Prop. 2001/02:59

Regeringens proposition

2001/02:59

Hets mot folkgrupp, m.m.

Prop.

2001/02:59

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 22 november 2001

Göran Persson

Thomas Bodström

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågor om det straffrättsliga ansvaret för

brottslighet med rasistiska, homofobiska och liknande inslag samt vissa frågor

med anknytning till organiserad brottslighet. I propositionen föreslås

* att det införs en särskild straffskala för grova fall av hets mot folkgrupp,

* att tillämpningsområdet för bestämmelserna om hets mot folkgrupp utvidgas så

att också hets med anspelning på sexuell läggning omfattas,

* att straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken förtydligas så att det

uttryckligen framgår att kränkningar på grund av sexuell läggning omfattas,

* att straffet för övergrepp i rättssak höjs genom att straffskalorna anpassas

till dem som gäller för mened,

* att det införs en särskild straffskala för uppsåtliga grova brott mot

tillståndsplikten avseende explosiva varor, och

* att lagen med förbud mot politiska uniformer upphävs.

Lagändringarna såvitt avser hets mot folkgrupp föreslås träda i kraft den 1

januari 2003. I övrigt föreslås lagändringarna träda i kraft den 1 juli 2002.

Innehållsförteckning

1 Förslag till riksdagsbeslut 4

2 Lagtext 5

2.1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 5

2.2 Förslag till lag om ändring i brottsbalken 6

2.3 Förslag till lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot

politiska uniformer 8

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor 9

3 Ärendet och dess beredning 10

4 Bakgrund och allmänna utgångspunkter 11

4.1 Bakgrund 11

4.2 Allmänna utgångspunkter 11

5 Hets mot folkgrupp, m.m. 14

5.1 Nuvarande reglering och frågans tidigare behandling 14

5.2 Den kriminaliserade gärningen 18

5.3 Beskrivningen av de grupper som skyddas, m.m. 22

5.4 Grova fall av hets mot folkgrupp 25

6 Hets mot homosexuella 30

6.1 Nuvarande reglering 30

6.2 Frågans tidigare behandling 30

6.3 Kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp 31

6.4 Avgränsning och lagteknisk lösning 36

7 Lagen med förbud mot politiska uniformer 42

7.1 Nuvarande reglering och reformbehovet 42

7.2 Uniformslagen bör upphävas 43

8 Straffen för övergrepp i rättssak och mened 43

8.1 Nuvarande reglering 43

8.2 Straffskalorna för övergrepp i rättssak bör skärpas 45

9 Hotbrott 47

9.1 Nuvarande reglering 47

9.2 Några ändringar beträffande hotbrotten bör för närvaran

de inte genomföras 49

10 Otillåtna innehav av explosiva varor 50

10.1 Nuvarande reglering 50

10.2 Uppsåtliga grova brott mot tillståndsplikten avseende explosiva varor

53

11 Straffskärpningsreglerna i 29 kap. 2 § brottsbalken 55

11.1 Nuvarande reglering 55

11.2 Rasistiska och liknande kränkande motiv respektive brottslig verksamhet

56

12 Ikraftträdande 58

13 Ekonomiska konsekvenser 58

14 Författningskommentar 59

14.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen 59

14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 59

14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor 62

Bilaga 1 Sammanfattning av betänkandet Organiserad brottslighet,

hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd -

(SOU 2000:88) 63

Bilaga 2 Betänkandets lagförslag 68

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanserna 75

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag 76

Bilaga 5 Lagrådets yttrande 81

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 november 2001 85

1

Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,

4. lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer.

2

Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1 Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen1 skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall

såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag:

- - -

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse;

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

- - -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2.2

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 8 §, 17 kap. 10 § och 29 kap. 2 § brottsbalken

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

8 §1

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för

hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter.

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer, med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell

läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter.

Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid

bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett

särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal

personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

17 kap.

10 §2

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan,

fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en

domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd,

döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan,

fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en

domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd,

döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada

eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne

avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller

för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst två och högst åtta år.

29 kap.

2 §3

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid

sidan av vad som gäller för varje brottstyp, särskilt beaktas

- - -

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en

annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet.

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

- - -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003 i fråga om 16 kap. 8 och i övrigt

den 1 juli 2002.

2.3

Förslag till lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska

uniformer

Härigenom föreskrivs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer

skall upphöra att gälla den 1 juli 2002.

2.4

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §1

Den som

- - -

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 11 § första stycket eller mot

föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 §§,

eller

- - -

döms till böter eller fängelse i högst ett år.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som med uppsåt bryter mot 11 § första stycket såvitt avser tillståndsplikten

i fråga om explosiva varor döms, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex

månader och högst fyra år.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas

enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

3

Ärendet och dess beredning

Efter beslut av regeringen den 20 augusti 1998 tillsattes en parlamentariskt

sammansatt kommitté med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande

i organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor

med anknytning härtill (dir. 1998:66).

Kommittén som arbetade under namnet Kommittén om straffansvar för organiserad

brottslighet, m.m. avlämnade i oktober 2000 sitt betänkande Organiserad

brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets

räckvidd - (SOU 2000:88). Betänkandet är uppdelat i fyra delar, A-D. Den första

delen, A, innehåller en bakgrund samt en redogörelse för avgränsningen av

kommitténs uppdrag enligt direktiven. I del B behandlas frågan om det bör

införas ett straffansvar för aktivt deltagande i en sammanslutning som har

brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet. Kommittén gör i denna

del bedömningen att det inte bör ske någon utvidgning av det kriminaliserade

området såvitt gäller deltagande i eller stöd till sammanslutningar där det

förekommer allvarlig brottslighet. Del C, som innehåller förslag till

lagstiftning, behandlar frågor om hets mot folkgrupp, frågan om att

straffbelägga hets mot homosexuella samt frågan om lagen (1947:164) om politiska

uniformer bör upphävas. I betänkandets sista del, del D, som också innehåller

förslag till lagstiftning, behandlas bl.a. frågor som rör hotbrott.

Denna proposition behandlar alla lagförslag i del C och D. Frågan om det bör

införas ett utvidgat straffansvar för aktivt deltagande i en sammanslutning som

har brottslighet som ett väsentligt inslag i sin verksamhet (del B) behandlas

inte i propositionen.

Förslagen i denna proposition har utformats i samarbete med Miljöpartiet och

Vänsterpartiet.

En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och kommitténs lagförslag i

bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats och en förteckning över

remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning över remissyttrandena

finns tillgänglig i Justitiedepartementet (Ju 2000/5820/L5).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 18 oktober 2001 att inhämta Lagrådets yttrande över de

förslag som finns i bilaga 4.

Lagrådet har i huvudsak godtagit förslagen men också föreslagit vissa

justeringar. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Dessutom

har vissa redaktionella ändringar gjorts. Vi återkommer till Lagrådets

synpunkter i avsnitten 5.4, 6.3, 6.4, 10.2, 11.2 och i författningskommentaren.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.

4 Bakgrund och allmänna utgångspunkter

4.1 Bakgrund

Brottslighet som sker i organiserad form har alltmer kommit i fokus, både i den

kriminalpolitiska debatten i Sverige och inom olika internationella fora som

sysslar med rättsliga frågor.

I Sverige är det bl.a. verksamheten inom vissa mc-klubbar som har

uppmärksammats. Ett flertal allvarliga våldsbrott har inträffat med anknytning

till sådana klubbar. I många fall har skjutvapen och sprängämnen kommit till

användning.

Vidare har det under senare år växt fram grupperingar och nätverk som har en

klart rasistisk ideologi och som har låtit denna komma till uttryck i brottsliga

handlingar. Ofta är det så att samma grupper som sprider rasistisk propaganda

också uppmanar till våld mot och annan förföljelse av homosexuella. I Sverige,

liksom i många andra europeiska länder, har under senare år en mer uttalad och

aggressiv rasism och främlingsfientlighet uppträtt i olika former. Den har bl.a.

tagit sig uttryck i våldshandlingar och trakasserier med rasistiska,

antisemitiska och homofobiska förtecken. Enskilda invandrare, homosexuella,

judar och romer liksom aktiva antirasister och journalister, debattörer, poliser

och politiker i deras egenskap av företrädare för det demokratiska samhället

har drabbats. Brott av detta slag kan sägas ha sin udd riktad mot den

grundläggande uppfattningen om alla människors lika värde och ytterst mot hela

den värdegrund som bär upp demokratin.

De organisationsmönster som nu kan iakttas ställer samhället inför nya problem.

Såväl de angivna mc-klubbarna som rasistiska nätverk och andra grupperingar

utnyttjar det öppna samhällets friheter för att bedriva brottslig verksamhet. De

ställer sig delvis utanför rättsordningen samtidigt som de, liksom alla

medborgare, är tillförsäkrade rättssamhällets hela skydd.

Regeringen tillsatte mot denna bakgrund år 1998 en parlamentariskt sammansatt

kommitté med uppdrag att utreda frågor om straffansvar för deltagande i

organisationer som sysslar med brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med

anknytning härtill. Kommittén - som antog namnet Kommittén om straffansvar för

organiserad brottslighet, m.m. - överlämnade sitt betänkande Organiserad

brottslighet, hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. - straffansvarets

räckvidd - (SOU 2000:88) i oktober 2000.

4.2 Allmänna utgångspunkter

Brottslighet med rasistiska, främlingsfientliga, homofobiska och liknande inslag

Det demokratiska samhället vilar på en grundsyn som utgår från att alla

människor är lika värda och att varje individ skall behandlas med samma hänsyn

och respekt.

Regeringen har i olika sammanhang konstaterat att arbetet för att motverka

rasism, främlingsfientlighet och homofobi är en av de viktigaste

samhällsfrågorna över huvud taget. Detta arbete sker, och måste ske, genom en

rad olika insatser på alla nivåer och inom olika delar av samhället.

I februari 2001 lämnade regeringen till riksdagen skrivelsen En nationell

handlingsplan mot rasism, främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering

(skr. 2000/01:59). I skrivelsen redogörs utförligt för det arbete som hittills

bedrivits för att motverka rasism, främlingsfientlighet, homofobi och

diskriminering på grund av etnisk tillhörighet och sexuell läggning liksom för

gällande lagstiftning på området. När det gäller det fortsatta arbetet

presenteras en handlingsplan. I handlingsplanen identifieras olika nyckelområden

för och brister som bör tillgodoses i det fortsatta arbetet mot rasism,

främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering.

En grund i detta arbete utgörs av den allmänna politiken. Det handlar inte minst

om att befästa demokratiska ideal och värderingar genom t.ex. åtgärder för att

fördjupa medborgarnas delaktighet och inflytande i den demokratiska processen.

Skolan, liksom även andra delar av utbildningsväsendet, har en viktig roll att

spela i detta sammanhang.

Det är också angeläget att det finns ett enhetligt och tydligt förhållningssätt

gentemot rasistisk, främlingsfientlig och homofobisk brottslighet inom

rättsväsendets alla delar.

Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001 anfört att brott med

rasistiska, främlingsfientliga, antisemitiska och homofobiska inslag skall

förebyggas och bemötas med kraftfulla åtgärder. Samtliga myndigheter inom

rättsväsendet har under år 2000 haft i uppdrag att upprätta en strategi för att

säkerställa att personalen har god kunskap om grunden för brott med rasistiska,

främlingsfientliga eller homofobiska inslag och om situationen för de grupper

som utsätts för dessa brott.

En förutsättning för att brott med rasistiska, främlingsfientliga och

homofobiska inslag skall kunna förebyggas och motverkas är att rättsväsendet

fullt ut utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen erbjuder.

En effektiv lagstiftning är därvid en nödvändig förutsättning för att vi i

Sverige skall kunna bekämpa sådana handlingar som kränker principen om alla

människors lika värde. I den mån lagstiftningen brister i effektivitet eller det

saknas skydd på områden där det behövs, skall strävan vara att åtgärda dessa

brister.

När det gäller rasistisk brottslighet har regeringen, liksom riksdagen, vid

flera tillfällen intagit ståndpunkten att bl.a. straffbestämmelsen om hets mot

folkgrupp i praktiken innebär att organisationer i Sverige inte kan ägna sig åt

någon rasistisk aktivitet utan att brott begås, och att Sverige bl.a. därför

uppfyller kraven i FN:s konvention om avskaffande av alla former av

rasdiskriminering, även utan att ha något uttryckligt förbud mot rasistiska

organisationer. Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. har

gjort motsvarande bedömning.

Det finns dock anledning till vaksamhet när det gäller förekomsten av

sammanslutningar och nätverk med rasistisk inriktning och deras möjligheter att

verka. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp är här ett viktigt instrument. En

väsentlig fråga i sammanhanget är i vilken mån bestämmelsen om hets mot

folkgrupp kan bidra till att hindra att sådana sammanslutningar och nätverk

utvecklas och växer sig starka.

Antalet polisanmälningar, liksom antalet fällande domar, avseende hets mot

folkgrupp har ökat kraftigt under 1990-talet. Ökningen av antalet anmälningar

kan delvis förklaras med en större medvetenhet och hårdare inställning från

samhällets sida, som resulterat i ökade polisiära insatser och fler anmälningar.

Denna slutsats får stöd av nya rapporter från både Brottsförebyggande rådet och

SÄPO. I detta sammanhang är det värt att notera att de flesta brotten anmäls av

polisen.

De nämnda rapporterna pekar dock samtidigt på att det ökade antalet anmälningar

och domar även avspeglar en faktisk ökning av rasistiskt och antisemitiskt

material samt ökade aktiviteter från rasideologiska grupperingar. De flesta av

dessa grupperingar är visserligen små, men de riskerar att bli en grogrund för

en växande rasism. Såväl i Sverige som internationellt har sådana grupperingar

ägnats ökad uppmärksamhet och, inte minst bland utsatta grupper, börjat

betraktas som ett allt allvarligare hot.

Detta är en mycket oroande utveckling. Mot den angivna bakgrunden är det

regeringens utgångspunkt att sådana ändringar av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp som kan innebära inskränkningar av dess tillämpningsområde inte bör

göras om de inte vägs upp av någon annan, tydligare och effektivare, reglering.

Tvärtom finns det behov av att överväga om någon utvidgning behövs av det

straffbara området.

När det gäller homosexuella råder det ingen tvekan om att homosexuella är en

utsatt grupp i vårt samhälle. Hetspropaganda som riktar sig mot homosexuella är

vanligt förekommande, och det kan inte uteslutas att denna propaganda påverkar

omfattningen av såväl våld och hot mot enskilda homosexuella som andra

kränkningar av personer med denna sexuella läggning.

Utifrån dessa utgångspunkter behandlas i avsnitt 5 kommitténs förslag avseende

brottet hets mot folkgrupp och i avsnitt 6 frågan om kriminalisering av hets mot

homosexuella.

Organiserad brottslighet, inklusive mc-brottslighet och annan liknande

brottslighet

Av redogörelsen i kommitténs betänkande framgår att brottslighet som kan

betecknas som organiserad förekommer i Sverige bl.a. i form av grov

narkotikabrottslighet, människosmuggling, handel med stulna fordon samt alkohol-

och tobakssmuggling. Att med ledning av tillgängliga uppgifter bilda sig någon

mera precis uppfattning om den organiserade brottslighetens omfattning är

emellertid svårt. Enligt regeringens bedömning finns det dock en beaktansvärd

risk för att den organiserade brottsliga verksamheten i framtiden kommer att öka

även i Sverige. För en sådan utveckling talar inte minst den trend mot ökande

internationalisering som under senare år kunnat konstateras vad gäller vissa

former av kvalificerad brottslighet liksom den oroande brottsutvecklingen i

vissa andra länder.

Som ett exempel på organiserad brottslighet nämns ibland även den brottslighet

som har anknytning till olika mc-gäng. De allvarliga våldsbrott som förekommit i

dessa sammanhang har medfört att personer med anknytning till mc-gängen fått

rykte om sig att vara snara att tillgripa allvarligt våld för att nå sina

syften. Av vad kommittén har redovisat är det tydligt att många som ingår i

denna miljö medvetet utnyttjar detta förhållande i olika sammanhang, t.ex. vid

indrivning av fordringar. Den allmänt spridda uppfattningen om mc-gängens

våldsbenägenhet har också lett till svårigheter vid utredning och lagföring av

brottslighet med anknytning till dessa gäng. Många gånger torde det förhållandet

att brottsligheten har en sådan anknytning vara tillräckligt för att vittnen

och målsägande skall dra sig för att medverka i det rättsliga förfarandet.

Liksom vid utredningar och rättegångar avseende vissa former av mer traditionell

organiserad brottslighet är det emellertid inte heller här ovanligt att

förhörspersoner skräms till tystnad eller pressas att lämna felaktiga uppgifter

genom mer eller mindre tydligt uttalade hot om repressalier. Det har även

förekommit att polismän som utrett brott med anknytning till mc-gäng har utsatts

för hot.

Mot denna bakgrund behandlas straffen för övergrepp i rättssak och mened

(avsnitt 8), behovet av ett förtydligande av vissa av straffbestämmelserna om

s.k. hotbrott (avsnitt 9) samt straffet för grova brott mot tillståndsplikten

avseende explosiva varor (avsnitt 10).

5 Hets mot folkgrupp, m.m.

5.1 Nuvarande reglering och frågans tidigare behandling

Brottet hets mot folkgrupp

För hets mot folkgrupp döms, enligt 16 kap. 8 § brottsbalken, den som - i

uttalande eller i annat meddelande som sprids - hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Straffet

är fängelse i högst två år. I ringa fall är dock straffet böter.

Den ursprungliga bestämmelsen om hets mot folkgrupp tillkom år 1948.

Bestämmelsen utgör en begränsning av den i regeringsformen grundlagsfästa

yttrandefriheten, närmast med hänvisning till allmän ordning och säkerhet.

Kravet på hot eller uttryck för missaktning

Enligt den ursprungliga lydelsen bestod den brottsliga gärningen i hot, förtal

eller smädelse. Dessa ord var att förstå enligt gängse språkbruk, och så är

också fallet med "hotar" i den nu gällande texten. Uttrycket omfattar således

inte endast sådana handlingar som kriminaliserats genom bestämmelserna om olaga

hot och olaga tvång. På liknande sätt avses med begreppet missaktning inte

endast förtal och smädelser utan även andra kränkande omdömen.

Inte endast direkta, utan även indirekta, uttryck för missaktning faller inom

det straffbara området. I rättsfallet NJA 1982 s. 128 konstaterade t.ex. Högsta

domstolen att texten "Zigenare får ej beträda campingen" på en skylt vid

infarten till en campingplats indirekt uttryckte ett omdöme om zigenares

egenskaper och uppträdande, som måste anses nedsättande för folkgruppens

anseende. Gärningen bedömdes som hets mot folkgrupp.

Alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur omfattas inte. Uttalanden

som inte kan anses överskrida gränserna för en saklig kritik av vissa grupper

faller utanför det straffbara området. För straffbarhet krävs att det är fullt

klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig

diskussion rörande gruppen i fråga. Hänsyn till opinionsfriheten och

kritikrätten får dock inte åberopas som skydd för uttalanden som uttrycker

missaktning för en hel folkgrupp på grund av att den t.ex. tillhör en viss

nationalitet och av denna anledning skulle vara mindre värd (se prop. 1970:87 s.

130).

Kravet på spridning av ett uttalande eller annat meddelande

Med spridning avses i bestämmelsen överförande av budskapet till andra personer

utanför den helt privata sfären. I den delen fick bestämmelsen sin nuvarande

utformning år 1988, då det tidigare kravet på att uttalandet skulle göras

offentligen eller spridas bland allmänheten togs bort. Detta innebär att

spridning också inom en sammanslutning eller annars till en begränsad krets kan

omfattas av straffansvaret. Syftet med lagändringen var att rasistiska

organisationers verksamhet skulle förhindras.

Av Högsta domstolens domskäl i rättsfallet NJA 1999 s. 702 framgår att

spridningsrekvisitet skall anses uppfyllt om ett muntligt uttalande fällts inför

en folksamling eller en grupp på ett sätt som gjort det ägnat att uppfattas av

denna. I vad mån de i folksamlingen eller gruppen ingående personerna också

lyssnat och tillgodogjort sig innehållet i uttalandet påverkar däremot inte

ansvarsfrågan.

Spridning kan ske muntligen eller skriftligen men också på annat sätt, t.ex.

genom åtbörder eller genom bilder. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1996

s. 577 slagit fast att bärande av symboler som kan förknippas med nazisternas

förföljelse av judar och andra folkgrupper före och under andra världskriget kan

utgöra hets mot folkgrupp (se mer om detta rättsfall nedan).

De grupper som skyddas av bestämmelsen

De grupper som skyddas genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp är "folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer" när angreppet sker med anspelning på, dvs.

tar sin utgångspunkt i, ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller

trosbekännelse. Något krav på att hotet eller uttrycket för missaktning direkt

avser någon sådan grund ställs dock inte upp. Även uttalanden som innefattar

kränkande beskyllningar om mindervärda egenskaper eller nedsättande handlingar

men endast medelbart grundas på exempelvis etniskt ursprung faller under

bestämmelsen.

Bestämmelsen tar sikte på angrepp som riktas mot kollektivt bestämda grupper och

kollektiv av sådana grupper (t.ex. "befolkningsgruppen invandrare"), något som

i lagtexten markeras genom ordvalet "folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer", se prop. 1981/82:58 s. 44 - 45. Enskilda identifierbara individer

eller grupper av sådana individer, t.ex. en familj som utsätts för förföljelse i

ett bostadsområde, skyddas däremot inte av bestämmelsen. Rasistiska angrepp som

riktas direkt mot individer på grund av t.ex. deras nationella ursprung kan i

stället bestraffas genom andra bestämmelser om bl.a. olaga hot, ofredande eller

förolämpning.

För straffbarhet krävs inte att någon bestämd folkgrupp eller annan sådan grupp

av personer pekas ut. Även allmänna uttalanden, som t.ex. prisar en viss förment

ras, exempelvis "den vita rasen", på ett sådant sätt att andra förmenta raser

måste anses angripna, är straffbara.

Närmare om rättsfallet NJA 1996 s. 577

I rättsfallet NJA 1996 s. 577 hade Högsta domstolen (HD) att ta ställning till

frågan om bärande, bland andra människor, av symboler som kan förknippas med

nationalsocialistiska rörelser och deras idéer kan vara att bedöma som hets mot

folkgrupp. Den i målet åtalade gärningen bestod i att den tilltalade bland

människor på allmän plats hade burit vissa märken med olika symboler. Enligt

åklagarens gärningspåstående representerade symbolerna en våldsinriktad ideologi

med förhärligande av den ariska rasen. Genom att bära symbolerna hade den

tilltalade spritt ett meddelande som uttrycker hot och missaktning för andra

folkgrupper.

HD:s majoritet konstaterade inledningsvis att bärande av emblem eller

uppträdande i viss klädsel kan vara att uppfatta som ett meddelande enligt

bestämmelsen om hets mot folkgrupp, under förutsättning att emblemet eller

klädseln otvetydigt ger en koppling till en viss åsiktsriktning. Bland märkena

på den tilltalades klädsel ansåg majoriteten att örnen och lagerkransen, genom

sin likhet med symboler, frekvent använda i Nazityskland, gav en tydlig koppling

till Tredje riket. Även övriga märken ansågs vara sådana att de kunde

förknippas med symboler använda av nationalsocialistiska rörelser under 1930-

och 1940-talen.

Majoriteten fortsatte: Vissa vid nyssnämnda tid förekommande symboler får i dag

anses vara starkt förknippade inte endast med de nämnda rörelserna i och för sig

utan i hög grad också med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till

förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är

intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi. Exempel på en sådan symbol som, i

linje med det sagda, numera också förknippas med en allmän nedvärdering av

andra folkgrupper än den nordiska utgör hakkorset. Till väsentligen samma

kategori får hänföras också det märke med örn och lagerkrans som den tilltalade

bar. De övriga symboler som omfattas av åtalet är närmast ägnade att förstärka

det budskap som örnmärket sålunda får anses förmedla. Det kan för övrigt

anmärkas att bärande av märken som kanske inte ensamma kan anses sprida ett

meddelande av angivet slag kan innebära en sådan spridning när de bärs

tillsammans med t.ex. klädsel av viss färg och visst snitt.

Avslutningsvis konstaterade majoriteten att den tilltalade, genom att bära

märkena bland andra människor på den aktuella platsen, spritt ett sådant budskap

som tidigare berörts, att han måste ha insett detta och att budskapet uttryckte

missaktning mot människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska.

Gärningen bedömdes som hets mot folkgrupp.

Hets mot folkgrupp som ett tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott

Rätten att ge ut och sprida tryckta skrifter och att i dem uttrycka tankar och

åsikter regleras i tryckfrihetsförordningen (TF), medan motsvarande frihet att

yttra sig i vissa andra närmare angivna medier, såsom ljudradio, television,

filmer, videogram och ljudupptagningar, regleras i yttrandefrihetsgrundlagen

(YGL).

