredningar sedan mitlen av 1960-talet varit
positiva till en statlig totalfinansiering. De kreditmarknadsmässiga
aspekterna har nu utretts av kapitalmarknadsutredningen.
Utredningens majoritet har förordat att det nuvarande
systemet med frivilliga överenskommelser skall fortsätta i oförändrad form.
LOs representant i ulredningen har reserverat sig mol utredningens
ställningstagande i detta avseende och förordar en statlig totalfinansiering.
De krav som förs fram i reservationen är slarkl moiiverade
och ligger väl i linje med de krav som tidigare förts fram av olika grenar av
den fackliga och politiska arbetarrörelsen. LO finner del därför nödvändigt att
förslagen i reservationen av LOs representant i utredningen förverkligas.
Utredningen föreslår all amorteringstiden för de statliga
bostadslånen förkortas. En sådan åtgärd höjer boendekostnaderna och är således
ett beslut med bostadssociala konsekvenser. Därför bör i första hand ett
sådant beslut styras av bostadspolitiska överväganden och icke enbarl inom ramen
för kapitalförsörjningen. LO avvisar därför i denna del utredningens förslag.
3.20 TCO
Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna förordade i
ett betänkande 1975 (SOU 1975:12) en övergång till en totalfinansiering av
bostadsbyggandet, vilket TCO tillstyrkte. Det förutsattes dock alt
konsekvenserna för kapitalmarknaden och institutionella frågor ytterligare
måste utredas, innan ett slutligt ställningstagande lill en sådan övergång
kunde tas. Dessa frågor har behandlats inom ramen för
kapiialmarknadsutredningen.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 99
Kapitalmarknadsutredningen avvisar en övergång till en
sådan totalfinansiering. En ledamot har reserverat sig mot utredningens
slutsatser.
Med totalfinansiering kan avses s. k. fullständig
finansiering och/eller integrerad finansiering. Med fullständig finansiering
menas att bottenlån och överliggande lån (dvs. statliga bostadslån) slås samman
lill ett enda lån, medan integrerad finansiering innebär att fastighetslän
utbetalas i samband med byggandets framåtskridande, varvid behovet av särskilda
byggnadskrediler bortfaller.
Kapitalmarknadsutredningen skisserar två modeller för en
integrerad finansiering. Den ena innebär att nuvarande bostadsinstitui
(Spintab, BOFAB, stadshypoteksföreningarna) svarar för en sådan finansiering.
DeUa betyder, som utredningen påpekar, inle nödvändigtvis atl lånen i utgångsläget
behöver vara långfristiga. Låneunderlagel är inle känl under byggskedet,
samtidigt som svårigheter skulle föreligga att uppbringa långfristiga lån i
takt med byggandets framåtskridande. Utredningen avvisar en integrerad
finansiering enligt denna modell.
TCO delar denna uppfattning. Från finansieringssynpunkt
löses inga problem, om bosladsinstituten skulle svara för långivning även under
byggskedet. Bosladsinstituten skulle i ett sådant system vara lika beroende av
bankernas beredvillighet att ställa kapital till förfogande som i dagens läge.
Samma krav skulle också gälla att säkerslälla bankernas insatser genom
överenskommelser eller kreditpolitiska åtgärder. Samtidigt torde, som
utredningen påpekar, inlresset vara begränsat från bankernas sida atl medverka
till sådan finansiering, med hänsyn till att den direkia kontakten med kunderna
upphör.
Den andra modellen för integrerad finansiering innebär alt
denna ombesörjs inom det statliga finansieringssystemet. Enligt
kapitalmarknadsutredningen torde en sådan modell förutsätta alt också den
långfrisiiga bottenfinansieringen överförs från bostadsinstituten till staten.
En integrerad finansiering enligt denna modell analyseras
med hänsyn till dels kostnadseffekter, dels kreditmarknadsmässiga aspekter.
Från kostnadssynpunkt finner utredningen att endast marginella besparingar kan
åstadkomraas. Visseriigen kan de kommunala förmedlingsorganen inom nuvarande
finansieringssystem utnyttjas, men bankerna måste ändå bibehålla viss
organisation för icke statlig belåning, för finansiering av toppkrediter etc.
TCO delar utredningens uppfattning att en integrerad finansiering enligt
nämnda modell ej torde ha så stor belydelse för byggnadskostnaderna i sin
helhet, men likväl är det troligt alt möjligheterna till rationaliseringsvinster
skulle föreligga genom en rationellare handläggning av läneärenden. Detta
innebär också att kapitalkostnaderna för byggandet i första hand måste
bestämmas inom ramen för en ekonomisk-politisk resursavvägning.
Enligt TCOs uppfattning synes utredningen i alltför hög
utsträckning låta de kostnadsmässiga aspeklerna ligga till grund för dess
slutsatser. Argumenten för en integrerad finansiering bör i stället sökas på
andra plan.
1 rådande finansiella system söker man på det
kreditpolitiska områdel säkerställa bosiadsfinansieringen på två sätt. Dels
inräknas bostadsobligationer som prioriterade placeringar för
kreditinstituten, dels äger ärliga överläggningar rum med kreditinstituten om
deras engagemang i bostadsfinansieringen.
Det kan konstateras att de årliga överläggningarna fram
lill de allra senasle åren lett till atl bostadsfinansieringen kunnat tryggas.
Men det är också uppenbarl alt den låga volymen på bostadsbyggandet
under
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 100
1977- 1978 till icke ringa del kan förklaras av irögheter
i det finansiella systemet. Projekt har redan tidigt under året blivit
stoppade och hänvisade till den s. k. nödlidandelistan - med hänsyn till
dessa irögheter.
Det är uppenbart att, som kapitalmarknadsutredningen
understryker, endast en finansiering över statsbudgeten i alla lägen kan
säkerställa bostadsfinansieringen. Enligt utredningens uppfattning är
nuvarande ordning med kortfristiga krediter under byggnadsskedet och
långfristiga under fastigheternas förvaltningsskede rationell. Därigenom kan
bosladsbyggandet tryggas, samiidigi som avlyft kan ske alltefter lägel på
kreditmarknaden. Utredningens slutsats är att låneköerna (dvs. avlyften) i
bostadsinstitulen är resultatet av en ekonomisk-politisk avvägning och inte ett
uttryck för brister i del finansiella systemet.
Det är väsentligt att, i likhet med utredningen,
konstalera att det realekonomiska utrymmet för investeringar i sig inte
påverkas till följd av en statlig totalfinansiering. En sådan finansiering
innebär från kreditpolitisk synpunkt atl de finansiella resurser som friställs
på kreditmarknaden vid statlig totalfinansiering på något säll mäste samlas upp
så att en icke önskvärd utlåningsökning till andra sektorer förhindras. 1 den
mån de resurser som eljest hade placerats i bostadsobligationer i ett system
med statlig totalfinansiering placeras i statsobligationer uppstår vissa
kreditpolitiska problem, som hänger samman raed skillnaden mellan amorteringstiden
på bosladsobligalioner och de nya skuldbevisen. Om amorteringstiden på de
senare är kortare försämras kredilpolilikens effektivitet, eftersom värdepappersstocken
får en genomsnittligt kortare omloppslid.
TCO delar dock inle utredningens slutsats att dessa
negaliva effekter frän kreditpolitisk synpunkt kan ligga till grund för ett
avvisande av en statlig totalfinansiering.
Real planering
De principiella skälen för en övergång till en
totalfinansiering hänger nära samman med förekomsten av en real planering inom
bostadsbyggnadsområdet. Denna reala planering innebär att del årligen
fastställs ell bostadsbyggnadsprogram, som skall finansieras inom ramen för
den prioriterade utlåningen. Det får förutsätlas atl i denna reala planering
även den finansiella resursfördelningen beaktas.
Med utgångspunkt frän en sådan målsätt utveckling vad
avser det prioriterade bostadsbyggandet bör ett självklart krav vara att det
finansiella systemet är utformat så att de av bostads-, sysselsättnings- och
siabiliseringspoliiiska skäl fastställda bostadsbyggandet kan nås. Föreligger
en real planering måste det bedömas som mindre rationellt att en marknadsstyrd
fördelning av finansiella resurser på kreditförsörjningsorarådet skall försvära
uppfyllelsen av en viss volym på bostadsbyggandet. Från denna utgångspunkt bör
bostadsfinansieringen ordnas så alt en näst intill automatisk överenskomraelse
kan nås mellan real planering och tillgången till finansiella resurser.
Det föreligger enligt TCOs uppfattning icke heller några
rimliga skäl att särskilda institut ombesörjer långfristig kreditgivning inom
bostadsfinansieringen. För finansiering av dessa instituts kreditgivning krävs
särskilda insatser från bankernas sida i form av obligationsköp. En bättre
ordning torde vara att bankerna mera direkt ombesörjde den långfristiga
bostads-kreditgivningen, icke minst med hänsyn till att bostadsinstituten är
beroende av omfaitande finansiella tjänsier från bankerna.
Särskilt de problem, som varit förenade med fördelningen
av byggnads-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 lOl
krediter mellan de olika bankgrupperna bör understrykas,
och som i synnerhet under 1977-78 lett lill förseningar i byggstarterna. Del
kan inte anses vara rimligt att förändringar eller omprioriteringar i
bankernas utlåningspolitik får kraftiga återverkningar på möjlighelerna all
genom byggnadskreditgivningen fullfölja en målsätt utveckling av
bostadsbyggandet.
En övergång till en statlig totalfinansiering bör
genomföras i etapper så att de kreditpolitiska effekterna kan bringas under
kontroll. En sådan successiv övergång skulle exempelvis kunna innebära att
byggnadskreditgivningen i ett initialskede enbart omfattade bostadsbyggande
för vissa specificerade ändaraål. En annan möjlighel är att de långfristiga
lånen betalas ut som förskott med utnyttjande av banksystemet som mellanhand.
Kommunala följdinvesteringar
Med bostadsbyggandet är förenat en rad kommunala
följdinvesteringar. TCO vill understryka det väsentliga i att redan på
planeringsstadiet den totala bostadsmiljön (service-, fritids-, arbets- och
värdnadssektorerna) garanteras en tillräcklig finansiering. Möjligheterna att
kombinera bostadsbyggandet med en god boendemiljö hänger idag nära samman med
de finansiella omständigheterna inom respektive kommuner. Reglerna för vilka
följdinvesteringar, som är föremål för statlig belåning innebär också en
tämligen godtycklig gränsdragning. En övergång till en statlig totalfinansiering
bör därför ocksä leda till att en real planering av den totala bostadsmiljön
garanteras en tillräcklig finansiering.
Prioriteringsregler
Enligt kapitalmarknadsulredningen är del angeläget att en
bättre överensstämmelse skapas mellan å ena sidan prioriteringsreglerna med
avseende pä bosladsinslituiens kreditgivning och å den andra sidan bankernas
köp av prioriterade bostadsobligationer, utgivna av bostadsinstituten. För
detta ändamål föreslår utredningen all nuvarande bestämmelser, som innebär att
bankernas köp av bostadsobligationer i alla lägen inräknas som priorilerade
placeringar, las bort. Nuvarande bestämmelser innebär all placeringar, som från
kreditpolitisk synpunkt räknas som prioriterade i bostadsinstitulen kan
användas för utlåning lill oprioriterade ändamål, eftersom bostadsinstilutens
utlåning endast till 90 procent skall omfatta priorilerade ändamål.
Bestämmelserna leder till att bankerna måste hålla bostadsobligationer lill
ett värde som med 10 procent överstiger den utlåning för prioriterade ändamål
som sker hos bostadsinstituten. Utredningen föreslår att bostadsinstitulen
framdeles ger ut två obligationsserier, den ena avseende prioriterad utlåning
hos bosladsinstituten, den andra för finansiering av oprioriterad uflåning.
TCO tillstyrker utredningens förslag på denna punkt. Kreditgivningen för
oprioriterade ändamål kan därigenom på ett bättre sätl än i dagsläget anpassas
lill krediimarknadsläget.
Utredningen ifrågasätter om det icke statsbelånade
bostadsbyggandet bör ingå i den priorilerade kreditvolymen. Det kan diskuteras
om inte det privalfinansierade småhusbyggandet bör konkurrera om krediluirymmet
på den oprioriterade kreditmarknaden. TCO delar reservantens uppfattning att
enbart statsfinansieral byggande bör omfattas av gällande prioriteringsregler.
Sammanfattningsvis förordar TCO av bostadspolitiska skäl en
övergång till ett system med statlig totalfinansiering, innebärande såväl en
integrerad som en fullständig finansiering. För detta ändamål krävs icke
inrättande av ett särskilt bostadsinstitut. Framför nuvarande ordning finner
TCO
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 102
det också mer rationellt atl bankerna direkt ombesörjer
den långfristiga kreditgivningen, inte minst med hänsyn till att
bostadsinstituten är beroende av omfatlande finansiella tjänster från
bankerna.
3.21 SACO/SR
SACO/SR instämmer i ulredningens avståndstagande från en
statlig totalfinansiering av bosladsbyggandet och kan därmed ej stödja
ledamoten Knut Johanssons reservation i detta avsnitt.
SACO/SR delar utredningens motivering för förslagen all
avlägsna de nuvarande kvoteringsreglerna för de tre bostadsinstilutens utlåning
respektive att förkorta amorteringstiderna.
Utredningen framhåller att de för fastighetsägarna
gynnsamma beskattningsreglerna inneburit att ett system för
förmögenhetsbildning utvecklats genom atl en hög inflationstakt sänker
skuldernas realvärde samtidigt som hela den nominella räntekostnaden är
avdragsgill. Utredningen anser att lösningen på detta problem bör sökas inom
beskatiningssystemet för atl reducera hävstängseffekten på den egna
kapitalinsatsens avkastning. Även SACO/SR har i remissvaret på
skatteulredningen tagit upp denna möjlighet. Andra sidan av det problem som
här beröres är emellerlid att bankspararna (nominalspararna) ivingas skatta
även för inflationskompensationen och därigenom i regel få negativ behållen
realavkastning. Denna sida av problemet löses inte med
"hävstångsåtgärder"". Enligt SACO/SR:s uppfattning bör därför i
försia hand prövas den i föregående avsnitt antydda utvecklingen av
skattesystemet mot en real beskattning av kapitalinkomster/utgifter.
3.22 Svenska arbetsgivareföreningen
Föreningen har när del gäller avsnittet om bostadssektorns
finansiering tagit del av remissyttrandet från Näringslivets Byggnadsdelegation
och instämmer i delegationens synpunkier (se 3.28). Föreningen vill särskilt
understryka att den delar utredningsmajoritetens slutsats att inga väsentliga
fördelar står alt vinna vid en övergång lill en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.
Den nuvarande decentraliserade byggnadskreditgivningen
innebär ett värdefullt samband mellan in- och utlåning. Vidare är nuvarande
pluralistiska struktur mer utvecklingsbefrämjande än ett system där staten
ensam svarar för huvudparten av finansieringen av byggandet. Det statliga övertagandet
skulle endasl gälla nytillkommande statliga lån. medan bostadsinstilutens
verksamhet skulle fortsätta som hittills för icke statligt belånat byggande.
Förvaltningskostnaderna i bosladsinstituten reduceras därför knappast mer än
ökningen av statens förvaltningskostnader. Bankernas organisation för
byggnadskreditgivning kan inle heller avvecklas i och med att krediterna till
icke statligt belånat byggande kvarstår och bankerna fortfarande skulle svara
för finansiering av topplån m. m.
3.23 LRF
Som utredningen framhåller har bostadssektorns
finansieringssystem utvecklats så att det statligt finansierade
bostadsbyggandet nu huvudsakligen är oberoende av kreditmarknadsläget. De
brister i systemets funktionssätt som vid skilda tillfällen konstaterats har
efter hand reducerats.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 103
Bankinstiluten svarar för byggnadskreditgivningen, medan
den långfrisiiga belåningen avlyfts till särskilda bostadsinstitut. Den
separata kreditgivningen under byggnadstiden medverkar lill alt
byggnadsprogrammen kan genomföras oberoende av tillgängen på långt kapital,
samtidigt som låntagaren ej drabbas kostnadsmässigt vid väntan på avlyft.
Bankema har kunnat omvandla byggnadskrediter motsvarande bottenlån till s. k.
mellankre-diter. Mellankrediterna får liksom bostadsobligationerna ingå bland
prioriterade placeringar vid beräkningen av bankernas likviditetskvot. Genom
årliga förhandlingar med kreditinstituten har tillgängen på långfristiga lån
tillgodosetts. Kreditinstituten hardärvid åtagit sig förvärva bostadsobligationer.
Kreditförsörjningen tryggas i sista hand med stöd av den kreditpolitiska
lagstiftningen som ger möjlighet för myndighetema att inte bara föreskriva den
volym bostadsobligationer som kreditinstituten har att förvärva utan också atl
ålägga en individuell bank att svara för byggnadskredit till angivet objekt.
Bostadsbyggandets kreditförsörjning har således i allt
väsentligt tryggats. Utredningen har därför ej ansett betydande reformer vara
erforderliga. Emellertid föreslås de nuvarande kvoieringsreglerna för bostadsinstilutens
utlåning avskaffas. Avsikten är främst att lösa knytningen mellan icke
prioriterad utlåning och den prioriterade, vilket f. n. sker utan avseende på
kreditmarknadsläget och situationen på byggmarknaden. I stället föreslår
utredningen att kvoteringssystemet ersätts med en ordning där bostadsinstitut
ger ul obligationer av två slag, varav det ena helt skall avse utlåning till
prioriterade ändamål. LRF anser att det är angeläget att den icke prioriterade
utlåningen anpassas till kapitalmarknadens villkor i övrigt. Särskilt fäster
LRF vikt vid att volymen bostadsobligationer som skall fördelas mellan olika
kreditinstitut minskar. Vidare bör, som ulredningen föreslår, en granskning ske
av principerna för vilka objekt som bör räknas som prioriterade ändamål på
kreditmarknaden.
Beträffande
amorteringstidema för botlenlän har utredningen konstaterat att dessa framslår
som orimligt långa, särskilt vid lillämpningen av en annuitetsplan där
amorteringarna i början av lånets löptid är mycket små. Därför föreslås atl
amorteringstiderna sänks vad gäller flerfamiljshus från 60 till 50 år och från
50 till 40 år för småhus, Dessulom förordar utredningen att övre gränsen för
bostadsinstitutens bottenlån till småhus inte höjs snabbare än lånetaket för statliga
bostadslän, LRF vill understryka dessa förslag vilka dels ger en förbättrad
anpassning till låneobjektets ekonomiska livslängd och dels med tanke på att
ökat sparande åter kanaliseras till kapitalmarknaden.
1 de
bedömningar som kapitalmarknadsulredningen gjort ligger även
räntebindningstiderna och det förhållandet att förmögenhetsöverföringar kan ske
mellan långivare och låntagare vid olika kreditpolitiska lägen. För långivarna
på kapitalmarknaden kan detta få besvärande effekter för olika åtaganden.
LRF vill betona betydelsen av räntebindningstiderna. Det
är i detta syfte som LRF vill föreslå en ökad flexibilitet i
bosiadsfinansieringen. Räntevillkoren och amorteringstiden bör ges en
ändamålsenlig utformning så att den starka bindningen av kapital i möjligaste
mån förminskas. Utrymmei på den långa kapitalmarknaden bör tillvaratas på ett
sådant sätt att det innebär ett effektivare utnyttjande. De av utredningen
föreslagna förändringarna bör därför i några avseenden enligt LRF:s mening få
en mera långtgående utformning. Särskilt vill LRF peka på amorteringstidema
för småhus. Annuiteterna bör komma i ett rimligare förhållande till de starkt
stegrande
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 104
fastighetspriserna.
Del bör i detla avseende även övervägas lämplighelen av differentierade
amorteringslider, vilkel kan öka möjligheten till sparande hos olika
kategorier.
Ulredningen
har vidare övervägt en total statlig bostadsfinansiering. LRF vill härvid
framhålla att olika vägar måste prövas för att förbättra kapitalmarknadens
funktionssätt, framförallt med avseende på bostadsfinansieringssystemets
konsekvenser för övriga seklorer.
3.24 Sveriges
industriförbund och Svenska handelskammarförbundet
Vi
har här tagit del av yttrande från Näringslivels Byggnadsdelegalion (se 3.28)
och kan instämma i de synpunkter på bostadssektorns finansiering som här
kommer till uttryck. Vi vill särskilt framhålla att vi delar utredningsmajoritetens
uppfattning om att några väsentliga fördelar inte kan vinnas genom en övergång
till statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.
3.25 Svenska
företagares riksförbund
Näringslivets
Byggnadsdelegalion har framfört synpunkter på finansiering av bostadssektorn.
Förbundet ställer sig bakom Näringslivels Byggnadsdelegations synpunkter (se
3,28) och understryker det nödvändiga i att även bostadsbyggandet underkastas
en fungerande marknad. En statlig totalfinansiering av bosladsbyggandet skulle,
beroende på dess omfattning, bli ett allvarligt hot mot kapitalmarknadens
funktion i övrigt.
3.26 Svenska
kommunförbundet
Utredningen
föreslår--- alt nuvarande kvoteringsregler för bostads
institutens utlåning avskaffas och ersälls med en ordning där bostadsinsti
tuten ger ut obligationer av två slag.
Den
ena obligationstypen skall hell avse utlåning till priorilerade ändamål och
räknas som prioriterade placeringar för bank- och försäkringsinstitut. Den
andra obligationslypen får användas för finansiering av icke prioriterade
ändamål och underställas emissionskontrollen på samma sätt som t. ex. komraunobligationer
och skall inte räknas som prioriterade placeringar för banker och
försäkringsinstitut.
Detta
förslag kan komma all försvåra den kommunala upplåningen på två sätt.
Konkurrensen om utrymmei på den befintliga kapitalmarknaden torde komma atl skärpas
ytterligare eftersom ännu en obligationstyp kommer in under
emissionskontrollen. Bostadsinstilutens oprioriterade utlåning har även kunnai
komma kommunerna till del. Då denna utlåning för närvarande är kopplad till
bosladsinslituiens prioriterade utlåning oberoende av rådande
kreditmarknadsläge har kommunerna även under tider med restriktiv kreditpolitik
kunnat placera vissa lån.
Styrelsen
motsätter sig inte att de ovannämnda förslagen genomförs men noterar att
förslagen kan komma att ytterligare försvåra kommunernas upplåningsmöjligheter
i framtiden. Det är eraellertid allt mer angeläget att nybyggda oraråden ges
fullgod kommunal service framförallt ifråga ora skola, social oravårdnad och
fritidsaktiviteter.
Styrelsen
förutsätter därför att till den prioriterade ändamålssektorn räknas väsentliga
delar av bostadsbyggandets följdinvesteringar.
Noteras
bör dock att utredningen också lägger frara vissa förslag som
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 105
enligt
styrelsens mening kan inverka gynnsamt på den organiserade lånemarknaden ulan
all kommunsektorns ulrymme riskerar alt beskäras. Sålunda föreslår utredningen
att amorteringstiderna för bostadsinstitutens kommande utlåning förkortas,
vilket innebär en ökad omsättning på kapitalmarknaden.
Styrelsen
vill starkt betona vikten av en frikiionsfri kreditförsörjning så att
förseningar i igångsättningen inte uppstår. Om förseningar på grund av
otillräcklig krediiförsörjning även i fortsättningen uppkommer fmns det enligt
styrelsens mening anledning att ånyo överväga de problem som sammanhänger med
en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.
3.27
Svenska riksbyggen förening u. p. a.
Utredningen
föreslår inga siörre förändringar i del system som f. n. till-lämpas för
bostadsbyggandets kapitalförsörjning. Motiveringen är att det har fungerat
tillfredsställande. De svårigheler som drabbat bostadsbyggandets
kapitalförsörjning förutsätts uppvägas av att motsvarande svårigheter kunnat
undvikas eller åtminstone mildras inom andra delar av den ekonomiska verksamheten,
främst exportindustrin, vars investeringsbehov det under senare tid varit
nödvändigt att prioritera.
Vi
ifrågasätter mycket starkt riktigheten i utredningens resonemang i dessa
avseenden.
Bostadsfinansieringen
har inte fungerat tillfredsställande under senare tid. Inte heller har brisler
i bostadsfinansieringssystemel kompenserats inom andra sektorer.
Kreditgivningen
till bostadsbyggandet följer inte de intentioner som fastlagts i
överenskommelsen mellan statsmakterna och bankerna. Redan i mars 1978 - dvs.
inom två månader efter det att överenskommelse om 1978 års kreditivförsörjning
träffats - kunde vi konstatera att projekt molsvarande inemot 20% av vår
planerade och av respektive kommun till bostadsstyrelsen för finansiering
under året anmälda produktion inte kunde få kreditiv. På från
bostadsförsörjningssynpunkt godtyckliga grunder stoppades projekten och
hänvisades till särskilda förhandlingar mellan länsbostadsnämnd och
kreditinstitut såsom "nödlidande". Förhållandena var likartade 1977.
En sådan ordning kan inte kallas tillfredsställande.
1
bostadsfinansieringssystemel har låneunderlag och pantvärde en viktig roll även
från kapilalanskaffningssynpunkt, vilket i della sammanhang är av intresse. Upp
till panivärdet är finansieringen prioriterad. Flertalet projekt kan
emellertid endast genomföras till en produktionskostnad som överstiger
pantvärdet. Storleken och spridningen av denna underbelåning vid projektens
slutliga finansiering redovisas inte i bearbetad offentlig statistik utan endasl
i projektens preliminära skede. Ofullständigheter och systematiska
tillrättalägganden i detta tidiga skede leder till att tillgänglig statistik i
detta fall är mycket otillförlitlig. Klart är emellertid att främst bostadsföretag
som arbetar enligt självkostnadsprincipen - bostadsrättsföreningar och
allmännyttiga bostadsföretag - måste konkurrera på kapitalmarknaden med bl.a.
exportindustrin för alt klara finansieringen över pantvärdet. Och denna är som
bekant lika nödvändig för atl ett projekt skall kunna komma igång som den
prioriterade finansieringen inom pantvärdet.
Det
säger sig självt att självkostnadsföretagen inom bostadssektorn särskilt i
tider av kreditknapphet har mycket svårt att klara sig i denna konkurrens.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 106
Den
vanligaste följden av dessa svårigheter är en försenad igångsättning. Ofta
kombineras denna försening med kvalitetsraässiga prutningar i projekten. Delta
görs för att man i någon mån skall kunna sänka kostnaderna. Helt följdriktigt
resulterar de kvalitetsmässiga prutningarna i ökat reparations- och
underhållsbehov. Den paradoxala konsekvensen blir på sikt större anspråk på
kapitalmarknaden än som skulle ha förelegat vid ett kvalitetsmässigt bättre
och följaktligen dyrare utförande från början!
Självfallet
föreligger heller inget samband mellan ett bostadsprojekts angelägenhetsgrad
från bostadsförsörjningssynpunkt och frånvaron av finansieringssvårigheter i
form av underbelåning. Bostadspolitiskt slår säledes systemet blint.
Det
finns vidare ingenting som säger att de investeringar som kreditinstituten
prioriterar före "toppbelåning" av bostadsbyggnadsprojekt skulle vara
de mest angelägna från andra synpunkter än de som dikteras av långivarnas
kortsiktiga avkastningsförvänlningar. Några fördelar av den olillräckliga
bostadsfinansieringen i form av bättre kapitallillgång för angelägna
investeringar kan inte dokumenteras.
Det
finns således goda skäl påstå att bostadsfinansieringen inte heller i de fall
systemet kan tillämpas enligt intentionerna - genom att begränsa topplånen -
fungerar tillfredsställande.
Uppdelningen
av bostadslångivningen på ett kreditiv under byggnadstiden och slutliga lån
framstår alltmer omotiverad. Vi har inte kunnat finna att del i annat än mycket
säregna undantagsfall kan finnas motiv för den högre ränta och dubblerade
riskprövning som den tudelade belåningen bl. a. innebär. Däremoi framstår
fördelarna med en integrerad finansiering allt klarare. Den långa väntetid som
f n. föregår ett avlyft av byggnadskreditiv lättar i sig inte trycket på
kapitalmarknaden. Den mest synliga effekten lorde vara högre räntekostnader
och därmed högre boendekostnader än som skulle varil fallet vid snabbare
avlyft. Att svenskt bostadsbyggande lärt sig leva med ett system raed dessa
inslag hindrar inle atl systeraet även på denna punkt måste anses vara allt
annat än tillfredsställande.
Allt
bostadsbyggande förutsätter omfattande koraraunala investeringar i vägar,
skolor m. m. eller alstrar behov av sådana investeringar. En god service till
medborgarna och en god hushållning med ekonomin i samhällsutbyggnaden
förutsätter att bostadsinvesteringar och därav betingade kommunala
investeringar kan samordnas i tiden. Då normalt endast lånefinansiering är
aktuell belyder detta att en saraordning av långivningen har stora fördelar.
Det nuvarande bosladsfinansieringssyslemet innehåller i sig inga incitament
till sådan samordning.
Sammanfattningsvis
kan konstateras att nuvarande bostadsfinansieringssystem i ett flertal
avseenden visar brister som inte utan vidare bör godias. Även
Riksbanksfullmäktige har i sin årsredovisning noterat att bostadsfinansieringen
inte fungerat tillfredsställande.
Vi
vill inte förneka att vissa av de brister sora har påpekats skulle kunna
avhjälpas med lämpliga åtgärder. Exempelvis skulle en mera beslämd uppföljning
av överenskommelsen med bankerna kunna förhindra att projekt som i övrigi är
klara för igångsättning inte får kreditiv. Färska erfarenheter visar emellertid
alt garantier för ett sådant bestämt handlande från statsmakternas sida
uppenbarligen inte står att få,
Problemel
med underbelåningen skulle säkert också med god vilja kunna bemästras inom det
nuvarande systemet. Möjligen skulle också snabbare avlyft av byggnadskreditiv
kunna ordnas,
Saraordningsförsök
mellan olika institutioner inom det aktuella området
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 107
har
emellertid hittills utmärkts av en stor tröghet. Vi ställer oss därför mycket
tveksamma till om de samhällsekonomiskt nödvändiga förenklingar och
samordningar i systemet som vi efteriyst verkligen kan genomföras ulan att helt
nya institutionella former etableras för ändamålet. 1 all synnerhet gäller
delta samordningen mellan bostadsinvesleringar och därav betingade kommunala
investeringar.
Enligt
vår mening är del således nödvändigi att bostadsfinansieringssystemel ses över
och organiseras om i princip i enlighel med de synpunkter som anförts i Knut
Johanssons reservation. Endast på del sättet tror vi att det skall vara möjligt
att få till stånd den ganska självklara ordningen att finansiella resurser i
nödig omfattning finns tillgängliga för den samhällsut-byggnad som
statsmakterna genom beslul om bosladsbyggnadsram anser nödvändig och möjlig.
Ändringar
i systemet medför i sig inle större tillgång på kapital om man bortser från
besparingar genom en ökad rationalitet. Även om effekten begränsas till att
statsmakterna kan la ställning till resurstilldelningen eller åtminstone få
kännedom om resurstillgängen i samband med beslutet om bostadsbyggnadsramar
skulle detta vara en avsevärd förbättring i förhållande lill den situation som
råder i dag.
Utredningens
förslag i övrigt är av förhållandevis marginell betydelse för
bostadsfinansieringen. I vissa avseenden har dock förslagen konsekvenser som
det finns anledning att beakta.
De
föreslagna kortare amorteringstiderna för bottenlånen leder självfallet inte
bara till bättre tillgång på kapital utan också till högre boendekostnader.
Ett genomförande av förslaget ger en ytterligare ekonomisk belastning för
nyproduktionen, där boendekostnaderna redan nu är ogynnsamt höga i förhållande
till kostnaderna i det äldre beståndet.
Vi
förutsätter att dessa konsekvenser närmare uireds och bemästras i ett samlat
bostadspolitiskt perspektiv.
Vi
förordar således att de synpunkter som anförts i Knut Johanssons reservation
och i vårt yttrande läggs till grund för utformningen av bostadsfinansieringen
i framtiden.
3.28
Näringslivets byggnadsdelegation
Det
vore av stor samhällsekonomisk betydelse om stödet till bostadssektorn i
större utsträckning utformades med hänsyn lagen till behovet av en friare
kapitalmarknad. Genom nuvarande bostadsfinansieringssystem har de boendes
räniekostnader släppt kontakten med marknadsräntans utveckling. Man behöver
således inte riskera att hyresnivåerna i det statsbelånade beståndet påverkas
om mera marknadsmässiga kreditvillkor skulle börja tillämpas. Den nuvarande
regleringspolitiken orsakar samhällsekonomiska förluster i form av mindre
effektivt kapitalutnyttjande och ett otillräckligt sparande.
Prioriteringssystemet
Sannolikt
kan avsevärda effektivitetsvinster nås med ett kapitalförsörjningssystem som
fungerar utan omfatlande kontroller och fysiska regleringar. I ett kortare
perspektiv får man emellerlid övergångsvis fortsätla att tillämpa en prioriteringsordning.
Denna bör kunna avvecklas, genom att nyutgivna bostadsobligationer förräntas
marknadsmässigt. Redan nu syns del rimligt, atl som ulredningen föreslår, låta
del opriorilerade byggandet i princip bli finansierat med obligationer som
utges på marknads-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 108
mässiga villkor. Ett absolut krav är därvidlag all
utredningens förslag om emissionskontroll inte fullföljs samt alt förändringar
i gränsdragningen för den prioriterade sektorn inte görs.
Låneformer
Delegationen instämmer i kapitalmarknadsulredningens
slutsatser beträffande indexlån. Ett införande av indexreglerade lån på
bostadsmarknaden är förknippat med betydande svårigheler. Det faktum att
försök i utlandet med indexlån måste avbryias talar också för atl
indexlånesystemet är en teoretisk konstruktion som är svår att förena med
marknadens krav på smidighet.
De räntejusteringsklausuler som börjal tillämpas på långa
lån under 1977 är enligt delegationen en betydelsefull nyhet. Följs denna
ordning med avtalade räntejusteringar vid konverteringstillfällena av en
fortsatt utveckling av låneformer som anpassas till de individuella
investeringsobjeklens förväntade räntabilitet motverkas inflationens
snedvridande effekter och marknaden kan "växa ur" de problem som
nominella låneformer medför.
Totalfinansiering av bostadsbyggandet
Utredningens
ingäende analys av frågan om en statlig totalfinansiering utmynnar i att en
sädan ordning inte skulle medföra några väsentliga fördelar för låntagarna.
Delegationen delar helt denna uppfattning. Tvärtom kan detta medföra nya
komplikationer.
Bosladssparande och ökad självfinansieringsgrad
Sparandels otillräcklighet berörs utförligt av
kapitalmarknadsulredningen. De perspektiv som avtecknar sig tyder enligt
delegationen entydigt på ett stort behov av bostadssparande och höjd
självfinansieringsgrad inom bostadssektorn.
Det nuvarande skattesystemet försvårar starkt ett mera
utbrett hushålls-sparande. När flertalet inkomsttagare har mycket högt
marginalskattetryck ler sig ett åriigt avdragsgillt sparbelopp lika för alla
inkomsttagare som tämligen neutralt fördelningspolitiskt sett, Ell obeskattat
individuellt sparande om ca 5000 kr/år skulle väsentligt underlätta
kapitalbildning och lösa balansproblem i samhällel. Ett sådant skatleslimulerat
sparande kan utnyttjas av hushållen på flera sätt förutom till bostadssparande
bl, a. för livförsäkrings- och pensionssparande.
Självfinansieringsgraden höjs om den hushållsförvaltade
seklorn på bostadsmarknaden utökas, vilket skulle underlättas om också
flerfamiljshusen ges samma skattemässiga och lånemässiga behandling som
småhusen.
Förenklad bostadslångivning
En angelägen reform vore vidare atl förenkla
administrationen i fråga
om lånevillkor och byggbestämmelser. Beslämmelserna om låneunderlag
bör kunna omformas så att statliga lån kan utgå med schablonbelopp.
Även räntebidrag skulle kunna utgå enligt schabloner. Med schablonmelo
der bortfaller behovei av detaljerad kostnadskontroll och stegrade bygg
nadskostnader leder enbart till att det statliga finansieringsstödet relativt
sett minskar. Något egentligt behov av kostnadstak skulle därmed inte
längre finnas.
------ (Se 1.23)
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 109
Prioriteringssystemet
Utredningen
föreslår som framgåti alt kvoteringsreglerna (90/IO-regeln) för bostadslån
avskaffas. En uppdelning föreslås av obligationsutgivningen, där den ena
obligationstypen skall tillgodose den med statens bostads-långivning
förknippade priorilerade låneseklorn, medan den andra lypen, som skall
tillgodose den opriorilerade sektorn, inle får räknas som prioriterade
placeringar för bank- och försäkringsinstitut. Även de oprioriterade
obligationerna underställs enligt ulredningens förslag emissionskontroll.
Fortsatta regleringar
framställs i betänkandet som en närmast ofrånkomlig lösning dä del gäller
bostadsmarknadens kapitalförsörjning. Delegationen kan inte dela detta
synsätt. Atl tillgodose det prioriterade bostadsbyggandet med obligationer,
vars förräntning inte motsvarar marknadens krav, är i princip en dold
subvention. En sådan ordning borde inte behövas vid sidan av nuvarande
räntegarantisystem. Kostnaderna borde tväriom kunna framkomma som en politisk
prioritering, som betalas över stads-budgeten. En marknadsmässig förräntning
har självfallet intresse också i system, som byggs upp med ett omfattande
obligatoriskt sparande i offentlig regi, såsom nuvarande AP-fondsmedel. Utan
en tillfredsställande förräntning riskerar avgiftskraven stegras på ett sätt
som kan bli alltför betungande till nackdel för företagen och en tryggad
sysselsättning på arbetsmarknaden.
Utredningen framhåller
AP-fondens stagnation och väntade avtrappning som ett växande problem, inte
minsl för bostadssektorn som i stor omfattning försörjs med fondmedel. Det
förtjänar diskuteras, om ett mer omfattande obligatoriskt sparande i offentlig
regi ger ett effektivt bidrag lill att lösa balansproblemen i ekonomin. Det är
t.ex. ovisst om ett system med arbetsgivareavgifter respekteras tillräckligt
vid löneförhandlingar genom avräkning mot tillgängligt realekonomiskt utrymme.
Beaktas inte de ekonomiska begränsningarna uppstår lätt inflationseffekter.
Samma sak blir följden om naturliga sparstimulanser - t.ex. bosladssparande
begränsas och ersätts av omfattande offentlig finansiering.
Jämfört
med obligatoriska sparformer kan således stimulanser till ett ökal spontant
hushållssparande vara atl föredra för att nå en tillräcklig kapitalbildning i
samhället, i synnerhet om sparformen får en tillräcklig bredd.
Delegationen
finner det således angeläget alt pröva nya meioder för att nå ett tillräckligt
sparande i samhället som alternativ till fortsatta regleringar genom
prioriteringssystem, emissionskontroller osv., i synnerhet i ett längre
perspektiv. Sannolikt finns också avsevärda effektivitetsvinster i att söka nä
ett kapitalförsörjningssystem, som fungerar utan omfatlande konlroller och
fysiska regleringar. I ett senare avsniii kommer vi därför all skissera en
modell för tänkbara utvägar att stimulera ell avsevärt vidgai hushållssparande,
bl.a. för bostadsändamål, som kan bidra till att trygga bostadssektorns
kapitalförsörjning.
I
ett kortare perspektiv får man övergångsvis fortsätla att tillämpa en
prioriteringsordning. Denna bör kunna avvecklas, bl. a. genom att nyutgivna
bostadsobligationer förräntas marknadsmässigt.
Enligt
delegationens uppfattning syns det redan nu rimligt, alt som utredningen
föreslår, låta det oprioriterade byggandet i princip bli finansierat med
obligationer som utges på marknadsmässiga villkor. Ett absolul krav är därvidlag
att ulredningens förslag om emissionskontroll inte fullföljs, samt att andra
förändringar i gränsdragningen för den prioriterade sektorn inle görs.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 110
Då
del gäller den prioriterade sektorn bör denna inrymma inte bara det statligt
belånade bostadsbyggandet utan - som hiuills - även icke statligt belånat
bostadsbyggande. De restriktioner som ulredningen diskuterar för
frifinansierade småhus medför risker för nya regleringar, som medför svårigheter
för planering och igångsättning. Det icke statligt belånade småhusbyggandet
fungerar som en både välbehövlig och viktig sysselsättningsreserv och bidrar
till att underlätta bostadsförsörjningen ulan belastning för det allmänna.
Restriktioner för att begränsa den efterfrågan som finns ter sig också
tvivelaktiga från principiell synpunkt, då det gäller konsumenternas valfrihet
i ett fritt samhälle.
Den
oprioriterade sektom kommer att omfatta icke statligt belånade butiker,
lokaler, serviceinrättningar som betjänar bostadsbebyggelsen samt icke slatligt
finansierade ombyggnader och överlåtelser av äldre fastigheter.
Vidare
komraer sektorn med den avgränsning, som vi nu diskuterar, också att omfatta
bl. a. finansiering av överkoslnader och finansieringsbehov i samband med omläggning
av tidigare fastighelskrediter.
Alla
dessa ändamål fyller väsentliga funktioner på bostadsmarknaden. Brisiande
finansiering betyder exempelvis slörningar i planerad igångsättning. Lokaler
och butiker återigen utgör viktiga bostadskomplement. Även omsättningen på
bostadsmarknaden är en vikiig angelägenhet för att bostäderna skall kunna
utnyttjas på ett optimalt sätt.
Byggnadsverksamheten
inom denna oprioriterade sektor är i princip underkastad särskild
tillståndsgivning genom igångsättningstillslånd, som prövais främsi från
konjunktur- och arbetsmarknadspolitiska synpunkter. Delta byggande slår därmed
under direkt kontroll från samhällets sida från utgångspunkter som i stora
stycken överensstämmer med de överväganden som kan bli aktuella också från
kapitalmarknadssynpunkl. I vart fall kan sådana hänsynstaganden mycket väl
vägas in i den tillståndsgivning och reglering enligt lagstiftningen om
igångsättningstillstånd, som myndigheterna redan har i sin hand. Det ter sig
föga rationellt alt arbeta med dubbla regleringar från samhällets sida för
likartade syften. Har ett projekt bedömts angeläget att genomföra och fått
tillstånd för igångsättning, bör del givetvis inte samiidigi försvåras och
ifrågasättas genora annan lillslåndsgivning, som leder till oförnuftiga
störningar i av samhällel redan prövad verksamhei.
Mot
denna bakgrund vill delegaiionen förorda all den av utredningen föreslagna
emissionskontrollen för denna typ av byggande inte införs. 1 stället bör
obligationsutgivning på marknadsvillkor få tillgodose hela den opriorilerade
bostadssektorn utan ytterligare hinder i form av emissionskontroller.
Vad
gäller amorteringstiderna för icke prioriterad bebyggelse, som skall
finansieras med obligationer utgivna med marknadsvillkor, vill delegationen
framhålla att faslighetslånen raåste få löptider som medger en rimlig
kostnadsutveckling inom den oprioriterade sektorn.
Dessutom
bör möjlighel öppnas att låta delar av den icke prioriterade sektorn överföras
till prioriierad bebyggelse, när anspråken från den priorilerade seklorn är
låg såväl på reala resurser som på kapital, dvs. en anti-cyklisk hantering av
prioriteringsbestämmelserna i syfte alt stimulera icke prioriterad bebyggelse,
när reala resurser finns tillgängliga. Detta i motsats till dagens läge då 90-
lO-regeln innebär att om den priorilerade bebyggelsen minskar, så minskar även
raöjligheterna atl finansiera icke prioriterad bebyggelse.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 111
Låneformer m. m.
Som ulredningen framhåller, är införandet av indexreglerade
lån enbart för bostadsmarknaden förknippat med belydande problem, bl. a.
beroende på den särreglering som därmed skulle uppstå på en del av
kapitalmarknaden. Att övergå till indexlån på hela kapitalmarknaden medför än
mer svåröverskådliga problem. Det faktum atl försök i utlandet med indexlån
till sist måst avbryias talar givetvis, som utredningen framhåller, också för
att indexlånesystemet är en leoretisk konstruktion som är svår all förena med
marknadens krav på smidighet.
Delegationen får med hänvisning till del sagda insiämma i
kapitalmarknadsutredningens slutsatser beträffande indexlån. Delegationen
motsätter sig inte heller utredningens förslag om förkortade amorteringslider
för bostadsobligationer och bostadsinstitutens kreditgivning.
De räntejusteringsklausuler som börjal lillämpas på långa
lån under 1977 är enligt NBD en betydelsefull nyhet. Lånemarknaden har varit
praktiskt tagel helt i avsaknad av förnyelse under läng tid. Vi har länge haft
behov av förändrade låneformer som verkar inflationsdämpande och nära anknyter
till investeringsobjektens betalningsflöde. Följs denna ordning med avtalade
ränlejusleringar vid konverteringstillfällena av en fortsaU utveckling av
låneformer som anpassas till de individuella investeringsobjektens förväntade
räntabilitet motverkas inflalionens snedvridande verkningar och marknaden kan
"växa ur" de problem som nominella låneformer medför.
Utredningen diskuterar vidare huruvida tilltron till den
svenska kapitalmarknaden påverkas av om kreditgivningen till bostadsmarknaden
sker via statsobligationer eller bostadsobligationer. Kapitalmarknadsutredningen
anser frågan svårbedömbar. I anslutning härtill bör det framhållas att frågan
om direkt statligt ansvar för obligationerna är av underordnad betydelse, dä
som nu staten genom räntesubventioner svarar för 2/3 av obligationernas
förräntning i nybyggda fastigheter. Omfattningen av dessa offentliga åtaganden
innebär de facto att bostadsobligationernas värde är direkt avhängiga av den
statliga subventionspolitiken. Nya låneformer som möjliggör lägre inslag av
subventioner blir således angelägna också för atl minska belastningen på
statsbudgeten.
Kapitalmarknadsulredningen föreslär ett antal väsenlliga
förändringar i lagen om försäkringsrörelse. Förslagen innebär bl. a. alt den s.
k. fria sektorn vidgas från 10 till 20% av försäkringsfonden och att i de mot
försäkringsfonden redovisade värdehandlingarna fär inräknas skuldförbindelser
i fastigheter värderade med ledning av uppskatlningsvärden istället för taxeringsvärden.
De föreslagna åtgärderna är betydelsefulla för
kapitalmarknadens funktionssätt och för fastighetsfinansieringen. Delegaiionen
tillstyrker dessa förändringar.
Totalfinansiering av bostadsbyggandet
Det viktigaste motivet för en totalfinansiering har,
enligt vad utredningen visar, varit önskemålet att varaktigt förebygga de
friklionsproblem för bostadsfinansiering som existerat.
Ulredningens ingående analys av frågan om en statlig
lolalfinansiering utmynnar i slutsatsen att ett införande av en sådan ordning
inte skulle medföra några väsentliga fördelar för lånlagarna varken genom
integrerad eller fullständig finansiering. Delegationen instämmer helt i denna
uppfattning. Tvärtom kan della, som delegaiionen framhållit i lidigare
remissvar på boendeutredningarna, medföra nya komplikationer.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 112
Kapitalmarknadsulredningen
visar atl effekien på kapitalmarknadens funktionssätt av ett institut för
totalfinansiering blir beroende bl. a. av om institutet antages finansiera sin
utlåning via egen upplåning eller via statsbudgeten. Ulredningen framhåller
enligt delegationens uppfattning helt riktigt, att en lösning där ett statligt
bostadsinstitui finansierar långivningen med egen upplåning på kreditmarknaden
inte medför några fördelar ur upplåningssynpunkt jämfört med nuvarande system.
Finansieringssystemets
nuvarande uiformning med en uppdelning mellan kortfristiga lån under
byggnadstiden och långfristiga lån under fastigheternas förvaltningsskede är
ett bra sätt atl anpassa finansieringen till kredilmarknadens förhållanden.
Enligt delegationens uppfattning har utredningen fog för slutsatsen att
situationen med låneköer i bosladsinstituten är en följd av en
ekonomisk-politisk avvägning och att detta inle kan tas som inläkt för brister
i det institutionella systemet. Bostadssparande och ökad självfinansieringsgrad
inom bostadssektorn
Sparandets
otillräcklighet berörs, sora tidigare påpekats, utförligt av kapitalmarknadsutredningen.
Utredningen pekar bl, a, på AP-fondemas avtagande betydelse som
kapitalförsörjningskälla för bostadsmarknaden och de växande subventionerna
till hyressektorn. De perspektiv som avtecknar sig tyder enligt delegationens
uppfattning entydigt på ett stort behov av bostadssparande och höjd självfinansieringsgrad
inora bostadssektorn för aU vår framtida bostadsförsörjning skall kunna
tryggas. Bostadssektorns stora spamnderskott kommer visseriigen att påverkas i
positiv riktning av de förkortade ränlebindningstider som introducerats på
obligationsmarknaden. Likaså kommer den snabbare avtrappningen av
räntesubventionerna som föreslagils vårriksdagen att leda till minskade
anspråk på statliga subventioner, och växer nya finansieringsformer fram i
enlighet med vad som sagts ovan under avsnittet låneforraer kan dessa också på
sikt dämpa sparunderskottel. Sektoms sparande komraer emellertid även med beaktande
av dessa förändringar att vara starkt negativt under överskådlig tid. Det finns
därför anledning att överväga ocksä andra åtgärder som kan leda till ökad
självfinansiering samtidigt som hänsyn tas till att efterfrågan och
produktionen bör hållas uppe.
Ett
ökat hushållssparande kan åstadkommas, om konsumentema erbjuds delta i
bostadsfinansieringen inom alla områden av bostadsmarknaden, del vill säga
utöver småhussektorn även de flerfamiljshus för vilka en stabil efterfrägan
finns. Ett sätt att uppnå detta på är att öka andelen bostadsrätter på
marknaden.
En
egen boslad har visat sig vara ett av de raest attraktiva målen för hushållens
sparande. Ökas den sektor av bostadsmarknaden inom vilken hushållen tillåts
delta, kommer också det samlade sparandet att öka. Den genom
förhandlingsuppgörelser reglerade hyresmarknaden ger inte ett riktigt mått på
konsumentemas betalningsvilja. Ett klart tecken på detta är den omfattande
"svarta" lägenhetshandeln i innerstadsdelar i våra större städer.
Likaså är de höga värdena på bostadsrättslägenheier i attraktiva lägen delvis
ett utiryck för samma sak. Underlättas en omvandling av hyresbostäder till
bostadsrätter samtidigt med att nyproduktionen i flerfamiljshus i ökad
utsträckning inriktas på bostadsrättslägenheter, kan bostadssparandet få högre
prioritet och hushållens konsumtion anpassas bättre till tillgängligt utrymme.
Effekten, utöver ökad kapitalbildning, kommer också att visa sig i
betalningsbalansen vad gäller efterfrågan på varor med hög importbenägenhet.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 113
Skattestimuleral bostadssparande
Del nuvarande skattesystemet försvårar starkt ett mera
utbrett hushållssparande - 60-80% av intjänad inkomst dras genom
marginalskatterna in till offentlig verksamhet för de flesta inkomstgrupper.
Nuvarande syslem lenderar atl begränsa viljan till arbetsinsatser, vilket får
återverkningar både på våra ekonomiska balansproblem och möjligheten att
förbättra kapitalförsörjningen i samhällel.
En utväg att söka komma tillrätta med dessa problem är bl.
a. att stimulera ett ökat sparande med marginalskattelättnader, så att avdrag
vid beskattningen medges för att öka hushållssparandet. Förslag med detta
syfte har också framlagts av regeringen. Klarl är alt ell betydande iniresse
finns för målsparande bland hushållen. Eu vidgat hushållssparande för bl. a.
bo-siadsanskaffning kan därför vänlas få stor praktisk effekt för kapitalbildningen
i det läge som nu råder. Visserligen ligger det en spareffekt i de höga
kapitalkostnader som betalas inom den av hushållen själva förvaltade
bostadssektorn (egnahem, bostadsrätt), speciellt om räntebetalningarna
betraktas som realamortering till den del de utgör inflationskompensation. En
begränsning som följer av detta är dock alt huvuddelen av sparandet sker efter
bosladsanskaffningen.
Ett utökat sparande på bostadssektorn behöver stimuleras
även före hushållens bostadsanskaffning. Enligt delegationens uppfattning kan
detta också ske genom en fortsatt utbyggnad av de sparstimulerande åtgärder som
redan föreslagits av regeringen. Det bör vara möjligt alt genom ett ökal
hushållssparande bemästra de tendenser till brister i kapitalförsörjningen som
nu uppträder. Ell mycket utbrett hushällssparande, sett ur inkomsttagarnas
hela aktiva livscykel, kan självfallet komplettera nuvarande ordning med
kollektivt pensionssparande, när delta börjar trappas av. Ett hushällssparande
med stor utbredning kan också utvecklas på ett fördelningspolitiskt mera
acceptabelt sätt än begränsade sparformer. När flertalet inkomstgrupper har
myckel högt marginalskattetryck, ter sig givelvis ett årligt vid beskattningen
avdragsgillt sparbelopp lika för alla inkomsttagare som tämligen neutralt
fördelningspolitiskt sett, i synnerhet om konstruktionen ges räckvidd över
inkomsttagarens alla aktiva år. Att inkomsttagare exempelvis kunde beredas
ulrymme till obeskattat ackumulerat sparande av sin inkomst med ett halvt
basbelopp - ca 5 000 kr - behövde knappast te sig som någon orimlighet, om det
väsentligt underlättar kapitalbildning och löser balansproblem i samhället.
Ett sådant skatleslimulerat sparande kan utnyttjas av hushållen på flera sätt,
bl. a. för ett ökat livförsäkrings- och pensionsförsäkringssparande i former
som bör te sig fördelningspolitiskt acceptabla.
Det borde också finnas möjlighet att anpassa ett sådant
hushållssparande till finanspolitiken så, atl avdragsrätten varieras med
konjunkturerna. Sparpremiens omfattning skulle därmed kunna bli ett komplement
till offentligt sparande genom överbalansering av budgeten i en högkonjunktur.
Fördelningspolitiskt borde heller inte ett samlat sparande som resultat av en
livslång arbetsinsats på normall ca 250000 kr - del vill säga värdet av ett
normalt småhus - le sig oförsvarligt i ett av väridens mest utvecklade länder.
Delegationen vill därför förorda överväganden från statsmakternas sida till ett
ytterligare utvidgat hushållssparande med skattestimulanser för all förbäura
bl. a. bostadssektorns kapitalförsörjning.
Ökning av den hushållsförvaltade sektorn på
bostadsmarknaden
Av landets totala bostadsbestånd på ca 3,5 milj.
lägenheter finns upp-
8 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 114
skattningsvis
1,5 milj. i form av egnahem och ca 0,5 milj. i form av bostadsrätter. Den
hushållsförvaltade sektorn är således större än hyressektorn som har ca 1,4
milj. bostäder.
Finansieringsformerna
och skatlesystemets uiformning leder lill olika boendekostnader i ägda och
hyrda bostäder. Kostnadsparitet upprätthålles emellertid genom att
kapitalkostnadssubventionerna har getts en större omfattning i hyres- och
bosiadsrällshus än i de självägda småhusen. Detla är ett samhällsekonomiskt
kostsamt sätt att förverkliga kostnadsutjämning pä, speciellt i tider av
inflation.
De
skilda skalteeffektema kan motverkas direkt i skattesystemet och omfatiningen
av del statliga kapitalkostnadsstödet kan kraftigt begränsas. Fördelas de
underskott som, i många fall, uppkommer vid schablontaxeringen i
bostadsrättsföreningar direkl på de boende i föreningens hus, blir de
skattemässiga fördelama för bostadsrätt av samma slag som för småhusen. En
tekniskt god lösning till hur avdragsrätten för bostadsrättsföreningens
medlemmar kan konstrueras har utarbetats av finansdepartementet (Ds Fi
1971:14). För förvärvsarbetande blir värdet av avdragsrätten i flerfamiljshus
ungefär lika stort i alla inkomstlägen till följd av att marginalskattetrycket
är högt även i relativt låga inkomstlägen.
1
själva verket skulle en omfaitande övergång till ägande/bostadsrätt inom den
statligt belånade sektom inte öka statens utgifter nämnvärt. Undersökningar
som företagits inom byggnadsdelegationen visar exempelvis, att en nyinflyttad
småbarnsfamilj i Storstockholmsorarådel 1977 med en årsinkomst på 55 000 kr för
en yrkesverksam familjemedlem fick ca 17000 kr/år i sammanlagt samhällsstöd
(bostadsbidrag inräknat) om hushållet flyttade in i en kommunal lägenhet på 100
m. Bodde familjen i stället i ett köpt småhus eller lägenhet av samma storlek,
uppgick samhällsstödet till ca 19000 kr (skattereduktion genom ränteavdrag
inräknat).
Självfallet
skulle en utveckling mot ökad hushållsförvaltning underlättas om ett utbrett
hushållssparande fick skattestimulanser på tidigare föreslaget sätt. Det
skulle underlätta för hushållen att betala erforderliga insatser för att
förvärva bostäder. Detta gäller för övrigt inte bara nybyggnads- och
ombyggnadssektorn ulan även inom det befintliga bostadsbeståndet.
Av
bostadssociala skäl finns i så fall också anledning underlätta övergången till
hushållsförvaltning med sikte även på inkomsttagare med måttliga inkomsler -
jämför 55000 kr-exemplet ovan. Med tanke på överkostnader m. m., som normalt
uppkommer, torde ett system med särskilda bo-siadsanskaffningslån med statlig
eller kommunal borgen av rimlig storleksordning (20-30 000 kr) förtjäna
övervägas.
För
att främja bostadssektorns självfinansieringsgrad skulle även kunna övervägas
atl enbarl lila lill skatleslimulanser som bostadsstöd för den
hushållsförvaltade sektom. De fördelningspolitiska betänkligheterna mot en
sådan förändring torde ofta överdrivas, eftersom skillnadema i kost-nadsulfall
mellan olika inkomstgrupper även med en sådan ordning blir relativt måttliga
för bosläder av normalstoriek i dagens ekonomiska system, beroende på
marginalskattemas relativa storlek inom flertalet inkomstskikt och
bostadsbidragens belydelse för de mindre inkomstgmppemas bostadskostnader.
Vid
en övergång från räntesubventioner till skattestimulanser inom bostadssektorn
kan de bostadssociala målsättningarna således upprätthållas genom en tämligen
okomplicerad översyn av reglema för del individuella bostadsstödet. Det kan för
övrigt dessutom tänkas, att vissa justeringar i lånens utformning kan företas
för alt underlätta en sådan reform.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 115
Förenklad bostadslångivning
En angelägen reform ärenligt delegationens uppfattning
vidare, att söka rationalisera bostadsproduktionen genom förenklingar i
administrationen, både i fråga om lånevillkor och byggbestämmelser.
Effektivisering och produktutveckling betyder bättre resursutnyttjande, något
som kan bli välbehövligt bidrag till en bättre självfinansieringsgrad på
bostadsmarknaden.
Bestämmelserna om låneunderlag bör i sådant syfte kunna
omformas så, att statliga lån kan utgå med ett schablonbelopp, lika för alla
räknat per m''. Även räntebidragen skulle kunna beräknas på delta sätl. Den
statliga lånegivningen skulle enligt det sagda kunna utgå med ett
schablonbelopp räknat per m'', som anpassas till dagens kostnadsläge,
exempelvis 700 kr/m". Detta statslån får så placeras i säkerhetsläge över
bottenlån på 70% av fastighetsvärdet. Med schablonmeioden bortfaUer behovet av
detaljerad kostnadskontroll. De grundläggande funktionskraven på bostäder bör
skrivas in i byggnadsstadgan. Med stegrade byggnadskosinader minskar enbart
det statliga finansieringsstödet relativt sett per m" och något egentligt
behov av kostnadstak finns därraed inte längre.
Också den statliga subventionen skulle kunna beräknas på
likartat sätt till ett schablonbelopp räknat per m" i dagsläget exempelvis
på 140 kr. Först med sådana schablonmetoder blir del möjligt att avveckla raden
av fysiska kontroller och rationalisera byggnadsproduktionen i kostnadssänkande
syfte. Den som bygger dyrt får då proportionsvis mindre stadigt kreditstöd och
subvention, vilket är ett rimligt inslag i ett stabiliseringsprogram.
3.29 SHIO och Familjeföretagens förening och Svenska
byggnadsentrepre
nörföreningen
Dessa båda sammanslutningar hänvisar till
byggnadsdelegationens synpunkter och åberopar delegationens yttrande som sitt
eget.
3.30 HSB:s riksförbund
Utredningen föreslår inga större förändringar i nuvarande
system för kapitalförsörjningen till bostadsbyggandet. Enligt utredningens
uppfattning har kapitalförsörjningen fungerat tillfredsställande. Vidare hävdar
utredningen, att det statsbelånade bostadsbyggandet numera i huvudsak är oberoende
av krediimarknadsläget såväl för sin kreditvolym som för räntevillkoren.
HSB delar inte utredningens uppfattning och slutsatser.
Framförallt ur bostadspolitiska synpunkter måste starka invändningar anföras
mot nuvarande förhållanden.
En rimlig bostadsförsörjning i vårt land kräver en
nyproduktion av bostäder om 70-75 000 lägenheter per år. Till denna slutsals
kom boende- och bostadsfinansieringsutredningama år 1975 och den har senare
bekräftats av bostadsstyrelsen. Bred politisk enighel råder också om en sådan
målsättning för nyproduktionen av bostäder. Detta har under eU antal år framgått
av de beslul om ramarna för nyproduktionen, som fastlagts av riksdagen.
Det stafliga bosladslånesystemet och kapitalförsörjningen
till bostadssektorn måste enligt HSB:s mening utformas så, att en nyproduktion
av denna omfattning och därmed sammanhängande samhällsutbyggnad kan
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 116
ske med minsta möjliga stömingar i form av fördröjningar,
som alltid innebär kostnadsökningar.
Under de senaste åren har bostadsbyggandet sjunkit
kraftigt. Särskilt häri har nyproduktionen av flerfamiljshus drabbats.
Nyproduktionen av bostäder ligger långl under den nivä. som bedömts nödvändig
för en lill-tredsställande bostadsförsörjning.
Kostnadsnivån har, vilket utredningen också konstaterar,
samtidigt höjts kraftigt. De boendekostnader, som blir följden av
produklionskosl-nader även inom ramen för panivärdet i den statliga
långivningen, har nått nivåer som gör bostäderna svära att efterfråga för stora
medborgargrup-pei-.
Mycket ofta föreligger vid igångsättning av projekt, som
handlagts enligt gällande regler och villkor för anbudsupphandling och
marktilldelning en skillnad mellan pantvärdet och den verkliga
produktionskostnaden om 10% eller mera. Vid nu aktuella produkiionskosinader
innebär detta ett extra finansieringsbehov om ca 20000 kronor för en vanlig
lägenhet. Detta finansieringsbehov måsle täckas med upplåning pä den allmänna
kreditmarknaden med hell annan räntenivå än den slatligt garanterade inom
pantvärdet, vilkel kan innebära, att kapitalkostnaden enbart för erforderlig
fyllnadsfinansiering under de försia åren kan närma sig och i vissa fall bli
lika stor som kapitalkostnaden för hela finansieringen inom pantvärdet.
Om finansiering över huvud taget kan anskaffas för alt
fylla bristen i statlig belåning blir resultatet således en kraftig höjning av
boendekostnaden. Allemalivei är att avslå från produklion. Detta förhållande
är troligen orsak till en stor del av sänkningen i nyproduktionen framförallt
av flerfamiljshus i bostadsrätt eller hyresrätt.
Ulredningen konstalerar, alt trots det lägsta
bostadsbyggandet pä tjugo år inle heller kapitalförsörjningen till
byggnadskrediler inom ramen för det statligt godkända panivärdet fungerade
tillfredsställande under år 1977. Kreditgivningen har uppenbarligen inte följt
de intentioner, som fastlagts i överenskommelse mellan statsmakterna och
bankerna. Ett stort antal projekt, som upptagits i Bostadsstyrelsens listor
över 1977 års produktion, kunde inte erhålla kreditiv utan måste hänvisas till
särskilda förhandlingar som "nödlidande"'. Förhållandet synes vara
detsamma för ett antal objekt ingående i 1978 års produktion trots att även
denna blir låg. En ökning av bostadsproduktionen upp till den erforderliga
volymen ca 70000 lägenheter ter sig mot bakgrund av svårigheterna alt erhålla
byggnadskrediter inte praktiskt möjlig att genomföra.
Förhållandena både ifråga om svårigheterna att erhålla
byggnadskreditiv och ifråga om svårigheterna atl finansiera skillnaderna mellan
panivärde och faktisk produktionskostnad visar, all bostadsfinansieringen icke
fungerar lilifredsställande.
Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna lämnade i
sitt belänkande SOU 1975:12 "Totalfinansiering" motiveringar för och
förslag om en samlad finansiering av bostadsbyggandet. I sitl remissyttrande
tillstyrkte HSB i huvudsak utredningarnas förslag. Kapitalmarknadsutredningen,
som funnit det nuvarande finansieringssystemet godtagbart, har därmed ocksä
avstått från att belysa de institutionella problemen vid en samlad finansiering
av bostadsbyggandet.
Starka skäl talar enligt HSB:s mening för en
totalfinansiering av bostadsbyggandet. För att slutgiltigt kunna bedöma frågan
är del emellertid nödvändigt att institutionella, organisatoriska och
rutinmässiga frågor, som
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 117
uppkommer vid en övergäng från det nuvarande
finansieringssystemet lill en totalfinansiering, blir ingående utredda och
analyserade. HSB finner det nödvändigi atl en sådan översyn omgående kommer
till stånd. I den översynen bör få deltaga även representanter för
bosiadskooperationen.
Ulredningen har föreslagil förkortning av
amorteringstiderna för botten-lånen. Förslaget kan måhända vara motiverat ur
kapitalmarknadssynpunkl. Det bostadssociala kravet måste emellertid idag vara
att kapitalkostnaderna för bosladsbyggandet skall bli lägre än vad som nu är
fallet. HSB avstyrker förslaget om förkortning av amorteringstiderna för
botten-län.
HSB biträder förslaget om ändrade regler för beräkningen
av den prioriterade långivningen till bostadsbyggandet och om övre gränsen för
botten-lån till småhus.
3.31 Stockholms kooperativa bostadsförening ek. för.
(SKB).
Bostadsbyggandet intar i finansieringshänseende en gynnad
ställning genom att långivningen till en myckel stor del av bostadssektorn är
prioriterad. Delta skall enligt kapitalmarknadsutredningen inle ses som ell
uttryck för att bostadsinvesteringarna skulle ha ett högre samhällsekonomiskt
värde. SKB vill dock hävda atl dessa har en samhällssocial belydelse som
överträffar flertalet övriga investeringar. Självklart gäller det sagda alldeles
särskilt beiräffande det bostadsbyggande, som saknar vinstsyfte, alltså det
kooperativa och allmännyttiga. Främst den kooperativa och allmännylliga
bostadsproduktionen men även det övriga bostadsbyggande, som sker med stöd av
statliga bostadslån bör kunna påräkna en tryggad och frikiionsfri finansiering.
Totalfinansiering av bostadsbyggandet
SKB har i sitt yttrande 1974 över betänkandet
"'Solidarisk bostadspolitik" (SOU 1974:16) anfört all man eventuellt
borde inrätta en bosladsbank samt införa såväl fullständig som integrerad
finansiering av del allmännyttiga och kooperativa bostadsbyggandet. De
erfarenheler, som SKB gjort sedan dess, har förstärkt uppfattningen att en
totalfinansiering innebär stora fördelar framför allt kanske för sådana
bostadsorganisationer, som är fristående från banker och kreditinstitut.
Kapitalmarknadsulredningen
konstalerar atl del under 1977 förekommii allvarliga friktioner i
byggnadskreditgivningen. Likväl förutsätter utredningen alt del nuvarande
finansieringssystemet, som utredningen ju vill behålla, kommer att handhas på
ett sätt som förebygger friktioner. SKB kan inle finna att i betänkandet
redovisals några hållbara grunder för delta optimistiska synsätt. För egen del
har SKB redan stött på svårigheter i fråga om 1978 och 1979 års planerade
byggverksamhet. Ovissheten om erforderliga kreditiv och härmed förknippade
svårigheler att tillräckligt långl i förväg bestämma starliidpunkten för ell
byggnadsarbete medför särskilda bekymmer vid ombyggnad av äldre fastigheter.
Ett bostadsföretag som av sociala skäl värnar ora de boendes återflyltningsrält
ivingas till en myckel noggrann tidsplanering. I mycket god tid måste de boende
få vetskap om när de skall flytta och när de kan återinflytia i den
moderniserade lägenheten. Det är härvidlag oacceptabelt och inhumant atl låta
brister i kreditgiv-ningssystemet föranleda att de av ombyggnaden berörda
hyresgästerna utsätts för exlra besvär och ibland till och med lidande. Ett seriöst
bostadsfö-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 118
retag mäste därför kunna kräva att bindande besked
angående finansieringen lämnas flera månader före den planerade
igångsättningen. En genom statens försorg garanterad totalfinansiering torde
medföra väsentligt förbättrade möjligheter atl följa en tidplan, som upprättats
med hänsyn bl. a. till hyresgäsiernas berättigade intressen.
1 övrigt instämmer SKB i allt väsentligt i den reservation
som ledamoten i kapiialmarknadsutredningen Knut Johansson avgivit angående
lolalfinansiering. Som framhålles i reservationen är inte tillämpningen av en
given leknisk lösning på bostadsfinansieringsproblemel det viktigaste.
"Så länge slutmålet, en garanterad, stömingsfri och ralionell
bostadsfinansiering kan uppnås har det mindre betydelse hur detta sker."
Det nuvavarande statliga finansieringssystemet
Behålles det nuvarande statliga finansieringssystemet
uteslutes givetvis inte förbättringar av detta system. Utredningen anger att de
låntagare som är berättigade till statliga lån i allt väsentligt är oberoende
av kreditmarknadsläget. Även om detta är rikligt bör inte underskattas
betydelsen av den ökning av produktionskostnaden som uppstår genom det
räntetillägg som får göras med visst promilletal från färdigställandet till en
av länsbostadsnämnden beräknad tidpunkt för utbetalning av bostadslånet.
Oaktat kostnaden för räntetillägget endast är 3,4 procent del första året är
det angeläget att tiden för behandlingen av slutlig låneansökan blir kort, då
eljest kostnaderna för räntetillägget märkbart påverkar hyran. Vidare bör
beaktas atl utbetalningar av bostadslånet ibland sker avsevärt senare än vid
den av länsbostadsnämnden beräknade tidpunkten. Följden härav blir att det
ifrågavarande bostadsbygget under någon tid belastas med osubventionerade
kreditivkostnader, eftersom räntebidrag inte utgår förrän från och med dagen
efter utbetalningen av det statliga bostadslånet. Kapitalförsörjningen till
bostadsbyggandet bör om möjligt organiseras så att kostnadsökningar av angivet
slag elimineras.
Prioriteringssystemel samt villkoren på
bottenlånemarknaden
SKB tillstyrker förslaget ora särskilda obligationsserier
för den oprioriterade utlåningen.
Förkortningen av amorteringstiderna ställer sig SKB mera
tveksam till. Kapitalmarknadsutredningen har tyvärr inte lagl några synpunkter
på sarabandet mellan amorteringar, avskrivningar och hyror. Inom många bostadsföretag
låler man avskrivningarna följa amorteringarna, varav följer att likvida medel
i princip alltid finns tillgängliga för låneavbetalningarna. För bostadsföretag
som gör avskrivningar efter samma procentsats varje år under exempelvis 65 år
medför kortare amorteringslider alt tillgången på likvida medel måsle ökas.
Detta kan föranleda hyreshöjningar.
Inflationsproblemet
Vad utredningen anfört om de fördelningsmässiga problem
och motsättningar som genom inflationen uppstår inom fastighetsförvaltningen
kan SKB erfarenhetsmässigt bekräfta. Trots att SKB i egenskap av fastighetsägare
vid inflation har möjlighet att avsevärt öka sin förmögenhet delar SKB
oförbehållsamt utredningens åsikt att det primära målet måste vara att
perraanent avlägsna inflationen, som för med sig betydande olägenheter bland
annat för en rättvis hyressättning.
Utredningens uppfattning att räntan på långa lån inte bör
bindas för läng-
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 119
re
tid än fem år kan ses som ett uttryck för en maktlöshet inför inflationen som
inle stämmer väl överens med målsättningen om varaktigt avlägsnande av
densamma. Vidare noterar SKB att tomträttsavgäider avseende mark för
bostadsändamål gäller under minst tio år i sänder. Då tomträttsavgäl-den kan
anses jämförbar med ränta, anser SKB att genom lagstiftning bör fastläggas alt
ränian på länga lån inte mot bostadsföretagets bestridande får ändras oftare än
vart lionde är.
Försäkringsbolagens
utlåning för fastighetsfinansiering
Belåning
av äldre flerbostadsfastigheter i samband med överlåtelser är enligt SKB:s
åsikt relativt sett mindre vikiig än den långivning som sker för nybyggnad,
ombyggnad eller större renoveringar, t.ex. fasadputsning, av flerbostadshus.
Mindre generositet från bankers och andra kreditinstituts sida vid
faslighelsaffärer skulle verka återhållande på priserna och spara kapital för
viktigare ändamål. Förutsatt man kan räkna med all försäkringsbolagen
fortsätter sin hittillsvarande försiktiga placeringspolilik och främst kommer
att medverka till en ur samhällelig och bostadssocial synvinkel angelägen
fastigheisbelåning, synes ingen invändning böra riktas mot kapitalmarknadsutredningens
förslag om en vidgning av den fria seklorn från lio till tjugo procent av
försäkringsfonden. Härigenom torde toppbelåningen av nybyggda
bostadsfastigheler underlättas.
En
övergång från taxeringsvärden till uppskattningsvärden vid försäkringsbolagens
redovisning av säkerhetsläget för lån resulterar sannolikt i högre koslnader
för låntagarna, då bolagen kan väntas debitera värderings-kostnaderna vid sidan
av räntan. Trots att det här gäller en engångskostnad av överkomlig storlek
bör den ändå noteras, då SKB anser att alla kostnadsökningar som återverkar
höjande på bostadshyrorna skall uppmärksammas.
3.32
Hyresgästernas riksförbund
Bostadsbyggandet
härunder 1970-talet genomgått en total omstrukturering. Produktionen av
flerfamiljshus har minskat kraftigt och är nu nere i ungefär en femtedel av vad
den var vid årtiondets början. Samtidigt har emellertid produkiionen av småhus
för äganderättsupplåtelse kunnat öka. Detta innebär att nyproduktionsmarknaden
i dag domineras av bostäder där upplåtelsen förenas med kapitalplacering. Även
i det befinlliga bostadsbeståndet har kapitaltransfereringar i samband med
bostadsöverlåtelser fåll ökande betydelse. Den sociala bostadsförsörjningen
har kommii att skjutas allt mer i bakgrunden lill en bostadsmarknad som
uppvisar allt starkare inslag av spekulation och segregalionslendenser.
För
den som har uppfattningen att bostaden är en social rättighet måste
utvecklingen på bostadsmarknaden te sig starkt oroande. För hyresgäströrelsen
ärden dock inte förvånande. Hyresgästemas Riksförbund har länge påtalat
konsekvensema av den bristande neutraliteten i ekonomiska villkor för olika
upplåtelseformer och hustyper. Kapitalmarknadsutredningen har förtjänstfullt
uppmärksammat en del av de ekonomiska problemen i boendet. Utredningen har
således påvisat effektema av det oneutrala skattesystemet och förekomsten av i
det närmaste obeskattade kapitalvinster på bostadsmarknaden. Behandlingen av
dessa problem hardock legal utanför kapitalmarknadsutredningens uppdrag. Förbundet
vill, för sin del, i
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 120
sammanhanget avisera alt det inom hyresgäströrelsen pågår
ett omfattande bostadspolitiskt programarbete, i vilkel bl. a. dessa problem
behandlas. Förbundel kommer således att återkomma i dessa frågor vid en senare
tidpunkt.
En lång rad organisationer och politiker med en social syn
på boendet förväntade sig väl att Kapitalmarknadsulredningen skulle göra en
sista kontroll av om det fanns några avgörande invändningar ur krediimarknadssynpunki
mot införandet av en statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet. Denna
slutsats kan man dra utifrån den tidigare behandling som frågan har fått.
Således har flera statliga utredningar tidigare förordat totalfinansiering.
Dessa förord har understölts av en rad organisationer på bostadsmarknaden i
bostadspolitiska program och i remissyttranden. Berörda utskott har i
riksdagen uttalat all tolalfinansieringen bör avslås endast av mycket tungt
vägande skäl. Till och med Kapitalmarknadsulredningen själv har i
remissyttrande tidigare ställt sig posiliv i lotalfinansie-ringsfrägan.
Mot den ovan anförda bakgrunden har förbundet mottagit
Kapitalmarknadsutredningens slutbetänkande med förvåning och besvikelse. Utredningen
har således inle funnit några avgörande skäl ur krediimarknadssynpunki mot en
statlig totalfinansiering. Detta har man emellertid avstått ifrån att klart
uttrycka. 1 stället har man gett sig in på att på nytl gå igenom de
bostadspolitiska motiven för införandet av statlig totalfinansiering på
bostadsmarknaden och därvid kommii fram lill en annan uppfattning i frågan än
vad man lidigare har redovisat. Förbundet ifrågasätter om man över huvud taget
kan tillmäta dessa överväganden någon betydelse efiersom utredningen
uppenbarligen inle haft lill uppgift atl göra dessa överväganden. De har
tidigare gjorts av andra statliga utredningar.
Ledamolen i utredningen, Knut Johansson, har i en väl
utvecklad reser
vation gett uttryck för en mot majoriteten starkt avvikande uppfattning.
Reservationens innehåll slår väl i överensstämmelse med den uppfattning
som förbundet har och som bl.a. redovisats i vårt yttrande över boende-
och bostadsfinansieringsutredningarnas betänkande
"Totalfinansiering".
Förbundet ser därför ingen anledning alt gå närmare in på frågan här ulan
kan nöja sig med att ansluta sig till de synpunkter som anförs i ledamoten
Johanssons reservation samt hänvisa till det tidigare nämnda reraissyttran-
det av förbundet.
------ (Se 4.18)
Avslutningsvis vill förbundet konstalera att
Kapitalmarknadsulredningen inle har anfört några starka invändningar mot ett
genomförande av del sedan länge uppställda kravel på en statlig
totalfinansiering av bostadssektorn. Förbundet hemställer därför att
regeringen tar initiativ för genomförande av denna för bostadsmarknaden
betydande reform.
3.33 Sveriges fastighetsägareförbund
Förbundet ansluter sig till de synpunkter som framförts i
remissyttrande av Näringslivels Byggnadsdelegalion. Som där framhållits och som
beaktats även av utredningen har marknadsräntan genora bostadsfinansieringssystemet
kunnat frikopplas från bostadssektom för statligt belånade fastigheter.
Redan idag föreligger emellertid svårigheter för ägare
till hyresfastigheter utan statliga bostadslån, vilket inte behandlats av
utredningen. Fastig-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 12i
hetsägarna har fått vidkännas kraftiga stegringar av
kapitalkostnadema i samband med att äldre lån konverterats till marknadsränta.
Även utökad amorteringsskyldighel på bottenlån har medverkat till att
likviditeten blivit hårt ansträngd i äldre hyresfastigheter. Möjligheter
föreligger inte att höja hyrorna i del äldre fastighetsbeståndet för att
kompensera ökningen av kapitalkostnadema, eftersom det statligt belånade
beståndet inte påverkas av marknadsräntans utveckling och detta bestånd
besiämmer hyresnivån vid nuvarande tillämpning av bruksvärdebegreppet.
Med hänsyn lill all kapitalmarknaden bör vara fri och
obunden släller sig förbundet tveksamt till möjlighetema, att komma till rätta
med problemen med kraftigt ökade kapitalkostnader i det icke bostadsbelånade
beståndet, genom att införa en begränsning av kreditinstitutens möjligheter att
genomföra räntehöjningar och skärpta amorteringsvillkor för bottenlån.
De sätt
som då står till buds för att motverka att likviditelspåfrestningar uppkommer
är, antingen att räntesubventioner medges även till del fastig-helsbestånd som
saknar statliga bostadslån, eller genom en förändring av bruksvärdebegreppet
till en marknadsregel, vilket skulle leda till att man uppnår en riktigare
hyressättning i äldre och nyare fastighetsbestånd, centralt och regionalt.
Det förhållande att s. k. svarta lägenhetsaffärer
förekommer måste ses som ett uttryck för att hyresnivån inte är anpassad till
bostadskonsumen-lernas preferenser. Dessa problem skulle i stor ulsiräckning
kunna elimineras genom en förändring av bruksvärdebegreppet så alt en
marknadsanpassning av hyrorna möjliggörs. Utrymme skulle även skapas för
modemisering och sanering av det äldre bosiadsbeståndel i helt annan
utsträckning än idag, om hyran kan anpassas lill vad hyresgästerna är beredda
att betala för bostaden. Ett skydd för hyresgästerna mot s. k. lyxsanering
finns i bostadssaneringslagens 2 a §, varför oönskade effekter vid
modemisering av bosläder inle behöver befaras uppkomma.
Förbundet avser att i annat sammanhang utveckla sina
synpunkter i dessa frågor men har velat bringa synpunkterna till
ekonomidepartementets kännedom och får hemställa att kreditproblemen i det
äldre fastighetsbeståndet beaktas vid den överarbetning av betänkandet som
sker i departementet.
3.34 Sveriges villaägareförbund
Under senare år har det vid köp av nya statsbelånade
småhus i regel inte erfordrats några stora kapitalinsatser av köparna. Au bo i
egel småhus har därigenom blivit möjligt även för familjer utan egna stora
kapitaltillgångar. Vid köp av äldre småhus är däremot finansieringssitualionen
myckel sämre. Möjligheterna att få goda lån med lång amorteringstid är mycket
dåliga. Det dröjer normalt många år innan hypotekslån beviljas, om det överhuvudtaget
är möjligt att fä sådana. Särskilt i storstadsområdena där prisnivån är högre
än på andra håll krävs ofta en egen kapitalinsats av omkring lOOOOO kr.
Årskostnaderna blir i sådana fall så höga att endast hushåll med stor egen
förmögenhet och/eller hög årsinkomst kan köpa sådana hus. Som utredningen
påpekal är det ett faktum att förvärv av ändamålsenliga äldre småhus många
gånger kan framstå som idealiska för exempelvis barnfamiljer men att
finansieringsfrågan kan te sig olöslig. Konsekvensen av det nuvarande systemet
blir alltså inom sådana områden segregation i boendet som inte kan godtas.
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 122
I
andra områden med inte lika stor efterfrågan på småhus kan verkningarna bli
annorlunda. Försäljningarna hindras här ofta under lång tid av att de
presumtiva köparna inte kan skaffa fram de erforderiiga krediterna.
Kö-parkretsen kan i och för sig vara stor, men något avslut kan ändå inte komma
till stånd raed anledning av kreditsvårigheterna. Äldre raänniskor, som vill
sälja för att flytta till en annan och för dem mera lämplig bostad, kan tvingas
bo kvar i sin fastighet under lång tid. Ibland kan hus l.o. m. stå tomma av
denna anledning. Flyttning mellan olika orter förhindras eller försvåras genom
att den egna kapitaldelen inte kan utnyttjas i den nya fasligheten utan måste
låsas i den som ska säljas.
En
följd av kreditsvårighelerna blir härigenom minskad rörlighet på fastighetsmarknaden
och därmed sämre tillgång till bostäder än vad som skulle vara nödvändigi.
Ett
annat skäl för att förbättra kreditsiluationen för äldre småhus hänger samman
med inriktningen och lokaliseringen av bostadsproduktionen. Hittills har
småhusbyggandet till största delen skett i form av nyexploatering inora
tidigare ej ianspråktagna områden. Nu inriktas däreraot produktionen alltraera
på förtätning och uppmstning inom befintliga områden. Särskilt i
storstadsområden är förekomsten av förtätnings- och förnyelseområden mycket
stor. Enbart i stockholmsregionen finns ett möjligt bostadstillskott av
50000-80000 nya lägenheter inom sådana områden. Antalet befintliga bebyggda
fastigheter inora dessa områden är av storleksordningen 75000 st, (Utredning
om förnyelse av äldre villa- och fritidsbebyggelseområden, länsstyrelsen i
Stockholms län, rapport 9),
1
vissa korarauner utgör sådan förtätning och uppmstning en mycket stor del av
nytillskottet på bostadsmarknaden. Det är då också nödvändigt att
kreditmöjligheterna förbättras så att verksamheien inte hämmas av brist på
medel.
