Sök i Ratio Lex

Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.

1971 · 28 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 23 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Prop. 1971:105, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m.m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Kungl. Maj:ts
proposition nr 105 år 1971 Prop.
1971:105

Nr 105

Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m.;
given Stockholms slott den 2 april 1971.

Kungl.
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådels protokoll, föreslå riksdagen all bifalla de
förslag om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemslälll.

Under
Hans Maj:ls

Min
allernådigsle Konungs och Herres frånvaro,

enligl
Dess nådiga beslut:

BERTIL

LENNART
GEIJER

Propositionens
huvudsakliga innehåll

F.
n. är del oklart i vad mån en borgenär är berättigad tUl ersättning för
vidtagna inkassoålgärder och hur ersättningsfrågan i så fall skall handläggas.
I propositionen uttalas all en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig
alt ersätta borgenären skälig kostnad för inkassoålgärder av viss omfattning.
För sedvanliga påminnelser per telefon eller genom enklare kravbrev e. d. bör
borgenären dock svara själv ulan räll lill särskild ersättning från gäldenären.
I syfte all göra del rättsliga förfarandet så enkelt och billigt som möjligt
föreslås sådana ändringar i rältegångsbalken och lagsökningslagen all inkassokoslnaden
jämställs med rättegångskostnad i mål angående huvudfordringen. Har huvudfordringen
betalts utan alt rättsliga ålgärder har behövt vidtas behöver borgenären inte
inleda rättegång för att få ersättning för endast eventuella inkassoålgärder
ulan kan använda sig av del enklare förfarandet med betalningsföreläggande. I
propositionen föreslås att Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse får lämna
närmare bestämmelser om vad som skall anses som ersältningsgUl inkassoåtgärd
och ersättningens storlek. Även frågan om kostnad i övrigl i mål om
betalningsföreläggande skall enligt förslaget regleras i denna kungörelse.

De
nya bestämmelserna avses träda i krafl den 1 juli 1971.

1
Riksdagen 1971.1 saml. Nr 105

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, atl 18 kap. 8 § rättegångsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 KAP.

8 § Ersättning för rätlegångskosmad skall fiUll motsvara
kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill
ombud eUer biträde, såvitt kostnaden skäligen varit påkallad för tillvaratagande
av parlens rält. Ersättning skall ock utgå för parlens arbete och tidsspUlan i
anledning av rättegången.

Inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången ersattes som
rättegångskostnad. Ersättning för sådan kostnad utgår enligt bestämmelser som
Konungen meddelar.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808)

Härigenom förordnas, att 18 och 22 §§ lagsökningslagen
(1946: 808) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § För ulfående av penningfordran som ej grundar sig å
skriftligt fordringsbevis och icke avser skadestånd äge borgenären utverka
betalningsföreläggande enligl vad nedan sägs.

Belalningsföreläggande må givas för fordran som avser inkassoåtgärd.

22 § Upplages ansökningen, förelägge rätten gäldenären
all, såframt han vill helt eller lill någon del bestrida ansökningen, inom viss
av rätlen beslämd tid efter det ansökningen jämte räkning, om sådan åberopats,
blivit honom delgiven, skriftligen hos rälten anmäla sitt bestridande vid
påföljd alt utmätning eljest må ske. Vid utsättande av tiden för anmälan av
bestridande har rätten alt taga hänsyn lill belägenheten av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den ort där gäldenären
bor eller handlingarna eljest kunna väntas bliva honom delgivna. Utan
synnerliga skäl må liden icke beslämmas längre än liU två veckor.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Har
borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å målet, bestämme
rätten i föreläggandet vad i sådant hänseende skall, om bestridande ej sker, ulgå
utöver kostnaden för blivande delgivning.

Har
borgenären i ansökningen fordrat ersättning för kostnad å raålet, skall rätlen
i föreläggandet angiva vad i sådant hänseende skall, om bestridande ej sker,
utgå utöver kostnaden för blivande delgivning. Ersättningen utgår enligl
bestämmelser som Konungen meddelar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Föreläggandel, som skall tecknas å ena exemplaret av
ansökningen, skall tillika innehålla anmaning till gäldenären alt hos rätten
anmäla hemvist och postadress, såvida tillförlitlig uppgift härom icke föreligger.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1971.

Äldre bestämmelser om kostnad gäller, om belalningsföreläggande
sökts före ikraftträdandet.

It Riksdagen 1971.1 saml. Nr 105

opaginerad Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet Inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 19 mars 1971.

Närvarande:
statsministern PALME, ministem för utrikes ärendena NILSSON, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF,
WICKMAN, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter fråga om ersättning för inkassokostnad m. m.
och anför.

Inledning

I
skrivelse den 15 april 1966 har Sveriges advokatsamfunds styrelse hemställt om
utredning och eventuell lagstiftning rörande frågan om gäidenärens
ersättningsskyldighet för inkassokostnad. Vidare har två av de större företagen
inom inkassobranschen. Soliditet AB och AB Kundkonlroll, genom skrivelser den 8
oktober 1969 respektive den 5 februari 1971 anfört vissa synpunkter på frågan
om lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundets
framställning har remissbehandlats. Yttranden över framställningen har avgetls
av justitiekanslern (JK), Hovrätten för Nedre Norrland, lagberedningen.
Föreningen Sveriges häradshövdingar. Föreningen Sveriges stadsdomare (de båda
föreningarna har numera uppgått i Förenuigen Sveriges tingsrällsdomare),
Värmlands läns rällshjälpsanstalt och Tornedalens rätlshjälpsanslall.

På
grund av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet utarbetats dels
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, dels förslag till lag om
ändring i lagsökningslagen (1946: 808). Förslagen lorde få fogas lill slalsrådsprolokollet
i della ärende som bilaga.

Gällande
rätt

I 18
kap. RB finns bestämmelser om rättegångskostnad i tvistemål. Som huvudregel
föreskrivs i 1 § alt part som förlorar målet skall er-sälla motpartens
rättegångskostnad. Enligt 8 § skall ersättning för rättegångskostnad fullt
motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte
arvode tiU ombud eller biträde, såvitt kost-

1 BUagan
har uteslutits här. Frånsett en redaktionell ändring i 22 § lagsökningslagen
är den likalydande med den bilaga som är fogad vid propositionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 5

nåden
skäligen varit påkallad för liUvaralagande av partens rätt. Ersättning skall
också ulgå för parlens arbete och tidsspillan i anledning av rättegången.

Till
rättegångskostnad hänförs i första hand kostnad som uppkommit under själva
rättegången men hänsyn skall också las till kostnader som varit erforderliga
för ett ändamålsenligt förberedande av partens talan. Part kan inle få
ersättning för arbete och tidspUlan som inle varit direkt påkallat av
rättegångens förberedande och utförande. Ersältnmg utgår sålunda inle för
arbete och tidsspillan som mera allmänt beror av meUanhavandel med motparten.
Vissa ulorarältsliga förhandlingar mellan parterna kan vara alt hänföra till
rättegångens förberedande och talans utförande och därmed ersältningsgilla. Så
är t. ex. fallet där förhandlingen haft lill syfte atl klarlägga Ivistelägel
och precisera parternas ståndpunkter.

Enligl
18 kap. 14 § skall part som vill ha ersättning för rätlegångskosmad framställa
yrkande härom innan handläggningen av målet avslutats. När målet avgörs
meddelar rätten samtidigt beslut om rättegångskostnaderna. Rätten prövar
därvid självmant om den begärda kostnadsersättningen bör nedsättas. Beslutet
las in i domen. Part sora försuraraar atl i tid fraraställa yrkande om
ersättning får inle sedan föra talan rörande de kostnader som kan ha uppkommit
vid domstolen.

I
stället för alt handläggas i ordinär process kan ell fordringsanspråk i vissa
fall tas upp som mål om lagsökning eller betalningsföreläggande. Dessa
summariska processformer regleras i lagsökningslagen (1946: 808). Följande
bestämmelser i lagsökningslagen är av särskUl intresse i della sammanhang. För
fordran som grundar sig på skuldebrev eller annat skriftUgt fordringsbevis får
lagsökning äga rum (1 §). I lagsökningsförfarandet delges gäldenären ansökan om
lagsökning raed föreläggande all svara på ansökningen. I lagsökningsprocessen
beaktas i första hand sådana invändningar sora hänför sig tiil orasländigheterna
vid lillkorasten av den handling som utgör grund för kravet. Sådana invändningar
kan föranleda atl målet hänskjuts till rättegång. Invändningar av annat slag
skall styrkas med skriftliga bevis för all vinna beaktande (1012 §§). I annat
fall skall betalningsskyldighet åläggas gäldenären (13 §). I fråga om kostnad
i lagsökningsmål gäller RB:s regler om rättegångskostnad i tvistemål. Hänskjuts
målet till rättegång, skall frågan om ersättning för sådan kostnad prövas i
rättegången (15 §).