TF innehåller i 7 kap. 4 och 5 §§ en fullständig uppräkning av de gärningar som

utgör tryckfrihetsbrott, när de begås genom tryckt skrift och är straffbara

enligt vanlig lag. En av dessa gärningar är hets mot folkgrupp (7 kap. 4 § 11).

I 5 kap. 1 § första stycket YGL sägs att de gärningar som anges som

tryckfrihetsbrott i 7 kap. 4 och 5 §§ TF skall anses som yttrandefrihetsbrott om

de begås i en av YGL skyddad framställning och är straffbara enligt lag.

TF och YGL innehåller båda den s.k. instruktionen (1 kap. 4 § TF och 1 kap. 5 §

YGL). Denna innebär att den som dömer över missbruk av tryck- eller

yttrandefriheten eller vakar över dessa friheter skall betänka att de utgör en

grundval för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än

framställningssättet och hellre fria än fälla.

När det gäller påföljder för tryck- och yttrandefrihetsbrott hänvisar TF och YGL

till brottsbalken.

I TF och YGL finns särskilda regler för åtalspreskription. Dessa är för

närvarande föremål för överväganden i ett annat lagstiftningsärende. Regeringen

har i en lagrådsremiss den 15 november i år föreslagit förändringar i fråga om

preskriptionstiden för cd- skivor och liknande som saknar uppgifter om ursprung.

Härigenom kommer möjligheterna att ingripa mot bl.a. vit makt-musik att

förbättras.

Promemorian Förbud mot rasistiska symboler m.m.

Justitiedepartementet publicerade i april 1996 (dvs. före Högsta domstolens dom

i det nämnda rättsfallet NJA 1996 s. 577) promemorian Förbud mot rasistiska

symboler m.m. (Ds 1996:33). I promemorian föreslogs att lagen om förbud mot

politiska uniformer skulle upphävas och ersättas med en ny straffbestämmelse i

brottsbalken. Enligt förslaget skulle det vara straffbart att, på ett sätt som

är ägnat att väcka allmän anstöt, offentligt bära eller annars offentligt bruka

symboler som kan förknippas med allvarlig förföljelse av folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung eller trosbekännelse. Samtidigt gjordes i promemorian bedömningen att

det inte skulle införas något nytt förbud mot att bära uniform eller likartad

klädsel, motsvarande det som finns i lagen om förbud mot politiska uniformer.

Promemorian remissbehandlades, men ledde inte till lagstiftning. Regeringen

gjorde därefter, i direktiven till Kommittén om straffansvar för organiserad

brottslighet, m.m. (dir. 1998:66), bedömningen att det med hänsyn till utgången

i rättsfallet NJA 1996 s. 577 får anses att det för närvarande inte finns något

behov av ett specifikt förbud mot att bära rasistiska symboler.

5.2 Den kriminaliserade gärningen

Regeringens bedömning: Kommitténs förslag till införande av grovt

förargelseväckande beteende som ett nytt brott samt till ändring av

brottsbeskrivningen för hets mot folkgrupp bör inte genomföras.

Kommitténs förslag: En särskild straffskala - böter eller fängelse i högst sex

månader - införs för grovt förargelseväckande beteende. Den skall tillämpas när

brottet förargelseväckande beteende är att anse som grovt därför att beteendet

måste förknippas med brott mot mänskligheten. Brottet förargelseväckande

beteende görs inte till ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

Begreppet "uttrycka missaktning" utmönstras ur bestämmelsen om hets mot

folkgrupp. För straffbarhet skall krävas att gärningsmannen i ett uttalande

eller annat meddelande som sprids hotar, hånar eller smädar en sådan grupp som

avses i bestämmelsen eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av

gruppens människovärde. Det skall vidare i lagtexten markeras att det för

straffbarhet krävs att meddelandet framförts med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Motsvarande ändringar i

bestämmelsen om hets mot folkgrupp skall göras i tryckfrihetsförordningen, med

verkan också för yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat

förslagen utan erinran.

Ett antal remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern, Riksåklagaren och Hovrätten

för Nedre Norrland avstyrker dock eller ställer sig kritiska till förslagen.

Både Justitiekanslern och Riksåklagaren anser att förslagen skulle innebära en

omotiverad avkriminalisering av straffvärda handlingar. Justitiekanslern menar

att det med den av kommittén föreslagna ordningen - en inskränkning av brottet

hets mot folkgrupp och i stället ett nytt brott, grovt förargelseväckande

beteende - skulle bli straffritt att exempelvis bära olika tryckta produkter med

rasistiska symboler och liknande liksom att visa filmer och videogram där

sådana symboler och Hitlerhälsningar förekommer, såvida inte omständigheterna är

sådana att de nya, mer begränsade, förutsättningarna för tillämpning av

straffstadgandet om hets mot folkgrupp är uppfyllda.

Vissa remissinstanser, t.ex. Svea hovrätt, har också pekat på risken för

avgränsningsproblem. Riksdagens ombudsmän (JO) tillstyrker i och för sig att

tillämpningsområdet för bestämmelsen om hets mot folkgrupp begränsas på det sätt

som kommittén föreslår, om än med en annan ordalydelse, men framhåller

samtidigt att frågan om annan kriminalisering av bärande av märken och andra

handlingar som för tankarna till nazismens brott måste bli föremål för

ytterligare överväganden, om bestämmelsen om hets mot folkgrupp ändras på

föreslaget sätt.

Även i övrigt har olika invändningar framförts mot förslaget avseende grovt

förargelseväckande beteende. Bland andra JO, Åklagarmyndigheten i Västerås,

Åklagarmyndigheten i Linköping, Åklagarmyndigheten i Malmö, Åklagarmyndigheten i

Umeå och Sveriges domareförbund ställer sig kritiska till kommitténs förslag om

att beteendet skall vara sådant att det "måste förknippas med brott mot

mänskligheten". Riksåklagaren anser att det inte är rimligt att hets mot

folkgrupp i dess ringa form straffas med enbart böter medan grovt

förargelseväckande beteende - som enligt kommittén är tänkt att vara ett

subsidiärt brott i förhållande till hets mot folkgrupp - straffas med böter

eller fängelse i högst sex månader. Några instanser pekar på att "grovt

förargelseväckande beteende" ger ett bagatelliserande intryck.

Skälen för regeringens bedömning

I det följande behandlas inte frågan om kriminalisering av hets mot

homosexuella. Regeringen återkommer i stället till den frågan i avsnitt 6.

Förslaget om införande av brottet grovt förargelseväckande beteende

Kommittén har ansett att det finns goda skäl att strama upp och precisera

rekvisiten när det gäller brottet hets mot folkgrupp och att man måste överväga

om inte vissa av de gärningar som i dag anses utgöra hets mot folkgrupp skall

hänföras till någon annan brottskategori.

Som skäl för sitt förslag att införa det nya brottet grovt förargelseväckande

beteende har kommittén anfört att det syftar till att göra klart att vissa typer

av beteenden på allmän plats i princip alltid skall vara straffbara. Om en

sådan gärning, t.ex. utförande av s.k. Hitlerhälsning eller bärande av en

nazistisk symbol, inte uppfyller kriterierna för att kunna bedömas som hets mot

folkgrupp, skall den i vart fall kunna bestraffas som grovt förargelseväckande

beteende. Vidare vill kommittén som grovt förargelseväckande beteende

kriminalisera andra liknande gärningar, som i dag inte kan bestraffas på grund

av att spridningsrekvisitet i bestämmelsen om hets mot folkgrupp inte kan anses

uppfyllt. Kommittén föreslår därför att det i bestämmelsen om förargelseväckande

beteende i 16 kap. 16 § brottsbalken skall införas ett nytt andra stycke där

det anges att det skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader för

grovt förargelseväckande beteende om ett sådant beteende som anges i

bestämmelsens första stycke är grovt därför att det måste förknippas med brott

mot mänskligheten.

Regeringen har förståelse för kommitténs önskemål om en klar och tydlig

reglering som underlättar för polis och åklagare i den praktiska

rättstillämpningen. Den föreslagna bestämmelsen om grovt förargelseväckande

beteende väcker dock, såsom också Riksdagens ombudsmän (JO) har anfört, ett

antal frågor av såväl principiell som praktisk natur.

Genom bestämmelsen om förargelseväckande beteende är det straffbart att föra

oljud på allmän plats eller att annars offentligen bete sig på ett sätt som är

ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Brottet förargelseväckande beteende

tar alltså sikte på beteenden som är ägnade att väcka förargelse. Det anses

däremot inte få tillämpas så att det inkräktar på åsikts- eller

yttrandefriheten. Regeringen instämmer i JO:s bedömning att det som kommittén

emellertid synes ta sikte på med sitt förslag snarast förefaller vara

manifestationer av åsikter. Det får nämligen i regel antas vara innehållet i de

aktuella symbolerna, kännetecknen eller åtbörderna, eller med andra ord den

åsikt som gärningsmannen genom detta innehåll ger uttryck för, som är ägnat att

provocera och väcka förargelse. Det avsedda tillämpningsområdet för det

föreslagna grova brottet skiljer sig således avsevärt från den nuvarande

regleringen trots att någon ändring inte föreslås beträffande denna.

Enligt kommitténs förslag skall inte heller det nya brottet - till skillnad från

vad som gäller för hets mot folkgrupp - göras till ett tryck- eller

yttrandefrihetsbrott. Detta innebär bl.a. att det inte skulle vara möjligt att

ingripa mot brottet om det skett i exempelvis en tryckt skrift.

Ett par remissinstanser har invänt att kommittén inte tillräckligt tycks ha

analyserat förslagets konsekvenser på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

området. Justitiekanslern och Riksåklagaren har mot förslaget invänt att det

skulle innebära en omotiverad avkriminalisering av straffvärda handlingar inom

det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Justitiekanslern har framfört

att det i ganska stor utsträckning marknadsförs tryckta produkter med rasistiska

symboler. Sålunda har det i olika sammanhang påträffats tryckta klistermärken

och planscher samt tröjor med tryckt text och tryckta bilder, som i sig kunnat

bedömas som innefattande tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Också

innehållet i videogram har bedömts straffbart som yttrandefrihetsbrottet hets

mot folkgrupp när det har omfattat nazistiska symboler o.d. Justitiekanslern

framhåller att om förslagen genomförs kommer några ingripanden inte längre att

kunna ske mot eller på grund av nazistiska eller annars rasistiska symboler och

andra kännetecken som är framställda i tryckpress eller exempelvis förekommer på

tekniska upptagningar, om det är just innehållet i symbolerna eller

kännetecknen som är förargelseväckande och föranleder åtgärden, detta förutsatt

att innehållet i övrigt inte kan anses innefatta hets mot folkgrupp.

Som framgår nedan gör regeringen i och för sig bedömningen att kommitténs

förslag till ändringar av den som hets mot folkgrupp kriminaliserade gärningen

inte bör genomföras. Med denna bedömning kommer naturligtvis här aktuella

gärningar även fortsättningsvis att kunna hänföras till brottet hets mot

folkgrupp i samma utsträckning som i dag. Det kan dock inte uteslutas att ett

införande av ett nytt brott, som mer specifikt tar sikte på offentligt bärande

av symboler, Hitlerhälsningar etc., skulle kunna leda till att sådana gärningar

i stället i ökad utsträckning skulle komma att bedömas som grovt

förargelseväckande beteende. Risken för avgränsningsproblem är också påtaglig.

De invändningar mot förslaget som bl.a. JO, Justitiekanslern och Riksåklagaren

har framfört är enligt regeringens mening beaktansvärda. Såsom tidigare har

nämnts anses sålunda brottet förargelseväckande beteende inte få tillämpas så

att det inkräktar på åsikts- eller yttrandefriheten. Regeringen delar vidare

uppfattningen att ett genomförande av kommitténs förslag att införa det nya

brottet grovt förargelseväckande beteende skulle kunna få olyckliga konsekvenser

på det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga området. Som framgår av

redovisningen av remissinstansernas synpunkter kan också andra invändningar

riktas mot kommitténs förslag. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att

förslaget inte bör genomföras. Med hänsyn till det vida tillämpningsområde som

bestämmelsen om hets mot folkgrupp har kommit att få i praxis finns det, enligt

regeringens mening, inte heller nu något behov av ett specifikt förbud mot att

bära rasistiska symboler och liknande.

Beskrivningen av den som hets mot folkgrupp kriminaliserade gärningen

Kommitténs bedömning är att bestämmelsen om hets mot folkgrupp är i huvudsak väl

avvägd i fråga om vad som skall vara kriminaliserat som sådant brott.

Regeringen delar denna bedömning.

Kommittén har dock funnit anledning att föreslå ett förtydligande i fråga om vad

som skall vara straffbart. Den har nämligen funnit att den nuvarande

utformningen av bestämmelsen i förening med senare års praxis har skapat en

osäkerhet om hur långt det straffbara området sträcker sig i fråga om

meddelanden som framförs på annat sätt än i tal och skrift, t.ex. genom åtbörder

eller genom bärande av olika symboler. Kommittén har därför sett skäl att

strama upp och precisera rekvisiten i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Den

menar att det är möjligt att ta bort det vaga rekvisitet "uttrycka missaktning"

utan att någon ökning av utrymmet för icke straffbara meddelanden sker, om man i

stället kräver att meddelandet måste ge uttryck för nedvärdering av den

aktuella befolkningsgruppens människovärde.

Samtidigt, säger dock kommittén, kan det vara så att det i stället för

rekvisitet "uttrycka missaktning" är frågan om vad som kan anses utgöra ett

meddelande och vad som skall krävas i fråga om ett meddelandes tydlighet som har

vållat osäkerhet. Kommittén framhåller härvid att det måste vara alldeles

tydligt och otvetydigt att en symbol eller en åtbörd uttrycker ett sådant

meddelande som hotar eller uttrycker missaktning för en grupp av personer för

att någon skall kunna straffas för att genom användning av symbolen eller genom

åtbörden ha spritt ett meddelande.

Kommittén har mot denna bakgrund försökt finna en lydelse som, på ett tydligare

sätt än i dag, markerar att ett meddelande - i vilken form det än framförs -

måste bedömas i sitt sammanhang när man tar ställning till om det är av sådant

slag att det är fråga om hets mot folkgrupp.

Detta har föranlett kommittén att föreslå att den som i ett uttalande eller

annat meddelande som sprids hotar, hånar eller smädar en sådan grupp som avses i

bestämmelsen eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens

människovärde skall dömas för hets mot folkgrupp, om det sker med anspelning på

någon sådan grund som nämns i bestämmelsen.

Kommitténs förslag är alltså motiverade av önskemålet att förtydliga

bestämmelsen och klargöra dess tillämpningsområde. Regeringen har förståelse för

dessa motiv. Enligt regeringens bedömning skulle dock kommitténs förslag kunna

innebära en inskränkning av tillämpningsområdet för bestämmelsen om hets mot

folkgrupp. Mot bakgrund av den utveckling som redovisats i avsnitt 4.2 är det

vår uppfattning att några ändringar av bestämmelsen om hets mot folkgrupp som

skulle kunna innebära inskränkningar av dess tillämpningsområde inte bör göras

utan att det finns ett påtagligt behov av dem. Dessutom bör det krävas att

ändringarna i så fall kan vägas upp av någon annan, tydligare och effektivare,

reglering.

Rekvisitet "uttrycka missaktning" infördes år 1970. Lagrådet hade dessförinnan

för sin del förordat att de tidigare gällande rekvisiten "hotar, förtalar eller

smädar" skulle behållas med hänvisning till att svårigheter vid avgränsningen av

det straffbara området annars skulle kunna uppkomma. Såväl regeringen som

riksdagen menade dock att det valda nya rekvisitet "uttrycka missaktning"

innebar att FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering

skulle få bättre täckning i svensk rätt. Bl.a. skulle, enligt

departementschefen, de former av förlöjligande av viss folkgrupp som inte kan

anses utgöra smädelse i praktiken undantagslöst bli straffbara (prop. 1970:87 s.

129).

Kommittén framhåller att en eventuell förändring av rekvisitet "uttrycka

missaktning", mot bakgrund av uttalandena om varför det ursprungligen valdes och

då det straffbara området bör behållas intakt, bör ske med stor försiktighet.

Regeringen delar denna bedömning. Ytterligare ett skäl till sådan försiktighet

är att gränsdragningssvårigheter självfallet kan uppstå oavsett vilket uttryck

som väljs för att bestämma den brottsliga gärningen, något som också påpekades

redan i 1970 års lagstiftningsärende. Enligt regeringens mening bör det krävas

mycket starka skäl för att nu ersätta ett rekvisit som har funnits i lagtexten i

30 år och kring vilket praxis under lång tid har utbildats när någon saklig

förändring av bestämmelsens innebörd inte är avsedd. En sådan åtgärd riskerar

nämligen att medföra osäkerhet i rättstillämpningen och kan få svåröverblickbara

konsekvenser.

Det är svårt att säkert bedöma vilka närmare konsekvenser kommitténs förslag

skulle kunna komma att få i den praktiska tillämpningen. En del remissinstanser

har påpekat att förslaget skulle kunna leda till en icke avsedd inskränkning av

det kriminaliserade området och till svårbemästrade avgränsningsproblem.

Regeringen kan ansluta sig till dessa farhågor. Såsom kommittén konstaterar har

den gällande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i praxis fått en vidsträckt

tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta, uttryck för

rasism eller främlingsfientlighet. Regeringen ser inte några skäl att nu

inskränka detta tillämpningsområde.

Mot denna bakgrund och då den nuvarande bestämmelsen, enligt vad bl.a.

Justitiekanslern och Riksåklagaren anger, inte har vållat några

tillämpningsproblem, har det enligt regeringens mening inte framkommit

tillräckliga skäl för att nu ändra bestämmelsens handlingsrekvisit. Regeringen

gör därför bedömningen att kommitténs förslag i denna del inte bör genomföras.

5.3 Beskrivningen av de grupper som skyddas, m.m.

Regeringens bedömning: Även fortsättningsvis bör sådana kollektivt bestämda

grupper som skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp beskrivas genom

angivande av kategorierna folkgrupp eller annan sådan grupp av personer. Ordet

ras bör inte utmönstras ur den aktuella bestämmelsen.

Kommitténs förslag: Ordet "befolkningsgrupp" skall, utan att någon saklig

förändring är avsedd, ersätta uttrycken "folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer". Motsvarande ändring görs i tryckfrihetsförordningen, med verkan även

för yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.

Kommittén har inte lämnat några förslag till utmönstring av ordet ras ur

bestämmelsen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal remissinstanser har uttalat sig särskilt i

aktuella frågor.

Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet

ifrågasätter om ordet "befolkningsgrupp" utan någon saklig förändring kan

ersätta uttrycken "folkgrupp eller annan sådan grupp av personer".

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) menar att

förslaget rent språkligt är problematiskt, eftersom man behåller

brottsrubriceringen hets mot folkgrupp, trots att begreppet folkgrupp inte

längre återfinns i själva paragraftexten. Hovrätten för Nedre Norrland och

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) anser att även brottsrubriceringen

bör ändras till "hets mot befolkningsgrupp".

Landsorganisationen i Sverige (LO) föreslår att ordet ras skall utmönstras ur

lagstiftningen. Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) finner dock

formuleringen "med anspelning på ras" relevant eftersom den syftar på

föreställningen hos den som hetsar eller hotar. Integrationsverket är rent

allmänt kritiskt till ett fortsatt användande av ordet ras i lagstiftningen men

påpekar att det inte desto mindre, eller just därför, bör vara straffvärt att

använda ordet ras i nedsättande mening.

Skälen för regeringens bedömning

Kategorierna folkgrupp eller annan sådan grupp av personer

De grupper som skyddas genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp är som tidigare

sagts "folkgrupp eller annan sådan grupp av personer" när angreppet sker med

anspelning på, dvs. tar sin utgångspunkt i, någon av grunderna ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Det är kollektivt

bestämda grupper som avses. Att också kollektiv av olika sådana grupper - men

däremot inte grupper av enskilda identifierbara individer, t.ex. en familj som

utsätts för förföljelse i ett bostadsområde - omfattas av bestämmelsens

tillämpningsområde har markerats genom att kategorin "annan sådan grupp av

personer" har lagts till i bestämmelsen. Bestämningen "sådan" markerar härvid

avgränsningen (se prop. 1981/82:58 s. 44 - 45). Ordet "sådan" är alltså bara en

bestämning av storleken på det kollektiv som omfattas. Kategorierna "folkgrupp

eller annan sådan grupp av personer" omfattar sålunda gruppen "invandrare" och

andra liknande heterogena kollektiv av grupper. I det relevanta sammanhanget

bestäms gruppen eller grupperna i fråga av den gemensamma egenskap eller

liknande grund som kränkningarna anspelar på. Regeringen anser, i likhet med

kommittén, att detta tillämpningsområde bör behållas.

Kommitténs förslag att ersätta kategorierna folkgrupp och annan sådan grupp av

personer med ordet befolkningsgrupp syftar inte heller till någon saklig

ändring. Det bör emellertid, enligt regeringens mening, krävas rätt starka skäl

för att ändra den gällande ordalydelsen i en bestämmelse kring vilken praxis har

hunnit utbildats utan att någon saklig ändring är avsedd. Inte minst bör sådana

skäl krävas när en ändring också skulle innefatta ändring av grundlag. Några

sådana skäl, som t.ex. att den gällande ordalydelsen skulle ha lett till

tolknings- eller tillämpningssvårigheter i praxis, har inte framkommit. Mot den

bakgrunden och då det, som Institutionen för journalistik och masskommunikation

vid Göteborgs universitet har påpekat, är tveksamt om ordet "befolkningsgrupp"

utan någon saklig förändring kan ersätta kategorierna "folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer" anser regeringen att kommitténs förslag i denna del

inte bör genomföras. Vid denna bedömning uppstår inte heller någon bristande

överensstämmelse mellan den väl inarbetade brottsrubriceringen hets mot

folkgrupp och ordalydelsen i bestämmelsen.

Frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella behandlas i avsnitt 6. Där

föreslår regeringen att bestämmelserna om hets mot folkgrupp skall utvidgas så

att de omfattar även hot och uttryck för missaktning mot folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Förslagen i det

avsnittet påverkar inte den bedömning som görs här.

Ordet ras

Ett par remissinstanser har väckt frågan om inte ordet ras bör utmönstras ur

bestämmelsen.

Riksdagen har uttalat att det inte finns någon vetenskaplig grund för att dela

in människor i skilda raser och ur biologisk synpunkt följaktligen inte heller

grund för att använda ordet ras om människor (bet. 1997/98:KU29, rskr.

1997/98:185). Mot bakgrund härav, och då användningen av ordet ras i

författningstexter riskerar att underblåsa fördomar, har riksdagen uttalat att

regeringen bör göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras

förekommer i svenska författningar som inte grundas på internationella texter

och, där så är möjligt, föreslå en annan definition.

Regeringen gav därför den 17 juni 1999 en särskild utredare (Ju 1999:10, dir.

1999:49) i uppdrag att bl.a. göra en inventering av i vilken mån termen ras

används om människor i lagar och förordningar och analysera i vilken

utsträckning det är möjligt och lämpligt att utmönstra termen ur olika

bestämmelser.

Utredaren behandlar frågan i sitt slutbetänkande Ett effektivt

diskrimineringsförbud, Om olaga diskriminering och begreppen ras och sexuell

läggning (SOU 2001:39). Utredarens slutsats är att det finns starka skäl för en

utmönstring, eller i förekommande fall ett utbyte, av ordet ras i

lagstiftningen, och att detta också är möjligt. Eftersom ordet ras förekommer i

lagstiftning av varierande karaktär är det dock, enligt utredaren, inte

uteslutet att det kan finnas skäl att välja olika sätt i olika författningar för

att beskriva den krets av personer som lagstiftningen i fråga avser att skydda.

Utredaren framhåller att det självfallet är viktigt att försäkra sig om att en

utmönstring av ordet ras inte leder till ett försämrat skydd för någon

befolkningsgrupp. För det fall att ordet ras ändå skulle anses böra förekomma i

lagtext bör, enligt utredaren, ett avståndstagande markeras, till exempel genom

att man i stället för enbart ordet "ras" använder uttryck som "föreställning om

ras" eller möjligen "anspelning på ras".

Enligt tilläggsdirektiv (dir. 2001:14) var det dock inte utredarens uppgift att

lämna konkreta förslag till författningsändringar eller andra åtgärder.

Utredaren skulle i stället övergripande redovisa sina resultat och

ställningstaganden samt lämna förslag till inriktning på det fortsatta arbetet.

Anledningen till begränsningen av uppdraget var att en annan utredning skall få

i uppdrag att studera möjligheterna till en mer generell lagstiftning mot

diskriminering som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och

diskrimineringsgrunder. I denna översyn skall 1999 års diskrimineringsutrednings

ställningstaganden ingå som ett underlag. Utredningens betänkande har därför

inte remitterats.