Förbundet
har länge arbetat intensivt för att förbättra kreditmöjligheterna vid köp och
ombyggnad av äldre småhus. Bland de åtgärder som vidtagits kan pekas på en
framställning till dåvarande finansdepartementet samt ett i slutet av år 1976
av riksbanksfullmäktige avgivet svar raed anledning av fraraställningen.
Sora
skäl raot förbättrade kreditmöjligheter har i debatten främst anförts dels att
belastningen på statsfinanserna skulle öka starkt, dels att följden skulle bli
ytterligare ökad prisstegring på äldre hus. Vi vill inte förneka alt dessa
argument till en del är riktiga. Också helt motsatta meningar kan emellertid
anföras.
1
de fall då försäljning av äldre hus trots de svårigheter som föreligger ändå
koraraer till stånd, krävs numera ofta antingen att säljaren binder ett större
belopp av köpeskillingen i den kreditinstitution, som ställer lån till
förfogande, eller själv ligger kvar med ett lån i den försålda fastigheten.
Detta uppfattas naturiigt nog av säljaren som en stor olägenhet, som han söker
kompensera sig för genom ett högre pris.
Även
ora förbättrade kreditmöjligheter skulle leda till en ökad köpar-krets och
därmed verka prishöjande finns alltså också helt motsatta tendenser. Också det
ökade utbudet av äldre fastigheter, ora raöjligheterna till lån förbättras,
skulle verka prissänkande, Della skulle för övrigi få verkningar också för
nyproduktionen. Det är därför inte givet, att prishöjningarna skulle överväga
eller få den storlek man befarat.
Vad
gäller verkningarna på statsfinanserna och på det sarahällsekono-raiskt sett
disponibla kreditutrymmet har också dessa enligt vår mening
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 123
överbetonats.
Jämfört med vad som satsas i nyproduktionen är det fråga om mycket måttliga
belopp. Ökade krediter lill äldre hus leder också åtminstone till en del till
motsvarande minskning vad gäller nyproduktionen.
Förbundet
måsle med beklagande konstatera atl frågan inte fäu någon tillfredsställande
lösning genom kapitalmarknadsulredningens förslag. Tanken att ersätta det
nuvarande kvoteringssystemet med finansiering genom obligationsserier lorde
inte leda till några påtagliga förbättringar. Ett radikalt grepp hade varit alt
hänföra lån fill äldre småhus till de prioriterade ändamålen. Utredningen har
emellertid avvisat den tanken under hänvisning till att en sådan regel skulle
ha en prisdrivande effekt. Förbundet vill ifrågasätta om inte farhågorna härför
är överdrivna. I vart fall synes de fördelar som från bostadspolitisk synpunkt
står alt vinna med en generös kreditgivning mer än väl uppväga nackdelarna av
en eventuellt något höjd prisnivå. Även andra möjligheter skulle kunna
övervägas. Utredningen har pekat på en utväg, behovsprövad kreditgivning.
Förbundet
kan inte anvisa någon färdig lösning för att komma till rätta med problemen. En
möjlighet torde dock kunna vara, att bereda säljaren av småhus möjlighet att
placera del av köpeskillingen på ett sätt som ger någon form av
realvärdesäkring. Härigenom torde lånemarknaden för de äldre småhusen kunna
tillföras de ökade medel, som är nödvändiga för en förbättrad kreditgivning.
För
att få till stånd en lösning av dessa för bostads- och fastighetsmarknaden
mycket viktiga problem torde krävas en utredning. I denna bör såväl
bostadspolitiska och -sociala som kreditmarknadspolitiska synpunkter beaktas.
Villaägareförbundet får därför föreslå atl en sådan uiredning tillsätts
snarast möjligt.
Förbundet
vill avslutningsvis i största korthet anföra några synpunkier på den mycket
komplicerade och svårlösta frågan om förmögenhelsfördel-ningen genom
inflationen.
Utredningen
har på sid. 95 uttalat, atl möjligheterna att motverka denna omfördelning bör -
i den mån politiken misslyckas i sitt primära mål att motverka inflationen - i
första hand sökas inom beskaltningssystemet.
Förbundet
kan inte ansluta sig lill denna uppfattning. Inflationen påverkar primärt
relationerna mellan längivare och låntagare, oavsett för vilkel ändamäl lånen
tages. Beskattning som knytes till innehav eller försäljning av fastighet
innebär därför felaktiga medel, som drabbar enbart viss kategori av låntagare,
och som inte heller förbättrar långivarnas situation. I den mån försämringar
behöver göras för lånlagarna bör dessa vara generella och alltså gälla
samtliga typer av lån oavsett ändamål, och också vara oberoende av om fastigheter
eller andra nyttigheter försäljs eller inte.
3.35
Sveriges allmännyttiga bostadsföretag, SABO (majoriteten)
SABO
beklagar au ulredningen inte har redovisal konkrela och genomarbetade
alternativ till dagens former för bostadskrediter. SABO förordar en
lolalfinansiering av bostadsbyggandet. Enligt SABO bör botlenlän och statligt
bostadslån läggas samman till ett lån som utbetalas i takt med att
byggnadsarbetena fortskrider.
SABO
instämmer därmed med vad ledamoten Knut Johansson anfört i sin reservation till
ulredningen.
SABO
avstyrker utredningens förslag om nya regler för s. k. oprioriterade bötlenlån
till bosläder och om kortare amorteringstider för bottenlån.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 124
För bottenlån vid ombyggnad förordar SABO en längre
maximitid för amortering.
Kredilförsörjningen - allmänt
Del väsentligaste kravel pä bostadsfinansieringssystemel
är att det skall fungera så att planerade bostadsinvesleringar kan komma till
stånd. Kreditförmedlingen skall ske till rimliga koslnader för samhälle och
låntagare.
Bostadssektorns krediiförsörjning har aldrig varit
problemfri. Under stora delar av 1960-lalet fungerade inte
byggnadskreditgivning. Under 1970-talet har det tidvis varit problem med
tillgången på bottenlån.
Sedan är 1977 har det åter varil betydande störningar i
byggnadskreditgivningen. Igångsättningen har försenats och vissa projeki
drabbats av särskilt höga koslnader.
Enligt 1968 års kapitalmarknadsutredning har friktionerna
två orsaker, dels atl bankerna inle har kunnai komma överens om den inbördes
fördelningen av krediter, dels en exceptionell kostnadsstegring. Enligt
utredningen har även en restriktiv anpassning av länetaket, särskilt i början
av är 1977, haft återverkningar - oförklarat vilka - på utbudet av byggnadskrediter.
De senare förklaringarna är felaktiga. Byggnadsprisema
steg i och för sig mycket under år 1977 men inte mer än under åren 1974 och
1976, Eftersläpningen av lånetaket var i genomsnitt mindre det första halvåret
1977 än den var åren 1975 och 1976. Det är alltså uppenbart att bankema får ta
på sig hela ansvarei för att byggnadskreditgivningen inte fungerar.
Enligt SABOs mening är kreditförsörjningen f, n, alllför
känslig för störningar. Del är dessutom anmärkningsvärt att störningama åter
uppträder ett år när bostadsbyggandet är extremt lågt. Nya behov av
investeringar, t.ex. i energibesparande åtgärder eller andra förändringar av
bostadsbeståndet, kan bli ännu svårare att klara inom ramen för gällande
ordning på kreditmarknaden. 1968 års kapitalmarknadsutredning hardock inte
närraare belyst framtida krav på bostadsfinansieringen.
Totalfinansiering
I fråga om totalfinansiering av bostadsbyggandet
konstaterar utredningen (s. 356): "Likväl står det klart att om ett
system för bostadsfinansiering skulle byggas upp från grunden utan bindningar
av historisk natur så skulle knappast den nuvarande uppdelningen på tre olika
kreditgivare förordas. Troligen skulle då någon form av fullständig
finansiering införas med eller utan integrering av byggnadskreditema,"
Trots detta konstaterande innebär utredningens redovisning
ett ganska okritiskt försvar för det kreditsystem som vi har för närvarande.
Utredningen går därigenom ifrån ett lidigare ställningstagande från år 1974 då
utredningen i princip förordade en statlig s, k, fullständig finansiering.
Enligt utredningen är det viktigaste skälet för att behåUa
nuvarande ord
ning att uppdelningen mellan byggnadskrediter och fastighetslån ger ut
rymme för en betydande flexibilitet i byggandet. (se betänkandet s.
356)
Enligt SABOs raening är inte denna flexibilitet någon
garanti för att bostadsbyggandet skall kunna genomföras. Snarare är den ett
uttryck för en eftergift åt bankema, vars likviditet och räntabilitet kan
påverkas positivt om det finns ett visst spelrum i tid när det gäller deras
långfristiga placeringar. Från konjunkturpolitiska utgångspunkter är av
självklara skäl bris-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 125
len på långfristig kredit lämligen likgiltig så länge
denna brisl inte ger några reala effekter.
1 annat sammanhang anför också utredningen synpunkter som
stödjer
SABOs uppfattning--- (se betänkandet s. 371 andra stycket)
1 fråga om de samhällsekonomiska konsekvenserna av en
totalfinansiering menar utredningen att man skulle kunna göra vissa vinster
men att effektema knappast skulle bli av nämnvärd betydelse. Utredningen
redovisar inte nägot närmare underlag för denna slutsats. I en reservation
anför ledamolen Knut Johansson (s. 748): "Det är förvånande med vilken
lätthet frågan om samhällsekonomiska besparingar behandlas av utredningens
majoritet."" SABO delar denna uppfattning.
Enligt SABOs mening bör frågan om lolalfinansiering
bedömas mol bakgrund av följande faktorer:
1) Kreditgivningen fungerar inte
tillfredsställande.
2) 1968 års kapitalmarknadsutrednings
redovisning visar att det inte finns några avgörande kreditpolitiska skäl mot
en integrerad eller fullständig finansiering.
3) Väsenlliga samhällsekonomiska
besparingar är möjliga genom en totalfinansiering; all besparingarna i vissa
fall inte minskar lånlagarnas räntekostnader är av mindre intresse i
sammanhanget.
4) Ett ökat bostadsbyggande och nya
investeringsbehov i bostadssektorn kommer atl kräva ett direkt samband mellan
stabiliseringspolitik och bostadsfinansiering.
Dessa faktorer leder till slutsatsen atl det behövs en
statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet. Tolalfinansieringen bör avse
både en integrerad och en fullständig finansiering, dvs. bottenlån och slatligt
bostadslän sammanläggs till ett lån som utbetalas i takt med alt byggnadsarbetena
fortskrider. Av kreditpolitiska skäl bör långivningen finansieras över
statsbudgeten; låneverksamheten bör handhas av bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna.
SABO beklagar all 1968 års kapitalmarknadsutredning låtit sina egna slutsatser
styra utredningens arbete så att dagens former för kreditgivningen inte kan
jämföras med konkreta och genomarbetade alternativ. SABO inslämmer således med
vad ledamoten av ulredningen Knut Johansson anfört i sin reservalion.
Prioriteringssystemet
Bottenlåneinstitutens obligationer är prioriterade
placeringar för banker och försäkringsinstitut. Enligt riksbankens föreskrifier
skall 90% av bot-lenlåneinslilulens utlåning avse vissa priorilerade ändamål.
Priorilerade ändamål är i princip all nybyggnad och ombyggnad med statligt
stöd. 10% av den prioriterade upplåningen kan avse oprioriterad utlåning. En
effeki av delta kvotsystem är att den prioriterade sektoms behov ger kapacitet
för oprioriterad utlåning.
Utredningen föreslår atl den opriorilerade utlåningen framdeles
skall finansieras genom särskilda obligationer som inte skall räknas som
priorilerade placeringar.
Genomförs ulredningens förslag kommer sannolikt
kapaciteten för den oprioriterade utlåningen att minska utan alt utlåningen för
prioriterade ändamål därigenom ökar. Utredningens förslag medför möjligen att
man minskar behovei av kreditpoliliska ålgärder för alt säkerställa bostadsbyggandets
långfristiga finansiering.
En annan effekt av förslaget är att man skapar nya
olikheter mellan bo-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 126
städer på annan fastighet och på jordbruksfastighet. På
grund av atl alla obligationer utfärdade av Sveriges allmänna hypoleksbank även
framdeles skall vara priorilerade placeringar kommer belåningsmöjlighetema i
princip att vara bättre för de 330000 bostadsbyggnaderna på jordbruksfastighet
än för andra bostäder.
Enligt
SABOs mening bör bottenlåneinstituten framdeles kunna använda en del av sin
prioriterade upplåning för utlåning till oprioriterade ändamål. Denna utlåning
bör dock endast avse bosläder med statliga lån. Del behövs t. ex, nästan
regelmässigt oprioriterade bottenlån i saraband raed statligt belånad
ombyggnad. Ett särskilt problem i detta sammanhang är att man inte kan få
prioriterade lån till panlvärdelokaler vid statligt belånad ombyggnad, även om
ombyggnaden leder till nybyggnadsstandard, I detta avseende bör ombyggnad
likställas med nybyggnad.
Utredningen
har väckt frågan om det framdeles skall utgå prioriterade lån till nybyggnad av
privalfinansierade småhus. Utredningens diskussion lorde avse all
privatfinansierad nybyggnad. Huvuddelen av raotsvarande utlåning till
flerfamiljshus går sannolikt till bostadsrättsföreningar med s, k. strimlade
lån.
De hus som
byggs utan statliga lån avviker i regel inte från hus med statliga lån när det
gäller utformning etc. Den avgörande skillnaden är prisel. De statliga lånen är
förenade med priskontroll, både för småhus och flerfamiljshus. Intresset att
bygga privalfinansierade hus är således i första hand spekulativt. Av bostadspolitiska
skä! finns det ingen anledning att prioritera privatfinansierad nybyggnad.
Enligt SABOs raening finns det tillräckligt underlag för att slopa
prioriteringen omedelbart. Därraed likställs nybyggnad och ombyggnad i
prioriteringshänseende. Det privalfinansierade byggande som kan vara
nödvändigt av stabiliseringspolitiska skäl kan finansieras i annan ordning.
Villkor för boltenlän m. m.
1968 års
kapitalmarknadsutredning uttrycker vissa uppfattningar i fråga om maximigränsen
för boltenlän till privalfinansierade småhus och om amorteringstiderna för
bottenlån. I fråga om både maximigräns och amorteringsvillkor gäller att
riksbanken har ett avgörande inflytande över bottenlåneinstituten. Sedan
utredningen lämnade sitl belänkande har riksbanken höjt maximigränsen för
bottenlån från 300000 kr. till 350000 kr. Höslen 1977 halverade riksbanken
bindningstiden för räntan pä nya bostadsobligationer. Ytterligare förändringar
i fråga om räntevillkor är inte uteslutna, I den situationen ler det sig
mindre meningsfullt atl yttra sig över synpunkter på två delfrågor inora ell
stort område som är i kontinuerlig förändring. Detta gäller i synnerhet som
frågorna inte fömlsäiier ställningstaganden från regeringen och riksdag utan
ligger inom riksbankens kompe-tensoraråde.
Trots
dessa synpunkter behandlar SABO frågan om kortare amorteringstider för
bottenlån. Utredningen motiverar sin uppfattning raed att araorte-ringstiderna,
60 är för flerfamiljshus och 50 år för småhus vid nybyggnad, är för långa med
hänsyn till husens tekniska och ekonomiska livslängd. För att visa detta anför
utredningen bland annat (s. 373) "Det kan vara illustrativt atl tänka sig
att en slutamortering idag på ett lån till flerfamiljshus enligt nuvarande
regler skulle gälla ett hus byggt år 1917."
Utredningens
argumentering är svårbegriplig, särskilt mot bakgmnd av atl den i många andra
sammanhang belyser inflationens effekter. Med da-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 127
gens
bottenlånevillkor skulle det ursprungliga bottenlånet i ett hus byggt år 1917
ha varit ca 150 kr, per m. Motsvarande belopp för ett nytt hus idag är ca 2100
kr. per m. När del gäller säkerheten för lånet skulle man ha kunnat tillåta en
längre amorteringstid än 60 år för 1917 års hus. Dagens hus är bättre än 1917
års hus i tekniskt och ekonomiskt avseende. SABO motsätter sig därför kortare
amorteringstider för bottenlån till nybyggnad.
Också
vid ombyggnad har utredningen föreslagit kortare amorteringstider utan
särskilda motiv och uppenbart utan närmare kunskap om bottenlåneinstitutens
praxis.
Ett
hus som är ombyggt till nybyggnadsstandard har samma tekniska och ekonomiska
livslängd som ett nybyggt hus. Amorteringstiden för bottenlånet är dock
kortare än för ett motsvarande nybyggt hus. Den maximala amorteringstiden vid
ombyggnad bör därför förlängas så att den motsvarar vad som gäller vid
nybyggnad.
Ledamötema
i SABO:s styrelse från moderata samlingspartiet, centerpartiet och folkpartiet
reserverade sig mot föreliggande remissyttrande och instämde med vad kapitalmarknadsulredningens
majorilel anfört i här behandlat avseende, kap. 6 Bostadssektorns
finansiering.
3.36
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
Styrelsen
gör, mot bakgmnd av utredningens material, en genomgång av aktuella
utvecklingstendenser på obligationsmarknadens efterfråge- och utbudssidor.
Enligt styrelsen är risken uppenbar för starkt försämrad balans på
obligationsmarknaden, främst till följd av statens starkt ökade lånebehov men
också genom avtagande utlåningskapacitet för AP-fonderna, Det är därför
angeläget att pröva alla rimliga åtgärder som kan förbättra balansen, primärt
syftande till en breddning av marknaden, 1 nära anslutning till utredningen
betonas hur finansieringsproblemen allvarligt försvåras vid en kombination av
inflation och aktuella skatteregler. Styrelsen understryker slarkl belydelsen
av att lämpliga vägar snarasi prövas all tillföra obligationsmarknaden
ytterligare kapital genom att stimulera hushållen till obligationsplaceringar.
Slyrelsen
behandlar härefter vissa avsnitt i betänkandet som har omedelbart samband med
bostadsfinansieringen.
Beiräffande
frågan om totalfinansiering av bostadsbyggandet delar styrelsen utredningens
uppfattning att nuvarande system på bostadsfinansieringsområdet bör bibehållas
och vid behov justeras efter de linjer som hittills följts. Styrelsen
understryker att en organisering av bostadsfinansieringen som skulle innebära
att de nuvarande bostadsinstitutens administrativa och finansiella kapacitet
inte skulle utnyttjas måste vara felaktig från samhällsekonomisk och
bostadspolitisk synpunki. Del påvisas atl siadshy-poteksinstitutionen trots en
stark expansion av lånerörelsen arbetar med mycket låga koslnader. En
totalfinansiering skulle inte medföra några förenklingar av betydelse eller märkbara
besparingar för låntagarna. Styrelsen avslyrker bestärat det experiment som en
totalfinansiering på bostadsfinansieringens område skulle innebära i fråga om
kreditmarknadens funktionssätt.
1
fråga om prioriteringssystemet motsätter sig styrelsen inte en uppdelning av
den nuvarande upplåningen på så sätt att affärs- och kontorshusen finansieras
genom en särskild obligationsserie. Enligt styrelsens mening är det däremot
inte motiverat att på upplåningssidan särskilja de oprioritera-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 128
de bostadshusen från de prioriterade. Styrelsen föreslår
därför att som likvida medel enligt lagen om kreditpolitiska medel alltid
skall räknas obligationer som utfärdats av bosladsinstituten och som avser
kreditgivning för bostadshus.
I anslutning till utredningens synpunkter när det gäller
nyproducerade ej slalligl finansierade småhus uttalar styrelsen att del synes
nödvändigt att objekten liksom hittills inryms i den prioriterade sektorn, om
det av sysselsältningsskäl och av andra skäl anses önskvärt att ett visst
antal privalfinansierade småhus skall produceras. Styrelsen ansluter sig till
ulredningens mening att det är angeläget att bosladsinstituten är restriktiva
vid fastställandet av den maximala belåningen lill småhus.
När det gäller villkoren pä bottenlånemarknaden utgår
styrelsen ifrån att de bostadspcilitiska aspektema rörande utredningens förslag
till avkortning av nuvarande amorteringstider kommer atl beaktas av
statsmaktema. Från ren kapitalmarknadssynpunkt har styrelsen ingen erinran mol
utredningens förslag i denna del. Styrelsen ifrågasätter dock om inte andra
amorteringsmodeller än de av utredningen berörda kunde prövas.
Såviti gäller utredningens förslag att bankema skall ges
rätl alt utge obligationer kvarslår del enligt styrelsens mening på åtskilliga
punkter stor tveksamhet till förslagets ändamålsenlighet. Det är framför allt
frågan om en tillfredsställande funktionsfördelning och bevarad
konkurrenssituation på kapital- och kreditmarknaden som måste beakias,
Slyrelsen anser att ställning lill förslaget i denna del inte kan tas utan
ytterligare analys och utredning och avstyrker därför förslaget,
Obligalionsmarknaden som bas för bostadsfinansieringen
Stadshypoteksinstitutionens framväxande och etablerade ställning
på kapitalmarknaden, bl.a. markerade genom statens direkia engagemang i
institutionen, är ett uttryck för att det bedömts betydelsefullt med väl organiserade
kredilformer för att finansiera det stora fastighetsbeståndet i ett modernt
samhälle. Särskilt bostadssektorn är i högsta grad beroende av en omfatlande,
långfristig lånefinansiering.
Den dominerande källan för seklorns slutfinansiering är
obligationsmarknaden. Denna marknads funktionsförmåga och kapacitet har avgörande
belydelse för hur botlenlåneinslituten skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Innan kapitalmarknadsulredningens olika analyser och förslag i kap. 6 rörande
bostadssektorns finansiering behandlas, vill styrelsen därför försl la upp
vissa frågor som mera allmänt berör obligationsmarknaden. Det sker bl. a. i
anslutning till material och synpunkter i betänkandets kap. 1 och 12.
Det finns enligt styrelsen anledning atl särskilt rikta
uppmärksamhelen pä förutsättningama för obligationsmarknadens fortsatta
utveckling, eftersom man i dag kan se drag i denna som ler sig utomordentligt
oroande för alla institutioner som är beroende av obligaiionema som
kapilalkälla.
Internationellt sett har den svenska obligationsmarknaden
främst genom tillkomsten av AP-fonden kommit att bli relativt omfatlande sedd i
relation till BNP och till investeringsverksamheten. Detta är dock inte
liktydigt med att ""balans"" har rått på en fri marknad.
Endast genom ransonerande ålgärder från riksbankens sida har - under i övrigt
givna belingelser vad avser räntenivå, finanspolitik etc. - efterfrågan kunnat
anpassas till utbudet.
1 dagslägel gäller allljäml denna situation, trots alt
bosladsinvesteringarna, mätta som relation till BNP, sjunkil under hela
70-talet och att investe-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 129
ringsverksamheten även inom näringslivet sedan flera år
minskat realt sett. Inom fastighetskreditens område har genom myndighetemas
åtgärder för s,k. priorilerade ändamål - i huvudsak nyproduktion och viss ombyggnad
av bosläder - botlenlän kunnat ställas till förfogande i acceptabel omfattning.
För långfristiga krediter till s. k. opriorilerade ändamål har däremot stått
till förfogande mycket begränsade lånebelopp, trots att inom denna kategori
rymmes i hög grad legitima kreditanspråk avseende både bostäder och
affärsfastigheter. Obligationsmarknaden har alltså inte haft sådan kapacitet
att en väl fungerande marknad för "normala"" långfristiga
fastighelskrediter ulan stark köbildning och ransonering kunnat utbildas.
Det bör
också observeras att den med reglerande ingrepp upprätthållna
""balansen"' på den inhemska obligationsmarknaden även haft som
en viktig förutsättning en relativt begränsad upplåning från den offentliga
sektorns sida. Statens upplåningsbehov var tidigare förhållandevis måttligt;
när budgetunderskotten på senare tid starkt ökat, har de i huvudsak täckts
genom upplåning i utlandet eller kortfristigt. Hur ter sig då den fortsatta
utvecklingen, jämförd med denna summariska karakteristik av utgångsläget?
Vad försl beträffar de sektorer som efterfrågar
obligationskapital finns det beträffande bostadssektorn anledning räkna med
stigande finansieringsbehov, även realt sett. Sektom kan förutsättas alltjämt
vara i hög grad beroende av lånefinansiering, även om snabbare amorteringar i
framtiden kan tänkas något öka seklorns finansiella sparande. Man bör vidare
utgå från att 1970-talets nedgång av nyproduktionen nu upphör och att en viss
ökning av bostadsbyggandet kommer till stånd.
För framtiden blir del också allt betydelsefullare atl
ralionella former för finansiering av det befintliga fastighetsbeståndet kan
underlätta ett optimalt utnyttjande av det mycket stora samhälleliga kapital
detla representerar. Den starka tillväxten av fastighetsbeståndet under
efterkrigstiden och särskilt den under senare tid ökade småhusproduktionen
kommer i framtiden att slälla ytteriigare krav på kapital både för ombyggnader
och modernisering och för ägarbyten. Samhällsekonomiskt görs stora föriuster
om inte detta kapital på flera hundra miljarder kronor utnyttjas effektivt.
Ett viktigt exempel härpå är den anpassning av det äldre fastighetsbeståndet
till strängare normer i energibesparingssyfte som nu förestår. I betänkandet
framhålls att utredningen inte kunnat ta hänsyn till de kapitalbehov dessa
insatser representerar.
Både näringslivet och kommunsektorn kan förutsättas ha
betydande finansieringsproblem i fortsättningen. Även om dessa endast till en
del kan lösas genom tillgång på länekapital, är det givetvis av stor betydelse
atl en väl fungerande och tillräcklig obligationsmarknad kan lillhandahälla
relativt långfristiga bundna krediter.
Den i särklass viktigaste förändringen i förhållande till
tidigare som nu kan förutses på obligationsmarknadens efterfrågesida härrör
från statens slarkl ökade upplåningsbehov, en utveckling som är så färsk all
den inle hell kunnat beaktas i betänkandets behandling av obligationsmarknaden.
Den senasle långtidsbudgeten tyder på att man under lång tid måste räkna med
mycket stora budgelunderskotl, för såvitt inte en drastisk finanspolitisk
åtstramning vidtages. En gynnsam utveckling av produktionen - som f ö. ännu
inte säkert kan förutsättas - skulle genom automatiska effekter på budgetens
inkomst- och utgiftssida endasl till en del reducera dessa stora underskott.
Det är tydligt att i ett sådant, under längre tid bestående läge den statliga
upplåningspolitiken förutsätter en omfattande långfristig
9 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 130
finansiering på den inhemska kreditmarknaden, detta
alldeles oavsett i vilken utsträckning det kan befinnas möjligl och från
valutapolitisk synpunkt - önskvärt atl staien också fortsätter
utlandsupplåningen.
Om detta starkt ökade långfristiga lånebehov från statens
sida inte motsvaras av nya kapitaltillskott på marknaden, blir konsekvensema
för övriga låntagare av obligationskapital myckel allvarliga. Altemativet -
atl staten avstår från att söka inhemsk långfristig finansiering av de ökade
underskotten - är inle heller en framkomlig väg genom den destabiliserande likviditetsuppladdning
som då blir följden, inte bara i banksektom där dess effekier sannolikt kan
någorlunda kontrolleras utan hos allmänheten, vilket är vida farligare.
På obligationsmarknadens utbudssida är de institutionella
placerarna f. n. dominerande. Enda undantag av någon betydelse är allmänhetens
köp av premie- och sparobligationer, upplåningsformer förbehållna staten. De
institutioner det gäller är AP-fonden, försäkringsbolagen och bankema.
Ett betydelsefullt negativt drag i utvecklingen som
utredningen pekar på är den minskade kapacitet som AP-fonderna vid oförändrat
avgiftsuttag även vid ganska optimistiska antaganden kommer att ha. Därmed
bryts en utveckling som varit av avgörande betydelse för obligationsmarknadens expansion
under de senasle 15 åren. Konsekvensema av en sådan utveckling är så
allvarliga, att den måste föranleda överväganden av lärapliga motåtgärder. Man
kan nämligen knappast utgå från att försäkringssektorn, den andra genuina
institutionella placerargruppen av långfristigt kapital, ens vid en gynnsam
utveckling skulle kunna kompensera ett bortfall av AP-fondskapital.
Bankema har i varierande men relativt hög grad vid de
former för placering av finansiellt sparande som sedan länge förekommer i Sverige
-kommit att fungera som kapitalkälla för obligalionsmarknaden. Denna utveckling
är väsentligen resultatet av myndighetemas marknadsregleringar och inte
bankemas företagsekonomiska överväganden. Av vad som redan sagts om starkt
stigande efterfrågan på finansiering över obligationsmarknaden och de
egentliga kapitalmarknadsinstilutens sannolikt begränsade sammanlagda kapacilel
följer, alt bankema i ännu högre grad än nu skulle behöva placera i
obligationer, i varje fall om inte en verkligt betydande tillväxt i
allmänhetens obligationsköp kan komma till stånd. Bankemas obligationsköp
kommer sannolikt alt vara så omfattande att särskild hänsyn kan behöva tas till
detta förhållande vid utformningen av obligationsvillkoren.
""Allmänheten" är, som redan framgåti, av
liten betydelse på den svenska obligationsmarknaden. Del är en heterogen
grupp, som grovt kan uppdelas pä företag inom induslrin m. m. och
privatpersoner. Likvida förelag skulle under vissa förutsättningar kunna ha
intresse av att placera medel i obligationer på lämplig tid. Gruppen
privatpersoner har mycket stora finansiella lillgångar, främst i form av
bankmedel, som dessutom växer i relativt stabil takt.
För båda gruppema gäller att särskild vikt torde läggas
vid atl en eventuell placering i obligationer är relativt likvid. Särskilt
privatpersoner har slark aversion raot atl stå kursrisk. Uthållig
obligationsförsäljning rikiad mot dessa båda gmpper måste alltså förutsätta
obligationskonstruktioner, alternativt en väl fungerande andrahandsmarknad, som
uppfyller placerarnas krav. Betydande informations- och försäljningsinsatser
måste också till, i vilket sammanhang bankemas medverkan är nödvändig. De
betydande koslnader som en försäljning lill privatpersoner på bred front
innebär
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 131
gör,
att sådana insatser ter sig naturligare för staten som läntagare än exempelvis
mellanhandsinstitut eller enskilda låntagare.
Såsom
ulredningen framhåller verkar också skattereglerna återhållande på
obligationsförvärv för enskilda personer. I själva verket torde, vid hittills
vanligen förekommande ränterelationer, skattereglerna i kombination med allmänt
utbredda inflationsförväntningar göra ett försök att intressera en bred
allmänhet för ordinära räntebärande obligationer är dömda alt misslyckas.
Denna
översiktliga genomgång av utvecklingstendenser på obligationsmarknadens
efterfråge- och ulbudssidor torde klart ge vid handen, att vi står inför starkt
stigande svårigheter och att väsentliga finansieringsbehov riskerar alt inte
kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Styrelsen är medveten om atl en
mera inträngande analys av landets finansiella problem inte kan begränsas till
obligationsmarknaden. Utredningen har också redovisal sådana analyser av slort
intresse. Såviti slyrelsen kan förstå pekar emellertid dessa inte i annan
riktning än att slutsatserna blir de ovan angivna, när styrelsen, som den
finner naturiigt, särskilt riktar uppmärksamheten pä den betydelsefulla del av
kapitalmarknaden som obligationsmarknaden utgör.
Styrelsen
är också medveien om aU upplåning på ulländska obligationsmarknader, såsom f
n. sker, lill en tid och för enskilda låntagare kan framstå som en lösning pä
akuta finansieringsproblem. Styrelsen kan emellertid inte finna att
utlandsupplåning inom dess speciella ansvarsområde - fastighetskreditens - kan
bli annat än en marginell lösning, därlill förenad med betydande problem.
Utvecklingen av den inhemska obligationsmarknaden är därför av vitalt intresse
för bostads- och övrig faslighetsfinansie-ring, liksom för lösningen av andra
väsentliga ekonomisk-politiska problem.
Då
risken synes uppenbar för starkt försämrad balans på obligationsmarknaden -
från ett utgångsläge som inte heller kan karaktäriseras som tillfredsställande
måste det vara angeläget att pröva alla rimliga åtgärder som kan förbättra
denna balans. Åtgärdema bör primärt vara inriktade på att genom en breddning av
marknaden ernå ett ökat kapilalulbud, även om det också kan finnas skäl att
tillvarata möjligheter att eliminera sådan efterfrågan på kapital som utan
olägenheter kan skäras bort.
Vid
en genomgång av fömtsättningar för och vägar till en bättre balans på
obligationsmarknaden finns det skäl atl liksom utredningen underslryka att
övriga länkbara åtgärder i hög grad skulle underlättas och vinna i effekt om en
dämpning av inflationsförväntningarna inträdde och om skattereglerna ändrades
så atl t. ex. köp av räntebärande obligationer för en privatperson framstod
som en attraktiv placering. Möjlighelen av realvärdeskydd även efter skatt vid
placeringar i olika slag av s. k. realvärden ä ena sidan, bristande möjlighel
till realvärdeskydd och beskattning av den nominella avkastningen vid
finansiellt sparande i form av bl. a. obligationer å andra sidan är vid
inflation en olycklig kombination.
Inte
minst fastighetsmarknaden och dess finansiering ger god illustration lill hur
kombinationen av inflation och olämpliga skatteregler bidrar till atl skärpa
obalansen på kapitalmarknaden. Om fortsatt inflation med stigande byggnadskosinader
och fastighetspriser bedöms som sannolikt framtidsperspektiv, minskar
motståndet mol prisstegringar och förstärks motiven för forcerade och
överdrivet stora investeringar. Bristen på inflations-säkrade former för
finansiellt sparande förstärker motiven för investering i realkapilal
ytterligare, genom atl detta också får ett egenvärde som place-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 132
ringsobjekt. Denna tendens till
""överinvestering'" leder till "överefterfrå-gan " på
lånekapital, ytterligare förstärkt genom all utbytet av investeringen vid
aktuella skatteregler och långfristiga låneformer starkt förbättras vid hög
belåning. Småhusmarknaden under senare år kan tjäna som exem-PJI.
Effekten av denna mekanism är olycklig inte bara genom att
på en knapp kapitalmarknad generera "överefterfrägan"". Den
bidrar också i sig själv till prisstegring. Den försvårar vidare de
bosiadssociala strävandena och diskrediterar vissa av dess stödformer genom att
dessa får icke avsedda effekter. Den kan ocksä locka människor till alltför
vidlyftiga engagemang, som kan komma atl omfatta så stora gmpper att det
förstärker behovet av statliga direkta och indirekta stödjande insatser.
Effekien av inflation och skatteregler pä sparandets
totala omfattning brukar anses som svårbedömd. Om man begränsar sig till
hushållens finansiella sparande och då i synnerhet till
obligationsplaceringama torde det inte råda någon tvekan om att reformer som
förbättrade del reala resultatet av sådana placeringar jämfört med tillgängliga
alternativ skulle skapa förutsättningar för betydande tillskott av kapital på
obligationsmarknaden. Hur Olillfredsställande en kalkyl för placering i
räntebärande obligationer, jämfört med vissa andra altemativ, i dagens läge
måste le sig för en sparare framgår indirekt av vissa räkneexempel som
redovisas i bil. 2 till betänkandet.
En annan indirekt illustration av samma förhållande ges i
del förslag till nytt skaltepremierai lönsparande, som nyligen godtagits av
riksdagen och träder i kraft till hösten. Inom ramen för detta lönsparande ges
betydande skattemässiga förmåner, avsedda alt vid aktuell räntenivå och
förutsedd prisstegringstakt ge en positiv realränta efter skatt. Förhoppningen
är givelvis atl raotiven lill långsiktigt hushållssparande därigenom skall
förslärkas. Oavsett effektema härav på det totala hushållssparandet, är del
alldeles uppenbart att en kanalisering av sparandet kommer att ske till den
speciellt premierade sparformen. Detta förhållande är av stort iniresse, om
man anser del alldeles särskilt viktigt, både av kreditpolitiska, näringspolitiska
och bostadspolitiska skäl, alt tillföra obligationsmarknaden nya kapitalresurser.
Genom en likartad skattemässig premiering för hushåll och ev. andra placerare
vid obligationsköp, såsom i dag redan i viss utsträckning sker beträffande
premie- och sparobligationer, skulle en betydande förstärkning av
obligationsmarknaden kunna ske.
1 flera yttranden över förslaget lill nytt lönsparande,
bl.a. riksbankens och AP-fondemas, har tagits upp angelägenheten av att finna
former för ett skaltepremierai sparande också i obligationsform. I prop.
1977/78:165 uttalar föredraganden i anledning härav följande:
"Jag delar i princip de synpunkter som har framkommit
när del gäller att kanalisera en del av sparmedlen direkl till den långa
kapitalmarknaden. Visserligen betyder en ökad långfristig inlåning i bankerna
att dessas möjligheter att köpa obligationer vidgas. Får sparandet stor
omfattning skulle del medföra ökade krav på bankema härvidlag. Det skulle, som
kapiialmarknadsutredningen har påpekal, förstärka utvecklingen mot att bankerna
måste komma att slå för en allt större del av köpen av långsiktiga obligationer.
Det senare skulle förändra deras hittillsvarande karaklär och funktioner,
vilket reser problem för kreditpoliliken och kreditmarknadens effektivitet.
För att göra sådana förändringar i det föreslagna systemet
som här har angivits kan det emellertid behövas ytterligare utredning ora
utformningen
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 133
av
ett obligationssparande. Del måste därvid beaktas att skattesubventionen av
sparandet är avvägd med hänsyn till den räntenivå för riskfria placeringar som
den högsta inlåningsräntan i bankema kan vänlas representera. Om det
föreslagna sparsystemet genomförs är jag emellertid beredd att senare återkomma
med förslag om möjligheten till en direkt slussning av en viss del av
sparmedlen till den långa kapitalmarknaden ifall lönsparandet visar sig få
betydande omfattning."
Styrelsen
vill för sin del starkt underslryka betydelsen av att lämpliga vägar snarast
prövas atl tiUföra obligationsmarknaden ytterligare kapital genom att stimulera
hushållen till sådana placeringar. Inte minst mot bakgrunden av statens starkt
ökade lånebehov kan det ligga nära lill hands all i försia hand skapa nya
former för statsupplåningen. Åtgärderna bör emellertid inte begränsa sig
härtill utan även avse upplåning för näringslivets och bostadssektorns behov.
Styrelsen
har relativt utförligt velat beröra de problem som på obligalionsmarknaden och
inom bostadsfinansieringen är förknippade med inflationsutvecklingen och
skattereglemas utformning, och inte minsl dessa faktorer i kombination. Bättre
betingelser i berörda hänseenden är avgörande fömtsättningar för en väl
fungerande obligationsmarknad i framtiden. Givetvis finns emellertid utrymme
också för reformer av själva låne-formema och tekniken på obligationsmarknaden
och delta gäller även på fastighetsfinansieringens område. Styrelsen återkommer
i det följande med sina synpunkter på vissa speciella förslag som framläggs av
utredningen men vill först beröra utredningens behandling av några mer
generella problem berörande obligationsmarknaden.
Ulredningen
hävdar all del är oundvikligt, bl.a. på grund av den höga ambitionsnivån för
bostadssektorns planering och kreditförsörjning, atl emissionskontrollen
bibehålles i sin nuvarande funktion som ett led i kreditpolitiken, men att
detta inte bör hindra atl en ökad flexibilitet kan medges i länevillkoren på
obligationsmarknaden. Styrelsen delar denna uppfattning. Måhända kan synsättet
uttryckas så, att inom ramar som uppställs för att garantera finansiering av
de priorilerade seklorema och kontroll av den allmänna räntenivån, bör
villkoren bli så nära "marknadsmässiga" som möjligt. En sammanvägning
av alla för långivare och låntagare relevanta faktorer skall alltså komma till
stånd, såsom kreditrisk, räntenivå, räntans bindningstid, lånetidens totala
längd, amorteringstakt etc, och resultera i att samtliga finansieringsbehov i
rimlig utsträckning tillgodoses.
Vad
gäller exempelvis räntans beroende av övriga lånevillkor är det uppenbart atl
placerama i dag, till skillnad mot vad fallet var för 40 år sedan, till en
viss gräns föredrar kortare löptid, snabbare amortering och kortare
bindningstid av räntan. En låntagare med motsatta önskemål får därför under
marknadsmässiga förhållanden köpa sig dessa förmåner genom en högre ränla. På
obligationsmarknaden har också, helt eller delvis, skett en anpassning enligt
della schema av löplider, räntebindningslid och amorteringstakt.
För
faslighetskreditema krävs dock även om en viss ökning av araor-teringsiakten
skulle kunna ske i syfte att öka det nu låga finansiella sparandel inom
bostadssektorn - alltjämt långa lån och lång amorteringstid. Detta skulle
alltså kräva en relalivi hög ränta för atl på obligationssidan attrahera
placerarna. Hittills har prioriteringen av bostadsobligationer lett till att
denna relativa räntehöjning inte framtvingats. Utredningen frarahåller
visserligen att syftet med prioriteringsreglema inte är att åstadkomma en
räntedifferentiering mellan de prioriterade låntagarna och andra lånta-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 134
gare och att man i stället, för bostadssektorn, valt ett
speciellt räntesubventionssystem som över statsbudgeten avskärmar
marknadsräntornas genomslag på boendekostnaden. Det torde dock vara uppenbart
atl, främst med hänsyn lill den länga löptiden och långsamma amorleringstakten,
men också på grund av den överflödande tillgången på bostadsobligationer på marknaden,
räntan på bostadsobligationer i dag inte är helt "'marknadsmässig".
Huruvida detta förhållande i dagens läge kan sägas försvära bostadsfinansieringen
inom den priorilerade seklorn är svårt all avgöra.
Däremoi kan av del anförda dras en annan, fullt
säkerställd slutsals. Om - som utredningen föreslår - den oprioriterade delen
av bottenlåneinstitutens utlåning i framliden brytes ut och baseras på en
särskild oprioriterad obligation, skulle en väsenilig räntehöjning behöva ske
för alt denna skall vara attraktiv. Utredningen har förutsatt en betydligt
snabbare amorteringstakt än för närvarande, nämligen 20 år eller lika med
låneliden. Detta skulle göra den erforderiiga uppjusteringen av ränian mera
begränsad. För en stor del av den oprioriterade sektorn inom
stadshypoteksinstitulionen (större affärs- och kontorshus, ombyggda
flerfamiljshus) är emellertid en sä snabb amorteringstakt knappast realistisk,
varför även obligationens amorteringslakt skulle behöva vara långsammare, med
motsvarande konsekvenser för räntan.
1 och för sig torde inte finnas mycket att invända mot en
sådan räntesältning, om den garanterar en tillfredsställande tillförsel av
kapital. Däremot ter sig den betydande ränteskillnad, eventuellt också den
skillnad i amortering, som skulle bli följden mellan prioriterad och
oprioriterad belåning av även nära besläktade objekt, som oberättigad och ägnad
att ytterligare öka pressen atl få lånet i det enskilda fallet att bli
betraktad som prioriterat. Det bör i detla sammanhang understrykas att
skillnaden mellan prioriterade och oprioriterade ändamål - som utredningen
vill betrakta som en regleringsteknisk eller
""statsrättslig"" fråga (prioriterat ändamål = investeringsverksamhet
som är garanterad finansiering genom statsmaktemas beslut i reala termer),
utan samband med hur man värderar de olika ändamålens angelägenhelsgrad - för
låntagarna ofta måste le sig svårförståelig. Konsekvensema av uppdelningen ter
sig i praktiken godtyckliga, om de innebär starkt skiljaktiga förutsättningar
för finansieringen inte bara i lånevillkor utan även i tillgång på krediter
inom rimlig tid.
Efter dessa mera allmänna synpunkter på
obligationsmarknadens framtida betydelse för bostadssektorn tar styrelsen i
det följande upp vissa avsnitt i betänkandet som har omedelbart samband med
bostadsfinansieringen.
Finansieringssystemet
Kapitalmarknadsulredningens slutsats, efter en grundlig
genomgång av bl.a. kostnadseffekter och kreditmarknadsmässiga aspekter, är att
nuvarande system på bostadsfinansieringsområdet bör bibehållas och vid behov
justeras efter linjer som hittills följis. Styrelsen, som anser att utredningen
analyserat frågan på ett uttömmande och övertygande sätl, delar denna
utredningens uppfattning. Mot bakgrund av utredningens analys och de synpunkter
som förs fram på denna punkt i reservationen av utredningens ledamot Knut
Johansson utvecklar styrelsen i det följande närmare sin syn på vissa punkter
som styrelsen anser betydelsefulla. Styrelsen har tidigare utförligt lagt fram
sina synpunkier rörande finansieringssystemets ralionella utformning i
remissyttrande över bostadsulredningarnas
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 135
nyssnämnda betänkande. Dessa synpunkter äger fortfarande
tillämpning.
Den krilik
som av bostadsutredningama och i reservationen riktas mot den nuvarande
belåningsprocessen är att denna är förhållandevis komplicerad och medför
förseningar, kostnader och administrativa svårigheter. En
totalfinansieringsreform skulle enligt kritikerna medföra administrativa
vinster. Vidare skulle en budgetfinansierad totalfinansiering skapa förutsättningar
för en tryggad kreditgivning till det byggande som statsmaktema beslutat om.
Vad först
beträffar den fullständiga finansieringen kan det konstateras att den nuvarande
uppdelningen av den långfristiga bostadsfinansieringen är betingad av den
historiska utvecklingen. För stadshypoteksinstitulionen gäller alltjämt den
uppgift som stadshypotekskassan vid sin tillkomst år 1909 enligt statsmakternas
beslul erhöll, nämligen att lämna sina låntagare billiga och efter
förhållandena lämpade lån. Stadshypoteksinstitutionens låntagare är således
tillförsäkrade atl utifrån rådande marknadsmässiga förutsättningar erhålla
bästa möjliga villkor. Av skäl som inledningsvis anförts synes det också
ofrånkomligt att botlenlångivning sker under beaktande av sådana
förutsättningar. De statliga bostadslånen utgör ett medel för statens
bostadspolitik. De bostadspolitiska reformer som genomförts efter bostadslånens
tillkomst ger vid handen att någon direkt marknadsanknytning inte är avsedd
beträffande dessa lån. Denna kreditgivning i högl riskläge är motiverad av
bostadspolitiska skäl. Del föreligger enligt styrelsens mening goda grunder för
den nuvarande uppdelningen av den långfristiga bostadsfinansieringen. De olika
förutsättningar som ligger lill grund för bostadsinstilutens verksamhet och de
bostadspolitiska organens verksamhet äger fortfarande giltighet.
I kritiken
av det nuvarande finansieringssystemet har det inte gjorls gällande att
bottenlångivningen i och för sig skulle vara organiserad på ett ur ralionell
synpunki mindre tillfredsställande sätt. Del kan konstateras alt den
specialisering av kreditgivningen som här förekommer gör del möjligt att
förmedla lånen till myckel låg kostnad. Stadshypoieksinstiiutionens
räntemarginal mellan upp- och utlåning utgörs av ett s. k. förvaltnings- och
fondbidrag, som årligen fastställs. Denna marginal utgör 0,2% för bostadshus
och övriga prioriterade objekt samt 0,4% för icke prioriterade affärs-och
kontorshus. För vissa äldre primärlån är marginalen 0,1 %. Det bör understrykas
alt stadshypoteksinstitutionens låntagare - medlemmar inte debiteras nägon
annan kostnad avseende exempelvis avisering, uppläggning av lån etc.
Stadshypoteksinstitulionen har också under åren kunnai sänka låntagarnas
kostnader med sammantaget betydande belopp genom avskaffandet av särskild
ersättning för courtagekoslnader och för värdering av belåningsobjekten.
Jämfört
med marginalerna hos övriga kreditinstitut som verkar på kreditmarknaden och
även med den marginal som tas ul på de statliga bostadslånen kan det
konstateras att den marginal som bostadsinstituten betingar sig är låg.
Bostadsinstilutens marginal skall täcka kostnadema för låneförvaltningen och
för fondavsättning. För stadshypoteksinstitutionens del har kostnaderna för
låneförvaltningen kunnat hållas nere trots en stark expansion. Institutionen
har kunnat bedriva verksamheten med en liten personell organisation och med
uinyttjande av moderna lekniska hjälpmedel, vilket gynnsamt påverkat
förvaltningskostnadema. Dessa kostnader tar säledes i anspråk en mindre del av
marginalen. Siörre delen av institutionens överskott tillförs institutionens
egna fonder. Dessa skall enligt gällande bestämmelser vara lägst 2% av de
utestående skuldema.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 136
Att stadshypoteksinstitulionen kunnat arbeta med en så låg
marginal hänger bl.a. samman med den positiva utvecklingen av institutionens
fondställning. De egna fondema var vid utgången av år 1977 2290 mkr. Med den
ntivarande fondtillväxten kan stadshypoieksinslitutionen öka sin utlåning
mycket snabbt ulan att behöva öka räntemarginalen mellan upplåning och
utlåning. Skulle utlåningslakten å andra sidan i fortsättningen komma att
stagnera får institutionen la ställning till en nedsättning eller ell helt
slopande av de nuvarande förvallnings- och fondbidragen. Styrelsen vill
understryka atl en organisering av bosiadsfinansieringen i enlighet med vad som
föreslås i reservationen, innebärande att de nuvarande bostadsinstitutens
adrainistrativa och finansiella kapacitet inte skulle utnyttjas, från
samhällsekonomisk och bostadspolitisk synpunkt måste vara felaktig.
Styrelsen delar utredningens uppfattning atl inga
kostnadsmässiga effekter av betydelse torde uppslå för låntagarna genom en
totalfinansiering. Såviti styrelsen kan bedöma skulle några förenklingar av
betydelse eller märkbara besparingar för låntagarna inte uppstä genom en
fullständig finansiering.
Med anledning av det avsnitt i reservationen som behandlar
bostadsbyggandets följdinvesteringar vill styrelsen framhälla att
bostadskomplement av den art som åsyftas i avsnittet myckel väl kan belånas
inom ramen för det nuvarande finansieringssystemet om statsmakterna medger det.
Vad sedan angår den integrerade finansieringen konstaterar
utredningen att den krilik som vid olika tidpunkter riklats mot
bostadsfinansieringens funktionssätt efter hand har reducerats genom reformer
inom den befinUiga institutionella ramen. Systemen med separat kreditgivning
under byggnadstiden utgör enligt utredningen ett flexibelt element som
möjliggör att bostadsbyggnadsprogrammen kan genomföras oberoende av tillgången
på långt kapital saratidigt som låntagarna inte drabbas kostnadsmässigt vid
väntan på avlyft, eftersom räntesubventioner ulgår i princip redan från färdigställandet.
Några friktioner i bostadssektorns kreditförsörjning som hänger samman med
bostadsinstilutens verksamhet föreligger således inte enligt styrelsens
erfarenheter.
Problem har däremot förekommit både tidigare och på senare
lid såvitt gäller byggnadskreditgivningen. Utredningen redovisar situationen
under år 1977 avseende denna kreditgivning och konstaterar att allvarliga
friktioner förekommit. Dessa kan dock enligt utredningen inte läggas lill
grund för ett underkännande av finansieringssystemet. Utredningen utgår härvid
ifrån atl evenluella motsällningar angående byggnadskreditgivningen mellan
olika bankgrupper otvivelakligl kan lösas inom systemets ram. Styrelsen
instämmer i dessa utredningens slutsatser. De alternativa lösningar för en
integrerad finansiering som föreslås i reservationen och som analyserats av
ulredningen innebär bl. a. alt staten via budgeten skulle stå för kapitalanskaffningen
till bostadsbyggandet. Alt i den överblickbara budgetsi-tualionen överföra
denna stora kapitalanskaffning till staten synes emellerlid knappasl
välbelänkl med hänsyn lill all den ekonomiska politiken därigenom skulle
ställas inför ytterligare starkt ökade problem. Utredningen pekar på åtskilliga
negaliva följder av en sådan utveckling bl. a. från kreditpolitisk synpunkt.
Budgetomslutningen skulle vid en totalfinansiering öka inte bara med den
upplåning sora bostadsinstituten eljest skulle ha stått för utan även genom
avlösning av den byggnadskreditgivning som nu sker inom banksystemet. Det säger
sig självt aU även en etappvis genomförd övergång till en integrerad
budgetfinansierad totalfinansiering måste orsaka en genomgripande omstöpning
av banksystemet med därav följande
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 137
oöverskådliga konsekvenser och inte minst under en lång
period medföra stora risker för stömingar i byggnadsfinansieringen. Styrelsen
avstyrker bestämt från det experiment som en totalfinansiering på
bostadsfinansieringens område skulle innebära i fråga om kreditmarknadens
funktionssätt.
I
sammanhanget konstaterar utredningen också att problemen såvitt gäller
byggnadskreditgivningen hänger samman med den exceptionella kostnadsstegringen.
Den restriktiva anpassningen, särskilt i böljan av år 1977, av lånetaket till
kostnadsutvecklingen har enligt ulredningen haft återverkningar på utbudet av
byggnadskrediter. 1 anslutning härtill vill styrelsen slarkl underslryka
behovei av en anpassning av lånelaket till produktionskostnaderna.
När det
gäller förslaget om integrerad finansiering vill slyrelsen erinra om att
stadshypoteksinstitulionen sedan länge har räll att bedriva byggnadskreditgivning.
Styrelsen har emellertid ännu inte funnit det möjligt att ta upp en sådan
verksamhet främst beroende på den brist på kapital som förelegat. Alt påbörja
en byggnadskreditgivning med det långfristiga kapital som stått till kassans
förfogande har inte kunnat ifrågakomma. Slyrelsen vill emellertid framhålla
att stadshypoteksinstitulionen är beredd att ta initiativ till en
provverksamhet genom att lämna byggnadskrediter som en normal del av sin
verksamhei om bl. a. finansiella förutsättningar kan ställas till
institutionens förfogande.
Prioriteringssystemet
Utredningen
konstaterar alt bostadsbyggandets kreditförsörjning i hög grad styrs av det s.
k. prioriteringssystemel. Det är behovei alt säkerslälla bostadsbyggandets
kreditförsörjning som fört fram lill dagens prioriteringssystem. Detla system
kan sägas ha vuxit fram gradvis sedan slutet av 1960-talet. Från böljan ankom
det i princip på bostadsinstitulen själva att pröva olika kreditändamål. Numera
är bestämmelsema i princip knutna lill beslut som fattas av
länsbostadsnämnderna i och med att allt byggande som sker med stöd av statligt
bostadslån också är prioriterat hos bostadsinstituten. Nybyggda bostadshus som
privatfinansieras äremellerlid också prioriterade. Av bostadsinstitutens
nyuilåning skall f n. kanaliseras minst 90% till den prioriterade sektom.
Utvecklingen
under senare år av de s. k. lånebalansema, dvs. lån som beviljats men som inle
kunnai utlämnas i huvudsak beroende på brist på medel, ger vid handen att
kapitalförsörjningen till den prioriterade sektom har fungerat någorlunda
tilUredsställande. Den oprioriterade sektom har däremot varit klart underförsörjd.
(Av tabell 6.6 i betänkandet framgår stadshypoteksinstitutionens lånebalans
åren 1969-1976.) Vid utgången av år 1977 var lånebalansen 5 496 mkr avseende
prioriterade objekt och 3010 mkr avseende oprioriterade objekl. Det kan
noteras, atl balansen avseende de senare objekten ökat från 321 mkr vid 1969
års slut lill 3 010 mkr vid 1977 års slul. 1 praktiken innebär dessa balanser
att det med dagens upplåning i genomsnitt blir fråga om väntelider på ungefär
ett år såvitt gäller prioriterade objekt och mer än fem år såvitt gäller
opriorilerade objekt. Det har kommit atl alltmera ifrågasättas om det är
meningsfulll all bevilja nya lån när det blir fråga om så långa väntetider som
över fem år.
Utredningen föreslår atl prioriteringssystemel skall
renodlas på så säll alt bostadsinstitutens upplåning skall ske i olika
obligationsserier avseende den prioriterade och den oprioriterade sektom. Den
priorilerade obligationsserien skall få räknas som prioriterat
placeringsobjekt för instituten
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 138
på kreditmarknaden. Utgivningen av den oprioriterade
obligationsserien förutsätter riksbankens emissionskontroll på samma sätt som
nu är fallel beträffande andra obligationer än statsobligationer och
bostadsobligationer. Förslaget föranleder ändring av lagen om kreditpoliliska
medel.
Med beaktande av dessa utredningens förslag synes del
angeläget att analysera de kreditbehov som hänförs till den opriorilerade
sektorn. Fördelningen hos stadshypoteksinstitulionen på olika lyper av objekt
i lånebalansen på lotalt 3010 mkr vid 1977 års slut var 409 mkr avseende
flerfamiljshus, I 304 mkr avseende småhus och I 297 mkr avseende affärs- och
kontorshus. Den del av den aktuella oprioriterade utlåningen som gäller äldre
bostadshus kan bedömas ligga på 4-5% av den totala utlåningen medan 5-6% avser
affärs- och kontorshus.
En betydande del av den oprioriterade sektorn gäller
således affärs- och kontorshus. Det är här i huvudsak fråga om nyproducerade
objekt, som i många fall fyller en väsentlig funktion även för det byggande som
sker med priorilerade medel. Det ankommer sedan länge på bosladsinsiiiuien att
ha hand om den långfrisiiga finansieringen av dessa objekt. Stadshypoteksinstitulionen
ser det ocksä som en angelägen uppgift att söka så långt möjligt försöka
nedbringa vänteiidema på avlyft av sådana byggnadskrediter. Dessa väntetider är
emellertid mycket långa.
Vad gäller bostadshus lar ulredningen upp till diskussion
vissa finansieringssituationer, nämligen finansiering av ombyggnad och
finansiering vid förvärv av äldre fasligheter. Båda dessa finansieringsbehov
kan i och för sig sägas vara fullt legitima. Bristen på utlåningsmedel när det
gäller den oprioriterade sektom har emellertid medfört för stadshypoteksinstitutionens
del att ytterligt härda restriktioner fått införas avseende lånebevil-jandet
rörande de äldre bostadshusen. Under senare år har därför i princip
opriorilerade lån beviljats endasl när det gällt direkta investeringar säsom
om- och tillbyggnad. Stadshypoteksföreningarna har härvid sett till att lånen
inle överstigit nedlagda kostnader. Belåning har vanligen skett i form av
avlyft av byggnadskrediter. Denna ransonering - som ändå inte kunnat hindra en
kraftig ökning av väntetiderna - har således medfört att andra lånebehov inte
kunnai lillgodoses. Någon belåning av s. k. ingångsvärden har knappast
förekommit.
Enligt styrelsens erfarenhel är de lånebehov som
föreligger på den oprioriterade sektorn när det gäller ombyggnad av bostadshus
ofta synnerligen väl motiverade. Del är här fråga om invesleringar som av
olika anledningar helt eller delvis inte kan finansieras med slöd av statligt
bostadslån men för vilka ändå en finansiering genom bottenlån är befogad. Även
om stadshypoteksföreningarna söker se till att möjligheterna till stadig belåning
utnyttjas, är det otvivelaktigt så att vissa lyper av om- och tillbyggnad
faller utanför denna långivning. Del kan också konstateras såvitt gäller
flerfamiljshusen att godkäni låneunderiag ofta inte räcker till för att finansiera
kostnader i samband med ombyggnad och upprustning. Erfarenhetsmässigt
erfordras i dessa fall utöver det prioriterade bottenlånet ett opriori-lerat
lån. Denna typ av finansiering kan bedömas som nödvändig för alt göra det
möjligl att över huvud taget sälla igång ombyggnader och uppmst-ningar och har
således betydelse även från sysselsättningssynpunkt.
Styrelsen ser med oro pä ett genomförande av ulredningens
förslag i denna del också därför att det inte på något sätt kan anses klariagi
aU ett skäligt utrymme kommer alt stå till förfogande på marknaden för ifrågavarande
oprioriterade ändamål och alt alltså förändringen kan komma att innebära en
försämring t. o. m. i förhällande till dagens otillfredsställande situation.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 139
Mot bakgrund av vad som nu anförts och med beakiande av
vad som anförts i det inledande avsnittet ovan vill styrelsen sammanfatta sina
synpunkter pä de förslag som utredningen lagt fram rörande prioriteringssystemel
på följande sätt.
Kvoteringen
av bostadsinstilutens utlåning i prioriterade och opriorilerade ändamål kommer
även med ulredningens förslag atl bestå. Som utredningen anser kan det i
princip anses oegentligt att kreditpolitiska åtgärder att Irygga
bostadsfinansieringen skall få till följd att den utlåning på den oprioriterade
sektorn som avser affärs- och kontorshus främjas. Däremot kan det knappast
anses felaktigt att den utlåning pä den oprioriterade sektorn som avser
bostadshus tryggas på samma sätt som f n. sker i upplåningen. Det är härvid
att märka att riksbanken genom rapporter och på annat sätt lar del av
utlåningsverksamheten och direkt kan föreskriva de bestämmelser som kan anses
nödvändiga. Bostadsinstitulen är säkerligen villiga alt se till att lånemedlen
fördelas på säll som bestäms skäligt.
Vad gäller
regleringen av prioriteringssystemel kan det konstateras att åtskilliga
ändringar skett av prioriteringsbestämmelsema under senare år. Det finns ingel
som tyder på att bestämmelserna framdeles inte kommer alt behöva ses över och
korrigeras. En viktig synpunkt måste därför vara att systemet är så flexibell
att sådana behövliga ändringar kan göras utan allt för stor omgång. Om ett så
preciserat stadgande införs i lagen om kreditpoliliska medel som det
utredningen föreslår, synes följden bli atl prioriteringssystemel låses på ett
olyckligt sätl.
Enligt styrelsens mening bör i slället
prioriteringsbestämmelserna på upplåningssidan utformas så alt obligationer,
som utfärdats av bostadsinstitulen och avser kreditgivning för bostadshus,
alllid räknas som likvida medel enligt lagen om kreditpoliliska medel. Med en
sådan utformning av bestämmelsema följer att riksbanken liksom hittills kan
föreskriva att viss procentuell del, får användas för äldre ej statligt
belånade objekt. Finansieringen av näringslivsinvesteringar som avser affärs-
och kontorshus skulle ske på sätt som föreslagits genom en särskild
obligationsserie som inte skulle vara likviditetsgrundande.
Obligationsupplåning för detla ändamål skulle även kunna ske utomlands.
Den
ändring av utredningsförslaget i denna del som styrelsen föreslår är nödvändig
även av det skälet, att problemen med kapitalanskaffningen för huvuddelen av de
ändamål som det är fråga om och som ovan beskrivits, i annat fall fär anses som
i det närmaste olösliga. Det måste såvitt styrelsen förstår vara i hög grad
rimligt atl det finns någon möjlighet att långfristigt finansiera investeringar
av detta slag.
Det synes även följdriktigt all alla obligationer som
avser kVedilgivning för bostadshus får anses likviditetsgrundande utan
begränsningar på samma sätl som alla obligationer som avser kreditgivning för
jordbruk utan begränsningar är likviditelsgrundande. Ulredningen föreslår
nämligen ingen ändring av lagen om kreditpolitiska medel såvitt avser Sveriges
allmänna hypoteksbanks obligationer.
Belåning av nyproducerade ej statligt finansierade småhus
Såvitt styrelsen förstår skulle en överföring av de
privalfinansierade nyproducerade småhusen till den oprioriterade sektom i hög
grad äventyra igångsättningen av dessa objekt. Styrelsen har i det föregående
gett uttryck för sin oro atl genom en särskild oprioriterad
obligationsuppläning få tillräckligt finansiellt utrymme för de oprioriterade
bostadslånen enligt da-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 140
gens gränsdragning. Md den knapphet på lånemedel som kan
vänlas om också de privalfinansierade småhusen skulle bli oprioriterade synes
det åtminstone för stadshypoteksinstitutionens del minsl sagt iveksaml om
nämnvärt utrymme skulle föreligga inom sektorn för denna kategori. Om det av
sysselsältningsskäl och av andra skäl anses önskvärt atl ett visst antal
privalfinansierade småhus skall produceras, synes det nödvändigt att objekten
liksom hittills inryms i den prioriterade sektorn. Det ärockså att märka att
omfattningen av detta byggande årligen fastställs av statsmakterna inom raraen
för det totala bostadsbyggnadsprogrammet.
Med anledning av alt utredningen ifrågasätter om inte de
statliga låneregler som nu gäller för gruppbyggda småhus bör tillämpas
konsekvent även för styckebyggda småhus så att statliga lån inte utgår om
kostnaderna överstiger en fastställd nivå vill styrelsen uttala sin tveksamhet
till en alltför restriktiv långivning på detla område. Det synes naturligare
atl lösa eventuella allokeringsproblem på annat sätt inom ramen för den bostadspolitiska
prövningen. Vid bestämmandet av lånetaket måste hänsyn rimligen tas till de
olika förutsättningar som föreligger kostnadsmässigt när det gäller
styckebyggda och gruppbyggda småhus, vare sig dessa är statligt belänade eller
ej.
I sammanhanget uttalar utredningen att den anser det
angeläget atl de tre bosladsinstituten tillämpar restriktiva kriterier vid
fastställandet av den maximala belåningen till småhus. Denna maximigräns bör
enligt utredningens bedömning visserligen anpassas till kostnadsutvecklingen,
men justeringar bör inle ske med tätare intervall eller i snabbare laki än
höjningen av lånetaket vid statlig belåning.
Den av utredningen åsyftade maximigränsen kom för
stadshypoteksinstitutionens del till redan är 1965. Dä fastställdes den övre
belåningsgränsen avseende småhus till 175000 kr. Gränsen höjdes i juli 1967
till 200000 kr, i maj 1974 till 250000 kr och i december 1975 Ull 300000 kr.
Bostadsinstituten har därefter i maj 1978 med riksbankens medgivande höjt
maximigränsen till 350000 kr.
Om utvecklingen av bostadslåneinslitulens övre
belåningsgräns ställs mot utvecklingen av pantvärdena i de statliga
lånebesluten finner man att pantvärdena tillåtits stiga i snabbare takt än den
ifrågavarande övre belåningsgränsen. De lånegränser för statliga lån som i dag
godkänns avseende slyckebyggda småhus ligger i storstadsområden i många fall
över 350000 kr. Som framgår av den försiktighet varmed stadshypotekskassan har
höjt den övre belåningsgränsen, är kassan i hög grad medveten om synpunkter av
det slag som anförs av utredningen. Med den knapphet på lånemedel som sedan
lång tid förelegat på bostadssektorn finns all anledning au iakttaga
restriktivitet vid fördelningen av resursema. En generös långivning från bostadsinstilutens
sida skulle också påverka prisnivån för dessa objekt i höjande riklning.
Stadshypotekskassan kommer därför i sin långivning även i fortsättningen att
lillämpa de principer som på denna punkl framförs av ulredningen.
Slyrelsen vill i sammanhanget även beröra tolkningen av
den statistik över nyulläningen till det privalfinansierade småhusbyggandet som
utredningen utgår från. Som framgår av tabell 6.17 i betänkandet visar
bostads-läneinstitutens redovisning av nyulläningen avseende småhus en i förhållande
lill bostadsbyggnadsprogrammen skev fördelning mellan slalsbelå-nat och
privatfinansierat byggande. För stadshypoteksinstitutionens del måste det
härvid understrykas att en viss del av den utläning som redovisas som
privatfinansierad i själva verket kan vara statsbelänad. Institutio-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 141
nen har nämligen inle haft anledning att undersöka de
bakomliggande förhållandena tillräckligt noga. En annan anledning till att
objekten redovisas som privalfinansierade kan vara att ägama av olika
anledningar avstätt från de statliga lånen. Efter räntesubventioneringens
tillkomst och sedan pantvärdena höjts i förhällande till bostadsläneinstitutens
maximigräns har emellertid under senare tid antalet småhusägare som på detta
sätl avstått från statliga lån kraftigt minskat. Även om del från
kapitalmarknadssynpunkt kan synas egalt om den långa finansieringen sker hos
bostadsinstitulen eller hos staten kan således konstaleras att de helt
privalfinansierade objekten numera tar i anspråk mindre kapitalmarknadsresurser
än vad som antyds i betänkandet.
Villkoren på bottenlånemarknaden
När det gäller villkoren på bottenlånemarknaden anser
utredningen att som en generell regel bör gälla att bostadsinstituten skall
tillämpa samma villkor på upp- och utlåningssidorna med undantag för den
marginal som är motiverad för att täcka förvaltningskostnader och
fonderingskrav. För stadshypoteksinstitutionens vidkomraande har denna
generella regel till-lämpats sedan mycket länge.
Före år 1966 då de s. k. enhetslånen tillkom lillämpades
dock beträffande primärlänen den ordningen avseende viss utlåning att denna
bands till den första tidpunkten för konvertering av motsvarande
obligationslån. Beträffande s. k. fasta lån gällde även den lagbestämmelsen
alt lån inte fick bindas på längre tid än 20 år, varigenom bristande kongruens
kunde uppstå mellan upp- och utlåning. Enligt riksbankens föreskrifter har
förfallande utlåning sedan år 1962 konverterats lill nya lån med aktuell
marknadsränta. Det ackumulerade överskott på äldre lån som uppkommer på grund
av alt utlåningen omsatts till högre räntor än upplåningsräntorna, kan som utredningen
påpekar beräknas lill 500 å 600 mkr under åren 1977-84 i 1977 års räntenivå.
Denna av stadshypotekskassan i princip opåverkbara intäkt kommer således atl
avta under de närmaste åren i den takt som upplåningen förfaller. De
nettovinster som tillförts stadshypoteksinstitulionen av denna anledning har
använts för att konsolidera institutionens egna fonder. Vinsterna har återförts
till utlåningsverksamheten och på detta sätt kommit bostadssektorn tillgodo.
Denna konsekvens synes väl förenlig med institutionens karaktär av
bottenlåneinstitul utan vinstsyfte och därmed även till fördel för
institutionens låntagare och långivare. Av skäl som anförs av utredningen vill
styrelsen instämma i utredningens slutsats att ingrepp i obligationsvillkoren
såvitt avser äldre uielöpande obligationslån inte bör vidtas.
I sak föreslår utredningen beträffande lånevillkoren att
amorteringstidema sänks från 60 till 50 år för flerfamiljshus och från i regel
50 till 40 år för småhus. Vid belåning i samband med ombyggnad börenligt
utredningen mer differentierade och kortare amorteringstider tillämpas än de
amorteringslider om 30 till 40 år som nu används. I samband med behandlingen
av prioriteringssystemet anför utredningen att villkoren avseende den
oprioriterade utlåningen bör förändras på sä sätt alt räntoma höjs något samt
att löptiderna förkortas jämfört med nuvarande förhållanden.
De förslag om förkortning av amorteringstidema som
ulredningen lägger fram päverkar såvitt gäller bostadshusen i sista hand
boendekostnaderna. Styrelsen utgår ifrån att de bostadspolitiska aspektema
rörande dessa utredningens förslag kommer att beaktas av statsmaktema. Från
ren kapitalmarknadssynpunkt finns det ingen erinran mot utredningens förslag i
denna del.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 142
Styrelsen anser att del i sammanhanget bör övervägas, om
den sedan länge använda annuitetsprincipen när det gäller amortering i någon
form bör modifieras. Genom att räntorna kommii att successivt förskjutas uppåt
till dagens nivå om 10% har annuitetsprincipen raedfört alt amorteringsbeloppen
under de försia 20 åren blivit allt lägre. På en räntenivå om 7% amorteras
under de första 20 åren enligt en 60-årig amorteringsplan 4,8% av det
ursprungliga länebeloppet. På en räntenivå om 10% är motsvarande amorteringar
totalt 1,7%. Ändras amorteringsplanen till 50 år blir amorteringarna under de
försia 20 åren 9,8% om räntan är 7% och 4,6% om räntan är 10%. Dessa uppgifier
ger vid handen atl den fakiiska amorteringstakten, trots oförändrad princip,
kommit att förändras på grund av ränteutvecklingen under de senaste åren.
En förkortning av amorteringstidema på säll som
utredningen föreslår innebär med dagens ränteläge endast marginella
förändringar under huvuddelen av lånens löptid. Detta kan givelvis framstå som
en fördel ur boendekostnadssynpunkt. Man skulle dock, åtminstone för vissa
låniagarkalegorier, kunna överväga att välja amorteringsmodeller som gör att
amorteringarna blev nägot jämnare fördelade över hela lånetiden. Man kan
exempelvis med beaktande av annuitetsprincipen beräkna amorteringama enligt en
lägre räntenivå än den aktuella, varefter amorteringama låses i detta läge (s.
k. falsk annuitei). Även andra amorteringsraodeller är givetvis möjliga. Det
är inte omöjligt att nuvarande amorteringstider i så fall i princip kunde
bibehållas.
En speciell fråga i sammanhanget som utredningen inle
tagit upp gäller den fortsalla amorteringen av de s. k. enhetslånen. Dessa lån
kom till 1966 och förfaller första gången 1986, Del har ännu inte slagits fast
vilka principer som skall gälla för den fortsatta amorteringen av dessa lån.
Styrelsen utgår emellerlid ifrån att den amortering som påbörjats under den
första 20-årsperioden fullföljs under följande perioder och atl den amortering
som härvid åsladkommes tillförs kapitalmarknaden genom amortering av utestående
obligationer. Denna successivt växande amortering kommer att tillföra
kapitalmarknaden inte oväsentliga tillskott fr.o. m. 1986. Motsvarande
resonemang kan föras beiräffande andra utestående lån, som förfaller samtidigt
med att motsvarande obligationslån löper ut.
Vad slutligen gäller villkoren för bottenlån avseende
affärs- och kontorshus vill slyrelsen framhålla att amorteringstidema inte bör
förkortas på ett alltför drastiskt sätt. Någon anledning att ur
säkerhetssynpunkt avkorta amorteringstiderna i förhållande till dagens
amorteringstider synes inte föreligga. Mot delta får ställas obligationsköpamas
motstånd mot långa amorteringstider och eventuella svårigheter atl garantera
konvertering av lånen efter den försia låneperiodens slut. Lånevillkoren skall
enligt utredningens förslag bli marknadsbetingade. Bosladsinslituiens
lånevillkor avseende ifrågavarande låneobjekt bör givelvis inte avvika från de
villkor som erbjuds på kreditmarknaden i övrigt för motsvarande lånelyper,
3.37 BOFAB
Ifråga om det nuvarande bostadsfinansieringssystemets
funktionssätt får BOFAB härmed lämna sitt instämmande i de slutsatser som
Kapitalmarknadsulredningens majoritet dragit: atl det är väl ägnat att möla
kreditbehoven och att några förbättringar knappast står att vinna genom
statlig totalfinansiering förmedlad av en särskild bostadsbank, BOFAB kan således
ej dela den bedömning som görs i herr Knut Johanssons reservation
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 143
och
som leder till atl han förordar en budgetfinansierad långfristig bostadslångivning
organiserad via de statliga bostadslånemyndigheterna.
1 övrigt får BOFAB ansluta
sig till de synpunkter beträffande bostadssektorns finansiering som Svenska
Bankföreningen framför i sitt remissyttrande (se 3.14) över
Kapitalmarknadsulredningens belänkande.
3.38
Svenska civilekonomföreningen
Vi
instämmer i utredningens avståndstagande från en statlig totalfinansiering av
bostadsbyggandet och kan därmed ej stödja ledamoten Knut Johanssons
reservation i detta avsnitt.
Ifråga om de
förmögenhelsomfördelande effekter som dagens syslem innebär påvisar bilagan av
professor Sven-Erik Johansson att orsaken i hög grad är att söka i den helt
otillräckliga avkastningen på altemativa placeringar. I särskilt hög grad
gäller detta nominella placeringar i bank eller obligationer.
Genom
tillkomsten av det senaste lönsparförslaget har en grund lagts för atl
garantera en positiv realavkastning även på nominellt sparande. Inom
bostadsfinansieringen gäller redan att en väsentlig del av räntekostnaden bärs
över statsbudgeten som subvention av boendekostnaderna. 1 flera andra länder
förekommer särskilda bostadsobligationer som är skattefria för fysiska personer
och därmed kan bli intressanta placeringsalternativ för ell långsiktigt
sparande. Vi vill förorda all möjligheterna utreds all introducera en motsvarande
form av t. ex. bostads- eller kommunlåneobliga-tioner med skattefri kupong.
Vi
delar utredningens motivering för förslagen att avlägsna de nuvarande
kvoteringsreglerna för de tre bostadsinstitutens utlåning, respektive att
förkorta amorteringstiderna.
4
Den offentliga sektorns finansiering
Utredningens
ståndpunkt att något nytt kommunkreditinslitut inte bör inrättas delas av
samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Flera remissinstanser
framför emellertid krav på förbättrade upplåningsmöjligheter för kommunema.
Dessa krav gäller bl. a. finansieringen av investeringar som har samband med
bostadsbyggandet. En del remissinstanser tar upp frågan om kommunemas
uflandsupplåning och framhåller att kommunema bör beredas utrymme på den inhemska
krediimarknaden eller i någon form skyddas mot de kursrisker som är
förknippade med utlandsupplåning.
4.1
Bankinspektionen
Kreditmarknaden
har ansetts inte uppfylla rimliga krav såvitt gäller kommunernas möjligheter aU
låna upp medel för att fullfölja sina samhällsfunklioner. Från den
utgångspunkten har utredningen övervägt i vad mån iiu-ättande av ett nytt
kreditinstitut kan medföra några förbättringar. På i betänkandet anförda
grunder har utredningen kommit fram till att den inte bör förorda att ett nytt
sådant institut inrättas. Detta ställningstagande av utredningen synes väl
grundat.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 144
Utredningen förordar atl kommunemas underställningsplikt i
låneärenden avskaffas. De synpunkter som kan läggas härpå ligger väsentligen
utanför inspektionens kompetensområde. Möjligen bör dock erinras om att med lån
skall likställas borgensåtagande av kommun, t.ex, borgen för att underlätta
företags etablering inom kommunen. Skäl kan också åberopas för att större
sådana åtaganden och andra liknande engagemang av kommun - de är inte sällan
riskbetonade - blir prövade i ett övergripande sammanhang av länsstyrelsen
eller regeringen, försåvitt de inte är förutsatta i de regionalpolitiska
planema.
4.2 Arbetsmarknadsstyrelsen
1 betänkandet framhålles även att kommunemas finansiella
situation på sikt framstår som bekymmersam. Som bl.a.
sysselsättningsutredningen pekat på synes en fortsatt expansion av den
kommunala sektom vara en fömtsättning för att de sysselsätlningspolitiska målen
skall uppnås. Styrelsen delar denna uppfattning. Det är därför nödvändigt att
finna former för att underlätta kommunal finansiering.
Även om den offentliga sektom kommer alt spela en
avgörande roll för den långsiktiga sysselsättningsutvecklingen, är det nödvändigt
att stärka den svenska industrins ställning. Styrelsen vill därför betona
vikten av att samhället med aktiva ekonomisk-politiska, näringspolitiska och
industripolitiska åtgärder skapar möjligheter att öka industrins investeringar
och därmed sysselsättning.
4.3 Bostadsstyrelsen
Del är synnerligen angeläget att bostadsbyggandet hålls
uppe på en sådan nivå att inte brist på bostäder uppstår med svåra sociala
problem som följd. Koramunerna har en nyckelslällning genom att de har att
svara för vissa grundläggande investeringar före själva bostadsbyggandet. Med
hänsyn härtill måste kommunerna beredas möjligheter att uppta lån i erforderlig
omfattning och på skäliga villkor.
Bland åtgärder som kan underlätta kommunemas upplåning
nämner utredningen successiv anpassning av reglema för den statliga
bostadslångivningen, varigenom vissa kommunala investeringar kan finansieras
med bostadslån och därmed få lån inom den priorilerade sektorn.
Ett exempel på en sådan anpassning är möjligheter till
belåning av skollokaler om de utgör en integrerad del av anläggning för
boendeservice. Kommunalekonomiska utredningen föreslog i sitt slutbetänkande
(SOU 1977: 78) att bostadslån borde kunna utgå till alla skolbyggnader.
Bostads-styrelsen utvärderar för närvarande - inför en decentralisering av
lånebesluten från bostadsstyrelsen till länsbostadsnämnderna - de erfarenheter
som har vunnits av den hittills bedrivna långivningen. Eventuella förslag med
anledning härav kommer att redovisas i styrelsens anslagsframställning för
budgetåret 1979/80,
Styrelsens principiella uppfattning i denna fråga är att
bestämmelsema om bostadslån inte bör primärt ändras m, h,t. kommunernas
allmänna upplåningsproblem. En eventuell utvidgning av den krets av lokaler som
kan omfattas av bostadslånefinansieringen bör sålunda prövas ra, h, t, bostadsservice
- och bostadsmiljösynpunkter.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 145
4.4 Statens planverk
Beskrivningarna av kommunemas situation med avseende på
möjlighetema till lånefinansiering är uttömmande och klargörande.
Kommunema har inte möjligheter att få kreditbehoven
tillgodosedda i ett sammanhang. I regel krävs långvariga förhandlingar med en
rad kreditgivare. Kommunerna har t.o.m. svårigheter att överblicka
likviditetssi-tualionen på så kort tid som ett år. En meningsfull finansiell
planering på femårsbas i anslutning till KELP-systemet bedöms ofta
överhuvudtaget inte vara möjlig. Kreditvillkoren tillgodoser inte alltid
rimliga krav med hänsyn till kommunemas långfristiga finansieringsbehov. Stora
investeringsprojekt med lång ekonomisk livslängd kan ofta inte genomföras
annat än med stöd av kortfristiga bankkrediter.
Sä länge finansieringen av investeringar med samma
funktionella innehåll fömtsätts ske på olika vägar, kan garantier inte skapas för
en balanserad utbyggnad där bostäder och bostadskomplement färdigställs i
samma takt.
Kapitalmarknadsulredningen är medveten om dessa
svårigheter men förordar av andra skäl inte att ett nytt kreditinstitut för
långfristig lånegiv-ning till kommunerna inrättas.
Enligt kapitalmarknadsulredningen bör alllså kommunemas
finansieringsproblem lösas inom nuvarande institutionella ram. Sålunda bör
AP-fondens rätt alt ge direkia lån lill kommunerna bibehållas som ett balanserande
element på marknaden. Enligt utredningens mening bör det även i framliden vara
ändamålsenligt all successivi revidera reglema för de staUiga bostadslånen på
det sätt som hittills skett när det anses nödvändigt att säkerslälla
finansieringen av angelägna investeringsobjekt. Utredningen framhåller dock att
en vidgning av den prioriterade sektom inie ökar kommunemas tillgång till
krediter totalt selt. Om prioriteringen initierar en investeringsexpansion kan
kommunerna därför ställas inför ökade svårigheter att finansiera sin övriga
verksamhet.
Verket ställer sig starkt positivt till en fortsatt
utvidgning av bostadsbe-låningssystemet för att den vägen finansiera vissa
bostadskomplement och följdinvesteringar med lång ekonomisk livslängd.
Planverket förordar en översyn av belåningssystemets
omfattning och stöder utredningens önskemål om en översyn av
prioriteringsreglema,
4.5 Länsstyrelsen i Stockholms län
Kommunemas expansion har under 1960-talet och början av
1970-talet varit betydande. Detta har främst haft sin förklaring i ett omfattande
bostadsbyggande med åtföljande kommunala invesleringar i olika bostadskomplement
och utbyggnader av sjuk- och äldrevården, bamomsorgen och grund- och
gymnasieskolan. Stora investeringar har också gjorts i reningsverk och i
övrigt inom det miljöpolitiska området. Den starkt expanderande verksamheten
har till stor del skett genom en hög självfinansiering dvs. finansierats via
höjda kommunalskatter. Kommunerna har haft ett begränsat utrymme på
kreditmarknaden. 1 själva verket har upplåningens andel av kapitalutgifterna
successivt sjunkit delvis till följd av de senaste årens kreditåtstramningar.
De kraftiga kommunalskattehöjningama sedan 1960-talets början är i viss
utsträckning en effekt av att kommunema inte getts möjligheter alt finansiera
en del av de nödvändiga investeringama genom upplåning.
10 Riksdaf,en 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 146
Utredningen
diskuterar i vad mån inrättandet av ett nytt kreditinstitut för långivning till
kommunerna skulle kunna medföra väsentliga förbättringar. De tänkbara
fördelama med ett nyinrättat institut skulle emellerlid enligt utredningen inte
uppväga de nya slag av koordineringsproblem som skulle uppstå.
Länsstyrelsen
delar denna bedömning och anser i likhet med utredningen att ett sådant
institut skulle komma att spela rollen av ett slags central planerare på
kreditmarknaden för kommunernas del vilket inte kan anses vara förenligt med
principema för den kommunala självstyrelsen.