Belalningsföreläggande
får utverkas för ulfående av penningfordran som inte grundar sig på skriftligt
fordringsbevis och inte avser skadestånd (18 §). Ansökan om belalningsföreläggande
skall delges gäldenären som har all bestrida ansökan inom viss lid vid påföljd
all utmätning annars får ske. Har borgenären i ansökningen fordrat ersättning
för kostnad i målet, skall rätten i föreläggandel bestämma vad i sådani
hänseende skall utgå utöver kostnaden för blivande delgivning,

s. 6 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 6

om
bestridande inte sker (22 §). Har ansökningshandlingarna delgivils gäldenären
och bestrids inte ansökningen skall rätlen utfärda bevis all ansökningen
lämnats obestridd. Rätlen skall också pröva vad som skall tUlkomma borgenären i
ersättning för delgivningskostnader och utfärda bevis om della. Bevis skall
också innehålla förklaring all uimätning för fordringen och kostnaden i målet
omedelbart får äga rum (25 §). Har gäldenären anmält bestridande, skall målet
som tvistigt hänskjutas lill rättegång, om borgenären inom viss lid
framställer yrkande därom. Framställs inle sådani yrkande är ansökningen
förfallen (26 §). Har ansökningen lämnats obestridd men är borgenären missnöjd
med rättens beslut om ersättning för kostnaden i målet, får han påkalla alt
denna fråga hänskjuts lill rättegång (28 §).

Frågan
om skadestånd på grund av dröjsmål med betalning berördes i den år 1936
framlagda propositionen med förslag lill skuldebrevslag (prop. 1936: 2). I 6 §
hade tagits upp en uttrycklig bestämmelse enligt vilken en borgenär, som lidit
särskild skada på grund av dröjsmål med betalning, kunde få ersättning härför i
den mån skadan inle skulle anses ersatt genom dröjsmålsränla. Huravida
kostnaden för inkasserings-åtgärd enligl förslagel skulle kunna betraktas som
en i princip ersättningsgill skada framgår dock inle av motiven till
bestämmelsen. I sill utlåtande över propositionen anförde vederbörande
lagutskott all det kunde förekomma fall där särskilt skadestånd utöver uppskovsränla
borde ulgå. Starka begränsningar måste dock iakttas i fråga om särskilt
orsakssammanhanget och möjligheterna alt förutse skadan. En i dessa hänseenden
fullt tydlig bestämmelse mötte stora svårigheter så länge motsvarande frågor
inom den allmänna skadeslåndsrällen inle blivit reglerade i lag. Med hänsyn
härtill föreslog utskottet alt något lagsladgande i ämnet inle då skulle
meddelas. Utskottets förslag godtogs av riksdagen. Den föreslagna beslämraelsen
om skadestånd kom därigenom inle all inflyta i lagtexten. Del förhållandel atl
skuldebrevslagen (1936: 81) inle kom all innehålla någon bestämmelse om skadestånd
har dock inora den juridiska doktrinen ansetts inle med nödvändighet utesluta
all skadestånd, utöver dröjsmålsränlan, kan ulgå enligl allmänna rättsregler.

Frågan
om ersältning för inkassokostnad har inle prövats av högsla domstolen. Från
hovrätternas praxis bör emellerlid nämnas en av hovrätten för Nedre Norriand år
1957 meddelad dom (SvJT 1958 rf s. 65). Enligl denna dom ålades en gäldenär,
som först efler anmaning från borgenärens advokat betalt en förfallen fordran,
all såsom skadestånd ersätta borgenärens kostnad för ell kravbrev som advokaten
avlåtil. Gäldenären ålades också all utge ränta på beloppet. Även i andra hovrällsavgöranden
har uttalats den meningen atl inkassokostnad är atl anse som skadestånd. Del
finns emellerlid också exempel på domstolsavgöranden som går i annan riktning.
Sålunda har frågan

s. 7 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 7

om
tillämpning av reglerna om rättegångskostnad på inkassokostnad nyligen prövats
av Göta hovrätt. En borgenär som efter resullatlösa inkassokrav utverkat belalningsföreläggande
mot gäldenären och därvid tillerkänts viss ersättning för sina kostnader i
målet, ansökte härefter om stämning på gäldenären med yrkande alt denne skulle
förpliktas ersälta även kostnaden för inkassoålgärderna före ansökan om belalningsföreläggande.
Denna talan avvisades av underrätten som fann inkasso-avgiften vara all anse
som en rättegångskostnad i del tidigare handlagda målet om belalningsföreläggande.
För all kunna beaktas skulle kravet därför ha framställts innan handläggningen av
del målet avslutades. Av borgenären anförda besvär över avvisningsbeslutet
lämnades av hovrätten (beslut den 11 november 1970 nr SÖ 231) ulan bifall.

Advokatsamfundets
framställning och remissyttrandena

I
sin framställning om utredning och eventuell lagstiftning rörande inkassokostnad
berör advokatsamfundet frågorna huruvida inkassokostnad är ersättningsgill
enligt gällande rält och, i så fall, om den bör betraktas som en skadeslåndsposl
eller som en rättegångskostnad.

Beträffande
frågan om en borgenär kan tUlerkännas ersättning för inkassokostnad på skadeslåndsrällslig
grund anförs bl. a. följande.

Följden
av alt en gäldenär trots krav underlåter att infria sin skuld är normalt alt
borgenären ser sig nödsakad all ål någon i allmänhet advokat eller inkassobyrå
uppdra alt inkassera fordringen. Därigenom ådrar sig borgenären inkassokostnader.
Den regelmässiga följden av gäidenärens dröjsmål är alltså atl borgenären
drabbas av en skada som svarar mol inkassokoslnaden. Spörsmålet om en gäldenärs
skyldig-hel all ersätta skada på grund av belalningsförsumraelse övervägdes i
samband med tillkomsten av 1936 års skuldebrevslag. Härvid synes dock inle alls
frågan om inkassokostnad ha uppmärksammals. Möjligen kan detta bero på att man
inte betraktat frågan som elt civUrättsligt utan som etl processrältsligl
problem.

Under
lång lid tycks den uppfattningen ha rått att en gäldenär som gör sig skyldig
till dröjsmål med belalning av en penningskuld inle därigenom ådrar sig någon civilrällslig
skyldighet all betala skadestånd utöver dröjsmålsränta. Med denna utgångspunkt lorde
man ha ansett atl gäldenären inle kan lagligen förpliktas alt ersätta
borgenärens inkassokostnad. När en advokat eller en inkassobyrå utför ell inkasso-uppdrag,
brukar dock gäldenären praktiskt tagel alltid anmodas alt också betala
ersättning för inkassokoslnaden. Ofta gör gäldenären della, men del är också
vanligt alt han betalar själva skulden men vägrar att ersätta inkassokoslnaden.
Borgenären lär i denna situation regelmässigt ha fått den upplysningen all del
saknats laglig möjlighet atl tvinga gäldenären all ersälta inkassokoslnaden.
Mot bakgrund av den nu

2
Riksdagen 1971. 1 saml. Nr 105

s. 8 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 8

angivna
uppfattningen lorde hovrättens för Nedre Norrland år 1957 meddelade dom ha
kommit som en överraskning för de flesta. Avgörandet måste betraktas som
uttryck för en allmän princip om skyldighet för gäldenär all gälda inkassokostnader
som har föranletls av hans betalningsförsummelse. Efler det all domen år 1958
blivit publicerad har underrältsavgöranden i samma riktning förekommit. Del lorde
vara alldeles klart all det för del praktiska rällslivel är en allvarlig
olägenhet all ingen med säkerhet vet om en gäldenär enligl gällande rätt är på civUrättslig
grund skyldig all ersälta inkassokostnader sora har föranletls av hans betalningsförsummelse.
Visserligen gäller ovissheten i allraänhel ell förhållandevis ringa belopp i
varje enskilt fall. Med hänsyn lill del raycket stora antalet fall, i vilka
frågan kan aktualiseras, är problemet dock av stor ekonomisk betydelse.

