Sök i Ratio Lex

Angående ändringar i folktandvårdens organisation m. m

56 sidor, varav 51 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 51 av 56 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1950:84, Angående ändringar i folktandvårdens organisation m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

1

Nr 84,

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändringar i

folktandvårdens organisation m. m.; given Drottningholms

slott den 17 februari 1950.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden för denna dag, föreslå riksdagen att

bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen uppdragas riktlinjer för folktandvårdens fortsatta utbyggnad

och organisation.

Den i gällande statsbidragskungörelse stadgade lägsta åldersgränsen för

barntandvården har ansetts böra slopas. Den systematiska barntandvården

i de fall, där organiserad förskoletandvård icke förekommit, föreslås skola

såvitt möjligt börja med 6-åringarna. I syfte att tillföra organisationen ökad

arbetskraft föreslås möjlighet för huvudmännen att inrätta tim- och arvodestjänster,

öppna för privatpraktiserande tandläkare. Vidare förordas

viss differentiering av tjänsterna inom folktandvården, innebärande möjligheter

till ordnad befordringsgång.

Statsbidraget till landstingen för folktandvårdens drift skall enligt förslaget

utgå med ett visst belopp för varje barn, vars behandling avslutats

under kalenderåret; beloppet föreslås till 9 kronor per barn. Den årliga

behandlingsavgiften för barn anses böra utgå med ett enhetligt belopp, som

skall erläggas av vederbörande kommun utan rätt att återkräva detsamma

av barnet eller barnets målsman. Det särskilda statsbidraget till lindring

i obemedlades och mindre bemedlades landvårdskostnader har ansetts böra

slopas.

1 —Iiihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 84.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den

17 februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, fråga om ändringar i

folktandvårdens organisation in. m. samt anför.

I årets statsverksproposition, elfte huvudtiteln, punkterna 112—114, har

Kungl. Maj :t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild

proposition i ämnet, beräkna dels till Bidrag till avlöningar åt

distriktstandläkare och distriktstandsköterskor in. m. ett förslagsanslag av

2 200 000 kronor, dels till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

ett reservationsanslag av 100 000 kronor och dels till Lindring i

obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader ett förslagsanslag

av 100 000 kronor.

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

För att utreda vissa spörsmål rörande folktandvårdens organisation tillkallade

chefen för socialdepartementet den 26 april 1946 med stöd av

Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag särskilda sakkunniga (19''i6 års

folktandvårdssakkunniga), nämligen ledamoten av riksdagens första kammare,

chefredaktören J. E. Andersson (tillika ordförande), landstingsdirek*

tören G. O. L. Beijbom, ledamoten av riksdagens första kammare, målarmästaren

E. B. Berling, dåvarande byrådirektören, numera medicinalrådet

A. B. Maunsbach och dåvarande cheftandläkaren, numera tandvårdsinspektören

O. K. Osvald. Den 17 januari 1947 tillkallades med stöd av Kungl.

Maj :ts bemyndigande ytterligare en sakkunnig, tandvårdsinspektören

B. Christerson. De sakkunniga ha med skrivelse den 3 december 1948 överlämnat

betänkande med förslag angående folktandvårdens organisation

m. m. (SOU 1948:53). Dessförinnan hade de sakkunniga med skrivelse

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

den 25 oktober 1948 separat överlämnat viss del av betänkandet, innefattande

förslag till ändringar i 3 och 4 §§ gällande folktandvårdstaxa.

Över betänkandet ha, efter remiss, utlåtanden avgivits av försvarets sjukvårdsstyrelse,

socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, statskontoret, statens pensionsanstalt,

kanslern för rikets universitet — efter hörande av lärarkollegierna

vid tandläkarhögskolorna i Stockholm och Malmö -—- skolöverstyrelsen,

medicinalstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i samtliga

län, statens priskontrollnämnd, landstingens förvaltningsutskott eller

hälso- och sjukvårdsberedningar i samtliga län utom Örebro och Värmlands,

Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg, Malmö,

Gävle och Norrköping, drätselkammaren i Hälsingborg, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund,

svenska vanföreanstalternas centralkommitté, svenska kustsanatoriernas

samorganisation, svenska läkaresällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska

tandläkaresällskapet, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhustandläkareförening,

Sveriges tandvårdsinspektörsförening, svenska tandteknikerförbundet,

svenska tandsköterskeförbundet samt yrkeskvinnornas sanir

arbetsförbund. Åtskilliga länsstyrelser ha bifogat yttranden från vederbörande

förste provinsialläkare eller tandvårdsinspektör. En del av landstingens

förvaltningsutskott ha bifogat yttranden från vederbörande tandvårdsinspektör.

Stadsfullmäktige i de nämnda städerna ha åberopat yttranden

från dem underlydande myndigheter. Slutligen ha i ärendet inkommit

en skrivelse från norrlandskommittén ävensom ytterligare skrivelser

från medicinalstyrelsen, Sveriges tandläkarförbund samt Västerbottens och

Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott.

Huvuddragen av förslaget.

De sakkunniga.

De sakkunniga föreslå, att den taxefria barntandvården utbygges till att

omfatta nya patientkategorier samt att den för nämnda vård anslagna tiden

utökas. Riktlinjer uppdragas för förhållandet mellan folktandvården å ena

, sidan samt militär-, mödrahjälps- och anstaltstandvården å andra sidan.

Möjlighet föreslås skola givas att inrätta dels avkortade heltidstjänster med

en årlig arbetstid av 1 300 timmar, dels tim- och arvodestjänster, öppna för

privatpraktiserande tandläkare. Vidare förordas viss differentiering av

tjänsterna inom folktandvården, innebärande möjligheter för en ordnad befordringsgång.

I fråga om statsbidragen föreslås ändrade grunder och

höjda bidragsbelopp. De städer, som icke deltaga i landsting, skola enligt

förslaget jämställas med landstingen i statsbidragshänseende. Den nuvarande

differentieringen av tandvårdsavgifterna med hänsyn till barnantalet

inom familjerna skall enligt förslaget borttagas, varjämte en höjning av avgiften

ansetts berättigad. De sakkunniga framlägga förslag till reviderad

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

folktandvårdstaxa, innebärande höjning av nuvarande laxeavgifter med i

genomsnitt 20 procent.

Yttrandena.

Den allmänna ståndpunkten i yttrandena är, att de föreslagna formerna

för folktandvårdens organisation äro ändamålsenliga och väl ägnade att befrämja

en önskvärd utveckling av folktandvården. I några yttranden framföras

emellertid betänkligheter ur samhällsekonomisk synpunkt. Några

remissmyndigheter ifrågasätta lämpligheten av att vid rådande brist på arbetskraft

inom folktandvården genomföra eu utbyggnad av organisationen.

1 fråga om en del detalj spörsmål riktas kritik mot förslaget.

Departementschefen.

Då beslutet om anordnande av en folktandvårdsorganisation fattades av

1938 års riksdag, räknade man med att organisationen skulle vara fullt utbyggd

senast inom 10 år. Det uppgjorda tidsschemat har emellertid icke

kunnat hållas. Olika omständigheter ha bidragit härtill. Först och främst

må nämnas den bristande tillgången på tandläkare, som varit villiga att taga

anställning inom folktandvården. Klientelets behov av tandvård och, delvis

som en följd därav, folktandvårdens behov av personal ha betydligt överstigit

vad man från början räknade med. På sina håll ha även byggnads- och

materielsvårigheter bidragit till att folktandvården icke kunnat utveckla sig

i den takt man räknat med. Slutligen har det visat sig, att vissa brister förefinnas

i organisatoriskt hänseende och att de i ämnet gällande bestämmelserna

icke äro fullt tillfredsställande. Man hade ju vid 1938 års beslut icke

någon nämnvärd praktisk erfarenhet att bygga på vare sig inom eller utom

riket.

Trots att folktandvården sålunda icke kunnat utbyggas i den omfattning,

man ursprungligen tänkt sig, ha erfarenheterna dock givit vid handen, att de

principer, på vilka folktandvården bygger, äro bärkraftiga och att grundorganisationen

i stort sett fungerat tillfredsställande. Verksamheten har

även betytt en utomordentlig förbättring av vårdmöjligheterna på detta

för folkhälsan så betydelsefulla område. Någon ingripande omorganisation

av folktandvården bör enligt min mening icke företagas. Den fortsatta utbyggnaden

bör ske på den grund, som lagts genom 1938 års beslut.

Den översyn av folktandvårdens organisation, som 1946 års folktandvårdssakkunniga

företagit, har icke heller resulterat i något förslag om en

mera omfattande ändring av grundorganisationen. De sakkunnigas förslag

präglas av måttfullhet och har i princip vunnit remissinstansernas gillande.

Emellertid anser jag mig icke kunna helt acceptera de framlagda förslagen.

Det statsfinansiella läget samt den begränsning av folktandvårdens resurser,

vilken nu råder och ännu under åtskilliga år kommer att äga bestånd,

tvingar till stor försiktighet vid den fortsatta utbyggnaden. Jag har icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 5

ansett mig kunna framlägga sådana förslag, som medföra större kostnadsökningar

för staten. För övrigt har jag i fråga om vissa detaljer företagit

jämkningar i de sakkunnigas förslag.

De av mig förordade ändringarna i folktandvårdens organisation torde

böra träda i kraft vid ingången av år 1951.

Jag vill i det följande närmare redogöra för ärendet och börjar därvid

med den nuvarande organisationen på området.

Folktandvårdens nuvarande organisation.

De huvudsakliga bestämmelser, som reglera folktandvården, äro meddelade

i kungörelsen den 3 juni 1938 (nr 358; ändr. nr 351/1940, 1058/1940,

422/1942, 333/1945 och 280/1947) samt i förordningen den 3 juni 1938

(nr 360; ändr. nr 423/1942). Uppgiften att organisera och handha folktandvården

är anförtrodd åt landstingen resp. städerna utanför landsting. Ledningen

av folktandvården skall inom varje landstingsområde utövas av den

hälsovårdsberedning, varom stadgas i lagen om landsting. Landstingsområde

skall för folktandvårdens ombesörjande vara indelat i tandvårdsdistrikt

i enlighet med en av medicinalstyrelsen godkänd plan. I varje

distrikt skall finnas minst en fast tandpoliklinik, där som regel behandling

meddelas såväl barn som vuxna. Vid varje sådan poliklinik skola vara anställda

minst en tandläkare (distriktstandläkare) och en tandsköterska

(distriktstandsköterska). I distrikt, där med hänsyn till ytvidd, kommunikationsförhållanden

eller andra särskilda omständigheter så erfordras, må

tillika anordnas en eller flera polikliniker för ambulatorisk tandvård. Såsom

komplement till distriktstandpoliklinikerna skall finnas en för varje landstingsområde

gemensam centraltandpoliklinik. Dess föreståndare skall närmast

under hälsovårdsberedningen såsom tandvårdsinspektör utöva inspektion

av distriktstandvården, där ej åt annan tandläkare uppdragits att vara

tandvårdsinspektör.

Varje distriktstandläkare är skyldig alt årligen prestera minst 1 900

arbetstimmar, varav minst 1 000 skola ägnas barntandvården. Avlöningen

till distriktstandläkare utgår med antingen enbart fast lön,

som då skall vara lägst 7 800 kronor för år, eller ock fast lön av minst

7 200 kronor för år jämte andel, ej understigande tio procent, av inflytande

taxeavgifter. Därjämte är tandläkare tillförsäkrad tre ålderstillägg, vart

och ett på 500 kronor, efter tre, sex och nio års väl vitsordad tjänstgöring.

Samtliga landsting betala emellertid distriktstandläkarna ej oväsentligt

högre löner än nyssnämnda minimibelopp.

Folktandvård meddelas såväl barn som vuxna. Barntandvården omfattar

åldersklasserna fr. o. in. utgången av det kalenderår, varunder barnet fyller

3 år, t. o. in. utgången av del kalenderår, varunder det fyller 15 år.

För barn, som anmälts till regelbundet deltagande i folktandvård, erlägges

en årlig avgift av 5 kronor för första, 3 kronor för andra och 2 kronor

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Kungl. Maj:ts proposition nr Si.

för tredje barnet från samma familj, sam under ett kalenderår åtnjutit

vård. Om ytterligare barn från samma familj samtidigt undergå behandling,

äro de befriade från avgift. Avgifterna skola erläggas av vederbörande

kommuner, som i regel äga uttaga desamma av barnens målsmän. Avgiftsbefrielse

skall medgivas obemedlade och mindre bemedlade barn. Det är

kommun obetaget att helt avstå från uttagande av vårdavgifterna.

I andra fall meddelas tandvård mot avgift enligt en av Kungl. Maj :t fastställd

taxa. Den, som är obemedlad eller mindre bemedlad, kan av vederbörande

kommun erhålla bidrag till avgifterna. Vårdsökande, som under

det kalenderår, då han fyllt 15 år, undergått fullständig munsanering inom

folktandvården, äger därefter t. o. in. utgången av det kalenderår, då han

fyllt 19 år, erhålla tandvård mot avgift, som med 25 procent understiger

folktandvårdstaxan.

Till landstingens kostnader för folktandvården utgår statsunderstöd dels

med årliga bidrag till avlönande av distriktstandläkare och distriktstandsköterskor,

dels med engångsbelopp till utrustning av distriktstandpoliklinikerna.

Till städer utanför landsting utgår statsbidrag med ett visst belopp

om året för varje behandlat barn; däremot utgår ej bidrag till utrustning

av tandpoliklinikerna. Statsbidrag utgår slutligen till kommunerna

för de obemedlades och mindre bemedlades tandvård. För obemedlade utgår

statsbidrag med hälften av kommunernas kostnader och för mindre bemedlade

med 25 procent av den del av kostnaden för i ett sammanhang

utförd behandling, som överstiger 30 kronor. Vissa villkor beträffande behandlingens

art och omfattning äro ävenledes knutna till rätten att utfå

statsbidrag.

Folktandvårdens utveckling under åren 1939—1948 framgår av följande,

ur de sakkunnigas betänkande hämtade tabell.

A r

Gehtral-

tandpoli-

klinikcr

Central-

tandpoli-

klinikföre-

ståndarc

31/i=

Distrikts-

tandpoli-

kliniker

Distrikts-

tand-

läkare

Antal

systema- tiskt be- handlade

barn

Arbetstimmar av

tandläkare

(avrundade siffror)

Utgifter

(avrundade

siffror)

31ln

81/

/12

31/ .

/12

Tandvård

för barn

Tandvård

för vuxna

1939

1

i

19

30

_

1940

1

i

34

52

23 121

39 000

37 000

857 000

1941

1

i

80

117

48 414

80 000

73 000

1 964 000

1942

1

i

103

153

77 548

129 000

109 000

3 244 000

1943

2

2

147

210

96 511

174 000

141 000

4 346 000

1944

3

3

189

269

135 339

244 000

196 000

6 223 000

1945

4

4

198

323

162 317

315 000

240 000

8 127 000

194G

5

5

227

418

184 424

389 000

313 000

10 081 000

1947

8

8

285

551

205 065

459 000

355 000

13 671 000

1948 V»

11

11

330

575

—

—

—

—

Enligt av medicinalstyrelsen under hand lämnade preliminära uppgifter

utgjorde antalet systematiskt behandlade barn under hela år 1948 258 061

och utgifterna för folktandvården under samma tid i runt tal 17 831 000

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''i.

kronor; antalet centraltandpolikliniker, distriktstandpolikliniker och distriktstandläkare

uppgingo den 31/12 1949 till resp. 13, 381 och 589.

Folktandvårdens omfattning.

De sakkunniga.

Allmänna riktlinjer.

De sakkunniga framhålla, att folktandvården principiellt bör stå öppen

för alla kategorier. Den rådande och under längre tid framåt bestående begränsningen

av dess resurser tvingar dock till ett övervägande om, vilka

behov som äro de mest trängande och som därför i första hand böra tillgodoses.

Enighet torde råda därom, att det ur såväl odontologiska som allmänna

synpunkter är viktigast att i första hand utbygga skoltandvården och att

sedan på denna bygga systematisk tandvård åt ungdom mellan 15 och 20

år. När skol- och ungdomstandvården i erforderlig omfattning kan tillgodoses

inom ett tandvårdsdistrikt, bör organiserad förskoletandvård upptagas.

Rimlig tid måste upplåtas även till tandvård för vuxna, vilket är av särskild

vikt i de distrikt, där andra möjligheter till tandvård ej stå till buds.

Tandvården för obemedlade och mindre bemedlade vuxna bör enligt de

sakkunnigas mening jämställas med övrig vuxentandvård och således som

regel utföras i tur och ordning på den tid, som kan anslås till det vuxna

klientelet. Även mödrahjälpstandvården och tandvården på anstalter bör

enligt de sakkunnigas mening principiellt tillgodoses inom folktandvårdens

ram. Vad däremot militärtandvården beträffar avstyrka de sakkunniga,

att den övertages av folktandvården. Ett samarbete synes emellertid kunna

ske sålunda, att på centraltandpoliklinikerna mottagas remisspatienter från

vederbörande militärtandläkare och militärläkare vid de truppförband, som

äro förlagda inom centraltandpoliklinikens upptagningsområde.

Tandvård, som omfattar fullständig eller erforderlig tandbehandling,

kompletterad vid årligen återkommande revisioner, benämna de sakkunniga

systematisk tandvård. Där sådan tandvård avser samtliga personer inom

en på visst sätt bestämd krets föreslås beteckningen organiserad tandvård.

Tandvård för barn.

Erfarenheten giver vid handen, att förskolebarnen endast i ringa omfattning

utnyttjat folktandvården. Den förnämsta orsaken härtill synes vara

den arbetsbelastning, som skoltandvården hittills medfört, samt bristen på

arbetskraft inom folktandvården.

En tidigt insatt systematisk tandvård är av stor betydelse för bettets utveckling.

Vill man vinna avsett syfte med den tidiga vården, bör den nu

föreskrivna nedre gränsen för barntandvården sänkas, så att vården kan

börja senast då barnet fyllt 3 år. De sakkunniga ha kommit till den upp
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ty proposition nr 8''t.

fattningen, att författningen ej bör innehålla föreskrift om någon lägsta

åldersgräns. Detta skulle jnöjliggöra, att behandlingen efter föräldrarnas

anmälan finge påbörjas så snart behov visar sig föreligga och barnet blir

behandlingsbart. Någon anledning antaga alt detta skulle medföra någon

tyngande tillströmning av barn i de yngsta åldrarna synes icke föreligga.

Där folktandvården utbyggts i sådan omfattning, att en organiserad förskoletandvård

kan upptagas jämsides med annan tandvård, bör denna som

regel omfatta barn fr. o. m. det år, då de fylla 3 år. Villkoret för att för

fastställd årlig avgift erhålla fullständig behandling i temporära bettet bör

vara, att behandlingen påbörjas senast efter erhållen kallelse eller eljest

vid 3-årsåldern. Barn, som anslutas först i 4-årsåldern eller senare, kunna

således icke komma i fråga till systematisk vård av temporära bettet med

mindre de först underkastat sig erforderlig behandling av detsamma mot

avgift enligt folktandvårdstaxan.

Den systematiska tandvården i de fall, där förskoletandvård icke förekommit,

bör enligt de sakkunniga börja det år, då barnet fyller 6 år. Vid

denna ålder får barnet nämligen i regel sin första permanenta tand, den

s. k. scxårstanden, vilken mycket ofta redan på ett tidigt stadium angripes

av karies. Erfarenheten har visat, alt, om barnen tagas till behandling först

sedan de börjat skolan, sexårstanden ofta blivit så angripen, att den icke

står att rädda med en enkel fyllning. Den första undersökningen och behandlingen

skulle således ske redan innan barnen i regel börjat skolan.

Hinder bör emellertid ej möta för barn, som först i skolans lägsta klass anmälas

till tandvård (sjuåringar), att erhålla systematisk tandvård mot stadgad

årlig avgift. Underlåtenhet att deltaga i tandvård, som organiserats för

0-åringar, bör icke medföra, alt barnet för att komma i åtnjutande av sådan

tandvård i skolans lägsta klass först skall behöva underkasta sig viss

behandling mot taxeavgift. Sådan skyldighet föreslås liksom hittills skola

föreligga endast för den, som icke från lägsta klass, i vilken tillfälle därtill

stått honom till buds, varit ansluten till folktandvården resp. underlåtit att

inställa sig till föreskrivna revisioner.

Tandvård för ungdom.

Enligt de sakkunnigas uppfattning måste det betecknas som en av de

största bristerna i den nuvarande tandvårdsorganisationen, att den ej på ett

effektivt sätt kunnat ta sig an tandvården för ungdom i åldern 15—20 år.

De ekonomiska lättnader, som vårdsökande i dessa åldrar erhålla genom

den medgivna sänkningen av vårdtaxan, ha uppenbarligen icke varit tillräckliga

för att förmå dem till regelbunden tandvård. Då det ur allmänna

synpunkter måste anses betydelsefullt, att de resultat, som vunnits genom

skoltandvården, så vitt möjligt tryggas för framtiden, föreslå de sakkunniga,

att rätten till systematisk tandvård mot viss årlig avgift skall tillkomma

även ungdom till och med det år, då vederbörande uppnår 19 års

ålder.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Behandlingstidens fördelning på barn- och vuxentandvård.

