Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättslagen (1970:979), m.m.
1971 · 53 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 37 av 53 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1971:178, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i rättslagen (1970:979), m.m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Majrts proposition nr 178 år 1971 Prop. 1971:178
Nr 178
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen
(1970:979), m. m.; given Stockholms slott den 5 november 1971.
Kungl.
Maj:t vUl härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksdagen att bifalla de
förslag om vars avlåtande till riksdagen föredraganden hemställt.
Under
Hans Maj:ts Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
CARL GUSTAF
CARL
LIDBOM
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås en omkastning av företrädesordningen i konkurs sä att
inteckningar i fast egendom fär företräde framför löne-och pensionsfordringar.
Förslaget har möjliggjorts av den nyligen genomförda reformen med statlig
lönegaranti vid konkurs. I samband härmed föresläs en höjning av det maximala
beloppet för betalning enligt den statliga lönegarantin. Detta utgör f. n.
summan av fyra basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Det
senast bestämda basbeloppet uppgår till 6 900 kr. Enligt förslaget skall
beträffande lönefordringar och förfallna pensionsfordringar maximibeloppet utgöra
summan av fem basbelopp och fordringar pä framtida pension utgå utan någon
beloppsbegränsning. Förstärkningen av löneskyddet antas inte behöva påverka
lönegarantiavgiftens storlek inom överskådlig tid.
1
Riksdagen 1971.1 saml Nr 178
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:178
1 Förslag till
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom förordnas, att 11, 16 och 17 §§
förmånsrättslagen (1970: 979) skall ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen lydelse
11 Allmän
förmänsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan lön eller
annan ersättning pä grund av anställningen som ej förfallit till betalning
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller
ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran
som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäller förmånsrätten, om
talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts
inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex
månader från det att tvisten blivit slutiigt avgjord. I fråga om semesterlön
eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes,
gäller förmänsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast
föregående tvä kvalifikationsåren.
§
Allmän förmånsrätt följer därefter med arbetstagares
fordran på sådan lön eller annan ersättning pä grund av anställningen som ej
förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes
och på sådan lön eller ersättning under skäUg uppsägningstid, högst sex månader,
som överstiger inkomst vilken arbetstagaren under tid som lönen eller
ersättningen avser förvärvat eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i
annan anställning, genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet. Har lönefordran
som förfallit tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes varit föremål
för tvist, gäller förmånsrätten, om talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives
i kollektivavtal begärts inom sex månader från förfallodagen och konkursänsök-ningen
följt inom sex månader frän det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fräga om
semesterlön eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen
gjordes, gäller förmänsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast
föregående två kvalifikationsåren.
Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran
pä pension vilken tillkommer arbetstagare eller dennes efterlevande för högst
ett år innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. För-
Prop.
1971:178 3
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
månsrätten gäller även i fräga om pension, som intjänats
hos föregående arbetsgivare, om gäldenären övertagit ansvaret för pensionen
under de betingelser som anges i 23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av
pensionsutfästelse m. m.
Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare, som
själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt
inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären
är juridisk person utan att vara näringsidkare.
16 §
Fordran med allmän förmänsrätt enligt 10 eller 11 §
uttages, om det behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom
enligt 4 § andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta
sätt skall, när det finns särskilda förmånsrätter i olika egendomsgmpper, fördelas
pä grupperna i förhållande till den köpeskiUing som erhållits för varje grupp.
Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv
försäljning av gäldenärens fasta egendom eller tomträtt med företräde framför
inteckning eller fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Finns två
eller flera fastigheter eller tomträtter i konkursboet, skall vad som
sammanlagt behöver uttagas om möjligt fördelas på fastigheterna eller
tomträtterna i förhållande till de köpeskillingar som erhållits för dem.
17 §
Fordran med aUmän förmåns- Fordran med allmän förmåns
rätt enligt 12 § uttages, om det rätt enligt
12 § uttages, om det
behövs, före fordringar med sär- behövs, före
fordringar med sär
skUd förmånsrätt i lös egendom skild
förmånsrätt i lös egendom
enligt 4 § tredje stycket, 5 eller enligt
4 § tredje stycket, 5 eller
8 §. Härvid äger 16 § första styc- 8
§. Härvid äger 16 § andra
ket andra punkten motsvarande punkten
motsvarande tiUämpning.
tillämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
It Riksdagen 1971.1 saml Nr 178
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:178
2 Förslag tUl
Lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning
av fast egendom
Härigenom förordnas, att 21 och 25 §§ lagen (1971:494) om
exekutiv förs'äljning av fast egendom skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 §
Sökanden, ägaren samt kända Sökanden,
ägaren samt kända
innehavare av fordringar och rät- innehavare av
fordringar och r'ä1-tigheter som bör iakttagas vid tigheter som
bör iakttagas vid auktionen skall i god tid särskUt auktionen skall i
god tid särskilt underrättas om denna. Innehavare underrättas om denna. av
fordran med förmånsrätt enligt 10 eller 11 § förmånsrättslagen
(1970:979) behöver dock ej underrättas särskilt.
Har anslutning enligt 13 § ägt rum, skall underrättelse
därom ske enligt första stycket.
25 § I sakägarförteckningen upptages, förutom
exekutionsfordringen,
1.
fordran som
skall utgå med förmänsrätt enligt 6 § 1 eller 7 § 1 eller 2 förmånsrättslagen
(1970: 979) och som förfaller till betalning senast den tillträdesdag som anges
i 36 §,
2.
fordran som är
förenad med panträtt i fastigheten,
3.
nyttjanderätt, servitut
eller rätt tUl elektrisk kraft som besvärar fastigheten, om rättigheten är
inskriven eller grundar sig på skriftlig handling som är tillgänglig, dock ej r'ättighet
av beskaffenhet att skola bestå oavsett fastighetens försäljning,
4.
kostnaden för
förfarandet.
Om fastigheten hör till kon- Om fastigheten hör till kon-
kursbo, upptages även arvode och kursbo, upptages även
arvode och annan kostnad för fastighetens annan kostnad för
fastighetens förvaltning under konkursen samt förvaltning under konkursen.
fordran som skall utgå ur fastigheten med förmånsrätt enligt 10 eller 11 §
förmånsrättslagen.
Denna lag tr'äder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:178
3 Förslag till
Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Härigenom förordnas, att 70 och 71 §§ konkurslagen
(1921:225) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lyddse
70 §1 Finnes i boet fast egendom, äge förvaltaren hos
vederbörande myndighet begära försäljning därav i den ordning som gäller för
utmätt sådan egendom. Egendomen må jämväl säljas i annan ordning, så framt
förvaltaren finner det för boet fördelaktigare och rättens ombudsman till
försäljningen lämnar bifall; vägrar han bifall, begäre förvaltaren
borgenärernas samtycke. När det lämpligen kan ske, skall förvaltaren inhämta gäldenärens
mening beträffande försäljningen.
Har auktion å fast egendom. Har auktion å fast egendom,
som hör till boet, hålUts i den ord- som
hör till boet, hållits i den ord
ning som gäller för utmätt sådan ning som
gäller för utmätt sådan
egendom utan att försäljning kom- egendom
utan att försäljning kom
mit till stånd, må förvaltaren un- mit
till stånd, må förvaltaren un
derlåta att vidtaga ytterligare åt- derläta
att vidtaga ytterligare åt
gärder för egendomens försälj- gärder för
egendomens försälj
ning. Har auktion i nyssnämnda ning. Har
auktion i nyssnämnda
ordning ej ägt rum, men förelig- ordning ej
ägt rum, men förelig
ger anledning till antagande, att ger
anledning till antagande, att
sådan auktion ej kommer att leda sådan
auktion ej kommer att leda
till försäljning, äge förvaltaren tiU
försäljning, äge förvaltaren
med samtycke av ombudsmannen med samtycke
av ombudsmannen
underlåta att föranstalta om egen- underlåta
att föranstalta om egen
domens avyttrande, där de borge- domens
avyttrande, där de borge
närer som i konkursen bevakat närer som i
konkursen bevakat
fordringar, vilka skola utgå med fordringar, vUka
skola utgå med
särskUd förmånsrätt eller bättre särskUd
förmänsrätt ur egendo-
rätt ur egendomen, samtycka där- men,
samtycka därtill.
tUl.
Varder auktion å boets fasta egendom utsatt att håUas i
den ordning som gäller för utmätt sådan egendom, åligge det förvaltaren att
före bevakningssammanträdet avlämna behåUning, som under konkursen av egendomen
uppkommit. BehåUning som ej avlämnas före bevakningssammanträdet skall, om
egendomen säljes, avlämnas före tillträdesdagen och i annat fall innan
slututdelning i konkursen sker.
Förvaltaren skall även senast Förvaltaren skall även senast
vid bevakningssammanträde för vid
bevakningssammanträde för
auktion på fast egendom anmäla auktion på
fast egendom anmäla
arvode, annan kostnad och i kon- arvode,
annan kostnad och i kon
kursen bevakade fordringar som kursen
bevakade fordringar som
' Senaste lydelse 1971: 498.
Prop. 1971:178 6
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
böra
beaktas vid egendomens för- böra beaktas vid egendomens försäljning. / den
mån det är påkal- säljning. Förvaltaren skall genom lat skall han också i
ärendet föra brev underrätta borgenär om an-talan för borgenärer som ha
för- mälan som han gör på dennes månsrätt enligt 10 eller 11 §
för- vägnar. månsrättslagen (1970:979). Förvaltaren skall genom brev
underrätta borgenär om anmälan som han gör eller yrkande som han
framställer på dennes vägnar.
71
§1
Vill
förvaltaren efter första borgenärssammanträdet låta försäljning av lös egendom,
som icke sker genom fortsättande av gäldenärens rörelse, äga rum annorledes än ä
auktion, begäre samtycke därtill av rättens ombudsman eller, om han vägrar, av
borgenärerna. Innan ombudsmannen meddelar sitt beslut, skall han höra gäldenären,
där det lämpligen kan ske.
Lös
egendom, vari borgenär har panträtt eller annan särskild förmånsrätt, må ej i
något fall utan hans samtycke säljas annorledes än å auktion, så framt hans r'ätt
är av förs'äljningen beroende.
Samtycke
som avses i första och andra styckena fordras icke, när förvaltaren vill genom fondkommissionär
sälja på fondbörs noterat värdepapper till gällande börspris. Samtycke enligt
andra stycket fordras ej heller för försäljning av lös egendom genom
fortsättande av gäldenärens rörelse.
Skall
helt fartyg eUer gods i fartyg säljas, äge förvaltaren, där fartyget finnes ä
ort inom riket, begära försäljning i den ordning som gäller för utmätt sådan
egendom. Är fartyg, som skall säljas, intecknat för gäld, må det ej säljas annorledes
än utmätningsvis, med mindre inteckningshavare, vilkens fordran ej kan till
fullo g'äldas, likväl samtycker till försäljningen samt, om fartyget inköpts
av annan, för inteckningens dödande avlämnar inteckningshandlingen tUl den,
som utses av honom och köparen.
Är
fråga om försäljning av luftfartyg eller av intecknade reservdelar till sådant
fartyg och finnes egendomen inom riket, skall vad i 70 § första och andra
styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Vill förvaltaren, ehuru auktion ej
ägt rum i den ordning som för utmätt sådan egendom är stadgad, med
ombudsmannens samtycke underlåta att föranstalta om egendomens avyttrande,
skall dock därtill lämnas tillstånd av de borgenärer, som i konkursen bevakat
fordran, för vilken egendomen på grund av inteckning häftar eller med vilken
är förenad luftpanträtt i egendomen eller varmed följer rätt att såsom
säkerhet kvarhålla egendomen eller förmånsr'ätt enligt 10 eller 11 §
förmånsrätts-lagen (1970: 979). Gods i luftfartyg skaU säljas i samma ordning
som gods i sjögående fartyg.
Skall
gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning som belastar hans
luftfartyg eller tUI sådant fartyg hörande reservdelar säljas, läte förvaltaren
innan försäljning sker anskaffa s'ärskild inteckningshandling
'
Senaste lydelse 1971: 498.
Prop. 1971:178 7
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
å det gäldenären
tillkommande beloppet, där laga hinder däremot icke möter. Skall försäljning
ske av intecknmgshandling, som innehaves av gäldenären och för vilken han är
personligen ansvarig, vare förvaltaren pliktig att, där ej gäldenären
medgiver, att handlingen må försäljas med bibehållande av hans ansvarighet,
förse handlingen med påskrift, varigenom gäldenären frikallas frän ansvarighet.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bestämmelsema
i 70 § sista stycket äga motsvarande tiUämpning, när gäldenären tillhörig lös
egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäUer för utmätt sådan
egendom. Vad där sägs om talan för borgenärer gäller även borgenärer som ha
förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.
Bestämmelserna
i 70 § sista stycket äga motsvarande tillämpning, när gäldenären tillhörig lös
egendom under konkursen skall säljas i den ordning som gäller för utmätt sådan
egendom. / sådant fall skall förvaltaren dessutom, i den mån det är påkallat, i
ärendet föra talan för borgenärer som ha förmånsrätt enligt 10, 11 eller 12 §
förmånsrättslagen samt genom brev underrätta borgenär om yrkande som han
framställer på dennes vägnar.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Övergångsbestämmelserna till lagen (1971: 498) om ändring
i konkurslagen (1921: 225) gäller i tiUämpliga delar.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs
Härigenom
förordnas, att 2 § lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs skall
ha nedan angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2 §1
Nuvarande lydelse
Betalning enligt garantin utgår för lönefordran som har
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken och för pensionsfordran som har
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 eller 6 a § samma balk. Med lönefordran jämställes
fordran på skadestånd som avses i 17 kap. 4 § handelsbalken.
1 Senaste lydelse 1971: 201. Riksdagen 1971.1 saml. Nr
178
Föreslagen
lydelse
Betalning enligt garantui utgår för sådan fordran på lön
eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen
(1970:979) och för fordran på pension som har förmånsrätt enligt 11 eller 12 §
samma lag.
Prop. 1971:178 8
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
Har
arbetstagare pä gmnd av fordran som avses i första stycket ansökt om gäldenärens
försättande i konkurs, utgår betalning även för kostnaden härför och, om
konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921: 225), för kostnad som
arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.