Länsstyrelsen
anser emellertid att något bör göras för att öka kommunernas ulrymme på
kreditmarknaden i tider då stora anspråk ställs på kommunala invesleringar t.
ex. för att skapa sysselsättning eller undvika bostadsbrist. Som ulredningen
påpekar är upplåning en metod att fördela kostnadema för den kommande
verksamheten i tiden. Komraunema bör, naturligtvis inom vissa ramar med hänsyn
till den övergripande samhällsekonomiska planeringen och effekterna på
kreditmarknaden i slorl, få en större frihet atl avgöra vilken
finansieringsform som är den mest lämpliga för olika typer av
investeringsprojekt. För kommuner som t. ex. befinner sig i en stark
befolkningsmässig expansion kan det vara motiverat att genom upplåning lill
viss del uppskjuta annars nödvändig beskattning av kommuninvånarna. Ett sätt atl
öka kommunemas utrymme på kreditmarknaden är att, i likhet med vad som är
fallet för statspapper och bosladsobligalioner låta kommunobligalioner ingå
bland prioriterade tillgångar vid beräkning av kreditinstitutens
likviditetskvoter eller placeringskvoter. Utredningen avvisar en sådan lösning
då den nuvarande klassificeringen av kommunlånen delvis grundas pä en
restriktiv syn på upplåningens roll för kommunemas finansiering och då
prioriteringsreglema i grunden skall ses som ett kredilmarknadstekniskt
instrument snarare än som ett uttryck för angelägenhetsgraden av vissa
låneändaraål. Länsstyrelsen anser likväl med hänsyn till den allt viktigare
roll kommunerna spelar för samhällsekonomin att denna fråga bör övervägas
ytterligare.
Till
följd av kommunernas begränsade utrymme på kreditmarknaden och den under senare
år restriktiva kreditpolitiken har många kommuner fått täcka sitt lånebehov
genom upplåning i utlandet. Enligt utredningen gäller det att fördela den
nödvändiga upplåningen i utlandet så att rimlig spridning erhålls av den
utländska skulden bland olika låniagarkalegorier. Kommunema måste därför även
framöver påtaga sig en del av denna upplåning.
Länsstyrelsen
anser atl kommunerna bör beredas utrymme på den inhemska lånemarknaden och
inte tvingas till utlandsupplåning. Om tillräckligt utrymme av
samhällsekonomiska skäl inte kan beredas kommunema på den inhemska
kreditmarknaden bör staten, i de fall den genom egna beslut direkt påverkar
valutakurserna t. ex. genom devalvering, ge valutagarantier för de kommunala
utlandslånen. Kommunema saknar inkomster i ufländsk valuta och kan därför inle
den vägen kompensera kursförluster.
Kapitalmarknadsulredningen
förordar från sina utgångspunkter att kommunernas underställningsplikt i
låneärenden avskaffas och ansluter sig därmed till statskonirollkommitténs
förslag i betänkandet "Minskad stats-konlroU över kommunema och
landslingskomraunema - Underställning av lån och borgen" (Ds Kn 1977:7).
Länsstyrelsen
delar denna bedömning och tillstyrkte också i sitt yttrande 1978-04-27 (dnr
11.80-1152-77) över statskontrollkommitténs belänkande ett avskaffande av
underslällningsprövningen då denna har relalivi lilen betydelse ur formell
synpunkt.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 147
4.6 Länsstyrelsen i Kalmar län
De senaste årens kärva läge på den svenska kreditmarknaden
synes i särskilt hög grad ha försvårat kommunemas möjligheter till upplåning, I
Kalmar län är det en allmän tendens att beslut om upplåning för investeringar
inte kunnat verkställas så som varit planerat. 1 stället har kortfristiga
krediter fått tagas upp för att tillfälligt lösa en prekär situation. Kommunema
synes ha haft olika förutsättningar att genomföra en förmånlig upplåning.
Möjlighetema till utlandslån torde i försia hand varil förbehållna de största
kommunema.
Den bedömning kapitalmarknadsulredningen gjort om en
önskvärd utveckling för den svenska ekonomin, innebär att näringslivets
investeringar kommer alt prioriteras. Kommunerna förutsattes därför få
fortsatta svårigheter att fullfölja investeringar som måste lånefinansieras. I
ett sådant läge uppstår ett behov för kommunema att få en organiserad planering
av de samlade upplåningsbehoven, där också de mindre kommunema har möjlighet
att hävda sina anspråk. Länsstyrelsen finner kapitalmarknadsulredningens
invändningar mot atl skapa ett nytt kreditinstitut för långivning till
kommunerna beaktansvärda. Samtidigt finner länsstyrelsen det otillfredsställande
att möjligheter till en organiserad samordning av de långa kredilema till kommunerna
inle kan ges. Länsstyrelsen vill därför förorda att förutsättningama
ytterligare undersöks att finna former för en samverkan mellan de
kreditinstitut, som lånar ul pengar lill kommunerna, på sådani sätt att detla
inte behöver förutsätta tillskapande av ett nytt kreditinstitut.
4.7 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Huvudproblemet är om en godtagen expansion skall kunna äga
rum under bibehållen finansiell balans. Utredningen konstaterar, att
likvärdiga förutsättningar tydligen inte föreligger bland kommunema att erhålla
krediter med ändamålsenliga villkor. Utredningen vill dock inte föreslå, att
ett nytt dominerande kreditinstitut inrättas. Ett sådant skulle i praktiken
tvingas att prioritera mellan investeringsobjekten i olika kommuner. Den kommunala
upplåningen bör därför alltjämt ske inom ett diversifierat system av
kreditinstitut. Länsstyrelsen delar denna uppfattning.
Utredningen ansluter sig till statskontrollkommitténs
förslag att undersiällningsplikten i låneärenden för kommunerna skall
avskaffas. Länsstyrelsen har avgivit yttrande i denna fråga 1978-04-24 till
kommundepartementet och tillstyrkt.
4.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Fullmäktige instämmer med utredningens bedömning att
nackdelarna med ett nyll kommuninstitul skulle överväga. Detta gäller enligt
fullmäkliges mening i första hand kriterierna för kreditprioriteringen. Om
sålunda ett nytt kommuninstitut skulle svara även för bostadsfinansieringen
skulle hela dess upplåning, även den del som motsvarar finansiering av icke-prioriterade
objekt, ges prioriterad ställning på kreditmarknaden. Utredningen avvisar en
sådan vidgning av prioriteringsreglerna, och fullmäktige instämmer med denna
uppfattning.
Även om ett institut skulle inrättas, som endast skulle
finansiera kommunernas egentliga investeringar, uppkommer emellerlid enligt
utredningen svårigheter vid avvägningen av de olika kommunemas kreditbehov. En
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 148
sådan avvägning sker för närvarande genom atl kommunema
vänder sig till många olika långivare. Allmänna pensionsfonden har genom sin
dominerande ställning pä kapitalmarknaden också kommit all svara för en viss
sädan avvägning och utredningen förordar att fondens rält att ge direkta i?in
till kommunema bibehålles som ett balanserande element på marknaden.
Fullmäklige delar denna syn.
Utiedningen förordar att kommunemas underställningsplikt
vid upplåning avskaffas eftersom den inle längre fyller någon funktion.
Fullmäktige har fiamfört sin mening att underställningsplikten bör avskaffas i
ett re-missyttrtinde till kommundepartementei den 6 april 1978.
4.9 AP-fonden, förstatredje fondstyrelserna
1 kapitlet "Kommunema och Kreditmarknaden"
lämnar kapitalmarknadsulredningen en utförlig redogörelse för kommunemas
upplåning på kredil- och kapitalmarknaden, de skilda institutionella formema
härför m. m. Fondstyrelserna har ingen erinran mot utredningens redovisning. En
huvudfråga i utredningens diskussioner och överväganden om kommunerna och
kreditmarknadin har varit om det skulle vara lämpligt alt inrätta ett nyll
kreditinstitut för långivning till kommunerna, som härvid i huvudsak skulle
överta all kommunal kreditgivning. En sådan ålgärd skulle inte i sig medföra
alt en större volym krediter kunde ställas lill kommunernas förfogande. Bakom
tanken ligger ett teoretiskt antagande atl det vore möjligt alt institutet, om
det log över större delen av de nu verksamma långivarnas utlåning till
kommunema, skulle kunna genomföra en bättre fördelning av tillgängligt
kreditulrymme saml att institutels lånevillkor bättre skulle kunna anpassas
till de individuella kommunernas behov.
Utredningen har emellerlid dragit slutsatsen att ett nytt
och domineran
de kreditinstitut inte bör inrättas.
Fondstyrelserna har i avsnittet om Allmänna pensionsfonden
tillstyrkt kapitalmarknadsutredningens förslag att AP-fondens kreditgivning
till kommunerna bör fortsätta enligt den ordning som gäller. I likhet med utredningen
finner fondstyrelsema sålunda att tanken på ell nytt kreditinstitut för
långivning lill kommunema bör avvisas.
4.10 Svenska bankföreningen
Bankföreningen delar ulredningens åsikt, att inrättandet
av ett nytt kapilalmarknadsinslitut inte skulle bidra till att underlätta
kommunemas finansiering.
Beträffande de brister som enligt utredningen vissa kommuner
anser finnas i det existerande kreditsystemet, vill bankföreningen påpeka, att
i många fall en medveien statlig politik varil att begränsa en kommunal kreditexpansion.
Detla gäller t.ex. prioriteringsreglema, som först på senare lid har utvidgats
till alt omfatta en större del av de för bostäderna önskvärda
kringinvesteringarna. Vidare har riksbankens räniekoniroll över den kommunala
upplåningen varit i kraft ända till juli 1977, vilket inte kan ha undgått att
påverka kommunemas förmåga att konkurrera om kreditutbudel.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 149
4.11 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
Enligt kapitalmarknadsutredningen förväntas den
finansiella utvecklingen hos kommunema bli ogynnsam under första hälften av
1980-talet. Detta sammanhänger bl. a. med att utgiftsökningarna hos kommunema
beräknas bli snabbare än den totala resurstillväxten hos ekonomin. Dessutom har
kommunema en ogynnsam relativprisulveckling. Utredningen konstalerar atl de
grundläggande finansiella problemen hos kommunema inte kan och inte bör lösas
över kreditmarknaden. Man menar all lösningen på de grundläggande problemen
måsle ske på något annat sätt. Konsekvensema blir att kommunemas totala
tilldelning på kreditmarknaden inle kan öka på något avgörande sätt. Vi
instämmer i detta utredningens principiella ställningstagande. Vi menar dock
alt del finns områden där kommunemas ställning på kreditmarknaden bör
förbättras.
Således har kommunema stora svårigheler alt genomföra
finansieringen av investeringsobjekt även inom sådana områden som är starkt
prioriterade i den övergripande ekonomiska politiken. Hit hör exempelvis vissa
följdinvesteringar till bostadsbyggandet och den viktiga utbyggnaden av
fjärrvärmeanläggningar. I praktiken gäller idag samma finansieringsförhållanden
för högt prioriterade objekt som för lågt prioriterade. Det är därför uppenbara
risker att stömingar kan uppkomma som får konsekvenser för bl.a.
bostadsbyggandet och energipolitiken. Vi menar därför att en särskild översyn
av kommunernas ställning på kreditmarknaden inom ramen för nuvarande
kredittilldelning bör genomföras.
4.12 TCO
Med utgångspunkt från kommunalekonomiska utredningens
kalkyler över kommunernas finansiella utveckling fram lill 1985 konstalerar
kapitalmarknadsulredningen alt del finansiella läget för kommunerna framstår
som bekymmersamt. Utrymmei på kreditmarknaden kan i detta tidsperspektiv
knappast antas bli större än i dagslägel. Kommunemas expanderande verksamhei
har kännetecknats av en hög självfinansieringsgrad.
Kommunernas
upplåning härrör från en rad olika källor med AP-fonden, försäkringsbolagen och
de två kommuninstituten som dominerande långivare. På obligationsmarknaden
uppträder endast fyra kommuner, medan övriga kommuner för sin långfristiga
upplåning är hänvisade till kommun-instituten och AP-fonden. Kreditmarknaden
har för kommunemas del ansetts vara behäftad med i första hand brister i tre
avseenden. Fördel första anses inte möjlighet föreligga att få kreditbehoven
läckta i ett sammanhang. För det andra anses en brist på lån raed lång löptid
föreligga. För det tredje försvårar prioriteringsreglerna finansieringen av
vissa följdinvesteringar i samband med bostadsbyggande. Förslag har med
anledning av dessa konstaterade brister framförts om inrättande av ett nytl
kreditinstitut, som skulle täcka kommunemas finansieringsbehov. Härigenom
skulle de olika finansieringsbehoven bli föremål fören övergripande prövning.
Kapitalmarknadsulredningen avvisar införandet av ett
sådant kreditinstitut. TCO delar denna uppfattning. Ett institut med en så
central roll för kommunerna skulle på ett helt annat sätt än nu befintliga
institut samla upp bedömningsgrunder, som avviker från de strikt finansiella.
En central planering skulle i realiteten bli följden, vilkel strider mot den
kommunala självstyrelsen. AP-fonden, som i dagslägel spelaren dominerande roll
för kommunemas långfrisiiga kapitalförsörjning, spelar en mer passiv roll
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 150
gentemot kommunerna, eftersom prövningen är strikt
finansiell. Det kan inte heller förväntas att ett centralt kommuninstitut
skulle leda till ökade finansiella resurser för kommunema. Enbart statens och
bostadssektoms upplåning räknas som prioriierad. De finansiella resurser som
blir tillgängliga för kommunerna följer av en ekonomisk-politisk avvägning.
Dessa förhållanden ändras inte genom institutionella reformer.
Kommunema intar jämte staten en förmånlig ställning
gentemot AP-fonden. Fonden har nämligen rätt alt ge direkta lån till
kommunerna. Enligt ulredningens mening bör denna rätl bibehållas. TCO delar
denna uppfattning.
Som tidigare framhållits i samband med diskussionen av
bostadsfinansiering bör kommunernas möjligheter till finansiering av
bostadskomplement stärkas. Detta bör, enligt TCOs mening, ske genora en utvidgning
av den prioriterade sektorn vad avser kommunala följdinvesteringar.
4.13 SACO/SR
Den mycket ojämna belastningen mellan olika kommuner har
tagits upp av bl.a. kommunalekonomiska utredningen. Till den del skillnadema är
bestående och kan relateras till fundamentala olikheter i skattekraft, åldersstruktur
osv. synes en utveckling av skatteutjämningsbidragen vara att förorda. 1 flera
fall är problemen emellertid av övergående natur och dessa bör i första hand
mötas med en utökad långivning till berörda kommuner. Härigenom undviks en
onödigt kraftig ökning av den totala konsumtionen i kommunerna, vilket i det
medellånga perspektivet ytterligare anstränger den samhällsekonomiska balansen.
I likhel med utredningen vill SACO/SR avvisa tanken på ett
nytt kreditinstitut för samordning av långivningen lill kommunema.
4.14 LRF
Utredningen har ej ansett atl inrättandet av ett nytt
kreditinstitut för långivning till kommunema skulle kunna medföra förbättringar
ifråga om den kommunala långivningen. Nackdelen med ett sådant institut överväger
fördelama. Enligt LRFs uppfattning bör vid kreditgivningen till kommunerna ett
decentraliserat beslutsfattande om ändamålen råda. Ett centralt institut kommer
iroligen att i strama kreditlägen tvingas till en ändamålsprövning. LRF vill
emellerlid framhålla den svåra ekonomiska situation som många kommuner
befinner sig i. Det gäller särskilt små och medelstora kommuner. Ofta sker en
kortfristig upplåning, för att möta olika samhällskrav. I ett senare läge får
detta utslag i ökade kommunalskatteuttag eller i att andra angelägna
invesleringar ej komraer lill stånd. Det finns därför ett behov av en
förbäitrad finansiell planering och en tillgång till expertis, vilken kan
vägleda kommunala förtroendemän i ofta komplicerade finansieringsfrågor.
De små och medelstora kommunema saknar möjlighet alt ha en
sådan expertis ständigt till sitt förfogande. På upplåningssidan har de mindre
kommunerna ej samma möjligheter som de större. Med hänsyn tagen till att en
ökad utlandsupplåning kommer att rekommenderas kommunerna och atl fördelningen
av långfristigt kapital lill små och medelstora kommuner har ett begränsat
ulrymme bör enligt LRFs raening en översyn ske av de angivna problemen. LRF
föreslår att en sådan översyn kommer att avse de befintliga instituten. LRFs
förslag motiveras även av atl den kommu-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 15i
nalekonomiska utredningen har analyserat de ekonomiska
problemen för kommunerna. Mot denna bakgrund har beträffande den kommunala
upplåningen frågan hänskjutits till kapitalmarknadsulredningen. LRF vill
beträffande de små och medelstora kommunerna framhålla all det regionalpolitiskt
är angeläget atl en sådan förordad översyn kommer till stånd. Härvid ärdet av
avgörande betydelse att brisler i finansieringssystemet i möjligaste mån
avhjälps.
4.15 Svenska kommunförbundet
Kommunernas finansiella utveckling
Utbyggnaden av den kommunala sektorn har varil mycket
snabb sedan början av 1950-talet och framför allt under 1960-talet. I sitt
yttrande över kommunalekonomiska ulredningens betänkanden pekade styrelsen på
några faktorer som i huvudsak torde kunna förklara expansionen på 1960-talet.
Befolkningstillväxten uppgick då till ca 55 000 per år
samtidigt som befolkningsomflyttningarna var belydande och ledde till den
snabba tillväxten av landets tätorter. Ett omfattande bostadsbyggande kom till
stånd med kommunala investeringar i vatten och avlopp, gator etc. som följd.
Efterfrågan på sjukvård och äldrevärdstjänster ökade på gmnd av den ändrade
ålderssammansättningen och den ökade kvinnliga förvärvsfrekvensen ledde till
utbyggnadsbehov för bamomsorgen. Dessutom medförde den ökade privata standarden
att anspråken på kommunal service vad gäller fritids- och
rekreationsanläggningar, kulturaktiviteter, etc. ökade. Vissa uppgifier
flyttades också från staten till kommunema, främst gymnasieskolan och
mentalvården. Under 1960-lalel har såväl gmndskolan som gymnasieskolan byggts
ut i avsevärd omfattning.
Enligt styrelsens mening ärden kommunala expansionen i
allt väsenUigt ett resultat av alt kommunema fått ta på sig ett betydande
ansvar för den strukturomvandling vi haft i vårt samhälle.
Kommunalskatterna ulgör den dominerande
finansieringskällan för kommunerna. Medelutdebiteringen har sedan 1960-talets
början i stort sett fördubblats, från 14: 63 kr. 1960 till nuvarande 28:71 kr.
Bakom denna utveckling ligger, av skäl som ovan antytts, en omfattande
utbyggnad av olika verksamheter. Till bilden hör också att den kommunala
prisutvecklingen orsakat kommunema betydande finansieringsproblem. Den har
varit och är betydligt snabbare än prisutvecklingen i den totala ekonomin på
grund av att verksamheten är personalinlensiv och svår att rationalisera.
Kommunernas möjligheter att lånefinansiera sin verksamhet
är begränsad bl. a. på grund av kommunemas ställning som oprioriterad sektor
på kreditmarknaden, vilket innebär att lånemöjlighelerna beskärs väsentligt i
tider med restriktiv kreditpolitik. Särskilt för de expanderande kommunerna
har knappheten på lånemedel under de senaste åren varit ett problem. Enligt
styrelsens mening har också de senaste årens kreditåtstramning i många kommuner
bidragit till att tidigarelägga en höjning av utdebiteringen.
Nedanstående tablå visar hur stor primärkommunemas
genomsnittliga åriiga upplåning varit sedan början av 1960-talet och hur stor
del av kapi-talutgiftema som denna upplåning har finansierat.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 152
1960-
64
1965-
69
1970-76
Brultoupplåning
(Mkr)
1225
2214
3 040
Nettoupplåning
(Mkr)
849
1477
1584
Bmttoupplåningens
andel
av
kapitalutgifterna (%)
35
31
30
Nettoupplåningens
andel av
kapital-
utgiftema
exkl. amorteringar (%)
27
23
18
Lånefinansieringen, mätt som brutloupplåningens andel av
kapitalutgifterna, har successivt minskat, från 35 procent under 1960-lalels
första hälft till 30 proceni under perioden 1970-76. Under år med restriktiv
kreditpolitik har lånefinansieringen legat runt 25 procent. Övriga år har
andelen varierat raellan 30 och 40 proceni.
Exkluderas amorteringama blir nedgången än mer markanl,
från drygt 27 procent till drygt 18 procent, vilket bl. a. beror på alt
amorteringstidema har förkortats. Tidigare var lån med 20-25-åriga
amorteringstider vanliga. Numera har amorteringstidema reducerats till ca 15 år.
Till utgångspunkt för bedömningen av kommunernas ställning
på kreditmarknaden har utredningen tagit de kalkyler som den kommunalekonomiska
utredningen har utarbetat. Dessa kalkyler visar atl kommunemas finansiella
läge kommer att försämras väsentligt under perioden fram lill mitten av
1980-talet. Enligt altemativet med den snabbaste volymökningen erhålls en total
kommunal medelutdebitering på ca 36 kr. 1985, mot 26: 85 för utgångsåret 1977,
dvs. en genomsnittlig ökning på drygl en krona per år. Del har emellertid
senare visat sig alt det finansiella läget för basåret 1977 bedömts alltför
optimistiskt. Kalkylerna baserades på ett finansiellt sparandeöverskolt på ca
2,5 Mdr., medan de senaste beräkningama i den reviderade finansplanen visar på
ett finansiellt sparandeunderskott på närmare 2 Mdr, Höjningen av
medelutdebiteringen för 1978 blev dessutom I: 86 kr. De långsiktiga perspektiven för den kommunala
ekonomin synes därför enligt styrelsen ännu mer bekyraraersamma än vad
kommunalekonomiska utredningens kalkyler visar.
Utrymme på lånemarknaden
I överenskommelsen med regeringen sommaren 1977 om den
kommunala ekonomin 1978 betonades atl kommunemas möjligheler att hålla nere
utdebiteringsökningama påverkades av i vilken mån kommunema kunde få ta upp lån
för finansiering av investeringar. Höjningen av medeluidebi-teringen 1978 blev,
som tidigare nämnts, mycket kraftig, vilket åtminstone delvis torde ha berott
på svårighetema på lånemarknaden.
Utredningen pekar på alt den genomsnittliga
amorteringstiden på långa lån minskat från drygt 18 år 1961 lill ca Mår 1976.
Detta innebäratt vid ett fortsatt kärvt kreditmarknadsläge de årliga
amorteringama ökar varigenom utrymmet för direkt skattefinansiering reduceras.
Detta raedför att finansieringen av nödvändiga investeringar ytterligare
försvåras.
Styrelsen återkoramer längre fram i sitt yttrande till
frågan ora prioriteringen på lånemarknaden och problemen i samband med
utlandsupplåningen, Liksora i sitt yttrande över komraunalekonomiska
ulredningen vill dock styrelsen betona atl det är nödvändigt alt kommunemas
utrymme på kreditmarknaden anpassas till den investeringsvolym som kommunerna
från tid till annan förväntas realisera. Om kommunema aktivt skall medverka
till sysselsättningsskapande investeringar och satsa på andra av statsmaktema
förordade investeringar t. ex. fjärrvärmeutbyggnad och in-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 153
vesteringar
i samband med bostadsbyggandet är, enligt styrelsens mening,
en förutsättning härför att kommunema bereds tillräckligt utrymme på kre
ditmarknaden.
---- (Se 3.26)
Kommunerna
och den organiserade kreditmarknaden
För
kommunsektorn som helhet förutses - som redan antytts - utvecklingen leda mol
en mer permanenl ansträngd ekonomi, vilkel kan vänlas ge upphov till ökad
låneefterfrågan. Enligt utredningens överväganden ärdet emellertid inte
sannolikt att denna efterfrågeökning kan tillgodoses genom att kommunerna
bereds ett väsentligt ökat utrymme på den svenska kreditmarknaden. En stor del
av kommunernas lånebehov kommer också att få täckas genom fortsatt upplåning i
utlandet.
Enligt
styrelsens uppfattning kan utredningens resonemang på denna punkt inte lämnas
helt utan invändningar. Genom de växelkursförändringar som varil aktuella och
som givetvis kan komma atl ske även framgent riskerar kommunerna att åsamkas
ökade kostnader för räntor och amorteringar. Enligt styrelsens mening är en
utveckling mol en ökad låneskuld i utländsk valuta med det risktagande detta
innebär otillfredsställande för kommunerna. En inom förbundskansliet gjord
uppskattning visar alt kommunemas låneskuld i utländsk valuta har till och med
1977 års utgång ökat med ca 700 Mkr. - från 2,7 Mdr. till 3,4 Mdr. - som en
följd av kursförändringar. Till skillnad från exportindustrin saknar kommunema
inkomster i utländsk valuta och därmed möjligheter att kompensera kostnadsökningar.
Med hänsyn härtill och i motsats till ulredningen anser således styrelsen att
kommunemas lånebehov till allra största delen måsle tillgodoses genom att
låneutrymme skapas inom landet. Skulle kommunerna ändå tvingas till fortsatt
utlandsupplåning är det, enligt styrelsens mening, nödvändigt att kommunerna i
någon form skyddas mot de kursrisker som är förknippade med utlandsupplåning.
Utredningen
konsiaterar att kommunernas nuvarande kreditförsörjning kan vara förenad med
friktioner. En sådan friktion är att likvärdiga fömtsättningar alt erhälla
krediter med ändamålsenliga villkor inte föreligger bland kommunema. Medan
vissa kommuner har en väl organiserad finansiell planering där krediterna
ingår som ett viktigt led både vad gäller volymer och villkor, uppvisar andra
en splittrad bild med övervägande kortfristiga lån som uppbringats hos en
mängd olika kreditgivare. 1 konkurrensen om den begränsade tillgången på
krediter klarar sig vissa kommuner bättre och andra sämre. Styrelsen har samma
syn som utredningen på detta problem men konstaterar atl utredningen inte
anvisat någon lösning.
Ulredningen
pekar på att kreditmarknaden för kommunernas del är be
häftad med brister i tre avseenden- (se betänkandet s. 433 fjär
de-sjätte styckena).
Styrelsen
inslämmer i denna beskrivning. Det är naturligt att en balansbrist pä
kreditmarknaden berör alla sektorer i samhällsekonomin, främst de
opriorilerade. Inte deslo mindre är det enligt styrelsens beslämda uppfattning
ytterst angeläget att de av statsmaktema gjorda prioriteringama av den
kommunala seklorns invesleringar får en bätire återspegling på kredit-marknaden
än vad som nu är fallet. Vad styrelsen då åsyftar är främst de kommunala investeringama
som sammanhänger med bosladsbyggandet. Problemen för de snabbt expanderande
kommunerna är i detta avseende mera uttalade än i normalfallet.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 154
Nytt
kommunkreditinslitut?
Som
slyrelsen tidigare framhållit är det helt nödvändigt att kommunema
tillförsäkras ett utrymme pä lånemarknaden sora svarar mot den investeringsverksamhet
de förväntas bedriva. Inrättandet av ett nytt kreditinstitut löser inte detta
huvudproblem, vilket också utredningen konstaterat.
Även
om ett nytl kreditinstitut skulle skapa bätire förutsättningar för en likvärdig
bedömning av de enskilda kommunemas kreditbehov skulle den centrala
kreditfördelning som en sådan ordning kräver, enligt styrelsens uppfattning,
kunna innebära ett icke önskvärt ingrepp i den koraraunala självstyrelsen.
Med
hänsyn härtill biiräder styrelsen utredningens uppfattning att eU nytt
kreditinstitut inte bör inrättas.
4.16
Landstingsförbundet
Slyrelsen
instämmer i utredningens slutsats ora att lånefinansieringen enbart inte kan
lösa kommunemas finansieringsproblem. Styrelsen vill dock påpeka att
utvecklingen av landstingens verksamhet också måste medföra ökad tillgång till
kreditmarknadens resurser.
Landstingens
exierna kapitalutgifter dvs. främst investeringar i byggnader, mark och
inventarier saml amorteringar uppgick under perioden 1972-76 till totalt ca 11
miljarder kronor. Av dessa finansierades omkring 2,7 miljarder kronor eller 25
procent med nya lån. Under perioden 1978-82 räknar landstingen med att de
extema kapitalutgifterna skall uppgå lill 22,6 miljarder kronor och nya lån
till 3,7 miljarder kronor. Under denna period skulle således inte mer än 16
procent av kapitalutgifterna finansieras med nya lån i första hand beroende på
att den beräknade upplåningen sjunker mot slutet av planperioden. Detta kan i
sin tur hänföras till all landstingen har stora svårigheter att på förhand
beräkna hur stor nyupplåningen under ett givet år blir. Som exempel kan nämnas
1974 då nyuppiagna lån endast uppgick till 392 miljoner kronor mot ca 550 mkr
i genomsnitt under perioden 1972-76. Styrelsen vill därför framhålla att en
förutsättning för att landstingen skall kunna anpassa sig till de krav samhällsekonomin
ställer, är att de, genom förhandlingsöverenskommelser med staten eller på
annat sätt, tillförsäkras en viss andel av kreditmarknaden.
Koramunemas
tillgång till kreditmarknaden begränsas både av stafliga regleringar och
stmkturella problem. Kommunerna har svårigheter att få sina lånebehov täckta
hos en långivare och att få lån med någorlunda lång löptid,
Prioriteringsreglema på kreditmarknaden överensstäramer inte med
prioriteringama inom samhällsutbyggnaden. Den av landstingen och staten
prioriterade utbyggnaden av långtidssjukvården är således inte i större
utsträckning än annan verksamhet prioriterad när det gäller upplåning.
Styrelsen
delar utredningens uppfattning att inrättandet av ett institut för
totalfinansiering av kommunemas lånebehov kan vara svårt att genomföra med
bibehållande av den kommunala självstyrelsen. Landsting och primärkomrauner bör
dock få en garanterad tillgång till kapitalraarknaden. Landstingens utbyggnad
av den prioriterade långtidssjukvården bör få samma ställning som t. ex,
primärkommunala daghem och täckas av bostadsfinansieringsförordningen så att
de godkänrts för staUig belåning.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 155
Statskontrollkommittén
har i ell belänkande föreslagil att underställningsplikten för kommunal
upplåning slopas. Kapitalmarknadsutredningen förordar från sina utgångspunkier
också slopandet av undersiällningsplikten. Styrelsen vill här bara ytterligare
understryka att detta bör genomföras snarast möjligt.
Sammanfattningsvis
vill styrelsen anföra att landslingens växande andel av samhällsekonomin också
bör få slå igenom på kreditmarknaden. Landstingen bör få större möjligheler
atl placera långfristiga lån och de bör vara placerade på den svenska
krediimarknaden. Redan nu utgör amorteringarna en tung post i vissa landstings
budgetar mycket beroende pä atl viss del av den beslutade upplåningen endast
kunnat placeras i kortfristiga lån.
Landstingen
bör också få bätire underlag för sin planering genom att garanteras utrymme på
kreditmarknaden och genom atl vissa verksamheier godkänns för statlig belåning.
4.17 KF
KF
delar ulredningens uppfattning atl den kommunala kredilförsörjningen även i
fortsätiningen bör ske inom ramen för ett diversifierat system.
4.18 Hyresgästernas
riksförbund
Kapitalmarknadsutredningen
har också behandlat kommunerna och kreditmarknaden. Förbundet inser att utredningen
endast har kunnat behandla kommunemas finansiella problem ur begränsade
aspekter. De överväganden som utredningen gör i detta avseende torde därför
endast kunna tillmätas begränsad betydelse. Det finns i dag en växande insikt
om att det råder stor brist på kunskaper om samhällsekonomiska konsekvenser av
olika sätt att utforma bebyggelse och om fördelningspolitiska konsekvenser av
olika meioder för finansiering av kommunal verksamhei. Behovet av ett
kommunalekonomiskt utredningsarbete med andra utgångspunkter än vad sådant
utredningsarbete hiltills haft växer sig således allt starkare.
4.19 Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag, SABO
Det
finns ett direkt samband mellan bostadsbyggande och investeringar i bland annat
skolor, daghem etc. och kommunaltekniska anläggningar. Den kommunalekonomiska
utredningen har föreslagit att bostadslån skall kunna utgå till alla
skolbyggnader. Kommunaltekniska anläggningar av generalplanekaraktär kan inte
finansieras med bostadslån. I huvudsak finansierar kommunerna sådana
anläggningar genom skatter eller oprioriterade lån. Kommunala investeringar i
samhällsbyggande är normalt av den karaktären att de bör lånefinansieras. Av
praktiska skäl torde det inte vara möjligl att vidga ändamålsbestämningen för
bostadslån till all omfatta hela samhällsbyggnadsprocessen. Därför är det
nödvändigt att kommunema får ell tillräckligt ulrymme på andra delar av
kapitalmarknaden för atl klara sådana samhällsinvesteringar som inte kan
finansieras med bostadslån. Hindras kommunerna från all göra nödvändiga
invesleringar i anslutning till bostadsbyggandet kommer bostadsområdena att
fungera dåligt. Entydiga erfarenheter visar att det medför stora påfrestningar
för individer och samhälle, inte minst från ekonomisk synpunkt.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 156
4.20 Svenska civilekonomföreningen
Den på kort sikt mycket ojämna belastningen mellan olika
kommuner har tagits upp av bl.a. kommunalekonomiska ulredningen. Till den del
skillnadema är beslående och kan relateras till fundamentala olikheter i
skattekraft, älderstruktur osv. synes en utveckling av skatteutjämningsbidragen
vara atl förorda. I flera fall är problemen emellertid av övergående natur och
dessa bör i försia hand mötas med en utökad långivning till berörda kommuner.
Härigenom undviks en onödigt kraftigt ökning av den totala konsumtionen i
kommunema, vilket i del medellånga perspektivet ytterligare anstränger den
samhällsekonomiska balansen.
I likhet med utredama vill vi avvisa tanken på ett nytt
kreditinstitut för samordning av långivningen till kommunerna.
5 Allmänna pensionsfonden (AP-fonden)
Meningama är delade i frågan om huruvida återlänesystemet
i sin nuvarande utformning bör avskaffas och att återlånen bör förbehållas de
mindre och medelstora företagen. Flera remissinstanser hälsar förslaget om ett
omlagt system med lillfredsställelse. Från några håll understryks viklen av att
omläggningen inte försämrar den totala finansieringssituationen för de företag
som inte kommer att kunna få återlån som förut. Åtskilliga remissinstanser,
främsi näringslivsorganisalioner, motsätter sig atl återlånemöjligheten
begränsas. Den femåriga ackumuleringsrätt för äterlånerätten som utredningen
föreslår tillstyrks i allmänhet. Någon remissinstans anser att
ackumuleringsperioden bör sältas till tio år. Flera remissinstanser vill atl
del föreslagna takel för ackumulerade åleriån, 500000 kr., höjs till I eller 2
milj. kr.
När det gäller första-tredje fondstyrelserna är det i
övrigt endast några remissinstanser som tar upp och kritiserar utredningens
förslag om förbud för AP-fonden att förvärva bankobligalioner och s. k.
bankcertifikat (obligationer som löper på högst ett år) och om rätt för
AP-fonden atl förvärva konvertibla skuldebrev och s. k. warrants.
I fråga om den föreslagna begränsningen i fjärde
fondstyrelsens rält att inneha aktier i samma bolag är meningarna delade efter
samma linjer som inom ulredningen, där två reservationer förekom på denna
punkt. Under remissbehandlingen har vidare väckts förslag ora att styrelsesammansättningen
i fjärde AP-fonden bör ändras lill bälire överensstämmelse med andra och tredje
styrelsema saml om att delfondens avkastning inte bör återinvesteras ulan
användas för att täcka pensionsutfästelser.
Remissinstansema lar också upp den av utredningen
diskuterade frågan om ytterligare kapitaltillskott till fjärde fondstyrelsen
och - på sikt - om inrättande av en femte fond. Många remissinsianser delar
ulredningens inställning medan andra anser att inrättandet av ny eller nya
fondstyrelser bör övervägas nu och atl nya fondstyrelser är att föredra framför
ytterliga-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 157
re kapitaltillskott till fjärde fondstyrelsen. En grupp
remissinstanser anser att kapitaltillskott till den nuvarande styrelsen är
bättre än att inrätta nya styrelser. En annan grupp slutligen motsätter sig
ytteriigare tillskott av kapital för aktieförvärv, vare sig medlen skulle
ställas till fjärde styrelsens eller en ny styrelses förfogande.
5.1 Bankinspektionen
Erfarenhetema av AP-fondens verksamhet är föremål för
utredningens analys. Utredningen finner inte skäl att rubba den inarbetade
organisationen med tre delfonder. Med hänsyn lill den olika inriktningen på
kreditgivningen - därvid den nuvarande uppdelningen i de tre fondstyrelserna
synes fungera väl - saknas enligt inspektionens uppfattning anledning atl nu
vidta några ändringar i organisalionen. I den mån en kraftigare aktivering av
AP-fondens medverkan på kapitalmarknaden skulle äga rum, kan man möjligen ha
anledning atl överväga en koncentration av styrelsefunktio-neina. En
sammanslagning av de tre nuvarande styrelsema till en gemensam styrelse kan
därvid bli aktuell. Rationella och kostnadsmässiga skäl lalar föratt den
nuvarande lösningen med en gemensam administration bör bestå.
Inspektionen har ingen erinran mot utredningens
uppfattning alt AP-fondens rält att ge direkta lån till kommuner och till
kommunala företag bör bestå i oförändrad form. Detsamma gäller utredningens
mening att rälten för AP-fonden att ge direkia lån lill statliga företag mot
statlig garanti bibehålls.
Vad gäller
lån via bankinstituten delar inspektionen utredningens uppfattning atl sådan
långivning kan vara ändamålsenlig i vissa fall och alt rätten för fonden att
ge reverslän till bankema därför bör kvarstå, dock med en restriktiv
tillämpning. När det gäller möjlighet för AP-fonden att förvärva
bankobligationer och bankcertifikat - som utredningen föreslåratt bankema i
fortsättningen skall få rätt att ge ut - anser ulredningen att sådant förvärv
inte bör ifrågakomma. Bankinspektionen kan dela uppfattningen att AP-fondens
primära intresse bör vara alt stödja den långfristiga kapitalmarknaden och alt
detla inte skulle ske, om fonden gavs ökade möjligheter att operera på den
korta kreditmarknaden. Bankema torde inte heller för sin verksamhei bli
beroende av atl desa bankpapper kan placeras i AP-fonden. AP-fonden har dock i
viss utsträckning behov av att kunna göra kort upplåning saml att under kortare
tider även placera överskottsmedel. Placering av sådana medel synes hittills
ha kunnai göras på bankräkning till särskilda villkor (specialinlåning). Som en
följd härav borde del vara möjligt för AP-fonden att i begränsad omfattning
använda bankcertifikat.
Frågan om återlån diskuteras utförligt av ulredningen.
Utredningen påvisar att bankemas benägenhet att refinansiera sin kreditgivning
genom län i AP-fonden är avhängig av läget på kreditmarknaden. Sålunda har
återlånen ökat kraftigt i tider med kredilåtstramning. Under perioder med god
likviditet i banksystemet föreligger inle anledning att refinansiera utlåningen
i AP-fonden.
Givetvis är möjligheten att refinansiera åleriån av stor
betydelse för bankema. Detta är framförallt av vikt eftersom bankemas
likviditetskvoter därigenom inte påverkas. 1 molsats till förhållandet vid
upplåning i t.ex. riksbanken inräknas sålunda återlånen inle bland
förbindelsema vid fastställande av likviditetskvoten.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 158
Utredningens förslag innebär att de större företagens
kreditmöjligheter minskar, eftersom möjligheterna lill återlån föreslås
begränsade till 500000 kr. för varje låntagare. Vid prövning av krediter
överstigande nämnda belopp måste banken, ulöver sedvanlig kreditprövning, även
ta hänsyn till kreditemas inverkan på bankens likviditetskvot. Däremoi innebär
förslaget ingen förändring när det gäller möjligheterna för de mindre
företagen att erhålla återlån i AP-fonden. Under förutsättning att de
föreslagna förändringama inte leder lill alt de större företagens totala
tillgång på långfristigt kapital reduceras, har inspektionen ingen erinran mot
de av utredningen framförda synpunkterna. Det kan tänkas att bankema i det
stramare kreditläge som uppkommer genom den föreslagna begränsningen av bankemas
refinansieringsmöjligheter i AP-fonden inte i samma utsträckning anser sig
kunna bevilja krediter till de större företagen, eftersom deras likviditetskvoter
genom förslaget kommer att påverkas. Krediter till dessa företag måste därvid
även i fortsättningen tryggas genom möjligheter till lån över bank eller genom
något mellanhandsinslilut. 1 sammanhanget förtjänar erinras om utredningens
förslag att medge möjlighet för bankerna att ge ut bl.a. obligationer. Bankema
skulle här få vissa möjligheter att låna upp kapital och det får härvid
förutsättas att möjlighelerna att fä emissionstillstånd och att de
emissionsvillkor som kan komma atl meddelas svarar mot de intentioner som bär
upp kapitalmarknadsutredningens förslag.
De samhällsekonomiska moliven för fondbildningen och
önskemålen om marknadsmässiga hänsyn bör enligt utredningen återspeglas i
riktlinjerna för fondens förvaltning. Detta föranleder ulredningen all föreslå
ett tillägg till 11 § i fondreglementet, innebärande att AP-fonden skall förvaltas
inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna ekonomiska politiken och
med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt. Inspektionen har i och för
sig ingen erinran mot det föreslagna tillägget men ifrågasätter, med hänsyn
till att någon erinran inle riktats mot det sätt på vilket styrelserna hittills
utfört sin förvaltningsuppgift, om tillägget behövs.
Förslaget att införa en begränsningsregel för fjärde
AP-fondens förvärv av aktier i ett och samma företag överenssiämmer med vad som
är vanligt när det gäller placering av fondförmögenheter av mera betydande
omfallning. Här kan erinras om bestämmelserna i akliefondslagen (1974:931) innebärande
dels att fondbolag ej får förvärva värdepapper med samma ul-färdare till större
del än 10% av fondens värde, dels att i aktiefond ej får ingå mer än 5 % av
röstvärdet för samtliga aktier i ett och samma aktiebolag. Från den förstnämnda
bestämmelsen kan bankinspektionen medge undantag, om särskilda skäl
föreligger. De anförda reglerna har intemalionell förebild och har bl.a.
kommit till uttryck i OECD:s och Europarådets rekommendationer beträffande
regler för aktiefonder. Utredningen har också föreslagit atl
försäkringsbolagen skall medges rält att förvärva aktier i svenska aktiebolag
upp till 10% av röstetalet för samtliga aktier i bolaget. Inspektionen har
ingen erinran mot utredningens förslag, som kombinerats med möjlighet för
regeringen alt ge dispens från 10%-regeln.
För att motverka att fjärde AP-fonden på sikt bygger upp
ett fakiiski fö-retagaransvar i en mängd företag anser utredningen att det bör
övervägas att täta tiflväxten av fondens aktieförvärv ske genom inrättande av
en femte fondstyrelse, utrustad med egen administration. Eftersom denna fråga
är beroende av flera faktorer såsom fondstorlek, önskemål om samtidig överblick
över placeringsinriktningen, styrelsemas storiek och sammansättning ra. m.,
anser inspektionen sig f. n. inte kunna ta ställning lill ändamålsenligheten
med en sådan uppdelning.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 159
5.2 Konjunkturinstitutet
Vad beträffar ulredningens mera detaljerade förslag
rörande de olika institutionerna på kreditmarknaden finner institutet
argumenteringen för dessa i huvudsak övertygande. Detta gäller bl.a.
utredningens förslag att avskaffa de s. k. återlånen i deras nuvarande form.
Vid ett avskaffande av återlånerälten för de större företagen är del emellertid
av vikt atl AP-fondsmedel i motsvarande mån i stället kommer företagen till del
genom obligationsmarknaden och genom reverslån till de företagsfinansierande
mellanhandsinstituten.
5.3 Statens industriverk
Kapitalmarknadsutredningen föreslår att återlånen i
AP-fonden bör avskaffas i sin nuvarande utformning och begränsas till atl avse
de mindre förelagens behov. Återiånen har hiltills till övervägande del
utnyttjats av stora företag som skulle kunna la upp lån på den ordinarie
kapitalmarknaden. Reformen är avsedd att öka utrymmet för kanalisering av
AP-fondens medel i marknadsmässiga former i form av obligationslån ulgivna av
företag saml reverslån till de företagsfinansierande mellanhandsinstituten. Industriverket
delar kapitalmarknadsutredningens uppfattning att det är önskvärt i
effektivitetshänseende atl förelagen får konkurrera om det sparande som
kanaliseras via AP-fonden. Den effektivitetsförbättring man uppnår genom att
minska återlånen i AP-fonden är emellertid begränsad efiersom återlånen är
relativt små. Med lanke på den akluella finansieringssituationen inom
induslrin och den betydelse som äterlånerätten har för många företags
långsiktiga likvidiietsplanering anser industriverket därför atl rätten till
åleriån i AP-fonden inle för närvarande bör inskränkas. För alt även små
företag skall uppnå ett rimligt återlånbart belopp tillstyrker emellertid
industriverket utredningens förslag att en ackumulerad åierlånerätt avseende de
senasle fem åren införs. Denna rättighet kan begränsas till ett visst
maximibelopp, exempelvis till 500000 kronor per låntagare som utredningen
föreslår. Industriverket förutsätter härvid att beloppsgränsen löpande
justeras med hänsyn till prisutvecklingen så att beloppets realvärde inte
urholkas. Med denna konstruktion hörde mindre företagens möjligheter att få
tillgång till långfristiga lån öka. Det vore även fördelaktigt om det som
utredningen påpekar, vore möjligt att koppla återlånen till industrigarantilånen,
vilket innebär att staten tecknar borgen, dvs. bär kreditrisken. Härigenom
skulle de små förelagen få möjlighet att Slälla erforderlig bankmässig
säkerhet.
5.4 Länsstyrelsen i Östergötlands län
(majoriteten: Ledamöterna Eckerberg, Farm,
Anderson, Pettersson, Wärnberg, Karlsson, Magnusson och suppleanten Eriksson)
Svensk kreditmarknad har i stor utsträckning influerats av
AP-fondens medel. En del av fondens kapacitet avsattes 1972 för direktköp av
aktier i svenska företag. En fjärde fond inrättades. En avsikt var här att den
fjärde AP-fonden skulle efterfråga till fonden direkt riktade emissioner. Vissa
farhågor knöts till alt fonden skulle få ett dominerande ägarinflytande i
svenskl näringsliv. Så har ingalunda blivit fallet. Finansoperationer av andra
huvudmän har närmasi svarat för ett antal uppmärksammade så kal-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 160
lade take overs. Utredningen lägger nu fram förslaget att
fjärde fondens aktieinnehav i enskilt företag skall begränsas till tio procent
räknat på röstetalet. Nu finns ingen sådan begränsning. Länsstyrelsen finner
inte några bärande skäl för den diskuterade begränsningen. Fonden bör även i
fortsättningen stå fri att efter egel omdöme placera sina medel upp till den
röstetalsgräns som anses befogad.
Två ledamöter (Wohlin-Andersson och Sunnerudljämte tre
suppleanter (Engström, Panizar och Johansson) reserverade sig till förmån för
utredningsmajoritetens förslag i fråga om begränsning för fjärde AP-fonden att
förvärva aktier i samma bolag.
Två ledamöter (Strindberg och Thermaenius) reserverade sig
till förmån för utredningsledamoten Wohlins reservation i denna fråga.
5.5 Länsstyrelsen i Kalmar län
AP-fonden har blivit en dominerande långivare på den
svenska kapitalmarknaden och har bidragit till finansieringen av en väsentlig
del av industrins utbyggnad. Ulredningen pekar på de risker som föreligger att
fonden försvagas till följd av den automatik som ligger i infriandet av redan
gjorda pensionsutfästelser. Utredningen diskuterar dock inte om AP-fonden bör
förstärkas eller om man bör söka sig fram till ett kollektivt sparande i andra
former.
Utredningen lägger ett par förslag som är avsedda att öka
rörligheten i utnytijandet av AP-fonden. Begränsningen av den s. k.
återlänerälten förutsattes leda till bätire möjligheter att sprida
långivningen också till mindre och medelstora företag. Länsstyrelsen
tillstyrker den modifiering av återlänerälten som föreslås.
AP-fonden har genom inrättandet av den fjärde fonden fått
en ny funklion all förvärva aktier och därigenom bidraga till en förbättrad
tillförsel av riskvilligt kapital till marknaden för att möjliggöra en önskvärd
ökning av det egna kapitalet i förelagen. En ökning av företagens eget kapital
ingår också som en väsentlig förutsättning i kapitalmarknadsulredningens bedömningar.
Länsstyrelsen delar ulredningens uppfattning att den fjärde AP-fondens
aktieförvärv kan utgöra ett betydelsefullt instrument när det gäller att
förbättra soliditeten i mänga företag. Länsstyrelsen finner atl ulredningen
koramit fram till en rimlig avvägning för AP-fondens medverkan i strävandena
att förstärka del egna kapitalet hos företagen.
5.6 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Den fria ställning som statsmakterna givit
AP-fonden, är en viktig
del av systeraet. Den fria ställningen innebär givetvis
inte - såvitt länsstyrelsen kan bedöma - att AP-fonden kan föra en
placeringspolitik som avviker från statsmakternas intentioner. Utredningen har
dock en något annorlunda bedömning, när den föreslår att ett tillägg skall ske
till 11 § i fondens placeringsreglemente för atl markera att fonden i sitl
agerande skall ta ekonomisk-politiska hänsyn och beakta kredilmarknadens
funktionssätt. Länsstyrelsen är tveksam om ett sådant tillägg erfordras till
placeringsreglementet,
Ulredningen förordar, atl AP-fonden inle skall ha rätt att
förvärva obligationer ulgivna av bank och s. k. bankcertifikat, sora
utredningen i annat sammanhang föreslår som en nyhet pä den svenska
kapitalmarknaden.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 161
Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att
AP-fondens medel alltjämt bör kanaliseras via den öppna marknaden. Det synes
ligga i linje härmed att fonden inte äger förvärva obligationer som utgivits
av bank eller s. k. bankcertifikat.
Återiånerälten infördes på sin tid som en kompensation för
den belastning som påfördes företagen genom pensionsreformen. Såvitt
länsstyrelsen förstår, har återlånen haft stor betydelse för företagens
finansiering. Förelagen har vetat, att denna finansieringsform alltid stått
till förfogande oavsett läget på kapitalmarknaden. Detta har varit till fördel
för företagsamheten. Ulredningen föruisätter, atl de stora företagen även i
fortsättningen skall få tillgång till långfristigt kapital i ålminsione samma
omfallning som tidigare. Utredningen vill säledes inle minska det totala utrymmet
fördessa förelag. Redan del förhållandet alt lån från AP-fonden - sedan
ålerlänemöjligheten slängts - endasl kan ske via den öppna kapitalmarknaden
och på dess villkor, gör länsstyrelsen betänksam till utredningens förslag.
Det kommer atl ställas stora krav på marknaden så att varje företag - trots
konkurrensen om lånemedlen - kan få sill finansieringsbehov täckt.
Länsstyrelsen är inte övertygad om att marknaden i alla lägen med säkerhet
kommer att fungera på ett sådant sätt. Länsstyrelsen vill därför för sin del
inle tillstyrka all återlänerälten borttages.
Länsstyrelsen tillstyrker utredningens förslag att fjärde
AP-fonden skall få inneha aklier motsvarande högst 10 procent av röstetalet i
varje enskilt företag. Den begränsning som ulredningens majoritet sålunda
föreslår får anses väl avvägd. Genom att regeringen ges rätt att meddela
dispens för större förvärv om särskilda skäl lalar härför, öppnas möjlighet att
avvika från huvudregeln i enskilda fall.
5.7 Länsstyrelsen i Västerbottens län
Vid prövning av fjärde AP-fondens verksarahet finner
länsstyrelsen att starka skäl talar för en ökad kanalisering av riskvilligt
kapital från fonden lill förelagen. Risk för otillbörlig maktutövning kan ej
anses vara för handen, då det allmänna har insyn i verksamheten. Länsstyrelsen
vill därför för sin del avstyrka utredningens förslag om begränsning av fondens
aktieinnehav.
Vid sin bedömning av frågan om en femle AP-fond finner
länsstyrelsen alt kostnadema för administration skulle öka samtidigt som de
konkurrensmässiga fördelama är tveksamma. Länsstyrelsen kan därför ej förorda
inrättande av en femte AP-fond.
5.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Ang. riksbanksfullmäktiges allmänna synpunkter på
AP-fonden, se avsnitt 1.5.
Fullmäktige inslämmer med utredningens bedömning att
fondens direkta långivning till företag och banker bör begränsas. Fullmäktige
instämmer också med utredningens förslag att fonden ej skall ha rätt att
placera i av banker utgivna obligationer. Detla bör framstå som naturligt med
hänsyn till att fondens placeringskapacitet på sikt kan fömtsättas krympa. Fullmäklige
har även framlagt andra argument mot atl pensionsfonden - eller
försäkringsbolag - förvärvar bankobligationer. Däremot kan det vara be-
11 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 162
fogat atl fonden skall få möjlighel att placera i
bankcertifikat. Det är klart att fonden behöver hälla en transaktionskassa och
det är då naturligt att denna kassa placeras bl. a. i bankcertifikat, som är en
lämplig form för placering av större kortfristiga belopp i bankema. Detla
förutsätter dock att fondens kassa skall vara begränsad till att balansera
kortsiktiga diskrepanser mellan in- och utbetalningar.
Ulredningen föreslår atl äterlånerätten i dess nuvarande
utformning avskaffas och ersätts med en ackumulerad åierlånerätt som är
anpassad till de mindre och medelstora förelagens finansieringsbehov.
Fullmäktige instämmer med de argument som anförts mot det nuvarande
ålerlånesystemet. som dels gynnar större företag som redan är mera oberoende
av kreditåtslramningar än mindre företag och som tenderar alt motverka kreditpolitiken.
Därtill kommer de nackdelar i allokeringshänseende som är förenade med varje
form av automatik i kredittillförsel.
Fullmäklige har stor förståelse för utredningens synpunkt
att den nya återlånerälten skall gynna de mindre företagen. Det finns dock skäl
att påpeka att även det nya systemet innebär att en del av fondens
långfristiga sparande kan komma att kanaliseras bort från marknaden, i en
omfattning som samvarierar med graden av stramhet på krediimarknaden.
Visseriigen avser utredningen att den nya återlånerälten, liksom den nuvarande,
skall utgöra basen för medel- eller långfristig utlåning hos bankerna, men det
innebär likväl att det nuvarande systemets nackdelar ur kreditpolitisk synpunkt
kvarstår. Det har inte varit möjligt för utredningen att ge en någorlunda
säker skattning av de belopp som genom del nya återlänesystemet kan komma all
undandras fondens placeringskapacitel. Fullmäktige tillslyrker utredningens
förslag, men vill samtidigt framhålla att man måste noggrant följa utvecklingen
och hålla möjligheten öppen atl det kan vara nödvändigt att ompröva systemet
när erfarenheter vunnits.
Fullmäktige tillstyrker utredningens förslag att fonden
skall få placera i konvertibla skuldebrev och skuldebrev med s. k. detached
warrants om de i övrigt uppfyller kraven på obligationer som fonden får förvärva,
dvs. att de bjudits ul på öppna marknaden. Rätten atl omvandla skuldebreven
till aktier eller atl utnyttja rätten att nyteckna aktier förutsätts alltjämt
vara förbehållen fjärde fonden. Ett problem kan uppstå om fonden skulle förvärva
detached warrants i annat sammanhang än vid emission.
Utredningens bedömning av de finansiella förutsättningama
för industrins investeringslillväxt leder till slutsatsen atl lillförsel av
riskvilligt kapital via krediimarknaden blir av strategisk betydelse. I
enlighet därmed föreslår utredningen att såväl fjärde pensionsfonden som
försäkringsbolagen skall få ökade möjligheter att placera i aktier. I ett
remissyttrande den 15 december 1977 har fullmäktige förordal att fjärde fonden
skulle tilldelas vissa medel så att stömingar i den löpande verksamheten skulle
förebyggas. I det längre tidsperspektiv som kapitalmarknadsulredningen nu presenterat
framstår lillförsel av riskvilligt kapital till företagen som mycket angelägen.
Fullmäklige tillstyrker därför atl pensionsfonden skall få ökad kapacitet att
placera i riskvilliga former.
Utredningen har föreslagit att den gräns för aktieinnehav
i enstaka bolag som för närvarande gäller för försäkringsbolag, nämligen att
innehavet skall få uppgå till belopp som motsvarar högsl 5 % av röstetalet,
skall höjas till att motsvara 10% av röstetalet. Utredningen föreslår att denna
10% gräns även skall gälla för fjärde AP-fonden, sora för närvarande inte är underkastad
några sådana restriktioner. Regeringen skall dock, enligt utredningens
förslag, ha möjlighel att ge dispens. Fullmäktige (i denna fråga ma-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 163
jorilen Bengtsson, Nordlander, Enlund och Börjesson)
finner inte anledning att göra invändningar mot utredningens förslag.
Reservalion av tre ledamöter (Wärnberg, Nilsson och
Sträng): Vi reserverar oss emot riksbanksfullmäktiges godkännande av
ulredningens förslag om begränsning av fjärde AP-fondens aktieinnehav i
enstaka bolag. Fonden är för närvarande icke underkastad några sådana
restriktioner och enligt vår mening är någon ändring i detla avseende ej
påkallad.
5.9 Fullmäktige i riksgäldskontoret
(majoriteten: Ledamöterna Bergqvist, Magnusson, Boo och
Norell)
Lämpligheten av att även de tre första AP-fonderna medges
placeringar som är förenade med ett högre risktagande än vad som f n. gäller
kan enligt fullmäkliges mening diskuleras. Kravel på värdesäkring av pensionsmedlen
bör dock måhända stå tillbaka för önskvärdheten av att näringslivet bereds
möjlighet att tillföras riskvilligt kapital. Vad däremoi gäller frågan om
fjärde AP-fondens aktieinnehav bör della begränsas lill den föreslagna
lioprocentsregeln med de övergångvisa undantag som kan betingas av att
aktieinnehavet i vissa bolag vid införandet av regeln kan överstiga tio
procent. De fall där ett stafligt övertagande av större aktieposter bedöms
angeläget torde kunna lösas i f n. tillämpade former.
Kapitalmarknadsutredningen föreslår vidare en kraftig
begränsning av
återiåningssysiemet så, att den nuvarande formen ersätls med en utlåning
som är anpassad lill de mindre förelagens behov.
Fullmäktige
förutsätter att former lillskapas som gör del möjligt för före
tag med länebehov som ligger mellan den föreslagna 500000-kronorsgrän-
sen och det lägsia belopp som f n. tillämpas för obligationslån (fem mkr.)
att få tillgång till långfristiga lån med fast ränta till villkor som i övrigt
kan
jämställas med övriga grupper.
Tre ledamöier (Adamsson, Krislenson och Jansson)
reserverade sig mot riksgäldsfullmäktiges beslut i följande avseende:
Den begränsning till tio procent av fjärde AP-fondens
aktieinnehav i enskilda företag som kapitalmarknadsutredningen föreslog
innebär enligt vår mening en försvagning av fondens möjligheter att bidra till
en effektiv lösning av ett väsentligt finansieringsproblem för svensk
industri. Fonden är för närvarande inte underkastad några sådana restriktioner
och någon ändring i detta avseende anser vi därför inte vara påkallad.
5.10 AP-fonden, förstatredje fondstyrelserna
(Majoriieten: i första fondstyrelsen ledamöterna Åström,
Hörién, Blom. Hörnlund, Nicklasson, Axelsson, Lundgren, Granqvist och Lindvall;
i andra fondstyrelsen ledamöterna Eckerberg, Lindqvist och Leo; i tredje
fondstyrelsen ledamöterna Westeriind, Fjällström, Carlsson, Granlund, Bodström
och Andersson)
Inledningsvis finner fondstyrelsema det angeläget att
beröra frågan om AP-fondens uppgifter och ställning. Enligt fondstyrelsemas
erfarenhet råder det fortfarande - trots atl AP-fonden har funniis i 18 år -
på många håll oklarhet eller missuppfattningar härutinnan. Inte sällan, och i
växande omfattning, tar sig detta utiryck i en uttalad oro för om AP-fonden
kommer
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 164
att räcka till för de framtida ATP-pensionema. AP-fonden
uppfattas då som en garanti för ATP-pensionerna.
Enligt fondstyrelsemas mening har
kapitalmarknadsulredningen gett en
korrekt och klarläggande redovisning av AP-fondens uppgifier och ställ
ning, i synnerhet när det gäller fondens roll inom den allmänna tilläggspen
sioneringen. Sålunda erinrar utredningen om alt ATP-systemet i grunden
är uppbyggt som ett fördelningssystem. Utbetalning av ATP-pensioner in
nebär vid varje tillfälle en omfördelning mellan den då aktiva befolkningen
lill pensionärerna. De framtida ATP-pensionema - omfördelningen av re
surser mellan dem som åtnjuter pension i systemet och den aktiva genera
tionen kan i princip finansieras löpande med inflylande avgifter.
AP-fonden har----- främsi tillkommit för alt öka
kapitalbildningen
(sparande/investeringskvoten) och därmed resurstillväxten
i svensk ekonomi. AP-fonden är moiiverad av samhällsekonomiska och inte av
försäkringstekniska skäl. Enligt fondstyrelsernas mening - och lill grund för
kapitalmarknadsulredningens överväganden ligger samma uppfattning - är de skäl
som ursprungligen låg till grund för AP-fondens tillkomst lika gällande i dag,
liksom i ett framlida perspektiv. De växande utbetalningarna i ATP-sysleraet
förutsätter uppenbarligen fortsalt resurstillväxt.
Förutsättningen för AP-fonden atl även fortsättningsvis
kunna spela en aktiv roll på kapitalmarknaden och därmed kunna behålla sin
avsedda uppgift i den svenska ekonomin beror naturligtvis främst på
betingelserna för fondens tillväxt och utveckling på sikt.
Kapitalmarknadsutredningen redovisar olika altemativ rörande AP-fondens
utveckling. Gemensamt för dessa är att sparandet inom AP-fonden -
kapitalbildningen - kommer att minska i accelererande takt, Alla utredningens
beräkningar har gjorts ulifrån fömlsättningen om oförändrat avgiftsuttag.
Innan fondstyrelserna kommenterar utredningens beräkningar vill styrelserna
återge kapitalmarknadsutredningens sararaanfattande omdöme när det gäller
AP-fondens fraratida utveckling
----- (Se betänkandet s. 466 fjärde och femte styckena).
Det är naturligt att fondstyrelsema särskilt vill
uppmärksamma detla enhälliga uttalande av ulredningen. Fondstyrelsema vill å
sin sida uttala att de har samma uppfattning som kapitalmarknadsutredningen.
Kapiialmarknadsutredningen redovisar beräkningar över
AP-fondens
tillväxt och utveckling på två ställen i sill belänkande, nämligen dels i kapi
tel 4, Finansiella balansproblem, och dels i kapitel 8, Allmänna Pensions
fonden. ----- Resultatet av de beräkningar kapitalmarknadsulredningen
redovisar i betänkandet, överensstämmer med de beräkningar
RFV redovisat i sin skrivelse 1977-12-16 till regeringen angående
avgiftsuttaget för allmän tilläggspension.
Kapitalmarknadsutredningens beräkningar över AP-fondens
utveckling i avsnittet om Finansiella balansproblem avser ett relativt kort
perspektiv, eller tiden fram till mitten av 1980-talet, medan beräkningarna i
avsnittet om Allmänna pensionsfonden sträcker sig fram lill sekelskiftet.
Innan fondstyrelserna kommenterar vissa av de resonemang
och slutsatser som utredningen redovisar i anslutning lill beräkningama, vill
styrelserna erinra om alt den lyp av beräkningar del här gäller, med nödvändighet
måsle ulföras på ett i vissa avseenden schablonmässigt och förenklal säll.
Detta följer redan av det ursprungliga syflel med kalkylema, som är atl inom
raraen för ett överskådligt antal altemativa förutsättningar ge statsmaktema en
grundval för att bestämma avgiftsuttagets storlek. De variabler som förändras
är endasl tre: (nominal)lön, (nominal)ränta och
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 165
prisutveckling. Genom all de valda antagandena för lön och
ränta kombineras med prisantagandet, erhålls inom resp. altemativ reallön och
realränta. I det föregående har fondstyrelsema uppmärksammat den reala resurstillväxtens
betydelse för ATP-systemet. I de nu förevarande kalkylerna måste
beräkningstekniskl den approximationen göras, att utvecklingen av reallönerna
förutsätts återspegla takten i den reala resurstillväxten.
Den valda storleken på de olika variablerna antas vara
oförändrad under varje år inom den studerade perioden. Beräkningssättet blir
ofrånkomligen statiskt: det fångar inte upp de dynamiska elementen i en ekonomi
stadd i olika faser av ekonomisk tillväxt under inverkan av från tid till annan
varierande strukturmässiga resp. konjunkturmässiga förutsättningar. Vidare
gäller t.ex. alt det inte föreligger något givel eller fixerat samband mellan
real resurstillväxt och reallöneutveckling. Den faktiska reallöneutvecklingen
blir bl. a. en följd av den ekonomiska politiken, där en av uppgifterna just
är att göra resursavvägningen mellan den aktiva generationen och pensionärerna.
Fondstyrelsema har med dessa kommentarer velat erinra om
att kalkyler av detta slag snarare bör uppfattas .som altemativa räkneexempel,
än som prognoser för den mest sannolika utvecklingen.
Ett resultat av dessa alternativa beräkningar som
fondstyrelsema vill uppmärksamma, är att de ger klara indikationer om olika
faktorers vikt för fondbildningen. Sammanfattningsvis har i detta avseende
kapitalmarknadsutredningen i sina analyser kommit fram lill all fondbildningen
är mycket känslig för förskjutningar i reallön och realränta. Delta framgår av
en jämförelse mellan två studerade alternativ. I det ena antas reallönerna
stiga med 3% om året och realräntan vara 3%, medan i det andra reallönerna
endast stiger med 1% om året och realräntan likaså är 1%. I det förra fallet
skulle AP-fondens ökning år 1985 - deflaterad med löneindex - ha fallit till
77% av utgångsåret (1977), medan fondökningen i det andra alternativet skulle
ha gått ned lill 56%. Om reallönerna stiger med I % om året, men realräntan
antas bli negativ (-1 %), sjunker AP-fondens ökning 1985 till 47%. Fondökningen
blir sålunda gynnsammare ju högre realräntan är och ju högre den reala
tillväxten är. - Fondstyrelserna vill i detta sammanhang erinra om all frågan
om inflationen och fondens värdemässiga utveckling under flera år har
uppmärksammats i Allmänna pensionsfondens årsredogörelser. Där har bl. a.
redovisats att inflationen har lett till en försvagning av fonden, och angelägenhelen
av alt innalionslaklen genom stabiliseringspolitikens försorg bringas ned har
undersirukils. Vidare har kraftigt betonats atl den långa ränian måste
fastställas så att den reala avkastningen på långfristiga placeringar blir
positiv. Kapitalmarknadsutredningens analyser ger enligt fondstyrelsemas
mening ytterligare skärpa åt dessa krav,
I sina kommentarer till de långsiktiga beräkningama av
AP-fondens tillväxt och utveckling (kapitel 8), framhåller utredningen bl. a.
atl det är beräkningama rörande fondens ökning som ur kapitalmarknadssynpunkt
är av störst intresse. Den årliga fondökningen ulgör ju den placeringskapacitet
(netto) AP-fonden har. I sammanhanget viU styrelsema erinra om att AP-fondens
årliga brulloplaceringskapacitei naturligtvis är högre än den i tabellen
redovisade nettoökningen. Skillnaden utgörs av amorteringar på utestående lån
som inflyter till fonden. Av betydelse för bedömande av
bruttoplaceringskapacitelen är dock atl en inle oväsentlig del av fondens
utlåning avser län till staten och bostadssektorn (vid senaste årsskifte uppgick
lånen till staten till 17% av fondens sammanlagda utlåning, till bo-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 166
stadssektorn 40%, till kommunema 8% samt till näringslivet
35%). Löpande amorteringar på statens lån sker endast undantagsvis, utan
normalt inlöses dessa på förfallodagen. Amorteringar på bostadsobligationslån
är, som kapitalmarknadsulredningen uppmärksammar i annat samraanhang i
betänkandet, obetydliga. 1 relation lill den samlade låneslocken, dvs. hela den
del av AP-fonden som försia, andra och tredje fondstyrelsema förvaltar, uppgår
sålunda de årliga amorteringama endast till ett par procent. -Ulredningen
erinrarom att fondstyrelsema vid placeringen av fondmedlen skall tillgodose
kraven på - förutom betryggande säkerhet och god avkaslning -
tillfredsställande betalningsberedskap. AP-fondens möjligheter alt ge
långfrisiiga lån kan på sikt begränsas. Utredningen uppmärksammar sålunda atl
enligt altemativet med den lägsta fondökningstakten skulle AP-fonden myckel
snart ställas inför kravet atl begränsa löptiden på de nya lån fonden beviljar.
Enligt detta altemativ skulle fonden nämligen redan i början pä 1990-talet stå
inför ett växande desinvesleringsbehov, dvs. att i stället för att ge nya län
- sälja ul från sin låneportfölj för att klara pen-sionsutgiftema.
Enligt fondstyrelsemas mening förtjänar den fråga
utredningen här pekar på i hög grad statsmakternas uppmärksamhet. Som
utredningen i annat sammanhang framhållit har AP-fonden en avgörande betydelse
för kapitalmarknaden, både för dess kapacitet och dess effektivitet som en
fungerande marknad. Kapitalmarknaden är enligt gängse definition marknaden för
långfristiga krediter. Till övervägande del har utbudet på kapitalmarknaden
kanaliserats via obligationslån. AP-fondens saralade utlåning utgörs sålunda f.
n. till inemot tre fjärdedelar av obligationslån. Löptiden på obligationslån
är normalt för staten 10 år, för industri- och kommunlån 15 år, för bostadslån
20 år samt för kraftlån liksom lån lill fjärrvärmeutbyggnad 20-25 år.
Slutbetalningsår för de feratonåriga obligationslån fonden i dag gör förvärv av
infaller 1993, för de tjugoåriga bostadslånen 1998 och för obligationslån raed
längre löptid åren efter sekelskiftet.
Fondstyrelsema ser det som i hög grad naturligt och
angeläget alt AP-fondens kapitalutbud även fortsättningsvis kan komraa den
långa marknaden tillgodo. Det torde vara uppenbart alt möjligheterna för
staten och kommunema, bostadsbyggandet samt näringslivet atl få tillgång till
långfristiga krediter allvariigt skuUe äventyras om AP-fondens utbud på den
långa marknaden väsentligt skulle minska eller upphöra. Med instämmande i vad
kapiialmarknadsutredningen anför raåste dock fondstyrelsema konstatera att
styrelsema utifrån nuvarande planeringsfömtsättningar i en relativt nära
framtid kan komma att ställas inför nödvändigheten att pröva om en fortsatt
långfristig kreditgivning är förenlig med kravet på (framtida)
tillfredsställande belalningsberedskap. Fondstyrelsernas planeringshorisont
när det gäller sistnämnda krav måsle av naturliga skäl vara lång.
Fondstyrelserna skulle självfallet inte se det förenligt med sitt ansvar att
bedriva en utlåningspolitik raed sådana tidsraässiga bindningar att den skulle
kunna medföra risker för betydande fraratida kapitalförluster. Sådana risker
skulle kunna aklualiseras om styrelsema i förtid tvangs sälja ut betydande
obligationsinnehav för att klara de växande betalningsanspråken.
Fondstyrelsema vill vidare kommentera den av ulredningen
antydda möjligheten att begränsa löptiden på de nya lån fonden beviljar. Av fondens
samlade utlåning ulgörs f n. knappt en femtedel av reverslån. Löptiden på
dessa lån, som huvudsakligen går till mellanhandsinstiluten inom
näringslivssektorn samt kommuner och landsting, kan naluriigtvis förkor-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 167
tas.
En följd härav skulle dock naturiigen bli stora och växande svårigheter t.ex.
för mindre och medelstora förelag liksom för kommuner och landsting att få
tillgång till långa krediter. Fondens huvudsakliga kapilalulbud riklar sig f
n., som tidigare framhållits, till obligationsmarknaden. 1 det följande kommer
fondstyrelserna alt beröra frågan om del är ändamålsenligt att långa lån i den
omfattning som nu sker, kanaliseras i form av obligationslån, eller om inte
reverslån i flera fall skulle vara en billigare och mera lämpad låneform.
Oavsett om en förändring härvidlag kommer till stånd -och då främst i fråga om
kommun- och industrilån - kommer fortfarande en betydande långfristig
obligationsuppläning alt äga rum. Krav från fondens sida att löptiderna på
obligationslån inte oväsentligt skulle förkortas för all de skulle passa
AP-fonden, skulle kunna medföra att hela obligationsmarknaden skulle ställas
inför stora svårigheter atl fungera.
Fondstyrelserna
har, som nämnts, funnit det angelägel att fästa statsmakternas uppmärksamhet
på den fråga som här behandlats. Enligt fondstyrelsemas raening skulle det
vara olyckligt om styrelsema ställdes inför kravel alt förkorta löptiderna på
de län styrelsema ger. AP-fondens roll på den långa kapitalmarknaden skulle då
vara utspelad. En förutsättning för alt fondstyrelserna skall kunna undvika
delta, lorde vara att statsmakterna är beredda att uttala hur man ser på
AP-fondens långsiktiga tillväxt och ut-vecklig. Fondstyrelserna hemställer
således alt statsmakiema gör ett uttalande härom.
Fondstyrelserna
övergår härefter till att kommentera några övriga uttalanden
kapitalmarknadsulredningen gjort i avsnittet 8.4.2, AP-fondens uppgifter och
ställning.
Kapitalmarknadsulredningen
framhåller all AP-fonden intar en fri och självständig ställning och att den
inte utgör del av vare sig statens eller förelagens förmögenhet. Juridiskt är
AP-fonden en unik institution. Den är självägande och står inte under kontroll
av utomstående instanser. -Fondstyrelserna vill för sin del bekräfta detta, och
framhålla att styrelserna bedömer att den fristående ställning som
statsmaktema sålunda gett AP-fonden, varit av stor betydelse för styrelsernas
möjligheter att förvalta fonden så att den blivit till största möjliga gagn för
försäkringen för allmän tilläggspension.
Kapitalmarknadsutredningen
gör vidare ett uttalande av innebörd att AP-fondens fristående ställning inte
här avsetts innebära en frihet för fonden att föra en placeringspolitik som
inte är förenlig med statsmaktemas intentioner. Fondförvaltningens anpassning
till den förda ekonomiska politiken är en förutsättning, menar utredningen,
för att statsraakternas intentioner skall kunna uppfyllas. - Fondstyrelsema
vill klarl deklarera alt styrelsema är införstådda med att de inte kan bedriva
en placeringspolitik som strider mot den ekonomiska politikens allmänna
inriktning. Fondstyrelsema vill i anslutning härtill konstatera atl styrelsema
också hittills agerat på detta sätt. Fondstyrelserna noterar vidare
kapitalmarknadsutredningens sammanfattande omdöme om AP-fondens
hittillsvarande verksamhet, nämligen att fondens placeringspolitik under den
gångna snart tjugoåriga verksamhetsperioden har varil väl avvägd.
Fondstyrelserna
vill även uppmärksamma kapitalmarknadsutredningens konstaterande att
fondstyrelsema inte kan ges preciserade anvisningar att ge lån till viss
låntagare eller finansiera ett angivet projekt. Vid något enstaka tillfälle
har fondstyrelserna tidigare haft skäl att markera samma inställning.
Fondstyrelsema
vill i detta avsniii slutligen bekräfta kapitalmarknadsul-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 168
redningens slutsats, att del ligger i
placeringsreglementets natur, att AP-fondens krediter i ringa utsträckning kan
styras i regionalpolitiskt hänseende.
AP-fondens organisation
Kapitalmarknadsutredningen anger atl den inte frångått
sina ståndpunkter (i betänkandet SOU 1972: 63) där utredningen angav skälen
för att AP-fondens aktieförvärv borde förvaltas avskilt frän långivningen.
Första, andra och tredje fondstyrelsema delar utredningens uppfattning om att
detta är lämpligt.
Enligt kapitalmarknadsulredningens mening bör den
nuvarande indelningen i tre delfonder för kanalisering av kreditgivningen
bibehållas. Första, andra och tredje fondstyrelsema vill understryka att
hittillsvarande erfarenheler inle ger skäl att ändra den nuvarande ordningen.
Fondstyrelserna tillstyrker således utredningens slutsats. I likhet med
utredningen anser fondstyrelserna att den breda representationen av olika
intressegrupper i fondstyrelserna är av stort värde genom den vidsträckta
förankring den ger åt AP-fonden.
Fondstyrelserna vill vidare lämna ulan erinran
kapitalmarknadsutredningens förslag att gränsen för de medel som skall
tillföras tredje fondstyrelsens förvaltning sätts vid förelag med 50
anslällda. Fondstyrelsema delar utredningens mening att viss del av de
placeringar andra fondstyrelsen gjort fram lill dess en förändring genomförs,
inte bör överföras till tredje fondstyrelsen; praktiskt skulle detta
uppenbarligen vara förenat med svårigheter. Fondstyrelsema vill dock
uppmärksamma bestämmelsen i 3 § i placeringsreglementet, där det föreskrivs att
medel till pensionerna skall tillskjutas i förhållande till
kapitalbehållningarna enligt styrelsernas balansräkningar avseende utgången av
närmast föregående år. För att inte andra fondstyrelsen efter en ändring av
gränsdragningen mellan andra och tredje fondstyrelserna under en följd av år
skall behöva bestrida pensioner i väsentligt större omfattning än som svarar
mot inflytande avgifter, bör denna bestämmelse ändras så att medel till
pensioner skall tillskjutas av fondstyrelsema i förhållande till under
föregående år influtna avgifter.
I fråga om fondstyrelsernas administration, har
kapitalmarknadsutredningen utan att lägga fram något eget förslag redovisat
sin principiella syn på den organisaioriska utformningen av förvaltningen.
Första, andra och tredje fondstyrelserna vill, som sin principiella
uppfattning, hävda att det liksom hittills torde få ankomma på fondstyrelserna
själva att föranstalta om den administration fondstyrelserna finner läraplig
och erforderiig för att biträda fondstyrelsema vid fullgörandet av de uppgifter
som anförtrotts styrelserna. Fondstyrelsema bedömer alt den nuvarande ordningen
med ett gemensamt fondkansli under ledning av en verkslällande direktör fungerar
bra. Samordningen på förvaltningsplanet bidrar till ett konsistent uppträdande
de tre fondstyrelserna emellan, vilket styrelsema anser värdefullt och inte
finner skäl att ändra. Fondstyrelserna vill i sammanhanget inte heller
underlåta att peka på del begränsade antalet befattningshavare vid
fondstyrelsernas gemensamma administration. Del torde vara en unik företeelse
att en så omfattande kreditgivning och medelsförvaltning kan ombesörjas till så
begränsade kostnader som här är fallet.
Placeringsreglemenlet
Innebörden av kapitalmarknadsutredningens överväganden är
atl skäl inle föreligger, med några undanlag, att ändra det
placeringsreglemente för
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 169
AP-fonden,
som ursprungligen fastställdes och som i allt väsentligt gäller än i dag. Även
om fondstyrelsema anser att placeringsreglementet under den hittills gångna
snart tjugoåriga verksamhetsperioden fungerat i huvudsak väl, finns det enligt
styrelsernas mening skäl att överväga om inte tiden skulle vara mogen för vissa
förändringar. Jämfört med molsvarande placeringsföreskrifter för t.ex.
försäkringsbolagen är AP-fondens placeringsreglemente otvivelaktigt mycket
restriktivt utformat. Särskilt vill fondstyrelserna uppmärksamma att fonden i
alltför hög grad är hänvisad till obligationsmarknaden för sina placeringar.
Fondstyrelsema ifrågasätter om obligationslåneinstitutet är den adekvata
låneformen i alla de fall den nu måste tillgripas. Den tekniska utformningen av
ett lån är självfallet icke ensamt avgörande för lånets säkerhet. Den ställda
panten, fömtsatt att den är av kapitalmarknadskaraktär, är naturligtvis av
samma värde, om den är ställd som säkerhet för en obligation eller en revers.
Avgörande för den lekniska uppläggningen borde i större omfattning vara den
praktiska situationen. Härtill kommer att obligationslån, som utredningen också
behandlar, är förenade med mellanhandsprovisioner, som höjer kostnadema för
detta slag av lån. Fondstyrelsema föreslår säledes att möjlighet bör finnas
för styrelsema att i förekommande fall kunna ge reverslån t.ex, till siörre
företag mot säkerheter av samma slag som normall slälls för obligationslån.
Vidare gäller att AP-fonden f. n. har möjlighet att ge reverslån endast till
vissa mellanhandsinstitut. Naturiigi vore att denna möjlighet utsträcktes lill
att gälla alla instituten. - AP-fonden har nu möjlighet att ge reverslån lill
statliga företag, för vilka staten tecknat garanti för upplåningen. Enligt
fondstyrelsernas mening kan detta principiellt ifrågasättas; har staten tecknat
garanti bör inte det avgörande vara om företaget är statligt eller inte. Om
fondstyrelsemas förslag bifalles att AP-fonden skall ha möjlighet alt ge
reverslån lill större företag mot betryggande säkerhet, bortfaller behovet av
en särskild föreskrift i de fall staten tecknat garanii. Om så inte sker, synes
det riktigast att rätten att ge lån mot statlig garanti inte begränsas till
statliga förelag.
Vad
reverslån till kommuner och kommunägda företag beträffar, drar
kapitalmarknadsulredningen slutsatsen alt AP-fonden, som den dominerande
källan för långfristiga krediter till kommunema, bör vara i stånd att i någon
mån svara för en sädan överblick och samordning som krävs för den kommunala
upplåningen. AP-fondens rätl att ge direkta lån till kommuner och, som praktisk
konsekvens härav, till kommunala företag, bör bestå i oförändrad form.
Fondstyrelserna har ingen avvikande mening mot ulredningen, och tillstyrker
utredningens förslag.
Fondstyrelsema
tillstyrker utredningens förslag att bestämmelsen om reverslån till företag som
har till syfte att befordra folkhälsan bör utgå ur regelementet.
Fondstyrelsema
anser all långivning via bankema kan vara ändamålsenlig i vissa fall, och
tillstyrker att rätten härtill kvarstår. Enligt utredningens mening bör detla
tillämpas restriktivt. Utredningen pekar bl. a. pä att vid siörre exportaffärer
kan en kanalisering via bankinstilut vara en lämplig komplettering till
finansiering via mellanhandsinstitut. Fondstyrelserna har tillämpat denna
möjlighet restriktivt, och förutser inte behov av en ändring härutinnan.
Fondstyrelserna
delar utredningens uppfattning att AP-fonden som hittills självfallel bör ha
rält att förvärva förlagsbevis utgivna av bankema då denna låneform har till
syfte att förstärka bankemas kapitalbas.
1
kapilel 10, Bankema och kapitalmarknaden, föreslår utredningen att
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 170
bankema skall ges rätt alt ge ut obligationer och
bankcertifikat. Utredningen har i avsnittet om AP-fondens placeringsreglemente
stannat för att AP-fonden inle skulle ges rätt att förvärva sådana papper.
Fondstyrelserna, som återkommer i sitt yttrande till denna fråga (se kap. 7.6),
vill i detla sammanhang underslryka alt ett förbud för fonden att köpa och
sälja sådana papper vore olyckligt. AP-fonden bör ges rätl atl kunna agera pä
samma marknadmässiga villkor som andra.
Kapitalmarknadsutredningen har ulföriigl redovisat skälen
för sin ståndpunkt när det gäller förslaget om avskaffande av återlånen, och
fondstyrelsema anser det inte nödvändigt alt här redovisa dessa.
Fondstyrelsema vill endast ytterligare belysa de svårigheter att bedriva en
rationell placeringsverksamhet som återlånen kan skapa. Under innevarande vår
har återlånen av skilda skäl expanderat i en omfattning som saknar tidigare
motstycke. Bankemas återlån, för vilka de begärt refinansiering hos AP-fonden,
har de senaste åren uppgått till i genomsnitt ca 300 milj. kr. under det första
tertialet. Under motsvarande period i år har åleriånegivningen mer än
fyrdubblals till drygt I 200 milj. kr. Netto har AP-fonden under senare åt
utbetalt ca 800 milj. kr, per år för refinansiering av återlån; det hittills
högsta årstalet uppnåddes 1977 och uppgick till ca 1150 milj. kr. Detta tal har
i år överskridits redan under våren. Andra fondstyrelsen, pä vars lott det
faller all refinansiera den hell övervägande delen av återlånen, hade 1977 i
genomsnitt att netto betala ut knappt 100 milj. kr. per månad. I maj 1978
uppgick samma (ovillkoriiga) skyldighet till ca 550 milj. kr. En ofrånkomlig
konsekvens härav har blivit alt AP-fonden omedelbarl har fått minska förvärven
av obligationslån - teckningama på nya lån har drastiskt måst reduceras.
