Sök i Ratio Lex

Angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten, m. m

1963-03-01 · 121 sidor, varav 119 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 119 av 121 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1963:71, Angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten, m. m

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. is proposition nr 71 år 1963

1

Nr 71

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående riktlinjer och

organisation för naturvårdsverksamheten, m. m., given

Stockholms slott den 1 mars 1963.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet

över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla

de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen

hemställt.

GUSTAF ADOLF

Eric Holmquist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen uppdras riktlinjer för en intensifierad naturvårdsverksamhet

från det allmännas sida. Bland annat framhålls vikten av att ett betydande

antal naturområden avsätts för rekreation och friluftsliv samt att

täktverksamheten planeras så att den kan bedrivas utan att oersättliga naturvärden

spolieras. För att göra det möjligt att aktivera naturvårdsverksamheten

förordas en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen och

ökad ekonomisk insats från statens sida. Förslag till reformer i naturvårdslagstiftningen

avses att framläggas senare.

I fråga om naturvårdsorganisation föreslås att från och med den 1 juli

1963 inrättas ett centralt naturvårdsorgan, statens naturvårdsnämnd. Nämnden

organiseras som en självständig myndighet med två byråer och sammanlagt

16 tjänstemän. Till kostnaderna för nämnden föreslås för nästa budgetår

en medelsanvisning av 689 000 kr. Därjämte förordas att 480 000 kr.

ställs till förfogande för länsstyrelsernas naturvårdsarbete, 200 000 kr. till

statsbidrag till naturvårdsupplysning, m. m., samt 200 000 kr. till ersättningar

till markägare i anledning av beslut enligt naturskyddslagen.

Slutligen förordas att det allmänna inköper vissa värdefulla naturvårdsområden.

För att finansiera markförvärven, som avses att redovisas under

en ny delfond under domänfonden, föreslås en anslagsanvisning av 2 000 000

kr. på kapitalbudgeten.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 saml. Nr 71

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utdrag ur protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

1 mars 1963.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Lindström, Länge, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,

Johansson, af Geijerstam, Holmqvist, Aspling,

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter

gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om riktlinjer

och organisation för naturvårdsverksamheten, m. m. samt anför följande.

I. Inledning

Genom beslut den 14 oktober 1960 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för

jordbruksdepartementet att tillkalla en utredningsman för att verkställa

utredning angående naturskyddslagstiftningen, m. m. Med stöd av detta

bemyndigande tillkallades den 21 oktober 1960 såsom utredningsman numera

generaldirektören och chefen för lantbruksstyrelsen J. B. Lundgren.

Såsom experter har biträtt länsarkitekten E. L. Borg, överjägmästaren F. H.

Ebeling, intendenten L.-E. Esping, revisionssekreteraren L. A. Delin, överdirektören

G. V. Hall, överlantmätaren N. R. Kvarby, riksdagsmannen I. R.

Lassinantti, planeringsdirektören J. V. Norrby, verkställande direktören H.

Sehlin, professorn H. M. Sjörs och landsantikvarien G. A. E. Westin.

Utredningen, som antagit namnet 1960 års naturvårdsutredning, har avlämnat

ett den 21 augusti 1962 dagtecknat betänkande angående naturen och

samhället (SOU 1962:36).

över betänkandet har — i vissa fall efter hörande av underlydande och andra

organ — remissyttranden avgetts av statskontoret, domänstyrelsen, skogsstyrelsen,

lantmäteristyrelsen, riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, järnvägstyrelsen,

kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, vattenvårdsnämnden, naturvårdsdelegationen,

statens fritidsnämnd, Sveriges geologiska undersökning,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, vattenöverdomstolen,

viltforskningsrådet, kommerskollegium, lantbrukshögskolan, statens

tekniska forskningsråd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, 1960 års vägsakkunniga, bilskrotningsutredningen,

utredningen angående riksantikvarieämbetets organisa
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

tion, sakkunniga för översyn av expropriationslagstiftningen, 1949 års jaktutredning,

vattenvårdskommittén, Vetenskapsakademien, Skogs- och lantbruksakademien,

Ingeniörsvetenskapsakademien, Nordiska museet, Svenska

naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård, Landsorganisationen

i Sverige, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemännens centralorganisation,

Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet,

Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund, Svenska turistföreningen, Reso, Sveriges riksidrottsförbund,

Skid- och friluftsfrämjandet, Svenska fjällklubben, Svenska jägareförbundet,

Fritidsfiskets samarbetsnämnd, Kungl. Svenska Segelsällskapet,

Svenska kryssarklubben, Sveriges motorbåtsunion, Cykel- och mopedfrämjandet,

Motormännens riksförbund, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Grus- och makadamföreningen, Svenska vägföreningen,

Svenska vattenkraftföreningen, Svenska elverksföreningen, Sveriges

industriförbund, Samernas riksförbund, Landsantikvarieorganisationernas

samarbetsråd, Svenska teknologföreningen, Sveriges bilskrotares riksförbund,

Svenska annonsörers förening, Svenska försäljnings- och reklamförbundet,

Svenska byggnadsindustriförbundet, Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund samt Föreningen

för samhällsplanering.

I anledning av betänkandet har vidare skrifter inkommit från Sveriges

stenindustriförbund, Sveriges ornitologiska förening, ARE-bolagen, Svenska

arkitekters riksförbund, Torvströfabrikernas centralförening, Affischeringsföretagens

förening, Sveriges agronom- och lantbrukslärareförbund, Svenska

väg- och vattenbyggares riksförbund, Sveriges fröodlareförbund, Näringslivets

byggnadsdelegation, Jägarnas riksförbund, Distriktsingenjörers förening,

Föreningen för vattenhygien, Sveriges jordägareförbund, Håbo kommunalfullmäktige

samt jägmästaren Otto Rittner.

I det följande torde få lämnas redogörelse för de delar av betänkandet och

remissyttrandena, som avser riktlinjer och organisation för den statliga

naturvårdsverksamheten, ävensom en kortfattad översikt över utredningens

förslag till naturvårdslag.

Vidare torde i detta sammanhang få anmälas skrivelse den 5 februari 1962

från länsstyrelsen i Östergötlands län angående inköp och förvaltning av

fastigheter i länets skärgård och kustbygd. Remissyttranden häröver har avgivits

av lantbruksnämnden i Östergötlands län samt av lantbruksstyrelsen

och lantmätcristyrelsen gemensamt.

Slutligen bör anmälas vissa framställningar rörande medel för naturvårdsändamål

under budgetåret 1963/64, nämligen skrivelse den 26 november

1962 från domänstyrelsen angående ersättning till domänverkets fond för

utgifter för vård och förvaltning av nationalparker, skrivelse den 5 september

1962 från naturvårdsdelcgationen angående medelsanvisning för budgetåret

1963/64, skrivelse den 7 juni 1962 från vetenskapsakademien angående

anslagsanvisning till akademiens naturskyddsverksamhet, skrivelser

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

den 15 augusti 1962 från Svenska naturskyddsföreningen angående anslag

till föreningen och till bidrag till särskilda naturskyddsåtgärder samt skrivelse

den 30 april 1962 från Samfundet för hembygdsvård angående statsbidrag

för budgetåret 1963/64.

II. Nuvarande förhållanden

Lagstiftningen. Den centrala lagstiftningen på naturvårdens område innefattas

i naturskyddslagen den 21 november 1952 (nr 688) med tillhörande

tillämpningsföreskrifter, intagna i kungörelse den 30 december

1952 (nr 821). I naturskyddslagens inledande bestämmelser fastslås att naturen

är en nationell tillgång som skall skyddas och vårdas och att envar

i sitt umgänge med naturen bör visa varsamhet så att onödig skada ej uppkommer.

Härefter behandlas tre slag av naturskyddsobjekt, nämligen nationalparker,

naturminnen och naturparker. Beträffande dessa gäller i huvudsak

följande.

Nationalpark kan endast avsättas på mark tillhörig kronan i syfte att bevara

större sammanhängande område av viss landskapstyp i dess naturliga

tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick. Kungl. Maj :t äger för varje

nationalpark meddela de särskilda föreskrifter, som är erforderliga för att

trygga ändamålet med nationalparken.

Såsom naturminne kan fridlysas område eller till fastighet hörande naturföremål,

som på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur,

sin skönhet, egenart eller eljest märkliga beskaffenhet bör särskilt skyddas.

Beslut om fridlysning meddelas av länsstyrelsen. Därest beslut om fridlysning

medför sådan inskränkning i rätten att bebygga mark, att marken kan utnyttjas

endast på sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare

värde, är markägare eller annan rättsinnehavare berättigad till ersättning

för den skada han lider. Ersättning kan även utgå för andra former av avsevärt

men, som tillfogas markägaren genom fridlysningen. Vid fall av synnerligt

men kan ägaren fordra att fastigheten löses.

För att tillgodose det sociala naturskyddets behov av marker för friluftsliv

tillskapades i naturskyddslagen ett helt nytt institut, naturparken. Som

naturpark kan genom länsstyrelsens beslut fridlysas område, som på grund

av sin egen eller omgivningens beskaffenhet är av väsentlig betydelse för

befolkningens umgänge med naturen. Såsom villkor för fridlysning av naturpark

stadgas, att fridlysningen ej må ske utan ägarens samtycke med mindre

området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen avsatt för det med fridlysningen

avsedda ändamålet. I övrigt gäller för naturpark i tillämpliga delar

samma regler rörande ersättning till markägare m. m. som gäller för naturminnen.

Därefter följer regler till skydd för växt- och djurarter, som möjliggör för

Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer att meddela fridlysning

för växt- eller djurart, som löper risk att utrotas. Sådan fridlysning

skall ej utgöra hinder mot marks utnyttjande på ekonomiskt ändamålsenligt

sätt.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Till skydd för landskapsbilden finns regler om samrådsskyldighet rörande

vissa arbetsföretag, om förbud mot täktverksamhet i vissa fall och om utomhusreklamen.

Rörande arbetsföretag som avser annat än bebyggelse stadgas att, därest

sådant företag kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden, bör innan

företaget utförs samråd ske med länsarkitekten eller den han anvisar. Länsstyrelsen

äger vid vite förelägga företagaren att vidta åtgärder för att begränsa

eller motverka skada på landskapsbilden. Inom vissa utvalda områden

äger länsstyrelsen förordna att täkt av sten, grus, sand, jord eller därmed

jämförliga nyttigheter ej får utföras utan länsstyrelsens tillstånd. Om

markägare eller annan rättsinnehavare förorsakas avsevärt men genom vägrat

tillstånd till täkt eller genom de särskilda föreskrifter länsstyrelsen utfärdat

för täktens bedrivande är han berättigad till ersättning. Den som vill

anbringa varaktig anordning för utomhusreklam eller liknande är skyldig

att samråda med länsarkitekten om anordningen kan komma att störa

landskapsbilden. Är sådan anordning uppenbart vanprydande i landskapsbilden

äger länsstyrelsen vid vite meddela föreläggande om dess borttagande

eller ändring. För förlust som uppkommer härigenom kan i särskilda fall

ersättning utgå av allmänna medel. Inom vissa känsliga områden äger länsstyrelsen

meddela generellt förbud mot all utomhusreklam med undantag

för anordning som anbringas på byggnad till upplysning om på stället bedriven

verksamhet.

Om skydd mot nedskräpning stadgas, att envar skall tillse att han ej

skräpar ned i naturen på sådant sätt att otrevnad eller skada kan uppkomma

för annan. Länsstyrelsen äger vid vite förelägga den som skräpat ned

eller osnyggat så att därav för närboende eller andra uppkommit obehag

av betydenhet eller uppenbar fara för skada till person eller egendom att

iordningställa platsen efter sig under förutsättning att detta inte framstår

som oskäligt betungande för vederbörande.

Slutligen innehåller naturskyddslagen regler rörande behandling av ersättningsfrågor

samt ansvarsbestämmelser m. m.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv

vid havet, insjöar och vattendrag äger enligt strandlagen den 30

maj 1952 (nr 382) länsstyrelse förordna, att inom visst strandområde bebyggelse

ej får företas utan länsstyrelsens tillstånd.

Sådant förordnande skall avse land- och vattenområde inom det avstånd

från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna

i varje fall, dock högst 300 m från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Förbud enligt lagen utgör ej hinder för bebyggelse som erfordras för

försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna samfärdseln.

Den som lider inskränkning i sin bebyggelserätt kan få ersättning av allmänna

medel. I lagen finns vidare bl. a. vissa regler om anordnande av grind

eller annan genomgång genom hindrande stängsel m. m. Kostnaden för sådan

genomgång skall i princip utgå av allmänna medel.

Frågor rörande naturens skydd och vård behandlas även på ett flertal

ställen i annan lagstiftning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 ur 1963

Byggnadslagen med tillhörande byggnadsstadga har ur naturvårdssynpunkt

en tydligt social prägel. Genom de översiktliga planinstituten regionplan

och generalplan i kombination med befogenhet att avgöra var tätbebyggelse

får uppkomma har det allmänna tillagts möjligheter att tillse

att lämpliga områden för friluftsliv blir reserverade för detta ändamål. Vid

planläggning enligt byggnadslagen skall vidare tillses att områden med särskild

naturskönhet, säregna naturförhållanden eller bebyggelse av historiskt

eller kulturhistoriskt värde såvitt möjligt bevaras. 86 och 122 §§ byggnadslagen

ger möjlighet att utfärda byggnadsförbud inom områden som bör

skyddas på grund av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden

eller med hänsyn till förefintlig från historisk eller konstnärlig

synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken.

Byggnadsstadgans bestämmelser om byggande är i många avseenden

utformade med hänsyn till natur- och landskapsvård.

I kombination med byggnadslagens eller strandlagens bestämmelser ger

fastighetsbildningslagstiftningen — jorddelning slag en och fastighetsbildningslagen

—- möjligheter till en ur allmän synpunkt ändamålsenlig lokalisering

och utformning av nybildade fastigheter.

Även vattenlagen innehåller betydelsefulla bestämmelser om naturvård.

Byggande i vatten får ej ske om därigenom skulle uppstå sådan bestående

ändring av naturförhållandena att väsentligt minskad trevnad för närboende

eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt är att befara. Därest

Byggnaden är av synnerlig betydelse för näringslivet eller för orten eller

eljest ur allmän synpunkt, kan dock Kungl. Maj:t tillåta densamma oaktat

att den medför angivna olägenheter. Liknande bestämmelser gäller även vid

vattenavledning och invallning. Till bevarande av naturminnesmärke, som

ej blivit i laga ordning fridlyst, bör vidtas sådana anordningar, som utan att

för företaget medföra kostnader av betydenhet kan anses för ändamålet

lämpliga. Vattenlagen innehåller vidare bestämmelser om skydd mot vattenförorening

genom avloppsvatten.

Lagen om allmänna vägar innehåller förbud att utan länsstyrelsens tillstånd

anbringa reklamanordning eller liknande inom ett avstånd av 50 m

från mitten av allmän väg. Enligt vägstadgan skall väg om möjligt ges en

mjuk och naturlig inpassning i landskapet, och fornlämning eller naturföremål,

som är av särskilt intresse för kännedomen om landets natur eller på

grund av märklig naturbeskaffenhet eller eljest för framtiden bör skyddas,

ej beröras av vägföretaget.

Genom fornminne slag en skyddas inte bara de fasta fornlämningarna

utan även ett mindre markområde däromkring. Enligt lagen om byggnadsminnen

kan föreskrivas att område kring kulturhistoriskt värdefull byggnad

skall hållas i sådant skick att byggnadens utseende och karaktär inte

förvanskas. Förutom naturskyddslagen innehåller jakt- och fiskelagstiftningen

bestämmelser till skydd för djurlivet. I enlighet med jaktstadgans

bestämmelser utfärdar Kungl. Maj :t årligen kungörelse angående fridlysning

av vissa djurarter. Särskilda skyddsbestämmelser för djurlivet å vissa

platser finns intagna i kungörelsen den 16 december 1960 (nr 727).

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

För att bevara område såsom nationalpark eller naturminne kan expropriation

ske jämlikt expropriationslagen.

Organisationen. Kungl. Maj:t är högsta beslutande organ i naturvårdsfrågor

avseende tillstånd till expropriation, fridlysning av djur och växter enligt

naturskyddslagen och jaktlagen, fastställande av reglemente för nationalpark,

förordnande om byggnadsförbud enligt 86 § byggnadslagen

och tillstånd i vissa fall till viktigare vattenbyggnad, vattenavledning och

invallning. Vid avsättande av nationalpark krävs samstämmiga beslut av

Kungl. Maj :t och riksdagen. Regionalt är länsstyrelsen beslutande myndighet

i flertalet naturvårdsfrågor enligt fiskelagstiftningen, byggnadslagstiftningen,

strandlagen, fornminneslagen, byggnadsminneslagen och naturskyddslagen.

Enligt fornminneslagen har riksantikvarien befogenhet att besluta

i frågor rörande ändring eller borttagande av fast fornlämning. Riksantikvarien

meddelar vidare beslut i de flesta fall enligt byggnadsminneslagen.

Enligt vattenlagen tillkommer beslutanderätten, förutom Kungl. Maj:t

i vissa fall, i allmänhet vattendomstol.

Bland förvaltande organ kan nämnas domänstyrelsen, som omhänderhar

vård och förvaltning av nationalparkerna samt naturminnen på kronomark

under domänverkets förvaltning. Naturminnen på övrig kronomark eller på

ecklesiastik mark skall vårdas och förvaltas av den myndighet under vilken

marken hör, medan motsvarande uppgifter beträffande naturminnen

på enskild mark tillkommer skogsvårdsstyrelsen, såvida inte länsstyrelsen

förordnar annorlunda. I fråga om vård och skydd av de fasta fornlämningarna

äger riksantikvarien omfattande befogenheter.

Inom speciallagstiftningen på naturskyddets område finns på vissa områden

övervakande organ.

Riksantikvarien utövar tillsyn över de fasta fornlämningarna och över

byggnadsminnena. I mål rörande byggande i vatten och vattenreglering åligger

det kammarkollegiet att föra talan för att tillgodose allmänna intressen

inbegripande naturvårdsintressen. I sådana mål har fiskeristyrelsen övervakande

funktioner med avseende på fiskeintressena. Tillsyn över vattendragen

med avseende på vattenföroreningar utövas av statens vatteninspektion.

Kommunernas byggnadsnämnder har betydande åligganden på naturoch

kulturvårdens område i anslutning till ansvaret för plan- och byggnadsväsende

inom kommunerna. Länsarkitekterna har stora övervakande uppgifter

inom byggnadslagstiftningen. Även inom naturskyddslagstiftningen har

länsarkitekterna vissa övervakande uppgifter i samband med frågor rörande

skydd för landskapsbilden.

De övervakande organen har samtidigt i många fall rådgivande funktioner

i förhållande till den beslutande myndigheten. Sålunda bör exempelvis

vetenskapsakademien höras i naturskyddsärenden, där det är av vikt att vetenskapliga

synpunkter blir beaktade. Akademien har för naturvårdsfrågor

inrättat en särskild naturskyddskommitté. I ärenden rörande fridlysning av

naturpark bör statens fritidsnämnd höras. Till de rådgivande organen hör

även länens naturskyddsråd.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 7i år 1963

En särställning i organisatoriskt avseende intar naturvårdsdelegationen.

Denna består av ordförande och sekreterare, utsedda av Kungl. Maj :t, samt

företrädare för vissa naturskyddsorganisationer. Delegationen har till uppgift

att genom överläggningar med vattenkraftsintressenterna söka nå en

avvägning mellan naturvårds- och kraftintresset vid vattenkraftutbyggnaden.

Naturskyddsarbete bedrivs även av olika enskilda organisationer. Sålunda

bör enligt naturskyddslagens tillämpningskungörelse Svenska naturskyddsföreningen

eller lokal förening, som naturskyddsföreningen utsett för ändamålet,

höras i alla naturskyddsärenden av någon betydenhet. Vidare bör i

ärenden, som avser tillämpning av lagens bestämmelser till skydd för landskapsbilden

eller som eljest är av betydelse för landskapsvården, yttrande

inhämtas från Samfundet för hembygdsvård eller lokal organisation, som

samfundet utsett. Dessutom har såväl naturskyddsföreningen som samfundet

rätt att överklaga myndighets beslut i naturskyddsärende. Vidare bedriver

bada organisationerna en omfattande upplysnings- och propagandaverksamhet.

Statsbidrag utgår till både naturskyddsföreningen och samfundet.

Även andra riksorganisationer samt lokala föreningar och förbund bedriver

upplysnings- och propagandaverksamhet i naturvårdsfrågor.

III. Nuvarande tillgång till naturområden, m. m.

Utredningen. I betänkandet framhålls, att en av de centrala funktionerna

för naturvården är att för framtiden säkerställa olika typer av naturområden.

Med hänsyn härtill har utredningen verkställt en riksomfattande inventering

av nuvarande tillgång till naturområden av olika

slag. Resultatet av inventeringen är i huvudsak följande.

Till nationalparker har avsatts 16 områden med en areal av sammanlagt

ca 6 000 km2. Utredningen indelar parkerna i tre grupper, nämligen fjäll-,

urskogs- och kulturlandskapsparker.

Till den första gruppen hör Vadvetjåkko, Abisko, Stora Sjöfallet, Sarek,

Padjelanta, Peljekaise och Sonfjället. Dessa täcker tillsammans över 5 500

km2. Såväl Stora Sjöfallets som Peljekaise nationalparker har emellertid

skadats genom regleringar och Sarek-området — vilket kan anses mest representativt

för gruppen — kommer till en mindre del att tas i anspråk för

reglering. Helt orörda är endast de två mindre nationalparkerna Vadvetjåkko

och Sonfjället, av vilka dock den förstnämnda är svår att nå.

Gruppen urskogsparker utgörs av Muddus, Töfsingdalen, Hamra, Gotska

Sandön, Norra Kvill och Blå Jungfrun. Av dessa parker är Hamra och Norra

K vill så små — 0,27 km2 — att de närmast kan jämföras med naturminnen.

Återstående nationalparker, Garphyttan, Ängsö och Dalby Söderskog, kan

betecknas som kulturlandskapsparker.

Som naturminnen har fridlysts omkring 340 områden om sammanlagt

drygt 3 000 ha. Mer än en tredjedel av områdena omfattar mindre än 1 ha.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

Vidare har fridlysts ca 6 000 olika föremål eller grupper av föremål (träd,

flyttblock, raukar, grottor, klippformationer, jättegrytor, åsgropar m. m.).

Enligt utredningen har en del av naturminnena klart vetenskapligt värde,

andra fyller en uppgift för landskapsbilden eller friluftsfolket medan vissa

endast har ett begränsat musealt hembygdsintresse.

Till naturparker har avsatts åtta naturområden. De viktigaste är Hallands

Väderö naturpark och Hagestads fritidsreservat i Kristianstads län samt

Ängsö naturpark och Västerås stads fritidsområden i Västmanlands län.

Domänstyrelsen har av Kungl. Maj :t bemyndigats att utfärda skyddsbestämmelser

för område eller föremål på domänverkets marker, som är att

anse som naturminne. Med stöd av detta bemyndigande har styrelsen avsatt

omkring 730 domänreservat om sammanlagt drygt 47 000 ha samt fredat

närmare 800 föremål.

Områdena finns spridda över hela landet och representerar typer av skog

och mark med värde och intresse från skogliga, natur- och kulturhistoriska,

landskapliga och sociala synpunkter. Dominerande är de omkring 200 urskogsartade

reservaten med en sammanlagd areal av över 29 000 ha. En viktig

kategori skyddade områden utgör lövängar, lövlundar och hagmarker.

Andra exempel på skyddade objekt är rullstens- och grusåsar, myrar, högmossar,

sjöar m. m. Domänreservaten har enligt utredningen kommit att bli

utomordentligt värdefulla komplement till fridlysningarna enligt naturskyddslagen.

I vissa fall fyller de väl fordringarna för nationalpark (Reivoreservatet

och Gotska Sandön).

Vidare har enligt beslut av 1962 års riksdag (prop. 29; JoU 8; rskr 237)

påbörjats en intensifierad verksamhet för att underlätta friluftslivet på domänverkets

skogar. I första hand skall vissa avgränsade områden iordningställas

för ett mer intensivt utnyttjande, men avsikten är även att underlätta

friluftslivet på de av domänverket förvaltade skogarna i allmänhet.

Fågellivet har med stöd av kungörelsen om skydd för djurlivet på vissa

platser helt eller delvis fredats inom mer än 80 fågelskyddsområden om

drygt 5 000 km2.

Vitterhetsakademien äger eller förvaltar över 80 kulturhistoriska minnesmärken

runt om i landet.

Dessa utgörs dels av fasta fornlämningar i egentlig mening, såsom gravfält,

enstaka storhögar, fornborgar samt ruiner efter kyrkor m. m., och dels

av äldre byggnader t. ex. ödekyrkor, slott eller liknande. De områden, som

innefattar fasta fornlämningar och som ofta är av avsevärd storlek, är av

betydande intresse även ur naturvårdssynpunkt på grund av den intensiva

vård och det skydd som kommer både själva fornlämningen och området

till del.

Antalet kommunalägda fritidsområden med arealer överstigande 100 ha

utgör omkring 60 med en ungefärlig totalareal av 28 000 ha. I nära hälften

av länen saknas dock sådana områden. Största antalet områden finns i tätort

si*egionerna och speciellt i Stockholms län.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningen lämnar härutöver exempel på av föreningar eller stiftelser

m. fl. ägda områden som, även om de ej direkt kan sägas ha karaktären av

fritidsområden, är av betydelse. Bl. a. nämns Komosse i Jönköpings län,

Storsund i Gotlands län och Storlienområdet i Jämtlands län.

För att erhålla en uppfattning om den översiktliga planläggningens betydelse

för naturvården har utredningen inhämtat vissa uppgifter om de region-

och generalplaner m. m., som redovisar större grönområden eller som

eljest är av intresse i sammanhanget.

I regionplanen för Stockholmstrakten redovisas större delen av ytterskärgården

såsom naturskyddsområde. Stora delar av den övriga skärgården

samt vidsträckta sammanhängande områden närmast permanentbebyggelsen

betecknas såsom område huvudsakligen avsett att lämnas obebyggt som

friluftsområde eller i landskapsvårdande syfte. Regionplanen för KalmarNybroområdet

upptar stora sammanhängande grönområden längs stränderna

norr och söder om Kalmar. Grönområden av betydelse finns även i regionplanerna

för Boråstrakten samt Sundsvalls- och örnsköldsviksregionerna.

Härtill kommer att planläggning pågår inom ytterligare några regioner

i landet, särskilt i Göteborgsregionen.

Andra former av planläggning i större sammanhang berörande ett flertal

kommuner är t. ex. de strandutredningar, som igångsatts inom flera län.

Omfattande länsutredningar har även påbörjats under de senaste åren, vilka

på lång sikt kan komma att bli av väsentlig betydelse för naturvården.

De generalplaner, som innehåller större grönområden, har ej fastställts

och har således inte erhållit rättsverkningar med avseende på grönområdenas

säkerställande. I flertalet län finns emellertid antagna generalplaner eller

generalplaneförslag som innehåller grönområden. Dessa områden har

dock i många fall inte tillkommit efter överväganden av behovet av fritidsområden

utan huvudintresset vid planeringen har varit permanentbebyggelsens

lokalisering och omfattning, kommunikationsledernas sträckning etc.

I andra fall åter, speciellt när planläggningen verkställts inom landskommuner

med attraktiva strandområden, har planen till väsentlig uppgift att

reglera fritidsbebyggelsen, varvid naturligen behovet av marker för friluftsliv

kommit i förgrunden.

Utredningen gör härefter en allmän bedömning av de nuvarande

naturskyddsobjekten, vars värde ur såväl vetenskapliga

som sociala synpunkter synes mindre tillfredsställande. Den från vetenskapligt

håll framförda kritiken sammanfattar utredningen på följande sätt.

Ur vetenskaplig synpunkt är det önskvärt, att de mest skyddsvärda ocfi

skyddsbehövande områdena och föremålen objektivt utväljs och därefter

lridlyses med lämpliga skyddsföreskrifter. Verkligheten är emellertid helt

annorlunda. Största delen av vårt lands mest skyddsvärda objekt har inte

fridlysts och ej heller blivit föreslagna till fridlysning. Även om de fridlysta

objekten i och för sig är talrika är de till stor del kuriosa i ett naturaliekabinett

i det fria. De områden som fridlysts är av mycket mångskiftande karaktär

men kan ändock inte sägas företräda det svenska natur- och kulturlandskapet.

Naturreservaten är också ofta otillräckliga i storlek samt mycket

ojämnt fördelade på kategorier och geografiska zoner. Ingen stor eller

medelstor älv åtnjuter skydd. Många former av fjällvegetation, olika slags

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

skog, vissa typer av myrvegetation o. s. v. saknas och våra kuster och skärgårdar

är endast i ringa omfattning skyddade genom fridlysning.

Utredningen konstaterar vidare, att — ehuru bland nationalparkerna, naturminnena,

naturparkerna och domänreservaten finns ett mindre antal objekt

av utomordentligt högt värde ur social synpunkt — beståndet torde ha

relativt liten betydelse som underlag för den bredare allmänhetens rekreation

och friluftsliv.

Flertalet är antingen så begränsade till arealen att de över huvud inte kan

utsättas för någon större besöksfrekvens eller ligger så avlägset att man inte

kan förutsätta att de blir några attraktiva utflyktsmål. En stor del synes

vara relativt okända både för myndigheter och allmänheten. I stort sett likartade

objekt kan återfinnas under flertalet rubriker. Det synes många

gånger ha berott på en slump vilket tillvägagångssätt som kommit att utnyttjas

vid ett områdes säkerställande. Bland nationalparkerna finns objekt,

som hellre bort vara naturminnen eller kulturreservat, och bland naturminnena

finns objekt, som borde vara nationalparker.

I betänkandet redogörs vidare för det särskilda strandskyddet.

I fråga om strandlagens nuvarande tillämpning upplyses bl. a. följande.

F. n. omfattar det särskilda strandskyddet mer än 13 700 km strand. I

jämförelse med förhållandena vid strandlagens tillkomst innebär detta i

stort sett en ökning med ungefär 35 procent. Ändringarna är emellertid väsentligt

olika i skilda län. 17 län uppvisar en ökning och sex län en minskning

av strandskyddets totala omfattning. I ett län saknas strandlagsförordnanden

helt. Landområdenas medelbredd för hela riket är beträffande

47 procent av strandlängden 50—100 m, beträffande 43 procent 150—200

m och beträffande 10 procent maximibredden 300 m.

Resultatet av en undersökning i vilken omfattning förordnandeområdena

är bebyggda visar, att drygt 6 procent eller 870 km av den totala strandlängden

med särskilt strandskydd bedömts vara bebyggd vid årsskiftet 1961/62

i sådan omfattning att allmänhetens utnyttjande av stranden till bad och

friluftsliv är omintetgjord. Även i detta hänseende varierar förhållandena

avsevärt mellan länen.

Flertalet av de myndigheter vars verksamhet berörs av strandlagens tilllämpning

har vid förfrågan från utredningen ansett riktlinjerna i lagen vara

i stort sett tillfredsställande. Den skärpning av strandregleringen, som

anses nödvändig, kan i huvudsak sägas vara en tillämpningsfråga samt en

ekonomisk och organisatorisk fråga. Sålunda är man i allmänhet av den

uppfattningen, att det krävs en översyn av de nuvarande strandlagsområdenas

omfattning.

Det viktigaste skälet härtill är fritidsbebyggelsens utomordentligt snabba

utveckling på senare år, vilken i många fall ändrat förutsättningarna för de

tidigare övervägandena. Från olika delar av landet omvittnas en tendens att

vattnet attraherar fritidsbebyggelsen i en omfattning, som medför att denna

i mycket stor utsträckning är ett strandproblem. Samtidigt anmäler sig

en ökande kommunal aktivitet beträffande strandregleringen, varvid det

blir allt vanligare att en översyn av strandskyddet infogas som ett led i den

kommunala översiktliga planeringen av bl. a. markanvändningen för fritidsändamål.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

De ekonomiska konsekvenserna för det allmänna av strandlagens tillämpning

har hittills varit relativt obetydliga.

Ersättning för inskränkning i bebyggelserätt eller annan kostnad för det

allmänna har utbetalats i mycket begränsad utsträckning. Intill den 1 mars

1962 har ersättningar utgått med sammanlagt ca 108 000 kr. I förhållande

till de belopp, som ursprungligen beräknats åtgå, är medelsförbrukningen

obetydlig. Detta beror på två orsaker. Den ena är att länsstyrelserna iakttagit

stor försiktighet vid handhavandet av dispensfrågorna. I regel har man

beviljat begärd byggnadsdispens, i en del fall efter jämkning av byggnads

läge. Därigenom har ersättningssituationer oftast kunnat undvikas. Det

andra skälet kan vara att ersättningsmöjligheterna inte varit så kända för

markägarna samt möjligen också att markägarna velat respektera strandregleringen

utan krav på ersättning. Detta kan vara anledningen till att man

i flera fall av vägrad dispens underlåtit begära ersättning.

Från praktiskt taget alla håll uppges emellertid, att trycket på stränderna

nu fått en så ökad omfattning, att en skärpning av myndigheternas hållning

i dispensfrågorna ter sig nödvändig. På grund härav anses det allmänt, att

medelsförbrukningen för ersättningar kommer att öka avsevärt.

IV. Allmänna riktlinjer för naturvården

Utredningen. Inledningsvis behandlar utredningen naturvårdens

grundläggande karaktär och syften och erinrar därvid om

uttalandet i 1 § gällande naturskyddslag, att naturen utgör en nationell tillgång,

som skall skyddas och vårdas. Stadgandet bör enligt utredningens

mening främst tolkas som ett erkännande av det faktum, att naturen och

naturtillgångarna utgör grundvalen för mänsklig civilisation och att samhället

därför måste slå vakt om dessa värden. Sett ur människans nyttosynpunkt

kan naturvården, framhåller utredningen vidare, sägas vara formen

tör den på lång sikt bästa hushållningen med naturens värden.

Till grund för en modern naturvårdspolitik måste, hävdar utredningen,

ligga den numera allmänt omfattande synen på naturen som en biologisk

balansföreteelse, som ytterst lätt påverkas av mänsklig aktivitet. För att

markera denna ståndpunkt använder utredningen beteckningen naturvård i

stället för naturskydd för samhällets olika åtgärder för att upprätthålla vissa

karakteristiska egenskaper hos naturen. Till belysning härav anförs i betänkandet

följande.

Begreppet natur är utomordentligt vidsträckt. Det får anses omfatta berggrunden,

de lösa jordlagren, vattnet och luften samt växt- och djurlivet i

alla dess skiftande former. Växter och djur är inte endast inbördes nära

beroende av varandra utan de är även beroende av olika slags mark och vatten,

där de kan livnära sig och som de själva påverkar. Deras existens styrs

även både direkt och indirekt av de fysiska faktorer, som omformar jordytan.

Det är sålunda en komplicerad växelverkan, som formar det naturliga

landskapet. Naturen är vidare ej statisk utan är underkastad fortlöpande,

ottast långsamma ändringar vilka dock kan leda till att hela miljön för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

ändras. Det är vidare att märka, att det mesta som i vårt land betecknas som

ursprunglig natur i själva verket djupt påverkats av mänsklig aktivitet och

bibehålls i sitt nuvarande skick endast om denna aktivitet fortsättningsvis

uppehålls. Om man önskar behålla ett stycke natur i ett visst tillstånd är

praktiskt taget alltid en viss aktiv insats nödvändig. Det måste på ett eller

annat sätt tillses att den biologiska balansen upprätthålls.

Av denna allmänna syn på naturvården följer enligt utredningen vissa

grundläggande slutsatser. Natui-vårdspolitiken måste alltid grundas på en

ingående kännedom om de biologiska sammanhangen i naturen. Särskilt är

den naturvetenskapligt orienterade ekologien, som sysslar med samspelet

mellan jordarter, klimat och andra miljöfaktorer, vegetation och djurliv, av

grundläggande betydelse. Även humanekologien, som ägnar sig åt naturförhållandenas

och kulturmiljöns inverkan på människans biologiska existensvillkor,

spelar härvid stor roll. Vidare måste naturvården nära samordnas

med samhällets insatser för det egentliga kulturlandskapets vård. Inom dessa

arbetsområden måste det praktiska handlandet grundas på kännedom om

den historiska utvecklingen.

Utredningen påpekar härefter att gällande naturskyddslagstiftning har ett

dubbelt syfte då det gäller att säkerställa naturområden för olika behov,

nämligen ett kulturellt och ett socialt.

Vad som av ålder betecknats som den kulturella naturvården eftersträvar

främst att säkerställa områden, som erfordras för vetenskaplig forskning,

att bevara exempel på det äldre odlingslandskapet eller att slå vakt om detaljer

i landskapet av betydelse ur estetisk eller kulturell synpunkt. Vården

av dylika objekt innebär ofta att eljest gängse utnyttjande av marken måste

begränsas eller förhindras. Man brukar säga att objekten skyddas mot människan.

Den sociala naturvården åter eftersträvar främst att säkerställa erforderliga

områden för rekreation och friluftsliv. Förvaltningen av dylika

områden går ofta ut på att i ökad utsträckning göra dem tillgängliga för en

besökande allmänhet. De skyddas för människan.

Enligt utredningens mening råder i praktiken ett sådant sammanhang

mellan kulturell och social naturvård, att det är uppenbart att frågorna lagstiftningsmässigt

och förvaltningsmässigt bör samordnas. Utredningen har

därför sett som sin uppgift att även söka klarlägga den sociala naturvårdens

villkor och behov. Såsom en allmän bakgrund till frågan om behovet av

social naturvård belyser utredningen fritidens utnyttjande nu och i framtiden.

Härom anförs i betänkandet bl. a. följande.

Fritiden har ökat. Inom räckhåll ligger nu en arbetsvecka av 40 timmar.

I allt större utsträckning blir lördagarna arbetsfria. Parallellt därmed går utvecklingen

mot längre semester. Inom en nära överskådlig framtid torde de

flesta människor i landet vara lediga en dag av tre.

Vissa huvudgrupper av fritidssysselsättningar har ökat snabbt under de

senaste åren. Särskilt gäller detta idrotten och friluftslivet samt motorismen.

Allt fler skaffar sig en frilufts- och naturkontakt genom sommarställen

och sportstugor. Mycket stora belopp utnyttjas årligen för fritids- och

rekreationsändamål. Enligt en av utredningen återgiven uppgift skulle fritidsutgifterna

1958 ha uppgått till ej mindre än 4 780 miljoner kr.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

I fråga om semestervanorna visar tillgängliga undersökningar att färderna

allt mer sker med egna motorfordon. Utvecklingen går vidare mot att billiga

inkvarteringsformer — vandrarhem, semestergårdar, bygdesemester, friluttsgårdar,

tält m. m. — i de flesta fall anlitas. Campingens starka ökning

har medfört att kommunerna anlägger nya eller förbättrade campingplatser.

Sverige är alltjämt dominerande semesterland för svenskarna. Viktigaste

semesterlandskap synes vara Bohuslän och Halland, därnäst Uppland och

Småland samt fjällandskapen Lappland, Jämtland och Härjedalen. Exempel

på viktigare mål för reseströmmarna är naturparker av olika slag, vattenfall

samt vackra utsiktspunkter.

Fritidsorganisationerna — Svenska turistföreningen, Skid- och friluftsfrämjandet,

motororganisationerna, Reso m. fl. — har starkt utvecklats

under de senaste årtiondena och räknar nu tillsammans ett stort antal medlemmar.

Utredningen har uppmärksammat den motsättning som ibland uppträder

mellan de kulturella och sociala strävandena inom naturvården. Denna

motsättning finner utredningen obefogad.

Ur samhällelig synpunkt måste den kulturella och den sociala naturvården

betraktas som lika viktiga och i hög grad beroende av varandra. Om

inte tillräckligt många representativa forskningsobjekt reserveras för det

nödvändiga studiet av naturen, löper naturvårdspolitiken risken att förlora

sitt sakliga underlag och den önskvärda effekten kan utebli. Å andra sidan

kan hävdas att skyddet av storslagen, vacker eller särpräglad natur i viss

mån är meningslöst, om inte allmänheten kan uppsöka den och njuta av

den. Den verkliga förståelsen för naturens värden uppstår hos den stora allmänheten

först då den får kontakt med och kännedom om de värden, som

den kulturella naturvården vill bevara. De flesta större naturvårdsobjekt är

även av den karaktären att både kulturella och sociala intressen kan tillgodoses

tillsammans. De stora norrländska nationalparkerna är exempel på

objekt, som redan från början uttryckligen avsatts för båda ändamålen.

I fråga om förvaltningen på naturvårdens område finner

utredningen det nödvändigt att skilja mellan å ena sidan rådgivande

och bevakande funktioner och å andra sidan egentliga naturvårdsuppgifter,

d. v. s. uppgifter som förvaltas på naturvårdsorganens huvudansvar.

De förstnämnda funktionerna hänför sig till de former av markutnyttjande

som av ålder behandlas som självständiga förvaltningsområden, exempelvis

jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske. Samma är förhållandet med vissa

ingrepp i naturen, t. ex. husbyggnad, vägbyggnad, vattenbyggnad, vattenförsörjning,

avlopp o. s. v. Uppdelningen innebär inte, att utredningen anser

den ena eller den andra delen genomgående vara mindre viktig eller mindre

omfattande än den andra. Som huvudregel beträffande förvaltningen

bör gälla, att naturvärdens kulturella och sociala behov och intressen skall

beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande och exploatering,

oberoende av vilken myndighet som övervakar utnyttjandet eller svarar för

exploateringen. Den hänsyn som i det enskilda fallet kan tas till naturvårdsintresset

beror i regel på den vikt som tillmäts andra samhällsintressen,

exempelvis intresset av ett rationellt jordbruk eller skogsbruk, av en uthy§gd

kraftförsörjning o. s. v. Härvidlag blir det ofta fråga om en grannlaga

avvägning emellan motstående samhällsintressen. Ett första villkor för

att en sådan avvägning skall kunna ske anser utredningen vara, att det

s. 15 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

15

finns en naturvårdsinstans, som i olika sammanhang övertygande kan styrka

naturvårdens behov.

Med angivna allmänna utgångspunkter har utredningen inte ansett det

erforderligt att föreslå mera genomgripande förändringar i förvaltningsverksamhetens

nuvarande ansvarsfördelning. Utredningen anser sålunda att

till egentliga naturvårdsuppgifter bör hänföras huvudsakligen de arbetsområden,

som omfattas av gällande naturskyddslag. På grund av sitt nära sammanhang

med naturskyddslagstiftningen bör emellertid det särskilda strandskyddet

samt åtgärder enligt 86 och 122 §§ byggnadslagen betraktas som

element i naturvårdspolitiken och systematiskt samordnas med naturskyddslagens

nuvarande innehåll.

På något längre sikt anser utredningen det önskvärt, att viss översyn sker

av riktlinjerna för viltvård, jakt och fiske i syfte att på dessa områden i

ökad utsträckning bereda utrymme för tidsenliga naturvårdssynpunkter. Det

har dock ej varit möjligt för utredningen att gå in på dessa var för sig vidsträckta

och komplicerade lagstiftnings- eller förvaltningsområden.

Utredningen redovisar härefter vissa riktlinjer för tillskapandet

av naturområden. Härvid bör principiellt eftersträvas att söka

tillgodose både kulturella och sociala behov samtidigt. En sådan målsättning

kräver jämförelsevis stora områden, som tillåter ett differentierat utnyttjande.

Härom anför utredningen vidare.

Stor uppmärksamhet måste ägnas områdenas tillgänglighet, d. v. s. utrustning

med vägar, parkeringsplatser och övernattningsmöjligheter, iordningställandet

av vandringsleder samt områdenas beskrivning. Vidare behövs

betydligt ökade omsorger i fråga om områdenas skötsel, särskilt med

syfte att bevara en värdefull flora och fauna. Inte minst ur social synpunkt

måste dessa allmänna kvalitetskrav understrykas. Värdefull rekreation uppnås

endast i en kvalificerad naturmiljö med väl bevarad och intresseväckande

flora och fauna, tillgång till rena vatten o. s. v. På längre sikt torde dessa

krav på naturområdenas standard i den allmänna opinionen framstå som

lika berättigade som kraven på goda bostäder och goda kommunikationer.

Ur vetenskaplig och allmänkulturell synpunkt är det viktigt att säkerställda

områden totalt sett skall kunna anses representativa för svensk natur och

det svenska odlingslandskapet. Härigenom tillgodoses såväl den vetenskapliga

forskningens intressen som önskemålet att till eftervärlden bevara exempel

på äldre odlingsformer och försvinnande landskapstyper.

Utredningen har tidigare understrukit vikten av att naturvårdspolitiken

grundas på vetenskapligt riktiga principer. Forskningen rörande de biologiska

sammanhangen i naturen förutsätter fältstudier av ett antal objekt,

som tillsammans kan anses representativa för svenska förhållanden. De

fridlysta objekten är visserligen redan nu många och av mångskiftande karaktär,

men kan dock inte på grund av sin många gånger slumpvisa tillkomst

sägas representativt företräda det svenska natur- och kulturlandskapet.

I stället kan göras gällande att en stor del av landets objektivt sett mest

skyddsvärda naturområden inte fridlysts och ej heller föreslagits till frid
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

lysning. En komplettering är därför nödvändig för att nå jämnare fördelning

på både kategorier och geografiska zoner. Bland de mera framträdande önskemål,

som anmälts från naturvetenskapligt håll, nämner utredningen skyddet

av ett antal större sjöar, av en större eller medelstor älv i hela dess utsträckning,

av kust- och skärgårdsområden på både ost- och västkusten, av

ett stort alvarområde samt av ett antal exempel på nu ej representerade former

av myr-, fjäll- och hedlandskap. Utredningen har ej varit i tillfälle att

uttömmande inventera objekt som bör säkerställas ur nämnda synpunkter.

I betänkandet lämnas dock exempel på objekttyper som nu saknas samt på

åtgärder i övrigt som är önskvärda för att konsolidera det nuvarande beståndet

av objekt.

Den sociala naturvårdens behov har tilldragit sig mycket stor uppmärksamhet

bland de av utredningen hörda myndigheterna och organisationerna

och har av många betecknats som den dominerande arbetsuppgiften för naturvården.

Det ligger i sakens natur, att ett program för att tillgodose framför

allt tätortsbefolkningens behov av naturområden för rekreation och friluftsliv

bör anpassas till allmänhetens fritidsvanor på längre sikt. För att

undvika att friluftsbehovet täcks med alltför standardiserade eller ensartade

objekt bör allmänheten ges valmöjligheter i större utsträckning än vad

nu är fallet. Utredningen sammanfattar denna princip så att den sociala naturvården

bör inrikta sig på ett rikt urval av miljöbetonade områden. Enligt

utredningens mening kan man vidare inte bortse från att det råder ett

bestämt sammanhang mellan befolkningskoncentration och behov av friluftsområden.

Det gäller inte endast att möta behovet av rekreation under semester

och andra längre ledigheter genom säkerställande av »fj ärrområden»

utan lika viktigt är att beakta det mera kortfristiga rekreationsbehovet,

d. v. s. det dagliga och veckohelgbehovet, vilket fordrar »närområden». Ur

dessa synpunkter bör uppmärksamhet främst ägnas behovet av friluftsområden

i södra och mellersta Sveriges tättbefolkade regioner.

I vissa av dessa regioner sammanfaller dessutom den egna befolkningens

behov av närområden med det övriga landets behov av fjärrområden. Utredningen

anser att det föreligger överhängande behov av naturområden i ostkustens

och västkustens strand- och skärgårdsområden, på Öland, Gotland

och i Skåne samt i en bred region med ungefärlig axel Göteborg—Stockholm.

Vidare finns angelägna behov i vissa fjälltrakter.

Utredningen finner övervägande skäl tala för en successivt uppbyggd insats

för att säkerställa naturområden av social karaktär. Inom vissa län

finns tillräckligt omsorgsfullt utförda förundersökningar för att verksamheten

skall kunna påbörjas. Som en allmän målsättning rekommenderar utredningen

att landets mest skyddsvärda objekt säkras under en tioårsperiod.

Utredningen understryker, att en sådan målsättning är nödvändig, om de

ännu orörda områden som är värdefulla ur fritids- eller naturskyddssynpunkt

över huvud taget skall kunna räddas.