I samband med frågan om inkassokostnad
kan betraktas som en rättegångskostnad berör samfundet en del uttalanden under
förarbetena till bestämmelsen i 18 kap. 8 § RB och i doktrinen. Enligt
samfundels uppfattning lorde domstolarna tidigare läraligen allmänt ha räknai
in viss ersättning för föregående utomrättsligl krav i de rällegångskoslnadsbe-lopp
som regelmässigt utdömdes i tredskomål, lagsökningsmål och mål om belalningsföreläggande.
1957 års rättsfall kan emellertid, om det utgör elt riktigt ullryck för
gällande räll, inle gäma undgå att ha inflytande på frågan om inkassokostnad
är ersättningsgill som rättegångskostnad. Enligt samfundet lyder åtskUUga
tecken på att en utveckling efter mindre önskvärda linjer kan befaras. Är gäldenären
civUrättsligt ansvarig för inkassokostnad kan borgenären visserligen räkna in denna
kostnad i det belopp för vilket han yrkar belalning i stämningsansökningen.
Sådan möjlighet föreligger dock inle om borgenären begagnar sig av belalningsföreläggande,
eftersom sådan ansökan inle får avse skadestånd. Följden är all borgenären har
all välja mellan två vägar. Han får antingen avslå från atl använda belalningsföreläggande
och i stället ansöka om stämning och därvid yrka belalning för såväl sin
ursprungliga fordran som inkassokoslnaden. Han kan också anhängiggöra två mål
i stället för elt, näraligen dels etl raål om belalningsföreläggande avseende
själva kapitalfordringen och dels ell stämningsmål om inkassokoslnaden. Båda
dessa lösningar är olämpliga eftersom de föranleder ökat besvär för både
dorastolen och parterna och dessutom ökade kostnader. Enligl samfundels mening
är del ytterst beklagligt, om följden av hovrätlsavgörandet rörande inkassokostnad
blir den atl borgenärerna övergår från det enklare och billigare förfarandet med
belalningsföreläggande lill del omständligare och dyrare stäm-ningsförfarandet.
Samfundet uppger i detta sammanhang atl del förekommit all en inkassobyrå efler
resullatlösa inkassoålgärder först ansökt om betalningsföreläggande för huvudraannens
kapilalfordran och sedan, efter det all gäldenären betalt skulden jämte de i
målet om be-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 9

lalningsföreläggande
fastställda kostnaderna, med hot om stämning krävt gäldenären på betalning för
de före del rättsliga förfarandet uppkomna inkassokostnaderna samt ytterligare
inkassokostnader för indrivning av de tidigare. Med hänsyn till 1957 års
rättsfall har gäldenären oftast föredragit alt betala vad som fordrades
framför all inlåta sig på en process med risk för avsevärda rättegångskostnader.
Samfundet slår fast alt en utveckling av praxis i sådan riktning uppenbarligen
är föga önskvärd.

Enligl uppgift ställer
sig, fortsätter samfundet, åtminstone en stor underrätt bestämt avvisande lill atl
betrakta inkassokoslnaden eller någon del därav som rättegångskostnad. Man
hänvisar därvid till all del i enlighet med 1957 års rättsfall slår borgenären
fritt alt i särskild rättegång fordra ersättning för inkassokoslnaden. Ä andra
sidan är det för samfundet känt all vissa andra domstolar vid bestämmande av
kostnadsersättningens belopp i instämda kravmål, lagsökningsmål och mål om belalningsföreläggande
beräknar viss ersättning även för inkassoålgärder, som har vidtagits innan del
rättsliga förfarandet har inletts, i varje fall kostnaden för ett kravbrev.

Samfundet medger atl de
berörda frågorna inte är lätt lösta och säger sig inte kunna förorda någon
bestämd lösning. Enligl samfundets mening bör riktlinjen vara, å ena sidan atl
man upprällhåUer principen all en försuralig gäldenär skall vara skyldig alt ersälta
borgenärens inkassokostnader, å andra sidan att man söker reglera frågan på sådani
sätt alt onödig omständlighet och onödiga kostnader undviks.

I remissyttrandena är den
allmänna inställningen till advokatsamfundels framställning positiv. JK
uttalar atl man knappast kan förvänta att de problem, sora hänger samman med
frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnader, skall i alla avseenden
bli lösta genom prejudicerande domstolsavgöranden. Eftersom spörsmålet är av
stor praktisk betydelse tillstyrker JK framställningen. Hovrätten för Nedre
Norrland konstaterar atl en betydande osäkerhet råder rörande borgenärs rält
till ersättning för inkassokostnad. Atl ovissheten utgör en allvarlig olägenhet
för del praktiska rällslivel är uppenbart. Full klarhet i ämnet lorde enligl
hovrätten knappast kunna vinnas ulan lagstiftning. Även de två
domareföreningarna och de tvä rättshjälpsanstallerna tillstyrker framställningen.
Däremot anser lagberedningen alt det knappast finns tUlräckliga skäl all
särskilt lagstifta om inkassokostnader. Spörsmålet är enligt beredningens
mening i stället lämpat atl föras fram till prejudikat i högsta instans.

Hovrätten
för Nedre Norrland konstaterar all praxis i varje fall bland underrätterna lorde
inta en betydligt liberalare hållning än dok-t.-inen. Advokatsamfundets
förmodan atl domstolarna tidigare allmänt inräknade viss ersältning för
föregående utomrättsligl krav i de rätle-gångskostnadsbelopp som regelmässigt
utdömdes i tredskomål, lagsök-

s. 10 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 10

ningsmål
och mål om belalningsföreläggande är enligt hovrättens raening välgrundad.
Hovrätten nämner till belysning härav att den nu aktuella frågan diskuterades
vid en sammankomst år 1962 mellan un derrällsdomare och advokater inom
hovrättens domkrets och atl man då på ömse sidor var överens om alt vid
bestämmande av ersättning i mål om lagsökning och betalningsföreläggande hänsyn
skulle tas lill krav som före målels anhängiggörande hade framställts hos gäldenären.
Häradshövdingeföreningen uttalar all underdomslolarnas praxis är vacklande. I
allmänhet torde dock inkassokostnaderna numera anses er-sällningsgUla. Vissa
domstolar godtar ansökan om belalningsföreläggande även om däri upptagils krav
på ersältning för inkassokostnad, medan andra avvisar sådan ansökan under
hänvisning till all kostnaden utgör skadestånd. Del nuvarande liUslåndet synes
klart oliUfredsslällande. Stadsdomareföreningen nämner att etl stort inkassoföretag
i Stockholm tillämpar systemet atl la ut särskild stämning med yrkande ora
ersättning för inkassokostnader. Som advokatsamfundet påtalat måste della
syslem betraktas som olämpligt. Del innebär också en belastning för domstolarna
som bör undvikas.

Remissinstanserna
anser allmänt all inkassokostnad i och för sig bör vara ersättningsgill. JK
anser sålunda all starka skäl lalar för all borgenär, som ådrar sig kostnad
för atl inkassera en fordran, erhåller ersältning av den försumlige gäldenären.
Sakligt sett är det inte motiverat all borgenär utom rätta i della avseende
skall vara sämre ställd än vinnande part i rättegång. Betraktar man borgenärens
fordran på ersättning för inkassokostnad som ett civUrättsligt
skadeståndsanspråk, leder emellertid delta liU all borgenären ofta nödgas
ansöka ora stämning för atl få ut sin fordran. Ell sådani förfaringssätt lorde
i de flesta fall vara alllför omständligt. Om frågan rörande ersältning för inkassokostnader
över huvud behöver hänskjutas till domstol, anser JK det vara all föredra all
den kan tillsammans med själva kapitalfordringeii behandlas i den ordning
lagsökningslagen erbjuder.

EiUigt
lagberedningens mening bör inkassokostnad kunna räknas in i
rättegångskostnaderna, när inkassoåtgärden inle i och för sig har lett till
åsyftat resultat men ändå framstår som ell ändaraålsenligl led i del procedere,
som behövs för att borgenären skall få betalt för sin fordran. Med denna
ståndpunkt bör också kostnaden för inkassoåtgärd som ensam har lett lUl lyckat
resultat under i övrigl lika förutsättningar räknas som ersättningsgill rällegängskostnad,
även om del inte behövs någon rättegång om huvudsaken. Kostnaden ändrar inle
karaktär genom att belalning för huvudfordringen erläggs. Har rättegång
inklusive lagsökning eller belalningsföreläggande följt, bör borgenären inle
senare få föra lalan om ersättning för inkassokostnad. Principen i 18 kap. 14 §
RB bör alltså tillämpas också i fråga om inkassokoslnaden.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 H

Den
omständigheten all inkassokostnad i rältegångsfall bör behandlas som
rättegångskostnad utesluter enligl beredningens mening inte alt ersältning för
kostnaden måhända kan utdömas även på annan grund. I rättegångskostnader kan
också ingå andra utgifter, för vilka raotparlen kan bli ersätlningsskyldig av
annan grund än 18 kap. RB eller raotsvarande. I vUken omfattning gäldenär kan
bli ersättningsskyldig på grund av försummad belalning är visserligen en
tveksam fråga och med hänsyn till riksdagens ståndpunktslagande vid tUlkomsten
av skuldebrevslagen bör säkerligen stor återhållsamhet iakttas. Emellertid lorde
del också hos oss finnas en tendens alt utdöma ersättning för förraö-genhelsskada
även utanför de klassiska integritelskränkningarnas oraråde. Möjligen kan 1957
års hovrällsavgörande ses som ell exerapel på detta. Beredningen vill dock
snarast se rällsfallet som uttryck för att kostnad, som kunnat ersättas som
rättegångskostnad om rättegång erfordrats, förblir ersättningsgill även om del
inledda förfarandet avbryts beträffande huvudsaken. Om del av doktrinära skäl
skulle anses nödvändigt att välja mellan att anse inkassokostnad som rättegångskostnad
eller att räkna den som en ren skadeslåndsposl säger sig beredningen utan
tvekan välja del förra alternativet. Man anser dock inle all etl sådani val
behöver ske. Inkassokostnad bör i första hand ses sora en processkostnad och endasl
subsidiärt som skadestånd. Även ora ersältning för inkassokostnad också kan ses
som skadestånd bör del inte föreligga hinder att utdöma ersättningen som
kostnad i mål om belalningsföreläggande. Vad som sägs i 18 § lagsökningslagen
om skadestånd avser huvudsaken. Rimligen borde detsararaa gälla i fråga om
betalningsföreläggande som endasl rör inkassokostnad. Den är ju enligt
beredningens raening övervägande en processkostnad.