Enligt regeringens uppfattning är frågan om användningen av ordet ras om

människor i lagtext komplicerad. Den rymmer flera olika aspekter. Frågan kommer

nu att utredas vidare. I avvaktan på resultatet av en sådan utredning är det

tills vidare viktigt att försäkra sig om att inte en utmönstring, som görs med

de bästa avsikter, av ordet ras i en viss författningstext leder till ett icke

avsett försämrat skydd för någon grupp. I bestämmelsen om hets mot folkgrupp är

det dessutom så att man i lagtexten försöker beskriva en gärning som grundar sig

på en uppfattning eller föreställning hos gärningsmannen eller ett särskilt

klandervärt motiv för hans eller hennes handlande.

5.4 Grova fall av hets mot folkgrupp

Regeringens förslag: I bestämmelsen om hets mot folkgrupp införs en särskild

straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år - för grova brott.

Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft

ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal

personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Regeringens bedömning: Kommitténs förslag att införa straffansvar för

förberedelse eller stämpling till grova brott bör inte genomföras.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag när det

gäller införandet av en särskild straffskala för grova brott. Enligt kommitténs

förslag skall emellertid straffskalan för grova brott tillämpas om brottet, med

hänsyn till att gärningsmannen anstiftat eller lett en särskilt omfattande

sammankomst eller kampanj där straffbara meddelanden har spritts, eller annars

är att anse som grovt.

Straffansvar skall dessutom införas för förberedelse eller stämpling till sådana

fall av hets mot folkgrupp. Förberedelse eller stämpling skall dock inte vara

straffbart inom det grundlagsskyddade området.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker eller har ingen erinran mot

kommitténs förslag om att införa en särskild straffskala för grova brott. Några

remissinstanser har dock synpunkter på kommitténs förslag till utformning av det

grova brottet.

Justitiekanslern och Riksåklagaren anser att tillämpningsområdet enligt

kommitténs förslag blir för snävt. De framhåller att även särskilt kränkande

eller hotfulla uttalanden bör kunna bedömas som grovt brott. Justitiekanslern

framhåller vidare vikten av att den nya straffskalan kan tillämpas också vid

tryck- eller yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Justitiekanslern anför,

som exempel på ytterligare omständigheter som bör kunna beaktas vid bedömningen

av om brottet är grovt, att uttalandena har fått stor spridning eller gjorts i

stor omfattning eller att spridningen har skett som ett led i en affärsmässig

verksamhet. Justitiekanslern påpekar också att orden "gärningsmannen har

anstiftat" kan ge upphov till tolkningssvårigheter.

Sveriges Radio AB och Sveriges Television AB anser att det bör klargöras att den

strängare straffskalan för hets mot folkgrupp inte bör användas enbart av det

skälet att brottet begåtts i en radio- eller TV-sändning.

Sametinget anser att förberedelse och stämpling till hets mot folkgrupp som är

grov skall vara straffbar också inom det grundlagsskyddade området. I övrigt har

de remissinstanser som har yttrat sig tillstyrkt eller inte haft någon erinran

mot förslaget avseende förberedelse och stämpling.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

En särskild straffskala för grova brott

Påföljden för hets mot folkgrupp är i dag fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, böter. Någon särskild straffskala för grova brott finns inte.

Domstolspraxis i fråga om val av påföljd har, enligt vad kommittén har

redovisat, varit ganska varierande. Till synes liknande gärningar bedöms ibland

som ringa brott och påföljden blir då böter, medan det i andra fall döms för

normalgraden av hets mot folkgrupp. I det senare fallet döms ofta till ett kort

fängelsestraff, med hänvisning till att det är fråga om brott av sådan art att

fängelse bör väljas som påföljd. Ibland döms dock till en icke frihetsberövande

påföljd, dvs. till villkorlig dom eller skyddstillsyn.

En annan aspekt är att brott av allvarligare slag inte tycks föranleda någon

egentlig skärpning av straffet. Vid rasistiska möten eller konserter har det

t.ex. inte alltid gjorts skillnad mellan anförare eller arrangörer å ena sidan

och åhörare å andra sidan. Bara i ett fåtal fall har det dömts till längre

fängelsestraff än en månad.

Enligt regeringens mening kan inte sådana fall där någon t.ex. i stor skala och

till en vid krets sprider cd-skivor, videogram, tryckta skrifter m.m. med

rasistiskt och liknande innehåll i straffvärdehänseende jämställas med att någon

i en trängre krets och vid något enstaka tillfälle uttalar sig kränkande eller

hotfullt på ett straffbart sätt. Såsom Lagrådet påpekar i sitt yttrande ger den

nuvarande straffskalan i och för sig möjligheter att nyansera straffmätningen,

men så tycks hittills inte ha skett i någon större utsträckning i rättspraxis.

Regeringen delar också kommitténs och remissinstansernas bedömning att det nu,

mot bakgrund av det stora antal rasistiska sammanslutningar som vuxit fram i

Sverige under 1990-talet och den ökande propagandaverksamhet som dessa bedriver,

finns ett behov av att införa en särskild straffskala för grova brott. De

flesta av dessa sammanslutningar är visserligen små, men de riskerar att bli en

grogrund för en växande rasism. I vissa fall bedrivs en systematisk och noga

planlagd verksamhet av uttalad propagandakaraktär. Sådan brottslig

propagandaverksamhet kan vara av så allvarlig beskaffenhet att nu gällande

straffmaximum ter sig otillräckligt. Man kan t.ex. tänka sig fall där

spridningen har avsett många framställningar av osedvanligt kränkande karaktär

som dessutom systematiskt har spritts i ett stort antal exemplar. Mot denna

bakgrund framstår det som motiverat att införa en möjlighet till strängare

påföljder än vad som i dag är möjligt. Regeringen delar kommitténs uppfattning

att detta bör ske genom införande av en bestämmelse med en särskild straffskala

för grova brott, i vilken sådana omständigheter som bör beaktas vid bedömningen

av om brottet skall anses som grovt också anges.

Den av kommittén föreslagna straffskalan för grova brott är enligt regeringens

mening väl avvägd. Regeringen delar emellertid Justitiekanslerns uppfattning att

ordet "anstiftat" i kommitténs förslag till brottsbeskrivning, avseende

gärningsmannaskap, för det grova brottet kan leda till tolkningssvårigheter. Mot

bakgrund härav och med anledning av remissinstansernas synpunkter i övrigt

anser regeringen att det finns skäl att utforma bestämmelsen om det grova

brottet på ett sätt som något avviker från vad kommittén har föreslagit.

Utformningen bör, enligt regeringens mening, spegla det förhållandet att

tillämpningen av den stränga straffskalan är tänkt att präglas av de skäl som

motiverar att den införs, nämligen behovet av att motverka de rasistiska

sammanslutningar som vuxit fram i Sverige under 1990-talet och deras ökande

propagandaverksamhet på området. Enligt regeringens uppfattning är det i detta

sammanhang viktigt att en samlad bedömning av brottets svårhetsgrad, med hänsyn

tagen till samtliga relevanta omständigheter, kan göras vid tillämpningen.

Lagtexten bör därför ange sådana omständigheter som normalt sett bör beaktas i

sammanhanget, men samtidigt lämna utrymme för hänsynstagande - i såväl

förmildrande som försvårande riktning - också till andra omständigheter.

Att ett uttalande varit av särskilt kränkande eller hotfull karaktär bör, enligt

regeringens mening, normalt ses som en försvårande omständighet vid bedömningen

av gärningar som utgör hets mot folkgrupp. Samtidigt bör i regel inte den

omständigheten att uttalandet haft en sådan karaktär ensam medföra att gärningen

skall bedömas som grovt brott i exempelvis ett sådant fall där gärningen har

avsett ett enstaka uttalande inför en begränsad krets personer. Det bör också

tillmätas stor betydelse om meddelandet har fått omfattande spridning, särskilt

om spridningen har skett som ett led i en verksamhet av propagandakaraktär.

Enbart det förhållandet att ett straffbart meddelande har fått stor spridning

bör dock inte alltid medföra att brottet skall bedömas som grovt. I så fall

skulle straffbara meddelanden som spritts genom en TV-sändning eller en

dagstidning med större upplaga i princip regelmässigt, enbart på denna grund,

bedömas som grova brott. Detta är inte regeringens avsikt. Omständigheterna i

sådana fall behöver nämligen inte alltid vara så försvårande att de motiverar

att gärningarna bedöms som grova brott. Som exempel kan nämnas meddelanden i

form av satir eller "tittarröster" eller insändare, som kanske dessutom endast

med snäv marginal överskridit gränsen för det tillåtna.

För att en gärning skall bedömas som grov bör det normalt i stället krävas både

att meddelandets innehåll på angivet sätt klart överskridit gränsen för det

tillåtna och att meddelandet spritts i stor omfattning som ett led i en

verksamhet av propagandakaraktär.

Lagrådet förordar i sitt yttrande att bestämmelsen utformas i enlighet med den

teknik som brukar användas för grova brott. Lagrådet lämnar också ett exempel på

hur en sådan utformning skulle kunna se ut.

Som Lagrådet påpekar är det regeringens avsikt att meddelandets innehåll och

dess spridning skall utgöra sådana omständigheter som skall särskilt beaktas vid

bedömningen av om brottet är grovt. Regeringen delar Lagrådets uppfattning när

det gäller utformningen av bestämmelsen. På Lagrådets inrådan föreslår

regeringen därför att det vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt

beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och

spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka

betydande uppmärksamhet.

Vi återkommer till dessa frågor i författningskommentaren.

Avslutningsvis bör här tilläggas att frågan om kriminalisering av hets mot

homosexuella behandlas i avsnitt 6. Där föreslår regeringen att bestämmelserna

om hets mot folkgrupp skall utvidgas så att de omfattar även hot och uttryck för

missaktning mot folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

sexuell läggning. Förslaget till införande av en särskild straffskala för grova

fall av hets mot folkgrupp är således avsett att kunna omfatta även dessa

situationer.

Förberedelse och stämpling

Hets mot folkgrupp är i dag inte kriminaliserat på förberedelse- eller

stämplingsstadiet. Inte heller försök till hets mot folkgrupp är kriminaliserat.

En del sådana gärningar som enligt regeringens förslag skall anses som grova

fall av hets mot folkgrupp kan tänkas vara straffvärda redan på planerings- och

försöksstadierna. Detta skulle i och för sig kunna tala för en kriminalisering

av förberedelse och stämpling liksom även av försök till sådana brott. För att

en kriminalisering av handlingar som inte tidigare har varit straffbara skall

genomföras, måste emellertid kriminaliseringen framstå som en metod som är ägnad

att någorlunda effektivt motverka de straffvärda handlingarna. I kravet på

effektivitet ligger bl.a. att det skall vara möjligt att i praktiken

upprätthålla kriminaliseringen, något som också är viktigt för förtroendet för

straffsystemet som sådant. En straffbestämmelse måste sålunda kunna ges en sådan

utformning att polis och åklagare har rimliga möjligheter att ingripa mot och

utreda överträdelser.

En kriminalisering som den av kommittén föreslagna skulle kunna träffa vissa

sådana gärningar som syftar till ett fullbordat brott, men som inte har lett

till brottets fullbordan eller till inledande av ett försök. Motivet till

förslaget är att ingripanden, av preventiva skäl, bör kunna ske innan brottet

fullbordas.

I fråga om sådana framställningar som omfattas av tryckfrihetsförordningens (TF)

och yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) tillämpningsområden måste dock i detta

sammanhang beaktas det s.k. censurförbudet. Förbudet innebär att ingripanden

inom TF:s och YGL:s tillämpningsområden, enligt dessa grundlagar, inte får ske

före den s.k. utgivningstidpunkten, dvs. den tidpunkt vid vilken spridningen av

ett yttrande anses påbörjad. Inom grundlagarnas tillämpningsområden skulle det

därför inte vara tillåtet att ingripa mot gärningar på planeringsstadiet i andra

fall än då dessa stämplings- eller förberedelsegärningar i sig begåtts genom

yttranden som spritts. Det skulle alltså inte vara tillåtet att i andra fall, av

preventiva skäl, ingripa mot planering av tryck- eller yttrandefrihetsbrottet

hets mot folkgrupp. Med hänsyn härtill har kommittén gjort bedömningen att

förberedelse och stämpling inte skall kriminaliseras inom TF:s och YGL:s

tillämpningsområden. Denna bedömning har också accepterats av remissopinionen.

Värdet av en kriminalisering av förberedelse och stämpling som är begränsad till

att gälla enbart utanför tillämpningsområdena för TF och YGL kan emellertid

ifrågasättas. Som exempel på situationer som en sådan kriminalisering i och för

sig skulle kunna tänkas träffa kan nämnas fall där någon sätter sig i

förbindelse med andra personer för att få till stånd en större manifestation

eller konsert där meddelanden av aktuellt innehåll är avsedda att spridas i stor

omfattning. Möjligtvis skulle bestämmelsen också kunna tillämpas vid planering

av mer storskalig spridning av propaganda via Internet.

Vid sådana manifestationer och konserter brukar dock sådana framställningar, mot

vilka ingripanden får ske endast med stöd av TF eller YGL, regelmässigt

förekomma. Som exempel kan nämnas att tröjor med tryckta texter eller symboler

bärs och att tidningar och cd-skivor säljs. Det förekommer också i stor

utsträckning att man på scenen för en konsert hänger upp flaggor och affischer

med rasistiska motiv eller att sådana flaggor bärs vid en demonstration. Om

yttranden som förmedlas genom sådana framställningar som omfattas av TF och YGL

är avsedda att spridas får dock inte några ingripanden från det allmännas sida

ske innan spridningen har påbörjats.

Vidare bör det beaktas att YGL redan i dag kan vara tillämplig på sådan

spridning som sker via Internet på hemsidor knutna till massmediaföretag (se 1

kap. 9 § YGL). Det finns flera rasistiska publikationer som har utgivningsbevis

och som tillhandahåller artiklar m.m. på sina hemsidor. Dessa hemsidor omfattas

då av YGL. Grundlagen kan även vara tillämplig vid t.ex. massutskick av e-post.

Avgränsningarna i förhållande till TF:s och YGL:s exklusiva tillämpningsområde

och Justitiekanslerns exklusiva behörighet är redan i dag många gånger svåra att

göra i den praktiska tillämpningen. Det finns skäl att anta att en

straffbestämmelse om förberedelse och stämpling till hets mot folkgrupp skulle

förvärra dessa problem.

Slutligen kan det också sättas i fråga i vad mån regeringsformen medger en

kriminalisering av och ingripanden i anledning av vad som planeras förekomma vid

allmänna sammankomster (dit bl.a. konserter räknas) eller demonstrationer.

Enligt 2 kap. 14 § regeringsformen får mötes- och demonstrationsfriheten

begränsas endast av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller

demonstrationen eller till trafiken eller av hänsyn till rikets säkerhet eller

för att motverka farsot. Enligt 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen får en

begränsning aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål

som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot

mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En

begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell

eller annan sådan åskådning. Redan risken att ingripanden enligt den föreslagna

bestämmelsen skulle kunna innebära en otillåten begränsning av mötes- och

demonstrationsfriheten utgör ett starkt skäl mot ett sådant förslag.

Sammanfattningsvis gör regeringen den bedömningen att kommitténs förslag till en

kriminalisering av förberedelse och stämpling möter beaktansvärda invändningar

med bäring på grundlagsreglerade fri- och rättigheter. Förslaget bör därför inte

genomföras.

6 Hets mot homosexuella

6.1 Nuvarande reglering

Det finns i dag inte någon bestämmelse om hets mot homosexuella som motsvarar

den om hets mot folkgrupp. Kränkande eller hotfulla uttalanden med anspelning på

enskilda personers homosexuella läggning kan dock i en del fall vara straffbara

enligt bestämmelserna i brottsbalken om förolämpning, förtal eller olaga hot.

Att bland allmänheten uppmana till våld eller andra brottsliga gärningar mot

homosexuella kan också vara straffbart som uppvigling enligt 16 kap. 5 §

brottsbalken. Uppvigling är, liksom förtal och förolämpning, straffbart också

som tryckfrihets- respektive yttrandefrihetsbrott.

Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken skall domstolarna såsom en försvårande

omständighet vid bedömningen av straffvärdet, vid sidan av vad som gäller för

varje särskild brottstyp, särskilt beakta om ett motiv för brottet varit att

kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan

liknande omständighet. Enligt förarbetena omfattar bestämmelsen sådana fall där

ett motiv för brottet varit att kränka någon på grund av dennes sexuella

läggning.

6.2 Frågans tidigare behandling

Redan utredningen om homosexuellas situation i samhället föreslog i betänkandet

Homosexuella och samhället (SOU 1984:63) att brottsbalkens och

tryckfrihetsförordningens bestämmelser om hets mot folkgrupp skulle ändras så

att även anspelningar på sexuell läggning skulle omfattas av det straffbara

området.

Utredningens förslag behandlades i propositionen 1986/87:124 om de homosexuellas

situation i samhället. Departementschefen ansåg att det inte fanns tillräckliga

skäl att föreslå en ändring av bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Han

underströk att en ändring av brottsbalksbestämmelserna förutsatte att även

tryckfrihetsförordningen ändrades. Han anförde vidare att det krävs starka skäl

för att en grundlagsändring skall företas och att en sådan bör genomföras endast

om den är påkallad av ett påtagligt behov. Det underlag som presenterats i

lagstiftningsärendet var dock, enligt departementschefens mening, inte sådant

att det kunde läggas till grund för en bedömning av i vad mån kränkningar av

homosexuella förekommer i tryckta skrifter eller i övrigt i de situationer som

omfattas av bestämmelserna i brottsbalken. Han framhöll även att det skulle bli

mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en lagstiftning i enlighet med

förslaget. Som exempel framhölls att det var tänkbart att lagstiftningen skulle

drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund och över huvud taget

snarare bidra till en konflikt mellan homosexuella och samhället än att vara

till någon verklig nytta.

Vid den följande riksdagsbehandlingen beredde socialutskottet ärendet i nu

aktuell del (SoU 1986/87:1). I anledning av ett motionsyrkande med ett förslag

till ändring av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i enlighet med

utredningsförslaget förklarade sig utskottet tveksamt till om det förelåg ett

behov av en regeländring och anslöt sig till departementschefens uppfattning.

Frågan om det bör vara straffbart att uttrycka hot och missaktning mot

homosexuella som grupp har därefter behandlats av riksdagen vid ett flertal

tillfällen. Konstitutions- och justitieutskotten har därvid tagit ställning mot

en sådan kriminalisering. Utskotten har som argument anfört att en

kriminalisering skulle innebära en omotiverad inskränkning av den

grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten med oöverblickbara konsekvenser

samt att en lagändring skulle kunna leda till att de homosexuella, på ett sätt

som många av dem inte önskar, pekas ut som en särskild grupp i samhället.

Riksdagen har vid samtliga tillfällen följt utskotten.

Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat

etniskt relaterat våld ansåg i sin rapport Rasistiskt och främlingsfientligt

våld (Ds 1998:35) att hets mot homosexuella bör jämställas med hets mot

folkgrupp. Som skäl härför angavs bl.a. att stark antipati gentemot homosexuella

och homosexualitet (homofobi) utgör en grundläggande beståndsdel i den

nationalsocialistiska och rasideologiska föreställningsvärlden. Homofobin intar,

sägs det i rapporten, en framträdande plats även i svenska nazisters och

rasideologers ideologi. Den inskränkning av yttrandefriheten och tryckfriheten

som skulle bli en konsekvens av en utvidgning av det straffbara området är,

enligt arbetsgruppen, välmotiverad. Arbetsgruppen lade dock inte fram något eget

konkret förslag. Härefter fick Kommittén om straffansvar för organiserad

brottslighet, m.m. regeringens uppdrag att vidare överväga frågan.

På senare tid har riksdagen avslagit olika motioner i frågan med hänvisning till

att Kommittén om straffansvar för organiserad brottslighet, m.m. haft att

överväga frågan och att dess arbete inte bör föregripas.

6.3 Kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp

Regeringens förslag: Hets mot homosexuella som grupp skall kriminaliseras i

brottsbalken. Motsvarande kriminalisering skall också införas inom

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har yttrat sig

tillstyrker att hets mot homosexuella skall kriminaliseras såväl i brottsbalken

som i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Endast tre remissinstanser är tveksamma eller negativa till att över huvud taget

kriminalisera hets mot homosexuella. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter inte

att homosexuellas situation i samhället är utsatt eller att de utgör en målgrupp

för trakasserier från nazistiska och rasistiska grupperingar, men samfundet

menar att kommitténs uppdrag har varit för begränsat eftersom det har gällt

enbart de homosexuellas situation. Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) anser att om en

ny lagstiftning till äventyrs skall genomföras, är det ett minimikrav att det

mycket tydligare definieras vad som är straffbart och att det tydligt framgår

att predikosituationer eller motsvarande inte omfattas av det straffbelagda

området. FSR framhåller vidare vetenskapens frihet samt att det borde vara

självklart att fastslå att debatten och opinionsbildningen måste vara fri, och

människor vara fria att anföra skäl för och emot och starkt hävda sina

synpunkter samt sluta sig samman för att hävda uppfattningar som inte stämmer

med majoritetens. FSR menar också att ett genomförande av förslaget kommer att

öka polariseringen och snarare försvåra homosexuellas möjligheter att på ett

naturligt sätt integreras i kyrko- och församlingsliv. Frälsningsarmén, som

ingår i FSR, har i ett särskilt remissvar ställt sig bakom det remissyttrande

som FSR avgett.

Några instanser anser att hets mot homosexuella skall kriminaliseras endast i

brottsbalken. Bl.a. framhåller Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares

Samarbetsnämnd (KLYS) att en utvidgning av det straffbara området kan få farliga

smittoeffekter i ett yttrandefrihetsperspektiv och leda till krav på

lagstiftning om skydd även åt andra minoritetsgrupper.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av att nu införa en kriminalisering av hets mot homosexuella

Det är i dag inte straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot homosexuella

som grupp.

Att utvidga det kriminaliserade området, dvs. att belägga ytterligare

förfaranden med straff, är en åtgärd som kräver ingående överväganden. För att

en kriminalisering av handlingar som inte tidigare varit straffbara skall

genomföras, måste det föreligga ett påtagligt behov av detta. Det måste röra sig

om handlingar som typiskt sett framstår som straffvärda. Införandet av en

straffsanktion måste också framstå som en åtgärd genom vilket det oönskade

beteendet någorlunda effektivt kan motverkas. Dessa överväganden gör sig

naturligtvis gällande också inom det grundlagsskyddade området. Det krävs mycket

starka skäl för att en grundlagsändring skall företas och en sådan bör

genomföras endast om den är påkallad av ett påtagligt behov.

Enligt regeringens uppfattning råder det ingen tvekan om att homosexuella är en

utsatt grupp i vårt samhälle. Det kan visserligen sägas att det antal brott som

begås mot homosexuella, såvitt kan utläsas av statistiken, är relativt sett

litet och utgör en begränsad del av den totala brottsligheten. Enligt Eva Tibys

avhandling "Hatbrott? - Homosexuella kvinnors och mäns berättelser om utsatthet

för brott" har dock så många som 70 procent av dem som sagt sig varit utsatta

för brott med homofobisk anknytning valt att inte göra någon polisanmälan om

händelsen. Säkerhetspolisen gör också, i de årligen återkommande rapporterna

över brott som utgör hot mot rikets inre säkerhet, bedömningen att det finns

anledning att anta att mörkertalet är stort när det gäller statistik över brott

med homofobisk anknytning. Folkhälsoinstitutet har sedan 1992 haft regeringens

uppdrag att på olika sätt följa situationen för homosexuella samt samordna olika

myndigheters insatser för att öka kunskapen om och motverka diskriminering av

homosexuella. Som Folkhälsoinstitutet framhåller i sitt remissvar visar de

undersökningar om homosexuellas utsatthet för brott som redovisas i utredningen

att homosexuella ofta är utsatta för brott på grund av sin sexuella läggning.

Brotten finns på hela skalan från mord och mordförsök till förtal och

trakasserier.

Brottsstatistiken omfattar inte hets mot homosexuella som grupp eftersom sådana

handlingar inte är straffbara i dag. Att sådana uttalanden som innebär hets -

ofta mycket obehagliga och våldsamma - utgör en inte oväsentlig beståndsdel i de

skrifter och andra meddelanden som sprids av nationalsocialistiska och andra

rasideologiska grupper är dock obestridligt. Agitationen mot homosexuella och

homosexualitet utgör en del i dessa gruppers propaganda och är invävd i den

rasistiska och antisemitiska agitationen i övrigt. Det finns många exempel på

att homosexuella som grupp har fått utgöra måltavla för hat och hot, bl.a. i

skrifter, på Internet och i vit makt-musiken. En del exempel härpå redovisas i

den ovan nämnda rapporten Rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35).

