Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjändtemannalagen (1965:274), m.m.
1973 · 45 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 40 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Prop. 1973:177, Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjändtemannalagen (1965:274), m.m.
Dokumentets text
Kungl. Maj-.ts
proposition nr 177 år 1973 Prop.
1973:177
Nr 177
Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjänste-mannalagen
(1965: 274), m. m.; given den 2 november 1973.
Kungl,
Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att bifalla det förslag om vars avlåtande
till riksdagen föredraganden hemställt,
CARL GUSTAF
BERTIL LÖFBERG
Propositionens
huvudsakliga innehåll
I
propositionen föreslås alt avtalsförbudet i 3 § slatstjänstemanna-lagen (1965:
274) begränsas så, att avtal i princip skall kunna träffas om ledningen och
fördelningen av arbetet inom myndigheten och om rätt till annan ledighet än
semester. Motsvarande ändring föreslås i 2 § kommunaltjänstemannalagen
(1965:275), Avtalsförbudet skall enligt förslaget fortfarande omfatta bl, a,
tjänsteorganisationens utformning och myndighets verksamhet.
Syftet
med reformen är alt öka de offenlliganställdas inflytande i frågor som rör annat
än myndigheternas organisation och verksamhet. Propositionen innebär bl. a, alt
frågor av mer omedelbar betydelse för personalen i fortsättningen skall kunna
regleras genom kollektivavtal.
Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 januari 1974.
1
Riksdagen 1973. 1 saml. Nr 177
Prop. 1973:177
1
Förslag till
Lag
om ändring i statstjänstemaiimalagen (1965: 274)
Härigenom
förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1965: 274), dels att 3 § skall ha
nedan angivna lydelse,
dels
att i 32 § ordet "medicinalstyrelsen" skall bytas ut mot "socialstyrelsen".
Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse
3 §1 I anställningsförhåUande
vara denna lag är tiUämplig gäller vad som är bestämt i avtal.
Avtal
må ej träffas om
a)
inrättande eller indragning av
tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt;
b)
myndighets
arbetsuppgifter, b) myndighets verksamhet; ledningen och
fördelningen av arbetet inom myndigheten eUer rätt
till
annan ledighet än semester;
c) anställnings-
eller arbetsvillkor som regleras i denna lag eller i
författning vartill lagen hänvisar eUer enligt lagen tiUhör Konungens,
riksdagens eller myndighets beslutanderätt.
Har
avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet i denna
del utan verkan.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1974.
Senaste
lydelse 1970:715.
Prop.
1973:177
2 Förslag till
Lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965: 275)
Härigenom förordnas, alt 2 § kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §1 I anställningsförhållande vara denna lag är
tillämplig gäller vad som är bestämt i avtal. Avtal må ej träffas om
a)
inrättande
eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt;
b)
myndighels
eller inrättnings b) myndighets eller inrättnings
arbetsuppgifter, ledningen och för- verksamhet;
delningen av arbetet inom myndigheten eller inrättningen
eller rätt till annan ledighet än semester;
c) anstäUningsvUlkor som regleras i lag eller annan
författning och
angår tjänsletUlsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upp
hörande.
Har avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra
stycket, är avtalet i denna del utan verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974.
1 Senaste lydelse 1970: 716,
Prop. 1973:177
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 2 november 1973.
Närvarande: Statsministern PALME, statsråden STRÄNG,
ANDERSSON, HOLMQVIST, ASPLING, LUNDKVIST, GEIJER, ODHNOFF, MOBERG, BENGTSSON, NORLING,
LÖFBERG, LIDBOM, CARLSSON, FELDT.
Statsrådet Löfberg anmäler efter gemensam beredning med
statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring i statstjänstemannalagen (1965:
274), m. m. och anför.
1 Inledning
Frågan om de anställdas medinflytande när det gäller
beslut som påverkar deras arbetsförhållanden har under senare år trätt alltmer
i förgrunden. På det offentliga området hänger denna fråga delvis samman med
frågan om de stats- och kommunalanställdas förhandlingsrätt. Enligt statstjänstemannalagen
(1965: 274, StjL) och kommunaltjänstemannalagen (1965: 275, KtjL) gäller
nämligen förbud mot reglering i kollektivavtal av vissa frågor som berör
stats- och kommunaltjänstemännens arbets- och anställningsförhållanden.
Förhandlingsutredningen (C 1968: 16) har i uppdrag alt på
det offentliga området undersöka hur förhandlingsrätlssystemets olika delar
fungerar i praktiken och att lägga fram de förslag lill ändringar i systemet
som undersökningen kan ge anledning till. Utredningen har tidigare avlämnat
flera promemorior med delförslag. I överensstämmelse med en sådan promemoria
slopades fr. o. m. 1971 del i 3 § StjL och 2 § KtjL införda förbudet mot avtal
i fråga om arbetstidens förläggning.
Den 5 juli 1971 överlämnade utredningen till mig en
promemoria (Ds Fi 1971: 10) om vissa ändringar i stats- och
kommunaltjänstemanna-lagarna samt om ett enhetligt anställningsbegrepp för de offentiigt
anställda. Utredningen behandlar i denna promemoria bl. a. frågan om en ytterligare
ändring av gränsdragningen mellan avtalsbara och icke avtalsbara frågor i 3 § StjL
och 2 § KtjL. De lagförslag därom som inne-
1 Ledamöter statssekreteraren Arne Aldestam, ordförande,
regeringsrådet Georg Ericsson, riksdagsledamoten Gunnar Gustafsson,
avdelningschefen Åke Gustafsson och departementsrådet Jan-Christian Montelius.
Prop.
1973:177 5
fattas
i promemorian torde få fogas till statsrådsprotokoUet i detta ärende som
bilaga.
Efter
remiss har yttranden över promemorian i förevarande del avgetls av trettiosex
instanser, nämligen rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
överbefälhavaren (ÖB), försvarets civilförvaltning, fortifikationsförvallningen,
försvarets materielverk, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, karolinska
sjukhuset, postverket, televerket, statens järnvägar (SJ), statens vägverk,
sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyrelsen, byggnadsstyrelsen,
statens aytalsverk (SAV), skolöverstyrelsen (SÖ), universitetskanslersämbetet (UKÄ),
skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetsdomstolens ordförande (AD:s
ordförande), förenade fabriksverken, domänverket, statens valtenfallsverk,
riksdagens förvaltningskontor. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Landsorganisationen
i Sverige (LO), Statsanställdas förbund (SF), Statstjänstemännens riksförbund
SR (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens
centralorganisations statstjänste-mannasektion (TCO-S), Svenska
kommunalarbetareförbundet och Sveriges kommunaltjänstemannaförbund. UKÄ har
bifogat yttranden från rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala och Lund
samt vid högskoleenheten i Linköping.
Under
ärendets beredning i finansdepartementet har samråd ägt rum med arbetsrättskommillén
(In 1971: 03).
2
Gällande rätt m. m.
Genom
1965 års lagstiftning om offentliga tjänstemäns förhandlingsrätt m. m.
öppnades på sätt som strax skall beskrivas (2.3) - möjlighet för
tjänstemännen att få delar av sina anstäUningsvUlkor reglerade i avtal.
Som
en inledning till presentationen av gäUande rätt på detta område synes det mig
lämpligt att först något redogöra för äldre förhållanden.
2.1
Äldre ordning
Före
år 1966 gällde i huvudsak följande.
Förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetstagare i allmänhet reglerades genom bl. a. lagen
(1936: 506) om förenings- och förhandlingsrätt. Undantagna från lagens
tillämpning var dock sådana arbetstagare i statens eller kommunernas tjänst som
var underkastade ämbetsansvar. Sistnämnda arbetstagares förhandlingsrätt
reglerades i stället genom kungörelsen (1937: 292) angående förhandlingsrätt
för statens tjänstemän och i lagen (1940; 331) om förhandlingsrätt för
kommunala tjänstemän, I 1937 års kungörelse föreskrevs att statstjänstemän med
ämbetsansvar hade rätt att i fråga om aUmänna anställnings-, arbets- och
Prop. 1973:177 6
avlöningsvillkor
samt tillämpningen av sådana villkor förhandla med vederbörande myndighet, dock
utan att myndighetens beslutanderätt inskränktes. De ämbetsansvariga kommunaltjänstemännen
hade enligt 1940 års lag en motsvarande rätt att förhandla med kommun,
MeUan
förhandlingsrätten enligt 1936 års lag, å ena sidan, samt enligt 1937 års
kungörelse och 1940 års lag, å andra sidan, fanns en skillnad av principiell
natur. I 1936 års lag betraktas arbetstagarnas organisationer som en med
arbetsgivaren jämsläUd part och förhandlingsrätten innebär alt arbetstagarna
har medbestämmanderätt i fråga om anstäUningsvUlkoren. 1937 års kungörelse och
1940 års lag däremot avsåg bara alt ge arbetstagarna tillfälle att framföra
synpunkter och önskemål, innan myndigheten fattade beslut i frågor som rörde
anställningsförhållandet.
2.2
Reformförslag åren 19511963
I
belänkandet Stats- och kommunaltjänstemäns förhandlingsrätt (SOU 1951: 54 s.
120) fann 1948 års förhandlingsrättskommitté inte några principiella hinder
möta mot en reglering i kollektivavtal av offentliga tjänstemäns
anställningsförhållanden. På samma sätt som en arbetsgivare på den privata
arbetsmarknaden i stor utsträckning har förbehållit sig rätten att själv
bestämma om sitt företags ledning och om vilka personer han skall anställa
eller behålla i sin tjänst, borde det enligt kommittén förbehållas det
allmänna ati bestämma i dessa hänseenden. Kommittén fann dock i fråga om vissa
av de moment som skulle ingå i det avtalsförbjudna området att det fick
betecknas som ganska tveksamt, om undantag från avtalsmöjligheten var befogat.
Kommittén kom därför fram till att frågor om antagande och entledigande av
arbetstagare samt om arbetets ledning och arbetstagares åligganden skulle
förbehållas arbetsgivarens ensidiga avgörande. Däremot skulle avtal kunna
slutas t. ex, om ansökningstid och sättet för ledigförklaring av tjänst, längd
och förläggning av arbetstid och semester samt uppsägningslid.
Inte
heller 1956 års förhandlingsrättsutredning (SOU 1960: 10 s. 82, 86) fann att en
utvidgad förhandlingsrätt för statstjänstemannen behövde ge anledning lill
principiell tveksamhet. Vissa frågor såsom förvaltnings-och
tjänsteorganisationens uppbyggnad, antagnings- och befordringsgrunder samt
allmänna behörighetsregler borde dock undantas från pri-valrättslig reglering.
Frågor om tjänstemans antagande, befordran och avskedande saml om
tjänstgöringsskyldighetens innebörd och föreskrifter om åligganden i tjänsten
borde inte heller bli föremål för avtal.
Till
grund för den nuvarande ordningen ligger en departementspromemoria. De
offentliga tjänstemännens förhandlingsrätt (SOU 1963: 51), Promemorian (s. 60)
ansluter i stora drag till förhandlingsrättsutredningens förslag om
förhandlings- och avtalsområdets omfattning. Undanlag från avtalsområdet
främst i fråga om antagande och entledigande av
Prop.
1973:177 7
statstjänstemän
samt om deras åligganden i tjänsten syntes enligt promemorian vara betingade
av stals- och förvaltningsrältsliga grundsatser och avse ämnen som också på den
privata arbetsmarknaden brukar förbehållas arbetsgivarens bestämmanderätt.
2.3
1965 års förhandlingsrättsreform och gällande ordning
Förhandlingsrättsreformen
(prop. 1965: 60) innebar att statsmakterna fr. o. m. år 1966 på det statliga
och det kommunala Ijänstemannaområ-det i hithörande hänseende i princip införde
samma ordning som på den privata arbetsmarknaden, nämligen principen om
avtalsfrihet meUan arbetsgivare och arbetstagare. Lagstiftningen omfattade bl.
a. StjL, KtjL, ändring i lagen om förenings- och förhandlingsrätt samt
upphävande av kungörelsen angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän och
lagen om förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän (2.1). Genom reformen gjordes
sålunda förenings- och förhandlingsrättslagen tillämplig också på offentliga
tjänstemän med ämbetsansvar.
I
enlighet härmed stadgas i 3 § första stycket StjL att i anstäUnings-förhållande
vara lagen är tillämplig gäller vad som är bestämt i avtal.
Under
förarbetena tUl reformen uttalade föredragande departementschefen emellertid
bl. a. alt det inom det offentiiga tjänslemannaområ-det fanns vissa frågor som
inte lämpligen borde regleras i kollektivavtal (prop. 1965: 60 s. 117). Han
syftade därvid i första hand på sådana frågor av rent eller övervägande
organisatorisk art som vad slags verksamhet det allmänna skall bedriva och hur
denna verksamhet lämpligen bör handhas. Det borde ankomma på statsmakterna att
besluta i sådana frågor oberoende av organisationer som främst företräder de
anställdas intressen som löntagare. I och för sig syntes väl staten utan stöd av
lagbestämmelser som inskränker avtalsfriheten kunna förbehålla sig bestämmanderätten
i dessa frågor på samma sätt som arbetsgivarna i allmänhet har kunnat det på
den privata arbetsmarknaden. Enligt departementschefen borde emellertid det
allmännas möjligheter att hävda sin bestämmanderätt inte bero av i vad mån dess
förhandlingsorgan lyckades hålla frågorna utanför avtalsreglering. Han ansåg
därför att det i lag borde meddelas förbud mot avtal om den offentiiga
tjänsteorganisationens utformning, offentlig myndighets arbetsuppgifter samt
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten. Det syntes honom inte
heller finnas anledning att såsom föreslogs i förut nämnda
departementspromemoria (2.2) ta undan den icke reglerade kommunala
förvaltningen från detta förbud. Departementschefen erinrade också om
bestämmelserna i regeringsformen (RF) om statiiga tjänstetUl-sältningar (28 §)
och ordinarie domares oavsättlighet (36 §) och om att grundläggande
bestämmelser i övrigt om statstjänstemännens rättsställning skall ges i lag
(jfr 36 § andra stycket RF i nu gäUande lydelse).
Prop. 1973:177 8
Mot
vad departementschefen sålunda hade anfört fann riksdagen inte anledning till
erinran.