Likaså har fonden kraftigt måst minska sin långivning lill
mellanhandsinstituten, med åtföljande ökad köbildning och förlängda
utbetalningstider hos dessa.
Den bestämda slutsats fondstyrelserna måste dra från detta
slag av erfarenhet, är att ett system som kan tillämpas på ett sådant sätl
inte är rationellt, utan tvärtemot motverkar syftet all åstadkomma en
ändamålsenlig kreditgivning från AP-fonden till det svenska näringslivet.
Utifrån det ansvar fondstyrelserna har för förvaltningen
av AP-fonden, och med den erfarenhel styrelsema har av hur återlänesystemet
lillämpas, tillstyrker fondstyrelserna utredningens förslag i fråga om
avskaffande av återlånen. Fondstyrelserna vill härvid, med instämmande i vad
utredningen anfört, framhålla att en sådan förändring av AP-fondens
ullåningsmöns-ter - AP-fondens placeringskapacitet påverkas inte av förslaget -
inte bör leda till atl de större företagens lillgång på långfristigt kapital
förändras. Vad utredningens förslag om alt införa nya regler för ett
åieriånesysiem för de minsla företagen beträffar, vill fondstyrelsema inle
motsätta sig detla.
I sammanhanget vill fondstyrelserna föreslå alt en ändring
sker av bestäramelserna för räntan på den utestående stocken av återlån, så
att räntan (i överensslämraelse med utredningens synpunkter) anpassas till den
långa räntan.
Fondstyrelsema övergår härefter till frågan om förvärv av
konvertibla skuldebrev (inkl. warrants). Genom tillkomsten av fjärde AP-fonden
år 1974 inskränktes AP-fondens rätt att placera i sådana lån till denna fondstyrelse.
Första, andra och iredje fondstyrelserna hade tidigare haft möjlighet, och
också utnyttjat denna möjlighet, att förvärva konvertibla skuldebrev. Dessa
har sedermera avyttrats till för AP-fonden gynnsamma kurser.
Kapitalmarknadsutredningen föreslår nu att även försia, andra och tredje
fondstyrelsema erhåller rätt att placera i konvertibla lån, som emit-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 171
teras
på den öppna marknaden. Utredningen gör härvid den bedömningen atl dessa
finansieringsformer kommer att få en ökad betydelse i framtiden. Utredningen
framhåller vidare att den vidgade marknad som kan påräknas om AP-fondens
kredilgivande fondstyrelser erhåller rätt atl förvärva sådana papper bör
utgöra en stimulans för företagen att pröva denna finansieringsform. Enligt
kapitalmarknadsulredningen kommer fjärde AP-fondens kapacitet knappast att
medge att denna delfond blir en mer belydande avnämare för lån av en sådan
storlek del normall är fråga om på obligationsmarknaden.
Första,
andra och tredje fondstyrelserna finner utredningens förslag nalurligt.
Styrelserna delar nämligen ulredningens uppfattning alt denna finansieringsform
kan få en ökad betydelse i framliden. De konvertibla skuldebreven är som regel
långfristiga lån, där skillnaden mol vanliga obligationslån är atl de är
förenade med en möjlighet att under lånets löptid kunna utbytas mot aktier.
Kursbildningen på sådana lån påverkas därför av förvänlningar om hur företaget
kommer att utvecklas. Självfallet kan sådana lån vara intressanta ur
avkastningssynpunkl för AP-fonden att placera i, och då inte endast för den
fjärde AP-fonden. Första, andra och tredje fondstyrelsemas intresse kommer
naturiigt alt inriklas pä sådana konvertibla lån som har karaktär av
långfristiga obligationslån, och där konverteringstidpunkten följaktligen
ligger relativt långt fram i tiden. Fondstyrelserna har heller ingen avvikande
mening mot ulredningens påpekande all rätten att omvandla skuldebrev till
aktier bör vara förbehållen fjärde fonden. Som utredningen härvid framhållit
bör det inte vara förenal med alltför stora problem för första, andra och
tredje fondstyrelsema att ulan kurs-störningar successivt avyttra papper till
andra placerare, däribland fjärde AP-fonden. Möjlighetema till ett samarbete
mellan fondstyrelsema är här naluriigtvis stora.
I
avsnittet AP-fonden och kreditmarknadens funktionssätt har kapitalmarknadsulredningen
bl.a. behandlat vissa s.k. förplaceringar som fonden gjort. Sådana förplaceringar
finansieras normalt med korta banklån. -Utredningen nämner att förplaceringar
kan genomföras på annat sätt än genom bankupplåning, t. ex. genom utnyttjande
av likvidtiden vid obligationsförvärv. Det sistnämnda förfaringssättet är ett
helt ofrånkomligt inslag i en löpande placeringsverksamhet. Statens långa lån
t. ex. utbjuds lill teckning under några enstaka dagar. Sannolikheten att
fonden har medel tillgängliga för förvärv i samband med att teckningar sker, är
som regel liten, utan del är nödvändigt att gjorda teckningar finansieras i
takt med att medel blir disponibla. Det är överhuvud tveksamt om detta
förfaringssätt skall benämnas förplacering. I ett diagram har utredningen
redovisat omfattningen av AP-fondens korta upplåning i bankema under vissa år,
vilken upplåning motsvarats av förplaceringar. Utredningen förmenar härvid att
dessa förplaceringar under åren 1971-72 nådde en omfattning som förorsakade
problem för kreditpolitiken.
Fondstyrelsema
vill i anledning härav göra följande kommentar. Omfattningen av AP-fondens
korta upplåning har sedan fondens tillkomst kontinuerligt redovisats i fondens
officiella statistik. Denna statistik har alltid månadens sisla dag som
rapportdag, och är gemensam för de tre fondstyrelsema. De för kreditpolitiken
ansvariga myndighetema kunde sålunda de aktuella åren månad för månad exakt
följa omfattningen av fondens korta upplåning resp, förplaceringar, och vid
behov ha tagit upp frågan med AP-fonden. Någon sådan kontakt togs emellertid
inte. Det framstår följaktligen som förvånande för fondstyrelsema, att det nu
görs gäUande atl problem då skulle ha uppstått för kreditpolitiken.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 172
Kapitalmarknadsutredningen redovisar i sina överväganden,
att den be
dömt det ändamålsenligt att del införs en vägledande tilläggsformulering i
AP-fondens placeringsreglemente.
Fondstyrelsema bedömer inle en sådan vägledande
tilläggsformulering som nödvändig, och avstyrker utredningens förslag.
Fondstyrelsema vill erinra om att styrelserna lidigare förklarat sig helt
införstådda med att de inte kan bedriva en placeringspolitik som strider mot
den ekonomiska politikens allmänna inriktning. Fondstyrelserna konstaierade
härvid också alt styrelsema hiltills agerat på delta sätl. Den av utredningen
föreslagna till-läggsforrauleringen "inom ramen för vad som är förenligt
med den allmänna ekonomiska politiken" kan antingen uppfattas som en
självklarhet eller inrymma en tanke att det skall ankomma på fondstyrelserna
att agera som ell ekonomiskt-politiskl organ. I det förra fallel syns det
fondstyrelserna som tilläggsformuleringen är onödig, i det senare direkt
olämplig. Som utredningen själv konstaterat i annat sammanhang bör en klar
gränsdragning upprätthållas mellan de för den ekonomiska politiken ansvariga
statsmakterna resp. myndighetema, och partema på kredit- och kapitalmarknaden.
Vad del andra ledet i den föreslagna tilläggsformuleringen beträffar "med
beakiande av kreditmarknadens funktionssätt", förefaller det fondstyrelserna
atl en sådan föreskrift skulle kunna ge upphov till tolkningssvårighe-ler.
Enligt fondstyrelsernas mening har den ursprungliga lydelsen av den
ifrågavarande paragrafen bidragit till att skapa en naturlig och i allt väsentligt
frikiionsfri arbetsfördelning mellan fondstyrelsema och de för
kredit-politikens bedrivande ansvariga instansema. När fondstyrelsema har stannat
för att avstyrka den föreslagna tilläggsformuleringen, har inte minst detta
förhållande haft betydelse.
I ett avslulande avsnitt i kapitlet om Allmänna pensionsfonden
har kapiialmarknadsutredningen kortfattat redovisat vissa synpunkter på den
fjärde AP-fondens verksamhetsbetingelser. Vad utredningen där anfört föranleder
ingen kommentar från första, andra och tredje fondstyrelsemas sida, utom såvitt
avser den av utredningen (majoriteten) föreslagna begränsningsregeln för
Ijärde fondens aktieförvärv. - Fondstyrelsema har genomgående i delta yttrande
sökt bedöma kapitalmarknadsulredningens skilda överväganden och förslag utifrån
Allmänna pensionsfondens synpunkt. Fondstyrelsernas ställningstaganden har
härvid framkoramit ur det ansvar ledamöterna har för förvaltningen av
AP-fonden, resp. den erfarenhet ledamölerna förvärvat vid utövandet av detta
ansvar, - Den fråga det nu gäller ligger uianför försia, andra och Iredje
fondstyrelsemas ansvarsområde. Fondstyrelserna har likväl stannat för att
uttrycka den uppfattningen, att sett ur AP-fondens synpunkt torde ett behov av
den föreslagna begränsningsregeln inte vara uppenbart.
Avvikande meningar
Beträffande fondstyrelsernas tillstyrkan av vad
kapitalmarknadsutredningen anfört om AP-fondens utveckUng, har Nicolin, Ekman
och Ljunggren i andra fondstyrelsen samt Träff och Stefanson i tredje
fondstyrelsen redovisat avvikande uppfattning och därvid anfört:
Vi kan icke bilräda kapitalmarknadsulredningens
uppfattning i fråga om den framtida politiken om utfästelser och avgifter inom
pensionssystemet, AP-avgifter ulöver vad som är motiverat för uppbyggnad av en
buffertfond i försäkringen är enligt vår uppfattning icke någon lämplig metod
att främja näringslivets kapitalförsörjning.
För all kapilalersältningen i reala termer efter skall för
vanliga hushåll
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 173
skall nå en skälig nivå, måste lönsamheten i näringslivet
förbättras. Sker detta, kan näringslivets investeringar ökas och välståndet
stiga utan tillskott frän fonder av något slag.
Vi kan således lika litel nu som tidigare biträda en
uppfattning atl AP-avgifterna av kapitalbildningsskäl sättes högre än vad som
är försäkringsmässigt motiverat.
På grund av ovanstående anser vi oss icke kunna ansluta
oss till uttalandena i meningama. "Enligt fondstyrelsernas mening - och
till grund för kapitalmarknadsutredningens överväganden ligger samma
uppfattning -är de skäl som ursprungligen låg till grund för AP-fondens
tillkomst lika gällande i dag, liksom i ett framtida perspektiv"" och
""Fondstyrelserna vill å sin sida uttala att de har samma uppfattning
som kapitalmarknadsulredningen".
Beträffande fondstyrelsemas tillstyrkan av kapitalmarknadsutredningens
förslag om avskaffande av återlånen, har Nicolin, Ekman och Ljunggren i andra
fondstyrelsen samt Träff och Rundkvist i tredje fondstyrelsen redovisal
avvikande uppfattning, och därvid anförl:
Ur de avgiftsbeialande arbetsgivamas synvinkel har
äterlänen varit av stort värde. De har spelat en stor roll i företagens
finansiella planering. Återlånen har utgjori en form för mellanfristig
kreditgivning lill siörre såväl som mindre företag, vilken för många företag
inte låter sig ersättas med någon annan etablerad banklåneform.
Kapitalmarknadsutredningens förslag att avskaffa återlånen för större
arbelsgivare är icke underbyggt med någon utredning om hur återlånen i
prakiiken har påverkat den totala kreditgivningen till företagen. Förslaget
att avskaffa återlånen för större arbetsgivare bör enligt vår mening avvisas.
Förslaget är särskilt olyckligt i en period när näringslivet genomgår den
störsla krisen under delta sekel.
Beträffande vad fondstyrelsema anfört om den av
kapitalmarknadsutredningen föreslagna begränsningsregeln för fjärde AP-fondens
aktieförvärv, har avvikande uppfattning redovisats, dels av Nicolin, Ekman och
Ljunggren i andra fondstyrelsen saml Träff och Stefanson i iredje fondstyrelsen,
som härvid anfört att eftersom denna fråga ligger utanför första, andra och
iredje fondstyrelsernas ansvarsområde hade styrelserna bort avstå från att
uttala sig härom,
dels av Odhner, Molin och Persson i andra fondstyrelsen,
som därvid anfört följande.
I ett avslutande avsnitt i kapitlet om Allmänna
pensionsfonden har kapitalmarknadsutredningen kortfattat redovisat vissa
synpunkter på den fjärde AP-fondens verksamhetsbetingelser. Vad utredningen
där anför föranleder ingen kommentar från vår sida utom såviti avser den av
utredningens majoritet föreslagna begränsningsregeln för fjärde fondens
aktieförvärv -nämligen till motsvarande 10 procent av röstetalet i varje
enskilt företag. Vi anser liksom minoriteten i utredningen all någon sådan
gräns inle bör sättas. Säsom tidigare framhållits i detta yttrande är det
viktigaste syftet med den Allmänna pensionsfonden atl slärka näringslivet för
atl skapa del reala underlaget för pensionsutbetalningar. Del kan väl länkas
att en större ägarandel för fjärde fonden kan vara önskvärd fördetta syfte. Vi
anserdärför begränsningen olämplig.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 174
5.11 AP-fonden, fjärde fondstyrelsen
Kapitalmarknadsulredningen diskuterar ingående
finansieringssituationen för den svenska industrin fram till 1980. Av analysen
framgår med önskvärd tydlighet att ett slorl behov av ökat riskkapital kommer
alt föreligga, vilket helt överenssiämmer med den bedömning fjärde
fondstyrelsen gjorde i sin ansökan om en utökning av fondens kapital.
Fondstyrelsen noterar därför med lillfredsställelse att utredningen
förutsätter atl fonden tillföres ökade resurser i takt med utvecklingen av
företagens behov av riskkapital.
Fondstyrelsen anför i fråga om förslaget atl AP-fonden
inte skulle få inneha mer än 10% av aktiema (röstvärdet) i samma bolag:
Enligt fjärde fondstyrelsens uppfattning finns det en rad
förhållanden, som talar mot en begränsningsregel. Den jämförelse som görs med
försäkringsbolagen är inte relevant, eftersom begränsningsregeln i detta fall
ursprungligen har motiverats av en önskan att uppnå riskspridning för att
skydda försäkringstagarna. Fjärde fondstyrelsen har totalt tilldelals ett kapital
om I 000 mkr. för placeringar. Delta innebär naluriigtvis att fonden inte har
några svårigheter att strukturera en aktieportfölj, som är välförde-lad från
risksynpunkt, det vill säga en portfölj i vilken ingen enskild placering har
en alltför stor dominans. Fonden bör i detta avseende jämföras med de större
privata investmentbolagen som Investor, Custos och Providentia, för vilka det
inte existerar någon begränsning vad gäller innehavet i enskilda företag.
Fondstyrelsen är en kapilalplacerande och
kapitalförvaltande institution, om man med detla begrepp menar att fonden
innehar en värdepappersportfölj, som är välfördelad från risk- och avkastningssynpunkt.
För alt fondstyrelsen skall kunna utöva sin kapitalförvaltande funktion på det
mest effektiva sättet, har den i de förelag där fondens innehav normall sett
blivit tillräckligt stort för styrelserepreseniation begärt plats i styrelsen.
Fondstyrelsens uppfattning är att den härigenom på sikt bidrar till en förstärkning
av dessa företags styrelser. Dessutom skapas effeklivare möjligheter till en
ralionell fördelnjng av det kapital som fondstyrelsen har till.sitt förfogande.
Samtidigt innebär naturligtvis delta förhållande att fondstyrelsen bör
iakttaga samma regler som gäller för så kallade "'insiders"".
Eftersom fondstyrelsens placeringar i princip är långsiktiga, innebär detla
att denna typ av institution är synnerligen lämplig att utföra sin
kapitalförvaltande funktion på detta sätt, det vill säga genom en aktiv
förvallning. Det ftnns alllså enligt fondstyrelsens uppfattning ingenting i
begreppei väsentligen kapilalplacerande institution, som talar för en
begränsning av innehavet i enskilda företag.
En begränsning av placeringsrätten komraer vidare att
innebära atl antalet placeringsalternativ successivi minskar, om och när
fondens innehav uppgår lill tio procent i allt flera förelag. Samtidigt kommer
nyemissions-möjligheterna i dessa företag att minska, eftersom altemativet
riktad emission lill fonden inle kommer att föreligga, och eftersom fonden
inte kommer alt kunna teckna mer än sin andel i vanliga nyemissioner.
Fondstyrelsens uppfattning är atl den siarka uppgången i nyemissionsvolymen av
aktier och konvertibla obligationer under senare år till betydande del påverkats
av fondens inträde på marknaden. En begränsningsregel torde alltså verka
återhållande på emissionsaktiviteten. Eftersom fondstyrelsens placeringar till
stor del inriktats på långsiktigt expansiva företag, det vill säga
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 175
företag där nyemissionsbehoven är stora, kan också
begränsningsregeln i vissa fall negativt påverka dessa företags framtida
tillväxt.
Det förtjänar vidare att framhållas att fonden i flera
fall under sin korta verksamhet kommit i kontakt med företag, ofta av typen
familjeföretag, där kapitalbehovet varit siörre än tio proceni av del lolala
aktiekapitalet.
Inom fondstyrelsen har de medelstora icke börsnoterade
föetagens kapi-talsituaiion diskulerals. Det ligger i sakens natur alt en
begränsningsregel helt skulle omöjliggöra denna typ av placeringar. Det vore
därför olyckligt all införa en sådan, innan fondstyrelsen tagil slutgiltig
ställning till denna fråga.
Vidare föreslås placeringsregelementet, paragraf 12,
ändrat så atl första-tredje fondstyrelsema erhåller rält att placera medel i
samma slags konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt, som
fjärde fondstyrelsen får förvärva, under förutsättning att det är fråga om
förskrivningar avsedda för den allmänna rörelsen. Däremot föreslås inte
första-tredje fondstyrelserna få konvertera dessa skuldebrev till aklier. Det
finns enligt fjärde fondstyrelsens uppfattning vissa skäl som talar mot den
föreslagna ändringen i reglementet.
Konvertibla skuldebrev är ett mellanting av ett
räntebärande skuldebrev och en aktie. Normalt setl emilteras dessa med en
räntesals, som är lägre än för ell obligationslån men högre än underiiggande
akties direktavkastning. Vid ett långsiktigt innehav är sannolikheten för att
det konvertibla skuldebrevet kommer att bytas ut mot aktier stor. Konvertibla
skuldebrev har sedan länge använts utomlands, men andelen nyemitterade
konvertibla skuldebrev har dock varit liten i förhållande till normala
aktieemissioner. Användningsområdet har ofta varit högt skuldsatta företag och
företag med sämre kreditvärdighet. Bland svenska börsföretag har finansieringsformen
blivit allt vanligare under de senaste åren. Detta beror delvis på att den har
vissa skattemässiga fördelar framför en normal nyemission, och all dessa
fördelar accentueras vid en hög inflation. Samtidigt existerar dock vissa
missuppfattningar om de reella kostnadema för denna finansieringsform jämfört
med kostnaden för en vanlig nyemission. Detta förhållande har sannolikt också
delvis påverkat den ökade populariteten.
Som ovan nämnts är sannolikheten för en konvertering
normalt setl mycket stor. I kapitalmarknadsutredningen anges som skäl för att
låta första-tredje fondstyrelserna förvärva konvertibla skuldebrev att fjärde
AP-fondens kapacitet, oavsett vilka ramar som kommer att fastställas i
framtiden, knappast kan medge att denna delfond blir en mer betydande avnämare
för sådana lån. Detta måste med andra ord tolkas så, atl den volym som de tre
första fondstyrelsema kan länkas förvärva blir av förhållandevis stor
omfattning. Detta innebär då samtidigt att återverkningama på aktiemarknaden
bfir betydande, när så småningom de konvertibla skuldebreven kommer att
avyllras på andrahandsmarknaden. För att motverka dessa negativa effekier
mäste då med största sannolikhet kapital på något sätt tillföras
aktiemarknaden. Enligt fjärde fondstyrelsens bedömning är del därför betydligt
mera naturiigi alt kanalisera behovei av riskkapital, vare sig det gäller
vanliga nyemissioner eller konvertibla skuldebrev, direkt till fjärde
AP-fonden. Om det bedöms önskvärt att öka placeringskapaciteten utöver de
ramar som hittills beviljats, kan olika varianter tänkas för detla. Ett sätl
vore atl införa nägon form av refinansiering hos de tre första fondstyrelserna
för nyemitterade konvertibla skuldebrev och nyemitterade aktier, under
förutsättning att fjärde fondstyrelsen bedömer placeringama som önskvärda.
Altemativt kan naturligtvis fjärde fondsty-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 176
relsen tillföras nya medel i den omfattningen att rimliga
behov av kapital, både i form av konvertibla skuldebrev och vanliga
nyemissioner, kan tillgodoses.
Det är vidare fondstyrelsens uppfattning atl det inte är
riktigt att vidga marknaden för en finansieringsform, konvertibla skuldebrev,
som är ett förhållandevis nära substitut till en annan finansieringsform,
vanlig nyemission, utan alt samma marknadsvidgning görs för denna. Det är med
andra ord en klar fördel, om det föreligger marknadsmässig neutralitet i företagens
val mellan olika finansieringsformer. Genom den högre komplexiteten vid
värdering av företag, vars skuldstruktur innehåller konvertibla skuldebrev,
finns vidare också en risk för en totalt sett lägre marknadsvärdering av dessa
företags kapitalstockar. Eftersom detta innebär atl företagens
kapitalkostnader blir högre, bör kanske inte emissioner av konvertibla
skuldebrev uppmuntras i alltför hög grad jämfört med vanliga nyemissioner.
Då 1973 års riksdag valde att inrätta en speciell
aktiefond i stället föratt vidga de dä existerande AP-fondernas
placeringsreglemente till att gälla också aklier, är en logisk följd av delta
beslut atl köp av konvertibla skuldebrev som hittills begränsas till fjärde fondstyrelsen.
Detta inte minst för att i framliden undvika de stora negativa kursutslag som
skulle bli följden av atl en stor innehavare måste avyttra delar av sitt
innehav, eftersom rätt att konvertera inle föreligger.
Särskilt uttalande: Lundvall med instämmande av Boo
anmälde att de anslöt sig till fondstyrelsens mening men önskade göra följande
uttalande:
Det synes ur riskspridningssynpunkl vara rimligt, atl 4:e
AP-fonden av samma skäl som gäller för försäkringsbolagen begränsade sitt
innehav av aklier i ett och samma bolag till högst lio procent av
aktiekapitalet. En sådan riskspridning borde vara ett riktmärke för
placeringama. Undantag frän normen borde kunna göras, då särskilda skäl
föreligger, varav tvä -familjeföretag och icke börsnoterade förelag - berörts i
remissen, enligt bedömning av styrelse och verkställande direktör.
5.12 Svenska bankföreningen
Bankföreningen har inga invändningar mot förslaget att
justera storleksgränsen på de företag vilkas avgifter tillförs tredje fonden,
vars andel av det totala fondkapitalet har varit krympande.
Bankföreningen delar utredningens åsikt att AP-fondens
rätt atl ge direkta lån till kommuner och kommunala företag bör bestå.
Föreningen anser i likhet med KMU att fondens utlåning lill kommunema i
fortsättningen i högre grad än hittills bör ske genom obligationsförvärv.
Beträffande AP-fondens rätt att ge direkia lån till
bankinstituten, anser KMU att fondens vägledande princip bör vara alt
kreditgivningen skall ske via mellanhandsinstituten på kapitalmarknaden.
Bankföreningen vill framhålla, alt AP-fonden bör vara fri att utnyttja alla
kreditinstitut som erbjuder konkurrenskraftig avkaslning på AP-fondens medel.
Bankföreningen ansluter sig till utredningens uppfattning att AP-fondens
långivning via bankerna kan vara ändamålsenlig i vissa fall och att rätlen bör
kvarstå,
Återiånesysiemet
Bankföreningen vill framhålla alt företagens inbetalade
ATP-avgifter molsvarar medel sora - om inte ATP-systemet hade införts - till
stor del skulle ha fonderats inom företagen och därmed kunnat användas i verk-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 177
samheten på samma sätt som egna medel. Detta var
huvudanledningen till att återiånesysiemet infördes så att företagen fick rält
att låna lillbaka viss del av de inbetalade ATP-avgifterna. Mol denna bakgrund
kan bankföreningen inle acceptera KMU:s resonemang att återlånen leder till
felallokering av kapitalet. Det ligger ingenting orimligt i att de företag som
gör stora inbetalningar till ATP-syslemet också har stora äterlånemöjligheter.
Eftersom det ansågs motiverat att införa återlånemöjligheten i början av
1960-talet, när självfinansieringsgraden i näringslivet var mycket hög, vill
bankföreningen framhålla atl det i ntivarande läge med låg självfinansieringsgrad
är ännu mer motiverat all bibehålla återlånemöjligheten.
Bankföreningen anser att återlånen är en myckel viktig och
för företagen väl fungerande finansieringskälla. Ett slopande av återlånen
skulle innebära ett allvarligl ingrepp i det system för företagsfinansiering
som utvecklats under de senaste ca 15 åren. Utredningen har inte tillräckligt
beaktat konsekvenserna vare sig för de låntagande företagen eller de
långivande bankerna. Äterlänen utgör, som framgår av den statistik ulredningen
redovisat, ett betydande inslag i näringslivets finansiering. För de företag
som främst utnyttjar ålerlånesystemet är andelen givetvis väsentligt högre än
vad genomsnittssiffrorna för näringslivet utvisar.
Svensk industris soliditet har hela 1970-talel sjunkil
samtidigt som lönsamheten legat på en i genomsnitt läg och sjunkande nivä. Det
är troligt att företagen lättare har kunnat bära denna solidiletsförsämring bl.
a. på grund av att de har haft möjlighet lill återlån. Företagen vet atl
återlånen, på grund av riksbankens likvidiielskvotsregler, är mindre
resurskrävande för bankema än andra krediter, varför företagen sannolikt
upplever möjligheten till återlån som en positiv faktor i sin planering. KMU
tror att företagens soliditet kommer au fortsätta att försämras bl.a. därför
att det politiskt är svårt att ge företagen den lönsamhetsnivå som skulle
behövas för atl soliditeten skulle bli oförändrad vid önskad investeringsnivå.
Bankföreningen vill påpeka att om man genom att ta bort återlånen gör
företagens planering av finansieringen mer osäker, är del inte säkert att
företagen kan bära en fortsatt försämring av soliditeten. Delta kan innebära
atl förelagen för atl bibehålla sin soliditet minskar investeringama.
Utredningen hävdar som nämnls alt företagen i slället
skall tillföras långa krediter via ett syslem som har högre kvaliteter än
återlånesystemel, nämligen den öppna marknaden för långfristigt kapital.
Bankföreningen vill framhålla att utredningens resonemang vore riktigt endasl
under förutsättning att en fritt fungerande kapitalmarknad verkligen
existerade. Emellerlid har utredningen ocksä föreslagit att
emissionskontrollen skall bibehållas. Förelagen kommer därför enligt KMU:s
förslag inte att ha tillgång till cn marknad som permanenl är öppen för dem. De
byter således en säker rätl lill återlån mol en osäker väntan i riksbankens kö
för obligationsemissioner.
Det kan inle göras gällande att den kreditfördelning som
sker via riksbankens emissionskontroll frän samhällsekonomiska eller
förelagsekonomiska synpunkter skulle innebära en resursfördelning av bättre
kvalitet än den bankema kan göra. En undersökning av bankemas utläning visar
att de företag som nu dominerar återlånen utgörs av mycket kreditvärdiga företag.
Det är i stor utsträckning dessa som kan väntas bära upp den önskade
expansionen av företagssektorns investeringar.
Del kunde dä invändas att jusl dessa egenskaper borde göra
del möjligt för företagen atl erhålla krediterna på annat sätt än via åleriån.
Utredningen pekar främst pä obligationsuppläning. En analys av återlånen i de
två
12 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 178
största medlemsbankerna visar emellerlid atl dessa vad
gäller lån över 500000 kr. till alldeles dominerande del utgörs dels av lån
till företag som inte är tillräckligt stora för obligationsmarknaden eller inte
har den typ av säkerheter som obligationsmarknaden kräver, dels av lån till
förelag som för närvarande (oberoende av storlek) inte har tillgång till
obligationsmarknaden: handels- och serviceföretag, rederier, utländska
dotterbolag m.fl. Även om den nedre gränsen för obligationslån kan sänkas
något, kvarstår problemel atl finna former för dessa lån.
Mot bakgrund av de skäl som anförts ovan vill
bankföreningen bestämt avstyrka KMU:s förslag atl införa en maxiraigräns på
500000 kr. för varje förelags åleriån som i praktiken skulle innebära att
återlånerälten avskaffades för alla andra företag än småföretagen.
Ålerlånesystemet är av ett sådant värde för att irygga näringslivels
kapitalförsörjning att det bör bibehållas i sin nuvarande form.
Vad belräffar utredningens övriga förslag till
förändringar i ålerlånesystemet tillstyrker bankföreningen förslaget att
införa en ackumuleringsrätt som skulle öka företagens möjligheler atl utnyttja
äterlånerätten.
1 betänkandet föresläs vidare att bankernas
upplåningsränta i AP-fonden i samband med återlånen skall höjas till en nivä
som motsvarar statsobligalionsränian. Bankföreningen acceplerar detta förslag
under förutsättning atl bankema medges rätt till en anpassad justering av
utlåningsräntoma.
Bankföreningen vill framhålla atl det bör vara möjligt att
inom ramen för det nuvarande systemet minska återlänens störningar på
AP-fondens likviditetsplanering genom föreskrifter om ett vissl minsla
tidsavstånd mellan ett företags ansökan om återlån och ålerlånens utbetalande.
En betydande del av de krediter som skulle ersätta
återlånen - om KMU:s förslag skulle genomföras - skulle ges i form av
bankkrediter, krediter från mellanhandsinstitui och utländsk upplåning. Härav
skulle sannolikt en stor del falla på bankerna, bl, a, därför att de större
företagen inte passar som kunder i Industrikredit. Samtidigt skulle bankema
berövas det resurstillflöde som refinansieringen av återlån hos AP-fonden
inneburit. Det är nödvändigt alt bankema i så fall kompenseras för detta för
att företagen skall kunna erbjudas tillfredsställande finansiering. Detta
skulle till åtminstone en del kunna ske genom att AP-fonden får rätt att köpa
bank-obligationer.
AP-fondens köp av bankobligalioner
Utredningen anför, att "AP-fonden som hiltills
självfallet bör ha rätt att förvärva förlagsbevis utgivna av bankema då denna
låneform har till syfte att förstärka bankernas kapitalbas".
Bankföreningen instämmer i denna uppfattning och vill tillägga, alt AP-fonden
också bör få rätten att förvärva de bankobligationer som eventuellt kommer att
utges enligt utredningens förslag.
Bankföreningen vill främst anföra följande skäl för sin
uppfattning.
En väl fungerande kapitalmarknad förutsätter ett stort mått
av frihet. Inga kapitalplacerare - vare sig institutionella eller privata - bör
med olika medel tvingas att göra investeringar som inte framstår som affärsmässigt
attraktiva. Kapitalplacerarna bör heller inte åläggas några restriktioner -
andra än de säkerhetsmässiga regler sora måste gälla för institutionella
placerare av olika slag - i sina val mellan olika placeringsalternativ.
KMU föreslår som en nyhet alt bankerna skall ges rätt att
ge ut bl. a. egna obligationer men att AP-fonden inle skall få köpa dessa. Del
framstår enligt bankföreningens uppfattning som orimligt, atl dessa
obligationer in-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 179
te skulle få förvärvas av kapitalmarknadens dominerande
placerare AP-fonden. Som utredningen själv påpekar, torde en rätt för AP-fonden
att förvärva obligationer vara en förutsättning för att dessa skall fä den
likvida karaktär som allmänheten torde kräva för att omplacera sin
konventionella bankinläning. Härtill kommeratt fonden enligt bankföreningens
åsikt måste få möjlighet att maximera sin avkastning och fritt besluta om
obligationsinnehavens sammansättning.
Utredningen anför som argument mot en rätt för AP-fonden
atl förväva bankobligationer, atl AP-fondens långfristiga kapilalulbud då
skulle kunna omvandlas lill relalivi kortfristig utlåning från bankerna.
Bankföreningen anser delta argument mindre relevant då
bankemas utlåning de facto i allmänhet har medelfristig karaktär. Om del
skulle bedömas nödvändigt att säkerställa, att de medel, som tillförs bankema
om AP-fonden förvärvar bankobligationer, används till även formellt
långfristig utlåning, kan delta arrangeras i bankema genom alt
obligationslikviden används lill finansiering av existerande förelagskrediter.
Dessas löptid skulle då kunna anpassas efter obligationslånens.
Det naturliga i atl AP-fonden inte åläggs några
restriktioner i fräga om
förvärv av bankobligalioner understryks av, att utredningens förslag om
ett bibehållet återlånesystem för de mindre företagen likväl utelämnar en
stor mängd företag i storleksklassen mellan de minsla och de obligationstit-
givande. Denna stora kalegori måste få sin fortsatta lillgång på bankkredi
ter tryggad. ---
AP-fondens köp av bankcertifikat
Övervägande skäl talar således för, att AP-fonden inte bör
hindras att förvärva bankobligationer. Beträffande de föreslagna
bankcertifikaten anser bankföreningen, alt även dessa bör kunna få köpas av
AP-fonden, som därigenom skulle kunna utnyttja certifikaten i förvaltningen av
sina likvida medel.
AP-fondens köp av konvertibla skuldebrev och warrants
Beträffande utredningens förslag om AP-fondens placeringar
i övrigt, vill bankföreningen tillstyrka att de tre första fondstyrelserna får
rätt att köpa konvertibla skuldebrev och s.k. warrants men att inom AP-fonden
konverteringsrätt av dessa värdepapper förbehålls fjärde fondstyrelsen. Genom
alt de tre fondstyrelsema fick rätten alt köpa konvertibla skuldebrev och
warrants skulle en önskvärd breddning ske av marknaden fördessa
lå-neinstrumenl.
Fjärde AP-fonden
Bankföreningen anser del vikligl att ansirängningar görs
för all öka del egna kapitalel i företagen genom tillskott utifrån. I första
hand bör detta ske genom att aktiesparande stimulans genom bl.a. lämpliga
åtgärder på beskattningens område.
Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag alt fjärde
AP-fondens aktieinnehav i ett förelag skall maximeras till 10 procent av
röstetalet. Förslaget att denna gräns skall kunna överskridas efter dispens,
kan bankföreningen tillstyrka endast under förutsättning att det slås fast att
en sådan ökning sker på framställning av det berörda bolaget, t. ex.
manifesterad genom en riktad nyemission. AP-fonden bör således inte kunna
erhålla sådan dispens för uppköp av aktier på marknaden.
Om det i framtiden skulle anses nödvändigt att öka AP-fondens
resurser
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 180
lör aktieköp, anser bankföreningen liksom KMU atl en femte
fondstyrelse lör aktieförvärv bör inrättas. 1 en sådan situation borde enligt
bankföreningens uppfattningen maximigräns på 5 proceni av röstetalet
lastställas lör den Ijärde och den femte AP-fonden vardera.
Bankföreningen vill belräflande fjärde AP-fonden påtala
att fördess styrelsesammansättning gäller inte samma parilelsregel mellan
näringslivets organisationer som lör AP-fondens övriga fondstyrelser.
Bankföreningen aiisei all Ijärde ,P-l"onden borde jämställas med de övriga
fonderna i detta ;ivscende.
5.13 Svenska sparbanksföreningen m,n.
AP-londen hiv sedan sin tillkomst varit den dominerande
placeraren på den svenska kapitalmarknaden. Enligt analyser som utredningen
redovisar ärdet dock sannolikt all fondemas placeringskapacitel kommeratt
sjunka i betydande omfattning under 1980-talel. Det är mot den bakgrunden viktigt
atl regeringen sä snait som möjligl tar ställning till hur urholkningen av fondemas
placeringskapacitel skall kunna förhindras.
Utredningen löresl:',!' atl del nuvarande återlånesystemel
avskaffas och ersätts med en begränsad återläneiätt för mindre företag. Motivet
är bl. a. att det nuvarande aierlånesysiemei främst utnyttjas av stora företag
som skulle kunna ta upp lån pä den ordinarie kapitalmarknaden. Vi instämmer i
utredningens förslag under den förutsättning som utredningen själv ställt upp,
nämligen att de större induslrilörelagens lolala finansieringssittiation
därigenom inte skall försämras. Vi vill också framhålla betydelsen av atl
säkerhetsfrågan löses lilifredsställande för de mindre toretag som i fortsällningen
skall kunna utnyttja aierlånesysiemei. Svårigheler för mindre företag att
själva ställa upp en ftillgod säkerhet ulgör nämligen ett problem redan idag.
En majoritet inom utredningen föreslår en begränsning av
4:e AP-fondens lätt att inneha aklier i ell enskilt företag. Vi har inte
funnit anledning atl särskilt ta ställning lill detla förslag. Vi vill dock
underslryka reservanternas mening om att de skäl som kan åberopas för en
begränsningsregel lör försäkringsbolagen inte föreligger för 4:e AP-fonden. 4:e
AP-fonden har således inrättats såsom ett specifikt instrument för
transferering av riskkapital lill näringslivet medan detta inte pä samma sätt
är fallet för försäkringsbolagens akiieplaceringar.
5.14 Sveriges föreningsbankers förbund
Förbundel tillstyrker utredningens förslag att AP-fondens
aktieinnehav sätts till högst 10% av röstetalet i varje enskilt bolag. I fråga
om återlån från AP-fonden. anför förbundet vidaie.
Utredningens förslag till ändring av ålerlånesystemet
enligt vilket återlånen reserveras för mindre förelag tillslyrks av förbundet
under förutsättning alt induslrin bereds möjlighel alt fä emissionstillständ.
I syfte att något vidga kretsen av möjliga låntagare anser förbundel dock dels
att gränsen lör totalt utestående lånebelopp bör höjas från 500 tkr till I
mkr, dels alt den period under vilken inbetalda avgifter ackumuleras bör
utsträckas från lem till tio år.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 181
5.15 Svenska Försäkringsbolags riksförbund
1 avsnittet "Allmänna pensionsfonden""
föreslår ulredningen ett lillägg till reglementet för AP-fonden. Förslaget
innebär att AP-fonden "inom ramen lör vad som är förenligt med den
allmänna ekonomiska politiken och med beaktande av kredilmarknadens
funktionssätt"" skall förvaltas så alt den ger högsta möjliga
avkastning.
Riksförbundet framhåller det nödvändiga i att vae
samhällssektor öppet fär redovisa sina egna koslnader och att vid behov
subventioner eller andra stödåtgärder sätts in lika öppet. Endast under dessa
förutsättningar kan riksförbundet tillstyrka den föreslagna ändringen i
reglementet. En annan sak är att man måste förutsätta att AP-fonden med dess
storlek inte hanterar sin placeringspolitik på ell sådant sätt atl Riksbanken
fär svårigheter att vidta penningpolitiska åtgärder.
5.16 Folksam
Utiedningen föreslår ett tillägg till reglementet att
AP-fonden ""inom ramen för vad som är förenligt med den allmänna
ekonomiska politiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt"
skall förvaltas så att den ger högsta möjliga avkastning. Folksam hyser
förståelse för ett lillägg av detta slag men vill uttrycka förhoppningen att
den ekonomiska politiken inte i något läll i framtiden leder lill dolda
subventioneringar på bekostnad av AP-fondens avkaslning.
Ulredningen föreslår atl 4:e AP-fondens placeringar i
aktier skall begränsas till högsl 10% av röstetalet i varje enskilt företag.
Vid 4:e fondens tillkomst framförde Folksam den åsikten att någon begränsning
ej skulle förekomma. Folksam finner nu ingen anledning att ändra ståndpunkt i
denna fräga ulan förordar fortsatt fri placering i aktier för 4:e AP-fonden.
Utredningens lörslag innebär onekligen en försvagning av 4:e AP-fondens
möjligheler all effektivt delta i finansieringen av svensk industri.
5.17 LO
En knapp majoritet av utredningen föreslår att 4:e
AP-fondens möjligheler till engagemang skall begränsas till högst 10% av
röstetalet i vage enskilt företag. För närvarande finns ej någon begränsning
av denna art.
1 likhet med reservanterna menar LO att majoritetens
förslag innebär en försvagning av fondens möjligheler att effektivt bidra till
en lösning av industrins finansieringsproblem. Detta skulle ske i ett läge när
tillgången pä riskvilligt kapital är av stor betydelse. Utredningens omdömen om
fondens hittillsvarande verksamhet är enhälligt positiv varför den logiska
slutsatsen är att någon begränsning inte behövs. Fonden innehar idag mer än
10%' av röstetalet i flera företag och några som helst nackdelar med detta
åberopas inle av majoriteten. Flertalet av dessa större engagemang har tillkommit
via direkta överenskommelser med företag. Dessa har alltså bedömt engagemang
av denna storleksordning som nödvändig för resp. företags utveckling.
Det ter sig vidare något underligt alt i majoritetens
skrivning som ett argument fören 10%-spärr anförs parallellen till
försäkringsbolagen. Flertalet av ledamöterna har i två olika reservationer
tillbakavisat denna parallell (reservation av Back, Johansson, Mehr, Nilstein,
Wickman samt reservation av Wohlin). Den felaktiga kopplingen lill
försäkringsbolagen redovisa-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 182
des redan i det delbetänkande som 1972 föregick fondens
lillkorast och den tillbakavisades då i LOs remissyttrande. 4:e AP-fonden har
inte samma behov av riskspridning som försäkringsbolagen har. Fondens
huvuduppgift är atl öka lillgången på riskvilligt kapital via aktiemarknaden
medan försäkringsbolagens uppgift är atl bedriva försäkringsrörelse. Fonden är
föremål för särskild offentlig insyn och kontroll samt har en bred representation
av olika intressegrupper i slyrelsen. Fonden är därför - lill skillnad från
försäkringsbolagen - i de fall del blir befogat väl lämpad att utöva ett aktivt
ägaransvar. Ett ökat ägarinflytande för fonden ligger dessutom i linje med
strävan till ökad insyn och breddat ägande i näringslivet vilket knappasl torde
kunna sägas om ett ökat ägarinflytande för försäkringsbolagen.
LO kan helt instämma i KMUs slutsats att allmänna
pensionsfonden hiltills fungerat väl och att de farhågor för dess verkningar
som många uttryckt vid dess tillkomst var helt obefogade. Beiräffande fondens
framtida utveckling tycker LO att KMU tecknat en alltför mörk bild genom att begränsa
sig till oförändrat avgiftsuttag (11,75%) och oförändrat avgiftstak. Men den
framlida förskjutningen i förhållandet mellan akliva och pensionärer måste
givetvis avgiftsuttaget höjas i ett fördelningssystem ifall pensionslöftena
skall kunna infrias. Detsamma gäller avgifistakel vid stigande reallön ifall
pensionerna skall spela den roll för de äldres försörjning som från början var
avsett.
De förslag rörande fonden och mellanhandsinslitutel som
KMU framlägger är därför närmasi av marginell karaktär. Även om LO tidigare
förordal samraanslagningen av de tre fondstyrelserna till en kan LO nu i
ljuset av ytterligare erfarenheter acceplera den nuvarande adrainistrationen av
fondema. LO har heller ingen invändning mol den föreslagna förändringen av
gränsdragningen mellan andra och tredje fonden. En förutsättning är dock atl
siadgar ändras så att pensionsutbetalningarna fördelas mellan fonderna i
förhållande till föregående års avgifter i stället för till kapitalbehållningen.
Annars kommer andra fonden under en följd av år atl få en belydligt
ogynnsammare och tredje en belydligt gynnsammare relation mellan influtna
avgifter och pensionsutbetalningar än genomsnittet, vilket knappast synes vara
avsikten med förändringen. En sådan utformning av stadgan är också mer logisk
i ett system som bygger på fördelningsprincipen.
Vad gäller utlåningsformema vill LO ifrågasätta om
obligalionsinstitutel är den idealiska formen i en marknad med få långivare.
Obligalionskostna-derna enbart för de av bankema emitterade obligationer som
fonderna inköpt torde under senare år ha uppgått till ca 40 rakr. Det är en
inte helt oväsentlig kosinad. Visserligen föreslår KMU att vissa
stämpelavgifter avskaffas men övriga koslnader förbundna raed
obligationsemission är allljäml betydande. LO har svårt att tro att
obligationemas "marknadsanpassning"' som KMU framhåller utgör en
raotsvarande fördel.
LO vill därför förorda att en utvidgning av möjlighetema
att ge reverslån allvarligt prövas. 1 varje fall bör alla statsgaranterade län
kunna ges raot revers. Vidare anser LO inte atl fonderna bör förvägras
förvärva bankcertifikat som kan uigöra en lämplig form för de korta
transaktioner fonden inte alltid kan undgå. Däremot bör förbudet mot förvärv av
konvertibla lån och warrants kvarstå. Detta bör vara Ijärde fondens
placeringsområde. Medeltilldelningen till denna fond kan ju anpassas så att
dylika lån kan placeras i önskad omfattning.
LO delar vidare KMUs uppfattning att återlånerälten bör
avskaffas.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 183
Men LO finner ingen anledning ersätta den med en ny form
för småförelag. De bör på ett ur allokeringssynpunkt fördelaktigare sätt kunna
tillgodoses av mellanhandsinstiluten.
Däremot vill LO avstyrka KMUs förslag till omformulering
av § 11 i reglementet. Fondstyrelserna bör inte åläggas alt göra bedömningar
av än mindre insatser i den allmänna ekonomiska politiken. Den nödvändiga inordningen
av fondens verksamhet i denna politik sker f. n. främst genom informella
kontakter med riksbanken vilkel torde vara helt tillräckligt.
Som framgått tidigare stöder LO den uppfattning som kommer
till uttryck i hrr Klas Backs m. fl. reservation att någon övre gräns för
tjärde pensionsfondens aktieförvärv i ett och samma företag inte bör sällas.
5.18 TCO
AP-fonden skall enligt placeringsreglementet föra en
placeringspolilik som tillgodoser kraven pä en hög avkastning. Med hänsyn till
fondens dominerande roll på kapitalmarknaden, ärdet samtidigt självklart att
fondens verksamhei måsle ske inom de ramar samhället ställer upp inom den ekonomiska
politikens, inklusive kreditpolitikens område. Finner samhällel det angeläget
atl vissa finansieringsuppgifter bör prioriteras, så bör också AP-fonden i sin
placeringspolitik inrikta sig efter en sådan samhällsekonomisk avvägning.
Någon beslämmelse som bekräftar detta självklara förhållande återfinns
emellertid inte i gällande placeringsreglemente. Mot denna bakgrund föreslår
kapitalmarknadsulredningen all lill placeringsreglementet fogas en beslämmelse
som klargör delta förhällande. TCO tillstyrker della förslag till komplettering
av placeringsreglemenlet.
Utredningen förutsätter att kanaliseringen av fondens
medel även fortsättningsvis bör ske genom obligationsköp och genom anlilande
av mellanhandsinstiluten. TCO delar uppfattningen att den medelskanalisering
som skett inom AP-fondsystemets ram visat sig väl avvägd och förenlig med
samhällsekonomiska målsättningar. Utredningen konstaterar att AP-fondens
betydelse som källa för långfristig finansiering kan förväntas minska, vilket,
enligt utredningen, ger anledning till oro med hänsyn till det växande behov
av långfristigt kapital, som kan förväntas framöver. TCO har av denna anledning
tidigare förordat en höjning av ATP-avgifterna under perioden 1980-84 enligt
det högsta av två aktuella altemativ.
Men en höjning enligt det högre altemativet bidrar enbart
till att på längre sikt dämpa nedgången i AP-fondens relativa betydelse. Andra
former för långfristig finansiering krävs.
En arbelsgrupp med företrädare för förbunden inom TCO har
föreslagil alt tillgången på långsiktigi kapital på sikt skall tryggas genom
ett system med lönebaserade löntagarfonder. Vid ett införande av löntagarfonder
bör fondema ges en något annorlunda inriktning än AP-fonden, även om ett
avkastningskrav också måste tillämpas för löntagarfondernas del. Det är enligt
TCOs mening väsentligt atl löntagama för framliden mer aktivt medverkar i den
på sikt nödvändiga kapitalbildningen, vilket kräver uppbyggande av ett nytt
fondsystem. Det är ett självklart krav atl löntagarfonder, på samma sätt som
AP-fonden, måste föra en placeringspolitik inom de ramar som anges av den
ekonomiska politiken. Förslaget kommer att behandlas av 1979 års TCO-kongress.
Enligt gällande bestämmelser har företagen en näst intill
automatisk rält - en åierlånerätt - all låna lillbaka hälften av under ett år
inbetalade ATP-avgifter. Kapitalmarknadsutredningen föreslår att
återiånesysiemet i
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 184
sin nuvarande form avskaffas. Enligt ulredningens förslag
skulle de siörre företagen ej omfattas av återlån, medan mindre företags reella
möjligheter lill sådana lån stärks. TCO tillstyrker utredningens förslag pä
denna punkl. Återlänesystemet innebär en onödig fastlåsning av finansiella
resurser till de avgiftsbeialande företagen. Därmed sker ingen konkurrerande
prövning på kapitalmarknaden av förutsättningarna för räntabel användning.
Avskaffandet av återlånerätlen för de siörre förelagen
behöver inte innebära att dessa företags, som grupp betraktad, tillgång lill
finansiella resurser minskar. En väsentlig fömlsättning för avskaffande av
återlånerälten är att de därigenom frigjorda medlen tillfaller de större
förelagen genom obligationsmarknaden eller genom mellanhandsinstiluten.
Vidare föreslår ulredningen att de tre första fonderna ges
rätt atl förvärva konvertibla skuldebrev och s. k. warrants. Däremot skulle de
enligt utredningens förslag inle få utnyttja den med dessa värdepapper
förenade rätten till konvertering respeklive köp av aktier.
TCO tillstyrker utredningens förslag alt de tre första
fonderna ges rätt att förvärva dessa värdepapper. Enligt TCOs raening bör dock
rätten till förvärv vara förenad med samma villkor som gäller för andra
placerare. Med hänsyn till den raed skuldebreven förenade inlösensrätten kan
det förväntas atl värdet på dessa följer utvecklingen på de bakomliggande
aktierna. I det fall värdet utvecklas ogynnsamt föreligger med utredningens modell
ingen möjlighet att genom aktieförvärv påverka utvecklingen i förelagel. Icke
heller kan raöjligheten till aktieförvärv åberopas i syfte att bevaka en från
fondsystemet tillfredsställande företagspolitik, TCO finner det därför vara av
ringa värde att medge de tre fonderna rätt till förvärv av nämnda värdepapper
under angivna villkor. Rälten till förvärv av konvertibla skuldebrev bör ges
under samma villkor som gängse är förenade med dessa värdepapper.
Som utredningen påpekar bör ett självklart krav för fjärde
AP-fondens aktieförvärv vara atl dess aktieinnehav förvallas under ett aktivt
ägaransvar. Om så inte vore fallet skulle i stället minoritetsinflytandet
stärkas. Inom ramen för en marknadsekonomi bör siörre aktieägare ta på sig ett
ägaransvar, som slår i paritet med kapitalinsatsemas storlek.
Utredningens
majoritet förordar att en begränsningsregel för fjärde AP-fondens aktieinnehav
införs, innebärande att fonden normall får inneha aktier motsvarande högst 10
procent av rösterna i varje enskilt förelag. TCO avvisar på denna punkt majoritetens
förslag, och ställer sig bakom den linje som i en reservation presenterats av
ulredningens minoritet.
Det är väsentligt att tillgången lill riskvilligt kapital
stärks. En begränsningsregel av angiven art kan inte anses bidra lill en
lillräcklig försiärkning från ulbudssidan. Det har i flera fall visat sig alt
företagen ställt störte krav på kapitalinsatser från fondens sida än vad sora
är förenligl med begränsningsregeln. För att fonden framdeles skall kunna
fylla en väsentlig roll krävs att den kan bidra lill de kapitalinsatser, sora
är nödvändiga med hänsyn till den behövliga omstruktureringen av svensk
industri.
Farhågor för en dominerande maktställning för fonden kan
inte heller enligt TCOs mening tas till intäkt för en begränsningsregel. Ett näringsliv,
karakteriserat av mångsidigt ägande och av att flera intressegrupper balanserar
varandra kräver inte att en sådan balans gäller i varje enskilt företag. Det är
i själva verket av självständigt värde att i varje förelag ägare kan
återfinnas, av vilka ell aktivt ägaransvar kan utkrävas. Balansen mellan olika
ägargrupper bör i stället gälla för näringslivet i dess helhet. Finner man på
sikt farhågor för en alltför stark maktställning för fjärde AP-fonden är
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 185
del rimligare att en femte AP-fond bildas, i stället för
begränsningsregler för fjärde AP-fondens ägande i enskilda företag.
5.19 SACO/SR
Utredningens förslag om lillägg i fondreglementet för
AP-fonden synes på ett värdefufll sätt kodifiera nuvarande praxis i fråga om
fondens inflylande på lånevillkoren på den svenska kapitalmarknaden. Den
hittillsvarande utvecklingen ger även stöd för uppfattningen atl
placeringsreglemenlet i huvudsak bör vara oförändrat med påpekandet att fonden
ej bör ha rätt att köpa bankobligationer eller de s. k. bankcertifikat som
föreslås bli medgivna.
Det av utredningen skissade förslaget för återlån från
AP-fonden kan väntas medföra en avsevärd förbäitring för de mindre och
medelstora företagen vars kreditbehov idag kan få stå tillbaka för de större
företagen.
SACO/SR tillstyrker utredningens förslag att ge de tre
första fondstyrelsema rätt att köpa konvertibla skuldebrev och s. k. warrants.
Mol bakgrunden av såväl näringslivets behov av riskvilligt kapital som
önskvärdheten att på positiv realavkastning på AP-fondens placeringar
tiUraäter centralorganisationen detta förslag en betydande vikt.
Frågor rörande AP-fonden har utgjort en central del av
kapitalmarknadsutredningens utredningsuppdrag. I vissa väsentliga avseenden
nödgas emellertid SACO/SR konstatera alt ulredningens ställningstaganden är föga
vägledande. Beträffande fjärde AP-fondens framlida utveckling anföres endast
att utiedningen ""... förutsätter atl fjärde AP-fonden framöver tillföres
ökade resurser i takt med utvecklingen. På sikl bör övervägas all låta
tillväxten av AP-fondens aktieförvärv ske genom inrättandet av en femte
fondstyrelse, utrustad med egen administration." SACO/SR anser alt ulredningen
påvisat behovei av ökat ägarkapital inom näringslivet. AP-fondens
kapitaltillskott bör därför i högre grad än för närvarande ske i sådana former.
Nägra betänkligheter mot ett ökat risktagande bör inle föreligga ur
försäkringssynpunkt. Framtida pensioner tas ur det framtida produktionsresultatet
och om produktionstillväxten blir svag blir samhällets möjligheter begränsade
atl ge de äldre en god standard även om AP-fonden inle drabbas av några
förluster. Med hänsyn till att fjärde AP-fonden redan är en bland de större
institutionerna på aktiemarknaden, bör därför en femle AP-fondstyrelse
övervägas relalivi snart. Utredningens förslag att begränsa fjärde AP-fondens
rätl atl förvärva aktier står ej i samklang med den här redovisade
uppfattningen och tillstyrkes därför ej av SACO/SR.
Frågan om AP-fondens organisation berörs relativt ytligt
av utredningen. Man konstalerar att de tre försia fondstyrelsema redan från
början enades om att inrätta en gemensam förvaltning. Detta beslut stred enligt
utredningen mot grundtankarna i pensionskommitténs förslag som låg lill grund
för fondreglementet. Syftet med uppdelningen kom därigenom att motverkas. Denna
kritiska hållning hos utredningen fullföljes emellertid ej. Enligt utredningen
behöver inte koncentrationen av beslutsfunktionen ha menliga effekier. Någon
egen uppfattning redovisar emellertid inte utredningen utan nöjer sig med alt
ange vad som säges vara en principiell syn pä den organisatoriska utformningen
av förvaltningen.
SACO/SR har inte underlag för att bedöma eventuella
"menliga" effekter. Med utgångspunkt från utredningens konstaterande
att den nuvarande organisationen strider mot grundlankarna bakom
fondreglementet och motverkar syftet med uppdelningen anser SACO/SR det vara
konsekvent
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 186
atl ompröva förvaltningsorganisationen såvida det inte kan
visas att menliga effekter ej uppstått. Eftersom utredningen ej anseit sig
kunna hävda detta följer att förvaltningsorganisationen enligt SACO/SR:s
uppfattning bör omprövas.
5.20 Svenska arbetsgivareföreningen
AP-fondema och näringslivets kapitalförsörjning
Ett centralt problemområde för kapitalmarknadsutredningen
har varit AP-fondernas ställning och verkningar på den svenska
kapitalmarknaden. Föreningen har städse hävdat, att AP-fondernas uppgift är att
tjäna som buffert under pensionssystemets uppbyggnadsperiod och för framtida demografiska
och liknande svängningar i relationen mellan aktiva och passiva. AP-fonderna
är icke lämpliga för atl lösa näringslivets kapitalförsörjning.
Föreningen kan således icke acceptera utredningens resonemang
om att det nu och framgent skulle föreligga kapitalbrist av sådan art alt den
kan avhjälpas genom fondbildning inom AP-systemet. Det allt för höga uttaget av
AP-avgifter har begränsat företagens lönsamhet, förorsakat en dramatisk
minskning av soliditeten i förelagen samtidigt som de blivit mer beroende av
lånemedel.
Det dominerande problemet i svensk ekonomi är inte
kapitalbrist utan brisl på förräntning av det egna kapitalet. En förbättring av
lönsamheten i näringslivet är oundgänglig. En sådan förbäitring möjliggör en
ökad kapitalförsörjning på normala vägar utan anlitande av fond uppbyggnad av
något slag. Detta gäller säväl lånat kapital som eget riskvilligt kapital i
företagen.
Fjärde AP-fonden och utvecklingen på aktiemarknaden
Vad som närmasi synes föresväva kapitalmarknadsutredningen
torde vara alt soliditeten skulle kunna förstärkas eller soliditetsnedgången
dämpas genom att det egna kapitalel förstärkes genom riktade nyemissioner som
tas upp av fjärde AP-fonden. Förutsättningama härför är givetvis att fjärde
AP-fonden kan acceptera den förväntade avkastning på nyemissioner, som
lönsamheten i företagen medger. Samtidigt måste förutsättas att de
hittillsvarande aktieägarna inte motsätter sig den utspädning av aktiekapitalet,
som nyemissioner innebär. Kapitalmarknadsutredningen synes föreställa sig att
man genom stora nytillskott av riskvilligt kapital från AP-fondema kan
åstadkomma en gynnsam utveckling av produktionen per arbetstimme. En fortsatt
välståndsförbättring skulle enligt denna uppfattning kunna äga rum utan alt
lönsamheten i näringslivet behöver återställas. Denna tanke vilar emellertid på
en ofullständig bild av lönsamhetens roll.
För del första krävs del en viss lönsamhet för att
investeringar överhuvud skall komma lill stånd. Tillgäng på ökat finansiellt
riskkapital är icke detsamma som ökad realkapitalbildning. För att det skall
bli ökad realkapi-talbildning krävs därutöver tillgång på investeringsprojekt
med en förväntad avkaslning, som tillfredsställer även de tidigare aktieägarna
och som är högre än avkastningen på finansiella placeringar. Det framstår som
synnerligen problematiskt att på lång sikt få till stånd en stark tillväxt av
den reala kapitalvolymen i företagen genom omfatlande nyemissioner samtidigt
som lönsamheten hålles låg. Sambandet mellan realkapitalets tillväxttakt och
dess avkastning berör flera dimensioner i såväl den reala som den finansiella
delen av ekonomin.
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 187
Det
är tänkbart att omfattande aktieemissioner som tas upp av fjärde AP-fonden
under en övergångsperiod kan tjäna som medel att förstärka soliditeten. Denna
situation skulle i så fall vara betingad av,att fjärde AP-fonden är villig all
acceptera emissionskurser som ligger relativt högt i förhållande lill de vid
varje tillfälle aktuella börskurserna. En emission kan härigenom te sig
fördelaktig för de lidigare aktieägarna. Efterhand lorde emellerlid allmänna
kursläget komma att anpassas så att dessa förutsättningar inte blir rådande på
lång sikt.
SAF vill således med
skärpa avvisa tankama på att ytterligare öka fjärde AP-fondens utbud av
riskvilligt kapital. Att försöka en sådan lösning är atl gå fel väg. I stället
bör lönsamheten successivt förbättras till en sådan nivä, att en tillräcklig
ökning av det i näringslivet arbetande riskvilliga kapitalet kan åstadkommas
genom en ökning av kvarhållna medel i förening med ett ökat intresse för
nyemissioner bland hushållen. Den lönsamhetsnivå som krävs för atl en
långsiktig utveckling av detta slag skall bli möjlig kan vid nuvarande
skattesystem inte för någon te sig stötande ur fördelningssynpunkt. En
ersättning till del riskvilliga kapitalet i näringslivet, som möjliggör en
avkastning för personer i genomsnittliga inkomstlägen, vilka förvärvar aklier,
av storleksordningen 3 ä 4 % per år kan icke anses oskälig. För större
förmögenhetsägare blir den reala avkastningen vid samma nivå för lönsamheten i
företagen efter beaktande även av förmögenhets- och arvsskatt ett par
procentenheter lägre. Detta gäller om aktieposten belånats lill 50 %. Utan
belåning blir avkastningen ännu lägre. Någon tillväxt av de större
förmögenhelsägamas andel i företagens aktiekapital kan det således trots
lönsamhetsförbättringen icke bli, snarare en utveckling i motsatt riklning.
AP-fondens
målsättning
Kapitalmarknadsulredningens
förslag om ett tilläggsuttalande till vägledning för AP-fondemas
placeringspolitik vill SAF bestärat avstyrka. AP-fonden är inte ett organ för
den allmänna ekonomiska politiken. Statsmakternas ansvar för denna måsle vara
odelat. AP-fonden skall uppträda som en privat kapitalplacerare.
I och med att AP-fondens
enda målsättning är att uppnå högsta möjliga avkastning blir dess beteende
förutsebart för Riksbanken. AP-fonden reagerar konsistent på Riksbankens
penningpolitiska åtgärder. Om man emellerlid genom del föreslagna tillägget
gör AP-fondens målsättning mer komplex, blir beteendet mindre förutsebart. De
penningpolitiska medlens effektivitet reduceras.
Återlänesystemet
Den
kritik mot återlånesystemel, som baserats på den teoretiska uppfattningen atl
återlånen skulle snedvrida den totala kreditgivningen till olika typer av
företag i näringslivet, arbetsintensiva och kapitalintensiva, expanderande och
stagnerande etc, har inte bekräftats genom några empiriska undersökningar.
Kapitalmarknadsutredningen framlägger inte något sådant material. Ur de
avgiftsbeialande arbetsgivamas synpunkt har återiå-ningen fungerat i stort sett
väl. Återlånen har spelat en stor roll i företagens finansiella planering.
Återlånen har utgjort en form för medelfristig kreditgivning till större såväl
som mindre företag, vilken för många företag inte låter sig ersättas med någon
annan etablerad form av banklån. En brist som upplevts i återlånesystemel är
dock för korta amorteringstider och frånvaro av ackumuleringsrätt för mindre
arbetsgivare.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 188
Föreningen måste bestämt avstyrka utredningens förslag att
begränsa återlånerälten. I stället bör amorteringstiden utsträckas till 15 år
och en tioårig ackumuleringsrätt införas upp till en beloppsgräns ora 2
miljoner i stället för av utredningen föreslagna 500.000 kronor. I övrigt bör
återlånesystemel bibehållas i sin nuvarande utformning. Ett system som
fungerat väl och spelat en stor roll i företagens finansiella planering bör
icke avskaffas på så lösa grunder som kapitalmarknadsutredningen anför.
Förslaget alt avskaffa lånerätten är särskilt olyckligt i en period när
näringslivet genomgår den största krisen under del senaste seklet.
Begränsningsregeln
Skulle AP-fondemas möjligheter att placera i aklier ändock
ökas, anser föreningen det självfallet att samma regler skall gälla för
AP-fonderna som för ett försäkringsbolag, nämligen att innehavet i ett och
samma aktiebolag icke får överstiga 5 %. Begränsningsregeln skall gälla
AP-fondsystemet i dess helhet.
AP-fonden i övrigt
Ulredningen föreslår alt bankerna skall få rätt att ge ut
bl. a. egna obligationer men att AP-fonden inte skall ha rätt atl förvärva
dessa. Motivet för förbudet är att hindra att AP-fondens långfrisiiga
kapitalutbud styrs över till mer kortfristig utlåning. Föreningen kan inte
finna något avgörande skäl varför kapitalmarknadens dominerande placerare
skulle åläggas della förbud. Kapitalplacerare bör inle äläggas onödiga
restriktioner i sina val mellan olika placeringsalternativ. En väl fungerande
kapitalmarknad förutsätter ett minimum av restriktioner. Föreningen avstyrker
därför utredningens förslag om förbud för AP-fonden att förvärva
bankobligalioner men avstår från all kommentera förslaget atl AP-fonden
förbjuds alt förvärva bankcertifikat som är av mera kortfristig natur.
Föreningen tillstyrker vidare atl AP-fonderna I -3 får
rätt att köpa konvertibla skuldebrev och s. k. warrants men ej rätt att
konvertera dessa till aktier.
5.21 LRF
AP-fonden har en stor belydelse för kapitalbildningen i
samhällel. Dess uppgift att tillföra kreditmarknaden långfristigt kapital är
enligt förbundets mening av utomordentligt samhällsekonomiskt värde. Det inger
därför bekymmer att kapitalbildningen enligt utredningens analys kraftigt
kommer att avla. Därvid kommer under 1980-talet AP-fondens relativa betydelse
som källa för den långfristiga finansieringen att minska, vilkel enligt LRFs
mening kan få allvarliga samhällsekonomiska konsekvenser, Problemel sammanhänger
i sin helhet med sparandebnsten i samhällel. Utredningen har understrukit
viklen av att den framtida politiken ifråga om pensionsåtaganden och
avgiftsuttagen utformas så atl en sådan försvagning av AP-sparandet förebyggs.
Antalet ålderspensionärer med ATP kommer att kraftigt öka. För att möla de
kommande pensionsåtagandena krävs ett kraftigt avgiftsuttag. Enligt
beräkningarna från Riksförsäkringsverket kan en ökning av arbetsgivaravgifterna
från 1980 med ca 1/4 procent per år bli erforderlig. ATP-avgifterna skulle
därmed år 2000 uigöra mellan 16-18 procent, AP-fondernas dubbla funktion att
svara för pensionsåtagandena och att tillföra kapitalmarknaden ett stabilt
utbud av långfristigt kapital får enligt LRFs mening ej ifrågasättas.
Emellerlid är denna dubbla funktion
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 189
förbunden med frågan om vilka avkastningskrav som fonden
kan rikta. Genom kreditpolitiska beslut har AP-fondens placeringar fått en
relativt hög andel lågavkastande obligationer. Dessulom betonas ofta
AP-fondernas betydelse att tillföra näringslivet riskvilligt kapital, vilket
även markeras av 4:e AP-fondens tillkomst. Den fjärde AP-fonden föreslås av
utredningen få begränsa placeringarna till 10 procent av röstetalet för alla
aktier i resp. företag.
Enligt LRFs uppfattning bör AP-fondernas placeringar
präglas av flexibilitet. Samtidigt bör mellanhandsinstitutens funktion ej
förändras som en länk mellan AP-fonden och kapitalmarknaden. Därigenom kan en
bred anpassning ske till olika låntagarkategoriers kapitalbehov. De flexibla
inslagen i placeringspolitiken bör innefatta traditionella placeringar som
aktier, obligationer och reverslån. Enligt LRFs uppfattning är de flexibla
inslagen beroende på ulformningen av respektive låneforms delmarknad. Obligationsmarknaden
kan exempelvis behöva differentieras eller få en utformning som ej ger den
stelhet som ofta förekommer p. g. a. kreditpoliliska åtgärder. Genom en
differentiering kan AP-fonden förbättra möjligheterna atl vid
placeringsbesluten inväga avkastningskraven. Dock vill LRF beträffande
placeringsreglementet § 4 understryka det principiella värdet av det
föreslagna: "inom ramen för vad som är förenligl med allmänna ekonomiska
politiken och med beaktande av kreditmarknadens funktionssätt".
Första, andra och tredje AP-fonderna föreslås i likhet med
fjärde fonden få möjlighel att förvärva konvertibla skuldebrev och warrants,
LRF ser i förlängningen av detta förslag en tveksam uppluckring av fondernas
funktion gentemot kapitalmarknaden. Marknaden för konvertibla skuldebrev är
starkt växande. Dess värde som låneform vill LRF ej ifrågasätta utan ser med
lillfredsställelse på sådana innovaliva förändringar på kapitalmarknaden. LRF
anser emellertid alt fjärde AP-fonden med liden ej i tillräcklig grad kan
fånga upp denna marknad. Av flera skäl anser LRF att ett utökat fondantal i
stället bör tillförsäkra AP-fonden möjlighelen att förvärva konvertibla
skuldebrev och warrants. I denna riktning pekar flera av LRFs överväganden
enligt ovan. En ökad kapitalbildning bör följas av en spridning av
placeringarna. Eventuellt tänkbara negaliva effekter genom fondernas
dominerande ställning kan därvid reduceras. Tillförseln av riskvilligt kapital
till näringslivet bör även förbättras. DeUa bör leda lill att ett utökat
fondanlal kan få likvärdiga uppgifter. Utredningen anför att på sikt bör
övervägas atl inrätta en femte fondstyrelse. LRF delar säledes denna
uppfattning och vill betona att flera skäl föreligger för att ej uppskjuta en
sädan prövning. LRF vill ej föreslå ett bestämt fondantal, utan anser att även
denna fråga bör prövas. Grundprincipen i LRFs uppfattning är härvid att
fondantalet kan på ett avgörande sätt spela en roll för kapitalmarknadens
funktioner.
Utredningen förelär ett avskaftande av återlånesystemel i
dess nuvarande form. LRF tillslyrker detta förslag men vill framhålla vikten
av att AP-fondemas placeringsinriktning får molsvarande revidering, så alt
mellanhandsinstitutens krediigivningsmöjligheter ulvidgas för alt tillgodose
näringslivels krediiförsörjning. Det system som föreslås ersätta det nuvarande
skall anpassas till de mindre förelagens behov. Föreslagen utformning
innefattar dels en övre beloppsgräns om 500.000 kronor dels en 5-ärig ackumuleringsrätt.
LRF vill uttrycka sin tillfredsställelse med inriktningen på de mindre
företagen, men vill inle acceplera de begränsningar som beloppsgränsen 500.000
kronor och en 5-årig ackumuleringsrätt medför. LRF vill därför föreslå att
beloppsgränsen höjs till I mkr och en lO-årig ackumu-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 190
leringsrätt införs. Detta bör av flera skäl vara en
betydelsefull strukturanpassning, då mindre förelag i utveckling kan ges hjälp
till ökade salsningar. En investering i ett mindre företag skall därvid ses i
relation till verksamhetens omfattning och dess betydelse för företagels
utveckling. En lO-årig ackumuleringsrätt lorde medföra att flera företag får
möjlighet att utnyttja återlånen, vilket bör bidra till atl underlätta
finansieringen av småförelag. För att systemet ej skall belastas med allt för
många mindre lån, bör minsta lånebeloppet fastställas lill 50.000 kronor.
Ulredningen förordar vidare att AP-fonden inte skall ha
rätt all förvärva obligationer utgivna av bank och s. k. bankcertifikat. LRF
vill härvid instämma i utredningens uppfattning.
LRF tillstyrker ulredningens förslag alt beträffande
tredje AP-fonden gränsen justeras från 20 till 50 anställda för storleken på de
företag, vilkas avgifter lillförs fonden. LRF föruisätter att tredje fondens
placeringsinriktning bibehålles.
5.22 KF
Utredningen anser att den fjärde AP-fonden bör tillföras
ökade resurser och att på sikt en fristående femle AP-fond ev. bör inrättas. KF
delar denna uppfattning men anser att även kooperativt ägda bolag skall få
möjlighet alt lillföras kapital ur dessa källor. Kooperativa förelag bör här
inte ha konkurrensnackdelar gentemol privatägda börsföretag. Ett
specialinriktat utredningsarbete bör genomföras med syfte att utforraa ett
sådant placeringsreglemente för fjärde AP-fonden, och motsvarande för en ev,
femte fond, så att akiieplaceringar i kooperativt ägda bolag blir möjligt.
Äteriånesystemet i AP-fonden bör - enligt utredningens
uppfattning -
avskaffas i sin nuvarande form och ersättas med en utlåning anpassad till
de mindre företagens behov.
Trots att vissa brister uppenbarligen föreligger i
ålerlånesystemet anser dock KF alt gällande regler på ett betydelsefullt sätt
bidragit till att underlätta konsumentkooperationens kapitalförsörjning. Ett
slopande av det nuvarande systemet skulle försvåra den finansiella planeringen
och försämra utsikterna att skaffa erforderligt kapital i ett läge där
konsumentkooperationens möjligheter att utnyttja kapitalmarknaden redan är
begränsade. KF avslyrker därför ulredningens förslag att avskaffa de nuvarande
formerna för återlån från AP-fonden.
5.23 Sveriges industriförbund och Svenska
handelskammarförbundet
Återlånesystemel
I kapitalmarknadsulredningen liksom i 1957 års
pensionskommitté kan i argumenteringen i fråga om återlånerälten urskiljas en
målkonflikt. Mot behovet av att kompensera företagen för den finansiella
belastning som pensionsutgifterna ulgör står önskan att skapa institutionella
fömtsättningar för en samhällsekonomiskt effektiv allokering av
kapitalresurserna. Konflikten kan också uttryckas så atl mot statsmakternas
ekonomisk-politiska intention slår företagens ambitioner att säkra sin
långsiktiga finansiella planering. Den här målkonflikten avgjorde
pensionskommittén till förelagens fördel genom återlåneräilens införande medan
kapitalmarknads-utredningen med disciplinen på kapitalmarknaden som
huvudargument vill avskaffa den utom för småföretagen.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 191
Den argumentering som bygger upp
kapitalmarknadsulredningens ställningstagande är enligt vår uppfattning
ofullständig och grundad på i huvudsak teorier som gäller i ekonomier med
någorlunda perfekt fungerande kapital- och kreditmarknader. Så är ju som bekant
långt ifrån fallel i Sverige. Härtill kommer intentionerna hos de lidigare
politiska makthavarna atl på olika sätt pressa ner den genomsnittliga
vinstnivån och därmed sparandet inom företagen. Detta har haft tvä syften -
att göra dessa mer mottagliga för den ekonomiska politikens redskap och att
minska det interna företagssparandel för alt därmed reducera ägarnas
förmögenhetsbildning. De successivt upptrappade arbetsgivaravgifterna har
sannolikt medverkat till denna politik.
1 det här läget har förelagens tillgång pä långfristigt
kapital utifrån kommit att spela en allt viktigare roll i den finansiella
planeringen. Förelagen har här i Sverige inte som sina utländska konkurrenter
tillgång lill inhemska marknader där i huvudsak priset är avgörande för att
kapital skall ställas till förfogande. I stället är de underkastade
emisssionskoniroll.
I den här situationen tillmäts återlånen betydande vikt av
de större företagen. De utgör ju en av de få finansieringsformer som företagen
med säkerhet vel är disponibla.
Utredningen säger sig med förslaget inte vilja reducera de
större företagens totala lillgång på långfristigt kapital. De stora företagen
sägs ha goda institutionella förutsättningar att tillgodose sitt kapitalbehov
på obligalionsmarknaden. Så har emellertid hittills inte varil fallet och
utredningen ställer inga uttryckligare förslag i riklning mol en förändring på
den här punkten.
Härtill kommer att ingen hänsyn tas till de medelstora
förelagen för vilka obligationsmarknaden åtminstone hittills inte varit öppen.
Sammanfattningsvis vill vi alltså hävda att på grund av de nu rådande institutionella
förhållandena på den svenska kapitalmarknaden en förändring av återlånerälten
i enlighet med kapitalmarknadsutredningens förslag skulle vara till stor
nackdel för många företag. Vi avstyrker därför återlånesystemets avskaffande
för de större företagen men tillstyrker samtidigt den ackumuleringsrätt och
utökning av bindningsrätten till 15 år som föreslås.
Fjärde AP-fonden
Utredningen föreslår att fjärde AP-fonden tillföres ökade
resurser för aktieförvärv "i takt med utvecklingen". Vidare att en
eventuell femte fond senare inrättas. Mot bakgmnd av de argument som
presenteras i inledningen till delta yttrande vill vi uttrycka följande: Brisl
på riskvilligt kapital från marknaden uppkomraer normalt om avkastningen på
ägarkapitalet i företagen faller under en nivå där alternativa investeringar
ger bättre avkastning. Om i en sådan bristsituation riskkapital tillföres
företagen på andra än strikt ekonomiska gmnder leder detla till en mindre
effektiv resursfördelning och därmed till ett mindre ulrymme för
reallöneförbältringar.
Frestelsen att i vissa lägen låta utbudet av riskkapital
från AP-fondsystemet ske på andra grunder än rent ekonomiska, dvs. vad som kan
betraktas som varande i försäkringstagarnas intresse, måste av naturliga skäl
vara mycket stark. Det är därför viktigt att utbudet av riskkapital från
AP-fondsystemel begränsas och omgärdas med sådana restriktioner all fonden inte
får ett dorainerande inflytande på marknaden för riskvilligt ägarkapital.
Vid en återgång till normala avkastningsförhållanden på
aktiemarknaden kommer med all sannolikhet behovet av ökat riskkapital genom
nyemissio-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 192
ner atl tillgodoses genom ökat utbud från hushåll och
andra institutioner än AP-fonden.
Vi tillslyrker därför utredningens förslag om samma regler
för AP-fondens aktieinnehav som för försäkringsbolagen, dvs. att innehavet i
varje företag maximeras till 10 proceni av röstetalet.Detla skall gälla
AP-fonden i dess helhet, dvs. oavsett hur många fonder som i framliden får rätt
att inneha aktier. Samtidigt avstyrker vi den av majoriteten föreslagna
dispensmöjligheten från denna regel.
Vi vill i det här avseendet också påtala två för fjärde
AP-fonden i förhållande till övriga avvikande regler. Avkastningen på i fjärde
AP-fonden förvaltade medel tillgodoräknas fonden som investeringsmedel. Enligt
vår uppfattning skall dessa medel i slället användas för läckande av pensionsutfästelser.
Vidare upprätthålls inte den parilelsregel mellan näringslivets organisationer
som gäller för fonderna 1 -3 i fjärde AP-fonden.
AP-fonden - övrigt
Den
institutionetia strukturen på den svenska kapitalmarknaden karakteriseras av
en stark koncentration till ett fåtal institutioner inriktade på speciella
grupper av låntagare. Ett sätt att minska denna koncentration är att öka
bankernas möjligheter lill en mer differentierad och långsiktig kreditgivning.
Ett led i detta är, som ulredningen föreslår, att ge bankema rätl till
utgivning av obligationer. Vi kan inle finna något skäl mot att bankerna på
detta sätl deliar i kanaliseringen av AP-fondens medel. Däremot kan det vara
mindre lämpligt för AP-fonden alt förvärva bankcertifikat på grund av dessas
mer kortsiktiga natur. Vi avstyrker därför kapitalmarknadsutredningens förslag
om förbud för AP-fonden atl förvärva bankaktier men accepterar att AP-fonden
förbjuds att förvärva bankcertifikat. Vi tillslyrker vidare all AP-fonderna 1-3
får rätt att köpa konvertibla skuldebrev och warrants men ej konvertera dem.
5.24 SHIO och Familjeföretagens förening
AP-fondens organisation
Utredningen föreslår att gränsen för de medel, som skall
tillföras tredje fondstyrelsens förvaltning, sätts vid företag med 50
anslällda. Fonden tillförs nu egenavgifter och avgifter från företag med färre
än 20 anställda. Eftersom tredje fondens andel har sjunkit från ursprungligen
20 till 16 %, är del enligt utredningen motiverat alt höja gränsen för antalet
anställda. Organisationerna har ingen erinran mot detta förslag.
Lån via bankinstiluten
Ulredningen föreslår alt Allmänna pensionsfonden skall få
rätl atl förvärva bankobligalioner och bankcertifikat, bl. a. i syfte atl
förstärka bankernas kapitalbas. Förslaget tillstyrkes.
Fjärde AP-fondens verksamhetsbetingelser
Fjärde AP-fonden hade vid utgången av 1976 av sina totala
placeringar på 730 mkr investerat 185 mkr i nyemissioner på aktiemarknaden.
Fondens aktieinnehav motsvarade 1,7 % av de börsnoterade företagens sammanlagda
börsvärde. Enligt utredningens egen bedömning har aktieförvärven verkat
stimulerande på aktiemarknaden och också verkat marknadsvidgande. Utredningen
föreslår därför atl Qärde AP-fonden skall få rätt atl in-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 193
neha aklier upp lill 10 % av röstetalet i ett bolag. Del
noterades samtidigt alt fonden redan idag i några fall har aktier lill mer än
10 % av röstetalet.
Organisationerna anser alt man för överskådlig framtid bör
vara restriktiv när det gäller fjärde fondens aktieförvärv, så att fonden inle
får ett för dominerande inflylande i vissa bolag. Med denna reservation
tillstyrkes ulredningens förslag, att fjärde AP-fonden skall äga räll alt
inneha aktier upp till 10 % av röstetalet i svenska aktiebolag.
I detta sammanhang vill organisationerna aktualisera
frågan om sammansättningen av fondstyrelserna. Sveriges hantverks-och
industriorganisalion är för närvarande representerad av en ledamot jämte
suppleant i Iredje fondstyrelsen. I Ijärde fondstyrelsen är näringlivels
representation begränsad till en av SAF och en av Sveriges industriförbund
nominerad ledamot jämte en av SHIO nominerad suppleant. Med hänsyn till
aktiemarknadens vidgade betydelse för de mindre och medelstora företagen
hemställer organisationerna om alt fjärde fondens slyrelse förändras så att
näringslivet kommer att företrädas av, förutom de av SAF och Industriförbundet
föreslagna ledamöterna, en ledamot och en suppleant representerande Sveriges
Hantverks- och Industriorganisation - Familjeföretagen.
1 avsnittet om lån via bankinstituten (betänkandet 8.4.45,
s. 473) omnämns avslutningsvis en "i diskussionen framförd tanke att
långfristiga räniebundna krediter till de mindre föietagen skulle förmedlas via
bankinstituten inom ramen för en refinansiering hos AP-fonden"".
Utredningen nöjer sig dock med alt nämna denna fråga (även på s. 477) och anser
atl dessa företags krediiförsörjning bör kunna förbättras genom utnyttjande av
bankinstiluten i ett reviderat återlånesystem.
Organisationerna återkommer nedan till återiånesystemels
utformning men anser alt frågan om långfristiga räntebundna krediter enligt det
föreslagna systemet inte bör släppas så enkelt som utredningen gjort.
Som ledamoten Sjönell framhåller i sill särskilda yttrande
(s. 763-764) är reglerna för lån till industrifastigheter olillfredsställande.
För industribyggnader gäller nu 15 års kreditlängd mot upp till 40 år och mer
för lån till bostadshus via bostadsmarknadens kreditinstitut. Vi föreslår
därför ett särskilt studium av möjlighetema att förbättra finansieringen av
enskilda industrifastigheter och kollektiva verksladshus genom att medge såväl
förlängda lånetider som föriängd avskrivningstid.