Sådan propaganda är relativt vanligt förekommande. Det bör också nämnas att den

har gjort sig gällande kontinuerligt under lång tid.

Det finns goda skäl att anta att den homofobiska inställning som legat bakom

vissa gärningsmäns angrepp på enskilda människor på grund av deras sexuella

läggning hämtar näring ur den hat-, hot- och hetspropaganda mot homosexuella som

grupp som bedrivs av flertalet nazistiska och i övrigt högerextremistiska

grupperingar och nätverk i vårt land.

Homosexuella har alltså - och har under en längre tid haft - en särskilt utsatt

position jämfört med andra grupper i samhället. De utsätts för en hetspropaganda

av ett slag som det i dag inte finns något egentligt skydd emot.

Mot denna bakgrund anser regeringen, liksom kommittén och en överväldigande

majoritet av remissinstanserna, att det finns mycket starka skäl för att nu

kriminalisera också hets mot homosexuella som grupp.

Behovet av att införa motsvarande kriminalisering också inom

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden

Brottet hets mot folkgrupp är inte bara ett brott enligt brottsbalken, utan

också ett tryckfrihets- och yttrandefrihetsbrott. Med hänsyn till de likheter

som finns mellan brottet hets mot folkgrupp och de gärningar som skulle kunna

straffbeläggas som hets mot homosexuella, måste man överväga vilka skäl som

talar för respektive emot att införa en sådan kriminalisering i brottsbalken

utan att göra någon motsvarande ändring i tryckfrihetsförordningen (TF) och

yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Därvid måste de starka skäl som finns för en

kriminalisering av hets mot homosexuella som grupp vägas mot intresset av att

bibehålla vidast möjliga yttrandefrihet och tryckfrihet.

Regeringen delar den uppfattning, som framförts av flera remissinstanser, att

begränsningarna av yttrandefriheten, särskilt i tryckt skrift och andra

grundlagsskyddade framställningar, skall minimeras och vara så få och tydliga

som möjligt. Tryckfriheten och yttrandefriheten är grundpelare i ett

demokratiskt samhälle och gränserna för dessa intressen skall inte vara

påverkade av olika tillfälliga opinionsströmningar i samhället. Med hänsyn till

den stabilitet som bör prägla grundlagarna måste det alltså finnas starka skäl

för att införa kriminaliseringen även i TF och YGL.

Som Sveriges Radio AB har anfört är kränkningar av homosexuella som grupp något

som tyvärr inte handlar om tillfälliga strömningar i samhället. För en

kriminalisering av hets mot homosexuella också i TF och YGL talar särskilt den

omständigheten att de uttalanden och andra meddelanden som skulle omfattas av

kriminaliseringen i stor omfattning sprids just i skrift eller andra

grundlagsskyddade medier. Det kan konstateras att de befintliga

straffbestämmelserna om förolämpning, förtal och uppvigling etc., som samtliga

kan utgöra såväl tryckfrihets- som yttrandefrihetsbrott, inte erbjuder

tillräckligt skydd mot den hetspropaganda som riktas mot homosexuella som grupp.

Behovet av en kriminalisering gör sig alltså särskilt gällande på det tryck-

och yttrandefrihetsrättsliga området. För att en bestämmelse om hets mot

homosexuella skall vara effektiv måste en motsvarighet till denna bestämmelse

finnas i tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Det är givetvis inte uteslutet att det i framtiden kommer att resas anspråk på

att ytterligare grupper skall skyddas genom en motsvarande kriminalisering i

grundlag och att den nu föreslagna regleringen kommer att anföras som stöd för

sådana anspråk. Enligt regeringens mening bör emellertid farhågor av detta slag

inte ensamma utgöra hinder för en ändring av TF och YGL, om en sådan ändring,

som i detta fall, är angelägen. Bedömningen måste i stället i varje fall grundas

på de faktiska omständigheter som talar för respektive emot att ge en viss

grupp sådant skydd. Härvid måste beaktas att, såsom Lagrådet anför, stor

restriktivitet bör iakttas när det gäller att föra in nya grupper under det

skydd som straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp ger.

Mot den ovan angivna bakgrunden bör utgångspunkten vara att en kriminalisering

av hets mot homosexuella skall införas också i TF:s brottskatalog.

Förutsättningarna för begränsningen av yttrandefriheten och avvägning mot andra

intressen

I 2 kap. regeringsformen (RF) finns bestämmelser om de grundläggande fri- och

rättigheterna, bl.a. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten,

demonstrationsfriheten, föreningsfriheten och religionsfriheten.

Yttrandefriheten beskrivs som en frihet att i tal, skrift eller bild eller på

annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Vissa av de grundläggande fri- och rättigheterna kan begränsas genom lag.

Begränsningar får dock inte göras för vilka ändamål eller i vilken omfattning

som helst. I 2 kap. 12 § andra stycket RF anges att begränsning får göras endast

för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle och

att begränsningen aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det

ändamål som har föranlett den och att den inte heller får sträcka sig så långt

att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som en av folkstyrelsens

grundvalar. I 2 kap. 13 § RF anges därutöver att yttrandefriheten och

informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet,

folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets

helgd eller förebyggande och beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar av

yttrandefriheten och informationsfriheten såvitt nu är i fråga endast ske om

särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömningen av vilka begränsningar som

får ske skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och

informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och

kulturella angelägenheter.

Sedan den 1 januari 1995 gäller den europeiska konventionen angående skydd för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen),

med de ändringar och tillägg som gjorts genom tilläggsprotokoll, som lag i

Sverige. Enligt 2 kap. 23 § RF får lag eller annan föreskrift inte meddelas i

strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

Europakonventionen innehåller i artikel 10 regler till skydd för

yttrandefriheten. Enligt artikeln skall envar äga rätt till yttrandefrihet.

Denna rätt sägs innefatta åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida

uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av

territoriella gränser. Av artikeln framgår dock också att denna frihet får

underkastas vissa inskränkningar. Det anges att utövandet av rätten till

yttrandefrihet må underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar

eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt

samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl.a. den allmänna säkerheten,

förebyggandet av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral

eller annans goda namn och rykte eller rättigheter.

Regeringen anförde i lagrådsremissen att det, enligt vår mening, är uppenbart

att intresset av att skydda gruppen homosexuella mot hot och andra uttryck för

missaktning är ett sådant ändamål som är tillåtet för att begränsa

yttrandefriheten enligt såväl regeringsformen som Europakonventionen. Lagrådet

anför i sitt yttrande att det ytterst är en värderingsfråga huruvida detta

intresse är tillräckligt som skäl för att begränsa yttrandefriheten och

uttrycker förståelse för lagrådsremissens bedömning. Lagrådet finner dock

anledning att framhålla att liknande skäl på goda grunder kan åberopas även i

förhållande till en rad andra utsatta grupper, och att stor restriktivitet bör

iakttas med hänsyn till yttrandefriheten när det gäller att föra in nya grupper

under det skydd som straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp ger, särskilt med

hänsyn till det vidsträckta tillämpningsområde som bestämmelsen har fått.

Regeringen gör inte någon annan bedömning. Vi vill i detta sammanhang hänvisa

till vad som tidigare i detta avsnitt anförts om den relativt vanligt

förekommande och ofta mycket obehagliga agitation och propaganda mot

homosexuella som förekommit under lång tid.

Vi anser inte att en sådan kriminalisering av hets mot homosexuella som vi

föreslår går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som

föranleder begränsningen eller sträcker sig så långt att den utgör ett hot mot

den fria åsiktsbildningen. Det kan också tilläggas att den straffrättsliga

lagstiftningen i flera europeiska länder, däribland Danmark och Norge,

innehåller förbud mot hets mot homosexuella som grupp.

Enligt regeringens uppfattning utgör den föreslagna kriminaliseringen inte

heller något hot mot vetenskapens frihet, den fria åsiktsbildningen,

religionsfriheten eller den fria debatten och opinionsbildningen eller

människors frihet att sluta sig samman för att hävda uppfattningar som inte

stämmer med majoritetens. Den innebär däremot ett fullt godtagbart krav på att

även andra människors rättigheter och den grundläggande demokratiska principen

om alla människors lika värde skall respekteras vid utövandet av dessa fri- och

rättigheter.

Sammantaget anser regeringen att det finns mycket starka skäl för att nu

kriminalisera hets mot homosexuella som grupp, såväl i brottsbalken som inom

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden. Vi

anser att de skäl som talar för en sådan kriminalisering väger tyngre än de

skäl som kan anföras däremot, främst intresset av att behålla yttrandefriheten

oförändrad i denna fråga. Vi föreslår således att hets mot homosexuella som

grupp skall kriminaliseras, såväl i brottsbalken som inom

tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområden.

De starka skäl som talar för en sådan kriminalisering av hets mot homosexuella

måste emellertid, på motsvarande sätt som tidigare har gjorts i fråga om andra

skyddade grupper, även vid den lagtekniska utformningen av kriminaliseringen

vägas mot andra, möjligen motstående, intressen, t.ex. intresset av vidast

möjliga tryck- och yttrandefrihet. Det straffbara området får inte sträckas så

långt att det kommer att omfatta även en saklig diskussion om eller kritik av

homosexualitet. Kriminaliseringen skall inte utgöra ett hinder mot

opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Vidare måste

vetenskapens frihet bevaras. I det sagda ligger också att sådana påståenden som

bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt inte bör omfattas av

kriminaliseringen. Vi återkommer till dessa frågor i avsnitt 6.4.

6.4 Avgränsning och lagteknisk lösning

Regeringens förslag: Brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp utvidgas så

att den omfattar även hot och uttryck för missaktning mot folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer med anspelning på sexuell läggning. Motsvarande ändring

görs i tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Kommitténs förslag: Ett nytt brott - benämnt hets mot homosexuella - förs in i

ett nytt andra stycke i 16 kap. 8 § brottsbalken, samt i en ny punkt i

tryckfrihetsförordningens brottskatalog.

Remissinstanserna: Många remissinstanser har invändningar mot avgränsningen och

den lagtekniska utformningen av den av kommittén föreslagna bestämmelsen.

Sålunda ifrågasätter bl.a. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO),

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO),

Riksförbundet för sexuellt likaberättigade (RFSL) och Institutionen för

journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet (JMG) om det inte

är lämpligare att föra in gruppen homosexuella bland de övriga grupper som redan

skyddas av den gällande bestämmelsen. Flera remissinstanser, t.ex.

Folkhälsoinstitutet, Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet,

JMG och RFSL, anser vidare att kriminaliseringen bör avse anspelningar på

sexuell läggning snarare än på homosexuell läggning. Också Riksdagens ombudsmän

(JO) framhåller att det önskade skyddet på ett lagtekniskt enklare sätt skulle

kunna åstadkommas genom att "sexuell läggning" fogas in i bestämmelsens

uppräkning av grunder.

RFSL anser vidare att lagen bör utformas så att också hets mot s.k.

transpersoner förbjuds. Det kan enligt RFSL:s mening ske exempelvis genom att

man inför begreppet "könsidentitet" i lagtexten. Riksförbundet för sexuell

upplysning (RFSU) anser att transpersoner är i hög grad i behov av skyddande

lagstiftning och föreslår att begreppet sexuell orientering - vilket begrepp i

likhet med vad som är fallet i bl.a. den danska lagen skall innefatta varje form

av lagligt sexuellt beteende - därför skall användas.

Skälen för regeringens förslag

Kriminaliseringen bör ske genom en utvidgning av de gällande bestämmelserna om

hets mot folkgrupp

Kriminalisering av hets mot homosexuella kan ske antingen genom en utvidgning av

de nuvarande straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp eller genom att ett

särskilt brott tillskapas.

När frågan om kriminalisering av hets mot homosexuella har diskuterats tidigare,

har en invändning mot förslag härom varit att homosexuella inte kan, eller

vill, anses som någon folkgrupp eller annan sådan grupp av personer. Frågan är

dock om denna invändning har bärkraft i det nu aktuella sammanhanget. Som HomO

påpekar skulle motsvarande invändning i så fall lika gärna kunna resas i fråga

om gruppen "invandrare". Kategorierna "folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer" omfattar redan i dag exempelvis befolkningsgruppen "invandrare" och

andra liknande heterogena kollektiv av grupper. I själva verket ändrades

bestämmelsen vid ett tidigare tillfälle just för att möjliggöra detta (se prop.

1981/82:58 s. 44 - 45). Ändringen innebar att med "folkgrupp" jämställs också

"annan sådan grupp av personer". I det relevanta sammanhanget bestäms gruppen

eller grupperna i fråga av den gemensamma egenskap eller liknande som

kränkningarna anspelar på. Ordet "sådan" är bara en bestämning av storleken av

de kollektiv som omfattas.

Ett stort antal remissinstanser har också, mot kommitténs förslag att införa ett

nytt brott, invänt att det är lämpligare att föra in gruppen homosexuella bland

de övriga grupper som redan skyddas av den gällande bestämmelsen. Regeringen

ansluter sig till uppfattningen att övervägande skäl talar för att

kriminaliseringen bör ske genom en utvidgning av den befintliga bestämmelsen om

hets mot folkgrupp. Detta är för övrigt också den modell som valts i våra

grannländer Danmark och Norge.

Det finns olika fördelar att vinna med en sådan lagteknisk lösning som vi

föreslår. Ett skäl för denna lösning är att en och samma gärning bestående i

sådana uttalanden eller andra meddelanden som otvetydigt ger en koppling till

nazismen och dess förföljelse av olika grupper, t.ex. bärande av hakkors, med

kommitténs förslag skulle kunna bedömas som två olika brott, nämligen hets mot

folkgrupp och hets mot homosexuella.

Lagtekniskt är det också en fördel att kunna ansluta till redan utbildad praxis

beträffande hets mot andra grupper som skyddas av bestämmelsen och markera för

rättstillämparen att han eller hon skall göra samma principiella överväganden

vid bedömningen av en sådan gärning som avser homosexuella som då gärningen

avser andra grupper.

Sammanfattningsvis bör enligt regeringens mening hets mot homosexuella

lagstiftningstekniskt behandlas på samma sätt som hets mot andra grupper som

skyddas av den nu gällande bestämmelsen.

Skall skyddet begränsas till att avse endast homosexuell läggning?

En särskild fråga är om skyddet enligt den utvidgade kriminaliseringen bör

begränsas till att avse endast homosexuell läggning. Kommittén har beträffande

sitt förslag till en sådan begränsning hänvisat till att 1999 års

diskrimineringsutredning har haft i uppdrag att behandla frågan om användningen

av begreppet sexuell läggning i lagstiftningen. Därefter har

konstitutionsutskottet mot denna bakgrund anfört att det på goda grunder kan

antas att frågan om huruvida kriminaliseringen bör avse också andra sexuella

läggningar kommer att behandlas under beredningsarbetet avseende nu aktuella

förslag (bet. 2000/01:KU9). Riksdagen godtog utskottets bedömning. Därefter har

såväl konstitutionsutskottet som socialförsäkringsutskottet behandlat motioner i

frågan om också andra sexuella läggningar bör omfattas utan att göra någon

annan bedömning (se bet. 2000/01:SfU 11).

Frågan tas också upp i ett särskilt yttrande av fyra av kommitténs ledamöter,

till vilket ett par remissinstanser har hänvisat. De fyra ledamöterna anser att

det finns goda skäl att på något sätt inkludera även bisexuella och s.k.

transpersoner och anger att det eventuellt skulle kunna ske genom att man i

lagtexten ger skydd mot kränkningar på grund av sexuell läggning. De hänvisar

dock till att detta begrepp är under utredning och anser att det nu är viktigt

att ta ett första steg. De menar att man tills vidare bör stanna vid en

utvidgning av det kriminaliserade området till att avse hets mot gruppen

homosexuella.

Med "transpersoner" brukar i regel avses transvestiter, transsexuella och andra

personer som har en könsidentitet eller ett könsrollsöverskridande beteende, som

tidvis eller alltid skiljer sig från samhällets gängse normer för hur en man

respektive en kvinna förväntas vara. I betänkandet 2000/01:SfU11 behandlade

socialförsäkringsutskottet en motion med yrkande att även bisexuella och

transpersoner borde omfattas av den nationella handlingsplanen mot rasism,

främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering i regeringens skrivelse

2000/01:59. Utskottet konstaterade att bisexualitet är en sexuell läggning,

varför bisexuella således omfattas av handlingsplanen i fråga om diskriminering

på grund av sexuell läggning. Angående transpersoner ville utskottet skilja på

transsexualism och transvestism. Transsexualism, menade utskottet, har inget med

personens sexuella läggning att göra utan berör könsidentiteten. Utskottet

framhöll att diskriminering på grund av transsexualism är att betrakta som

könsdiskriminering. Transvestism däremot, menade utskottet, är ett sexuellt

beteende.

Enligt RFSL förekommer hetspropaganda mot transpersoner på nätet och i tryckta

skrifter och transpersoner drabbas troligen minst lika ofta av våld som homo-

och bisexuella personer.

Regeringen ifrågasätter inte att enskilda transpersoner ofta drabbas av hot,

våld och andra kränkningar. Detta är naturligtvis oacceptabelt. Bestämmelsen om

hets mot folkgrupp tar dock inte sikte på dessa sorters övergrepp mot enskilda.

Sådana gärningar är kriminaliserade enligt andra bestämmelser. Bestämmelsen om

hets mot folkgrupp tar i stället sikte på hets mot kollektivt bestämda grupper.

Regeringen vill framhålla att de personer som ingår i beteckningen transpersoner

naturligtvis inte är mindre skyddsvärda än andra. Men även om det skulle

förekomma hetspropaganda mot transpersoner som grupp saknas det i vart fall

belägg för att detta skulle ha skett på ett sådant sätt att det nu skulle kunna

motivera någon ytterligare begränsning av yttrandefriheten. Denna grupp bör

därför inte föras in i bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det är likväl viktigt

att rättsväsendet uppmärksammar förekomsten av och ökar kunskapen om hot och

trakasserier som riktar sig mot transpersoner. Det kan också vara motiverat att

i annat sammanhang se över den generella kunskapen om transpersoner och deras

situation. Som nyss konstaterats utgör transpersoner, liksom homosexuella, en

utsatt grupp i samhället. Det förhållandet att transpersoner som grupp inte

föreslås komma att omfattas av regleringen i 16 kap. 8 § brottsbalken, får inte

innebära att enskilda transpersoner åtnjuter ett sämre skydd mot hot och

trakasserier än personer i andra utsatta grupper.

Även om det är just de homosexuellas utsatta situation som motiverar att

tillämpningsområdet för bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas, anser

regeringen att den lagtekniska utformningen av denna utvidgning bör ske på ett

sätt som stämmer överens med utformningen av bestämmelsen i övrigt. Regeringen

ansluter sig här till uppfattningen, som också framförts av flera

remissinstanser, att brottsbeskrivningen bör generellt avse straffbara

anspelningar på sexuell läggning. Såsom RFSL har anfört innebär detta också att

homosexuella inte får en speciallagstiftning, utan att alla människor skyddas på

ett likartat sätt. Lagrådet har inte ifrågasatt det sålunda föreslagna

tillämpningsområdet utan tvärtom funnit att argumentet får godtas.

Lagrådet anför dock att uttrycket sexuell läggning kan uppfattas på olika sätt

och att det torde föreligga en betydande risk för att det kommer att

missuppfattas av många. Med hänsyn till det intresse av en klar och tydlig

lagstiftning som gör sig särskilt gällande vid strafflagstiftning förordar

Lagrådet att uttrycket, i tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens

bestämmelser om hets mot folkgrupp, skall ersättas med "homosexuell, bisexuell

eller heterosexuell läggning".

Regeringen delar Lagrådets uppfattning i fråga om intresset av en klar och

tydlig strafflagstiftning och har också förståelse för Lagrådets förslag.

Utgångspunkten bör vara att lagstiftningen skall vara så klar och tydlig som

möjligt. Framför allt är det av rättssäkerhetsskäl viktigt att inte riskera att

åstadkomma oförutsebara konsekvenser för enskilda. Det kan dock i sammanhanget

nämnas att Europadomstolen för mänskliga rättigheter har konstaterat att det i

och för sig ibland kan finnas ett behov av att använda mer eller mindre vagt

formulerade uttryck i lagstiftningen, t.ex. i fråga om straffbestämmelser mot

rasistisk agitation (Europadomstolens beslut den 28 augusti 2001 i målet Sugg

och Dobbs mot Sverige).

I fråga om uttrycket sexuell läggning har riksdagen gett regeringen i uppdrag

att utreda en enhetlig term i svensk lag för vad som i dag betecknas som sexuell

läggning (bet. 1997/98:JuU20, rskr.1997/98:276). Regeringen uppdrog därefter

till 1999 års diskrimineringsutredning att se över användningen av uttrycket

sexuell läggning i syfte att åstadkomma en konsekvent användning av uttrycket i

lagstiftningen (dir. 1999:49). Utredningen har därefter - i betänkandet Ett

effektivt diskrimineringsförbud, Om olaga diskriminering och begreppen ras och

sexuell läggning (SOU 2001:39) - uttalat att begreppet sexuell läggning, när det

förekommer i lagtext, bör avse homo-, bi och heterosexuell läggning.

Den s.k. SEDA-utredningen förordade dessförinnan i sitt betänkande Förbud mot

diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning (SOU 1997:175) att

begreppet sexuell läggning skall användas som en lagteknisk, övergripande term

för hetero-, homo- och bisexualitet. Lagen (1999:133) om förbud mot

diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning innehåller också, i 2

§, en legaldefinition av begreppet sexuell läggning i enlighet med utredningens

förslag. Regeringen har också den 27 september i år föreslagit motsvarande

legaldefinition i sin proposition (2001/02:27) om likabehandling av studenter i

högskolan.

Enligt regeringens mening är det ett angeläget intresse att utvecklingen mot att

etablera uttrycket sexuell läggning som en vedertagen lagteknisk term för

homo-, bi- och heterosexualitet kan fortsätta, så att uttrycket, nu och

framöver, kan användas med denna innebörd på ett enhetligt och konsekvent sätt i

lagstiftningen. Det har också i olika sammanhang framkommit att detta är en

viktig fråga för många berörda. En sådan fortsatt konsekvent användning av

uttrycket i lagstiftningen är också ägnad att undanröja de farhågor för

missuppfattningar som Lagrådet har uttryckt.

Lagrådets förslag till utformning klargör i och för sig på ett mycket tydligt

sätt den nu föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för bestämmelserna om

hets mot folkgrupp. Regeringen gör dock bedömningen att det inte heller med en

användning av det mer sammanfattande uttrycket sexuell läggning skulle kunna

uppkomma sådan oklarhet som kan leda till rättsförluster för enskilda. På grund

härav och med beaktande särskilt av det nämnda intresset av utvecklingen mot att

etablera uttrycket sexuell läggning som en vedertagen lagteknisk term stannar

regeringen efter en samlad bedömning för att övervägande skäl talar för en

användning av uttrycket sexuell läggning även i nu aktuella straffbestämmelser.

Regeringen föreslår därför att bestämmelserna utformas så att de träffar hot och

missaktning med anspelning på sexuell läggning.

I sammanhanget kan också nämnas att 1999 års författningsutredning (Ju 1999:13)

i sitt delbetänkande Vissa grundlagsfrågor (SOU 2001:19) har föreslagit att

skyddet för utsatta grupper i 1 kap. 2 § regeringsformen skall kompletteras och

förstärkas med en föreskrift om att det allmänna skall motverka bl.a.

diskriminering på grund av sexuell läggning.

Uttrycket sexuell läggning i bestämmelserna om hets mot folkgrupp skall alltså,

liksom i övrig lagstiftning, omfatta homo-, bi- och heterosexuell läggning, men

inte sådana sexuella intressen, variationer, inriktningar eller beteenden, som

kan finnas hos såväl hetero- och homo- som bisexuella personer. Begreppet

sexuell läggning omfattar således inte transsexualism eller transvestism. Det

omfattar inte heller böjelser såsom exempelvis pedofili.

Närmare om det straffbara området

Som tidigare har sagts syftar den valda lagtekniska lösningen till att markera

att samma principiella överväganden skall göras vid bedömningen av en sådan

gärning som avser exempelvis homosexuella som vid bedömningen av en gärning som

avser någon av de andra grupper som skyddas av bestämmelserna om hets mot

folkgrupp. I anledning av de synpunkter som Sveriges Frikyrkosamråd (FSR) har

framfört vill regeringen därför framhålla att vårt förslag till en

kriminalisering av hets med anspelning på sexuell läggning, lika lite som den

motsvarande i dag gällande kriminaliseringen av hets mot folkgrupp, är avsett

att hindra en fri och saklig debatt. Meningen är alltså inte att hindra

resonemang och diskussioner om homosexualitet, bisexualitet eller

heterosexualitet vare sig inom kyrkor eller på andra håll i samhället. Det måste

också vara möjligt för homosexuella och andra att i en fri och öppen debatt

bemöta och tillrättalägga felaktiga uppfattningar och på så sätt motverka

fördomar som annars riskerar att konserveras och leva kvar i det fördolda.