I detta sammanhang berör utredningen de awägningsproblem i förhållande

till fritidsbebyggelsen, som möter genom att de områden som är mest

angelägna att skydda ur naturvårdssynpunkt ofta samtidigt är de mest attraktiva

för denna bebyggelse.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j.is proposition nr 71 år 1963

17

Denna avvägning är särskilt grannlaga, eftersom ju även fritidsbebyggelsen

syftar till att bereda människan rekreation i naturmiljö. Särskilt kan

den planlöst fortskridande glesbebyggelsen för fritidsändamål ibland åstadkomma

betänkliga återverkningar ur allmän naturvårdssynpunkt. Enligt utredningens

uppfattning är det av mycket stor betydelse att en ur samhällets

synpunkt riktig avvägning sker mellan å ena sidan det exklusiva markutnyttjande,

som fritidsbebyggelsen innebär, och å andra sidan behovet av att

bereda den ej fastighetsägande befolkningen tillräckligt utrymme för dess

fritidsbehov. Det förtjänar emellertid understrykas, att de två konkurrerande

behoven ytterst möts. Även innehavaren av en fritidsstuga vill ha tillgång

till orörda naturområden i närheten av sin fastighet.

Ett realiserande av det skissera de programmet för

att säkerställa naturområden måste, framhåller utredningen,

i princip innebära att sammanlagt stora arealer överförs från enskild till någon

form av allmän disposition. Det är emellertid ingalunda alltid nödvändigt

att samhället förvärvar områdena med äganderätt. Syftet med ett naturområde

kan nämligen mycket ofta tillgodoses genom relativt obetydliga

inskränkningar i ägarens förfogande över marken. Till de praktiskt taget

alltid återkommande inskränkningarna torde höra att området ej får exploateras

för bebyggelse och att vägbyggnad och andra anläggningsarbeten sker

under viss kontroll. Däremot är det i regel i hög grad önskvärt att jordbruk

och skogsbruk bedrivs också i fortsättningen även om det i olika hänseenden

bör ske med ökat hänsynstagande till natux*vårdssynpunkter. Det är

därför utomordentligt viktigt, att säkerställande av ett naturområde i första

hand betraktas som en förhandlingsfråga om ett modifierat utnyttjande av

området och inte som en expropriationsfråga.

Utredningen understryker vidare att en snabb komplettering av beståndet

av naturområden kräver väsentligt ökade insatser av samhället, främst av

staten men i fråga om fritidsområden även av kommunerna. Det är enligt

utredningens uppfattning helt orealistiskt att förutsätta en sådan ökad kommunal

aktivitet utan ett väsentligt utbyggt statligt stöd för markpolitiska

åtgärder. Denna uppfattning motiveras på följande sätt i betänkandet.

Det har länge ansetts, att ansvaret för att tillskapa friluftsområden främst

är en kommunal uppgift. Enligt byggnadslagens regler har utarbetats ett

stort antal översiktsplaner, av vilka många upptar betydande s. k. grönområden.

I regel har det emellertid stannat härvid. Vid genomförandet av planerna

har kommunerna tvekat med hänsyn till kostnaderna. I och för sig är

detta fullt förklarligt. Genom den rörlighet, som numera kännetecknar friluftslivet,

är det mycket vanligt att allmänheten söker sin rekreation i en

annan kommun än den egna. Den gängse kommunala planeringen måste

främst inriktas på kommunens egna behov och det är därför helt naturligt

svårt att inom ramen för kommunens ekonomi finna utrymme för en aktiv

insats till fromma för folk från andra delar av landet. I många fall är även

det enskilda länet en alltför trång bas för en planering av friluftslivets markbehov.

Det kan med fog göras gällande att säkerställande av exempelvis delar

av ostkustens eller västkustens stränder och skärgårdar, delar av Öland

eller Gotland eller särskilt attraktiva delar av fjällvärlden till avgörande del

är en riksangelägenhet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 71

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Det är, uttalar utredningen, nödvändigt att få till stånd en med hänsyn

till det anförda riktig ekonomisk ansvarsfördelning på det sociala naturvårdsområdet

mellan staten och kommunerna. Ökade insatser från statens

sida synes även befogade till följd av att staten iklätt sig det primära ansvaret

för alla åtgärder enligt naturskyddslagen och strandlagen.

Samtidigt framhåller utredningen att tillskapandet av naturområden avflera

skäl, bl. a. statsfinansiella, inte kan ske i obegränsad omfattning. Verksamheten

måste i första hand inriktas på klart påvisade behov, d. v. s. områden

som vid en bedömning av samhällets behov på längre sikt befinns

oundgängliga. Redan en sådan inskränkt målsättning kommer, understryker

utredningen, att ställa mycket stora anspråk på naturvårdspolitiken. I detta

sammanhang erinrar utredningen om att vidsträckta områden av lämplig beskaffenhet

på många håll i landet genom allemansrätten är tillgängliga för

friluftsliv utan att behöva genom särskilda åtgärder från samhällets sida

disponeras för ändamålet.

Vid sidan av säkerställandet av naturområden och åtgärder i övrigt till

skydd för friluftslivet utgör enligt utredningen landskapsvården

ett utomordentligt viktigt arbetsområde för naturvården. Landskapsvård i

vidare bemärkelse är, påpekar utredningen, ett mycket splittrat arbetsområde,

där det saknas en instans som koordinerar alla landskapspåverkande

åtgärder.

Landskapets utseende och karaktär bestäms på ett avgörande sätt av markens

utnyttjande och exploatering. Dessa verksamheter är ur förvaltningssynpunkt

fördelade på ett stort antal myndigheter och organ. En speciell

grupp av åtgärder med vittgående återverkningar i landskapet är de direkta

uttagen av vissa icke reproducerbara naturprodukter, såsom malm, sten,

grus, jord och torv. I det komplex av verksamheter, som tillsammans formar

landskapet, har i gällande rätt endast ett fåtal åtgärder, huvudsakligen

den s. k. täktverksamheten, karaktären av egentliga naturvårdsuppgifter.

Planeringen enligt byggnadslagen syftar visserligen till att klarlägga markens

användning för olika ändamål, men i stort sett har dessa planinstitut

endast använts för att lösa tätbebyggelsens problem. De områden, som därvid

inte varit aktuella för tätbebyggelse, har av olika skäl i stor utsträckning

lämnats åt sitt öde.

Utredningen anför, att det inte har saknats röster för att åtgärder borde

vidtas för att åstadkomma en ökad samordning av den fysiska planeringen.

Bl. a. har riksdagens år 1960 församlade revisorer vid sin behandling av

planväsendets centrala ledning ifrågasatt, om inte tiden var inne för en mera

allomfattande landskapsplanering, inom vilken även naturvården erhöll

sin tillbörliga plats. Det var, uttalade revisorerna, en fråga om gestaltningen

av hela den miljö, i vilken dagens och morgondagens människor har att

leva, verka och finna rekreation. Utredningen instämmer helt i den nyss angivna

målsättningen. Det faller emellertid utanför utredningens kompetens

att utforma en samordnad organisation för alla de skilda verksamheter, som

på ett eller annat sätt medverkar i landskapsplaneringen. Utredningen har i

stället ansett som sin uppgift att söka klarlägga, hur naturvårdsintresset

s. 19 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

19

skall bevakas och tillgodoses i den nuvarande förvaltningsorganisationen.

Härvid har utredningen i allt väsentligt haft att utgå från den ansvarsfördelning

som nu gäller.

Ur nyss anförda synpunkter kan naturvården enligt utredningen på landskapsvårdens

område anses ha dels ett stort antal bevaknings- och samrådsuppgifter,

dels inom ett begränsat men mycket viktigt område en uppgift att

förvalta på eget huvudansvar. I sistnämnda avseende erfordras enligt utredningens

mening en grundlig översyn och samordning av åtgärder för bebyggelsekontrollen,

kontrollen av vissa arbetsföretag, särskilt täkterna och bilskrotningsföretagen,

samt utomhusreklamen.

Utredningen berör härefter vissa rättsliga huvudfrågor, som

uppkommer vid genomförandet av markpolitiska åtgärder på naturvårdens

område. Inledningsvis understryker därvid utredningen betydelsen av att

nalurvårdsåtgärder i största möjliga utsträckning genomförs genom frivilliga

avtal med vederbörande markägare. Naturvården torde ha särskilt intresse

av detta tillvägagångsätt i de fall, då naturvårdsobjektet stannar i den

nuvarande ägarens hand och kanske även under hans vård. Det är då avutomordentlig

betydelse att han kan bli positivt engagerad i projektet. Inte

minst torde sådana lösningar böra eftersträvas för åtskilliga friluftsområden.

Ibland är det emellertid, framhåller utredningen, av olika skäl uteslutet

att uppnå frivilliga avtal. Då får lagens tvångsregler betydelse. Utredningen

fortsätter.

Vid en diskussion av dessa lagreglers utformning bör observeras att vår

moderna lagstiftning på en rad områden innehåller regler av innebörd att det

enskilda markägarintresset i princip skall vika för ett klart dokumenterat

samhällsintresse. Som exempel anförs byggnadslagstiftningen, strandlagen,

väglagstiftningen och expropriationslagstiftningen. I dessa sammanhang behandlas

den viktiga frågan att bereda markägaren full rättvisa i princip som

en ersättningsfråga. Om åtgärder exempelvis för att avsätta naturområden

ur samhällets synpunkt anses lika angelägna som t. ex. en ändamålsenlig

reglering av bebyggelsen finns det ingen anledning att i naturvårdslagstiftningen

bereda markägaren ett större inflytande på besluten än vad som

sker i byggnadslagstiftningen. Det förtjänar emellertid understrykas att

denna tankegång förutsätter att naturvårdsbehovet är klart dokumenterat genom

utredning. Den kan däremot ej tillämpas på löst framkastade projekt,

som inte är förankrade i en allsidig och ansvarsfull bedömning.

I fråga om naturvårdslagstiftningens ersättningsregler anförs i detta sammanhang

följande.

Generellt möter markvärderingsfrågor stora svårigheter och i flertalet

mål i expropriationsdomstolarna uppvisar parternas ståndpunkter mycket

stora skillnader. Åtskilliga av svårigheterna hänger samman med beräkning

av ersättning för mistad glesbebyggelserält. Ett annat huvudproblem

är ersättningen för förhindrad grusläkt. I båda fallen föreligger ringa ledning

i hittills utbildad rättspraxis. Det är uppenbart av stor praktisk betydelse

att ersättningsgrunderna analyseras så långt möjligt.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

En annan ersättningsfråga vid vilken utredningen fäster stor vikt är förenad

med den skada som en exploatör i vissa sammanhang vållar på naturen.

Det har uttalats att det synes naturligt att en verksamhet, som har en negativ

inverkan på landskapet, får tillhandahålla de medel som krävs för att

begränsa nya skadeverkningar eller eliminera äldre sådana. Synpunkten har

i första hand anförts som motiv för en grusavgift. Enligt utredningens uppfattning

förtjänar det närmare undersökas, huruvida inte all exploatering,

som varaktigt förstör för samhället värdefull natur, det må gälla enstaka

objekt eller hela regioner, borde avgiftsbeläggas av samhället i syfte att

möjliggöra kompensation av skadeverkningarna i andra sammanhang. 1

första hand synes en avgiftsbeläggning vara befogad för exploatering som

tillgodoser enskilt vinstintresse eller som medför värdefull naturs överförande

till exklusivt utnyttjande. Mera tveksamt är om principen bör tillämpas

för exploatering i samhällets eget intresse såvida den ej är uppenbart vinstgivande.

Utredningen betraktar frågan som viktig inte enbart därför att den

innebär en ny finansieringsmöjlighet för samhällets naturvårdskostnader

utan även därför att förfarandet skulle medverka till en hänsyn mot naturvärdena,

som kanske eljest ej skulle vara möjlig alt nå.

På grundval av den karakteristik av naturvårdens allmänna karaktär och

huvuduppgifter, som lämnats i det föregående, drar utredningen vissa allmänna

slutsatser om arbetsmetodiken på området. Principiellt bör

naturvården betraktas som ett element i samhällsplaneringen i stort.

Härav följer att naturvårdsarbetet bör grundas på verklig kännedom om

naturens faktiska beskaffenhet. Detta bör ske genom inventering. Vidare

måste en klassificering av naturen i värdefulla och mindre värdefulla element

göras. Utformningen av skyddsobjekt och skyddsåtgärder sker därefter

genom planering. Slutligen följer ett skede av verkställighetsåtgärder,

omfattande förvärv eller annat säkerställande av dispositionen, olika slag

av iordningställande samt utformning av konkreta vård- och förvaltningsprogram.

Verkställighetsskedet rymmer så gott som alltid en förhandlingsuppgift,

men kan även leda till en rad mer eller mindre vittgående rättsliga

åtgärder. Utredningen påpekar, att naturvården sålunda följer det vanliga

schemat för fysisk planering.

I fråga om såväl planering och verkställighetsåtgärder som organisation

och finansiering erfordras enligt utredningens uppfattning en lämplig ansvarsfördelning

på tre nivåer, den centrala, den regionala och den kommunala.

Till belysning härav anförs i betänkandet följande.

Planeringen måste ske i flera steg. Enligt utredningens mening kan man

på naturvårdsområdet inte undvara viss central vägledning eller styrning.

Detta följer redan därav att vissa regioner av landet kräver större uppmärksamhet

än andra. Vid begränsade medelsramar för genomförandet

måste alltid en prioritering ske. Då en riksomfattande översiktlig plan för

verksamheten föreligger, bör det emellertid vara lämpligt att eftersträva

största möjliga handlingsfrihet ute i länen. I fråga om det regionala arbetet

bör emellertid anmärkas, att vissa naturvårdsfrågor inte låter sig innestängas

i det enskilda länet. Som exempel må hänvisas till Göteborgsregionens

reservatbehov, som uppenbarligen redan nu berör tre län. I dylika fall

är en samverkan mellan berörda län och en gemensam behandlingsprocedur

nödvändig. Slutligen är det självklart att naturvårdspolitiken mycket in
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

tiint berör den enskilda kommunen. Inom ett vidsträckt fält är det nödvändigt

att förutsätta ett samförstånd mellan kommunens handlande och regionala

eller riksintressen.

Utredningen berör härefter närmare frågan om planeringsmetodikens

utformning. Enligt utredningens mening talar många skäl för att naturvårdsplaneringen

utformas som en vägledande planering, som får rättsverkningar

först därigenom att den utgör underlag för ett särskilt beslut enligt

en ny naturvårdslag, t. ex. i fråga om avsättande av reservat. Beroende på

omständigheterna kan därför naturvårdsplaneringen antingen ha karaktären

av fristående, informell planering eller utnyttjande av en planering

enligt byggnadslagen, i vilken naturvårdssynpunktema funnit en ur allmän

synpunkt aktuell och rimlig lösning.

Utredningen finner det vidare nödvändigt att vid planeringen beakta

behovet av svntes och erinrar i samband därmed om att i naturvårdsarbetet

bör ingå ett rikhaltigt system av rättsmedel, som medger ett differentierat

och nyanserat åtgärdspVogram. Sålunda bör en naturvårdsplanering om

möjligt behandla avsättandet av reservat, strandskydd och landskapsvårdande

åtgärder såsom täktreglering, kontroll av andra arbetsföretag, behov

av bebyggelselokaliserande åtgärder o. s. v. i ett sammanhang. Först genom

en lämplig samordning av alla dessa åtgärder erhålls en systematisk

naturvård.

Slutligen framhåller utredningen vikten av att alla medborgargrupper

genom folkuppfostran kommer till insikt om den enskilda människans

ansvar vid vistelse i naturen.

Detta ansvar har två särskilt framträdande sidor. Den ena avser hänsynen

mot den levande naturen och måste bygga på vissa fundamentala kunskaper

om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort. Den

andra sidan, som kan förväntas få allt större betydelse, avser hänsynen

mot markägarna och landsbygdens näringsliv över huvud. Om en^ tätortsbo

skall kunna uppträda på ett hänsynsfullt sätt ute i naturen, måste han

veta något om jordbruk och skogsbruk, så att han förstår, vilka åtgärder

från hans sida som kan föranleda skada eller olägenhet.

Här föreligger enligt utredningens mening en folkuppfostraruppgift av

stora dimensioner, till vilken både skolväsendet, åtskilliga fackmyndigheter

samt de stora folkrörelserna bör knytas och där både press, radio och

television bör utnyttjas. En god utgångspunkt finns i de insatser, som redan

nu görs av de ideella organisationerna på naturvårdsområdet.

Yttranden. Till utredningens allmänna riktlinjer för den framtida naturvårdsverksamheten

ansluter sig en överväldigande majoritet av remissinstanserna.

I det följande redovisas endast några av de yttranden, som representerar

denna positiva inställning till synpunkterna i betänkandet. Därutöver

torde få redogöras för de yttranden, där kritik riktas mot utredningens

uppfattning.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 19671

Sålunda biträds utredningens synpunkter i fråga om naturvårdens

grundläggande karaktär och syften på det vetenskapliga och

kulturella området allmänt av remissinstanserna. Riksantikvarieämbetet

finner det ur kulturminnesvårdens synpunkt särskilt glädjande, att man

byter beteckningen naturskydd mot naturvård. Härigenom befästs, framhåller

ämbetet, den nya ståndpunkt, som redovisades redan i 1951 års naturskyddsutredning

och som innebär att det krävs en aktiv insats för att be\ara

vissa landskapsbilder, framförallt kulturlandskapet. Lantmäteristyrelsen

anser det med hänsyn till vad utredningen anfört stå klart att en

väsentlig upprustning av verksamheten inom den kulturella naturvården

är av stor vikt. Styrelsen framhåller särskilt betydelsen av att frågorna angående

inverkan i naturen av det mänskliga handlandet uppmärksammas.

I fråga om vetenskapens uppgifter i sammanhanget anför naturvetenskapliga

forskningsrådet bl. a. följande.

i,Ana^UrS^^S^r*Van^eil1.a var ^ en början inspirerade från vetenskapligt

hall. Motiven var en strävan att rädda vetenskapliga, naturhistoriska dokument

undan förstörelse. Det framhölls att forskningen, framför allt den

framtida, inte fick förlora sitt arbetsmaterial. Genom detta ställningstagande

blev i hög grad vetenskapen en part i målet, som hävdade skyddsmtresset

gentemot andra intressen.

De vetenskapliga kraven på naturskydd kan emellertid numera motiveras

på helt andra sätt. Vi står inför mycket våldsamma förändringar i vår

omgivnmg, orsakade av människan. Det blir då av yttersta vikt att kunna

följa de förändringar av jämvikten i naturen som ‘sker. Detta är möjligt

endast om något av den orörda naturen bevaras. Genom denna syn på de

naturskyddade områdena får de snarast karaktären av framtida förrådskammare,

som exempelvis kan innehålla genetiskt viktigt material för djuroch

växtförädling eller material som kan bli av värde vid biologiska bekämpningar

av parasitangrepp och farsoter.

Även om vetenskapen haft och har intressen att bevaka i samband med

naturskyddet, synes det rådet lika viktigt att undersöka en annan synpunkt.

Det ar den roll som forskningen måste spela i samband med utnvttjandet

av våra naturresurser. Här är det i första hand hela samhällets intresse

att tillse att forskningen blir det instrument, som skall ge material

tor bedömningar och som skall öppna nya vägar.

Liknande synpunkter framförs av tekniska forskningsrådet.

b rågan om den sociala naturvården behandlas av ett mycket stort anta!

remissinstanser, av vilka det stora flertalet, ofta med stort eftertryck, ansluter

sig till utredningens ståndpunkt att denna gren av naturvården är

lika viktig som den kulturella naturvården. Å andra sidan saknas ej kritiska

roster, som hävdar att de sociala synpunkterna ej hör hemma i ifrågavarande

sammanhang. I några remissyttranden berörs särskilt de av utredningen

antydda motsättningarna mellan den sociala naturvårdens intressen

och markägarnas och farhågor av skiftande styrka uttrycks för att dessa

motsättningar kan bli alltför stora för att möjliggöra en effektiv naturvård.

Andra gör gällande att utredningen ej tillräckligt dokumenterat behovet på

detta område och hänvisar till den pågående fritidsutredningen, vars ro
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

sultat enligt deras mening bör avvaktas innan ställning tas i denna fråga.

Vad gäller frågan om samordningen av den kulturella och den sociala

naturvården intas en klart avvisande hållning endast av ett fåtal remissinstanser,

vilka finner motsättningarna dem emellan alltför stora för att

kunna sammanjämkas i en gemensam lag. Sålunda delar kommerskollegium

väl utredningens uppfattning att samhället på lämpligt sätt bör uppmärksamma

och stödja friluftslivet och dess intressen och har ej något att invända

mot att dessa intressen beaktas i naturvårdsarbetet, men kollegium

ifrågasätter samtidigt om de bör beaktas i så stor utsträckning och i de

former som utredningen tänkt sig. Drätselkammaren i Trollhättan ifrågasätter

likaledes om inte den sociala naturvården fordrar särskild lagstiftning

och hänvisar till fritidsutredningen. En liknande ståndpunkt intar aven

länsstyrelsen i Örebro län, som erinrar om att den sociala naturvärden i Norge

behandlas i en särskild friluftslag. Länsstyrelsen anför bl. a. följande.

Betydelsen av den sociala naturvården är självklar. Den bör därför kunna

godtas utan att man identifierar den med den s. k. kulturella naturvården.

Även om dessa två riktningar inom naturvården har mycket gemensamt,

torde det inte kunna förnekas att de har olika syften och att det därför i

många fall kan förekomma motsättningar dem emellan. Särskilt gäller detta

då de olika naturvårdsrilctningarna visar intresse för samma objekt. Det

kan då bli nödvändigt att under ömsesidigt hänsynstagande jämka samman

de olika intressena, men att hävda att skillnad inte finns torde kunna

leda till att den ena riktningen inte tillbörligt beaktar den andras intressen. I

I viss mån liknande uppfattning hyser Sveriges lantbriiksförbund som

hävdar att naturvårdens problem inte är att människor saknar tillgång till

natur utan att problemet uppstår då människor möter naturen och förslitei

denna. Spörsmålet finner inte sin lösning genom att allmänheten mer än nu

garanteras tillgång till naturen. Utredningens förslag torde med andra ord

vara mera ägnat att öka naturskyddets svårigheter än att motverka dem.

Däremot finner förbundet det ovedersägligt att den kulturella och den sociala

naturvården är lika viktiga och höggradigt beroende av varandra. Detta

konstaterande jämte den faktiska svårigheten att balansera dessa två intressen

måste enligt förbundets mening vara utgångspunkten för en realistisk

naturvårdsutredning.

Hovrätten för Västra Sverige, som även kommer in på frågan om motsättningarna

till markägarintresset, anför följande.

Även om såsom utredningen framhållit motsättningen kan framstå som

obefogad och farlig, kan man vid utformningen av en lagstiftning pa området

inte bortse från dess tillvaro. Den som ser den kulturella naturvården

som en huvudsak torde inte alltid hälsa med tillfredsställelse en ökning av

friluftsintresset, som kan leda till slörningar på ömtåliga djurlokaler och utarmning

av växtlivet på känsliga områden samt över huvud taget ar agnad

att motverka det behov, som denna kategori människor anser sig ha a\ ostord

avkoppling i naturen. Känsligheten för ingrepp i landskapsbilden torde också

vara avsevärt större på detta håll. Den stora allmänheten lar a andra sidan

ha svårt att uppskatta sådana inskränkningar i rörelsefriheten som sker

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 11 år 1963

på uteslutande kulturella och estetiska grunder. Såsom utredningen i niånga

sammanhang framhållit, kan vidare motsättningen gentemot markägarintresset

bli särskilt påtaglig i den mån lagstiftningen söker främja den sociala

naturvården; det är framför allt denna motsatsställning, som ger upphov

till de invecklade problemen inom allemansrätten. Att naturvårdspolitiken

på detta sätt måste bygga på värderingar från två skilda utgångspunkter

bidrar i ej ringa mån till att komplicera frågeställningarna.

Hovrätten uttalar emellertid därefter, att utredningen vid lösningen av

detaljproblemen i den föreslagna lagstiftningen synes ha tagit hänsyn till

den berörda svårigheten och i övervägande flertalet fall ha nått fram till en

enligt hovrättens mening rimlig kompromiss mellan de olika strävanden som

här gör sig gällande. Kammarkollegiet finner att tonvikten lagts mera markerat

åt den sociala naturvårdens sida än som varit nödvändigt, men kollegiet

föreställer sig dock att i tillämpningen större balans mellan den sociala

och den vetenskapliga och kulturella naturvården skall uppnås.

Ur den stora mängd remissyttranden i vilka utredningens ståndpunkt till

den sociala naturvården uttryckligen godtas kan endast återges vissa exempel.

Representativt för inställningen hos dessa remissinstanser är länsstyrelsens

i Värmlands län yttrande.

Länsstyrelsen väll för sin del helt ansluta sig till utredningens uppfattning

att någon motsättning mellan den kulturella och den sociala naturvården

inte får finnas. I båda fallen måste naturvårdsarbetet ytterst syfta till

att bevara naturen åt människan. Den naturvårdande verksamheten blir

med denna målsättning en integrerad del av den allmänna samhällsplaneringen

i detta begrepps vidaste mening.

Länsstyrelsen i Stockholms län betonar, att den kulturella och den sociala

naturvården är ömsesidigt beroende av varandra och oftast utgör en

oupplöslig enhet. Länsstyrelsen anför vidare, att skillnaden mellan social

naturvård och kulturell naturvård kan vara av värde som arbetshypotes,

men att ett alltför starkt särskiljande av dessa båda sidor kan vara ett frö

till motsättningar, ägnade att splittra insatserna för ett aktivt naturvårdsarbete.

Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller mera allmänt alt utredningen

Sjort en realistisk bedömning av hur delaktigheten i naturupplevelser

skall kunna vidgas utan att det arv nuvarande generation mottagit skall i

förfuskat skick lämnas över till eftervärlden. Hovrätten över Skåne och Blekinge

ansluter sig till utredningens uttalande att den kulturella naturvården

och den sociala naturvården är lika viktiga ur samhällelig synpunkt. Eu aktiv

naturvård kan enligt hovrättens mening åstadkommas blott om man

samtidigt tillgodoser dessa båda sidor av de naturvårdande strävandena.

Lånt mät eristyrelsen anser det med hänsyn till den ökade fritiden i förening

med bilismens och det allmänna välståndets expansion påkallat att

den sociala naturvården ges en framskjuten plats. Likaså finner domänstyrelsen

det starka understrykandet av naturvårdens sociala karaktär och uppgifter

riktig. Särskilt bör enligt styrelsens mening framhållas naturskyddets

och naturvårdens betydelse inte bara för nutidens människor utan ännu mer

s. 25 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

25

för kommande släkten. Enligt Vetenskapsakademiens mening är det motiverat

att huvudvikten lagts på den sociala naturvården med hänsyn till det

stora behov av ströv- och fritidsområden som under de senaste decennierna

uppstått i samband med längre semester och ökad fritid i övrigt på grund

av den expanderande bilismen. Svenska turistföreningen konstaterar med

stor tillfredsställelse, att utredningen mycket starkt understrukit naturvårdens

sociala aspekter och föreningen delar utredningens uppfattning att rekreationsintresset

måste bli ett väsentligt inslag i samhällets naturvårdspolitik.

Svenska landstingsförbundet finner sammanförandet av den kulturella

och den sociala naturvården riktigt och ägnat att bäst tjäna den påkallade

upprustningen av naturvårdsarbetet.

Utredningens synpunkter i fråga om förvaltningen på naturvårdens

område biträds i allmänhet av remissinstanserna. Några remissinstanser,

exempelvis Distriktsingenjörers förening, anser att de egentliga

naturvårdsuppgifterna begränsats alltför snävt genom hänvisningen

till gällande naturskyddslag i det att vattenvården mer eller mindre ställts

utanför.

Utredningens förslag till riktlinjer för tillskapandet av naturområden

behandlas av åtskilliga remissinstanser. Det stora flertalet

ansluter sig helt eller i allt väsentligt till utredningens mening.

Vad först gäller behovet av naturområden vitsordar flertalet remissinstanser

utredningens uppfattning att ett stort behov föreligger av en komplettering

av det nuvarande beståndet, såväl ur vetenskaplig och kulturell som

social synpunkt. Starkast framhålls detta behov av länsstyrelsen i Stockholms

län, som till en början anför följande.

Den verkställda utredningen och de överväganden och åtgärder som därav

föranleds är av utomordentligt stort intresse just för Stockholms län.

Stor-Stockholms väldiga befolkningsagglomeration skapar nämligen naturvårds-

och friluftsproblem av en storleksordning och svårighetsgrad som

saknar jämförelse i andra län. Stockholms stad har f. n. 800 000 invånare

och Stockholms län 500 000 eller tillsammans 1 300 000. Om inte alla

prognoser slår fel kommer staden och länet att i början på 1070-talet omfatta

1 500 000 invånare och efter ytterligare några år rymma en femtedel

av hela landets befolkning. Naturligt nog söker sig människorna i denna''

koncentrerade befolkning huvudsakligen ut till länet under sin fritid för att

där tillgodose sina behov av rekreation och avkoppling genom friluftsliv,

bil- och båtfärder samt fritidsbosättning. Härtill kommer en ström av fritidsfolk

från tätorter i angränsande län samt turister från när och fjärran.

Särskilt attraktiv för frilidsbefolkningen är länets vidsträckta och enastående

skärgård, som utgör ett av landets viktigaste sammanhängande fritidsområden.

Storstadsbornas fritidsintressen är emellertid också i väsentlig

omfattning inriktade på de ännu tillgängliga naturområdena på länets fastland

liksom på ännu obebyggda partier i tätorternas omgivningar.

Till en belysning av de olika problem, som följer med de angivna förhållandena

i länet anför länsstyrelsen vidare följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

Länets karaktär av mottagningsområde för större delen av Stor-Stockholms

fritidsbefolkning innebär, att riskerna för en förslitning och utnötning

av väsentliga naturvärden är större och allvarligare än på de flesta

andra håll i landet. Likaledes blir intressekonflikterna mellan olika grupper

här starkare än i andra län. Fritidsbefolkningen och de bofasta j^rkesutövarna

i glesbygderna, jordbrukarna och markexploatörerna, de som vill

bygga fritidsstugor och de som vill bevara fria strövområden, båtfolket och

bilisterna, yrkesfiskare och sportfiskare, för att nämna några exempel, konkurrerar

alla hårt om länets mark och natur. Naturvårdens företrädare har

hittills haft svårt att göra sig tillräckligt kraftigt gällande på grund av den

nuvarande lagstiftningens otillräcklighet i förening med myndigheternas

bristande personella och finansiella resurser för en verkligt aktiv naturvårdspolitik.

Inte minst har länsstyrelsen djupt känt bristen härvidlag. Situationen

kompliceras av att länet omfattar Svealands äldsta kulturbygd -—

länet är landets fornminnesrikaste — och inrymmer platser och områden,

som i landets tidigaste historia varit centra och kärnområden för materiell

och andlig odling. Naturvårdsarbetet måste därför i avsevärd mån ta hänsyn

till och samordnas med skyddet och vården av kulturminnena.

Om naturvårdens stora betydelse i länet samt om vikten av snara åtgärder

för att rädda återstående värden — särskilt med tanke på den expanderande

fritidsbebyggelsen — anför länsstyrelsen slutligen bl. a. följande.

Länsstyrelsen tillmäter naturvården en grundläggande betydelse. Det gäller

att bevara de fria vidderna åt dagens och morgondagens människor. Mot

bakgrunden av tätorternas växande befolkning och den gradvis ökade fritiden

framstår naturvårds- och friluftsproblemen som en av framtidens

största politiska frågor i vårt land. Särskilt gäller detta storstadsområdena.

I Stockholms län har dessa problem länge varit aktuella, och länsstyrelsen

har genom inventeringar, utredningar och en därpå grundad planering fått

ett visst underlag för ställningstaganden till löpande ärenden och till avvägningar

mellan bl. a. fritidsbebyggelse, fria strövområden och naturvård. Men

utan ytterligare resurser, vidgade inköps- och ersättningsmöjligheter samt

en förstärkt lagstiftning kommer förutsättningarna för en rationell naturvårdspolitik

i länet att bli ytterst begränsade. Aldrig så väl genomtänkta planer

och avvägningsprinciper blir betydelselösa om erforderliga instrument

och medel för deras genomförande saknas. Om några år kan det vara för

sent att här i länet rädda de öppna friluftsområdena. Länsstyrelsen syftar

särskilt på den snabbt och planlöst fortskridande glesbebyggelsen. Det förhåller

sig tyvärr så, att de områden som är mest angelägna att skydda från

naturvårdssynpunkt, samtidigt är de mest attraktiva för fritidsbebyggelsen.

Länsstyrelsen hoppas därför att statsmakterna snarast måtte besluta om erforderliga

åtgärder i syfte att stärka naturvårdens resurser.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att även de inre delarna av

Småland med dess tillgång på större skogsområden och den rikliga förekomsten

av sjöar synes erbjuda goda möjligheter till naturområden. Länsstyrelsen

anför vidare.

Även om befolkningen i länets orter med hänsyn till att umgänge med naturen

erbjuder sig inom bekvämt räckhåll från boningsorten inte ännu är i

större behov av att särskilda naturområden tillskapas, är det angeläget att

åtgärder vidtas för att för framtiden säkerställa erforderliga områden. Det

s. 27 Kontrollera mot PDF

Kungl. Ma j;is proposition nr 71 år 1963 27

kan nämligen väntas att strömmen av invånare i kringliggande kustlandsdelar

samt av utlänningar, som redan nu söker sommarvistelse i länet, inte

blott ökar utan även utvidgas till att omfatta rekreationssökande under övriga

årstider. Den tilltagande fritidsbebyggelsen och det stora och med varje

år ökade antalet utlänningsförvärv av fritidsfastigheter i länet innebär också

risker för sådan sönderdelning av större sammanhängande områden att dessas

attraktion på fritidsfolket går förlorad.

Länsstyrelsen i Kalmar län understryker, att länet med anledning av dess

stora kust- och skärgårdsområden måste räknas till ett av de viktigaste länen

i naturvårdssammanhang och att dess framtida betydelse kommer att

bli än större. Redan nu besöks t. ex. Öland av över 300 000 turister per år.

Strömmen av rekreationssökande och sommarstugeägare från Norrköpings-,

Linköpings- och t. o. m. ända upp från Katrineholmsregionerna till kustbygden

i Tjust ökas allt mer för varje år. Exploateringsföretag av olika slag har

dessutom de senaste åren börjat intressera sig för länets kustbygd och skärgårdsområden.

Då länet har ovanligt stora förutsättningar att ta emot en

rekreationssökande allmänhet och samtidigt har en vacker och särpräglad

natur, rik på högst skyddsvärda objekt, kommer naturvårdsfrågornas lösning

att under den närmaste framtiden bli en samhällsplaneringsfråga av

största vikt för länet.

För Gotlands vidkommande föreligger enligt överlantmätaren i Gotlands

län knappast behov av naturområden enbart för friluftslivets behov. Varken

den bofasta befolkningen eller sommargästerna lär ha behov av andra strövområden

än sådana som normalt är tillgängliga inom allemansrättens ram.

Däremot kommer det alt bli aktuellt att avsätta områden som företer en

särskilt värdefull landskapsbild eller är av särskild betydelse för kännedom

om landets natur. Sådana områden har enligt gällande naturskyddslag fridlysts

som naturminnen, men ytterligare åtskilliga områden är förtjänta av

motsvarande skydd. Dessa områden kan naturligtvis i många fall få betydelse

även som strövområden men denna betydelse är sekundär.

En utveckling liknande den i Kalmar län väntas av skogsvårdsstyrelsen i

Blekinge län, särskilt såvitt gäller Blekinge läns kustområden men även i

inlandet. Skogsvårdsstyrelsen anför bl. a. följande.

Blekinges invånare är genom skärgården och naturen i övrigt synnerligen

väl lottade i fråga om områden som kan tillfredsställa deras behov av rekreation

och friluftsliv. Skärgården och kustbygden utgör sommartid i detta

hänseende ovärderliga tillgångar. De skogsbetonade, inbjudande och vida

strövområdena inpå städernas och övriga tätorters knutar — Karlskrona

utgör av naturliga orsaker ett undantag — tillgodoser året runt likaså på ett

lyckligt sätt anspråken på »närområden» för friluftsliv.

Länets invånare har tidigare utan nämnvärd konkurrens kunnat utnyttja

de tillgångar hav, skog och insjövatten till övermått bjudit dem. Men landskapet

har under senare år upptäckts; utifrån dras numera hit turister och

friluftsfolk i en ständigt stegrad ström. Den explosionsartade sport- och

sommarstugebebyggelsen utmed kusterna är mest iögonenfallande men en

likartad, mindre överskådlig invasion är under utbredning i inlandet, där

övergivna torp och gårdar i betydande grad övergått i friluftsfolkets ägo

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 19671

och nyuppförda sportstugor numera skymtar fram i snart sagt varje lockande

miljö även i skogarnas inre.

Skogsvårdsstyrelsen finner den antydda utvecklingen i länet ur inånga

synpunkter glädjande och ingalunda förvånande. Landskapet har flerstädes

bevarat den vildmarksprägel och ostördhet som storstadsbon och friluftsälskaren

numera söker för avkoppling och rekreation. Länet får enligt skogsvårdsstyrelsens

mening bereda sig på att bli även ett skånskt naturområde.

Den dag en bro över Öresund blir verklighet kan ett redan visat danskt och

kontinentalt intresse för Blekinge som fritidsområde snabbt och påtagligt

accentueras.

Länsarkitekten i Hallands län understryker särskilt utredningens synpunkt

att säkerställandet av vissa områden, bl. a. delar av västkustens stränder,

till avgörande del är en riksangelägenhet. Vid valet av de skyddsvärda

objekt som i första hand bör säkras bör enligt länsarkitektens mening stor

uppmärksamhet ägnas graden av det tryck som den framträngande fritidsbebyggelsen

och bilturismen utövar. Beträffande hallandskusten synes från

denna synpunkt angeläget att åtgärder snarast vidtas.

En av de remissinstanser som starkast betonar angelägenheten av att naturområden

säkerställs i erforderlig omfattning under de närmaste åren är länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län, som anför bl. a. följande.

Länsstyrelsen har med stigande oro sett utvecklingen i detta län, framför

allt dess kustområden. Bokenäset kan numera betecknas som i det närmaste

fullexploaterat för fritidsbebyggelse och Stångenäset kommer med nuvarande

takt i exploateringen mycket snart att befinna sig i samma läge. Det jobbas

och spekuleras på naturvårdens område i detta län på ett sätt som aldrig

förut. De kommunala myndigheterna är ulsatta för ett mycket kraftigt

tryck från markägare, som vill exploatera sina fastigheter för fritidsbebyggelse,

och det skall ej förtänkas om dessa myndigheter då och då ger vika

och släpper fram bebyggelse på områden som med hänsyn till friluftslivet

eller naturskyddet borde fredas för bebj''ggelse. De senaste ändringarna i

byggnadslagstiftningen, varigenom tillstånd till upprättande av byggnadsplan

överflyttats från länsstyrelserna till vederbörande kommunala myndigheter,

har också försvagat skyddet för fritidsområden mot bebyggelse.

Även om behovet att säkerställa naturområden anses störst i södra och

mellersta Sverige föreligger sådant behov även i norra Sverige. Sålunda anför

exempelvis länsstyrelsen i Norrbottens län följande.

Befolkningen i länets inland söker sig alltmer till tätorterna vid kusten.

Härigenom har kraven på för fritidsbebyggelse lämpade områden ökat i länets

kustområden. Även om länsstyrelsen har möjlighet att genom bebyggelsereglerande

åtgärder minska trycket på stränderna, kommer det troligen

att i framtiden bli nödvändigt att tillgripa en högre skyddsform för att

tillgodose den icke fastighetsägande befolkningens önskemål om tillgång till

bad och rekreation.

I några remissyttranden ifrågasätts, som tidigare nämnts, om det föreligger

ett sådant behov av fritidsområden som utredningen anser. Sveriges lantbruksförbund

förklarar sålunda, att jordbrukets erfarenhet i detta hänseende

inte motsvarar utredningens uppfattning. Förbundet anser, att allemans
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Knngl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

rätten redan på de flesta marker öppnar de möjligheter för allmänheten,

som utredningen vill att den sociala naturvården skall skapa. På denna punkt

vill förbundet stödja utredningen endast i vad gäller speciella behov som

kräver s. k. serviceområden. Liknande uppfattning hyser Näringslivets byggnads

delegation, som anser att avsättningen av sådana områden med hänsyn

till det intensiva utnyttjandet och till att områdena företrädesvis bör förläggas

i närheten av större tätorter lämpligen bör ske enligt byggnadslagen. I

fråga om bilismens betydelse anför delegationen följande.

Delegationen kan inte instämma i utredningens bedömning att behovet av

strövområden för framtiden i avsevärd grad skulle öka till följd av bilismen.

Tvärtom torde motsatsen vara fallet. Den ökade utflyktsfrekvensen

från tätorterna syftar i allmänhet inte till ett kringströvande i naturen utan

inskränker sig i första hand till bilutflykter, varvid raster och även nattuppehåll

görs i tämligen omedelbar anslutning till vägarna. Allmänhetens behov

avser sålunda i första hand marksträngar utmed bilvägar och dylika

strängar blir också föremål för ett allt intensivare utnyttjande, som i många

fall torde medföra större intrång än vad markägarna bör anses skyldiga att

tåla utan ersättning.

Delegationen vitsordar, att brist kan tänkas uppkomma i fråga om lämpliga

badplatser för allmänheten samt skyddade ankar- och förtöjningsplatser

för båtsporten. Enär båda dessa ändamål kan tillgodoses genom det speciella

strandskyddet, finner delegationen något ytterligare rättsmedel härför

inte vara erforderligt. Tillfredsställande resultat i vad gäller tillskapandet

av erforderliga naturområden kan sannolikt åstadkommas med hjälp

av nuvarande lagstiftning, därest naturvårdsmyndigheterna ges i huvudsak

de förstärkta ekonomiska möjligheter som utredningen förutsätter.

En i viss mån liknande uppfattning beträffande utnyttjandet av fritidsområden

har länsstyrelsen i Kristianstads län, som anför.

Man bör hålla i minnet, att de störa friluftsälskande skaror, som vid sommarhalvårets

veckoslut och under semestertiden från tätorter reser ut till

landet, så gott som helt söker sig till bad- och campingplatser, vandrarhem

eller egna fritidsstugor. Ä dessa platser eller inom en snäv omkrets omkring

dessa uppehåller sig de flesta. I det inre av de strövområden, som ofta gränsar

till de nämnda platserna, möter man sällan någon människa.

En annan uppfattning angående bilismens inverkan på behovet av naturområden

hyser Motororganisationernas samarbetsdelegation.

Motorismen har medverkat till en genomgripande omdaning av samhället.

Bilen ger människan möjlighet att utnyttja sin fritid på ett mer varierat

sätt. De i delegationen ingående organisationerna — KAK, Motormännens

riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund — ser det soin

en av sina uppgifter att lära bilägarna hur de på ett givande sätt kan använda

bilen i rekreationssyfte. Då naturen för många utgör den bästa rekreationskällan

ställs stora krav dels på att samhället tillser att lämpliga områden

görs tillgängliga för den stora allmänheten, dels på att en genom sådan

användning uppkommen förslitning av naturområdena begränsas så mycket

som möjligt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Sveriges industriförbund och Sveriges skogsägareförbund finner det nödvändigt

att avvakta resultatet av utredningen angående fritidsområden m. m.

innan behovet av sådana områden och därmed också behovet av en skärpning

av lagstiftningen med säkerhet kan bedömas. Länsstyrelsen i Örebro län

delar utredningens uppfattning om nödvändigheten av tillgång till områden

för allmänhetens friluftsliv. Enligt länsstyrelsens mening är dock utredningens

farhågor för att dylika områden inte skall finnas i tillräcklig utsträckning

överdrivna, i varje fall såvitt gäller stora delar av landet. Länsstyrelsen

väll emellertid inte bestrida, att naturreservat har en funktion att

fylla framför allt i södra och mellersta Sverige.

Utredningens målsättning beträffande den tid inom vilken naturområdena

bör vara säkerställda ifrågasätts i allmänhet inte av remissinstanserna.

Statens fritidsnämnd betonar särskilt den fara som ligger i dröjsmål och föreslår

att naturvårdsmyndigheterna får tillgång till ett instrument, med vilket

den nuvarande marksituationen inom i naturvårdssammanhang ömtåliga

trakter kan »frysas» under den inledande perioden.

Skyddet bör ha karaktären av ett partiellt områdesskydd med tyngdpunkten

på bebyggelsekontroll. Nämnden åsyftar ett generellt verkande skydd för

sådana markområden, vilka vid tiden för lagens ikraftträdande över huvud

taget kan tänkas ifrågakomma för ändamålet. Huruvida i det särskilda fallet

ett markområde kan vara tjänligt får bedömas antingen på grundval av

hos länsstyrelsen vid tiden för lagens ikraftträdande redan tillgängligt material

eller, om dylikt material saknas, på grundval av en av länsstyrelsen

vid nämnda tidpunkt företagen översiktlig snabbinventering. Nämnden är

medveten om att spörsmålet rörande den lämpliga avvägningen mellan avsättande

av markområden för småhusbebyggelse och markområden för gemensamt

utnyttjande i rekreationssyfte är föremål för utredning. Men även

för den planering, som i anledning av sistnämnda utredning kan vara befogad

i framtiden, torde status quo när det gäller nuvarande markdispositioner

av intresse för naturvården vara av stor betydelse.

I likhet med utredningen anser remissinstanserna genomgående att det

för att realisera programmet för att säkerställa naturområden

är erforderligt att väsentligt utbygga det statliga stödet

för markpolitiska åtgärder.

Remissinstanserna ansluter sig likaledes i stort sett till utredningens synpunkter

beträffande landskapsvården.

De av utredningen angivna rättsliga huvudfrågorna ägnas

stort intresse av remissinstanserna. Flertalet ansluter sig helt till utredningens

synpunkter härutinnan, men inte så få hyser allvarliga betänkligheter

och några ställer sig helt avvisande till införandet av nya tvångsregler.

Bland de många remissinstanser som biträder utredningens tankegångar

kan nämnas länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som är helt ense med

utredningen att säkerställandet i första hand bör ske genom förhandlingar

och överenskommelser med berörda markägare. Länsstyrelsen uttalar dock

samtidigt att det är absolut nödvändigt att myndigheterna får möjlighet att

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

mot markägarnas bestridande förordna om avsättande av naturreservat, då

det säkerligen i många fall kommer att visa sig omöjligt att på frivillighetens

väg genomföra åtgärden. Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker

också det önskvärda i att naturvårdsåtgärder i största möjliga utsträckning

vidtas med positiv medverkan från markägarnas sida, men förklarar

tillika att i den mån motsättning uppstår ett klart dokumenterat samhällsintresse

måste ta över markägarintresset. Detta gäller även i fråga om

avsättande av områden för friluftslivets behov. Liknande synpunkter anförs

av länsstyrelsen i Stockholms län.

Några remissinstanser framhåller, att det under vissa förutsättningar kan

vara mest lämpligt att naturområden säkerställs genom att samhället förvärvar

dem. Sålunda anser exempelvis lantbruksnämnden i Stockholms län

och lantbruksnämnden i Göteborgs och Bohus län att det kan bli angeläget

att överföra äganderätten till de hårdast anlitade kustområdena i allmän

ägo.

Endast ett mindre antal remissinstanser avvisar helt tanken att naturområden

bör kunna säkerställas mot markägarens vilja. Detta gäller främst

representanter för markägarintresset men även vissa statliga myndigheter.

Sålunda anför exempelvis Sveriges skogsägareförbund följande.

Förbundet hyser den bestämda uppfattningen att lösningarna av naturvårdsfrågorna

bör och måste sökas i samförstånd med ägarna av den mark,

som friluftsfolket i allt större skaror utnyttjar. Ty — som utredningen även

antytt — utan ett i möjligaste mån friktionsfritt samarbete med markägarna

torde en tillfredsställande planering på lång sikt av naturvårdens många

problem ej kunna tillfredsställande genomföras. Ett gott förhållande mellan

markägarna och friluftsfolket utgör med andra ord en av de viktigaste hörnstenarna

vid uppbyggnaden av ett ändamålsenligt naturvårdsinstitut.