När
det gäller frågan om tjänstemans rätt till annan ledighet än semester, bör
nämnas att det både vid remissbehandlingen av departementspromemorian och i
motioner vid riksdagsbehandlingen av prop. 1965: 60 yrkades att frågan skulle
vara avtalsbar. Utskottsmajoriteten föreslog också att frågan skulle föras till
det avtalsbara området, eftersom den liksom frågan om arbetstidens
förläggning hörde nära samman med utformningen av arbetslagarnas ekonomiska
förmåner (K2LU 1965: 1 s. 55), Vid behandlingen i kamrarna segrade emeUertid en
reservation tiU utskottsutlåtandet och frågan om rätt till annan ledighet än
semester fördes i enlighet med departementschefens förslag till det icke
avtalstillåtna området. Senare väckta motioner om att göra frågan avtalsbar har
avslagils med hänvisning lill förhandlingsutredningens arbete.
I
enlighet med det sagda stadgas i 3 § andra stycket a StjL att avtal inte får
träffas om inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens
utformning i övrigt. I 3 § andra stycket b meddelas förbud mot avtal om
myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom
myndigheten eller rätt tiU annan ledighet än semester. Enligt 3 § andra stycket
c får avtal inte heller träffas om sådana anställnings- eller arbetsvillkor
som regleras i lagen eller i annan författning vartill lagen hänvisar eUer som
enligt lagen tillhör Kungl. Maj:ts, riksdagens eller myndighets beslutanderätt.
Där åsyftas bl.a. sådana frågor som anställning av tjänsteman, tjänstemans
åligganden, åtal och disciplinär bestraffning, avstängning och anställnings
upphörande. I 3 § tredje stycket StjL slutiigen sägs att avtal som har
träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket är ulan verkan i den delen.
För
tjänstemän hos kommuner och en del icke-statliga allmänna inrättningar gäller
bestämmelser som motsvarar 3 § första stycket, andra stycket a och b samt
tredje stycket StjL, nämligen 2 § första stycket, andra stycket a och b samt
tredje stycket KtjL. I 2 § andra stycket c KtjL stadgas därjämte avtalsförbud i
fråga om anställningsvillkor som regleras i lag eller annan författning och
angår tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings
upphörande.
Därmed
har jag redovisat bestämmelserna i 3 § StjL och 2 § KtjL. Med hänsyn till
innehållet i förhandlingsutredningens förslag bortser jag i det följande från
vad som stadgas i 3 § andra stycket c StjL och i 2 § andra stycket c KtjL.
Jag
vill nu närmast redogöra något för tillämpningen av de aktuella bestämmdserna i
StjL och KtjL och därvid bl. a. söka belysa vilka frågor som brukar anses avtalstiUåtna
och vilka som brukar anses avtals-förbjudna.
Bland
de enligt 3 § StjL och 2 § KtjL avtalstiUåtna frå-
Prop.
1973:177 9
g
o r n a märks främst frågor som rör det ekonomiska mellanhavandet mellan staten
och tjänstemannen. Som exempel härpå kan nämnas frågor om lön och lönetillägg,
resekostnadsersältning och traktamente, semester, sjukvårdsförmåner och
pensioner samt frågor om uppsägnings-lidens längd och om omfattningen av
tjänstemans bisysslor.
I
3 § andra stycket b StjL och 2 § andra stycket b KtjL stadgades ursprungligen
förbud mot avtal även beträffande arbetstidens förläggning. På grundval av
förhandlingsutredningens förslag hävdes detta förbud genom lagen (1970: 715)
om ändring i StjL och lagen (1970: 716) om ändring i KtjL, Det kan erinras om
alt jag i sammanhanget uttalade att avtal inte får träffas om den utläggning av
fastställda arbetsuppgifter som sker genom att man upprättar
tjänstgöringslistor e, d, (prop. 1970: 164 s. 18). Sådana åtgärder får nämligen
anses ingå som ett led i den fördelning av arbetsuppgifterna mellan olika
arbetstagare som det åligger myndigheten att företa.
Avtal
kan träffas i form av såväl kollektivavtal som enskilda avtal. Den största
betydelsen har givelvis de förra. Mellan staten och de statsanställdas s. k.
huvudorganisationer SF, SR, SACO och TCO-S träffas regelmässigt
kollektivavtal i en rad frågor (jfr SOU 1973: 28 s. 74). Av kungörelsen (1965:
456) om vissa statliga kollektivavtal m. m. och av lagen (1965: 576) om
ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. framgår att det
i allmänhet är SAV som på det allmännas vägnar förhandlar om och ingår
kollektivavtal inom det statiigt reglerade löneområdet. Med stöd av sin
instruktion (1965: 642) kan SAV lämna över till annan statlig myndighet att
föra förhandlingar och sluta kollektivavtal om sådana frågor rörande
arbetstagare hos staten som inte är av beskaffenhet alt de skall underställas Kungl.
Maj:t eller riksdagen. F. n. gäller bl. a. etl mellan SAV och två av
organisationerna slutet avtal om löner 19711973 för statstjänstemän m. fl.
(ALS 1971 73), vilket i sig innesluter allmänt avlöningsavtal för statliga och
vissa andra tjänstemän (AST), allmänt Ijänsteförleckningsavtal (ATF), allmänt arbetstidsavtal
(ARB) m. fl, kollektivavtal. På bl, a, det rent kommunala området träffas
kollektivavtal i annan'ordning.
Tillämpningen
av de kollektivavtal som staten har ingått ankommer på de olika
statsmyndigheter som omfattas av avtalet. De har därvid alt i förekommande fall
följa SAV:s föreskrifter och anvisningar. Myndighet som är bunden av
kollektivavtal skall inom yrkesgrupp och område som avses i avtalet tillämpa
detta även på arbetstagare som inte omfattas av avtalet eller annat tUlämpligt
kollektivavtal.
Varken
disciplin- eller ämbetsansvar kan utkrävas vid avtalsbrott (jfr SOU 1969: 20 s.
28).
När
koUektivavtal gäller, löses tvistefrågor vid lokala eller centrala förhandlingar
eller i sista hand i arbetsdomstolen (AD). Vid konflikt om avtalsbart
anställnings- eUer arbetsvillkor får enligt 15 § StjL
Prop. 1973:177 10
och
3 § KtjL lockout eller strejk vidtas, om inte annat följer av lag eller avtal.
På
några områden främst i fråga om pensioner och förmåner i samband med
tjänsteresa och förrättning tillämpas fortfarande en offentiigrättslig
reglering i avbidan på att avtal träffas. Regleras frågan genom kollektivavtal,
upphör utfiirdad administrativ bestämmelse att gälla enligt kungörelsen (1965:
886) om upphävande av vissa författningar och beslut i anslutning tUl
genomförandet av förhandlingsrättsreformen för offentiiga tjänstemän, m. m.
De
avtalsförbjudna frågorna är förbehåUna offentiigrättslig reglering. Denna kan
ha formen av lag eller annan författning, den kan också bestå i föreskrifter
meddelade av myndighet.
Förbudet mot avtal
beträffande frågor om inrättande eller indragning av tjänst eller
tjänsteorganisationens utformning i övrigt (3 § andra stycket a StjL, 2 § andra
stycket a KtjL) gäUer bl. a. frågor humvida tjänst skall vara ordinarie, extraordinarie
eller extra och humvida tjänst skall vara inrättad för hellids- eller
deltidstjänstgöring samt frågor om myndigheternas stationeringsort och deras
geografiska arbetsområde (prop. 1965: 60 s. 142). Till frågor som rör antingen
myndighels arbetsuppgifter eller också ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten (3 § andra stycket b StjL, 2 § andra stycket b KtjL) och som
därför är avtalsförbjudna räknas frågor om vad slags verksamhet staten skall
bedriva, hur verksamheten skall fördelas på olika myndigheter och
myndigheternas organisatoriska uppbyggnad, i den mån frågan inte avser
tjänsteorganisationens utformning och sålunda faller under momentet a, m. m.
Hit räknas vidare ordningsföreskrifter för arbetsplatsen och de mer eller
mindre detaljerade åtgärder i form av planering, organisation, ordergivning
och kontroll vUka ingår som normala moment i arbetsledningen.
Som
exempel på bestämmelser som har meddelats av Kungl. Maj:t bör främst nämnas
föreskrifter i statsljänslemannastadgan (1965: 601) och i stadgan (1965: 602)
om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. Vidare kan exempelvis nämnas
kungörelsen (1965: 729) med vissa bestämmelser om anställning som präst,
kungörelsen (1965: 915) om inrättande av vissa statligt reglerade tjänster m.m,,
kungörelsen (1965: 931) med särskUda bestämmelser för vissa tjänstemän inom universitets-och
skolväsendet, kungörelsen (1966: 40) om tjänstetidsbefordran och personlig
placering i lönegrad i vissa fall, kungörelsen (1966: 462) om inrättande av
vissa tjänster i befordringsgång, m. m., kungörelsen (1970: 90) om rätt att
hålla tjänst vakant m. m., cirkuläret (1972: 62) lill statsmyndigheterna om
föreningsmeddelanden, omplaceringskungörelsen (1972: 156) och cirkuläret (1973:
643) till statsmyndigheterna om föreningsverksamhet i myndighels lokaler m. m.
Även
fråga huruvida och för hur lång tid annan ledighet än semester
Prop. 1973:177 H
skall
beviljas prövas av arbetsgivaren (3 § andra stycket b StjL, 2 § andra stycket b
KtjL). Befogenhet att besluta om tjänstledighet är i vissa fall vid längre
ledigheter förbehållen Kungl. Maj:t, men tillkommer annars vederbörande
myndighet. I cirkuläret (1970: 388) om Ijänstiedighet med C-avdrag, m. m. sägs
bl, a, att myndigheten skall göra en avvägning mellan tjänstemannens intresse
av att få den begärda ledigheten och myndighetens intresse av att tjänstemannen
utövar sin tjänst. För att åstadkomma en enhetlig praxis hos myndigheterna ges
i cirkuläret vissa normer för tjänstledighet med C-avdrag, främst i fråga om
tjänstledighet för studier. Vidare ges regler bl. a. om tjänstledighet för
innehav av kommunal eller enskUd anställning och för spädbamsvård. 1 detta sammanhang
kan också nämnas cirkuläret (1973: 11) om tjänstiedighet för kommunalt
förtroendeuppdrag och kungörelsen (1973: 624) om befrielse från tjänstgöring för
läkarbesök m. m. Kungörelsen (1972: 448) om fackliga förtroendemän hos
statsmyndigheter m. fl. behandlar delvis frågor om tjänstiedighet, delvis andra
frågor.
Enligt
10 § StjL skaU tjänsteman ställa sig lill efterrättelse instruktion, arbetsordning
och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter rörande
hans tjänsteutövning. Denna lydnadsplikt sanktioneras genom bestämmelser om
disciplin- och ämbetsansvar. Motsvarande bestämmelser gäller inom den statligt
lönereglerade delen av förvaltningen hos kommuner m. fl., dvs. främst lärarområdel.
Mot avlalsförbudet svarar
enligt 15 § StjL och 3 § KtjL förbud mot att vidtaga slridsåtgärd. En avtalsförbjuden
fråga kan inte prövas av AD. Vid missnöje med arbetsgivarens beslut har
arbetstagare i stället möjlighet att söka rättelse besvärsvägen (jfr prop.
1965: 60 s, 125), Beslut som tjänsteman på grund av sin lydnadsplikt enligt 10
§ StjL eller 15 § i den förut nämnda stadgan 1965: 602 är skyldig att
efterkomma anses dock inte kunna överklagas (jfr Förvaltningsrällslig tidskrift
1972 s. 278). Hit torde räknas beslut rörande arbetets ledning och förddrung.
De anställda kan också
genom sina organisationer påverka regleringen av sådana avtalsförbjudna frågor
som rör deras villkor i arbetet. Det är nämligen fömtsatt att myndigheterna lUlmötesgår
önskemål från organisationerna om att få framföra synpunkter (prop. 1965: 60 s.
122). Meningen är också att myndigheterna självmant bör ta upp överläggningar i
ärenden där de anställda och deras organisationer har grundade anspråk på att
få framföra sina synpunkter och önskemål. Liksom på det privata området äger
fortlöpande kontakter meUan de statliga myndigheterna och de anställda också
rum inom företagsnämnderna (kungörelsen 1968: 104 om företagsnämnder m. m,
inom statsförvaltningen).
Slutligen
bör framhållas att det i fråga om de offentliga arbetstagare som inte är
tjänstemän saknas motsvarighet lill bestämmelserna i StjL och KtjL. På den statliga
sidan gäller detta numera endast dels arkiv-
Prop. 1973:177 12
och
beredskapsarbetare, dels några speciella arbelstagargrupper (jfr kungörelsen
1971: 940 om tjänstemannaställning för arbetstagare hos staten). Däremot utgörs
en betydande dd av personalen hos kommuner och landstingskommuner av
arbetstagare för vilka KtjL inte är tillämplig. För hithörande grupper regleras
samtliga anställnings- och arbetsvUlkor i avtal.
3
Förhandlingsutredningen
3.1 Utredningens
principuttalande
I
sin promemoria (Ds Fi 1971: 10) anger förhandlingsutredningen sm principieUa
inställning till frågan om avtalsförbud så, att de offentiigt anställda och
deras personalorganisationer bör få påverka sina anställnings- eller arbetsvillkor
genom avtal, bara man inte därigenom inkräktar på det allmännas rätt att
bestämma om den offentliga verksamheten eller hur den skall utövas.
Med
utgångspunkt i detta principiella synsätt har utredningen undersökt vilka
frågor i tjänstemannalagstiftningen som eventuellt kan göras avtalslUlåtna.
Undersökningen i promemorian har begränsats till frågor som f, n, är avtalsförbjudna
enligt momenten a och b i 3 § andra stycket StjL och motsvarande bestämmelser i
KtjL,
3.2 Tjänsteorganisationens
utformning
Utredningen
anser att frågor om inrättande eller indragning av tjänst eller
tjänsteorganisationens utformning i övrigt (3 § andra stycket a StjL, 2 § andra
stycket a KtjL) angår den offentliga verksamheten på ett sådant sätl att avtal
inte bör få träffas därom.
I
denna del föreslås alltså inte någon ändring.
3.3 Myndighets
arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av
arbetet inom myndigheten
Uttrycket
myndighets arbetsuppgifter (3 § andra stycket b StjL, jfr 2 § andra stycket b KtjL)
finner utredningen tämligen entydigt.