Den nuvarande lagstiftningen om hets mot folkgrupp innehåller också

begränsningar så att inte varje yttrande som innehåller omdömen om en viss grupp

eller varje uttryck för missaktning är straffbelagt. Således sägs i förarbetena

bl.a. att det för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet

överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen i

fråga. Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets mot exempelvis

homosexuella, måste också uttalandet eller meddelandet - liksom annars när det

gäller prövningen av om en gärning utgör hets mot folkgrupp - alltid bedömas i

sitt sammanhang. Motiven för gärningen måste därvid beaktas.

Ett visst utrymme för straffria kritiska eller liknande uttalanden måste

självfallet finnas. Avgörande blir hur meddelandet framstår vid en objektiv

bedömning. Vidare måste det med hänsyn till sammanhanget stå klart att

gärningsmannens uppsåt med meddelandet varit att sprida ett sådant meddelande

som innefattar hot mot eller missaktning för gruppen i fråga. I detta sammanhang

kan erinras om den uttryckliga s.k. instruktionen i tryckfrihetsförordningen

och yttrandefrihetsgrundlagen. Den innebär att den som dömer över missbruk av

tryck- respektive yttrandefriheten eller vakar över dessa friheter skall betänka

att de utgör grundvalar för ett fritt samhällsskick, uppmärksamma syftet mer än

framställningssättet och hellre fria än fälla.

Det som nu föreslås kriminaliseras är hets mot kollektivt bestämda grupper med

anspelning på sexuell läggning. Det rör sig alltså om sådana kränkande omdömen

och hotfulla uttalanden om främst homosexuella som grupp som tar sin

utgångspunkt i att gruppen har den läggning den har. Att endast citera och

diskutera exempelvis religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området

enligt förslaget. Det bör däremot inte - lika litet som det i dag är tillåtet

att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för muslimer eller

kristna - vara tillåtet att använda sådant material för att hota eller uttrycka

missaktning för homosexuella som grupp. Det är här viktigt att skilja uttalanden

och meddelanden som anspelar på läggningen som sådan och uttrycker hot eller

missaktning mot kollektivet på grund av denna läggning från sådana uttalanden

eller andra meddelanden som anspelar på beteenden eller sådana uttryck som

läggningen kan ta sig, men som inte kan tänkas syfta till att kränka eller hota

hela den grupp av människor som har denna läggning. Det måste till exempel - på

motsvarande sätt som i dag gäller i fråga om exempelvis uttalanden med

anspelning på trosbekännelser - vara möjligt att diskutera olika livsstilar och

livsåskådningar.

7 Lagen med förbud mot politiska uniformer

7.1 Nuvarande reglering och reformbehovet

Enligt lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer (uniformslagen) är det

förbjudet att bära uniform eller liknande klädedräkt som tjänar till att

utmärka bärarens politiska meningsriktning (1 §). Förbudet avser också

uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande

kännetecken. Den som överträder förbudet kan dömas till böter och det som

olovligen har burits kan förverkas (2 §).

Uniformslagen trädde i kraft år 1947 och har inte ändrats i sak sedan dess. Den

föregicks av en provisorisk reglering i form av en fullmaktslag från år 1933. Av

förarbetena framgår att uniformsförbudet tillkommit för att motverka hot mot

allmän ordning och säkerhet. I motiven (prop. 1933:225 s. 7) anförde det

föredragande statsrådet bl.a. att bärande av politiska uniformer hade visat sig

verka utmanande, skärpa motsättningarna mellan anhängare av olika åskådningar

samt lätt kunna framkalla stridigheter och våldshandlingar mellan oliktänkande.

Den nu gällande lagen om förbud mot politiska uniformer vilar på samma grunder

och är avsedd att klart markera att bärande av uniformer inte bör ingå som ett

inslag i det politiska livet i ett demokratiskt samhälle (prop. 1947:100 s. 4).

Frågan om innehållet i det politiska budskap som bäraren av uniformen eller

kännetecknet avser att förmedla berörs över huvud taget inte i förarbetena. Inte

heller diskuteras förbudets förhållande till yttrandefriheten eller den fria

åsiktsbildningen. Även om förbudet torde ha föranletts främst av vissa gruppers

uniformering har lagstiftningen utformats så att den träffar all politisk

uniformering utan åtskillnad i fråga om meningsriktning. Det saknas således

utrymme för att vid en prövning beakta vilken politisk inriktning som uniformen

eller kännetecknet representerar.

Det är inte ovanligt att personer och grupper med rasistiska eller

främlingsfientliga sympatier offentligen bär hakkors eller andra symboler med

anknytning till nazism på sina kläder. Det har tidigare antagits att bärande av

sådana symboler skulle kunna bestraffas enligt uniformslagen. På senare tid har

det dock satts i fråga om lagen är förenlig med regeringsformens bestämmelser om

yttrandefrihet. Det finns sålunda två hovrättsavgöranden, enligt vilka personer

som offentligen burit nazistiska symboler har frikänts från ansvar med

motiveringen att uniformslagen är uppenbart stridande mot grundlagen och därför

inte kan tillämpas. Högsta domstolen har aldrig prövat lagen. Den anses nu

allmänt obsolet, dvs. överspelad.

I april 1996 (dvs. före Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1996 s. 577)

publicerade Justitiedepartementet promemorian Förbud mot rasistiska symboler

m.m. (Ds 1996:33). I promemorian föreslogs att uniformslagen skulle upphävas och

ersättas med en ny straffbestämmelse i brottsbalken (se avsnitt 5.1). Samtidigt

gjordes bedömningen att det inte skulle införas något nytt förbud mot att bära

uniform eller likartad klädsel, motsvarande det som finns i lagen om förbud mot

politiska uniformer.

Promemorian remissbehandlades men ledde inte till lagstiftning. Samtliga

remissinstanser tillstyrkte dock eller lämnade utan erinran förslaget om att

upphäva uniformslagen.

7.2 Uniformslagen bör upphävas

Regeringens förslag: Lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer upphävs.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: De fåtal remissinstanser som har yttrat sig i denna del

tillstyrker förslaget. Dit hör exempelvis Riksdagens ombudsmän (JO), Hovrätten

för Nedre Norrland och Riksåklagaren.

Skälen för regeringens förslag: Starka skäl talar för att ett sådant generellt

förbud som uniformslagen ger uttryck för innebär en icke godtagbar inskränkning

i den grundlagsstadgade yttrandefriheten. Lagen framstår dessutom som otidsenlig

och föråldrad.

Med hänsyn till utgången i rättsfallet NJA 1996 s. 577 och de bedömningar vi gör

i avsnitt 5.2 anser vi att det inte finns något behov av ett specifikt förbud,

vid sidan av bestämmelserna om hets mot folkgrupp, mot att bära rasistiska

symboler och liknande. Enligt vår bedömning finns det inte heller något behov av

straffrättsliga sanktioner mot bärande av uniformering av annat slag.

Vi föreslår därför att uniformslagen upphävs.

8 Straffen för övergrepp i rättssak och mened

8.1 Nuvarande reglering

Brottet övergrepp i rättssak

Straffbestämmelsen för övergrepp i rättssak finns i 17 kap. 10 § brottsbalken.

Avsikten med bestämmelsen är att ge ett särskilt straffrättsligt skydd för

intresset av att den som utför talan eller avger utsaga vid domstol eller

myndighet inte påverkas på ett otillbörligt sätt.

För brottet övergrepp i rättssak döms den som uppsåtligen med våld eller hot om

våld angriper någon för att denne hos en domstol eller någon annan myndighet

gjort en anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett

en utsaga eller för att hindra denne från en sådan åtgärd. Detsamma gäller den

som med någon annan gärning som medför lidande, skada eller olägenhet eller med

hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt vittnesmål eller

annars avgett en utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att hindra henne

eller honom från att avge en sådan utsaga.

De förhörsutsagor som avses i bestämmelsen omfattar såväl vittnesmål som

partsutsagor, vare sig de avges under sanningsförsäkran eller vid något annat

förhör. Vidare avses utsaga som någon avger i annan egenskap än som vittne hos

en offentlig myndighet för att åstadkomma utredning. Alla s.k. förhörspersoner

åtnjuter således skydd mot varje gärning som medför lidande, skada eller

olägenhet eller hot därom.

Det mer inskränkta skyddet, som förutsätter att övergreppet innefattar våld

eller hot om våld, tillkommer förutom förhörspersoner andra som hos domstol

eller annan myndighet för talan för sig själva eller någon annan, dvs. parter

som inte är förhörspersoner samt ombud. Även de som anhängiggör en sak genom

anmälan till domstol, polis eller annan myndighet, s.k. anmälare, åtnjuter detta

inskränkta skydd. Skyddet omfattar även blivande parter, ombud och anmälare.

Brottsbeskrivningen avseende övergrepp i rättssak har i sak varit oförändrad

sedan brottsbalkens tillkomst. Straffskalan har dock ändrats vid några

tillfällen.

Då brottsbalken trädde i kraft var straffskalan böter eller fängelse i högst två

år. Den särskilda straffskalan för den grova formen av brottet tillkom den 1

juli 1982 (prop. 1981/82:141, bet. 1981/82:JuU:49 respektive 60, rskr.

1981/82:361). Skälen till att det grova brottet infördes var problem med

anknytning till främst lagföring för grov narkotikabrottslighet. I propositionen

anfördes att det hade förekommit i en, som det föreföll, ökande utsträckning

att vittnen och tilltalade inte velat tala fritt under förhören. Enligt

departementschefen kunde det på goda grunder antas att orsaken i en hel del fall

hade varit fruktan för lagstridiga repressalier av olika slag.

Straffskalan ändrades igen den 1 juli 1993 (prop. 1992/93:141, bet.

1992/93:JuU16, rskr. 1992/93:220). Straffskalan för övergrepp i rättssak

ändrades då till böter eller fängelse i högst ett år för normalgraden av brottet

och till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år för det grova brottet.

Straffskalan fick sin nuvarande utformning den 1 juli 1997 (prop. 1996/97:135,

bet. 1996/97:JuU19, rskr 1996/97:218). De ändringar som då gjordes innebar för

normalgraden av brottet att straffmaximum höjdes till två års fängelse samt för

det grova brottet att straffminimum höjdes från sex månader till ett års

fängelse och att straffmaximum höjdes från fyra till sex års fängelse. Höjningen

av straffmaximum för övergrepp i rättssak år 1997 innebar att straffskalan för

denna typ av brott närmade sig straffskalan för mened.

Bakgrunden till straffskärpningen var uppkomsten av grupper som öppet ställde

sig utanför lagen och som inte gjorde någon hemlighet av att de negligerade den

offentliga rättsordningen. Starka skäl talade därför för att det straffrättsliga

skyddet för vittnen och andra förhörspersoner måste förstärkas ytterligare. Mot

denna bakgrund ansåg regeringen att det förelåg ett behov av en generellt

strängare syn på sådana direkta angrepp på rättsordningen som omfattas av

straffbestämmelsen för övergrepp i rättssak.

Brottet mened

I Sverige är det en allmän skyldighet att vittna i en rättegång. Bestämmelser om

vittnen finns i 36 kap. rättegångsbalken. Vägran att avge vittnesmål kan

föranleda vitesförläggande och häktning. Den som uppsåtligen under vittnesed

lämnar någon osann uppgift eller förtiger sanningen döms för mened.

Straffbestämmelsen om mened finns i 15 kap. 1 § brottsbalken. Bestämmelsen har

varit oförändrad sedan mitten av 1970-talet. För att straff för mened skall

kunna komma i fråga fordras att en utsaga avgetts under laga ed. Endast

uttryckligen lagstadgade eder till bekräftande av en utsaga avses. Osann kan en

utsaga vara inte bara då den oriktigt återger en inträffad händelse eller

omständigheterna i en konkret situation utan även när den innehåller oriktig

uppgift t.ex. om vetenskapliga rön eller om deras tillämplighet på ett

föreliggande fall.

Med avseende på straffet för mened har tre grader särskilts. För normalgraden

stadgas fängelse i högst fyra år. Om brottet är ringa är straffet böter eller

fängelse i högst sex månader. För grova fall är straffet fängelse i lägst två

och högst åtta år.

Straffskalan för ringa fall kan t.ex. vara tillämplig där utsagan visserligen

inte är utan betydelse för saken, men där dess betydelse för saken är ringa.

Enligt 15 kap. 4 § andra stycket brottsbalken undgår vittne, som har rätt att

vägra yttra sig men ändå vittnar och talar osanning, ansvar endast om vittnet

har skälig ursäkt, men vittnets osanna utsaga bör kunna bedömas som ett ringa

fall om vittnet har någon men inte tillräcklig ursäkt.

8.2 Straffskalorna för övergrepp i rättssak bör skärpas

Regeringens förslag: Straffskalorna för övergrepp i rättssak anpassas till

straffskalorna för mened. Detta innebär att straffet för grovt brott höjs till

fängelse i lägst två och högst åtta år, att böter utgår ur straffskalan för

normalgraden av brottet och att maximistraffet för normalgraden höjs till

fängelse i fyra år samt att en särskild straffskala, böter eller fängelse i

högst sex månader, införs för ringa fall.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Kommittén

har dock också föreslagit att överlappningen av straffskalorna för brott av

normalgraden och grovt brott minskas för såväl övergrepp i rättssak som mened

genom att maximistraffet för brott av normalgraden i båda fallen sätts till

fängelse i tre år. Detta innebär att maximistraffet för normalgraden av brottet

mened sänks från fyra till tre års fängelse.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt

kommitténs förslag om att straffskalan för övergrepp i rättssak skall anpassas

till straffskalan för mened. Ekobrottsmyndigheten, Östra avdelningen avstyrker

dock att en särskild straffskala införs för ringa fall av övergrepp i rättssak.

Bl.a. Svea Hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Riksåklagaren och Ekobrottsmyndigheten

avstyrker eller ställer sig tveksamma till kommitténs förslag att sänka

maximistraffet för mened av normalgraden från fyra till tre års fängelse.

Skälen för regeringens förslag: Den svenska rättsordningen bygger på att vittnen

och målsägande fritt och sanningsenligt kan lämna sina berättelser inför

domstolarna. Gärningar som faller under rubriceringen övergrepp i rättssak utgör

ett angrepp på själva rättsordningen och ytterst på samhället. För att

rättsordningen inte skall hotas är det av vikt att de som medverkar i en

rättsprocess skyddas mot olika former av övergrepp. Bestämmelsen i 17 kap. 10 §

brottsbalken om övergrepp i rättssak är av central betydelse för detta skydd.

Det finns därför anledning att se mycket allvarligt på sådana gärningar som

faller under rubriceringen övergrepp i rättssak.

Av de uppgifter från polis och åklagare som kommittén har redovisat framgår att

förundersökningar rörande brott med anknytning till mc-gäng och rasistiska

sammanslutningar ibland är förenade med stora svårigheter eftersom målsägande

och vittnen inte vågar lämna upplysningar om brottet av rädsla för repressalier

från den misstänkte eller någon i dennes umgängeskrets. Motsvarande svårigheter

finns vid förundersökningar avseende vissa grova narkotikabrott och annan

organiserad brottslighet. Detta talar för att gärningar som innefattar övergrepp

i rättssak i vissa fall bör tillmätas ett högre straffvärde än vad som sker i

dag.

Regeringen delar kommitténs och remissinstansernas uppfattning att brottet

övergrepp i rättssak bör tillmätas samma straffvärde som brottet mened och att

utgångspunkten bör vara att straffskalorna för brotten skall vara lika.

Den föreslagna ändringen skall ses som en generell uppgradering av straffvärdet

för övergrepp i rättssak. Detta bör leda till generellt något strängare straff

för dessa brott.

Avsikten är dock inte att påverka den nyanserade straffmätning efter brottets

straffvärde som förekommer i dag. En samlad bedömning måste göras av

omständigheterna i det enskilda fallet. Även fortsättningsvis bör straffskalan

för grovt brott reserveras för fall när gärningsmannen har visat särskild

hänsynslöshet och betydande men för det allmänna eller någon enskild har

uppkommit eller riskerat att uppkomma till följd av gärningen (se prop.

1981/82:141 s. 34 ff. och prop. 1996/97:135 s. 10).

Ekobrottsmyndigheten, Östra avdelningen anser att det finns en risk för att

införandet av en särskild straffskala för ringa fall av övergrepp i rättssak

skulle ge felaktiga signaler till såväl domstolarna som till allmänheten, på så

sätt att brottet kan komma att bedömas som mindre allvarligt än tidigare.

Regeringen delar inte denna uppfattning. Införandet av ett ringa brott i

straffskalan för övergrepp i rättssak bör ses i ljuset av att böter utgår ur

straffskalan för normalgraden av brottet. Eftersom övergrepp i rättssak i sig är

ett allvarligt brott bör också utrymmet för att i det enskilda fallet bedöma

brottet som ringa vara generellt sett litet.

Kommittén har föreslagit att överlappningen av straffskalorna för brott av

normalgraden och grovt brott skall minskas för brotten övergrepp i rättssak och

mened genom att maximistraffet för normalgraden sätts till fängelse i tre år.

Detta skulle innebära att maximistraffet för normalgraden av brottet mened sänks

från fyra till tre års fängelse.

Maximistraffet för menedsbrott av normalgraden är i dag fängelse i fyra år medan

det för grov mened kan dömas till fängelse i lägst två och högst åtta år.

Överlappningar av straffskalorna förekommer regelmässigt vid gradindelade brott.

Överlappningar på ett och ett halvt år är vanligt förekommande och

överlappningar på två år förekommer.

Regeringen delar Svea hovrätts, Göteborgs tingsrätts, Ekobrottsmyndighetens och

Sametingets farhågor att en sänkning av maximistraffet för normalgraden av

brottet mened skulle kunna ge felaktiga signaler samt leda till att brottet kan

komma att bedömas som mindre allvarligt i framtiden. Från lagteknisk synpunkt är

dessutom ett maximistraff på tre års fängelse udda. Något sådant maximistraff

för ett brott av normalgraden finns inte i brottsbalken i dag.

Sammanfattningsvis anser regeringen att kommitténs förslag att minska

överlappningen av straffskalorna för brott av normalgraden och grovt brott när

det gäller övergrepp i rättssak och mened inte bör genomföras i detta

sammanhang.

9 Hotbrott

9.1 Nuvarande reglering

I många av brottsbalkens brottsbeskrivningar ingår hot som ett led. I det

följande ges exempel på sådana brottsbeskrivningar.

I 4 kap. 4 § brottsbalken finns en allmän straffbestämmelse till skydd för

individens handlingsfrihet. Enligt bestämmelsen döms den som tvingar annan att

göra, tåla eller underlåta något för olaga tvång. För straffbarhet förutsätts

att tvånget sker genom våld eller genom vissa angivna slag av hot, nämligen hot

om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange annan för brott samt hot om

att om annan lämna menligt meddelande. Hot av de två sistnämnda slagen är

straffbara endast om de används för att utöva ett tvång som är otillbörligt.

Den som hotar någon med vapen eller annars med brottslig gärning, på ett sätt

som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller

annans säkerhet till person eller egendom, döms enligt 4 kap. 5 § brottsbalken

för olaga hot. Bestämmelsen är avsedd att ge ett skydd mot angrepp på en enskild

persons känsla av trygghet till person och egendom.

Den som genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som

trängande fara tvingar någon annan till samlag eller till annat sexuellt

umgänge döms, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna

i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag, enligt 6 kap. 1 § brottsbalken för

våldtäkt. Med våld jämställs att försätta någon i vanmakt eller annat sådant

tillstånd.

Den som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär eller för den

hotade framstår som trängande fara eller som, sedan han eller hon begått stöld

och anträffats på bar gärning, sätter sig med sådant våld eller hot till motvärn

mot den som vill återta det tillgripna, döms enligt 8 kap. 5 § brottsbalken för

rån. Detsamma skall gälla om någon med sådant våld eller hot tvingar annan till

handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada

för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. Lika med våld anses att

försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Är förfarandet, med

hänsyn till exempelvis hotet, av mindre allvarlig art skall det dock inte dömas

för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar.

I vissa fall skall den som, genom att anbringa eller bryta lås eller annorledes,

olovligen rubbar annans besittning eller med våld eller hot om våld hindrar

annan i utövning av rätt att kvarhålla eller ta något dömas enligt 8 kap. 8 §

brottsbalken för egenmäktigt förfarande.

Bestämmelsen om utpressning finns i 9 kap. 4 § brottsbalken. Brottet består i

att någon genom olaga tvång förmår en annan person till en disposition som

innebär förmögenhetsöverföring. Med olaga tvång avses detsamma som i 4 kap. 4 §

brottsbalken.

Den som använder allvarligt våld eller hot om sådant våld mot någon som befinner

sig på en flygplats som är öppen för internationell trafik eller med användande

av våld eller hot om våld omintetgör verksamhet som bedrivs på en sådan

flygplats, döms enligt 13 kap. 5 b § brottsbalken, om gärningen är ägnad att

framkalla fara för flygplatsens funktion eller säkerheten vid denna, för

flygplatssabotage.

Om en samling av krigsmän gemensamt hotar att med våld sätta sig upp mot förman

döms för myteri enligt 16 kap. 6 § brottbalken.

I 17 kap. brottsbalken finns bestämmelser om brott mot allmän verksamhet, m.m.

Av intresse här är brotten våld eller hot mot tjänsteman (1 §) respektive

förgripelse mot tjänsteman (2 §) samt övergrepp i rättssak (10 §). Den

brottsliga gärningen enligt 17 kap. 1 § brottsbalken består i våld eller hot om

våld som riktar sig mot den skyddades person. För straffbarhet förutsätts att

våldet eller hotet om våld står i samband med myndighetsutövning. Huvudfallet är

att någon angriper en person i dennes myndighetsutövning, t.ex. en polisman som

är i färd med att gripa en inbrottstjuv. Under paragrafen ryms emellertid också

det fallet att någon med våld eller hot om våld försöker tvinga någon, t.ex. en

socialsekreterare, att i myndighetsutövning vidta en åtgärd eller hindra henne

eller honom från att vidta en åtgärd. Slutligen omfattas det fallet att någon

angriper en person för att hämnas för vad denne gjort eller underlåtit i

myndighetsutövning. Skillnaden mellan 1 § och 2 § ligger i beskrivningen av den

brottsliga handlingen. För förgripelse mot tjänsteman döms den som, på annat

sätt än som avses i bestämmelsen om våld eller hot mot tjänsteman, otillbörligen

vidtar eller hotar med en åtgärd som för den skyddade medför lidande, skada

eller annan olägenhet.

Den brottsliga gärningen enligt 17 kap. 10 § beskrivs på samma sätt som i 17

kap. 1 § och 2 §, nämligen som angrepp med våld eller med hot om våld respektive

vidtagande av eller hotande med en åtgärd som medför lidande, skada eller

olägenhet. Bestämmelsen om övergrepp i rättssak är avsedd att ge skydd åt

vittnen och andra förhörspersoner. Skydd mot våld eller hot om våld tillkommer

därutöver personer som gjort anmälan, fört talan eller ämnar att göra detta.

Den som utövar olaga tvång eller olaga hot med uppsåt att påverka den allmänna

åsiktsbildningen eller inkräkta på handlingsfriheten inom en politisk

organisation eller yrkes- eller näringssammanslutning och därigenom sätter

yttrande-, församlings- eller föreningsfriheten i fara, döms enligt 18 kap. 5 §

brottsbalken för brott mot medborgerlig frihet.

En krigsman som med hot om våld förgriper sig mot en förman i dennes

tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från att

utföra en tjänsteåtgärd eller annars med anledning av hans tjänst, döms enligt

21 kap. 8 § brottsbalken för hot mot förman.

9.2 Några ändringar beträffande hotbrotten bör för närvarande inte genomföras

Regeringens bedömning: Kommitténs förslag att i brottsbalkens bestämmelser om

olaga tvång, olaga hot, utpressning, hot mot tjänsteman, förgripelse mot

tjänsteman och övergrepp i rättssak uttryckligen ange att såväl öppna som

förtäckta hot är straffbara bör inte genomföras.

Kommitténs förslag: Brottsbalkens bestämmelser om brotten olaga tvång, olaga

hot, utpressning, hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman samt övergrepp

i rättssak förtydligas genom att det i lagtexten uttryckligen anges att såväl

öppna som förtäckta hot är straffbara.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har tillstyrkt kommitténs

förslag eller lämnat det utan erinran. Riksdagens ombudsmän (JO), Helsingborgs

tingsrätt och Sveriges domareförbund avstyrker dock förslaget och Riksåklagaren

ställer sig tveksam till detta.