Betalning enligt
garantin utgår för varje arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som
motsvarar fyra gånger det vid tiden för konkursbeslutet gällande basbeloppet
enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om aUm'än försäkring.
Beträffande
fordran med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen gäller garantin för
varje arbetstagare högst ett belopp som motsvarar fem gånger det vid tiden för
konkursbeslutet gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962:381) om
allmän försäkring.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
I
fråga om konkurs pä gmnd av ansökan som gjorts före ikraftträdandet, gäller 2
§ första stycket i sin äldre lydelse.
Beträffande
fordran som gjorts eller kunnat göras gällande i konkurs, i vilken beslut om egendomsavtr'äde
meddelats före ikrafttr'ädan-det, gäller 2 § tredje stycket i sin äldre
lydelse.
5
Förslag till
Lag om ändring i sjölagen
(1891: 35 s. 1)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom förordnas, att 3
angivna lydelse.
sjölagen (1891: 35 s. 1) skaU
ha nedan
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 §1
Nuvarande
lydelse
Har
den, för vars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande givit eller
utfäst sig att giva varvsägaren eller byggmästaren förskott av penningar eller
byggnadsämnen, äge han, när avhandling därom upprättats, att låta den intagas,
otn byggnaden verkställes i stad med rådhusrätt, i rådhusrättens protokoll
och eljest i protokollet hos närmaste rådhusrätt. Han njuter sedan förmånsrätt
enligt 4 § andra stycket förmånsrättslagen (1970: 979).
Föreslagen lydelse
Har
den, för vars räkning fartyg bygges, för byggnadens verkställande givit eller
utfäst sig att giva varvsägaren eller byggmästaren förskott av penningar eller
byggnadsämnen, äge han, när avhandling därom upprättats, att låta den intagas /
protokollet hos Stockholms tingsrätt. Han njuter sedan förmånsrätt enligt 4 §
andra stycket förmånsrättslagen (1970: 979).
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972. 1 Senaste lydelse 1970: 983.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Prop.
1971:178
Utdrag
av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet på Stockholms slott den 8 oktober 1971.
Närvarande:
statsministern PALME, statsråden STRÄNG, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
NILSSON, LUNDKVIST, GEIJER, MYRDAL, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG,
LIDBOM, FELDT.
Statsrådet
Lidbom anmäler efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga
om fastighetsinteckningars förmånsrätt i konkurs och anför.
1
Inledning
Förmånsrätt
tiU betalning följer vid konkurs med vissa fordringar, bl. a. lönefordran,
fordran på förfallna pensionsförmåner och fordran som är intecknad i fast
egendom. När de nämnda fordringama konkurrerar inbördes gäller, att löne- och
pensionsfordringar skall tUlgodoses framför inteckningsfordringar. Att
inteckningar i fast egendom sålunda helt oberäkneligt kan bli nödlidande har
sedan länge från fastighetskre-ditgivningssynpunkt ansetts vara betänkligt.
Genom den nya lagen (1970: 741) om statUg lönegaranti vid konkurs har öppnats
en möjlighet att förb'ättra inteckningshavarnas ställning utan att det går ut
över arbetstagarna. Frågan har behandlats i en inom justitiedepartementet
upprättad promemoria (Ds Ju 1971: 3) angående förhållandet i förmånsrättshänseende
mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar. Enligt promemorieförslaget
skall inteckningar aldrig behöva vika för löne- eller pensionsfordringar. Av
promemorians lagförslag torde två som avser ändringar i förmänsrättslagen
(1970: 979) och lönegarantUagen få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende som bilagd 1 .
Remissyttranden
över promemorian har avgetts av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Västra Sverige, lagberedningen, bankinspektionen, länsstyrelsen i Malmöhus
län, sjölagskommittén, riksbanksfullmäktige, Folksam, Föreningen mellan
ombudsmännen hos Sve riges landshypoteksinstitution. Konungariket Sveriges stadshypotekskas-sa.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska bankföreningen. Svenska försäkringsbolags riksförbund,
'
Promemorians övriga lagförslag är identiska med dem som återfinns under 2, 3
och 5 i propositionen.
Prop. 1971:178 10
Svenska
personalpensionskassan (SPP), Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges
allmänna hypoteksbank och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
2
Gällande rätt
F.
n. och fram till utgången av 1971 best'äms den ordning i vilken borgenärer vid
konkurs har rätt till betalning enligt 17 kap. handelsbalken (HB). Frän och
med den 1 januari 1972 gäller i stäUet förmånsrättslagen. I det följande
redovisas innehållet i såväl 17 kap. HB som förmånsrättslagen i de delar som h'är
kommer i fråga.
Man skiljer mellan
särskilda och allmänna förmänsrätter. Särskild förmånsrätt belastar endast viss
bestämd egendom medan allmän förmånsrätt i princip gäller i aU gäldenärens
egendom. T fråga om fast egendom finns det tre typer av särskilda förmånsr'ätter.
En utgörs av sådana förmänsrätter, i första hand avgäld av fast egendom, som
avses i 17 kap. 6 § HB och de särskUda lagar som hänvisar till den paragrafen
(6 § 1 förmånsrättslagen och punkt 2 i övergångsbestämmelserna till samma lag).
De båda andra särskUda förmånsr'ätterna g'åller enligt 17 kap. 9 § HB pä grund
av inteckning och utmätning (6 § 2 resp. 8 § förmånsrättslagen).
Allmän
förmånsrätt följer med löne- och pensionsfordringar. Lönefordringar och
förfallna pensionsfordringar har en mycket framskjuten förmånsrätt, det s. k.
löneprivilegiet (17 kap. 4 § HB och 11 § förniåns-rättslagen). Även fordringar
på framtida pension utgår i viss utsträckning med förmånsrätt (17 kap. 6 a §
HB och 12 § förmånsrättslagen).
Förmånsrätterna
i 17 kap. HB gäller som regel i turordning efter paragrafföljden. Avsteg
härifrån kan dock föranledas av reglerna om förhållandet mellan löne- och pensionsfodringar,
å ena, och särskilda förmånsrätter i fast egendom, å andra sidan. .
I 17 kap. 13 § HB ges
regler om den ordning i vUken g'älden'ärens egendom skall tas i anspråk, när
allmän förmånsrätt enligt 17 kap, 4 § HB föreligger. Borgenär som äger sådan
förmånsrätt har inte rätt till betalning ur egendom, i vilken andra har särskUd
fast lägre (sämre) förmånsrätt, för mer än som brister i g'älden'ärens övriga
egendom. Bristen skall fyllas i viss ordning. Fast egendom får dock inte
tillgripas så länge lös egendom finns att tillgå. I förmänsrättslagen är
bestämmelserna utformade väsentligen i överensstämmelse med det nu anförda (se
15 och 16 §§).
Däremot
går alla särskilda förmånsrätter i fast egendom före allmän förmånsrätt enligt
17 kap. 6 a § HB eller 12 § förmånsrättslagen (se 17 kap. 2 § andra st. och 6 a
§ tredje st. HB resp. 17 § förmånsrättslagen).
Prop.
1971:178 11
Lagen
om statiig lönegaranti vid konkurs har trätt i kraft den 1 januari 1971.
Lönegarantilagen innebär att staten svarar för betalning av arbetstagares
fordran hos arbetsgivare som försätts i konkurs. De fordringar som omfattas av
garantin är sådana löne- och pensionsfordringar som har förmånsrätt i
konkursen enligt 17 kap. 4 och 6 a §§ HB. Betalning utgår för varje
arbetstagare med sammanlagt högst ett belopp som, efter en nyligen genomförd
lagändring (1971:201), motsvarar fyra basbelopp enligt lagen (1962: 381) om aUmän
försäkring.
3
Lagberedningens förslag till ny förmånsrättsordning jämte remiss yttrandena
över det
Förmånsrättslagen
bygger på ett betänkande (SOU 1969: 5) av lagberedningen med förslag tUl ny
förmånsrättsordning. Beredningen ansåg att de särskilda förmänsrätterna enligt
17 kap. 6 § HB bör vara skyddade mot risken att skjutas åt sidan av
löneborgenärerna (betänkandet s. 52, jfr prop. 1970: 142 s. 42). Beredningens
förslag utformades i överensstämmelse härmed. (I denna del godtogs
beredningens förslag utan erinran frän något häll, jfr 16 § i den antagna
lagen. Denna fråga lämnas därför i det följande därh'än.)
Frågan om förhällandet
mellan löneprivilegiet och övriga särskilda förmånsrätter i fast egendom (i det
följande förstås med fastighetsinteckningar också fordringar på grund av
utmätning) ägnades i betänkandet stor uppmärksamhet (s. 5361 jfr prop. 1970:
142 s. 4246). Beredningen ansåg att det nuvarande rättsläget är
otillfredsställande och påpekade det irrationella i att pantsäkerhet i fast
egendom, hur väl den än ligger till, kan bli värdelös till följd av
löneprivilegiet. Detta strider enligt beredningen mot att panträtten skall
utgöra gmndval för real-kredit.
Beredningen har prövat två
vägar att inom förmånsrättsordningens ram nå fram tUl en rimlig lösning av
förevarande problem. TUl en början har beredningen undersökt huruvida det är
möjligt att göra skillnad mdlan olika grupper av fordringar med panträtt i fast
egendom. Det förslag som övervägandena resulterat i har fått beteckningen A (se
härom betänkandet s. 56). Förslaget innebär i huvudsak att vissa fordringar
med panträtt i fast egendom blir skyddade. Hit hör fordran med panträtt som
upplåtits av tidigare ägare eller som upplåtits av gäldenären tidigare än sex
månader före konkursansökningen och som ligger inom tre fjärdedelar av
taxeringsvärdet. Beredningen har härefter övergått till att behandla en annan
metod för att ge panthavarna ett visst skydd mot alltför oberäkneliga
förluster. Övervägandena i denna dd utmynnar i ett förslag som betecknats med B
(se härom betänkandet s. 58). Detta förslag går ut på att löneborgenärers
återstående förmånsberättigade fordringar sedan lös egendom tagits i anspråk
får tas ut ur
Prop. 1971:178 12
fast
egendom före pantfordringar med begränsning tUl en fjärdedel av fastighetens
värde. För löneborgen'ärer, vilkas fordringar hänför sig till nybyggnads-, tUlbyggnads-,
ombyggnads- eller förbättringsarbete på fastigheten, skulle någon begränsning
dock inte gälla.
Beredningen har redovisat
stridiga synpunkter beträffande de båda alternativa förslagen. Sålunda gäller
att vid beredningens överläggningar med den till beredningen knutna rådgivande
nämnden arbetstagamas representanter uttalade, att de inte ansåg någon
lagändring motiverad av hänsyn till inteckningshavarna. Vid ett eventuellt val
mellan de alternativ som redovisats under A och B sade de sig föredra altemativ
B, varvid den andel av fastighetens värde som under alla förhållanden skulle
stå till buds för löneborgenärerna inte borde understiga en tredjedel. De
sakkunniga som särskUt tiUkaUats för samråd med beredningen på konkursrättens
område uttalade sig för den reglering som redovi-. sats under A. För egen del
har beredningen ansett att altemativ A bar vissa bestämda fördelar framför
alternativ B, i synnerhet att alla panträttsupplåtelser av tidigare ägare blir
skyddade.
Beredningen
har övervägt även hjälpmedel utanför förmånsrättsordningen. Därvid har
intresset främst knutit sig tUl möjligheten att medelst försäkring täcka
löneborgenärernas och inteckningshavarnas risker för ekonomiska förluster.
Vad
först angår möjligheten att löneborgenärerna skulle själva skydda sig genom
försäkring är det enligt beredningen praktiskt uteslutet att räkna därmed.
Beredningen har inte heller ansett sig kunna i sammanhanget ta upp en sä vittutseende
fråga som eventuellt införande av försäkring, varigenom arbetsgivarna skyddar sina
arbetstagare mot förlust vid arbetsgivarens insolvens.
Beredningen
har inte ansett sig kunna förorda att inteckningshavarnas risker får täckas
genom kreditförsäkring. Däremot är det enligt beredningen inte uteslutet att
på en annan väg i anslutning till brandförsäkringen ordna försäkring som
skyddar inteckningshavarna mot förluster. Brandförs'äkringen skulle sålunda
kunna kompletteras med försäkring mot den risk som föreligger, om
löneprivilegiet alltjämt skall gä före panträtt i fast egendom. Eftersom man
frän försäkringsgivarnas sida sfällt sig negativ tUl tanken på en utbyggd
brandförsäkring, har beredningen emellertid inte ansett sig kunna räkna med att
försäkringsvägen erbjuder någon lösning av här ifrågavarande spörsmål.
Beredningen
har framhåUit att i sista hand kan eventuellt övervägas, att statsverket
ingriper och täcker den risk, som inteckningshavarna slumpvis löper i
hithörande fall, föratsatt att risken begränsas på lämpligt sätt. Det allmänna
skulle genom att påtaga sig risken fullfölja det mödosamma arbete som genom
inskrivningsväsendet nedlagts och alltjämt nedläggs på att skapa
tillförlitligt underlag för fastighetskrediten. Statsverket uppbär avgifter för
inskrivningsåtgärder och kan, om det
Prop.
1971:178 13
anses
önskvärt, på längre sikt gottgöra sig även för nu ifrågavarande kostnad.