Återlänesystemet
Ett av utredningens förde mindre företagens del viktigaste
förslag gäller införande av räll lill ackumulerade åleriån. Organisationerna
har länge verkat för att en rätt till ackumulerade återlån skall finnas och vi
tillstyrker därför med stor tillfredsställelse utredningens förslag att en
ackumulerad åierlånerätt avseende de senaste fem åren skall införas och all 50
% av inbetalda avgifter skall kunna återlånas. Vi instämmer ocksä i
ulredningens synpunki att härigenom även små förelag skall kunna uppnå ett
rimligt återlånbart belopp. Av värde är också utredningens påpekande att de
mindre företagen genom det föreslagna äteriånesystemet till en del skyddas mot
en kredilåtstramning, vilket av utredningen inte uppfattas som en nackdel ur
kreditpolitisk synvinkel.
I sin argumentering för förslaget om ackumulerad
åierlånerätt hänvisar utredningen till överläggningar med representanter för
mindre förelag, varvid konstateras att de belopp som hittills kunnat återiånas
ofta varil allt för små för alt motivera ett årligen återkommande
ansökningsförfarande. Delta har särskilt gällt arbetsintensiva mindre företag
med brist på rörelseka-
13 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 194
pital. Dessa synpunkter kan vitsordas av organisationema,
som är övertygade om att rälten till ackumulerade återlån kommer alt innebära
ett ökat utnyttjande av denna låneform bland de mindre och medelstora
företagen.
Organisationerna delar däremot inte utredningens förslag
att det totala belopp som vid varje lidpunki skall få utestå som återlån, bör
begränsas till 500.000 kronor. Detta motiveras av att denna låneform skulle
avgränsas till mindre företag. Det relativt ringa beloppet sägs göra låneformen
ointressant för medelstora eller större företag.
Ulredningens motivering är på denna punkt inte
övertygande. Återlånerätlen bör också ses i del hisloriska perspektivet atl
möjligheterna till återlån infördes i och med alt företagen generellt ålades
att inbetala pensionsavgifter till Allmänna pensionsfonden. Därigenom
försämrades företagens egen soliditet och deras möjligheter atl inom företagen
eller i särskilda gemensamma pensionsinrättningar fondera medlen med relativt
vid disposi-tionsräil. Särskilt för de medelstora företagen skulle den av
utredningen föreslagna gränsen medföra en allvarlig begränsning av möjligheten
atl utnyttja återlånen hos en planenlig låneform. Organisationerna avstyrker
således en så lågt satt gräns som 500.000 kronor.
Utredningen pekar på möjligheten alt koppla återlån till
industrigarantilån, vilka beviljas av bankerna med statlig garanti. Dessa
låneärenden har hittills beretts av företagareföreningarna, en uppgift som vid
halvårsskiftet överföres till de regionala utvecklingsfonderna.
Organisationerna anser det värdefullt om ett smidigt system för kombination av
återlån och industrigarantilån kan ulnylljas. I detta sammanhang kan också med
tillfredsställelse noteras alt de direktlån, som kommer att beslutas av de
regionala utvecklingsfonderna, har fått höjda gränsvärden. Enligt
organisationernas uppfattning är det emellertid angeläget att dessa maximalt
får följa penningvärdet och att såväl beloppen som låneramarna höjs snabbare
än hittills med hänsyn till all denna låneform visat sig attraktiv för många
mindre och medelstora förelag.
5.25 Svensk industriförening
Närdet gäller återlånen i AP-fonden, beträffande vilka
utredningen föreslär genomgripande förändringar har dessa varit en utmärkt
illustration till riktigheten i föreningens många gånger upprepade påpekande
att de mindre företagen varit diskriminerade på kapitalmarknaden i förhållande
till de stora företagen. Återlånen har - och detta visar utredningen med
statistik - till den allt övervägande delen utnyttjats av storföretagen vilka
skulle ha kunnat la upp lån på den ordinarie kapitalmarknaden. Småföretagen däremot
har med de regler som hittills gällt för återlånen varit i praktiken utestängda
från möjlighelerna att tillgodogöra sig AP-medel som krediter. Föreningen
hälsar därför ulredningens förslag om ändrade regler för återlån ur AP-fonden
med lillfredsställelse som ett steg i rätt riktning. De nya reglerna innebär
att maximibeloppet för återlån fastslälles till 500,000 kronor per låntagare.
Femtio (50) procent av inbetalda avgifter får återlånas och en ackumulerad
åierlånerätt avseende de fem senaste åren införs. Lånen binds formellt på
högst 15 år med lika amorteringar varje år och fast ränta tillämpas med
omprövning vart femte år med hänsyn till ränteutvecklingen, I fråga om
utredningens förslag alt avskaffa återlånen i AP-fonden för de större företagen
godtager föreningen de skäl som utredningen anfört som grund för detta förslag.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 195
5.26 Svenska företagares riksförbund
Återlånerälten för fåmansföretagen har ända sedan
systemets tillkomst varit något av en chimär för dessa företag beroende på
reglemas utformning. Förbundet hälsar därför med tillfredsställelse att
återlånerälten nu skall kunna ackumuleras under en 5-års period. Förslaget atl
binda återlånen upp till 15 år är ett steg i rätt riktning men förslaget är
ändock inte tillräckligt för fåmansföretagens behov av medel för invesleringar
i maskiner och fasligheter. Förbundet tillstyrker därför det förslag som
ledamoten Bengt Sjönell anfört i sill särskilda yttrande.
Förbundel är tveksamt till utredningens förslag att
maximera lånebeloppets storiek till 500.000 kronor och därmed slälla ett antal
medelstora och större företag uianför möjligheten att utnyttja återlånen i
förhållande till inbetalda avgifter.
Självklart borde större förelag ha möjlighel all
åsiadkomma en långfristig finansiering av sin verksamhet via
obligationsmarknaden men verkligheten är annorlunda, dels beroende på rädslan
för penningvärdels utveckling, dels beroende på den emissionskontroll som
fortfarande föreligger.
Eftersom dessa företags avgifter ändå avses att
kanaliseras till de störte företagen via andra vägar finns det inte någon
anledning att försvåra för dessa förelag att återlåna avgifter ur AP-fonden
genom att maximera lånebeloppet lill 500.000 kronor.
Fjärde AP-fonden
Utredningens uttalande att 4:e AP-fonden bör tillföras
ökade resurser för aktieförvärv '"i takt med utvecklingen"" är
oroande. Som Förbundet inledningsvis anfört bör del riskvilliga kapitalet
ställas till förfogande genom den fria marknadens försorg dvs. från hushåll och
andra institutioner utanför Allmänna Pensionsfonden.
Ulredningens förslag om maximering av AP-fondens
aktieinnehav utgör eU korrektiv härvidlag som Förbundet sålunda helt ställer
sig bakom men Förbundet finner inte anledning att acceptera förslaget om en
särskild dispensmöjlighet beträffande maximeringen till högst 10 % av
röstetalet.
5.27 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Styrelsen har inte någon erinran mot förslaget att
reglementet för AP-fondens första, andra och iredje styrelse ändras så att
fonden uppmanas att ta hänsyn till penningpolitiska och samhällsekonomiska
synpunkier i sin placeringspolitik.
Utredningen har föreslagit att ålerlånesystemet för större
förelag avskaffas och kvarstår endast för småföretag med möjlighet att
accumulera fem års premieinbelalningar. Börsstyrelsen anmärker i denna fråga
all börsföretagen dominerar som återiånare och att en säker finansieringskälla
för dem byts mot en osäker plats i obligationskön. Slopas ålerlånesystemet,
bör även emissionskontrollen slopas.
Börsstyrelsen går emot förslaget att AP-fonden skall
förbjudas förvärva bankobligationer och bankcertifikat. Styrelsen anser atl
AP-fondens bidrag på marknaden för bankobligationer blir nödvändigt, särskilt
om återlånesystemel avskaffas. Bankcertifikaten ger AP-fonden möjlighet att
förränta likvida medel. Fondens roll som placerare på denna marknad kan positivt
bidra till dess utveckling och funktion, även om fonden endast temporärt
uppträder som placerare. Styrelsen tillstyrker att AP-fonden får
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 196
rält att köpa konvertibla skuldebrev och warrants men ej
att konvertera dem.
Utredningen har vad gäller fiärde AP-fonden föreslagit alt
denna skall tillföras ökade resurser för aktieförvärv "i takt med
utvecklingen" och atl eventuellt även en femte fond inrättas senare.
Börsstyrelsen anser alt i försia hand åtgärder bör vidlas för att förbättra den
ordinarie aktiemarknadens funktionsmöjligheter. Om ytterligare medel för
aktieförvärv skall tillföras AP-systemet bör delta ske genom en femte fond.
Vad gäller maximering av fjärde AP-fondens aktieinnehav i
varje företag, hänvisar börsslyrelsen till de synpunkter som framförts om
motsvarande begränsning för försäkringsföretagens del (se 6.23). Även i fråga
om förvaltning av AP-fondens aktieinnehav under aklivi ägaransvar hänvisar
styrelsen till vad den anfört beträffande försäkringsbolagens aklieförvalt-ning.
5.28 Sveriges fondhandlareförening
Föreningen anser att i första hand bör åtgärder vidtas för
att förbättra den ordinarie aktiemarknadens funktionssätt. Om detta inte bedöms
som tillräckligt, bör en femte fristående fond bildas hellre än alt fjärde fonden
tillförs ökade resurser för aktieförvärv. Föreningen tillstyrker att fjärde
AP-fondens aktieinnehav i varie företag begränsas till föreslagna 10 % av
röstetalet.
Förslaget atl AP-fonden (1-3) får rätt att köpa
konvertibla skuldebrev och warrants men ej rätt all konvertera dem tillstyrks.
Fondhandlareföreningen anser varje reform som kan underlätta industrins
anskaffning av riskvilligt kapital som betydelsefull. Detta förslag som innebär
att marknaden för främst konvertibla skuldebrev breddas är en sådan reform.
Föreningen är dock tveksam till om förslaget är praktiskt genomförbart.
AP-fonderna I -3 skulle ej erhålla rätten att konvertera, vilkel kan innebära
att fonderna måste sälja ut innan lånet löper ut. Om AP-fonderna blir stora
placerare i konvertibla skuldebrev kan denna utförsäljning bli svår att genomföra.
5.29 Sveriges aktiesparares riksförbund
Utredningen framhåller vikten av att tillräckligt
riskvilligt kapital ställs till näringslivets förfogande med lanke på de
betydande behov som industrin väntas få i framtiden. Aktiespararna är eniga
med ulredningen om denna beskrivning liksom de farhågor man allmänt hyser,
nämligen att ökat institutionellt ägande också skulle kunna innebära ökad
koncentration från de källor som i framtiden bidrar med riskvilligt kapital.
Pä denna punkt föreslår Aktiesparama alt en uiredning görs i syfte alt hitta
former för rösträttsbegränsning för all undvika ytterligare maktkoncentration i
näringslivet. Det förslag till begränsning av 4:e AP-fondens aktieinnehav till
10 procent av rösterna i varie enskilt förelag kan mot bakgrund av de synpunkter
som framförs av utredningen förefalla riktigt. Risken för maktkoncentration
föreligger dock, varför Aktiesparama finner en utvidgning av fondens verksamhet
till en femte fondstyrelse redan nu - oberoende av den fjärde - som en mera
attraktiv lösning. En begränsning av ägarandelen i varje förelag skulle därvid
sättas lill högst 5 procent. Nägon dispensmöjlighet bör ej medges för att
överskrida denna gräns. Om ytteriigare ak-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 197
tiefonder skapas inom AP-fondernas ram, bör inte
röstetalet i något företag överstiga 10 proceni i alla fonderna tillsammans.
Aktiesparama instämmer i reservation i frågan lämnad av
Lars Wohlin.
5.30 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)
1 slort sett synes de nuvarande reglema för återlån
fungera väl och FAR har inte heller funnit att utredningen presenterat
lillräckliga skäl för föreslagna ändringar. Om ändring ändock skulle komma att
beslutas enligt förslaget, ärdet enligt FARs uppfattning ytterst angeläget att
finansieringssituationen ej försämras för någon kategori av företag. En
femårig ackumuleringsrätt bör under alla omständigheter införas.
5.31 Sveriges flnansanalytikers förening (SFF)
Om Riksdagen beslutar att tilldela AP-fonderna ytteriigare
kapital för aktieköp finner SFF, utredningens tanke att det på sikl bör
inrättas en 5:e AP-fond. vara förenlig med kriierierna för en väl fungerande
aktiemarknad. En koncentration till en enda institution (fond) av ett så stort
utbud som det här är fråga om lorde inte vara lämpligt ulan bör i möjligaste
mån spridas på flera helt självständiga fonder.
5.32 Svenska civilekonomföreningen
Utredningens förslag om tillägg i fondreglementet för
AP-fonden synes på ett värdefullt sätt kodifiera nuvarande praxis ifråga om
fondens inflytande pä länevillkoren på den svenska kapitalmarknaden. Den
hittillsvarande utvecklingen ger även stöd för uppfattningen att
placeringsreglemenlet i huvudsak bör vara oförändrat med påpekandet att fonden
ej bör ha rätt att köpa bankobligalioner eller de s. k. bankcertifikat som
föreslås bli medgivna.
Det av ulredningen skissade förslaget för återlån från
AP-fonden kan vänlas medföra en avsevärd förbättring för de mindre och
medelstora företagen vars kreditbehov idag kan få slå tillbaka förde större
företagen.
5.33 Företagareföreningarnas förbund
Företagareföreningarnas Förbund noterar med
tillfredsställelse utredningens förslag atl återlånesystemel ur AP-fonden bör
få en ny konstruktion som är mera anpassad till de mindre och medelstora
företagens behov. Nykonslruklionen föreslås ske med den uttalade
förutsättningen att de siörre företagens totala finansieringssituation inte
därigenom försämras.
Det föreslagna återiåningssysiemet bygger på att det
totala utestående beloppet begränsas till 500.000 kronor för varje låntagare.
Dessutom gäller bestämmelsen atl 50 % av inbetalda avgifter får återlånas och
en femårig ackumuleringsrätt införs. Lånen binds på högst 15 år med fasl ränla.
Kanaliseringen av fondmedlen skall i huvudsak ske genom
utnyttjande av mellanhandsinslilut eller genom obligationsförvärv. Instituten
och AP-fonden kan därför betraktas som delar av ett och samma system. Mellanhandsinstituten
är starkt specialiserade. För mer konventionell långivning bör institutens
verksamhei inle vara specialdestinerad. Såväl effektivitets-hänsyn som mer
allmänna värderingar talar för att låntagama bör ha möjlighet alt få sina
projekt prövade av flera av varandra oberoende kreditbedömare.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 198
Återlånesystemel bör kunna knytas till
industrigarantilånen så att även företag med brist pä fullvärdiga säkerheter
kan komma i fråga. Förbundet instämmer i denna av utredningen framförda mening.
5.34 HSB:s riksförbund
Rält lill återlån av erlagda AP-avgifter finns nu.
Utredningen föreslåratt denna åierlånerätt i princip skall upphöra. Det kapital
som nu återlånas av företagen bör i stället disponeras av fondstyrelsema för
användning i institutionella former. Förslaget är måhända riktigt utifrån
AP-fondstyrelser-nas synpunkt.
Kooperationen utgör en stor sektor i näringslivet och har
samma kapitalbehov som övriga sektorer. Kooperationens möjligheter att erhålla
rörelsekapital från AP-fonderna är emellertid ytterst begränsade. Den rätt
till återlån som för närvarande finns har ulgjorl ell väsentligt undanlag i
denna begränsning. Äterlånerätten bör således icke avskaffas. I vart fall bör
den kooperativa sektorn i näringslivet ha samma rätt lill återlån som nu. Några
inskränkningar i denna åierlånerätt för den kooperativa sektorn kan icke
godtagas utan att i en fömyad utredning lagts förslag om hur den kooperativa
seklorn skall kunna få en minst motsvarande kapitaltilldelning från
AP-fonderna.
5.35 Stockholms kooperativa bostadsförening ek. för.
(SKB)
En begränsning av möjlighetema till återlån från AP-fonden
borde kunna accepteras för bostadsföretagens del mot bakgrund av den gynnade
ställning de har på kapitalmarknaden. Begränsningen förefaller dock väl
kraftig. SKB, som ändå är ell relativt litet förelag, har för närvarande återlån
utestående för 1,200.000 kronor, Återlånen fyller en betydelsefull uppgift för
finansierande av oprioriterade mindre ombyggnads- och renoveringsarbeten och
bidrar lill sådan likviditetsförstärkning som erfordras för låneamorteringar i
snabbare takt än avskrivningar. SKB föreslår att utestående återlån får uppgå
lill åtminstone 1.000.000 kronor.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 199
6 Försäkringsbolagen
Remissinstansema tillstyrker i allmänhet eller vill inte
motsätta sig utredningens förslag att den fria sektom av försäkringsfonden
utvidgas frän to lill 20 % av fonden. Flertalet av dem godtar också
utredningens förslag om atl förbudet mot aktieplacering inom fria sektorn
avskaffas och att försäkringsbolagens andel av aktierna i ett och samma bolag
skall få motsvara 10 % (mol f. n. 5 %) av antalet aktier eller, om del
finns aktier med olika röstvärde, av röstetalet. En del remissinstanser är dock
negaliva eller tveksamma lill de föreslagna utvidgningarna av
försäkringsbolagens möjligheter att inneha aktier.
Remissinstansema tillstyrker att taxeringsvärdet ersätls
med ett uppskattningsvärde, fastställt efter expert värdering i varje särskilt
läll, i fråga om reglema om redovisning av inteckningslån i försäkringsfonden.
Vissa invändningar görs när det gäller vilka procenttal som bör gälla.
Utredningen har föreslagit att 60% av uppskattningsvärdet för samtliga slag av
fastigheter skall gälla som övre gräns. Några remissinstanser anser, atl 50%
av uppskattningsvärdel bör gälla som övre gräns för industrifastighet, medan
andra förordar att samma andelstal som f, n. behälls. Ett annal förslag är all
inteckning i jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheter får godtas,
om den ligger inom 75% av uppskattningsvärdet.
Övriga förslag beträffande försäkringsbolagen biträds i
slort sett av remissinstansema.
6.1 Bankinspektionen
Del kan noteras att enligt de föreslagna placeringsreglema
för försäkringsbolagen (274 § lagen om försäkringsrörelse) placering mot
inteckning inom 60 % av fastighets uppskattade värde är fondgill oavsett om det
är fråga om jordbruks-, bostads-, kontors-, affärs- eller industrifastighet. Utredningen
konsiaterar, alt man därmed frångår riskkriterierna i 57 § bank-tagen, man menar
att de för bankema gällande kapitaltäckningsreglerna haren annan funklion än
försäkringsbolagens placeringsregler.
Utredningens förslag utgår från förutsättningen att
värderingen av fastighet skall ge en tillförlitlig grund för belåningen även
betr industrifastighet. Enligt utredningen får i vissa fall värderingen ta
sikte på vederbörande företags bärighet medan i andra fall värderingen i större
utsträckning får grundas på själva fastighetens beskaffenhei. Placerarens
värdering av lån-lagarens ställning skall också kunna komma till uttryck i ett
för fastigheten fastställt belåningsvärde.
Vad som här kan förtjäna att särskilt understrykas är
föränderiigheten av de förutsättningar varpå lån till industriföretag i
allmänhet grundas och därav följande osäkerhet. Del är inle fråga om
realbelåning såsom vid belåning av bostads- och jordbruksfastigheter utan
snarare om belåning av fö-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 200
relags möjligheter till posiliv utveckling. Detta ställer
stora krav på organisationen för kreditgivning och lör krediluppföljning.
Betydelsen av den senare bör starkt framhållas.
Vad här anförts leder inspektionen fram lill den
uppfattningen, att i vart fall lån mot säkerhet av inleckning i
industrifastighet bör beviljas med större försiktighet än utredningen tänkt
sig.
Eftersom försäkringsbolagen knappast bör skaffa sig någon
särskild organisation för bevakning av sädana krediter, bör högsta gränsen i
fråga om dessa sällas vid 50% av uppskattningsvärdet.
Enligt utredningen lår inle försäkringsbolag utan
försäkringsinspektionens medgivande äga andel i akiiefond. Bestämmelsen är
påkallad av farhågor från utredningens sida om att försäkringsbolag genom
förvärv av sädana andelar skulle kunna ulöva inflytande över aktiebolag utöver
vad som eljest är möjligl med hänsyn till restriktionerna i 336 § lagen om försäkringsrörelse.
För lörsäkringsinspektionens medgivande föreskrivs i specialmotiveringen till
336 § visst villkor (s. 33). Föreskriften beaktar även det fall att
försäkringsbolaget skulle äga aklier i del fondbolag som förvaltar fonden.
Väsentligt i sammanhanget är atl 17 § akliefondslagen tillägger företrädare för
fondandelsägarna i fondbolagels slyrelse särskild befogenhet vad gäller
utövande av rösträtt tör aktier i förvaltad aktiefond. Det torde få förutsättas
atl inte försäkringsbolag på grundval av andelsinnehav dikterar tillsättandet
i londbolaget av ledamöier som avses i 17 § (7 § andra stycket) aktiefondslagen
sä att bolaget den vägen kan öka sitt inflylande över aktiebolag i vilket
fonden och försäkringsbolaget har aktier. I de av inspektionen godkända
fondbestämmelserna för aktiefond är möjligheten att i kraft av stort
andelsinnehav besiämma över tillsättande av ifrågavarande ledamöter begränsad.
Genomgående får nämligen inle rösträtt utövas för mer än högst 10% av antalet
på fondandelsägarslämma förelrädda andelar. Utredningen anlyder i den allmänna
motiveringen förekomsten av viss kontrollmöjlighet lör bankinspekiionen.
Inspektionen utgår frän atl den i förekommande fall också kan ingripa mot
sådant val av styrelseledamol i fondbolag som uppenbarligen vore ägnat att
skänka otillbörligt inflytande över fondbolagets förvaltning, särskilt då i
vad gäller begagnandet av rösträtten för aktiefonds aktieinnehav.
6.2 Försäkringsinspektionen
Inspekiionen har med de undantag som nedan anges
tillstyrkt utredningens förslag vad avser försäkringsbolagen och har i sitt
yllrande anfört:
Försäkringsinspektionen delar utredningens mening att en
liberalisering av försäkringsrörelselagens kapitalplaceringsregler bör komma
till stånd. Därigenom skapas ett ulrymme för förbättrad räntabilitet. Det helt
avgörande för nivån på den reala avkastningen av försäkringsbolagens placeringar
är givelvis det allmänna ränteläget och prisstegringstakten. Det är emellerlid
ett intresse för försäkringstagarna särskilt i en ekonomi med inflationstryck
att möjlighelerna till även en marginell förbättring av räntabiliteten genom
en liberalisering av lagens placeringsregler tillvaratages. -Redan i ett yllrande
år 1965 över förslag från försäkringsbolagens sida om lättnader i
placeringsreglerna tillstyrkte inspektionen en friare placering av medel för
redovisning av försäkringsfond, som dock i huvudsak avvisades av statsmaktema.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 201
I en skrivelse lill regeringen år 1972, som överlämnades
till kapitalmarknadsulredningen, föreslog Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Folksam avsevärda ändringar i försäkringsbolagens
placeringsregler. Bl. a. skulle enligt förslaget samtliga försäkringsbolagens
tillgångar tilldelas kvoter i omvänd proportion till placeringarnas riskgrad
och sättas i relation till försäkringsfonden och vissa andra fonder. Därigenom
skulle en större flexibilitet åstadkommas i kapitalförvaltningen. - Enligt kapitalmarknadsutredningens
bedömning är det föreslagna systemet komplicerat då det arbetar med en stor
mängd redovisningskvoter som dessulom är svära att avväga. Del är också svårt
att bedöma konsekvenserna för placeringsinriktningen. Utredningen förordar
därför att det nuvarande systemet med en uppdelning av tillgängama på fondgilla
och icke fondgilla placeringar bibehålles med vissa modifieringar. -
Försäkringsinspekiionen delar kapitalmarknadsulredningens uppfattning i denna
huvudfråga och förutsätter därvid alt gällande pantsätlningsregler kvarstår.
I anslutning till------ (förslaget att reverslän skall
vara fondgilla) vill in
spektionen erinra om att inspektionen genom cirkulär 1976-11-23 till för
säkringsbolagen meddelat att reverslån till kreditaktiebolagen utan pröv
ning i varie särskilt fall godkänns som värdehandling i vilken bunden sek
tor av försäkringsfonden får redovisas.
Redovisningsgränsema för inteckningslån
Inspektionen
kan inte godkänna utredningens förslag i dess helhet på denna punkt. Allmänt
setl är säkerhelen i jordbruks-, bostads-, kontors-och affärsfastigheter större
än i industrifastigheter, vilket kommit till uttryck såväl i gällande
försäkringsrörelselag (274 §) som i banklagen (57 §). Som utredningen själv
påpekar bör säkerheten i den bundna sektorn ej i nägon nämnvärd utsträckning
reduceras, inte minst med tanke på den vidgning av den fria seklorn som
samtidigt föreslås. I gällande lag är redovisningsgränsen för lån med säkerhei
genom inteckning i industrifastighet eller tomträtt till sådan fastighet 66 2/3
procent av taxeringsvärdet. Inspektionen föreslår att i samband med den av
inspektionen tillstyrkta anknytningen till uppskattningsvärden denna gräns
ersätls med 50 procent av uppskattningsvärdel. När det gäller lån med säkerhet
genom inleckning i jordbruks-, bostads-, kontors- eller affärsfastighel eller
tomträtt till sådan fastighet tillstyrker inspektionen utredningens förslag
till redovisningsgränser.
Den fria sektorn
Inspektionen tillstyrker utredningens förslag atl den fria
sektorn (av försäkringsfonden för tvä försäkringar) vidgas från 10 proceni
till 20 procent. 1 yttrandet år 1965 över ett förslag från försäkringsbolagens
sida om friare placeringsregler tillstyrkte inspektionen ett motsvarande
förslag. Inspektionen anförde att vid en liberalisering av
försäkringsrörelselagens kapitalplaceringsregler del är lämpligt att gå fram
på den vägen all man - med bi-behällande av stränga soliditetskrav inom en stor
bunden sektor - ökar den fria sektom och skaffar sig erfarenhet härav.
Försäkringsbolagens faktiska placeringspolitik har varit
mer restriktiv än vad placeringsreglerna föreskriver. Den fria sektom har
endast utnyttjats till drygt en tredjedel. Resten av utrymmet i den fria
sektom utgörs sålunda av sådana lillgångar som är föreskrivna för den bundna
sektorn. Av-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3
202
opaginerad Kontrollera mot PDF
vikelserna mellan bolagen är dock stora och det finns
bolag som utnyttjat fri sektor till nära 80% och mer.
De värdehandlingar som motsvarar försäkringsfonden för livförsäkringar
och för vilken försäkringsrörelselagens kapitalplaceringsbestämmelser gäller,
skall vara pantsatta lör försäkringstagarnas räkning. Vid sidan om
försäkringsfonden för livförsäkringar har livförsäkringsbolagen även andra
fonder frärast överskottsfonder, de s. k. fria fonderna. Dessa andra fonder,
lör vilka panlsättningsskyldighet ej föreligger, får placeras fritt, sålunda
även i aktier. Den fria sektom av försäkringsfonden för fivförsäkringar har
hittills inte fått placeras i aktier.
En konsekvens av en vidgning av den fria seklorn från 10
proceni lill 20 procent är att bolagens möjligheter lill placeringar i
fastigheter och lån till den del den formella säkerheten inle uppfyller kraven
för placering i bunden sektor ökar utan atl konkurrensen med aklier i de fria
fonderna behöver skärpas. Genom den avlastning av de fria fonderna som därmed
möjliggöres skapas sålunda en avsevärd lättnad för bolagen vad gäller
aktieplacering. Della är fallet även om den fria sektorn av försäkringsfonden
ej skulle öppnas för aktier.
Möjligheten att placera de fria fondema m. m. i aktier har
hiltills utnyttjats i relativt begränsad omfattning. Detta visas i
nedanstående tablå som visar läget ultimo 1976:
Liv-och sjukförsäkringsbolagen ull 1976
(1)
(2)
(3)
(4)
Erfordedig
Tillgångar,
Härav
(3)1
pantsättning
för vilka.
aktier
%av
mkr.
pantsättnings-skyldighet ej föreligger mkr.
mkr
(2)
Skandia
Liv
8 300
2235
512
23
Trygg
6652
1367
480
35
Valand
1640
537
81
15
Folksam
liv
1149
SS
0
0
Liv-Göta
644
102
17
17
SPP
\ 3 591
3620
479
13
Samtliga
liv-
och
sjukför-
säkringsbolag
36 397
8 751
1656
19
Av tablån ovan framgår atl ett mycket stort kvarstående
utrymme för aktieplacering finns inom del område, för vilket
panlsättningsskyldighet ej föreligger. Utrymmet för aktieplacering hade i
genomsnitt utnyttjats till c:a en femtedel (19%). Bokförda värdel av liv- och
sjukförsäkringsbolagens aktier var 1,7 miljarder kronor.
Försäkringsrörelselagens regler hade sålunda teoretiskt medgivit
aktieplacering med ytteriigare c:a 7 miljarder kronor. 1 praktiken hardock
denna placeringsmöjlighet varil beskuren genom riksbankens kraftigt verkande
placeringsrekommendationer.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 203
Av tablån framgår även att 20 procent av erforderiig
pantsätining (den föreslagna nya fria seklorn) motsvarade ett värde av 7,3
miljarder kronor ull 1976.
Mellan de säkerhetssynpunkter som följer av
försäkringsrörelselagens soliditetsprincip och de synpunkter kapitalmarknadsulredningen
främsi haft att företräda finner inspektionen en rimlig kompromiss vara, alt
man vidgar den fria sektom frän 10 procent lill 20 procent utan atl samtidigt
som en nyhet införa aktieplacering i denna sektor. Som framgår av vad ovan sagts
kommer redan vidgningen av den fria sektorn att medföra lättnader för bolagen
även vad avser aktieplaceringen. Med hänsyn till det utrymme för
aktieplaceringar som enligt ovan de fria fondema erbjuder kommer även med
denna lösning under överskådlig tid bolagens önskemål om aktieplacering att
kunna tillgodoses utan hinder av kapitalplaceringsreglerna i FL274§.
Skulle mol
inspektionens avstyrkande den fria sektorn av försäkringsfonden öppnas för
aktier bör en begränsning ske lill sådana aktier som är föremål för notering på
fondbörs inom riket. För den praktiska kontrollen av redovisningen av
försäkringsfond måste fortlöpande tillgång till marknadsvärden finnas. Detta
kräver ett tillägg till utredningens förslag till lagtext.
Höjningen av andels- och rösteialsgränsen från 5 proceni
till 10 procent (FL336§).
Utredningen anser att med en ökning av tillätet
aktieinnehav i ett och samma aktiebolag bör förenas ett aktivt ägaransvar till
skydd även av försäkringsbolagets intressen. Försäkringsbolagen bör icke
uppfatta sig endast som passiva kapitalplacerare.
Vad beträffar tillämpningen av en begränsningsregel av
detta slag erinrar ulredningen om stadgandet i FL 336 § att om ett
försäkringsbolag tillhör koncern begränsningsregeln skall gälla koncernen. Alla
försäkringsbolag som är med varandra sålunda förenade att de inbördes är moder-
och dotterbolag eller dotterbolag till samma moderbolag belecknas i FL 333 §
som koncernbolag. - Inspektionen vill i detta sammanhang också erinra om atl en
kommitté bestående av företrädare för inspektionen och försäkringsbolagen i
november 1975 lagt fram förslag till ny försäkringsredovisning m.m, (överlämnat
av inspektionen 1976-10-13 till finansdepartementet). Kommittén har därvid
föreslagit ett nytt koncernbegrepp (jämför FL 333 S) innebärande att inte
endast svenska försäkringsbolag utan också allmänna aktiebolag, ekonomiska
föreningar, utländska försäkringsbolag och andra svenska eller utländska
företag omfattas av koncernbegreppet.
Härutöver vill inspektionen i sammanhanget framhålla atl
inspektionen vid lillämpningen av FL 336 § hittills som koncembolag betraktat
även försäkringsbolag ingående i företagsgrupp som utan att vara koncern i
lagens mening har gemensam administration och företagsledning (exempelvis Trygg
och Hansa, resp. Folksam liv och Folksam sak). Inspektionen förutsätter att
detsamma bör gälla även vid en eventuell ändring av femprocentsregeln.
Inspekiionen föreslår inte i detta sammanhang någon lagändring men anser all
del vore önskvärl med ell ullalande från statsmakternas sida till slöd för
denna tillämpning.
Vad beträffar själva huvudfrågan, nämligen utredningens
förslag atl höja den gällande andels- och rösteialsgränsen från 5 procent lill
10 proceni vill inspektionen understryka, att de synpunkier som i denna fråga
utvecklas
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 204
av ledamolen Lars Wohlin i en reservation mot förslaget på
sid. 761 och 762
måste tillmätas stor tyngd.- .
Inspektionen, som starkt vill understryka behovet av
riskspridning när försäkringstagarnas sparmedel placeras, finner atl de
synpunkter som anförts i Wohfins reservation mot förslaget sammanfaller med de
synpunkter inspekiionen främsi har alt förelräda. Inspektionen anser sålunda
all någon höjning av andels- och röstetalsgränsen i FL 336 § ej bör ske och
åberopar därvid främst utredningens eget uttalande att ett ökat engagemang i
annan verksamhet bör vara en konsekvens för försäkringsbolagen av ett ökal
aktieinnehav.
Om man emellertid tillmäter de av utredningen framförda
synpunkterna till förmån för förslaget störte betydelse bör höjningen av
andels- och rösteialsgränsen enligt inspektionens mening vara avsevärt mindre
än i ulredningens förslag.
Inspektionen vill betona vikten av att ledningama för
försäkringsbolagen koncentrerar sig på den i dagens hårda marknad svåra
uppgiften att driva försäkringsrörelse med beaktande av högt ställda krav på
soliditet och skälighet, produktutformning, skadereglering och konsumentinformation.
1 detla läge framstår det inte som önskvärt att försäkringsbolagen skulle
behöva bygga upp en organisation för att bevaka och engagera sig i den
verksamhet som företag pä helt andra områden bedriver.
Sammanfattning
Försäkringsinspektionen tillstyrker utredningens förslag
till ändringar i försäkringsrörelselagen, FL, med följande undantag:
1
När det i 274 §
gäller redovisningsgränsen för placering inom den bundna sektom av
försäkringsfonden av lån med säkerhet genom inteckning i industrifastighet
eller tomträtt till sådan fastighet bör gränsen vara 50 proceni av del
uppskattade värdet.
2
Försäkringsinspektionen
tillstyrker en vidgning i 274 § av den fria sektorn av försäkringsfonden från
10 procent till 20 procent, men anser att gällande restriktion beträffande
placering i aktier bör kvarstå. Om den fria sektorn skall öppnas för aktier,
bör en begränsning ske till aklier noterade på svensk fondbörs.
3
Försäkringsinspektionen
anser atl en höjning av andels- och röstetals-gränsen i 336 § ej bör göras. Om
en höjning görs bör den vara avsevärt mindre än i utredningens förslag.
6.3 Länsstyrelsen i Östergötlands län (reservation)
Två ledamöter (Strindberg och Thermaenius) inom
länsstyrelsen i Östergötlands län, som har förklarat sig genereUt inte ha
några invändningar mot utredningens förslag, reserverade sig till förmån för
utredningsledamoten Wohlins reservation att försäkringsbolagens rätt till
aklieplacering bör ligga kvar på högst 5% av röstetalet i varje enskilt bolag.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 205
6.4 Länsstyrelsen i Kalmar län
Länsstyrelsen vill---- avstyrka utredningens förslag om
vidgad rätl
för försäkringsbolagen att förvärva aktier. Näringslivets
behov av riskvilligt kapital bör tillgodoses i andra former än genom ökad
koncentration av aklieägandel till de stora försäkringsbolagen.
6.5 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen anser, att det finns skäl atl vidga ramen
för försäkringsbolagens placeringar i aktier och obligationer. Länsstyrelsen
tillstyrker därför utredningens förslag i dessa hänseenden.
6.6 Länsstyrelsen i Västerbottens län
För försäkringsbolagens del föreslås en liberalisering av
lagstiftningen, som ger bolagen ökade möjligheter alt utnyttja sina fonder för
aktieplaceringar. Samtidigt föreslås alt maximigränsen för innehav av aktier i
ett företag höjs från 5% till 10% av röstetalet.
Enligt företrädare för länets näringsliv kan den
föreslagna höjningen av maximigränsen leda till en icke önskvärd
maktkoncentration, då en aktieägare, som kontrollerar 10% av röstetalet i ett
börsnoterat förelag, kan utöva ett avgörande inflytande på verksamheten. Vid
sin analys av försäkringsbolagens verksamhet har emellertid ulredningen ej
funnit att dessa på ett otillbörligt sätt skulle ha utnyttjat sitt redan nu
stora inflytande. Med hänsyn härtill och de uppenbara fördelama i övrigt vill
länsstyrelsen ej motsätta sig all utredningens förslag genomförs. Dock
förutsätts att effekterna noggrant följs upp.
6.7 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Fullmäktige delar utredningens synpunkter vad belräffar
försäkringsbolagens placeringsmöjligheter. Fullmäktige vill dock här erinra om
att försäkringsrörelselagen främsi tillgodoser krav beträffande placeringars
säkerhet medan kredilallokeringsaspekler visserligen berörs men inle får någon
framträdande plats. Försäkringsbolagens möjligheter att placera i bankobligationer
utgör ett exempel. Obligationernas säkerhet berättigar att de skall få räknas
som fondgilla placeringar enligt lagen. Ur kreditallo-keringssynpunkt framstår
det däremot som ingalunda givet att bankema skall svara för förmedlingen av
försäkringsbolagens kreditulbud.
I enlighet med försäkringsbolagens önskemål förordar
utredningen en övergäng från taxeringsvärden till uppskatlningsvärden som
underlag för redovisning av tillgångar i den bundna resp, den fria sektorn av
ett bolags placeringar, Fullmäklige instämmer med de argument som framförts i
förslaget, innebärande att tillgångar redovisas enligt mera realistiska och av
marknaden accepterade principer. Utredningen föreslåralt lån mot inieck-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 206
ning i såväl industrifastigheter som bostads-, kontors-
och affärsfastigheler skall fä redovisas i bundna sektorn upp lill 60% av
uppskattningsvärdet -med en specialregel för objekt lill statligt bostadslån -
mot tidigare 2/3 resp. 4/5 av taxeringsvärdet.
Enligt fullmäktiges bedömning innebär en övergång till
uppskattningsvärden som redovisningsunderlag och de av utredningen föreslagna
säkerhetslägen grundade på dessa uppskatlningsvärden att soliditelskravet blir
väl tillgodosett. Fullmäktige förutsätter dock att del större risklagande som
är förenal med belåning av industrifastigheter, i synnerhet sådana som på grund
av sitl läge eller beskaffenhet saknar alternativa användningsmöjligheter,
kommer alt återspeglas när uppskattningsvärdena för dessa fastigheter fastslälles.
Fullmäklige tillstyrker utredningens förslag all vidga den
fria sektorn till alt omfatta ell belopp motsvarande 1/5 av försäkringsfonden.
Minskningen i den formella soliditeten som denna ändring innebär motsvaras med
all sannolikhet, som utredningen ocksä framhåller, inte av någon lika omfatlande
sänkning av den reella soliditeten. Det vidgade utrymmet ger försäkringsbolagen
i princip möjligheter att öka avkastningen. Fullmäktige vill dock erinra orn
alt möjlighelerna för försäkringsbolagen att uinyttja det utrymme som
föreligger enligt lagen om försäkringsrörelse kan behöva begränsas med
kreditpolitiska medel.
Utredningen har också klart visat att tillförseln av
riskvilligt kapital till företagen behöver öka. I en aktiemarknad som
huvudsakligen utgörs av institutionella placerare kan försäkringsbolagen komma
att svara för en betydande andel av utbudet och utredningen anger tre olika
vägar för att främja bolagens möjligheter att placera i aklier.
Genom vidgningen av den fria sektom, som tillsammans med
den bundna sektorn motsvarar försäkringsfonden, ökas bolagens möjligheter att
utnyttja de s. k. överskottsfondema lill placering i bl. a. aktier. Detta
innebär en icke oväsentlig ökning av placeringsutryramet för detta
tillgångsslag.
Därtill kommer att utredningen föreslår avskaffande av
förbudet atl låta aktier, som enda i lagen angivna lillgångsslag, ingå i den
fria sektorn. Utredningen menar att det knappast är befogat all betrakta
aklier som ett tillgångsslag förenat med väsentligt större risker än övriga
placeringar. Fullmäktige inslämmer med utredningens bedömning att sett i ett
längre tidsperspektiv, och med den bredd och differentiering som
försäkringsbolag som stora placerare kan åstadkomma, kan aktier visa sig vara
en placering som kombinerar god avkastning med god säkerhet. Man bör dock uppmärksamma
en annan konsekvens av all aktier inkluderas i den fria seklorn. Det skulle
nämligen enligt fullmäktige leda till en mycket mer betydande ökning av
försäkringsbolagens aklieplaceringsutrymrae än vad som torde erfordras med
hänsyn lill utvecklingen under överskådlig tid. Det kan däriör vara befogat alt
uppskjuta en ändring av lagen på denna punkt till dess erfarenheter har vunnits
av den större aktieförvaltning som försäkringsbolagen, även ulan denna
ändring, kan komraa att svara för.
Utredningens iredje förslag i syfte att fräraja
försäkringsbolagens aktie-placeringar är att vidga rösträttsgränsen från 5 till
10%. Begränsningen har införts i lagen med hänsyn lill det risktagande som är förenat
raed aktieplaceringar, men har även sammanfallit med en förhållandevis passiv
aktieförvaltning från försäkringsbolagens sida. Utredningen har enligt fullmäktiges
mening anfört vägande argument för en vidgning av röslrättsgränsen.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 207
Om försäkringsbolagen skall svara för en stor del av de
framtida aktieförvärven är del av vikt att deras förmåga att deltaga i
framtida nyemissioner inte begränsas lill vad som är förenligt med de nuvarande
rösträttsbestäm-melsema.
Fullmäktige är sålunda beredda atl acceptera en vidgning
av rösträttsgränsen även om en av konsekvenserna, som utredningen också
nämner, skulle vara den att ett större aktieinnehav i ett bolag inte bara kan
utan även bör ge försäkringsbolagen ett ökat inflytande. Utredningen ser ett sådant
inflytande som en naturiig och nödvändig konsekvens av ett ökat ägaransvar.
Fullmäklige förutsätter att tillsynsmyndigheten får vaka över atl
försäkringsbofagens totala engagemang i de bolag vars aktier de äger står i rimlig
proportion till deras totala resurser.
6.8 Fullmäktige i riksgäldskontoret
Fullmäktige tillslyrker de av ulredningen föreslagna
förändringama i placeringsreglerna för försäkringsinrättningar.
6.9 Svenska bankföreningen
Utredningen föreslår beträffande försäkringsbolagens
placeringsregler aU den s. k. fria sektom utvidgas frän för närvarande 10 till
20 procent av försäkringsfonden, alt restriktionen beträffande
aklieplaceringama inom den fria sektorn avskaffas, atl försäkringsbolagens rätt
att placera i aktier vidgas till en andels- och rösietalsgräns av 10 procent
och att försäkringsbolagen också får rätt att förvärva obligationer utgivna av
andra företag än industriföretag.
Bankföreningen tillstyrker förslagen. Beträffande
försäkringsbolagens rält atl placera i aktier anser bankföreningen att en
liknande dispensmöjlighet, som ovan diskuterats beträffande fjärde AP-fonden,
borde övervägas.
Utredningen föreslår, att försäkringsbolagens rätt att
förvärva andelar i akiiefond skall vara beroende av försäkringsinspektionens
tillstånd. Bankföreningen kan instämma i detta men vill tillägga, att sådana
tillstånd normall bör kunna ges i synnerhei för mindre försäkringsbolag. För
denna kategori kan det nämligen vara av intresse att kunna göra sådana
placeringar.
6.10 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
Vi har inget att erinra mol de förslag som ulredningen har
om förändringar av försäkringsbolagens bestämmelser.
6.11 Sveriges föreningsbankers förbund
Förbundel tillstyrker utredningens förslag att
försäkringsbolagens aktieinnehav sätts lill högst 10% av röstetalet i varje
enskilt bolag.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 208
6.12 Svenska försäkring,sbolags riksförbund
Livförsäkringssparandet har sedan flera decennier
engagerats för framför allt bostadsmarknadens och statens kapitalförsörjning.
Visserligen har livförsäkringsbolagen av tradilion och långt före den styrning
Riksbanken numera regelmässigt utövar haft bostadsmarknaden som sin främsta och
naturliga placeringsseklor. Genom tvånget för försäkringsbolagen atl förse
bostadssektorn och staten med vissl angivel kapital har emellertid
ränle-strukturen kommit alt påverkas i en för livförsäkringsspararna negativ
riktning. Allt nominellt sparande drabbas av inflationsförlusier.
Livförsäkringsspararna har emeilertid genom nämnda
administrativa reglering drabbats extra hårt genom att bolagen inle kunnat
erhålla marknadsmässig ränta på sina placeringar. Inflationsförluster blir
givetvis ytterligare kännbara när det är fråga om ett långsiktigt och bundet
sparande. Ålders- och efterlevandeförmäner kan visa sig vara av väsentligt
lägre värde än vad spararna borde ha haft rätt atl förvänta sig.
1 detta sammanhang finner riksförbundet angeläget
framhålla att vad riksförbundet i denna del av sitt yllrande diskuterar i fräga
om livförsäkringsbolagen även har betydelse för skadeförsäkringsbolagen. Den
icke marknadsmässiga räntestrukturen och inflationsutvecklingen har ett starkt
inflytande på dessa försäkringsbolags och deras försäkringstagares ekonomi.
Framför allt är skadekostnaderna, som är dominerande på skadeförsäkringsbolagens
utgiftssida, dels inflalionss'yrda, dels påverkade av en under vissa tider
starkt ökande skadevolym. Skadeförsäkringsbolagen behöver för att möta
utvecklingen såväl pä skadevolymsidan som på inflationssidan en tillräcklig
konsolideringsgrad. Konsolideringsutvecklingen har under senare år inte varit
tillfredsställande. Om inte bolagen skall behöva höja premiema till för
försäkringstagarna oacceptabel nivä, måste de kunna handha sina placeringar så
alt däri ingår realvärden såsom fastigheter och aklier och atl placeringama
även i övrigi sker mot marknadsmässiga villkor.
För atl återgå till livförsäkringssparandet så är vad
riksförbundet ovan anförl om inflationsförlusier för livförsäkringsspararna som
bekant på intet sätl teori utan i högsta grad praktik. Det enskilda
livförsäkringssparandet har härigenom blivit relativt sett mindre attraktivt
än tidigare. Den ökning som livförsäkringspremierna lotalt visat under senare
år faller helt på arbetsmarknadsförsäkringar. Det enskilda
livförsäkringssparandet har minskat t.o.m. i absoluta tal. Följaktligen har en
mindre kapitalbildning uppkommit än som annars torde ha blivit fallet. Mot
detta brukar anföras aU AP-fonden kompenserar bortfallet i del frivilliga
sparandet. Detta hävdas också, om än med viss försiktighet, av
kapitalmarknadsulredningen.
Ulredningen framhåller att AP-fondens totaleffekt på
kapitalbildningen beror på i vilken utsträckning konsumtionen kunnat hållas
tillbaka genom medelsindragningen. Att bedöma AP-fondens verkliga effekt i det
hänseendet är svårt, eftersom variablerna är många och deras inbördes förhållande
komplext. Sett från de enskilda medborgamas synpunkt torde dock inle
uppbyggandet av AP-fonden uppfattas som en del av deras inkomster. För de
enskilda inkomstlagama framslår nettolönens storlek som viktigast och den styr
alltmer kraven på inkomstökningar. 1 det hänseendet har uppbyggandet av
AP-fonden inte i nämnvärd grad inneburit att konsumtionen hållits tillbaka.
Snarare kan del finnas risk föratt avgiftema lill AP-fonden
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 209
bidragit lill sådana kostnadsökningar som i sin tur
framkallat krav på ökade bruttoinkomster.
Under alla omständigheter är det enligt riksförbundets
mening så att sparande av den typ, som AP-fonden utgör, aldrig kan kompensera
bortfall i det enskilda, frivilliga sparandel. Detla frivilliga sparande ger
nämligen aldrig upphov till kompensationskrav från spararnas sida utan medför
en direkt minskning av konsumtionen och ökar därmed utrymmei för invesleringar
ulan alt samtidigt ge inflalionseffekter. Det borde däriör vara för samhället
högsl angelägel atl slimulera kapitalbildningen denna väg. säväl genom direkta
sparstimulansätgärder som genom att ge det samlade sparandet rält till bästa
möjliga avkastning.
1
avsnittet "Allokeringspolitiken" har ulredningen bl.a. diskuterat rå
dande teknik för beskattning av kapitalinkomster. Vad där sägs förtjänar
au starkt understrykas. Beskattningen av kapitalinkomster och förmögen
het beaktar inle den samhällsnytta det sparande gör som bygger upp en ka
pitalmarknad. 1 åtminstone ett decennium har man varit medveten om det
ta och om det mindre tillfiedssiällande i att det improduktiva sparandet i
form av köp av t.ex. diamanter, konst och anlikviteter alltmer breder ut
sig. En väg ut ur detta är av många skäl knappast alt söka beskatta sådana
förvärv. 1 stället bör man stimulera del samhällsnytiiga sparandet eller i
vart läll inle successivt försämra dess villkor. Tvärtemot detta har i stället
inte minsl livförsäkringsspaiandei just under de senasle tio åren begrän
sats genom åtstramade skatteregler. Detta blir så mycket mera framträdan
de vid tanke på att det för stimulans av livförsäkringssparandet avsedda
försäkringsavdraget varit olörändrat (250 kr. för ensamstående och 500 kr.
för gifta och därmed jämslällda) alltsedan 1963. Riksförbundet har närmare
kommenterat det otillfredsställande häri i remissyttrande över lönspar
utredningens betänkande ""Ökat lönsparande'" (DsE 1978:1). Bl.
a. av vad
som uttalats angående försäkringsavdragei i proposition 1977/78:165 om
värdesäkert lönsparande utgår riksförbundei från att frågan om justering
av försäkringsavdragei i en nära framtid kommer upp till övervägande i
samband med behandlingen av 1972 års skatleutrednings belänkande
""Översyn av skattesystemet"" (SOU 1977:91).
------ (Se avsnitt 1.10)
1 avsnitt ""Försäkringsbolagen och enskilda
försäkringssystem"" föreslår utredningen i huvudsak sådan ändring i
274 S lagen om försäkringsrörelse (FL)all den s. k. fria sektom vidgas frän 10
till 20% av försäkringsfonden, all redovisning av aklier får ske inom den fria
seklorn, (irr reverslån till kreditaktiebolag och obligationer utgivna av alla
slags företag får anses fondgilla samt alt placering i inleckningslån skall ske
med ledning av uppskatlningsvärden i stället för taxeringsvärden.
Riksförbundet tillstyrker de föreslagna ändringarna i 274
§ FL men måste dock konstatera att dessa liberaliseringar i mycket blir
verkningslösa så länge försäkringsbolagen åläggs att uppfylla omfattande
placeringskvoler.
Riksförbundet tillstyrker ändringen i 336 § FL. I fråga om
begreppei ""aktivt ägaransvar" lår riksförbundet anföra
följande, varvid förbundet anser, att huvudsakligen samma synpunkter gör sig
gällande beträffande den fjärde AP-londen.
Det förtjänar i della sammanhang påpekas, atl
försäkringsbolagen har atl driva sin placeringsverksamhet med beaktande av
försäkringstagarnas intressen. Om därvid placering sker i aktier, är det
självklart att försäkringsbolagen med stor uppmärksamhet skall följa
utvecklingen av de före-
14 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 210
lag i vilka aktier innehas. Ä andra sidan skall
försäkringsbolag enligt lagen om försäkringsrörelse i princip inte driva annan
verksamhei än försäkringsrörelse. Riksförbundet anseremellertid inte, att ett
bevakande av försäkringstagarnas inlressen i egenskap av aktieägare behöver
kollidera med försäkringslagens nyss angivna princip. Vad som är bra för de
företag där aktier innehas, är sannolikt regelmässigt också bra för
försäkringslagama och vice versa.
Ett utökat aktieägande medför givelvis också ett utökat
ansvar i förhållande såväl till försäkringstagarna som lill de berörda
aktiebolagen. Det ankommer därför på försäkringsbolagen att noga uppmärksamma
i vilken mån ett vidgat aktieinnehav kräver en anpassning av deras
arbetsformer.
Utredningen har avstått från alt ta ställning till frågan
om avskaffande av regeln om pantsättning av säkerheter för lån redovisade inom
försäkringsfonden.
Riksförbundei vidhåller emellerlid sin önskan om atl
panisäiiningen avskaffas. Som förbundel och Folksam i sin av utredningen
åberopade skrivelse 1972 till regeringen med utförlig motivering framhållit
skapar pantsättningen endast administrativa besvär och kostnader utan att ha
någon reell betydelse för försäkringslagama.
Kapitalmarknadsulredningen konsiaterar (sid. 530) alt
försäkringsbolagen gör en betydande insats vid förvaltningen av egna
fastigheter. Samtidigt uttalar utredningen atl den betraktar det sora en
viktig uppgift för bolagen alt verkställa sina placeringar i finansiella
tillgångsslag snarare än i egna fastigheter. I anslutning härtill anför
utredningen: "Försäkringsbolagens placeringspreferenser inom ramen för
liberalare placeringsregler måste sålunda avvägas mot önskemålet alt
försäkringsbolagens kapital även i fortsättningen kommer att bli disponibelt
för placeringar av huvudsakligen långfristig karaktär, exempelvis i
obligationer och inteckningslån till företag med fullgod säkerhet, men även i
aktier."
Riksförbundei vill i della sammanhang understryka atl
försäkringsbolagen i sin placeringsverksamhet har att förvalta
försäkringssparamas medel på för dem bästa sätt inom ramen för de placeringsregler
som anges i lagen om försäkringsrörelse. Spararnas intressen främjas härvid
genom en balansering av placeringarna mellan skilda typer av tillgångar, dvs.
mellan sådana som äger ett visst drag av värdebeständighet, främst fastigheter
men också i någon mån aktier, och finansiella lillgångar såsom lån och obligationer.
Utredningens uppfattning att det är angeläget att placeringama sker i
finansiella lillgångar snarare än i egna fastigheter strider uppenbarligen mol
försäkringssparamas behov av och önskemål om en differentierad placering av
sina sparmedel. Skulle utredningens tankegång fuUföljas i prakiiken skulle den
leda lill all den redan nu blygsamma, relativa andelen av försäkringsbolagens
placeringar, som utgörs av fastigheter, skulle sjunka ytterligare. På sikt
skulle därmed försäkringssparamas medel i realiteten komma att vara placerade
i en portfölj huvudsakligen bestående av finansiella tillgångar. Vilka
påtagliga risker detta innebär i synnerhet i lider av inflation är allmänt
känt. Härtill kan den reflektionen knytas att det ur de inlressen som
kapitalmarknadsutredningen haft atl tillgodose inte torde ha någon som helst
betydelse om försäkringsbolagen årligen placerar ett visst antal millioner i
egna fastigheter eller om försäkringsbolagen disponerar motsvarande belopp för
köp av obligationer i hypoteksinstilut. Hypoteksinstituten lånar ju i sin lur
ul dessa belopp för finansiering av fastigheter som då försäkringsbolagen lika
gäma kunde förvärva direkt för egen
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 211
räkning och därmed kunde tillgodogöra försäkringstagarna
värdestegringen. På denna punkt kan riksförbundet ej inse logiken i
utredningens resonemang.
6.13 Folksam
Under senare år har beskattningsreglerna för
livsförsäkringssparande skärpts. Försäkringsavdraget (500 kr. för gifta och 250
kr. för ensamslående) har varit oförändrat sedan 1963. Tiden borde nu vara
inne för all dessa beskattningsregler mjukas upp, vilkel utan tvekan skulle
bidra till ett ökat långfristigt livförsäkringssparande. Folksam uttrycker den
förhoppningen att då 1972 års skatteutrednings betänkande ""Översyn
av skattesystemet"" behandlas uppmärksamhelen riktas på ovan nämnda
förhållande, så att beskattningsreglerna utformas inte bara utifrån
fördelningspolitiska avväganden utan också utifrän nödvändigheten av ett ökal
försäkringssparande.
Utredningen föreslår vissa modifieringar i bestämmelsema i
274 §. Förslaget innebär en liberalisering av placeringsreglerna. Utredningen
anser för sin del atl denna liberalisering inte behöver innebära att kravel pä
försäkringsbolagens soliditet eftersattes. Folksam kan instämma i denna uppfattning.
Folksam ser de föreslagna förändringarna som steg i rätt
riktning dvs. mot en liberalisering som ger möjligheter till högsta möjliga
avkastning utan att kraven pä säkerhet äventyras. Under förutsättning att vid
nuvarande styrning genom placeringskvoter lill prioriterade områden hänsyn tas
till en fri marknadsprisbildning kan den föreslagna liberaliseringen av
placeringsreglema leda till en högre avkaslning av försäkringstagarnas
sparmedel.
Karaktären av ränterekommendationen som i stor
utsträckning får sin prägel av Riksbankens tolkningar borde kanske ändras mot
en större rörelsefrihet där marknadskrafterna från tid till annan kunde
tillåtas påverka räntan mera än nu.
Utredningens molivering lill alt redovisningsgränsen för
lån inom den bundna sektorn av försäkringsfonden fastställes till 60 % av
uppskattningsvärdet på grund av alt detta uppskaltningsvärde ligger över
taxeringsvärdet är inkonsekvent. Eftersom uppskattningsvärdel återspeglar
kredilvärdigheten dvs. förmågan att betala amortering och ränta bättre än
taxeringsvärdet kan nuvarande gräns på 75% inle innebära en siörre kreditrisk
än när taxeringsvärdet användes som bas för beräkningen av säkerhetsläget. I
principen att använda uppskatlningsvärdet ligger nämligen möjlighelen och
kravet att i varje enskilt fall fastställa ett belåningsvärde som kan komma
att ligga antingen över eller under taxeringsvärdet. Allt beror på fastig-helens
avkastning och skick.
Folksam hälsar med tillfredsställelse det vidgade
placeringsulrymmet för placering i aktier som förslaget innebär. Folksam delar
inte den av utredningen framförda åsikten aU del är viktigt att
försäkringsbolagen placerar i finansiella tillgångar snarare än i egna
fastigheter. Med ett sådani betraktelsesätt har man inle satt
försäkringssparamas preferenser i högsätet. En förstärkning av kapitalmarknaden
till fördel för andra fastighetsägare än försäkringsföretagen sättes då framför
ambitionen att söka högsta möjliga förräntning av del av försäkringsföretagen
förvaltade kapitalel. Del är
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 212
svårt all se föidelarnii i all försäkringsföretagen enbart
skall förse andra fastighetsägare med län i stället för atl själva placera
pengar i egna fastigheter. En kombinalion av olika krcdilslag i vilken bl. a.
ingår egna fastigheter är nödvändig i ett försäkringsbolags
placeringsverksamhel.
6.14 LO
LO ställer sig avvisande till förslaget atl utöka
försäkringsbolagens rätt att placera i aklier. Försäkringsbolagens
aktieplaceringar har hiltills varit av främst passiv kapilalplacerande
karaktär. Utredningen förutsätter nu atl en utvidgad rätt att placera upp till
10% av röstetalet i varje bolag bör följas av ell mer aklivi ägaransvar frän
bolagens sida. LO ifrågasätter om det kan vara rimligt att försäkringsbolagen
som har till huvudsakligt syfte att driva försäkringsrörelse vid sidan om detta
skall bygga upp en särskild förelagsförvaltande verksamhet. Detta kan inte
anses ligga inom ramen för försäkringsbolagens huvudsakliga syfte. Till detla
kommer som lidigare påpekats all utredningens bedömningar på detta avsnitt
liksom i övrigt helt bortser fiån krav som bör ställas pä kreditmarknaden
ulifrån ekonomisk-demokialiska ulgångspunkier.
Som tidigare framhållits hade del varit angeläget att
ulredningens förslag pä olika punkter även hade varil ägnade att bidra till en
breddad insyn och inflytande pä kapitalmarknaden. Närdet gäller förslaget om
försäkringsbolagens utökade räll lill placeringar i varje enskilt företag är
det dock snarast fråga om motsatta effekter.
6.15 TCO
En väsentlig uigångspunki för en diskussion om
försäkringsbolagen på kapitalmarknaden är att det privala försäkringssparandets
betydelse för kapitalmarknaden kan förväntas öka, medan AP-fondens minskar. De
bestämmelser som reglerar försäkringsbolagens placeringsinriktning fårdärför
en central betydelse för utvecklingen på kapitalmarknaden.
Försäkringsbolagens placeringspolilik bestäms i väsentlig
utsträckning dels av försäkringsrörelselagen, som kan sägas betona säkerheten i
bolagens placeringar till skydd för försäkringstagarna, dels av kreditpolitisk
lagstiftning och de kreditpoliliska riktlinjer och rekommendationer, som
utfärdas av riksbanken. Dessa senare rekommendationer har bl. a. tagit sig
uuryck i att försäkringsbolagen åtagit sig atl i väsentlig utsträckning förvärva
statsobligationer och bostadsobligationer. Inom ramen för gällande
säkerhetskrav - som bl. a. innebär att lillgångar som motsvarar förpliktelser
av specificerat slag skall tillhöra den s.k. försäkringsfonden - och
statsmakternas prioriteringsrekommendationer söker försäkringsbolagen maximera
avkastningen.
Enligt kapitalmarknadsutredningens bedömning torde
gällande bestämmelser avseende försäkringsbolagens placeringsinrikining ha
inneburit en onödigi hög säkerhetsnivå för försäkringstagarna, samtidigt som
försäkringsbolagens räntabilitet har pressals ned till följd härav. Med
utgångspunkt från denna principinställning diskuteras några tänkbara metoder
att liberalisera placeringsbestämmelsema, dock utan avsteg från ett högt ställt
säkerhetskrav. De föreslagna liberaliseringarna avses också bidra till en
stärkning av marknaden för långfristiga finansiella placeringar.
TCO vill återigen underslryka att utredningen förutsätter
att en förstärkning av marknaden för långfristigt kapital måsle utformas inom
nuvarande
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 213
institutionella ram. Med denna grundläggande
förutsättning, som över huvud inte tas upp till diskussion, har utredningen
inte tagit fasta på den aktuella diskussionen om nya former för
kapitalförsäkringen. Med beaktande av denna allvariiga brist i betänkandet vill
TCO likväl ge sina synpunkier pä vissa av de liberaliseringsåtgärder, som
diskuteras i utredningens betänkande.
Utredningen
drar den slutsatsen att försäkringsbolagen i praktiken endast delvis har
utnyttjat de möjligheter att placera i fasligheter och aklier, som gäller för
placeringar inom den fria sektorn och i de fria fonderna. Om
placeringsbestämmelserna liberaliseras behöver detta därför inte i sig innebära
att placeringspolitiken ges en annan inriktning.
Försäkringsbolagen
har föreslagit att en sådan liberalisering skulle kunna nås genom en övergång
lill ell s. k. kvolsyslem. Enligt delta system värderas olika tillgångsslag
alltefter riskens art. Tillgångar med ett litet inslag av risk får, inom ramen
för försäkringsfonden, tas upp till ett värde som ligger nära det verkliga
värdet, medan för mer riskfyllda placeringar endast en mindre del skulle fä tas
upp inom försäkringsfonden. TCO delar utredningens uppfattning att någon mer
genomgripande förändring av placeringsbestämmelsema i enlighet med
försäkringsbolagens förslag ej bör ske.
TCO förordar i stället, liksom utredningen, alt
liberaliseringsåtgärder sökes genom förändringar inom ramen för gällande
struktur. Denna innebär att försäkringsbolagen mäsle placera medel upp till
visst belopp - som beräknas med hänsyn till bolagels förväntade förpliktelser -
i särskilt angivna tillgångsslag (den s. k. försäkringsfonden). Ell belopp
motsvarande 10 procent av försäkringsfonden ulgör dock en s. k. fri sektor, där
kraven på formella säkerheter inte är fullt sä strikta. Överskottsmedel - de s.
k. fria fonderna - får placeras fritt. Endasl medel i de fria fonderna får
placeras i aktier.
Utredningen förordar att den fria sektorn vidgas, från 10
till 20 procent av försäkringsfonden. Delta innebär atl försäkringsbolagens
möjligheter till kapitalplacering i enlighet med de krav som ställs pä
kapitalmarknaden stärks, utan atl kraven på formell säkerhet åsidosätts i
otillbörlig omfattning. Del har också visat sig att de formella säkerhetskrav,
som gäller för placeringen inom försäkringsfonden, i praktiken inte varit
förenade med större säkerhet i reell mening än för placeringar inom den fria
sektorn. En större flexibilitet i försäkringsbolagens placeringspolilik
underlättas, vilkel bidrar till en önskvärd differentiering av kreditutbudet.
Genom all den fria sektorn vidgas kan en avlastning ske frän de fria fonderna,
och den vägen medverka lill ökade möjligheter för försäkringsbolagen att bidra
till näringslivets försörjning med riskvilligt kapital. Det är önskvärt att,
som utredningen understryker, de frigjorda resurserna placeras i finansiella
lillgångar och inte i egna fastigheter, som i icke oväsentlig ulsiräckning
skett hittills. TCO tillstyrker därför ulredningens förslag på denna punkt.
TCO delar vidare utredningens uppfattning alt en övergång
bör ske från taxeringsvärden till uppskattningsvärden vid fastställande av den
gräns till vilken lån mot inleckning i fastighet får redovisas i
försäkringsfonden. Eftersom uppskatlningsvärden genomsnittligt ligger högre än
taxeringsvärden är det också rimligt att den gräns till vilka lån får
redovisas i försäkringsfonden sänks. Härigenom åsidosätts icke heller kraven
på en tillfredsställande säkerhet för placering av tillgångar inom
försäkringsfonden. Det kan dock ifrågasättas om uppskattningsvärden
tillfredsställande kan göras i fråga om industrifastigheter, då dessa värden i
väl sä stor utsträckning bestäms av den industriella verksamheten och
företagets finansiella ställning.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 214
Ulredningen diskuterar frågan om nuvarande
begränsningsregel för aktieinnehav i enskilt företag, innebärande ett maximall
innehav pä 5 proceni av röstvärdet för samtliga aklier bör höjas eller
avskaffas. Utredningen förordar att gränsen höjs från 5 lill 10 proceni. Två
ledamöter har i separata reservationer uttryckt den uppfattningen att
nuvarande femprocents-gräns bör bibehållas. TCO delar av skäl som redovisas
nedan reservanternas uppfattning.
Utredningen visar all försäkringsbolagen intar en myckel
slark ställning som dominerande ägare i flera större börsnoterade banker,
investmentbolag och produktionsföretag. En dominerande ägarställning synes,
enligt utredningen, inte ha utnyttjats föratt aktivt påverka företagens
skötsel. Försäkringsföretagen har ägnat sig åt passiv kapitalförvaltning.
Det kan inte anses önskvärl atl mer dominerande aklieägare
söker undandra sig ett aktivt ansvar för företagens ledning. Ett dominerande
ägande bör följas av ett aktivt ägaransvar. 1 den mån större aktieägare undandrar
sig ett sådant ansvar blir den naturliga konsekvensen att inflytandet för
minoritelsposter ökar i motsvarande grad. Del går då icke heller att klarl
urskilja de grupperingar, som bör ställas till ansvar för företagets
övergripande politik.
Samtidigt kan det dock diskuteras om försäkringsbolag,
även vid mer betydande aktieinnehav, aktivt bör söka påverka företagens
skötsel. Enligt TCOs uppfattning är det naturligt att försäkringsbolagen
endasl ägnar sig åt passiv kapitalförvaltning. Som påpekas av en av
reservanterna gäller enligt försäkringsrörelselagen atl försäkringsbolagen i
princip inte färdriva annan rörelse än försäkringsrörelse. Del kan starkt
ifrägasätlas om inte en utveckling där försäkringsbolagen påtar sig ett sådant
aklivi ägaransvar skulle strida mot gällande grundsatser i lagstiftningen. En
olycklig sammanblandning av försäkringsrörelse med annan verksamhet med
lojalitetskonflikter som en länkbar konsekvens skulle kunna bli följden. En
höjning till 10 procent skulle innebära all konflikten mellan de krav den
passiva kapitalförvaltningen ställer och de krav som bör ställas på större
aktieägare accentueras.
En höjning av gränsen skulle ytterligare kunna bidra till
alt anonymisera ägandel i större förelag. Utredningen framhåller visserligen
att en höjning av gränsen lorde förutsätta atl försäkringsbolagen påtar sig ett
aktivt ägaransvar. Några klara indikationer på alt så skulle bli fallet ges
dock inte. TCO finner icke heller att en sådan förändring i försäkringsbolagens
agerande skulle vara önskvärd.
Det kan förefalla mindre lämpligt att å ena sidan avstyrka
en begränsningsregel för fjärde AP-fonden och å den andra ha den uppfattningen
alt en begränsningsregel på nuvarande nivå bör bibehållas för försäkringsbolagen.
Men med hänsyn till att en passiv kapitalförvaltning måste anses mer
ändamålsenlig för försäkringsbolagen, medan AP-fondens aktieinnehav bör vara
förenade med ett aktivt ägaransvar blir bilden en annan.
Frågan om en begränsningsregel för försäkringsbolagen
måste anses inrymma betydligt fler dimensioner än tänkta
kapitalmarknadseffekter av en sådan utvidgning. Den berör frågor som gäller den
framtida ägarstrukturen inom svenskl näringsliv. Frågor av denna karaktär
behandlas inom den Mehrska kommittén. Frågor om nuvarande och eventuellt
nytillkommande institutioners ägande av svenskt näringsliv bör behandlas i ell
sammanhang. En eventuell höjning av begränsningsregeln bör därför åtminstone
anslå i avvaktan på att nu pågående diskussion om kapitalbildning och formerna
för denna kapitalbildning fullföljts.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 215
En av utgångspunktema för utredningens förslag angående
begränsningsregeln är att utbudet av riskvilligt kapital behöver höjas. Men
della är enligt TCOs uppfattning alltså inte tillräckligt för att en höjning av
begränsningsregeln skall kunna betraktas som ändamålsenlig. Det förhåller sig
också så att försäkringsbolagens utrymme för aktieplaceringar synes vara
relativt stort, även inom ramen fören oförändrad begränsningsregel. TCO vill
däremot tillstyrka förslaget att aktieinnehav framdeles skall fä räknas som
fondgilla placeringar inom den fria sektorn.
Det är väsentligt att svenskt näringsliv karakteriseras av
att ägargrupper med olika bakomliggande intressen kan balansera varandra.
Frågan om hur denna balans bör utformas, och vilka krav detta släller på olika
intressegruppers aktieinnehav bör behandlas i ett sammanhang. Kapitalmarknadsutredningen
har överhuvud inte behandlal frågan om nya former för kapitalbildning, och med
denna uppenbara brisl i belänkandet vore det principielll betänkligt all som isolerad
åtgärd föreslå en höjning av begränsningsregeln för försäkringsbolag.
TCO delar slutligen utredningens uppfattning alt
försäkringsbolagen endast med försäkringsinspektionens medgivande får inneha
andel i aktiefond. Dessa fonder fyller genom riskspridning en funktion för
småspararna och bör inle utnyttjas av institutionella ägare. Dessa har också
genom sin bättre överblick större möjlighel att genom en lämpligt sammansatt
aktieportfölj nå en sådan riskspridning.
6.16 SACO/SR
SACO/SR tillstyrker ulredningens förslag att öka
försäkringsbolagens placeringsmöjligheler i aktier genom att den s. k. fria
sektorn vidgas frän 10 procent till 20 procent av försäkringsfonden och genom
alt restriktionerna för akiieplaceringar inom den fria seklorn avskaffas. Även
förslaget alt öka gränsen för placering i ett och samma aktiebolag från 5
proceni till högst 10 procent av vinslvärdel tillstyrkes.
SACO/SR instämmer vidare i utredningens konstaterande att
ett ökat aktieinnehav hos försäkringsbolagen säväl som hos fjärde AP-fonden
även bör medföra ett ökat direkt ansvarstagande som aktieägare. Vissa försiktiga
exempel på detta finns även inom nuvarande ram i frågor som ansetls vara av
principielll intresse. Det förtjänar härvid noteras att försäkringsbolag,
aktiefonder m.fl. institutionella ägare ulomlands ofta framträder betydligt
öppnare på bolagsstämmorna och inte bara agerar genom köp och försäljning.
6.17 Svenska arbetsgivareföreningen
Det är inte ett otillräckligt sparande eller alt
hushållens samlade förmögenheter skulle vara för små, som utgör den väsentliga
grunden till svårigheterna att placera nyemissioner och den härav föranledda
diskussionen om en vidgad rält för försäkringsbolagen att förvärva aktier.
Hushållens tillgångar i form av fasligheter -egnahem, fritidshus och andra
fasligheter - är omkring tio gånger så stora som hushållens innehav av aklier.
Härtill kommer hushållens lillgångar i bankkonton, obligationer m. m. En begränsad
förändring av hushållens placeringsinriktning skulle innebära en väsentlig
ökning av näringslivets tillgång på riskvilligt kapital.
En ökning av försäkringsbolagens roll som aktieägare borde
således kunna undvikas. Betänkligheterna mot en sådan väg att underlätta
närings-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 216
livets försörjning med riskbärande kapital är, mol
bakgrund av de synpunkter på institutionellt och enskilt ägande som framförts
inledningsvis, mycket stora.
Som Lars Wohlin framhåller i sin reservation har man - om
gränsen för aktieinnehavet i ell och samma bolag höjs från fem lill tio procent
- att räkna med att försäkringsbolagen kommer att få ta på sig ett aktivt ägaransvar
för de berörda bolagen. Försäkringsbolagen skulle Ivingas bygga upp en
t)rganisation för att bevaka och engagera sig i de berörda bolagens verksamhet.
Det är lämpligare att försäkringsbolagen som hittills är specialiserade på
försäkringsrörelse och atl kapitalförvaltningen har passiv karaktär.
Beskattningens utformning spelar en avgörande roll för
hushållens och försäkringsbolagens placeringsinrikining. Ju starkare
inflationen är, desto mer framträdande blir skattesystemets brisl på
neutralitet.
Vid nuvarande skattesystem kommer, som ovan visats, en
utomordentligt liten del av den totala ersättningen till det riskbärande
kapitalet i företagen att utgöra inkomst efter skatt för det enskilda
hushållet. Denna effekt dämpas, om det även i Sverige införs ett
avräkningssystem av det slag, som alla EG-länder utom ett nu övergått till vid
beskattningen av kapitalersättningar i näringslivet. Det är dock alt märka alt
vid de nuvarande höga svenska marginalskatterna blir verkningama inte lika
gynnsamma som i EG-länderna.
De snedvridande effekterna av inflation och beskattning i
kombination tenderar alt leda lill ur allmänna synpunkter mindre önskvärd forisaii
institutionalisering av aklieägandel, även efter en förbättring av lönsamheten
i näringslivet. Ett avräkningssystem av EG-typ i enlighet med Svenska Arbetsgivareföreningens
yrkande i sitl remissvar på förelagsskatleberedningens slutbetänkande
'"Beskattning av företag"" är ell första nödvändigt villkor för
att föreningen skall kunna överväga alt bilräda en höjning av nu gällande
femprocentsgräns för försäkringsbolags rätt alt förvärva aklier i ett och samma
aktiebolag.
Föreningen tillstyrker förslagen att försäkringsbolagens
s. k. fria sektor vidgas från 10% till 20% av försäkringsfonden, atl även
aktier får förvärvas inom denna sektor, samt att försäkringsbolagen också får
förvärva andra obligationer än industriobligationer.
6.18 LRF
LRF vill särskilt underslryka vikten av utredningens
förslag beträffande de fondgilla placeringarna. Genom förslagen bör även
placeringsinriktningen mol fastigheter kunna bytas ut mot flnansiella
placeringar, vilket LRF finner betydelsefulla. LRF ställer sig emellertid
tveksam till ökningen av fria sektorns placeringar och att restriktionerna
beträffande aktieplaceringar avskaffas. Det bör vara en väsentlig uppgift för
försäkringsbolagen atl i likhet med AP-fonden slärka obligationsmarknaden. LRF
anser att utredningen ej i lillräcklig grad behandlat evenluella konsekvenser
för obligationsmarknaden genom den föreslagna förändringen, I den händelse att
bankobligalioner införs förutsätts att sådana obligationer i likhet med vad
belräffar AP-fonden ej kommer all omfatta försäkringsbolagens placeringar. LRF
vill framhålla betydelsen av Riksbankens placeringsrekommendationer, vilket
medför att kapitalmarknadsutredningens förslag och övervägande beträffande
försäkringsbolagens placeringar blir lämligen verkningslösa.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 217
6.19 KF
KF anser det angeläget att försäkringsbolagen i ökad
utsträckning kan bidra lill näringslivets försörjning med riskkapital och
tillstyrker därför utredningens förslag på denna punkt.
6.20 Sveriges industriförbund och Svenska
handelskammarförbundet
Enligt vår mening bör behovet av kapital för placering i
aktier i första hand täckas genom utbud från de enskilda hushållen. Utredningen
pekar på de förändringar i den rådande skattelagstiftningen och i
avkaslningsför-hållandena som måste ske föratt detta utbud skall stimuleras. I
andra hand bör privala institutioner och dä bl. a. försäkringsbolagen ges ökade
möjligheter lill aktieinnehav. Vi anser liksom utredningsmajoriteten att
försäkringsbolagen har både vilja och kompetens alt åta sig del med ett utökat
aktieinnehav ökade ägaransvaret.
Vi tillstyrker därför atl den fria sektorn vidgas från 10%
lill 20% av försäkringsfonden saml att inom denna sektor även aktier får
förvärvas. Vidare tillstyrker vi att maximigränsen för aktieinnehav inom varje
förelag höjs frän 5% till 10% av röstetalet. Även andra obligationer än
industriobligationer bör fä förvärvas av försäkringsbolagen.
6.21 SHIO och Familjeföretagens förening
Utredningen har----- bl. a. behandlat framställningar från
försäkrings
bolagen om en vidgning av den s. k. fria sektor, som infördes 1948 som ett
medel att ge försäkringsbolagen möjligheter att förbättra sin räntabilitet
utan att frångå kravet alt huvuddelen av försäkringsfonderna skulle ha
fondgill säkerhet. Organisationerna tillstyrker utredningens förslag atl den
fria sektorn skall vidgas frän 10 lill 20% av försäkringsfonden. Därigenom
bör försäkringsbolagen fä bätire möjligheter att anpassa sina placeringar
lill efterfrägan på kapitalmarknaden.
Organisationema tillstyrker även att försäknngsbolagen
skall få öka sitt aktieinnehav inom den fria sektorn från nuvarande
rösietalsgräns 5 till 10%. Den föreslagna liberaliseringen ligger i linje med
det tidigare tillstyrkta förslaget att även tjärde fondstyrelsens aktieinnehav
skall kunna uppgå till 10% av röstetalet.
Organisationerna
tillstyrker utredningens förslag om en övergång från taxeringsvärden till
beskattningsvärden vid redovisning av inteckningar i fasiigheier i
försäkringsfonden. Ulredningens förslag om till 60% höjd gräns vid redovisning
av industrifastigheter bör stimulera till ökad långivning till induslrin.
6.22 Svenska företagares riksförbund
Behovet av kapital för utveckling och expansion av
näringslivet bör i första hand täckas genom sparande i aktier frän de enskilda
medborgamas sida. Därefter bör privata institutioner kunna stimuleras till
insatser på detta omräde. Förbundet noterar därtör med tillfredsslällelse
utredningens förslag att medge rätt för försäkringsbolagen att utöka den s. k.
fria sektorn från 10 till 20% av försäkringsfonden saml alt denna sektor även
får innehålla aktier. Dessutom tillslyrker Förbundel att gränsen för
aktieinnehavet i varje enskilt förelag höjs från 5 till 10% av röstetalet.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 218
6.23 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Styrelsen tillstyrker att fria sektom vidgas från 10%.
till 20% av försäkringsfonden, att aktier får redovisas även inom fria sektom,
och att även andra förelagsobligalioner än industriobligationer får förvärvas.
Vidare tillslyrker slyrelsen utredningsmajoritetens förslag att maximigränsen
för aktieinnehav i varje företag höjs frän 5% till 10% av röstetalet.
Med anledning av utredningens uttalande att ett ökal
aktieinnehav för försäkringsbolagens del bör förenas med eU aktivt ägaransvar
anför styrelsen: Försäkringsbolagens primära uppgift är att förvalta
försäkringstagarnas medel på ett sådant sätl att dessa medel, enligt vad som
föieskrivs i lagen om försäkringsrörelse, erhåller bästa möjliga avkastning.
För all fullgöra denna uppgift mäsle bolagen även fortsättningsvis kunna göra
de placeringar och omplaceringar, som ur rent ekonomiska synpunkter bedöms som
lämpliga och rikliga. Om ett ""aktivt ägaransvar"" skulle
innebära en begränsning i möjlighetema att göra ekonomiskt lämpliga
dispositioner i aktieportföljen, finns risk för all portföljförvaltningen blir
inaktiv. En sädan förvallning kan negativt påverka börshandeln och minska
börsens effektivitet som instrument lör kapitalfördelning.
6.24 Svenska fondhandlareföreningen
Föreningen tillstyrker förslagen att fria sektorn vidgas
från 10%'till 20% av försäkringsfonden, alt aklier får förvärvas även inom fria
sektorn. Fondhandlareföreningen anser att varje åtgärd som är avsedd att bredda
och bevara aktiemarknaden är av stor betydelse. Vidare tillstyrks att maximigränsen
för aktieinnehav i varje företag höjs frän 5% till 10% av röstetalet och att
även andra företagsobligationer än industriobligationer får förvärvas.
6.25 Sveriges aktiesparares riksförbund
Utförliga skäl lill en ökning av försäkringsbolagens
placeringsräll finns redovisade av utredningen. De maktpolitiska aspekier som
beskrivs finner Aktiespararna liksom utredningen allvarliga. Risken för
missbruk fär dock bedömas som begränsad. Från koncentrationssynpunkt kan det
dock ifrågasättas om försäkringsbolagen, som redan idag är dominerande ägare i
åtskilliga börsbolag, skall ges vidgade möjligheter till aktieplaceringar. Det
tillskott av riskkapital som försäkringsbolagen avses komma alt bidra med i
framtiden föresläs i stället ske via aktiesparfonder, t. ex. i samband med det
nya lönsparandet. Därvid erhålles också en viss spridning av det institutionella
ägandel. Helst ser Aktiespararna att förutsättningarna för aktiesparandet
kunde förbättras markant så atl del ökande behovet av riskkapital i än högre
grad kunde tillgodoses via ökat hushällssparande. Aktiespararna föreslär
säledes att nuvarande gräns vid högst 5 procents ägarandel i varje bolag
bibehålles.
Aktiespararna instämmer i reservation i frågan lämnad av
Lars Wohlin.
6.26 Sveriges flnansanalytikers förening
Utredningens förslag atl låta försäkringsbolag placera i
aktier i ett och samma företag intill ell belopp motsvarande 10% av rösieialei
finner SFF vara välmotiverat. Det främsta skälet härtill äratt många
försäkringsbolag
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 219
är i det närmasle fullplacerade i de attraktivaste
papperen vid nu gällande 5%-spärr. Denna begränsning av försäkringsbolagens
placeringsregler motverkar en effekliv resursallokering. SFF har förståelse för
att olika skäl kan tala för att försäkringsbolagens röstinnehav bör begränsas.
Från principiella utgångspunkter (bl. a. krav på välfungerande marknad) framstår
det dock som tveksamt att bara vissa institutionella placerares handlingsfrihet
skall begränsas speciellt som dessa placerare svarar fören mycket stor del av
det potenliella utbudet av riskvilligt kapital.
6.27 Svenska kommunförbundet
Bland utredningens uppgifter har ingått atl överväga i
vilka former den kommunala upplåningen bör äga rum. Utredningen ftamhåller att
del är en vanlig uppfattning bland företrädare för kommunerna att kommunlän för
kreditinstituten framslår som mindre attraktiva än lån till förelag. Det finns,
enligt styrelsen, en viss risk för att nuvarande svårigheter alt placera
kommunlån blir siörre om nedanstående av utredningens förslag genomförs.
Utiedningen föreslår att försäkringsbolagens s. k. fria
sektor vidgas från 10 lill 20 procent av försäkringsfonden och att
restriktionen beträffande aktieplaceringar inom den fria sektorn avskaffas.
Dessa ändringar antas ge försäkringsbolagen bätire möjligheter att anpassa sina
placeringar till efterfrågan på kapitalmarknaden och skapar dessutom ett visst
utrymme för förbättrad räntabilitet.