JO, Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Helsingsborgs tingsrätt,

Riksåklagaren och Sveriges domareförbund pekar på att bestämmelserna redan i sin

nuvarande form omfattar hot av alla slag vare sig hotet är öppet eller

förtäckt. Hovrätten för Nedre Norrland, Helsingborgs tingsrätt, Domstolsverket

och Sveriges domareförbund menar att de angivna bestämmelserna inte bör ändras

utan att en översyn samtidigt sker av övriga bestämmelser i brottsbalken där hot

ingår som ett led i brottsbeskrivningen. Riksåklagaren anser att det är en

brist i kommitténs förslag att en sådan översyn inte har gjorts.

Ekobrottsmyndigheten, Östra avdelningen har föreslagit att det närmare

förtydligas och exemplifieras vilka former av förtäckta hot som är straffvärda.

Skälen för regeringens bedömning: Av det material som kommittén har samlat in

från polis och åklagare framgår att det är vanligt att medlemmar i mc-gäng ägnar

sig åt indrivning av verkliga eller konstruerade fordringar och att detta inte

sällan sker genom användande av olika former av hot. Enligt kommittén är det

också vanligt att medlemmar i mc-gäng och i rasistiska sammanslutningar hotar

poliser och andra tjänstemän och att de genom hot försöker skrämma vittnen och

andra som skall höras inför domstol till tystnad.

Enligt kommitténs uppfattning har det visat sig att det i rättstillämpningen

råder osäkerhet om de metoder som används vid indrivningsförsöken alltid

innefattar straffbara gärningar samt att det också råder oklarhet om huruvida

vissa typer av beteenden kan vara att uppfatta som straffbara hot. Enligt

kommitténs bedömning utgör den osäkerhet i frågan om vad som utgör straffbara

respektive icke straffbara gärningar ett reellt problem för polis och åklagare

vilket tycks medföra att beteenden som verkligen är straffvärda inte beivras.

Några remissinstanser har avstyrkt eller ställt sig tveksamma till kommitténs

förslag med motiveringen att bestämmelserna redan i sin nuvarande lydelse

omfattar hot av alla slag vare sig hotet är öppet eller förtäckt. JO och

Riksåklagaren anger t.ex. i sina remissvar att det kan vara svårt att bevisa att

ett straffbart hot har ägt rum, men att denna svårighet skulle kvarstå även med

den av kommittén föreslagna lagändringen.

Regeringen har förståelse för kommitténs önskemål om en klar och tydlig

reglering som underlättar för polis och åklagare i den praktiska

rättstillämpningen. Någon möjlighet för lagstiftaren att kunna förutse alla

variationer som verkligheten kan bjuda på finns emellertid inte. Den exakthet

som eftersträvas kan härigenom bli skenbar. Några påtagliga olägenheter med

dagens reglering har heller inte påvisats. Enligt regeringens bedömning är det

tveksamt om det föreslagna tillägget i de aktuella bestämmelserna skulle

underlätta rättstillämparnas bedömning av sådana beteenden som utgör

underförstådda eller förtäckta hot.

Som framgått av redogörelsen ovan (se avsnitt 9.1) finns det även andra

bestämmelser i brottsbalken i vilka orden hot eller hota ingår som

brottsrekvisit, t.ex. våldtäkt i 6 kap. 1 § brottsbalken och rån i 8 kap. 5 §

brottsbalken. Kommittén har övervägt frågan att även i dessa bestämmelser göra

motsvarande förtydliganden. Kommittén har emellertid avstått från detta med

motiveringen att hotet eller tvånget är kvalificerat i flera av dessa

bestämmelser och att det därför skulle kräva en närmare analys av bakgrunden

till varje sådan bestämmelse.

Flera remissinstanser anser dock att de av kommittén föreslagna bestämmelserna

inte bör ändras utan att en översyn samtidigt sker av andra straffbestämmelser

där orden hot eller hota ingår. Sveriges domareförbund pekar bl.a. på att risken

är uppenbar att de straffbud som inte ändras fortsättningsvis kommer att tolkas

e contrario, dvs. motsatsvis, så att förtäckta hot inte anses som straffbara.

Enligt förbundet skulle detta vara mycket olyckligt. Regeringen delar denna

uppfattning.

Sammantaget anser regeringen att nackdelarna med förslaget väger tyngre än de

skäl som talar för. Förslaget bör därför inte genomföras. Det bör emellertid

framhållas att det naturligtvis är viktigt att hot - såväl uttryckliga som

förtäckta - beivras. Avgörande torde därvid vara att tillräcklig utredning om

gärningen kan säkerställas i varje enskilt fall.

10 Otillåtna innehav av explosiva varor

10.1 Nuvarande reglering

Ibland kan införskaffande av vapen och vissa andra farliga föremål utgöra ett

led i en förberedelse till ett annat brott. Om detta brott är straffbart på

förberedelsestadiet, kan det dömas till ansvar enligt reglerna i 23 kap.

brottsbalken. Om vapen och andra farliga föremål används vid våldsbrott utgör

det normalt en försvårande omständighet. Rån med skarpladdat vapen bedöms till

exempel regelmässigt som grovt brott.

Enbart otillåtet innehav av vissa sådana farliga föremål är också straffbart.

Innehav av skjutvapen m.m. bedöms därvid enligt vapenlagen (1996:67) medan

innehav av handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel bedöms enligt

lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor.

Vapenlagen

Vapenlagen gäller skjutvapen och ammunition samt vissa föremål som i lagen

jämställs med skjutvapen (1 kap. 1 §). Med skjutvapen förstås enligt 1 kap. 2 §

vapen med vilka kulor, hagel, harpuner eller andra projektiler kan skjutas ut

med hjälp av krutladdningar, kolsyreladdningar, komprimerad luft eller andra

liknande utskjutningsmedel. I 1 kap. 3 § anges att vad som sägs om skjutvapen

också skall gälla anordningar som till verkan och ändamål är jämförliga med

skjutvapen. Vidare räknas i den paragrafen upp ett antal föremål, vilka vid

lagens tillämpning skall jämställas med skjutvapen. I 1 kap. 4 och 7 §§ anges

vissa undantag från lagens tillämpningsområde och av 8 § framgår att flertalet

av lagens bestämmelser inte gäller skjutvapen och ammunition som innehas av

staten.

Handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel är inte vapen i vapenlagens

mening. Dessa föremål faller som sagt i stället under tillämpningsområdet för

lagen om brandfarliga och explosiva varor.

Enligt 2 kap. 1 § vapenlagen krävs tillstånd för att någon skall ha rätt att

inneha skjutvapen eller ammunition. Den som uppsåtligen innehar ett skjutvapen

utan att ha rätt till det döms enligt 9 kap. 1 § för vapenbrott till fängelse i

högst ett år. Begås gärningen av oaktsamhet eller är brottet ringa, döms till

böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet är grovt döms för grovt

vapenbrott till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

När det gäller frågan om ett olaga vapeninnehav skall bedömas som grovt anfördes

i förarbetena att det bör vara fråga om brott under former som medför att

vapnen kan befaras komma till brottslig användning, exempelvis innehav av

livsfarliga vapen som saknar lagligt användningsområde och innehav av en större

mängd vapen. Vid straffmätningen skall, enligt förarbetena, mängden vapen också

ha stor betydelse.

I sitt betänkande En samlad vapenlagstiftning (SOU 1998:44) fann 1995 års

vapenutredning att olaga innehav av skjutvapen regelmässigt anses utgöra ett

brott av sådan art att starka skäl talar för att fängelse skall väljas som

påföljd. När det gäller rubriceringen konstaterade utredningen att innehav av

automatvapen och avsågade hagelgevär regelmässigt bedöms som grovt brott.

Beträffande andra skjutvapen är praxis varierande, men det finns enligt

utredningen i vart fall en tendens till att man i allt fler fall bedömer innehav

av pistol som grovt vapenbrott när förhållandena är sådana att vapnet kan

befaras komma till användning i den aktuella situationen.

När det gäller straffmätningen vid grovt brott kan nämnas den uppmärksammade

domen avseende vapenbrott som uppdagades vid ett tillslag mot Hells Angels gård

i Hasslarp utanför Helsingborg år 1996. Sammanlagt tio tilltalade dömdes i det

fallet för grovt vapenbrott bestående i innehav av flera farliga vapen.

Påföljderna bestämdes till fängelse mellan sex månader och två år. I andra fall,

som visserligen bedöms som grova brott men som avser enstaka vapen, stannar

påföljden i regel vid fängelse i sex månader eller strax däröver.

Regeringen har nyligen (prop. 1999/2000:27 s. 67 f.) övervägt frågan om

ytterligare straffskärpning är motiverad och funnit att så inte är fallet.

Lagen om brandfarliga och explosiva varor

Lagen gäller enligt 1 § hantering och import av brandfarliga och explosiva

varor. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 2 §

meddela föreskrifter om vilka varor som på grund av sina egenskaper eller sin

sammansättning eller av annan orsak skall anses utgöra brandfarliga eller

explosiva varor. I 8 § förordningen (1988:1145) om brandfarliga och explosiva

varor anges att till explosiva varor skall hänföras varor som består av eller

innehåller explosivämnen. Därefter följer en definition av vad som avses med

explosivämnen. Exempelvis handgranater, sprängmedel av olika slag och minor är

att anse som explosiva varor i lagens mening.

Begreppet hantering har enligt 3 § en vid innebörd. Det omfattar även användning

och innehav. Avsikten är att allt som går att göra med en brandfarlig eller

explosiv vara skall omfattas av begreppet.

Lagens syfte är, enligt 1 § andra stycket, att hindra att brandfarliga och

explosiva varor orsakar brand eller explosion som inte är avsedd samt att

förebygga och begränsa skador på liv, hälsa, miljö eller egendom genom brand

eller explosion vid hantering av sådana varor. Syftet är alltså att förebygga

skador genom brand och explosion. Anledningen till att detta syfte har angetts

uttryckligen i lagen är att avgränsa lagens tillämpningsområde mot sådan

lagstiftning som behandlar åtgärder för att förebygga andra sorters skador,

exempelvis miljöpåverkan, se prop. 1987/88:101 s. 16.

Lagen innehåller grundläggande bestämmelser om skyddsåtgärder i fråga om platsen

där de brandfarliga och explosiva varorna hanteras och i fråga om dem som

hanterar sådana varor samt bestämmelser om kompetenskrav, utredningsskyldighet

och informationsplikt (6-10 §§). Reglerna riktar sig inte bara till dem som

yrkesmässigt hanterar varorna. De särskilda krav som ställs på byggnader och

andra anläggningar där brandfarliga eller explosiva varor hanteras liksom en

allmän försiktighetsregel riktar sig till alla som på ett eller annat sätt

befattar sig med hantering av sådana varor.

Enligt 11 § första stycket i lagen om brandfarliga och explosiva varor krävs

tillstånd för att man skall få hantera eller importera explosiva varor eller

yrkesmässigt eller i större mängd hantera brandfarliga varor. Ett tillstånd får

begränsas till viss tid och innehålla villkor. Det kan också återkallas.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot kravet på tillstånd eller mot

föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av bl.a. 6-10 §§

döms enligt 21 § till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms

inte till ansvar.

Till ansvar enligt 21 § döms inte heller om ansvar för gärningen kan ådömas

enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

10.2 Uppsåtliga grova brott mot tillståndsplikten avseende explosiva varor

Regeringens förslag: I lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

införs en särskild straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år

- för uppsåtliga grova brott mot tillståndsplikten såvitt avser explosiva varor.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Kommitténs

förslag till utformning av bestämmelsen omfattar dock även brott mot

tillståndsplikten avseende brandfarliga varor.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft några

invändningar mot förslaget. Sprängämnesinspektionen anser dock att den

lagtekniska utformningen av förslaget kan behöva övervägas ytterligare och att

straffskalan för grova brott, om en sådan skall införas, bör gälla för alla

typer av brott mot lagen.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare nämnts (avsnitt 4.1) har ett

flertal allvarliga våldsbrott med anknytning till mc-klubbar inträffat. I många

fall har skjutvapen och sprängämnen kommit till användning. Kommittén har också

funnit att beslagen av handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel m.m. i

de studerade kriminella miljöerna tycks ha ökat i omfattning.

Kommittén har tagit upp bl.a. frågan om de straffbestämmelser som finns i

vapenlagen och i lagen om brandfarliga och explosiva varor har en lämplig

utformning, främst när det gäller synen på brottens allvar. Kommittén har inte

funnit anledning att föreslå några ändringar i vapenlagen. Den har däremot

konstaterat att straffskalorna för brott mot vapenlagen respektive brott mot

lagen om brandfarliga och explosiva varor ser olika ut. Olikheten består

huvudsakligen i att det inte finns någon särskild straffskala för grovt brott

mot lagen om brandfarliga och explosiva varor. Kommittén anser att denna olikhet

bör tas bort. Detta är också en uppfattning som remissinstanserna har anslutit

sig till.

Regeringen delar denna uppfattning. Såsom kommittén anför är det tydligt att ett

otillåtet innehav av t.ex. handgranater och minor kan vara en väl så farlig och

straffvärd gärning som de allvarligare fallen av otillåtna innehav av

skjutvapen. Visserligen torde ett otillåtet innehav av t.ex. handgranater många

gånger kunna bestraffas såsom förberedelse till allvarlig brottslighet. Det är

emellertid inte alltid som det är möjligt att visa att gärningsmannen har tagit

befattning med de explosiva varorna med uppsåt att utföra eller främja sådan

brottslighet. Det bör därför öppnas en möjlighet att beakta gärningens allvar

även om denna inskränker sig till brott mot tillståndsplikten.

Sprängämnesinspektionen har anslutit sig till uppfattningen att den nuvarande

straffskalan inte framstår som tillfredsställande i vissa situationer när det

gäller otillåtet innehav av explosiva varor. Inspektionen har emellertid också

pekat på att förslaget innebär att den som enbart har brutit mot ett formellt

krav, tillståndskravet, skulle kunna dömas betydligt hårdare än den som faktiskt

har orsakat allvarliga risker samt att detta rimmar illa med lagens syfte som

är att undvika och minska risker i samband med hanteringen av brandfarliga och

explosiva varor. Inspektionen anser därför att en straffskala för grovt brott

bör gälla för alla typer av brott mot lagen och inte enbart för uppsåtliga brott

mot 11 § första stycket.

I detta sammanhang kan det nämnas att också kommittén beträffande sitt förslag

har anfört att det nog kan finnas skäl att låta bestämmelsen gälla generellt.

Kommittén har dock inte ansett sig ha utrymme att bedöma den frågan inom ramen

för sitt arbete.

Regeringen vill för sin del inte utesluta att lagens straffskalor, åtminstone

såvitt avser vissa uppsåtliga brott, även i övrigt kan behöva ses över i

lämpligt sammanhang. Vi anser dock inte att det finns tillräckliga skäl att låta

den nu föreslagna lagändringen, som framstår som angelägen och som tillstyrkts

av en enig remissopinion, anstå i avvaktan på en sådan översyn.

Vi anser således, i likhet med kommittén, att det skall vara möjligt att döma

till strängare straff för otillåtet innehav av explosiva varor än vad det är i

dag. Kommitténs förslag är dock utformat så att det omfattar också brott mot

tillståndsplikten avseende brandfarliga varor. Kommitténs överväganden synes

emellertid ta sikte närmast på explosiva varor. Motsvarande skäl för att låta

den nya straffskalan avse även grova brott mot tillståndskravet avseende

brandfarliga varor har, enligt regeringens mening, inte framkommit i detta

lagstiftningsärende. Mot bakgrund av den försiktighet som bör gälla vid

överväganden av utvidgad kriminalisering och av straffskärpningar anser

regeringen därför att tillämpningsområdet för den nya straffskalan för

uppsåtliga grova brott bör begränsas till otillåtna innehav av explosiva varor.

Vi föreslår därför att det nu i lagen om brandfarliga och explosiva varor införs

ett grovt brott med samma straffskala som den som gäller vid grovt vapenbrott,

dvs. fängelse i lägst sex månader och högst fyra år, i fråga om uppsåtliga grova

brott mot tillståndsplikten avseende explosiva varor. En sådan bestämmelse bör

redaktionellt placeras i ett nytt tredje stycke i 21 §.

Vid bedömningen av om brottet skall anses som grovt bör samma typ av

omständigheter kunna beaktas som vid motsvarande bedömning enligt vapenlagen. En

viktig omständighet vid bedömningen bör därför vara om det har funnits en

konkret risk för att de explosiva varorna skall komma till brottslig användning.

Andra viktiga omständigheter bör vara de aktuella varornas grad av farlighet

och omfattningen av det olagliga innehavet. Det sagda innebär att t.ex. den som

utan tillstånd innehar handgranater eller sprängmedel i större omfattning eller

i situationer då en betydande risk för brottslig användning föreligger, på

motsvarande sätt som gäller vid liknande olovliga innehav av vapen enligt

vapenlagen, kan dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Enligt nu gällande bestämmelser döms inte till ansvar för brott mot lagen om

brandfarliga och explosiva varor om ansvar för gärningen kan ådömas enligt

brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling. Som

kommittén har funnit bör denna obligatoriska subsidiaritetsregel inte gälla om

gärningen är att bedöma som grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva

varor. Som kommittén påpekar skulle det kunna leda till oönskade konsekvenser.

Sådana konkurrenssituationer bör i stället hanteras på motsvarande sätt som vid

grova olagliga vapeninnehav. I sitt yttrande hänvisar Lagrådet i detta

sammanhang till rättsfallet NJA 2001 s. 464 och där angiven litteratur.

11 Straffskärpningsreglerna i 29 kap. 2 § brottsbalken

11.1 Nuvarande reglering

Allmänna bestämmelser om straffmätning har samlats i 29 kap. brottsbalken.

Enligt kapitlets inledande paragraf skall straff, med beaktande av intresset av

en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga

straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Enligt paragrafens andra stycke skall, vid bedömningen av straffvärdet, särskilt

beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen inneburit, vad den

tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv

som han eller hon har haft.

I kapitlets andra paragraf finns en uppräkning av försvårande omständigheter,

dvs. omständigheter som ökar det aktuella brottets eller den aktuella

brottslighetens straffvärde. Det rör sig genomgående om omständigheter som är

hänförliga till det konkreta brottet. Uppräkningen är exemplifierande. Det kan

alltså förekomma även andra försvårande omständigheter än de uppräknade.

De angivna omständigheterna skall beaktas som försvårande vid sidan av vad som

gäller för varje särskild brottstyp. Härmed avses främst vad som framgår direkt

av de aktuella straffbestämmelserna men även av exempelvis förarbeten och

rättspraxis. Vid bestämmande av straffvärdet skall man överväga om den aktuella

gärningen är svårare eller lindrigare än andra gärningar som hör till samma

brottstyp.

I paragrafens 6:e punkt anges att som en försvårande omständighet skall beaktas

om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant

planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat

en betydande roll. Bestämmelsen tar sikte främst på brottslighet med flera

inblandade och som har skett i organiserade former snarare än brott som har

förövats av en ensam person. I förarbetena (prop. 1987/88:120 s. 83 f.)

poängteras att det skall röra sig om en brottslig verksamhet. Det skall således

röra sig om en serie gärningar som har övervägts före förverkligandet eller om

en brottslighet som utan närmare planläggning ändå har bedrivits i stor

omfattning. Ett enstaka brott, t.ex. ett väl planlagt inbrott, faller inte under

bestämmelsen.

Som exempel på brottslighet som kan omfattas av punkt 6 nämns i förarbetena

försäljning av narkotika i organiserade former, systematisk häleriverksamhet,

koppleri i stor omfattning i form av bordeller samt dobbleri som består i att

bedriva spelklubbar. Även olika former av ekonomisk brottslighet kan enligt

förarbetena falla under bestämmelsen (se prop.1987/88:120 s. 84).

Tillämpningen av bestämmelsen inskränks genom att den tar sikte endast på

medverkande som spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten. Den är

således inte tillämplig på t.ex. gatuförsäljarna i en narkotikaliga. Det krävs

dock inte att den tilltalade har intagit en ledande ställning. Även om så inte

är fallet kan hans eller hennes deltagande ha varit betydande (se

prop.1987/88:120 s. 84).

I paragrafens 7:e punkt finns en bestämmelse som innebär att rasistiska och

liknande motiv kan utgöra grund för straffskärpning. Enligt denna bestämmelse

skall såsom en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet hos ett

brott, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt

beaktas om ett motiv för brottet har varit att kränka en person, en folkgrupp

eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. Med

annan liknande omständighet avses enligt förarbetena bl.a. sexuell läggning

(prop. 1993/94:101 s. 22).

Bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken infördes den 1 juli 1994. Redan före

denna lagändring var det dock möjligt att beakta rasistiska och liknande motiv

vid bedömningen av ett brotts straffvärde. Syftet med den nya bestämmelsen var

att tydligare markera att kränkningar av rasistiskt eller liknande slag skall

ägnas särskild uppmärksamhet vid bedömningen av ett brotts straffvärde.

11.2 Rasistiska och liknande kränkande motiv respektive brottslig verksamhet

Regeringens förslag: Bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken förtydligas genom

att det uttryckligen anges att det som en försvårande omständighet skall räknas

också att gärningsmannens motiv varit att kränka en person eller en sådan grupp

som avses i bestämmelsen på grund av sexuell läggning.

Regeringens bedömning: Det begränsande villkoret i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken

att den tilltalade skall ha spelat en betydande roll i den brottsliga

verksamheten bör inte tas bort.

Kommitténs förslag: I 29 kap. 2 § 7 brottsbalken ersätts kategorierna "en

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer" med uttrycket en

befolkningsgrupp. Uttrycket homosexuell läggning läggs till som en av de i

bestämmelsen uppräknade specifika grunderna.

I 29 kap. 2 § 6 brottsbalken tas det nuvarande villkoret att den tilltalade

skall ha spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten bort. Det skall

vara tillräckligt att gärningen varit ett led i en verksamhet som varit särskilt

noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning för att omständigheterna

skall räknas som försvårande.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, exempelvis Ombudsmannen mot etnisk

diskriminering (DO), Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten i Göteborg och

Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO), har

tillstyrkt eller inte haft någon erinran mot förslaget till ändring av

bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken. Hovrätten för Nedre Norrland,

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet och Riksförbundet för

sexuellt likaberättigade (RFSL) anser dock att tillägget "sexuell läggning" är

att föredra framför "homosexuell läggning". RFSL anser dessutom att även

begreppet könsidentitet skall läggas till i lagtexten.

Remissinstanserna har tillstyrkt eller lämnat kommitténs förslag till ändring av

bestämmelsen i 29 kap. 2 § 6 brottsbalken utan erinran.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Rasistiska och liknande kränkande motiv

Den personkrets som skyddas av bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken

motsvarar i första hand den krets som också skyddas av bestämmelsen om hets mot

folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken. Bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 tar dock inte

bara sikte på kränkningar av grupper utan också på kränkningar av individer.

Bestämmelsen sträcker sig dessutom längre än den om hets mot folkgrupp även på

så sätt att den också avser kränkningar på grund av annan, med de särskilt

uppräknade omständigheterna liknande, omständighet, varmed redan i dag avses

exempelvis sexuell läggning.

Kommittén har inte funnit anledning att göra någon saklig förändring i 29 kap. 2

§ 7 brottsbalken. Däremot anser kommittén att mindre ändringar i bestämmelsen

bör göras i förtydligande syfte och i konsekvens med de föreslagna ändringarna

avseende brottet hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken. Regeringen

instämmer i denna bedömning.

I sitt yttrande hänvisar Lagrådet beträffande uttrycket sexuell läggning till

vad Lagrådet sagt om bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Regeringen gör dock

samma bedömning när det gäller uttryckets användning i nu aktuell bestämmelse

som i fråga om användningen av uttrycket i bestämmelserna om hets mot folkgrupp

(se avsnitt 6.4).

I konsekvens med vår bedömning i fråga om utformningen av brottet hets mot

folkgrupp anser vi alltså att det förtydligande tillägg som bör göras i

bestämmelsen skall avse sexuell läggning. Vidare bör de grupper som avses även

fortsättningsvis beskrivas som "folkgrupp eller annan sådan grupp av personer".

Skyddet enligt straffskärpningsgrunden är dock som sagt inte begränsat till bara

dem som bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar sikte på. Det skall också

omfatta andra s.k. diskriminerande motiv av jämförligt slag, dvs. kränkningar av

individer eller grupper på grund av liknande omständigheter, hänförliga till

individen eller gruppen. Detta är skälet till att uttrycket "annan liknande

omständighet" lades till de mer specifika omständigheterna i

straffskärpningsgrunden när bestämmelsen infördes (se prop. 1993/94:101 s. 22).

Såsom också kommittén har föreslagit bör den mer sammanfattande grunden "annan

liknande omständighet" behållas i bestämmelsen.