Vid
remissbehandlingen möttes den föreslagna reformen i fråga om förhållandet
mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar pä de flesta håll av tvekan eUer
skarp kritik (prop. 1970:142 s. 4652). Mänga remissinstanser - hovrätten över
Skåne och Blekinge, kommerskollegium, bostadsstyrelsen m. fl. ansåg inte att
utredningsmaterialet var tUlräckligt för ett ställningstagande. Konflikten
mellan lönefordringar och inteckningsfordringar kunde enligt dessa
remissinstansers mening inte lösas inom förmänsrättsordningens ram. Hovrätten
över Skåne och Blekinge framhöll att man har att välja mellan att behälla
löneborgenärernas förmånsrätt eller att avskaffa detta företräde. För den
senare lösningen talar önskemålet att avlägsna de praktiska ölägenheterna som
nuvarande ordning visat sig ha för fastighetskrediten. Enligt hovrättens mening
bör detta önskemål såvitt möjligt tUlgodoses. Detta förutsätter dock att löntagama
säkerställs på annat sätt. Även om det kan vålla vissa svårigheter att konstraera
en lösning som garanterar arbetstagarna deras lönefordringar, är det enligt
hovrätten inte olösligt. För kommerskollegium framstår beredningens båda
alternativa förslag som konstlade nödlösningar, oförmånliga såväl för inteckningshavare
som för löneborgenärer. Kommerskollegium förordade en lösning som innebär att löneprivilegiets
företrädesställning avskaffas samtidigt som löneborgenär i stället
försäkringsvägen ges den trygghet som av sociala skäl ter sig befogad.
En
hel del remissinstanser uttalade sig mera bestämt för den nuvarande ordningen
med lönefordringarnas oinskränkta företrädesställning. Hit hör bl. a. hovrätten
för Västra Sverige, Folksam, SPP och arbetstagarorganisationerna. Hovrätten
för Västra Sverige vUle behåUa nuvarande ordning i förening med ett system som
garanterar inteckningshavarna en skälig täckning av den risk de löper vid ett
sådant alternativ. Hovrätten erinrade om beredningens undersökningar av
möjligheten att täcka inteckningshavarnas risk genom försäkring och uttalade
sedan följande.
Med
tanke på den än större riskfördelning som skulle vinnas om statsverket inträder
som garant i detta hänseende, borde enligt hovrätten en närmare undersökning
också ske i vUken form och under vUka förutsättningar inteckningshavarnas risk
kan övertas av statsverket. Kostnaden för ett sådant skydd, utslagen på alla inteckningshavare
som vill begagna sig därav, torde bli mycket obetydlig. Ett statligt
garanti-system borde kunna organisatoriskt anknytas till inskrivningsväsendet,
och själva förfarandet behövde inte bli mera komplicerat än vad som gäller om
exempelvis anteckning om innehav av fordringshandling.
Slutligen
fanns det en grupp remissinstanser som godtog reformen men hade vissa kritiska
synpunkter på de alternativa förslagens utformning. Till denna grupp hörde
bankinspektionen, sparbanksföreningen.
Prop.
1971:178 14
SAF,
industriförbundet, bankföreningen, advokatsamfundet, grossistförbundet m. fl.
remissinstanser. Sparbanksföreningen underströk för sin del nödvändigheten av
att åtgärder vidtas för att i möjligaste mån eliminera de för fastighetskreditgivningen
menliga konsekvenserna av nuvarande ordning. Beträffande beredningens
undersökning av de förluster som under åren 1966 och 1967 drabbat
fastighetskreditgivare i exekutiva ärenden (bil. B till betänkandet)
framhölls, att antalet fall, där inteckningshavare lidit skada på grund av löneprivUegiet,
inte 'är påfallande stort. Inte heller framstår enligt föreningen det
sammanlagda skadebeloppet såsom förskräckande högt. Föreningen påpekade
emellertid att materialet inte är representativt när det gäller att belysa
kreditgivarrisken. Undersökningen hänför sig nämligen till en tid av
högkonjunktur. Ett kärvare klimat med ett ökat antal konkurser kan ge en annan
och för fastighetskreditgivningen betydligt ofördelaktigare bild.
4
Propositionerna med förslag till förmånsrättslag och lag om statlig lönegaranti
vid konkurs jämte riksdagsbehandlingen av dem
Genom
beslut den 14 maj 1970 remitterades förslag till förmånsrättslag, m. m. till
lagrådet för yttrande. I lagrådsremissen redogjorde föredragande statsrådet,
chefen för justitiedepartementet, för det inom inrikesdepartementet då
pågående arbetet med att skapa en statlig lönegaranti vid konkurs (prop. 1970:
142 s. 84). Beträffande frågan om förhällandet mellan löneprivilegiet och
fastighetsinteckningar uttalade föredragande departementschefen följande
(samma prop. s. 91).
Såsom
har omvittnats i olika sammanhang är det en betydande olägenhet att
fastighetsinteckningar och därvid t. o. m. inteckningar med bästa rätt kan
komma att bli nödlidande på grund av löneprivilegiet. Sä betydelsefull som realkrediten
är i vårt land den fasta egendomen antas år 1967 ha varit intecknad för 117
miljarder kr. bör den pä allt sätt åtnjuta rättsordningens skydd. Sedan lång
tid tillbaka har det också ansetts vara ett angeläget önskemål att stärka
fastighetskrediten i det här hänseendet. Beredningens förslag får ses som ett
försök att inom förmånsrättsordningens ram lösa problemet.
Såsom åtskUliga
remissinstanser har framhållit måste emellertid hjälpmedel utanför
förmänsrättsordningen anlitas om konflikten mellan löneborgenärer och
inteckningsborgenärer skall kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. Det
inom inrikesdepartementet pågående arbetet på en lönegaranti vid konkurs är ett
sådant hj'älpmedel. Jag vill emellertid inte nu gå vidare in på problemet. Den
nuvarande regleringen bör därför i sak behållas, i varje fall tills vidare. Inteckningsborgen'ärerna
skall alltså få vika för löneborgenärernas krav.
Lagrådets
utlåtande är dagtecknat den 15 juni 1970. I utiåtandet påpekade lagrådet (prop.
1970: 142 s. 173) att en av de viktigaste frågorna i lagstiftningsärendet var löneprivUegiets
omfattning och löneborge-näreraas förmånsrätt i förhållande till
inteckningsborgenärernas. Lag-
Prop. 1971:178 15
rådet framhöll att det förslag som det remitterade
förslaget innehöll i här avsedda hänseenden var att anse som ett provisorium i
avvaktan på lagstiftning om löneskydd vid konkurs. Då besfämmelser härom kunde
vara ägnade att påverka inteckningshavarnas ställning förutsatte lagrådet att
hithörande spörsmål särskilt beaktades i det fortsatta lagstiftningsarbetet i
ämnet.
Till grund för lönegarantilagen ligger en inom
inrikesdepartementet upprättad, i maj 1970 dagtecknad promemoria (Ds In 1970:
3). I promemorian föreslogs att staten fr. o. m. den 1 januari 1971 skulle i
konkurser garantera sådana löne- och pensionsfordringar, som utgår med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB. I fråga om utbetalat garantibelopp skulle
staten inträda i arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. I promemorian
gjordes inte något uttalande om förhållandet mellan löneprivilegiet och
fastighetsinteckningar. Nämnda förhållande behandlades emellertid i flera av de
över promemorian inhämtade remissyttrandena. Man ansåg att det därmed
sammanhängande problemet borde kunna omprövas som en följd av lönegarantin. De
uttalanden som gjordes kan sammanfattas enligt följande (prop. 1970: 201 s.
25).
Bankföreningen framhåller att konflikten mdlan
löneprivilegiet och fastighetsinteckningarna länge har uppmärksammats i vårt
land i diskussionen kring fastighetskreditens rättsliga frågor. Föreningen
finner uppenbart att nämnda konflikt kommer i ett helt nytt läge om löne- och
pensionsfordringar enligt de föreslagna bestämmelserna blir skyddade av
statsgaranti vid arbetsgivarens konkurs. Löneprivilegiet är grundat uteslutande
på sociala skäl. Dessa skäl bortfaller med införandet av en statsgaranti för de
berörda fordringarna. Möjligen kan invändas att statsgarantin dock tankes bli
maximerad till ett bestämt belopp och alt löne- och pensionsfordringar såvitt
gäller överskjutande belopp alltjämt vid behov bör ha företrädesrätt framför
fastighetsinteckningarna. För en sådan ordning kan dock näppeUgen åberopas
några tUlräckligt starka sociala skäl. Bankföreningen erinrar om att
departementschefen i prop. 1970: 142 efter att ha redogjort för den tillämnade
statsgarantins begränsning uttalar att med denna begränsning "kommer
knappast några socialt välmotiverade anspråk på löneskydd att falla utanför
lönegarantin". Under hänvisning härtUl hemstäUer bankföreningen att, om
de föreslagna bestämmelserna rörande statsgaranti för löne- och pensionsfordringar
samt därmed jämställda fordringar genomförs, förmånsrätten för sådana
fordringar upphävs såvitt den ger företrädesrätt tiU betalning framför
penninginteckningar i fast egendom och tomträtt. SAF och industriförbundet gör
motsvarande hemställan under hänvisning till bankföreningens yttrande.
Även hovrätten över Skåne och Blekinge samt lagberedningen
har uppfattningen att det skydd som ges genom lönegarantin innebär en så stor
fördel, att fastighetsinteckningarna framdeles kan gå före lönefordringarna i
förmånsrätt.
Genom beslut den 9 oktober 1970 remitterades förslaget
till lag om statlig lönegaranti vid konkurs till lagrådet för yttrande. Det
remitterade förslaget överensstämde i huvudsak med promemorieförslaget. Den kan-
2t Riksdagen 1971.1 saml. Nr 178
Prop. 1971:178 16
ske
v'äsentligaste avvikelsen var att betalning enligt garantin föreslogs skola
utgå inte endast för löne- och pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 17
kap. 4 § HB utan även för pensionsfordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6
a § HB. I lagrådsremissen påpekade föredragande statsrådet, chefen för
inrikesdepartementet (prop. 1970: 201 s. 62), att det vid remissbehandlingen av
departementspromemorian hade uttalats oro för att en ny förmånsrättsordning
skulle komma att innebära vissa väsentliga försämringar för löneborgenärerna
och att detta i sin tur skulle påverka lönegarantins omfattning. Med anledning
härav erinrade föredraganden om att i det för riksdagen framlagda förslaget
till förmånsrättslag inte företogs någon väsentlig ändring av löneborgenärernas
förmänsrätt och att de ändringar som föreslogs snarast var till löneborgenäremas
fördel. Såvitt avsäg förhällandet mellan löneborge-näremas och inteckningsborgenäremas
krav framhölls att de sistnämnda liksom hittiUs, om det var nödvändigt, skulle
vika för de förstnämnda. I detta avseende innebar dock enligt föredraganden det
framlagda förslaget till förmänsrättslag inget definitivt ställningstagande.
I utlåtande den 3 november
1970 förklarade sig lagrådet utgå från att frågan om löneborgenärernas
förmånsrätt i förhållande till inteckningsborgenärernas skulle upptagas till
fortsatt prövning. Lagrådet framhöll därefter (prop. 1970: 201 s. 108) att det
fanns anledning befara att införandet av lönegarantin kunde medföra en viss
ökning av lönefordringarna i konkurser. En sådan utveckling skulle förstärka
de skäl som åberopats för att ändra förmånsrättsordningen. Lagrådet som sade
sig sakna tillräckligt underlag för att bedöma hur en sådan ändring närmare
borde utformas ansåg att lagstiftningsfrågan borde bringas till avgörande
innan den nya förmånsrättslagen träder i kraft den 1 januari 1972.
När
lagstiftningsärendet den 6 november 1970 på nytt anmäldes hos Kungl. Maj:t,
förklarade föredragande departementschefen att vad lagrådet anfört beträffande
förhällandet mellan förmänsrätten för lönefordringar och
fastighetsinteckningar inte föranledde något uttalande från hans sida (prop.
1970: 201 s. 111).
I
riksdagen väcktes i anledning av propositionen med förslag till löne-garantUag
motioner (1970: T. 1377 och 1970: II: 1600) med hemstäUan, att
lagförslaget skulle kompletteras med en bestämmelse angående förhällandet
mellan löneprivilegiet och fastighetsintecknmgar. Kompletteringen skulle inneb'ära
att förmånsrätt som tiUkommer innehavare av fastighetsinteckning (och
tomträttsinteckning) skulle gå före förmänsriätt som tillkommer staten på grand
av utbetalat garantibelopp.
I
första lagutskottets utlåtande över propositionen och motionerna framhölls (ILU
1970: 79 s. 30) att några delade meningar inte torde råda om att det är en
betydande olägenhet att fastighetsinteckningar t. o. m. inteckningar med
bästa rätt kan bli nödlidande på gmnd av
Prop.
1971:178 17
att
löne- och pensionsfordringar enligt 17 kap. 4 § HB har bättre förmänsrätt. I
fortsättningen uttalade utskottet följande.
Så
betydande som realkrediten är i vårt land den fasta egendomen beräknas år
1967 ha varit intecknad för ca 117 miljarder kr. bör den i största möjliga
utsträckning åtnjuta rättsordningens skydd. Som ovan framhållits talar
emellertid starka sociala skäl för att också arbetstagarnas lönefordringar
infrias när arbetsgivaren är på obestånd. Genom förslaget till lönegaranti
öppnar sig en möjlighet att lösa konflikten mellan löneborgenärerna och inteckningshavarna.
Att i propositionen nr 142 nuvarande ordning bibehålls i förhållandet mellan
dessa bör enligt departementschefen inte ses som något definitivt
ställningstagande. Eftersom frågan således kommer att upptas till fortsatt
prövning, synes det inte föreligga tillräckliga skäl att i lagen om statiig
lönegaranti övergångsvis göra avsteg frän nu gällande förmånsrättsordning. Det
bör understrykas att den omständigheten att staten inträder i löneborgenärernas
rätt i fräga om utbetalade garantibelopp inte försämrar
intecknings-fordringamas förmånsrättsställning. Utskottet vill vidare framhålla
att det inte föreligger tillräckligt underlag för en bedömning om eUer i vilken
utsträckning lönegarantin kan komma att medföra en ökning av lönefordringama i
konkurs.
Utskottet
ansåg på gmnd av det anförda att någon riksdagens åtgärd i anledning av motionerna
inte var påkallad.
Riksdagen
antog förslagen tUl förmånsrättslag och lag om statlig lönegaranti vid konkurs
utan någon ändring (rskr 1970: 450 och 451).