Erfarenheten visar, att den för vuxna tillmätta behandlingstiden ofta är

otillräcklig. Det synes dock icke tillrådligt, att f. n. öka vuxentandvårdens

andel i totala behandlingstiden på bekostnad av barn- och ungdomstandvården.

Tandvården för barn och ungdom bör liksom hittills komma i

första rummet, och ett ökat utrymme kan beredas vuxentandvården endast

i den mån organisationen utbygges. De sakkunniga förorda därför ett fasthållande

tills vidare i princip av gällande grunder för behandlingstidens fördelning

mellan barn- och vuxentandvård, med de modifikationer, som föranledas

av den föreslagna utökningen av antalet årsklasser inom bara- och

ungdomstandvården. På grundval av vissa antaganden angående deltagandefrekvensen

inom olika årsklasser föreslå de sakkunniga, att inom

varje tandvårdsdistrikt skall meddelas barn- och ungdomstandvård under

minst 60 och högst 70 procent av behandlingstiden. Medicinalstyrelsen

föreslås skola bemyndigas att, efter framställning av huvudmannen eller

eljest när så finnes erforderligt, för viss tid medgiva annan fördeiningsgrund.

Behandling av barn och ungdom, som icke deltaga i organiserad tandvård,

bör enligt de sakkunniga, såväl beträffande systematisk som akut

tandvård, i princip äga rum under den för vuxna avsedda tiden och i samma

turordning, som gäller för vuxenklientelet. De sakkunniga betona emellertid

vikten av en smidig anpassning av vårdmöjligheterna efter vårdbehovet.

Där den organiserade tandvården helt medhinnes bör sålunda hinder icke

möta att under den för organiserad barn- och ungdomstandvård anslagna

tiden för behandling omhändertaga enstaka patienter, som icke deltaga i

den organiserade vården.

Obemedlade och mindre bemedlade.

Tandvård för obemedlade och mindre bemedlade har kommit till utförande

i betydligt mindre omfattning än man från början räknade med. Anledningen

härtill torde bl. a. vara de i författningen och i anslutning till

densamma utfärdade tillämpningsföreskrifter stadgade restriktiva bestämmelserna

angående tandvårdens omfattning. Bristen på tandläkare har

även medfört, att tandvård, för vilken kommunerna möjligen skulle ha beviljat

bidrag, mången gång ej kunnat meddelas i önskvärd omfattning.

Visst fog torde även finnas för uppfattningen, att kommunernas beslutande

organ ej haft full förståelse för tandvårdens betydelse i socialt hänseende

och på grund härav icke alls eller endast i begränsad omfattning ansett sig

böra ställa medel till förfogande för ifrågavarande ändamål. Slutligen kan

inom vissa kommuner bristande kännedom om författningen ha spelat in.

De sakkunniga föreslå vissa uppmjukningar i de inskränkande bestämmelserna

om tandvårdens omfattning. Förslaget innebär i huvudsak

följande.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Obemedlade och mindre bemedlade vuxna böra vara berättigade till all

den tandvård, som i det särskilda fallet kan anses erforderlig. Vid proteiisk

behandling må dock endast proteser av kautschuk, konstharts eller

därmed ur kostnadssynpunkt jämförligt material komma till användning.

Endast i undantagsfall må bidrag utgå till partialproteser. Bidrag skall

icke utgå till stål-, guld- eller porslinsarbeten (med undantag för porslinständer

i avtagbara proteser). Bidrag till stifttand må dock kunna utgå, där

fråga är om profetisk ersättning av enstaka tand.

Även i fråga om statsbidragsgrunderna föreslå de sakkunniga viss

ändring.

M ödrahjälps tan d vården.

Enligt gällande författning kan av mödralijälpsnämnd beviljat anslag till

mödrahjälp användas till bekostande av tandvård. I de kommuner, där

folktandvård finnes införd, sker behandlingen av mödrahjälpsklientelet på

distriktstandpoliklinikcrna. I av medicinalstyrelsen utfärdade instruktioner

för folktandvården föreskrives, att mödrahjälpsklientelet skall behandlas

med förtursrätt. Där folktandvård icke finnes inrättad utföres rnödrahjälpstandvården

av privatpraktiserande tandläkare enligt i varje särskilt

fali träffad överenskommelse. Som grund för ersättningens beräknande

ligger folktandvårdstaxan med en tredjedels förhöjning å räkningens slutbelopp

(socialvårdstaxan). Enligt socialstyrelsens bestämmelser får mödrahjälp

icke beviljas till tandvård, som betingar högre kostnad än socialvårdstaxan,

och patienten medgives ej rätt att själv erlägga eventuell mellanskillnad.

Enligt de sakkunnigas mening bör mödralijälpstandvården på grund av

sin sociala karaktär höra till folktandvårdens uppgifter och i den mån folktandvården

hinner utbyggas alltså automatiskt upptagas inom densamma.

Den föreskrivna förtursrätten för mödrahjälpsklientelet har vållat besvär

och föranlett klagomål. Det har framhållits, att mödralijälpstandvården

därigenom alltför mycket inkräktat på den övriga vuxentandvården. Sålunda

har det i något distrikt inträffat, att den tid, som stått till förfogande

för vuxentandvård, vid vissa perioder så gott som uteslutande tagits i anspråk

av mödrahjälpspatienter, medan övriga vårdsökande vuxna blott antecknats

på en ständigt växande väntelista. Dessa förhållanden ha föranlett

de sakkunniga att överväga, om förtursrätten bör bibehållas. Härom

anföres:

Det starkaste skälet för förtursrättens införande torde ha varit uppfattningen,

att fosterutvecklingen och efter nedkomsten digivningen i hög grad

påverkas av moderns förmåga att tillgodogöra sig intagen föda. Om detta

skäl skall vara avgörande, borde förtursrätten dock tillkomma alla mödrar.

Värdet av en på dessa skäl lämnad mödratandvård minskas dessutom av

den omständigheten, att vården ej behöver vara utförd förrän nio månader

efter nedkomsten, och enligt vad de sakkunniga erfarit förekomma talrika

ansökningar om ytterligare förlängning av denna tid. Med hänsyn till de svå
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

righeter, som bestämmelsen om förtursrätt för mödrahjälpsklientelet visat

sig medföra för folktandvården, och då skälen för dess bibehållande ej förefalla

avgörande, ha de sakkunniga ansett sig böra förorda, att de av medicinalstyrelsen

utfärdade instruktionerna därom skola upphöra att gälla.

Detta nödvändiggör en ändring av mödrahjälpsförordningens stadgande att

tandvård, för vilken bidrag beviljats, skall vara avslutad inom nio månader

efter nedkomsten. De sakkunniga föreslå i detta hänseende, att den av

mödrahjälpsnämnden medgivna tandvården skall vara avslutad inom den

tid, som av nämnden efter samråd med vederbörande tandläkare bestämmes.

Upphävandet av förtursrätten kan i vissa fall komma att medföra svårigheter

för de mödrar, vilkas tandstatus kräver omedelbar vård, att erhålla

sådan inom folktandvården, även där dylik är organiserad. Mödrahjälpsnämnderna

böra därför ha möjlighet att hänvisa vederbörande till privatpraktiserande

tandläkare, därest nödig tandvård icke inom rimlig tid kan

erhållas på distriktstandpoliklinik.

Enligt de sakkunnigas mening skulle det vara önskvärt att erhålla en

fastare organisation av mödrahjälpstandvården i de kommuner, där denna

måste omhänderhavas av privatpraktiserande tandläkare. Detta kunde ske

genom att vederbörande mödrahjälpsnämnder träffade avtal med en eller

flera tandläkare om alt mot ett årligt arvode mottaga mödrahjälpspatienter

till vård enligt överenskommen taxa.

Anslaltstand vården.

En undersökning, som de sakkunniga företagit, har givit vid handen, att

tandvård vid anstalter meddelats i förhållandevis ringa omfattning.

Under år 1945 ha å de anstalter, där förhållandena undersökts, intagits

588 12G personer, varav 41 335 med en vistelsetid över 2 månader; av de

intagna ha 17 395 erhållit munsanering. Eu relativt fullständig behandling

synes ha kommit cirka 9 000 intagna till del. Tandvården har meddelats

både utom och inom anstalterna. Tandvården utom anstalterna har vanligen

skett hos privatpraktiserande tandläkare. Folktandvårdspoliklinikerna

åter ha endast i mindre omfattning kunnat utnyttjas till detta ändamål.

Tandläkarens ersättning har bestämts på olika sätt. I ett mindre antal

fall förekommer särskild fast anställd personal. Vanligare är, att tandläkaren

åtnjuter visst arvode, stundom per år eller månad men oftast per

timme. Mycket vanlig är också ersättning enligt styckeprisberäkning, varvid

stundom såsom norm angivits viss taxa, t. ex. folktandvårdstaxan eventuellt

med visst tillägg. I stor utsträckning ha erforderliga tandextraktioner

verkställts av till resp. anstalter knutna läkare. Kostnaderna för tandvård

ha ofta erlagls av de intagna själva resp. av de för dem betalningsansvariga

kommunerna. Vid ett förhållandevis stort antal anstalter har tandvården

dock helt eller delvis bekostats av anstaltsmedel.

De sakkunniga föreslå, att anstaltstandvården även i fortsättningen ordnas

genom huvudmännens försorg. Frågan om formerna för denna tandvård

kan icke lösas efter enhetliga linjer utan får i de olika fallen bedömas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

med hänsyn till föreliggande förhållanden. I princip bör emellertid enligt

de sakkunnigas mening anstaltstandvården betraktas som en tredje gren

av folktandvården vid sidan av distriktstandvården och vården vid centraltandpoliklinikerna.

Denna principiella inställning kommer att medföra

praktiska konsekvenser främst så tillvida, att tandvård åt anstaltsklientel

i största möjliga utsträckning bör organiseras med anlitande av folktandvårdens

polikliniker, utrustning och personal samt med enahanda målsättning

som inom den övriga folktandvården. Vid uppgörande av planer för

distriktstandvården bör uppmärksammas förefintligt behov av anstaltstandvård

inom distrikten.

På grund av knappheten på arbetskraft är emellertid anslaltstandvårdens

tillgodoseende en fråga på lång sikt. De sakkunnigas förslag äro mer

att anse som principuttalanden, angivande de allmänna riktlinjer efter

vilka anstaltstandvården kunde börja organiseras. Sedan erfarenhet vunnits,

får en mera fullständig organisation föreslås. Tills vidare torde huvudmännen

bli nödsakade att söka ombesörja anstaltstandvården huvudsakligen

genom anlitande av privatpraktiserande tandläkare.

I fråga om anstaltstandvårdens organisation bör enligt de sakkunnigas

mening olika vägar stå öppna. Följande alternativ angivas.

Vid de större anstalterna, som ha egen fullständig tand vårdsutrustning

och där klientelet är tillräckligt stort för alt ge sysselsättning åt minst en

tandläkare med behövlig sköterskepersonal, kan den lämpligaste formen

vara att inrätta särskilda anstaltstandläkar- och anstaltstandskötersketjänster.

Möjlighet torde även finnas att sammanföra vården på närbelägna

mindre anstalter under en särskild anstaltstandläkare och anstaltstandsköterska.

Vid de mindre anstalterna och där särskild anstaltstandläkare ej

lämpligen kan anställas bör, därest förhållandena ej tillåta att de intagna

uppsöka tandläkare utom anstalten, vården meddelas på anstalten av distriktstandläkare,

därest distriktstandpoliklinik är inrättad på orten och

tillgänglig arbetskraft medger sådan vård. Därest så icke är fallet, bör anstaltstandvården

ordnas genom avtal med privatpraktiserande tandläkare,

som då bör vara skyldig att åt de intagna meddela tandvård i erforderlig

utsträckning, föra stadgade journaler, uppbära och redovisa eventuella avgifter

samt underkasta sig inspektion, vid landstingsanstalterna närmast

av landstingets tandvårdsinspektör och vid andra anstalter antingen avhonom

efter särskild överenskommelse mellan anstaltens huvudman och

folktandvårdens huvudman eller på sätt som medicinalstyrelsen i övrigt

kan finna lämpligt.

I fråga om rätten för de på anstalt intagna att erhålla tandvård framhålla

de sakkunniga, att tandvård, som är av betydelse för en viss sjukdoms botande,

alltid skall lämnas. Likaså skall alltid lämnas tandvård vid akuta

tandbesvär. I övriga fall synes det lämpligt att skilja mellan barn och ungdom

å ena och vuxna å andra sidan. I fråga om barn och ungdom böra således

möjligheter beredas alla anstalter, å vilka vistas barn och ungdom i de

åldrar, som enligt folktandvårdskungörelsen ha rätt till tandvård mot år
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

liga avgifter, att lämna fullständig tandvård åt dessa kategorier på samma

villkor, som gälla för folktandvården i övrigt. När det gäller vuxna bör frågan

om tandvård göras beroende av en lämplighetsprövning i varje särskilt

fall. Därvid bör hänsyn tagas till samtliga omständigheter, såsom dels den

intagnes behov av tandvård och hans allmänna hälsotillstånd och psykiska

status, dels längden av hans vistelse å anstalten och sannolika levnadsförhållanden

efter anstaltsvistelsens slut, dels ock möjligheterna att under

anstaltsvistelsen meddela tandvård. Den prövning, som sålunda företages,

bör överlåtas åt den för sjukvården vid varje anstalt ansvarige läkaren i

samråd med tandläkaren.

Tandbehandlingen inom folktandvården.

De sakkunniga anse sig böra närmare precisera omfattningen av den

tandvård, som folktandvården bör tillgodose i olika fall. Det i gällande författningar

i skilda sammanhang använda uttrycket »munsanering», antingen

enbart eller föregången av »fullständig» eller »erforderlig», är till sin

innebörd alltför obestämt. I avsaknad av närmare uttalanden i förarbetena

kan synas tveksamt, i vilken utsträckning tandvård i visst fall bör meddelas.

De sakkunniga skilja mellan fullständig, erforderlig och partiell behandling.

Skillnaden mellan de båda förstnämnda behandlingsformerna består

däri, att den erforderliga behandlingen ej omfattar tandregleringsvård och

ej heller ersättande av förlorade tänder i vidare mån än som i varje fall

prövas oundgängligen erforderligt för erhållande av tillfredsställande tuggförmåga.

Den partiella behandlingen innefattar dels akuta fall och dels de

fall, där den fullständiga eller erforderliga behandlingen av någon anledning

icke fullföljts.

För barn- och ungdomsklientelet bör eftersträvas fullständig behandling

men även erforderlig behandling får anses berättiga till statsbidrag. Obemedlades

och mindre bemedlades tandvård bör begränsas till erforderlig

behandling; statsbidrag bör dock även kunna utgå vid behandling av akuta

fall.

En rationellt bedriven tandvård förutsätter besök hos tandläkare med

regelbundna mellanrum. Om bettet en gång väl undergått en genomgripande

restauration, bör som regel återbesök hos tandläkare göras minst en gång

årligen.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag till den fortsatta utbyggnaden i fråga om folktandvårdens

omfattning hälsas i allmänhet med tillfredsställelse i remissyttrandena.

Vissa remissinstanser, som i och för sig icke ha något att erinra mot förslagen,

uttala emellertid med mer eller mindre skärpa, att tidpunkten icke

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

nu är lämplig för en utbyggnad av organisationen. Länsstyrelsen i Västerbottens

län samt Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott anse sålunda,

att ett fullföljande av den 1938 beslutade och endast till hälften utbyggda

organisationen vore att föredraga framför ett redan nu fattat beslut

om eu utökning, som under en mycket lång tid framöver endast komme att

bliva illusorisk. Länsstyrelsen i Gotlands län och tandvärdsinspektören i

Kalmar län ifrågasätta, om icke en i och för sig önskvärd utbyggnad avfolktandvården

borde få anstå till dess tillgången på tandläkare gör en sådan

utbyggnad möjlig att genomföra i praktiken. Statskontoret understryker,

att personalbristen manar till stor varsamhet i vad angår folktandvårdens

utsträckande till nya patientkategorier eller dess utvidgande i andra

avseenden. Sådan utvidgning måste skapa svårigheter och nödtvurigna inskränkningar

på andra håll. Yrkeskvinnornas samarbetsförbund uttalar,

att den framlagda planens förverkligande kommer att taga ett avsevärt antal

år i anspråk. Denna tidrymd sammanfaller med den period, då landets

befolkning i de produktiva åldrarna kommer att vara synnerligen otillräcklig

i förhållande till arbetskraftsbehovet inom olika yrkesområden. Om de

sakkunnigas förslag antages, måste allvarlig risk anses föreligga, att folktandvården

icke skall kunna motsvara den uppfattning allmänheten bibringas

angående dess kapacitet. Blekinge läns landstings förvaltningsutskott

framhåller, att med det begränsade antal tandläkare, som kan beräknas

komma att tillföras folktandvården, de mindre centralt liggande landstingen

och däribland Blekinge med all sannolikhet komma att få än större

svårigheter med rekryteringen, då nya tjänster erbjudas å centralt belägna

orter. Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott gör ett likartat uttalande.

I flera remissvar ifrågasältes, om icke folktandvården med hänsyn till

personalbristen borde begränsas till visst klientel och avsteg alltså göras

från principen »öppen för alla». Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges

tandläkarförbund anföra sålunda.

Om folktandvården, som hittills, på en gång skall famna om behandlingen

av både barn, ungdom och vuxna, kommer folktandvården att förbli

en halvmesyr. Detta nödvändiggör enligt organisationernas uppfattning eu

ändamålsenligare uppläggning av folktandvårdens plan än den de sakkunniga

föreslagit. Folktandvårdsorganisationen måste uppbyggas från grunden.

Efter förebyggande tandvård redan från fosterstadiet bör barn- och

ungdomstandvården successivt uppbyggas och ombesörjas i full utsträckning.

Först när förskole-, barn- och ungdomstandvården till fullo utbyggts

och den förebyggande tandvården givit resultat i form av sänkt kariesfrekvens,

kan tid tänkas bli övrig i någon större utsträckning för vård åt

vuxna. Att fullständig utbyggnad av barn- och ungdomstandvården måste

ske på bekostnad av tandvården för vuxna är givetvis beklagligt men kan

till fullo motiveras av att vården av barnens och ungdomens tänder är den

ojämförligt viktigaste. Ombesörjes denna vård i full utsträckning, är det

även att förvänta, att de sålunda behandlade som vuxna kräva vård avmindre

omfattning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

Organisationerna påyrka, att barn- och ungdomstandvården skall tillgodoses

i första hand. Skulle någon tid bliva över för de vuxna, borde tandvård

för obemedlade och mindre bemedlade samt för kvinnor under havandeskaps-

och laktationslid jämte akuta fall främst ifrågakomma.

Hallands låns landstings förvaltningsutskott och stadsfullmäktige i Malmö

framföra liknande åsikter. Försvarets sjukvårdsstyrelse, Sveriges läkarförbund

och Sveriges sjukhustandläkareförening anse, att folktandvårdens

uppgifter under många år framåt böra begränsas till enbart barn- och ungdomstandvård.

Även Uppsala läns landstings hälsovurdsbercdning ifrågasätter,

om icke folktandvårdens arbetsuppgifter f. n. borde inskränkas. Beredningen

anser sig dock icke utan ytterligare utredning kunna föreslå någon

dylik inskränkning, enär beredningen icke kan överblicka de konsekvenser,

som en begränsning exempelvis till barn- och ungdomstandvården

skulle medföra för rekryteringen av tandläkare.

Å andra sidan framhålles i några yttranden, att den förslagna förskjutningen

till förmån för barn- och ungdomstandvården medför vådor för

vuxentandvårdens del. Förste provinsialläkaren i Skaraborgs län anför, att

det förefaller meningslöst att bygga upp en fullständig tandvård till 20-årsåldern

och därefter icke sörja för att utrymme finnes inom folktandvårdens

ram för fortsatt vård. Liknande synpunkter komma till synes i yttrandena

från medicinalstyrelsen, Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott

och stadsfullmäktige i Hälsingborg.

Vad beträffar de särskilda förslagen i och för sig, ansluta sig remissinstanserna

över lag till åtgärden att slopa barntandvårdens nedre

gräns. Önskvärdheten av att i regel den systematiska tandvården

skall börja i 6-årsåIdern vitsordas allmänt i yttrandena.

De sakkunnigas förslag att likställa ungdomstandvård med

barntandvård hälsas med tillfredsställelse i åtskilliga remissyttranden.

Svenska läkaresällskapet vill gå utöver vad de sakkunniga föreslagit

och sätta övre åldersgränsen till 22 år.

Å andra sidan påpekas i en del yttranden, att ungdomar i 16—19-årsåidern

i stor utsträckning ha goda inkomster och ingen försörj ningsplikt,

varför det kunde vara mera motiverat att uttaga en efter behandlingens

omfattning grundad ersättning, t. ex. efter 50 procent av folktandvårdstaxan.