Hovrätten
för Nedre Norrland utgår från att borgenären i allmänhet kräver gäldenären på
betalning för sin fordran innan han anhängiggör lalan vid domstol. Alt gäldenären
i en sådan situation i regel bör vara skyldig atl ersätta borgenären dennes
kostnader finner hovrätten riktigt. Det är dock tveksarat, ora gällande rält
ger stöd för elt sådant åläggande. Hovrätten anser all frågan bör betraktas
inte främst som ett civilrällsligl utan snarast som ell processrältsligl problera.
Inkassokostnad företer ju betydande likheter raed rällegängskostnad. Det är i
båda fallen fråga om kostnad som innehavaren av en rältighel ådrar sig för att
få sin räll realiserad. Del är också tydligt atl skyldighet för en försumlig gäldenär
alt betala inkassokostnad måste på sarama sätt som skyldighet alt betala
rättegångskostnad verka avhåUande på en gäldenär som vill undandra sig sin betalningsplikl.
Ersättningsskyldighet för inkassokostnad synes även, i likhet med skyldigheten
för tappande part all betala rättegångskostnad, stå i god överensstämmelse med
parts rällsskyddsinlresse. Även om ersättningsskyldighet för inkassokostnad sålunda
enligl hovrätten närmast är av processrättslig karaktär finner

s. 12 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 12

man
del likväl tveksamt om inkassokostnad kan anses som sådan utgift som är ersältningsgUl
enligl 18 kap. 8 § RB. Till stöd för den mer liberala praxis vid underrätterna,
som bovrätten har nämnt, kan i viss mån åberopas det förhållandel alt kostnad
för förlikningsförhandlingar i viss utsträckning betraktas som ersältningsgUl
rättegångskostnad och att sådana förhandlingar regelmässigt inleds på grund av
framställt krav på betalning. Del bör också uppraärksararaas att underlåtenhet atl
före rättegång framstäUa krav kan bedömas som vårdslöshet och medföra alt
borgenären går raiste om den ersättning för sina rättegångskostnader som han
annars skuUe ha varit berättigad till (18 kap. 3 § RB).

Även
Värmlands läns rätlshjälpsanslall anser atl en försuralig gäldenär i princip
bör vara skyldig alt svara för inkassokostnader sora har uppkorarait före
rättsligt förfarande. Den sraidigaste lösningen är all kostnaden inryras i
rättegångskostnaden. Betänkligheterna raot en sådan lösning bör vara små, om
del vid varje prövning av kostnaderna krävs alt inkassokoslnaden redovisas för
sig. Anstalten förutsätter alt domstolarna iakttar erforderlig restriktivitet
vid bedöraningen av beloppels storlek.

Skrivelserna
från Soliditet AB och AB Kundkontroll

Soliditet
anför all antalet inkassoärenden i Sverige har uppskattats till närmare 1 000
000 om årel. Av dessa leder omkring 250 000 tiU rättsliga ålgärder i någon
form. Enligt Soliditet är del självklart atl det i denna flod av inkassoärenden
måste förekomma metoder som kan betecknas som raissbruk. Del förekommer dock
även sådani som måste anses som olycksfall i arbetet. Allt detla bör givelvis
rättas lill och Soliditet har sedan länge anslutit sig till den uppfattningen
all etl auklorisa-lionsförfarande och vissa normer för verksamhetens bedrivande
bör kunna avhjälpa de missförhållanden som kunnat konstateras.

Soliditet uppger vidare atl
del i Sverige såväl som i de övriga nordiska länderna sedan lång tid tillbaka
tillämpas s. k. gäldenärstaxor för ulomrätlslig inkassokostnad. Samtidigt som gäldenären
avkrävs belalning för den lill inkassering överlämnade fordringen påför inkasso-företagel
honom en inkassokostnad som står i visst förhällande till kapitalskuldens
storlek. Ora gäldenären inle kan förmås atl betala den fordrade inkassoavgiflen
debiteras i släUet borgenären arvode enligl en s.k. borgenärslaxa.
Borgenärstaxan är betydligt lägre än gäldenärs-taxan. Soliditet uppger alt
borgenärstaxan kommit all bli ell konkurrensmedel mellan inkassoföretagen och
att denna konkurrens har lett till all flera företag åtar sig inkassoärenden
mer eller mindre gratis. Della har i sin lur hafl lill följd all företagen
söker driva in inkassokoslnaden från gäldenären genom rättsliga ålgärder.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 13

Både
Soliditet och Kundkonlroll intar den ståndpunkten all en försumlig gäldenär
bör svara för borgenärens inkassokostnader, oavsett om rättsligt förfarande
måst tillgripas beträffande huvudfordringen eller inle. Konsekvensen av den
motsatta ståndpunkten skulle nämligen i allmänhet bli alt borgenären, som
vanligen är säljare av någon vara, tvingas atl höja sina priser för atl därigenora
kompensera sig för indriv-ningskoslnader. Ell sådani system skulle leda lill
att gäldenärer som ordentligt fullgör sina åligganden får svara för också de
kostnader som föranleds av försumliga och ovilliga betalare.

Den
vanligaste och i Sverige oftast tillämpade metoden att beräkna inkassokoslnaden
uppges vara i form av procentandel på kapitalbeloppet (värdeprincipen). En
annan metod är atl bestämma inkassokoslnaden lill ett fast belopp alt ulgå
oavsett kapitalbeloppels storlek. En medelväg är att ställa inkassoavgiflen i
viss relation till kapitalbeloppet. Av dessa metoder tillämpar Kundkonlroll den
senast angivna. Enligt Kundkontrolls tariff varierar inkassokoslnaden mellan 12
kr. för in-kassouppdrag understigande 25 kr. och 96 kr. för uppdrag gällande belopp
över 1 000 kr. Den av Soliditet tillämpade gäldenärslaxan bygger närmast på
värdeprincipen. Enligl Solidilets taxa är t. ex. inkassoavgiflen 10 kr. för
uppdrag under 25 kr. och 80 kr. för uppdrag mellan 1 000 och 1 100 kr. Avgiften
stiger sedan ytterligare med del belopp som skall inkasseras. För fordringar
mellan 200 000 och 250 000 kr. utgör kostnaden sålunda 3 000 kr. På
överskjutande belopp utgår avgiften med en procent av beloppet.

Rörande förhållandena
utomlands upplyser Soliditet all gäldenärstaxor sedan länge tUlämpas både i Danraark
och i Norge. Den danska taxan är fastställd av De Danske Advokatmyndigheder och
av Monopolrådet saml sanktionerad av Juslilsministeriel som norm för s. k.
juridisk inkasso. Den norska taxan är fastställd av Den Norske Advokalforening i
samråd med Oslo Byret som norm för advokater och inkassobyråer och tillämpas i
praxis av de norska domstolarna. Om en gäldenär inle erlägger inkassokostnad enligl
respektive taxa kan beloppet ifråga deimas ut av domstol. Liknande uppges
förhållandena vara i Västtyskland och andra västeuropeiska länder. Soliditet
framhåller all de danska och norska taxorna, vUka båda är uppbyggda enligl
värdeprincipen, är högre än någon i Sverige tillämpad taxa. Taxorna uppges
fungera utan anmärkning. De skall även ha visat sig praktiska ur den
synpunkten atl domstolarna i dessa länder blivit mindre belastade med enkla
kravmål än de svenska domstolarna. Soliditet förordar all en taxa enligt dansk och
norsk förebUd införs även i Sverige. Man hemställer atl justitiedeparlemenlet
i samråd med bl. a. advokatsamfundet fastställer en skälig taxa för ulomrätlslig
inkassokostnad.

Kundkonlroll
uppger alt man i och för sig skulle föredra metoden med en fast inkassoavgift. Inkassoarbelet
är ju i storl detsamma oav-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 14

sett
storleken av det belopp som skall inkasseras. Metoden går emellertid på grund
av marknadssUuationen knappast all tillämpa förrän del i lag klart anges all gäldenären
är skyldig all ersätta borgenären för inkassokostnader. En förutsättning för
tillämpning av fast avgift är vidare atl avgiften bestäms lill etl realistiskt
belopp och atl beloppet anpassas lill förändringar i kostnads- och
penningvärde. TUl bemötande av vissa i den allmänna debatten framförda åsikter frarahåller
Kundkonlroll alt ell inkassouppdrag innebär betydligt raera än atl bara avsända
ett kravbrev. Elt inkassoföretag måste ha välorganiserade rutiner som möjliggör
snabb behandling, identifiering och redovisning. Väsentligt är vidare alt klientraedelsförvallningen
är lillfredsslällande anordnad. Förelaget måste också internt göra sin
verksamhet tUl föremål för löpande kontroll. Allt delta är till gagn för såväl gäldenärer
sora borgenärer. För all läcka kostnaderna för verksamheten fordras alltså atl
inkassokostnaderna fastställas till rimliga belopp. Tack vare den rationalisering
av arbetet som ett kvaUficerat inkassoföretag kan göra blir kostnaderna för
inkassering ändå väsentligt lägre än om borgenären själv skulle göra arbetet.