Om
innebörden av uttrycket ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten
anför utredningen bl, a, följande.
På
den privata arbetsmarknaden har arbetsgivarna så gott som genomgående hävdat
sin rätt att utöva arbets- och driftledningen. AD har också förklarat att det i
vårt land är en allmän rättsgrundsats alt arbetsgivaren har rätt alt leda och
fördela arbetet, alt ensam ulan inblandning från arbetarsidan handha
affärsledningen och att leda företaget och bestämma om organisation och
verksamhetsformer. Denna grund-
Prop.
1973:177 13
sats
kan inskränkas avtalsvägen, men den består om arbetsgivaren inte avstår från
den.
De offentliga
myndigheternas arbetsuppgifter anges mer eller mindre detaljerat i
instruktioner eller andra författningar. I vissa fall framgår del av
arbetsuppgifternas bestämning både hur arbetet skall organiseras och när och
var det skall fullgöras. Men det finns också verksamheter som statsmakterna
inte närmare har reglerat. I dessa fall kan verksledningen och till följd av
delegering även arbetsledningen på lägre nivå styra arbetsuppgifterna och
därmed även verksamheten. Under senare år har utvecklingen gått i riktning mot
betydligt större frihet för myndigheterna alt själva utforma sin verksamhet.
Myndigheternas arbete präglas inte längre i samma grad av all myndigheten
endast har att leda och fördela detta arbete. Utredningen finner det uppenbart
alt beslutanderätten här inte får begränsas genom avtal. Av det sagda följer
enligt utredningen alt utformningen av myndighetens verksamhet bestäms dels av
de arbetsuppgifter som myndigheten har liUddats, dels genom de beslut som
verksledning och arbetsledning på lägre beslutsnivå träffar i fråga om arbetet
och dess utförande. Om man ger uttrycken "myndighels
arbetsuppgifter" och "ledningen av arbetet inom myndigheten" den
innebörd och det inbördes samband som nyss har sagts, hur skall man då se på det
senare ledet av uttrycket, nämligen "fördelningen av arbetet inom
myndigheten"? Fördelningen innefattar uppenbarligen alltid etl större
eller mindre mått av arbetsledning, framhåller utredningen. Till grund för
arbetets fördelning ligger nämligen oftast överväganden med tanke på
organisation och effektivitet. Med angivna bakgmnd anser utredningen att
uttrycken "myndighets arbetsuppgifter" och "ledningen och
fördelningen av arbetet inom myndigheten" lämpligen bör ersättas med
uttrycket "myndighets verksamhet och hur denna skall bedrivas". De
frågor som läcks av detta uttryck skulle således inte kunna bli föremål för
avtal. Som utredningen tidigare har konstaterat, får avtal inte träffas som
ändrar en myndighets av statsmakterna bestämda verksamhet. Utformas emellertid
lagtexten på nyss angivet sätt, innebär det enligt utredningen att det i och
för sig inte finns något hinder mot att avtal träffas om arbetets ledning och
fördelning. Om avtal i det enskilda fallet får träffas beror av de föreliggande
omständigheterna.
Utredningen
kommenterar särskilt den ändring i StjL och KtjL, varigenom allmänna frågor om
arbetstidens förläggning har gjorts avlalsbara. I prop. 1970' 164 (s. 18)
uttalades som jag redan har nämnt att avtal inte får träffas om den
utläggning av fastställda arbetsuppgifter som sker genom upprättande av
tjänstgöringslistor e. d. Med den av utredningen ifrågasatta lagändringen
skulle avtal däremot enligt utredningens bedömande få träffas om den
fördelning som sker i tjänstgöringslista av den arbetstid som myndigheten
finner vara erforderlig för verksamhetens bedrivande.
Prop.
1973:177 14
3.4
Rätt till annan ledighet än semester
I
fråga om offentiig tjänstemans rätt tUl annan ledighet än semester (3 § andra
stycket b StjL, 2 § andra stycket b KtjL) anför utredningen i huvudsak
följande.
Frågan
om de offentliga tjänstemännens förmåner under tjänstledighet regleras i
allmänhet genom avtal.
Frågan
om och för hur lång tid ledighet skall beviljas prövas av arbetsgivaren.
Utredningen finner det inte nödvändigt att frågan i sin helhet är avtalsförbjuden.
Avtal bör emellertid lika litet som andra avtal få angå myndighetens
verksamhet, Slopas det nuvarande avlalsförbudet, kan frågan i och för sig
regleras i någon senare paragraf i lagen. Å andra sidan synes det inte
nödvändigt alt frågan alls lagregleras, framhåller utredningen. Man kan ta
bort avlalsförbudet i lagarna och nöja sig med en motivskrivning av innebörd
att man i avtal inte får inskränka det allmännas beslutanderätt i fråga om
myndighets eller inrättnings verksamhet. Utredningen stannar för sistnämnda
alternativ och anser det alltså tillräckligt att frågan belyses i motiven till
en ändrad lagslift-
4
Remissyttrandena 4.1 Principiella synpunkter
Flertalet
remissinstanser instämmer i utredningens principuttalande eller lämnar detta i
huvudsak utan erinran. Bland dessa instanser märks kriminalvårdsstyrelsen,
fortifikationsförvaltningen, karolinska sjukhuset, postverket, televerket, SAV,
SÖ, domänverket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.
Personalorganisationerna
vill gå längre än utredningen. LO ifrågasätter sålunda om inte utredningen
varit alltför återhållsam när del gällt att utvidga det avtalsbara området. Etl
traditionellt synsätt har enligt LO alltför mycket fått stå i vägen för en fömtsättningslös
bedömning av hur långt ett medinflytande kan beredas arbetslagarparten utan att
delta inkräktar på de samhäUdigt demokratiska beslutsfunktionerna och den
offentliga verksamhetens speciella krav. Förslaget får dock anses vara etl steg
i rätt riktning, även om den nya gränsdragningen mellan det avtalsbara och det avtalsförbjudna
området förefaller något vag. SF understryker de anställdas berättigade krav
på medinflytande samt statsmakternas anlagbara behov av att i beslut om
myndighets arbetsuppgifter beakta de anställdas uppfattning, kunnande och rätt
till inflytande. Den begränsning som automatiskt följer av att statsmakterna
och myndighetema har rätten att besluta om myndigheternas arbetsuppgifter
måste enligt SF anses ge en tillräcklig avgränsning av det avtalsförbjudna
områ-
Prop.
1973:177 15
det,
I bl, a, organisationsfrågor bör en obligatorisk överläggningsrätt införas. SR
anser att i princip inga frågor skall vara undantagna från av-lalsbarhet. SACO
förutsätter att utredningen verkligen åsyftar en reell utvidgning av det
avtalsbara området. En sådan förändring bör betyda att avtal skall få träffas
så länge detta inte utgör ett absolut hinder för alt myndighet skaU kunna
fullgöra sin verksamhet. Med absolut hinder menar SACO att verksamheten blir
omöjlig att fullgöra. TCO-S, som anser att även de offentligt anställdas rätt lill
överläggningar i avtalsförbjudna frågor bör regleras i delta sammanhang,
förutsätter att personalorganisationerna får medverka vid utfärdandet av
erforderliga anvisningar och tillämpningsföreskrifter. Svenska
kommunalarbetareförbundet hävdar alt utredningen borde ha prövat möjligheten
att ersätta KtjL med de arbetsrättsliga villkor som gäller på den privata
arbetsmarknaden. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund anser, att de stats-och förvaltningsrältsliga
intressen som kan behöva skyddas för obehörig påverkan i princip bör kunna
beaktas och respekteras lika väl genom uttryckliga förbehåll i avtal som genom
i lag fastställda inskränkningar. Förslaget får emellertid ses som en viktig
dellösning och ett mycket betydelsefuUt steg på vägen mot en mer fullständig
och aUmän lösning av avtalsrättens formella utformning och materiella innehåll,
menar förbundet.
Några
instanser motsätter sig principiellt tanken att utvidga det avtalsbara
området, nämligen ÖB, socialstyrelsen och televerket.
4.2
Tjänsteorganisationens utformning
Av
de remissinstanser som särskilt har uttalat sig om förslaget, såvitt rör
inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt, har det övervägande antalet godtagit utredningens inställning. Hit
hör socialstyrelsen, som säger att bibehållande av här aktuella lagmm i
oförändrad lydelse är en nödvändig förutsättning för den offentliga
verksamhetens bedrivande på ett ekonomiskt och effektivt sätt. SAV fömtsätter
att lagreglerna förbjuder inte bara avtal som direkt reglerar där angivna
frågor utan också avtal som indirekt skulle hindra arbetsgivaren att bestämma
i dessa frågor. Till dem som delar utredningens mening hör också televerket,
SJ, sjöfartsverket, AMS, statens vatten-faUsverk, domänverket, förenade
fabriksverken och de båda kommunförbunden.
Från
personalorganisationshåU framförs krav på ökat medinflytande även när det
gäller organisationsfrågor o, d. När det gäller antagande, tiUsättning,
uppsägning etc. av de anställda, anser SF att full medbestämmanderätt skall
genomföras. TCO-S förklarar sig inte kunna godtaga utredningens uttalande att
frågan om det statliga tjänstebegreppet angår den offentliga verksamheten på
ett sådant sätt, att avtal därom
Prop.
1973:177 16
inte bör få träffas. Anställningsformen t. ex. är enligt TCO-S
ett ämne som inte inkräktar på statens eller kommunernas rätt alt bestämma om
den offentliga verksamheten eller hur den skall utövas.
4.3 Myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen
av arbetet inom myndigheten
Allmänt torde kunna sägas att grundtanken i
ändringsförslaget i fråga om myndighets arbetsuppgifter samt ledningen och
fördelningen av myndighetens arbete har mottagits positivt, samtidigt som man
på skilda håll har diskuterat lagtextens utformning och efterlyst
preciseringar. Från affärsverkshåll framhålls bl. a. att en vidgad
förhandlingsrätt kan leda lill försämrade konkurrensförhållanden. Några
myndigheter avstyrker förslaget, medan ett par andra anser att tillräckligt
underlag saknas för ett ställningstagande. En del speciella problem har också
berörts.
Till de positiva instanserna hör rikspolisstyrelsen,
riksförsäkringsverket, karolinska sjukhuset, statens vägverk, SAV, UKÄ,
skogsstyrelsen, domänverket, förenade fabriksverken, SF och Sveriges
kommunaltjänstemannaförbund. SA V har sålunda ingen erinran mot den föreslagna
gränsdragningen mellan avtalsbara och icke avlalsbara frågor. Men SAV förutsätter
att lagtexten på vissa punkter skall tolkas på sätt som verket anger. SAV utgår
bl. a. från att avtal inte skall få träffas om vilka dagar myndigheten skall
bedriva sin verksamhet, vUka tider på dygnet verksamheten skall pågå, vilka
arbetsuppgifter som skall utföras av viss tjänsteman, osv. Om denna tolkning
inte stämmer överens med den av förhandlingsutredningen avsedda innebörden,
anser SAV det värdefullt om detta kunde komma till uttryck i propositionen.
AD:s ordförande, som ingående uppehåUer sig vid frågan om
vad som egentligen bör inläggas i det av utredningen valda uttrycket "myndighets
verksamhet och hur denna skall bedrivas", tvekar om det lämpliga i alt
genomföra lagändringen utan en föregående kartläggning av förslagets praktiska
konsekvenser och en mera konkret redovisning härav i lagens förarbeten. Denna
tvekan förstärks ytterligare av att utredningens promemoria inte innehåller
några överväganden om det rättsläge som skulle uppstå om vissa men inte alla
frågor om ledning och fördelning av arbetet lämnades fria för avtal. Möjligen
får det uppfattas som en utgångspunkt för utredningen att det avtalsförbjudna
området skulle mera konsekvent begränsas tUl frågor som är av betydelse för
myndigheternas möjligheter att genomföra sina uppgifter, medan i varje fall
frågor som kunde påstås vara neutrala från dessa synpunkter skulle kunna bU
avtalsbara. Även med en sådan uttolkning står det emellertid enligt AD:s
ordförande klart att bristen på konkretion i promemorian lämnar den i beråd som
skall avgöra om en viss fråga blivit avtalsbar efter lagändringen. Det
förefaller som om den offentlige arbetsgivaren
Prop. 1973:177 17
i
snart sagt varje tvist om avtalsbarheten skulle kunna påslå att tvistefrågan
uppvisar åtmmslone någon eller några aspekter som har att göra med myndighetens
möjligheter att fullgöra sin verksamhet på avsett sätt.
1 sammanhanget
framhåller AD:s ordförande att AD är skyldig att ex
offido pröva om en omtvistad bestämmelse i kollektivavtal på det
offentiiga området rör ett avtalsbart ämne. Varje ovisshet på denna
punkt ökar uppenbarligen risken för all AD nödgas förklara ett avtal
ogiltigt i omtvistat hänseende trots alt parterna anser avtalet bindande,
påpekar han.
Enligt
SJ synes del ovedersägligt att ledningen och fördelningen av arbetet utgör ett väsentiigt
led i myndighetens verksamhet. Ansvaret torde inte kunna avlyftas genom
hänvisning till överenskommelse med personalorganisationerna. Myndighetens
uppfattning måste enligt SJ förutsättas bli bestämmande vid förhandling som
förs i dessa frågor. Den föreslagna ändringen torde inte ge något ökat spelram
för myndigheten alt låta ställningstagandena bli beroende av andra faktorer än
de som beaktas också enligt nuvarande ordning. Upphöjer man de nuvarande överläggningarna
mellan myndigheterna och organisationerna lill förhandlingsfrågor, blir
dessutom följden i många fall alt förhandlingen kommer att föras av SAV.
Därigenom beskärs myndighetens möjlighet att påverka slutresultatet, menar SJ.
I fråga om den föreslagna
lagtextens utformning m. m. menar generaltuUstyrelsen att den föreslagna
formuleringen ger ett bättre uttryck för nu rådande faktiska förhållanden.
Styrelsen kan dock inte finna alt förslaget innebär någon reell ändring av den
nuvarande gränsdragningen mellan avtalsbara och icke avlalsbara frågor. Enligt
styrelsens mening torde den föreslagna formuleringen i stort sett täcka även
innebörden av den nuvarande lagtexten. Formellt öppnas kanske en viss möjlighet
all träffa avtal om arbetets ledning och fördelning, men med den föreslagna
generella skrivningen torde i praktiken frågor därom alltjämt falla utanför det
avlalsbara området. Detta finner styrelsen naturligt, eftersom myndigheten
alltjämt skall svara självständigt för sin verksamhet.