Dessa förslag kan, enligt styrelsen, leda till att
försäkringsbolagens re
versutlåning till kommunerna och dess förvärv av kommunobligationer
blir mindre i framliden.---
6.28 Svenska civilekonomröreningen
Vi inslämmer i ulredningens förslag att vidga
försäkringsbolagens placeringsram till att omfatta högst 10% av röstvärdet i
ett bolag i stället för lidigare endast 5%.
Vi inslämmer vidare i utredningens konstaterande att ett
ökat aktieinnehav hos försäkringsbolagen även bör medföra ett ökat direkt
ansvarstagande som aktieägare. Vissa försiktiga exempel på detta finns även
inom nuvarande ram i frågor som ansetts vara av principiellt intresse. Det
förtjänar härvid noteras atl försäkringsbolag, aktiefonder m, fl,
institutionella ägare utomlands ofta framträder betydligt öppnare på bolagsstämmorna
och inte bara agerar genom köp och försäljning,
6.29 Konsumentkooperationens pensionskassa,
försäkringsförening (KP)
KP har yttrat sig över de utredningsförslag som gäller
understödsföreningar. I yttrandet berörs i viss mån även allmänna villkor för
försäkringsverksamhet, se vidare avsniu 9.4.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 220
7 Bankerna
Remissinstanserna släller sig positiva till ulredningens
förslag att bankerna skall få rätt att ge ut s. k. bankcertifikat - dvs.
obligationer med en löptid av högst ett år - och att de nuvarande
inskränkningama i bankemas rätt att inneha förlagsbevis skall slopas. Däremot
är reaktionen blandad inför utredningens förslag att bankema bör få rätt att
ge ut vanliga långfristiga obligationer. En del remissinstanser tillstyrker
förslaget medan andra ställer sig tveksamma eller avvisande.
7.1 Bankinspektionen
Utredningen diskuterar frågor om krediters bindning,
löptider m. m. mot bakgmnden av bl.a. vissa strukturförhållanden i
kreditväsendel. Det är riktigt all bankernas kreditgivning till helt
övervägande del är kortfristig i den meningen all länen löper på högsl ell år i
sänder eller kan sägas upp lill återbetalning inom denna lid (kortfristiga
lån). Belysande för delta är följande uppgifter ull 1977 avseende
affärsbankerna. Lån som formellt bundits för längre tid än ett år uppgick till
16603 mkr. Lån för vilka den fria sektorn enligt 63 § andra stycket 2,
banklagen logs i anspråk utgjorde 9149 mkr. (tillåten volym 39323 mkr.).
Bankernas totala utlåning uppgick vid samma tidpunkt till 119000 mkr. (beviljat
bei.). Det kan förutsättas att den helt övervägande delen härav är utlåning som
reellt sett har längre varaktighet än ett år. 1 många fall har länen lämnats
under förutsättande av löptider (t. ex. genom upprättad amorteringsplan) som
svarar raot dem som kapilalmarknadsinslitut tillämpar. Enligt inspeklionens
uppfattning kan normalt - bortsett från uppsägning för reglering av
amorteringsvillkoren -dessa lån inte sägas upp ensidigt från kreditgivarens sida
utan är realiter bundna. Utredningen gör samma konstaterande (s. 589). I den
mån lånen lämnals bokföringsskyldiga personer brukar de också redovisas som
långfristiga lån i boksluten. Att den fria sektom för tidsbundna lån är
förhållandevis ringa utnyttjad tyder på all formelll tidsbundna lån inte
skulle nämnvärt efterfrågas inom företagssektorn. Det kan emellertid bero på
all låntagaren i gemen inte känner till skillnaden i formelll avseende mellan
de olika slagen av lån. Ytteriigare bör framhållas all formelll korla
checkräkningskrediter och revolverande krediter - mer eller mindre utnyttjade
- i själva verket i stora delar har permanenl karaktär. Att utlåningen i
bankerna i stor utsträckning realiter är tidsbunden möjliggörs av att
inlåningen till en betydande del är stabil. Möjlighet alt beakta variationer i
inlåningen och likviditetsbehovet finns när del gäller dispositionen av de
medel som flyter in i amorteringar.
Man skulle av de här lämnade uppgiftema kunna dra
slutsatsen att något behov ej skulle föreligga för bankema av atl kunna i ökad
utsträckning ge tidsbundna lån. De nu föreslagna medelsanskaffningsformema
(särskilt obligationslånen) ökar emeUertid fömtsättningama alt tidsmässigt
balansera in- och utlåning och är också motiverade av ett önskemål att kunna
lämna räntebundna krediter.
Det anförda kan ge anledning väcka frågan om inte
bestämmelserna om att bankemas utlåning skall vara kortfristig bör ses över i
ljuset av de förhållanden sora de facto råder. Att en kredit enligt upprättat
kreditavtal betraktas som kortfristig i banklagstiftningens mening men å andra
sidan ge-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 221
nom t.ex. upprättad amorteringsplan förutsätts vara
långfristig underformer som kan vara rättsligt förpliktande synes inte tilUredsslällande.
(Jfr generalklausulen i 36 § avtalslagen.)
Vilka marknadseffekter som en rätt för bankema att ge ut
obligationer och bankcertifikat kan medföra kan inte fömtses. Meningen är
naturligtvis inte att bankerna skall ta över mellanhandsinslitutens roll och
förändra sin verksamhet pä sätt som kan orsaka stömingar institutionellt setl.
Angelägenheten av en balanserad utveckling härvidlag bör understrykas.
Givetvis bor inte de av bankema utgivna obligaiionema användas för att
finansiera bankernas egna obligationsförvärv. I sammanhanget bör även kostnadsaspekten
framhållas. Mellanhandsinstituten kan till skillnad från bankema arbeta med
mycket små räntemarginaler. Bankema har stora kapilalan-skaffningskoslnader
(kostnader för inlåningsadministration m. m.) och det har hittills inle varit
möjligl att relatera räntesatsen för viss utlåning till kostnaden för en
motsvarande inlåning/upplåning. Utlåningsräntoma bygger på genomsnittliga
koslnader för kapitalanskaffningen. Det torde få förutsättas alt räntan på
sådan utläning i bankema som baseras på obligationsuppläning anpassas till
kostnaden för jusl denna upplåning och därmed ocksä till
kapitalmarknadsinstitutens räntenivåer.
Förlagsbevis
Bankema föreslås få rätl att förvärva förlagsbevis utan
begränsning. Som utredningen päpekar är placering i förlagsbevis förenad med
stöne risk än blancokredit. I själva verket är förvärv av förlagsbevis detsamma
som tillskott av riskkapital till del ifrågavarande företaget och riskmässigt
jämförbart med aktieförvärv, medan betr. blancokredit gäller att trygghet för
förbindelsens infriande skall föreligga fastän särskild säkerhet ej ställs. En
inkonsekvens skulle uppenbarligen komma all föreligga såtillvida som att en
lill ett företag lämnad blancokredit belastar det begränsade utrymmet för
sådan kredit medan köp av samma företags föriagsbevis skulle kunna ske utan
sädan begränsning. Ett liknande förhållande är för handen i dag då kredit mot
säkerhet av börsnoterat förlagsbevis i kapitalläckningshänseende enligt banklagen
betraktas såsom förenad med mindre risk än t. ex. kredit mot borgen av den som
givil ut förlagsbevisen. Det äremellerlid viktigt notera alt del enligt
kapitalläckningsbesiämmelserna skall vara fråga om börsnoterat förlagsbevis.
Av det sagda torde följa att vid genomförande av
utredningens förslag bankerna själva måste ålägga sig stor restriktivitet när
det gäller förvärv av förlagsbevis och att i stort selt endast börsnoterade
förlagsbevis bör förvärvas. Tillsynen fär naturligtvis också riktas härpå.
Författningsförslagen
I 54 § slopas förbudet mot förvärv av förlagsbevis.
Undanlag från rälten alt förvärva förlagsbevis skall dock gälla enligt 55 § om
utgivare är förelag vilkas aktier får förvärvas efter tillstånd av regeringen.
Anledningen är att alla slag av tillskott av riskkapital till sådant företag
ansetts böra kräva regeringens medgivande. I och för sig är den uppfattningen
välgrundad. Å andra sidan innebär lagförslaget att bank kan förvärva
förlagsbevis utgivna av vilkel förelag som helsl utom av sådant företag som
avses i 55 § 5., dvs. förelag vars ändamål kan anses gagneligl för bankväsendel
eller det allmänna. Tolkat efter orden innebär detta att bank finge före alla
förvärv av förlagsbevis förvissa sig om att utgivaren inte är företag av sistnämnt
slag.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 222
Punklen 5 bör naturligtvis ges innebörden att där avsett
tillståndstvång betr. förlagsbevis endast gäller om banken på grund av
regeringens tillstånd förvärvat aktier i det ifrågavarande företagel (utgivaren).
Förslag lill lagtext:
5. efter tillstånd------ saml garantifondbevis, utfärdat
av bolag eller fö
retag som nu nämnts.
Har regeringen lämnal tillstånd till förvärv enligt första
stycket erfordras
sådant tillstånd även för förvärv av--- (förlagsbevis).
Motsvarande ändring bör ske i sparbankslagen och
jordbrukskasselagen.
7.2 Banklagsutredningen
Med hänsyn till att banklagsutredningens ledamöter - med
undantag av ordföranden - har medverkal i riksbankens, bankinspektionens resp.
bankinstitutens remissvar över rubr. betänkande, begränsar utredningen sin
granskning till alt avse tekniska frågor.
Förslaget till ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse
(BL) föranleder följande påpekande.
Kapitalmarknadsulredningen föreslår att förbudet för
bankema att förvärva föriagsbevis slopas. För affärsbankema föreslås dock i
enlighet med vad som f. n. gäller - att förvärv av förlagsbevis som har
utgivits av sådant företag som avses i 55 § 5 BL får göras endast med
regeringens tillstånd. Bestämmelse härom föreslås intagen i 55 § BL. Från
systematiska utgångspunkter synes det riktigare att ta in denna begränsning i
rätten till förvärv av förlagsbevis i 54 § BL (bifogat förslag till lagtext
uteslutet här).
7.3 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Utredningens förslag beträffande bankema synes ganska
långtgående. Detta gäller särskilt förslaget, att bankema skall få rätt att
utge egna obligationer och s, k, bankcertifikat. Länsstyrelsen tillstyrker
utredningens förslag i dessa hänseenden men vill framhålla angelägenheten av att
de nya inlåningsmöjlighetema får en begränsad omfattning, innan erfarenheter
vunnits om systemels effeki på kreditmarknaden,
7.4 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Fullmäktige instämmer i utredningens förslag att förbudet
för bankema
att utge eller garantera obligationer och andra masspapper bör slopas. Olä
genheter av detla förbud har visat sig vid bankemas deltagande i utlands
upplåningen. Riksbanken har redan tidigare sökt uppmuntra bankema till
alt ta inifialiv lill en marknad i s. k. bankcerfifikat. 1 fråga om emission av
bankobligalioner på den svenska marknaden viU fullraäktige dock tillägga
följande. I sin diskussion om emission av bankobligationer säger utred
ningen: ---- (se betänkandet s. 596 fjärde stycket - s, 597 första styc
ket).
Enligt fullmäktiges mening skulle denna analys ha kunnat
drivas något längre. Bankobligationer kan vara ett sätt att binda
hushållssparandet på längre tid, och har sålunda uppenbara kreditpolitiska
fördelar. Däremot är det osannolikt att det är en effektiv kanal för att i
marknadsmässiga former föra medlen vidare till låntagama.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 223
Mera allmänt kan hushållens medel kanaliseras lill
kapitalmarknaden på två säll. Dels kan de (vilkel hiuills varit fallet i
Sverige) i huvudsak placeras som bankinlåning. Bankernas placeringar måste
sedan anpassas till vad efterfrågestrukturen kräver. Della kan tänkas ske genom
bankernas fria val, men svårigheten är i sä fall atl mellan- och långfrisiiga
obligationer måste vara lika attraktiva som placeringar för bankerna som dessas
egen utlåning. Kanaliseringen genom bankerna passar därför väl om man har en
reglerad kredilmarknad där bankernas placeringar styrs av myndighetema föratt
åstadkomma ett tillräckligt utbud av långfristig kredit.
Alternativet är en marknad där allmänheten i större
utsträckning placerar direkl i obligationer utgivna av staten, företag eller
mellanhandsinslilut. Om en marknad av detta slag vunnit mark konkurrerar
villkoren på de mera långfrisiiga värdepappersplaceringama med bankemas
inlåningsräntor. En sådan marknad kan inte styras genom reglering av
allmänhetens placeringar utan dessa kommer att påverkas av marknadsmässiga
faktorer, t.ex. räntedifferensen mellan placeringar av olika slag.
Det är uppenbariigen kapitalmarknadsulredningens
huvudlinje atl en utveckling mol den sistnämnda lypen av kanalisering bör
stimuleras. Del är inte alldeles lätt alt se hur emissioner av bankobligationer
skulle bidraga härtill, något som förklarar ulredningens försiktighet i denna
fråga. Även om fullmäktige som ovan framgått tillstyrker avskaffandet av
förbudel i banklagen mot bl.a. emission av obligationer står det icke klart atl
dessa skulle kunna bidraga lill en utveckling mot bättre fungerande kapitalmarknad.
I anslutning till vad som ovan sades om lönsparandet
erinrade fullmäktige om sitt förslag om lill lönsparandet anknutna
obligationssparfonder. Även om man bortser från hur lönsparandet skall utformas
synes inrättandet av värdepappersfonder med inriktning på
obligationsplaceringar kunna bli ett gotl instrument för alt leda
hushållssparande till obligationsmarknaden. Förutsättningar bör finnas för att
andelar i obligationsfonder skall bli ett attraktivt placeringsalternativ för
hushållen och för att fonderna på någon sikt bidrar till en sekundärmarknad i
obligationer. Initiativet lill obligationsfonder bör naturligen tas av
bankema, som då kan erbjuda ett komplement till de bankanknutna aktiefonder
som redan finns.
7.5 Fullmäktige i riksgäldskontoret
När det gäller bankemas utgivning av obligationer och
bankcertifikat kommer denna att riktas mot delvis samma placerargrupper som nu
bidrar . med väsentliga tillskott i den statliga upplåningen. Utredningen
uttrycker förhoppningen atl bankobligationerna skall "visa sig vara ett
mer näraliggande substitut till gängse inlåningsläkningar än vanliga
obligationer och därmed vara marknadsvidgande". Härigenom kan statens egen
upplåningsverksamhet genom obligationer utsättas för direkt konkurrens. Detta
gäller speciellt de upplåningsformer som vänder sig till privatpersoner,
nämligen sparobligationer och premieobligationer. Denna konkurrens skärps
ytterligare av bankemas överlägsna institutionella marknadsorganisation.
Samma förhållanden gäller för de kortare bankcertifikaten,
som kan komma att uppfattas som substitut till de statliga skattkammarväxlarna.
Emission av bankcertifikat kan antas komma atl ske endast i perioder med
förhållandevis lätt penningmarknad dvs. i situationer där den icke organi-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 224
serade kreditmarknaden utgörett naturligt expansionsfält
för direkia statliga insatser.
Införande av bankobligationer och bankcertifikat medför
således att statens utrymme såväl ulom som inom banksystemet iroligen kommer
alt minska. Effektiviteten i den förda kreditpolitiken kan - vad gäller utformningen
av den statliga upplåningsverksamheten - antas komma atl minska. ' Fullmäklige
vill för sin del inle motsätta sig atl förbudet för bankerna all utge egna
obligationer och certifikai upphävs, men vill samtidigt uttrycka stark
tveksamhet beträffande nettoresultatet för kredilpolilikens del av en betydande
emissionsverksamhel av bankobligationer och ceriifikat.
Skulle en bättre anpassning av bankemas inlåning i
förhållande lill den bundna utlåningen bedömas angelägen bör detta enligt
fullmäktiges mening ocksä kunna ske genom en ökad flexibilitet vid
utformningen av lånevillkoren efter långivarnas och låntagarnas preferenser.
Fullmäktige förutsätter atl utvecklingen sedan förbudet
upphävts noga följes av vederbörande myndigheter.
7.6 AP-fonden, förstatredje fondstyrelserna
Av vad kapitalmarknadsutredningen behandlat i detla
kapitel, har fondstyrelsema endast funnit anledning att kommentera förslagen
om alt bankerna skall få rätt alt ge ut egna obligationer resp. s. k.
bankcertifikat.
----- Fondstyrelserna bedömer utifrån sina utgångspunkter
dessa förslag
positivt, och tillstyrker alt de genomförs.
Kapitalmarknadsutredningen har stannat för att AP-fonden
inte skulle ges rätt att förvärva bankobligationer och bankcertifikat. Fondstyrelserna
har svårl att förstå detta ställningstagande. För fondstyrelsema framstår det
som en viktig princip, att AP-fonden bör ha rätt alt kunna agera på samma
marknadsmässiga villkor som andra institutioner på kapitalmarknaden. Som
fondstyrelsema framhöll i det tidigare avsnittet skulle ett förbud för fonden
att köpa och sälja sådana papper vara olyckligt. Fondstyrelsema förutser inte
atl placering i bankobligationer skulle bli någon mer omfattande
placeringsform. Men vid skilda tillfällen kan bankobligationer framstå som ett
naturligt komplement till fondens övriga utlåning till näringslivet.
Möjlighelen bör alltså finnas för fondstyrelsema att besluta om sädana
placeringar. Delsamma gäller köp av korla bankpapper. Av likviditelsskäl måste
AP-fonden praktiskt taget kontinuerligt arbeta på den korta marknaden. Beroende
bl.a. på rådande ränteläge lånar fonden härvid ut kort eller lånar upp kort. Om
bankcertifikat introduceras som ett instrument på den korta marknaden i
Sverige, ser fondstyrelserna det som en självklarhet alt AP-fonden inte
diskrimineras utan ges rätt att utnyttja detta.
7.7 Svenska bankföreningen
Bankemas räntestruktur
I avsnittet 10.3.2.4 i KMU diskuteras bankemas
räntestruktur. Mer i förbigående nämner KMU "'riksbankens övervakning av
räntestrukturen pä kreditmarknaden" och att ""i de fall
ränteglidningar kunnat konstateras utöver dem som motiverats av
diskonloändringar eller medgivits av andra skäl, har förhandlingar tagils upp i
syfte att återanpassa räntorna"".
Utredningen gör säledes ingen närmare analys av fördelar
och nackdelar
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 225
av riksbankens nuvarande ränteregleringsysiem eller någon
grundlig jämförelse med ett system av friare räntesättning i bankerna.
Utredningen hävdar dock all en full frihet vid fastställandet av räntevillkoren
i bankerna knappast skulle medföra att bankema vore beredda att öka sitt
risktagande i nägon högre grad lill all omfatta rena
"våghalsprojekl"". Bankföreningen vill inle bestrida all påslåendet
med denna formulering är rikligt. Del måste dock betonas, alt den stelhet i
räntestrukturen på bäde den korta och långa marknaden i Sverige, som
riksbankens räntepolitik medfört, innehåller en inbyggd tendens att försvåra
för nya låntagarkategorier eller nya projekt att få erforderligl utrymme. Olika
kvalitet pä säkerhelema och olika risknivå på projekten bör enligt
bankföreningens uppfattning ta sig uttryck i en mer differentierad
räntesältning. Om det är ett samhälleligt önskemål att krediter i större
utsträckning skall styras över i projekt med hög risknivå, måste sädana
krediter göras kommersiellt mera attraktiva på både den korla och långa
marknaden genom större frihet för låntagarna att offerera konkurrenskraftiga
räntesatser och övriga villkor. Det kan i sammanhanget päpekas, atl en fri
räntesättning spelat en viktig roll för produktutvecklingen inom
finansieringsbolagens verksamhet.
Bankföreningen anser att den reglering av bankemas
utläningsräntor som riksbanken tillämpat i en följd av år medför allvarliga
nackdelar både för bankema och för kreditmarknadens funktionssätt.
Bankföreningen har närmare utvecklat sina synpunkter beträffande regleringen av
utlåningsräntoma i sina remissyttranden 1974 och 1977 beiräffande lagen om
kreditpolitiska medel. Nackdelama blir speciellt påtagliga när regleringen
tillämpats under så lång tid som nu är fallet. Enligt lagen om kreditpolitiska
medel får förordnande av räntereglering ske endast om synnerliga skäl föreligger
och skall då begränsas till viss tid, högst ett år. Riksbankens hittillsvarande
reglering av bankernas utläningsräntor har dock skett utan att regeringen
meddelat förordnande enligt lagen om kreditpoliliska medel.
Bankemas roll i industrins kreditförsörjning
Utredningen påpekar beträffande induslrins skuldstruktur
att bankkrediternas relativa lillbakagång har balanserats av en molsvarande
lillväxt för mellanhandsinstitutens del. Bankemas andel av industrins lån på
den organiserade kreditmarknaden, inklusive återlån, har således minskat från
47% år 1966 till 36% år 1974, och mellanhandsinslitutens andel ökal från 7 lill
21%.
Bankföreningen finner det angeläget att framhålla, att
mellanhandsinstitutens relativa lillväxt inte återspeglar brisler i bankemas
produktsortiment utan snarare är en följd av hur kreditmarknadens totala
resurser styrs. En viktig förklaring lill utvecklingen är det ökade kravet pä
bankerna att köpa obligationer, speciellt bostadsobligationer, vilkel
allvarligt har begränsal bankemas möjligheler alt della i näringslivels
finansiering. Denna utveckling skulle oundvikligen accentueras ytterligare, om
företagens åierlånerätt avskaffades och AP-fonden förhindrades att förvärva
bankobligationer.
Bankkrediternas löptider
Bankföreningen kan inte instämma i KMU:s bedömning, att
det finns en allvarlig lucka i bankemas sortiment beslående i att bankema i
alltför liten utsträckning ger långfristiga fån. Utredningen hävdar, att
motivet bakom införandet är 1965 av en ökad rätt för bankema att ge lidsbundna
län bl. a. var att banklånen därmed i siörre ulsiräckning skulle kunna
utnyttjas som
15 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 226
investeringskrediter. Intentionerna bakom lagändringama
har emellertid knappast alls fyllts, enligt KMU. Alltjämt är bankkrediterna
till helt övervägande del av kortfristig karaktär i den meningen att länen
löper pä högst ett är i sänder. Man måste emellertid klarl skilja pä de
formella och de reella löptiderna.
Av många formuleringar i KMU framgår det att ulredningen
är hell klar
över den reellt långfristiga karaktären av bankemas utlåning. (hän
visningar till betänkandet s. 566-567 och 589).
Bankföreningen vill dessutom tillägga att en banks
självklara hänsyn till kundernas intressen och bankens eget intresse av att få
behålla sina kunder gör atl plötsliga uppsägningar av t.ex. förelagskrediter
inte ifrågakommer under den förutsatta totala löptiden med mindre banken i
undantagsfall tvingas därtill på grund av riksbankens ätgärder eller genom atl
låntagaren inle fullgör betalning av räntor och amorteringar eller fått sin
ekonomi så försämrad att återbetalningen av lånet äventyras.
Mot detta åberopar KMU atl representanter för näringslivet
skulle ha givit utiryck för uppfattningen, att företagen är synnerligen
angelägna alt säkerställa kreditförsörjningen på lång sikt och inom rimliga
gränser är beredda all acceptera högre ränlor för låneformer som minimerar
risken för uppsägning av kredilema. Bankkrediter förefaller inte betraktas som
fullvärdiga substitut för lån på kapitalmarknaden, enligt ulredningen. Även
kommunerna uppges hysa liknande synpunkter. Ulredningen tillfogar, att bankemas
behov av beredskap inför ändrade kreditpolitiska riktlinjer inte skulle vara
något motiv för att undvika lidsbundna lån. I den mån amorteringstakten för de
bundna lånen vore någorlunda hög, dvs. om lånen inte löper på mer än 5-8 år,
skulle ändå de inflytande amorteringama vid behov medge antingen en
omfördelning av låneportföljen eller en ökning av likviditeten, hävdar
ulredningen.
Bankföreningen vill dock påpeka, att det torde vara en
öppen fråga, om flertalet företagskunder skulle föredra en lämligen snabb
amorteringsplan framför en årligen eller oftare omsatt kredil. Föreningens
medlemmar har självfallet ingenting emot att pröva nya låneformer, om della
verkligen skulle vara ett önskemål från bankemas lånekunder. Bankföreningen
vill framhålla all kapitalmarknadens attraktion för de lånlagande förelagen inte
bara har berott på de långa löptiderna utan i avgörande grad har sammanhängt med
att räntenivån på kapitalmarknaden länge framstått som fördelaktig.
Enligt utredningen föreligger det ett relativt klart
demonstrerat behov från lånlagarnas sida att sortimentet av bankkrediter utökas
med bundna lån både vad gäller amortering och ränta. Utredningen anser, atl om
bankerna kom att engagera sig i medelfristig finansiering, skulle en lucka
fyllas i sortimentet av låneinstrument på kreditmarknaden. Bankföreningen bestrider
som framgått, alt någon sådan för kunderna besvärande lucka i kreditsortimentet
skulle finnas. Låntagarnas totala likviditetsplanering lorde endasl i obetydlig
grad påverkas av om lånet ges till fast eller rörlig ränta. Om emellertid KMU
vill förorda att bankema i större utsträckning ger tids- och räntebundna lån,
framstår inle utredningens förslag om alt avskaffa återiånerälten som logiskt.
De i AP-fonden refinansierade äterlänen har näraligen den medelfristiga
karaktär, som KMU finner värdefull.
Bankemas köp av obligationer
Bankföreningen noterar KMU:s uppfattning att vare sig den
allmänekonomiska utvecklingen i Sverige kännetecknas av en satsning på
industrin
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 227
eller en satsning på den offenlliga sektorn, kan bankerna
knappast emotse några lättnader i kraven på obligationsförvärv jämfört med
nuvarande förhållande.
Som framhållits ovan, anser dock bankföreningen atl
affärsbankernas särskilda erfarenhet och kompetens i fråga om näringslivets
finansiering gör det olämpligt att tvinga dem att avdela en växande del av
kreditresurserna till den länga bostadsfinansieringen genom köp av
bostadsobligationer, samtidigt som man i stället måste öka
mellanhandsinstitutens förmåga alt ge näringslivskrediier. För affärsbankerna
är köp av industriobligationer naturiigare än köp av bostadsobligationer.
Bankföreningen anser, med hänsyn till induslrins angelägna finansieringsbehov,
att även industriobligationer bör fä ingå i bankemas likviditetskvoter när
riksbankens likviditetskrav tillämpas.
Emission av bankobligationer
Bankföreningen tillstyrker förslaget all slopa den regel i
banklagen som förbjuder bankerna att emittera exempelvis bankobligationer.
Frånsett möjligheten att sådana obligationer skulle kunna utnyttjas för
utlandsupplåning, är det möjligl att obligationerna skulle kunna bidra lill atl
transformera allmänhetens bankinlåning till mera långfristig placering.
Som bankföreningen belonal i avsnittet om AP-fonden,
framstår del som ett oundgängligt krav. alt fonden inte åläggs några
restriktioner i fråga om rätten att förvärva bankobligationer. En
obligationslikvid kan hell eller delvis transformeras till långfristig utlåning
i banken. 1 konsekvens med den ovan redovisade synen pä affärsbankemas normala
kreditgivning, kan bankföreningen emellertid inte se del som oundgängligen
nödvändigt all obligationslikviderna förvandlas till en formellt lika
långfristig utlåning.
Emission av bankcertifikat
Om man slopar den ovan berörda regeln i banklagen, som
förbjuder bankerna atl emittera obligationer, innebär detta att bankema också
fär rätt att emittera s, k. bankcertifikat. Bankföreningen ansluter sig till
utredningens argumentation till förmån för atl denna rätt införs.
Specialinlåningen har nått en sådan storlek att bankföreningen finner del
motiverat att söka ge den en mer institutionell karaklär. Bankföreningen finner
det inte nödvändigt alt här närmare gå in på de olika förulsältningar som
troligen måsle uppfyllas för att en marknad för bankcertifikat skall fungera
väl. Uppenbarligen kan det krävas en medverkan från bl. a. riksbanken, för atl
en andrahandsmarknad skall kunna upprätthållas. Vidare torde det ligga i åtminstone
en del av specialinlåningens karaktär, att den inte ulan svårighet låter sig
formaliseras.
Emissionsstämpel- och fondstämpelavgift
Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att såväl
emissionsstäm-pelavgift som fondstämpelavgift för obligationer m, m. avskaffas.
Detsamma bör ske även för aklier enligt vad bankföreningen yrkal, senasi i
skrivelse till budgetdepartementet 1977-01-26 och till riksdagens
skatteutskott 1976-04-20.
Bankernas köp av förlagsbevis
Bankföreningen tillstyrker förslaget all bankema bör få
rält all förvärva förlagsbevis. Bankföreningen vill framhålla, att
kapitaltäckningskravet för börsnoterade förlagsbevis bör vara detsamma som för
industriobligatio-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 228
ner. Delta är motiverat genom den prövning av dessa lån,
som deras börsregislrering innebär.
Bankemas köp av aktier
Bankföreningen förordar att bankemas rätt alt inneha
aktier i förelag i samband med emission ulsträckes från den nuvarande
tidsgränsen ett år till förslagsvis tre år. En sådan förändring skulle öka
bankemas möjligheter att effektivt understödja en emission.
Bankemas rätt att ställa garanti
Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att
bankema skall få rätt att ställa garanti för obligationer som ges ul av annan
låntagare.
7.8 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
Vi instämmer i ulredningens förslag om att förbudet för
bankema att förvärva föriagsbevis avskaffas. Detta är bl.a. väsentligt för att
underlätta amorteringama av utelöpande förlagslån.
Ulredningen föreslår också en rätt för bankerna att ge ul
egna obligationer. Vi anser del väsentligt att den nuvarande förbudsregeln
avskaffas och inslämmer i ulredningens förslag. Ett slarkl motiv är all bankema
genom sådan kapitalanskaftning skulle kunna öka sina möjligheler alt lämna längre
krediter. Dessulom lorde bankerna kunna bidra till att bredda kapitalmarknaden.
Vi förtitsätter atl myndighelerna vid ett genomförande av förslaget om
bankobligalioner beaktar de olika bankgruppemas skilda stmklur och all
kapitalanskaffningen via bankobligationer får konkurrensneul-rala former.
Således är det av stor vikt att sparbankerna på samma sätt som man tidigare
gjort i liknande frågor har möjlighet alt handha denna fråga i samverkan genom
del gemensamt ägda Sparbankernas Bank.
Utredningen konstaterar i belänkandet atl bankernas s. k.
specialinlåning ökat belydligt under senare år. Denna inlåning kommer
huvudsakligen från företag, organisaiioner och kommuner. För alt stabilisera
denna växande marknad och för att också ge bankema möjligheter att konkurrera
om medlen på den icke organiserade kreditmarknaden föreslår utredningen en
rätt för bankema att ge ut kortfristiga papper, s. k. bankcertifikat. Dessa certifikai
kan sannolikt fä en positiv effekt på marknaden. På samma sätt som för
bankobligationerna anser vi dock att det är viktigt att verksamheten får en
konkurrensneutral utformning. Vi vill även i detta sammanhang poänglera
betydelsen av att möjligheter öppnas för en samverkan inom sparbankssektorn där
det för ett flertal sparbanker kan vara svårt att själva marknadsföra
bankcertifikat. Dä en sådan samverkan traditionellt skett via Sparbankemas Bank
är det viktigt atl följdändringar i den kreditpoliliska lagstiftningen
beaktas, bl. a. avseende likviditetskvotslagen.
På den marknad där bankcertifikaten avses introduceras är
det inte bara bankema som deltar. Bland annat har mellanhandsinstituten en
betydande kortfristig upplåning på samma marknad. Ett exempel på detta är
bostadsinstitutens finansiering av bostadsbyggnadskreditgivningen. Utredningen
har för mellanhandsinstitutens del konstaterat att behov av en flexiblare
upplåningspolitik i framtiden bl. a. därför alt AP-fondens stagnation minskar
deras traditionella upplåningsbas. Med detta i bakgrunden anser vi det viktigt
atl mellanhandsinstiluten inte utestängs ifrån en eventuell marknad för
bankcertifikat. Det skulle annars bli svårt för mellanhandsinstiluten att
genomföra de uppgifter som man idag har.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 229
Ett införande av bankcertifikat ställer krav pä en
fungerande andra-liandsmaikiiad. Del är säledes av stor vikt atl den likvida
karaktären pä de utelöpande bankcertifikaten kan behällas. Detta skulle
underlättas om bankema själva tilläts inneha bankcertifikat.
7.9 Sveriges föreningsbankers förbund
Bankcertifikat och bankobligationer
Ulredningen föreslår att bankerna ska lå rält atl ge ut
egna s. k. bankcertifikat och obligationer. Bankcertifikaten skall vara ett alternativ
lill bankemas spccialinläning medan bankobligationerna är avsedda att bilda underlag
för tids- och ränlebunden utläning från bankema.
Bankcertifikat innebär ur bankemas synpunkt en välkommen
stabilisering jämfört med nuvarande former av specialinlåning. Även för
placerarna medför certifikaten fördelar, t.ex. i form av ökad likviditet och
större sortiment av placeringsmöjligheler varför de kan länkas attrahera medel
från den grå marknaden.
Behovei av medelfristig bunden utlåning för finansiering
av bl.a. maskininvesteringar är stort, inle minst inom lantbruket. Bankema har
dock sett sig förhindrade atl bevilja bunden utläning till fasl ränta dä deras
kapitalanskaftning huvudsakligen består av inlåning med röriig ränta. Upplåning
mot bankobligationer till fast ränta skapar därför reella förutsättningar för
tids- och ränlebunden utlåning från bankema. Medelfristiga bankobligationer
innebär ocksä alt sortimentet av placeringsmöjligheter kompletteras på ett
välbehövligt sätt.
Risken för att medelfristiga bankobligationer skulle dra
medel från placering i långfrisiiga obligationer bör inle överdrivas. Genom
alt räntan på långfristiga obligationer numera justeras vart femte är minskas
skälen för de institutionella placerare som normalt förvärvar långfristiga
obligationer att övergå till placeringar i medelfristiga bankpapper.
Förbundet tillslyrker sålunda utredningens förslag att
bankerna fär ge ut bankcertifikat och obligationer.
Bankernas medverkan i förlagslåneemissioner
Utiedningen förordar alt restriktionerna för bank att
inneha förlagsbevis avskaffas för alla tre kategoriema av bankinstitut vilkel
förbundet tillslyrker. Förbundet finner del dock omotiverat atl regionala
föreningsbanker och sparbanker till skillnad från affärsbanker måste inhämta
bankinspektionens tillstånd för att få medverka vid emissioner av
förlagsbevis. Även om den praktiska betydelsen av detta tillslåndskrav är liten
anser förbundet all principen om likabehandling av affärsbanker, sparbanker
och föreningsbanker bör vara vägledande även i detta fall.
7.10 Svenska försäkringsbolags riksförbund
Riksförbundet har intet att erinra mot förslaget i
avsnittet ""Bankerna och kapitalmarknaden"" all bankema
skall kunna utge egna obligationer och s.k. bankcertifikat. För försäkringsbolagen
kan bankcertifikaten bli intressanta komplement till nuvarande typer av
inlåniiigsräkningar hos bankema. Bankcertifikaiens attraktivitet förutsätter
dock att en marknad för handel med dessa papper etableras. Prissättningen på
denna marknad bör få utvecklas fritt och helt bestämmas av tillgång och
efterfrågan.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 230
7.11 Folksam
Folksam har inget att erinra emot atl bankema ges rätt all
ge ut även obligationer och bankcertifikat. Tillkomsten av dylika papper kan
bli intressant. Man lär förutsätta att marknaden för dessa papper får
utvecklas fritt där prissättningen beslämmes av lillgång och efterfrågan.
7.12 LO
Ökad tillgång på långfristiga lån
Vad gäller industrins finansiella problem drar utredningen
slutsatsen att en ökad tillgång på långfristiga lån utgör en viktig faktor för
atl företagen skall öka sina investeringar trots sjunkande soliditet. Detla är
bakgrunden lill utredningens förslag att öka bankemas möjligheler alt ge lån
som har karaktären av kapiialmarknadslån. dvs. lån med längre tidsmässig bindning,
med eller utan bunden ränta. I detta syfte föreslår utredningen reformer som
skall medverka till att skapa en mer långsiktig bindning av bankemas inlåning
och därmed utgöra ett incitament till en mer kapilalmark-nadsbelonad utlåning.
LO instämmer som lidigare framhållits i utredningens
bedömning all ett ökal utbud av riskvilligt kapital utgör en väsentlig del i
sirävandena att åstadkomma en gynnsam utveckling av industriinvesteringama.
Även utredningens slutsats atl ökad tillgång på långfrisiiga lån bör ha en
positiv effekt på förelagens benägenhet alt acceplera ökad skuldsättning
inslämmer LO i. De skäl som anförs för förslagen alt öka bankemas betydelse som
finansieringsinstitut pä den längre marknaden är därför enligt LO av stor vikt
och förslagen synes därför ur ren finansieringssynpunkt vara väl motiverade.
Trots detta ställer sig LO avvisande till utredningens
förslag att bankerna skall ges rätt att ge ut obligationer med syfte alt de
skall kunna spela en större roll pä kapitalmarknaden. Ulredningen pekar på atl
bankernas betydelse för näringslivels långsiktiga kapitalförsörjning inte är
särskilt stor varken direkt eller indirekt. Den har dessutom minskat under en
lång följd av år sedan mitten av 1960-talet. Bankernas relativa tillbakagång
har motsvarats av en tillväxt av de s. k. mellanhandsinstituten som lill stor
del byggt upp sin verksamhet med AP-medel. Av utredningen framgår att dessa
insiitui 1971 svarade för 7% av industrins län på den organiserade
kreditmarknaden mol 21 % är 1974. Även olika typer av specialkrediler via olika
statliga engagemang (t. ex. lokaliseringsstöd) har ökal sin andel.
Vi är nu inne i en utveckling med ett stagnerande utbud av
långfristigt kapital via AP-lönderna. Detta skulle i kombination med reformer
som ökar bankernas möjligheter och incitament till långfristig finansiering
leda lill alt trenden vänder så att bankemas betydelse för industrins
långfristiga finansiering ökar. Besluten om fördelning av finansiella resurser
för fasta investeringar skulle i förhållande till nuläget i ökad utsträckning
således förläggas lill bankerna. Detta skulle förstärka den privata
maktkoncentrationen och della slrider direkl mot de sirävanden lill breddad
insyn och ökad ekonomisk demokrati som för närvarande intar en framträdande
plats i svensk politik. Här återkommer således brister i utredningen som
sammanhänger med dess begränsade utgångspunkter. Utredningen är dock inte
omedeveten om riskema med sitt förslag: "'Samtidigt står det klart att
övervägandena också måste innefatta de tänkbara effektema av en mer betydande
koncentration lill bankerna av beslulen om fördelning av utbudet på
kapitalmarknaden."
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 231
Utredningen föreläller också själv vara nägot tveksam lill
sitt eget förslag och förordar en försiktig introduktion av bankobligationer.
LO har------ pekat pä alt en översyn av kreditmarknaden
och särskilt
affärsbankerna med utgångspunkt från dagens krav på insyn
och ekonomisk demokrati bör göras som komplement till KMU. Även omett ökat utbud
av långfristiga krediter redan under de närmaste åren kan behövas avvisar LO i
avvaktan pä denna översyn utredningens förslag med de motiv som här har
anförts. Ett ökat behov av långfrisiiga krediter under de närmasle åren bör
kunna tillgodoses via en ökning av AP-sparandet, förstärkning av
mellanhandsinstituten och de regionala utvecklingsfondema. LO vill med detta
inte utesluta att bankerna kan komma att spela en växande roll på
kapitalmarknaden på längre sikt men menar alt detla i så fall kan ske först
sedan ålgärder vidtagits föratt "'demokratisera" bankväsendet.
Utredningens förslag att bankema skall ges rätt att ge ut
kortfrisiiga s. k. bankcertifikat med löptider på upp till lolv månader
tillslyrks av LO. Som framhålls av utredningen skulle detla bl.a. kunna öka
möjlighelerna för bankema att konkurrera med den s. k. grå marknaden. Det är
naturligtvis eftersträvansvärt att denna kan reduceras bl. a. med hänsyn till
kredilpolilikens effektivitet.
7.13 TCO
Bankernas kreditgivning är formellt av kortfristig art,
dock med undantag för deras obligationsförvärv. En längsta bindningstid på 1
år gäller normalt. De formellt kortfristiga lånen löper ofta med
amorteringsplaner på 5 lill 12 är, med en tendens mol förkortning av
amorteringstiden under senare år. Enligt banklagen har dock bankema möjlighel
att ge tidsbundna lån upp till 10 år upp till en viss specificerad ram. Denna
möjlighet har utnyttjats endasl i ringa utsträckning.
Bankemas kortfristiga inlåning - med bindningslider på upp
till ett år -kan ställas mol deras långfristiga utlåning i form av förvärv av
bostads- och statsobligationer. Dessa obligationsförvärv är kreditpolitiskt
betingande. Obligationer i annan form, exempelvis näringslivsobligationer utgör
en mycket liten del (ca 5 procent) av bankernas obligationsportföljer. Ulredningen
konstaterar att i såväl ett industriexpansivt som ett otfentligexpan-sivt
alternativ måste kreditpolitiken inriktas på att säkra avsättningen av en
förhållandevis stor volym obligationer i banksystemet. 1 del förra fallet måsle
bankemas utlåningskapacitet inriktas pä förvärv av en förhållandevis stor
andel bostadsobligationer, medan i det offentligexpansiva alternativet statens
finansieringsanspråk ställer ökade krav på banksystemet. Dessa förhållanden
accentuerar de problem som är förenade med kombinationen av en relativt
kortfristig infåning och en långfristig utlåning i form av obligationsförvärv
(dessa svarar för ca 30 procent av affärsbankemas totala utlåning). Förekomsten
av stora obligationsförvärv försvårar också bankernas möjligheter atl bidra
till näringslivels finansiering i form av tids-bunden långfristig utlåning. Med
utgångspunkt från nämnda framtidsperspektiv diskuterar ulredningen olika
möjligheter att åstadkomma en högre grad av bindning på inlåningssidan.
Enligt ulredningens mening har den betydande stock
bostadsobligationer som bankema varit tvungna atl förvärva inneburit en
belastning för dem. Denna belastning är i första hand en följd av inflationsutvecklingen
och den trendmässigt stigande långa räntan. Med den förkortning av räntebindningstiden
till 5 år som genomfördes under 1977 kan dock risken för stora ränteföriuster
reduceras väsentligt enligt utredningen.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 232
Förstärkta möjligheter för bankema att ge långfrisiiga lån
är motiverade dels med hänsyn till krav pa förvärv av stats- och
bostadsobligationer som kan lörvänias dels av atl en ökad tillgång till
långfristigt kapital efterfrågats frän näringslivshåll. Föietagen är enligt
utredningen beredda acceplera högre ränta på långfrisiiga lån, om bara
tillgången till sådana krediter kan tryggas. Samtidigt upplevs en tidsmässig
bindning av lånen som mer betydelsefull än en ränlebindning. Av dessa skäl
kunde det förefalla ändamålsenligt att bankerna gavs rätt atl själva ge ut
obligationer, varigenom en åtminstone medelfristig bindning pä inlåningssidan
skulle kunna säkerställas.
Kapiialmarknadsutredningen presenterar de skäl som talar
för respektive mot att bankema skulle ges rätt alt ge ut sådana obligationer.
Efter, som det synes, stor tveksamhet kommer ulredningen lill den slutsatsen
atl en försiktig introduktion av bankobligalioner bör genomföras, varefter en
successiv vidgning av verksamheien kan ske om erfarenheterna visar sig goda.
TCO delar utredningens uppfattning att bankema ges en sådan rätt, men vill
samtidigt peka på skäl som motiverar all en sådan introduktion sker successivt.
En väsenilig utgångspunkt för att en sådan rält skulle ges
bankema, måste vara att tillgången på långfristigt kapital stärks. Detta kräver
först och främsi all de medel som binds långfristigt i bankerna, förs vidare
som formellt långfristig utlåning, dvs. att bankema fungerar som renodlade
mellanhandsinslilut pä kapitalmarknaden. Även om så blir fallet, är del
långtifrån självklart atl denna utlåning representerar ett tillskott till
kapitalmarknaden. Om således, som utredningen påpekar, de som nu normalt förvärvar
långfristiga obligationer gär över till placeringar i bankpapper, blir
nettoeffekten på kapilalutbudel ringa. Det kan t. o. m. följa en förkortning av
löptiderna, eftersom bankemas utlåning kan förväntas bli medelfristig. Om
däremot nya placerare, exempelvis nuvarande bankinsällare, finner
bankobligalioner vara en attraktiv placeringsform kan en förlängning av den
långa marknaden ske. Men ett sådant tillskott av långfristigt kapital kan från
bankernas sida tas till intäkt för att skapa en ökad balans i bindningstiderna
mellan in- och utlåning. Det ärenligt TCOs mening väsentligt alt garantier
skapas för att en ökad bindning på inlåningssidan används för en expansion av
den långfristiga utlåningen.
En ökad andel för bankerna på kapitalmarknaden innebär alt
bankemas inflylande över den långfristiga kreditgivningen ökar. TCO vill
understryka det nödvändiga i alt olika institutioner med olika bakomliggande
inlressen utnyttjas för den långfristiga kapitalförmedlingen. Detta är
väsentligt med hänsyn till den långfrisiiga kreditgivningens betydelse förden
framlida produktionsstrukturen och därmed för sysselsättningen. TCO vill därför
understryka all en eventuell introduktion av bankobligalioner bör ske
successivt, inte minsl mol bakgrund av all formerna för långfristig kapitalförmedling
nu är föremål för omfattande diskussion,
Kapitalmarknadsulredningen föreslår vidare att bankema ges
rätl alt ge ut kortfristiga bankpapper, s. k. bankcertifikat. TCO tillstyrker
utredningens förslag på denna punkt. Genom utgivande av sådana bankpapper kan
bankerna effektivare konkurrera med den gråa marknaden, en konkurrens som i
dagens läge bedrivs med specialinlåningen. Denna svarar för en icke oväsentlig
andel av bankernas totala inlåning. Till skillnad från specialinlåningen är
bankcertifikaten omsättningsbara och följaktligen att betrakta som en likvid
tillgång. Ålgärder som innebär en minskning av den grå marknaden bör hälsas med
tillfredsställelse. Effektiviteten i kreditpolitiken kan därigenom också
stärkas.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 233
TCO tillstyrker slulligen att de gällande restriktionerna
för bankinstituten all inneha fiiriagsbevis avskaflas.
7.14 SACO/SR
Ulredningen förulser inte några väsentliga lättnader för
bankernas obfi-galionsinnehav. Detla härledes ur bankernas funktion att
kanalisera inte minst htishållsseklorns sparande till mera långfristiga
placeringar. Vi vill understryka att omfattningen av delta krav lorde vara
relaterat lill i vilken grad litishållen kan erbjudas konkurienskraftiga
inlåningsformer.
I dagsläget finns ingen nominell inlåning, vare sig på
räkning eller i obligationer, som för fysiska personer och efter skall ger en
avkastning som kommer i närheten av inflationstakten. Hushällens långfristiga
kapitalbildning Ivingas därmed söka sig till andra placeringar än
bankräkningar och obligationer.
Inte minst ur fördelningspolitisk synpunki är det
allvarligt alt personer som av ett eller annal skäl ej önskar investera i hus,
konst, antikviteter osv. ej skall kunna erbjudas värdesäkring på den reguljära
kapitalmarknaden. 1 eti lidigare avsnilt har SACO/SR redovisal sin uppfaUning
om behovet av en omprövning av skattesystemet.
Ulredningen föreslår att bankema skall få rätt atl utge
bankcertifikat och bankobligationer. Motivet för bankerna att utge de
kortfristiga bankcertifikaten skulle vara atl stabilisera den räntekänsliga
och lättnyktiga specialinlåningen. Bankobligalioner (med längre löptid än 12
månader) skulle främst syfta till att formellt binda en del av allmänhetens i
praktiken stabila inlåning. Genom att bankema kan väntas siödja sekundärmarknaden
för bankobligationer skulle sådana obligationer kunna bli av intresse som ett
alternativ för hushållssparandel pä ett annat sätt än vad fallet nu är med industriobligationer.
SACO/SR tillstyrker dessa förslag liksom följdförsla-gen att emissions- och fondstämpelskatten
för obligationer avskaffas samt att bankerna ges räll alt förvärva
förlagsbevis.
7.15 Svenska arbetsgivareföreningen
Ett säu alt öka rörligheten på den svenska
kapitalmarknaden vore all öka bankemas möjligheter till en långsiktig kreditgivning.
Föreningen tillstyrker därför förslaget att bankema får rält att ge ut egna
obligationer. Vidare tillstyrkes förslaget att bankerna får rätt att emittera
s. k. bankcertifikat liksom rätl all förvärva förlagsbevis.
7.16 LRF
LRF vill rikta uppmärksamhei pä ulredningens övervägande
beträffande dessa obligationers (= bankernas egna obligationers) löptid.
Utredningen har anseit atl bankobligationer skulle lä en medellång löptid.
Ulredningens motivering för införandel av bankobligationer är dels en breddning
av obligationsmarknaden genom att hushällen bör öka sina köp och dels att medellänga
löplider skulle fylla ett tomrum på krediimarknaden. Enligt LRFs uppfattning
kan delta lä lill följd en avkortning av långa kapitalmarknaden. Genom
Riksbankens prioriteringar har utrymmet på obligationsmarknaden starkt
beskurits. För lantbrukets vidkommande ulgör som lidigare påpekats lånekön vid
Hypoteksbanken en allvarlig följd därav. LRF vill därför framhålla vikten av
att ensidiga förändringar undviks som överflyttar problem frän en
sektor/institiit - lill en annan sektor/institut.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 234
Beträffande föreslagna bankcertifikat finner LRF det
angeläget att bankerna kan suga upp pengar på den grå marknaden så att de förs
in under den organiserade kreditmarknaden.
Belräflande bankemas kreditgivning vill LRF fästa
uppmärksamhet på det förhållandel att en lantbrukares kredilansökan ofta
behandlas som en konsumtionskredit. Särskilt affärsbankema har vid strama
krediilägen avslagit lantbrukares kreditansökan med nämnda motivering. LRF
finner denna handläggning hell sakna rimlighel. LRF vill därför förorda att
snara åtgärder vidtages, så att handläggningen ändras i konsekvens med resp.
kreditansökans ändamäl.
7.17 Sveriges industriförbund och Svenska
handelskammarförbundet
Vi tillstyrker att bankerna lår rätl att ge ut egna
obligationer och vidare att bankema får rätt atl ge ut s. k. bankcertifikat
liksom rält att förvärva förlagsbevis.
7.18 SHIO och Familjeföretagens förening
Organisalionerna tillslyrker all banklagarna ändras så all
bankema ges rätt att ge ul obligationer och bankcertifikat. Som utredningen
framhåller bör detta kunna slärka bankernas ställning vid konkurrens om medlen
på den grå marknaden och över huvud tagel vidga den organiserade penningmarknaden.
Organisationema tillstyrker i övrigt utredningens förslag, som syfiar till en
liberalisering av kreditväsendet.
7.19 Svenska företagares riksförbund
Förbundet delar utredningens uppfattning, att bankerna fär
rätt atl ge ul egna obligationer och dessutom rätt atl förvärva förlagsbevis.
7.20 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Slyrelsen tillstyrker att bankema får räll alt ge ul egna
obligationer och s. k. bankcertifikat liksom att bankema får räll att förvärva
förlagsbevis. Styrelsen har vidare anfört alt en utsträckning av bankemas rätt
att inneha aklier i företag i samband med emission från den nuvarande
tidsgränsen av ett år till förslagsvis tre år skulle öka bankemas möjligheler
att effektivt understödja aktieemissioner.
7.21 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)
Föreningen tillstyrker utredningens förslag om rätt för
bankerna att ge ut bankobligationer och bankcertifikat.
7.22 Sveriges allmänna hypoleksbank
Motiveringen för införande av bankcertifikat - med
bindningstider på högst 12 månader - ter sig övertygande, och bankstyrelsen har
icke något att erinra mot förslaget i detta hänseende. Närdet däremoi gäller
rälien för bank att emittera obligationer synes motiveringen inte vara lika
övertygande.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 235
Enligt bankstyrelsens mening kan del- befaras att en
intensiv
marknadsföring av bankobligationer icke blott skulle bid'a
till att transformera hushållssparandet till obligationer ulan även fä den
konsekvensen att placerare som normalt köper långa obligationer skulle gå över
till placeringar i bankobligationer. De farhågor om en sådan utveckling, som
kapitalmarknadsulredningen uttalat i tidigare sammanhang, delar bankstyrelsen
i hög grad med utredningen,
Bankslyrelsen anser sålunda atl det skulle vara olyckligt
för lantbrukets finansiering om införandet av bankobligationer skulle leda till
en förkortning av marknaden. Behovet av långfristigt kapital är mycket
framträdande inom lantbruket. 1 hypoteksföreningama finns f n. en kö av
låneansökningar molsvarande ett sammanlagl belopp av drygl 4 miljarder, vilkel
med nuvarande limitering av hypoteksbankens räll alt emittera obligationer
innebär väntetider på 5-6 år för nytillkommande lånesökande. Hypoteksbanken
har under en lång följd av år varit underkastad en mycket stark begränsning av
den årliga emissionsrätt, som Riksbanken lämnar tillstånd till. Erfarenhetema
ger vid handen att kapitalmarknadens resurser särskilt närdet gäller att
tillgodose långfristig upplåning varil ytterst knappa förde sektorer, som legat
utanför Riksbankens prioritering. Knappheten kan beräknas bestå under
överskådlig tid. Varje åtgärd som ytterligare kan begränsa utrymmet på den
långa marknaden anser bankstyrelsen böra undvikas. Ett eventuellt tillskott av
medelfrisligl kapital via bankobligationer skulle knappast inom lantbruket
uppfattas som någon fördel om detta tillskott skulle skapas till priset av
minskad lillgång till långfristigt kapital. Ur de synpunkter, som bankstyrelsen
har all förelräda, anser sig slyrelsen därför icke kunna tillstyrka
utredningens förslag om rätt för bankerna att ulge obligationer.
Om förslaget beträffande bankobligalioner likväl skulle
genomföras, anser slyrelsen att lagtexten bör innehålla en bestämmelse, som
begränsar sådana obligationers löptid. Därest skäl skulle anses ha anförts för
att ge bankerna rätt att utge medelfristiga värdepapper så har utredningen dock
inte framlagt någon motivering för att bankema skulle ges rätt att utge
långfristiga obligationer av den typ som mellanhandsinstituten och de bosladsfinansierande
instituten emitterar. Bankstyrelsen föreslår därför -under förutsättning att
förslaget beträffande bankobligalioner genomförs att 66 § i lagen om
bankrörelse samt motsvarande paragrafer i lagen om sparbanker och lagen om
jordbrukskasserörelsen kompletteras med en bestämmelse att bankobligationerna
får ha en löptid på högsl sju år.-
7.23 Svenska kommunförbundet
Förbundel tar inle direkl ställning till förslaget om nya
bankpapper på den korta och medellånga krediimarknaden men framhåller följande:
Utredningen föreslår att bankema skall få rätt att ge ut egna obligationer men
förordar en försiktig introduktion av bankobligalioner inom ramen för
emissionskontrollen. Uredningens förhoppning är att bankobligationerna skall få
en marknadsvidgande effeki. Om så inle skulle bli fallet kommer konkurrensen om
utrymmet på den befintliga kapitalmarknaden att öka för de nuvarande
emittentema, däribland kommunlåneinsliiuten och de största kommunerna. Kommer,
å andra sidan, en vidgning av marknaden till stånd kan detta, enligt styrelsens
bedömning, leda till ökade möjligheter för kommunema att ta upp långa och
medellånga lån.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 236
7,74 h.oriunga ,nei ,>.»..igcs siudshypoicksKassa
:;;, i.:isc;: h\r ingen crir.ian mot förslaget ail
ban! erna !:aii f.crs lail atl ge lii k ort;'; i:-; I ;',;:
b.-uikceiM.ifikai. Däremot synes det styielsei" tveksamt om utredningens
rorsiag avseende ijankobligalioner böi genomföras. Bit sä-UuLii rörsiug iu.uwj ..ven
liaiu r.,Cc,;iiibiiiUiUiredningens betänkande: Samordnad
banklagstiftning (SOU 1967:64). 1 sitt remissyttrande över !:::-iinda
bcl;i!ikar :'; ivsiyrk;-; kasiyielscii at! bankinstituten skulle fä rätl till
obligationsupplåning bl. a. av det skälet att det inte kan vara ratio-nelll att
ytterligare öka trängseln på kapitalmarknaden. Kassaslyrelsen an-liirde även
beiäiiklii.,! eter avseende fnnktionsfördelningen mellan bankinstiluten och
mellan 'kreditinsiituien samt avseende kapitaltäckningsregler-r,:. ;,' '.\ liiir ; :!' . '.lii. jningens lörsljg i
;:euna del kom för det dåvarande inte att föranleda någon statsmakternas
åtgärd.
SJivill styreisen förstår kvarstår fortfarande de
betänkligheter som slyrelsen uttalade i sitt yttrande över
kreditinstilututredningens lörslag. Det ar iiamtor aiil iragcU' om en
tiiiiiedssiaiiande iunktionsfördelning och be-var;id koiikurrenssiu.L;tion på
kapiiai- och krediimarknaden som måste beakias. Pa cn vai lungeranue kapitalmarknad
torde det vara till klar fördel alt i första hund Je nuvarande
melianhandsinsiituien har hand om den långfristiga långivning som det här är
fråga om. Dessa institut är genom sin specialisering organiserade sä atl upp-
och utlåning skall kunna handhas på
enklaste och billigaste sätt.- Det är vidare väsentligt
att både staien
och andra låntagare fär tillfälle att vidga sin upplåning
uianför banksystemet, nägot som försvåras om ulredningens förslag genomföres.
Från allmän synpunkt synes del därtör vara ett intresse atl nuvarande
funktionsfördelning upprätthälls även i fortsätiningen.
Del bör även noleras att ulredningens resonemang på denna
punkt bygger på den förutsättningen atl nuvarande lyp av obligationer med i
princip fast ränta skall utgöra grunden för bankernas obligationsupplåning.
LJtred-ningen har inle kunnat analysera de ändrade förutsäuningar som kan komma
att föreligga om obligationer med årsvis rörlig ränta kommer att införas pä
marknaden. Utredningen har heller inte kunnat ta hänsyn till den nya form av
skattefritt lönsparande som introducerats sedan utredningen lagt tram sitt
betänkande.
Det kvarstår säfedes på åtskilliga punkler en stor
tveksamhet till förslagets ändamålsenlighet. Under alla förhållanden kan
ställning inte tas till del föreliggande förslagei utan ytteriigare analys och
utredning. Styrelsen har därför inlc funnit anledning att frångå sin tidigare
ståndpunkt och avslyrker säledes förslaget i denna del. Skulle likväl
förslaget komma att genomföras synes del erforderligt att
obligalionsulgivningen förenas med vissa begränsningar såvitt gäller
obligationernas löptid. Det uttryckliga syftet med en sådan
obligationsutgivning måsle vara atl bredda obligationsmarknaden genom
konvertering av i realiteten långfristig bankinlåning och inte alt bereda
kapitaimarknadsinstitulen en ny place rings möj I ig-tiei.
7.25 Svenska civilekonomföreningen
Utredningen fömiser inte några väsentliga lättnader för
bankemas obligationsinnehav. Delta häriedes ur bankernas funktion att
kanalisera inte minst tiushällssektoms sparande till mera långfristiga
placeringar. Vi vill iindeistryka att omfattningen av detta krav torde vara
relaterat till i vilken grad hushallen k.in e,bjui'ai konkur:, enskraftiga
inlåningsformer.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 237
1 dagsläget finns ingen nominell inlåning, vare sig på
räkning eller i obligationer, som för fysiska personer och efter skall ger en
avkastning som kommer i närheten av inflationslakten. Hushållens långfristiga
kapitalbildning tvingas därmed söka sig till andra placeringar än
bankräkningar och obligationer.
Inle minst ur fördelningspolitisk synpunki är det
allvarligt alt personer som av ett eller annal skäl ej önskar investera i hus,
konst, antikviteter osv. ej skall kunna erbjudas värdesäkring på den reguljära
kapitalmarknaden. Under lörutsältning alt vi ånyo fär positiva realräntor på
lång inlåning, 1. ex. i obligationslån, skulle inflationsskydd kunna
garanteras genom all läntaii på vissa obligationslän eller räkningsformer var
skattefri för fysiska personer. En sådan reform skulle enligt vår uppfattning
även på ell värdefullt sätt nägot uppväga del konsumtions- och importlryck som
idag bl. a. följer av omöjligheten att värdesäkra hushållens sparande.
För att på ett motsvarande sätt attrahera dagens
lätiflyktiga specialinlåning föresläs av utredningen att bankema skall få utge
egna obligationer och s.k. bankcertifikat. Vi instämmer i dessa lörslag liksom
i följdförsla-gen att emissions- och fondstämpelskalten för obligationer
avskaffas, saml all bankerna ges rätt alt förvärva förlagsbevis.
8 Mellanhandsinstituten
Remissinstansema delar i allmänhet utredningens allmänna
synpunkter på mellanhandsinslitutens verksamhetsinriktning, finansiering och
kreditgivning. Företrädare från lantbruksnäringen godtar dock inte
utredningens uppfattning atl Lantbrukskredit ger för litet krediter utanför
lantbrukssektorn och atl större företag alltför mycket gynnas vid
kreditgivningen.
Remissinstanserna tillstyrker eller vill inte motsätta sig
utredningens förslag att slå samman Industrikredit med Förelagskredit,
Lantbruksnäringamas primärkredit med sekundärkreditbolaget samt Svenska skeppshypotekskassan
med Skeppsfartens sekundärlånekassa. Företrädare för lantbruksnäringen biträder
förslaget att slå samman Lantbruksnäringamas primärkredit och sekundärkredit
endast under förutsättning alt upplåningsrätten inte försämras.
Remissinstansema har i allmänhet inte något att erinra mot
vad utredningen har föreslagit i fråga om aktiekapital, garantikapital, upplåningsrätt
och säkerhetskrav i de sammanslagna instituten. Från vissa håll anser man dock
att om soliditeten i det sammanslagna institutet Förelagskredit måsle
förslärkas bör i första hand garantikapilalel höjas och möjlighetema att öka
fonderingen genom siörre rörelseöverskotl beaktas mera. Även i fråga om
uppläningsrätten i de sammanslagna instituten har några remissinstanser
skiljaktiga meningar.
Förslaget att AB Svensk Exportkredit skall få ge krediter
utan säkerhei intill eu belopp motsvarande 25% av aktiekapitalet har i
allmänhet tillstyrkts. Från en del håll har man velat gå längre genom att
sätta gränsen för blancokrediter vid 50% av aktiekapitalet.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 238
8.1 Bankinspektionen
Del föreslås att nuvarande AB Industrikredit
(primärkredit) och AB Företagskredit (sekundärkredit) skall slås samman till
ett institut. Samma föreslås betr dels Lantbruksnäringamas primärkredit AB och
Lantbruksnäringamas sekundärkredil AB, dels Skeppshypotekskassan (primärkredii)
och Skeppsfartens sekundärlånekassa. Anledning finns ej längre atl
kreditgivning för samma ändamål skall vara uppdelad på primär- resp.
se-kundärinstiiut. En sammanslagning innebär rationalisering i flera avseenden
och tillstyrkes därför. I fråga om de två sistnämnda instituten föreslog
varvskreditutredningen (SOU 1975:101) alt avveckling av verksamheten skulle ske
och ett nytt institut inrättas. De två existerande instituten skulle dock
kvarstå. Viss oklarhet förelåg om den tänkta organisationen med tre institut.
Naturligtvis är del en mer rationell ordning om de befintliga instituten
sammangår till ett institut. De praktiska problem i samband med en
sammanslagning som har sin grund i låntagamas i viss mån solidariska ansvar
för kassornas förbindelser i händelse av likvidation synes eliminerade genom
förslaget atl staten skall svara gentemot obiigalionsinnehavarna för förluster
som kan uppkomma på grund av fusionen.
I sammanhanget bör erinras om atl inspekiionen i sitt
yttrande över varvskreditutredningen har aktualiserat frågan om tillsyn över
skeppshypoteksinslituten. Det skall också nämnas att inspektionen även
aktualiserade tillsynsfrågan betr Sveriges Investeringsbank i sitt yttrande
över den inom industridepartementet upprättade promeraorian Ds 1 1978:4 angående
banken. 1 båda fallen fann inspektionen skäl för att dessa institut ställdes
under tillsyn på motsvarande sätt som andra kreditinstitut och övriga till
bankväsendet eller fondhandeln knutna organ.
Fördel sammanslagna Induslrikredit och Företagskredit - benämnt
Företagskredit - föreslås en rätt att lämna blancokredit intill ett sammanlagt
belopp motsvarande halva aktiekapitalet. Upplåningsrätten - nu bestämd av
multipeln 20 resp. 10 - föreslås fastställd till 15 ggr det upplåningsgrundande
kapitalet. Det motsvarar i banklagstermer en kapitaltäckning på 6-7% och torde
i grova drag motsvara täckningen av motsvarande slag av krediter i bankerna,
vilka krediter kräver täckning med 4 eller 8% beroende på om inteckning i
industrifastighet ligger inom eller över 50% av det uppskattade värdel;
blancokredit kräver 8% täckning. En blancokreditgivning intill halva
aktiekapitalets belopp blir obetydlig i förhållande till bolagets omslutning,
I dagens läge skulle den för Industrikredit kunna uppgå till 16 mkr, vilket
endast är ca 0,25% av omslutningen.
Anledningen lill erinran mol förslaget i nu nämnt
hänseende finns därför ej.
För Exportkredit föreslås en blancokreditvolym på högst
25% av aktiekapitalet. Detta motsvarar ca 2% av institutets omslutning. Även
det förslaget synes kunna godtas, Blancokreditvolymen i bank får utgöra högsl
5% av omslutningen i slort sett. Framhållas bör emellertid vikten av att
tillfredsställande spridning av kredilema sker inom det medgivna utrymmet.
Vad utredningen föreslagit beträffande
upplåningsrätten/kapitaltäckningen för ett sammanslaget
Industrikredit/Företagskredil synes bygga på en i stort setl säkerhetsmässigl
oförändrad uflåning. Emellertid anför utredningen också att det för nämnda
institut borde vara möjligt att fästa något mindre avseende vid säkerheternas
art, om instituten erhåller kapitaltillskott och därtill anpassar
räntemarginalerna något. Vad som
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 239
åsyftas torde vara en förskjutning mot kreditvillkor som
tillämpas av Invesleringsbanken, Det synes enligt inspektionens uppfattning
erforderligt att kapitaltillskott i syfte atl förbättra soliditeten och
möjlighetema att ta risker förenas med bestämmelser i bolagsordningen om en
högre grad av kapitaltäckning, dvs. en lägre upplåningsmullipel.
Utredningen har övervägt möjligheten att inrätta
ytteriigare ett institut av typen Industrikredit/Företagskredit för att öka
konkurrensen. Av skäl som utredningen redovisar har den dragil slulsatsen att
ett nytl sådant institut inte kan bildas f n. men att möjlighetema bör prövas
på nytt vid en senare tidpunkt. Del kan enligt inspektionens uppfattning
ifrågasättas om kapitalmarknadens rationalitet verkligen skulle öka om denna
tanke realiseras. De lillgängliga medlen ökar inte och en ökad konkurrens om
det begränsade utrymmet på kapitalmarknaden synes i och för sig inte ägnad att
förbättra villkoren för låntagama. Del skall också hållas i minnet att kreditgivningen
från nuvarande institut av detta slag - hälftenägda av staien -har karaktären
av kreditstöd. Verksamhetens villkor är därmed inte vad man i allmänhet
förknippar med principen om fri konkurrens.
8.2 Riksskatteverket
Utredningen hänvisar när det gäller samgåendet mellan
Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa lill den
fusion som år 1968 skedde mellan Stadshypotekskassan och Svenska bostadskreditkassan.
Dåvarande riksskattenämnden avgav yttrande över förslaget om sammanslagning av
de sistnämnda kreditinstituten. Riksskattenämnden föreslog i sitt yttrande att,
för att förebygga tvekan, ett uttryckligt stadgande borde meddelas av innebörd
att skatteplikt inte skulle uppkomma för någon av de berörda inrättningarna på
grund av sammanslagningen. Genom förordningen (1969:744) om befrielse från
skattskyldighet vid fusion inom stadshypoteks- och bostadskreditinstitutionema,
m. m. infördes också bestämmelser av sådan innebörd. Departementschefen
uttalade i förarbetena som motivering till den särskilda förordningen (prop,
1969:99 sid. 30) att det var onödigt att belasta gällande beskattningsregler
med bestämmelser om att fusionen inte skulle föranleda beskattning. Till
skillnad från Stadshypoteks- och Svenska bostadskreditkassan är emellertid
Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa enligt 53 § 1
mom. första stycket d) kommunalskattelagen (KL) och 7 § första stycket e) lagen
om statlig inkomstskatt (SI) endast begränsat skattskyldiga. Skattemässigt
torde den nu föreslagna fusionen, såsom utredningen påpekat, således inte
innebära särskilda problem om någon reglering molsvarande förordningen (1969:
744) om befrielse från skallskyldighet vid fusion inom Stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionema, m. m. krävs därför inte. Däremot medför förslaget,
om det genomförs, bl. a. att 53 § 1 mom. försia stycket d. KL, 7 § första
stycket e. SI och 22 § stämpelskattelagen (1964:308) redaktionellt mäste
ändras.
De föreslagna fusionema mellan AB Industrikredit och AB
Företagskredit respektive Lantbruksnäringamas primärkredit AB och Lantbruksnäringamas
sekundärkredit AB medför emellertid vissa verkningar i skattehänseende.
Företagsskatteberedningens nu framlagda slutbetänkande (SOU 1977: 86),
Beskattning av företag, innehåller inte något förslag som medför någon ändring
härvidlag. De föreslagna sammanslagningama är emellertid skattetekniskt
relativt lika den fusion varigenom Skandinaviska Enskilda Banken bildades. De
skattetekniska problemen löstes beträffande
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 240
sistnämnda fusion genom att riksdagen bemyndigade Kungl.
Maj:l att medge befrielse från skyldighet att erlägga statlig och kommunal
inkomstskatt samt titskiftningsskatt i fall, då ett bankaktiebolag överlåter
hela sin rörelse till ett annal bankakliebolag och i samband därmed upplöses
(prop, 1971: 166, SkU 1971: 72 och rskr 1971:323), Riksdagens beslul från år
1971 hade dock redan år 1969 föregåtts av viss lindring av beskattningen vid fusion
av affärsbanker genom ändring av punklen 5 av anvisningama till 35 § KL (SFS
1969:741) samt 2 § andra stycket och 4 § I mom. fjärde siycket SI (SFS 1969:
742). Ora skattelättnader är önskvärda även vid de nu föreslagna fusionerna
erfordras en reglering motsvarande den som skedde när Skandinaviska Enskilda
Banken bildades. Enligt RSVs mening bör en sådan reglering numera ske i form av
lag. Om skattelättnader motsvarande de som gäller för sparbanker, affärsbanker
och försäkringsbolag även åsyftas, krävs dessutom att del i denna lag
inarbetas regler molsvarande 2 § tjärde stycket och 4 § 1 mom, femte siycket SI
samt punkten 5 av anvisningama till 35 S KL i den mån denna bestämmelse kan
vara aktuell. En sådan ordning lillämpades i förordningen (1969:744) om
befrielse från skattskyldighet vid fusion inom Stadshypoteks- och
bostadskreditinstitutionema. m. m.
8.3 Statens industriverk
I utredningen föreslås också föiändringar inom ramen för
de s. k. mellanhandsinstitutens (Industrikredit, Förelagskredit,
Företagskapital m.fl,) verksamhet. Förändringama går i stort ut på all
Industrikredit och Företagskredil slås samman till ett institut med ett
aktiekapital på 100 mkr. och ett garantikapilal på 300 rakr., vilkel motsvarar
ungefär en fördubbling av vad som idag gäller för instituten sammantagna.
Enligt industriverkels uppfattning bör dessa förändringar tillsammans med den
föreslagna anpassningen av kraven på formella säkerheter kunna medföra ett
ökat risktagande i den utlåningsverksamhet som riktas mol de mindre förelagen,
vilket enligt verkets uppfattning vore önskvärt.
8.4 Länsstyrelsen i Östergötlands län
Utredningen anser att mellanhandsinstituten väl fyller sin
uppgift att slussa ut främst AP-fondsmedel på kreditmarknaden. Deras roll är
kanske något okänd. Det finns enligt länsstyrelsens mening därför anledning atl
se över den marknadsföring som görs av mellanhandsinstitutens tjänster. Det
finns också skäl att överväga om inte en bättre beteckning kan skapas. Uttrycket
mellanhand ger en bild av passivi förmedlande vilkel ingalunda stämmer med
verkligheten. Instituten i fråga driver en påtagligt aktiv kreditverksamhel.
8.5 Länsstyrelsen i Jämtlands län
Utredningen föreslår att Industrikredit och Företagskredit
slås samman till ett nytl kreditinstitut benämnt Företagskredit. Länsstyrelsen
anser att del nya Förelagskredit bör kunna spela en siörre roll inom länels
näringsliv än vad Induslrikredit hittills gjort. Det borde t. ex. vara möjligt
för Företagskredit atl gå in i turistprojekt i vidgad utsträckning.
Lånevillkoren måste dock i sädana fall ändras på samma sätt som nyss angivits
beträffande lokaliseringslån.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 241
8.6 Länsstyrelsen i Västerbottens län
Vid sin handläggning av ansökningar om lokaliseringsstöd
har länsstyrelsen erfarit atl mellanhandsinstituten har behov av ökad
utläningskapacitet. Detta framgår även av utredningens analys av respektive
instituts verksamhet. Länsstyrelsen får därför tillstyrka utredningens förslag
om ökad utlåningskapacitet. 1 detta sammanhang vill länsstyrelsen även framhälla
vikten av atl det nyligen inledda samarbetet mellan företagareföreningama och
Investeringsbanken fortsätter och vidareutvecklas.
Mängden av kreditinstitut orsakar en viss förvirring bland
företagare. Länsstyrelsen förordar därför en fortsatt uiredning om
sammanläggning av mellanhandsinstitut.
8.7 Länsstyrelsen i Kalmar län
Länsstyrelsen kan i stort ansluta sig till de förslag
utredningen framlägger beiräffande bankemas och mellanhandsinslitutens
verksamhet. Länsstyrelsen anser dock atl de nya regionala utvecklingsfondema
på samma sätt som Industrikredit och Företagskredil bör fä ta upp reverslån i
AP-fondema. Detta kan ske genom att regeringen anger en ram för fondernas
reverslånerätt. Med tanke på att det blir fråga om riskvilligt kapital förutsätter
länsstyrelsen all staten ställer garaniier för dessa reverslån.
8.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Utredningens förslag beträffande ändringar i de
företagsfinansierande mellanhandsinstiluten utgår från institutens funktioner
på kapitalmarknaden såsom utredningen, och även fullmäktige, ser dessa.
Instituten skall sälunda åsiadkomma en decentralisering av kreditbesluten, vara
riskbuffertar för långivarna saml transformera medel till krediter med för
låntagama väl anpassade villkor. Utredningen framhåller, som nämnts, att en
konsekvent genomförd decentralisering av kreditbesluten på kapitalmarknaden
förutsätter att institutens verksamhetsområde i hög grad sammanfaller så att
instituten därigenom kan konkurrera, men konstalerar all detta förhållande för
närvarande inte föreligger.
Fullmäktige instämmer med utredningens bedömning att
institutens utlåning skulle kunna ske till mer varierande villkor beträffande
säkerhet, löptider, återbetalning och räntesatser. De sammanslagningar av
primär-och sekundärinstitul som ulredningen förordar ingår som ett nalurligt
led i en marknadsorienterad utveckling av institutens upplåning och utlåning.
Fullmäktige ansluter sig sålunda till ulredningens förslag om sammanslagning
av Induslrikredit och Företagskredit, och tillstyrker även sammanslagningen av
primär- och sekundärinstituten i Lantbrukskredit enligt de av ulredningen
angivna linjerna.
Utredningen föreslår även en sammanslagning av
Skeppshypotekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa. Fullmäktige vill
hänvisa till de nämnda institutens betydande roll vid finansiering av den
mindre skeppsfarten. De svårigheter som varvsindustrin och rederinäringarna
för närvarande genomgår och som gör det sannolikt att finansieringsfrågoma kan
få en definitiv utformning först på någon sikl utgör därför enligt fullmäktiges
mening inte något vägande skäl för att uppskjuta en sammanslagning av de två
instituten enligt den av utredningen angivna modellen. Fullmäktige förutsätter
att de nuvarande borgenärema vid samtliga sammanslagningar av primär- och
sekundärinstituten erhåller betryggande säkerhet.
16 Riksdagen 1978179. I saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 242
Fullmäktige har lämnat synpunkier på Sveriges
invesleringsbanks funktion och ställning på kapitalmarknaden i ett
remissyttrande lill industridepartementet den 22 februari 1978. Synpunkter på
Svensk Exportkredits verksamhet har redovisats i ett remissyttrande till
handelsdepartementet den 2 mars 1978.
Angående riksbanksfullmäktiges övriga synpunkter på
mellanhandinsli-luten, se avsnitt 1: 5,
8.9 Fullmäktige i riksgäldskontoret
De i betänkandet framförda förslagen avser huvudsakligen
dels renl organisatoriska förändringar för vissa kreditinstitut och dels
förändringar i placeringsreglema för bl.a. försäkringsinrättningar. Förslagen
är enligt fullmäktiges mening ägnade att höja den institutionella
effektiviteten och bidra till en ökad flexibilitet pä kapitalmarknaden.
Fullmäktige tillstyrker således ulredningens förslag i dessa delar.
8.10 AP-fonden, förstatredje fondstyrelserna
Tillskapandet av särskilda mellanhandsinstitut på
kapitalmarknaden har avsetls tjäna tre huvudsyften: all decentralisera
kreditbesluten, att vara riskbuffertar för långivarna samt att transformera
upplånade medel till krediter med för låntagama väl anpassade villkor.
Kapitalmarknadsutredningen har gjort en grundlig genomgång av institutens
verksamhet. Enligt utredningens mening är del inle befogat att företa några
genomgripande förändringar vad gäller stmkturen av mellanhandsinstitut.
Fondstyrelserna kan å sin sida konstatera att mellanhandsinstituten i stort
väl har uppfyllt de uppställda målen.
När det gäller finansieringen av mellanhandsinstitutens
verksamhei förulser kapitalmarknadsutredningen att instituten måste räkna med
att i växande omfattning finansiera sin verksamhet på marknaden utanför AP-fonden.
Fondstyrelsema inslämmer häri. Oavsett AP-fondens utveckling måste det vara
riktigt att instituten har en bredare långivarkrels. Utredningens
konstaterande alt institutens upplåningskostnader härigenom kommer all variera
mer, såväl vad avser löptider som kostnader, finner fondstyrelsema naturligt.
Utredningen uttalar vidare att önskemålen om ökat utbud av krediter med en mer
varierande sammansättning skulle kunna tillgodoses också genom en motsvarande
anpassning av AP-fondens villkor vid utlåningen till instituten.
Fondstyrelserna delar uppfattningen alt delta kan visa sig erforderiigt och
rikligt, Fondstyrelsema instämmer även i utredningens resonemang vad gäller
institutens utlåningsvillkor. Enligt utredningen är institutens strävan i dag
att minimera uflåningsräntoma (ulom Investeringsbanken och i viss mån Svensk
Exportkredit). Denna strävan grundas enligt utredningen på ett delvis förenklat
synsätt. Utredningen redovisar att överläggningar med olika intressenter har
gett vid handen att företagen i allmänhet är beredda att erlägga en något högre
ränla om delta är prisel för mer flexibla och behovsanpassade kreditvillkor.
Strävan att minimera räntemarginalerna bör därför balanseras mot andra önskemål
beträffande lånens utformning.
För tre av mellanhandsinstituten gäller att de är
uppdelade i samförvaltade primär- resp. sekundärkreditinstitut, vilket
möjliggjort atl kreditvillkoren har kunnat varieras något med avseende på de
erbjudna säkerheternas art. (AB Industrikredit resp, AB Företagskredit,
Lantbruksnäringarnas
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 243
primärkredit AB resp. Lantbruksnäringamas sekundärkredit
AB samt Svenska skeppshypotekskassan resp. Skeppsfartens sekundärlånekassa),
Kapitalmarknadsulredningen föreslår att resp. primär- och sekundärinstitul
slås samman. Ett skäl härför är att sekundärkreditgivningen inte visat sig
medföra ett högre risktagande. Ett annat skäl är att del torde vara en
föruisättning för att instituten skall anpassas till de flexiblare
upplånings-och utlåningsformer som utredningen förordar, all de slrikta mallar
som tillämpas i primär- och sekundärinstituten upplöses. Vid en sammanslagning
kan en något varierande ränta tillämpas beroende på riskbedömningen.
Fondstyrelserna har gjort den bedömningen, atl skäl inle föreligger för
styrelsema att motsätta sig detta förslag.
Beträffande Industrikredit/Företagskredil innebär
kapitalmarknads
utredningens förslag sammanfattningsvis följande.
Fondstyrelsema har i princip inget att erinra mot vad
utredningen sålunda föreslagit. Styrelsema konstaterar att upplåningsrätten,
som i dag uppgår till 9,2 miljarder kr., enligt förslaget vidgas till 12,4
miljarder kr.
Beträffande Lantbrukskredit föreslår utredningen likartade
regler. Den kreditavgift som instituten i dag tar ut på 5 000 kr./lån bör
avskaffas. Aktiekapitalet (20 milj. kr.) och garantifonden (75 milj. kr.)
behöver enligt utredningen inte ökas förrän en vidgning av institutels
verksamhetsområde kommer lill stånd. Ulredningen ullalar sig för atl en sådan
breddning av verksamheten kommer till stånd.
Inte heller mot utredningens förslag rörande
Lantbrukskredit har fondstyrelserna i princip någon erinran. Styrelsema
konslalerar dock atl upplåningsrätten enligt nuvarande regler uppgår till ca
3,5 miljarder kr. - av vilken mindre än hälften hiltills lagits i anspråk -
men skulle enligt de föreslagna reglema begränsas till 2,9 miljarder kr. En
ökning av garantifonden med 30 milj. kr. skulle ge en oförändrad
upplåningsrätt.
Särskilt yttrande inom tredje fondstyrelsen av suppleanten
Andersson:
Lantbrukskredils verksamhetsområde har efter förhandlingar
fasflagts av statsmaktema (prop. 1964:117). Departementschefen anförde beträffande
institutets ändamål att rationaliseringar är angelägna från såväl producenternas
som konsumenternas synpunki inom de företag som bygger sin verksamhet på
produkter från jordbruket och skogsbruket eller binäringar från dessa och som
med ett gemensamt namn kan betecknas som lantbruksnäringama. Särskilt
understryks att någon formeU branschavgränsning icke skall gälla.
Lantbrukskredits verksamhet har varit av oerhört stor betydelse för att
tillföra lantbruksnäringama långfristigt kapital. Institutet hardärvid väl
fyllt sina uppgifter i enlighet med bolagsordningen.
Jag kan därför ej i detta avseende dela utredningens
uppfattning, vilken lämnals ulan erinran av fondstyrelserna, beträffande
institutets verksamhet.
8.11 Svenska bankföreningen
I resonemangen om del eventuellt önskvärda i atl etablera
flera hel- eller halvslatliga kreditinstitut synes KMU bortse från att bankema
i många fall fyller en funktion som är likartad mellanhandsinstitutens.
Utredningens
tendens att nedvärdera nyttan av formelll kortfristiga
bankkrediter
leder enligt bankföreningens uppfattning till en
överdriven betoning av betydelsen av den formellt långfristiga utlåningen i
raellanhandsinstituten.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 244
Bankföreningen är angelägen att betona, att de facto
långfristiga bankkrediter för ett företag i allmänhet är ett fullgott
substitut för eventuella lån
i
mellanhandsinstituten. Denna uppfattning får också stöd på sidan
657 i betänkandet.--
Industrikredit/Företagskredil
Bankföreningen tillstyrker utredningens förslag att slå
samman Industrikredit och Företagskredit och godtar också den föreslagna
upplåningsmultipeln på 15.
Om det bedöms nödvändigt med en förstärkning av
institutets soliditet anser bankföreningen att i försia hand garantikapitalet
bör höjas. Störte hänsyn bör också tas till möjlighetema att öka fonderingen
genom störte rörelseöverskotl.