I denna riktning uttala sig länsstyrelserna i Jönköpings och Hallands

län samt Hallands läns landstings förvaltningsutskott. Stadsfullmäktige

i Norrköping framhålla, att den ringa anslutningen inom ungdomsvården

snarare torde bero på bristande kontakt med klientelet än på avgifternas

storlek. Vid detta förhållande och då större delen av detta klientel bär

förvärvsarbete, borde man överväga alt bibehålla det nuvarande systemet.

I vart fall borde övre åldersgränsen icke sällas högre än 18 år. Länsstyrelserna

i Västmanlands och Kopparbergs län föreslå, att ungdomstandvård

skall meddelas t. o. in. det år vederbörande fyller 17 år. Jönköpings och

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott samt två styrelseledamöter

hos svenska landstingsförbundet ha ansett, att med här ifrågavarande utvidgning

bör anstå.

De sakkunnigas förslag i fråga om behandlingstidens fördelning

på barn- och vuxentandvård bär givit anledning till uttalanden

i olika riktningar.

Blekinge låns landstings förvcdtningsutskott finner den ökade arbetstiden

för barntandvården synnerligen önskvärd men ifrågasätter om den är lämplig

ur rekryteringssynpunkt. Tandläkarna i allmänhet anse barntandvården

psykiskt påfrestande och finna redan den nuvarande uppdelningen

med 1 000 timmar barntandvård betungande. Eu förskjutning av arbetstiden

till barntandvårdens fördel synes därför innebära risk att tillströmningen

av tandläkare till folktandvården minskas. Uppsala läns landstings

hälsovårdsberedning, Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott,

tandvårdsinspektörcn i Gotlands län och Sveriges sjukhustandläkareförening

äro av samma mening.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandlåkarförbund framhålla,

att det icke kan bliva möjligt att på den av de sakkunniga angivna tiden i

full utsträckning tillgodose barn- och ungdomstandvården. Organisationerna

kunna icke biträda de sakkunnigas uppfattning, att barn- och ungdomstandvården

icke får inkräkta på vuxentandvården. Även Sveriges

tandvårdsinspcktörsförening anser, att barn- och ungdomstandvårdens andel

i behandlingstiden är för lågt beräknad. För upprätthållande av principen

att folktandvården skall stå öppen för alla vill föreningen dock godtaga

den föreslagna fördelningsgrunden. Tandvårdsinspektörcn i Kalmar

län framför liknande synpunkter.

överståthållarämbetet och Stockholms stadsfullmäktige framhålla, att

för Stockholms vidkommande den av de sakkunniga föreslagna fördelningsgrunden

svårligen kan tillämpas ännu under många år utan att man därigenom

inkräktar på den redan utbyggda barn- och ungdomstandvården.

Det borde övervägas att åtminstone tillsvidare icke fastställa någon övre

gräns för den andel av behandlingstiden, som skall ägnas åt barn- och ungdomstandvården.

Även Uppsala läns landstings hälsovårdsberedning och

svenska läkaresällskapet anse, att någon övre gräns icke bör fastställas.

Å andra sidan hävdar drätselkammaren i Hälsingborg, att barn- och ungdomstandvården

icke lämpligen kan intensifieras genom att behandlingstiden

för vuxna minskas. Behovet av vuxentandvård inom folktandvårdens

ram är så stort, att redan av den anledningen en minskning ej borde få

komma i fråga. Därtill kommer, att en minskning av vuxentandvården

skulle minska tillgången på arbete för redan inrättade laboratorier. Likartade

synpunkter framhävas av medicinalstyrelsen, länsstyrelsen i Jämtlands

län och Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott anser med hän
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Kungl. Maj:Is proposition nr 81.

syn bl. a. Ull förhållandena i norra Bohuslän med dess ringa barnantal, att

minimigränsen bör sättas till 50 procent för barn- och ungdomstandvård.

Länsstyrelsen i Uppsala län ifrågasätter, om det överhuvud är nödvändigt

att fixera den del av den totala arbetstiden, som skall ägnas barn- och

ungdomstandvård. Det borde räcka med en föreskrift, att barn- och ungdomstandvården

i allmänhet skall givas företräde framför annan tandvård.

Med iakttagande härav borde huvudmannen få frihet att ordna tandvården

på lämpligaste sätt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt tandvårdsinspektören

i Gävleborgs län anse, att det bör tillkomma huvudmannen

att avgöra om en annan fördelning av arbetstiden än den i kungörelsen

föreslagna bör förekomma.

I fråga om de obe medlades och mindre bemedlades

tandvård är svenska landskommunernas förbund av den meningen, att

statsbidraget för detta ändamål är överflödigt. Förbundet har i olika sammanhang

pläderat för en förenkling av statsbidragen till kommunerna och

därvid bl. a. framhållit, att statsbidrag, som ur kommunalekonomiska synpunkter

sakna betyrdelse, böra slopas. Även med de förbättringar i fråga

om statsbidragsgrunderna, som av de sakkunniga föreslås, skulle statsbidraget

komma att sakna reell betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet

skulle också i fortsättningen åsamka ett arbete, som knappast står

i proportion till bidragsbeloppens storlek. Särskilt efter den väntade socialvårdsreformen

måste det anses naturligt, att dessa kostnader bäras av

kommunerna.

I ett stort antal remissyttranden ifrågasättes, om icke protetiska behandlingar

av obemedlade och mindre bemedlade borde få utföras i större utsträckning

än vad de sakkunniga föreslagit.

De sakkunnigas uttalande att mödrahjälpstand vården på

grund av dess sociala karaktär i första hand bör tillgodoses inom folktandvårdens

ram har icke mött några gensägelser i remissvaren.

Förslaget att den för mödrahjälpsklientelet gällande förtursrätten och

tidsbegränsningen skola upphöra tillstyrkes eller lämnas utan erinran av

socialstyrelsen, länsstyrelsen i Malmöhus län, Västernorrlands läns landstings

förvaltningsutskott och tandvärdsinspektören i Göteborgs och Bohus

län. Ett större antal remissinstanser anse emellertid, att förtursrätten och

tidsbegränsningen böra bibehållas. Såsom skäl angives huvudsakligen, aft

ett nära tidssamband mellan barnsbörden och tandvården är av nöden med

hänsyn till att moderns förmåga att tillgodogöra sig föda under havandeskapet

och amningstiden är av avgörande betydelse för hennes och barnets

hälsa. Det påpekas även, att den föreslagna anordningen om samråd mellan

mödrahjälpsnämnd och tandläkare angående tidpunkten för vårdens

avslutande torde medföra stora svårigheter i den praktiska tillämpningen.

Uttalanden i denna riktning ha avgivits av medicinalstyrelsen, överståt - hällarämbetet, länsstyrelserna i Jönköpings, Jämtlands och Västerbottens

—B ihan g till riksdagens protokoll 1950. t sand. AV 81.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Kuiujl. Maj.ts proposition nr Si.

lön, förste provinsialläkarna i Stockholms och Jönköpings lön, Stockholms

stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Norrköping och Gävle, Östergötlands,

Jönköpings, Blekinge, Jämtlands och 1 Österbottens läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska tandtekniker)örbundet och yrkeskvinnors samarbetsförbund.

En utsträckning av förtursrätten till alla blivande mödrai

förordas av länsstyrelserna i Stockholms och Gäwleborgs län, stads)ullmäktige

i Malmö, Stockholms läns landstings förvaltningsutskott, Uppsala läns

landstings hälsovurdsbcredniny samt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges

tandläkarförbund. De båda sistnämnda organisationerna uttala därjämte,

att, därest syftet med mödrahjälpstandvården skall kunna vinnas,

tandvården hör utföras före nedkomsten eller senast 8 ä 4 månader därefter.

Såsom villkor för erhållande av mödrahjälpstandvård bör därföi

krävas, alt den blivande modern anmäler sig senast i fjärde havandeskapsmånaden.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening framhåller, att med de

sakkunnigas förslag om slopande av förtursrätt och tidsbegränsning för

mödrahjälpstandvården bortfaller helt den ursprungliga meningen med

densamma, d. v. s. att bidraga till en förbättrad kondition hos modem

under havandeskapet och laktationstiden. Det synes därför föreningen böra

övervägas, om mödrahjälpsbidrag i denna form överhuvud skall utgå i fortsättningen.

Stadsfullmäktige i Gävle äro av samma åsikt.

Vad härefter angår anstaltstandvården ansluta sig socialstyrelsen,

länsstyrelsen i Stockholms lön, svenska landstingsförbundet och

svenska vanföreanstalternas centralkommitté till de sakkunnigas inställning,

att den principiellt bör ingå som ett led i folktandvården.

Medicinalstyrelsen understryker, att tandvården vid de statliga sinnessjukhusen

icke f. n. kan inordnas under folktandvården. Särskilda tandläkare

böra anställas på hel- eller deltid. Sveriges läkarförbund hävdar,

att någon hopkoppling av anstaltsvården och den övriga tandvården icke

bör ske. Sveriges tandvårdsinspektörsförening framhåller, alt någon anknytning

av anstaltstandvården till distriktstandvården under nuvarande

förhållanden icke är möjlig. Tills vidare torde anlitande av pri\atp] aktiserande

tandläkare för detta ändamål vara den enda lösningen.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anför, att anstalter tillhörande

andra huvudmän än landstingen komma alt åsamka dessa senare

avsevärda kostnader, för den händelse folktandvården på föreslagna grunder

skall helt eller delvis ombesörja anstaltstandvården. När det gäller sådana

anstalter torde därför i varje särskilt fall överenskommelse böia tiäifas

mellan vederbörande anstaltsledning och huvudmännen för folktandvården.

T fråga om behandlingens bes k a f f e n h e t anse stads) ullmäktige

i Malmö, alt även partiell behandling i de fall där den fullständiga eller

erforderliga behandlingen icke fullföljts tills vidare bör vara statsbidragsberättigad

då den avser barn och ungdom. Eljest skulle (14 procent av den

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

systematiska haratandvård, som år 1948 utfördes vid Malmö stads tandpolikliniker,

icke vara statsbidragsberättigad. Denna vårdform dominerar

sedan länge och kommer sannolikt under lång tid framåt att dominera inom

den organiserade skoltandvården. Trots att denna behandling i viss grad är

partiell, i det alt mjölktandbetlet icke erhåller optimal vård, har den ansetts

värdefull både ur odontologisk och medicinsk synpunkt. Dessutom

har den varit och kommer sannolikt i stor utsträckning ännu under många

år alt förbli den enda möjliga vårdformen under förhandenvarande förhållanden.

Likartade uttalanden göras av tandvårdsinspektören i Kalmar

län samt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Tandläkarorganisationerna hävda vidare, att återbesöken för revision böra

göras minst två gånger årligen.

I åtskilliga yttranden framhålles, att de sakkunniga icke tillräckligt beaktat

vikten av eu förebyggande tandvård. Svenska tandläkaresällskapet

och Sveriges tandläkarförbund uttala, att tandsjukdomarnas orsaker

visserligen ännu ej äro klarlagda men att man redan nu vet tillräckligt

för att kunna vidtaga vissa förebyggande åtgärder. Liknande synpunkter

framföras av medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs,

Hallands och Göteborgs och Bohus län, Östergötlands och Hallands

läns landstings förvaltningsutskott, förste provinsialläkaren i Älvsborgs län,

tandvårdsinspektören i Hallands län, Sveriges sjukhnstandläkareförening

och Sveriges tandvurdsinspektörsförening.

Departementschefen.

Folktandvårdens syfte har i den proposition, som låg till grund för 1938

års riksdagsbeslut, angivits vara att till rimlig kostnad bereda befolkningen,

såväl barn som vuxna, möjlighet att erhålla en tillfredsställande tandvård.

Principiellt skall folktandvården således stå öppen för alla medborgare.

Enligt gällande kungörelse angående folktandvården avgränsas barntandvårdens

omfattning till tiden fr. o. in. kalenderåret näst efter det, då barnet

fyllt 3 år, t. o. in. det kalenderår, varunder barnet fyller lä år. Under denna

lid äger barnet mot viss mindre årsavgift erhålla årligen återkommande

tandbehandling, i det följande kallad systematisk behandling. Den organiserade

tandvården för barnklientelet — d. v. s. sådan systematisk behandling,

som inom ett landvårdsdislrikt genomförts årsgruppsvis eller skolklassvis

— brukar i allmänhet börja med barnen i småskolans lägsta klass,

men i viss mindre omfattning förekommer även organiserad förskoletandvard.

Inom ett landvårdsdistrikt skall minst ''%« av den totala behandlingstiden

ägnas åt barntandvård och resten åt tandvård för vuxna mot ersättning

enligt eu särskild taxa. Ungdomar i åldrarna 1(5 19 år äga åtnjuta

25 procent nedsättning av laxeavgifterna. Då det ansetts angeläget att även

vuxna personer i mindre gynnsamma ekonomiska förhållanden skola kunna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

bli delaktiga av folktandvårdens förmåner, äro bestämmelser meddelade

om statsbidrag tilt obemedlades och mindre bemedlades t and vård skost nåder.

I övrigt ha i folktandvårdsförfattningarna ej meddelats bestämmelser

om förmåner för någon särskild grupp av medborgare. Medicinalstyrelsen

har emellertid i utfärdade instruktioner för folktandvården föreskrivit, att

mödrahjälpsklientelet skall behandlas med förtursrätt. Slutligen har organisationen,

om också i mycket ringa omfattning, tagits i anspråk för tandvård

vid vissa anstalter.

1940 års folktandvårdssakkunniga ha ej ifrågasatt någon ändring i fråga

om folktandvårdens allmänna målsättning. Däremot ha de löreslagit vissa

jämkningar beträffande omfattningen av särskilda vårdkategorier och villkoren

för deltagande i folktandvården.

Såsom jag i ett senare sammanhang närmare skall beröra, kommer det

säkerligen ännu under åtskilliga år att råda brist på personal inom tolktandvården.

Då organisationen sålunda under lång tid framåt icke torde

kunna i erforderlig utsträckning tillgodose hela befolkningens tandvårdsbehov,

kan del diskuteras, huruvida man icke borde begränsa den ursprungliga

målsättningen och göra avsteg från principen, att vården skall vara

tillgänglig för alla medborgare. T flera remissyttranden har också påyrkats,

att folktandvårdens uppgifter böra inskränkas till enbart barn- och ungdomstandvård

eller till sådan vård jämte tandvård åt det sociala klientelet.

Eu dylik inskränkning i de grundläggande principerna för folktandvården

anser jag mig emellertid icke kunna förorda. Visserligen måste givetvis

barn- och ungdomstandvården beredas en betydande plats inom organisationen.

Emellertid föreligger även för vuxna ett stort behov av tandvård

inom folktandvårdens ram. Detta gäller icke endast det sociala klientelet.

I synnerhet på sådana platser, där privatpraktiserande tandläkare saknas,

finnes ett avsevärt behov av folktandvård för den vuxna befolkningen i allmänhet.

En begränsning av antytt slag och särskilt till enbart tandvård för

barn och ungdom väcker betänkligheter även ur den synpunkten, att den

sannolikt skulle inverka oförmånligt på rekryteringen till tandläkartjänsterna.

Då således folktandvården principiellt bör stå öppen för alla medborgare,

kommer spörsmålet om folktandvårdens omfattning i första hand att gälla

frågan om avgränsningen uppåt och nedåt av den mot årsavgift meddelade

tandvården. Vidare bör upptagas frågan om tillgodoseendet av tandvårdsbehovet

för vissa andra kategorier av medborgare, såsom obemedlade,

mödrahjälpsklientel och på anstalt intagna.

Vad beträffar den förstnämnda frågan ha de sakkunniga föreslagit, att

någon nedre åldersgräns icke skall stadgas i författningsväg, att den systematiska

tandvården i de fall, där förskoletandvård ej förekommit, skall

börja under det år, då barnet fyller 6 år, samt att rätten till systematisk

tandvård mot viss årlig avgift skall utsträckas att gälla även ungdom i åld
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

rarna 18 t. o. in. 11) år. Som en följd av dessa åtgärder liar föreslagits, alt

barn- och ungdomstandvårdens andel av den totala behandlingstiden skall

utökas samt omfatta minst 60 och högst 70 procent.

I fråga om förslaget, att den nedre gränsen för barntandvården skall

slopas, ha de sakkunniga uttalat, att det icke torde föreligga anledning

antaga att någon arbetsbetungande tillströmning av barn i de yngsta åldrarna

härav skulle uppstå. Med hänsyn härtill finner jag mig kunna biträda

förslaget. 1 de fall, där förskoletandvård anses böra organiseras, bör denna

i enlighet med vad de sakkunniga förordat börja med 3-åringarna. De sakkunnigas

rekommendation, att den systematiska tandvården i de fall, där

förskoletandvård icke förekommit, i regel skall påbörjas redan i 6-årsåldern,

är huvudsakligen betingad av önskvärdheten att så tidigt som möjligt kunna

göra den först frambrytande permanenta tanden, den s. k. sexårstanden, till

föremål för terapeutiska åtgärder. Denna tand angripes nämligen mycket

ofta redan på ett tidigt stadium av tandröta. För att hindra dess sönderfall

är därför en tidig kontroll och behandling påkallad. Jag ansluter mig

till förslaget att den systematiska behandlingen såvitt möjligt bör påbörjas

under det år, då barnet fyller 6 år.

Med hänsyn till vad sålunda föreslagits angående tidpunkten för den

organiserade vårdens påbörjande, bör det givas möjligheter för distriktstandpoliklinikerna

att årligen erhålla uppgift på de barn inom distriktet,

som fylla 3 resp. 6 år. Enligt vad jag inhämtat från statistiska centralbyrån

lär denna fråga kunna lösas med anlitande av länsbyråerna för folkbokföringen.

Förslagen att utsträcka den taxefria barntandvården till att omfatta åldrarna

16—19 år samt att väsentligt utöka den för barntandvården anslagna

tiden på bekostnad av vuxentandvården kan jag däremot icke biträda. Ungdomar

i de nämnda årsklasserna åtnjuta i regel inkomster av förvärvsarbete,

och då de därjämte mera sällan ha någon försörjningsplikt, torde

de i större utsträckning än de sakkunniga förutsatt själva kunna bekosta

sin tandvård. Ifrågavarande klientels ringa anslutning till folktandvården

torde även, såsom i ett remissyttrande framhållits, mindre bero på behandlingsavgifternas

storlek än på alt kontakten med vederbörande genom kallelser

icke upprätthålles. Enligt min mening borde därför ett förslag om

intensivare ungdomstandvård gå ut på alt införa organiserad tandvård för

klientelet med bibehållande i stort av nuvarande grunder för ersättningen.

Vid nuvarande personalbrist anser jag det emellertid icke lämpligt att i

mer betydande utsträckning belasta folktandvården med nya särskilda kategorier

av patienter. Härtill kommer, alt vid eu reform av antytt slag den

på vuxentandvården belöpande andelen av behandlingstiden måste minskas.

Eu sådan åtgärd skulle säkerligen medföra olägenheter på en del håll.

Även för folktandvårdens personalrekrytering kunde åtgärden få eu ogynnsam

verkan. Ehuru jag i princip vill uttala min fulla förståelse för bety
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

delsen av förbättrade möjligheter till regelbunden tandvård åt ungdomar,

anser jag mig därför böra förorda, att de även framgent behandlas på den

för vuxentandvården anslagna tiden mot avgifter enligt folktandvårdstaxan

med 25 procents nedsättning. Man kunde därvid ifrågasätta, om icke ungdomarna

borde behandlas med förtursrätt. Någon generell sådan förtursrätt

anser jag dock icke heller böra införas. Ett undanlag bör emellertid

kunna medges vid fastställande av plan tö>r Stockholms stad, som inom eu

snar framtid beräknas bliva ansluten till folktandvården och som redan har

börjat utbygga den taxefria tandvården till att omfatta även l(i 19-åiingai.

Distriktstandläkare är enligt gällande bestämmelser skyldig att årligen

tjänstgöra minst 1 900 timmar, varav han skall ägna minst 1 000 timmar åt

barntandvård. De sakkunniga ha — av skäl för vilka jag skall redogöra

närmare i annat sammanhang — föreslagit, att tandläkarens tjänstgöringsskyldighet

i stället skall bestämmas till 42 timmar i veckan, vilket ungefärligen

skulle motsvara den nu gällande tjänstgöringstiden. Jag biträder

detta förslag. Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt att icke ange den

tid, som skall ägnas åt barntandvård, i visst antal timmar utan fixera den

till en viss procentsiffra. Barntandvårdens nuvarande minimiandel av arbetstiden

motsvarar 52,G procent; siffran torde lämpligen kunna avrundas

uppåt till 55 procent.

Barn, som ej deltaga i organiserad tandvård, böra i enlighet med de

sakkunnigas förslag i regel behandlas under den för vuxna anslagna tiden

och i samma turordning, som gäller för vuxenklientelet.