Bland organisationerna
finner SR att den föreslagna utvidgningen av det avtalsbara området är
utomordentligt begränsad, eftersom avtalet inte får inkräkta på myndigheternas
rätt att bestämma om verksamheten och hur denna skall bedrivas. Nyheten torde
i allt väsentiigt endast komma att gälla ledningen och fördelningen av arbetet
på ganska låg nivå. Med de erfarenheter som under åren har erhållits om arbetsgivarens
benägenhet att tolka oklara skrivningar negativt för de anställda är SR mycket
tveksamt till den föreslagna formuleringen. En fördel med förslaget kan enligt
SR vara alt myndigheterna inte behöver vara rädda för att avtala om frågor, som
börjar snudda vid ledningen och fördelningen av arbetet i sådana fall där
arbetsgivarparten och arbets-
2 Riksdagen
1973.1 saml. Nr 177
Prop.
1973:177 18
tagarparten
är överens om lösningen. SACO anser att det av utredningens förslag kan
förefalla som om någon verklig förändring inte har varit åsyftad. Skall
reformen ha något reellt innehåU, måste den innebära att inskränkningar
åtminstone i viss mån sker i arbetsgivarens nu ensidiga bestämmanderätt över
hur myndighels verksahihet skall bedrivas. SACO menar att det är mera adekvat
att förbjuda avtal som omöjliggör verksamhetens bedrivande än avtal om hur
myndighetens verksamhet skall bedrivas. TCO-S konstaterar att förslaget innebär
en utvidgning av del avlalsbara området samt att man försökt att åstadkomma en
klarare gränsdragning. Den gräns som eftersträvas har emellertid, även om den
flyttats i en för de anställda positiv riktning, enligt TCO-S knappast blivit
klarare. I fråga om SF hänvisas till vad som har anförts i avsnittet 4.1.
Ingen av
personalorganisationerna ställer sig sålunda avvisande till förslaget.
Genomgående vill organisationerna ha besked om att en vidgad avtalsbarhet verkUgen
åsyftas. Exempelvis SF understryker vikten av att det i en blivande proposition
klart sägs ut att det inte skall föreligga något hinder mot avtal om arbetets
ledning och fördelning, såvitt det inte berör myndigheternas arbetsuppgifter.
Åtskilliga
remissinstanser pekar på riskerna för uppkommande till-lämpningssvårigheter.
Kriminalvårdsstyrelsen finner sålunda att den föreslagna bestämningen av det avtalsförbjudna
området lätt kan föranleda tvekan om en konkret fråga inkräktar på detta
område eller inte. Visserligen ger utredningens överfäganden och det anförda
exemplet en viss ledning. Svårigheter kan enligt styrelsens mening ändå uppstå,
när det gäller alt avgöra vad som berör myndighets av statsmaktema bestämda
verksamhet eller myndighets kompetens att besluta hur verksamheten skall
bedrivas. Försvarets civilförvaltning anser också att den föreslagna formuleringen
kan medföra besvärUga gränsdragningsproblem med risk för oenhetlig
tillämpning. Civilförvaltningen finner del därför erforderligt alt i en
eventuell proposition närmare riktlinjer lämnas beträffande arten och
omfattningen av den utökade avtalsfriheten. Behov av tillämpningsföreskrifter
föreligger också enligt ämbetsverkets mening. Liknande synpunkter har även
framförts av bl. a. socialstyrelsen, televerket, SJ, AD:s ordförande,
domänverket och riksdagens förvaltningskontor.
Fortifikationsförvaltningen
anför att utredningens skäl för att utvidga det avtalsbara området synes något
allmänt hållna. Viktiga klarlägganden saknas om förslagets konsekvenser, såsom
hur det kan tänkas påverka arbetsledningens effektivitet, hur ansvaret för
arbetets ledning framdeles skall anordnas, hur och i vilka former avtal om
arbetets led ning och fördelning skall träffas, osv. Sådant klarläggande
efterlyses också av ÖB, socialstyrelsen, postverket, AD:s ordförande och
statens vattenfallsverk. Sjöfartsverket motsätter sig inte den föreslagna
ändringen.
Prop.
1973:177 19
men
sätter i fråga om det är lämpligt alt den träder i kraft, innan man bättre kan
överblicka vilka ändringar som kan behövas på avtalsbara områden.
En grupp om sju
remissinstanser avstyrker utredningens förslag i förevarande del, nämligen
dels ÖB, socialstyrelsen, televerket och SJ, dels från andra utgångspunkter
5Ö och de bägge kommunförbunden. ÖB framhåller att förhållandena inom
krigsmakten är särpräglade. Han anser därför att militära myndigheter även i
fortsättningen måste ha oinskränkt rätt till ledning och fördelning av arbetet.
Socialstyrelsen finner lagrummets nuvarande lydelse väl ägnad alt vara ett stöd
för den verksamhet inom bl. a. vårdområdet som styrdsen har att svara för. Den
hittillsvarande ordningen, att personalorganisationernas yttrande inhämtas
innan styrelsen eller underställd myndighet beslutar om t. ex. fast Ijänstgöringslista,
har från styrelsens utgångspunkter fungerat väl. Görs denna fråga avtalsbar,
torde det medföra komplicerade situationer bl. a. på vårdområdet, där det är av
största betydelse att arbetsgivarparten har det slutliga avgörandet,
Televerket och SJ anför Uknande synpunkter. SJ stryker under behovet av att
fördelning av tjänstgöring och upprättande av tjänstgöringsturlistor
uttryckligen hänförs till "myndighets verksamhet och hur denna skall
bedrivas". SÖ finner alt den föreslagna gränsdragningen mellan
avtalstillåtna och avtalsförbjudna frågor är alltför oklar för att läggas tiU
grund för en lagstiftnmg. Liknande synpunkter anförs av Svenska
kommunförbundet och Landstingsförbundet. Vad gäller den reella avgränsningen
av det avlalsbara området i tjänstemannalagarna instämmer kommunförbundet i
utredningens uppfattning att avtalsförbud bör behållas bara i de fall där
verkligt motiv härför föreligger. Med den föreslagna utformningen av avtalsförbudet
hänvisas man till en bedömning från fall till fall.
Etl par remissmyndigheter
tar upp särskilda problem. Försvarets civilförvaltning framhåller sålunda att
genomförandet av programbudgete-ring medför att styrningen av myndighetemas
verksamhet låses mer än f. n., vilket innebär en viss begränsning av
möjligheterna alt vidga det avtalsbara området. Postverket pekar på att verket
genom delegering har fått det fulla ansvaret för den poslala verksamheten.
Detta ansvar, som innefattar skyldigheter av olika slag mot såväl ägaren-staten
och kunderna-allmänheten som personalen, blir särskilt framträdande med tanke
på verkets ensamrätt till brevbefordran. Denna speciella ansvars-problemalik
har inte beaktats av utredningen. Postverket kan inte ta slutlig ställning tiU
förslaget enbart på grundval av den framlagda promemorian.
Frågan om förslagets återverkningar
på fredsplikten och på ämbets-ansvaret behandlas av AD:s ordförande. Han
erinrar sålunda om att frågor om rätten att leda och fördela arbetet för den
privata arbetsmarknadens del f. n. anses omfattade av fredsplikt under
löpande avtals-
Prop.
1973:177 20
period,
oavsett om avtalet innehåller bestämmelser därom. Av promemorian framgår inte
fullt tydligt om tanken är att rättsläget efter den föreslagna lagändringen
skulle bli detsamma på den offentliga arbetsmarknaden. Det torde enligt AD:s
ordförande bli svårt att i praktiken arbeta med ett system där frågor, som kan
anses ligga utanför den kärna av arbetets ledning och fördelning som rör
myndighetens verksamhet och hur den skall bedrivas, kan uppfattas som rena
intressefrågor under löpande avtalsperiod. Dessa frågor skulle då kunna bli
föremål för or-ganisationsmässiga förhandlingar 'även i enskilda detaljer och i
sista hand leda till stridsålgärder. Även mot denna bakgmnd finner AD:s ordförande
behövligt med en noggrannare redovisning av förslagets sakliga innebörd. Han
anmärker också på den oklarhet som enligt hans mening vidlåder förslagels
återverkningar på ämbetsansvaret i dess nuvarande utformning. F. n. torde
tjänstemännens genom ämbetsansvar och disciplinärt ansvar sanktionerade
skyldighet att ställa sig lill efterrättelse givna föreskrifter i tjänsten
motsvaras av avlalsförbudet beträffande myndighets arbetsuppgifter eller
ledning och fördelning av arbetet.
4.4
Rätt till annan ledighet än semester
Det
övervägande antalet remissinstanser bl. a. alla personalorga-nisationema utom
SR tiUstyrker ändringsförslaget i fråga om rätten till annan ledighet än
semester eller lämnar förslaget utan erinran. Bland de positiva instanserna
finns exempelvis SACO, som finner det särskilt värdefullt att genom förslaget
frågor om rätt till tjänstledighet för t. ex. fortbildning och vidareutbildning
görs avtalsbara. Sveriges kommunaltjänstemannaförbund tUlstyrker förslaget även
i denna del såsom ett betydelsefullt steg på vägen mot en mera allmän lösning
av avtalsrättens utformning och materiella innehåU.
Några
remissinstanser diskuterar förslagels innebörd. SAV förutsätter alt avtal om
rätt till ledighet är ogiltigt inte bara om del inkräktar på statens rätt att
bestämma om myndighetens verksamhet utan också om det i annat hänseende
inkräktar pä arbetsgivarens beslutanderätt enligt 3 § StjL eller 2 § KtjL. AD:s
ordförande finner förslaget oklart. Av promemorian framgår inte om i
avtalsförbudet rörande "myndighets verksamhet och hur denna skall
bedrivas" ligger att avtal i varje fall inte skall få träffas av sådan
innebörd, att arbetsgivaren fråntas rätten att i det enskilda fallet avgöra om
tjänsteman skall få ledighet. Det synes alltid kunna påstås vara en
angelägenhet som angår rätta bedrivandet av verksamheten, huruvida ledighet kan
beredas en tjänsteman i enlighet med hans önskemål i det enskUda fallet. AD:s
ordförande efterlyser preciseringar och exemplifieringar av den föreslagna
lagändringens innebörd. SR ifrågasätter om inte uttrycket "myndighets
verksamhet och hur denna skall bedrivas" slår bort möjligheten till avtal
om annan ledighet
Prop. 1973:177 21
än
semester. SR finner det därför tveksamt om förslaget innebär någon ändring i
sak. Denna tvekan delas av ytterligare några instanser.
Ett
par myndigheter anlägger lagtekniska aspekter. Televerket pekar på att det av
bestämmelser i lag följer att rätten till tjänstledighet i många fall är ovUlkorlig
redan i nuläget, t. ex. för värnpliktstjänstgöring eller barnsbörd. Enligt
televerkets åsikt bör det i klarhetens intresse framgå av lagtexten i vilka
fall avtalsförbud föreligger. Att ersätta ett sådant stadgande med ett allmänt
motivuttalande finner televerket otUlfredsställande. Sjöfartsverket framhåller
att från den anställdes synpunkt både en lagbestämmelse och ett molivuttalande
torde betraktas såsom en föreskrift vilken arbetsgivaren ensidigt har att tolka
och tillämpa. Verket ifrågasätter därför om inte en lagändring bör få anstå,
tills man kan överblicka konsekvenserna av en avtalsreglering på området. Skogsstyrelsen
finner det principiellt otillfredsställande att helt operera bort regleringen i
lagtexten och bara ha motiv att tillgå, när ändå en viss avgränsning åsyftas.
En
gmpp om sju remissinstanser avstyrker förslaget, nämligen ÖB, socialstyrelsen,
post- och televerken, generaltullstyrelsen samt kommunförbunden. ÖB anser
sålunda att de mUitära myndigheterna också i fortsättningen måste ha
oinskränkt rätt att bestämma om annan ledighet än semester. Socialstyrelsen har
svårt alt tänka sig att det t. ex. inom vårdområdet eller undervisningsväsendet
kan träffas avtal som inskränker arbetsgivarens beslutanderätt i dessa frågor
utan att myndighetens verksamhet direkt påverkas. Därför synes det styrelsen
ofrånkomligt att myndigheterna har möjlighet att disponera personalresurserna
utan de inskränkningar som förslaget skulle innebära. Utredningen har dessutom
gått förbi de ekonomiska konsekvenserna av förslaget, framhåller styrelsen.
Postverket finner att det inte föreligger tillräckliga skäl att ändra
lagstiftningen. Verket hänvisar till de interna föreskrifter som efter samråd
med personalorganisationerna har utfärdats i anslutning tiU cirkuläret om tjänstiedighet
med C-avdrag, m. m. Även om den föreslagna ändringen skulle genomföras, anser
televerket att ovillkorlig rätt till ledighet enligt avtal bara skulle kunna
avse väm-pliktsljänslgöring, barnsbörd, sjukdom, offentligt uppdrag e. d.
Generaltullstyrelsen stryker under att behov av annan ledighet än semester i
många fall uppkommer av orsaker som inte kan fömtses. Enligt styrelsens
uppfattning måste frågan om och i vad mån tjänstledighet skall beviljas bedömas
allt efter omständigheterna. Arbetssituationen, personaltillgången och
möjligheterna att skaffa ersättare får därvid vägas mot tyngden av de framförda
skälen för ledighet. Frågan om annan ledighet än semester bör därför enligt
styrelsen avgöras av myndigheten ensam. Svenska kommunförbundet till vars
uppfattning Landstingsförbundet i sak ansluter sig finner förslaget tämligen
meningslöst, eftersom
3
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 177
Prop. 1973:177 22
man
aldrig på förhand kan veta om sådant avtal kommer att påverka myndighetens
verksamhet eller inte. Huruvida avtalet är tillåtet eller inte visar sig enligt
förbundet först när det skall tiUämpas.