Av naturvårdssynpunkter betingade ingrepp i den privata äganderätten

bör enligt förbundets åsikt genomgående regleras genom frivilliga avtal och

ej under expropriationshot. I anknytning härtill föreslår förbundet, att lämpliga

kronomarker i största möjliga utsträckning tas i anspråk särskilt när

det gäller s. k. fjärrområden.

Överlantmätaren i Kristianstads län finner det principiellt otillfredsställande,

att ett markområde kan undandras ägarens inflytande utan att han

fått göra sin mening hörd. överlantmätaren anser att något skydd för markägaren

bör konstrueras. Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län anser att mycket

starka skäl för fredning erfordras för att det skall kunna anses försvarligt

att i fråga om mera betydande områden genomdriva den mot ägarens

vilja.

Utredningens synpunkter i fråga om arbetsmetodiken på naturvårdens

område biträds i allmänhet av remissinstanserna. Byggnadsstyrelsen

framhåller emellertid, att genomförandet av ett så tidsmässigt komprimerat

program som utredningen föreslagit otvivelaktigt kommer att medföra

svårigheter att synkronisera arbetet med samhällsplaneringen i övrigt.

Oberoende av formen är det emellertid enligt styrelsens mening givet att

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

planeringen måste följa gemensamma allmänna riktlinjer och att resultaten

på längre sikt måste kunna samstämmas. En samordning på ändamålsenligt

sätt av naturvårdsarbetet med planväsendets uppgifter ter sig ofrånkomlig
Slutligen

understryks i åtskilliga remissyttranden vikten av att alla medborgargrupper

kommer till insikt om den enskilda människans

ansvar d naturen. Sålunda anför exempelvis lantbruksstyrelsen bl. a. följande.

För att man skall kunna nå de resultat som åsyftas med naturvården torde

det vara en grundförutsättning att den stora allmänheten, som i ständigt

ökad utsträckning utnyttjar naturen för rekreationsändamål, redan från

barndoms- och ungdomsåren lär sig umgås med naturen på rätt sätt. Sådan

undervisning bör därför bedrivas i såväl grundskolan som yrkesskolorna

och då självfallet även i jordbrukets yrkesskolor, vars elever i sin framtida

verksamhet kommer att få speciellt rika tillfällen till aktiv naturvård. Lantbruksstyrelsen

är såsom tillsynsmyndighet beredd att medverka till utvidgning

av naturvårdsundervisningen vid dessa skolor.

Även i den rådgivnings- och upplysningsverksamhet som bedrivs av hushållningssällskapen

och lantbruksnämnderna och i hög grad vänder sig till

markägare bör det vara möjligt att åstadkomma betydande resultat i arbetet

med den aktiva naturvården.

Samma positiva syn på frågan och beredvillighet till medverkan redovisas

genomgående av de statliga myndigheter och organisationer av skilda slag,

som har möjlighet till en insats på detta område, exempelvis skogsvårdsstyrelserna

och Svenska naturskyddsföreningen. V.

V. Reformer rörande lagstiftningen om naturvård

Utredningen. Utredningen, som ej ansett det förenligt med sitt uppdrag

att verkställa en fullständig genomgång av naturvården i speciallagstiftningen,

har begränsat översynen av naturvårdslagstiftningen till naturskyddslagen,

strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagen, vilka inarbetats

i ett av utredningen framlagt förslag till ny naturvårdslag. Därjämte

har utredningen i samordningssyfte funnit anledning föreslå vissa mindre

ändringar i expropriationslagen, lagen om allmänna vägar och byggnadsstadgan.

I det följande torde få lämnas en kortfattad översikt över utredningens

förslag.

Beträffande sammanförandet av naturskyddslagen,

strandlagen och nämnda lagrum i byggnadslagen yttrar

utredningen bl. a.

De resultat, som åstadkoms med tillämpning av de tre lagarna eller lagbestämmelserna,

tjänar alla likartade eller identiska naturvårdsintressen av

social eller kulturell art. Den nuvarande splittringen har skapat tveksamhet

om vilket institut som skall tillämpas i ett konkret fall. En allvarlig olägenhet

i gällande ordning är att de tre lagarna i viktiga avseenden arbetar

med olika formella och materiella villkor för tillämpningen, med olika er
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

sättningsförfaranden och med olika ersättningsmöjligheter. Utredningen har

på grund härav funnit en samordning vara nödvändig för att erhålla en

systematiskt utformad och tillräckligt effektiv ny naturvårdslag. Samordningen

är inte minst påkallad för att möjliggöra en lämplig ekonomisk ansvarsfördelning

på naturvårdens område.

Vid sin granskning av den nuvarande tillgången på naturområden

har utredningen funnit att den gällande lagstiftningens intentioner i praktiken

omsatts på ett föga systematiskt sätt. Det finns sålunda inte något

strängt samband mellan ett områdes rubricering enligt gällande lagstiftning,

områdets fysiska beskaffenhet och huvudmotivet för dess skydd. Detta

anser utredningen delvis förklaras av att villkoren för bildande av exempelvis

naturminne och naturpark är så olika utformade och att man i praktiken,

med bortseende från syftet med fridlysningen, tvingats begagna det

institut, som över huvud varit möjligt att tillämpa. Utredningen fortsätter.

Den grundläggande synpunkt utredningen vill anlägga i denna fråga är

alt det i praktiken i regel inte är möjligt och heller inte önskvärt att söka

upprätthålla en sträng gräns mellan kulturella och sociala markdispositioner.

En annan synpunkt är att det uppenbarligen inte kan stämma överens

med tidens krav att det skall vara förenat med större svårigheter att tillgodose

sociala intressen i detta sammanhang än kulturella. Det torde enligt

utredningens uppfattning inte finnas någon viktigare fråga för dagen i naturvårdslagstiftningen

än att undanröja anledningarna till naturparksinstitutets

ineffektivitet.

Efter övervägande av frågan vilka institut som mot denna bakgrund kan

vara behövliga i naturvårdslagen anför utredningen vidare.

Utredningen har slutligen stannat för att föreslå att man söker upprätthålla

en någorlunda klar gräns mellan naturområden och naturföremål. För

den senare kategorien vill utredningen reservera termen naturminne. Inom

områdeskategorien anser utredningen det önskvärt att liksom nu uppehålla

två olika skyddsnivåer. Den högre skyddsnivån bör då representeras av

nationalparken. Till denna kategori bör, liksom nu i regel är fallet, hänföras

objekt av framträdande riksintresse. Dessa bör liksom f. n. säkerställas

dels genom att kronan äger och förvaltar dem, dels genom att avsättande,

ändring eller upphävande beslutas av Kungl. Maj:t och riksdagen. För alla

övriga naturområden, som bör säkerställas för framtiden, föreslår utredningen

beteckningen naturreservat.

Termen naturreservat begagnar utredningen alltså som en sammanfattande

beteckning på områden av den lägre skyddsnivån. De skall kunna tillskapas

på antingen kulturella eller sociala grunder och helst båda i förening. Utredningen

har eftersträvat att göra institutet så smidigt och elastiskt som möjligt.

I stor utsträckning hör naturreservaten kunna vara områden i enskild

ägo, där ett normalt jordbruk, skogsbruk eller fiske upprätthålls men där

vissa inskränkningar rörande markutnyttjandet vidtagits i syfte att för framtiden

bibehålla områdenas väsentliga värden ur naturvårdssynpunkt.

Utredningen understryker att även naturminne föreslås omfatta det för

naturföremålet erforderliga skyddsområdet och alltså formellt får karaktären

av ett områdesskydd. Trots detta är det i regel väsentligt annan utgångspunkt

för skyddsåtgärden vid bildande av naturminne än vid bildande

;t Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 71

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Kurtgl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

av naturreservat. Gränsen mellan naturreservat och naturminne kan dock

aldrig göras helt skarp. Om ett större antal värdefulla naturföremål ligger

i närheten av varandra, torde det ofta vara praktiskt att innesluta dem i ett

naturreservat.

Enligt lagförslaget skall som naturreservat kunna avsättas område som på

grund av naturens eller kulturmiljöns beskaffenhet företer en särskilt värdefull

landskapsbild eller som är av särskild betydelse för kännedomen om

landets natur eller för friluftslivet. Beslut om avsättande till naturreservat

meddelas av länsstyrelsen, som därvid skall ange grunden för avsättandet

och meddela de särskilda föreskrifter beträffande naturreservatets vård och

förvaltning eller i övrigt som finns erforderliga för att trygga ändamålet

med reservatet. Kungl. Maj :t skall äga förordna att vården och förvaltningen

helt eller delvis skall omhänderhas av myndighet. Då fråga väckts om avsättande

av naturreservat, skall länsstyrelsen — i likhet med vad f. n. gäller

vid fridlysning — kunna för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att

beträffande det berörda området vidta åtgärd som strider mot naturreservatets

syfte. Förbudet kan förlängas med högst tre år. Undantag från bestämmelser

som meddelats vid avsättande av naturreservat kan då särskilda

skäl föranleder därtill medges av länsstyrelsen, som också i vissa

angivna fall kan upphäva eller jämka beslut om avsättande av naturreservat.

Institutet naturreservat, som enligt utredningens bedömning i framtiden

bör komma till användning i ett mycket stort antal fall, ersätter sålunda

såväl naturpark som i vissa hänseenden även naturminne enligt gällande

rätt. Termen fridlysning har ansetts mindre lämplig då den ger intryck av

att fråga är om område som ej får beträdas, medan syftet ofta är det motsatta.

Jämfört med naturparksinstitutet innebär utredningens förslag den

skärpningen att villkoret om ägarens samtycke borttagits, liksom också det

alternativa villkoret att området blivit i fastställd plan enligt byggnadslagen

avsatt för det avsedda ändamålet. Utredningen anser det orimligt att för

de sociala naturvårdssträvandena uppehålla specialvillkor som inte finns för

de kulturella eftersom de två syftena i praktiken ofta sammanfaller. Utredningen

betonar dock att man vid bildande av naturreservat alltid i första

hand skall eftersträva frivilliga överenskommelser med markägarna.

I det stora flertalet fall, där bildande av naturreservat aktualiseras, kommer

enligt utredningens mening inte att finnas behov av expropriation.

Möjlighet till expropriation anser utredningen dock kunna vara av betydelse

i undantagsfall, där bestämmelserna för områdets utnyttjande och vård

måste bli så ingripande, att endast ett mycket begränsat utrymme blir kvar

tör markägarens förfogande, samt förhandlingar om förvärv av området

ej lett till resultat. Utredningen har därför föreslagit att nuvarande bestämmelser

om expropriation för att bevara område som nationalpark eller naturminne

utvidgas till att omfatta även naturreservat.

Om utredningens förslag genomförs, förordar utredningen att alla nu

befintliga skyddsobjekt genomgås samt att efter utgallring de kvarvarande

uppsorteras och omklassificeras till de nya instituten. Enligt utredning
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

ens mening bör åtgärder också vidtas för att omföra de nuvarande d omänreservaten

till definitiva skyddsformer enligt den nya lagen. Utredningen

understryker att bland de talrika domänreservaten finns objekt

av sällsynt högt värde.

Utredningens förslag rörande särskilda bestämmelser till skydd för

växt- och djurarter motsvarar naturskyddslagens stadganden i samma

ämne med ett tillägg avseende kommersiell blomplockning. Beträffande

den senare frågan yttrar utredningen.

Vad beträffar förslagen om utvidgning av skyddsmöjligheterna för växtarter

genom införande av förbud mot kommersiell blomplockning finner utredningen

det vara bestyrkt att ett dylikt skyddsbehov uppenbarligen föreligger.

De missförhållanden som framkommit i detta sammanhang är emellertid

lokalt begränsade till vissa tätortsregioner i södra och mellersta delarna

av landet samt till vissa områden längs riksvägarna. Det måste betraktas

som ett klart missbruk av allemansrätten att vissa marker, som nu sker,

plundras på liljekonvaljer, blåsippor, gullvivor och andra vårblommor. För

att förhindra dylik skövling föreslår utredningen att Konungen eller den

myndighet som Konungen bestämmer skall äga att meddela förbud att inom

landet eller del därav för avsalu bortta växt av viss art där den växer vilt

eller del av sådan växt.

Under förslagets bestämmelser till skydd för friluftslivet regleras

främst det särskilda strandskyddet. Erfordras för att åt allmänheten

trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv vid havet, insjö eller

vattendrag kontroll av lokaliseringen av bebyggelse inom visst strandområde,

skall länsstyrelsen äga förordna att bebyggelse inte får företas inom

området utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall innefatta

förbud mot uppförande av helt ny byggnad samt ändring av befintlig byggnad

för ett väsentligen annat ändamål än det vartill byggnaden tidigare varit

använd ävensom grävnings- och andra förberedelsearbeten för dylik bebyggelse.

Förordnande kan omfatta område inom högst 300 m från strandlinjen.

Förbudet skall inte gälla område som ingår i naturreservat, naturminne,

fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. Vidare undantas

sådan för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller den allmänna

samfärdseln erforderlig bebyggelse som ej utgörs av bostadsbyggnad. Stadgandet

motsvarar med mindre avvikelser bestämmelserna i 1 § strandlagen.

Utredningen har vid sin undersökning av det särskilda strandskyddets

nuvarande omfattning och utvecklingstendenser funnit att strandlagen i

stort sett är tillfredsställande och att den skärpning av strandregleringen,

som måste anses nödvändig, i huvudsak är en tillämpningsfråga samt en

organisatorisk och ekonomisk fråga. Utredningen har därför ej funnit anledning

att föreslå några genomgripande ändringar av det särskilda strandskyddets

utformning utan lägger i stället huvudvikten vid att främja en

ökad användning av detta skydd. I anslutning härtill diskuterar utredningen

vissa spörsmål som sammanhänger med strandreglernas innehåll och tilllämpning.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Strandlagens regel om säkerställande av fri passage för allmänheten inom

strandskyddsområde och i dess närhet bibehålls i lagförslaget. Utredningen

anser därjämte att en regel till säkerställande av fri passage fyller en viktig

uppgift även på andra platser som är av väsentlig betydelse för friluftslivet.

En regel om stängselgenombrott med sålunda utvidgat tillämpningsområde

har intagits i lagförslaget.

I lagförslaget intagna särskilda bestämmelser till skydd för landskapsbilden

inleds med ett stadgande om viss bebyggelsekontroll. Erfordras

för skydd av område, som på grund av naturens eller kulturmiljöns

beskaffenhet företer en särskilt värdefull landskapsbild, kontroll av lokaliseringen

av bebyggelse inom området, skall länsstyrelsen kunna förordna

att byggnad inte må uppföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

Beträffande område, som ingår i naturreservat eller naturminne eller i fastställd

generalplan, stadsplan eller byggnadsplan, liksom för bebyggelse, som

erfordras för försvaret m. m., föreslås undantagsbestämmelser. Förutom genom

undantagandet av visst slag av bebyggelse skiljer sig det föreslagna

stadgandet i sak från bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen framförallt

därigenom att det ej innefattar möjlighet att kontrollera byggnads

yttre utformning. I den mån det inom känsliga områden kan finnas ett behov

av närmare reglering av bebyggelsens utförande, rekommenderar utredningen

vidgad tillämpning av utomplansbestämmelser.

Som motivering för förslaget i denna del anför utredningen bl. a.

Det väsentliga värdet ur naturvårdssynpunkt av 86 och 122 §§ byggnadslagen

ligger i möjligheten att med stöd av dessa regler åstadkomma en lämplig

lokalisering av glesbebyggelsen till skydd för en känslig landskapsbild.

Då markägare inte får åsamkas avsevärt men utan att ersättning härför utges

och det inte är utsagt vem som i förekommande fall skall betala denna

ersättning, begränsas reglernas tillämplighet i praktiken. Glesbebyggelse har

sålunda inte helt kunnat förbjudas ens inom de känsligaste områden. Vid

övervägande av samordningsfrågan har utredningen funnit det mest övertygande

skälet för en överflyttning av bestämmelserna till naturvårdslagen

vara att bebyggelseregleringen därigenom på ett konsekvent sätt kan förses

med ersättningsbestämmelser. Ersättningsbestämmelserna föreslås bli enhetligt

utformade för hela naturvårdslagen och intagna i en särskild avdelning

av denna. Genom en komplettering på föreslaget sätt kommer de beslutande

myndigheterna att erhålla en starkare ställning och garantier vinnas

för att skyddet av värdefulla partier i landskapet mot störande bebyggelse

i fortsättningen inte skall behöva bli eftersatt.

Lagförslaget upptar vidare bestämmelser avsedda att möjliggöra en effektivare

kontroll ur naturvårdssynpunkt av arbetsföretag i allmänhet,

varmed utredningen förstår arbetsföretag, som avser annat än bebyggelse

eller sådan täktverksamhet för vilken särskilda lagbestämmelser föreslås.

Kan sådant arbetsföretag komma att väsentligt ändra landskapsbilden,

bör enligt förslaget innan företaget utförs samråd ske med länsstyrelsen eller

den länsstyrelsen anvisar. I dylikt fall skall länsstyrelsen kunna vid vite

förelägga företagaren att vidta de åtgärder som, utan att vara oskäligt be
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Kungl. Maj:ts proposition nr TI år 1963

tungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada på

landskapsbilden. Finns anledning anta att arbetsföretag inom visst område

skulle komma att varaktigt skada landskapsbilden, föreslås länsstyrelsen få

befogenhet förordna att dylikt företag inte får utföras utan länsstyrelsens

tillstånd. I samband med tillstånd skall länsstyrelsen kunna meddela sådana

föreskrifter rörande företagets utförande att dess skadliga inverkan på landskapsbilden

såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Reglerna föreslås inte

bli tillämpliga beträffande områden inom stadsplan eller byggnadsplan. Ej

heller skall reglerna tillämpas beträffande företag, vars tillåtlighet med hänsyn

till dess inverkan på naturen skall prövas i särskild ordning.

Utredningen anser att de förhoppningar, som på sin tid knöts till naturskyddslagens

motsvarande regler, inte blivit helt infriade, i varje fall ej beträffande

flertalet mindre arbetsföretag. Utredningen har emellertid funnit

det orealistiskt att förorda införande av en generell koncessionsplikt

för alla ifrågavarande företag. I stället har utredningen valt att föreslå vissa

partiella reformer i lagstiftningen för att komma till rätta med de allvarligaste

formerna av arbetsföretag och för att skydda vissa speciellt känsliga

landskapspartier. Beträffande den i sistnämnda hänseende föreslagna regeln

om möjlighet att förordna om tillståndsskyldighet rörande visst eller vissa

slag av arbetsföretag inom bestämda områden yttrar utredningen.

Den föreslagna regeln bör tillämpas på sådant sätt att avsevärt men för

enskilda på grund av vägrat tillstånd till företag eller särskilt betungande

föreskrifter rörande företags utförande av beskaffenhet att föranleda ersättningsskyldighet

för det allmänna normalt inte uppkommer. Naturvårdssynpunkterna

torde i allmänhet kunna tillgodoses genom måttliga justeringar

i ett företags lokalisering eller utförande. Genom att det överlämnas till

länsstyrelserna att avgöra omfattningen av skyddet såväl beträffande arbetsföretagens

art som skyddsområdets utsträckning underlättas en anpassning

till de regionala förhållandena och till den framtida utvecklingen. Härvid

har utredningen bl. a. haft i åtanke de på vissa håll vanligt förekommande

bilskrotupplagen.

Redan nu finns ganska vittgående möjligheter enligt såväl byggnadsstadgan

som gällande naturskyddslag att neutralisera de ogynnsamma verkningarna

i landskapet av bilskrotupplagen. Vad som härutöver främst erfordras

torde vara en kontroll alt nyetableringen av bilskrotningsföretagen

inte sker på ett olämpligt sätt. Utredningen har övervägt möjligheterna att

införa ett generellt tillståndstvång för all nyetablering av dessa företag men

funnit en sådan åtgärd alltför vittgående. Så länge vi inte här i landet har

en nyetableringskontroll över all bebyggelse eller alla industriföretag, kan

man inte lämpligen införa den för bilskrotupplagen. Däremot innebär utredningens

förslag om arbetsföretag i allmänhet en möjlighet för länsstyrelsen

att inom vissa områden, där omsorgen om landskapsbilden är speciellt

viktig, förbehålla sig kontrollen över vissa arbetsföretag och alltså

även bilskrotupplagen. Vid vägran av tillstånd till arbetsföretag inom sådant

område har utredningen även föreslagit att ersättning i vissa fall skal!

kunna utgå. Härigenom anser sig utredningen ha tillskapat rimliga möjligheter

för myndigheterna att såväl allmänt begränsa dessa företags skadliga

verkan i landskapsbilden som att i exceptionella fall helt hindra tillkomsten

av nya sådana.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

Ett av utredningens förslag avser införande av tillståndsplikt för alla

täktföretag av någon betydenhet. Sålunda föreslås att täkt av sten,

grus, sand, jord eller torv för annat ändamål än fastighets husbehovsförbrukning

— intill 100 m3 per år — inte får utföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Sådant tillstånd kan göras beroende av att en täktplan av lämplig

omfattning framläggs och att säkerhet ställs för kostnaderna för sådana åtgärder

i syfte att minska företagets inverkan på landskapsbilden som länsstyrelsen

må föreskriva. Från täktregleringen föreslås undantagna samma

planområden enligt byggnadslagen och företag m. m. som enligt förslaget

undantas från reglerna om arbetsföretag i allmänhet.

Utredningen framhåller att det material som ställts till utredningens förfogande

utomordentligt klart visar att täktverksamheten och främst grustäkterna

befinner sig i ett djupt otillfredsställande läge. Anledningen härtill

är främst den allmänna planlöshet som utmärker verksamheten, otillräckliga

personella och ekonomiska resurser hos myndigheterna samt otillräckligt

lagstöd för ingripanden. Som en allmän bakgrund för diskussionen i

frågan anför utredningen.

Gruset utgör en omistlig råvara för åtskilliga verksamheter i samhället,

främst byggnadsindustrin och kommunikationsväsendet. Därför kan det inte

ifrågakomma att införa något slag av reglering av grusbrytningen som

äventyrar näringslivets försörjning. Detta är heller inte nödvändigt, eftersom

landets sammanlagda grustillgångar förslår för ungefär 1 000 års konsumtion.

Huvudproblemet är i stället att förlägga grusbrytningen till platser,

där den gör ringa skada på motstående samhällsintressen och att där

se till att den utförs på skonsammast möjliga sätt. Ur dessa enkla riktlinjer,

varom de flesta är ense, kan omedelbart härledas krav på två olika slag

av planering, nämligen dels en översiktlig med syfte att klassificera grusfyndigheterna

i angelägenhetsgrad efter deras värde ur naturvårds-, kulturvårds-

eller vattenförsörjningssynpunkt, dels en detaljplan, som visar hur

grusbrytningen och återställningsarbetena skall ske i ett fall där grusbrytning

tillåts. Redan på grund härav är det nödvändigt att myndigheterna

bereds möjlighet att i förhand pröva varje tillämnad grustäkt av någon betydelse.

Denna princip har redan införts genom stadgandet om anmälningsplikt

enligt 14 a § tillämpningskungörelsen till naturskyddslagen. Denna

bestämmelse har i praktiken inte fungerat tillfredsställande, bl. "a. beroende

på den korta tid, en månad, som disponeras för utredning av och ställningstagande

till den tillämnade grusbrytningen.

Utredningen har funnit tiden nu vara mogen att införa generell tillståndsplikt

för all grusbrytning av någon betydelse. En sådan åtgärd har även

reservationslöst föreslagits av ansvariga representanter för grusnäringen.

Reformen innebär att nuvarande tillståndsplikt enligt 21 § naturskyddslagen,

som av vissa länsstyrelser börjat tillämpas över stora områden/nu utsträcks

till hela landet.

Enligt utredningens mening bör täkt av sten, sand, jord och torv underkastas

samma generella tillståndsplikt som grusbrytningen. Reträffande

den erforderliga översiktliga täktplaneringen anför utredningen.

Den översiktliga täktplaneringen skall syfta till att klarlägga hur täktverksamheten

skall lokaliseras för att dess negativa verkningar på natur

s. 39 Kontrollera mot PDF

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

och miljö skall bli så begränsade som möjligt. Av denna planering måste

även krävas att den bereder näringslivet tillräckligt stort utrymme för dess

försörjning med nyttigheter, liksom att exploateringsmöjligheterna får en

rimlig lokalisering. Ett självklart inslag i den översiktliga planeringen ar

därför en noggrann inventering av alla pågående större täkter med uppgift

om deras årskapacitet och återstående disponibla tillgångar. I landet finns

i fråga om grus både överskottsregioner och bristområden. Bl. a. på grund

härav måste det förutsättas att den översiktliga grusplaneringen sammanhålls

i stora drag centralt. Det synes därvid lämpligt med ett fortlöpande

samarbete med näringsliv och huvudkonsumenter, exempelvis väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Grusplaneringen berör vidare direkt vissa andra

viktiga samhällsintressen, i första hand kulturminnesvården och vattenförsörjningen.

Det är därför praktiskt och lämpligt att den centrala naturvårdsmyndigheten

vid utarbetandet av råd och anvisningar liksom vid verksamhetens

administration i övrigt nära samverkar med de centrala företrädarna

för nämnda samhällsintressen. Tyngdpunkten i den översiktliga

grusplaneringen kommer dock att ligga regionalt och bör ledas av länsstyrelsen.

En minst lika viktig faktor som den översiktliga planeringen är enligt utredningen

detaljplaneringen eller den s. k. grustäktsplanen. Utredningen anser

denna plan vara av utomordentligt stor betydelse, enär det är genom

densamma som det i princip avgörs hur all framtida täktverksamhet av

någon betydenhet skall ske. Beträffande innehållet av en djdik plan yttrar

utredningen.

Planen skall utvisa grunddragen av terrängförhållanden före och efter

fullbordad täkt jämte befintliga fastighets- och äganderättsförhållanden

samt dessutom innehålla en redogörelse för den materialundersökning, varpå

planen grundar sig, hur motstående allmänna intressen såsom naturvård,

kulturminnesvård, grundvattenskydd och bebyggelse beaktats, under

vilken tid brytningen planeras pågå samt omfattningen av de återställningsarbeten

som avses att utföras såväl under pågående som efter avslutad täkt.

Innehållet i en plan bör i övrigt vara beroende av ärendets allmänna omfattning

och betydelse ur naturvårdssynpunkt. Det kommer säkerligen att

i framtiden även finnas täkter, som är relativt betydelselösa ur allmän synpunkt,

och då bör länsstyrelsen kunna avstå från att påfordra plan eller

nöja sig med en mycket enkel sådan. Utredningen vill starkt understryka nödvändigheten

av att undvika en byråkratisering av grustäktsplaneringen. Det

väsentliga är att stor omsorg nedläggs på de verkligt betydelsefulla ingreppen

i natur och miljö.

Beträffande den täktverksamhet som erfordras i samband med byggandet

av allmänna vägar förordar utredningen att vägmyndigheterna i samråd

med länsstyrelserna verkar för en lämplig lokalisering av täkterna under

arbetets gång. För de enskilda sidotag, som kommer till utförande, anser

utredningen plankravet i princip höra uppehållas. Länsstyrelsens handläggning

av dessa tillståndsfrågor förutsätts bli anpassad efter vad som kan

anses rimligt för vägbyggnadsprogrammet i dess helhet. Liknande tillvägagångssätt

anser utredningen önskvärt även vid byggandet av skogsbilvägar

och andra enskilda vägar.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

I fall, där en grusfyndighet är uppdelad på flera fastigheter med skilda

ägare på sådant sätt att en ur naturvårdssynpunkt godtagbar lösning knappast

kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga ägare,

bör enligt utredningens mening krävas en gemensam plan för hela täktområden

eller den mindre del därav, som ur naturvårdssynpunkt lämpligen

bör kunna exploateras för sig.

I fråga om varaktiga reklam anordningar i landskapet föreslår

utredningen dels en allmän skärpning av nuvarande bestämmelser och dels

en lagteknisk samordning beträffande ansvaret för kontrollen. Utredningen

hävdar med bestämdhet att det, med den allmänna utveckling reklamen

nått, har föga eller ingen betydelse för näringslivet i våra dagar om möjligheten

att sätta upp reklamanordningar i naturen bibehålls eller ej. Med hänsyn

till företeelsens mycket störande inverkan på landskapsbilden anser utredningen

att reklamanordningar i naturen i princip skall vara förbjudna.

Enligt utredningens förslag skall utanför tätort varaktiga reklamanordningar

inte få anbringas utomhus utan länsstyrelsens tillstånd. Från förbudet

undantas skylt på byggnad för upplysning om där bedriven affärsrörelse

eller annan verksamhet, anslagstavla för meddelanden rörande kommunala

angelägenheter m. m.

Under särskilda bestämmelser om uppträdandet i naturen upptar

lagförslaget dels en allmän förhållningsregel att iakttas vid vistelse i

naturen och dels en regel mot nedskräpning i naturen. Enligt sistnämnda

regel — som innefattar en viss skärpning i förhållande till gällande rätt —

äger länsstyrelsen, om nedskräpning eller osnyggande i naturen ägt rum

och därav uppkommit obehag av betydenhet för närboende eller andra eller

fara för skada till person eller egendom, vid vite ålägga den ansvarige att

iordningställa platsen samt vidta erforderliga förebyggande åtgärder för

framtiden.

I detta sammanhang yttrar utredningen i anslutning till diskussionen om

de i naturen kvarlämnade skrotbilarna.

Det allt vanligare förfaringssättet att överge en skrotningsfärdig bil i naturen

måste klart vara att anse som sådan kvalificerad nedskräpning för

vilken här behandlade regler avser att råda bot. Problemet med de övergivna

bilarna är emellertid ingalunda löst med nyssnämnda precisering. Oftast

torde nämligen förhållandena vara sådana att bilens ägare inte kan

uppspåras. Vidare kan svårigheter uppstå vid omhändertagandet av fordonet

på grund av hittegodslagens bestämmelser. Enligt utredningens uppfattning

torde dock här antydda problem komma att bli av mindre omfattning

för att så småningom helt upphöra, därest frågan om kontroll av nedskrotningen

av de avregistrerade fordonen kan lösas tillfredsställande. Rörande

denna fråga hänvisar utredningen till bilskrotningsutredningens kommande

förslag.

Utredningens förslag till ersättningsbestämmelser innebär i

huvudsak en lagteknisk samordning av nuvarande, delvis olikformade ersättningsregler

i naturskyddslagen, strandlagen samt 86 och 122 §§ bygg
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

nadslagen i syfte att erhålla klara och enhetliga bestämmelser på detta område.

De viktigaste avvikelserna i materiellt hänseende från gällande rätt

avser dels reglerna om beaktande av s. k. influensverkan vid bestämmande

av intrångsersättning och dels beräkningen av ersättning i anledning av

vägrat tillstånd till täktverksamhet. I det förra hänseendet föreslås att den

nuvarande regeln i strandlagen, att den nytta en reglerande åtgärd på en del

av en fastighet kan medföra i form av värdestegring på annan del av fastigheten

skall tas i beräkning vid intrångsersättningens fastställande, skall bli

tillämplig även beträffande ersättning vid avsättande av naturreservat eller

naturminne och vid byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Ersättning

i anledning av vägrat täkttillstånd föreslås skola bestämmas med utgångspunkt

från markens värde då den nya lagen träder i kraft. Utredningen

hänvisar här till att principen att mark, som beläggs med inskränkning i

dispositionsrätten, i ersättningsfall skall uppskattas efter realvärdet vid den

tidpunkt då inskränkningen inträdde redan gäller generellt i byggnadslagen

och strandlagen. Utredningens förslag innebär vidare vidgade möjligheter såväl

för enskild markägare som för kronan att påfordra inlösen, om åtgärd enligt

naturvårdslagen medför synnerlig skada i förhållande till värdet av berörd

fastighet eller del därav.

Utredningen har också framlagt riktlinjer för lösandet av vissa a 11 emansrättsliga

frågor. Därvid behandlas särskilt rätten till fri färdsel,

tomtbegreppet, tältning, båtförtöjning och därmed jämställd rastning,

särskilda anläggningar för tältning, bad e. d., parkering av motorfordon å

annans mark, tillgodogörande av naturalster samt behovet av särskilda inskränkningar

i allmänhetens rätt att uppehålla sig å annans mark.

Yttranden. Ett alldeles övervägande flertal bland remissinstanserna godtar

i princip utredningens förslag till ny naturvårdslag såsom ett lämpligt

instrument för en aktiverad naturvårdspolitik. Hit hör exempelvis de hörda

hovrätterna och samtliga länsstyrelser med undantag av en. Åtskilliga remissorgan

inom denna grupp framlägger dock på särskilda punkter förslag

till ändringar i formellt eller materiellt hänseende. Ett mindre antal

remissinstanser avstyrker förslaget helt eller i centrala delar. I det följande

sammanfattas det väsentliga innehållet av remissvaren.

Majoriteten av remissinstanserna ställer sig i huvudsak positiva till utredningens

förslag till samordning av bestämmelserna i naturskyddslagen,

strandlagen samt 86 och 122 §§ bygg
nadslagen.

Sålunda finner exempelvis hovrätterna förslaget vara välmotiverat.

Länsstyrelsen i Blekinge län betonar att genom samordningen vinns

enhetlighet i fråga om villkoren för tillämpningen av lagregler som alla

ytterst har till syfte att utgöra skydd för ur olika synpunkter värdefulla naturområden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker att bestämmelserna

i strandlagen samt 86 och 122 §§ byggnadslagcn med hänsyn

till sitt syfte hör hemma i naturvårdslagstiftningen.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Vissa remissorgan ifrågasätter om inte bestämmelserna i strandlagen och

nämnda paragrafer i byggnadslagen i stället har sin rätta plats i byggnadslagstiftningen.

Byggnadsstyrelsen anför i denna fråga.

Naturvårdsfrågorna, fristående eller kombinerade med fritidsbebyggelsens

problem, är vanliga inslag i översiktsplaneringen, den lokala likaväl som

den regionala. Vid regionplaneringen brukar detta frågekomplex höra till de

allra viktigaste av dem som där behandlas.

I samma mån som fältet för den översiktliga planeringen vidgas — vilket

synes vara en naturlig och ofrånkomlig följd av den allmänna samhällsutvecklingen

-—■ kan det förutsättas att även naturvården i växande omfattning

dras in i samhällsplaneringens intressesfär. Med tanke på dessa förhållanden

kan uppenbarligen åtskilliga skäl åberopas för att behandlingen av

naturvårdsfrågorna, i vart fall i de delar som kan inbegripas i den sociala

naturvården, hade anknutits till byggnadslagstiftningen.

Det finns emellertid även skäl som talar för att samtliga naturvårdsproblem

på det sätt som utredningen föreslagit blir föremål för särskild lagstiftning

och att möjligheter skapas för åtgärder som mera direkt inriktas

på lösandet av dessa problem. Bl. a. den tilltagande fritidsbebyggelsen gör

att behovet av snabbt verkande, effektiva åtgärder för skydd av värdefull

natur är trängande. Erfarenheterna från olika delar av landet visar att fritidsbebyggelsen

är i färd med att ta i anspråk många av våra värdefullaste

och mest attraktiva naturområden, ofta under former som gör det svårt

eller omöjligt för planväsendets nuvarande organ att bringa skeendet under

kontroll på ett tillräckligt tidigt stadium.

Med hänsyn till de brådskande uppgifter som f. n. föreligger på naturvårdens

område anser styrelsen således för sin del att konstruktionen med en

särskild naturvårdslag åtminstone i dagens läge innebär en lämplig lösning.

På längre sikt torde man emellertid få räkna med att det blir anledning att

uppta denna fråga till förnyat övervägande.

På liknande grunder ifrågasätter länsstyrelsen i Värmlands län om inte

bestämmelserna i strandlagen borde inarbetas i byggnadslagstiftningen.

Lantmäteristyrelsen uttalar att strandlagens möjligheter till byggnadsreglering

inom strandområde numera synes ha ingått i det allmänna medvetandet

och att en förbättrad tillämpning av dess bestämmelser inte är i första

hand beroende av en lagändring utan av tillgången på ökade medel för ersättning

till markägare.

Åtskilliga remissinstanser anser att 86 och 122 §§ helt eller delvis bör bibehållas

i byggnadslagen. Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller att byggnadslagstiftningens

bestämmelser om lokalisering av tätbebyggelse samt bebyggelseplanering

över huvud har utformats med tanke på att landskapets

bebyggande är en av de viktigaste formerna för dess planering samt att de

av naturvårdsintresset motiverade stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen

ingår däri som delar av ett organiskt helt. Länsstyrelsen anser därför

att något skäl inte finns att ifrågasätta just dessa bestämmelsers hemortsrätt

i byggförfattningarna. Liknande synpunkter anför bl. a. länsstyrelserna

i Stockholm och Värmlands län.

Det av utredningen föreslagna institutet naturreservat innebär

som nämnts att den sociala naturvården jämställs med den kulturella be
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

43

träffande villkoren för avsättande av naturområden. Förslaget tillstyrks i

denna del av ett övervägande flertal bland remissinstanserna. Som karakteristiskt

för dessa remissorgans inställning kan nämnas länsstyrelsens i

Stockholms län uttalande att allmänintresset måste anses vara så starkt att

ianspråktagande av erforderligt markområde för naturreservat bör kunna

ske utan markägarens samtycke, i sista hand genom expropriation. Även

till utformningen i övrigt av det nya institutet har majoriteten av remissinstanserna

ställt sig positiv. Representativ för denna grupp är överlantmätaren

i Hallands län, som framhåller såsom en stor fördel med lagförslaget

att de särskilda föreskrifter, som skall utfärdas beträffande naturreservats

vård och förvaltning, kan anpassas med hänsyn till vad som erfordras i varje

särskilt fall.

Å andra sidan anför flera remissinstanser starkt kritiska synpunkter. Så

t. ex. anser Sveriges skogsägareförbund att inga egentliga motiv finns för

ett avsteg från naturskyddslagens bestämmelser på ifrågavarande område.

Avsättning av naturreservat bör därför enligt förbundets mening liksom

beträffande naturpark ske med ägarens samtycke. Liknande synpunkter

anför bl. a. överlantmätarna i Kristianstads och Malmöhus län samt skogsvårdsstyrelsen

i Norrbottens län.

Skogs- och lantbruksakademien, länsstyrelsen i Örebro lån, Svenska naturskyddsföreningen

och Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om inte ytterligare

en form av reservat, benämnt friluftsreservat eller liknande, borde

införas, varigenom en klarare gräns skulle nås mellan kulturellt värdefulla

naturreservat å ena och fritidsbetonade sådana å andra sidan. Längst i detta

betraktelsesätt går kommerskollegium, som anser, att inrättande av ett

friluftsområde inte bör betecknas som en naturvårdande åtgärd utan snarare

som en exploatering av naturen, och därför hävdar, att behovet av dylika

områden bör tillgodoses genom annan lagstiftning samt att bestämmelserna

om naturreservat bör överarbetas i överensstämmelse härmed.

Att benämningen naturpark bibehålls förordas bl. a. av skogsvårdsstyrelsen

i Stockholms län, Naturskyddsrådet i Göteborgs och Bohus län samt

Skid- och friluftsfrämjandet.

En precisering i lagen av arten och omfattningen av den inskränkning i

markägares förfoganderätt, som ett beslut om avsättande av naturreservat

kan innebära, anses vara ofrånkomlig bl. a. av lantmäteristyrelsen, Sveriges

industriförbund och Näringslivets byggnadsdelegation, vilka inte finner

det godtagbart att obegränsade befogenheter i ifrågavarande hänseende tillerkänns

länsstyrelsen. Enligt bygnadsstyrelsens mening bör det undersökas

om ej åtminstone i vissa avseenden kan åstadkommas enhetliga föreskrifter,

exempelvis efter mönster av de för hela riket gemensamma utomplansbeslämmelser

som numera införts i byggnadslagstiftningen. Några remissinstanser,

bland dom länsstyrelsen i Stockholms län, hemställer att det klart

utsägs att vid avsättande av naturreservat hänsyn även skall tas till andra

intressen än naturvårdens, t. ex. näringslivets.

Kammarkollegiet finner det böra noga övervägas, huruvida inte befogen
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

heten att besluta om avsättande av naturreservat — i vart fall större sådana

— bör tillkomma Kungl. Maj :t. I fråga om domänverkets skogar anser

domänstyrelsen, att initiativ och avsättande bör ankomma på styrelsen efter

samråd med länsstyrelsen. Denna åsikt delas av kammarkollegiet.

Utredningens förslag om särskilda bestämmelser till skydd för växtoch

djurarter berörs endast i ett fåtal remissyttranden. Betydelsen

av åtgärder mot kommersiell blomplockning understryks allmänt. Några remissorgan

anser att förslaget i detta hänseende bör kompletteras med försälj

ningsförbud eller utvidgas till att omfatta även blomplockning som ej

sker för avsalu.

Av de föreslagna bestämmelserna till skydd för friluftslivet

har reglerna om strandskyddet tilldragit sig den största uppmärksamheten

under remissbehandlingen. De erinringar som gjorts i denna del syftar huvudsakligen

till en skärpning av strandkontrollen i jämförelse med förslaget.

Vissa länsarkitekter vill åstadkomma en samordning med byggnadslagstiftningens

byggnadsbegrepp. Önskemål om prövning av frågan om lokalisering

av bad- och båtbryggor och liknande anläggningar framförs bl. a.

av länsstyrelserna i Stockholms, Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser det önskvärt, att bestämmelser

om kontroll av permanenta campingläger — vilka enligt länsstyrelsens

åsikt kommit att utgöra ett hot mot allemansrätten — intas under

strandskyddsreglerna. Länsstyrelsen i Kronobergs län samt överlantmätarna

i Östergötlands och Blekinge län ifrågasätter, om inte strandkontrollen

bör utvidgas till att omfatta även tomtplatser eller marks ianspråktagande

som tomt. Länsarkitekten i Kronobergs län finner det önskvärt med kontroll

av arrendeupplåtelser inom strandlagsområden, enär dessa upplåtelser

kan utsläcka allemansrätten. Länsstyrelsen i Hallands län önskar i likhet

med några andra remissorgan att strandskyddet, när särskilda omständigheter

föranleder därtill, skall kunna utsträckas till längst 600 m från

stranden. För ett generellt strandskydd med omedelbar verkan efter liknande

principer som i Danmark uttalar sig Södra Älvsborgs läns naturvårdsförbund.

Svenska teknologföreningen menar, att här ifrågavarande skydd

för friluftslivet ej bör begränsas till kuster och stränder utan utsträckas till

andra för den sociala naturvårdens behov viktiga områden. Uppfattningen

delas av Sveriges arkitekters riksförbund.

Sveriges lantbruksförbund finner förslaget att utsträcka strandskyddet till

att avse även bostadsbyggnad för jordbrukets och skogsbrukets behov omotiverat,

enär kringgående av nuvarande bestämmelser i detta hänseende

inte förekommit i den omfattning att de lojala näringsidkarna skall behöva

åläggas inskränkning. Denna uppfattning delas av Sveriges skogsägareföreningars

riksförbund.

Om den föreslagna utvidgningen av reglerna om stängselgenombrytning

till att avse även annat område än stränder har endast ett fåtal remissorgan

s. 45 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

45

uttalat sig särskilt. Hovrätten för Västra Sverige finner utvidgningen välmotiverad

under framhållande, att det utan tvivel förekommer ett behov

av att kunna säkerställa färdselrätten exempelvis i närheten av en vacker

utsikt eller märklig naturformation utan att utvägen att bilda naturreservat

skall behöva tillgripas. Svenska naturskyddsföreningen anser, att bestämmelsen

bör få stor betydelse i preventivt syfte.

Kammarkollegiet anser däremot skälen för en skärpning av nuvarande

bestämmelser om stängselgenombrott ej vara särskilt starka och menar

att frågan bör kunna anstå till en allmän reglering av allemansrätten. Även

överlantmätaren i Västmanlands län framför betänkligheter mot den föreslagna

utvidgningen. Sveriges lantbruksförbund hävdar att erfarenhetsunderlag

saknas som stöder en så betydande utvidgning av allemansrätten

och kräver att ifrågavarande regel under alla förhållanden uppmjukas så,

att föreläggande inte kan meddelas annat än om det visas att invasionsfara

inte föreligger, varvid bevisbördan bör ligga på det allmänna.

I vad avser utredningens förslag till särskilda bestämmelser till skydd

för landskapsbilden har majoriteten av remissinstanserna intet

att erinra mot regeln om bebyggelsekontroll. I denna del framförs dock avvikande

meningar i påfallande stor omfattning.

Sålunda anser ett betydande antal remissinstanser att regeln bör kompletteras

så att länsstyrelsen inom förbudsområde får möjlighet att påverka

även den yttre utformningen av byggnad. I detta hänseende framhåller exempelvis

byggnadsstyrelsen att sådana frågor som en byggnads storlek,

form och färg samt fasad- och takmaterial är utomordentligt betydelsefulla

när det gäller en byggnads inpassande i stads- eller landskapsbilden. Kammarkollegiet

förklarar sig inte kunna tillstyrka, att det materiella innehållet

i 86 och 122 §§ byggnadslagen uttunnas på sätt utredningen föreslår

och hävdar, att även den yttre utformningen av bebyggelsen bör, när det

gäller landskapsbilden, vara föremål för kontroll. Likartade synpunkter

framförs bl. a. av flera länsstyrelser samt vissa länsarkitekter och överlantmätare.

Åtskilliga remissinstanser ifrågasätter den av utredningen anvisade

möjligheten att genom utomplansbestämmelser reglera den yttre utformningen

av byggnad. Byggnadsstyrelsen finner det under alla förhållanden

nödvändigt att i byggnadslagen bibehålla en förbudsmöjlighet av samma

typ som hittills till skydd för område med förefintlig, från historisk

eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyggelse. Uppfattningen delas av

vissa andra remissorgan.

Flera remissinstanser påpekar, att det föreslagna undantaget från byggnadsförbud

för byggnad för försvaret, jordbruket, fisket, skogsskötseln eller

den allmänna samfärdseln innebär en försvagning i förhållande till de

nuvarande bestämmelserna i byggnadslagen. Länsstyrelsen i Värmlands

län framhåller exempelvis att det inte synes försvarligt att byggnadsföretag

för angivna ändamål skall kunna ges snart sagt vilket utseende som helst i

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 år 1963

ur kultursynpunkt känsliga miljöer. Liknande synpunkter anförs bl. a. av

några andra länsstyrelser, byggnadsstyrelsen, hovrätten för Västra Sverige

och vissa länsarkitekter. Sveriges lantbruksförbund anser byggnadsförbud

inte vara motiverat i fråga om bostadsbyggnad och Samernas riksförbund

anför att från byggnadsförbud bör undantas även bebyggelse som erfordras

för renskötseln eller eljest för samernas behov.

Utredningens förslag till vidgade kontrollmöjligheter rörande arbetsföretag

i allmänhet mottas välvilligt av remissinstanserna. En viss

skärpning av samrådsskyldigheten föreslås av vissa myndigheter. Väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, som förutsätter att vägföretag enligt fastställd arbetsplan

ej skall behandlas enligt naturvårdslagen, understryker att vid de

stora vägbyggnadsföretagen nedläggs ett omfattande arbete på den estetiska

utformningen i fråga om såväl inpassningen i landskapet som åtgärder i

anslutning till vägen.

Frågan om kontroll av bilskrotupplag behandlas i flera remissyttranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, att frågan om bilskrotupplagen fått en

lycklig lösning genom införandet av tillståndstvång till arbetsföretag inom

vissa ur landskapssynpunltt känsliga områden. Samma uppfattning har

bl. a. Motororganisationernas samarbetsdelegation. Med påpekande att bilskrotupplagen

har en tendens att förläggas strax intill landets allmänna

vägar framhåller bilskrotningsutredningen att länsstyrelserna kanske skulle

kunna komma till rätta med problemet genom att förklara områdena inom

ett visst antal meter från länets allmänna vägar för sådana områden, inom

vilka tillståndstvång skall äga tillämpning. Vissa remissinstanser, såsom

länsstyrelsen i Kopparbergs lån och överlantmätaren i Jönköpings län, anser

att man bör överväga att införa allmän tillståndsplikt för bilskrotupplag

i naturvårdslagen.