Kundkonlroll
uppger atl del är vanligt förekommande att gäldenären betalar kapitalbelopp och
ränta men vägrar all betala inkassokostnad. Man föreslår att del i en blivande
lagstiftning klart anges all inkassokostnad kan las ul genom
betalningsföreläggande. I sammanhanget påpekas alt domstolarna i raål ora
betalningsföreläggande och lagsökning allraänt döraer ut fasta arvoden men att
dessa varierar från domstol till domstol. Kundkonlroll understryker atl del
vore synnerligen värdefullt om en enhetlig arvodespraxis i dessa mål kunde korama
lill slånd.

Departementschefen

I
gällande rätt föreligger oklarhet i frågan huruvida inkassokostnad kan las ut
av gäldenären och i så fall om etl åläggande för denne all ersälta borgenärens inkassokostnad
kan grundas på RB:s regler om rättegångskostnad eller om
ersättningsskyldigheten följer av allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. I
lagstiftningen har ställning inle tagils lill denna fråga och något vägledande
avgörande i praxis föreligger inte heller. Denna oklarhet har föranlett
styrelsen för advokatsamfundet atl göra en framstäUning om utredning och
eventuell lagstiftning. Även enskilda inkassoföretag har i olika skrivelser och
andra sammanhang anfört synpunkter på frågan om lagstiftning i ämnet.

Frågan
om ersättningsskyldighet för inkassokostnad har under senare år fåll ökad
betydelse genom den kraftigt ökande kreditgivningen i samband med försäljning
av olika konsumenlkapUalvaror. I samband härmed står också en under senare är
alltmer påtaglig tendens lill koncentration av inkassoverksamhelen lill etl
fåtal större företag. Inkasso-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 15

verksamheten i dessa förelag har genom användning av
moderna konlorsrutiner kunnat i hög grad rationaliseras. I den allmänna
debatten har gjorts gällande atl inkassoarvoden debileras gäldenärerna med oskäliga
belopp och all missförhållanden föreligger även i övrigt.

ÅtskUliga inkassoföretag
ägnar sig också ål kreditupplysning. Åtminstone i de stora förelagen kan de
båda verksamhetsgrenarna ofta saraordnas. Inkasseringsuppdragen får ge raaterial
till del register över betalningsanmärkningar sora är en av företagens
viktigare källor i kre-ditupplysningsverksamheten. Vid handläggningen av inkassoärenden
kan del å andra sidan vara av betydelse all ha tillgång lill kreditupplysning.

De problem
av olika slag som hänger samraan raed kredilupplys-ningsverksamheten utreds f. n.
av kreditupplysningsutredningen (Ju 1970: 50). Även inkassobranschen orafallas
av utredningsuppdraget. Utredningen har i sistnämnda hänseende alt undersöka i
vad mån del förekommer stötande eller mol gäldenären otillbörliga metoder och atl
överväga vUka åtgärder sora krävs för alt få till stånd en bättre ordning.
Utredningen beräknas lägga fram ett delbetänkande avseende själva kreditupplysningsverksamhelen
under senare delen av är 1971. De frågor som hänger samraan med inkassoverksamhelen
kan dock inle behandlas av utredningen förrän är 1972.

De problera
sora berörs i advokatsamfundets framställning rör endast inkassofrägan och är
dessutom närmast av processuell natur. De torde sålunda inle direkt omfattas av
utredningens uppdrag. Med hänsyn lill de olägenheter som är förenade med den
rådande oklarheten på della oraråde finns det enligt min mening anledning alt genora
lagstiftning redan nu la ställning tUl de frågor sarafundet har aktualiserat
och vissa närliggande spörsmål. De bedömningar som nu görs måste givelvis ulgå
från inkassoverksamhelen i de former som den bedrivs f. n. och syftar inte till
all ändra förutsättningarna för verksamheten. De ålgärder som nu föreslås kan
eventuellt komma atl få omprövas i samband med alt ställning tas till kreditupplysningsulredningens
förslag.

Advokatsamfundels
ståndpunkt all en försumlig gäldenär i princip bör vara skyldig all ersätta
borgenären dennes inkassokostnad har inle raött invändning från någon av
remissinstanserna.

Inkassokostnad
i vidsträckt mening utgörs av samtUga de indrivnings-kostnader sora
kreditgivaren åsamkas efter del all faktura, räkning eller annan avisering om fordringsbeloppel
liUslällts gäldenären och som föranleds av dennes försuraraelse alt betala
fordringen. Vissa av dessa kostnader såsom sedvanUga påminnelser o. d. torde i
allmänhet belasta borgenären ulan alt ersältnmg härför utkrävs av gäldenären.
Är borgenären företagare, betraktas denna kostnad som en allmän omkostnad i
rörelsen och påverkar i sista hand priset för den vara eller tjänst som
företagaren tUlhandahåller. Om betalningsförsumraelsen kräver mera ingripande
och kostnadskrävande ålgärder, lalar däreraot onekli-

s. 16 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 16

gen
starka skäl för atl denna kostnad får las ul av den försumlige gäldenären. I
annat fall skulle det föreligga risk för all de kostnader som har föranletls av
dennes försuraraelse övervältras på de kunder som sköter sina betalningar ulan
anmärkning. Även del nära sambandet raellan inkassokostnad och
rättegångskostnad lalar för en sådan ordning. SärskUl bör beaktas
kostnadsreglernas betydelse för atl hindra onödiga rättegångar. Den raotsatta
ståndpunkten skulle kunna leda lill all borgenärer i ökad omfattning väcker lalan
vid domstol utan all dessförinnan ha närmare undersökt möjligheterna till
frivillig fullgörelse. En sådan utveckling skulle knappast vara lill fördel för
gäldenärerna. Rättegångskostnad och eventuell utsökningsavgift lorde näraligen
i aUraänhet översliga inkassokoslnaden. En ökad belastning på domstolar och
exekutiva myndigheter av mer eUer raindre oslridiga kravmål är inle heller önskvärt
från allmän synpunkt.

Av
vad som nu anförts framgår alt jag ansluter mig lill den principiella
ståndpunkten alt en försumlig gäldenär bör vara skyldig ersätta borgenären
dennes inkassokostnad. I viss utsträckning bör dock borgenären svara för inkassokostnader
utan rält tUl ersättning av gäldenären. Endast sådan betalningsförsummelse som
föranleder raera ingripande inkassoålgärder bör medföra ersättningsskyldighet
för gäldenären. Givetvis är del också angelägel all gäidenärens
ersättningsskyldighet inle överstiger skälig ersättning för det nedlagda
arbetet. Av särskUd vikt är därvid enligt min mening att gäidenärens
ersättningsskyldighet inte avser annat eller mera än den faktiska kostnad som
drabbar borgenären på grund av gäidenärens försummelse. Del på sina håll
till-lämpade systemet med skilda gäldenärs- och borgenärstaxor leder lill all
vissa gäldenärer genom atl betala fordrad inkassoavgift åtminstone delvis få
bekosta misslyckade inkassoärenden som gäller andra gäldenärer. En sådan
ordning motverkar också en sund priskonkurrens raellan inkassoföretagen och är
enligl min mening inle godtagbar. Del är slutligen också ell önskemål atl inkassoålgärderna
sker i sådana former all gäldenären får en korrekt information om de
konsekvenser betalningsförsummelse medför.

För
all åstadkomma en sådan ordning som jag nu har angivit är det enligt rain
mening ofrånkomligt alt inte bara lagfästa principen om gäldenärs
ersättningsskyldighet för inkassokostnad ulan också författningsmässigt
reglera den ersällningsgiUa inkassoålgärdens närmare beskaffenhet och faststäUa
ell maximibelopp för ersättningen.

