Dir. 1988:41

Utredning om krigsmaterielexporten

Innehåll

Mitt förslag

Bakgrund

Utredningsuppdraget

Hemställan

Beslut

Dir. 1988:41

Beslut vid regeringssammanträde 1988-06-22.

Statsrådet Gradin anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att analysera sambandet

mellan en fortsatt livskraftig svensk försvarsindustri och denna

industris export. Kommittén bör även utreda konsekvenserna av och

villkoren för försvarsindustriellt samarbete med utlandet. Vidare bör

kommittén pröva behovet av ändringar i nu gällande riktlinjer för

krigsmaterielexporten och i förekommande fall formulera förslag till

sådana förändringar.

Bakgrund

I prop. 1986/87:154 om totalförsvarets fortsatta utveckling inför 1987

års försvarsbeslut som antagits av riksdagen (FöU 1986/87:11, rskr. 310)

framhölls att en inhemsk kapacitet att utveckla, tillverka och

underhålla försvarsmateriel är en för Sverige betydande

säkerhetspolitisk tillgång. Den bidrar till att skapa respekt för vår

vilja och förmåga att föra en långsiktig, fast och konsekvent alliansfri

utrikespolitik och att värna vårt land. Vidare framhölls att vi med en

egen försvarsindustri kan förse försvarsmakten med materiel som är

anpassad till våra speciella behov. För viss materiel är därtill kraven

på sekretess så höga att anskaffning i utlandet är omöjlig eller

olämplig. Det föreligger således en mycket bred politisk enighet om att

Sveriges industriella förmåga att sammanhålla utveckling och

tillverkning av kvalificerad försvarsmateriel så långt möjligt bör

bevaras.

Vid flera olika tillfällen har statsmakterna uttalat att export av

krigsmateriel är nödvändig för att bevara väsentliga delar av svensk

försvarsindustri. Samtidigt talar andra utrikes- och

neutralitetspolitiska överväganden för en restriktiv

krigsmaterielexport. Exporten bör inte vara större än vad de

säkerhetspolitiska behoven motiverar.

Liksom inom andra industrisektorer har försvarsindustrins utvecklings-

och produktionssamarbete med utlandet fått växande betydelse under

senare år. Detta förhållande har bl.a. belysts i utredningsbetänkandet

(SOU 1987:8) Försvarsindustrins Utlandsverksamhet som lades fram i april

1987. Det internationella samarbetet innebär i ökande utsträckning

långsiktiga och omfattande åtaganden. I flera fall har det befunnits

motiverat att sådana åtaganden blir föremål för stöd och garantier genom

avtal på regeringsnivå. Den svenska regeringen har under senare år

ingått tre sådana överenskommelser (Memorandum of Understanding) med

främmande regeringar.

Nu gällande riktlinjer för krigsmaterielexporten antogs av riksdagen år

1971 (prop. 1971:146, UU 21, rskr. 343) och bekräftades ånyo år 1982

(prop. 1981/82:196, UU 26, rskr. 345). I den proposition med förslag

till ny lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. som nyligen

antagits av riksdagen (prop. 1987/88:154, UU 30, rskr. 331) uttalas, att

riktlinjerna bör ges en mer restriktiv tillämpning. Det finns även skäl

att förändra dem i restriktiv riktning. Utrikesutskottet har i sitt

betänkande betonat vikten av en översyn av riktlinjerna. Den av

regeringen i april 1987 tillsatta medborgarkommissionen för granskning

av viss vapenexport har i sin rapport (SOU 1988:15) föreslagit två

lagfästa kriterier för krigsmaterielexport. Enligt dessa bör export av

krigsmateriel kunna tillåtas förutsatt att a) den bedöms nödvändig för

att trygga en erforderlig försörjning med materiel till det svenska

försvaret, b) den är förenlig med principerna och målen för svensk

utrikespolitik.

Utredningsuppdraget

Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att göra en grundlig analys

av sambandet mellan bibehållandet av en inhemsk försvarsindustri, till

stöd för vår säkerhetspolitik, och denna industris export. På basis av

en sådan analys bör kommittén klarlägga de ekonomiska och

statsfinansiella konsekvenserna av olika begränsningar av exporten

jämfört med den nuvarande. Även effekterna av ett totalt avbrytande av

krigsmaterielexporten bör utredas.

En särskild expertgrupp skall samtidigt inkallas för att beräkna hur en

vapenexport från Sverige påverkar försvarskostnaderna. Inte endast de

rent företagsekonomiska effekterna av en svensk vapenexport bör tas med

i bedömningen utan det bör även göras ett försök att belysa de

samhällsekonomiska konsekvenserna i en vidare mening. I ett särskilt

alternativ bör gruppen analysera konsekvenserna för de svenska

försvarskostnaderna av ett fullständigt avbrytande av den svenska

krigsmaterielexporten.

Dessa olika analyser skall tjäna som ett underlag för kommitténs

bedömningar och slutsatser. Expertgruppen skall utarbeta en särskild

rapport som skall biläggas kommitténs betänkande.