Införandet av generell tillståndsplikt för täktverksamhet i enlighet

med utredningens förslag hälsas i allmänhet med stor tillfredsställelse

av remissinstanserna. Endast i några få fall avstyrks förslaget helt. I åtskilliga

yttranden pekas emellertid på olika negativa konsekvenser och föreslås

lättnader.

Bland dem som ställer sig avvisande märks Riksförbundet Landsbygdens

folk, som särskilt med hänsyn till ersättningsfrågan finner det ytterst

betänkligt om man nu genomför regler, som helt avviker från vad tidigare

gällt. Förbundet yttrar bl. a.

Bestämmelserna till skydd för landskapsbilden inskränker i hög grad

jordägarnas möjligheter att någorlunda fritt disponera över sin egendom.

Redan nu är t. ex. förbud mot täkter av olika slag i väsentlig grad till hinder

för tillgodogörandet av naturtillgångar. Den omständigheten att hittills

framställningar om ersättning i någon större utsträckning inte gjorts får

ej tas såsom bevis för att frågan möjligen inte kan få större omfattning.

Förbundet har sig bekant, att ersättningsfrågor kan komma att aktualiseras

i relativt stor omfattning inom en ej alltför avlägsen framtid.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

il

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner förslaget alltför

vittgående. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter om inte med

hänsyn till bristen på personal för kontrollens utförande det nuvarande anmälningssystemet

bör bibehållas.

En fråga som berörs i flera remissyttranden är täktregleringens konsekvenser

för den täktverksamhet som erfordras i samband med byggandet av

vägar. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar, att följderna av ett allmänt

tillståndstvång för verkets del måste bedömas bli mycket allvarliga

och kan förväntas leda till en väsentlig fördyring av vägbyggandet. Styrelsen

anser att tillståndstvånget ej bör avse sidotag till vägbyggnader och ifrågasätter

om förbudet i vad avser grus- eller sandtag eller stenbrott inte kunde

inskränkas till särskilt angivna områden som bestäms vid en allmän inventering

av täkterna. Vidare föreslår styrelsen att kravet på täktplan begränsas

till sådana täkter som kan beräknas väsentligt förändra landskapsbilden.

Länsstyrelsen i Värmlands län förutsätter, att bestämmelserna om

allmän tillståndsplikt får en sådan avfattning att hinder ej föreligger mot

att t. ex. vägförvaltningen får generella tillstånd på särskilda villkor.

Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund understryker nödvändigheten

av att beakta de praktiska problem som uppstår vid anbudsberäkning

för byggnadsföretag genom att sidotag inte får öppnas utan tillstånd. Med

hänsyn till anbudsförfarandets betydelse finner Svenska byggnadsentreprenörföreningen,

Svenska byggnadsindustriförbundet och Svenska väg- och

vattenbyggarnas arbetsgivareförbund särskilda bestämmelser erforderliga

för materialtäkt som avses komma till användning för vägbyggnad. Vägförvaltningen

i Västmanlands län anser det beträffande vägbyggen på entreprenad

önskvärt att man efter en inventering i anbudsprogram anger från

vilka grusåspartier m. m. material till vägbygge inte får hämtas. En liknande

metod förordas av vägförvaltningen i Hallands län.

Torvströfabrikernas centralförening ifrågasätter, om torv bör omfattas av

tillståndsplikten. Samma uppfattning har hovrätten för Västra Sverige och

vissa överlantmätare.

Frågan om undantag för fastighets husbehovsförbrukning behandlas i åtskilliga

remissyttranden. Flera remissinstanser finner den av utredningen

föreslagna begränsningen till 100 m3 otillfredsställande.

Åtskilliga remissorgan understryker vikten av att täktplan ges en med

hänsyn till topografi och andra förhållanden lämplig omfattning, varvid bestående

fastighetsgränser bör tillmätas underordnad betydelse. Länsarkitekten

i Stockholms län betonar angelägenheten av att undvika spridning

av täkterna till olika delar av samma förekomst, beroende på olika ägares

intressen, och av att verksamheten sammanförs till större, för landskapet

mindre ömtåliga platser. Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och

Norrbottens län anser att behov föreligger av ett tvångsförfarande för bildande

av grussamfälligheter.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningens förslag om generell tillståndsplikt för anbringande av varaktiga

reklamanordningar i naturen mottas genomgående med

tillfredsställelse av remissinstanserna. Endast i ett fåtal fall avstyrks förslaget,

huvudsakligen från branschorganisationernas sida.

Svenska annonsörers förening finner utredningens argumentering ej bärande

och hävdar, att man om nya lagbestämmelser behöver införas — vilket

föreningen starkt ifrågasätter — i första hand bör söka sig fram till en

form av obligatorisk anmälningsplikt. Svenska försäljnings- och reklamförbundet

avstyrker ett generellt tillståndstvång men har intet att erinra

mot obligatorisk tillståndsgivning och i vissa fall förbud beträffande utomhusreklam

i områden som reserverats för att naturen eller ett äldre kulturlandskap

skall vara orört. Föreningen tillstyrker livligt en överarbetning av

nuvarande bestämmelser och tillämpningsföreskrifter, så att de blir mera

enhetliga än vad nu är fallet. Liknande synpunkter anförs av Affischeringsföretagens

förening. Sveriges industriförbund ifrågasätter, liksom Stockholms

handelskammare, om inte det av utredningen avsedda syftet kan nås

genom en effektivare tillämpning av nu gällande bestämmelser.

Åtskilliga remissinstanser föreslår en skärpning av bestämmelserna så att

de även kommer att omfatta tillfällig reklam.

En allmän skärpning av de föreslagna bestämmelserna om uppträdandet

i naturen förordas av Sveriges lantbruksförbund och Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund. Lantbruksförbundet föreslår, att

nedskräpning över huvud förbjuds, överlantmätaren i Örebro län erinrar om

svårigheten att i praktiken beivra nedskräpningen genom att den ansvarige

sällan kan anträffas och föreslår att ett sekundärt ansvar för uppsnyggning

och iordningställande bör åvila det allmänna i de fall, där jordägaren genom

förbud enligt naturvårdslagen hindras att freda sina ägor. Landsfogden

i Gävleborgs län konstaterar, att förevarande bestämmelser utgör ett

lämpligt instrument för att komma till rätta med problemet med de övergivna

bilvraken i sådana fall, där ägaren till desamma kan identifieras.

De sakliga nyheterna i utredningens förslag till ersättningsregler

har föranlett delade meningar bland remissinstanserna. Särskilt gäller detta

regeln att vid vägrat tillstånd till täktverksamhet markens värde vid naturvårdslagens

ikraftträdande skall tas till utgångspunkt vid skadeuppskattningen.

Ett stort antal remissinstanser har upptagit frågan om allemansrätten.

Flertalet anser att utredningens riktlinjer bör bli föremål för vidare

beredning i syfte att åvägabringa lagstiftning i ämnet. Andra ifrågasätter

däremot om lagstiftning är nödvändig eller lämplig. Några remissinstanser

finner att förslaget till naturvårdslag bör vila i avbidan på sådan lagstiftning.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

49

VI. Naturvårdens framtida organisation

Utredningen. Det är enligt utredningens mening riktigast att särskilja

forskningsuppgifter beträffande naturvården från

praktiskt-administrativa förvaltningsuppgifter. Samtidigt understryker utredningen

att detta inte innebär någon undervärdering av forskningens betydelse

utan i första hand är ett erkännande av att forskning och praktiskt

förvaltningsarbete har olika organisatoriska krav.

För att lösa de vetenskapliga uppgifterna på naturvårdens område fordras

enligt utredningens uppfattning utöver den mera allmänna forskningen

en speciell, programbunden forskning som är omedelbart inriktad på naturvårdens

problem. Bland aktuella uppgifter för denna forskning nämner utredningen

grunderna för naturvärdesbedömning och dokumentation i samband

med exploatering, de problem som är förenade med de sällsynta arterna

och de försvinnande miljöerna, studiet av jämvikt och järn viktsförskjutningar

i naturen samt frågor sammanhängande med naturmiljöns inverkan

på människans fysiska tillstånd. Inom den konstruktiva landskapsforskningen

finns även en rad problem, som hittills penetrerats ytterst litet.

För naturforskningen erfordras ett särskilt organ. Eftersom frågan väsentligen

faller utanför utredningens kompetensområde inskränker den sig till

några synpunkter på organets uppbyggnad.

En naturforskningsorganisation kan tänkas uppbyggd på flera olika sätt.

Skäl kan anföras både för att den skall vara fristående och för att den skall

anslutas till en institution vid universitet eller fackhögskola eller ett befintligt

forskningsorgan. För att kunna bereda naturvårdsforskningen en

rimlig start får organet ej göras för litet. Som en minimum i fråga om vetenskapligt

kvalificerad arbetskraft räknar utredningen med förutom föreståndaren

(professor) tre eller fyra högre befattningar, exempelvis laboratorer,

samt ett antal forskningsassistenter. Forskarna bör ha rikligt med

hjälpkrafter i form av institutionspersonal. En personalstat på 15 å 20 personer

utgör en rimlig avvägning i starten. Största vikt bör fästas vid att ge

organet goda kontakter med angränsande forskningsområden och smidiga

arbetsformer. Utredningen håller det inte för osannolikt att ett naturvårdsforskningsorgan

av antydd kapacitet delvis skulle kunna åstadkommas genom

ett effektivare utnyttjande eller en ändrad inriktning av befintliga resurser,

exempelvis inom naturhistoriska riksmuseet.

Utredningen föreslår, att inrättandet av ett målinriktat naturvårdsforskningsorgan

upptas till vidare behandling sedan betänkandet remissbehandlals.

1

1 fråga om nät ur vårdsorganisationens principiella

u p j> b y g g n a d har utredningen funnit att naturvårdsarbetet även i

framtiden bör ha sin tyngdpunkt förlagd regionalt. Länsstyrelsen torde vara

den enda instans i länet, som har möjligheter och kompetens att samordna

naturvårdsarbetet med övrig samhällsplanering. Utredningen anser

därför att länsstyrelsen är självklar som naturvårdsmyndighet i länet.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1963. i saml. Nr 71

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Enligt utredningens mening kan emellertid en rationell naturvårdsorganisation

inte uppnås enbart genom att förstärka länsstyrelsernas resurser

för ändamålet. Härför erfordras även ett centralt naturvårdsorgan. Utan

ett sådant organ är det uteslutet att förverkliga den nya målsättningen på

iiaturvårdsområdet. Vad som främst motiverar inrättandet av ett centralorgan

är behovet av ledning av det egentliga naturvårdsarbetet och av handläggning

av vissa frågor rörande dispositionen av de medel som anvisas för

naturvården samt nödvändigheten av att ett sakkunnigt remissorgan finns

på naturvårdens område. Även naturvårdens bevakande och rådgivande

funktioner i exploateringssammanhang kräver att det finns en auktoritativ

naturvårdsinstans, med vilken centrala myndigheter inom andra förvaltningsområden

kan samråda eller som själv kan ta initiativ.

Utredningen anser vidare, att kommunerna bör inkopplas mer aktivt i

naturvårdsarbetet än vad som nu är fallet. Kommunerna har redan nu

klart formulerade uppgifter berörande naturvården genom sina åligganden

enligt byggnadslagstiftningen och hälsovårdsstadgan och det synes följdriktigt

att deras medansvar kommer till klart uttryck.

Det centrala natur vårdsorganets uppgifter skall i princip

omfatta såväl ledningen av det egentliga naturvårdsarbetet som en bevakande

verksamhet. Vad gäller de uppgifter, som ingår i ledningen av det

egentliga naturvårdsarbetet anförs i betänkandet i huvudsak följande.

Två huvuduppgifter dominerar, nämligen tillskapandet av naturområden

— nationalparker och naturreservat — samt uppbyggandet av en konstruktiv

landskapsvård, i vilken bl. a. täktregleringen ingår som ett viktigt moment.

I fråga om naturområdena erfordras i första hand råd och anvisningar

om deras beskaffenhet och allmänna utformning samt om inventering

och planering för att lokalisera och närmare avgränsa dem. För de

objekt, som är av riksbetydelse, måste förutsättas att centralorganet självt

skaffar sig närmare överblick. Även de bebyggelselokaliserande åtgärder,

som ingår i den nya naturvårdslagen och som svarar mot strandlagen samt

86 och 122 §§ byggnadslagen, fordrar stöd av central vägledning. Täktregleringen

kräver en omedelbar arbetsinsats av mycket stor omfattning. Det

är exempelvis nödvändigt att komplettera de spridda grusinventeringar,

som hittills verkställts, och härur härleda en översiktlig plan för den fortsatta

täktverksamheten. För denna arbetsuppgift behövs oundgängligen sakkunnig

vägledning från centralorganet. Vidare erfordras åtskillig rådgivande

verksamhet för att upprättandet av grustäktsplaner, återställningsarbeten

m. m. skall kunna ske med nödvändig enhetlighet.

En maktpåliggande uppgift för centralorganet blir vidare, framhåller utredningen,

att klarlägga naturvårdens medelsbehov på kortare och längre

sikt, att uppgöra erforderliga finansiella planer för naturvårdsverksamhcten

och att avge anslagsäskanden till Kungl. Maj:t för såväl den löpande

verksamheten som för de större projekt som möjligen kan komma att behöva

särskilt underställas riksdagen. I detta sammanhang understryks i

betänkandet, att verksamheten med nödvändighet måste förutsättas bli inriktad

på de väsentligaste objekten och åtgärderna. Tillgängliga medel kom
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Knngl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

mer med all sannolikhet inte att förslå för alla aktualiserade åtgärder. Under

sådana förhållanden är en av centralorganets viktigaste uppgifter att

åstadkomma en riktig angelägenhetsgradering.

Ytterligare en väsentlig uppgift för centralorganet blir att biträda länsstyrelserna

med större, kvalificerade ärenden.

Enligt utredningens mening kommer verkställigheten av beslut enligt den

nya naturvårdslagen, oavsett om därvid frivilliga avtal ingås med markägarna

eller lagens bestämmelser tillgrips, att aktualisera en mängd juridiska

och ekonomiska problem av delvis ny art. Särskilt erfordras en grundlig

genomarbetning av de ersättningsfall som uppslår vid olika slag av ingripanden.

För att uppnå en enhetlig praxis och rättstillämpning är det

nödvändigt att naturvårdsorganisationen besitter sakkunskap på dessa områden.

Detta gäller särskilt beträffande de ersättningsfrågor som är specifika

för naturvården, exempelvis ersättning för vissa inskränkningar i

markanvändningen eller för hindrad grustäkt. Det är rationellast att i första

hand inom centralorganet finns expertis med angivna uppgifter.

Ehuru naturobjektens vård och förvaltning enligt utredningens uppfattning

i princip bör decentraliseras så djupt som möjligt, behövs även på

detta område vissa centralt givna råd och anvisningar liksom fortlöpande

medelsanvisningar.

Till de angivna uppgifterna kommer slutligen funktionen som sakkunnigt

remissorgan på naturvårdens område.

I fråga om centralorganets bevakande funktioner anförs bl. a. följande i

betänkandet.

Utredningen har konstaterat att den pågående exploateringen av naturen

måste präglas av hänsyn till väsentliga naturvärden. I flera viktiga hänseenden

styrs exploateringen av central planering. Så är exempelvis fallet med

vattenkraftexploateringen, vägbyggandet, anläggandet av skjutfält eller

andra militära övningsområden. Även på jordbrukets, skogsbrukets, vattenvårdens

m. fl. områden utövas genom centrala myndigheter en viss ledning

genom att föreskrifter, råd och anvisningar i olika hänseenden utfärdas.

Genom att det finns en auktoritativ central naturvårdsinstans, med vilken

dessa myndigheter kan samråda eller som själv kan ta initiativ, kan alla dessa

åtgärder påverkas av naturvårdssynpunkter på ett tillräckligt tidigt stadium.

Ett belysande exempel på denna art av naturvårdsarbete är naturvårdsdelegationens

och vattenfallsstyrelsens överenskommelse 1961 om riktlinjer

för vattenkraftutbyggnaden i framtiden.

Med hänsyn till det nära samband som utredningen funnit föreligga mellan

å ena sidan naturvården och å andra sidan jakten och viltvården samt

vattenvården har utredningen övervägt möjligheterna alt samordna verksamheterna.

Då emellertid jaktlagstiftningen samt lagstiftningen och organisationen

på vattenvårdens område är föremål för översyn inom 1949 års jaktutredning

resp. vattenvårdskommittéen har utredningen inte ansett sig ha

möjlighet att framlägga några förslag i dessa ämnen. Utredningen håller

före, att frågan om den administrativa tillsynen på jaktens område lämpligen

bör tas upp till behandling sedan översynen av jaktlagstiftningen verkställts.

Likaså anser utredningen att beträffande vattenvården bör uppmärk
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

sammas möjligheterna alt i framtiden på lämpligt sätt samordna verksamheterna

eller i varje fall underlätta en samverkan mellan dem.

Ett nära samband kommer likaledes, framhåller utredningen, att råda

mellan verksamheten i statens fritidsnämnd och vissa delar av centralorganets

uppgifter. Vid utbyggandet av nationalparker och naturreservat kommer

sålunda att aktualiseras åtskilliga anläggnings- och utrustningsfrågor.

Skäl kan därför anföras för att verksamheterna samordnas. Andra skäl talar

emellertid mot en sådan samordning. Fritidsnämnden sorterar under handelsdepartementet,

som även är huvudman för statens stöd åt turistnäring

och turistpropaganda. Vidare har fritidsnämnden och bör även ha en delvis

annan sammansättning än naturvårdsorganet. Efter överläggning med fritidsnämnden

anser utredningen därför att det nu ej finns anledning att aktualisera

någon samordning av de två organen. I stället bör ett nära samarbete

mellan dem äga rum.

Genom utbyggnaden av nationalparkerna och naturreservaten erhåller fritidsnämnden

underlag för sin investeringspolitik på anläggningssektorn.

Från naturvårdshåll kan knappast göras anspråk på andel i de medel som

fritidsnämnden disponerar. I stället synes det angeläget att avsättningarna

till friluftsfonden ökas så att fritidsnämndens anläggningsverksamhet håller

jämna steg med avsättandet av reservat. För att erhålla en klar gräns mellan

verksamhetsområdena bör friluftsfonden inte tas i anspråk för statens

kostnader på grund av beslut enligt naturvårdslagen.

Som en särskild organisatorisk fråga upptas i betänkandet centralorganets

uppgifter i samband med vattenkraftutbyggnaden. Om de nuvarande

förhållandena på detta område anför utredningen bl. a. följande.

Vattendomstolarnas behov av sakkunskap på naturvårdsområdet hänger

i första hand samman med de svåröverskådliga naturvårdsproblem, som

uppkommer i samband med utbyggnaden av landets vattenkraft. Av grundläggande

betydelse för bevakningen av naturvårdssynpunkter i vattenmål är

reglerna i 2 kap. 3 § andra stycket vattenlagen. Enligt gällande lydelse av

stadgandet skall ett företag ej tillåtas, där genom byggande i vatten förorsakas

sådan bestående ändring av naturförhållandena, varigenom väsentligt

minskad trevnad för närboende eller betydande förlust från naturskyddssynpunkt

är att befara. Vidare erinrar utredningen i detta sammanhang

om den 1961 träffade överenskommelsen mellan naturvårdens representanter

i naturvårdsdelegationen samt vattenfallsstyrelsen om planeringen av

vattenkraftsexploateringen i vissa norrländska nederbördsområden.

Vissa naturundersökningar aktualiseras som förberedelse för vattenmål

rörande mycket omfattande företag. Det ankommer härvid på kammarkollegiet

att efter samråd med vattenrättsdomaren föranstalta om sådan

särskild utredning, som kan anses erforderlig med hänsyn till företagets

planering ur allmänna naturskyddsspunkter.

Vad angår ordningen för den judiciella behandlingen av naturvårdsfrågor

i samband med vattenbyggnadsföretag åligger det kammarkollegiet att vid

vattendomstolen föra talan för att tillvarata viss bygds intressen eller eljest

för bevakande av det allmännas rätt. Kollegiet brukar därvid ofta åberopa

yttranden från Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård

eller Vetenskapsakademien.

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

Utredningen bedömer, att naturundersökningar i samband med vattenkraftutbyggnader

inte är någon för all framtid bestående naturvårdsuppgift.

Det är snarare fråga om en uppgift, som visserligen har stor omfattning under

1960-talet men som därefter kan förväntas snabbt avta. Det bör emellertid

framhållas, tillägger utredningen, att även anläggning av värmekraftverk

och framför allt atomkraftverk kan föranleda bevakningsuppgifter för

naturvårdsorganen.

Vad gäller centralorganets ställning och funktion vid den judiciella behandlingen

av naturvårdsfrågor i samband med vattenbyggnadsföretag föreslår

utredningen, att organet skall kunna åta sig förordnande som sakkunnig

i vattenmål men däremot inte obligatoriskt medverka i mål vari naturvårdsfrågor

berörs på samma sätt som fiskeristyrelsen eller vatteninspektionen.

Som skäl för denna ståndpunkt anför utredningen bl. a. följande.

Centralorganets verksamhet kommer väsentligen att vara inriktad på andra

arbetsuppgifter än naturvårdsfrågor i vattenmål. Dess främsta uppgift

i samband med vattenkraftutbyggnader bör vara att i samråd med andia

myndigheter verka för en översiktlig planering av utnyttjandet av naturtillgångarna

på längre sikt med hänsyn till naturvårdsintresset. I detta hänseende

bör organet ha goda förutsättningar att direkt överta naturvårdsdelegationens

arbete. Vidare är det angeläget att centralorganet bereds tillfälle

att avge yttrande beträffande de mycket stora vattenbyggnadsföretagens

verkningar ur naturvårdssynpunkt. I vad avser detaljplaneringen av åtgärder

i fråga om sådana företag torde däremot naturvårdsintresset i de flesta

fall kunna tillgodoses utan centralorganets medverkan. Härtill kommer att

organet enligt utredningens förslag kommer att delta i samhällsplaneringen

på ett helt annat sätt än fiskeristyrelsen och vatteninspektionen. Med hänsyn

härtill är det önskvärt att centralorganet, i den mån det biträder i vattenmål,

så långt möjligt bereds ställning som ett opartiskt organ, vars verksamhet

inte präglas av ett alltför ensidigt hävdande av naturvårdens intressen.

Önskemålet att trygga viss medverkan från centralorganets sida i fråga

om de mycket stora vattenutbyggnadsföretagen bör enligt utredningens mening

tillgodoses på det sättet att organet övertar kammarkollegiets uppgift

att under förberedelsestadiet föranstalta om sådan särskild utredning, som

kan anses erforderlig med hänsyn till företagets planering ur allmänna naturskyddssynpunkter.

Utredningen framhåller, att förslaget ej innebär någon

ändring i kammarkollegiets uppgift att bevaka naturskyddsintresset i vattenmål.

Utredningen finner det naturligt, att naturvårdsorganet administrerar och

leder det utredningsarbete organet sålunda skall utföra i samband med vattenmål,

och anför vidare.

Vid utförandet av undersökningarna bör hänsyn tas till de önskemål rörande

utredningsmaterialets omfattning och beskaffenhet som kan framställas

från vattendomstolens sida. Centralorganet bör själv svara för de ytterligare

kontakter, exempelvis vetenskapliga, som i det aktuella fallet kan vara

av betydelse.

Det får anses uteslutet att centralorganet med egen personal skulle kun
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

na tillgodose alla uppträdande utredningsbehov. Därför bör för ett aktuellt

ärende sammansättas en för uppgiften lämpad arbetsgrupp av specialister.

Det för en dylik verksamhet bästa organisationsunderlaget anser utredningen

vara att inrätta ett särskilt förslagsanslag, som upptas med formellt belopp

och vars verkliga volym bestäms av de medel, som sökandeparten antingen

på grund av åläggande från vattendomstolen eller genom frivilligt

åtagande ställer till förfogande.

Utredningen förordar att centralorganet ges ställning som självständigt

organ, benämnt statens naturvårdsnämnd. Till denna ståndpunkt har utredningen

kommit efter i huvudsak följande överväganden.

Fördelarna med en anslutning till ett befintligt ämbetsverk kan vara av

två slag. Den primära är att sammanförandet av två närbesläktade verksamheter,

som kräver samma slag av expertis, medger rationellare arbetsfördelning

och ger garantier att dubbelarbete undviks. Ett annat argument

för samordning är att besparingar kan vinnas genom gemensamt utnyttjande

av samma administrativa basapparat. Denna fördel bygger främst på en

lokal samordning och förutsätter inte nödvändigtvis nära relationer i fråga

om arbetsuppgifternas art.

Ett stort antal myndigheter har förts fram som lämpliga eller tänkbara

att vara central naturvårdsmyndighet. De viktigaste är byggnadsstyrelsen,

domänstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

riksantikvarieämbetet och skogsstyrelsen. En del av dessa förslag förutsätter

naturvårdens överflyttning från jordbruksdepartementet till annat departement.

I samband härmed anmärker utredningen, att även om departementstillhörigheten

är en sekundär fråga stora fördelar är förenade med att

naturvårdsfrågor handläggs inom samma departement, som svarar för jordbruk,

skogsbruk, jakt och fiske samt specialhögskolor och forskning inom

dessa områden.

De tekniska anslutningsmöjligheterna hos olika centrala verk bör knappast

tillmätas någon avgörande vikt. Det är i stället myndighetens arbetsuppgifter

och funktioner i stort, som har största betydelsen. Enligt utredningens

mening bör anslutning endast ifrågakomma till myndighet, som redan

nu har en viss funktion inom samhällsplaneringen och som på grund

härav nära samarbetar med länsstyrelser och kommuner. Fästs avgörande

vikt vid dessa förhållanden kan knappast domänstyrelsen, kammarkollegiet

eller riksantikvarieämbetet betraktas som idealiska anslutningsmöjligheter.

Lantbruksstyrelsens och skogsstyrelsens regionala organ har relativt

obetydliga kontakter med länsstyrelser och kommuner. Byggnadsstyrelsens

och lantmäteristyrelsens regionala organ, länsarkitekten och överlantmätaren,

har redan nu karaktär av sakkunnigorgan till länsstyrelsen.

Lantmäteriets lokalförvaltning har slutligen en klar kommunal orientering.

Frågan om anslutningsmöjligheterna försvåras av att flertalet av de myndigheter,

som i sammanhanget är av intresse, kan komma att förändras som

resultat av pågående utredningar. Av allt att döma torde domänverket komma

att övergå till en mera utpräglat affärsmässig driftsform — bildande

av statligt bolag har ifrågasatts. Inom 1960 års jordbruksutredning övervägs

organisatoriska ändringar i verksamheten för jordbrukets och skogsbrukets

rationalisering, som kan komma att beröra såväl skogsstyrelsen

som lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen. En översyn av riksantikvarieämbetets

organisation har nyligen igångsatts. Ännu råder ovisshet om

den vid flera tillfällen aktualiserade översynen av planväsendets organisation.

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

De myndigheter, som med hänsyn till samtliga omständigheter av betydelse

erbjuder de bästa anslutningsmöjligheterna, är enligt utredningens

uppfattning byggnadsstyrelsen med länsarkitektkontoren och lantmateristyrelsen

med sin regionala och lokala organisation. Ingen av de två verksstyrelserna

är emellertid f. n. så utformad att den utan utbyggnad med åtminstone

en ny byrå kan omhänderta ledningen av naturvården. Eftersom

båda styrelserna är enrådighetsverk, skulle särskilda bestämmelser ta meddelas

om handläggningen av naturvårdsärenden. I båda fallen skulle följden

bli att verkschefen skulle utvidga sitt redan maktpåliggande arbetsområde

med ledningen av naturvården. En sådan kombination ar knappast

lämplig vid en tidpunkt då samhällets naturvårdspolitik skall nyorienteras

och intensifieras.

Vidare påpekar utredningen, att det bland olika framlagda förslag även

väckts tanken att naturvårdens centrala funktioner skulle kunna anslutas

till naturvårdsdelegationen. Centralorganet bör emellertid enligt utredningens

uppfattning genom något större antal ledamöter och de intresseområden

de förutsatts företräda ha större representativitet än delegationen. Vidare

bör centralorganet ha en för verksamheten väl utbyggd tjänstemannastab,

medan delegationen härvidlag fått nöja sig med otillfredsställande provisorier.

Utredningen anser att alla möjligheter att åstadkomma besparingar bor

tillvaratas genom att lokalmässigt samordna naturvårdsnämnden med lämplig

myndighet, som kan erbjuda allmänadministrativ service. Slutligen fiamhåller

utredningen, att förutsättningarna i framtiden för att samordna naturvårdsnämnden

med annan central myndighet kan komma att förändras.

Därest exempelvis ett nytt verk för samhällsplanering i vidare bemärkelse

skulle komma att inrättas, anser utredningen att den centrala ledningen av

naturvården bör infogas i detta nya verk.

I fråga om organisationen au statens naturvårdsnämnd uttalar utredningen,

att den vid valet av organisationsform har fäst avgörande vikt vid naturvårdens

behov av god förankring i samhällslivet och kontakt med andra

verksamhetsområden samt förmågan att medverka till ur allmän synpunkt

riktiga avvägningar. Ur dessa synpunkter anser utredningen att en nämnd

eller styrelse är att föredra framför typen enrådighetsverk. Efter övervägande

av olika alternativ har utredningen funnit lämpligast föreslå, att antalet

ledamöter begränsas till fem. Det är önskvärt att bland dem finns representanter

för naturvetenskaplig forskning, folkrörelserna, landsbygdsnäringarna

och kommunerna. Alla ledamöterna bör förordnas av Kungl. Maj:t

för en tid av sex år och utan särskilt nomineringsförfarande. För att uppnå

smidiga arbetsformer bör nämnden i plenum endast avgöra ärenden av stöi - re vikt eller principiell innebörd och det löpande arbetet i huvudsak delegeras

till tjänstemannaplanet. Nämndens chefstjänsteman bör vara överdirektör.

Nämndens personal bör under överdirektören organiseras på tre byråer,

nämligen en kanslibyrå, innehållande juridisk-ekonomisk sakkunskap,

en naturvårdsbyrå, innehållande huvudsakligen naturvetenskaplig expertis,

samt en lnndskapsplaneringsbyrå med väsentligen teknisk sakkunskap.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Nämndens personal bör dimensioneras så att den i väsentlig utsträckning

kan biträda länsstyrelserna med större, kvalificerade ärenden.

Utredningens kalkyler rörande personalbehovet har lett fram till att redan

från början följande tjänster bör inrättas.

Tjänst Lönegrad

1 överdirektör .................................... gp 5

Kanslibyrån

1 byråchef ...................................... Bo j

1 byrådirektör.................................... Ae 27

2 byråsekreterare (varav en kamrerare) ............ Ae 21

1 kansliskrivare .................................. Ae 11

1 kanslibiträde .................................. Ae 7

2 biträden i reglerad befordringsgång .............. Ae 3

Naturvårdsbyrån

1 byråchef ...................................... Bo j

1 byrådirektör.................................... Ae 27

2 byråsekreterare ................................ Ae 21

2 assistenter .................................... Ae 19

2 ritbiträden .............................'' '' ’ ’ ‘ Ae 9

Landskapsplaneringsbyrån

1 byråchef ...................................... Bo 1

1 byrådirektör.................................... Ae 27

2 byråingenjörer......................!!!!!"!"!! Ae 21

2 assistenter .................................... Ae 19

2 ritbiträden ................. a„ q

Som motiv för den föreslagna personalsammansättningen anför utredningen

bl. a. följande.

Personalstaten omfattar 25 befattningshavare, vilket innebär att naturvardsnämnden

blir ett av de minsta centrala verken. Chefstjänstemannen

kan ej garna ges lägre ställning än överdirektör om en skicklig och auktoritativ

kraft skall kunna förvärvas.

Beträffande byråindelningen har utredningen beaktat att till nämnden

maste knytas framstående specialister av olika slag, nämligen juridisk-ekonomisk,

naturvetenskaplig och praktisk-teknisk. Det är enligt utredningens

uppfattning olämpligt att underordna endera av dessa specialister någon av

de andra, enär arbetsledningen då endast blir formell. Vid dimensioneringen

av personalen har utredningen tagit särskild hänsyn till att tjänstemännen

1 avsevärd utsträckning måste företa tjänsteresor för undersökningar

och inspektioner samt överläggningar med länsstyrelser och kommuner. På

grund härav måste inom varje byrå finnas en högt kvalificerad ersättare

tor byråchefen.

Kanslibyrån skall främst svara för den juridiska och administrativa delen

av naturvårdsverksamheten och bl. a. utarbeta råd och anvisningar i rätts^ar

förutsatts att huvuddelen av remissärendena handläggs

pa byrån för att bereda fackbyråerna tid för konstruktivt utvecklingsarbete.

Vidare skall byrån svara för de årliga anslagsäskandena samt den löpande

medelsforvaltningen. En annan viktig uppgift för byrån i samverkan med

tackbyråerna ar att ägna ersättningsfrågorna enligt naturvårdslagen uppmärksamhet

och vidareutveckla ersättningsmetodiken. Byrån skall också

s. 57 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj. ts proposition nr 71 år 1963

57

administrera förekommande naturundersökningar i vattenmål. Inom byrån

finns slutligen nämndens kamrerare, registrator och skrivcentral.

Naturvårdsbgrån skall representera nämndens naturvetenskapliga kompetens

och bl. a. svara för erforderliga vetenskapliga kontakter. Dess huvuduppgift

är dock av praktisk art och består främst i att svara för en riksomfattande,

översiktlig plan för naturvårdsobjekt av olika slag samt riktlinjer

för den fortsatta utbyggnaden. Byrån kommer därvid att behöva nära

samarbeta med länsstyrelser och kommuner. Den bör svara för riksregistret

över naturvårdsobjekt. På byrån kommer att falla ett betydande ansvar

för samverkan med andra centrala organ, exempelvis rörande vattenkraftutbyggnaden.

Till byråns centrala uppgifter hänför utredningen även

att utarbeta råd och anvisningar om nationalparkernas och naturreservatens

vård och förvaltning.

Landskapsplaneringsbyrån skall främst syssla med konstruktivt utvecklingsarbete

samt råd och anvisningar rörande landskapsvården. Under en

följd av år kommer exempelvis den av utredningen föreslagna täktregleringen

att kräva mycket stora insatser från byråns sida bl. a. för att utarbeta

en riksomfattande plan för täktverksamhetens lokalisering i stora drag,

att medverka till att detaljplaneringen av täkterna styrs in på lämpliga banor

samt att återställningsåtgärder vidtas efter rationella och rimliga riktlinjer.

Landskapsplaneringsbyrån kan i fråga om personalens kompetens ges

en huvudsakligen teknisk-ekonomisk inriktning.

I de båda fackbyråerna ingår även högskolepersonal i rekryteringslönegrader.

Anordningen kan på längre sikt erbjuda möjlighet att rekrytera

specialister för tjänstgöring i länen. Assistentbefattningarna på fackbvråerna

är avsedda för personal i ett mellanskikt med lämplig grundutbildning,

exempelvis skogsmästare.

Förutom personal enligt förteckningen måste nämnden ha möjlighet att

tillfälligt anlita särskilda sakkunniga.

Utredningen framhåller beträffande frågan om regionala naturvår

d s o r g a n att det möter vissa svårigheter att organisera naturvårdsarbetet

i länen med hänsyn till att naturvårdssynpunkter bör beaktas i så

många verksamheter. Ansvaret för naturvårdsarbetet i dess helhet kan

emellertid enligt utredningens uppfattning inte läggas annorstädes än i

länsstyrelsen, närmast i dess plansektion. Samtidigt betonar utredningen

att detta inte bör medföra att specialmyndigheter med obestridlig kompetens

inom delar av naturvårdsområdet avskärmas från verksamheten.

Till de viktigaste länsmyndigheterna i detta avseende räknar utredningen

länsarkitekten, överlantmätaren och den lokala lantmäteriorganisationen,

landsantikvarien samt länsjägmästaren med den lokala organisation han

förfogar över. De nämnda fyra organen bör enligt utredningens mening

ha permanenta uppgifter i naturvårdsarbetet. I den mån så inte redan är

fälle!, bör länsstyrelsen kunna påkalla deras medverkan. Uppenbarligen

måste länsstyrelsernas befogenhet att påkalla medverkan från expertorganen

i länet följa vissa närmare riktlinjer. Utredningen utgår från att berörda

centrala verk, d. v. s. byggnadsstyrelsen, lantmäteristyrelsen, skogsstyrelsen

och riksantikvarieämbetet, i samverkan sinsemellan och med naturvårdsnämnden

kommer att utfärda närmare anvisningar i ämnet. Medverkan

bör enligt utredningens uppfattning lämnas utan debitering av kostnader.

Även andra länsorgan har betydelsefulla uppgifter inom naturvården el
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1063

ler berörande denna, exempelvis lantbruksnämnden, hushållningssällskapet,

vägdirektören, distriktsingenjören för vatten och avlopp m. fl. I vissa

län, särskilt Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,

torde över jägmästarna komma att spela en betydande roll för naturvårdsarbetet

med hänsyn till statsskogarnas omfattning där.

Utredningen understryker, att dess förslag innebär att länsstyrelsen

kommer att få betydligt vidgade arbetsuppgifter på naturvårdens område.

Länsstyrelsen skall sålunda svara för huvuddelen av inventerings- och planeringsarbetet,

de flesta beslut enligt den nya naturvårdslagen samt verkställigheten

av besluten ända fram till ordnandet av vård och förvaltning av naturreservaten,

kontrollen av att täktexploateringen följer upprättade planer

o. s. v. Härav följer, framhåller utredningen, att ökade resurser erfordras

i fråga om personal och medel för att länsstyrelserna skall kunna fullfölja

sina åligganden. Det är härvid nödvändigt och rationellt att i första hand

utnyttja den nyss nämnda, redan tillgängliga expertisen i länet. Däremot

anser utredningen det ej tillrådligt att vid länsstyrelserna nu inrätta befattningar

för särskilda naturvårdstjänster, exempelvis naturvårdsintendenter.

Huvudsakliga anledningen härtill är att en befattning som naturvårdsintendent

i länsstyrelse knappast bör tillsättas utan att länsstyrelsen först

haft tillfälle pröva vederbörandes lämplighet för uppgiften. Det finns f. n.

ingen kategori av yngre tjänstemän, ur vilken naturvårdsintendenterna

självklart skulle kunna rekryteras.

Utredningen föreslår i stället att medel anvisas för att länsstyrelserna

skall kunna anlita särskild arbetskraft för förekommande större uppgifter.

Efter någon tid torde tillräcklig erfarenhet ha vunnits rörande kompetenskraven

på de tjänstemän, som bör ställas till länsstyrelsernas förfogande i

naturvårdsarbetet. Därvid bör även prövas om behovet av särskilda naturvårdsintendenter

lämpligen kan samordnas för grupper av län. Väljs en

sådan lösning torde befattningarna böra uppföras på naturvårdsstaten.

Många skäl talar för att denna organisationsfråga löses i samband med den

allmänna översynen av organisationen av samhällsplaneringen.

Anordningen med ett särskilt råd för naturvårdsfrågor i varje län finner

utredningen böra bibehållas. Rådet bör benämnas naturvårdsråd. Härom

anför utredningen vidare.

Rådens sammansättning varierar f. n. avsevärt, från 7 till 18 ledamöter.

En viss normalisering av deras sammansättning torde vara önskvärd. 1

framtiden övergår naturvårdsarbetet mer och mer till expertarbete på tjänstemannaplanet.

Härav följer att rådets väsentligaste uppgifter kommer att

bestå i att delta i diskussionerna om den allmänna målsättningen för naturvården

i länet, att därvid ta initiativ inom hittills försummade områden

samt att avge yttranden i frågor av principiell innebörd. Rådet bör däremot

inte belastas med yttranden i detalj ärenden.

Den värdefullaste egenskapen hos de nuvarande naturskyddsråden ligger

enligt utredningens uppfattning däri, att de bildar ett diskussionsforum för

berörda länstjänstemän och av naturvård särskilt intresserade lekmän eller

specialister. Härigenom får det allmänna medborgarintresset en möjlighet

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 7 i år 1963

att göra sin röst hörd i länsinstansen. Vid utseendet av lekmannarepresentanterna

bör beaktas att såväl tätorterna som landsbygden blir representerade.

Lekmannainslaget bör i övrigt främst bedömas med utgångspunkt

från rent personliga kvalifikationer och inte som en fråga om representation

för vissa lokala föreningar.

Utredningen har tidigare uttalat att fyra länstjänstemän, nämligen länsarkitekten,

överlantmätaren, landsantikvarien och länsjägmästaren, bör

permanent knytas till naturvårdsarbetet i länet. I vissa län gäller detta

även överjägmästaren. På grund härav bör nämnda tjänstemän även ingå i

rådet som ledamöter. Lekmannarepresentationen bör enligt utredningens

uppfattning vara lika stor eller i regel fyra personer. Av dessa bör två representera

tätortsbefolkningen och två landsbygdsnäringarna. Som sekreterare

i rådet bör förordnas lämplig tjänsteman i länsstyrelsen. Det är

enligt utredningens uppfattning en stor fördel om landshövdingen kan åta

sig att vara ordförande i naturvårdsrådet.

Under utredningsarbetet har den åsikten framförts, att länsstyrelsen,

som har att besluta i naturvårdsärenden, bör vara obunden av rådets ställningstaganden.

Utredningen förstår helt skälen till denna synpunkt men

anser inte att principen bör drivas så långt, att gemensamma diskussioner

mellan rådgivande och beslutande instans förhindras.

Utredningen har inte ansett nödvändigt att i författning närmare reglera

naturvårdsrådens sammansättning och arbetsuppgifter. De skiftande förhållandena

i olika län kommer även i framtiden att motivera avsteg från

de angivna riktlinjerna. Naturvårdsnämnden bör få befogenhet att meddela

rådgivande anvisningar i ämnet.

Beträffande kommunernas uppgifter på naturvårdens

område erinrar utredningen om att kommunen intar en mycket undanskymd

plats i gällande naturskyddslagstiftning. I tillämpningskungörelsen

till naturskyddslagen stadgas endast att länsstyrelse, då fråga om fridlysning

av naturpark uppkommer, i den mån så prövas lämpligt skall bereda

närmast berörda kommuner och samhällen tillfälle att yttra sig. Ett liknande

förfarande föreskrivs i samband med förordnande om förbud mot

täkt. I verkligheten gör, framhåller utredningen, kommunerna redan nu en

betydligt aktivare insats på naturvårdsområdet än den som direkt följer

av naturskyddslagen. Detta hänger främst samman med kommunernas ansvar

enligt byggnadslagstiftningen, strandlagen och hälsovårdsstadgan.

Utredningen betonar att de i betänkandet föreslagna allmänna riktlinjerna

för naturvården i framtiden mycket påtagligt framhäver betydelsen av

en aktiv kommunal insats. Detta beror främst på den vikt utredningen tillmätt

den sociala naturvården och landskapsvården. En annan viktig faktor

är att utredningen betraktar naturvården som en integrerande del av samhällsplaneringen

i stort, ett område där kommunen har ett vittgående ansvar.

Slutligen påpekar utredningen att dess förslag till naturvårdslag innehåller

element från annan lagstiftning, där kommunen redan nu har

betydelsefulla uppgifter. Redan på dessa allmänna grunder framstår det

för utredningen som i det närmaste självklart att kommunens ansvar på

naturvårdsområdet bör komma till klart uttryck i naturvårdslagen.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningen övergår därefter till att närmare behandla på vad sätt och

i vilka sammanhang kommunen enligt utredningens mening bör inkopplas

i naturvårdsarbetet.

Enligt förslaget till naturvårdslag ankommer alla beslut enligt lagen på

länsstyrelse eller Kungl. Maj :t. Detta hänger främst samman med det förhållandet

att kronan enligt lagen har det primära ekonomiska ansvaret

för de ersättningar, som kan aktualiseras av besluten. I andra hand motiveras

beslutsnivån av att flertalet viktigare beslut kräver överblick över en

större region. Emellertid skall härav inte dras den slutsatsen att kommunen

saknar inflytande över de beslut som träffas. Sålunda har utredningen förutsatt

att berörda kommuner skall höras före varje viktigare beslut enligt

naturvårdslagen. Uppenbarligen kommer den beslutande myndigheten att

ta den största hänsyn till de lokala önskemålen. Utredningen hyser vidare

den förhoppningen att länsstyrelses beslut enligt naturvårdslagen ofta skall

grunda sig på kommunala initiativ.

Utredningen har förutsatt en ny form av samverkan mellan staten och

kommunerna i praktiskt naturvårdsarbete, nämligen vid avsättandet av

naturreservat. Stat och kommun avses nämligen tillsammans svara för de

kostnader som uppstår gentemot markägarna. Enligt utredningens bedömning

kommer statens bidrag att vara av avgörande betydelse för en aktiv

kommunal insats. Utredningen hyser förhoppningen att kommunerna i

gengäld skall visa sig villiga att överta ansvaret för vård och förvaltning

av dessa objekt.

På strandskyddets och landskapsskyddets områden kommer att föreligga

ett omfattande fält för kommunala insatser. Dessa inskränker sig inte till

medverkan för att få fram underlag för beslut om lämpliga åtgärder utan

det är även önskvärt att kommunerna medverkar vid den fortlöpande kontrollen

av beslutens efterföljd. Kommuner med tillgång till teknisk expertis

bör sålunda kunna åta sig kontroll av att tillåten täktverksamhet följer

upprättade planer. Kommuner bör även kunna åta sig uppgiften att på

naturvårdsmyndighetens bekostnad iordningsställa nedlagda grustäkter i

landskapsvårdande syfte.

Utredningen har särskilt övervägt, vilken kommunal myndighet som lämpligen

skall anförtros uppgifterna i fråga om naturvården. Många av dessa

är nära besläktade med de uppgifter som ankommer på byggnadsnämnd.

Emellertid förekommer även viktiga uppgifter, som rör ekonomi och förvaltning,

och därför närmast hör hemma hos kommunalnämnd eller drätselkammare.

Vidare är att märka att förhållandena måste variera avsevärt

inom olika kommuner. Utredningen har därför ansett, att det bör vara eu

fördel att varje kommun får frihet att anpassa sig till vad som är mest

praktiskt för dess vidkommande. På nu anförda grunder föreslås i betänkandet

att det närmaste inseendet över naturvården inom kommunen utövas

av kommunens styrelse eller av nämnd som fullmäktige bestämmer.

På längre sikt kan det enligt utredningen visa sig möjligt och önskvärt att

vidga kommunernas befogenheter och delegera beslutsfunktioner till dem.

Frågan bör lämpligen övervägas vid den förestående översynen av samhällsplaneringen

och den likaledes aktuella ändrade kommunindelningen.

De ideella naturvårdsorganisationerna har enligt utredningen

i framtiden en stor arbetsuppgift beträffande upplysningsverksam
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

heten på området. I fråga om behovet av sådan verksamhet anför utredningen

i sammandrag följande.

Det ansvar, som vilar på den enskilda människan vid vistelse i naturen,

avser dels hänsynen mot den levande naturen, dels hänsynen mot markägarna

och landsbygdens näringsliv över huvud. Naturvårdsupplysningen

bör därför inte enbart ta sikte på att meddela vissa gi-undläggande kunskaper

om växt- och djurliv och det biologiska sammanhanget i stort utan även

att sprida kännedom om jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske m. m. Vidare

finns ett klart sammanhang mellan naturvård och friluftsliv i allmänhet.

Naturvårdsupplysningen bör sålunda även ta upp frågan om naturens betydelse

för människans fysiska och psykiska hälsa, d. v. s. propagera för naturens

rekreationsvärden.

Det ligger i sakens natur att naturvårdsupplysningen främst bör inriktas

mot tätortsbefolkningen, då det är denna som främst exploaterar naturen.

Det är realistiskt att utgå från att denna stora befolkningsgrupp ännu inte

på långt när har fått insikt och mognad att uppträda i naturen på rätt sätt.

Här föreligger alltså en folkuppfostringsuppgift av stora dimensioner.

Om naturvårdsupplysningen skall kunna nå alla och ge goda resultat,

måste den begagna sig av de effektiva upplysnings- och propagandamedel

som numera finns. Upplysningen bör även ta sikte på att vidareutbilda ungdomsledare,

lärare och fackmän av olika slag, som i sin verksamhet kommer

i kontakt med naturvårdsfrågor. Det är av speciell vikt att i tid bibringa

den uppväxande ungdomen naturvett. Härvidlag kommer naturvården att

vara starkt beroende av en positiv samverkan med allmänna skolväsendet

liksom med de stora ungdomsorganisationerna med inriktning på friluftsliv.