5
Departementspromemorian
I
promemorian uttalas att tillkomsten av lönegarantm i princip medför att hittUlsvarande
konkurrens mellan löneborgenärer och inteckningshavare ersätts av motsvarande
konkurrens mellan staten och inteckningshavare. I viss utsträckning kvarstår
emellertid konkurrensen mellan löneborgenärer och inteckningshavare. Detta
beror på maximeringen av lönegarantin. I den mån en arbetstagare har mer att
fordra hos arbetsgivaren än han kan få ut genom garantin, kan han alltså, likaväl
som staten, komma att tränga ut inteckningshavare vid exekutiv försäljning av
fast egendom under konkurs. I det inbördes förhållandet mellan staten och en
arbetstagare, som har kvar någon del av sin fordran, har staten förmånsrätt
framför arbetstagaren (10 § andra punkten lönegarantUagen och prop. 1970: 201 s.
88).
Att
lönegarantin har begränsats snävare än förmånsrätten för lönefordringar hör i
första hand ihop med att de sociala skäl som motiverar lönegarantin inte har
ansetts tala för att lönefordringar bör tryggas tUl obegränsade belopp (prop.
1970: 201 s. 29 och 64). I sammanhanget bör framhållas att maximibeloppet för
lönegarantin har bestämts så generöst, att det saimolikt blir mindre vanligt
att arbetstagare i konkurs kan göra gällande innestående fordringar till högre
belopp. De fall soiii
Prop. 1971:178 18
kan
aktualiseras torde närmast gälla tjänstemän med lång uppsägningstid.
I promemorian framhålls
att man under sådana förhållanden bör stäUa frågan om inte löneprivilegiet bör beloppsbegränsas
i samma omfattning som lönegarantin. Om de sociala skälen inte sträcker sig 1'ängre
än till en viss gräns beträffande det ena rättsinstitutet, bör samma synsätt
kanske också gäUa beträffande det andra. Emellertid föreligger en avgörande
skillnad mdlan löneprivUegiet och lönegarantin. I fråga om löneprivilegiet har
man att beakta att det ytterst gäller att i en konkurssituation fördela
tillgängliga medel mellan konkurrerande borgenärer. Även om de sociala skälen
som ligger till grund för förmånsrätten uttunnas i den mån innestående
lönefordringar överstiger vad som maximalt får utbetalas enligt garantin, kan
de kanske alltjämt väga tillräckligt tungt vid konkurrens med andra borgen'årer.
Pä grund av det anförda
torde man, åtminstone tills vidare, böra avstå från att bdoppsbegränsa
löneprivilegiet. I övervägandena kring frågan om förhållandet mellan löneprivUegiet
och fastighetsinteckningarna bör man i stället beakta att lönefordringar kan
innehas av både staten och arbetstagaren själv. Dessutom kan lönefordringar
innehas av annan förvärvare än staten. Sålunda gäller att när gamla
lönefordringar bevakas i konkurs, bevakningen oftast görs av någon som
övertagit de anställdas fordringar och samtidigt förmånsrätten (prop. 1970:
142 s. 40). Inom byggnadsbranschen torde det exempelvis vara vanligt att
byggherren, om byggmästaren kommer på obestånd, betalar byggnadsarbetarnas
löner för att undvika blockad och få byggnationen fullföljd. Det kan
visserligen vara tveksamt vilken inverkan lönegarantin får på sådana här
förvärv av lönefordringar (jfr prop. 1970: 201 s. 27 och 63). Med all
sannolikhet kommer emellertid sådana fall att förekomma även i fortsättningen
även om antalet reduceras. Vidare gäller att försäkringsinrättningar ibland
bevakar fordringar på obetalda försäkringsavgifter varvid fordringarna
vanligen pensionsavgifter ses som övertagna lönefordringar med samma förmånsr'ätt
som dessa.
I promemorian behandlas
härefter frågan om förhållandet till fastighetsinteckningarna kan ges en
differentierad utformning allteftersom arbetstagaren själv är innehavare av
lönefordringen eller denna innehas av staten eller någon annan förvärvare. En
tänkbar variant är exempelvis den förut under 4 omnämnda, att förmånsrätt som
tillkommer innehavare av fastighetsinteckning skall gå före förmånsrätt som
tillkommer staten på grand av utbetalat garantibdopp. En regelutformning i
överensstämmelse härmed torde böra utgå från det faktiska innehavet vid
tidpunkten för den exekutiva försäljningen, närmast frän förhållandena när
borgenärsförteckningen upprättas (jfr 107 § UL och 25 § lagen, 1971: 494, om
exekutiv försäljning av fast egendom). Den nu antydda lösningen ter
sig'emellertid föga tUltalande. I någon mån kan det
Prop.
1971:178 19
sålunda
bli beroende på tillfälligheter, om staten vid den nyssnämnda tidpunkten har
betalt garantibelopp eller inte. Bortsett härifrån och avgörande är dock att
man, om man nu vill förbättra fastighetsinteckningen som säkerhet, bör ta
steget fullt ut och slå fast att inteckningen aldrig kan trängas undan av
lönefordran. I sammanhanget kan vidare framhållas att den nu diskuterade
lösningen är rättstekniskt svår att genomföra. Staten bör sålunda inte
samtidigt gå före arbetstagaren, om denne har kvar någon del av sin fordran,
och stå tillbaka för inteckningshavare, som i sin tur kan trängas ut av
arbetstagaren.
I
promemorian uttalas att det torde finnas endast ett svar på frågan om
förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar. I motsats tiU
nuvarande ordning bör generellt gälla, att fastighetsinteckningar aldrig skall
behöva vika för löne- eller pensionsfordringar. Man kan dä fråga sig vad en
omkastning av det inbördes förhållandet får för konsekvenser för innehavare av löne-
och pensionsfordringar.
Det
påpekas att tUl skada för inteckningshavare har under åren 1966 och 1967 uttagits
inemot 600000 kr. för lönefordringar. Huruvida några av dessa lönefordringar
har överstigit vad som maximalt kan utbetalas enligt lönegarantin är
visserligen inte känt. Man torde emellertid kunna utgå från att det angivna
beloppet i allt väsentligt avser lönefordringar som ligger inom ramen för
maximibeloppet och som därför skulle ha omfattats av lönegarantin. TiU
jämförelse nämns att gjorda beräkningar tyder på att den totala förlusten för
arbetstagare på lönefordringar i konkurser som började år 1965 uppgår tiU
omkring 5 milj. kr. och att motsvarande förlust på 1966 års konkurser är några
milj. kr. större (prop. 1970: 201 s. 42).
Även
om de angivna siffrorna på grand av olika förhållanden måste användas med stor
försiktighet, råder inte något tvivel om att de ekonomiska förluster som
staten kan vidkännas, om fastighetsinteckningarna får gå före löneprivilegiet,
är ytterst begränsade i förhållande till de totala utgifterna för
lönegarantin. Inte heller för arbetsgivarna, som ju i sista hand svarar för
finansieringen av lönegarantin, kan en omkastning av företrädet spela någon
ekonomisk roll. Det kan nämnas att avgiftsuttaget för utbetalningar under det
första skedet av lönegarantisystemets tillämpning har beräknats efter ett
medelsbehov på minst 15 milj. kr. per år (prop. 1970: 201 s. 113).
I
promemorian erinras sedan om tidigare påpekande att de fall i vilka
arbetstagare i konkurs kan ha innestående lönefordringar till sammanlagt högre
belopp än tre basbelopp närmast torde gälla tjänstemän med lång uppsägningstid.
Om ett inom inrikesdepartementet utarbetat förslag till lag om anställningsskydd
för vissa arbetstagare (Ds In 1971: 1) genomförs, kommer inte endast tjänstemän
utan även arbetare att kunna ha innestående lönefordringar till betydande bdopp
i konkurser. Det nämnda förslaget innefattar också en höjning av maximi-
Prop. 1971:178 20
gränsen
enligt lönegarantUagen till fyra basbelopp. En sådan höjning medför att de fall
i vUka arbetstagare trots lönegarantin kommer att ha kvar en del av sina
lönefordringar bör bli än mer sällsynta. Ifrågavarande arbetstagare torde f. ö.
ofta ha en starkare ekonomisk ställning än genomsnittet. Det bör med hänsyn
härtill inte möta några betänkligheter att låta inteckningsborgenärer gå före
även arbetstagarna själva, n'är dessa har kvar någon del av sina
lönefordringar.
Beträffande
andra förvärvare av lönefordringar än staten anförs i promemorian följande.
Det torde inte kunna komma i fråga att av h'änsyn till byggherrar och liknande
uppköpare av lönefordringar avstå från att kasta om det inbördes förhållandet
mellan löneprivilegiet och fastig-hetsuiteckningarna. En spekulant på
lönefordringar måste alltid beakta risken för att fordringarna inte blir
infriade. Spekulanten har därvid att utgå från den lagstiftning som gäller. I
hans överv'äganden torde en omkastning av förhållandet mellan löneprivilegiet
och fastighetsinteckningarna vara av underordnad betydelse. I fråga om förs'dkringsinrätt-ningar
torde visserligen gälla, om bevakningen avser exempelvis pensionsavgifter, att
den utdelning som inrättningen fär i konkursen i enstaka fall kan vara av
betydelse för storleken pä den pensionsrätt som arbetstagaren skall anses ha
intjänat hos konkursgäldenären/arbetsgiva-ren. Denna omsfändighet bör dock inte
hindra den h'år aktuella reformen.
6
Remissyttrandena över departementspromemorian m. m.
Förslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av i stort sett alla
remissinstanser. Från arbetstagarorganisationerna samt från försäkringshåll
har emellertid vissa invändningar gjorts mot förslaget.
De
tillstyrkande remissinstanserna åberopar till stöd för sin inställning skäl som
i huvudsak stämmer överens inbördes. Bankinpektionen framhåller exempelvis att
vad som tidigare lagt hinder i vägen mot att ge fastighetsinteckningar prioritet
före löne- och pensionsfordringar har varit sociala skäl. När dessa
invändningar nu genom tillskapandet av en statlig lönegaranti vid konkurs
förlorat sin tyngd, bör man enligt inspektionen inte längre avstå från de
samhällsekonomiska vinster i form av en effektivare kreditgivning vilka möjliggöres,
om gällande prioritering i förevarande h'änseende omkastas. Länsstyrelsen i
Malmöhus län uttalar att de nackdelar, som kan uppstå för eventuellt
kvarstående delar av lönefordringar, som överstiger maximerat antal basbelopp,
på intet sätt kan överväga fördelarna av att fastighetsinteckningarna nu kommer
att erbjuda den fullgoda säkerhet som ligger i detta kreditinstituts natur.
Enligt stadshypotekskassan är den reform som föreslås av utomordentlig vikt
för de kreditinstitut som sysslar med fastighetskreditgiv-ning. I
fortsättningen framhåller stadshypotekskassan följande.
Prop.
1971:178 21
Den
ordning, som f. n. gäller medför osäkerhet för inteckningshavare till följd av
förlustrisker, som kreditgivama inte har någon möjlighet att bedöma på förhand.
För stadshypoteksinstitutionen gäller att lån lämnas ut enbart mot säkerhet av ineckning
i fast egendom eller tomträtt. Något avseende fästes i regel inte vid
låntagarens person. Om låntagaren är rörelseidkare och sedermera går i
konkurs, kan inteckningssäkerheten även i bottenlåndäge visa sig vara värdelös
på grand av att det s. k. löneprivilegiet gäller med förmånsrätt framför inteckningar.
Det är också att märka att stadshypoteksinstitutionen enligt hittills
till-lämpade principer inte har någon praktisk möjlighet att beträffande belånad
egendom vägra ny ägare, som är rörelseidkare, att överta utestående lån.
Sjölagskommittén
påpekar att de överväganden som bär upp förslaget väsentligen har motsvarande
giltighet för sjölagskommitténs nyligen avgivna förslag (SOU 1970: 74) angående
skeppsbyggnadsinteckning, enligt vilket sådan inteckning ges företräde framför löneprivUegiet
i varvets konkurs.
Lagberedningen, som
livligt tillstyrker förslaget, framhåller bl. a. beträffande de aUmänna
motiven i promemorian, att "spekulant på lönefordringar" inte brakar
vara annan än den som är tvungen att betala lönefordringar för att föra t. ex.
ett bygge till slut eller arbetstagarorganisation som förskotterar
lönefordringar. (Beredningen känner inte till att lönefordringar i vinstsyfte
uppköpts till underpris ehuru möjligheten naturligtvis inte är utesluten.)
Att låta hänsyn till nämnda intressenter hindra genomförandet av den i
promemorian behandlade reformen kan enligt beredningen inte vara motiverat.
Lagberedningen beaktar
vidare att enligt förslaget även särskUd förmänsrätt på grund av utmätning i
fast egendom kommer att få företräde framför alla fordringar med allmän
förmånsrätt. Beträffande den delen av förslaget framhåller beredningen
följande.
Om
konkursansökan eller motsvarande inges inom viss tid från utmätningen (dvs.
regelmässigt inom 30 dagar enligt 31 § KL i prop. 1971: 20, jfr 35 § KL), kan
återvinning äga rum. Det rådmm som står bl. a. löneborgenärerna till buds för
att vinna återvinning av utmätning är knappt. I det förslag till ändring i KL
som beredningen framlagt i Utsökningsrätt X har återvinningsfristema
överlag förlängts betydligt, och genomförandet av det förslaget skulle ge
borgenärerna i konkursen tidsutrymme för ingripande.
Den ordning som i
promemorian föresläs beträffande panträtt i fast egendom skulle ge bättre
överensstämmelse med vad som gäller beträffande panträtt i fartyg och
luftfartyg. I fråga om förmånsrätt på grund av utmätning kvarstår inkongmens.
Beträffande fartyg och luftfartyg skulle sålunda förmånsrätt på grand av
utmätning alltjämt få vika för allmän förmänsrätt. Detta överensstämmer med vad
som gäller vid utmätning av annan lös egendom. Full kongruens i fräga om fast
och lös egendom kan ej uppnås genom att överlag låta särskild förmånsrätt på
grund av utmätning gå före allmän förmånsrätt. Detta låter sig t. ex. inte
förena med förmånsrätt enUgt 5 § förmånsrättslagen (däribland för-
Prop. 1971:178 22
månsrätt
på grund av företagsinteckning). I stället skulle man kunna låta utmätning av
fast egendom eller andel däri stoppa inteckning i fastigheten och ge allmän
förmånsrätt företräde överlag framför särskild förmånsrätt på grund av
utmätning. Beredningen har inte närmare övervägt, om detta låter sig göra utan
praktiska olägenheter. Frågan är ganska vittutseende.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge, som tUlstyrker förslaget, konstaterar att såsom det lagtekniskt
har utformats även fordringar som avses i 10 § förmånsrättslagen fär sämre
förmänsrätt än inteckningar. Hovrätten erinrar om att något egentUgt skäl för
denna ändring inte anförs i promemorian och framhåller i fortsättningen
följande.