5
Reformarbetet på närliggande områden m. m. 5.1 Ambetsansvarskommittén (Ju 1967:
63)
Enligt
den ordning som gällde före 1965 års förhandlingsrättsreform ansågs
kollektivavtal inte kunna slutas för tjänstemän med ämbetsansvar, i varje faU
inte i fråga om sådana tjänstemäns skyldigheter i tjänsten och om deras
antagande och entledigande (jfr avsnitt 2.1). I förarbetena till tjänstemannalagsliftningen
anslöt sig föredragande departementschefen till den uppfattningen att ämbetsansvaret
måste tilläggas arbetsrätlslig betydelse i så måtto att avtal inte kunde få
slutas om åligganden i tjänsten för tjänsteman med ämbetsansvar. Däremot ansågs
ämbetsansvaret inte huidra att frågor om anlagande eller entledigande
reglerades i avtal (prop. 1965: 60 s. 104). Att ett förbud mot avtal också i
dessa frågor togs in i StjL och KtjL berodde således inte på ämbetsansvaret
utan motiverades av andra skäl. Departementschefen anförde i denna fråga att
allmänna intressen talade för att frågor om antagande och entiedigande av
statstjänstemän även i fortsättningen reglerades i offentiigrättslig ordning (prop.
1965: 60 s. 118, jfr även prop. 1964: 140 s. 98).
Vad
gäller synsättet att ämbetsansvaret utgör ett hinder för avtalsfrihet i fråga
om tjänsteåligganden har ambetsansvarskommittén hävdat (SOU 1969: 20 s. 28) att
det ger intryck av en teoretisk konstruktion som inte nödvändigtvis motsvaras
av ett faktiskt behov. Ämbetsansvaret som sådant torde inte hindra aivtalsfrUielen.
Det är enligt kommittén i stället intresset av att all tjänsteutövning skall
uppfylla vad tjänstens bästa fordrar som anses böra utesluta avtalsfriheten. Ämbetsansvaret
spelar bara rollen att trygga nämnda intresse.
I
sitt betänkande Ämbetsansvaret II
(SOU 1972: 1) föreslår ambetsansvarskommittén
att ämbetsansvaret skall ersättas med ett nytt sanktionssystem. En målsättning
för kommitténs arbete har varit att söka åstadkomma etl för all offentlig
verksamhet enhetligt system, där som motiv för bestämmelserna om ämbetsansvar
uppställs medborgarnas intresse av att offentliga funktioner utan ovidkommande
hänsyn fullgörs på ett riktigt sätt. En annan utgångspunkt har varit att bryta
det samband som finns mellan rådande ansvarsregler och förbudet för stora
funktionärsgrupper att träffa avtal om sina tjänsteåligganden. Ämbetsansvaret
har ju utgjort bakgrund till reglerna i StjL och KtjL om avtalsförbud.
Kommittén föreslår nu ett sanktionssystem som kan tillämpas inom alla delar av
det offentiiga anställningsförhållandet, oberoende
Prop. 1973:177 23
av
om förekommande tjänsteförseelser begås inom del f. n. avtalsförbjudna eller
det avtalsfria området, och oberoende av eventuella förändringar av gränserna meUan
dessa områden. I samband med att ämbetsansvaret ersätts av ett nytt sanklionssystem
föreslås också att de av ämbetsansvaret betingade reglerna i
tjänstemannalagstiftningen om absoluta avtalsförbud ersätts av regler enligt vUka
hela det offentiiga anstäUningsförhållandet skall ses som avtalsgmndat, låt
vara att avtalsbestämmelser som inskränker arbetsgivarens ensamma
bestämmanderätt, främst rörande tjänsteåligganden, i motsvarande mån skall
anses ogiltiga. Med en sådan privaträttslig grundsyn på det offentliga
anställningsförhållandet motsvarande den som har anlagts inom andra
rättsområden där avtalsinnehållet ansetts böra styras av lag blir enligt
kommittén varje tjänsteförseelse alt se som ett avtalsbrott. Och för dessa
avtalsbrott synes, liksom för avtalsbrott inom privata anställningsförhåUan-den,
i första hand böra tillämpas de sanktionsmedel som privaträtten erbjuder. I
vissa fall bör dessa dock enligt kommittén kompletteras med ett straffrättsligt
ansvar. Kommittén har härvid ansett straffansvaret böra koncentreras tUl
centrala områden av offentiig verksamhet och då främst ta sikte på oriklig
utövning av offentiig myndighet. Enligt kommitténs förslag kommer det
straffbara området att omfatta missbruk av offentlig myndighet samt mutbrott
och brott mot tystnadsplikt. Straffansvar för vanliga tjänstefel föreslås
således avskaffat. Detta innebär givetvis inte att de ej längre kriminaliserade
tjänsteförseelserna skall lämnas obeivrade. Kommittén föreslår i stället att
här skall gälla ett utomstraffrättsligt ansvar av i huvudsak samma natur som
det vilket förekommer i privattjänst. I ett förslag till lag om disciplinansvar
i offentlig tjänst har kommittén till personkretsen för detta ansvar hänfört
tjänstemän och andra arbetstagare hos staten eller hos kommun samt åtskilliga
uppdragstagare med relativt fast anknytning till staten eller till kommun. Det
anförda innebär emellertid inte att disciplinlagen skaU bli tvingande för alla
de personkategorier som omfattas av lagen. Kommittén föreslår att avtalsfrihet
i princip skall råda för de arbelstagargrupper som redan f. n. har sådan
frihet, såsom t. ex. kommunaltjänstemän i egentlig mening och arbetstagare
utan tjänstemannaanställning hos staten eller hos kommun.
Regler
om avsked i fall av grova tjänsteförseelser torde inte komma att saknas i
tjänsteavtalen, anför kommittén. Beträffande mindre allvarliga
tjänsteförseelser föreslår kommittén däremot att lagens bestämmelser om
lindrigare disciplinpåföljder skall gälla där inte tjänsteavtalet innehåller
bestämmelser om andra sådana påföljder. Ett villkor för avtalsfriheten är
således att avtal verkligen träffas om reeUa påföljder vid sidan av avsked.
Förslag
till lagstiftning på grundval av kommitténs belänkande torde komma att lämnas i
proposition tiU 1974 års riksdag (jfr prop. 1973: 90 s. 391).
Prop. 1973:177 24
5.2
Delegationen (Fi 1970: 67) för förvaltningsdemokrati
Delegationen
för förvaltningsdemokrati (DEFF) skall enligt sina direktiv bl. a. undersöka
om de statsanställdas inflytande på verksanoheten inom den egna myndigheten kan
ökas. I en rapport den 13 november 1972, nr 4, som har getts in tiU
finansdepartementet, har DEFF lagt fram förslag om en försöksverksamhet som
avses ge de anställda medbestämmanderätt i en del frågor.
Enligt DEFF:s förslag
skall medbestämmanderätten utövas genom nyinrättade kollegiala beslutsorgan,
varav ett kallas företagsnämnd. Dessa beslutsorgan (beslutsnämnder) skall ingå
i myndighetens organisation. De föreslås ta över beslutsbefogenheten i vissa
personalfrågor som f. n. i allmänhet avgörs av en enda tjänsteman. Sålunda
skall den nya företagsnämnden i stället för verkschefen besluta om
handlingslinjer för den praktiska tillämpningen av den personalpolitik som
verksstyrelsen har fastställt, t. ex. när det gäUer planeringen av rekrytering
och utbildning. Nämnden skall enligt förslaget också besluta i sådana
verkschefsärenden som rör frågan vilka personaladministrativa metoder och
system som skall användas inom myndigheten exempelvis för personalplanering,
introduktion, information, rekrytering, urval, anställning, merit-värdermg och
tester. Vidare föreslås att den nya företagsnämnden alltid skall få yttra sig
i styrelseärenden om myndighetens organisation, arbetsordning och
personalpolitik. Den nya företagsnämnden skall slutligen ta över de uppgifter
som åvUar företagsnämnd enligt nu gäUande reglering. De andra beslutsorganen
skall enligt förslaget ges beslutanderätt i vissa ärenden under
verkschefsnivå, t. ex. frågor om anställning och befordran, omplacering,
entledigande, urval till utbildning samt personalvård och arbetsmUjö.
DEFF
föreslår att de nyinrättade beslutsorganen skall bestå av dels den tjänsteman
som f. n. avgör ärendena i fråga, dels ett antal andra företrädare för verksledrungen,
dels ett antal företrädare för personalen. Enligt förslaget skall
personalrepresentanterna utses för viss mandatperiod av de fackliga
organisationer som företräder de anställda vid myndigheten. Samtliga ledamöter
i beslutsorganen skall utses bland dessa anställda. Ledamöterna handlar under ämbetsansvar.
Förvaltnings-rättsligt föreligger det enligt DEFF inte någon skillnad mellan
dem. En personalrepresentant är således "i denna sin beslutsfunktion jämställd
med varje annan befattningshavare under ämbetsutövning".
DEFF:s
förslag prövas f. n. vid försöksverksamhet hos vissa myndigheter. I avvaktan
på resultatet av dessa försök har jag ännu inte tagit slutlig ställning till
förslaget.
Prop. 1973:177 25
5.3
Förslaget till lag om ändring i arbetarskyddslagen (prop. 1973:130)
Kungl.
Maj:t har i prop. 1973: 130 föreslagit en rad åtgärder för att skapa en bättre
arbetsmiljö och tillförsäkra de anställda ett ökat inflytande över dessa
frågor på den egna arbetsplatsen.
Bl.
a. föreslås skyddsombuden få ökade befogenheter, såsom rätt att ta del i
planering av arbetslokaler, maskiner och andra arbetsanordning-ar samt
arbetsmetoder. Skyddsombud skall också få ta del av alla handlingar och
upplysningar i företaget som är ay betydelse för hans verksamhet. Vidare får
skyddsombud bestämma alt visst arbete skall avbrytas i avvaktan på
ställningstagande från yrkesinspektionen om arbetet innebär en omedelbar och
allvarlig fara för arbetstagares Uv eller hälsa. Förslaget ger skyddsombudet
rätt till erforderlig ledighet med lön för att fuUgöra sina arbetsuppgifter.
Det innehåller vidare bestämmelser som ger skyddsombud rätt till utbUdning och
som säkrar hans anställningstrygghet. Enligt förslaget skall skyddskommitté bli
obligatorisk på större arbetsplatser för att bl. a. deltaga i planering av nya
eller ändrade arbetslokaler, arbetsmetoder e. d.
Detta
förslag behandlas f. n. i riksdagen.
5.4
Arbetsrättskommittén (In 1971: 03)
5.4.1
Arbetsrättskommillén skaU
enligt sina direktiv göra en allmän översyn av arbetsfredslagsliflningen.
Uppdraget bör enligt direktiven i princip avse även de offentligt anställda.
Översynen skall sikta på en förhandlingsrätt som i princip bör vara så
vidsträckt alt förhandlingar kan inledas i alla frågor på olika beslutsnivåer
som det är angeläget för de anställda alt få inflytande på. En ny lagstiftning
bör enligt direktiven utgå från alt frågor som hör till arbetsledningsrätten
bör regleras i kollektivavtal. Kommittén skall även ta upp frågan om
arbetsgivarens disciplinära befogenheter. Slutligen skall kommittén pröva om
och i så fall i vilken utsträckning det med hänsyn till de politiska organens
beslutsbefogenheter och därå gmndad myndighetsutövning kan behövas särskilda
inskränkningar i medinflytandel för de offentligt anställda.
5.4.2
Flera remissinstanser
däribland LO pekar i sina yttranden över förhandlingsutredningens
förevarande förslag på det nära sambandet mellan arbetsrättskommilténs och
utredningens arbete. Detta föranledde mig att i prop. 1972: 1 (bUaga 2 s. 14)
uttala att prövning av förhandlingsutredningens förslag borde ske först sedan arbetsrättskom-mitlén
bearbetat frågan i samråd med utredningen.
De
statsanställdas huvudorganisationer har därefter vid flera tillfällen framhålUt
det angelägna i att den av förhandlingsutredningen behandlade frågan bringas
till snabbast möjliga lösning, dvs. utan att resultatet av arbetsrättskommilténs
omfattande arbete avvaktas. I remiss
Prop.1973:177 26
den
23 maj 1973 anmodades därför kommittén att yttra sig över frågan om en reform i
linje med utredningens förslag kunde anses menligt föregripa kommitténs
fortsatta arbete.
I
yttrande den 24 maj 1973 anför arbetsrättskommitlén följande.
Förhandlingsutredningens
förslag har det begränsade syftet alt skapa avtalsfrihet endast på vissa smärre
områden, där sådan frihet redan råder för den privata arbetsmarknadens del. En
nu genomförd reform av åsyftad art kan inte anses menligt föregripa
arbetsrättskommitténs fortsatta arbete. I stället ler sig en reform i riktning
mot avtalsfrihet angelägen. Arbetsrättskommitlén måste dock hålla öppet, att
en slutlig lösning av frågan över huvud om förhandlingsrätt och avtalsfrihet
på den offentliga sektorn kan komma att kräva en annan utformning av hithörande
lagstiftning än den som föreslagits av förhandlingsutredningen.
5.4.3
I skrivelse till mig den 1 november 1973 anför arbetsrätts-kommittén:
I
samband med det pågående arbetet i finansdepartementet med att utforma en
proposition med förslag till vissa ändringar i reglerna om avtalsförbud i tjänstemannalagstiftningen
har samråd ägt rum även mellan kommitténs sekretariat och rättssekretariatet i
departementet. Härvid har inom kommittén diskuterats olika lösningar på
grundval av en av kommitténs sekretariat upprättad promemoria.
Med
skrivelsen har nämnda promemoria överlämnats. I promemorian anläggs bl. a.
följande synpunkter.
När
det gäller tjänstemannalagstiftningen, synes den f. n. använda metoden att
räkna upp vissa ämnen såsom avtalsförbjudna inte ändamålsenlig, om syftet är
att ej hänföra mer till det förbjudna området än vad som av politiska skäl bör
ligga utanför avtal. Skall delta syfte uppnås, synes man böra söka lösningen,
inte i förbudsregler som isolerat tar sikte på vissa ämnen, personkretsar,
organ eller verksamhetsområden utan i regler som mera direkt riktar in sig på
de intressen de är avsedda att skydda och som således i princip endast hindrar
sådana avtal, vilka träder dessa intressen för när.