Folktandvården har i avsevärt mindre omfattning än man från början

räknade med begagnats av obemedlade och mindre bemedlade vuxna peisoner.

De sakkunniga ha upplyst, att statsbidrag för obemedlades och mindre

bemedlades tandvård under budgetåret 1945/40 utgått till 53 landskommuner

och 15 städer med sammanlagt 1/ 300 kronor. I nder budgetaren 1947/48

och 1948/49 uppgingo statsbidragen till 32 287 resp. 31 507 kronor. I remissyttrande

över betänkandet har svenska landskommunernas förbund framhållit,

att - även med de gynnsammare bidragsgrunder, som de sakkunniga

föreslå — ifrågavarande statsbidrag skulle ur kommunalekonomiska

synpunkter sakna betydelse. Ansöknings- och prövningsförfarandet skulle

också åsamka ett arbete, som knappast stode i proportion till bidragsbeloppens

storlek. Förbundet har därför ansett statsbidraget överflödigt. Jag

anser det för min del önskvärt, att de obemedlade och mindre bemedlade

skola kunna utnyttja de möjligheter, som folktandvårdsorganisationen erbjuder,

enär deras tandvård eljest i stor utsträckning torde bli försummad.

Med hänsyn till vad landskommunernas förbund anfört, finner jag dock

det särskilda statsbidraget till kommunerna böra slopas. Samtidigt vill jag

emellertid uttala, att det är angeläget, att kommunerna även i fortsättningen

anslå medel för ändamålet och att medlen icke hänlöras till fattigvård.

Vad mödrahjälpstandvården angår biträder jag de sakkunnigas mening.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 84. 23

:ilt don liksom nu bör tillgodoses i första hand inom folktandvårdens ram.

Den nu för mödrahjälpsklientelet gällande förtursrätten, som de sakkunniga

föreslagit skola upphävas, anser jag böra bibehållas på grund av samma

skäl, som voro avgörande vid dess införande. Möjlighet hör emellertid finnas

för medicinalstyrelsen att, när särskilda skäl därtill äro, medge undantag

för vissi tandvårdsdistrikt. Dylika undantag, som torde begränsas till

viss tid, böra dock som regel endast förekomma i sådana fall, där mödrahjälpsklientelets

tandvårdsbehov på annat sätt kan tillgodoses.

Frågan om anordnandet av tandvård vid anstalter kan icke lösas efter

enhetliga linjer. Vederbörande anstalters huvudmän böra tills vidare

ha frihet att härvidlag ordna på lämpligaste sätt. 1 görligaste mån bör anstaltstandvården

så småningom inlemmas i folktandvårdens organisation.

Detta bör emellertid i nuvarande läge ske med en viss försiktighet, så att

den egentliga distriktstandvården icke blir lidande därpå. Vid utbyggandet

böra anstalter för barn komma i främsta rummet. I de fall, där anstalten

och folktandvården ha olika huvudmän, bör överenskommelse träffas mellan

anstaltsledningen och huvudmannen för folktandvården om kostnadernas

fördelning. Vad de sakkunniga anfört om omfattningen av tandvården

för olika anstaltsklientel giver mig ingen anledning till erinran.

Vad gäller den militära tandvården bör, i enlighet med vad de sakkunniga

anfört, för folktandvårdens del endast föreligga skyldighet att mottaga

mera komplicerade fall på centraltandpoliklinikerna.

I fråga om beskaffenheten av tandbehandlingen inom folktandvården ha

de sakkunniga utformat vissa allmänna regler. Om statsbidrag i enlighet

med de sakkunnigas förslag skall utgå med ett visst belopp för varje behandlat

barn, måste det nämligen klargöras vad tandvården skall omfatta

för alt berättiga till statsbidrag. Enligt de sakkunnigas mening bör för barnoch

ungdomsklientelet eftersträvas fullständig behandling, innefattande

bl. a. påkallad tandregleringsvård; emellertid bör även behandling, som —

ehuru tandreglering i och för sig är påkallad — icke omfattar sådan vård,

berättiga till statsbidrag. .lag vill i princip ansluta mig till åsikten att landreglering

bör ingå i folktandvårdens uppgifter så snart möjligheter därtill

finnas. Då det emellertid råder brist på specialister för sådan verksamhet,

torde det ej bliva möjligt att inom överskådlig framtid i någon nämnvärd

utsträckning tillgodose behovet av dylik behandling. .lag vill i nuvarande

läge allenast fästa huvudmännens uppmärksamhet på frågan.

Vad de sakkunniga anfört i övrigt angående tandbehandlingen föranleder

ingen annan erinran från min sida, än att det, med hänsyn till vad i vissa

yttranden anmärkts, erfordras förtydliganden i fråga om behandlingen av

mjölktänderna. Det torde böra anförtros åt medicinalstyrelsen att, i huvudsak

efter de linjer, som de sakkunniga uppdragit, instruktionsledes bestämma

omfattningen av behandlingen inom folktandvården.

.lag vill understryka vad i åtskilliga remissyttranden anförts i fråga om

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 8''t.

vikten av eu förebyggande tandvård inom folktandvårdens ram. Denna

förebyggande tandvård bör lämpligen kunna ske i form av råd angående

tändernas vård och behandling samt utövas dels i samband med tandbehandling

och dels genom undervisning i skolorna och föredrag vid exempelvis

föräldramöten. Det torde få ankomma på medicinalstyrelsen att utgiva

råd och anvisningar för denna verksamhet.

Folktandvårdens personal.

De sakkunniga.

Behovet av tandläkare vid fullt utbyggd organisation.

De sakkunniga räkna med ett årligt behov av cirka 2,5 milj. arbetstimmar

inom barn- och ungdomstandvården. Med utgångspunkt från gällande fördelning

av arbetstiden mellan barntandvård och vuxentandvård (1 000: 900)

skulle sålunda vid utbyggd organisation fordras omkring 2 500 tandläkare.

Såsom tidigare utvecklats ha de sakkunniga förordat, att 60—70 procent av

den totala behandlingstiden inom folktandvården reserveras för barn- och

ungdomstandvården medan återstående 30—40 procent skola ägnas vuxentandvården.

Under 1 900 timmars årlig arbetstid skulle således en distriktstandläkare

med blandad tjänst meddela barn- och ungdomstandvård 1 330

—1 140 timmar och vuxentandvård 570—760 timmar, eller i medeltal 1 235

resp. 665 timmar. Detta innebär, att för täckande av barn- och ungdomstandvårdens

behandlingsbehov skulle erfordas något mera än 2 000 tandläkare

(2 024) med ovan angiven tjänstgöringstid. Härvid kan dock det

vuxna klientelets behandlingsbehov endast i begränsad omfattning tillgodoses.

Utöver i det föregående nämnda, för den egentliga distriktstandvården

avsedda tandläkare, erfordras enligt de sakkunnigas uppskattning 140

ortodontister, ett 30-tal tandvårdsinspektörer, lika många lasarettstandläkare

och måhända 10 biträdande lasarettstandläkare. Tandvården vid anstalter

beräknas giva sysselsättning åt 150 heltidstjänstgörande tandläkare.

De sakkunniga uppgiva, att den 1 november 1948 575 tandläkare tjänstgjorde

inom distriktstandvården. Av dessa voro omkring 300 ordinarie dislriktstandläkare,

ett 100-tal utländska tandläkare samt cirka 130 nyexaminerade

tandläkare, vilka åtagit sig att tjänstgöra ett år inom folktandvården.

Dessutom funnos bl. a. ett antal tandläkare, som fullgjorde tjänstgöring på

grund av erhållna stipendier. Om man till folktandvårdens fast anställda

tandläkare lägger de utländska tandläkare och de nyexaminerade svenska

tandläkare, som beräknas kvarstanna, torde man kunna förutsätta att för

framtiden i folktandvårdens tjänst få behålla cirka 400 av nu anställda

distriktstandläkare. Till detta antal lägga de sakkunniga ytterligare de

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

25

tjänstetandläkare, som nu stå utanför folktandvården, men som kunna

beräknas övergå till densamma, ävensom en del tandvårdsinspektörer med

privat praktik, vilka komma att övergå; summan blir då cirka 570. Den

egentliga distriktstandvården skulle sålunda behöva tillföras ytterligare

eirka (2 000—570) 1 430 i huvudsak nyexaminerade tandläkare. Med hänsyn

tagen jämväl till erforderligt antal ortodontister, tandvårdsinspektörer

samt lasaretts- och anstaltstandläkare skulle det sammanlagda behovet

uppgå till cirka 1 750 tandläkare.

Räknar man med en 15-årig utbyggnadstid för folktandvården, måste

cirka 120 övervägande nyexaminerade tandläkare inklusive stipendiater per

år tillföras densamma. Då man emellertid samtidigt bör räkna med en viss

avgång, torde siffran böra höjas till cirka 130 tandläkare per år. Räknar

man i stället med en 20-årig utbyggnadsperiod, böra enligt samma beräkningssätt

cirka 100 i huvudsak nyexaminerade tandläkare per år tillföras

folktandvården.

Åtgärder för alt öka tillgängen på arbetskraft inom folktandvården.

De sakkunniga ha företagit en utredning beträffande de nu utanför folktandvården

praktiserande tandläkarnas arbetsförhållanden. De resultat,

som framgått ur utredningen, ha bibringat de sakkunniga den uppfattningen,

att möjligheterna att genom deltidstjänster för tandläkare öka

arbetskrafterna inom folktandvården äro mycket begränsade. Några påtagbara

resultat kunna vinnas endast genom att tillåta, att deltidstjänst inom

folktandvården får förenas med rätt att vid sidan därav bedriva privapraktik.

Det kan dock befaras, att den ytterligare arbetskraft, som därmed

skulle komma att tillföras folktandvården, i längden icke innebär någon

reell vinst. Det är tänkbart, att f. n. 250—300 privatpraktiserande tandläkare

skulle vara villiga att tjänstgöra inom folktandvården 2—3 timmar

dagligen. Folktandvården skulle visserligen därigenom erhålla ett icke

obetydligt arbetskraftstillskott. Om ett system med dylika timtjänster skulle

tränga igenom, kunna dock ökade svårigheter att besätta de ordinarie distriktstandläkartjänsterna

befaras uppstå, i det att tandläkare, som eljest

skulle ha ägnat sig helt åt folktandvården, föredraga privatpraktik, ev. som

assistenttandläkare, i förening med limtjänst inom folktandvården. De

sakkunniga vilja därför icke förorda, att förening av ordinarie tjänst inom

folktandvården med enskilt bedriven praktik tillätes såsom eu regelmässigt

ingående del i folktandvårdens organisation.

Emellertid skulle folktandvården måhända kunna tillföras ökad arbetskraft

genom inrättande av tjänster, som medföra kortare arbetstid än den

nu gällande men som dock icke äro deltidstjänster utan giva innehavaren

tillräcklig sysselsättning. Gifta kvinnliga tandläkare, som vid sidan av hemmets

skötsel önska ägna sig åt yrkesarbete, men finna den nu stadgade

arbetstiden för lång, kunna tänkas intresserade därav, ävensom land
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

2t;

Kungl. Maj:ls proposition nr tifr.

läkare, vilka vid sidan av arbete inom folktandvården önska meritera sig''

genom tjänstgöring vid tandläkarhögskola eller önska ägna sig åt vetenskapligt

arbete. De sakkunniga föreslå därför, att vid sidan av distriktslandläkartjänster

med en tjänstgöringsskyldighet av 42 veckotimmar ( —

full tjänstgöringsskyldighet ) inrättas avkortade heltidstjänster med en årlig

t jänstgöringstid av t .‘100 timmar. Dessa t jänster skulle avse företrädesvis

barn- och ungdomstandvård och i regel sammanföras till skolterminerna.

Givetvis kunna de komma i fråga endast i distrikt med mera än en tandläkare.

Även om ordinarie tjänst inom folktandvården icke bör förenas med rätt

att bedriva privatpraktik, är det dock enligt de sakkunniga av värde, om organisationen

under andra former kunde tillgodoföras intresserade privatpraktikers

insatser. Detta kan ske genom att möjligheter öppnas att inrätta

tim- och arvodestjänster. Dessa skulle avse vissa bestämda uppgifter inom

folktandvården och vara ett komplement, där denna inom något distrikt

hämmas genom brist på arbetskraft. Som exempel nämnas avarbetande av

eu tillfällig balans inom barn- och ungdomstandvården, semestervikariat,

uppehållande av vakant distriktstandläkartjänst i avvaktan på dennas besättande

med ordinarie innehavare samt vikariat vid långvarigare sjukdomsfall.

Anstaltstandvården och mödrahjälpstandvården böra likaledes

kunna omhänderhavas av privatpraktiserande tandläkare, där folktandvård

ej finnes anordnad eller arbetar med för dessa uppgifter otillräcklig arbetskraft.

1 de fall, där å tandpoliklinik finnes inrättad tjänst med t ,‘100 timmars

tjänstgöring, kan för ett rationellt utnyttjande av poliklinikens utrustning

befinnas lämpligt att anställa även en tandläkare med tjänstgöring

2—3 timmar dagligen. I fråga om formerna för ifrågavarande tjänstgöring

och ersättningen härför böra huvudmännen ha möjlighet att ordna efter

bästa läglighet. En viss kontroll synes dock önskvärd för att förhindra att

systemet tillämpas på sådant sätt, att det i längden motverkar folktandvårdens

intressen. Rätten att inom folktandvården anställa andra än heltidstjänstgörande

bör därför göras beroende av medicinalstyrelsens tillstånd.

Sådant tillstånd synes i regel böra meddelas för viss person och för begränsad

tid. Medicinalstyrelsen bör även kunna meddela särskilda villkor angående

tjänstgöringens art och tjänstgöringstider. Under särskilda förhållanden

bör det icke vara uteslutet, att sådan tandvård, som nu avses, kan

meddelas å annan plats än folktandvårdspoliklinik.

En av anledningarna till den ringa rekryteringen till folktandvården har

ansetts vara att söka i otillfredsställande befordringsmöjligheter. Nu gällande

löneavtal mellan huvudmännens och de anställdas organisationer

innehålla dock bestämmelser, som innebära ett försök till viss differentiering

av distriktstandläkartjänsterna. En av de på distriktstandpoliklinik

anställda tandläkarna skall vara föreståndare för polikliniken och åtnjuter

i denna egenskap särskilt arvode med belopp, som bestämts i förhållande

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Ko ngt. Maj:ls proposition nr ti''/.

till poliklinikens storlek. Den praxis, som sålunda inletts, bör nu befästas

genom stadgande, åt! vid varje poliklinik skall finnas en föreståndare.

Vidare föreslå de sakkunniga inrättande av vissa biträdande tjänster å

centraltandpoliklinikerna samt tjänster som förste distriktstandläkare vid

distriktstandpolildiniker med fyra eller flera tandläkare. De sakkunniga

— som föreslagit, att några lönebestämmelser icke skola ingå i kungörelsen

om statsbidrag, enär hithörande frågor numera regleras genom centrala

avtal mellan huvudmännen och de anställda — förutsätta, att olikheten i

tjänsteställning skall motsvaras av differentiering i lönehänseende.

Arbetstiden för en distriktstandläkare är i gällande statsbidragskungörelse

bestämd till minst 1 900 timmar årligen. Semestertidens längd regleras

i likhet med lönerna avtalsvis; särskilda författningsbestämmelser härom

utöver föreskrifterna i semesterlagen anse de sakkunniga obehövliga. Så

länge arbetstiden är bestämd till ett visst antal timmar per år, kan emellertid

längre semester än 00 dagar icke utgå utan att den utökade semestertiden

kompenseras genom övertidsarbete. De sakkunniga töreslå därför, att bestämmelsen

om 1 900 timmars årlig tjänstgöringstid ersättes med ett stadgande

om 42 timmars arbetstid per vecka.

Från skilda håll har uppgivits, att beträffande barntandvården särskilda

förhållanden föreligga, som kunde motivera någon avkortning i arbetstiden.

Andra inom folktandvården arbetande tandläkare ha däremot gjort gällande,

att något sådant behov ej föreligger. De sakkunniga ha stannat för

uppfattningen, att någon avkortning av arbetstiden för nu förefintliga hefattingar

för enbart barntandvård i regel ej är behövlig. En möjlighet att

tillmötesgå dem, som anse den regelmässiga arbetstiden för lång för enbart

i barntandvård sysselsatta, har emellertid skapats genom inrättande av de

avkortade heltidstjänsterna.

De sakkunniga framhålla, att man måste tillse, att tandsköterskor tillföras

folktandvården i motsvarande takt som tandläkare. Vissa av de åtgärder,

som föreslagits för att främja rekryteringen till tandläkartjänsterna,

böra göras tillämpliga även på tandsköterskorna. De sakkunniga erinra härvid

om tjänster med avkortad tjänstgöringstid och om differentiering av

tjänsterna.

I nu gällande folktandvårdsförfattningar finnes intet nämnt angående

tandteknikerna. Erfarenheten har visat, att behovet av teknisk arbetskraft

främst bör tillgodoses med inom folktandvården heltidsanställda befattningshavare.

Tandtekniker ingå också regelmässigt i folktandvårdsorganisationen

och avlönas av landstingen enligt med vederbörande organisation träffat

avtal. Enligt de sakkunnigas mening bör även i fortsättningen teknikerarbetet

huvudsakligast utföras i folktandvårdens egen regi. Fn centralisering av

teknikerarbetena till större laboratorier vid större lolktandvardspolikliniker

har hittills prövats i enstaka fall med gott resultat, varför man synes böra

bygga vidare i denna riktning. Vid ett sådant centralt laboratorium bör ge
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

mensamt för hela landstingsområdet kunna utföras även mera komplicerade

protesarbeten. Det torde för folktandvårdens vidkommande vara tillfyllest

om antalet tandtekniker förhåller sig till antalet tandläkare som 1: 3. Även

för tandtekniker höra kunna förutsättas två slag av tjänster: heltidstjänster,

för vilka arbetstiden enligt nu gällande avtal är fixerat till 48 timmar

per vecka, och avkortade heltidstjänster. Enligt gällande avlöningsbestämmelser

placeras tandtekniker såsom chef tekniker dels å tandtekniskt laboratorium

vid centraltandpoliklinik och dels vid annat tandtekniskt laboratorium,

vid vilket finnas anställda minst sex tekniker, samt såsom förste

tekniker vid laboratorium med minst tre tekniker. Övriga tekniker placeras

såsom tandtekniker. Tjänstebeteckningarna cheftandtekniker och förste

tandtekniker böra fastslås i författningen, varjämte för tandtekniker föreslås

tjänstetiteln distriktstandteknikcr.

Den på poliklinikerna anställda biträdespersonalens tjänstgöringsförhållanden

m. m. föreslås såsom hittills reglerade genom särskilda, av medicinalstyrelsen

för varje landsting utfärdade instruktioner.

Yttrandena.

De sakkunnigas beräkningar i fråga om behovet av t a n d 1 ä k a r e

anse svenska iandlåkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund bygga på

så många obevisade antaganden och konstruerade förutsättningar, att de

måste ge felaktigt resultat. De angivna siffrorna kunna icke med tillfredsställande

säkerhet läggas till grund för en bedömning av folktandvårdens

vidare utveckling. Vad angår den utbyggnadstid, som de sakkunniga räknat

med, framhålla organisationerna, att det f. n. icke är möjligt att ens tillnärmelsevis

ange någon lid, när folktandvården kan tänkas bliva helt utbyggd-

Försvarets sjukvårdsstyrelse, överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

l ppsala län, Stockholms stadsfullmäktige och stadsfullmäktige i Malmö

anse de sakkunnigas beräkningar angående utbyggnadstiden vara alltför

optimistiska.

De åtgärder, som av de sakkunniga föreslås i syfte alt ö ka tillgå n ge

n på arbets k r a f t inom folktandvården, anses av flertalet remissinstanser

vara ägnade att tillgodose nämnda syfte.

Västernorrlands läns landstings förvaltningsutskott saknar emellertid i

betänkandet verkligt positiva förslag till förbättring av rekryteringsmöjligheterna.

Utskottet uttalar bestämda farhågor för att, därest tillgången på

tandläkare till folktandvården ej i tid säkras, den av de sakkunniga föreslagna

utökningen i organisationen kommer att medföra personalsvårigheter

av ännu allvarligare art, än de som nu råda. Även länsstyrelsen i Västernorrlands

län anser de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna i ifrågavarande

hänseende ej tillfyllest.

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Kungl. Maj.ts proposition nr 8''r.

De sakkunnigas avvisande ställning.till inrättandet av d e 1 t i d s t j ä n st

e r och förening av tjänst inom folktandvården med privatpraktik delas

av länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län, Gotlands, Blekinge och

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott samt tandvårdsinspektören i

Göteborgs och Bohus län.

1 åtskilliga remissvar kommer emellertid en motsatt uppfattning till synes.