Frågan om ersätlningsgiU inkassokostnad
bör dessutom enligt min . mening inle ses isolerad från problemet med kostnad i
ärende om betalningsföreläggande. Även ansökningen om sådani föreläggande kan nämligen
sägas ingå som ett led i inkassoförfarandet. Gäidenärens ersättningsskyldighet
för borgenärens kostnad för belalningsföreläggande utgår redan f. n. i praktiken
med schablonbelopp som är relativt

s. 17 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 17

enhetliga
men där doraslolarnas praxis dock uppvisar vissa skUjakligheler. Även denna
kostnad bör i detla sammanhang bindas lill en i författning fastställd taxa.
Genom en sådan ordning blir också de gällande bestämmelserna lättare tUlgängliga
för allmänheten. Härigenora motverkas i någon mån mer allmänt hållna och för gäldenären
svår-konlrollerbara hänvisningar lill "rättspraxis" eller
"domstolsavgörande" som nu inte sällan förekomraer i inkassobrev. Jag
ålerkoraraer i del följande lill frågorna om de ersältningsgilla inkassoåtgärdernas
beskaffenhet och storleken av de ersättningsgilla kostnaderna för inkassoåtgärd
och belalningsföreläggande. I och för sig kan skäl åberopas för en motsvarande
specialreglering även av frågan ora kostnad utöver inkassokoslnaden i
lagsökningsmål. Här är emellertid det praktiska behovet av en sådan reglering
mindre samtidigt som utrymme behövs för en mera differentierad ersättning. Jag
förutsätter all doraslolama i lagsökningsmål komraer all bestämma kostnaderna
med beaktande av de synpunkter som enligt det följande bör vara vägledande vid
fastställande av den ersättning som skall utgå i mål om
betalningsföreläggande.

Som
jag har framhållit tidigare bör principen om gäidenärens ersättningsskyldighet
för inkassokostnad nu lagfästas. Under remissbehandlingen av advokatsamfundets
framställning har inkassokostnad allraänt ansetts böra betraktas sora eller likstäUas
raed en rättegångskostnad och på sådan grund vara ersättningsgill. För egen del
finner jag goda skäl tala för denna ståndpunkt. Mellan inkassokostnad och
direkt rättegångskostnad föreligger avsevärda likheter. På sararaa sätt som
rättegångskostnaden är inkassokoslnaden en utgift som borgenären till följd av
gäidenärens försumlighet har för att tillvarata sin rätt. Skyldighet för gäldenären
alt i princip svara för inkassokostnad lorde också som framhållits förut vara
ägnad all förebygga onödiga rättegångar.

En
ordning som innebär alt inkassokostnad uttryckligen jämställs med rättegångskostnad
medför också stora praktiska fördelar. Tvekan behöver då inte längre råda om atl
krav på sådan ersättning kan prövas i lagsökningsmål och raål ora belalningsföreläggande.
Även i vanliga tvistemål rörande huvudfordringen är del lämpligt all krav på inkassokostnad
prövas i den för rättegångskostnad föreskrivna ordningen. Om inkassokostnad
jämställs raed rättegångskostnad, vinns även en annan fördel. Beslämraelsen i
18 kap. 14 § RB enligl vUken yrkande om rättegångskostnad skall framställas
innan handläggningen vid rätten avslutals omöjUggör nämligen den i praktiken
förekommande men frän flera synpunkter föga tilltalande metoden atl väcka
talan ora inkassokostnad först efter det att handläggningen av huvudfordringen
avslutats. Dorastolen får också möjlighet atl utan särskilt yrkande pröva
storleken av den fordrade inkassoersällningen. På grund av del anförda föreslår
jag all del i RB ultryckligen fastslås att yrkande ora ersättning för in-

s. 18 Kontrollera mot PDF

Prop,
1971:105 18

kassokoslnad
skall handläggas i samma ordning som rättegångskostnader i allmänhet.
Bestämmelse härom bör tas in i 18 kap. 8 § RB.

Vad
nu sagls har närmast tagit sikte på sådana fall där krav på ersältning för inkassokostnad
fraraslälls samtidigt som talan om själva huvudfordringen väcks vid domstol.
Bortsett från reglerna om själva förfarandet lorde del inle från principiell
synpunkt föreligga någon avgörande skillnad mellan dessa fall och de fall där
kravet på inkassokostnad kvarstår sedan gäldenären till följd av inkassoåtgärden
betalat sin skuld. Av allmänna rättsgrundsatser måste anses följa att en gäldenär
i princip bör vara skyldig att ersätta inkassokostnad även där någon rättegång
om huvudfordringen till följd av belalning aldrig komraer till slånd. En sådan
uppfattning lorde också ha slöd i rättspraxis. Emellerlid uppstår problem på
grund av all man i denna situation har velat betrakta inkassokoslnaden som
skadestånd. Detta har föranlett att talan om ersättning fÖr kostnaden inte har
ansetts kunna väckas genom ansökan om belalningsföreläggande.

Som
jag nyss har anfört bör inkassokostnad i de fall som leder till rättegång
angående själva saken behandlas som en rättegångskostnad. Jag kan inte finna
någon anledning att inkassokoslnaden skulle behöva behandlas som skadestånd i
den bemärkelse lagsökningslagen avser, när lalan rör endast sådan kostnad. Har belalning
för huvudfordringen erlagls utan alt rättegång behövt inledas, bör lalan om
ersättning för inkassokostnad därför få väckas genom ansökan ora belalningsföreläggande.
Jag föreslår all en klarläggande besläramelse härom tas in som ell andra stycke
i 18 § lagsökningslagen.

Den
lagtekniska lösning av frågan om ersättningsskyldighet för inkassokostnad som
jag har föreslagit i det föregående innebär att inkassokostnad genom en
särskild bestämmelse i 18 kap. 8 § RB jämställs med rättegångskostnad. Härav
följer såsom jag har frarahållit förut bl. a. atl ersättning för inkassokostnad
raåste yrkas innan dorastolens handläggning av huvudfordringen avslutats. När
det gäller ersältning för rällegängskostnad finns i 18 kap. 8 § RB vissa allraänna
bestämmelser som innebär atl ersättningen skall fullt motsvara kostnaden för
rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode lill ombud eller
biträde, såvitt kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av
partens rätt. Ersättning skall också utgå för parlens arbete och tidsspUlan i
anledning av rättegången. Dessa allmänna bestämraelser om ersättning för
rättegångskostnad bör inte ges motsvarande tiUärapning i fråga om inkassokostnad.
I stället bör som jag förut har frarahållit i fråga om inkassokostnad ges särskUda
författningsbestämmelser om den närmare beskaffenheten av ersättningsgill inkassoåtgärd
och om storleken av den ersättningsgilla kostnaden för sådan åtgärd. Dessa
frågor är av sådan beskaffenhet alt de inle lämpar sig för en reglering

s. 19 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 19

i
lag. Jag föreslår därför all den nya bestämmelsen om inkassokostnad i 18 kap. 8
§ RB, som också är tillämplig i lagsökningsmål, utformas så alt regeln om gäldenärs
ersättningsskyldighet för sådan kostnad hänvisar till av Kungl. Maj:t
meddelade bestämmelser. I 22 § lagsökningslagen får vidare tas in en
motsvarande regel beträffande kostnad i mål om betalningsföreläggande. I en
särskild kungörelse får las upp en närmare precisering av ersättningsgill inkassokostnad
och en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om belalningsföreläggande.

Talan
om ersättning för inkassokostnad kan, som framgår av del tidigare anförda,
komma atl las upp i tvä olika former. Om målet gäller själva kapilalfordringen,
skall eventuellt anspråk på ersättning för inkassokostnad framställas i den
för rättegångskostnad stadgade ordningen. Härvid har rätlen all med tillämpning
av kungörelsen självmant pröva storleken av den fordrade ersättningen. Har
däremot belalning erlagts för själva kapilalfordringen, fär borgenären, om han
anser sig berättigad till ersältning för inkassokostnad, väcka lalan särskUl
om denna kostnad. Som jag tidigare har nämnt bör della kunna ske genom ansökan
om belalningsföreläggande. Talan kan naturligtvis också väckas genom stämning.
Med den lösning som har föreslagils blir kungörelsen visserligen inle direkt
tillämplig i delta fall. I praktiken lorde emellertid den i kungörelsen
upptagna taxan för inkassokostnad komma atl bli vägledande även i dessa fall.

Frågan
ora den närraare regleringen av ersättningsgill inkassoåtgärd och inkassokostnadens
storlek skall alltså enligt den föreslagna ordningen ankomma på Kungl. Maj:l.
Min avsikt är all låta utarbeta ell förslag rörande en sådan reglering och göra
förslaget till föremål för remissbehandling. Det finns emellerlid skäl all i
delta sammanhang något närmare beröra hur dessa bestämmelser lämpligen bör
kunna utformas.

Mindre
kostnadskrävande inkassoålgärder bör som jag förut framhåUit bäras av
borgenären ulan rätt till ersättning av gäldenären. Det får anses ligga i etl
skuldförhållandes natur all en borgenär själv visar åtminstone någon aktivitet
för all få prestationen lill slånd, även om del är hans avtalskonlrahenl som
råkat i dröjsmål. En eller ell par enkla påminnelser i brev eller telefon bör
sålunda i regel inte raedföra rätt till särskild ersättning. Om borgenären
föredrar atl låta en advokat eller ell inkassoföretag ombesörja dessa
påminnelser, bör della inle göra någon skUlnad. Är det däremot fråga om sådana
åtgärder sora forskningar efter gäldenären, förhandlingar om skuldens reglering
och liknande, bör gäldenären slå för de kostnader som kan anses skäliga.