Svensk Exportkredit
Utredningen har föreslagit atl Svensk Exportkredit skall
få rätt att ge lån utan särskild säkerhet för belopp motsvarande 25 procent av
aktiekapitalet.
Bankföreningen är positiv till förslaget men vill förorda
att man går något längie genora att sälta gränsen för blancokrediter vid 50
procent av aktiekapitalet. Detta skulle vara till nytta särskilt för mindre
företag med brist på lämpliga säkerheter, och endast i obetydlig mån höja den
genomsnittliga risknivån för SEK:s totala utlåning.
8.12 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
Utredningen har föreslagit en sammanslagning av dels
lantbruksnäringamas kreditinstitut, dels skeppsfartens kreditinstitut och dels
Induslrikredit samt Företagskredit. Vi tillstyrker dessa förslag.
Med hänvisning bl, a, till vad vi sagt under avsnittet om
bankcertifikat vill vi understryka utredningens slutsats att det bör skapas
utrymme för en flexiblare upplåningspolitik hos mellanhandsinstituten. Dessa
institut bör således ha möjlighet att transferera kapital från såväl de svenska
och internationella kapitalmarknaderna som från den kortfristiga svenska
marknaden. Det är i detta sammanhang väsentligt att mellanhandsinstituten får
möjlighet att pröva olika former av upplåningsinstrument.
8.13 Sveriges föreningsbankers förbund
Förbundet tillstyrker utredningens förslag ora
sammanslagning av Lantbrukamas primär- och sekundärkredit AB under
förutsättning att multipeln för upplåningsrätten sätts så att det sammanslagna
institutets kreditkapacilet inte minskar. Utredningens föreslagna raultipel om
15 innebär en minskning av upplåningsrätten. En oförändrad upplåningsrätl
innebär att multipeln raåste sättas till 18, vilket föreslås av förbundet.
8.14 LO
Mot de av KMU föreslagna förändringama av
mellanhandsinstiluten inom näringslivssektorn har LO inget att invända.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 245
8.15 TCO
Utredningen konstaterar alt mellanhandsinstiluten fyller
en myckel viktig funktion för näringslivets kapitalförsörjning. 1 synnerhei
gäller detla för mindre företag, vilka inte har tillgång till
obligationsmarknaden för långfristig finansiering. Deras roll är också
betydande för sådana finansierings-ändamål, där obligationsmarknaden inte kan
komma i fråga.
Utredningens förslag innebär inga störte förändringar i
mellanhandsinstitutens verksamhet. Den specialisering som gäller för vissa
institut anses ändamålsenlig (exportkreditgivning, farlygsfinansiering), medan
för mer konventionell kreditgivning institutens verksamhei inte bör vara
specialdestinerad, TCO delar denna uppfattning och biträder förslaget att Lantbrukskredits
kreditgivning breddas.
Instituten bör i större utsträckning än vad hiltills varit
fallet ge lån lill små företag. TCO delar ulredningens uppfattning på denna
punkl.
Utredningen föreslår vidare alt instituten bör erbjuda mer
varierande lånevillkor, anpassade till de individuella låntagamas behov, och
även ta siörre risker i verksamheien. Behovei av en sådan siörre flexibilitet i
kreditgivningen framstår enligt TCOs uppfattning som nödvändig med hänsyn lill
näringslivets framlida kapitalbehov. TCO har i andra sammanhang pekat pä
nödvändigheten härav, bl. a. i samband med ett yttrande över en departementspromemoria
om investeringsbankens framtida verksamhet.
Vid beslutet om inrättande av AP-fondssystemet förutsattes
att ett löntagarinflytande skulle kunna göras gällande över AP-fondens
placerings-politik. Della tog sig bl. a. uttryck i atl löntagarorganisationerna
gavs stark representation i AP-fondens styrelser. Då fondmedel kanaliseras
tillbaka lill näringslivet, sä har dock löntagarinflytandet i väsenflig
utsträckning gått förlorad. I mellanhandsinstituten är nämligen de fackliga
organisationerna inte representerade. TCO vill därför understryka att en
representation i mellanhandsinstituten är nödvändig, för att i linje med
intentionerna vid AP-fondens tillkomst säkerställa ett löntagarinflytande.
Förslaget om sammanslagningar av de parvis samförvaltade
primär- och sekundärinstituten biträds av TCO.
8.16 SACO/SR
I fråga om mellanhandsinstituten vill SACO/SR betona
värdet av en aktiv pluralism innebärande atl verksamheten icke specialinriktas
mer än nödvändigt. Det ligger ett betydande värde i att låntagare har möjlighet
att få sina projekt prövade på flera håll. Inte minst gäller detta för de mindre
företagen som annars i brist på formella säkerheter etc. kan ha svårt att finna
erforderligt kapital.
SACO/SR instämmer i ulredningens argumentering och förslag
för att sammanlägga de parvis samförvaltade instituten så all Industrikredit
och Föreiagskredil sammanläggs till "Företagskredit" samt
Lantbruksnäringamas primärkredii och sekundärkredit på motsvarande sätt
sammanförs. Motsvarande gäller även Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens
sekundäriånekassa.
8.17 Svenska arbetsgivareföreningen
Föreningen har inga invändningar mot förslaget att slå
samman Induslrikredit och Företagskredit eller den föreslagna
upplåningsmultipeln på 15.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 246
Föreningen tillstyrker också en ökning av aktiekapitalet.
Det erforderiiga beloppet får diskuteras mellan aktieägarna. Hänsyn bör härvid
tas till alt fonderingen bör öka genom större rörelseöverskott. Föreningen tillstyrker
också förslaget att institutet skall få ge lån utan särskild säkerhet inlill
ett belopp motsvarande halva aktiekapitalet. Förslaget att Svensk Exportkredit
skall fä rätt atl ge lån utan särskild säkerhet till belopp motsvarande 25% av
aktiekapitalet vill föreningen också tillstyrka.
8.18 LRF
Utredningen har inte ansett att något behov föreligger av
ytterligare mellanhandsinstitut. Industrikredit och Företagskredit föreslås
istället bli sammanslagna till ett institut. Det sammanlagna institutet
föreslås få möjlighet att erbjuda mera varierande lånevillkor anpassade till
individuella låntagares behov. Särskilt har ett ökat risktagande poängterats.
Vidare har utredningen anseti att institutet bör eftersträva att ge lån till
mindre belopp. LRF tillslyrker i allt väsenUigt utredningens förslag.
Beiräffande Lantbrukskredit har utredningen bedömt
verksamheten vid institutet som otillfredsställande. LRF vill framföra motsatt
uppfattning och understryka vad Lantbrukskredit anfört i sitt remissyttrande.
Lantbrukskredit inrätiades som ett resultat av
jordbruksprisförhandlingar i början av 1960-talet. Institutets verksamhet blev
fastlagd i bolagsordningen. Departementschefen anförde beträffande institutets
ändamål att det är väsentligt att en inriktning sker mot lantbruksnäringen,
även om ändamålet inte innebär någon formell branschavgränsning, Lantbrukskredils
verksamhet har varit av oerhört stor betydelse för att tiUföra lantbrukskooperationen
långfristiga lån. Institutet har därvid väl fyllt sina uppgifter i enlighet
med bolagsordningen. De ekonomiska föreningama har ej samma möjlighet som
aktiebolag att tillföras långfristigt kapital. LRF kan därför ej dela
ulredningens uppfattning beträffande institutets verksamhet. Utredningen synes
härvid, enligt LRFs uppfattning, ha gjort misstaget att bedöma verksamheten med
utgångspunkt från alltför generella antaganden. Detta rör särskilt
uppfattningen om bolagets ändamål. Utredningen har även riktat kritik mot
inriktningen mot större företag. LRF vill här fästa uppmärksamheten på att
någon kategoriindelning ej återfinns i den av regeringen fastställda
bolagsordningen, vilket är fallet i fråga om Industrikredit. Det bör
framhållas att även om lånen har en hög genomsnittlig storlek har institutet
en väsentlig uppgifi att kanalisera krediter till företag som ej själva kan
utge obligationslån p. g, a. den rekommenderade gränsen 20 mkr. De mindre
lantbrukskooperativa föreningama är med andra ord helt beroende av
Lantbrukskredits kreditgivning, LRF vill också framhålla att de större
föreningama redan nu utnyttjar obligationsmarknaden.
Den översyn av problemen på obligationsmarknaden för vissa
sektorer som förordas av utredningen finner LRF väsentlig. Därvid förutsätts
att de problem sora här påpekats beträffande lantbruksseklorn får erforderiig
översyn. Del är emellerlid ej möjligl all därav dra den slutsatsen atl ell
flertal av låntagama vid Lantbrukskredit skulle kunna utnyttja obligationsmarknaden,
LRF kan sammanfattningsvis ej se något skäl i att ändra institutets
verksamhet,
Ulredningen föreslår att de nuvarande primär- och
sekundärkreditinstituten sammanslås till ett institut. Som utlåningsmullipel
föreslås 15.
LRF anser att en sammanslagning bör innebära
administrativa fördelar, men som utredningens förslag utformats medför
samraanslagningen en
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 247
minskad
upplåningsrätt. LRF vill därför endast tillstyrka en sammanslagning under
förutsäitning all upplåningsrätten hålls oförändrad. Enligt Lantbrukskredits
och LRFs beräkningar bör multipeln bestämmas till 18.
Vid
eventuell övergång lill ett nytt återiånesyslem måste Lantbrukskredits utlåningsmöjligheter
stärkas för att mindre och medelstora lanlbrukskooperativa föreningar ej skall
missgynnas.
För
det sammanslagna institutet Industrikredit - Företagskredit har utredningen
föreslagit en kraftig höjning av aktiekapitalet och garantifonden. Lantbrukskredils
uflåningsmöjligheler har försämrals genom den förelagna sänkningen av
kreditramen 1978 från 325 till 300 mkr. Lånekön vid institutet överstiger f n.
400 mkr. LRF vill påtala vikten av en stärkt upplåningsrätt mol bakgrunden av
de kapitalbehov som föreligger hos berörda låniagarkalegorier. Som utredningen
konstaterat (sid. 620) kan reversupplåning ske i Lantbrukskredit genom att
respektive enhet inom lantbrukskooperationen pantförskriver säkerheter. Detla
understryker det angelägna i att verksamheten vid Lantbrukskredit förstärks då
andra av utredningen föreslagna förändringar av kapitalmarknadens funktionssätt
med all sannolikhet ej förbättrar upplåningsmöjlighetema för
lanlbrukskooperativa företag. LRF tillstyrker förslaget att den särskilda
kreditavgiften vid Lantbrukskredit avskaffas.
LRF
vill även som framgått av föregående avsnitt framhålla sin oro för den
begränsning som utvecklingen i kapitalbildningen vid AP-fonden kommer alt
medföra om en ändring eventuellt åstadkommes. Utredningen anför att
mellanhandsinstiluten alltmer bör få en inriktning mot andra finansiärer. I
detta hänseende vill LRF framhålla vikten av att förbundets förslag
beträffande försäkringsbolagen beaktas. Förslaget atl ge bankema möjligheter
all utge egna obligationer bör enligt LRFs mening bedömas med hänsyn lill
obligationsmarknaden i övrigt. LRF vill också underslryka belydelsen av atl
mellanhandsinstiluten deltar i uppgiften atl kanalisera kapilal från
utlandsmarknader till företagen. Industrikredii-Förelagskredit är därvid av
betydelse för de mindre företag som ej själva har möjlighet att ta del av denna
kapitalmarknad. Lantbrukskredit bör likaledes få möjlighet till upplåning på
utlandsmarknaden.
LRF
har noterat att utredningen ej funnit anledning att föreslå någon ändring i
Sveriges Allmänna Hypoteksbanks eller Landshypoteksförening-amas verksamhet.
Även om denna bedömning är av institutionell karaktär, bör som påtalats ovan,
lånekön vid institutet ses som en brist i kapitalmarknadens funktionssätt. LRF
hemställer att institutet medges emissionstillstånd som geren väsentlig
förbättring av utlåningen.
8.19
KF
Utredningen
anser att Industrikredit och Företagskredit bör slås samman till ett institut,
som tillförs ytterligare resurser. Det nya institutet, kallat Företagskredil
för att markera en bredare inriktning än på renodlad industri, föreslås också
kunna erbjuda mer varierade lånevillkor, anpassade till de individuella
låntagamas behov, och även ta något större risker i sin verksamhet, KF tillslyrker
här utredningens förslag.
Utredningen
förordar också att övriga s, k. mellanhandsinslilut, lantbruksnäringens
primärkredit och sekundärkredit saml Svenska skeppshypotekskassan och
Skeppsfartens sekundäriånekassa parvis slås samman. KF delar denna uppfattning.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 248
8.20 Sveriges industriförbund ocb Svenska
handelskammarförbundet
Vi tillstyrker sammanslagningen av Industrikredit och
Företagskredit under benämningen Företagskredit.
Vi tillslyrker också en ökning av aktiekapitalet i det nya
institutet. Det erforderliga beloppet får diskuteras mellan aklieägama. Hänsyn
bör härvid tas till möjligheterna att genom större rörelseöverskotl öka
fonderingsmöj-ligheterna. Vi tillstyrker vidare de av utredningen föreslagna
åtgärderna för att öka det nya institutets möjligheter att i sin utlåning ta
större risker.
8.21 SHIO och Familjeföretagens förening
AB Induslrikredit och AB Föreiagskredil
Organisationerna tillslyrker ulredningens förslag om en
sammanläggning av AB Industrikredit och AB Företagskredit till ett institut,
kallat AB Företagskredit. Likaså tillstyrkes en ökning av aktiekapitalet och
att upplåningsmultipeln fastställes till 15. Det ärenligt organisationernas
uppfattning önskvärt alt det sammanslagna kreditinstitutet skall vidga sin
lånekrets från nuvarande grupp av medelstora företag till att även i ökad utsträckning
omfatta mindre företag.
Företagskapital AB
Förelagskapital AB har endast verkat fem år och det är
därför som också utredningen frarahåller för lidigt atl ullala sig besläml om
dess effektivitet. Enligt organisationernas bedömning bör detta speciella
kreditbolag ges möjligheter alt utvecklas och vidga sin verksamhei bl.a. i
samband med generationsskiften. Som också utredningen framhåller är möjligheten
att trygga de mindre företagens försöijning med ägarkapital i försia hand avhängiga
av beskattningsreglernas utformning. De förslag om förbättringar i dessa
avseenden, som framförts i samband med remissen av företagsskatteberedningens
betänkande, måste därför snarast realiseras. Om så sker bör Företagskapital AB
kunna spela en aktivare roll och enligt ulredningens förslag medverka till att
få till stånd en godtagbar kapitalstruktur i de företag, där institutet
engagerar sig.
AB Svensk exportkredit
Ulredningen förordar atl AB Svensk exportkredit ges vissl
utrymme för kreditgivning utan särskild säkerhet. Denna blancokreditgivning
föreslås molsvara 25% av aktiekapitalet. Organisationerna tillstyrker
utredningens förslag dock med den ändringen att kreditgivningen bör kunna uppgå
till 50% av aktiekapitalet, vilket för närvarande är 400 miljoner kronor. Ökad
kreditgivning via AB Svensk exportkredit är av speciell betydelse för de mindre
och medelstora företag som i ökad utsträckning söker gå ut på nya intemationella
marknader.
Sveriges investeringsbank AB
Sveriges investeringsbank AB bedriver en differentierad
verksamhei, som omfattar såväl myckel stora krediter som lån till små företag,
rörelsekrediter, krediter för investeringsändamål, exportkrediter samt garantigivning.
Det samarbete, som sedan 1974 har inletts med företagareföreningarna och som
har gett möjligheler atl kombinera direktlån från företagareföreningama med
kompletterande lån via Investeringsbanken, har varit till nytta för många
expansiva mindre och niedelstora företag. Det är
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 249
av värde om denna finansieringsform kan bibehållas mellan
de regionala utvecklingsfondema och Invesleringsbanken. Enligt organisationemas
uppfattning borde Investeringsbankens samverkan med de regionala utvecklingsfonderna
kunna uigöra ett föredöme för affärsbanker och andra kreditinstitut.
8.22 Svenska företagares riksförbund
Förbundet släller sig tveksamt till raden av
mellanhandsinstitut för olika kreditändamål. Förekomsten av dessa mellanhandsinslilut
innebär risker fören icke marknadsmässig kanalisering av kredilema och
Förbundet hyser den förhoppningen atl de mellanhandsinslilut som ägs av det
aUmänna efterhand kan bringas atl upphöra med sin verksamhet.
Utredningens förslag om sammanslagning av vissa institut
tillstyrkes av Förbundet.
8.23 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)
Utredningen föreslår att de f n. starkt specialiserade
mellanhandsinstituten bör erbjuda mer varierade lånevillkor, anpassade till de
individuella lånlagarnas behov, och även ta något siörre risker i sin
verksamhet. De parvis samförvallade instituten föreslås slås samman, FAR
tillstyrker utredningens förslag.
I detta sammanhang vill FAR yrka på att möjligheter skapas
för mindre och medelstora företag att få lån med längre amorteringstid än 15 år
och som bätire molsvarar avskrivningstiden för de belånade tillgångarna. En
ändring företogs i april 1975, då Industrikredit reducerade längsta amorteringstiden
på sina lån från 20 till 15 år. FAR anser inte detta rimligt när det gäller
bottenkrediter i industri- och andra rörelsefastigheter med beräknad livslängd
på minst 20-25 år.
8.24 Sveriges investeringsbank AB
Invesleringsbankens verksamhet, sådan den utvecklats
underde mer än 10 år som banken varit i funktion, har ingående behandlats i en
inom Industridepartementet utarbetad promemoria (Ds I 1978: 4), vari även
framlägges förslag rörande bankens framtida verksamhet. Över promemorian har
banken avgivit bifogade yttrande 1978-03-28 tili vilket banken vill hänvisa
(delvis intaget nedan).
Utredningen har framhållit (sid 656) att det är önskvärt
när det gäUer långfristig kreditgivning av mer konventionell natur, att
verksaraheten hos mellanhandsinstituten - dit Investeringsbanken räknas av
utredningen -inte är specialdestinerad utan riktas mot en vid krets av
låntagare och att låntagarkategoriema i hög grad är gemensamma för instituten.
Utredningen konstaterar alt Investeringsbanken tillgodoser dessa önskemål men
att detta endast delvis gäller för övriga mellanhandsinstitut. Även Investeringsbanken
vill betona angelägenheten av att de olika institutens kundkrets i största
möjliga utsträckning sammanfaller så att konkurtens upprätthålles instituten
emellan lill låntagamas fromma.
Utredningen har inte några förslag till ändringar vad
gäUer Investeringsbankens verksamhet. Det ligger enligt utredningens mening i
bankens natur, att bindande riktlinjer inte bör fastställas. Bankens
verksamhet bör således enligt utredningen anpassas successivt till
förändringar på kredit-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 250
marknadens utbuds- och efterfrågesidor så all dess
utlåning även i framliden kommer atl inriktas på sådana ändamål som inte kan
tillgodoses av övriga kreditinstitut. Investeringsbankens styrelse kan hell
ansluta sig till dessa lankegångar. Della gäller också utredningens förmodan
att näringslivels behov av krediter i ett högt riskläge kommer att successivt
göra sig gällande med ökad styrka under den framtid som kan överblickas.
Det förhållandevis höga risktagande som utmärker
Investeringsbankens verksamhei - delta gäller även den del av refinansieringen
som skett utomlands - har som utredningen framhållit möjliggjorts genom att banken
utrustats med stort egel kapital. Utredningen anser mot denna bakgrund att del
är önskvärt alt banken på sikt tillförs ytterligare egna medel genom ökning av
aktiekapitalet. All detta önskemål överensstämmer med bankens framgår av atl
banken i sitt yttrande över den förenämnda promemorian Ds 1 1978:4 uttalar att
en ökning av aktiekapitalet/reservfonden med 800 mkr bör ske under en
tväärsperiod.
Genom en sådan åtgärd skulle bankens möjligheter att fylla
sina uppgifter väsentligt förbättras. Men en ytterligare föruisättning är att
bankens övriga medelsbehov kan tillgodoses på rimliga villkor. De för bankens
verksamhet nödvändiga medlen har banken erhållit eller anskaffat på tre olika
vägar. För det första har banken kunnat förfoga över det kapital på I 000 mkr.
som staten tillskjutil i form av aktiekapital och reservfond och de reserver om
ca 500 mkr. som banken uppsamlat under de gångna verksamhetsåren. Vidare har
banken inom landet, främst hos AP-fonden, upplånat närmare 1 700 mkr. och
ulomlands har banken upptagit lån på sammanlagt ca I 400 mkr. Till följd av
den svenska kronans försvagade ställning i förhållande till flertalet av de
valutor i vilka upplåningen skett har banken förorsakats belydande förluster.
Utredningen har emellertid förutsatt (sid 660) att banken även i
fortsättningen skall klara en väsenilig del av sin refinansiering genom
upplåning utomlands. I sitt förenämnda yttrande över promemorian Ds 1 1978:4
har banken redovisal sina synpunkter härom, därvid banken framhållit
angelägenhelen av atl medelsbehovet framdeles tillgodoses på den svenska
kapitalmarknaden, Ulredningen konstaterar visserligen (sid 458) all AP-fondens
relativa betydelse som källa för långfristig finansiering kommer att minska.
Mot bakgrund av en förutsedd växande efterfrågan på långfristig kreditgivning
från bankens sida synes det emellertid angeläget att bankens möjligheter att
repliera på AP-fonden uiökas, SkuUe nämligen banken nödgas reducera den
utländska upplåningen på grund av kursrisker och lånemöjlighelerna hos
AP-fonden bli lika begränsade som hittills, lorde det bli nödvändigt för banken
att inskränka sin utlåning.
Sammanfattningsvis kan sägas, atl Investeringsbanken delar
de synpunkter på mellanhandsinslitutens och då främst bankens framtida verksamhet
som framläggs i det remitterade betänkandet.
I yttrandet 1978-03-28 anförde investeringsbanken:
Vid de överväganden som göres i proraemorian rörande
bankens framtida verksamhet tas som utgångspunkt nödvändigheten av en ökning
av investeringama inom industrin bl. a. syftande till en överföring av produktionsresurser
till expansiva branscher. I anslutning härtill framhålles vikten av ökade
satsningar på produktutveckling och marknadsföring. Med hänsyn till att
näringslivets förmåga att självt finansiera erforderliga investeringar minskat
avsevärt, kommer ökade krav att ställas på kapitalmarknaden för att förse
näringslivet med erforderliga medel för önskvärda in-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 251
vesteringar. Banken är medveten om dessa förhållanden och
att en medverkan från bankens sida vid finansieringen av långsiktiga och riskfyllda
investeringar kan komma att behöva utökas.
1 fräga om bankens engagemang i samband med
exportkreditgivning er
inrar promemorian om det nyligen avgivna betänkandet (Ds H 1978: I) om
exportkrediifinansieringen. Om de i betänkandet framfagda förslagen ge
nomföres räknar man i promemorian med att bankens befallning med ex
portkrediter kommer att inriktas pä finansieringen av "större exportaffä
rer". 1 annat sammanhang framhålles i promemorian angelägenheten av
att banken också ägnar sig åt de mindre företagens exportfinansiering. En
föruisättning för atl banken skall på avseit sätt kunna fullgöra sina uppgif
ter i nämnda hänseenden äremellerlid, att banken kan erbjuda sina kunder
de förmåner som kan tillkomma exportförelag inom ramen för det föreslag
na SEK-systemet. Exportkreditstödet synes därför behöva ulformas att
gälla jämväl de exportaffärer i vilka banken fömtsattes komma att medver
ka. -----
f promemorian diskuteras bankens samarbete med landets
företagare
föreningar. Det konstateras atl de lån som banken lämnat inom ramen för
delta samarbete utgör en mycket liten del av bankens utlåning men att lå
nen snabbi vuxit i antal sedan samarbetet inleddes under 1974. Från början
ställde banken 300000 kr. till förfogande och vederbörande förening
200000 kr. I samband med atl föreningama fick möjlighet att låna ut
300000 kr. utökade banken sin limit till 500000 kr. Från och med den 1 juli
1978 skall företagareföreningarna upphöra och ersättas av de regionala ut
vecklingsfonderna. Dessa avses få utökade möjligheter att siödja de mind
re förelagen. Maximibeloppet kommer att öka till 500000 kr. Kreditgiv
ningen skall inle begränsas enbart till tillverkande företag utan även före
lag med annan inrikining skall kunna erhålla lån från fondema. Lånen skall
även kunna avse finansiering av produktutveckling, marknadsföring och
mindre exportaflärer. Utvecklingsfonderna avses även ta över den verk
samhet som Statens Utvecklingsfond nu bedriver. Det fömtsattes att fon
derna skall kunna utnyttja det kunnande som finns hos Investeringsbanken
i frägor som gäller utvecklingsprojekt och exportfinansiering.
Med anledning av atl de regionala utvecklingsfonderna
skall kunna ikläda sig engagemang intill 500.000 kr. kan nämnas, atl bankens
styrelse i syfte att bättre tillgodose de mindre företagens behov av krediter
beslutat höja bankens limit i de s, k. kombinationslånen till I mkr. Banken är
också beredd atl i övrigt utveckla samarbetet med de regionala
utvecklingsfonderna.
För att banken skall kunna fylla sin funktion och
tillgodose de krav som slälls och kommer att ställas är det i högsta grad
angelägel att den tillförs ytterligare medel. Vid bankens tillkomst ställdes i
utsikt att banken årligen skulle kunna erhålla 500 miljoner kronor på den
inhemska kapitalmarknaden. Detta har emellertid icke varit möjligt. Banken har
därför varil nödsakad alt i stor utsträckning företa upplåning på ufiändska
kapitalmarknader. De medel som banken använi i sin utlåningsverksamhet fördelar
sig i stort selt till lika delar på eget kapital, upplåning i Sverige och
ufländsk upplåning. Med hänsyn lill de kursförändringar som inträffat mellan
den svenska kronan och de valutor, i vilka bankens utländska upplåning
företagils, har banken fåll vidkännas betydande kursförluster. Vid utgången av
år 1977 uppgick dessa till ca 427 miljoner kronor. 1 tidigare bokslut har avsatts
85 miljoner kronor till läckning av kursförluster. 1 bokslutet för verksamhetsåret
1977 kommer sannolikt hela det redovisade nettot på ca 130 miljoner kronor atl
avsällas för samma ändamäl.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 252
De uppkomna kursförlusterna är visserligen icke
realiserade men de påverkar i negativt hänseende bankens soliditet. Mot
bakgmnden av kursförändringarna är det däriör angelägel all så stor del som
möjligl av bankens medelsbehov i fortsättningen tillgodoses på den svenska
kapitalmarknaden. Dä utrymmet på denna marknad är begränsat och även framdeles
kan antas bli begränsat tvingas banken för att kunna fylla sina uppgifter, söka
anskaffa medel på utländsk marknad. För att öka möjlighetema till sådan
upplåning pä förmånliga villkor bör banken såsom i promemorian framhållits
erhälla ökat aktiekapital. 1 sin förenämnda skrivelse 1976-10-25 hemställde
banken om en ökning av aktiekapitalet med 500 miljoner kronor. Vid tidpunklen
för nämnda hemslällan utgick banken från behovet av pengar för sin verksamhet
enligt då gällande riktlinjer. Med hänsyn till de ökade krav som enligt
promemorian kommer att riktas mot banken - kreditbehovet enbart för strukturförändringarna
inom vissa branscher uppskattas i promemorian lill I å 2 miljarder kronor
under ett vart av åren 1978 - 1980 - lorde 500 miljoner kronor inle vara
tillfyllest. I promemorian namnes nu 800 miljoner kronor. Detta belopp synes
böra ställas till bankens förfogande i form av aktiekapital under en
tvåårsperiod, varav 500 miljoner kronor under innevarande år. Som förut nämnts
aren ökning av aktiekapitalet angelägen med hänsyn till behovet av en fortsatt
utrikes upplåning. På grund av de betydande kursrisker som är förenade med en
sådan upplåning, torde banken, om inle täckning erhålles för kursförluster, i
fortsätiningen endast komma att ta utlandsmarknaden i anspråk i de fall bankens
utlåning kan ske i den upplånade valutan, I promemorian väckt förslag till
någon form av statlig garanti för kursföriusler skulle emellertid möjliggöra
för banken att även fortsättningsvis omvandla den ulländska valulan lill
svenska kronor alt användas i utlåningsverksamheten. En retroaktiv garanti
vore i detla sammanhang av värde. 1 avsikl att begränsa omfattningen av den
statliga garantin föreslås i proraemorian att banken skulle avsätta vissa
belopp till en särskild kursregleringsfond.
Banken har inget all erinra mol en avsältning utgörande
skillnaden mellan den faktiska upplåningsräntan och den samtidigt gällande
AP-fondsrän-tan. Atl därutöver som namnes i promemorian avsätta 1 procentenhet
av räntemarginalen på bankens utlåning skulle emellertid raer eller mindre
förta verkan av den statliga garantin och innebära att banken får avsätta
praktiskt taget hela sin räntemarginal. Detta medför i sin lur atl banken kan
komma atl sakna möjligheter till erforderliga avsättningar till sitt värderegleringskonto
för utlåningen.
Banken har under sin hittillsvarande verksamhet icke
utnyttjat sin möjlighet att lämna blancokrediter i någon större utsträckning.
Möjligheten att lämna sådana krediter eller ikläda sig andra i bolagsordningen
uppräknade åtaganden, i bolagsordningen begränsad till halva aktiekapitalet,
vidgas givetvis vid en ökning av delta kapital. För närvarande överväger
banken att lillsammans med andra banker utställa garantier för företags
exportfordringar i de fall sådana garantier inte erhålles av
Exportkreditnämnden. Banken har redan tecknat sådan garanii. En dylik
verksamhet kan medföra ett behov av ökat utrymme för blancokrediter. Banken
vill därför föreslå att rätten att lämna blancokrediter ulvidgas till att gälla
ett belopp motsvarande hela aktiekapitalet.
8.25 Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit
Utredningen har definierat huvuduppgiftema för
mellanhandsinstituten sålunda:
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 253
a)
transformera
upplånade medel till de slutliga låntagama pä bästa möjliga villkor och lillse
att krediterna är väl anpassade lill respeklive låntagares behov.
Verksamhetsinriktningen skall vara sådan, att olika företagskategorier har
godtagbara institutionella förutsättningar alt uppbringa långfristiga krediter
för skilda ändamål
b)
decentralisera
kreditbesluten pä kapitalmarknaden
c)
utgöra
riskbuffert för långivaren
Utredningen har granskat respektive mellanhandsinstitut
utifrån ovannämnda huvudmålsättningar. Bedömningen av hur Industrikredit/Företagskredil
kunnai uppfylla dessa målsättningar överenstämmer relativt väl med våregen
uppfattning. Vissa nyanseringar och förtydliganden bedömer vi dock som
angelägna att framhålla. En redogörelse för utvecklingen under 1977 och 1978
aktualiserar även framställningen.
I fråga om Industrikredits/Företagskredits hittillsvarande
utveckling kan man konstatera, att bolagens begränsade egna kapital samt låga
räntemarginaler varit starkt hämmade faktorer vad avser möjligheterna atl
åstadkomma flexibilitet i säväl upplånings- som utlåningssammanhang. Det bör
dock framhållas, atl trots detla har en successiv omstrukturering och ulvidgning
av verksamheien ägt rum under 1970-lalel avseende såväl målgrupp som
kreditändamål och risktagande.
1 samband med Induslrikredits/Företagskredits kraftiga
expansion under senare är har en del organisatoriska förändringar genomförls.
som bidragit lill att effeklivisera verksamheten och skapa bättre marknadskontakt.
Bolagen ärf. n. organisatoriskt uppdelade i fyra regioner. Under 1978 har en
ytteriigare decentralisering av verksamheten ägt rum genom alt kre-dilbeslui
upp till 1 500 tkr i Industrikredit och 500 tkr i Företagskredit delegerats
till regionala kreditkommittéer. Detta har medfört att beslut i ca 2/3-delarav
samtliga låneärenden kan träffas på regional nivå. Regionaliseringen och
beslutsdelegeringen har bidragit till en förbättrad när- och marknadskontakt
med både lånesökande företag och med andra långivare såsom banker,
företagareföreningar m. fl., som vi samarbetar med. Framförallt är det
angeläget att understryka den förbättring som beslutsdelegeringen inneburit
för de minsta företagen i form av smidigare och snabbare handläggning av dessa
företags kredilpropåer.
Industrikredits/Företagskredits verksamhetsinriktning
skall enligt bolagsordningen avse målgruppen ""företrädesvis mindre
och medelstora näringsförelag här i riket"". Hur institutens
kreditgivning motsvarat dessa inlenlioner torde bäsl belysas av den statistik,
som redovisas i bilaga 1. Därav framgår bl. a. att kreditgivningen till de
minsta företagen ökal påtagligt under senare år. Av antalet nybeviljade lån
under 1977 föll inte mindre än 55 % på företag med mindre än 20 anställda.
Beloppsmässigt rörde sig krediterna till denna företagsgrupp om 35 %.
Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att en viss
långivning till de allra minsta företagen sker i samarbete med institut av
typen AB Handelskredit, AB Jämhandelskredit och AB Kioskkredit, som i sin tur
fördelar upplånade belopp på ett antal småföretagare efter sin egen
projektbedömning. På detla sätt finansierade projekt rör sig om ca 18 mkr.
Institutens verksamhetsinriktning har blivit mycket bred
genom att de svarar för kreditgivning till all slags näringsverksamhet. Någon
begränsning till vissa branscher förekommer sålunda ej. Industrins
procentuella andel av utlåningen har under senare år minskal. Däremoi har
handels-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 254
och servicenäringama varil expanderade seklorer. Det kan
även vara angeläget att framhålla, atl vi under senare år kommit att svara för
en ökande andel av jordbrukels finansiering, Investeringama inom denna sektor
har skiftat karaktär. Anskaffningen av anläggningstillgångar såsom slallaroch
inredning har i fråga om investeringsbelopp och karaktären i övrigi närmat sig
industri- och handelsföretagens investeringssituation. Enligt vär uppfattning
hårde traditionella kreditgivarna inom jordbrukssektorn ej kunnat fylla detta
behov. Mot den bakgrunden har vi funnit del naturligt atl efter sedvanlig
projektbedömning medverka även i dessa fall. Ett fortsatt och ökat
finansieringsbehov inom detta område är att förvänla.
Utvecklingen under senare år har inneburit, att
Industrikredit/Företagskredit kommit att medverka vid finansieringen av
alltmer skiftande ka-pitafbehov. Tidigare fungerade bolagen oftast som rena
avlyftsinstitut för bankema i samband med ny-, till- eller ombyggnad av
företags produktionslokaler. Idag kan låneändamålet vara såväl finansiering av
ett företags lokalbehov och/eller maskinivesteringar som del av ett ökat
rörelsekapital-behov. Ansökningar om avlyft av tidigare internfinansierade
projekt har också ökat i omfattning. Från att tidigare ha fäll lånepropåema
försl nären inveslering blivit slutförd säller sig förelagen numera i
förbindelse med våra institut redan på projektstadiet för en investering.
Detta ger förelagen möjligheter att erhålla bindande låneuifästelser innan
investeringar påbörjas. Sammanfattningsvis kan konstateras, att vi kunnat
tillgodose finansieringen av skiftande långfrisiiga kapitalbehov hos en mycket
vid krets av låntagare inom olika branscher.
Utlåningsvillkoren avseende ränta och amortering har, som
inledningsvis nämnts, starkt begränsats av litet eget kapital och låg
räntemarginal. En större flexibilitet i dessa villkor framstår som önskvärd om
resurser härför kan skapas. För de mindre företagen med betungade expansionsinvesteringar
skulle en långfristig upplåning med amorteringstider på 20-25 år, eventuellt i
kombination med amorteringsfrihel under de försia åren efter en investering,
innebära väsentliga likviditetslättnader. Önskvärt vore också om amorteringama
i möjligasle mån kunde anpassas lill de skattemässiga
avskrivningsmöjligheterna. En flexibilitet i amorteringshänseende kommer
givetvis också atl medföra ett behov av varierande utlåningsräntor.
En flexibel räntesältning skulle även öppna möjligheter
till bundna lån mot i formellt hänseende mindre förstklassiga säkerheter.
Utredningens förslag atl instituten skulle få ge lån utan formella säkerheter
intill ett belopp av halva aktiekapitalet är intressant och kommer sannolikt
att bidraga till förbättrade lånemöjligheter förde minsta företagen. Även andra
tekniska lösningar för ramen av dessa krediter är tänkbara.
Risktagandet vid kreditgivningen har hittills begränsats
genom de formella föreskrifterna i institutens bolagsordning. Historiskt
redovisas därför helt följdriktigt mycket obelydliga kreditförluster.
I fråga om risk- och säkerhetsproblematiken vill vi fästa
uppmärksamheten på den utveckling, som ägt rum under senare år. Tidigare
begränsades säkerhetsbedömningen i Induslrikredit lill en belåningsvärdering av
den lånesökandes fasta egendom. Med hänsyn lill den snabba utveckling och
omstrukturering, som sker inom näringslivet i dag, har det blivit nödvändigt
att vid säkerhetsbedömningen beakta företagens samtliga lillgångar, dvs.
säkerheter grundade på såväl pantbrev som företagsinteckningar. I åtskilliga
fall, t, ex, vid finansiering av specialanläggningar, blir det från säkerhetssynpunkt
föga meningsfullt att försöka göra en isolerad bedömning
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 255
av värdet på företagets fasta egendom. I stället kan man
konstatera, att en väl fungerande långfristig kreditgivning till näringslivet
mol goda säkerheter förtitsätter viss flexibilitet vid val av säkerhet. Mot
denna bakgrund anser vi att kreditgivningen från mellanhandsinslilut av vår
typ visserligen i princip kan baseras på en viss procentsats - lämpligen 75 % -
av beräknat värde på lånesökandens fasta egendom men atl frihet måste finnas
att ta emot även företagsinieckningar eller annan betryggande säkerhet som
kompletterande säkerhet eller som enda säkerhet vid finansiering t. ex. av
specialanläggningar.
Utredningens förslag alt Industrikredit/Företagskredil bör
slås samman till ett institut benämnt Företagskredil för atl markera den
bredare inriktningen av verksamheten anser vi vara rationellt och kommer att
förenkla det administrativa arbetet.
Den kraftiga expansion Induslrikredits/Företagskredits
utlåningsverksamhet tindergåit efter omorganisationen år 1960 har skett
parallellt med uppbyggnaden av Allmänna Pensionsfonden, som kommii att bli den
helt dominerande långivaren till dessa båda mellanhandsinstitut. Utvecklingen
har stagnerat och förväntas i framtiden bli negativ på grund av ökade pensionsutbetalningar
om inte avgiftsökningar genomföres.
För
Industrikredits/Företagskredits del kommer delta förhållande att reducera
upplåningsmöjlighetema i Allmänna Pensionsfonden, Vi förväntar oss dock att den
förändring av återlänesystemet, som föreslås av ulredningen, kommer alt slälla
en del av de medel, vilka härigenom blir disponibla, till vårt förfogande för
kanalisering till avsedd företagskategori, I övrigt måste andra
finansieringskällor anlilas. En viss upplåning har redan nu kunnat ske från
försäkringsbolag, vilka emellerlid haft svårt atl acceptera den räntenivå, som
riksbanken rekommenderat och som tillämpats av Allmänna Pensionsfonden för lån
till oss. Vid en flexibel räntesättning med anpassning lill marknaden lorde man
emellerlid kunna räkna med ett ökat kapitalutbud från försäkringsbolagen. Även
från olika försäkringskassor, pensionskassor och underslödsfonder är under
sådana förhållanden ett placeringsintresse atl påräkna även om utbudet inte kan
bli stort.
När del
gäller upplåning av siörre belopp uianför Allmänna Pensionsfonden förefaller
den internationella kapitalmarknaden vara den naturiigasie
finansieringskällan. De planer på utlandsupplåning, som förelåg för några år
sedan, skrinlades efter samtal med riksbanken, som i dåvarande läge ansäg det
olämpligt säväl att erbjuda småföretagarna lån i utlandsvaluta med åtföljande
kursrisker som att våra institut - om de skulle bära kursriskerna - skulle
nödgas genomföra marginalökningar som en följd av ökade kostnader. 1 stället
ställdes vid det tillfället resurser till förfogande på den inhemska
kapitalmarknaden.
I dag när läget försämrats genom Allmänna Pensionsfondens
minskade placeringskapacitel kan en upplåning ulomlands bli nödvändig inom en
nära framtid för att vi som mellanhandsinstitut skall kunna tillfredställa de
ökade kreditanspråken frän den mindre företagsamheten. Del bör dock framhållas
att efierfrågan även från de mindre företagen av krediter i utländsk valuta
hittills tiUgodosetts direkt genom affärsbankema. Vid en eventuell upplåning
ulomlands av Industrikredit/Företagskredil aktualiseras frågan om man helt
skall befria de slutliga låntagarna från kursriskerna eller på vilket sätt man
skall kunna begränsa dem. I våra nordiska grannländer har man valt att
gentemot låntagarna hos mellanhandsinstituten till-lämpa förmånliga räntor och
låta staten gentemot mellanhandsinstituten svara för kursriskerna på deras lån.
Motsvarande princip har i vårt land
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3
256
opaginerad Kontrollera mot PDF
kommit till användning inom AB Svensk Exportkredits
refinansiering av lämnade exportkrediter enligt det nyligen tillkomna
exportstödet. Om man inte vill sträcka sig så långt som all subventionera
evenfuella kursföriusler kan man begränsa dem hos de slutliga låntagarna genom
att mellanhandsinstituten betalar ut exempelvis 1/3-del av beviljade lån i
utlandsvaluta med lämplig fördelning på olika valutor, för alt även på detla
sätt minimera valutariskema, samt resterande 2/3-delar i svenska kronor. Vi
anser oss ej böra taga ställning i denna fråga utan har endast velat redovisa
alternativa lösningar.
Upplåning på den internationella kapitalmarknaden släller
naturligtvis särskilda krav på låntagarens soliditet. Utredningen har med
hänsyn härtill föreslagit en ökning av aktiekapitalet till 100 mkr efter fusion
av de båda instituten. Samtidigt föresläs en ökning av garantiförbindelserna
till 300 mkr.
Den soliditet som Industrikredit/Företagskredil f. n. har
är en produkt av den upplåningsregel som gäller för företagen. Denna soliditet
måste med hänsyn till den hypoteksbundna utlåningen, de minimala förlusterna
och ägarsidans sammansättning bedömas som tillfredsställande i dagsläget.
Inora Industrikredit/Företagskredil har möjlighelerna diskuterats att förstärka
soliditeten ytterligare genom en snabbare uppbyggnad av reserveringarna.
Huruvida denna soliditetsbild, ev förstärkt med ytteriigare reserveringar, kan
komma att accepteras av internationella långivare är svårt att på förhand veta.
Ett lillföriilligt svar på en sådan fråga torde ges först vid en framtida
verkliga länediskussion. Däremot anser vi att kapitalbasen i de sararaanslagna
instituten måste inom en snar framtid ökas för att åstadkomma en efter den
växande utlåningsvolymen anpassad soliditet.
Det omorganiserade insiilulets multipel föreslås lill
femton mot en upplåningsrätt f n. begränsad lill tjugo gånger i Induslrikredit
och lio gånger i Företagskredil av del i bolagsordningen fastställda
belåningsunderiaget. I betraktande av att institutens hittillsvarande upplåning
fördelar sig med 85 % på priraärkrediter och med 15 % på sekundärkrediter samt
den förstärkning av det egna kapitalet som avses genomföras föreslår vi, att
multipeln bibehålles på Industrikredits nuvarande nivå, dvs, tjugo.
Bilaga:
Nybeviijningen av lån 1976 och 1977 i Industrikredit och
Företagskredit samt utestående lån den 31.12.1977 Tör-
delade på företagsstorlek (antal anställda).
Företags-
Nybev
iljade
lån
Utestående
lån 31.12.1977
storlek
Procentuell
(antal)
Antal
fördelning
tkr
fördelning
Belopp
anställda)
1976
1977
1976
1977
1976
1977
1976
1977
Antal
%
mkr
%
00- 19
576
769
47.1
54,5
431.7
556.3
29,0
34,8
5 826
46,5
2 485.1
37,2
20- 49
331
337
27,1
23,9
353.0
372.7
23,6
23,3
2 844
22,7
1 105.1
16,5
50- 99
155
171
12,7
12,1
245.5
295.3
16,4
18,5
1771
14,1
1051.0
15,8
100-149
61
58
5,0
4,1
132.1
142.5
8,8
8,9
677
5,4
547.0
8,1
150-199
27
31
2,2
2,2
66.0
98.3
4,4
6,1
385
3,1
328.0
4,9
200-
72
44
5,9
3,2
266.1
134,0
17,8
8,4
1.024
8,2
1 172.3
17.5
1222
1410
100,0
100,0
1 494.4
1 599.1
100,0
100,0
12527
100,0
6688.5
100,0
8.26 Lantbrukskredit
(Andersson, Boo, Olof Nilsson, Strömberg, Toll, Holm,
Lindgren och Renlund)
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 257
Den av kapitalmarknadsulredningen uttalade principiella
uppfattningen all kiedilinslituiens verksamhet bör ha en vid och generell
inriktning, som ger utrymme för konkurrens till låntagarens båtnad, men alt
samtidigt en specialisering framslår som naturiig för vissa ändamål eller
låntagarkategorier delar Lantbrukskredils styrelse helt med utredningen. Detla
är grundsalser. som varit vägledande längt före det utredningen framlagt dem i
sitt betänkande. En av banklagstiftningens grundförutsättningar vilar på en sådan
principiell uppfattning om konkurrensens fördelar. Vid den senaste mera
genomgripande översynen av bankemas kreditverksamhet var ctl grundmotiv
konkurrens under lika villkor. Att en viss specialisering av verksamheten ändå
kan och l.o. m. bör förekomma visar också banklagstiftningen exempel på i
fråga om löreningsbankerna där målinriktningen för verksamheten enligt den lör
dessa banker gällande författningen är jordbruket. Kapitalmarknadsulredningen
pekar även själv på en form av kreditgivning som den ftinnit
"naturlig" för specialisering, nämligen den långfrisiiga utlåningen
till de mänga enskilda jordbrukarna. Denna form av kreditgivning
"lär"" enligt utredningen handhas bäst inom hypoteksbanken med
tillhörande föreningar. Särskilt kreditverksamheten inom bankomrädet utvisar
att bada synpunklema dvs. både en viss specialisering och samtidigt en så vid
konkurrens som möjligt kan inrymmas i en och samma verksamhet. Skälen för en
viss specialisering kan var skiftande, men bör givetvis vara lillräckliga för
att motivera en viss målinriktning av kredit-verksamheten.
Lantbrukskredils slyrelse menar att sådan motivering för
en särskild inriktning av kreditgivningen legal till grund för tillkomsten av
Lantbrukskredit. Fmellertid beaktades även konkurrensaspekten i hög grad när
villkoren för Lantbrukskredils verksamhet utformades och senare fastställdes
av statsmaktema (prop 1964: nr 117).
De förhandlingsdelegationer, som utarbetade riktlinjer för
Lantbrukskredits verksamhet och som å ena sidan företrädde staten och ä andra
sidan jordbrukets föreningsrörelse. Handelns samarbetsorgan i jordbruksfrågor
och Kooperativa förbundet, fastslog, att syftet med det framlagda förslaget var
""att åstadkomma en vidgning av de instiluiionella betingelserna för
den mera långfristiga kreditgivningen lill företag, som baserar sin verksamhet
på jordbrukets eller skogsbrukets produkler eller eljest har anknytning till
dessa näringar". Härigenom skulle skapas ökade möjligheter lill en
rationalisering av förädlingen och distributionen av produkterna fördessa
näringsgrenar. Atl syftet med Lantbrukskredits tillkomst väl lillgodosetts utvisar
verksamheten under de mer än tretton år som inslilulel varil kreditgivare till
ett flertal branscher inom berörda näringsområden. Vid utgången av 1977 uppgick
Lantbrukskredils utlåning till dessa branscher till sammanlagl 1.723 mkr.
Efierfrågan på lån har hela tiden varil stor och överstigit tillgängen på
upplänade medel, vilket visar att rationalise-ringsbehovei sländigi ökat. Kön
av beviljade men ännu icke utbetalade lån överstiger f n. 400 mkr och
inneliggande låneansökningar, som avser investeringar under 1978-1980, uppgår
till 513 mkr, Lantbrukskredils slyrelse delar icke Kapitalmarknadsutredningens
uppfattning atl "Lantbrukskredits specialisering pä en bransch framstått
som mindre funktionell"".
Beträffande konkurrensaspekten uttalade förhandlingsdelegationerna
i sitt förslag lill inrättandet av Lantbrukskredit, atl den omständigheten att
verksamheten naturiigen kunde väntas bli inriktad på vissa typer av företag
inte innebar någon formell branschavgränsning. Något hinder för Lantbrukskredit
atl lämna lån även lill andra näringsförelag förelåg alllså inte.
17 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 258
Nära till hands låg t. ex. företag, som hade anknytning
lill de nämnda typerna av näringsföretag. Det fick därför enligt
delegationemas mening bli Lantbrukskredits styrelse som i den praktiska
tillämpningen fick bedöma i vilka fall krediter skulle lämnas. 1 propositionen
angående Lantbrukskredits inrättande fann även departementschefen
konkurrenssynpunkten vara väsentlig. Visserligen skulle tyngdpunkten i
Lanbrukskredits långivning ligga på andra låntagarkategorier än hos
Industrikredit/Företagskredil, men genom alt strikta branschgränser inte drogs
mellan institutens verksamhetsområden skulle instituten ändå delvis verka i
konkurrens med varandra. Förekomsten av en sådan konkurrens borde verka
nedpressande på institutens marginaler och till gagn för låntagama hålla
lånekostnadema på lägsia möjliga nivå. Med hänsyn till det anförda förordade
departementschefen i likhet med förhandlingsdelegationerna och det övervägande
antalet remissinstanser, att Lantbrukskredit inrättades. Departementschefen
ville dock starkt understryka att den angivna ändamålsbeslämningen för
institutet inte innebar någon formell branschavgränsning vid institutels val av
låntagare. Även andra företag än sådana som direkt ingick i de uttryckligen
omnämnda branscherna borde alltså kunna komma i fråga för långivning.
All motiven till Lantbrukskredits inrättande så utförligt
refererats har slyrelsen ansell nödvändigt, eftersom Kapitalmarknadsutredningen
inte i sin redogörelse för institutet tillräckligt beaktat eller lagil del av
de riktlinjer för Lantbrukskredils verksamhei som uppdrogs av Regering och
Riksdag vid inrättandet. Utredningen har följaktligen inte heller anseti sig
böra närmare undersöka om Lantbrukskredit i sin verksamhet följt de uppdragna
riktlinjerna och om dessa varit ändamålsenliga och inte inneburit några problem
vid tillämpningen. Lantbrukskredits styrelse kan emellertid nu vitsorda att
erfarenheterna av hittillsvarande verksamhet varit goda. Enligt
bolagsordningen är Lantbrukskredit oförhindrad att "medverka vid finansieringen
av varje närings företag här i riket" även om tyngdpunkten i utlåningen är
inriktad på de företrädesvis angivna branscherna inom livsmedels- och
skogssektorerna av näringslivet. Någon formell eller strikt branschavgränsning
förekommer inte i praktiken. Såsom förutsatts i de uppdragna riktlinjerna for
verksamheten förekoramer det konkurrens. Tidigare låntagare hos
Industrikredit/Företagskredil har exempelvis övergått till Lantbrukskredit;
liksom del omvända förhållandet varit fallet. Instituten verkar således i
konkurrens med varandra. Emellertid utesluter inte delta att instituten samarbetar
med varandra vid finansieringen av vissa företag. En sådan samverkan har
utvecklats särskilt under senare lid i fråga om finansiering av större projekt,
som faller inom båda institutens verksamhelsområde och där gemensami
risklagande och säkerhelsutnyttjande ansetts vara lämpligt.
Lantbrukskredils styrelse kan inle instämraa i de
slutsatser utredningen drar av atl Lantbrukskredils utlåningsverksarahet är
inriktad även på större förelag och icke enbart på mindre och medelstora
företag. 1 riktlinjerna för verksamheten ingår som belysts av det föregående
inte någon kategoriindelning av de lånande företagen i mindre, medelstora och
stora. En sådan uppdelning återfinns inte heller i den av Regeringen
fastställda bolagsordningen, vilket däremot är fallet i fråga ora
Industrikredit. Det har alltsedan inrättandet ansetts som en självklarhet, att
företag med organisationstillhörighet hos någon av de som ägare vid sidan av
staten godkända gruppema inom näringslivet också skulle få använda institutet
som låntagare.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 259
Utredningens påstående att det skulle finnas några
allmänna principer för inrättandet av mellanhandsinstitut som icke är förenliga
med Lantbrukskredils utlåningsverksamhet har Lantbrukskredits styrelse inle
funnit belägg för. Tväriom nämner ulredningen själv i annat sammanhang atl en
specialisering kan framstå som naturlig för vissa ändamål och låniagarkalegorier.
Lantbrukskredits styrelse kan inte heller acceptera
utredningens påstående att institutet sällan ger mindre lån. Av utredningens
tabell 11.8, som utvisar utestående lån, framgår all av det totala antalet
låntagare 30 % varit län pä mindre än 1 miljon. Enligt vad som erfarits har
Industrikredit/Förelagskredit, som lämnar lån till mindre och medelstora
företag, satt en högstlånegräns för medelstora förelag vid 15-20 mkr. Antalet
låntagare inom denna gräns utgör hos Lantbrukskredit enligt tabellen 89 % av
det totala. Om lånegränsen sättes väsentligt lägre eller vid 10 mkr, dominerar
även antalet sådana låntagare hos Lantbrukskredit enligt tabellen med 75 % av
det totala. Alt gränsdragningar av detta slag ständigt måsle uppjusteras pä
grund av penningvärdeförändringen och de därigenom ökade investeringskostnadema
är självklart. Både hos Industrikredit/Företagskredil och Lantbrukskredit har
på grund härav särskilt under de senaste åren beloppen i de enskilda
lånefallen starkt stegrats.
Såsom Kapiialmarknadsutredningen uppmärksammat har vid
förhandlingama angående inrättandet av Lantbrukskredit förulsalls alt sådana
krediter, som med hänsyn till sin storlek och omständigheterna i övrigt
lämpligen bör placeras på obligationsmarknaden, inte skall beviljas hos
Lantbrukskredit, I första hand torde härvid ha åsyftats långivning till börsnoterade
företag. Lantbrukskredits styrelse har också beaktat detta. Lån till sådana
förelag har endast förekommit i undantagsfall och då har särskilda
omständigheter förelegat såsom svårigheter att utnyttja förekommande
säkerheter för obligationslån på gmnd av tidigare ianspråktagande av dessa för
andra lån. Att av lånebeloppens storlek dra någon slutsats att långivningen a
priori hör hemma på obligationsmarknaden kan endast låta sig göras i fråga om
myckel stora lånebelopp. Som tidigare påpekats har lånebeloppen i de enskilda
fallen tenderat att öka starkt under de senaste åren pä grund av
kostnadsökningama, vilket också gäller obligationslånen. Under 1977 emitterades
37 obligations- och förlagslån för företag om tillhopa 2.885 mkr.
Genomsniitssiorieken på lånen uigjorde 78 mkr. Av antalet lån låg 7 st under
30 mkr, varav ett på 10 mkr och ett på 15 mkr och övriga fyra pä 20-25 mkr. I
övrigt är spridningen på lånebeloppen mycket stor från 150 mkr och nedåt. Som
framgår av tabell 11.8 har endast 6 % av totala antalet läntagare hos
Lantbrukskredit (eller 12 st) lånebelopp som överstigit 30 mkr. Alt som
låntagare hos Lantbrukskredit skulle förekomma också stora företag särskilt
inom producent- och konsumentkooperationerna har förulsatls redan vid
Lantbrukskredits tillkomst. Utredningen har också påpekat, att Lantbrukskredils
långivning i stora poster till vissa sådana företag icke ansetls onaturlig,
eftersom institutet i hög grad tjänat syftet att uppväga de brister i
obligationsmarknadens funktionssätt, som sammanhängt med praktiska problem atl
skaffa säkerheter liksom med klassificeringen enligt ratingsystemet. I detta
sammanhang förtjänar dock att framhållas att vissa kooperativa föreningar redan
nu även direkt anlitat obligationsmarknaden, vilkel självfallet inneburit en
däremoi svarande minskning i låneefterfrågan hos Lantbrukskredit. Om såsom
Kapitalmarknadsutredningen räknar med berörda problem på marknaden för vissa
företag inom angivna sektorer kan lösas, bör man kunna förvänta sig ett stör-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 260
re ianspråktagande av marknaden från dessa företag genom
egna emissioner. Härav följer självfallet att en viss ytterligare minskning i
dessa sektorers efterfrågan på lån hos Lantbrukskredit uppkommer. Kapitalmarknadsutredningen
drar emellertid för långlgående slutsatser av en sådan utveckling. Det verkar
som om utredningen ulgår från att flertalet av de hos Lantbrukskredit
låntagande förelagen skulle kunna försvinna genom en övergång lill egna
obligationslån. Utredningen uttrycker del på detta sätt: "1 den mån de
nuvarande dominerande låntagama i Lantbrukskredit utnyttjar
obligationsmarknaden, föreligger enligt utredningens mening inga skäl varför
institutets branschinriktning skall bestå"". Denna slutsats är felaktig,
eftersom de läntagare som skulle kunna ifrågakomma för obligalionsmarknaden
inte är dominerande vare sig till antal eller beloppsmässigt.
Frågan om vilken storlek ett obligationslån lämpligen bör
ha har belysis av Kapiialmarknadsutredningen under avsnittet Obligationsmarknaden
12.7.2. Ulredningen uttalar där, att företagens upplåning kan normalt ske på
obligationsmarknaden så snart lånebehoven är tillräckligt stora, ätminstone 20
mkr, för att motivera individuella lån. 1 övriga fall kan mellanhandsinstiluten
enligt utredningen i allmänhet tillgodose kreditefterfrägan på villkor som är
minsl lika förmånliga och även något bättre än lån på obligationsmarknaden.
Någon anledning alt förorda en minskning av storleken på de lån som normalt
lanseras pä obligationsmarknaden föreligger inte enligt utredningens mening.
Om detta uttalande av Kapitalmarknadsutredningen skulle vara vägledande för
Lantbrukskredils utlåning kan konstaleras att det övervägande antalet lån hos
Lantbrukskredit icke skulle lämpa sig för obligalionsmarknaden.
Kapitalmarknadsutredningen har under avsnittet 11.4.5
pröval två vägar för att i stället för Lantbrukskredit inrätta ett institut med
samma inriktning som Industrikredit/Företagskredil. 1 båda fallen föruisätter
utredningen en upplösning av nuvarande ägarstrukturen. Ett nytt institut
skulle i ena fallet bildas av staten och vissa ägargrupper inom banksystemet,
varvid de senare fömtsattes avyttra sina andelar i
Industrikredit/Företagskredil. Ulredningen har emellertid dragit slutsatsen
att ett nytt institut inte kan bildas för närvarande bl. a. på grund av
konsekvenser för kundslrukluren i instituten. Utredningen har även i det andra
fallel skissat en lösning som kräver att ägarstrukturen ändras. Utredningen
anger inle konkret vilka nya ägaregrupper som kan tänkas vid sidan om staten.
Man anger endasl principen som skall följas, ""nämligen alt grupper
som också är låntagare i institutet inle skall ingå bland
delägarna"". Båda varianterna harenligt ulredningen avvisats av de
icke stafliga delägarna i Lantbrukskredit med hänvisning till den
överenskommelse som träffades med staten när institutet bildades.
Lantbrukskredils styrelse kan inte finna alt
Kapitalmarknadsutredningen framfört nägra bärande skäl till att
Lantbrukskredit skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av ett med
Industrikredit/Företagskredil hell likartat institut. Utredningen har icke
kunnat i något fall finna och ännu mindre återge en konkret beskriven
anledning till att nackdelar i något som helst avseende uppkommit för låntagare
eller presumtiva lånesökande under den tid av mer än tretton år som
Lantbrukskredit verkat. Utredningen har i stället hänvisat till att
Lantbrukskredits verksarahet skulle strida mol vissa av utredningen angivna
principer som getts generell innebörd. Styrelsen har i del föregående utförligt
redogjort för de vid Lantbrukskredils inrättande uppdragna riktlinjerna för
verksamheten. Enligt styrelsens
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 261
mening framstår del som helt klart alt de allmänna principer
som utredningen använi sig av i sin kritik av Lantbrukskredit inle varit
främmande eller okända för statsmaklerna vid uppdragandet av riktiinjema.
Tvärtom har man tagit särskild hänsyn till olika med dessa principer sammanhängande
fakiorer såsom konkurrensaspekten, behovei av specialisering och den därmed
sammanhängande ägarstrukturen samt lånens storlek och avgränsning till
obligationsmarknaden. Statsmaktema log också ställning till om i stället för
inrättandet av Lantbrukskredit borde ske en ulvidgning av
industrikredit/Företagskredit eller en eventuell dubblering av dess verksamhet.
Vissa remissinstanser uppmärksammade denna frågeställning och utredningen
nämner detta särskilt. Däremoi återger inte ulredningen att det övervägande
antalet remissinsianser tillstyrkte att Lantbrukskredit inrättades som
mellanhandsinstitut. Styrelsen kan inte finna, att förhållandena på
kapitalmarknaden ändrats på sådant sätt under den tid Lantbrukskredit verkat
att anledning till en omprövning föreligger. Sammanfattningsvis anser
styrelsen att erfarenheterna ger vid handen att institutets kreditverksamhel
bedrivits på ett rationellt och effeklivi sätt och till en mycket låg kosinad i
enlighet med de intentioner och angivna riktlinjer som uppställts vid
bildandet. Någon anledning att ändra på ägarstrukturen eller institutets
branschinrikining finns således inte. Utredningens initiativ till atl vissa
kooperativa företag får bättre möjligheter och skäligare villkor att ge ut län
pä obligalionsmarknaden hälsar styrelsen med tillfredsställelse.
Utredningen föreslår (s 667) att de nuvarande primär- och
sekundärlåne-inslituien bör slås samman till ett institut av samma skäl som
Industrikredit och Företagskredit. Samma uflåningsmultipel, femton, bör ocksä
till-lämpas. Likaså bör säkerhetskraven för utlåningen överensstämma. Län bör
alltså ges inom 75 procent av pantens uppskattade värde. Lån utan särskild
säkerhet bör få ges intill ett belopp som raotsvarar institutets halva
aktiekaptial.
I anslutning till dessa förslag får styrelsen anföra
följande. Erfarenheten har visat, atl utlåningen från primärbolaget - och
därmed behovet av upplåning - fått en betydligt större orafattning än
utlåningen från sekundärbolaget. Sålunda uppgick utlåningen från primärbolaget
vid 1977 års utgång till I 397 mkr och från sekundärbolaget till 326 mkr.
Därvid är att märka, att säkerheten för sekundärlånen vanligen utgöres av
inteckning med förmånsrätt närmast efter inteckningen för primärlånet i samma
fastighei. Genom amorteringarna på primärlånen kommer inteckningssäkerheten
för sekundärlånen i ett bättre förmånsrättsläge, så att en avsevärd del av sekundärlånen
numera skulle kunna rymmas inom primärlånegränsen.
Såsom utredningen framhållit är nuvarande multipel för
utlåningsrätten 20 i primärbolaget och 10 i sekundärbolaget. Utredningens
förslag innebär att multipeln skall vara 15. Med hänsyn till att underlaget för
upplåningsrättens beräknande i primärbolaget är så mycket störte än i
sekundärbolaget innebär utredningens förslag en väsentlig reducering av den
nuvarande upplåningsrätten. Den höjning av aktiekapital och garantifond i
primärbo-lagel, som beslutades 1977, skulle härigenom delvis bli verkningslös.
Under förutsättning atl rätten att ulge förlagsbevis maximalt utnyttjas utgör upplåningsrätten
i de båda bolagen raed nuvarande raultiplar tillsammans 3 485 mkr. 1 ett
sammanslaget institut med ändrad muhipel skulle uppläningsrätten under sararaa
förutsättning endast uppgå till 2932,5 mkr.
Också i ett sammanslaget institut skulle lån inom den
nuvarande primärlånegränsen med all sannolikhet komma alt kraftigt dominera
under över-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 262
skadlig lid framöver, även om ett visst ökat risktagande
förutsattes. Styrelsen anser därför, att multipeln i ett sammanslaget institut
bör sältas högre än enligt utredningens förslag. Styrelsen föreslår, att
multipeln för ett sammanslaget Lanlbrukskrediiinstitut bestämmes till 18.
Endasl underdenna förutsättning anser sig styrelsen kunna tillstyrka en
sammanslagning på de av utredningen i övrigt angivna villkoren. Visserligen
skulle en sammanslagning medföra administrativa fördelar, men dessa fördelar
får vägas mol den nackdel, som den minskade upplåningsrätlen enligt
utredningens förslag skulle innebära.
Härvid vill styrelsen också påpeka, att utredningen i
fråga om del institut, som avses skola bildas efter sammanslagning av
Induslrikredit och Företagskredil, förutsatt en kraftig ökning av aktiekapital
och garantifond, varigenom upplåningsrätten vidgas avsevärt, I fråga om
Lantbrukskredit däremot bör enligt ulredningens mening en ytterligare ökning av
kapitalinsatserna kunna anstå tills en vidgning av institutels
verksamhetsområde kommer till stånd såvida icke delägarna själva dessförinnan
tar initiativ till en sådan. 1 likhet med vad som förutsatts beträffande
Industrikredit/Företagskredil torde emellertid - om en vidgad läneverksamhet
ger anledning därlill - förhandlingar kunna upplagas mellan partema, d. v. s.
staten och övriga delägare i Lantbrukskredit, om en ökning av aktiekapital och
garantifond och om fördelningen av insalsema.
Styrelsen vill slutligen anföra, att styrelsen icke har
något att erinra mot förslaget att den särskilda kreditavgifien pä 5 000 kr.
avskaffas.
Särskilt yttrande av ledamolen Karlsson:
1 remissvaret läggs tonvikten vid frågan om
Lantbrukskredit följt de riktlinjer, som drogs upp vid dess bildande, och det
anses närmast anmärkningsvärt, att Kapitalmarknadsulredningen inte ansett sig
böra undersöka, om Lantbrukskredit verkat i enlighet med de ursprungliga
intentionerna. Utredningen har i stället angivit vissa principer för
mellanhandsinslitutens verksamhet och fört sin diskussion mot bakgrund av
dessa. Till dessa principer hör bl.a. att små och medelstora företag bör
uigöra institutens väsentliga kundkrets.
Jag bedömer Kapitalmarknadsulredningens arbetsmetoder och
slutsatser på ett annat sätl än det som kommer till uttryck i remissvaret. Det
har inte varil en central uppgift för Kapitalmarknadsutredningen att se efter
om mellanhandsinstituten följt tidigare uppdragna riktlinjer men väl atl ulforma
sådana riktlinjer som den finner rationella. Jag delar dessutom Kapitalmarknadsulredningens
allmänna grundsyn i frågan om dessa instituts uppgifter, även vad gäller
Lantbrukskredit. För att i högre grad än hiltills bereda små och medelstora
företag tillgång till långa lån raed fasl ränta, anser jag i likhet med
utredningen, atl låntagare med omfattande lånebehov också bör utnyttja
obligationsmarknaden,
8.27 Svenska skeppshypotekskassan och Skeppsfartens
sekundärlånekassa
Kassorna, som begränsar sitt yttrande till att avse
utredningens överväganden och förslag avseende kassoma, får härmed tillstyrka
den föreslagna lagändringen innebärande fusion mellan kassoma varigenom
Sekundärlånekassan upplöses utan likvidation och dess tillgångar och skulder
övertages av Skeppshypotekskassan,
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 263
8.28 AB Svensk exportkredit (SEK)
Mot utredningens ingående beskrivning av vårt bolag och
dess verksamhet har vi inget att invända. Vi önskar förordningens skull i
detla sammanhang endast som komplettering upplysa om siffroma avseende
verksamheten under 1977 och ställningen vid 1977 års utgång. Under 1977
lämnades lill kunderna kredilofferter lill ell belopp av I 925 mkr och
tecknades bindande kreditavtal för 475 mkr. Nyulläningen, huvudsakligen i
svenska kronor, uppgick till I 442 mkr, varav till varvsindustrin 656 mkr
(45%). Kunders amorteringar under året uppgick liil 532 mkr. Av vid årsskiftet
utestående krediter, 3 571 mkr, utgjorde 1 948 mkr (55 %) lån till
varvsindustrin. Upplåning skedde under året med sammanlagl I 184 mkr, varav 917
mkr lånats på den svenska kaptialmarknaden i form av dels 300 mkr obligationslån
och dels 617 mkr reverslån från AP-fonden. På den internationella
kapitalmarknaden lånades moivärdel i utländsk valuta av 267 mkr. Bolagels
totala amorteringar under året uppgick till 342 mkr. Vid årsskiftet utestående
lån uppgick till 3 254 mkr, varav 714 mkr (22%) utgjordes av utländsk
upplåning. Vid utgången av 1977 motsvarade bolagels egna kapilal och
avsättningar till värderegleringskonto 11,5% av balansomslutningen, alltså
ungefär samma procenlsiffra som vid utgången av 1976, trots ökningen under
året av aktiekapitalet med 100 mkr.
Styrelsen delar och vill också underslryka ulredningens
uppfattning, alt det är angelaget för SEK att erhålla förhandslöflen för egen
del om finansiering till fast ränla, i första hand frän AP-fonden. Bl. a.
torde del stora beloppet lämnade kreditofferter under 1977 motivera della. De
av regeringen i proposition till riksdagen nyligen gjorda förslagen till
ändring och utvidgning av SEK:s verksamhet minskar inte SEK:s behov av
förhandslöften om kredit utan torde snarare medföra ökade anspråk på
förhandslöften fiån SEK:s kunder. AP-fonden har i sitt remissyttrande på
exportkrcdit-uliedningen angivit, atl fondens målsättning kommer att vara all
söka medverka till en refinansiering av exportkrediter i minst samma omfattning
som för närvarande.
Utredningen förordar att SEK:s bolagsordning jämkas i ett
hänseende, nämligen med avseende på kraven på fullgoda säkerheter för
utlåningen. Kapitalmarknadsulredningen förordar alt SEK ges ett visst utrymme
för kreditgivning utan särskild säkerhet. Styrelsen delar denna åsikt och är överens
med förslaget, men anser alt en kreditgivning utan särskild säkerhet
motsvarande 50% av aktiekapitalet bör medges i likhet med vad som gäller för
Sveriges Investeringsbank AB. Beloppet, 200 mkr, är relativt litet i
törhällande till SEK:s utlåning, 3 571 mkr vid 1977 års slut, och kan inle
anses innebära, att säkerheten för SEK:s långivare nämnvärt försvagas så att
upplåningsmöjlighetema försämras, Å andra sidan torde ändringen ändå kunna
bidra till en bättre flexibilitet vid kreditgivning till särskilt sådana mindre
företag, som har svårighet ställa extra säkerhet för bl, a. självriskandelen
under EKN-garanli. 1 någon mån kan ändringen också underläua för SEK alt
överta exportfordringar ulan regress på exportören.
Styrelsen hälsar med tillfredsställelse utredningens
förslag att emissionsstämpel och fondstämpel skall avskaffas för obligationer
och liknande skuldebrev. Som utredningen framhållit betyder för SEK, som utger
relativt kortlristiga lån med löptider på genomsnittligt 5-5 1/2 år, ett
borttagande av emissionsstämpel ett väsentligt förbilligande av upplåningen på
den svenska obligationsmarknaden. Också ett borttagande av fondstämpel är av
betydelse, säväl för köpare av våra svenka obligationer som för SEK
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 264
själv, eftersom svensk fondstämpel utgåräven vid placering
av obligationer pä den internationella marknaden,
8,27 Exportkreditnämnden (EKN)
EKN tillstyrker utredningens förslag rörande AB Svensk
Exportkredit (SEK) och anför: I regeringens proposition 1977/78: 155 om
exportkreditfinansiering m. m. föreslås alt två system för statligt
exportkreditstöd skall lillämpas parallellt. Finansiering av exportkrediter
skall kunna ske dels i SEK med statligt stöd och dels med utnyttjande av andra
kreditinstitut, varvid räntestöd lämnas genom avdrag vid inkomsttaxering eller
i vissa fall genom direkl slatligt bidrag. Det förutsätts att huvuddelen av
exportkreditfinansieringen skall ske genom SEK-systemet. I den mån andra
kreditinslilul har större formella och institutionella möjligheter atl
refinansiera exportkrediter utan att kräva realsäkerhet av exportörerna kan
detta verka återhållande på utnyttjandet av SEK-systemet. Enligt EKN:s mening
finns därför ytterligare ett starkt motiv att, såsom Kapitalmarknadsulredningen
förordar, ge SEK visst utrymme för kreditgivning utan särskild säkerhet och
därigenom göra SEK:s utlåningsregler mer lika dem som gäller för andra
kreditinstitut.
Av utredningen framgår att företrädare för
kreditinstituten framfört önskemål om revideringar av villkoren för EKN:s
garantier, eftersom sådana förbehåll i vissa avseenden gäller beträffande
nämndens garantiåtaganden, att EKN-garantierna inte utan vidare kan godtas som
bankmässiga säkerheter. EKN förutsälteratt önskemålen, som inte närmare redovisas,
kommer atl lillgodoses genom de förändringar i EKN-garantiema som föreslås i
den nämnda propositionen om exportkreditfinansiering m. m.
8.30 Sveriges Exportråd
Exportrådet anför synpunkter som i allt väsentligt
ansluter till EKN:s.
8.31 Sveriges allmänna hypoleksbank
Bankstyrelsen har haft lillfälle atl ta del av det
remissyttrande, som Lantbrukskredils Slyrelse avgivit i ärendei, och kan
ansluta sig till de synpunkter, som därvid framkommit. Bankstyrelsen kan
vitsorda att samarbetet mellan banken och Lantbrukskredit fungerat väl, och att
samförvaltningen varit till ömsesidig båtnad för de båda företagen.
8.32 Företagareföreningarnas förbund
Utredningen förordar inte inrättande av nya institut men
föreslår minskad specialisering hos mellanhandsinstituten. För
Företagareföreningarnas förbunds del är särskilt förslaget att i ökad
utsträckning ge lån även till mindre belopp av specieUt intresse. Förbundet
tiUstyrker detta, ävensom förslaget att Industrikredit och Företagskredit slås
samman till ett institut under namnet Företagskredit. I bolagsordningen anges
atl säkerheten vid utlåning skall ligga inom 75%) av pantens beräknade värde.
Dessutom bör institutet få ge lån utan särskild säkerhet intill ett belopp
motsvarande halva aktiekapitalet.
En anpassning av utlåningsräntoma föreslås äga rum lill en
högre genomsnittlig risknivå. Detta torde få anses rimligt då de nuvarande
räntoma
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 265
för
lån i institutet är lägre än de lånekostnader som industriföretag idag får erlägga
på obligationsmarknaden.
Beträffande
Invesleringsbankens rörelseinriklning har utredningen inga förslag till
ändringar. Enligt utredningens bedömning tillämpar banken strikt principen att
endast ge lån till sådana ändamål där kredit inte kunnat erhållas vid annat
kreditinstitut. Samarbetet mellan företagareföreningarna och
Investeringsbanken har baserats på samma princip.
8.33
Svenska civilekonomföreningen
1
fråga om mellanhandsinstiluten vill vi betona värdet av en aktiv pluralism
innebärande att verksamheten icke specialinriktas mer än nödvändigt. Det ligger
ell belydande värde i all låntagare har möjlighet all få sina projeki prövade
på flera håll. Inte minsl gäller detta för de mindre företagen som annars i
brist på formella säkerheter etc. kan ha svårt atl finna erforderligl kapilal.
Vi
instämmer i utredningens argumentering och förslag för att sammanlägga de
parvis samförvaltade instituten så att Industrikredit och Företagskredil
sammanläggs till "Förelagskredit"", samt Lantbruksnäringamas primärkredit
och sekundärkredit på motsvarande sätt sammanförs. Motsvarande gäller även
Svenska skeppshypoiekskassan och Skeppsfartens sekundärlånekassa.
9
Understödsföreningar
Remissinstansema
tillstyrker i allmänhet ulredningens förslag att reglerna om kapilalplacering
för de understödsföreningar, som enligt försäkringsinspektionens bedömning har
tillräckliga administrativa resurser, utvidgas på samma sätt som utredningen
har föreslagit beiräffande försäkringsbolagen. Några remissinstanser anser att
ifrågavarande utvidgningar av placeringsreglema bör kunna ske utan annan
prövning av försäkringsinspektionen än som följer av nu gäUande lag.
Samtliga remissinstanser
godtar utredningens förslag att den fria sektorn utvidgas från 10 till 20 % av
försäkringsfonden. Vidare är remissinstanserna - med undanlag av
försäkringsinspektionen - positiva till förslaget att förbudet mot
aktieplacering inom fria sektom upphävs. Merparten av remissinstansema godtar
också utredningens förslag att understödsförenings andel av aktiema i ett och
samma bolag skall fä motsvara 10 % av antalet aktier, eller, om del finns
aktier med olika röstvärde, av röstetalet.
Mot
utredningens förslag att ersätta taxeringsvärdet med uppskattningsvärde i
reglema om godtagbar inteckningssäkerhet görs från några håll invändningar bl,
a. beträffande det procenttal som bör gälla,
9.1
Försäkringsinspektionen
Vad
gäller utredningsförslagen om understödsföreningar tillstyrker inspektionen
dessa med följande undantag.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 266
Enligt UFL skall en understödsförenings stadgar innehålla
bestämmelser om hur lillgångama skall vara placerade. Detta gäller även
placeringar inom den fria sektom. Stadgama skall godkännas och registreras av
inspektionen. Med hänsyn till dessa förhållanden (jämför proposition 1972: 69
sid. 95) vill inspekiionen föreslå en från utredningsförslaget avvikande
formulering av UFL 24 §, fjärde stycket enligt följande.
Utan hinder av första och andra styckena får i den
omfattning som försäkringsinspektionen medger ett belopp, som svarar mot högst
en femtedel av förenings försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar
än som förul sagls, dock ej i aktier eller andelar i aktiefond, och i
tillgångar som nämnts i försia stycket 9 utöver där angiven gräns,
1 inspektionens förslag ovan har även beaktats
inspektionens synpunkt att fri sektor ej bör öppnas för aklier. Ulredningen har
föreslagit all en ny bestämmelse intages i FL 336 § om atl försäkringsbolag
icke ulan försäkringsinspektionens medgivande får äga andel i aktiefond. En
motsvarande bestämmelse bör inlagas i UFL 25 §.
9.2 Aktiespararnas riksförbund
Aktiespararna tillstyrker utredningens förslag om understödsför
eningar med undantag för ägarandelen i varje enskilt företag. I likhel med
synpunkterna om 4:e AP-fonden och försäkringsbolagen anser Aktiespa
rarna att en begränsning bör ske så att högst 5 procent av rösterna ägs i ett
enskilt företag.
9.3 Svenska livförsäkringsföreningars riksförbund
Vårt förbund är en sammanslutning av föreningar med
kapitalförsäkring, som utbetalas vid dödsfall eller vid uppnådd viss ålder. Den
31 december 1977 var antalet anslutna föreningar 38. Det sammanlagda
medlemsantalet var i runt tal 438.000 och det tillförsäkrade
försäkringsbeloppet tillhopa ca 300 mkr. Föreningarnas sammanlagda lillgångar
utgjorde samtidigt i runt tal 300 mkr.
Vi finner det önskvärt och riktigt att de föreslagna
ändrade placeringsreglema för försäkringsbolagen skall kunna tillämpas även av
understödsföreningarna. Intresset för aktieköp är litel inom de föreningar vi
representerar.
Föreningamas inleckningslån torde i allmänhet avse
fastigheter i större städer eller i kommuner där föreningsstyrelsen har god
lokal kännedom. Inteckningssäkerheterna torde nu normalt ligga långt under
uppskattningsvärdet. Oftast ställer låntagaren eller låneförmedlande bank
värderingsin-slrument till föreningamas förfogande.
Flertalet av våra föreningar föredrager därför den
nuvarande schablonregeln med taxeringsvärdet som grund för godtagbar
inteckningssäkerhet. Denna regel är dessutom administrativt enklare än den
föreslagna regeln med ett uppskattningsvärde.
Ulformningen av ändrad § 24 UFL
Liksom utredningen anser vi att i praktiken skilda
placeringsregler bör gälla för föreningar av olika storlek eller kalegori. Den
av ulredningen föreslagna lydelsen av 24 § UFL anser vi dock principiellt icke
lämplig. På samma sätt som nu gäller bör enligt vårt förmenande 24 § UFL även i
fortsättningen vara utformad i nära anslutning till 274 § FL och sålunda utan
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3
267
opaginerad Kontrollera mot PDF
hänvisning lill detla lagrum. Som slöd för denna åsikt
vill vi åberopa Näringsutskotlels betänkande 1976/77: 51 med anledning av en
motion om en översyn av lagen av understödsföreningar. Ulskollei åberopar där
en skrivelse som vi tillsammans med andra intressenter för
understödsföreningar under år 1976 tillställt Justitiedepartementet med
hemställan om att hänvisningarna till lagen om ekonomiska föreningar skulle
tas bort från UFL och att gällande bestämmelser helt inarbetas i sistnämnda
lag. Motionärernas hemställan, som avsåg samma önskemål, ansåg utskottet vara
befogad och anförde bl. a. ""Strävan bör vara att även om detla inle
är helt okomplicerat, åsiadkomma en självsiändig lag för regleringen av
understödsföreningarnas verksamhei. En översyn med detla syfte bör alltså
verkställas"". Utskottets hemställan har vunnil Riksdagens
godkännande.
Beträffande den lagtekniska utformningen av 24 § UFL fär
vi vidare anföra följande. Enligt 11 § UFL prövar Försäkringsinspekiionen vid
stadgeändring om bestämmelserna är godtagbara ur skälighets- och soliditetssyn-punkt.
med beaktande av föreningamas storlek och förhållandena i övrigt. En allmän
prövningsrätt för Försäkringsinspektionen finns sålunda redan i gällande lag.
Några särskilda bestämmelser beträffande prövning av enskild förenings
förutsättningar för att tillämpa ifrågavarande nya placeringsregler är sålunda
obehövliga och bör därför utgå ur lagförslaget.
Valfrihet för enskilda föreningar
Såsom framgår av ovanslående tror vi att endast ett fätal
av de föreningar som vi representerar kommer att ha intresse av de nya
bestämmelserna vad belräffar uppskattningsvärdet för inteckningslån. Med hänsyn
härtill finner vi det angeläget atl lagstiftningen - såsom även är innebörden
av utredningens förslag - medger föreningama atl efter eget val tillämpa de
gamla bestämmelsema. Denna valfrihet bör även kvarstå om § 24 i UFL utformas,
såsom vi föreslagit, i nära anslutning till 274 § FL, En lösning i angivna
hänseende kan uppnås genom antingen en övergångsbestämmelse i lagen eller de
tillämpningsföreskrifter som Försäkringsinspektionen enligt förslag i ulredningen
bör meddela beträffande reglema för uppskattningsvärdet.
Försäkringsinspektionens tillämpningsföreskrifter för
uppskattningsvärdet Det är önskvärt att dessa föreskrifter utformas mindre
restriktivt för understödsföreningarna än för försäkringsbolagen särskilt med
tanke på den enklare administration, som är en förutsättning för våra
föreningars verksamhet.
Behovsprincipen enligt 4 § UFL
Utredningen anför följande i slutet av avsnitt 14.7
"Som framgått av an-snittet 14.2 har många kassor i dag verksamheter
vilkas mening i dag kan ifrågasättas och där utfallande belopp är av mycket
liten betydelse för den enskilde. Enligt ulredningens mening kan det därför
vara befogat alt prövning enligt 4 § UFL sker vid regelbundet återkommande
tillfällen".
Angivna lagrum gäller endast prövning vid nyregistrering
av understödsförening och kan därför ej åberopas i del syfte ulredningen
avser. Enligt vår mening finns ej heller anledning till ingrepp från
Försäkringsinspektionens sida mot registrerad förening av del skälet att
utfallande belopp är av liten belydelse för den enskilde. Vi utgår ifrån att det
citerade uttalandet inte föranleder någon lagändring.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 268
Sammanfattning
Vi tillstyrker i sak de utvidgningar av placeringsreglema
som utredningen föreslär i kapitel 14. Vi anser dock.
atl det får ankomma i försia hand på enskild förening om
de nya reglema skall tillämpas eller ej,
alt 24 § UFL alltjämt bör ulformas i nära anslutning till
274 § FL och utan hänvisning lill delta lagrum,
att ifrågavarande utvidgningar av placeringsreglema bör
kunna ske utan annan prövning av Försäkringsinspekiionen än som följer av nu
gällande UFL, samt
att Försäkringsinspektionens tillämpningsföreskrifter för
uppskattningsvärdet för understödsföreningarnas del bör göras så enkla som
möjligt.