Om de ideella organisationernas särskilda förutsättningar att handha

denna verksamhet samt den därmed sammanhängande anslagsfrågan anför

utredningen vidare.

De effektivaste kanalerna till den vuxna befolkningen torde representeras

av de stora folkrörelserna med olika former av friluftsliv och samhällsfrågor

på sitt program. Bland befintliga organisationer, som sedan lång tid

tillbaka gjort en aktiv insats på området, märks i första hand Svenska naturskyddsföreningen

och Samfundet för hembygdsvård. De kan betraktas

som specialistorgan på området.

De två naturvårdsorganisationerna åtnjuter redan nu visst statligt stöd

för sin verksamhet. Av det under nionde huvudtiteln upptagna anslaget Bidrag

till svenska naturskyddsföreningen m. fl. som för budgetåret 1962/63

uppförts med 150 000 kr. utgår till naturskyddsföreningen 75 000 kr. och

till samfundet 65 000 kr. Sedan en följd av år erhåller naturskyddsföreningen

bidrag även ur jaklvårdsfonden med betydande belopp.

Vad beträffar stödet i framtiden till de ideella organisationerna har utredningen

inte funnit anledning att föreslå några fasta normer. Vid bifall till

utredningens förslag kommer att inledas ett aktivt skede i svensk naturvård,

kännetecknat av kraftigt ökade insatser från samhällets sida. Det är

att förmoda alt denna utveckling även kommer att inverka avsevärt på de

ideella organisationernas uppbyggnad och inriktning. Det tillkommer emellertid

helt organisationerna själva att besluta härom. Under sådana förhållanden

bör nu organisationernas fortsatta utveckling och insatser allmänt

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

tryggas men ställning till det konkreta stödets omfattning tas först sedan

deras anpassning till det nya skedet verkställts.

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att till Naturvård: Bidrag till

naturvårdsupplysning m. m. anvisas 300 000 kr. Utredningen understryker

särskilt att detta belopp längre fram, då upplysningsverksamheten fått fastare

former, kan behöva väsentligt utökas. Anslaget bör fördelas av Kungl.

Maj :t på förslag av statens naturvårdsnämnd efter överläggningar med berörda

organisationer. Utredningen förutsätter att anslaget inte skall användas

för verksamhetsområden inom organisationerna som är eller enligt allmänna

grundsatser bör vara självfinansierande, exempelvis uppdragsverksamhet.

Även andra organisationer än de nyss nämnda bör kunna åtnjuta

stöd ur anslaget för upplysningsverksamhet inom naturvårdsområdet. Utredningen

utgår från att naturskyddsföreningen, liksom hittills, skall erhålla

särskilt bidrag ur jaktvårdsfonden.

I detta sammanhang erinrar utredningen om att för budgetåret 1062/63

även utgår bidrag till Vetenskapsakademien med 10 000 kr. avsett för dess naturskyddskommitté.

Då de funktioner naturskyddskommittén hittills fyllt

övertas av statens naturvårdsnämnd och, i väsentligt utbyggda former, av

ett särskilt målforskningsorgan, synes något vidare understöd åt akademien

inte aktuellt. Om akademien även i fortsättningen vill uppehålla en verksamhet

inom det vetenskapliga naturskyddet bör denna enligt utredningens

mening inrymmas i akademiens ordinarie budget och medel äskas under

ecklesiastikdepartementets huvudtitel.

Utredningen upptar slutligen i detta avsnitt frågan om den nya naturvårdsorganisationens

ikraftträdande. Enligt utredningens

mening bör statens naturvårdsnämnd inrättas skyndsamt och helst ett år

före naturvårdslagens ikraftträdande. Den regionala och lokala naturvårdsorganisationen

bör likaledes inrättas i god tid, minst ett halvt år före samma

tidpunkt. Som skäl härför anför utredningen bl. a. följande.

Vid bifall till utredningens förslag kommer att inledas ett i jämförelse

med nuvarande förhållanden mycket aktivt skede i svensk naturvård. De

ansvariga myndigheterna kommer därför att från början utsättas för mycket

hårda påfrestningar. I detta avseende må särskilt hänvisas till det omfattande

utrednings- och planläggningsarbete, som förutsatts för genomgång av

äldre och tillskapande av nya nationalparker och naturreservat, för en översyn

av strand- och landskapsskyddsområden, för täktregleringen o. s. v.

Vid övervägande av de krävande uppgifterna av olika slag under inledningsskedet

har utredningen kommit till den bestämda uppfattningen att

det inte är tillrådligt att den nya naturvårdslagen träder i kraft samtidigt

som den nya organisationen träder i funktion. Detta skulle kunna leda till

en sådan samling av arbetsuppgifter att myndigheterna inte kan tillfredsställande

lösa dem. Viktigast är enligt utredningens uppfattning att statens

naturvårdsnämnd tillskapas skyndsamt, om så erfordras i provisoriska former,

och får tillfälle att snabbt bygga upp en tjänstemannastab av experter.

Ungefär samtidigt bör länsstyrelserna få tillfälle att inrätta sig efter de nya

uppgifterna och samtidigt disponera medel för att anlita särskild expertis,

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

tillsätta naturvårdsråd, besluta om fördelning av arbetsuppgifter på redan

tillgänglig personal o. s. v.

Naturvårdsnämndens första uppgifter bör vara att avge förslag till Kungl.

Maj :t om tillämpningskungörelse till naturvårdslagen, naturvårdsinstruktion

och övriga beslut från Kungl. Maj :ts sida. Parallellt härmed måste förberedas

råd och anvisningar till länsstyrelserna i en rad frågor, av vilka

täktregleringen torde vara den mest överhängande. Alla de åtgärder, som nu

nämnts, förutsätter samråd och samförstånd mellan naturvårdsnämnden,

länsstyrelserna och en rad specialintressen med central representation. Många

skäl talar även för att de kommunala naturvårdsorganen bör ha utsetts vid

denna tidpunkt, så att i vart fall informationen gentemot kommunerna fungerar

på ett tidigt stadium.

Yttranden. Nödvändigheten av vetenskaplig forskning på naturvårdens

område understryks av flera remissinstanser. Sålunda finner exempelvis

statens naturvetenskapliga forskningsråd det obestridligt, att naturvårdsadministrationen

har ett stort behov av forskning för att kunna klara

de aktuella behoven. Frågan hur denna forskning skall bedrivas bör bli

föremål för snabbutredning. Rådet understryker vidare betydelsen av en

allmän ekologisk forskning, som bl. a. måste utgöra bakgrunden för den

mer speciella naturskvddsforskningen. Rådets kommitté för forskning rörande

naturresursernas bevarande och utnyttjande är sysselsatt med att

klarlägga behovet av en produktionsbiologisk forskning samtidigt som initiativ

tas för att starta vissa begränsade projekt med stor aktualitet.

Behovet av ett målinriktat naturvårdsforskningsorgan

betonas genomgående av de remissinstanser som uttalat sig i ämnet. Flera

anför synpunkter i fråga om organets uppgifter, administrativa ställning,

organisation, m. m. I samband därmed berör vissa remissinstanser frågan

om den vetenskapliga forskningens bedrivande under den tid som krävs för

uppbyggnaden av nya organisatoriska former. Kammarkollegiet finner det

sålunda angeläget, att under denna tid befintliga forskningsorgan och företrädare

för forskningsintresset, exempelvis Vetenskapsakademien, får principiellt

och praktiskt stöd till fortsatt arbete. Vetenskapsakademien hävdar

bestämt, att den föreslagna naturvårdsnämnden saknar betryggande naturvetenskaplig

förankring och är klart otillräcklig för denna uppgift.

Akademien föreslår därför, att dess naturskyddskommitté antingen bibehålls

som ett fristående men obligatoriskt remissorgan i alla naturskyddsfrågor,

för vilkas bedömning naturvetenskaplig sakkunskap erfordras, eller

också som ett naturvårdsråd knyts till naturvårdsnämnden intill dess nalurvårdsforskningsinstitutionen

blivit en verklighet. Det är viktigt, att naturskyddskommittén,

om den interimistiskt skall kvarstå som obligatoriskt

remissorgan, erhåller ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd för sin verksamhet.

För att naturskyddskommittén bibehålls i vart fall under en övergångstid

uttalar sig åtskilliga andra remissinstanser. Hit hör exempelvis Sveriges

geologiska undersökning, som anser att kommittén med sin erfarenhet a\

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

de vetenskapliga aspekterna på naturvårdsfrågor även fortsättningsvis bör

fungera som en rådgivande instans. Statens tekniska forskningsråd finner

det angeläget att forskningen erhåller en fast förankring inom naturvårdsnämnden

och föreslår i detta syfte att ett forskningssekretariat inrättas inom

denna.

I några remissyttranden berörs frågan om utbildningen av vetenskapligt

skolad personal för de administrativa uppgifterna inom naturvården.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd understryker vikten av att lämplig

sådan utbildning anordnas, även för forskare, och att den får en ekologisk

inriktning. Rådet instämmer i utredningens uppfattning att det f. n.

inte finns en lämpligt anordnad utbildning för naturvårdstjänstemän. Frågan

hur detta skall kunna ordnas bör kunna utredas samtidigt som planerna på

en forskningsorganisation utreds. Enligt styrelsen för lantbrukshögskolan

bör hortonomutbildningen vid högskolan kunna anpassas för ändamålet.

Svenska teknologföreningen erinrar om att vid tekniska högskolan redan

finns ett embryo till dylik utbildning genom den befintliga speciallärarbefattningen

i fornlämnings- och naturskyddslära. Samfundet för hembygdsvård

framhåller, att den utbildningsverksamhet som på samfundets initiativ

pågått sedan tre år vid Stockholms universitet inom geografiska institutionen

redan givit god erfarenhet, liksom vid tekniska högskolan och Experimentalfältet.

Samfundet föreslår, att en särskild kursverksamhet med

tanke på kommunerna läggs upp i samarbete mellan Svenska naturskyddsföreningen

och samfundet. Eventuellt kan medverkan också tänkas av hushållningssällskapen

och landskommunernas förbund. Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund upplyser, att förbundet föreslagit en helt ny grundutbildning

av samhällsplanerare, förlagd till universitet eller teknisk högskola.

Förbundet anser, att detta förslag inrymmer goda möjligheter till

högskoleutbildning av befattningshavare inom naturvårdsarbetet.

Vad gäller naturvårdsorganisationens principiella

uppbyggnad ansluter sig remissinstanserna nära nog genomgående

till utredningens synpunkter.

I fråga om länsstyrelsernas ställning i naturvårdsorganisationen anförs

avvikande uppfattning endast av Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott,

som finner det naturligt och riktigt att länsstyrelsen skall

vara mellaninstans när det gäller prövning och avgörande av rättsfrågor,

men anmäler starka betänkligheter mot att länsstyrelsen jämväl i övrigt

blir central naturvårdsinstans på länsplanet. I likhet med vad som gäller

för länsjaktvården bör i stället naturvårdsförbunden i länen förstärkas

med kvalificerade länsintendenter eller länskonsulenter samt förbundens

driftkostnader bestridas genom statsbidrag.

Behovet av ett centralorgan vitsordas allmänt. Statskontoret anför, att

det såsom utredningen framhållit torde vara uteslutet att bedriva naturvårdsarbetet

enligt de i betänkandet angivna riktlinjerna utan en central

ledning. Skogsstyrelsen anser det uppenbart att rätt omfattande organisatoriska

åtgärder behövs för att naturvårdsarbetet skall komma över från

ord till handling och tvekar därför inte att tillstyrka den föreslagna naturvårdsnämnden.

I likhet med utredningen håller lantmäteristyrelsen före,

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

att ett förverkligande av det uppsatta målet inte torde vara möjligt utan

en centralt rådgivande och samordnande myndighet. Enligt naturvårdsdelegationen

föreligger behov av ett centralt statligt naturvårdsorgan för

att överta och fullfölja delegationens uppgift att bevaka naturskyddets intressen

vid vattenkraftexploateringen. Kommer skollegium anser att det

föreligger ett påtagligt behov av en myndighet, som kan samordna naturvårdsverksamheten

i landet, medverka till att denna bedrivs planmässigt

och tjänstgöra såsom remissinstans. Liknande synpunkter anförs av bl. a.

domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, viltforskningsrådet, Sveriges akademikers

centralorganisation, Svenska landskommunernas förbund, Svenska

stadsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens

folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförtund,

Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges industriförbund.

Ett fåtal remissinstanser ifrågasätter om inte uppgiften att leda naturvårdsverksamheten

bör kunna handhas av någon eller några ideella föreningar.

Handelskammaren i Gotlands län finner sålunda naturvårdens intressen

bli bäst tillgodosedda om den anförtros de ideella organisationerna

i samarbete med länsstyrelserna och naturskyddsråden samt de kommunala

myndigheterna. Handelskammaren ifrågasätter dock om inte ett mindre,

centralt organ bör inrättas för samordningen av arbetet och som ett kontaktorgan

mellan de lokala organen och de skilda statliga myndigheter, som

har hand om olika uppgifter i sammanhanget. Göteborgs och Bohus läns

landstings förvaltningsutskott anser att naturvården lika väl som jaktvården

kan ledas av en ideell förening med vissa, författningsmässigt reglerade

funktioner samt väl tilltagna statsbidrag för att anställa kvalificerad personal.

Naturvårdsrådet i Södermanlands län finner Svenska naturskyddsföreningen

lämplig som ledande organ, varvid dock Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté och Samfundet för hembygdsvård bör bli representerade

i föreningen.

Vad gäller förslaget att kommunerna i framtiden inkopplas mer aktivt i

naturvårdsarbetet uttrycker några remissinstanser viss tveksamhet beträffande

dessas förutsättningar att lösa ifrågavarande uppgifter. I allmänhet

ifrågasätts dock ej kommunernas ställning som lokalorgan i naturvårdsorganisationen.

Vad angår det centrala nät ur vårdsorganet har frågan

om sambandet mellan organets uppgifter och tillsynen över jakten och viltvården

berörts av några remissinstanser. Sålunda vidhåller domänstyrelsen

sitt tidigare uttalade önskemål att dessa frågor överförs till annan central

myndighet, förslagsvis naturvårdsorganet. Därest organisatoriska skäl anses

tala mot överförandet av allmänna jaktfrågor till nämnden redan i samband

med dess inrättande kan härmed anstå. Styrelsen anser det emellertid

olämpligt att göra överförandet beroende av lösningen av de jaktfrågor

som f. n. överarbetas av 1949 års jaktutredning. Av samma uppfattning är

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län och Jägarnas riksförbund. 19i9 års

J> Bihang till riksdagens protokoll 1963. i samt. Nr 71

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

jaktutredning framhåller å andra sidan att det för utredningen viktigaste

i denna fråga inte är till vilken instans tillsynen blir förlagd. F. n. är den

knuten till domänstyrelsen, vars erfarenhet och kunskap på området är stor.

Jaktutredningens överväganden har hittills inte gett anledning till önskan

om ändring. Vad utredningen betraktar som avgörande är, att en överilyttning

av tillsynen inte får nedbryta den på det såväl naturvetenskapliga

som praktiska området mycket sakkunniga och effektiva organisation,

som Svenska jägareförbundet kunnat bygga upp. Svenska jägareförbundet

finner det naturligt att om naturvårdsnämnden kommer till stånd,

denna skall beredas tillfälle att delta i handläggningen av ifrågavarande

ärenden.

Vad gäller samordningen med vattenvården anför statens vatteninspektion,

att det hade varit önskvärt att närmare överväganden om formerna

för en sådan samordning eller samverkan kunnat ske redan på utredningsstadiet.

Inspektionen inskränker sig till att hemställa, att spörsmålet såvitt

möjligt beaktas vid prövningen av frågan om utformningen av en central

statlig naturvårdsinstitution. Ej heller vattenvårdskommittén är beredd att

uttala någon mening om den av utredningen antydda möjligheten av en gemensam

naturvårds- och vattenvårdsorganisation. Kommittén anför bl. a.

följande.

Den organisation som f. n. gäller för vattenvården går tillbaka till beslut

av 1958 års riksdag. Det förutsattes då att organisationen tills vidare skulle

vara i viss mån provisorisk och att erfarenheterna fick utvisa om andra åtgärder

borde vidtas. Åt kommittén har uppdragits att ånyo överse vattenvårdens

organisationsfråga i hela dess vidd. Arbetet härmed pågår inom

kommittén. Kommittén avser att undersöka olika möjliga alternativ för en

organisatorisk anknytning till andra myndigheter eller skapandet av en helt

fristående organisation. I sistnämnda hänseende kommer närmast i fråga

att till ett särskilt organ sammanslå statens vatteninspektion samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsens vatten- och avloppsbyrå och distriktsingenjörsorganisation.

Kommittén anser sig emellertid kunna uttala, att beröringspunkterna med

naturvårdsverksamheten är så många att, hur organisationsfrågan än löses,

ett nära samarbete är lämpligt och önskvärt. Frågan härom ävensom

den eventuella möjligheten av en gemensam organisation kommer att övervägas

vid kommitténs fortsatta arbete. Fiskeristgrelscn är likaledes ej beredd

att bestämt uttala sig om vattenvårdens ställning i förhållande till centralorganet

för naturvården.

Utredningens uttalande om behovet av ett nära samarbete mellan naturvårdsorganet

och statens fritidsnämnd understryks av bl. a. Svenska turistföreningen,

som även betonar angelägenheten av ökade avsättningar till fonden

för friluftslivets främjande så att nya naturreservat kan förses med

lämpliga anläggningar för friluftslivet. Statens fritidsnämnd framhåller, att

naturvårdsorganets planering av naturreservat och andra friluftsområden

kommer att väsentligt bredda underlaget för fritidsnämndens investerings
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Knngl. Maj:is proposition nr 71 år 11)63 67

politik på anläggningssektorn, vilket nödvändiggör att friluftsfonden tillförs

mera pengar.

Frågan om naturvårdens uppgifter i samband med vattenkraftutbyggnaden

behandlas främst av de därav närmast berörda remissinstanserna, kammarkollegiet

och vattenöverdomstolen, men har väckt visst intresse även på

andra håll. Vad beträffar naturvårdsorganets ställning vid den judiciella behandlingen

av naturvårdsfrågor förordar vattenöverdomstolen, att den skall

motsvara den som f. n. intas av fiskeristyrelsen, vatteninspektionen och sjöfartsstyrelsen.

Härigenom skulle naturvårdsorganet fast inordnas i vattendomstolsprocessen.

Som motivering härför anför vattenöverdomstolen följande.

Hittills har naturvårdsfrågorna inte vållat alltför mycket besvär vid tillåtlighetsprövning

eller vid utformningen av villkoren för tillstånd. Det kan

emellertid antas att mera svårbedömda frågor av denna art blir allt vanligare

vid vattendomstolarna i framtiden, såväl på grund av det intensifierade

arbete inom naturvården, som får antas bli en följd av den föreslagna nya

organisationen, som även på grund av att utbyggnadsföretagen i allt större

utsträckning kommer att beröra områden, som är känsliga nr naturvårdssynpunkt.

Det måste därför vara betydelsefullt att i sådant fall, då under ett

måls förberedelse vid vattendomstolen tillåtligheten av företaget bestrids på

grund av befarade skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt, skyldighet föreligger

för domstolen att inhämta yttrande från naturvårdsorganet. Därigenom

vinns, förutom tid, även den fördelen att parterna alltid kan påräkna,

att naturvårdsfrågorna får sakkunnig belysning samtidigt som domstolen

befrias från den ofta grannlaga uppgiften att avgöra, huruvida viss sakkunnigutredning

skall införskaffas. Domstolens skyldighet att höra nämnden

kan eventuellt böra begränsas på så sätt att nämndens yttrande ej erfordras

då den befarade inverkan ur naturvårdssynpunkt måste antas bli

ringa.

Det är självfallet angeläget att organet beaktar olika motstående intressen

och vinnlägger sig om ett objektivt bedömande. Ett statsorgan, som har till

uppgift att företräda vissa intressen, har emellertid också både rättighet och

skyldighet att i främsta rummet bevaka dessa. Man måste också vänta att

ett sådant organ inte skall kunna betraktas som helt opartiskt av företrädare

för motstående intressen. Vattenöverdomstolen anser emellertid att man

ej bör överdriva nackdelarna i detta hänseende. Erfarenheterna av fiskeristyrelsens,

vatteninspektionens och sjöfartsstyrelsens verksamhet som sakkunnigorgan

åt vattendomstolarna är väsentligen goda.

Vattenöverdomstolen anser sålunda, att naturvårdsorganets hörande bör

göras obligatoriskt åtminstone i sådana fall, där av ansökningshandlingarna

i målet framgår att prövningen av företagets tillåtlighet kan antas bli beroende

av frågan, huruvida betydande skadeverkningar ur naturskyddssynpunkt

är att befara. Möjligen kan en viss gränsdragning mellan ur denna

synpunkt mera betydelsefulla företag och övriga företag visa sig nödvändig.

Såväl denna fråga som även frågan på vad sätt organets ställning skall regleras

i vattenlagen måste emellertid, därest vattenöverdomstolens synpunkter

beaktas, ytterligare utredas.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

För att nuvarande organisation för allmän talans förande i vattenmål bibehålls

uttalar sig fiskeristyrelsen. Vattenfallsstyrelsen har ingen erinran

mot utredningens förslag i ämnet.

Betydelsen av ett förberedande planeringsarbete beträffande vattenkraftexploateringen

ur naturvårdssynpunkt understryks av vattenöverdomstolen.

Den översiktliga bedömning och avvägning som vattenöverdomstolen anser

vara synnerligen betydelsefull för ett rationellt men samtidigt hänsynsfullt

utnyttjande av våra vattenkrafttillgångar kan med nuvarande utformning

av vattenlagstiftningen inte ske på annat sätt än vid en dylik planering. Under

senare år har ett fruktbärande samarbete skett mellan vattenkraftintresset,

representerat av vattenfallsstyrelsen, och naturvårdens företrädare i

naturvårdsdelegationen. Detta samarbete har redan lett till betydelsefulla resultat,

och det är önskvärt att verksamheten fortsätter och utvecklas. Det

synes naturligt att naturvårdsorganet därvid ersätter naturvårdsdelegationen.

Naturvårdsdelegationen framhåller i detta sammanhang, att frågan

om sättet för handläggningen av de delar av delegationens uppgifter som

skall övertas av nämnden bör närmare övervägas. Delegationen anför följande

härom.

Delegationens verksamhet har till största delen bestått i överläggningar

mellan delegationens av naturskyddets organisationer utsedda ledamöter såsom

parter å ena sidan samt företrädare för vattenfallsstyrelsen och andra

kraftintressenter såsom parter å andra sidan. Överläggningarna har letts av

delegationens ordförande. En dylik efter omständigheterna anpassad ordning

har kunnat med fördel praktiseras på grund av delegationens provisoi

iska och obundna karaktär samt pa grund av att ordföranden såsom ensam

utsedd av Kungl. Maj :t intagit en särställning i förhållande till delegationens

övriga ledamöter samt till statens partsrepresentanter. Det torde inte

låta sig göra att utan vidare inom naturvårdsorganet tillämpa en arbetsmetod

motsvarande denna.

Vad gäller utredningens förslag att naturvårdsorganet skall överta kammarkollegiets

uppgifter att föranstalta om särskild utredning med hänsyn

till företags planering ur allmänna naturvårdssynpunkter finner vattenöverdomstolen

lämpligheten härav kunna diskuteras, särskilt om organet får en

starkare ställning vid den judiciella behandlingen av målen än vad utredningen

tänkt sig. Kammarkollegiet, som avstyrker förslaget, framhåller att

nämnda befogenhet stundom varit mycket värdefull för kollegiet såsom processuell

företrädare för naturskyddsintresset i vattenmål.

Det stora flertalet remissinstanser biträder utredningens ståndpunkt att

det centrala naturvårdsorganet skall vara ett självständigt organ. Bland dessa

märks statskontoret, som motiverar sitt ställningstagande på i huvudsak

följande sätt.

Med hänsyn bl. a. till den samhällsplanerande verksamhet, som nu bedrivs

av skilda centrala myndigheter, finner statskontoret det visserligen naturligt

att den centrala ledningen av naturvården infogas i det nya organ för

en samordnad planering som kan komma till stånd i anslutning till den i

s. 69 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

69

prop. 1962:98 antydda utredningen i ämnet. I avvaktan på resultatet av en

sådan utredning torde emellertid uppgiften att leda naturvårdsarbetet enligt

statskontorets uppfattning inte böra tillföras någon bestående myndighet.

Statskontoret vill dock understryka vad i betänkandet anförts därom,

att alla möjligheter att åstadkomma besparingar bör tillvaratas genom att

lokalmässigt samordna centralorganet med lämplig myndighet, som kan

erbjuda allmän-administrativ service. Ämbetsverket framhåller, att då byggnadsstyrelsen

och lantmäteristyrelsen enligt utredningens mening i princip

skulle erbjuda de bästa anslutningsmöjligheterna i fråga om naturvårdens

ledning, dessa myndigheter i första hand bör ifrågakomma även vid övervägandet

av en enbart lokalmässig anslutning.

Kammarkollegiet finner det främsta skälet för ett självständigt centralorgan

vara, att naturvårdsarbetet under den närmaste tiden får anses kräva

såväl att dess ledning kan koncentrera sig därpå som att ledningen har

tillräcklig självständighet gentemot de olika förvaltnings- och planeringsmyndigheter,

vilka väl kan sägas vara i och för sig lyhörda för naturskyddssynpunkter

men som likväl har till huvuduppgift att främja andra samhällsintressen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som också finner

att utredningen övertygande motiverat behovet av ett självständigt ämbetsverk,

anför i fråga om en eventuell anslutning till byggnadsstyrelsen följande.

Det är visserligen riktigt, att en avsevärd del av naturvårdsarbetet har

nära samband med samhällsplaneringen, men det skulle enligt länsstyrelsens

mening vara synnerligen olyckligt om naturvårdsuppgifterna skulle

anförtros byggnadsstyrelsen, som redan nu har stora svårigheter att bemästra

sina arbetsuppgifter. Det skulle föreligga en överhängande risk för

att naturvårdsfrågorna och i varje fall de som ej har ett intimt sammanhang

med bebyggelseplaneringen skulle komma helt i skymundan. I en sådan

för den allmänna trivseln nu och i framtiden vital angelägenhet som

naturvården är bör man inte tveka att tillskapa ett nytt organ med klar

ansvar sbestämning.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Västmanlands län, som

även berör möjligheten av en anslutning till domänstyrelsen men ifrågasätter

lämpligheten av att arbetsuppgifterna ligger hos ett affärsdrivande verk.

Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar, att kostnaderna för ett fristående organ

torde bli något högre men förklarar att fördelarna med detta alternativ

synes så avsevärda, att länsstyrelsen — som tidigare intagit motsatt

ståndpunkt — för sin del numera övertygats om att ett fristående organ bör

inrättas.

Ett trettiotal remissinstanser ifrågasätter dock om inte anslutning till något

befintligt ämbetsverk bör ske. Flertalet anser byggnadsstyrelsen vara det

lämpligaste alternativet. Några föreslår lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen,

kammarkollegiet och riksantikvarieämbetet. Byggnadsstyrelsen själv

anser, att mot bakgrunden av den splittring av organisationen som i dagens

läge utmärker det centrala planväsendet många skäl talar för en anslutning

till något av de nuvarande verken, exempelvis byggnadsstyrelsen. I det nu

föreliggande lägel och i avvaktan på resultatet av utredningen om plan
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

väsendets organisation torde ett mer eller mindre fristående naturvårdsorgan

få godtas såsom en provisorisk organisation. Det är dock angeläget att

detta organ ges en sådan utformning att det framdeles smidigt kan samordnas

med planväsendet.

Lnntmäteristijrelsen är tveksam om i nuvarande läge centralorganet bör

ges karaktär av självständigt ämbetsverk. Styrelsen framhåller att ej oväsentliga

besparingar otvivelaktigt uppnås om organet kan anslutas till ett

befintligt ämbetsverk, varvid en utbyggnad med en ny byrå torde vara tillräcklig.

Styrelsen delar väl utredningens uppfattning att naturvårdsorganet

lämpligen bör ha en styrelse eller nämnd, men kan däremot inte finna

att behovet av de särbestämmelser, som skulle krävas vid en anslutning till

ett enrådighetsverk, utgör något avgörande skäl mot en sådan anordning.

Särskilt med hänsyn till verkets lokalt förgrenade organisation och nära

kontakt med kommunerna, sättet för fastighetsbildningsverksamlietens bedrivande

och naturvårdens anknytning till den egentliga landsbygden förklarar

sig styrelsen beredd att ansluta naturvårdsorganet såsom en ny byrå.

Riksantikvarieämbetet betonar för sin del, att ämbetet har ett nära samarbete

med statliga och kommunala organ i länen, framför allt i plan- och

exploateringsärenden, samt att organisationen med landsantikvarierna på

länsplanet och ombud i kommunerna ger ämbetet intima kontakter med vida

förgreningar över hela landet.

Ofta framhåller de remissinstanser, som förordar annan lösning än ett

självständigt naturvårdsorgan, att den föreslagna naturvårdsnämnden är

överdimensionerad. Till dessa hör exempelvis länsstyrelsen i Stockholms

län, som föreslår att i stället en naturvårdsbyrå inrättas inom jordbruksdepartementet

med den centrala naturvårdsnämndens chef som sekreterare

och verkställande kraft. Som motiv härför anför länsstyrelsen i huvudsak

följande.

Med länsstyrelsens starka betonande av den regionala verksamhetens

grundläggande roll i naturvårdsarbetet framstår det av utredningen föreslagna

centrala naturvårdsorganet såsom onödigt överdimensionerat. Utredningen

förutsätter, att det centrala organet skall ställa specialister till länsstyrelsernas

förfogande. Det kan starkt ifrågasättas om detta är en riktig

lösning. Ambulerande tjänstemän kan inte göra samma insatser som befattningshavare,

vilka genom sin dagliga gärning inom ett visst län vunnit

intim förtrogenhet med de konkreta problemen. Det är inte osäkerhet om

metoderna och brist på expertis som hämmat länsstyrelsernas naturvårdsarbete

utan avsaknaden av tillräckliga medel.

Länsstyrelsen anlägger dessutom följande principiella synpunkter på organets

ställning.

över huvud taget framstår tanken på ett centralorgan, vilket skulle ge

anvisningar till länsstyrelserna — även om de formellt ej är bindande —

såsom stridande mot andan i den svenska förvaltningsrätten enligt vilken

länsstyrelserna lyder direkt under Kungl. Maj :t. Anvisningar till länsstyrelserna

bör utfärdas av Kungl. Maj :t på förslag eller efter hörande av det

centrala organet. Likaså framstår det såsom egendomligt, att det föreslagna

centralorganet skulle fastställa bestämmelser om länsstyrelseanslagets ut
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

nyttjande och om statsanslagets fördelning mellan olika länsstyrelser. Detta

bör ankomma på Kungl. Maj :t. Ej heller bör förslag från länsstyrelserna i

naturvårdsärenden avlämnas till centralorganet. Förslagen bör riktas till

Kungl. Maj :t, som sedan kan använda centralorganet såsom remissinstans.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. lantbruksnämnden i Västerbottens

län, hushållningssällskapet i Västerbottens län och naiurskyddsrådet i Göteborgs

och Bohus län. De två förstnämnda remissinstanserna anser, att

de centrala uppgifterna på naturvårdsområdet bör kunna inrymmas inom

byggnadsstyrelsens eller lantmäteristyrelsens ram, medan den senare finner

kammarkollegiet eller riksantikvarieämbetet böra komma i fråga före

övriga av utredningen nämnda verk. Sveriges skogsägareförbund hemställer,

att anslutningsfrågan närmare utreds i syfte att förlägga naturvårdens

centrala ledning till ett redan befintligt ämbetsverk. Om detta inte låter

sig göra förordar förbundet att det centrala organet alternativt tillskapas

genom förstärkning och eventuell omorganisation av naturvårdsdelegationen.

Sveriges industriförbund anser, att naturvårdsorganet bör kunna erhålla

en fri ställning utan att ett nytt ämbetsverk bildas. Förbundet erinrar

om att statens vatteninspektion är organiserad så att inspektionen med egen

nämnd är löst knuten till fiskeristyrelsen. En anordning av detta slag bör

enligt förbundets mening i första hand övervägas för organets anslutning

till något centralt ämbetsverk.

Åtskilliga remissinstanser anför önskemål och synpunkter beträffande

naturvårdsnämndens sammansättning. Förslagen avser i huvudsak ökad

representation för naturvetenskaplig och annan sakkunskap samt för näringslivet

och vissa ideella organisationer. Samfundet för hembygdsvård

finner sålunda det föreslagna antalet ledamöter för litet. Vidare anser samfundet,

att sammansättningen av nämnden bör ske från andra utgångspunkter

än utredningen tänkt sig. Under de första åren torde det vara ändamålsenligt

att behålla den nuvarande naturvårdsdelegationen, omskapad

till en nämnd och med ledamöter ej endast liksom nu från Vetenskapsakademien,

naturskyddsföreningen och samfundet utan också från andra

sakkunniga föreningar och institutioner. Dessutom bör det också vara

möjligt att till ledamöter i nämnden kalla enskilda personer som visat sig

vara i ovanligt hög grad kvalificerade för uppgiften. Som ett absolut krav

framhåller samfundet ytterligare, att nämnden skall kunna helhjärtat hävda

naturvårdens ärenden i konkurrensen med övriga samhällsintressen,

främst de exploateringsekonomiska. Samfundet finner att så ej är möjligt

med den föreslagna organisationen. Härom anför samfundet följande.

En mycket allvarlig svaghet är att natur- och landskapsvårdande intressen

skulle komma i minoritetsställning. De exploateringsintressen, som kommer

i skarpast konflikt med naturvården, företräds av statliga verk av stor

styrka. För att uppnå balans mellan de legitima samhällsintressena måste

naturvården få en någorlunda likställd intresserepresentation för att nå

den rätta värdeavvägningen och kompromisslösningen i motsatssituationer.

Detta ingår uppenbart ej i utredningens principiella målsättning.

Innebörden av förslaget är, att naturvården centraliseras till ett ämbetsverk,

vars uppgift inte är alt främst hävda naturvårdsintressena. Härigenom

s. 72 Kontrollera mot PDF

72 Kungl. I\laj:ts proposition nr 71 år 1963

blir naturvårdsintresset mycket svagt hävdat på det statliga centralplanet,

och då samtidigt de fria naturvårdsorganisationerna skulle mista sin nuvarande

sakkunnigfunktion i utredningar och remisser och deras uppgift

begränsas till den enbart pedagogisk-propagandistiska, blir innebörden en

allvarlig försämring av naturvårdens möjligheter.

Samfundet framlägger därefter följande önskemål beträffande nämndens

sammansättning.

Med hänsyn till landets stora geografiska utsträckning och mycket olika

naturtyper är det önskvärt med ytterligare naturvetenskaplig sakkunnigrepresentation.

Det kan vidare ej anses tillräckligt med en representant för

folkrörelserna. De aktiva organisationerna inom natur- och landskapsvård

bör även i fortsättningen ha var sin representant, fritids- och turistorganisationerna

en och motororganisationerna en. Landsbygdsnäringarna bör

kunna representeras genom sina föreningsorgan med en ledamot. Det kan

vidare ifrågasättas, huruvida ej i nämnden bör ingå en arkitekt med stadsplanering

som specialitet och en trädgårds- och landskapsarkitekt.

Kammarkollegiet finner den av utredningen föreslagna representationen

kunna medföra, att nämnden får få ledamöter — om ens någon — med

grundlig erfarenhet av och starkt engagemang för naturvårdsarbetet. Enligt

kollegiets mening är det angeläget, att det direkta naturvårdsintresset bereds

en stark representation. Med hänsyn till betydelsen av att de kulturhistoriska

synpunkterna och vårdfrågorna beaktas anser Landsantikvarieorganisationernas

samarbetsråd att en representant för riksantikvarieämbetet

bör ingå. Domänstgrelsen anser, att styrelsen, som har stora intressen

och sakkunskap i praktiska natur- och viltvårdsfrågor, bör vara representerad.

Därigenom skulle också den dualism förebyggas som framskymtar i

betänkandet i fråga om ledningen av verksamheten på nationalparkerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar att styrelsen, med hänsyn till den

genomgripande inverkan som de av utredningen föreslagna åtgärderna i

första hand vad avser täktverksamheten kan förutsättas få för vägväsendet,

anser det synnerligen önskvärt, att verket erhåller möjlighet att bevaka

vägväsendets intressen inom nämnden. Statens naturvetenskapliga forskningsråd

anser, att chefen för det föreslagna målforskningsorganet bör vara

självskriven medlem. Ingeniörsvetenskapsakademien betonar nödvändigheten

av att naturvården i alla frågor ses ur samhällets och människans synpunkt

på så sätt att en verklig avvägning av fördelar och nackdelar kommer

till stånd och att nämnden således inte bör representera endast naturvårdsintressena

utan även innehålla företrädare för dem som nyttiggör naturen

i näringslivets tjänst. Sveriges industriförbund framhåller, att industrins

intressen i olika sammanhang kommer att beröras av nämndens verksamhet,

varför en representant för industrin bör finnas i nämnden. Representation

för vattenvården föreslås av flera remissinstanser, bl. a. Svenska vägoch

vattenbyggares riksförbund och Distriktsingenjörers förening.

I fråga om den närmare utformningen av nämnden anförs erinringar

endast av kammarkollegiet, som finner att större slagkraft eller effektivitet

bör eftersträvas än som synes kunna förväntas från en nämnd, samman
-

s. 73 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

73

satt enligt utredningens förslag. Genom att ledningen eller chefskapet fördelats

mellan en styrelseordförande och en chefstjänsteman kan den senare

få mindre auktoritet än vad en verkschef bör ha. Kollegiet föreslår därför

att chefstjänstemannen även blir styrelsens ordförande.

Vad gäller dimensioneringen m. m. av naturvårdsnämndens personal uttalar

statskontoret att det med hänsyn till de förutsatta arbetsuppgifterna

inte torde vara något att erinra mot att centralorganet, i avvaktan på närmare

erfarenheter, erhåller den föreslagna utformningen. Nordiska muséet

anser att det naturvetenskapliga inslaget blivit alltför litet. Samma uppfattning

hyser länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som framhåller att utredningen

kraftigt betonat vikten av att naturvårdsåtgärderna vilar på en

vetenskapligt riktig grund. Av enahanda skäl ifrågasätter överlantmätaren i

Kristianstads län och Skånes naturskyddsförening om dimensioneringen av

naturvårdsbyrån är tillräcklig för denna skall kunna motsvara sin uppgift.

Sveriges akademikers centralorganisation finner det betänkligt om centralorganet

ej utrustas med möjligheter att sammanställa inventeringar och

klassificeringar samt därmed förenad dokumentation och föreslår, att naturvårdsbyrån

utvidgas med en inventeringsavdelning. Naturskyddsrådet i

Göteborgs och Bohus län anser det angeläget, att åtminstone en av befattningshavarna

får sådan kompetens att han kan verka som pressombudsman.

Skid- och friluftsfrämjandet finner att frågan om propagandaverksamheten

och vårt folks allmänna uppfostran i naturvård förbigåtts i organisationsförslaget.

Ett utförligt förslag till organisation under begynnelseskedet framläggs av

Samfundet för hembygdsvård, som anser att den centrala tjänstemannagruppen

under denna tid kan minskas avsevärt. Samfundet föreslår, att

tjänstemännen inryms i en enda byrå, så organiserad att den bildar grunden

för en senare uppdelning.

Lämpligheten av termen naturvårdsbyrån ifrågasätts av Uppsala läns

naturvårdsförbund, enär hela nämnden och således även de övriga byråerna

sysslar med naturvård. Förbundet anser att man borde söka finna ett

namn som bättre täcker ifrågavarande byrås verksamhetsområde.

Frågan om nämndens stationeringsort berörs av Norrlands naturvärn,

som ifrågasätter om inte nämnden bör få en mera central förläggning än i

Stockholm. För atl underlätta nödvändigt samarbete med andra centrala

myndigheter, vetenskapliga institutioner och naturskyddsorganisationer anser

naturvärnet det dock praktiskt, att nämnden blir förlagd till Stockholm

eller Uppsala. Göteborgs och Bohus läns landsting finner med hänsyn till att

arbetsuppgifterna för nämnden väsentligen kommer alt ligga i södra och

mellersta Sverige att förläggning exempelvis till Göteborg säkerligen skulle

främja dess insats.

Beträffande frågan under vilket departement naturvårdsnämnden skall

höra motsätter sig LO inte utredningens förslag men vill dock understryka

vikten av att spörsmålet omprövas i samband med en framtida samordning

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Kangl. Maj:is proposition nr 71 år W63

av den fysiska samhällsplaneringen. Sveriges industriförbund finner det naturligt

att nämnden sorterar under samma departement som länsstyrelserna,

d. v. s. inrikesdepartementet.

Vad gäller utredningens förslag om länsstyrelserna som regionala

naturvår dsorgan framhåller länsstyrelserna genomgående,

att resurser erfordras i fråga om personal och medel för att de skall

kunna fylla sina uppgifter i samband med aktiveringen av naturvården. Sålunda

anför exempelvis länsstyrelsen i Värmlands län följande.

Det är uppenbart, att länsorganen med hänsyn till sin redan stora arbetsbelastning

inte har möjlighet att med nuvarande personalresurser ta på sig

nya uppgifter utan att gamla eftersätts. Utrustas ej länsstyrelserna och experterna

med erforderlig arbetskraft, kommer sålunda stora svårigheter att

uppstå, då fråga är om att förverkliga ett planmässigt naturvårdsarbete.

Det är visserligen förtjänstfullt, att länsstyrelserna föreslås skola anvisas

medel till särskild arbetskraft för olika uppgifter. Den administrativa handläggningen

inom länet av dessa olika arbetsuppgifter torde emellertid inte

kunna ombesörjas av denna särskilda arbetskraft.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner den av utredningen föreslagna

verksamhetsformen för länsstyrelserna löst skisserad och anser det ej realistiskt

att tro att länsstyrelserna utan en avsevärd personalförstärkning kan

klara det betydande reformarbete som erfordras. Ansvaret mot allmänheten

påkallar, att det utökade arbetets organisatoriska uppläggning på länsplanet

samt användningen av de ökade resurserna i fråga om personal och

penningmedel noggrannare gås igenom. Innan så sker, är länsstyrelsen inte

beredd att påta sig det ökade ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet.

Utredningens förslag till organisationen av arbetet i länet betraktas som ett

provisorium av länsstyrelsen i Jönköpings län.

Några länsstyrelser betonar särskilt nödvändigheten av en utökning av

personalstaten med tjänstemän i föredragandeställning. Sålunda anför länsstyrelsen

i Gävleborgs län följande.

Länsstyrelsen delar givetvis utredningens uppfattning om behovet av

tjänstemän och annan expertis på området. Länsstyrelsen får dock med

skärpa understryka att, även om länsstyrelsen får aldrig så god tillgång till

sådan personal och expertis, det dock i första hand, med hänsyn till storleken

och arten av många arbetsuppgifter som väntar, är oundgängligen nödvändigt

med en utökning av länsstyrelsens tjänstemän i föredragande ställning

på planeringssektionen för att naturvårdsarbetet skall kunna bedrivas

efter utredningens riktlinjer. Det är enligt länsstyrelsens mening en allvarlig

brist, att utredningen inte uppmärksammat behovet av just denna personalförstärkning

och dragit slutsatser därav.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Kalmar län, som i detta

sammanhang erinrar om att statsrevisorerna redan år 1958 konstaterade att

om man med den nuvarande planeringssektionen jämför den del av länsstyrelseutredningens

tänkta planeringssektion som svarar däremot, skall

man finna att den nuvarande planeringssektionen på de flesta länsstyrelser

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Kanyl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

har att ännu snart tio år efter utredningen arbeta med en personal, som vad

angår den högre kvalificerade personalkategorin med ca en fjärdedels till

en halv arbetskraft understiger vad utredningen ansåg erforderligt.

Vissa länsstyrelser anser det nödvändigt att inrätta tjänster som naturvårdsintendenter

eller liknande i länsstyrelserna. Härom anför exempelvis

länsstyrelsen i Stockholm bl. a. följande.

Det som i första hand bör ske är enligt länsstyrelsens mening att tjänster

såsom naturvårdsintendenter inrättas. Naturvårdsarbetet kan inte börja på

allvar, om inte genom en förstärkning av länsstyrelsernas kapacitet den erforderliga

inventeringen, planeringen och samordningen ordentligt kommit

i gång. Om det likväl skulle anses, att naturvårdsintendenter inte bör tillsättas

omedelbart i samtliga län, bör övervägas att gradvis under en treårsperiod

inrätta dylika tjänster i länen. Länsstyrelsen förutsätter därvid att

de ur naturvårdssynpunkt mest pressade länen erhåller sina tjänstemän

under det första året. I de mest arbetstyngda länen bör åtminstone efter en

övergångstid flera tjänster inrättas.

Andra länsstyrelser är dock ense med utredningen om att inrättande av

särskilda tjänster inte bör komma i fråga utan att i stället särskild arbetskraft

bör anlitas för förekommande större uppgifter. Denna åsikt hyser länsstyrelserna

i Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Kopparbergs och Norrbottens

län.

De berörda centrala ämbetsverken ställer sig genomgående positiva till

utredningens förslag rörande vidgade insatser från vederbörande länsmyndigheter.

Samtliga förutsätter emellertid, bl. a. med hänsyn till den redan

förefintliga arbetsbelastningen, att personalförstärkningar kan erhållas.

Byggnadsstyrelsen anför sålunda bl. a. följande.

Utredningen synes inte helt ha beaktat nödvändigheten av att bygga ut

de personella resurserna på länsplanet. Naturvårdsfrågorna har hittills inneburit

en förhållandevis stor arbetsbelastning för länsarkitektkontoren och

samtidigt utgjort en för länsarkitekternas arbete i övrigt betydelsefull uppgift.

Naturvårdsfrågorna har så intimt samband med länets planfrågor i allmänhet

att länsarkitektens fortsatta medverkan framstår såsom både naturlig

och angelägen. Den aktivering av naturvården som utredningsförslaget

syftar till torde emellertid få förutsättas komma att öka arbetet på länsarkitektkontoren

och föranleda krav på personalförstärkningar där.

Med hänsyn till att naturvård redan nu ingår som ett led i lantmäterimyndigheternas

verksamhet finner lånt mäter is tyr elsen det naturligt att dessa

påverkas vid en ökning av de samhälleliga insatserna på området. Skogsstyrelsen

framhåller, att med hänsyn till det finansieringssystem som nu

gäller för skogsvårdsstyrelserna ökade insatser ej är möjliga utan att styrelserna

får ekonomiska resurser för att fullgöra uppgifterna. Enligt riksanikvarieämbetet

och antikvarie utred ningen torde landsantikvarierna inte

utan ökade resurser få möjlighet alt i någon större utsträckning ägna sig

åt naturvårdsfrågor.

Av de remissinstanser, som uttalat sig om sammansättningen av natur
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

vårdsrådet, föreslår åtskilliga att vägdirektören skall ingå i rådet. Sålunda

anser exempelvis länsarkitekten i Blekinge län, att vägdirektörens arbete

med vägpr oj ektering och den därmed förknippade landskapsvården gör det

lika naturligt att denne tillhör rådet som vissa av de övriga tjänstemännen.

Med hänsyn till den beröring lantbruksnämndernas arbetsuppgifter har med

naturvården finner lantbruksstgrelsen det lämpligt att lantbruksdirektören

är medlem.

Flera remissinstanser anser att representant för vattenvården bör permanent

knytas till rådet. Distriktsingenjörers förening framhåller i samband

därmed, att distriktsingenjören har att handlägga såväl vattenvårdsärenden

som andra ärenden vilka kan påverka naturvården.

Enligt vissa remissinstanser bör läns jaktvården, hushållningssällskap,

landsting, markägarintresset samt de frivilliga naturvårdsorganisationema

vara representerade i rådet.

Vetenskapsakademien framhåller att naturvårdsrådet enligt utredningens

förslag kommer att helt sakna den naturvårdsbiologiska sakkunskap, som

enligt akademiens uppfattning är oundgänglig då det gäller att bedöma naturvårdsfrågor

med vetenskaplig bakgrund. Skogs- och lantbruksakademien

anser att i varje råd bör finnas minst en ledamot med vetenskaplig utbildning

på området, främst i botanik, zoologi och geologi.