Som
jag har framhållit förut bör inkassoålgärderna vara ersättningsgilla endasl om
de innefattar en korrekt upplysning tUl gäldenären angående de rättsliga
följder som kan inträffa vid fortsatt underlåtenhet atl betala. Besked härom är
av värde för gäldenären, vilken ofta kan antas sakna kännedom om del rättsliga
förfarandet. Ell inkassobrev som in-

s. 20 Kontrollera mot PDF

Prop.1971:105 20

nehåUer
ovederhäftiga ulfall mot gäldenären eUer vUseledande uppgifter om rättsläget
sådana förekomraer kan givelvis aldrig anses sakligt motiverat. Mer än etl inkassobrev
lorde i regel inle vara påkallat. Har gäldenären trots kravbrevet och de
påminnelser som har föregått delta ändå inle reglerat sin skuld, lär han i
allmänhet inle låta sig påverkas av ytterligare påstötningar av samma art. I
delta läge bör borgenären i stället överväga ora han skall vidta rätlsiiga ålgärder
raot gäldenären. Det lorde vara vanligt all borgenären i detta läge införskaffar
upplysningar ora gäidenärens solvens. Sådan solvensundersök-ning syftar lill
alt ge besked huruvida ytterligare ålgärder är meningsfulla eller om de endast
skulle medföra ytterligare kostnader utan alt möjligheter lill belalning
föreligger. Sådan kostnad för solvensunder-sökning bör enligt min mening inte
anses ersättningsgill, vare sig som inkassokostnad eller som rättegångskostnad.

Vilka inkassoålgärder som
skall anses sakligt motiverade kan givetvis variera något från fall liU faU.
Man kan dock konstatera alt det stora flertalet ordinära inkassoärenden inte
torde fordra någon mer individuell behandling. Dessa ärenden lämpar sig väl för
en rutinmässig handläggning. De större inkassoföretagen har också tagit fasta
på detla och utvecklat effektiva och tidsbesparande arbetsrutiner för handläggningen
av sina uppdrag. En rationellt skött inkassoverksarahel innefattar i allmänhet
registrering av uppdraget, kontroll och eventuell komplettering av borgenärens
uppgifter, upprättande av arbels-kort och akt, utskrift och avsändande av
kravbrev, bevakning av ärendet och redovisning för uppdragsgivaren av
resultatet. Vissa ärenden medför kontakter och diskussion med gäldenären angående
uppgörelse, delbetalning e. d. En form av inkassoärenden sora typiskt sett lorde
kräva mer arbete än de ordinära ärendena är de s. k. konsument-inkasseringarna.
Härmed avses sådana ärenden som gäller inkassering av förfallna poster enligl avlal
om avbetalningsköp. I konsumenlin-kasseringsärenden finns del inte säUan skäl atl
ägna raera arbete ål olika kontakter raed gäldenären innan rättsliga åtgärder
vidtas. En återtagning av gods enligl bestäramelserna i lagen (1915: 219) ora avbelalningsköp
lorde näraligen i regel innebära en inte obetydlig kapitalförstöring som inte
är lill gagn för någondera parten.

Den
utveckling mot mer rationella och kostnadsbesparande arbetsmetoder och de
enhetliga arbetsrutiner sora enligt vad jag nyss har närant förekommer inom inkassobranschen
kan inte undgå alt inverka på bedömningen av vad som normall skall anses som
skälig ersättning för ett inkassoärende. Övervägande skäl talar enligl min
mening för all ersättningen bör ulgå med elt i princip fast belopp utan
avseende på den kapitalsuraraa sora inkasseringsuppdragel gäller. Del nedlagda inkassoarbelet
är ju i regel detsamma. Det ligger dessutom elt stort värde i all ersältningsnormerna
görs så enkla som möjligt. En ganska långt-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 21

gående
schablonisering av inkassoersättningen bör därför kunna åsladkomraas. Det
synes lämpligt att ersättningsbeloppet blir detsamraa oavsett om borgenären
anlitat ombud eller om han själv handlagt ärendet. Möjligen kan en något
förhöjd avgift anses motiverad vid uppdrag som gäller mycket stora belopp. Det
kan i sådana faU sägas att det större ekonomiska ansvaret motiverar en mera
individuell behandling av ärendet. Någon anledning atl i ersällningshänseende
särbehandla konsumentinkasseringen anser jag inle föreligga. Att vissa merkostnader
kan uppkomma i denna typ av inkassoärenden är en omständighet som säljaren
norraall lorde ha atl beakta redan när han ingår elt avlal om avbetalningsköp.

Om ell
inkassoärende inle leder till resultat fullföljs det i regel genom ansökan om
stämning, lagsökning eller betalningsföreläggande. Det förhållandel alt saken
dras inför domstol innebär dock inte någon förändring av det civilrältsliga
lägel mellan gäldenären och borgenären. De processuella åtgärderna synes som
jag har framhållit tidigare snarare vara alt betrakta som etl ytterligare inkassokrav,
framställt i särskilt reglerade former. Ofta behöver delta senare led i
förfarandet inle fordra alllför myckel arbete och kostnad utöver vad som redan
nedlagts i inkassoskedet. Så lorde i allmänhet vara förhållandel i de enklare fall
som kan anhängiggöras genom ansökan om belalningsföreläggande. Även
lagsökningsmålen kan ofta medföra ell relativt måttiigl raerarbete. I lagsökningsraål
utdöms enligt inhämtade upplysningar normalt meUan 125 och 175 kr. i arvode
utöver domslolsavgifter. I raål om betalningsföreläggande är ett ombudsarvode ora
90 ä 100 kr. vanligast förekommande. På något håll godtas dock ända upp till
150 kr. i ersättning förutom ansökningsavgiflen.

Med
de arbetsrutiner som tillämpas av de stora inkassoföretagen är inkassoärendena
så förberedda under det utomrättsliga inkassoskedet atl del merarbete som föranletls
av en ansökan om betalningsföreläggande i aUraänhet ar av begränsad omfallning.
Med hänsyn härtill raåste doraslolarnas praxis i fråga om kostnaden i mål ora
betalningsföreläggande anses vara generös. Sora påpekats under remissbehandlingen
kan en förklaring härtill vara att beloppet ofta anses innefatta också en del utomrättsliga
kravåtgärder före ansökningen om betalningsföreläggande.

Mol
bakgrund av vad som nu anförts finns del i och för sig skäl som talar för atl
både kostnad för betalningsföreläggande och inkassokostnad kunde rymmas inom
ramen för den ersättning som i praxis nu godtas för kostnader i mål om
betalningsföreläggande eller 90 a 100 kr. Av detla belopp skulle exempelvis 60 å
70 kr. kunna anses belöpa på ansökan om betalningsföreläggande och 30 å 40 kr.
på inkassoåtgärden.

Som
jag redan har anfört innebär emellerlid förslagel alt det skall

s. 22 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 22

ankomma
på Kungl. Maj:t alt meddela de närmare bestäraraelserna om inkassoåtgärdernas
beskaffenhet saml storleken av ersättningsgill inkassokostnad och kostnad i mål
om belalningsföreläggande. Som jag också har anfört, är del min avsikt all ell
förslag lill kungörelse om inkassokostnad och kostnad i mål om belalningsföreläggande
skall remissbehandlas innan slutiig ståndpunkt las i dessa frågor.

HemstäUan

Jag
hemsläller, all lagrådels yttrande över förslagen till

1) lag om ändring i rältegångsbalken,

2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808) inhämtas
genom utdrag av protokollet.

Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter
hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur
protokollet:

Britta
Gyllensten

s. 23 Kontrollera mot PDF

Prop.
1971:105 23

Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 1 april 1971.

Närvarande:
f. d. justitierådet REGNER, regeringsrådet MARTENIUS, juslUierådel BERNHARD, justitierådet
HOLMBERG.

Enligl
utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:l Konungen i
statsrådet den 19 mars 1971, hade Kungl. Maj:l förordnat, all lagrådels
utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag lill 1) lag om ändring i
rättegångsbalken, 2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808).

Förslagen,
som finns bilagda della protokoll, hade inför lagrådet föredragils av
hovrättsassessorn Staffan Edling.

Lagrådet
yttrade:

Frågan
om gäldenärs skyldighet alt vid betalningsmora gottgöra borgenär för inkassokostnad
är av sådan natur all den borde regleras genora stadgande i civillag. En för
del praktiska syftet väsentiigen likvärdig reglering kan emellerlid i avbidan
på alt frågan upplages lill behandling i dylik ordning åstadkommas genom all
kostnaden behandlas såsom rättegångskostnad och liksom annan sådan kostnad
prövas av domstol. Förslagel all inkassokostnad skall ersättas såsom rällegängskostnad
föranleder därför i och för sig ej erinran.