Avtalsfriheten
bör vika för vissa grundläggande demokratiska principer, såsom den om
medborgarnas rätt till inflytande på de politiska besluten och den om de
politiska organens handlingsfrihet. Ett upprätthållande av dessa principer
innebär till en början, alt det inte kan tillåtas de offentiiga funktionärerna
att genom avtal vinna inflytande över de politiska beslut som fattas av
regeringen eller riksdagen eller bådadera eller av de folkvalda församlingarna
i övrigt, främst landsting och fullmäktige i kommuner. Det är sålunda givet,
att varje avtal om inflytande över de politiska beslutens tUlkomst måste
drabbas av ogUtighet, liksom varje avtal vilket står i strid mot ett politiskt
beslut som exempelvis i form av författning reglerar vilken offentlig
verksamhet som skall bedrivas. OgUtighet av den senare typen bör i princip
medföra OgUtighet också av avtal som omöjliggör verkställigheten av de
politiska verksamhelsbesluten.
Sålunda
synes avtal inte böra tUlåtas som inkräktar på de politiska organens rätt alt
bestämma vUken offentlig verksamhet det allmänna skall utöva. Denna ståndpunkt
gör sig gällande även då de politiska
Prop.
1973:177 27
organen delegerat ifrågavarande beslutsrätt på offentiig
myndighet. En lagregel härom synes kunna formuleras såsom ett förbud att i
avtal stadga inskränkning i rätt för staten, kommun etc. att besluta om
myndighets verksamhet. I en sådan regel ligger också ett skydd för det intresse
som verksamheten är avsedd alt tillgodose. Varje politiskt beslut om att viss
verksamhet skall bedrivas har helt naturligt en viss målsättning för
verksamheten: denna verksamhet avser alt tUlgodose något visst intresse, som i
princip ligger utanför arbetsgivar-arbets-tagarförhållandet. Denna målsättning
eller delta intresse ställer uppenbarligen krav på viss form låt vara inom
vida ramar för verksamhetens bedrivande. Överskrides dessa ramar har också
den verksamhet omöjliggjorts som avser att tillgodose nyssnämnda intresse. Det
är tydligt att ett sådant överskridande exempelvis i form av avtal rörande
viss art av arbetsledning eller arbetsfördelning innebär ett angrepp på den
ovan förutsatta rätten för det allmänna att oberoende av avtal besluta om
vilken offentlig verksamhet som skaU bedrivas.
I den mån etl avtal inte ger sig i kast med att uttryckligen
reglera den offentliga verksamhetens art, synes det allmännas möjlighet att
fritt bestämma häröver kunna avtalsvägen i första hand påverkas av avtal
rörande arbetets ledning och fördelning, I denna del kan ifrågasättas om inte OgUtighet
bör drabba avtal som försvårar det ändamålsenliga fullgörandet av viss
verksamhet. Betydelsen av en sådan ogiltighetsregd blir tydligen helt beroende
av vilka omständigheter som skall få åberopas såsom försvårande. Härvidlag
reser sig helt naturligt frågan om kostnadsskäl skall kunna grunda ogUtighet.
Skulle emellertid mot ett av arbetstagarsidan framlagt avlalsförslag om viss
arbetsmetod, arbelsföi-delrung, arbelstidsförläggning e. d. kunna invändas alt
förslaget vållar det allmänna ökad kostnad, skulle tydligen avtalsfriheten i
sådana frågor i stor utsträckning bli iUusorisk (jfr exempelvis det fall alt
arbetstagarsidan begär en arbetstidsförläggning som kräver utökning av antalet
arbetstagare för viss arbetsuppgift). Ogiltighetsinvändningar synes i stället
böra avse de fall, där avtalets materiella innehåll i sig hindrar att denna
verksamhet bedrives så att det intresse verksamheten är avsedd att tillgodose
också blir tryggat. (Om i det nyss anförda exemplet avtalet dessutom innehåller
regler som omöjliggör för arbetsgivaren alt utöka antalet arbetstagare, kan
givetvis ogiltighet inträda.) Dessa ogillighelsfall täcks emellertid av den
tidigare angivna huvudregeln om förbud all i avtal stadga inskränkning i rätt
för det allmänna att besluta om myndighets verksamhet.
Den tänkta huvudregeln innebär således ogUtighet såväl av
uttryckliga avtalsbestämmelser om den offentliga verksamhetens art som av
sådana avtalsbestämmelser, vUka ej gör det möjligt att driva den offentliga
verksamheten på ett sätt som tillgodoser de intressen verksamheten är avsedd
att trygga. Med denna innebörd kan regeln sägas bygga på och utgöra en
vidareutveckling av förhandlingsutredningens förslag.
Bedömningen av ogiltighetsfrågan synes inte böra vara
förbehållen ena parten utan kunna överlämnas till ett från parterna fristående
organ. Och vidare bör helt naturligt bedömningen kunna göras av delta organ på
förhand: vid oenighet mellan parterna vid förhandlingsbordet bör part kunna
genom fastställdselalan få klarlagt om viss yrkad avtalsklausul också är fri
för avtal. Det krav på olika processmöjligheter som ligger i det nu anförda,
fordrar inga särskilda regler om prövningen
Prop. 1973:177 28
lägges
på AD; redan rådande ordning erbjuder erforderliga möjligheter lill nu avsedd fastslällelsetalan,
vad avser etl yrkat men ännu ej träffat avtal eventuellt i form av talan
rörande förhandlingsrättens omfattning. Såsom här ovan antagits i fråga om
arbetets ledning och fördelning synes även villkor rörande ledighet i princip
böra vara avtalsfria. En gräns för avtalsfriheten synes böra uppställas endast
då denna frihet inkräktar på kravet att de i politisk ordning fattade besluten
om viss offentlig verksamhet kan verkställas på ett sätt som tillgodoser det
intresse verksamheten är avsedd att trygga. Denna gräns synes kunna dras med
samma ogiltighetsregd som den vilken ovan antagils böra gälla villkor om
arbetets ledning och fördelning.
6
Föredraganden
6.1
Principiella synpunkter
Enligt
nu gällande ordning regleras förhållandet mellan staten och dess tjänstemän
dels i avtal, främst kollektivavtal, dels i lag och annan författning (jfr
2.3). I 3 § första stycket StjL slås fast att i anställningsförhållande vara
lagen är tillämplig gäller vad som är bestämt i avtal. Rätten att förhandla och
träffa avtal om anställningsförhållande har emellertid begränsats genom
bestämmelser i 3 § andra stycket. Enligt dessa får avtal inte träffas om
inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning
i övrigt (andra stycket a). Inte heller fråga om myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten eller rätt lill annan
ledighet än semester får regleras i avtal (andra stycket b). Avtalsförbud råder
också i fråga om vissa andra anstäUningsvUlkor m. m, (andra stycket c), EnUgt 3
§ tredje stycket StjL är avtal ulan verkan i den del det har träffats i strid
mot bestämmelserna i andra stycket.
För
tjänstemän hos kommuner och en del icke-statliga allmänna inrättningar gäller
enligt 2 § KtjL bestämmelser som i huvudsak svarar mot 3 § StjL.
Till
det avlalsbara området hör främst frågor som rör det ekonomiska mellanhavandet
mellan den offentiige arbetsgivaren och tjänstemannen (jfr s. 9). Som nämnts
regleras dessa frågor främst i kollektivavtal mellan staten, resp. kommuner,
landsting m. fl., och de anställdas huvudorganisationer.
Avtalsförbudet
enligt 3 § andra stycket StjL och 2 § andra stycket KtjL innebär att de
offentliga tjänstemännen och deras organisationer varken får förhandla eller
träffa kollektivavtal eller individuella avtal i angivna frågor. Samtliga dessa
frågor är således förbehållna offentiigrättslig reglering antingen i lag eller
annan författning eller också som föreskrift eller annat beslut.
Det
bör emellertid framhållas att de anställdas organisationer har möjlighet att
påverka den allmänna regleringen av de frågor som till-
Prop. 1973:177 29
hör
det avtalsförbjudna området och som rör anställnings- eller arbetsvUlkor.
Myndigheterna bör nämligen i sådana ärenden av vikt tillmötesgå önskemål från
organisationerna om att få framföra synpunkter (prop. 1965: 60 s. 122).
Fortlöpande kontakter mellan myndigheterna och de anställda äger också rum inom
företagsnämnderna.
Av
det nu anförda Uksom av de under avsnitt 2,3 anförda exemplen på frågor som faUer
under avtalsförbudet framgår att 3 § StjL och 2 § KtjL förbjuder avtal inte
bara i frågor som angår själva anställningsförhållandet utan också i frågor
som strängt taget inte är att hänföra till detta, däribland frågor om
tjänsteorganisationens utformning.
Förhandlingsutredningen,
som har i uppdrag att se över förhand-lingsrätlssyslemet, har i en promemoria
(Ds Fi 1971: 10) uttalat att en reglering bör bygga på principen att de offentiigt
anställda och deras organisationer bör få påverka sina anställnings- eller arbetsvUlkor
genom avtal, bara man inte därigenom inkräktar på statens eller kommunernas
rätt alt bestämma om den offentiiga verksamheten eller hur den skall utövas.
Bakom denna uppfattning ligger följande överväganden. Enligt regeringsformen
(RF) beslutar medborgarna genom sina representanter i riksdagen om rikets
angelägenheter. Kungl. Maj:t med underställda myndigheter fungerar i sådana
fall som styrande och verkställande organ inom statsförvaltningen. I andra
fall åvilar det, enligt RF, Kungl. Maj:t eller myndigheterna att utforma
statsmakternas beslut. Beslut som tillkommer i denna ordning kan uppenbarligen
inte få ges ett annat innehåll till följd av förhandlingar mellan de anställdas
organisationer och staten eller kommun i egenskap av arbetsgivare. Av dessa skäl
är det alltså enligt utredningen ofrånkomligt med en begränsning av de offentliga
tjänstemännens möjligheter att genom avtal påverka sina anställnings- eller
arbetsvillkor.
Flertalet
remissinstanser delar utredningens principinstäUning eller lämnar den i
huvudsak utan erinran. De flesta av dem efterlyser dock en klarare gränsdragning
mellan det avtalstillåtna och det avtalsförbjudna området. TCO-S menar alt det
avtalsförbjudna området även enligt utredningsförslaget blir alltför vidsträckt
och framhåller i likhet med SF nödvändigheten av att de anställda ges större
möjlighet att i avtal reglera sina anställningsvillkor. Härvid har de båda
organisationerna godtagit utredningens uppfattning, enligt vUken avtal inte
får träffas som rubbar den av de politiska organen fastiagda verksamheten. SR
anser att i princip inga frågor bör undantas från avtalsbarhet. SACO hävdar att
avtalsförbudet bör upprätthållas bara i fall där ett avtal skulle omöjliggöra
myndigheternas verksamhet. Och enligt kommunaltjänstemannaförbundet bör de
stats- och förvaltningsrättsliga intressen som kan behöva skyddas för obehörig
påverkan kunna beaktas och respekteras lika väl genom uttryckliga förbehåll i
avtal som genom förbud att sluta avtal.
4
Riksdagen 1973.1 saml. Nr 177
Prop. 1973:177 30
För
egen dd vill jag anlägga följande allmänna synpunkter.
Bakom
utredningens principuttalande ligger en intresseavvägning, där de anställdas
anspråk på medbestämmanderätt i fråga om sina arbetsförhållanden har ställts
mot de allmänna kraven på den offentiiga tjänsteutövningen. Jag delar
förhandlingsutredningens allmänna synsätt. Avtal skall således kunna träffas i
alla frågor som utan att de inverkar på tjänsteorganisationens utformning
eller på verksamhetens inriktning eller omfattning får betydelse för
anställningsförhållandet. Denna inställning får bilda utgångspunkt för milt
närmare ställningstagande i det följande, I sammanhanget erinrar jag än en gång
om det arbete som pågår för att finna lämpliga former för personalens
inflytande på olika nivåer inom myndigheterna (jfr s. 24). Reformen får ses mot
den bakgrunden att avtalsparterna på den offentiiga sektorn är ense om uppfattningen
att en rationell och effektiv förvaltningsorganisation är i parternas
intresse.
Jag
bortser här och i det följande från 3 § andra stycket c StjL, 2 § andra stycket
c KtjL och de bestämmelser som där avses. Anförda lag-och författningsrum
omfattas ju inte av förhandlingsutredningens förslag.
I de
närmast följande avsnitten kommer jag att särskilt behandla frågorna om
tjänsteorganisationens utformning (6.2), om myndighets arbetsuppgifter samt
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten (6.3) och om rätt till
annan ledighet än semester (6.4).
6.2
Tjänsteorganisationens utformning
Förhandlingsutredningens
förslag går bl. a. ut på alt avtal inte bör få träffas i frågor om inrättande
eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt
(3.2). Bestämmelsen i 3 § andra stycket a StjL liksom motsvarande bestämmelse i
KtjL bör därför enligt utredningen behållas i oförändrat skick.
Det
övervägande antalet remissinstanser lämnar vad utredningen sålunda anför utan
erinran.
Den
slutliga utformningen av dessa bestämmelser synes böra övervägas i det vidare
perspektiv rörande avtalsfrihetens utformning över huvud inom den offentliga
sektorn som arbetsrättskommittén har att anlägga. Jag har därför inte funnit
anledning att föreslå någon lagändring i denna dd.
I
detta sammanhang har från personalhåU förts fram önskemål om en lagreglering av
rätten till överläggnmg. Det finns enligt min mening inte skäl att nu frångå
vad som uttalades härom i prop. 1965: 60 (s. 121; jfr även s. 11 ovan). Någon
lagreglering bör därför inte genomföras. Det kan anmärkas att överläggningar i
praktiken har förekommit i en omfattning som i allmänhet torde få anses väl
motsvara ställda krav.
Prop.1973:177 31
6.3
Myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom
myndigheten
I
fråga om myndighets arbetsuppgifter och ledningen och fördelningen av arbetet
inom myndigheten anför förhandlingsutredningen som nämnts bl. a. att
utformningen av myndigheternas verksamhet bestäms både av de arbetsuppgifter
som myndigheten får sig tilldelade och av de beslut som verksledningen och
arbetsledningen på lägre nivå träffar om arbetets utförande. Utredningen pekar
vidare på att varje fördelning av arbete innefattar ett större eller mindre
mått av arbetsledning. Mot denna bakgrund lägger utredningen fram ett förslag tUl
lagändring som går ut på att något hinder i och för sig inte längre skall
behöva möta mot avtal om arbetets ledning och fördelning. Detta syfte nås
enligt utredningen om avtalsförbudet i förevarande del bestäms att avse
"myndighets verksamhet och hur denna skall bedrivas". Utredningen
gör dock det förbehållet att frågan huruvida avtal i det enskUda fallet får
träffas blir beroende av de föreliggande omständigheterna.