Sålunda uttala svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Inrättandet av fasta deltidstjänster med rätt till pension och lön under

sjukdom in. in. skulle enligt organisationernas uppfattning tillföra folktandvården

— speciellt barntandvården — icke obetydlig arbetskraft. Rekryteringen

till dessa tjänster skulle säkert underlättas, om tjänsterna

voro förenade med rätt att vid sidan därav bedriva privatpraktik. De sakkunnigas

farhågor för att inrättandet av dylika tjänster skulle medföra

ökade" svårigheter att besätta de ordinarie distriktstandläkartjänsterna,

kunna icke delas av organisationerna. Det torde tvärtom kunna förmodas,

att innehavare av deltidstjänst efter en tid övergår till ordinarie distriktstandläkartjänst.

Organisationerna erinra om att skoltandvården i mycket stor utsträckning

utföres av tandläkare med egen privatpraktik. Enligt organisationernas

uppfattning kan utövandet av enskild praktik vid sidan om folktandvårdstjänsten

icke väntas menligt inverka på tjänstens behöriga fullgörande.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm, länsstyrelserna i Uppsala,

Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, Jämtlands läns landstings

förvaltningsutskott, stadsfullmäktige i Göteborg ävensom Sveriges läkarförbund,

svenska läkaresällskapet och Sveriges sjukhustandläkareförening

utveckla liknande åsikter. Inrättandet av halvtids- eller deltidstjänster förordas

även av socialstyrelsen och medicinalstyrelsen samt Uppsala och

Malmöhus läns hälsovårdsberedningar. Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan

i Malmö framhåller, att lärartjänsterna vid tandläkarbögskolorna i

princip äro deltidstjänster. Svårigheterna att tillgodose högskolan i Malmö

med erforderliga lärarkrafter skulle minska, om det gåves möjligheter för

lärarna att vinna deltidsanställning i folktandvården i Malmö med omnejd.

Lärarkollegiets yttrande härvidlag understrykes av kanslern för rikets universitet

och länsstyrelsen i Malmöhus län.

Inrättandet av avkortade heltidstjänster anses i åtskilliga

yttranden vara en lämplig åtgärd. En del remissmyndigheter uttala dock,

att den föreslagna lösningen är onödigt stel och arbetstiden om 1 DOO timmar

för lång. Möjligheten att effektivt utnyttja arbetsplatsen skulle försvåras.

Arbetstiderna borde få fastställas i förhållande till del i varje särskilt

fall föreliggande behovet. Uttalanden i denna riktning ha avgivits av

statskontoret, lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm, länsstyrelsen

i Jämtlands län, Östergötlands, Kristianstads, Älvsborgs och Jämt
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Kanyl. Maj:ts proposition nr 81.

lands läns landstings förvaltningsutskott, tandvurdsinspektören i Kalmar

län samt Sveriges tandvårdsinspektörsförcning.

Medicinalstyrelsen påpekar, att den avkortade heltidstjänsten egentligen

utgör två typer av tjänster, nämligen dels tjänster, för vilka reduceringen

åstadkommes genom en förkortning av arbetsåret men där dagstjänstgöringen,

7 limmar, består, och dels tjänster med en förkortad dagstjänstgöring.

Den förstnämnda typen har redan funnits vid exempelvis Stockholms

stads folkskolor, där emellertid tjänstgöringstiden utgör 1 470 timmar

per år och 7 timmar per dag. De sakkunnigas 1 300 timmar motsvarar en

arbetsdag av (i timmar under skolterminerna. Följaktligen tages nu här

från skoltandvården en timme varje dag. Någon anledning till sistnämnda

reducering föreligger icke, då »ferier» av olika längd förekomma under

årets lopp.

Sveriges sjuklmstandläkareförening befarar, att gifta kvinnliga tandläkare,

som redan äro verksamma inom folktandvården, komma att övergå

till dessa tjänster. Härigenom förefinnes risk, att inrättande av denna

tjänsteform skulle medföra en minskning av det totala antalet arbetstimmar

i folktandvården. Svenska läkaresällskapet ställer sig avvisande till de

avkortade heltidstjänsterna med full tjänstgöringsskyldighet under eu de!

av året.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande t i in t j ä n s t e r o c h a r v od

e s t j ä nste r lämnas i allmänhet utan erinran i remissvaren. Uppsala

läns landstings hålsovårdsberedning anser det härvid icke erforderligt, att

medicinalstyrelsens tillstånd skall inhämtas för anställande inom folktandvården

av andra än heltidstjänstgörande. Beredningen erinrar om att folktandvården

skall vara underkastad inspektion av såväl tandvård sinspektörerna

som medicinalstyrelsen och att statsbidraget föreslagits skola utgå

efter antalet slutbehandlade barn. Västmanlands läns landstings förvaltningsutskott

gör ett likartat uttalande. Stockholms stadsfullmäktige anse,

att medicinalstyrelsen bör givas möjlighet att lämna generellt medgivande

till deltidsanställning enligt de bestämmelser, som må gälla för andra hos

vederbörande huvudman anställda tjänstemän.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening anser det vanskligt alt räkna med

någon fördel av dessa tjänster. Endast genom fastare anställningsformer

torde större tillgång på arbetskraft kunna erhållas. Under en längre övergångsperiod

synes det dock vara oundgängligt att för anstaltstandvården och

mödrahjälpstandvärden anlita privatpraktiserande tandläkare i stor utsträckning.

Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott framför liknande

synpunkter. Även Blekinge läns landstings förvaltningsutskott ställer sig

betänksamt till förslaget i denna del. Man bör utan avsteg hålla på principen,

att tjänst som tandläkare inom folktandvården icke får förenas med

privatpraktik. De sakkunnigas uttalande om att här avsedd tandvård skulle

opaginerad Kontrollera mot PDF

:n

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

kunna meddelas på annan plats än folktandvårdspoliklinik, vill utskottet

bestämt motsätta sig.

1 flera yttranden uttalas, att huvudmännen borde över huvud taget beredas

större frihet med tandläkartjänsternas anordnande än vad de sakkunniga

föreslagit. Yttranden i denna riktning ha avgivits av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus lön, Uppsala och Göteborgs och Bohus läns landstings

hålsovårdsberedningar, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott,

Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg och Malmö samt

tandvårdsinspektören i Gotlands län.

Vad de sakkunniga uttalat angående differentiering av tandläkartjänsterna

för möjligheter till befordran hälsas i allmänhet

med tillfredsställelse i yttrandena.

Stadsfullmäktige i Gävle uttalar sig för en rikare differentiering av tjänsterna.

Sålunda kunna införas olika grader av föreståndarebefattningar, allt

efter poliklinikernas storlek. Vid större polikliniker bör dessutom beredas

ökad befordringsmöjlighet genom gradering av befattningarna. Liknande

synpunkter uttalas av lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan i Stockholm.

Stadsfullmäktige i Stockholm framhålla, att behovet av särskild föreståndare

vid varje klinik synes vara motiverat, där klinikerna äro belägna på

stora avstånd från varandra. För Stockholms del torde förhållandena vara

annorlunda. Inrättandet av tandläkartjänster i förmansställning bör ske

efter huvudmannens bedömande i varje särskilt fall och icke — såsom de

sakkunniga föreslagit — efter bestämda regler.

Statskontoret uttalar tvekan ifråga om den föreslagna differentieringen.

Ämbetsverket finner det knappast vara tillräckligt motiverat att man t. ex.

vid större distriktstandpolikliniker skulle inrätta särskilda befattningar som

förste distriktstandläkare. Enligt ämbetsverkets åsikt borde till föreståndare

för poliklinik utgå ett särskilt föreståndararvode medan i övrigt tjänsterna

borde vara i lönehänseende likställda.

De sakkunnigas förslag att arbetstiden skall bestämmas till 42

timmar i veckan i stället för 1 900 timmar om året tillstyrkes eller lämnas

utan erinran i flertalet remissvar, som beröra frågan. Blekinge läns landstings

förvaltningsutskott anser emellertid, att en smidig anpassning av

arbetet härigenom skulle försvåras. Det synes önskvärt all arbetstiden

skall kunna förkortas sommartid, då frekvensen på kliniken är mindre

på grund av barnens skollov och de vuxnas semesterresor. Med en för hela

året angiven total arbetstid kan vad som går förlorat i arbetstid genom

denna förkortning återvinnas under årets övriga månader.

Svenska landläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund hemställa,

att tjänstgöringstiden för ordinarie distriktstandläkare faslställes till 40

timmar och för tandläkare med enbart barntandvård till 36 timmar per

vecka. Såsom skäl åberopas tandläkaryrkets allmänt ansträngande natur

och barntandvårdens särskilt påfrestande karaktär.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Kungl. M/ij.ts proposition nr 81.

Y;ui beträffar tandsköte rsketjänsterna förordar svenska

tandskötcrskeförbnndet, att tjänster som första tandsköterska skola inrättas

icke endast såsom hittills på kliniker med fyra tandläkare utan även

på kliniker med tre tandläkare. Förbundet anser vidare, att den nuvarande

arbetstiden för tandsköterskor är för lång, i synnerhet för dem, som arbeta

enbart med barntandvård.

I några yttranden framföras ytterligare förslag som skulle

kunna öka tillgången på arbetskraft inom folktandvården. Sålunda anse

Sveriges tandvårdsinspektörsförening och tandvårdsinspektören i Gotlands

län, att det bör övervägas om icke tjänster av liknande karaktär som provinsialläkartjänsterna

kunde införas i folktandvården. Samma förslag göres

i en av medicinalstyrelsen särskilt överlämnad skrivelse från Sveriges tandläkarförbnnd.

Medicinalstyrelsen föreslår, att särskilda sakkunniga tillkallas

för att utreda frågorna om möjligheten eller lämpligheten av viss ändring

i folktandvårdens allmänna uppläggning i vad avser tandläkarnas ställning

samt om möjligheten att inom folktandvårdens ram anordna en försöksverksamhet

efter de vägar, som utredningen kunde finna framkomliga.

Departementschefen.

I 1938 års proposition beräknades behovet av tandläkare för folktandvården

inom landstingsområdena till i runt tal 800. För städerna utanför landsting

angavs icke någon siffra. Enligt vad jag under hand inhämtat från

medicinalstyrelsen, uppgick hela antalet den 1 februari 1950 inom folktandvården

— med undantag av centraltandpoliklinikerna — anställda tandläkare

till 595, varav 471 inom landstingsområdena. Av det totala antalet

voro 116 utländska tandläkare, varjämte något över 100 tillhörde de tandläkare,

som fullgjorde tjänstgöring på grund av erhållna stipendier. Antalet

inrättade tandläkartjänster, vilka stodo utan innehavare eller vakansvikarie,

utgjorde 168, varav 165 inom landstingens folktandvård. Vid samma

tidpunkt var folktandvård anordnad vid 13 centraltandpolikliniker samt 308

tandpolikliniker av annat slag, förutom annextandpolikliniker. Därjämte

hade 52 kliniker måst stängas på grund av personalbrist och 25 helt färdigställda

kliniker av samma anledning icke kunnat öppnas.

Folktandvården, som år 1938 beräknades vara fullt utbyggd inom tio år,

sysselsätter alltså f. n. inom landstingsområdena endast något mer än hälften

av det antal tandläkare, som ursprungligen ansågs behövligt.

1946 års folktandvårdssakkunniga ha — med utgångspunkt från gällande

fördelning av arbetstiden mellan barntandvård (1 000 timmar) och vuxentandvård

(900 timmar) och under förutsättning att även ungdomsklientelet

inordnas i den för barntandvård anslagna tiden — beräknat, att omkring

2 500 tandläkare fordras för full utbyggnad av distriktstandvården. Om man

icke hänför ungdomsklientelet till behandlingstiden för barntandvård men

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 8i.

i övrigt godtager de sakkunnigas premisser, kommer man fram till ett behov

av mellan 2 100 och 2 200 tandläkare för att under 1 000 timmar barntandvård

per distriktstandläkare kunna fullt tillgodose barntandvården. Förutom

dessa för den egentliga distriktstandvården avsedda tandläkare fordras

enligt vad de sakkunniga framhållit ett antal lasarettstandläkare, tandvårdsinspektörer,

tandregleringsspecialister och anstaltstandläkare.

En beräkning av det framtida behovet av tandläkare för folktandvården

måste givetvis vila på förutsättningar, som i vissa hänseenden äro ovissa.

Den uppskattning, som kan göras på grundval av 1948 års betänkande, är

därför att betrakta såsom approximativ. De anförda siffrorna visa dock,

att behovet av tandläkare är betydande, och avsevärt större än enligt de

ursprungliga kalkylerna. Skillnaden i jämförelse med år 1938 beror visserligen

till en del därpå, att de då gjorda beräkningarna endast avsågo landstingsområdena,

medan 1946 års sakkunniga sökt bedöma behovet för hela

riket. 1946 års sakkunniga ha emellertid även funnit sig böra utgå från

vissa ändrade förutsättningar för bedömningen. Den nya uppskattningen

grundar sig sålunda på den beräknade storleken av de olika årsklasserna

barn år 1965, medan man i 1938 års proposition räknade med 1939 års

barnantal, vilket var väsentligt lägre. Med hänsyn till vunna erfarenheter

ha de sakkunniga ansett sig böra utgå från att en tandläkare under 1 000

timmars barntandvård kan hinna behandla endast högst 600 barn i stället

för — enligt de tidigare antagandena — 800. Slutligen ha de sakkunniga

räknat med en höjd deltagandefrekvens inom olika årsgrupper.

Av det anförda framgår, att, om folktandvården skall kunna ernå önskad

effektivitet, åtgärder snarast måste vidtagas för att tillföra organisationen

ökat antal tandläkare. Även ifråga om de arbetsuppgifter, som skola fullgöras

av andra befattningshavare, måste tillses, att för utbyggnaden erforderlig

arbetskraft kan anskaffas.

Bristen på tandläkare inom folktandvården betingas givetvis till en del

av att landet över huvud taget icke har en mot behovet svarande tillgång

på yrkesutövare. Antalet nyexaminerade tandläkare, vilket tidigare uppgått

till cirka 120 per år, kommer visserligen genom den nyinrättade tandläkarhögskolan

i Malmö att successivt öka under de närmaste åren till

omkring år 1953, varefter ungefär 180 tandläkare årligen skola kunna utexamineras.

Icke heller detta antal torde emellertid vara tillfyllest för att

tillgodose landets totala behov av tandläkare.

Av 1945 års riksdag beslöts inrättandet av två nya tandläkarhögskolor på

platser, som sedermera skulle bestämmas. Av dessa högskolor har hittills

en kommit till stånd, nämligen den nyss nämnda i Malmö. Enligt vad jag

under hand inhämtat, övervägs inom ecklesiastikdepartementet förslag till

provisoriska åtgärder i syfte att öka utbildningsmöjligheterna för tandläkare,

i avbidan på att den ytterligare beslutade landläkarhögskolan kan

komma i verksamhet.

3—Bihang till riksdagens protokoll WHO. I sand. Nr #4.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i.

Det bär legat utom ramen för de sakkunnigas uppdrag att föreslå åtgärder,

ägnade att öka tillgången på tandläkare överhuvud. De sakkunniga ha

däremot haft att utreda, vilka särskilda åtgärder, som skulle kunna vidtagas

för att stimulera rekryteringen till folktandvården.

I detta syfte ha övervägts möjligheterna att genom deltidstjänster tillföra

folktandvården ökad arbetskraft. De sakkunniga ha emellertid avvisat tanken

på att inrätta pensionsgrundande deltidstjänster, detta främst med

hänsyn till att de icke funnit skäl frångå den hittills tillämpade principen,

att tandläkare vid sidan av tjänst inom folktandvården icke skall äga

att utöva privat yrkesverksamhet. I stället har förordats ett slag av tjänster,

där arbetstiden är kortare än vid de vanliga tjänsterna men dock så lång,

att den bör ge befattningshavaren tillräcklig sysselsättning. Dessa tjänster,

som föreslås skola omfatta 1 300 arbetstimmar årligen och benämnas avkortade

heltidstjänster, anses vara lämpade för t. ex. gifta kvinnliga tandläkare

och för sådana tandläkare, som vid sidan av sin tjänst vilja meritera

sig genom tjänstgöring vid tandläkarhögskola eller önska ägna sig åt vetenskapligt

arbete. Vidare ha de sakkunniga föreslagit, att man skall öppna

möjligheter för huvudmännen att för vissa bestämda uppgifter inrätta

tim- och arvodestjänster. Härför skulle erfordras medicinalstyrelsens tillstånd.

Åtskilliga remissinstanser ha uttalat sig för fasta deltidstjänster i förening

med rätt att bedriva privatpraktik. Från högskolehåll har framhållits som

önskvärt, att inom folktandvården måtte inrättas deltidstjänster, som finge

förenas med deltidstjänster vid tandläkarhögskola.

Förslaget att införa avkortade heltidstjänster för tandläkare anser jag

mig icke kunna biträda. Det synes visserligen sannolikt, att folktandvården

genom inrättande av dylika tjänster till en början kan komma att

tillföras viss ny — i synnerhet kvinnlig — arbetskraft. A andra sidan kan

emellertid befaras, att inom folktandvården redan verksamma, heltidsanställda

befattningshavare övergå till sådana avkortade tjänster. Det

kan även tänkas, att utom folktandvården arbetande yrkesutövare, som reflektera

på tjänst inom organisationen och som måhända eljest skulle

ha tagit anställning på en tjänst med full arbetstid, i stället skulle välja

en avkortad heltidstjänst. Risk skulle därför föreligga, att de oavkortade

heltidstjänsterna skulle bliva svårare att besätta och att reformen sålunda

på lång sikt skulle relativt sett minska antalet arbetstimmar inom folktandvården.

Särskilt betänkligt ter sig förslaget ur den synpunkten, att man

här för en viss kategori av yrkesutövare skulle införa heltidstjänster med

en helt ny arbetstid. En sådan åtgärd kunde så småningom även på andra

yrkesområden väntas föranleda krav på en motsvarande ordning.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag att medicinalstyrelsen skall

äga medgiva, att för vissa särskilda uppgifter inom folktandvården inrättas

tim- och arvodestjänster, öppna även för privatpraktiserande tandläkare.

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj.ts proposition nr Si.

Det av vissa remissmyndigheter framförda önskemålet om införande av

fasta deltidstjänster i förening med rätt att bedriva privatpraktik finner jag

mig icke böra biträda, b rågan om inrättande av deltidstjänster, som finge

förenas med deltidsanställning vid tandläkarhögskola, anser jag tarva ytterligare

övervägande, varför jag f. n. avstyrker bifall också till detta förslag.

För att åstadkomma ordnade befordringsförhållanden inom folktandvården

förorda de sakkunniga, att i statsbidragskungörelsen angives, vilka

högre tjänster av olika slag, som skola finnas vid klinikerna. Emot detta

förslag har jag intet att erinra. Dock anser jag medicinalstyrelsen böra äga

att vid fastställande av planer för folktandvården medgiva undantag från

vad i kungörelsen i detta hänseende föreskrives. Jag förutsätter i likhet med

de sakkunniga, att olikheten i tjänsteställning liksom f. n. är fallet kommer

att motsvaras av differentiering i lönehänseende.

De sakkunniga anse önskvärt, att tandläkarnas tjänstgöringstid fastställes

till 42 timmar i veckan i stället för 1 900 timmar om året. Befattningshavarna

skulle härigenom — utan motsvarande övertidsarbete — kunna erhålla

längre årlig semester än 30 dagar. Tandläkarorganisationerna ha i sitt

remissyttrande hemställt, att arbetstiden skall bestämmas normalt till 40

timmar och för tandläkare med enbart barntandvård till 36 timmar. Med

betonande av att frågan om semestertidens längd är en förhandlingssak

vill jag för egen del tillstyrka, att tjänstgöringstiden, i överensstämmelse

med vad som eljest brukar gälla för anställda, fastställes till visst timantal

per vecka. I fråga om tjänstgöringens omfattning ansluter jag mig

till de sakkunnigas förslag om 42 timmars arbetsvecka.

Vad de sakkunniga anfört beträffande tjänstgöringsförhållandena för

tandsköterskor och tandtekniker, föranleder ej annan erinran från min sida,

än att jag liksom i fråga om tandläkarna avstyrker inrättande av avkortade

heltidsbefattningar.

I nu gällande statsbidragskungörelse finnes intaget ett stadgande om distriktstandläkares

och tandsköterskas minimilön. Föreskriften saknar emellertid

numera betydelse. Lönerna inom folktandvården regleras genom avtal

mellan huvudmännens och de anställdas organisationer. De nu utgående

lönerna äro avsevärt högre än de i författningen upptagna. Bestämmelserna

om minimilön torde därför, i enlighet med vad de sakkunniga förordat,

böra slopas.

I betänkandet ha framförts önskemal om förbättrade pensionsförmåner

för folktandvårdens befattningshavare. Efter det att betänkandet avlåtits

har för riksdagen framlagts proposition, nr 200/1949, med förslag rörande

pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa ickc-statliga befattningshavare.

1 propositionen berördes även de anställda inom folktandvården.