Straffmätningsreglerna i brottsbalken bör inte vara annat än exemplifierande.

Omständigheter av alltför specifik karaktär bör därför inte tillföras. Enligt

regeringens uppfattning ger redan bestämmelsens gällande lydelse, liksom för

övrigt den mer övergripande straffvärdebestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket

brottsbalken, domstolarna möjlighet och anledning att beakta om ett motiv för

brottet har varit att kränka en person eller en grupp på grund av exempelvis

transvestism eller transsexualism. Regeringen anser därför att någon ytterligare

specifik omständighet, utöver vad konsekvensen med bestämmelsen om hets mot

folkgrupp föranleder, inte behöver eller bör läggas till i

straffskärpningsgrunden.

Brottslig verksamhet

Den nu aktuella straffskärpningsgrunden tar sikte på situationer där ett brott

har utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant

planlagd eller bedrivits i stor omfattning. Dess tillämpning begränsas dock

genom att den tilltalade skall ha spelat en betydande roll i verksamheten.

Kommittén ansåg denna begränsning vara alltför inskränkande. Också regeringen

gjorde bedömningen att begränsningen var onödig och föreslog därför i

lagrådsremissen att den skulle tas bort.

Lagrådet pekar dock i sitt yttrande på att de omständigheter som, enligt 29 kap.

2 § brottsbalken, skall särskilt beaktas som försvårande vid bedömningen av

straffvärdet är endast exemplifierande. Exemplen är enligt Lagrådet utformade så

att de regelmässigt bör ges ett tydligt genomslag i straffmätningen. Lagrådet

framhåller att den nu aktuella begränsningen skall ses mot den bakgrunden.

Lagrådet förordar att den i lagrådsremissen föreslagna ändringen får utgå.

Regeringen godtar Lagrådets bedömning. Som Lagrådet påpekar är uppräkningen av

försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § brottsbalken endast exemplifierande och

exemplen är utformade så att de regelmässigt bör ges ett tydligt genomslag i

straffmätningen. Redan den gällande lagstiftningen ger alltså tillräckligt

utrymme för att beakta även andra omständigheter än de särskilt uppräknade. På

motsvarande sätt som vid bedömningen av vilken svårighetsgrad ett brott skall

hänföras till, skall samtliga omständigheter vid brottet beaktas också vid

straffvärdebedömningen (se prop. 1987/88:120 s. 81).

12 Ikraftträdande

Ändringen i tryckfrihetsförordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 2003,

dvs. vid årsskiftet närmast efter utgången av det år när förslaget kan bli

slutligt antaget i riksdagen. Den ändringen avser brottet hets mot folkgrupp.

För att undvika diskrepans bör motsvarande ändring i brottsbalken träda i kraft

samtidigt som ändringen i tryckfrihetsförordningen. Det innebär att även

ändringen i 16 kap. 8 § brottsbalken föreslås träda i kraft den 1 januari 2003.

Övriga lagändringar bör träda i kraft den 1 juli 2002.

13 Ekonomiska konsekvenser

Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp också skall

omfatta sådana kränkningar som sker med anspelning på sexuell läggning och att

det införs en särskild straffskala för hets mot folkgrupp som utgör grovt brott.

Vi föreslår också att straffskalorna för övergrepp i rättssak anpassas till dem

som gäller för mened. Beträffande lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor föreslår vi att det införs en särskild straffskala för ett nytt

grovt brott. Vidare föreslår vi att lagen med förbud mot politiska uniformer

skall upphävas. I övrigt föreslår vi endast förtydliganden i

straffskärpningsbestämmelsen om s.k. diskriminerande motiv i 29 kap. 2 § 7

brottsbalken.

I de delar det kriminaliserade området har utvidgats, kan utvidgningen leda till

en ökad måltillströmning, dock troligen inte av någon mer omfattande betydelse.

Vidare ligger det i sakens natur att de straff som kommer att utdömas i vissa

fall kommer att bli längre än vad som tidigare varit fallet, vilket i sin tur

kan medföra en viss ökning av statens utgifter för kriminalvård i anstalt. Det

rör sig emellertid om i sammanhanget så små förändringar att de knappast är

mätbara. Den eventuella ökningen av kostnader för rättsväsendet torde därför

kunna finansieras inom nuvarande anslag.

I ett samhällekonomiskt perspektiv torde reformen kunna medverka till

besparingar för staten i form av bl.a. minskad brottslighet. Förslagen utgör

också en anpassning av regelverket till statens och rättsväsendets behov av att

effektivt kunna bekämpa grov, många gånger organiserad, brottslighet. Reformen

bör vidare leda till att vissa former av straffvärda gärningar blir lättare att

utreda och lagföra.

Sammantaget gör regeringen den bedömningen att de föreslagna ändringarna i

regelverket inte bör medföra någon sådan ökning av arbetsbördan för berörda

myndigheter som inte kan tas om hand med befintliga resurser.

14 Författningskommentar

14.1 Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

7 kap. 4 §

Ändringen avser bestämmelsen om tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp (punkt

11). Den innebär att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att avse

också hets med anspelning på sexuell läggning. I och med att ändringen har

gjorts i nu aktuell bestämmelse, gäller utvidgningen också inom

yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde (jfr. 5 kap. 1 §

yttrandefrihetsgrundlagen).

Ändringen kommenteras i avsnitt 6.3 och 6.4. Vidare hänvisas till

författningskommentaren till ändringen av bestämmelsen om hets mot folkgrupp i

16 kap. 8 § brottsbalken.

14.2 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 8 §

Ändringarna innebär dels att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att

avse också hets med anspelning på sexuell läggning, dels att en särskild

straffskala införs för grova brott.

Genom ändringen i bestämmelsens första stycke har dess tillämpningsområde

utvidgats så att den omfattar också hot och uttryck för missaktning mot

kollektivt bestämda grupper av människor med anspelning på sexuell läggning.

Uttrycket sexuell läggning omfattar homo-, bi- och heterosexuell läggning, men

inte sådana sexuella intressen, variationer, inriktningar eller beteenden, som

kan finnas hos såväl hetero- och homo- som bisexuella personer. Begreppet

sexuell läggning omfattar således inte transsexualism eller transvestism. Det

omfattar inte heller böjelser såsom exempelvis pedofili.

Avsikten är att samma principiella överväganden skall göras när det gäller

bedömningen av en sådan gärning som avser exempelvis homosexuella som då

gärningen avser andra grupper som omfattas av bestämmelsens skydd. Ändringen är

således inte avsedd att hindra en fri och saklig debatt om exempelvis

homosexualitet som företeelse. För straffbarhet bör i stället krävas att det är

fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig

diskussion.

Vid prövningen av om en gärning utgör straffbar hets måste det aktuella

uttalandet eller meddelandet därför bedömas i sitt sammanhang. Motiven för

gärningen måste därvid beaktas. Meddelandet måste, vid en objektiv bedömning och

med hänsyn tagen till sammanhanget, framstå som innefattande hot mot eller

uttryck för missaktning för en sådan grupp som avses i bestämmelsen, och det

måste stå klart att gärningsmannens uppsåt varit att sprida ett sådant

meddelande. Någon ändring i förhållande till gällande rätt i detta hänseende är

inte avsedd.

Den nya bestämmelsen i andra stycket om grova brott är tillämplig också på sådan

hets som sker med anspelning på sexuell läggning. Också bestämmelserna om hets

mot folkgrupp i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor är

tillämpliga på sådan hets som sker med anspelning på sexuell läggning.

Paragrafens andra stycke är nytt. Genom bestämmelsen införs en särskild

straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år - för grova fall av

hets mot folkgrupp. Ändringen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Den har kommenterats i avsnitt 5.4.

Den särskilda straffskalan för grova brott är avsedd för särskilt allvarliga

fall och bör därför användas med viss försiktighet. Det bör dock betonas att de

omständigheter som särskilt anges i lagrummet bara är avsedda som exempel på

sådana omständigheter som bör ingå i en samlad bedömning. Det kan inte uteslutas

att det också kan finnas gärningar som på grund av andra omständigheter bör

bedömas som grova brott. Avsikten är att gärningens svårhet totalt sett, vid den

samlade bedömning som alltid skall göras, skall motivera att brottet bedöms som

grovt.

Ett exempel på brott som sålunda är avsedda att kunna anses som grova är

gärningar som har bestått i att klart straffbara meddelanden har framförts genom

framställningar som spritts i stor omfattning. Likaså är avsikten att ett brott

bör kunna bedömas som grovt när det har utgjort ett led i en systematisk

rasistisk verksamhet, såsom då en brottslig försäljning av t.ex. cd-skivor med

vit makt-musik eller andra produkter med ett rasistiskt innehåll har skett i

syfte att finansiera en sådan verksamhet. De omständigheter som kommittén har

haft i sikte - situationer där gärningsmannen genom anordnande av sammankomster

etc. har bidragit till spridande av straffbara meddelanden i stor omfattning och

där det är fråga om gärningsmannaskap - bör också kunna anses som försvårande

vid en samlad bedömning.

Det ligger i sakens natur att införandet av en särskild straffskala för grova

brott får betydelse också för straffmätningen när det gäller brott som inte

bedöms som grova. Således bör det förhållandet att den sammanlagda straffskalan

utsträcks leda till en mer nyanserad straffmätning generellt sett för brottet

hets mot folkgrupp. De omständigheter som enligt andra stycket skall beaktas vid

bedömningen av om brottet är att anse som grovt bör även kunna tjäna som

vägledning vid straffmätningen inom ramen för straffskalan för normalbrottet.

17 kap. 10 §

Straffskalorna för övergrepp i rättssak har justerats och anpassats till dem som

gäller för mened. Ändringarna behandlas i avsnitt 8.2.

Ändringarna innebär en generell uppgradering av straffvärdet för övergrepp i

rättssak. Detta bör leda till generellt något strängare straff för dessa brott.

Övergrepp i rättssak är vidare ett brott av sådan art att starka skäl talar för

att fängelse skall väljas som påföljd i normalfallet.

Utrymmet för att bedöma en gärning som ringa är begränsat. Vid bedömningen av

brottets svårhetsgrad bör man inte endast beakta det ingående våldets eller

hotets allvar och automatiskt bedöma gärningen som ringa av det skälet att

våldet i sig vore att bedöma som t.ex. ringa misshandel eller hotet som mindre

allvarligt. Gärningen bör i stället bedömas med beaktande av samtliga

omständigheter; t.ex. måste ett hot i syfte att hindra någon från att lämna

uppgifter om ett allvarligt våldsbrott vara att anse som en svårare gärning än

ett motsvarande hot i syfte att hindra någon från att lämna uppgifter om ett

snatteribrott. Ett exempel på omständigheter som kan göra att ett brott bör

bedömas som ringa är dock att angreppet har varit av lindrig beskaffenhet och

inte heller har gett upphov till något men för allmänheten.

Även fortsättningsvis är straffskalan för grovt brott tänkt att vara reserverad

för fall när gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet eller när betydande

men för det allmänna eller någon enskild har uppkommit till följd av gärningen

eller när det funnits risk för en sådan effekt.

29 kap. 2 §

Ändringen avser paragrafens sjunde punkt och har behandlats i avsnitt 11.2. I

förtydligande syfte och i konsekvens med ändringen i 16 kap. 8 § sägs nu

uttryckligen att det skall ses som en försvårande omständighet om ett motiv för

brottet har varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av

personer på grund av sexuell läggning. Någon saklig förändring i förhållande

till gällande rätt är inte avsedd.

Liksom tidigare är dock inte skyddet enligt bestämmelsen begränsat till bara dem

som bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar sikte på. Förutom att även individer

skyddas av straffskärpningsbestämmelsen, omfattar den också kränkningar av

individer eller grupper på grund av andra omständigheter, hänförliga till

individen eller gruppen, som liknar de i bestämmelsen specifikt uppräknade

omständigheterna. Detta framgår av bestämmelsens mer sammanfattande grund "annan

liknande omständighet". Bestämmelsen kan därför tillämpas t.ex. om ett motiv

för brottet har varit att kränka en person eller en grupp av personer på grund

av transvestism eller transsexualism eller någon annan sådan omständighet som

kan hänföras till personen eller personerna i gruppen.

14.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och

explosiva varor

21 §

Paragrafen har ändrats på det sättet att ett nytt tredje stycke har lagts till,

varigenom en särskild straffskala har införts för uppsåtliga grova brott mot

kravet på tillstånd enligt första stycket i 11 § såvitt avser explosiva varor.

Straffskalan för det grova brottet är densamma som den som gäller vid grovt

vapenbrott, dvs. fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Ändringen har

behandlats i avsnitt 10.2.

Till grund för bedömningen av om brottet skall anses som grovt bör samma typ av

omständigheter kunna läggas som vid motsvarande bedömning enligt vapenlagen. En

viktig omständighet vid bedömningen är om det har funnits en konkret risk för

att de explosiva varorna skall komma till brottslig användning. Andra viktiga

omständigheter är de aktuella varornas grad av farlighet och omfattningen av det

olagliga innehavet.

Som framgått av avsnitt 10.2 skall subsidiaritetsregeln i paragrafens fjärde

stycke inte tillämpas om gärningen är att bedöma som grovt brott.

Sammanfattning av betänkandet Organiserad brottslighet, hets mot folkgrupp, hets

mot homosexuella, m.m. - straffansvarets räckvidd - (SOU 2000:88)

Vi lägger i detta betänkande fram förslag till flera ändringar i den

straffrättsliga lagstiftningen. De förändringar som vi föreslår gäller bl.a.

brottet hets mot folkgrupp, hets mot homosexuella, olika former av hotbrott -

olaga hot, övergrepp i rättssak, m.m. - samt straff för innehav av sprängmedel

och andra explosiva varor. Förslagen medför vissa ändringar i

tryckfrihetsförordningen (TF) och i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Vi har även tagit upp frågan om att införa någon form av straffbestämmelse om

ansvar för aktivt deltagande i organisationer som ägnar sig åt brottslig

verksamhet. Vi har emellertid funnit att någon sådan bestämmelse inte bör

införas.

Straffansvar för deltagande i organisationer som har brottslighet som ett

väsentligt inslag i sin verksamhet

En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om det bör införas ett

straffansvar för aktivt deltagande i en sammanslutning som har brottslighet som

ett väsentligt inslag i sin verksamhet. I våra direktiv anges att sådant aktivt

deltagande kan bestå i exempelvis finansiering av verksamheten, upplåtelse av

lokal till sammanslutningen eller aktivt stöd på annat sätt. Däremot avvisas i

direktiven tanken på att, som i en del andra länder, införa straffansvar för

själva medlemskapet i vissa organisationer. Enligt direktiven skulle en sådan

kriminalisering utgöra ett alltför stort ingrepp i föreningsfriheten och

dessutom skulle den kunna komma att träffa förfaranden som helt saknar

straffvärde.

Ett grundläggande krav som måste ställas på en kriminalisering är att den avser

endast straffvärda förfaranden. Av detta krav följer att det inte kan komma i

fråga att straffbelägga allt deltagande i eller stöd till sammanslutningar där

det förekommer brottslighet. Enligt vår mening kan diskussionen om ett utvidgat

straffansvar begränsas till att avse den som intar en ledande ställning inom en

sammanslutning där det förekommer allvarlig brottslig verksamhet och som

underlåter att utnyttja sitt inflytande över verksamheten för att motverka

lagöverträdelserna samt den som genom ekonomiskt bidrag eller på annat sätt

lämnar ett inte obetydligt stöd till en sådan sammanslutning.

Under utredningsarbetet har vi ingående diskuterat hur en kriminalisering som

träffar de angivna förfarandena lämpligen skulle kunna utformas. Frågan har

varit om det är möjligt att utforma straffbestämmelser av detta slag som

tillgodoser berättigade krav på både effektivitet och rättssäkerhet och även i

övrigt framstår som lämpliga.

Som underlag för våra överväganden har en konkret modell för en utvidgning av

det kriminaliserade området utarbetats. Denna modell innebär att det i en ny 6 a

§ i 23 kap. brottsbalken (BrB) föreskrivs straffansvar dels för den som i

ledande ställning inom en sammanslutning, där allvarlig brottslig verksamhet

förekommer, underlåter att göra vad som skäligen kan begäras för att

verksamheten skall upphöra, dels för den som lämnar ekonomiskt bidrag, upplåter

hus, del av hus eller mark eller lämnar annat liknande stöd till en

sammanslutning av sådant slag. För ansvar skall dock här fordras att stödet inte

är obetydligt.

Vi gör bedömningen att den nu diskuterade modellen utgör den lämpligaste

lösningen, om man vill åstadkomma en kriminalisering som träffar de förfaranden

som vi anser vara klandervärda i sammanhanget. Samtidigt kan det förutses att en

straffbestämmelse av detta slag, som innehåller flera förhållandevis

komplicerade rekvisit, skulle vara förknippad med svårigheter i bevishänseende.

Det har vidare inte varit möjligt att undvika en viss osäkerhet när det gäller

bestämmelsens närmare innebörd i vissa hänseenden. Det kan med hänsyn till dessa

bevis- och gränsdragningsproblem befaras att en kriminalisering i enlighet med

den angivna modellen skulle visa sig vara mindre effektiv.

En kriminalisering av underlåtenhet att hindra brottslig verksamhet kan dessutom

antas få till följd att vissa sammanslutningar, som i dag verkar tämligen öppet

och har en tydlig organisationsstruktur, skulle välja att övergå till

"underjordisk" verksamhet eller i vart fall försöka organisera sig på ett sådant

sätt att det blir svårt att identifiera personer som innehar en ledande

ställning i sammanslutningen. En sådan utveckling skulle i viss mån kunna förta

effekten av kriminaliseringen och leda till att dessa sammanslutningar blev

svårare att kontrollera.

Man kan som vi ser det inte heller bortse från risken för att de diskuterade

bestämmelserna skulle kunna visa sig innebära en otillbörlig inskränkning av

möjligheterna till politisk opinionsbildning.

Vi gör den bedömningen att övervägande skäl talar för att någon utvidgning inte

bör ske av det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande i eller stöd

till sammanslutningar där det förekommer brottslighet.

En mera begränsad frågeställning när det gäller kvalificerad brottslig

verksamhet rör påföljdsbestämningsreglerna, närmare bestämt uppräkningen i 29

kap. 2 § BrB av försvårande omständigheter som - vid sidan av vad som gäller vid

varje brottstyp - särskilt skall beaktas vid bestämmande av det aktuella

brottets straffvärde. I 29 kap. 2 § 6 BrB anges för närvarande att som en

försvårande omständighet skall beaktas om brottet utgjort ett led i en brottslig

verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor

omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll.

I dag inskränks tillämpningen av den diskuterade punkten i 29 kap. 2 § BrB

alltså genom att den tar sikte endast på medverkande som spelat en betydande

roll i den brottsliga verksamheten. Vi anser emellertid att all medverkan i

sådan kvalificerad brottslig verksamhet som avses i bestämmelsen bör betraktas

som straffvärdehöjande. Vi föreslår följaktligen att den nyss nämnda

inskränkningen av bestämmelsens tillämplighet tas bort.

Hets mot folkgrupp, m.m.

Det är vår bedömning att den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 8 § BrB i huvudsak

är väl avvägd i fråga om vad som skall vara kriminaliserat som hets mot

folkgrupp. Vi har inte funnit att det finns några förfaranden som i dag inte är

straffbara men som borde vara straffbara som hets mot folkgrupp. Vi har däremot

funnit anledning att föreslå ett förtydligande av bestämmelsen och poängterar

att man, när man bedömer huruvida en viss gärning är att anse som hets mot

folkgrupp, måste bedöma den i sitt sammanhang. Det måste således vara tydligt

att gärningen har begåtts med uppsåt att hetsa mot en sådan befolkningsgrupp som

skyddas av bestämmelsen. Förslaget innebär att det något vaga begreppet

"uttrycka missaktning" tas bort. I stället anges att gärningsmannen, för att

kunna straffas för hets mot folkgrupp, i uttalande eller annat meddelande skall

hota, håna eller smäda en befolkningsgrupp eller på annat sätt ge uttryck för

nedvärdering av gruppens människovärde, om det sker med anspelning på ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Vi föreslår i anslutning härtill att det i 16 kap. 16 § BrB läggs till ett nytt

andra stycke, varigenom en särskild straffskala - böter eller fängelse i högst

sex månader - för grovt förargelseväckande beteende införs. Syftet med det

förslaget är att göra klart att vissa typer av beteenden på allmän plats, t.ex.

utförande av s.k. Hitlerhälsning eller bärande av en nazistisk symbol, i princip

alltid skall vara straffbara. Om en sådan gärning inte uppfyller kriterierna

för att kunna bedömas som hets mot folkgrupp, så skall den i vart fall kunna

bestraffas som grovt förargelseväckande beteende. Undantag kommer att gälla för

t.ex. vissa litterära, konstnärliga eller religiösa sammanhang, där användandet

inte kan anses vara ägnat att väcka förargelse hos allmänheten.

Något behov av en särskild lag om förbud mot vissa typer av uniformer anser vi

inte finnas och vi föreslår att den nuvarande uniformslagen upphävs.

Vi har också tagit upp frågan om val av påföljd och straffmätning för hets mot

folkgrupp och funnit att det finns anledning att i detta hänseende göra en

bättre nyansering i synen på de olika typer av gärningar som ryms inom

brottsrubriceringen. Vi föreslår att det i bestämmelsen om hets mot folkgrupp

införs en särskild straffskala - fängelse i lägst sex månader och högst fyra år

- för grova brott. Skäl att bedöma brottet som grovt kan vara att gärningsmannen

har anstiftat eller lett en särskilt omfattande sammankomst eller kampanj där

meddelanden av det slag som avses med bestämmelsen sprids. Vi föreslår också att

ansvar skall kunna ådömas redan för förberedelse eller stämpling till hets mot

folkgrupp som är grov.

Det finns således enligt vår uppfattning anledning att se allvarligt på fall då

någon mera aktivt har deltagit i eller rentav anordnat eller lett en rasistisk

sammankomst av större omfattning. Starka skäl talar också för att fängelse skall

väljas som påföljd för den typen av brott. Det finns emellertid också fall som

inte är av samma allvarliga slag men där påföljden i dag ändå ofta bestäms till

fängelse. Även om man alltid bör se allvarligt på brottslighet med rasistiska

förtecken, finns det fall - t.ex. när någon som är enbart åhörare vid en konsert

gör någon enstaka Hitlerhälsning - då en icke frihetsberövande påföljd bör

kunna komma i fråga. Ett sådant brott är allvarligt, men det måste ändå beaktas

att det i många fall kan vara fråga om ett oreflekterat handlande i en uppjagad

situation.

Vi föreslår att bestämmelsen om hets mot folkgrupp i TF ändras på samma sätt som

i BrB, vilket även innebär en motsvarande ändring av YGL. Förberedelse eller

stämpling till hets mot folkgrupp som är grov skall dock inte vara straffbar

inom det grundlagsskyddade området, eftersom det skulle stå i strid med

censurförbudet i TF och YGL. Brottet förargelseväckande beteende, som är ett

ordningsbrott, görs enligt förslaget inte till ett tryck- eller

yttrandefrihetsbrott.

Hets mot homosexuella

Det råder ingen tvekan om att homosexuella är en utsatt grupp i vårt samhälle.

Hetspropaganda som riktar sig mot homosexuella är enligt flera undersökningar

vanligt förekommande och det kan långt ifrån uteslutas att denna propaganda

påverkar omfattningen av såväl våld och hot mot homosexuella som andra

trakasserier och kränkningar av personer med denna sexuella läggning. Det är

emellertid i dag inte straffbart att uttrycka hot eller missaktning mot

homosexuella som grupp.

Vi anser, även med beaktande av intresset att behålla vidast möjliga

yttrandefrihet och tryckfrihet, att övervägande skäl talar för att hets mot

homosexuella skall kriminaliseras. Vi föreslår att det sker genom en utvidgning

av den nuvarande bestämmelsen om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. Brottet

benämns dock i dessa fall som hets mot homosexuella. Straffet blir det samma som

för hets mot folkgrupp.

I förtydligande syfte och i konsekvens med den föreslagna ändringen i 16 kap. 8

§ BrB, föreslår vi även att det i straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7

BrB uttryckligen anges att det är en försvårande omständighet om ett motiv för

ett brottet har varit att kränka en person eller en befolkningsgrupp på grund av

homosexuell läggning.

Övriga frågor

Hotbrott

Det har genom det material som vi har samlat in och genom de uppgifter som vi

har fått från polis och åklagare framkommit att det är vanligt att medlemmar i

mc-gängen ägnar sig åt indrivning av verkliga eller konstruerade fordringar.

Inte sällan sker detta genom användande av olika former av hot, även mera

förtäckta sådana. Det är också vanligt att medlemmar i mc-gäng och i rasistiska

sammanslutningar hotar poliser och andra tjänstemän och att de genom hot

försöker skrämma vittnen och andra som skall höras inför domstol till tystnad.