Under
remissbehandlingen har efterlysts en noggrannare precisering av förslagets
sakliga innebörd, så att inte tolkningssvårigheter behöver uppstå i
tillämpningen. SF menar att det med förhandlingsulredningens förslag inte
längre bör finnas något hinder mot avtal om arbetets ledning och fördelning.
Delta bör enligt SF komma tUl uttryck i propositionen. Den begränsning som
automatiskt följer av att riksdag, regering eller myndighet har rätten att
besluta om myndigheternas arbetsuppgifter finner SF tiUräcklig. TCO-S
redovisar en liknande uppfattning. SACO föreslår att avtalsförbudet skall
utformas så, att det bara gäller avtal som omöjliggör verksamhetens bedrivande.
En myndighet, SJ, hävdar att arbetets ledning och fördelning utgör ett så
väsentligt led i myndighetens verksamhet till fullgörande av dess åligganden
enligt lag och författning, att ansvaret härför inte torde avlyftas genom ett
kollektivavtal. Flera andra myndigheter ställer sig tveksamma till förslagets
konsekvenser. Kommunförbunden menar att man genom den föreslagna utformningen
hänvisas till en bedömning från fall tUl fall.
För
egen del får jag anföra följande.
Det
i de båda tjänstemannalagarna inskrivna avtalsförbudet ter sig numera som
alltför långtgående, när det gäller arbetets ledning och fördelning. Jag är
därför ense med förhandlingsutredningen om det önskvärda i en lagändring på
förevarande punkt i syfte att så långt som möjligt göra arbetsledningsfrågor avtalstiUåtna.
Det är därvid särskilt angeläget att frågor som nära rör den enskilde
arbetstagaren i hans arbete görs avtalsbara i ökad utsträckning.
Å
andra sidan bör avtal lika litet som nu kunna träffas, om det strider mot eller
annars innebär avsteg från vad som beslutas om viss
Prop. 1973:177 32
verksamhet.
I den mån verksamheten har fastiagts genom beslut av statsmakterna, är
myndigheterna givetvis skyldiga att åtlyda beslutet. Därtill kommer de beslut
om verksamheten som myndighetema själva meddelar. Undantag från avtalsbarheten
måste alltså göras i fråga om sådana arbetsledningsbeslut som utgör en
nödvändig förutsättning för att verksamheten skall kunna bedrivas på sådant
sätt, att det avsedda resultatet kan uppnås. Det område inom vilket
kollektivavtal inte bör få träffas måste med andra ord med anknytning lill en
av AD:s ordförande använd formulering mera strikt än f. n. begränsas till
sådana frågor som verkligen har betydelse för utformningen och inriktningen av myndighetemas
verksamhet.
I
enlighet med det anförda bör bara sådana avtalsbestämmelser om arbetsledning, vUka
inte gör det möjligt att driva den offentliga verksamheten på ett sätt som
tillgodoser de intressen som verksamheten är avsedd att trygga, i
fortsättningen vara otillåtna.
TUl
belysning av det nu sagda kan anföras statsmakternas beslut att uppdraga åt
postverket att ha hand om den allmänna postrördsen. ErUigt sin instraktion
(1969: 736) får postverket därvid bl. a. inrätta och indraga postanstalter,
anordna postförbindelser samt bestämma i vUken utsträckning och under vilka former
postutdelningen skall äga rum. I den mån ett sådant beslut kräver detalj
föreskrifter, såsom om brevbäringsfrekvens, får verkställigheten av beslutet
inte omöjliggöras genom en inskränkande avtalsbestämmelse. Annars skulle ett
avtalsförbud i fråga om myndighets arbetsuppgifter eller verksamhet kunna bli
illusoriskt. Lagändringen bör enligt min mening gå ut på att förbjuda en
avtalsklausul som medför exempelvis att beslutad postdistribution på viss
eller vissa tider under någon bestämd veckodag eller i något visst distrikt
inte går att genomföra. Detta skulle vara fallet t. ex. om avtalet får till
följd att brevbärare eller ersättare för dem inte finns disponibla i den
utsträckning som krävs för verksamhetens behöriga gång.
Enligt
förhandlingsutredningens förslag skulle förut nämnda syfte att göra
arbetsledningsfrågorna i och för sig avtalsbara uppnås, om uttrycken
"myndighets arbetsuppgifter" samt "ledningen och fördelningen av
arbetet inom myndigheten" i 3 § andra stycket b StjL ersattes med uttrycket
"myndighets verksamhet och hur denna skall bedrivas". Motsvarande
ändring skulle enligt förslaget göras i 2 § andra stycket b KtjL.
För
att rätt förstå den närmare innebörden av utredningsförslaget är det på sin
plats att undersöka vad som avses med "myndighets arbetsuppgifter"
och med "ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten"
enligt gällande lag.
De
båda uttrycken synes delvis täcka varandra.
Vad
först angår bestämmelsen att avtal inte kan träffas om myndighets
arbetsuppgifter torde kunna sägas att den närmast ger uttryck för
Prop. 1973:177 33
en
självklarhet. Det ligger i de politiska organens hand att ensidigt bestämma
vilka uppgifter som skall anförtros de olika myndigheterna (jfr 6.1).
Vad
så angår uttrycket ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten torde
detta främst syfta på de olika sätten att verkställa vad som har bestämts i
fråga om verksamhetens inriktning och omfattning. För att de uppställda målen
för myndigheternas verksamhet skall kunna förverkUgas krävs nämligen en rad
handläggningsbeslut. Dessa kan i större eller mindre utsträckning påverka
myndighetemas möjligheter att fullgöra sina arbetsuppgifter. Ofta är de
emellertid av den arten att de över huvud tagel inte behöver inkräkta på den
avsedda verksamheten.
I
den mån en arbetsledningsfråga kan förändra resultatet av myndighetens
verksamhet, måste frågan höra tUl det område där avtal inte får slutas. Men
sådana beslut om arbetets ledning och fördelning som inte inkräktar på
verksamheten bör i enlighet med det förut anförda kunna göras lill föremål för
avtal, såvitt de inte rör organisationen och på grund därav är avtalsförbjudna
(jfr 6.2). Här avses exempelvis vissa frågor om arbetsmiljö eller arbetarskydd.
Det gäller alltså här frågor av omedelbar betydelse för de anställda.
Jag
finner visserligen att den av utredningen föreslagna lydelsen "myndighels
verksamhet och hur denna skall bedrivas" kan sägas täcka det område som
enligt den ståndpunkt jag har intagit i det föregående skall vara avtalsförbjudet.
Emellertid torde detta område lika väl kunna beskrivas genom det kortare
uttryckssättet "myndighets verksamhet", vilket f. ö. kan vara att
föredraga från språklig synpunkt. En sådan utformning av lagtexten ansluter
också till vad som sägs i en av arbetsrättskommitténs sekretariat upprättad
diskussionspromemoria (5.4.3).
På
grund av det anförda förordar jag att lagbestämmelsen i deima del ges formen av
ett förbud mot avtal om myndighets (inrättnings) verksamhet.
I
anledning av vad några remissmyndigheter har anmärkt vill jag för tydlighets
skull betona att ändringsförslaget givetvis inte innefattar någon bedömning av
frågan huruvida avtal i det enskUda fallet bör träffas eller inte. Denna fråga
skall prövas i vanlig ordning. Därvid kan den offentiige arbetsgivaren
naturligtvis se sig föranlåten att förkasta framlagda förslag om
avtalsreglering.
Alt
i förväg exakt ange i vilken utsträckning avtal skall tillåtas synes knappast
möjligt (jfr prop. 1965: 60 s. 120). Under remissbehandlingen har uttalats
farhågor för särskUda tolkningssvårigheter i förevarande sammanhang. Jag
finner dessa farhågor i viss mån överdrivna. Syftet med lagändringen torde
framgå av vad jag tidigare har anfört. För att såvitt möjligt förebygga
framtida tolkningstvister kommer jag
Prop. 1973:177 34
dessutom
i det följande att söka närmare belysa lagförslagets konsekvenser.
Först
vill jag ta upp en del frågor med viss anknytning till det reformarbete på närUggande
områden som har redovisats i avsnitt 5.
Även
om ämbetsansvaret i dag anses utesluta möjligheten tUl avtal i frågor om
tjänsteåligganden (s. 22), torde ämbetsansvaret som sådant inte hindra att man
genom ändring i 3 § StjL och 2 § KtjL i princip för över sådana frågor till
det avtalstillåtna området. Det är emellertid den praktiska konsekvensen av en
sådan åtgärd som är av särskilt intresse. Gör man dessa frågor avtalsbara,
återverkar detta på möjligheten alt utkräva ämbetsansvaret. Ty den regeln
torde gälla att ämbetsansvar eller det disciplinansvar som finns stadgat för
vissa tjänstemannagrupper inom det statligt lönereglerade området inte kan
utkrävas för förseelse mot bestämmelse i avtal. För ett avtalsbrott gäller i
stället vanliga regler om skadestånd, i förekommande fall skadeståndsbestämmelserna
i lagen (1928: 253) om kollektivavtal. Vidare kan, i fråga om statstjänsteman
som är förordnad tUls vidare, uppsägning ske enligt reglerna i 30 § StjL och i
fråga om bl. a. kommunal tjänsteman med statiigt reglerad tjänst enligt
motsvarande regler i 36 § stadgan (1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m.
fl. Däremot kan sådana tjänstemän inte avskedas med omedelbar verkan. För
kommunaltjänstemän utanför det statligt lönereglerade området och för sådana offentlig-anställda
som inte omfattas av Ijänstemannalagstiftningen gäller vad som kan finnas
avtalat om uppsägning och avsked. Om en arbetstagare med ämbetsansvar begår
brott, kan han enligt 20 kap. brottsbalken av domstol ådömas såväl suspension
eller avsättning som böter eller fängelse. I fråga om statstjänsteman gäller
detta oberoende av om han är anställd med fullmakt eller konstitutorial eller
förordnad för bestämd tid eller lUls vidare.
Som
jag nyss nämnde, anses det att ämbetsansvar inte kan utkrävas för bristande åtlydnad
av en avtalsbestämmelse. I förarbetena till tjänstemannalagstiftningen fann
emellertid föredragande departementschefen uppenbart att en tjänsteman, som
begått ett avtalsbrott och inte åtiytt tillsägelse av överordnad om rättelse,
gjort sig skyldig till straffbar handling, visserligen inte genom
avtalsbrottet men genom att åsidosätta sin lydnadspUkl (prop. 1965: 60 s. 106,
jfr SOU 1963: 51 s. 82). SkuUe rättstillämpningen följa denna linje, innebär
det att ämbets- och disciplinansvar i åtskilliga fall skulle kunna utkrävas med
stöd av den lydnadsplikt som stadgas i 10 § StjL och motsvarande bestämmelse i
15 § stadgan 1965: 602, även om åliggandet är reglerat i avtal. Å andra sidan
kan givetvis fall uppkomma där tjänsteman har åsidosatt ett avtalsreglerat
åliggande men sedan vidtagit rättelse. Har han därvid inte eftersatt någon
tillsägelse, kan något ämbets- eller disciplinansvar inte utkrävas via
lydnadsplikten. Mot ett sådant avtalsbrott kan, som nämnts
Prop. 1973:177 35
i
det föregående, bara inskridas genom talan om skadestånd. Därjämte finns den
nämnda möjligheten alt säga upp tjänsteman som är förordnad tills vidare.
Skulle återigen den principiella ståndpunkten intas i rättstillämpningen, att lydnadspUkl
inom det avtalsreglerade området endast skall utkrävas genom privaträttsliga
sanktioner som gäller för avtalsbrott, bör straffrättsligt ansvar inte komma i
fråga.
Som
framgår av avsnitt 5.1, föreslår ambetsansvarskommittén att ämbetsansvaret
skall avskaffas som straffrättsligt institut och, såvitt angår vanliga
tjänstefel, ersättas av ett lagstadgat allmänt disciplinansvar. Genomförs
kommitténs förslag, kommer ett enhetiigt påföljdssystem att gälla vare sig
fråga är om avtalsbrott eller om överträdelse av en offentiigrättslig
bestämmelse. Som nämnts torde proposition om en reform i huvudsaklig linje med
kommittéförslaget komma att föreläggas 1974 års riksdag.
Av
vad jag nyss har anfört framgår all den av mig förordade ändringen i StjL och KtjL
i viss utsträckning kan leda till oenhetiighet i tillämpningen av
påföljdssystemet. Även om det självfallet vore önskvärt att kunna undvika en
sådan följd av lagändringen, torde det dock med hänsyn tUl den korta
tidsperiod detta förhållande kan beräknas komma att avse, om ämbetsansvaret
avskaffas, och till de ringa praktiska olägenheterna saknas anledning alt i
nu förevarande sammanhang ändra ämbets- och disciplinansvaret. Den
lydnadsplikt som föreskrivs i 10 § StjL och 15 § stadgan 1965: 602 får självfaUet
inte göras gällande på så sätt, att en tjänsteman beordras till en tjänstgöring
som tvingar honom all åsidosätta vad som åligger honom enligt avtal.
Reglerna
om ämbetsansvaret hindrar alltså enligt min mening inte den ändring som jag nu
föreslår. I fråga om några fåtaliga grupper av offentliga tjänstemän med ämbetsansvar
vilka inte omfattas av tjänstemannalagarna eller vilka av andra skäl har i
särskild ordning reglerat ansvar torde ämbetsansvaret medföra att avtal inte
kan träffas i den utsträckning jag nu förordar. Detsamma gäller beträffande ämbetsansvariga
tjänstemän vid sådana s. k. allmänna inrättningar i fråga om vilka Kungl. Maj:l
inte har utnyttjat sin i 1 § KtjL stadgade befogenhet att göra KtjL tillämplig.
Del kan vara vissa stiftelser, anstalter, sällskap, samfund, kassor o. d. med
mer eller mindre uttalad offentlig anknytning. Följden av förevarande
ändringsförslag skulle bli att för dessa tjänstemän avtal inte kan träffas om
tjänsteåligganden. Sagda förhållande torde dock inte behöva hindra den nu
förordade utvidgningen av avtalsområdet.