På grundval av riksdagens beslut i ärendet (skr. nr 396) bar ett nytt

reglemente för statens pensionsanstalt utfärdats, vilket trätt i kraft den 1

januari 1950. För befattningshavarna inom folktandvården innebär det nya

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b.

reglementet väsentligt höjda pensionsunderlag. De sakkunnigas önskemål

ha härigenom huvudsakligen tillgodosetts. Vissa av de förslag, som framföras

i här föreliggande proposition, böra eventuellt föranleda ändringar i

reglementet. I sådant fall torde hithörande frågor i ett senare sammanhang

komma att anmälas för riksdagen.

I vissa remissvar har framförts förslag om att man skulle ändra distriktstandläkartjänsterna

efter mönster av provinsialläkarbefattningarna.

Medicinalstyrelsen har förordat en utredning i ämnet. Då ytterligare överväganden

i frågan synas erforderliga, är jag icke beredd att nu fatta ståndpunkt

till förslagen.

Vissa organisatoriska spörsmål.

De sakkunniga.

Centraltandpoliklinikerna.

Centraltandpoliklinikerna äro i regel anknutna till vederbörande landstings

centrallasarett men lyda direkt under hälsovårdsberedningen. De äro

avsedda för dels mera komplicerade fall, vilka ej lämpligen kunna behandlas

å distriktstandpoliklinikerna, dels lasarettets patienter, dels ock folktandvård

i övrigt.

De sakkunniga anmäla, att Sveriges läkarförbund i skrivelse den 31 juli

1947 framlagt vissa synpunkter på lasarettstandvårdens och centraltandpoliklinikernas

organisation.

Förbundet uttalar sig för att sjukhustandvården frikopplas från folktandvården.

Behov av specialisttandvård inom folktandvården skulle i stället

tillgodoses därigenom att erforderligt antal specialister tillfördes de särskilda

distriktstandpoliklinikerna. Sjukhustandvården (d. v. s. tandvård

vid centrallasarett och övriga sjukvårdsinrättningar) borde först och främst

taga sikte på bästa möjliga vård åt till deras verksamhets- eller upptagningsområde

hörande patienter. Vid sjukhusen borde därför inrättas tandvårdsavdelningar,

som skulle vara fullt jämställda med sjukhusets övriga sjukhusavdelningar

och specialiteter samt inorganiserade i sjukhusets hela plan

under sjukhusets styresman och organisation. Chef för avdelningen skulle

vara en över(tand)läkare med samma åligganden, förmåner och rättigheter

som övriga överläkare. Vid behov skulle tandvårdsavdelningen emottaga

remisspatienter från folktandvården.

Enligt de sakkunnigas mening ha centraltandpolikliniker hittills anordnats

i alltför ringa omfattning och varit i verksamhet alltför kort tid —

de flesta ha inrättats 1947 och 1948 — för att man rättvist skall kunna bedöma

organisationens lämplighet. De hittills vunna erfarenheterna ha emellertid

varit i stort sett gynnsamma. De sakkunniga anse det därför icke tillrådligt

att utan vägande skäl införa en helt ny, oprövad organisationsform.

Ett bestämt skäl emot läkarförbundets förslag utgör dessutom det förhål
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

landet, all det icke under överskådlig framtid torde bliva möjligt att tillföra

folktandvården specialister i sådan omfattning, att specialistvård skall

kunna tillhandahållas inom distriktstandvårdens ram. En decentralisering

av specialistvården blir även ekonomiskt oförmånlig därigenom att meddelande

av specialistvård måste medföra ökade anspråk på distriktstandpoliklinikernas

tekniska utrustning.

De sakkunniga förorda, att såsom benämning på föreståndare för centraltandpoliklinik

titeln lasarettstandläkare införes.

Rörande centraltandpolikliniks uppgifter anföra de sakkunniga:

Det måste anses vara av synnerlig betydelse, att arbetsbördan å centraltandpoliklinik

så avväges, att möjligheter beredas till vetenskaplig forskning,

särskilt inom gränsområdet mellan odontologi och medicin. Åtskilliga

av de tandvårdsfall, som behandlas å centraltandpoliklinikerna, utgöra ett

ur vetenskaplig synpunkt värdefullt studiemateriel, som såvitt möjligt bör

utnyttjas till den odontologiska forskningens fromma. Lasarettstandläkaren

bör därför kunna avlasta meddelandet av mera rutinmässig tandvård på

eventuellt anställda biträdande tandläkare (assistenter) för att bliva i stånd

att i större utsträckning ägna sig åt de komplicerade fallen och deras vetenskapliga

bearbetning.

För att centraltandpoliklinik skall kunna fylla sina uppgifter förutsättes

tillgång till kliniskt laboratorium. Härjämte bör vid centraltandpolikliniken

anordnas ett tandtekniskt laboratorium, som, där så befinnes lämpligt, gives

sådan kapacitet, att det kan tillgodose jämväl distriktstandvårdens anspråk

på tandtekniska arbeten av mera kvalificerad art.

De sakkunniga anse, att även i fortsättningen möjlighet bör finnas för

Kungl. Maj :t att medgiva anstånd med inrättandet av centraltandpoliklinik.

Folktandvårdens inspektion.

b. n. tjänstgöra såsom tandvårdsinspektörer dels centraltandpoliklinikföreståndare,

dels distriktstandläkare, dels privatpraktiserande tandläkare

och dels tandläkare utan annan verksamhet vid sidan av inspektörstjänsten.

De sakkunniga ifrågasätta lämpligheten av att tjänsterna som lasarettstandläkare

och tandvårdsinspektör förenas. Härom anföres:

Därest lasarettstandläkaren skall på ett tillfredsställande sätt kunna leda

verksamheten på sin institution, personligen omhändertaga de komplicerade

fallen och dessutom i önskvärd omfattning kunna ägna sig åt vetenskaplig

verksamhet, torde detta laga hans hela arbetstid i anspråk, och det

kan icke gärna rimligen begäras, all han dessutom skall bestrida tjänsten

såsom tandvårdsinspektör. Meriteringen för de båda tjänsterna är dessutom

av olika slag. Såsom tandvårdsinspektör torde i regel en erfaren praktiker

med speciell erfarenhet av barntandvård och tillika organisatör vara mest

lämpad, medan däremot för lasarettstandläkartjänst vid sidan av praktiskt

kunnande viss specialutbildning samt vetenskapliga meriter böra tillmätas

stor betydelse. Fall kunna dock givetvis förekomma, där på grund av vederbörandes

personliga kvalifikationer tjänsterna som lasarettstandläkare och

tandvårdsinspektör kunna förenas. Även om de sakkunniga således anse,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Knngl. Maj:ts proposition nr 8i.

att en förening av tjänsterna i regel icke bör ske, anse de dock att möjlighet

bör föreligga att lösa frågan om inspektörstjänsterna på annat sätt, därest

detta i särskilda fall skulle visa sig mera ändamålsenligt.

De sakkunniga förutsätta, att heltidsanställd tandvårdsinspektör bör ha

sin fasta tjänstgöringsort å plats inom landstingsområdet där centraltandpolikliniken

eller någon av de större distriktstandpoliklinikerna äro belägna.

I den mån inspektionsgöromålen så medgiva, bör han meddela folktandvård

vid polikliniken å platsen.

En statlig inspektion av folktandvården kan enligt de sakkunnigas mening

icke gärna undvaras. Denna inspektion bör liksom hittills utövas av

medicinalrådet å medicinalstyrelsens tandvårdsbyrå.

Inspektionsrätt över verksamheten vid centraltandpoliklinikerna bör enligt

de sakkunnigas uppfattning icke tillkomma tandvårdsinspektören utan

endast medicinalstyrelsen.

Folktandvårdens arbetsår.

Enligt gällande bestämmelser skola årsberättelser samt andra uppgifter

och sammandrag rörande folktandvården som regel avgivas för kalenderår.

Detta har enligt de sakkunniga särskilt beträffande barntandvården visat

sig vara förenat med vissa olägenheter. De barn, som åtnjuta systematisk

behandling, äro som regel sammanförda klassvis. En årsredogörelse från en

distriktstandpoliklinik avseende exempelvis första klassen kommer alltså

att omfatta olika barn för höst- och vårterminen. Från skilda håll har därför

väckts förslag om en omläggning av arbetsåret, så att detta såvitt möjligt

sammanfölle med skolornas läsår. Detta skulle förenkla tandläkarnas

uppgiftsskyldighet och dessutom medföra, att i avgivna årsredogörelser

komme att redovisas samma barn hela arbetsåret. På grund härav och då

en sådan omläggning torde vara utan inverkan på huvudmännens bokföring

och enligt vad för de sakkunniga upplysts icke kan väntas medföra

några olägenheter i statistiskt hänseende synes det framställda önskemålet

böra tillgodoses. De sakkunniga föreslå därför, att i författningen införes begreppet

»folktandvårdens arbetsår», förslagsvis omfattande tiden 1 september—31

augusti.

Yttrandena.

Beträffande centraltandpoliklinikerna uttalar Sveriges

sjukhustandläkareförening, att sjukhustandvården bör utbrytas ur folktandvårdsorganisationen

och direkt underställas sjukhusens ledning. Det

synes icke riktigt, att tandvårdsavdelningen på ett sjukhus i administrativt

och ekonomiskt hänseende hänföres till en vårdform, som dirigeras utanför

sjukhuset. Tandvårdsavdelningens viktigaste uppgift är omvårdnaden av

sjukhus- och remissklientelet. Erfarenheten visar, att denna uppgift i regel

helt kräver föreståndarens arbetstid. Därför bör den i författningen om
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

nämnda tredje arbetsuppgiften — folktandvård i övrigt — icke belasta

tandvårdsavdelningarna vid sjukhusen utan överlåtas till distriktstandvården.

Liknande åsikter uttalas av svenska läkaresällskapet och Sveriges

läkarförbund. Sveriges tandvårdsinspektörsförening anser däremot, att

centraltandpoliklinikerna böra bibehållas i sin ursprungliga form och att

sambandet med folktandvården ovillkorligen måste vidmakthållas. Medicinalstyrelsen,

Östergötlands och Jönköpings läns landstings förvaltningsutskott

samt svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund

äro av samma åsikt.

I fråga om folktandvårdens inspektion anför Sveriges sjukhustandlåkareförening,

att nuvarande inspektionsform knappast är ägnad

att stimulera rekryteringen till folktandvården. En inspektion av själva

vården borde förekomma endast i sådana fall, där direkt anledning till inspektion

uppstått, eller för dirigering av vårdens planläggning och organisation.

Tandvårdsinspektörens arbetsuppgifter borde sålunda ligga huvudsakligen

inom det organisatoriska och administrativa området. Ett antal

medicinalstyrelsen direkt underställda statliga inspektörer vore tillfyllest

för uppgifterna. Även medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund uttala

sig för statliga folktandvårdsinspektörer.

De sakkunnigas uttalande, att en förening av tjänsterna såsom tandvårdsinspektör

och lasarettstandläkare icke annat än i undantagsfall bör

ske, har föranlett uttalanden i två olika riktningar.

Å ena sidan hävda svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund,

att de båda uppdragen alltid böra vara företrädda av skilda personer.

Lasarettstandläkaren bör nämligen vara tillgänglig å lasarettet för omhänderhavande

av den komplicerade och ofta synnerligen snabbt erforderliga

behandlingen å centraltandpolikliniken. Han bör därför icke på grund av

täta inspektionsresor ofta vara borta från kliniken. Lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan

i Stockholm och Sveriges sjukhustandlåkareförening äro

av samma mening, ävensom Sveriges läkarförbund, som dessutom anser,

att icke heller tjänsten som föreståndare för distriktstandpoliklinik bör få

kombineras med befattningen som tandvårdsinspektör.

Å andra sidan anser statskontoret, att som ett naturligt led i en lasarettstandläkares

funktioner bör ingå att fungera som tandvårdsinspektör. Det

torde nämligen enligt ämbetsverkets mening förhålla sig så, att föreståndaren

för centralpolikliniken vid behandlingen av remitterade tandvårdsfall erhåller

den bästa översikten och förvärvar särskild erfarenhet rörande tandvårdens

tillstånd på olika håll i länet. Härtill kommer, att i nuvarande läge

allvarliga betänkligheter möta mot att binda ett förhållandevis stort antal

tandläkare vid ren inspektionsverksamhet.

Svenska läkaresällskapet framhåller, att inspektörerna böra beredas möjlighet

till privat yrkesutövning och vetenskaplig verksamhet.

Förslaget att folktandvårdens arbetsår skall omfatta tiden

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 8t.

1/9—31/8 biträdes av skolöverstyrelsen och Blekinge läns landstings förvaltningsutskott.

Östergötlands och Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott

förorda, med hänsyn till att skolorna på landsbygden i regel

börja sitt läsår under första hälften av augusti, att redovisningsåret förlägges

till tiden 1/8—31/7. Stadsfullmäktige i Göteborg anse de sakkunnigas

förslag i denna del vara ägnat att snarare försvåra än förenkla uppgiftsskyldigheten

för skoltandpoliklinikerna. Inom de landstingsfria städerna

omfattar skolåret tiden 22/8—10/6. Det föreslagna arbetsåret för folktandvården

skulle således gripa över från det ena läsåret, som skall redovisas,

till det nya, som just skall påbörjas med nya barn och ändrade klassordningar.

Därtill kommer, att redovisningen skulle sammanfalla med den

bråda tid vid skolornas tandpolikliniker, då inkommande klasslistor ordnades,

tandvårdsavgifter inkasserades och tandborstar distribuerades. Folktandvårdens

arbetsår borde i stället omfatta tiden 1/7—30/6, vilken tid

också sammanfaller med det statliga budgetåret. Även överståthållaråmbetet

och Stockholms stadsfullmäktige anse, att folktandvårdens arbetsår bör

sammanfalla med det statliga budgetåret.

Svenska landstingsförbundet påpekar, att den föreslagna omläggningen av

arbetsåret skulle innebära en avvikelse från det hos landstingen för övrigt

tillämpade redovisningsåret, som sammanfaller med kalenderåret. Detta

skulle medföra, att inkomst- och utgiftsstaterna måste godkännas av landstingen

cirka 11 månader, innan de skulle börja tillämpas. En dylik ordning

finner förbundet olämplig och föreslår i stället, att i årsberättelsen för ett

år, t. ex. 1949, redovisas de barn, som behandlats under tiden 1/9 1948—

31/8 1949. Även Västmanlands låns landstings förvaltningsutskott uttalar

betänkligheter av samma art.

Departementschefen.

Det främst från läkarhåll framförda förslaget, att centraltandpoliklinikerna

skola frikopplas från folktandvården och underställas sjukhusens

ledning kan jag icke biträda. Liksom de sakkunniga anser jag, att centraltandpoliklinikerna

i administrativt hänseende alltjämt böra vara inordnade

i folktandvården. Då landstingen äro huvudmän för både sjukhusen och

centraltandpoliklinikerna, böra emellertid landstingens vederbörande organ

verka för, att ett ur praktiska synpunkter tillfredsställande samarbete kommer

till stånd. Det kan sålunda vara lämpligt, att åt sjukhusens ledning anförtros

att bestämma i fråga om vissa detaljer, som röra centraltandpolikliniken,

såsom anskaffning av vissa materialier, städning av lokalerna o. dyl.

Jag har ej något att erinra mot att titeln lasarettstandläkare införes såsom

benämning på föreståndare för centraltandpoliklinik. I likhet med de

sakkunniga vill jag vidare betona önskvärdheten av att centraltandpoli
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 84.

klinikernas befattningshavare erhålla tillfälle till vetenskaplig forskning på

klinikerna och att de få tillgång till vissa laboratorier.

Med hänsyn främst till situationen på byggnadsmarknaden bör Kungl.

Maj:t alltjämt ha möjlighet att medge anstånd med inrättandet av centraltandpoliklinik.

Enligt gällande bestämmelser skall inspektion av distriktstandvården utövas

av föreståndaren för centraltandpoliklinik i egenskap av tandvårdsinspektör,

där ej medicinalstyrelsen funnit skäl uppdraga åt annan tandläkare

att vara tandvårdsinspektör. F. n. tjänstgöra såsom inspektörer, förutom

centraltandpoliklinikföreståndare, dels distriktstandläkare, dels privatpraktiserande

tandläkare och dels tandläkare utan annan verksamhet

vid sidan av inspektörstjänsten. De sakkunniga ha ansett, att lasarettstandläkare-

och tandvårdsinspektörstjänst icke bör få förenas annat än i rena

undantagsfall. Vad de sakkunniga anfört till stöd för denna uppfattning

synes mig visserligen värt beaktande. Om åtgärder av sådan innebörd genomfördes,

skulle emellertid en del huvudmän sannolikt nödgas inrätta nya

särskilda inspektörsbefattningar, vilket med nuvarande tandläkarbrist

måste väcka betänkligheter. Jag anser därför, att lasarettstandläkarna lämpligen

böra tagas i anspråk såsom tandvårdsinspektörer i större utsträckning

än vad de sakkunniga förutsatt.

Jag vill vidare beträffande inspektionen uttala, att den icke främst bör

taga sikte på övervakning utan i första hand syfta till att giva stöd och vägledning

åt personalen i tandvårdsdistrikten. En inspektion av själva vården

torde ifråga om det vuxna klientelet endast böra förekomma, då särskilda

omständigheter så påfordra. Det bör liksom hittills ankomma på medicinalstyrelsen

att utfärda föreskrifter rörande inspektionen.

De sakkunnigas förslag att folktandvårdens arbets- och redovisningsår,

som f. n. överensstämmer med kalenderåret, skall omläggas på så sätt, att

det i stort sett kommer att sammanfalla med skolåret, har kritiserats av

bl. a. svenska landstingsförbundet. Förbundet har framhållit, att en sådan

åtgärd skulle medföra, att huvudmännens inkomst- och utgiftsstater för

folktandvården måste godkännas cirka It månader innan de skulle börja

tillämpas. Förbundet har föreslagit, att den ekonomiska redovisningen alltjämt

skall ske kalenderårsvis, men att i årsberättelserna för ett visst år

skola redovisas de barn, som behandlats under tiden fr. o. in. den 1 september

föregående år t. o. in. den 31 augusti det år, som berättelsen avser.

Vad förbundet sålunda anfört finner jag böra beaktas. Då eu del skolor

börja sitt läsår redan under första hälften av augusti, vill jag dock förorda,

alt årsberättelserna skola avse tiden 1 augusti - 31 juli. Den ekonomiska

redovisningen bör avse kalenderår. Även när del gäller att ur statsbidragssynpunkt

fastställa antalet behandlade barn bör kalenderåret lagas som

utgångspunkt. Denna anordning medför visserligen, att distriktstandpoliklinik

måste — utöver den i årsberättelsen intagna redogörelsen för under

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 8b.

skolåret behandlade barn — lämna uppgift även på det antal barn, som

behandlats under kalenderåret. Det merarbete för poliklinikens personal, som

kommer att förorsakas av denna dubbla uppgiftsskyldighet, lär emellertid,

enligt vad jag under hand inhämtat, bliva av ringa omfattning, enär de

månadsrapporter, som regelmässigt lämnas, kunna läggas till grund för

uppgifterna.

Ekonomiska frågor.

De sakkunniga.

Driftbidraget till landstingen.

Enligt nu gällande bestämmelser utgår driftbidraget till landstingen med

ett visst belopp till avlöning för varje inom distriktstandvården heltidstjänstgörande

tandläkare och tandsköterska. Beloppet utgör för tandläkare

3 000 kronor och för tandsköterska 1 000 kronor. Därjämte utgå ålderstillägg

av statsmedel.

De sakkunniga ha, såsom tidigare nämnts, föreslagit inrättande av tjänster

med avkortad arbetstid samt förordat medverkan av privatpraktiserande

tandläkare för vissa uppgifter inom folktandvården. Om nuvarande statsbidragssystem

bibehålies, skulle ett smidigt utnyttjande av denna arbetskraft

försvåras. Därest ungdomstandvården inordnas under samma bestämmelser

som barntandvården, komma även tandteknikernas avlöning att i

viss utsträckning belasta de kostnader, på vilka statsbidrag skulle utgå;

även detta skulle sannolikt med nuvarande system medföra vissa svårigheter.

De sakkunniga föreslå därför, att statbidraget i stället för efter nu

gällande grunder skall bestämmas till visst årligt belopp för varje barn och

ungdom, som inom folktandvården undergått systematisk behandling mot

årsavgift. Därigenom skulle vinnas dels en förenkling av grunderna för

statsbidragets beräkning och dels en smidigare anpassning till de verkliga

kostnaderna för barn- och ungdomstandvården och de inom densamma uppnådda

arbetsresultaten, samtidigt som principen att statens bidrag till folktandvården

i första hand skall avse barntandvården, här utbyggd även till

ungdomstandvården, bibehölles.

Vid bestämmandet av statsbidragets storlek anse de sakkunniga skäligt,

att man i stort sett återställer den fördelning av kostnaderna mellan stat,

landsting och kommun, som angavs i 1938 års proposition. Till grund för

nämnda fördelning lågo de beräknade kostnaderna för en distriktstandpoliklinik

med en tandläkare. De årliga kostnaderna för driften av en sådan

klinik beräknades till 16 910 kronor, varav staten skulle bestrida 4 000 kronor

(motsvarande ca 24 procent) och landstingen 2 310 kronor (14 procent),

varjämte beräknades inflyta 2 400 kronor (14 procent) i behandlingsavgifter

för barn och 8 200 kronor (48 procent) i taxeavgifter för vuxna.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i.