9.4 Konsumentkooperationens pensionskassa,
försäkringsförening (KP)
Pensionskassan har med hänvisning till atl flera KP
närstående organisationer avgivit särskilda yttranden över utredningen,
begränsat sitl eget lill alt omfatta endasl de förslag som direkl gäller
understödsföreningar. KP anför:
Inledningsvis instämmer KP i utredningens uttalande om en
likformighet i placeringsreglema för försäkringsbolag och understödsföreningar.
När det gäller förslaget om övergång från taxeringsvärden lill
av särskild expertis beräknade uppskatlningsvärden vill KP biträda detta
förslag, Erfarenhetema under senare år verkar ha bestyrkt vad som i
utredningen anförts i denna fråga. I åtskilliga fall har det visat sig att
taxeringsvärdena i rätt betydande grad understiger uppskattningsvärdena, medan
i enstaka fall taxeringsvärdet visal sig vara alldeles för högl. Enligt KP:s
mening torde större rättvisa uppnås vid belåning av fastigheter om
uppskattningsvärden används.
Vad beträffar värderingen av s. k. annan fastighet,
vanligen industrifastighet, kan först blott konstateras, att fastställandet av
ett uppskattningsvärde är en komplicerad uppgift. Värdet av en fastighet
använd och bebyggd för industriändamål är höggradigt kopplat till bl. a.
vederbörande företags och/andra branschföretags förmåga all på fasligheten
bedriva en lönsam industriell verksamhet. Som exempel kan här nämnas
fastställandet av ett uppskaltningsvärde för en varvsanläggning och en
skogsindustri. Oberoende av faktiskt nedlagda kostnader och av beräknade återanskaff-ningskostnader
torde uppskattningsvärdet för sådana fastigheter som här nämnts kunna
fastställas först efter rätt ingående överväganden, som bl. a. innefattar en bedöming
av konjunkturutsikler och branschutsikter saml av alternativa
användningsområden för fastigheterna.
KP vill med det just sagda endast peka på det vanskliga i
bedömningar av industrifastigheter. KP biträder emellertid att även dessa s. k.
andra fastigheter belånas med uppskattningsvärden som grund. Den konkrela innebörden
av att 60%-gränsen föreslås gälla även för dessa fastigheter torde vara,
genomsnittligt sett. att dessa objekl lidigare genom taxeringsvärdena värderats
lägre än bl. a. bostads- och kontorsfastigheter. Ulan en närmare uiredning är
del enligt KP:s mening omöjligt att säga om ändringen för industrifastigheterna
frän 67 % av taxeringsvärdena till 60 % av uppskattningsvärdena är förenlig
och "'i balans med" ändringen för övriga fastigheter från 80 % av
taxeringsvärdet till 60 % av uppskattningsvärdet. Den senare ändringen kanske
lika väl borde vara till 65 eller 70 % av uppskattningsvärdel ulan att förden
skull säkerheten på något vis äventyras. Enligt
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 269
KP:s mening mäste man vara klar över de avsevärt svårare
bedömningar - och därmed sannolikheter för oenighet mellan olika bedömare - som
beräkning av annan fastighets värde utgör.
KP vill med det ovan förda resonemanget som grund
ifrågasätta om 60 '/f-gränsen för jordbruks-, bostads-, kontors- och
affärsfastighet är rätl avvägd. KP får för sin del förorda 75 % av
uppskattningsvärdet. Enligt KP:s mening är risken för urholkning av
belåningsvärdet för annan fastighet avsevärt större än för övriga fastigheter.
Detla moiiverar en gräns av 75 % för jordbruks-, bostads-, kontors- och affärsfastigheler.
För annan fastighet bör en lägre gräns gälla, enligt KP:s mening 60 %>.
KMU:s förslag om höjning av den fria sektom till 20 % och
hävande av förbudet mot inläggning i fria sektorn av aktier samt höjningar av
högsta godkända röstetalet till 10 % i ett akiiebolag är en avsevärd utökning
av placeringsmöjligheterna i aktier.
KP kan från sina utgångspunkter tillstyrka detla. KP
förmodar därvid att aktieplacering för att ge ell bättre utfall än placeringar
i utlåning förutsätter en mycket aktiv portföljförvaltning. Denna torde i så
fall innefatta systematiska försäljningar av aktier för att inkassera
kursvinster, vilka krävs ovanpå direktavkastningen för alt motivera sådan
placering i stället för no-minalplaceringar.
Utredningen har föreslagil att skilda regler bör gälla för
understödsföreningar av olika sioriek. Försäkringsinspekiionen föreslås få
bedöma frän fall lill fall vem som skall få placera efter de reviderade reglema.
Understödsföreningarna är i kraft av främst 3, 11 och 71 §§
UFL underkastade Försäkringsinspektionens tillsyn. KP kan därför inte finna en
ytterligare prövning motiverad, vilken i sig torde vara rätt svår alt göra, KP
föreslär i stället en automatiskt gällande regel, knuten till beloppet förvaltal
kapital. KP anser att en understödsförening vid ett kapilal av mer än 50 mkr
bör få rätt alt placera efter de enligt KMU föreslagna ändringarna i 24 § UFL.
Skulle någon förening inle visa sig klara av delta torde Försäkringsinspektionen
genom nämnda paragrafer ha stora möjligheter att ingripa.
9.5 Sjöbefälets pensionskassa försäkringsförening
Pensionskassan tillstyrker huvudtankarna i kapitel 14 i
belänkandet och föreslär att lagen om understödsföreningar ändras att gälla i
överensstämmelse härmed.
9.6 Sparinstitutens pensionskassa,
försäkringsförening (SPK)
SPK har till uppgift att administrera de avialsbundna
tilläggspensionerna för spar- och föreningsbankerna. Antalet anslutna
arbetsgivare är c:a 200 med drygt 15000 anställda. Huvuddelen av de medel som SPK
förvaltar (c:a 425 milj kr.) är placerade på inlåningsräkningar i resp.
medlemsföretag, medan en mindre del är placerad dels i obligationer dels i
räntebärande skuldebrev,
SPK anser all den likformighet som hittills har funnits
mellan de placeringsregler som gällt försäkringsbolag och understödsföreningar
är värdefull, SPK upplever därför det olyckligt att man inte har bibehåUit
denna likformighet ulan inskränkningar och det av följande skäl. Det förslag
om särskilt godkännande av försäkringsinspektionen för att en understödsförening
skall få tillämpa de nya reglema anser SPK vara överflödigt. SPK är i och för
sig medveten om atl under begreppet understödsföreningar
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 270
ryms såväl stora föreningar, som mindre med begränsade
administrativa resurser. SPK anser att den prövning som eventuellt behöver
göras av försäkringsinspektionen, när det gäller föreningarnas verksamhet
enklast görs i samband med den obligatoriska granskningen av resp, förenings
stadgar. SPK är något förvånad över att man i utredningens betänkande först
påpekar de möjligheter försäkringsinspektionen har atl i samband med
godkännandet av stadgar pröva vilka placeringsformer, som kan anses lämpliga
för resp. förening bl.a. med hänsyn till tillgången av placeringsexpertis
(sid. 736). På sid. 738-9 för raan sedan ett liknande resonemang som utmynnar
i att det behövs ett särskilt godkännande för vilka placeringsmöjligheler en
förening skall få. SPK upplever detla som en onödig byråkratisering.
För övrigt tillstyrker SPK utredningens förslag, som
medför bättre möjligheler för föreningamas placering att förvalla medel på
sådant sätl atl riskspridning av inflationsskydd uppnås så långt som är möjligt
utan atl hänsyn till soliditeten eftersattes.
Sammanfattningsvis anser SPK
atl likformigheten i placeringsreglerna mellan
försäkringsbolag och understödsföreningar bör bibehållas
att utredningens förslag om ändrade placeringsregler för
understödsföreningar kan tillstyrkas
att utredningens förslag om en särskild prövning av
försäkringsinspektionen av vilka understödsföreningar som skall få tillämpa de
vidgade placeringsreglerna bör avstyrkas.
9.7 Pensionskassan SHB, försäkringsförening
Vår pensionskassa är avsedd för anställda i Svenska
Handelsbanken. Vid slutet av år 1977 utgjorde
antalet medlemmar 5 338
mkr
försäkringsfondema tillhopa 175
fria fondema tillhopa 62
tillgångamas placeringar i
aktier och konvertibla reverser 32
inteckningslån 29
kommunlån 56
obligationer och förlagsbevis 46
andra värdehandlingar 16
bank 56
balanserade räntor 2
Vi finner det önskvärt och riktigt att de föreslagna
ändrade placeringsreglema skall gälla för vår pensionskassa liksora förändra
större pensionskassor. De vidgade ramama i placeringsreglema torde dock f. n.
inte i någon störte utsträckning medföra ändring i inriktningen i vår kassas
placeringar.
Utformningen av ändrad § 24 UFL
Liksom utredningen anser vi att i praktiken skilda
placeringsregler bör gälla för föreningar av olika storlek eller kalegori. Den
av ulredningen föreslagna lydelsen av 24 § UFL anser vi dock principiellt icke
lämplig. Så
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 271
som nu är fallet bör enligt vår mening 24 § UFL även i
fortsättningen vara utformad i nära anslutning lill 274 § FL och sålunda ulan
hänvisning till delta lagrum. Härigenom vinnes större klarhet i lagtexten.
Vi vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på Näringsutskotlels
hemställan i betänkande 1976/77:51 ang. borttagande av hänvisningar i UFL till
lagen om ekonomiska föreningar, vilken hemställan har godlagils av Riksdagen.
Vi får vidaie framhälla följande. Med slöd av 11 § UFL
prövar Försäkringsinspekiionen före registrering av stadgeändring rörande
placering av tillgångarna om reglema härför är godtagbara ur skälighets- och soliditets-synpunkl
med beakiande av föreningens storlek och förhållandena i övrigt. (Se även 71 § UFL,
som avser tillsynen.)
Särskilda regler om prövningsrätt för Försäkringsinspektionen
säsom föreslagits av ulredningen synes oss därför icke påkallade eller
lämpliga. Sådana regler synes dessutom kunna leda till att olika principer
kommer all gälla ifråga om prövningen av placeringsregler föra ena sidan en fri
sektor på 10 % och å andra sidan en fri sektor på 20 %.
Övergångsregler
Enligt utredningens förslag kan understödsförening, som så
önskar, behålla gällande regler om taxeringsvärdet som grund för fondgill inieckningssäkerhei.
Nuvarande regler i 24 § UFL kan vara att föredra för flera föreningar, sä som
t. ex. smärre föreningar eller föreningar med förhållandevis ringa utlåning mol
säkerhet i inteckningar. Önskemål av detta slag kan ej bli tillgodosedda genom
den av oss ovan föreslagna utformningen av 24
Försäkringsinspektionens föreskrifter för uppskaliningsreglema
Det är önskvärt atl dessa föreskrifter utformas enklare
för understödsföreningarna än för försäkringsbolagen, eftersom för
understödsföreningarna inte gäller någon pantsätining med åtföljande
inlåsning. Dessa regler bör ej heller innebära krav pä omprövning av
uppskattningsvärdet oftare än när tvekan kan föreligga om föreningen kan
redovisa erforderligt belopp i fondgilla objekt. Det bör i sammanhanget
observeras att en omprövning av uppskattningsvärdel för ett lämnat
inteckningslån kan antas medföra kostnader, som inte kan belastas låntagaren.
Största andel aktier i samma bolag
Utredningen har föreslagil höjning av den andel aktier i
samma bolag som ett försäkringsbolag ulan Försäkringsinspektionens medgivande
högst får äga från 5 till 10 % av Försäkringsinspektionen för större aktieandel
i samma bolag än 5 %. Av motsvarande skäl som ovan anförts beträffande 24 § UFL
anser vi att 25 S UFL bör ändras genom att orden ""en tjugondel""
ersätts med "" 10 procent".
Sammanfattning
Vi tillstyrker i sak de utvidgningar av placeringsreglerna,
som utredningen föreslår i kapilel 14. Vi anser dock
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 272
alt 24 § UFL allljämt bör utformas i nära anslutning lill
274 § FL och utan hänvisning till della lagrum,
att ifrågavarande utvidgningar av placeringsreglerna för
understödsförening bör kunna ske utan annan prövning av
Försäkringsinspektionen än som följer av nu gällande UFL, samt
att Försäkringsinspektionens tillämpningsföreskrifter för
uppskattningsreglerna för understödsföreningarna bör göras enkla.
9.8 Sveriges köpmannaförbunds pensionskassa,
försäkringsförening
Kassan har under sin trettioåriga verksamhei strikt följl
de bestämmelser som gäller för försäkringsföreningar att placera sina
tillgångar. Med hänsyn till de relativt snäva gränser som föreligger har några
kapitalförluster inle uppstått beroende på felaktiga placeringar. Kassan har
funnit det adminisiraiivt tillfredsställande och tillräckligt säkert all utföra
sina placeringar endast med hänsyn taget till taxeringsvärdena. En övergång lill
försäkringsbolagens placeringsbeslämmelser skulle innebära alt hänsyn alltid
skall tas till uppskattningsvärden och att man vid varje lånetillfälle nödvändigtvis
måste få tillgång till nägon form av värdering av det föreslagna fas-tighelsobjektel.
Med hänsyn till att övervägande delen av kassans medel är placerade inom 80 %
av taxeringsvärdena och till marknadsmässiga räntor finner kassan det inte vara
av intresse att övergå till bolagens placeringsregler.
Kassan finner av skrivningen all om man övergår till
uppskattningsvärden av fastigheter har man inte möjligheter att även då belryggande
säkerheter finnes hålla sig till de traditionella taxeringsvärdena, vilket
måste anses vara felaktigt. 1 många fall - inte minst med lågt liggande
pantbrev kan det vara tillräckligt att följa de gällande taxeringsvärdena
medan det för något mera riskvillig placering uppskattningsvärdena skulle få
komma till användning. Systemet med att låsa en försäkringsförening lill
antingen det ena eller det andra systemet finner kassan felaktigt då en
övergång till uppskattningsvärden måste medföra ökade kostnader från låntagamas
sida bl. a. genom koslnadema för värderingsinslrument. Kassan förordar därför
att en övergång till uppskattningsvärden inte skall förhindra en försäkringsförening
atl altemativt nöja sig med de traditionella taxeringsvärdena om detta kan
anses tillförlitligt. Med hänsyn till den ingående regislrering som sker av lånehandlingama
kan tillsynsmyndigheten få kännedom om vilket av de båda beräkningsunderlagen
som använts i del enskilda fallet.
9.9 Sveriges kommunalanställdas pensionskassa,
försäkringsförening
De föreslagna ändringama i lagen om understödsföreningar
ger försäkringsinspektionen möjlighet att medge sådan understödsförening, som
har tillräckliga administrativa och andra resurser att placera fondmedel enligt
samma regler, som enligt utredningens förslag till ändring i lagen om försäkringsrörelse
skall gälla för livbolag.
SKP:s styrelse instäramer i ulredningens bedömning, all
samma placeringsregler bör gälla för de större understödsföreningarna som för
livbolagen, och tillstyrker sålunda förslaget till ändring i lagen om
understödsföreningar.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 273
10 Obligationsmarknaden
Flertalet av de remissinstanser som redovisas i detta
avsnitt är av annan mening än utredningen när det gäller frågan om bibehållande
av emissionskontrollen. Bl.a. föreslås alt kontrollen i huvudsak skall utövas endasl
i form av en ramstyming. Flera uttalar sig för atl obligationsmarknaden bör
stimuleras pä olika sätt.
Ulredningens förslag att emissionsstämpeln och
fondstämpeln på obligationer och liknande skuldebrev skall tas bort tillstyrks
överlag. Någon remissinstans påpekar dock att viss inkonsekvens i
skattelagstiftningen kvarstår, även om emissionsstämpeln på obligationer och
liknande skuldebrev slopas, och ifrågasätter också om denna stämpelskall har
den belydelse föl länemöjligheterna som utredningen anser.
10.1 Bankinspektionen
Ulredningen förordar att såväl emissionsstämpeln
(stämpelskattelagen 1964: 308) som fondstämpeln (fondslämpelförordningen
1908:129) skall avskaffas. Förslaget ligger i linje med en uppfattning
inspektionen tidigare gett uttryck för i denna fråga. Redan i yttrandet över
betänkandet Stämpel-och expeditionsavgifter (SOU 1961: 37) förordade inspekiionen
en undersökning av om inte fondstämpeln kunde slopas. Därefter har
inspektionen anslutit sig till aktiefondsutredningens förslag (SOU 1969:16) att
avskaffa emissionsslämpeln beträffande obligationer samt fondstämpeln. Kapitalmarknadsutredningens
förslag motiveras liksom tidigare förslag av att den budgetmässiga effekten av
stämpeluppbörden är relativt obetydlig och att avskaffande av de ifrågavarande stämpelpliktema
skulle väsentligt underlätta kapitalanskaffningen för företag och handeln med
värdepapper. Vidare har framhållits alt kontrollen över atl stämpel erläggs
inte kan bli fullständig men ändå kräver betydande arbetsinsatser.
Inspektionen kan tillstyrka att slämpelplikien avskaffas i fråga om
obligationer och därmed jämförliga värdepapper. Eftersom fondslämpeln
beträffande aktier ger inspektionen särskilda möjligheter till insyn i handeln
med aktier anser emellertid inspektionen att fondstämpeln bör bibehållas på detla
område.
I framställning till regeringen 1976-10-05 har
inspektionen föratt möjliggöra förenkling av stämpelredovisningen och
kontrollen däröver föreslagit vissa ändringar i fondslämpelförordningen.
10.2 Rikskatteverket (RSV)
RSV är beskallningsmyndighet vad avser stämpelskatt för
bl. a. obliga
tioner och andra skuldebrev.- I betänkandet "Stämpel- och expedi
tionsavgifter"" (SOU 1961:37) som utgör förarbete till
stämpelskattelagen
berördes frågan om utvidgning eller begränsning av avgiftspliktens omfatt
ning relativt lite. Enligt direktiven var utredningens uppdrag främst att
verkställa en översyn i tekniskt hänseende av stämpelförordningens be
stämmelser om enskilda handlingar. Vissa förslag om ändringar i fråga om
avgiftsområdet lämnades dock i syfte att ""undanröja den brist på
konse
kvens" som fanns i de då gällande bestämmelsema (sid. 88-89). Utred
ningen framhöll rent allmänt (sid. 142) att "kraven på konsekvens och lik-
18 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 274
ställighet synas - därest någon radikal begränsning av
ifrågavarande beskattning, exempelvis lill allenast fall då inteckning sökes
för skuldebrev, icke vidtages - påkalla alt avgifisskyldighet ulsträckes till alt
i princip gälla alla slag av förbindelser och avhandlingar, vilka innefatta
utfästelse all eriägga betalning"". Något förslag med sådan innebörd
lämnades dock inle,
I prop. 1964: 75 med förslag till stämpelskalteförordning
uttalar departementschefen i specialmotiveringen till 21 §, som innehåller
bestämmelser om stämpelskatt pä bl. a. obligationer och andra skuldebrev,
följande (sid. 180-181): Skuldebrevslagens definition av de nu berörda
förskrivningarna innehåller dels att de ulges i siörre antal, dels atl de
uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen. Statskontoret har
ifrågasatt, om man inte kan borlse från båda dessa rekvisit och la ut
stämpelskatt på all kapitalomsättning. Denna fråga är inle ny utan har
behandlats vid ett flertal lillfällen, bl.a. dä den allmänna stämpelplikten för
växel slopades. Det har därvid rätl enighet om atl en allmän stämpelskalleplikt
för skuldebrev inte är praktiskt genomförbar, eftersom kontrollmöjligheter
saknas. Man har därför begränsal skatteplikten för andra skuldebrev än
obligationer och nu berörda förskrivningar till fall. då skuldebrev företetts
inför offentlig myndighet för vinnande av inteckning eller betalning för
fordran. Fortfarande synes det inte vara realistiskt att genomföra en allmän stämpelskatleplikt
för kapitalomsättning. Jag ärdärför inte beredd atl förorda en sådan. Tväriom harjag.
som tidigare anförts, av praktiska skäl nu föreslagit ett slopande av
skatteplikten, då belalning söks för fordran.
Det kan tilläggas atl departementschefen längre fram i
specialmotiveringen föreslår en bestämmelse om skatteplikt för vissa typer av certifikai.
Det sägs om dessa ceriifikat att det, närde ulfärdas, sker en
förmögenhets-omsättning av i princip samma art som när obligationer emitteras.
I belänkandet "Lagstiftning om värdepappersfonder m. m.
och om stämpelskaU på värdepapper" (SOU 1969:16) föreslog aktiefondsutredningen
(sid. 179-180) aU emissionsstämpeln för obligationer och därmed jämförliga
skuldebrev skulle slopas. Som skäl anfördes bl.a. att näringslivet för sin
finansiering blivit betydligt mer beroende av upplåning än tidigare och att
det fanns behov av atl slippa extra pålagor vid kapitalanskaffningen. Vidare
påpekades att olikformighet i stämpelskattehänseende förelåg genom alt ett
företag som upptog lån mot en vanlig revers slapp betala stämpelskatt.
I prop. 1974:128 med förslag till aktiefondslag , m.m.
uttalade departementschefen (sid. 19) aU han, utan att i propositionen ta
ställning lill aktiefondsutredningens förslag såvitt rörde frågan om
stämpelskatt m. m. på värdepapper, ansåg det lämpligt atl förslaget i dessa
hänseenden ytterligare skulle övervägas. Frågan föranledde därför inte något
förslag från departementschefens sida.
Två förhandsbeskedsärenden som berör det skattepliktiga
området och som kan vara av intresse i detta sammanhang har handlagts av RSVs
rättsnämnd (se RSV/FB Ip 1977:1 och 1977: 2).
Stämpelskatten har karaktär av en kapitalomsättningsskatt.
Av förarbetena till stämpelskattelagen får anses framgå atl lagstiftaren
strävat efter atl åstadkomma en rättvis och likformig beskattning på områdel
inom ramen för vad som ansetts praktiskt genomförbart. Kapitalmarknadsutredningen
påpekar att beskattningen av obligationer och andra skuldebrev, fömtom att
utgöra ett hinder för en utveckling på obligationsmarknaden mot flexiblare
lånevillkor, också utgör en inkonsekvens i skattelagstiftningen genom den
olika behandlingen av obligationer och reverslån. Det
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 275
påpekas att stämpelskallen får ett relativt sett större kostnadsgenomslag
på obligationer med kortare löptid. Mot bakgrund härav föreslår utredningen
att stämpelskatten avskaffas för obligationer och andra skuldebrev. Enligt RSVs
mening skulle emellerlid även ett avskaffande av skatten på sådana värdepapper
innebära viss inkonsekvens i skatlelagsliflningen, eftersom beskattningen av
dessa får anses utgöra en naiurlig del i en skatt med karaklär av kapitalomsättningsskatt.
Det kan för övrigt ifrågasättas om stämpelskallen - i princip 0,6 % av
emissionens nominella belopp -verkligen har den betydelse för lånemöjligheterna
som utredningen gör gällande. Frågan om ett avskaffande bedömer RSV dock
närmast som en politisk fråga. Skulle beslul fattas om avskaffande bör i
konsekvens härmed även stämpelskatten på utländska värdepapper av motsvarande
slag avskaffas.
Skatteadministrationen avseende stämpelskatten pä
obligationer och andra skuldebrev kräver en relativt ringa resursinsats från RSVs
sida. Vad stämpelbeläggningen beträffar (23 §) låler flertalet skattskyldiga
denna ske på en s. k. globalobligation, som omfattar hela lånet. Därvid förses
varje obligation med en påskrift av låntagaren alt slämpelbeläggning företagits
i vederbörlig ordning på annan handling. Vill den skallskyldige all varje obligation
skall förses med stämpelmärke sker stärapelbeläggningen - om fräga är om en siörre
mängd - genom maskinellt påtryck direkt på handlingarna. RSVs bestyr med
skatten på ifrågavarande värdepapper kräver ca en femtedels årsarbetskraft.
Inkomsten av stämpelskatten pä nu aktuella värdepapper
uppgick budgetåret 1976/77 till ca 24 milj. kr. och på utländska värdepapper
(huvudsakligen pä aktier) till ca 0,1 milj. kr. Utredningen föreslår att
fondstämpelavgiften avskaffas för obligationer och liknande skuldebrev. RSV
svarar i fråga om denna avgift uteslutande för uppbörden, medan bankinspektionen
svarar för lillsynen m. m. Det torde därför inte ankomma pä RSV att yllra sig
över ulredningens förslag i denna del.
10.3 Statens industriverk
Tillgång till obligationsmarknaden bör enligt
kapitalmarknadsutredningens mening beredas även andra kategorier av förelag än
sådana som tillhör industrisektom t.ex. handels- och dislribulionsföretag.
Detta motiveras bl. a. av utredningens förslag att avskaffa återlänesystemet i
AP-fonden i sin nuvarande gestaltning, vilket utnyttjas av sådana personalintensi-'
va företag. Ändringen i försäkringsbolagens placeringsregler så alt dessa får
förvärva andra näringslivsobligationer än industriobligationer är också en
följd av utredningens ställningstagande i denna fråga. Behovet alt transformera
hushållssparandet till långfristiga placeringar ökar när AP-fondens
placeringskapacitet stagnerar, Detla gör det enligt utredningens mening önskvärl
att även allmänheten ökar sitl sparande i obligationer. Obligationsmarknaden
har hittills, om man bortser från statliga premieobligationer dominerats av
institutionella placerare. Föratt förmå allmänheten att i ökad ulsiräckning
göra placeringar i obligationer krävs dock enligt industriverkels uppfattning
sannolikt att en tillräcklig marginal upprätthålls mellan räntan på
bankdepositioner och obligationsräntan. Därtill krävs en breddad andrahandsmarknad
för obligationer. Transaktionerna sker i dagens läge till största delen direkt
mellan olika institutioner och inte över fondbörsen. Intresset för allmänheten
alt förvärva obligationer påverkas sannolikt vidare i hög grad av
skattesystemets utformning. För detta talar
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 276
allmänhetens stora iniresse för premieobligationer, vilkas
vinst beskallas förmånligt.
10.4 Stämpelskatteutredningen (B 1977:06)
Tekniskt föreligger inte hinder mol att avskaffa emissionsslämpeln
på obligationer och liknande värdepapper. Som en konsekvens av ett sådant
beslut bör även stämpelskatten för ufländska värdepapper av motsvarande slag
slopas,
I sammanhanget kan erinras om alt emissionsstämpeln för
obligationer och liknande värdepapper endast ulgör en ringa del av de totala
stämpel-skatteintäkterna (24 mkr, jämfört med ca 570 mkr, under budgetåret
1976/77).
10.5 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsen tar inle ställning lill frågan om
emissionsstämpeln bör avskaffas eller inte. Som skäl för ett bibehållande kan
dock anföras, att stämpeln tillförde statskassan omkring 24 miljoner kronor
under budgetåret 1976/77 och att kostnadema för att administrera denna
stämpelskatt är myckel låga. När det gäller fondstämpeln finns inte någon särredovisning
för obligationsmarknaden. Totalt gav fondstämpeln orakring 37 miljoner kronor
under budgetåret 1976/77, Ser man på emissions- och fondstämpelskatterna för
obligationer enbart som skatteintäkter för det allmänna, finner man att det är
fråga om skatter som ger ett betydande överskott i förhållandena till vad det
kostar all administrera desamma. Mot de skäl som kapitalmarknadsutredningen
anfört för ett avskaffande kan således ställas andra skäl för ett bibehållande,
10.6 Fullmäktige i Sveriges riksbank
Se fullmäktiges yttrande under 1.5
10.7 Fullmäktige i riksgäldskontoret
När det gäller att via obligationsmarknaden så effektivt sora
möjligt tillgodose olika behov av kapital bör enligt fullmäktiges raening här
beaktas atl ett ökat utrymme för nya obligationsemittenter kan minska utrymmet
för andra angelägna behov, I den mån obligationsmarknaden inte tillförs nytt
kapital eller nya obligationsformer verkar marknadsulvidgande uppstår risker
för en skärpt konkurrens och press uppåt på räntoma. En utvidgning av kretsen
av låntagare på obligationsmarknaden bör därför enligt fullmäktiges mening ske
mycket försiktigt inom ramen för eraissionskon-trollen och med beaktande av möjlighetema
till marknadsvidgning,
10.8 AP-fonden, förstatredje fondstyrelserna
I avsnittet "Obligationsvillkoren och
prioriteringssystemet" har kapital
marknadsulredningen berört frågor om fördelningsmekanisraen på kapital
marknaden, däribland riksbankens emissionskontroll, Utredningen
har för sin del stannat för att emissionskontrollen måste
bibehållas. Skälen
härför är----- (se betänkandet s, 709 ff),
Fondstyrelsema vill kommentera detta på följande sätt, Styrelsema
in-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 277
stämmer i atl fömtsättningama för en perfekt fungerande
marknad resp. prisbildning inle föreligger på den svenska obligalionsmarknaden.
Enligt fondstyrelsemas förmenande är dock därmed inte sagt atl en emissionskontroll
erfordras i alla lägen. Stymingen av den prioriterade sektom sker i och för sig
inte genom emissionskontiollen, utan genom andra kreditpoliliska medel. Inte
heller räntebildningen på jusl obligationsmarknaden torde förutsätta utövandet
av en emissionskontroll; riksbanken övervakar ju räntebildningen på hela kreditmarknaden,
till största delen utan emissionskontroll. Dessa skäl gör att fondstyrelserna
ifrågasätter ulredningens fasthållande vid emissionskontrollen som ett
varaktigt inslag i kreditpoliliken.
Fondstyrelsema vill peka på atl ett altemativ till
emissionskontrollen i dess nuvarande tillämpning t.ex. skulle kunna utgöras av
en ramstyming från riksbanken. Härvid skulle riksbanken ange ramar för
näringslivets obligationsupplåning. På molsvarande sätt skulle riksbanken om
så bedöms erforderiigt kunna ange det ränteintervall inom vilket sådana
obligationer får emitteras.
För den andra oprioriterade seklorn, kommunema, är antalet
obliga-lionslån sä få, att en sådan ramstyming kanske inte skulle vara naturiig.
Det kan dock ifrågasättas om inte de tre å fyra kommuner som i dag emitterar
egna obligationslån i likhet med övriga kommuner även skulle kunna utnyttja
reverslån. De båda kommunfinansierande institutens obligationsupplåning torde
det inte föreligga några svårigheter atl inpassa i en friare och mer marknadsanpassad
ordning.
1 detta avsnitt framhåller utredningen vidare att inget
talar för att AP-fonden och försäkringsbolagen skulle ha speciella preferenser
för lån med given löptid. Bl. a. bör inte minst från försäkringsbolagen intresse
finnas atl placera i medelfristiga obligationer. Fondstyrelserna vill bekräfta
att utredningens förmodan är riktig för såvitt avser AP-fonden.
Kapitalmarknadsutredningen ställer sig vidare bakom ett
krav som framförts vid upprepade tillfällen, nämligen att emissionsstämpel för
nya obligationslån samt fondstämpel vid köp och byte av fondpapper avskaffas.
Utredningens argumentation varför dessa stämpelavgifter försvårar en effektiv
marknad är helt övertygande. Fondstyrelserna tillstyrker utredningens förslag.
10.9 Svenska bankföreningen
I avsnittet ""Nackdelarna med en reglerad
kapitalmarknad'" (se avsnitt 1.7), har bankföreningen anfört sina
huvudargument för en friare kapitalmarknad i Sverige. Bankföreningen har
påpekat, att en obligationsmarknad med fri räntebildning och utan
emissionskontroll inte hindrar en prioritering av vissa sektorers kreditbehov.
Med en fri obligationsmarknad kan denna prioritering ske till en lägre
samhällsekonomisk kostnad genom en effektivare fördelning av kapitalmarknadens
resurser. Bankföreningen granskar i detta avsnitt närmare KMU:s argument för en
fortsatt emissionskontroll.
För det första hävdar utredningen, att
""inflationens snedvridande effekter i kombination med
skattereglerna medför att olika kategorier av låntagare har skilda möjligheter
all dra fördel av prisstegringarna". Bankföreningen bestrider inle alt detla
kan vara riktigt för t.ex. allmänhelens efterfrågan pä konsumtionskrediter.
Utredningens argumentation i detla hänseende skulle därför rent teoretiskt
kunna vara relevant för t.ex. uppläggande av obligationslån för ett institut
som bl. a. bedriver konsumtions-
Prop,
1978/79:165 Bilaga 3 278
kreditgivning. Att sådana institut skulle uppträda på
obligationsmarknaden i någon större omfattning framstår däremot som mindre
sannolikt.
Beträffande det vanligare fallet, lillverkningsföretags
rätt att få tillträde till obligationsmarknaden, för ulredningen ett resonemang
som bankföreningen finner svårbegripligt: "'Vid en ren räntepolitik kan
det hända att de lånesökande huvudsakligen utgörs av företag med låg
riskaversion och stora förväntningar om all kunna göra kapilalvinsler vid en
stark inflalion, medan andra företag, äter, med hög riskaversion och
förväntningar om en svagare prisutveckling, helt avstår från att söka lån trots
att de synes ha väl så goda investeringsprojekt. En lägre räntenivå raed inslag
av kreditransonering kan locka fram även de senare företagen som lånesökande.
Kreditbedömningen kan då göras mer enhetlig för ett större urval av projekt
och därmed förhoppningsvis leda till en mer effekliv kreditfördelning."'
Bankföreningen noterar ulredningens egen komraenlar att
detta argument inte bör hårdras. Bankföreningen vill tillägga, att ora ett
företag i ett visst läge har en starkare prisutveckling för sina produkter och
därför kan betala högre ränla på kapitalmarknaden, bör självfallet inte
företaget hindras att göra detta. Del är osannolikt, alt riksbanken skulle
kunna göra en distinktion mellan olika typer av lönsamhet, varigenom den inflationsbase-rade
lönsamheten skulle kunna särskiljas från annan lönsamhet och utestängas från obligalionsmarknaden.
Ulredningens andra huvudargument gäller hänsynen lill
bostadssektorns planering och kreditförsörjning. 1 betänkandet framhålls dock
samtidigt att hänsyn till en viss sektor inte bör hindra en marknadsmässig kapi-talmarknadsränta.
Denna inställning, som bankföreningen delar, kommer till uttryck i exempelvis
följande citat: ""Kapitalmarknadsutredningen vill dock understryka
viklen av atl räntenivån relativt väl anpassar sig till den stramhet som råder
på kreditmarknaden. Svängningarna i ränian bördärför inte hämmas av krav på
låga lånekostnader på vissa prioriterade projekt.""
Bankföreningen vill framhålla att en marknadsmässig ränta
är nödvändig för alt bostadsobligalionema skall fä avsättning utan tvångsmässiga
regleringar. Det är just myndighetemas ovilja att acceptera en marknadsränta
för bostadsobligalionema som varit en huvudorsak till regleringarna och
problemen på kapitalmarknaden. Inte minst med hänsyn lill värdeutvecklingen i
fastighetsbeståndet framslår det inle som orimligt att en sådan ränta uttas.
Delta skulle kunna öka även allmänhetens intresse att förvärva bosladsobligalioner.
Utredningens tredje argument för emissionskontroll äratt
"ett lilet antal stora placerare skulle ha ett dominerande inflytande över
utformningen av villkoren på obligationslån och andra långfristiga
finansieringsinstrument"". Bortsett från atl institutionella
förändringar är möjliga, som ökar antalet kapilalplacerande institut, vill
bankföreningen peka på att den svenska kapitalmarknadens ökade integration med
den intemationella kapitalmarknaden under senare år gör att ett fåtal stora
kapitalplacerares dominans för svenska låntagare inte längre är lika självklar
som tidigare. Bankföreningen anser att siarka skäl talar för atl låntagare i
Sverige även i fortsättningen får tillträde till utländska kapitalmarknader.
Detta skulle bl. a. bidra till den ökade konkurrens som utredningen efterlyser.
Mot utredningens föreställning om låntagamas svaga ställning inför slorplacerar-nas
dominans vill bankföreningen också peka på det självklara sambandet mellan de
korta räntesatsema, över vilka riksbanken har en detaljerad
Prop. 1978/79:165 Bilaga
3 279
kontroll,
och de långsiktigare räntevillkor som låntagarna kan tänkas vilja acceptera på
kapitalmarknaden. Det har vidare visat sig, alt mera marknadsmässiga räntor
lockar fram nya placerarkategorier. Bankföreningen anser det helt klart, att
emissionskontrollen är en viktig orsak till den relativt snäva utbudssidan.
Utredningens
Qärde argument för bibehållen kontroll är kravet att upprätthålla en viss
storleksordning på den utländska upplåningen. Var företagen önskar lägga sin
upplåning bestäms emellertid av villkoren för lånen samt deras bedömning av
valutakursutvecklingen. Bankföreningen anser att en realistisk valutapolitik
och en friare kapitalmarknad torde tillsammantagna göra detta problem hanterbart.
Även den statliga upplåningen utomlands gör att emissionskontrollens bevarande
för detta speciella syfte inle förefaller motiverad.
Mol
bakgrund av vad som ovan framhållits anser bankföreningen att mycket starka
skäl motiverar att den nuvarande emissionskontrollen avskaffas. En sådan
åtgärd ser föreningen som det viktigaste steget mot en ökning av
kapitalmarknadens effektivitet och kapacitet. Bankföreningen anserdet felaktigt
att riksbanken permanent - oavsett konjunkturläge, valutaläge m, m, - skall
behöva detaljgranska och detaljstyra varje individuell låneansökan på
obligationsmarknaden.
Om
riksbanken i vissa speciella lägen anser det nödvändigt med en "ransonering"
på obligationsmarknaden, förordar bankföreningen all riksbankens roll
inskränker sig till att i samråd med kapitalmarknadens parter bestämma de
kapital volymer som bedöms stå till marknadens förfogande. Så sker i vissa
andra länder. Riksbankens granskning av potentiella obliga-tionsutgivares
"låneansökningar" bör således helt upphöra. Som jämförelse kan
nämnas alt riksbanken inte granskar företagens individuella kreditansökningar
i bankerna, rangordnar dem i en kö eller skär ned de ansökta beloppen ens under
tider med kredilreslriklioner. Riksbanken nöjer sig då med att ange ramar för
den lolala ullåningsökningen.
Bankföreningens
rekommendation om en friare kapitalmarknad innebär inte, atl föreningen fömekar
att ett behov kvarstår av en viss samordning på marknaden. Hur denna skall
utformas praktiskt, bör diskuleras närmare mellan kapitalmarknadens parter.
Breddning
av obligationsmarknaden
Den
nödvändiga ökningen av särskilt del långfristiga sparandel motiverar att
åtgärder vidtas för att öka hushållens vilja att spara även i obligationer och
förlagsbevis.
Bankföreningen
delar utredningens uppfattning om skattesystemets åter
hållande effeki på obligalionsförvärven och vill här hänvisa till del i
detta
remissyttrande framförda kravet på en kraftig höjning av det s, k. sparavdraget,
Intäklsökningen efter skall vid övergång från banksparande till obligationer
skulle då bli störte och en omplacering till längre sparande mera attraktiv, En
höjning av avdraget skulle kunna ge god effekt åt ökade ansträngningar att
marknadsföra obligationer, och bidra till att skapa en bätire fungerande
sekundärmarknad, vilken i sin lur krävs för en fortsatt breddning av
obligationsmarknaden.
Om
härtill läggs attraktiva obligationsvillkor, vilka skulle bli en naturlig följd
av en friare marknad, borde det vara möjligt att öka hushållens intresse för
obligationsköp som ett komplement till bl, a. bank sparandet. Delta visar bl,
a. erfarenhetema från slutet av 1975 och början av 1976, då gapet mellan den
långa räntan och riksbankens diskonto ökade som mest med
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 280
2,5 procentenheter. De icke-instilutionella placerarna
köpte dä ca 20 procent av den totala emissionsvolymen.
Obligationsmarknadens utbudssida har sålunda redan under
rådande omständigheter visat en relativt hög ränteelasticitet, dvs. när räntoma
närmat sig en nivå som troligtvis legat i närheten av var en fri ränta skulle
ha legat har antalet placerare ökat väsentligt.
Bankföreningen vill insiämma i ulredningens slutsals, att
om en ökning av obligationsmarknadens kapacitet skall komma till stånd måste allmänhelens
obligationsköp ökas väsentligt. Föreningen tror dock, att ett nödvändigt
villkor för obligationsmarknadens breddning är en betydligt större
differentiering av emissionsvillkoren (ränlesättning, löplider m. m.). Denna
differentiering kan knappast komma till stånd med nuvarande emissionskontroll.
10.10 TCO
Från placeringssidan domineras obligalionsmarknaden av AP-fonden,
försäkringsbolagen samt bankema, vilka förvärvar betydande volymer stals- och bostadsobligationer.
1 fråga om utgivningen av obligationer dominerar staten och bostadssektorn med
en sammanlagd andel av obligationsmarknaden på ca 80 procent.
Utredningen konsiaterar all en mer betydande relativ
ökning av marknaden för räntebärande obligationer endasl kan komma lill stånd
om andra än de nu aktiva institutionella placerarna stimuleras till att
förvärva obligationer. Ulredningen har närmast i åtanke åtgärder som
stimulerar allmänheten lill innehav av andra obligationer än spar- och premieobligationer.
Däremot förs här ingen diskussion om möjligheten att genom nya institutionella
bindningar förstärka marknaden för långfristigt kapital. Diskussionen om
kapitalbildning och löntagarfonder har icke heller hargetl nägra resultat vad
avser utredningens resonemang.
Utredningen betraktar exempelvis som en självklarhet att
behovet atl transferera hushållssparande till långfristiga placeringar ökar när
AP-fondens placeringskapacitet stagnerar. Utredningen har här inle beaktat de möjligheler
som föreligger att genom exempelvis lönebaserade löntagarfonder erhålla ett
ökat långfristigt sparande och den vägen stärka marknaden för långfristigt
kapital.
Den högre inflationstakten under 70-talet har inneburil
vissa strukturella förändringar på obligationsmarknaden. Obligationemas löptid
har successivt förkortats liksom även räntebindningstidema. En minskning av räntebindningstiden
synes ha eftersträvats från såväl långivar- som lånlagarhåll. Utredningen
framhåller att lendensen mol korlare ränlebindningstider måste anses angelägen
för alt ytterligare förhindra en sänkning av löptiderna. TCO delar emellertid
utredningens uppfattning alt syflel med en förkortning av räntebindningstidema
bör vara att hålla parternas ränterisker inom vissa gränser, inte att eliminera
dem. En eliminering av dessa risker genom indexanknytning av obligationernas
värde bör följaktligen avvisas. Som påpekas av utredningen visar erfarenheter ulomlands
alt en indexanknytning på en begränsad del av kreditmarknaden tenderar alt få
återverkningar på hela samhällsekonomin.
TCO delar vidare utredningens uppfattning att
emissionskontrollen bör bibehållas. En sådan kontroll krävs för att marknaden
för långfristigt kapital skall utvecklas i enlighet med ekonomisk-politiska
intentioner.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 281
10.11 Svenska sparbanksföreningen m.fl.
Föreningen inslämmer i ulredningens förslag att emissions-
och fondstämpelavgiften avskaffas.
10.12 LRF
Enligt LRFs uppfattning ärdet, med hänsyn tagen lill ulredningens
ambition alt bidra till ett effektivare resursutnyttjande, särskilt viktigt
för samhällsekonomin att beakta obligationsvillkoren och prioritetssyslemel. I
flera hänseenden har utredningen härvid hemfallit ät en alltför statisk syn.
LRF finner det beklagligt att utredningens i andra avseenden vällovliga syften
ej får samma karaktär när utredningen behandlar emissionskontrollen. Det är
även väsentligt att frågan om emissionskontrollen blir belyst i ett siörre
sammanhang, vilket varit kapitalmarknadsutredningens uppgift. Den 1974 införda
lagen om kreditpoliliska medel har uppfattals som provisorisk i avvaklan på
kapitalmarknadsutredningens behandling av frågan. Den nyligen behandlade
propositionen 1977/78:33 har i avvaktan på kapitalmarknadsulredningens
överväganden endast föreslagit en förlängning med ett år av lagens giltighet.
LRF finner att avvägningen mellan kreditpolitik och
allokeringspolitik är avgörande för kapitalmarknadens funktionssätt. Ulredningen
har i sitt ställningstagande funnil atl emissionskontrollen bör bibehållas men
att detla samtidigt ej bör vara ett hinder för att en ökad flexibilitet vid lånevill-korsgivningen
kommer till stånd. LRF har svårt att dela utredningens uppfattning pä denna
punkt då handläggningen vid Riksbanken av olika låneansökningar kommer au
ytterst avgöras av den kreditpolilik som omsatts i emissionskontrollen.
Utredningen har som skäl för sitt ställningstagande särskilt pekat på
räntebindningen och svärigheten p. g. a. inflationen att.utnyttja en jämviktskapande
räntebindning. Dessutom anförs bostadssektoms kapitalbehov, vilket ej skulle
tillfredsställas pä en kreditmarknad helt utan reglering,
LRF vill betona att flera möjligheter föreligger för
Riksbanken atl såväl tillgodose kreditpolitiska motiv för en räntereglering som
atl styra kapilal till bostadssektom. Behovet av en ökad flexibilitet pä
kapitalmarknaden bör därvid, enligt LRFs uppfattning, ej underordnas en alltför
institutionaliserad verksamhei. LRF vill peka på möjlighelen lill en ökad
statlig bostadsfinansiering och att emissionskontrollen ej är det väsenlliga
styrmedlet för alt tillgodose den prioriterade sektorn.
Den snedvridning som den inflationsslimulerande kreditefterfrägan
kan medföra hänger, enligt LRFs uppfattning, främst samman med emissionskontrollen.
Det kan konstateras att den inflationsslimulerande kreditefterfrågan främst
kan hänföras till bostadssektorn.
LRF vill därför föreslå en omprövning av
emissionskontrollen i syfte atl medge en friare kapitalmarknad, vilket enligt LRFs
mening bör leda till ett effektivare utnyttjande av kapitalmarknaden.
Ulredningen föreslår alt emissionsslämpel för nya
obligationslån saml fondstämpel vid köp och byte av fondpapper avskaffas. Emissionsstämpeln
utgör enligt utredningen ett hinder för en utveckling mot flexiblare länevillkor.
Bl. a. medelfristig finansiering framstår som mindre förmånlig än långfristig
genom stämpelskattens relativt siörre kostnadsgenomslag på obligationer med kortare
löptid. Liksom utredningen finner LRF det anmärkningsvärt att en låntagare som
tar upp lån på obligationsmarknaden 19 Riksdagen 1978179. 1 saml. Nr 165. Bilaga 3
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 282
belastas med högre äilig totalkostnad än låntagare som är
hänvisade till Induslrikredit och Lantbrukskredit. LRF finner utredningens
överväganden väl motiverade och tillslyrker förslaget.
Ulredningen har hävdat betydelsen av såväl ett ökat
sparande i samhället som en breddning av antalet långivarkategorier på
obligationsmarknaden. LRF vill kraftigt underslryka dessa frågors betydelse.
Hushållen har därvid en väsevMlig framlida uppgift all kanalisera sitt sparande
till obligalionsmarknaden. Enligt LRFs uppfattning kan i detta samraanhang ett
ökat lönesparande där en förbättrad positiv realränta medges löntagaren/förelagaren
vara väsentligt. I proposiiion 1977/78:165 om värdesäkert lönsparande föresläs
förbättringar för ett sparande genom bl. a. skattesubventioner. LRF finner det
beklagligt att detta sparsystem ej kommit att omfatia obligationer ulan
begränsats till akiiesparande och bankinlåning. LRF vill därför föreslå, vid
behandlingen av kapitalmarknadsulredningens belänkande, att denna fråga aktualiseras
på nytt. Obligationer bör kunna utgöra ett alternativ vid lönspatande.
10.13 Svenska arbetsgivareföreningen (SAF)
Enligt Svenska Arbetsgivareföreningens uppfattning borde
emissionskontrollen nu kunna avskaffas. Vad som synes ha avhållit Kapitalmarknadsutredningen
från att föreslå en sådan liberalisering är att räntoma på bostadslån i så fall
skulle stiga. Fördelningspolitiska betänkligheter mot detta torde emellertid
vara grundade på förhållanden som inte längre råder. Vad gäller egnahemsägama
torde fördelningspolitiska skäl knappast kunna åberopas för alt långsiktigt
hålla nere deras räntekostnader under de marknadsmässiga. Så mycket mindre
befogade är räntesubventioner till denna kategori. Vad gäller hyreshus fungerar
den statliga bostadssubventioneringen så att marknadsräntorna får föga inflylande
över bostadskost-nadema. Hänsynen (ill hyresgästema kan således icke motivera
att man genom reglering av kapitalmarknaden upprätthåller lägre räntor än de marknadsmässiga.
Realräntan har under 1960-talet varit positiv men inte
högre än 1 å 2%, Under 1970-lalet har den varit negativ. Det kan inte vara
något allmänt intresse att genom regleringar, bl, a, emissionskontroll,
långsiktigt vidmakthålla så låga realräntor. Är realräntan för låg, ökar efterfrågan
på lån från hushållen för finansiering av t.ex. fastigheter,
konsumtionskapitalvaror m. m,, på ett sätt som skapar samhällsekonomiska
balansproblem. Samtidigt sjunker sparbenägenheten. Detta ger i sin tur upphov
till åtgärder vilka som bieffekter har snedvridningar och effektivitetsföriuster.
10.14 Sveriges industriförbund och Svenska handelskammarförbundet
Medan man i utlandet alltmer böljat övergå lill att med
traditionella generella penningpolitiska medel kontrollera kredit- och kapitalflödena
har den svenska Riksbanken tillgripit alltfler selekliva medel och använder dem
allt oftare. Detta är så myckel mer anmärkningsvärt som senare års forskning
inom penningteorin visat på de generella medlens större effektivitet när det
gällt all nå de önskade målen.
De generella medlen - diskontopolitik och öppna
marknadsoperationer - påverkar ekonomin genom förändringar av den allmänna
räntenivån och av tillgången på pengar och krediter av alla slag. De vänder sig
aldrig mot någon speciell kreditform eller någon särskild del av marknaden. De
överlåter åt kredit- och kapitalmarknademas egna mekanismer att avgöra rän-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 283
testruktur och fördelning. De är således
allokeringsneutrala, dvs. de förhindrar inte den fördelning av resurserna i
samhället som utbud och efterfrågeförhållandena lett fram till. Med generella
medel uppnår man därför vanligen en samhällsekonomiskt mer effektiv fördelning
av kapitaltillgångarna.
Utredningen diskuterar förutsättningama för en ökad marknadsmässighet
på den svenska kredil- och kapitalmarknaden. Med utgångspunkt i traditionell
ekonomisk teori konstalerar man att fördelarna med friare kredit-och
kapitalmarknader bygger på förutsättningar som inte kan uppfyllas i den svenska
ekonomin. Dels önskar politikerna prioritera vissa aktiviteter t.ex.
bostadsbyggandet, dels kan villkoren för perfekt konkurrens aldrig hell
uppfyllas. I detta sammanhang framföres också att räntan inte är avgörande för
raånga investeringsbeslut.
Vi delar inle utredningens uppfattning att man av dessa
skäl mäste avvisa en marknadsmässig lösning av kapitalmarknadens funklion.
Enligt vår mening borde kostnadema för politiskt prioriterade krediter
tillgodoses över budgeten. Vidare anser vi att fördelarna med att låta räntan
avspegla den samhällsekonomiska kosinaden för de olika ekonomiska akliviieteraa
kan uppnås även under mindre ideala förhållanden än perfekt konkurrens. Genom
att låta varje lånetransaktion ske till en marknadsmässig ränta får vi
möjlighet alt avgöra den samhällsekonomiska kostnaden. Det är på delta vis vi
på ett rationellt sätt kan fä en uppfattning om kostnaden för olika
prioriteringar.
Mot bakgrund av ovanstående argumentering avslyrker vi
utredningens förslag om bibehållandet av emissionskontrollen på
obligationsmarknaden i sin nuvarande restriktiva uiformning. Inte minsl med
hänsyn lill den intemationella utvecklingen mot mer marknadsmässiga
förhållanden på kapitalmarknaderna bör man enligt vår mening sikta mot friare
syslem på den svenska obligalionsmarknaden. 1 linje med en sådan utveckling
ligger den av utredningen föreslagna rätten att ge ut obligationer för andra än
industriföretag liksom avskaffandet av emissions- och fondstärapelavgiften för
obligationer och liknande skuldebrev.
10.15 Svenska företagares riksförbund
Utredningens försiktighet beträffande förutsättningama för
en ökad marknadsmässighet på den svenska kredil- och kapitalmarknaden är oroande.
Det finns enligt Förbundets uppfattning inget skäl att
hindra en marknadsmässig utveckling av kapitalmarknaden. De ev. politiskt
betingade prioriteringama kan åstadkommas genom gängse politiska beslut.
Förbundet finner del därför väsentligt att obligalionsmarknaden
får utvecklas på ett friare sätt och Förbundet finner ingen anledning att emissionskontrollen
bibehålles med sin nuvarande restriktivitet.
10.16 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Börsstyrelsen tillslyrker att lån på obligationsmarknaden
och lån från kreditinstituten med amorteringsplaner avpassas efter
investeringsprojektens tidsmässiga avkastningsprofil. Börsstyrelsen tillägger
dock, att detla inte löser problemet med låg soliditet på del sätt som
utredningen tror.
Börsstyrelsen anser vidare att emissionskontrollen skall
upphöra eftersom ett friare system som filialer mera differentierade
emissionsvillkor.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 284
bl. a. i avseende på räntesältningen, skulle bidra till
att bredda obligationsmarknaden. Börsstyrelsen tillstyrker att rälten alt utge
obligationer utsträcks till andra än industriföretag och atl emissions- och fondstämpelavgifterna
avskaffas för obligationer och liknande skuldebrev. Börsslyrelsen tillägger att
motsvarande avgifter bör avskaffas även för aklier.
10.17 Svenska fondhandlareföreningen
Fondhandlareföreningen tillstyrker ulredningens förslag
att såväl emissionsstämpelavgift som fondstämpelavgifl för obligationer
avskaffas. Fondhandlareföreningen anser vidare att detsamma bör ske även för aklier.
Beträffande emissionskontrollen anför
fondhandlareföreningen att en av de mest angelägna ålgärderna vad gäller den
svenska kapitalmarknaden är att försöka bredda obligationsmarknaden. Föreningen
vill ifrågasätta om inte emissionskontrollen och den därmed förenade ränteregleringen
är en av orsakema till dagens snäva obligationsmarknad. Föreningen tror att ett
nödvändigt villkor för obligationsmarknadens breddning är en betydligt större
differentiering av emissionsvillkoren. Fondhandlareföreningen anser, alt den
nuvarande emissionskontrollen bör ändras så att en större differentiering av
villkoren kan erhållas.
10.18 Föreningen auktoriserade revisorer (FAR)
Föreningen tillstyrker alt andra än industriföretag får ge
ut obligationer samt att emissions- och fondstämpelavgifterna borttas. Enligt FAR:s
mening kan den nuvarande emissionskontrollen med fördel upphöra så atl obligationsmarknaden
blir mindre reglerad.
10.19 Sveriges finansanalytikers förening
SFFs grundläggande önskemål beträffande
obligationsmarknaden är att åtgärder vidlas i syfte att få en bättre fungerande
marknad. En bättre fungerande marknad (såväl primär- som sekundärmarknad),
skulle sannolikt medföra all fler placerare, än som i dag är fallet, skulle få
intresse av att placera i obligationer. Mot bakgrund av att AP-fondemas
tillväxt kommer att avta i framtiden framstår det som mycket angeläget att
intresset för obligationer ökar hos andra placerare. Ulredningen pekar själv
på det stora potenliella utbud, som hushållen representerar. Obligationer med
högre avkastning än banksparande, relativt låg risk saml fördelaktiga
skattevillkor för realisationsvinster borde kunna utgöra en attraktiv sparform
för hushållen.
SFF anser all man genom en mer flexibel emissionskontroll
kan skapa förutsättningar för en bättre fungerande marknad och därmed också
bredda basen av långivare. 1 första hand anser SFF att emissionskontrollen
helt bör slopas. 1 andra hand anser SFF att det inom ramen för nuvarande emissionskontrollverksamhet
bör vara fullt möjligt att låta låntagamas möjligheter att upptaga lån saml
lånevillkoren bestämmas utifrån mer marknadsmässiga krav än som i dag är
fallet.
Ett ytterligare steg i riktning mot en bättre fungerande
marknad vore om Riksbanken inom vissa givna ramar (som skulle vara vidare än
dagens) överlät på emissionsbankerna alt bestämma låntagare och lånevillkor.
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 285
Varje emissionsbank skulle då av Riksbanken tilldelas en
viss lånevolym att emitteras under t. ex. ett kvartal. Detla skulle också leda
till ett decentraliserat beslutsfattande vad avser obligationsemissioner,
vilket SFF anser skulle vara värdefullt i sig.
Sammanfattningsvis delar SFF utredningens äsikl att man
bör söka differentiera lånevillkoren i högre grad än i dag. Vidare anser SFF
det vara riktigt att även andra företag än industriförelag ges tillträde till
obligationsmarknaden, likaså atl man avskaffar nuvarande emissionsstämpel och
fondstämpel.
11 Övriga frågor
Under denna rubrik berörs frägor om de statligt reglerade
fondemas förvaltning och placeringsregler saml vissa andra frågor som har lagits
upp av remissinstanserna, bl.a. skattefrågor, hushållens aktiesparande, utlänningars
aktieförvärv, regionala kreditinstitut m. m.
11.1 Kammarkollegiet
Kammarkollegiet förvaltar, såsom framgår av kapitel 13 i kapitalmarknadsulredningens
huvudbetänkande, ett stort antal fonder av olika slag. Vissa av dessa fonder
utgör delar av statens förmögenhet, det s. k. statskapitalet. Till denna
kategori hör ett antal statliga utlåningsfonder, kollegiets delfond av fonden
för låneunderstöd, tre statliga pensionsfonder samt fonden för statens aktier.
Från kapitalmarknadssynpunkt lorde endast pensionsfonderna ha något intresse.
Dessa är nämligen de enda av kollegiet förvaltade statliga fonder som har medel
placerade på denna marknad.
Förutom en
del fonder som alltså ingår i statskapitalet förvaltar kollegiet även ett
betydande antal donations- och andra fonder redovisade under den gemensamma
beteckningen övriga diverse medel. Hit hör bl.a, allmänna arvsfonden,
kyrkofonden, handelsflottans pensionsanstalts placeringsfond och samefonden.
Till övervägande del beslår dessa fonders tiUgångar av investeringar på
kapitalmarknaden. Av väsentlig betydelse äratt vad som redovisas såsom övriga
diverse medel inle ingår i statsförmögenheten. Dessa medel kan därför inte
fritt förfogas över från statens sida. Innebörden av det statliga ansvaret för
medlen i placeringshänseende har närmare analyserats av 1956 års fondutredning i
betänkandet (SOU . 1959:29) Donationsfonder och övriga diverse medel inom
statsförvaltningen, sid 15:
"Genom mottagandet av donationsfonder och gävomedel
kan staten sägas ha påtagit sig ett förvaltaransvar, vilket till sin innebörd
närmast är att jämföra med det ansvar som åvilar en förmyndare eller god man.
Liksom en sådan förtroendeman bör staten vid fullgörande av sitt
förvaltningsuppdrag tillse, att de anförtrodda medlen såvitt möjligt placeras
på ett sätt, som medger irygghet för deras bestånd. Härav följer att staten vid
valet av placeringsobjekt icke kan nöja sig med atl fästa avseende vid endasl
vissa risker men bortse från andra. En allsidig prövning av riskmomenten bör
ske, och härvid måste skälig hänsyn tagas till de förändringar som inträtt
under senare årtionden. Från alt tidigare den nominella föriuslrisken ansetts
vara den väsentligaste placeringsrisken, framstår sålunda i dag värde-
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 286
försämringsrisken såsom den allvarligaste. Uppenbarligen
finnes del i och för sig icke något skäl att värdera en förlusl uppkommen genom
värdeförsämring under en inflationsperiod annorlunda än en nominell förlust.
Då allmänt vedertagna regler om riskfördelning vid placering av fondkapital bör
tiUämpas även beiräffande donationsmedlen, måste en anpassning av
placeringsreglerna ske till utvecklingen, så atl större valfrihet erhålles.
Fondutredningens uttalande avser formellt endast förvaltaransvaret
för donationsfonder. Enligt kollegiets uppfattning är dock ett likartat synsätt
naturiigi även på flertalet andra såsom övriga diverse medel redovisade
fonder."
Mot bakgmnd av statens sålunda preciserade förvaltaransvar
kan del vara av intresse atl närmare granska hur detta ansvar axlats under
senare årtionden. Fondutredningen avgav sitt förut nämnda betänkande i september
1959. Betänkandet innehöll bl.a. förslag att en fjärdedel av kapitalbehållningen
i de donationsfonder som numera kollegiet förvallar skulle få placeras i aklier
noterade på Stockholms fondbörs. Någon omedelbar verkställighet ledde dock inte
detta förslag till. Först vid halvårsskiftet 1968 - alltså nästan nio år senare
- erhölls placeringsregler för donalions-fondema i allt väsentligt
överensstämmande med förslaget. Motsvarande bestämmelser fastställdes för
arvsfonden år 1969 och för kyrkofonden 1971.
Sistnämnda år hemställde den dåvarande fondförvaltaren
statskontoret att andelen börsnoterade aklier i donationsfonderna och
arvsfonden skulle få höjas från 25 till 50 procent av respektive fonds
behållning. Sedan fondförvaltningen överförts till kollegiet kompletterade
delta år 1974 statskontorets framställning och utsträckte samtidigt yrkandet
om störte aktieandel till kyrkofonden. 1974 hemställde också styrelsen för
handelsflottans pensionsanstalt (HPA) om en 50-procentig aktieplaceringsrält
för sin av kollegiet förvaltade placeringsfond. En ansökan av huvudsakligen
samma innebörd avgavs vidare under våren 1977 styrelsen för samefonden efter
samråd med kollegiet som även förvaltar denna fond. Samtliga här uppräknade
ansökningar - utom såvitt avser donationsfonderna - vilar t. v, i avvaktan på
det nu remitterade betänkandet.
Vad innehåller dä Kapitalmarknadsutredningens
slutbetänkande av intresse i sammanhanget? Till att börja med kan noteras alt
utredningen i sin sammanfaltning av kapilel 13 bl. a. anför alt de fonder, som
finns vid sidan av AP-fonden och vars placeringsregler fastställts av staien,
har ett så begränsat neitoplaceringsbehov att deras betydelse från
kapitalmarknads-synpunkt är ringa. Det är därför knappast konstalerar
utredningen -dess uppgifi all genomföra en översyn av angivna regler. Kollegiet
delar denna uppfattning som f. ö. framförts under hand till dåvarande finansdepartementet
efter remissbehandlingen av verkets komplelterande framställningar 1974,
Föruiom en konsekvensändring i reglema för HPA:s
placeringsfond framlägger kapitalmarknadsulredningen inte några förslag till
ändringar i bestämmelsema om de fonder kollegiet förvaltar. I stället förordar
utredningen en särskild översyn av placeringsreglema för bl. a. dessa fonder.
Kollegiet hälsar med lillfredsställelse det visserligen
otillräckliga, men klart positiva förslaget till justering av stadgama för HPA-fonden.
Verket finner det emellertid beklagligt att en mera definitiv lösning av
reglerna om placering för arvsfonden, kyrkofonden, HPA:s placeringsfond och
samefonden - efter alla års utredande och övervägande nu mäste skjutas ytteriigare
på framtiden. Hanteringen av detta spörsmål synes kollegiet då-
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 287
Iigl stämma överens med det förvaltaransvar som här åvilar
staten enligt vad tidigare framhållits. Det är främsi mol denna bakgrund man
skall se kollegiets nyligen företagna åtgärd atl med slöd av permutationslagen
(1972:205) ge i varje fall av verket förvaltade donationsfonder tidsenligt
adekvata placeringsregler.
Även om alltså kapitalmarknadsulredningen i princip inte
ansett sig böra presentera några nya regler om fondernas placeringar, har
utredningen ändock framfört en del synpunkter på hur fondmedlen lämpligen bör
investeras. Enligt utredningens mening talar goda skäl för att placeringsmöjlighelerna
för flertalet fonder begränsas lill obligationer, kommunlån och andra värdehandlingar
av sådant slag som inte kräver särskild säkerhelsprövning i det enskilda
fallet. Härigenom kan fondförvaltningen bedrivas i organisatoriskt enkla
former och onödigt vidlyftig administration undvikes.
Kollegiet
delar uppfattningen att investeringar i obligationer, kommunlån och dylikt är
förenade med vissa administrativa fördelar, inte minst för den lyp av
institutionella placerare som verket representerar. Denna synpunkt kan dock
rimligen inte få vara utslagsgivande för placeringspolili-ken. 1 stället bör
givetvis avgörande vikt lillmälas vilka investeringar som från avkastnings-,
värdesäkrings-, likviditets- och risksynpunklcr framstår säsom på sikt mest
fördelaktig. Vid en sådan bedömning har fullständig enighet rått inom kollegiet
och dess expertråd för frågor om medelsplacering m. m. atl invesleringar i aklier
samt intecknings- och övriga reverslän skall prioriteras. Samtidigt med att
sistnämnda placeringar ökals har kollegiets redan tunga engagemang i
obligationer, kommunlån och liknande successivt dragils ned.
I anslutning till kapitalmarknadsulredningens ullalande om
önskvärdhelen att bedriva fondförvaltningen i organisaioriski enkla förmer
vill kollegiet framhålla alt verket för sin del inle byggt upp någon särskild
funktion för kreditbedömning och aktieanalys. Verkei replierar i dessa
hänseenden pä sill expertråd och de kvalificerade tjänster som bankema
erbjuder. All kollegiets nyuilåning ulom till gamla och välkända kunder sker
exempelvis genom förmedling av någon bank med vilken verket kontinuerligt stär
i affärsförbindelse. Därvid torde banken i princip få anses ha samma ansvar
som vid emission av t. ex. ett obligationslån. Även likviditetsmässigt synes
skillnaden mellan börsnoterade värdepapper såsom obligationer, å ena, samt
intecknings- och övriga reverslån, å andra sidan, inte vara så stor som ibland
antas. Genom bankemas förmedlingsverksamhet kan nämligen ocksä lån, som inte
är börsnoterade men av god kvalitet, köpas och säljas i viss utsträckning.
Om kapitalmarknadsulredningens förslag till ändrad
placeringsinriktning genomfördes, skulle visserligen någon förenkling i
kollegiets fondförvaltning kunna uppnås. Vinslen härav bedömer verkei emellerlid
vara så marginell att man skäligen kan borlse från densamma. Vad som däremot
inte bör negligeras är att en sådan omläggning minskar möjligheterna att skydda
fondkapitalet mol den fortgående penningvärdeförsämringen genom investeringar
i aktier samt att direktavkastningen på de räntebärande placeringama blir
lägre. Enligt kollegiets uppskattning har den genomsnittliga effektiva
avkastningen (utdelningar-t-kursförändringar) på den av fondbyrån förvaltade
aktieportföljen sedan slutet av 1960-talet med ell par, tre procent överstigit ränian
på nyemitterade obligationer under samma period. Även ränian på de intecknings-
och övriga reverslän som kollegiet beviljat har i allmänhet överstigit såväl
obligations- som kommunlånerän-torna.
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 288
Trots atl alltså kollegiet fört en ur fondemas synvinkel
mer aktiv och fördelaktig placeringspolilik än den kapitalmarknadsutredningen
förordar har under den hittills gångna delen av 1970-talet genomsnittlig
direktavkastning på investerat kapital avsevärt understigit denna periods
inflationstakt. En ändrad inriktning av placeringama i överensstämmelse med
utredningens intentioner skulle - mot denna bakgrund samt med hänsyn till
fondemas allmännyttiga karaktär och statens förvaltaransvar - inle vara
försvarlig. Måhända skulle någon vilja hävda att en dylik politik ändock vore
motiverad, nämligen utifrån intresset atl vidga obligationsmarknaden respektive
underlätta komraunemas långfristiga upplåning. Mol en sädan uppfattning talar
emellertid att fondema - såsom utredningen konstaterat - har ett så begränsat neitoplaceringsbehov
att de är ointressanta i sammanhanget. Det kan vidare ifrågasättas om inte ett
främjande på detta sätt av angivna intressen vore en "détoumemenl de pouvoir";
statens förvaltning av dessa anförtrodda medel har lill enda uppgift alt
tillgodose fondernas räu och bästa.
Om kollegiet alllså har invändningar mot
kapitalmarknadsutredningens synpunkter på investeringspolitiken, vill verket
inte motsätta sig utredningens förslag om en översyn av de statligt reglerade
fondemas placeringsbestämmelser. Översynen kan lämpligen - i varje fall i en
första omgång - begränsa sig till de statliga kapitalfonder och fonder av diverseme-delsnalur,
som förvaltas av riksförsäkringsverket och kollegiet, medan donationsfonder på
vilka permutationslagen är lillämplig bör hållas utanför. För att inte på nytl
begrava ärendet i en stor utredning under avsevärd tid framöver föreslås att
kollegiet, riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket fär i uppdrag alt
gemensamt verkställa översynen och framlägga härpå grundade förslag.
Myndigheter bör vara oförhindrade all - om så prövas lämpligt - även lägga fram
förslag om samarbete dem emellan för att främja en ökad effektivitet i
fondförvaltningen. Riksförsäkringsverket och riksrevisionsverket har vid
underhandskontakt ställt sig positiva till det här framlagda förslaget.
11.2 Riksförsäkringsverket
I slutbelänkandets kapitel 13 behandlas vissa fonder bl.
a. de av riksförsäkringsverket förvaltade. Utredningen framför att för sådana
fonder är en detaljerad översyn av placeringsreglerna påkallad. Fondmedel kan
nämligen nu placeras på en mängd olika sätt som endast synes vara ägnade att
skapa en onödigt vidlyftig administration. Utredningen ifrågasätter särskilt om
fondmedel bör få placeras i fastigheter och inteckningslån. Utredningen menar atl
istället goda skäl talar för atl placeringsmöjlighetema begränsas till
obligationer, kommunlån och andra värdehandlingar av sådani slag som inte
kräver särskild säkerhetsprövning i de enskilda fallen.
Riksförsäkringsverket har samma mening som
kapitalmarknadsutredningen att möjligheterna att placera fondmedel i
fastigheter och inteckningslån bör upphöra. Verket har f. n. ca 73 mkr
placerade i inteckningslån och söker sedan lång tid tillbaka avveckla denna
lånestock. Några nypla-ceringar i inleckningslån förekoramer inle.
Riksförsäkringsverket vill i detta sammanhang ta upp
frågan om ytterligare förenklingar av verkets fondförvaltning. Som framgår av
kapitalmarknadsutredningens betänkande förvaltar verken ca 3 700 mkr
huvudsakligen placerade i kommunlån och obligationer. Beslut i placeringsfrågor
fattas av särskilda av regeringen utsedda fondfullmäktige: verkets
generaldirektör
Prop.
1978/79:165 BUaga 3 289
och överdirektör, riksbankschefen, VD för 4:e AP-fonden,
två bankdirektörer från affärsbanker samt en riksdagsman.
Riksförsäkringsverket handhar dessulom fonder - allmänna sjukförsäkringsfonden
och arbetslöshetsfonden saml arbelarskyddsfonden - där medlen är placerade på
räkning hos riksgäldskonloret resp. insatt på bankräkning. Det är alltså här
fråga om en enkel hantering och fondema förvaltas ej heller av fondfullmäktige.
Efiersom medelsförvaltning inte är riksförsäkringsverkets
uppgift finns det anledning att undersöka om motsvarande placeringar även kunde
gälla de av fondfullmäktige förvaltade medlen. Genom atl placera medel hos
riksgäldskontoret eller bankinsiitutet skulle riksförsäkringsverket överlåta
sin medelsförvaltning till andra organ. Samtidigt skulle verket ändå på ett enkell
sätl ha tillgång till medlen för de utbetalningar (t. ex. arbetsskadeersättningar)
till vilka de är avsedda.
Eu alternativ är atl överföra verkels nuvarande
placeringar till annat organ som sysslar med medelsförvaltning, t. ex. AP-fonden
eller kammarkollegiel.
Riksförsäkringsverket anser att frågan om förvaltningen av
verkets fonder bör utredas.
11.3 LRF
Utredningen har ansett att placeringsreglerna för fonder
som bl. a. Riksförsäkringsverket och Kommerskollegium förvaltar bör ses över.
Särskilt framför utredningen att goda skäl lalar för alt placeringsmöjligheler
för flera fonder bör begränsas till obligations-, kommunlån och andra
värdehandlingar som inle kräver särskild säkerhelsprövning i det enskilda
fallet. LRF vill underslryka betydelsen av att en sådan översyn kommer till
stånd och att utredningens synpunkter beaktas.
11.4 Styrelsen för Stockholms fondbörs
Styrelsen tar i det följande upp ett antal frågor, som
utredningen inte tagit ställning till i sitt huvudbetänkande men som enligt
styrelsens uppfattning bör uppmärksammas. Vissa av dessa frågor behandlas i ulredningens
bilaga 3.
Hushållen
Det finns fler skäl än de som tidigare nämnts att söka få
större bidrag från hushållen i utbudet på aktiemarknaden. Ett sådant är atl en
fungerande marknad förutsätter att det finns många oberoende beslutsfattare.
Det finns en risk att antalet sådana blir för litet med den tilltagande instilulionaliseringen
av aklieägandel. Eftersom institutionerna sannolikt kommer att fortsätta att
växa, en utveckling som det för övrigt inle finns anledning att motarbeta,
måste gruppen övriga placerare växa fortare för att pluralismen skall
upprätthållas. Antalet aktieägare har vuxit avsevärt underde senaste tio åren.
Antalet uppskattas enligt SIFO för närvarande till närraare 750000, vilket
skulle innebära en fördubbling på tio år. De nya placerama är emellertid i hell
dominerande grad småsparare med var för sig små poster av aktier eller andelar
i aktiefonder. Ökningen av antalet har där inte kunnat hindra atl det totala
beståndet av aktier i privata händer sjunkit genom aU stora förmögenheter
minskats genom dödsfall eller på annat sätt.
Genom den utbyggnad av socialförsäkringarna, som ägt rum
under efterkrigstiden, antas en rad traditionella motiv för enskilt sparande
ha fallit
Prop.
1978/79:165 Bilaga 3 290
bort. ATP-reformen och de förbättrade sjukförsäkringarna
har minskat behovet av sparande för sådana ändamål. Utbildningsreformerna har
minskal föräldrars behov av sparande för alt säkra bamens uppfostran etc. Likväl
har hushållens sparkvot efter ett fall under 1960-talel åler ökat och ligger
nu på förhållandevis hög nivå. En stor del av denna består av försäkrings- och
egnahemssparande, men del kunde likväl göras gällande atl, sedan traditionella
behov av sparande bortfallit, utrymme finns för placering i aktier och att det
vore möjligt att få till stånd ett ökat utbud, om såsom tidigare framhållits
dels avkastningskraven kunde mötas, dels skattereglerna ändrades så alt icke
placeringar i aktier diskriminerades såsom nu sker.
Realisationsvinstbeskattningen
Realisationsvinstbeskattningen skärptes i mitten av
1960-talet och har sedan ytterligare skärpts. Dessa åtgärder vidlogs mot
bakgrunden av en lång period av trendmässig kursuppgång för så gott som alla
papper. Sedan dess har kursutvecklingen varit betydligt mera splittrad med
stora skillnader företag emellan och siörre amplituder i kurssvängningama.
Företagen hade tidigare en stabil uldelningspolilik. Utdelningshöjningar
gjordes med relativt lång eftersläpning i förhållande lill vinstutvecklingen.
Utdelnings-sänkningar var sällsynta. Under trycket av ett ökal intresse, främst
från institutionernas sida, för direktavkastning har under de senaste tio åren
utdelningshöjningar blivit frekventare men samtidigt också utdelningssänkningar
vanligare. Under de senaste åren har, som lidigare framhållits, ett antal
företag helt fått inställa utdelningen. Svåra förluster i några av
börs-företagen har föranlett drastiska kursfall. Sannolikheten för att förlora
på en aktieplacering är därför numera betydligt högre än för tio ä tjugo år sedan.
Mot denna bakgrund är det motiverat att slopa
realisationsvinstbeskattningen på aktier. Om detta icke är genomförbart, bör
man överväga alt förändra realisationsvinstbeskattningen så att aktier i detta
avseende blir jämställda med fastigheter, dvs, att endasl reala
realisationsvinster beskattas. Regler som innebär att endast
nettoförsäljningar, icke omplaceringar av aklier, drabbades av
realisationsvinst skulle också förbättra aktiernas ställning som
placeringsinstrument.
En annan tänkbar åtgärd vore atl vid inkomstbeskattningen
öka schablonavdraget för kapitalinkomster, eventuellt alt införa särskilda och
mera favorabla skattetaxor för aktieinkomster - allt i syfte atl locka fram
ökat utbud av riskvilligt kapilal,
EU mera radikalt sätt att skapa förutsättningar för
enskilda hushålls utbud genom att förstärka deras kapacitet för sparande vore
att införa investeringsfonder för hushåll (se bilaga 3 till utredningen, sid.
79).
Utlänningars förvärv av svenska aktier
Del är angelägel att svenska företag har kanalerna till de
internationella kapitalmarknaderna öppna - inte bara för lånekapital utan även
för riskvilligt sådant. Utlänningar har under en lång följd av år netto varit
säljare av svenska aktier på den svenska marknaden. Ett bidrag från utlandet
till den svenska kapitalförsörjningen kräver således atl denna ström vänder. En
första förutsättning härför är givetvis att svenska företag framstår som
attraktiva investeringsobjekt. Valutaregleringen förbjuder i princip valutautlänningar
att köpa och sälja svenska värdepapper i Sverige, S, k, switchaffärer tillåts
emellertid, och Riksbanken ställer sig sedan ett antal år regelmässigt
välvillig till framställningar från valutautlänningar om tillstånd för
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 291
återköp. En utvecklad handel föruisätter emellertid att
utlänningar fritt kan köpa och sälja svenska aktier på den svenska marknaden. I
en långsiktig strategi för att förkovra den svenska aktiemarknaden ingår en
liberalisering och leknisk förenkling av valularegleringen i vad gäller handel
med värdepapper. Någon risk för att utlänningar skulle genom en friare handel
kunna dominera svenska börsföretag finns icke, då flertalet börsbolag i sina
bolagsordningar infört s. k. utlänningsklausul, som begränsar utländska ägares
aktieinnehav till högst två femtedelar av totala aktiekapitalet och dessutom
högst en femtedel av röstetalet för samtliga aklier. Enligt de undersökningar,
som redovisas i bilaga 3, låg det utländska innehavet i så gotl som samtliga
undersökta börsförelag långl under det högsta medgiv-
11.5 Svenska civilekonomföreningen
I bilagan till KMU nämns ett antal förslag som avser atl
stimulera investeringar i aktier hos hushållen. Vi anser att dessa förslag bör
bli föremål för närmare uiredning i avsikt all utöka denna typ av sparande. Med
hänsyn till aktiemas funktion som bevis pä andel i väsentligen reala tillgångar
syns oss en övergång till real reavinstbeskatlning, som för egnahem, vara väl
motiverad.
Sparande i aktiefonder har föreslagils som ett alternativ
i det nyligen framlagda lönsparprogrammet. Detta skulle inom de begränsade
ramar som programmet medger sannolikt garantera värdebeständigheten hos detta
sparande. För att medge en mer rimlig dimension på det långfristiga sparandet
anser vi dock att ett nysparande på åtminstone ett basbelopp per år och person
bör kunna medges värdebeständig placering på inlåningsräkning eller i
särskilda aktiefonder.
Nuvarande sparavdrag på 800 kr brukar ibland användas som
motiv för att ytterligare åtgärder ej skall erfordras. Det är dock vår
uppfattning att nämnda avdrag endasl avser gynna förekomsten av en begränsad
likviditetsreserv och är helt otillräckligt inom ramen för ett långsiktigt
sparande. Även i det korta perspektivet bör noteras att avdraget borde höjas ca
50% för att m, h, t. ränteläge och inflation motsvara samma bakomliggande kapital
som då avdraget fastställdes till 800 kr.
11.6 Länsstyrelsen i Östergötlands län
Länsstyrelsen lar upp frågan om regionala kreditinstitut
och anför därvid följande:
En fördel med betalningsmedel i en penningekonomi är att
de kan förflyttas i rummet utan svårighet. Kapitalet känner i den meningen
inga geografiska barriärer. Ett objekt kan finansieras lika lätt oavsett var
det är beläget. Från den utgångspunkten spelar del ingen roll var någonstans
kreditinstituten är lokaliserade.
En mer verklighetsanknuten beskrivning ger en annan
värdering av belydelsen av kreditinstitutens placering. Ett beslut om lån till
viss verksamhet föregås alltid av en ingående prövning av det objekt som skall
finansieras och av den eller de personer som skall svara för att objektet ger
pengarna tillbaka. I det perspektivet är det rimligen av stor vikt att
kreditinstituten har en sådan regional och lokal förankring att de rätt kan
avgöra om ett objekt skall finansieras eller inte. Situationen i Östergötland
är i detta avseende tillfredsställande. Här finns flera enheter som har hela
sin verksam-
Prop. 1978/79:165 Bilaga 3 292
het baserad i regionen. Kunskaper om lokala förhållanden
underlättar samarbetet med andra organ som arbeiar för utveckling av regionens
näringsliv. Minst lika vikligl är att avståndet till beslut i kredilfrågor är
kort. Ärenden kan hanteras snabbare jämfört med det läge där beslul måsle tas
på en nivå vars befattningshavare finns på annal håll i landet. De privala
instituten har under senare år på ett märkbart sätt delegerat beslutsförmåga lill
region- och distriktskonlor. Den statliga finansieringen av näringslivets
investeringar sköts däremoi fortfarande i alltför stor utsträckning på central
nivå. Ärendehandläggningen blir mycket ofta tungrodd och dubbelarbete
förekommer inte sällan. Olika statliga myndigheler ägnar mycken tid åt att
kontrollera varandra. För det kreditbehövande företaget är detta knappasl en önskesitualion.
Särskilt den långdragna handläggningen också i beloppsmässigt små ärenden
upplevs som mycket besvärande. Det finns anledning att den statliga kreditorganisalionen
följer den privala sidan och fördelar beslutsbefogenhet i ökad utsträckning
till regionala organ.
Prop. 1978/79:165
Bilaga 3 293
Innehållsförteckning
1. Allmän
bakgrund och problembild ...................... I
2. Företagens finansiering ................................... .. 41
3. Bostadssektorns finansiering ........................... .. 80
4. Den offentliga sektoms finansiering ................... 143
5. Allmänna pensionsfonden (AP-fonden) ............... 156
6. Försäkringsbolagen ........................................ 198
7. Bankerna ..................................................... 220
8. Mellanhandsinstituten .................................... 237
9. Understödsföreningar........................................ 265
10..................................................................... Obligationsmarknaden
273
11..................................................................... Övriga
frågor 285
Doktrin (1)
- Dan Hanqvist, Riksbankens uppgifter och ställning, FT 2005 nr 2 s. 139, på s. 147 · Hos förlaget (inloggning eller köp)
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.
Hänvisas hit från
101 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (99)
99 kopplingar i 58 dokument.
- Prop. 1992/93:206 om ändringar i lagstiftningen för värdepappersfonder, Allmänna pensionsfonden m.m. s. 39 i texten · dokumentnivå
- Prop. 1990/91:7 om ändring i försäkringsrörelselagen i texten · dokumentnivå
- Prop. 1989/90:34 om ändringar i försiikringsrörelselagen, m. m. s. 95 i texten · dokumentnivå
- Prop. 1987/88:167 om en femte AP-fondstyrelse i texten
- Prop. 1986/87:126 om vissa aktiefrågor för Procordia AB, m.m. i texten
Doktrin (2)
2 kopplingar.
- FT 2005 s. 139 Dan Hanqvist, Riksbankens uppgifter och ställning s. 147 i texten
- Samuelsson, Börsjuridik, 1985 s. 29 i texten