Närbesläktade
med frågan om ämbetsansvaret är frågorna om meddelande av ordningsregler,
arbetsföreskrifter o. d. Av den förordade lagändringen följer att allmänna
riktlinjer för utformningen av sådana beslut i fortsättningen blir avtalsbara,
i den mån de inte på sätt förut har angetts påverkar verksamheten. Som exempel
kan nämnas en del
Prop. 1973:177 36
av
de beslut som avses i 10 § allmänna verkssladgan (1965: 600). Avtal bör vidare
kunna innehålla t. ex. principiella regler om utövandet av arbetsledningen.
Avtalet får dock inte strida exempelvis mot 11 eller 34 § StjL eller
motsvarande bestämmelser i stadgan 1965: 602.
I
fråga om tjänstgöringslistor, turlistor o. d. gäller f. n. alt upprättande av
sådana listor betraktas som ett led i arbetsfördelningen mellan olika
arbetstagare, varför avtal därom inte får träffas (jfr prop. 1970: 164 s. 18).
I likhet med förhandlingsutredningen anser jag alt avtal fortsättningsvis bör
få träffas om fördelning i lista av den arbetstid som myndigheten finner behövlig
för verksamhetens bedrivande. Med anledning av vad SAV påpekar kan framhållas
att avtal däremot inte får träffas om vUka tider på dygnet eller vilka dagar
som myndigheten skall bedriva sitt arbete.
Jag
skall till belysning av det nu framlagda förslagets innebörd lämna ytterligare
en del exempel på vad som enligt förslaget bör höra tUl del avtalstUlåtna
området.
Som
har nämnts under avsnitt 5.2 har delegationen för förvaltnings-demokrati (DEFF)
i en rapport lagt fram förslag om försöksverksamhet som avser alt ge de
statsanställda medbestämmanderätt i en del personalfrågor m. m. Enligt DEFF:s
förslag skall denna rätt utövas genom nyinrättade kollegiala beslutsgrapper,
som skall ingå i myndighetens organisation. Vid några myndigheter har försöksverksamhet
redan påbörjats. Kungl. Maj:t har därvid i beslut angett hur sådan grupp skall vara
sammansatt, i vilken ordning myndighetens och personalens representanter skall
utses m. m. Med ett genomförande av den föreslagna ändringen i 3 § StjL bör
även en del sådana frågor kunna göras tUl föremål för avtal. Sålunda bör
exempelvis frågor som rör representationen bli avtalsbara, när Kungl. Maj:t
har inrättat åsyftade partssammansatta beslutsgrapper eller förordnat om annat
slag av personalrepresentation i myndigheterna. Självklart iir att avtalet
inte kan omfatta frågor om tjänsteorganisationens utformning (6.2).
Avtal
bör också kunna få träffas i frågor av de slag som f. n. behandlas i
kungörelsen (1968:104) om företagsnämnder m.m. inom statsförvadtningen och i
därtill anslutande föreskrifter (jfr dock 6,2),
Av
Kungl, Maj:ts under avsnitt 5,3 nämnda förslag angående ändringar i
arbetarskyddslagstiftningen och andra åtgärder för bättre arbetsmiljö framgår
att avsikten är att i arbetarskyddslagen (1949: 1) ta in bestämmelser om att
arbetsgivare och arbetstagare gemensamt skall svara för vissa åtgärder. Dessa
syftar bl. a. till att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden. Vad här
föreslås innebär att avtal skall kunna träffas om formerna för denna samverkan,
t. ex. om instruktion för skyddsombud. På detta område skall avtal vidare kunna
slutas i fråga om utbildning i arbetarskyddsfrågor av skyddsombud m. fl. eller
om ledighet m. m. för skyddsombudet. Till de fortsättningsvis av-
Prop. 1973:177 37
talstillåtna
frågoma om arbetsmiljön hör också frågor i samband med exempelvis utformningen
av arbetslokaler m. m. Enligt förevarande ändringsförslag bör avtal vidare
kunna träffas i frågor om personalhälsovård.
Som
ytterligare exempel på ämnen som blir avtalstUlåtna genom slopandet av
avtalsförbudet i fråga om ledningen och fördelningen av arbetet vUl jag anföra
frågor om information till de anställda angående myndighetens planering för
framtiden eller angående den utredning som föregår sådan planering.
Avtalstillåtna bör också bli t. ex. frågor om de anställdas möjligheter att
utnyttja personaltidning, anslagstavla eller samlingslokal inom myndigheten.
Vidare kan nämnas frågor som rör facklig förtroendemans ställning hos
myndighet, t. ex. hans rätt till information och tillträde till myndighetens
lokaler eller hans rätt att nyttja utrymme på arbetsplatsen eller myndighetens
telefon eller lokaler eller att anlita skrivpersonal (jfr 6 och 7 §§
kungörelsen 1972: 448 om fackUga förtroendemän hos statsmyndigheter m. fl.; jfr
vidare 6.4).
Av
det anförda följer att också frågan om att i ett principavtal ge uttryck åt etl
personalpolitiskt program i fortsättningen blir avlals-tiUålen. Därvid bör
exempelvis allmänna principer om personalutbUd-ning, personalinlroduklion o. d.
kunna göras till föremål för avtal. Även en del formella frågor bör f. ö. bli avtalstUlåtna
enligt förslaget, t. ex. överläggningsförfarande eller remiss tUl
partssammansatt arbetsgrupp, bl. a. när det gäller att besluta om arbetsregler,
personalutbildning eller personalsodal verksamhet.
Del
återstår i detta avsnitt alt behandla ett särskUt problem. Under
remissbehandlingen har AD:s ordförande tagit upp frågan om reformens innebörd i
förhållande till gällande regler om fredsplikt. På den privata arbetsmarknaden
gäller f. n. alt rätten att leda.och fördela arbetet anses förbehållen
arbetsgivaren enligt kollektivavtalet, även om avtalet saknar bestämmelser
därom. Det betyder all frågor som rör rätten att leda och fördela arbetet anses
omfattade av fredsplikt under löpande avtalsperiod. Av reglerna i 15 § StjL
och 3 § KtjL framgår att på det offentliga området slridsåtgärd inte är
tillåten beträffande avtalsförbjuden fråga. Genomförs vad jag här föreslår,
kommer frågor om ledningen och fördelningen av arbetet att bli avtalstillåtna
enligt StjL och KtjL. Träffas kollektivavtal i sådan fråga, kommer frågan
jämlikt 4 § kollek-livavlalslagen att omfattas av fredsplikt under löpande
avtalsperiod. Saknas uttrycklig reglering i kollektivavtalet, talar enligt min
mening starka skäl för alt arbetsledningsrätten, på samma sätt som enligt AD:s
praxis är fallet inom den privata sektorn, skall anses förbehållen den offentiige
arbetsgivaren enligt avtalet. I konsekvens härmed bör då även dessa frågor
anses omfattande av fredsplikt under löpande avtalsperiod på motsvarande sätt
som gäUer i fråga om den privata arbetsmarknaden (jfr 5,4),
Prop.
1973:177 38
6.4
Rätt till annan ledighet än semester
Förhandlingsutredningen
föreslår att uttrycket "rätt tUl annan ledighet än semester" får
utgå ur lagtexten i 3 § andra stycket b StjL och 2 § andra stycket b KtjL.
Avtal i frågan bör emellertid enligt utredningens mening inte få angå
myndighetens eller den allmänna inrättningens verksamhet.
Det övervägande antalet
remissinstanser bland dem alla personalorganisationer utom SR tillstyrker
ändringsförslaget. SR sätter i fråga om utredningens förslag innebär någon
ändring i sak. Denna tvekan framkommer också i några andra yttranden. En
remissmyndighet finner det principiellt otUlfredsställande alt ur lagtexten
avlägsna bestämmelsen om avtalsförbud i denna del, när ändå en viss reglering
åsyftas. En annan myndighet menar att det direkt av lagtexten bör framgå i
vilka fall förbud föreligger.
Jag biträder
förhandlingsutredningens uppfattning också i denna dd. Möjligheterna att avtala
om tjänstemans rätt till annan ledighet än semester bör således i framtiden
vara beskurna endast på sätt framgår av 3 § andra stycket StjL resp, 2 § andra
stycket KtjL i föreslagen lydelse, under förutsättning alt hinder mot avtal
inte följer av annan lag. Lika litet som frågan om ledningen och fördelningen
av arbetet fortsättningsvis skall särskilt regleras i lagtexten bör förevarande
fråga nämnas särskilt där. Även i fråga om rätten att avtala om annan ledighet
än semester bör den allmänna regeln om förbud mot avtal om myndighets
verksamhet sålunda främst få bestämma gränsen för det avtalstillåtna området.
FöljaktUgen
bör avtal fortsättningsvis i princip kunna träffas exempelvis i frågor om
tjänstledighet med C-avdrag, varom talas i cirkuläret 1970: 388, såsom riktiinjer
för rätten lill Ijänstiedighet för studier, spädbarnsvård eller barntillsyn.
Detsamma gäller en del andra nu för-fattningsreglerade frågor om ledighet, t.
ex, för bislåndsuppdrag, fackligt förtroendeuppdrag hos statsmyndigheter m, fl,,
kommunalt förtroendeuppdrag, läkarbesök m, m, (jfr s, 11).
Det
råder ett nära samband mellan en myndighets möjligheter all förfoga över sina
personalresurser och dess möjligheter att lösa sina arbetsuppgifter. Det måste
därför vara en angelägenhet som angår verksamheten att bestämma huruvida
ledighet kan beredas en tjänsteman enligt hans önskemål i det enskUda fallet.
Också i detta sammanhang
vill jag betona att det av mig förordade förslaget givetvis bara avser den offentiige
arbetsgivarens skyldighet att träda i förhandling, inte någon skyldighet för
honom all sluta avtal. Vidare är det naturligtvis så att kostnader för avtal
som kommer lill stånd på det här området liksom på övriga områden som enligt
förslaget kan bli föremål för avtal måste Ugga inom ramen för det tUlgängliga utrymmet
för förändringar av löner och andra anställningsvillkor.
Prop.1973:177 39
7
Hemställan
Under
åberopande av det anförda hemställer jag att Kungl. Maj:t föreslår riksdagen
att
antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till
1.
lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274),
2.
lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen
(1965: 275).
Med
bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga
ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen alt till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur
protokollet: Britta Gyllensten
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bilaga Förhandlingsutredningens lagförslag i förevarande
del
1 Förslag till
Lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274)
Härigenom
förordnas, att 3 § statstjänstemannalagen (1965: 274) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Föreslagen lydelse
3 §
i avtal.
Nuvarande
lydelse
I anställningsförhållande---
Avtal må ej träffas om
a)
inrättande
eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt;
b)
myndighets
arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten eller
rätt till annan ledighet än semester;
Avtal må ej träffas om
a)
myndighets
verksamhet och hur denna skall bedrivas;
b)
inrättande
eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt;
opaginerad Kontrollera mot PDF
c) anställnings- eller------ myndighets beslutanderätt.
Har avtal-------- ------- utan verkan.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2 Förslag till
Lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965:275)
Härigenom
förordnas, att 2 § kommunaltjänstemannalagen (1965: 275) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande
lydelse
I anställningsförhållande
Avtal må ej träffas om
a)
inrättande
eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt;
b)
myndighets
eller inrättnings arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom
myndigheten eller inrättningen eller rätt till annan ledighet än semester;
c) anställningsvillkor som--
Har avtal-------- utan verkan.
Föreslagen lyddse
§ i avtal.
Avtal må ej träffas om
a)
myndighets
eller inrättnings verksamhet och hur denna skall bedrivas;
b)
inrättande
eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt;
anställnings upphörande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I januari 1972.
Prop.
1973:177 41
Innehållsförteckning
Propositionen
................................................... ... 1
Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1
Lagförslag ...................................................... ... 2
1
Förslag lill lag om ändring i statstjänstemannalagen
(1965: 274) 2
2
Förslag till lag om
ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965:275) 3
Utdrag av
statsrådsprotokollet den 2 november 1973 . ... 4
1
Inledning ................................................... ... 4
2
GäUande rätt m. m........................................... ... 5
2.1
Äldre ordning.............................................. ... 5
2.2
Reformförslag åren 19511963 .................... ... 6
2.3
1965 års
förhandlingsrättsreform och gällande ordning .... 7
3 Förhandlingsutredningen
................................. 12
3.1
Utredningens principuttalande ....................... .. 12
3.2
Tjänsteorganisationens
utformning ................ .. 12
3.3
Myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten 12
3.4
Rätt tUl annan ledighet än
semester................ 14
4 Remissyttrandena .......................................... 14
4.1
Principiella synpunkter ................................. 14
4.2
Tjänsteorganisationens
utformning ............... 15
4.3
Myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten 16
4.4
Rätt till annan ledighet än
semester................ .. 20
5 Reformarbetet på
närliggande områden m. m......... .. 22
5.1
Ambetsansvarskommittén (Ju
1967: 63)........... .. 22
5.2
Delegationen (Fi 1970: 67) för
förvaltningsdemokrati .... 24
5.3
Förslaget liU lag om ändring i
arbetarskyddslagen (prop. 1973:130) 25
5.4
Arbelsrältskommittén (In
1971:03) ............. .. 25
6 Föredraganden ............................................. .. 28
6.1
Principiella synpunkter ................................. .. 28
6.2
Tjänsteorganisationens
utformning ................ 30
6.3
Myndighets arbetsuppgifter,
ledningen och fördelningen av
arbetet
inom myndigheten............................. .. 31
6.4 Rätt
till annan ledighet än semester 38
7 Hemställan...................................................... .. 39
BUaga
Förhandlingsutredningens
lagförslag i förevarande del 40
MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730557
Doktrin (1)
- ”Oavsättlighet och avtalsfrihet”, SvJT 2003 s. 723, på s. 725 · Fritt tillgänglig
Hänvisningarna är utvunna maskinellt ur Svensk Juristtidnings öppna arkiv. Artiklarna läses hos SvJT.
Hänvisas hit från
19 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (18)
18 kopplingar i 9 dokument.
- Prop. 1975:78 Regeringens proposition om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. s. 192 om s. 35 i texten
- Prop. 1974:148 KungI. Maj:ts proposition med förslag till lag om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning s. 9 · s. 62 i texten
- Prop. 1974:174 KungI. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274), m.m. s. 47 · s. 53 om s. 37 i texten
- Prop. 1974:88 Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen m.m. s. 39 i texten
- Rskr. 1973:352 i texten
Doktrin (1)
1 koppling.
- SvJT 2003 s. 723 ”Oavsättlighet och avtalsfrihet” s. 725 i texten