Den
framskjutna förmånsrätt som gäller för i 10 § avsedda fordringar beror på att
dessa står nära s. k. konkurskostnader eller skulder som skall betalas ur
konkursboet innan utdelning till konkursborgenärerna äger rum (prop. 1970:142 s.
102). Detta förhållande påverkas inte av att lönefordringar får förmånsrätt
efter inteckningar. Någon betydelse för fastighetskreditväsendet torde inte
heller de fordringar som avses i 10 § ha. Skäl kan sålunda åberopas för att
ändringarna i förmånsrättsordningen endast skulle avse 11 §. Med hänsyn till
att fordringar enligt 10 § inte har företräde framför sådana särskilda
förmånsrätter som upptas i 4 § första stycket och till att någon ändring
beträffande sistnämnda rättigheter inte torde vara aktuell godtar hovrätten
emellertid förslaget att även fordringar med förmänsrätt enligt 10 § skall ha
sämre förmånsrätt än fastighetsinteckningar.
Arbetstagarorganisationerna
och företrädare för försäkringsintressen är betänksamma mot förslaget med
hänsyn tUl de lönefordringar som inte ersätts av statsverket enligt
lönegarantilagen.
LO
framhåller att lönegarantilagen visserligen har medfört, att arbetstagarna
numera fått en bättre ställning i konkurserna och i de flesta fall torde
garantin täcka de fordringar som arbetstagarna har. LO finner ändå inte
anledning att fränfalla den ståndpunkt organisationen tidigare intagit (jfr
under 3) i fråga om förhållandet mellan löneprivUegiet och
fastighetsinteckningar. Då emellertid huvuddelen av de lönefordringar, som kan
inkräkta på inteckningshavarnas rätt, torde omfattas av lönegarantin, skuUe
enligt LO en även ur arbetstagarsynpunkt möjlig lösning vara, att staten till
förmån för inteckningshavarna efterger sin riitt tUl utdelning, såvitt gäller
utgivna garantibelopp. I den mån arbetstagares lönefordringar trots
lönegarantin till någon del kvarstår, skall dessa således alltjämt gä före
inteckningsborgenärernas fordringar.
TCO
erinrar om vad organisationen har anfört i anledning av lagberedningens
förslag tUl ny förmånsrättsordning (jfr under 3). Enligt organisationen har de
därvid utvecklade synpunkterna alltjämt aktualitet för den inte obetydliga
grupp, som har större fordringar än tre (fyra) basbelopp. Till denna gmpp hör
inte endast äldre och därmed svår-placerade arbetstagare med långa
uppsägningstider. Dit hör även de
Prop. 1971:178 23
kategorier
arbetstagare, som har betydande belopp innestående sedan tiden före konkursen,
antingen beroende på att arbetsgivaren underlåtit att göra korrekta provisions-
resp. ackordsavräkningar eller helt enkelt därför att arbetstagaren inte vågat
driva sitt krav eller av rädsla för arbetslöshet vid en nedläggning av
verksamheten accepterat att låta lönemedel stå inne i förhoppning om att kunna
hjälpa arbetsgivaren ur en ekonomisk kris.
Framför
allt hör enligt TCO tUl denna grupp arbetstagare som har fordringar pä såväl
lön som pension. Ofta uppgår även en blygsam ålderspension till tre eller fyra
basbelopp vid en kapitalisering enligt 17 kap. 6 a § HB. Den statliga
lönegarantin förslår i de fallen endast till att täcka pensionens kapitalvärde
om ens det öch om det dessutom föreligger en fordran på uppsägningslön
eller pension med förmånsrätt enhgt 17 kap. 4 § HB finns ett uppenbart behov
av att kunna bevaka denna senare fordran i konkursboets fasta egendom. TCO anser
sig därför med fog kunna hävda, att sociala sk'äl alltjämt talar för ett
bibehållande av löneborgenärernas förtursrätt framför inteckningshavarna.
Enligt
TCO är vidare en betänklig konsekvens av förslaget att försäkringsinrättningars
fordringar på avgifter för pensions- och tjänstegrupplivförsäkringar ej längre
får täckning, därest den lösa egendomen icke förslår. I fråga om ITP-planen
uppstår visserligen inget problem för arbetstagaren, när den s. k.
kollektivavtalsgarantin är tillämplig. Det finns emellertid ett betydande antal
arbetsgivare som inte är kollektivavtalsbundna särskilt inom just den grupp
småföretagare som lättast hamnar i en konkurssituation vid lågkonjunkturer och
kreditåtstramningar och det bör då observeras att det är arbetstagaren, inte
försäkringsinrättningen, som har att bära följderna av en utebliven premieinbetalning.
Detta är så mycket mer betänkligt som det för många och i första hand
äldre arbetstagare dessutom leder tUl att de ej uppnår full pensionsgrundande
tjänstetid och av den anledningen får pensionen varaktigt nedsatt. Problemet
avfärdas i promemorian såsom endast aktuellt "i enstaka fall". TCO
delar inte den uppfattningen och även oavsett frekvensen är de ekonomiska
konsekvenserna av en reducerad intjänandefaktör under aUa omständigheter högst
kännbara för de berörda arbetstagarna.
I
fortsättningen förklarar TCO att det på grund av det anförda enligt organisationens
mening är viktigt att det nuvarande förhållandet i förmånsrättshänseende
mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar bibehålls. A andra sidan är
det givetvis inget löntagarintresse att inteckningshavarna skaU ha en svagare
ställning än nödvändigt. Det avgörande är att arbetstagarna får täckning för
sina löne- och pensionsfordringar. TCO har därför inget att invända emot en
lösning som kan tillgodose
Prop.
1971:178 24
detta
krav och samtidigt medför minsta möjliga förfång för inteckningshavarna.
TCO
föreslår härefter den kompromisslösningen att förmånsberättigade fordringar pä
lön, pension och pensionsavgifter fär tas ur den fasta egendomen med
företrädesrätt framför fastighetsinteckningarna till den del de ej täcks av den
statliga lönegarantin. Överstiger arbetstagarens totala fordran tre (fyra)
basbelopp, skall han således beträffande den överskjutande delen bibehållas vid
de möjligheter som nu gällande lagstiftning ger honom. I enlighet med
förslaget i departementspromemorian utgår TCO därvid ifrån, att staten för sin
del avstår från att ur den fasta egendomen återta vad man utgivit i
garantiersättning. En sådan lösning måste rimligen anses tillgodose inteckningshavarnas
intressen i så hög grad, att lönefordringarnas s. k. tysta förmånsrätt inte
längre kan betraktas som någon fara för fastighetskrediten.
Svenska
försäkringsbolags riksförbund framhåller att löneprivilegiet idag omfattar även
fordringar på försäkringsavgifter i tjänstepensions-och
tjänstegrupplivförsäkring men att sådana avgifter inte omfattas av den statliga
lönegarantin vid konkurs. Reducerad eller utebliven avgiftsbetalning kan
enligt riksförbundet leda till att den enskilde får sina förmåner reducerade.
Sädana konsekvenser anses inte rimliga. Riksförbundet anser att det frän
social synpunkt finns lika starka skäl för att skydda rätten till uppskjuten lön,
dvs. ifrågavarande förmåner, som att skydda kraven pä aktuell lön. Enligt
riksförbundets mening bör därför nu ifrågavarande försäkringsavgifter inrymmas
i den statiiga lönegarantin.
Efter
remisstidens utgång har överläggningar hållits med företrädare för LO, TCO och
SAF. Därvid har inhämtats bl. a. följande.
Svenska
industritjänstemannaförbundet (SIF) har för sina medlemmars räkning under
perioden 1 januari 196924 september 1971 gjort 970 bevakningar av vilka 869
eller 89,6 procent legat under och 101 eUer 10,4 procent legat över fyra
basbelopp. Av den sistnämnda gruppen bevakningar har 38 legat under fem
basbelopp och sammanlagt 68 under sex basbelopp medan 33 legat inom skalan
sextio basbelopp. Uppgift saknas om i vilken omfattning fast egendom har
ingått bland konkurstillgångarna. SIF har i anslutning tiU de redovisade
siffrorna uttalat att, om maximigränsen för den statliga lönegarantin höjs,
full täckning bör erhållas, vid höjning tiU fem basbelopp i 93,5 procent av
fallen och vid höjning tiU sex basbelopp i 96,6 procent av fallen.
För
medlemmar tillhörande Sveriges arbetsledareförbund (SALF) har gjorts
bevakningar som legat över fyra basbelopp, under 1969 tre stycken, under 1970
21 stycken och under perioden januariseptember 1971 22 stycken. Bevakningarna
har gjorts, de under 1969 i tre konkurser av vilka fastighet ingick bland
konkurstillgångarna i två fall, de under 1970 i 19 konkurser av vilka fastighet
ingick bland konkurstillgångarna i 13
Prop.
1971:178 25
fall
och de under 1971 i tolv konkurser av vilka fastighet ingick bland konkurstUlgångarna
i nio fall.
Inom
Handdstjänstemannaförbundets (HTF) område har under perioden oktober
1969september 1971 gjorts fyra bevakningar som legat över fyra basbelopp. Det
är inte känt i vilken omfattning fast egendom har ingått bland
konkurstillgångarna.
I
anslutning till det anförda bör framhållas att uppgift saknas i vilken
utsträckning bevakningarna lett tiU utdelning i konkurserna. Det måste dock
antagas att de lönebelopp för vilka utdelning beräknats varit lägre än de
bevakade beloppen.
7
Föredraganden
På
den svenska kreditmarknaden är fast egendom en ytterst vanlig form för
säkerhet. Den fasta egendomen utgör säkerhet för lån på omkring 125 mUjarder
kr. Panträtten i fast egendom grundas på inteckning och medför rätt till
betalning i viss ordning vid exekutiv försäljning av den fasta egendomen.
Den
säkerhet som fastighetspanträtten representerar betecknas som realkredit. Detta
innebär att längivaren så långt som möjligt skall vara säkerställd redan genom panträttsupplätelsen.
Därvid förutsätts att inteckningen ligger inom sådan del av fastighetens värde
att den täcks av köpeskillingen vid en eventuell exekutiv försäljning.
Låntagarens person och det förtroende som låntagaren inger skall vara av mindre
betydelse för långivaren. I kreditlivet utgår man från att fastighetspanträtten
på ett tillfredsställande sätt kan fullgöra ifrågavarande funktion.
Det
är med hänsyn härtUl ytterst angeläget att lagstiftningen är utformad så alt
fastighetspanträtten erbjuder fullgod säkerhet. De regler om panträtt i fast
egendom som den nya jordabalken innehåller utgör en förbättring i berörda
hänseende. Alltjämt finns emellertid en brist i lagstiftningen som i viss
utsträckning begränsar det värde av fullgod säkerhet som fastighetspanträtten
annars har. Jag syftar på det förhållandet att fastighelsinteckning kan bli
nödlidande vid exekutiv försäljning under konkurs på grund av att den då får
stå tillbaka för löne- och pensionsfordringar med bättre förmänsrätt.
I
konkurs utgår betalning till borgenärerna enligt förmånsrättsordningen i 17
kap. HB. Vissa borgenärer har förmånsrätt tUl betalning för sina fordringar.
Hit hör både löne- och inteckningsborgenärer vilka har förmånsrätt enligt 17
kap. 4 § resp. 9 § HB. Med löneborgenärer avser jag även pensionsborgenärer
vilkas pensionsfordringar har förfallit tUl betalning och med
inteckningsborgenärer även innehavare av fordringar med förmänsrätt på grund av
utmätning. Pensionsborgenärer vilkas fordringar avser framtida pension har
däremot förmånsrätt tiU betalning enligt 17 kap. 6 a § HB. Enligt 17 kap. 13 §
HB gäller att löneborgenä-
Prop. 1971:178 26
rers krav slår ut inteckningsborgenärers, om de förra inte
kan tillgodoses ur annan egendom än den fasta. I första hand skall
lönefordringar alltså täckas av konkursboets lösa egendom. Även om fast egendom
måste tillgripas, behöver inte aUtid någon direkt konflikt uppkomma. Fastigheten
är kanske ointecknad eller intecknad endast till ringa del. Vidare kan tänkas
att köpeskillingen för fastigheten räcker för att täcka både intecknings- och
lönefordringar. Fordringar på framtida pension med förmånsrätt enUgt 17 kap. 6
a § HB skall alltid vika för inteckningsfordringar.
Förmånsrättslagen som den 1 januari 1972 ersätter 17 kap.
HB bibehåller den nu angivna företrädesordningen mellan löne- och pensions-fordringar,
å ena, och fastighetsinteckningar, å andra sidan.
Lagberedningen har under sitt arbete på en ny
förmånsrättsordning undersökt inteckningshavarnas förluster pä grund av
löneborgenärernas företr'ädesställning. Undersökningen avser de fall i vilka
fast egendom sålts exekutivt under konkurs åren 1966 och 1967. Resultatet av
undersökningen är att i sammanlagt 55 fall har tUl skada för inteckningshavarna
inemot 600 000 kr. uttagits för lönefordringar (bU. B till SOU 1969: 5). Även
inteckningar med bästa rätt har därvid blivit nödlidande.
De beräknade förlusterna för inteckningshavarna är
visserligen relativt begränsade. De hänför sig emellertid tUl en tid av
högkonjunktur och belyser därför kanske inte kreditgivarrisken tUlräckligt.
Dessutom gäller att förlusten i det enskilda fallet kan vara mycket betydande.