Avsevärda förskjutningar ha emellertid uppstått i kostnadernas fördelning.

Den faktiska fördelningen av kostnaderna åren 1944—1947 i vad avser

landstingsområdena framgår av följande sammanställning:

1 9

4 4

1 9

4 5

1 9

4 6

1 9

1 7

1 000 kr.

0/

/o

1 000 kr.

%

1 000 kr.

O/

/o

1 000 kr.

%

Statsbidrag..............

794

13,6

1 060

13,9

1 341

14,0

1 554

11,9

Landstingsbidrag ........

1 501

25,7

2 193

28,8

2 605

28,3

5 129

39,3

Behandlingsavgitt för barn

484

8,3

599

7,9

704

7,2

897

6,9

Taxeavgift för vuxna ....

3 063

52,4

3 754

49,4

4 959

50,8

5 473

41,9

Statsbidraget utgjorde således under år 1947 endast 11,9 procent i stället

för beräknade 24 procent. Landstingens bidrag åter hade stigit från 14 procent

till 39,3 procent.

Kostnaden för den inom landstingsområdena bedrivna folktandvården

uppgick under år 1947 till omkring 13 miljoner kronor, varav 100 000 kronor

utgjorde ålderstillägg till distriktstandläkare och distriktstandsköterskor.

Med den konstruktion av statsbidraget, som de sakkunniga föreslagit,

bör sistnämnda belopp belasta statens andel utöver de 24 procent av kostnaderna,

som enligt den tidigare angivna fördelningsprincipen skulle falla

på statsverket. Då under år 1947 omkring 199 000 barn behandlades, skulle

alltså statsbidraget per barn enligt förhållandena nämnda år ha uppgått till

/24 x 12,9 milj. 100 0001 ic i a - rv- » -i a

-—5--- 4.--16 kronor 6 ore. Därest man raknar med nor
\

100 x 199 000 ^ 199 000/

malt två ålderstillägg per befattningshavare skulle statsbidraget bliva 17

kronor 96 öre per barn.

De sakkunniga ha stannat för att föreslå ett statsbidrag av 16 kronor per

behandlat barn. Detta sker emellertid under erinran, att skäligheten därav

hänför sig enbart till under 1947 gällande förhållanden, och att därefter

inträffade kostnadsökningar böra föranleda överväganden om skälig förhöjning

av statsbidraget.

Tandvårdsnvgifter för barn in. m.

Differentieringen av de årliga tandvårdsavgifterna med hänsyn till barnantalet

inom familjerna har visat sig medföra sådana olägenheter ur redovisningssynpunkt,

att inom ett stort antal kommuner i stället införts enhetliga

avgifter, vilka kommunerna själva påtagit sig att erlägga utan återbetalningsskyldighet

för målsmännen. De sakkunniga föreslå, alt differentieringen

borttages och att tandvårdsavgiften blir enhetlig. De ökade kostnaderna

för folktandvården och förändringarna i penningvärdet ha ansetts

berättiga till en böjning av avgiften till sex kronor per barn och år.

Vidare föreslås, att kommunerna skola gentemot landstinget svara fö»''

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

årsavgifternas erläggande samt att de icke skola äga att av vederbörande

målsmän uttaga någon del av årsavgiften.

Beträffande barn, som icke deltaga i organiserad tandvård, gäller f. n.,

att årlig avgift skall uttagas vid behandling till avhjälpande av akuta tandåkommor

oavsett behandlingens omfattning. Den föreslagna årsavgiften kan

emellertid tänkas överstiga behandlingskostnaderna enligt folktandvårdstaxan

för akut behandling. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, att

barn och ungdom, som icke deltaga i organiserad tandvård, evad sådan tandvård

står dem till buds eller icke, för vård i akuta fall skola erlägga avgift

enligt taxan. Önskar patienten erhålla systematisk vård, skall erforderlig

behandling först utföras mot taxeavgift. Den nu gällande nedsättningen med

25 procent i taxans avgifter bör därvid slopas, enär den orsakar distriktstandpoliklinikerna

åtskilligt merarbete vid debiteringen. Eventuellt följande

revisioner ersättas med årsavgift, oavsett om behandlingen företages under

vuxentid eller under tid för barn och ungdom.

U trustningsbidraget.

Statsbidrag för anskaffande av erforderlig utrustning till distriktstandpoliklinik

utgår med högst hälften av den verkliga kostnaden för varje i

folktandvårdsplan ingående klinik men må icke överstiga beträffande fast

poliklinik 3 000 kronor och, om mer än en tandläkare skall vara där anställd,

1 300 kronor för varje ytterligare sådan tandläkare samt beträffande

ainbulatorisk poliklinik 1 000 kronor. I praxis ha statsbidrag utbetalats

med 1 000 kronor även för s. k. annexpolikliniker, d. v. s. polikliniker, där

tandvård meddelas endast under vissa tider av året av personal från viss

distriktstandpoliklinik.

Med hänsyn till inträffade kostnadsstegringar föreslå de sakkunniga, att

statsbidraget till distriktstandpoliklinik med en tandläkare bestämmes till

5 000 kronor. För utrustning till envar av de ytterligare tandläkare, som

avses skola tjänstgöra på polikliniken, föreslås ett statsbidrag av 3 000

kronor. Utrustningsbidraget till annex- och ambulatoriska kliniker skulle

likaledes utgå med 3 000 kronor. Då anstaltstandvården i princip föreslås

inordnad i folktandvården och jämställd med distriktstandvården, torde

enligt de sakkunnigas mening statsbidrag till anstalternas tandvårdsutrustning,

i den mån anstalternas polikliniker ingå i gällande plan för

folktandvården, böra utgå efter i huvudsak samma grunder som till distriktstandpolikliniker.

Utrustningsbidraget föreslås till 3 000 kronor.

Till utrustning av centraltandpolikliniker bör enligt de sakkunnigas uppfattning

statsbidrag alltjämt icke utgå.

Statsbidrag till städer utanför landsting.

Enligt nuvarande bestämmelser utgår statsbidrag till stad, som ej deltager

i landsting, med 4 kronor om året för varje behandlat barn i åldern 4—15

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Kiingl. Maj.ts proposition nr 84.

år. Däremot erhålla ifrågavarande städer icke bidrag till utrustning av polikliniker

eller till befattningshavarnas avlöning.

I fråga om anledningen till att städerna behandlades annorlunda än landstingen

anföra de sakkunniga:

1937 års sakkunniga framhöllo, att städer, som icke deltaga i landsting, ej

borde inordnas i den egentliga distriktstandvården utan tillåtas att på egen

hand ordna sin folktandvårdsfråga. Med hänsyn till förhållandena i dessa

städer skulle det möta vanskligheter att där tillämpa de regler för tandvårdens

organisation, vilka utformats med tanke på landstingsområdena. Statsbidraget

borde därför icke bindas vid alltför detaljerade bestämmelser beträffande

organisatoriska detaljer. Att så icke skulle ske ansågs bliva till

förmån för städerna själva. Bl. a. med hänsyn härtill föreslogs statsbidraget

till städer utom landsting att utgå med visst belopp per behandlat barn,

innebärande ett väsentligt lägre bidrag än vad som förutsattes komma landstingen

till del.

I den mån inom berörda städer folktandvård anordnats har den dock utformats

efter huvudsakligen samma linjer som beträffande landstingen.

1946 års folktandvårdssakkunniga ha icke funnit erforderligt föreslå några

särbestämmelser för folktandvården inom dessa städer. Anledning saknas

då att i statsbidragshänseende giva städerna en sämre ställning än landstingen.

Statsbidrag föreslås därför skola utgå efter gemensamma grunder

till folktandvårdens samtliga huvudmän.

Folktandvårds taxan.

Den nu gällande taxan för folktandvård fastställdes den 10 november 1944

(nr 721). Den skiljer sig endast i obetydligare hänseenden från tidigare

taxor, som äro från 1942 och 1938.

De sakkunniga ha låtit företaga särskilda tidsstudieundersökningar och

kostnadsberäkningar, avsedda att läggas till grund för en revision av taxan.

1 1938 års proposition beräknade man, att ungefär hälften av folktandvårdens

utgifter skulle täckas av taxeavgifter. Taxeinkomsterna utgjorde

år 1947 5,6 miljoner kronor medan folktandvårdens samtliga utgifter uppgingo

till 13,6 milj. kronor. Om taxeavgifterna skola täcka den ursprungligen

beräknade andelen i utgifterna — vilket de sakkunniga anse skäligt — erfordras

eu höjning av bruttoinkomsten med omkring 20 procent. Med hänsyn

till detta förhållande och på grundval av den särskilda undersökningen ha

de sakkunniga uppgjort ett förslag till ny taxa.

En ledamot av de sakkunniga, tandvårdsinspektör R. Christerson har

avgivit särskilt yttrande beträffande folktandvårdstaxan. Reservanten är

av den uppfattningen, att, även om justeringar i fråga om enstaka poster

i taxan äro önskvärda, det dock icke är lämpligt med den generella höjning,

som föreslagits. Principen, att vuxentandvården skall göras ekonomiskt

självbärande, kan icke godtagas. Avgörande vid bestämmandet av taxans

belopp skall icke vara, vad det kostar att lämna vården, utan vad de lägsta

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 54.

inkomsttagarna ha råd att betala. Folktandvårdens klientel utgöres huvudsakligen

av små inkomsttagare, som, även om de ej kunna rubriceras som

mindre bemedlade, dock stå denna kategori nära. Taxan är redan nu så

hög, att åtskilliga patienter med små inkomster lia svårt att utnyttja folktandvården.

Det allmännas kostnader för folktandvården.

I fråga om driftkostnaderna för barn- och ungdomstandvården i landstingsområdena

för det fall, att betänkandets förslag genomföras, anföra de

sakkunniga.

Statens kostnader för barn- och ungdomstandvården komma att avsevärt

öka. Antalet inom landstingens folktandvård systematiskt behandlade barn

utgjorde år 1947 199 000. Med ett statsbidrag av 16 kronor per barn skulle

statsbidraget sagda år ha utgjort 3 184 000 kronor i stället för 1 554 000

kronor. Härtill kommer kostnaden för tandvård åt den nytillkomna årsklassen

bland förskolebarnen (3-åringarna) och åt ungdom i åldern 16—19

år. Kostnaden för dessa kategoriers tandvård är mera vansklig att beräkna.

Det torde emellertid saknas anledning antaga annat än att deltagandet i

systematisk tandvård skall bli så omfattande, att hela den för barn och

ungdom av de sakkunniga beräknade tiden, d. v. s. 60—70 procent eller i

medeltal 65 procent av totala behandlingstiden, tages i anspråk. Vid sådant

förhållande skulle statsbidraget till barn- och ungdomstandvården uppgå

till 3 920 000 kronor. För landstingens vidkommande kan emotses en avsevärd

utgiftsminskning, särskilt om de höjningar i folktandvårdstaxan, som

av de sakkunniga förordats, komma att genomföras. Kostnaderna beräknas

komma att sjunka från 5 129 000 kronor till 2 107 000 kronor vid barntandvård

med nuvarande omfattning och till 2 597 000 kronor därest 65 procent

av totala behandlingstiden anslås till barn- och ungdomstandvård. De årliga

avgifterna för barn och ungdom, som undergå systematisk behandling,

komma att öka från 897 000 kronor till 1 470 000 kronor. Då enligt förslaget

kommun icke skall äga återkräva avgift för barn under 15 år, skulle av

sistnämnda belopp på kommunerna falla 1 194 000 kronor, motsvarande

avgifterna för sådana barn.

Beträffande kostnaderna för tandvård i städer utanför landsting räkna de

sakkunniga med ett statsbidrag till städerna Göteborg, Malmö, Hälsingborg

och Gävle om sammanlagt 1,1 milj. kronor, motsvarande omkring 69 000

behandlade barn och ungdomar.

Vid beräkningen av statsbidraget till utrustning av distriktstandpolikliniker

m. in. utgå de sakkunniga från ett ytterligare behov av 1 500 tandläkare

samt antaga, att utbyggnaden likformigt fördelas under eu 20-årsperiod

med 75 arbetsplatser per år. Statsbidraget skulle då utgöra (75 X 5 000)

375 000 kronor per år. Med hänsyn till att i viss omfattning polikliniker,

avsedda för mer än en tandläkare komine att utrustas, synes beloppet

kunna reduceras till 350 000 kronor.

Vid fullt utbyggd organisation beräkna de sakkunniga, att statens kostnader

för barn- och ungdomstandvården komma att uppgå till 23 milj.

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Kungl. Maj:ts proposition nr 8b.

kronor. Landstingens kostnader skulle utgöra 15,5 milj. kronor och kommunernas

7,5 milj. kronor. Totalkostnaderna för barn- och ungdomstandvården

uppskattas till inemot 50 miljoner kronor (23 milj. kronor + 15,5

milj. kronor + 7,5 milj. kronor ökat med sammanlagda beloppet av de årsavgifter,

som belöpa på ungdomstandvården, d. v. s. 6 X 210 000 = 1 260 000

kronor). Inkomsterna av tandvård enligt folktandvårdstaxan beräkna

de sakkunniga till 30 milj. kronor vid fullt utbyggd organisation.

Yttrandena.

De föreslagna grunderna för driftbidraget anses i allmänhet

medföra en väsentlig förenkling av nuvarande bestämmelser. I övervägande

antalet remissvar, där frågan beröres, tillstyrkes därför förslaget.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott och Sveriges tandvårdsinspektörsförening

framhålla emellertid, att en viss orättvisa kommer att

drabba områden med relativt sett högre kariesfrekvens än andra samt områden

där skol- och ungdomstandvård hittills icke alls eller i ringa utsträckning

förekommit. Detta förhållande kunde måhända ha motiverat vissa

övergångsbestämmelser. Kristianstads läns landstings förvaltningsutskott

framför liknande synpunkter. Landstinget föreslår, att statsbidraget bestämmes

efter medeltalet fyllningar per behandlat barn inom landstingsområdet.

Västerbottens läns landstings förvaltningsutskott hävdar, att ett genomförande

av de föreslagna grunderna skulle missgynna de nordliga länen på

grund av den höga kariesfrekvensen där. Utskottet rekommenderar en översyn

av förslaget i denna del.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att driftbidrag bör

utgå även till centraltandpolikliniker. Bidraget synes böra utgöra hälften

av personallönerna.

Den av de sakkunniga förordade principen att den ursprungliga

fördelningen av kostnaden för folktandvården bör

återställas och statsbidraget således höjas biträdes av de remissmyndigheter,

som beröra frågan, bland vilka återfinnas statskontoret och statens

priskontrollnämnd.

I fråga om driftbidragets storlek tillstyrkes de sakkunnigas

förslag av Södermanlands och Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott,

vilka emellertid understryka, att höjning bör företagas vid inträffad

kostnadsökning.

Det övervägande antalet av de remissinstanser, som yttrat sig i frågan,

anser emellertid, att ett statsbidrag av 16 kronor per barn icke är tillräckligt

för att statens ursprungliga andel i folktandvårdens kostnader skall

återuppnås. Högre statsbidrag föreslås därför. De olika omständigheter,

som åberopas till stöd härför, äro huvudsakligen att ålderstillägg i mycket

begränsad omfattning ingå i 1647 års kostnader, som legat till grund för

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 8i.

beräkningen, att landstingen fr. o. in. år 1948 kommit att helt svara för

den andel i pensionskostnaderna, som tidigare bestritts av befattningshavarna

själva, att pensionskostnader för tandteknikerna inom de flesta landsting

ej redovisats bland folktandvårdens utgifter, att de nya betordringstjänsterna

komma att medföra en stegring av lönekostnaderna, att utbyggnaden

av tandregleringsvården kommer att föranleda kostnadsökningar, att

kariesfrekvensen alltjämt befinner sig i stigande, vilket medför förlängd

behandlingstid per fall, att en kostnadsstegring ägt rum sedan 1947, samt

att den av de sakkunniga föreslagna folktandvårdstaxan i realiteten icke

är självbärande. De remissinstanser, som uttalat sig i denna riktning äro

länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län, Uppsala, Kronobergs, Hallands,

Göteborgs och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens läns landstings

förvaltningsutskott eller hälsovårdsberedningar, Kalmar läns norra landsting

förvaltningsutskott samt Stockholms stadsfullmäktige och stadsfullmäktige

i Göteborg.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande tandvårdsavgiften

för barn bär i allmänhet lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det emellertid ur skatteutjämningssynpunkt

mindre lyckligt, att kommunerna skola åsamkas ökade kostnader

genom årsavgiftens höjning. Det synes länsstyrelsen riktigare, att kostnadsökningen

bäres av landstinget. Årsavgiften synes därför böra sänkas.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott anser, att årsavgiften åtminstone

under folktandvårdens utbyggnadstid bör sättas vid ett väsentligt

högre belopp än det föreslagna. Södermanlands låns landstings förvaltningsutskott

finner visserligen, att en större avgiftshöjning än den föreslagna

varit behövlig för att den ursprungligen avsedda proportionen mellan landstingens

och kommunernas kostnader för barntandvården skulle bibehållas,

men anser sig dock icke böra yrka på någon högre avgift.

Svenska landskommunernas förbund anför.

Det torde kunna ifrågasättas, om kostnaderna för folktandvården enligt

nu gällande liksom enligt de föreslagna grunderna äro rationellt fördelade.

Landstingen i sin egenskap av huvudmän skola uppbära bidrag av staten

och vissa bestämda bidrag från kommunerna. I praktiken få kommunerna

därtill vidkännas icke obetydliga kostnader för lokaler för folktandvården.

Slutligen kunna kommunerna för vissa avsnitt av tandvården erhålla statsbidrag.

Denna skyttelartade finansieringsmetod måste givetvis bli tämligen

administrativt tyngande, och i pågående strävanden att rationalisera den

offentliga förvaltningen måste det vara på sin plats att också härvidlag

eftersträva förenklingar.

Tandvårdsavgifternas huvudsakligaste syfte torde vara att nedbringa

landstingens kostnader. Med folktandvårdens nuvarande omfattning spela

avgifterna ingen större roll i den kommunala budgeten. För landskommunernas

vidkommande torde man kunna räkna med att tandvårdsavgifterna

f. n. knappast sammanlagt uppgå till så högt belopp som kommunernas

utgifter för sådana kostnader för folktandvården, som rätteligen borde bäras

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Kungl. Maj.ts proposition nr S''i.

av landstingen. Härmed åsyftas, att kommunerna få anskaffa och tillhandahålla

erforderliga lokaler och att hyresbeloppet därvid fastställes till belopp,

som icke täcker kostnaderna. Ställer man tandvårdsavgifterna mot del

skatteutjämnande landstingsbidraget enligt 40—42 §§ fattigvårdslagen,

måste det hela te sig svårförståeligt. För några år sedan föreslogs av kommunalskatteberedningen,

att sistnämnda bidrag skulle slopas. Del får väl

antagas, att så kommer att ske i samband med den förebådade socialhjälpsreformen.

Det ligger då enligt styrelsens mening nära till hands att söka

sig fram till någon slags kvittning mellan de båda här ifrågavarande bidragsformerna.

Med folktandvårdens organisation måste det i varje fall vara

ändamålsenligt, att staten och landstingen bära kostnaderna utan inblandning

av primärkommunerna.

De sakkunnigas förslag beträffande u trustningsbidraget lämnas

utan erinran av medicinalstyrelsen, Södermanlands läns landstings förvaltningsutskott

och svenska landstingsförbundet. Malmöhus läns landstings

hälsovårdsberedning föreslår, alt bidraget skall utgå efter antalet arbetsplatser

och icke efter antalet tandläkare. Kristianstads läns landstings

förvaltningsutskott gör gällande, att utrustningsbidragen, som äro relativt

små, icke torde vara av större betydelse för landstingen. Då folktandvårdens

utbyggnad knappast stimuleras genom dessa bidrag ifrågasätter utskottet,

huruvida icke utrustningsbidragen böra slopas och de medel, som skolat

anslås härtill, i stället användas till höjning av driftbidragen. Svenska

stadsförbundet framför liknande synpunkter. Östergötlands läns landstings

förvaltningsutskott samt Sveriges tandvårdsinspektörsförening hävda, att

utrustningsbidragen äro väl lågt beräknade. Med hänsyn till att numera

även reservarbetsplatser anordnas och utrustas för att öka poliklinikernas

kapacitet torde jämväl kunna ifrågasättas, huruvida icke statsbidrag med

.''5 000 kronor borde utgå också till sådana. Dessutom torde utrustningsbidraget

till annexpoliklinik och anstaltspoliklinik utgå med samma belopp som

till distriktstandpoliklinik, d. v. s. med 5 000 kronor. Liknande synpunkter

framföras av länsstyrelsen i Malmöhus län, tandvårdsinspektörerna i Kalmar

och Göteborgs och Bohus län, Blekinge, Jönköpings, Älvsborgs och Vtisternorrlands

läns landstings förvaltningsutskott samt Malmöhus läns landstings

hälsovårdsberedning. Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott

påpekar, att de sakkunniga icke beaktat kostnaderna för laboratorieutrustning.