I
vad gäller omfattningen av gäldenärs skyldighet alt ersätta inkassokostnad kan
lagrådet i huvudsak ansluta sig lill vad departemenlschefen anfört därom, atl
borgenären själv bör ha atl slå för vissa kostnader, såsom sedvanliga
påminnelser eller enklare kravbrev. Förslagel atl Kungl. Maj:l skall äga meddela
för domstol bindande bestäraraelser ora ersättningen är icke förenligt med
grundsatsen, atl rältsförhällandel mellan enskUda skall bedömas enligl i lag
givna stadganden. Hinder synes dock icke böra möta mol all beträffande mål om belalningsföreläggande
i vilka kostnadsfrågan enligt sakens natur i regel måste bedömas
schablonmässigt och för vUka det är önskvärt alt enhetiighet i bedömandena
uppnås Kungl. Maj:t bemyndigas raeddela bestämmelser om ersättningen i
normalfall. Däremot bör beträffande rättegångsmålen regleringen icke sträckas
längre än lill en föreskrift all inkassokostnad skall ersättas i den mån del
finnes skäligt. Del lärer vara befogal antaga all även i dessa mål de
bestämmelser som meddelats för mål om belalningsföreläggande kommer atl bli
vägledande för domstolarna. Det torde också kunna hållas för visst, atl vid
bestämmande

s. 24 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 24

av
kostnadsersättning domstolarna kommer alt beakta inkassoålgärdens beskaffenhet
och all härvid krav med oriktiga eller vilseledande uppgifter icke anses som ersättningsgill
kostnad.

På
grund av vad sora anförts hemsläller lagrådet

dels
all del nya andra styckel i 18 kap. 8 § RB får denna lydelse: Kostnad som part
haft för inkassoåtgärd före rättegången ersattes såsom rättegångskostnad i den
mån det finnes skäligt,

dels atl andra punklen i
andra stycket av 22 § lagsökningslagen får denna lydelse: Konungen meddelar
bestämmelser om ersättningen atl tillämpas när särskilda skäl ej föreligger.

Då den nya bestämmelsen i
18 kap. 8 § RB atl inkassokostnad skall ersättas såsom rättegångskostnad får
till följd atl jämlikt 14 § samraa kapitel kostnadsanspråk måste framställas
innan handläggningen avslutas och icke längre kan göras gällande i särskUl
mål, synes förslagel om ändring i RB böra kompletteras med en övergångsbeslämraelse
av samraa innebörd som den, vilken är fogad till förslagel ora ändring av lagsökningslagen.
Bestämmelsen synes kunna få följande lydelse: Denna lag träder i kraft den 1
juli 1971 men gäller ej i mål vari lalan väckts dessförinnan.

Ur
protokollet: Ingrid Hellström

s. 25 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 25

Utdrag
av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans May.t Konungen i
statsrådet på Stockholms slott den 2 april 1971.

Närvarande:
statsministern PALME, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden
STRÄNG, ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, SVEN-ERIC NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER,
MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.

Chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Geijer, anmäler efter gemensam beredning
med statsrådets övriga ledamöter lagrådels utlåtande över förslag lill

1) lag om ändring i rättegångsbalken,

2) lag om ändring i lagsökningslagen (1946: 808). Föredraganden
redogör för lagrådels yttrande och anför.

Lagrådet
har godtagit förslaget att inkassokostnad skall kunna er-sällas som
rättegångskostnad liksom förslagel om bemyndigande för Kungl. Maj:l all i särskUd
ordning meddela närmare besläramelser rörande ersättning för kostnad i mål om belalningsföreläggande.
I fråga om rättegångsmål har lagrådet anfört all förslagel att Kungl. Maj:t
skall äga meddela för domstol bindande bestämmelse om ersättning inte är
förenligt med grundsatsen att rättsförhållandet mellan enskilda skall bedömas
enligt i lag givna stadganden. Med anledning härav har lagrådet hemställt att
regleringen inte sträcks längre än lUl en föreskrift, alt inkassokostnad skall
ersättas i den mån det finnes skäligt. Lagrådet har i anslulning härtill
uttalat alt de bestämmelser som meddelas för mål om belalningsföreläggande ändå
lorde komma atl bli vägledande för domstolarna vid prövningen av vad som skall
anses som skälig ersättning för inkassoåtgärd.

Även
om frågan om ersättning för inkassoåtgärd rör rätlsförhållan-del mellan
enskilda föreligger enligl min mening inle något principiellt hinder att frågan
regleras i annan författning än lag, om så finnes lämpligl. Lagrådet har f. ö.
godtagit en sådan ordning när del gäller inkassokostnad och annan kostnad i raål
om belalningsföreläggande, där det också är fråga om rättsförhållandet mellan enskUda.
Den av lagrådet förordade lösningen innebär också viss risk för bristande enhetlighet
i tillämpningen, särskilt som inkassokoslnaden i lagsöknings-

s. 26 Kontrollera mot PDF

Prop. 1971:105 26

målen
med en sådan lösning inle skulle omfattas av de av Kungl. Maj:t meddelade ersättningsbestämmelserna.
På grund av det anförda finner jag inte anledning alt gå ifrån den lösning som
har valls i del remitterade förslagel.

Som
jag tidigare har nämnt har lagrådet godtagit förslagel all de närmare
bestämmelserna om kostnad inbegripet inkassokostnad i mål om
betalningsföreläggande skaU meddelas av Kungl. Maj:t i en särskild kungörelse.
Lagrådet har emellerlid förordai alt del föreslagna lilläggsstadgandet i 22 §
lagsökningslagen ges en något jämkad avfattning. EnUgt lagrådels förslag skall
de koslnadsbeslämmelser Kungl. Maj:t meddelar tiUämpas, när särskUda skäl ej
föreligger. Den av lagrådet sålunda uttryckta ståndpunkten lorde dock inle
innebära någon avvikelse i sak från den uppfattning som ligger lill grund för del
remitterade förslagel. Även om man enligl min mening har anledning atl räkna
med möjligheten av en tämligen långtgående schablonisering i fråga om såväl
ersättning för inkassoåtgärd som annan kostnad i mål om belalningsföreläggande,
måste del givelvis förekomma fall där schablonreglerna bör kunna frångås. En
regel om möjlighet all i mer extraordinära fall avvika från normalbeslämmelserna
bör emellerlid enligl min mening inle tas in i lagsökningslagen ulan i den
särskilda koslnadskungörelsen. I denna skall ju, som jag har anfört i remissprotokollel,
ges en uttömmande reglering av frågan om kostnad i mål om betalningsföreläggande.

Lagrådet
har slutligen föreslagit all lagen om ändring i RB förses med en
övergångsbestämmelse enligt vilken ändringen inle skall gälla i mål där talan
väckts före ikraftträdandet den 1 juli 1971. I reraissprolokollel har jag
tagit bestämt avstånd från systemet att väcka lalan om ersättning för inkassoåtgärd
efter del alt handläggningen av mål rörande huvudsaken avslutats. En sådan
ordning synes mig inte ens övergångsvis böra godtas. Enligl min mening är
därför en övergångsbestämmelse av föreslaget innehåll inle påkallad.

Jag
hemstäUer all Kungl. Maj:t föreslår riksdagen all antaga förslagen. Ärendet bör
behandlas under riksdagens vårsession.

Med
bifall lill vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemslälll förordnar Hans Maj:t Konungen all till riksdagen skall avlålas
proposilion av den lydelse bilaga till della protokoll ulvisar.

Ur
protokollet: Britta Gyllensten

MARCUS BOKTR. STHLM mi 7102 [5

Doktrin (2)

  1. Spörsmål om inkassokostnad i mål om betalningsföreläggande, SvJT 1972 s. 67, på s. 68, 69 · Fritt tillgänglig
  2. Utredningar, FT 1971 nr 4 s. 203, på s. 209 · Hos förlaget (inloggning eller köp)

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.

Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur artiklarnas text; artiklarna läses hos utgivaren.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

29 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (10)

10 kopplingar i 6 dokument.

  1. Prop. 1974:42 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till inkassolag m.m. s. 84 i texten
  2. Bet. 1972:JuU12 Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1972:4 med förslag till rättshjälpslag m. m. jämte motioner s. 43 i texten
  3. Prop. 1972:4 Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rättshjälpslag m. m. s. 277 i texten
  4. Bet. 1971:JuU12 Justitieutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, m. m. (ang. inkassokostnader m. m.)… s. 14 · s. 18 · s. 19 i texten
  5. Prop. 1976/77:123 med förslag till konsumentkreditlag m.m. s. 359 om s. 23 i texten

Visa alla 6

Rättsfall (2)

2 kopplingar.

  1. RH 2022:7 ur registret
  2. NJA 2024 s. 86 »Förseningsavgiften« i texten · dokumentnivå

Doktrin (17)

17 kopplingar i 4 dokument.

  1. Lihné, Betalningsföreläggande, 1973 s. 75 om s. 6 · s. 136 om s. 7 · s. 137 om s. 9 · s. 137 om s. 10 · och 4 till i texten
  2. Heuman, Reklamationsnämnder och försäkringsnämnder, 1980 s. 695 om s. 7 · s. 695 om s. 14 · s. 697 om s. 15 · s. 702 om s. 16 · och 1 till i texten
  3. SvJT 1972 s. 67 Spörsmål om inkassokostnad i mål om betalningsföreläggande s. 67 · s. 68 · s. 69 i texten
  4. FT 1971 s. 203 Utredningar s. 209 i texten