I och för sig skulle problemet kunna lösas genom att risken för förluster
utjämnades mellan inteckningshavarna. En sådan riskfördelning är emellertid
svår att åstadkomma i praktiken. Inte heller kan inteckningshavarna i
praktiken genom bevakning gardera sig mot förluster. Inteckningshavarna måste
nämligen i så fall vaka över att den aktuella fastighetsi-ägaren inte driver
någon rörelse som kan tänkas äventyra intecknings-säkerheten samt, så snart
någon risk yppas, säga upp och driva in sina fordringar, om de har garderat sig
med uppsägningsklausul. Att en sådan bevakning skulle kräva en oproportionerUgt
stor arbetsinsats är uppenbart. Bevakningen skulle f. ö. i sista hand få
betalas av låntagarna. I sammanhanget kan påpekas att det inte endast är banker
och andra större kreditgivare, som är inteckningshavare, utan även stiftelser,
föreningar och enskUda personer, som kanske inte ens känner till de risker som
oberäkneUgt kan aktualiseras.
Allmän enighet råder om att det nu anmärkta förhållandet
helst bör avhjälpas. I propositionen med förslag till förmånsrättslag har
föredragande departementschefen uttalat, att det är en betydande olägenhet att
fastighetsinteckningar kan komma att bli nödlidande på grund av löneprivUegiet
samt att realkrediten med hänsyn till sin betydelse på allt sätt bör åtnjuta
rättsordningens skydd (prop. 1970: 142 s. 91). I sitt utlåtande över
propositionen med förslag till lag om statlig lönegaranti
Prop.
1971:178 27
vid
konkurs (prop. 1970: 201) gav riksdagens första lagutskott uttryck åt samma
uppfattning (ILU 1970: 79 s. 30).
Det kan nämnas att den
svenska ordningen avviker från vad som gäller i Danmark, Finland och Norge samt
vanligen också i andra jämförbara länder. I utiändska rättssystem är panthavare
i fast egendom i regel separatister. Därmed förstås att de skall tUlgodoses ur
den fasta egendomen framför övriga borgenärer och att de sålunda inte kan
trängas ut av löneborgenärer (se SOU 1969: 5 s. 32, 34, 35 och 55 not 12).
Hittills
har det inte varit möjligt att förbättra inteckningshavarnas ställning,
eftersom man av sociala skäl inte har velat inskränka på det rättsskydd som
lönefordringar åtnjuter vid konkurs. Man har därvid utgått frän att frågan om
förhållandet mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar måste lösas
inom förmänsrättsordningens ram. I många rem.issyttranden över lagberedningens
förslag tUl ny förmånsrättsordning gjordes emeUertid gäUande, att hjälpmedel
utanför förmånsrättsordningen måste anlitas, om frågan skall kunna lösas på
ett tillfredsställande sätt. Föredragande departementschefen har i det
lagstiftningsärendet anslutit sig tiU denna bedömning och har därvid hänvisat tiU
den statliga lönegarantin vid konkurs som ett hjälpmedel (prop. 1970: 142 s.
91).
Den
statliga lönegarantin inneb'är att staten vid konkurs svarar för bl. a.
arbetstagares lönefordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB och
pensionsfordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 4 eller 6 a § HB. Betalning
utgår för varje arbetstagare med visst maximibelopp. Efter en nyligen genomförd
lagändring (1971: 201) är maximalt garantibelopp summan av fyra basbelopp
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring. Det nu gällande basbeloppet är
6 900 kr. (SFS 1971: 751). Staten inträder i fråga om utbetalat garantibdopp i
arbetstagarens rätt mot konkursgäldenären. Lönegarantin finansieras genom
arbetsgivaravgifter.
I
departementspromemorian har föreslagits att löne- och pensionsfordringar med
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § HB aldrig skall gå före inteckningsfordringar.
Förslaget har vid remissbehandlingen på många håll fått ett välvUligt
mottagande. Arbetstagarorganisationer och företrädare för försäkringsintressen
har emellertid intagit en tveksam eller avvisande hållning. Kritiken
sammanhänger med konsekvenser som promemorieförslaget får för löne- och
pensionsfordringar som inte omfattas av den StatUga lönegarantin.
Löne- och
pensionsfordringar kan vid exekutiv försäljning av fast egendom under konkurs
bevakas av olika slag av innehavare. Efter lönegarantireformen kommer staten
utan tvivel att spela en dominerande roll i sammanhanget. Det fär sålunda antas
att staten vid fastighetsförsäljningarna kommer att ha infriat de allra flesta
löne- och pensions-fordringarna. I den mån en arbetstagare har att fordra mera
än maxi-
Prop.
1971:178 28
mibdoppet
enligt lönegarantUagen, är det emellertid han själv som fär bevaka beträffande
det överskjutande beloppet. Vidare gäller att försäkringsinrättningar kan
bevaka fordringar på obetalda försäkringsavgifter varvid fordringarna vanUgen
pensionsavgifter ses som övertagna lönefordringar med samma förmänsrätt som dessa.
Lönefordringar kan slutligen bevakas av annan förvärvare än staten eller
försäkringsinrättning, t. ex. vid en byggmästarkonkurs av byggherren som
betalt byggnadsarbetarnas löner för att undvika blockad och fä arbetena
fullföljda.
Att
staten såsom innehavare av löne- och pensionsfordringar i fastig-hetskreditgivningens
intresse bör avstå från att gå före inteckningsborgenärer synes klart. Om
detta är också alla ense. Jag vill i sammanhanget framhålla, att staten inte
härigenom behöver göra någon ekonomisk uppoffring. Genom att lönegarantin
finansieras av arbetsgivaravgifter blir det i sista hand arbetsgivarna som fär
betala förbättringen av fastighetsinteckningen som säkerhet. Förhållandet är
enligt min mening rimligt.
Av
övriga kategorier innehavare av löne- och pensionsfordringar är det
arbetstagarna själva som kräver särskUd uppmärksamhet.
I
promemorian uttalas att grappen arbetstagare som har sä stora löne- och pensicnsfordringar
att de inte till fullo ersätts genom lönegarantin är liten. Denna bedömning
har inte helt godtagits vid remissbehandlingen. TCO har sålunda anfört att grappen
inte är obetydUg. Jag har på grand härav låtit inhämta i vilken omfattning
vissa fackliga organisationer har medlemmar som vid konkurser har att fordra
mer än maximalt garantibelopp eller summan av fyra basbelopp. Det har därvid
visat sig att det framför allt är medlemmar hos SIF som har stora innestående
lönefordringar när företag går i konkurs. Det har uppgivits att omkring tio
procent av SIF-medlemmarnas bevakningar i konkurser under de senaste åren har
Tegat över summan av fyra basbelopp. Även SALF och HTF har, ehura i ganska
begränsad omfattning, medlemmar som vid konkurser kan ha innestående
lönefordringar pä sammanlagt betydande belopp. Däremot har det uppgivits vara
ovanligt att någon arbetstagare pä LO-området vid konkurs skulle ha att fordra
mer än vad som maximalt betalas enligt lönegarantin. Uppgiften härom antas inte
behöva korrigeras när man fått större erfarenhet av de legala uppsägningstider
som meddelats i den nyUgen antagna lagen (1971: 199) om anställningsskydd för
vissa arbetstagare.
Det
nu föreliggande materialet visar enligt min mening att förslaget i promemorian
att kasta om företrädesordningen mellan lönefordringar och fordringar med
säkerhet i form av panträtt i fast egendom leder till att skyddet för
lönefordringar i konkurs i vissa fall skulle försvagas i en utsträckning som
inte bör godtas. Promemorieförslaget kan därför inte genomföras i föreliggande
skick. Jag har varit inne pä tanken att införa särskilda skyddsregler
beträffande lönefordringar för de fall då
Prop.
1971:178 29
fast
egendom ingår bland tillgångarna i konkurs och stora lönefordringar bevakas.
En sådan regelutformning synes emellertid bli alltför komplicerad. Dessutom
gäller att den inte tillgodoser sociala synpunkter i full utsträckning. Behovet
av skydd för lönefordringar i konkurs måste vara lika stort oberoende av om det
finns fast egendom bland konkurs-tillgångarna eller inte. Lösningen på
problemet måste ligga i att med generella medel ytterligare stärka skyddet för
arbetstagares lönefordringar i konkurs. Efter samråd med chefen för
inrikesdepartementet har jag kommit fram tUl att den åsyftade generella
förstärkningen skulle kunna ske genom att maximigränsen för den statliga
lönegarantin höjs frän fyra tUl fem basbelopp. Vidtar man en sådan förändring, dinuneras
i huvudsak risken för att omkastning av företrädesordningen skall leda till
minskad betalning i konkurs för löneborgenärer samtidigt som lönefordringarna
över lag får en förbättrad ställning. Det är dessutom så pass sällsynt att
lönefordringar överstiger fyra basbelopp att höjningen av maximigränsen till
fem basbelopp medför endast en obetydligt ökad belastning pä
lönegarantisystemet. En lösning i överensstämmelse med det anförda påverkar
därför inte lönegarantiavgiftens storlek inom överskådlig tid. Min uppfattning
att betänkligheterna mot omkastningen faller bort med en lösning av det slag
som jag nu beskrivit har bekräftats vid de överläggningar som jag har haft med
företrädare för LO, TCO och SAF.
Jag
föreslår alltså att maximibeloppet enligt lönegarantin höjs till summan av fem
basbelopp och att företrädesordningen mellan löneprivilegiet och
fastighetsinteckningar kastas om.
I
samband härmed bör genomföras ännu en socialt välmotiverad förbättring av
lönegarantisystemet. När summan av fem basbelopp överskrids, beror det ofta på
att arbetstagarens krav helt eller delvis utgörs av fordran på framtida pension
med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen. Dessa pensionsfordringar stöds
av mycket starka sociala skäl, eftersom pensionen tillkommer arbetstagare som
pä grund av hög ålder inte alls eller endast ofullständigt kommer i åtnjutande
av allmän tUl-läggspension. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet viU
jag därför föreslå att lönegarantin skaU omfatta dessa pensionsfordringar utan
någon beloppsbegränsning.
Författningsmässigt
bör mina förslag få komma till uttryck genom vissa ändringar i
förmånsrättslagen och lönegarantilagen men även genom en del följdändringar i
annan lagstiftning.
I
enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1)
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 979),
2)
lag om ändring i lagen
(1971:494) om exekutiv försäljning av fast egendom,
3)
lag om ändring i konkurslagen
(1921: 225),
Prop.
1971:178 30
4)
lag om ändring
i lagen (1970: 741) om statiig lönegaranti vid kon-Kurs,
5)
lag om ändring
i sjölagen (1891: 35 s. 1).
Förslagen
torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.'
8 De särsldlda bestämmelsema
8.1 Förslaget til! lag om ändring i förmänsrättslagen
(1970: 979)
11 §
Gällande rätt m. ni. Enligt gängse tolkning av 17 kap. 4 §
HB är en arbetstagare, som under uppsägningstiden lyfter lön från ny
anställning, skyldig att vidkännas avdrag med ett häremot svarande belopp från
sin förmånsberättigade utdelning i konkursen (jfr NJA 1930 s. 665, 1964 s. 476
och högsta domstolens beslut den 7 juU 1971 nr SÖ 738). Man har inte avsett att
bryta med ifrågavarande rättstillämpning när förmånsrättslagen den 1 januari
1972 ers'ätter 17 kap. HB. Trots att önskemål därom uttalades under
remissbehandlingen (prop. 1970: 142 s. 41) kom emellertid inte någon uttrycklig
bestämmelse att inflyta i den nya lagen. I saiuband med tillkomsten av lönegarantUagen
fick avdragsfrågan särskild aktualitet (prop. 1970: 201 s. 30 och 34).
Föredragande departementschefen förklarade, att en arbetstagare inte till
nackdel för övriga konkursborgenärer bör fä dubbel kompensation i form av både förmånsberättigad
utdelning i konkursen och lön från ny ansfällning. Inte heller utbetalning
enligt lönegarantin ansågs böra äga rum, när arbetstagaren får lön från ny
anställning (prop. 1970: 201 s. 66). I överensstämmelse härmed föreskrevs att
garantibelopp som avser fordran på lön för uppsägningstid får betalas efter
hand under uppsägningstiden (5 § andra stycket andra punkten garantilagen).
Härigenom behöver sådana garantibelopp inte betalas ut i förskott. Betalning
kan i stället ske först sedan man genom försäkran från arbetstagaren eUer på
annat sätt har konstaterat huravida arbetstagaren har tagit anstäUning på annat
håll (jfr 15 § kungörelsen om statiig lönegaranti vid konkurs, SFS 1970: 745).
Departementspromemorian. I promemorian uttalas att det har
ansetts lämpligt att i förevarande sammanhang meddela en uttrycklig bestämmelse
om avdrag från fordran på ersättning under uppsägningstid för lön på gmnd av ny
anställning under samma tid. Bestämmelsen har upptagits i paragrafens första
stycke första punkt. Det understryks i promemorian att avdrag skall ske för lön
eller ersättning som arbets-
' Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande med de
vid propositionen fogade lagförslagen bortsett från några redaktionella
jämkningar.
Prop.
1971:178 31
tagaren
förtjänar pä gmnd av den nya anställningen. Detta s'ägs innebära att det lönegrandande
arbetet skall ha utförts under uppsägningstiden. Avdrag skaU sålunda göras
beträffande exempelvis en provi-sionsavlönad försäljare som har lyckats sälja
en del varor under uppsägningstiden men inte lyfter den häremot svarande
ersättningen förrän denna tid har gått ut. I promemorian framhålls vidare att
arbetstagarens förhållanden under en avlöningsperiod av uppsägningstiden inte
påverkar hans förmånsberättigade fordran i vad den avser lön under förfluten
uppsägningstid.
Remissyttrandena.
Förslaget har med ett undantag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Hovrätten
över Skåne och Blekinge, som lämnar förslaget utan erinran, framhåller liksom
några andra remissinstanser att av det i promemorian anmärkta rättsfallet NJA
1930 s. 665 samt även av rättsfallet NJA 1948 s. 376 torde framgå att
arbetstagare skall vidkännas avdrag inte endast för sådan lön eller ersättning
som han faktiskt förtjänar under uppsägningstiden utan även för vad han
därunder kunnat förtjäna (se också Schmidt, Tjänsteavtalet 1968 s. 91).