Av de remissinstanser som uttalat sig rörande naturvårdsrådets organisation

anser flertalet att landshövdingens ordförandeskap av principiella och

praktiska skäl är mindre lämpligt. Till dessa hör exempelvis länsstyrelsen i

Gävleborgs län, som även ifrågasätter lämpligheten av att tjänsteman i länsstyrelsen

förordnas som sekreterare i rådet.

En viss tveksamhet beträffande k o m m u nernas förutsättningar att

lösa de av utredningen avsedda uppgifterna på naturvårdsområdet uttrycks

i några remissyttranden. Domänstyrelsen anför sålunda, att den roll som

tilldelats kommunerna i dag kan synas ligga mindre väl till för många kommuner,

som ännu knappast haft anledning att räkna naturvården som ett

intresse, likaberättigat med industrilokalisering, bostadsförsörjning eller

andra kommunalpolitiska intressen med större eller mindre ekonomiskt

inslag. På längre sikt lär emellertid kommunernas ansvar för naturvården

inte kunna undvaras. Styrelsen finner dock såväl lagbestämmelserna som

den innebörd dessa enligt utredningen bör få väl långtgående. Sålunda är

det enligt styrelsens mening opåkallat att åt kommunerna uppdra inseende

och initiativ i fråga om naturvården på statens skogar. Likaledes anser länsstyrelsen

i Stockholms län det knappast möjligt att bortse från att kommunernas

intresse av en intensivare exploatering stundtals kan komma att

medföra en viss passivitet när det gäller önskvärda naturvårdsåtgärder, även

om de flesta kommuner får antas ägna naturvården stort intresse. Hushållningssällskapet

i Norrbottens län anser, att den kommunala verksamheten

kan förväntas bli effektiv endast under förutsättning av en intensiv rådgivnin8

genom länsstyrelsens och naturvårdsrådets försorg. Liknande uppfatt
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 71 år 1963 77

ning har lantbruksnämnden i Östergötlands län, som hävdar att formerna

för kommunernas ekonomiska engagemang bör utredas.

Ä andra sidan ifrågasätter vissa remissinstanser om inte en utvidgning av

kommunernas befogenheter bör göras redan nu. Sålunda anser byggnadsstyrelsen

att kommunernas medverkan bort kunna ges en vidare ram. Styrelsen

anför härom.

I det sammanhanget bör nämnas den kraftiga decentralisering till kommunerna

av beslutanderätten i bl. a. planfrågor som skedde genom 1959

ärs byggnadslagstiftning. Enligt utredningens förslag skulle alla naturvårdsbeslut

ankomma på länsstyrelse eller Kungl. Maj :t. Berörda kommuner

skulle dock höras före varje viktigt beslut. Sistnämnda förhållande kan dock

inte helt förta intrycket av att man föreslår en lagstiftning som praktiskt

taget helt ligger ovanför kommunplanet, vilket ej väl harmonierar med utredningens

uttalanden om en aktiv insats i naturvården från kommunernas

sida.

Liknande synpunkter anförs av länsstyrelsen i Södermanlands län och

drätselkammaren i Luleå. Ronneby landskommun finner det angeläget, att

kommunerna ges så starkt inflytande över förevarande frågor att dessa för

kommunerna verkligen framstår som en kommunal verksamhet av betydelse.

På det lokala planet bör kommunernas uppfattningar i naturvårdsfrågor

inte frångås utan att särskilda omständigheter föreligger. Svenska

landskommunernas förbund uttalar, att förbundet inser vikten av initiativ

och ingripanden på ett tidigt stadium från kommunernas sida och betydelsen

av kommunernas medverkan i övrigt i naturvårdsarbetet. Förbundet är

också övertygat om att kommunerna kommer att göra de insatser, som med

beaktande av deras varierande ekonomiska, personella och tekniska resurser

samt större eller mindre nytta av naturvårdsåtgärderna rimligen kan

begäras av dem.

Flertalet av de remissinstanser som uttalat sig i fråga om vilken kommunal

myndighet som bör handlägga kommunens uppgifter anser byggnadsnämnden

vara det lämpligaste organet. Till dessa hör byggnadsstyrelsen. Länsstyrelsen

i Malmöhus län anser att, därest naturvårdsarbetet läggs på annan

nämnd, behovet av samarbete med byggnadsnämnden bör framhållas. Länsstyrelsen

i Stockholms län håller för sin del före, att en särskild naturvårdsnämnd

från vissa synpunkter kan vara att föredra i de fall då inte kommunalnämnd

eller drätselkammare handhar uppgifterna. Länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län anser att kommunerna för att intensifiera naturvårdsarbetet

bör tillsätta speciella kommittéer.

Betydelsen av de ideella natur vårdsorganisationernas

verksamhet inom naturvården betonas i åtskilliga remissyttranden. Beträffande

deras uppgifter i framtiden ifrågasätts från flera håll om inte organisationerna

borde tilldelas praktiskt betydelsefulla uppgifter utöver de av

utredningen föreslagna. Sålunda framhåller domänstyrelsen, att föreningarnas

erfarenhet och störa sakkunskap bör utnyttjas vid uppbyggandet av den

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

nya organisationen och i den framtida verksamheten, eftersom det frivilliga

arbetet alltid kommer att vara av stor betydelse inom en sådan verksamhet

som naturvård.

Samfundet för hembygdsvård ifrågasätter om utredningens mera allmänt

hållna rekommendationer är till fyllest och anför vidare.

De frivilliga organisationerna, främst samfundet och Svenska naturskyddsföreningen,

har under många år burit upp en stor del av naturvårdsarbetet

i landet. Genom den ställning som föreningarna tillsammans med

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté intar som sakkunniga organ

vid tillämpningen av naturskyddslagen har de en uppgift av stor räckvidd.

En hel rad av de initiativ som tagits inom naturvården de senaste 30 åren

har också kommit från föreningarna. Dessutom har samfundet byggt ut en

omfattande praktisk rådgivning, framför allt när det gäller landskapsvård

vid väganläggningar, kraftverksbyggen och annan exploatering. Den erfarenhet

man på annat sätt samlat och de kontakter som vunnits bör på alla

sätt tillvaratas i en framtida organisation.

Samfundet ifrågasätter om det inte är klokt att t. ex. under en övergångstid

bibehålla i någon omorganiserad form samfundets planerande och projekterande

väg- och landskapsbyrå. När det gäller samfundets vägvårdsbyrå

är det önskvärt att den bibehålls även för framtiden för att tillgodose

den estetiska delen av landskapsgestaltningen vid sidan av den tekniska

och ekonomiska vägplaneringen.

Svenska naturskyddsföreningen understryker, att de ideella organisationerna

utöver propagandaverksamheten också har betydelsefulla uppgifter

som initiativtagare, som diskussionsfora och kontaktorgan, som observatörer

och kritiker när det gäller de statliga organens handlande och som

remissinstanser. Utan en livlig verksamhet av denna art löper naturvården

enligt föreningens åsikt fara att hemfalla åt slentrian. Föreningen befarar

emellertid, att en verksamhet enbart av detta slag kan brista i stadga om

den ej förenas med mera praktiska fortlöpande uppgifter och förenas med

handläggning av aktuella ärenden. Föreningen hemställer för sin del att den

måtte alltjämt användas för remisser i alla naturskyddsfrågor av någon betydenhet

och att vårdfrågor och liknande angelägenheter liksom lämpliga

utredningar anförtros föreningen i den utsträckning som dess arbetskrafter

förslår. Liknande synpunkter anförs av Svenska turistföreningen och Fritidsfiskets

samarbetsnämnd. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser,

att såväl Samfundet för hembygdsvård som Svenska naturskyddsföreningen

alltjämt bör vara obligatoriska remissorgan i naturvårdsärenden.

Några remissinstanser finner det föreslagna anslaget till naturvårdsupplysning

m. m. väl knappt. Sålunda anser exempelvis lantbruksnämnden i

Västerbottens län, att en ökad medelstilldelning är angelägen redan från

början med hänsyn till möjligheterna till en vidgad upplysningsverksamhet

inom skol- och undervisningsväsendets ram och till förutsättningarna

att genom ungdomsorganisationer och sammanslutningar med friluftsliv

på programmet redan nu aktivera naturvårdsintresset. Flera skogsvårdsstyrelser

framhåller betydelsen av styrelsernas upplysningsverksamhet inom

s. 79 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963 79

naturvårdsområdet och betonar vikten av att de bereds ökade möilieheter

härtill.

19i9 års jaktutredning reserverar sig bestämt mot att medelsbehovet beräknas

med utgångspunkt från att Svenska naturskyddsföreningen liksom

hittills skall erhålla ett särskilt bidrag ur jaktvårdsfonden. I det i betänkandet

förutsatta läget kan en fortsatt sådan användning av jaktvårdsfonden

inte anses förenlig med dennas ändamål. Av samma mening är

Svenska jägareförbundet, som särskilt framhåller att jaktvårdsavgifterna

erläggs uteslutande av jägarna och att det enligt deras uppfattning är alldeles

självklart, att fondens medel skall disponeras uteslutande för jakt- och

viltvården.

VII. Medelsbehov och finansieringsfrågor ni. in.

Utredningen. Inledningsvis anlägger utredningen följande allmänna synpunkter

på medelsbehovet för naturvårdsverksamheten.

Av olika skäl kan naturvårdsverksamheten inte omedelbart få full effekt.

Om målsättningen i fråga om säkerställande av naturreservat skall kunna

realiseras inom önskvärd tidrymd bör dock inte uppbyggnadsperioden vara

för lång. Utredningen anser vid beaktande av samtliga föreliggande omständigheter

att den nya organisationen bör ha full effekt efter en uppbyggnadsperiod

av tre år.

Även i fråga om kostnaderna för inlösen och intrångsersättningar kommer

medelsbehovet att fortlöpande öka, allteftersom planeringen ger konkreta

resultat. Åtskilliga större projekt, exempelvis skyddet av ostkustens och

västkustens skärgårdar, torde bli av sådan omfattning att det bör förutsättas

att kostnadsramarna för åtgärderna kräver särskilda riksdagsbeslut. Samma

blir förhållandet med förslag om inrättande av nya nationalparker eller komplettering

av det befintliga beståndet av nationalparker.

Enligt utredningens beräkningar uppgår naturvårdens administrationskostnader

under det inledande budgetåret till följande.

Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis.............. 147 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,

förslagsvis .............................................. 16 000

3. Avlöningar till icke-ordinarie personal, förslagsvis .......... 352 000

4. Kostnader för anlitande av särskilda sakkunniga, förslagsvis . . 20 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................................. 214 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter, förslagsvis...... 10 000

Summa kr. 759 000

Statens naturvårdsnämnd: Omkostnader

1. Sjukvård m. m., förslagsvis ................................ 1 000

2. Reseersättningar, förslagsvis .............................. 50 000

3. Expenser, förslagsvis ...................................... 100 000

4. Publikalionstryck, förslagsvis .............................. 20 000

Summa kr. 171 000

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Kanyl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas naturvårdsarbete, reservationsanslag

............................................ 720 000

Naturvård: Bidraci till naturvårdsupplusninq m. m., reservationsanslag

................................................... 300 000

Naturvård: Naturundersökningar i vattenmål, förslagsanslag...... 1 000

Såsom motiv för de olika kostnadsposterna anförs i betänkandet bl. a. följande.

Utredningen har förutsatt att vissa befintliga myndigheter i ökad utsträckning

skall biträda med naturvårdsarbete. På det regionala planet är det

främst fråga om länsarkitekten, överlantmätaren, länsjägmästaren och landsantikvarien

samt den organisation dessa tjänstemän förfogar över. Allmänt

har förutsatts att denna medverkan skall ske i tjänsten och utan debitering

av kostnad. Alla de berörda myndigheterna är redan nu hårt belastade och

deras framtida insats måste bli så betydande att särskilda organisationsförstärkningar

blir påkallade. Det är emellertid ej nu möjligt att i detalj beräkna

behovet av sådana förstärkningar. För flertalet av myndigheterna gäller

att förstärkning för insats i naturvårdsarbetet ej kan ses isolerad utan bör

bedömas mot bakgrund av övriga aktuella organisationsfrågor. Utredningen

utgår därför från att berörda centrala verk i samråd med statens naturvårdsnämnd

tar upp förstärkningsförslag i sina anslagsäskanden. För skogsvårdsstyrelsernas

del är det omedelbart nödvändigt att skapa utrymme för naturvårdsarbetet

genom att öka antalet ej taxebelagda förrättningsdagar.

Vid beräkningen av avlöningsanslaget för naturvårdsnämnden har utredningen

förutsatt, att till nämndens ledamöter bör utgå årligt arvode i likhet

med vad som är fallet i andra organ. Ett särskilt belopp bör beräknas för

kostnader för att anlita sakkunniga. Medel för omkostnader bör avvägas

bl. a. med hänsyn till att nämndens ledamöter och tjänstemän måste företa

tjänsteresor i betydande omfattning.

För länsstyrelsernas kostnader för naturvårdsarbetet bör upptas ett särskilt

anslag. Länsstyrelserna bör ha viss frihet att utnyttja detta för ersättningar

till särskild arbetskraft, resekostnader och expenser. Till lekmannaledamöter

i naturvårdsrådet bör utgå dagarvode samt resekostnadsersättning''

och traktamente enligt kommittékungörelsen. Det bör ankomma på statens

naturvårdsnämnd att fastställa närmare bestämmelser om länsstyrelseanslagets

utnyttjande liksom att besluta om medlens fördelning mellan olika

länsstyrelser. I

I betänkandet framhålls, att naturvårdens dominerande kostnader i framtiden

kommer att utgöras av ersättningar till markägare

m. m. De viktigaste utgiftsposterna kommer att avse överförande i kronans

ägo av nya nationalparker, säkerställande av nya naturreservat, ersättningar

för minskad glesbebyggelserätt m. m. med anledning av byggnadsförbud,

samt ersättningar i samband med täktregleringen. Vid uppskattningen av

dessa kostnader står föga ledning att finna i tidigare erfarenheter.

Enligt utredningen finns det huvudsakligen två vägar att begränsa dessa

kostnader för staten. Den ena utvägen är att, där så är möjligt, undvika att

med äganderätt förvärva naturreservat och att i stället nöja sig med att ersätta

markägarna för det intrång, som inskränkningarna i områdets utnyttjande

leder till. Den andra möjligheten är att stat och kommuner gemensamt

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Kanyl. \Iaj:ts proposition nr 71 år 1963

finansierar säkerställningskostnaderna för objekt av övervägande social betydelse.

Enär ansvarsfördelningen stat—kommun på naturvårdsområdet enligt

utredningens uppfattning är betydelsefull för framtiden, finner utredningen

nödvändigt närmare utveckla frågan.

Det kan redan nu sägas ingå i kommunens ansvar enligt byggnadslagstiftningen

och hälsovårdsstadgan att tillse att det inom kommunen för kommunens

egna invånare anordas lämpliga friluftsområden. Så har också skett i

flera fall, särskilt i vissa större städer. För att lösa dessa frågor har kommunerna

ibland tvingats gå utanför den egna kommunens gränser, såsom exempelvis

är fallet med Stockholms stad. På grund härav framtvingas alltmer

en interkommunal samverkan för att säkerställa fritidsområden.

Å andra sidan är att märka att staten traditionellt iklätt sig det primära

ekonomiska ansvaret för vissa delar av naturvården. Kronan erlägger sålunda

kostnaderna för alla ingrepp enligt gällande naturskyddslag och

strandlag. I praktiken har det haft ringa betydelse att lagstiftningen förutsatt,

att kostnader med anledning av beslut enligt strandlagen och vid tilllämpningen

av institutet naturpark i vissa fall kunnat delvis ersättas av

kommunen.

Eftersom några klara gränser mellan social och kulturell naturvård inte

längre bör uppehållas, bör det ekonomiska ansvaret anpassas härefter. Detta

är även nödvändigt med hänsyn till att utvecklingen klart visat, att de

mindre kommunerna inte rimligen kan åläggas ett ekonomiskt huvudansvar

på naturvårdsområdet till förmån för befolkningsgrupper, som inte

är bosatta i kommunen.

Det kan råda olika meningar om enligt vilka relationer stat och kommun

bör dela på kostnader för naturreservat. I Danmark tillämpas principen att

staten svarar för hälften, ibland mera av kostnaden. Utredningen har stannat

för en differentierad skala. Liksom hittills bör staten helt svara för

alla kostnader för nationalparker, naturreservat av utpräglad kulturell eller

vetenskaplig betydelse samt för naturminnen. För naturreservat av övervägande

social betydelse d. v. s. egentliga fritidsområden, bör eftersträvas

en gemensam finansiering av staten och berörda kommuner enligt en glidande

skala. Som förutsättning för statligt stöd bör allmänt gälla, att området

formellt får karaktär av naturreservat enligt den nya naturvårdslagen.

Detta är nämligen enklaste sättet att garantera, att området varaktigt

utnyttjas för avsett ändamål och att lämpliga utnyttjande- och vårdbestämmelser

meddelas. Om det aktuella reservatet uppenbarligen kommer att

utnyttjas huvudsakligen av den egna kommunens invånare, bör statens åtagande

begränsas till 20 procent av kostnaderna. Om å andra sidan reservatet

mer eller mindre har rikskaraktär, d. v. s. utnyttjas av folk från hela

landet, bör staten bidra med hela kostnaden. Emellan dessa ytterlighetsfall

bör en avvägning ske i varje enskilt fall. Då det gäller naturreservat av övervägande

social betydelse är det eftersträvansvärt att kommunen, där reservatet

ligger, får ansvaret för förvaltningen. Dylika åtaganden bör utverkas

redan vid reservatets avsättande och kan då, beroende på omständigheterna,

utgöra skäl till högre statsbidrag än eljest skulle vara skäligt.

Utredningen anför, att principerna för kostnadsfördelningen mellan stat

(} Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 samt. Nr 71

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Kungl. Ma j:is proposition nr 71 år 1963

och kommun inte bör låsas i författning. Det är nämligen omöjligt att i detalj

förutse alla de situationer, som kan föranleda speciella hänsyn. I stället

törordar utredningen, att statens naturvårdsnämnd fortlöpande underställer

Kungl. Maj :t förslag till åtgärder med anledning av de förslag, som

inkommit från länsstyrelserna. Då de faktiska kostnaderna ibland inte är

kända får Kungl. Maj:ts beslut karaktären av ett garantibelopp. Detta kan

behöva omprövas, då de faktiska kostnaderna är kända.

Det möter uppenbarligen betydande svårigheter att uppskatta kostnaderna

för avsättande av nationalparker och naturreservat i framtiden. Vissa utgångspunkter

finns dock. Som exempel har utredningen valt den relativt

långt genomförda planeringen för Uppsala län. De däri upptagna områdena

innehåller sammanlagt en areal av storleksordningen 700 km2. Många

av dem kräver endast mycket litet ingripande bestämmelser. En del av dem

ar ledan partiellt säkerställda. Alla kan heller inte vara av högsta ange1

ägenhetsordning. överslagsmässigt torde rimliga säkerställningsåtgärder

kräva en totalkostnad av storleken 4 å 5 milj. kr. Uppsala län kan betraktas

som typiskt län för södra och mellersta Sverige. Däremot torde kostnaderna

tör tlertalet norrlandslän bli lägre. Efter en rad överslagsmässiga beräkningar

anser sig utredningen kunna uppskatta totalkostnaderna för ett rimligt

säkerställande under en tioårsperiod av landets viktigaste, nu oskyddade

naturområden till storleksordningen 80 å 100 milj. kr. Av detta belopp torde

uppskattningsvis 50 å 60 milj. kr. falla på staten. Kostnaderna under de

första åren av verksamheten torde vara relativt låga för att sedan öka mot

mitten och slutet av tioårsperioden. Om vidare större projekt, förslagsvis

sådana som drar kostnader över 500 000 kr., underställs riksdagens särskilda

provning, torde anslaget för ändamålet för de tre första verksamhetsåren

inte böra sättas lägre än resp. 2, 3 och 4 milj. kr.

Utredningen tillägger att de angivna beloppen kan synas avsevärda. De är

dock i relation till statens budget i dess helhet obetydliga. Det är även fråga

om investeringar med låga riskmarginaler. Principiellt torde allmänna investeringar

i mark eller dispositionsrätt till mark — alldeles bortsett från

det sociala och kulturella motivet — tillhöra de på lång sikt mest framsynta

investeringar samhället kan göra.

Härefter behandlas kostnaderna för ersättningar till markägare med anledning

av den fortsatta och intensifierade strandregleringen och byggnadstörbud

till skydd för landskapsbilden. Utredningen påpekar, att det definitiva

skyddet av de omistliga strandområdena och landskapspartierna förutsätts

ske genom att de avsätts som naturreservat och alltså finansieras

ur den nyss behandlade utgiftsposten. Bortsett härifrån föreligger ett mycket

omfattande skyddsbehov. Utredningen har på grund av verkställda kalkyler

ansett skäligt uppskatta kostnaderna till samma belopp som för budgetåret

1953/54 anvisades för ersättningar enligt strandlagen eller 800 000

kr. per år.

Beträffande bedömningen av de kostnader som hänger samman med

skyddet av de grusåsar, som befinns helt böra undantas från exploatering,

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

samt med uppsnyggning och iordningställande av äldre täkter autor utredningen

bl. a. följande.

Även dessa kostnader är svåra att uppskatta, enär en systematisk inventering

och klassificering av grusförekomsterna ännu endast genomförts i ett

fåtal1 län. Enstaka aktuella fall tyder dock på att kostnaderna för hindrad

grustäkt kan bli avsevärda trots att bedömningen av ersättningsfrågorna

enligt såväl utredningens som branschorganisationens uppfattning bör präglas

av stor restriktivitet. Det bör observeras, att åtskilliga grusåsar åtnjuter

ett partiellt punktskydd på grund av fornminneslagens bestämmelser, ett

skydd som inte föranleder någon ersättning alls. Slutligen är att vänta att

vtterligare restriktioner tillkommer till följd av nödvändigheten att skydda

grundvattentillgångarna (jfr SOU 1960: 38). Vid bedömningen av totalkostnaderna

måste å andra sidan tas med i beräkningen att skyddsbehovet på

inånga håll är överhängande och att ersättningsfall aktualiseras i stort antal

så snart länsstyrelserna med stöd av den nya lagen vägrar tillstånd till

täkt. Uppgiften att iordningställa äldre täkter kan däremot planmässigt

utspridas över en längre tidrymd.

1 avvaktan på närmare erfarenheter anser utredningen, att medelsbehovet

under det första verksamhetsåret inte bör sättas lägre än 2 milj. kr. På

längre sikt torde medelsbehovet avta. Utredningen har inte ansett sig kunna

ifrågasätta ekonomisk medverkan av kommunerna.

Enär de angivna kostnadsposterna avser en relativt enhetlig kostnadstyp,

nämligen ersättningar till markägare för förvärv av mark eller för intrång,

anser utredningen att kostnaderna bör bestridas från samma anslag. Detta

kan lämpligen betitlas Naturvård: Ersättningar till markägare m. m. och

ges karaktär av reservationsanslag. Enligt utredningens uppskattningar behöver

anslaget inledningsvis upptas med ett belopp av 4,8 milj. kr., därest

anslagsfinansiering befinns lämpligast.

Utredningen övergår härefter till att behandla kostnaderna för natu robjektens

iordningställande, vård och förvaltning.

I samband därmed berörs även frågan om förvaltningens handhavande.

Förvaltningen av naturobjekt i kronans ägo anser utredningen alltjämt

höra åvila domänverket.

Domänstyrelsen har hittills förvaltat nationalparker och domänreservalen.

Erfarenheterna härav är enbart goda och enligt utredningens uppfattning

bör domänstyrelsen bibehållas vid dessa uppgifter och i framtiden

även omhänderha naturreservat i kronans ägo. Domänverket har en förvaltningsapparat,

som täcker hela landet och innehåller sakkunnig personal

med lämplig stationering. Det torde under dessa omständigheter inte vara

möjligt att ordna en lämplig förvaltning billigare och hällre än genom domänverket.

Liksom hittills bör förvaltningskostnaderna bestridas av domänverkets

driftsmedel.

Beträffande andra naturreservat tänker sig utredningen följande ordning

för förvaltningen.

Enligt utredningens målsättning bör i framtiden ett stort antal naturreservat

avsättas för allmän disposition. Därest reservat på grund av förut
-

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Kungl. Maj:ts proposition nr år 1963

satt intensivt utnyttjande förvärvas med äganderätt, anser utredningen önskvärt

att de i avsevärd utsträckning överförs i kommunal ägo. Därvid bör

helt naturligt kommun eller grupp av kommuner även överta ansvaret för

vård och förvaltning i enlighet med de bestämmelser länsstyrelsen utfärdar.

Åtskilliga reservat kommer emellertid att stanna i markägarens hand.

Det är under dylika förhållanden ibland även lämpligt att markägaren ombesörjer

vården. Ofta behöver han då sakkunnig hjälp. Om emellertid markägaren

inte är bosatt på platsen kan en särskild förvaltare eller tillsyningsman

behöva anlitas. Även denne torde ofta behöva sakkunnig hjälp. Sakkunskapen

bör i de flesta fall lämpligast kunna tillhandahållas av skogsvårdsstyrelsen

i länet. Även denna organisation har en väl utbyggd lokalförvaltning.

Skogsvårdsstyrelsernas hjälp för naturobjektens förvaltning och

vård bör enligt utredningens mening lämnas kostnadsfritt såsom tjänsteuppdrag.

Uppgiften hänger nämligen mycket nära samman med skogsvårdsstyrelsens

ordinarie tjänsteåligganden och en detalj debitering av tjänster

mellan två statliga organ torde inte tjäna något väsentligt ändamål. Skogsvårdsstvrelsens

biträde åt kommun i dess egenskap av ägare till naturreservat

torde däremot få debiteras enligt gängse normer.

Slutligen berör utredningen vissa andra utgifter i samband med förvaltningen.

Till dessa hänförs i betänkandet i första hand utmärkande av reservatens

gränser på marken, iordningställande av vägar, parkeringsplatser,

vandringsleder o. s. v., upprättande av skyltar med upplysning om objektets

sevärdheter, ordningsföreskrifter, m. m. Ibland torde även vara nödvändigt

att företa gallringar eller röjningar samt olika slag av markkultiveringsåtgärder.

Utredningen framhåller, att medel måste finnas anvisade

och ställas till länsstyrelsernas förfogande för dessa typer av åtgärder. Utgifterna

kan beräknas stiga i takt med att nya reservat och naturminnen

avsätts på enskild mark. Utredningen har beräknat att kostnaderna under

första verksamhetsåret kommer att uppgå till genomsnittligt 20 000 kr. per

län eller avrundat 500 000 kr. Vid beräkningen har hänsyn tagits till att nu

befintliga skyddsobjekt är allmänt eftersatta ur vårdsynpunkt. Utredningen

föreslår att medlen i fråga upptas under ett särskilt reservationsanslag, betitlat

Naturvård: Kostnader för vård och förvaltning av naturreservat m. m.

Då det enligt utredningen kan förväntas föreligga vissa svårigheter att

bereda utrymme för den föreslagna naturvårdsbudgeten — omkring 7 milj.

kr. per år — inom statsutgifterna har utredningen ansett sig böra närmare

undersöka de tekniska möjligheterna att a v giftsfi nansiera vissa

naturvårdskostnader.

Härvid erinrar utredningen inledningsvis om att den i samband med de

allmänna riktlinjerna för naturvården uttalat, att det vid vissa slag av exploatering

med fog kan göras gällande, att exploatören genom ingrepp i

naturen förorsakar bestående skada för samhället. I dylika fall är det berättigat,

anser utredningen, att exploatören, utöver kostnaderna för att på

olika sätt begränsa skadeverkningarna, även åläggs att till samhället gälda

viss ersättning för skada som kvarstår. Utredningen framhåller att denna

princip inte är ny i svensk rätt. Den ligger sålunda till grund för de enligt

vattenlagen utgående regleringsavgifterna.

s. 85 Kontrollera mot PDF

85

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år W63

I betänkandet behandlas tre möjligheter till finansiering av naturvårdskostnader

genom avgifter, nämligen regleringsavgifter enligt vattenlagen,

täktavgifter och exploateringsavgifter å fritidsbebyggelse.

Vätte nregleringsavgift har, framhåller utredningen, funnits

sedan länge och utredningen har närmast sett som sin uppgift att söka få

en uppfattning om de formella och praktiska möjligheterna att utnyttja en

viss del av avgiftsmedlen för naturvårdsändamål. Efter att ha redogjort för

regleringsavgiftens konstruktion och motiven för den konstaterar utredningen,

att gällande bestämmelser — 4 kap. 14 och 15 §§ vattenlagen — inte

hindrar att anslag beviljas från dessa medel till naturvårdsändamål. Detta

har dock hittills skett i mycket liten utsträckning. Genom att de från ett

visst regleringsföretag inflytande avgifterna endast är disponibla för ändamål

inom den av företaget berörda bygden kan de knappast utnyttjas utanför

vederbörande vattendrags nederbördsområde. Ur dessa synpunkter är

regleringsavgifterna främst en norrlandstillgång och utredningen har inte

funnit någon anledning att påkalla ändring härav. Vidare föreligger det

stora svårigheter att beräkna naturvårdens framtida andel i regleringsavgifterna.

Utredningen vill inte göra gällande att naturvården är angelägnare

än andra samhälleliga behov som stöds genom regleringsmedlen. De norrlandskommuner

som det i regel gäller har uppenbarligen stora allmänna

behov att tillgodose med därav följande investeringsproblem. Huvudsakligen

bör naturvårdens andel av regleringsmedlen utnyttjas för den kommunala

landskapsvården och för det lokala naturvårdsintresset av social natur.

Både den faktiska storleken av naturvårdsandelen av regleringsmedlen

och det område av naturvården, där denna andel kan sättas in, kan således,

framhåller utredningen, endast uppskattas mycket grovt. Vid övervägandet

av denna fråga har utredningen ansett det skäligt att beräkna att 10 procent

av regleringsavgifterna bör inräknas i naturvårdens budget. Detta skulle

— enligt för utredningen tillgängliga uppgifter om storleken av de belopp

som kan beräknas inflyta i framtiden — innebära, att norrlandslänen på sikt

skulle kunna disponera ett belopp av storleksordningen 1 milj. kr. per år

för vissa slag av naturvårdsåtgärder.

För alt förenkla administrationen av regleringsmedlen för naturvårdsändamål

föreslår utredningen att Kungl. Maj:t årligen ställer ett belopp till

förfogande motsvarande 10 procent av disponibla medel och med den fördelning

mellan vederbörande länsstyrelser, som följer av avgiftens lokala

anknytning.

Vad därefter gäller täkta v giften lämnar utredningen till en början

en sammanfattande redogörelse av det av särskild utredningsman framlagda

betänkandet Grusexploateringen i Sverige (SOU 1960:3). Detta har

efter remissbehandling inte föranlett annan åtgärd än atl frågan överlämnats

till utredningen för att övervägas på nytt.

Utredningen tar därefter upp till granskning och bemötande vissa av de

skäl mot en täktavgift som framförts i nyssnämnda betänkande. Härom

anför utredningen i huvudsak följande.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Knngl. Maj:ls proposition nr il år lf)63

Ett av skälen angavs vara, alt avgiften skulle komma att medföra en fördyring

för kommunikationsväsende och byggnadsindustri. Utredningen

medger att prissättningen på ifrågavarande produkter otvivelaktigt kommer

att påverkas av en avgift men påpekar att återverkningarna vid den avgift

som ifrågasätts - 5 å 10 öre per m:l — blir ytterst obetydliga. Då dessutom

numera allmän varuskatt införts på de flesta nyttigheter — dock ej

dem det nu gäller — kan en avgiftsbeläggning enligt utredningens mening

inte längre betraktas som oskälig, i vart fall inte så länge den håller sig

under varuskattenivån.

Vidare har det ansetts mindre tillfredsställande att belasta en särskild

näringsgren med avgifter avsedda att tillgodose ett allmänt intresse. I detta

hänseende erinrar utredningen särskilt om den princip som ligger till grund

för de tidigare nämnda regleringsavgifterna. Enligt utredningens uppfattning

är den i sammanhanget avgörande frågan att det skall finnas ett klart

samband mellan skadeverkningarna på grund av exploateringen och de

kompensationsåtgärder vartill avgiftsmedlen utnyttjas. Ju strängare detta

samband är, desto mindre vägande är invändningarna mot en avgift.

Enligt utredningens åsikt finns det ej heller någon anledning att, såsom

anförts i betänkandet, befara höga administrationskostnader för att indriva

avgiften, om utredningens förslag till täktreglering godtas. Genom att enligt

detta all täkt, bortsett från husbehovstäkt, faller under tillståndsplikt

och då de erforderliga uppgifterna kan erhållas i de täktplaner, som länsstyrelsen

i regel torde kräva för meddelande av täkttillstånd, föreligger nämligen

möjligheter till en mycket enkel administration för uppbörden.

Utredningen ställer härefter avgiftsfrågan i relation till medelsbehovet

på ifrågavarande område av naturvården. Härom anförs i betänkandet bl. a.

följande.

Stora svårigheter möter alt f. n. göra några mera preciserade uppskattningar

av kostnaderna för ersättningar i samband med vägrad grustäkt eller

kostnaderna för att iordningställa äldre täkter. Föreliggande omständigheter

talar emellertid för att kostnaderna under alla förhållanden blir högst

betydande. Detta är enligt utredningens mening det väsentliga i nu förevarande

sammanhang. Ett mindre antal redan aktualiserade, för utredningen

kända täktprojekt representerar sakägaranspråk på mer än 1 miljon

kr. och de utgör endast en bråkdel av den aktuella sektorn i hela landet.

Härav framgår att medel omedelbart måste bli tillgängliga för att rädda

viktiga projekt. Utredningen anser dock att det på längre sikt bör råda

balans melian de medel, som inflyter genom ett eventuellt avgiftssystem

och täktregleringens faktiska sakkostnader. Detta torde emellertid kunna

uppnås genom att avgiften avstäms till behovet. F. n. torde det räcka med

att konstatera, att det redan föreligger ett ansamlat behov av medel av den

storleksordning utredningen uppskattat.

Såsom framgår av det föregående har utredningen inte funnit de anförda

skälen mot ett avgiftssystem övertygande. För att lösa naturvårdens finansiering

har utredningen därför ansett sig böra utarbeta ett förslag till avgift

på täktverksamheten. Förslagets närmare innebörd är följande.

Det allmänna motivet för avgiften bör möjliggöra en konstruktion efter

starkt schematiska linjer, önskvärdheten av en nära anslutning till den

föreslagna täktregleringen talar för alt avgift utgår på allt tillståndspliktigt

material, d. v. s. sten, grus, sand, jord och torv. Härigenom avgränsas bl. a.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

87

rena liusbehovsnltag, d. v. s. den förbrukning som är knuten till en genomsnittlig

jordbruks- eller skogsbruksfastighet, dock högst 100 m3 per år. Avgiften

bör lämpligen anknytas till mängden uttaget material, beräknad efter

volymen fast mått. Denna kvantitet är möjlig att i stort kontrollera med

ledning av täktplanen. Avgiften bör vara lika för alla förekommande materialsorter.

Den bör i princip erläggas av ägaren till den fastighet där fyndigheten

ligger men hinder bör inte föreligga att exploatör, som genom arrende

eller annat avtal förvärvat särskild rätt till fyndigheten, övertar ansvaret

för avgiften. Stat och kommun bör erlägga avgift enligt samma grunder

som det enskilda näringslivet. Avgiften kan lämpligen uttas årligen i

efterskott och grunda sig på en från markägare eller exploatör lämnad uppgift

om mängden under föregående kalenderår utbrutet material fast mått.

Länsstyrelsen bör ha möjlighet att företa kontrollåtgärder i skälig omfattning.

Uppbördsåtgärderna torde i stort sett kunna inskränkas till att länsstyrelsen

med ledning av lämnade uppgifter årligen debiterar vederbörande

avgiftsbelopp för föregående år.

Avgiftsmedlen bör enligt utredningens uppfattning inte utnyttjas för andra

ändamål än dem som direkt hänger samman med täktregleringen. Härigenom

skulle bl. a. vinnas den betydande fördelen, att näringslivet godtar

avgiften lättare och kanske med tiden uppfattar den som en egen positiv insats

på ifrågavarande område av naturvården. Medlen bör sålunda endast

användas för ersättningar till markägare med anledning av beslut enligt naturvårdslagens

täktbestämmelser, häri inbegripet på kronan ankommande

rättegångskostnader för annan part, för att bestrida kostnader för att iordningställa

äldre täkter samt för erforderlig kontroll av att tillåten fältverksamhet

bedrivs enligt föreskrivna villkor.

Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att avgiftsmedlen

avvägs så att den framtida täktverksamheten betalar den del av nämnda

kostnader som avser skyddssektorn. Däremot synes tveksamt om näringslivet

skall bekosta uppsnyggningen av äldre, nu nedlagda täkter. Å andra sidan

bör inte täktverksamheten belastas med avgifter, som märkbart påverkar

prisbildningen på de samhällsviktiga nyttigheter som kommer ur densamma.

Enär en betydande osäkerhet råder i fråga om det sammanlagda årliga uttaget

av ifrågavarande material och säker kännedom härom erhålls först sedan

täktregleringen fungerat ett år, bör i början en eventuell täktavgift avvägas

med försiktighet för att sedermera anpassas dels till utvinningens faktiska

omfattning, dels till de faktiska kostnaderna för skyddsåtgärderna.

Med hänsyn härtill föreslår utredningen att grusavgiften under de tre första

åren sätts till 5 öre per m3. På grundval av vissa i betänkandet redovisade

uppgifter uppskattar utredningen det belopp som härigenom kommer att

tillföras statsverket till minst 1,5 milj. kr. per år.

Vad beträffar exploaterings a vgift på friti dshe bygge 1- s e anför utredningen, att det knappast torde finnas någon exploatering i dagens

samhälle som tar i anspråk större arealer värdefull natur än exploateringen

för fritidsbebyggelse. F. n. bildas omkring 8 000 nya fritidsfastigheter

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

varje år och tendensen är kraftigt ökande. Enbart investeringarna i markkostnader

torde uppgå till 40 å 50 milj. kr. per år.

Fritidsbebyggelsen är en i och för sig vällovlig företeelse, som förtjänar att

uppmuntras. Den har emellertid ur social naturvårdssynpunkt den nackdelen,

att den överför mark från ett mera fritt utnyttjande till ett exklusivt.

Förhållandena är helt naturligt mest akuta i tätortsregionerna. Inom exempelvis

Göteborgsregionen uppgick antalet fritidshus år 1956 till omkring

19 000. I januari 1962 hade det vuxit till omkring 26 000. Enligt regionplanekontorets

kalkyler kommer under de närmaste 30 åren antalet fritidshus

att behöva fördubblas.

Enligt utredningens mening har utvecklingen gått så långt att den fortsatta

exploateringen för fritidsbebyggelse måste direkt sammankopplas med åtgärder

för att säkerställa naturreservat. I annat fall kommer den icke fastighetsägande

befolkningens möjligheter till vistelse i naturen inom någorlunda

nära räckhåll från bostadsorten att undan för undan minska och till slut

försvinna. I den konkurrenssituation som råder i fråga om markutnyttjandet

kan den person, som bygger ett fritidshus, sägas få en förmån i förhållande

till dem som inte har möjligheter att bygga. Genom exploateringen utsläcks

nämligen i regel en tidigare på platsen gällande allemansrätt inom

den heinfridszon som enligt utredningens uppfattning bildas kring bostadshus.

Det skulle därför ur samhällelig synpunkt inte vara orimligt att rätten

att bygga belädes med avgift i syfte att inom samma större fritidsbebyggelseregion

säkerställa en fri natur.

På nu anförda grunder anser utredningen det skäligt att fritidsbebyggelsen

avgiftsbeläggs för sociala naturvårdsändamål. Avgiften bör i princip endast

avse fritidsbebyggelse. För den permanenta bebyggelsen bör naturvårdsintresset

här som i andra sammanhang vika. Rörande avgiftens närmare

konstruktion anför utredningen.

Utredningen föreslår att avgiften anknyts till fastställelse av byggnadsplaner

för fritidsändamål samt till dispenser från byggnadsförbud enligt

109 § första stycket byggnadslagen och till tillstånd till bebyggelse inom område

för vilket gäller byggnadsförbud till skydd för friluftslivet eller landskapsbilden.

Med hänsyn till att samtliga nämnda åtgärder, bortsett från

visst undantag, kräver beslut av länsstyrelsen bör denna fastställa avgiften.

Härigenom åstadkoms en enkel administration av uppbörden.

Avgiften bör beräknas efter det antal för fritidsändamål avsedda bostadsenheter,

som länsstyrelsen beräknar komma att uppföras på grund av beslut

om fastställande av byggnadsplan eller om dispens från byggnadsförbud.

Med bostadsenhet bör i detta sammanhang förstås familjebostad med

därtill hörande uthusbyggnader, gårdssluga etc.

Avgiftsmedlen bör i princip endast utgöra en mindre del av samhällets

kostnader för att avsätta naturreservat. Vidare bör avgiften vara så avvägd

att den aldrig framstår som en påtaglig ekonomisk belastning för den som

ämnar bygga.

Det förefaller utredningen skäligt, att en dylik exploateringsavgift får svara

för åtminstone 1 milj. kr. per år av sakkostnaderna vid avsättande av naturreservat

m. m. En försiktig kalkyl rörande de avgiftsbelagda bebyggelse
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 ur 1963

89

fallen — vilka torde öka i den mån länsstyrelserna enligt utredningens förslag

skärper planläggningskraven på fritidsbebyggelsen — pekar mot åtminstone

5 000 avgiftsfall per år med tyngdpunkt i ost- och västkustlänen.

Om avgiften sätts till 200 kr. per bebyggelseenhet skulle alltså naturvården

tillföras 1 milj. kr. per år. De avgiftsmedel, som inflyter från ett län, bör utnyttjas

för att säkerställa naturområden inom länet. Härigenom uppnås det

nära samband mellan bebyggelseregleringen och avsättandet av naturområden,

som utredningen åsyftat.

Yttranden. I fråga om utredningens förslag rörande medel för naturvårdens

administrationskostnader anser länsstyrelserna,

som tidigare anmärkts, genomgående att ökade resurser fordras för att de

skall kunna fylla sina uppgifter. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Västerbottens

län finner anslaget till länsstyrelsernas kostnader uppenbart otillräckligt.

Av övriga länsstyrelser anför exempelvis länsstyrelsen i Hallands län

följande.

Det av utredningen förordade anslaget torde med säkerhet bli otillräckligt,

särskilt med hänsyn till de ökade arbetsuppgifter som förutsätts komma

att åvila länsstyrelserna och på grund av att även naturskyddsrådens

verksamhet skall finansieras från samma anslag. Enbart arbetet med att

pröva täkttillstånd och den åtföljande kontrollen torde ge full sysselsättning

för en tjänsteman. Det lär vara alltför optimistiskt att förutsätta, att länsstyrelsernas

arbetsbörda i någon nämnvärd utsträckning kommer att lättas

genom bistånd från kommunerna. Under alla förhållanden bör man räkna

med en lång övergångstid innan så blir fallet. Det utredningsarbete i form

av inventeringar m. m., som länsstyrelsen enligt förslaget skall utföra, synes

bli särskilt betungande under den närmaste tioårsperioden.

I viss motsats till de övriga länsstyrelserna finner länsstyrelsen i Älvsborgs

län det av utredningen föreslagna beloppet kunna godtas till att börja med.

Det bör dock enligt länsstyrelsens uppfattning under inga omständigheter

underskridas om det skisserade programmet skall kunna förverkligas. Länsstyrelsen

anser det vidare nödvändigt att medelstilldelningen till de enskilda

länsstyrelserna något differentieras med hänsyn till länens olika storlek

och behov.

När det gäller kostnaderna för ersättningar till markägare

m. m. behandlas till en början i åtskilliga remissyttranden frågan om fördelningen

mellan stat och kommun av det ekonomiska ansvaret på naturvårdsområdet.

I flera av yttrandena betonas nödvändigheten av ett väsentligt

utbyggt statligt stöd för markpolitiska åtgärder.

Svenska landstingsförbundet finner sig sålunda ej kunna biträda förslaget

att kommun skall inträda som inedkostnadsbärare i fråga om avsättande

av naturreservat. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser med hänsyn till de

många övriga kommunala engagemangen att ej för mycket bör väntas av

de kommunala insatserna i naturvårdsarbetet. Likaså ifrågasätter kammarkollegiet

om utredningen ej bedömer kommunernas villighet att bidra väl

optimistiskt. I vart fall torde det enligt kollegiets mening i många fall kun
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Kungl. Majds proposition nr 71 år 1963

na komma att visa sig naturligare att anse investeringen som ett statligt företag,

vilket genomförs med visst kommunalt bidrag, än att såsom utredningen

genomgående gör tala om företag med statligt bidrag. Även länsstyrelsen

i Blekinge län håller för troligt, att man måste räkna med ett större

statligt stöd än utredningen tänkt sig. Detsamma gäller länsstyrelsen i Stockholms

län, som föreslår, att en särskild lånefond inrättas, där kommunerna

kan få möjlighet att uppta långfristiga lån för markförvärv. Genom en

dylik lånefond, varifrån lån bör gå vid sidan av övrig upplåning och inte påverka

bedömningen av kommunernas allmänna upplåningsrätt, skulle förutsättningarna

för att stimulera kommunerna till aktiva insatser för naturvården

väsentligt ökas. Byggnadsstyrelsen ifrågasätter om inte likartade fördelningsprinciper

som för naturreservat bör tillämpas även när det gäller

ersättningar i samband med strand- och landskapsskydd samt i fråga om

ersättningar till följd av vissa skyddsåtgärder beträffande kulturmiljöer.

Skid- och friluftsfrämjandet finner den i Danmark sedan många år tilllämpade

principen att stat och kommun svarar för hälften var av kostnaderna

vara lycklig. När det gäller reservat av rikskaraktär anser dock främjandet

att staten bör bidra i större omfattning. Stadsfullmäktige i Halmstad

anser, att staten inte bör delta i kostnaderna för friluftsreservat, som utnyttjas

huvudsakligen av den egna kommunens invånare.

Ett spörsmål, som berörs av vissa kommuner och som enligt länsstyrelsen

i Älvsborgs län ej observerats tillräckligt av utredningen, är hur kostnadsfrågan

skall lösas när det gäller fritidsområden utanför storstäderna,

där behovet ofta inte kan tillgodoses inom vederbörande kommuns eget område

utan i stället måste sökas inom angränsande kommuner. Härom anför

exempelvis kommunalfullmäktige i Björklinge kommun, att kommun som

inom sina gränser rymmer för strövområden lämpliga marker inte bör åläggas

vittgående ekonomiska konsekvenser för att tillfredsställa rekreaktionsbehovet

för t. ex. ett större omlands befolkning.

Remissinstanserna ingår i allmänhet inte på någon närmare bedömning

av medelsbehovet för ersättningar. Ett undantag är länsstyrelsen i Malmöhus

län, som för länets vidkommande beräknat kostnaderna enbart för fridlysning

och säkerställande av skyddsvärda objekt till omkring 4,5 milj.

kr. årligen under tio år. Enligt länsstyrelsens mening är de av utredningen

föreslagna beloppen uppenbarligen för knappt tilltagna. Väg- och oattenhyggnadsstyrelsen

är av den uppfattningen, att ersättningarna till ägare av

fastigheter beträffande vilka täktförbud meddelas blir vanligare och kommer

att dra högre kostnader än utredningen förmodar. Skälet härtill är de

redan nu befintliga svårigheterna att inom vissa områden erhålla grus till

rimliga kostnader både vad avser själva materialet och transporterna. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län anser däremot att kostnadsramen i stort

bör kunna hållas, om de av utredningen skisserade riktlinjerna för beräkningen

av ersättningarna, framför allt för inistad glesbebyggelserätt, följs

vid lagens tillämpning. I likhet med utredningen understryker statens fritidsnämnd

att en medelsanvisning av den i betänkandet angivna storleken

är ett av villkoren för genomförandet av ett effektivt naturvårdsprogram i

betänkandets anda.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 är 1963

91

Särskilda synpunkter beträffande konstruktionen av ifrågavarande anslag

anförs av två remissinstanser. Sålunda anser byggnadsstyrelsen, att anslaget

för att vinna önskad anpassbarhet till tidsmässiga variationer i väsentlig

utsträckning bör ges formen av förslagsanslag och inte i sin helhet

ha karaktären av reservationsanslag. Av liknande uppfattning är lantmäteristyrelsen.