Kommittén bör företa en fördjupad granskning av vilken betydelse

krigsmaterielexporten har för den svenska försvarsindustrins kompetens,

kapacitet och konkurrenskraft och därigenom även för våra möjligheter

att upprätthålla de av riksdagen fastlagda målen för vår

säkerhetspolitik. Exportbehovet bör värderas från såväl ekonomiska och

tekniska som allmänpolitiska utgångspunkter. Kommittén skall göra en

bedömning av möjligheterna att ytterligare begränsa, eller helt avbryta,

den svenska krigsmaterielexporten.

Kommittén bör i detta sammanhang även studera frågan om omställning till

civil produktion inom den del av försvarsindustrin, som vid minskad

export i fredstid inte skulle tas i anspråk för krigsmaterielproduktion.

Härvid bör beaktas de förslag som framlagts av den interdepartementala

arbetsgruppen för nedrustning och utveckling i dess rapport ''En politik

för nedrustning och utveckling'' den 16 mars 1988.

I arbetet bör även ingå att från säkerhetspolitiska utgångspunkter

studera krigsmaterielexportens sammansättning och geografiska

fördelning. Kommittén bör härvid överväga huruvida exportbehovet med

hänsyn till det svenska försvarets intressen är större eller mindre

beträffande olika givna materielslag, resp. konsekvenserna av en

begränsning av exporten till vissa länderregioner.

Arten och innebörden av det nuvarande svenska utlandsberoendet inom

krigsmaterielsektorn bör ges en allsidig belysning. Om en minskad export

kan förväntas leda till ett ökat beroende av direktimport av

krigsmateriel, bör såväl de säkerhetspolitiska som ekonomiska och

industriella följderna härav studeras.

Kommittén bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om behovet av

försvarsindustriellt utvecklings- och produktionssamarbete med utlandet.

Det är angeläget att kommittén dels studerar de långsiktiga följderna

för svensk säkerhetspolitik av försvarsindustrins ökade internationella

engagemang, dels överväger vilka villkor som i framtiden bör gälla för

sådana engagemang. Kommittén bör analysera erfarenheterna av de

samarbetsavtal som den svenska försvarsindustrin ingått med utländsk

part, huruvida sådana avtal regelmässigt bör underkastas regeringens

prövning, samt vilka villkor som i så fall bör knytas till regeringens

godkännande av dessa avtal, i synnerhet beträffande reexportaspekterna.

Upplåtelser och överlåtelser av tillverkningsrätter liksom avtal med

någon utom riket om att för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller

metod för framställning av sådan materiel är underkastade

tillståndstvång enligt den nya lagen (1988:558) om förbud mot utförsel

av krigsmateriel, m.m. som träder i kraft den 1 juli i år. Utredningen

bör överväga huruvida även annan kunskapsöverföring, t.ex. i form av

konsultverksamhet eller systemkunnande inom krigsmaterielområdet, bör

regleras.

Frågan om principerna och formerna för regeringsöverenskommelser till

stöd för försvarsindustriellt samarbete bör också belysas i kommitténs

arbete.

Eftersom klassificeringen av krigsmateriel har stor betydelse för

vapenexportpolitiken, bör kommittén ha nära samråd med den särskilde

utredare som jag senare idag kommer att föreslå skall tillsättas för att

göra en översyn av klassificeringsbegreppet.

I enlighet med vad utrikesutskottet anfört i sitt betänkande 1987/88:30

bör kommittén se över arbetsformerna hos den rådgivande nämnden för

krigsmaterielexportfrågor.

Kommitténs analys bör syfta till att ge underlag för en bedömning av om,

och i så fall i vilka avseenden, riktlinjerna för svensk

krigsmaterielexport bör förändras. Frågan om en eventuell lagreglering

av riktlinjerna bör också belysas. Om kommittén finner en förändring av

riktlinjerna vara befogad, bör den formulera förslag till sådana

förändringar. Kommittén bör även företa en folkrättslig analys av

neutralitetsregler som har relevans vid krigsmaterielexport.

Kommittén bör beakta utrikesutskottets betänkande 1987/88:30,

medborgarkommissionens rapport, tidigare utredningar av relevans för

arbetet samt regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer

och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning. Samråd

bör ske med berörda myndigheter.

Kommittén bör slutföra sitt arbete senast den 1 oktober 1989. Den

särskilda expertgruppen för beräkning av den ekonomiska betydelsen av

vapenexporten bör redovisa sitt arbete senast den 1 mars 1989.

Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen

bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om

förbud mot in- och utförsel av krigsmateriel

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119)

-- med högst sju ledamöter med uppgift att företa en sådan utredning som

jag nyss sagt,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt

kommittén,

samt att förordna om en särskild ekonomisk expertgrupp för kommittén.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall

belasta tredje huvudtitelns anslag Utredningar m.m.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller

hennes hemställan.

(Utrikesdepartementet)