Utskottet föreslår, att statsbidrag till utrustning av laboratorium ma

utgå med 1 000 kronor, därest en tekniker finnes anställd å polikliniken,

samt med 500 kronor för varje ytterligare tekniker.

Enär centraltandpoliklinikerna ingå som ett led i lolklandvårdsorganisationen

och skola behandla bl. a. remitterat skol- och ungdomsklientel, anse

flera remissmyndigheter, alt statsbidrag bör utgå även till dessas utrustning.

Av denna åsikt äro öDerstuthällarämbetet, länsstyrelsen i Jämtlands

län, Kronobergs, Jönköpings, Blekinge, Älvsborgs, Västernorrlands och

Jämtlands läns landstings förvaltningsutskott, tandvårdsinspektören i Kal
-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr ,VL

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Kungl. Maj.ts proposition nr S''i.

mar län, Stockholms stadsfullmäktige, stadsfullmäktige i Göteborg, drätselkammaren

i Hälsingborg samt Sveriges tandvårdsinspektörsförening.

De sakkunnigas ståndpunkt att städerna skola likställas in e d

landstingen i fråga om rätt till statsbidrag hälsas med tillfredsställelse

av medicinalstyrelsen, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet

samt av de städer, som yttrat sig i frågan.

Vad slutligen angår förslaget till höjning av f o 1 k t a n d v å r d staxan,

överlämnades det, såsom i inledningen omnämnts, separat till

Kungl. Maj:t under hösten 1048. Förslaget gjordes till föremål för särskild

remissbehandling.

Förslagets genomförande tillstyrktes av socialstyrelsen och lämnades utan

erinran av pensionsstyrelsen. Även svenska stadsförbundet och svenska

landstingsförbundet voro positivt inställda till förslaget men uttalade tvekan

med hänsyn till det eftersträvade pris- och lönestoppet. Statskontoret

ansåg, att förslagets genomförande borde anstå tills de sakkunnigas slutliga

betänkande förelåge. Statens priskontrollnämnd uttalade, att åtgärden borde

få anstå t. v. med hänsyn till önskvärdheten av eu stabil prisnivå. Även

medicinalstyrelsen ifrågasatte av liknande skäl lämpligheten av taxehöjningen.

Styrelsen åberopade även vissa sociala skäl för den gamla taxans

bibehållande. Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund

funno, att de av de sakkunniga föreslagna höjningarna i taxan icke voro

tillräckliga för att ge en fullt självbärande taxa.

Beträffande yttrandena över taxan vid remissbehandlingen av betänkandet

lämnas taxeförslaget utan erinran av statskontoret samt av Södermanlands

läns landstings förvaltningsutskott, som samtidigt framhåller vikten

av att taxan revideras när utgifterna för folktandvården motivera detta.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och Malmöhus läns landstings hälsovärdsberedning

ansluta sig till de synpunkter, som anförts i reservationen av

tandvårdsinspektören Christerson. Kronobergs läns landstings förvaltningsutskott

ifrågasätter lämpligheten av en höjning av taxan i den utsträckning,

som de sakkunniga föreslagit. Förste provinsialläkaren i Kronobergs län

anser, att den föreslagna taxan är i högsta laget.

Sveriges tandvårdsinspektörsförening uttalar:

Därest den tidigare fastslagna principen, att taxan bör täcka omkostnaderna

för vården av vuxna, skall bibehållas, är en höjning av den nuvarande

taxan ofrånkomlig. Den föreslagna höjda taxan utgör även grundvalen

för i betänkandet förekommande fördelning av kostnaderna mellan

stat, landsting och kommun. Emellertid synes det primärmaterial, på vilket

den nya taxan baserats, vara såväl för knapphändigt som för ojämnt. Av

många skäl har föreningen kommit till den uppfattningen, att den föreslagna

taxan i dagens ekonomiska läge icke är självbärande. Principen, atl

vården bör stå öppen för alla, sammanhänger intimt med grundsatsen om

att taxan bör vara självbärande. Därest, såsom är att befara, genom taxans

generella höjning vårdmöjligheterna försvåras för vissa grupper av vårdsökande,

torde principiellt den riktigaste vägen att underlätta vårdmöjlig
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 84.

51

heterna för desamma vara någon slags subventibn, t. ex. genom vidsträcktare

tillämpning av begreppet »mindre bemedlade». Föreningen vilt emellertid

samtidigt uttala sin fulla förståelse för de synpunkter i samma syfte,

som föranlett ledamoten Christersons reservation.

Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott och tandvårdsinspekiören

i Kalmar lön anföra samma synpunkter. Även Uppsala och Västcrnorrlands

läns landstings hälsovårdsberedning resp. förvaltningsutskott och

stadsfullmäktige i Gävle samt länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens

län och Norrbottens läns landstings förvaltningsutskott påpeka, att den föreslagna

taxan ej är självbärande, därvid de tre sistnämnda emellertid anse,

att en ytterligare höjning bör undvikas. För att huvudmännen skola kompenseras

anse de nämnda länsstyrelserna det i stället lämpligt, att statsbidragen

till landstingen höjas utöver vad som i betänkandet föreslagits.

Departementschefen.

De sakkunniga ha föreslagit en omläggning av grunderna för statens

bidrag till folktandvårdens drift inom landstingsområdena. I stället för att

anknytas till antalet tjänster inom distriktstandvården skulle sålunda statsbidraget

utgå med ett visst årligt belopp för varje i systematisk tandvård

mot årsavgift deltagande barn, vars behandling avslutats under redovisningsåret.

Vid bestämmandet av statsbidragsbeloppets storlek ha de sakkunniga

haft som syfte, att bidraget i stort sett skall motsvara den andel

av kostnaderna för folktandvården, som man vid 1938 års beslut tänkte

sig att staten skulle bära. Statsbidraget har med hänsyn härtill föreslagits

till 16 kronor per barn.

Jag biträder i princip de sakkunnigas förslag till ändring i statsbidragsgrunderna.

Härigenom gör man det möjligt att smidigare utnyttja arbetskraften,

vilket är av särskild betydelse med hänsyn till det tidigare av mig

tillstyrkta förslaget om möjligheter för huvudmännen att inrätta tim- och

arvodestjänster.

Vad statsbidragets storlek beträffar finner jag mig icke kunna tillstyrka

någon större ökning av statens andel av kostnaderna. Bidragsbeloppet per

barn bör därför fastställas till sådan storlek, att statens andel av folktandvårdens

kostnader blir i stort sett densamma som enligt gällande bidragsgrunder.

Enligt uppgifter i de sakkunnigas betänkande behandlades under år 1947

inom landstingsområdena 199 000 barn; statens bidrag till landstingen uppgick

totalt till 1 554 000 kronor. Statens kostnad per behandlat barn utgjorde

således 7 kronor 80 öre eller avrundat 8 kronor.

De sakkunniga ha räknat med all eu tandläkare under I 000 timmars

arbetstid i genomsnitt kan hinna behandla omkring 600 barn. Under denna

förutsättning skulle för en distriktstandpoliklinik med en tandläkare i stats
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

5*2

Kimyl. Maj.ts proposition nr 84.

bidrag utga, räknat efter 8 kronor per barn, 4 800 kronor. Detta motsvarar

med nuvarande grunder i stort sett statens bidrag till avlöning åt en tandläkare

och en tandsköterska, om man räknar med ett och ett halvt ålderstillägg

till befattningshavarna (3 000 + 1 000 + 750 + 150 = 4 900). Enligt

vad tillgängliga siffror synas ge vid handen, torde dock det av de sakkunniga

angivna genomsnittsantalet hehandlingsbarn per tandläkare och år

vara för högt beräknat. Medeltalet torde snarare ligga närmare 500 barn

om året. Från ett landsting har t. o. in. uppgivits, att genomsnittet för år

inom landstingsområdet synes ligga mellan 300 och 400 barn. Det bör även

framhållas, att vid folktandvårdens fortsatta utbyggnad ålderstillägg till

befattningshavarna komma att utgå i större utsträckning än vad nyss räknats

med. Med dessa utgångspunkter skulle fordras ett statsbidrag av 9 ä

10 kronor per barn för att täcka det statsunderstöd, som enligt nuvarande

bidragsgrunder utgår till en distriktstandpoliklinik. Jag föreslår, att statsbidraget

bestämmes till 9 kronor per behandlat barn.

Jag biträder de sakkunnigas förslag, att differentieringen av landvårdsavgifterna

för barn slopas samt att kommunerna, som även enligt gällande

bestämmelser ha att erlägga avgiften till landstingen, icke skola äga återkräva

beloppet av vederbörande barn eller målsman. Avgiftens storlek anser

jag böra bestämmas till 5 kronor för varje barn.

Enligt gällande bestämmelser skall lärjunge, som haft möjlighet att deltaga

i skoltandvård men ej från lägsta klass, i vilken tillfälle stått till buds.

varit ansluten till vården, ha skyldighet att underkasta sig erforderlig

munsanering mot avgift, motsvarande 75 procent av folktandvårdstaxan,

innan han kan komma i åtnjutande av behandling mot årsavgift. Motsvarande

gäller även för lärjunge, som utan giltigt förfall utebliver från föreskrivna

revisioner. I likhet med de sakkunniga finner jag, att den rätt i ill

nedsättning i avgifterna enligt folktandvårdstaxan, som sålunda gäller, icke

vidare bör förekomma. Likaledes biträder jag förslaget, att barn, som icke

deltaga i organiserad vård, skola erlägga avgift enligt taxan för vård i

akuta fall.

Jag kan icke tillstyrka någon höjning av utrustningsbidraget. Ej heller

kan jag förorda, att sådant bidrag må utgå för nya ändamål. För tandpolikliniker

vid anstalter bör således icke bidrag till utrustning kunna

beviljas. Bidrag bör icke heller, såsom i åtskilliga remissyttranden påyrkats,

införas i fråga om centraltandpolikliniker.

Ehuru vissa skäl tala för att icke-landstingsstäder böra likställas med

landstingen i statsbidragshänseende, kan jag i nuvarande läge ej tillstyrka

förslaget därom. För dylika städer bör således även framgent utgå statsbidrag

med 4 kronor per behandlat barn. Något utrustningsbidrag böra

ifrågavarande städer, i likhet med vad nu gäller, icke äga uppbära.

1 1938 års proposition uttalade föredragande departementschefen, att

folktandvårdstaxan borde avvägas på ett sådant sätt, att den i huvudsak

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

läckte de beräkneliga kostnaderna för behandlingen. En av de sakkunniga

företagen utredning har visat, att taxan f. n. icke är självbärande. De sakkunniga

ha därför framlagt ett förslag till reviderad taxa, i huvudsak innebärande

en höjning av avgifterna med i genomsnitt 20 procent. Såsom en

av ledamöterna i kommittén framhållit i ett särskilt yttrande, väcker en

höjning av taxan betänkligheter av sociala skäl. I varje fall bör enligt min

mening prisstoppet föranleda, att med en taxehöjning får anstå. Även med

hänsyn till lönestoppet bör en taxehöjning nu undvikas, enär huvudmassan

av tandläkare uppbär visst tantiem på influtna taxeavgifter. Jag föreslår

alltså, att någon allmän höjning av taxan icke nu vidtages.

Den nu gällande förordningen om lindring i obemedlades och mindre

bemedlades tandvårdskostnader in. in. bör i anledning av vissa i det föregående

framlagda förslag ersättas med en ny författning. .lag torde senare

i dag få anmäla denna fråga.

Anslagsberäkningar för budgetåret 1950/51.

De av mig i det föregående förordade förslagen till ändring i fråga om

folktandvårdens organisation torde böra vinna tillämpning fr. o. in. ingången

av år 1951.

För budgetåret 1949/50 har för folktandvården anvisats dels till Bidrag

till avlöningar åt distriktstandläkare och distriktstandsköterskor in. m. ett

förslagsanslag av 2 200 000 kronor och dels till Lindring i obemedlades och

mindre bemedlades tandvårdskostnader ett förslagsanslag av 45 000 kronor.

Vidare har till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård senast

för budgetåret 1946/47 anvisats ett reservationsanslag av 150 000 kronor.

Det förstnämnda anslaget torde med hänsyn till de föreslagna ändrade

statsbidragsgrunderna böra erhålla ändrad rubrik och i fortsättningen benämnas

Bidrag till driften av folktandvården.

1. Bidrag till driften av folktandvården.

Statsbidraget utbetalas enligt gällande bestämmelser — bortsett från visst

förskott — kalenderårsvis i efterskott. Jag föreslår ingen ändring härutinnan.

Del för budgetåret 1950/51 erforderliga anslaget avser sålunda verksamheten

under kalenderåret 1950. Anslaget skall alltså helt beräknas jämlikt

de nu gällande bidragsgrunderna.

Under budgetåret 1948/49 belastades anslaget med 1 890 101 kronor.

Medicinalstyrelsen (skr. 29/8 1949) har hemställt, att anslaget uppföres

med 2 500 000 kronor.

Styrelsen beräknar antalet befattningshavare under år 1950 inom den av

landstingen bedrivna delen av folktandvården till i genomsnitt 500 dislriklstandläkare

och lika många distriktstandsköterskor. Härför erfordras

1500 x 4 000) 2 000 000 kronor. För ålderstillägg bör avses ett belopp av

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj:ts proposition nr H''i.

130 000 kronor. Till bestridande av eventuella merkostnader enligt 4 inom.

av övergångsbestämmelserna till 1938 års folktand vårdskungörelse beräknas

10 000 kronor.

Av städer, som icke deltaga i landsting, ha hittills Göteborg, Malmö, Hälsingborg

och Gävle anordnat folktandvård. Antalet behandlingsbarn i dessa

städer beräknas uppgå till 53 500, motsvarande ett statsbidrag av sammanlagt

(4 X 53 500) 214 000 kronor. Därest Stockholms stad inordnas i organisationen,

tillkommer ett beräknat antal av 66 000 behandlingsbarn, motsvarande

264 000 kronor i statsbidrag.

Medelsbehovet skulle sålunda uppgå til! (2 000 000 + 130 000 +10 000 +

214 000 + 264 000) 2 618 000 kronor. Med hänsyn till föreliggande rekryteringssvårigheter

samt till en viss eftersläpning i fråga om statsbidragsrekvisitionerna

anses anslaget böra avrundas nedåt till 2 500 000 kronor.

Departementschefen.

Emot medicinalstyrelsens beräkningar har jag ingen annan erinran att

göra, än att jag — med hänsyn till att det ännu är ovisst när Stockholms

stad kommer att inordnas i folktandvårdsorganisationen — anser anslaget

böra uppföras med allenast 2 250 000 kronor.

2. Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård.

Detta bidrag skall framgent utgå enligt oförändrade grunder.

Vid ingången av budgetåret 1949/50 fanns en reservation å anslaget av

99 438 kronor.

Medicinalstyrelsen (skr. 29/8 1949) bär hemställt, att anslaget upptages

med 100 000 kronor.

Av reservationen finnas 62 538 kronor disponibla. Ilos medicinalstyrelsen

inneligga ansökningar till ett belopp av 81 900 kronor. För att medel skola

kunna utbetalas för samtliga dessa, föreligger således ett behov av i runt

tal 20 000 kronor utöver reservationen. Sedan den 1 januari 1948 har styrelsen

tillstyrkt byggnadstillstånd till nya polikliniker eller utvidgning av

redan befintliga kliniker i en omfattning, som i fråga om statsbidrag till

utrustning skulle motsvara 78 300 kronor. Av detta belopp torde på grund

av eftersläpningar ej mer än 50 000 kronor komma att rekvireras före den

1 juli 1951. För statsbidrag till härutöver planerade polikliniker torde ett

belopp av 30 000 kronor vara tillfyllest.

Medelsbehovet för budgetåret 1950/51 skulle således bliva (20 000 + 50 000

+ 30 000) 100 000 kronor.

Departementschefen.

Med hänsyn till förefintlig reservation anser jag anslaget för nästa budgetår

icke böra upptagas till högre belopp än 75 000 kronor. Då anslag för

ändamålet senast anvisats för budgetåret 1946/47, torde riksdagens medgivande

utverkas till att kvarstående reservation å detta anslag må disponeras

jämväl under budgetåret 1950/51.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr Si.

3. Lindring i obeinedladcs och mindre bemedlades tandvårdskostnader.

i det föregående har föreslagits, att statsbidraget till lindring i obemedlades

och mindre bemedlades tandvårdskostnader skall slopas. Då bidraget

emellertid enligt nu gällande bestämmelser utbetalas kalenderårsvis i efterskott,

erfordras under budgetåret 1950/51 anslag för de statsbidrag, som

kommunerna äga uppbära för år 1950.

Utgifterna under anslaget för budgetåret 1948/49 uppgingo till 31 567

kronor.

Medicinalstyrelsen (skr. 29/8 1949) har föreslagit, att anslaget skall ökas

med 55 000 kronor och sålunda uppföras med 100 000 kronor. Det ökade

medelsbehovet hänför sig till Stockholms stad, som eventuellt kommer att

inordnas i folktandvårdsorganisationen före utgången av innevarande kalenderår.

Departementschefen.

Då det synes ovisst om statsbidrag kommer att utgå till Stockholms stad,

föreslår jag, att anslaget uppföres med ett oförändrat belopp av 45 000

kronor.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna de grunder för folktandvårdens fortsatta utbyggnad

och organisation, vilka av mig i det föregående

angivits;

b) medgiva, att det senast för budgetåret 1946/47 uppförda

reservationsanslaget till Bidrag till utrustning av polikliniker

för folktandvård må disponeras jämväl under budgetåret

1950/51;

c) under elfte huvudtiteln för budgetåret 1950/51 anvisa

1) till Bidrag till driften av folktandvården ett förslagsanslag

av 2 250 000 kronor,

2) till Bidrag till utrustning av polikliniker för folktandvård

ett reservationsanslag av 75 000 kronor och

3) till Lindring i obeinedladcs och mindre bemedlades

tandvårdskostnader ett förslagsanslag av 45 000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen

bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Balph Sterner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sill.

Inledning........................................................ 2

Huvuddragen av förslaget............................................ 3

De sakkunniga.................................................. 3

Yttrandena .................................................... 4

Departementschefen ............................................ 4

Folktandvårdens nuvarande organisation................................ 5

Folktandvårdens omfattning.......................................... 7

De sakkunniga.................................................. 7

Allmänna riktlinjer s. 7. — Tandvård för barn s. 7. — Tandvård för ungdom s. 8. —

Behandlingstidens fördelning på barn- och vuxentandvård s. 9. — Obemedlade och

mindre bemedlade s. 9. — Mödrahjälpstandvården s. 10. —Anstaltstandvården s. 11.

— Tandbehandlingen inom folktandvården s. 13.

Yttrandena .................................................... 13

Departementschefen.............................................. 19

Folktandvårdens personal.......... 24

De sakkunniga.................................................. 24

Behovet av tandläkare vid fullt utbyggd organisation s. 24. — Åtgärder för att öka

tillgången på arbetskraft inom folktandvården s. 25.

Yttrandena .................................................... 28

Departementschefen ............................................ 32

Vissa organisatoriska spörsmål........................................ 36

De sakkunniga.................................................. 36

Centraltandpoliklinikerna s. 36. — Folktandvårdens inspektion s. 37. — Folktandvårdens

arbetsår s. 38.

Yttrandena .................................................... 38

Departementschefen ............................................ 40

Ekonomiska frågor ................................................ 42

De sakkunniga.................................................. 42

Driftbidraget till landstingen s. 42. — Tandvårdsavgifter för barn m. m. s. 43. — Utrustningsbidraget

s. 44. — Bidrag till städer utanför landsting s. 44. — Folktandvårdstaxan

s. 45. — Det allmännas kostnader för folktandvården s. 46.

Yttrandena .................................................... 47

Departementschefen.............................................. 51

Anslagsberäkningar för budgetåret 1950föl .............................. 53

1. Bidrag till driften av folktandvården s. 53. — 2. Bidrag till utrustning av polikliniker

för folktandvård s. 54. — 3. Lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader

s. 55.

Hemställan ...................................................... 55

Iduns tryckeri. Esselte AB. Stockholm 1950

016191

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

5 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (5)

5 kopplingar.

  1. Rskr. 1950:302 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändringar i folktandvårdens organisation m. in. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  2. SU 1950:166 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående ändringar i folktandvårdens organisation m. m. jämte i ämnet väckta motioner. a1 i texten
  3. SU 1950:168 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i reglementet för pensionering genom statens pensionsanstalt av vissa icke-statliga s. 11 i texten
  4. 2LU 1950:45 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om kommuns bidrag till kostnaderna för folktandvården. s. 1 i texten
  5. SU 1950:8 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1950/51 under åttonde huv s. 59 i texten