Eftersom det råder oklarhet huruvida vissa typer av beteenden som förekommer i

samband härmed skall vara att uppfatta som straffbara hot, föreslår vi att

bestämmelserna i BrB om olaga tvång, olaga hot, utpressning, hot mot tjänsteman,

förgripelse mot tjänsteman samt övergrepp i rättssak förtydligas genom att det

i lagtexten görs ett tillägg som anger att såväl öppna som förtäckta hot är

straffbara.

I enlighet med vad som uttalas i en till oss överlämnad riksdagsskrivelse har vi

utarbetat ett förslag till skärpning av straffet för övergrepp i rättssak. Vi

föreslår att straffskalan för övergrepp i rättssak anpassas till straffskalan

för mened. Samtidigt minskas överlappningen i straffskalan mellan brott av

normalgraden och grovt brott för båda brottstyperna. Förslaget innebär att

straffet för normalgraden av de båda brotten skall vara fängelse i högst tre år

och för grovt brott fängelse i lägst två år och högst åtta år. Liksom är fallet

beträffande brottet mened, talar mycket starka skäl för att fängelse skall

väljas som påföljd för övergrepp i rättssak.

Vapenbrott m.m.

I de kriminella miljöer som vi har studerat är vapen vanligt förekommande.

Beslag av handgranater, minor, dynamit och andra sprängmedel, m.m. sker också i

dessa miljöer och tycks ha ökat i omfattning. Vi har med anledning härav funnit

anledning att överväga om de straffbestämmelser som finns i vapenlagen och i

lagen om brandfarliga och explosiva varor har en lämplig utformning, främst när

det gäller synen på brottens allvar.

Vi har inte funnit att det finns anledning att ytterligare skärpa straffen för

vapenbrott. Däremot bör straffet för innehav av sprängämnen och andra explosiva

varor skärpas och anpassas till vad som gäller för vapenbrott. Vi föreslår

därför att det i lagen om brandfarliga och explosiva varor införs ett grovt

brott med en straffskala omfattande fängelse i lägst sex månader och högst fyra

år.

Ikraftträdande

Huvuddelen av de lagändringar som inte innefattar ändring i grundlag skall

enligt förslaget träda i kraft den 1 januari 2002. Ändringarna i TF föreslås

träda i kraft den 1 januari 2003, dvs. vid årsskiftet närmast efter utgången av

det år när förslaget kan bli slutligt antaget av riksdagen.

Ändringarna i TF avser brottet hets mot folkgrupp och hets mot homosexuella.

Motsvarande ändringar i BrB bör naturligtvis träda i kraft samtidigt som

ändringarna i TF. Det innebär att även ändringarna i 16 kap. 8 § BrB föreslås

träda i kraft den 1 januari 2003. Eftersom ändringarna av bestämmelsen om

förargelseväckande beteende i 16 kap. 16 § BrB och i bestämmelsen i 16 kap. 17 §

BrB om förberedelse och stämpling till hets mot folkgrupp som är grov är

avhängiga av ändringarna i 16 kap. 8 § BrB, föreslås likaledes att de

bestämmelserna träder i kraft den 1 januari 2003. Upphävandet av lagen

(1947:164) om förbud mot politiska uniformer föreslås, eftersom lagen får anses

obsolet, träda i kraft snarast efter riksdagens beslut i frågan.

Betänkandets lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs i fråga om tryckfrihetsförordningen

dels att 7 kap. 4 § 11 skall ha följande lydelse,

dels att det i förordningen skall införas en ny punkt, 7 kap. 4 § 12, av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap. Om tryckfrihetsbrott

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall

såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag:

-----------------------------

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning

för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,

hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse;

-----------------------------

-----------------------------

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar, hånar eller smädar en

befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens

människovärde, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung eller trosbekännelse;

12. hets mot homosexuella, varigenom någon på sätt som anges under 11

kränker homosexuella;

------------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

2 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 4 och 5 §§, 15 kap. 1 §, 16 kap. 8, 16 och 17

§§, 17 kap. 1, 2 och 10 §§ samt 29 kap. 2 § 6 och 7 brottsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap. Om brott mot frihet och frid

4 §

Den som genom misshandel eller eljest med våld eller genom hot om brottslig

gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något, dömes för olaga

tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan övar

tvång genom hot att åtala eller angiva annan för brott eller att om annan lämna

menligt meddelande, dömes ock för olaga tvång, såframt tvånget är otillbörligt.

Är brott som avses i första stycket grovt, dömes till fängelse, lägst sex

månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

Den som genom misshandel eller annars med våld tvingar annan att göra, tåla

eller underlåta något, döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst

två år. Detsamma skall gälla om någon med sådan verkan utövar tvång genom att,

öppet eller förtäckt, hota med brottslig gärning eller genom att otillbörligt

hota att åtala eller ange annan för brott eller att om annan lämna menligt

meddelande.

Är brott som avses i första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader

och högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt

beaktas, om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr.

5 §

Om någon lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt

som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller

annans säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller

fängelse i högst ett år.

Om någon, öppet eller förtäckt, hotar annan med brottslig gärning på sätt som är

ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans

säkerhet till person eller egendom, döms för olaga hot till böter eller fängelse

i högst ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

15 kap. Om mened, falskt åtal och annan osann utsaga

1 §

Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för

mened till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Om någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, döms för

mened till fängelse i högst tre år eller, om brottet är ringa, till böter eller

fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med

uppsåt att oskyldig skulle fällas till ansvar för allvarligt brott eller eljest

synnerlig skada tillfogas annan.

16 kap. Om brott mot allmän ordning

8 §

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för

hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter.

Den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar, hånar eller smädar

en befolkningsgrupp eller på annat sätt ger uttryck för nedvärdering av gruppens

människovärde döms, om det sker med anspelning på ras, hudfärg, nationellt

eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, för hets mot folkgrupp till

fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som på sätt som anges i första stycket kränker homosexuella, döms för hets

mot homosexuella till samma straff.

Är brottet, med hänsyn till att gärningsmannen anstiftat eller lett en särskilt

omfattande sammankomst eller kampanj där meddelanden av det slag som anges i

första eller andra stycket har spritts, eller annars att anse som grovt, döms

till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

16 §

Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt

som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande

beteende till penningböter.

Är brottet att anse som grovt, därför att beteendet måste förknippas med brott

mot mänskligheten, döms för grovt förargelseväckande beteende till böter eller

fängelse i högst sex månader.

17 §

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri

döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller

förberedelse till grovt dobbleri, försök till sådant barnpornografibrott som

avses i 10 a § första stycket, om det inte är ringa, och försök eller

förberedelse till grovt barnpornografibrott.

För förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja myteri

döms till ansvar enligt vad som sägs i 23 kap. Detsamma skall gälla försök eller

förberedelse till grovt dobbleri, försök till sådant barnpornografibrott som

avses i 10 a § första stycket, om det inte är ringa, försök eller förberedelse

till grovt barnpornografibrott samt förberedelse eller stämpling till hets mot

folkgrupp som är grov.

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet m.m.

1 §

Den som med våld eller hot om våld förgriper sig å någon i hans

myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från

åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot

tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter

eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon sålunda

förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne däri gjort

eller underlåtit.

Den som med våld eller med öppet eller förtäckt hot om våld förgriper sig på

någon i hans myndighetsutövning eller för att tvinga honom till eller hindra

honom från åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, döms för våld eller hot

mot tjänsteman till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till

böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon på

samma sätt förgriper sig mot den som tidigare har utövat myndighet för vad denne

däri gjort eller underlåtit.

2 §

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon i hans

myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager

gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar

därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst fyra år.

Den som, i annat fall än som anges i 1 §, för att tvinga eller hindra någon i

hans myndighetsutövning eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen

företar gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet,

eller öppet eller förtäckt hotar därmed, döms för förgripelse mot tjänsteman

till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år.

10 §

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan,

fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en

domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd,

döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma

skall gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada eller

olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne avlagt

vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller för att

hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Den som med våld eller med öppet eller förtäckt hot om våld angriper någon för

att denne gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör

avgett utsaga hos en domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon

från en sådan åtgärd, döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst tre år

eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada

eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne

avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller

för att hindra honom från att avge sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst två och högst åtta år.

29 kap. Om straffmätning och påföljdseftergift

2 §

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid

sidan av vad som gäller för varje brottstyp, särskilt beaktas

----------------------

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt

noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade

spelat en betydande roll, eller

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt

noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning, eller

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller

en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller

etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet.

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person eller en

befolkningsgrupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,

trosbekännelse, homosexuell läggning eller annan liknande omständighet.

------------------------

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003 i fråga om 16 kap. 8, 16 och 17 §§

och i övrigt den 1 januari 2002.

3 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer

Härigenom föreskrivs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer

skall upphöra att gälla.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §

Den som

------------------------------

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 11 § första stycket eller mot

föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 §§,

eller

------------------------------

döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som med uppsåt bryter mot 11 § första stycket döms, om brottet är grovt,

till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas

enligt brottsbalken eller enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

Förteckning över remissinstanserna

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO),

Svea hovrätt, Hovrätten för Nedre Norrland, Karlskrona tingsrätt, Helsingborgs

tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Umeå tingsrätt, Justitiekanslern,

Domstolsverket, Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten, Rikspolisstyrelsen,

Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten,

Försvarsmakten högkvarteret, Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI),

Integrationsverket, Skolverket, Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet,

Riksrevisionsverket, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Kriminologiska

institutionen vid Stockholms universitet, Sprängämnesinspektionen, Institutionen

för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet (JMG),

Granskningsnämnden för radio och TV, Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

(DO), Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO),

IT-kommissionen, Sametinget, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges

domareförbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska kommunförbundet, Riksförbundet

för sexuellt likaberättigande (RFSL), Riksförbundet för sexuell upplysning

(RFSU), Brottsofferjourernas Riksförbund (BOJ), Rädda Barnen, Svenska Samernas

Riksförbund (SSR), Judiska Centralrådet i Sverige, Sveriges Muslimska Råd,

Svenska kyrkan, Sveriges Frikyrkosamråd (FSR), Riksorganisationen de ekumeniska

grupperna för homo- och bisexuella (RIKS-EKHO), Svenska Journalistförbundet,

Svenska Tidningsutgivareföreningen, Sveriges Författarförbund, Konstnärliga och

Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS), Sveriges Radio AB, Sveriges

Television AB och Konstnärernas Riksorganisation (KRO).

Riksåklagaren har bifogat yttrande från åklagarmyndigheterna i Stockholm,

Göteborg, Linköping, Västerås, Malmö, Umeå, Sundsvall samt nionde

åklagarkammaren i Stockholm. Ekobrottsmyndigheten har bifogat yttrande från

Ekobrottsmyndigheten Östra avdelningen, Södra avdelningen, Västra avdelningen

och Särskilda avdelningen. Rikspolisstyrelsen har bifogat yttrande från

Säkerhetspolisen (SÄPO) och LO har bifogat yttrande från Fastighetsanställdas

Förbund.

Yttrande har också inkommit från Katolska biskopsämbetet, Stockholms katolska

stift och Svenska Missionsförbundet och Frälsningsarmen.

Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund (SST), Sveriges Akademikers

Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska

Arbetsgivareföreningen (SAF), Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige

(ROKS), Sveriges kvinnojourers riksförbund (SKR), Svenska Röda Korset,

Samarbetsorgan för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS), Svenska kommittén

för antisemitism, Afrosvenskarnas riksförbund, Allmänhetens pressombudsman,

Pressens opionsnämnd, Föreningen Sveriges Filmproducenter, Svenska Artisters och

Musikers Intresseorganisation (SAMI), Internetombudsmannen, TV4 AB, Sveriges

Dramatikerförbund, Svenska musikerförbundet, Teatrarnas riksförbund,

Teaterförbundet, Telia AB, Tele2 AB och Sveriges Industriförbund har beretts

tillfälle att inkomma med yttrande men har avstått från att lämna ett sådant

yttrande.

Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen2 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 kap.

4 §

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall

såsom tryckfrihetsbrott anses följande gärningar, om de begås genom tryckt

skrift och är straffbara enligt lag:

- - -

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse;

11. hets mot folkgrupp, varigenom någon hotar eller uttrycker missaktning för

folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg,

nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning;

- - -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.

Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 8 §, 17 kap. 10 § samt 29 kap. 2 § 6 och 7

brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

8 §1

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för

hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter.

Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker

missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer, med anspelning på

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell

läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om

brottet är ringa, till böter.

Är brottet med hänsyn till meddelandets art, spridningens omfattning och

omständigheterna i övrigt att anse som grovt, döms till fängelse i lägst sex

månader och högst fyra år.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 kap.

10 §2

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan,

fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en

domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd,

döms för övergrepp i rättssak till böter eller fängelse i högst två år.

Den som med våld eller hot om våld angriper någon för att denne gjort anmälan,

fört talan, avlagt vittnesmål eller annars vid förhör avgett utsaga hos en

domstol eller annan myndighet eller för att hindra någon från en sådan åtgärd,

döms för övergrepp i rättssak till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är

ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om man med någon annan gärning, som medför lidande, skada

eller olägenhet, eller med hot om en sådan gärning angriper någon för att denne

avlagt vittnesmål eller annars avgett utsaga vid förhör hos en myndighet eller

för att hindra honom från att avge en sådan utsaga.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst ett och högst sex år.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst två och högst åtta år.

29 kap.

2 §3

Såsom försvårande omständigheter vid bedömningen av straffvärdet skall, vid

sidan av vad som gäller för varje brottstyp, särskilt beaktas

- - -

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt

noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade

spelat en betydande roll, eller

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en

annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet.

6. om brottet utgjort ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt

noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning, eller

7. om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan

sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt

ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

- - -

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003 i fråga om 16 kap. 8 och i övrigt

den 1 juli 2002.

Förslag till lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska

uniformer

Härigenom föreskrivs att lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer

skall upphöra att gälla den 1 juli 2002.

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva

varor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

21 §1

Den som

- - -

2. med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 11 § första stycket eller mot

föreskrift, villkor eller förbud som har meddelats med stöd av 6-12 eller 14 §§,

eller

- - -

döms till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som med uppsåt bryter mot 11 § första stycket såvitt avser tillståndsplikten

i fråga om explosiva varor döms, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex

månader och högst fyra år.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket döms inte om ansvar för gärningen kan ådömas

enligt brottsbalken eller enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Lagrådets yttrande

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2001-11-09

Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius, regeringsrådet Gustaf Sandström,

justitierådet Dag Victor.

Enligt en lagrådsremiss den 18 oktober 2001 (Justitiedepartementet) har

regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i brottsbalken,

3. lag om ändring i lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor,

4. lag om upphävande av lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer.

Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Erica Hemtke.

Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:

Allmänt

I remissen lämnas bl.a. olika förslag som syftar till att förstärka det

straffrättsliga skyddet mot angrepp som riktas mot homosexuella som grupp eller

mot enskilda homosexuella. Förslagen motiveras med att homosexuella är en utsatt

grupp i vårt samhälle.

Ett av förslagen är att bestämmelsen i 29 kap. 2 § 7 brottsbalken kompletteras

så att det klart framgår att det särskilt skall beaktas som en försvårande

omständighet om ett motiv för ett brott varit att kränka en person eller

homosexuella som grupp på grund av sexuell läggning. Även om bestämmelsen också

i sin nuvarande utformning lämnar utrymme för en sådan bedömning har Lagrådet

ingen erinran mot den föreslagna ändringen. Lagrådet återkommer till

utformningen av bestämmelsen.

Som ett led i förstärkningen av de homosexuellas straffrättsliga skydd föreslås

vidare ändringar i tryckfrihetsförordningen och brottsbalken enligt vilka

straffansvaret för hets mot folkgrupp utvidgas till att omfatta spridning av

uttalanden och andra meddelanden med anspelning på sexuell läggning. Det

föreslås också att det för grovt brott införs en särskild straffskala med högre

maximistraff.

Förslagen innebär i dessa delar begränsningar av den i 2 kap. 1 § 1

regeringsformen skyddade yttrandefriheten. Enligt 2 kap. 12 § andra stycket får

sådana begränsningar göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i

ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett dem och inte heller

sträcka sig så långt att de utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en

av folkstyrelsens grundvalar. De ändamål för vilka yttrandefriheten får

begränsas anges i 2 kap. 13 § regeringsformen. Begränsningar får göras med

hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet,

enskilds anseende, privatlivets helgd samt förebyggandet och beivrandet av

brott.

Av dessa ändamål torde det närmast vara intresset av att förebygga brott som

skulle kunna motivera förslagen. I remissen (s. 13) sägs dock inte mer än att

det inte kan uteslutas att det föreligger ett samband mellan den typ av

propaganda som förslaget tar sikte på och olika brott som riktas mot

homosexuella. En sådan låg grad av sannolikhet kan uppenbarligen inte vara

tillräcklig för att förslaget skall kunna anses nödvändigt för att förebygga

brott.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får dock yttrandefriheten förutom för de

särskilt angivna ändamålen begränsas om "särskilt viktiga skäl föranleder det".

Av remissen och av vad som upplysts vid föredragningen framgår att sådana skäl

ansetts föreligga. Vad som då avses synes vara "intresset att skydda gruppen

homosexuella mot hot och andra uttryck för missaktning" (s. 35). Huruvida detta

intresse, som sägs i remissen, är tillräckligt som skäl för att begränsa

yttrandefriheten är ytterst en värderingsfråga. Lagrådet har förståelse för den

bedömning som gjorts i remissen men finner ändå anledning att framhålla att

liknande skäl på goda grunder kan åberopas även i förhållande till en rad andra

utsatta grupper. Av hänsyn till yttrandefriheten bör dock stor restriktivitet

iakttas när det gäller att föra in nya grupper under det skydd som

straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp ger.

I sammanhanget finns också anledning att peka på att bestämmelsen om hets mot

folkgrupp i sin nuvarande utformning, såsom framhålls i remissen, fått en

vidsträckt tillämpning och kommit att omfatta i princip alla, även indirekta,

uttryck för rasism och främlingsfientlighet. De förslag till förtydliganden och

klargöranden av bestämmelsens tillämpningsområde som föreslogs i det betänkande

som ligger till grund för remissen har dock regeringen ställt sig avvisande till

med hänsyn till att de skulle innebära inskränkningar av tillämpningsområdet.

Lagrådet vill inte ifrågasätta den bedömningen. Den innebär emellertid att

införandet av nya grupper under straffskyddet blir mer känsligt från

yttrandefrihetssynpunkt än med ett mer begränsat tillämpningsområde.

Förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen

Enligt förslaget skall även anspelning på sexuell läggning kunna utgöra grund

för ansvar för hets mot folkgrupp. Ändringen motiveras främst med intresset av

att bereda homosexuella som grupp ett starkare straffrättsligt skydd. Att

uttrycket sexuell läggning valts i stället för homosexuell läggning motiveras

bl.a. med att en neutral formulering, i likhet med vad som gäller i förhållande

till andra skyddade grupper, innebär "att homosexuella inte får en

speciallagstiftning utan att alla människor skyddas på ett likartat sätt". Även

om det i remissen inte ges underlag för att det föreligger behov av skydd för

andra än homosexuella finner Lagrådet att argumentet får godtas.

Uttrycket sexuell läggning kan emellertid uppfattas på olika sätt. Av remissen

framgår att uttrycket endast är avsett att omfatta homo-, bi- eller

heterosexuell läggning. Oavsett att uttrycket använts med den betydelsen i viss

lagstiftning och i offentliga utredningar torde det föreligga en betydande risk

för att det kommer att missuppfattas av många. Med hänsyn till det intresse av

klar och tydlig lagstiftning som gör sig särskilt gällande vid

strafflagstiftning förordar Lagrådet att uttrycket ersätts med "homosexuell,

bisexuell eller heterosexuell läggning".

Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

16 kap. 8 §

Såvitt avser uttrycket sexuell läggning hänvisar Lagrådet till vad som ovan

anförts under förslaget till lag om ändring i tryckfrihetsförordningen.

I andra stycket föreslås en särskild straffskala för grovt brott. Förslaget

innebär att straffmaximum för hets mot folkgrupp höjs till fyra års fängelse.

Lagrådet erinrar om att en sådan skärpning av straffskalan endast får ske under

de förutsättningar som Lagrådet berört inledningsvis under rubriken Allmänt. I

remissen lämnas endast ett begränsat underlag för bedömning av om ändringen kan

anses vara nödvändig i förhållande till sitt ändamål.

Enligt remissen har straffet för hets mot folkgrupp endast i ett fåtal fall

blivit längre än fängelse i en månad. Att det, som framhålls i remissen, kan

förekomma fall som måste anses ha ett väsentligt högre straffvärde är uppenbart.

Att den nuvarande straffskalan, som sägs i remissen, endast skulle ge

begränsade möjligheter att nyansera straffmätningen framstår dock knappast som

korrekt med hänsyn till att straffmaximum redan nu är två år med möjlighet att

döma till tre års fängelse om det föreligger mer än ett fall av spridning. Detta

utesluter dock inte att en gradindelning av brottet bör kunna bidra till en

sådan mer nyanserad straffmätning som förslaget får antas syfta till. Mot

bakgrund härav anser sig Lagrådet inte ha skäl att motsätta sig de föreslagna

straffskalorna.

Regleringen av det grova brottet i andra stycket avviker från den lagteknik som

i allmänhet brukar användas för grova brott. Av remissen och vad som upplysts

vid föredragningen synes dock framgå att regleringen i sak inte är avsedd att

uppfattas på annat sätt än vad som normalt är fallet vid gradindelade brott. I

syfte att undvika missförstånd förordar Lagrådet därför att stycket utformas i

överensstämmelse med den teknik som brukar användas för grova brott. Vad som

härvid enligt remissen synes vara avsett att särskilt beaktas vid bedömningen av

om brottet är grovt är meddelandets innehåll och dess spridning. Lagrådet

förordar mot den nu angivna bakgrunden att stycket formuleras på exempelvis

följande sätt:

"Är brottet grovt döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid

bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om meddelandet haft ett

särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal

personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet."

29 kap. 2 §

I paragrafen anges olika omständigheter som vid bedömningen av straffvärdet

skall särskilt beaktas som försvårande. De omständigheter som anges är endast

exemplifierande. Exemplen är utformade så att de regelmässigt bör ges ett

tydligt genomslag i straffmätningen. Den i punkt 6 angivna begränsningen att den

tilltalade spelat en betydande roll i den brottslighet i vilken hans eget brott

utgjort ett led skall ses mot den bakgrunden. Gärningar som endast har ett

ytligt eller tillfälligt samband med en mer organiserad brottslighet kan

knappast regelmässigt anses vara klart mer straffvärda än liknande gärningar som

saknar sådant samband. Några övertygande skäl för en annan bedömning framförs

inte heller i remissen. Lagrådet förordar därför att den föreslagna ändringen

får utgå.

I punkt 7 föreslås i remissen samma tillägg av uttrycket sexuell läggning som i

bestämmelserna om hets mot folkgrupp. Lagrådet hänvisar till vad som sagts ovan

om dessa bestämmelser.

Förslaget till lag om ändring i lagen om brandfarliga och explosiva varor

I remissen föreslås att subsidiaritetsregeln inte skall omfatta grova brott

enligt andra stycket. I motiven sägs att konkurrenssituationer i stället bör

hanteras på motsvarande sätt som vid grova olagliga vapeninnehav. Lagrådet vill

i sammanhanget hänvisa till NJA 2001 s. 464 och där angiven litteratur.

Förslaget till lag om upphävande av lagen om förbud mot politiska uniformer

Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Justitiedepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 november 2001

Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,

Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, Pagrotsky, Östros, Messing,

Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, Ringholm, Bodström

Föredragande: statsrådet Bodström

Regeringen beslutar proposition 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, m.m.

1 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.

1 Senaste lydelse 1988:835.

2 Senaste lydelse 1997:389.

3 Senaste lydelse 1994:306.

1 Senaste lydelse 2000:1243.

2 Tryckfrihetsförordningen omtryckt 1998:1438.

1 Senaste lydelse 1988:835.

2 Senaste lydelse 1997:389.

3 Senaste lydelse 1994:306.

1 Senaste lydelse 2000:1243.

Prop. 2001/02:59

84

1

Prop. 2001/02:59

Bilaga 1

Prop. 2001/02:59

Bilaga 1

Prop. 2001/02:59

Bilaga 2

Prop. 2001/02:59

Bilaga 2

Prop. 2001/02:59

Bilaga 3

Prop. 2001/02:59

Bilaga 3

Prop. 2001/02:59

Bilaga 4

Prop. 2001/02:59

Bilaga 4

Prop. 2001/02:59

Bilaga 5

Prop. 2001/02:59

Bilaga 5

Prop. 2001/02:59

85

1