Vad gäller kostnaderna för naturområdens iordningställande,

vård och förvaltning samt handhavandet av förvaltningen

anser till en början domänstyrelsen det försvarligt och lämpligt, att kostnaderna

för naturvården och fritidsverksamheten på kronoparkerna bestrids

med domänfondens medel. I fråga om förvaltningen av nationalparkerna

vidhåller emellertid styrelsen sin tidigare hävdade uppfattning, att domänverkets

fond inte bör belastas med direkta utgifter för nationalparkerna. Till

motivering härav anför styrelsen följande.

Några inkomster från nationalparkerna kan ej tillföras verkets driftsmedel.

Skötseln av nationalparkerna får därför anses ha anförtrotts domänverket

som ett administrativt uppdrag, vilket framgår av att vården av parkerna

är en allmän angelägenhet, där flera andra organ än domänstyrelsen

äger inflytande på storleken av investeringar och driftskostnader. Särskilt

i tider, då domänverket nödgas anpassa sina egna driftsutgifter till en svagare

ekonomisk situation, kan intressekonflikter uppstå, om utgifterna för

nationalparkerna alltjämt skall bestridas av domänfondens medel.

Beträffande naturreservat, som överförs i kommunal ägo eller stannar i

markägarens hand, ifrågasätts i några remissyttranden huruvida en decentralisering

av förvaltningen till kommunen eller den enskilde markägaren

är möjlig. Sålunda är exempelvis länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

tveksam om decentralisering till kommunen är en framkomlig väg, särskilt

när det gäller intensivt utnyttjade naturreservat som i allmänhet ej torde

nyttjas av vederbörande kommuns egna invånare och beträffande vilka det

därför enligt länsstyrelsens mening torde bli svårt att övertyga kommunen

om att den skall slå för kostnaderna. Riksantikvarieämbetet, som i och för

sig finner tanken riktig att vården såvitt möjligt decentraliseras, anför för

sin del följande.

Kommunerna kanske kan ha möjlighet att ta hand om vissa objekt. Endast

ett fåtal kommuner torde dock ha tillgång till sakkunniga på naturvårdsfrågor.

Det måste därför bli svårt att lösa den praktiska naturvården

på det kommunala planet.

Rörande den enskilde markägaren vill ämbetet framhålla, att det är synnerligen

tveksamt, huruvida denne annat än i undantagsfall kan ha resurser

eller fackliga kunskaper för naturvård. Skötseln av det gamla odlingslandskapet

har sedan länge upphört, och markägaren av i dag är som regel

okunnig om hur detta en gång skedde. Utredningen framhåller också, att

sakkunskap måste tillhandahållas och att detta i de flesta län kan ske genom

skogsvårdsstyrelsen. För dessa speciella vårdproblem torde dock inte

de skogliga synpunkterna vara de som i första hand kommer i fråga.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 77 år 1963

Drätselkammaren i Trollhättan anser att förvaltningsfrågan bör lösas i

ett större sammanhang och att utredningens uttalanden föregriper fritidsutredningen.

Skogsvård sstyrelserna ställer sig genomgående villiga till en omfattande

medverkan för naturobjektens förvaltning och vård. I allmänhet ifrågasätts

inte annat än att denna skall vara kostnadsfri. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms

län finner det dock självfallet att vid skötsel av naturreservat m. m.

som motsvarar ordinär biträdesverksamhet skogsvårdsstyrelserna skall erhålla

ersättning enligt gällande taxa. Likaså anser skogsvårdsstyrelsen i

Hallands län att i fråga om biträde med förvaltningen av kommunägda objekt

debitering bör ske i vanlig ordning.

Skaraborgs läns naturskyddsförening erinrar om möjligheten att i förevarande

sammanhang anlita de ideella organisationerna. Beträffande sin

egen förvaltningsverksamhet anför föreningen följande.

Föreningen äger ett stort antal lokaler, som är fridlysta och som tillkommit

för att bevara särpräglade områden, värdefulla för vetenskaplig forskning.

Föreningen förvaltar därjämte enligt länsstyrelsens beslut vissa fridlysta

områden och en mängd naturminnen. Det är för naturvården och vetenskapen

av största vikt, att dessa uppgifter även i framtiden anförtros åt

föreningen. Hittills har de för ändamålet erforderliga medlen tagits ur föreningens

tillgångar och med stöd från Svenska naturskyddsföreningen, landsting,

kommuner och enskilda.

Det av utredningen föreslagna anslaget till kostnaderna för vård och förvaltning

anses av vissa remissinstanser vara för lågt. Riksantikvarieämbetet

förklarar, att beloppen enligt ämbetets erfarenhet står i uppenbart missförhållande

till de verkliga kostnaderna, i all synnerhet om nya vårdobjekt skapas

i den omfattning utredningen förutsätter. Enligt Skånes hembygdsförbund

torde en lämplig och fortlöpande vård av de naturreservat som företer

kraftig kulturpåverkan kräva betydligt större belopp än som ryms inom de

beräknade anslagen. Länsstyrelsen i Stockholms län är av den uppfattningen,

att de beräknade årliga kostnaderna kommer att överskridas vid intensivt

naturvårdsarbele.

Vad gäller de i betänkandet berörda åtgärderna av olika slag inom naturreservaten

— gränsutmärkning, iordningställande av vägar m. m. — framhåller

länsstyrelsen i Göteborys och Bohus län att utredningen ej omnämnt

rena städningsåtgärder. Länsstyrelsen framlägger följande förslag i detta

hänseende.

Även om man får hoppas att en intensifierad propaganda och upplysning

mot nedskräpningen och för bättre naturvett så småningom skall medföra

en förbättring på detta område måste man räkna med behovet av omfattande

renhållningsåtgärder inom naturreservaten. Annars kommer dessa snart

att hamna i det skick att deras värde som rekreationsobjekt avsevärt minskar.

Det bör därför vara angeläget för det allmänna att söka nedbringa kostnaderna

för dessa åtgärder. När det gäller mera frekventerade reservat bör

dessa förses med avgiftsbelagda parkeringsplatser och i anslutning till dessa

kioskanläggningar för uthyrning. Inflytande avgifter och hyror skall använ
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963 93

das för renhållningen inom reservaten. Detta gäller kanske framför allt badstränderna,

vilka även bör förses med toalettanordningar.

Frågan om avgiftsfinansiering av vissa naturvårdskostnader

har behandlats av ett stort antal remissinstanser. I ett inte obetydligt antal

yttranden hävdas att dessa kostnader i princip bör finansieras skattevägen.

Motivet härför är genomgående att tendensen sedan åtskillig tid gått emot

skatter och avgifter med specialdestination samt att, eftersom naturvården

kommer att lända alla medborgare till nytta, det ter sig rättvist och följdriktigt

att naturvården finansieras med skattemedel. Denna ståndpunkt intar

bl. a. kommerskollegium, länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands, Kristianstads,

Skaraborgs, Örebro och Västerbottens län, LO, Svenska landskommunernas

förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund,

Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges

skogsägareföreningars riksförbund, Svenska vägföreningen, Svenska vägört

vattenbyggares riksförbund, Sveriges industriförbund, Näringslivets

byggnadsdelegation och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Utredningens förslag att regleringsavgifter enligt vattenlagen

i större utsträckning än vad hittills skett skall användas för naturvårdsändamål

godtas i princip av de något mer än 20 remissinstanser som

närmare gått in på denna fråga. Däremot avvisar åtskilliga av dessa remissinstanser

utredningens förslag om att viss andel av avgifterna schablonmässigt

skall avdelas för naturvårdsändamål.

Vad först gäller tillgången på medel ifrågasätter fiskeristyrelsen om inte

belastningen på regleringsfonderna för ersättningar på grund av oförutsedda

skador är så betydande, att det kan vara orealistiskt att räkna med några

nämnvärda överskott för naturvårdsändamål. Kammarkollegiet anser

dock att utredningens antagande ej är osannolikt men kan visa sig för högt.

I anslutning härtill förutsätter länsstyrelsen i Norrbottens län att den minskning

av andelen till bygdefrämjande åtgärder, som kan förväntas uppstå,

kompenseras genom att avgifterna höjs. Vattenfallsstyrelsen och Svenska

vägf öreningen understryker däremot, att meningen inte är att öka avgifterna.

Utredningens förslag att viss kvot av disponibla medel årligen skall ställas

till förfogande för naturvårdsändamål avstyrks, som nyss nämnts, av vissa

remissinstanser. Sålunda anser vattenöverdomstolen att skäl ej föreligger

att ändra nu gällande sätt för fördelning av regleringsavgifterna. Som motiv

härför anför vattenöverdomstolen följande.

Förslaget står inte i överensstämmelse med bestämmelserna i 4 kap. 15 §

vattenlagen och 11 § kungörelsen den 2 oktober 1953 angående indrivningen

och användningen av vissa med anledning av företag i vatten utgående

avgifter. Det skulle också verka inkonsekvent, om naturvården ensam skulle

tillerkännas en bestämd andel, medan alla övriga intressen skulle få tilldelning

efter fri skälighetsprövning.

Den för naturvårdsändamål beräknade andelen är godtyckligt vald och

om avsikten är att användningen för naturvårdsändamål skall vara begränsad

till denna andel, synes förslaget även kunna bli till nackdel ur natur
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Kungl. Maj:ts proposition nr It år 1063

vårdssynpunkt. Många fall kan tänkas, då ett större belopp än det som motsvarar

10 procent av ett företags regleringsavgifter bör kunna användas för

ett angeläget naturvårdsändamål.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. kammarkollegiet, länsstyrelserna i

Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län, Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare och Svenska vattenkraftföreningen. Länsstyrelsen

i Jämtlands län understryker härvid, att om någon kvot fastställs,

denna på ingå villkor bör få avräknas mot de belopp Norrland anses böra

disponera för naturvårdsändamål.

Beträffande möjligheterna att med anlitande av regleringsavgifter tillgodose

naturvårdsintressen av riksnatur anför kammarkollegiet följande, från

betänkandet i viss mån avvikande synpunkter.

För Norrlands del kommer dessa avgifter framdeles att till övervägande

del inflyta i anledning av sjöregleringar inom fjällkommunerna. En av dessa

kommuners viktigaste och, såvitt nu kan bedömas, mest utvecklingsdugliga

näringar är turistnäringen. Denna näring torde i dessa kommuner vara

i förhållandevis hög grad betingad av rådande uppskattning av kommunens

naturvärden. Med hänsyn härtill kan disponerandet av regleringsavgiftsmedel

för naturvårdsändamål komma att samtidigt tillgodose ett naturvårdsintresse

av rikskaraktär och ortens lokala naturvårds- och näringsintressen.

Utredningens förslag om att införa en särskild avgift för täktverksamhet

godtas av flertalet remissinstanser, däribland statskontoret,

domänstyrelsen, byggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

kammarkollegiet, Sveriges geologiska undersökning, 13 länsstyrelser,

Svenska stadsförbundet, Samfundet för hembygdsvård, Svenska naturskyddsföreningen,

Skid- och friluftsfrämjandet, Cykel- och mopedfrämjandet

och Svenska teknologföreningen.

Statskontoret framhåller, att det i utlåtande över betänkandet angående

grusexploateringen i Sverige uttalade, att betänkligheter inte borde möta

mot att utta en speciell avgift för exploatering av grus m. m. Med hänsyn

till angelägenheten av att tillräckliga belopp ställs till naturvårdens förfogande

tillstyrker länsstyrelsen i Östergötlands län förslaget men framhåller

samtidigt angelägenheten av att täktavgiften ej medför minskning av täktägarens

skyldighet att verkställa återställningsarbeten m. m. Länsstyrelsen

i Jämtlands län finner sig i stort sett kunna godta förslaget men anser det

önskvärt att en närmare bedömning av kostnaderna för uppbörden görs innan

avgiften införs. Länsstyrelsen i Stockholms län anför, att det med hänsyn

till den bestående skada å landskapet som täkt av grus m. m. kan medföra

synes befogat att utta särskild avgift härför såsom bidrag till finansieringen

av återställningsarbeten och andra naturvårdande åtgärder samt att

avgiften också kan vara ägnad att i någon mån avskräcka från överdriven

exploatering av dessa tillgångar.

Järnvägsstyrelsen anmäler starka betänkligheter mot verkningarna av förslaget

för statens järnvägars del. Styrelsen anför följande.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

95

Om förslaget genomförs, kan statens järnvägar komma att drabbas av

kostnader i form av täktavgifter. Dessa avgifter skulle, beräknade för de

kvantiteter grus och sten som statens järnvägar f. n. förbrukar, efter den

föreslagna årliga täktavgiften, 5 öre/m3, komma att uppgå till i runt tal

75 000 kr. I den anda och med den mening, som avses med införandet av

dessa täktavgifter, anser sig styrelsen inte "böra motsätta sig utredningens

förslag. Styrelsen förutsätter dock att förslagets genomförande i övrigt inte

kommer att innebära mera restriktiva föreskrifter för statens järnvägar att

kunna utnyttja sina sten- och grusfyndigheter. Om täktverksamhet i något

fall skulle förvägras statens järnvägar, förutsätter styrelsen att även statens

järnvägar kan bli berättigat till ersättning för den ekonomiska skadan.

Ett stort antal remissinstanser avstyrker förslaget, däribland riksantikvarieämbetet,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kommerskollegium, sju länsstyrelser,

LO, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet,

Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges

skogsägareförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Grusoch

makadamföreningen, Svenska vägföreningen, Sveriges industriförbund

och Svenska byggnadsentreprenörföreningen.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att en täktavgift — även

om den erläggs av markägare eller exploatör — kommer att slutligt belasta

de egentliga förbrukarna. Samhällsekonomiskt sett domineras avnämarsidan

av vägväsendet samt av bostads- och industribyggandet. Det allmänna

vägväsendet finansieras i sin helhet över statsbudgeten med från vägtrafikanterna

inflytande medel. Även statsbidragen till enskild väghållning finansieras

på detta sätt. Bostadsbyggandet subventioneras till ej oväsentlig

del med allmänna medel. Styrelsen finner det därför opraktiskt med ett detaljreglerat

avgiftssystem, som på omvägar överför uttaxeringen till det allmänna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län betonar de administrativa svårigheter

som är förknippade med en täktavgift. Enligt länsstyrelsens mening saknas

rimliga proportioner mellan den behövliga administrativa apparaten och det

belopp som kan beräknas inflyta. Härom anför länsstyrelsen bl. a. följande.

Länsstyrelsen anser atl utredningen totalt underskattat dessa svårigheter.

Sålunda torde svårigheter att fastställa täktavgift komma att uppstå

bl. a. därigenom att man inte utan vidare kan avgöra om en täkt skett för

husbehov eller verkställts för flera år sedan. Arbetet med granskning av ingivna

deklarationer av grusuttag och fastställande av avgift förutsätter någon

form av kontroll och kanske besiktning på platsen och kräver säkerligen

åtskillig personal. Att besvär unförs över länsstyrelsernas debiteringsbeslut

i många fall får man givetvis också förutsätta.

Liknande synpunkter anförs av bl. a. kommerskollegium, länsstyrelserna

i Värmlands och Västerbottens län, handelskammaren i Gävle, stadskollegiet

i Göteborg och Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Sveriges industriförbund

hyser även andra betänkligheter mot täktavgifter.

Utredningen föreslår alt all täkt i naturvårdslagens mening skall vara avgiftspliktig.

Enligt förbundets mening måste emellertid ingreppets skadlig
-

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Knngl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

het ur naturvårdssynpunkt variera starkt från takt till takt inom samma

materialområde och än mera för olika slags material. Den föreslagna täktavgiften

skulle drabba synnerligen ojämnt. För vissa stenindustriers del

gäller exempelvis — liksom vid gruvdrift — att blott en bråkdel av det uttagna

materialet kan utnyttjas ekonomiskt. För torvindustrins del blir avgiftens

uttagande efter volym speciellt oförmånligt på grund av materialets

låga specifika vikt. — Härtill kommer att enligt uppgift torvtillväxten väsentligt

överstiger förekommande täkt.

Täktutnyttjare kommer enligt förslaget att åläggas återställningsarbeten

och täktingreppen i naturen blir således av övergående karaktär. Utredningen

har med rätta framhållit, att det skall finnas ett klart samband mellan

skadeverkningarna på grund av en exploatering och de kompensationsåtgärder,

vartill avgiftsmedlen utnyttjas. Ett sådant samband föreligger emellertid

inte då avgifterna från en täkt används för att återställa andra täkter

eller för kompensation i fall då täkttillstånd vägras.

Remissinstansernas inställning till den föreslagna exploateringsavgiften

på fritidsbebyggelse är övervägande negativ. Till de

som tillstyrker förslaget hör bl. a. vattenfallsstyrelsen, skogsstyrelsen, ett fåtal

länsstyrelser, Svenska naturskyddsföreningen, Samfundet för hembygdsvård

och Skid- och friluftsfrämjandet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har vissa invändningar mot utredningens motiv för avgiften men anser

att fritidsbebyggelsen för egen del har nytta av naturreservat.

Tillgång till badstränder är numera ett underförstått krav från dem som

skaffat sig fritidsstugor i närheten av insjöar eller i kustområdena, även

om dessa områden ligger upp till en halv mil eller mera från själva kusten.

Så länge fritidsbebyggelsen var av mindre omfattning förelåg ej något bekymmer

beträffande tillgången till badstränder. Inom en del kustområden

är situationen nu sådan, att myndigheterna ansett sig inte böra medge upprättande

av ytterligare byggnadsplaner för fritidsbebyggelse med mindre exploatören

har säkrat tillgången till badplatser för fritidsbebyggarna. Följden

har blivit att exploatören i sådana fall tills vidare avstått från att uppgöra

byggnadsplan för fritidsbebyggelse.

Den av utredningen föreslagna exploateringsavgiften skulle möjliggöra att

medel finns tillgängliga för det allmänna att säkra strandreservat för den

ytterligare fritidsbebyggelsen inom ett område.

Länsstyrelsen tillstyrker därför utredningens förslag så till vida att den

föreslår att Kungl. Maj :t eller vederbörande länsstyrelse bör tillerkännas

rätt att, där med hänsyn till fritidsbebyggelsens omfattning skäl därtill föreligger,

förordna att inom viss kommun eller grupp av kommuner exploateringsavgift

skall utgå. Influtna avgifter skall användas för att säkerställa

badplatser inom vederbörande kommun eller kommungrupp.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det likaledes tveksamt om avgiften

bör ges den generella karaktär som utredningen föreslagit. Syftet med exploateringsavgiften

torde enligt länsstyrelsens mening i huvudsak kunna

tillgodoses även om den inskränkning görs att länsstyrelsen i samband med

fastställandet av byggnadsplan för fritidsbebyggelse skall äga förordna huruvida

exploateringsavgift skall utgå. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att

avgift bör utgå även å glesbebyggelse. Det finns inget skäl varför denna

s. 97 Kontrollera mot PDF

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

oplanerade bebyggelse skulle komma i bättre läge än den planerade bebyggelsen.

Om avgiften anknyts till meddelande av byggnadslov torde större delen

av glesbebyggelsen för fritidsändamål komma att omfattas av avgiftsskyldigheten.

Länsstyrelsen i Stockholms län föredrar för sin del den årliga

sommarstugeskatt, varom länsstyrelsen tidigare gjort framställning till

Kungl. Maj :t. Denna skatt skulle påläggas varje fritidsfastighet — således

även redan uppförda hus — och användas inte bara för naturvårdsändamål

utan även för att täcka glesbygdskommunernas samtliga utgifter som är förknippade

med fritidsbosättningen. En liten kommun vars befolkning under

sommaren tiodubblas eller mer, mäktar inte utan extra inkomstkällor bemästra

alla de problem som följer därmed och kan ej heller ge fritidsbefolkningen

den samhällsservice som är nödvändig för dennas trivsel och

bekvämlighet.

Utredningens förslag avstyrks av bl. a. domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, kammarkollegiet, kommerskollegium,

flertalet länsstyrelser, LO, Svenska landskommunernas förbund,

Svenska stadsförbundet och Svenska landstingsförbundet. Länsstyrelsen i

Gotlands län finner metoden att bestämma en enhetlig avgift alltför schablonartad,

då den varken tar hänsyn till graden av ingrepp i naturen eller

till kostnader för byggnadens uppförande. Vidare bör försiktighet iakttas i

fråga om nya specialskatter. Särskilt är detta på sin plats då skatten riktar

sig mot en socialt önskvärd utveckling. Byggnadsstyrelsen framhåller att —

bortsett från att det många gånger kan vara vanskligt att skilja fritidsbebyggelse

från permanent bostadsbebyggelse —- införandet av den föreslagna

exploateringsavgiften bl. a. kan befaras komma att öka tendenserna till ett

fritidsbyggande vid sidan av planläggningen. Samtidigt får den planmässigt

utvecklade fritidsbebyggelsen anses vara en del av samhällsbyggandet i stort

vilken det knappast finns speciella skäl att avgiftsbelägga för att finansiera

andra samhällsbehov. Liknande uppfattning redovisar länsstyrelsen i Östergötlands

län.

Domänstyrelsen anser frågan om exploateringsavgift för fritidsbebyggelse

otillräckligt utredd och föreslår att den hänskjuts till fritidsulredningen för

ytterligare övervägande. Samma uppfattning hyser bl. a. länsstyrelsen i

Västmanlands län, överlantmätaren i Kronobergs län och Svenska stadsförbundet.

Vill. Framställning av länsstyrelsen i Östergötlands län angående

vissa markförvärv

Länsstyrelsens framställning. I skrivelse den ö februari 1962 har länsstyrelsen

i Östergötlands län hemställt att Kungl. Maj:t måtte uppdra åt lantbruksnämnden

i länet att inköpa och förvalta fastigheter i länets skärgård

och kustbygd.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1963. I samt. Sr 71

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

Länsstyrelsen anför inledningsvis att under år 1960 slutförts en utredning

angående länets skärgård. Utredningen gav vid handen att där skett en

stark avfolkning. Under åren 1930—1958 minskade folkmängden sålunda

med mellan 30 och 40 procent. Likaså har en omfattande nedläggning av

jordbruk ägt rum. Vidare framgår, att en betydande fritidsbebyggelse förekommer.

1 slutet av 1950-talet tillkom årligen 30 ä 40 nya fritidsfastigheter.

Under de två senaste åren har utvecklingen i skärgården gått än snabbare.

Folkminskningen har fortsatt. Ett flertal skärgårdsjordbruk har nedlagts

och utbjudits till försäljning. I de flesta fall torde fastigheterna ha förvärvats

av enskilda kapitalstarka personer, som använder dem såsom exklusiva

rekreationsfastigheter eller såsom kapitalplaceringsobjekt. Efterfrågan på

tomtplatser för fritidsbosättning har även ökat avsevärt. Under 1961 tillkom

95—100 sådana fastigheter. Hos de kvarvarande skärgårdsborna märks en

ökad tendens att försälja strandtomter och öar, vilka ofta betingar relativt

höga priser. Denna tendens tycks sprida sig även till den yttre, hittills förhållandevis

orörda skärgården. Länsstyrelsen framhåller, att behovet av rekreationsområden

och av mark för fritidsbebyggelse säkert kommer att alltfort

öka. Enär de välbelägna delarna av Stockholms och Södermanlands skärgårdar

redan är slutexploaterade kan trycket under den närmaste framtiden

väntas med ökad intensitet rikta sig mot Östergötlands skärgård.

Enligt länsstyrelsen är det ur allmän synpunkt angeläget att behovet av

mark för fritidsbosättning kan tillgodoses. Såvitt möjligt bör dock detta ske

på sådant sätt att de traditionella skärgårdsnäringarna ej tillfogas större

skada än vad som är nödvändigt och att avfolkningen ej onödigtvis påskyndas.

Det är vidare angeläget att den säregna naturen i den ännu i huvudsak

orörda östgötaskärgården och dess skönhetsvärden ej förstörs samt att

tillräckliga områden lämnas fria för den allmänhet som mera tillfälligt besöker

skärgården.

Länsstyrelsen anser att gällande lagstiftning ej ger möjligheter att komma

till rätta med problemen i skärgården. Härom anförs bl. a. följande.

Jordförvärvslagen ger lantbruksnämnden vissa möjligheter att förhindra

att skärgårdsjordbruken förvärvas av icke jordbrukare. Jordbruken är dock

ofta små och har starkt splittrade ägor, varför det i de flesta fall är uteslutet

att de på längre sikt skall kunna bestå som självständiga brukningsenheter.

Det är ej heller möjligt att använda ledigblivna jordbruk för att förstärka

andra. Jordförvärvslagen kan därför enligt länsstyrelsen endast i mycket

begränsad utsträckning användas i nu ifrågavarande syfte.

Strandlagsförordnanden förekommer inom begränsade områden i skärgården

och avsikten är att inom kort utöka dem. Tillämpning av 122 § byggnadslagen

för vissa delar av den yttre skärgården har diskuterats. Utomplansbestämmelser

har införts för hela skärgården. Länsstyrelsen anser dock

att dessa förordnandens och bestämmelsers värde och räckvidd är mycket

begränsade. Genom den kan i viss utsträckning bebyggelse hindras på områden,

som är av betydelse för friluftslivet, och i övrigt lokaliseringen och

utformningen av bebyggelsen påverkas. Däremot är det inte möjligt att göra

en positiv insats t. ex. att öppna områden för fritidsbebyggelse eller att skaffa

rekreationsområden för en större allmänhet. Det torde ej vara praktiskt

s. 99 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

99

möjligt att med hjälp av den nämnda lagstiftningen effektivt skydda skärgårdsnaturen

inom större sammanhängande områden. Ej heller synes det

länsstyrelsen möjligt att med stöd av naturskyddslagen utan stora kapitalinsatser

göra de insatser inom skärgården som är mest angelägna.

Enligt länsstyrelsens mening är det vidare inte möjligt att genom kommunala

markförvärv åstadkomma en lämplig markanvändning i skärgården.

Kommunerna där saknar i regel tillräckliga ekonomiska resurser för att

bedriva någon större inköpsverksamhet. Däremot borde det vara en angelägen

sak för de större tätortskommunerna att genom markförvärv medverka

till att tätortsbefolkningens behov av rekreationsområden blir tillgodosett.

Det har emellertid visat sig att tätortskommunernas intresse för sådana

markförvärv är mycket svagt.

Med hänsyn till angivna omständigheter har länsstyrelsen kommit till den

bestämda uppfattningen att staten inte kan förhålla sig passiv till utvecklingen

i skärgården. Den orörda, unika och för sin skönhet berömda skärgården

i länet kommer nämligen om ingenting görs att raskt övergå till i

orten ej bosatta kapitalstarka ägare, som ofta är helt främmande för skärgårdsbefolkningens

livsföring och som ej sällan har en negativ inställning

till allmänhetens fritids- och rekreationsbehov. Det riktigaste anser därför

länsstyrelsen vara att staten uppträder som köpare till större skärgårdsfastigheter

som utbjuds till försäljning. Sedan statens fastighetsinnehav fått någorlunda

stor omfattning bör avgöras, vilka områden som bör bevaras i den

jordbrukande och fiskande befolkningens ägo, vilka som bör användas för

enskild fritidsbebyggelse, vilka som bör överlåtas till kommuner, organisationer

och företag för deras specielia behov av fritids- och rekreationsområden

samt vilka som bör kvarstanna i statens ägo för att tillgodose det mera

allmänna intresset av rekreations- och naturskyddsområden.

Inköpsverksamheten och förvaltningen av fastigheterna kan handhas av

domänverket eller lantbruksnämnden. Domänverket har bättre organisation

för fastighetsförvaltning, men lantbruksnämnden har säkerligen bättre överblick

över fastighetsmarknaden i skärgården. Sannolikt är det av underordnad

betydelse vilket av dessa organ som handhar verksamheten. Åtminstone

tills vidare torde dock lantbruksnämnden vara bäst rustad härför.

Inköpsverksamheten bör på längre sikt inte dra så stora kostnader för

staten att allvarliga betänkligheter behöver föreligga. Betydande områden

bör så småningom kunna avyttras. Statens efterhand ofrånkomliga utgifter

för ersättningar enligt strandlagen och för skyddsåtgärder för naturskyddet

skulle i stor utsträckning bortfalla. Dessutom är det fråga om att rädda

värden, som har avsevärd social och ideell betydelse.

Yttranden. Lantbruksnämnden i Östergötlands län ansluter sig till länsstyrelsens

hemställan. Två ledamöter i nämnden anser dock att frågan om vidgad

förvärvs- och förvaltningsverksamhet från det allmännas sida bör ytterligare

utredas.

Lantbruksstgrelsen och lantmäteristyrelsen anför i gemensamt yttrande,

7| liihang till riksdagens protokoll 1003. I samt. .Vr 71

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Kungl. Maj:is proposition nr il är 1063

att det torde vara en ofrånkomlig utveckling att väsentliga delar av särskilt

de yttre skärgårdsområdena, i likhet med många andra avlägset belägna

bygder, kommer att i stor utsträckning bli utan bofast befolkning. I sådana

områden torde det allmännas strävan få inriktas på att främja att områdena

kan utnyttjas på lämpligt sätt för fritids- och rekreationsändamål och att

naturvärdena där kan bevaras. I fråga om de mera välbelägna, inre delarna

av skärgården understryker ämbetsverken kraftigt länsstyrelsens synpunkter

i fråga om fritidsbebyggelsens lokalisering. Vidare vitsordar ämbetsverken

i huvudsak vad länsstyrelsen anfört rörande möjligheterna att med

hjälp av jordförvärvslagstiftningen och byggnadslagstiftningen inverka på

markanvändningen. 1 sammanhanget erinras dock om att byggnadslagstiftningen

i vissa nu aktuella delar översetts av 1960 års naturvårdsutredning.

förhållanden likartade dem i Östergötlands skärgård föreligger enligt ämbetsverken

även i många andra delar av riket, t. ex. i Stockholms skärgård,

på västkusten, på Gotland och Öland och flerstädes på ostkusten i övrigt

samt även i vissa fjälltrakter i Kopparbergs och Jämtlands län. Dessa problem

torde etter hand öka såväl i territoriellt hänseende som i angelägenhetsgrad.

Spörsmålen är sålunda av allmängiltig natur. Det är därför angeläget

att se på förhållandena i stort i landet och att söka finna lösningar med

principiell räckvidd.

Det är enligt ämbetsverken sannolikt att flera olika medel bör tillgripas

lör att berörda frågor skall kunna lösas på lämpligt sätt. Såsom exempel härpå

nämns planläggning för lokalisering av bebyggelserätten och i samband

därmed friställande av fritidsområden eller förvärv av glesbebyggelserätt,

varvid vidtagna dispositioner till viss grad kan säkras med byggnadslagstiftningens

rättsmedel i form av planer och byggnadsförbud. Vissa resultat torde

kunna erhållas genom reglering av allemansrätten och genom revision av

byggnädslagstiftningen i nu avsedda delar, däribland strandlagen. Andra

medel torde kunna vara upplåtelser av olika slag, såsom viss form av nyttjanderätt.

Det mera intensiva utnyttjandet för fritidsändamål från en större

allmänhets sida som stundom förekommer inom välbelägna och populära

fritidsområden, t. ex. bad- och campingplatser, synes vidare i vissa fall klart

motivera att områden förvärvas av det allmänna med äganderätt. Viss återhållsamhet

synes dock härvid befogad med hänsyn till att förvaltningen av

sådana områden regelmässigt torde vara förenad med svårigheter och kostnader.

I Göteborgs- och Stockholmsregionerna har tillskapats stiftelser med

ändamål att anskaffa medel för att bevara värdefulla områden. Såväl inom

som utom sådana stiftelser har vidare kommuner ställt medel till förfogande

i detta syfte. Dessa resurser är dock av mycket begränsad omfattning

i förhållande till behoven.

Konsekvenserna av ett mera allmänt förvärvande från statens sida av

mark i ifrågavarande områden låter sig enligt ämbetsverken i dag svårligen

överblickas. Dessutom framstår som naturligt att redan nu tillgängliga

möjligheter bör kartläggas och vägas mot varandra innan en sådan inköpsverksamhet

som länsstyrelsen avsett inrättas. Vidare bör utarbetas

s. 101 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

101

närmare riktlinjer för inköpsverksamhetens bedrivande och för förvaltningen

av förvärvad egendom. Frågor av betydelse är även avvägningen

mellan statens, kommunernas och enskildas insatser samt formerna för

arbetet, varvid också naturskyddets organisation kommer in i bilden. Ämbetsverken

delar sålunda länsstyrelsens uppfattning, att spörsmålet är angeläget,

men anser dock alt frågeställningarna är av den art att de bör ingående

utredas innan slutlig ställning tas.

I avvaktan på sådan utredning bör emellertid enligt ämbetsverkens mening

undersökas vad som redan nu kan göras för att främja en lämplig

markdisposition i berörda bygder. Vad gäller användningen i detta syfte

av lantbruksnämndernas markförvärv med anlitande av jordfonden anför

ämbetsverken bl. a. följande.

Då det gäller markdispositionen inom jord- och skogsbruket underlättas

planeringen genom att mark inköps med anlitande av jordfonden. Denna

aktiva inköpspolitik kan inte med nu gällande riktlinjer användas i primärt

syfte att lösa sådana markfrågor som hänger samman med t. ex. tätbebyggelseplaneringen

och naturvården. Det föreligger dock ej hinder mot

inköp i sådana fall, där en del av den förvärvade egendomen avses att användas

för jordbruksrationaliseringsändamål, medan kanske en annan del

avses att användas för tätbebyggelse eller såsom fritidsområde. Hittills torde

med hänsyn till svårigheterna att ta ställning till värdena och att överblicka

eventuella förlustrisker emellertid sällan ha förekommit inköp i sådana

fall, där egendom haft mera betydande exploateringsövervärden.

I sådana bygder som de nu ifrågavarande kust- och skärgårdsområdena

föreligger starka skäl för att aktivera inköpsverksamheten i syfte att slå

vakt om de jordbruksintressen som bedöms ha utsikter att bli bestående.

Lantbruksnämnd bör därför kunna inköpa fastigheter, som lämpligen kan

användas för att komplettera jordbruk, även om i priset ingår övervärden

med hänsyn till exploateringsmöjligheter. Vid dylika markinköp blir bedömningen

av prisfrågorna ofta besvärlig. I dessa frågor torde lantbruksnämnd

ha att regelmässigt samråda med lantmäterimyndigheterna samt

där så är erforderligt med länsarkitekten. De delar av berörda fastigheter,

som inte behöver disponeras för jordbruket skulle genom det allmännas

medverkan kunna ges den disposition som med hänsyn till fritids- och naturvårdsintressena

anses lämpligast. Överlåtelse kan ske till kommuner,

stiftelser eller andra institutioner som har till uppgift att främja ur allmän

synpunkt lämplig disposition av fritidsområden i skärgården.

Lantbruksslyrelsen anlägger härutöver vissa synpunkter på tillämpningen

av jordförvärvslagen i berörda områden.

N id icke jordbrukares förvärv i dessa bygder är i allmänhet 4 § jordförvärvslagen

tillämplig. Lantbruksnämnd har då jämlikt andra stycket i

nämnda paragraf att pröva om förvärvet kan väntas medföra övervägande

nytta för jordbruket eller näringslivet i orten eller eljest särskilt skäl för

förvärvstillstånd föreligger. Lagens mening synes vara att den nytta förvärvet

ur nyssnämnda synpunkter må ha skall vägas mot intresset att

egendomen disponeras för bondejordbruket. Om lantbruksnämnd skulle

ha möjlighet att i sådant fall erbjuda sig att inköpa egendom fick det

enligt lantbruksstyrelsens mening inte anses oskäligt med hänsyn till säljaren

om förvärvstillstånd vägrades då jordbruket bedöms ha visst intresse

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

av en egendom, som i övrigt kanske bedöms bli exploaterad, och en inte

önskvärd utveckling av egendomens disposition kan befaras om förvärvstillstånd

medgavs. Om priset även med rimlig hänsyn till fritids- och affektionsvärden

befinns oskäligt högt och lantbruksnämnd därför inte anser

sig kunna tillämpa 5 § jordförvärvslagen med åtföljande inlösningsskyldighet

för nämnden, bör nämndens villighet att till rimligt pris inköpa fastigheten

även anses innebära att säljarens intresse att på skäliga villkor

avyttra sin egendom blev tillgodosett. Den angivna användningen av inköpspolitiken

innebär emellertid en viss utvidgning i förhållande till nuvarande

tillämpning.

Ämbetsverken tillstyrker så till vida länsstyrelsens förslag att lantbruksnämnd

bör aktivera sin inköpspolitik för de fall, där jordbruksintressena

kan anses utgöra ett primärt syfte med dylika markinköp. I sådana fall bör

lantbruksnämnd kunna inköpa fastigheter även där del av egendom är avsedd

för fritidsändamål. Vidare tillstyrker verken att frågan om en markinköpsverksamhet

även i primärt syfte att tillgodose fritids- och naturskyddsintressena

i ifrågavarande bygder skyndsamt övervägs i anslutning till behandlingen

av 1960 års naturvårdsutrednings betänkande m. m. ävensom

vid den särskilda utredning rörande dessa spörsmål som förutsatts i direktiven

för fritidsbebyggelseutredningen. Enligt lantbruksstyrelsens mening

förtjänar det härvid att närmare övervägas om en dylik inköpsverksamhet

kan påbörjas i begränsad utsträckning, tills vidare som ett provisorium

för att vinna erfarenheter.

IX. Vissa anslagsskrivelser

I skrivelse den 26 november 1962 har domänstyrelsen hemställt, att för

budgetåret 1963/64 måtte på riksstaten upptas ett anslag av 500 000 kr. för

att täcka kostnader för vård och förvaltning av nationalparker under 1963.

Som motiv för yrkandet åberopar domänstyrelsen vad styrelsen anfört i yttrande

över naturvårdsutredningens betänkande samt anför därutöver bl. a.

följande.

Domänstyrelsen har överlagt med representanter för länsstyrelsen i Norrbottens

län, Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Svenska turistföreningen,

Svenska naturskyddsföreningen samt Svenska fjällklubben, varvid

bl. a. diskuterats upprättandet av reglemente för Padjelanta nationalpark

samt omfattningen av utbyggnadsprogrammet för samtliga nationalparker

vad beträffar vandringsleder, broar, övernattningsstugor m. m. Härvid

beräknades kostnaderna för dessa utbyggnader under femårsperioden

1963—1968 uppgå till ca 1 500 000 kr.

För 1963 har domänstyrelsen beräknat en nettokostnad av 500 000 kr. för

vård och förvaltning av nationalparker. I jämförelse med av Kungl. Maj :t

fastställt belopp för motsvarande ändamål under 1962 innebär detta en ökning

av kostnaderna med 310 000 kr. Ökningen beror uteslutande på planerade

åtgärder inom Padjelanta nationalpark. Styrelsen framhåller, att beloppet

om 500 000 kr. enbart avser kostnader för att utföra åtgärder inom

s. 103 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år W63

103

nationalparkerna och att således ersättning för domänverkets administrationskostnader

ej ingår däri.

I skrivelse den 5 september 1962 har naturvårdsdelegationen hemställt,

att 25 000 kr. måtte anvisas för att under budgetåret 1963/64 bestrida vissa

expensutgifter. Delegationen anför till stöd för sitt yrkande bl. a. följande.

Under innevarande budgetår har delegationens arbete inletts med en resa

för syn av vissa, enskilda kraftföretag tillhöriga vatten i Jämtland. Överläggningar

skall föras med enskilda kraftintressenter angående eventuella överenskommelser

samt med vattenfallsstyrelsen angående Pite, Torne och Kalix

älvar, vilka ej omfattas av 1961 års överenskommelse. En förteckning

över vattendrag i södra och mellersta Sverige väntas bli färdigställd under

hösten. Denna förteckning torde komma att föranleda vissa överläggningar.

De angivna arbetsuppgifterna kan inte förväntas bli slutförda under budgetåret

1962/63. Delegationen blir för den skull — om den kommer att bestå

under budgetåret 1963/64 och ej ersätts av permanent, statligt naturvårdsorgan

— även under nämnda budgetår i behov av allmänna medel för

att bestrida utgifter för expenser, undersökningar och resor. Medelsbehovet

torde kunna tillgodoses med samma belopp som det innevarande budgetår

utgående eller 25 000 kr.

I skrivelse den 3 september 1962 anhåller Vetenskapsakademien att till

dess naturskyddsverksamhet anvisas 70 000 kr. för budgetåret 1963/64. Såsom

motiv härför anförs bl. a. följande.

Under innevarande budgetår har statsanslag erhållits med 10 000 kr. Akademiens

naturskyddskommitté framhåller, att dess arbetsuppgifter ökar.

Ingående utredningar av skilda slag verkställs av kommitténs ledamöter

utan annan ersättning än traktamente och reseersättningar til! utanför

Stockholm bosatta personer. Arvodet till kommitténs sekreterare bör höjas.

Vidare erfordras medel till skrivhjälp och till resor. Slutligen erfordras ett

belopp av ca 50 000 kr. för vissa undersökningar i samband med vattenmål.

I två särskilda, den 15 augusti 1962 dagtecknade skrivelser har Svenska

naturskyddsföreningen anhållit dels att anslaget till bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder

för budgetåret 1963/64 uppförs med 400 000 kr., dels att

till föreningens verksamhet under nämnda budgetår genom anslag å riksstaten

och ur jaktvårdsfonden anvisas tillhopa 285 000 kr. Till stöd för det

förstnämnda yrkandet anför föreningen i huvudsak följande.

För innevarande budgetår har anslaget till bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder

ej upptagits, men en reservation på ca 150 000 kr. fanns den

1 juli 1962. De restriktiva bestämmelserna för anslagets användning vid

uppkomna tvångssituationer jämlikt naturskyddslagen har försvårat och

ibland omöjliggjort dess utnyttjande. Föreningen understryker, att naturskyddet.

är försummat av statsmakterna och att de organ som verkar för naturvård

cj med framgång kan praktiskt arbeta på området utan alt på förhand

veta något om hur man skall planera på längre sikt och huruvida medel

finns tillgängliga.

Föreningen anhåller därför alt anslaget upptas på nytt för budgetåret

1963/64 med 400 000 kr. Vidare bör bestämmelserna för anslagets användning

ändras så att medel kan erhållas även för naturskyddsåtgärder på fri
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

villighetens väg, t. ex. vid köp av ett område eller upprättande av servitutsavtal.

Det är nämligen ett önskemål, att tvångsåtgärder skall behöva anlitas

i så ringa utsträckning som möjligt. Behovet av medel för ersättningar är

inte sällan lika stort, när något skall göras på frivillighetens väg.

Rörande medelsbehovet för föreningens verksamhet anförs hl. a. följande.

För innevarande budgetår utgår 75 000 kr. till föreningen från anslaget

Bidrag till svenska naturskyddsföreningen in. fl. Härjämte har föreningen

erhållit bidrag ur jaktvårdsfonden med 130 000 kr.

Med anledning av vunna erfarenheter har i föreningens stat för budgetåret

1963/64 utgifterna upptagits till 729 000 kr., vilket innebär en ökning

med 128 000 kr. jämfört med vad som upptogs i petitaskrivelsen för innevarande

budgetår. Föreningen arbetar ändå i hög grad med frivilligt arbetande,

oavlönade krafter — centralt styrelsen och dess adjungerande ledamöter

samt lokalt länsombuden m. fl. De rådande förhållandena inverkar menligt

på möjligheten att bedriva det allmänna upplysnings- och bildningsarbete

och den propagandaverksamhet, som enligt prop. 1952: 188 avsågs skola

åvila de enskilda föreningarna. Denna verksamhet breddar basen för naturvårdsarbetet

och tillför, genom den medlemsökning som normalt följer, verksamheten

medel. Medlemsantalet uppgår nu till 21 000. För att förbättra det

ekonomiska läget såg sig föreningen nödsakad att 1961 höja medlemsavgiften

från 12 till 15 kr. Denna höjning går emellertid praktiskt taget helt åt

för de löne- och prisstegringar, som inträtt under 1961 och 1962.

Föreningen fäster uppmärksamheten på att föreningen under 1961 nödgats

ta i anspråk fondmedel om drygt 13 600 kr. för inventeringar och för att

täcka kvarstående förluster från 1960. En förlust å drygt 4 100 kr. har dock

sedermera täckts genom anslag ur jaktvårdsfonden. Svårigheterna att med

tillgängliga medel bemästra arbetsuppgifterna är mycket stora. En aldrig så

välkommen och behövlig täckning i efterskott av förlusten ger inte samma

möjligheter till att genomföra planenliga åtgärder som ett ökat årligt bidrag.

Svårigheterna växer även genom de väsentliga kostnadsstegringar, som gjort

sig gällande under en följd av år och som ytterligare skärper behovet av ökat

anslag.

I skrivelse den 30 april 1962 anhåller Samfundet för hembygdsvård om

statsbidrag för budgetåret 1963/64 med 120 000 kr. Samfundet anför bl. a.

följande.

Samfundet åtnjuter f. n. för sin hembygds- och landskapsvårdande verksamhet

ett statsanslag av 65 000 kr., som anvisats under nionde huvudtiteln.

Dessutom har under innevarande budgetår erhållits bidrag från åttonde huvudtiteln

med 4 500 kr. för fortsatt utgivande av »Bygd och Natur, tidskrift

för hembygdsvård». Samfundet erhåller även bidrag från sjätte huvudtiteln

för sin verksamhet i vägvårdande syfte med 20 000 kr.

Samfundet har under det förflutna verksamhetsåret haft en omfattande

teoretisk och praktisk rådgivning i vattenkraftsfrågor. Det har regelmässigt

anlitats av statliga myndigheter, främst kammarkollegiet, samt i vissa fall

av vattendomstolarna. Det kan sägas, att intet vattenkraftsärende av någon

betydelse handlagts utan att samfundet haft tillfälle att yttra sig eller verkställa

utredningar. Samfundet deltar också i naturvårdsdelegationen. Ett

omfattande arbete innebär vidare besvarandet av sådana remisser från länsstyrelser

och andra, vilka avser tillämpningen av naturskyddslagens bestämmelse

rörande landskapsvården.

s. 105 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

105

Den nya linje samfundet söker följa är att i samarbete med främst kommunerna

få till stånd en sådan planerande verksamhet, att betydelsefulla

områden — särskilt vid stränderna — inte i onödan spolieras. F. n. pågår

förberedelser för att anordna fortbildningskurs för lärare i ämnet hembygdskunskap.

En särskild studiesekreterare har tillsatts och en omfattande kursverksamhet

planeras.

Det anslag samfundet åtnjuter är ej tillräckligt för att bedriva den skisserade

verksamheten. Visserligen kan vissa intäkter fås genom uppdrag, men

de täcker i allmänhet ej kostnaderna. Samfundet har också att bära betungande

underskott från de senaste årens verksamhet. Den allmänna lönelyftningen

måste slå igenom även hos samfundet, om goda krafter skall kunna

anställas och behållas. En sådan lönelyftning är ej möjlig utan höjning av

anslaget.

Under hänvisning härtill anhålls om ett anslag för budgetåret 1963/64 under

nionde huvudtiteln av 120 000 kr., varav 50 000 kr. till allmän miljöoch

hembygdsvårdande verksamhet och 70 000 kr. till verksamhet som sakkunnigt

organ enligt naturskyddslagen.

X. Departementschefen

Allmänna riktlinjer för naturvården. De stora naturtillgångarna har varit

en av förutsättningarna för välståndsutvecklingen i vårt land. De utgör underlaget

för så viktiga näringar som jord- och skogsbruk, gruvhantering och

krattlörsörjning. Samtidigt utgör naturen en ständig källa för skönhetsupplevelser

med rika tillfällen till rekreation och avkoppling. Sverige är även i

detta hänseende väl lottat. Många olika landskapstyper finns representerade

alltifrån de gamla odlingsområdena i de syd- och mellansvenska slättbygderna,

de vidsträckta kust- och skärgårdsområdena och de stora skogs- och

sjöregionerna i inlandet till fjällandskapet i norr.