Hovrätten utgår från att någon ändring av gällande rätt inte är åsyftad och
förordar justering av lagtexten.
TCO
intar en positiv hållning till förslaget och framhåller att det innebär en kodifiering
av en i praxis sedan länge tillämpad princip. Organisationen behandlar
härefter den närmare utformningen av förslaget och erinrar därvid om att det
avgörande inte är när lönen kvitteras utan när det lönegrundande arbetet
utförs. Det medges att den föreslagna intjänandeprincipen framstår som
riktigare än en s. k. kontant-princip men samtidigt anses den svårare att tUlämpa.
Enligt organisationens mening bör innebörden av förslaget såvitt avser
arbetstagare med provisionslön klargöras på ett bättre sätt än som skett i
promemorian. Organisationen utvecklar härefter sin mening enligt följande.
Det
förekommer att försäljare erhåller förskottsprovision, som skall avräknas på
kommande provisionsinkomster. Om intjänandeprincipen tillämpas i stället för kontantprincipen
måste konsekvensen rimligen bli, att konkursutdelningen ej skall reduceras,
därest en försäljare visserligen uppburit förskottsprovision under
uppsägningstiden men ännu icke lyckats erhålla någon order.
Av
stor vikt är även att avräkning endast görs beträffande sådan provisionsinkomst
som sedermera faktiskt tillfaller försäljaren. Det förhållandet att
försäljaren under uppsägningstiden erhållit en för köparen bindande order,
innebär nämligen ej någon garanti för att han också erhåller provision. Mänga
företag förbehåller sig nämligen rätten att avvisa upptagna order och det
förekommer även att försäljaren går miste om sin provision av det skälet att
köpet ej fullföljts på grund av varubrist, reklamation eller bristande
betalning.
Med
tanke på den långa bearbetningstid som ofta erfordras vid för-
Prop. 1971:178 32
säljning
av dyrbarare kapitalvaror måste vidare som minimikrav för avräkning uppställas,
att köparen tecknat sin order före uppsägningstidens utgång. Det skulle leda
till oöverstigliga tolkningssvårigheter om orderdatum ej skulle gälla utan i
stället försök skulle göras för att analysera, humvida den avgörande
kundbearbetningen ägt ram före eller efter uppsägningstidens utgång. Ett
problem, som uppställer sig vid tillämpningen av såväl kontant- som intjänandeprincipen,
är frågan om vad som skall avräknas när provisionen inkluderar ersättning för
resor och andra omkostnader. TCO utgår ifrån att avräkning endast skall ske med
det belopp som utgör skattepliktig inkomst.
TCO
framhåller avslutningsvis att arbetstagare ibland startar en egen verksamhet
sedan de pä grand av konkurs har blivit arbetslösa och inte lyckats fä ny
anställning. Vanligen har de då inga inkomster under den första tiden men det
blir ofta tvister med konkursförvaltarna i avr'äk-ningsfrågan. Det vore därför
enligt organisationen av stort värde med vägledande uttalanden i motiven hur 11
§ förmånsrättslagen i det avseendet skall tolkas.
Lagberedningen är den enda
remissinstans som är negativ till försla get. Beredningen framhåller att, om
nyansfällning bör hindra att lön utgår med anledning av anställningen hos konkursgäldenären,
detta i första hand är en fräga som hör till reglering av själva fordringsan-spräket
enligt tjänsteavtalet. Bortfaller enligt tjänsteavtalet den anställdes krav pä
lön genom att han får förmåner i den nya anställningen, bortfaller därmed
automatiskt möjligheten att få förmånsr'ätt för det belopp för vilket någon
fordran inte finns. Enligt beredningen är det dock ingalunda givet, att en
arbetstagares krav pä lön under uppsägningstid bortfaller därför att han
bereder sig arbetsinkomst på annat sätt. Beredningen åberopar som skäl mot att
förmånsrätten alltid skall begränsas eller att den skall begr'änsas med hela
det belopp som åtnjutits i den nya anställningen bl. a. följande. Den
anställde kan ha haft deltidsanställning eller föga betungande syssla hos konkursgäldenären
men fått heltidsanställning eller hårdare arbete på den nya platsen. Hans förhållanden
kan i sådana eller andra fall ha realiter försämrats trots att han lyckats få
ny anställning med samma lön. Det möter också ibland särskUda svårigheter att
jämföra förmånerna på den ena platsen med förmånerna på den andra. Frågan om
eventuell begränsning av lönekrav och förmänsrätten för att förekomma oskälig
överkompensation synes enligt beredningen med hänsyn till det anförda behöva
utredas närmare.
Föredraganden.
Paragrafen innehåller bestämmelserna om löneprivilegiet, dvs. förmånsrätten
för lönefordringar och förfallna pensionsfordringar, och ersätter i den delen
17 kap. 4 § HB. I promemorian har föreslagits en kompletterande besfämmelse av
innehåll att förmånsrätten för lön eller ersättning under uppsägningstid
endast skall
Prop.
1971:178 33
gälla
det som överstiger vad arbetstagaren under samma tid förtjänar på grund av ny
anställning. Förslaget, som står i överensstämmelse med gängse rättstUlämpning,
har tUlstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstansema. Endast
lagberedningen har stäUt sig avvisande tUl förslaget under hänvisning tiU att
frågan om en begränsning av förmånsrätten kan behöva utredas närmare.
För egen del viU jag
inledningsvis framhålla att alla är ense om att förmänsrätten för arbetstagare
vid nyanställning skall begränsas meri att den närmare utformningen av en
begränsningsregel kan vara tveksam. I ett sådant läge är det enligt min mening
riktigare att i en ny lagstiftning meddela en regel än att lämna frågan helt
oreglerad. Avsaknaden av en regel kan eljest föranleda att rättstUlämpningen
bryter mot hittillsvarande praxis. Problemet kan åtminstone i dagens läge inte
lösas genom hänvisning tUl eventuella bestämmelser i anställningsavtal.
Bestämmelser om att avräkning under vissa förutsättningar skall ske från lön
under uppsägningstid förekommer visserligen i en del anställningsavtal men
saknas samtidigt i många andra. Förekomsten i anställningsavtal av sådana
bestämmelser kan ofta tänkas bero på tillfälligheter. Att låta avsaknaden av
bestämmelser gå ut över konkurrerande konkursborgenärer förefaller mindre
lämpligt. Bättre synes vara att låta lönen i anställningar utan avräkningsbestämmdse
vara oprioriterad i motsvarande omfattning som lönen bortfaller i anställningar
med avräkningsbestämmdse. Vid utformningen av en bestämmelse i överensstämmelse
med denna princip kan ledning hämtas från den nyligen antagna lagen (1971:
199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare.
Den nämnda lagen
tillförsäkrar vissa äldre arbetstagare en uppsägningstid som, beroende pä
förhållandena i det särskilda fallet, varierar mellan två och sex månader (1 §).
I lagen anges att arbetstagare är berättigad till lön under uppsägningstiden
även om arbetsgivaren inte kan erbjuda honom arbete (4 § första stycket). Från
lönen får arbetsgivaren avräkna inkomst som arbetstagaren under den tid lönen
avser förvärvat eller uppenbarligen borde ha kunnat förvärva i annan anställning,
genom uppdrag eller genom egen förvärvsverksamhet (5 § tredje stycket första
punkten).
Jag
har utformat regeln om begränsning av förmånsrätten helt efter mönster av
regeln om avräkning i lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare.
Angående den närmare innebörden av förslaget vUl jag framhålla följande.
I
den del som begränsningsregeln avser lön eller ersättning i annan anställning
har den så till vida utvidgats i förhällande till promemorieförslaget att
förmånsrätten skall reduceras även med vad arbetstagaren "uppenbarligen
borde ha kunnat förvärva i annan anställning". Som har påpekats vid
remissbehandlingen fär utvidgningen anses stå i överensstämmelse med gällande
rätt. Angående innebörden av begräns-
Prop.
1971:178 34
ningsregeln
i övrigt i den nu aktuella delen biträder jag de uttalanden som har gjorts i
promemorian. Jag vUl i sammanhanget understryka att förmånsrätten inte skall
reduceras med inkomst från bisyssla eller liknande som arbetstagaren skulle ha
uppburit även om arbetsgivaren hade tillhandahållit honom arbete under
uppsägningstiden. TCO har i sitt remissyttrande behandlat vissa tillämpningsfrägor
såvitt avser arbetstagare med provisionslön. Jag kan för min del biträda den
rättstillämpning som organisationen är förespråkare för.
En särskild fräga gäller
huruvida förmånsrätten för lön eller ersättning under uppsägningstiden skall
reduceras med under samma tid utfallande sjukpenning, arbetslöshetsers'ättning
eller sociala och arbetsmarknadspolitiska förmåner. Promemorieförslaget
innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse i ämnet och det har vid
remissbehandlingen inte heller gjorts g'ällande att en bestämmelse behövs. För
egen del anser jag att frågan liksom hittiUs bör kunna lösas i
rättstillämpningen. Jag vill nämna att i rättspraxis torde reduktion som regel
göras med belopp som arbetstagaren lyfter i form av sjukpenning, i vart fall om
arbetstagaren enligt anställningsavtalet är berättigad till full lön under
sjukdomstiden (jfr prop. 1971: 107 s. 144). Däremot görs inte avdrag med
belopp som arbetstagaren uppbär i arbetslöshetsersättning (NJA 1964 s. 476).
Beträffande frågan om avdrag skall göras med sociala och andra förmånsbelopp
kan ledning i övrigt hämtas i 5 § tredje stycket lagen om anställningsskydd för
vissa arbetstagare och i förarbetena till samma lag (jfr prop. 1971: 107 s.
115).
I förhållande till
promemorieförslaget har begränsningsregeln vidare utvidgats så till vida att
förmånsrätten skall reduceras med inkomst från uppdrag eller förvärvsverksamhet
som egen företagare. Utvidgningen får anses naturlig utifrån syftet med
begränsningsregeln att hindra att arbetstagare till nackdel för konkurrerande
konkursborgenärer får överkompensation.
TUl sist vill jag
framhålla att det i händelse av tvist åligger konkursförvaltningen att bevisa,
att begränsningsregeln är tillämplig. För det faU att tvisten gäller huruvida
arbetstagaren uppenbarligen borde ha kunnat förvärva inkomst i annan ansfällning
får jag hänvisa tUl vissa uttalanden i förarbetena till lagen om
anställningsskydd för vissa arbetstagare (prop. 1971: 107 s. 147).
16
§
Paragrafen
anger i vilken omfattning fordringar med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11
§ får tas ut framför fordringar med särskild förmånsrätt. Alla de åsyftade
allmänna förmänsrätterna ersätter sådana som nu finns i 17 kap. 4 § HB. I 10 §
avses bl. a. konkursansöknings-kostnader och begravnings- och
bouppteckningskostnader samt ersättningar till vissa funktion'ärer vid
ackordsförhandling och under bout-
Prop.
1971:178 35
redningsmannaförvaltning
medan 11 § innehåller det egentliga löneprivilegiet, dvs. lönefordringar och
förfallna pensionsfordringar. En remissinstans har givit uttryck ät tvekan
beträffande frågan huruvida den nu aktuella reformen bör omfatta även
fordringar med förmånsrätt enligt 10 § (se uttalanden av hovrätten över Skåne
och Blekinge imder 6). För min dd biträder jag emellertid den i promemorian
uttalade åsikten att det i förevarande sammanhang inte finns anledning att göra
skUlnad mellan förmånsrätter enligt 10 och 11 §§.
Första
stycket reglerar de allmänna förmånsrätternas förhållande tUl vissa särskUda
förmånsrätter i lös egendom utom tomträtt. Regleringen berörs inte av den nu
aktuella reformen. Andra stycket däremot, som innehåller de allmänna
förmånsrätternas förhällande till vissa särskilda förmånsrätter i fast egendom
och tomträtt, föresläs skola utgå. Följden härav är att de aUmänna
förmänsrätterna alltid kommer att gälla efter ifrågavarande särskilda
förmånsrätter (se 15 §). De särskilda förmånsrätter som avses är förutom
inteckningsfordran även fordran med förmänsrätt på grund av utmätning (se angående
sistnämnda förmänsrätt vissa uttalanden av lagberedningen under 6).
17
§ Här föreslås enbart en redaktionell 'ändring.
I
övergängshänseende har upptagits endast en bestämmelse om ikraftträdande den 1
januari 1972. Det föratsätts i övrigt att övergängs-bestämmelserna tiU
förmånsrättslagen gäller i tUlämpliga delar. Av särskUd betydelse är därvid
bestämmelsen i punkt 8 som anger bl. a. att, om gäldenär har försatts i konkurs
på grund av ansökan som gjorts före den nya lagens ikraftträdande, äldre
bestämmelser gäller beträffande konkursen.
8.2
Förslagen till lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av
fast egendom och till lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)
Statsmakterna
har under innevarande är antagit de ändringar i den exekutiva lagstiftningen
som den nya jordabalken föranleder. Den exekutiva följdlagstiftningen har
utformats så, att den harmonierar med den nya förmånsrättslagen. Bland följdlagarna
finns en som avser lag (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom och
en annan (1971:498) som avser ändringar i konkurslagen (1921:225). Omkastningen
i förmänsrättshänseende av förhållandet mellan löneprivilegiet och
fastighetsinteckningar får vissa följdverkningar beträffande ifrågavarande
lagar.
Enligt
21 § försäljningslagen skall vissa sakägare särskilt underrättas om exekutiv
auktion på fastighet. Borgenärer med förmänsrätt enligt
Prop.
1971:178 36
10
eller 11 § förmånsrättslagen är visserligen sakägare när fastigheten 'är
avträdd tiU konkurs men behöver ändå inte underr'ättas. Det beror på att enligt
den senaste lydelsen av 70 § fjärde stycket konkurslagen deras talan i ärendet
skall föras av konkursförvaltaren. Enligt 25 § försäljningslagen skall, om
fastigheten hör tUl konkursbo, i sakägarför-teckning upptas bl. a. fordran som
utgår ur fastigheten med förmånsrätt enligt 10 eller 11 § förmånsrättslagen.