Den moderna tekniken gör det emellertid möjligt för människan att på ett

helt annat sätt än tidigare påverka naturen. Den allt intensivare markanvändningen

och de förbättrade brukningsmetoderna på jordbrukets område förändrar

det gamla odlingslandskapet. Skogsbruket bedrivs efter rationella metoder

som medför att landskapsbilden ändras. Samtidigt expanderar bebyggelsen.

I tätorternas ytterområden växer nya bostads- och industriområden upp

i rask takt och tar i anspråk allt större markområden. Fritidsbebyggelsen

utbreder sig inom de ur rekreationssynpunkt attraktiva regionerna. Kommunikationernas

utveckling leder till fler och mer utrymmeskrävande anläggningar,

såsom vägar och flygfält. Det växande behovet av material till

byggnader och anläggningar kräver en omfattande fältverksamhet. För att

tillgodose det ökande kraftbehovet genomförs utbyggnader av vattenfall och

sjöregleringar i stor omfattning.

Samtidigt ökar anspråken på naturen som källa till rekreation för den stora

allmänheten. Flera faktorer talar för att dessa anspråk kommer att växa

i hastig takt. Prognoser visar sålunda att inom ett tiotal år närmare 80

procent av landets befolkning kommer att bo i tätorter. Genom den allmän
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Kungl. Maj.ls proposition nr 71 år 1963

na standardstegringen blir också befolkningen allt rörligare. Inom de närmaste

tio åren beräknas det finnas lika många personbilar som hushåll. En

arbetsvecka av 40 timmar synes även ligga inom räckhåll. Med hänsyn härtill

och till den ökning av semestertiden, som kan förutses, torde tämligen snart

de flesta människor vara lediga en dag av tre. Det är uppenbart att den växande

fritiden i stor utsträckning kommer att utnyttjas för rekreation i naturen.

Detta blir alltmer behövligt och önskvärt till följd av de krav som den

moderna tekniken och rationaliseringen på arbetslivets område ställer på

människans psykiska och fjrsiska prestationsförmåga.

Härutöver kvarstår med oförminskad styrka behovet av att bevara ur kulturella

synpunkter värdefulla områden och landskapsmiljöer samt att tillgodose

intresset av vetenskaplig forskning rörande växt- och djurlivet.

Den angivna utvecklingen har redan lett till att inom vissa delar av landet

stark konkurrens råder mellan de samhällsintressen, som medför att naturen

exploateras för kommunikationsleder, bebyggelse, täktverksamhet och dylikt,

och dem som syftar till att bevara naturområden för rekreation eller

för vetenskapliga och kulturella ändamål. Även den ökande omfattningen av

friluftslivet och bilismen har medfört problem genom tendenser till förslitning

av ömtåliga områden, till vanprydande nedskräpning, särskilt utmed

kommunikationslederna, och till intrång i landsbygdsnäringarna. De antydda

konkurrensförhållandena och problemen kommer säkerligen att i framtiden

bli än mer framträdande.

Mot denna bakgrund framstår det som synnerligen angeläget att dels söka

åstadkomma cn rimlig avvägning mellan de olika krav som dagens samhälle

ställer på naturen, dels se till att dess tillgångar också bevaras åt kommande

generationer. En aktiv naturvårdspolitik från samhällets sida är därför

utomordentligt angelägen. Endast härigenom torde det nämligen vara

möjligt att åstadkomma den på lång sikt bästa hushållningen med naturvärdena.

Behovet av en sådan naturvårdspolitik har också klarlagts av 1960

års naturvårdsutredning i det betänkande, för vilket redogjorts i det föregående.

Av betänkandet och av vad som anförts i remissyttrandena framgår att

det med de resurser, som nu står naturvården till buds, ej är möjligt att lösa

ens dagens problem på området. Framträdande brister har sålunda påvisats

såväl i fråga om lagstiftningen som beträffande organisation och medelsresurser.

Mot bakgrunden härav anser jag liksom utredningen och det övervägande

flertalet remissinstanser att det krävs en högst väsentlig intensifiering

av det allmännas insatser i fråga om naturvården.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de allmänna riktlinjerna för

den framtida naturvårdspolitiken. Utredningen har som benämning på samhällets

olika åtgärder i sammanhanget använt beteckningen naturvård i stället

för naturskydd, som är den hittills vanligaste termen. Jag ansluter mig

helt till denna utredningens terminologi. Enligt min mening är nämligen ordet

skydd knappast en lämplig benämning på de aktiva åtgärder i fråga om

naturens användning, som bör ingå i samhällets insatser på området. Härut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:Is proposition nr 71 år 1963

ku

över vill jag understryka vad som i betänkandet uttalats rörande betydelsen

för naturvården av en ingående kännedom om de biologiska sammanhanger

i naturen.

Vad gäller syftet med naturvårdspolitiken betonar utredningen främst vikten

av att jämsides med bevarandet av vetenskapligt och kulturellt värdefulla

naturområden tillgodose det ur social synpunkt angelägna behovet av

mark för rekreation och friluftsliv. Liksom utredningen anser jag att de åtgärder

som erfordras för att naturen alltjämt skall kunna användas som en

källa till rekreation för den stora allmänheten måste vara ett utomordentligt

viktigt inslag i naturvårdspolitiken. Denna sociala sida av naturvården

bör därför, såsom redan i viss mån är fallet i gällande naturskyddslag, helt

jämställas med den kulturellt och vetenskapligt betonade sidan. För egen del

finner jag behovet härav så klart belyst i betänkandet att det saknas anledning

att, såsom vissa remissinstanser ansett, i detta hänseende avvakta resultatet

av den nyligen tillsatta fritidsutredningens arbete. I likhet med utredningen

är jag också av den uppfattningen att det vid en lämplig avvägning

ej behöver uppkomma några motsättningar av betydelse mellan dessa

båda sidor av naturvården.

Utöver de angivna uppgifterna för naturvården bör denna syfta till att naturvårdsintresset

beaktas i all verksamhet som rör naturens utnyttjande och

exploatering för skilda ändamål. Tillsammantagna utgör dessa funktioner de

uppgifter, som bör ingå i förvaltningen på naturvårdens område. I fråga

om den närmare innebörden av uppgifterna kan jag ansluta mig till vad utredningen

anfört i ämnet. Enligt min mening bör särskilt betonas vad som

uttalats i betänkandet rörande den avvägning mellan å ena sidan naturvårdsintresset

och å andra sidan motstående samhällsintressen, som ofta måste

ske.

Utredningen har därefter närmare utvecklat vilka åtgärder som i dagens

läge bör vidtas inom naturvården. Härvid betonar utredningen till en början

behovet av att säkerställa vissa landskapsmiljöer. I princip bör eftersträvas att

samtidigt tillgodose den kulturella och den sociala sidan av naturvården. Enligt

utredningens uppfattning bör ur vetenskaplig och kulturell synpunkt säkerställas

områden i sådan omfattning att de tillsammans skall kunna anses

representativa för svensk natur och det svenska odlingslandskapet. För att

detta skall kunna ske fordras en betydande komplettering av det nuvarande

beståndet av sådana objekt. Det stora behovet av områden för rekreation och

friluftsliv anser utredningen böra tillgodoses i sådan utsträckning att allmänheten

ges valmöjligheter. Med hänsyn härtill understryker utredningen

att sammanhanget mellan befolkningskoncentration och behovet av friluftsområden

gör att uppmärksamhet i första hand bör ägnas åt sådana områden

i södra och mellersta Sveriges tätbefolkade regioner. Utredningen framhåller

också angelägenheten av att en avvägning sker mellan markutnyttjandet

för naturområden och för fritidsbebyggelsen, vars syfte ju också är att bereda

tillfälle till rekreation i naturmiljö.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Kungl. \Iaj:is proposition nr 71 år 1!)63

Vid sidan av säkerställandet av naturområden utgör enligt utredningen

landskapsvården ett viktigt arbetsfält. De angelägnaste uppgifterna på detta

område anser utredningen vara viss kontroll av bebyggelsen, kontroll av vissa

arbetsföretag i naturen — särskilt täktverksamheten och bilskrotningsföretagen

— samt åtgärder i fråga om utomhusreklamen.

Utredningen framhåller att det skisserade programmet för naturvården

bör grundas på en kartläggning av de nuvarande förhållandena. Härefter bör

en planering ske med syfte att bland annat få till stånd en riksomfattande

översiktlig plan till ledning för naturvårdsverksamheten.

Slutligen pekar utredningen i detta sammanhang på angelägenheten av

att alla medborgare genom upplysningsverksamhet kommer till insikt om

den enskilda människans ansvar vid vistelse i naturen.

Det här i korthet återgivna principprogrammet för naturvårdsarbetets inriktning

har i huvudsak biträtts av de flesta remissinstanserna. För egen del

anser jag programmet vara väl ägnat att ligga till grund för den intensifiering

av det allmännas insatser i fråga om naturvården, som jag redan uttalat

mig för. Särskilt vill jag framhålla vikten av att avsätta tillräckliga områden

för rekreation och friluftsliv. Rörande behovet härav anser jag mig

utöver vad utredningen anfört endast böra hänvisa till den beskrivning

av förhållandena i detta hänseende inom några av landets befolkningscentra,

som lämnats av länsmyndigheterna och som återgetts i redogörelsen

för remissyttrandena. Av vad exempelvis länsstyrelsen i Stockholms län uttalat

framgår enligt min mening klart det överhängande behovet av åtgärder

för att skydda ännu återstående områden i länet med orörd natur. Högst

angeläget anser jag härutöver vara att den särskilda strandregleringen effektivt

upprätthålls i enlighet med strandlagens syfte så att allmänhetens

tillträde till landets kuster och sjöstränder inte hindras av okontrollerad bebyggelse.

Vidare är det enligt min mening önskvärt att åtgärder vidtas för

att hindra att landskapet förfulas genom olämpligt placerad eller utformad

bebyggelse. Samtidigt bör tillses att täktverksamheten såvitt möjligt lokaliseras

och bedrivs så att den inte spolierar oersättliga naturvärden. Slutligen

fäster jag stor vikt vid att den tilltagande nedskräpningen med avfallsprodukter

av olika slag kan bringas att upphöra. Det gäller härvid bland annat att

skapa en större ansvarskänsla hos dem som vistas i naturen. Enligt min mening

är detta en betydelsefull uppgift för den upplysningsverksamhet, som

utredningen förordat i sitt principprogram.

För att genomföra det nyss nämnda principprogrammet för naturvårdsarbetet

föreslår utredningen dels reformer i fråga om lagstiftningen på området,

dels en betydande utbyggnad av naturvårdsorganisationen, dels ock

en kraftigt ökad ekonomisk insats från statens sida.

Utredningens förslag på lagstiftningsområdet, för vilket en översiktlig redogörelse

lämnats i det föregående, innebär i huvudsak följande ändringar i

jämförelse med vad som nu gäller. I stället för naturskyddslagens »naturminne»

— i den del detta har karaktär av områdesskydd — och »naturpark», in
-

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

förs för att säkerställa vissa områden ett nytt institut, som benämnes naturreservat.

Detta institut, som avses för ur kulturell eller social synpunkt viktiga

naturområden, skall liksom det nuvarande institutet naturminne men

till skillnad från institutet naturpark kunna användas även utan markägarens

samtycke. Vidare föreslår utredningen, att bestämmelserna i strandlagen

samt 86 och 122 §§ byggnadslagen infogas i naturvårdslagstiftningen. I

fråga om skyddet för landskapsbilden förordar utredningen att tillståndsplikt

införs för alla täktföretag av någon betydelse. Även för arbetsföretag i

övrigt framläggs förslag om effektivare kontrollmöjligheter, bland annat syftande

till att komma till rätta med bilskrotupplag. Också reklamen i landskapet

förutsätts bli restriktivare behandlad än vad som nu är fallet. Skärpta

bestämmelser föreslås mot nedskräpning i naturen. Vissa ändringar förordas

härjämte i fråga om ersättningsreglerna.

Till utredningens förslag i fråga om ändrad lagstiftning avser jag att återkomma

till Kungl. Maj :t i sådan tid att proposition i ämnet såvitt möjligt

skall kunna framläggas vid innevarande års riksdags höstsession. Det är min

förhoppning att en förbättrad naturvårdslagstiftning skall kunna träda i

kraft den 1 juli 1964. Enligt min uppfattning har nämligen goda skäl framförts

såväl av utredningen som av många remissinstanser för att samhället

i olika avseenden måste ha ett effektivare stöd i lagstiftningen för att säkerställa

naturvårdsintresset. Samtidigt vill jag emellertid uttala, att jag i likhet

med utredningen anser att vid naturvårdsarbetet i första hand bör eftersträvas

frivilliga överenskommelser med berörda markägare m. fl.

I fråga om naturvårdsorganisationen har utredningen förordat att ansvaret

för de samhälleliga åtgärderna på området fördelas på en central instans,

på länsorgan och på kommunerna. Utredningens förslag till en sådan

principiell uppbyggnad av organisationen har genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Även jag ansluter mig härtill. Till följd härav och då jag

anser att en förstärkning av naturvårdsorganisationen bör komma till stånd

utan dröjsmål, avser jag att i det följande framlägga närmare förslag i

ämnet.

Enligt utredningens förslag skall staten svara för de huvudsakliga kostnaderna

för det intensifierade naturvårdsarbetet. I betänkandet föreslås sålunda

att — utöver utgifterna för naturvårdsorganisationen — staten liksom

nu skall bestrida kostnaderna för avsättande av nationalparker och naturreservat,

som är av utpräglad kulturell och vetenskaplig betydelse. Däremot

anser utredningen att det i fråga om naturreservat av övervägande social

betydelse bör eftersträvas en gemensam finansiering av staten och berörda

kommuner. Utredningen föreslår även regler för kostnadsfördelningen mellan

stat och komun. I fråga om kostnaderna i anledning av strandregleringen

och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden samt på grund av täktregleringen

har utredningen inte ansett sig kunna förutsätta ekonomisk medverkan

från kommunerna utan utgått från att staten ensam skall svara för

erforderliga medel.

8 II i häng till riksdagens protokoll 1963. I samt. .Yr 71

s. 110 Kontrollera mot PDF

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Utredningen har för sin del uppskattat totalkostnaderna för att under en

tioårsperiod säkerställa landets viktigaste, nu oskyddade naturområden till

storleksordningen 80 å 100 miljoner kr., varav ungefär 50 å 60 miljoner kr.

skulle falla på staten. Enbart för detta ändamål räknar utredningen med att

för de tre första verksamhetsåren fordras en medelsanvisning av respektive

2, 3 och 4 miljoner kr. Härtill kommer de av utredningen till 2 miljoner

kr. per år uppskattade kostnaderna i anledning av täktregleringen samt det

till 0,8 miljon kr. årligen angivna medelsbehovet för ersättningar till följd

av strandlagen och byggnadsförbud till skydd för landskapsbilden. Slutligen

fordras enligt utredningen under första verksamhetsåret ett belopp av 0,5

miljon kr. för att täcka kostnaderna för vård och förvaltning av naturområden.

Mot bakgrunden av de relativt höga kostnaderna för naturvårdsarbetet har

utredningen undersökt möjligheterna att finansiera viss del därav genom avgifter.

Utredningen anser att av disponibla regleringsavgifter enligt vattenlagen

årligen 10 procent skulle kunna ställas till förfogande för att täcka

kostnader för landskapsvård och lokala naturvårdsåtgärder i de bygder för

vilka regleringsavgifterna är avsedda. Vidare har utredningen funnit att

åtskilliga skäl talar för att en täktavgift uttas för att bestrida kostnader

som direkt hänger samman med täktregleringen. Enligt utredningens beräkningar

skulle en sådan avgift om 5 öre per kubikmeter uttaget material

tillföra statsverket minst 1,5 miljon kr. årligen. Slutligen diskuteras en

exploateringsavgift på fritidsbebyggelse, som enligt utredningen kan motiveras

med att denna bebyggelse tar i anspråk områden som eljest skulle kunna

disponeras för friluftslivet. En avgift av 200 kr. per bebyggelseenhet

anser utredningen skulle ge ett tillskott på 1 miljon kr. årligen till naturvårdskostnaderna.

Utredningens uttalanden rörande fördelningen av kostnaderna för naturvårdsåtgärder

mellan stat och kommun kan jag i allt väsentligt biträda. Jag

vill understryka att jag anser det vara väl motiverat att kommun antingen

i egen regi eller genom att delta i stiftelser och dylikt engagerar sig ekonomiskt

för att skaffa sina invånare tillgång till områden för rekreation och

triluftsliv. Det kan dock ej förväntas att kommunerna skall vara beredda att

svara för kostnaderna för sådana områden av utpräglad rikskaraktär. Beträffande

vissa av dem synes det vara lämpligt att stat och kommun, såsom utredningen

förutsatt, delar på kostnaderna. Några fasta normer för sådan

fördelning bör dock enligt min mening ej fastställas. Överenskommelse bör

i stället från fall till fall träffas med berörda kommuner.

Vanligen torde områden kunna säkerställas utan att det allmänna förvärvar

dem med äganderätt. Av den i det föregående återgivna framställningen

av länsstyrelsen i Östergötlands län angående markförvärv i länets skärgård

framgår dock att det i vissa fall kan vara ändamålsenligt att stat eller

kommun inköper ur naturvårdssynpunkt värdefull mark. Detsamma gäller

enligt vad som upplysts i remissyttrande över framställningen i andra delar

av landet. För egen del anser jag att starka skäl talar för dylika markför
-

s. 111 Kontrollera mot PDF

111

Kungl. Maj.ts proposition nr 71 år 1963

värv från det allmännas sida. Efter att ha övervägt olika lösningar i detta avseende

har jag funnit det mest ändamålsenligt att för statens förvärv inrättas

en delfond under domänfonden och att medel ställs till förfogande genom

investeringsanslag å kapitalbudgeten. Till de närmare riktlinjer, som bör

gälla för inköpsverksamheten, återkommer jag i det följande.

En intensifiering av naturvården enligt de riktlinjer, som jag nu uttalat

mig för, medför oundvikligen betydande utgifter för det allmänna. Enligt

min mening är det här också fråga om ett ändamål av sådan angelägenhet,

att staten bör vara beredd att fortlöpande anvisa betydande belopp. Det bör

dock framhållas, att en naturvårdspolitik enligt de i det föregående angivna

riktlinjerna ej automatiskt kommer att föranleda utgifter för ersättningar

till markägare, utan medelsåtgången bestäms av de särskilda beslut, som

fattas om avsättande av naturområden, om vägrad dispens från strandregleringen,

om vägrat täkttillstånd m. m. I varje särskilt fall kan man således

väga fördelarna av en åtgärd mot de kostnader den kan föranleda. Storleken

av medelsanvisningarna till naturvårdsutgifterna torde i gängse ordning

få prövas i det årliga budgetarbetet. Till frågan om medelsbehovet för nästkommande

budgetår återkommer jag i det följande.

Utredningens tankegång att en del av naturvårdskostnaderna skulle kunna

finansieras genom avgifter har gett upphov till delade uppfattningar bland

remissinstanserna. Vad först angår användningen av regleringsavgifter enligt

vattenlagen ansluter jag mig till den av bland annat vattenöverdomstolen

hävdade meningen att nu gällande principer för fördelningen av sådana

medel ej bör ändras. Möjlighet föreligger enligt dessa principer att efter

bedömning från fall till fall ställa dylika avgiftsmedel till förfogande för naturvårdsändamål

inom vederbörande bygd. Någon exploateringsavgift på fritidsbebyggelse

anser jag mig inte böra förorda i detta sammanhang. Det torde

i stället böra ankomma på 1962 års fritidsutredning att pröva härmed

sammanhängande frågor mot bakgrunden av utredningens allmänna översyn

av spörsmål i samband med fritidsbebyggelsen. Vad slutligen angår frågan

om uttagande av en täktavgift har det enligt min mening ännu inte blivit

tillfredsställande klarlagt, att ett sådant avgiftssystem kan utformas enkelt

och med en kontrollapparat som står i rimlig proportion till inkomsterna av

avgiften. Jag är därför för närvarande inte beredd att ta ställning till frågan

om avgift å täktverksamheten.

Naturvårdsorganisationen. I det föregående har jag uttalat min anslutning

till utredningens förslag att ansvaret för de samhälleliga åtgärderna på naturvårdens

område skall fördelas på en central instans, på länsorgan och på

kommunerna. Liksom flertalet remissinstanser anser jag sålunda att ett

centralt naturvårdsorgan bör inrättas. Uppgiften som regionalt naturvårdsorgan

bör även i fortsättningen åvila länsstyrelsen.

Innan jag övergår till alt närmare behandla de uppgifter inom naturvården,

som bör åvila det centrala organet, vill jag beröra de spörsmål om sam
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

ordning av naturvården med vissa andra verksamheter som diskuterats i

betänkandet och remissyttrandena. Utan tvekan föreligger ett nära samband

mellan å ena sidan naturvården och å andra sidan jakt- och viltvården samt

vattenvården. Även om goda skäl sålunda talar för att angivna verksamheter

organisatoriskt samordnas, delar jag utredningens uppfattning att detta

ej nu bör ske. Frågan bör emellertid tas upp på nytt när resultatet av pågående

utredningar beträffande bland annat domänverkets företagsform och

vattenvården föreligger. Även statens fritidsnämnds verksamhet är av sådan

karaktär att den enligt min mening ej för närvarande bör sammanföras

med naturvården. Ett nära samarbete med fritidsnämnden i vissa frågor

är dock önskvärt. Ej heller anser jag att naturvårdsverksamheten bör

infogas i den nu befintliga organisationen för den statliga samhällsplaneringen

i allmänhet. Jag vill dock understryka att detta givetvis inte innebär

att naturvården bör bedrivas fristående från exempelvis planeringen enligt

byggnadslagstiftningen. Det framstår enligt min mening som självklart att

en intim kontakt bör upprätthållas mellan dessa båda verksamheter.

I betänkandet och vid remissbehandlingen har ingående diskuterats frågan

om den centrala naturvårdsinstansen bör ges ställning som ett självständigt

organ eller om den lämpligen bör anslutas till någon befintlig central

myndighet. Mot bakgrunden av vad jag i det föregående anfört har jag

i likhet med utredningen funnit övervägande skäl tala för att den bästa lösningen

för närvarande är att inrätta en självständig myndighet. Med hänsyn

härtill och då den av utredningen föreslagna benämningen enligt min mening

är lämplig förordar jag, att från och med den 1 juli 1963 inrättas en statens

naturvårdsnämnd, som bör lyda under jordbruksdepartementet.

Naturvårdsnämndens huvuduppgift blir att under Kungl. Maj :t ha överinseendet

över naturvården i landet och verka för att den ordnas och utvecklas

ändamålsenligt. Detta innebär bland annat, att det bör åvila nämnden

att leda inventerings- och planeringsarbetet för att utvälja naturvårdsobjekt

samt att utfärda vägledande råd och anvisningar om avsättande och

förvaltning av naturområden. Vidare bör ingå i nämndens uppgifter att genom

översiktlig planering samt råd och anvisningar verka för att täktverksamheten

ges en lämplig lokalisering och utformning. Även i övrigt bör

nämnden verka för att skyddet för landskapsbilden liksom det särskilda

strandskyddet får en ändamålsenlig tillämpning. En viktig uppgift för nämnden

blir också att biträda länsstyrelserna i mera invecklade juridiska

och ekonomiska frågor, som kan uppkomma vid handläggningen av naturvårdsärenden.

Riksregister över naturvårdsobjekt bör föras genom nämndens

försorg.

Det bör även åligga naturvårdsnämnden att bevaka naturvårdens intressen

beträffande sådan exploateringsverksamhet i naturen, som leds av andra

centrala myndigheter. I fråga om naturvårdsintressets bevakning vid vattenkraftsexploateringen

har ett förtjänstfullt arbete uträttats av naturvårdsdelegationen,

i vilken Kungl. Maj:t utsett ordförande och sekreterare. Deras

uppgifter bör, såsom delegationen själv förordat, övertas av naturvårds
-

s. 113 Kontrollera mot PDF

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

nämnden. Delegationen bör kunna upphöra med sin verksamhet senast den

1 januari 1964. Utredningen och remissinstanserna har ingående behandlat

frågan om vilken ställning naturvårdsnämnden bör ha i vattenmål. Då det

ej förefaller uteslutet att frågans lösning kan föranleda ändringar i vattenlagen,

bör detta spörsmål slutligt avgöras i annat sammanhang.

Bland naturvårdsnämndens uppgifter bör vidare nämnas funktionen som

centralt remissorgan i naturvårdsfrågor. Nämnden bör också avge anslagsäskanden

till Kungl. Maj :t rörande medelsbehovet för naturvården.

Jag anser mig böra framhålla, att i det föregående angivna arbetsuppgifter

är överhängande och i väsentliga delar kan och bör utföras innan frågan

om ändrad lagstiftning behandlats.

I likhet med utredningen anser jag att det nya ämbetsverket bör organiseras

såsom en nämnd. För att tillräckligt utrymme skall finnas för en lämplig

sammansättning av nämnden har jag stannat för att antalet ledamöter

bör kunna uppgå till sju. De bör utan särskilt nomineringsförfarande utses

av Kungl. Maj :t för en tid av högst sex år. Bland ledamöterna bör Kungl.

Maj:t utse ordförande och vice ordförande. Nämndens chefstjänsteman bör

vara självskriven ledamot av nämnden. Vid behandling av ärende som har

samband med fora- och kulturminnesvården bör riksantikvarien eller den

han sätter i sitt ställe äga att närvara. Sådan rätt bör med hänsyn till de

uppgifter beträffande förvaltningen av naturvårdsobjekt, som skall åvila domänverket

och skogsvårdsstyrelserna, också tillkomma cheferna för domänstyrelsen

och skogsstyrelsen.

För nämndens chefstjänsteman bör inrättas en överdirektör stjänst i Bp 5.

Under hans ledning bör arbetsuppgifterna fördelas på en administrativ-j uridisk

byrå och en planeringsbyrå. Den förstnämnda byrån bör främst svara

för den juridiska och administrativa delen av nämndens verksamhet. Byrån

bör förestås av en byråchef i Be 1. Härjämte bör från och med den 1 juli 1963

inrättas en byrådirektörstjänst i Ae 27, en tjänst som kamrerare i Ae 19, en

kansliskrivartjänst i Ae 11, en tjänst som expeditionsvakt i Ae 7 samt en

kanslibiträdestjänst i Ae 7.

Planeringsbyrån, som också bör förestås av en byråchef i Be 1, bör organiseras

på två sektioner. På den ena sektionen bör handhas nämndens verksamhet

i fråga om naturvårdsområden av olika slag och på den andra uppgifterna

beträffande landskapsvården. Chef för en var av sektionerna bör vara

en byrådirektör i Ae 27. Utöver angivna tjänster bör från och med den 1

juli 1963 inrättas en tjänst som förste byråsekreterare i Ae 23, en tjänst som

förste byråingenjör i samma lönegrad, en byråingenjörstjänst i Ae 19, en byråassistenttjänst

i samma lönegrad, en kontoristtjänst i Ae 9 samt en tjänst i

den för viss kartritningspersonal avsedda reglerade befordringsgången.

Härjämte bör nämnden kunna anlita sakkunniga och tillfällig arbetskraft.

För nästa budgetår beräknar jag att härför 20 000 respektive 40 000 kr. bör

ställas till nämndens förfogande.

överdirektörstjänsten och extra ordinarie tjänster i högre lönegrad än Ae

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Kungl. Maj:is proposition nr 71 år 1963

19 bör upptas på personalförteckning. I detta sammanhang bör anmälas att

i det föregående framlagda förslag till lönegradsplacering av tjänster varit

föremål för överläggningar mellan företrädare för jordbruks- och civildepartementen

samt vederbörande personalorganisationer, som därvid godtagit

förslagen.

På grund av naturvårdsnämndens behov av nära samarbete med ett stort

antal andra centrala organ kan den enligt min mening ej lämpligen förläggas

annorstädes än i Stockholm eller dess omedelbara närhet. Jag avser att

senare denna dag föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt byggnadsstyrelsen att

vidta förberedelser för att — vid riksdagens bifall till förslagen i det föregående

— lämpliga lokaler skall kunna ställas till förfogande den 1 juli

1963.

Såsom jag uttalat i det föregående bör ansvaret för det regionala naturvårdsarbetet

i dess helhet åvila länsstyrelsen i länet. På länsstyrelsen skall

sålunda ankomma de beslutsfunktioner inom naturvården, som ej förbehålls

Kungl. Maj :t, samt huvuddelen av den regionala inventerings- och planeringsverksamhet,

som erfordras för att i praktiken omsätta de i det föregående

angivna riktlinjerna för naturvårdspolitiken. Länsstyrelsen bör härvid

erhålla medverkan av de lokalorgan, som har speciell kompetens beträffande

vissa grenar av naturvårdsarbetet eller som vid fullgörandet av sina uppgifter

kommer i kontakt med naturvårdsfrågorna. De viktigaste av dessa

organ är enligt min mening länsarkitekten, landsantikvarien, överlantmätaren,

skogsvårdsstyrelsen, domänverkets lokalförvaltning och lantbruksnämnden.

I anledning av vad som anförts i den förut berörda framställningen

från länsstyrelsen i Östergötlands län och de däröver avgivna remissyttrandena

rörande lantbruksnämnds befattning med naturvårdsfrågor anser

jag mig böra uttala, att jag finner det angeläget att lantbruksnämnderna —

så långt gällande lagbestämmelser och andra föreskrifter medger — i sin

verksamhet med jordbrukets rationalisering tillvaratar naturvårdsintressena.

Även i fortsättningen bör länsstyrelserna till sitt förfogande i naturvårdsarbetet

ha särskilda råd. Dessa naturvårdsråds uppgifter bör, såsom utredningen

uttalat, huvudsakligen vara att överlägga om den allmänna målsättningen

för naturvården i länet samt att avge yttranden i ärenden av principiell

betydelse. Jag delar även utredningens uppfattning att råden bör sammansättas

av företrädare för närmast berörda länsorgan och av naturvård

särskilt intresserade lekmän eller specialister. Lekmannaledamöterna bör

representera både tätortsbefolkningen och landsbygdsnäringarna. Antalet

ledamöter i råden bör vara omkring tio, varav i regel hälften bör utgöras av

lekmän. I likhet med utredningen anser jag att några bindande bestämmelser

rörande naturvårdsrådens verksamhet och sammansättning ej bör utfärdas.

Det bör sålunda ankomma på envar länsstyrelse att under beaktande

av förhållandena i länet besluta i ämnet. Till lekmannaledamöter i råden

bör enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande utgå arvode och i förekommande

fall traktamente och resekostnadsersättning.

s. 115 Kontrollera mot PDF

115

Kungl. Maj.is proposition nr 71 år 1963

Jag är medveten om att det intensifierade naturvårdsarbetet kommer att

leda till ökad arbetsbelastning för länsstyrelserna. Med hänsyn härtill anser

jag i likhet med utredningen att medel bör anvisas för att länsstyrelserna

skall kunna anlita särskild arbetskraft för naturvårdsuppgifter av större

omfattning.

I likhet med utredningen fäster jag stor vikt vid kommunernas medverkan

i naturvårdsarbetet. I det föregående har jag framhållit att det är väl motiverat

att kommunerna engagerar sig ekonomiskt för att skaffa sina invånare

tillgång till naturområden för rekreation och friluftsliv. Enligt min

mening är det även angeläget att kommunerna inom andra delar av naturvården,

exempelvis i fråga om strandskyddet och landskapsvården, tar initiativ

till åtgärder och på annat sätt medverkar. Av vad jag nu sagt följer

att jag anser att, innan länsstyrelse fattar beslut i naturvårdsärende som

berör kommuns intresse, denna i allmänhet bör beredas tillfälle att yttra sig.

Kommunerna bör, såsom utredningen ansett, ha frihet att vid behandlingen

av naturvårdsfrågor i organisatoriskt hänseende anpassa sig till vad som

är mest praktiskt för deras vidkommande. Om ej annat beslutas eller gäller

på grund av särskild författning bör det ankomma på kommunens styrelse

att handlägga naturvårdsfrågorna.

I detta sammanhang anser jag mig även böra beröra den del av naturvärdsorganisationen,

som avser förvaltningen och vården av naturvårdsobjekt.

Det är nämligen enligt min mening av stor vikt, att avsatta områden

och skyddade föremål av olika slag får den vård och den tillsyn, som

krävs för att syftet med deras avsättande skall kunna upprätthållas. För att

nå enhetlighet i förvaltningen och för att såvitt möjligt hålla kostnaderna

härför nere anser jag att förvaltningsansvaret ej bör splittras mer än vad

som är nödvändigt. Bland annat med hänsyn härtill delar jag utredningens

uppfattning, att ansvaret för förvaltningen av naturvårdsobjekt i kronans

ägo i princip bör åvila domänverket. I fråga om objekt, som inte låter sig

väl inordnas under domänverkets egen förvaltning, bör dock domänstyrelsen

kunna uppdra åt annan att ombesörja förvaltningen. Enligt min mening är

det av budgettekniska skäl ej lämpligt att med domänverkets driftsmedel

bestrida förvaltningskostnaderna, vilka ej såsom fallet är med utgifterna för

att anordna fritidsområden på kronoparkerna kan anses ingå i normal skogsförvaltning.

Jag förordar därför, att från den 1 juli 1964 domänverkets fond

genom medelsanvisning på driftbudgeten erhåller ersättning med överslagsvis

beräknat belopp för förvaltningskostnader för naturvårdsobjekt. Sådana

objekt i kommunal ägo bör givetvis förvaltas av vederbörande kommun på

egen bekostnad. Ansvaret för tillsyn av objekt i annan markägares hand bör,

där ej annat befinns lämpligt, åvila vederbörande skogsvårdsstyrelse. Även

skogsvård sstyrelses kostnader för tillsynen bör täckas genom medelsanvisning

på driftbudgeten.

s. 116 Kontrollera mot PDF

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

Jag delar utredningens uppfattning att de ideella naturvårdsorganisationerna

även efter utbyggnaden av den statliga organisationen på området har

en viktig uppgift att fylla. Såsom jag berört i det föregående bör nämligen

såsom ett betydelsefullt led i det intensifierade naturvårdsarbetet ingå en

omfattande upplysningsverksamhet. De ideella organisationerna har särskilda

förutsättningar för att omhänderha denna upplysningsverksamhet. Med

hänsyn till naturvårdsupplysningens betydelse ur samhällssynpunkt bör

statsbidrag utgå till organisationernas kostnader för verksamheten.

Slutligen vill jag i detta sammanhang något beröra naturvårdsforskningen

och dess ställning i naturvårdsorganisationen. I detta hänseende anser jag

mig böra understryka vikten av att naturvårdsarbetet anknyts till den vetenskapliga

forskningens resultat. Av vad utredningen och remissinstanserna

anfört framgår att det finns ett uppenbart behov av forskning beträffande

skilda problem inom naturvården. Jag ansluter mig till utredningens uppfattning

att det är riktigast att dessa forskningsuppgifter hålls skilda från

de praktiskt-administrativa förvaltningsuppgifterna på naturvårdsområdet.

Den i betänkandet upptagna frågan om inrättande av ett målinriktat naturforskningsorgan

bör emellertid, såsom utredningen uttalat, ytterligare övervägas.

I avvaktan härpå bör i naturvårdsfrågor alltjämt tas i anspråk bland

annat den naturvetenskapliga sakkunskap som är representerad i Vetenskapsakademiens

naturskyddskommitté. Med hänsyn härtill förordar jag,

att akademien tills vidare får åtnjuta fortsatt statligt stöd till kommitténs

verksamhet.

Anslagsfrågor. För att täcka medelsbehovet för statens nät urvård snämnds

verksamhet bör på riksstatens nionde huvudtitel uppföras två nya förslagsanslag.

Under anslagsrubriken Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar föreslår

jag, att för budgetåret 1963/64 anvisas 564 000 kr. Av detta belopp erfordras

enligt mina beräkningar 16 000 kr. för arvoden till naturvårdsnämndens

ledamöter, 488 000 kr. för avlöningskostnader till i det föregående angivna

tjänster, 40 000 kr. för tillfällig arbetskraft och 20 000 kr. för att anlita

sakkunniga. Vid beräkningen av avlöningskostnaderna för tjänsterna

har jag utgått från att vissa av dem kommer att besättas först den 1 januari

1964. Anslagsbeloppet bör fördelas på olika poster i en avlöningsstat på sätt

framgår av efterföljande hemställan.

Medel till omkostnader bör anvisas under anslagsrubriken Statens naturvårdsnämnd:

Omkostnader. Under anslaget bör Kungl. Maj :t fastställa omkostnadsstat

upptagande anslagsposter till sjukvård m. m., till reseersättningar,

till expenser och till publikationstryck. För budgetåret 1963/64 förordar

jag, att posten till sjukvård m. m. uppförs med 1 000 kr. Till reseersättningar

bör beräknas 35 000 kr. Under posten till expenser bör en delpost

till bränsle, lyse och vatten upptas med 3 000 kr. samt en delpost till övriga

expenser med 78 000 kr. Härav utgör 57 000 kr. ett engångsbelopp för att

täcka kostnaderna för inventarier och annan utrustning åt nämnden. Till

s. 117 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

117

publikationstryck bör slutligen beräknas 8 000 kr. Anslaget bör sålunda för

nästa budgetår uppföras med 125 000 kr.

Såsom ett speciellt arrangemang för budgetåret 1963/64 bör medel till särskild

arbetskraft för länsstyrelsernas naturvårdsarbete samt till arvoden

ävensom till traktamente och resekostnadsersättning åt naturvårdsrådens

lekmannaledamöter anvisas under ett på riksstatens nionde huvudtitel uppfört

nytt reservationsanslag med rubriken Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas

naturvårdsarbete. Vid mina överväganden rörande medelsbehovet

under nästkommande budgetår för nyssnämnda ändamål har jag stannat

för att en medelsanvisning av 480 000 kr. är tillfyllest. Beslut om fördelningen

av medlen mellan länsstyrelserna bör fattas av Kungl. Maj :t.

Jag har i det föregående uttalat mig för att statsbidrag bör utgå till naturvårdsupplysning

genom de ideella naturvårdsorganisationernas försorg.

Medel för ändamålet bör anvisas under ett nytt reservationsanslag med anslagsrubriken

Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m. Från anslaget

bör vidare utgå det statliga stöd till Vetenskapsakademien för dess naturskyddskommittés

verksamhet, som enligt vad jag förut anfört bör få åtnjutas

under nästa budgetår. Slutligen anser jag, att från anslaget bör kunna

utgå bidrag med begränsade belopp till de kostnader, som under andra

halvåret 1963 kan uppkomma i anslutning till uti-edningsarbeten i naturvårdsdelegationens

verksamhet. För budgetåret 1963/64 bör enligt min mening

förevarande anslag uppföras med 200 000 kr. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att besluta om anslagsbeloppets fördelning på de olika ändamålen

och om de närmare villkor som bör gälla för bidragsmedlens användning.

Under budgetåret 1963/64 erfordras medel för att bestrida sådana ersättningar

till markägare, som kan föranledas av beslut enligt gällande naturskyddslag.

Under tiden fram till den 1 juli 1964 räknar jag med att naturvårdsarbetet

till betydande del kommer att inriktas på det inventerings- och

planeringsarbete, som erfordras som underlag för den intensifierade naturvården.

Med hänsyn härtill och då medel för inlösen och förvärv av naturvårdsobjekt

bör utgå från det anslag på kapitalbudgeten, som jag återkommer

till i det följande, anser jag att medelsanvisningen till nu ifrågavarande

ersättningar under nästa budgetår kan begränsas till 200 000 kr. För

ändamålet bör å riksstaten uppföras ett nytt reservationsanslag med rubriken

Naturvård: Ersättningar till markägare in. m. Såsom reservation under

anslaget bör upptas den mindre reservationsmedelsbehållning som vid utgången

av innevarande budgetår beräknas kvarstå å det senast för budgetåret

1959/60 uppförda anslaget Bidrag till särskilda naturvårdsåtgärder. Vidare

bör det nya anslaget såsom reservation tillföras det belopp av 30 000

kr., som anvisats under reservationsanslaget Naturskydd: Kostnader i samband

med fridlysning av Smålands Taberg. Ehuru någon gruvdrift för närvarande

inte förekommer i Smålands Taberg, anser jag att medel fortfaran
-

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

de bör finnas till hands för utgifter i samband med åtgärder som eventuellt

kan erfordras till skydd för bergets naturvärden. Det är min avsikt att senare

föreslå Kungl. Maj :t att uppdra åt naturvårdsnämnden att följa utvecklingen

av detta spörsmål och att inkomma med de förslag som kan befinnas

påkallade.

Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall meddela beslut

om dispositionen av medlen å det nya anslaget.

Utredningen har föreslagit att medel anvisas för att täcka kostnader för

vård och förvaltning av naturvårdsobjekt. Såsom jag uttalat i det föregående

bör domänverket och skogsvårdsstyrelserna erhålla ersättning för kostnaderna

för deras förvaltningsuppgifter i fråga om naturvårdsobjekt. Vidare

bör medel ställas till förfogande för erforderliga åtgärder för objektens

vård. För domänverkets vård och förvaltning av nationalparker har för 1963

medel avsatts i det av Kungl. Maj :t den 28 december 1962 fastställda generalförslaget

angående domänverkets driftskostnader. Med hänsyn härtill och

då det, såsom utredningen uttalat, beträffande övriga naturvårdsobjekt torde

krävas en genomgång av behovet av vård- och förvaltningsåtgärder anser

jag att medel för ändamålet bör anvisas först för budgetåret 1964/65.

Vid behandlingen av de allmänna riktlinjerna för naturvården har jag

förordat, att kronan med äganderätt förvärvar vissa värdefulla naturområden

och att för ändamålet en särskild delfond av domänfonden tillförs medel

genom investeringsanslag å kapitalbudgeten. Det bör åvila länsstyrelserna

och naturvårdsnämnden att ta initiativ till sådana markförvärv. Givetvis

bör också naturområden å mark, som lantbruksnämnd förvärvar med anlitande

av jordfonden, kunna mot ersättning överföras till nämnda delfond.

Då lantbruksnämnd finner att sådan överföring kan ifrågakomma, bör nämnden

anmäla förhållandet till länsstyrelsen. Vidare bör till delfonden kunna

efter prövning i varje särskilt fall överföras naturvårdsobjekt som redan är

i kronans ägo. Sålunda torde exempelvis nationalparkerna böra redovisas å

delfonden.

Beslut om markförvärv eller överföring torde böra fattas av Kungl. Maj :t.

Det bör ej föreligga hinder för att inköp även omfattar mark, som ej bör avsättas

för naturvårdsändamål. Fall kan nämligen tänkas uppkomma då uppgörelse

om förvärv endast kan träffas i fråga om viss egendom i sin helhet.

Ur naturvårdssynpunkt ej erforderlig mark bör dock så snart som möjligt

allt efter omständigheterna i det enskilda fallet mot ersättning överföras till

domänfonden i övrigt eller till jordfonden eller ock försäljas till kommun,

stiftelse eller i allmänna marknaden. Inflytande medel bör tillföras fonden

och användas för inköp av naturvårdsobjekt.

Ä ifrågavarande delfond bör härjämte redovisas sådana naturvårdsobjekt

som kronan på grund av naturvårdslagstiftningen har att inlösa.

Jag anser det angeläget, att angivna markförvärv kan påbörjas redan under

nästa budgetår. Med hänsyn härtill föreslår jag, att å kapitalbudgeten

för budgetåret 1963/64 under statens affärsverksfonder, domänverket, upp
-

s. 119 Kontrollera mot PDF

119

Kungl. Maj:ls proposition nr 71 år 1963

tas ett investeringsanslag till markförvärv för naturvårdsändamål, m. m. av

2 000 000 kr. Från anslaget bör även enligt beslut av Kungl. Maj :t i varje

särskilt fall medel ställas till förfogande för de löseskillingar kronan kan

komma att få erlägga vid inlösen av mark på grund av naturvårdslagstiftningen.

Det torde kunna förutsättas, att någon nettoinkomst för statsverket inte

uppkommer från den på förut nämnda delfond upptagna marken. Ersättning

bör därför enligt gängse grunder utgå till domänverkets fond. Medelsanvisning

härför erfordras dock först från och med budgetåret 1964/65.

Hemställan. Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer

jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna de av mig i det föregående förordade riktlinjerna

för naturvårdsverksamheten och dess organisation

2) besluta att från och med den 1 juli 1963 inrätta ett

statligt centralt naturvårdsorgan, benämnt statens naturvårdsnämnd,

med i huvudsak de uppgifter som angivits i

det föregående

3) medge att under domänfonden inrättas en delfond, varå

naturvårdsobjekt i kronans ägo redovisas i enlighet med i

det föregående angivna grunder

4) bemyndiga Kungl. Maj :t att fastställa personalförteckning

för statens naturvårdsnämnd i enlighet med vad jag

föreslagit i det föregående

5) fastställa följande avlöningsstat för statens naturvårdsnämnd,

att tillämpas tills vidare från och med budgetåret

1963/64:

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänsteman, förslagsvis 43 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av

Kungl. Maj:t, förslagsvis .................... 16 000

3. Ersättningar till sakkunniga, förslagsvis ...... 20 000

4. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis

.................................... 333 000

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .................... 145 000

6. Kompensation för höjda folkpensionsavgifter,

förslagsvis ................................ 7 000

Summa kr. 564 000

6) å riksstaten för budgetåret 1963/64 under nionde huvudtiteln

anvisa

a) till Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar ett förslagsanslag

av 564 000 kr.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

b) till Statens naturvårdsnämnd: Omkostnader ett förslagsanslag

av 125 000 kr.

c) till Naturvård: Kostnader för länsstyrelsernas naturvårdsarbete

ett reservationsanslag av 480 000 kr.

d) till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning, m. m.

ett reservationsanslag av 200 000 kr.

e) till Naturvård: Ersättningar till markägare m. m. ett

reservationsanslag av 200 000 kr.

7) å kapitalbudgeten för budgetåret 1963/64 under Statens

affärsverksfonder, domänverket, till Markförvärv för

naturvårdsändamål, m. m. anvisa ett investeringsanslag av

2 000 000 kr.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande

av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar

Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar.

Ur protokollet:

Stig Johansson

s. 121 Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts proposition nr 71 år 1963

121

Innehållsförteckning

Propositionen ................................................ 1

Propositionens huvudsakliga innehåll .......................... 1

Utdrag av statsrådsprotokollet den 1 mars 1963 .................. 2

I. Inledning .............................................. 2

II. Nuvarande förhållanden.................................. 4

Lagstiftningen .......................................... 4

Organisationen .......................................... 7

III. Nuvarande tillgång till naturområden, m. m................. 8

Utredningen ............................................ 8

IV. Allmänna riktlinjer för naturvården ...................... 12

Utredningen ............................................ 12

Yttranden .............................................. 21

V. Reformer rörande lagstiftningen om naturvård ............ 32

Utredningen ............................................ 32

Yttranden .............................................. 41

VI. Naturvårdens framtida organisation ...................... 49

Utredningen ............................................ 49

Yttranden .............................................. 63

VII. Medelsbehov och finansieringsfrågor m. m................. 79

Utredningen ............................................ 79

Yttranden .............................................. 89

VIII. Framställning av länsstyrelsen i Östergötlands län angående

vissa markförvärv ...................................... 97

Länsstyrelsens framställning.............................. 97

Yttranden .............................................. 99

IX. Vissa anslagsskrivelser .................................. 102

X. Departementschefen .................................... 105

Allmänna riktlinjer för naturvården ...................... 105

Naturvårdsorganisationen ................................ 111

Anslagsfrågor .......................................... 116

Hemställan.............................................. 119

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 030269

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

6 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (6)

6 kopplingar.

  1. 3LU 1963:37 Skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en utredning rörande allemansrättens omfattning och innebörd». Motionerna är väckta i anledning av det av 1960 å s. 7 i texten
  2. ABU 1963:33 Utlåtande i anledning av väckta motioner om en inventering av förekomsten av ödegårdar, lämpade som fritidshem, angående behovet av fritidslokaler inom tätorter s. 10 i texten
  3. Rskr. 1963:139 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om utvidgning av Gotska Sandöns nationalpark. a1 i texten
  4. JoU 1963:11 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående riktlinjer och organisation för naturvårdsverksamheten, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. s. 1 i texten
  5. SU 1963:10 Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1963/64- inom handelsdepartementets ve s. 58 i texten

Visa alla 6