Enligt den senaste lydelsen av 70 § andra stycket konkurslagen får
konkursförvaltare i särskilt fall underlåta att föranstalta om fastighets
försäljning under föratsättning av samtycke av bl. a. vissa borgenärer med
allmän förmånsrätt.
Den nu aktuella reformen
för med sig att borgenärer med förmånsrätt enligt 10 eller 11 §
förmånsrättslagen inte längre är sakägare vid exekutiv auktion på fastighet
under konkurs. De särskUda föreskrifterna som berör dem behövs därför inte. I
enlighet härmed föreslås att de skall utgå. En annan sak är att borgenärerna
får betalt efter sin för-månsr'ått ur det eventuella överskott av köpeskiUingen
som skall redovisas till konkursförvaltaren.
I den senaste lydelsen av
71 § sjunde stycket konkurslagen har som en följd av j'ämkningen i 70 § fjärde
stycket samma lag viss redaktioneU ändring måst vidtas. Det kan i sammanhanget
framhållas att vid exekutiv försäljning under konkurs av luftfartyg m. m.
fordringar som har förmånsrätt eiUigt 10, 11 eller 12 § förmånsrättslagen går
efter inteckningsfordringar men före fordringar med förmånsrätt på gmnd av
utmätning (jfr 16 och 17 §§ förmånsrättslagen och uttalanden av lagrådet i prop.
1971: 20 s. 566 och av lagberedningen i tidigare under 6 redovisade
remissyttrande över departementspromemorian).
Lagförslagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1972.
Några övergångsbestämmelser
till de utmönstringar som gjorts i försäljningslagen behövs uppenbarligen
inte. Beträffande ändringarna i konkurslagen har det d'äremot ansetts nödv'ändigt
att uttryckligen hänvisa till övergångsbestämmelserna till lagen (1971:498) om
ändring i konkurslagen.
8.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid
konkurs
Hänvisningarna
i 2 § första stycket lönegarantilagen till vissa lagmm i 17 kap. HB har ersatts
med hänvisningar till motsvarande lagmm i förmånsrättslagen. Därvid har en
särskild skadeståndsbestämmelse fått utgå. Skadestånd som åsyftas med
bestämmelsen faller nämligen i ändringsförslaget under uttrycket annan
ersättning som uttryckligen jämställs med lön (se prop. 1970: 142 s. 136).
I 2 § tredje stycket lönegarantUagen
finns bestämmelsen om det maximala belopp som utbetalas enligt garantin.
Bestämmelsen har nu 'ändrats i överenssfämmelse med vad som har anförts i den allm'änna
Prop.
1971:178 37
motiveringen
imder 7. Den föreslagna begränsningen av garantiansvaret avser uttryckligen
endast fordringar med förmänsrätt enligt 11 § förmänsrättslagen. Härav framgår
indirekt att fordringar på framtida pension med förmånsrätt enligt 12 § förmänsrättslagen
skall utbetalas utan någon begränsning alls.
Övergångsregleringen har
beträffande 2 § första stycket anpassats till motsvarande beträffande
förmånsrättslagen. I fråga om 2 § tredje stycket har upptagits en
övergångsbestämmelse av det slag som givits tidigare i motsvarande sammanhang
(se övergångsbestämmelser till 1970: 741 och 1971: 201).
8.4
Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
Den
i anledning av förmånsrättslagens antagande genomförda ändrade lydelsen av 3 §
sjölagen (SFS 1970: 983) föreslås få sådant innehåll att den kommer i
överensstämmelse med lagändringen i samma paragraf genom prop. 1970:185 (SFS
1970: 919).
9
HemstäUan
Jag
hemställer att lagrådets yttrande över förslagen till
1)
lag om ändring i
förmånsrättslagen (1970: 979),
2)
lag om ändring i lagen
(1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom,
3)
lag om ändring i
konkurslagen (1921: 225),
4)
lag om ändring i lagen
(1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
5)
lag om ändring i sjölagen
(1891: 35 s. 1). inhämtas genom utdrag av protokollet.
Vad
föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.
Ur protokoUet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga 1 (Vissa i departementspromemorian framlagda
lagförslag)
Förslag till
Lag om
ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
opaginerad Kontrollera mot PDF
Härigenom
förordnas, att 11, 16 och (1970: 979) skaU ha nedan angivna lydelse.
17 §§ förmänsrättslagen
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
Föreslagen
lydelse
opaginerad Kontrollera mot PDF
Allmän
förmänsrätt följer därefter med arbetstagares fordran på sådan lön eller
annan ersättning på grund av anställningen som ej förfallit tUl betalning
tidigare än ett år innan konkursansökningen gjordes och på lön eller
ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex månader. Har lönefordran
som förfallit tidigare varit föremål för tvist, gäUer förmånsrätten, om talan
väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts inom
sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex
månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fråga om semesterlön
eller semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes,
gäller förmänsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast
föregående tvä kvalifikationsåren.
Allmän förmänsrätt följer därefter med arbetstagares
fordran på sådan lön eller annan ersättning på grand av anställningen som ej
förfallit till betalning tidigare än ett är innan konkursansökningen gjordes
och pä sådan lön eller ersättning under skälig uppsägningstid, högst sex
månader, som överstiger vad arbetstagaren under samma tid förtjänar på grund
av ny anställning. Har lönefordran som förfallit tidigare än ett år innan
konkursansökningen gjordes varit föremål för tvist, gäller förmänsrätten, om
talan väckts eller sådan förhandling som föreskrives i kollektivavtal begärts
inom sex månader från förfallodagen och konkursansökningen följt inom sex
månader från det att tvisten blivit slutligt avgjord. I fräga om semesterlön eller
semesterersättning som är intjänad innan konkursansökningen gjordes, gäller
förmånsrätten vad som står inne för det löpande och de närmast föregående två
kvalifikationsåren.
Förmånsrätt enligt första stycket följer även med fordran
pä pension vUken tUlkommer arbetstagare eUer dennes efterlevande för högst ett
är innan konkursansökningen gjordes och nästföljande sex månader. Förmånsrätten
g'äller även i fråga om pension, som intjänats hos föregående arbetsgivare, om
gälden'ären övertagit ansvaret för pensionen under de betingelser som anges i
23 och 26 §§ lagen (1967: 531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m.
Prop.
1971:178 39
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om gäldenären är näringsidkare, skall arbetstagare som
själv eller jämte närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade
väsentligt inflytande över dess verksamhet, eller hans efterlevande ej ha förmånsrätt
enligt denna paragraf för lön eller pension. Vad som sagts nu gäller även om gäldenären
är juridisk person utan att vara näringsidkare.
16 §
Fordran med allmän förmånsrätt enligt 10 eller 11 §
uttages, om det behövs, före fordringar med särskild förmånsrätt i lös egendom
enligt 4 § andra eller tredje stycket, 5 eller 8 §. Vad som uttages på detta
sätt skall när det finns särskilda förmänsrätter i olika egendomsgmpper, fördelas
på grupperna i förhållande till den köpeskilling som erhållits för varje gmpp.
Brist som därefter kvarstår uttages vid exekutiv försäljning
av gäldenärens fasta egendom eller tomträtt med företräde framför inteckning
eller fordran med förmånsrätt på grund av utmätning. Finns två eller flera
fastigheter el ler tomträtter i konkursboet, skall vad som sammanlagt behöver
uttagas om möjligt fördelas på fastigheterna eller tomträtterna i förhållande
till de köpeskillingar som erhållits för dem.
17 §
Fordran med allmän förmåns- Fordran med allmän förmåns
rätt enligt 12 § uttages, om det be- rätt
enUgt 12 § uttages, om det
hövs, före fordringar med särskild behövs,
före fordringar med särr
förmånsrätt i lös egendom enligt skild
förmånsrätt i lös egendom
4 § tredje stycket, 5 eller 8 §. enligt 4 §
tredje stycket, 5 eller
Härvid äger 16 § första stycket 8 §. Härvid
äger 16 § andra punk-
andra punkten motsvarande tiU- ten
motsvarande tillämpning,
lämpning.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
Prop.
1971:178 40
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti
vid konkurs
Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1970: 741) om statlig
lönegaranti vid konkurs skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Betalning enligt garantin utgår Betalning enligt garantin utgår
för lönefordran som har förmåns- för fordran på lön eller annan er-
rätt enligt 17 kap. 4 § handelsbal- sättning som har förmänsrätt
ken och för pensionsfordran som enligt 11 § förmånsrättslagen
har förmånsrätt enligt 17 kap. 4 (1970:979) och för fordran på
eller 6 a § samma balk. Med lö- pension som har förmånsrätt en-
nefordran jämställes fordran på ligt 11 och 12 §§ samma lag.
skadestånd som avses i 17 kap. 4 §
handdsbalken.
Har arbetstagare pä grund av fordran som avses i första stycket
ansökt om gäldenärens försättande i konkurs, utgår betalning även för
kostnaden härför och, om konkursen avskrivits enligt 185 § konkurslagen (1921:
225), för kostnad som arbetstagaren ålagts att utge enligt 188 § samma lag.
Betalning enligt garantin utgår för varje arbetstagare med
sammanlagt högst ett belopp som motsvarar tre gånger det vid tiden för konkursbeslutet
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen (1962: 381) om allmän försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre
bestämmelser gäller fortfarande i fråga om konkurs, i vilken beslut om egendomsavträde
meddelats före nämnda dag.
Prop. 1971:178 41
Utdrag
av protokoll, hållet i lagrådet den 4 november 1971.
Närvarande:
justitierådet ALEXANDERSON, f. d. regeringsrådet ÖHMAN, regeringsrådet KÖRLOF,
justitierådet WALBERG.
Enligt
lagrådet den 29 oktober 1971 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 8
oktober 1971 hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i förmänsrättslagen
(1970: 979), 2) lag om ändring i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av
fast egendom, 3) lag om ändring i konkurslagen (1921: 225), 4) lag om ändring i
lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs, 5) lag om ändring i sjölagen
(1891: 35 s. 1).
Förslagen,
som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av
rådmannen Arne Wilhelmsson.
Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.
Ur protokollet: Ingrid Hellström
Prop. 1971:178 42
Utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet på Stockholms slott den 5
november 1971.
Närvarande: statsministern PALME, ministern för utrikes
ärendena WICKMAN, statsråden STRÄNG, ANDERSSON, JOHANSSON, HOLMQVIST, ASPLING,
LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING, LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON.
Statsrådet Lidbom anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter lagrådets yttrande över förslag till
1.
lag om
ändring i förmånsrättslagen (1970: 979),
2.
lag om ändring
i lagen (1971: 494) otn exekutiv försäljning av fast egendom,
3.
lag om
ändring i konkurslagen (1921: 225),
4.
lag om
ändring i lagen (1970: 741) om statlig lönegaranti vid konkurs,
5.
lag om
ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1).
Föredraganden upplyser, att lagrådet lämnat lagförslagen
utan erinran och hemställer, att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen att antaga
förslagen.
Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.
Ur protokollet: Britta Gyllensten
Prop. 1971:178 43
Innehåll
Propositionen ................................................................ ..... 1
Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ ..... 1
Förslag till
1.
lag om ändring
i förmånsrättslagen (1970: 979)........... 2
2.
lag om ändring
i lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom 4
3.
lag om ändring
i konkurslagen (1921: 225)................... ..... 5
4.
lag om ändring
i lagen (1970: 741) om statUg lönegaranti vid konkurs 7
5.
lag om ändring
i sjölagen (1891: 35 s. 1) ..................... ..... 8
Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 oktober 1971......... 9
1.
Inledning....................................................................... 9
2.
Gällande räti ................................................................ 10
3.
Lagberedningens
förslag till ny förmånsrättsordning jämte remissyttrandena över det 11
4.
Propositionema
med förslag till förmånsrättslag och lag om statlig lönegaranti vid konkurs
jämte remissbehandlingen av dem .. 14
5.
Departementspromemorian
....................................... 17
6.
Remissyttrandena
över departementspromemorian ... 20
7.
Föredraganden
.......................................................... 25
8.
De särskilda
bestämmelserna ..................................... 30
8.1 Förslaget till lag om ändring i förmånsräUslagen
(1970: 979) 30
8.2 Förslagen till lag om ändring i
lagen (1971: 494) om exekutiv försäljning av fast egendom och tUl lag om
ändring i konkurslagen (1921:225) ......................... .. 35
8.3 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1970: 741) om statiig lönegaranti vid konkurs 36
8.4 Förslaget till lag om ändring i
sjölagen (1891: 35 s. 1) .... 37
9. Hemställan
.................................................................. 37
Bilaga 1 (Vissa i departementspromemorian framlagda
lagförslag) 38
Bilaga 2 (De remitterade lagförslagen)i
Utdrag av lagrådets protokoll den 4 november 1971..... 41
Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 november 1971...... 42
' Bilagan har uteslutits här. Den är likalydande
med de vid propositionen fogade lagförslagen bortsett från några redaktionella
jämkningar.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 7I048I
Doktrin (1)
- Ulf Lundvik, Svensk rättspraxis Exekutionsrätt 1965—1969, SvJT 1973 s. 115, på s. 122 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
18 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (12)
12 kopplingar i 11 dokument.
- Bet. 1991/92:LU37 Ny lönegarantilag i texten
- Prop. 1991/92:139 om statlig lönegaranti vid konkurs s. 15 i texten
- Prop. 1982/83:103 med överlämnande av 1983 års kommittéberittelse i texten
- Prop. 1975:68 Regeringens proposition om ändringar i sjölagen (1891:35 s.1), m.m. s. 50 om s. 35 i texten
- Prop. 1974:88 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen m.m. s. 242 om s. 34 i texten
Doktrin (6)
6 kopplingar i 3 dokument.
- Westerlind, Kommentar till Jordabalken Kap. 6, 1977 s. 123 · s. 126 · s. 288 om s. 17 i texten
- Rodhe, Handbok i sakrätt, 1985 s. 454 om s. 35 · s. 551 om s. 36 i texten
- SvJT 1973 s. 115 Ulf Lundvik, Svensk rättspraxis Exekutionsrätt 1965—1969 s. 122 i texten